1 Inledning
I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av hur jämställdhetspolitiken har utvecklats under 1990-talet och säger sig även redovisa huvuddragen i den fortsatta inriktningen av jämställdhetspolitiken. Satt i relation till den högstämda titeln på regeringens skrivelse är den anmärkningsvärt tillbakablickande medan avsnitten "Fortsatt arbete" är ytterst summariska.
Då skrivelsen knappast innehåller något nytt i sak vill vi i huvudsak åberopa vad Moderata samlingspartiet anfört i partimotion 1999/2000:A805 Jämställdhet som väcktes under den allmänna motionstiden och därutöver endast anföra följande.
I förordet skriver regeringen: "Vi har i Sverige kommit långt i en inter- nationell jämförelse, ja faktiskt längst i världen. Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter, vi exporterar gärna vår svenska modell för jämställdhet." Moderata samlingspartiet anser att den självgodhet som citatet ger uttryck för inte är klädsam. Detta är inte gängse umgängeston i internationella samman- hang. Inte minst inför Sveriges ordförandeskap i EU, då regeringen avser att göra jämställdhet till en av de mest prioriterade frågorna, bör tonläget sänkas till en mer modest nivå.
I förordet hänger sig regeringen i övrigt åt tankar som har sina rötter i den sociala ingenjörskonst som såg dagens ljus på 1940-talet. Regeringen vill bl.a. att riksdagen skall ta ställning till vilken livsform som "är lycka egentligen" för männen och hur vi skall skapa ett "eget livsrum" för kvinnor där de slipper besväras av sina barn (skrivelsen sid 5). Regeringen medger också att dess försök att ytterligare slå sönder existerande familjestrukturer är ett fullskaleexperiment som den själv inte vet hur det kommer att utfalla och vars motstycke saknas i världen i övrigt.
För Moderata samlingspartiet står det klart att det inte är politikens uppgift att styra och ställa med människors familjeliv, med den allra mest privata sfären, för att skapa vad det politiska etablissemanget för närvarande anser vara högsta möjliga lycka eller egna livsrum åt medborgarna. Vi anser inte heller att barn i första hand behöver fler ytliga "vuxenkontakter" utan snarare djupare vuxenrelationer. Vi menar att politikernas uppgift är att skapa möjligheter och mångfald så att vuxna myndiga människor själva kan utforma sina liv på det sätt som var och en, ensam eller som en del av ett hushåll, själv önskar. Det måste bli möjligt att räcka till i vardagen.
2 Kvinnors arbetsmarknad
I sammanfattningen uppger regeringen att arbetet med att bryta den köns- uppdelade arbetsmarknaden och de könsbundna utbildningsvalen, liksom insatser för att stimulera kvinnors företagande är områden som bör prioriteras. Moderata samlingspartiet instämmer i detta men beklagar att skrivelsen inte innehåller några förslag till förändringar i dessa avseenden som kan leda till en mer jämställd arbetsmarknad.
Regeringen skriver att Sverige som enda land fått använda 15 procent av programinsatserna i mål 4 till den offentliga sektorn, beroende på att denna sektor svarar för så stor del av de svenska kvinnornas arbetskraftsdeltagande - en sektor som är mycket känslig för strukturförändringar och rationaliseringar. Sistnämnda har blivit övertydligt under 1990-talet då antalet anställda i kommuner och landsting sjunkit med ca 150 000 personer, varav ca 80 procent kan beräknas ha varit kvinnor. Kvinnors arbetsmarknad är således mycket sårbar.
I EG-kommissionens förslag av den 8 september 1999 till rådets rekommendation om genomförandet av medlemsstaternas sysselsättnings- politik riktas kritik mot Sverige bl.a. för att här råder stor segregation mellan könen i olika yrkeskategorier och för att vi har den största skattebördan på arbetsinkomster i hela EU (58 procent mot EU:s genomsnitt på 43 procent). Det slås fast att Sverige bör vidta åtgärder för att minska inkomst- skattebördan med tyngdpunkt på låginkomsttagare och av jämställdhetsskäl utreda på vilket sätt könsuppdelningen i olika sektorer och yrkeskategorier kan minskas.
Vi anser att regeringen snarast bör vidta åtgärder för att efterkomma kommissionens rekommendationer. Den socialdemokratiska regeringen brukar ju berömma sig av att ha haft ett avgörande inflytande på Amsterdam- fördragets utformning så att EU har blivit en sysselsättningsunion. Då är det mycket märkligt att just Sverige år efter år struntar i kommissionens och rådets rekommendationer.
Den stora könssegregationen i Sverige är bl.a. en effekt av att vi har en så stor offentlig sektor. De offentliga monopolen inom kvinnodominerade verksamhetsområden som utbildning, sjukvård och barn- och äldreomsorg medför också inlåsningseffekter för kvinnorna. Avsaknaden av en marknad i ordets rätta bemärkelse har lett till en dålig löneutveckling för stora kvinnogrupper.
I motsats till regeringen är vi övertygade om att det enda verksamma sättet att komma till rätta med den könsuppdelade arbetsmarknaden är att angripa Sveriges strukturella problem och bryta upp de offentliga monopolen. Det är samtidigt det bästa sättet att stimulera kvinnors företagande.
3 Osakliga löneskillnader - finns dom?
Regeringen synes utgå ifrån att så snart man kan finna att kvinnor har lägre lön än män så är det fråga om osakliga löneskillnader, d.v.s. löneskillnader på grund av kön, och därmed föreligger lönediskriminering. Den analys som redovisas i skrivelsen är mycket ytlig och utgår helt från ett kollektivt synsätt.
Vi är övertygade om att osakliga löneskillnader förekommer och det är oacceptabelt. Det allt överskuggande problemet är emellertid att kvinnor i så stor utsträckning återfinns i låglöneyrken, företrädesvis inom den offentliga sektorn.
En medarbetares lön skall återspegla hennes utbildning, arbetsinsatser, kompetens, engagemang och resultat i arbetet. Lön måste därför bestämmas på individnivå. Myten att det genom arbetsvärdering skulle vara möjligt för lagstiftaren, domstolen eller JämO att anvisa några objektiva faktorer som skall ligga till grund för lönesättningen bör avlivas en gång för alla. Till syvende og sidst är värdet av ett arbete vad någon på en marknad är beredd att betala för det. Även av detta skäl är det nödvändigt att avskaffa de offentliga monopolen och konkurrensutsätta verksamheterna, att skapa en marknad även för kvinnodominerade arbetsområden.
4 Arbetstid
Regeringen vet inte vilken fot den skall stå på när det gäller arbetstidsfrågan. Å ena sidan framhåller den vikten av att alla deltidsarbetslösa kvinnor bereds möjlighet att gå upp på full tid, å andra sidan framhåller den arbetstidernas betydelse för att kvinnor och män skall kunna förena yrkesarbete med föräldraskap och erinrar om den arbetsgrupp som tillsatts inom Regeringskansliet för att fördjupa underlaget i arbetstidsfrågor. Regeringen skriver att gruppen under våren 2000 skall presentera bedömningar av konsekvenserna av olika arbetstidsförändringar för kvinnor och män.
Arbetstidsförändringar skall som bekant läsas arbetstidsförkortningar. Ordförande i arbetsgruppen är det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Inger Segelström, och kvinnoförbundet har länge drivit kravet på en generell arbetstidsförkortning. Samma krav reser Vänstern och Miljö- partiet som också är representerade i arbetsgruppen. Samtidigt som deltidsarbetslöshet beskrivs som ett stort problem vill regeringen och dess stödpartier alltså göra hela svenska folket deltidsarbetslöst.
Moderata samlingspartiet motsätter sig bestämt en generell arbetstids- förkortning. Vi anser inte att det bör komma på fråga att förbjuda vuxna människor att arbeta så mycket som de själva önskar. Vi anser det direkt cyniskt att tvångsvis minska människors avlönade arbete till förmån för det oavlönade arbetet med de betydande välståndsförluster en sådan reform skulle innebära.
Även på arbetstidsområdet måste det finnas mångfald och valfrihet. Olika människor har olika önskemål och behov. En och samma individ kan ofta ha olika önskemål och behov under olika skeden i livet. Arbetstidens längd och förläggning bör därför avtalas individuellt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren med de legala begränsningar endast som följer av hänsynen till den anställdes liv och hälsa.
5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en begränsning av politikens utbredning till människors privatliv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors arbetsmarknad,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att efterkomma EG-kommissionens rekommendationer att minska Sveriges könssegregation på arbetsmarknaden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individuella löner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mångfald och valfrihet på arbetstidsområdet.
Stockholm den 18 november 1999
Mikael Odenberg (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Henrik Westman (m)
Ewa Thalén Finné (m)
Anna Åkerhielm (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)