Socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SFU03

Socialförsäkringens personkrets

Innehåll

1999/2000


SfU3


Sammanfattning
I detta betänkande behandlas proposition 1998/99:119
Socialförsäkringens  personkrets  samt  tre motioner
som  väckts  med  anledning  av  förslaget. Dessutom
behandlas    två    motioner   från   den   allmänna
motionstiden 1998.


I   propositionen   föreslås    att   den   svenska
socialförsäkringen skall delas i två  delar. Den ena
delen innehåller förmåner som grundas på  bosättning
i  Sverige  och  den  andra  delen  förmåner som  är
beroende    av    arbete    här    i   landet.   Den
bosättningsbaserade   delen   av  socialförsäkringen
skall   avse  garantibelopp  och  bidrag   och   den
arbetsbaserade      försäkringen      skall     avse
inkomstförlust. Båda försäkringarna skall gälla lika
för  alla  som  är  bosatta  respektive  arbetar   i
Sverige.


Grunderna     för     det    föreslagna    tudelade
socialförsäkringssystemet  tas  in  i en ny gemensam
lag,   socialförsäkringslagen   (SofL),  som   bl.a.
innehåller bestämmelser om bosättning  och  arbete i
Sverige, omfattningen av de båda försäkringsdelarna,
försäkringstider,   utbetalningar   utomlands   samt
handläggningsregler. De närmare bestämmelserna om de
olika  förmånerna  finns  däremot  kvar  i särskilda
författningar.


Ett  grundläggande villkor för att en person  skall
tillhöra den krets som omfattas av grundskyddet inom
socialförsäkringen,  främst  förmåner  som utges med
garantibelopp och bidrag, skall vara att  han  eller
hon   anses   bosatt   i   Sverige.  Varken  svenskt
medborgarskap   eller   inskrivning    hos    allmän
försäkringskassa  skall  vara  något villkor för att
tillhöra   personkretsen.   Bosättningsbegreppet   i
socialförsäkringen skall i princip överensstämma med
folkbokföringens  begrepp.  Den   som   kommit  till
Sverige skall anses bosatt här, om det kan antas att
vistelsen  här  kommer  att  överstiga  ett  år.  På
motsvarande  sätt  skall  en i Sverige bosatt person
som lämnar landet fortfarande  anses  bosatt här, om
utlandsvistelsen kan antas vara längst  ett år. Från
den tidpunkt någon anses bosatt här i landet  är han
eller    hon    kvalificerad    att    uppbära    en
bosättningsbaserad  förmån  utan  särskild väntetid.
För  några  förmåner  krävs  dock utöver  bosättning
särskilda  villkor för att utbetalning  skall  kunna
ske.    Vilka    förmåner    som    föreslås    vara
bosättningsbaserade  framgår  genom en uppräkning av
dessa i SofL.


Vad    gäller   den   arbetsbaserade    delen    av
socialförsäkringen  skall  ett grundläggande villkor
vara  att  han  eller hon arbetar  i  Sverige.  Inte
heller  för  den arbetsbaserade  försäkringen  skall
svenskt medborgarskap  eller  inskrivning hos allmän
försäkringskassa vara något villkor för att tillhöra
personkretsen. Med arbete i Sverige  skall i princip
avses  förvärvsverksamhet  här  i  landet.  Även  de
arbetsbaserade förmånerna anges genom  en uppräkning
i SofL. Vidare skall för den arbetsbaserade delen av
försäkringen inte heller någon väntetid införas. Den
arbetsbaserade  försäkringen  skall  vid anställning
gälla  fr.o.m. den första dagen av anställningen.  I
övriga fall  skall  den  gälla  fr.o.m.  den dag när
arbetet har påbörjats.


Beträffande  några  särskilda  persongrupper  skall
socialförsäkringen   ha   utsträckt  giltighet   vid
utlandsvistelse.  Den  som  av   en  svensk  statlig
arbetsgivare sänds ut till ett annat land för arbete
för dennes räkning skall under hela utsändningstiden
utan   tidsbegränsning   omfattas   av   såväl   den
bosättningsbaserade     som    den    arbetsbaserade
försäkringen.  Medföljande   familjemedlemmar  skall
under samma tid omfattas av den  bosättningsbaserade
försäkringen. För utlandsstuderande  skall gälla att
han  eller  hon  omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen under  den tid för vilken han eller hon
genomgår  studiestödsberättigad   utbildning   eller
uppbär  utbildningsbidrag  för doktorander. Reglerna
för   studerande   skall   även  gälla   medföljande
familjemedlemmar. Biståndsarbetare  som  av  enskild
organisation  sänds  ut  för  tjänstgöring utomlands
skall  vara försäkrade i Sverige  såvitt  avser  den
bosättningsbaserade         försäkringen,         om
utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Detta
gäller   även   medföljande   familjemedlemmar.  För
ambassadanställda  m.fl.  föreslås  också  särskilda
bestämmelser.


När det gäller utbetalning  av  bosättningsbaserade
förmåner  vid  vistelse  i  ett land som  varken  är
medlem i EU eller omfattas av  EES-avtalet  föreslås
vissa  begränsningar.  Som  huvudregel  skall sådana
förmåner kunna betalas ut vid en utlandsvistelse  om
denna kan antas komma att vara i längst sex månader.
Bosättningsbaserade  förmåner, såsom garantipension,
skall dock kunna betalas  ut  till  vederbörande  så
länge   han   eller   hon   anses  bosatt  här.  För
statsanställda  som sänds ut från  Sverige  och  för
deras medföljande  familjemedlemmar betalas förmåner
ut  under  hela utsändningstiden.  Familjestöd  till
biståndsarbetare och utlandsstuderande betalas också
ut under hela den angivna perioden.


Även när det  gäller  utbetalning av arbetsbaserade
förmåner    vid    utlandsvistelse    skall    vissa
begränsningar   gälla.    Förmåner    vid   sjukdom,
havandeskap,    tillfällig    vård   av   barn   och
rehabilitering skall kunna utges vid utlandsvistelse
endast om ersättningsfallet har  inträffat medan den
försäkrade  utförde arbete utomlands  som  jämställs
med     arbete     i     Sverige.     Arbetsbaserade
pensionsförmåner  och   ersättning   från  lagen  om
arbetsskadeförsäkring  betalas  ut  så länge  rätten
till förmånen består enligt respektive lag.


Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
2001.


Utskottet   tillstyrker  regeringens  förslag   men
föreslår ett förtydligande  i  den nya lagens 3 kap.
13  § så att det klart framgår att  den  som  uppbär
någon  av  de  i  bestämmelsen uppräknade förmånerna
också är försäkrad för efterlevandepension.


I betänkandet behandlas  ett  motionsyrkande  om de
speciella   problem   som  rör  gränsgångare  mellan
Danmark  och  Sverige.  Problematiken   avser  bl.a.
situationer  då  någon är bosatt i Sverige  men  har
sitt arbete i Danmark  eller tvärtom. Vidare bifogas
till  betänkandet  en  utskrift   av   en  offentlig
utfrågning   om   socialförsäkringen   och  EU   som
utskottet höll i början av året, bilaga 2.


Samtliga motioner avstyrks.


I  betänkandet  finns  sex  reservationer  och  ett
särskilt yttrande.


Propositionen
I    proposition   1998/99:119   Socialförsäkringens
personkrets            föreslår           regeringen
(Socialdepartementet)  att   riksdagen  antar  de  i
propositionen framlagda förslagen till


1. socialförsäkringslag,


2.  lag  om  ändring i lagen (1962:381)  om  allmän
försäkring,


3.  lag  om ändring  i  lagen  (1962:382)  angående
införande av lagen om allmän försäkring,


4.  lag  om   ändring   i   lagen   (1998:674)   om
inkomstgrundad ålderspension,


5.  lag  om ändring i lagen (1998:675) om införande
av lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,


6.  lag  om   ändring   i   lagen   (1998:702)   om
garantipension,


7.  lag  om  ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,


8. lag om ändring i föräldrabalken,


9.   lag  om  ändring   i   lagen   (1969:205)   om
pensionstillskott,


10. lag om ändring i studiestödslagen (1973:394),


11.  lag   om   ändring   i   lagen  (1976:380)  om
arbetsskadeförsäkring,


12.   lag   om   ändring  i  lagen  (1977:267)   om
krigsskadeersättning till sjömän,


13.  lag  om  ändring   i   lagen   (1984:989)   om
socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara,


14.  lag  om ändring i lagen (1986:378) om förlängt
barnbidrag,


15.  lag  om   ändring   i   lagen   (1988:360)  om
handläggning    av    ärenden    om   bilstöd   till
handikappade,


16.  lag om ändring i lagen (1988:1463)  om  bidrag
vid adoption av utländska barn,


17.  lag   om   ändring   i  lagen  (1988:1465)  om
ersättning och ledighet för närståendevård,


18. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare,


19. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,


20.   lag  om  ändring  i  lagen   (1991:1488)   om
handläggning  av  vissa  ersättningar  till  den som
tjänstgör inom totalförsvaret,


21.   lag   om   ändring   i  lagen  (1993:389)  om
assistansersättning,


22.   lag   om   ändring  i  lagen  (1993:737)   om
bostadsbidrag,


23.  lag  om  ändring   i   lagen   (1994:308)   om
bostadstillägg till pensionärer,


24.   lag   om   ändring  i  lagen  (1996:1030)  om
underhållsstöd,


25.  lag  om  ändring   i   lagen   (1996:1150)  om
högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,


26.   lag   om   ändring  i  lagen  (1998:703)   om
handikappersättning och vårdbidrag,


27. lag om ändring  i lagen (1998:707) om ändring i
lagen  (1990:773) om särskilt  pensionstillägg  till
folkpension   för  långvarig  vård  av  sjukt  eller
handikappat barn.


Lagförslag 2.2 såvitt avser ändring i 3 kap. 2, 2 a
och  5 §§ lagen  (1962:381)  om  allmän  försäkring,
lagförslag  2.4  såvitt  avser  2  kap.  6  §  lagen
(1998:674)    om    inkomstgrundad    ålderspension,
lagförslag 2.7 såvitt avser 1 § lagen (1947:529)  om
allmänna barnbidrag och lagförslag 2.23 såvitt avser
1   §   lagen   (1994:308)  om  bostadstillägg  till
pensionärer kommer  att  behandlas  vid  ett  senare
tillfälle.




Lagförslagen finns som bilaga 1 i betänkandet.


Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen




1998/99:Sf16  av Margit Gennser m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen till
känna  vad i motionen anförts om utredning  gällande
gränsgångarproblemet.




1998/99:Sf17  av  Birgitta  Carlsson  m.fl. (c) vari
yrkas  att  riksdagen som sin mening ger  regeringen
till  känna  vad   i   motionen   anförts   om   att
arbetslöshetsförsäkringen  skall inordnas i systemet
för socialförsäkringen.




1998/99:Sf18  av  tredje  vice   talman   Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen begär en analys  av
de olika bosättningsbegreppen enligt vad som anförts
i motionen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen  anförts  om  behovet  av
information,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att biståndsarbetare
skall    omfattas    av   den    bosättningsbaserade
försäkringen   under  hela   utsändningstiden   utan
tidsbegränsning.




Motioner väckta under allmänna motionstiden 1998




1998/99:Sf209 av  Leif  Carlson  (m)  vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts  om  behovet av förenklade
betalningsrutiner vid akut vård för EU-medborgare.




1998/99:Sf235 av Majléne Westerlund  Panke  (s) vari
yrkas  att  riksdagen  som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen  anförts om nödvändigheten
av  att se över den sociala tryggheten  för  svenska
forskare utomlands.




Offentlig utfrågning




Utskottet   har  den  18  februari  1999  hållit  en
offentlig utfrågning  om  socialförsäkringen och EU.
En utskrift av vad som förekommit  vid  utfrågningen
finns i betänkandet som bilaga 2.


Utskottet
Socialförsäkringens nuvarande personkrets




Den nuvarande svenska socialförsäkringen  bygger  på
principen  att  försäkrade  är  de  personer  som är
bosatta här i landet. Bosättning ger rätt till vissa
förmåner  som exempelvis folkpension och barnbidrag.
För rätt till  andra  förmåner såsom sjukpenning och
inkomstgrundad ålderspension krävs utöver bosättning
också förvärvsarbete.


Lagen om allmän försäkring (AFL) har länge haft den
centrala       platsen      i      det       svenska
socialförsäkringssystemet.    Här   regleras   bl.a.
sjukförsäkringen  och  föräldraförsäkringen.   Vissa
förmåner som har anknytning till AFL:s förmånssystem
regleras     i     särskilda    lagar.    Det    nya
ålderspensionssystemet  kommer  också  att till stor
del   regleras   i  särskilda  lagar.  Vidare  finns
förmånssy-
stem av socialpolitisk art som i teknisk mening inte
är försäkringar men  som  i  många sammanhang brukar
hänföras  till  begreppet  socialförsäkring.  Härmed
avses  vanligen  i  vid  bemärkelse   förmåner   som
utbetalas  av  Riksförsäkringsverket  (RFV)  och  de
allmänna  försäkringskassorna,  t.ex. barnbidrag och
underhållsstöd.


Bestämmelser  om  vilka som omfattas  av  de  olika
försäkringsgrenarna  finns  dels  i  respektive lag,
dels  i  rådets  förordning  (EEG)  nr  1408/71   om
tillämpning  av  systemen  för  social  trygghet när
anställda,      egenföretagare      eller      deras
familjemedlemmar  flyttar inom gemenskapen samt dels
-  i viss utsträckning  -  i  konventioner  som  har
ingåtts   mellan   Sverige  och  andra  länder.  Den
omständigheten att en person är försäkrad enligt AFL
eller     enligt     annan     lagstiftning     inom
socialförsäkringssystemet innebär inte att han eller
hon har rätt till alla förmåner  enligt dessa lagar.
Bestämmelser  för  de olika försäkringsgrenarna  ger
besked om i vilken utsträckning så är fallet.


Försäkrade enligt AFL  är  dels svenska medborgare,
oberoende  av  var  de  är bosatta,  dels  utländska
medborgare och statslösa  som  är bosatta i Sverige.
Vidare  gäller att en försäkrad som  lämnar  Sverige
fortfarande   skall   anses   vara  bosatt  här,  om
utlandsvistelsen är avsedd att  vara  längst ett år.
Den som av en statlig arbetsgivare sänds  till annat
land  för  arbete  för arbetsgivarens räkning  anses
vara bosatt i Sverige  under  hela  utsändningstiden
oberoende  av  dennas  längd.  Detta  gäller   också
medföljande  make  -  eller  därmed jämställd - samt
barn  under  18  år. Försäkrad för  ATP  liksom  för
inkomstgrundad ålderspension  är  dessutom utländska
sjömän som har anställning på svenskt handelsfartyg.
Försäkrad   för   ATP   är   också   den   som   har
tillgodoräknats pensionspoäng i Sverige, även om han
eller    hon    inte    uppfyller    ovan    angivna
förutsättningar för att vara försäkrad enligt AFL.


Bestämmelserna  i  AFL  om  begreppet försäkrad har
omedelbar betydelse endast i fråga  om förmåner, för
vilka    inte    uppställs    andra    villkor    än
försäkringstillhörighet.


En  försäkrad  person som är bosatt i Sverige skall
enligt AFL fr.o.m.  den  månad han fyller 16 år vara
inskriven  hos  allmän  försäkringskassa.  Detta  är
frånsett       åldersvillkoret       också       ett
försäkringsvillkor.   En  person  som  flyttar  till
Sverige skall skrivas in hos allmän försäkringskassa
så snart kassan fått kännedom  om att han skall vara
inskriven.      I      lagen      föreskrivs      en
anmälningsskyldighet  för  försäkrade som skall vara
inskrivna  men som inte var folkbokförda  i  Sverige
den 1 november föregående år.


En grundläggande  förutsättning  för  att en person
skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa  är
att  han  eller  hon  anses  bosatt  här  i  landet.
Föreligger  inte  denna  förutsättning längre, skall
den försäkrade avregistreras från försäkringskassan.


När  det  gäller  andra  lagar   om   förmåner  kan
konstateras       att       delpensionsförsäkringens
bosättningsbegrepp är detsamma  som  i AFL. För rätt
till ersättning uppställs dock ytterligare  villkor.
Beträffande arbetsskadeförsäkringen är den försäkrad
som  förvärvsarbetar i verksamhet här i riket.  Krav
på bosättning  i Sverige föreligger endast för andra
förvärvsarbetande    än   arbetstagare,   dvs.   för
egenföretagare och uppdragstagare.


När det gäller andra  förmånssystem,  som  inte  är
uppbyggda   som   försäkringar  i  egentlig  mening,
varierar de krav som  uppställs  för  att  rätt till
förmåner  skall  föreligga  enligt de olika lagarna.
Vissa anknyter till AFL genom att det uppställs krav
på  att  den  sökande  skall  vara   inskriven   hos
försäkringskassan.  Andra  system  är  uppbyggda  på
annat   sätt  och  kräver  inte  registrering  eller
inskrivning  i  någon  kassa.  Till exempel omfattar
lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare alla
smittbärare som måste avstå från  förvärvsarbete  på
grund  av  beslut  enligt  vissa angivna lagar eller
föreskrifter.  Vanligtvis krävs  dock  bosättning  i
Sverige.   Bosättningsbegreppet    kan    i    vissa
författningar skilja sig från det som tillämpas inom
AFL.  Exempel  finns  bl.a.  i  lagarna  om allmänna
barnbidrag och underhållsstöd.


Sveriges  medlemskap  i EU medför att EG-regler  om
social trygghet skall tillämpas  i  Sverige.  Sådana
bestämmelser finns främst i förordning 1408/71. Till
förordning      1408/71      finns     knutet     en
tillämpningsförordning  (EEG)  nr   574/72.   Nämnda
förordningar är tillämpliga även i förhållande  till
EES-stater  som  inte  är medlemmar i EU. Förordning
1408/71 syftar till att  dels  garantera att den som
rör sig mellan medlemsländerna är  försäkrad i något
land,    dels    undvika    dubbelförsäkring.     En
grundläggande  princip är därför att en person skall
omfattas av lagstiftningen i endast ett medlemsland.
Som  huvudregel  gäller   därvid   att  vederbörande
omfattas   av   arbetslandets   lagstiftning,   dvs.
lagstiftningen  i  det  land  där  arbetet  faktiskt
utförs.   Vid   konfliktsituationer  mellan   svensk
nationell  lagstiftning   och   förordningarna   har
gemenskapsreglerna         företräde.         Svensk
socialförsäkring     omfattar    till    följd    av
bestämmelserna i 1408/71  därför även vissa personer
som inte är bosatta här i landet.


Utskottet vill i sammanhanget  nämna den offentliga
utfrågning   om  socialförsäkringen   och   EU   som
utskottet höll  i  februari  i  år  (se  bilaga  2).
Utfrågningen  syftade  bl.a.  till  att belysa vilka
effekter   medlemskapet   fått   för   det   svenska
socialförsäkringssystemet  samt  vilka  krafter  som
verkar    för   och   emot   en   harmonisering   av
medlemsländernas     socialförsäkringssystem.    Vid
utfrågningen  framfördes   bl.a.   den  åsikten  att
medlemsländernas   olika   socialförsäkringsmodeller
över tiden har närmat sig varandra.  I  stort täcker
ländernas        socialförsäkringssystem       samma
grundläggande  risker  och  systemen  omfattar  allt
större delar av  befolkningen.  Det  enda  system  i
Europa  som  har  en annan karaktär är det brittiska
systemet   som   är  koncentrerat   att   tillgodose
grundläggande  levnadsnivå  i  motsats  till  övriga
länder   som   vill    ge    skydd    för    uppnådd
levnadsstandard.




Allmänt om förslaget till
socialförsäkringslag (SofL)




Propositionen




I   propositionen   framhålls  att  även  om  svensk
socialförsäkring  i  huvudsak  kräver  bosättning  i
Sverige varierar de materiella  försäkringsvillkoren
för   närliggande   förmåner.   Förmånssystemen   är
komplexa,     vilket    medför    ett    komplicerat
försäkringssystem   som   kan  vara  svårt  för  den
enskilde att förstå.


Den  som  förvärvsarbetar  i  Sverige  är  vanligen
bosatt  här.  Ett  undantag är enligt  propositionen
utländska medborgare  som endast tillfälligt arbetar
hos svenska arbetsgivare.  De  är  dock omfattade av
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring  men  inte
övriga  socialförsäkringar. Arbetsgivare skall också
betala  arbetsgivaravgifter  på  vissa  ersättningar
till dem  som  är  försäkrade enligt LAF. Avgifterna
bidrar  bl.a.  till  att   finansiera  den  allmänna
försäkringen. Om det gäller  arbete  under minst sex
månader,   är  den  enskilde  enligt  praxis   också
obegränsat  skattskyldig  i  Sverige  och  skall  då
betala  allmän   pensionsavgift.   I   propositionen
framhålls också att socialförsäkringarna  och  andra
bidragssystem delvis är skattefinansierade.


Regeringen  anser  det  därför rimligt att personer
som förvärvsarbetar i Sverige  under  kortare tid än
ett år och som följaktligen inte anses  bosatta  här
skall     kunna    få    del    av    det    svenska
socialförsäkringsskyddet.


En sådan utsträckning  av socialförsäkringen skulle
också innebära en anpassning  till  vad  som  i  dag
gäller  i  många  EES-länder  och  enligt förordning
1408/71. Enligt propositionen är det  oavsett vilket
huvudsystem  för  social  trygghet som gäller  i  de
olika länderna naturligt att vissa försäkringar mera
är  knutna  till  arbete  och  inkomster   än   till
bosättning.  Å andra sidan framhålls att rätten till
helt bosättningsgrundade  förmåner  måste bestå. Det
kan  heller  inte komma i fråga att öppna  hela  det
sociala bidragssystemet för alla personer som endast
arbetar här under kortare tid.


Regeringen  föreslår   därför   att   den   svenska
socialförsäkringen   och   anslutande  bidragssystem
skall  delas in i två delar.  Den  ena  delen  skall
innehålla förmåner som är beroende av förvärvsarbete
i Sverige  och  den  andra  förmåner som skall anses
grundade  på bosättning i Sverige.  Bosättningsdelen
skall  enligt   propositionen   i   princip  omfatta
ersättning  för  olika  kostnader  och rena  bidrag.
Förmåner  som  ges  med  garantibelopp  skall  också
räknas    dit.   Att   inkomstförsäkringar   ges   i
arbetslandet  ter sig enligt regeringens uppfattning
naturligt, i vart fall när det gäller ersättning för
kortare tider.  Med  den föreslagna ordningen uppnår
man   också   en   bättre  överensstämmelse   mellan
socialförsäkringsavgifter och förmåner. Förslaget om
en  tudelning av socialförsäkringen  innebär  enligt
propositionen   ett   led   i   den   renodling   av
försäkringssystemen   som  för  närvarande  pågår  i
Sverige:  en  renodling  efter  olika  orsaker  till
behovet  av förmåner. Införande  av  den  föreslagna
försäkringen  när  det  gäller  arbete  här i landet
kommer  också  att underlätta kassornas handläggning
av ärenden enligt förordning 1408/71.


I  propositionen   framhålls   dock   att  även  om
förslaget    medför    större    enhetlighet    inom
socialförsäkringen   kommer  det  nödvändigtvis  att
fortfarande  finnas  två   persongrupper  för  vilka
särskilda  regler  kan  gälla  inom  varje  gren  av
försäkringen: dels EES-medborgare och likställda som
kan åberopa förordning 1408/71 eller  vissa liknande
regler,  dels  medborgare  som  omfattas  av   någon
bilateral socialförsäkringskonvention.


Enligt      propositionen      skall      begreppet
socialförsäkring  avgränsas  utifrån  ett  praktiskt
betingat     synsätt,    som    utgår    från    hur
trygghetssystemen   administreras.   Till  begreppet
socialförsäkring     skall     hänföras    flertalet
trygghetssystem      som      administreras       av
Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och
de  allmänna  försäkringskassorna.  Som redan nämnts
skall    det    tudelade   socialförsäkringssystemet
regleras i en ny lag, socialförsäkringslagen (SofL).
Lagen skall innehålla  vissa gemensamma bestämmelser
för  de olika förmånerna.  I  denna  lag  skall  det
finnas  bestämmelser  om  bosättning  och  arbete  i
Sverige, omfattningen av de två försäkringsgrenarna,
försäkringstider,  utgivande av ersättning utomlands
samt anmälan och handläggning  av ärenden. I AFL och
andra   lagar  införs  enligt  regeringens   förslag
hänvisningar  till  SofL.  De  ersätter i åtskilliga
fall  redan  förekommande  hänvisningar   till  AFL.
Vidare     framhålls     i     propositionen     att
försäkringssystemet  också  kommer att hållas samman
genom  att  det  i den nya lagen  dels  anges  vilka
förmåner som ingår  i socialförsäkringen, dels finns
gemensamma  föreskrifter  om  avgränsningen  av  den
skyddade  personkretsen.  Med  en  sådan  uppbyggnad
underlättas  enligt  propositionen  en helhetssyn på
socialförsäkringen,  vilket kommer att  motverka  en
framväxt  av  ett  splittrat  försäkringssystem  med
förmåner som riskerar att överlappa varandra. Vidare
underlättas framtida  reformer  med  hänsyn till att
den skyddade kretsen för förmånerna definieras  i en
gemensam lag.




Motion




I motion 1998/99:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)
begärs      ett      tillkännagivande     om     att
arbetslöshetsförsäkringen  skall inordnas i systemet
för socialförsäkringen. Motionärerna  hänvisar  till
att  utredningen  i  sitt  huvudbetänkande En lag om
socialförsäkringar   (SOU  1997:72)   föreslog   att
trygghetssystem      som      administreras       av
Arbetsmarknadsstyrelsen,   länsarbetsnämnderna   och
arbetslöshetskassorna  skulle  omfattas  av  den nya
lagen  om  socialförsäkringar. Trygghetsförsäkringen
bör   enligt   motionärerna    vara    allmän    och
obligatorisk.  Ersättning  vid arbetslöshet bör vara
en generell trygghet som omfattar  alla personer som
har kontakt med arbetslivet.




Utskottets ställningstagande




Utskottet,  som  nedan  kommer att närmare  redovisa
skilda delar av förslaget,  vill  framhålla  att det
föreliggande förslaget ur principiell synpunkt och i
förhållande  till nu gällande lagstiftning blir  mer
enhetligt   och    får   en   bättre   konstruktion.
Huvudreglerna  är  klara   och   tydliga.  De  många
hänvisningar, tillägg och undantag  som krävs medför
dock att den nya lagen i många avseenden  är komplex
och   inte   helt   lättillgänglig.   De  föreslagna
ändringarna  kommer  exempelvis  att möjliggöra  för
förvärvsarbetande som arbetar här kortare tid än ett
år och som inte omfattas av förordning  1408/71  att
intjäna  vissa arbetsbaserade rättigheter. Förslaget
innebär vidare  att  den  som  kommer  hit  för  att
bosätta  sig här för längre tid än ett år direkt kan
komma   i  åtnjutande   av   vissa   bidrag,   t.ex.
barnbidrag, utan att behöva avvakta någon väntetid.


Mot denna  bakgrund har utskottet ingen erinran mot
den   principiella    utformningen    av   den   nya
socialförsäkringslagen.          Vad          gäller
arbetslöshetsförsäkringen  föreslog, såsom anförs  i
motionen, utredningen att den  som arbetar i Sverige
skulle  vara  försäkrad  också  för   förmåner   vid
arbetslöshet.  Utredningens  förslag kritiserades av
flera remissinstanser. Bl.a. anfördes  att särdragen
i  förmånen  inte  beaktats i tillräcklig omfattning
och  att  arbetslöshetsförsäkringen  inte  är  någon
socialförsäkring,  som  skall hanteras av offentliga
myndigheter, utan en försäkring som administreras av
självständiga arbetslöshetskassor.


I    propositionen    anförs    att     den     nya
arbetslöshetsförsäkringen    är    uppdelad   i   en
grundförsäkring  och  en inkomstbortfallsförsäkring.
Enligt grundförsäkringen  utgår ett grundbelopp till
alla  som  uppfyller ett arbetsvillkor,  ungefär  på
samma    villkor     som    gällde    för    kontant
arbetsmarknadsstöd.     Inkomstbortfallsförsäkringen
innebär  att  en inkomstbortfallsersättning  betalas
till  den  som  också   uppfyller   ett  villkor  om
medlemskap  i  en arbetslöshetskassa. Till  skillnad
från     socialförsäkringen      i     övrigt     är
arbetslöshetsförsäkringen   till  väsentliga   delar
frivillig.  Den  passar  därför   enligt  regeringen
mindre  väl  in  i ett obligatoriskt system.  Vidare
skiljer sig arbetslöshetsförsäkringen från flertalet
andra försäkringar  med hänsyn till att den enskilde
i vissa fall kan återknyta  till försäkringsperioder
eller  grunda  rätt till ersättning  på  arbete  som
ligger långt tillbaka  i  tiden.  Mot bakgrund härav
anser    regeringen    att    en    överföring    av
arbetslöshetsförsäkringen  i  nuvarande   utformning
till socialförsäkringen sammantaget inte kommer  att
ge    sådana    samordningsvinster    som   uppväger
nackdelarna med en sådan ändring.


Utskottet delar regeringens bedömning vad
avser arbetslöshetsförsäkringen och
avstyrker motion 1998/99:Sf17.




Den bosättningsbaserade försäkringen




Propositionen




Det grundläggande villkoret för att en  person skall
tillhöra den krets som omfattas av grundskyddet inom
socialförsäkringen,  främst  förmåner som utges  med
garantibelopp och bidrag, skall enligt propositionen
vara  att  han  eller  hon anses bosatt  i  Sverige.
Varken svenskt medborgarskap  eller  inskrivning hos
allmän  försäkringskassa  skall  längre  vara  något
villkor för att tillhöra personkretsen. För  att  en
person i det enskilda fallet skall erhålla en förmån
skall  det  också  föreligga  någon omständighet som
framkallar  försäkringsfallet eller  utbetalning  av
det aktuella  bidraget.  Vilken omständighet som ger
denna effekt varierar mellan olika förmåner beroende
på vad respektive förmån är  avsedd  att  skydda mot
eller ge trygghet för.


I  propositionen  framhålls  att  i  princip  samma
bosättningsbegrep    även   fortsättningsvis   skall
användas  som  inom folkbokföringen.  Ett  enhetligt
bosättningsbegrepp    skall   gälla   för   samtliga
bosättningsbaserade          förmåner           inom
socialförsäkringen.  Den  som  kommer  till  Sverige
skall anses bosatt här om vistelsen kan antas  komma
att överstiga ett år. På motsvarande sätt skall en i
Sverige  bosatt person som lämnar landet fortfarande
anses bosatt  här om utlandsvistelsen kan antas vara
längst ett år.  Nu  gällande  bestämmelser  avseende
barnbidrag,  förlängt  barnbidrag och underhållsstöd
innebär att dessa förmåner  kan  utges  först  efter
minst  sex  månaders  vistelse  i  Sverige.  Den  nu
föreslagna   bosättningsregeln  innebär  att  nämnda
förmåner kan betalas  ut direkt efter ankomsten till
Sverige  under förutsättning  att  vederbörande  kan
antas komma  att  vistas här under längre tid än ett
år. För den som lämnar landet skall gälla att nämnda
förmåner kan utges  endast  om  utlandsvistelsen kan
antas vara längst sex månader.


För  att  uppnå  ett regelsystem som  är  lätt  att
tillämpa  bör  enligt  propositionen  utgångspunkten
vara  att  begreppet   bosatt   i   största  möjliga
utsträckning används i dess betydelse enligt normalt
språkbruk. Användningen av bosättningsbegreppet  bör
i    möjligaste    mån    återspegla   de   faktiska
förhållandena. Den enskildes normala vistelseort bör
därför tillmätas avgörande  betydelse  för  var  han
eller  hon skall anses bosatt. En person skall anses
vara bosatt  i  Sverige,  om  han eller hon har sitt
egentliga  hemvist  här  i  landet,   vilket   är  i
överensstämmelse   med   vad   som   gäller   enligt
folkbokföringslagen.  Avgörande  för  var  någon har
sitt egentliga hemvist bör liksom hittills vara  den
s.k. dygnsviloprincipen.


Vilka     förmåner    som    skall    anses    vara
bosättningsbaserade  anges i den nya lagens 3 kap. 1
och 2 §§ genom hänvisning  till vissa bestämmelser i
AFL   samt   en  uppräkning  av  ett   antal   olika
författningar.  Vidare framhålls i propositionen att
någon väntetid för bosättningsbaserade förmåner inte
bör införas. Det  innebär att förmånerna kan betalas
ut  omedelbart  så  fort   bosättningsvillkoret   är
uppfyllt.  Detta  får  effekt  med avseende på bl.a.
föräldrapenning  på  garantinivå,   barnbidrag   och
underhållsstöd.


Det framhålls att kraven på viss bosättningstid för
folkpension     respektive     försäkringstid    för
garantipension   alltjämt   skall   gälla.    Enligt
propositionen  utgör  dessa  tider snarare särskilda
kvalifikationsvillkor än väntetider.


Slutligen föreslår regeringen  att  en  person  som
måste  ha  uppehållstillstånd  skall  ha  rätt  till
bosättningsbaserade   förmåner   endast   om  sådant
tillstånd  har beviljats. En person som omfattas  av
lagen (1994:137)  om mottagande av asylsökande m.fl.
skall inte ha rätt till bosättningsbaserade förmåner
av  motsvarande karaktär  som  förmåner  enligt  den
lagen.




Motion




I motion  1998/99:Sf18  av  tredje vice talman Rose-
Marie    Frebran    m.fl.    (kd)   framhålls    att
bosättningsbegreppen  inom  socialförsäkringen   och
folkbokföringen inte helt kommer att stämma överens.
Om  allvarliga  problem på grund härav uppkommer bör
begreppets  definition  samordnas.  Det  får  enligt
motionärerna  inte  uppstå  en  sådan  situation att
någon   grupp   på  grund  av  bosättningsbegreppets
definition riskerar  att  hamna i kläm eller utanför
socialförsäkringssystemet.   Regeringen   bör  få  i
uppdrag   att   göra   en   analys   av   eventuella
konsekvenser  för olika grupper med avseende  på  de
olika bosättningsbegreppen.  I  yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om det anförda.




Utskottets ställningstagande




När   det  gäller  bosättningsbegreppet   föreligger
enligt    gällande    rätt    olika    begrepp   vid
folkbokföringen  och vid inkomstbeskattning.  Enligt
propositionen    har    bosättningsbegreppet    inom
socialförsäkringen  störst  likheter  med  det  inom
folkbokföringen.   Vad  gäller  det  skatterättsliga
bosättningsbegreppet  framhålls  i propositionen att
det skall tillgodose helt andra behov  och intressen
än    behov    som    gör    sig    gällande    inom
socialförsäkringen.  Enligt regeringen är det därför
inte lämpligt att med avseende på socialförsäkringen
bedöma bosättningen efter skatterättsliga principer.


Såsom framhålls i motionen  föreligger  inte  total
kongruens   mellan  socialförsäkringens-  respektive
folkbokföringens   bosättningsbegrepp.  Motionärerna
framhåller bl.a. att  olika remissinstanser pekat på
den  nämnda  situationen.   I  huvudsak  har  därvid
remissinstanserna pekat på att  lagförslaget behöver
justeras för att helt ansluta till folkbokföringen i
de fall när en person flyttar till  Sverige  för att
stanna precis ett år eller flyttar från Sverige  för
att stanna utomlands precis ett år.


I  propositionen  anförs att ytterligare anpassning
till folkbokföringslagen i den nya lagen skett på så
sätt att rekvisitet  när  det  gäller  prognosen för
varaktigheten av vistelsen här i landet  har ändrats
från  avsedd  till  kan antas. Samma rekvisit  skall
gälla för den som lämnar  landet. Vidare framhålls i
propositionen     att    frågan    är     om     det
socialförsäkringsrättsliga      bosättningsbegreppet
skall anpassas helt till folkbokföringen  på så sätt
att  tidsgränsen  för  dem  som  kommer till Sverige
ändras från mer än ett år till minst  ett år. Tanken
bakom  gällande lagstiftning är enligt propositionen
att den  som arbetar utomlands på grund av ett avtal
om utlandstjänstgöring som gäller ett år skall anses
omfattas av  svensk socialförsäkring. På motsvarande
sätt skall den  som kommer hit för att arbeta enligt
ettåriga    avtal   inte    omfattas    av    svensk
socialförsäkring. Enligt regeringen saknas anledning
att     ändra     den     socialförsäkringsrättsliga
ettårsregeln.  Den  diskrepans  som  föreligger  och
kommer  att föreligga  mellan  folkbokföringens  och
socialförsäkringens  bosättningsbegrepp torde enligt
propositionen  inte vålla  några  större  problem  i
praktiken.    Att    effekterna    av    de    olika
bosättningsbegreppen följs upp utgår utskottet från.


Utskottet  delar regeringens  uppfattning  när  det
gäller    den    bosättningsbaserade     delen    av
socialförsäkringen och avstyrker motion 1998/99:Sf18
yrkande 1.




Den arbetsbaserade försäkringen




Propositionen




Principer för försäkringsvillkor och begreppet
arbete i Sverige




I propositionen anges att ett grundläggande  villkor
för  att  en  person  skall  tillhöra  den  skyddade
personkretsen  med avseende på bl.a. sådana förmåner
inom socialförsäkringen  som  täcker inkomstbortfall
skall  vara  att  han eller hon arbetar  i  Sverige.
Liksom   vid  försäkring   för   bosättningsbaserade
förmåner  skall  varken  inskrivning  eller  svenskt
medborgarskap vara något villkor för att omfattas av
den del av  socialförsäkringen  som skall grundas på
arbete.


Definitionen av begreppet arbete  i  Sverige sådant
det  skall  användas  i  SofL  anges i propositionen
enligt följande. Regeringen anser det vara naturligt
att  utgå  från  regleringen  i LAF.  Försäkrad  för
arbetsskada är den som förvärvsarbetar  i verksamhet
här   i   riket.   Därvidlag   saknas  betydelse  om
arbetsgivaren     är    svensk    eller    utländsk.
Arbetsskadeförsäkringen  täcker arbete som utförs av
såväl    arbetstagare    som   uppdragstagare    och
egenföretagare, för de två senare kategorierna krävs
dock  bosättning  i  Sverige.   Det  andra  ledet  i
definitionen av arbete i Sverige avser frågan om när
ett  arbete  skall  anses  utfört i Sverige.  Enligt
huvudregeln   skall   skyddet   gälla    vid    allt
förvärvsarbete  som  rent  fysiskt utförs i Sverige.
Från denna regel skall dock  finnas  undantag i både
utvidgande   och   inskränkande   riktning.   Enligt
regeringens uppfattning är det rimligt  att  arbete,
som  visserligen  inte utförs rent fysiskt i Sverige
men  som ändå har en  stark  anknytning  hit,  skall
omfattas    av    den    arbetsbaserade   delen   av
socialförsäkringen. Omvänt är det motiverat att från
försäkringen  undanta  vissa  typer  av  arbete  som
utförs  här  i  landet  men   som  har  en  starkare
anknytning  till  ett  annat  land   än  Sverige.  I
utvidgande  syfte  föreslås  därför att arbete  till
sjöss i närmare angiven omfattning skall omfattas av
den arbetsbaserade försäkringen.


Vidare  föreslås  att  arbete  utomlands   för   en
arbetsgivare  med  verksamhet  här  i  Sverige skall
anses  som arbete här i landet, om arbetstagaren  är
utsänd av  arbetsgivaren  och arbetet kan antas vara
längst ett år. En sådan regel  motsvarar i praktiken
vad som gäller i dag.


Vissa  inskränkande regler föreslås  i  förhållande
till huvudregeln att den arbetsbaserade försäkringen
skall gälla  vid  arbete  här  i  landet. Arbete som
utförs här i landet av en person som sänds hit av en
utländsk arbetsgivare skall inte anses  som arbete i
Sverige,  om  arbetet här kan antas vara längst  ett
år.


Försäkringsskyddet  för egenföretagare kopplas till
att själva verksamheten  bedrivs här i landet. Detta
innebär att tillfälligt arbete  utomlands  kan anses
som arbete i Sverige, om det utförs som ett led i en
här bedriven verksamhet.




Speciella försäkringssituationer




I   dagens  socialförsäkring  finns  på  flera  håll
bestämmelser  om  att  olika  slags  aktiviteter och
bidrag skall jämställas med arbete eller  inkomst av
arbete.     Det    gäller    främst    inom    t.ex.
tilläggspensioneringen   och   den   inkomstgrundade
ålderspensionen.     Det     innebär    bl.a.    att
socialförsäkringsersättningar  och utbildningsbidrag
av olika slag anses som inkomst  av  anställning vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst  (PGI). Någon
ändring  härvidlag  föreslås  inte  i propositionen.
Vidare  skall  den  som  uppbär vissa förmåner  vara
försäkrad  för  inkomstgrundad   ålderspension   och
tilläggspension i form av förtidspension enligt AFL.


Mot  bakgrund  härav  föreslås att det i SofL skall
införas   särskilda   bestämmelser    som   reglerar
försäkringstillhörighet i speciella situationer  där
en person såväl i dag som framdeles skall kunna vara
försäkrad   trots   att   personen  inte  har  något
reguljärt arbete. Den som uppbär  förtidspension som
beräknats     enligt     13    kap.    2    §    AFL
(antagandepoängberäkning)  skall  vara försäkrad för
inkomstgrundad  ålderspension  beräknad   på   denna
förtidspension.


Vidare  skall gälla att den som är bosatt i Sverige
skall vara  försäkrad  för  pensionsgrundande belopp
för  barnår  enligt  lagen  om  inkomstgrundad   ål-
derspension.  Den  som genomgått grundutbildning för
totalförsvarspliktiga      är      försäkrad     för
pensionsgrundande   belopp   för   plikttjänstgöring
enligt  lagen  om inkomstgrundad ålderspension.  Den
som genomgår utbildning som medför särskild risk för
arbetsskada        skall         omfattas         av
arbetsskadeförsäkringen.




De arbetsbaserade förmånerna m.m.




Som  tidigare  nämnts  skall till den arbetsbaserade
delen av socialförsäkringen  hänföras  endast sådana
förmånssystem    som    kan    sägas   utgöra   rena
inkomstbortfallsförsäkringar. Det skall således vara
fråga om förmåner som kan utges  på  grund  av och i
relation till förlorad arbetsinkomst. På samma  sätt
som  när  det  gäller  bosättningsbaserade  förmåner
anges  i  den  nya  lagens  3  kap. 4 och 5 §§ vilka
förmåner  som skall anses vara arbetsbaserade  genom
hänvisning  till  vissa  bestämmelser  i AFL samt en
uppräkning av ett antal olika författningar.


Vid    anställning    skall    den   arbetsbaserade
försäkringen  gälla  fr.o.m.  den  första  dagen  av
anställningstiden.   Det   innebär   att   för    en
arbetstagare  gäller  att  om  denne har en särskilt
avtalad anställningsdag skall arbetet anses påbörjat
nämnda dag och försäkringen börjar då att gälla. För
övriga, icke anställda, gäller att  ett arbete skall
ha påbörjats för att försäkringen skall börja gälla.


Försäkringen  föreslås  fortsätta  att   gälla  tre
månader  (efterskyddstid) efter det att arbetet  har
upphört av annan anledning än ledighet för semester,
ferier eller  motsvarande  uppehåll.  Den skall dock
upphöra  tidigare  om  den  enskilde  till följd  av
arbete   i   annat  land  kommit  att  omfattas   av
försäkring i detta  land.  Dock  skall  försäkringen
fortsätta  att gälla så länge den försäkrade  uppbär
en arbetsbaserad  förmån  eller  under  tid  när han
eller   hon   enligt   de   grunder  som  regeringen
fastställer  genomgår  utbildning  eller  står  till
arbetsmarknadens förfogande.  Vid förvärvsavbrott på
grund    av    graviditet,   vård   av   barn    och
totalförsvarstjänstgöring     skall     försäkringen
fortsätta att gälla under motsvarande tid som i dag.
Försäkringen      för      pensionsförmåner      och
arbetsskadeförmåner  skall fortsätta att gälla i den
mån ersättningsrätten kan härledas från ett tidigare
arbete här i landet eller  i  vissa fall från sådana
ersättningar   som  berörts  ovan  under   avsnittet
Speciella försäkringssituationer.




Särskilda villkor för den arbetsbaserade
försäkringen




Enligt   regeringens    förslag    skall   den   som   behöver
arbetstillstånd    eller   uppehållstillstånd    med
motsvarande verkan inte  ha  rätt till förmåner från
den   arbetsbaserade  försäkringen   förrän   sådant
tillstånd  meddelats.  Ersättning skall därvid kunna
betalas från och med den  dag  då tillståndet börjar
att  gälla men inte för längre tid  än  tre  månader
innan tillståndet beviljades.




Särskilda personkategorier




Propositionen




Inledning




I propositionen  framhålls att socialförsäkringen liksom i dag
bör ha en utsträckt  giltighet  vid  utlandsvistelse
beträffande  några  särskilda  persongrupper.  Detta
gäller  bl.a.  statsanställda  som   sänds   ut  för
tjänstgöring   utomlands.  De  omfattas  normalt  av
socialförsäkringen  i  den  utsändande  staten  utan
begränsning  av den generella ettårsregeln. En annan
grupp   utgörs  av   ambassadanställda   m.fl.   Den
diplomatiska   kåren   är   normalt  undantagen  den
mottagande statens lagstiftning  och omfattas heller
inte av den statens system för social  trygghet. För
s.k.   lokalanställda  gäller  däremot  det  omvända
förhållandet.  Ytterligare speciella persongrupper i
detta   sammanhang    är    utlandsstuderande    och
biståndsarbetare.




Utlandsstuderande och statsanställda m.fl.




I  propositionen  föreslås  att socialförsäkringen i
likhet med vad som gäller i dag skall vara utsträckt
för  utsända  statsanställda och  deras  medföljande
familjemedlemmar. Således föreslås att den som av en
svensk statlig  arbetsgivare  sänds  till  ett annat
land för arbete för dennes räkning skall under  hela
utsändningstiden  utan  tidsbegränsning  omfattas av
såväl den bosättningsbaserade som den arbetsbaserade
försäkringen.  En förutsättning för att den  utsände
skall    omfattas   av    den    bosättningsbaserade
försäkringen skall vara att denne vid något tidigare
tillfälle har varit bosatt här i landet. Medföljande
familjemedlemmar  skall  under samma tid omfattas av
den     bosättningsbaserade    försäkringen.     Den
omständigheten  att  medföljande familjemedlem under
utsändningstiden anses  bosatt  i Sverige medför att
vederbörande   är   försäkrad   för   inkomstgrundad
ålderspension  såvitt  gäller  tillgodoräknande   av
pensionsrätt  för  barnår.  För statligt utsända och
deras familjemedlemmar föreligger inga begränsningar
vad   gäller   utbetalning   av  bosättningsbaserade
förmåner  vid utlandsvistelsen  under  förutsättning
att de anses bosatta här i landet.


Vad gäller den som av annan stat sänds till Sverige
för arbete  här för arbetsgivarens räkning skall han
eller hon inte omfattas av svensk socialförsäkring.


Beträffande  ambassadanställda föreslås att den som
tjänstgör   i  Sverige   vid   en   utländsk   stats
beskickning eller  karriärkonsulat  i  Sverige skall
vid     tillämpningen     av    bestämmelserna    om
socialförsäkringen anses bosatt i Sverige, om det är
förenligt   med   konventionerna   om   diplomatiska
respektive konsulära förbindelser. Detta gäller även
medföljande familjemedlemmar.  Vidare  föreslås  att
ett  arbete  vid en utländsk stats beskickning eller
karriärkonsulat   skall  medföra  att  arbetstagaren
omfattas  av  den  arbetsbaserade  försäkringen,  om
detta är förenligt med  nämnda konventioner. Den som
med tillämpning av det anförda  skall vara försäkrad
enligt den arbetsbaserade försäkringen  skall  också
omfattas      av     arbetsskadeförsäkringen     och
inkomstgrundad ål-derspension.


Beträffande vissa utlandsstuderande föreslås att den
bosättningsbaserade försäkringen skall ha viss
utsträckt tillämpning. En i Sverige bosatt person
som lämnar landet för att studera utomlands skall
enligt förslaget anses vara fortsatt bosatt här, och
därmed omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen, under den tid för vilken han eller hon
genomgår studiestödsberättigad utbildning eller
uppbär utbildningsbidrag för doktorander. Reglerna
för studerande skall även gälla medföljande
familjemedlemmar. Den som kommer till Sverige för
att studera skall inte omfattas av den
bosättningsbaserade försäkringen utom i de fall han
eller hon är berättigad till utbildningsbidrag för
doktorander.




Biståndsarbetare




För biståndsarbetare  som  sänds  ut  av  Sida eller
annan  statlig arbetsgivare gäller samma regler  som
för andra statligt utsända som redogjorts för ovan.


Med biståndsarbetare avses en svensk medborgare som
av Svenska  kyrkan,  ett  svenskt  trossamfund,  ett
organ som är knutet till ett sådant samfund eller en
svensk     ideell    organisation    som    bedriver
biståndsverksamhet  och sänds ut till annat land för
arbete för arbetsgivarens räkning. Biståndsarbetarna
omfattas vid tjänstgöring  utomlands  i  dag  av den
s.k.  ettårsregeln,  om  inte  annat föreskrivs. För
biståndsarbetare      finns      för      närvarande
särbestämmelser   om   sjukpenninggrundande  inkomst
(SGI),    föräldrapenning,     bosättningstid    för
folkpension, garantipension och  allmänt barnbidrag.
Beträffande SGI gäller att den försäkrades  SGI  vid
återkomsten  till  Sverige  skall  fastställas  till
lägst  det  belopp  som  gällde vid utresan (vilande
SGI). Detta gäller om utlandsvistelsen  varat längst
tre  år. Bestämmelsen gäller även biståndsarbetarens
medföljande   make   eller   därmed  likställd.  Vid
prövning av om en biståndsarbetare  uppfyller  vissa
villkor för föräldrapenning bortses enligt 4 kap.  9
§  AFL  (den  s.k. 180-dagarsregeln om inskrivning i
försäkringskassa  närmast  före  den  dag för vilken
föräldrapenning     skall     betalas    ut)    från
utlandsvistelse  som  varat  högst   tre   år.   Vid
beräkning    av   bosättningstid   för   rätt   till
folkpension    tillgodoräknas     enligt    gällande
bestämmelser den tid under vilken den enskilde varit
utsänd  för  arbete för arbetsgivarens  räkning,  om
utlandsvistelsen   varat  längst  tre  år  i  följd.
Beträffande försäkringstid  för garantipension finns
en motsvarande bestämmelse. Enligt lagen om allmänna
barnbidrag  anses  medföljande  barn  till  den  som
tillhör  ifrågavarande   personkrets  bosatt  här  i
landet,  om  utlandsvistelsen  är  avsedd  att  vara
längst tre år.


I propositionen anförs att de skäl som ligger bakom
att     ge    biståndsarbetare     ett     förstärkt
försäkringsskydd     fortfarande    har    bärkraft.
Persongruppen bör också  avgränsas på samma sätt som
i   dag   och   liksom   i   dag   bör   medföljande
familjemedlemmar ingå i personkretsen.


Vad   avser   de   bosättningsbaserade   förmånerna
föreslår regeringen att om en biståndsarbetare under
tjänstgöring utomlands skall anses bosatt i  Sverige
skall  han eller hon vara försäkrad för samtliga  de
förmåner  som  i  socialförsäkringslagen  anges  som
bosättningsbaserade.  Vidare skall biståndsarbetarna
vid tjänstgöring utomlands vara försäkrade i Sverige
såvitt  avser den bosättningsbaserade  försäkringen,
om utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. En
förutsättning  för  tillämpning  av  denna särskilda
bosättningsregel skall, liksom i dag,  vara  att den
enskilde  är bosatt här omedelbart före den aktuella
utlandstjänstgöringen.  Vilka  förmånerna är framgår
av den nya socialförsäkringslagens  3  kap.  1 och 2
§§.  De  angivna  begränsningarna gäller dock endast
vid vistelse utanför  EES.  Vid  vistelse i ett land
inom EES gäller således i huvudsak  samma regler som
vid vistelse i Sverige, dvs. förordning 1408/71.


Vad  gäller  de  arbetsbaserade  förmånerna  uppger
regeringen i propositionen följande. Hittillsvarande
ordning   med   s.k.   överhoppningsbar   tid    vid
bestämmande  av  SGI  respektive  prövning  av vissa
villkor för föräldrapenning över garantinivån  skall
enligt    regeringen   i   princip   behållas.   Den
överhoppningsbara tiden skall förlängas till fem år.
Beträffande  föräldrapenning över garantinivån skall
man vid prövning av om en biståndsarbetare uppfyller
villkoret om minst  240  dagars  försäkring  för  en
sjukpenning  över  garantinivån i följd före barnets
födelse eller beräknad  tidpunkt  härför bortse från
tiden  för  utlandsvistelsen,  om  biståndsarbetaren
under   den  tiden  anses  bosatt  här  enligt   den
föreslagna bosättningsregeln. Däremot kan det enligt
propositionen     inte    komma    i    fråga    att
biståndsarbetare hos  enskilda  organisationer  även
skall   vara   försäkrade  för  tilläggspension  och
inkomstgrundad ålders-pension  om tjänstgöringen kan
antas komma att överstiga ett år.


En     sak    är    att    vara    försäkrad    för
socialförsäkringsförmåner  och  en  annan  sak  är i
vilken  omfattning  sådana förmåner skall betalas ut
vid utlandsvistelse.  Enligt  propositionen är det i
första   hand   familjestödsförmåner   som   gruppen
biståndsarbetare   bör   kunna   få   uppbära  under
utlandsvistelsen.  Detta  skall  gälla  under   hela
utlandsvistelsen om de under denna anses bosatta här
i  landet.  Förmåner  som  kan  utbetalas är således
föräldrapenning på garantinivå, barnbidrag, förlängt
barnbidrag,  bidrag vid adoption av  utländskt  barn
och underhållsstöd.  I  övrigt gäller den föreslagna
huvudregeln  att  förmåner   får   utges  endast  om
vistelsen  utomlands  kan  antas  vara  längst   sex
månader.




Motioner




I  motion  1998/99:Sf18  av tredje vice talman Rose-
Marie  Frebran m.fl. (kd) begärs  i  yrkande  3  ett
tillkännagivande   om   att  biståndsarbetare  skall
omfattas  av  den  bosättningsbaserade  försäkringen
under  hela utlandsvistelsen  utan  tidsbegränsning.
Motionärerna    finner   det   anmärkningsvärt   att
regeringen i propositionen  i  så  stor utsträckning
vill tillämpa skilda regler för biståndsarbetare hos
enskilda     organisationer    och    statsanställda
biståndsarbetare.      Enligt     utredningen     om
socialförsäkringens personkrets är en stor del av de
enskilda    organisationernas     biståndsverksamhet
finansierad av staten genom bidrag från Sida, varför
det  enligt  motionärerna  endast  är fråga  om  två
alternativa verksamhetsformer. Att behandla  de  två
kategorierna   olika   är   möjligen  administrativt
enklare men däremot inte rättvist.


Majléne  Westerlund  Panke  (s)   begär   i  motion
1998/99:Sf235 ett tillkännagivande om nödvändigheten
av  att  se  över den sociala tryggheten för svenska
forskare utomlands.  Motionären framhåller att många
svenska forskare uppbär  statliga  forskarstipendier
för forskningsprogram utomlands. Vanligen stannar de
borta under två år, vilket skapar problem vad gäller
de svenska försäkringssystemen. Enligt motionären är
det  viktigt  att den sociala tryggheten  under  och
efter  utlandsvistelsen   förbättras  för  att  inte
praktiska problem skall förhindra enskilda forskares
deltagande       i       olika       internationella
forskningsprogram.




Utskottets ställningstagande




Enligt   utskottets   mening   utgör   de   enskilda
organisationernas  biståndsarbete  en viktig del  av
den svenska biståndspolitiken. Utskottet  ser därför
positivt på att biståndsarbetarna nu kommer  att  få
ett  utökat skydd genom den föreslagna femårsregeln.
Under   denna   tid   kommer  de  således  att  vara
försäkrade  för  samtliga   de   bosättningsbaserade
förmåner som anges i den nya lagens  3  kap. 1-2 §§.
Bland  dessa  kan  nämnas  tid  för  intjänande   av
garantipension.   Vad   gäller   de   arbetsbaserade
förmånerna   föreslås   däremot   inte   några   nya
särbestämmelser för biståndsarbetarna bortsett  från
att  den  överhoppningsbara  tiden förlängs från tre
till fem år.


Utskottet har vid uppvaktning  av Forum Syd, som är
ett samverkansorgan inom det svenska biståndet med i
dag 126 medlemsorganisationer, fått  veta att två år
är    en   vanlig   kontraktstid   för   en   utsänd
biståndsarbetare   men   också   att   det  är  ofta
förekommande att denna förlängs i ett par  omgångar.
Enligt  utskottets  mening  blir  anknytningen  till
Sverige  och  svenska förhållanden svagare ju längre
utlandsvistelsen  varar.  Vilket antal år som därvid
kan  utgöra  den  lämpligaste   gränsdragningen  kan
naturligtvis diskuteras. Utskottet  anser  det  dock
rimligt   att   gränsen   dras  på  sätt  regeringen
föreslår. Genom att tillämpa en fast tidsgräns vinns
den fördelen att det blir lättare  för  den enskilde
att  på  förhand bedöma om han eller hon kommer  att
vara försäkrad.  En  fast  tidsgräns  minskar  också
behovet  av  förhandsbesked.  Utskottet  tillstyrker
regeringens förslag om en femårsgräns samt avstyrker
motion 1998/99:Sf18 yrkande 3.


Vad  gäller  den  sociala  tryggheten  för  svenska
forskare som arbetar utomlands är den av stor  vikt.
Denna  trygghet  måste  dock,  i  de  fall  där  den
generella    ettårsregeln    inte   är   tillämpbar,
tillgodoses  på  annat  sätt  än genom  den  svenska
socialförsäkringen. Utskottet avstyrker också motion
1998/99:Sf235.




Förmåner vid vistelse utomlands




Bosättningsbaserade förmåner




Ovan har redogjorts för utbetalning  av förmåner vid
vistelse  utomlands  när det gäller biståndsarbetare
och statligt utsända.  Liknande  bestämmelser  skall
gälla   utlandsstuderande   som  vid  utlandsstudier
fortfarande skall anses bosatta här i landet.


I    övrigt   föreslår   regeringen    att    vissa
begränsningar   skall   gälla   för  utbetalning  av
bosättningsbaserade  förmåner  för   tid   när   den
försäkrade vistas i ett land som varken är medlem  i
EU  eller  omfattas  av  EES-avtalet. Som huvudregel
skall  sådana  förmåner  kunna   utbetalas   vid  en
utlandsvistelse  endast  om  det kan antas att denna
kommer  att vara i längst sex månader.  Det  innebär
att  nuvarande   begränsning   för   utbetalning  av
barnbidrag,  förlängt  barnbidrag och underhållsstöd
vid utlandsvistelse i princip  skall  behållas.  Den
ettårsregel  som  vid  utlandsvistelsen  skall styra
själva  tillhörigheten  till den bosättningsbaserade
försäkringen skall således  i  allmänhet inte utgöra
den   främsta   begränsningen  mot  utbetalning   av
förmåner  under utlandsvistelse.  Däremot  kommer  i
detta hänseende  ettårsregeln  enligt  propositionen
att vara den yttersta begränsningen.


Vissa      undantag     från     den     föreslagna
sexmånadersregeln  bör dock enligt regeringen göras.
För ersättning för sjukvård m.m. bör gälla särskilda
bestämmelser. För garantipension  och  folkpension i
form   av  förtidspension  samt  efterlevandepension
liksom   för    pensionstillskott    och    särskilt
pensionstillägg  till  ålderspension  för  långvarig
vård  av  sjukt  eller  handikappat barn skall också
gälla särskilda bestämmelser.  Det  anförda  innebär
att  de förmåner som undantas från sexmånadersregeln
kan betalas  ut  vid  utlandsvistelse  om  denna kan
antas   vara   längst   ett   år.   För   de   olika
personkategorierna  gäller  som nämnts andra regler,
för        t.ex.       biståndsarbetarna       utges
bosättningsförmånerna så länge personen anses bosatt
i Sverige, således längst under fem år.


Regeringen  föreslår  dock  att det skall finnas en
möjlighet     att     kunna    besluta    att     en
bosättningsbaserad förmån skall få betalas ut även i
annat fall. Denna möjlighet bör enligt propositionen
också finnas när rätten  till  en förmån har upphört
på grund av bosättningsbestämmelserna. Sådana beslut
bör kunna meddelas på ansökan av den försäkrade, och
dispens  bör  kunna  ges om det skulle  framstå  som
uppenbart oskäligt att dra in förmånen. Bestämmelsen
bör enligt propositionen tillämpas restriktivt.




Arbetsbaserade förmåner




Vad avser utbetalning av arbetsbaserade förmåner vid
vistelse  utomlands kan  enligt  propositionen  till
väsentlig del  dessa  sägas vara intjänade förmåner,
och skall inte heller vara knutna till den enskildes
bosättning. Vissa begränsningar  för  utbetalning av
förmåner  utomlands  skall dock gälla. Förmåner  vid
sjukdom, havandeskap,  tillfällig  vård  av barn och
rehabilitering skall kunna utges vid utlandsvistelse
endast om ersättningsfallet har inträffat  medan den
försäkrade  utförde  arbete  utomlands som jämställs
med  arbete  i Sverige. Sagda förmåner  skall  också
kunna utges om försäkringskassan har godkänt att den
enskilde vistas utomlands.


När det gäller  arbetsbaserade pensionsförmåner och
ersättning från arbetsskadeförsäkringen  skall några
särskilda   begränsningar  däremot  inte  tillämpas.
Dessa  förmåner   skall  vid  utlandsvistelse  kunna
betalas  ut så länge  rätten  till  förmånen  består
enligt respektive lag.


Utbetalning  av  föräldrapenning  över garantinivån
skall vid utlandsvistelse såsom i dag  kunna  ske om
barnet anses bosatt i Sverige.




ATP-förbindelse




I  dagens pensionssystem finns möjlighet att i vissa
fall genom en s.k. ATP-förbindelse åstadkomma att en
inkomst  grundar  pensionsrätt  i Sverige, trots att
den enligt huvudreglerna inte gör  det.  Motsvarande
förbindelse   finns   även   inom   det  reformerade
ålderspensionssystemet. Genom förbindelsen  åtar sig
en arbetsgivare, utan att vara avgiftsskyldig enligt
svensk    lag    eller    konvention,   att   betala
tilläggspensionsavgift (numera ålderspensionsavgift)
på den lön som utbetalas till en arbetstagare.


Enligt    regeringens    bedömning     står    ATP-
förbindelserna     och    förbindelserna    avseende
inkomstgrundad ålderspension  i strid med EG-rätten.
Riksförsäkringsverket är dock oförhindrat  att  säga
upp   förbindelser  som  gäller  inom  förordningens
tillämpningsområde.


Regeringen föreslår att möjligheten att teckna ATP-
förbindelser  och  motsvarande förbindelser inom det
reformerade ålderspensionssystemet  skall  avskaffas
helt.  Bestämmelserna om sådana förbindelser  i  AFL
och i lagen  om  inkomstgrundad  ålderspension skall
upphävas, vilket medför att PGI därefter  inte skall
tillgodoräknas på grund av sådana förbindelser.


Möjligheten att nyteckna nämnda
förbindelser skall försvinna fr.o.m.
tidpunkten för ikraftträdandet den 1
januari 2001 av det nya lagförslaget. PGI
till följd av en förbindelse som gällde vid
den tidpunkten skall dock kunna
tillgodoräknas t.o.m. det femte därpå
följande året.




Handläggningsfrågor och överklaganden m.m.




Såsom   framgått   föreslås   att   inskrivning  hos
försäkringskassa   inte  längre  skall  vara   något
villkor för rätt till förmåner.


Nuvarande   bestämmelser   om   tillhörighet   till
försäkringskassa  ersätts  av bestämmelser som anger
vilken kassa som är behörig  att  fatta beslut, s.k.
forumregler. Bestämmelser föreslås  också införda om
vilken kassa som skall fatta beslut i ett ärende som
rör en person som inte är bosatt i Sverige.


Enligt propositionen skall som huvudregel, liksom i
dag,  den  kassa  inom  vars  verksamhetsområde  den
enskilde  är  folkbokförd  vara  behörig  att  fatta
beslut.  Den  kassa  inom vars område  den  enskilde
regelmässigt    tillbringar     dygnsvilan     eller
regelmässigt  arbetar  skall  vara behörig att fatta
beslut för en person som inte är  bosatt här. Beslut
som gäller sjömän skall, om det inte  avser pension,
liksom  i  dag  fattas av Västra Götalands  allmänna
försäkringskassa.  Om  inte  någon  annan  kassa  är
behörig  att  fatta beslut, skall ärendet avgöras av
Stockholms läns allmänna försäkringskassa.


Enligt propositionen  bör i vissa fall föreligga en
anmälnings-   och   uppgiftsskyldighet.   Regeringen
föreslår att den som  bosätter sig i Sverige och som
inte är folkbokförd här  skall  anmäla  sig till den
försäkringskassa som är behörig att fatta  beslut  i
ärenden som rör henne eller honom. Samma skall gälla
en  anställd  som  av en svensk statlig arbetsgivare
sänds   till  ett  annat   land   för   arbete   för
arbetsgivarens  räkning  om  den  anställde  inte är
folkbokförd. Den som arbetar i Sverige utan att vara
bosatt här får göra en anmälan till den kassa som är
behörig att fatta beslut rörande henne eller honom.


Anmälan   skall   ha   betydelse  på  så  sätt  att
bosättningsbaserade förmåner  inte skall kunna utges
för längre tid än tredje månaden före den då anmälan
om  bosättning gjordes eller kassan  på  annat  sätt
fick  kännedom om bosättningen. Andra arbetsbaserade
förmåner  än förmåner enligt arbetsskadeförsäkringen
skall inte  kunna  utges  för längre tid tillbaka än
tredje månaden före den då  kassan  fick kännedom om
arbetet.


Vidare  skall den som upphör att vara  försäkrad  i
Sverige eller  som lämnar Sverige för en tid som kan
antas ha betydelse  för  rätten till förmåner anmäla
detta till kassan.


Vad gäller omprövning, ändring  och överklagande av
beslut skall nuvarande bestämmelser  i 20 kap. 10-13
§§ AFL även gälla i ärenden som rör tillämpningen av
socialförsäkringslagen. Regeringen menar  att  någon
bearbetning  av  dessa  bestämmelser  inte bör ske i
nuvarande sammanhang, eftersom det pågår  en  samlad
översyn    av    de   processuella   reglerna   inom
socialförsäkringen (dir. 1998:73).




Om EG-rättsliga konsekvenser




Propositionen




Allmänt




EG-rättens och främst förordning 1408/71:s betydelse
har  tidigare  berörts.   Bestämmelserna   i  nämnda
förordning   syftar   till   samordning   men   inte
harmonisering           av          medlemsländernas
socialförsäkringssystem.        De        nationella
bestämmelserna  får enligt likabehandlingsprincipen,
som  finns  uttryckt   i   Romfördraget,  inte  vara
diskriminerande  i  förhållande  till  medborgare  i
andra medlemsländer.


Förordningen skall garantera  att den som utnyttjar
rätten  till  fri  rörlighet mellan  medlemsländerna
omfattas av lagstiftningen  om social trygghet i ett
av dessa. I förordningen finns bestämmelser om bl.a.
likabehandling  av  EU-medborgare,   bestämmande  av
tillämplig    lagstiftning,    sammanläggning     av
kvalifikationstider,    export   av   förmåner   och
proportionell    beräkning    av    pensioner.    En
grundläggande   princip  är  att  den   för   vilken
förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen
i bara en stat, i  regel arbetslandets lagstiftning.
Lagvalsreglerna gäller före nationell lagstiftning.


Det ankommer på den  nationella  lagstiftningen att
ange närmare villkor för att tillhöra ett nationellt
system för social trygghet och förutsättningarna för
att  få  förmåner.  Vidare  ankommer  det  på  sådan
lagstiftning     att    fastställa    villkor    för
tillgodoräknande   av    försäkringsperioder.    Den
nationella  lagstiftningen får dock inte avvika från
gemenskapsrättsliga  principer och regler. Villkoren
i nationell lagstiftning som för anslutning till ett
system  för  social  trygghet  kräver  bosättning  i
landet     kan     därför    inte     upprätthållas.
Lagvalsreglerna ersätter  sådana villkor med villkor
om arbete i berörd medlemsstat.


I  propositionen anförs att  EU  ingått  ett  antal
avtal  om  social  trygghet  mellan  gemenskapen och
tredje land och att Sverige genom sitt medlemskap är
bundet   därav.   EES-avtalet  innebär  vidare   att
förordningarna om social  trygghet  också  gäller  i
förhållande till Island, Norge och Liechtenstein.




EG-rättsliga konsekvenser för bosättningsbaserade
förmåner




Om    en    i    Sverige    bosatt   person   enligt
gemenskapsrätten skall omfattas  av lagstiftningen i
en  annan stat därför att han t.ex.  arbetar  i  den
staten,  medför  det  enligt  propositionen  att han
eller   hon   inte   skall   anses  bosatt  här  vid
tillämpningen       av       bestämmelserna       om
bosättningsbaserade   förmåner.    I   propositionen
föreslås att en särskild bestämmelse  införs  i  den
nya  lagen  innebärande  att  den  som  omfattas  av
lagstiftningen i annan medlemsstat inte är försäkrad
för   sådana  förmåner  enligt  den  nya  lagen  som
motsvarar  förmåner  som avses i förordning 1408/71.
Anledningen till lagförslaget  är att EG-rätten inte
direkt   förbjuder   en   stat   att  tillhandahålla
avgiftsfria förmåner. Vidare skall  den  som inte är
bosatt  här i landet men som enligt gemenskapsrätten
skall omfattas  av  svensk  lagstiftning  om  social
trygghet   vid   tillämpning  av  bestämmelserna  om
bosättningsbaserade  förmåner  liksom  i  dag  anses
bosatt här.




EG-rättsliga konsekvenser för arbetsbaserade
förmåner




Enligt propositionen innebär förslaget att en del av
socialförsäkringen  skall  vara arbetsbaserad i stor
utsträckning  en  anpassning  till  vad  som  gäller
enligt EG-rätten. Som nämnts är  huvudprincipen  att
en     förvärvsarbetande     skall    omfattas    av
lagstiftningen om social trygghet  där han eller hon
arbetar oberoende av i vilket land denne  är bosatt.
Enligt   propositionen  kommer  dock  i  vissa  fall
fortfarande  en tillämpning av EG-rätten att medföra
konsekvenser som  avviker från vad som gäller enligt
svensk  nationell  lagstiftning.   Det   är   enligt
propositionen  inte  möjligt  att göra en uttömmande
uppräkning av alla sådana situationer  men  det  rör
sig  huvudsakligen  om  fall  då en person samtidigt
arbetar i flera länder, antingen genom att arbetet i
sig är gränsöverskridande eller  genom  att personen
har flera arbeten.




Om EG-rättsliga konsekvenser beträffande förmåner
vid utlandsvistelse




Förordning         1408/71         bygger         på
exportabilitetsprincipen,  som  innebär att förmåner
skall  kunna  betalas  ut oavsett var  inom  EU  den
enskilde är bosatt. Villkor i nationell lagstiftning
som begränsar rätten till  förmåner  till dem som är
bosatta   i   ifrågavarande  medlemsstat  kan   inte
upprätthållas gentemot  dem  som  enligt  förordning
1408/71    omfattas    av   lagstiftningen   i   den
medlemsstaten.    Den    nämnda     principen     om
exportabilitet gäller enligt artikel 10 i förordning
1408/71,  om  inte  annat anges, kontantförmåner vid
invaliditet eller ålderdom  eller  till efterlevande
liksom  pensioner på grund av olycksfall  i  arbetet
eller  arbetssjukdomar   samt   dödsfallsersättning.
Sådana   förmåner   får   inte   minskas,    ändras,
innehållas,  dras in eller konfiskeras med anledning
av att den berättigade  är  bosatt  i ett annat EES-
land än det som svarar för betalningen. Artikeln ger
dock    inte    någon   uttömmande   reglering    av
exportabilitet.  För   förmåner   vid   sjukdom  och
moderskap  och för familjeförmåner gäller  särskilda
regler som medger  betalning  utomlands  i avdelning
III   i  förordningen  och  enligt  bestämmelser   i
förordning 574/72 för olika slags förmåner.


Vad gäller de bosättningsbaserade förmånerna avser,
som framgått  ovan,  de  föreslagna bestämmelserna i
SofL om förmåner vid utlandsvistelse endast vistelse
i ett land som inte ingår  i  EES. Till skillnad vad
som gäller de bosättningsbaserade  förmånerna gäller
beträffande     de     arbetsbaserade     förmånerna
begränsningarna  även inom EES. I fall då förordning
1408/71 är tillämplig kan dock begränsningarna komma
att  sättas  ur spel.  I  propositionen  anförs  att
reglerna i förordning  1408/71 innebär att rätt till
utbetalning av kontantförmåner  utomlands föreligger
i   vissa   fall.   I  dessa  fall  kommer   således
förordningens bestämmelser  att  gälla  före den nya
lagens bestämmelser.


I  propositionen framhålls att det av art.  22.1  i
förordning  1408/71 framgår att en EU-medborgare vid
vistelse i annat medlemsland än där han är försäkrad
och    vars   hälsotillstånd    kräver    omedelbara
vårdförmåner har rätt till kontantförmåner.


Enligt propositionen är den viktigaste situationen
då förordningens regler medför rätt till
kontantförmåner i annat land än den behöriga staten
när den anställde är bosatt i annat medlemsland än
den behöriga staten. Detta gäller bl.a.
sjukpenningförmåner.




Motioner




Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion 1998/99:Sf16
ett  tillkännagivande   om   en  utredning  gällande
gränsgångarproblem.  I propositionen  berörs  enligt
motionärerna  inte  de  speciella  problem  som  rör
gränsgångare, t.ex. personer  som  arbetar i Danmark
och bor i Sverige. Detta problem börjar  få  växande
betydelse  inte  minst  mot  bakgrund  av  den snart
färdigställda   broförbindelsen   mellan  Malmö  och
Köpenhamn.  I motionen framhålls att  gränsgångarnas
problem inte  enbart  avser  socialförsäkringen utan
också   kompliceras   av  de  olika   grannländernas
skattesystem etc. Det framhålls  vidare  i  motionen
att  ett regelsystem för gränsgångare måste utformas
så att  detta  inte  kan  användas  för att optimera
utfallet  av  t.ex.  socialförsäkringssystemen.  Att
problemen är svårlösta har enligt motionärerna olika
arbetsgrupper  från  de   nordiska   länderna  redan
tidigare  visat,  men  detta  får  inte  hindra  att
praktiska   om  än  inte  helt  idealiska  lösningar
arbetas fram.  För detta krävs en utredning om vilka
modeller som kan  ge någorlunda acceptabla lösningar
på de påtalade problemen.


I motion 1998/99:Sf209  av  Leif Carlson (m) begärs
ett tillkännagivande om förenklade betalningsrutiner
vid akut vård för EU-medborgare.  Motionären  uppger
att för att komma i åtnjutande av akut sjukvård i en
medlemsstat  måste  vederbörande medföra en speciell
blankett.   Pass  eller   annan   identitetshandling
utvisande  att   man   är  medborgare  i  ett  annat
medlemsland är inte tillräckligt.  Visserligen kan i
dessa fall ersättning erhållas i efterhand  men  den
som söker vård kan ofta vid vårdtillfället få betala
betydande  avgifter. Blanketten är enligt motionären
dessutom      ytterst       arbetskrävande       för
försäkringskassorna.




Utskottets ställningstagande




Frågan om den s.k. gränsgångarproblematiken har fått
och  kommer  att  få  en  allt större betydelse inte
minst mot bakgrund av den snart  färdigställda fasta
förbindelsen  mellan Sverige och Danmark.  Problemen
därvidlag    berör    inte    bara    rätten    till
socialförsäkringsförmåner     utan    också    bl.a.
socialavgifter och skatter.


När det gäller förbindelserna  mellan  Danmark  och
Sverige,   som   båda   är   medlemmar  i  EU,  inom
socialförsäkringsområdet  regleras  dessa  av  bl.a.
förordning   1408/71.   Som   framgått    ovan   tar
förordningen     sikte     på     att     koordinera
medlemsländernas socialförsäkringsregler i syfte att
bestämma vilket lands lagstiftning som skall gälla i
varje enskilt land, inklusive betalning av enskildas
och arbetsgivares sociala avgifter.


I  en rapport "Öresund - en region blir till",  som
gemensamt   getts   ut  av  de  svenska  och  danska
regeringarna,   anförs    beträffande    den    s.k.
gränsgångarproblematiken    och   socialförsäkringen
bl.a.   följande.   När  det  gäller   tolkning   av
regelsystemet  kan  det   uppstå   problem  i  många
enskilda fall om det finns skillnader  i  de sociala
försäkringssystemen  mellan  länderna. Så är  fallet
just  när det gäller Danmark och  Sverige.  Eftersom
antalet  gränsgångare  mellan dessa länder har varit
förhållandevis  litet,  har   sådana  problem  varit
begränsade.  Enligt  rapporten  kommer   situationen
emellertid  att  förändras  i betydande utsträckning
när  den  nya  Öresundsregionen  börjar  fungera  på
avsett   sätt.  Reglerna   är   desamma   för   alla
gränsöverskridande  aktiviteter  i  hela  EU.  Några
bestämmelser  särskilt  anpassade  för förhållandena
mellan  Danmark och Sverige finns inte.  Reglerna  i
förordning  1408/71  får,  i vissa avseenden, enligt
rapporten särskilt komplicerade  effekter  i de fall
Danmark  är  inblandat eftersom Danmark skiljer  sig
från övriga medlemsstater  vad  gäller  den  sociala
trygghetens      finansiering     såtillvida     att
socialavgifter knappast  existerar.  I  det  svenska
systemet  betalar företagen däremot sociala avgifter
på  ca 30 %  av  den  anställdes  lön  till  staten.
Arbetstagare  som arbetar i både Danmark och Sverige
med anställning  hos två olika arbetsgivare omfattas
av socialförsäkringssystemet  där han eller hon bor.
Detta kan enligt rapporten göra  det dyrt för danska
företag att deltidsanställa en arbetstagare  som  är
bosatt i Sverige, eftersom företaget måste betala ca
30 % av den anställdes lön i avgift till den svenska
staten.


Utskottet    konstaterar    att   etablerandet   av
Öresundsregionen kommer att få  stor  betydelse inte
minst      med     avseende     på     beslut     om
företagsetableringar.    Skillnader    i   ländernas
regelverk    vad    gäller    t.ex.    skatter   och
socialförsäkringsförmåner   kan  därvid  som   också
framhålls i rapporten komma att  ha  stor betydelse.
Enligt vad utskottet erfarit har redan  ett  växande
antal  svenska  företag etablerat sig i Danmark  för
att sedan hyra ut arbetskraft till Sverige och på så
sätt undkomma att betala sociala avgifter. Utskottet
har  också  noterat   att  gränsgångarproblematiken,
främst med avseende på ländernas olika skattesystem,
uppmärksammats   i   ett   antal    motioner   under
innevarande års allmänna motionstid.


Enligt  utskottets  uppfattning är det  av  största
vikt     att,     inte     minst     vad      gäller
socialförsäkringssystemen, frågan uppmärksammas  och
får  en lösning. I den nämnda rapporten anförs också
att de  svenska  och  danska regeringarna kommer att
utreda möjligheterna till  undantag  från  och/eller
gemensamma  tolkningar av EG-förordningarna avseende
personer  som   ofta   skiftar   arbetsplats  mellan
länderna,  har  bisysslor i det andra  landet  eller
arbetar   i   gränsöverskridande    tjänst.   Vidare
framhålls i rapporten att, för att så  långt möjligt
säkra  att  de som bor i Öresundsregionen  framdeles
inte upplever  skillnader  i de sociala systemen som
ett hinder för integration,  regeringarna kommer att
ta  initiativ till såväl en omfattande  satsning  på
information  som  till  en  särskild  styrgrupp  för
Öresunds  integration,  som  löpande skall ta sig an
nya hinder och problem. Utskottet  konstaterar också
att frågan uppmärksammats i budgetpropositionen  för
2000.  Under utgiftsområde 10 (volym 6 s. 19) anförs
att  färdigställandet  av  Öresundsbron  kommer  att
innebära  ett ökat svensk-danskt samarbete och att i
det sammanhanget  socialförsäkringsfrågor kommer att
beröras.  Utskottet  vill  också  nämna  att  enligt
artikel 17  i förordning 1408/71 kan två eller flera
medlemsstater,  dessa  staters  behöriga myndigheter
eller de organ som utses av dessa  myndigheter komma
överens om undantag från bestämmelserna i artiklarna
13-16 till förmån för vissa grupper  eller för vissa
personer. Artiklarna 13-16 innehåller  bl.a.  regler
om bestämmande av tillämplig lagstiftning.


Mot  bakgrund  av  det  anförda anser utskottet att
något  särskilt tillkännagivande  med  anledning  av
motion 1998/99:Sf16 inte är påkallat.


Vad gäller  frågan  om förenklade betalningsrutiner
vid akut sjukvård vill  utskottet  framhålla att det
är väsentligt att respektive medlemslands medborgare
informeras  om vad som i olika avseenden  krävs  för
att  erhålla förmåner  under  semester  eller  annan
vistelse  i  annat  medlemsland. Utskottet kan också
konstatera  att  den  svenska   regeringen  i  olika
sammanhang   redan   nu  aktivt  arbetar   för   att
byråkratiska hinder inom  EU  i så stor utsträckning
som  möjligt undanröjs. Utskottet  avstyrker  motion
1998/99:Sf209.




Kostnader




Regeringens   förslag   innebär  att  det  inom  den
bosättningsbaserade  delen   av   socialförsäkringen
tillkommer ett antal personer som under  längre  tid
studerar  utomlands  samt  ett  antal  personer  som
arbetar  med  t.ex.  bistånd.  Å  andra sidan faller
bl.a.  utländska studerande här i landet  bort.  När
det   gäller    den    arbetsbaserade    delen    av
socialförsäkringen   kan  det  enligt  propositionen
antas  att det för år räknat  tillkommer  ca  8  000
personer  till  den  skyddade personkretsen. En stor
del av dessa stannar emellertid i Sverige en kortare
tid,  vilket enligt propositionen  innebär  att  den
skyddade  personkretsen kan antas komma att utvidgas
med ca 2 000  personer.  I  ett  inledningsskede kan
också  förslaget  komma  att medföra  administrativa
kostnader. Regeringens bedömning  är att förslagen i
sin helhet kommer att medföra sådana  förenklingar i
regelsystemet att de initiala kostnaderna kommer att
vägas upp av successiva administrativa besparingar.


Sammanfattningsvis   anförs   att   av   de  gjorda
beräkningarna   av  ökade  eller  minskade  utgifter
respektive  intäkter  som  förslagen  kan  föranleda
finner regeringen  att  det i fråga om förmåner inom
den bosättningsbaserade delen  av socialförsäkringen
uppkommer en kostnadsökning om ca 17 miljoner kronor
årligen  medan  kostnaderna  för förmåner  inom  den
arbetsbaserade  delen av försäkringen  beräknas  öka
med ca 70- 80 miljoner kronor.




Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
m.m.




Propositionen




De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
2001.  Mot  bakgrund   av   att   det  måste  vidtas
förberedelser  av  olika  slag  hos de  handläggande
myndigheterna   är   det   enligt  regeringen   inte
realistiskt med en tidigare  ikraftträdandetidpunkt.
Främst    gäller   det   administrativa    åtgärder,
utbildningsinsatser och anpassning av ADB-stöd.


Vad  gäller   övergångsregler   föreslås  inom  den
bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen  att
de nya bestämmelserna som huvudregel skall tillämpas
i  fråga  om  förmåner  för  tid  efter  det den nya
lagstiftningen    trätt    i   kraft   medan   äldre
bestämmelser skall tillämpas  på  förmåner  för  tid
dessförinnan.    När   det   gäller   bilstöd   till
handikappade och bidrag  vid  adoption  av utländska
barn   skall   äldre   bestämmelser   tillämpas   på
ansökningar   som   kom  in  till  den  handläggande
myndigheten  innan de  nya  bestämmelserna  trätt  i
kraft.


Inom den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen
skall som huvudregel de nya bestämmelserna tillämpas
i fråga om förmåner  för  tid  efter det att den nya
lagstiftningen    trätt   i   kraft   medan    äldre
bestämmelser tillämpas  för  förmåner  som avser tid
dessförinnan.


Nya bestämmelser om rätt till förmåner skall inte i
något  fall  tillämpas i fråga om förmåner  för  tid
före ikraftträdandet.




Motion




I  motion 1998/99:Sf18  yrkande  2  av  tredje  vice
talman  Rose-Marie  Frebran  m.fl.  (kd)  begärs ett
tillkännagivande    om   behovet   av   information.
Motionärerna  framhåller   att  regeringens  förslag
innebär omfattande ändringar  och  att i samband med
genomförandet måste det stora behovet av information
och                  utbildning                 inom
socialförsäkringsadministrationen  tillgodoses. Även
personal som handhar studiesociala frågor  måste  få
information  om  de nya bestämmelserna. Det är också
viktigt  att  studenter   som   avser   att  studera
utomlands blir upplysta om de regler som  gäller och
även får hjälp med att jämföra de egna förhållandena
med gällande bestämmelser.








Utskottets ställningstagande




Även  om  de materiella ändringarna inte är särskilt
omfattande,   innebär   den  nya  lagstiftningen  ur
principiell  synpunkt en helt  ny  konstruktion  med
avseende på begreppet  försäkrad  innebärande  bl.a.
att  mer  enhetliga  försäkringsvillkor  kommer  att
gälla  för likartade förmåner. Det är därför av stor
betydelse  att den personal som kommer att handlägga
dessa  frågor   blir   ordentligt   informerad   och
utbildad.  Lika  väsentligt  är  att  de grupper som
främst kommer att beröras av den nya lagstiftningen,
t.ex.  studerande och biståndsarbetare,  i  god  tid
erhåller  information  om  den nya lagstiftningen så
att de är väl medvetna om vad  som  framdeles kommer
att gälla. I propositionen framhålls också att en av
anledningarna  till  att lagstiftningen  inte  skall
träda i kraft förrän den  1  januari 2001 är behovet
av utbildningsinsatser.


Utskottet   utgår   från   att   utbildnings-   och
informationsinsatser enligt de intentioner  som förs
fram    i   motionen   genomförs.   Något   särskilt
tillkännagivande   kan   inte   anses  påkallat  med
anledning av motion 1998/99:Sf18 yrkande 2.




Lagförslagen




Regeringen  föreslår  som  framgått   en   helt   ny
socialförsäkringslag  (SofL). I förslagets 3 kap. 13
§  anges  att den som uppbär  vissa  i  bestämmelsen
uppräknade  förmåner är försäkrad för inkomstgrundad
ålderspension   och   tilläggspension   i   form  av
förtidspension.    Bestämmelsen    föreslås   enligt
specialmotiveringen   införd   för   att  möjliggöra
intjänande av ålderspensionsrätt m.m.  för  den  som
inte blivit direkt försäkrad genom arbete. Utskottet
anser  att  det av bestämmelsen klart bör framgå att
den som uppbär  någon  av  de  uppräknade förmånerna
också  är försäkrad för tilläggspension  i  form  av
efterlevandepension.  Utskottet  föreslår därför ett
tillägg    i   3   kap.   13   §   första   meningen
socialförsäkringslagen i enlighet med det anförda.


I propositionen  framlagda  lagförslag sammanfaller
delvis  med lagförslag som regeringen  lagt  fram  i
propositionerna  1999/2000:1 Budgetpropositionen för
2000  utgiftsområde   12   Ekonomiskt  trygghet  för
familjer  och barn, 1999/2000:2  Inkomstskattelagen,
1999/2000:4   Vilande   förtidspension,  1999/2000:6
Förmånsbeskattning   av   miljöbilar,    m.m.    och
1999/2000:10 Ett reformerat studiestödssystem.


De  lagrum  som  berörs  är  3 kap. 2, 2 a och 5 §§
lagen (1962:381) om allmän försäkring,  2  kap.  6 §
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,  1
§  lagen  (1947:529)  om allmänna barnbidrag och 1 §
lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
Förslagen  kommer  att  behandlas   vid  ett  senare
tillfälle.


Hemställan
Utskottet hemställer


1. beträffande arbetslöshetsförsäkringen


att riksdagen avslår motion  1998/99:Sf17,


res. 1 (c)


2. beträffande bosättningsbegreppen


att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 1,


res. 2 (kd)


3.   beträffande   biståndsarbetare    och
femårsgränsen


att     riksdagen    antar    regeringens    förslag    till
socialförsäkringslag såvitt avser 2 kap. 4 § och
avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 3,


res. 3 (m, kd, c, fp)


4.   beträffande   forskare   och   social
trygghet


att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf235,


5. beträffande gränsgångare


att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf16,


res. 4 (m)


6.   beträffande   betalningsrutiner   vid
sjukvård


att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf209,


res. 5 (m)


7. beträffande information


att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 2,


res. 6 (kd)


8. beträffande lagförslagen


att riksdagen antar regeringens förslag till


1. socialförsäkringslag,  i  den  mån  förslaget
inte berörts under mom. 3, med den ändringen att
3  kap.  13  §  första  meningen  skall  erhålla
följande   lydelse:  Den  som  uppbär  någon  av
följande    förmåner     är     försäkrad    för
inkomstgrundad   ålderspension   enligt    lagen
(1998:674)  om  inkomstgrundad ålderspension och
tilläggspension i  form  av  förtidspension  och
efterlevandepension  enligt  lagen (1962:381) om
allmän försäkring:


2. lag om ändring i lagen (1962:381)  om  allmän
försäkring utom såvitt avser 3 kap. 2, 2 a och 5
§§,


3.  lag  om  ändring i lagen (1962:382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,


4.  lag  om  ändring   i   lagen  (1998:674)  om
inkomstgrundad ålderspension utom såvitt avser 2
kap. 6 §,


5.   lag  om  ändring  i  lagen  (1998:675)   om
införande  av lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension,


6.  lag  om  ändring   i   lagen  (1998:702)  om
garantipension,


7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag utom såvitt avser 1 §,


8. lag om ändring i föräldrabalken,


9.   lag  om  ändring  i  lagen  (1969:205)   om
pensionstillskott,


10.   lag    om   ändring   i   studiestödslagen
(1973:394),


11.  lag  om  ändring   i  lagen  (1976:380)  om
arbetsskadeförsäkring,


12.  lag  om  ändring  i  lagen   (1977:267)  om
krigsskadeersättning till sjömän,


13.  lag  om  ändring  i  lagen  (1984:989)   om
socialförsäkringsväsendet    under    krig   och
krigsfara,


14.   lag  om  ändring  i  lagen  (1986:378)  om
förlängt barnbidrag,


15.  lag   om  ändring  i  lagen  (1988:360)  om
handläggning   av   ärenden   om   bilstöd  till
handikappade,


16. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag
vid adoption av utländska barn,


17.  lag  om  ändring  i  lagen  (1988:1465)  om
ersättning och ledighet för närståendevård,


18.  lag  om  ändring  i  lagen  (1989:225)   om
ersättning till smittbärare,


19.  lag  om  ändring  i  lagen  (1991:1047)  om
sjuklön,


20.  lag  om  ändring  i  lagen  (1991:1488)  om
handläggning  av vissa ersättningar till den som
tjänstgör inom totalförsvaret,


21.  lag  om  ändring   i  lagen  (1993:389)  om
assistansersättning,


22.  lag  om  ändring  i  lagen   (1993:737)  om
bostadsbidrag,


23.  lag  om  ändring  i  lagen  (1994:308)   om
bostadstillägg   till  pensionärer  utom  såvitt
avser 1 §,


24.  lag  om  ändring  i  lagen  (1996:1030)  om
underhållsstöd,


25.  lag  om  ändring  i  lagen  (1996:1150)  om
högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,


26.  lag  om  ändring   i  lagen  (1998:703)  om
handikappersättning och vårdbidrag,


27. lag om ändring i lagen (1998:707) om ändring
i  lagen (1990:773) om särskilt  pensionstillägg
till  folkpension  för  långvarig  vård av sjukt
eller handikappat barn.




Stockholm den 12 oktober 1999




På socialförsäkringsutskottets vägnar




Berit Andnor






I  beslutet  har  deltagit:  Berit  Andnor  (s),  Bo
Könberg  (fp),  Margit  Gennser (m), Maud Björnemalm
(s),  Anita Jönsson (s), Ulla  Hoffmann  (v),  Rose-
Marie Frebran  (kd),  Ulf  Kristersson  (m), Mariann
Ytterberg   (s),   Gustaf  von  Essen  (m),  Lennart
Klockare (s), Ronny Olander (s), Sven-Erik Sjöstrand
(v), Göran Lindblad  (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),
Birgitta Carlsson (c)  och  Desirée Pethrus Engström
(kd).


Reservationer
1. Arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1)




Birgitta Carlsson (c) anser




dels  att  den  del  av utskottets  yttrande  som  i
avsnittet     Allmänt     om     förslaget      till
socialförsäkringslag    (SofL)    börjar    med   "I
propositionen   anförs"   och   slutar  med  "motion
1998/99:Sf17" bort ha följande lydelse:


Som framgått föreslog den nämnda  utredningen  (SOU
1997:72)    att   flertalet   trygghetssystem,   och
däribland     de      som      administreras      av
Arbetsmarknadsstyrelsen,   länsarbetsnämnderna   och
arbetslöshetskassorna,  skulle  omfattas  av den nya
socialförsäkringslagen.  Regeringen  anser dock  att
arbetslöshetsförsäkringen    inte    bör   ingå    i
socialförsäkringslagen bl.a. på den grunden  att den
till  väsentliga  delar är frivillig och mindre  väl
passar in i ett obligatoriskt system.


Enligt        utskottets         mening         bör
arbetslöshetsersättningen    ingå    i    den    nya
socialförsäkringslagen. I det sammanhanget kan också
erinras   om  att  Lagrådet  i  sitt  yttrande  över
förslaget ville  sätta  ett  frågetecken  för om det
inte   varit   på   sin   plats  att  också  reglera
arbetslöshetsförsäkringen  inom   socialförsäkrings-
lagen. En samordning av trygghetsförsäkringarna till
ett socialförsäkringssystem skulle dessutom vara att
föredra,     ett     system     som    utgår    från
grundtrygghetstanken  och  är  ett  ekonomiskt  stöd
oberoende av om man är sjuk eller arbetslös.


Utskottet tillstyrker mot bakgrund av  det  anförda
motion 1998/99:Sf17.


dels  att  utskottets  hemställan  under  1  bort ha
följande lydelse:


1. beträffande arbetslöshetsförsäkringen




att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf17
som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,






2. Bosättningsbegreppen (mom. 2)




Rose-Marie  Frebran  och  Desirée  Pethrus  Engström
(båda kd) anser




dels  att  den  del  av  utskottets  yttrande  som i
avsnittet   Den   bosättningsbaserade   försäkringen
börjar med "Såsom framhålls" och slutar med  "motion
1998/99:Sf18 yrkande 1" bort ha följande lydelse:


I     regeringens     förslag     framhålls     att
bosättningsbegreppet     inom     socialförsäkringen
väsentligen ansluter till det inom  folkbokföringen.
Olika  remissinstanser har pekat på att  bedömningen
av vem som skall anses bosatt i Sverige inte är lika
i socialförsäkringen  och  folkbokföringen.  Det får
enligt  utskottets uppfattning på grund av olikheter
i   bosättningsbegreppen    inte    uppstå    sådana
situationer   där  olika  grupper  såsom  exempelvis
biståndsarbetare  och utlandsstuderande riskerar att
hamna  i  kläm  eller  utanför  socialförsäkringssy-
stemet.  Regeringen  har  heller  inte  gjort  någon
analys av  vilka  eventuella  konsekvenser  de olika
bosättningsbegreppen kan få för individer och  olika
grupper.  Enligt  utskottets  mening  bör regeringen
låta göra en sådan konsekvensanalys.


Utskottet  tillstyrker motion 1998/99:Sf18  yrkande
1.


dels  att utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande bosättningsbegreppen




att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf18
yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,






3. Biståndsarbetare och femårsgränsen
(mom. 3)




Bo Könberg  (fp),  Margit  Gennser  (m),  Rose-Marie
Frebran (kd), Ulf Kristersson (m), Gustaf von  Essen
(m),  Göran  Lindblad (m), Birgitta Carlsson (c) och
Desirée Pethrus Engström (kd) anser




dels  att  den del  av  utskottets  yttrande  som  i
avsnittet  Särskilda   personkategorier  börjar  med
"Utskottet har" och slutar  med "motion 1998/99:Sf18
yrkande 3" bort ha följande lydelse:


I  den  tidigare nämnda utredningen  (SOU  1997:72)
angavs   bl.a.    följande   vad   gäller   enskilda
organisationer     och     biståndsarbetare.     Den
biståndsverksamhet     som      svenska      ideella
organisationer  bedriver  utgör en väsentlig del  av
det samlade svenska biståndet.  Det  är  av  allmänt
intresse  att  denna  verksamhet  även framdeles kan
stödjas.  Tjänstgöring  utomlands  inom   ramen  för
biståndet    är    ofta   förenad   med   personliga
uppoffringar  vad  gäller   ekonomiska  och  sociala
villkor.  Det  ligger  i  sakens   natur  att  sådan
tjänstgöring ofta är förlagd till länder  med mindre
utvecklade  system  för  social  trygghet än de  som
förekommer   i  Sverige.  Mot  denna  bakgrund   kan
biståndsarbetet   i  många  fall  sägas  utgöra  ett
ideellt arbete även på biståndsarbetarens personliga
plan. Utredningen föreslog  att  en biståndsarbetare
hos  ideella  organisationer  skall anses  bosatt  i
Sverige så länge tjänstgöringen  bedrivs  i ett s.k.
utvecklingsland   och  vederbörande  kan  anses   ha
väsentlig anknytning till Sverige.


Utskottet    finner   det    anmärkningsvärt    att
regeringens förslag  i  så  stor  utsträckning  vill
tillämpa  skilda  regler  för  biståndsarbetare  hos
enskilda     organisationer    och    statsanställda
biståndsarbetare.  Enligt utredningen är en stor del
av de enskilda organisationernas  biståndsverksamhet
finansierad av staten genom bidrag från Sida, varför
det   i  praktiken  endast  är  en  fråga   om   två
alternativa verksamhetsformer.


Utskottet  anser  mot denna bakgrund att det saknas
skäl  att  göra  åtskillnad   mellan  statsanställda
biståndsarbetare och biståndsarbetare  hos  enskilda
organisationer. De sistnämnda bör därför omfattas av
den  bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen
under    hela   utsändningstiden.   Regeringen   bör
skyndsamt  återkomma  till riksdagen med förslag som
innebär    att   biståndsarbetare    hos    enskilda
organisationer    likställs    med    statsanställda
biståndsarbetare.


Utskottet  tillstyrker motion 1998/99:Sf18  yrkande
3.


dels  att utskottets  hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:


3.     beträffande     biståndsarbetare    och
femårsgränsen


att riksdagen


dels    antar    regeringens    förslag     till
socialförsäkringslag såvitt avser 2 kap. 4 §,


dels   med   bifall  till  motion  1998/99:SfU18
yrkande 3 som  sin  mening  ger  regeringen till
känna vad utskottet anfört,




4. Gränsgångare (mom. 5)




Margit  Gennser, Ulf Kristersson, Gustaf  von  Essen
och Göran Lindblad (alla m) anser




dels att  den  del  av  utskottets  yttrande  som  i
avsnittet  Om  EG-rättsliga  konsekvenser börjar med
"Enligt  utskottets"  och  slutar   med   "inte   är
påkallat" bort ha följande lydelse:


Såsom  framgått föreligger en rad speciella problem
med    avseende     på     socialförsäkringen    och
gränsgångarna. Utskottet anser  det  vara av största
vikt  att  dessa  problem  får  en  lösning.  Enligt
utskottets uppfattning vore ett teoretiskt  hållbart
sätt  att  lösa gränsgångarproblematiken att tillåta
ett       utträde        ur       bosättningslandets
socialförsäkringssystem     till      förmån     för
förvärvslandets  system  eller  vice  versa  med  de
effekter  detta  får  för  avgifts-  och  eventuella
skatteuttag. Om denna metod är praktiskt genomförbar
måste dock noggrant prövas. Ett särskilt system  för
gränsgångare måste konstrueras så att detta inte kan
användas  för  att  optimera  utfallet  av  bidrags-
respektive  skattebestämmelser.  Att  problemen   är
svårlösta  får  inte  hindra att praktiska lösningar
arbetas  fram.  För detta  krävs  enligt  utskottets
mening en utredning  om  vilka  modeller  som kan ge
någorlunda   acceptabla  lösningar  på  de  påtalade
problemen.  Därvid  bör  också  olika  modeller  som
tillämpas  inom   EU   och   mellan   EU  och  olika
grannstater studeras. Efter en sådan utredning måste
gränsgångarproblematiken     vad     gäller    såväl
socialförsäkrings- som skattesystemen  föras  upp på
nordisk nivå.


Utskottet  tillstyrker  mot bakgrund av det anförda
motion 1998/99:Sf16.


dels  att  utskottets hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:


5. beträffande gränsgångare


att riksdagen  med  bifall  till  motion  1998/99:Sf16 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,






5. Betalningsrutiner vid sjukvård (mom. 6)




Margit Gennser, Ulf  Kristersson,  Gustaf  von Essen
och Göran Lindblad (alla m) anser




dels  att  den  del  av  utskottets  yttrande som  i
avsnittet  Om EG-rättsliga konsekvenser  börjar  med
"Vad gäller"  och  slutar med "motion 1998/99:Sf209"
bort ha följande lydelse:


Byråkratin inom EU är i olika avseenden ett välkänt
fenomen. Ett visst mått av byråkrati är naturligtvis
nödvändigt inom en så  komplicerad  organisation som
EU utgör. Enligt utskottets uppfattning  är  det  av
största  vikt att denna byråkrati minimeras, framför
allt   när   enskilda    EU-medborgare   i   trängda
situationer  riskerar  att  komma   i  kläm.  Sådana
situationer  kan  uppstå  när  någon är tvungen  att
anlita sjukvården i ett annat medlemsland  eller  på
annat   sätt   behöver  bistånd.  Enligt  utskottets
uppfattning är det  av  stor  vikt  att  rutiner och
byråkrati,  inte minst vad gäller sjukvård  för  EU-
medborgare, i möjligaste mån förenklas.


Utskottet   tillstyrker    bifall    till    motion
1998/99:Sf209.


dels  att  utskottets  hemställan  under  6  bort ha
följande lydelse:


6. beträffande betalningsrutiner vid sjukvård


att  riksdagen  med bifall till motion 1998/99:Sf209  som  sin
mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört,




6. Information (mom. 7)




Rose-Marie  Frebran  och  Desirée  Pethrus  Engström
(båda kd) anser




dels  att  den  del  av  utskottets yttrande  som  i
avsnittet  Ikraftträdande och  övergångsbestämmelser
m.m. börjar  med  "Även  om"  och slutar med "motion
1998/99:Sf18 yrkande 2" bort ha följande lydelse:


Såsom   framgått   innebär   regeringens    förslag
omfattande förändringar inom socialförsäkringen  vad
avser  principer  och  konstruktion.  Det  är därför
väsentligt att behovet av information och utbildning
inom  socialförsäkringsadministrationen tillgodoses.
Eftersom  ändringarna  får  betydelse  även inom det
studiesociala området måste den personal som handhar
sådana  frågor på universitet och högskolor  erhålla
information  om den nya lagstiftningen. Det är också
viktigt att studenter blir upplysta om de regler som
framdeles kommer  att gälla och att de får hjälp med
att  jämföra  de  egna  förhållandena  med  gällande
bestämmelser.


Utskottet   tillstyrker    bifall    till    motion
1998/99:Sf218 yrkande 2.


dels  att  utskottets  hemställan  under  7  bort ha
följande lydelse:


7. beträffande information


att  riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf18  yrkande  2
som sin  mening  ger  regeringen  till känna vad
utskottet anfört.


Särskilt yttrande




Arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1)




Bo Könberg (fp) anför:




Folkpartiet        förespråkar        inte       att
arbetslöshetsförsäkringen         inlemmas         i
socialförsäkringslagen.  Folkpartiets uppfattning är
att  en  ny trygghetsförsäkring,  byggd  på  tydliga
principer, bör genomföras. Dagens socialförsäkringar
bör därför  utformas som tre olika försäkringar, som
samtliga är obligatoriska,  fristående  från statens
budget  och  där  det  föreligger  ett klart samband
mellan avgifter och förmåner. De tre  försäkringarna
skall  vara  en allmän pensionsförsäkring  (det  nya
ålderspensionssystemet),  en  allmän  sjukförsäkring
(inklusive    förtidspensioner)    och   en   allmän
arbetslöshetsförsäkring.












I propositionen framlagda lagförslag
Offentlig utfrågning om socialförsäkringen och EU




Datum: torsdagen den 18 februari 1999




Tid: 08.30-11.50




Lokal andrakammarsalen




Inbjudna deltagare: se bilaga








Berit       Andnor       (s)      ordföranden      i
socialförsäkringsutskottet:   Jag   hälsa   er  alla
välkomna    hit   till   socialförsäkringsutskottets
utfrågning när det gäller socialförsäkringen och den
europeiska unionen.  De  frågor vi främst kommer att
hantera i dag är hur medlemskapet  har påverkat oss,
om  det har gjort det. Vi skall också  titta  på  de
regler  som  finns  för  den  fria  rörligheten  för
personer inom unionen och på likheter och skillnader
mellan  medlemsstaternas  olika  trygghetssystem. Vi
skall också få en del funderingar  när det gäller de
krafter   som  verkar  för  och  emot  en  eventuell
harmonisering av socialförsäkringssystemen.


Jag  vill  rikta   ett   särskilt   välkommen  till
socialrådet Kerstin Ödman från vår representation  i
Bryssel.  Vi har professor Anna Christensen här från
Lunds   universitet    och    Per    Lundborg   från
Fackföreningsrörelsens    Institut   för   Ekonomisk
Forskning.  Särskilt  välkommen   också  till  Lotta
Westerhäll  från  Göteborgs universitet  och  Wuokko
Knocke från Arbetslivsinstitutet.  Här  finns  också
representanter        för       Socialdepartementet,
Europaparlamentet, Riksförsäkringsverket, Europeiska
kommissionen, SAF, LO och  TCO.  Ni  är  alla mycket
välkomna hit.


Det här går till så att vi kommer att få  lyssna på
ett  antal anföranden. Efter varje anförande  kommer
det       att        bli        möjlighet        för
socialförsäkringsutskottets   ledamöter  att  ställa
frågor. Hela den här utfrågningen  som  vi har i dag
kommer  att  följas  av stenografer. Den kommer  att
nedtecknas. Då är det  viktigt - jag vill påminna er
om det - att var och en  säger  sitt  namn  innan ni
säger  något.  Det  underlättar  sedan  när vi skall
skriva ut det här underlaget.


Vi  kommer att bryta ungefär kl. 10 för att  dricka
lite kaffe  och  tanken  är att vi skall avsluta den
här utfrågningen kl. 12. Ni  är  än en gång välkomna
hit   till  den  här  utfrågningen,  som   vi   från
utskottets   sida   tycker  det  skall  bli  väldigt
intressant att delta i.


Då börjar vi med att  lämna  ordet först och främst
till Kerstin Ödman från representationen  i Bryssel.
Du är välkommen och ordet är ditt.




Kerstin     Ödman:     Fru     ordförande,     ärade
utskottsledamöter  och  övriga  deltagare! Jag skall
alltså  prata om EU:s regler för fri  rörlighet  för
personer  och  principer  för  socialt  skydd och om
likheter  och skillnader i medlemsländernas  sociala
trygghetssystem.  För att underlätta det hela gjorde
vi i ordning ett papper,  med ett utdrag i relevanta
delar av EG-fördraget, som  jag  hoppas  att  ni har
tagit.  Jag  kanske skall förklara att i vissa delar
har jag använt  Amsterdamfördragets nya lydelse, och
det  är  de delar som  blir  radikalt  nya  när  det
fördraget träder i kraft.


De   grundläggande    förutsättningarna   för   vad
gemenskapen kan göra fastställs  genom den rättsliga
grunden som EG-fördraget ger. Den  anger  på  vilket
sätt samarbetet kan bedrivas för varje enskild fråga
och  hur  beslutsprocessen skall gå till. Det sätter
gränser för EG:s kompetens.


Samarbetet   rörande   social   trygghet   har  två
inriktningar.   Den   ena   rör   samordning  av  de
nationella  trygghetssystemen  för de  personer  som
flyttar  mellan  EU-länderna  och Eftaländerna  inom
EES-området.   Den   andra   inriktningen   rör   de
nationella systemens utformning  och utveckling. Men
inte i något fall ställer man krav  på harmonisering
av  de  nationella trygghetssystemen, dvs.  att  man
skall försöka skapa lika regler överallt. Det skulle
inte gå eftersom  systemen  vilar på traditioner och
historia  i varje land. Varje  land  utformar  själv
sina nationella trygghetssystem och beslutar om dem.
Men som kommer  att  framgå  påverkas  de nationella
besluten   av   såväl  EG-regler  som  annat  mindre
bindande   samarbete.   Jag   skall   ge   en   kort
presentation av båda inriktningarna.


Men först vill  jag peka på att en hög nivå i fråga
om socialt skydd redan  från  början var ett mål för
EG och finns inskrivet i artikel 2, målartikeln. Men
den höga nivån skulle i första  hand  nås  genom den
gemensamma marknaden.


Vi börjar med samordningsreglerna. Samordningen  av
de  nationella trygghetssystemen utgör en hörnsten i
den inre  marknaden,  med  fri  rörlighet för varor,
tjänster, personer och kapital, och  hör därmed till
EG:s   grundläggande   uppgifter.   De   utgör    en
förutsättning  för att arbetstagarnas fria rörlighet
skall  kunna  genomföras.   Besluten  om  samordning
utgörs  normalt av förordningar  som  blir  gällande
samtidigt   och   på   lika  sätt  överallt  i  alla
medlemsländer.   Här   har   gemenskapen    exklusiv
kompetens,    vilket   innebär   att   ett   enskilt
medlemsland inte får besluta på det här området. Och
det är också ganska  självklart.  Om medlemsländerna
skulle   föra  in  egna  nationella  regler   skulle
samordningssystemet inte fungera.


Arbetstagarnas   fria   rörlighet  regleras  i  EG-
fördragets artiklar 48-51,  som  finns  nämnt  i era
papper.    Den    ursprungliga    tanken   var   att
produktionsfaktorerna,  arbetskraft   och   kapital,
skulle  röra  sig  fritt  för  att  sättas in där de
gjorde störst nytta för den ekonomiska utvecklingen.
Arbetstagarna skulle flytta dit jobben fanns. Syftet
med     samordningsreglerna    var    inte    direkt
socialpolitiskt.  Men  för  att arbetstagarna skulle
utnyttja  den  fria  rörligheten   måste   de  kunna
bibehålla det sociala skydd de redan hade tjänat  in
och  täckas  av  de  nya  reglerna i det land som de
flyttade till. Fördragets regler  om  fri  rörlighet
innebär  att arbetstagare och deras familjemedlemmar
har rätt att  flytta till en annan medlemsstat, söka
arbete och stanna  kvar  i  landet  efteråt.  De har
också  rätt  till  likabehandling  med  landets egna
medborgare. Även egenföretagare har genom  särskilda
regler   rätt  att  utöva  sin  verksamhet  i  andra
medlemsländer  eller i ett EES-land. Rätten till fri
rörlighet  har  successivt  utökats  till  andra  än
ekonomiskt   aktiva    personer   sedan   synen   på
arbetstagare  som produktionsfaktor  har  övergivits
till förmån för principen om EU-medborgarskap.


Det är artikel 51 i fördraget som utgör grunden för
reglerna om samordning  av  social  trygghet. Enligt
den har ministerrådet en skyldighet att  besluta  om
åtgärder  som  är  nödvändiga  för att genomföra den
fria rörligheten för arbetstagare.  Därvid skall man
särskilt införa system som tillförsäkrar  migrerande
arbetstagare  och  deras  familjemedlemmar dels  att
alla perioder, som det uttrycks,  som beaktas enligt
lagstiftningen i de olika länderna  läggs samman för
förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner
och för beräkning av förmånernas storlek,  dels  att
de  betalas  ut  till personer inom medlemsstaternas
territorier. Det innebär  att fördraget därmed anger
de grundläggande principer  som  samordningssystemet
skall bygga på.


I   a-satsen   i   fördraget   gäller   den    s.k.
sammanläggningsprincipen.     Den     innebär    att
kvalifikationstider som en person har uppfyllt i ett
land  skall  tillgodoräknas i det land som  personen
flyttar till. Vidare lägger man samman alla perioder
för pensionen  under  vilka  en  person har bott och
arbetat i olika länder. Varje land  betalar  ut  sin
del.  Det  kallas  för proratatemporisprincipen. Den
grundläggande  principen   under   b   är  den  s.k.
exportabilitetsprincipen  som  innebär att  förmåner
skall kunna betalas ut oberoende  av  i  vilket land
förmånstagaren bor.


Sedan   har   vi   den  fjärde  principen.  Det  är
likabehandlingsprincipen.  Den  finns  i artikel 6 i
fördraget   om   ickediskriminering   på  grund   av
nationalitet  och  gäller  hela  fördraget.   Vidare
kräver  artikel  48  lika behandling med värdlandets
egna  medborgare  när  det   gäller  sysselsättning,
sociala förhållanden osv. Det  innebär  att ett land
inte  kan  ha ett socialförsäkringssystem som  avser
enbart  de  egna   medborgarna,   och  det  påverkar
givetvis de nationella systemens utformning.


Som också framgår här fattar rådet enhälliga beslut
om   samordningsreglerna.   När   Amsterdamfördraget
träder i kraft införs medbestämmandeprocedur med EU-
parlamentet,  vilket  betyder  att  parlamentet  och
rådet måste komma överens i slutändan.  Så  har  det
inte varit hittills.


När  vi  kommer  in  på  den  andra inriktningen av
samarbetet, den inriktning som gäller  de nationella
systemens   utformning,   är   samarbetet  betydligt
lösare.  Vi  börjar  med  det här med  direktiv  och
minimiregler. Det är en nyhet  i  fördraget. Avtalet
om socialpolitik, som i dag finns som en bilaga till
EG-fördraget, medförde en ny möjlighet  att  besluta
om  direktiv med minimiregler för socialt skydd  för
arbetstagare.  Den  möjligheten  har aldrig använts.
När Amsterdamfördraget träder i kraft  förs  avtalet
om  socialpolitik  in som en normal del av fördraget
och utgörs i framtiden  av  artiklarna  136-143, som
finns  i valda delar i era papper. I det här  fallet
skall besluten  vara  enhälliga,  står det i artikel
137.  Europaparlamentet  har  enbart  en  rådgivande
roll.  Det betyder att även om EU får kompetens  att
besluta  om direktiv på socialförsäkringsområdet när
det gäller  de nationella systemen, så betraktas det
fortfarande  som   en   i   första   hand  nationell
angelägenhet.   Här   skall   också  tilläggas   att
arbetsmarknadens parter också kan sluta avtal på EU-
nivå om de vill.


I övrigt finns det ingen rättslig  grund för beslut
om socialförsäkringssystem. Medlemsländerna uppmanas
att   samarbeta   med   varandra.  Det  sker   genom
erfarenhetsutbyten,  rapporter,  debatter  osv.  Den
senaste  debatten,  modernisering   av  den  sociala
tryggheten, kanske några kommer ihåg.  I  något fall
har  man  använt artikel 235, som används när  ingen
annan grund  finns som underlag för rekommendationer
om utformningen av de sociala trygghetssystemen. Men
här   gäller   det    att   se   upp.   De   sociala
trygghetssystemen behandlas  också, som vi ser i den
tredje  punkten,  under helt andra  rubriker  i  EU-
samarbetet.  Det är  viktigt  att  komma  ihåg.  Ett
exempel är fördragets  artikel  119 om lika lön, som
ställer krav på lika behandling av  kvinnor  och män
vid      utformningen      av      de     nationella
socialförsäkringssystemen.  Det  har  resulterat   i
några    direktiv    som    går    under    rubriken
jämställdhetsdirektiv.    Ett   annat   exempel   är
sysselsättningsstrategin,    där     medlemsstaterna
ständigt   uppmanas   att   utforma   sina   sociala
trygghetssystem  enligt den arbetslinje vi tillämpar
i  Sverige.  De  uppmanas   också   att  sänka  sina
arbetsgivaravgifter,   dvs.  socialavgifterna.   Det
handlar inte om bindande  regler,  men  avsikten  är
förstås   att   påverka  medlemsländerna.  Den  inre
marknaden  och  EMU:s   påverkan  på  de  nationella
sociala trygghetssystemen  utgör  andra  exempel  på
påverkan, om än lite mer diffusa.


Nu  skall  jag  avsluta  med  att säga någonting om
likheter  och skillnader i medlemsländernas  sociala
trygghetssystem.   Jag   använder  mig  av  ett  par
huvudmodeller  som säkert är  välkända.  Den  första
modellen  karakteriseras   av  försäkringar  som  är
knutna  till arbetet. Den som  har  anställning  och
dennes familj  är  försäkrade.  Försäkringarna styrs
och  finansieras  av  arbetsgivare och  arbetstagare
gemensamt och staten har  en  väldigt svag ställning
här. Men ibland kan den gå in som  tredje  part. Det
är den s.k. Bismarckmodellen, som startade på  1800-
talet  i Tyskland. Den har vunnit inflytande i många
länder,  bl.a.  de  andra  ursprungliga EG-länderna,
Belgien, Frankrike och Italien.


Den  andra  modellen  karakteriseras   av  statligt
administrerade   socialförsäkringsprogram   som    i
princip    omfattar    alla   oavsett   anställning.
Socialförsäkringen skall  här  ge ett grundskydd och
ersättningsnivåerna  är låga. Den  är  huvudsakligen
skattefinansierad.      Den       här      modellen,
Beveridgemodellen, återfinns i Storbritannien och på
Irland.  Det  var  ju i Storbritannien  under  andra
världskriget som man tog fram den.


De  nordiska  länderna  har  gått  vidare  med  den
modellen.  Vi har  offentliga  system  som  omfattar
alla, men vårt  system har högre nivåer. Våra system
är ju delvis också knutna till arbetet och bygger på
inkomstbortfallsprincipen   och   arbetslinjen.  Det
finns  naturligtvis inget land som har  en  renodlad
modell,  utan alla har en blandning. Men fortfarande
kan  man  säga   att  i  varje  land  dominerar  den
ursprungliga modellen.


Om man skall försöka  titta  på likheter skulle man
kunna  säga  att även med den anställningsanknytning
som finns i Bismarckmodellen,  där det ser ut som om
många  faller  utanför systemet, täcks  i  slutändan
ändå praktiskt taget  alla  i  de länderna, antingen
genom att vara familjemedlemmar  eller  genom  andra
sociala  reservsystem  av  olika  slag. En tydligare
likhet   är  att  även  om  det  inte  finns   några
fördragsförpliktelser     har    alla    EU-länderna
försäkrings- eller bidragssystem  som täcker alla de
vanliga  riskerna, och alla medlemsländer  betraktar
sig naturligtvis som välfärdsstater.


EG:s samordningssystem  byggdes  upp  under 50- och
60-talen   med  Bismarckmodellen  som  utgångspunkt.
Därefter    har     medlemskretsen    utökats    med
medlemsländer med generella  och  skattefinansierade
system. Inte minst den här utvecklingen  har medfört
behov av en reform av systemet, och kommissionen har
nyligen lagt fram ett sådant förslag.


Det är dags att sluta. Jag vill återknyta  till vad
jag tidigare har sagt om att gemenskapen respekterar
de nationella trygghetssystemen. Det är viktigt  att
komma ihåg att det inte betyder att de inte påverkas
av  både  socialförsäkringsregler  och  samarbete på
andra områden.


Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag ordet fritt
i   första   hand   för  socialförsäkringsutskottets
ledamöter.  Men  det finns  också  möjligheter,  jag
poängterar  det,  för   övriga   inbjudna   att   ha
synpunkter eller göra inlägg.




Ulla  Hoffmann  (v): Jag har två frågor. Den ena har
du redan berört.  Det  handlar om jämställdheten och
det  här  med  lika  behandling,  som  skulle  gälla
medborgare i de olika  länderna.  Gäller  det  också
mellan könen? Sedan refererar du till artikel 119 om
lika lön. Jag skulle vilja att du utvecklar lite mer
hur  man  kopplar  ihop det här med jämställdhet och
socialförsäkringar inom EU.


Det andra jag skulle  vilja  veta är: Hur långt har
arbetet   med  tredjelandsmedborgarna   kommit   och
möjligheten för dem att kunna flytta runt inom EU?


Bo Könberg  (fp): Själva utgångspunkten har ju varit
att det inte  skulle  vara  någon  harmonisering men
däremot samordning. En av de principer du nämnde var
att det man har tjänat in i ett land  får man ta med
sig när man flyttar till ett annat land,  så att det
inte förfaller. Det kan ju i och för sig tänkas  att
den regeln skulle kunna urholkas genom att man t.ex.
kräver väldigt långa intjänandetider. Det innebär ju
förstås  att  den  som rör på sig några gånger under
livet  kanske  inte  hinner  passera  tidsgränsen  i
exempelvis respektive pensionssystem.


Nu   är   det  knappast  så   med   de   offentliga
pensionssystemen.  Men  vad  däremot  gäller de s.k.
avtalspensionerna finns det ju länder som  har  rätt
långa  perioder.  Jag  tror  att exempelvis Tyskland
kräver att man har arbetat på  företaget  i  tio  år
innan  man  får tillgodoräkna sig avtalspension. Det
kan då antingen  ses som en intern tysk angelägenhet
som vi andra inte  skall  blanda  oss i. Eller också
kan  det ses som att det hindrar rörligheten  i  den
meningen  att  man  förstås inte kan röra sig mellan
företag i Tyskland, men man kan inte heller röra sig
ut ur Tyskland och ta  med  sig  sina rättigheter om
man bara har jobbat på företaget i  åtta nio år. Hur
ser debatten ut på den punkten?


Margit  Gennser  (m):  Jag  har egentligen  ett  par
frågor om hur man skall tolka de här bestämmelserna.
På  en  av overheadbilderna stod  det  att  när  man
skulle sätta minimikrav skulle det vara enhällighet.
Det betyder  ju  att vetorätten gäller. På sidan 3 i
står det att enligt artikel 137 i Amsterdamfördraget
kan  rådet  på dessa  områden  genom  direktiv  anta
minimikrav. Beslutsformen  är kvalificerad majoritet
och där skall Europaparlamentet  vara med. Då undrar
jag när det är det ena och det andra,  för det är ju
stor skillnad för ett litet land som Sverige.


Om   jag   kan   fortsätta   här   står   väl  både
Storbritannien       och       Danmark       utanför
Amsterdamfördraget,   i  alla  fall  vad  gäller  de
sociala frågorna. Det innebär  väl  att  de kan vara
helt utanför de här kraven om minimiregler.  Vad får
det för konsekvenser?


Sedan  står  det också på det här papperet att  det
skall vara lika  lön  för  lika  arbete. Det är inga
problem. Men sedan står det också likvärdigt arbete.
Vi vet redan från svensk rättstillämpning att det är
väldigt svårt att fastställa. Har man utformat några
normer   för   likvärdigt  arbete,  eller   är   det
Europadomstolen  som  kommer  att  ta upp vad som är
likvärdigt  arbete, med de problem som  finns  genom
att Europadomstolen  egentligen inte har utförligare
lagmotiveringar?


Ronny Olander (s): Du  säger  i  ditt  anförande att
socialförsäkringspolitiken  är  en nationell  fråga.
Samtidigt samordnas det på flera  områden.  Man  kan
t.o.m.  säga  att det har skett en harmonisering när
det gäller 1408-direktivet.


Det som man kan fundera över är hur samarbetet inom
Europeiska unionen  kommer  att  se ut i samband med
utvidgningen. Såvitt vi vet i dag kommer elva länder
att  så  småningom  vara  med i Europeiska  unionen.
Kommer    det    på    något   sätt   att    påverka
konkurrenssituationen för  t.ex.  svenska företag? I
samband med utstationeringsdirektivet  diskuteras ju
jämförbara förmåner.


Den andra frågan handlar om deltagande  fullt  ut i
EMU.  Det  sägs  att  EMU  inte  kommer  att påverka
socialpolitiken.  Men  en  och  annan  debattör  ger
uttryck  för  att även detta område kommer  att  bli
indraget.  Är  det  så,  och  i  så  fall  i  vilken
omfattning och på vilka villkor?


Kerstin Ödman: Jag  är  inte  säker  på  att jag kan
svara  på  alla  dessa frågor, men det finns  kanske
fler som kan hjälpa till.


Den första frågan  förstod  jag  inte.  Skulle  jag
kunna få höra den en gång till?


Ulla    Hoffmann   (v):   Det   gäller   detta   med
jämställdhet,  lika lön, lika behandling och artikel
119. Vad gör EU - med tanke på t.ex. änkepensioner -
för  att granska  socialförsäkringssystemen  ur  ett
jämställdhetsperspektiv?




Kerstin  Ödman:  Den frågan vill jag lämna över till
Riksförsäkringsverket.   Bjarne   Almström  kan  den
utomordentligt bra.




Bjarne      Almström:      Jag      kommer      från
Riksförsäkringsverket, och jag är inte expert på den
här frågan. Men jag skall försöka att ge i alla fall
en antydan till svar.


När  det gäller artikel 119 har det varit ett stort
antal rättsfall i EG-domstolen, varav några just har
gällt pensionsområdet.  Det  finns  ett känt mål som
juristerna här säkert kan mycket bättre  än  jag och
som    kallas    Barbermålet.    Det   handlade   om
avtalspension och könsdiskriminering, dock icke till
kvinnornas  nackdel  utan  till männens.  Det  finns
säkert också flera sådana fall.


Det kommer nu upp mål i domstolen  som  handlar  om
detta  och  jämställdhetsområdet  i  övrigt. Det har
varit  ganska  många  lönemål.  Men  när det  gäller
pensionsmål  kommer  jag  inte  på  något  annat  än
Barbermålet.


Anna Christensen: Det handlar om änkepensionerna. En
del  av  de europeiska socialförsäkringssystemen  är
mycket  mer   orienterade  kring  familjen  som  den
grundläggande  försörjningsenheten.   Här   har  EU,
enligt min uppfattning, gått mycket försiktigt fram.
Det   finns  ju  ett  socialförsäkringsdirektiv  som
kräver jämställdhet mellan män och kvinnor, men just
änkepensionerna är undantagna.


Som    vi    hörde    alldeles    nyss    har    de
socialförsäkringsmål   som  har  varit  uppe  i  EG-
domstolen  och som har lett  någonstans  handlat  om
lägre pensionsålder för kvinnor. Resultatet av dessa
mål kommer inte  att bli en jämställdhet som innebär
att  den engelske mannen  får  pension  vid  60  års
ålder,  utan  det  kommer  att  bli  en  ändring som
innebär att den engelska kvinnan får vänta till dess
att hon är 65 år innan hon får pension.


Kerstin  Ödman:  Bo  Könberg  ställde  en  fråga  om
avtalssystemen.  Jag  måste säga att jag känner  mig
inte heller hemma på det området.




Claes   Tenggren:   Jag   arbetar    på   Europeiska
kommissionen   inom   den  enhet  som  sysslar   med
samordning av sociala trygghetsförmåner.


Avtalspensionerna hör  inte  hemma under min enhet,
utan det är en annan enhet inom DG 5 som sysslar med
dessa  frågor. Rådet har antagit  ett  direktiv  som
avser  att   lösa   frågor   som   rör  rätten  till
avtalspensioner för personer som har arbetat i olika
medlemsstater  och tjänat in pensionsrätt  i  system
som inte faller  in  under  lagstiftning utan som är
avtalspensioner. Detta direktiv  löser väl inte alla
frågor, men man har lagt sig vinn  om  att skydda de
intjänade rättigheter som personerna har och att det
skall  vara  möjligt  att ta med sig en pension  vid
bosättning i ett annat  medlemsland. Det finns också
en möjlighet att fortsätta  att  tillhöra  ett visst
system  om  man  under en kortare tid arbetar i  ett
annat medlemsland.


Det finns alltså  ett  direktiv  på det här området
som  syftar  till  att  skydda  intjänad  rätt  till
avtalspension i olika länder.


Tore  Lidbom:  Förordning 1408 handlar  om  hur  man
skall kunna slå  samman  olika intjänade rättigheter
inom det lagstiftade området. Vi i Sverige har många
av våra sociala förmåner reglerade i kollektivavtal.
Avtalspensionen är då en av de viktigaste.


Det finns en problematik  med  att  man  i  en  del
länder  i  Europa  under väldigt många år har kunnat
jobba  inom  ett  företag   och   betalat   in  till
avtalspensionssystemet,  men  att man förlorar  hela
den intjänade pensionsrätten om man flyttar till ett
annat land. Det kan röra sig om fem eller tio år.


Tyskland har ofta använts som  ett exempel. Där har
det varit väldigt tydligt att man  skall ha jobbat i
tio  år  på  ett  företag för att man skall  få  den
intjänade  pensionsrätten.  Detta  har  inte  spelat
någon roll i  Tyskland,  vare  sig  om  man har bytt
arbetsgivare  eller flyttat utomlands. Tioårsgränsen
har gällt i vilket fall som helst.


Det har då uppstått en diskussion. Bara för att man
flyttar till ett annat land skall man kanske inte ha
rätt att ta med  sig  den  intjänade  pensionsrätten
från  det företag som man arbetade på, eftersom  den
som byter  arbetsgivare  inom landet inte får ta med
sig sin pensionsrätt. Det  hela  har  varit  väldigt
komplicerat.


Vår inställning i Sverige har hela tiden varit  att
man  i  princip  skall  få  ta  med sig all intjänad
pensionsrätt från första kronan, oavsett vilket land
man jobbar i. Vi har inte heller  i  Sverige haft så
tydliga     system    i    det    avseendet.    Våra
avtalspensionssystem  har  varit  väldigt krångliga,
vilket har gjort att man har kunnat förlora intjänad
pension. Men på den privata sidan är  detta nu löst.
Det är inte längre något problem. Har man  tjänat in
pensionsrätt för ett år, så har man det, oavsett  om
man  flyttar  till  Italien, Lappland eller England.
Ingen kan ta ifrån dig  den  rätten. Det vore ju bra
om  man  tog  till  en sådan lösning  även  i  andra
länder.


Men, som sagt, avtal  är en sak och lag är en annan
sak. Det här handlar mera  om  avtalskonstruktioner.
Sverige är kanske lite annorlunda, eftersom många av
våra sociala förmåner finns reglerade i avtal.


Hans Gidhagen: Jag kan bara bekräfta  det  som  Tore
här  sade  när det gäller intjänande av pension, att
den framtida  pensionen  tryggas  för den som jobbar
och  att  det  är  en  intjänad  rättighet.  Det  är
någonting som vi strävar efter. Det grundar sig inte
bara  på  det  att man får en öppnare  arbetsmarknad
över  gränserna  utan   man   får  också  en  större
rörlighet på arbetsmarknaden, nya anställningsformer
osv. Dessa försäkringar är ju till för att det skall
fungera såväl för företagen som för arbetsmarknaden,
och då måste de också vara anpassade.


Ett  annat  problem  som  kanske  är   det  största
problemet  på  pensionsområdet  är skattesidan.  Den
ställer till väldiga problem när  man  skall  få med
sig pensioner. Vi tycker att det skall flyta bra när
man   byter   arbetsgivare   eller  när  man  jobbar
utomlands  under  en  viss  tid. Det  finns  väldigt
mycket  olika regler som styr  detta  och  det  blir
skatteeffekter   när  man  flyttar  över  gränserna.
Tyvärr är det denna  fråga  som är den största haken
när   det   gäller   att   få   en  väl   fungerande
arbetsmarknad på pensionsområdet.


Marianne  Eriksson:  Om  jag inte är  helt  ute  och
cyklar finns det också ett direktiv som man använder
sig  av  i  t.ex.  Luxemburg  när   det  handlar  om
boendefrågor.  Såvitt  jag  vet bör det  finnas  ett
direktiv, dock har jag det icke  i  huvudet. Men det
är naturligtvis intressant för kvinnor, eftersom det
oftast är kvinnor som är efterlevande.




Anna  Christensen: Den allmänna tendensen  i  Europa
när det  gäller avtals-pensioner går utan tvivel mot
att  göra rätten  till  pension  oantastbar,  alltså
intjänad pensionsrätt betraktas som en del av lönen.
EG-domstolen  har  också  vid tillämpning av artikel
119 konsekvent betraktat pensioner som lön.


I  Sverige  har problemet aldrig  varit  så  stort.
Avtalspensionerna  spelar  inte  alls lika stor roll
hos oss som i en del andra europeiska länder, främst
i  Holland  och  Schweiz  som  bara har  en  statlig
grundpension som sedan byggs på  med avtalspensioner
för olika branscher. Dessa blir då generellt giltiga
genom statliga beslut. I de pensionssystemen  har nu
principen  införts  att man kan ta med sig intjänade
pensionsrättigheter.


Problemet är också mycket  aktuellt  i England. Där
ligger den statliga tilläggspensionen på  en väldigt
låg  nivå.  Det  finns  avtalspensioner, men framför
allt företagsanknutna pensioner  samtidigt  som  det
finns  en  strikt  lagstiftning  som  säger  att  en
intjänad  pensionsrätt kan ingen ta ifrån en. Det är
egentligen  bara i Tyskland som man har haft idén om
att   pensioner    är   en   social   belöning   för
arbetstagarens trofasthet.  Även  i  Tyskland börjar
det  nu  att  röra  på  sig,  men  där  godtar   man
fortfarande  ganska  långa  kvalifikationstider  för
företagspensioner. Å andra sidan har ju Tyskland ett
obligatoriskt  statligt  tilläggspensionssystem,  så
att  avtalspensioner spelar inte alls samma roll där
som i Holland, Schweiz och Storbritannien.


Anna-Stina  Elfving:  Vi  instämmer  i detta med att
samordning av tjänstepensionerna är ett stort hinder
för   rörlighet.   Det   största  problemet  är   ju
karenstiderna, men man har försökt att utfärda olika
direktiv på det området. Det  senaste  direktivet är
rätt så urvattnat och behandlar inte den frågan. Men
det  är  problem  med att komma fram på det  området
eftersom det fordras enhällighet vid sådana beslut.


I högnivågruppens  arbete, som föregick direktivet,
fanns ett förslag om  att  man  skulle  inrätta  ett
forum som bestod av parterna och försäkringstekniker
eller representanter för försäkringsbolag. De skulle
jobba   med  dessa  frågor  och  försöka  att  hitta
lösningar.  Vi  tycker  att det är viktigt att detta
forum inrättas. Som det är nu kommer frågan bara att
ligga och inte behandlas. Men om det fanns ett forum
skulle man kunna fortsätta  att  jobba  med  den här
frågan.


Hans  Gidhagen:  Vi  har varit mycket skeptiska till
detta forum. Det grundar  sig  på  praktiska orsaker
och  också  på  en rädsla för att det med  en  sådan
centralisering på  Europanivå,  där man på ett eller
annat  sätt styr upp hur avtalsbiten  skall  se  ut,
kommer att  gå  in  i  hela  belöningsstrukturen för
arbetet, vilket medför en stelbenthet.  Som  vi  vet
tar  det längre tid att ändra saker om det skall ske
hela vägen  från  Bryssel  om man jämför med att det
sker på det lokala företaget  som  vill  ändra  sitt
belöningssystem  på  ett eller annat sätt. Därför är
vi mycket skeptiska till inrättandet av en sådan här
centralstyrning.


Dessutom skall vi komma  ihåg  att  när  det gäller
socialförsäkringarna redan på det nationella  planet
-  man  brukar  tala  om den första pelaren - är det
redan i dag svårt att hålla reda på hur systemen ser
ut i de olika länderna  och att samordna hanteringen
över gränserna.


Beträffande  avtalspensioner,   som   nämndes   här
tidigare, kan man tro att det bara handlar om sådana
system  som vi har i Sverige. Men avtalspensioner är
alltså tjänstepensioner. Det är någonting som följer
av anställningsavtalet  mellan arbetsgivaren och den
anställde.  Däri  måste  också   inkluderas   övriga
individuella  avtal eller företagsplaner, vilket  är
det förhärskande  ute i Europa. Då talar jag inte om
ett   hundratal  utan   om   hundratusentals   olika
lösningar  som  man  måste försöka att samordna. Det
säger ju sig självt att detta är ogörligt.


Claes Tenggren: Diskussionen  visar att detta är ett
område som är väldigt känsligt. Det handlar också om
nationell  kompetens,  och  alla medlemsstater  slår
naturligtvis  vakt  om sina system.  Man  vet  vilka
svårigheter som kan uppstå  vid  en samordning. Hela
bilden pekar på att detta är ett väldigt komplicerat
område.  Inte  minst  arbetet med att  ta  fram  det
direktiv som nu har godtagits  av Rådet har ju visat
på svårigheter. Direktivet har också  blivit  ganska
urvattnat.   Det   var   mer   långtgående   i  sitt
ursprungliga  förslag.  Men det är nog en bra början
som man kan bygga vidare på.




Hans  Gidhagen:  Jag vill bara  peka  på  ett  litet
problem som finns just på pensionsområdet. Vi har nu
ett nytt pensionssystem  med  en  premiepensionsdel.
Var hör den delen hemma? Hör den hemma under artikel
1408 om samordning? Är det en självklarhet?


Om man tittar runtom i Europa är det  väldigt svårt
att  göra  en klar delning mellan vilket system  som
skall  ingå i  första  pelaren,  artikel  1408,  och
vilket som  skall  ingå i andra pelaren. Här kan man
se stora skillnader. I det ena landets system ligger
det under artikel 1408 medan så inte är fallet i det
andra landets system.  Detta  är  kanske en fråga om
definitioner och begrepp, men det visar  att  det är
väldigt svårt även för de nationella systemen.


Kerstin  Ödman:  Margit Gennser tog upp artikel 137,
som finns redovisad  på sidan 3 i underlagspapperet.
Artikeln är uppdelad i  två delar, kan man säga. Den
första  är  punkterna 1 och  2,  som  talar  om  att
gemenskapen kan anta minimidirektiv med kvalificerad
majoritet. Men  detta gäller andra områden än social
trygghet.   Det  gäller   t.ex.   arbetsmiljöfrågor,
arbetsvillkor,    information    och    samråd   med
arbetstagarna.


I punkt 3 sägs det: På följande områden skall rådet
besluta enhälligt. Där ingår den sociala  tryggheten
för arbetstagare.


Den  andra frågan var om Danmark och Storbritannien
skulle  stå utanför det sociala avtalet. Danmark har
varit  med   hela   tiden.   Från   början  var  det
Storbritannien som stod utanför. Men  i  och med att
man  bytte regering har det skapats en mekanism  som
gör att Storbritannien numera kan vara med och fatta
beslut    enligt    avtalet   om   social   politik.
Regeringsbytet     skedde     en     månad     innan
Amsterdamfördraget antogs,  och det möjliggjorde att
hela avtalet kunde tas in i fördraget  som en normal
del. Då kom det att gälla samtliga medlemsländer.


Sedan ställdes det frågor om utvidgningen  och  vad
man  väntar  sig  av  den.  Jag  tycker  att  vi har
strålande  expertis  här  som  kan besvara frågan om
både utvidgningen och EMU.


Ordföranden:  Vi  återkommer  lite  grann  till  den
frågan  senare  när  Per Lundborg  har  hållit  sitt
anförande.




Claes Tenggren: Ulla Hoffmann  ställde  en  fråga om
tredjestatsmedborgarna,  men  jag  tänkte  återkomma
till den.


Jag   vill   passa  på  tillfället  att  nämna  att
kommissionen just  har lagt fram ett förslag till en
ny  förordning  som kommer  att  ersätta  förordning
1408.  Det  förslaget   innebär   en  förenkling  av
regelverket och också en anpassning  till domstolens
avgöranden.   I   detta   förslag   har  man  ändrat
personkretsen. Man vill utvidga personkretsen  genom
att den nya förordningen skall omfatta alla personer
om är försäkrade i ett medlemsland, alltså alla  som
är bosatta i en medlemsstat och är försäkrade där.


Tredjestatsmedborgarna,   som  har  rätt  att  vara
bosatta  i en medlemsstat och  som  arbetar  och  är
försäkrade    där,    kommer    att    omfattas   av
samordningssystemet  när  det  gäller  rätten   till
sociala   trygghetsförmåner   när  de  flyttar  inom
gemenskapen. Reglerna innebär inte  att  man  kommer
att  exportera förmåner ut ur gemenskapen, utan  här
rör man sig inom gemenskapen.


Jag vill  också  påpeka  att det här förslaget inte
har  någon inverkan på tredjestatsmedborgarnas  rätt
till fri  rörlighet,  det är en annan fråga. Men när
det  gäller  rätten  till   trygghetsförmånerna  vid
förflyttningar   inom   unionen   finns    det   ett
heltäckande förslag som involverar den här gruppen.


Anna Christensen: Jag har fått till uppgift att tala
om  den  europeiska  socialförsäkringen. Vart är  de
nationella systemen på  väg? Närmar de sig varandra,
eller är det tvärtom så att  de börjar att gå skilda
vägar? Jag skall besvara frågan  om  de  närmar  sig
varandra  eller  om  de  fjärmar sig från varandra i
slutet av mitt anförande.  Jag tror nämligen att det
finns ett ganska bestämt svar på den frågan.


Först skall jag ta upp en annan fråga. Varför finns
socialförsäkringen? Varför finns den överallt i alla
industrialiserade länder?


Socialförsäkringen är ungefär hundra år gammal, och
den  är  samtidig  med det moderna  lönearbetet  och
industrisamhället.    Dessförinnan     fanns    bara
fattigvården, och det var någonting helt annat.


Principen i jordbrukssamhället var ju att  man hade
sin  försörjning genom den ekonomiska enhet som  man
tillhörde.     Det     moderna    lönearbetet    och
industrisamhället    bröt    sönder     de     gamla
försörjningssystemen,         och         husbondens
försörjningsskyldighet ersattes av arbetslönen.  Och
ni  vet  hur  det  är  med  arbetslönen.  Det är ett
bytesavtal. Man får pengar i utbyte mot arbete.  Kan
man  inte  arbeta  därför  att  man  inte  får något
arbete, därför att man är sjuk eller därför  att man
är   för   gammal   utgår   inte  någon  lön.  Detta
försörjningsproblem  måste  lösas,   och  svaret  är
socialförsäkringen. Socialförsäkringens  uppgift  är
att  fylla  ut  de  luckor  i  försörjningen som det
moderna lönearbetet skapar.


På  det  sättet  är  socialförsäkringen  en  social
nödvändighet. Varje stabilt  samhälle  måste  ge det
stora  flertalet  av  sina  medborgare  någon typ av
garanti   för   försörjning.   Det   är   en  social
nödvändighet.  Nu  kanske  ni tänker: Men skall  man
inte snarare tala om social  rättvisa när det gäller
socialförsäkringen? Jag tror att  i  det långsiktiga
perspektivet  finns  det en mycket nära  förbindelse
mellan social rättvisa och social nödvändighet.


Bismarck    var    först.   Han    inrättade    ett
systematiserat       ganska        väl       utbyggt
socialförsäkringssystem  redan  i  slutet  av  1800-
talet. Det skedde ju inte därför att  Bismarck  hade
en  starkare  medkänsla  med fattiga arbetstagare än
alla  andra,  utan  därför  att   Bismarck   var  en
realpolitiker. Han såg vad som var nödvändigt  i det
sociala  och  politiska  läge  som  rådde i Tyskland
under slutet av 1800-talet.


Man ser också hur det här uppstår i alla länder när
industrisamhället  avlöser  jordbrukssamhället.   De
olika länderna hittar, var och en för sig, lösningar
på  de  nya  problemen.  Det  kom  en försäkring mot
olycksfall  i  arbete  på  slutet  av  1800-talet  i
praktiskt   taget   alla   europeiska   länder.   En
inkomstprövad ålderspension var också tidigt  en del
av de europeiska socialförsäkringarna.


Så  var  det  då,  för  hundra  år sedan. Nu vet ni
ungefär  hur  det  ser  ut.  Men  om man  tittar  på
utvecklingen finner man att den, vilket  land man än
ser   på,   har  gått  i  samma  riktning.  Från  en
arbetarförsäkring   som  bara  täckte  grundläggande
levnadsbehov har vi på olika nationella vägar kommit
fram till en socialförsäkring  som  täcker praktiskt
taget hela befolkningen och som också  ger ett skydd
mot standardminskningar.


Man brukar tala om de olika nationella  modellerna.
Jag  tycker  att  det,  när man ser på de europeiska
socialförsäkringssystemen,  är  påfallande hur dessa
olika  modeller  har  konvergerat.  Alla  europeiska
socialförsäkringar    täcker   samma   grundläggande
risker. Alla socialförsäkringssystem  omfattar  allt
större  delar  av  befolkningen. Det enda systemet i
Europa  som  jag skulle  vilja  säga  har  en  annan
karaktär än de  övriga  är  det  brittiska  systemet
eftersom  det  inte  ger  något  skydd  för  uppnådd
levnadsstandard  utan  i stället är koncentrerat  på
att tillgodose grundläggande  levnadsnivå.  Man  har
också,   ända   sedan   Beveridge   tid,   den  fria
sjukvården. Men i övrigt är det slående hur systemen
liknar  varandra.  Om  man  läser om det nya spanska
pensionssystemet kan man tro  att det handlar om det
nya svenska pensionssystemet. Det  är  bara  det att
ersättningsnivån  blir  högre  i Spanien. Jag tycker
synd  om den spanska yngre generationen,  som  skall
betala avgifter för den höga ersättningsnivån.


Utvecklingen  under de senaste decennierna är också
väldigt intressant.  Hur  har  de  olika  nationella
systemen svarat på det som vi väl får kalla krisen i
lönearbetet,  som bröt ut i det övriga Europa  redan
under 1970-talet,  efter  oljekriserna?  Vi lyckades
skjuta  upp  den  fram till 1990-talet, men vi  hade
också våra känningar.  Redan  på  1970-talet förstod
man  att  allt  inte  stod  väl till med  den  äldre
arbetskraften.  Det  första  kristecknet   var  just
bortrationaliseringen  av  den  äldre arbetskraften.
Alla de europeiska socialförsäkringssystemen svarade
på    samma    sätt,   nämligen   med   en   utbyggd
förtidspensionering.  Och  de  systemen liknar också
varandra väldigt mycket.


Krisen i lönearbetet är inte över  än.  Den  krisen
och  inte  minst utvecklingen inom familjen har gett
upphov   till   nya   försörjningsproblem.   I   det
sammanhanget  ser  man också hur de olika nationella
systemen svarar på samma  sätt.  Det är bara Sverige
som har svenska bostadsbidrag, men  alla  europeiska
länder   har   bostadsbidrag,  och  de  ser  ungefär
likadana   ut.  I  alla   länder   blir   det   fler
skilsmässor,  ensamhushåll  och ensamföräldrar. Och,
minsann, i alla europeiska länder  svarar  man genom
att  bygga  ut bostadsbidragen och inte minst  olika
bidrag till ensamföräldrar.  Problemen  är  desamma,
och lösningarna blir också desamma.


Man kan titta på utvecklingen från fattigvård  till
socialbidrag. Då ser man att den är väldigt likartad
i  de  olika  europeiska länderna. I alla europeiska
länder har man  nu inrättat ett system med generella
bidrag   som  skall   garantera   en   grundläggande
försörjningsnivå.   Och  om  man  tittar  på  revenu
minimum  i Frankrike,  Sozialhilfe  i  Tyskland  och
Income Support  i  England  finner  man  att  de  är
uppbyggda  på  samma  sätt. Och i alla länder gäller
också att de får allt större betydelse, eftersom den
gamla klassiska socialförsäkringen,  som  är  knuten
till  arbete,  inte  räcker  till.  När  det  gäller
pensionssystemen    står    praktiskt   taget   alla
europeiska  länder också inför  samma  problem.  Det
finns  få barn,  och  livslängden  ökar.  Man  måste
alltså reformera  sina  pensionssystem,  och  i  det
avseendet   har   Sverige   faktiskt  lyckats.  Alla
europeiska  länder  sitter  och   kämpar   med  sina
pensionssystem,  men det finns ingenting svårare  än
att ändra så att någon  tas ifrån förmåner som redan
har utgått. De stackars fransmännen  har ett helvete
med  sina  olika régimes för olika yrkesgrupper.  En
del av dessa  régimes  är ju så otroligt förmånliga.
De som sitter med mer än 100 % i pensionsnivå kommer
aldrig att ge upp detta. Därför kan man inte få till
stånd en samordning. Men  man strävar åt samma håll,
och problemen är desamma.


Ni har väl egentligen förstått vad som är mitt svar
på  den  här  frågan.  Vi  fjärmar   oss  inte  från
varandra,  utan  vi  närmar oss varandra.  De  olika
europeiska  socialförsäkringssystemen   är   i   dag
varandra mycket mera lika än de var t.ex. omedelbart
efter   andra   världskriget.   Och  man  ser  samma
tendenser i alla system. Då kan man  fråga  sig  vad
som  är skälet till detta. Detta beror nämligen inte
på EU eller på någon typ av harmonisering. Det finns
ju ingenting  som  betraktas  som  så nationellt som
just socialförsäkringssystemen. Men  vi  blir  ändå,
utan  att  vi  medvetet  samordnar oss, alltmer lika
varandra. Så är det. Varför är det så?


Jag  talade  ju  om  socialförsäkring   och  social
nödvändighet.   Vi  står  ju  faktiskt  inför  samma
försörjningsproblem.  Det  är  på  det sättet. Dessa
problem  kräver  en  viss typ av lösningar,  och  de
kommer  man fram till.  Men  naturligtvis  kan  inte
detta  med   social  nödvändighet  helt  och  hållet
förklara        de       likartade        europeiska
socialförsäkringssystemen.   Den   andra   delen  av
förklaringen till likheten är att det i hela  Europa
finns en väldigt stark och stabil välfärdstradition.
Den  är  djupt  kulturellt  och politiskt rotad. Den
finns där. Den är en del av Europa.


Svaret på den första frågan  om vi närmar oss eller
fjärmar oss är att vi närmar oss varandra. Mitt svar
på den andra frågan om varför det  är  på det sättet
är dels att vi står inför samma försörjningsproblem,
dels  att  det finns en gemensam europeisk  normativ
tradition på det här området.


Jag höll tiden ganska bra, inte sant.


Ordföranden: Det var alldeles utmärkt. Tack för det,
Anna!




Jag tänkte släppa  in  två  personer från utskottet.
Sedan bryter vi för lite kaffe.  Efter  det  kan  vi
fortsätta diskussionen.




Först är det Ulla Hoffmann. Varsågod!




Ulla  Hoffmann (v): Tack, fru ordförande! Jag fick i
och för  sig  till  största  delen svar på min fråga
just om detta med samordningen, om vi omedvetet hade
samordnat oss. Det skulle ju egentligen  betyda  att
det finns en global lösning när det gäller detta med
social nödvändighet. Så kan jag inte riktigt se det.
Verkligheten säger mig att det kanske inte är på det
sättet.


Jag  skulle  vilja  veta  varför  inte  England  är
inordnat  i  det  här  systemet.  Varför  löser inte
England sin sociala välfärd på samma sätt som vi?


Ulf  Kristersson (m): Det här var mycket intressant.
Det ena  svaret  var att vi närmar oss varandra. Det
andra svaret är att  vi står inför samma problem och
att vi står på samma historiska  grund.  Då  är  min
fråga:  Har vi också en gemensam riktning? Skalar vi
av våra respektive  kanter, och närmar vi oss därmed
varandra genom att de  ursprungliga olikheterna blir
allt mindre tydliga? Eller  kan  man  säga  att  det
finns  något  slags gemensam färdriktning i de olika
systemen?




Ordföranden: Anna  Christensen kan få svara på dessa
frågor innan vi bryter. Varsågod!




Anna Christensen: Det  är också en fråga som jag har
grubblat    över.   Varför   ser    det    brittiska
socialförsäkringssystemet annorlunda ut än de övriga
europeiska socialförsäkringssystemen?  Det är ju vid
det här laget ganska längesedan Beveridge  levde och
Beveridgemodellen  uppkom, och det kan inte förklara
att     det    engelska    socialförsäkringssystemet
fortfarande   är   så   inriktat   på  grundläggande
levnadsnivå  och  att arbetslöshetsersättningen  och
socialbidraget utgår  med  exakt  samma belopp. Enda
skillnaden  är att socialbidraget är  inkomstprövat,
vilket inte arbetslöshetsersättningen är.


För att man  skall  få en riktig överblick över det
engelska  systemet skall  man  ju  se  den  statliga
socialförsäkringen  i  förening  med  andra  sociala
förmåner.  England  lägger  ned  väldigt  mycket  på
bostadsbidrag.  Det  är det land i Europa som lägger
ned  mest på bostadsbidrag.  Det  landet  har  sedan
krigsinvalidernas       tid       haft      generösa
invalidpensioner, och man har också  ett  frikostigt
socialbidrag. På många sätt är det mer frikostigt än
det  svenska.  Men  jag  kan  inte  riktigt förklara
varför inkomstbortfallsprincipen, som  ju är helig i
Sverige,  Tyskland  och  Frankrike, inte har  slagit
igenom  i  det  brittiska  systemet.  Jag  kan  inte
förklara det. Men man kan konstatera  att  det är en
klar skillnad i det avseendet.


Sedan  var  det  den andra frågan om den gemensamma
riktningen, om kanterna,  så att säga, håller på att
slipas av, så att vi på det  sättet  blir  mer  lika
varandra.  Låt  oss  ta  och jämföra med den svenska
modellen. Vi brukar säga att  vi  har  en universell
försäkring.  Den är inte alls så knuten till  arbete
som Tysklands Arbeiterversicherung. Man kan titta på
den svenska försäkringen.  Visst  tillhör alla lagen
om allmän försäkring, men man får inte  ut någonting
om   man  inte  har  arbetat.  Visst  är  den  tyska
sjukvårdsförsäkringen ursprungligen knuten bara till
lönearbetet,  men vid det här laget har man gjort så
många tillägg att  97 %  av  den  tyska befolkningen
omfattas av det allmänna sjukvårdssystemet.  Det  är
alltså  ett  ganska tydligt exempel på att man utgår
från olika modeller,  men sedan modifierar man dessa
modeller, så att man hamnar på nästan samma plats.


Vi  kan  tala  om skillnader.  Jag  tycker  att  de
tydligaste skillnaderna,  som  man kan se nu, är att
det   tyska,  holländska  och  även  det   brittiska
socialförsäkringssystemet fortfarande är mycket mera
uppbyggt  kring  familjen medan det svenska har gått
längst  i  individualisering.   Men   riktningen  är
densamma.


Sedan skall jag i det här sammanhanget  ta  upp  en
annan  fråga  som kan bli viktig i framtiden och där
det  fortfarande  finns  påtagliga  skillnader.  Det
gäller   i   vilken   utsträckning   den   delen  av
befolkningen  som  inte är lönearbetare omfattas  av
sjukförsäkring, pensionsförsäkring etc. I Sverige är
det i princip samma  regler.  Våra egenföretagare är
t.o.m. med i arbetslöshetsförsäkringen.  Det  är  de
inte  någon annanstans. I de övriga systemen tillhör
egenföretagarna  systemen  delvis  men inte helt och
hållet. I det avseendet finns det alltså fortfarande
påtagliga  skillnader,  men  tendensen  är  att  man
upptar alltfler av dem som inte  är lönearbetare. Så
även  om det fortfarande finns stora  skillnader  är
riktningen densamma.


Claes Tenggren:  Jag  skulle  vilja  peka på att det
faktiskt finns ett gemenskapsdokument som handlar om
att  de  sociala trygghetssystemen skall  närma  sig
varandra,  och det är ett dokument från 1992. Det är
en   rekommendation    av   rådet,   och   där   har
medlemsstaterna enat sig  om  att för varje gren som
är traditionell inom socialförsäkringen  ange de mål
som  bör  gälla  för  förmåner  enligt  de här olika
systemen. Dokumentet är från 1992, men jag  tror att
det  fortfarande har mycket stor giltighet. Det  kan
vara intressant läsning.




Ulla Hoffmann  (v): Det som Anna Christensen tog upp
var  mycket  viktigt.   Jag  skulle  vilja  att  hon
utvecklade det. I Sverige  ser  vi  kvinnan  som  en
enskild individ i ekonomiskt hänseende medan man, om
jag  förstår  det  rätt,  i  Tyskland,  Holland  och
England  har familjen som den minsta enheten. Hur är
färdriktningen   inom  EU-länderna  när  det  gäller
detta? Ser man det  som  vi  gör  i  Sverige,  eller
håller man på att likrikta sig i stil med den tyska,
holländska och engelska modellen?




Anna   Christensen:   Det   går   i   riktning   mot
jämställdhet  mellan  könen.  Men,  som sagt, det är
inte lätt att ändra i socialförsäkringssystemen. Jag
var  senast  i  somras  nere i Tyskland på  en  stor
konferens.   Där   träffades    alla   dessa   olika
kvinnogrupper.   De   är   många   och  har   skilda
uppfattningar. Det var kvinnor utan  barn  och gifta
kvinnor  med barn. Socialförsäkringssystemen  är  ju
oerhört tröga. Men nu börjar man även att få problem
i det familjeorienterade  Tyskland. Även där skiljer
människor  sig,  och  hur skall  man  göra  med  ett
socialförsäkringssystem   som  är  uppbyggt  på  det
livsvariga äktenskapet och änkepensioner? Det kan ju
bli två änkor. Då får de dela,  och  då blir det för
lite  att  leva på. Det uppstår alltså problem,  men
det  är  väldigt  svårt  att  ändra  på  detta.  Men
riktningen  går  helt  klart  åt  det  här  hållet i
Holland  och  även  i England. Men i England kan  en
mamma  med  minderåriga   barn  fortfarande  uppbära
ganska hyggliga engelska Income Support utan att stå
till  arbetsmarknadens  förfogande   till  dess  att
barnen är cirka sju år. Man anser att det är rimligt
att mamman stannar hemma hos sina barn så länge.


Man tror alltid att det bara är Tyskland  som är så
familjeorienterat, men Beveridges system var  mycket
starkt familjeorienterat. De dragen finns kvar,  men
riktningen   går  åt  det  här  hållet.  I  det  här
sammanhanget  måste   man   säga  att  EU  har  haft
betydelse. Unionen och EG har  ju  inte  haft  någon
särskild betydelse för hur socialförsäkringssystemen
ser  ut  annars,  men  artikel  119  och  domstolens
oerhört djärva praxis på basen av artikel 119 har ju
tvingat t.ex. England att ändra sina pensionssystem.
Där är man egentligen bara glad. Det är ju så tokigt
det här systemet med att kvinnor pensioneras  när de
är  60 år och män när de är 65 år. Tro inte att  det
beror  på  någon idé om att kvinnor är svagare eller
någonting  sådant!   Det   beror   på   att  hustrun
statistiskt sett är ett antal år yngre än  sin  man,
och  av  försörjningsskäl  ville  man  att de skulle
pensioneras  samtidigt. Det var när den manliga  65-
åriga   engelska    pensionären   inte   skulle   få
hustrutillägg för sin 60-åriga hustru innan hon hade
blivit  65 år som kvinnoorganisationerna  i  England
gick ut och  sade:  Sänk  pensionsåldern för kvinnor
till 60 år, så att det här  paret  får  en anständig
försörjning!   Man   skall   alltså  inte  ha  några
förutfattade meningar om varför  systemen ser ut som
de  gör. Men det här är ett tokigt  system.  Det  är
bara  så  svårt  att ändra på det. Vad säger då alla
kvinnor som hade räknat med det här? Men nu blir man
alltså  tvungen  att   göra   det   när  det  gäller
avtalspensionerna.  EG-domstolen har i  Barberfallet
fastslagit   att   det   är   olagligt   med   olika
pensionsåldrar,  och eftersom  avtalspensionerna  är
samordnade med det offentliga pensionssystemet måste
man också ha med det offentliga.


Lotta Westerhäll: Vi har här exemplifierat med flera
åtgärder som har vidtagits  under årens lopp för att
samordna de nationella socialförsäkringarna, men det
finns ytterligare några: sådana  som  ligger  på det
socialpolitiska  EU-området  och  också  sådana  som
kräver  nationell politisk vilja för att genomföras.
Tidigare        nämndes        förenklingen       av
samordningsförordningen 1408. Den  kommer säkerligen
på  sikt  att  underlätta  -  det  är  i varje  fall
förhoppningen  - en samordning mellan de  nationella
systemen. När det gäller de konvergenssträvanden som
1992 syntes i det  här  dokumentet  är det klart att
man  formulerar  vissa  gemensamma  mål.   Och   man
uppsätter  en  viss  tid.  Innan man har kommit fram
till ett visst år skall man  ha  nått vissa mål. Hur
effektiva  de  målsättningarna  egentligen   är  kan
diskuteras.


Vidare har man i rent vetenskapliga sammanhang lekt
med  tanken  på att man skulle ha en fiktiv sextonde
stat som i dag  ännu  inte existerar, och det skulle
finnas ett socialförsäkringssystem  som  gällde  för
denna sextonde stat. Sedan skulle den enskilde kunna
välja    om    hon    eller   han   ville   ha   det
socialförsäkringssystem  som  de  olika  reglerna  i
förordningen 1408 utvisar eller den sextonde statens
system.  Den  socialpolitiska  strävan med detta var
att  de  försäkringssystem,  framför  allt  i  södra
Europa,  som resursmässigt låg  betydligt  lägre  än
systemen i norra och nordvästra Europa skulle höjas.
Man har också  arbetat  teoretiskt med något som man
har kallat för the social  snake,  den sociala ormen
som ringlar sig uppåt osv.


Det   är   väl   bra   att   man   jobbar   på  det
socialpolitiska  området,  men  jag  tror  också att
väldigt  mycket  kommer an på de nationella staterna
och den politiska  vilja  som  man visar där för att
verkligen få till stånd en integration.  Jag  tycker
att   det   blir  påtagligt  när  det  gäller  t.ex.
Öresundsregionen. Vi vill att det skall vara en ökad
rörlighet över  sundet.  I  det fallet är vi väldigt
integrationsvänliga och tänker  oss  alla  barriärer
som   kan   förefinnas   för   att  minska  den  här
rörligheten. Vi vill alltså ta bort  de barriärerna.
På ett sätt skulle man kunna säga att  om  man  vore
riktigt  integrationsvänlig  skulle detta gälla hela
EU  och  inte bara där vi för tillfället  har  något
intresse.


Om man väljer Öresundsperspektivet tror jag att man
kan göra mycket inom ramen för det rådande systemet,
dvs.  att  man   även   fortsättningsvis   vidhåller
samordnings- och  koordineringstanken  och  inte   i
första  hand  bygger  på harmonisering. Givetvis kan
man säga att det är upp till Danmark och Sverige att
försöka stifta så likartade  lagar  som  möjligt  på
socialförsäkringsområdet  om  det  nu  är så att man
vill  åstadkomma  det  här. Men man kan också  komma
vidare lite grann genom  t.ex.  konventioner. Och vi
har  ju  nordiska konventioner. Man  får  ha  sådana
konventioner  som  inte  strider  mot, som det står,
principerna  och  andan  i  förordningen  1408.  Det
innebär  att  de får vara mycket  fördelaktigare  än
förordningen bara  de  inte  diskriminerar andra EU-
medborgare.


Det  är också intressant att studera  hur  man  har
gjort i  vissa  områden,  som  t.ex.  vid  gränserna
mellan  Holland,  Belgien och Luxemburg osv. Där  är
det en otrolig rörlighet  över  gränserna.  Man  har
försökt  överbrygga  barriärer  som har upplevts som
frustrerande.  Inte  minst har man  arbetat  med  en
gemensam      organisation       och      gemensamma
informationscentraler   osv.   för  att   underlätta
migration och integration på det här området.


Jag stannar där.




Ordföranden: Tack för det! Då bryter  vi för en paus
på  ungefär  20 minuter. Kl. 10.20 ses vi  här  inne
igen.




Förhandlingarna återupptogs kl. 10.25.




Bo Könberg (fp):  Jag  tyckte  att den genomgång som
Anna Christensen gjorde var mycket  intressant.  Jag
har bara ett par detaljfrågor.


Det  är  klart att det finns skillnader även om det
är harmoniserat.  En  sådan som jag tror att du inte
nämnde är att våra danska vänner valde en helt annan
väg än ATP för att lösa sin standardpension.


Anna Christensen: De har  ju  ett  skattefinansierat
system.




Bo  Könberg  (fp): Den fråga jag tänkte  ställa  var
närmast hur du  ser  på det föreslagna nya brittiska
systemet. Är det i riktning mot harmonisering, eller
bidrar   det  till  att  hålla   britterna   utanför
huvudfåran i Europa?




Anna Christensen:  Såvitt  jag  förstår stundar inte
några    särskilt    stora    eller    genomgripande
förändringar i det brittiska systemet. Det  är  inte
tal   om   att   gå   över   till   det   europeiska
standardskyddet.    Det    som    har   väckt   mest
uppmärksamhet under senare år är väl  förändringarna
i socialbidraget. Man har slagit ihop socialbidraget
med  arbetslöshetsförsäkringen och skapat  det  s.k.
Job Seekers´  Allowance.  Det  som  nu är allra mest
brännande är ändringarna i socialbidraget  som skall
göra  det lite svårare för ensamstående kvinnor  att
vara hemma  med  sina  barn.  Men såvitt jag förstår
planeras det inte några stora förändringar.  Man kan
alltså  inte  se  någon  tendens  att  det brittiska
systemet skulle närma sig det europeiska systemet.




Ronny Olander (s): Fru ordförande! Med tanke  på att
tiden  går  fort  under  den här hearingen skall jag
ställa en fråga av ja- eller  nej karaktär till Anna
Christensen. Du talade om att de europeiska länderna
har likartade problem när det gäller  demografi  och
socialförsäkringssystem.   Vi   har   ungefär  samma
färdriktning. Talade du i det sammanhanget  också om
de  elva ansökarländerna? Har de samma karaktär  och
inriktning?




Anna  Christensen:  Nej,  det  gjorde jag inte, dels
därför att jag inte är tillräckligt  bekant med dem,
dels  därför  att socialförsäkringen är  så  väldigt
beroende av den  nivå som man har kommit fram till i
den  industriella  utvecklingen.  Som  jag  sade  är
socialförsäkringen ett barn av industrisamhället och
lönearbetet. I länder som fortfarande är präglade av
jordbruksarbete ser det inte alls likadant ut.


Portugal och Grekland  är  de  två fattigaste av de
nuvarande medlemsländerna. Socialförsäkringssystemen
ser  där  ganska annorlunda ut. Däremot  har  man  i
Spanien  och   i   Italien  den  vanliga  europeiska
modellen. Jag talade  inte  om  de nya länderna, och
jag tror att det blir en helt annan  typ  av problem
där.


Lennart Klockare (s): Jag funderar ändå över  de nya
länder som är aktuella i samband med utvidgningen av
EU.  Vad kommer denna att innebära med tanke på  att
välfärden  ser  olika ut i de enskilda länderna? Kan
det innebära att man använder socialförsäkringen som
ett konkurrensmedel,  där  arbetskraften rör sig mot
länder med en god välfärd? Eller  kan  det  också få
effekten  att arbetsgivarna flyttar till länder  där
välfärden inte är lika väl utbyggd och där kostnader
för välfärd  osv.  blir lägre, dvs. att man använder
detta   som   en   konkurrensmetod?    Ett   enskilt
medlemsland i EMU kan ju inte devalvera, men det kan
kanske   använda   socialförsäkringarna   som    ett
konkurrensmedel för att locka till sig arbetskraft.




Anna Christensen: Vi har ju redan det här problemet.
Om man kommer till en tysk byggarbetsplats så kommer
man  att  finna  att  en väldigt stor del av dem som
arbetar   där   är   self  employed,   alltså   s.k.
egenföretagare  från Polen.  Detta  med  att  flytta
produktionen   till    länder   där   framför   allt
arbetskraften  är billigare  -  det  är  trots  allt
lönenivån som betyder allra mest - det problemet har
vi redan.


Du ställde också en specifik fråga om detta med att
konkurrera med låga socialförsäkringsavgifter och om
det   kan   bli  ett   sätt   att   dra   till   sig
arbetstillfällen och arbetsuppgifter. Ja, den risken
finns naturligtvis,  och  det  här  är ju en väldigt
viktig  fråga. Vi har nu ett läge där  kapitalet  är
absolut rörligt.  De  stora  företagen kan flytta på
sig i enlighet med sin logik.  Det  är inget fel med
det.  De  tittar  på  kostnaderna.  Men de  är  helt
rörliga.


Den  europeiska  arbetaren  är inte rörlig.  Vi  må
bygga  ut  1408  hur  mycket  som helst;  kvar  står
språket. Man kan inte flytta fritt  med  familj  och
barn    till    ett   annat   land.   Den   uppsagde
Volvoarbetaren kan  inte  flytta  till  Gent med sin
förvärvsarbetande  hustru  och sina barn som  går  i
skolan och bygga upp ett likvärdigt socialt liv där.
Detta är en ojämnhet: Kapitalet kan röra på sig, men
arbetaren kan inte röra på sig. Det är arbetaren som
har ett fosterland, tvärtemot  vad  Marx trodde. Han
kan inte röra på sig.


Det   här  har,  tycker  jag,  skapat  ett   ojämnt
styrkeförhållande.   Välfärdsstaterna   är   ju   så
nationella. Inte minst den svenska välfärdsstaten är
ju   oerhört   nationellt  inriktad,  medan  däremot
företagarsidan är  helt internationell. Jag tror att
inom de närmaste decennierna så kommer vi nog att få
se att de europeiska  välfärdsstaterna  sammansluter
sig   och   kanske   blir   tvungna  att  vara  lite
solidariska med varandra och inte bara med sina egna
medborgare  för att skapa den  rätta  balansen.  Det
skall alltså vara en balans. Vi har dynamiken så att
säga i kapitalet,  men  mot  detta  skall då ställas
välfärdsstaten,  som jag tror är nödvändig  för  att
upprätthålla stabilitet  på  lång sikt. Jag tror att
det kommer att bli det mest spännande  som vi kommer
att få se, och det kommer inte att handla  om  några
direktiv,  tror  jag,  utan  om  att  de  europeiska
välfärdsstaterna  börjar  se  vad  man  skall  göra.
Tyskland  har börjat. Jag tycker att vi skulle hänga
på.


Bjarne Almström:  Jag  tänkte  bara  göra en väldigt
kort  kommentar  till  det  här  att konkurrera  med
arbetsgivaravgifter.         I        det        här
koordinationssystemet,   1408,   skall    man   vara
försäkrad  och  betala  avgifter i det land där  man
arbetar, och så finns det  möjligheter  att sända ut
arbetstagare,    eller   sig   själv   om   man   är
egenföretagare, till  ett  annat land för att arbeta
där   och   då   betala   arbetsgivaravgifter   från
utsändningslandet, alltså hemlandet. Även om volymen
kanske inte är så där våldsamt  stor  finns det ändå
betydande  motsättningar  mellan medlemsstaterna  om
vad som är acceptabelt och  när man kan vara utsänd.
Det är alltså så att man kan  skicka  personer  från
länder  med  låga  arbetsgivaravgifter  att arbeta i
länder med högre, vilket inte ses särskilt  positivt
där. Där finns det en del motsättningar.


I  Sverige  ser  vi det inte riktigt på det sättet.
Däremot har vi inte  alldeles  lätt  att hantera dem
som  vill  bo  i  Sverige  och arbeta i Danmark  och
företag  som  vill  ha  sin personal  stationerad  i
Danmark och boende i Sverige  för  att dra fördel av
de låga danska arbetsgivaravgifterna.


Alf  Eckerhall:  Jag vill knyta an lite  grann  till
Lennart  Klockares   fråga,   kanske   på  ett  lite
annorlunda sätt.


När vi i vårt land - och kanske är det  så  i andra
länder  också  -  talar  om  socialförsäkringar etc.
tänker vi väl huvudsakligen på  förmånssystemen  och
vilka  förmåner  som  ges.  Detta  gäller  även Anna
Christensens  anförande, som jag uppfattade det.  En
viktig fråga tycker jag ändå är betalningssidan.


Vi   är   ju  när  det   gäller   våra   personliga
försäkringar  vana  vid att det skall vara kongruens
mellan  den  risk vi tecknar  försäkringen  för  och
avgiften till  försäkringen.  Annars  vänder  vi oss
till  ett  annat  försäkringsbolag som iakttar sådan
kongruens. I vårt land  har vi ju inte följt det där
så noga, utan tvärtom har vi, tycker jag, gömt stora
kostnader i avgifter som  inte har varit möjliga att
påverka. Det tror jag är till  skada.  Nu har det ju
skett  en  del  ändringar,  men  dem har man  ändrat
tillbaka  igen.  Om  vi  tar sjukförsäkringen  t.ex.
skulle  vi före den första  eller  andra  Hagarundan
betala den  själva.  Sedan  blev  den  så  att  säga
gratis, och sedan infördes en egenavgift igen som nu
är avskaffad.


Men  det  fanns  heller inte någon kongruens mellan
avgifterna. De togs  ut  dubbelt upp jämfört med vad
det  kostade.  Jag  skulle  gärna  vilja  be  om  en
kompletterande synpunkt från Anna Christensen på den
här punkten om hur viktigt det  här  är  och  om  de
skillnader som finns. Vi vet ju att man ofta i andra
länder  tillämpar en fifty-fifty-princip, så att man
har  egenavgifter   till   hälften.   Detta  har  en
pedagogisk  uppgift; i varje fall säger  man  det  i
andra länder  när  jag  har  frågat om detta. Därför
skulle jag vilja att du tar upp  dels  fördelningen,
dels  att  man ligger rätt i nivå, så att  det  inte
blir  stora  överuttag   som  vi  har  haft  i  våra
försäkringar där pengarna  har  använts  till  något
annat  ändamål.  Då  kan man förlora tilltron i viss
mån till försäkringen.


Lennart  Klockare  (s):   Jag   hade  bara  en  kort
följdfråga till Anna Christensen. Anna säger att det
nog kommer att lösa sig så att det  blir  en  bättre
balans  inom socialförsäkringarna, om jag uppfattade
det riktigt.  Det  skulle  innebära  att de nordiska
länderna,   som   har   en   relativt   väl  utbyggd
försäkringsverksamhet måste försämra den medan andra
så   att  säga  förbättrar  sig,  och  så  möts  man
någonstans  i  mittskiktet.  Till  det kommer då att
man,  om man vill ha trygghet, måste  ha  kollektiva
avtalslösningar  eller  privata  alternativ i större
omfattning. Var det så du menade?




Anna  Christensen: Vad gäller den första  frågan  om
finansieringen av försäkringssystemen: Hade jag haft
mer än  tio  minuter  på  mig  så skulle jag ha sagt
någonting om detta, för det är ju en viktig fråga.


Det  är  ju riktigt, som vi hörde  nyss,  att  våra
svenska  socialförsäkringsavgifter  i  grunden  mera
liknar en  typ  av  skatt,  dels  därför att de inte
hålls   avskilda  från  andra  medel  när   de   når
statsmakterna, dels därför att t.ex. avgifter tas ut
även på lönedelar  som  inte  ger  någon  rätt  till
förmåner. Det sker alltså en omfördelning.


Då är det ganska intressant att jämföra med låt oss
säga  det tyska systemet, där man ju från början har
haft en  sträng  ekvivalensprincip.  Det  var en ren
slump  att  det  blev  så.  Jag kan berätta att  den
berömde  Bismarck ville ha en  allmän  ålderspension
finansierad  av  tobaksskatten,  men  han  fick inte
igenom det på det politiska planet. Därför blev  det
som  det  blev,  och  därför säger man att det tyska
systemet  är  uppbyggt  på  ekvivalensprincipen  och
ligger närmare den privata försäkringen.


Men tendensen i det tyska  systemet,  liksom  i det
franska  systemet,  är  att  det  sker  allt  större
utjämningar och att skatteinslaget blir större.  Det
tyska    systemet    har   i   dag   mycket   större
omfördelningseffekter än vad det hade under perioden
omedelbart efter andra  världskriget. Tendensen i de
här  gamla  systemen,  som  alltså   har   byggt  på
ekvivalensprincipen,  är utan tvivel att de får  ett
större fördelningsinslag.  Bostadsbidrag  och sådant
där  spelar  ju  också  en  allt  större  roll,  och
Tyskland måste snart införa en grundpension. Det går
inte  att  låta  folk leva på Sozialhilfe. Tendensen
går alltså i den riktningen.


Sedan går jag över  till  vad  du  sade  om  delade
avgifter.  Ja,  det  är  ju  på  många sätt ett sunt
system. Hur man än vrider och vänder  på  det  så är
det   ju   alltid   produktionen  som  måste  betala
socialförsäkringen, och  i  det långa loppet blir ju
arbetstagarna  inte  fattigare  därför  att  en  del
avgifter läggs på dem.  Så där har jag inga idéer om
att: Nej, så orättvist mot  arbetstagarna, eller att
det  skulle  vara en social försämring.  Det  är  en
fråga om någonting helt annat.


Jag går då över  till  den  andra  frågan. Nja, jag
uttryckte mig nog inte riktigt klart.  Är det så att
man    skall   skapa   så   att   säga   en   bättre
förhandlingsposition  i  förhållande till kapitalet;
skall man då förhandla sig  fram  så  måste  det bli
någon typ av miniminivåer. Vi kan inte förhandla oss
fram  till  ett  pensionssystem  som ger lika enorma
förmåner  som det franska pensionssystemet  till  de
gynnade. Det  är  en  helt  omöjlig  tanke. Det blir
någon  typ  av  miniminivå. Det är ju ingenting  som
hindrar ett visst  land att hålla en högre nivå, men
man får då också ta  de  konsekvenser  som kan följa
när det gäller hur företagen väljer att investera.


Jag tror att det här kan vara en nyttig  erfarenhet
för Sverige, som är en välfärdsstat, men alltid  har
varit  en  välfärdsstat  med så att säga ett dubbelt
ansikte. Den bortvända sidan  har  varit  den enormt
framgångsrika  exportindustrin  som  har finansierat
välfärden. Man får vara realistisk och se att de här
sakerna  hänger  ihop, men det gäller att  skapa  en
rimlig förhandlingssituation, och den är inte rimlig
när   företagsamheten    flyttar    på    sig    och
socialförsäkringssystemen  är  strikt nationella och
så   att   säga  inte  samordnar  sig  i   den   här
förhandlingssituationen.


Margit Gennser  (m):  Det  är  så  länge  sedan  jag
begärde ordet, så en del har väl sagts sedan dess.


EU   har   ju  ett  mål,  och  det  är  konvergens.
Konvergens  innebär   egentligen  att  vi  tar  bort
olikheter och skapar likhet.  Konkurrens  -  det kan
vara  med  pris,  men  det  gäller  i  lika hög grad
institutionell   konkurrens  -  är  det  som  skapar
dynamik. Är det inte  risk  då,  ifall  man  arbetar
mycket  med  så  att  säga  juridiskt arbete för att
skapa  likhet, att vi får mindre  av  institutionell
konkurrens och då mindre av dynamik, som jag förstår
att Europa behöver med den mycket stora arbetslöshet
som vi har.  Därför skulle jag också vilja fråga: Är
det  egentligen  inte  så  att  all  utveckling  har
kännetecknats  av  att man både imiterar och fjärmar
sig? Jag tycker kanske  att  det har blivit lite för
mycket    betoning    på    att    socialförsäkring,
skattesystem osv. likformas. Det gäller också att de
skiljer  sig åt så att det kommer fram  innovationer
osv. Därför  borde egentligen frågan vara: Hur skall
vi undvika en konvergens som skadar dynamiken?


Anna Christensen:  Ja, jag är ju inte den som brukar
tala om att vi skall sätta upp stora kommittéer osv.
för att till varje pris  samordna. Vad jag talade om
är  ett närmande som har skett  utan  någon  formell
samordning  och  som  jag  tolkar  på det sättet att
samma problem får likartade lösningar,  särskilt  om
det  finns  en  gemensam  normativ  tradition. Om du
menar att också institutionella ordningar,  t.ex. en
väldigt låg socialförsäkring, skulle vara en  typ av
institutionell konkurrens som också måste uppmuntras
liksom all annan konkurrens, då håller jag inte  med
dig.  Det  är  riktigt  att  det ligger en dynamik i
konkurrens, men mot denna dynamik,  som ju verkligen
är   viktig,   skall   också   stå   säkrandet    av
försörjningen.  Det  är  någonting annat. Det är ett
motstående mål. Jag tror inte  att  konkurrens  där,
alltså    konkurrens    om    den    lägsta,    mest
företagsvänliga   nivån,   leder   till  några  goda
effekter på lång sikt. Tvärtom gäller  det  just att
finna  balans  mellan  den dynamiska marknaden,  som
alltså  skapar  välståndet,  och  social  stabilitet
eller social rättvisa  -  vilket  man  nu vill kalla
det;  jag tycker att de ligger nära varandra  -  som
också  måste  garanteras  för  att  denna  dynamiska
marknadsekonomi skall hålla på lång sikt.




Margit Gennser  (m):  Jag skall ta upp ett praktiskt
problem som vi två känner  till.  Vi  kommer ju från
Skåne, och där har vi ju problemet med gränsgångarna
mellan   Helsingborg   och   Helsingör,  Malmö   och
Köpenhamn osv. där vi har olika  pensionssystem.  Då
har  en  del landstings- och kommunalmän sagt att vi
måste ha en  särlagstiftning  för  Öresundsregionen,
men det verkar lite opraktiskt. Varför  kan man inte
i  stället säga att danskar som bor i Sverige  eller
tvärtom  -  de  som  väljer att bo på ett ställe och
arbeta på det andra -  kan  få  välja system? De får
välja och sedan är det valt. Man  skall  alltså inte
kunna utnyttja skillnaderna direkt, men man får göra
ett långsiktigt val. Då hade vi kommit bort  från de
här  problemen  och  hade  naturligtvis också kunnat
anpassa   lönerna   till   detta.   Det   kan   vara
besvärligare när det gäller  t.ex.  skolfrågor,  men
det skulle säkert gå att lösa. Vi har löst det t.ex.
i yrkesutbildningen.


Det finns andra sätt att göra det. Schweizarna hade
tidigare  sina  gränsgångare, alltså arbetskraft som
kom utifrån. Det  var  därför landet inte gick med i
EES. När man åkte hem som  portugis,  spanjor  eller
vad det nu var tog man sin pensionspott med sig hem,
och  så  var  det  ett  avslutat  kapitel,  både för
Schweiz  och  för  dem som flyttade hem som då kunde
investera  i  nytt  hus,   nytt   företag  eller  en
pensionsförsäkring.


Anna  Christensen:  Jag  som  numera är  från  Skåne
känner ju till de här skillnaderna mellan det danska
och  det  svenska  systemet, och det  är  ju  enorma
skillnader,    just   därför    att    den    danska
socialförsäkringen       alltid       har      varit
skattefinansierad och inte avgiftsfinansierad.


Jag  måste  säga  att jag å ena sidan inte  har  så
grundliga kunskaper så att jag kan ta ställning till
någon teknisk lösning. Å andra sidan ser jag det här
som  någonting  mycket   lovande.   Hur   har  olika
europeiska samordnade lösningar kommit fram, om inte
genom att man har tvingats lösa praktiska problem på
ett  vettigt  sätt!  Grunden  för hela den underbara
1408  är  ju  de  bilaterala  överenskommelser   som
träffades  mellan  olika  länder  för  att  lösa  de
praktiska  problemen.  Men jag håller med om att man
faktiskt måste tänka igenom  det här så att det inte
blir någon fånig typ av social shopping så att säga,
för  det  tror  jag inte heller -  även  om  det  är
strategiskt  -  främjar  utvecklingen  av  vare  sig
näringsliv eller  välfärd  på  lång sikt. Det kommer
inom ett antal år. Nu är bron snart färdig. Det blir
underbart,  men  det  kommer att accentuera  de  här
problemen. Men jag är inte  tillräckligt  kunnig och
insatt för att nu kunna säga på vilket sätt vi skall
lösa det här tekniskt.


Kerstin-Maria  Stalin  (mp):  En sak som vi faktiskt
inte har berört alls är de studerande.  Där  är  jag
lite  nyfiken  på  hur likheter och olikheter ser ut
samt närmande och fjärmande vad beträffar studerande
och socialförsäkringar.




Anna Christensen: Ja,  något vet jag om det. Det som
ofta innebär problem är ju sjukförsäkringen, och det
har aldrig varit något problem  i  det svenska eller
det  brittiska  systemet,  därför  att alla  som  är
bosatta i landet omfattas. Däremot har  det ju varit
problem  i  de  system  där  från  början  bara  den
arbetande  befolkningen var med. Men nu har ju  alla
europeiska system inordnat också de studerande i den
obligatoriska sjukförsäkringen. Om svenska studenter
reser till Tyskland eller Frankrike tar de ju, under
en kort tid  i alla fall, sin svenska försäkring med
sig, men annars tillhör man alltså sjukförsäkringen.
Ett stort och gemensamt problem kommer ju att bli på
vilket sätt man  i  pensionshänseende  skall värdera
studier,   och  där  ser  man  ju  också  gemensamma
tendenser i  många  länder. I det tyska systemet har
ju studiemedelsår givit  pensionspoäng, och vi skall
ju införa det i vårt nya pensionssystem, även om det
inte är klart.


Mitt svar på frågan är att  eftersom en allt större
grupp av befolkningen under en allt längre period av
livet faktiskt är studerande måste den frågan lösas.
Den  är  löst  när det gäller sjukvårdsförsäkringen.
Sedan kommer vi  nog  att  få se olika lösningar när
det gäller först och främst  pensionerna, men kanske
också a-kassa.


Claes Tenggren: Jag vill bara göra ett litet tillägg
till vad Anna Christensen sade  här.  När det gäller
förordning 1408 har rådet ganska nyligen antagit ett
förslag som innebär just att studenter  blir  en del
av   samordningssystemet   och   alltså  kommer  att
omfattas av förordning 1408.




När det gäller studenter kan man väl  säga följande:
Lagtekniskt sett när det gäller samordning  har  man
infört en definition av vilka personer som kan anses
som  studenter.  Om  de  är försäkrade kan de alltså
utnyttja samordningsreglerna.  Flera system omfattar
personer som studerar även om de så att säga inte är
definierade   som   studenter.  De  är,   som   Anna
Christensen säger, redan en del av 1408, men den här
specifika gruppen för vilken det krävs en definition
omfattas alltså nu av  det här förslaget som nyligen
har antagits av rådet.




Anna Christensen: Ja, visst  är  det så att de allra
flesta omfattades tidigare. Det räcker  ju  att vara
med i någon av de här försäkringarna, och de  flesta
studenter  brukar  vara  skyddade i försäkringen för
olycksfall i arbetet. Det  har  de  alltid  varit  i
Tyskland   t.ex.,   inte  bara  sådana  som  går  på
yrkesutbildning, utan alla som studerar täcks av den
försäkringen.




Claes Tenggren: Om man  tar  det svenska systemet så
är ju alla försäkrade som är bosatta här. Vi skiljer
inte på om de studerar eller inte.  I  andra  länder
har  man särskilda system för studenterna. Problemet
är just  hur  man  samordnar  försäkringarna  om  de
tillfälligt  vistas i ett annat land, och den frågan
har nu i viss  begränsad mån lösts, framför allt vad
gäller  rätten  till  sjukvårdsförmåner.  Detta  har
skett genom att studenter  kommer  att  omfattas  av
förordningen 1408.




Willy   Söderdahl:  Jag  har  en  fråga  som  gäller
kostnaderna  för  socialförsäkringssystemen.  Om  nu
systemen  närmar  sig  varandra borde ju kostnaderna
göra det samma. Jag undrar:  Är det så att vi har en
jämförelsevis hög kostnad, och  har i så fall övriga
medlemsländer kostnadsökningar att  vänta  eller  är
det vi som måste sänka våra kostnader? Ser man några
linjer i kostnadsutvecklingen bland medlemsstaterna?




Anna  Christensen:  Om  man  tittar  på de här olika
uppställningarna - det finns en uppställning  i  det
senaste  numret av The Economist - är ju det vanliga
att Tyskland  kommer  högst. Tyskland är uppe i 42 %
nu. Under kommer de övriga  europeiska  länderna som
ligger   ganska  nära  varandra,  och  sedan  kommer
Storbritannien som ligger betydligt lägre.


Nu skall  man  vara väldigt försiktig när man läser
de här sammanställningarna. För det första måste man
ju   beakta   om   sjukvårdsförsäkringen   ingår   i
socialförsäkringsavgifterna  eller inte. Det gör den
i   Tyskland   och  är  en  väldigt  stor   del   av
sjukförsäkringen,  men  inte  i  Sverige  och inte i
Storbritannien.  Sedan  måste  man  också beakta  om
utgående  socialersättningar  beskattas  eller  inte
beskattas. Så egentligen är det  svårt att verkligen
jämföra vilken som är högst och vilken som är lägst,
men den grova bilden är ju att Tyskland brukar komma
först  i  de  här  uppställningarna. Sverige  ligger
någonstans  under.  Skillnaderna  mellan  Frankrike,
Tyskland, Sverige, Holland, Spanien, Italien etc. är
inte särskilt stora, men sedan kommer Storbritannien
betydligt   lägre.   Men    där    har    man   hela
sjukvårdssystemet  utanför  socialförsäkringen,  och
man  har mycket höga utgifter  för  income  support,
bostadsbidrag      och      andra      typer      av
inkomstförstärkningar till lågavlönade familjer, som
går helt utanför socialförsäkringssystemet.


Det   är  också  det  land  som  har  mest  privata
försäkringar och företagsanknutna pensionssystem. Vi
följs  åt,   men  Storbritannien  har  hunnit  klart
längre.


Ordföranden: Då avslutar vi denna del och går vidare
till Per Lundborg  som  har möjlighet att ge oss ett
litet anförande. Per Lundborg  är  representant från
FIEF, Fackföreningsrörelsens Institut  för Ekonomisk
Forskning.  Han  skall närma sig den fråga  som  har
varit   uppe  lite  till   och   från   och   gäller
utvidgningen.




Per   Lundborg:   Jag   skall   tala   en   del   om
konsekvenserna  av utvidgningen av EU och det faktum
att  arbetskraften   i   de   elva  potentiellt  nya
medlemsländerna kommer att få fritt  tillträde  till
den   europeiska   arbetsmarknaden   inklusive   den
svenska. Jag kommer i ganska hög grad också att tala
om  de  inhemska svenska regleringarna som i det här
sammanhanget  har en stor betydelse för omfattningen
av den invandring som vi kan förvänta oss.


Låt mig först  säga  att  dessa  elva medlemsländer
kommer att få tillgång till de fyra friheterna - fri
rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri
rörlighet   för   kapital  och  fri  rörlighet   för
arbetskraft.  Av  dessa  fyra  friheter  är  de  tre
första, dvs. handel,  tjänster  och kapitalrörelser,
tämligen okontroversiella, eftersom  det  är  ganska
lätt  att  visa  att om vi tillåter t.ex. fri handel
får vi förbättringar  av  välfärden i båda de länder
som  det  handlar om. Detsamma  gäller  kapital  och
tjänster.  Det   är   mer   kontroversiellt  om  fri
rörlighet för arbetskraft har  positiva effekter för
enskilda länder. En sak törs vi säga, och det är ett
väldigt viktigt faktum, nämligen  att om vi tillåter
arbetskraften från de nya medlemsländerna  att  röra
sig     till     EU     kommer    den    sammantagna
bruttonationalprodukten i  de  elva  medlemsländerna
och i EU att öka till följd av detta.  Det  tror jag
att  vi  vågar  säga. Däremot vågar vi inte säga  om
enskilda länder nödvändigtvis  tjänar  på  det hela.
Ännu mindre vågar vi säga att olika grupper  i dessa
länder tjänar på det.


I  den  allra  enklaste nationalekonomiska modellen
för migration kommer  fri arbetskraftsinvandring att
leda till en förhöjning  av bruttonationalprodukten.
Men detta är egentligen inte  ett  speciellt  robust
resultat,  utan gör man lite ändrade antaganden  kan
man få andra  resultat.  Om fri rörlighet kommer att
ha en positiv eller negativ  effekt  på  svensk  BNP
tror  jag  inte att någon egentligen vågar säga. Men
trots allt, som jag sade från början, vet vi att BNP
i  länderna sammantaget  kommer  att  öka,  och  det
tycker  jag  är ett väldigt viktigt argument och ett
starkt argument  för  att  vi  skall  ha  en positiv
grundhållning i fråga om detta.


Jag  skall börja med att tala lite grann om  vilken
potential som det finns för invandring. Då måste man
ha klart  för  sig  att  det  är vissa faktum som är
mycket väsentliga för att vi skall  få  se  en  stor
arbetskraftsrörlighet  från ett land till ett annat.
Det allra viktigaste i detta  sammanhang får man nog
ändå   säga   är   att   det   skall  finnas   stora
reallöneskillnader   för   att   vi  skall   få   se
arbetskraftsinvandring.  Vi vet att  vi  har  mycket
stora reallöneskillnader mellan t.ex. Sverige och de
nya    kandidatländerna.    Reallönerna     varierar
naturligtvis mellan dessa kandidatländer. Men vi kan
säga  att  de  kanske har från 20 % av Sveriges  BNP
till drygt 50 %  av  Sveriges  BNP  om  vi ser på de
fattigaste  länderna,  som  är de baltiska staterna,
och Slovenien, som är det rikaste landet. Men det är
alltså  mycket stora reallöneskillnader,  och  dessa
reallöneskillnader  ger mycket starka incitament för
utvandring från dessa  länder.  Individerna  i dessa
kandidatländer  kommer  att  ha en hel del att vinna
ekonomiskt på migration.


Ett annat viktigt faktum är att  det  rör sig om en
mycket stor arbetskraft här. Det rör sig  om  ca  50
miljoner  arbetare.  Det är alltså väldigt många som
kommer att ha mycket att vinna på migrationen. Om vi
jämför med utvidgningen då de sydeuropeiska länderna
blev medlemmar, dvs. Spanien, Portugal och Grekland,
så var reallöneskillnaderna  inte  alls  lika stora,
och arbetskraften i dessa länder var ungefär hälften
så stor som den är i dessa kandidatländer.


Ett   tredje  viktigt  faktum  är  det  geografiska
avståndet.  Vi  vet  att det är litet. Därför kommer
flyttkostnaderna att vara väldigt små.


Slutsatsen av detta är  att  den  potentiella - jag
understryker    verkligen   ordet   potentiella    -
invandringen är mycket  stor  från dessa länder till
Sverige och andra EU-länder. Men  nu  är ju inte den
potentiella invandringen samma sak som  den faktiska
invandringen. Så även om det finns många  som skulle
kunna  tänka sig att utvandra, är det en helt  annan
sak hur  många  som  faktiskt kommer att göra det. I
realiteten kommer den faktiska invandringen i mycket
hög grad att bestämmas  av  antalet  lediga  jobb  i
invandringsländerna. Detta ser vi mycket tydligt när
vi tittar tillbaka på invandringen från Finland till
Sverige.  De stora invandringsflödena kom då vi hade
lediga jobb i Sverige och då alla svenskar som ville
var sysselsatta. Då fylldes det på genom invandring.
Det var i princip  under riktiga högkonjunkturer som
vi fick se en mycket kraftig invandring.


Varför får vi bara  invandring när vi har vakanser?
Jo, det beror på att den inhemska arbetsmarknaden är
starkt reglerad. Om vi  skulle  jämföra  den svenska
arbetsmarknaden med den amerikanska, som inte  är så
starkt   reglerad,   och   om   man  skulle  ha  fri
arbetskraftsinvandring   till   USA,    då    skulle
invandrarna kunna komma in där och börja bjuda under
och  på  det  viset få jobb utan att det från början
finns vakanser.  Men  detta  tillåts  ju  inte på en
starkt  reglerad  arbetsmarknad som den svenska.  På
den svenska arbetsmarknaden får man invandring först
när  det  uppstår vakanser  som  inga  svenskar  kan
fylla.


I  dag bestäms  lönerna  i  förhandlingar,  och  de
regleras i kollektivavtal. Invandrad arbetskraft kan
inte  komma  in  på  den svenska arbetsmarknaden och
bara bjuda under och tro att de skall få jobb på det
viset. Arbetsgivare i  Sverige  kan inte utan vidare
ersätta  inhemsk  arbetskraft  med billig  invandrad
arbetskraft.


På  den avreglerade arbetsmarknaden  kan  man  dock
bjuda  under.  Inhemsk  arbetskraft  kan ersättas av
billigare invandrad arbetskraft. Om vi skall jämföra
dessa   system   -   invandring   på  en  avreglerad
arbetsmarknad och invandring på en  starkt  reglerad
arbetsmarknad - skulle invandring på den avreglerade
arbetsmarknaden  leda till mycket större invandring.
Den  faktiska  invandringen   och   den  potentiella
invandringen  skulle bli i stort sett  densamma.  Vi
skulle  få  sänkta   löner   i   Sverige   för   den
konkurrerande arbetskraften om vi hade en avreglerad
arbetsmarknad.  Men  vi  skulle  få sänkta priser på
varor och tjänster där dessa invandrare anställs.


Om man skall göra en bedömning av vilken invandring
som  vi kommer att få från dessa länder,  måste  man
först  och främst se på hur den inhemska regleringen
av arbetsmarknaden ser ut. Det tror jag är den allra
viktigaste aspekten på det hela. Nu har jag gjort en
lite förenklad  bild  här.  Det  är inte alls på ett
sådant sätt att vi inte får någon  invandring på den
reglerade arbetsmarknad som vi har om  vi fortsätter
med den, eftersom det finns avvikelser,  och  en del
av dem är viktiga.


Först   och  främst  finns  det  ju  möjlighet  för
arbetskraften  i  de nya kandidatländerna om de blir
medlemmar att komma hit och söka arbete här under en
begränsad tid. Vad innebär det att man får komma hit
och söka arbete? Detta  är  en  mycket viktig fråga,
framför  allt  för ett socialförsäkringsutskott.  Om
man inte har riktig kontroll över detta tror jag att
det   kan   få  en  del   icke   önskvärda   sociala
konsekvenser.  Det  kan leda till att vi får en viss
sökarbetslöshet från  dessa länder. Det kan nämligen
vara  så att om man vet  att  man  får  komma  in  i
Sverige och söka arbete så kan det bli ungefär som i
u-länderna  med inflyttningen till storstäderna där,
att  man  får en  stor  mängd  arbetskraft  som  tar
tillfälliga  jobb, är arbetslösa och tar tillfälliga
jobb, osv. Då kan det uppstå en del sociala problem.
Detta  kan också  göra  det  lite  svårare  för  den
inhemska   arbetskraften   att  skaffa  arbete.  Den
arbetslösa   inhemska  arbetskraften   kan   då   få
konkurrens från  den  invandrade  arbetskraften.  En
slutsats   som   vi   drog  i  utredningen  om  EU:s
utvidgning var just att  det behövdes lite tydligare
regler för vad som skall gälla  för  rätten att söka
arbete i andra länder.


En annan sak är att man framför allt  i  småföretag
kan   undvika   kollektivavtal.   Detta   får  också
konsekvenser.   En   del   småföretag  skulle  kunna
anställa  billig  invandrad  arbetskraft   utan  att
omfattas av kollektivavtalet. Det är lätt att  tänka
sig  att  en  arbetsgivare  i Sverige säger till ett
antal invandrare som kommer hit: Jag kan anställa er
till  75 %  av  den  svenska  lönen.  Om  ni  kräver
kollektivavtal,  då  kan jag inte  bedriva  den  här
verksamheten. Men ni vet också att även om ni nu får
bara 75 % av den svenska  lönen  så  kommer  det att
vara  dubbelt  så mycket som ni skulle ha om ni  var
kvar i ert hemland.


Incitamenten för  den  invandrade arbetskraften att
gå  till  facket  och  kräva  kollektivavtal  kanske
saknas.  I  detta fall kan  det  alltså  finnas  ett
konkurrensproblem  på det viset att många småföretag
omfattas  av  kollektivavtal.   Vissa   kan  undvika
kollektivavtal och ändå bedriva verksamheten  därför
att   anställda   invandrare   inte  kommer  att  ha
incitament att kräva kollektivavtal.


En  tredje  viktig  aspekt  som  gör  att  man  får
invandring även på en reglerad arbetsmarknad  som vi
har  nu  är  att  egenföretagare  ju  har  rätt  att
invandra.  Om  man  som  byggnadssnickare från Polen
eller Baltikum inte kan få  arbete  i Sverige kanske
man   kan   komma   hit   och   etablera   sig   som
egenföretagare.  Då  kan man säga, när det gäller de
krav på avkastning på  verksamheten  som  man har om
man  kommer  från Baltikum, att jämförelsenormen  är
vad man skulle  tjäna  om  man var kvar i hemlandet.
Detta gör att inhemska småföretagare skulle kunna få
det betydligt svårare, eftersom  de måste konkurrera
med  egenföretagare  från  dessa länder.  Detta  kan
gälla speciellt i vissa branscher som byggbranschen,
restaurangbranschen, städbranschen, m.m.


Sedan  är  det på det sättet  att  vissa  delar  av
arbetsmarknaden i Sverige i dag inte är reglerad. Om
arbetskraften  i de sektorer som är mindre reglerade
ser att de får konkurrens  av  invandrad arbetskraft
finns det tendenser till att vi får ökade nationella
regleringar. Och det tror jag också  kommer  att bli
en realitet, att de sektorer som inte är reglerade i
dag   sannolikt   kommer   att   utsättas   för  mer
regleringar.


Om  vi  får  fri  rörlighet  för  arbetskraft  från
kandidatländerna  kommer  det sannolikt att försvåra
en avreglering av den svenska  arbetsmarknaden.  Man
kan  då hävda att detta lite grann kommer i konflikt
med EMU-medlemskapet  också,  därför att om vi skall
vara  med i EMU och om vi inte har  möjligheter  att
devalvera kronan i en krissituation då kräver ju det
att   vi   har   mycket   större   flexibilitet   på
arbetsmarknaden.    Det    är   ju   så   att   säga
huvudresultatet  från litteraturen  om  en  gemensam
valuta och resultatet från EMU-utredningen.


Jag tror alltså att  det finns vissa spänningar som
kan vara värda att beakta.


Ronny Olander (s): Det skulle vara intressant att få
en värdering utifrån det  som jag nämnde tidigare om
lika förmåner eller jämförbara  förmåner  i  samband
med att t.ex. utstationeringsdirektivet diskuterades
och  senare  antogs.  Det  har  också  att  göra med
utvidgningen  av  EU  med de elva länderna, som  Per
Lundborg säger, och om vi får en socialpolitik eller
en arbetsmarknadspolitik  som  innebär  att  vi  får
ungefär lika förmåner i de olika förmånsslagen eller
om  de  bara  är  jämförbara. Det är det ena som jag
funderar på.


Per Lundborg tog upp  EMU.  Vilka  konsekvenser får
det  med  tanke  på  första och andra steget  i  den
ekonomiska  monetära  unionen  när  det  handlar  om
samarbete   kring  konvergenskraven,   valuta-   och
penningpolitiken  i  det  sista  steget  och när det
gäller   skatte-   och   finanspolitiken?   Får  det
återverkningar  på  socialpolitiken?  Jag  har själv
ingen  uppfattning.  Men  vissa  debattörer  ställer
denna  fråga allt oftare och då utifrån att man  för
in  något  som  kallas  automatiska  stabilisatorer,
vilket  innebär  att  om  vissa  saker  är uppfyllda
återverkar de automatiskt på socialpolitiken, kanske
i  form  av sänkta ersättningar och annat,  eftersom
man då inte,  som  Per  Lundborg själv säger, längre
kan smita ut bakvägen längre via devalvering.


Per Lundborg: Från mitt perspektiv kan jag inte säga
att  det finns speciellt mycket  litteratur  om  hur
arbetskraftsrörlighet     påverkar     nivåerna    i
socialförsäkringssystemen. Jag tror inte  heller att
man kan visa att den tidigare integrationen  som  vi
har  haft  på  något  sätt  skulle leda till att man
tvingas sänka dessa krav. Det tror jag inte. Snarare
är det väl så nu, i alla fall  i inledningen, att EU
ställer  krav  på  kandidatländerna   att  de  skall
förbättra  den  sociala  situationen  innan  de  kan
tänkas  få bli medlemmar och att systemen  i  Europa
måste vara mer snarlika innan de blir medlemmar. Jag
tror inte  att  det finns någon större anledning att
befara någon dumpning  i  det här fallet, om det var
det som Ronny Olander var ute efter.




Ordföranden: Kan Per Lundborg  svara  på  frågan  om
EMU?




Per  Lundborg:  Gällde  frågan  konvergenskraven och
kandidatländerna?




Ronny  Olander  (s):  Vad  innebär det  för  svenskt
vidkommande  om Sverige beslutar  sig  för  att  bli
medlem  även  i   tredje   steget   som  gäller  den
ekonomiska  monetära  unionen?  När  vi har  en  mer
gemensam  skatte- och finanspolitik, kommer  det  på
något sätt  att  inverka  på  socialpolitiken, eller
kommer socialpolitiken fortfarande  att  vara mer av
nationell  karaktär  i  enlighet med vad vi tidigare
har sagt under denna hearing?




Per Lundborg: Jag har svårt  att  tro att övergången
till en gemensam valuta på något sätt  skulle tvinga
fram nivåskillnader i socialförsäkringssystemen. Det
tror jag inte. Vad skulle krafterna vara där? Vilket
växelkurssystem  som man har tror jag inte  påverkar
den frågan.




Lotta Westerhäll:  Jag skulle vilja ta upp den fråga
som formulerades om  att  folk från kandidatländerna
nog kommer hit och söker arbete och vad det innebär.
Per Lundborg efterlyste tydligare  regler.  Han sade
att  det  också  finns  risk för en sökarbetslöshet.
Kommer det då inte att bli  så  att  dessa  personer
kommer  att  omfattas  av de sedvanliga EG-rättsliga
reglerna när det gäller  rätten att söka arbete. Man
har  ju rätt att vistas i ett  EU-medlemsland  under
tre månader och söka arbete. Då är det tänkt att man
skall  vara  försörjd  från  sitt  hemland  med  det
arbetslöshetsunderstöd  som  till  äventyrs  finns i
detta  hemland.  Men  om detta skulle vara så dåligt
att  det  inte  räcker  till  för  vederbörande  att
försörja sig på får man ju titta på vilka nationella
regler som finns i sökarbetslandet.  Det  innebär ju
att  vår  socialtjänst  kan så att säga effektueras.
Det är ju en ganska stor  debatt  om hur långtgående
det skyddet skall vara för människor  från  en annan
EU-stat  som  söker arbete. Men samtidigt finns  det
regler som säger  att  man inte får hindra människor
som saknar uppehållstillstånd  att  komma  hit eller
att tvinga dem att lämna landet av andra skäl  än om
det strider mot, som det står, public health, public
order  and  public  security. Det är de enda skälen.
Det innebär ju då att  mottagarlandet  kommer att ha
ett   ansvar   om   man   har   en  sådan  nationell
lagstiftning  som  ger utrymme för  detta.  Var  Per
Lundborgs tanke att  man  får se över den nationella
lagstiftningen i akt och mening  att  kanske  skydda
den svenska arbetsmarknaden, så att den inte blir så
konkurrensutsatt,  vilket ju i ett större perspektiv
kanske inte kan ses som så integrationsvänligt?




Per Lundborg: När vi  arbetade  med  denna  fråga  i
utredningen   om   EU:s  utvidgning  och  gick  till
experter och frågade hur det ser ut i realiteten var
alla  lika  bestämda,   men  alla  gav  olika  svar.
Dessutom kunde ingen svara  på vad som händer om man
får vara här i Sverige i t.ex.  tre månader och söka
jobb och under den tiden inte får  jobb och avvisas.
Hur  länge  är  man  avvisad?  När  kan  man   komma
tillbaka?  Kan man dyka upp i Tyskland veckan därpå?
Det kunde ingen  svara  på.  De regler som vi tyckte
att  det  fanns  anledning  att  verkligen  klargöra
gäller vad som skall gälla för att man skall undvika
att  få  ett  proletariat helt enkelt,  om  jag  får
uttrycka det lite  drastiskt,  som  åker omkring och
lever billigt och söker arbeten och får  tillfälliga
arbeten,  i  både  svart  och  vit  sektor och lever
socialt oacceptabelt.




Birgitta    Carlsson    (c):    Min   fråga   gäller
utbildningsnivån. Om vi skall tänka oss att en massa
människor kommer hit till oss från Östeuropa, ligger
utbildningsnivån hos dem som är beredda  att  flytta
på  sig  på  den  nivå  som  våra svenska företagare
efterfrågar? Det finns ju problem i Sverige i dag på
grund av att de arbeten som finns  tillgängliga  och
lediga  ställer  stora  krav  på  utbildning.  Vilka
möjligheter  har  då de människor från Östeuropa med
sina språkkunskaper att ta arbeten i Sverige som kan
vara lediga?




Per Lundborg: Det vet  vi  inte.  Erfarenhetsmässigt
kan  man  säga att högre utbildade personer  har  en
större benägenhet  att  röra på sig än lågutbildade,
därför  att de har mer att  vinna  på  en  flytt.  I
vilken utsträckning  de kan komma hit och konkurrera
är också oerhört svårt  att  säga.  Många  säger att
språket  är  ett  hinder.  Det  finns inte speciellt
mycket litteratur om just frågan  om  vilket  hinder
som  språket  är.  Men  jag tror inte heller att man
skall överdriva den här språkbarriären.


Om  vi ser tillbaka på 50-  och  60-talen  var  det
trots  allt  väldigt  många  människor  som kom till
Sverige  och  som inte kunde svenska och som  ganska
snabbt ändå kunde  integreras  och  få jobb. En stor
del av den finländska arbetskraft som  kom hit kunde
inte svenska. Det kunde inte heller en stor  del  av
den    sydeuropeiska    arbetskraften.    Det    ser
naturligtvis  lite  annorlunda ut i dag. I dag är ju
kraven  på språkkunskaper  större.  Men  fortfarande
finns det  naturligtvis  en  hel del arbetsuppgifter
kvar   där   det   inte   krävs   speciellt   mycket
språkkunskaper  i  invandringslandet,  åtminstone  i
vissa sektorer.


För  de  högutbildade   kan   man   säga  följande.
Samtidigt som det finns storföretag där engelska mer
eller mindre är det etablerade språket,  på grund av
att  det  är  fråga  om  stora koncerner, finns  det
naturligtvis mindre företag  som  inte  utan  vidare
skulle  kunna  anställa  högutbildade  personer från
Östeuropa  även om de kan engelska, utan  de  kräver
svenska. Men  vi har väldigt lite empiriskt material
att utgå från.


Birgitta Carlsson  (c):  Jag har en kort följdfråga.
Jag kommer själv från en kommun  som  har  haft stor
arbetskraftsinvandring  - Skövde - där Volvo  slukar
otroligt mycket folk från  olika länder. Men när man
gör studiebesök på dessa företag  i  dag framgår det
att  man  i  dag  inte  kan  få arbete där utan  att
behärska språket, eftersom det  i  dag  ställs  helt
andra krav än tidigare. Då kunde man i princip gå in
och ställa sig vid ett löpande band. Och det tog  ju
många  år  för  en  del  innan  de  över huvud taget
behärskade   någon   som  helst  svenska.  Men   vid
kontakter med sådana företag sägs det att det är bra
mycket svårare i dag att  komma  utifrån på grund av
att kraven är mycket större i dag.




Per Lundborg: Ja, det är sannolikt på det sättet.




Anna    Christensen:   Per   Lundborg   talade    om
invandringens effekter på en reglerad arbetsmarknad,
och vi har  talat  mycket  om  Sverige.  Men man har
samma  problem  i  större  delen  av Europa. Även  i
Frankrike    och    Tyskland   lyder   90-95 %    av
arbetsplatserna under  centrala  kollektivavtal,  så
hela Europa har en reglerad arbetsmarknad.


Det   finns  ett  direktiv  som  angår  en  väldigt
närliggande    problematik,    och   det   är   just
utstationeringsdirektivet, vilket innebär att om låt
oss  säga  en  byggentreprenör  från  Portugal,  där
lönenivån är betydligt lägre, kommer hit och tar med
sig sina arbetstagare, så måste han  när  han  skall
utföra  arbete  i  Sverige  betala  samma  löner som
svenska arbetare får. Och motsvarande gäller i andra
delar  av  Europa.  Det  började  väl  egentligen  i
Frankrike som kände sig hotat av de väldigt  duktiga
men billiga portugisiska entreprenörerna.


Men  detta,  som  alltså  är  ett  nyligen  antaget
direktiv,  innebär  ju att EU skyddar den nationella
lönenivån mot lönekonkurrens  utifrån.  Frågan inför
framtiden   är   då  om  man  verkligen  kommer  att
acceptera den andra  lönekonkurrens  du nu talar om,
när arbetstagarna så att säga kommer en  och  en och
bjuder under, när man nyligen har sagt att man  inte
accepterar   att   företagare   som   tar   med  sig
arbetstagare  bjuder  under.  Vi kommer att få någon
typ av reglering.


Det   här   är   ett   grundläggande  problem.   Ta
situationen i Finland och Estland. Estland är ju ett
av de nya medlemsländerna, och Finland har verkligen
tagit Estland under sina  vingars  skugga. Nu har vi
dock en riktig konflikt. Finska stuvare  vägrar  att
ha   någonting   att  göra  med  båtar  med  estnisk
besättning  och  kräver,  precis  som  vi  gjorde  i
Britanniafallet, att  de  skall betalas löner i nivå
med de finska stuvarlönerna.  Då  säger Estland: Det
kan vi inte göra, för då skulle de  få bättre betalt
än  statsministern.  Sådana  är  alltså skillnaderna
här.


Detta måste lösas på något sätt som  varken  är den
ena  lösningen, att de rika länderna satsar allt  på
att till varje pris bevara sin egen nationella nivå,
eller  den  andra, att de fattiga satsar allt på att
komma in och  konkurrera  fritt. Precis som jag sade
förut  måste det bli någon typ  av  balans  som  ger
någon typ  av  skydd  för  en nationell lönenivå men
samtidigt inte gör det totalt  omöjligt  för  de nya
länderna  att  konkurrera.  Måste det inte bli något
sådant?


Per Lundborg: Jag tror att det  finns en kostnad med
detta,  och  det  är  att  fri arbetskraftsrörlighet
internationellt  kommer  att  tvinga   fram  mer  av
nationella  regleringar  och skapa mer stelhet.  Det
tror jag är en nackdel i det  här  sammanhanget.  Om
det  sedan  kommer  att leda till något slags balans
vet  jag  inte. Jag har  lite  svårt  att  se  vilka
krafter som  skulle  tvinga  fram  den balansen. Hur
arbetsmarknaden  ser  ut  i  ett  enskilt  land  som
Sverige   är   ju   i   hög   grad   en   fråga  för
arbetsmarknadens  parter  att komma överens om,  och
det kan vara svårt att se att  dessa  i  någon högre
grad  skulle  börja  beakta  potentiella invandrares
intressen. De har de egna medlemmarnas intressen för
ögonen.




Ronny   Olander   (s):   Jag  skulle   fråga   SAF:s
representant   Alf  Eckerhall   vilken   uppfattning
Svenska Arbetsgivareföreningen  har  när  det gäller
Sveriges eventuella medlemskap i det tredje  steget,
dvs. att bli fullvärdig medlem i EMU, den ekonomiska
och  monetära unionen. Är det SAF:s uppfattning  att
det på  något  sätt  kommer  att  påverka  eller  få
konsekvenser    inom    socialpolitiken   eller   på
socialförsäkringsområdet?




Bo  Könberg (fp): Jag tänkte  gå  tillbaka  till  en
fråga  som var uppe för en stund sedan, nämligen vad
som gäller  eller  kommer  att gälla för de personer
från exempelvis de nya medlemsländerna som vill söka
jobb i Sverige under den här tremånadersperioden. Om
jag förstod det rätt fick ni  från  utredarnas  sida
väldigt  olika  svar  -  mycket bestämda men väldigt
olika. Det borde väl ändå  vara  möjligt att reda ut
vad  som  sker  i  dag, dvs. för dem som  har  denna
rörlighet i dag. Den här debatten fanns ju också för
10-15 år sedan: Skulle  t.ex. Danmark översvämmas av
portugiser,  eftersom skillnaden  i  levnadsstandard
var så oerhörd?  Åtminstone  borde  vi kunna reda ut
hur det blir för en irländsk asfaltkokare  eller  en
grekisk lantarbetare som i dag flyttar till Tyskland
eller  Sverige.  Har  han under de här tre månaderna
rätt till socialbidrag för att hålla sin försörjning
uppe eller har han det inte?




Per Lundborg: Jag har inget  bra  svar  på  det. Den
frågan är inte klart utredd.




Bjarne      Almström:     Själva     poängen     med
tremånadersregeln  är  ju  att  det är den tid under
vilken  man  har rätt till a-kassa  från  det  gamla
arbetslandet. Det är den man skall leva på under den
här perioden.  Tremånadersreglen  är  ingen rätt att
befinna sig någonstans för att söka jobb,  utan  det
är   en  rätt  att  ha  med  sig  sin  a-kassa  från
hemlandet.




Bo Könberg  (fp):  Så svaret är egentligen att detta
problem egentligen inte  finns i någon större skala.
Kan den sökande arbetaren  under  de  tre  månaderna
finna  ett  jobb  gör han det; kan han det inte  tar
hans a-kassa slut.




Ulf  Kristersson  (m):  Jag  har  en  reflexion  som
ansluter till det som  Anna  Christensen var inne på
för en stund sedan. Enkelt uttryckt  vill  väl  alla
kunna  dra  fördel  av de billiga varor som kommer i
spåren av den fria rörligheten för varor. Ingen vill
dock  löpa risken att  bli  utkonkurrerad  av  lägre
kostnader   för   eget  arbete  på  hemmaplan.  Båda
ståndpunkterna  är  tämligen   mänskliga   men  inte
alldeles kompatibla, kan man väl lugnt säga.


Du    antydde    avregleringens   möjligheter   och
konsekvenserna  av denna.  Du  går  rätt  långt  och
skisserar en ganska  extrem  avreglering  där  man i
stort    sett    har    en    daglig    auktion   på
arbetskraftspriserna. I ett sådant läge,  det  inser
vi, skulle motståndet bli väldigt stort. Men man kan
väl  tänka  sig  en  lösning  som  inte går fullt så
långt.  Det  finns trots allt länder i  världen  som
producerar ett  betydande antal nya arbetstillfällen
varje år utan att  för  den  skull  ha en totalt fri
arbetsmarknad  med  denna  ganska  extrema  form  av
prissättning   på   arbetskraft.  I  stället   leder
avregleringen där till  att man öppnar för branscher
och  marknader som relativt  sett  är  billigare  än
traditionella, inhemska branscher och marknader, och
därmed  blir  det  också  möjligt  för människor med
relativt låg utbildning att komma till  Sverige.  Om
det  bara  vore de högutbildade som kom till Sverige
hade det här problemet inte funnits i realiteten. Nu
är ju den svenska  erfarenheten  lite  speciell.  De
senaste    åren    har   det   huvudsakligen   varit
flyktinginvandring som  skapat  nytillskott  på  den
potentiella arbetsmarknaden.


Du  talar  också  om balansen. I sitt extremfall är
det en ganska tragisk  balans  som  kan  skapas: Fri
rörlighet   pressar  upp  kraven  på  reglering   av
arbetsmarknaden,  vilket  i  sin tur gör rörligheten
helt oanvändbar. Det var bara  en reflexion, men jag
vill gärna höra din reflexion på den reflexionen.


Per Lundborg: Du har förstås helt  rätt  i  att  jag
renodlade  detta  väldigt  starkt.  Det  gjorde  jag
medvetet  för  att  det  hela  skulle  framstå  lite
tydligare.   Det  finns  naturligtvis  alla  möjliga
mellanlägen.   När   det   gäller   vad   som   blir
slutresultatet vill jag säga att utifrån dagens läge
skulle fackliga  organisationer ha större incitament
att skapa hårdare  regleringar  i  detta. Riktningen
tror jag alltså är ganska klar. Det  går inte åt det
håll som du skissade, dvs. att man skulle  närma sig
något slags mellanlösning.


Sedan  gällde  det om ökad internationell rörlighet
skulle leda till  minskad  nationell  rörlighet. Det
kanske  inte  nödvändigtvis  kommer  att  leda  till
sådana   regleringar   som   hämmar   den   inhemska
rörligheten,  dvs.  internt i Sverige. Det tror  jag
inte att det behöver göra.


Ulf Kristersson (m):  Jag  uttryckte mig oklart. Jag
menade  inte  heller  att  det  skulle  påverka  den
inhemska rörligheten. Jag menade  att  den balans du
beskriver,   vilken  jag  helt  förstår,  bli   lite
poänglös. Rörligheten  skulle  riskera att driva upp
regleringsgraden, vilket i sin tur  gör  rörligheten
mindre  meningsfull  eftersom  det helt enkelt  inte
finns  något att röra sig intill.  Jag  förstår  din
logik, men  hela  resonemanget  blir helt poänglöst.
Det  du så korrekt beskriver är en  intresserelation
för dem som redan har arbete. Det här kanske antyder
att  med  en  ökad  migration,  ökad  invandring  av
potentiell arbetskraft, är arbetsmarknadsregleringar
inte längre  en  fråga  för  arbetsmarknadens parter
allena. Det handlar om människor  som  inte  har ett
fotfäste   på   den   svenska  arbetsmarknaden,  och
politiken  -  i  någon bemärkelse,  europeisk  eller
nationell - har att  ta  hänsyn  också  till dem och
bevaka deras intressen.




Per  Lundborg:  Det  är  sant.  Det är ju många  som
hävdar   att   vi   borde   avreglera  den   svenska
arbetsmarknaden så att de som  är  arbetslösa  i dag
skall  få  en  större chans att komma in. Men gör vi
det kommer också  invandrare att lättare komma in på
arbetsmarknaden. Det  måste  vi  vara  medvetna  om.
Detta  har  positiva  effekter i vissa avseenden och
negativa i andra.




Alf Eckerhall: Jag begärde ordet för att något hänga
på Birgitta Carlssons inlägg  och  kanske  också det
Per  Lundborg har redovisat. Jag antar att ni  i  er
forskning också har tittat på motkrafter till det du
har talat  om.  Det  har  ju  mest  varit  fråga  om
invandring  av arbetskraft, och motkraften är väl då
utvandring av  arbetstillfällen.  Den  frågan tycker
jag är ganska intressant. Vi har ju historiskt  sett
en   del  exempel  på  sådan  utvandring,  av  olika
anledningar. Jag kan hoppa över aktuella exempel och
ta ett  par  historiska.  Textilindustrin är väl ett
exempel. Ett annat är plastbåtstillverkningen på 70-
talet. Vi hade då sådana regler  i vårt land att det
inte  var möjligt att bedriva plastbåtstillverkning,
och då vandrade denna tillverkning ut till Polen, om
jag minns  rätt.  Jag  tycker  att  det  skulle vara
intressant  om du något ville belysa det jag  kallar
motkrafter, den andra aspekten på problemet.


Jag går sedan  över till den fråga jag fick. Vi har
inte tagit upp frågan  ur  det  perspektivet, men vi
driver vår linje därför att vi tror  att  det skulle
gagna   landet  och  näringslivet.  När  det  gäller
socialförsäkringssystem  m.m. beror ju de på vad som
finns i grunden, vad det är  som kan betala dem. Man
kan ju inte skriva ut checkar  utan  täckning.  Rent
allmänt gäller att ju bättre ekonomiska förhållanden
och  bakgrund  man  har att stå på, desto bättre och
stabilare försäkringssystem kan man ha. Om du i dina
frågor  till  Per, Anna  och  mig  lägger  in  något
dolskt, att detta  skulle vara ett utmärkt tillfälle
att passa på att sänka  nivåer  osv.,  har  jag inte
någon förståelse ens för en sådan fråga.


Vi   tycker   rent  allmänt  från  SAF:s  sida  att
socialförsäkringarna  bör  vara  avpassade så att de
stimulerar  arbete och ser till att  arbetsmarknaden
fungerar smidigt. De får inte konkurrera med arbete.
Substitut för  arbetsinkomst får inte konkurrera med
förvärvsarbete,  vilket  jag  med  bestämdhet  menar
skedde  i slutet av 80-talet och början av 90-talet,
då det ekonomiskt inte spelade någon roll om man var
på arbetet  eller  inte.  Det  kunde  t.o.m. vara en
ekonomisk fördel att inte vara på arbetet. Då, menar
jag,  har  ni  i  det  här  huset  och  i  den andra
statsmakten  gått  för  långt  när  det  gäller  att
anpassa  eller  konstruera  socialförsäkringssystem.
Det blev också en självjustis  i  början av 90-talet
där bl.a. herr vice ordföranden fick  vara  med  och
hålla  i  yxan.  Man  kan  alltså trösta sig med att
sådana här problem reglerar  sig själva på sikt. Men
egentligen tycker jag att det är lite för defensivt.
Man skall ha en viss framförhållning.


Nu pågår i debatten, t.ex. i  lördags,  en  kampanj
för  att  gå  tillbaka till gamla system. Här tycker
jag att man skall  lära  av  det  vi har kört i full
funktion.  Man  skall  inte, menar jag,  uppnå  höga
nivåer till varje pris,  utan  man  måste  se på hur
arbetsmarknaden  fungerar. Det måste också, som  jag
tog upp i min fråga  till  Anna  Christensen, finnas
ett samband mellan förmån och avgift  så att man får
förståelse för systemen. Det är väldigt viktigt. Det
finns  inga  gratisluncher, har vi lärt vi  oss  nu,
utan det måste betalas.


Jag hoppas att detta skall vara tillfredsställande.
I så fall hoppas  jag  att  du  tycker att svaret är
ganska positivt på den här punkten.


Ronny  Olander  (s):  Det  finns  ju en  del  i  den
allmänna debatten, vilken du själv åberopar, som för
in  även  resonemangen kring socialpolitik  när  det
gäller  ett   eventuellt  fullt  medlemskap.  Därför
tyckte  jag  att   det   var   viktigt   att   fråga
arbetsmarknadens  parter hur de ser på detta, om  de
har  gjort  värderingar   och   diskuterat   de  här
frågorna.  Det  är  icke  oväsentligt att även detta
finns med, så att det inte  bara förs ett resonemang
kring valutaunionen. Det var för att inhämta kunskap
på området som jag ställde frågan.




Alf Eckerhall: Låt mig då tillägga  som representant
främst för betalarsidan - får vi väl  ändå säga, med
de avgiftssystem som vi har - att detta  är  problem
och  frågor som vi alltid har synpunkter på. Vi  har
haft det i mycket stor utsträckning under senare år,
i alla  fall sedan början av 80-talet då våra system
började bli lite övertunga.




Anna-Stina  Elfving:  Jag  ville bara svara Alf, för
jag antar att det var den kampanj som TCO är ute med
som han menade. Jag vill inte ha någon debatt om det
här, men jag vill ändå klargöra  att vi inte strävar
efter  någon  återgång  till gamla regler.  Man  har
gjort förändringar som har lett till orättvisor, och
vi tycker att de behöver  rättas  till.  Men  det är
inte det gamla systemet vi vill tillbaka till.




Per  Lundborg:  Jag  skall kanske kommentera det Alf
Eckerhall sade om utflyttningen av arbetstillfällen.
Om man har ett rikt och  ett fattigt land och öppnar
för  fri  rörlighet  mellan dessa  länder  skall  ju
kapitalet röra sig från  det  rika  landet  till det
fattiga och arbetskraften från det fattiga till  det
rika landet. Det är väl det vi kommer att få se. Det
är   ju   helt   naturligt   att   det   blir  ökade
investeringar   i  de  länder  som  kommer  att  bli
medlemmar.  Det  innebär   en   anpassning  till  de
komparativa fördelar som finns och  totalt  sett ett
bättre  utnyttjande  av  de resurser som sammantaget
finns  i  länderna.  Det  är  också  därför  vi  kan
förvänta  oss  att  det kommer att  leda  till  ökad
välfärd totalt sett.


Man skall däremot inte  tro att det kommer att leda
till något slags långsiktig  arbetslöshet  i Sverige
att  kapital flyttar ut härifrån. Det gör det  inte.
Vi får  ändrade  kapitalintensiteter  i  de  här två
länderna; det är det som är anpassningen och det  är
däri    välfärdsvinsterna   ligger.   Arbetslösheten
bestäms av andra faktorer.


Ordföranden:  Tack  för  det,  Per. Då har vi kommit
till  slutet  på den här utfrågningen  som  vi  från
socialförsäkringsutskottet har arrangerat. Jag skall
inte sammanfatta vad som har sagts; jag tror att det
är en ganska svår för att inte säga omöjlig uppgift.
Däremot vill jag framföra ett mycket varmt tack till
samtliga  medverkande   och   deltagande   i   denna
utfrågning.  För  oss  i  utskottet  har detta varit
värdefullt, och det är någonting som vi  kommer  att
ha mycket glädje av i vår fortsatta diskussion. Tack
skall ni ha, allesammans.




Deltagare vid socialförsäkringsutskottets offentliga
utfrågning den
18 februari 1999




Socialrådet   Kerstin   Ödman,   Sveriges   ständiga
representation i Bryssel




Professor Anna Christensen, Lunds universitet




Docent Per Lundborg, Fackföreningsrörelsens Institut
för Ekonomisk Forskning (FIEF)




Professor Lotta Westerhäll, Göteborgs Universitet




Socialdepartementet


Ann-Christin Tauberman


Håkan Martin Rahm


Marianne Jenryd


Europaparlamentet


Marianne Eriksson (v)


Riksförsäkringsverket


Ingrid Pettersson


Bjarne Almström


Europeiska    Kommissionens    Generaldirektorat   V
(Arbetsmarknad, sysselsättning och socialpolitik)


Claes Tenggren


SAF


Alf Eckerhall


Hans Gidhagen


LO


Tore Lidbom


Palle Carlsson


Ellen Linder


TCO


Anna-Stina Elfving


Fredrik Fällman




EU-nämnden




Willy Söderdahl (v)