I detta betänkande behandlas proposition 1998/99:119
Socialförsäkringens personkrets samt tre motioner
som väckts med anledning av förslaget. Dessutom
behandlas två motioner från den allmänna
motionstiden 1998.
I propositionen föreslås att den svenska
socialförsäkringen skall delas i två delar. Den ena
delen innehåller förmåner som grundas på bosättning
i Sverige och den andra delen förmåner som är
beroende av arbete här i landet. Den
bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen
skall avse garantibelopp och bidrag och den
arbetsbaserade försäkringen skall avse
inkomstförlust. Båda försäkringarna skall gälla lika
för alla som är bosatta respektive arbetar i
Sverige.
Grunderna för det föreslagna tudelade
socialförsäkringssystemet tas in i en ny gemensam
lag, socialförsäkringslagen (SofL), som bl.a.
innehåller bestämmelser om bosättning och arbete i
Sverige, omfattningen av de båda försäkringsdelarna,
försäkringstider, utbetalningar utomlands samt
handläggningsregler. De närmare bestämmelserna om de
olika förmånerna finns däremot kvar i särskilda
författningar.
Ett grundläggande villkor för att en person skall
tillhöra den krets som omfattas av grundskyddet inom
socialförsäkringen, främst förmåner som utges med
garantibelopp och bidrag, skall vara att han eller
hon anses bosatt i Sverige. Varken svenskt
medborgarskap eller inskrivning hos allmän
försäkringskassa skall vara något villkor för att
tillhöra personkretsen. Bosättningsbegreppet i
socialförsäkringen skall i princip överensstämma med
folkbokföringens begrepp. Den som kommit till
Sverige skall anses bosatt här, om det kan antas att
vistelsen här kommer att överstiga ett år. På
motsvarande sätt skall en i Sverige bosatt person
som lämnar landet fortfarande anses bosatt här, om
utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. Från
den tidpunkt någon anses bosatt här i landet är han
eller hon kvalificerad att uppbära en
bosättningsbaserad förmån utan särskild väntetid.
För några förmåner krävs dock utöver bosättning
särskilda villkor för att utbetalning skall kunna
ske. Vilka förmåner som föreslås vara
bosättningsbaserade framgår genom en uppräkning av
dessa i SofL.
Vad gäller den arbetsbaserade delen av
socialförsäkringen skall ett grundläggande villkor
vara att han eller hon arbetar i Sverige. Inte
heller för den arbetsbaserade försäkringen skall
svenskt medborgarskap eller inskrivning hos allmän
försäkringskassa vara något villkor för att tillhöra
personkretsen. Med arbete i Sverige skall i princip
avses förvärvsverksamhet här i landet. Även de
arbetsbaserade förmånerna anges genom en uppräkning
i SofL. Vidare skall för den arbetsbaserade delen av
försäkringen inte heller någon väntetid införas. Den
arbetsbaserade försäkringen skall vid anställning
gälla fr.o.m. den första dagen av anställningen. I
övriga fall skall den gälla fr.o.m. den dag när
arbetet har påbörjats.
Beträffande några särskilda persongrupper skall
socialförsäkringen ha utsträckt giltighet vid
utlandsvistelse. Den som av en svensk statlig
arbetsgivare sänds ut till ett annat land för arbete
för dennes räkning skall under hela utsändningstiden
utan tidsbegränsning omfattas av såväl den
bosättningsbaserade som den arbetsbaserade
försäkringen. Medföljande familjemedlemmar skall
under samma tid omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen. För utlandsstuderande skall gälla att
han eller hon omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen under den tid för vilken han eller hon
genomgår studiestödsberättigad utbildning eller
uppbär utbildningsbidrag för doktorander. Reglerna
för studerande skall även gälla medföljande
familjemedlemmar. Biståndsarbetare som av enskild
organisation sänds ut för tjänstgöring utomlands
skall vara försäkrade i Sverige såvitt avser den
bosättningsbaserade försäkringen, om
utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Detta
gäller även medföljande familjemedlemmar. För
ambassadanställda m.fl. föreslås också särskilda
bestämmelser.
När det gäller utbetalning av bosättningsbaserade
förmåner vid vistelse i ett land som varken är
medlem i EU eller omfattas av EES-avtalet föreslås
vissa begränsningar. Som huvudregel skall sådana
förmåner kunna betalas ut vid en utlandsvistelse om
denna kan antas komma att vara i längst sex månader.
Bosättningsbaserade förmåner, såsom garantipension,
skall dock kunna betalas ut till vederbörande så
länge han eller hon anses bosatt här. För
statsanställda som sänds ut från Sverige och för
deras medföljande familjemedlemmar betalas förmåner
ut under hela utsändningstiden. Familjestöd till
biståndsarbetare och utlandsstuderande betalas också
ut under hela den angivna perioden.
Även när det gäller utbetalning av arbetsbaserade
förmåner vid utlandsvistelse skall vissa
begränsningar gälla. Förmåner vid sjukdom,
havandeskap, tillfällig vård av barn och
rehabilitering skall kunna utges vid utlandsvistelse
endast om ersättningsfallet har inträffat medan den
försäkrade utförde arbete utomlands som jämställs
med arbete i Sverige. Arbetsbaserade
pensionsförmåner och ersättning från lagen om
arbetsskadeförsäkring betalas ut så länge rätten
till förmånen består enligt respektive lag.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
2001.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag men
föreslår ett förtydligande i den nya lagens 3 kap.
13 § så att det klart framgår att den som uppbär
någon av de i bestämmelsen uppräknade förmånerna
också är försäkrad för efterlevandepension.
I betänkandet behandlas ett motionsyrkande om de
speciella problem som rör gränsgångare mellan
Danmark och Sverige. Problematiken avser bl.a.
situationer då någon är bosatt i Sverige men har
sitt arbete i Danmark eller tvärtom. Vidare bifogas
till betänkandet en utskrift av en offentlig
utfrågning om socialförsäkringen och EU som
utskottet höll i början av året, bilaga 2.
Samtliga motioner avstyrks.
I betänkandet finns sex reservationer och ett
särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1998/99:119 Socialförsäkringens
personkrets föreslår regeringen
(Socialdepartementet) att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. socialförsäkringslag,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension,
5. lag om ändring i lagen (1998:675) om införande
av lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
6. lag om ändring i lagen (1998:702) om
garantipension,
7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
8. lag om ändring i föräldrabalken,
9. lag om ändring i lagen (1969:205) om
pensionstillskott,
10. lag om ändring i studiestödslagen (1973:394),
11. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
12. lag om ändring i lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän,
13. lag om ändring i lagen (1984:989) om
socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara,
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt
barnbidrag,
15. lag om ändring i lagen (1988:360) om
handläggning av ärenden om bilstöd till
handikappade,
16. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag
vid adoption av utländska barn,
17. lag om ändring i lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård,
18. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare,
19. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
20. lag om ändring i lagen (1991:1488) om
handläggning av vissa ersättningar till den som
tjänstgör inom totalförsvaret,
21. lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning,
22. lag om ändring i lagen (1993:737) om
bostadsbidrag,
23. lag om ändring i lagen (1994:308) om
bostadstillägg till pensionärer,
24. lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd,
25. lag om ändring i lagen (1996:1150) om
högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,
26. lag om ändring i lagen (1998:703) om
handikappersättning och vårdbidrag,
27. lag om ändring i lagen (1998:707) om ändring i
lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till
folkpension för långvarig vård av sjukt eller
handikappat barn.
Lagförslag 2.2 såvitt avser ändring i 3 kap. 2, 2 a
och 5 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lagförslag 2.4 såvitt avser 2 kap. 6 § lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
lagförslag 2.7 såvitt avser 1 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag och lagförslag 2.23 såvitt avser
1 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till
pensionärer kommer att behandlas vid ett senare
tillfälle.
Lagförslagen finns som bilaga 1 i betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1998/99:Sf16 av Margit Gennser m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utredning gällande
gränsgångarproblemet.
1998/99:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
arbetslöshetsförsäkringen skall inordnas i systemet
för socialförsäkringen.
1998/99:Sf18 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
de olika bosättningsbegreppen enligt vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
information,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att biståndsarbetare
skall omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen under hela utsändningstiden utan
tidsbegränsning.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1998
1998/99:Sf209 av Leif Carlson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förenklade
betalningsrutiner vid akut vård för EU-medborgare.
1998/99:Sf235 av Majléne Westerlund Panke (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten
av att se över den sociala tryggheten för svenska
forskare utomlands.
Offentlig utfrågning
Utskottet har den 18 februari 1999 hållit en
offentlig utfrågning om socialförsäkringen och EU.
En utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen
finns i betänkandet som bilaga 2.
Utskottet
Socialförsäkringens nuvarande personkrets
Den nuvarande svenska socialförsäkringen bygger på
principen att försäkrade är de personer som är
bosatta här i landet. Bosättning ger rätt till vissa
förmåner som exempelvis folkpension och barnbidrag.
För rätt till andra förmåner såsom sjukpenning och
inkomstgrundad ålderspension krävs utöver bosättning
också förvärvsarbete.
Lagen om allmän försäkring (AFL) har länge haft den
centrala platsen i det svenska
socialförsäkringssystemet. Här regleras bl.a.
sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Vissa
förmåner som har anknytning till AFL:s förmånssystem
regleras i särskilda lagar. Det nya
ålderspensionssystemet kommer också att till stor
del regleras i särskilda lagar. Vidare finns
förmånssy-
stem av socialpolitisk art som i teknisk mening inte
är försäkringar men som i många sammanhang brukar
hänföras till begreppet socialförsäkring. Härmed
avses vanligen i vid bemärkelse förmåner som
utbetalas av Riksförsäkringsverket (RFV) och de
allmänna försäkringskassorna, t.ex. barnbidrag och
underhållsstöd.
Bestämmelser om vilka som omfattas av de olika
försäkringsgrenarna finns dels i respektive lag,
dels i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpning av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt dels
- i viss utsträckning - i konventioner som har
ingåtts mellan Sverige och andra länder. Den
omständigheten att en person är försäkrad enligt AFL
eller enligt annan lagstiftning inom
socialförsäkringssystemet innebär inte att han eller
hon har rätt till alla förmåner enligt dessa lagar.
Bestämmelser för de olika försäkringsgrenarna ger
besked om i vilken utsträckning så är fallet.
Försäkrade enligt AFL är dels svenska medborgare,
oberoende av var de är bosatta, dels utländska
medborgare och statslösa som är bosatta i Sverige.
Vidare gäller att en försäkrad som lämnar Sverige
fortfarande skall anses vara bosatt här, om
utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år.
Den som av en statlig arbetsgivare sänds till annat
land för arbete för arbetsgivarens räkning anses
vara bosatt i Sverige under hela utsändningstiden
oberoende av dennas längd. Detta gäller också
medföljande make - eller därmed jämställd - samt
barn under 18 år. Försäkrad för ATP liksom för
inkomstgrundad ålderspension är dessutom utländska
sjömän som har anställning på svenskt handelsfartyg.
Försäkrad för ATP är också den som har
tillgodoräknats pensionspoäng i Sverige, även om han
eller hon inte uppfyller ovan angivna
förutsättningar för att vara försäkrad enligt AFL.
Bestämmelserna i AFL om begreppet försäkrad har
omedelbar betydelse endast i fråga om förmåner, för
vilka inte uppställs andra villkor än
försäkringstillhörighet.
En försäkrad person som är bosatt i Sverige skall
enligt AFL fr.o.m. den månad han fyller 16 år vara
inskriven hos allmän försäkringskassa. Detta är
frånsett åldersvillkoret också ett
försäkringsvillkor. En person som flyttar till
Sverige skall skrivas in hos allmän försäkringskassa
så snart kassan fått kännedom om att han skall vara
inskriven. I lagen föreskrivs en
anmälningsskyldighet för försäkrade som skall vara
inskrivna men som inte var folkbokförda i Sverige
den 1 november föregående år.
En grundläggande förutsättning för att en person
skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa är
att han eller hon anses bosatt här i landet.
Föreligger inte denna förutsättning längre, skall
den försäkrade avregistreras från försäkringskassan.
När det gäller andra lagar om förmåner kan
konstateras att delpensionsförsäkringens
bosättningsbegrepp är detsamma som i AFL. För rätt
till ersättning uppställs dock ytterligare villkor.
Beträffande arbetsskadeförsäkringen är den försäkrad
som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket. Krav
på bosättning i Sverige föreligger endast för andra
förvärvsarbetande än arbetstagare, dvs. för
egenföretagare och uppdragstagare.
När det gäller andra förmånssystem, som inte är
uppbyggda som försäkringar i egentlig mening,
varierar de krav som uppställs för att rätt till
förmåner skall föreligga enligt de olika lagarna.
Vissa anknyter till AFL genom att det uppställs krav
på att den sökande skall vara inskriven hos
försäkringskassan. Andra system är uppbyggda på
annat sätt och kräver inte registrering eller
inskrivning i någon kassa. Till exempel omfattar
lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare alla
smittbärare som måste avstå från förvärvsarbete på
grund av beslut enligt vissa angivna lagar eller
föreskrifter. Vanligtvis krävs dock bosättning i
Sverige. Bosättningsbegreppet kan i vissa
författningar skilja sig från det som tillämpas inom
AFL. Exempel finns bl.a. i lagarna om allmänna
barnbidrag och underhållsstöd.
Sveriges medlemskap i EU medför att EG-regler om
social trygghet skall tillämpas i Sverige. Sådana
bestämmelser finns främst i förordning 1408/71. Till
förordning 1408/71 finns knutet en
tillämpningsförordning (EEG) nr 574/72. Nämnda
förordningar är tillämpliga även i förhållande till
EES-stater som inte är medlemmar i EU. Förordning
1408/71 syftar till att dels garantera att den som
rör sig mellan medlemsländerna är försäkrad i något
land, dels undvika dubbelförsäkring. En
grundläggande princip är därför att en person skall
omfattas av lagstiftningen i endast ett medlemsland.
Som huvudregel gäller därvid att vederbörande
omfattas av arbetslandets lagstiftning, dvs.
lagstiftningen i det land där arbetet faktiskt
utförs. Vid konfliktsituationer mellan svensk
nationell lagstiftning och förordningarna har
gemenskapsreglerna företräde. Svensk
socialförsäkring omfattar till följd av
bestämmelserna i 1408/71 därför även vissa personer
som inte är bosatta här i landet.
Utskottet vill i sammanhanget nämna den offentliga
utfrågning om socialförsäkringen och EU som
utskottet höll i februari i år (se bilaga 2).
Utfrågningen syftade bl.a. till att belysa vilka
effekter medlemskapet fått för det svenska
socialförsäkringssystemet samt vilka krafter som
verkar för och emot en harmonisering av
medlemsländernas socialförsäkringssystem. Vid
utfrågningen framfördes bl.a. den åsikten att
medlemsländernas olika socialförsäkringsmodeller
över tiden har närmat sig varandra. I stort täcker
ländernas socialförsäkringssystem samma
grundläggande risker och systemen omfattar allt
större delar av befolkningen. Det enda system i
Europa som har en annan karaktär är det brittiska
systemet som är koncentrerat att tillgodose
grundläggande levnadsnivå i motsats till övriga
länder som vill ge skydd för uppnådd
levnadsstandard.
Allmänt om förslaget till
socialförsäkringslag (SofL)
Propositionen
I propositionen framhålls att även om svensk
socialförsäkring i huvudsak kräver bosättning i
Sverige varierar de materiella försäkringsvillkoren
för närliggande förmåner. Förmånssystemen är
komplexa, vilket medför ett komplicerat
försäkringssystem som kan vara svårt för den
enskilde att förstå.
Den som förvärvsarbetar i Sverige är vanligen
bosatt här. Ett undantag är enligt propositionen
utländska medborgare som endast tillfälligt arbetar
hos svenska arbetsgivare. De är dock omfattade av
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring men inte
övriga socialförsäkringar. Arbetsgivare skall också
betala arbetsgivaravgifter på vissa ersättningar
till dem som är försäkrade enligt LAF. Avgifterna
bidrar bl.a. till att finansiera den allmänna
försäkringen. Om det gäller arbete under minst sex
månader, är den enskilde enligt praxis också
obegränsat skattskyldig i Sverige och skall då
betala allmän pensionsavgift. I propositionen
framhålls också att socialförsäkringarna och andra
bidragssystem delvis är skattefinansierade.
Regeringen anser det därför rimligt att personer
som förvärvsarbetar i Sverige under kortare tid än
ett år och som följaktligen inte anses bosatta här
skall kunna få del av det svenska
socialförsäkringsskyddet.
En sådan utsträckning av socialförsäkringen skulle
också innebära en anpassning till vad som i dag
gäller i många EES-länder och enligt förordning
1408/71. Enligt propositionen är det oavsett vilket
huvudsystem för social trygghet som gäller i de
olika länderna naturligt att vissa försäkringar mera
är knutna till arbete och inkomster än till
bosättning. Å andra sidan framhålls att rätten till
helt bosättningsgrundade förmåner måste bestå. Det
kan heller inte komma i fråga att öppna hela det
sociala bidragssystemet för alla personer som endast
arbetar här under kortare tid.
Regeringen föreslår därför att den svenska
socialförsäkringen och anslutande bidragssystem
skall delas in i två delar. Den ena delen skall
innehålla förmåner som är beroende av förvärvsarbete
i Sverige och den andra förmåner som skall anses
grundade på bosättning i Sverige. Bosättningsdelen
skall enligt propositionen i princip omfatta
ersättning för olika kostnader och rena bidrag.
Förmåner som ges med garantibelopp skall också
räknas dit. Att inkomstförsäkringar ges i
arbetslandet ter sig enligt regeringens uppfattning
naturligt, i vart fall när det gäller ersättning för
kortare tider. Med den föreslagna ordningen uppnår
man också en bättre överensstämmelse mellan
socialförsäkringsavgifter och förmåner. Förslaget om
en tudelning av socialförsäkringen innebär enligt
propositionen ett led i den renodling av
försäkringssystemen som för närvarande pågår i
Sverige: en renodling efter olika orsaker till
behovet av förmåner. Införande av den föreslagna
försäkringen när det gäller arbete här i landet
kommer också att underlätta kassornas handläggning
av ärenden enligt förordning 1408/71.
I propositionen framhålls dock att även om
förslaget medför större enhetlighet inom
socialförsäkringen kommer det nödvändigtvis att
fortfarande finnas två persongrupper för vilka
särskilda regler kan gälla inom varje gren av
försäkringen: dels EES-medborgare och likställda som
kan åberopa förordning 1408/71 eller vissa liknande
regler, dels medborgare som omfattas av någon
bilateral socialförsäkringskonvention.
Enligt propositionen skall begreppet
socialförsäkring avgränsas utifrån ett praktiskt
betingat synsätt, som utgår från hur
trygghetssystemen administreras. Till begreppet
socialförsäkring skall hänföras flertalet
trygghetssystem som administreras av
Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och
de allmänna försäkringskassorna. Som redan nämnts
skall det tudelade socialförsäkringssystemet
regleras i en ny lag, socialförsäkringslagen (SofL).
Lagen skall innehålla vissa gemensamma bestämmelser
för de olika förmånerna. I denna lag skall det
finnas bestämmelser om bosättning och arbete i
Sverige, omfattningen av de två försäkringsgrenarna,
försäkringstider, utgivande av ersättning utomlands
samt anmälan och handläggning av ärenden. I AFL och
andra lagar införs enligt regeringens förslag
hänvisningar till SofL. De ersätter i åtskilliga
fall redan förekommande hänvisningar till AFL.
Vidare framhålls i propositionen att
försäkringssystemet också kommer att hållas samman
genom att det i den nya lagen dels anges vilka
förmåner som ingår i socialförsäkringen, dels finns
gemensamma föreskrifter om avgränsningen av den
skyddade personkretsen. Med en sådan uppbyggnad
underlättas enligt propositionen en helhetssyn på
socialförsäkringen, vilket kommer att motverka en
framväxt av ett splittrat försäkringssystem med
förmåner som riskerar att överlappa varandra. Vidare
underlättas framtida reformer med hänsyn till att
den skyddade kretsen för förmånerna definieras i en
gemensam lag.
Motion
I motion 1998/99:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om att
arbetslöshetsförsäkringen skall inordnas i systemet
för socialförsäkringen. Motionärerna hänvisar till
att utredningen i sitt huvudbetänkande En lag om
socialförsäkringar (SOU 1997:72) föreslog att
trygghetssystem som administreras av
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och
arbetslöshetskassorna skulle omfattas av den nya
lagen om socialförsäkringar. Trygghetsförsäkringen
bör enligt motionärerna vara allmän och
obligatorisk. Ersättning vid arbetslöshet bör vara
en generell trygghet som omfattar alla personer som
har kontakt med arbetslivet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet, som nedan kommer att närmare redovisa
skilda delar av förslaget, vill framhålla att det
föreliggande förslaget ur principiell synpunkt och i
förhållande till nu gällande lagstiftning blir mer
enhetligt och får en bättre konstruktion.
Huvudreglerna är klara och tydliga. De många
hänvisningar, tillägg och undantag som krävs medför
dock att den nya lagen i många avseenden är komplex
och inte helt lättillgänglig. De föreslagna
ändringarna kommer exempelvis att möjliggöra för
förvärvsarbetande som arbetar här kortare tid än ett
år och som inte omfattas av förordning 1408/71 att
intjäna vissa arbetsbaserade rättigheter. Förslaget
innebär vidare att den som kommer hit för att
bosätta sig här för längre tid än ett år direkt kan
komma i åtnjutande av vissa bidrag, t.ex.
barnbidrag, utan att behöva avvakta någon väntetid.
Mot denna bakgrund har utskottet ingen erinran mot
den principiella utformningen av den nya
socialförsäkringslagen. Vad gäller
arbetslöshetsförsäkringen föreslog, såsom anförs i
motionen, utredningen att den som arbetar i Sverige
skulle vara försäkrad också för förmåner vid
arbetslöshet. Utredningens förslag kritiserades av
flera remissinstanser. Bl.a. anfördes att särdragen
i förmånen inte beaktats i tillräcklig omfattning
och att arbetslöshetsförsäkringen inte är någon
socialförsäkring, som skall hanteras av offentliga
myndigheter, utan en försäkring som administreras av
självständiga arbetslöshetskassor.
I propositionen anförs att den nya
arbetslöshetsförsäkringen är uppdelad i en
grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring.
Enligt grundförsäkringen utgår ett grundbelopp till
alla som uppfyller ett arbetsvillkor, ungefär på
samma villkor som gällde för kontant
arbetsmarknadsstöd. Inkomstbortfallsförsäkringen
innebär att en inkomstbortfallsersättning betalas
till den som också uppfyller ett villkor om
medlemskap i en arbetslöshetskassa. Till skillnad
från socialförsäkringen i övrigt är
arbetslöshetsförsäkringen till väsentliga delar
frivillig. Den passar därför enligt regeringen
mindre väl in i ett obligatoriskt system. Vidare
skiljer sig arbetslöshetsförsäkringen från flertalet
andra försäkringar med hänsyn till att den enskilde
i vissa fall kan återknyta till försäkringsperioder
eller grunda rätt till ersättning på arbete som
ligger långt tillbaka i tiden. Mot bakgrund härav
anser regeringen att en överföring av
arbetslöshetsförsäkringen i nuvarande utformning
till socialförsäkringen sammantaget inte kommer att
ge sådana samordningsvinster som uppväger
nackdelarna med en sådan ändring.
Utskottet delar regeringens bedömning vad
avser arbetslöshetsförsäkringen och
avstyrker motion 1998/99:Sf17.
Den bosättningsbaserade försäkringen
Propositionen
Det grundläggande villkoret för att en person skall
tillhöra den krets som omfattas av grundskyddet inom
socialförsäkringen, främst förmåner som utges med
garantibelopp och bidrag, skall enligt propositionen
vara att han eller hon anses bosatt i Sverige.
Varken svenskt medborgarskap eller inskrivning hos
allmän försäkringskassa skall längre vara något
villkor för att tillhöra personkretsen. För att en
person i det enskilda fallet skall erhålla en förmån
skall det också föreligga någon omständighet som
framkallar försäkringsfallet eller utbetalning av
det aktuella bidraget. Vilken omständighet som ger
denna effekt varierar mellan olika förmåner beroende
på vad respektive förmån är avsedd att skydda mot
eller ge trygghet för.
I propositionen framhålls att i princip samma
bosättningsbegrep även fortsättningsvis skall
användas som inom folkbokföringen. Ett enhetligt
bosättningsbegrepp skall gälla för samtliga
bosättningsbaserade förmåner inom
socialförsäkringen. Den som kommer till Sverige
skall anses bosatt här om vistelsen kan antas komma
att överstiga ett år. På motsvarande sätt skall en i
Sverige bosatt person som lämnar landet fortfarande
anses bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara
längst ett år. Nu gällande bestämmelser avseende
barnbidrag, förlängt barnbidrag och underhållsstöd
innebär att dessa förmåner kan utges först efter
minst sex månaders vistelse i Sverige. Den nu
föreslagna bosättningsregeln innebär att nämnda
förmåner kan betalas ut direkt efter ankomsten till
Sverige under förutsättning att vederbörande kan
antas komma att vistas här under längre tid än ett
år. För den som lämnar landet skall gälla att nämnda
förmåner kan utges endast om utlandsvistelsen kan
antas vara längst sex månader.
För att uppnå ett regelsystem som är lätt att
tillämpa bör enligt propositionen utgångspunkten
vara att begreppet bosatt i största möjliga
utsträckning används i dess betydelse enligt normalt
språkbruk. Användningen av bosättningsbegreppet bör
i möjligaste mån återspegla de faktiska
förhållandena. Den enskildes normala vistelseort bör
därför tillmätas avgörande betydelse för var han
eller hon skall anses bosatt. En person skall anses
vara bosatt i Sverige, om han eller hon har sitt
egentliga hemvist här i landet, vilket är i
överensstämmelse med vad som gäller enligt
folkbokföringslagen. Avgörande för var någon har
sitt egentliga hemvist bör liksom hittills vara den
s.k. dygnsviloprincipen.
Vilka förmåner som skall anses vara
bosättningsbaserade anges i den nya lagens 3 kap. 1
och 2 §§ genom hänvisning till vissa bestämmelser i
AFL samt en uppräkning av ett antal olika
författningar. Vidare framhålls i propositionen att
någon väntetid för bosättningsbaserade förmåner inte
bör införas. Det innebär att förmånerna kan betalas
ut omedelbart så fort bosättningsvillkoret är
uppfyllt. Detta får effekt med avseende på bl.a.
föräldrapenning på garantinivå, barnbidrag och
underhållsstöd.
Det framhålls att kraven på viss bosättningstid för
folkpension respektive försäkringstid för
garantipension alltjämt skall gälla. Enligt
propositionen utgör dessa tider snarare särskilda
kvalifikationsvillkor än väntetider.
Slutligen föreslår regeringen att en person som
måste ha uppehållstillstånd skall ha rätt till
bosättningsbaserade förmåner endast om sådant
tillstånd har beviljats. En person som omfattas av
lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
skall inte ha rätt till bosättningsbaserade förmåner
av motsvarande karaktär som förmåner enligt den
lagen.
Motion
I motion 1998/99:Sf18 av tredje vice talman Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) framhålls att
bosättningsbegreppen inom socialförsäkringen och
folkbokföringen inte helt kommer att stämma överens.
Om allvarliga problem på grund härav uppkommer bör
begreppets definition samordnas. Det får enligt
motionärerna inte uppstå en sådan situation att
någon grupp på grund av bosättningsbegreppets
definition riskerar att hamna i kläm eller utanför
socialförsäkringssystemet. Regeringen bör få i
uppdrag att göra en analys av eventuella
konsekvenser för olika grupper med avseende på de
olika bosättningsbegreppen. I yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om det anförda.
Utskottets ställningstagande
När det gäller bosättningsbegreppet föreligger
enligt gällande rätt olika begrepp vid
folkbokföringen och vid inkomstbeskattning. Enligt
propositionen har bosättningsbegreppet inom
socialförsäkringen störst likheter med det inom
folkbokföringen. Vad gäller det skatterättsliga
bosättningsbegreppet framhålls i propositionen att
det skall tillgodose helt andra behov och intressen
än behov som gör sig gällande inom
socialförsäkringen. Enligt regeringen är det därför
inte lämpligt att med avseende på socialförsäkringen
bedöma bosättningen efter skatterättsliga principer.
Såsom framhålls i motionen föreligger inte total
kongruens mellan socialförsäkringens- respektive
folkbokföringens bosättningsbegrepp. Motionärerna
framhåller bl.a. att olika remissinstanser pekat på
den nämnda situationen. I huvudsak har därvid
remissinstanserna pekat på att lagförslaget behöver
justeras för att helt ansluta till folkbokföringen i
de fall när en person flyttar till Sverige för att
stanna precis ett år eller flyttar från Sverige för
att stanna utomlands precis ett år.
I propositionen anförs att ytterligare anpassning
till folkbokföringslagen i den nya lagen skett på så
sätt att rekvisitet när det gäller prognosen för
varaktigheten av vistelsen här i landet har ändrats
från avsedd till kan antas. Samma rekvisit skall
gälla för den som lämnar landet. Vidare framhålls i
propositionen att frågan är om det
socialförsäkringsrättsliga bosättningsbegreppet
skall anpassas helt till folkbokföringen på så sätt
att tidsgränsen för dem som kommer till Sverige
ändras från mer än ett år till minst ett år. Tanken
bakom gällande lagstiftning är enligt propositionen
att den som arbetar utomlands på grund av ett avtal
om utlandstjänstgöring som gäller ett år skall anses
omfattas av svensk socialförsäkring. På motsvarande
sätt skall den som kommer hit för att arbeta enligt
ettåriga avtal inte omfattas av svensk
socialförsäkring. Enligt regeringen saknas anledning
att ändra den socialförsäkringsrättsliga
ettårsregeln. Den diskrepans som föreligger och
kommer att föreligga mellan folkbokföringens och
socialförsäkringens bosättningsbegrepp torde enligt
propositionen inte vålla några större problem i
praktiken. Att effekterna av de olika
bosättningsbegreppen följs upp utgår utskottet från.
Utskottet delar regeringens uppfattning när det
gäller den bosättningsbaserade delen av
socialförsäkringen och avstyrker motion 1998/99:Sf18
yrkande 1.
Den arbetsbaserade försäkringen
Propositionen
Principer för försäkringsvillkor och begreppet
arbete i Sverige
I propositionen anges att ett grundläggande villkor
för att en person skall tillhöra den skyddade
personkretsen med avseende på bl.a. sådana förmåner
inom socialförsäkringen som täcker inkomstbortfall
skall vara att han eller hon arbetar i Sverige.
Liksom vid försäkring för bosättningsbaserade
förmåner skall varken inskrivning eller svenskt
medborgarskap vara något villkor för att omfattas av
den del av socialförsäkringen som skall grundas på
arbete.
Definitionen av begreppet arbete i Sverige sådant
det skall användas i SofL anges i propositionen
enligt följande. Regeringen anser det vara naturligt
att utgå från regleringen i LAF. Försäkrad för
arbetsskada är den som förvärvsarbetar i verksamhet
här i riket. Därvidlag saknas betydelse om
arbetsgivaren är svensk eller utländsk.
Arbetsskadeförsäkringen täcker arbete som utförs av
såväl arbetstagare som uppdragstagare och
egenföretagare, för de två senare kategorierna krävs
dock bosättning i Sverige. Det andra ledet i
definitionen av arbete i Sverige avser frågan om när
ett arbete skall anses utfört i Sverige. Enligt
huvudregeln skall skyddet gälla vid allt
förvärvsarbete som rent fysiskt utförs i Sverige.
Från denna regel skall dock finnas undantag i både
utvidgande och inskränkande riktning. Enligt
regeringens uppfattning är det rimligt att arbete,
som visserligen inte utförs rent fysiskt i Sverige
men som ändå har en stark anknytning hit, skall
omfattas av den arbetsbaserade delen av
socialförsäkringen. Omvänt är det motiverat att från
försäkringen undanta vissa typer av arbete som
utförs här i landet men som har en starkare
anknytning till ett annat land än Sverige. I
utvidgande syfte föreslås därför att arbete till
sjöss i närmare angiven omfattning skall omfattas av
den arbetsbaserade försäkringen.
Vidare föreslås att arbete utomlands för en
arbetsgivare med verksamhet här i Sverige skall
anses som arbete här i landet, om arbetstagaren är
utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara
längst ett år. En sådan regel motsvarar i praktiken
vad som gäller i dag.
Vissa inskränkande regler föreslås i förhållande
till huvudregeln att den arbetsbaserade försäkringen
skall gälla vid arbete här i landet. Arbete som
utförs här i landet av en person som sänds hit av en
utländsk arbetsgivare skall inte anses som arbete i
Sverige, om arbetet här kan antas vara längst ett
år.
Försäkringsskyddet för egenföretagare kopplas till
att själva verksamheten bedrivs här i landet. Detta
innebär att tillfälligt arbete utomlands kan anses
som arbete i Sverige, om det utförs som ett led i en
här bedriven verksamhet.
Speciella försäkringssituationer
I dagens socialförsäkring finns på flera håll
bestämmelser om att olika slags aktiviteter och
bidrag skall jämställas med arbete eller inkomst av
arbete. Det gäller främst inom t.ex.
tilläggspensioneringen och den inkomstgrundade
ålderspensionen. Det innebär bl.a. att
socialförsäkringsersättningar och utbildningsbidrag
av olika slag anses som inkomst av anställning vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst (PGI). Någon
ändring härvidlag föreslås inte i propositionen.
Vidare skall den som uppbär vissa förmåner vara
försäkrad för inkomstgrundad ålderspension och
tilläggspension i form av förtidspension enligt AFL.
Mot bakgrund härav föreslås att det i SofL skall
införas särskilda bestämmelser som reglerar
försäkringstillhörighet i speciella situationer där
en person såväl i dag som framdeles skall kunna vara
försäkrad trots att personen inte har något
reguljärt arbete. Den som uppbär förtidspension som
beräknats enligt 13 kap. 2 § AFL
(antagandepoängberäkning) skall vara försäkrad för
inkomstgrundad ålderspension beräknad på denna
förtidspension.
Vidare skall gälla att den som är bosatt i Sverige
skall vara försäkrad för pensionsgrundande belopp
för barnår enligt lagen om inkomstgrundad ål-
derspension. Den som genomgått grundutbildning för
totalförsvarspliktiga är försäkrad för
pensionsgrundande belopp för plikttjänstgöring
enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension. Den
som genomgår utbildning som medför särskild risk för
arbetsskada skall omfattas av
arbetsskadeförsäkringen.
De arbetsbaserade förmånerna m.m.
Som tidigare nämnts skall till den arbetsbaserade
delen av socialförsäkringen hänföras endast sådana
förmånssystem som kan sägas utgöra rena
inkomstbortfallsförsäkringar. Det skall således vara
fråga om förmåner som kan utges på grund av och i
relation till förlorad arbetsinkomst. På samma sätt
som när det gäller bosättningsbaserade förmåner
anges i den nya lagens 3 kap. 4 och 5 §§ vilka
förmåner som skall anses vara arbetsbaserade genom
hänvisning till vissa bestämmelser i AFL samt en
uppräkning av ett antal olika författningar.
Vid anställning skall den arbetsbaserade
försäkringen gälla fr.o.m. den första dagen av
anställningstiden. Det innebär att för en
arbetstagare gäller att om denne har en särskilt
avtalad anställningsdag skall arbetet anses påbörjat
nämnda dag och försäkringen börjar då att gälla. För
övriga, icke anställda, gäller att ett arbete skall
ha påbörjats för att försäkringen skall börja gälla.
Försäkringen föreslås fortsätta att gälla tre
månader (efterskyddstid) efter det att arbetet har
upphört av annan anledning än ledighet för semester,
ferier eller motsvarande uppehåll. Den skall dock
upphöra tidigare om den enskilde till följd av
arbete i annat land kommit att omfattas av
försäkring i detta land. Dock skall försäkringen
fortsätta att gälla så länge den försäkrade uppbär
en arbetsbaserad förmån eller under tid när han
eller hon enligt de grunder som regeringen
fastställer genomgår utbildning eller står till
arbetsmarknadens förfogande. Vid förvärvsavbrott på
grund av graviditet, vård av barn och
totalförsvarstjänstgöring skall försäkringen
fortsätta att gälla under motsvarande tid som i dag.
Försäkringen för pensionsförmåner och
arbetsskadeförmåner skall fortsätta att gälla i den
mån ersättningsrätten kan härledas från ett tidigare
arbete här i landet eller i vissa fall från sådana
ersättningar som berörts ovan under avsnittet
Speciella försäkringssituationer.
Särskilda villkor för den arbetsbaserade
försäkringen
Enligt regeringens förslag skall den som behöver
arbetstillstånd eller uppehållstillstånd med
motsvarande verkan inte ha rätt till förmåner från
den arbetsbaserade försäkringen förrän sådant
tillstånd meddelats. Ersättning skall därvid kunna
betalas från och med den dag då tillståndet börjar
att gälla men inte för längre tid än tre månader
innan tillståndet beviljades.
Särskilda personkategorier
Propositionen
Inledning
I propositionen framhålls att socialförsäkringen liksom i dag
bör ha en utsträckt giltighet vid utlandsvistelse
beträffande några särskilda persongrupper. Detta
gäller bl.a. statsanställda som sänds ut för
tjänstgöring utomlands. De omfattas normalt av
socialförsäkringen i den utsändande staten utan
begränsning av den generella ettårsregeln. En annan
grupp utgörs av ambassadanställda m.fl. Den
diplomatiska kåren är normalt undantagen den
mottagande statens lagstiftning och omfattas heller
inte av den statens system för social trygghet. För
s.k. lokalanställda gäller däremot det omvända
förhållandet. Ytterligare speciella persongrupper i
detta sammanhang är utlandsstuderande och
biståndsarbetare.
Utlandsstuderande och statsanställda m.fl.
I propositionen föreslås att socialförsäkringen i
likhet med vad som gäller i dag skall vara utsträckt
för utsända statsanställda och deras medföljande
familjemedlemmar. Således föreslås att den som av en
svensk statlig arbetsgivare sänds till ett annat
land för arbete för dennes räkning skall under hela
utsändningstiden utan tidsbegränsning omfattas av
såväl den bosättningsbaserade som den arbetsbaserade
försäkringen. En förutsättning för att den utsände
skall omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen skall vara att denne vid något tidigare
tillfälle har varit bosatt här i landet. Medföljande
familjemedlemmar skall under samma tid omfattas av
den bosättningsbaserade försäkringen. Den
omständigheten att medföljande familjemedlem under
utsändningstiden anses bosatt i Sverige medför att
vederbörande är försäkrad för inkomstgrundad
ålderspension såvitt gäller tillgodoräknande av
pensionsrätt för barnår. För statligt utsända och
deras familjemedlemmar föreligger inga begränsningar
vad gäller utbetalning av bosättningsbaserade
förmåner vid utlandsvistelsen under förutsättning
att de anses bosatta här i landet.
Vad gäller den som av annan stat sänds till Sverige
för arbete här för arbetsgivarens räkning skall han
eller hon inte omfattas av svensk socialförsäkring.
Beträffande ambassadanställda föreslås att den som
tjänstgör i Sverige vid en utländsk stats
beskickning eller karriärkonsulat i Sverige skall
vid tillämpningen av bestämmelserna om
socialförsäkringen anses bosatt i Sverige, om det är
förenligt med konventionerna om diplomatiska
respektive konsulära förbindelser. Detta gäller även
medföljande familjemedlemmar. Vidare föreslås att
ett arbete vid en utländsk stats beskickning eller
karriärkonsulat skall medföra att arbetstagaren
omfattas av den arbetsbaserade försäkringen, om
detta är förenligt med nämnda konventioner. Den som
med tillämpning av det anförda skall vara försäkrad
enligt den arbetsbaserade försäkringen skall också
omfattas av arbetsskadeförsäkringen och
inkomstgrundad ål-derspension.
Beträffande vissa utlandsstuderande föreslås att den
bosättningsbaserade försäkringen skall ha viss
utsträckt tillämpning. En i Sverige bosatt person
som lämnar landet för att studera utomlands skall
enligt förslaget anses vara fortsatt bosatt här, och
därmed omfattas av den bosättningsbaserade
försäkringen, under den tid för vilken han eller hon
genomgår studiestödsberättigad utbildning eller
uppbär utbildningsbidrag för doktorander. Reglerna
för studerande skall även gälla medföljande
familjemedlemmar. Den som kommer till Sverige för
att studera skall inte omfattas av den
bosättningsbaserade försäkringen utom i de fall han
eller hon är berättigad till utbildningsbidrag för
doktorander.
Biståndsarbetare
För biståndsarbetare som sänds ut av Sida eller
annan statlig arbetsgivare gäller samma regler som
för andra statligt utsända som redogjorts för ovan.
Med biståndsarbetare avses en svensk medborgare som
av Svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett
organ som är knutet till ett sådant samfund eller en
svensk ideell organisation som bedriver
biståndsverksamhet och sänds ut till annat land för
arbete för arbetsgivarens räkning. Biståndsarbetarna
omfattas vid tjänstgöring utomlands i dag av den
s.k. ettårsregeln, om inte annat föreskrivs. För
biståndsarbetare finns för närvarande
särbestämmelser om sjukpenninggrundande inkomst
(SGI), föräldrapenning, bosättningstid för
folkpension, garantipension och allmänt barnbidrag.
Beträffande SGI gäller att den försäkrades SGI vid
återkomsten till Sverige skall fastställas till
lägst det belopp som gällde vid utresan (vilande
SGI). Detta gäller om utlandsvistelsen varat längst
tre år. Bestämmelsen gäller även biståndsarbetarens
medföljande make eller därmed likställd. Vid
prövning av om en biståndsarbetare uppfyller vissa
villkor för föräldrapenning bortses enligt 4 kap. 9
§ AFL (den s.k. 180-dagarsregeln om inskrivning i
försäkringskassa närmast före den dag för vilken
föräldrapenning skall betalas ut) från
utlandsvistelse som varat högst tre år. Vid
beräkning av bosättningstid för rätt till
folkpension tillgodoräknas enligt gällande
bestämmelser den tid under vilken den enskilde varit
utsänd för arbete för arbetsgivarens räkning, om
utlandsvistelsen varat längst tre år i följd.
Beträffande försäkringstid för garantipension finns
en motsvarande bestämmelse. Enligt lagen om allmänna
barnbidrag anses medföljande barn till den som
tillhör ifrågavarande personkrets bosatt här i
landet, om utlandsvistelsen är avsedd att vara
längst tre år.
I propositionen anförs att de skäl som ligger bakom
att ge biståndsarbetare ett förstärkt
försäkringsskydd fortfarande har bärkraft.
Persongruppen bör också avgränsas på samma sätt som
i dag och liksom i dag bör medföljande
familjemedlemmar ingå i personkretsen.
Vad avser de bosättningsbaserade förmånerna
föreslår regeringen att om en biståndsarbetare under
tjänstgöring utomlands skall anses bosatt i Sverige
skall han eller hon vara försäkrad för samtliga de
förmåner som i socialförsäkringslagen anges som
bosättningsbaserade. Vidare skall biståndsarbetarna
vid tjänstgöring utomlands vara försäkrade i Sverige
såvitt avser den bosättningsbaserade försäkringen,
om utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. En
förutsättning för tillämpning av denna särskilda
bosättningsregel skall, liksom i dag, vara att den
enskilde är bosatt här omedelbart före den aktuella
utlandstjänstgöringen. Vilka förmånerna är framgår
av den nya socialförsäkringslagens 3 kap. 1 och 2
§§. De angivna begränsningarna gäller dock endast
vid vistelse utanför EES. Vid vistelse i ett land
inom EES gäller således i huvudsak samma regler som
vid vistelse i Sverige, dvs. förordning 1408/71.
Vad gäller de arbetsbaserade förmånerna uppger
regeringen i propositionen följande. Hittillsvarande
ordning med s.k. överhoppningsbar tid vid
bestämmande av SGI respektive prövning av vissa
villkor för föräldrapenning över garantinivån skall
enligt regeringen i princip behållas. Den
överhoppningsbara tiden skall förlängas till fem år.
Beträffande föräldrapenning över garantinivån skall
man vid prövning av om en biståndsarbetare uppfyller
villkoret om minst 240 dagars försäkring för en
sjukpenning över garantinivån i följd före barnets
födelse eller beräknad tidpunkt härför bortse från
tiden för utlandsvistelsen, om biståndsarbetaren
under den tiden anses bosatt här enligt den
föreslagna bosättningsregeln. Däremot kan det enligt
propositionen inte komma i fråga att
biståndsarbetare hos enskilda organisationer även
skall vara försäkrade för tilläggspension och
inkomstgrundad ålders-pension om tjänstgöringen kan
antas komma att överstiga ett år.
En sak är att vara försäkrad för
socialförsäkringsförmåner och en annan sak är i
vilken omfattning sådana förmåner skall betalas ut
vid utlandsvistelse. Enligt propositionen är det i
första hand familjestödsförmåner som gruppen
biståndsarbetare bör kunna få uppbära under
utlandsvistelsen. Detta skall gälla under hela
utlandsvistelsen om de under denna anses bosatta här
i landet. Förmåner som kan utbetalas är således
föräldrapenning på garantinivå, barnbidrag, förlängt
barnbidrag, bidrag vid adoption av utländskt barn
och underhållsstöd. I övrigt gäller den föreslagna
huvudregeln att förmåner får utges endast om
vistelsen utomlands kan antas vara längst sex
månader.
Motioner
I motion 1998/99:Sf18 av tredje vice talman Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 3 ett
tillkännagivande om att biståndsarbetare skall
omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen
under hela utlandsvistelsen utan tidsbegränsning.
Motionärerna finner det anmärkningsvärt att
regeringen i propositionen i så stor utsträckning
vill tillämpa skilda regler för biståndsarbetare hos
enskilda organisationer och statsanställda
biståndsarbetare. Enligt utredningen om
socialförsäkringens personkrets är en stor del av de
enskilda organisationernas biståndsverksamhet
finansierad av staten genom bidrag från Sida, varför
det enligt motionärerna endast är fråga om två
alternativa verksamhetsformer. Att behandla de två
kategorierna olika är möjligen administrativt
enklare men däremot inte rättvist.
Majléne Westerlund Panke (s) begär i motion
1998/99:Sf235 ett tillkännagivande om nödvändigheten
av att se över den sociala tryggheten för svenska
forskare utomlands. Motionären framhåller att många
svenska forskare uppbär statliga forskarstipendier
för forskningsprogram utomlands. Vanligen stannar de
borta under två år, vilket skapar problem vad gäller
de svenska försäkringssystemen. Enligt motionären är
det viktigt att den sociala tryggheten under och
efter utlandsvistelsen förbättras för att inte
praktiska problem skall förhindra enskilda forskares
deltagande i olika internationella
forskningsprogram.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening utgör de enskilda
organisationernas biståndsarbete en viktig del av
den svenska biståndspolitiken. Utskottet ser därför
positivt på att biståndsarbetarna nu kommer att få
ett utökat skydd genom den föreslagna femårsregeln.
Under denna tid kommer de således att vara
försäkrade för samtliga de bosättningsbaserade
förmåner som anges i den nya lagens 3 kap. 1-2 §§.
Bland dessa kan nämnas tid för intjänande av
garantipension. Vad gäller de arbetsbaserade
förmånerna föreslås däremot inte några nya
särbestämmelser för biståndsarbetarna bortsett från
att den överhoppningsbara tiden förlängs från tre
till fem år.
Utskottet har vid uppvaktning av Forum Syd, som är
ett samverkansorgan inom det svenska biståndet med i
dag 126 medlemsorganisationer, fått veta att två år
är en vanlig kontraktstid för en utsänd
biståndsarbetare men också att det är ofta
förekommande att denna förlängs i ett par omgångar.
Enligt utskottets mening blir anknytningen till
Sverige och svenska förhållanden svagare ju längre
utlandsvistelsen varar. Vilket antal år som därvid
kan utgöra den lämpligaste gränsdragningen kan
naturligtvis diskuteras. Utskottet anser det dock
rimligt att gränsen dras på sätt regeringen
föreslår. Genom att tillämpa en fast tidsgräns vinns
den fördelen att det blir lättare för den enskilde
att på förhand bedöma om han eller hon kommer att
vara försäkrad. En fast tidsgräns minskar också
behovet av förhandsbesked. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag om en femårsgräns samt avstyrker
motion 1998/99:Sf18 yrkande 3.
Vad gäller den sociala tryggheten för svenska
forskare som arbetar utomlands är den av stor vikt.
Denna trygghet måste dock, i de fall där den
generella ettårsregeln inte är tillämpbar,
tillgodoses på annat sätt än genom den svenska
socialförsäkringen. Utskottet avstyrker också motion
1998/99:Sf235.
Förmåner vid vistelse utomlands
Bosättningsbaserade förmåner
Ovan har redogjorts för utbetalning av förmåner vid
vistelse utomlands när det gäller biståndsarbetare
och statligt utsända. Liknande bestämmelser skall
gälla utlandsstuderande som vid utlandsstudier
fortfarande skall anses bosatta här i landet.
I övrigt föreslår regeringen att vissa
begränsningar skall gälla för utbetalning av
bosättningsbaserade förmåner för tid när den
försäkrade vistas i ett land som varken är medlem i
EU eller omfattas av EES-avtalet. Som huvudregel
skall sådana förmåner kunna utbetalas vid en
utlandsvistelse endast om det kan antas att denna
kommer att vara i längst sex månader. Det innebär
att nuvarande begränsning för utbetalning av
barnbidrag, förlängt barnbidrag och underhållsstöd
vid utlandsvistelse i princip skall behållas. Den
ettårsregel som vid utlandsvistelsen skall styra
själva tillhörigheten till den bosättningsbaserade
försäkringen skall således i allmänhet inte utgöra
den främsta begränsningen mot utbetalning av
förmåner under utlandsvistelse. Däremot kommer i
detta hänseende ettårsregeln enligt propositionen
att vara den yttersta begränsningen.
Vissa undantag från den föreslagna
sexmånadersregeln bör dock enligt regeringen göras.
För ersättning för sjukvård m.m. bör gälla särskilda
bestämmelser. För garantipension och folkpension i
form av förtidspension samt efterlevandepension
liksom för pensionstillskott och särskilt
pensionstillägg till ålderspension för långvarig
vård av sjukt eller handikappat barn skall också
gälla särskilda bestämmelser. Det anförda innebär
att de förmåner som undantas från sexmånadersregeln
kan betalas ut vid utlandsvistelse om denna kan
antas vara längst ett år. För de olika
personkategorierna gäller som nämnts andra regler,
för t.ex. biståndsarbetarna utges
bosättningsförmånerna så länge personen anses bosatt
i Sverige, således längst under fem år.
Regeringen föreslår dock att det skall finnas en
möjlighet att kunna besluta att en
bosättningsbaserad förmån skall få betalas ut även i
annat fall. Denna möjlighet bör enligt propositionen
också finnas när rätten till en förmån har upphört
på grund av bosättningsbestämmelserna. Sådana beslut
bör kunna meddelas på ansökan av den försäkrade, och
dispens bör kunna ges om det skulle framstå som
uppenbart oskäligt att dra in förmånen. Bestämmelsen
bör enligt propositionen tillämpas restriktivt.
Arbetsbaserade förmåner
Vad avser utbetalning av arbetsbaserade förmåner vid
vistelse utomlands kan enligt propositionen till
väsentlig del dessa sägas vara intjänade förmåner,
och skall inte heller vara knutna till den enskildes
bosättning. Vissa begränsningar för utbetalning av
förmåner utomlands skall dock gälla. Förmåner vid
sjukdom, havandeskap, tillfällig vård av barn och
rehabilitering skall kunna utges vid utlandsvistelse
endast om ersättningsfallet har inträffat medan den
försäkrade utförde arbete utomlands som jämställs
med arbete i Sverige. Sagda förmåner skall också
kunna utges om försäkringskassan har godkänt att den
enskilde vistas utomlands.
När det gäller arbetsbaserade pensionsförmåner och
ersättning från arbetsskadeförsäkringen skall några
särskilda begränsningar däremot inte tillämpas.
Dessa förmåner skall vid utlandsvistelse kunna
betalas ut så länge rätten till förmånen består
enligt respektive lag.
Utbetalning av föräldrapenning över garantinivån
skall vid utlandsvistelse såsom i dag kunna ske om
barnet anses bosatt i Sverige.
ATP-förbindelse
I dagens pensionssystem finns möjlighet att i vissa
fall genom en s.k. ATP-förbindelse åstadkomma att en
inkomst grundar pensionsrätt i Sverige, trots att
den enligt huvudreglerna inte gör det. Motsvarande
förbindelse finns även inom det reformerade
ålderspensionssystemet. Genom förbindelsen åtar sig
en arbetsgivare, utan att vara avgiftsskyldig enligt
svensk lag eller konvention, att betala
tilläggspensionsavgift (numera ålderspensionsavgift)
på den lön som utbetalas till en arbetstagare.
Enligt regeringens bedömning står ATP-
förbindelserna och förbindelserna avseende
inkomstgrundad ålderspension i strid med EG-rätten.
Riksförsäkringsverket är dock oförhindrat att säga
upp förbindelser som gäller inom förordningens
tillämpningsområde.
Regeringen föreslår att möjligheten att teckna ATP-
förbindelser och motsvarande förbindelser inom det
reformerade ålderspensionssystemet skall avskaffas
helt. Bestämmelserna om sådana förbindelser i AFL
och i lagen om inkomstgrundad ålderspension skall
upphävas, vilket medför att PGI därefter inte skall
tillgodoräknas på grund av sådana förbindelser.
Möjligheten att nyteckna nämnda
förbindelser skall försvinna fr.o.m.
tidpunkten för ikraftträdandet den 1
januari 2001 av det nya lagförslaget. PGI
till följd av en förbindelse som gällde vid
den tidpunkten skall dock kunna
tillgodoräknas t.o.m. det femte därpå
följande året.
Handläggningsfrågor och överklaganden m.m.
Såsom framgått föreslås att inskrivning hos
försäkringskassa inte längre skall vara något
villkor för rätt till förmåner.
Nuvarande bestämmelser om tillhörighet till
försäkringskassa ersätts av bestämmelser som anger
vilken kassa som är behörig att fatta beslut, s.k.
forumregler. Bestämmelser föreslås också införda om
vilken kassa som skall fatta beslut i ett ärende som
rör en person som inte är bosatt i Sverige.
Enligt propositionen skall som huvudregel, liksom i
dag, den kassa inom vars verksamhetsområde den
enskilde är folkbokförd vara behörig att fatta
beslut. Den kassa inom vars område den enskilde
regelmässigt tillbringar dygnsvilan eller
regelmässigt arbetar skall vara behörig att fatta
beslut för en person som inte är bosatt här. Beslut
som gäller sjömän skall, om det inte avser pension,
liksom i dag fattas av Västra Götalands allmänna
försäkringskassa. Om inte någon annan kassa är
behörig att fatta beslut, skall ärendet avgöras av
Stockholms läns allmänna försäkringskassa.
Enligt propositionen bör i vissa fall föreligga en
anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Regeringen
föreslår att den som bosätter sig i Sverige och som
inte är folkbokförd här skall anmäla sig till den
försäkringskassa som är behörig att fatta beslut i
ärenden som rör henne eller honom. Samma skall gälla
en anställd som av en svensk statlig arbetsgivare
sänds till ett annat land för arbete för
arbetsgivarens räkning om den anställde inte är
folkbokförd. Den som arbetar i Sverige utan att vara
bosatt här får göra en anmälan till den kassa som är
behörig att fatta beslut rörande henne eller honom.
Anmälan skall ha betydelse på så sätt att
bosättningsbaserade förmåner inte skall kunna utges
för längre tid än tredje månaden före den då anmälan
om bosättning gjordes eller kassan på annat sätt
fick kännedom om bosättningen. Andra arbetsbaserade
förmåner än förmåner enligt arbetsskadeförsäkringen
skall inte kunna utges för längre tid tillbaka än
tredje månaden före den då kassan fick kännedom om
arbetet.
Vidare skall den som upphör att vara försäkrad i
Sverige eller som lämnar Sverige för en tid som kan
antas ha betydelse för rätten till förmåner anmäla
detta till kassan.
Vad gäller omprövning, ändring och överklagande av
beslut skall nuvarande bestämmelser i 20 kap. 10-13
§§ AFL även gälla i ärenden som rör tillämpningen av
socialförsäkringslagen. Regeringen menar att någon
bearbetning av dessa bestämmelser inte bör ske i
nuvarande sammanhang, eftersom det pågår en samlad
översyn av de processuella reglerna inom
socialförsäkringen (dir. 1998:73).
Om EG-rättsliga konsekvenser
Propositionen
Allmänt
EG-rättens och främst förordning 1408/71:s betydelse
har tidigare berörts. Bestämmelserna i nämnda
förordning syftar till samordning men inte
harmonisering av medlemsländernas
socialförsäkringssystem. De nationella
bestämmelserna får enligt likabehandlingsprincipen,
som finns uttryckt i Romfördraget, inte vara
diskriminerande i förhållande till medborgare i
andra medlemsländer.
Förordningen skall garantera att den som utnyttjar
rätten till fri rörlighet mellan medlemsländerna
omfattas av lagstiftningen om social trygghet i ett
av dessa. I förordningen finns bestämmelser om bl.a.
likabehandling av EU-medborgare, bestämmande av
tillämplig lagstiftning, sammanläggning av
kvalifikationstider, export av förmåner och
proportionell beräkning av pensioner. En
grundläggande princip är att den för vilken
förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen
i bara en stat, i regel arbetslandets lagstiftning.
Lagvalsreglerna gäller före nationell lagstiftning.
Det ankommer på den nationella lagstiftningen att
ange närmare villkor för att tillhöra ett nationellt
system för social trygghet och förutsättningarna för
att få förmåner. Vidare ankommer det på sådan
lagstiftning att fastställa villkor för
tillgodoräknande av försäkringsperioder. Den
nationella lagstiftningen får dock inte avvika från
gemenskapsrättsliga principer och regler. Villkoren
i nationell lagstiftning som för anslutning till ett
system för social trygghet kräver bosättning i
landet kan därför inte upprätthållas.
Lagvalsreglerna ersätter sådana villkor med villkor
om arbete i berörd medlemsstat.
I propositionen anförs att EU ingått ett antal
avtal om social trygghet mellan gemenskapen och
tredje land och att Sverige genom sitt medlemskap är
bundet därav. EES-avtalet innebär vidare att
förordningarna om social trygghet också gäller i
förhållande till Island, Norge och Liechtenstein.
EG-rättsliga konsekvenser för bosättningsbaserade
förmåner
Om en i Sverige bosatt person enligt
gemenskapsrätten skall omfattas av lagstiftningen i
en annan stat därför att han t.ex. arbetar i den
staten, medför det enligt propositionen att han
eller hon inte skall anses bosatt här vid
tillämpningen av bestämmelserna om
bosättningsbaserade förmåner. I propositionen
föreslås att en särskild bestämmelse införs i den
nya lagen innebärande att den som omfattas av
lagstiftningen i annan medlemsstat inte är försäkrad
för sådana förmåner enligt den nya lagen som
motsvarar förmåner som avses i förordning 1408/71.
Anledningen till lagförslaget är att EG-rätten inte
direkt förbjuder en stat att tillhandahålla
avgiftsfria förmåner. Vidare skall den som inte är
bosatt här i landet men som enligt gemenskapsrätten
skall omfattas av svensk lagstiftning om social
trygghet vid tillämpning av bestämmelserna om
bosättningsbaserade förmåner liksom i dag anses
bosatt här.
EG-rättsliga konsekvenser för arbetsbaserade
förmåner
Enligt propositionen innebär förslaget att en del av
socialförsäkringen skall vara arbetsbaserad i stor
utsträckning en anpassning till vad som gäller
enligt EG-rätten. Som nämnts är huvudprincipen att
en förvärvsarbetande skall omfattas av
lagstiftningen om social trygghet där han eller hon
arbetar oberoende av i vilket land denne är bosatt.
Enligt propositionen kommer dock i vissa fall
fortfarande en tillämpning av EG-rätten att medföra
konsekvenser som avviker från vad som gäller enligt
svensk nationell lagstiftning. Det är enligt
propositionen inte möjligt att göra en uttömmande
uppräkning av alla sådana situationer men det rör
sig huvudsakligen om fall då en person samtidigt
arbetar i flera länder, antingen genom att arbetet i
sig är gränsöverskridande eller genom att personen
har flera arbeten.
Om EG-rättsliga konsekvenser beträffande förmåner
vid utlandsvistelse
Förordning 1408/71 bygger på
exportabilitetsprincipen, som innebär att förmåner
skall kunna betalas ut oavsett var inom EU den
enskilde är bosatt. Villkor i nationell lagstiftning
som begränsar rätten till förmåner till dem som är
bosatta i ifrågavarande medlemsstat kan inte
upprätthållas gentemot dem som enligt förordning
1408/71 omfattas av lagstiftningen i den
medlemsstaten. Den nämnda principen om
exportabilitet gäller enligt artikel 10 i förordning
1408/71, om inte annat anges, kontantförmåner vid
invaliditet eller ålderdom eller till efterlevande
liksom pensioner på grund av olycksfall i arbetet
eller arbetssjukdomar samt dödsfallsersättning.
Sådana förmåner får inte minskas, ändras,
innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning
av att den berättigade är bosatt i ett annat EES-
land än det som svarar för betalningen. Artikeln ger
dock inte någon uttömmande reglering av
exportabilitet. För förmåner vid sjukdom och
moderskap och för familjeförmåner gäller särskilda
regler som medger betalning utomlands i avdelning
III i förordningen och enligt bestämmelser i
förordning 574/72 för olika slags förmåner.
Vad gäller de bosättningsbaserade förmånerna avser,
som framgått ovan, de föreslagna bestämmelserna i
SofL om förmåner vid utlandsvistelse endast vistelse
i ett land som inte ingår i EES. Till skillnad vad
som gäller de bosättningsbaserade förmånerna gäller
beträffande de arbetsbaserade förmånerna
begränsningarna även inom EES. I fall då förordning
1408/71 är tillämplig kan dock begränsningarna komma
att sättas ur spel. I propositionen anförs att
reglerna i förordning 1408/71 innebär att rätt till
utbetalning av kontantförmåner utomlands föreligger
i vissa fall. I dessa fall kommer således
förordningens bestämmelser att gälla före den nya
lagens bestämmelser.
I propositionen framhålls att det av art. 22.1 i
förordning 1408/71 framgår att en EU-medborgare vid
vistelse i annat medlemsland än där han är försäkrad
och vars hälsotillstånd kräver omedelbara
vårdförmåner har rätt till kontantförmåner.
Enligt propositionen är den viktigaste situationen
då förordningens regler medför rätt till
kontantförmåner i annat land än den behöriga staten
när den anställde är bosatt i annat medlemsland än
den behöriga staten. Detta gäller bl.a.
sjukpenningförmåner.
Motioner
Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion 1998/99:Sf16
ett tillkännagivande om en utredning gällande
gränsgångarproblem. I propositionen berörs enligt
motionärerna inte de speciella problem som rör
gränsgångare, t.ex. personer som arbetar i Danmark
och bor i Sverige. Detta problem börjar få växande
betydelse inte minst mot bakgrund av den snart
färdigställda broförbindelsen mellan Malmö och
Köpenhamn. I motionen framhålls att gränsgångarnas
problem inte enbart avser socialförsäkringen utan
också kompliceras av de olika grannländernas
skattesystem etc. Det framhålls vidare i motionen
att ett regelsystem för gränsgångare måste utformas
så att detta inte kan användas för att optimera
utfallet av t.ex. socialförsäkringssystemen. Att
problemen är svårlösta har enligt motionärerna olika
arbetsgrupper från de nordiska länderna redan
tidigare visat, men detta får inte hindra att
praktiska om än inte helt idealiska lösningar
arbetas fram. För detta krävs en utredning om vilka
modeller som kan ge någorlunda acceptabla lösningar
på de påtalade problemen.
I motion 1998/99:Sf209 av Leif Carlson (m) begärs
ett tillkännagivande om förenklade betalningsrutiner
vid akut vård för EU-medborgare. Motionären uppger
att för att komma i åtnjutande av akut sjukvård i en
medlemsstat måste vederbörande medföra en speciell
blankett. Pass eller annan identitetshandling
utvisande att man är medborgare i ett annat
medlemsland är inte tillräckligt. Visserligen kan i
dessa fall ersättning erhållas i efterhand men den
som söker vård kan ofta vid vårdtillfället få betala
betydande avgifter. Blanketten är enligt motionären
dessutom ytterst arbetskrävande för
försäkringskassorna.
Utskottets ställningstagande
Frågan om den s.k. gränsgångarproblematiken har fått
och kommer att få en allt större betydelse inte
minst mot bakgrund av den snart färdigställda fasta
förbindelsen mellan Sverige och Danmark. Problemen
därvidlag berör inte bara rätten till
socialförsäkringsförmåner utan också bl.a.
socialavgifter och skatter.
När det gäller förbindelserna mellan Danmark och
Sverige, som båda är medlemmar i EU, inom
socialförsäkringsområdet regleras dessa av bl.a.
förordning 1408/71. Som framgått ovan tar
förordningen sikte på att koordinera
medlemsländernas socialförsäkringsregler i syfte att
bestämma vilket lands lagstiftning som skall gälla i
varje enskilt land, inklusive betalning av enskildas
och arbetsgivares sociala avgifter.
I en rapport "Öresund - en region blir till", som
gemensamt getts ut av de svenska och danska
regeringarna, anförs beträffande den s.k.
gränsgångarproblematiken och socialförsäkringen
bl.a. följande. När det gäller tolkning av
regelsystemet kan det uppstå problem i många
enskilda fall om det finns skillnader i de sociala
försäkringssystemen mellan länderna. Så är fallet
just när det gäller Danmark och Sverige. Eftersom
antalet gränsgångare mellan dessa länder har varit
förhållandevis litet, har sådana problem varit
begränsade. Enligt rapporten kommer situationen
emellertid att förändras i betydande utsträckning
när den nya Öresundsregionen börjar fungera på
avsett sätt. Reglerna är desamma för alla
gränsöverskridande aktiviteter i hela EU. Några
bestämmelser särskilt anpassade för förhållandena
mellan Danmark och Sverige finns inte. Reglerna i
förordning 1408/71 får, i vissa avseenden, enligt
rapporten särskilt komplicerade effekter i de fall
Danmark är inblandat eftersom Danmark skiljer sig
från övriga medlemsstater vad gäller den sociala
trygghetens finansiering såtillvida att
socialavgifter knappast existerar. I det svenska
systemet betalar företagen däremot sociala avgifter
på ca 30 % av den anställdes lön till staten.
Arbetstagare som arbetar i både Danmark och Sverige
med anställning hos två olika arbetsgivare omfattas
av socialförsäkringssystemet där han eller hon bor.
Detta kan enligt rapporten göra det dyrt för danska
företag att deltidsanställa en arbetstagare som är
bosatt i Sverige, eftersom företaget måste betala ca
30 % av den anställdes lön i avgift till den svenska
staten.
Utskottet konstaterar att etablerandet av
Öresundsregionen kommer att få stor betydelse inte
minst med avseende på beslut om
företagsetableringar. Skillnader i ländernas
regelverk vad gäller t.ex. skatter och
socialförsäkringsförmåner kan därvid som också
framhålls i rapporten komma att ha stor betydelse.
Enligt vad utskottet erfarit har redan ett växande
antal svenska företag etablerat sig i Danmark för
att sedan hyra ut arbetskraft till Sverige och på så
sätt undkomma att betala sociala avgifter. Utskottet
har också noterat att gränsgångarproblematiken,
främst med avseende på ländernas olika skattesystem,
uppmärksammats i ett antal motioner under
innevarande års allmänna motionstid.
Enligt utskottets uppfattning är det av största
vikt att, inte minst vad gäller
socialförsäkringssystemen, frågan uppmärksammas och
får en lösning. I den nämnda rapporten anförs också
att de svenska och danska regeringarna kommer att
utreda möjligheterna till undantag från och/eller
gemensamma tolkningar av EG-förordningarna avseende
personer som ofta skiftar arbetsplats mellan
länderna, har bisysslor i det andra landet eller
arbetar i gränsöverskridande tjänst. Vidare
framhålls i rapporten att, för att så långt möjligt
säkra att de som bor i Öresundsregionen framdeles
inte upplever skillnader i de sociala systemen som
ett hinder för integration, regeringarna kommer att
ta initiativ till såväl en omfattande satsning på
information som till en särskild styrgrupp för
Öresunds integration, som löpande skall ta sig an
nya hinder och problem. Utskottet konstaterar också
att frågan uppmärksammats i budgetpropositionen för
2000. Under utgiftsområde 10 (volym 6 s. 19) anförs
att färdigställandet av Öresundsbron kommer att
innebära ett ökat svensk-danskt samarbete och att i
det sammanhanget socialförsäkringsfrågor kommer att
beröras. Utskottet vill också nämna att enligt
artikel 17 i förordning 1408/71 kan två eller flera
medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter
eller de organ som utses av dessa myndigheter komma
överens om undantag från bestämmelserna i artiklarna
13-16 till förmån för vissa grupper eller för vissa
personer. Artiklarna 13-16 innehåller bl.a. regler
om bestämmande av tillämplig lagstiftning.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
något särskilt tillkännagivande med anledning av
motion 1998/99:Sf16 inte är påkallat.
Vad gäller frågan om förenklade betalningsrutiner
vid akut sjukvård vill utskottet framhålla att det
är väsentligt att respektive medlemslands medborgare
informeras om vad som i olika avseenden krävs för
att erhålla förmåner under semester eller annan
vistelse i annat medlemsland. Utskottet kan också
konstatera att den svenska regeringen i olika
sammanhang redan nu aktivt arbetar för att
byråkratiska hinder inom EU i så stor utsträckning
som möjligt undanröjs. Utskottet avstyrker motion
1998/99:Sf209.
Kostnader
Regeringens förslag innebär att det inom den
bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen
tillkommer ett antal personer som under längre tid
studerar utomlands samt ett antal personer som
arbetar med t.ex. bistånd. Å andra sidan faller
bl.a. utländska studerande här i landet bort. När
det gäller den arbetsbaserade delen av
socialförsäkringen kan det enligt propositionen
antas att det för år räknat tillkommer ca 8 000
personer till den skyddade personkretsen. En stor
del av dessa stannar emellertid i Sverige en kortare
tid, vilket enligt propositionen innebär att den
skyddade personkretsen kan antas komma att utvidgas
med ca 2 000 personer. I ett inledningsskede kan
också förslaget komma att medföra administrativa
kostnader. Regeringens bedömning är att förslagen i
sin helhet kommer att medföra sådana förenklingar i
regelsystemet att de initiala kostnaderna kommer att
vägas upp av successiva administrativa besparingar.
Sammanfattningsvis anförs att av de gjorda
beräkningarna av ökade eller minskade utgifter
respektive intäkter som förslagen kan föranleda
finner regeringen att det i fråga om förmåner inom
den bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen
uppkommer en kostnadsökning om ca 17 miljoner kronor
årligen medan kostnaderna för förmåner inom den
arbetsbaserade delen av försäkringen beräknas öka
med ca 70- 80 miljoner kronor.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
m.m.
Propositionen
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
2001. Mot bakgrund av att det måste vidtas
förberedelser av olika slag hos de handläggande
myndigheterna är det enligt regeringen inte
realistiskt med en tidigare ikraftträdandetidpunkt.
Främst gäller det administrativa åtgärder,
utbildningsinsatser och anpassning av ADB-stöd.
Vad gäller övergångsregler föreslås inom den
bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen att
de nya bestämmelserna som huvudregel skall tillämpas
i fråga om förmåner för tid efter det den nya
lagstiftningen trätt i kraft medan äldre
bestämmelser skall tillämpas på förmåner för tid
dessförinnan. När det gäller bilstöd till
handikappade och bidrag vid adoption av utländska
barn skall äldre bestämmelser tillämpas på
ansökningar som kom in till den handläggande
myndigheten innan de nya bestämmelserna trätt i
kraft.
Inom den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen
skall som huvudregel de nya bestämmelserna tillämpas
i fråga om förmåner för tid efter det att den nya
lagstiftningen trätt i kraft medan äldre
bestämmelser tillämpas för förmåner som avser tid
dessförinnan.
Nya bestämmelser om rätt till förmåner skall inte i
något fall tillämpas i fråga om förmåner för tid
före ikraftträdandet.
Motion
I motion 1998/99:Sf18 yrkande 2 av tredje vice
talman Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om behovet av information.
Motionärerna framhåller att regeringens förslag
innebär omfattande ändringar och att i samband med
genomförandet måste det stora behovet av information
och utbildning inom
socialförsäkringsadministrationen tillgodoses. Även
personal som handhar studiesociala frågor måste få
information om de nya bestämmelserna. Det är också
viktigt att studenter som avser att studera
utomlands blir upplysta om de regler som gäller och
även får hjälp med att jämföra de egna förhållandena
med gällande bestämmelser.
Utskottets ställningstagande
Även om de materiella ändringarna inte är särskilt
omfattande, innebär den nya lagstiftningen ur
principiell synpunkt en helt ny konstruktion med
avseende på begreppet försäkrad innebärande bl.a.
att mer enhetliga försäkringsvillkor kommer att
gälla för likartade förmåner. Det är därför av stor
betydelse att den personal som kommer att handlägga
dessa frågor blir ordentligt informerad och
utbildad. Lika väsentligt är att de grupper som
främst kommer att beröras av den nya lagstiftningen,
t.ex. studerande och biståndsarbetare, i god tid
erhåller information om den nya lagstiftningen så
att de är väl medvetna om vad som framdeles kommer
att gälla. I propositionen framhålls också att en av
anledningarna till att lagstiftningen inte skall
träda i kraft förrän den 1 januari 2001 är behovet
av utbildningsinsatser.
Utskottet utgår från att utbildnings- och
informationsinsatser enligt de intentioner som förs
fram i motionen genomförs. Något särskilt
tillkännagivande kan inte anses påkallat med
anledning av motion 1998/99:Sf18 yrkande 2.
Lagförslagen
Regeringen föreslår som framgått en helt ny
socialförsäkringslag (SofL). I förslagets 3 kap. 13
§ anges att den som uppbär vissa i bestämmelsen
uppräknade förmåner är försäkrad för inkomstgrundad
ålderspension och tilläggspension i form av
förtidspension. Bestämmelsen föreslås enligt
specialmotiveringen införd för att möjliggöra
intjänande av ålderspensionsrätt m.m. för den som
inte blivit direkt försäkrad genom arbete. Utskottet
anser att det av bestämmelsen klart bör framgå att
den som uppbär någon av de uppräknade förmånerna
också är försäkrad för tilläggspension i form av
efterlevandepension. Utskottet föreslår därför ett
tillägg i 3 kap. 13 § första meningen
socialförsäkringslagen i enlighet med det anförda.
I propositionen framlagda lagförslag sammanfaller
delvis med lagförslag som regeringen lagt fram i
propositionerna 1999/2000:1 Budgetpropositionen för
2000 utgiftsområde 12 Ekonomiskt trygghet för
familjer och barn, 1999/2000:2 Inkomstskattelagen,
1999/2000:4 Vilande förtidspension, 1999/2000:6
Förmånsbeskattning av miljöbilar, m.m. och
1999/2000:10 Ett reformerat studiestödssystem.
De lagrum som berörs är 3 kap. 2, 2 a och 5 §§
lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2 kap. 6 §
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension, 1
§ lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och 1 §
lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
Förslagen kommer att behandlas vid ett senare
tillfälle.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf17,
res. 1 (c)
2. beträffande bosättningsbegreppen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 1,
res. 2 (kd)
3. beträffande biståndsarbetare och
femårsgränsen
att riksdagen antar regeringens förslag till
socialförsäkringslag såvitt avser 2 kap. 4 § och
avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 3,
res. 3 (m, kd, c, fp)
4. beträffande forskare och social
trygghet
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf235,
5. beträffande gränsgångare
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf16,
res. 4 (m)
6. beträffande betalningsrutiner vid
sjukvård
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf209,
res. 5 (m)
7. beträffande information
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf18 yrkande 2,
res. 6 (kd)
8. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. socialförsäkringslag, i den mån förslaget
inte berörts under mom. 3, med den ändringen att
3 kap. 13 § första meningen skall erhålla
följande lydelse: Den som uppbär någon av
följande förmåner är försäkrad för
inkomstgrundad ålderspension enligt lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension och
tilläggspension i form av förtidspension och
efterlevandepension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring:
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring utom såvitt avser 3 kap. 2, 2 a och 5
§§,
3. lag om ändring i lagen (1962:382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension utom såvitt avser 2
kap. 6 §,
5. lag om ändring i lagen (1998:675) om
införande av lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension,
6. lag om ändring i lagen (1998:702) om
garantipension,
7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag utom såvitt avser 1 §,
8. lag om ändring i föräldrabalken,
9. lag om ändring i lagen (1969:205) om
pensionstillskott,
10. lag om ändring i studiestödslagen
(1973:394),
11. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
12. lag om ändring i lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän,
13. lag om ändring i lagen (1984:989) om
socialförsäkringsväsendet under krig och
krigsfara,
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om
förlängt barnbidrag,
15. lag om ändring i lagen (1988:360) om
handläggning av ärenden om bilstöd till
handikappade,
16. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag
vid adoption av utländska barn,
17. lag om ändring i lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård,
18. lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare,
19. lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön,
20. lag om ändring i lagen (1991:1488) om
handläggning av vissa ersättningar till den som
tjänstgör inom totalförsvaret,
21. lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning,
22. lag om ändring i lagen (1993:737) om
bostadsbidrag,
23. lag om ändring i lagen (1994:308) om
bostadstillägg till pensionärer utom såvitt
avser 1 §,
24. lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd,
25. lag om ändring i lagen (1996:1150) om
högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,
26. lag om ändring i lagen (1998:703) om
handikappersättning och vårdbidrag,
27. lag om ändring i lagen (1998:707) om ändring
i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg
till folkpension för långvarig vård av sjukt
eller handikappat barn.
Stockholm den 12 oktober 1999
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo
Könberg (fp), Margit Gennser (m), Maud Björnemalm
(s), Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Rose-
Marie Frebran (kd), Ulf Kristersson (m), Mariann
Ytterberg (s), Gustaf von Essen (m), Lennart
Klockare (s), Ronny Olander (s), Sven-Erik Sjöstrand
(v), Göran Lindblad (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),
Birgitta Carlsson (c) och Desirée Pethrus Engström
(kd).
Reservationer
1. Arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Allmänt om förslaget till
socialförsäkringslag (SofL) börjar med "I
propositionen anförs" och slutar med "motion
1998/99:Sf17" bort ha följande lydelse:
Som framgått föreslog den nämnda utredningen (SOU
1997:72) att flertalet trygghetssystem, och
däribland de som administreras av
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och
arbetslöshetskassorna, skulle omfattas av den nya
socialförsäkringslagen. Regeringen anser dock att
arbetslöshetsförsäkringen inte bör ingå i
socialförsäkringslagen bl.a. på den grunden att den
till väsentliga delar är frivillig och mindre väl
passar in i ett obligatoriskt system.
Enligt utskottets mening bör
arbetslöshetsersättningen ingå i den nya
socialförsäkringslagen. I det sammanhanget kan också
erinras om att Lagrådet i sitt yttrande över
förslaget ville sätta ett frågetecken för om det
inte varit på sin plats att också reglera
arbetslöshetsförsäkringen inom socialförsäkrings-
lagen. En samordning av trygghetsförsäkringarna till
ett socialförsäkringssystem skulle dessutom vara att
föredra, ett system som utgår från
grundtrygghetstanken och är ett ekonomiskt stöd
oberoende av om man är sjuk eller arbetslös.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda
motion 1998/99:Sf17.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf17
som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Bosättningsbegreppen (mom. 2)
Rose-Marie Frebran och Desirée Pethrus Engström
(båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Den bosättningsbaserade försäkringen
börjar med "Såsom framhålls" och slutar med "motion
1998/99:Sf18 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
I regeringens förslag framhålls att
bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen
väsentligen ansluter till det inom folkbokföringen.
Olika remissinstanser har pekat på att bedömningen
av vem som skall anses bosatt i Sverige inte är lika
i socialförsäkringen och folkbokföringen. Det får
enligt utskottets uppfattning på grund av olikheter
i bosättningsbegreppen inte uppstå sådana
situationer där olika grupper såsom exempelvis
biståndsarbetare och utlandsstuderande riskerar att
hamna i kläm eller utanför socialförsäkringssy-
stemet. Regeringen har heller inte gjort någon
analys av vilka eventuella konsekvenser de olika
bosättningsbegreppen kan få för individer och olika
grupper. Enligt utskottets mening bör regeringen
låta göra en sådan konsekvensanalys.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande bosättningsbegreppen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf18
yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
3. Biståndsarbetare och femårsgränsen
(mom. 3)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Rose-Marie
Frebran (kd), Ulf Kristersson (m), Gustaf von Essen
(m), Göran Lindblad (m), Birgitta Carlsson (c) och
Desirée Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Särskilda personkategorier börjar med
"Utskottet har" och slutar med "motion 1998/99:Sf18
yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I den tidigare nämnda utredningen (SOU 1997:72)
angavs bl.a. följande vad gäller enskilda
organisationer och biståndsarbetare. Den
biståndsverksamhet som svenska ideella
organisationer bedriver utgör en väsentlig del av
det samlade svenska biståndet. Det är av allmänt
intresse att denna verksamhet även framdeles kan
stödjas. Tjänstgöring utomlands inom ramen för
biståndet är ofta förenad med personliga
uppoffringar vad gäller ekonomiska och sociala
villkor. Det ligger i sakens natur att sådan
tjänstgöring ofta är förlagd till länder med mindre
utvecklade system för social trygghet än de som
förekommer i Sverige. Mot denna bakgrund kan
biståndsarbetet i många fall sägas utgöra ett
ideellt arbete även på biståndsarbetarens personliga
plan. Utredningen föreslog att en biståndsarbetare
hos ideella organisationer skall anses bosatt i
Sverige så länge tjänstgöringen bedrivs i ett s.k.
utvecklingsland och vederbörande kan anses ha
väsentlig anknytning till Sverige.
Utskottet finner det anmärkningsvärt att
regeringens förslag i så stor utsträckning vill
tillämpa skilda regler för biståndsarbetare hos
enskilda organisationer och statsanställda
biståndsarbetare. Enligt utredningen är en stor del
av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet
finansierad av staten genom bidrag från Sida, varför
det i praktiken endast är en fråga om två
alternativa verksamhetsformer.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det saknas
skäl att göra åtskillnad mellan statsanställda
biståndsarbetare och biståndsarbetare hos enskilda
organisationer. De sistnämnda bör därför omfattas av
den bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen
under hela utsändningstiden. Regeringen bör
skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag som
innebär att biståndsarbetare hos enskilda
organisationer likställs med statsanställda
biståndsarbetare.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande biståndsarbetare och
femårsgränsen
att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
socialförsäkringslag såvitt avser 2 kap. 4 §,
dels med bifall till motion 1998/99:SfU18
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Gränsgångare (mom. 5)
Margit Gennser, Ulf Kristersson, Gustaf von Essen
och Göran Lindblad (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Om EG-rättsliga konsekvenser börjar med
"Enligt utskottets" och slutar med "inte är
påkallat" bort ha följande lydelse:
Såsom framgått föreligger en rad speciella problem
med avseende på socialförsäkringen och
gränsgångarna. Utskottet anser det vara av största
vikt att dessa problem får en lösning. Enligt
utskottets uppfattning vore ett teoretiskt hållbart
sätt att lösa gränsgångarproblematiken att tillåta
ett utträde ur bosättningslandets
socialförsäkringssystem till förmån för
förvärvslandets system eller vice versa med de
effekter detta får för avgifts- och eventuella
skatteuttag. Om denna metod är praktiskt genomförbar
måste dock noggrant prövas. Ett särskilt system för
gränsgångare måste konstrueras så att detta inte kan
användas för att optimera utfallet av bidrags-
respektive skattebestämmelser. Att problemen är
svårlösta får inte hindra att praktiska lösningar
arbetas fram. För detta krävs enligt utskottets
mening en utredning om vilka modeller som kan ge
någorlunda acceptabla lösningar på de påtalade
problemen. Därvid bör också olika modeller som
tillämpas inom EU och mellan EU och olika
grannstater studeras. Efter en sådan utredning måste
gränsgångarproblematiken vad gäller såväl
socialförsäkrings- som skattesystemen föras upp på
nordisk nivå.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda
motion 1998/99:Sf16.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande gränsgångare
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf16 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Betalningsrutiner vid sjukvård (mom. 6)
Margit Gennser, Ulf Kristersson, Gustaf von Essen
och Göran Lindblad (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Om EG-rättsliga konsekvenser börjar med
"Vad gäller" och slutar med "motion 1998/99:Sf209"
bort ha följande lydelse:
Byråkratin inom EU är i olika avseenden ett välkänt
fenomen. Ett visst mått av byråkrati är naturligtvis
nödvändigt inom en så komplicerad organisation som
EU utgör. Enligt utskottets uppfattning är det av
största vikt att denna byråkrati minimeras, framför
allt när enskilda EU-medborgare i trängda
situationer riskerar att komma i kläm. Sådana
situationer kan uppstå när någon är tvungen att
anlita sjukvården i ett annat medlemsland eller på
annat sätt behöver bistånd. Enligt utskottets
uppfattning är det av stor vikt att rutiner och
byråkrati, inte minst vad gäller sjukvård för EU-
medborgare, i möjligaste mån förenklas.
Utskottet tillstyrker bifall till motion
1998/99:Sf209.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande betalningsrutiner vid sjukvård
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf209 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
6. Information (mom. 7)
Rose-Marie Frebran och Desirée Pethrus Engström
(båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
m.m. börjar med "Även om" och slutar med "motion
1998/99:Sf18 yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Såsom framgått innebär regeringens förslag
omfattande förändringar inom socialförsäkringen vad
avser principer och konstruktion. Det är därför
väsentligt att behovet av information och utbildning
inom socialförsäkringsadministrationen tillgodoses.
Eftersom ändringarna får betydelse även inom det
studiesociala området måste den personal som handhar
sådana frågor på universitet och högskolor erhålla
information om den nya lagstiftningen. Det är också
viktigt att studenter blir upplysta om de regler som
framdeles kommer att gälla och att de får hjälp med
att jämföra de egna förhållandena med gällande
bestämmelser.
Utskottet tillstyrker bifall till motion
1998/99:Sf218 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande information
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Sf18 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1)
Bo Könberg (fp) anför:
Folkpartiet förespråkar inte att
arbetslöshetsförsäkringen inlemmas i
socialförsäkringslagen. Folkpartiets uppfattning är
att en ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga
principer, bör genomföras. Dagens socialförsäkringar
bör därför utformas som tre olika försäkringar, som
samtliga är obligatoriska, fristående från statens
budget och där det föreligger ett klart samband
mellan avgifter och förmåner. De tre försäkringarna
skall vara en allmän pensionsförsäkring (det nya
ålderspensionssystemet), en allmän sjukförsäkring
(inklusive förtidspensioner) och en allmän
arbetslöshetsförsäkring.
I propositionen framlagda lagförslag
Offentlig utfrågning om socialförsäkringen och EU
Datum: torsdagen den 18 februari 1999
Tid: 08.30-11.50
Lokal andrakammarsalen
Inbjudna deltagare: se bilaga
Berit Andnor (s) ordföranden i
socialförsäkringsutskottet: Jag hälsa er alla
välkomna hit till socialförsäkringsutskottets
utfrågning när det gäller socialförsäkringen och den
europeiska unionen. De frågor vi främst kommer att
hantera i dag är hur medlemskapet har påverkat oss,
om det har gjort det. Vi skall också titta på de
regler som finns för den fria rörligheten för
personer inom unionen och på likheter och skillnader
mellan medlemsstaternas olika trygghetssystem. Vi
skall också få en del funderingar när det gäller de
krafter som verkar för och emot en eventuell
harmonisering av socialförsäkringssystemen.
Jag vill rikta ett särskilt välkommen till
socialrådet Kerstin Ödman från vår representation i
Bryssel. Vi har professor Anna Christensen här från
Lunds universitet och Per Lundborg från
Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk
Forskning. Särskilt välkommen också till Lotta
Westerhäll från Göteborgs universitet och Wuokko
Knocke från Arbetslivsinstitutet. Här finns också
representanter för Socialdepartementet,
Europaparlamentet, Riksförsäkringsverket, Europeiska
kommissionen, SAF, LO och TCO. Ni är alla mycket
välkomna hit.
Det här går till så att vi kommer att få lyssna på
ett antal anföranden. Efter varje anförande kommer
det att bli möjlighet för
socialförsäkringsutskottets ledamöter att ställa
frågor. Hela den här utfrågningen som vi har i dag
kommer att följas av stenografer. Den kommer att
nedtecknas. Då är det viktigt - jag vill påminna er
om det - att var och en säger sitt namn innan ni
säger något. Det underlättar sedan när vi skall
skriva ut det här underlaget.
Vi kommer att bryta ungefär kl. 10 för att dricka
lite kaffe och tanken är att vi skall avsluta den
här utfrågningen kl. 12. Ni är än en gång välkomna
hit till den här utfrågningen, som vi från
utskottets sida tycker det skall bli väldigt
intressant att delta i.
Då börjar vi med att lämna ordet först och främst
till Kerstin Ödman från representationen i Bryssel.
Du är välkommen och ordet är ditt.
Kerstin Ödman: Fru ordförande, ärade
utskottsledamöter och övriga deltagare! Jag skall
alltså prata om EU:s regler för fri rörlighet för
personer och principer för socialt skydd och om
likheter och skillnader i medlemsländernas sociala
trygghetssystem. För att underlätta det hela gjorde
vi i ordning ett papper, med ett utdrag i relevanta
delar av EG-fördraget, som jag hoppas att ni har
tagit. Jag kanske skall förklara att i vissa delar
har jag använt Amsterdamfördragets nya lydelse, och
det är de delar som blir radikalt nya när det
fördraget träder i kraft.
De grundläggande förutsättningarna för vad
gemenskapen kan göra fastställs genom den rättsliga
grunden som EG-fördraget ger. Den anger på vilket
sätt samarbetet kan bedrivas för varje enskild fråga
och hur beslutsprocessen skall gå till. Det sätter
gränser för EG:s kompetens.
Samarbetet rörande social trygghet har två
inriktningar. Den ena rör samordning av de
nationella trygghetssystemen för de personer som
flyttar mellan EU-länderna och Eftaländerna inom
EES-området. Den andra inriktningen rör de
nationella systemens utformning och utveckling. Men
inte i något fall ställer man krav på harmonisering
av de nationella trygghetssystemen, dvs. att man
skall försöka skapa lika regler överallt. Det skulle
inte gå eftersom systemen vilar på traditioner och
historia i varje land. Varje land utformar själv
sina nationella trygghetssystem och beslutar om dem.
Men som kommer att framgå påverkas de nationella
besluten av såväl EG-regler som annat mindre
bindande samarbete. Jag skall ge en kort
presentation av båda inriktningarna.
Men först vill jag peka på att en hög nivå i fråga
om socialt skydd redan från början var ett mål för
EG och finns inskrivet i artikel 2, målartikeln. Men
den höga nivån skulle i första hand nås genom den
gemensamma marknaden.
Vi börjar med samordningsreglerna. Samordningen av
de nationella trygghetssystemen utgör en hörnsten i
den inre marknaden, med fri rörlighet för varor,
tjänster, personer och kapital, och hör därmed till
EG:s grundläggande uppgifter. De utgör en
förutsättning för att arbetstagarnas fria rörlighet
skall kunna genomföras. Besluten om samordning
utgörs normalt av förordningar som blir gällande
samtidigt och på lika sätt överallt i alla
medlemsländer. Här har gemenskapen exklusiv
kompetens, vilket innebär att ett enskilt
medlemsland inte får besluta på det här området. Och
det är också ganska självklart. Om medlemsländerna
skulle föra in egna nationella regler skulle
samordningssystemet inte fungera.
Arbetstagarnas fria rörlighet regleras i EG-
fördragets artiklar 48-51, som finns nämnt i era
papper. Den ursprungliga tanken var att
produktionsfaktorerna, arbetskraft och kapital,
skulle röra sig fritt för att sättas in där de
gjorde störst nytta för den ekonomiska utvecklingen.
Arbetstagarna skulle flytta dit jobben fanns. Syftet
med samordningsreglerna var inte direkt
socialpolitiskt. Men för att arbetstagarna skulle
utnyttja den fria rörligheten måste de kunna
bibehålla det sociala skydd de redan hade tjänat in
och täckas av de nya reglerna i det land som de
flyttade till. Fördragets regler om fri rörlighet
innebär att arbetstagare och deras familjemedlemmar
har rätt att flytta till en annan medlemsstat, söka
arbete och stanna kvar i landet efteråt. De har
också rätt till likabehandling med landets egna
medborgare. Även egenföretagare har genom särskilda
regler rätt att utöva sin verksamhet i andra
medlemsländer eller i ett EES-land. Rätten till fri
rörlighet har successivt utökats till andra än
ekonomiskt aktiva personer sedan synen på
arbetstagare som produktionsfaktor har övergivits
till förmån för principen om EU-medborgarskap.
Det är artikel 51 i fördraget som utgör grunden för
reglerna om samordning av social trygghet. Enligt
den har ministerrådet en skyldighet att besluta om
åtgärder som är nödvändiga för att genomföra den
fria rörligheten för arbetstagare. Därvid skall man
särskilt införa system som tillförsäkrar migrerande
arbetstagare och deras familjemedlemmar dels att
alla perioder, som det uttrycks, som beaktas enligt
lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för
förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner
och för beräkning av förmånernas storlek, dels att
de betalas ut till personer inom medlemsstaternas
territorier. Det innebär att fördraget därmed anger
de grundläggande principer som samordningssystemet
skall bygga på.
I a-satsen i fördraget gäller den s.k.
sammanläggningsprincipen. Den innebär att
kvalifikationstider som en person har uppfyllt i ett
land skall tillgodoräknas i det land som personen
flyttar till. Vidare lägger man samman alla perioder
för pensionen under vilka en person har bott och
arbetat i olika länder. Varje land betalar ut sin
del. Det kallas för proratatemporisprincipen. Den
grundläggande principen under b är den s.k.
exportabilitetsprincipen som innebär att förmåner
skall kunna betalas ut oberoende av i vilket land
förmånstagaren bor.
Sedan har vi den fjärde principen. Det är
likabehandlingsprincipen. Den finns i artikel 6 i
fördraget om ickediskriminering på grund av
nationalitet och gäller hela fördraget. Vidare
kräver artikel 48 lika behandling med värdlandets
egna medborgare när det gäller sysselsättning,
sociala förhållanden osv. Det innebär att ett land
inte kan ha ett socialförsäkringssystem som avser
enbart de egna medborgarna, och det påverkar
givetvis de nationella systemens utformning.
Som också framgår här fattar rådet enhälliga beslut
om samordningsreglerna. När Amsterdamfördraget
träder i kraft införs medbestämmandeprocedur med EU-
parlamentet, vilket betyder att parlamentet och
rådet måste komma överens i slutändan. Så har det
inte varit hittills.
När vi kommer in på den andra inriktningen av
samarbetet, den inriktning som gäller de nationella
systemens utformning, är samarbetet betydligt
lösare. Vi börjar med det här med direktiv och
minimiregler. Det är en nyhet i fördraget. Avtalet
om socialpolitik, som i dag finns som en bilaga till
EG-fördraget, medförde en ny möjlighet att besluta
om direktiv med minimiregler för socialt skydd för
arbetstagare. Den möjligheten har aldrig använts.
När Amsterdamfördraget träder i kraft förs avtalet
om socialpolitik in som en normal del av fördraget
och utgörs i framtiden av artiklarna 136-143, som
finns i valda delar i era papper. I det här fallet
skall besluten vara enhälliga, står det i artikel
137. Europaparlamentet har enbart en rådgivande
roll. Det betyder att även om EU får kompetens att
besluta om direktiv på socialförsäkringsområdet när
det gäller de nationella systemen, så betraktas det
fortfarande som en i första hand nationell
angelägenhet. Här skall också tilläggas att
arbetsmarknadens parter också kan sluta avtal på EU-
nivå om de vill.
I övrigt finns det ingen rättslig grund för beslut
om socialförsäkringssystem. Medlemsländerna uppmanas
att samarbeta med varandra. Det sker genom
erfarenhetsutbyten, rapporter, debatter osv. Den
senaste debatten, modernisering av den sociala
tryggheten, kanske några kommer ihåg. I något fall
har man använt artikel 235, som används när ingen
annan grund finns som underlag för rekommendationer
om utformningen av de sociala trygghetssystemen. Men
här gäller det att se upp. De sociala
trygghetssystemen behandlas också, som vi ser i den
tredje punkten, under helt andra rubriker i EU-
samarbetet. Det är viktigt att komma ihåg. Ett
exempel är fördragets artikel 119 om lika lön, som
ställer krav på lika behandling av kvinnor och män
vid utformningen av de nationella
socialförsäkringssystemen. Det har resulterat i
några direktiv som går under rubriken
jämställdhetsdirektiv. Ett annat exempel är
sysselsättningsstrategin, där medlemsstaterna
ständigt uppmanas att utforma sina sociala
trygghetssystem enligt den arbetslinje vi tillämpar
i Sverige. De uppmanas också att sänka sina
arbetsgivaravgifter, dvs. socialavgifterna. Det
handlar inte om bindande regler, men avsikten är
förstås att påverka medlemsländerna. Den inre
marknaden och EMU:s påverkan på de nationella
sociala trygghetssystemen utgör andra exempel på
påverkan, om än lite mer diffusa.
Nu skall jag avsluta med att säga någonting om
likheter och skillnader i medlemsländernas sociala
trygghetssystem. Jag använder mig av ett par
huvudmodeller som säkert är välkända. Den första
modellen karakteriseras av försäkringar som är
knutna till arbetet. Den som har anställning och
dennes familj är försäkrade. Försäkringarna styrs
och finansieras av arbetsgivare och arbetstagare
gemensamt och staten har en väldigt svag ställning
här. Men ibland kan den gå in som tredje part. Det
är den s.k. Bismarckmodellen, som startade på 1800-
talet i Tyskland. Den har vunnit inflytande i många
länder, bl.a. de andra ursprungliga EG-länderna,
Belgien, Frankrike och Italien.
Den andra modellen karakteriseras av statligt
administrerade socialförsäkringsprogram som i
princip omfattar alla oavsett anställning.
Socialförsäkringen skall här ge ett grundskydd och
ersättningsnivåerna är låga. Den är huvudsakligen
skattefinansierad. Den här modellen,
Beveridgemodellen, återfinns i Storbritannien och på
Irland. Det var ju i Storbritannien under andra
världskriget som man tog fram den.
De nordiska länderna har gått vidare med den
modellen. Vi har offentliga system som omfattar
alla, men vårt system har högre nivåer. Våra system
är ju delvis också knutna till arbetet och bygger på
inkomstbortfallsprincipen och arbetslinjen. Det
finns naturligtvis inget land som har en renodlad
modell, utan alla har en blandning. Men fortfarande
kan man säga att i varje land dominerar den
ursprungliga modellen.
Om man skall försöka titta på likheter skulle man
kunna säga att även med den anställningsanknytning
som finns i Bismarckmodellen, där det ser ut som om
många faller utanför systemet, täcks i slutändan
ändå praktiskt taget alla i de länderna, antingen
genom att vara familjemedlemmar eller genom andra
sociala reservsystem av olika slag. En tydligare
likhet är att även om det inte finns några
fördragsförpliktelser har alla EU-länderna
försäkrings- eller bidragssystem som täcker alla de
vanliga riskerna, och alla medlemsländer betraktar
sig naturligtvis som välfärdsstater.
EG:s samordningssystem byggdes upp under 50- och
60-talen med Bismarckmodellen som utgångspunkt.
Därefter har medlemskretsen utökats med
medlemsländer med generella och skattefinansierade
system. Inte minst den här utvecklingen har medfört
behov av en reform av systemet, och kommissionen har
nyligen lagt fram ett sådant förslag.
Det är dags att sluta. Jag vill återknyta till vad
jag tidigare har sagt om att gemenskapen respekterar
de nationella trygghetssystemen. Det är viktigt att
komma ihåg att det inte betyder att de inte påverkas
av både socialförsäkringsregler och samarbete på
andra områden.
Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag ordet fritt
i första hand för socialförsäkringsutskottets
ledamöter. Men det finns också möjligheter, jag
poängterar det, för övriga inbjudna att ha
synpunkter eller göra inlägg.
Ulla Hoffmann (v): Jag har två frågor. Den ena har
du redan berört. Det handlar om jämställdheten och
det här med lika behandling, som skulle gälla
medborgare i de olika länderna. Gäller det också
mellan könen? Sedan refererar du till artikel 119 om
lika lön. Jag skulle vilja att du utvecklar lite mer
hur man kopplar ihop det här med jämställdhet och
socialförsäkringar inom EU.
Det andra jag skulle vilja veta är: Hur långt har
arbetet med tredjelandsmedborgarna kommit och
möjligheten för dem att kunna flytta runt inom EU?
Bo Könberg (fp): Själva utgångspunkten har ju varit
att det inte skulle vara någon harmonisering men
däremot samordning. En av de principer du nämnde var
att det man har tjänat in i ett land får man ta med
sig när man flyttar till ett annat land, så att det
inte förfaller. Det kan ju i och för sig tänkas att
den regeln skulle kunna urholkas genom att man t.ex.
kräver väldigt långa intjänandetider. Det innebär ju
förstås att den som rör på sig några gånger under
livet kanske inte hinner passera tidsgränsen i
exempelvis respektive pensionssystem.
Nu är det knappast så med de offentliga
pensionssystemen. Men vad däremot gäller de s.k.
avtalspensionerna finns det ju länder som har rätt
långa perioder. Jag tror att exempelvis Tyskland
kräver att man har arbetat på företaget i tio år
innan man får tillgodoräkna sig avtalspension. Det
kan då antingen ses som en intern tysk angelägenhet
som vi andra inte skall blanda oss i. Eller också
kan det ses som att det hindrar rörligheten i den
meningen att man förstås inte kan röra sig mellan
företag i Tyskland, men man kan inte heller röra sig
ut ur Tyskland och ta med sig sina rättigheter om
man bara har jobbat på företaget i åtta nio år. Hur
ser debatten ut på den punkten?
Margit Gennser (m): Jag har egentligen ett par
frågor om hur man skall tolka de här bestämmelserna.
På en av overheadbilderna stod det att när man
skulle sätta minimikrav skulle det vara enhällighet.
Det betyder ju att vetorätten gäller. På sidan 3 i
står det att enligt artikel 137 i Amsterdamfördraget
kan rådet på dessa områden genom direktiv anta
minimikrav. Beslutsformen är kvalificerad majoritet
och där skall Europaparlamentet vara med. Då undrar
jag när det är det ena och det andra, för det är ju
stor skillnad för ett litet land som Sverige.
Om jag kan fortsätta här står väl både
Storbritannien och Danmark utanför
Amsterdamfördraget, i alla fall vad gäller de
sociala frågorna. Det innebär väl att de kan vara
helt utanför de här kraven om minimiregler. Vad får
det för konsekvenser?
Sedan står det också på det här papperet att det
skall vara lika lön för lika arbete. Det är inga
problem. Men sedan står det också likvärdigt arbete.
Vi vet redan från svensk rättstillämpning att det är
väldigt svårt att fastställa. Har man utformat några
normer för likvärdigt arbete, eller är det
Europadomstolen som kommer att ta upp vad som är
likvärdigt arbete, med de problem som finns genom
att Europadomstolen egentligen inte har utförligare
lagmotiveringar?
Ronny Olander (s): Du säger i ditt anförande att
socialförsäkringspolitiken är en nationell fråga.
Samtidigt samordnas det på flera områden. Man kan
t.o.m. säga att det har skett en harmonisering när
det gäller 1408-direktivet.
Det som man kan fundera över är hur samarbetet inom
Europeiska unionen kommer att se ut i samband med
utvidgningen. Såvitt vi vet i dag kommer elva länder
att så småningom vara med i Europeiska unionen.
Kommer det på något sätt att påverka
konkurrenssituationen för t.ex. svenska företag? I
samband med utstationeringsdirektivet diskuteras ju
jämförbara förmåner.
Den andra frågan handlar om deltagande fullt ut i
EMU. Det sägs att EMU inte kommer att påverka
socialpolitiken. Men en och annan debattör ger
uttryck för att även detta område kommer att bli
indraget. Är det så, och i så fall i vilken
omfattning och på vilka villkor?
Kerstin Ödman: Jag är inte säker på att jag kan
svara på alla dessa frågor, men det finns kanske
fler som kan hjälpa till.
Den första frågan förstod jag inte. Skulle jag
kunna få höra den en gång till?
Ulla Hoffmann (v): Det gäller detta med
jämställdhet, lika lön, lika behandling och artikel
119. Vad gör EU - med tanke på t.ex. änkepensioner -
för att granska socialförsäkringssystemen ur ett
jämställdhetsperspektiv?
Kerstin Ödman: Den frågan vill jag lämna över till
Riksförsäkringsverket. Bjarne Almström kan den
utomordentligt bra.
Bjarne Almström: Jag kommer från
Riksförsäkringsverket, och jag är inte expert på den
här frågan. Men jag skall försöka att ge i alla fall
en antydan till svar.
När det gäller artikel 119 har det varit ett stort
antal rättsfall i EG-domstolen, varav några just har
gällt pensionsområdet. Det finns ett känt mål som
juristerna här säkert kan mycket bättre än jag och
som kallas Barbermålet. Det handlade om
avtalspension och könsdiskriminering, dock icke till
kvinnornas nackdel utan till männens. Det finns
säkert också flera sådana fall.
Det kommer nu upp mål i domstolen som handlar om
detta och jämställdhetsområdet i övrigt. Det har
varit ganska många lönemål. Men när det gäller
pensionsmål kommer jag inte på något annat än
Barbermålet.
Anna Christensen: Det handlar om änkepensionerna. En
del av de europeiska socialförsäkringssystemen är
mycket mer orienterade kring familjen som den
grundläggande försörjningsenheten. Här har EU,
enligt min uppfattning, gått mycket försiktigt fram.
Det finns ju ett socialförsäkringsdirektiv som
kräver jämställdhet mellan män och kvinnor, men just
änkepensionerna är undantagna.
Som vi hörde alldeles nyss har de
socialförsäkringsmål som har varit uppe i EG-
domstolen och som har lett någonstans handlat om
lägre pensionsålder för kvinnor. Resultatet av dessa
mål kommer inte att bli en jämställdhet som innebär
att den engelske mannen får pension vid 60 års
ålder, utan det kommer att bli en ändring som
innebär att den engelska kvinnan får vänta till dess
att hon är 65 år innan hon får pension.
Kerstin Ödman: Bo Könberg ställde en fråga om
avtalssystemen. Jag måste säga att jag känner mig
inte heller hemma på det området.
Claes Tenggren: Jag arbetar på Europeiska
kommissionen inom den enhet som sysslar med
samordning av sociala trygghetsförmåner.
Avtalspensionerna hör inte hemma under min enhet,
utan det är en annan enhet inom DG 5 som sysslar med
dessa frågor. Rådet har antagit ett direktiv som
avser att lösa frågor som rör rätten till
avtalspensioner för personer som har arbetat i olika
medlemsstater och tjänat in pensionsrätt i system
som inte faller in under lagstiftning utan som är
avtalspensioner. Detta direktiv löser väl inte alla
frågor, men man har lagt sig vinn om att skydda de
intjänade rättigheter som personerna har och att det
skall vara möjligt att ta med sig en pension vid
bosättning i ett annat medlemsland. Det finns också
en möjlighet att fortsätta att tillhöra ett visst
system om man under en kortare tid arbetar i ett
annat medlemsland.
Det finns alltså ett direktiv på det här området
som syftar till att skydda intjänad rätt till
avtalspension i olika länder.
Tore Lidbom: Förordning 1408 handlar om hur man
skall kunna slå samman olika intjänade rättigheter
inom det lagstiftade området. Vi i Sverige har många
av våra sociala förmåner reglerade i kollektivavtal.
Avtalspensionen är då en av de viktigaste.
Det finns en problematik med att man i en del
länder i Europa under väldigt många år har kunnat
jobba inom ett företag och betalat in till
avtalspensionssystemet, men att man förlorar hela
den intjänade pensionsrätten om man flyttar till ett
annat land. Det kan röra sig om fem eller tio år.
Tyskland har ofta använts som ett exempel. Där har
det varit väldigt tydligt att man skall ha jobbat i
tio år på ett företag för att man skall få den
intjänade pensionsrätten. Detta har inte spelat
någon roll i Tyskland, vare sig om man har bytt
arbetsgivare eller flyttat utomlands. Tioårsgränsen
har gällt i vilket fall som helst.
Det har då uppstått en diskussion. Bara för att man
flyttar till ett annat land skall man kanske inte ha
rätt att ta med sig den intjänade pensionsrätten
från det företag som man arbetade på, eftersom den
som byter arbetsgivare inom landet inte får ta med
sig sin pensionsrätt. Det hela har varit väldigt
komplicerat.
Vår inställning i Sverige har hela tiden varit att
man i princip skall få ta med sig all intjänad
pensionsrätt från första kronan, oavsett vilket land
man jobbar i. Vi har inte heller i Sverige haft så
tydliga system i det avseendet. Våra
avtalspensionssystem har varit väldigt krångliga,
vilket har gjort att man har kunnat förlora intjänad
pension. Men på den privata sidan är detta nu löst.
Det är inte längre något problem. Har man tjänat in
pensionsrätt för ett år, så har man det, oavsett om
man flyttar till Italien, Lappland eller England.
Ingen kan ta ifrån dig den rätten. Det vore ju bra
om man tog till en sådan lösning även i andra
länder.
Men, som sagt, avtal är en sak och lag är en annan
sak. Det här handlar mera om avtalskonstruktioner.
Sverige är kanske lite annorlunda, eftersom många av
våra sociala förmåner finns reglerade i avtal.
Hans Gidhagen: Jag kan bara bekräfta det som Tore
här sade när det gäller intjänande av pension, att
den framtida pensionen tryggas för den som jobbar
och att det är en intjänad rättighet. Det är
någonting som vi strävar efter. Det grundar sig inte
bara på det att man får en öppnare arbetsmarknad
över gränserna utan man får också en större
rörlighet på arbetsmarknaden, nya anställningsformer
osv. Dessa försäkringar är ju till för att det skall
fungera såväl för företagen som för arbetsmarknaden,
och då måste de också vara anpassade.
Ett annat problem som kanske är det största
problemet på pensionsområdet är skattesidan. Den
ställer till väldiga problem när man skall få med
sig pensioner. Vi tycker att det skall flyta bra när
man byter arbetsgivare eller när man jobbar
utomlands under en viss tid. Det finns väldigt
mycket olika regler som styr detta och det blir
skatteeffekter när man flyttar över gränserna.
Tyvärr är det denna fråga som är den största haken
när det gäller att få en väl fungerande
arbetsmarknad på pensionsområdet.
Marianne Eriksson: Om jag inte är helt ute och
cyklar finns det också ett direktiv som man använder
sig av i t.ex. Luxemburg när det handlar om
boendefrågor. Såvitt jag vet bör det finnas ett
direktiv, dock har jag det icke i huvudet. Men det
är naturligtvis intressant för kvinnor, eftersom det
oftast är kvinnor som är efterlevande.
Anna Christensen: Den allmänna tendensen i Europa
när det gäller avtals-pensioner går utan tvivel mot
att göra rätten till pension oantastbar, alltså
intjänad pensionsrätt betraktas som en del av lönen.
EG-domstolen har också vid tillämpning av artikel
119 konsekvent betraktat pensioner som lön.
I Sverige har problemet aldrig varit så stort.
Avtalspensionerna spelar inte alls lika stor roll
hos oss som i en del andra europeiska länder, främst
i Holland och Schweiz som bara har en statlig
grundpension som sedan byggs på med avtalspensioner
för olika branscher. Dessa blir då generellt giltiga
genom statliga beslut. I de pensionssystemen har nu
principen införts att man kan ta med sig intjänade
pensionsrättigheter.
Problemet är också mycket aktuellt i England. Där
ligger den statliga tilläggspensionen på en väldigt
låg nivå. Det finns avtalspensioner, men framför
allt företagsanknutna pensioner samtidigt som det
finns en strikt lagstiftning som säger att en
intjänad pensionsrätt kan ingen ta ifrån en. Det är
egentligen bara i Tyskland som man har haft idén om
att pensioner är en social belöning för
arbetstagarens trofasthet. Även i Tyskland börjar
det nu att röra på sig, men där godtar man
fortfarande ganska långa kvalifikationstider för
företagspensioner. Å andra sidan har ju Tyskland ett
obligatoriskt statligt tilläggspensionssystem, så
att avtalspensioner spelar inte alls samma roll där
som i Holland, Schweiz och Storbritannien.
Anna-Stina Elfving: Vi instämmer i detta med att
samordning av tjänstepensionerna är ett stort hinder
för rörlighet. Det största problemet är ju
karenstiderna, men man har försökt att utfärda olika
direktiv på det området. Det senaste direktivet är
rätt så urvattnat och behandlar inte den frågan. Men
det är problem med att komma fram på det området
eftersom det fordras enhällighet vid sådana beslut.
I högnivågruppens arbete, som föregick direktivet,
fanns ett förslag om att man skulle inrätta ett
forum som bestod av parterna och försäkringstekniker
eller representanter för försäkringsbolag. De skulle
jobba med dessa frågor och försöka att hitta
lösningar. Vi tycker att det är viktigt att detta
forum inrättas. Som det är nu kommer frågan bara att
ligga och inte behandlas. Men om det fanns ett forum
skulle man kunna fortsätta att jobba med den här
frågan.
Hans Gidhagen: Vi har varit mycket skeptiska till
detta forum. Det grundar sig på praktiska orsaker
och också på en rädsla för att det med en sådan
centralisering på Europanivå, där man på ett eller
annat sätt styr upp hur avtalsbiten skall se ut,
kommer att gå in i hela belöningsstrukturen för
arbetet, vilket medför en stelbenthet. Som vi vet
tar det längre tid att ändra saker om det skall ske
hela vägen från Bryssel om man jämför med att det
sker på det lokala företaget som vill ändra sitt
belöningssystem på ett eller annat sätt. Därför är
vi mycket skeptiska till inrättandet av en sådan här
centralstyrning.
Dessutom skall vi komma ihåg att när det gäller
socialförsäkringarna redan på det nationella planet
- man brukar tala om den första pelaren - är det
redan i dag svårt att hålla reda på hur systemen ser
ut i de olika länderna och att samordna hanteringen
över gränserna.
Beträffande avtalspensioner, som nämndes här
tidigare, kan man tro att det bara handlar om sådana
system som vi har i Sverige. Men avtalspensioner är
alltså tjänstepensioner. Det är någonting som följer
av anställningsavtalet mellan arbetsgivaren och den
anställde. Däri måste också inkluderas övriga
individuella avtal eller företagsplaner, vilket är
det förhärskande ute i Europa. Då talar jag inte om
ett hundratal utan om hundratusentals olika
lösningar som man måste försöka att samordna. Det
säger ju sig självt att detta är ogörligt.
Claes Tenggren: Diskussionen visar att detta är ett
område som är väldigt känsligt. Det handlar också om
nationell kompetens, och alla medlemsstater slår
naturligtvis vakt om sina system. Man vet vilka
svårigheter som kan uppstå vid en samordning. Hela
bilden pekar på att detta är ett väldigt komplicerat
område. Inte minst arbetet med att ta fram det
direktiv som nu har godtagits av Rådet har ju visat
på svårigheter. Direktivet har också blivit ganska
urvattnat. Det var mer långtgående i sitt
ursprungliga förslag. Men det är nog en bra början
som man kan bygga vidare på.
Hans Gidhagen: Jag vill bara peka på ett litet
problem som finns just på pensionsområdet. Vi har nu
ett nytt pensionssystem med en premiepensionsdel.
Var hör den delen hemma? Hör den hemma under artikel
1408 om samordning? Är det en självklarhet?
Om man tittar runtom i Europa är det väldigt svårt
att göra en klar delning mellan vilket system som
skall ingå i första pelaren, artikel 1408, och
vilket som skall ingå i andra pelaren. Här kan man
se stora skillnader. I det ena landets system ligger
det under artikel 1408 medan så inte är fallet i det
andra landets system. Detta är kanske en fråga om
definitioner och begrepp, men det visar att det är
väldigt svårt även för de nationella systemen.
Kerstin Ödman: Margit Gennser tog upp artikel 137,
som finns redovisad på sidan 3 i underlagspapperet.
Artikeln är uppdelad i två delar, kan man säga. Den
första är punkterna 1 och 2, som talar om att
gemenskapen kan anta minimidirektiv med kvalificerad
majoritet. Men detta gäller andra områden än social
trygghet. Det gäller t.ex. arbetsmiljöfrågor,
arbetsvillkor, information och samråd med
arbetstagarna.
I punkt 3 sägs det: På följande områden skall rådet
besluta enhälligt. Där ingår den sociala tryggheten
för arbetstagare.
Den andra frågan var om Danmark och Storbritannien
skulle stå utanför det sociala avtalet. Danmark har
varit med hela tiden. Från början var det
Storbritannien som stod utanför. Men i och med att
man bytte regering har det skapats en mekanism som
gör att Storbritannien numera kan vara med och fatta
beslut enligt avtalet om social politik.
Regeringsbytet skedde en månad innan
Amsterdamfördraget antogs, och det möjliggjorde att
hela avtalet kunde tas in i fördraget som en normal
del. Då kom det att gälla samtliga medlemsländer.
Sedan ställdes det frågor om utvidgningen och vad
man väntar sig av den. Jag tycker att vi har
strålande expertis här som kan besvara frågan om
både utvidgningen och EMU.
Ordföranden: Vi återkommer lite grann till den
frågan senare när Per Lundborg har hållit sitt
anförande.
Claes Tenggren: Ulla Hoffmann ställde en fråga om
tredjestatsmedborgarna, men jag tänkte återkomma
till den.
Jag vill passa på tillfället att nämna att
kommissionen just har lagt fram ett förslag till en
ny förordning som kommer att ersätta förordning
1408. Det förslaget innebär en förenkling av
regelverket och också en anpassning till domstolens
avgöranden. I detta förslag har man ändrat
personkretsen. Man vill utvidga personkretsen genom
att den nya förordningen skall omfatta alla personer
om är försäkrade i ett medlemsland, alltså alla som
är bosatta i en medlemsstat och är försäkrade där.
Tredjestatsmedborgarna, som har rätt att vara
bosatta i en medlemsstat och som arbetar och är
försäkrade där, kommer att omfattas av
samordningssystemet när det gäller rätten till
sociala trygghetsförmåner när de flyttar inom
gemenskapen. Reglerna innebär inte att man kommer
att exportera förmåner ut ur gemenskapen, utan här
rör man sig inom gemenskapen.
Jag vill också påpeka att det här förslaget inte
har någon inverkan på tredjestatsmedborgarnas rätt
till fri rörlighet, det är en annan fråga. Men när
det gäller rätten till trygghetsförmånerna vid
förflyttningar inom unionen finns det ett
heltäckande förslag som involverar den här gruppen.
Anna Christensen: Jag har fått till uppgift att tala
om den europeiska socialförsäkringen. Vart är de
nationella systemen på väg? Närmar de sig varandra,
eller är det tvärtom så att de börjar att gå skilda
vägar? Jag skall besvara frågan om de närmar sig
varandra eller om de fjärmar sig från varandra i
slutet av mitt anförande. Jag tror nämligen att det
finns ett ganska bestämt svar på den frågan.
Först skall jag ta upp en annan fråga. Varför finns
socialförsäkringen? Varför finns den överallt i alla
industrialiserade länder?
Socialförsäkringen är ungefär hundra år gammal, och
den är samtidig med det moderna lönearbetet och
industrisamhället. Dessförinnan fanns bara
fattigvården, och det var någonting helt annat.
Principen i jordbrukssamhället var ju att man hade
sin försörjning genom den ekonomiska enhet som man
tillhörde. Det moderna lönearbetet och
industrisamhället bröt sönder de gamla
försörjningssystemen, och husbondens
försörjningsskyldighet ersattes av arbetslönen. Och
ni vet hur det är med arbetslönen. Det är ett
bytesavtal. Man får pengar i utbyte mot arbete. Kan
man inte arbeta därför att man inte får något
arbete, därför att man är sjuk eller därför att man
är för gammal utgår inte någon lön. Detta
försörjningsproblem måste lösas, och svaret är
socialförsäkringen. Socialförsäkringens uppgift är
att fylla ut de luckor i försörjningen som det
moderna lönearbetet skapar.
På det sättet är socialförsäkringen en social
nödvändighet. Varje stabilt samhälle måste ge det
stora flertalet av sina medborgare någon typ av
garanti för försörjning. Det är en social
nödvändighet. Nu kanske ni tänker: Men skall man
inte snarare tala om social rättvisa när det gäller
socialförsäkringen? Jag tror att i det långsiktiga
perspektivet finns det en mycket nära förbindelse
mellan social rättvisa och social nödvändighet.
Bismarck var först. Han inrättade ett
systematiserat ganska väl utbyggt
socialförsäkringssystem redan i slutet av 1800-
talet. Det skedde ju inte därför att Bismarck hade
en starkare medkänsla med fattiga arbetstagare än
alla andra, utan därför att Bismarck var en
realpolitiker. Han såg vad som var nödvändigt i det
sociala och politiska läge som rådde i Tyskland
under slutet av 1800-talet.
Man ser också hur det här uppstår i alla länder när
industrisamhället avlöser jordbrukssamhället. De
olika länderna hittar, var och en för sig, lösningar
på de nya problemen. Det kom en försäkring mot
olycksfall i arbete på slutet av 1800-talet i
praktiskt taget alla europeiska länder. En
inkomstprövad ålderspension var också tidigt en del
av de europeiska socialförsäkringarna.
Så var det då, för hundra år sedan. Nu vet ni
ungefär hur det ser ut. Men om man tittar på
utvecklingen finner man att den, vilket land man än
ser på, har gått i samma riktning. Från en
arbetarförsäkring som bara täckte grundläggande
levnadsbehov har vi på olika nationella vägar kommit
fram till en socialförsäkring som täcker praktiskt
taget hela befolkningen och som också ger ett skydd
mot standardminskningar.
Man brukar tala om de olika nationella modellerna.
Jag tycker att det, när man ser på de europeiska
socialförsäkringssystemen, är påfallande hur dessa
olika modeller har konvergerat. Alla europeiska
socialförsäkringar täcker samma grundläggande
risker. Alla socialförsäkringssystem omfattar allt
större delar av befolkningen. Det enda systemet i
Europa som jag skulle vilja säga har en annan
karaktär än de övriga är det brittiska systemet
eftersom det inte ger något skydd för uppnådd
levnadsstandard utan i stället är koncentrerat på
att tillgodose grundläggande levnadsnivå. Man har
också, ända sedan Beveridge tid, den fria
sjukvården. Men i övrigt är det slående hur systemen
liknar varandra. Om man läser om det nya spanska
pensionssystemet kan man tro att det handlar om det
nya svenska pensionssystemet. Det är bara det att
ersättningsnivån blir högre i Spanien. Jag tycker
synd om den spanska yngre generationen, som skall
betala avgifter för den höga ersättningsnivån.
Utvecklingen under de senaste decennierna är också
väldigt intressant. Hur har de olika nationella
systemen svarat på det som vi väl får kalla krisen i
lönearbetet, som bröt ut i det övriga Europa redan
under 1970-talet, efter oljekriserna? Vi lyckades
skjuta upp den fram till 1990-talet, men vi hade
också våra känningar. Redan på 1970-talet förstod
man att allt inte stod väl till med den äldre
arbetskraften. Det första kristecknet var just
bortrationaliseringen av den äldre arbetskraften.
Alla de europeiska socialförsäkringssystemen svarade
på samma sätt, nämligen med en utbyggd
förtidspensionering. Och de systemen liknar också
varandra väldigt mycket.
Krisen i lönearbetet är inte över än. Den krisen
och inte minst utvecklingen inom familjen har gett
upphov till nya försörjningsproblem. I det
sammanhanget ser man också hur de olika nationella
systemen svarar på samma sätt. Det är bara Sverige
som har svenska bostadsbidrag, men alla europeiska
länder har bostadsbidrag, och de ser ungefär
likadana ut. I alla länder blir det fler
skilsmässor, ensamhushåll och ensamföräldrar. Och,
minsann, i alla europeiska länder svarar man genom
att bygga ut bostadsbidragen och inte minst olika
bidrag till ensamföräldrar. Problemen är desamma,
och lösningarna blir också desamma.
Man kan titta på utvecklingen från fattigvård till
socialbidrag. Då ser man att den är väldigt likartad
i de olika europeiska länderna. I alla europeiska
länder har man nu inrättat ett system med generella
bidrag som skall garantera en grundläggande
försörjningsnivå. Och om man tittar på revenu
minimum i Frankrike, Sozialhilfe i Tyskland och
Income Support i England finner man att de är
uppbyggda på samma sätt. Och i alla länder gäller
också att de får allt större betydelse, eftersom den
gamla klassiska socialförsäkringen, som är knuten
till arbete, inte räcker till. När det gäller
pensionssystemen står praktiskt taget alla
europeiska länder också inför samma problem. Det
finns få barn, och livslängden ökar. Man måste
alltså reformera sina pensionssystem, och i det
avseendet har Sverige faktiskt lyckats. Alla
europeiska länder sitter och kämpar med sina
pensionssystem, men det finns ingenting svårare än
att ändra så att någon tas ifrån förmåner som redan
har utgått. De stackars fransmännen har ett helvete
med sina olika régimes för olika yrkesgrupper. En
del av dessa régimes är ju så otroligt förmånliga.
De som sitter med mer än 100 % i pensionsnivå kommer
aldrig att ge upp detta. Därför kan man inte få till
stånd en samordning. Men man strävar åt samma håll,
och problemen är desamma.
Ni har väl egentligen förstått vad som är mitt svar
på den här frågan. Vi fjärmar oss inte från
varandra, utan vi närmar oss varandra. De olika
europeiska socialförsäkringssystemen är i dag
varandra mycket mera lika än de var t.ex. omedelbart
efter andra världskriget. Och man ser samma
tendenser i alla system. Då kan man fråga sig vad
som är skälet till detta. Detta beror nämligen inte
på EU eller på någon typ av harmonisering. Det finns
ju ingenting som betraktas som så nationellt som
just socialförsäkringssystemen. Men vi blir ändå,
utan att vi medvetet samordnar oss, alltmer lika
varandra. Så är det. Varför är det så?
Jag talade ju om socialförsäkring och social
nödvändighet. Vi står ju faktiskt inför samma
försörjningsproblem. Det är på det sättet. Dessa
problem kräver en viss typ av lösningar, och de
kommer man fram till. Men naturligtvis kan inte
detta med social nödvändighet helt och hållet
förklara de likartade europeiska
socialförsäkringssystemen. Den andra delen av
förklaringen till likheten är att det i hela Europa
finns en väldigt stark och stabil välfärdstradition.
Den är djupt kulturellt och politiskt rotad. Den
finns där. Den är en del av Europa.
Svaret på den första frågan om vi närmar oss eller
fjärmar oss är att vi närmar oss varandra. Mitt svar
på den andra frågan om varför det är på det sättet
är dels att vi står inför samma försörjningsproblem,
dels att det finns en gemensam europeisk normativ
tradition på det här området.
Jag höll tiden ganska bra, inte sant.
Ordföranden: Det var alldeles utmärkt. Tack för det,
Anna!
Jag tänkte släppa in två personer från utskottet.
Sedan bryter vi för lite kaffe. Efter det kan vi
fortsätta diskussionen.
Först är det Ulla Hoffmann. Varsågod!
Ulla Hoffmann (v): Tack, fru ordförande! Jag fick i
och för sig till största delen svar på min fråga
just om detta med samordningen, om vi omedvetet hade
samordnat oss. Det skulle ju egentligen betyda att
det finns en global lösning när det gäller detta med
social nödvändighet. Så kan jag inte riktigt se det.
Verkligheten säger mig att det kanske inte är på det
sättet.
Jag skulle vilja veta varför inte England är
inordnat i det här systemet. Varför löser inte
England sin sociala välfärd på samma sätt som vi?
Ulf Kristersson (m): Det här var mycket intressant.
Det ena svaret var att vi närmar oss varandra. Det
andra svaret är att vi står inför samma problem och
att vi står på samma historiska grund. Då är min
fråga: Har vi också en gemensam riktning? Skalar vi
av våra respektive kanter, och närmar vi oss därmed
varandra genom att de ursprungliga olikheterna blir
allt mindre tydliga? Eller kan man säga att det
finns något slags gemensam färdriktning i de olika
systemen?
Ordföranden: Anna Christensen kan få svara på dessa
frågor innan vi bryter. Varsågod!
Anna Christensen: Det är också en fråga som jag har
grubblat över. Varför ser det brittiska
socialförsäkringssystemet annorlunda ut än de övriga
europeiska socialförsäkringssystemen? Det är ju vid
det här laget ganska längesedan Beveridge levde och
Beveridgemodellen uppkom, och det kan inte förklara
att det engelska socialförsäkringssystemet
fortfarande är så inriktat på grundläggande
levnadsnivå och att arbetslöshetsersättningen och
socialbidraget utgår med exakt samma belopp. Enda
skillnaden är att socialbidraget är inkomstprövat,
vilket inte arbetslöshetsersättningen är.
För att man skall få en riktig överblick över det
engelska systemet skall man ju se den statliga
socialförsäkringen i förening med andra sociala
förmåner. England lägger ned väldigt mycket på
bostadsbidrag. Det är det land i Europa som lägger
ned mest på bostadsbidrag. Det landet har sedan
krigsinvalidernas tid haft generösa
invalidpensioner, och man har också ett frikostigt
socialbidrag. På många sätt är det mer frikostigt än
det svenska. Men jag kan inte riktigt förklara
varför inkomstbortfallsprincipen, som ju är helig i
Sverige, Tyskland och Frankrike, inte har slagit
igenom i det brittiska systemet. Jag kan inte
förklara det. Men man kan konstatera att det är en
klar skillnad i det avseendet.
Sedan var det den andra frågan om den gemensamma
riktningen, om kanterna, så att säga, håller på att
slipas av, så att vi på det sättet blir mer lika
varandra. Låt oss ta och jämföra med den svenska
modellen. Vi brukar säga att vi har en universell
försäkring. Den är inte alls så knuten till arbete
som Tysklands Arbeiterversicherung. Man kan titta på
den svenska försäkringen. Visst tillhör alla lagen
om allmän försäkring, men man får inte ut någonting
om man inte har arbetat. Visst är den tyska
sjukvårdsförsäkringen ursprungligen knuten bara till
lönearbetet, men vid det här laget har man gjort så
många tillägg att 97 % av den tyska befolkningen
omfattas av det allmänna sjukvårdssystemet. Det är
alltså ett ganska tydligt exempel på att man utgår
från olika modeller, men sedan modifierar man dessa
modeller, så att man hamnar på nästan samma plats.
Vi kan tala om skillnader. Jag tycker att de
tydligaste skillnaderna, som man kan se nu, är att
det tyska, holländska och även det brittiska
socialförsäkringssystemet fortfarande är mycket mera
uppbyggt kring familjen medan det svenska har gått
längst i individualisering. Men riktningen är
densamma.
Sedan skall jag i det här sammanhanget ta upp en
annan fråga som kan bli viktig i framtiden och där
det fortfarande finns påtagliga skillnader. Det
gäller i vilken utsträckning den delen av
befolkningen som inte är lönearbetare omfattas av
sjukförsäkring, pensionsförsäkring etc. I Sverige är
det i princip samma regler. Våra egenföretagare är
t.o.m. med i arbetslöshetsförsäkringen. Det är de
inte någon annanstans. I de övriga systemen tillhör
egenföretagarna systemen delvis men inte helt och
hållet. I det avseendet finns det alltså fortfarande
påtagliga skillnader, men tendensen är att man
upptar alltfler av dem som inte är lönearbetare. Så
även om det fortfarande finns stora skillnader är
riktningen densamma.
Claes Tenggren: Jag skulle vilja peka på att det
faktiskt finns ett gemenskapsdokument som handlar om
att de sociala trygghetssystemen skall närma sig
varandra, och det är ett dokument från 1992. Det är
en rekommendation av rådet, och där har
medlemsstaterna enat sig om att för varje gren som
är traditionell inom socialförsäkringen ange de mål
som bör gälla för förmåner enligt de här olika
systemen. Dokumentet är från 1992, men jag tror att
det fortfarande har mycket stor giltighet. Det kan
vara intressant läsning.
Ulla Hoffmann (v): Det som Anna Christensen tog upp
var mycket viktigt. Jag skulle vilja att hon
utvecklade det. I Sverige ser vi kvinnan som en
enskild individ i ekonomiskt hänseende medan man, om
jag förstår det rätt, i Tyskland, Holland och
England har familjen som den minsta enheten. Hur är
färdriktningen inom EU-länderna när det gäller
detta? Ser man det som vi gör i Sverige, eller
håller man på att likrikta sig i stil med den tyska,
holländska och engelska modellen?
Anna Christensen: Det går i riktning mot
jämställdhet mellan könen. Men, som sagt, det är
inte lätt att ändra i socialförsäkringssystemen. Jag
var senast i somras nere i Tyskland på en stor
konferens. Där träffades alla dessa olika
kvinnogrupper. De är många och har skilda
uppfattningar. Det var kvinnor utan barn och gifta
kvinnor med barn. Socialförsäkringssystemen är ju
oerhört tröga. Men nu börjar man även att få problem
i det familjeorienterade Tyskland. Även där skiljer
människor sig, och hur skall man göra med ett
socialförsäkringssystem som är uppbyggt på det
livsvariga äktenskapet och änkepensioner? Det kan ju
bli två änkor. Då får de dela, och då blir det för
lite att leva på. Det uppstår alltså problem, men
det är väldigt svårt att ändra på detta. Men
riktningen går helt klart åt det här hållet i
Holland och även i England. Men i England kan en
mamma med minderåriga barn fortfarande uppbära
ganska hyggliga engelska Income Support utan att stå
till arbetsmarknadens förfogande till dess att
barnen är cirka sju år. Man anser att det är rimligt
att mamman stannar hemma hos sina barn så länge.
Man tror alltid att det bara är Tyskland som är så
familjeorienterat, men Beveridges system var mycket
starkt familjeorienterat. De dragen finns kvar, men
riktningen går åt det här hållet. I det här
sammanhanget måste man säga att EU har haft
betydelse. Unionen och EG har ju inte haft någon
särskild betydelse för hur socialförsäkringssystemen
ser ut annars, men artikel 119 och domstolens
oerhört djärva praxis på basen av artikel 119 har ju
tvingat t.ex. England att ändra sina pensionssystem.
Där är man egentligen bara glad. Det är ju så tokigt
det här systemet med att kvinnor pensioneras när de
är 60 år och män när de är 65 år. Tro inte att det
beror på någon idé om att kvinnor är svagare eller
någonting sådant! Det beror på att hustrun
statistiskt sett är ett antal år yngre än sin man,
och av försörjningsskäl ville man att de skulle
pensioneras samtidigt. Det var när den manliga 65-
åriga engelska pensionären inte skulle få
hustrutillägg för sin 60-åriga hustru innan hon hade
blivit 65 år som kvinnoorganisationerna i England
gick ut och sade: Sänk pensionsåldern för kvinnor
till 60 år, så att det här paret får en anständig
försörjning! Man skall alltså inte ha några
förutfattade meningar om varför systemen ser ut som
de gör. Men det här är ett tokigt system. Det är
bara så svårt att ändra på det. Vad säger då alla
kvinnor som hade räknat med det här? Men nu blir man
alltså tvungen att göra det när det gäller
avtalspensionerna. EG-domstolen har i Barberfallet
fastslagit att det är olagligt med olika
pensionsåldrar, och eftersom avtalspensionerna är
samordnade med det offentliga pensionssystemet måste
man också ha med det offentliga.
Lotta Westerhäll: Vi har här exemplifierat med flera
åtgärder som har vidtagits under årens lopp för att
samordna de nationella socialförsäkringarna, men det
finns ytterligare några: sådana som ligger på det
socialpolitiska EU-området och också sådana som
kräver nationell politisk vilja för att genomföras.
Tidigare nämndes förenklingen av
samordningsförordningen 1408. Den kommer säkerligen
på sikt att underlätta - det är i varje fall
förhoppningen - en samordning mellan de nationella
systemen. När det gäller de konvergenssträvanden som
1992 syntes i det här dokumentet är det klart att
man formulerar vissa gemensamma mål. Och man
uppsätter en viss tid. Innan man har kommit fram
till ett visst år skall man ha nått vissa mål. Hur
effektiva de målsättningarna egentligen är kan
diskuteras.
Vidare har man i rent vetenskapliga sammanhang lekt
med tanken på att man skulle ha en fiktiv sextonde
stat som i dag ännu inte existerar, och det skulle
finnas ett socialförsäkringssystem som gällde för
denna sextonde stat. Sedan skulle den enskilde kunna
välja om hon eller han ville ha det
socialförsäkringssystem som de olika reglerna i
förordningen 1408 utvisar eller den sextonde statens
system. Den socialpolitiska strävan med detta var
att de försäkringssystem, framför allt i södra
Europa, som resursmässigt låg betydligt lägre än
systemen i norra och nordvästra Europa skulle höjas.
Man har också arbetat teoretiskt med något som man
har kallat för the social snake, den sociala ormen
som ringlar sig uppåt osv.
Det är väl bra att man jobbar på det
socialpolitiska området, men jag tror också att
väldigt mycket kommer an på de nationella staterna
och den politiska vilja som man visar där för att
verkligen få till stånd en integration. Jag tycker
att det blir påtagligt när det gäller t.ex.
Öresundsregionen. Vi vill att det skall vara en ökad
rörlighet över sundet. I det fallet är vi väldigt
integrationsvänliga och tänker oss alla barriärer
som kan förefinnas för att minska den här
rörligheten. Vi vill alltså ta bort de barriärerna.
På ett sätt skulle man kunna säga att om man vore
riktigt integrationsvänlig skulle detta gälla hela
EU och inte bara där vi för tillfället har något
intresse.
Om man väljer Öresundsperspektivet tror jag att man
kan göra mycket inom ramen för det rådande systemet,
dvs. att man även fortsättningsvis vidhåller
samordnings- och koordineringstanken och inte i
första hand bygger på harmonisering. Givetvis kan
man säga att det är upp till Danmark och Sverige att
försöka stifta så likartade lagar som möjligt på
socialförsäkringsområdet om det nu är så att man
vill åstadkomma det här. Men man kan också komma
vidare lite grann genom t.ex. konventioner. Och vi
har ju nordiska konventioner. Man får ha sådana
konventioner som inte strider mot, som det står,
principerna och andan i förordningen 1408. Det
innebär att de får vara mycket fördelaktigare än
förordningen bara de inte diskriminerar andra EU-
medborgare.
Det är också intressant att studera hur man har
gjort i vissa områden, som t.ex. vid gränserna
mellan Holland, Belgien och Luxemburg osv. Där är
det en otrolig rörlighet över gränserna. Man har
försökt överbrygga barriärer som har upplevts som
frustrerande. Inte minst har man arbetat med en
gemensam organisation och gemensamma
informationscentraler osv. för att underlätta
migration och integration på det här området.
Jag stannar där.
Ordföranden: Tack för det! Då bryter vi för en paus
på ungefär 20 minuter. Kl. 10.20 ses vi här inne
igen.
Förhandlingarna återupptogs kl. 10.25.
Bo Könberg (fp): Jag tyckte att den genomgång som
Anna Christensen gjorde var mycket intressant. Jag
har bara ett par detaljfrågor.
Det är klart att det finns skillnader även om det
är harmoniserat. En sådan som jag tror att du inte
nämnde är att våra danska vänner valde en helt annan
väg än ATP för att lösa sin standardpension.
Anna Christensen: De har ju ett skattefinansierat
system.
Bo Könberg (fp): Den fråga jag tänkte ställa var
närmast hur du ser på det föreslagna nya brittiska
systemet. Är det i riktning mot harmonisering, eller
bidrar det till att hålla britterna utanför
huvudfåran i Europa?
Anna Christensen: Såvitt jag förstår stundar inte
några särskilt stora eller genomgripande
förändringar i det brittiska systemet. Det är inte
tal om att gå över till det europeiska
standardskyddet. Det som har väckt mest
uppmärksamhet under senare år är väl förändringarna
i socialbidraget. Man har slagit ihop socialbidraget
med arbetslöshetsförsäkringen och skapat det s.k.
Job Seekers´ Allowance. Det som nu är allra mest
brännande är ändringarna i socialbidraget som skall
göra det lite svårare för ensamstående kvinnor att
vara hemma med sina barn. Men såvitt jag förstår
planeras det inte några stora förändringar. Man kan
alltså inte se någon tendens att det brittiska
systemet skulle närma sig det europeiska systemet.
Ronny Olander (s): Fru ordförande! Med tanke på att
tiden går fort under den här hearingen skall jag
ställa en fråga av ja- eller nej karaktär till Anna
Christensen. Du talade om att de europeiska länderna
har likartade problem när det gäller demografi och
socialförsäkringssystem. Vi har ungefär samma
färdriktning. Talade du i det sammanhanget också om
de elva ansökarländerna? Har de samma karaktär och
inriktning?
Anna Christensen: Nej, det gjorde jag inte, dels
därför att jag inte är tillräckligt bekant med dem,
dels därför att socialförsäkringen är så väldigt
beroende av den nivå som man har kommit fram till i
den industriella utvecklingen. Som jag sade är
socialförsäkringen ett barn av industrisamhället och
lönearbetet. I länder som fortfarande är präglade av
jordbruksarbete ser det inte alls likadant ut.
Portugal och Grekland är de två fattigaste av de
nuvarande medlemsländerna. Socialförsäkringssystemen
ser där ganska annorlunda ut. Däremot har man i
Spanien och i Italien den vanliga europeiska
modellen. Jag talade inte om de nya länderna, och
jag tror att det blir en helt annan typ av problem
där.
Lennart Klockare (s): Jag funderar ändå över de nya
länder som är aktuella i samband med utvidgningen av
EU. Vad kommer denna att innebära med tanke på att
välfärden ser olika ut i de enskilda länderna? Kan
det innebära att man använder socialförsäkringen som
ett konkurrensmedel, där arbetskraften rör sig mot
länder med en god välfärd? Eller kan det också få
effekten att arbetsgivarna flyttar till länder där
välfärden inte är lika väl utbyggd och där kostnader
för välfärd osv. blir lägre, dvs. att man använder
detta som en konkurrensmetod? Ett enskilt
medlemsland i EMU kan ju inte devalvera, men det kan
kanske använda socialförsäkringarna som ett
konkurrensmedel för att locka till sig arbetskraft.
Anna Christensen: Vi har ju redan det här problemet.
Om man kommer till en tysk byggarbetsplats så kommer
man att finna att en väldigt stor del av dem som
arbetar där är self employed, alltså s.k.
egenföretagare från Polen. Detta med att flytta
produktionen till länder där framför allt
arbetskraften är billigare - det är trots allt
lönenivån som betyder allra mest - det problemet har
vi redan.
Du ställde också en specifik fråga om detta med att
konkurrera med låga socialförsäkringsavgifter och om
det kan bli ett sätt att dra till sig
arbetstillfällen och arbetsuppgifter. Ja, den risken
finns naturligtvis, och det här är ju en väldigt
viktig fråga. Vi har nu ett läge där kapitalet är
absolut rörligt. De stora företagen kan flytta på
sig i enlighet med sin logik. Det är inget fel med
det. De tittar på kostnaderna. Men de är helt
rörliga.
Den europeiska arbetaren är inte rörlig. Vi må
bygga ut 1408 hur mycket som helst; kvar står
språket. Man kan inte flytta fritt med familj och
barn till ett annat land. Den uppsagde
Volvoarbetaren kan inte flytta till Gent med sin
förvärvsarbetande hustru och sina barn som går i
skolan och bygga upp ett likvärdigt socialt liv där.
Detta är en ojämnhet: Kapitalet kan röra på sig, men
arbetaren kan inte röra på sig. Det är arbetaren som
har ett fosterland, tvärtemot vad Marx trodde. Han
kan inte röra på sig.
Det här har, tycker jag, skapat ett ojämnt
styrkeförhållande. Välfärdsstaterna är ju så
nationella. Inte minst den svenska välfärdsstaten är
ju oerhört nationellt inriktad, medan däremot
företagarsidan är helt internationell. Jag tror att
inom de närmaste decennierna så kommer vi nog att få
se att de europeiska välfärdsstaterna sammansluter
sig och kanske blir tvungna att vara lite
solidariska med varandra och inte bara med sina egna
medborgare för att skapa den rätta balansen. Det
skall alltså vara en balans. Vi har dynamiken så att
säga i kapitalet, men mot detta skall då ställas
välfärdsstaten, som jag tror är nödvändig för att
upprätthålla stabilitet på lång sikt. Jag tror att
det kommer att bli det mest spännande som vi kommer
att få se, och det kommer inte att handla om några
direktiv, tror jag, utan om att de europeiska
välfärdsstaterna börjar se vad man skall göra.
Tyskland har börjat. Jag tycker att vi skulle hänga
på.
Bjarne Almström: Jag tänkte bara göra en väldigt
kort kommentar till det här att konkurrera med
arbetsgivaravgifter. I det här
koordinationssystemet, 1408, skall man vara
försäkrad och betala avgifter i det land där man
arbetar, och så finns det möjligheter att sända ut
arbetstagare, eller sig själv om man är
egenföretagare, till ett annat land för att arbeta
där och då betala arbetsgivaravgifter från
utsändningslandet, alltså hemlandet. Även om volymen
kanske inte är så där våldsamt stor finns det ändå
betydande motsättningar mellan medlemsstaterna om
vad som är acceptabelt och när man kan vara utsänd.
Det är alltså så att man kan skicka personer från
länder med låga arbetsgivaravgifter att arbeta i
länder med högre, vilket inte ses särskilt positivt
där. Där finns det en del motsättningar.
I Sverige ser vi det inte riktigt på det sättet.
Däremot har vi inte alldeles lätt att hantera dem
som vill bo i Sverige och arbeta i Danmark och
företag som vill ha sin personal stationerad i
Danmark och boende i Sverige för att dra fördel av
de låga danska arbetsgivaravgifterna.
Alf Eckerhall: Jag vill knyta an lite grann till
Lennart Klockares fråga, kanske på ett lite
annorlunda sätt.
När vi i vårt land - och kanske är det så i andra
länder också - talar om socialförsäkringar etc.
tänker vi väl huvudsakligen på förmånssystemen och
vilka förmåner som ges. Detta gäller även Anna
Christensens anförande, som jag uppfattade det. En
viktig fråga tycker jag ändå är betalningssidan.
Vi är ju när det gäller våra personliga
försäkringar vana vid att det skall vara kongruens
mellan den risk vi tecknar försäkringen för och
avgiften till försäkringen. Annars vänder vi oss
till ett annat försäkringsbolag som iakttar sådan
kongruens. I vårt land har vi ju inte följt det där
så noga, utan tvärtom har vi, tycker jag, gömt stora
kostnader i avgifter som inte har varit möjliga att
påverka. Det tror jag är till skada. Nu har det ju
skett en del ändringar, men dem har man ändrat
tillbaka igen. Om vi tar sjukförsäkringen t.ex.
skulle vi före den första eller andra Hagarundan
betala den själva. Sedan blev den så att säga
gratis, och sedan infördes en egenavgift igen som nu
är avskaffad.
Men det fanns heller inte någon kongruens mellan
avgifterna. De togs ut dubbelt upp jämfört med vad
det kostade. Jag skulle gärna vilja be om en
kompletterande synpunkt från Anna Christensen på den
här punkten om hur viktigt det här är och om de
skillnader som finns. Vi vet ju att man ofta i andra
länder tillämpar en fifty-fifty-princip, så att man
har egenavgifter till hälften. Detta har en
pedagogisk uppgift; i varje fall säger man det i
andra länder när jag har frågat om detta. Därför
skulle jag vilja att du tar upp dels fördelningen,
dels att man ligger rätt i nivå, så att det inte
blir stora överuttag som vi har haft i våra
försäkringar där pengarna har använts till något
annat ändamål. Då kan man förlora tilltron i viss
mån till försäkringen.
Lennart Klockare (s): Jag hade bara en kort
följdfråga till Anna Christensen. Anna säger att det
nog kommer att lösa sig så att det blir en bättre
balans inom socialförsäkringarna, om jag uppfattade
det riktigt. Det skulle innebära att de nordiska
länderna, som har en relativt väl utbyggd
försäkringsverksamhet måste försämra den medan andra
så att säga förbättrar sig, och så möts man
någonstans i mittskiktet. Till det kommer då att
man, om man vill ha trygghet, måste ha kollektiva
avtalslösningar eller privata alternativ i större
omfattning. Var det så du menade?
Anna Christensen: Vad gäller den första frågan om
finansieringen av försäkringssystemen: Hade jag haft
mer än tio minuter på mig så skulle jag ha sagt
någonting om detta, för det är ju en viktig fråga.
Det är ju riktigt, som vi hörde nyss, att våra
svenska socialförsäkringsavgifter i grunden mera
liknar en typ av skatt, dels därför att de inte
hålls avskilda från andra medel när de når
statsmakterna, dels därför att t.ex. avgifter tas ut
även på lönedelar som inte ger någon rätt till
förmåner. Det sker alltså en omfördelning.
Då är det ganska intressant att jämföra med låt oss
säga det tyska systemet, där man ju från början har
haft en sträng ekvivalensprincip. Det var en ren
slump att det blev så. Jag kan berätta att den
berömde Bismarck ville ha en allmän ålderspension
finansierad av tobaksskatten, men han fick inte
igenom det på det politiska planet. Därför blev det
som det blev, och därför säger man att det tyska
systemet är uppbyggt på ekvivalensprincipen och
ligger närmare den privata försäkringen.
Men tendensen i det tyska systemet, liksom i det
franska systemet, är att det sker allt större
utjämningar och att skatteinslaget blir större. Det
tyska systemet har i dag mycket större
omfördelningseffekter än vad det hade under perioden
omedelbart efter andra världskriget. Tendensen i de
här gamla systemen, som alltså har byggt på
ekvivalensprincipen, är utan tvivel att de får ett
större fördelningsinslag. Bostadsbidrag och sådant
där spelar ju också en allt större roll, och
Tyskland måste snart införa en grundpension. Det går
inte att låta folk leva på Sozialhilfe. Tendensen
går alltså i den riktningen.
Sedan går jag över till vad du sade om delade
avgifter. Ja, det är ju på många sätt ett sunt
system. Hur man än vrider och vänder på det så är
det ju alltid produktionen som måste betala
socialförsäkringen, och i det långa loppet blir ju
arbetstagarna inte fattigare därför att en del
avgifter läggs på dem. Så där har jag inga idéer om
att: Nej, så orättvist mot arbetstagarna, eller att
det skulle vara en social försämring. Det är en
fråga om någonting helt annat.
Jag går då över till den andra frågan. Nja, jag
uttryckte mig nog inte riktigt klart. Är det så att
man skall skapa så att säga en bättre
förhandlingsposition i förhållande till kapitalet;
skall man då förhandla sig fram så måste det bli
någon typ av miniminivåer. Vi kan inte förhandla oss
fram till ett pensionssystem som ger lika enorma
förmåner som det franska pensionssystemet till de
gynnade. Det är en helt omöjlig tanke. Det blir
någon typ av miniminivå. Det är ju ingenting som
hindrar ett visst land att hålla en högre nivå, men
man får då också ta de konsekvenser som kan följa
när det gäller hur företagen väljer att investera.
Jag tror att det här kan vara en nyttig erfarenhet
för Sverige, som är en välfärdsstat, men alltid har
varit en välfärdsstat med så att säga ett dubbelt
ansikte. Den bortvända sidan har varit den enormt
framgångsrika exportindustrin som har finansierat
välfärden. Man får vara realistisk och se att de här
sakerna hänger ihop, men det gäller att skapa en
rimlig förhandlingssituation, och den är inte rimlig
när företagsamheten flyttar på sig och
socialförsäkringssystemen är strikt nationella och
så att säga inte samordnar sig i den här
förhandlingssituationen.
Margit Gennser (m): Det är så länge sedan jag
begärde ordet, så en del har väl sagts sedan dess.
EU har ju ett mål, och det är konvergens.
Konvergens innebär egentligen att vi tar bort
olikheter och skapar likhet. Konkurrens - det kan
vara med pris, men det gäller i lika hög grad
institutionell konkurrens - är det som skapar
dynamik. Är det inte risk då, ifall man arbetar
mycket med så att säga juridiskt arbete för att
skapa likhet, att vi får mindre av institutionell
konkurrens och då mindre av dynamik, som jag förstår
att Europa behöver med den mycket stora arbetslöshet
som vi har. Därför skulle jag också vilja fråga: Är
det egentligen inte så att all utveckling har
kännetecknats av att man både imiterar och fjärmar
sig? Jag tycker kanske att det har blivit lite för
mycket betoning på att socialförsäkring,
skattesystem osv. likformas. Det gäller också att de
skiljer sig åt så att det kommer fram innovationer
osv. Därför borde egentligen frågan vara: Hur skall
vi undvika en konvergens som skadar dynamiken?
Anna Christensen: Ja, jag är ju inte den som brukar
tala om att vi skall sätta upp stora kommittéer osv.
för att till varje pris samordna. Vad jag talade om
är ett närmande som har skett utan någon formell
samordning och som jag tolkar på det sättet att
samma problem får likartade lösningar, särskilt om
det finns en gemensam normativ tradition. Om du
menar att också institutionella ordningar, t.ex. en
väldigt låg socialförsäkring, skulle vara en typ av
institutionell konkurrens som också måste uppmuntras
liksom all annan konkurrens, då håller jag inte med
dig. Det är riktigt att det ligger en dynamik i
konkurrens, men mot denna dynamik, som ju verkligen
är viktig, skall också stå säkrandet av
försörjningen. Det är någonting annat. Det är ett
motstående mål. Jag tror inte att konkurrens där,
alltså konkurrens om den lägsta, mest
företagsvänliga nivån, leder till några goda
effekter på lång sikt. Tvärtom gäller det just att
finna balans mellan den dynamiska marknaden, som
alltså skapar välståndet, och social stabilitet
eller social rättvisa - vilket man nu vill kalla
det; jag tycker att de ligger nära varandra - som
också måste garanteras för att denna dynamiska
marknadsekonomi skall hålla på lång sikt.
Margit Gennser (m): Jag skall ta upp ett praktiskt
problem som vi två känner till. Vi kommer ju från
Skåne, och där har vi ju problemet med gränsgångarna
mellan Helsingborg och Helsingör, Malmö och
Köpenhamn osv. där vi har olika pensionssystem. Då
har en del landstings- och kommunalmän sagt att vi
måste ha en särlagstiftning för Öresundsregionen,
men det verkar lite opraktiskt. Varför kan man inte
i stället säga att danskar som bor i Sverige eller
tvärtom - de som väljer att bo på ett ställe och
arbeta på det andra - kan få välja system? De får
välja och sedan är det valt. Man skall alltså inte
kunna utnyttja skillnaderna direkt, men man får göra
ett långsiktigt val. Då hade vi kommit bort från de
här problemen och hade naturligtvis också kunnat
anpassa lönerna till detta. Det kan vara
besvärligare när det gäller t.ex. skolfrågor, men
det skulle säkert gå att lösa. Vi har löst det t.ex.
i yrkesutbildningen.
Det finns andra sätt att göra det. Schweizarna hade
tidigare sina gränsgångare, alltså arbetskraft som
kom utifrån. Det var därför landet inte gick med i
EES. När man åkte hem som portugis, spanjor eller
vad det nu var tog man sin pensionspott med sig hem,
och så var det ett avslutat kapitel, både för
Schweiz och för dem som flyttade hem som då kunde
investera i nytt hus, nytt företag eller en
pensionsförsäkring.
Anna Christensen: Jag som numera är från Skåne
känner ju till de här skillnaderna mellan det danska
och det svenska systemet, och det är ju enorma
skillnader, just därför att den danska
socialförsäkringen alltid har varit
skattefinansierad och inte avgiftsfinansierad.
Jag måste säga att jag å ena sidan inte har så
grundliga kunskaper så att jag kan ta ställning till
någon teknisk lösning. Å andra sidan ser jag det här
som någonting mycket lovande. Hur har olika
europeiska samordnade lösningar kommit fram, om inte
genom att man har tvingats lösa praktiska problem på
ett vettigt sätt! Grunden för hela den underbara
1408 är ju de bilaterala överenskommelser som
träffades mellan olika länder för att lösa de
praktiska problemen. Men jag håller med om att man
faktiskt måste tänka igenom det här så att det inte
blir någon fånig typ av social shopping så att säga,
för det tror jag inte heller - även om det är
strategiskt - främjar utvecklingen av vare sig
näringsliv eller välfärd på lång sikt. Det kommer
inom ett antal år. Nu är bron snart färdig. Det blir
underbart, men det kommer att accentuera de här
problemen. Men jag är inte tillräckligt kunnig och
insatt för att nu kunna säga på vilket sätt vi skall
lösa det här tekniskt.
Kerstin-Maria Stalin (mp): En sak som vi faktiskt
inte har berört alls är de studerande. Där är jag
lite nyfiken på hur likheter och olikheter ser ut
samt närmande och fjärmande vad beträffar studerande
och socialförsäkringar.
Anna Christensen: Ja, något vet jag om det. Det som
ofta innebär problem är ju sjukförsäkringen, och det
har aldrig varit något problem i det svenska eller
det brittiska systemet, därför att alla som är
bosatta i landet omfattas. Däremot har det ju varit
problem i de system där från början bara den
arbetande befolkningen var med. Men nu har ju alla
europeiska system inordnat också de studerande i den
obligatoriska sjukförsäkringen. Om svenska studenter
reser till Tyskland eller Frankrike tar de ju, under
en kort tid i alla fall, sin svenska försäkring med
sig, men annars tillhör man alltså sjukförsäkringen.
Ett stort och gemensamt problem kommer ju att bli på
vilket sätt man i pensionshänseende skall värdera
studier, och där ser man ju också gemensamma
tendenser i många länder. I det tyska systemet har
ju studiemedelsår givit pensionspoäng, och vi skall
ju införa det i vårt nya pensionssystem, även om det
inte är klart.
Mitt svar på frågan är att eftersom en allt större
grupp av befolkningen under en allt längre period av
livet faktiskt är studerande måste den frågan lösas.
Den är löst när det gäller sjukvårdsförsäkringen.
Sedan kommer vi nog att få se olika lösningar när
det gäller först och främst pensionerna, men kanske
också a-kassa.
Claes Tenggren: Jag vill bara göra ett litet tillägg
till vad Anna Christensen sade här. När det gäller
förordning 1408 har rådet ganska nyligen antagit ett
förslag som innebär just att studenter blir en del
av samordningssystemet och alltså kommer att
omfattas av förordning 1408.
När det gäller studenter kan man väl säga följande:
Lagtekniskt sett när det gäller samordning har man
infört en definition av vilka personer som kan anses
som studenter. Om de är försäkrade kan de alltså
utnyttja samordningsreglerna. Flera system omfattar
personer som studerar även om de så att säga inte är
definierade som studenter. De är, som Anna
Christensen säger, redan en del av 1408, men den här
specifika gruppen för vilken det krävs en definition
omfattas alltså nu av det här förslaget som nyligen
har antagits av rådet.
Anna Christensen: Ja, visst är det så att de allra
flesta omfattades tidigare. Det räcker ju att vara
med i någon av de här försäkringarna, och de flesta
studenter brukar vara skyddade i försäkringen för
olycksfall i arbetet. Det har de alltid varit i
Tyskland t.ex., inte bara sådana som går på
yrkesutbildning, utan alla som studerar täcks av den
försäkringen.
Claes Tenggren: Om man tar det svenska systemet så
är ju alla försäkrade som är bosatta här. Vi skiljer
inte på om de studerar eller inte. I andra länder
har man särskilda system för studenterna. Problemet
är just hur man samordnar försäkringarna om de
tillfälligt vistas i ett annat land, och den frågan
har nu i viss begränsad mån lösts, framför allt vad
gäller rätten till sjukvårdsförmåner. Detta har
skett genom att studenter kommer att omfattas av
förordningen 1408.
Willy Söderdahl: Jag har en fråga som gäller
kostnaderna för socialförsäkringssystemen. Om nu
systemen närmar sig varandra borde ju kostnaderna
göra det samma. Jag undrar: Är det så att vi har en
jämförelsevis hög kostnad, och har i så fall övriga
medlemsländer kostnadsökningar att vänta eller är
det vi som måste sänka våra kostnader? Ser man några
linjer i kostnadsutvecklingen bland medlemsstaterna?
Anna Christensen: Om man tittar på de här olika
uppställningarna - det finns en uppställning i det
senaste numret av The Economist - är ju det vanliga
att Tyskland kommer högst. Tyskland är uppe i 42 %
nu. Under kommer de övriga europeiska länderna som
ligger ganska nära varandra, och sedan kommer
Storbritannien som ligger betydligt lägre.
Nu skall man vara väldigt försiktig när man läser
de här sammanställningarna. För det första måste man
ju beakta om sjukvårdsförsäkringen ingår i
socialförsäkringsavgifterna eller inte. Det gör den
i Tyskland och är en väldigt stor del av
sjukförsäkringen, men inte i Sverige och inte i
Storbritannien. Sedan måste man också beakta om
utgående socialersättningar beskattas eller inte
beskattas. Så egentligen är det svårt att verkligen
jämföra vilken som är högst och vilken som är lägst,
men den grova bilden är ju att Tyskland brukar komma
först i de här uppställningarna. Sverige ligger
någonstans under. Skillnaderna mellan Frankrike,
Tyskland, Sverige, Holland, Spanien, Italien etc. är
inte särskilt stora, men sedan kommer Storbritannien
betydligt lägre. Men där har man hela
sjukvårdssystemet utanför socialförsäkringen, och
man har mycket höga utgifter för income support,
bostadsbidrag och andra typer av
inkomstförstärkningar till lågavlönade familjer, som
går helt utanför socialförsäkringssystemet.
Det är också det land som har mest privata
försäkringar och företagsanknutna pensionssystem. Vi
följs åt, men Storbritannien har hunnit klart
längre.
Ordföranden: Då avslutar vi denna del och går vidare
till Per Lundborg som har möjlighet att ge oss ett
litet anförande. Per Lundborg är representant från
FIEF, Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk
Forskning. Han skall närma sig den fråga som har
varit uppe lite till och från och gäller
utvidgningen.
Per Lundborg: Jag skall tala en del om
konsekvenserna av utvidgningen av EU och det faktum
att arbetskraften i de elva potentiellt nya
medlemsländerna kommer att få fritt tillträde till
den europeiska arbetsmarknaden inklusive den
svenska. Jag kommer i ganska hög grad också att tala
om de inhemska svenska regleringarna som i det här
sammanhanget har en stor betydelse för omfattningen
av den invandring som vi kan förvänta oss.
Låt mig först säga att dessa elva medlemsländer
kommer att få tillgång till de fyra friheterna - fri
rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri
rörlighet för kapital och fri rörlighet för
arbetskraft. Av dessa fyra friheter är de tre
första, dvs. handel, tjänster och kapitalrörelser,
tämligen okontroversiella, eftersom det är ganska
lätt att visa att om vi tillåter t.ex. fri handel
får vi förbättringar av välfärden i båda de länder
som det handlar om. Detsamma gäller kapital och
tjänster. Det är mer kontroversiellt om fri
rörlighet för arbetskraft har positiva effekter för
enskilda länder. En sak törs vi säga, och det är ett
väldigt viktigt faktum, nämligen att om vi tillåter
arbetskraften från de nya medlemsländerna att röra
sig till EU kommer den sammantagna
bruttonationalprodukten i de elva medlemsländerna
och i EU att öka till följd av detta. Det tror jag
att vi vågar säga. Däremot vågar vi inte säga om
enskilda länder nödvändigtvis tjänar på det hela.
Ännu mindre vågar vi säga att olika grupper i dessa
länder tjänar på det.
I den allra enklaste nationalekonomiska modellen
för migration kommer fri arbetskraftsinvandring att
leda till en förhöjning av bruttonationalprodukten.
Men detta är egentligen inte ett speciellt robust
resultat, utan gör man lite ändrade antaganden kan
man få andra resultat. Om fri rörlighet kommer att
ha en positiv eller negativ effekt på svensk BNP
tror jag inte att någon egentligen vågar säga. Men
trots allt, som jag sade från början, vet vi att BNP
i länderna sammantaget kommer att öka, och det
tycker jag är ett väldigt viktigt argument och ett
starkt argument för att vi skall ha en positiv
grundhållning i fråga om detta.
Jag skall börja med att tala lite grann om vilken
potential som det finns för invandring. Då måste man
ha klart för sig att det är vissa faktum som är
mycket väsentliga för att vi skall få se en stor
arbetskraftsrörlighet från ett land till ett annat.
Det allra viktigaste i detta sammanhang får man nog
ändå säga är att det skall finnas stora
reallöneskillnader för att vi skall få se
arbetskraftsinvandring. Vi vet att vi har mycket
stora reallöneskillnader mellan t.ex. Sverige och de
nya kandidatländerna. Reallönerna varierar
naturligtvis mellan dessa kandidatländer. Men vi kan
säga att de kanske har från 20 % av Sveriges BNP
till drygt 50 % av Sveriges BNP om vi ser på de
fattigaste länderna, som är de baltiska staterna,
och Slovenien, som är det rikaste landet. Men det är
alltså mycket stora reallöneskillnader, och dessa
reallöneskillnader ger mycket starka incitament för
utvandring från dessa länder. Individerna i dessa
kandidatländer kommer att ha en hel del att vinna
ekonomiskt på migration.
Ett annat viktigt faktum är att det rör sig om en
mycket stor arbetskraft här. Det rör sig om ca 50
miljoner arbetare. Det är alltså väldigt många som
kommer att ha mycket att vinna på migrationen. Om vi
jämför med utvidgningen då de sydeuropeiska länderna
blev medlemmar, dvs. Spanien, Portugal och Grekland,
så var reallöneskillnaderna inte alls lika stora,
och arbetskraften i dessa länder var ungefär hälften
så stor som den är i dessa kandidatländer.
Ett tredje viktigt faktum är det geografiska
avståndet. Vi vet att det är litet. Därför kommer
flyttkostnaderna att vara väldigt små.
Slutsatsen av detta är att den potentiella - jag
understryker verkligen ordet potentiella -
invandringen är mycket stor från dessa länder till
Sverige och andra EU-länder. Men nu är ju inte den
potentiella invandringen samma sak som den faktiska
invandringen. Så även om det finns många som skulle
kunna tänka sig att utvandra, är det en helt annan
sak hur många som faktiskt kommer att göra det. I
realiteten kommer den faktiska invandringen i mycket
hög grad att bestämmas av antalet lediga jobb i
invandringsländerna. Detta ser vi mycket tydligt när
vi tittar tillbaka på invandringen från Finland till
Sverige. De stora invandringsflödena kom då vi hade
lediga jobb i Sverige och då alla svenskar som ville
var sysselsatta. Då fylldes det på genom invandring.
Det var i princip under riktiga högkonjunkturer som
vi fick se en mycket kraftig invandring.
Varför får vi bara invandring när vi har vakanser?
Jo, det beror på att den inhemska arbetsmarknaden är
starkt reglerad. Om vi skulle jämföra den svenska
arbetsmarknaden med den amerikanska, som inte är så
starkt reglerad, och om man skulle ha fri
arbetskraftsinvandring till USA, då skulle
invandrarna kunna komma in där och börja bjuda under
och på det viset få jobb utan att det från början
finns vakanser. Men detta tillåts ju inte på en
starkt reglerad arbetsmarknad som den svenska. På
den svenska arbetsmarknaden får man invandring först
när det uppstår vakanser som inga svenskar kan
fylla.
I dag bestäms lönerna i förhandlingar, och de
regleras i kollektivavtal. Invandrad arbetskraft kan
inte komma in på den svenska arbetsmarknaden och
bara bjuda under och tro att de skall få jobb på det
viset. Arbetsgivare i Sverige kan inte utan vidare
ersätta inhemsk arbetskraft med billig invandrad
arbetskraft.
På den avreglerade arbetsmarknaden kan man dock
bjuda under. Inhemsk arbetskraft kan ersättas av
billigare invandrad arbetskraft. Om vi skall jämföra
dessa system - invandring på en avreglerad
arbetsmarknad och invandring på en starkt reglerad
arbetsmarknad - skulle invandring på den avreglerade
arbetsmarknaden leda till mycket större invandring.
Den faktiska invandringen och den potentiella
invandringen skulle bli i stort sett densamma. Vi
skulle få sänkta löner i Sverige för den
konkurrerande arbetskraften om vi hade en avreglerad
arbetsmarknad. Men vi skulle få sänkta priser på
varor och tjänster där dessa invandrare anställs.
Om man skall göra en bedömning av vilken invandring
som vi kommer att få från dessa länder, måste man
först och främst se på hur den inhemska regleringen
av arbetsmarknaden ser ut. Det tror jag är den allra
viktigaste aspekten på det hela. Nu har jag gjort en
lite förenklad bild här. Det är inte alls på ett
sådant sätt att vi inte får någon invandring på den
reglerade arbetsmarknad som vi har om vi fortsätter
med den, eftersom det finns avvikelser, och en del
av dem är viktiga.
Först och främst finns det ju möjlighet för
arbetskraften i de nya kandidatländerna om de blir
medlemmar att komma hit och söka arbete här under en
begränsad tid. Vad innebär det att man får komma hit
och söka arbete? Detta är en mycket viktig fråga,
framför allt för ett socialförsäkringsutskott. Om
man inte har riktig kontroll över detta tror jag att
det kan få en del icke önskvärda sociala
konsekvenser. Det kan leda till att vi får en viss
sökarbetslöshet från dessa länder. Det kan nämligen
vara så att om man vet att man får komma in i
Sverige och söka arbete så kan det bli ungefär som i
u-länderna med inflyttningen till storstäderna där,
att man får en stor mängd arbetskraft som tar
tillfälliga jobb, är arbetslösa och tar tillfälliga
jobb, osv. Då kan det uppstå en del sociala problem.
Detta kan också göra det lite svårare för den
inhemska arbetskraften att skaffa arbete. Den
arbetslösa inhemska arbetskraften kan då få
konkurrens från den invandrade arbetskraften. En
slutsats som vi drog i utredningen om EU:s
utvidgning var just att det behövdes lite tydligare
regler för vad som skall gälla för rätten att söka
arbete i andra länder.
En annan sak är att man framför allt i småföretag
kan undvika kollektivavtal. Detta får också
konsekvenser. En del småföretag skulle kunna
anställa billig invandrad arbetskraft utan att
omfattas av kollektivavtalet. Det är lätt att tänka
sig att en arbetsgivare i Sverige säger till ett
antal invandrare som kommer hit: Jag kan anställa er
till 75 % av den svenska lönen. Om ni kräver
kollektivavtal, då kan jag inte bedriva den här
verksamheten. Men ni vet också att även om ni nu får
bara 75 % av den svenska lönen så kommer det att
vara dubbelt så mycket som ni skulle ha om ni var
kvar i ert hemland.
Incitamenten för den invandrade arbetskraften att
gå till facket och kräva kollektivavtal kanske
saknas. I detta fall kan det alltså finnas ett
konkurrensproblem på det viset att många småföretag
omfattas av kollektivavtal. Vissa kan undvika
kollektivavtal och ändå bedriva verksamheten därför
att anställda invandrare inte kommer att ha
incitament att kräva kollektivavtal.
En tredje viktig aspekt som gör att man får
invandring även på en reglerad arbetsmarknad som vi
har nu är att egenföretagare ju har rätt att
invandra. Om man som byggnadssnickare från Polen
eller Baltikum inte kan få arbete i Sverige kanske
man kan komma hit och etablera sig som
egenföretagare. Då kan man säga, när det gäller de
krav på avkastning på verksamheten som man har om
man kommer från Baltikum, att jämförelsenormen är
vad man skulle tjäna om man var kvar i hemlandet.
Detta gör att inhemska småföretagare skulle kunna få
det betydligt svårare, eftersom de måste konkurrera
med egenföretagare från dessa länder. Detta kan
gälla speciellt i vissa branscher som byggbranschen,
restaurangbranschen, städbranschen, m.m.
Sedan är det på det sättet att vissa delar av
arbetsmarknaden i Sverige i dag inte är reglerad. Om
arbetskraften i de sektorer som är mindre reglerade
ser att de får konkurrens av invandrad arbetskraft
finns det tendenser till att vi får ökade nationella
regleringar. Och det tror jag också kommer att bli
en realitet, att de sektorer som inte är reglerade i
dag sannolikt kommer att utsättas för mer
regleringar.
Om vi får fri rörlighet för arbetskraft från
kandidatländerna kommer det sannolikt att försvåra
en avreglering av den svenska arbetsmarknaden. Man
kan då hävda att detta lite grann kommer i konflikt
med EMU-medlemskapet också, därför att om vi skall
vara med i EMU och om vi inte har möjligheter att
devalvera kronan i en krissituation då kräver ju det
att vi har mycket större flexibilitet på
arbetsmarknaden. Det är ju så att säga
huvudresultatet från litteraturen om en gemensam
valuta och resultatet från EMU-utredningen.
Jag tror alltså att det finns vissa spänningar som
kan vara värda att beakta.
Ronny Olander (s): Det skulle vara intressant att få
en värdering utifrån det som jag nämnde tidigare om
lika förmåner eller jämförbara förmåner i samband
med att t.ex. utstationeringsdirektivet diskuterades
och senare antogs. Det har också att göra med
utvidgningen av EU med de elva länderna, som Per
Lundborg säger, och om vi får en socialpolitik eller
en arbetsmarknadspolitik som innebär att vi får
ungefär lika förmåner i de olika förmånsslagen eller
om de bara är jämförbara. Det är det ena som jag
funderar på.
Per Lundborg tog upp EMU. Vilka konsekvenser får
det med tanke på första och andra steget i den
ekonomiska monetära unionen när det handlar om
samarbete kring konvergenskraven, valuta- och
penningpolitiken i det sista steget och när det
gäller skatte- och finanspolitiken? Får det
återverkningar på socialpolitiken? Jag har själv
ingen uppfattning. Men vissa debattörer ställer
denna fråga allt oftare och då utifrån att man för
in något som kallas automatiska stabilisatorer,
vilket innebär att om vissa saker är uppfyllda
återverkar de automatiskt på socialpolitiken, kanske
i form av sänkta ersättningar och annat, eftersom
man då inte, som Per Lundborg själv säger, längre
kan smita ut bakvägen längre via devalvering.
Per Lundborg: Från mitt perspektiv kan jag inte säga
att det finns speciellt mycket litteratur om hur
arbetskraftsrörlighet påverkar nivåerna i
socialförsäkringssystemen. Jag tror inte heller att
man kan visa att den tidigare integrationen som vi
har haft på något sätt skulle leda till att man
tvingas sänka dessa krav. Det tror jag inte. Snarare
är det väl så nu, i alla fall i inledningen, att EU
ställer krav på kandidatländerna att de skall
förbättra den sociala situationen innan de kan
tänkas få bli medlemmar och att systemen i Europa
måste vara mer snarlika innan de blir medlemmar. Jag
tror inte att det finns någon större anledning att
befara någon dumpning i det här fallet, om det var
det som Ronny Olander var ute efter.
Ordföranden: Kan Per Lundborg svara på frågan om
EMU?
Per Lundborg: Gällde frågan konvergenskraven och
kandidatländerna?
Ronny Olander (s): Vad innebär det för svenskt
vidkommande om Sverige beslutar sig för att bli
medlem även i tredje steget som gäller den
ekonomiska monetära unionen? När vi har en mer
gemensam skatte- och finanspolitik, kommer det på
något sätt att inverka på socialpolitiken, eller
kommer socialpolitiken fortfarande att vara mer av
nationell karaktär i enlighet med vad vi tidigare
har sagt under denna hearing?
Per Lundborg: Jag har svårt att tro att övergången
till en gemensam valuta på något sätt skulle tvinga
fram nivåskillnader i socialförsäkringssystemen. Det
tror jag inte. Vad skulle krafterna vara där? Vilket
växelkurssystem som man har tror jag inte påverkar
den frågan.
Lotta Westerhäll: Jag skulle vilja ta upp den fråga
som formulerades om att folk från kandidatländerna
nog kommer hit och söker arbete och vad det innebär.
Per Lundborg efterlyste tydligare regler. Han sade
att det också finns risk för en sökarbetslöshet.
Kommer det då inte att bli så att dessa personer
kommer att omfattas av de sedvanliga EG-rättsliga
reglerna när det gäller rätten att söka arbete. Man
har ju rätt att vistas i ett EU-medlemsland under
tre månader och söka arbete. Då är det tänkt att man
skall vara försörjd från sitt hemland med det
arbetslöshetsunderstöd som till äventyrs finns i
detta hemland. Men om detta skulle vara så dåligt
att det inte räcker till för vederbörande att
försörja sig på får man ju titta på vilka nationella
regler som finns i sökarbetslandet. Det innebär ju
att vår socialtjänst kan så att säga effektueras.
Det är ju en ganska stor debatt om hur långtgående
det skyddet skall vara för människor från en annan
EU-stat som söker arbete. Men samtidigt finns det
regler som säger att man inte får hindra människor
som saknar uppehållstillstånd att komma hit eller
att tvinga dem att lämna landet av andra skäl än om
det strider mot, som det står, public health, public
order and public security. Det är de enda skälen.
Det innebär ju då att mottagarlandet kommer att ha
ett ansvar om man har en sådan nationell
lagstiftning som ger utrymme för detta. Var Per
Lundborgs tanke att man får se över den nationella
lagstiftningen i akt och mening att kanske skydda
den svenska arbetsmarknaden, så att den inte blir så
konkurrensutsatt, vilket ju i ett större perspektiv
kanske inte kan ses som så integrationsvänligt?
Per Lundborg: När vi arbetade med denna fråga i
utredningen om EU:s utvidgning och gick till
experter och frågade hur det ser ut i realiteten var
alla lika bestämda, men alla gav olika svar.
Dessutom kunde ingen svara på vad som händer om man
får vara här i Sverige i t.ex. tre månader och söka
jobb och under den tiden inte får jobb och avvisas.
Hur länge är man avvisad? När kan man komma
tillbaka? Kan man dyka upp i Tyskland veckan därpå?
Det kunde ingen svara på. De regler som vi tyckte
att det fanns anledning att verkligen klargöra
gäller vad som skall gälla för att man skall undvika
att få ett proletariat helt enkelt, om jag får
uttrycka det lite drastiskt, som åker omkring och
lever billigt och söker arbeten och får tillfälliga
arbeten, i både svart och vit sektor och lever
socialt oacceptabelt.
Birgitta Carlsson (c): Min fråga gäller
utbildningsnivån. Om vi skall tänka oss att en massa
människor kommer hit till oss från Östeuropa, ligger
utbildningsnivån hos dem som är beredda att flytta
på sig på den nivå som våra svenska företagare
efterfrågar? Det finns ju problem i Sverige i dag på
grund av att de arbeten som finns tillgängliga och
lediga ställer stora krav på utbildning. Vilka
möjligheter har då de människor från Östeuropa med
sina språkkunskaper att ta arbeten i Sverige som kan
vara lediga?
Per Lundborg: Det vet vi inte. Erfarenhetsmässigt
kan man säga att högre utbildade personer har en
större benägenhet att röra på sig än lågutbildade,
därför att de har mer att vinna på en flytt. I
vilken utsträckning de kan komma hit och konkurrera
är också oerhört svårt att säga. Många säger att
språket är ett hinder. Det finns inte speciellt
mycket litteratur om just frågan om vilket hinder
som språket är. Men jag tror inte heller att man
skall överdriva den här språkbarriären.
Om vi ser tillbaka på 50- och 60-talen var det
trots allt väldigt många människor som kom till
Sverige och som inte kunde svenska och som ganska
snabbt ändå kunde integreras och få jobb. En stor
del av den finländska arbetskraft som kom hit kunde
inte svenska. Det kunde inte heller en stor del av
den sydeuropeiska arbetskraften. Det ser
naturligtvis lite annorlunda ut i dag. I dag är ju
kraven på språkkunskaper större. Men fortfarande
finns det naturligtvis en hel del arbetsuppgifter
kvar där det inte krävs speciellt mycket
språkkunskaper i invandringslandet, åtminstone i
vissa sektorer.
För de högutbildade kan man säga följande.
Samtidigt som det finns storföretag där engelska mer
eller mindre är det etablerade språket, på grund av
att det är fråga om stora koncerner, finns det
naturligtvis mindre företag som inte utan vidare
skulle kunna anställa högutbildade personer från
Östeuropa även om de kan engelska, utan de kräver
svenska. Men vi har väldigt lite empiriskt material
att utgå från.
Birgitta Carlsson (c): Jag har en kort följdfråga.
Jag kommer själv från en kommun som har haft stor
arbetskraftsinvandring - Skövde - där Volvo slukar
otroligt mycket folk från olika länder. Men när man
gör studiebesök på dessa företag i dag framgår det
att man i dag inte kan få arbete där utan att
behärska språket, eftersom det i dag ställs helt
andra krav än tidigare. Då kunde man i princip gå in
och ställa sig vid ett löpande band. Och det tog ju
många år för en del innan de över huvud taget
behärskade någon som helst svenska. Men vid
kontakter med sådana företag sägs det att det är bra
mycket svårare i dag att komma utifrån på grund av
att kraven är mycket större i dag.
Per Lundborg: Ja, det är sannolikt på det sättet.
Anna Christensen: Per Lundborg talade om
invandringens effekter på en reglerad arbetsmarknad,
och vi har talat mycket om Sverige. Men man har
samma problem i större delen av Europa. Även i
Frankrike och Tyskland lyder 90-95 % av
arbetsplatserna under centrala kollektivavtal, så
hela Europa har en reglerad arbetsmarknad.
Det finns ett direktiv som angår en väldigt
närliggande problematik, och det är just
utstationeringsdirektivet, vilket innebär att om låt
oss säga en byggentreprenör från Portugal, där
lönenivån är betydligt lägre, kommer hit och tar med
sig sina arbetstagare, så måste han när han skall
utföra arbete i Sverige betala samma löner som
svenska arbetare får. Och motsvarande gäller i andra
delar av Europa. Det började väl egentligen i
Frankrike som kände sig hotat av de väldigt duktiga
men billiga portugisiska entreprenörerna.
Men detta, som alltså är ett nyligen antaget
direktiv, innebär ju att EU skyddar den nationella
lönenivån mot lönekonkurrens utifrån. Frågan inför
framtiden är då om man verkligen kommer att
acceptera den andra lönekonkurrens du nu talar om,
när arbetstagarna så att säga kommer en och en och
bjuder under, när man nyligen har sagt att man inte
accepterar att företagare som tar med sig
arbetstagare bjuder under. Vi kommer att få någon
typ av reglering.
Det här är ett grundläggande problem. Ta
situationen i Finland och Estland. Estland är ju ett
av de nya medlemsländerna, och Finland har verkligen
tagit Estland under sina vingars skugga. Nu har vi
dock en riktig konflikt. Finska stuvare vägrar att
ha någonting att göra med båtar med estnisk
besättning och kräver, precis som vi gjorde i
Britanniafallet, att de skall betalas löner i nivå
med de finska stuvarlönerna. Då säger Estland: Det
kan vi inte göra, för då skulle de få bättre betalt
än statsministern. Sådana är alltså skillnaderna
här.
Detta måste lösas på något sätt som varken är den
ena lösningen, att de rika länderna satsar allt på
att till varje pris bevara sin egen nationella nivå,
eller den andra, att de fattiga satsar allt på att
komma in och konkurrera fritt. Precis som jag sade
förut måste det bli någon typ av balans som ger
någon typ av skydd för en nationell lönenivå men
samtidigt inte gör det totalt omöjligt för de nya
länderna att konkurrera. Måste det inte bli något
sådant?
Per Lundborg: Jag tror att det finns en kostnad med
detta, och det är att fri arbetskraftsrörlighet
internationellt kommer att tvinga fram mer av
nationella regleringar och skapa mer stelhet. Det
tror jag är en nackdel i det här sammanhanget. Om
det sedan kommer att leda till något slags balans
vet jag inte. Jag har lite svårt att se vilka
krafter som skulle tvinga fram den balansen. Hur
arbetsmarknaden ser ut i ett enskilt land som
Sverige är ju i hög grad en fråga för
arbetsmarknadens parter att komma överens om, och
det kan vara svårt att se att dessa i någon högre
grad skulle börja beakta potentiella invandrares
intressen. De har de egna medlemmarnas intressen för
ögonen.
Ronny Olander (s): Jag skulle fråga SAF:s
representant Alf Eckerhall vilken uppfattning
Svenska Arbetsgivareföreningen har när det gäller
Sveriges eventuella medlemskap i det tredje steget,
dvs. att bli fullvärdig medlem i EMU, den ekonomiska
och monetära unionen. Är det SAF:s uppfattning att
det på något sätt kommer att påverka eller få
konsekvenser inom socialpolitiken eller på
socialförsäkringsområdet?
Bo Könberg (fp): Jag tänkte gå tillbaka till en
fråga som var uppe för en stund sedan, nämligen vad
som gäller eller kommer att gälla för de personer
från exempelvis de nya medlemsländerna som vill söka
jobb i Sverige under den här tremånadersperioden. Om
jag förstod det rätt fick ni från utredarnas sida
väldigt olika svar - mycket bestämda men väldigt
olika. Det borde väl ändå vara möjligt att reda ut
vad som sker i dag, dvs. för dem som har denna
rörlighet i dag. Den här debatten fanns ju också för
10-15 år sedan: Skulle t.ex. Danmark översvämmas av
portugiser, eftersom skillnaden i levnadsstandard
var så oerhörd? Åtminstone borde vi kunna reda ut
hur det blir för en irländsk asfaltkokare eller en
grekisk lantarbetare som i dag flyttar till Tyskland
eller Sverige. Har han under de här tre månaderna
rätt till socialbidrag för att hålla sin försörjning
uppe eller har han det inte?
Per Lundborg: Jag har inget bra svar på det. Den
frågan är inte klart utredd.
Bjarne Almström: Själva poängen med
tremånadersregeln är ju att det är den tid under
vilken man har rätt till a-kassa från det gamla
arbetslandet. Det är den man skall leva på under den
här perioden. Tremånadersreglen är ingen rätt att
befinna sig någonstans för att söka jobb, utan det
är en rätt att ha med sig sin a-kassa från
hemlandet.
Bo Könberg (fp): Så svaret är egentligen att detta
problem egentligen inte finns i någon större skala.
Kan den sökande arbetaren under de tre månaderna
finna ett jobb gör han det; kan han det inte tar
hans a-kassa slut.
Ulf Kristersson (m): Jag har en reflexion som
ansluter till det som Anna Christensen var inne på
för en stund sedan. Enkelt uttryckt vill väl alla
kunna dra fördel av de billiga varor som kommer i
spåren av den fria rörligheten för varor. Ingen vill
dock löpa risken att bli utkonkurrerad av lägre
kostnader för eget arbete på hemmaplan. Båda
ståndpunkterna är tämligen mänskliga men inte
alldeles kompatibla, kan man väl lugnt säga.
Du antydde avregleringens möjligheter och
konsekvenserna av denna. Du går rätt långt och
skisserar en ganska extrem avreglering där man i
stort sett har en daglig auktion på
arbetskraftspriserna. I ett sådant läge, det inser
vi, skulle motståndet bli väldigt stort. Men man kan
väl tänka sig en lösning som inte går fullt så
långt. Det finns trots allt länder i världen som
producerar ett betydande antal nya arbetstillfällen
varje år utan att för den skull ha en totalt fri
arbetsmarknad med denna ganska extrema form av
prissättning på arbetskraft. I stället leder
avregleringen där till att man öppnar för branscher
och marknader som relativt sett är billigare än
traditionella, inhemska branscher och marknader, och
därmed blir det också möjligt för människor med
relativt låg utbildning att komma till Sverige. Om
det bara vore de högutbildade som kom till Sverige
hade det här problemet inte funnits i realiteten. Nu
är ju den svenska erfarenheten lite speciell. De
senaste åren har det huvudsakligen varit
flyktinginvandring som skapat nytillskott på den
potentiella arbetsmarknaden.
Du talar också om balansen. I sitt extremfall är
det en ganska tragisk balans som kan skapas: Fri
rörlighet pressar upp kraven på reglering av
arbetsmarknaden, vilket i sin tur gör rörligheten
helt oanvändbar. Det var bara en reflexion, men jag
vill gärna höra din reflexion på den reflexionen.
Per Lundborg: Du har förstås helt rätt i att jag
renodlade detta väldigt starkt. Det gjorde jag
medvetet för att det hela skulle framstå lite
tydligare. Det finns naturligtvis alla möjliga
mellanlägen. När det gäller vad som blir
slutresultatet vill jag säga att utifrån dagens läge
skulle fackliga organisationer ha större incitament
att skapa hårdare regleringar i detta. Riktningen
tror jag alltså är ganska klar. Det går inte åt det
håll som du skissade, dvs. att man skulle närma sig
något slags mellanlösning.
Sedan gällde det om ökad internationell rörlighet
skulle leda till minskad nationell rörlighet. Det
kanske inte nödvändigtvis kommer att leda till
sådana regleringar som hämmar den inhemska
rörligheten, dvs. internt i Sverige. Det tror jag
inte att det behöver göra.
Ulf Kristersson (m): Jag uttryckte mig oklart. Jag
menade inte heller att det skulle påverka den
inhemska rörligheten. Jag menade att den balans du
beskriver, vilken jag helt förstår, bli lite
poänglös. Rörligheten skulle riskera att driva upp
regleringsgraden, vilket i sin tur gör rörligheten
mindre meningsfull eftersom det helt enkelt inte
finns något att röra sig intill. Jag förstår din
logik, men hela resonemanget blir helt poänglöst.
Det du så korrekt beskriver är en intresserelation
för dem som redan har arbete. Det här kanske antyder
att med en ökad migration, ökad invandring av
potentiell arbetskraft, är arbetsmarknadsregleringar
inte längre en fråga för arbetsmarknadens parter
allena. Det handlar om människor som inte har ett
fotfäste på den svenska arbetsmarknaden, och
politiken - i någon bemärkelse, europeisk eller
nationell - har att ta hänsyn också till dem och
bevaka deras intressen.
Per Lundborg: Det är sant. Det är ju många som
hävdar att vi borde avreglera den svenska
arbetsmarknaden så att de som är arbetslösa i dag
skall få en större chans att komma in. Men gör vi
det kommer också invandrare att lättare komma in på
arbetsmarknaden. Det måste vi vara medvetna om.
Detta har positiva effekter i vissa avseenden och
negativa i andra.
Alf Eckerhall: Jag begärde ordet för att något hänga
på Birgitta Carlssons inlägg och kanske också det
Per Lundborg har redovisat. Jag antar att ni i er
forskning också har tittat på motkrafter till det du
har talat om. Det har ju mest varit fråga om
invandring av arbetskraft, och motkraften är väl då
utvandring av arbetstillfällen. Den frågan tycker
jag är ganska intressant. Vi har ju historiskt sett
en del exempel på sådan utvandring, av olika
anledningar. Jag kan hoppa över aktuella exempel och
ta ett par historiska. Textilindustrin är väl ett
exempel. Ett annat är plastbåtstillverkningen på 70-
talet. Vi hade då sådana regler i vårt land att det
inte var möjligt att bedriva plastbåtstillverkning,
och då vandrade denna tillverkning ut till Polen, om
jag minns rätt. Jag tycker att det skulle vara
intressant om du något ville belysa det jag kallar
motkrafter, den andra aspekten på problemet.
Jag går sedan över till den fråga jag fick. Vi har
inte tagit upp frågan ur det perspektivet, men vi
driver vår linje därför att vi tror att det skulle
gagna landet och näringslivet. När det gäller
socialförsäkringssystem m.m. beror ju de på vad som
finns i grunden, vad det är som kan betala dem. Man
kan ju inte skriva ut checkar utan täckning. Rent
allmänt gäller att ju bättre ekonomiska förhållanden
och bakgrund man har att stå på, desto bättre och
stabilare försäkringssystem kan man ha. Om du i dina
frågor till Per, Anna och mig lägger in något
dolskt, att detta skulle vara ett utmärkt tillfälle
att passa på att sänka nivåer osv., har jag inte
någon förståelse ens för en sådan fråga.
Vi tycker rent allmänt från SAF:s sida att
socialförsäkringarna bör vara avpassade så att de
stimulerar arbete och ser till att arbetsmarknaden
fungerar smidigt. De får inte konkurrera med arbete.
Substitut för arbetsinkomst får inte konkurrera med
förvärvsarbete, vilket jag med bestämdhet menar
skedde i slutet av 80-talet och början av 90-talet,
då det ekonomiskt inte spelade någon roll om man var
på arbetet eller inte. Det kunde t.o.m. vara en
ekonomisk fördel att inte vara på arbetet. Då, menar
jag, har ni i det här huset och i den andra
statsmakten gått för långt när det gäller att
anpassa eller konstruera socialförsäkringssystem.
Det blev också en självjustis i början av 90-talet
där bl.a. herr vice ordföranden fick vara med och
hålla i yxan. Man kan alltså trösta sig med att
sådana här problem reglerar sig själva på sikt. Men
egentligen tycker jag att det är lite för defensivt.
Man skall ha en viss framförhållning.
Nu pågår i debatten, t.ex. i lördags, en kampanj
för att gå tillbaka till gamla system. Här tycker
jag att man skall lära av det vi har kört i full
funktion. Man skall inte, menar jag, uppnå höga
nivåer till varje pris, utan man måste se på hur
arbetsmarknaden fungerar. Det måste också, som jag
tog upp i min fråga till Anna Christensen, finnas
ett samband mellan förmån och avgift så att man får
förståelse för systemen. Det är väldigt viktigt. Det
finns inga gratisluncher, har vi lärt vi oss nu,
utan det måste betalas.
Jag hoppas att detta skall vara tillfredsställande.
I så fall hoppas jag att du tycker att svaret är
ganska positivt på den här punkten.
Ronny Olander (s): Det finns ju en del i den
allmänna debatten, vilken du själv åberopar, som för
in även resonemangen kring socialpolitik när det
gäller ett eventuellt fullt medlemskap. Därför
tyckte jag att det var viktigt att fråga
arbetsmarknadens parter hur de ser på detta, om de
har gjort värderingar och diskuterat de här
frågorna. Det är icke oväsentligt att även detta
finns med, så att det inte bara förs ett resonemang
kring valutaunionen. Det var för att inhämta kunskap
på området som jag ställde frågan.
Alf Eckerhall: Låt mig då tillägga som representant
främst för betalarsidan - får vi väl ändå säga, med
de avgiftssystem som vi har - att detta är problem
och frågor som vi alltid har synpunkter på. Vi har
haft det i mycket stor utsträckning under senare år,
i alla fall sedan början av 80-talet då våra system
började bli lite övertunga.
Anna-Stina Elfving: Jag ville bara svara Alf, för
jag antar att det var den kampanj som TCO är ute med
som han menade. Jag vill inte ha någon debatt om det
här, men jag vill ändå klargöra att vi inte strävar
efter någon återgång till gamla regler. Man har
gjort förändringar som har lett till orättvisor, och
vi tycker att de behöver rättas till. Men det är
inte det gamla systemet vi vill tillbaka till.
Per Lundborg: Jag skall kanske kommentera det Alf
Eckerhall sade om utflyttningen av arbetstillfällen.
Om man har ett rikt och ett fattigt land och öppnar
för fri rörlighet mellan dessa länder skall ju
kapitalet röra sig från det rika landet till det
fattiga och arbetskraften från det fattiga till det
rika landet. Det är väl det vi kommer att få se. Det
är ju helt naturligt att det blir ökade
investeringar i de länder som kommer att bli
medlemmar. Det innebär en anpassning till de
komparativa fördelar som finns och totalt sett ett
bättre utnyttjande av de resurser som sammantaget
finns i länderna. Det är också därför vi kan
förvänta oss att det kommer att leda till ökad
välfärd totalt sett.
Man skall däremot inte tro att det kommer att leda
till något slags långsiktig arbetslöshet i Sverige
att kapital flyttar ut härifrån. Det gör det inte.
Vi får ändrade kapitalintensiteter i de här två
länderna; det är det som är anpassningen och det är
däri välfärdsvinsterna ligger. Arbetslösheten
bestäms av andra faktorer.
Ordföranden: Tack för det, Per. Då har vi kommit
till slutet på den här utfrågningen som vi från
socialförsäkringsutskottet har arrangerat. Jag skall
inte sammanfatta vad som har sagts; jag tror att det
är en ganska svår för att inte säga omöjlig uppgift.
Däremot vill jag framföra ett mycket varmt tack till
samtliga medverkande och deltagande i denna
utfrågning. För oss i utskottet har detta varit
värdefullt, och det är någonting som vi kommer att
ha mycket glädje av i vår fortsatta diskussion. Tack
skall ni ha, allesammans.
Deltagare vid socialförsäkringsutskottets offentliga
utfrågning den
18 februari 1999
Socialrådet Kerstin Ödman, Sveriges ständiga
representation i Bryssel
Professor Anna Christensen, Lunds universitet
Docent Per Lundborg, Fackföreningsrörelsens Institut
för Ekonomisk Forskning (FIEF)
Professor Lotta Westerhäll, Göteborgs Universitet
Socialdepartementet
Ann-Christin Tauberman
Håkan Martin Rahm
Marianne Jenryd
Europaparlamentet
Marianne Eriksson (v)
Riksförsäkringsverket
Ingrid Pettersson
Bjarne Almström
Europeiska Kommissionens Generaldirektorat V
(Arbetsmarknad, sysselsättning och socialpolitik)