I betänkandet behandlas regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient
till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken, 102
motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen samt ett sex-
tiotal motionsyrkanden angående handikappolitik från den allmänna mo-
tionstiden 1999.
Utskottet ställer sig bakom förslagen i propositionen men föreslår också
fyra tillkännagivanden.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande nationella mål för han-
dikappolitiken:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
-
- att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar
blir fullt delaktiga i samhällslivet,
-
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med
funktionshinder.
-
Arbetet skall särskilt inriktas på att identifiera och undanröja hinder för full
delaktighet i samhället för människor med funktionshinder, att förebygga och
bekämpa diskriminering av personer med funktionshinder och att ge barn,
ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för självständighet
och självbestämmande.
Utskottet anser också att riksdagen skall godkänna att följande arbetsom-
råden prioriteras under de närmaste åren:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
-
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
-
- att förbättra bemötandet.
-
Utskottet betonar att planen omfattar alla personer med funktionshinder,
således även personer med dolda funktionshinder. Tillgänglighet innebär inte
enbart fysisk tillgänglighet till lokaler och verksamheter utan också att t.ex.
allergiker får ökade möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer. Det innebär
också att t.ex. personer med läs- och skrivsvårigheter skall kunna ta del av
samhällsinformation. Människor med dolda funktionshinder, liksom med
kroniska sjukdomar, glöms ofta bort vid planeringen av olika verksamheter.
Utskottet anser att hindren för tillgänglighet nu måste minska. Att vara flexi-
bel och utgå från människors olika behov är nyckelord i sammanhanget. För
att förverkliga lika möjligheter för alla måste tillgängligheten vara integrerad
och utformad så att den som är funktionshindrad inte blir beroende av andra.
Särlösningar upplevs av många funktionshindrade som diskriminerande och
bör därför undvikas så långt som möjligt. Ett förbättrat bemötande har stor
betydelse för många grupper.
Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken innebär en tydlig
fokusering på att göra Sverige tillgängligare. Vad gäller förbättrad tillgäng-
lighet till offentlig miljö och kommunikationer presenterar regeringen flera
konkreta och klart avgränsade mål inklusive tidsram. Utskottet anser att detta
är viktiga insatser för att öka tillgängligheten för alla i samhället.
Regeringen har aviserat att den under hösten år 2000 skall återkomma till
riksdagen med förslag med inriktningen att tydliggöra krav på tillgänglighet
och användbarhet i plan- och bygglagstiftningen. Utskottet anser med anled-
ning av motioner (s, fp, mp) att riksdagen bör göra ett tillkännagivande till
regeringen att det finns skäl att i det sammanhanget överväga om tillräckliga
åtgärder vidtas mot dem som inte lever upp till lagstiftningens krav. Frågan
om sanktionsmöjligheter bör uppmärksammas och analyseras i den aviserade
propositionen. Utskottet anser vidare att tillgängligheten till transportsystem-
et fortlöpande bör förbättras. Gällande föreskrifter om tillgänglighet för
funktionshindrade till färdmedel inom olika trafikslag måste ses över och
skärpas. Också i detta sammanhang bör sanktionsmöjligheter övervägas och
analyseras.
Utskottet anser att det fortfarande finns hinder som gör det omöjligt för
människor med funktionshinder att utöva sina rättigheter och friheter och
försvårar för dem att delta fullt ut i samhällsutvecklingen. Utskottet ställer
sig därför positivt till tanken att förbättra de funktionshindrades möjligheter
att uppnå ökad delaktighet och jämlikhet i samhället. Ett sätt att markera
betydelsen av detta är att låta frågan komma till tydligare uttryck i regerings-
formen. Utskottet delar regeringens bedömning att ett stärkt skydd för funk-
tionshindrade bör ske inom ramen för programstadgandet i 1 kap. 2 § rege-
ringsformen. Utskottet välkomnar därför tilläggsdirektiven till författningsut-
redningen.
Utskottet föreslår vidare - mot bakgrund av de hinder funktionshindrade
möter på andra områden än i näringsverksamhet - att den särskilde utreda-
ren som tillkallats för att göra en översyn av lagstiftningen om olaga diskri-
minering får utvidgade direktiv så att frågan om tillgänglighet för funktions-
hindrade i vid bemärkelse belyses. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet ställer sig också bakom förslaget rörande domstolstrots. Utskottet
konstaterar att det länge funnits ett behov av att göra något åt problemet med
att kommuner och landsting trotsar domar som ger en enskild person rätt till
en insats enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS) och socialtjänstlagen (1980:620). I likhet med både konstitu-
tionsutskottet och lagutskottet accepterar socialutskottet tidsfaktorn och det
försvarliga i att den nu föreslagna lagstiftningen föregår en generell lagstift-
ning rörande domstolstrots.
Utskottet konstaterar att det nya bidragssystemet rörande statsbidrag till
handikapporganisationer kan innebära problem för vissa organisationer.
Utskottet anser därför att effekterna av de nya reglerna måste följas upp och
utvärderas. Särskilt bör därvid kartläggas och analyseras hur övergången
påverkar de mindre organisationerna som inte till fullo uppfyller de formella
kriterierna för att erhålla statsbidrag enligt det nya bidragssystemet, t.ex.
vad
gäller kravet på riksomfattande verksamhet. Utskottet föreslår ett tillkänna-
givande.
Vidare föreslår utskottet med anledning av motioner (s, m, v, kd, fp, mp)
ett tillkännagivande till regeringen om att det vore värdefullt med en belys-
ning av funktionshindrades totala ekonomiska situation, bl.a. med hänsyn till
kostnader för läkarbesök och läkemedel, hjälpmedel, hemtjänst, färdtjänst
m.m. Kostnaderna för ett mer vittomfattande högkostnadsskydd bör vidare
beräknas. I det fall det föreligger likheter och skillnader beträffande den
ekonomiska situationen för kvinnor och män bör det belysas särskilt.
Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens förslag. Övriga motioner av-
styrks.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
I betänkandet finns 61 reservationer och åtta särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell hand-
lingsplan för handikappolitiken föreslår regeringen (Socialdepartementet) -
efter hörande av Lagrådet - att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
2. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade,
3. lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.,
dels godkänner vad regeringen föreslår om mål och inriktning för handi-
kappolitiken (avsnitt 5.1 och 5.2) .
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1999/2000:So24 av Helena Frisk (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till handikappor-
ganisationen.
1999/2000:So25 av Nils-Göran Holmqvist (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdi-
rektiv till utredningen om översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering
m.m.
1999/2000:So26 av Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidragen till
handikapporganisationerna.
1999/2000:So27 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Centrum för handikappvetenskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet 2001
bör medverka till att den europeiska handikappforskningen stärks.
1999/2000:So28 av Ann-Marie Fagerström (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsynsansvar
och sanktionsmöjligheter i den nationella handlingsplanen för handikappoli-
tiken.
1999/2000:So29 av Lars U Granberg (s) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen på nära håll följer utvecklingen rörande de mindre handikappor-
ganisationernas möjlighet att bedriva sin verksamhet.
1999/2000:So30 av Nils-Göran Holmqvist och Helena Frisk (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om konceptet Design för alla.
1999/2000:So31 av Helena Frisk och Nils-Göran Holmqvist (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
att om rätten till tolk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade
fastställs i lag.
1999/2000:So32 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det ekonomiska ansvaret för assistansersättningen skall återgå
till staten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i
motionen anförts om förbättringar för de funktionshindrade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att välja skola och utbildning,
5. att riksdagen avslår propositionens förslag om retroaktivitet i plan- och
bygglagstiftningen i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder som förbättrar handikappades tillgänglighet till offentli-
ga myndighetslokaler,
7. att riksdagen avslår förslaget om en vitesmöjlighet för länsstyrelsen
samt hos regeringen begär förslag om ekonomisk kompensation till den
enskilde i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om principer för fördelning
av bidrag till handikapporganisationer i enlighet med vad som anförts i mo-
tionen,
9. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om annan
organisationsform för ett nationellt tillgänglighetscenter i enlighet med vad
som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning vid rehabilitering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om TV-textning för synskadade,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av en hjälp-
medelsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen.
1999/2000:So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att
alla blinda eller gravt synskadade skall ha rätt till ledsagarservice i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att tilläggsdirektiv ges till pågående
utredning om behovet av en vidare syn på vuxenrehabilitering i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till erforderliga lagändringar
när det gäller bilstödet i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn vad avser vuxnas hjälp-
medel i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och
sjukvårdslagen att hjälpmedelsbeslut kan överklagas av den enskilde i enlig-
het med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av personliga ombud för psykiskt funktionshindrade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höga hyror och bostadsanpassningsbidrag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till Club Braille,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om SVT och försökssändningar med hörbar textremsa,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten för svårt funktionshindrade ungdomar att välja indi-
viduella program på riksrekryterande gymnasieutbildning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning kring en helhetssyn på de funktionshind-
rades ekonomiska situation.
1999/2000:So34 av Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige under
sitt ordförandeskap och med anledning av Europaparlamentets resolution om
teckenspråket och det europeiska språkåret skall aktualisera frågan om teck-
enspråkets ställning i Europa.
1999/2000:So35 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsbibliotek
för döva.
1999/2000:So36 av Helena Frisk (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledsagarservice.
1999/2000:So37 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, m, v, kd, c, mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i den i höst aviserade forskningspolitiska propositionen beakta
Centrum för handikappvetenskaps behov av att särskilda medel utgår för att
trygga grundfinansieringen och garantera att utbyggnad kan ske enligt pla-
nerna.
1999/2000:So38 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta möjlig-
heter till sanktioner vid otillgänglighet för funktionshindrade.
1999/2000:So39 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av 2 kap. regeringsformen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsdirektiv till utredningen om översyn av lagstiftningen om
olaga diskriminering.
1999/2000:So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om en plan för att under de närmaste åren satsa
sammanlagt 5 miljarder kronor i stimulansbidrag till kommuner, fastighets-
ägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir
till-
gängligt också för funktionshindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka plan- och bygglagen för att inleda reformarbetet med
tillgänglighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återställa socialtjänstlagen så att den enskilde kan överklaga
beslut om bistånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge Handikappombudsmannen en fristående ställning med
uppdrag att kontrollera tillgänglighetsutvecklingen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lokala handikapporganisationer skall göras delaktiga i arbetet
med att identifiera hinder och komma med förslag till lösningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa ett diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återställa rätten till personlig assistans,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa 65-årsregeln,
9. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade att avsikten med insatsen råd och
stöd enligt LSS förtydligas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utökad vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska
hjälpmedel,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det statliga stödet för assistansersättningen ökas och att per-
sonkretsen som har rätt till assistanshjälp breddas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att komplettera handlingsplanen med en helhetssyn för funktions-
hindrades ekonomiska situation,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsens kartläggning av tillgängligheten till landsting-
ens barn- och ungdomshabiliteringar inte endast skall omfatta funktionshind-
rade barn och ungdomar utan även funktionshindrade vuxna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa den nya förordningen som reglerar stödet till handi-
kapporganisationerna.
1999/2000:So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att FN:s standardregler blir kända och respekterade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighet,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur bristande till-
gänglighet skall kunna föras inför domstol som en diskrimineringsfråga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de funktionshindrades situation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda möjligheten till ett utgiftstak som täcker de befintliga
högkostnadsskydden m.m.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om problemen med att de olika huvudmännen brister i samverkan
runt de funktionshindrades situation,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fungerande vårdkedjor för funktionshindrade,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om sanktionsmöjlighe-
ter mot dem som inte följer redan existerande lagstiftning på handikappom-
rådet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Handikappombudsmannens fristående roll,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det underdimensionerade rehabiliteringsutbudet för vuxna funk-
tionshindrade,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dementas situation och behovet av tidig demensutredning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgången på korttidsboende, avlastning och dagvård,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalförsörjning och kompetensutveckling,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allergikers rätt till tillgång till våra offentliga miljöer,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiska funktionshinder och rätt till LSS.
1999/2000:So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikapplanen och dolda funktionshinder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ytterligare ett mål för handikappolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktiv till utredningen om översyn av lagstiftningen om olaga
diskriminering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränsen för assistansersättning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bilstödet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medietillgängligheten för funktionshindrade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av handikappanpassningsstödet till föreningsdrivna
samlingslokaler,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdgaranti,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förtidspensionering av unga,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslut kring principerna för organisationsstödet till handikappor-
ganisationer,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Handikappombudsmannens ställning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om granskning av handikapplanens förverkligande.
1999/2000:So43 av Marianne Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att erkänna de elöverkänsliga som en handikappgrupp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa miljöer för hållbar hälsoutveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elektromagnetiska frizoner.
1999/2000:So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionens förslag om sanktioner vid domstols-
trots,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en generell lagstiftning mot diskriminering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdrag till Högskoleverket att se över arkitektutbildningen med
tanke på handikappkunskap,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statligt stöd under initialperioden bör utgå vid tillgänglighets-
anpassning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighetsanpassning även av privata fordon i kollektivtrafik,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översynen av lagen om stöd och service till vissa funktionshind-
rade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om hjälpmedel,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav som kan ställas på public service-företagen avseende funk-
tionshindrades möjligheter till delaktighet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd för finansiering och uppbyggnad av Centrum för handikapp-
vetenskap,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda insatser för de arbetshandikappade vid behov,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lika studiefinansieringsmöjligheter oavsett om man har handikapp
eller ej,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge ytterligare anslag till lönebidragen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av de funktionshindrades ekonomiska situation,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bidragen till handikapporganisationer skall vara rättvist förde-
lade.
1999/2000:So45 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de funktionshindrade flickornas/kvinnornas utsatthet och risk
för misshandel uppmärksammas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de förståndshandikappades rättsskydd ses över.
1999/2000:So46 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran och Johan
Pehrson (kd, fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Centrum för handikappvetenskap vid universiteten i Linköping
och Örebro uppmärksammas som resurser för handikappforskning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att medel till grundfinansiering av Centrum för handikappveten-
skap anvisas så att uppbyggnad enligt planerna kan ske.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1999/2000:21
Redogörelse för en överenskommelse mellan staten och
landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården för år
2000
1999/2000:So18 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bristande genomblickbarhet och helhetsperspektiv inom hjälpme-
delsverksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av en hjälpmedelsgaranti.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1999
1999/2000:So202 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om habilitering, rehabilitering och tolktjänst för hörselskadade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hörselskadades rätt till hörapparater,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överläggningar med landstingen om hur hörselskadades behov
skall kunna tillgodoses.
1999/2000:So240 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Liselotte Wågö (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo-
tionen anförts om behovet av en lagändring i hälso- och sjukvårdslagen.
1999/2000:So272 av Claes Stockhaus och Rolf Olsson (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behov av kvalitetspolicy och kvalitetssäkring av de kommunala insatser-
na när det gäller psykiskt funktionshindrade.
1999/2000:So278 av Rosita Runegrund (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att
förbättra stödet till familjer med rörelsehindrade barn.
1999/2000:So316 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om två huvudmän, splittrad kompetens och bristande helhetssyn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återgå till en huvudman för att maximera insatserna för de
funktionshindrade,
1999/2000:So319 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta till vara personalens kompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att välkomna privata etableringar av hörselbutiker med audiono-
mer som anställda eller ägare.
1999/2000:So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste uppfylla FN:s standardregler för funktionshind-
rade,
4. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade som i motionen anförts om ett för-
tydligande om avsikten med insatsen råd och stöd enligt LSS,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utökad vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska
hjälpmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör föreslå åtgärder som ökar rättssäkerheten för
personer som är i behov av annat bistånd såsom det definierades före änd-
ringen av biståndsreglerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avsikten med insatsen hjälp i hemmet, 6 § socialtjänstlagen, är
att den skall kunna utformas på olika vis beroende av enskilda behov,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att datorer skall ingå i hjälpmedelsförteckningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappguider,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den personal som ansvarar för ärenden rörande funktionshind-
rade får en adekvat utbildning som krävs för ett bra bemötande av den funk-
tionshindrades behov,
1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande handikappolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olika samhällssektorers ansvar för ökad tillgänglighet och handi-
kappanpassning i offentliga miljöer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälpmedelsgaranti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om IT-hjälpmedel,
1999/2000:So343 av Lena Sandlin och Carin Lundberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om diskriminering och hinder i tillgänglighet.
1999/2000:So349 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att utar-
beta metoder för att möjliggöra de utvecklingsstördas aktiva deltagande i vårt
samhälle.
1999/2000:So386 av Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna
för en fungerande hjälpmedelsmarknad.
1999/2000:So393 av Kenneth Lantz (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindra-
de i informationssamhället.
1999/2000:So405 av Helena Frisk (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering.
1999/2000:So413 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen och omfattningen av stödet till de funktionshindrade,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hjälpmedelsgaranti.
1999/2000:So433 av Carin Lundberg och Karl Gustav Abramsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighet även för funktionshindrade.
1999/2000:So441 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstiden
för personliga assistenter med flera arbetsgivare.
1999/2000:So450 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiatrireformen.
1999/2000:So459 av Eva Arvidsson och Carina Moberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behov av individuella bedömningar för personer med funktionshinder.
1999/2000:So462 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat hög-
kostnadsskydd inom kommun och landsting.
1999/2000:So464 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gruppen stam-
mande personers behov av ett resurscentrum.
1999/2000:So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiskt handikappades situation,
1999/2000:So485 av Elisebeht Markström m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det fortsatta arbetet att studera de äldre och de funktionshindrade
kvinnornas situation särskilt.
1999/2000:So487 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av efterlevnaden av FN:s standardregler för att till-
försäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att standardreglerna skall följas i beslutsfattandet inom stat och
kommun,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett lagförtydligande i syfte att stärka den funktionshindrades och
föräldrarnas möjlighet att påverka vem som är den berördes assistent under
skoltid.
1999/2000:So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre samverkan mellan försäkringskassan och handikappor-
ganisationer,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en generell lag mot diskriminering av personer med funktions-
hinder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om IT i tjänst för personer med funktionshinder,
16. att riksdagen beslutar att till 6 f § socialtjänstlagen lägga "personligt
stöd",
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av 3 a § hälso- och sjukvårdslagen.
1999/2000:So489 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avlösar- och ledsagarservice,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om korttidstillsyn för barn med funktionshinder,
1999/2000:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nationellt kompetensutvecklingsprogram,
2. att riksdagen begär att regeringen ger Diskrimineringsutredningen
tilläggsdirektiv om att ta upp frågan om tillgängligheten i vid mening,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om avgiftssituationen för de funktionshindrade,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en uppföljning med könsuppdelad
statistik skall göras enligt vad i motionen anförts om rapportering gällande
kommun- och landstingsstöd om hur bidrag fördelas mellan kvinnor och män
med funktionshinder.
1999/2000:K274 av Sonja Fransson m.fl. (s, m, v, kd, c, fp, mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda annan lämplig kompletterande generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade.
1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrensneutralt serviceboende.
1999/2000:Sf303 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att anställa anhöriga till handikappade barn som
assistenter inom skolans ram.
1999/2000:Ub285 av Sonja Fransson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
att en utredning tillsätts för att klargöra
landstingens och utbildningsanordnarnas
hjälpmedelsansvar inom
vuxenutbildningsområdet inklusive folk-
bildningen.
Ärendets beredning i utskottet
Socialutskottet har berett samtliga riksdagens utskott möjlighet att yttra sig
över proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken jämte motioner i de delar som har sam-
band med respektive utskotts beredningsområde. Följande utskott har avläm-
nat yttranden: konstitutionsutskottet, lagutskottet, kulturutskottet, utbild-
ningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet. Yttrandena
fogas till betänkandet som bilaga 2-7.
Utskottet har vidare med anledning av propositionen anordnat en offentlig
utfrågning den 4 april 2000 med ett stort antal organisationer och myndighe-
ter. En utskrift av inläggen vid utfrågningen fogas till betänkandet som bila-
ga 8.
Utskottet
Propositionen i huvuddrag
I propositionen föreslår regeringen nationella mål och inriktning för handi-
kappolitiken. Regeringen bedömer att insatserna under de närmaste åren bör
koncentreras till företrädesvis tre huvudområden:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
-
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
-
- att förbättra bemötandet.
-
Det innebär, enligt propositionen, bl.a. att statliga myndigheter bör integrera
handikapperspektivet i sin verksamhet och vara ett föredöme när det gäller
att göra verksamhet, information och lokaler tillgängliga. Krav bör införas i
plan- och bygglagen på att enkelt åtgärdade hinder i befintliga lokaler dit
allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser bör vara elimine-
rade år 2010, och kraven på tillgänglighet i samband med nybyggnad och
ombyggnad bör förtydligas. Kollektivtrafiken bör vara tillgänglig för perso-
ner med funktionshinder år 2010 och gällande föreskrifter om tillgänglighet
till färdmedel inom olika trafikslag bör ses över och skärpas, anförs det.
Bemötande handlar inte bara om mötet mellan människor utan även om hur
samhället i lagar, resursfördelning m.m. visar vilken syn på personer med
funktionshinder som råder. Regeringen föreslår åtgärder mot s.k. domstols-
trots. Särskilda medel bör avsättas för en flerårig satsning på kompetensut-
veckling för personal inom olika samhällsområden kring frågor som rör
bemötande av personer med funktionshinder. På området kultur och medier
bör ökade resurser tillföras för ökad tillgänglighet. På utbildnings- och ar-
betsmarknadsområdet aviseras uppdrag och utredningar. Statsbidragen till
handikapporganisationerna bör enligt propositionen höjas.
De handikappolitiska målen och inriktningen
Propositionen
I propositionen hänvisar regeringen till att den i regeringsförklaringen 1999
förklarat att hinder för funktionshindrades rätt att delta fullt ut i samhället
skall rivas. För att detta skall kunna ske måste politiken successivt förändras
och bedrivas ur ett medborgarperspektiv, anförs det. Personer med funk-
tionshinder är medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra
medborgare. Det är ett perspektiv som FN:s standardregler utgår från. Propo-
sitionen utgör en nationell handlingsplan som är en del i utvecklingen mot
uppfyllandet av dessa mål. I propositionen lämnar regeringen förslag till
nationella mål för handikappolitiken och förslag till konkreta åtgärder. Syftet
är att det handikappolitiska arbetet tydligare skall inriktas på att ta bort de
hinder som finns för funktionshindrades fulla delaktighet i samhället. En ny
struktur på arbetet föreslås med tydligare ansvar för de statliga myndigheter-
na. Staten skall vara ett föredöme i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle.
De nationella målen är, enligt propositionen (avsnitt 5.1):
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
-
- att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar
blir fullt delaktiga i samhällslivet,
-
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med
funktionshinder,
-
Det handikappolitiska arbetet skall inriktas särskilt på:
- att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för
människor med funktionshinder,
-
- att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktions-
hinder,
-
- att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för
självständighet och självbestämmande.
-
I propositionen anförs att handikappolitiken ytterst är en fråga om demokrati
- samhället måste byggas med insikten om att alla människor är lika mycket
värda, har samma grundläggande behov och skall behandlas med samma
respekt, att mångfald berikar, att varje människa med sin kunskap och erfa-
renhet är en tillgång för samhället. Det innebär konkret att alla skall ha lika
rätt och lika möjligheter att bestämma över sina liv och få sina önskemål
respekterade. Personer med funktionshinder skall ha lika möjligheter att röra
sig i samhället och i samma sammanhang som andra. Alla skall ha lika möj-
ligheter att ta del av information och att göra sig hörda. Alla skall ha lika
möjligheter och skyldigheter att bidra till samhällets utveckling.
Det står, enligt propositionen, alltmer klart att kvinnor och män inte vinner
delaktighet på samma villkor, att möjligheterna till inflytande inte är desam-
ma för båda könen och att självständighet och oberoende inte har samma
innebörd för kvinnor med funktionshinder som för män. Vidare konstateras
att det finns fortfarande anmärkningsvärt lite samlad kunskap om jämställd-
hetsperspektivet på handikappfrågor i Sverige. Arbetet för jämställdhet har
på många sätt trängts undan av jämlikhetsarbetet när det gäller personer med
funktionshinder.
För att uppnå jämlikhet i levnadsvillkoren krävs att barn och ungdomar
och vuxna med funktionshinder får möjlighet till ett så normalt liv som möj-
ligt, anförs det. Målet är att människor med funktionshinder skall ges samma
möjligheter som andra att få växa upp tillsammans med sina föräldrar, erbju-
das god barnomsorg och utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg bostad,
kunna delta i olika kultur- och fritidsaktiviteter samt få den äldreomsorg som
behövs. Tryggheten och gemenskapen i samhället skall omfatta alla medbor-
gare. Människor skall genom de sociala skyddsnäten garanteras en rimlig
levnadsnivå. Den ekonomiska tryggheten skall minska de ekonomiska följ-
derna av t.ex. sjukdom och funktionshinder. Så långt möjligt skall dessa
insatser vara generella och utgå ifrån behov och utan inkomstprövning.
Bristande tillgänglighet leder till att människor med funktionshinder inte
kan ta del i olika sammanhang tillsammans med andra. För en rörelsehindrad
kan ett trappsteg vara lika utestängande som en låst dörr. En sådan utestäng-
ning leder till att alla människor inte får samma möjligheter att ta del av
samhällslivet. En annan konsekvens är att samhället inte öppnar sig för alla
människors erfarenheter och kunskaper. Viktiga bidrag till samhällets ut-
veckling går därmed förlorade. När människor inte ges möjlighet att mötas
växer fördomarna och de negativa attityderna som i sin tur kan leda till dis-
kriminering.
Vidare framhålls att ökad tillgänglighet inte enbart är en fråga om att för-
ändra den fysiska miljön. Att planera en verksamhet, t.ex. skolundervisning,
så att den fungerar för en person med dyslexi är också en fråga om tillgäng-
lighet liksom att ge personer med talsvårigheter den tid de behöver för att
tala. Människor med dolda funktionshinder, liksom med kroniska sjukdomar,
glöms ofta bort vid planeringen. Det kan t.ex. för några behövas lämplig kost
i skolan eller personalmatsalen och att regelbundna pauser läggs in.
För att förverkliga lika möjligheter för alla måste tillgängligheten vara in-
tegrerad och utformad så att den som är funktionshindrad inte blir beroende
av andra. Särlösningar upplevs av många funktionshindrade som diskrimine-
rande och bör därför undvikas så långt som möjligt.
Enligt regeringens bedömning (avsnitt 5.2) bör följande arbetsområden prio-
riteras under de närmaste åren:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
-
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
-
- att förbättra bemötandet.
-
Generella åtgärder bör öka möjligheterna till självbestämmande och kontroll
över den enskildes livssituation, anför regeringen. Detta gäller i princip oav-
sett vilket funktionshinder som är aktuellt. Det är inte ovanligt att funktions
hinder i första hand förknippas med personer som är rullstolsburna, synska-
dade eller har andra synliga funktionshinder. Men personer med funktions-
hinder som är mer dolda för omgivningen omfattas på samma sätt som andra
av de nationella målen för handikappolitiken, betonas det. Att handikappoli-
tiken skall genomsyra alla samhällssektorer innebär t.ex. att också personer
med läs- och skrivsvårigheter skall kunna få del av samhällsinformation.
Tillgänglighet till lokaler och verksamhet kan betyda att allergiker får ökade
möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer. Frågor om bemötande har stor
betydelse för t.ex. personer med psykiska funktionshinder liksom för mag-
och tarmsjuka, njursjuka, hjärtsjuka och andra med kroniska sjukdomar.
I propositionen anför regeringen att den avser att återkomma i frågan om
bl.a. en nationell handlingsplan för sjukvården, den arbetslivsinriktade reha-
biliteringen, förtidspension av ungdomar med funktionshinder, socialtjäns-
ten, övre åldersgräns för personlig assistans, bilstödet och avgifter inom
kommunernas vård, boende och service.
Motionerna
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nationella hand-
lingsplanen för handikappolitiken (yrkande 1 delvis). Motionärerna anser att
handlingsplanen för handikappolitiken har uppenbara brister och på flera
viktiga punkter är oklar. Allmänna deklarationer om funktionshindrades
ställning och om att handikapperspektivet skall genomsyra alla samhälls-
sektorer följs inte upp av några konkreta åtgärder. De förändringar som före-
slås brister antingen i konkretion eller vad gäller realism och genomförbar-
het. Motionärerna är besvikna över att propositionen inte innehåller några
förbättringar av rätten till personlig assistans och att det inte heller tas nå
steg för att föra ut stödet till de direkt berörda eller för att öka valfrihete
I motion So413 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om inrikt-
ningen och omfattningen av stödet till de funktionshindrade (yrkande 5).
Motionärerna anser att stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt
och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshind-
rade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna
välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel.
I motion So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos rege-
ringen begär att en uppföljning med könsuppdelad statistik skall göras enligt
vad i motionen anförts om rapportering gällande kommun- och landstings-
stöd om hur bidrag fördelas mellan kvinnor och män med funktionshinder
(yrkande 5). Motionärerna anser att kvinnor och män inte bedöms på samma
sätt vad det gäller stöd och bidrag som ges för att underlätta att leva med
funktionshinder. För att minska skillnaderna mellan kvinnor och män med
funktionshinder måste kunskapen om dessa och om behoven öka, anför de.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
handikapplanen och dolda funktionshinder (yrkande 1) och om ytterligare ett
mål för handikappolitiken (yrkande 2). Motionärerna anför att propositionen
i princip enbart diskuterar förhållandena för människor med fysiska funk-
tionshinder. Regeringen bör återkomma med förslag så att handikapplanen
tydligare även omfattar människor med dolda funktionshinder. Motionärerna
anser att ytterligare ett mål skall tillfogas de nationella målen: Ett samhälle
där alla människor har makt över sitt eget liv och där var och en har möjlig-
het att verka utifrån sina individuella förutsättningar. Det innebär att det
handikappolitiska arbetet skall inriktas särskilt på att ge alla människor,
oberoende av förutsättningar, makt över sitt eget liv.
I motion So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande handikapp-
politikens inriktning (yrkande 1 delvis). Människor med funktionshinder
skall kunna verka i samhället som aktiva medborgare, anför motionärerna.
Politiken måste inriktas på att skapa ett samhälle för alla på lika villkor.
Människor som är i behov av samhällets stödinsatser måste bemötas värdigt
och med respekt. Genom handikapporganisationerna kanaliseras kunskap
och kompetens om handikappfrågor som är till fromma för samhället som
helhet.
I motion So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om
handikappguider (yrkande 10). Enligt motionärerna bör informationsbaser
med uppgifter om tillgänglighet - s.k. handikappguider utvecklas. Dessa
guider uppmuntrar fler att anpassa sina affärs- och boendemiljöer för männi-
skor med funktionshinder och kan ge vägledning vad gäller allt från handi-
kappanpassade offentliga institutioner till tidningar som ges ut på kassett.
I motion So349 av Carina Hägg (s) begärs tillkännagivande om vikten av att
utarbeta metoder för att möjliggöra de utvecklingsstördas aktiva deltagande i
vårt samhälle. Motionären anför att många utvecklingsstörda dessutom är
flerhandikappade vilket ställer högre krav på en genomtänkt handikappolitik
för denna grupp. Handikappolitiken skall vara generell och dessutom indivi-
duellt anpassad med syfte att integrera de utvecklingsstörda i samhället,
anför motionären.
I motion So459 av Eva Arvidsson och Carina Moberg (båda s) begärs till-
kännagivande om behov av individuella bedömningar för personer med
funktionshinder. Motionärerna anför att tillgängligheten för handikappade i
samhället, den generella anpassningen, behöver kompletteras med riktlinjer
för den individuella bedömningen av den handikappades och hans eller hen-
nes familjs totala situation och behov. Det bör, enligt motionärerna, tas störr
hänsyn till barnen och till ensamstående handikappade.
I motion So278 av Rosita Runegrund (kd) begärs tillkännagivande om beho-
vet av att förbättra stödet till familjer med rörelsehindrade barn. Motionären
anför att en aktuell undersökning gjord av Riksförbundet för Rörelsehindrade
Barn och Ungdomar visar att belastningssmärtor och psykisk utmattning är
vanligt hos mammor till barn med rörelsehinder.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om de-
mentas situation och behovet av tidig demensutredning samt om tillgången
på korttidsboende, avlastning och dagvård (yrkandena 11 och 12). Motionä-
rerna anför att situationen för dementa är allvarlig: Möjligheterna att få till
gång till dagvård försämras. Detta är i mångt och mycket en kvinnofråga,
eftersom kvinnor drabbas av demens oftare än män, samt att kvinnorna ofta
är de som själva skall fungera som anhörigvårdare.
I tre motioner tas frågor kring olika former av funktionshinder upp.
I motion So43 av Marianne Andersson (c) yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att erkänna de el-
överkänsliga som en handikappgrupp (yrkande 1), om att skapa miljöer för
hållbar hälsoutveckling (yrkande 2) och om elektromagnetiska frizoner (yr-
kande 3). Motionären anser att det finns en grupp som inte räknas in bland de
handikappade men som i realiteten är utestängda från en mängd funktioner i
samhället: Det är de elöverkänsliga.
I motion So464 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om grup-
pen stammande personers behov av ett resurscentrum. Motionärerna anför att
stamning är ett talfel som kräver att adekvat hjälp sätts in i tidig ålder. Om
inte detta görs kan stammaren som vuxen i vissa fall få psykiska problem.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om aller-
gikers rätt till tillgång till våra offentliga miljöer (yrkande 14). Många alle
giker lider svårt i offentliga miljöer eftersom dessa ännu inte är helt rökfria
anför motionärerna. De anser att allergikers rätt till tillgänglighet och ett
jämlikt deltagande i samhället är angeläget.
Tre motioner tar upp frågor kring FN:s standardregler.
I motion So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste
uppfylla FN:s standardregler för funktionshindrade (yrkande 1). Enligt Han-
dikappombudsmannen är Sverige det land i världen där FN:s standardregler
är mest kända, anför motionärerna. Trots detta finns det fortfarande stora
brister som måste åtgärdas.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att FN:s
standardregler blir kända och respekterade (yrkande 1).
I motion So487 av Dan Ericsson (kd) begärs tillkännagivande om uppfölj-
ning av efterlevanden av FN:s standardregler för att tillförsäkra människor
med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet samt om att standard-
reglerna skall följas i beslutsfattandet inom stat och kommun (yrkandena 1
och 2). Enligt motionärerna bör en särskild statlig utvärdering av hur långt
standardreglerna omsatts i praktiken nu genomföras med åtgärdsprogram för
de delar där man ännu inte lever upp till de krav som standardreglerna ställer.
Vidare bör man från regeringens sida till myndigheter och kommuner aktua-
lisera att man har med standardreglerna i beslutsfattandet.
Slutligen en motion om förtidspensionering av unga.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
förtidspensionering av unga (yrkande 10). Motionärernas uppfattning är att
alla människor har, och skall ha möjlighet att delta i samhällsarbetet - var
och en efter sin förmåga. Samhället bör formas efter dessa förutsättningar.
Därför skall socialförsäkringarna, enligt motionärerna, så långt som möjligt
innehålla incitament till arbete framför passivt stöd. Förtidspensionering av
unga funktionshindrade skall undvikas.
Tidigare behandling
I betänkande 1999/2000:SoU12 behandlade utskottet ett motionsyrkande
angående behovet av myndighetssamverkan när det gäller familjer med
funktionshindrade barn. Utskottet konstaterade att enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har den enskilde rätt
till en individuell handlingsplan där samtliga stöd- och behandlingsinsatser
som görs av såväl kommun som landsting skall redovisas liksom insatser
som görs av andra organ. Kommunen skall verka för att insatserna samord-
nas på ett för den enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Kommunen bör
därför aktivt söka kunskap om andra organs åtgärder för den enskilde så att
dessa kan redovisas i planen.
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet gör följande ställningstagande angående åtgärder för elöver-
känsliga:
Vid två tillfällen, år 1994 respektive 1995, har riksdagen på bostadsutskottets
förslag gjort tillkännagivanden till regeringen om bl.a. behovet av att ta fram
ett kunskapsunderlag om orsakerna till problemet med elöverkänslighet och
vilka åtgärder som kan begränsa problemen. Ett omfattande arbete med den-
na inriktning har sedan dess också bedrivits vid myndigheter och forsk-
ningsinstitutioner. För närvarande pågår på regeringens uppdrag bl.a. ett
arbete vid Rådet för arbetslivsforskning med att sammanställa och dra slut-
satser av det nuvarande kunskapsläget. Rådet kommer under slutet av inne-
varande år att slutredovisa sitt uppdrag. - - -
Utskottet anser att resultatet av regeringens uppdrag till Rådet för arbets-
livsforskning bör avvaktas innan vidare överväganden görs om åtgärder för
elöverkänsliga. Motion 1999/2000:So43 (c) avstyrks således.
Till yttrandet har fogats en avvikande mening (mp, c) i denna del.
Socialutskottets bedömning
Handikappolitiken är ytterst en fråga om demokrati. Samhället måste, enligt
utskottets mening, bygga på insikten om att alla människor är lika mycket
värda, har samma grundläggande behov och skall behandlas med samma
respekt, att mångfald berikar, att varje människa med sin kunskap och erfa-
renhet är en tillgång för samhället. Det innebär att alla skall ha lika rätt oc
lika möjligheter att bestämma över sina liv och få sina önskemål respektera-
de.
År 1989 initierade Sverige ett arbete inom FN i syfte att få till stånd inter-
nationella regler om funktionshindrade personers rätt till delaktighet och
jämlikhet. Detta arbete utmynnade i ett antal standardregler för att säkerställ
att personer med funktionshinder som medborgare har samma rättigheter och
skyldigheter som andra medborgare i samhället. Reglerna antogs av FN:s
generalförsamling år 1993. Regeringen föreslår nu, med FN:s standardregler
som grund, att nationella mål för handikappolitiken bör läggas fast.
FN:s standardregler tas upp i tre motioner. Motionärerna anser det angelä-
get att standardreglerna blir kända och respekterade och att Sverige uppfyller
reglerna och omsätter dem i praktiken. Utskottet, som delar motionärernas
uppfattning, anser att fastställandet av nationella mål och en handlingsplan
för handikappolitiken leder till att FN:s standardregler omsätts i praktiken.
Utskottet anser att en fortlöpande uppföljning av handlingsplanen är viktig
och noterar att en första redogörelse för genomförandet av planen kommer
att lämnas till riksdagen våren 2002. Motionerna So41 (mp) yrkande 1,
So321 (fp) yrkande 1 och So487 (kd) yrkandena 1 och 2 får därmed anses
tillgodosedda.
Utskottet ställer sig bakom de nationella mål som föreslås:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
-
- att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar
blir fullt delaktiga i samhällslivet,
-
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med
funktionshinder,
-
Det innebär att arbetet särskilt skall inriktas på att identifiera och undanröj
hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionshinder, att
förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionshinder
och att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för
självständighet och självbestämmande.
Utskottet ställer sig också bakom att följande arbetsområden prioriteras
under de närmaste åren:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
-
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
-
- att förbättra bemötandet.
-
Utskottet tillstyrker därmed att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår
om mål och inriktning för handikappolitiken (avsnitt 5.1 och 5.2 i proposi-
tionen). Motion So42 (c) yrkande 2 avstyrks.
Utskottet vill betona att planen omfattar alla personer med funktionshin-
der, således även personer med dolda funktionshinder. Tillgänglighet innebär
inte enbart fysisk tillgänglighet till lokaler och verksamheter utan också att
t.ex. allergiker får ökade möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer. Det
innebär även att planera en verksamhet, t.ex. skolundervisning, så att den
fungerar för en person med dyslexi liksom att ge personer med talsvårigheter
den tid de behöver för att tala. Vidare innebär det att t.ex. personer med läs-
och skrivsvårigheter skall kunna få del av samhällsinformation. Människor
med dolda funktionshinder, liksom med kroniska sjukdomar, glöms ofta bort
vid planeringen av olika verksamheter. Hindren för tillgänglighet måste
minska. Att vara flexibel och utgå från människors olika behov är enligt
utskottet nyckelord i sammanhanget. För att förverkliga lika möjligheter för
alla måste tillgängligheten vara integrerad och utformad så att den som är
funktionshindrad inte blir beroende av andra. Särlösningar upplevs av många
funktionshindrade som diskriminerande och bör därför undvikas så långt som
möjligt. Utskottet vill också betona att frågor om bemötande har stor bety-
delse för många grupper. Motionerna So41 (mp) yrkande 14, So42 (c) yr-
kande 1, So43 (c) och So464 (s) är i huvudsak tillgodosedda med vad som
följer av handlingsplanen.
För att uppnå jämlikhet i levnadsvillkoren krävs att barn, ungdomar och
vuxna med funktionshinder får möjlighet till ett så normalt liv som möjligt.
Utskottet vill med anledning av motion So278 (kd) om stöd till familjer med
rörelsehindrade barn understryka att de personer som omfattas av lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt att få en individuell
handlingsplan där samtliga stöd- och behandlingsinsatser som görs av såväl
kommun som landsting skall redovisas liksom insatser som vidtas av andra
organ. Kommunen skall verka för att insatserna samordnas på ett för den
enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Utskottet anser inte att motionen
bör föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Det är också angeläget att uppmärksamma att kvinnor och män ännu inte
uppnått delaktighet på samma villkor och att självständighet och oberoende
inte har samma innebörd för kvinnor respektive män med funktionshinder.
Kvinnors och mäns roller och livsvillkor skiljer sig åt på många sätt. Det kan
innebära att regler, rutiner, bedömningar och lagtolkningar får olika konse-
kvenser för kvinnor respektive män. Utskottet kan konstatera att det fortfa-
rande finns anmärkningsvärt lite samlad kunskap om jämställdhetsperspektiv
på handikappfrågor i Sverige. Kunskapen på området måste öka. Ett sätt kan
vara att redovisa könsuppdelad statistik. Det är därför viktigt att noga följa
utvecklingen. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion
So490 (v) yrkande 5 behövs dock inte. Utskottet återkommer till frågan om
jämställdhet mellan kvinnor och män under avsnittet Funktionshindrades
ekonomiska situation (s. 96 f.).
Frågan om handikappguider tas upp i motion So321 (fp) yrkande 10. Ut-
skottet har erfarit att det finns kommuner som upprättar guider med informa-
tion om tillgängligheten m.m. Utskottet ser positivt på detta men anser inte
att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motionsyrkandet, vilket
därmed avstyrks.
Utskottet konstaterar att under senare år har flera reformer varit inriktade
på förbättringar av det individuella stödet till personer med funktionshinder.
Den nationella handlingsplanen inriktas nu på generella lösningar och den
allmänna tillgängligheten i samhället, vilket bör leda till minskat behov av
särlösningar och att fler kan delta i samhällslivet på likvärdiga villkor. Sam-
tidigt aviseras kommande förslag som är mer individuellt inriktade, såsom
borttagande av 65-årsgränsen för rätt till personlig assistans, ändringar i
bilstödet och förslag angående avgifter inom kommunernas vård, boende och
service. Motionerna So32 (m) yrkande 1 delvis, So41 (mp) yrkandena 11 och
12, So327(c) yrkande 1 delvis, So349 (s), So413 (m) yrkande 5 och So459
(s) avstyrks därmed.
En motion berör förtidspensionering av unga. Frågan om förtidspension
för ungdomar med funktionshinder har utretts och redovisas i betänkandet
Unga i ohälsoförsäkringen - tid för aktivitet och utveckling (SOU 1998:106).
Betänkandet har remissbehandlats. I propositionen redovisar regeringen att
en departementspromemoria som kompletterar betänkandet kommer att
presenteras i sommar. Utskottet anser att Regeringskansliets fortsatta bered-
ning av frågan bör avvaktas. Motion So42 (c) yrkande 10 avstyrks därmed.
Handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer
Propositionen
Handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer. Myndigheterna
har, enligt propositionen, ett särskilt ansvar för att handikapperspektivet
införlivas i alla politikområden. Regeringen gör sammanfattningsvis följande
bedömning:
- Statliga myndigheter bör integrera handikapperspektivet i den ordinarie
verksamheten. Utgångspunkten bör vara FN:s standardregler och de natio-
nella målen för handikappolitiken. Myndigheterna bör se till att lokaler,
verksamhet och information är tillgängliga för personer med funktionshinder.
- Kraven på tillgänglighet och användbarhet bör genomsyra statliga bygg-
projekt. Förtydligade krav bör därför ställas vid upphandling i samband med
byggprojekt. Motsvarande krav bör även ställas vid förhyrning av lokaler.
- Det bör uppdras åt ett antal stora eller besöksviktiga myndigheter att senast
den 31 december 2001 redovisa handlingsplaner för att göra myndighetens
lokaler, information och övrig verksamhet tillgängliga för personer med
funktionshinder. Åtgärderna i handlingsplanen bör vara vidtagna senast år
2005. Arbetet bör årligen rapporteras till regeringen.
- Handikappombudsmannen bör precisera vad som bör avses med tillgäng-
lighet till lokaler, verksamhet och information.
- En tydligare struktur på det handikappolitiska arbetet hos myndigheterna
bör införas. De myndigheter som har ett sektorsansvar har särskilt stort an-
svar för att de nationella målen för handikappolitiken skall förverkligas.
Sektorsmyndigheterna bör ges i uppdrag att utarbeta förslag till uppfölj-
ningsbara etappmål för respektive sektor, vilka fastställs av regeringen.
Etappmålen bör vara uppfyllda senast år 2010.
- De myndigheter som föreslås ha ett särskilt sektorsansvar för han-
dikappfrågorna är bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsverket,
Banverket, Boverket, Konsumentverket, Luftfartsverket, Post- och telestyrel-
sen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Skolverket, Socialstyrelsen, Sta-
tens kulturråd och Vägverket. Sektorsansvaret bör preciseras i respektive
myndighets instruktion.
- Regeringen avser att fortlöpande se över vilka myndigheter som bör ha ett
sektorsansvar.
- En redogörelse för den nationella handlingsplanens genomförande och de
fastställda etappmålen för handikappolitiken bör lämnas till riksdagen våren
2002. Därefter bör en redovisning om det fortsatta arbetet lämnas till riksda-
gen vart tredje år.
Motionerna
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som förbättrar
handikappades tillgänglighet till offentliga myndighetslokaler (yrkande 6).
Motionärerna anser att det är en självklarhet att offentliga myndighetslokaler
dit allmänheten kan behöva ha tillträde görs tillgängliga för handikappade.
De brister som tyvärr fortfarande finns i detta avseende bör avhjälpas utan
dröjsmål. För detta ändamål bör regeringen skyndsamt vidta ändamålsenliga
åtgärder.
I motion So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika samhälls-
sektorers ansvar för ökad tillgänglighet och handikappanpassning i offentliga
miljöer (yrkande 2). Varje sektor i samhället borde ges ett lagstadgat ansvar
för att respektive sektors utbud av service och tjänster blir tillgängligt för
människor med funktionshinder. Inte minst den offentliga sektorn måste
föregå med fullgoda insatser för att underlätta för alla att kunna delta i sam-
hällslivet.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs vidare tilkännagivande
om granskning av handikapplanens förverkligande (yrkande 13). Motionä-
rerna anser att uppföljningen av handlingsplanen bör ske vartannat år och av
en oberoende instans till regeringen. Detta kan göras av Handikappombuds-
mannen i de fall ombudsmannen är utsedd av riksdagen.
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet har bl.a. yttrat sig över motion So32 (m) yrkande 6 och då
hänvisat till vad regeringen redovisat om myndigheternas ansvar i proposi-
tionens avsnitt 6.1. Regeringen avser att uppdra åt ett antal stora eller be-
söksviktiga myndigheter att senast under år 2001 redovisa handlingsplaner
för att göra myndighetens lokaler tillgängliga för personer med funktionshin-
der. Åtgärderna bör enligt propositionen vara vidtagna senast år 2005. Även i
övrigt anges att statliga myndigheter bör integrera handikapperspektivet i den
ordinarie verksamheten och att kraven på tillgänglighet och användbarhet bör
genomsyra statliga byggprojekt. Bostadsutskottet avstyrker motionsyrkandet.
Socialutskottets bedömning
Utskottet har i föregående avsnitt ställt sig bakom uppfattningen att handi-
kapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer. Regeringen aviserar
uppdrag åt ett antal stora eller besöksviktiga myndigheter att senast under år
2001 redovisa handlingsplaner för att göra myndigheternas lokaler tillgängli-
ga för personer med funktionshinder. Åtgärderna bör vara vidtagna senast år
2005. Vidare anges att statliga myndigheter bör integrera handikapperspekti-
vet i den ordinarie verksamheten och att kraven på tillgänglighet och an-
vändbarhet bör genomsyra statliga byggprojekt.
Bostadsutskottet, som yttrat sig över motion So32 (m) yrkande 6, föreslår
att motionen avstyrks med hänvisning till regeringens redovisning av plane-
rade insatser. Socialutskottet delar denna uppfattning. Utskottet anser att den
nationella handlingsplanen är ett första steg på vägen mot vad som föreslås i
motion So327 (c) yrkande 2. Motionsyrkandet är åtminstone delvis tillgodo-
sett.
Regeringen avser att lämna en redogörelse för den nationella handlings-
planens genomförande och de fastställda etappmålen för handikappolitiken
till riksdagen våren 2002 och därefter redovisa det fortsatta arbetet vart tred
år. Utskottet anser att det är en väl avvägd målsättning och avstyrker därmed
motion So42 (c) yrkande 13.
Ett tillgängligare Sverige
Offentlig miljö och kommunikationer
Propositionen
Regeringen gör följande bedömning beträffande offentlig miljö:
- Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten för per-
soner med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara åtgärdade
före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde
och på befintliga allmänna platser.
-
- Boverket bör ges i uppdrag att förtydliga kraven som nu finns i plan- och
bygglagen (1987:10), PBL, på tillgänglighet i samband med nybyggnad
och ändring av allmänna platser.
-
- Boverket bör under de närmaste åren prioritera frågor om tillgänglighet för
äldre och personer med funktionshinder.
-
- De lokala handikapporganisationernas möjlighet till samråd i plan- och
byggärenden bör ses över.
-
Det befintliga lokalbeståndet dit allmänheten har tillträde (s.k. publika eller
offentliga lokaler) har ofta brister i tillgängligheten för funktionshindrade.
Flest hinder finns dock oftast i den yttre miljön. Trottoarkanter, trappor,
branta lutningar, nivåskillnader, markbeläggningens beskaffenhet samt svå-
righeter för personer med nedsatt orienteringsförmåga att hitta rätt är några
av hindren.
Takten i arbetet med att förbättra tillgängligheten på allmänna platser och i
offentliga lokaler behöver nu öka, anförs det. Plan- och byggutredningens
förslag om att det i PBL skulle föras in en bestämmelse med retroaktiva krav
på s.k. enkelt åtgärdade hinder i befintliga lokaler och på allmänna platser
bör därför med vissa förändringar genomföras. På så sätt kommer tillgäng-
ligheten att kunna förbättras betydligt. För mindre näringsidkare bör dock
undantag kunna medges om konsekvenserna för verksamheten skulle bli
orimliga. Undantag måste också kunna medges för miljöer där en varsam
helhetssyn erfordras. Kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga vär-
den måste beaktas.
Mer precisa krav bör också ställas i samband med nybyggnad och ändring
av allmänna platser.
Att tillgodose krav på tillgänglighet i befintliga miljöer är förenat med så-
väl kostnader som vinster, anförs det. Kostnadsnivån är beroende av förut-
sättningarna och val av åtgärder. Kostnaderna påverkas också av i vad mån
åtgärderna vidtas i samband med andra planerade underhålls- och förbätt-
ringsarbeten eller samordnas med åtgärdsplaner och program för andra sekto-
rer och verksamhetsområden. En bedömning av de sammantagna kostnader-
na för kommunsektorn blir, enligt propositionen, således mycket osäker.
Även kostnaderna för att inte genomföra förslagen måste beaktas. Ökad
tillgänglighet kan minska behovet av insatser som hemtjänst och göra det
möjligt för en person att i högre grad klara sig på egen hand. För butiker,
restauranger och andra delar av näringslivet kan ökad tillgänglighet leda till
ökat antal kunder.
Regeringen gör bedömningen att en tioårsperiod utgör en lämplig tidsram
för att planera, samordna, prioritera och välja de mest kostnadseffektiva
lösningarna. Den avser att under hösten år 2000 återkomma till riksdagen
med förslag med denna inriktning.
I propositionen anförs att varje kommun bör upprätta tillgänglighetspro-
gram. Det bör kopplas till översiktsplanen, men bör också kunna utgöra
separata program. Handikapporganisationerna bör vara en aktiv samrådspart
när programmen utarbetas och följs upp. Regeringen anser också att det är
viktigt att ta reda på om handikapporganisationerna på orten kan ges bättre
möjligheter att lämna synpunkter på planer och ny- och ombyggnader.
Under avsnittet om kommunikationer gör regeringen bedömningen att:
- Tillgängligheten till transportsystemet bör fortlöpande förbättras och be-
aktas vid all planering och upphandling av infrastruktur, färdmedel, trafik
och övriga tjänster.
-
- Arbetet bör ha som mål att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig för funk-
tionshindrade senast år 2010. Med detta mål som utgångspunkt skall en
transportövergripande planering genomföras, där kollektivtrafik med stort
utbud och resande prioriteras.
-
- Gällande föreskrifter om tillgänglighet för funktionshindrade till färdmedel
inom olika trafikslag bör ses över och skärpas.
-
Regeringen anser att persontransportsystemen måste tillgodose höga krav på
tillgänglighet för funktionshindrade och andra grupper med särskilda behov.
För att åstadkomma detta bör tillgängligheten till transportsystemet fortlö-
pande förbättras och beaktas vid all planering, upphandling och drift. Trans-
portsystemet som helhet och dess olika delar, som trafikslag, infrastruktur,
färdmedel, trafik, information och annan service måste ha en sådan kvalitet
och samordning, att man kan resa från dörr till dörr under värdiga, säkra och
komfortabla former.
I propositionen anförs att med beaktande av att det år 2010 har gått 30 år
sedan lagen om handikappanpassad kollektivtrafik trädde i kraft, är det en
väl tilltagen tidsrymd för att åstadkomma en tillgänglig kollektivtrafik. Med
hänvisning till statsbidraget på 1,5 miljarder kronor till anpassning av den
lokala och regionala kollektivtrafiken för år 1998 t.o.m. år 2002 bedömer
dock regeringen att stora delar av denna trafik bör kunna vara tillgänglig
redan år 2003. Åtgärder för ökad tillgänglighet till kollektivtrafik i tätorter
och i andra sammanhang där utbudet och resandet är omfattande bör därför
prioriteras.
Det är emellertid inte möjligt att tillgodose alla tänkbara krav på ökad till-
gänglighet, anförs det. Regeringen har, enligt propositionen, inte underlag för
att i detalj bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas och därför heller inte
tillräckligt underlag för att bedöma vad det kan komma att kosta. Därför
behövs en behovs-, åtgärds- och kostnadsanalys, som kan ligga till grund för
en tids- och resursmässig prioritering, inom ramen för den trafikslagsöver-
gripande planeringen. En utgångspunkt vid planeringen bör vara att, så långt
det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, åstadkomma en så god till-
gänglighet som möjligt. Angivna årtal skall härvid betraktas som utgångs-
punkter för denna planering och inte som ett löfte från staten att finansiera
alla åtgärder som kan komma att behöva genomföras för att uppnå ett till-
gängligt transportsystem.
Vidare anförs att det vid all upphandling av kollektivtrafik, skolskjutsar,
sjukresor, färdtjänst, värnpliktsresor m.m. bör ställas krav på att färdmedel,
trafik, infrastruktur, information och övrig service skall vara tillgänglig och
att personal med kundkontakter skall ha viss utbildning om funktionshindra-
des specifika behov och hur man kan ge god service till dessa grupper.
Ansvars- och finansieringsprincipen belyses i inledningen av propositionen.
Här anförs att en av de grundläggande principerna inom svensk handikappo-
litik är den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Den innebär att varje
sektor i samhället skall utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir
tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionshinder.
Kostnaderna för de nödvändiga anpassningsåtgärderna skall finansieras inom
ramen för den ordinarie verksamheten. Den grundläggande tanken att varje
samhällsområde skall ta sitt ansvar för frågor gällande personer med funk-
tionshinder är inte ny. Redan den socialpolitiska kommittén skrev år 1964:
"Tanken att de handikappade så långt möjligt skall införlivas i samhällslivet
leder till att deras utbildning bör skötas av ordinarie utbildningsorgan, deras
bostadsförsörjning av bostadsorganen, deras sjukvård inom den vanliga
sjukvården osv.". Därmed kan man säga att tanken om det som i dag kallas
för mainstreaming har funnits som ledstjärna inom den handikappolitiska
debatten i snart fyrtio år. I det nationella handlingsprogrammet i handikapp-
frågor från 1981 (skr. 1982/83:131) formulerades det på följande sätt:
Handikappades delaktighet och gemenskap i samhället måste åstadkommas
genom att miljö och verksamhet utformas på ett sådant sätt att de blir till-
gängliga för handikappade. Varje huvudman måste utgå från detta i sin verk-
samhet. Kostnader som uppkommer för sådan anpassning skall ses som en
självklar del av kostnaderna för verksamheten och därmed också finansieras
på samma sätt som verksamheten i övrigt.
Ansvars- och finansieringsprincipen har, enligt propositionen, varit det vikti-
gaste instrumentet i detta arbete även om den aldrig har rättsligt fastställts.
den praktiska tillämpningen har det ofta varit en avvägning mellan att slå fast
huvudmannens ansvar att finansiera åtgärderna eller att pröva andra lös-
ningar. Tillämpningen har varierat mellan olika samhällsområden. Ett exem-
pel där principen har varit inbyggd i lagstiftningen är bygglagstiftningen, där
kostnaderna för de tillgänglighetsåtgärder som följer av ny- och ombyggna-
tion skall finansieras på samma sätt som övriga byggkostnader. Ett annat
exempel är att textning av svenskspråkiga program i Sveriges Television
finansieras via den allmänna radio- och TV-licensen.
Motionerna
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen avslår proposi-
tionens förslag om retroaktivitet i plan- och bygglagstiftningen i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna konstaterar att
nuvarande regler om handikappanpassning i princip inte gäller befintliga
lokaler, men att enligt propositionen skall kraven fortsättningsvis också gälla
äldre bebyggelse. Denna retroaktiva verkan av plan- och bygglagen skall
gälla "enkla" åtgärder för att underlätta tillgängligheten. Förslaget kommer i
proposition senare under år 2000. Det är därför inte möjligt att fullt ut bedö-
ma förslaget, anför motionärerna. De avvisar dock förslaget om retroaktivt
ställda krav på befintlig bebyggelse. De anser det inte ansvarsfullt att göra s
stora åtaganden utan att presentera någon som helst bedömning av kostna-
derna. I stället borde regeringen tillsätta en utredning som utan dröjsmål
studerar de amerikanska erfarenheterna på handikappolitikens område. Sam-
tidigt borde frågan om ansvars- och finansieringsprincipen ytterligare bely-
sas.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande
dels om att statligt stöd under initialperioden bör utgå vid tillgänglighetsan-
passning (yrkande 4), dels om tillgänglighetsanpassning även av privata
fordon i kollektivtrafik (yrkande 5). Motionärerna konstaterar att tillgänglig-
hetsfrågorna är väl framlyfta i propositionen. Regeringen menar att ansvars-
och finansieringsprincipen skall tillämpas. Motionärerna anser att statligt
stöd bör utgå. De konstaterar vidare att bussar i kollektivtrafik byts ut efter
4-6 år och att målet nu sätts till år 2010 för handikappanpassad kollektivtra-
fik. Handikappanpassade bussar tar lägre antal passagerare, varför motionä-
rerna anser att statlig stöd bör utgå initialt under perioden. Anpassningen bör
gälla även fordon i privat ägo, anförs det.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om en
översyn av handikappanpassningsstödet till föreningsdrivna samlingslokaler
(yrkande 7). Motionärerna anser att de allmänna samlingslokalerna måste
göras tillgängliga. Detta gäller inte minst de föreningsdrivna lokalerna. Mo-
tionärerna anser att staten bör bidra till att stödja upprustningen för att gör
samlingslokalerna tillgängliga för alla.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar om
en plan för att under de närmaste åren satsa sammanlagt 5 miljarder kronor i
stimulansbidrag till kommuner, fastighetsägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för
att anpassa samhället så att det blir tillgängligt också för funktionshindrade
(yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förstärka plan- och bygglagen för att
inleda reformarbetet med tillgänglighet (yrkande 2) och om att lokala handi-
kapporganisationer skall göras delaktiga i arbetet med att identifiera hinder
och komma med förslag till lösningar (yrkande 5). Motionärerna anför att
Folkpartiet i sitt budgetalternativ kommer att finansiera en engångssatsning
på 5 miljarder kronor i stimulansbidrag under de närmaste åren för att kunna
genomföra en omfattande tillgänglighetsreform.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om vad i
motionen anförts om tillgänglighet (yrkande 2). Motionärerna anser att till-
gänglighetsfrågorna är väl framlyfta i propositionen men att de goda inten-
tionerna inte är förenade med någon form att sanktioner om de inte uppfylls.
Vidare är kraven svagt formulerade och tiden fram till 2010 är onödigt lång.
Motionärerna anser att det krävs starkare formuleringar och sanktioner om
kraven inte uppfylls. Vidare yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om sanktionsmöjligheter mot dem som inte följer redan existeran-
de lagstiftning på handikappområdet (yrkande 8). Enligt motionärerna bör
sanktionsmöjligheter mot dem som är skyldiga att leva upp till de nya lagar
och förordningar som redan finns på handikappområdet utredas. Motionärer-
na anför att lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från 1979 t.ex. ännu
inte har inneburit några tydliga förbättringar.
I motion So38 av Sonja Fransson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta möjligheter
till sanktioner vid otillgänglighet för funktionshindrade. Motionärerna ser
mycket positivt på att regeringen vill ge Boverket i uppdrag att förtydliga de
krav som nu finns i plan- och bygglagen när det gäller tillgänglighet. I det
sammanhanget bör det faktum att avgörandet och tolkningsföreträdet i dag
fullt ut ligger hos kommunerna beaktas när lämpliga förändringar skall göras
och sanktionsmöjligheter övervägas. Det bör även övervägas att införa sank-
tionsmöjligheter mot byggherren vid otillgängligt byggande.
Också i motion So28 av Ann-Marie Fagerström (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsynsansvar
och sanktionsmöjligheter i den nationella handlingsplanen för handikappoli-
tiken. Motionären anser det mycket bra att det nu kommer konkreta förslag
för att öka tillgängligheten och motverka alla former av diskriminering av
människor med funktionshinder. Hon anser dock att det saknas konkreta
lagförslag för att sätta kraft bakom utfästelserna att göra Sverige tillgänglig
för alla., bl.a. saknas tydliga skrivningar om tillsynsansvar och sank-
tionsmöjligheter. Ansvars- och finansieringsprincipen är den enda möjliga,
men den förutsätter samtidigt att lagstiftningen också reglerar hur till-
synsansvaret skall ske och vilka sanktioner som skall utdömas om målen inte
nås.
Bakgrund
Enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler får
bidrag lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad,
standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning som utförs utan
samband med andra bidragsberättigade åtgärder. Medel anslås under utgifts-
område 17, anslag N3 Bidrag till allmänna samlingslokaler. För år 2000 har
riksdagen anvisat 15 miljoner kronor. För åren 2001 och 2002 beräknas
anslaget till oförändrad nivå.
Kulturutskottets yttrande
Kulturutskottet anför i sitt yttrande att det inte anser att det behöver göras
någon särskild översyn av handikappstödet inom bidraget till allmänna sam-
lingslokaler. Det ingår i Boverkets ordinarie uppföljningsarbete att redovisa
resultatet av hittillsvarande bidragsgivning och att vid bidragsgivningen väga
behoven av medel till handikappanpassning mot andra medelsbehov inom
ramen för anvisade medel, anför utskottet. Kulturutskottet anser vidare att
frågan om anslagets storlek kommande budgetår får riksdagen återkomma till
vid den årliga budgetbehandlingen. Utskottet anser att motion So42 (c) yr-
kande 7 bör avstyrkas.
Till yttrandet har i denna del fogats en avvikande mening (c) och ett särskilt
yttrande (kd).
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet anför bl.a. följande angående kraven på tillgänglighet i
plan- och bygglagstiftningen och utformningen av det kommande lagförsla-
get om enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten:
Utskottet ser mycket positivt på att en nationell handlingsplan för handi-
kappolitiken nu lagts fram för riksdagen. - - - Bostadsutskottet har i dessa
sammanhang givit uttryck för uppfattningen att ytterligare insatser behövs
för att förbättra tillgängligheten i vardagsmiljön för personer med funktions-
hinder. Därvid har särskilt bristerna i befintliga lokaler dit allmänheten har
tillträde samt på allmänna platser uppmärksammats. Utskottet har även
framhållit att en skärpt lagstiftning på området kan bli nödvändig för att
kraven på tillgänglighet och användbarhet skall kunna tillgodoses. - - -
Det kan inledningsvis konstateras att det i motion 1999/2000:So32 (m) yr-
kande 5 hävdas att den förordade lagregleringen i fråga om enkelt åtgärdade
hinder mot tillgängligheten inte bör komma till stånd. Utskottet anser för sin
del att bara det faktum att den byggda miljön ofta är så utformad att en stor
del av befolkningen utestängs från vad som för andra betraktas som självkla-
ra vardagsaktiviteter bör leda till slutsatsen att utvecklingen mot en bättre
tillgänglighet för alla måste påskyndas. Även om det finns många exempel
på att omfattande åtgärder vidtagits i den befintliga miljön utan lagstadgade
krav, finns det också gott om exempel på att förhållandevis enkla åtgärder
inte kommer till stånd. Det handlar ofta om att tillgänglighetsfrågorna inte
ägnas tillräcklig uppmärksamhet i samband med underhåll och ombyggnad
av byggnader och allmänna platser. En reglering i enlighet med vad som
förordas i propositionen kommer sannolikt att leda till en mer planmässig
hantering av hur tillgängligheten kan förbättras och när förbättringarna kan
genomföras på ett kostnadseffektivt sätt.
Vad gäller invändningarna i m-motionen om att konsekvenserna av de av
regeringen förordade åtgärderna inte skulle vara tillräckligt utredda kan
utskottet endast hänvisa till det omfattande utredningsarbete som genomförts
under det senaste årtiondet och som också omnämns i propositionen. En
särskild konsekvensanalys har t.ex. genomförts av Boverket av det lagförslag
som Plan- och byggutredningen redovisat i fråga om insatser för att förbättra
tillgängligheten i befintliga lokaler och på allmänna platser. Det kan dess-
utom förutsättas att ytterligare överväganden om konsekvenserna av det
lagförslag som regeringen avser att lägga fram för riksdagen i höst kommer
att redovisas i propositionen. - - -
I fråga om den aktuella lagändringen redovisas inriktningen av den kom-
mande propositionen men av naturliga skäl inte hur den i detalj kommer att
vara utformad. Det får betraktas som närmast självklart att det i lagförslaget
inte endast, som motionärerna tycks befara, kommer att uttryckas en för-
hoppning om att åtgärderna "bör" vara åtgärdade vid en viss tidpunkt, utan
att det framgår vilka krav som skall uppfyllas.
Även vad gäller sanktionsmöjligheterna får det betraktas som självklart att
överväganden i frågan kommer att återfinnas i den aviserade propositionen.
Som framgått ovan tas frågan om skärpta sanktionsmöjligheter även upp i två
motioner avseende redan gällande lagkrav på tillgänglighet. Bostadsutskottet
vill av denna anledning erinra om att plan- och bygglagen innehåller omfat-
tande regler om påföljder vid överträdelse av lagens bestämmelser. Dessa
regler innebär i korthet att det åligger byggnadsnämnden att ta upp frågan om
ingripande eller påföljd när det uppkommer misstanke om att en överträdelse
har skett mot bestämmelserna i plan- och bygglagen eller mot föreskrifter
utfärdade med stöd av lagen. Sanktionsmöjligheterna vid överträdelse består
bl.a. i olika former av avgifter samt föreläggande förenat med vite. Det fram-
går inte av de aktuella motionerna i vilka avseenden som dessa sank-
tionsmöjligheter anses behöva stärkas. Det kan förmodas att motionärernas
invändningar i stället delvis riktar sig mot det tolkningsutrymme som kan
finnas vad gäller lagens krav på tillgänglighet och användbarhet. I denna
fråga har regeringen redovisat bedömningen att mer precisa krav på tillgäng-
lighet bör ställas i samband med nybyggnad och ändring av allmänna platser.
Boverket kommer av regeringen att få i uppdrag att förtydliga de krav som i
detta avseende kan ställas med stöd av plan- och bygglagen. Regeringen
avser även att ge Boverket i uppdrag att utarbeta förslag till vad som skall
betraktas som enkelt åtgärdade hinder enligt de krav som kommer att ställas i
den aviserade kompletteringen av plan- och bygglagen.
Vad slutligen gäller tidsfristen för att eliminera enkelt åtgärdade hinder
mot tillgängligheten bör det framhållas att avsikten givetvis är att åtgärderna
skall vidtas så snart som det är möjligt att genomföra dem på ett kostnadsef-
fektivt sätt. Redan genom den ökade uppmärksamheten mot tillgänglighets-
frågorna som torde bli följden av en lagreglering kan många åtgärder för-
väntas bli vidtagna redan en kort tid efter att den aviserade lagändringen
träder i kraft. Många åtgärder kan sannolikt också vidtas utan att en samord-
ning behöver ske med ordinare underhåll eller andra förbättringsåtgärder. I
andra fall kan en sådan samordning vara nödvändig av både byggnadsteknis-
ka och ekonomiska skäl. Det torde emellertid ligga i de berörda fastighets-
ägarnas eget intresse att inte vänta med att vidta nödvändiga åtgärder till
slutet av tidsperioden. Sammantaget anser utskottet att den av regeringen
förordade tidsfristen förefaller vara väl avvägd mot bakgrund av behovet av
samordning och prioritering av åtgärderna för en bättre tillgänglighet och
användbarhet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker bostadsutskottet motionerna
1999/2000:So32 (m) yrkandena 5 och 6, 1999/2000:So38 (s), 1999/2000:
So40 yrkande 2 samt 1999/2000:So41 (mp) yrkandena 2 och 8, det sist-
nämnda i berörd del. - - -
I planen framhålls att handikapporganisationerna bör vara en aktiv part när
de kommunala tillgänglighetsprogrammen utarbetas. Organisationerna bör
också ges möjligheter att lämna synpunkter på planer samt ny- och ombygg-
nader. Regeringen avser att ge Boverket i uppdrag att utvärdera de nuvarande
formerna för byggsamråd och handikapporganisationernas möjlighet till
insyn och inflytande. Verket skall också studera möjligheterna att utveckla
formerna för brukarmedverkan i detta sammanhang.
Mot den redovisade bakgrunden avstyrker utskottet även motion
1999/2000:So40 (fp) yrkande 5.
Till yttrandet har i denna del fogats två avvikande meningar (m), (mp) och
ett särskilt yttrande (kd).
Bostadsutskottet tar också upp frågan om ansvars- och finansieringsprincipen
och anför då följande:
Bostadsutskottet anser att en av de grundläggande förutsättningarna för ut-
formningen av den byggda miljön måste vara att den i möjligaste mån skall
vara tillgänglig och användbar för alla. Detta gäller i särskilt hög grad för
allmänna platser och för lokaler dit allmänheten har tillträde. Denna utgångs-
punkt förutsätter ett betraktelsesätt där frågor om tillgänglighet på ett natur
ligt sätt integreras såväl i byggprocessen som i förvaltning och underhåll av
befintliga byggnader och allmänna platser. Den av regeringen förordade
ansvars- och finansieringsprincipen ger uttryck för detta betraktelsesätt.
Utgångspunkten för finansieringen av åtgärder för ökad tillgänglighet bör
således vara att kostnaderna skall täckas inom ramen för den ordinarie verk-
samheten. Som regeringen framhåller kan kostnaderna för att eliminera en-
kelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten förväntas bli relativt begränsade
om åtgärderna genomförs i samband med ordinarie underhållsarbete. Den av
regeringen förordade tidsramen för åtgärderna ger också utrymme för ett
planmässigt och kostnadseffektivt genomförande.
Utskottet ställer sig således bakom regeringens uppfattning att kostnaderna
för att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten bör täckas
enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Det kan i sammanhanget erinras
om att Folkpartiet i en partimotion gav uttryck för samma uppfattning så sent
som hösten 1999. De nu aktuella förslagen i Folkpartiets partimotion
1999/2000:So40 yrkande 1 samt motion 1999/2000:So44 (kd) yrkande 4 om
att införa ett statligt bidragssystem avstyrks av utskottet.
Till yttrandet har i denna del fogats två avvikande meningar (m) och (kd).
Socialutskottets bedömning
Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken innebär en tydlig
fokusering på att göra Sverige tillgängligare. Vad gäller förbättrad tillgäng-
lighet till offentlig miljö och kommunikationer presenterar regeringen flera
konkreta och klart avgränsade mål inklusive tidsram. Socialutskottet anser att
detta är viktiga insatser för att öka tillgängligheten för alla i samhället.
Socialutskottet delar bostadsutskottets bedömning att insatser behövs för
att förbättra tillgängligheten i vardagsmiljön. Bara det faktum att den byggda
miljön är så utformad att en stor del av befolkningen utestängs från vad som
för andra betraktas som självklara vardagsaktiviteter bör leda till slutsatsen
att utvecklingen mot en bättre tillgänglighet för alla måste påskyndas. Den
förordade tidsfristen förefaller vara väl avvägd mot bakgrund av behovet av
samordning och prioritering av åtgärderna för en bättre tillgänglighet och
användbarhet. Motion So32 (m) yrkande 5 avstyrks därmed.
Utskottet delar också bedömningen att persontransportsystemet måste till-
godose höga krav på tillgänglighet för funktionshindrade och andra grupper
med särskilda behov. För att kunna åstadkomma detta bör tillgängligheten till
transportsystemet fortlöpande förbättras och beaktas vid all planering, upp-
handling och drift.
I flera motioner tas frågan om sanktioner upp. Bostadsutskottet redovisar i
sitt yttrande att plan- och bygglagen (PBL) innehåller omfattande regler om
påföljder vid överträdelse av lagens bestämmelser.
Takten i arbetet med att förbättra tillgängligheten på allmänna platser och i
offentliga lokaler behöver nu öka. Regeringen har för avsikt att under hösten
år 2000 återkomma till riksdagen med förslag med inriktningen att tydliggöra
krav på tillgänglighet och användbarhet i plan- och bygglagstiftningen. Bo-
stadsutskottet betraktar det som självklart att överväganden i frågan om
sanktionsmöjligheter kommer att återfinnas i det sammanhanget.
Socialutskottet anser för sin del att det finns skäl att i det sammanhanget
överväga om tillräckliga åtgärder vidtas mot dem som inte lever upp till
lagstiftningens krav. Utskottet förutsätter därför att frågan om sanktionsmöj-
ligheter i det avseendet kommer att uppmärksammas och analyseras i den
aviserade propositionen. Utskottet anser det angeläget att tillgängligheten til
transportsystemet fortlöpande förbättras. Gällande föreskrifter om tillgäng-
lighet för funktionshindrade till färdmedel inom olika trafikslag måste ses
över och skärpas. Också i detta sammanhang bör sanktionsmöjligheter över-
vägas och analyseras. Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
So28 (s), So38 (s), So40 (fp) yrkande 2 och So41 (mp) yrkandena 2 och 8
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Socialutskottet delar bostadsutskottets och regeringens uppfattning att
kostnaderna för att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten
bör täckas enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Motionerna So40 (fp)
yrkande 1 och So44 (kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks.
Socialutskottet delar kulturutskottets bedömning att det inte behövs någon
särskild översyn av handikappstödet inom bidraget till allmänna samlingslo-
kaler. Motion So42 (c) yrkande 7 avstyrks därmed.
Bostadsutskottet avstyrker motion So40 (fp) yrkande 5 med hänvisning till
att det i planen framhålls att handikapporganisationerna bör vara en aktiv
part när de kommunala tillgänglighetsprogrammen utarbetas. Organisatio-
nerna bör också ges möjlighet att lämna synpunkter på planer samt ny- och
ombyggnader. Regeringen avser att ge Boverket i uppdrag att utvärdera de
nuvarande formerna för byggsamråd och handikapporganisationernas möj-
lighet till insyn och inflytande. Verket skall också studera möjligheterna att
utveckla formerna för brukarmedverkan i detta sammanhang. Socialutskottet
anser att motionen därmed i huvudsak är tillgodosedd.
Nationellt tillgänglighetscenter m.m.
Propositionen
I propositionen gör regeringen bedömningen att det bör skapas ett nationellt
center med uppgift att vara ett nationellt rådgivande organ i frågor om till-
gänglighet. Arbetet med att driva på utvecklingen att göra samhället till-
gängligt bör koncentreras till kunskapsuppbyggnad, rådgivning, utveckling
och samverkan. Handikappombudsmannen bör ges ökade resurser för att
kunna fullgöra dessa uppgifter.
Sektorsmyndigheterna föreslås få ansvar för att inom sin sektor bevaka de
handikappolitiska aspekterna, trygga tillgängligheten inom området och
arbeta för att de handikappolitiska målen uppfylls. I arbetet med att utveckla
tillgängligheten behöver bl.a. de statliga myndigheterna råd och stöd för att
kunna leva upp till sitt ansvar. En central statlig myndighet bör därför ges en
samordnande, stödjande, rådgivande och pådrivande roll i arbetet för att göra
samhället tillgängligt. Enligt regeringens bedömning är Handikappombuds-
mannen en lämplig myndighet för dessa uppgifter. Vid sidan av de uppgifter
Handikappombudsmannen nu har bör därför en framtida viktig uppgift vara
att utgöra ett nationellt tillgänglighetscenter.
Viktiga uppgifter för Handikappombudsmannen blir att driva på och följa
myndigheters, kommuners och andra organs utveckling inom tillgänglighets-
området, att bygga upp, utveckla och förmedla kunskap, ge råd och samar-
beta med berörda aktörer. Viktiga målgrupper för denna verksamhet är även
näringsidkare, byggherrar och yrkesgrupper som arkitekter m.fl. Handi-
kappombudsmannen bör även kunna stödja forskning och andra utveck-
lingsinsatser inom tillgänglighetsområdet. I arbetet skall Handikappom-
budsmannen ha nära kontakter med handikapporganisationerna.
Det finns ett starkt samband mellan hjälpmedel och tillgänglighet. Detta är
bl.a. skälet till att det inom Hjälpmedelsinstitutet (HI) under många år har
byggts upp en stor erfarenhet och kompetens när det gäller tillgänglighet till
fysisk miljö, produkter och tjänster, inklusive IT-området. Regeringen fram-
håller att HI:s erfarenhet och kompetens inom området bör tas till vara i det
nya tillgänglighetscentrets verksamhet. HI:s roll förändras inte av Handi-
kappombudsmannens vidgade uppgifter, anförs det.
Områden där tillgänglighetsfrågorna kommer att ha hög aktualitet är t.ex.
inom arkitektur, formgivning och design. Standardiseringsarbetet inom fram-
för allt informationsteknik och telekommunikation utgör ett annat viktigt
utvecklingsområde när det gäller tillgänglighet. I detta arbete är det viktigt
att delta i internationella standardiseringsgrupper. I arbetet deltar en rad
berörda myndigheter, producenter och företrädare för andra organ.
Regeringen anser att Handikappombudsmannen bör få utökade resurser för
att kunna fullgöra uppgiften med att bygga upp och driva ett nationellt till-
gänglighetscenter. För detta bör 7 miljoner kronor avsättas fr.o.m. budgetåret
2001, anförs det.
Motionerna
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen uppdrar åt rege-
ringen att återkomma med förslag om annan organisationsform för ett natio-
nellt tillgänglighetscenter (yrkande 9). Motionärerna står fast vid sin tidigar
uppfattning att Handikappombudsmannens verksamhet bör samordnas med
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskrimine-
ring på grund av sexuell läggning och Jämställdhetsombudsmannen. I stället
för att ombudsmannen renodlar sin verksamhet föreslår regeringen nu att
Handikappombudsmannen i praktiken utvecklas till en sedvanlig förvalt-
ningsmyndighet. Ombudsmannen tilldelas 7 miljoner kronor extra för att
bygga upp ett nationellt tillgänglighetscenter med en i huvudsak rådgivande
funktion. Motionärerna anser det angeläget att tillskapa ett nationellt till-
gänglighetscenter men det bör inte ligga under Handikappombudsmannen.
I motion So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt
kompetensutvecklingsprogram (yrkande 1 delvis). Motionärerna anser att
riksdag och regering måste visa att man inte accepterar att personer med
funktionshinder utestängs från delaktighet och inflytande i olika samman-
hang på grund av att de har ett funktionshinder eller för att de inte får de
insatser de har rätt till enligt domstolsbeslut. Människor med funktionshinder
skall kunna ingå i samhällsgemenskapen med samma rättigheter och möjlig-
heter som människor som inte är funktionshindrade. Motionärerna anser att
det behövs ett nationellt kompetensutvecklingsprogram för att sprida kun-
skaper om de handikappolitiska målen och om funktionshindrades livsvill-
kor.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikappom-
budsmannens ställning (yrkande 12). Motionärerna anser att Handikappom-
budsmannens (HO) ställning bör stärkas. Centerpartiet har föreslagit en
sammanhållen diskrimineringslagstiftning och en sammanhållen ombuds-
mannafunktion som utses av riksdagen. Ett första steg att stärka Handi-
kappombudsmannens ställning är därför, enligt motionärerna, att flytta över
funktionen under riksdagen och låta riksdagen utse HO.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att Handikappombudsman-
nen bör ges en fristående ställning med uppdrag att kontrollera tillgänglig-
hetsutvecklingen (yrkande 4). Motionärerna anför att ett nationellt tillgäng-
lighetscenter kan behövas men det skulle kunna placeras t.ex. hos Hjälpme-
delsinstitutet. Handikappombudsmannen bör vara fristående från regeringen.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikappombudman-
nens fristående roll (yrkande 9). Motionärerna är kritiska till att ett natione
tillgänglighetscenter skall skapas hos Handikappombudsmannen. Centret
skall ha till uppgift att hjälpa bl.a. statliga myndigheter med råd och stöd i
tillgänglighetsfrågor. Motionärerna ser en risk i att detta kan leda till att
Handikappombudsmannen knyts ännu tätare till regeringen. De anser att
Handikappombudsmannen skall vara en oberoende institution för funktions-
hindrades mänskliga rättigheter som med stöd av lag självständigt bevakar
funktionshindrades intressen.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i motion So490 (v) att det behövs ett rådgivan-
de organ som driver på utvecklingen att göra samhället tillgängligt för alla.
Samhället måste visa att det inte accepterar att personer med funktionshinder
utestängs från delaktighet och inflytande i olika sammanhang och att det är
angeläget att sprida kunskaper om de handikappolitiska målen och om funk-
tionshindrades livsvillkor. Det saknas i dag samlad kunskap om metoder att
uppnå god tillgänglighet, kunskapsutveckling, exempel på bra lösningar,
information m.m. Utskottet delar regeringens uppfattning att en central stat-
lig myndighet bör ges en samordnande, stödjande och rådgivande samt på-
drivande roll på området. Motion So490 (v) yrkande 1 delvis är därmed
tillgodosedd.
Utskottet delar bedömningen att Handikappombudsmannen är en lämplig
myndighet för att utgöra ett nationellt tillgänglighetscenter för dessa uppgif-
ter. Handikappombudsmannen har redan kontakter med myndigheter och
kommuner i deras tillgänglighetsarbete. Motionerna So32 (m) yrkande 9,
So40 (fp) yrkande 4 och So41 (mp) yrkande 9 avstyrks med vad som anförts.
Även motion So42 (c) yrkande 12 avstyrks.
Design för alla
Propositionen
I propositionen görs bedömningen att konceptet Design för alla bör genom-
syra statens arbete inom arkitektur, formgivning och design.
Huvudbudskapet i konceptet Design för alla är att produkter som bruksfö-
remål, byggnader, inomhus- och utomhusmiljöer samt IT-produkter och
tjänster bör vara tillgängliga och användbara för alla människor så långt detta
över huvud taget är möjligt. Intentionerna med den nuvarande lagstiftningen
på byggområdet är att generella krav på tillgänglighet och användbarhet skall
tillgodoses för att minska behovet av särlösningar och underlätta för de indi-
viduella anpassningar som kan behövas t.ex. i bostaden. För utformning av
produkter och IT finns ingen lagstiftning.
Regeringen gör bedömningen att statens engagemang i arkitektur, form-
givning och design skall förtydligas när det gäller frågor om tillgänglighet. I
Regeringskansliet har inrättats en särskild arbetsgrupp för arkitektur, form-
givning och design. Här ingår företrädare för Utrikesdepartementet, Social-
departementet, Finansdepartementet, Utbildningsdepartementet, Jordbruks-
departementet, Kulturdepartementet, Näringsdepartementet och Miljödepar-
tementet. Arbetsgruppen leds av Kulturdepartementet och i uppdraget ingår
bl.a. att driva arbetet med genomförandet av handlingsprogrammet för arki-
tektur, formgivning och design samt att verka för ett samspelt statligt age-
rande på området.
Vidare redovisas att regeringen avser att ge Högskoleverket i uppdrag att
se över i vilken omfattning och på vilket sätt kunskaper om tillgänglighet och
användbarhet är en del av och genomsyrar innehållet i bl.a. arkitekt- och
designutbildningarna i högskolan.
Motionerna
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdrag till
Högskoleverket att se över arkitektutbildningen med tanke på handikappkun-
skap (yrkande 3). Motionärerna har vid ett antal tillfällen påtalat att arkitek
ter, byggnadsingenjörer och beslutsfattare måste utbildas i handikappkun-
skap.
I motion So30 av Nils-Göran Holmqvist och Helena Frisk (båda s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om konceptet Design för alla. Motionärerna anser att konceptet Design för
alla bör utvidgas till arkitektur, formgivning och design över huvud taget
och inte enbart till statens arbete. De anser att uppdraget till Högskoleverket
bör utvidgas till att också föreslå de förstärkningar som behövs. Lärarnas roll
och kompetens måste därvid betonas. De är skolornas viktigaste resurs och
utan en positiv inställning hos dem kan inga kunskaper eller synsätt förmed-
las till eleverna.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet har anfört bl.a. följande i sitt yttrande angående behovet
av handikappkunskap i arkitekt- och designutbildningarna och motionerna
So30 (s) och So44 (kd) yrkande 3:
U t s k o t t e t anser att socialutskottet bör föreslå avslag på motionsyrkan
dena.
Regeringen har den 23 mars 2000 uppdragit åt Högskoleverket att kartläg-
ga med vilket innehåll, i vilken omfattning och på vilket sätt kunskap om det
som kan sammanfattas i begreppet Design för alla - nämligen tillgänglighet,
användbarhet och brukbarhet - förmedlas i design- och arkitektutbildningar-
na inom högskolan. Uppdraget skall redovisas till Utbildningsdepartementet
senast den 30 juni 2000.
Enligt regeringens beslut den 3 februari 2000 skall högskolor som har ar-
kitektutbildningar i anslutning till Arkitekturåret 2001 uppmärksamma frå-
gan om hur kunskapen om tillgänglighet i olika miljöer kan stärkas inom
utbildningarna. Samarbete skall därvid äga rum med bl.a. olika handikappor-
ganisationer.
Till yttrandet har i denna del fogats en avvikande mening (kd).
Bostadsutskottets yttrande
Också bostadsutskottet har avstyrkt motionerna. Utskottet anför följande:
Bostadsutskottet anser att det är angeläget att utbildningen av arkitekter m.fl
yrkesgrupper som på olika sätt deltar i plan- och byggprocessen inkluderar
frågor om hur kraven på tillgänglighet och användbarhet kan tillgodoses.
Uppdraget till Högskoleverket att se över hur behovet av sådana kunskaper
tillgodoses i den nuvarande utbildningen bör kunna ge underlag för beslut
om eventuella åtgärder för att förbättra utbildningen i dessa avseenden. De
aktuella motionsförslagen torde därigenom komma att bli tillgodosedda utan
ett riksdagens tillkännagivande i frågan. Mot denna bakgrund avstyrks mo-
tionerna 1999/2000:So30 (s) i berörd del samt 1999/2000:So44 (kd) yrkande
3.
Till yttrandet har i denna del fogats en avvikande mening (kd).
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar uppfattningen i motionerna att handikappkunskap är
mycket viktigt för yrkesgrupper som arkitekter, byggnadsingenjörer m.fl.
Utskottet delar samtidigt såväl utbildningsutskottets som bostadsutskottets
uppfattning att uppdraget till Högskoleverket att se över hur kraven på till-
gänglighet och användbarhet kan tillgodoses i den nuvarande utbildningen
bör kunna ge underlag för beslut om eventuella åtgärder för att förbättra
utbildningen i dessa avseenden. Motionerna So30 (s) och So44 (kd) yrkande
3 torde därmed komma att bli tillgodosedda utan något tillkännagivande.
Motionerna avstyrks.
Bilstöd
I propositionen redovisas att Riksrevisionsverket (RRV) år 1998 fick i upp-
drag av regeringen att genomföra en översyn av bilstödet och kartlägga stö-
dets organisation, bedömnings- och beslutsprocesser, bilstödets koppling till
andra individuella stödformer samt möjligheterna att prognostisera medels-
behovet. RRV skulle också redovisa olika alternativ till stödets framtida
omfattning och tekniska konstruktion. RRV:s rapport bereds nu i Regerings-
kansliet. Regeringen avser att återkomma i frågan om bilstöd, anförs det.
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till erforderliga lagändringar när det gäller bilstöde
(yrkande 3). Motionären anser det beklagligt att regeringen inte redan nu har
kunnat föreslå förändringar för att bl.a. göra det möjligt att låta t.ex. auto-
matlåda och eluppvärmda ytterbackspeglar ingå i bilstödet. Vidare anser
motionären att det hade varit naturligt att föreslå en ändring av åldersgrän-
serna för bilstödet liksom personkretsen för stödet.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
bilstödet (yrkande 5). Motionärerna anför att bilstödet är en viktig frihetsfrå
ga. Det behöver dock vidtas åtgärder för att förbättra bidragets funktionssätt
och öka effektiviteten och snabbheten i beslutsprocessen. Det finns också
enskilda regler som behöver belysas. Regeringen bör i översynen även inbe-
gripa aspekter såsom åldersgränser.
Utskottets bedömning
Frågan om bilstödets framtida utformning bereds för närvarande i Rege-
ringskansliet. Utskottet utgår från att regeringen därvid särskilt överväger de
nuvarande åldersgränsernas dåliga samklang med aktuella frågeställningar
inom andra områden med relevans i sammanhanget. Utskottet tänker bl.a. på
en flexiblare pensionsålder liksom ökade möjligheter att övergå från pension
till arbete. Utskottet anser att regeringens kommande förslag om bilstöd bör
avvaktas och är inte berett att nu föreslå något initiativ från riksdagens sida
med anledning av motionerna So33 (m) yrkande 3 och So42 (c) yrkande 5.
Motionerna avstyrks därmed.
Bostadsanpassningsbidrag
Propositionen
I propositionen redovisas att lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbi-
drag m.m. har till ändamål att genom bidrag till anpassning av bostäder ge
personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boen-
de. Bidraget är ett uttryck för samhällets mål att personer med funktionshin-
der skall kunna leva som andra i en egen bostad.
Boverket har på uppdrag av regeringen bl.a. lämnat förslag till vissa för-
ändringar i lagen. Boverket har föreslagit att bostadsanpassningsbidraget bör
ändras så att stöd kan lämnas både som bidrag och i form av utförda åtgärder
och att begreppet stöd skall föras in i lagen.
Regeringen gör bedömningen att det saknas tillräckliga skäl för att införa
en ny form av bostadsanpassningsbidrag.
Regeringen föreslår dock vissa ändringar i 8 och 9 §§ lagen (1992:1574)
om bostadsanpassningsbidrag m.m. Vid nybyggnad skall det fortfarande
krävas särskilda skäl för anpassning av bostaden. Vid köp och byte av bostad
skall bidrag kunna lämnas till åtgärder som inte är kostnadskrävande även
om det inte finns några särskilda skäl för att välja en bostad som kräver an-
passning. Är åtgärderna kostnadskrävande krävs dock särskilda skäl även vid
köp och byte av bostad.
Vidare föreslås reglerna om standardhöjande åtgärder utmönstras ur lagen,
10 § föreslås därmed upphävas. En ny bestämmelse om att bostadsanpass-
ningsbidrag inte lämnas för åtgärder som behöver vidtas redan av väsentligen
andra orsaker än sådana som direkt har att göra med funktionshindret före-
slås införas i 6 §.
Motioner
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höga hyror
och bostadsanpassningsbidrag (yrkande 7). Motionären anser att det behövs
ett förtydligande om att bostadsanpassningsbidrag kan lämnas om den en-
skilde på grund av för hög hyra inte kan bo kvar i sin lägenhet. Lägenheten
kan vara anpassad från början, varvid hela anpassningskostnaden ligger på
hyran. Detta gör att hyran blir mycket hög. Trots att bostadsbidrag utgår kan
hyran bli för hög. Problemet kan lösas genom ett statligt bostadsbidrag till
funktionshindrade. I annat fall bör för hög hyra anses som särskilt skäl enligt
9 § i lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. Regeringen bör föreslå erfor-
derliga förtydliganden i lagen.
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om förbätt-
ringar för de funktionshindrade (yrkande 3). Motionärerna anför att det är
orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna
bo kvar i sina handikappanpassade bostäder. Motionärerna har vid budgetbe-
handlingen föreslagit ett särskilt bostadsstöd till funktionshindrade på 100
miljoner kronor. I avvaktan på permanenta förbättringar föreslog de också ett
särskilt stimulansbidrag till kommunerna på 255 miljoner kronor för att dessa
mer aktivt skulle arbeta med psykiskt funktionshindrade.
Bakgrund och tidigare behandling
Frågan om bostadsstöd till funktionshindrade behandlades senast av utskottet
i betänkande 1999/2000:SoU1. Utskottet fann då inget skäl att föreslå ett nytt
anslag. Den då aktuella motionen avstyrktes. (Särskilt yttrande (m))
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande lagförslaget i propositionen om
villkoren för bostadsanpassningsbidrag. Med anledning av förslaget i motion
So33 (m) yrkande 7 om att precisera bestämmelsen i lagen om bostadsan-
passningsbidrag m.m. i ett avseende - hyresnivåns betydelse vid tillämp-
ningen av begreppet särskilda skäl i 9 § enligt den nya lydelsen - skulle detta
innebära ett avsteg från den nuvarande principen för regleringen av bidrags-
givningen, anför utskottet. Bostadsutskottet finner inte att tillräckliga skäl
föreligger för att förorda ett sådant avsteg, utan anser att avgörandet av vad
som i det enskilda fallet är särskilda skäl även i fortsättningen bör bedömas
av den beslutande kommunen med stöd av gängse praxis. Motionsyrkandet
avstyrks.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar bostadsutskottets bedömning att riksdagen bör tillstyrka
förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbi-
drag m.m. och avstyrka motion So33 (m) yrkande 7.
Socialutskottet, som vidhåller sin tidigare ståndpunkt, är inte berett att till
styrka ett nytt bostadsbidrag för funktionshindrade. Motion So32 (m) yrkan-
de 3 avstyrks därmed.
Bättre bemötande
Lika behandling, diskriminering
Propositionen
Regeringen har i 1999 års regeringsförklaring slagit fast att människor med
funktionshinder skall ha goda möjligheter till delaktighet. Sverige har med
några få undantag valt att införliva funktionshindrade personers rättigheter
och stöd i den ordinarie lagstiftningen. Enligt regeringens mening är denna
princip riktig. All lagstiftning skall se till att personer med funktionshinder
inte diskrimineras utan utformas så att människor blir delaktiga i samhällsli-
vet. Det kan emellertid finnas uppenbara risker att lagstiftningen inte riktigt
räcker till, att systemen inte ger tillräcklig flexibilitet och valfrihet, att
människor med stora och komplicerade funktionshinder ändå inte får det stöd
och den hjälp de behöver och att vissa områden helt faller utanför lagstift-
ningen. Under senare tid har därför lagstiftaren valt att skapa lagar mot dis-
kriminering av olika grupper i samhället, t.ex. lag (1999:132) om förbud mot
diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lag
(1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning. En särskild utredare har tillkallats (dir. 1999:49) för att göra en
översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering.
Av Bemötandeutredningens betänkande (SOU 1999:21) framgår att perso-
ner med funktionshinder många gånger utestängs från samhällslivet. De
känner sig diskriminerade och beskriver ett slags samhällets utanförskap.
Andra undersökningar redovisar liknande förhållanden. Handikappombuds-
mannen konstaterar i sin senaste rapport till regeringen att Sverige inte helt
uppfyller FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktions-
hinder delaktighet och jämlikhet. Det finns således fortfarande hinder som
gör det omöjligt för människor med funktionshinder att utöva sina rättigheter
och friheter och försvårar för dem att delta fullt ut i samhällsutvecklingen.
Därför föreslår utredningen ett tillägg i 1 kap. 2 § regeringsformen angående
funktionshindrade personers rätt till full delaktighet och jämlikhet i sam-
hällslivet.
Regeringen har i olika sammanhang klart markerat att det allmänna skall
verka för att undanröja de hinder som finns mot alla medborgares deltagande
i samhällslivet på sina egna villkor. Begreppen full delaktighet och jämlikhet
är en del av FN:s standardregler och utgör också ett grundläggande mål för
den svenska handikappolitiken. Grundlagen innehåller emellertid inget för-
bud direkt riktat mot diskriminering av människor med funktionshinder.
Däremot finns i regeringsformens 2 kap. ett antal rättsligt bindande regler på
fri- och rättighetsområdet. Kapitlet innehåller t.ex. förbud mot särbehandling
på grund av åskådning, ras och kön. Det har ansetts angeläget och naturligt
att den svenska grundlagen ger klart uttryck för att negativ särbehandling på
sådana grunder inte kan godtas. Sådana regler innebär också en betydande
förstärkning av det rättsskydd som kan åstadkommas på annat sätt.
De invändningar som har framförts mot att i 2 kap. regeringsformen införa
en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering av funktionshindrade får,
enligt regeringen, anses ha en sådan tyngd att ett stärkt skydd för såväl denna
som andra utsatta grupper bör ske inom ramen för programstadgandet i 1
kap. 2 § regeringsformen. Regeringen har därför i mars 2000 gett Författ-
ningsutredningen (Ju 1999:13) tilläggsdirektiv. Utredningen har särskilt i
uppdrag att föreslå bl.a. hur skyddet för funktionshindrades och andra utsatta
gruppers delaktighet och jämlikhet i samhället skall regleras i 1 kap. 2 §
regeringsformen (dir. 2000:21). I uppgiften ingår även att bedöma om bara
personer med funktionshinder skall framhållas eller om även andra grupper
uttryckligen skall omnämnas i stadgandet. Författningsutredningen skall
redovisa sitt arbete i denna del senast den 31 december 2000.
Motioner
I motion So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen begär att
regeringen ger Diskrimineringsutredningen tilläggsdirektiv om att ta upp
frågan om tillgängligheten i vid mening (yrkande 2). Motionärerna hänvisar
till att regeringen tillsatt en utredare som har till uppgift att göra en övers
av lagstiftningen om olaga diskriminering i näringsverksamhet. Utredningen
kommer inte att överväga frågan om tillgänglighet för funktionshindrade i
vid bemärkelse. Motionärerna anser att utredningens uppdrag skall vidgas till
att även tillgängligheten i vid bemärkelse inom olika samhällssektorer och
verksamheter skall utredas.
I motion So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om
en generell lag mot diskriminering av personer med funktionshinder (yrkan-
de 9). Motionärerna anser att i allt kärvare tider med risk för att olika grupp
hamnar i utsatt läge är det nödvändigt att införa lagar mot diskriminering av
personer med funktionshinder. Det är ett framsteg att det nu finns förbud mot
diskriminering i arbetslivet, men det behövs också en generell lagstiftning
mot diskriminering. Ett likalydande yrkande framställs i motion So44 av
Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) yrkande 2.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering (yrkande 3). Motionärerna
anser att diskrimineringslagstiftningen är förstärkt men alltför uppsplittrad
och i princip enbart inriktad på arbetslivet. En person med funktionshinder
kan utestängas från en lokal eller en verksamhet inte enbart på grund av
diskriminering som är förbjuden på andra grunder utan även på grund av
t.ex. den fysiska miljöns utformning. Motionärerna vill belysa möjligheten
att utvidga begreppet diskriminering till att omfatta diskriminering även ur
denna aspekt. Den särskilda utredarens uppdrag bör vara att sammanfoga
lagstiftningen till en helhet och utvidga begreppet diskriminering.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om att
införa ett diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att vidga diskrimi-
neringsförbudet i Europakonventionen (yrkande 6). Motionärerna anser att 2
kap. regeringsformen bör utökas med förbud mot diskriminering av funk-
tionshindrade. Med sådana tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att
göra sin sak gällande i svensk domstol. Motionärerna menar vidare att Sveri-
ge bör arbeta för att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i Europa-
konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, så att det blir ett gene-
rellt diskrimineringsförbud som innefattar människor med funktionshinder.
En sådan förändring skulle, enligt motionärerna, troligen ha större betydelse
än en ändring i regeringsformen då Europakonventionen har en domstol som
uttolkar bestämmelserna och ger dem konkretion och slagkraft.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om hur bristande tillgänglighet skall kunna föras inför
domstol som en diskrimineringsfråga (yrkande 3). Motionärerna anför att det
endast går att få bristande tillgänglighet som diskriminering prövad i domstol
när det gäller arbetslivet. Kommer man inte in i en vallokal, i sin skola eller
på museet är en medborgare också diskriminerad men kan inte få sitt fall
prövat i domstol.
I motion K274 av Sonja Fransson m.fl. (s, m, v, kd, c, fp, mp) yrkas att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att utreda annan lämplig kompletterande generell lagstiftning mot diskrimi-
nering av funktionshindrade (yrkande 2). Motionärerna anser att ett omfat-
tande arbete måste sättas i gång för att anpassa Sveriges lagar efter de krav
som uppställs i FN:s standardregler. Om reglerna inkorporeras så att stan-
dardreglerna blir direkt tillämpliga hos svenska domstolar och myndigheter
får den enskilde möjlighet att göra konventionens rättigheter gällande. En
inkorporering innebär också att samhällets samtliga sektorer engageras i
arbetet med att undanröja de hinder som finns för att människor med funk-
tionsnedsättningar inte skall diskrimineras, anförs det.
I motion So39 av Sonja Fransson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om för-
ändring av 2 kap. regeringsformen (yrkande 1). I propositionen föreslås att
författningsutredningen får i uppgift att överväga på vilket sätt funktions-
hindrades och andra utsatta gruppers delaktighet och jämlikhet skall komma
till tydligare uttryck i 1 kap. 2 § regeringsformen. Enligt motionärerna får
detta tillägg ingen praktisk rättsverkan i domstol. För att den skall få större
kraft bör i stället 2 kap. utökas med förbud mot diskriminering av funktions-
hindrade. Motionärerna yrkar vidare ett tillkännagivande om tilläggsdirektiv
till utredningen om översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering (yr-
kande 2). Kommittén bör förses med tilläggsdirektiv, som rör frågan om
diskriminering till följd av brister i tillgängligheten. I stort likalydande yr
kanden framställs i motionerna So25 av Nils-Göran Holmqvist (s) och So405
av Helena Frisk (s).
I motion So343 av Lena Sandlin och Carin Lundberg (båda s) begärs tillkän-
nagivande om diskriminering och hinder i tillgänglighet. Motionärerna har
vid kontakter med handikapprörelsen upplevt en stor tillfredsställelse med
den nya diskrimineringslagen, men också förväntningar på ytterligare stöd.
Det kan inte, enligt motionärerna, vara jämlikt att en stor grupp människor
utestängs från att delta genom att t.ex. kommunikationer, restauranger och
myndigheter inte är tillgängliga.
I motion So433 av Carin Lundberg och Karl Gustav Abramsson (båda s)
begärs tillkännagivande om tillgänglighet även för funktionshindrade. Mo-
tionärerna anser att en lagstiftning skulle medföra att den befintliga miljön
utformades så att även funktionshindrade skulle kunna ta del av den. Det är
även billigare och mer stimulerande ur samhällsekonomiskt perspektiv än att
erbjuda personlig service.
Aktuellt
Regeringen har bl.a., efter förslag av socialutskottet, tillkallat en särskild
utredare (dir. 1999:49) för att göra en översyn av lagstiftningen om olaga
diskriminering. Utredaren skall bl.a. utreda behovet av och formerna för en
reglering av ett generellt förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av
personer med funktionshinder. Uppdraget skall redovisas senast den 30 april
år 2001.
Konstitutionsutskottets yttrande
Konstitutionsutskottet har anfört bl.a. följande i sin bedömning.
I motionerna So40 yrkande 6 (fp) och So39 (s) föreslås att det i kap. 2 RF
införs en bestämmelse om förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Som nämnts i det föregående har konstitutionsutskottet nyligen i annat sam-
manhang (bet. 1999/2000:KU11) behandlat frågor av samma slag. Utskottet
har därvid ställt sig positivt till tanken att förbättra de funktionshindrades
möjligheter att uppnå ökad delaktighet och jämlikhet i samhället. Ett sätt att
markera betydelsen av detta är att låta frågan komma till tydligare uttryck i
regeringsformen. Utskottet konstaterar att det i tilläggsdirektiv till Författ-
ningsutredningen (dir. 2000:21) anförs att det finns ett brett stöd för att i
regeringsformen markera de funktionshindrades delaktighet och jämlikhet i
samhället men skilda uppfattningar om hur det skall ske. Mot denna bak-
grund finns det enligt direktiven anledning att se över frågan. I direktiven
anförs vidare att ett stärkt skydd för såväl funktionshindrade som andra ut-
satta grupper bör ske inom ramen för programstadgandet i 1 kap. 2 § rege-
ringsformen. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna
So40 (fp) och So39 (s) i aktuella delar.
Till yttrandet har fogats tre avvikande meningar från (m), (kd) och (kd, fp).
Socialutskottets bedömning
Utskottet vill än en gång understryka den viktiga principen att människor
med funktionshinder skall ha goda möjligheter till delaktighet i samhällsli-
vet. Handikappolitiken är ytterst en fråga om demokrati och samhället måste
byggas med insikten att alla människor är lika värda, har samma grundläg-
gande behov och skall behandlas med samma respekt, att mångfald berikar,
att varje människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för sam-
hället. Det innebär konkret bl.a. att alla skall ha lika möjligheter att bestäm
ma över sina liv och få sina önskemål respekterade. Personer med funktions-
hinder skall också ha lika möjligheter att röra sig i samhället i samma sam-
manhang som andra. Det allmänna skall verka för att undanröja de hinder
som finns mot alla medborgares deltagande i samhällslivet på sina egna
villkor. All lagstiftning skall i enlighet härmed syfta till att personer med
funktionshinder inte diskrimineras och utformas så att denna delaktighet kan
uppnås. Sverige bör även internationellt arbeta intensivt för att förbättra de
funktionshindrades situation.
Enligt socialutskottets mening finns det fortfarande hinder som gör det
omöjligt för människor med funktionshinder att utöva sina rättigheter och
friheter och försvårar för dem att delta fullt ut i samhällsutvecklingen. Soci-
alutskottet ställer sig - liksom konstitutionsutskottet - positivt till tanken
förbättra de funktionshindrades möjligheter att uppnå ökad delaktighet och
jämlikhet i samhället. Ett sätt att markera betydelsen av detta är att låta frå
gan komma till tydligare uttryck i regeringsformen. Grundlagen innehåller
för närvarande inget förbud direkt riktat mot diskriminering av människor
med funktionshinder. Däremot finns i regeringsformens 2 kap. ett antal rätts-
ligt bindande regler på fri- och rättighetsområdet, t.ex. förbud mot särbe-
handling på grund av åskådning, ras och kön. Socialutskottet delar bedöm-
ningen att det är angeläget och naturligt att den svenska grundlagen ger klart
uttryck för att negativ särbehandling på dessa grunder inte kan godtas. Såda-
na regler innebär också en betydande förstärkning av det rättsskydd som kan
åstadkommas på annat sätt. Utskottet delar regeringens bedömning att ett
stärkt skydd för funktionshindrade bör ske inom ramen för programstadgan-
det i 1 kap. 2 § regeringsformen. Utskottet välkomnar därför tilläggsdirekti-
ven till Författningsutredningen. Motionerna So39 (s) yrkande 1 och So40
(fp) yrkande 6 avstyrks.
Socialutskottet gav våren 1998 regeringen till känna (betänkande
1997/98:SoU16, rskr. 1997/98:154) behovet av att utreda en reglering av ett
generellt förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av personer med
funktionshinder. En särskild utredare har tillkallats för att göra en översyn a
lagstiftningen om olaga diskriminering. I direktiven har nämnts bl.a. ett
sådant diskrimineringsförbud som utskottet lyft fram. De hinder i tillgänglig-
het som funktionshindrade möter på andra områden än i näringsverksamhet
är dock avsevärda. Mot bakgrund härav och med anledning av motionerna
So25 (s), So39 (s) yrkande 2, So41 (mp) yrkande 3, So42 (c) yrkande 3,
So44 (kd) yrkande 2, So343 (s), So405 (s), So433 (s), So488 (kd) yrkande 9,
So490 (v) yrkande 2 och K274 (s, m, v, kd, c, fp, mp) yrkande 2 anser ut-
skottet att Diskrimineringsutredningens uppdrag bör utvidgas till att avse
frågan om tillgänglighet för funktionshindrade i vid bemärkelse. Vad ut-
skottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Åtgärder mot domstolstrots m.m.
Propositionen
Regeringen anför att frågan om kommuner som i vissa fall trotsar lagar och
domar har behandlats i olika utredningar och i riksdagen sedan slutet av
1980-talet. Det har givits olika förslag till lösningar på problemet. Det är
framför allt tre utredningar som är av intresse. Dessa är betänkandena Kom-
munalbot (SOU 1989:64), Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och
lagtrots (SOU 1993:109) och departementspromemorian Kommunalt dom-
stolstrots - ett förslag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning
(Ds 1995:27). Med kommuner avses i detta sammanhang också landsting.
Riksdagen har vid flera tillfällen under 1990-talet avstyrkt motioner från
riksdagsledamöter om rättighetslagstiftning och domstolstrots och hänvisat
till att det pågår beredning av frågorna inom Regeringskansliet. Det finns
flera motioner i frågan under verksamhetsåren 1998/99 och 1999/2000.
Regeringskansliet har den 21 september 1999 uppdragit åt en utredare att
biträda Justitiedepartementet med att utreda frågan om hur ett sanktionssy-
stem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt domstol-
strots (Ju 1999/4276/ADM). Utredaren skall göra avvägningar i fråga om
vilka sanktioner som bör användas, vem sanktionerna skall riktas mot och
hur kännbara sanktionerna bör vara, samt om det sanktionssystem som utre-
daren förordar bör gälla generellt, anpassas till olika sektorer eller utgöra e
kombination av dessa modeller. I uppdraget ligger att utredaren bör överväga
i vilken omfattning de tidigare förslag som lagts fram i betänkandet Förtro-
endevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109) och de-
partementspromemorian Kommunalt domstolstrots - ett förslag om person-
ligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds 1995:27) kan läggas till
grund för ett förslag till sanktionssystem. I första hand bör utredaren efter-
sträva att utforma sanktionssystemet så att det riktas mot juridiska personer.
Utredaren bör emellertid därutöver analysera i vilka fall det skulle vara moti-
verat med sanktioner riktade även mot enskilda ledamöter och hur sådana
sanktioner skulle utformas. Utredaren bör även försöka klarlägga i vilken
mån UB:s bestämmelser kan användas för att få en dom av förvaltningsdom-
stol verkställd. Uppdraget skall redovisas den 1 september 2000.
Det har enligt regeringen länge funnits ett behov av att göra något åt pro-
blemet med att kommuner och landsting trotsar domar som ger en enskild
rätt till en insats enligt LSS och SoL. Svårigheterna att finna en juridiskt
hållfast lösning som dessutom låter sig förenas med principen om den kom-
munala självstyrelsen har emellertid varit betydande och gjort att problemet
kvarstått år efter år till stort förfång för bl.a. funktionshindrade personer.
generella frågan om kommunalt domstolstrots undersöks nu på nytt inom
Justitiedepartementet och ett utredningsförslag i ämnet kan förväntas under
hösten 2000. Regeringen anser emellertid att skadeverkningarna för enskilda
på LSS- och socialtjänstområdet är så oacceptabla att åtgärder som motver-
kar domstolstrots måste företas redan nu.
Regeringen föreslår i propositionen ändringar i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och i socialtjänstlagen
(1980:620), SoL, som bl.a. ger länsstyrelsen en uppgift att verka för att
kommuner och landsting planerar för att kunna tillgodose framtida stöd-,
service- och vissa biståndsbehov så att enskilda kan erbjudas de insatser de
har rätt till. Regeringens avsikt är att länsstyrelsen skall få en mer aktiv ro
kommunernas och landstingens planeringsarbete. Syftet är att inskärpa vikten
av att kommuner och landsting åtlyder domar som tillerkänner enskilda viss
förmån eller insats inom de nu föreslagna lagområdena.
Vid domstolstrots som gäller LSS och SoL föreslår regeringen att länssty-
relsen skall kunna förelägga en kommun eller ett landsting vid vite att följa
en lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt till en viss insats enligt re-
spektive lag. Länsstyrelsen får en förstärkt roll i kommuners och landstings
planeringsarbete, och det faller sig då naturligt att också lägga rätten att
meddela vitesförelägganden på länsstyrelsen. Länsstyrelsen får i sin kommu-
nicering med kommuner och landsting inför ett vitesföreläggande ta ställning
till om det finns något godtagbart skäl i viteshänseende till att avvakta något
med att uppfylla ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Ett sådant skäl kan
t.ex. vara att kommunen i ett fall då kommunen ålagts att ordna en särskilt
anpassad bostad åt en person enligt LSS vid den tid då avgörandet vinner
laga kraft håller på att uppföra bostäder med särskild service för vuxna eller
andra särskilt anpassade bostäder för vuxna och bostäderna kommer att bli
färdiga inom en kortare tid. Ett motsvarande resonemang kan appliceras på
t.ex. särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med
särskild service för funktionshindrade enligt SoL. Enligt 73 § SoL och 27 §
LSS gäller domar och beslut enligt SoL och LSS omedelbart. Så skall det
vara i fortsättningen också. Anledningen till att regeringen föreslår att vites
förelägganden skall kunna ske endast av domar som har vunnit laga kraft är
att regeringen vill undvika ett onödigt processförande.
Regeringen har efter Lagrådets hörande gjort ett förtydligande i lagtexterna
som klargör att de föreslagna nya reglerna inte får tillämpas om verkställig-
het av en lagakraftvunnen dom om vissa insatser enligt LSS och social-
tjänstlagen redan har sökts enligt utsökningsbalken (1981:774). Vidare till-
läggs att ett meddelat vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks
enligt utsökningsbalken.
Närmare bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Frågor
om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av länsstyrelsen. Läns-
rättens avgörande får överklagas hos kammarrätten enligt 33 § förvaltnings-
processlagen (1971:291). Regeringen anser att det finns skäl att införa be-
svärsrätt för den enskilde i dessa s.k. domstolstrotssituationer bara i de fall
länsstyrelsen avslår en begäran om vitesföreläggande enligt 68 a § SoL eller
26 a § LSS. Regeringen föreslår bestämmelser om denna besvärsrätt i 74 §
SoL respektive 27 § LSS.
Regeringen anför vidare att Socialstyrelsen och länsstyrelserna fr.o.m.
budgetåret 1999 har tillförts extra medel för att förstärka och intensifiera
tillsynen av vården av äldre och funktionshindrade personer. En del av dessa
resurser bör kunna användas för att ge länsstyrelserna en mer aktiv roll när
det gäller att föregripa och förhindra domstolstrots. Enligt regeringens me-
ning behövs också ett ytterligare resurstillskott för att tillgodose den kompe-
tens som behövs i arbetet att verka för att kommuner och landsting gör en
god planering för framtida stöd-, service- och biståndsinsatser. Regeringen
anser därför att ytterligare 2 miljoner kronor bör anslås för utbildningsinsat-
ser under år 2001. Regeringen avser att följa utvecklingen.
Motioner
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen avslår förslaget
om en vitesmöjlighet för länsstyrelsen samt hos regeringen begär förslag om
ekonomisk kompensation till den enskilde i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 7). Motionärerna anför att det viktiga är att individen får
sin rätt. Då är det inte tillräckligt att länsstyrelsen ges en vitesmöjlighet.
den bakgrunden avvisas förslaget om att en vitesmöjlighet skall kopplas till
domstols beslut enligt socialtjänstlagen och LSS. Enligt motionärerna bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag som ger den enskilde indi-
viden möjlighet att få kompensation från kommunen motsvarande kostnaden
för att betala någon annan - t.ex. en privat utförare - som kan tillgodose de
aktuella behoven.
I motion So316 av Cristina Husmark Pehrsson (m) begärs tillkännagivande
om två huvudmän, splittrad kompetens och bristande helhetssyn samt om att
återgå till en huvudman för att maximera insatserna för de funktionshindrade
(yrkandena 1 och 2). Motionären anför att efter det att dom fallit förekommer
det att huvudmännen dröjer med att verkställa de domar enligt lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL)
som länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten beslutat om. Det föreligger
stora oklarheter och särskilt som flera aktörer är inblandade.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) yrkas att riksdagen avslår
propositionens förslag om sanktioner vid domstolstrots (yrkande 1). Motio-
närerna anför att Lagrådet ansett regeringens förslag otillräckligt analyserade
och avstyrkt dessa. Motionärerna såg gärna att domstolstrots beträffande icke
verkställd men beslutad insats snarast kunde regleras i lag, men att en dålig
lag inte är att föredra.
Konstitutionsutskottets yttrande
Konstitutionsutskottet har anfört bl.a. följande i sin bedömning.
Principiellt står mot varandra å ena sidan den enskildes rättigheter enligt
socialtjänstlagen (1980:620) - SoL - samt stöd och service enligt lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och å
andra sidan den kommunala självstyrelsen. SoL och LSS är exempel på
rättighetslagstiftning enligt vilken vissa åtgärder skall vidtas gentemot en
person som uppfyller lagstiftningens kriterier. Mot dessa står den kommu-
nala självstyrelsen och den därur härledda uppfattningen att kommuner och
landsting inte bara kan ses som verkställare av beslut inom områden där
staten bestämmer villkoren. Av det sistnämnda följer bl.a. att de kommunala
myndigheterna måste få rimligt rådrum för planering av och verkställande av
de åtgärder som den enskilde har rätt till. En grundläggande förutsättning för
att detta skall kunna åstadkommas är att tillräckligt med medel finns till-
gängligt. Detta är inte alltid fallet, eftersom staten inte fullt ut ersätter k
muner och landsting för de kostnader som uppstår som en följd av åtagandet
att implementera den här aktuella lagstiftningen, vilket bl.a. Svenska Kom-
munförbundet framhållit i sitt remissyttrande över det betänkande som ligger
till grund för propositionen.
Utskottet anser i likhet med de båda kommunförbunden att de problem med
domstolstrots som redovisats av Socialstyrelsen är allvarliga och att åtgärder
mot domstolstrots därför är motiverade. Dessa åtgärder bör enligt utskottets
mening vara så utformade att de är effektiva i sina verkningar samtidigt som
de på ett rimligt sätt respekterar kommunernas självbestämmande.
I denna del finner utskottet att de föreslagna åtgärderna med vitesföreläggan-
de m.m. utgör ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen men att detta in-
grepp ändå måste accepteras. I denna bedömning spelar frågan om hänsyns-
tagande till bestämmelsen i 1:1 RF att den offentliga makten utövas under
lagarna en viktig roll. Underlåtande att ingripa mot domstolstrots kan under-
gräva respekten för rättsordningen och på sikt äventyra den kommunala
självstyrelsens ställning.
Utskottet konstaterar att det pågår ett utredningsarbete inom Justitiedeparte-
mentet syftande till att göra en totalbedömning av frågan om domstolstrots,
ett uppdrag som skall vara avslutat inom mindre än ett halvt år. Enligt ut-
skottets mening hade det varit bättre, om denna utredning fått ligga till grund
för en samlad lagstiftning mot domstolstrots. Utskottet kan dock acceptera
regeringens argument att tidsfaktorn är viktig och att det är försvarligt att d
här aktuella områdena särbehandlas på det sätt som skett i propositionen.
Utskottet vill dock framhålla vikten av att de nu föreslagna åtgärderna mot
domstolstrots inom SoL:s och LSS områden blir föremål för förnyad pröv-
ning då den fullständiga utredningen föreligger.
Mot denna bakgrund motsätter sig utskottet inte att de föreslagna bestämmel-
serna införs. Enligt utskottet har regeringen vidtagit rimliga och adekvata
förändringar i förslaget på grund av den kritik som Lagrådet framförde med
anledning av lagrådsremissen.
Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motionerna So32 yrkande
7 (m) och So44 yrkande 1 (kd), som båda yrkar avslag på propositionen.
Till yttrandet har fogats tre avvikande meningar (m), (kd) och (kd, fp).
Lagutskottets yttrande
Lagutskottet har anfört bl.a. följande i sin bedömning.
I likhet med Lagrådet vill lagutskottet erinra om att den vanligaste vägen för
att framtvinga verkställighet av en lagakraftägande dom är att ansöka om
verkställighet av domen hos kronofogdemyndighet enligt UB. Med verkstäl-
lighet avses ett tvångsmässigt genomförande av en förpliktelse. Verkställig-
het som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning. Också verkstäl-
lighet av annan förpliktelse kan ske med stöd av UB. I ett rättsfall från år
1993 fann Högsta domstolen att det inte fanns några principiella hinder mot
att använda detta förfarande för verkställighet av en förvaltningsdomstols
dom (NJA 1993 s. 99). Omständigheterna i målet var följande. I en dom från
länsrätten hade slagits fast att en psykiskt utvecklingsstörd person hade rätt
till sådan särskild omsorg som anges i 4 § första stycket lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.m. (den s.k. omsorgsla-
gen) i form av boende i gruppbostad för vuxna. I länsrättens dom hade
emellertid inte närmare preciserats när eller var denna särskilda omsorg
skulle tillhandahållas. Högsta domstolens majoritet fann att domen därför
inte kunde innefatta någon förpliktelse i den mening ordet har i UB och att
domen därför inte kunde verkställas. Två ledamöter var skiljaktiga beträffan-
de motiveringen och ansåg att det inte var fråga om en förpliktelse som rör
egendom utan en förpliktelse som direkt avser den omsorgsberättigades
person. UB var därför, enligt minoriteten, inte tillämplig på länsrättens dom.
Vilka slutsatser som kan dras av rättsfallet är inte helt klart och avgörandet
har varit föremål för diskussioner i den juridiska litteraturen (se T. Gregow,
Utsökningsrätt, 3:e uppl., s. 63).
Av vad som tidigare redovisats framgår emellertid att det för närvarande
pågår arbete inom Justitiedepartementet med att utreda frågan om hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt
domstolstrots. Det uppdrag Regeringskansliet har gett en utredare innebär att
utredaren skall göra avvägningar i fråga om vilka sanktioner som bör använ-
das, vem sanktionen skall riktas mot och hur kännbara sanktionerna bör vara
samt om det sanktionssystem som utredaren förordar bör gälla generellt,
anpassas till olika sektorer eller utgöra en kombination av dessa modeller. I
uppdraget ligger att utredaren bör överväga i vilken omfattning tidigare
förslag som lagts fram kan läggas till grund för ett förslag till sanktionssys-
tem. I första hand bör utredaren emellertid därutöver analysera i vilka fall de
skulle vara motiverat med sanktioner riktade även mot enskilda ledamöter
och hur sådana sanktioner skulle utformas. Utredaren bör även, enligt vad
som framgår av uppdraget, försöka klarlägga i vilken mån UB:s bestämmel-
ser kan användas för att få en dom av förvaltningsdomstol verkställd. Upp-
draget skall redovisas den 1 september 2000.
Vad som anförts i motionerna utgör, enligt utskottets mening, inte skäl mot
att förslaget nu genomförs. Inte heller den omständigheten att utredningsar-
bete pågår bör fördröja lagstiftning. De av regeringen föreslagna åtgärderna,
är, enligt lagutskottets mening, att se som ett första och välkommet steg mot
att på det viktiga LSS- och socialtjänstområdet komma till rätta med vissa av
de problem som ryms inom begreppet domstolstrots. Lagutskottet förutsätter
att regeringen inom ramen för det pågående arbetet med att finna förslag till
mer heltäckande lösningar mot s.k. domstolstrots kan ta vara på de erfaren-
heter som under hand uppkommer vid tillämpningen av de nya bestämmel-
serna i SoL och LSS.
Med det anförda förordar lagutskottet att socialutskottet tillstyrker bifall ti
propositionen i förevarande delar och avstyrker bifall till motionerna So32
yrkande 7 och So44 yrkande 1.
Till yttrandet har fogats en avvikande mening (m, kd).
Socialutskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det länge funnits ett behov av att göra något åt pro-
blemet med att kommuner och landsting trotsar domar som ger en enskild
person rätt till en insats enligt LSS och SoL. De tre utredningar som de se-
naste åren berört frågan har dock inte lett till någon lagstiftning som motver-
kar detta trots. Det pågående utredningsarbetet inom Justitiedepartementet,
som syftar till att göra en totalbedömning av frågan om domstolstrots, skall
vara avslutat under hösten 2000. Socialutskottet delar konstitutionsutskottets
bedömning att det hade varit att föredra om denna utredning fått ligga till
grund för en samlad lagstiftning mot domstolstrots. Att avvakta resultatet av
utredningen skulle dock med säkerhet försena en angelägen lagstiftning på
området ytterligare ett par år. Skadeverkningarna för enskilda funktionshind-
rade på LSS- och socialtjänstområdet är också så oacceptabla att åtgärder
som motverkar domstolstrots bör företas redan nu. I likhet med både konsti-
tutionsutskottet och lagutskottet accepterar socialutskottet tidsfaktorn och de
försvarliga i att den nu föreslagna lagstiftningen föregår en generell lagstift
ning rörande domstolstrots. Socialutskottet delar lagutskottets syn på den
föreslagna lagstiftningen som ett första och välkommet steg mot att på det
viktiga LSS- och socialtjänstområdet komma till rätta med vissa av de pro-
blem som ryms inom begreppet domstolstrots. Utskottet vill på samma sätt
som konstitutionsutskottet dock markera vikten av att de nu föreslagna åt-
gärderna mot domstolstrots blir föremål för förnyad prövning då den full-
ständiga utredningen föreligger. De erfarenheter som efterhand kommer att
vinnas av den nu föreslagna lagstiftningen bör därvid tas till vara. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) och i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade. Motionerna So32 (m) yrkande 7, So44 (kd) yrkande 1 och So316
(m) yrkandena 1 och 2 avstyrks.
Råd och stöd enligt LSS
Propositionen
En av insatserna i LSS är rådgivning och annat personligt stöd (råd och stöd).
Råd och stöd fanns som särskild omsorg för personer med utvecklingsstör-
ning redan enligt 1985 års omsorgslag. Motivet till att insatsen råd och stöd
fördes in i LSS var att personer med funktionshinder och deras anhöriga har
en så utsatt situation att deras tillgång till kompletterande särskilt expertst
borde lagregleras (prop. 1992/93:159). De skall därigenom tillförsäkras
kvalificerade insatser från flera kompetensområden för att underlätta det
dagliga livet. Det rör sig om insatser av rådgivande och stödjande karaktär,
där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funk-
tionshindret beaktas. Insatserna skall ses som komplement till och inte som
ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.
Landstingen ansvarar för insatsen och får årligen ett statsbidrag på 200
miljoner kronor som kompensation för de merkostnader som de beräknas få
genom att LSS ger en större grupp (den s.k. personkrets 3) rätt till råd och
stöd jämfört med den tidigare omsorgslagen.
Som en del i handikappreformen kompletterades hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763, HSL) samtidigt med två nya paragrafer (3 b § och 18 b §) som
förtydligar sjukvårdshuvudmännens ansvar för bl.a. habilitering, rehabilite-
ring och hjälpmedelsförsörjning.
Regeringen anför att alltsedan LSS infördes har det pågått diskussioner
med anledning av vissa oklarheter i begreppet råd och stöd. Den stora frågan
har varit om behandlingsinsatser skall ingå eller ej. Motivet för att införa
LSS var att personer med omfattande funktionshinder och deras anhöriga har
en så utsatt situation. Syftet med lagen är att dessa skall kunna tillförsäkras
ett kvalificerat stöd var de än bor. Socialstyrelsens kartläggning från april
1999 visar att landstingen gör olika bedömningar om vad som kan och inte
kan ingå i råd och stöd. Socialstyrelsens uppföljning av statsbidraget till råd
och stöd visar också att större delen av bidraget gått till habiliteringsverk-
samhet. Det innebär att även personer utanför LSS personkrets kan ha fått del
av stödet, vilket inte varit avsikten. Enligt regeringens bedömning bör ett
förtydligande göras vad gäller bl.a. syftet med råd och stöd, förutsättningar
för att erhålla insatsen och på vilket sätt insatsen kan vara ett komplement ti
åtgärder som ges enligt annan lagstiftning. Regeringen avser därför att till-
kalla en särskild utredare för detta ändamål.
Motioner
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar om
en sådan ändring av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade som i motionen anförts om ett förtydligande om avsikten med
insatsen råd och stöd enligt LSS (yrkande 9). Motionärerna anför att i ett par
domar från Regeringsrätten konstateras att habiliterande och rehabiliterande
insatser inte kan beviljas som råd och stöd enligt LSS. Detta innebär, enligt
motionärerna, att råd och stöd enligt LSS saknar innehåll, vilket strider mot
lagens förarbeten. Det är angeläget att det görs ett klargörande av riksdagens
avsikt med insatsen råd och stöd enligt LSS genom ett förtydligande av lag-
texten. Ett likalydande yrkande framförs i motion So321 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 4.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen avser att tillkalla en särskild utredare f
att föreslå ett förtydligande av vad som avses med insatsen råd och stöd
enligt LSS. Motionerna So40 (fp) yrkande 9 och So321 (fp) yrkande 4 är i
huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Ökad kompetens om bemötande m.m.
Propositionen
Enligt regeringens bedömning bör ett nationellt program med en klar förank-
ring i de handikappolitiska principerna ligga till grund för kompetensutveck-
lingsinsatserna på lokal och regional nivå. Statens institut för särskilt utbil
ningsstöd (Sisus) bör utarbeta och ha ansvar för programmet på central nivå.
Till programmet bör det knytas ett råd med företrädare för berörda intres-
senter. Sisus bör i samråd med Statens kvalitets- och kompetensråd och
andra intressenter ta fram ett utbildningsunderlag för statsförvaltningen i
handikappolitiska frågor. Enligt regeringen bör särskilda medel avsättas för
en flerårig satsning på kompetensutveckling för personal inom olika sam-
hällsområden kring frågor som rör bemötande av personer med funktions-
hinder. Regeringen beräknar att 1,5 miljoner kronor behöver avsättas för år
2000 och lika mycket för år 2001 för att förstärka Sisus anslag med anled-
ning av uppgifterna i samband med det nationella kompetensutvecklingspro-
grammet. Utöver detta anser regeringen att Sisus bör få disponera 9 miljoner
kronor per år fr.o.m. år 2001 t.o.m. år 2003 för att stödja olika modellprojekt
för kompetensutveckling.
Motioner
I motion So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs tillkännagivande om ett
nationellt kompetensutvecklingsprogram (yrkande 1 delvis). Motionärerna
anför att människor med funktionshinder skall kunna ingå i samhällsgemen-
skapen med samma rättigheter och möjligheter som människor som inte är
funktionshindrade. Den grundläggande tanken är att alla människor är jämli-
ka och har rätt till sina liv, sin personlighet och till integritet. Motionärer
anser att ett nationellt kompetensutvecklingsprogram behövs för att sprida
kunskap om de handikappolitiska målen och om funktionshindrades livsvill-
kor.
I motion So488 av Chatrine Pålsson (kd) begärs tillkännagivande om bättre
samverkan mellan försäkringskassan och handikapporganisationer (yrkande
7). Kunskapen om olika funktionshinder är enligt motionärerna, särskilt
viktig hos försäkringskassans personal. Ett bättre samarbete måste byggas
upp med handikapporganisationerna för att också ta till vara deras kunskaper
och erfarenheter. Det gäller för såväl yrkesutbildning som omskolning, an-
passning och rehabilitering. Bemötandet av de anhöriga är en annan viktig
del.
I motion So393 av Kenneth Lantz (kd) begärs tillkännagivande om funk-
tionshindrade i informationssamhället. Enligt motionären känner många
personer med funktionsnedsättningar och deras närstående inte till och till-
godogör sig inte information om vilka rättigheter de har till olika insatser av
vård, omsorg och service. Samordning och information om var och hur man
får en komplett bild av vad samhällets stödfunktion omfattar är nödvändigt.
Samarbetet mellan huvudmännen måste bli bättre.
I motion So321 av Lars Lejonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om
att den personal som ansvarar för ärenden rörande funktionshindrade får en
adekvat utbildning som krävs för ett bra bemötande av den funktionshindra-
des behov (yrkande 16). Motionärerna anför att när det gäller attityder till
människor med funktionshinder finns tyvärr fortfarande stora brister, inte
minst gäller detta tjänstemän och handläggare som har direkt kontakt med
funktionshindrade och deras anhöriga. Motionärerna anser detta oaccepta-
belt.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om perso-
nalförsörjning och kompetensutveckling (yrkande 13). Enligt motionärerna
måste samhället under den kommande tioårsperioden fokusera på kompe-
tensutveckling och personalförsörjning för dem som arbetar med dementa
eftersom antalet äldre ökar i rask takt.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att kompetens och kunskap röran-
de bemötande av funktionshindrade och ideologin bakom de handikappoli-
tiska målen är viktigt på alla samhällsnivåer och bör ständigt hållas levande.
Enligt utskottets mening är det angeläget att funktionshindrade personers
egen kunskap och erfarenhet i så stor utsträckning som möjligt tas till vara i
dessa sammanhang. Utskottet ser positivt på regeringens förslag på området.
Förslaget kommer, enligt utskottet, att utgöra en utgångspunkt för huvud-
männens egna insatser att ge ökad kunskap om området och om de grundläg-
gande värderingar som präglar samhällets stöd till personer med funktions-
hinder. Mot bakgrund av den stora ökningen av antalet äldre vill utskottet
särskilt lyfta fram behovet av kompetens hos de personer som på olika sätt
arbetar med t.ex. dementa. Utskottet vill även peka på vikten av en väl fun-
gerande personalförsörjning på detta område. Enligt utskottets mening är
motionerna So41 (mp) yrkande 13, So321 (fp) yrkande 16, So393 (kd),
So488 (kd) yrkande 7, So490 (v) yrkande 1 delvis i allt väsentligt tillgodo-
sedda med det anförda.
Forskning
Propositionen
Regeringen anför att Bemötandeutredningen har visat på en rad områden där
forskningen om handikapp behöver utvecklas och stimuleras. Några viktiga
uppgifter under den närmaste femårsperioden är enligt utredningen:
att studera hur sociala faktorer och funktionshindrade personers livsvillkor
och ställning i samhället påverkar deras möjligheter till delaktighet och jäm-
likhet,
att klargöra vad som kännetecknar diskriminering av funktionshindrade och
studera omfattningen av sådan diskriminering. Detta innefattar också forsk-
ning om samspelet mellan människor, där den ena parten är beroende av
andra på grund av funktionshinder,
att ta fram kunskap om vilka särskilda krav som ställs på undervisning av
elever i behov av särskilt stöd,
att anlägga ett genderperspektiv genom att studera särskilda problem för
funktionshindrade kvinnor respektive män,
att ta fram kunskap om hur olika invandrargruppers syn på funktionshinder
kan och bör påverka utformningen av de svenska insatserna på handi-
kappområdet.
Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) har ansvar för att samordna han-
dikappforskningen. Med hänsyn till det breda spektrum av forskningsönske-
mål som riktas mot handikappforskningen är det, enligt regeringens mening,
dock nödvändigt att diskutera den långsiktiga inriktningen av handikapp-
forskningen. SFR har nyligen på eget initiativ påbörjat en utvärdering av
forskningen om handikapp. Därmed kommer det att finnas en bas för den typ
av långsiktiga avvägningar och satsningar inom området som, enligt rege-
ringens uppfattning, bör åvila SFR att samordna så att alla berörda forsk-
ningsfinansiärer kan ta sitt ansvar för forskningen i handikappfrågor inom
sina områden.
I den proposition om ny organisation för forskningsfinansiering som rege-
ringen lagt fram i mars 2000 (prop. 1999/2000:81 Forskning för framtiden -
en ny organisation för forskningsfinansiering) föreslås att SFR avvecklas och
dess ansvarsområden övertas av ett nytt forskningsråd för sociala frågor och
arbetsliv. Det innebär att den nya myndigheten även övertar ansvaret att
samordna handikappforskningen.
Regeringen anför vidare att den långsiktiga utformningen och utvecklingen
av handikappforskningen bör läggas fast i ett nationellt forskningsprogram
som utarbetas av SFR (det föreslagna nya forskningsrådet för sociala frågor
och arbetsliv som övertar SFR:s ansvarsområden). Det bör framgå av pro-
grammet vad som kan göras för att rekrytera fler forskare, bland dem perso-
ner med funktionshinder, och hur funktionshindrade personers erfarenheter
och konkreta frågor som uppkommer i olika verksamheter på handikappom-
rådet skall kunna formuleras som forskningsbara och vetenskapligt intres-
santa frågor. SFR (det nya forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv)
bör även överväga hur information om handikappforskningen skall finansie-
ras och föras ut samt finna former för att ge företrädare för forskarna, handi-
kapprörelsen och representanter för olika samhällssektorer tillfälle att utbyta
erfarenheter. SFR (det nya forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv)
bör regelbundet redovisa utvecklingen av handikappforskningen för rege-
ringen.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 uttalat att handikapp-
forskningen är ett prioriterat område. Det är angeläget att området successivt
tillförs resurser för en förstärkning. Regeringen anser att den socialveten-
skapligt inriktade handikappforskningen bör tillföras 5 miljoner kronor år
2001 och 2 miljoner kronor år 2002.
Regeringen kommer, bl.a. mot bakgrund av resultatet av utvärderings- och
programarbetet på området, att lämna förslag till resursfördelning i den
forskningspolitiska proposition som avses överlämnas till riksdagen under år
2000 och i budgetpropositionen för år 2001.
Motioner
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nationella hand-
lingsplanen för handikappolitiken (yrkande 1, delvis). Motionärerna anser att
det är anmärkningsvärt att propositionen saknar förslag till långsiktiga forsk-
ningsinsatser för att belysa värdet av de föreslagna åtgärderna för den enskil-
de individen så att resurserna kan användas på bästa sätt.
I motion So37 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, m, v, kd, c, mp) begärs
tillkännagivande om att i den i höst aviserade forskningspolitiska propositio-
nen beakta Centrum för handikappvetenskaps behov av att särskilda medel
utgår för att trygga grundfinansieringen och garantera att utbyggnad kan ske
enligt planerna. Motionärerna anför att regeringen i propositionen inte upp-
märksammat den omfattande verksamhet inom handikappområdet som be-
drivs vid universiteten i Linköping och Örebro, Centrum för handikappve-
tenskap. Där finns redan en påbörjad verksamhet som fortfarande står under
uppbyggnad och ännu inte fått sin finansiering tryggad.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
stöd för finansiering och uppbyggnad av Centrum för handikappvetenskap
(yrkande 9). Motionärerna anför att Centrum för handikappvetenskap i Lin-
köping och Örebro är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan två universitet,
unikt även internationellt. Regeringen bör i budgeten 2001 beakta behovet av
särskilda medel för grundfinansiering och uppbyggnad av centret.
I motion So46 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran och Johan
Pehrsson (kd, fp) begärs tillkännagivande om att Centrum för handikappve-
tenskap vid universiteten i Linköping och Örebro uppmärksammas som
resurser för handikappforskningen (yrkande 1). Motionärerna anför att forsk-
ningsutbildning i handikappvetenskap inte finns på något annat centrum i
Sverige. En satsning på detta centrum ger en förstärkning av en forskarut-
bildning som redan är unik i Europa. Stödet till Centrum för handikappveten-
skap kan inte anstå tills den nya forskningsorganisationen med ett nytt forsk-
ningsråd fungerar fullt ut. Vidare yrkar motionärerna ett tillkännagivande om
att medel till grundfinansiering av Centrum för handikappvetenskap anvisas
så att uppbyggnad enligt planerna kan ske (yrkande 2). Enligt motionärerna
bör regeringen anslå resurser till Centrum för handikappvetenskap i samband
med den aviserade forskningspropositionen och i budgetpropositionen för år
2001.
I motion So27 av Maud Björnemalm m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om
Centrum för handikappvetenskap (yrkande 1). Motionärerna anför att vid
Centrum för handikappvetenskap vid Örebro och Linköpings universitet
bedrivs och planeras handikappforskning med både naturvetenskapliga,
tekniska, medicinska och kulturvetenskapliga perspektiv. Enligt motionärer-
na bör regeringen inför kommande forskningsproposition överväga både
former för och resursbehov inom handikappforskningen och skapa förutsätt-
ningar för utveckling av Centrum för handikappvetenskap. Motionärerna
begär vidare ett tillkännagivande om att Sverige i samband med det svenska
ordförandeskapet 2001 bör medverka till att den europeiska handikappforsk-
ningen stärks (yrkande 2). Enligt motionärerna bör Sverige och Centrum för
handikappvetenskap ges en central roll i detta arbete.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet har under rubriken högre utbildning och forskning an-
fört följande.
Utskottet instämmer med motionärerna att det hade varit befogat att i propo-
sitionen nämna den satsning på handikappforskning som inletts i samverkan
mellan universiteten i Linköping och Örebro genom Centrum för handikapp-
vetenskap.
Universitet och högskolor har haft i uppdrag att utarbeta forskningsstrate-
gier som underlag för beredningen av nästa forskningspolitiska proposition
hösten 2000 och budgetpropositionen för år 2001. Ett sådant underlag röran-
de handikappvetenskap som gemensam forsknings- och utbildningsprofile-
ring har avlämnats av Linköpings och Örebro universitet i form av en ge-
mensam skrivelse den 15 december 1999 med bilagd promemoria.
Utskottet anser att regeringens beredning av universitetens och högskolor-
nas forskningsstrategier bör avvaktas och att ställning till fördelningen av
forskningsresurser bör tas samlat i samband med forsknings- och budgetpro-
positionerna.
Socialutskottet bör alltså enligt utbildningsutskottets mening avstyrka mo-
tionsyrkandena om Centrum för handikappvetenskap.
Till yttrandet har i denna del en avvikande mening (v, kd, c, fp) fogats.
Socialutskottets bedömning
Enligt utskottets mening är handikappforskning ett viktigt område som på
olika sätt bör stödjas och uppmuntras. Utskottet ser positivt på regeringens
bedömning att den socialvetenskapligt inriktade handikappforskningen bör
tillföras ytterligare resurser de närmaste åren. Utskottet tar dock inte ställn
till hur dessa medel bör fördelas och var sådan forskning lämpligen bör be-
drivas. Socialutskottet delar utbildningsutskottets bedömning att ett samlat
ställningstagande till fördelningen av forskningsresurser bör tas i samband
med forsknings- och budgetpropositionerna. Motionerna So27 (s), So32 (m)
yrkande 1 delvis, So37 (fp, s, m, v, kd, c, mp), So44 (kd) yrkande 9 och So46
(kd, fp) avstyrks.
Brukarstöd
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att en försöksverksamhet med personligt
stöd till brukare med funktionshinder bör inledas i handikapporganisationer-
nas regi. Olika metoder för hur ett sådant stöd kan utformas, organiseras,
administreras och finansieras bör prövas.
I samband med 1995 års psykiatrireform genomfördes försöksverksamhet
med s.k. personligt ombud. Centrala uppgifter för ombuden har varit att
företräda och bistå den enskilde i kontakterna med vård- och omsorgsgivare
och att samordna insatserna. Ombuden har också arbetat med frågor som
berört sociala relationer, boende, arbete eller daglig verksamhet. Socialsty-
relsen har i sin uppföljning av reformen konstaterat att försöksverksamheten
fallit väl ut och rekommenderar att verksamheten utvidgas till att gälla hela
landet. Mot denna bakgrund anser regeringen att verksamheten skall perma-
nentas och göras landsomfattande. I budgetpropositionen för år 2000 har
regeringen avsatt medel fr.o.m. den 1 juli 2000 för att utveckla verksamheten
med personligt ombud för psykiskt funktionshindrade personer. Regeringen
anvisade 45 miljoner kronor för år 2000 och därefter 90 miljoner kronor
årligen Regeringen skulle återkomma i frågan. Socialutskottet tillstyrkte
förslaget. Riksdagen följde utskottet, rskr. 1999/2000:93.
Enligt regeringens uppfattning är utredarens förslag om personligt stöd till
brukare med funktionshinder och till brukarstödscenter intressant, eftersom
det bygger på handikapporganisationernas egen aktiva medverkan. Organi-
sationernas oberoende ställning i förhållande till huvudmännen bör därvid
vara en tillgång i sammanhanget liksom de möjligheter till samarbete organi-
sationerna emellan som förslaget ger utrymme för. Regeringen finner därför
att övervägande skäl talar för att brukarstöd till personer med funktionshin-
der bör prövas i en försöksverksamhet. Handikapporganisationerna själva bör
komma överens om hur organisationen och lokaliseringen av brukarstödet
bör se ut och vem som skall vara ansvarig för verksamheten.
Motion
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs tillkännagivande
om behovet av personliga ombud för psykiskt funktionshindrade (yrkande 6).
Motionären anför att ett hjälpmedel kan vara att få ett personligt ombud.
Detta gäller inte minst de psykiskt funktionshindrade. Många psykiskt funk-
tionshindrade har komplexa behov. Det är inte ovanligt att alla de tre hu-
vudmännen - stat, kommun och landsting - är inblandade. Det personliga
ombudet skall ha en självständig roll och den funktionshindrade som sin
uppdragsgivare. Det personliga ombudet skall samordna den enskildes behov
och önskemål och inte vara ett serviceorgan åt huvudmännen. Regeringen
bör enligt motionären återkomma med förslag som gör det möjligt att få
personligt ombud i enlighet med vad som ovan anförts.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen avser att permanenta försöksverksamhe-
ten med personliga ombud för psykiskt funktionshindrade och göra verksam-
heten landsomfattande. Regeringen har också avsatt medel för att utveckla
verksamheten. Utskottet har erfarit att regeringen inom kort kommer att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att fr.o.m. den 1 juli samordna en nationell upp-
byggnad och utveckling av verksamhet med personliga ombud till psykiskt
funktionshindrade personer. Arbetet skall enligt uppgift samordnas inom
ramen för en beredningsgrupp som Socialstyrelsen tillkallar med represen-
tanter från länsstyrelserna, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbun-
det, Arbetsmarknadsverket och Riksförsäkringsverket samt brukarorganisa-
tionerna. Socialstyrelsen kommer enligt uppgift att få i uppdrag att utvärdera
hur verksamheten utvecklas samt vilka effekter den får för psykiskt funk-
tionshindrade. En första delrapport skall enligt uppgift lämnas strax före
kommande årsskifte. Mot bakgrund av det anförda får motionsyrkandet So33
(m) yrkande 6 anses åtminstone delvis tillgodosett.
Kultur och media
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att statens insatser för ökad tillgänglighet
till kultursektorn för funktionshindrade personer bör förstärkas. Inriktningen
bör vara den som regeringen förordade i propositionen om kulturpolitik
(prop. 1996/97:3). Målet bör vara att verka för allas möjlighet till kulturupp-
levelser och eget skapande. Statens kulturråd bör därför få disponera ytterli-
gare medel för genomförande och utvidgning av handlingsprogrammet för
ökad tillgänglighet. Vidare bör Talboks- och punktskriftsbiblioteket samt
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (LL-stiftelsen - Cent-
rum för lättläst) vardera få disponera ytterligare medel för genomförande av
projekt som syftar till att göra litteratur tillgänglig för funktionshindrade.
Motioner
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om TV-
textning för synskadade (yrkande 11). Motionärerna pekar på att synskadade
har behov av att få texterna i TV tillgängliga, s.k. "talande textremsa", för a
inte utestängas från information och kulturella upplevelser.
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs tillkännagivande
om stöd till Club Braille (yrkande 8). Motionären anför att riksdagen förra
riksdagsåret uppdragit åt regeringen att finna former för en finansiering av
denna bokklubb för synskadade och blinda. Vidare yrkas tillkännagivande
om SVT och försökssändningar med hörbar textremsa (yrkande 9). Motionä-
ren anför att SVT under många år haft i uppdrag att göra sina program till-
gängliga även för synskadade. SVT kan för att pröva tekniken redan nu
påbörja försökssändningar med hörbar textremsa i vissa delar av Sverige.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
de krav som kan ställas på public service-företagen avseende funktionshind-
rades möjligheter till delaktighet (yrkande 8). Motionärer anför att det är
viktigt att TV-program tillgängliga för synskadade kan börja sändas så snart
digitala TV-sändningar kommer i gång. Enligt motionärerna gäller det att
informera allmänheten om filmens tillgänglighet för funktionshindrade. Här
har filmindustrin ett stort ansvar. Motionärerna vill framhålla hur viktigt det
är att medel säkras för textning och syntolkning av film.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
medietillgängligheten för funktionshindrade (yrkande 6). Enligt motionärer-
na bör radiosändningar göras tillgängliga för hörselskadade genom att radio-
sändningar nedtecknas och läggs ut på Internet, likaså bör textremsan i TV
göras hörbar.
I motion So35 av Inger Lundberg m.fl. (s) begärs tillkännagivande om an-
svarsbibliotek för döva. Motionärerna föreslår att ett nationellt ansvarsbibli-
otek inrättas i Örebro. Länsbiblioteket i Örebro är berett att ta på sig ansvar
som ansvarsbibliotek för döva men behöver både ett nationellt uppdrag och
riktade resurser för att fullgöra uppgiften.
Kulturutskottets yttrande
Kulturutskottet har under rubriken Kultursektorns tillgänglighet anfört bl.a.
följande.
I motion So33 (m) påminner motionären om att riksdagen redan under förra
riksmötet, med bifall till en annan motion av motionären, begärde att rege-
ringen skulle överväga former för finansiering av bokklubben Club Braille
för synskadade och blinda. Enligt motionärens mening framgår det tyvärr
inte klart och tydligt av propositionen hur detta skall kunna bli verklighet.
Riksdagen bör därför göra ett nytt tillkännagivande i frågan (yrkande 8).
Kulturutskottet anförde i sitt betänkande 1998/99:KrU1 (s. 47) att det är
viktigt att synskadade ges möjlighet att använda och utveckla sin förmåga att
läsa och skriva punktskrift. Utskottet ansåg att Synskadades Riksförbunds
initiativ att stödja bokklubbsverksamheten för punktskriftsläsare är av stort
kulturpolitiskt värde. Regeringen borde inför nästa budgetår överväga i vilka
former denna verksamhet kunde stödjas genom ett särskilt bidrag. Detta gav
- som påpekas i motionen - riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 1998/99:55). När regeringen i april 1999 redovisade för riksdagen sina
åtgärder med anledning av riksdagens beslut angavs att ärendet var under
beredning. Något förslag i frågan lämnades inte i budgetpropositionen hösten
1999.
Som utskottet redovisat ovan anger regeringen i den nu aktuella propositio-
nen att insatserna för ökad tillgänglighet skall förstärkas, bl.a. genom stöd t
bokklubbar för synskadade i enlighet med riksdagens tidigare beslut. Ut-
skottet förutsätter självfallet att medel till förstärkt stöd beräknas i budget
propositionen för år 2001. Något förnyat tillkännagivande till regeringen från
riksdagen i frågan bör således inte vara nödvändigt. Mot denna bakgrund
föreslår utskottet att socialutskottet avstyrker motion So33 (m) yrkande 8.
I motion So35 (s) anförs att döva har samma självklara behov som andra av
ett rikt och levande språk. För dem, som för andra, kan biblioteken vara ett
stöd i språkutveckling och kontakt med den rikedom som de samlade bok-
skatterna utgör. Motionärerna föreslår därför att ett nationellt ansvarsbiblio-
tek för döva inrättas vid länsbiblioteket i Örebro. Biblioteket bör få riktade
resurser för ändamålet. - - -
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att litteraturen och biblioteken
har en mycket stor roll att spela för att de döva och hörselskadade skall få
möjlighet att tillägna sig och utveckla det svenska språket. Det är också
viktigt att de genom biblioteken kan få tillgång till videogram på teckensprå-
ket.
Utskottet vill påminna om att bibliotekslagen (1996:1596) stadgar att folk-
och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt vissa grupper, bl.a.
funktionshindrade, genom att erbjuda litteratur i former särskilt anpassade til
dessa gruppers behov (8 §).
Utskottet påminner också om att TPB har ett övergripande ansvar för att i
samverkan med andra bibliotek arbeta för att synskadade och andra handi-
kappade får tillgång till litteratur.
Som utskottet redovisat fick Kulturrådet år 1999 ett övergripande ansvar för
att fullfölja handlingsprogrammet för funktionshindrades delaktighet i kul-
turlivet. Samtidigt fick Kulturrådet en resursförstärkning. Nu har regeringen i
propositionen aviserat att ytterligare förstärkningar av insatserna för de
funktionshindrade skall göras. Utskottet förutsätter att Kulturrådet i sitt ord
narie uppföljningsarbete och inför sin fördelning av medel till funktionshind-
rades delaktighet i kulturlivet gör de analyser som behövs dels av resultaten
av redan gjorda insatser, dels av de behov som finns bl.a. inom litteratur- och
biblioteksområdena.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att socialutskottet avstyrker
motion So35 (s).
Kulturutskottet har vidare anfört följande under rubriken Tillgänglighet hos
radio och TV.
En ny tillståndsperiod för Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB
(SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) inleds den 1 januari 2002. En
särskild utredare (dir. 1999:74) lägger inom kort fram ett brett underlag inför
kommande beredning under parlamentarisk medverkan av de villkor som
skall gälla för radio och TV i allmänhetens tjänst under nästa tillståndsperi-
od. I direktiven för utredaren anges att en utgångspunkt bör vara att radio-
och TV-programmens tillgänglighet för funktionshindrade skall öka. - - -
Utskottet har i sitt betänkande 1999/2000:KrU8 nyligen redovisat nu gällan-
de bestämmelser i tillståndsvillkoren för SVT, SR och UR som gäller företa-
gens skyldigheter att beakta funktionshindrades behov. Genom att utnyttja
befintlig och ny teknik skall företagen under tillståndsperioden öka möjlig-
heterna för funktionshindrade att ta del av programmen. I fråga om program
om och för funktionshindrade skall de tre företagen sinsemellan fördela
ansvaret för olika slags insatser av detta slag.
Vidare skall de tre företagen enligt bestämmelser i anslagsvillkoren för re-
spektive företag årligen - senast den 1 mars - lämna en s.k. uppföljningsrap-
port till Kulturdepartementet och till Granskningsnämnden för radio och TV.
Syftet med uppföljningsrapporterna är att skärpa företagens fokus på hur
uppdraget uppfylls och att ge statsmakterna ett underlag inför förnyade till-
ståndsvillkor. (Se prop. 1995/96:161 s. 74.)
Av anslagsvillkoren framgår även att SVT, SR och UR sinsemellan skall
fördela ansvaret för olika slags insatser för funktionshindrade. Eventuella
överenskommelser i frågan skall tillställas Kulturdepartementet och Gransk-
ningsnämnden.
Utskottet har i betänkandet avstyrkt motioner som rör synskadades, hörsel-
skadades och dövas tillgång till SVT:s program.
Utskottet har bl.a. redovisat att SVT arbetat på att upprätta en särskild
ljudkanal med syntetiskt tal för att göra programutbudet mer tillgängligt för
synskadade. Metoden förutsätter att mottagningsutrustning finns hos TV-
konsumenten. TV-apparatindustrin har för närvarande inte något intresse av
utveckling av sådan utrustning för de analoga sändningarna. Det förestående
teknikskiftet från analoga till digitala sändningar kan emellertid bjuda på nya
möjligheter i detta avseende. Utskottet har inhämtat att ett utvecklingsbolag,
som ägs av bl.a. Synskadades Riksförbund, med stöd av SVT arbetar med att
utveckla en apparattillsats för att göra textremsan hörbar oberoende av i
vilken svenskspråkig TV-kanal den förekommer.
I sammanhanget nämnde utskottet att textremsan kan göras hörbar även
med annan teknik och att viss försöksverksamhet utanför SVT pågår med
uppläsning av textremsan i realtid. Utskottet redovisade även att antalet
program med textning för hörselskadade och döva ökat.
Som utskottet redovisat ovan framgår det av direktiven för den särskilde
utredaren, som nu arbetar med underlag för besluten om nya sändningstill-
stånd, att en utgångspunkt i hans arbete bör vara att radio- och TV-
programmens tillgänglighet skall öka. Utredaren skall undersöka om det
behöver ställas ytterligare krav på programföretagen i detta hänseende och
föreslå hur sådana krav i så fall skall utformas.
Utskottet har i betänkandet understrukit att en av förutsättningarna för ett
förnyat sändningstillstånd för SVT bör vara att kraven på företaget i detta
hänseende ökas ytterligare i jämförelse med kraven i nu gällande tillstånd.
Utskottet har också förutsatt att utredaren lägger fram ett sådant underlag
som gör det möjligt för den parlamentariska beredningsgruppen, som skall
bearbeta utredarens förslag, att ange vilka krav som skall kunna ställas på
SVT för att synskadade, andra läshandikappade, hörselskadade och döva
skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud under den kom-
mande tillståndsperioden.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att något sådant uttalande som
begärs i de nu aktuella fyra motionsyrkandena So32 (m) yrkande 11, So33
(m) yrkande 9, So42 (c) yrkande 6 och So44 (kd) yrkande 8 inte är påkallat,
varför socialutskottet bör avstyrka dem.
Till yttrandet har fogats tre avvikande meningar (m), (m, kd, c, fp), (c) och
ett särskilt yttrande (kd).
Socialutskottets bedömning
Funktionshindrades tillgång till kulturutbudet är enligt utskottet en mycket
angelägen fråga. Ett av den statliga kulturpolitikens främsta mål är att verka
för allas möjligheter till kulturupplevelser. Utskottet ställer sig bakom rege-
ringens inriktning på området och ser positivt på att statens insatser för ökad
tillgänglighet för funktionshindrade till kultursektorn förstärks. Utskottet
delar i övrigt kulturutskottets bedömningar. Motionerna So32 (m) yrkande
11, So33 (m) yrkande 9, So35 (s), So42 (c) yrkande 6 och So44 (kd) yrkande
8 avstyrks därför. Även motion So33 (m) yrkande 8 avstyrks.
Utbildning
Propositionen
Regeringen anför i propositionen bl.a. att barn och ungdomar med funktions-
hinder i dag, med få undantag, bor tillsammans med sina föräldrar och också
i allmänhet får sin skolgång inom ramen för det ordinarie utbildningssyste-
met i en skola i närheten av hemmet. I och med riksdagens beslut med anled-
ning av propositionen om elever med funktionshinder (prop. 1998/99:105,
bet. 1999/2000 UbU4, rskr. 1999/2000:14) kommer på sikt sex statliga spe-
cialskolor med möjlighet till elevboende att finnas kvar för döva och hörsel-
skadade barn och ungdomar. Detta motiveras av dessa elevers specifika
behov av undervisning och kommunikation på teckenspråk. De båda övriga
statliga specialskolorna kommer att avvecklas successivt till förmån för en
utökad resurscenterverksamhet för respektive målgrupp.
Regeringen har i nämnda proposition klargjort att statens ansvar gentemot
elever med funktionshinder främst skall vara att genom stöd till kommunerna
främja att dessa elever får en anpassad skolsituation av god kvalitet. Detta
gäller främst ovanliga eller komplexa funktionshinder där kommunerna inte i
förväg har möjlighet att bygga upp den kunskap som krävs i det individuella
fallet. Genom den förändrade statliga stödorganisationen kommer kommu-
nernas förutsättningar att erbjuda barn och ungdomar med funktionshinder en
anpassad skolsituation av god kvalitet, enligt regeringens mening, att öka.
Regeringen har aviserat en treårig satsning, med start år 2000, inriktad bl.a.
på kompetensutveckling för att stärka förutsättningarna för elever i behov av
särskilt stöd att nå målen i ungdomsskolan.
Gymnasieskolan skall kvalificera eleverna i tre avseenden: för ett demo-
kratiskt samhällsliv, för ett utvecklande arbetsliv och för ett livslångt läran
Den måste, enligt regeringens mening, utformas så att den upplevs som
meningsfull av alla ungdomar. Ambitionen måste vara att genom stöd och
stimulans ge varje elev möjlighet att utvecklas och nå målen. Regeringen har
redovisat sin avsikt att införa krav på åtgärdsprogram eller motsvarande för
de ungdomar i gymnasieskolan som har behov av särskilda insatser. I sam-
manhanget kan också nämnas att den framtida organisationen för det statliga
stödet i specialpedagogiska frågor kommer att ha en viktig uppgift när det
gäller att öka stödet till kommunerna för gymnasieungdomar med funktions-
nedsättningar.
Sedan gymnasiereformen genomfördes i början av 1990-talet är kom-
munerna skyldiga att erbjuda alla ungdomar en gymnasieutbildning. Vid
sidan av de nationella och specialutformade programmen finns det individu-
ella programmet som är ett viktigt redskap när det gäller att uppfylla kravet
på gymnasieutbildning för alla. Det individuella programmets huvudsyfte är
att fungera som språngbräda till ett nationellt eller specialutformat program.
Detta lyckas i dag till viss del men skiftar också stort i landet. Enligt uppgi
ter från Skolverket är ungdomar med funktionshinder överrepresenterade på
det individuella programmet samtidigt som det saknas kunskap om i vilken
utsträckning dessa ungdomar går vidare till ett nationellt eller specialutfor-
mat program eller lämnar gymnasieskolan med fullständiga slutbetyg.
Enligt regeringen behövs det ökade ansträngningar för att underlätta för
funktionshindrade att studera vid universitet och högskolor. Antalet studenter
med funktionshinder har ökat för sjätte året i rad från närmare 500 studeran-
de 1993/94 till drygt 1 600 studerande år 1999. Trots detta är gruppen med
funktionshinder fortfarande underrepresenterad inom högskolan. Ungefär två
tredjedelar av studenterna med funktionshinder erhöll medel för särskilda
stödåtgärder såsom assistent, lektör, teckenspråkstolk, anteckningshjälp eller
extra undervisning, medan en tredjedel av dem inte behövde sådant stöd.
Otillräcklig information om den fysiska tillgängligheten samt brister i den-
na kan utgöra hinder för personer med funktionshinder att bedriva studier.
Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har sedan några år arbeta
med att göra en kartläggning av tillgängligheten och utifrån erfarenheterna
bygga upp en informationstjänst på Internet, det s.k. THUT-projektet.
Antalet studenter med funktionshinder kan förväntas att öka i samband
med den kraftiga utbyggnaden av högskolan. För åren 1997-2000 har utbild-
ningen tillförts resurser för 68 000 nya permanenta platser. Riksdagen har
vidare beslutat att utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen
skall fortsätta. I budgetpropositionen för år 2000 har regeringen föreslagit en
utbyggnad med ca 10 550 platser för vartdera av åren 2001 och 2002 (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 16).
Regeringen meddelar i propositionen sin avsikt att utse en särskild utredare
för att se över hjälpmedelsförsörjningen för studerande med funktionshinder.
Utredaren bör lämna förslag till eventuella åtgärder. Utredningen skall om-
fatta förskola, förskoleklass, skola, vuxenutbildning samt högre utbildning.
Bland annat skall gränsdragningen och ansvarsfördelningen göras tydlig när
det gäller personliga hjälpmedel och pedagogiska hjälpmedel.
Motioner
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om möjlig-
heten att välja skola och utbildning (yrkande 4). Motionärerna anför att möj-
ligheten att välja skola är särskilt viktig för personer med särskilda behov.
Mot den bakgrunden ser motionärerna beslutet att lägga ned Ekeskolan som
ett hårt slag mot de barn och ungdomar som drabbas. Enligt motionärerna
skall specialskolor även i framtiden vara ett alternativ för de elever som
anser att de bättre kan tillgodose deras särskilda behov.
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs tillkännagivande
om möjligheten för svårt funktionshindrade ungdomar att välja individuella
program på riksrekryterande gymnasieutbildning (yrkande 10). Motionären
anför att elever som i dag väljer Rh-anpassade gymnasieutbildningar endast
kan välja nationella programmet och specialutformade program.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
lika studiefinansieringsmöjligheter oavsett om man har handikapp eller ej
(yrkande 11). Motionärerna anser att människor med funktionshinder skall
ha lika möjligheter och samma rätt till högkvalitativ utbildning som övriga
medborgare.
I motion 1999/2000:So487 av Dan Ericsson (kd) begärs ett lagförtydligande i
syfte att stärka möjligheten för elev med funktionshinder och dennes föräld-
rar att påverka valet av elevassistent i skolan (yrkande 5). Motionären menar
att om eleven har assistent i hemmet och under fritid är det lämpligt att sam-
ma person assisterar också under skoltid. Ett liknande yrkande framförs i
motion Sf303 av Inger Davidson m.fl. (kd) yrkande 5.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
skolan (yrkande 8). Motionärerna har motsatt sig en avveckling av special-
skoleverksamheten för funktionshindrade barn och ungdomar. Enligt motio-
närerna rör det sig om få barn, och det borde inte vara problematiskt för
någon att acceptera deras statliga specialskola. Om barnen känner sig trygga
i verksamheten och deras föräldrar ser att de utvecklas på ett positivt sätt bö
det vara möjligt för föräldrar att välja denna skolform.
I motion 1999/2000:Ub285 av Sonja Fransson (s) begärs att en utredning
tillsätts för att klargöra landstingens och utbildningsanordnarnas hjälpme-
delsansvar inom vuxenutbildningsområdet inklusive folkbildningen. Enligt
motionären råder det bl.a. osäkerhet om var skiljelinjen går mellan personli-
ga hjälpmedel och särskilda pedagogiska hjälpmedel.
Aktuellt
Sisus har i april 2000 publicerat en projektrapport, Funktionshindrades
upplevelse av att studera vid universitet och högskola. Rapporten belyser
studiesituationen för studenter med olika funktionshinder, bl.a. tillgänglig-
hetsaspekter. I rapporten beskrivs också den studiesociala och den organisa-
toriska tillgängligheten.
Tidigare behandling m.m.
Socialutskottet har hösten 1999 i yttrande 1998/99:SoU9y Elever med funk-
tionshinder anfört bl.a. följande till utbildningsutskottet över regeringens
proposition 1998/99:105 med samma namn (s. 3 f.).
Socialutskottet anser det viktigt att utvecklingen fortsätter och att nya steg
i arbetet med att ge människor med funktionshinder samma förutsättningar
som andra människor. Integrering och normalisering innebär att människor
med funktionshinder får större möjlighet till full delaktighet i samhällslivet.
Enligt FN:s standardregler är en huvudprincip att utbildning för elever med
funktionshinder skall vara integrerad med den ordinarie utbildningen. Alla
barn behöver stöd i sin utveckling. Barn i behov av särskilt stöd varken är
eller bör vara någon enhetlig eller klart avgränsad grupp. Stödbehoven kan
vara tillfälliga eller övergående, men också varaktiga. Ett handikapp som kan
uppstå till följd av ett funktionshinder bör minimeras genom åtgärder i den
omgivande miljön och genom åtgärder i övrigt. Socialutskottet ställer sig
bakom principen om att barn och ungdomar med funktionshinder så långt
möjligt skall erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun och i likhet
med övriga barn och ungdomar ha möjlighet att bo hemma med sina föräld-
rar, men vill samtidigt betona att den förändring som föreslås i propositionen
måste genomföras på ett sådant sätt att kommunerna klarar att möta de behov
som barn och ungdomar med svåra funktionshinder har. För att dessa elever
skall kunna bli delaktiga i samhällslivet och jämlika krävs att kommunerna
tar sitt ansvar. Enligt socialutskottets mening är tillgången till stöd och ser
vice för den enskilde funktionshindrade och personalens förmåga att möta
olika behov avgörande för om integrationen skall lyckas. Socialutskottet
delar bedömningen att det krävs en helhetssyn och en samverkan mellan alla
i elevens närhet liksom det omgivande samhället i form av bl.a. kultur, fritid
och möjlighet till socialt umgänge för att integreringen skall lyckas. Kontak-
ten med föräldrar/vårdnadshavare är betydelsefull och är också nyckeln till
samverkan med andra berörda som kan vara viktiga för eleven, t.ex. med
barn- och ungdomshabiliteringen, den pedagogiska hörselvården eller barn-
och ungdomspsykiatrin. För att stödja såväl eleverna som föräldrar och skola
är det viktigt att det finns resurscentra av hög kvalitet. Det är angeläget att
dessa resurscentra tar till vara den kunskap som finns vid specialskolorna och
att det finns resurser för eleverna att vistas där under perioder, för att stöd
eleverna och genomföra kompletterande utredningar som stöd för eleven,
skolan och personalen i hemkommunen.
Till yttrandet har fogats avvikande meningar av (m, kd), (c) och (fp).
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet har anfört följande under rubriken Skolan.
I Moderata samlingspartiets motion 1999/2000:So32 yrkande 4 betonas att
möjligheten att välja skola är särskilt viktig för funktionshindrade barn och
ungdomar. Moderaterna har den principiella uppfattningen att alla skolor så
långt möjligt skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte
utestängs. Målsättningen om integration av funktionshindrade elever i den
vanliga skolan och anpassningen av skolan till dem får dock inte innebära att
specialskolor med väl uppbyggd kompetens läggs ned. Moderaterna vill att
specialskolor även i framtiden skall vara ett alternativ för de elever som
anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras särskilda behov.
Liknande synpunkter förs fram av Centerpartiet i motion 1999/2000:So42
yrkande 8. Motionärerna framhåller att de motsatte sig beslutet om avveck-
ling av vissa specialskolor. De menar att funktionshindrade barn och ungdo-
mar skall ha en rättighet och inte en skyldighet att integreras i den vanliga
kommunala skolan. Om barnen känner sig trygga i specialskolan och ut-
vecklas på ett positivt sätt bör det vara möjligt för föräldrar att välja denna
skolform.
Utskottet anser att socialutskottet bör föreslå avslag på motionsyrkandena.
Utbildningsutskottet behandlade så sent som i oktober 1999 regeringens
förslag i propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning
och stöd jämte motioner i ärendet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:UbU4.
Utskottet ställde sig bakom den viktiga handikappolitiska principen att barn
med funktionshinder så långt möjligt skall erbjudas en anpassad utbildning i
sin hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med sina
föräldrar. Förändringen av specialskolans målgrupp till att inte längre om-
fatta synskadade och talskadade barn såg utskottet som ett viktigt steg mot en
integrering av elever med funktionshinder i den ordinarie skolan.
Kommunerna skall alltså ha det fulla ansvaret för syn- och talskadade elever.
Staten skall dock även i fortsättningen ha ett stort ansvar för att stödja kom-
munerna, bl.a. genom en ny samordnad organisation för stöd i specialpeda-
gogiska frågor, en utökad resurscenterverksamhet samt satsningar på kom-
petensutveckling av skolans personal och på forskning. Vid såväl Ekeskolans
som Hällsboskolans resurscenter skall det finnas en mindre skoldel för barn
och ungdomar som av olika skäl kan behöva mer intensifierade specialpeda-
gogiska insatser under viss tid.
För döva, dövblinda och hörselskadade elever är en teckenspråkig skolmiljö
nödvändig. Denna ståndpunkt återfinns även i FN:s standardregler för att
tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet,
som ett undantag från huvudprincipen att utbildning för elever med funk-
tionshinder skall erbjudas inom den ordinarie skolorganisationen. Utskottet
delade regeringens uppfattning att det är riktigt att behålla specialskolan som
skolform för dessa elevgrupper.
Utbildningsutskottet finner inte skäl till att ändra sitt ställningstagande frå
höstas.
Enligt motion 1999/2000:So33 (m) yrkande 10 bör det vara möjligt för svårt
funktionshindrade ungdomar att välja individuella program inom riksrekryte-
rande Rh-anpassad gymnasieutbildning. Motionären anmärker att i dag kan
elever på gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning endast välja nationella
och specialutformade program. Det är självklart, anser motionären, att dessa
elever också måste kunna välja individuella program.
Utskottet anser att socialutskottet bör avstyrka motionsyrkandet med hänvis-
ning till följande.
För vissa elever med funktionshinder har staten tagit på sig ett utökat ansvar
genom att stödja riksrekryterande gymnasieutbildning. Sålunda finns riksre-
kryterande gymnasieutbildning med särskilt anpassad utbildning för svårt
rörelsehindrade ungdomar, s.k. Rh-anpassad utbildning, i Göteborg, Kristi-
anstad, Stockholm och Umeå. Personkretsen för Rh-anpassad utbildning
bestäms i 5 kap. 27 och 28 §§ skollagen (1985:1100). Den omfattar svårt
rörelsehindrade elever som har mycket stora behov av anpassning och habi-
litering i anslutning till utbildningen och som kan tillgodogöra sig utbildning
på nationellt program eller - med tillämpning första gången vid intagning till
läsåret 2001/02 - specialutformat program.
Utbildningsutskottet behandlade och avstyrkte hösten 1999 motsvarande
motionsyrkanden om införande av individuella program på gymnasieskola
med Rh-anpassad utbildning (bet. 1999/2000:UbU4 s. 28). Utskottet pekade
på att det i dag finns stora möjligheter inom de nationella och specialutfor-
made programmen att hjälpa elever som riskerar att inte klara utbildningen.
Förutom stödundervisning, utökad studietid eller reducerat program finns
också specialinriktad kursplan.
I regleringsbrevet för budgetåret 2000 har Skolverket fått i uppdrag att under
tre år fr.o.m. läsåret 2000/2001 följa och analysera utvecklingen av den Rh-
anpassade gymnasieutbildningen för elever som genom möjlighet att speci-
alinrikta kursplanerna i liten eller obefintlig utsträckning följer kurser på
gymnasienivå. Verket skall även överväga alternativ till en sådan gymna-
sieutbildning.
Enligt utbildningsutskottets mening bör resultatet av Skolverkets uppdrag
inväntas.
I motion 1999/2000:So487 (kd) yrkande 5 begärs ett lagförtydligande i syfte
att stärka möjligheten för elev med funktionshinder och dennes föräldrar att
påverka valet av elevassistent i skolan. Motionären menar att om eleven har
assistent i hemmet och under fritid är det lämpligt att samma person assiste-
rar också under skoltid.
Utskottet tar fasta på vad socialutskottet anförde i denna fråga i sitt betän-
kande 1995/96:SoU15 angående bl.a. assistansersättning vid vistelse i barn-
omsorg, skola m.m. (s. 15). Socialutskottet underströk att kontinuiteten och
tryggheten i det personliga stödet till den funktionshindrade inte får urholkas
och att det därför är särskilt angeläget att försäkringskassor och kommuner
nära samverkar i dessa fall. Utskottet hade uppmärksammats på att goda
lösningar fanns i vissa kommuner. Samma person borde t.ex. med statlig
ersättning kunna vara personlig assistent åt ett barn och samtidigt elev-
assistent åt samma barn under lektionstid med ersättning från kommunen.
Utbildningsutskottet förutsätter att sådan samverkan lokalt kan komma till
stånd utan central reglering och anser för sin del att motionsyrkandet bör
avslås av riksdagen.
Utbildningsutskottet har under rubriken Hjälpmedel inom utbildning anfört
följande.
I motion 1999/2000:Ub285 (s) begärs att en utredning tillsätts för att klargöra
landstingens och utbildningsanordnarnas hjälpmedelsansvar inom vuxenut-
bildningsområdet inklusive folkbildningen. Enligt motionären råder det bl.a.
osäkerhet om var skiljelinjen går mellan personliga hjälpmedel och särskilda
pedagogiska hjälpmedel.
Utskottet anser att syftet med motionen - som väcktes under allmänna mo-
tionstiden hösten 1999 och således innan denna proposition lades fram -
kommer att bli tillgodosett i och med att den aviserade utredningen tillsätts.
Motionen bör alltså avslås.
Under rubriken Studiefinansiering har utbildningsutskottet anfört följande.
Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:So44 yrkande 11 att möj-
ligheterna till studiefinansiering bör vara lika oavsett om den studerande har
handikapp eller inte.
Utskottet anser liksom motionärerna att det är en viktig princip att elever
med funktionshinder så långt möjligt skall ha lika möjligheter till utbildning
med studiestöd som andra elever. Utskottet föreslår emellertid avslag på
motionsyrkandet med hänvisning till att frågor om studiefinansiering för
denna elevgrupp är aktualiserade inom Regeringskansliet.
Elever i gymnasiesärskolan är inte som elever i gymnasieskolan berättigade
till studiehjälp. I stället utgår till dessa elever förlängt barnbidrag. Månads
beloppen, för närvarande 850 kr, är desamma för både förlängt barnbidrag
och studiebidrag inom studiehjälpen. Dock utgår förlängt barnbidrag under
årets alla månader och studiebidrag endast under nio månader per år. Gym-
nasiesärskolans elever är - genom att de inte tillhör studiehjälpssystemet -
inte heller berättigade till s.k. extra tillägg till studiebidraget. Det extra
lägget är ett bidrag som prövas mot elevens och dennes föräldrars beräknade
inkomster. Det utgår med 285 kr per månad i inkomstintervallet 105 000-
124 900 kr, med 570 kr per månad i intervallet 85 000-104 900 kr och med
855 kr per månad om den beräknade inkomsten understiger 85 000 kr.
Handikappombudsmannen har i skrivelse den 31 januari 2000 till Utbild-
ningsdepartementet anfört att han uppmärksammats på att elever vid gymna-
siesärskolan inte har möjlighet att ansöka hos Centrala studiestödsnämnden
om extra ekonomiskt tillägg till studiebidrag. Handikappombudsmannen
anser det vara en självklarhet att studier vid gymnasiesärskolan skall likstäl-
las med studier vid gymnasieskolan och att elever vid gymnasiesärskolan
därför bör ha rätt till studiehjälp. I skrivelsen har åberopats FN:s standard-
regler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och
jämlikhet.
Enligt uppgift från Utbildningsdepartementet kommer en intern arbetsgrupp
mellan Utbildnings- och Socialdepartementen att tillsättas i maj månad för
att se över vilka för- och nackdelar som kan finnas med att flytta över gym-
nasiesärskolans elever till studiehjälpssystemet.
För elever som deltar i särvux finns det fr.o.m. den 1 juli 2001 inget stu-
diestöd. Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om ett
reformerat studiestödssystem avskaffas nämligen nuvarande timersättning
som studiestödsform vid nämnda tidpunkt (prop. 1999/2000:10, bet. UbU7,
rskr. 96). Dock har Kunskapslyftskommittén i sitt nyligen avlämnade slut-
betänkande Kunskapsbygget 2000 - det livslånga lärandet (SOU 2000:28)
föreslagit bl.a. att ett undantag skall införas i studiestödssystemet som med-
ger ersättning för studier på kvartstid för deltagare inom särvux.
Till utbildningsutskottets yttrande har i dessa delar fogats tre avvikande
meningar, en avseende (m, kd, c, fp) och två avseende (kd).
Socialutskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning är utbildningsfrågorna som rör funktionshindra-
de av stor betydelse, både på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt.
Utskottet noterar att personer med funktionshinder generellt sett räknar en
lägre sysselsättnings- och utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. I detta
ligger en utmaning för hela utbildningssystemet. Utskottet ser positivt på
regeringens inriktning på området och delar i övrigt utbildningsutskottets
bedömningar i yttrandet. Utskottet vidhåller även sin ovan redovisade in-
ställning i betänkande 1995/96:SoU15. Motionerna So32 (m) yrkande 4,
So33 (m) yrkande 10, So42 (c) yrkande 8, So44 (kd) yrkande 11, So487 (kd)
yrkande 5, Sf303 (kd) yrkande 5 och Ub285 (s) avstyrks.
Arbetsmarknad
Propositionen
Regeringen anför bl.a. att den i olika sammanhang uttalat vikten av att per-
soner med funktionshinder får ett kraftfullt stöd för att komma in på arbets-
marknaden och därmed minska deras arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitikens
fördelningspolitiska uppdrag tydliggörs genom stora satsningar på olika
arbetsmarknadspolitiska program för att underlätta och stödja funktionshind-
rades möjligheter att få del av arbetslivet.
Regeringen har beslutat att en intervjuundersökning av funktionshindrades
situation på arbetsmarknaden skall genomföras vartannat år. Arbetsmark-
nadsstyrelsen (AMS) ansvarar för uppdraget. Undersökningen är en tilläggs-
undersökning till Arbetskraftsundersökningen (AKU), och den senaste ge-
nomfördes under fjärde kvartalet 1998. Enligt regeringen är det angeläget att
känna till hur arbetsgivarna ser på hinder och möjligheter för anställning av
personer med funktionshinder. Resultatet kan utgöra en grund för regering-
ens fortsatta insatser för att öka funktionshindrade personers möjligheter på
arbetsmarknaden.
När det gäller riktade stöd till företag är den mest omfattande åtgärden an-
ställning med lönebidrag. Den omfattade under 1998 cirka 50 000 personer.
Anslaget Åtgärder för arbetshandikappade som till övervägande del används
för lönebidrag ökade år 1999 med 120 miljoner kronor. Riksdagen har på
förslag av regeringen beslutat om en ytterligare höjning med 30 miljoner
kronor för budgetåret 2000, vilket motsvarar kostnader för cirka 1 000 an-
ställningar med lönebidrag. Arbetsmarknadsverket har också ett särskilt
uppdrag att se över lönebidragshanteringen för att utveckla metoder och
effektivisera åtgärden. Uppdraget skall slutredovisas i början av år 2001.
Vidare har Ekonomistyrningsverket (ESV) fått i uppdrag att i samråd med
AMS, utveckla styrningen och uppföljningen av anslagsmedlen.
Lönebidraget lämnas till arbetsgivare som anställer en funktionshindrad
person och syftar till att bereda anställning åt arbetshandikappade där övriga
åtgärder visat sig otillräckliga. Det är också möjligt att lämna bidrag för att
underlätta för en anställd att återkomma i arbete efter att ha uppburit helt
sjukbidrag. Lönebidragets storlek bestäms med hänsyn tagen till den arbets-
handikappade personens arbetsförmåga och graden av funktionsnedsättning
relaterat till det arbete som skall utföras. Villkoret för att lönebidrag skall
kunna lämnas till en arbetsgivare är att lön och andra anställningsförmåner
följer kollektivavtal eller att lönen och förmånerna är jämförbara med förmå-
ner inom branschen.
Motioner
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
särskilda insatser för de arbetshandikappades behov och om att ge ytterligare
anslag till lönebidragen (yrkandena 10 och 12). Enligt motionärerna är det
nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten till ett fortsatt
aktivt arbetsliv. Inte minst nu när arbetsmarknaden har vänt uppåt gäller det
att skapa möjligheter för de arbetshandikappade på den ordinarie arbets-
marknaden. Lönebidrag kan, enligt motionärerna, då vara ett effektivt in-
strument. Motionärerna menar dock att regeringens satsning på 30 miljoner
kronor år 2000 på det anslaget är alldeles för lite.
I motion So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
IT-tekniken i tjänst för personer med funktionshinder (yrkande 13 delvis).
Motionärerna anför att den nya IT-sektorn med fördel kan ge nya arbetstill-
fällen för personer med funktionshinder. En möjlig väg vid sidan av löne-
bidrag är inskolning med hjälp av särskilda mentorer.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet har under rubriken Arbetsmarknadsläget för arbets-
handikappade anfört bl.a. följande.
I ett generellt sett mycket positivt arbetsmarknadsläge med stor efterfrågan
på arbetskraft kan det förväntas att fler arbetshandikappade får anställning
med lönebidrag eller offentligt skyddat arbete (OSA), under förutsättning att
budgetmedel finns tillgängliga. Hittills i år (januari-mars) har emellertid
antalet personer som är anställda med lönebidrag eller OSA varit ca 53 600,
vilket är ungefär 5 % mindre än under motsvarande period 1999. I det verk-
samhetsmål som regeringen har slagit fast för budgetåret 2000 anges att
56 000 personer i genomsnitt per månad skall ges sysselsättning med löne-
bidrag eller OSA - - -. Minskningen av lönebidrags- och OSA-
anställningarna jämfört med föregående år uppvisar regionala skillnader.
Endast tre län uppnådde verksamhetsmålet under första kvartalet 2000.
Mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen under budgetåret av anta-
let anställda med de nämnda anställningsformerna vill utskottet betona att det
är angeläget att personer med arbetshandikapp får del av det goda konjunk-
turläge som nu råder. Som framgår nedan aviseras i vårpropositionen för-
stärkningar av anslaget för särskilda åtgärder för arbetshandikappade budget-
åren 2001-2003.
Arbetshandikappade personer har svårt att komma in på arbetsmarknaden
oavsett vilket konjunkturläge som råder. Under åren framöver ökar antalet
äldre på arbetsmarknaden. Bland äldre personer är arbetshandikapp vanligare
än bland yngre. Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att regeringen ingående
följer utvecklingen i fråga om arbetsmarknadsläget för arbetshandikappade
personer och vid behov vidtar åtgärder. - - -
Arbetsmarknadsutskottet har vidare under rubriken Avslutande bedömning
anfört bl.a. följande.
Huvudrubriken på proposition 79, Från patient till medborgare, uttrycker
enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning huvudtankegången bakom den
nationella handlingsplanen för handikappolitiken. I den handikappolitik som
förespråkas i propositionen är rätten till arbete för alla medborgare en viktig
del som arbetsmarknadsutskottet starkt vill understryka.
Utskottet stöder regeringens förslag till nationella mål för handikappolitiken
liksom förslaget till inriktning av det handikappolitiska arbetet. - - -
Till betänkandet har fogats en avvikande mening (m) och två särskilda ytt-
randen (kd, c, fp), (c).
Aktuellt
Regeringen har i proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla
pekat på att IT på ett genomgripande sätt förändrar sättet att arbeta. Det
skapar nya arbeten och möjligheter till förändring av nuvarande arbeten. Det
ger möjlighet till nya arbetssätt och nya arbetsorganisationer. Det skapar
också nya möjligheter för utsatta grupper. Riksdagen (trafikutskottet) be-
handlar för närvarande propositionen. Socialutskottet har avgett yttrande
över propositionen, 1999/2000:SoU7y Ett informationssamhälle för alla.
Socialutskottets bedömning
Utskottet ställer sig bakom inriktningen av den handikappolitik för arbets-
marknaden som förespråkas i propositionen med rätten till arbete för alla
medborgare som en viktig del. Socialutskottet delar arbetsmarknadsutskottets
bedömning att det är angeläget att personer med arbetshandikapp får del av
det goda konjunkturläge som nu råder. Utskottet kan konstatera att regering-
en har som verksamhetsmål att fler personer skall ges sysselsättning med
lönebidrag. Riksdagen har, när det gäller lönebidrag, också beslutat om en
anslagshöjning för innevarande budgetår. I vårpropositionen har regeringen
dessutom aviserat anslagsförstärkningar för de arbetshandikappade under de
närmaste åren. Utskottet är mot bakgrund av det anförda inte berett att ta
några initiativ med anledning av motion So44 (kd) yrkandena 10 och 12,
varför denna avstyrks.
IT innebär möjligheter också för funktionshindrade på arbetsmarknaden. I
samhällets satsningar för att underlätta och stödja funktionshindrades möj-
ligheter att få del av arbetslivet kan, enligt utskottets mening, IT med fördel
lyftas fram. Motion So488 (kd) yrkande 13 delvis är åtminstone i viss mån
tillgodosedd.
Habilitering och rehabilitering
Propositionen
Regeringen framför i propositionen bl.a. att det fortfarande finns många som
inte tillräckligt väl får sina rehabiliterings- och habiliteringsbehov tillgodo
sedda och att många områden behöver utvecklas ytterligare. När det gäller
barn och ungdomar med funktionshinder handlar det om individer i utveck-
ling. Det är angeläget med tidigt insatta åtgärder även där omfattningen och
varaktigheten av funktionshindret är svårbedömt. Insatser till barnen kan ofta
ha mycket långsiktiga och i många fall även förebyggande effekter. Stödet
måste inriktas på barnens och ungdomarnas hela utvecklingsperiod. Det finns
därför, enligt regeringens bedömning, behov av att i första hand närmare
kartlägga vilka grupper av barn och ungdomar som får respektive saknar
habilitering och inom vilka områden som de inte har tillgång i tillräcklig
omfattning till den habilitering de behöver. En sådan kartläggning bör även
belysa kvaliteten i de insatser som ges. Enligt regeringens bedömning bör
också ett förtydligande göras i LSS när det gäller syftet med insatsen rådgiv-
ning och annat personligt stöd och på vilket sätt insatsen kan vara ett kom-
plement till åtgärder som ges enligt annan lagstiftning.
Mot denna bakgrund avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att
undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att barn och ungdomar med
olika funktionshinder och i olika åldrar skall få bättre tillgång till den nuva
rande habiliteringen och rehabiliteringen. I det sammanhanget skall Social-
styrelsen också undersöka hur habiliteringen samverkar med andra verksam-
heter kring utformningen och innehållet i de samlade sociala, pedagogiska,
psykologiska och medicinska insatserna till barnen och ungdomarna och
deras familjer.
Motioner
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om sam-
ordning vid rehabilitering (yrkande 10). Motionärerna anför att det i proposi-
tionen talas om rehabilitering av barn och ungdomar men att man utelämnar
problemen med rehabilitering av vuxna. Problemen är, enligt motionärerna, i
hög grad sammankopplade med bristande samordning mellan olika huvud-
män, och nyckeln till bättre samordning är ökad valfrihet.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om att
Socialstyrelsens kartläggning av tillgängligheten till landstingens barn- och
ungdomshabiliteringar inte endast skall omfatta funktionshindrade barn och
ungdomar utan även funktionshindrade vuxna (yrkande 13). Enligt motionä-
rerna skall behovet av tidigt insatta åtgärder gälla oavsett ålder. Rehabilite-
ring skall också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för
yrkesverksamma eller för dem som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet.
Det är vidare av stor vikt att det är en sammanhållen rehabilitering där insat-
serna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser. Indivi-
dens behov, önskemål och bästa skall ha ett avgörande inflytande i valet av
rehabiliteringsinsatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter.
Två ytterligare motioner har i denna del samma text. I motion So41 av
Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om det underdimensionera-
de rehabiliteringsutbudet för vuxna funktionshindrade (yrkande 10) och i
motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs att tilläggsdirektiv
ges till pågående utredning om behovet av en vidare syn på vuxenhabilitering
(yrkande 2).
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
vårdgaranti (yrkande 9). Motionärerna anför att många äldre köar inom sjuk-
vården för att få sina behandlingsbara funktionshinder åtgärdade. Köerna
inom sjukvården bidrar till minskad livskvalitet och innebär stora kostnader
för samhället. Motionärerna anser att det behövs en ny vårdgaranti. Enligt
motionärerna skall ambitionen vara att arbeta bort köerna för alla slags dia-
gnoser och att man inom tre månader skall ha fått anvisad behandling. Val-
friheten skall omfatta samtliga godkända vårdgivare inom öppenvården.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att det fortfarande finns många som
inte tillräckligt väl får sina rehabiliterings- och habiliteringsbehov tillgodo
sedda och att många områden behöver utvecklas ytterligare. Utskottet väl-
komnar därför regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att särskilt undersöka
habiliteringen och rehabiliteringen av barn och ungdomar med funktionshin-
der. Regeringen har vidare aviserat att den senare i vår kommer att presentera
en nationell handlingsplan för utveckling och förnyelse av sjukvården.
Handlingsplanen skall enligt vad utskottet erfarit bl.a. innehålla en satsning
på primärvården, äldrevården och psykiatrin. Utskottet utgår ifrån att detta
innebär att möjligheterna att tillgodose även vuxna funktionshindrades behov
av habilitering och rehabilitering förbättras. Utskottet utgår också från att
Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet på området följer utvecklingen. Mot
bakgrund av det anförda avstyrks motionerna So32 (m) yrkande 10, So33
(m) yrkande 2, So40 (fp) yrkande 13 och So41 (mp) yrkande 10.
Socialutskottet har nyligen i betänkande 1999/2000:SoU9 Hälso- och
sjukvårdsfrågor m.m. behandlat olika yrkanden om en ny och vidareutveck-
lad vårdgaranti. Utskottet har därvid inte varit berett att ta något initiativ
anledning av aktuella yrkanden och avstyrkt dessa. Riksdagen följde utskot-
tet (rskr. 194). Utskottet vidhåller sin inställning. Mot bakgrund härav av-
styrks motion So42 (c) yrkande 9.
Statsbidrag till handikapporganisationerna
Bakgrund
Sedan 1960-talet har staten gett stöd till handikapporganisationernas all-
männa verksamhet. Bidraget till handikapporganisationerna höjdes succes-
sivt fram till år 1994 men har sedan dess legat på oförändrad nivå. Under
samma tidsperiod har antalet handikapporganisationer ökat kraftigt. Cirka 70
handikapporganisationer sökte år 1999 bidrag hos Socialstyrelsen till sin
allmänna verksamhet. Av dem har cirka en tredjedel bildats under 1990-talet.
Sammanlagt har organisationerna nu omkring 500 000 medlemmar och drygt
3 000 läns- och lokalföreningar.
Budgetåret 1973/74 fördelades sammanlagt knappt 4 miljoner kronor till
24 riksorganisationer inklusive samarbetsorganet Handikappförbundens
Samarbetsorgan (HSO). År 1999 har 44 organisationer inklusive HSO fått
nästan 130 miljoner kronor för motsvarande ändamål.
Regeringen beslutade den 25 juni 1998 att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att se över statsbidragen till handikapporganisationerna (dir.
1998:57). Orsaken var bl.a. det ökande antalet handikapporganisationer som
sökte bidrag. Genom tilläggsdirektiv den 27 maj 1999 (dir. 1999:41) fick
utredaren i uppdrag att redovisa hur handikapporganisationerna använt er-
hållna statsbidrag fördelat på kvinnor och män. Utredaren överlämnade i juli
1999 betänkandet (SOU 1999:89) Statsbidrag till handikapporganisationer.
Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen utfärdade den 20 januari 2000
en ny förordning (SFS 2000:7) om statsbidrag till handikapporganisationer
som skall träda i kraft den 1 juli 2000. I motiven till förordningen (Fm
2000:1) framhåller regeringen bl.a. att av organisationernas redogörelse till
Socialstyrelsen bör det framgå hur fördelningen av män och kvinnor är bland
medlemmarna, hur könsfördelningen är i de beslutande organen samt vilka
ansträngningar som har gjorts för att rekrytera medlemmar med utländsk
bakgrund.
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att handikapprörelsen är en viktig folkrö-
relse som berikar demokratin och som det därför är ett samhällsintresse att
stödja. Många av medlemmarna i handikapporganisationerna har till följd av
sina funktionshinder svårt att som enskilda personer göra sig hörda, men de
kan göra det samfällt genom sina organisationer. Handikapprörelsen gör en
viktig samhällsinsats bl.a. genom att följa funktionshindrade och rapportera
om livsvillkoren för dem, peka på behov och brister, föreslå lösningar och
medverka både i debatten och i det konkreta arbetet för att bygga ett sam-
hälle för alla. Dessa insatser är en förutsättning för förverkligande av de
handikappolitiska målen full delaktighet och jämlikhet för personer med
funktionshinder. Handikapporganisationerna kan också ses som en kanal
mellan samhällets beslutsfattare och myndigheter å ena sidan och enskilda
personer med funktionshinder å andra sidan, där informationen går i båda
riktningarna.
Stödet till handikapporganisationerna är således betydelsefullt från demo-
kratisk synpunkt och för att göra det möjligt för handikapporganisationerna
att bidra i arbetet med att förverkliga de handikappolitiska målen.
Enligt regeringen bör bidraget till handikapporganisationernas allmänna
verksamhet höjas med 14 miljoner kronor som skall fördelas det tredje och
fjärde kvartalet år 2000. För år 2001 bör ytterligare 14 miljoner kronor tillfö
ras, vilket innebär en sammanlagd nivåhöjning på 28 miljoner kronor per år.
Övergången till bidragsregler enligt den nya förordningen den 1 juli 2000
kan för ett fåtal organisationer medföra väsentliga svårigheter under en peri-
od när organisationerna tvingas anpassa sin verksamhet till ändrade ekono-
miska förutsättningar. Ett engångsbelopp på 5,5 miljoner kronor bör, enligt
regeringen, tillföras den 1 juli 2000 för att underlätta övergången till de nya
reglerna. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att fördela dessa medel till det fåt
organisationer som visar sig få störst svårigheter vid övergången.
Motionerna
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om principer för fördelning av bidrag till handikapporganisa-
tioner i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8). Motionärerna
efterlyser en klar redovisning av principerna för hur regeringens resursför-
stärkningar vad beträffar bidrag till handikapporganisationerna skall fördelas.
En ambition att "samordna" de olika organisationerna skulle missgynna de
organisationer som företräder personer med små och ovanliga handikapp
eller som väljer andra organisationsformer. Det är därför, enligt motionärer-
na, angeläget att riksdagen får möjlighet att ta ställning till ett mera detalj
förslag till fördelning av statsbidragen.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om att
avskaffa den nya förordningen som reglerar stödet till handikapporganisatio-
nerna (yrkande 14). Motionärerna anför att de nya reglerna kommer att slå
hårt mot olika handikappförbund och kommer att gynna de stora organisatio-
nerna på bekostnad av de små. Sådana mindre förbund är exempelvis Riks-
förbundet Cystisk fibros, Förbundet Blödarsjuka i Sverige och Demensför-
bundet. Motionärerna avvisar regeringens centralisering av handikapporgani-
sationernas stöd till Socialstyrelsen.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
att bidragen till handikapporganisationer skall vara rättvist fördelade (yrkan-
de 14). Motionärerna anför att de bibringats uppfattningen att regeringen
skulle låta riksdagen besluta om principen för fördelning av bidragen till
handikapporganisationerna. Motionärerna förutsätter att fördelningen sker
rättvist mellan organisationerna. Tidigare har det inträffat att någon organi-
sation, bl.a. Demensförbundet, fått markant mindre.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
beslut kring principerna för organisationsstödet till handikapporganisationer
(yrkande 11). Motionärerna anför att enligt tidigare besked skulle förslaget
om fördelning av stödet till handikapporganisationerna behandlas av riksda-
gen. Enligt motionärerna bör regeringen snarast återkomma till riksdagen
med ett förslag om principerna för hur organisationsstödet till handikappor-
ganisationerna skall utformas.
I motion So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
handikappolitikens inriktning (yrkande 1 delvis). Motionärerna anför att
bidragen till handikapporganisationerna inte har höjts under senare år. I
samband med regeringens översyn över bidragen till organisationerna bör
ytterligare resurser tillföras i stöd så att deras verksamhet kan utvidgas ytte
ligare.
I motion So24 av Helena Frisk (s) begärs ett tillkännagivande om bidrag till
handikapporganisationerna. Enligt motionären innebär regeringens förord-
ning om nya fördelningsprinciper, när det gäller statsbidrag till handikappor-
ganisationerna att t.ex. Demensförbundet missgynnas. Riktlinjerna för för-
delningen av bidragen måste, enligt motionären, bli enklare och kunna för-
stås av organisationerna. Bidragen, som egentligen skall kunna göra det
möjligt för organisationen att finansiera ett fungerande kansli, måste utgå
från administrationskostnaderna. Projektbidrag, som kan sökas från olika
fonder, får inte användas till administrativa kostnader utan endast för de
sökta projekten.
I motion So26 av Inger Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande om bidrag
till handikapporganisationerna. Motionären anför att de nya reglerna för
statsbidraget kan få olyckliga effekter på enskilda förbund som har en riks-
täckande organisation men inte till fullo fyller de formella kriterierna i det
nya bidragssystemet. Ett exempel är Riksförbundet för döva, hörselskadade
och språkstörda barn, DHB. Motionären anser att i stället för rigida regler om
föreningar i minst tio län måste regelverket kunna tolkas så att staten ställer
krav på att en organisation har medlemmar i hela Sverige, ett medlemsorgan
som bevakar hela Sverige och aktiviteter som riktar sig till alla medlemmar,
t.ex. utbildningar, konferenser eller läger. Detta ger, enligt motionären, mins
lika stora garantier för att staten inte stimulerar till förbund som enbart exi
sterar i en liten del av Sverige. Det finns också anledning för staten att stäl
krav på att nya grupper som söker statsbidrag skall ange starka skäl till varfö
de inte kan ingå i något av de förbund som redan får statsbidrag.
I motion So29 av Lars U Granberg (s) yrkas att riksdagen begär att regering-
en på nära håll följer utvecklingen rörande de mindre handikapporganisatio-
nernas möjlighet att bedriva sin verksamhet. Motionären anför att det finns
en risk för att de små förbundens verksamhet kommer att drabbas negativt av
det nu presenterade förslaget. Verksamhetsutvecklingen i handikapporgani-
sationerna måste vara en fråga för regeringen att följa väldigt nära, speciellt
de mindre förbunden. Regeringen bör, enligt motionären, också vara öppen
för att vidtaga åtgärder om utvecklingen visar att verksamheten drastiskt
förändras negativt i de mindre handikapporganisationerna.
Aktuellt
Regeringen har i 2000 års ekonomiska vårproposition (prop. 1999/2000:100,
utgiftsområde 9) i tilläggsbudget föreslagit bl.a. att anslaget B5 Bidrag till
handikapp- och pensionärsorganisationerna sammantaget ökas med
20 500 000 kr. Regeringen har därvid hänvisat till att det ökade stödet till
handikapporganisationerna föreslagits i proposition 1999/2000:79 En natio-
nell handlingsplan för handikappolitiken.
Utskottets bedömning
Enligt utskottet utför handikapprörelsen ett mycket viktigt arbete för sina
medlemmar. Organisationernas arbete är en förutsättning för att förverkliga
de handikappolitiska målen full delaktighet och jämlikhet för personer med
funktionshinder. Dessa organisationer bör därför på olika sätt uppmuntras
och stödjas av samhället. Det statliga stödet till handikapprörelsen är därvid
av stor betydelse. Utskottet välkomnar den höjning av bidragen till handi-
kapporganisationerna som regeringen aviserat. Motion So327 (c) yrkande 1
delvis får anses tillgodosedd.
De nya bidragsreglerna (Förordning 2000:7 om statsbidrag till handikapp-
organisationer) börjar gälla den 1 juli i år. Av propositionen framgår att
regeringen är medveten om att övergången till det nya bidragssystemet kan
innebära omställningsproblem för vissa organisationer. Särskilda medel har
också anslagits för att underlätta omställningen. Utskottet ser positivt på
medelstillskottet för att underlätta övergången till det nya bidragssystemet.
Med beaktande av de problem som omställningen ändock kan innebära för
vissa organisationer och med anledning av motionerna So24 (s), So26 (s),
So29 (s), So32 (m) yrkande 8, So40 (fp) yrkande 14, So42 (c) yrkande 11
och So44 (kd) yrkande 14 anser utskottet att effekterna av de nya reglerna
måste följas upp och utvärderas. Särskilt bör därvid kartläggas och analyse-
ras hur övergången påverkar de mindre organisationerna som inte till fullo
uppfyller de formella kriterierna för att erhålla statsbidrag enligt det nya
bidragssystemet, t.ex. vad gäller kravet på riksomfattande verksamhet. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden
Socialtjänstlagen
Motioner
I motion So489 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs tillkännagivande om avlö-
sar- och ledsagarservice (yrkande 5). Motionärerna anför att enligt social-
tjänstlagen skall avlösar- och ledsagarservice endast vara frivillig verksamhet
för kommunerna. Ett beslut som rör den här typen av insatser kan i dag en-
dast överklagas genom kommunbesvär. Det är, enligt motionärerna, angelä-
get att avlösar- och ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd och att
beslut om insatser kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Vidare yrkas
ett tillkännagivande om korttidstillsyn för barn med funktionshinder (yrkan-
de 6). Enligt motionärerna är barn med funktionshinder under 12 år för kort-
tidstillsyn hänvisade till att kommunerna tar sitt ansvar och tillgodoser bar-
nets behov. Först från 12 års ålder kan barnet framtvinga sin rätt enligt LSS.
Motionärerna menar att funktionshindrades behov av, och rätt till, korttids-
tillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven är lika stor
före som efter 12 års ålder. Det kan t.ex. lösas genom att man återinför för-
valtningsbesväret i SoL eller genom att åldersgränsen på 12 år tas bort från 7
§ p 7 i LSS. Frågan måste, enligt motionärerna, lösas så att funktionshindra-
de barn garanteras rätt till korttidstillsyn utanför hemmet.
I motion So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen beslutar att
till 6 f § socialtjänstlagen lägga "personligt stöd" (yrkande 16). Motionärerna
anför att rätten till ekonomiskt bistånd har ersatts av rätt till försörjningss
Den enskilde har inte rätt till försörjningsstöd för höga merkostnader som
funktionshindret kan medföra, till exempel för bostad, bil och ledarhund.
Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139) föreslog att personligt stöd, där
bland annat avlösning ingick, skulle vara kvar som en rättighet. Motionärer-
na instämmer i detta förslag och föreslår att till 6 f § socialtjänstlagen lägg
"personligt stöd".
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om att
återställa socialtjänstlagen så att den enskilde kan överklaga beslut om bi-
stånd (yrkande 3). Motionärerna anför att den 1 januari 1998 ändrades reg-
lerna så att endast vissa beslut om bistånd numera kan överklagas genom så
kallat förvaltningsbesvär. Övriga beslut överklagas genom den för den en-
skilde mindre förmånliga laglighetsprövningen. I praktiken har detta, enligt
motionärerna, inneburit att den enskilde funktionshindrade i större utsträck-
ning än tidigare måste förlita sig på kommunens goda vilja för att få stöd för
andra insatser än de som räknas upp i 6 § socialtjänstlagen, som t.ex. ledsag-
ning och avlösning. Förändringar har nu visat sig ge en försämrad rättstrygg-
het för den enskilde. Ett likalydande yrkande framförs i motion So321 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp), yrkande 6.
I motion So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om att
avsikten med insatsen hjälp i hemmet, 6 § socialtjänstlagen, är att den skall
kunna utformas på olika vis beroende av enskilda behov (yrkande 7).
Bakgrund m.m.
Utskottet har behandlat motionsyrkanden liknande de nu aktuella senast i
betänkande 1999/2000:SoU6 Socialtjänstfrågor, vartill hänvisas. Utskottet
anförde att Socialtjänstutredningen i sitt slutbetänkande Socialtjänst i ut-
veckling (SOU 1999:97) har föreslagit vissa ändringar i socialtjänstlagen
med innebörd att skyldigheten för socialnämnden att genom stöd och avlös-
ning underlätta för dem som vårdar närstående förtydligas. Riksdagen borde
inte föregripa kommande förslag på området. Socialtjänstutredningen har
vidare i sitt slutbetänkande föreslagit en utökad rätt att överklaga beslut
meddelade med stöd av socialtjänstlagen. Utskottet ansåg att kommande
förslag även på detta område borde avvaktas. Motionerna avstyrktes (res.
m).
Socialtjänstutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Socialtjänst i utvecklin
(SOU 1999:97) att bestämmelserna om ekonomiskt bistånd i form av social-
bidrag skall lyftas ut ur socialtjänstlagen och regleras i en särskild lag om
socialbidrag. Utredningen förespråkar att bestämmelserna om socialbidrag
skall utformas som rättighetsbestämmelser. Beslut om socialbidrag skall
därigenom kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Vidare föreslås den
nuvarande begränsningen av socialbidrag till akut tandvård upphöra. Det
skall följaktligen vara möjligt att få socialbidrag också för annan tandvård. I
Socialtjänstutredningens betänkande föreslås dessutom att den nuvarande
regleringen i 73 § socialtjänstlagen av vilka beslut som får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol skall ersättas av ett stadgande med innebörd att
alla beslut om bistånd som meddelats med stöd av 14 §, vilken är en motsva-
righet till nuvarande 6 och 6a §§ i socialtjänstlagen, får överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol.
I betänkandet föreslås även att den nuvarande bestämmelsen i 5 § social-
tjänstlagen som säger att socialnämnden bör genom stöd och avlösning un-
derlätta för dem som vårdar närstående utgår och att lagen i stället tillförs
en ny 11 § med följande lydelse: Socialnämnden skall genom stöd och av-
lösning underlätta för dem som vårdar närstående.
Socialstyrelsen har ett uppdrag att under en treårsperiod följa upp och ut-
värdera de nya bestämmelser som införts i socialtjänstlagen den 1 januari
1998. Enligt uppdraget skall återrapporteringen särskilt belysa de ändringar
som avser socialbidrag/försörjningsstöd, konsekvenserna av ändringarna i
rätten att överklaga, missbrukarvårdens utveckling, kvalitets- och kompe-
tensutveckling samt kraven på hänsyn till barnets bästa. I rapporten 1999:3
Ändringar i socialtjänstlagen görs en första avrapportering. Ytterligare rap-
porter kommer att redovisas 2000 och 2001.
Rätten till s.k. annat bistånd regleras i 6 f § socialtjänstlagen. Med annat
bistånd avses hjälp i hemmet (hemtjänst) och särskilt boende för service och
omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade.
Beslut om annat bistånd kan enligt 73 § socialtjänstlagen överklagas genom
förvaltningsbesvär.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1998/99:SoU9 Socialtjänstfrågor uttalat
sig angående motionskrav att den enskildes rätt till bistånd skall omfatta även
andra former av insatser än de som ingår i 6 f § socialtjänstlagen. Utskottet
redovisade vad som anförts i betänkande 1996/97:SoU18 över regeringens
förslag till 6 f § socialtjänstlagen jämte ett antal motioner om bl.a. personli
stöd. Utskottet delade i det sistnämnda betänkandet regeringens uppfattning
att kommunerna borde ges större utrymme än dittills att besluta hur den
enskildes behov av stöd, vård och behandling skall tillgodoses (s. 45 f.).
Kommunerna har kostnadsansvaret och goda möjligheter att utforma insat-
serna efter individuella behov och lokala förutsättningar, påpekades det.
Utskottet utgick liksom regeringen från att den enskilde även fortsättningsvis
skulle få sitt behov av stöd, vård eller behandling tillgodosett av socialnämn-
den, även om han fråntogs möjligheten att överklaga ett beslut om sådan
hjälp genom förvaltningsbesvär. Utskottet påpekade att regeringens förslag
inte innebar att kommunernas ansvar enligt 10 § SoL eller enligt bestämmel-
serna om omsorger om äldre människor och om människor med funktions-
hinder i 19-21 §§ SoL minskar. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att
förslaget utgjorde en lämplig avvägning mellan kommunens självbestäm-
manderätt och den enskildes behov av att få hjälp och stöd. Utskottet till-
styrkte regeringens förslag till 6 f § socialtjänstlagen och avstyrkte motioner
na. Detta blev också riksdagens beslut.
Utskottet anförde i betänkande 1998/99:SoU9 att det inte ändrat inställning i
frågan om vad som bör ingå i rätten till bistånd. Utskottet ville åter framhåll
att begreppet skälig levnadsnivå kvarstår i socialtjänstlagen samt erinrade om
att Socialstyrelsen för närvarande ser över effekterna av de ändrade bestäm-
melserna rörande bl.a. missbrukarvården och rätten att överklaga beslut.
Bestämmelserna om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg finns sedan
den 1 januari 1998 i 2 a kap. skollagen (1985:1100). Skolbarnsomsorgen
avser enligt 1 § tredje stycket barn till och med tolv års ålder som går i sko-
lan. I 6 § samma kapitel stadgas att skolbarnsomsorg skall tillhandahållas i
den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller
studier eller barnets eget behov. Barn som av fysiska, psykiska eller andra
skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall enligt 9 § anvisas plats i
förskola eller fritidshem om inte barnets behov av sådant stöd tillgodoses på
något annat sätt. Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på
vilka barn som behöver anvisas sådan plats och verka för att barnen utnyttjar
den anvisade platsen.
En av de insatser för stöd och service som kommunen är skyldig att tillhan-
dahålla enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshind-
rade (LSS) är korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna
hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov (9 § 7 p.).
Socialutskottet har i sitt betänkande 1998/99:SoU9 Socialtjänstfrågor (s. 25)
uttalat sig angående skolbarnsomsorg för barn t.o.m. 12 års ålder. Utskottet
anförde följande.
Behovet av skolbarnsomsorg för barn t.o.m. 12 års ålder skall numera till-
godoses enligt bestämmelserna i skollagen. Beslut att exempelvis neka ett
barn skolbarnsomsorg kan enligt samma lag inte överklagas med förvalt-
ningsbesvär. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen och åter-
kommer till riksdagen om det behövs. Enligt utskottets mening bör ålders-
gränsen i LSS, såvitt nu är i fråga, inte ändras. Motion So277 (v) yrkande 2
avstyrks därmed (res. v)
Riksdagen följde utskottet (protokollsnr. 1998/99:79).
I Socialstyrelsens Årsredovisning 1999 (mars 2000) behandlas bl.a. konse-
kvenser av ändringar i socialtjänstlagen vad avser stödet till anhöriga som
vårdar närstående samt rätten att överklaga. Socialstyrelsen kommer under år
2000 att genomföra en större uppföljningsinsats riktad direkt till gruppen
fysiskt funktionshindrade. Avsikten är att i en brukarstudie rikta sig direkt t
ett urval av funktionshindrade med insatser enligt SoL för att bl.a. få deras
erfarenhet och syn på konsekvenserna av ändringarna i lagen.
Utskottets bedömning
Utskottet har nyligen i betänkande 1999/2000:SoU6 tagit ställning till mo-
tionsyrkanden rörande både rätten till avlösning enligt SoL och rätten att
överklaga ett beslut som meddelats med stöd av samma lag. Utskottet vid-
håller sin inställning. Riksdagen bör således inte föregripa kommande förslag
på området. Motionerna So40 (fp) yrkande 3, So321 (fp) yrkande 6 och
So489 (v) yrkande 5 avstyrks därför.
När det gäller motionsyrkandena rörande 6 f § SoL vidhåller utskottet sin
ovan redovisade inställning i betänkande 1998/99:SoU9. Utskottet vill hänvi-
sa till de utvärderingar av lagen, bl.a. ur de funktionshindrades perspektiv,
som pågår vid Socialstyrelsen. Resultatet av det pågående arbetet bör enligt
utskottet avvaktas. Motionerna So321 (fp) yrkande 7 och So488 (kd) yrkande
16 avstyrks.
Vad slutligen gäller korttidstillsyn för barn med funktionshinder vidhåller
utskottet även här sin inställning i betänkande 1998/99:SoU9. Motion So489
(v) yrkande 6 avstyrks därför också.
Lagen om stöd och service samt assistansersättning
Motionerna
Två motioner tar upp frågan om blindas och synskadades rätt till ledsagning.
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att alla blinda eller gravt
synskadade skall ha rätt till ledsagarservice (yrkande 1). Motionärerna anser
att det bör utredas vem som kan få insatsen ledsagarservice. Insatsen tillkom
med tanke på de synskadades behov. Trots detta har domstolarna i huvudsak
intagit ståndpunkten att inte ens gravt synskadade hör till personkretsen
enligt LSS. Därmed kan de inte komma i åtnjutande av insatsen.
Också i motion So36 av Helena Frisk (s) begärs tillkännagivande om led-
sagarservice. Motionären vill, liksom den föregående, ha en översyn av lagen
där utgångspunkten skall vara att alla blinda eller grav synskadade skall ha
rätt till ledsagning enligt LSS.
Frågan om psykiskt funktionshindrades rätt till LSS tas upp i motion So41 av
Thomas Julin m.fl. (mp) yrkande 15. Motionärerna anför att bristen på stöd
gör att många psykiskt funktionshindrade drar sig undan samhälleligt delta-
gande. Motionärerna anser att människor med psykiska funktionshinder fullt
ut måste omfattas av LSS. Detta bör ges regeringen till känna.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs en översyn av lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade (yrkande 6). Motionärerna
anser att avsikten med lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade
bör förtydligas och att det måste fastställas att samma bedömningsgrund
skall gälla barn och vuxna. Vidare anser de att de psykiskt funktionshindrade
till stora delar inte omfattas av lagen och att det därför behövs en ändring i
lagen så att "hjälp med aktivering och motivation" också utgör ett grundläg-
gande behov. Motionärerna anser att schabloniseringen av assistansersätt-
ningen bör avskaffas och att en förenklad årsredovisning kan användas.
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det ekonomiska an-
svaret för assistansersättningen skall återgå till staten (yrkande 2). Motionä-
rerna anser att målet med assistansersättningen - att underlätta för funktions-
hindrade att integreras i samhället - inte får ställas mot andra behov i kom-
munens budget. Hela det ekonomiska ansvaret för assistansersättningen bör
därför återgå till staten. Vidare bör schabloniseringen av ersättningen slopas
och rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på dagcenter
etc. återinföras.
I motion So42 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränserna
för assistansersättning (yrkande 4). Motionärerna anser att åldersgränsen 65
år för rätt till personlig assistans bör tas bort.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återställa rätten
till personlig assistans (yrkande 7), om att avskaffa 65-årsregeln (yrkande 8)
och om att det statliga stödet för assistansersättningen ökas och att person-
kretsen som har rätt till assistanshjälp breddas (yrkande 11). Motionärerna
anser att de rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade och lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med
funktionsnedsättning och deras anhöriga måste återinföras. Den personliga
assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamheten.
Assistentens insatser i skolarbete och på dagis skall utvecklas. Vidare skall
personer som beviljats assistans få behålla denna även efter det att de fyllt 6
år. Denna fråga är tillräckligt utredd så reformen kan träda i kraft snarast,
anförs det. Motionärerna konstaterar att enligt Handikappombudsmannen så
är 40 000 personer eller fler berättigade till stödinsatser enligt LSS men får
inte detta trots att kommunerna fått statsbidrag för att tillgodose dessa perso
ners stödbehov. Motionärerna anser därför att mer statliga medel bör tillföras
kommunerna för att tillgodose dessa personers stödbehov.
I motion So441 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs tillkännagivande om
arbetstiden för personliga assistenter med flera arbetsgivare. Arbetstiden för
personliga assistenter regleras i lagar och kollektivavtal för den maximala
arbetstiden hos en arbetsgivare. Om assistenten är anställd hos flera arbetsgi-
vare finns ingen formell inskränkning för den sammanlagda arbetstiden.
Assistansutredningen (SOU 1995:126) konstaterade: "Med det nuvarande
regelsystemet är det för närvarande fullt möjligt att bli anställd som personli
assistent av flera arbetsgivare, så att den sammanlagda arbetstiden för en
anställd hos en och samma funktionshindrad vida överstiger normal arbets-
tid". Riksförsäkringsverket har i en rapport till regeringen (RFV anser
1999:1) påtalat att frågan om arbetstid för personliga assistenter inte är till
fredsställande löst.
Bakgrund och tidigare behandling
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade innehåller
bestämmelser om insatser för särskilt stöd och service åt personer (1 §)
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2.
3. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter
hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom,
eller
4.
5. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppen-
bart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar bety-
dande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande
behov av stöd och service.
6.
Regeringsrätten har i en dom (RÅ 1999 ref. 54) ansett att en 81-årig man
med grav synskada har ett sådant stort och varaktigt funktionshinder som
avses i 1 § 3 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindra-
de. Funktionshindret har dock inte ansetts förorsaka sådana betydande svå-
righeter i hans dagliga livsföring som förutsätts i bestämmelsen. Det därmed
sammanhängande behovet av stöd och service har inte heller ansetts omfat-
tande. Då inte samtliga krav enligt bestämmelsen varit uppfyllda har han inte
ansetts höra till lagens personkrets.
Utskottet behandlade senast frågor kring lagen om stöd och service och
assistansersättningen i betänkande 1999/2000:SoU1. Utskottet anförde då
följande (s. 57 f.):
Utskottet vill än en gång understryka att assistansreformen har inneburit
ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många svårt funk-
tionshindrade personer. Syftet med reformen har därmed uppnåtts. Kostna-
derna för reformen var dock från början kraftigt underskattade och lagstift-
ningen oklar, bl.a. när det gällde gränsdragningen mellan kommunernas och
statens ansvar. Detta har lett till att riksdagen vid flera tillfällen tvingats
och tillföra ytterligare resurser och justera i reglerna.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att funktionshindrade barns och vuxnas
behov av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg och daglig verksamhet i princip bör
tillgodoses inom ramen för den kommunala verksamheten, t.ex. genom höjd
personaltäthet, specialpedagogiskt stöd eller elevassistent. Det bör vara hu-
vudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med hänsyn till den
funktionshindrades behov tillförs verksamheten. Utskottet vidhåller också att
om särskilda skäl föreligger kan statlig assistansersättning erhållas även vid
dessa verksamheter, nämligen om funktionshindret är sådant eller kombina-
tionen av funktionshinder sådan att den funktionshindrade behöver tillgång
till någon person med ingående kunskap om den funktionshindrade och
dennes hälsotillstånd.
Utskottet motsätter sig fortfarande ett förstatligande av de 20 första tim-
marna.
Riksförsäkringsverket har på uppdrag av regeringen gjort en översyn av
ersättningen för personlig assistans varvid även frågan om schablonen be-
lysts. Rapporten avlämnades i februari 1999 och har varit på remiss hos ett
antal kommuner, handikapporganisationer och assistansanordnande koope-
rativ. Beredning av ärendet pågår för närvarande i Regeringskansliet. Riks-
dagen bör inte föregripa kommande förslag på området.
Regeringen har aviserat att den återkommer med förslag som innebär att
personer som beviljats assistansersättning före 65 års ålder skall få behålla
denna ersättning även efter fyllda 65 år. Medel för detta är reserverade i
budgeten för år 2001 respektive 2002. Utskottet utgår från att frågan nu
bereds skyndsamt för att möjliggöra ett ikraftträdande den 1 januari 2001.
Vad gäller barns rätt till assistans har utskottet flera gånger uttalat, senast
betänkande 1998/99:SoU1, att försäkringskassorna vid bedömning av barns
rätt till personlig assistans skall ta hänsyn till vad som normalt kan anses
falla inom ramen för det föräldraansvar som enligt föräldrabalken åvilar alla
vårdnadshavare med hänsyn till barnets ålder, utveckling och omständigheter
i övrigt. Det är således behovet av extra tillsyn och omvårdnad med anled-
ning av ett funktionshinder som skall ligga till grund för bedömning och
beslut om personlig assistans. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskot-
tet uttalade vidare i samma betänkande att regeringen noga bör följa utveck-
lingen och återkomma till riksdagen om det skulle visa sig att barns möjlig-
heter att erhålla personlig assistans skulle försämras till följd av att
rättstillämpningen visar sig bli mer restriktiv. Riksdagen beslöt att ge rege-
ringen detta till känna.
Socialstyrelsens uppföljning av psykiatrireformen (Socialstyrelsen följer
upp och utvärderar 1999:1) visar att det finns problem både med utformning-
en av LSS och med kommunernas tillämpning av densamma vad gäller per-
soner med psykiska funktionshinder. Styrelsen konstaterar samtidigt att
psykiatrireformen inneburit att ca 1 000 nya verksamheter kommit i gång,
exempelvis nya verksamheter för daglig verksamhet och nya former för
boendestöd. Vidare har försöksverksamheten med personligt ombud slagit så
väl ut att Socialstyrelsen föreslagit att den utvidgas till att gälla hela land
Utskottet ser mycket positivt på att regeringen i budgeten föreslår att medel
avsätts för att permanenta verksamheten med personligt ombud. Utskottet är
dock inte nu berett att föreslå någon ändring i lagstiftningen vad gäller rätte
till personlig assistans.
Utskottet fann den föreslagna medelsanvisningen till anslaget väl avvägd och
avstyrkte de aktuella motionerna. (Särskilda yttranden m, kd, c, fp var för
sig.)
I propositionen (s. 29) aviserar regeringen att den återkommer i frågan om
övre åldersgräns för rätt till personlig assistans.
I Riksförsäkringsverkets rapport RFV anser 1999:1 Assistansersättning -
översyn av ersättningen för personlig assistans föreslår RFV ändringar så att
reglerna för personliga assistenters arbetstid stämmer överens med gällande
regler om arbetstid i syfte att bland annat stärka de anställda assistenternas
arbetsförhållanden. RFV har funnit att frågan om arbetstid för personliga
assistenter inte är tillfredsställande löst och att det därför finns behov av e
närmare reglering. RFV föreslår ett klargörande så att ersättning inte kan
utgå för lämnad assistans som per assistent överstiger högsta tillåtna arbetsti
enligt lagar och kollektivavtal. På så sätt görs en markering att överskriden
arbetstid enligt lagar och kollektivavtal inte ersätts. På den månatliga tidsre
dovisningen kan försäkringskassan följa vilka personer som arbetar som
personliga assistenter.
Beredning av rapporten pågår för närvarande i Regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller att handikappreformen har inneburit ökad valfrihet, större
inflytande och bättre livskvalitet för många svårt funktionshindrade personer.
Regeringen har nu aviserat att den avser att återkomma till riksdagen med
förslag om att ta bort åldersgränsen 65 år för rätt till personlig assistans
fr.o.m. den 1 januari 2001. Utskottet anser det angeläget att denna reform
kommer till stånd.
Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden att funktionshindrade
barns och vuxnas behov av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg och daglig verk-
samhet i princip bör tillgodoses inom ramen för den kommunala verksam-
heten, t.ex. genom höjd personaltäthet, specialpedagogiskt stöd eller elevas-
sistent. Det är huvudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med
hänsyn till den funktionshindrades behov tillförs verksamheten.
Utskottet motsätter sig fortfarande ett förstatligande av de 20 första tim-
marna.
Utskottet är inte heller berett att ändra schablonersättningen, utan anser att
regeringens fortsatta beredning av denna fråga bör avvaktas.
Vad gäller barns rätt till assistans har utskottet flera gånger uttalat, senast
betänkande 1999/2000:SoU1, att försäkringskassorna vid bedömning av
barns rätt till personlig assistans skall ta hänsyn till vad som normalt kan
anses falla inom ramen för det föräldraansvar som enligt föräldrabalken
åvilar alla vårdnadshavare med hänsyn till barnets ålder, utveckling och
omständigheter i övrigt. Det är således behovet av extra tillsyn och omvård-
nad med anledning av ett funktionshinder som skall ligga till grund för be-
dömning och beslut om personlig assistans. Utskottet vidhåller denna upp-
fattning.
Utskottet ställer sig emellertid bakom bedömningen i propositionen att det
finns en brist på samsyn hos olika huvudmän när det gäller att tolka regel-
verk, att göra behovsprövningar och att ge stöd och möjlighet till inflytande
och valfrihet för den enskilde. Ett exempel i sammanhanget är t.ex. hur be-
hovet av stöd till barn med funktionshinder och deras familjer bedöms. Det
är därför positivt att regeringen avser att initiera ett nationellt program för
kompetensutveckling i samarbete mellan handikapporganisationerna och
berörda statliga och kommunala myndigheter. Utskottet utgår ifrån att pro-
grammet bör kunna bidra till en samsyn som gagnar den enskilde. Utskottet
noterar att särskilda medel förutsätts avsättas för en flerårig satsning på kom
petensutveckling för personal inom olika samhällsområden kring frågor som
rör bemötande av personer med funktionshinder.
Utskottet är inte berett att nu föreslå någon ändring i lagstiftningen vad
gäller rätten till personlig assistans för personer med psykiska funktionshin-
der. Motionerna So32 (m) yrkande 2, So40 (fp) yrkandena 7, 8 och 11, So41
(mp) yrkande 15, So42 (c) yrkande 4 och So44 (kd) yrkande 6 avstyrks där-
med.
I några motioner berörs frågan om rätt till ledsagning för blinda och syn-
skadade. Motionärerna begär en översyn av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Utskottet är inte berett att föreslå någo
initiativ från riksdagens sida. Motionerna So33 (m) yrkande 1 och So36 (s)
avstyrks.
Vad gäller frågan om assistenternas arbetstid anser utskottet i likhet med
Riksförsäkringsverket det angeläget med ett förtydligande om att ersättning
inte kan utgå för lämnad assistans som överstiger högsta tillåtna arbetstid
enligt lagar och kollektivavtal. Utskottet anser dock att regeringens bered-
ning av frågan bör avvaktas. Motion So441 (kd) avstyrks därmed.
Psykiatrireformen
Motioner
I motion So272 av Claes Stockhaus och Rolf Olsson (v) begärs tillkännagi-
vande om behov av kvalitetspolicy och kvalitetssäkring av kommunala insat-
ser när det gäller psykiskt funktionshindrade. Motionärerna ser det som
nödvändigt att kvalitetssäkra verksamheten. Avsikten är att få det fastlagt att
de mål som skall sättas upp i den enskilda kommunen när det gäller psykiskt
funktionshindrade också skall gå att mäta vad gäller resurser, tillgänglighet,
arbetsprocesser och verksamhetens resultat. Har den enskilda kommunen
bestämt sig för en viss nivå så skall det också vara en god kvalitet på den
verksamheten. Enligt motionärerna måste regeringen ge Socialstyrelsen i
uppdrag att tillse att det finns kvalitetspolicy och kvalitetssäkring vad gälle
psykiatrireformen inom samtliga kommuner.
I motion So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om
psykiskt handikappades situation (yrkande 17). Enligt den slutrapport som
Socialstyrelsen presenterat är bristerna för de psykiskt handikappade fortfa-
rande alltför stora. Huvudmännen skyller emellanåt på varandra vad beträffar
ansvaret för psykiskt sjuka. Därmed finns det en risk för att ingen tar ett
riktigt ansvar för den enskildes vårdbehov. Motionärerna tycker att ett viktigt
politiskt krav är införandet av en värdighetsgaranti för de psykiskt handikap-
pade.
I motion So450 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
psykiatrireformen (yrkande 7). Motionärerna anser att rehabiliteringsinsat-
serna liksom samverkan mellan kommun och landsting bör förbättras samti-
digt som brukar- och frivilligorganisationerna bör få ett ökat stöd för sina
insatser.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet behandlade motioner om psykiatrireformen senast i betänkande
1998/99:SoU11. Här ges en bred genomgång av utvecklingen under senare
år, se s. 19-26. Utskottet anförde i sin bedömning följande:
Psykiatrireformen försenades starkt i inledningsskedet. Utskottet kan nu
konstatera att ett stort antal sociala projektverksamheter startat och att 85 %
av kommunerna genomfört eller håller på att genomföra inventeringar av
målgruppen. Socialstyrelsens senaste årsrapport bekräftar det stora behovet
av stödinsatser inom framför allt områden som arbete, daglig sysselsättning,
sociala kontakter och fritid. Psykiskt funktionshindrade behöver ett flexibelt,
individuellt och icke tidsbundet personalstöd som snabbt kan mobiliseras när
akuta behov uppstår. Styrelsen pekar också på att reformens framgång kom-
mer att avgöras av om socialtjänsten och psykiatrin stöder varandra utifrån
sina kunskapsområden.
Flera motionärer tar upp viktiga frågor kring psykiatrireformens intentio-
ner. Utskottet välkomnar därför regeringens förslag om att avsätta medel för
införande av personliga ombud för psykiskt funktionshindrade. Det personli-
ga ombudet skall företräda den enskilde och samordna insatserna från olika
samhällsorgan. Uppgiften kan vara att hjälpa till i kontakter med myndighe-
ter, att bistå med upprättande av en individuell vård- och serviceplan, att
kartlägga vård- och servicebehov, att arbeta uppsökande och att se till att den
enskilde får del av den vård som han eller hon har rätt till. Utskottet har
tidigare tillstyrkt utvecklingsmedel till åtgärder för hemlösa. I det samman-
hanget betonade utskottet också de värdefulla insatser som frivilligorganisa-
tionerna gör för att stödja och hjälpa de hemlösa. Utskottet vidhåller att nya
metoder och arbetssätt behöver utvecklas när det gäller stöd till hemlösa.
Socialstyrelsen fortsätter att följa upp psykiatrireformen. Slutrapporten
kommer senare denna vår. Utskottet utgår från att regeringen noga följer
utvecklingen och återkommer till riksdagen om det behövs. Något initiativ
från riksdagens sida behövs inte nu.
De då aktuella motionerna avstyrktes. (Res. m, kd och fp var för sig.)
Socialstyrelsen redovisar i sin slutrapport Välfärd och valfrihet (Socialstyrel
sen följer upp och utvärderar 1999:1) erfarenheterna från psykiatireformen. I
rapporten påtalar styrelsen bl.a. att det finns problem både med utformningen
av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och kommu-
nernas tillämpning av densamma. Antalet människor med psykiska funk-
tionshinder som ges stöd enligt LSS är ytterst begränsat och svarar enligt
Socialstyrelsen inte mot de verkliga behoven som finns. Socialstyrelsen
konstaterar också att mellan 20 000 och 25 000 personer med psykiskt funk-
tionshinder - omkring hälften av målgruppen - saknar adekvat sysselsättning
anpassad till deras funktionshinder.
Socialstyrelsen har givit ut Allmänna råd SOSFS 1998:8 (S) om kvalitets-
system inom omsorgerna om äldre och funktionshindrade. Här fastslås att
kommunerna bör fastställa en övergripande inriktning och policy för verk-
samhetens kvalitet. Vidare bör kommunerna säkerställa att det i varje verk-
samhet finns ett ändamålsenligt kvalitetssystem för att fortlöpande styra,
följa upp, utveckla och dokumentera kvaliteten. Kommunerna bör också
klargöra vem eller vilka som har ansvar för kvalitetssäkrings- och kvalitets-
utvecklingsarbetet. Vidare framhålls att kommunerna bör säkerställa att
dessa allmänna råd även tillämpas för verksamhet som kommunen genom
avtal har överlämnat till enskild att utföra samt för sådan enskild verksamhet
från vilken kommunen upphandlar tjänster för att fullgöra skyldigheter enligt
socialtjänstlagen som rör omsorger om äldre och funktionshindrade.
Frågan om kvalitetssäkring inom de kommunala verksamheterna har be-
handlats i betänkandena 1998/2000:SoU7 (s. 16-24) och 1999/2000:SoU8
(s. 38-41) vartill hänvisas.
Socialtjänstutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Socialtjänst i utvecklin
SOU 1997:97 en förstärkt tillsyn över socialtjänsten. För en beskrivning av
förslaget se betänkande 1999/2000:SoU8.
I budgetpropositionen 1999/2000:1 anförde regeringen angående vården av
och omsorgen om psykiskt störda att den ansåg det nuvarande tillståndet och
utvecklingen oroande och att den har uppdragit åt Nationella folkhälsokom-
mittén att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att minska den psykiska
ohälsan. Vidare anfördes att regeringen angett psykiatrin som ett av de prio-
riterade områdena inom hälso- och sjukvården inför framtiden. Regeringen
aviserade vidare att den avsåg att återkomma till riksdagen med förslag om
att permanenta insatsen personligt ombud.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att psykiatrin är ett av de områden som regeringen
angett som prioriterat vid fördelningen av de åtta miljarderna från för-
svarsuppgörelsen. Regeringen har vidare aviserat att den senare i vår kom-
mer att presentera en nationell handlingsplan för utveckling och förnyelse av
hälso- och sjukvården. Handlingsplanen skall enligt vad utskottet erfarit bl.a.
innehålla en satsning på primärvården, äldrevården och psykiatrin. Utskottet
anser att regeringens förslag bör avvaktas. Motionerna So450 (c) yrkande 7
och So482 (kd) yrkande 17 avstyrks därmed.
Motion So272 (v) tar upp behovet av kvalitetspolicy och kvalitetssäkring
av kommunala insatser när det gäller psykiskt funktionshindrade. Vad gäller
kvalitetssäkringen av de kommunala verksamheterna kan utskottet konstatera
att Socialstyrelsen givit ut allmänna råd angående detta. Socialtjänstutred-
ningen har i sitt slutbetänkande föreslagit en förstärkt tillsyn över social-
tjänsten. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Utskottet anser att
regeringens kommande förslag på området bör avvaktas. Motionen avstyrks
därmed.
Hjälpmedelsfrågor
Motioner
I motion So18 av Chris Heister m.fl. (m) begärs tillkännagivande om bristan-
de genomblickbarhet och helhetsperspektiv inom hjälpmedelsverksamheten
(yrkande 4). Enligt motionärerna är problemet med dagens hjälpmedelsför-
sörjning att de offentliga huvudmännen i princip har monopol. Detta är kost-
nadsdrivande på grund av frånvaron av konkurrens. De samlade kostnaderna
och prioriteringarna på hjälpmedelsområdet kännetecknas också av en när-
mast obefintlig transparens.
I motion So32 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om införande av en hjälpmedelsgaranti (yrkande 12). Enligt
motionärerna skulle en hjälpmedelsgaranti öka valfriheten för den enskilde
och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel. Den konkreta
utformningen av garantin måste bli föremål för särskild utredning där nog-
granna analyser och avvägningar görs. Till hjälpmedelsgarantin skall även
föras nuvarande statliga anslag för hjälpmedel, t.ex. bilstödet. Enligt motio-
närerna ryms kostnaderna för garantin inom de nuvarande ramarna och
mycket talar för att garantin kommer att minska det offentligas kostnader,
samtidigt som utbudet av hjälpmedel och valfrihet ökar. I stort likalydande
yrkanden framförs i motionerna So18 yrkande 5 och i motion So413 yrkande
19 av Chris Heister m.fl. (m).
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn vad avser vuxnas hjälpmedel samt förslag till
sådan ändring i hälso- och sjukvårdslagen att hjälpmedelsbeslut kan överkla-
gas (yrkandena 4 och 5). Teknikutvecklingen går snabbt och det finns t.ex.
ny uppspelningsutrustning för digitala talböcker. Enligt motionärerna måste
sådan utrustning ses som hjälpmedel.
I motion So240 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Liselotte Wågö (båda
m) yrkas tillkännagivande om behovet av en lagändring i hälso- och sjuk-
vårdslagen. Motionären anför att landstingens beslut om hjälpmedel i dag
inte går att överklaga genom förvaltningsbesvär. Det man kan göra är att
påtala sitt missnöje för Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
en utredning om hjälpmedel (yrkande 7). Enligt motionärerna klagar många
funktionshindrade med andra hjälpmedel än för skola över att hjälpmedel är
så dyra och att man inte får de hjälpmedel man behöver. Motionärerna anser
att en utredning bör tillsättas angående bl.a. synen på hjälpmedel, avgifter fö
dessa och användningen av dem.
I motion So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivande om
IT-tekniken i tjänst för personer med funktionshinder (yrkande 13 delvis).
Motionärerna anför att IT-utvecklingen är särskilt angelägen för personer
med funktionshinder. Den tekniska utvecklingen har lett till att det finns
hjälpmedel som ger högre livskvalitet för personer med handikapp. Vidare
yrkas tillkännagivande om komplettering av 3 a § hälso- och sjukvårdslagen
(yrkande 19). Barns och vuxnas behov av hjälpmedel för att kompensera ett
funktionshinder skiljer sig åt i flera avseenden. Som exempel kan nämnas
hjälpmedel för att stimulera barnets utveckling. Hjälpmedel för utveckling
beviljas numera inte.
I motion So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om
hjälpmedelsgaranti (yrkande 7). Motionärerna anför att långa väntetider för
att erhålla hjälpmedel eller få dem reparerade innebär svårigheter för funk-
tionshindrade att verka i samhället. Enligt motionärerna borde en hjälpme-
delsgaranti med normer för väntetider för utprovning och reparationsarbete
fastställda till rimliga tidsgränser kunna genomföras. Vidare yrkas ett till-
kännagivande om IT-hjälpmedel (yrkande 8). Enligt motionärerna bör en
översyn att sjukvårdshuvudmännens förskrivning av IT-hjälpmedel göras.
Det bör även övervägas om det behövs särskilt stöd för anpassning av IT-
produkter. Motionärerna menar vidare att det är angeläget att utreda en lag-
reglering av tillgänglighet inom IT-området och därvid även utreda upphovs-
rättens inverkan på tillgängligheten för läshandikappade.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om en
utökad vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska hjälpmedel (yrkan-
de 10). Motionärerna anför att väntetiden för den som är i behov av hjälpme-
del många gånger kan vara oacceptabelt lång. Det leder därför till en onödig
inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. I motion So321 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 5) framförs ett likalydande yrkande.
I motion So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om
ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet (yrkande 8). Motionärerna anför att
en ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvalite-
ten och att kapa köerna. Inom t.ex. hörselvården skulle man i högre utsträck-
ning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata entrepre-
nörer. Vidare yrkas ett tillkännagivande om att datorer skall ingå i hjälpme-
delsförteckningen (yrkande 9).
I motion So41 av Thomas Julin (mp) begärs tillkännagivande om problemen
med att de olika huvudmännen brister i samverkan runt de funktionshindra-
des situation samt om behov av fungerande vårdkedjor (yrkandena 6 delvis
och 7). Enligt motionärerna ligger stora svårigheter i att olika huvudmän
ansvarar för olika kostnadsområden vad gäller funktionshindrade. Regering-
en bör ytterligare utreda hur kommunikationerna mellan olika huvudmän
skall förbättras och hur de kan öka sin samarbetsnivå. Regeringen bör också
utreda hur man kan skapa fungerande vårdkedjor där brukaren står i centrum.
Bakgrund m.m.
I samband med handikappreformen infördes fr.o.m. den 1 januari 1994 en ny
paragraf, 3 a §, i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) där landstingens
skyldighet att erbjuda bl.a. hjälpmedel för funktionshindrade tydliggörs.
Socialstyrelsen har - mot bakgrund bl.a. av att projekt "Hjälpmedel Skåne"
överlämnat sin slutrapport - i sin rapport Förutsättningar för en hjälpme-
delsgaranti för personer med funktionshinder (november 1999) gjort den
samlade bedömningen att det i dag inte finns realistiska förutsättningar att
införa en nationell hjälpmedelsgaranti. Förutsättningarna att införa någon
form av hjälpmedelsgaranti på längre sikt torde vara mer gynnsamma om
reella åtgärder vidtas för att korta väntetiderna till hjälpmedelsförsörjningen
Ett annat krav är att sjukvården får tillgång till väntetidssystem som gör det
möjligt att avläsa och följa upp på vilka indikationer som patienter sätts upp
på väntelistan till en hjälpmedelsenhet. Socialstyrelsen ser emellertid svårig-
heter att utforma en hjälpmedelsgaranti så att den står i överensstämmelse
med riksdagens beslut om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Då hjälp-
medel är en integrerad del av habilitering och rehabilitering inom hälso- och
sjukvården anser Socialstyrelsen att problemen med väntetider och köpro-
blematik inom hjälpmedelsområdet bör betraktas på samma sätt som inom
övriga områden inom hälso- och sjukvården. Enligt Socialstyrelsen bör det
fortsatta arbetet med att nå fram till en långsiktigt hållbar lösning på köpro-
blematiken inom området hjälpmedel för personer med funktionshinder
sålunda inriktas på samma områden som de som Socialstyrelsen lyfte fram i
rapporten om behandlingsgarantin beträffande sjukvårdens köproblematik:
- kapacitetsförstärkning
- bättre valmöjligheter och information
- utveckling av uppföljningssystem
- behandlingsindikationer och prioriteringar
- samverkan inom välfärdssektorn
Socialstyrelsen konstaterar att varje enskilds hjälpmedelsbehov bör kunna
tillgodoses på bästa sätt inom rimlig tid. För att belysa detta ger Socialstyre
sen i sin rapport till regeringen en kort översikt över vissa områden som
särskilt bör beaktas beträffande hjälpmedel för funktionshindrade, med hän-
visning till ett nyligen utkommet meddelandeblad (nr 21/99). Här framhålls
betydelsen av att den enskildes hela livssituation analyseras och att hjälp-
medlet relateras till andra åtgärder. Vidare framhålls att habilitering och
rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel skall planeras i samver-
kan med den enskilde och att planerade insatser skall framgå av planen,
vilken skall utgå ifrån den enskildes egna mål, behov och intressen. Slutligen
påpekas att en noggrann uppföljning av hur den enskilde får sina hjälpme-
delsbehov tillgodosedda kan vara ett naturligt verktyg i det kvalitetsarbete,
som åligger all hälso- och sjukvårdspersonal inom både landsting och kom-
muner.
Socialminister Lars Engqvist har i svar på interpellation 1999/2000:332 om
överklagning av hjälpmedelsbeslut anfört bl.a. följande. - - -
1989 års handikapputredning prövade frågan om en rättighets- eller skyldig-
hetslagstiftning på hjälpmedelsområdet. Utredningen pekade bl.a. på svårig-
heterna att avgränsa vilka hjälpmedel som skulle omfattas av en rättighets-
lagstiftning och att det skulle krävas en förteckning över alla de hjälpmedel
som skulle ingå.
Erfarenheterna från tidigare användning av hjälpmedelsförteckningar visar
att de riskerar att hämma förskrivningen av nya produkter. Handikapputred-
ningen konstaterade att en rättighetslagstiftning skulle omfatta närmare en
halv miljon människor. Eftersom ekonomin ännu inte möjliggör en vo-
lymökning av både de stora gruppernas önskemål om fler och bättre hjälp-
medel och en satsning på mindre och eftersatta grupper, riskerar en rättig-
hetslagstiftning med möjligheter att överklaga beslut också att konservera
ojämnheter mellan olika gruppers tillgång till hjälpmedel. Med hänsyn till de
beskrivna riskerna valde därför den dåvarande regeringen i stället att göra ett
förtydligande i hälso- och sjukvårdslagen i samband med handikappreformen
1994.
I samband med förtydligandet i hälso- och sjukvårdslagen gjordes ett för-
sök till definition av hjälpmedel för den dagliga livsföringen samt hjälpmedel
för vård och behandling. Som exempel på hjälpmedel för den dagliga livsfö-
ringen nämns i propositionen (1992/93:159) Om stöd och service till vissa
funktionshindrade bl.a. hjälpmedel för att kunna tillgodose grundläggande
behov som att klä sig, äta eller sköta sin hygien samt kunna förflytta sig.
Detta ska enligt propositionen gälla oavsett om den enskilde själv eller med
hjälp av någon annan ska utföra uppgiften. Som hjälpmedel för vård och
behandling nämns bl.a. medicinsk-tekniska produkter samt hjälpmedel som
kompenserar förlust av en kroppsdel eller kroppsfunktion som t.ex. proteser
och ortoser.
Bra hjälpmedel är för många en förutsättning för ett oberoende liv. Hjälp-
medlen underlättar det dagliga livet och ökar tillgängligheten till omgivning-
en. Det är därför en skyldighet för samhället att tillhandahålla dem som har
behov väl fungerande och individuellt anpassade hjälpmedel, även om
hjälpmedlen inte är en överklagningsbar rättighet.
Kostnader för hjälpmedel ingår inte i den statliga assistansersättningen va-
re sig det gäller personliga hjälpmedel eller arbetshjälpmedel.
Kommunerna och landstingen har genom Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet försökt att enas om ett gemensamt synsätt på ansvaret
för hjälpmedel till personer med personlig assistans utifrån de definitioner
som gjordes i propositionen. Deras ståndpunkt presenterades i skriften
Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan landsting och kommuner. De anser
att om den enskilde till följd av ett funktionshinder är i behov av en lyft i s
bostad som används av personalen eller en individuellt anpassad rullstol som
körs av personal ska dessa betraktas som individuella hjälpmedel. Arbetsgi-
varens ansvar bör endast avse sådan utrustning som behövs för att förebygga
ohälsa bland personalen.
Regeringen avser för närvarande inte att göra några nya förändringar i hälso-
och sjukvårdslagen, utan förutsätter att landstingen och kommunerna följer
den överenskommelse de gjort om ansvarsfördelningen. Regeringen har dock
i propositionen (1999/2000:79) Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken aviserat att en särskild utredare bör se
över hjälpmedelssituationen för studerande med funktionshinder. Jag kom-
mer att följa utvecklingen på övriga områden inom hjälpmedelsverksamheten
och om det finns skäl återkomma i frågan.
Regeringen har i propositionen 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för
alla anfört bl.a. följande vad gäller IT som hjälpmedel för funktionshindrade.
Det finns ett stort antal personer med olika funktionshinder där hjälpmedel i
form av rätt datorutrustning och tjänster som kräver anslutning med hög
nätkapacitet skulle kunna underlätta vardagen och innebära både höjd livs-
kvalitet för den enskilde och sänkta kostnader för kommunala och andra
stödinsatser. Med bredband kan det t.ex. bli naturligt med telefonsamtal på
teckenspråk genom att kvaliteten i bildtelefonin blir bättre. Personer med
rörelsehinder kan snabbare få information om tillgängliga platser och tjänster
av olika slag. Nya tjänster och tillämpningar kan bidra till att överbrygga
kommunikationsklyftor mellan personer med funktionshinder och andra.
Samtidigt finns en risk för att nya kommunikationsmönster och ny teknik kan
innebära att personer med funktionshinder ställs utanför utvecklingen och
således inte har möjligheter att ta del av de positiva effekterna som t.ex.
tjänster som kräver hög kapacitet i näten kan medföra. Nya tjänster och
avancerade produkter inom IT-området måste därför göras tillgängliga och
användbara för alla. En generell tillgänglighet är samhällsekonomiskt lönsam
och bör eftersträvas. En satsning från statens sida bör på olika sätt innehålla
åtgärder som säkerställer en sådan utveckling.
Riksdagen (trafikutskottet) behandlar propositionen (kommande betänkande
1999/2000:TU9, Ett informationssamhälle för alla) under våren 2000.
Socialutskottet har i yttrande 1999/2000:SoU7y Ett informationssamhälle för
alla anfört bl.a. följande i sin bedömning.
Utskottet erinrar om att regeringen nyligen i proposition 1999/2000:79 Från
patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
tagit upp frågeställningar och farhågor på ett sätt som i stor utsträckning
anknyter till vad som anförs i motion T24 (kd) yrkande 16. I propositionen
konstateras nämligen att regeringen just nu förbereder en omfattande sats-
ning på IT-området. Syftet är att skapa en god och bred användning av IT
som gynnar både producenter och konsumenter och som ökar välfärd och
livskvalitet. För t.ex. personer med funktionshinder kan den nya IT-tekniken,
rätt använd, skapa nya och ökade möjligheter att ta del av samhällets utbud
av varor, tjänster, information m.m. och underlätta kommunikationen männi-
skor emellan. Men samtidigt, anförs det, finns det en risk för att nya kommu-
nikationsmönster och ny teknik kan innebära att funktionshindrade personer
ställs utanför utvecklingen och således inte har möjligheter att ta del av de
positiva effekterna som t.ex. bredbandstekniken kan medföra. Det konstate-
ras vidare att frågor om synskadade och deras tillgång till information på
Internet är ett område som bör ses över närmare. Det poängteras att nya
tjänster och produkter inom IT-området måste göras tillgängliga och använd-
bara för alla. En generell tillgänglighet är samhällsekonomiskt lönsam och
bör eftersträvas. Staten har här en viktig roll när det gäller att påverka till
karna av nya system och produkter och att styra utvecklingen i mer tillgäng-
lig riktning. En satsning från statens sida på t.ex. bredbandsinfrastruktur bör
på olika sätt innehålla åtgärder som säkerställer en sådan utveckling. I propo-
sitionen görs bedömningen att det är viktigt att funktionshindrade personers
behov beaktas tidigt i en kommande satsning inom bredbandsområdet.
Socialutskottet ställer sig bakom dessa bedömningar. Motionsyrkandet är i
allt väsentligt tillgodosett. - - -
Regeringen bidrar till finansieringen av Handikappinstitutets IT-program
med 60 miljoner kronor under tre år (t.o.m. 2001) genom Allmänna arvsfon-
den. Fyra områden stöds:
En utbildningssatsning och försöksverksamhet för att stimulera funktions-
hindrades kunskap om och användning av IT.
Ett brett upplagt program för att stödja projekt som skall bidra till utvecklin
och förnyelse av IT-användningen inom olika samhällssektorer
En informationskampanj för att öka medvetenheten om betydelsen av IT för
funktionshindrade och äldre. Målgruppen är främst beslutsfattare men också
allmänhet.
En analys av konsekvenserna av funktionshindrades användning av IT.
Hjälpmedelsinstitutet driver tillsammans med Riksförbundet för döva, hör-
selskadade och språkstörda barn (DHB), Riksförbundet för Rörelsehindrade
Barn och Ungdomar (RBU), Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn,
Ungdomar och Vuxna (FUB), Synskadades Riksförbund (SRF) och Hörsel-
skadades Riksförbund (HRF) under åren 1998-2001 ett projekt rörande
hjälpmedel och hjälpmedelsförsörjning för barn med funktionshinder. Pro-
jektets mål är att under en treårsperiod i Hallands och Norrbottens län pröva
och bygga upp en barnhjälpmedelsverksamhet där barns behov skall vara
styrande och där man också kan få möjlighet att pröva verksamhet och hyra
för speciella tillfällen. Stor vikt skall läggas vid information om verksamhe-
ten. Stöd till projektet ges från Allmänna arvsfonden.
Utskottets bedömning
Utskottet delar Socialstyrelsens bedömning att det i dag inte finns realistiska
förutsättningar att införa en nationell hjälpmedelsgaranti. Motionerna So18
(m) yrkande 5, So32 (m) yrkande 12, So40 (fp) yrkande 10, So321 (fp) yr-
kande 5, So327 (c) yrkande 7 och So413 (m) yrkande 19 avstyrks därför.
Utskottet konstaterar samtidigt att många landsting i dagsläget har svårig-
heter med att tillgodose de enskildas hjälpmedelsbehov inom rimlig tid.
Enligt utskottet måste arbetet med att lösa köproblematiken på hjälpmedels-
området fortsätta och intensifieras. Socialstyrelsens rapport kan därvid an-
vändas som utgångspunkt för landstingens hjälpmedelsarbete och Socialsty-
relsen bör som tillsynsmyndighet följa utvecklingen och vid behov vidta
åtgärder. Utskottet förutsätter också att regeringen mycket noga följer ut-
vecklingen på alla hjälpmedelsområden och vidtar de åtgärder som behövs
för att förbättra de funktionshindrades situation. Motionerna So18 (m) yr-
kande 4, So33 (m) yrkande 4, So44 (kd) yrkande 7 och So321 (fp) yrkande 8
avstyrks.
Det som tas upp i motion So41 (mp) yrkandena 6 delvis och 7, behovet av
samverkan mellan olika vård- och omsorgsgivare, har uppmärksammats i
flera sammanhang. Samordningsproblem har tyvärr funnits under lång tid.
Utskottet anser det därför glädjande att en särskild utredare tillkallats med
uppgift att beskriva och analysera de problem som finns i dag vid samverkan
mellan landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas vård- och omsorg
på områden där det finns behov och intresse att samverka. Utredaren skall
vidare lämna förslag till lösningar som förbättrar möjligheterna till samver-
kan mellan kommuner och landsting på dessa områden (dir. 1999:42). Upp-
draget skall redovisas senast den 30 september 2000. Riksdagen bör inte
föregripa resultatet av det pågående arbetet varför motionen avstyrks.
Utskottet är inte berett att föreslå några ändringar i hälso- och sjukvårdsla-
gen vad gäller hjälpmedelsbesluts överklagbarhet varför motionerna So33
(m) yrkande 5 och So240 (m) avstyrks.
Som framgår av redovisningen ovan stöder regeringen Hjälpmedelsinsti-
tutets IT-program och har i propositionen 1999/2000:86 bl.a. behandlat frå-
gan om IT-hjälpmedel och de funktionshindrade. Propositionen behandlas
för närvarande av riksdagen och utskottet anser inte att riksdagsbehandlingen
bör föregripas. Utskottet vidhåller sin inställning i yttrande till trafikutsko
SoU7y. Motionerna So321 (fp) yrkande 9, So327 (c) yrkande 8 och So488
(kd) yrkande 13 delvis avstyrks.
Brister finns när det gäller funktionshindrade barns hjälpmedelssituation.
Utskottet ser därför mycket positivt på den projektverksamhet rörande
hjälpmedel och hjälpmedelsförsörjning för barn med funktionshinder som
pågår vid Hjälpmedelsinstitutet. Något initiativ med anledning av motion
So488 (kd) yrkande 19 behövs inte.
Hörselfrågor
Motioner
I motion So319 av Cristina Husmark Pehrsson (m) begärs ett tillkännagivan-
de om vad i motionen anförts om att välkomna privata etableringar av hör-
selbutiker med audionomer som ägare eller anställda (yrkande 2). Motionä-
ren anför att närmare 10 % av Sveriges befolkning har hörselskador av olika
slag och att pressen ökar på landstingens hörcentraler. På två ställen i Sverig
finns det butiker som erbjuder försäljning av hörapparater. Tillgängligheten
och servicen är god och kunden erbjuds redan efter två tre veckor undersök-
ning och utprovning av hörapparat. Motionären anför vidare att personalens
kompetens måste tas till vara (yrkande 1). Audionomer har en högskoleut-
bildning som väl tillgodoser kraven på kompetens och som gör dem merite-
rade och lämpade att prova ut hörapparat, ge råd och service, göra uppfölj-
ningar m.m. Även i motion So386 av Anna Åkerhielm (m) framhålls att det
borde vara möjligt att få hörapparat hos en fristående audionom. En förut-
sättning för detta är att behovet av legitimation och därtill kopplad förskriv-
ningsrätt prövas, liksom att konkurrenssnedvridande inslag i lagstiftningen,
som t.ex. momsreglerna, ändras.
I motion So202 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om habilitering, rehabilitering och tolktjänst för hör-
selskadade (yrkande 2). Motionären anför att den som blir hörselskadad har
behov av samhällsinsatser främst från hälso- och sjukvården i form av habi-
litering och rehabilitering. Vidare krävs psykosocial rehabilitering. Även om
det i varje landsting finns hörselvårdande verksamhet så är den ojämnt ut-
byggd. Det finns också ett stort, dolt behov av vuxendövtolkning. Motionä-
ren begär också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om hörsel-
skadades rätt till hörapparater (yrkande 3). Motionären anför att moderna
hörapparater är förhållandevis dyra och landstingen har därför infört ett
kostnadstak på mellan 2 500 kr och 3 500 kr per hörapparat. Överstigande
kostnader får brukaren stå för själv. Slutligen anför motionären att regeringen
bör ta initiativ till överläggningar med landstingen om hur bristerna i den
svenska hörselvården kan åtgärdas (yrkande 5).
I motion So31 av Helena Frisk och Nils-Göran Holmqvist (s) yrkas tillkän-
nagivande om att rätten till tolk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörsel-
skadade bör fastställas i lag. Motionärerna anför att en rättighetslagstiftning
skulle innebära krav på landstingen att fortsätta sin utbyggnad av tolktjänsten
och att avsätta medel för detta ändamål med minst samma belopp som det
statsbidrag som utgår.
I motion So34 av Inger Lundberg (s) yrkas tillkännagivande om att Sverige
under sitt ordförandeskap och med anledning av Europaparlamentets resolu-
tion om teckenspråket och det europeiska språkåret skall aktualisera frågan
om teckenspråkets ställning i Europa. Enligt motionären bör Sverige tydligt
sätta teckenspråket på EU:s dagordning. Det handlar om praktisk samordning
av frågor om t.ex. texttelefoner, men också om erkännandet av teckenspråket
i hela Europa. Det handlar också om de dövas möjligheter till tolkstöd och
förutsättningarna för att kommunicera med varandra över nationsgränserna.
Bakgrund och tidigare behandling
I samband med handikappreformen infördes fr.o.m. den 1 januari 1994 en ny
paragraf, 3 a §, i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) där landstingens
skyldighet att erbjuda bl.a. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva,
dövblinda, vuxendöva och hörselskadade tydliggörs.
Socialstyrelsen har i december 1999 presenterat rapporten Hörhjälpmedel
Prioriteringar i praktiken (SoS-rapport 1999:18). Enligt rapporten är vänteti-
derna långa för att få en hörapparat. Vidare framgår av rapporten att flertalet
landsting fortfarande använder sig av den upphävda vårdgarantin för priorite-
ring vid utprovning av hörapparat, i vissa fall i kombination med andra regler
och att det därför finns anledning för de flesta av landstingen att revidera de
riktlinjer för prioritering som används, så att de överensstämmer med hälso-
och sjukvårdslagens prioriteringsbestämmelser.
I Slutrapport om uppföljningen av tolktjänstverksamheten för barndomsdö-
va, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade (1997:22) redovisar Socialsty-
relsen att de mål som finns uppsatta i fråga om utbyggnad av landstingens
tolktjänst enligt proposition 1992/93:159 inte har nåtts. Utbyggnaden har
dock skett i den takt som varit realistisk och möjlig med tanke på att den
mest grundläggande förutsättningen inom tolktjänstverksamheten, tillgången
på utbildade tolkar, fortfarande har varit mycket begränsad. Det finns fram-
deles goda förutsättningar för en relativt snabb utbyggnad av tolktjänstverk-
samheten. Enligt Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) ökade antalet deltagare
i olika tolkutbildningar vid landets folkhögskolor under 1999 jämfört med
året innan. Antalet tolkar som slutförde sin utbildning ökade också. Brist på
deltagare med tillräckliga kunskaper i teckenspråk för att kunna påbörja en
utbildning samt lärarbrist har varit de största hindren mot att utbilda fler
tolkar. Enligt TÖI kommer den positiva trenden att bestå till 2005 med vissa
fluktuationer. Under åren 1999-2002 kommer 144 tecken- och dövtolkar och
27 vuxendövtolkar att utbildas.
Utskottets bedömning
Av Socialstyrelsens rapport framgår att det finns brister på området hör-
hjälpmedel. Utskottet förutsätter att Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet
följer frågan med största noggrannhet. Utskottet utgår också från att Social-
styrelsens rapport 1999:18 kommer att följas upp. Utskottet är inte berett att
nu ta något initiativ med anledning av motion So202 (fp) yrkandena 2 delvis,
3 och 5, varför dessa avstyrks. Även motionerna So319 (m) samt So386 (m)
avstyrks.
Samhällets stöd till funktionshindrade bör, enligt utskottets mening, i
första hand utformas genom generella insatser, men ibland kan riktat stöd
vara nödvändigt. Riktade insatser för döva och hörselskadade görs bl.a.
genom stöd till tolkutbildning. Utskottet konstaterar att utbildningen av tol-
kar beskriver en positiv trend. Enligt utskottet är det av vikt att landstingen
aktivt verkar för att uppfylla sin skyldighet enligt hälso- och sjukvårdslagen
att erbjuda tolkar till döva och hörselskadade. Utskottet utgår från att Social
styrelsen följer landstingens hantering av tolkfrågorna och vid behov vidtar
åtgärder. Motion So202 (fp) yrkande 2 delvis avstyrks. Utskottet ställer sig
inte bakom förslaget i motion So31 (s), varför också denna avstyrks.
Sverige måste även i fortsättningen bedriva ett aktivt arbete i internatio-
nella organ för att förbättra situationen för personer med funktionshinder.
Enligt utskottet bör Sverige i dessa sammanhang och i samband med det
svenska ordförandeskapet inom EU första halvåret 2001 verka för en för-
stärkning av teckenspråkets ställning. Något tillkännagivande till regeringen
behövs inte. Motion So34 (s) avstyrks.
Funktionshindrades ekonomiska situation
Motionerna
I motion So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs tillkännagivande
om behovet av en utredning kring en helhetssyn på funktionshindrades eko-
nomiska situation (yrkande 11). Motionären konstaterar att många funktions-
hindrade lever med mycket små ekonomiska marginaler. Många nyttjar
tjänster som t.ex. hemtjänst, larm, hjälpmedel och färdtjänst. De gör - som
andra - läkarbesök och köper mediciner. Inom många områden finns det
visserligen högkostnadsskydd, men för en funktionshindrad som redan lever
på marginalen kan sådana avgifter sammantaget bli mycket kännbara.
I motion So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om
avgiftssituationen för de funktionshindrade (yrkande 4). Många människor
med funktionshinder är beroende av avgiftsbelagd service för att klara sin
vardag, anför motionärerna. Det handlar om sjukvård, medicin, hjälpmedel,
hemtjänst, färdtjänst, ledsagartjänst och det handlar om var i Sverige man
bor. Motionärerna anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta
en utredning för en genomgående belysning av avgiftssituationen för de
funktionshindrade. Den bör även överväga ett införande av ett nationellt
förbehållsbelopp. Utredningen skall även belysa och tydliggöra kvinnors och
mäns olika behov av stöd.
I motion So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) begärs en utredning av de
funktionshindrades ekonomiska situation (yrkande 13). Motionärerna anser
att de funktionshindrades ekonomiska situation har försämrats avsevärt de
senaste åren. Förändringar i högkostnadsskydd för läkemedel och läkarbesök
har medfört försämringar. Handikappersättning beviljas alltmer sällan för
merkostnader, och hjälpmedelskostnaderna har ökat.
I motion So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen ger regering-
en till känna vad i motionen anförts om att komplettera handlingsplanen med
en helhetssyn för funktionshindrades ekonomiska situation (yrkande 12).
Motionärerna anser att de funktionshindrades situation under de senaste åren
har försämrats avsevärt. Höjningar av avgifter har kompletterats med ett
flertal nya avgifter som sammantaget gör situationen prekär.
I motion So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de funktionshindrades
situation (yrkande 4), om att utreda möjligheten till ett utgiftstak som täcker
de befintliga högkostnadsskydden m.m. (yrkande 5) och om problemen med
att de olika huvudmännen brister i samverkan runt de funktionshindrades
situation (yrkande 6 delvis). Motionärerna anför att det finns fler högkost-
nadsskydd för att skydda den enskilde. Personer med funktionshinder kan
dock ha utgifter för många olika insatser vilket leder till stora kostnader
totalt.
I motion So462 av Sonja Fransson (s) begärs tillkännagivande om ett samlat
högkostnadsskydd inom kommun och landsting. Motionären anför att perso-
ner med funktionshinder och kroniska sjukdomar i regel har behov av insat-
ser inom många olika områden, vilket innebär stora kostnader sammantaget
per år, utgifter som andra människor utan funktionshinder oftast inte har.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet behandlade frågan om kostnader för funktionshindrade senast i
betänkande 1998/99:SoU11. Utskottet konstaterade då att Boende- och av-
giftsutredningen nyligen föreslagit riktlinjer för förbehållsbelopp och tak för
högsta avgiftsnivå liksom förslag till regler för inkomstberäkning för avgifter
för äldre- och handikappomsorg. Utskottet ansåg inte att riksdagen borde
föregripa beredningen av utredningens förslag. Den då aktuella motionen
avstyrktes därmed.
I budgetpropositionen 1999/2000:1 aviserar regeringen att den avser att
återkomma i frågan under år 2000.
Utskottets bedömning
Förslagen i Boende- och avgiftsutredningen bereds för närvarande i Rege-
ringskansliet. Regeringen har aviserat en proposition under år 2000. Utskot-
tet anser det angeläget att få till stånd en närmare reglering av avgifterna i
särskilda boendet. Förslagen i utredningen omfattar dock inte hela avgiftssi-
tuationen för personer med funktionshinder. Utskottet delar uppfattningen i
motionerna att det vore värdefullt med en belysning av funktionshindrades
totala ekonomiska situation, bl.a. med hänsyn till kostnader för läkarbesök
och läkemedel, hjälpmedel, hemtjänst, färdtjänst m.m. Kostnaderna för ett
mer vittomfattande högkostnadsskydd bör beräknas. I det fall det föreligger
likheter och skillnader beträffande den ekonomiska situationen för kvinnor
och män bör det belysas särskilt. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motionerna So33 (m) yrkande 11, So40 (fp) yrkande 12, So41 (mp) yrkande-
na 4 och 5 samt 6 delvis, So44 (kd) yrkande 13, So462 (s) och So490 (v)
yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Funktionshindrade kvinnors utsatthet m.m.
I motion So45 av Margareta Viklund (kd) begärs tillkännagivande om de
funktionshindrade flickorna/kvinnornas utsatthet och risk för misshandel
uppmärksammas (yrkande 1). Representanter för hälso- och sjukvården och
kommunala och andra instanser som funktionshindrade kommer i kontakt
med måste, enligt motionären, bli bättre på att tolka signaler som kan tyda på
att flickorna/kvinnorna utsätts för övergrepp. Vidare yrkas tillkännagivande
om att de förståndshandikappades rättsskydd ses över (yrkande 2). Enligt
motionären har det i en pågående undersökning, initierad av Föreningen
Forum - Kvinnor och Handikapp, framkommit att förståndshandikappade
kvinnor ofta blir sexuellt utnyttjade, misshandlade och hotade. De förstånds-
handikappades mentala ålder överensstämmer inte med den biologiska, men i
olika sammanhang betraktas de rättsligt som myndiga personer och döms
efter samma regler som alla andra medborgare.
I motion So485 av Elisebeht Markström m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om
det fortsatta arbetet att studera de äldre och funktionshindrade kvinnornas
situation särskilt (yrkande 2). Motionärerna anför att misshandlade kvinnor
ur dessa grupper sällan söker hjälp och stöd vare sig från samhället eller hos
kvinnojourerna. Motionärerna föreslår att regeringen föreslås ta initiativ till
forskning för att kartlägga hur vanligt det är att våldet drabbar funktionshind
rade och äldre kvinnor. Åtgärder för kunskapsspridning samt för förebyg-
gande, stödjande och skyddande åtgärder behöver tas fram för dessa grupper.
Utskottet har senast i betänkande 1999/2000:SoU6 Socialtjänstfrågor be-
handlat motionsyrkanden som rör våld mot kvinnor, vartill hänvisas (s. 19).
Utskottet har därvid bl.a. anfört att det delade motionärernas bedömning att
bemötandet av kvinnor som varit utsatta för våld måste förbättras. Metodut-
veckling för arbetet såväl inom socialtjänsten som inom hälso- och sjukvår-
den är därvid en viktig komponent. Socialstyrelsen har ett uppdrag att leda
ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor som bl.a. berör denna
fråga. Uppdraget skall redovisas under innevarande år. Det aktuella motions-
yrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (protokollsnr. 1999/2000:83).
I budgetpropositionen för år 2000 (utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg) anger regeringen att socialtjänstlagen den 1 juli 1998 har
kompletterats med en ny bestämmelse som innebär att socialnämnden bör
verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra över-
grepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation (s. 95). Vidare
har kvinnojourerna fått ett utökat årligt stöd med 6 miljoner kronor. I propo-
sitionen anförs bl.a. följande:
För att stödja kompetens- och metodutveckling inom socialtjänsten och
hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen fått i uppdrag att leda ett utveck-
lingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Socialstyrelsen skall också fortlö-
pande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveck-
ling, sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå
samt ge stöd till utveckling och förbättring av insatserna.
I regleringsbrevet för budgetåret 2000 för Socialstyrelsen anges att styrelsen
inom ramen för sitt utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor skall
utvärdera och analysera de erfarenheter som Rikskvinnocentrum erhållit i sitt
arbete med våldsutsatta kvinnor och i vilken mån dessa erfarenheter fungerar
som modell för hälso- och sjukvården. Uppdraget skall redovisas senast den
15 augusti 2000.
Regeringen har enligt budgetpropositionen för år 2000 givit Socialstyrelsen i
uppdrag att utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skall
komma till stånd, hur den skall organiseras, finansieras och vilken kompe-
tens som bör finnas. Socialstyrelsen har överlämnat ett förslag till regering-
en. Frågan bereds inom Regeringskansliet och diskussioner förs med kvin-
nojourernas centrala organisationer.
I Socialstyrelsens Årsredovisning 1999 (mars 2000) behandlas bl.a. vad
gäller konsekvenser av ändringar i socialtjänstlagen för våldsutsatta kvinnor.
Socialstyrelsen anför bl.a. följande.
Socialtjänstlagens ändring den 1 juli 1998 innebär att socialnämnden bör
verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra över-
grepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation.
En kartläggning efter den korta tid som förflutit visar att införande av 8a § i
socialtjänstlagen endast i begränsad utsträckning har påverkat socialtjänstens
arbete med våldsutsatta kvinnor. Satsningar har inte varit genomgripande och
de har framför allt rört planering, samverkan och viss utbildning. Även en
del attitydförändringar och ökad lyhördhet kan märkas. Fortfarande är dock
mycket beroende av personligt engagemang hos individer (s.k. eldsjälar).
Förändringar som har vidtagits har heller inte i större utsträckning påverkat
jourernas uppfattning om socialtjänstens insatser. I viss omfattning beror
dock avsaknaden av förändring på att insatser till stöd för våldsutsatta kvin-
nor redan har vidtagits tidigare eller i vissa fall långt tidigare (PM, dnr 62-
615/2000).
Länsstyrelsernas genomgång tyder även på att de flesta kommuner inte tycks
ha några särskilda insatser för våldsutsatta kvinnor utan förlitar sig på insat
ser från kvinnojourerna.
Utskottets bedömning
Av redovisningen ovan framgår att regeringen på olika sätt har uppmärk-
sammat problemet med kvinnors utsatthet i allmänhet. Utskottet vill särskilt
markera att de funktionshindrade flickornas och kvinnornas situation inte får
glömmas bort i dessa sammanhang. Utskottet anser - i likhet med motionä-
rerna - att det är angeläget att kartlägga riskerna för att dessa flickor och
kvinnor utsätts för våld och andra övergrepp. Det är vidare betydelsefullt att
utveckla olika former av förebyggande och stödjande åtgärder liksom frågan
om rättsskydd för denna grupp funktionshindrade. Åtgärder för kunskaps-
spridning är viktigt. Utskottet förutsätter att regeringen följer frågan noga i
arbetet rörande våld mot kvinnor. Något initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionerna So45 (kd) och So485 (s) yrkande 2 behövs emel-
lertid inte.
Konkurrensneutralt serviceboende
I motion N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp) begärs tillkännagivande
om konkurrensneutralt serviceboende (yrkande 13). Motionärerna anför att
socialtjänstlagen ålägger kommunen att inrätta bostäder med särskild service
till funktionshindrade. Kommunen kan driva verksamheten i egen regi eller
lägga ut den på entreprenad till ett privat företag. Socialstyrelsen uppställer
kvalitetskrav som tillämpas vid länsstyrelsens tillsyn över verksamheten.
Men olika regler gäller beroende på om verksamheten bedrivs av ett privat
företag eller i kommunal regi. Motionärerna anser att tillsynen över service-
boende för funktionshindrade bör ses över så att reglerna blir konkurrens-
neutrala.
Socialtjänstutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Socialtjänst i utveck-
ling, SOU 1999:97 en förstärkt tillsyn över socialtjänsten. För en beskrivning
av förslaget se betänkande 1999/2000:SoU8 (s. 38-41).
Utredningen föreslår bl.a. att tillsynsmyndigheterna ges författningsregle-
rad rätt att genom föreläggande få upplysningar och inhämta handlingar samt
att inspektera all verksamhet inom socialtjänsten i kommuner och enskilda
verksamheter. Tillsynsmyndigheten föreslås kunna meddela föreläggande att
avhjälpa missförhållanden. Förelägganden skall kunna kombineras med vite.
Utredaren framhåller att genom att införa en möjlighet för tillsynsmyndighet
att utfärda föreläggande inom socialtjänsten åstadkommer man den önskvär-
da samordningen av tillsynen över hälso- och sjukvård samt socialtjänst, över
särskilda boendeformer och bostäder med särskild service samt hemtjänst.
Ett föreläggande kan riktas mot verksamheten i dess helhet utan att man
behöver klarlägga vad som är att anse som hälso- och sjukvård och vad som
är socialtjänst.
Utskottet behandlade frågor om tillsynen inom de sociala omsorgerna, fram-
för allt äldreomsorgen, i betänkande 1999/2000:SoU8. I betänkandet (s. 38-
41) redovisades patientnämndernas vidgade ansvarsområde liksom Social-
tjänstutredningens förslag till förstärkt tillsyn samt HSU 2000:s betänkande
God vård på lika villkor? Utskottet konstaterade att patientnämndernas verk-
samhet utvidgats till att även gälla frågor om allmän omvårdnad med kopp-
ling till den kommunala hälso- och sjukvården. Vidare hade Socialtjänstut-
redningen nyligen föreslagit en förstärkning av tillsynsverksamheten. Även
HSU 2000 hade berört tillsynsfrågan. Båda utredningsbetänkandena bereds i
Regeringskansliet. Utskottet ansåg att den fortsatta beredningen av frågan
borde avvaktas. De aktuella motionerna avstyrktes därmed.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Socialtjänstutredningen föreslagit en förstärkt till-
synsverksamheten. Bland annat föreslås tillsynsmyndigheten ges författ-
ningsreglerad rätt att genom föreläggande få upplysningar och inhämta
handlingar samt att inspektera all verksamhet inom socialtjänsten i kommu-
ner och enskilda verksamheter. Socialtjänstutredningens förslag bereds för
närvarande i Regeringskansliet. Utskottet anser att regeringens kommande
förslag bör avvaktas och avstyrker därmed motion N273 (m, kd, fp) yrkande
13.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande FN:s standardregler
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So41 yrkande 1,
1999/2000:So321 yrkande 1 och 1999/2000:So487 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande mål och inriktning för handikappolitiken
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:So42 yrkande 2
godkänner regeringens förslag till mål och inriktning för handikappo-
litiken enligt avsnitten 5.1 och 5.2 i propositionen,
res. 1 (c)
3. beträffande dolda funktionshinder
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So41 yrkande 14,
1999/2000:So42 yrkande 1, 1999/2000:So43 och 1999/2000:So464,
res. 2 (c)
4. beträffande stöd till familjer med rörelsehindrade barn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So278,
res. 3 (kd)
5. beträffande kvinnor och män
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So490 yrkande 5,
6. beträffande handikappguider
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So321 yrkande 10,
res. 4 (fp)
7. beträffande individuellt anpassat stöd
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 1 delvis,
1999/2000:So41 yrkandena 11 och 12, 1999/2000:So327 yrkande 1
delvis, 1999/2000:So349, 1999/2000:So413 yrkande 5 och 1999/2000:
So459,
res. 5 (m)
res. 6 (c)
8. beträffande förtidspension av unga
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So42 yrkande 10,
res. 7 (m, kd, c, fp)
9. beträffande tillgänglighet till offentliga lokaler m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 6 och
1999/2000:So327 yrkande 2,
res. 8 (m)
res. 9 (c)
10. beträffande uppföljning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So42 yrkande 13,
res. 10 (c)
11. beträffande retroaktivitet
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So32 yrkande 5,
res. 11 (m)
12. beträffande sanktioner vid bristande tillgänglighet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So28,
1999/2000:So38, 1999/2000:So40 yrkande 2 och 1999/2000:So41 yr-
kandena 2 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskot-
tet anfört,
13. beträffande ansvars- och finansieringsprincipen
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So40 yrkande 1 och
1999/2000:So44 yrkandena 4 och 5,
res. 12 (kd)
res. 13 (fp)
14. beträffande stöd till allmänna samlingslokaler
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So42 yrkande 7,
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So40 yrkande 5,
res. 15 (fp)
16. beträffande nationellt tillgänglighetscenter
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So490 yrkande 1 delvis,
17. beträffande Handikappombudsmannens ansvar
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 9,
1999/2000:So40 yrkande 4, 1999/2000:So41 yrkande 9 och
1999/2000:So42 yrkande 12,
res. 16 (m)
res. 17 (c)
res. 18 (fp)
18. beträffande Design för alla
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So30 och
1999/2000:So44 yrkande 3,
res.19 (kd)
19. beträffande bilstöd
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So33 yrkande 3 och
1999/2000:So42 yrkande 5,
res. 20 (m, kd, c, fp)
20. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 3
och 1999/2000:So33 yrkande 7 antar förslaget till lag om ändring i la-
gen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.,
res. 21 (m)
21. beträffande grundlagsreglering
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So39 yrkande 1 och
1999/2000:So40 yrkande 6,
res. 22 (fp)
22. beträffande Diskrimineringsutredningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So25,
1999/2000:So39 yrkande 2, 1999/2000:So41 yrkande 3, 1999/2000:
So42 yrkande 3, 1999/2000:So44 yrkande 2, 1999/2000:So343,
1999/2000:So405, 1999/2000:So433, 1999/2000:So488 yrkande 9,
1999/2000:So490 yrkande 2 och 1999/2000:K274 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande domstolstrots
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 7,
1999/2000:So44 yrkande 1 och 1999/2000:So316 yrkandena 1 och 2
antar dels regeringens förslag till ändring i socialtjänstlagen
(1980:620), dels regeringens förslag till ändring i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade,
res. 23 (m)
24. beträffande råd och stöd
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So40 yrkande 9 och
1999/2000:So321 yrkande 4,
25. beträffande ökad kompetens
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So41 yrkande 13,
1999/2000:So321 yrkande 16, 1999/2000:So393, 1999/2000:So488
yrkande 7 och 1999/2000:So490 yrkande 1 delvis,
res. 24 (kd)
26. beträffande forskning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So27, 1999/2000:So32
yrkande 1 delvis, 1999/2000:So37, 1999/2000:So44 yrkande 9 och
1999/2000:So46,
res. 25 (m)
res. 26 (c)
res. 27 (fp)
27. beträffande brukarstöd
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So33 yrkande 6,
res. 28 (m, kd, c, fp)
28. beträffande kultur och media
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 11,
1999/2000:So33 yrkande 9, 1999/2000:So35, 1999/2000:So42 yrkan-
de 6 och 1999/2000:So44 yrkande 8,
res. 29 (m, kd, fp)
res. 30(c)
29. beträffande Club Braille
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So33 yrkande 8,
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So44 yrkandena 10 och 12,
res. 34 (kd)
32. beträffande IT för funktionshindrade på arbetsmarkna-
den
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So488 yrkande 13 delvis,
res. 35 (m, kd, c, fp)
33. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 10,
1999/2000:So33 yrkande 2, 1999/2000:So40 yrkande 13 och
1999/2000:So41 yrkande 10,
res. 36 (m)
res. 37 (fp)
34. beträffande vårdgaranti
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So42 yrkande 9,
res. 38 (m, kd, c, fp)
35. beträffande ökat stöd till handikapporganisationerna
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So327 yrkande 1 delvis,
36. beträffande det nya bidragssystemet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So24,
1999/2000:So26, 1999/2000:So29, 1999/2000:So32 yrkande 8,
1999/2000:So40 yrkande 14, 1999/2000:So42 yrkande 11, 1999/2000:
So44 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad ut-
skottet anfört,
res. 39 (m, kd, c)
res. 40 (fp)
37. beträffande avlösning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So40 yrkande 3,
1999/2000:So321 yrkande 6 och 1999/2000:So489 yrkande 5,
res. 41 (fp)
38. beträffande 6 f § socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So321 yrkande 7 och
1999/2000:So488 yrkande 16,
res. 42 (kd)
res. 43 (fp)
39. beträffande korttidstillsyn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So489 yrkande 6,
40. beträffande personlig assistans
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So32 yrkande 2,
1999/2000:So40 yrkandena 7, 8 och 11, 1999/2000:So41 yrkande 15,
1999/2000:So42 yrkande 4 och 1999/2000:So44 yrkande 6,
res. 44 (m)
res. 45 (kd)
res. 46 (c)
41. beträffande rätt till ledsagning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So33 yrkande 1 och
1999/2000:So36,
res. 47 (m, kd, fp)
42. beträffande assistenternas arbetstid
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So441,
43. beträffande psykiskt funktionshindrade
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So450 yrkande 7 och
1999/2000:So482 yrkande 17,
res. 48 (m, kd, c, fp)
44. beträffande kvalitetssäkring av kommunala insatser
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So488 yrkande 19,
res. 57 (kd)
51. beträffande hörhjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So202 yrkandena 2 delvis, 3
och 5,
res. 58 (kd, c, fp)
52. beträffande hörselbutiker m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So319 och 1999/2000:
So386,
res. 59 (m)
53. beträffande tolkar för döva och hörselskadade
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So31 och 1999/2000:
So202 yrkande 2 delvis,
res. 60 (kd, c, fp)
54. beträffande teckenspråkets ställning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So34,
55. beträffande funktionshindrades ekonomiska situation
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So33 yrkan-
de 11, 1999/2000:So40 yrkande 12, 1999/2000:So41 yrkandena 4 och
5 samt 6 delvis, 1999/2000:So44 yrkande 13, 1999/2000:So462 och
1999/2000:So490 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So45 och 1999/2000:
So485 yrkande 2,
57. beträffande konkurrensneutralt serviceboende
att riksdagen avslår motion 1999/2000:N273 yrkande 13.
res. 61 (m, kd, fp)
Stockholm den 18 maj 2000
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris Heister (m), Susanne
Eberstein (s), Margareta Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson
(m), Hans Karlsson (s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s),
Elisebeht Markström (s), Lars Gustafsson (kd), Thomas Julin (mp), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elinderson (m), Lena Olsson (v)
och Ester Lindstedt-Staaf (kd).
Reservationer
1. Mål och inriktning för handikappolitiken (mom. 2)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 21 börjar med "Utskottet
ställer sig bakom" och slutar med "2 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Människors lika värde måste vara utgångspunkten för handikappolitiken.
Regeringen utgår i sina förslag till mål allt för ensidigt från ett samhällsper
spektiv och inte från ett perspektiv där den enskilde sätts i centrum. Utskotte
anser därför att ytterligare ett mål skall tillfogas de nationella målen: ett
samhälle där alla människor har makt över sina liv och där var och en har
möjlighet att verka utifrån sina individuella förutsättningar. Utskottet anser
att riksdagen med anledning av motion So42 (c) yrkande 2 bör godkänna
propositionens förslag till mål och inriktning dock med den kompletteringen
att ytterligare ett mål tillförs i enlighet med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande mål och inriktning för handikappolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 2
godkänner regeringens förslag till mål och inriktning enligt avsnitten
5.1 och 5.2 i propositionen med den komplettering som utskottet före-
slagit,
2. Dolda funktionshinder (mom. 3)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 21 börjar med "Utskottet
vill" och slutar med "handlingsplanen" bort ha följande lydelse:
Propositionen behandlar alltför ensidigt förhållandena för människor med
fysiska funktionshinder och hur tillgängligheten skall öka i den fysiska mil-
jön. Detta är en brist. Utskottet anser att människor förhindras att delta i
samhällslivet på samma villkor som andra även på grund av funktionshinder
som inte är synliga. De elöverkänsliga bör erkännas som en handikappgrupp,
anser utskottet. Många människor utestängs i dag från arbetslivet, kommu-
nala färdmedel, offentliga lokaler och allmänna samlingslokaler och därmed
från socialt liv på grund av att de inte klarar att vistas i närheten av el och
elektronik. I konsekvens med detta bör hela samhällsmiljön i största möjliga
utsträckning anpassas för att öka tillgängligheten för dem som drabbas av
elöverkänslighet och för att minska riskerna för andra att drabbas liksom för
en hållbar hälsoutveckling. Även människor med psykiska funktionshinder
möts med fördomar.
Utskottet anser att regeringen bör återkomma med förslag så att handlings-
planen blir tydligare när det gäller människor med dolda funktionshinder.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So42 (c) yrkande 1,
So43 (c) yrkandena 1 och 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So41 (mp) yrkande 14, So43 (c) yrkande 3 och So464 (s)
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande dolda funktionshinder
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So42 yrkande
1, 1999/2000:So43 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna
1999/2000:So41 yrkande 14, 1999/2000:So43 yrkande 3 och
1999/2000:So464 som sin mening ger regeringen till känna vad ut-
skottet anfört,
3. Stöd till familjer med rörelsehindrade barn (mom. 4)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 21 börjar med "För att"
och på s. 22 slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motion So278 (kd) vill utskottet understryka att stödet
till familjer med rörelsehindrade barn behöver förbättras. Handikappolitiska
reformer har gjort det möjligt också för svårt rörelsehindrade barn att leva
med sina familjer. Detta är en mycket positiv utveckling.
En aktuell undersökning visar dock att belastningssmärtor och psykisk ut-
mattning är vanligt hos mammor till barn med rörelsehinder. Oro för barnet
och för framtiden påverkar föräldrarnas hälsa liksom ilska och maktlöshet
vid kontakter med myndigheter. Fyra av tio mammor anser att deras allmän-
na hälsa är sämre än andra mammors. Detta är ett folkhälsoproblem som
uppmärksammats för lite. Om vardagen skall fungera både för barnet och
föräldrarna krävs ett fungerande samhällsstöd, anser utskottet. Den utbredda
ohälsan hos mammor med rörelsehindrade barn visar att detta stöd inte fun-
gerar på ett tillfredsställande sätt. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So278 (kd) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande stöd till familjer med rörelsehindrade barn
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So278 som sin me-
ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Handikappguider (mom. 6)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 22 börjar med "Frågan
om" och slutar med "därmed avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att informationsbaser med uppgifter om tillgänglighet, s.k.
handikappguider, bör utvecklas. Handikappguiderna bör innehålla allt från
information om tillgängligheten till offentliga och allmänna lokaler till tid-
ningar som ges ut på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas
kommer det att bli intressant även för privata företag att meddela vilken
service som finns, anser utskottet. Det skall gå att ringa till en handikapp-
upplysning, men den skall också vara ett elektroniskt bibliotek, konsument-
upplysning och mötesplats för erfarenhetsutbyte och debatt. Kommuner och
handikapporganisationer kan med fördel delta i den här typen av projekt som
bör få vidare spridning i landet. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So321 (fp) yrkande 10 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande handikappguider
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So321 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Individuellt anpassat stöd (mom. 7)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 22 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "(s) avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förslaget till handlingsplan för handikappolitiken har
uppenbara brister och är oklar på flera viktiga punkter. I stället för konkreta
förbättringar av det offentliga stödet till de handikappade försöker regeringen
sätta upp mål för vad andra, som kommuner och privata företag, skall göra. I
planen ges inga förslag till att förbättra rätten till personlig assistans. Där
presenteras tyvärr inte heller några förslag om att föra ut stödet bättre till
direkt berörda eller för att öka valfriheten. Utskottet vill framhålla att stöd
till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassat till den enskildes
särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall, enligt utskottet, ha
möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdper-
sonal, omsorgsform och hjälpmedel. Med anledning av motion So41 (mp)
yrkande 11 vill utskottet understryka att vid misstanke om demens måste
insatser som leder till tidiga utredningar prioriteras. Vad utskottet nu anfört
med anledning av motionerna So32 (m) yrkande 1 delvis, So41 (mp) yrkande
11 och So413 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So41 (mp) yrkande 12, So327 (c) yrkande 1 delvis,
So349 (s) och So459 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande individuellt anpassat stöd
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 yrkande
1 delvis, 1999/2000:So41 yrkande 11 och 1999/2000:So413 yrkande 5
och med avslag på motionerna 1999/2000:So41 yrkande 12,
1999/2000:So327 yrkande 1 delvis, 1999/2000:So349 och 1999/2000:
So459 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Individuellt anpassat stöd (mom. 7)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 22 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "(s) avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att personer med funktionshinder skall kunna
verka som aktiva medborgare i samhället. Politiken måste inriktas på att
skapa ett samhälle för alla på lika villkor. Människor som är i behov av sam-
hällets stödinsatser måste bemötas värdigt och med respekt. Många av dem
som söker stöd kan berätta om den förnedring de upplever då tjänstemän
behandlar dem med bristande respekt. Många upplever sig i underläge vid
kontakt med myndigheter och är mycket känsliga för det bemötande de får.
Utskottet anser att fortbildning och utveckling av arbetsmetoder är en själv-
klarhet.
Av en rapport från Handikappombudsmannen (HO) framgår att antalet
kommuner som alltid rådfrågar handikappråd eller annan handikapporgani-
sation inför beslut som rör funktionshindrade har minskat. Mer än hälften av
kommunerna som besvarat en av HO gjord enkät har inget handikappolitiskt
program. Utskottet vill för sin del understryka att handikapporganisationerna
kanaliserar kunskap och kompetens om handikappfrågor som är till fromma
för samhället som helhet. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion
So327 (c) yrkande 1 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So32 (m) yrkande 1 delvis, So41 (mp) yrkandena 11 och
12, So349 (s), So413 (m) yrkande 5 och So459 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande individuellt anpassat stöd
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So327 yrkande 1
delvis och med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 1 del-
vis, 1999/2000:So41 yrkandena 11 och 12, 1999/2000: So349,
1999/2000:So413 yrkande 5 och 1999/2000:So459 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Förtidspension av unga (mom. 8)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 22 börjar med "En mo-
tion" och slutar med "10 avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Förtidspensionsutredningen avlämnade i augusti 1998 betänkandet Unga
och ohälsoförsäkringen - tid för aktivitet och utveckling (SOU 1998:106).
Förslaget har remissbehandlats men regeringen avvaktar med förslag. Ut-
skottet vill understryka att alla människor har och skall ha möjlighet att delt
i samhällsarbetet - var och en efter sin förmåga. Samhället bör formas efter
dessa förutsättningar. Därför bör socialförsäkringarna så långt möjligt inne-
hålla incitament till arbete framför passivt stöd. Förtidspensionering av unga
funktionshindrade bör undvikas. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So42 (c) yrkande 10 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande förtidspension av unga
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Tillgänglighet till offentliga lokaler m.m. (mom. 9)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 24 börjar med "Utskottet
har" och på s. 25 slutar med "delvis tillgodosett" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det självklart att offentliga myndighetslokaler dit allmän-
heten kan behöva ha tillträde görs tillgängliga för handikappade. De brister
som tyvärr fortfarande finns i detta avseende bör avhjälpas utan dröjsmål.
För detta ändamål bör regeringen vidta ändamålsenliga åtgärder, anser ut-
skottet. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So32 (m) yrkande
6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion So327 (c)
yrkande 2 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande tillgänglighet till offentliga lokaler m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So32 yrkande 6
och med avslag på motion 1999/2000:So327 yrkande 2 som sin me-
ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Tillgänglighet till offentliga lokaler m.m. (mom. 9)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 24 börjar med "Utskottet
har" och på s. 25 slutar med "delvis tillgodosett" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att varje sektor i samhället borde ges ett lagstadgat ansvar
för att respektive sektors utbud av service och tjänster blir tillgängliga för
människor med funktionshinder. Inte minst den offentliga sektorn borde,
enligt utskottets mening, föregå med fullgoda insatser för att underlätta för
alla att kunna delta i samhällslivet. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So327 (c) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motion So32 (m) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande tillgänglighet till offentliga lokaler m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So327 yrkande 2
och med avslag på motion 1999/2000:So32 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Uppföljning (mom. 10)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 25 börjar med
"Regeringen avser" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att uppföljningen av handlingsplanen bör ske kontinuerligt.
Vidare bör uppföljningen göras av en oberoende instans till regeringen.
Utskottet anser att det bör göras en handikapprevision vartannat år med
inriktning att granska hur arbetet med handlingsplanen fortlöper. Vad ut-
skottet anfört med anledning av motion So42 (c) yrkande 13 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande uppföljning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Retroaktivitet (mom. 11)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 32 börjar med "Den na-
tionella" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att nuvarande regler om handikappanpassning i prin-
cip inte gäller befintliga lokaler. Enligt propositionen skall kraven nu fort-
sättningsvis också gälla äldre bebyggelse. Denna retroaktiva verkan av plan-
och bygglagen föreslås gälla "enkla" åtgärder för att underlätta tillgänglig-
heten. Förslaget aviseras senare under år 2000. Det är därför inte möjligt för
utskottet att nu fullt ut bedöma förslaget. En möjlighet till undantag skall
enligt uppgift finnas för mindre näringsidkare och för miljöer som är särskilt
känsliga i ett kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt avseende. Där-
emot kommer förslaget inte att stödjas med några statliga medel. Fastighets-
ägare och de som driver en verksamhet skall svara för de ombyggnader som
behövs liksom för de kostnader som denna ger upphov till. Regeringen häv-
dar att en huvudorsak bakom detta vägval är att specialdestinerade pengar
leder till att tillgängligheten inte blir en del av den ordinarie verksamheten.
Utskottet delar uppfattningen i Moderaternas avvikande mening i bostadsut-
skottets yttrande och anser att ansvars- och finansieringsprincipen ytterligare
borde belysas och att det är förvånande att regeringen lägger fram en mycket
långtgående tillämpning av dessa principer utan någon utredning av kostna-
der och finansiering. Det är inte ansvarsfullt. Förslaget om att retroaktivt
ställa nya krav på befintlig bebyggelse är enligt utskottets mening inte realis
tiskt. Motsvarande kan också sägas vad gäller målen för kollektivtrafiken.
Utskottet avvisar förslaget om en retroaktiv lagstiftning. Vad utskottet nu
anfört med anledning av motion So32 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande retroaktivitet
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So32 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Ansvars- och finansieringsprincipen (mom. 13)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 33 börjar med
"Socialutskottet delar bostadsutskottets" och slutar med "5 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att tillgänglighetsfrågorna fått en grundlig belysning i pro-
positionen. De planerade åtgärderna föreslås föregås av utredningar, varför
inga penningmedel föreslås. Utredningar har tidigare tagit fram vad som kan
räknas som enkelt åtgärdade hinder. Inventering av och åtgärdsplan för såda-
na hinder borde, enligt utskottets mening, kunna ske snabbare än två år, som
regeringen föreslår. Regeringen menar också att ansvars- och finansierings-
princien skall tillämpas. Utskottet menar att statligt stöd bör utgå.
Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik antogs år 1979. Fortfarande
är kollektivtrafikens tillgänglighet problematisk. Problemen beskrivs väl i
propositionen. Bussar i kollektivtrafik byts ut efter fyra-sex år. Nu sätts
målet till 2010 för handikappanpassad kollektivtrafik. Handikappbussar tar
lägre antal passagerare, varför utskottet anser att statligt stöd bör utgå init
under perioden. Anpassningen bör gälla också fordon i privat ägo.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So44 (kd) yrkandena 4
och 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion So40
(fp) yrkande 1 avslås.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande ansvars- och finansieringsprincipen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So44 yrkandena 4
och 5 och med avslag på motion 1999/2000:So40 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Ansvars- och finansieringsprincipen (mom. 13)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 33 börjar med
"Socialutskottet delar bostadsutskottets" och slutar med "5 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det är hög tid att börja förändra samhället och dess in-
stitutioner så att det kan göras tillgängligt för alla. De utredningar som har
gjorts om att öka tillgängligheten för funktionshindrade pekar dock mot att
det skulle kosta tiotals miljarder kronor. För att kunna genomföra en omfat-
tande tillgänglighetsreform under de närmaste åren anser utskottet att ett
stimulansbidrag på 5 miljarder kronor under en femårsperiod bör införas.
Ansvaret för att öka tillgängligheten skall i första hand ligga lokalt, på kom-
muner och andra lokala aktörer som t.ex. privata fastighetsägare. Mot bak-
grund av bland annat den ekonomiska situationen i landets kommuner bedö-
mer socialutskottet att en statlig medverkan åtminstone initialt blir nödvändig
för att utvecklingen skall komma i gång. Statens stöd bör bestå i stimulansbi-
drag till bl.a. kommuner, fastighetsägare och kollektivtrafikföretag i kombi-
nation med riktlinjer från statsmakten. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motion So40 (fp) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. Motion So44 (kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande ansvars- och finansieringsprincipen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So40 yrkande 1
och med avslag på motion 1999/2000:So44 yrkandena 4 och 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Stöd till allmänna samlingslokaler (mom. 14)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 33 börjar med
"Socialutskottet delar kulturutskottets" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att tillgängliga mötesplatser är en viktig del för
att funktionshindrade skall ha samma möjligheter som andra att delta i möten
och sammankomster. De allmänna samlingslokalerna måste därför göras
tillgängliga. Inte minst gäller detta föreningsdrivna samlingslokaler. Staten
bör aktivt bidra till att stödja upprustningar för att göra samlingslokaler til
gängliga för alla. Utskottet delar uppfattningen i Centerpartiets avvikande
mening i kulturutskottets yttrande att de resurser som för närvarande avsätts
för detta ändamål är helt otillräckliga och att den översyn av stödet till sam-
lingslokaler ur handikappsynpunkt som föreslås i motion So42 (c) yrkande 7
är väl motiverad. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So42 (c)
yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande stöd till allmänna samlingslokaler
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 33 börjar med "Bostads-
utskottet avstyrker" och slutar med "är tillgodosedd" bort ha följande lydel-
se:
Med anledning av motion So40 (fp) yrkande 5 vill utskottet understryka att
de lokala handikapporganisationerna skall göras delaktiga i arbetet med att
identifiera hinder och komma med förslag till lösningar. Vad utskottet nu
anfört med anledning av motion So40 (fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So40 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Handikappombudsmannens ansvar (mom. 17)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 36 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att tillskapa ett nationellt tillgänglighetscen-
ter, men det bör inte ligga under Handikappombudsmannen. Regeringens
förslag innebär i praktiken att Handikappombudsmannen utvecklas till en
sedvanlig förvaltningsmyndighet underställd regeringen. Detta går helt emot
utskottets önskan att göra ombudsmannens verksamhet oberoende av den
verkställande makten. Handikappombudsmannens verksamhet bör i stället,
enligt utskottets mening, samordnas med Ombudsmannen mot etnisk diskri-
minering, Ombudsmannen mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning och
Jämställdhetsombudsmannen. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So32 (m) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So40 (fp) yrkande 4, So41 (mp) yrkande 9 och So42 (c)
yrkande 12 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande Handikappombudsmannens ansvar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So32 yrkande 9
och med avslag på motionerna 1999/2000:So40 yrkande 4,
1999/2000:So41 yrkande 9 och 1999/2000:So42 yrkande 12 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Handikappombudsmannens ansvar (mom. 17)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 36 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Handikappombudsmannens ställning bör stärkas. Cen-
terpartiet har föreslagit en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. En
vidareutveckling av detta bör vara en sammanhållen ombudsmannafunktion
som utses av riksdagen. Utskottet anser att ett första steg för att stärka Han-
dikappombudsmannens ställning är att flytta över funktionen från regeringen
till riksdagen och låta Handikappombudsmannen utses av riksdagen på sam-
ma sätt som JO utses. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So42
(c) yrkande 12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Mo-
tionerna So32 (m) yrkande 9, So40 (fp) yrkande 4 och So41 (mp) yrkande 9
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande Handikappombudsmannens ansvar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 12
och med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 9,
1999/2000:So40 yrkande 4 och 1999/2000:So41 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Handikappombudsmannens ansvar (mom. 17)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 36 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett nationellt tillgänglighetscenter kan behövas men det
skulle kunna placeras hos t.ex. Hjälpmedelsinstitutet. Handikappombuds-
mannen bör vara fristående från regeringen och underställas riksdagen. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motion So40 (fp) yrkande 4 bör riksda-
gen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So32 (m) yrkande
9, So41 (mp) yrkande 9 och So42 (c) yrkande 12 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande Handikappombudsmannens ansvar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So40 yrkande 4
och med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 9,
1999/2000:So41 yrkande 9 och 1999/2000:So42 yrkande 12 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Design för alla (mom. 18)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 38 börjar med "Social-
utskottet delar" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydel-
se:
Utskottet anser att arkitekter, byggnadsingenjörer och beslutsfattare måste
utbildas i handikappkunskap. Utskottet delar därmed uppfattningen i Krist-
demokraternas avvikande mening i utbildningsutskottets yttrande att Hög-
skoleverket bör få ett nytt uppdrag att se över innehållet i arkitektutbildning
en med tanke på handikappkunskap. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motion So44 (kd) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. Motion So30 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande Design för alla
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So44 yrkande 3
och med avslag på motion 1999/2000:So30 som sin mening ger rege-
ringen till känna vad utskottet anfört,
20. Bilstöd (mom. 19)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 38 börjar med "Frågan
om" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte återkommit
med förslag till förändringar vad gäller reglerna för bilstöd. Utskottet anser
att flera åtgärder snarast behöver vidtas för att förbättra funktionssättet och
öka effektiviteten och snabbheten i beslutsprocessen. Reglerna bör ändras så
att t.ex. automatlåda och eluppvärmda ytterbackspeglar skall kunna ingå i
stödet. Vidare hade det varit naturligt att regeringen föreslagit en ändring av
de olika åldersgränserna för bilstödet liksom av personkretsen som kan få
bilstöd. Detta särskilt med tanke på att förtidspensionärer uppmuntras att
försöka återgå i arbete med bibehållen förtidspension samt att det i praktiken
inte finns en definitiv pensionsålder vid 65 års ålder. Utskottet anser att
regeringen snarast bör återkomma med förslag med denna inriktning. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motionerna So33 (m) yrkande 3 och
So42 (c) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande bilstöd
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So33 yrkande
3 och 1999/2000:So42 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m. (mom. 20)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets bedömning som på s. 40 börjar med "Social-
utskottet delar" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka soci-
albidrag för att kunna bo kvar i sina handikappanpassade lägenheter. Vid
avslag på ansökan om socialbidrag kan det dessutom resultera i att den han-
dikappade måste flytta till en mindre bostad som inte uppfyller kraven på
anpassning med allt vad det innebär av ökat hjälpberoende och minskad
självständighet. I budgetpropositionen föreslog Moderaterna att ett särskilt
bostadsstöd för funktionshindrade på 100 miljoner kronor. Utskottet anser
det angeläget att ett sådant stöd införs. Utskottet har inget att erinra mot at
de nu föreslagna ändringarna i lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m.
genomförs. Regeringen bör dock snarast återkomma med ett förslag i linje
med motionärernas önskemål. Vad utskottet nu anfört med bifall till motion
So32 (m) yrkande 3 och med anledning av motion So33 (m) yrkande 7 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m.
att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. dels med bifall till
motion 1999/2000:So32 yrkande 3 och med anledning av motion
1999/2000:So33 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. Grundlagsreglering (mom. 21)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 44 börjar med "Utskottet
vill" och på s. 45 slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att 2 kap. regeringsformen bör utökas med ett förbud mot
diskriminering av funktionshindrade. Med sådana tillägg skulle funktions-
hindrade få möjlighet att göra sin sak gällande i svensk domstol. Utskottet
ställer sig vidare bakom den avvikande meningen 3 i konstitutionsutskottets
yttrande KU5y. Sverige bör arbeta för att Europarådet breddar diskrimine-
ringsförbudet i Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna,
så att det blir ett generellt diskrimineringsförbud som även innefattar männi-
skor med funktionshinder. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anled-
ning av motion 1999/2000:So40 (fp) yrkande 6 som sin mening ge regering-
en till känna. Motion 1999/2000:So39 (s) yrkande 1 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande grundlagsreglering
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So40 yrkande 6
och med avslag på motion 1999/2000:So39 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Domstolstrots (mom. 23)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 50 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "1 och 2 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet avvisar förslaget om en vitesmöjlighet. Utskottet är - med hän-
visning till den avvikande meningen 1 i konstitutionsutskottets yttrande
KU5y - av flera skäl tveksamt till förslaget. När det gäller LSS anser ut-
skottet att staten bör ta tillbaka finansieringsansvaret från kommunerna,
vilket innebär att motiven för att införa sanktioner mot kommuner för dom-
stolstrots försvagas. Riksdagen har dessutom begränsat rätten att anföra
förvaltningsbesvär över biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen, vilket innebär
att omfattningen av domstolstrots inte längre är särskilt stor. Slutligen har
Lagrådet i sitt yttrande över propositionens förslag framfört invändningar -
invändningar som utskottet delar. Utskottet anser att regeringen i stället bör
återkomma till riksdagen med förslag som ger den enskilde individen möj-
lighet att få ekonomisk kompensation från kommunen motsvarande kostna-
den för att betala någon annan - t.ex. en privat utförare - som kan tillgodose
de aktuella behoven när rätt till bistånd fastslagits. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 (m) yrkande 7
och 1999/2000:So316 (m) yrkandena 1 och 2 ge regeringen till känna. Mo-
tion 1999/2000:So44 (kd) yrkande 1 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande domstolstrots
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 yrkande
7 och 1999/2000:So316 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motion
1999/2000:So44 yrkande 1 dels avslår regeringens förslag till lag om
ändring i socialtjänstlagen (1980:620) och lag om ändring i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, dels som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Ökad kompetens (mom. 25)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 53 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "med det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill peka på att många personer med funktionsnedsättningar och
deras närstående inte känner till och därmed inte tillgodogör sig information
om vilka rättigheter de har till olika insatser. Enligt utskottet skulle en akt
uppsökande verksamhet från myndigheter vara till stor nytta. Samordning
mellan olika huvudmän skulle bättre tillgodose att "glömda grupper" får
nödvändig information. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1999/2000:So393 (kd) ge regeringen till känna. Motionerna
1999/2000:So41 (mp) yrkande 13, 1999/2000:So321 (fp) yrkande 16,
1999/2000:So488 (kd) yrkande 7, 1999/2000:So490 (v) yrkande 1 delvis,
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande ökad kompetens
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So393 samt med
avslag på motionerna 1999/2000:So41 yrkande 13, 1999/2000:So321
yrkande 16, 1999/2000:So488 yrkande 7 och 1999/2000:So490 yr-
kande 1 delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
25. Forskning (mom. 26)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 56 börjar med "Enligt
utskottets mening" och på s. 57 slutar med "(kd, fp) avstyrks" bort ha följan-
de lydelse:
Enligt utskottet är det anmärkningsvärt att propositionen saknar förslag till
långsiktiga forskningsinsatser för att belysa värdet av de föreslagna åtgärder-
na för den enskilde individen så att resurserna kan användas på bästa sätt.
Däremot tar inte utskottet ställning till hur resurserna för dessa forskningsin
satser bör fördelas och var sådan forskning lämpligen bör bedrivas. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So32
(m) yrkande 1 delvis, ge regeringen till känna. Motionerna 1999/2000:So27
(s), 1999/2000:So37 (fp, s, m, v, kd, c, mp), 1999/2000: So44 (kd) yrkande 9
och 1999/2000:So46 (kd, fp) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande forskning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So32 yrkande 1
delvis, och med avslag på motionerna 1999/2000:So27, 1999/2000:
So37, 1999/2000:So44 yrkande 9 och 1999/2000:So46 som sin me-
ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Forskning (mom. 26)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 56 börjar med "Enligt
utskottets mening" och på s. 57 slutar med "(kd, fp) avstyrks" bort ha följan-
de lydelse:
Utskottet tar fasta på vad som anförts i den avvikande meningen 3 i utbild-
ningsutskottets yttrande UbU4y. Utskottet anser att det är anmärkningsvärt
att regeringen i propositionen inte uppmärksammat den omfattande verk-
samheten vid Centrum för handikappvetenskap. Centrumet är en gemensam
satsning av universiteten i Linköping och Örebro på forsknings- och utbild-
ningsområdet handikappvetenskap. Utskottet ser det som angeläget att beho-
vet av stöd till detta centrum beaktas i den kommande forskningspolitiska
propositionen. Särskilda medel behövs för att trygga grundfinansieringen och
garantera att utbyggnad av centrumet kan ske enligt planerna. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So37 (fp, s, m,
v, kd, c, mp) ge regeringen till känna. Motionerna 1999/2000:So27 (s),
1999/2000:So32 (m) yrkande 1 delvis, 1999/2000:So44 (kd) yrkande 9 och
1999/2000:So46 (kd, fp) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande forskning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So37 samt med av-
slag på motionerna 1999/2000:So27, 1999/2000:So32 yrkande 1 del-
vis, 1999/2000:So44 yrkande 9 och 1999/2000:So46 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Forskning (mom. 26)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 56 börjar med "Enligt
utskottets mening" och på s. 57 slutar med "(kd, fp) avstyrks" bort ha följan-
de lydelse:
Utskottet delar i stort bedömningen i den avvikande meningen 3 i utbild-
ningsutskottets yttrande UbU4y. Enligt utskottet har regeringen inte upp-
märksammat i propositionen den omfattande verksamhet inom området
handikappvetenskap som bedrivs vid universiteten i Linköping och Örebro.
Där finns redan en påbörjad verksamhet som inom några år beräknas vara
fullt utbyggd. Det innebär att den fortfarande står under uppbyggnad och att
den ännu inte fått sin finansiering tryggad för framtiden. Enligt utskottets
mening bör regeringen i den i höst aviserade forskningspolitiska propositio-
nen beakta Centrum för handikappvetenskaps behov av att särskilda medel
utgår för att trygga grundfinansieringen och garantera att utbyggnad kan ske
enligt planerna. Regeringen bör även i budgeten 2001 beakta detta behov.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
1999/2000:So37 (fp, s, m, v, kd, c, mp) och 1999/2000:So44 (kd) yrkande 9
ge regeringen till känna. Motionerna 1999/2000:So27 (s), 1999/2000:So32
(m) yrkande 1 delvis, och 1999/2000:So46 (kd, fp) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande forskning
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So37 och
1999/2000:So44 yrkande 9 och med avslag på motionerna 1999/2000:
So27, 1999/2000:So32 yrkande 1 delvis, och 1999/2000: So46 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Brukarstöd (mom. 27)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 58 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "delvis tillgodosett" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet kan personligt ombud vara ett hjälpmedel, inte minst för de
psykiskt funktionshindrade. Det personliga ombudet skall, enligt utskottet, ha
en självständig roll och den funktionshindrade som sin uppdragsgivare. Om-
budet skall samordna den enskildes behov och önskemål och inte vara ett
serviceorgan åt huvudmännen. Enligt utskottet bör regeringen återkomma
med förslag som gör det möjligt att få personligt ombud i enlighet med vad
som ovan anförts. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion 1999/2000:So33 (m) yrkande 6 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande brukarstöd
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So33 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Kultur och media (mom. 28)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gus-
tafsson (kd), Kerstin Heinemann (fp) Lars Elinderson (m) och Ester Lindstedt
Staaf (kd) anser:
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med
"Funktionshindrades tillgång" och slutar med "avstyrks därför" bort ha föl-
jande lydelse:
Utskottet vill, liksom reservanterna i den avvikande meningen 2 till kultur-
utskottets yttrande KrU4y, understryka att en av förutsättningarna för ett
förnyat sändningstillstånd för SVT bör vara att kraven på företaget i fråga
om programmens tillgänglighet för funktionshindrade ökas ytterligare i jäm-
förelse med kraven i nu gällande tillstånd. Den digitala tekniken gör det
möjligt att införa nya tjänster, något som borde kunna förbättra situationen.
Den särskilde utredaren bör snarast få tilläggsdirektiv som innebär att han
skall lägga fram ett sådant underlag som gör det möjligt för den parlamenta-
riska beredningsgruppen att ange vilka krav som skall kunna ställas på SVT
för att såväl synskadade som andra läshandikappade skall få möjlighet att
avlyssna textremsan i SVT:s program och för att döva och hörselskadade
skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud under nästa
tillståndsperiod. Utredaren bör även beakta den merkostnad som kan uppstå
för de funktionshindrade när det gäller utnyttjande av nya tjänster som den
digitala tekniken möjliggör. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med an-
ledning av motionerna 1999/2000:So32 (m) yrkande 11, 1999/2000:So33
(m) yrkande 9 och 1999/2000:So44 (kd) yrkande 8 ge regeringen till känna.
Motionerna 1999/2000:So35 (s) och 1999/2000:So42 (c) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande kultur och media
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32
yrkande 11, 1999/2000:So33 yrkande 9 och 1999/2000:So44
yrkande 8 och med avslag på motionerna 1999/2000:So35 och
1999/2000:So42 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
30. Kultur och media (mom. 28)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med
"Funktionshindrades tillgång" och slutar med "avstyrks därför" bort ha föl-
jande lydelse:
Utskottet gör i stort samma bedömning som framförs i den avvikande me-
ningen 2 i kulturutskottets yttrande KrU4y. Utskottet anser att det för männi-
skor med syn- och hörselnedsättningar i många fall är mycket svårt att följa
och medverka i den offentliga debatten. Synskadade bör ha samma rätt som
seende att ta del av TV-program. Den digitala tekniken gör det möjligt att
införa nya tjänster och ger möjlighet till att synskadade får förbättrad möjlig
het att ta del av textade program genom att texten kan avlyssnas. Likaså bör
radiosändningar, enligt utskottet, göras tillgängliga för hörselskadade genom
att radiosändningar nedtecknas och läggs ut på Internet. Textremsan i TV
skall kunna göras hörbar. Utskottet anser att det är av största vikt att frågan
om hörselskadades och synskadades tillgång till public service-TV beaktas i
public service-beredningen. Utskottet menar att en av förutsättningarna för
att få ett förnyat sändningstillstånd för SVT bör vara att kraven på företaget
detta hänseende ökas ytterligare i jämförelse med kraven i nu gällande till-
stånd. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
1999/2000:So42 (c) yrkande 6 ge regeringen till känna. Motionerna
1999/2000:So32 (m) yrkande 11, 1999/2000:So33 (m) yrkande 9,
1999/2000:So35 (s) och 1999/2000:So44 (kd) yrkande 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande kultur och media
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 6
och med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 11,
1999/2000:So33 yrkande 9, 1999/2000:So35 och 1999/2000:So44 yr-
kande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Club Braille (mom. 29)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med "Även
motion" och slutar med "yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig bakom den avvikande meningen 1 i kulturutskottets
yttrande KrU4y. Mot bakgrund av att regeringen varken i budget-
propositionen för år 2000 eller i den nu aktuella propositionen har lämnat
några konkreta förslag i enlighet med riksdagens tidigare beslut om statligt
stöd till bokklubben Club Braille bör socialutskottet tillstyrka motion So33
(m) yrkande 8 och föreslå riksdagen att göra ett nytt tillkännagivande till
regeringen i frågan. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion 1999/2000:So33 (m) yrkande 8 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande Club Braille
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So33 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Utbildning (mom. 30)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Ken-
neth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 68 börjar med "Enligt
utskottets uppfattning" och slutar med "(s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet tar fasta på vad som framförs i den avvikande meningen 1 i ut-
bildningsutskottets yttrande UbU4y. Möjligheten att välja skola är viktig för
alla elever, men alldeles särskilt viktig för barn och ungdomar med funk-
tionshinder. Mot den bakgrunden ser utskottet beslutet att lägga ned
Ekeskolan - en specialskola för multihandikappade barn - som ett lågvat-
tenmärke när det gäller synen på alla elevers rätt att välja skola. Enligt ut-
skottets mening skall funktionshindrade barn och ungdomar ha en rättighet
och inte en skyldighet att integreras i den vanliga kommunala skolan. Om
barnen känner sig trygga i specialskolan och utvecklas på ett positivt sätt bör
det vara möjligt för föräldrar att välja denna skolform. Utskottet anser att
specialskolor även i framtiden skall vara ett alternativ för de elever som
anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras särskilda behov. Vad ut-
skottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
1999/2000:So32 (m) yrkande 4 och 1999/2000:So42 (c) yrkande 8 ge rege-
ringen till känna. Motionerna 1999/2000:So33 (m) yrkande 10,
1999/2000:So44 (kd) yrkande 11, 1999/2000:So487 (kd) yrkande 5,
1999/2000:Sf303 (kd) yrkande 5 och 1999/2000:Ub285 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande utbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 yrkande
4 och 1999/2000:So42 yrkande 8 samt med avslag på motionerna
1999/2000:So33 yrkande 10, 1999/2000:So44 yrkande 11, 1999/2000:
So487 yrkande 5, 1999/2000:Sf303 yrkande 5 och 1999/2000:Ub285
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Utbildning (mom. 30)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 68 börjar med "Enligt
utskottets uppfattning" och slutar med "(s) avstyrks" bort ha följande lydelse.
Utskottet föreslår att en lagändring övervägs för att stärka elevens och för-
äldrarnas möjlighet att påverka hur assistentfrågan skall lösas i skolmiljön.
Möjligheterna till studiefinansiering bör vidare vara lika oavsett om den
studerande har handikapp eller inte. Detta gäller även begåvningsmässiga
handikapp. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motio-
nerna 1999/2000:So44 (kd) yrkande 11, 1999/2000:So487 (kd) yrkande 5
och 1999/2000:Sf303 (kd) yrkande 5 ge regeringen till känna. Motionerna
1999/2000:So32 (m) yrkande 4, 1999/2000:So33 (m) yrkande 10,
1999/2000:So42 (c) yrkande 8 och 1999/2000:Ub285 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande utbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So44 yrkande
11, 1999/2000:So487 yrkande 5 och 1999/2000:Sf303 yrkande 5 samt
med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 4, 1999/2000:
So33 yrkande 10, 1999/2000:So42 yrkande 8 och 1999/2000:Ub285
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Arbetsmarknad (mom. 31)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 71 börjar med "Utskottet
ställer sig" och slutar med "denna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig i stort till vad som anförts om lönebidrag i det första
särskilda yttrandet till arbetsmarknadsutskottets yttrande AU5y. Enligt ut-
skottet är det nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten
till fortsatt aktivt arbetsliv. Inte minst nu när arbetsmarknaden har vänt uppå
gäller det att skapa möjligheter för de arbetshandikappade på den ordinarie
arbetsmarknaden. Lönebidrag kan då vara ett effektivt instrument. Utskottet
anser att ytterligare 30 miljoner kronor borde ha avsatts av regeringen för
detta ändamål. Då skulle fler arbetshandikappade kunnat få arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anled-
ning av motion 1999/2000:So44 (kd) yrkandena 10 och 12 ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande arbetsmarknad
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So44 yrkandena 10
och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. IT för funktionshindrade på arbetsmarknaden (mom. 32)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 71 börjar med "IT inne-
bär" och slutar med "viss mån tillgodosedd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är IT-utvecklingen särskilt angelägen för personer med
funktionshinder. Den nya IT-sektorn kan, enligt utskottet, med fördel ge nya
arbetstillfällen för personer med funktionshinder. Till exempel kan det näm-
nas att autistiska personer ofta har hög kompetens att hantera IT. En möjlig
väg vid sidan av lönebidrag är inskolning med hjälp av särskilda mentorer.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
1999/2000:So488 (kd) yrkande 13 delvis ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande IT för funktionshindrade på arbetsmarknaden
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So488 yrkande 13
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Habilitering och rehabilitering (mom. 33)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 73 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "(mp) yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det i propositionen talas om rehabilitering av barn
och ungdomar, men inte om problemen med rehabilitering av vuxna. Pro-
blemen är i hög grad sammankopplade med bristande samordning mellan
olika huvudmän. Nyckeln till bättre samordning ligger i ökad valfrihet. Ett
tilläggsdirektiv bör ges till den pågående utredningen av om den arbetslivsin-
riktade rehabiliteringen (S 1999:08) rörande behovet av en vidare syn på
vuxenhabilitering. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna 1999/2000:So32 (m) yrkande 10 och 1999/2000:So33 (m) yr-
kande 2, ge regeringen till känna. Motionerna 1999/2000:So40 (fp) yrkande
13 och 1999/2000:So41 (mp) yrkande 10 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 yrkande
10 och 1999/2000:So33 yrkande 2 och med avslag på motionerna
1999/2000:So40 yrkande 13 och 1999/2000:So41 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Habilitering och rehabilitering (mom. 33)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 73 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "(mp) yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det anmärkningsvärt att regeringen i propositionen lyfter
fram behovet av tidigt insatta åtgärder endast för barn och ungdomar. Ut-
skottet anser att behovet av tidigt insatta åtgärder skall gälla oavsett ålder.
Det är i dag mycket olika runt om i landet vad gäller både resurser för reha-
bilitering och utbud. Enligt utskottets uppfattning är rehabiliteringsutbudet
för vuxna funktionshindrade underdimensionerat. Mot bakgrund av ovanstå-
ende är det, enligt utskottets mening, viktigt att regeringens uppdrag till
Socialstyrelsen även omfattar tillgängligheten för vuxna. Ett tilläggsdirektiv
bör också ges till den pågående utredningen om den arbetslivsinriktade reha-
biliteringen (S 1999:08), rörande behovet av en vidare syn på vuxenhabilite-
ring. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
1999/2000:So33 (m) yrkande 2, 1999/2000:So40 (fp) yrkande 13 och
1999/2000:So41 (mp) yrkande 10 ge regeringen till känna. Motion
1999/2000:So32 (m) yrkande 10 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So33 yrkande
2, 1999/2000:So40 yrkande 13 och 1999/2000:So41 yrkande 10 samt
med avslag på motion 1999/2000:So32 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. Vårdgaranti (mom. 34)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 73 börjar med
"Socialutskottet har" och slutar med "(c) yrkande 9" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att många äldre köar inom sjukvården för att få sina
behandlingsbara funktionshinder åtgärdade. Utskottet anser att det behövs en
ny vårdgaranti. När ramarna för sjukvården vidgas måste ambitionen vara att
skyndsamt arbeta bort köerna för alla slags diagnoser och att patienten inom
tre månader ska ha fått anvisad behandling. Valfriheten skall enligt utskottet
omfatta samtliga godkända vårdgivare inom öppenvården och den privata
vården. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet och på lika villkor
besöka såväl specialistläkare hos landstinget som privat vårdgivare med
avtal. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
1999/2000:So42 (c) yrkande 9 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Det nya bidragssystemet (mom. 36)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Lars Elinderson (m) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 76 börjar med "De nya
bidragsreglerna" och på s. 77 slutar med "regeringen till känna" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottet är det angeläget att riksdagen snarast får möjlighet att ta
ställning till ett mera detaljerat förslag till fördelning av statsbidragen til
handikapporganisationerna. De nya reglerna kan få olyckliga konsekvenser
för enskilda förbund som har en rikstäckande organisation men inte till fullo
uppfyller övriga formella kriterier. Utskottets uppfattning är att alla organi-
sationer - även de som representerar mycket små grupper av handikappade
eller som väljer att inte samordna sin verksamhet inom ett större kollektiv -
skall ha rimliga möjligheter att arbeta som självständiga organisationer.
Reglerna för statsbidragen måste utformas med detta som utgångspunkt.
Riktlinjerna för fördelning av bidragen måste också bli enklare och kunna
förstås av organisationerna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med an-
ledning av motionerna 1999/2000:So24 (s), 1999/2000:So26 (s), 1999/2000:
So32 (m) yrkande 8 och 1999/2000:So42 (c) yrkande 11 ge regeringen till
känna. Motionerna 1999/2000:So29 (s), 1999/2000:So40 (fp) yrkande 14 och
1999/2000:So44 (kd) yrkande 14 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande det nya bidragssystemet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So24,
1999/2000:So26, 1999/2000:So32 yrkande 8 och 1999/2000:So42 yr-
kande 11 samt med avslag på motionerna 1999/2000:So29,
1999/2000:So40 yrkande 14 och 1999/2000:So44 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Det nya bidragssystemet (mom. 36)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 76 börjar med "De nya
bidragsreglerna " och på s. 77 slutar med "regeringen till känna" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att regeringen bör upphäva den nya förordningen. De nya
reglerna kommer att slå hårt mot olika handikappförbund och gynna de stora
organisationerna på bekostnad av de små. Utskottet avvisar regeringens
centralisering av handikapporganisationernas stöd till Socialstyrelsen. Enligt
utskottets mening kommer förslaget att leda till färre handikapporganisatio-
ner. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
1999/2000:So40 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna. Motionerna
1999/2000:So24 (s), 1999/2000:So26 (s), 1999/2000:So29 (s), 1999/2000:
So32 (m) yrkande 8, 1999/2000:So42 (c) yrkande 11 och 1999/2000:So44
(kd) yrkande 14 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande det nya bidragssystemet
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So40 yrkande 14
och med avslag på motionerna 1999/2000:So24, 1999/2000:So26,
1999/2000:So29, 1999/2000:So32 yrkande 8, 1999/2000:So42 yrkan-
de 11 och 1999/2000:So44 yrkande 14 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
41. Avlösning m.m. (mom. 37)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80 börjar med "Utskottet
har" slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Sedan reglerna om överklaganden av beslut om bistånd enligt socialtjänst-
lagen ändrades den 1 januari 1998 kan endast vissa beslut om bistånd över-
klagas genom förvaltningsbesvär medan övriga beslut endast kan överklagas
genom laglighetsprövning. I praktiken har detta inneburit att den enskilde
funktionshindrade i större utsträckning än tidigare måste förlita sig på kom-
munens goda vilja för att få stöd för andra insatser än de som räknas upp i 6
§ socialtjänstlagen, som t.ex. ledsagning och avlösning. Utskottet anser att
förändringarna har visat sig ge en försämrad rättstrygghet för den enskilde.
Detta är oacceptabelt och möjligheterna till överklagande måste återställas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So40
(fp) yrkande 3 och So321 (fp) yrkande 6 som sin mening ge regeringen till
känna. Motion So489 (v) yrkande 5 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande lydelse:
37. beträffande avlösning m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So40 yrkande
3 och 1999/2000:So321 yrkande 6 samt med avslag på motion
1999/2000:So489 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
42. 6 f § socialtjänstlagen (mom. 38)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80 börjar med "När det
gäller" och slutar med "yrkande 16 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Rätten till ekonomiskt bistånd har ersatts av en rätt till försörjningsstöd.
Den enskilde med funktionshinder har inte rätt till försörjningsstöd för höga
merkostnader som funktionshindret kan medföra, till exempel för bostad, bil
och ledarhund. Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139) föreslog att person-
ligt stöd, där bland annat avlösning ingick, skulle vara kvar som en rättighet.
Utskottet delar den bedömningen, varför ett stadgande om "personligt stöd"
bör tillföras 6 f § socialtjänstlagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motion So488 (kd) yrkande 16 som sin mening ge rege-
ringen till känna. Motion So321 (fp) yrkande 7 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande 6 f § socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So488 yrkande 16
och med avslag på motion 1999/2000:So321 yrkande 7 som sin me-
ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. 6 f § socialtjänstlagen (mom. 38)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80 börjar med "När det
gäller" och slutar med "yrkande 16 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är avsikten med den i 6 f § socialtjänstlagen angivna insat-
sen hjälp i hemmet, att insatsen skall kunna utformas på olika vis beroende
på olika behov. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion So321 (fp) yrkande 7 som sin mening ge regeringen till känna. Mo-
tion So488 yrkande 16 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande 6 f § socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So321 yrkande 7
och med avslag på motion 1999/2000:So488 yrkande 16 som sin me-
ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Personlig assistans (mom. 40)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med "Utskottet
vidhåller" och på s. 85 slutar med "6 avstyrks därmed" bort ha följande ly-
delse:
Utskottet anser det angeläget att målet med assistansersättningen att un-
derlätta för funktionshindrade att integreras i samhället inte ställs mot
andra behov i kommunernas budget. Hela det ekonomiska ansvaret för assi-
stansersättningen bör därför återgå till staten. Vidare bör schabloniseringen
av ersättningen och rätten till personlig assistans under skoltid och vid viste
se på dagcenter etc. återinföras.
Många funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans omprövad.
De rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och
lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med funk-
tionsnedsättning och deras anhöriga måste enligt utskottet återställas. Den
personliga assistenten bör snarare ges möjlighet att användas mer i arbetsliv
och i studieverksamhet än vad som nu är fallet. Assistentens insatser i skol-
arbetet eller på dagis bör också utvecklas. Vidare anser utskottet att personer
som tidigare beviljats assistansersättning bör få behålla denna även efter 65-
årsdagen. Denna fråga är redan nu tillräckligt utredd så reformen bör kunna
träda i kraft snarast. Utskottet har vidare från Handikappombudsmannen
erfarit att 40 000 personer eller fler, som är berättigade till stödinsatser en
LSS, inte erhåller dessa. Detta trots att kommunerna fått statsbidrag för att
tillgodose dessa personers stödbehov. Enligt utskottet bör därför mer statliga
medel tillföras kommunerna för att tillgodose dessa personers stödbehov.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So32
(m) yrkande 2 och So40 (fp) yrkandena 7, 8 och 11 som sin mening ge rege-
ringen till känna. Motionerna So41 (mp) yrkande 15, So42 (c) yrkande 4 och
So44 (kd) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande personlig assistans
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So32 yrkande
2 och 1999/2000:So40 yrkandena 7, 8 och 11 samt med avslag på
motionerna 1999/2000:So41 yrkande 15, 1999/2000:So42 yrkande 4
och 1999/2000:So44 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
45. Personlig assistans (mom. 40)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med "Utskottet
vidhåller" och på s. 85 slutar med "6 avstyrks därmed" bort ha följande ly-
delse:
Utskottet anser att avsikten med lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade bör förtydligas och att det måste fastställas att samma bedöm-
ningsgrund skall gälla för barn och vuxna. För närvarande tolkas lagen så, att
högre krav ställs på omvårdnadsbehov hos barn för att de skall anses vara i
behov av personlig assistans för sina grundläggande behov. Vidare anser
utskottet att de psykiskt funktionshindrade till stora delar inte omfattas av
lagen och att det därför behövs en ändring i lagen så att "hjälp med aktive-
ring och motivation" också utgör ett grundläggande behov. Det bör också
tydliggöras i lagen, att även svårt funktionshindrade personer skall kunna
välja att sköta egenvårdsuppgifter på eget ansvar (via assistent) på samma
sätt, som icke funktionshindrade personer har rätt att göra. Utskottet anser
även att schablonisering av assistansersättningen bör avskaffas och att en
förenklad återredovisning skall kunna användas i stället.
Många funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans omprövad.
De rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och
lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med funk-
tionsnedsättning och deras anhöriga måste enligt utskottet återställas. Den
personliga assistenten bör snarare ges möjlighet att användas mer i arbetsliv
och i studieverksamhet än vad som nu är fallet. Assistentens insatser i skol-
arbetet eller på dagis bör också utvecklas. Vidare anser utskottet att personer
som tidigare beviljats assistansersättning bör få behålla denna även efter 65-
årsdagen. Denna fråga är redan nu tillräckligt utredd så reformen bör kunna
träda i kraft snarast. Utskottet har vidare från Handikappombudsmannen
erfarit att 40 000 personer eller fler, som är berättigade till stödinsatser en
LSS, inte erhåller dessa. Detta trots att kommunerna fått statsbidrag för att
tillgodose dessa personers stödbehov. Enligt utskottet bör därför mer statliga
medel tillföras kommunerna för att tillgodose dessa personers stödbehov.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So40
(fp) yrkande 7, 8 och 11 och So44 (kd) yrkande 6 som sin mening ge rege-
ringen till känna. Motionerna So32 (m) yrkande 2, So41 (mp) yrkande 15
och So42 (c) yrkande 4 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande personlig assistans
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So40 yrkande-
na 7, 8 och 11 och 1999/2000:So44 yrkande 6 samt med avslag på
motionerna 1999/2000:So32 yrkande 2, 1999/2000:So41 yrkande 15
och 1999/2000:So42 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
46. Personlig assistans (mom. 40)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med "Utskottet
vidhåller" och på s. 85 slutar med "6 avstyrks därför" bort ha följande ly-
delse:
Införandet av personlig assistans har inneburit en ökad frihet och en större
möjlighet till ett självständigt och tryggare liv för de funktionshindrade.
Assistansreformen har även inneburit ökad trygghet och avlastning för de
anhöriga. Enligt utskottet bör den övre åldersgränsen för rätt till personlig
assistans tas bort. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion So42 (c) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. Motio-
nerna So32 (m) yrkande 2, So40 (fp) yrkandena 7, 8 och 11, So41 (mp)
yrkande 15 och So44 (kd) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande personlig assistans
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So42 yrkande 4
och med avslag på motionerna 1999/2000:So32 yrkande 2,
1999/2000:So40 yrkandena 7, 8 och 11, 1999/2000:So41 yrkande 15
och 1999/2000:So44 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
47. Rätt till ledsagning (mom. 41)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 85 börjar med "I några"
och slutar med "So36 (s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ledsagarservice är en insats av stor betydelse för synskadade och den till-
kom med tanke på de synskadades behov. Trots detta har domstolarna i
huvudsak intagit den ståndpunkten att inte ens gravt synskadade hör till
personkretsen enligt LSS. Därmed kan de inte komma i åtnjutande av insat-
sen. Frågan om vilka som skall höra till personkretsen tas upp i förarbetena
och där nämns gravt synskadade som en grupp som kan komma i fråga för
insatser enligt LSS. Trots detta har alltså domstolarna gjort en annan tolk-
ning. Utskottet anser därför att lagen bör ses över. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen med anledning av motionerna So33 (m) yrkande 1 och So36
(s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande lydelse:
41. beträffande rätt till ledsagning
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So33 yrkande
1 och 1999/2000:So36 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
48. Psykiskt funktionshindrade (mom. 43)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 87 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Psykiatrireformen tillkom för att förbättra livsvillkoren för de psykiskt
funktionshindrade genom att bland annat stimulera utbyggnaden av bostäder
och utveckla daglig verksamhet. Det krav på samverkan som reformen ställ-
de, framför allt mellan socialtjänst och psykiatrin, har inte kunnat förverkli-
gas fullt ut. Utskottet anser därför att rehabiliteringsinsatserna liksom sam-
verkan mellan kommun och landsting bör förbättras samtidigt som brukar-
och frivilligorganisationerna bör få ett ökat stöd för sina insatser. Vad ut-
skottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So450 (c) yrkande
7 som sin mening ge regeringen till känna. Motion So482 (kd) yrkande 17
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:
43. beträffande psykiskt funktionshindrade
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So450 yrkande 7
och med avslag på motion 1999:So482 yrkande 17 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
49. Hjälpmedelsgaranti (mom. 45)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elin-
derson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 93 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "yrkande 19 avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet fungerar hjälpmedelsförsörjningen i dag inte på ett accep-
tabelt sätt. Väntetiderna är i många fall orimligt långa. Utskottet anser att e
hjälpmedelsgaranti bör införas och att hjälpmedelsmarknaden bör öppnas för
konkurrens. Detta skulle leda till kortare köer, ett större utbud av hjälpmedel
och en större valfrihet för den enskilde. Enligt utskottet bör regeringen
skyndsamt utreda frågan om den närmare utformningen av en hjälpmedelsga-
ranti. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
So18 (m) yrkande 5, So32 (m) yrkande 12, So40 (fp) yrkande 10, So321 (fp)
yrkande 5, So327 (c) yrkande 7 och So413 (m) yrkande 19 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande hjälpmedelsgaranti
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So18 yrkande
5, 1999/2000:So32 yrkande 12, 1999/2000:So40 yrkande 10,
1999/2000:So321 yrkande 5, 1999/2000:So327 yrkande 7 och
1999/2000:So413 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till kän-
na vad utskottet anfört,
50. Hjälpmedelsbehov m.m. (mom. 46)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 93 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Problemet med dagens hjälpmedelsförsörjning är att de offentliga huvud-
männen i princip har monopol. Genom centralt dirigerade överenskommelser
hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till en offentlig huvudman, landsting
eller kommun. Detta är kostnadsdrivande på grund av frånvaron av konkur-
rens.
Enligt utskottets mening förefaller det saknas aktuella genomlysningar från
ett övergripande helhetsperspektiv vad beträffar de samlade kostnaderna och
prioriteringarna på hjälpmedelsområdet. För att komma till rätta med dagens
problem anser utskottet att hjälpmedelsmarknaden bör öppnas, vilket kom-
mer att ge fler, bättre och billigare hjälpmedel.
I propositionen föreslås en översyn vad avser skolhjälpmedel. Utskottet
anser att en motsvarande översyn behövs vad avser vuxnas hjälpmedel.
Teknikutvecklingen går snabbt framåt, bl.a. finns ny uppspelningsutrustning
för digitala talböcker vilken måste ses som hjälpmedel. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So18 (m) yrkande 4 och
So33 (m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna
So44 (kd) yrkande 7 och So321 (fp) yrkande 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande hjälpmedelsbehov m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So18 yrkande
4 och 1999/2000:So33 yrkande 4 samt med avslag på motionerna
1999/2000:So44 yrkande 7 och 1999/2000:So321 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
51. Hjälpmedelsbehov m.m. (mom. 46)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 93 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Funktionshindrade med andra hjälpmedel än för skola är ofta missnöjda
med att hjälpmedlen är alltför dyra i deras del av landet. De anser dessutom
att de inte får de hjälpmedel de behöver. Det upplevs vidare som en stor
orättvisa att bedömningarna skiftar mellan olika kommuner. Utskottet anser
att en utredning bör tillsättas angående bl.a. synen på hjälpmedel, avgifter fö
dessa och användningen av dem. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
anledning av motion So44 (kd) yrkande 7 som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So18 (m) yrkande 4, So33 (m) yrkande 4 och So321 (fp)
yrkande 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande hjälpmedelsbehov m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So44 yrkande 7
och med avslag på motionerna 1999/2000:So18 yrkande 4,
1999/2000:So33 yrkande 4 och 1999/2000:So321 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
52. Hjälpmedelsbehov m.m. (mom. 46)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 93 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett
sätt att höja kvaliteten och att kapa köerna. Inom t.ex. hörselvården bör man i
högre utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från
privata entreprenörer. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So321 (fp) yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
Motionerna So18 (m) yrkande 4, So33 (m) yrkande 4 och So44 (kd) yrkande
7 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande hjälpmedelsbehov m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So321 yrkande 8
och med avslag på motionerna 1999/2000:So18 yrkande 4,
1999/2000:So33 yrkande 4 och 1999/2000:So44 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
53. Hjälpmedelsbesluts överklagbarhet (mom. 48)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 94 börjar med "Utskottet
är inte" och slutar med "So240 (m) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Oavsett om det finns en hjälpmedelsgaranti eller om vi har dagens system
anser utskottet att det behövs en överklagandemöjlighet. Landstingens beslut
om hjälpmedel går i dag inte att överklaga genom förvaltningsbesvär. Det
man kan göra är att påtala sitt missnöje för Socialstyrelsen, som är till-
synsmyndighet. En ändring av bestämmelserna så att beslut om hjälpmedel
enligt hälso- och sjukvårdslagen kan överklagas skulle göra situationen bättre
för funktionshindrade. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motionerna So33 (m) yrkande 5 och So240 (m) som sin mening ge rege-
ringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 48 bort ha följande lydelse:
48. beträffande hjälpmedelsbesluts överklagbarhet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So33 yrkande
5 och 1999/2000:So240 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
54. IT-hjälpmedel (mom. 49)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Lars Elinderson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 94 börjar med "Som
framgår" och slutar med "delvis avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är IT-utvecklingen särskilt angelägen för personer med
funktionshinder. Den tekniska utvecklingen har lett till att det finns hjälpme-
del som ger högre livskvalitet för personer med handikapp. Den moderna
tekniken kan överbrygga såväl avstånd mellan olika handikappgrupper som
nedsatt rörelseförmåga. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So488 (kd) yrkande 13 delvis som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So321 (fp) yrkande 9 och So327 (c) yrkande 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande lydelse:
49. beträffande IT-hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So488 yrkande 13
delvis och med avslag på motionerna 1999/2000:So321 yrkande 9 och
1999/2000:So327 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
55. IT-hjälpmedel (mom. 49)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 94 börjar med "Som
framgår" och slutar med "delvis avstyrks" bort ha följande lydelse:
En översyn bör göras av sjukvårdshuvudmännens förskrivning av IT-
hjälpmedel. Det bör i sammanhanget även övervägas om det behövs ett sär-
skilt stöd för anpassning av IT-produkter. Vidare anser utskottet att det är
angeläget att utreda en lagreglering av tillgänglighet inom IT-området och
därvid även utreda upphovsrättens inverkan på tillgängligheten för läshandi-
kappade personer. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion So327 (c) yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna. Motio-
nerna So321 (fp) yrkande 9 och So488 (kd) yrkande 13 delvis avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande lydelse:
49. beträffande IT-hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So327 yrkande 8
och med avslag på motionerna 1999/2000:So321 yrkande 9 och
1999/2000:So488 yrkande 13 delvis som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
56. IT-hjälpmedel (mom. 49)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 94 börjar med "Som
framgår" och slutar med "delvis avstyrks" bort ha följande lydelse:
Datatekniken ger möjligheter, inte minst för barn med funktionsnedsätt-
ning. Utskottet anser därför att en dator till alla barn med funktionsnedsätt-
ning är ett rimligt krav. Funktionshindrade elever bör dessutom ha tillgång
till datorn som hjälpmedel hemma. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motion So321 (fp) yrkande 9 som sin mening ge rege-
ringen till känna. Motionerna So327 (c) yrkande 8 och So488 (kd) yrkande
13 delvis avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande lydelse:
49. beträffande IT-hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So321 yrkande 9
och med avslag på motionerna 1999/2000:So327 yrkande 8 och
1999/2000:So488 yrkande 13 delvis som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
57. Funktionshindrade barns hjälpmedel (mom. 50)
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 94 börjar med "Brister
finns" och slutar med "behövs inte" bort ha följande lydelse:
Enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen skall landstingen erbjuda hjälpme-
del för funktionshindrade. Barns och vuxnas behov av hjälpmedel för att
kompensera ett funktionshinder skiljer sig åt i flera avseenden. Som exempel
kan nämnas hjälpmedel för att stimulera barnets utveckling. Hjälpmedel för
utveckling beviljas numera inte. Utskottet anser därför att det behövs en
komplettering av 3 a § hälso- och sjukvårdslagen med att hänsyn skall tas till
barns och ungdomars särskilda behov. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motion So488 (kd) yrkande 19 som sin mening ge rege-
ringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So488 yrkande 19
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
58. Hörhjälpmedel (mom. 51)
Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp) och
Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 96 börjar med "Av Social-
styrelsens" och slutar med "dessa avstyrks" bort ha följande lydelse:
Den som blir hörselskadad har enligt utskottet behov av samhällsinsatser
främst från hälso- och sjukvården i form av habilitering och rehabilitering.
Vidare krävs också psykosocial rehabilitering. Även om det i varje landsting
finns hörselvårdande verksamhet så är den ojämnt utbyggd. Moderna hörap-
parater är förhållandevis dyra, och de flesta landstingen har därför infört ett
kostnadstak på mellan 2 500 och 3 500 kr per hörapparat. Överstigande
kostnader får brukaren stå för själv. Utskottet har erfarit att forskningen har
visat att personer som kan ha hörapparat på båda öronen visar bättre förmåga
att uppfatta tal och att kommunicera än med bara en apparat. Av de männi-
skor som skulle vara betjänta av två apparater är det detta till trots endast
10 % som får tillgång till det.
Om Sverige menar allvar med att leva upp till FN:s standardregler för att
tillförsäkra människor med funktionsnedsättning, i det här fallet hörselned-
sättning, delaktighet och jämlikhet samt att leva upp till hälso- och sjuk-
vårdslagens målsättning, måste bristerna i den svenska hörselvården åtgär-
das. Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ till överläggningar med
landstingen om hur detta kan åstadkommas. Vad utskottet nu anfört bör riks-
dagen med anledning av motion So202 (fp) yrkandena 2 delvis, 3 och 5 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 51 bort ha följande lydelse:
51. beträffande hörhjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So202 yrkandena 2
delvis, 3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
59. Hörselbutiker m.m. (mom. 52)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Lars Elinderson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 96 börjar med "Även
motionerna" och slutar med "So386 (m) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att tiden nu är mogen för att öppna hörselvården och där-
igenom införa ett rationellt och effektivt system för att tillmötesgå medbor-
garnas behov av en fungerande hjälpmedelsmarknad. Utskottet vill i sam-
manhanget hänvisa till vad som anförts härom i motion So319 (m). Liksom
det är möjligt att gå till optikern och få sina glasögon utprovade borde det
vara möjligt att gå till en fristående audionom och få sin hörapparat. En
förutsättning för detta är bl.a. att frågan om behovet av legitimation och
därtill kopplad förskrivningsrätt prövas, liksom att konkurrenssnedvridande
inslag i lagstiftningen ändras, som t.ex. momsreglerna. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So319 (m) och So386 (m)
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 52 bort ha följande lydelse:
52. beträffande hörselbutiker m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So319 och
1999/2000:386 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
60. Tolkar för döva och hörselskadade (mom. 53)
Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp) och
Ester Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 96 börjar med
"Samhällets stöd" och slutar med "denna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Den som blir hörselskadad har enligt utskottet behov av samhällsinsatser
främst från hälso- och sjukvården i form av habilitering och rehabilitering.
Vidare krävs också psykosocial rehabilitering. Även om det i varje landsting
finns hörselvårdande verksamhet så är den ojämnt utbyggd. Det finns också
ett stort, dolt behov av vuxendövtolkning. Vad utskottet nu anfört bör riksda-
gen med anledning av motion So202 (fp) yrkande 2 delvis som sin mening
ge regeringen till känna. Motion So31 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 53 bort ha följande lydelse:
53. beträffande tolkar för döva och hörselskadade
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So202 yrkande 2
delvis och med avslag på motion 1999/2000:So31 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
61. Konkurrensneutralt serviceboende (mom. 57)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kerstin Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 101 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Socialtjänstlagen ålägger kommunen att inrätta bostäder med särskild ser-
vice till funktionshindrade. Kommunen kan driva verksamheten i egen regi
eller lägga ut den på entreprenad till ett privat företag. Socialstyrelsen upp-
ställer kvalitetskrav som tillämpas vid länsstyrelsens tillsyn över verksam-
heten. Men olika regler gäller beroende på om verksamheten bedrivs av ett
privat företag eller i kommunal regi. Utskottet anser att tillsynen över ser-
viceboende för funktionshindrade bör ses över så att reglerna blir konkur-
rensneutrala. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
N273 (m, kd, fp) yrkande 13 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 57 bort ha följande lydelse:
57. beträffande konkurrensneutralt serviceboende
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N273 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
Dolda funktionshinder
Thomas Julin (mp) anför:
Personer med misstänkt demens bör ha rätt till en tidig demensutredning. Det
är också angeläget med tillgång till korttidsboende, avlastning och dagvård
så att de anhöriga orkar fungera som anhörigvårdare. Miljöpartiet har tagit
upp dessa frågor i motioner. Jag avstår dock nu från att reservera mig.
Förtidspension av unga
Ingrid Burman och Lena Olsson (båda v) anför:
Vänsterpartiet har i riksdagsmotioner och i andra sammanhang uttryckt att
lägsta ålder för förtidspension bör höjas från 16 till 30 år. Detta för att und
ka att unga funktionshindrade pensioneras i onödan. Vänsterpartiet har inte
ändrat uppfattning, men då frågan för närvarande bereds i Regeringskansliet
avstår vi nu från att reservera oss.
Handikappombudsmannens ansvar
Thomas Julin (mp) anför:
Jag välkomnar ett nationellt tillgänglighetscentrum men anser att det borde
lokaliseras någon annanstans än hos Handikappombudsmannen. Handi-
kappombudsmannen skall vara en oberoende institution för funktionshindra-
des mänskliga rättigheter som med stöd av lag självständigt bevakar funk-
tionshindrades intressen. Jag avstår nu från att reservera mig.
Domstolstrots
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anför:
Utskottet markerar att de nu föreslagna åtgärderna mot domstolstrots skall bli
föremål för förnyad prövning, då den fullständiga utredningen föreligger. De
erfarenheter som efter hand kommer att vinnas av den nu föreslagna lagstift-
ningen skall då tas tillvara. Den aktuella lagstiftningen blir alltså ett provi
rium, som varar 1-2 år i bästa fall. Kristdemokraterna delar uppfattningen att
det är oerhört angeläget att sanktionsmöjligheter mot domstolstrots kommer
till stånd. Det föreliggande förslaget är bristfälligt. Dock kan vi godta försl
get eftersom det förhoppningsvis ganska snart kan prövas ånyo. Vi avstår
därför från att reservera oss.
Forskning
Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (båda kd) anför:
Kristdemokraterna delar bedömningen att utskottet inte tar ställning till för-
delning av forskningsmedel och lokalisering av forskning samt att ett samlat
ställningstagande till fördelningen av forskningsresurser bör tas i samband
med forsknings- och budgetpropositionerna. Vi väljer därför att inte reserve-
ra oss i frågan. Enligt vår mening borde dock regeringen i propositionen lyft
fram Centrum för handikappvetenskap i Linköping och Örebro som ett unikt
tvärvetenskapligt samarbete mellan två universitet.
Avlösning och korttidstillsyn m.m.
Ingrid Burman och Lena Olsson (båda v) anför:
Vi anser det angeläget att avlösar- och ledsagarservice omfattas av rätten till
bistånd och att beslut om dessa insatser kan överklagas genom förvaltnings-
besvär. Socialtjänstutredningen har i sitt slutbetänkande föreslagit dels att
reglerna om avlösning i socialtjänstlagen skall förtydligas, dels att rätten at
överklaga beslut som meddelats med stöd av socialtjänstlagen skall utökas.
Mot denna bakgrund och då frågeställningarna är under behandling anser vi
inte skäl föreligga att reservera oss.
Barn under 12 år med funktionshinder är för korttidstillsyn hänvisade till
att kommunerna tar sitt ansvar och tillgodoser deras behov. Först från 12 års
ålder kan barnet framtvinga sin rätt enligt lagen om stöd och service till viss
funktionshindrade (LSS). Vi anser att funktionshindrades behov av, och rätt
till, korttidstillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under
loven är lika stor före som efter 12 års ålder. Problemet kan t.ex. lösas genom
att man återinför förvaltningsbesväret i socialtjänstlagen (SoL) eller genom
att åldersgränsen på 12 år tas bort från 7 § p 7 i LSS. Med hänsyn till att en
utvidgning av överklagandemöjligheten när det gäller beslut enligt SoL har
föreslagits och då frågan alltjämt är under beredning anser vi det i dagsläget
inte nödvändigt att reservera oss.
Psykiska funktionshinder och rätt till LSS
Thomas Julin (mp) anför:
Psykiska funktionshinder är ofta dolda handikapp i dubbel bemärkelse i det
att bristen på stöd leder till att de psykiskt funktionshindrade kan dra sig
undan samhälleligt deltagande och sakna fungerande nätverk. Jag anser att
ett steg på vägen för att förbättra situationen för människor med psykiska
funktionshinder är att låta dem på lika villkor som andra och fullt ut omfattas
av LSS. Jag avstår nu från att reservera mig.
Funktionshindrades ekonomiska situation
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, och Lars Elinderson
(alla m) anför:
Förslagen i Boende- och avgiftsutredningen bereds för närvarande i
Regeringskansliet. Regeringen har aviserat en proposition under år
2000. Utskottet anser det angeläget att få till stånd en närmare reglering
av avgifterna i det särskilda boendet. Förslagen i utredningen omfattar
dock inte hela avgiftssituationen för personer med funktionshinder.
Utskottet delar uppfattningen i motionerna att det vore värdefullt med
en belysning av funktionshindrades totala ekonomiska situation, bl.a.
med hänsyn till kostnader för läkarbesök och läkemedel, hjälpmedel,
hemtjänst, färdtjänst m.m. Vi delar alltså i stort utskottsmajoritetens
uppfattning, men kan inte stå bakom skrivningen att kostnaderna för ett
mer vittomfattande högkostnadsskydd bör beräknas. Enligt vår
uppfattning är det ett ansvar för kommunerna och landstingen att göra
en bedömning av vad som är en rimlig avgiftsnivå utifrån de lokala
förutsättningarna. Införandet av ett högkostnadsskydd som omfattar
alla insatser till stöd och service för funktionshindrade skulle innebära
ett väsentligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
I propositionen framlagda lagförslag
Konstitutionsutskottets yttrande 1999/2000:KU5y
Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken
Till socialutskottet
Socialutskottet har vid sitt sammanträde den 23 mars 2000 beslutat bereda
samtliga utskott möjlighet att yttra sig över proposition 1999/2000:79 Från
patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
jämte eventuella motioner. Yttrandena skall vara socialutskottet till handa
senast fredagen den 28 april.
Utskottet begränsar sitt yttrande till frågan om åtgärder mot domstolstrots
m.m. (avsnitt 8.2) och förslagets förenlighet med den kommunala självstyrel-
sen och vissa frågor om likabehandling och diskriminering (avsnitt 8.1).
Utskottet
Propositionens innehåll i huvuddrag
I propositionen föreslås att länsstyrelsen skall verka för att kommuner och
landsting planerar för att kunna tillgodose framtida stöd- och servicebehov
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och
framtida bistånd enligt 6 f § sociatjänstlagen (1980:620). Länsstyrelsen får
förelägga en kommun eller ett landsting vid vite att följa en lagakraftvunnen
dom som ger en enskild rätt till vissa insatser enligt respektive lag. De nya
reglerna får dock inte tillämpas om verkställighet av en lagakraftvunnen dom
enligt lag om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstla-
gen redan har sökts enligt utsökningsbalken (1981:774). Vidare förfaller
enligt propositionens förslag ett vitesföreläggande om verkställighet sökts
enligt utsökningsbalken. Den enskilde får överklaga länsstyrelsens beslut på
en begäran om vitesföreläggande.
Bakgrund
Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1989:64
Kommunalbot att ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) skulle
införas riktat mot kommuner eller landsting som gör sig skyldiga till dom-
stolstrots eller lagtrots. Förslaget ledde inte till något förslag från regerin
I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (prop.
1990/91:117) anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att det var
angeläget att frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning snarast och
förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa frågor.
Lokaldemokratikommittén fick enligt sina direktiv (dir. 1992:12) i uppdrag
att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem borde utformas
som gjorde det möjligt att komma till rätta med sådana överträdelser som det
här är tal om. I kommitténs delbetänkande (SOU 1993:109) Förtroendeval-
das ansvar vid domstolstrots och lagtrots förordades att kommuner och
landsting själva genom revisorerna vidtar åtgärder mot domstolstrots och
lagtrots. Kommittén föreslog att det i kommunallagen uttryckligen skulle
anges att nämnderna har rätt att vägra verkställa beslut i fullmäktige som har
överklagats eller som uppenbart är olagliga. Förslagen innebar ett ökat per-
sonligt ansvar för de förtroendevalda både vid lagtrots och domstolstrots. För
vissa former av domstolstrots i samband med laglighetsprövning borde de
föreslagna åtgärderna enligt kommittén kompletteras med ett personligt
vitesansvar.
Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade opinionen som kom fram
vid remissbehandlingen att gå vidare med endast vissa delar av Lokaldemo-
kratikommitténs förslag. I en departementspromemoria (Ds 1995:27) Kom-
munalt domstolstrots och lagtrots föreslogs att det införs ett personligt vites
ansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot verkställighetsförbud,
dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av upphävda beslut som tidigare
verkställts. Förslaget har inte medfört att regeringen lagt fram något förslag
med denna inriktning.
Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder lämnade vå-
ren 1999 ett betänkande (SOU 1999:21) med förslag till åtgärder. Ett av
förslagen gäller åtgärder för att motverka domstolstrots. Länsstyrelserna
föreslås få ett ökat tillsynsansvar och möjlighet att förelägga kommuner och
landsting att vid vite bygga ut sin service så att den enskilde kan erbjudas
den insats hon eller han har rätt till. Länsstyrelsen skall också kunna föreläg
ga kommun eller landsting att i rimlig tid verkställa domar som ger enskilda
rätt till viss insats. Ett sådant föreläggande skall kunna förses med vite.
Regeringen har med anledning av betänkandet i en lagrådsremiss avseende
vissa handikappfrågor m.m. i december 1999 aktualiserat frågan om åtgärder
mot domstolstrots. Regeringen har i detta sammanhang bl.a. föreslagit att
länsstyrelsen skall verka för att kommuner och landsting planerar för att
kunna tillgodose dels framtida stöd- och servicebehov i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), dels i fråga om bistånds-
behov enligt 6 b eller 6 f § socialtjänstlagen (1980:620, SoL). I förslaget
ingick att länsstyrelsen skulle få förelägga en kommun eller ett landsting vid
vite att följa en lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt till en viss in-
sats enligt respektive lag. Detta föreslogs lagtekniskt lösas genom att en ny
26 a § och en ny 26 b § införs i LSS och att en ny 68 a § och en ny 68 b §
införs i SoL. I tillägg till 27 § LSS respektive 74 § SoL hänvisades till de
tidigare nämnda nya bestämmelserna. Regeringens förslag avvek från Be-
mötandeutredningens förslag i vad avser länsstyrelsernas möjlighet att vites-
förelägga kommuner och landsting. En sådan möjlighet borde enligt utred-
ningen föreligga redan i det förebyggande ledet.
Lagrådet har den 16 december 1999 yttrat sig över förslaget och därvid
sammanfattningsvis anfört att förslagen till en ny 26 a § i LSS och en ny
68 a § i SoL är otillräckligt analyserade från juridisk synpunkt och att Lagrå-
det därför avstyrker att de läggs till grund för lagstiftning. Lagrådet ifråga-
sätter om förslagen till kompletteringar av 26 § LSS respektive 68 § SoL
fyller någon självständig funktion och förordar vissa justeringar, om försla-
gen trots denna invändning anses böra genomföras.
Lagrådet erinrar i sitt yttrande över lagrådsremissen om att det inom Justi-
tiedepartementet getts uppdrag åt en utredare att utreda frågan om hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt
domstolstrots. I detta uppdrag (Ju 1999/4276/ADM) ingår att göra avväg-
ningar i fråga om vilka sanktioner som bör användas, vem sanktionerna skall
riktas mot och hur kännbara sanktionerna bör vara samt om det sanktions-
system som utredaren förordar bör gälla generellt, anpassas till olika sektorer
eller utgöra en kombination av dessa modeller. Uppdraget skall vara avslutat
senast den 1 september 2000.
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen avstyrkt motioner där åtgärder
mot domstolstrots efterlysts med hänvisning till pågående beredning av
frågan i Regeringskansliet. I det senaste betänkandet där ärendet behandlats
(bet. 1999/2000:KU13) avstyrktes med hänvisning till den pågående utred-
ningen inom Justitiedepartementet motioner i vilka föreslogs att olika slag av
sanktioner mot domstolstrots skulle införas. Mot riksdagens beslut med
anledning av betänkandet reserverade sig Folkpartiet liberalerna.
Närmare om propositionens innehåll
Vad gäller frågan om domstolstrots och åtgärder mot detta framhålls i propo-
sitionens bakgrundsavsnitt att Socialstyrelsen visat att under 1996 en tredje-
del av samtliga domar enligt LSS som gynnade den enskilde och som avkun-
nades 1994 och 1995 inte verkställts i april 1996. Under hösten 1997 gjordes
en ny kontroll. Ett och ett halvt år efter en studie som utfördes våren 1996
var ungefär en sjättedel av domarna från 1994 och 1995 fortfarande inte
verkställda. Av 1996 års gynnande domar saknades verkställighet i en fjär-
dedel av fallen. Enligt Socialstyrelsen förekommer det även fall av domstols-
trots inom socialtjänstens tillämpningsområde.
I propositionens motivtext framhålls att regeringen tar allvarligt på den
kritik mot det förra förslaget som framfördes av Lagrådet. Det är enligt pro-
positionen angeläget att inte ytterligare fördröja införandet av ett påtryck-
ningsmedel för att förmå kommuner och landsting att följa domstolsutslag
om rätt till vissa insatser enligt LSS och SoL. När resultatet av det pågående
utredningsarbetet föreligger kan det finnas anledning att på nytt ta ställning
frågan i hela dess vidd. Erfarenheterna av de regler som föreslås i den här
aktuella propositionen skall enligt regeringen beaktas och utvärderas när
frågan i sin fulla vidd prövas, varvid särskilt bör beaktas de synpunkter som
Lagrådet har anfört.
Lagrådet påpekade i sitt yttrande att det inte framgick av remissen vilket
behov som fanns av en sådan reglering som regeringen föreslog. Regeringen
konstaterar mot bakgrund av de förhållanden Socialstyrelsen redovisat att det
finns skäl att vidta åtgärder snarast oavsett problematikens omfattning.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund som en del i förslaget ändringar i
LSS och SoL som ger länsstyrelsen en uppgift att verka för att kommuner
och landsting planerar för att kunna tillgodose framtida stöd-, service- och
vissa biståndsbehov så att enskilda kan erbjudas de insatser de har rätt till.
Lagrådet har anfört att hänvisningen till 6 b § i den föreslagna ändringen i
SoL bör utgå eftersom denna paragraf endast avser utbetalning av försörj-
ningsskydd och inte anknyter till någon i lagen angiven planeringsskyldighet.
Regeringen delar Lagrådets bedömning och föreslår därför att paragrafen
ändras i detta avseende.
När det gäller förslagen till kompletteringar av de bestämmelser i LSS och
SoL som bl.a. rör länsstyrelsernas roll i förhållande till kommuner och
landsting ifrågasätter Lagrådet om förslagen fyller någon självständig funk-
tion. Regeringen säger sig fästa stor vikt vid att frågan uttryckligen lagregle
ras även om det inte innebär någon stor förändring mot vad som gäller sedan
tidigare. Lagrådet påpekar i sitt yttrande att det i remissen inte anförts någr
skäl till att landstingen skall omfattas av förslaget som gäller länssstyrelsen
medverkan i kommunernas och landstingens planering på det aktuella områ-
dena. Regeringen anser att det är väsentligt att landstingen har beredskap för
att kunna göra sådana insatser och att länsstyrelsen därför har en roll att fyl
även gentemot landstingen och väljer därför att ha kvar landstingen i den
föreslagna bestämmelsen.
Regeringen föreslår att en länsstyrelse skall kunna förelägga en kommun
eller ett landsting vid vite att följa en lagakraftvunnen dom som ger en en-
skild rätt till en viss insats enligt respektive lag. Länsstyrelsen får inför e
vitesföreläggande ta ställning till om det finns något godtagbart skäl i vites-
hänseende till att avvakta något med att uppfylla ett lagakraftvunnet dom-
stolsavgörande, t.ex. att kommunen håller på att uppföra bostäder av avsett
slag och bostäderna kommer att bli färdiga inom en kortare tid. Anledningen
till att regeringen föreslår att vitesförelägganden skall kunna ske endast av
domar som har vunnit laga kraft är att regeringen vill undvika ett onödigt
processförande.
Lagrådet har anfört att förslaget om en möjlighet till vitesföreläggande
medför betydande oklarheter i fråga om tillämpningsområdet för de föreslag-
na bestämmelserna i förhållande till utsökningsbalkens bestämmelser. Rege-
ringen har gjort ett förtydligande i lagtexterna som klargör att de föreslagna
nya reglerna inte får tillämpas om verkställighet av en lagakraftvunnen dom
om vissa insatser enligt LSS och SoL redan har sökts enligt utsökningsbalken
(1981:774). Det tilläggs också att ett meddelat vitesföreläggande förfaller om
verkställighet sökts enligt utsökningsbalken.
Lagrådet har anmärkt att det knappast är möjligt för länsstyrelsen att enbart
utfärda ett vitesföreläggande om verkställighet av en dom om domen inte
innehåller en tillräckligt preciserad förpliktelse. Avsikten med förslaget är
enligt propositionen inte att länsstyrelserna själva skall fylla ut en dom om
den är otillräckligt preciserad. Länsstyrelsen måste enligt förslaget t.ex.
kunna vitesförelägga en kommun att tillhandahålla en person plats i en bo-
stad med särskild service inom kommunen utan någon närmare precisering
av var i kommunen bostaden skall vara belägen, om detta är vad personen
har yrkat och fått beviljat av domstolen.
Lagrådet har påpekat att möjligheterna till ett överklagande av ett vitesfö-
reläggande måste övervägas. Regeringens inställning i denna del är att kom-
muner och landsting inte, utöver möjligheten att få vitet prövat enligt vad
som stadgas i lagen om viten, behöver ges rätt att överklaga själva vitesföre-
läggandet. Regeringen anser att det finns skäl att införa besvärsrätt för den
enskilde i dessa domstolstrotssituationer bara i de fall då länsstyrelsen avslå
en begäran om vitesföreläggande enligt 68 a § SoL eller 26 a § LSS. Rege-
ringen föreslår bestämmelser om denna besvärsrätt i 74 § SoL respektive
27 § LSS.
Åtgärder mot domstolstrots och den kommunala självstyrelsen
Frågan om sanktioner i samband med domstolstrots har som nämnts funnits
på den politiska dagordningen sedan slutet av 1980-talet. Under ärendets
gång har frågan om eventuella åtgärders förenlighet med den kommunala
självstyrelsen diskuterats endast i mycket begränsad omfattning. Först i
departementspromemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots - ett för-
slag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds 1995:27)
togs frågan upp mera systematiskt.
I departementspromemorian anfördes att ett ställningstagande till de pro-
blem och förslag som Lokaldemokratikommittén tog upp i sitt betänkande
(SOU 1993:109) måste ta sin utgångspunkt i regeringsformens bestämmelse
om att den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap. 1 § tredje stycket).
Enligt departementspromemorian är det från rättsstatlig utgångspunkt inte
acceptabelt att offentliga organ inte följer lagar och domstolsavgöranden.
Vid remissbehandlingen av Lokaldemokratikommitténs betänkande hade
några remissinstanser framfört kritik med innebörd att åtgärder mot kommu-
nalt domstolstrots och lagtrots innebär ett intrång i den grundlagsskyddade
kommunala självstyrelsen.
Vad som här åsyftas är bestämmelsen i 1:1 RF andra stycket enligt vilken
den svenska folkstyrelsen förverkligas av ett representativt och parlamenta-
riskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Då principen om kom-
munal självstyrelse infördes i RF 1974 valde man att inte fastslå några exakta
gränser för självstyrelsen bl.a. för att möjliggöra en anpassning till samhäl-
lets utveckling i stort och till utvecklingen av relationen mellan staten och
kommunerna. I 1:7 RF anges att det i riket finns primärkommuner och
landstingskommuner, där beslutanderätten utövas av valda församlingar. I
samma paragraf heter det vidare att kommunerna får ta ut skatt för skötseln
av sina uppgifter. Någon reglering av vilka uppgifter som kommunerna har
finns inte i RF. Däremot anges i 8:5 RF att grunderna för kommunernas
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen
liksom kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden skall be-
stämmas i lag, dvs. av riksdagen. Utan hinder av 8:5 RF har riksdagen dock
möjlighet enligt 7 § samma kapitel att bemyndiga regeringen att genom
förordning meddela föreskrifter i vissa ämnen.
Lagrådet har vid ett flertal tillfällen under senare år tolkat innebörden av
RF:s bestämmelser om den kommunala självstyrelsen. I ett yttrande över
proposition 1998/99:122 Kommunala bostadsföretag anförde Lagrådet att det
är svårt att åt bestämmelsen i 1:1 RF ge någon mer strikt innebörd. Lagrådet
konkluderade att såsom bestämmelserna i regeringsformen är utformade
synes det vara riksdagen som sätter gränser för det kommunala självbestäm-
mandet. Någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen ha. Lag-
rådet beklagade att regeringsformen trots erfarenheter av nära 25 års tillämp-
ning fortfarande inte ger fylligare riktlinjer för förhållandet mellan stat och
kommun eller med andra ord för den kommunala självstyrelsens reella inne-
börd. Tills vidare får man enligt Lagrådet utgå från att den kommunala själv-
styrelsen är en realitet men att det är ovisst hur långt den sträcker sig.
I den tidigare nämnda departementspromemorian (Ds 1995:27) anfördes
också att de möjligheter som fanns att beivra vissa allvarligare överträdelser
från kommunernas sida inte var tillräckliga och att redan förekomsten av
dessa överträdelser samt det faktum att de normalt inte kunde angripas med
rättsliga medel var allvarligt. En underlåtenhet att ingripa mot dessa mer
grava förseelser kunde enligt promemorian på sikt bidra till att hota rättsord-
ningen. En sådan utveckling kunde även medföra risker för den kommunala
självstyrelsens ställning, eftersom även denna har sin grund i rättsordningen.
Ett accepterande av kommunalt domstolstrots och lagtrots riskerade också att
undergräva allmänhetens tilltro till de lokala organens verksamhet.
Åtgärder mot diskriminering av personer med funktionshinder
1989 års handikapputredning föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52)
Ett samhälle för alla ett förbud mot diskriminering av personer med funk-
tionshinder i regeringsformen genom ett nytt stadgande i 2 kap. regerings-
formen med ett generellt förbud mot diskriminerande bestämmelser för
funktionshindrade i lag eller föreskrift. Förslaget ledde inte till lagstiftnin
enlighet med förslaget.
I betänkandet (SOU 1999:21) Lindqvists nia - nio vägar att utveckla be-
mötandet av personer med funktionshinder föreslogs att det i 1 kap. 2 § rege-
ringsformen skulle skrivas in funktionshindrade personers rätt till full delak-
tighet och jämlikhet i samhällslivet. Innebörden av stadgandet borde enligt
förslaget vara att lagar och föreskrifter skall utformas på ett sådant sätt att
alla medborgare, oavsett kön, ålder, funktionshinder, ras, sexuell läggning
samt etnisk, språklig eller religiös tillhörighet, kan uppnå full delaktighet o
jämlikhet.
Under senare tid har införts lagar mot diskriminering av olika grupper i
samhället, t.ex. lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet
av personer med funktionshinder. En särskild utredare har tillkallats (dir.
1999:49) för att göra en översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering.
De invändningar som har framförts mot att i 2 kap. RF införa en ny be-
stämmelse om förbud mot diskriminering av funktionshindrade får enligt den
här aktuella propositionen anses ha en sådan tyngd att ett stärkt skydd för
såväl dessa som andra utsatta grupper bör ske inom ramen för programstad-
gandet i 1 kap. 2 § RF. Författningsutredningen har därför fått i uppgift (dir.
2000:21) att överväga på vilket sätt funktionshindrades och andra utsatta
gruppers delaktighet och jämlikhet i samhället skall komma till tydligare
uttryck i stadgandet. I uppgiften ingår även att bedöma om bara personer
med funktionshinder skall framhållas eller om även andra grupper uttryckli-
gen skall omnämnas i stadgandet.
Konstitutionsutskottet har nyligen (bet. 1999/2000:KU11) behandlat frågor
av här aktuellt slag, varvid utskottet ställt sig positivt till tanken att det
anledning att överväga åtgärder för att förbättra möjligheterna för funktions-
hindrade att uppnå ökad delaktighet och jämlikhet i samhället. Ett sätt att
markera betydelsen av detta är enligt utskottet att låta frågan komma till
tydligare uttryck i regeringsformen.
Motionerna
I två motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på
propositionens förslag om åtgärder mot domstolstrots.
I motion 1999/2000:So32 föreslår Chris Heister m.fl. (m) att riksdagen av-
slår förslaget om en vitesmöjlighet för länsstyrelsen och att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ekonomisk kompensation till den enskilde i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7). I motionen anförs i
denna del i huvudsak följande. Motionärerna ställer sig tveksamma till för-
slaget att ge länsstyrelsen rätt att förelägga vite gentemot kommuner som av
t.ex. resursskäl inte kan tillgodose särskilt behov enligt SoL eller LSS. Om
staten tar tillbaka finansieringsansvaret från kommunerna, vilket föreslås i
motionen i en annan del, försvagas allmänt sett motiven att införa sanktioner
mot kommuner för domstolstrots. Motionärerna erinrar om den begränsning i
rätten att anföra förvaltningsbesvär över biståndsbeslut enligt SoL som riks-
dagen fattade beslut om 1998, vilket enligt motionen innebär att omfattning-
en av domstolstrots i praktiken inte längre är så stor. Motionärerna anför
också att Lagrådet med anledning av en lagrådsremiss som föregick proposi-
tionen framfört både allvarliga principiella och praktiska invändningar, som
motionärerna delar. Motionen avvisar propositionens förslag i denna del.
Regeringen bör enligt motionärerna återkomma till riksdagen med förslag
som ger den enskilda individen möjlighet att få ekonomisk kompensation
från kommunen motsvarande kostnaden för att betala t.ex. en privat utförare
som kan tillgodose de aktuella behoven. Omfattningen av en sådan kompen-
sation bör enligt motionen om möjligt fastställas redan i samband med den
första domstolsbehandlingen med syftet att minska enskildas behov av att
processa i flera omgångar.
I motion 1999/2000:So44 föreslår Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) att riks-
dagen avslår propositionens förslag om sanktioner vid domstolstrots (yrkan-
de 1). Till stöd för sin uppfattning anför motionärerna bl.a. följande. Lagrå-
det har ansett att förslagen i en tidigare lagrådsremiss var otillräckligt anal
serade och avstyrkte att förslagen lades till grund för lagstiftning. Regeringe
har justerat förslaget i enlighet med några av Lagrådets synpunkter men vill i
motsats till Lagrådet lagreglera länsstyrelsens roll i förhållande till kommu-
ner och landsting beträffande de föreslagna kompletteringarna i propositio-
nen av LSS och SoL, även om det enligt propositionen inte innebär någon
stor förändring mot vad som gäller sedan tidigare. Motionärerna, som gärna
skulle se att domstolstrots snarast kunde regleras i lag, avstyrker propositio-
nens förslag, eftersom det enligt deras mening inte är ett bra förslag.
I två motioner behandlas frågan om lagstiftningsåtgärder syftande till ett
förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
I motion 1999/2000:So40 föreslår Lars Leijonborg m.fl. (fp) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
införa ett diskrimineringförbud i regeringsformen och att vidga diskrimine-
ringsförbudet i Europakonventionen (yrkande 6). Motionärerna anser att 2
kap. RF bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade,
vilket skulle göra det möjligt för funktionshindrade att föra talan i svensk
domstol vid fall av diskriminering. Enligt motionen bör Sverige även arbeta
för att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i Europakonventionen
om de mänskliga fri- och rättigheterna så att det blir ett generellt diskrimine
ringsförbud som även omfattar människor med funktionshinder. En sådan
förändring skulle enligt motionen troligen ha större betydelse än en ändring i
regeringsformen, eftersom det inom Europarådets område finns en domstol
som uttolkar bestämmelserna i konventionen och ger dem konkretion och
slagkraft.
I motion 1999/2000:So39 delvis föreslår Sonja Fransson m.fl. (s) att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förändring av regeringsformens 2 kap. I den här aktuella propositionen före-
slås att Författningsutredningen får i uppgift att överväga på vilket sätt funk
tionshindrades och andra utsatta gruppers delaktighet och jämlikhet skall
komma till tydligare uttryck i 1 kap. 2 § regeringsformen, ett förslag som
motionärerna välkomnar. Förslaget innebär enligt motionärerna att det före-
slagna tillägget får betydelse för attitydbildningen men har ingen praktisk
rättsverkan i domstol. I stället bör 2 kap. RF utökas med ett förbud mot di-
skriminering av funktionshindrade.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att frågan om åtgärder mot domstolstrots har varit fö-
remål för utredningar i mer än tio år. Under denna tid har olika förslag till
åtgärder lagts fram som med varierande argument hittills avvisats. Bakom
detta ligger skillnader i bedömning i fråga om vad som kan vara den mest
ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av åtgärder mot kommuner och
landsting som inte verkställer domar inom rimlig tid.
Principiellt står mot varandra å ena sidan den enskildes rättigheter enligt
socialtjänstlagen (1980:620) - SoL - samt stöd och service enligt lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och å
andra sidan den kommunala självstyrelsen. SoL och LSS är exempel på
rättighetslagstiftning enligt vilken vissa åtgärder skall vidtas gentemot en
person som uppfyller lagstiftningens kriterier. Mot dessa står den kommu-
nala självstyrelsen och den därur härledda uppfattningen att kommuner och
landsting inte bara kan ses som verkställare av beslut inom områden där
staten bestämmer villkoren. Av det sistnämnda följer bl.a. att de kommunala
myndigheterna måste få rimligt rådrum för planering av och verkställande av
de åtgärder som den enskilde har rätt till. En grundläggande förutsättning för
att detta skall kunna åstadkommas är att tillräckligt med medel finns till-
gängligt. Detta är inte alltid fallet, eftersom staten inte fullt ut ersätter k
muner och landsting för de kostnader som uppstår som en följd av åtagandet
att implementera den här aktuella lagstiftningen, vilket bl.a. Svenska Kom-
munförbundet framhållit i sitt remissyttrande över det betänkande som ligger
till grund för propositionen.
Utskottet anser i likhet med de båda kommunförbunden att de problem
med domstolstrots som redovisats av Socialstyrelsen är allvarliga och att
åtgärder mot domstolstrots därför är motiverade. Dessa åtgärder bör enligt
utskottets mening vara så utformade att de är effektiva i sina verkningar
samtidigt som de på ett rimligt sätt respekterar kommunernas självbestäm-
mande.
I denna del finner utskottet att de föreslagna åtgärderna med vitesföreläg-
gande m.m. utgör ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen men att detta
ingrepp ändå måste accepteras. I denna bedömning spelar frågan om hän-
synstagande till bestämmelsen i 1:1 RF att den offentliga makten utövas
under lagarna en viktig roll. Underlåtande att ingripa mot domstolstrots kan
undergräva respekten för rättsordningen och på sikt äventyra den kommunala
självstyrelsens ställning.
Utskottet konstaterar att det pågår ett utredningsarbete inom Justitiedepar-
tementet syftande till att göra en totalbedömning av frågan om domstolstrots,
ett uppdrag som skall vara avslutat inom mindre än ett halvt år. Enligt ut-
skottets mening hade det varit bättre, om denna utredning fått ligga till grund
för en samlad lagstiftning mot domstolstrots. Utskottet kan dock acceptera
regeringens argument att tidsfaktorn är viktig och att det är försvarligt att d
här aktuella områdena särbehandlas på det sätt som skett i propositionen.
Utskottet vill dock framhålla vikten av att de nu föreslagna åtgärderna mot
domstolstrots inom SoL:s och LSS områden blir föremål för förnyad pröv-
ning då den fullständiga utredningen föreligger.
Mot denna bakgrund motsätter sig utskottet inte att de föreslagna bestäm-
melserna införs. Enligt utskottet har regeringen vidtagit rimliga och adekvata
förändringar i förslaget på grund av den kritik som Lagrådet framförde med
anledning av lagrådsremissen.
Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motionerna So32 yr-
kande 7 (m) och So44 yrkande 1 (kd), som båda yrkar avslag på propositio-
nen.
I motionerna So40 yrkande 6 (fp) och So39 (s) föreslås att det i kap. 2 RF
införs en bestämmelse om förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Som nämnts i det föregående har konstitutionsutskottet nyligen i annat sam-
manhang (bet. 1999/2000:KU11) behandlat frågor av samma slag. Utskottet
har därvid ställt sig positivt till tanken att förbättra de funktionshindrades
möjligheter att uppnå ökad delaktighet och jämlikhet i samhället. Ett sätt att
markera betydelsen av detta är att låta frågan komma till tydligare uttryck i
regeringsformen. Utskottet konstaterar att det i tilläggsdirektiv till Författ-
ningsutredningen (dir. 2000:21) anförs att det finns ett brett stöd för att i
regeringsformen markera de funktionshindrades delaktighet och jämlikhet i
samhället men skilda uppfattningar om hur det skall ske. Mot denna bak-
grund finns det enligt direktiven anledning att se över frågan. I direktiven
anförs vidare att ett stärkt skydd för såväl funktionshindrade som andra ut-
satta grupper bör ske inom ramen för programstadgandet i 1 kap. 2 § rege-
ringsformen. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna
So40 (fp) och So39 (s) i aktuella delar.
Stockholm den 27 april 2000
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Barbro
Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar
Svensson (kd), Mats Berglind (s), Inger René (m),
Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Tommy
Waidelich (s), Mats Einarsson (v), Nils Fredrik
Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c),
Helena Bargholtz (fp), Kenth Högström (s), Per-
Samuel Nisser (m) och Britt-Marie Lindkvist (s).
Avvikande meningar
1. Per Unckel, Inger René, Nils Fredrik Aurelius och Per-Samuel Nisser (alla
m) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
bedömning börjar med "I denna del" och slutar med "avslag på propositio-
nen" bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig tvekande till propositionens förslag om att ge länssty-
relserna rätt att förelägga vite gentemot de kommuner som av t.ex. resursskäl
inte kan tillgodose särskilda behov enligt SoL eller LSS. När det gäller LSS
anser utskottet att staten bör ta tillbaka finansieringsansvaret från kommu-
nerna. Det skulle innebära att motiven att införa sanktioner mot kommuner
för domstolstrots försvagas allmänt sett. Utskottet vill också framhålla att
riksdagen så sent som 1998 beslutat begränsa rätten att anföra förvaltnings-
besvär över biståndsbeslut enligt SoL, vilket innebär att omfattningen av
domstolstrots inte längre är särskilt stor i praktiken. Utskottet konstaterar
också att Lagrådet i sitt yttrande över lagrådsremissen framfört både allvarli-
ga principiella och praktiska invändningar, vilka utskottet instämmer i.
Enligt utskottets mening är det viktiga i detta sammanhang att individen
får sin rätt. I detta perspektiv är det inte tillräckligt att länsstyrelsen ges
lighet att förelägga vite. Mot den bakgrunden avvisar utskottet propositio-
nens förslag i denna del. Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma
till riksdagen med förslag som ger den enskilda individen möjlighet att få
ekonomisk kompensation från kommunen motsvarande kostnaden för att
betala någon annan, t.ex. en privat utförare, som kan tillgodose de aktuella
behoven. Omfattningen av en sådan kompensation bör om möjligt fastställas
redan i samband med den första domstolsbehandlingen så att enskilda inte
behöver driva processer i flera omgångar. Likformighet med de regler som
gäller för att erhålla betalning för andra i domstol fastställda fordringar bör
enligt utskottets mening så långt möjligt eftersträvas.
Utskottet avstyrker propositionens förslag med hänvisning till vad som an-
förs i motionerna So32 yrkande 7 (m) och So44 yrkande 1 (kd), som båda
yrkar avslag på propositionen.
2. Ingvar Svensson (kd) anser att den del av utskottets yttrande som under
rubriken Utskottets bedömning börjar med "I denna del" slutar med "avslag
på propositionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att Lagrådet i ett yttrande över lagrådsremissen ansett
att förslagen var otillräckligt analyserade och att Lagrådet därför avstyrkte a
förslagen skulle läggas till grund för lagstiftning. Utskottet finner att rege-
ringen gjort vissa ändringar utifrån Lagrådets synpunkter men vill i motsats
till Lagrådet lagreglera länsstyrelsens roll i förhållande till kommuner och
landsting beträffande de i propositionen föreslagna ändringarna i LSS och
SoL, vilket enligt propositionen inte innebär någon stor förändring i förhål-
lande till vad som gäller sedan tidigare.
Utskottet skulle gärna se att domstolstrots beträffande icke verkställd men
beslutad insats snarast kunde regleras i lag. Propositionens förslag bör enligt
utskottets mening inte läggas till grund för lagstiftning. Utskottet avstyrker
propositionens förslag med hänvisning till vad som anförs i motionerna So44
yrkande 1 (kd) och So32 yrkande 7 (m), som båda yrkar avslag på proposi-
tionen.
3. Ingvar Svensson (kd) och Helena Bargholtz (fp) anser att den del av ut-
skottets yttrande som under rubriken Utskottets bedömning börjar med "Med
hänvisning till" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna So40 yrkande
6 delvis (fp) och So39 (s).
I likhet med motionärerna som står bakom fp-motionen anser utskottet att
Sverige bör arbeta för att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i
Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna så att det blir ett
generellt diskrimineringsförbud som även omfattar människor med funk-
tionshinder. En sådan förändring skulle som anförs i motionen ha större
betydelse än en ändring i regeringsformen, eftersom det inom Europarådets
område finns en domstol som uttolkar bestämmelserna i konventionen och
ger dem konkretion och slagkraft.
Mot denna bakgrund anser utskottet att att fp-
motionen So40 yrkande 6 i denna del bör tillstyrkas.
Lagutskottets yttrande 1999/2000:LU3y
Vissa åtgärder mot s.k. domstolstrots
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 23 mars 2000 beslutat att bereda övriga utskott till-
fälle att yttra sig över regeringens proposition 1999/2000:79, Från patient til
medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken, jämte even-
tuella motioner.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen dels skall anta förslag till
ändringar i bl.a. socialtjänstlagen (1980:620) samt lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (avsnitt 2.1 och 2.2), dels godkänna
vad regeringen föreslår om mål och inriktning för handikappolitiken (avsnitt
5.1. och 5.2).
Med anledning av propositionen har väckts ett tjugotal motioner.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionens förslag så-
vitt gäller förslagen till nya paragrafer i socialtjänstlagen (SoL) och lagen o
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), 68 a § respektive 26 a §,
samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1999/2000:So32
av Chris Heister m.fl. (m) yrkande 7 och 1999/2000:So44 av Ester Lindstedt-
Staaf m.fl. (kd) yrkande 1.
Yttrandet begränsas till att avse frågan om det från utsökningsrättsliga ut-
gångspunkter finns några hinder mot att regeringens lagförslag genomförs.
Utskottet
I propositionen anför regeringen att det sedan länge funnits ett behov av att
göra något åt problemet med att kommuner och landsting trotsar domar som
ger en enskild rätt till en insats enligt LSS och SoL. Svårigheterna att finna
en juridisk hållfast lösning som dessutom låter sig förenas med principen om
den kommunala självstyrelsen har emellertid varit betydande och gjort att
problemet kvarstått år efter år.
Det utredningsarbete som hittills har bedrivits redovisas i propositionen
(s. 77). Inget av de framlagda förslagen har lett till lagstiftning. Av proposi
tionen framgår vidare att den generella frågan om kommunalt domstolstrots
nu undersöks på nytt inom Justitiedepartementet och ett utredningsförslag i
ämnet kan förväntas under hösten 2000.
Regeringen anser att skadeverkningarna för enskilda på LSS- och social-
tjänstområdet är så oacceptabla att åtgärder som motverkar domstolstrots
måste företas redan nu. De i propositionen framlagda lagförslagen i dessa
delar innebär att länsstyrelsen får förelägga en kommun eller ett landsting vid
vite att följa en lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt till vissa insat-
ser enligt SoL och LSS (68 a § första stycket resp. 26 a § första stycket). De
föreslagna reglerna får dock inte tillämpas om verkställighet av en lagakraft-
vunnen dom redan har sökts enligt utsökningsbalken (UB). Ett vitesföreläg-
gande förfaller om verkställighet söks enligt UB (68 a § andra stycket resp.
26 a § andra stycket). De föreslagna bestämmelserna i paragrafernas andra
stycken har lagts till efter Lagrådets yttrande. Den nya lagstiftningen föreslå
träda i kraft den 1 juli 2000.
Chris Heister m.fl. (m) uttalar i motion So32 tveksamheter till förslaget att
ge länsstyrelsen rätt att förelägga vite gentemot kommuner som exempelvis
av resursskäl inte kan tillgodose särskilda behov enligt SoL eller LSS och
hänvisar därvid bl.a. till att Lagrådet framfört allvarliga invändningar mot
förslaget. Motionärerna förordar en annan lösning som innebär att den en-
skilde får möjlighet till ekonomisk kompensation från kommunen motsva-
rande kostnaden för att betala någon annan - exempelvis en privat utförare -
som kan tillgodose de aktuella behoven. I motionen yrkas att riksdagen av-
slår förslaget om en vitesmöjlighet för länsstyrelsen samt hos regeringen
begär förslag om en ekonomisk kompensation till den enskilde i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 7).
Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) anser i motion So44 att domstolstrots be-
träffande icke verkställda domar bör bli reglerat i lag. Motionärerna har
emellertid invändningar mot det nu aktuella lagförslaget, och i motionen
yrkas att riksdagen avslår propositionens förslag om sanktioner vid domstols-
trots (yrkande 1).
I likhet med Lagrådet vill lagutskottet erinra om att den vanligaste vägen
för att framtvinga verkställighet av en lagakraftägande dom är att ansöka om
verkställighet av domen hos kronofogdemyndighet enligt UB. Med verkstäl-
lighet avses ett tvångsmässigt genomförande av en förpliktelse. Verkställig-
het som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning. Också verkstäl-
lighet av annan förpliktelse kan ske med stöd av UB. I ett rättsfall från år
1993 fann Högsta domstolen att det inte fanns några principiella hinder mot
att använda detta förfarande för verkställighet av en förvaltningsdomstols
dom (NJA 1993 s. 99). Omständigheterna i målet var följande. I en dom från
länsrätten hade slagits fast att en psykiskt utvecklingsstörd person hade rätt
till sådan särskild omsorg som anges i 4 § första stycket lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.m. (den s.k. omsorgsla-
gen) i form av boende i gruppbostad för vuxna. I länsrättens dom hade
emellertid inte närmare preciserats när eller var denna särskilda omsorg
skulle tillhandahållas. Högsta domstolens majoritet fann att domen därför
inte kunde innefatta någon förpliktelse i den mening ordet har i UB och att
domen därför inte kunde verkställas. Två ledamöter var skiljaktiga beträffan-
de motiveringen och ansåg att det inte var fråga om en förpliktelse som rör
egendom utan en förpliktelse som direkt avser den omsorgsberättigades
person. UB var därför, enligt minoriteten, inte tillämplig på länsrättens dom.
Vilka slutsatser som kan dras av rättsfallet är inte helt klart och avgörandet
har varit föremål för diskussioner i den juridiska litteraturen (se T. Gregow,
Utsökningsrätt, 3:e uppl., s. 63).
Av vad som tidigare redovisats framgår emellertid att det för närvarande
pågår arbete inom Justitiedepartementet med att utreda frågan om hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt
domstolstrots. Det uppdrag Regeringskansliet har gett en utredare innebär att
utredaren skall göra avvägningar i fråga om vilka sanktioner som bör använ-
das, vem sanktionen skall riktas mot och hur kännbara sanktionerna bör vara
samt om det sanktionssystem som utredaren förordar bör gälla generellt,
anpassas till olika sektorer eller utgöra en kombination av dessa modeller. I
uppdraget ligger att utredaren bör överväga i vilken omfattning tidigare
förslag som lagts fram kan läggas till grund för ett förslag till sanktionssys-
tem. I första hand bör utredaren emellertid därutöver analysera i vilka fall de
skulle vara motiverat med sanktioner riktade även mot enskilda ledamöter
och hur sådana sanktioner skulle utformas. Utredaren bör även, enligt vad
som framgår av uppdraget, försöka klarlägga i vilken mån UB:s bestämmel-
ser kan användas för att få en dom av förvaltningsdomstol verkställd. Upp-
draget skall redovisas den 1 september 2000.
Vad som anförts i motionerna utgör, enligt utskottets mening, inte skäl mot
att förslaget nu genomförs. Inte heller den omständigheten att utredningsar-
bete pågår bör fördröja lagstiftning. De av regeringen föreslagna åtgärderna,
är, enligt lagutskottets mening, att se som ett första och välkommet steg mot
att på det viktiga LSS- och socialtjänstområdet komma till rätta med vissa av
de problem som ryms inom begreppet domstolstrots. Lagutskottet förutsätter
att regeringen inom ramen för det pågående arbetet med att finna förslag till
mer heltäckande lösningar mot s.k. domstolstrots kan ta vara på de erfaren-
heter som under hand uppkommer vid tillämpningen av de nya bestämmel-
serna i SoL och LSS.
Med det anförda förordar lagutskottet att socialutskottet tillstyrker bifall
till propositionen i förevarande delar och avstyrker bifall till motionerna
So32 yrkande 7 och So44 yrkande 1.
Stockholm den 27 april 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp) och
Eva Arvidsson (s).
Avvikande mening
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd) och Berit Adolfsson (m) anser att den del
av utskottets yttrande som börjar med "Vad som" och slutar med "yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Det återstår nu endast fyra månader till dess att den av Justitiedeparte-
mentet tillsatte utredaren skall avge sitt förslag till en mer heltäckande lös-
ning av det från olika utgångspunkter synnerligen vittomfattande problemet
med s.k. domstolstrots. Enligt utskottets mening borde regeringen ha avvak-
tat resultatet av detta arbete och inte nu lagt fram ett förslag som enbart tar
sikte på verkställighet av domar enligt LSS och SoL - ett förslag som dess-
utom, trots de invändningar Lagrådet framfört, inte tillräckligt analyserats
från utsökningsrättsliga utgångspunkter. De uttalanden regeringen gjort i
propositionen har inte löst oklarheterna mellan de föreslagna bestämmelserna
i SoL och LSS om vitesföreläggande i förhållande till UB:s regler om verk-
ställighet. Därutöver vill utskottet särskilt peka på att Justitieombudsmannen
(JO) i sitt remissvar, enligt vad som redovisats i propositionen (s. 76), uttal
att man inte skall skapa en ny väg för verställighet av domar utan att UB:s
tillämplighet blivit klarlagd. I ett kommande lagförslag bör regeringen, enligt
utskottets mening, göra sådana klarlägganden samt därutöver beakta de för-
slag och synpunkter som förts fram i de aktuella motionerna.
Vad som nu anförts innebär att lagutskottet förordar
att socialutskottet med bifall till motionerna So32
yrkande 7 och So44 yrkande 1 avstyrker bifall till
propositionen i förevarande delar.
Kulturutskottets yttrande 1999/2000:KrU4y
Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 23 mars 2000 beslutat att bereda kulturutskottet till-
fälle att avge yttrande över proposition 1999/2000:79 Från patient till med-
borgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken jämte eventuella
motioner.
Kulturutskottet yttrar sig i det följande över propositionen i vad avser av-
snitt 9 Kultur och media jämte motionerna 1999/2000:So32 (m) yrkande 11,
So33 (m) yrkandena 8 och 9, So35 (s), So42 (c) yrkandena 6 och 7 och So44
(kd) yrkande 8, väckta med anledning av propositionen.
Utskottet
Inledning
I proposition 1999/2000:79 (avsnitt 6) anför regeringen att det bör införas en
tydligare struktur på det handikappolitiska arbetet hos myndigheterna. De
myndigheter som har ett sektorsansvar har särskilt stort ansvar för att de
nationella mål som föreslås i propositionen för handikappolitiken skall för-
verkligas. Sektorsmyndigheterna bör ges i uppdrag att utarbeta förslag till
uppföljningsbara etappmål för respektive sektor, vilka fastställs av regering-
en. Etappmålen bör vara uppfyllda senast år 2010. Till de myndigheter som
föreslås ha ett särskilt sektorsansvar för handikappfrågorna hör bl.a. Bover-
ket, Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd. En redogörelse för den
nationella handlingsplanens genomförande och de fastställda etappmålen för
handikappolitiken bör lämnas till riksdagen våren 2002. Därefter bör en
redovisning av det fortsatta arbetet lämnas till riksdagen vart tredje år.
Regeringen gör i propositionen (avsnitt 8.9) vidare den bedömningen att
kulturella uttrycksformer som teater, litteratur, film, musik och konst kan
minska fördomar, påverka attityder och tydliggöra hur personer med funk-
tionshinder bemöts.
Kultursektorns tillgänglighet
Statens insatser för ökad tillgänglighet till kultursektorn för funktionshindra
de personer bör enligt regeringens bedömning förstärkas (prop. avsnitt 9).
Inriktningen bör vara den som förordades i den kulturpolitiska propositionen
år 1996 (prop. 1996/97:3). Enligt de av riksdagen år 1996 antagna nationella
kulturpolitiska målen skall kulturpolitiken bl.a. verka för allas möjlighet til
kulturupplevelser och eget skapande.
I propositionen framhålls att det statliga stödet är en viktig förutsättning
för funktionshindrades möjligheter att ta del av det statliga kulturutbudet.
Undersökningar visar att tillgängligheten också ökat under senare år. Målet
är dock långt ifrån uppfyllt.
Statens kulturråd har på regeringens uppdrag kartlagt situationen på kul-
turområdet för funktionshindrade personer och utarbetat ett handlingspro-
gram för att främja funktionshindrades deltagande i kulturlivet (Kartläggning
och handlingsplan, rapport från Statens kulturråd 1998:3).
Målet för programmet är enligt Kulturrådets förslag att förbättra kunska-
perna om funktionshindrades behov inom kulturinstitutionerna, stärka sam-
arbete och samverkan mellan kulturområdet och handikappområdet, utveckla
nya verksamhetsformer samt utveckla ny teknik och anpassa existerande
teknik.
Statens kulturråd fick år 1999 ett övergripande ansvar för att fullfölja
handlingsprogrammet för att främja funktionshindrades deltagande i kulturli-
vet. Rådets anslag förstärktes med 2 miljoner kronor för ändamålet (prop.
1998/99:1, bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55).
Regeringen anför i propositionen att ytterligare åtgärder är nödvändiga.
Bland annat behövs kraftfullare satsningar när det gäller syntolkning av
teaterföreställningar, textning samt syntolkning och uppläsning av textrem-
san såväl på biograf som på videofilm. Den fysiska tillgängligheten till kul-
turlokaler är fortfarande i många fall begränsad. Detta gäller i synnerhet
sådana lokaler som institutionerna själva inte råder över, exempelvis vid
turnéer.
Regeringen bedömer också att det är nödvändigt med utbildning inom
kulturområdet för personal i omsorgen men också av personal vid kulturin-
stitutionerna i bemötandefrågor.
En mängd organisationer gör stora insatser med mycket begränsade resur-
ser för att ge funktionshindrade möjligheter till eget skapande. Staten bör öka
möjligheterna för sådana organisationer att erhålla årliga verksamhetsbidrag,
bl.a. för att utveckla pedagogisk verksamhet för barn och ungdomar och för
insatser för ökad tillgänglighet i form av exempelvis bokklubbar i enlighet
med riksdagens tidigare beslut (bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55). Vidare
skulle fria teatergrupper kunna ges möjlighet att ansöka om bidrag för syn-
tolkning. De statliga museerna behöver öka tillgängligheten. Nya utställ-
ningsformer bör stödjas och kunskapen om dem spridas bland institutioner-
na. Informationen om olika kulturevenemang måste också i större utsträck-
ning än i dag göras tillgänglig för funktionshindrade personer.
Statens kulturråds bidrag för funktionshindrades deltagande i kulturlivet
bör kraftigt förstärkas.
Stödet till Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) bör förstärkas ytter-
ligare i syfte att fullfölja projektet med att överföra de analoga talböckerna
till ny digital standard.
Behovet av lättläst litteratur för en yngre publik i åldrarna 9-14 år har på-
talats från handikapprörelsen och pedagoger inom skolan.
LL-stiftelsen har i liten skala påbörjat en utgivning med lättlästa böcker
riktade till ungdomar. I syfte att starta och utveckla en utgivningsverksamhet
med litteratur för barn och ungdomar bör LL-stiftelsen få disponera ytterliga-
re medel.
I vårbudgeten har regeringen beräknat en förstärkning på sammanlagt 10
miljoner kronor (prop. 1999/2000:100 s. 185).
I motion So33 (m) påminner motionären om att riksdagen redan under förra
riksmötet, med bifall till en annan motion av motionären, begärde att rege-
ringen skulle överväga former för finansiering av bokklubben Club Braille
för synskadade och blinda. Enligt motionärens mening framgår det tyvärr
inte klart och tydligt av propositionen hur detta skall kunna bli verklighet.
Riksdagen bör därför göra ett nytt tillkännagivande i frågan (yrkande 8).
Kulturutskottet anförde i sitt betänkande 1998/99:KrU1 (s. 47) att det är
viktigt att synskadade ges möjlighet att använda och utveckla sin förmåga att
läsa och skriva punktskrift. Utskottet ansåg att Synskadades Riksförbunds
initiativ att stödja bokklubbsverksamheten för punktskriftsläsare är av stort
kulturpolitiskt värde. Regeringen borde inför nästa budgetår överväga i vilka
former denna verksamhet kunde stödjas genom ett särskilt bidrag. Detta gav
- som påpekas i motionen - riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 1998/99:55). När regeringen i april 1999 redovisade för riksdagen sina
åtgärder med anledning av riksdagens beslut angavs att ärendet var under
beredning. Något förslag i frågan lämnades inte i budgetpropositionen hösten
1999.
Som utskottet redovisat ovan anger regeringen i den nu aktuella proposi-
tionen att insatserna för ökad tillgänglighet skall förstärkas, bl.a. genom stö
till bokklubbar för synskadade i enlighet med riksdagens tidigare beslut.
Utskottet förutsätter självfallet att medel till förstärkt stöd beräknas i budg
propositionen för år 2001. Något förnyat tillkännagivande till regeringen från
riksdagen i frågan bör således inte vara nödvändigt. Mot denna bakgrund
föreslår utskottet att socialutskottet avstyrker motion So33 (m) yrkande 8.
I motion So35 (s) anförs att döva har samma självklara behov som andra av
ett rikt och levande språk. För dem, som för andra, kan biblioteken vara ett
stöd i språkutveckling och kontakt med den rikedom som de samlade bok-
skatterna utgör. Motionärerna föreslår därför att ett nationellt ansvarsbiblio-
tek för döva inrättas vid länsbiblioteket i Örebro. Biblioteket bör få riktade
resurser för ändamålet.
Motionärerna framhåller att stads- och länsbiblioteken i Örebro har ut-
vecklat biblioteksverksamheten för döva och hörselskadade bl.a. mot bak-
grund av att riksgymnasier och specialskolor liksom en förskola för döva och
hörselskadade finns i staden. Vidare finns många döva och hörselskadade vid
universitetet och där finns också Centrum för handikappvetenskap. I motio-
nen hävdas att många döva och hörselskadade dock känner sig främmande
för biblioteket samtidigt som bibliotekens personal vet mycket litet om de
dövas behov.
I motionen efterlyses en mera fullständig analys av de dövas behov av
biblioteksservice än vad som framgår av Kulturrådets handlingsplan för
funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Det finns enligt motionen också
behov av samordning och metodutveckling för att biblioteken i landet skall
nå ut till de döva och hörselskadade.
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att litteraturen och bibliote-
ken har en mycket stor roll att spela för att de döva och hörselskadade skall
få möjlighet att tillägna sig och utveckla det svenska språket. Det är också
viktigt att de genom biblioteken kan få tillgång till videogram på teckensprå-
ket.
Utskottet vill påminna om att bibliotekslagen (1996:1596) stadgar att folk-
och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt vissa grupper, bl.a.
funktionshindrade, genom att erbjuda litteratur i former särskilt anpassade til
dessa gruppers behov (8 §).
Utskottet påminner också om att TPB har ett övergripande ansvar för att i
samverkan med andra bibliotek arbeta för att synskadade och andra handi-
kappade får tillgång till litteratur.
Som utskottet redovisat fick Kulturrådet år 1999 ett övergripande ansvar
för att fullfölja handlingsprogrammet för funktionshindrades delaktighet i
kulturlivet. Samtidigt fick Kulturrådet en resursförstärkning. Nu har rege-
ringen i propositionen aviserat att ytterligare förstärkningar av insatserna fö
de funktionshindrade skall göras. Utskottet förutsätter att Kulturrådet i sitt
ordinarie uppföljningsarbete och inför sin fördelning av medel till funktions-
hindrades delaktighet i kulturlivet gör de analyser som behövs dels av resul-
taten av redan gjorda insatser, dels av de behov som finns bl.a. inom littera-
tur- och biblioteksområdena.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att socialutskottet avstyrker
motion So35 (s).
Tillgängligheten hos radio och TV
En ny tillståndsperiod för Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB
(SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) inleds den 1 januari 2002. En
särskild utredare (dir. 1999:74) lägger inom kort fram ett brett underlag inför
kommande beredning under parlamentarisk medverkan av de villkor som
skall gälla för radio och TV i allmänhetens tjänst under nästa tillståndsperi-
od. I direktiven för utredaren anges att en utgångspunkt bör vara att radio-
och TV-programmens tillgänglighet för funktionshindrade skall öka.
I motion So32 (m) anförs att en av de grundläggande förutsättningarna för att
funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som
möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Synskadade har t.ex.
behov av att få texterna i TV tillgängliga genom s.k. talande textremsa, för
att inte utestängas från information och kulturella upplevelser (yrkande 11).
Teknik för detta finns men trots påpekanden under många år, bl.a. från repre-
sentanter för Moderata samlingspartiet, har enligt motionen inte något gjorts.
Även i motion So33 (m) framhålls att det går att göra textremsan hörbar.
Motionären framhåller att kulturutskottet vid ett flertal tillfällen påpekat at
en förutsättning för ett förnyat sändningstillstånd bör vara att sådana tjänste
införs. I avvaktan på det nya sändningstillståndet och med syfte att pröva
tekniken borde SVT redan nu i vissa delar i Sverige påbörja försökssänd-
ningar med hörbar textremsa (yrkande 9).
I motion So42 (c) understryks att likvärdiga möjligheter för alla, även för
människor med syn- och hörselnedsättningar, att följa och medverka i den
offentliga debatten är en viktig demokratifråga. De bör därför ha tillgång till
radio- och TV-sändningar. Den digitala tekniken gör det möjligt att införa
nya tjänster och ger möjlighet för synskadade att ta del av textade program
genom att texten kan avlyssnas. Likaså bör radiosändningar göras tillgängli-
ga för hörselskadade genom att radiosändningar nedtecknas och läggs ut på
Internet. En av förutsättningarna för ett förnyat sändningstillstånd för SVT
bör vara att kraven på företagets tillgänglighet för syn- och hörselskadade
ökas ytterligare (yrkande 6).
Även i motion So44 (kd) betonas att en viktig del i public service-upp-
draget är att öka möjligheten till delaktighet för människor med funktions-
nedsättning. I motionen sägs att införandet av digital-TV ger nya möjligheter
att öka tillgängligheten. Det är viktigt att TV-program som är tillgängliga för
synskadade kan börja sändas så snart digitala TV-sändningar kommer i gång.
Tillgängligheten skall kunna öka i samma takt som den tekniska utveckling-
en ökar, bl.a. skall textremsan kunna göras hörbar (yrkande 8).
Utskottet har i sitt betänkande 1999/2000:KrU8 nyligen redovisat nu gällan-
de bestämmelser i tillståndsvillkoren för SVT, SR och UR som gäller företa-
gens skyldigheter att beakta funktionshindrades behov. Genom att utnyttja
befintlig och ny teknik skall företagen under tillståndsperioden öka möjlig-
heterna för funktionshindrade att ta del av programmen. I fråga om program
om och för funktionshindrade skall de tre företagen sinsemellan fördela
ansvaret för olika slags insatser av detta slag.
Vidare skall de tre företagen enligt bestämmelser i anslagsvillkoren för re-
spektive företag årligen - senast den 1 mars - lämna en s.k. uppföljningsrap-
port till Kulturdepartementet och till Granskningsnämnden för radio och TV.
Syftet med uppföljningsrapporterna är att skärpa företagens fokus på hur
uppdraget uppfylls och att ge statsmakterna ett underlag inför förnyade till-
ståndsvillkor. (Se prop. 1995/96:161 s. 74.)
Av anslagsvillkoren framgår även att SVT, SR och UR sinsemellan skall
fördela ansvaret för olika slags insatser för funktionshindrade. Eventuella
överenskommelser i frågan skall tillställas Kulturdepartementet och Gransk-
ningsnämnden.
Utskottet har i betänkandet avstyrkt motioner som rör synskadades, hörsel-
skadades och dövas tillgång till SVT:s program.
Utskottet har bl.a. redovisat att SVT arbetat på att upprätta en särskild
ljudkanal med syntetiskt tal för att göra programutbudet mer tillgängligt för
synskadade. Metoden förutsätter att mottagningsutrustning finns hos TV-
konsumenten. TV-apparatindustrin har för närvarande inte något intresse av
utveckling av sådan utrustning för de analoga sändningarna. Det förestående
teknikskiftet från analoga till digitala sändningar kan emellertid bjuda på nya
möjligheter i detta avseende. Utskottet har inhämtat att ett utvecklingsbolag,
som ägs av bl.a. Synskadades Riksförbund, med stöd av SVT arbetar med att
utveckla en apparattillsats för att göra textremsan hörbar oberoende av i
vilken svenskspråkig TV-kanal den förekommer.
I sammanhanget nämnde utskottet att textremsan kan göras hörbar även
med annan teknik och att viss försöksverksamhet utanför SVT pågår med
uppläsning av textremsan i realtid. Utskottet redovisade även att antalet
program med textning för hörselskadade och döva ökat.
Som utskottet redovisat ovan framgår det av direktiven för den särskilde
utredaren, som nu arbetar med underlag för besluten om nya sändningstill-
stånd, att en utgångspunkt i hans arbete bör vara att radio- och TV-
programmens tillgänglighet skall öka. Utredaren skall undersöka om det
behöver ställas ytterligare krav på programföretagen i detta hänseende och
föreslå hur sådana krav i så fall skall utformas.
Utskottet har i betänkandet understrukit att en av förutsättningarna för ett
förnyat sändningstillstånd för SVT bör vara att kraven på företaget i detta
hänseende ökas ytterligare i jämförelse med kraven i nu gällande tillstånd.
Utskottet har också förutsatt att utredaren lägger fram ett sådant underlag
som gör det möjligt för den parlamentariska beredningsgruppen, som skall
bearbeta utredarens förslag, att ange vilka krav som skall kunna ställas på
SVT för att synskadade, andra läshandikappade, hörselskadade och döva
skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud under den kom-
mande tillståndsperioden.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att något sådant uttalande
som begärs i de nu aktuella fyra motionsyrkandena inte är påkallat, varför
socialutskottet bör avstyrka dem.
Tillgängligheten hos allmänna samlingslokaler
Inledningsvis vill utskottet redovisa att det i propositionen påpekas att kon-
ceptet Design för alla fått ökad uppmärksamhet de senaste åren inom arki-
tektur och formgivning (prop. avsnitt 7.3).
Huvudbudskapet i konceptet är att produkter som bruksföremål, byggna-
der, inomhus- och utomhusmiljöer samt IT-produkter och tjänster bör vara
tillgängliga och användbara för alla människor så långt detta över huvud
taget är möjligt.
Regeringen har tidigare för riksdagen redovisat ett handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design (prop. 1997/98:117, bet. 1997/98:KrU14,
rskr. 1997/98:225). Målen för statens engagemang inom området lades fast. I
Regeringskansliet har inrättats en särskild arbetsgrupp för att driva arbetet
med handlingsprogrammet arkitektur, formgivning och design i vilken före-
trädare för åtta departement, däribland Kulturdepartementet, ingår.
Statens engagemang i arkitektur, formgivning och design skall förtydligas
när det gäller frågor om tillgänglighet. Konceptet Design för alla bör därför
enligt den nu aktuella propositionen genomsyra statens arbete inom arkitek-
tur, formgivning och design.
Man bör enligt regeringens bedömning alltid sträva efter lösningar som är
tillgängliga för så många som möjligt, inte minst när det gäller byggnader
och fysisk miljö. Att göra den generella miljön, individuella åtgärder och
särskilda produkter för funktionshindrade estetiskt tilltalande bör vidare ses
som en utmaning för arkitekter och formgivare.
Enligt motion So42 (c) bör en översyn av handikappanpassningsstödet till
föreningsdrivna samlingslokaler göras (yrkande 7). Tillgängliga mötesplatser
är en viktig del i insatserna för att funktionshindrade skall ha samma möjlig-
heter som andra att delta i möten och sammankomster. Det finns omkring
3 000 föreningsdrivna möteslokaler. Dessa måste göras tillgängliga för alla.
Översynen bör göras mot bakgrund av att de statliga resurserna för ändamå-
let i dag är otillräckliga.
Enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler
får bidrag lämnas till köp eller nybyggnad eller till ombyggnad och standard-
höjande reparationer som inte är av ringa omfattning. I sådant bidrag kan
ingå handikappanpassningsåtgärder. Bidrag får lämnas med 50 % av bi-
dragsunderlaget. Bidrag kan också lämnas enbart till handikappanpassning
utan samband med köp, ombyggnad eller reparationer. Till en sådan handi-
kappanpassning får bidrag lämnas till hela kostnaden, dock högst 165 000
kronor. Bidrag lämnas till sådana aktiebolag, stiftelser eller föreningar som
arbetar utan vinstsyfte och är fristående från en kommun eller kommunala
företag. Ansökan om bidrag lämnas in till Boverket vars samlingslokaldele-
gation beslutar om fördelningen av medlen.
Anslaget Bidrag till allmänna samlingslokaler uppgick under ett antal år
till 40 miljoner kronor. Vid 1998/99 års riksmöte föreslog regeringen av
besparingsskäl att anslaget fr.o.m. budgetåret 1999 skulle upphöra (prop.
1998/99:1, utg.omr. 17). Riksdagen beslöt dock att anvisa 15 miljoner kronor
för budgetåret 1999 (bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55). Samma belopp
har anvisats av riksdagen för budgetåret 2000 och preliminärt beräknats av
regeringen även för budgetåren 2001 och 2002 (prop. 1999/2000:1, bet.
1999/2000:KrU1, rskr. 1999/2000:87). För budgetåret 2001 har Boverket
föreslagit att anslaget skall föras upp med 15 miljoner kronor.
Utskottet anser att det inte behöver göras en sådan särskild översyn av
handikappstödet inom bidraget till allmänna samlingslokaler som begärs i
motionen. Det ingår i Boverkets ordinarie uppföljningsarbete att redovisa
resultaten av hittillsvarande bidragsgivning och att vid bidragsgivningen
väga behoven av medel till handikappanpassning mot andra medelsbehov
inom ramen för anvisade medel. Till frågan om anslagets storlek kommande
budgetår får riksdagen återkomma vid den årliga budgetbehandlingen. Mot
bakgrund av det anförda anser utskottet att socialutskottet bör avstyrka mo-
tion So42 (c) yrkande 7.
Stockholm den 26 april 2000
På kulturutskottets vägnar
Inger Davidson
I beslutet har deltagit: Inger Davidson (kd), Elisabeth Fleetwood (m), Agneta
Ringman (s), Annika Nilsson (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Lennart Fridén
(m), Eva Arvidsson (s), Jan Backman (m), Paavo Vallius (s), Lars Wegendal
(s), Peter Pedersen (v), Roy Hansson (m), Ewa Larsson (mp), Birgitta Sellén
(c), Hillevi Larsson (s), Gunilla Tjernberg (kd) och Kenth Skårvik (fp).
Avvikande meningar
1. Finansiering av bokklubben Club Braille för synskadade och
blinda
Elisabeth Fleetwood, Lennart Fridén, Jan Backman och Roy Hansson (alla
m) anser att den del av utskottets yttrande under avsnittet Kultursektorns
tillgänglighet som börjar med "Som utskottet" och slutar med "yrkande 8"
bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att regeringen vare sig i budgetpropositionen för år 2000
eller i den nu aktuella propositionen har lämnat några konkreta förslag i
enlighet med riksdagens tidigare beslut om statligt stöd till bokklubben Club
Braille bör socialutskottet tillstyrka motion So33 (m) yrkande 8 och föreslå
riksdagen att göra ett nytt tillkännagivande till regeringen i frågan.
2. Synskadades och hörselskadades tillgång till SVT:s program
Inger Davidson (kd), Elisabeth Fleetwood (m), Lennart Fridén (m), Jan
Backman (m), Roy Hansson (m), Birgitta Sellén (c), Gunilla Tjernberg (kd)
och Kenth Skårvik (fp) anser att den del av utskottets yttrande under avsnittet
Tillgängligheten hos radio och TV som börjar med "Utskottet har i betän-
kandet" och slutar med "avstyrka dem" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill, liksom reservanterna i reservationerna 5 och 6 till betänkande
1999/2000:KrU8, understryka att en av förutsättningarna för ett förnyat
sändningstillstånd för SVT bör vara att kraven på företaget i fråga om pro-
grammens tillgänglighet för funktionshindrade ökas ytterligare i jämförelse
med kraven i nu gällande tillstånd. Den digitala tekniken gör det möjligt att
införa nya tjänster, något som borde kunna förbättra situationen.
Den särskilde utredaren bör snarast få tilläggsdirektiv som innebär att han
skall lägga fram ett sådant underlag som gör det möjligt för den parlamenta-
riska beredningsgruppen att ange vilka krav som skall kunna ställas på SVT
för att såväl synskadade som andra läshandikappade skall få möjlighet att
avlyssna textremsan i SVT:s program och för att döva och hörselskadade
skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud under nästa
tillståndsperiod. Utredaren bör även beakta den merkostnad som kan uppstå
för de funktionshindrade när det gäller utnyttjande av nya tjänster som den
digitala tekniken möjliggör.
Socialutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av motionerna som
sin mening ge regeringen till känna vad kulturutskottet anfört.
3. Översyn av handikappanpassningsstödet till föreningsdrivna
samlingslokaler
Birgitta Sellén (c) anser att den del av utskottets yttrande under avsnittet
Tillgängligheten hos allmänna samlingslokaler som börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en sådan översyn av handikappanpassningsstödet inom
bidraget till allmänna samlingslokaler som begärs i motion So42 (c) är väl
motiverad. De nuvarande knappa resurserna under anslaget gör att insatserna
för att göra de föreningsdrivna lokalerna tillgängliga för funktionshindrade är
helt otillräckliga. Som anförs i motion So42 (c) bör de funktionshindrade ha
samma möjligheter som andra att delta i möten och sammankomster. Detta är
en viktig demokratifråga.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att socialutskottet tillstyrker
motion So42 (c) yrkande 7 och föreslår riksdagen att ge regeringen till känna
att en översyn ur handikappsynpunkt bör göras av stödet till allmänna sam-
lingslokaler.
Särskilt yttrande
Översyn av handikappanpassningsstödet till föreningsdrivna
samlingslokaler
Inger Davidson och Gunilla Tjernberg (båda kd) anför:
Vi vill påminna om att Kristdemokraterna i motion
1999/2000:Kr313 yrkande 40 föreslog riksdagen att
öka anslaget till Bidrag till allmänna samlingslo-
kaler för budgetåret 2000 med 10 miljoner kronor
till 25 miljoner kronor. Tyvärr avslog riksdagen
yrkandet (bet. 1999/2000:KrU1).
Utbildningsutskottets yttrande 1999/2000:UbU4y
Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken
Till socialutskottet
Socialutskottet har genom beslut den 23 mars 2000 berett utbildningsutskot-
tet tillfälle att yttra sig över proposition 1999/2000:79 Från patient till med
borgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken jämte motioner, i
de delar som berör utskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottet behandlar i det följande dels de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1999/2000:So27 (s) yrkande 1, 1999/2000:
So30 (s), 1999/2000:So32 (m) yrkande 4, 1999/2000:So33 (m) yrkande 10,
1999/2000:So37 (fp, kd, s, m, v, c, mp), 1999/2000:So42 (c) yrkande 8,
1999/2000:So44 (kd) yrkandena 3, 9 och 11 samt 1999/2000:So46 (kd, fp),
dels motionerna 1999/2000:So487 (kd) yrkande 5 och 1999/2000:Ub285 (s),
vilka väcktes under den allmänna motionstiden innevarande riksmöte och
remitterades till utbildningsutskottet. De båda senare yrkandena har utskottet
beslutat överlämna till socialutskottet tillsammans med detta yttrande.
De motionsyrkanden som behandlas anknyter huvudsakligen till proposi-
tionens avsnitt 8.8 och 10.1-3. Regeringen redovisar där sin bedömning i
fråga om forskning respektive om skola och vuxenutbildning, högskolan och
hjälpmedel inom utbildning, utan att lägga fram några direkta förslag som
riksdagen skall ta ställning till. Utskottets yttrande avgränsas därför till at
enbart avse de olika sakfrågor som tas upp i motionerna.
Skolan
Enligt regeringens bedömning i propositionen bör elever med funktionshin-
der, på samma sätt som övriga barn och ungdomar, ha möjlighet att bo med
sina föräldrar eller i deras närhet och gå i en skola i närheten av hemmet.
Frågor om attityder och bemötande är härvid centrala, anför regeringen,
liksom en ökad specialpedagogisk baskompetens hos arbetslagen i skolan.
Regeringen hänvisar till riksdagens beslut hösten 1999 med anledning av
propositionen om elever med funktionshinder (prop. 1998/99:105, bet.
1999/2000:UbU4, rskr. 14). Enligt beslutet kommer på sikt sex statliga spe-
cialskolor med möjlighet till elevboende att finnas kvar för döva och hörsel-
skadade barn och ungdomar. Detta motiveras av dessa elevers specifika
behov av undervisning och kommunikation på teckenspråk. De båda övriga
statliga specialskolorna för synskadade och talskadade barn och ungdomar
kommer att avvecklas successivt till förmån för en utökad resurscenterverk-
samhet för respektive målgrupp. Enligt regeringen klargjordes i nämnda
proposition att statens ansvar gentemot elever med funktionshinder främst
skall vara att genom stöd till kommunerna främja att dessa elever får en
anpassad skolsituation av god kvalitet. Detta gäller i första hand ovanliga
eller komplexa funktionshinder där kommunerna inte i förväg har möjlighet
att bygga upp den kunskap som krävs i det individuella fallet. Genom en
förändrad statlig stödorganisation kommer kommunernas förutsättningar att
erbjuda barn och ungdomar med funktionshinder en skolgång som är anpas-
sad efter elevens behov att förbättras.
I Moderata samlingspartiets motion 1999/2000:So32 yrkande 4 betonas att
möjligheten att välja skola är särskilt viktig för funktionshindrade barn och
ungdomar. Moderaterna har den principiella uppfattningen att alla skolor så
långt möjligt skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte
utestängs. Målsättningen om integration av funktionshindrade elever i den
vanliga skolan och anpassningen av skolan till dem får dock inte innebära att
specialskolor med väl uppbyggd kompetens läggs ned. Moderaterna vill att
specialskolor även i framtiden skall vara ett alternativ för de elever som
anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras särskilda behov.
Liknande synpunkter förs fram av Centerpartiet i motion 1999/2000:So42
yrkande 8. Motionärerna framhåller att de motsatte sig beslutet om avveck-
ling av vissa specialskolor. De menar att funktionshindrade barn och ungdo-
mar skall ha en rättighet och inte en skyldighet att integreras i den vanliga
kommunala skolan. Om barnen känner sig trygga i specialskolan och ut-
vecklas på ett positivt sätt bör det vara möjligt för föräldrar att välja denna
skolform.
U t s k o t t e t anser att socialutskottet bör föreslå avslag på motionsyr-
kandena.
Utbildningsutskottet behandlade så sent som i oktober 1999 regeringens
förslag i propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning
och stöd jämte motioner i ärendet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:UbU4.
Utskottet ställde sig bakom den viktiga handikappolitiska principen att
barn med funktionshinder så långt möjligt skall erbjudas en anpassad utbild-
ning i sin hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med
sina föräldrar. Förändringen av specialskolans målgrupp till att inte längre
omfatta synskadade och talskadade barn såg utskottet som ett viktigt steg
mot en integrering av elever med funktionshinder i den ordinarie skolan.
Kommunerna skall alltså ha det fulla ansvaret för syn- och talskadade ele-
ver. Staten skall dock även i fortsättningen ha ett stort ansvar för att stödja
kommunerna, bl.a. genom en ny samordnad organisation för stöd i special-
pedagogiska frågor, en utökad resurscenterverksamhet samt satsningar på
kompetensutveckling av skolans personal och på forskning. Vid såväl
Ekeskolans som Hällsboskolans resurscenter skall det finnas en mindre skol-
del för barn och ungdomar som av olika skäl kan behöva mer intensifierade
specialpedagogiska insatser under viss tid.
För döva, dövblinda och hörselskadade elever är en teckenspråkig skol-
miljö nödvändig. Denna ståndpunkt återfinns även i FN:s standardregler för
att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlik-
het, som ett undantag från huvudprincipen att utbildning för elever med
funktionshinder skall erbjudas inom den ordinarie skolorganisationen. Ut-
skottet delade regeringens uppfattning att det är riktigt att behålla special-
skolan som skolform för dessa elevgrupper.
Utbildningsutskottet finner inte skäl till att ändra sitt ställningstagande frå
i höstas.
Enligt motion 1999/2000:So33 (m) yrkande 10 bör det vara möjligt för svårt
funktionshindrade ungdomar att välja individuella program inom riksrekry-
terande Rh-anpassad gymnasieutbildning. Motionären anmärker att i dag kan
elever på gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning endast välja nationella
och specialutformade program. Det är självklart, anser motionären, att dessa
elever också måste kunna välja individuella program.
U t s k o t t e t anser att socialutskottet bör avstyrka motionsyrkandet med
hänvisning till följande.
För vissa elever med funktionshinder har staten tagit på sig ett utökat an-
svar genom att stödja riksrekryterande gymnasieutbildning. Sålunda finns
riksrekryterande gymnasieutbildning med särskilt anpassad utbildning för
svårt rörelsehindrade ungdomar, s.k. Rh-anpassad utbildning, i Göteborg,
Kristianstad, Stockholm och Umeå. Personkretsen för Rh-anpassad utbild-
ning bestäms i 5 kap. 27 och 28 §§ skollagen (1985:1100). Den omfattar
svårt rörelsehindrade elever som har mycket stora behov av anpassning och
habilitering i anslutning till utbildningen och som kan tillgodogöra sig ut-
bildning på nationellt program eller - med tillämpning första gången vid
intagning till läsåret 2001/02 - specialutformat program.
Utbildningsutskottet behandlade och avstyrkte hösten 1999 motsvarande
motionsyrkanden om införande av individuella program på gymnasieskola
med Rh-anpassad utbildning (bet. 1999/2000:UbU4 s. 28). Utskottet pekade
på att det i dag finns stora möjligheter inom de nationella och specialutfor-
made programmen att hjälpa elever som riskerar att inte klara utbildningen.
Förutom stödundervisning, utökad studietid eller reducerat program finns
också specialinriktad kursplan.
I regleringsbrevet för budgetåret 2000 har Skolverket fått i uppdrag att un-
der tre år fr.o.m. läsåret 2000/2001 följa och analysera utvecklingen av den
Rh-anpassade gymnasieutbildningen för elever som genom möjlighet att
specialinrikta kursplanerna i liten eller obefintlig utsträckning följer kurser
på gymnasienivå. Verket skall även överväga alternativ till en sådan gymna-
sieutbildning.
Enligt utbildningsutskottets mening bör resultatet av Skolverkets uppdrag
inväntas.
I motion 1999/2000:So487 (kd) yrkande 5 begärs ett lagförtydligande i syfte
att stärka möjligheten för elev med funktionshinder och dennes föräldrar att
påverka valet av elevassistent i skolan. Motionären menar att om eleven har
assistent i hemmet och under fritid är det lämpligt att samma person assiste-
rar också under skoltid.
U t s k o t t e t tar fasta på vad socialutskottet anförde i denna fråga i sit
betänkande 1995/96:SoU15 angående bl.a. assistansersättning vid vistelse i
barnomsorg, skola m.m. (s. 15). Socialutskottet underströk att kontinuiteten
och tryggheten i det personliga stödet till den funktionshindrade inte får
urholkas och att det därför är särskilt angeläget att försäkringskassor och
kommuner nära samverkar i dessa fall. Utskottet hade uppmärksammats på
att goda lösningar fanns i vissa kommuner. Samma person borde t.ex. kunna
vara personlig assistent åt ett barn med statlig ersättning och samtidigt elev-
assistent åt samma barn under lektionstid med ersättning från kommunen.
Utbildningsutskottet förutsätter att sådan samverkan lokalt kan komma till
stånd utan central reglering och anser för sin del att motionsyrkandet bör
avslås av riksdagen.
Högre utbildning och forskning
Centrum för handikappvetenskap vid universiteten i Linköping och Örebro
lyfts fram i flera motioner. Motionärerna anser det anmärkningsvärt att rege-
ringen i propositionen inte uppmärksammat den omfattande verksamhet
inom området handikappvetenskap som bedrivs vid centrumet och inte näm-
ner de insatser inom handikappforskningen som görs vid Örebro universitet.
I motion 1999/2000:So37 (fp, kd, s, m, v, c, mp) begärs att riksdagen gör
ett uttalande om att behovet av stöd till Centrum för handikappvetenskap
skall beaktas i den till hösten 2000 aviserade forskningspolitiska propositio-
nen. Universiteten i Linköping och Örebro har gemensamt prioriterat en
satsning på forsknings- och utbildningsområdet handikappvetenskap. Sär-
skilda medel behövs dock enligt motionärerna för att trygga grundfinansie-
ringen och garantera att utbyggnad av centrumet kan ske enligt planerna.
Forskningen vid centrumet skall bedrivas inom sex programområden, bl.a.
Kommunikationshandikapp samt Informationsteknologi och handikapp.
Forskarutbildningen är genuint tvärvetenskaplig med både naturvetenskapli-
ga och kulturvetenskapliga perspektiv.
Också i motionerna 1999/2000:So46 (kd, fp) och 1999/2000:So44 (kd) yr-
kande 9 pläderas för medel till grundfinansiering och uppbyggnad av Cent-
rum för handikappvetenskap. Enligt motion 1999/2000:So27 (s) yrkande 1
bör regeringen inför kommande forskningspolitiska proposition överväga
resursbehov inom handikappforskningen och skapa förutsättningar för ut-
veckling av centrumet.
U t s k o t t e t instämmer med motionärerna att det hade varit befogat att i
propositionen nämna den satsning på handikappforskning som inletts i sam-
verkan mellan universiteten i Linköping och Örebro genom Centrum för
handikappvetenskap.
Universitet och högskolor har haft i uppdrag att utarbeta forskningsstrate-
gier som underlag för beredningen av nästa forskningspolitiska proposition
hösten 2000 och budgetpropositionen för år 2001. Ett sådant underlag röran-
de handikappvetenskap som gemensam forsknings- och utbildningsprofile-
ring har avlämnats av Linköpings och Örebro universitet i form av en ge-
mensam skrivelse den 15 december 1999 med bilagd promemoria.
Utskottet anser att regeringens beredning av universitetens och högskolor-
nas forskningsstrategier bör avvaktas och att ställning till fördelningen av
forskningsresurser bör tas samlat i samband med forsknings- och budgetpro-
positionerna.
Socialutskottet bör alltså enligt utbildningsutskottets mening avstyrka mo-
tionsyrkandena om Centrum för handikappvetenskap.
Behovet av handikappkunskap i arkitekt- och designutbildningarna under-
stryks i ett par motioner. Enligt Kristdemokraterna i motion 1999/2000:So44
yrkande 3 bör Högskoleverket få ett uppdrag att se över innehållet i arkitekt-
utbildningen i detta avseende. I motion 1999/2000:So30 (s) anför motionä-
rerna att uppdraget till Högskoleverket om arkitekt- och designutbildningar-
na borde utvidgas till att verket också skall föreslå de förstärkningar som
behövs. Lärarnas roll och kompetens måste därvid betonas.
U t s k o t t e t anser att socialutskottet bör föreslå avslag på motionsyr-
kandena.
Regeringen har den 23 mars 2000 uppdragit åt Högskoleverket att kartläg-
ga med vilket innehåll, i vilken omfattning och på vilket sätt kunskap om det
som kan sammanfattas i begreppet Design för alla - nämligen tillgänglighet,
användbarhet och brukbarhet - förmedlas i design- och arkitektutbildningar-
na inom högskolan. Uppdraget skall redovisas till Utbildningsdepartementet
senast den 30 juni 2000.
Enligt regeringens beslut den 3 februari 2000 skall högskolor som har ar-
kitektutbildningar i anslutning till Arkitekturåret 2001 uppmärksamma frå-
gan om hur kunskapen om tillgänglighet i olika miljöer kan stärkas inom
utbildningarna. Samarbete skall därvid äga rum med bl.a. olika handikappor-
ganisationer.
Hjälpmedel inom utbildning
Regeringen meddelar i propositionen sin avsikt att utse en särskild utredare
för att se över hjälpmedelsförsörjningen för studerande med funktionshinder.
Utredaren bör lämna förslag till eventuella åtgärder. Utredningen skall om-
fatta förskola, förskoleklass, skola, vuxenutbildning samt högre utbildning.
Bland annat skall gränsdragningen och ansvarsfördelningen göras tydlig när
det gäller personliga hjälpmedel och pedagogiska hjälpmedel.
I motion 1999/2000:Ub285 (s) begärs att en utredning tillsätts för att klar-
göra landstingens och utbildningsanordnarnas hjälpmedelsansvar inom vux-
enutbildningsområdet inklusive folkbildningen. Enligt motionären råder det
bl.a. osäkerhet om var skiljelinjen går mellan personliga hjälpmedel och
särskilda pedagogiska hjälpmedel.
U t s k o t t e t anser att syftet med motionen - som väcktes under allmän-
na motionstiden hösten 1999 och således innan denna proposition lades fram
- kommer att bli tillgodosett i och med att den aviserade utredningen tillsätts
Motionen bör alltså avslås.
Studiefinansiering
Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:So44 yrkande 11 att möj-
ligheterna till studiefinansiering bör vara lika oavsett om den studerande har
handikapp eller inte.
U t s k o t t e t anser liksom motionärerna att det är en viktig princip att
elever med funktionshinder så långt möjligt skall ha lika möjligheter till
utbildning med studiestöd som andra elever. Utskottet föreslår emellertid
avslag på motionsyrkandet med hänvisning till att frågor om studiefinansie-
ring för denna elevgrupp är aktualiserade inom Regeringskansliet.
Elever i gymnasiesärskolan är inte som elever i gymnasieskolan berättiga-
de till studiehjälp. I stället utgår till dessa elever förlängt barnbidrag. Må-
nadsbeloppen, för närvarande 850 kr, är desamma för både förlängt barnbi-
drag och studiebidrag inom studiehjälpen. Dock utgår förlängt barnbidrag
under årets alla månader och studiebidrag endast under nio månader per år.
Gymnasiesärskolans elever är - genom att de inte tillhör studiehjälpssystem-
et - inte heller berättigade till s.k. extra tillägg till studiebidraget. Det e
tillägget är ett bidrag som prövas mot elevens och dennes föräldrars beräkna-
de inkomster. Det utgår med 285 kr per månad i inkomstintervallet 105 000-
124 900 kr, med 570 kr per månad i intervallet 85 000-104 900 kr och med
855 kr per månad om den beräknade inkomsten understiger 85 000 kr.
Handikappombudsmannen har i skrivelse den 31 januari 2000 till Utbild-
ningsdepartementet anfört att han uppmärksammats på att elever vid gymna-
siesärskolan inte har möjlighet att ansöka hos Centrala studiestödsnämnden
om extra ekonomiskt tillägg till studiebidrag. Handikappombudsmannen
anser det vara en självklarhet att studier vid gymnasiesärskolan skall likstäl-
las med studier vid gymnasieskolan och att elever vid gymnasiesärskolan
därför bör ha rätt till studiehjälp. I skrivelsen har åberopats FN:s standard-
regler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och
jämlikhet.
Enligt uppgift från Utbildningsdepartementet kommer en intern arbets-
grupp mellan Utbildnings- och Socialdepartementen att tillsättas i maj månad
för att se över vilka för- och nackdelar som kan finnas med att flytta över
gymnasiesärskolans elever till studiehjälpssystemet.
För elever som deltar i särvux finns det fr.o.m. den 1 juli 2001 inget stu-
diestöd. Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om ett
reformerat studiestödssystem avskaffas nämligen nuvarande timersättning
som studiestödsform vid nämnda tidpunkt (prop. 1999/2000:10, bet. UbU7,
rskr. 96). Dock har Kunskapslyftskommittén i sitt nyligen avlämnade slut-
betänkande Kunskapsbygget 2000 - det livslånga lärandet (SOU 2000:28)
föreslagit bl.a. att ett undantag skall införas i studiestödssystemet som med-
ger ersättning för studier på kvartstid för deltagare inom särvux.
Stockholm den 27 april 2000
På utbildningsutskottets vägnar
Jan Björkman
I beslutet har deltagit: Jan Björkman (s), Britt-Marie Danestig (v), Beatrice
Ask (m), Inger Lundberg (s), Yvonne Andersson (kd), Lars Hjertén (m),
Majléne Westerlund Panke (s), Tomas Högström (m), Tomas Eneroth (s),
Lennart Gustavsson (v), Erling Wälivaara (kd), Gunnar Goude (mp), Sofia
Jonsson (c), Ulf Nilsson (fp), Anders Sjölund (m), Nils-Erik Söderqvist (s)
och Michael Lund (s).
Avvikande meningar
1. Möjlighet för funktionshindrade barn och ungdomar att välja
specialskola
Beatrice Ask (m), Yvonne Andersson (kd), Lars Hjertén (m), Tomas Hög-
ström (m), Erling Wälivaara (kd), Sofia Jonsson (c), Ulf Nilsson (fp) och
Anders Sjölund (m) anför:
Möjligheten att välja skola är viktig för alla elever, men alldeles särskilt
viktig för barn och ungdomar med funktionshinder. Mot den bakgrunden ser
vi beslutet att lägga ned Ekeskolan - en specialskola för multihandikappade
barn - som ett lågvattenmärke när det gäller synen på alla elevers rätt att
välja skola. Enligt vår mening skall funktionshindrade barn och ungdomar ha
en rättighet och inte en skyldighet att integreras i den vanliga kommunala
skolan. Om barnen känner sig trygga i specialskolan och utvecklas på ett
positivt sätt bör det vara möjligt för föräldrar att välja denna skolform. Vi
anser att specialskolor även i framtiden skall vara ett alternativ för de eleve
som anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras särskilda behov. Detta
bör riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:So32 yrkande 4 och
1999/2000:So42 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
2. Funktionshindrade elevers assistans under skoltid
Yvonne Andersson (kd) och Erling Wälivaara (kd) anför:
En funktionshindrad elev och dennes föräldrar måste givetvis ha inflytande
på vem som utses till elevens assistent under skoltid. Om eleven har assistent
i hemmet och under fritid kan det vara lämpligt att samma person också får
följa den funktionhindrade eleven under vistelsen i skolan. Detta kan för
många elever vara avgörande för inlärningsprocessen. Vi föreslår att en
lagändring övervägs för att stärka elevens och föräldrarnas möjlighet att
påverka hur assistentfrågan skall lösas i skolmiljön. Socialutskottet bör till-
styrka motion 1999/2000:So487 yrkande 5.
3. Centrum för handikappvetenskap
Britt-Marie Danestig (v), Yvonne Andersson (kd), Erling Wälivaara (kd),
Sofia Jonsson (c) och Ulf Nilsson (fp) anför:
Det är anmärkningsvärt att regeringen i propositionen inte uppmärksammat
den omfattande verksamheten vid Centrum för handikappvetenskap. Cent-
rumet är en gemensam satsning av universiteten i Linköping och Örebro på
forsknings- och utbildningsområdet handikappvetenskap. Vi ser det som
angeläget att behovet av stöd till detta centrum beaktas i den kommande
forskningspolitiska propositionen. Särskilda medel behövs för att trygga
grundfinansieringen och garantera att utbyggnad av centrumet kan ske enligt
planerna. Vad vi nu anfört bör riksdagen med bifall till våra motioner i ären-
det som sin mening ge regeringen till känna.
4. Handikappkunskap i arkitekt- och designutbildning
Yvonne Andersson (kd) och Erling Wälivaara (kd) anför:
Vi kristdemokrater har vid ett antal tillfällen påtalat att arkitekter, bygg-
nadsingenjörer och beslutsfattare måste utbildas i handikappkunskap. Som
föreslås i motion 1999/2000:So44 bör Högskoleverket få ett nytt uppdrag att
se över innehållet i arkitektutbildningen med tanke på handikappkunskap.
Motionsyrkandet bör tillstyrkas av socialutskottet.
5. Studiefinansiering för funktionshindrade elever
Yvonne Andersson (kd) och Erling Wälivaara (kd) anför:
Vi vill betona att människor med funktionshinder skall ha lika möjligheter
och samma rätt till högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Det är
den studerandes intresse och inte utbildningsform eller tillgång till särskilt
stöd som skall styra den studerandes val. Möjligheterna till studiefinansiering
bör vara lika oavsett om den studerande har handikapp eller inte. Riksdagen
bör enligt vår mening bifalla motion 1999/2000:So44 yrkande 11.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1999/2000:AU5y
Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken
Till socialutskottet
Socialutskottet har berett samtliga utskott i riksdagen tillfälle att yttra sig
över regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en
nationell handlingsplan för handikappolitiken jämte motioner, i de delar de
berör respektive utskotts beredningsområde.
Arbetsmarknadsutskottet redogör i sitt yttrande för vissa förändringar av
arbetsmarknadspolitiken som är av särskilt intresse när det gäller arbets-
marknaden för personer med funktionshinder och som nyligen föreslagits
respektive redovisats i propositioner till riksdagen. Utöver detta uppehåller
sig utskottet i yttrandet framför allt vid EU-samarbete när det gäller arbets-
marknaden för funktionshindrade personer samt frågor om mål, uppföljning,
utvärdering och forskning inom det aktuella området. Utskottet konstaterar
att endast en motion (mot. 1999/2000:So44) som avlämnats med anledning
av proposition 79 innefattar motionsyrkanden som uttryckligen avser ar-
betsmarknadsutskottets ansvarsområde. Utskottet avstår emellertid från att ta
ställning till enskilda motionsförslag.
Till grund för propositionen ligger bl.a. förslag från Bemötandeutredningen i
betänkandet Lindqvists nia - nio vägar att utveckla bemötandet av personer
med funktionshinder (SOU 1999:21) och betänkandet Handikappombuds-
mannens framtida förutsättningar och arbetsuppgifter (SOU 1999:73).
Arbetsmarknadspolitiska mål och mångfald
De långsiktiga målen för den ekonomiska politiken är full sysselsättning.
Regeringen och riksdagen har ställt upp två mål på vägen mot full sysselsätt-
ning: den öppna arbetslösheten skall halveras till 4 % under år 2000 och
andelen reguljärt sysselsatta av befolkningen mellan 20 och 64 år skall öka
till 80 % år 2004.
En förutsättning för att uppnå sysselsättningsmålet till år 2004 är enligt ar-
betsmarknadsutskottets uppfattning att personer med funktionshinder kom-
mer in i arbetslivet. Dessa personer kan bidra med såväl kunskaper som
erfarenheter som är värdefulla i arbetslivet.
Hela arbetskraftens kompetens måste tas till vara. Utskottet ser mot denna
bakgrund positivt på att Näringsdepartementet initierat ett särskilt projekt
som ur ett tillväxtperspektiv skall kartlägga och analysera hur kön, klass,
etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder påverkar enskildas
möjligheter på arbetsmarknaden och när det gäller eget företagande samt hur
mångfald kan påverka tillväxten. Mångfald i arbetslivet måste enligt utskot-
tets uppfattning rimligen bidra till ökad sysselsättning och ekonomisk till-
växt.
Arbetsmarknadsläget för arbetshandikappade
Sverige befinner sig i ett gynnsamt ekonomiskt läge. Tillväxten är hög, sys-
selsättningen stiger, arbetslösheten minskar och priserna är stabila.
Enligt AMS fortsätter de lediga platserna att strömma in till arbetsförmed-
lingarna. Under mars 2000 anmäldes 59 000 nya platser, vilket är drygt
10 000 fler än under samma månad föregående år. Det är den största in-
strömningen av lediga platser som anmälts till förmedlingarna en enskild
månad under den senaste tioårsperioden. Den ökade efterfrågan på arbets-
kraft åtföljs av minskad arbetslöshet. De regionala skillnaderna beträffande
arbetsmarknadsläget är stora.
Antalet deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder
på arbetsmarknaden i sin helhet var 68 000 färre i mars 2000 än under sam-
ma månad 1999. Med sådana åtgärder avses exempelvis anställningsstöd,
arbetspraktik, datortek och arbetsmarknadsutbildning där inriktning och
omfattning varierar beroende på konjunkturläge. Det är framför allt de ökade
möjligheterna att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden som förklarar
nedgången. Enligt statistik från AMS har också arbetshandikappade perso-
ners deltagande i konjunkturberoende åtgärder minskat jämfört med förhål-
landena ett år tidigare.
I ett generellt sett mycket positivt arbetsmarknadsläge med stor efterfrågan
på arbetskraft kan det förväntas att fler arbetshandikappade får anställning
med lönebidrag eller offentligt skyddat arbete (OSA), under förutsättning att
budgetmedel finns tillgängliga. Hittills i år (januari-mars) har emellertid
antalet personer som är anställda med lönebidrag eller OSA varit ca 53 600,
vilket är ungefär 5 % mindre än under motsvarande period 1999. I det verk-
samhetsmål som regeringen har slagit fast för budgetåret 2000 anges att
56 000 personer i genomsnitt per månad skall ges sysselsättning med löne-
bidrag eller OSA (se nedan). Minskningen av lönebidrags- och OSA-
anställningarna jämfört med föregående år uppvisar regionala skillnader.
Endast tre län uppnådde verksamhetsmålet under första kvartalet 2000.
Mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen under budgetåret av an-
talet anställda med de nämnda anställningsformerna vill utskottet betona att
det är angeläget att personer med arbetshandikapp får del av det goda kon-
junkturläge som nu råder. Som framgår nedan aviseras i vårpropositionen
förstärkningar av anslaget för särskilda åtgärder för arbetshandikappade
budgetåren 2001-2003.
Arbetshandikappade personer har svårt att komma in på arbetsmarknaden
oavsett vilket konjunkturläge som råder. Under åren framöver ökar antalet
äldre på arbetsmarknaden. Bland äldre personer är arbetshandikapp vanligare
än bland yngre. Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att regeringen ingående
följer utvecklingen i fråga om arbetsmarknadsläget för arbetshandikappade
personer och vid behov vidtar åtgärder.
Utskottet redovisar nedan vissa uppgifter om långtidsinskrivna vid arbets-
förmedlingen, en grupp där personer med arbetshandikapp är överrepresente-
rade och som återfinns över hela landet.
Förändringar i arbetsmarknadspolitiken enligt aktuella
propositioner
I proposition 79 om handikappolitik (avsnitt 11) redovisas under rubriken
Riktade stöd till företag och särskilt anordnade arbetstillfällen arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder som syftar till att människor med funktionshinder skall
kunna vara verksamma på arbetsmarknaden.
Regeringen har efter att proposition 79 lades fram för riksdagen även
överlämnat propositionen Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och
tillväxt (prop. 1999/2000:98) till riksdagen. Där redovisas en rad förändring-
ar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och förslag läggs fram om för-
ändringar av åtgärdssystemet.
Åtgärderna bör enligt regeringen från och med den 1 augusti 2000 indelas i
sju olika områden med den gemensamma benämningen arbetsmarknadspoli-
tiska program: arbetsmarknadsutbildning, arbetspraktik, anställningsstöd,
utvecklingsgaranti, start av näringsverksamhet, projekt med arbetsmarknads-
politisk inriktning samt särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.
Programmen skall enligt regeringen i högre grad än i dag kunna kombineras
för att deltagare snabbare skall komma i arbete.
De förändringar som redovisas respektive föreslås i proposition 98 berör i
flera avseenden insatser som riktas mot personer med arbetshandikapp. Mot
denna bakgrund finner arbetsmarknadsutskottet anledning att i detta yttrande
något närmare redogöra för vissa delar av propositionen. Utskottet har ännu
inte tagit ställning till förslagen i propositionen.
I propositionen redovisar regeringen mål för arbetsmarknadspolitiken och
Arbetsmarknadsverket samt anger tre huvuduppgifter för arbetsmarknads-
politiken: för det första att förmedla arbete till arbetslösa och arbetskraft t
företag, för det andra att öka de arbetslösas kunskaper och för det tredje att
stödja dem som har svårt att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. En
allt viktigare uppgift är vidare att öka sysselsättningen och förhindra margi-
naliseringen av undersysselsatta i skogslänen samt av arbetslösa socialbi-
dragstagare i vissa storstadsområden.
Antalet långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen, alltså personer som
kontinuerligt varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i mer än två år utan att
ha haft något avbrott för arbete, har ökat dramatiskt under 1990-talet. Vid
decenniets början fanns endast ett fåtal långtidsinskrivna medan kulmen
nåddes 1997 då antalet var 130 000. Enligt propositionen har den pågående
sysselsättningsuppgången även gynnat de långtidsinskrivna och arbetslöshe-
ten i denna grupp har hittills minskat i takt med att den generella arbetslös-
heten reducerats. Den grupp långtidsinskrivna som i dag kvarstår som arbets-
sökande tenderar dock att bli alltmer svårplacerad.
En allt större del av de långtidsinskrivna är arbetshandikappade. Ungefär
25 000 personer har varit kontinuerligt inskrivna vid förmedlingen i mer än
fem år. Personer med låg utbildning, arbetshandikapp samt äldre är överre-
presenterade bland dessa.
Trots kvarstående problem med långtidsinskrivningar hävdas i proposition
98 att ingen person är chanslös på arbetsmarknaden eftersom även sannolik-
heten att få arbete för dem med sämst förutsättningar ökar när efterfrågan på
arbete blir större. Varje månad får cirka tre procent av de långtidsinskrivna
arbete.
Regeringen anser att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken behöver stär-
kas ytterligare. Därför läggs förslag fram om att en aktivitetsgaranti skall
införas i hela landet fr.o.m. den 1 augusti 2000 för arbetslösa som är 20 år
eller äldre, som är eller löper risk att bli långtidsarbetslösa och som står ti
arbetsmarknadens förfogande. Genom aktivitetsgarantin skall dessa perso-
ners förutsättningar att få arbete förbättras, arbetslinjen hävdas samt rund-
gången mellan åtgärder och öppen arbetslöshet kunna brytas. Vidare föreslås
att ett särskilt anställningsstöd införs för den som fyllt 57 år, varit arbetsl
eller deltagit i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i minst 24 månader och ome-
delbart före anvisningen under samma tid varit anmäld på arbetsförmedling-
en och tagit del av aktivitetsgarantin i minst 3 månader.
I den arbetsmarknadspolitiska propositionen anges också att det skall ske
en vidareutveckling av de ömsesidiga individuella handlingsplaner för ar-
betssökande som upprättas vid arbetsförmedlingen, att regelförenklingar
skall genomföras i de arbetsmarknadspolitiska programmen och att aktivi-
tetskraven i arbetslöshetsförsäkringen skall betonas.
Som framgått anser regeringen att det från och med den 1 augusti 2000
skall finnas sju olika arbetsmarknadspolitiska program. Arbetshandikappade
personer kommer liksom hittills att återfinnas inom samtliga programformer.
Ett av programmen, särskilda insatser för personer med arbetshandikapp är,
som denna nya benämning anger, särskilt inriktat på arbetshandikappade
personer. Programmet avses innefatta insatserna lönebidrag, skyddat arbete
hos offentliga arbetsgivare (OSA), merkostnader för arbetsbiträde, arbets-
hjälpmedel och särskilt stöd vid start av näringsverksamhet. I propositionen
redovisas vidare en rad förenklingar av de nyss nämnda insatserna. På några
punkter har förslag om förändringar underställts riksdagen (se nedan).
Regeringen avser enligt vad som framgår av proposition 98 att ändra be-
nämningarna på arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med arbets-
handikapp i syfte att förtydliga insatsernas innebörd. Stöd till hjälpmedel på
arbetsplatsen ersätter beteckningen "bidrag till arbetshjälpmedel". Stöd till
personligt biträde ersätter "bidrag till arbetsbiträde" vilket skall klargöra a
stödet inte bara kan lämnas för den som får ett arbete utan även när en person
deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Särskilt stöd vid start av nä-
ringsverksamhet ersätter "näringshjälp" som därigenom får en tydligare
koppling till stöd vid start av näringsverksamhet ("starta-eget").
I propositionen anger regeringen att beslut om stöd till hjälpmedel på ar-
betsplatsen, personligt biträde och särskilt stöd vid start av näringsverksam-
het inte längre skall få överklagas till regeringen.
Som framgått lägger regeringen i propositionen fram vissa förslag för be-
slut av riksdagen. Således föreslås att målgruppen för stöd till hjälpmedel
m.m. skall ändras från funktionshindrade till personer med arbetshandikapp
för att därmed avse individer som har nedsatt förmåga i förhållande till ar-
betsuppgiften. Vidare läggs förslag fram om att stöd till hjälpmedel på ar-
betsplatsen till företagare och fria yrkesutövare skall lämnas enligt samma
villkor som för närvarande gäller för anställda och att möjligheterna till stöd
för reparationer av hjälpmedel utvidgas. Dessutom föreslås att stöd för per-
sonligt biträde skall kunna lämnas vid samtliga arbetsmarknadspolitiska
program och att en person som behöver särskilt stöd för introduktion och
uppföljning (SIUS) skall kunna få detta under högst sex månader. I fråga om
skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA) föreslår regeringen att stöd
inte skall lämnas om det skyddade arbetet bedrivs inom konkurrensutsatt
sektor eller verksamhet.
Av proposition 79 framgår att det för närvarande genomförs en översyn av
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (dir. 1999:44). Översynen skall vara
avslutad senast den 1 juli 2000.
I proposition 98 redovisar regeringen det arbete som pågår för att vidareut-
veckla verksamheten med arbetslivsinriktad rehabilitering (tidigare be-
nämnd "yrkesinriktad rehabilitering"). Regeringen samtycker till en rad
förslag som har lagts fram av AMS beträffande den framtida organisationen
av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och betonar kraftigt vikten av att
särskilda resurser för olika funktionshinder säkerställs. Vidare anger rege-
ringen att den noga kommer att följa utvecklingen av organisation, resurser
och genomförande av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och uppdra åt
AMS att redovisa i vilken omfattning tjänsteutbud och personalresurser finns
tillgängliga för arbetssökande med behov av arbetslivsinriktad rehabilitering,
omfattningen av servicen och de särskilda resurserna inom den arbetslivsin-
riktade rehabiliteringen för olika grupper av arbetshandikappade samt insat-
ser för kompetens- och metodutveckling inom den arbetslivsinriktade reha-
biliteringen på olika nivåer inom AMS verksamhet.
Som framgått har arbetsmarknadsutskottet ännu inte tagit ställning till för-
slagen i proposition 98. Så är också fallet när det gäller förslagen i årets
ekonomiska vårproposition (prop. 1999/2000:100). När det gäller den sist-
nämnda propositionen vill utskottet i detta sammanhang fästa uppmärksam-
heten på att den innefattar förslag om förbättring av det förstärkta anställ-
ningsstödet för personer som varit arbetslösa eller deltagit i arbetsmarknads-
politiska åtgärder i minst fyra år. Stödformen riktas mot personer som varit
arbetslösa under mycket långa perioder, en grupp där som nämnts arbetshan-
dikappade personer är överrepresenterade. Vidare bör nämnas att det i vår-
propositionen också aviseras förstärkningar av anslaget för särskilda åtgärder
för arbetshandikappade för vart och ett av budgetåren 2001-2003.
Lagstiftning mot diskriminering - åtgärder för ökad
tillgänglighet
Som framgår av proposition 79 infördes år 1999 genom lag (1999:132) ett
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. I
det betänkande som låg till grund för riksdagsbeslutet om lagstiftningen (bet.
1998/99:AU4) betonade utskottet att lagförslaget gav uttryck för den mycket
viktiga principen om varje individs rätt att bli bedömd efter personliga egen-
skaper och förutsättningar. Det viktigaste med en diskrimineringslagstiftning
är, framhöll utskottet, de mer långsiktigt normbildande effekterna i samhäl-
let. Samtidigt varnades för en övertro på lagstiftningens effekter. Diskrimine-
ring kan inte i ett slag lagstiftas bort. Förbudsregler måste kompletteras av
andra insatser, både från samhällets och enskildas sida.
Av den rapport som handikappombudsmannen (HO) överlämnade till re-
geringen den 5 april 2000 framgår att denne dittills hade fått in 23 anmäl-
ningar om diskriminering där lagen kan vara tillämplig. Enligt rapporten
spänner anmälningarna över ett brett fält, både vad gäller orsak, funktions-
hinder och arbetsgivare.
I sin rapport drar HO slutsatsen att den nya lagen förutom att vara ett
skydd för enskilda också kommer att bidra till att attityderna till funktions-
hindrade i arbetslivet förbättras. Men, konstaterar ombudsmannen, insatser
för full delaktighet och jämlikhet i arbetslivet för funktionshindrade handlar
dock inte enbart om tillämpningen av den nya lagen. HO menar att om män-
niskor med funktionshinder inte kan ta del av den högre utbildningen, inte
kan använda de allmänna kommunikationerna och stängs ute av fysiska
barriärer kommer de även i fortsättningen att vara mindre konkurrenskraftiga
på arbetsmarknaden, med eller utan diskrimineringslag. Arbetsmarknadsut-
skottet finner all anledning att instämma i denna slutsats och ser positivt på
de åtgärder som föreslås i proposition 79 om att handikapperspektivet skall
genomsyra alla samhällssektorer och att åtgärder skall vidtas för att öka
tillgängligheten i det svenska samhället.
I anslutning till vad utskottet sagt här om lagstiftning mot diskriminering
kan nämnas att en handbok om hur man rekryterar utan att diskriminera på
grund av kön, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning eller sexuell läggning
har tagits fram av Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Ombudsmannen mot diskri-
minering på grund av sexuell läggning. Handboken "Rekrytera utan att dis-
kriminera" innehåller både en redovisning av de regler som finns på området
och goda råd om hur man i praktiken kan bygga upp rutiner för att förhindra
diskriminering.
Utskottet vill i likhet med regeringen i proposition 79 betona betydelsen av
tillgänglighet och användbarhet. Målsättningen måste vara att ingen funk-
tionshindrad person skall utestängas från arbete på grund av brister i dessa
avseenden. I anslutning till detta finner utskottet också anledning att i likhe
med regeringen framhålla vikten av tillgänglighet till utbildning. Generellt
sett väger utbildning allt tyngre på dagens arbetsmarknad. Därför är det
angeläget att funktionshindrade personer inte utestängs från utbildning på
grund av bristande tillgänglighet.
EU-samarbete med anknytning till arbetsmarknaden
De uppgifter och kommentarer till internationellt samarbete på handi-
kappområdet som återfinns i proposition 79 avser framför allt FN:s standard-
regler om delaktighet och jämlikhet (främst i avsnitt 4.3). I avsnitt 4.2 redo-
visas också vissa andra uppgifter om handikappolitik i ett internationellt
perspektiv.
Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del göra några kommentarer kring det
samarbete på EU-området som har betydelse för funktionshindrade personers
ställning på arbetsmarknaden men som inte berörs i proposition 79. I sam-
manhanget bör nämnas att Sverige varit pådrivande när det gäller såväl EU:s
sysselsättningssamarbete i mer generella termer som när det gäller insatser
riktade mot personer med funktionshinder.
Det råder ett nära samband mellan den nationella sysselsättnings- och ar-
betsmarknadspolitiken och det sysselsättningssamarbete som äger rum inom
EU. I gällande regleringsbrev för AMV konstateras att den nationella ar-
betsmarknadspolitiken skall ligga i linje med EU:s sysselsättningsriktlinjer
(se nedan).
En viktig del av det europeiska sysselsättningssamarbetet utgörs av ett
övervaknings- och rapporteringsförfarande. Samordningen av sysselsätt-
ningspolitiken sker på grundval av gemensamma riktlinjer för sysselsättning-
en, nationella handlingsplaner, en årlig gemensam rapport från kommissio-
nen och rådet, en möjlighet för rådet att avge rekommendationer till enskilda
medlemsstater samt utbyte av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna.
Sysselsättningsriktlinjerna för år 2000 anger att EU och dess medlemssta-
ter skall främja sysselsättning genom åtgärder för att förbättra anställbarhe-
ten, utveckla företagarandan, uppmuntra företagens och de anställdas an-
passningsförmåga och stärka jämställdheten.
Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning bör åtgärder inom vart och ett
av dessa fyra områden kunna ha betydelse för att förbättra funktionshindrade
personers ställning på arbetsmarknaden. Utskottet vill dock i detta samman-
hang fästa särskild uppmärksamhet på vad som inom området åtgärder för att
förbättra anställbarheten uttalats om vikten av att främja en arbetsmarknad
för alla. I gällande sysselsättningsriktlinjer konstateras att många grupper
och individer möter särskilda svårigheter när det gäller att skaffa sig rele-
vanta färdigheter och att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden. Det
behövs enligt EU enhetliga åtgärder som främjar integrering av sådana grup-
per och individer i arbetslivet och som bekämpar diskriminering.
Riktlinjerna innebär vidare att varje medlemsstat skall fästa särskild vikt
vid behov hos funktionshindrade, etniska minoriteter och andra grupper och
individer som kan vara missgynnade, samt utarbeta lämpliga förebyggande
och aktiva politiska åtgärder som främjar deras integrering på arbetsmarkna-
den.
EU:s medlemsstater införlivar sysselsättningsriktlinjerna i sina nationella
handlingsplaner och rapporterar till kommissionen om deras genomförande.
Handlingsplanerna för år 2000 bör överlämnas till kommissionen och rådet
senast den 1 maj 2000. Sveriges handlingsplan kommer enligt regeringen att
bygga på den politik som presenteras i vårpropositionen.
Som nämnts ovan innefattar sysselsättningssamarbetet en gemensam rap-
port från kommissionen och rådet. I detta sammanhang kan nämnas att det i
den gemensamma rapporten om sysselsättning 1999 presenterades ett antal
exempel på sysselsättningspolitiska initiativ i syfte att belysa framgångsrika
åtgärder i medlemsstaterna. Bland ett av sju utvalda goda exempel fanns ett
från Sverige, nämligen teknikstödda arbetsplatser för personer med funk-
tionshinder.
Teknikstöd på arbetsplatser kan innefatta en rad olika former av stöd. På
senare år har möjligheterna till teknikstöd och arbetsanpassning med IT-
baserade hjälpmedel rönt allt större intresse. Arbetsmarknadsutskottet redo-
visar nedan vissa uppgifter om en i dagarna slutförd studie av arbetsplatsan-
passningar med IT-baserade hjälpmedel för funktionshindrade personer.
I anslutning till vad som sagts här vill utskottet rikta uppmärksamheten
mot ett nytt EU-initiativ som går under benämningen "eEurope - ett infor-
mationssamhälle för alla". Initiativet har tillkommit för att EU fullt ut skall
dra nytta av de fördelar som informationssamhället utgör. Inom initiativet
skall åtgärder vidtas inom tio huvudområden, däribland "eDeltagande för
personer med funktionshinder". Där skall åtgärderna inriktas på att säker-
ställa att utvecklingen av informationssamhället sker med fullt beaktande av
behoven hos personer med funktionshinder. Åtgärderna inom ramen för
eEurope har specifika mål för åren 2001-2004.
När förslaget om eEurope lades fram i december 1999 pekade kommissio-
nen på att utvecklingen av digital teknik erbjuder stora möjligheter att över-
brygga hinder av socioekonomisk, geografisk, kulturell, tidsmässig och
annan art för personer med funktionshinder. Genom teknik som tar hänsyn
till deras specifika behov blir det möjligt för dem att delta såväl i samhällsl
vet som i arbetslivet på likvärdiga villkor. När det gäller personer med funk-
tionshinder betonas bl.a. behovet av ökad standardisering av IT-produkter
och IT-tjänster samt förbättrade möjligheter till utbildning och kompetensut-
veckling.
Initiativet skall vidareutvecklas under en särskild ministerkonferens om
informationssamhället som äger rum i Lissabon i april 2000. I anslutning till
eEurope-initiativet har det portugisiska ordförandeskapet i ministerrådet
under första halvåret 2000 satt upp en särskild webbplats för dem som vill
diskutera angelägna åtgärder för personer med funktionshinder. Adressen dit
är www.egroups.com/group/eeurope-pwd.
En viktig beståndsdel i EU:s sysselsättningssamarbete är som nämnts ut-
byte av erfarenheter mellan medlemsstaterna. I ett allt mer integrerat Europa
och i en situation där de nationella ekonomierna och arbetsmarknaderna i
ökande grad påverkas av förhållanden på andra håll i världen är det natur-
ligtvis väsentligt att se till varandras erfarenheter. I ett projekt som bedriv
vid IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) studeras frågor
kring arbetshandikappade i OECD-området. Kartläggningen avser bl.a.
ländernas attityder till arbetshandikappade och vilken strategi olika länder
väljer i syfte att integrera arbetshandikappade på arbetsmarknaden, exempel-
vis genom kvotering eller lönebidrag. I projektet studeras också skillnader i
arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgrad.
Som framgått har ett lagstadgat förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder införts i Sverige. På EG-rättens område har
förslag lagts fram om reglering i fråga om diskriminering i bl.a. arbetslivet.
Detta ingår i ett förslag till "antidiskrimineringspaket" som lades fram av
EG-kommissionen i november 1999 och som består av ett meddelande, två
direktiv i syfte att bekämpa diskriminering och ett handlingsprogram som
skall komplettera direktiven.
Det ena direktivförslaget, arbetslivsdirektivet (KOM (1999) 565 slutligt),
avser reglering av diskriminering i arbetslivet. Det syftar till att i arbetsli
genomföra principen om likabehandling av personer oavsett funktionshinder,
ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, ålder eller sexuell läg
ning. Direktivet är ett minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna får
införa regler som går längre än vad som anges i direktivet för att tillvarata
likabehandlingsprincipen. Enligt regeringens bedömning stämmer svenska
regler i arbetslivet i huvudsak väl med direktivförslaget även om det finns
vissa avvikelser.
Uppföljning och utvärdering - sektorsansvar med etappmål
Arbetsmarknadsutskottet har vid ett antal tillfällen under senare år framhållit
betydelsen av uppföljnings- och utvärderingsverksamhet på arbetsmarknads-
området.
I detta sammanhang vill utskottet också betona vikten av forskning, upp-
följning och utvärdering kring funktionshindrade personers ställning i ar-
betslivet. Forskning inom detta område bedrivs med anslag från bl.a. Rådet
för arbetslivsforskning (RALF) och IFAU. I proposition 79 behandlas beho-
vet av handikappforskning i mer generella termer. Där gör regeringen be-
dömningen att den socialvetenskapligt inriktade handikappforskningen bör
tillföras ytterligare resurser.
Inom RALF:s program för stöd till forskning och utveckling är temat
Mångfald och diskriminering ett av fem särskilt prioriterade områden. Rådet
har helt nyligen publicerat en konferensrapport med titeln "Den handikappa-
de arbetsmarknaden". Det var också rubriken på den konferens om ansvar
och möjligheter för funktionshindrade i arbetslivet som RALF anordnade i
november 1999 tillsammans med AMS och Svenska EU-programkontoret. I
detta sammanhang bör nämnas att regeringen i proposition 1999/2000:81
nyligen föreslagit att RALF skall avvecklas. Delar av de ansvarsområden
som i dag handhas av rådet föreslås ingå i ett nytt områdesinriktat forsk-
ningsråd för sociala frågor och arbetsliv medan andra delar föreslås bli över-
tagna av en ny myndighet för forskning och utveckling.
I en IFAU-studie som slutförts i april 2000 har en kartläggning gjorts av
arbetsplatsanpassningar med IT-baserade hjälpmedel för funktionshindrade
personer. I studien redovisas bl.a. arbetsplatsanpassningar och i vilken ut-
sträckning dessa har medfört att personer med funktionshinder har fått re-
spektive har kunnat behålla arbetet till följd av arbetsanpassningen. I ett
annat projekt som finansieras av IFAU görs En arbetsmarknadspolitisk ut-
värdering av Samhalls rehabiliterande syfte. Därvid studeras rekryteringen
till Samhall, eventuella inlåsningseffekter i Samhall samt övergångar från
Samhall till den reguljära arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutskottet delar regeringens uppfattning att det är angeläget
att känna till hur arbetsgivarna ser på hinder och möjligheter för anställning
av personer med funktionshinder. Bättre kunskaper om detta bör underlätta
insatser för att förbättra funktionshindrade personers möjligheter på arbets-
marknaden.
Utskottet ser mot denna bakgrund med intresse fram mot att ta del av re-
sultatet av den pågående studie, Arbetsgivares vilja att anställa funktions-
hindrade med nedsatt arbetsförmåga, som på regeringens uppdrag genom-
förs vid IFAU. I projektet studeras hur stor andel arbetsgivare som har eller
inte har anställda som är funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga lik-
som arbetsgivarnas erfarenheter av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
syftar till att underlätta för personer med nedsatt arbetsförmåga att delta i
arbetslivet. Vidare skall projektet belysa vilka möjligheter och hinder som
arbetsgivarna ser i kontakten med funktionshindade med nedsatt arbetsför-
måga. Avrapportering skall ske till regeringen senast den 18 december 2000.
Utöver ökade kunskaper om arbetsgivares vilja att anställa funktionshind-
rade personer vore det enligt utskottet intressant med ökad kännedom om
vilka möjligheter och hinder som möter egenföretagare (eller potentiella
egenföretagare) med funktionshinder.
I proposition 79 aviserar regeringen införande av ett särskilt sektorsansvar
för handikappfrågorna för vissa myndigheter, däribland Arbetsmarknadsver-
ket och Arbetarskyddsstyrelsen. Sektorsmyndigheterna bör enligt regeringen
ges i uppdrag att utarbeta förslag till uppföljningsbara etappmål för respekti-
ve sektor, vilka fastställs av regeringen. Etappmålen bör vara uppfyllda se-
nast år 2010.
Mot bakgrund av detta förslag finns det enligt utskottet anledning att redo-
visa vissa uppgifter om nuvarande mål- och resultatstyrning inom utgiftsom-
råde 14 i statsbudgeten. Där utgörs de övergripande målen (effektmålen) för
arbetsmarknadspolitiken och Arbetsmarknadsverket (AMV) under budget-
året 2000 av följande:
Hålla vakanstiderna nere för lediga platser
Minska långtidsarbetslösheten
Motverka långa tider utan reguljärt arbete
Jämställdhet mellan kvinnor och män samt
Ett arbetsliv som präglas av integrering och mångfald
AMV:s del av effektmålen under budgetåret 2000 utgörs av de tre först-
nämnda målen. I anslutning till de övergripande målen har regeringen i reg-
leringsbrev formulerat sju verksamhetsmål. Två av dessa har direkt bäring på
situationen för arbetshandikappade personer på arbetsmarknaden. I det ena
(verksamhetsmål 6) sägs följande: "Målet är att i genomsnitt minst 56 000
arbetshandikappade personer per månad skall ges lämplig sysselsättning
under år 2000 för beloppet som tilldelas under anslaget UO14 A 3 Särskilda
åtgärder för arbetshandikappade."
I det andra målet (verksamhetsmål 7) anges: "Målet är att den genomsnitt-
liga bidragsnivån i lönebidrag som lämnas till andra arbetsgivare än allmän-
nyttiga organisationer skall uppgå till högst 60 % av den bidragsgrundande
lönekostnaden."
Arbetsmarknadsutskottet fäster stor vikt vid effekt- och verksamhetsmålen.
I samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 betonade
utskottet att ett stort ansvar faller på de olika nivåerna inom AMV att tydlig-
göra och hålla fast vid effekt- och verksamhetsmålen för arbetsmarknadspo-
litiken och AMV.
Arbetarskyddsverkets (AV) del av effektmålen inom utgiftsområde 14 är
enligt regleringsbrevet för år 2000 att:
minska riskerna för ohälsa och olycksfall i arbetslivet samt
förbättra arbetsmiljön sedd ur ett helhetsperspektiv, dvs. från såväl fysisk,
psykisk som social och arbetsorganisatorisk synpunkt.
Två av AV:s verksamhetsmål är av särskilt intresse i detta sammanhang.
I det ena (verksamhetsmål B) anges: "Målet är att Arbetarskyddsstyrelsen
(ASS) aktivt skall samverka med AMS, Socialstyrelsen och Riksförsäkrings-
verket (RFV) så att en effektivare användning av tillgängliga resurser på
rehabiliteringsområdet uppnås. Samverkan på central nivå skall syfta till att
skapa goda förutsättningar för aktörerna på regional och lokal nivå att sam-
verka så att varje individs arbetsförmåga tillvaratas och den enskilde ges
möjlighet att försörja sig genom eget arbete."
I verksamhetsmål C sägs: "Målet är att AV skall bedriva ett systematiskt
utvecklingsarbete i samverkan med RFV och försäkringskassan i frågor som
rör information om den arbetsrelaterade ohälsan och andra sådana åtgärder
som främjar kontrollen av att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter beträf-
fande arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten."
Motsvarande verksamhetsmål gällde även under budgetåret 1999. Resul-
tatet kommenteras i verkets årsredovisning för år 1999. I sammanhanget kan
nämnas att det på motsvarande sätt framgår av regleringsbrevet för AMV att
AMS, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Arbetarskyddsstyrelsen
skall samverka så att en effektivare användning av tillgängliga resurser upp-
nås inom rehabiliteringsområdet. Syftet skall därvid vara att varje individs
arbetsförmåga tillvaratas så att det blir möjligt för den enskilde att försörja
sig genom arbete.
Avslutande bedömning
Huvudrubriken på proposition 79, Från patient till medborgare, uttrycker
enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning huvudtankegången bakom den
nationella handlingsplanen för handikappolitiken. I den handikappolitik som
förespråkas i propositionen är rätten till arbete för alla medborgare en viktig
del som arbetsmarknadsutskottet starkt vill understryka.
Utskottet stöder regeringens förslag till nationella mål för handikappolitiken
liksom förslaget till inriktning av det handikappolitiska arbetet. Vidare stöde
utskottet ovan redovisade planer på att införa sektorsansvar men vill
samtidigt peka på att det av proposition 79 inte framgår om och i så fall på
vilket sätt det är tänkt att finnas direkta kopplingar mellan verksamhetsmålen
och de etappmål som sammanhänger med sektorsansvaret. En effektiv styr-
ning kräver enligt utskottet att målstrukturen inte blir för komplex. Vidare
anser utskottet att det måste beaktas att möjligheterna att formulera, kvantifi
era och följa upp etappmål/verksamhetsmål varierar starkt mellan olika sam-
hällsområden och myndigheter. Detta förhållande kan illustreras med ovan-
stående verksamhetsmål för AMV respektive Arbetarskyddsstyrelsen.
Stockholm den 27 april 2000
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s),
Margareta Andersson (c), Björn Kaaling (s), Martin
Nilsson (s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m),
Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja
Fransson (s), Kristina Zakrisson (s), Camilla Sköld
Jansson (v), Maria Larsson (kd), Christel Anderberg
(m), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson (s), Henrik
Westman (m) och Carlinge Wisberg (v).
Avvikande mening
Handikappolitiken
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Henrik Westman (alla
m) anser att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Att möjliggöra för handikappade att så långt möjligt delta i det vanliga
samhällslivet är ett gemensamt ansvar för oss alla. Det ligger också i allas
intresse att handikappade får möjlighet att vara med, inte minst i arbetslivet.
Människor med funktionshinder är individer med varierade och särprägla-
de behov och önskemål. Det var den bärande tanken bakom den handikapp-
reform som under första delen av 1990-talet infördes av en moderatledd
regering. Byggstenarna var valfrihet, självbestämmande och integritet. Stödet
riktades direkt till enskilda människor, i stället för att gå omvägen över
kommunen.
Den nuvarande regeringen har i stället fört en politik som försvagat de
funktionshindrades ställning och inflytande. Steg för steg har man urholkat
den valfrihetsinriktade handikappreformen. Denna politik inverkar negativt
även på de funktionshindrades möjligheter att delta i arbetslivet.
Sammantaget satsar stat, kommuner och landsting uppemot 45 miljarder
kronor årligen på olika former av stöd till funktionshindrade. Stora delar av
detta stöd hänför sig till arbetsmarknadsområdet. Det delade ansvaret för de
handikappade medför dock att dessa satsningar inte är effektivt samordnade.
För många individer som är i behov av stöd leder det dessutom till att man
måste ha kontakt med många tjänstemän på många olika myndigheter, kom-
munen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och landstinget bara för att
nämna några.
Inte minst därför vore det bra med ett samlat grepp för att förbättra handi-
kappolitiken. Men i stället för konkreta förbättringar av det offentliga stödet
till de handikappade försöker regeringen sätta upp mål för vad andra, dvs.
kommuner och privata företag skall göra. Socialdemokraterna försöker på
detta sätt skyla över det faktum att de inte prioriterar de handikappade.
I propositionen talas om rehabilitering av barn och ungdomar, men man
utelämnar problemen med rehabilitering av vuxna. Problemen är i hög grad
sammankopplade med bristande samordning mellan olika huvudmän. Reha-
biliteringsåtgärder som totalt sett - förutom den stora humanitära vinsten -
skulle ge positiva samhällsekonomiska effekter utförs ofta inte, då de innebär
en merkostnad för en huvudman men vinsten visar sig hos en annan. Detta
har påtalats av bl.a. företrädare för utredningen om arbetslivsinriktad rehabi-
litering i skrivelsen Individen i centrum.
Det är vanligtvis mycket billigare att erbjuda rehabilitering omedelbart än
att låta människor vänta. Men i Socialdemokraternas Sverige saknas både
individperspektiv och helhetssyn. Sammantaget är handlingsplanen ett
mycket stort misslyckande om ambitionen är att ta ett långsiktigt helhets-
grepp för att förbättra stödet till de handikappade. Betecknande för alla de
förändringar som föreslås är att de brister i något av två avseenden, antingen
vad gäller konkretion eller vad gäller realism och genomförbarhet.
Alltfler unga funktionshindrade accepterar inte att betraktas som "offer"
och personer som alltid skall tas om hand genom särskilda stöd på arbets-
marknaden, förtidspensioner eller andra offentliga stöd. Man vill ges en
rimlig chans att visa att man faktiskt kan klara av avancerade arbeten trots en
syn- eller hörselskada eller trots att man är rullstolsburen.
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall
ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god till-
gång till olika slag av hjälpmedel. Men åt de högst påtagliga problemen med
att handikappade inte i tid får de hjälpmedel de behöver gör den socialdemo-
kratiska regeringen nästan ingenting. En särskild utredning skall se över
hjälpmedelssituationen för funktionshindrade studerande, men alla andra
som behöver hjälpmedel glöms bort.
Vi vet att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet, men
väntan kan också leda till försämrat självförtroende och svårigheter på ar-
betsmarknaden. Mot den bakgrunden vill vi särskilt uppmärksamma dessa
brister i regeringens proposition.
Vår utgångspunkt är att funktionshindrade i minst lika hög grad som andra
människor själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras
behov. Inte minst gäller det utbildning och kompetensutveckling. Möjlighe-
ten att välja skola är särskilt viktig för personer med särskilda behov. Den
socialdemokratiska politik som förs på olika nivåer i svenskt utbildningsvä-
sende får på längre sikt negativa konsekvenser även för funktionshindrades
möjligheter att delta i arbetslivet.
Utskottet förordar att vad som här anförts bör ges regeringen till känna och
att motion So32 yrkande 1 (m) tillstyrks. Regeringens förslag till mål och
inriktning för handikappolitiken avstyrks av utskottet.
Särskilda yttranden
1 Handikappolitiken
Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd), Maria Larsson (kd) och Elver
Jonsson (fp) anför:
Alla människor har ett lika och unikt värde och måste behandlas med respekt
samt ges likvärdiga villkor. Det var också bakgrunden till den handikappre-
form innefattande bl.a. rätt till personlig assistans som våra partier var pådr
vande för i början av 1990-talet. En bärande idé i assistansreformen var att
stödet skulle riktas direkt till den enskilda individen. Man skulle inte gå
omvägen via byråkrati och regelverk utan direkt till den berörda personen.
Nu är det hög tid att reformera handikappolitiken så att personer med
funktionshinder skall kunna delta i samhället. Med utgångspunkt i nyckelord
som tillgänglighet, självständighet och värdighet måste dessa personer ges
makt över sina liv och därigenom kunna verka i samhället som aktiva med-
borgare. Det innebär möjligheter till arbete, utbildning, omväxlande fritid
och likvärdiga förutsättningar att delta i samhällsdebatten.
Samhället måste förändras i en rad olika avseenden om det skall bli till-
gängligt. Bristande tillgänglighet skall inte få inskränka funktionshindrade
personers möjligheter till exempelvis utbildning, arbete eller användande av
kollektivtrafik.
Personer med funktionshinder har generellt sett lägre utbildningsnivå än
befolkningen i stort. Vi anser att människor med funktionshinder skall ha
samma möjlighet och rätt till utbildning och personlig utveckling som be-
folkningen i övrigt. Det är individens intresse och inte utbildningsform eller
tillgång till särskilt stöd som skall styra valet av utbildning. Samarbetet mel
lan arbetsförmedling och skola måste understrykas i detta sammanhang.
Ett gynnsamt konjunkturläge innebär ingen garanti för att de svaga grup-
perna på arbetsmarknaden skall få arbete. När det gäller långtidsinskrivna
och långtidsarbetslösa, två grupper där funktionshindrade personer är överre-
presenterade, kan det noteras att endast gruppen långtidsinskrivna minskade i
mars 2000 jämfört med samma månad året innan. Däremot blev fler männi-
skor långtidsarbetslösa (mätt som minst sex månaders oavbruten arbetslöshet
för personer över 25 år). I mars 2000 var 67 000 personer långtidsarbetslösa,
24 000 fler än ett år tidigare.
I ett läge med en generellt sett god utveckling på arbetsmarknaden borde
rimligen förutsättningarna bli bättre för arbetshandikappade att få arbete på
den reguljära arbetsmarknaden. I det sammanhanget kan bl.a. lönebidrag
vara ett effektivt instrument. Trots det positiva konjunkturläget var emeller-
tid antalet personer med lönebidrag eller offentligt skyddat arbete (OSA)
färre i mars 2000 än under mars 1999. I mars i år fanns drygt 53 000 perso-
ner i sådana program jämfört med drygt 56 000 ett år tidigare.
Vi menar att regeringens hantering av lönebidragen visar på stora brister.
Regeringens dåliga kontroll över utgifterna för lönebidrag m.m. (anslaget
utg. omr. 14 A3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade) ledde till att den
under 1999 blev tvungen att göra en drastisk indragning på 290 miljoner
kronor från det aktuella åtgärdsanslaget. Denna besparing har man därefter
försökt skyla över genom att anslå 90 miljoner kronor på tilläggsbudgeten för
1999, vilket ju ändå i realiteten innebar ett rejält minus på anslaget, samt
genom att "satsa" ytterligare 30 miljoner kronor under 2000. I perspektiv av
indragningarna under 1999 är detta ändå alldeles för lite. Om ytterligare
resurser hade avsatts skulle fler arbetshandikappade i dag kunnat vara verk-
samma på den reguljära arbetsmarknaden.
Mot denna bakgrund vill vi betona vikten av att ägna mer uppmärksamhet
åt problemen för långtidsarbetslösa och arbetshandikappade. Vi menar att
arbetshandikappade personer måste tillförsäkras rätten till ett aktivt arbetsli
Människors arbetskapacitet måste tas till vara så att de genom eget arbete
och efter egen förmåga kan bidra till sin egen försörjning och därmed också
få en förbättrad livssituation. Ett aktivt arbetsliv för arbetshandikappade
förutsätter också tillgänglighet, exempelvis genom arbetsplatsanpassning.
Tillräckliga samhälleliga resurser måste sättas av, bl.a. för lönebidrag.
Det är hög tid att formulera en offensiv handikappolitik och att avsätta till-
räckliga resurser för ändamålet, inte minst när det gäller arbetshandikappade
personers deltagande på arbetsmarknaden.
2 Handikappombudsmannen
Margareta Andersson (c) anför:
Från Centerpartiets sida anser vi att
Handikappombudsmannens (HO) ställning bör
stärkas. Enligt vår uppfattning talar starka skäl för
att alla bestämmelser om diskrimineringsförbud
sammanförs i en lag. Vi har därför föreslagit en
samordnad diskrimineringslagstiftning. En
vidareutveckling utifrån detta bör vara att dagens
ombudsmannainstitutioner sammanförs till en dis-
krimineringsombudsman som utses av riksdagen. Vi
menar att ett första steg för att stärka HO:s ställning
skulle vara att flytta funktionen från regeringen till
riksdagen. HO bör i likhet med
Justitieombudsmannen utses av riksdagen.
Bostadsutskottets yttrande 1999/2000:BoU6y
En nationell handlingsplan för handikappolitiken
Till socialutskottet
Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att avge yttrande över
regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en
nationell handlingsplan för handikappolitiken jämte motioner.
Bostadsutskottet tar i sitt yttrande främst upp de förslag och överväganden
som faller inom utskottets beredningsområde. I propositionen gäller detta
förslaget till ändring i lagen om bostadsanpassningsbidrag samt redovisade
överväganden om tillgänglighetsskapande åtgärder i den fysiska miljön (av-
snitt 7.1).
Sammanfattning
Bostadsutskottet tillstyrker i yttrandet regeringens förslag till ändring i lag
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Vidare redovisas utskottets
överväganden i de frågor om bl.a. kraven på tillgänglighet i den offentliga
miljön som aktualiserats i propositionen och genom motionsförslag. Utskot-
tet avstyrker de aktuella motionsyrkandena med hänvisning till de bedöm-
ningar som regeringen redovisat samt till ett aviserat förslag om ändring i
plan- och bygglagen (1987:10). Regeringen avser att under hösten 2000
återkomma till riksdagen med ett lagförslag om att enkelt åtgärdade hinder
mot tillgängligheten i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde och på
befintliga allmänna platser skall åtgärdas före utgången av år 2010.
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1999/2000:79 att riksdagen antar regering-
ens förslag till
3. lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.
Motionerna
1999/2000:So30 av Nils-Göran Holmqvist och Helena Frisk (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om konceptet Design för alla.
1999/2000:So32 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen avslår propositionens förslag om retroaktivitet i plan- och
bygglagstiftningen i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder som förbättrar handikappades tillgänglighet till offentli-
ga myndighetslokaler.
1999/2000:So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höga hyror och bostadsanpassningsbidrag.
1999/2000:So38 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta möjlig-
heter till sanktioner vid otillgänglighet för funktionshindrade.
1999/2000:So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om en plan för att under de närmaste åren satsa
sammanlagt 5 miljarder kronor i stimulansbidrag till kommuner, fastighets-
ägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir til
gängligt också för funktionshindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka plan- och bygglagen för att inleda reformarbetet med
tillgänglighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lokala handikapporganisationer skall göras delaktiga i arbetet
med att identifiera hinder och komma med förslag till lösningar.
1999/2000:So41 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighet,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om sanktionsmöjlighe-
ter mot dem som inte följer redan existerande lagstiftning på handikappom-
rådet.
1999/2000:So43 av Marianne Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att erkänna de elöverkänsliga som en handikappgrupp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa miljöer för hållbar hälsoutveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elektromagnetiska frizoner.
1999/2000:So44 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdrag till Högskoleverket att se över arkitektutbildningen med
tanke på handikappkunskap,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statligt stöd under initialperioden bör utgå vid tillgänglig-
hetsanpassning.
Utskottet
Inledning
Frågor om tillgängligheten för personer med nedsatt funktionsförmåga är av
central betydelse vid överväganden och beslut som rör den byggda miljön.
Dessa frågor har också under många år varit föremål för ingående diskussio-
ner och överväganden inom bostadsutskottet. Vid de senaste av dessa tillfäl-
len har utskottet konstaterat att regeringen aviserat sin avsikt att lägga fram
en nationella handlingsplan för handikappolitiken. När utskottet i mars i år
behandlade motioner om tillgänglighetsfrågor från 1999 års allmänna mo-
tionstid hade regeringen helt nyligen avlämnat den nu aktuella propositionen.
Utskottet kunde konstatera att flertalet av de frågeställningar som tagits upp
motionerna från den allmänna motionstiden också var föremål för övervä-
ganden i propositionen. Mot bakgrund av det förändrade beslutsläget valde
utskottet att i det då aktuella betänkandet (1999/2000:BoU9) inte i sak be-
handla motionsyrkandena utan i stället avvakta de motioner som kunde för-
väntas bli väckta med anledning av propositionen. Det är således med stort
intresse som utskottet nu tagit del av överväganden och förslag såväl i propo-
sitionen som i de motioner som väckts med anledning av denna.
Bostadsutskottet avgränsar sina överväganden till de frågor som kan anses
falla inom utskottets beredningsområde. Vad gäller de frågor som av rege-
ringen underställs riksdagen för beslut gäller detta främst förslaget om änd-
ring i lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. Utskottet behandlar även de
överväganden om tillgängligheten i den offentliga miljön som redovisats i
propositionens avsnitt 7.1 samt de motioner som väckts i dessa frågor. Slutli-
gen behandlas även några frågor med anknytning till utskottets berednings-
område som aktualiserats genom motionsförslag.
Åtgärder för ökad tillgänglighet
Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstiftningen
- Regeringen begär i propositionen ett godkännande av vad som föreslagits
om mål och inriktning av handikappolitiken. I de aktuella avsnitten i
propositionen redovisas allmänna ställningstaganden i frågor om bl.a.
tillgänglighet. Bostadsutskottet inriktar emellertid i det följande sina
överväganden på de frågor som behandlas i avsnittet 7.1 om offentlig miljö
som visserligen inte underställs riksdagen för beslut, men som innehåller
en mer konkret redovisning av hur regeringen i fortsättningen avser att
behandla tillgänglighetsfrågorna. Regeringen sammanfattar sin bedömning
i de aktuella frågorna enligt nedan:
-
- Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten för per-
soner med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara åtgärdade
före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde
och på befintliga allmänna platser.
-
- Boverket bör ges i uppdrag att förtydliga de krav som nu finns i plan- och
bygglagen (1987:10), PBL, på tillgänglighet i samband med nybyggnad
och ändring av allmänna platser.
-
- Boverket bör under de närmaste åren prioritera frågor om tillgänglighet för
äldre och personer med funktionshinder.
-
- De lokala handikapporganisationernas möjlighet till samråd i plan- och
byggärenden bör ses över.
-
Av propositionen framgår att regeringen avser att återkomma till riksdagen
under hösten 2000 med förslag till ändringar i plan- och bygglagen (1987:10)
som kan träda i kraft den 1 januari 2001.
Förslag med anknytning till regeringens bedömning i de aktuella frågorna
lämnas i fyra motioner.
Enligt motion 1999/2000:So32 (m) yrkande 5 bör de av regeringen föror-
dade retroaktivt verkande kraven på tillgänglighetsskapande åtgärder inte
införas i plan- och bygglagen. Avslagsyrkandet syftar på det av regeringen
aviserade förslaget om att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga
bör vara åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmän-
heten har tillträde och på befintliga allmänna platser. Motionärerna hänvisar
till att det inte genomförts någon utredning om förslagets kostnader och
finansiering. Regeringens avsikt att låta Boverket förtydliga de krav som
redan finns i plan- och bygglagen på tillgänglighet i samband med nybygg-
nad och ändring av allmänna platser får däremot stöd i motionen. Vidare
föreslås i motionens yrkande 6 att riksdagen bör göra ett tillkännagivande
med innebörden att offentliga myndighetslokaler dit allmänheten kan behöva
ha tillträde görs tillgängliga för handikappade.
I Folkpartiets partimotion 1999/2000:So40 föreslås att det utarbetas en mer
omfattande och konkret tillgänglighetsreform än vad regeringen förordat. En
sådan reform förutsätter enligt motionärerna ett statligt ekonomiskt stöd.
Utskottet återkommer nedan till frågor om finansieringen. Vad gäller de av
regeringen aviserade åtgärderna inom ramen för plan- och bygglagstiftningen
föreslås i motionens yrkande 2 att riksdagen gör ett tillkännagivande om en
förstärkt lagstiftning. Motionärerna anser att plan- och bygglagen måste
kompletteras med riktlinjer som tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för
funktionshindrade. Vidare anförs att tidsfristen fram till år 2010 är onödigt
lång och att formuleringen i propositionen om att åtgärder "bör" ha vidtagits
vid denna tidpunkt är alltför vag. Motionärerna anser också att det krävs
sanktioner mot dem som inte uppfyller kraven på tillgänglighet. I motionens
yrkande 5 föreslås att de lokala handikapporganisationerna skall göras del-
aktiga i arbetet med att identifiera hinder och komma med förslag till lös-
ningar.
I motion 1999/2000:So41 (mp) yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om
de aviserade förändringarna i plan- och bygglagen med motsvarande inrikt-
ning som föreslagits i Folkpartiets partimotion. Formuleringen i propositio-
nen om att åtgärderna "bör" vara vidtagna till år 2010 anses vara för vaga
och tidsfristen alltför lång. Vidare förordas att sanktioner införs om de öns-
kade resultaten inte uppnås. I motionens yrkande 8 tas även sanktionsmöjlig-
heterna vad gäller redan gällande lagstiftning upp. Motionärerna anser att det
finns ett behov att utreda sanktionsmöjligheterna enligt dessa lagar.
Den sistnämnda frågan, behovet av skärpta möjligheter till sanktioner vid
brott mot gällande lagar som reglerar tillgänglighetsfrågor, tas också upp i
motion 1999/2000:So38 (s). Motionärerna menar att möjligheterna till sank-
tioner mot den byggherre som inte beaktar tillgänglighetskraven måste stär-
kas.
Bostadsutskottet vill anföra följande i fråga om kraven på tillgänglighet i
plan- och bygglagstiftningen.
Utskottet ser mycket positivt på att en nationell handlingsplan för handi-
kappolitiken nu lagts fram för riksdagen. I propositionens avsnitt 7.1 redovi-
sas regeringens överväganden i frågor om tillgängligheten i den byggda
miljön. Flera av de frågor som här tas upp, exempelvis avseende enkelt åt-
gärdade hinder mot tillgängligheten samt handikapporganisationernas infly-
tande i byggprocessen, har under senare år även varit föremål för utskottets
överväganden vid ett flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa samman-
hang givit uttryck för uppfattningen att ytterligare insatser behövs för att
förbättra tillgängligheten i vardagsmiljön för personer med funktionshinder.
Därvid har särskilt bristerna i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträd
samt på allmänna platser uppmärksammats. Utskottet har även framhållit att
en skärpt lagstiftning på området kan bli nödvändig för att kraven på till-
gänglighet och användbarhet skall kunna tillgodoses.
Som tidigare konstaterats lägger regeringen inte nu fram några förslag för
riksdagens avgörande när det gäller kraven på tillgänglighet i plan- och
bygglagstiftningen. Sådana förslag kommer i stället att presenteras hösten
2000. Utskottet avgränsar därför sina överväganden i detta sammanhang till
de i motionerna aktualiserade frågorna.
Det kan inledningsvis konstateras att det i motion 1999/2000:So32 (m) yr-
kande 5 hävdas att den förordade lagregleringen i fråga om enkelt åtgärdade
hinder mot tillgängligheten inte bör komma till stånd. Utskottet anser för sin
del att bara det faktum att den byggda miljön ofta är så utformad att en stor
del av befolkningen utestängs från vad som för andra betraktas som självkla-
ra vardagsaktiviteter bör leda till slutsatsen att utvecklingen mot en bättre
tillgänglighet för alla måste påskyndas. Även om det finns många exempel
på att omfattande åtgärder vidtagits i den befintliga miljön utan lagstadgade
krav, finns det också gott om exempel på att förhållandevis enkla åtgärder
inte kommer till stånd. Det handlar ofta om att tillgänglighetsfrågorna inte
ägnas tillräcklig uppmärksamhet i samband med underhåll och ombyggnad
av byggnader och allmänna platser. En reglering i enlighet med vad som
förordas i propositionen kommer sannolikt att leda till en mer planmässig
hantering av hur tillgängligheten kan förbättras och när förbättringarna kan
genomföras på ett kostnadseffektivt sätt.
Vad gäller invändningarna i m-motionen om att konsekvenserna av de av
regeringen förordade åtgärderna inte skulle vara tillräckligt utredda kan
utskottet endast hänvisa till det omfattande utredningsarbete som genomförts
under det senaste årtiondet och som också omnämns i propositionen. En
särskild konsekvensanalys har t.ex. genomförts av Boverket av det lagförslag
som Plan- och byggutredningen redovisat i fråga om insatser för att förbättra
tillgängligheten i befintliga lokaler och på allmänna platser. Det kan dess-
utom förutsättas att ytterligare överväganden om konsekvenserna av det
lagförslag som regeringen avser att lägga fram för riksdagen i höst kommer
att redovisas i propositionen.
Trots att motionärerna motsätter sig en reglering med krav på att enkelt åt-
gärdade hinder mot tillgängligheten skall elimineras föreslås i samma mo-
tions yrkande 6 att riksdagen i ett tillkännagivande skall kräva att regeringen
vidtar åtgärder för att offentliga myndighetslokaler skall göras tillgängliga
för handikappade. I denna fråga vill bostadsutskottet, förutom de åtgärder
som motionärerna motsatt sig, hänvisa till vad regeringen redovisat om myn-
digheternas ansvar i propositionens avsnitt 6.1. Regeringen avser att uppdra
åt ett antal stora eller besöksviktiga myndigheter att senast under år 2001
redovisa handlingsplaner för att göra myndighetens lokaler tillgängliga för
personer med funktionshinder. Åtgärderna bör enligt propositionen vara
vidtagna senast år 2005. Även i övrigt anges att statliga myndigheter bör
integrera handikapperspektivet i den ordinarie verksamheten och att kraven
på tillgänglighet och användbarhet bör genomsyra statliga byggprojekt.
I motsats till uppfattningen i m-motionen hävdas det i två andra motioner,
(fp) respektive (mp), att den av regeringen förordade regleringen inte är
tillräckligt långtgående. Folkpartiet framhåller att man önskar en mer omfat-
tande och konkret tillgänglighetsreform. I motionen hävdas att plan- och
bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som tvingar fram rimliga an-
passningsåtgärder för funktionshindrade. På vilket sätt denna utgångspunkt
avviker från den uppfattning som regeringen redovisat i propositionen fram-
går dock inte närmare. De konkreta invändningarna i fp- och mp-motionerna
mot vad regeringen förordat synes endast gälla tre frågor om utformningen
av det kommande lagförslaget om enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglig-
heten. Motionärerna anser att tidsfristen fram till år 2010 är för lång, att
kravet på genomförandet av åtgärderna är för vagt formulerat och att sank-
tionsmöjligheter saknas.
Utskottet vill vad gäller dessa invändningar erinra om att regeringen i den
nu aktuella propositionen framför allt redovisar sin bedömning av den all-
männa inriktningen av hur arbetet för en bättre tillgänglighet skall bedrivas
samt vilka uppdrag som kommer att ges till ansvariga myndigheter. I fråga
om den aktuella lagändringen redovisas inriktningen av den kommande
propositionen men av naturliga skäl inte hur den i detalj kommer att vara
utformad. Det får betraktas som närmast självklart att det i lagförslaget inte
endast, som motionärerna tycks befara, kommer att uttryckas en förhoppning
om att åtgärderna "bör" vara åtgärdade vid en viss tidpunkt, utan att det
framgår vilka krav som skall uppfyllas.
Även vad gäller sanktionsmöjligheterna får det betraktas som självklart att
överväganden i frågan kommer att återfinnas i den aviserade propositionen.
Som framgått ovan tas frågan om skärpta sanktionsmöjligheter även upp i två
motioner avseende redan gällande lagkrav på tillgänglighet. Bostadsutskottet
vill av denna anledning erinra om att plan- och bygglagen innehåller omfat-
tande regler om påföljder vid överträdelse av lagens bestämmelser. Dessa
regler innebär i korthet att det åligger byggnadsnämnden att ta upp frågan om
ingripande eller påföljd när det uppkommer misstanke om att en överträdelse
har skett mot bestämmelserna i plan- och bygglagen eller mot föreskrifter
utfärdade med stöd av lagen. Sanktionsmöjligheterna vid överträdelse består
bl.a. i olika former av avgifter samt föreläggande förenat med vite. Det fram-
går inte av de aktuella motionerna i vilka avseenden som dessa sank-
tionsmöjligheter anses behöva stärkas. Det kan förmodas att motionärernas
invändningar i stället delvis riktar sig mot det tolkningsutrymme som kan
finnas vad gäller lagens krav på tillgänglighet och användbarhet. I denna
fråga har regeringen redovisat bedömningen att mer precisa krav på tillgäng-
lighet bör ställas i samband med nybyggnad och ändring av allmänna platser.
Boverket kommer av regeringen att få i uppdrag att förtydliga de krav som i
detta avseende kan ställas med stöd av plan- och bygglagen. Regeringen
avser även att ge Boverket i uppdrag att utarbeta förslag till vad som skall
betraktas som enkelt åtgärdade hinder enligt de krav som kommer att ställas i
den aviserade kompletteringen av plan- och bygglagen.
Vad slutligen gäller tidsfristen för att eliminera enkelt åtgärdade hinder
mot tillgängligheten bör det framhållas att avsikten givetvis är att åtgärderna
skall vidtas så snart som det är möjligt att genomföra dem på ett kostnadsef-
fektivt sätt. Redan genom den ökade uppmärksamheten mot tillgänglighets-
frågorna som torde bli följden av en lagreglering kan många åtgärder för-
väntas bli vidtagna redan en kort tid efter att den aviserade lagändringen
träder i kraft. Många åtgärder kan sannolikt också vidtas utan att en samord-
ning behöver ske med ordinare underhåll eller andra förbättringsåtgärder. I
andra fall kan kan en sådan samordning vara nödvändig av både bygg-
nadstekniska och ekonomiska skäl. Det torde emellertid ligga i de berörda
fastighetsägarnas eget intresse att inte vänta med att vidta nödvändiga åtgär-
der till slutet av tidsperioden. Sammantaget anser utskottet att den av rege-
ringen förordade tidsfristen förefaller vara väl avvägd mot bakgrund av be-
hovet av samordning och prioritering av åtgärderna för en bättre tillgänglig-
het och användbarhet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker bostadsutskottet motionerna
1999/2000:So32 (m) yrkandena 5 och 6, 1999/2000:So38 (s), 1999/2000:
So40 yrkande 2 samt 1999/2000:So41 (mp) yrkandena 2 och 8, det sist-
nämnda i berörd del.
Ytterligare ett motionsyrkande gäller frågor som tas upp i avsnittet 7.1 i
propositionen. I Folkpartiets partimotion föreslås att riksdagen i ett tillkän-
nagivande bör begära att lokala handikapporganisationer skall göras delakti-
ga i arbetet med att identifiera hinder och komma med förslag till lösningar.
Bostadsutskottet kan inte finna att ett sådant tillkännagivande skulle tjäna
något reellt syfte eftersom regeringen redan givit uttryck för motsvarande
uppfattning i den nationella handlingsplanen. I planen framhålls att handi-
kapporganisationerna bör vara en aktiv part när de kommunala tillgänglig-
hetsprogrammen utarbetas. Organisationerna bör också ges möjligheter att
lämna synpunkter på planer samt ny- och ombyggnader. Regeringen avser att
ge Boverket i uppdrag att utvärdera de nuvarande formerna för byggsamråd
och handikapporganisationernas möjlighet till insyn och inflytande. Verket
skall också studera möjligheterna att utveckla formerna för brukarmedverkan
i detta sammanhang.
Mot den redovisade bakgrunden avstyrker utskottet även motion
1999/2000:So40 (fp) yrkande 5.
Finansiering av åtgärder för ökad tillgänglighet
Regeringen redovisar i propositionen som sin bedömning att inga statliga
medel bör tillföras för att finansiera de åtgärder som kan komma att krävas
när plan- och bygglagen kompletteras med krav på att enkelt åtgärdade hin-
der mot tillgängligheten skall vara eliminerade senast år 2010. Den grund-
läggande principen för tillgängligheten är enligt regeringen ansvars- och
finansieringsprincipen. Kostnaderna för de nödvändiga anpassningsåtgärder-
na skall således finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.
Regeringen hänvisar också till att åtgärderna i stor utsträckning kan genom-
föras i samband med ordinarie underhållsarbete.
En delvis annan syn på finansieringsfrågan redovisas i två motioner.
I Folkpartiets partimotion 1999/2000:So40 yrkande 1 föreslås att riksdagen
beslutar om en plan för att under de närmaste åren satsa sammanlagt 5 mil-
jarder kronor i stimulansbidrag till kommuner, fastighetsägare, kollektivtra-
fikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir tillgängligt också för
funktionshindrade. Enligt motionen krävs, åtminstone initialt, en statlig
medverkan i finansieringen mot bakgrund av bl.a. den ekonomiska situatio-
nen i landets kommuner. Även enligt motion 1999/2000:So44 (kd) yrkande 4
bör under en initialperiod ett statligt stöd utgå vid tillgänglighetsanpassning
Bostadsutskottet anser att en av de grundläggande förutsättningarna för ut-
formningen av den byggda miljön måste vara att den i möjligaste mån skall
vara tillgänglig och användbar för alla. Detta gäller i särskilt hög grad för
allmänna platser och för lokaler dit allmänheten har tillträde. Denna utgångs-
punkt förutsätter ett betraktelsesätt där frågor om tillgänglighet på ett natur
ligt sätt integreras såväl i byggprocessen som i förvaltning och underhåll av
befintliga byggnader och allmänna platser. Den av regeringen förordade
ansvars- och finansieringsprincipen ger uttryck för detta betraktelsesätt.
Utgångspunkten för finansieringen av åtgärder för ökad tillgänglighet bör
således vara att kostnaderna skall täckas inom ramen för den ordinarie verk-
samheten. Som regeringen framhåller kan kostnaderna för att eliminera en-
kelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten förväntas bli relativt begränsade
om åtgärderna genomförs i samband med ordinarie underhållsarbete. Den av
regeringen förordade tidsramen för åtgärderna ger också utrymme för ett
planmässigt och kostnadseffektivt genomförande.
Utskottet ställer sig således bakom regeringens uppfattning att kostnaderna
för att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten bör täckas
enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Det kan i sammanhanget erinras
om att Folkpartiet i en partimotion gav uttryck för samma uppfattning så sent
som hösten 1999. Det nu aktuella förslagen i Folkpartiets partimotion
1999/2000:So40 yrkande 1 samt motion 1999/2000:So44 (kd) yrkande 4 om
att införa ett statligt bidragssystem avstyrks av utskottet.
Utbildning av arkitekter m.fl.
Frågor om utformningen och innehållet i högskoleutbildningen faller normalt
sett inte inom bostadsutskottets beredningsområde. Det kan emellertid kon-
stateras att utbildningen av de yrkesgrupper som aktivt deltar i plan- och
byggprocessen kan få en avgörande betydelse för hur olika bestämmelser i
bygglagstiftningen tillgodoses vid utformningen av den fysiska miljön. Ut-
skottet tar därför i detta yttrande upp de överväganden om utbildning av
arkitekter som redovisats i propositionen och i två motioner.
I propositionens avsnitt 7.3 redovisas bedömningen att konceptet Design
för alla bör genomsyra statens arbete inom arkitektur, formgivning och de-
sign. I detta avsnitt hänvisas också till att handikapporganisationerna i olika
sammanhang framhållit behovet av utbildning och fortbildning i frågor om
tillgänglighet och användbarhet för yrkesgrupper som medverkar till att
utforma den fysiska miljön. Regeringen aviserar mot denna bakgrund ett
uppdrag till Högskoleverket att se över i vilken omfattning och på vilket sätt
som sådana kunskaper ingår i bl.a. arkitektutbildningen i högskolan.
I motion 1999/2000:So30 (s) tas olika frågor om konceptet Design för alla
upp, däribland det aviserade uppdraget till Högskoleverket. Motionärerna
menar att Högskoleverket i sin utredning om bl.a. arkitektutbildningen även
bör ta upp frågor om behovet av förstärkningar samt lärarnas roll och kom-
petens. I motion 1999/2000:So44 (kd) yrkande 3 föreslås att Högskoleverket
bör få i uppdrag att se över arkitektutbildningen med tanke på handikappkun-
skap.
Bostadsutskottet anser att det är angeläget att utbildningen av arkitekter
m.fl. yrkesgrupper som på olika sätt deltar i plan- och byggprocessen inklu-
derar frågor om hur kraven på tillgänglighet och användbarhet kan tillgodo-
ses. Uppdraget till Högskoleverket att se över hur behovet av sådana kunska-
per tillgodoses i den nuvarande utbildningen bör kunna ge underlag för be-
slut om eventuella åtgärder för att förbättra utbildningen i dessa avseenden.
De aktuella motionsförslagen torde därigenom komma att bli tillgodosedda
utan ett riksdagens tillkännagivande i frågan. Mot denna bakgrund avstyrks
motionerna 1999/2000:So30 (s) i berörd del samt 1999/2000:So44 (kd) yr-
kande 3.
Tillgänglighet för elöverkänsliga
En av de motioner som väckts med anledning av propositionen tar upp olika
frågor om tillgänglighet för elöverkänsliga. I motion 1999/2000:So43 (c)
framhålls att det är hög tid att samhället tar de elöverkänsligas problem på
allvar. Riksdagen föreslås göra tre tillkännagivanden om åtgärder för att
förbättra de elöverkänsligas situation. De elöverkänsliga bör erkännas som
en handikappgrupp (yrkande 1). Miljöer för en hållbar hälsoutveckling bör
skapas där hänsyn tas till riskerna med avseende på bl.a. användningen av
elutrustning och mobiltelefoni (yrkande 2). Elektromagnetiska frizoner bör
upprättas för de svårast drabbade (yrkande 3).
Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen under senare år berett motions-
yrkanden med förslag om åtgärder för elöverkänsliga. Vid två tillfällen, år
1994 respektive 1995, har riksdagen på bostadsutskottets förslag gjort till-
kännagivanden till regeringen om bl.a. behovet av att ta fram ett kunskaps-
underlag om orsakerna till problemen med elöverkänslighet och vilka åtgär-
der som kan begränsa problemen. Ett omfattande arbete med denna inrikt-
ning har sedan dess också bedrivits vid myndigheter och forskningsinstitu-
tioner. För närvarande pågår på regeringens uppdrag bl.a. ett arbete vid Rå-
det för arbetslivsforskning med att sammanställa och dra slutsatser av det
nuvarande kunskapsläget. Rådet kommer under slutet av innevarande år att
slutredovisa sitt uppdrag.
Bostadsutskottet har för mindre än en månad sedan i betänkande
1999/2000:BoU9 tagit ställning till ett antal motioner från 1999 års allmänna
motionstid om elöverkänslighet, mobiltelefoni och elektromagnetiska fält,
delvis med motsvarande inriktning som i den nu aktuella motionen. Vad som
i denna motion anförts ger inte utskottet anledning att ändra sitt tidigare
ställningstagande. Utskottet anser att resultatet av regeringens uppdrag till
Rådet för arbetslivsforskning bör avvaktas innan vidare överväganden görs
om åtgärder för elöverkänsliga. Motion 1999/2000:So43 (c) avstyrks således.
Bostadsanpassningsbidrag
Regeringen lägger i propositionen fram förslag till ändringar i lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag. Denna lag syftar till att genom
bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshinder möjlighet
till ett självständigt liv i eget boende. De föreslagna förändringarna gäller
framför allt två frågor, dels villkoren för bidrag i samband med köp eller byte
av bostad, dels det i lagen använda begreppet standardhöjande åtgärder.
Regeringen sammanfattar innebörden i de föreslagna förändringarna avse-
ende köp eller byte av bostad enligt följande:
Vid nybyggnad skall det fortfarande finnas särskilda skäl för anpassning av
bostaden. Vid köp och byte av bostad skall bidrag kunna lämnas till åtgärder
som inte är kostnadskrävande även om det inte finns några särskilda skäl för
att välja en bostad som kräver anpassning. Är åtgärderna kostnadskrävande
krävs dock särskilda skäl även vid köp och byte av bostad. Förslagen finns
intagna i 8 och 9 §§ lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m.
I fråga om begreppet standardhöjande åtgärder sammanfattas innebörden i
den föreslagna lagändringen enligt följande:
Reglerna om standardhöjande åtgärder utmönstras ur lagen om bostadsan-
passningsbidrag m.m. och det införs en ny bestämmelse om att bostadsan-
passningsbidrag inte lämnas för åtgärder som behöver vidtas redan av vä-
sentligen andra orsaker än sådana som direkt har att göra med funktionshind-
ret. Förslaget finns intaget i 6 § andra stycket i lagen om bostadsanpass-
ningsbidrag m.m.
De föreslagna lagändringarna har inte mött invändningar i någon motion
eller under utskottets beredning av frågan. Däremot förordas i motion
1999/2000:So33 (m) yrkande 7 att ett förtydligande bör göras av den före-
slagna lydelsen av 9 § så att det framgår att bostadsbyte på grund av hög hyra
skall betraktas som "särskilt skäl" enligt denna paragraf. Motionären hävdar
att den handikappade i praktiken kan drabbas av ett flyttförbud om inte bi-
drag beviljas för anpassning efter köp eller byte av bostad av kostnadsskäl.
Bostadsutskottet tillstyrker lagförslaget i propositionen om villkoren för
bostadsanpassningsbidrag. Regeringsförslaget utgår från de förslag till lag-
ändringar som Boverket lämnat på basis av erfarenheterna av den praktiska
tillämpningen av lagen. Enligt verkets bedömning kommer de delvis ändrade
villkoren att förenkla och underlätta bidragshanteringen. Det bör framhållas
att denna hantering direkt utgår från bestämmelserna i lagen utan att dessa
närmare preciserats i förordning eller myndighetsföreskrifter. Detta ger ut-
rymme för en tillämpning där stor hänsyn tas till faktiska förhållandena i det
enskilda fallet. Frånvaron av detaljerade föreskrifter innebär att rätten till
bidrag inte i varje avseende i förväg direkt kan utläsas ur lagens bestämmel-
ser. Boverket sammanställer och distribuerar emellertid löpande erfarenheter
av kommunernas hantering och av den praxis som lagts fast genom avgöran-
de av förvaltningsdomstol. Verket anordnar också utbildningar och konferen-
ser för de kommunala handläggarna av bidraget.
Förslaget i motion 1999/2000:So33 (m) yrkande 7 om att precisera be-
stämmelserna i lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. i ett avseende -
hyresnivåns betydelse vid tillämpningen av begreppet särskilda skäl i 9 §
enligt den nya lydelsen - skulle innebära ett avsteg från den nuvarande prin-
cipen för regleringen av bidragsgivningen. Utskottet kan inte finna att till-
räckliga skäl föreligger för att förorda ett sådant avsteg. Avgörandet av vad
som i det enskilda fallet är särskilda skäl bör således även i fortsättningen
bedömas av den beslutande kommunen med stöd av gällande praxis. Det bör
i sammanhanget noteras att den av regeringen föreslagna lagändringen inte
kan förväntas minska möjligheten för den funktionshindrade att erhålla bo-
stadsanpassningsbidrag i samband med byte av bostad av det skäl som dis-
kuteras i motionen. Tvärtom innebär förändringen att bidrag kan utgå till
åtgärder som inte är kostnadskrävande även om det inte föreligger några
särskilda skäl för att välja en bostad som kräver anpassning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
1999/2000:So33 (m) yrkande 7.
Stockholm den 27 april 2000
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulf Björklund (kd), Sten
Andersson (m), Inga Berggren (m), Anders Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl
(s), Sten Lundström (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik Skårman (m),
Helena Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Ewa Thalén Finné (m)
och Leif Jakobsson (s).
Avvikande meningar
1. Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstiftningen
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skår-
man (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser att den del av bostadsutskottets
yttrande som i avsnittet Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstift-
ningen börjar med "Utskottet ser" och slutar med "i berörd del" bort ha föl-
jande lydelse:
Det är angeläget att offentliga byggnader och platser i möjligaste mån ges
en utformning så att de blir tillgängliga och användbara för alla oavsett
eventuella funktionshinder. För att detta mål skall kunna uppnås är det vik-
tigt att det finns klart formulerade krav på tillgänglighet i samband med ny-
och ombyggnad. Det är också angeläget att dessa krav kan beaktas på ett
tidigt stadium i byggprocessen. Att i efterhand vidta åtgärder för att korriger
tidigare misstag kan bli mycket kostnadskrävande och innebär dessutom ofta
att sämre lösningar måste väljas. Bostadsutskottet ser mot denna bakgrund
positivt på regeringens avsikt att låta Boverket förtydliga de krav som nu
finns i plan- och bygglagen på tillgänglighet i samband med nybyggnad och
ändring av allmänna platser.
Utskottet ställer sig även positivt till andra åtgärder som kan vidtas för att
underlätta kommunernas arbete med handikappanpassning. Detta arbete kan
förutom de självklara fördelarna för de funktionshindrade även bidra till
minskade kommunala kostnader för exempelvis bostadsanpassningsbidrag
och hemtjänst. Särskilda krav på anpassningsåtgärder bör givetvis ställas på
de myndighetslokaler dit allmänheten kan behöva ha tillträde. Utskottet
tillstyrker mot denna bakgrund förslaget i motion 1999/2000:So32 (m) yr-
kande 6 om att regeringen skyndsamt bör vidta åtgärder för att avhjälpa de
brister som fortfarande finns vad gäller tillgängligheten till myndighetsloka-
ler.
Bostadsutskottet anser således att höga krav på tillgänglighet kan ställas
dels i samband med ny- och ombyggnad, dels vad gäller anpassning av myn-
dighetslokaler. Däremot kan utskottet inte ge sitt stöd till de förändringar av
plan- och bygglagstiftningen med retroaktiv verkan som skisseras i proposi-
tionen. Utan att redovisa förslagets närmare innebörd eller de ekonomiska
konsekvenserna av det förordar regeringen en lagändring som kan få långt-
gående följder för berörda fastighetsägare och den verksamhet som bedrivs i
befintliga lokaler. Utskottet kan konstatera att innebörden i begreppet "enkelt
åtgärdade hinder mot tillgängligheten" inte klarläggs och att frånvaron av
ekonomiska överväganden ursäktas med att det är svårt att beräkna förslagets
samhällsekonomiska konsekvenser. Regeringen anser sig emellertid trots
detta ha grund för ställningstagandet att de retroaktiva lagkraven skall be-
kostas genom "ansvars- och finansieringsprincipen". Innebörden i denna
princip tycks vara att de berörda fastighetsägarna skall svara för hela kostna-
den inom ramen för det ordinarie underhållet.
Kritik mot innehållet i propositionen vad avser den retroaktiva lagändring-
en framfördes även under den offentliga utfrågning om regeringens hand-
lingsplan som socialutskottet genomförde den 4 april. Representanten för
Kommunförbundet ansåg det vara helt oacceptabelt att, som föreslås i propo-
sitionen, ställa långtgående krav på att åtgärder för tillgänglighetsanpassning
skall vidtas inom ramen för ordinarie underhåll. Företrädaren för SABO
framhöll att man i propositionen tagit lättsinnigt på förslagets kostnader.
Regeringens bedömning att kostnaderna ryms inom ramarna för det ordinarie
underhållet avvisades helt. Fastighetsägareförbundet pekade på flera oklar-
heter i propositionen vad gäller bl.a. ansvarsfrågan. En sådan fråga som
regeringen inte har beaktat är att hyresavtalen för kommersiella lokaler nor-
malt är så utformade att det är verksamhetsutövaren och inte fastighetsägaren
som står för det löpande underhållet.
Utskottet gör sammanfattningsvis bedömningen att underlag saknas för re-
geringen att som planerat hösten 2000 lägga fram det aviserade förslaget om
en retroaktivt verkande ändring av plan- och bygglagen. Riksdagen bör i
enlighet med förslaget i motion 1999/2000:So32 (m) yrkande 5 i ett tillkän-
nagivande till regeringen ge uttryck för denna uppfattning. Utskottet avstyr-
ker de motionsförslag, (fp) respektive (mp), som förordar att lagändringen
genomförs med vissa kompletteringar.
2. Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstiftningen
Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser att den del av bostadsutskottets yttrande
som i avsnittet Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstiftningen börjar
med "I motsats" och slutar med "i berörd del" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet instämmer i regeringens bedömning att plan- och byggla-
gen bör kompletteras med krav på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgäng-
ligheten och användbarheten i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde
och på befintliga allmänna platser bör elimineras inom en viss tidrymd. Ut-
skottet anser dock att den av regeringen förordade tidsfristen fram till år
2010 är alltför väl tilltagen. Vidare kan de vaga formuleringarna i proposi-
tionen om att åtgärderna "bör" vidtas ge upphov till oklarheter. I det lagför-
slag som skall presenteras för riksdagen i höst bör det därför klart framgå
vilka åtgärder som skall vidtas. Det bör också klarläggas vilka sanktionsmöj-
ligheter som skall finnas mot dem som inte uppfyller kraven på åtgärder i
befintliga byggnader och på allmänna platser. Även vad gäller redan existe-
rande bestämmelser om tillgänglighet finns det anledning att överväga
skärpta sanktionsmöjligheter. En utredning bör tillsättas med denna uppgift.
Vad utskottet ovan förordat innebär att förslagen i motion 1999/2000:So41
(mp) yrkandena 2 och 8 bör vinna riksdagens bifall. Detta innebär även att
förslagen i motionerna 1999/2000:So40 (fp) yrkande 2 samt 1999/2000:So38
(s) kan anses vara tillgodosedda. De aktuella förslagen i motion 1999/2000:
So32 (m) avstyrks av utskottet.
3. Finansieringen av åtgärder för ökad tillgänglighet
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skår-
man (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser att den del av bostadsutskottets
yttrande som i avsnittet Finansiering av åtgärder för ökad tillgänglighet bör-
jar med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "av utskottet" bort ha föl-
jande lydelse:
Bostadsutskottet har ovan avstyrkt att retroaktivt verkande krav på till-
gänglighet införs i plan- och bygglagen i enlighet med regeringens intentio-
ner. Underlag saknas i propositionen för en bedömning av kostnaderna för ett
sådant krav. Vidare finns betydande oklarheter vad gäller den princip som
regeringen anser skall tillämpas för finansiering av åtgärderna. Mot denna
bakgrund saknas också skäl att närmare överväga de aktuella motionsyrkan-
dena om att införa ett statligt bidragssystem för att finansiera anpassningsåt-
gärder. Motionerna avstyrks.
4. Finansieringen av åtgärder för ökad tillgänglighet
Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd) anser att den del av bo-
stadsutskottets yttrande som i avsnittet Finansiering av åtgärder för ökad
tillgänglighet börjar med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "av ut-
skottet" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet delar bedömningen i de aktuella motionerna om att ett
statligt stöd initialt bör utgå för de åtgärder som kommer att behöva vidtas
när plan- och bygglagen kompletteras med bestämmelser om enkelt åtgärda-
de hinder mot tillgängligheten. Det är således inte rimligt att i detta avseend
redan från början tillämpa ansvars- och finansieringsprincipen fullt ut. De
närmare villkoren för det statliga stödet bör övervägas i samband med att
lagförslaget utarbetas. Det bör således ankomma på regeringen att i samband
med den aviserade propositionen om en komplettering av plan- och byggla-
gen även presentera förslag om ett statligt bidrag till de fastighetsägare som
behöver vidta anpassningsåtgärder.
Vad utskottet nu förordat med anledning av motion 1999/2000:So44 (kd)
yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Även vad
som i motion 1999/2000:So40 (fp) yrkande 1 föreslagits om ett statligt sti-
mulansbidrag får därigenom delvis anses vara tillgodosett.
5. Utbildningen av arkitekter m.fl.
Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd) anser att den del av bo-
stadsutskottets yttrande som i avsnittet Utbildning av arkitekter m.fl. börjar
med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:
Det har sedan länge varit uppenbart att kunskapen om handikappades vill-
kor och behov varit bristfällig bland de yrkesgrupper som har inflytande över
byggprocessen. Trots att det går att åstadkomma enkla och bra lösningar
som uppfyller kraven på tillgänglighet och användbarhet både vid nyproduk-
tion och ombyggnader glöms ofta dessa frågor bort. En av orsakerna är att
arkitekter, byggnadsingenjörer m.fl. inte får någon egentlig utbildning i
handikappkunskap.
Det är positivt att regeringen i propositionen uppmärksammat denna fråga.
Det är emellertid inte tillräckligt att, som regeringen föreslår, låta Högskole
verket se över innehållet i arkitektutbildningen. I uppdraget till verket bör d
ingå att se till att kursplanerna för de aktuella utbildningarna snarast möjlig
kompletteras med undervisning om hur den byggda miljön kan utformas så
att den blir tillgänglig och användbar för alla.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av motion
1999/2000:So44 (kd) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
6. Åtgärder för elöverkänsliga
Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Rigmor Stenmark (c) anser att den del av
bostadsutskottets yttrande som i avsnittet Tillgänglighet för elöverkänsliga
börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "avstyrks således" bort ha
följande lydelse:
Bostadsutskottet delar uppfattningen i motion 1999/2000:So43 (c) att de
elöverkänsliga är en grupp som förtjänar att tas på stort allvar. Elöverkäns-
lighet bör erkännas som ett handikapp och samhället bör ta ett ansvar för att
de drabbade skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Det är angeläget
att tillräckliga resurser satsas på att kartlägga problemet med elöverkänslig-
het ytterligare. En allmän inriktning vid all planering av bebyggelse och
anläggningar för bl.a. mobiltelefoni och elöverföring bör vara att tillämpa
försiktighetsprincipen.
I motionen diskuteras olika metoder för att begränsa problemet med el-
överkänslighet och för att hjälpa de värst drabbade. Utskottet anser att det
bör ankomma på regeringen att med utgångspunkt i de kartläggningar som
redan genomförts återkomma med förslag till lämpliga insatser. Dessa insat-
ser får sedan anpassas successivt i takt med att kunskapsläget förbättras och
nya metoder tas fram för att eliminera orsakerna till elöverkänsligheten.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So43 (c) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Särskilda yttranden
1. Kraven på tillgänglighet i plan- och bygglagstiftningen
Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd) anför:
Kristdemokraterna har sedan länge starkt framhållit att samhället måste
utformas så att alla skall kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Trots
uppenbara brister på många områden har nödvändiga beslut och åtgärder låtit
vänta på sig alltför länge. Vi välkomnar därför att en nationell handlingsplan
för handikappolitiken nu lagts fram för riksdagen. Den kan ses som ett första,
men långt ifrån tillräckligt, steg i det arbete med anpassning av samhället
som nu måste bedrivas med större intensitet än under de senaste åren. Det är
därför nödvändigt att löpande följa upp de i många avseenden vällovliga
riktlinjer som presenteras i handlingsplanen. Detta gäller inte minst för de
frågor som faller inom bostadsutskottets beredningsområde.
Vi ser positivt på de åtgärder som aviseras inom plan- och bygglagstift-
ningens ram. Detta gäller både avsikten att komplettera plan- och bygglagen
med regler om enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet och arbetet med att
öka de lokala handikapporganisationernas insyn och delaktighet i byggpro-
cessen. Handlingsplanen är emellertid inte särskilt konkret i dessa avseenden.
Vi förutsätter därför att regeringen kommer att lämna mer konkreta förslag
och redovisningar i den aviserade propositionen. Det är vår avsikt att bevaka
att handlingsplanen inte stannar vid vackra formuleringar, utan också omsätts
i praktisk handling. Som vi framhållit i en avvikande mening kan detta un-
derlättas och påskyndas om det initialt utgår ett statligt stöd till de åtgärde
som kan komma att krävas av fastighetsägare och andra.
Vi vill också framhålla att det finns flera nödvändiga åtgärder som behöver
vidtas i den byggda miljön, men som i dagsläget inte omfattas av plan- och
bygglagstiftningens regelsystem. En sådan åtgärd gäller anpassningen av
bankomater och liknande utrustning till de funktionshindrades behov. Sam-
hällsutvecklingen går på många områden mot en ökad automatisering och
självbetjäning med stöd av ny informationsteknik. Förutom bank- och post-
ärenden kan detta gälla exempelvis biljettautomater för kollektivtrafik och
automatiserad handel i olika former. Denna utveckling ställer stora krav på
inte bara tillgänglighet och användbarhet för alla utan också på att säkerhets-
frågorna uppmärksammas. Inte minst för äldre och personer med funktions-
hinder kan brottsförebyggande åtgärder ses som en del i tillgängligheten till
den nya tekniken.
Bankomater och liknande utrustning betraktas i byggnadssammanhang
som inredning. Krav på tillgänglighet för funktionshindrade har därför inte
kunnat ställas med stöd av plan- och bygglagen. Vi noterar att regeringen har
uppmärksammat denna brist och har för avsikt att tillsätta en utredning i
frågan. Utvecklingen med IT-stöd på olika områden går emellertid mycket
snabbt. Det är därför nödvändigt att överväganden om en lämplig lagregle-
ring kommer till stånd snarast och att förslag kan läggas fram för riksdagen
redan under kommande riksmöte. En väg som bör prövas är att låta banko-
mater klassificeras som "stadigvarande produkt som är infogad i byggnads-
verk" och därmed låta plan- och bygglagstiftningens regler gälla. Om denna
lösning väljs bör det vara möjligt att presentera ett förslag redan i den propo
sition om enkelt åtgärdade hinder m.m. som aviserats till hösten 2000. Från
Kristdemokraternas sida har vi för avsikt att återkomma till frågan om inte
regeringens fortsatta beredning snabbt kan resultera i att nödvändiga åtgärder
vidtas.
2. Sanktionsmöjligheterna vid otillgängligt byggande
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:
Boverket presenterade år 1997 en analys av hur nyproducerade bostäder av
olika årgångar uppfyller kraven i byggnadslagstiftningen på tillgänglighet
och användbarhet. Resultaten av denna undersökning är mycket oroväckande
eftersom de visade sig att de bostäder som byggts i mitten av 1990-talet ofta
var mer svårtillgängliga och svåra att bebo för människor med nedsatt rörlig-
het, hörsel och syn än de som byggdes i början av decenniet eller under
1980-talet. Det finns också tecken som tyder på att offentliga lokaler och
allmänna platser fortfarande utformas på ett sätt som inte tillgodoser de
funktionshindrades behov och de krav som rimligen bör kunna ställas med
stöd av plan- och bygglagstiftningen.
Dessa erfarenheter måste nu tas till vara och leda
fram till att åtgärder vidtas för åstadkomma en
bättre efterlevnad av kraven på tillgänglighet och an-
vändbarhet. Det finns först och främst skäl att se
över och tydliggöra de krav som ställs i
byggnadslagstiftningen. Åtgärder med denna
inriktning aviseras i den nationella handlingsplanen.
Vidare kommer förslag att läggas fram om krav på
att brister i den befintliga miljön åtgärdas inom en
viss tidsperiod. Det finns emellertid också skäl att
överväga om tillräckliga åtgärder vidtas mot dem
som inte lever upp till lagens krav. Vi förutsätter att
frågan om sanktionsmöjligheterna i detta avseende
kommer att uppmärksammas såväl i den proposition
som skall läggas fram för riksdagen i höst som i det
utrednings- och utvecklingsarbete som på
regeringens uppdrag skall genomföras av Boverket.
Arbetet med att förtydliga kraven på tillgänglighet
och användbarhet i lagstiftningen samt att stärka
handikapporganisationernas inflytande i
byggprocessen kan också i sig förväntas bidra till att
förbättra bevakningen av lagens efterlevnad.
Socialutskottets offentliga utfrågning om en nationell handlingsplan för
handikappolitiken
Datum: Tisdagen den 4 april 2000
Tid: 10.00-14.00
Lokal: Förstakammarsalen
Deltagande inbjudna
från Landstingsförbundet:
Agneta Kyller (s), vice ordförande
Margareta Liljeqvist, utredare
från Svenska Kommunförbundet:
Margareta Olofsson (v)
Ingrid Söderström, sekreterare
från Sveriges Fastighetsägareförbund:
Bengt Nyman, verkställande direktör
Erik von Hofsten, informationschef
från SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag:
Stig Dedering, projektledare
från Svenska Lokaltrafikföreningen:
Märta-Lena Schwaiger, verkställande direktör
Christina Bergström, opinionsbildare
Björn Sundvall, ansvarig samhällsbetalda resor
från Svensk Handel:
Hans C. Löwlund, utvecklingschef
Sofia Leufstedt, nationalekonom
från Hjälpmedelsinstitutet:
Eva Jacobsson, direktör
Susann Forsberg, avdelningschef
från HSO, Handikappförbundens samarbetsorgan:
Berndt Nilsson, ordförande
Ann Jönsson, verksamhetsledare
från DHR, De Handikappades Riksförbund:
Britt Jakobsson, förbundsordförande
Guy Lööv, verksamhetsledare på förbundskansliet
från Demensförbundet:
Stina-Clara Hjulström, förbundsordförande
Sten-Sture Lidén, förbundssekreterare
från Afasiförbundeti Sverige:
Marianne Åkerlund, kanslichef
från PRO, Pensonärernas riksorganisation:
Lage Andréasson, ordförande
Ingrid Wentzel, ombudsman
från SPF, Sveriges Pensionärsförbund:
Barbro Westerholm, förbundsordförande
från Boverket:
Sofia Lindén, arkitekt, utredare
Lena Viberg-Larsson, arbetsterapeut, utredare
från Handikappombudsmannen:
Lars Lööw, handikappombudsman
Hans von Axelson, kanslichef
från Socialstyrelsen:
Lars Pettersson, överdirektör
Lena McElwee, direktör
från Socialdepartementet:
Mikael Sjöberg, statssekreterare
Anna Åkerrén, kammarrättsassessor
Lars Lindberg, ämnessakkunnig
Ordföranden: Jag ber att få hälsa er alla hjärtligt välkomna till socialutskot-
tets utfrågning om handikappolitik. Vi har anordnat denna utfrågning med
anledning av den proposition som ligger på riksdagens bord, nämligen pro-
positionen Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för
handikappolitiken. Vi har valt att anordna utfrågningen som ett led i socialut-
skottets beredningsprocess för att få höra alla er som representerar olika
organisationer, verk och myndigheter i samhället. Vi vill höra er syn på de
förslag som redovisas i propositionen.
Handikappolitiken är ett av socialutskottets viktiga berednings- och an-
svarsområden. Socialutskottet har i de här frågorna haft en gemensam ambi-
tion att handikappolitiken ska leda framåt till full delaktighet för alla funk-
tionshindrade i samhället. När vi nu fortsätter att försöka utveckla den handi-
kappolitik som har gått, precis som rubriken på propositionen är, från patient
till medborgare, är det viktigt för oss att också höra synpunkter i en vidare
krets på vad man kan göra för att förstärka arbetet.
Med detta vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna. Jag ska också be att få
påpeka några praktiska saker inför den utfrågning som vi har här. Jag vill
börja med att säga att det är väldigt många, 17 organisationer, verk och myn-
digheter, som kommer att tala här i dag. Det är bra och glädjande, men det
finns också ett behov från oss utskottsledamöter och riksdagsledamöter att
kunna ställa frågor till er. Det innebär att jag vädjar till er att ni ska håll
inom den anvisade talartiden så att vi också får utrymme till en diskussion.
Vi kommer att stenografera ned alla anföranden. Det innebär att vi är väl-
digt tacksamma om ni som avser att visa overheadbilder vill lämna dem till
presidiet så att vi också kan redovisa dem när vi sedan gör en sammanställ-
ning av utfrågningen.
Den här utfrågningen kommer att följas via intern-TV. Tyvärr har inte
riksdagen hunnit så långt när det gäller tillgänglighetsanpassning. Det inne-
bär att vi i dag också disponerar två sammanträdesrum, RÖ2-9 och RÖ2-10,
där det sitter folk och följer den här utfrågningen. Riksdagen har satt i gång
ett arbete och samlat en grupp för att vi ska hitta former som gör fler av
riksdagens lokaler tillgängliga för alla, men det arbetet pågår fortfarande.
Därför disponerar vi några andra rum där det sitter människor och följer detta
på intern-TV.
Det finns möjlighet till teckenspråkstolkning om det behövs. Om det inte
finns behov av detta kommer våra teckenspråkstolkar att lämna oss om nå-
gon timme och gå till andra viktiga uppdrag. Om det är någon som vill att
teckenspråkstolkningen ska ske under hela utfrågningen är det bra om ni
anmäler det till oss här i presidiet.
Slutligen vill jag påminna er om det man alltid bör göra i dag i alla lokaler,
nämligen att stänga av mobiltelefonerna under utfrågningen.
Med dessa praktiska upplysningar ber jag igen att få hälsa er hjärtligt väl-
komna. Nu hälsar jag Agneta Kyller, som är vice ordförande i Landstings-
förbundet, särskilt välkommen.
Agneta Kyller: Fru ordförande, utskottsledamöter och övriga deltagare! Jag
vill först säga att Landstingsförbundet uppfattar den här handikappolitiska
propositionen positivt. Den är långsiktig, och den innefattar förslag som rör
hela samhället. Det ger viktiga signaler om statsmakternas syn på människor
med funktionshinder som fullvärdiga samhällsmedborgare.
Landstingsförbundet ser också positivt på förslaget om att utveckla ett na-
tionellt kompetensutvecklingsprogram när det gäller bemötande av männi-
skor med funktionshinder. Det finns ett stort intresse från landstingen att
tillsammans med regionala och lokala samverkanspartner vidareutveckla och
lokalt anpassa ett sådant nationellt övergripande program.
Det finns tre områden som jag skulle vilja ta upp vid det här tillfället. Det
handlar om hjälpmedel, domstolstrots och råd och stöd enligt LSS.
Först när det gäller hjälpmedel tillstyrker Landstingsförbundet förslaget
om en utredning om hjälpmedelsförsörjning för studerande med funktions-
hinder. Utredaren bör också kunna få mandat att ta upp andra frågor som
gäller hjälpmedelsförsörjningen. Landstingsförbundet utgår från att regering-
en kommer att överlägga om utformningen av det här uppdraget.
I propositionen diskuteras DAISY, det nya digitala sättet att överföra
böcker till talbok. Det här kräver nya avspelningsanordningar som för närva-
rande är ungefär tio gånger dyrare än de nuvarande bandspelarna, som ju är
ett ansvar för landstingen. Landstingsförbundet kan konstatera att utbytet av
nuvarande bandspelare kommer att medföra ökade kostnader för landstingen
och utgår från att överläggningar om de här kostnaderna kommer att tas upp
med Landstingsförbundet.
I propositionen föreslås en ny konstruktion av statsbidraget till alternativ
telefoni. Enligt nuvarande regler har staten det ekonomiska ansvaret för text-
och bildtelefoner, och landstingen rekvirerar medel för telefonerna från sta-
ten. Under förra året tog anslaget slut i mitten av september. För i år är det
redan intecknat med det som skedde i förskrivningar under hösten 1999.
Nu föreslår regeringen att anslaget ska fördelas till landstingen enligt
samma princip som gäller tolktjänst för döva. Landstingsförbundet ifråga-
sätter detta. Principen är riktig, men det finns en risk för att landstingen få
en ökad kostnad för de här telefonerna, särskilt eftersom bildtelefonerna
börjar komma i stor utsträckning och många kan anses behöva såväl text-
som bildtelefon.
Den andra frågan gäller åtgärder mot domstolstrots. I propositionen före-
slås att länsstyrelsen ska verka för att kommuner och landsting planerar för
att kunna tillgodose framtida stöd- och servicebehov enligt LSS. Länsstyrel-
sen får förelägga en kommun eller ett landsting vid vite att följa en lagakraft
vunnen dom som ger en enskild rätt till vissa insatser.
I den här frågan är Landstingsförbundet inte så positivt. Vi instämmer i
Lagrådets uppfattning att det framlagda förslaget inte är tillräckligt analyse-
rat från juridisk synpunkt. Vi ifrågasätter, i likhet med Lagrådet, det lämplig
i att nu lägga fram ett dåligt underbyggt förslag när det pågår en utredning i
Justitiedepartementet om hur ett sanktionssystem som gör det möjligt att
motverka kommunalt domstolstrots bör utformas.
Propositionens förslag jämställs med den ordning som finns införd i lagen
om tillsyn över hälso- och sjukvården. Enligt 14 § i den lagen får Socialsty-
relsen förelägga vårdgivaren att rätta till missförhållanden. Detta gäller i de
fall då vårdgivare inom hälso- och sjukvården inte uppfyller kraven på god
vård och när missförhållanden äventyrar patientsäkerheten.
Bestämmelsen i tillsynslagen, som ju tillkommit för att värna om patient-
säkerheten, är enligt vår uppfattning inte alls jämförbar med de situationer
där det ofta rör sig om resurskrävande behov som huvudmannen inte kan
tillgodose inom en för den enskilde acceptabel tidsrymd. I det ena fallet
handlar det om patientsäkerhet och i det andra om ekonomiska resurser.
Det finns ytterligare en aspekt på den här frågan som Landstingsförbundet
vill fästa uppmärksamheten på. De personalgrupper som ska tillgodose råd-
givning och annat personligt stöd, kort kallat råd och stöd, enligt LSS är i
allmänhet desamma som arbetar inom hälso- och sjukvården. Vi kan ta
logopeder som exempel. Det är en bristyrkesgrupp. Om en person ska kunna
klaga sig till logopedinsatser som råd och stöd enligt LSS riskerar det att
göra intrång i den köordning som finns till logopedinsatser enligt hälso- och
sjukvårdslagen. Det här kommer då att rubba den ordning om hälso- och
sjukvård på lika villkor som gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen och den
prioriteringsordning som fastställts av riksdagen på Prioriteringsutredningens
grund.
Den tredje frågan gäller råd och stöd enligt LSS. Då vill jag fortsätta på
temat rådgivning och annat personligt stöd. I propositionen föreslås ett för-
tydligande av vad som avses med insatsen rådgivning och annat personligt
stöd enligt LSS. Innehållet i råd och stöd enligt LSS har diskuterats oerhört
mycket sedan LSS trädde i kraft 1994. Inte minst från handikapprörelsens
sida har det hävdats att personer som tillhör LSS personkrets ska kunna få
behandlingsinsatser av t.ex. logoped och sjukgymnast i form av råd och stöd.
Från Landstingsförbundets sida har vi hävdat det motsatta. Skälen är de
som jag nyss nämnde. Den enskilde ska inte genom en rättighetslag som LSS
kunna få insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen och på så sätt ibland kunna
gå förbi de köer till insatsen som kan finnas. Till detta ska också läggas att
om sjukvårdsinsatser ska kunna ges enligt LSS kan den enskilde få detta
genom utslag i en förvaltningsdomstol och då också kringgå den medicinska
behovsbedömningen som regelmässigt ska göras enligt HSL.
För några år sedan avkunnade Regeringsrätten några domar som klargjorde
att råd och stöd inte kan innehålla behandlingsinsatser enligt hälso- och
sjukvårdslagen. Förbundet menar att rättsläget därmed är klarlagt. På Lands-
tingsförbundet vill vi starkt understryka att det inte ska vara möjligt att ge-
nom LSS, en rättighetslagstiftning, kunna sätta hälso- och sjukvårdslagen ur
spel, dvs. en person ska inte genom en rättighetslagstiftning kunna få tillgång
till hälso- och sjukvårdsinsatser utan den gängse medicinska prövningen. En
hälso- och sjukvård på lika villkor för alla medborgare är en viktig välfärds-
politisk grund i vårt land.
Avslutningsvis vill jag säga att förbundet ser positivt på att en utredning
om råd och stöd ändå kommer till stånd som kan klarlägga de oklarheter som
råder i dag.
Margareta Olofsson: Fru ordförande, utskottsledamöter och deltagare!
Kommunförbundet ser det som positivt att regeringen nu lägger fram en
handlingsplan för handikappolitiken med utgångspunkt i FN:s standardreg-
ler. Därmed tydliggörs hela samhällets ansvar för att personer med funk-
tionshinder ska ges samma rätt till vårt samhälle. Ett samhälle utformat så att
alla människor är fullt delaktiga är grunden för vår demokrati. Alla har ett
ansvar för att samhällets invånare inte blir diskriminerade. Samhällsgemen-
skapen måste grundas på mångfald och full delaktighet.
Kommunerna måste, i likhet med andra samhällsaktörer, verka för att han-
dikapperspektivet genomsyrar hela verksamheten, att samhället blir tillgäng-
ligt för alla och att politiker och personal möter alla kommunens medlemmar
med aktning och respekt. Ett samhälle uppbyggt på en generell välfärd mins-
kar fokus på individuella insatser. Självfallet ska varje individ få insatser
utifrån vars och ens behov, men om vi bygger ett samhälle tillgängligt för
alla behöver enskilda individer inte känna sig utpekade som några som alltid
ska behöva hjälp i självklara situationer som att förflytta sig, delta i olika
aktiviteter i samhället m.m.
Hur får vi då ett tillgängligt samhälle? Bristande tillgänglighet och dåligt
bemötande handlar mycket om kunskap och attityder, men också om pengar.
Att förändra attityder och förhållningssätt är en process som kräver kunskap.
Därför välkomnar vi regeringens förslag om att det skapas resurser på central
nivå för att tillsammans med handikapporganisationer och huvudmän arbeta
fram förslag till program som stöd för regionala och lokala kompetensut-
vecklingsinsatser.
Bemötandeutredningens fokus på behovet av kompetensutveckling på alla
nivåer i den kommunala organisationen har väckt stort intresse hos kommu-
nerna. Många kommuner har på olika sätt arbetat in frågor om bemötande
och tillgänglighet i sina lokala utbildningsaktiviteter. Ännu saknas handi-
kappolitiska program i många kommuner, och där måste kommunerna inten-
sifiera sitt arbete.
Ett exempel på ett förändrat synsätt är att man i kommunerna organisato-
riskt flyttat över ansvaret för färdtjänsten till trafikhuvudmannen. Från att
tidigare ha setts som en biståndsfråga hos socialförvaltningen har färdtjäns-
ten blivit en trafikfråga. För samhället är det dock viktigt att samtliga trafi
anordnare tar sitt ansvar för tillgängligheten och inte bara den kollektivtrafi
som anordnas av det allmänna. Så måste t.ex. den privata kollektivtrafiken
också omfattas av finansieringsprincipen. Konsekvensen av ett dåligt anpas-
sat transportmedel blir ett kommunalt ansvar i form av färdtjänst eller stödin-
satser via sociallagstiftningen.
Kommunerna arbetar också mycket och målmedvetet för att förbättra till-
gängligheten. Kostnaderna för handikappanpassningen måste dock rymmas
inom den kommunala budgeten. Vi ser det som självklart att kommunerna tar
sitt ansvar för att t.ex. vid ny- och ombyggnad tillgodose kravet på tillgäng-
lighet. Däremot är det oacceptabelt att ålägga kommunerna samma ansvar
inom ramen för ordinarie underhåll, som föreslås i propositionen. Vi kan inte
heller se det rimliga i att ett statligt verk, Boverket, ska ges i uppdrag att
definiera vad som är enkelt åtgärdade hinder och kravnivåer i Sveriges
kommuner.
Låt mig så gå över till frågan om domstolstrots. Att några få av Sveriges
kommuner inte har verkställt domar handlar inte om trots eller ovilja att leva
upp till lagstiftningens intentioner. Det är en ekonomisk och principiell fråga
Ingen kommun vill trotsa lagar och domstolar. Kommunförbundet har i olika
sammanhang framhållit det allvarliga i situationen och att frågan måste få en
lösning. Dessutom har vi lika enträget framhållit att frågan måste belysas
ytterligare. Det är en principiell konflikt mellan statlig styrning utan ansvar
för finansiering och det kommunala ansvaret för verkställighet och finansie-
ring. Det är en konflikt som inte kan nonchaleras.
Kommunförbundet anser att problemet med domstolstrots förutsätter en
samlad analys av rättighetslagstiftningens möjligheter att fungera inom ra-
men för den kommunala självstyrelsen. Även Lagrådet har ansett att försla-
get från rättslig synpunkt måste analyseras djupare och därför inte kan ligga
till grund för lagstiftning. Det faktum att en ny utredning dessutom tillsatts
syfte att utreda frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas bör tillsam-
mans med Lagrådets kritik vara tillräckligt för att avvakta ett beslut. Sverige
kommuner är lika angelägna som andra att frågan får en lösning som är
juridiskt hållbar i ett längre perspektiv.
Avslutningsvis tycker Kommunförbundet att många av regeringens övriga
förslag också innebär att ytterligare analyser och utredningar behöver göras i
andra sammanhang. Vi kan bara hoppas att det ingår i dessa uppdrag att se
hela samhällssektorn som ansvarig för att bygga ett gemensamt samhälle där
alla har en självklar plats.
Bengt Nyman: Fru ordförande, kära deltagare! Vi har naturligen bestämt oss
för att avgränsa våra synpunkter till att handla om det avsnitt i propositionen
som avser den offentliga miljön. (Bild 1)
Jag vill inledningsvis slå fast att vi delar allmänt grundsynen att det finns
ett behov av att göra särskilda insatser för handikappade och av att vi gemen-
samt känner ett ansvar för att på olika sätt göra miljön tillgänglig för alla
människor, oavsett förutsättningar. Vi delar också grundsynen om att det här
lämpligast görs genom en successiv anpassning av miljön. I propositionen
sägs det att den anpassningen av ekonomiska och praktiska skäl helst bör
kombineras med andra insatser i den offentliga miljön. När det gäller an-
svarsfrågorna, de tekniska möjligheterna och de ekonomiska förutsättningar-
na tror vi att man löser det bäst på det sättet.
Nu är det naturligen svårt att ta ställning till vad detta innebär rent teknisk
och ekonomiskt, eftersom regeringen menar att Boverket bör få i uppdrag att
utforma de regler och de förslag till ändringar, framför allt i plan- och bygg-
lagen, som i så fall ska styra den här anpassningen. Vi har därför svårt att nu
säga annat än att en utgångspunkt naturligtvis måste vara att det ska vara
tekniskt möjligt att göra det. Dessutom måste det vara ekonomiskt rimligt att
göra det. Jag tycker att regeringen i några avseenden har gjort markeringar
som känns lämpliga, t.ex. att man måste ta hänsyn till kulturvärden och
konstnärliga värden som finns i bebyggelsen. De insatser som ska göras får
inte bli orimliga från den utgångspunkten. Vi ser fram emot att samarbeta
med Boverket under den tid som deras utredning ska pågå. Vi tolkar de hän-
visningar till vad Boverket tidigare har sagt så att det finns alla förutsättni
ar för att vi ska kunna komma överens om vad som är möjligt.
Allmänt sett vill jag hävda att många åtgärder går att genomföra med
mycket enkla och små medel. Ett skäl till att det inte redan har gjorts och att
det inte görs i dag vill jag påstå är brist på insikt och brist på förståelse
i våra led och hos alla de många aktörer som på olika sätt är inblandade i
utvecklingen av den byggda miljön. Med den här utgångspunkten menar vi
att information, förmedling av kunskap och utbildning förmodligen skulle
vara väl så bra som lagstiftningskrav av olika slag. Vi är beredda att med
t.ex. företrädare för Svensk Handel, Boverket och andra som kommer att
vara inblandade i den här processen gå i bräschen för en sådan informa-
tionskampanj.
Avslutningsvis vill jag peka på några oklarheter som naturligtvis måste
klarläggas under resans gång. I den här propositionen sägs t.ex. att den här
typen av åtgärder lätt kan kombineras med andra underhållsinsatser i den
byggda miljön. Då vill jag bara informera om att hyresavtalen mellan en
hyresvärd och en verksamhetsutövare är så formulerade att ansvaret för
underhållsåtgärderna i lokaler normalt sett ligger på verksamhetsutövaren
medan hyresvärden svarar för ombyggnadsåtgärder som är gemensamma för
hela fastigheten. Det här måste man naturligtvis överväga när man sedan
pekar ut vem som ska vara ansvarig för insatserna.
En annan punkt som vållar lite huvudbry när man ser till texten i proposi-
tionen är ju att det i ett sammanhang talas om offentliga lokaler och i ett
annat sammanhang talas om lokaler dit allmänheten har tillträde som om det
vore samma sak. Det är det inte. En tobaksaffär är ingen offentlig lokal. I en
offentlig lokal anordnas enligt vår uppfattning offentliga tillställningar. En
tobaksaffär däremot är en lokal dit allmänheten har tillträde. Det är viktigt a
klarlägga detta så att det inte uppstår missförstånd under resans gång.
Ordföranden: Tack för det. Då går ordet till SABO, Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag, och Stig Dedering, projektledare. Varsågod!
Stig Dedering: Jag kan i stora delar instämma i de synpunkter som Bengt
Nyman har förmedlat från Sveriges Fastighetsägare eftersom villkoren för
bostadsföretag är ungefär desamma, oavsett om de är kommunala eller pri-
vata. Det handlar alltså om de tekniska och ekonomiska möjligheterna att
tillgodose de krav som ställs.
Grundsynen i propositionen är vid det här laget en ganska väl etablerad så-
dan. Det är efter de här principerna som jag tror att bostadsföretag har arbeta
under åtminstone de senaste två decennierna. Det handlar alltså om att bidra
till att skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla. Det är bara att hälsa
detta med tillfredsställelse - att man nu vill gå ytterligare ett steg på den h
vägen, och understryka att detta är något som också ska genomföras, och inte
bara pratas om.
Det som är intressant för SABO, bostadsföretagen och fastighetsägarna är
det avsnitt som handlar om tillgänglighet, och särskilt då tillgängligheten til
offentliga lokaler och allmänna platser. Precis som Bengt Nyman vill jag
instämma i att den definition som råder är lite oklar när det gäller offentliga
lokaler och lokaler som allmänheten äger tillträde till. Jag tror att detta beh
ver förtydligas så att man får klart för sig vad det är fråga om. I vårt fall h
jag, eller vi, uppfattat det hela väldigt tydligt så att detta inte omfattar
kvartersmark för bostäder och inte heller bostadshus, utan att det gäller just
det offentliga rummet - andra saker än bostäder.
Det kan nog vara på sin plats att vara tydligare där, så att inte definitionen
utvidgas. Om den skulle göra det blir det nämligen en helt annan innebörd i
propositionens förslag.
De krav som ska ställas ska gälla enkelt åtgärdade hinder, och ha ett tids-
perspektiv på tio år. Men precis som Bengt Nyman sade är det väldigt viktigt
att fråga sig vilka krav det slutligen kommer att handla om. Det uppdrag som
Boverket får blir alltså väldigt intressant för oss att följa. Vi vill självfal
insyn i det arbetet och medverka i det för att komma fram till vettiga lös-
ningar.
Vi tycker att man är något lättsinnig i propositionen i fråga om kostnader.
Man konstaterar helt frankt att dessa kostnader ryms inom det ordinarie
underhållet. Det tror jag inte alls att de gör! Det är alldeles tydligt, och de
tror jag också har konstaterats av utredningar som Boverket har gjort tidiga-
re, bl.a. 1996. Detta är inte åtgärder som ryms inom ett ordinarie underhåll,
utan det är fråga om kostnader som tillkommer och som måste tas.
Man kan fråga sig hur man ska formulera krav som är effektiva i den me-
ningen att de är effektiva i relation till den insats som görs. Jag tror att de
kanske inte är fråga om att formulera och ställa generella krav i kravnivåer,
utan att man i stället kan ställa kraven så att inventeringar och åtgärdsplaner
ska göras inom en viss tidpunkt och sedan redovisas. På så sätt kan man
starta en process och kombinera den med information, utbildning och lite av
en kampanj. Det kan vara en framkomligare och effektivare väg än att bara
formulera kraven. Då kommer nämligen åtgärderna att falla lite slumpvis -
lite här och lite där, och jag tror att det finns risk för att helheten inte bl
bra då. Det finns också risk för att man inte utnyttjar tillfället att passa på
man ändå gör någonting. Men mot bakgrund av en inventering och en åt-
gärdsplan kan man lättare se till att man får utföra åtgärderna när de passar
in, och att man också får en helhet.
Jag ska också säga något om bostäder. Det är ju en fråga som egentligen
inte berörs särskilt mycket av propositionen. Men man säger i alla fall att det
inte är realistiskt och ekonomiskt möjligt att på kort sikt bygga om alla bo-
städer så att de kan besökas eller bebos av personer med funktionshinder. En
målsättning är dock att flertalet bostäder på längre sikt ska vara tillgängliga
Det är ett ganska praktiskt synsätt. Möjligen skulle man kunna säga att det
även på lite längre sikt kan vara ganska svårt att göra bostadsbeståndet helt
tillgängligt.
Jag gjorde en liten uppskattning, och konstaterade att i SABO-företagens
bestånd är ungefär en tredjedel av de 900 000 bostäderna förlagda till trevå-
ningshus utan hiss. Gör man en liten enkel kalkyl på vad det skulle kosta att
åtgärda detta ser man att det rör sig om en investering på 50 miljarder kronor
- förutom de rent tekniska och praktiska svårigheterna att genomföra det
hela. Det är alltså en ganska svår - jag skulle vilja säga omöjlig - uppgift.
Man måste i stället se till att det inom varje bostadsområde eller stadsdel
finns tillgängliga bostäder, så att man inte begränsar valfriheten för mycket.
Det är en rimligare lösning att gå till väga på det sättet. Man ska även i bo-
stadsbeståndet arbeta för att se till de enkla åtgärderna och att undanröja de
hinder som är enkla att åtgärda, och inte så kostsamma.
Jag har en kommentar till detta med att det har blivit sämre tillgänglighet
till bostäderna under 90-talet. Det kan nog stämma, men jag skulle ändå vilja
påpeka en sak. Om vi jämför med det som vi byggde på 60-talet, då bostads-
produktionen till drygt 50 % bestod av trevåningshus utan hiss, är ändå till-
gängligheten i det som har byggts under 90-talet mycket större. Den husty-
pen är praktiskt taget utslagen. I varje fall har man tillgänglighet med hiss i
det allra mesta som har byggts under 90-talet.
Men visst är det viktigt att vi återigen börjar fokusera mer på tillgänglig-
hetsfrågorna i det som byggs och kommer att byggas framöver. Tack!
Ordföranden: Tack för det. Då går ordet till Svenska Lokaltrafikföreningen
och Björn Sundvall, som är ansvarig för samhällsbetalda resor där. Varså-
god!
Björn Sundvall: Ordförande! Utskottsledamöter och övriga deltagare! Svens-
ka Lokaltrafikföreningen ska i dag representera kommunikations- och trafik-
sektorn. Lokaltrafikföreningen kan i alla fall prata för lokal och regional
kollektivtrafik.
Det finns en trafikhuvudmannalag - en lag som reglerar vad kommuner
och landsting ska göra när det gäller den lokala och regionala kollektivtrafi-
ken. Det ekonomiska och politiska ansvaret för lokal och regional kollektiv-
trafik åvilar kommun och landsting. De är de s.k. länstrafikansvariga. Deras
uppgifter ska sedan handhas av en trafikhuvudman. Trafikhuvudmännen är
alltså de som är medlemmar i Svenska Lokaltrafikföreningen.
Kommunerna svarar för färdtjänst och riksfärdtjänst. Landstingen svarar
för att ersättning för genomförda sjukresor betalas ut enligt lagen om allmän
försäkran. Det finns alltså ett antal aktörer som i sig består av ett antal pol
tiska organ, kommuner och landsting, och sedan finns också trafikhuvud-
männen.
Trafiken upphandlas. Ungefär 90 % av all lokal och regional kollektivtra-
fik är upphandlad från olika buss- och tågföretag. Avtalen ligger på mellan
tre och fem år. Upphandlingsunderlagen är alltså viktiga för landets trafikhu-
vudmän. Detta gör att det är ganska många intressenter involverade i de
frågor som handlar om tillgänglighet: lokala och regionala politiker, buss-
och taxiföretag, tågföretag samt anställda i de här olika företagen. Detta är e
stort område att informera om. Det handlar mycket om attitydfrågor - om att
påverka många individers attityder. Det handlar också mycket om att genom-
föra utbildning för dessa intressenter. Inom lokal- och regionaltrafiken är
detta alltså en stor fråga.
När det gäller ekonomin betalar vi resenärer ungefär 50 % av kostnaderna
för lokal och regional kollektivtrafik. Resten kommer från ägartillskott, dvs.
skattepengar från kommun och landsting. Det finns förstås vissa regionala
skillnader, men för att få en uppfattning om detta kan jag säga att i ett nor-
mallän betalar kommun och landsting ungefär lika mycket för färdtjänst och
sjukresor som man betalar i underskott för länets hela linjetrafik.
Vad gör vi nu för att öka tillgängligheten till den lokala och regionala kol-
lektivtrafiken? Vi fäster naturligtvis stor uppmärksamhet på upphandlings-
frågorna och på att förändra informationsflödet till och från resenärer. Vi kan
t.ex. ta frågan med låggolvsbuss. I ett län, Blekinge, finns det enbart låg-
golvsfordon fr.o.m i år i den lokala och regionala kollektivtrafiken. Det blir
också en mycket snabb ökning av den anropsstyrda trafiken, dvs. servicelin-
jer och flexlinjer. Det innebär att tillgängligheten ökar. Man skaffar allt
bättre informationssystem till fordonen. Informationsfrågan är viktig för att
upplysa resenärerna om vilka resmöjligheter de har.
Trafikhuvudmannen satsar alltså mycket stora belopp för att öka tillgäng-
ligheten genom att skaffa låggolvsfordon, genom att öka informationen och
genom att öka utbildningen.
Enligt förslaget i propositionen ska tillgängligheten till transportsystemet
fortlöpande förbättras, och beaktas vid all planering och upphandling av
infrastruktur, färdmedel, trafik och övriga tjänster. Vi hälsar detta med till-
försikt. Vi har ett nära samarbete och en samverkan med landets kommuner
och landsting samt med de statliga myndigheter som verkar inom området,
framför allt vägverk och banverk. Men vi tycker trots allt att samarbetet kan
öka ytterligare, främst vad gäller kommunerna.
Nästa förslag innebär att målet är att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig
för funktionshindrade senast år 2010. Vi tror att med den takt man har i
tillgänglighetsfrågorna just nu kommer detta mål att vara uppfyllt på de allra
flesta ställen i landet.
Man talar i propositionen om en trafikslagsövergripande planering. En så-
dan ska genomföras, och kollektivtrafik med stort utbud och resande ska
prioriteras. Vi har naturligtvis ingenting alls emot att man gör denna typ av
genomgångar. En trafikslagsövergripande planering är alltid bra. Det finns en
ny statlig myndighet som hanterar de här frågorna, nämligen Rikstrafiken.
Det föreslås också en översyn av de lagar och regler som finns. Det ställer
vi självfallet upp på som branschorganisation. Vi deltar med liv och lust i
den verksamheten.
Enligt förslaget kommer vi att få en sektorsansvarig myndighet, som
kommer att göra en redovisning av utvecklingen varje år. Det ställer vi na-
turligtvis också upp på, och är positiva till.
Enligt förslaget kommer också de regler som finns att gås igenom. Man
kommer att göra en bristanalys av de problem som finns kvar i dag, och även
en plan med förslag till åtgärder. Självfallet ställer vi våra resurser till fö
gande för detta också.
Det finns ett förslag i propositionen där man talar om att med hänvisning
till statsbidraget på 1,5 miljarder kronor till anpassning av lokal och regiona
kollektivtrafik för åren 1998-2002 så bedömer regeringen att stora delar av
denna trafik bör kunna vara tillgänglig redan år 2003. Vi hoppas att detta är
möjligt. Vi satsar de resurser som vi har och som vi med hjälp av kommuner
och landsting kan få fram. Vi tror dock inte att det är möjligt att man är fär-
dig och kan få den totala tillgängligheten i lokal och regional trafik redan år
2003. I vårt resonemang utgår vi då hela tiden från att förutsättningarna för
kollektivtrafiken inte försämras ytterligare i grunden.
I dag finns det minst tre parallella offentligt finansierade transportsystem:
den vanliga linjetrafiken, färdtjänst och sjukresor samt skolskjutsar. En mer
tillgänglig linjetrafik måste rimligen minska trycket på särlösningar, dvs.
färdtjänst och sjukresor. Vi ser alltså med tillförsikt på att det finns en lag
som öppnar och ger möjligheter för kommuner att utöka samarbetet med sina
trafikhuvudmän när det gäller färdtjänsten och att överlåta uppgifter till
trafikhuvudmännen. Detta skapar nämligen incitament för trafikhuvudman-
nen att åstadkomma en anpassad linjetrafik. Nu finns det en frivilliglösning
som innebär att denna förändring går ganska långsamt i vissa kommuner. Vi
tycker nog att det borde ha funnits en lagstiftning redan från början.
Sammanfattningsvis kan vi säga att SLTF naturligtvis deltar i och lämnar
synpunkter på de föreslagna översynsarbetena. Vi tycker att de 1,5 miljarder
som statsmakterna har ställt till förfogande i dag, dvs. de budgeterade med-
len, skulle kunna användas under en längre tid än fram t.o.m. 2002 - minst
fram t.o.m. 2004.
Vi tycker inte om de neddragna resurserna till Kommunikationsforsk-
ningsberedningen för forskning inom kollektivtrafikområdet. Vi ser en stor
fara i att man försämrar förutsättningarna för att skaffa information om kol-
lektivtrafiken.
Allmänt tycker vi dessutom att man ska avskaffa momsen på kollektivtra-
fik för att ge oss resurser att utöka tillgängligheten till kollektivtrafiken.
Sammanfattningsvis vill jag säga något om åtgärderna. Vägen till och från
hållplatsen måste absolut förbättras. Det måste ske en mycket tydligare och
bättre samplanering med kommunerna när det gäller den fysiska planeringen.
Vi har en del fundamentala problem med låggolvsfordon. De har mindre
kapacitet än normalstora bussar. Det krävs alltså fler fordon för att utföra
samma transportarbete. Det finns bekymmer med att kombinera gods- och
persontransporter. Det är svårare i låggolvsfordon, och det ger en försämrad
lastförmåga. Den förändring som sker i bussparken i dag, i och med att man
skaffar fler låggolvsfordon, innebär att de "vanliga bussarna" ska säljas. Men
det finns ingen fungerande andrahandsmarknad för dessa fordon i Sverige.
Både ni och vi vill ha fler bilister som åker med kollektivtrafik. För att
locka dessa resenärer måste vi anpassa tjänsten efter målgruppen bilresenärer
vad gäller standard, restid och åtkomlighet. Snabbhet är då en fråga om stan-
dard.
Sammanfattningsvis ser SLTF som organisation mycket positivt på de allra
flesta av regeringens förslag. Vi ser också positivt på den utvärdering som
regeringen just nu genomför när det gäller de regelverk som vi har i vårt land
för närvarande. Tack så mycket!
Ordföranden: Tack! Ordet går då till Svensk Handel och utvecklingschef
Hans C. Löwlund. Varsågod!
Hans C. Löwlund: Fru ordförande! Ledamöter av socialutskottet och övriga
deltagare! Tack för att jag fick möjlighet att komma hit! Vår verkställande
direktör Carl-Johan Westholm hade mer än gärna varit här, och hade det
också planerat i agendan. Men som det kan vara uppstår det ibland något
förhinder som är näst intill omöjligt att ändra på.
Vi representerar, precis som fastighetsägarna, denna fråga mer i ett per-
spektiv av tillgänglighet av lokaler. Huruvida lokalerna tillmäts att vara
offentliga lokaler för offentliga tillställningar, eller om man de facto åsyfta
lokaler inkluderande butikslokaler är en fråga som är väldigt viktig att dis-
kutera.
Vi har i Sverige i princip ungefär 70 000 butikslokaler. Vissa av dem finns
i gamla fastigheter, och vissa av dem i nya fastigheter. Vissa planeras för
stunden. Det beräknas bli en tillväxt under de närmaste 5-7 åren på ungefär
en miljon kvadratmeter handelsyta i Sverige. Ungefär 90 % kommer att ligga
i externa lägen. Det har sina rutiga och randiga skäl att man väljer att lägga
sig i externa lägen. Det ena är en tillgänglighetsfaktor - på gott och ont na-
turligtvis för olika grupper. Det andra är att det börjar bli alltför dyrt att
skapa större handelsytor i citylägen. Citylägen är svåra att jobba med när det
gäller yteffektivitet, och framför allt när det gäller att kunna hålla en rimli
kostnadsnivå. Det gäller naturligtvis även dem som äger fastigheten, men
inte minst dem som hyr den.
Först vill vi självfallet säga att vi är i grunden positiva till att man politi
jobbar med att skaffa en nationell policy. Det gäller inte bara handikappfrå-
gor, utan näst intill alla frågor som har ett samhällsperspektiv och berör alla
oss medborgare. Vad vi möjligtvis känner ett mått av oro för är att man i
frågan om handikappolitiken å ena sidan möjligtvis överskattar möjligheter-
na, å andra sidan underskattar kostnaden för genomförandet. Jag vill än en
gång påpeka att jag nu talar om tillgängligheten.
Den ambition man har när det gäller att öka tillgängligheten är någonting
som detaljhandeln egentligen har jobbat med i alla tider: Alla kunder är
viktiga kunder, och alla kunder är välkomna så långt man nu någonsin kan
erbjuda dem tillträde. (Bild 2)
Det handlar om att ge alla kundgrupper ett värdigt bemötande och möjlig-
heter till alternativa valmöjligheter. Detaljhandelsföretagen är verksamma i
olika miljöer och väljer ofta alternativa etableringslägen för att kunna tillgo
dose just olika kundkategorier. Vissa butikslägen fungerar exempelvis mind-
re bra för barnfamiljer med barnvagnar eller, för den delen, för handikappa-
de. Många företag inom detaljhandeln har därför valt flera olika etablerings-
lägen i en stad för att kunna tillgodose så stor del av marknaden som möjligt.
Med andra ord finns det nästan alltid valmöjligheter för alla kundgrupper
med olika behov och tillgänglighetskrav.
Detaljhandelns strävan är i grunden att erbjuda så låga eller konkurrens-
kraftiga priser som möjligt. En faktor som påverkar den möjligheten är buti-
kernas fasta kostnader. När vi säger fasta kostnader pratar vi om personal och
lokalhyra. Lokalhyran är en ganska stor del. Beroende lite grann på vilken
bransch man pratar om, kan man säga att den är 5-15 % av den totala om-
sättningen. Om vi tar ett klädföretag som säljer för 10 miljoner kronor som
ett exempel, så har de en hyresnivå och en hyreskostnad som ligger på nå-
gonstans mellan 7 och 10 % av den omsättningen. Det är naturligtvis utbud
och efterfrågan som styr hyresnivåerna. Men samtidigt finns det, som Fastig-
hetsägareförbundet nämnde tidigare, reglerat i kontrakten vem som bär kost-
nad och ansvar för myndighetskrav, lokalens anpassning för ändamål osv.
Möjligtvis finns det ett mått av oro här som gäller de befintliga lokalerna.
Det är dem som vi fokuserar på. Det som nyproduceras är ju ganska lätt att i
förväg bestämma eller påverka utformningen av. Men när det gäller de gamla
lokalerna, som i mångt och mycket hyrs just av detaljhandeln, ser vi en oro
för att de investeringar som förväntas, eller som kanske via lagstiftning
kommer att krävas, kan bli så höga att fastighetsägaren, för att han över
huvud taget ska kunna ha en rimlig avkastning på fastigheten, flyttar över
kostnaden på hyresgästen. Hyresgästen måste naturligtvis i sin tur försöka
tjäna sina pengar också, varpå prisbilden i den butiken eller branschen kan
tänkas påverkas i viss omfattning. Med andra ord vill vi påstå att denna typ
av reglerade krav på sikt kommer att påverka prisbilden i svensk detaljhandel
orättvist. (Bild 3)
För detaljhandeln utgör ofta lokalens utformning ett konkurrensmedel. Det
ska vara kul att handla, heter det. Det märker man när man går runt i vilken
stad man än är i i Sverige - i dag börjar man se alltmer udda lösningar i
detaljhandelsbutiker. Man jobbar ofta med butiker i halvplan, och man hittar
lösningar och olika sätt att visa sina varor på. Jag vill påstå att även för fo
som inte är rörelsehindrade, om vi ska ta dem som exempel, kan det ibland
vara besvärligt att få tag på de varor man är intresserad av. (Bild 4)
Vi tror samtidigt att butikerna, och framför allt de som äger butikerna, har
förstått värdet av att öka servicen mot kunderna oberoende av om de har ett
handikapp eller inte. Det är egentligen på den vägen som vi skulle vilja an-
gripa frågan - genom att få svensk detaljhandel att öka sin servicegrad och se
varje kund utifrån de önskemål som kunden själv representerar. Det handlar
inte om att skapa en situation där en person känner sig förödmjukad genom
att bli erbjuden hjälp. Man ska snarare se det som att om jag som kund blir
erbjuden hjälp ska jag uppfatta det som någonting positivt. Jag tror att vi har
mycket att lära när det gäller just service i svensk detaljhandel. Det kan vi s
inte minst i jämförelse med utländsk detaljhandel, där servicebegreppet har
en något högre nivå. Den biten får vi helt enkelt jobba med.
Vi måste också självfallet sträva efter att ändra attityderna i samhället så
att det blir mer naturligt att hjälpa varandra. Det handlar om medmänsklig-
het, och det handlar om sättet att bemöta varandra. (Bild 5)
Det är också viktigt att den typ av åtgärder som är aktuell blir kostnadsef-
fektiv. Vi ser det lite grann som att det kan uppstå en risk om man tar hjälp
av ett nationellt krav där Boverket formulerar förändringen i lagstiftningen -
som i det här fallet blir plan- och bygglagen - och detta sedan hanteras av
den kommunala och regionala myndigheten. Då blir det lätt så att det mer
handlar om en regelfråga än om att skapa vettiga förändringar. För oss skulle
det kännas ganska meningslöst om det uppstår dyra investeringar för att
tillgodose en av flera kundgrupper som vi har, när vi i stället skulle vilja se
att man använder pengar för att utöka teknikutvecklingen. Jag avser då de
hjälpmedel som personer med olika handikapp har möjlighet att nyttja och
använda.
Summan av kardemumman är att vi alla naturligtvis vill hjälpa varandra,
och att alla kategorier är lika viktiga. Men vi borde kanske tänka till en gång
till innan vi sätter lagstiftningsstämpel på alltihop. Tack så länge!
Ordföranden: Tack! Då går ordet till Hjälpmedelsinstitutet och direktör Eva
Jacobsson. Varsågod!
Eva Jacobsson: Fru ordförande! Utskottsledamöter och övriga deltagare! Vi
tycker att detta är en principiellt sett mycket viktig proposition. Vi tycker a
det är positivt att insatser görs för att öka tillgängligheten, för att förbätt
bemötandet och för att alla samhällssektorer ska genomsyras av handikapp-
perspektivet. Det är åtgärder som är mycket angelägna, och här har vi alla ett
ansvar. Vi tycker att det är bra att tillgänglighetsperspektivet ska beaktas vi
statlig upphandling, att det blir ett utökat stöd till alternativ telefoni och
möjligheter för funktionshindrade att delta i kulturlivet. Detta är områden som
institutet arbetar med, och vi tycker att det är mycket positivt att det blir
ökade insatser och ökad uppmärksamhet.
Institutet deltar t.ex. i ett stort nordiskt projekt som går ut på att göra mu-
seerna i Norden tillgängliga. Vi samarbetar också med Tekniska museet om
en stor utställning av framtidens teknik med fokus på funktionshindrade. Den
ska invigas i vår, och den kommer att bli Tekniska museets största utställning
någonsin.
En viktig demokratifråga tycker vi är att myndigheters information blir
tillgänglig för de funktionshindrade. Detta är frågor som institutet har arbeta
med, och här finns mycket att göra. Vi bidrar gärna med råd och stöd för att
förverkliga detta mål.
Det är också viktigt med en översyn av hjälpmedelsfrågorna i utbildning-
en. Enligt propositionen har en rad förhållanden ändrats i grunden, och därför
är det angeläget med en översyn. Inte minst har den tekniska utvecklingen
påverkat det hela. Datorn har ju nu också blivit ett vanligt personligt hjälp-
medel i skolan. För många studerande är bra hjälpmedel en nödvändig förut-
sättning för att de ska kunna klara utbildningen på lika villkor som andra
elever.
Det som man lite saknar i propositionen är resonemang om hjälpmedlens
stora betydelse för delaktighet och jämlikhet. Det finns ett starkt samband
mellan tillgänglighet och hjälpmedel. De är beroende av varandra, och båda
är lika viktiga. Det behövs såväl generella lösningar som speciallösningar för
människor med funktionsnedsättning. En person som inte kan gå behöver
t.ex. såväl en rullstol som en tillgänglig miljö. För en person som hör dåligt
räcker det inte med teleslinga - han eller hon behöver också en bra hörappa-
rat. För att en blind person ska kunna använda de tillgängliga webbsidorna
behövs det såväl en dator som en punktskriftsdisplay och ett skärmläsnings-
program. Hjälpmedelsverksamheten har ändrats och utvecklats i takt med att
vi alla blir allt äldre och vill leva ett aktivt liv, att mer sjukvård bedrivs
hemmet i dag och att tekniken erbjuder allt större möjligheter att kompensera
funktionsnedsättningar.
Vi tycker också att det är mycket positivt att det skapas ett tillgänglig-
hetscenter, och att de här frågorna får ökad uppmärksamhet. Det handlar
både om fysisk miljö och om tillgänglighet till tjänster, produkter och IT. Det
handlar också om tillgänglighet för många handikappgrupper. Här finns i dag
mycket kunskap, men kunskapen är alltför dåligt spridd. Den behöver spridas
till alltfler, för det är många som behöver den här kunskapen.
Det är också viktigt att tillgänglighetsfrågorna kommer in i olika utbild-
ningar, t.ex. i arkitekt- och designutbildningarna. Det behövs också mer
forskning på området, inte minst med tanke på den nya teknikens möjlighe-
ter, som ännu inte är fullt utnyttjade.
Som framgår av propositionen arbetar institutet också med tillgänglighet,
eftersom det finns ett nära samband mellan tillgänglighet och hjälpmedel.
Det har vi gjort alltsedan starten för över 30 år sedan.
Vi har redan inlett en diskussion med Handikappombudsmannen och det
nya tillgänglighetscentrumet om hur vi ska kunna samarbeta. I t.ex. den bok
som institutet har utarbetat, Bygg ikapp handikapp, finns alla regler, goda
exempel m.m. sammanfattade som gäller för att man ska kunna få en till-
gängligare miljö. Vi har också utarbetar riktlinjer för hur man ska få till-
gängligare webbsidor.
Sammanfattningsvis tycker vi att det är en mycket positiv proposition. Vi
från Hjälpmedelsinstitutet ska göra allt vi kan för att förverkliga intentioner
na i propositionen.
Ordföranden: Då går ordet till HSO, ordförande Berndt Nilsson. Varsågod.
Berndt Nilsson: Fru ordförande, utskottsledamöter och övriga deltagare! Från
HSO:s sida ser vi handlingsplanen i handikappfrågor som ett mycket viktigt
ideologiskt instrument. Det är framför allt mot bakgrund av själva ansatsen i
skrivningarna.
Här beskrivs funktionshindrade medborgare med rättigheter och skyldig-
heter som andra medborgare. Så har det inte varit tidigare. Vi beskrivs inte
som patienter som i stort bara behöver vård och omsorg.
Det synsätt som präglar propositionen är mycket viktigt. Jag hoppas att
framtida statliga regeringsdokument kommer att präglas av det synsättet.
Handikappfrågor är inte en fråga för vård och omsorg och inte enbart en
fråga för Socialdepartementet. Det är en fråga för alla samhällsfunktioner.
Alla blir berörda av handikappfrågorna någon gång, och också rätt så ofta.
Det är alltså det synsättet som vi tycker är väldigt viktigt. Därför är propo-
sitionen också väldigt viktig.
Vi ser det också som viktigt att myndigheterna får ett ansvar att göra sin
information, lokaler och verksamhet tillgängliga och att en tidsplan sätts för
detta. En döv eller hörselskadad ska kunna ha samma tillgång till myndig-
hetsinformation. En synskadad ska också ha samma tillgång som en hörande
och seende.
Generella insatser på detta område minskar naturligtvis behovet av indivi-
duella insatser. Det är väldigt viktigt. Det är inte bara kostnader. Det finns
också områden där man kan spara genom att undvika individuella specifika
insatser.
Så till ansvars- och finansieringsprincipen. Vi inom handikapprörelsen
tycker att det är en mycket viktig princip. Det går nämligen inte att skapa ett
tillgängligt Sverige enbart med statsbidrag. Då kan frånvaron av ett statsbi-
drag vara anledning till att inte skapa tillgänglighet. Därför är ansvars- och
finansieringsprincipen viktig, dvs. att kostnaderna ska bäras av den verksam-
het som bedrivs. All verksamhet ska anpassas för funktionshindrade.
Däremot kan statsbidrag vara viktiga för ett utvecklingsarbete för att skapa
metoder för tillgänglighet. Här saknas dock även i propositionen en hel del
av möjligheter till ett utvecklingsarbete och att skapa förutsättningar.
Vi hörde här tidigare att det måste vara kul att gå och handla. Det tycker
jag också. Det ska vara kul. Men det ska också vara kul att gå och handla
tillsammans med andra människor med andra förutsättningar. Man ska inte
bara behöva gå och handla med friska, gående, seende och hörande. Man ska
även kunna gå och handla med den stora grupp människor som inte har de
förutsättningarna.
Så till förbud mot domstolstrots. Domstolstrotset är den yttersta formen för
det kollektiva samhällets dåliga bemötande av människor. Det är också för-
ödande för lagmoralen i landet. Varför kan vissa kommuner, och för den
delen också landsting, trotsa lagen när jag som privatperson inte får trotsa
lagen? Vi tror heller inte att kommunerna vill trotsa lagen. Vi kan bara kon-
statera att de gör det. Det är den enskilde funktionshindrade människan som
blir lidande av detta.
Vi ser också att det är lite lagtext i propositionen. Vi behöver en skärpning
av lagen, inte bara plan- och bygglagen. Vi har exempelvis haft en kollektiv-
trafiklag sedan 70-talet samtidigt som det inte har hänt särskilt mycket på det
området. Det saknas också sanktioner i propositionen. Vad händer om sam-
hället inte är tillgängligt år 2010?
Fastighetsägarna sade här att man skulle kunna ha information och infor-
mera mer om behovet av tillgänglighet och hur man skapar tillgänglighet. Vi
har prövat detta med mycket dålig framgång. Jag tror, liksom fastighetsägar-
na säger, att man skapar tillgänglighet med mycket enkla medel. Med en
information skulle det naturligtvis gå bättre. Men det räcker inte enbart med
information.
Flera områden saknas dock i handlingsplanen. Diskriminering av funk-
tionshindrade beskrivs, men regeringen tar inte steget fullt ut och låter utre-
daren av diskrimineringsfrågor granska om brist på tillgänglighet också ska
vara diskriminerande och därmed straffbart.
Det finns ett antal områden där funktionshindrade i dag diskrimineras i
samhället. Det är inte bara brist på tillgänglighet. Det är frånvaron av rätten
att teckna en privat försäkring, att försäkra dig och de anhöriga i fall du
skulle dö och över huvud taget att kunna skydda dig ekonomiskt. Det saknas.
Vi skulle vilja se att diskrimineringsfrågorna belystes mer.
Funktionshindrades avgifter berörs över huvud taget inte. Det är dyrt,
ibland mycket dyrt, att vara funktionshindrad. Här fanns en avgiftsutredning
som lades fram år 1995. Den har inte föranlett regeringen att vidta några
åtgärder. Jag tror att situationen har förändrats sedan den utredningen. Det
skulle behövas en ny genomlysning av hur mycket avgifter som funktions-
hindrade har inom olika områden: färdtjänst, social hemtjänst, sjukvård,
läkemedel m.m.
Man tar också upp frågan om habilitering och rehabilitering hos barn och
ungdomar men nämner ingenting om vuxenrehabilitering. Då talar jag inte
bara om rehabilitering tillbaka till arbete utan även om rehabilitering tillbak
till ett värdigt liv. Det saknas tyvärr i propositionen.
Sammanfattningsvis är detta ett mycket viktigt ideologiskt dokument. Det
är samhällets ansvar att formulera en offensiv handikappolitik. Den här han-
dikapplanen ser vi som början på en process. Det är en process som vi inom
handikapprörelsen måste vara med och aktivt delta i och föra framåt. Tack.
Ordföranden: Tack för det. Då går ordet till DHR och förbundsordförande
Britt Jakobsson. Varsågod.
Britt Jakobsson: Fru ordförande! Jag representerar DHR, De Handikappades
Riksförbund. Vi är organisation för rörelsehindrade. Det är utifrån erfaren-
heten att leva med rörelsehinder i vårt samhälle som vi driver vår intressepo-
litik, och det är utifrån den aspekten vi har granskat den nationella planen.
Att jag nu sitter nedanför podiet i stället för på podiet ger en mycket klar
bild av det utanförskap som vi ställs inför. Att inte ens i demokratins ytterst
spelrum, riksdagshuset, kunna delta på lika villkor är en mycket skrämmande
bild av utanförskapet; att vi ständigt måste acceptera särlösningar.
I dag finns tekniken och möjligheten att göra samhället tillgängligt. Många
länder har hunnit mycket längre än Sverige. Det är insikten om och attityder-
na till oss som lever med rörelsehinder som styr utvecklingen. Ses vi som,
som vi har hört här, fördyrande element i samhället, eller ses vi som fullvär-
diga medborgare? Det är detta det handlar om.
Vi anser att den nationella handlingsplanen är ett mycket viktigt ideolo-
giskt dokument, eftersom regeringen nu markerar att frågor som rör funk-
tionshindrade människors livssituation ska ses som frågor om medborgerliga
rättigheter. Detta är ett mycket principiellt viktigt steg framåt. Men vi ser
också att planen har en hel del brister.
Regeringen skriver i planen att man anser att det behövs kraftfulla politiska
insatser för att personer med funktionshinder ska få rätt till full delaktighet
Utifrån detta perspektiv hade vi förväntat oss mer konkreta planer för ge-
nomförandet.
Vi har en lag från år 1979 om tillgänglig kollektivtrafik. I lagens 2 § står:
Den som har tillsyn över kollektivtrafiken och den som utövar sådan trafik
skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshin-
der. Det är mycket bra. Men sedan kom förordningen. Där står i 2§: Anpass-
ningen skall ske i den takt och den omfattning som bedöms skälig med hän-
syn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hos dem
som utövar trafiken.
Verkningarna av den förordningen lever vi med i dag. Väldigt mycket av
kollektivtrafiken är fortfarande otillgänglig för oss. Många tåg och bussar är
fortfarande otillgängliga. Till de flesta flygplan saknas det lift eller ramp.
tvingas lyftas ombord.
Regeringen hade i planen kunnat framhålla att lagen om tillgänglig kollek-
tivtrafik från 1979 ska börja gälla. Men i stället skriver man: Kollektivtrafi-
ken bör vara tillgänglig för funktionshindrade år 2010. Vi ska alltså vänta i
minst tio år till. Under den här tiden köps det in en hel del tåg, bussar och
spårvagnar som ska rulla i 20, 30 år och som fortfarande kan vara otillgäng-
liga.
Vi som lever med rörelsehinder utestängs också rent fysiskt från arbets-
platser, skolor, affärer, bostäder, parker, m.m. Vi ses inte som en naturligt d
i befolkningen av planerare och byggherrar. Att låta bli att sätta upp en dörr-
öppnare, en ramp eller att inte göra information tillgänglig är att stänga oss
ute, att diskriminera oss.
Regeringen kunde i den nationella planen framhålla att nu ska ändringar
omgående göras i plan- och bygglagen. Men i stället skriver man: Enkelt
åtgärdade hinder mot tillgänglighet och användbarhet bör vara åtgärdade före
år 2010 i befintliga offentliga lokaler och på befintliga allmänna platser.
Att Boverket ska få i uppdrag att förtydliga de krav som finns i plan- och
bygglagen på tillgänglighet i samband med nybyggnad och ändring av all-
männa platser är bra, om detta samtidigt verkligen innebär skärpta krav.
Lagen ändrades år 1995 till det sämre för oss.
Vi anser också att det är mycket bra att tydliga krav om tillgänglighet och
användbarhet ska ställas vid upphandling av byggprojekt och vid hyra av
lokaler inom offentliga verksamheter. Vi vet att många byggherrar, affärsfö-
retagare, arbetsgivare och offentliga myndigheter ser oss som objekt som
innebär merkostnader. Detta vill man ha kompensation för från staten.
Vi anser att den som ansvarar för en verksamhet också ansvarar för att be-
kosta att den blir tillgänglig. Vi har i många år hävdat att denna princip -
ansvars- och finansieringsprincipen - är den enda rätta. Vi får alla betala i
restaurangen på maten för att toaletten ska finnas. Då ska denna toalett också
vara tillgänglig.
På samma sätt måste vi i framtiden solidariskt betala för att det t.ex. finns
en ramp in i affären. Vi som lever med rörelsehinder är också konsumenter.
Vi vill definitivt inte i framtiden handla via Internet. Vi vill kunna besöka
affärslokalerna som alla andra konsumenter.
Ett flertal viktiga områden tas tyvärr inte upp i planen. Det är just frågor
om bl.a. rehabiliteringen för vuxna, avgifterna och taxorna som drabbar oss
med funktionshinder och även bilstödet. Det kommer ett förslag om bilstö-
det. Men vi har i dag ingen aning om hur det förslaget ser ut.
Bemötandeutredningens olika förslag tas upp i planen. Det är bl.a. försla-
get om vite till kommuner som inte följer dom som ger enskild rätt till insat-
ser, förslaget att det ska satsas på kompetensutveckling av personal inom
olika samhällsområden och att Statens kulturråd får utökade resurser. Vi
tycker att det är mycket positiva förslag.
Regeringen har ideologiskt slagit fast var man står. Men det är ingen idé
att sätta upp mål om man inte samtidigt sätter till kraftfulla insatser. Det
märker vi inte minst av det vi har hört här i dag. Det räcker inte med insikt,
information eller omtanke. För att den nu föreslagna planen ska få genom-
slagskraft måste den kompletteras med en kraftfull lag mot diskriminering
med verkningsfulla sanktionsmöjligheter mot dem som t.ex. inte gör den
fysiska miljön tillgänglig.
Vi förväntar oss nu också att den pågående utredningen som ser över dis-
kriminering i näringsverksamhet ska få tilläggsdirektiv så att även bristande
tillgänglighet är en diskrimineringsorsak. Vi kan inte vänta i tio, femton år
till på att få bli fullvärdiga medborgare i vårt land.
Ordföranden: Tack. Då går ordet till Demensförbundet och förbundsordfö-
rande Stina-Clara Hjulström. Varsågod.
Stina-Clara Hjulström: Jag tycker som de flesta här att den här hearingen är
ett bra initiativ. Det är väldigt roligt att också Demensförbundet har blivit
inbjudet. Det är en stor grupp handikappade som oftast glöms bort.
Den nationella handlingsplanen, som vi här diskuterar, tar fram väldigt
många bra saker, något som säkert kommer att bli positivt för många handi-
kappade. Förslaget om att länsstyrelserna ska kunna utdöma vite till de
kommuner och landsting som trotsar lagen känns väldigt bra. Det ligger helt i
linje med den rättighetsfond som Demensförbundet har instiftat i dagarna för
att kunna stämma de kommuner som brister kraftfullt i att ta hand om de
demenshandikappade.
Handlingsplanen berör inte de demenshandikappade. De är t.ex. väldigt
lite betjänta av detta med offentliga miljöer, kollektivtrafik, att det är kul
handla, osv, demokratifrågor, valfrågor och allt detta. Det är inte det som de
har det största behovet av. Det skulle behövas ett extra kapitel där man tar
upp den svåra problematik som demenshandikappet är.
180 000 människor lider av en demenssjukdom. Tillsammans med anhöri-
ga berörs närmare 1 miljon människor. Med rätta har sjukdomen kallats de
anhörigas sjukdom. 47 % av anhöriga som vårdar demenshandikappade har
en behandlingskrävande depression. Kostnaden för demensvården är 35
miljarder. Det är hälften av hela kostnaden för äldreomsorgen.
Det är också en trefaldig kvinnofråga. Kvinnor drabbas oftare av demens,
anhörigvårdare är ofta kvinnor och vårdpersonalen är mestadels kvinnor.
Kanske är det därför som Demensförbundet har svårt att hävda sig när det
gäller det statliga handikappbidraget, som är mindre än hälften av det som
övriga handikappförbund får. Det är 104 kr per år och medlem mot 247 kr
för övriga. Det har ni politiker i alla partier lovat att rätta till.
Det finns ingen grupp som är så utsatt som de demenshandikappade. De
kan inte alls själva på något sätt föra sin egen talan. Demens leder till flera
funktionshinder. Synen berörs, eftersom de inte kan förstå och tolka sin
omgivning. Hörseln berörs, därför att de inte kan höra eller tolka det de hör.
Talet berörs, eftersom de inte kan finna orden och få fram dem. Rörelseför-
mågan berörs, eftersom de har glömt hur man t.ex. ska äta osv. Det är en hel
del olika handikapp.
Den nationella handlingsplanen berör väldigt lite alla funktioner som om-
fattas av demenshandikappet. Bristen på kunskap om demenssjuka och det
svåra handikappet är väldigt stort ute i samhället. Okunskapen är stor även
inom sjukvården. Kanske är det förklaringen till att demenshandikappade
nästan glömts bort i handikapplanen.
För att anpassa för demenshandikappet behövs t.ex. dagvård. I många
kommuner läggs dagvården ned. Det står ingenting om dagvård. För att
anpassa för demenshandikapp behövs tidiga utredningar och minnesmottag-
ningar. Många blir inte utredda, och minnesmottagningar läggs ned.
Vi har här talat om byggnader och tillgängliga bostäder. Det behövs han-
dikappanpassade byggnader för demenshandikappade. Det är vanligt att bra
gruppbostäder stängs och läggs ned, eftersom det blir för kostsamt. Man
stoppar in demenshandikappade på stora sjukhem där det råkar finnas en
ledig plats.
Vi har talat mycket om byggnader - kvadratmeter, rum och kök - men
väldigt lite om innehållet, som kanske är det viktigaste när det gäller att
anpassa för de demenshandikappade. Vad är det för innehåll som behövs?
Det står också i handikapplanen om bemötandet. Det finns väldigt många
brister som vi dagligen får oss till del. Demenssjuka binds fast, de drogas
ned, och man låser in dem i sina rum på kvällarna. De lämnas ensamma. De
får inte gå på toaletten utan tvingas kissa i blöja osv. Anhöriga är rädda att
föra fram klagomål då de ofta blir klassade som besvärliga. De är rädda för
att det ska bli repressalier gentemot de anhöriga. Anhöriga får heller inte ta
del av journalanteckningar, som sekretessbeläggs när de vill ha insyn i vår-
den. Det är inte ovanligt att anhöriga bollas mellan sex till tio personer i en
kommun när de ska klaga.
Socialt liv och kultur förekommer över huvud taget inte för de demens-
handikappade. Det är inte ens möjligt att komma ut i den egna boendemiljön.
Det finns demenshandikappade som inte varit utanför dörren under tre års
tid. Jag har ett brev från ett kommunalråd - jag ska inte säga namn eller
varifrån det är - där han skriver till en son: "Du frågar i din skrivelse om ja
anser att en gammal man på ett servicehus har rätt till utevistelse. Självklart
tycker jag att alla borde få möjlighet att komma ut ibland om de själva kan
och vill. Tyvärr medger inte resurserna inom dagens äldrevård att alla indivi-
ders behov och önskemål kan bli tillgodosedda inom ramen för kommuner-
nas insats". Man kan alltså inte få komma ut en halv timme ens en gång.
(Bild 6)
Det talas väldigt lite om personalen. Det är någonting som i allra högsta
grad hör samman med handikappanpassningen för de demenssjuka. Det är
personalen som ska hjälpa de demenshandikappade. De sliter hårt, de blir
sjukskrivna, och de lämnar vården. Ett vårdbiträde sade: Min utbildning har
blivit en belastning. Jag vet väl vad jag ska göra, men jag får inte resurserna
När ni hör allt det här låter det förstås som ett väldigt klagande från min
sida. Jag är rädd att man återigen glömmer bort de demenshandikappade och
att den diskriminering som sker kommer att fortsätta. Samtidigt vet jag att ni
politiker har lovat att korrigera åtminstone det statliga handikappbidraget.
Det kanske finns en hel del fakta i samhället om demenshandikappet. Men
det skulle i så fall vara som Dostojevskij säger, att det är ömheten som sak-
nas när det gäller de handikappade. (Bild 7)
Ordföranden: Tack. Vi ligger bra till i tidsschemat. Därför släpper vi fram
ytterligare en talare innan vi tar paus. Ordet går till Afasiförbundet i Sverig
och kanslichef Marianne Åkerlund. Varsågod.
Marianne Åkerlund: Fru ordförande och utskottsledamöter! Tack för att vi
har fått möjlighet att vara med här i dag och ta upp aspekterna på handi-
kapplanen utifrån ett mindre förbund som företräder ett av alla de osynliga
handikapp som finns i vårt samhälle.
Meningen med livet måste vara möten med andra människor, vilket ger
möjlighet till samtal, möjlighet att lära sig av varandra, att skaffa sig kunsk
och ge kunskap, att känna gemenskap och delaktighet med andra. För att
dessa möten ska kunna komma till stånd behövs det mötesplatser.
Propositionen tar upp möjligheterna för människor att komma till dessa
platser i fysisk bemärkelse. Däremot tar propositionen i mycket ringa bemär-
kelse upp hur man ska underlätta för människor med bl.a. kommunikations-
störningar att kunna delta i samtal och gemenskap på mötesplatserna. Där-
med begränsas deras möjligheter till delaktighet och kunskap.
Riksdagen är den kanske viktigaste mötesplatsen i vårt land. Dagens möte
ger möjlighet till utveckling och gemenskap. Det skapar en möjlighet för oss
att genom samtal vara en del i ett demokratiskt samhälle som bygger på att
människor utifrån olika erfarenheter och livssituationer kan vara delaktiga i
samhällsdebatten och bidra till nödvändiga samhällsförändringar. Att delta i
ett sådant möte som dagens innebär stora svårigheter för de grupper som jag
representerar.
Jag kommer från Afasiförbundet. Det är ett förbund som består av männi-
skor som har drabbats av afasi och barn med grav språkstörning och närstå-
ende till dessa grupper. Många människor som får en hjärnskada drabbas
också av afasi, som är ett samlingsbegrepp för olika typer av kommunika-
tionsbortfall i tal och språk.
Många har fått afasi som en följd av stroke, framför allt de äldre. I den
yngre gruppen är orsaken ofta traumatiska skador, bilolyckor, idrottsskador,
aneurysm osv. Afasi är ett funktionsbortfall som drabbar mycket olika. Man
kan drabbas av oförmåga att tala och hitta orden, att förstå det talade ordet,
att läsa och förstå skriven text, att räkna och förstå siffror och talens storl
och värde, m.m.
Har man som medmänniska inte upplevt någon person med afasi i sin om-
givning har man oftast svårt att förstå hur handikappande det är i vårt sam-
hälle att leva med afasi, eftersom vårt samhälle är uppbyggt kring mänskliga
kontakter, att vi utbyter tankar och idéer med familj, närstående, grannar,
kamrater, etc. Om man tappar den förmågan i och med att man fått afasi
leder det ofta till depression och isolering, vilket också påverkar de närståen
des situation. Förutom kommunikationsbortfallet blir man ofta också förla-
mad, får synbortfall, personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter
och drabbas av uttröttning.
Den andra gruppen som Afasiförbundet företräder är barn med grava
språkstörningar. De har till skillnad från personer med afasi fått sin språk-
störning innan de har utvecklat ett språk. Orsakerna kan vara skiftande. Ofta
finns det underliggande funktionshinder. Dessa barn får stora svårigheter
under sin uppväxt om de inte får kompetent hjälp att utveckla sitt språk. De
ställs utanför möjligheterna att tillgodogöra sig skolgång, skaffa sig kompisar
och vänner, skaffa sig yrkesutbildning och förbereda sig för ett självständigt
liv med livskvalitet.
Jag känner att min uppgift i dag även är att representera andra mindre för-
bund som företräder människor med olika typer av funktionshinder, bl.a.
olika kommunikationshandikapp. Jag tänker då på människor med stamning,
med dyslexi, människor som har kommunikationssvårigheter på grund av
laryngektomi etc.
Orsakerna till de nämnda funktionshindren är varierande. Behov av stöd
och hjälp kan också se olika ut. Men det som vi har gemensamt är ett stort
behov av habilitering och rehabilitering - ofta livslångt. Vi möter oförståelse
av vår omgivning. Kunskapen om kommunikationshandikappen är bristfäl-
lig, ibland nästan obefintlig både bland samhällets olika företrädare och
aktörer och bland människor i den nära omgivningen. Det syns inte utanpå
att man har en funktionsnedsättning.
För personer med dessa funktionsnedsättningar är propositionen otydlig.
Den behandlar även människor med psykiska funktionshinder på ett styvmo-
derligt sätt. Handikapplanen måste kompletteras genom att man också upp-
märksammar människor med psykiska funktionshinder, deras behov och
bemötandet av dem. Likaså måste anhöriga och deras många gånger svåra
situation uppmärksammas. De utför ett enormt arbete som samhället inte
klarar sig utan.
Eftersom kunskapen om de funktionshinder som vi företräder är dålig pla-
nerar inte heller samhället utifrån de behov som människor med hjärnskador
samt tal- och språkhandikapp har. Lagstiftaren har därför i alltför ringa ut-
sträckning uppmärksammat våra behov, exempelvis inom LSS, SOL och på
skolans område. Även rätten till möjligheten att få hjälpmedel är mycket
bristfälligt reglerad.
Behoven för dessa grupper borde kartläggas så att behov av vård, habilite-
ring, rehabilitering, assistans, hjälpmedel etc. kan bedömas utifrån en realis-
tisk situation och att resurser avsätts för detta. Först då kan man tala om att
människor med dessa funktionshinder ges möjlighet till gemenskap, delak-
tighet och jämlikhet.
Vi som företräder dessa grupper med funktionshindrade är små förbund
med mycket begränsade ekonomiska resurser, vilket gör det svårt för oss att
göra våra röster hörda, såväl ut mot samhället som inom handikapprörelsen.
Vi har dock påbörjat ett informellt samarbete inom den s.k. 12-gruppen, som
består av 12 mindre handikappförbund, för att förstärka vår röst. Jag hoppas
bl.a. att en ny och rättvisare fördelningsmodell för organisationsstödet till
handikappförbunden ska ge oss bättre resurser för det framtida arbetet.
Som jag sade inledningsvis finns det många människor med afasi som ock-
så är rörelsehindrade, vilket gör att dessa människor har svårt att komma till
olika mötesplatser. Jag tänker dock inte närmare kommentera denna del i
propositionen, eftersom företrädare för personer med rörelsehinder redan har
lämnat sina synpunkter på den fysiska tillgängligheten.
Jag tänker i stället koncentrera mig på möjligheten för människor att vara
delaktiga på dessa mötesplatser, att ha möjlighet att samtala med varandra,
vilka hinder det finns för kommunikationen och på vilket sätt propositionen
har beaktat detta.
Vi talar i dag om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken.
Den ska genomsyra debatt, beslut och handling. Den ska påverka förhåll-
ningssättet mellan människor i framtiden. Den ska ligga till grund för ut-
veckling. Låt oss hoppas att propositionen verkligen medför att vi äntligen
blir betraktade som medborgare med rättigheter och skyldigheter, blir subjekt
i stället för objekt. Både mål och inriktning i den nationella handlingsplanen
har demokratiska aspekter. Vi instämmer i dessa grundläggande principer
och värderingar, men vill också göra påpekanden sett ur kommunikations-
hindersynpunkt.
Propositionen tar enligt vår uppfattning alldeles för lite hänsyn till mjukva-
ran, människan, i sina förslag. I alltför stor utsträckning är det tekniska lös
ningar som anvisas och som förutsätter att människor som hanterar dessa har
kunskaper om målgrupperna. Det förutsätter dessutom att människor är mo-
tiverade för de tekniska lösningarna och har ekonomiska resurser. Så är ofta
inte fallet.
När det gäller de övergripande målformuleringarna är de utformade så att
det är lätt att ställa sig bakom dem. Ingen kommer att opponera sig mot dem.
Men när det gäller att klä orden i handling, att konkretisera genomförandet
lämnar propositionen oss med kommunikationshandikapp i stor ovisshet.
Propositionen Från patient till medborgare har ett gott anslag. De övergri-
pande målformuleringarna är viktiga. Men vi känner att helhetsgreppet sak-
nas för att man ska kunna kalla det för en handikapplan som inkluderar
samtliga funktionshinder. Riktade insatser måste till för att de många kom-
munikationshindergrupperna ska få det stöd och de insatser som de behöver.
Antalet logopeder i landet är alldeles för litet. Möjligheterna att få stöd enl
LSS och SOL är begränsade. Möjligheterna att få hjälpmedel för sin kom-
munikation är ytterst begränsade.
Att lita till ansvars- och finansieringsprincipen känns otillförlitligt. Riktad
insatser måste till om samhället ska ta sitt ansvar och mena allvar med att
alla människor har rätt till gemenskap, delaktighet och jämlikhet. För att vi
med kommunikationshandikapp, hjärnskador eller psykiska funktionshinder
ska gå från objekt till subjekt behövs det således mer riktade insatser, t.ex.
tillgänglighetsfrågorna hanteras ur ett brett perspektiv, att översyn av hjälp-
medelssituationen görs för att belysa och planera nya gruppers behov, att
lyfta in vuxenrehabiliteringen i den nationella handikapplanen, att förstärka
utbytet av erfarenheter och kunskaper mellan myndigheter och företrädare
för människor med kommunikationshandikapp och andra osynliga handi-
kapp.
Utan dessa insatser kommer vi att känna oss fortsatt utestängda från sam-
hällsgemenskapen, att känna att vi inte kan bli delaktiga eller kan få jämlika
levnadsvillkor.
Ordföranden: Tack för det. Vi tar då en paus, och utanför salen ska det fin-
nas förfriskningar. Vi återsamlas här kl. 12.10.
Ordföranden: Vi återupptar härmed hearingen. Ordet går först till PRO och
ordförande Lage Andréasson.
Lage Andréasson: Fru ordförande och utskottsledamöter! Jag tänkte dispone-
ra om mina fem minuter; detta efter att ha lyssnat till tidigare inlägg. Jag
instämmer varmt i vad som redan har sagts från HSO av Berndt Nilsson med
sitt fina inlägg. Likaså gäller det Ann Jönsson, Britt Jakobsson och Stina-
Clara Hjulström och den eloge som de gav utredningen och förslaget om att
det är ett viktigt ideologiskt instrument som därmed är satt i verket. Vi får
hoppas att det kommer att ske förändringar i verkligheten som kan motsvara
ambitionerna i förslagen.
Jag inskränker mig till några av de punkter som vi i PRO tycker är ganska
viktiga. Det har ju talats tidigare här om den äldre befolkningen. Naturligtvis
finns det funktionshinder som följer med ökad ålder. Detta är något som vi
kommer att få se en vidareutveckling på eftersom vi blir äldre och äldre och
det blir fler och fler pensionärer i vårt land.
I dag finns det 500 000 åldringar över 80 år. Om 10-20 år blir det uppemot
800 000. Därmed följer naturligtvis en ökning beträffande funktionshindren.
Vad jag närmast vill ta upp är gamla försyndelser.
Många i äldregenerationen bor i dag i ett bostadsbestånd som byggdes och
planerades på 50- och 60-talen och då fanns det inga egentliga regler om vare
sig tillgänglighet eller vad som är mer aktuellt i dag. Det gäller gamla trevå-
ningshus som saknar hissar och andra hjälpmedel för de boende. Där är det
stora problem eftersom bostadsmarknaden ser ut som den i dag gör. Därför
blir många av dem med ökade funktionshinder innestängda i sina bostäder.
Det fattas något i utredningen, tycker jag, när det gäller att se till att det
förändringar i det beståndet.
PRO har sedan länge i fråga om ROT-programmet krävt statliga hissbidrag
för att man ska kunna införa hissar i husen. Eftersom utredningen syftar till
att göra tillgängligheten bättre genom enkla åtgärder kan jag tänka mig att
installation av hissar i det äldre bostadsbeståndet inte tillhör de enklare åt-
gärderna. I varje fall är väl detta förenat med rätt stora kostnader. Det här ä
alltså en angelägen fråga som vi gärna vill aktualisera i dag.
När det gäller tillgängligheten till vad som kallas för lokaler vill jag ta upp
ett alldeles speciellt problem. Det gäller då mötesplatserna. Föreningslivets
mötesplatser tenderar nu att börja inskränkas genom att kommunerna bantar
ned i samband med en på många håll försämrad ekonomi. Man drar in på
föreningslivets möjligheter att använda möteslokalerna. Demokratiskt finns
det en fara i att minska tillgängligheten eller göra det otillgängligt för före
ningslivet när det gäller möjligheterna till mötesplatser. Det tillhör kanske
inte denna utredning men jag vill ändå visa på hur verkligheten ser ut. Det är
mycket svårt i dag för föreningslivet att driva en vettig verksamhet. Man
borde börja se över detta ordentligt.
Till sist vill jag bara instämma i detta med lagtrots. Jag tycker att det gavs
en felaktig signal här om att ge kommunerna en sanktion när det gäller möj-
ligheten till lagtrots av ekonomiska skäl. Jag tror att det är väldigt viktigt
vi just på den punkten får infört sanktionsbestämmelser som är sådana att
man verkligen ser till att kommunerna inte har möjlighet till lagtrots utifrån
ekonomiska skäl när det gäller frågan om tillgängligheten. Tack så mycket!
Barbro Westerholm: Fru ordförande, utskottsledamöter och övriga åhörare!
Jag kommer att ta upp tre saker: de äldre som i dag köar för att få sina be-
handlingsbara funktionshinder åtgärdade, färdtjänsten och de diskrimineran-
de 65-årsgränser som i dag finns.
Mitt pensionärsförbund har 208 000 medlemmar. De yngsta är omkring
60 år och de äldsta omkring 100 år. De flesta är friska men förr eller senare
drabbas de av åldersbetingade funktionsnedsättningar. Det är en naturlig del
av åldrandet.
Den nationella handlingsplanen har en pretentiös rubrik, Från patient till
medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Huvud-
punkterna är att handikapperspektivet bör genomsyra alla samhällssektorer,
att ett tillgängligt samhälle bör skapas samt att bemötandet bör förbättras.
Javisst, det kan vi instämma i. Men det verkar som att regeringen inte riktigt
har hängt med i att vi under 1900-talet faktiskt har lagt ett kvarts sekel till
medellivslängd. Dessa vunna år innebär att vi har fått en stor grupp männi-
skor med åldersbetingade funktionsnedsättningar. Därför saknar vi i den här
propositionen en handlingsplan för hur man ska återställa funktionen hos
äldre som drabbas av åldersbetingade funktionshinder. Det handlar om grå
starr, dvs. grumling av ögats lins, om nedsatt hörsel och om förslitning av
höfter, knän, fotleder och axlar. Dessa människor står i dag i årslånga köer
för att få hjälp.
De här funktionsnedsättningarna kan man dock med modern teknik fak-
tiskt avhjälpa, t.o.m. helt och hållet. Men i dag tvingas tiotusentals äldre le
med dessa funktionsnedsättningar på grund av köandet. Därför behöver de
annat stöd.
Vi kan ta starrkön. Det finns 32 000 köande i Sverige i dag. Kötiden är
från tre månader till tre år men det tar 20-30 minuter att polikliniskt åtgärda
en funktionsnedsättning; detta till en kostnad av 7 000 kr. Det skulle kosta
224 miljoner att beta av den här kön men det gör man inte. 112 miljoner
kostar det att ha människor i kön. Då handlar det om hemtjänst, om hjälp vid
olycksfall som inträffar osv. Någon prislapp på detta med förlorad livskvali-
tet kan vi inte sätta.
Kötiden vid hörselnedsättning varierar mellan tre månader och två år.
400 000 i äldregruppen har hörselnedsättning. De behöver hörapparat och
hälften av dem behöver textade TV-program och filmer för att få utbyte av
de här medierna. Också kötiden för ledoperationer kan vara årslång.
De som står i kö utsätts dessutom för åldersdiskriminering. Jag kan ta ett
exempel. Det gäller en person som är född år 1923. Han ringde och frågade
hur länge till han skulle behöva vänta. Svaret blev då: "Jag ser på skärmen att
du tillhör åldersgrupp som har tid att vänta när det finns andra som har ont
om tid." Så får det inte vara!
Demenserna går jag inte in på, för de har Stina-Clara Hjulström redan be-
rört.
Färdtjänsten är ett större problem än som framgår av handlingsplanen.
Färdtjänsten ses nu som en trafikpolitisk fråga, inte som en socialpolitisk
fråga. De klagomål som vi får handlar om väntetider, uteblivna hämtningar,
lång förbeställningstid, långa omvägar på grund av samtransporter samt
svårigheter att ta sig till och från bilen till bostaden eller mottagningen. In
vet vem som har tillsynsansvaret. Därmed vet inte enskilda vart de kan vända
sig med klagomål. En utvärdering pågår som ska vara klar i höst men det är
viktigt att bristerna avhjälps utan dröjsmål.
Slutligen: Handlingsplanen innehåller ingenting om hur vi ska komma bort
från att se människor som kronologiska varelser. Vi måste se dem som indi-
vider med skilda behov, som individer som lägger år till livet på olika sätt.
Vi måste komma bort från 65-årstänkandet. Vart tog t.ex. löftet om att ta bort
65-årsgränsen för LASS vägen? Förhoppningsvis kommer detta. En annan
65-årsgräns som också måste bort är gränsen för bilstöd för funktionshindra-
de som arbetar. Vad är det som säger att en person med funktionsnedsättning
inte vill och inte kan arbeta efter 65-årsdagen? Att anhörigpenning efter
fyllda 65 endast kan utgå om kommunen vill är också något som måste rättas
till. Därmed är mina fem talarminuter till ända. Tack för ordet.
Sofia Lindén: Fru ordförande, utskottsledamöter och övriga deltagare! Bo-
verket ser mycket positivt på de förslag som förs fram i propositionen. Flera
av förslagen har ju varit föremål för utredningar av Boverket. Det är nu
glädjande att se att de ser ut att kunna genomföras.
Det skulle vara härligt att stå här om några år och kunna konstatera att till-
gängligheten var en lika självklar sak som de andra grundläggande tekniska
egenskapskrav som vi har i det här riket och som vi ställer på byggnader. Det
ska alltså vara lika självklart att en byggnad är tillgänglig som att den ska
klara en brand och att den står kvar och inte rasar.
Boverket berörs på en rad punkter. Jag vill främst kommentera de förslag
som förs fram i kapitlen 6 och 7. Det gäller alltså hur Boverket ska införliva
och integrera handikapperspektivet i hela sin verksamhet och hur man ska se
över och åtgärda lokaler och information i vår verksamhet. Dessutom gäller
det förbättringar avseende tillgänglighet i den offentliga miljön.
Vad gäller möjligheterna att låta handikapperspektivet genomsyra hela
verksamheten tycker Boverket, liksom har framförts i propositionen, att
Vägverket kan fungera som en bra förebild. Boverket behöver höja medve-
tenheten hos medarbetarna. Det kan göras genom utbildning, så som man
gjort på Vägverket, och genom inventering av den egna verksamheten för att
se vilka brister som finns i lokaler och i den information som sprids.
Jag är av uppfattningen att det inte räcker med att kunna tillhandahålla sa-
ker på förfrågan, utan jag tror att det är nödvändigt att sprida information om
att de här produkterna kommer ut från Boverket. Vi producerar en lång rad
handböcker och även en tidning. På något sätt måste det föras fram att det
här finns. Jag tror att efterfrågan därefter kommer. Jag tror alltså inte att
efterfrågan kommer först.
Vidare tycker jag att det ska vara en självklar sak att varje anställd på Bo-
verket ska veta vilka kanaler som finns för att ta fram anpassad information;
detta för att ingen ska vara ställd när förfrågan en dag kommer.
När det gäller de förslag som gäller förändringar och förbättringar av den
offentliga miljön vill jag säga att vi tyckte att det var otydligt när vi fick
uppdrag om att kostnadsanalysera de här åtgärderna år 1996. Men då gjordes
det klart att det handlade om publika lokaler, dvs. både offentliga lokaler och
t.ex. en tobakshandel eller en ICA-affär. Vi har uppfattat att det handlar om
alla lokaler dit allmänheten har tillträde.
Jag tycker inte att man ska sticka under stol med att det kommer att kosta
pengar, även om vi tror att det går att spara pengar genom att göra det här i
samband med andra åtgärder. Vi tror att ett framkomligt sätt att arbeta är att
stötta kommunerna i deras arbete med inventeringar och framtagande av
åtgärdsplaner och att vi från Boverket skulle kunna lyfta fram några före-
dömliga åtgärdsplaner och visa på det arbetssättet och sedan följa genomfö-
randet av dessa.
Bestämmelserna om förtydligande beträffande tillgänglighet till allmänna
platser skulle kunna göras genom förändringar i PBL där man utökar de krav
som ställs på tomtmark till att gälla även för allmänna platser.
Vad gäller handikapporganisationernas möjligheter till samråd i plan- och
byggärenden instämmer vi i att det bör göras en översyn. Vi vill återkomma
när en sådan översyn är genomförd.
Vi ser positivt på ett nationellt tillgänglighetscenter och ser det som utöka-
de möjligheter för samarbete med Handikappombudsmannen och Hjälpme-
delsinstitutet. Vi ser här också en möjlighet för avlastning när det gäller de
frågor som vi får på det här området. Även när det gäller kommunikationerna
tror vi att man skulle kunna göra detta inom ramen för kommunernas åt-
gärdsplaner. Vi ser mycket positivt på samarbetet med Vägverket och Svens-
ka Kommunförbundet.
Sammanfattningsvis vill jag säga att vi på Boverket är mycket nöjda med
innehållet i propositionen. Vi ser fram emot att få sätta i gång med att ge-
nomföra de uppdrag som tilldelats Boverket. Tack!
Lena Viberg-Larsson: Även i lagen om bostadsanpassningsbidrag har man
föreslagit ändringar. Förslaget bygger på en rapport som Boverket lämnade
år 1994. Eftersom det är Boverkets förslag har vi inga invändningar eller
särskilda synpunkter på förslaget.
Ett förslag, en ändring, gäller följande. Om en åtgärd behövs redan av and-
ra orsaker än ett funktionshinder så lämnas inte bidrag. Principen har funnits
i praxis men har nu fått lagstöd, t.ex. om en bostad är fuktskadad och behö-
ver mögelsaneras. En sådan åtgärd behöver alltid vidtas, även om det inte
finns ett funktionshinder.
Nybyggnad har nu reglerats i en särskild paragraf. Det är endast en redak-
tionell ändring, alltså ingen ändring i sak.
Reglerna vid köp eller byte av bostad har mjukats upp på så sätt att numera
gäller särskilda skäl endast vid kostnadskrävande åtgärder.
Förslagets mest genomgripande förändring är att reglerna om standardhö-
jande åtgärder har slopats. Detta innebär att den s.k. kvarboenderegeln också
försvinner - tidigare kunde man lämna bidrag för standardhöjande åtgärder,
även om bostaden saknade lägsta godtagbara standard.
Boverket är positivt till samtliga ändringar i lagen om bostadsanpassnings-
bidraget.
Lars Lööw, Handikappombudsmannen: Ordförande, utskottets ledamöter och
övriga åhörare! Jag anser att vi med den proposition vi diskuterar i dag får
möjlighet att ta ett viktigt steg vidare i den svenska handikappolitiken. Det ä
inte de nationella målen som beskrivs i propositionen som är det viktiga och
nya. De överensstämmer i stort med de mål riksdagen fastställde redan i
början av 80-talet.
Det jag anser vara viktigt för att föra frågan vidare är i stället regeringens
beskrivning av inriktningen på handikappolitiken. Det är helt riktigt att vägen
mot full delaktighet och jämlikhet går via diskrimineringsbekämpning och
mänskliga rättigheter. Inriktningen som regeringen beskriver förpliktar; den
förpliktar såväl regeringen som alla oss andra som har viktiga uppgifter att
fylla för att förverkliga de mål och den inriktning som beskrivs i propositio-
nen. En viktig värdemätare på planen blir den skrivelse till riksdagen som
regeringen ska lämna på våren 2002. Då kan vi verkligen se om regeringen
menar allvar med det som sägs i propositionen, bl.a. genom att sakdeparte-
menten då ska presentera mål för sina verksamheter.
Det är också viktigt, och riktigt, att alla tar sitt ansvar för planeringen, ge
nomförandet och finansieringen av tillgängligheten i samhället. Det kommer
inte att gå att med hjälp av statliga medel bygga om Sverige. Alla måste ta
sitt ansvar. Utan en sådan syn kommer man aldrig att nå insikten att ökad
tillgänglighet är en investering i människovärde som också kan ge kommer-
siella vinster.
Ett viktigt ställningstagande i propositionen är regeringens uttalande om att
bristande tillgänglighet kan vara diskriminering. Enligt lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet kan bristande tillgänglighet ibland prövas som
diskriminering. Men i propositionen kvarstår en brist, nämligen att enskilda
utanför arbetslivet inte kan få prövat om man har blivit diskriminerad. De
mänskliga rättigheter som propositionen utgår från måste någon gång också
leda till reella möjligheter för människor att kräva rätt, även utanför arbetsl
vets område.
Möjligheten att kräva rätt måste bli reell. Till skillnad från Landstingsför-
bundet anser jag att insatser enligt LSS är ett led i samhällets garanti för
mänskliga rättigheter. Det är inte bara en fråga om ekonomiska resurser.
Därför är åtgärder mot domstolstrots viktiga.
Det finns många områden i propositionen som jag inte tänkte kommentera,
men de är viktiga och jag delar i princip regeringens analys. Det är t.ex. på
hjälpmedelsområdet, råd och stöd, bostadsanpassning och bemötande.
Jag tänkte i stället avsluta med att kommentera en del om Handikappom-
budsmannens framtida uppgifter. Handikappombudsmannen kommer enligt
propositionen att få en uppgift att inrätta ett nationellt tillgänglighetscente
Där ska vi bl.a. precisera för framför allt statliga myndigheter vad tillgäng-
lighet är, vi ska informera myndigheter och vi ska informera andra i samhäl-
let som har ett ansvar för att öka tillgängligheten, t.ex. om att ställa krav v
upphandlingar.
Det är viktigt när vi får den viktiga rådgivande uppgiften att komma ihåg
att den inte på något sätt inskränker sektorsmyndigheternas ansvar för till-
gänglighetsarbetet. Det framgår också tydligt i propositionen. Det är i stället
en tillkommande uppgift som ska öka tillgängligheten. Jag ser fram emot att
få jobba tillsammans med Hjälpmedelsinstitutet, Boverket och alla andra
sektorsmyndigheter som pekas ut som ansvariga i propositionen. Jag ser
också fram emot att få samverka med andra viktiga aktörer som represen-
tanter för fastighetsägare och lokaltrafiken.
Det har som kommentarer till propositionen framförts farhågor för att den
nya uppgiften skulle inskränka på Handikappombudsmannens andra och
tidigare uppgifter. Det är klart att det alltid är en risk, men jag känner inge
större oro för det. Handikappombudsmannens uppgifter är i grunden fast-
ställda av riksdagen och framgår av lagen om Handikappombudsmannen.
Handikappombudsmannens uppgift är att bevaka rättigheter och intressen för
människor med funktionshinder. Därför är det i stället bra att vi får denna
uppgift hos Handikappombudsmannen, dvs. att vi med utgångspunkt i det
människorättsperspektiv som min myndighet bedriver i sin verksamhet kan
angripa frågor om bristande tillgänglighet.
Det är viktigt att vi när vi bygger upp tillgänglighetscentret vid Handi-
kappombudsmannen utgår från de uppgifter som vi tidigare har haft och har i
dag vid myndigheten. Det går inte att helt och hållet särskilja uppdraget att
vara ett nationellt tillgänglighetscenter och handikappombudsman i övrigt.
Det är också viktigt att vi blir lätt tillgängliga och identifierbara som till-
gänglighetscenter och att det går att nå oss och hitta oss för att få den nöd-
vändiga information vi ska delge.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om ett av de andra förslagen i pro-
positionen. Regeringen har bedömt att det bör ligga inom Handikappom-
budsmannens ansvarsområde att utveckla information om rättigheter i första
hand för barn och ungdomar med funktionshinder och deras familjer i Sveri-
ge. Jag håller med om att det är ett väldigt viktigt område och att informatio-
nen riktad till barn och ungdomar med funktionshinder och deras anhöriga
måste utvecklas. Jag är inte säker på att den form som regeringen föreslår är
den bästa. Att utge en handbok kan leda till att den snabbt blir inaktuell, men
jag vill gärna arbeta med att på andra sätt öka informationen och tillgången
till information för den gruppen.
Det skulle vara mer naturligt att arbeta på det sätt vi tidigare har arbetat fö
att hjälpa till att sprida information, nämligen att med hjälp av handböcker
och i samverkan med andra ansvariga - i det här fallet ofta kommuner och
landsting som har ett ansvar genom socialtjänstlag, hälso- och sjukvårdslag
och LSS - ta fram och sprida information till gruppen.
Lars Pettersson, Socialstyrelsen: Ordförande och utskottsledamöter! Jag ska
välja att kommentera förslagen i propositionen på fyra punkter, men jag vill
samtidigt säga att det finns en rad förslag som måste bedömas som viktiga för
att utveckla handikappolitiken i Sverige. Men det är fyra punkter jag vill
särskilt kommentera utifrån Socialstyrelsens synpunkter.
Den första punkten gäller lagtrots. Socialstyrelsen har under en följd av år
uppmärksammat att landsting och kommuner inte alltid verkställt domar
enligt LSS. Det finns naturligtvis flera orsaker till att det är så, men för de
enskilde personen är det kanske inte alltid så intressant vilka som är de bak-
omliggande orsakerna. Företeelsen som sådan kan inte accepteras, vilket
också Socialstyrelsen har framhållit i en rad rapporter.
Socialstyrelsen uppmärksammade tidigt att när en huvudman inte bedrivit
någon uppsökande verksamhet till grund för planering är det svårare för
kommunen att ha en realistisk framförhållning. Då ökar risken för att kom-
munerna inte kan verkställa en dom som ger den enskilde rätt till insats. Det
är därför väsentligt att huvudmännen har en god planering. Förslaget att
länsstyrelserna ska verka för att kommunerna och landstingen planerar för att
tillgodose framtida behov kan innebära att planeringsprocessens betydelse
lyfts fram. Förslaget innehåller däremot inte att länsstyrelserna får något
maktmedel till sitt förfogande som Bemötandeutredningen föreslog.
I det förslag som nu presenterats ingår däremot att länsstyrelserna får fö-
relägga huvudmännen att avhjälpa bristen, dvs. att verkställa domstolens
beslut. Föreläggandet får förenas med vite. Det kan vara ett sätt att tydliggör
huvudmännens absoluta ansvar. Men en dom enligt LSS ska verkställas
omedelbart. Det innebär att domstolens beslut ska verkställas även om kom-
munen väljer att överklaga i högre instans eller domstolen inte beviljat inhi-
bition.
I det förslag som nu har lagts fram gäller länsstyrelsernas ansvar enbart
domar som vunnit laga kraft, vilket innebär att vissa personer som fått rätt ti
insats ändå inte kan få hjälp genom länsstyrelserna. Detta kan av enskilda
uppfattas som ytterligare ett sätt för samhället att med ena handen ge löften
och med den andra handen ta tillbaka utlovade rättigheter.
Kravet på omedelbar verkställighet gäller även de beslut om insatser som
huvudmannen själv beslutar om, vilket är många fler. Problemet med utebli-
ven eller orimligt fördröjd verkställighet rör inte enbart domar utan också
kommunernas egna beslut. Omfattningen är inte klarlagd, men den informa-
tion som vi har tyder på att de icke verkställda besluten kan vara betydligt
fler än de icke verkställda domarna.
I den officiella statistiken över stöd och service till vissa funktionshindra-
de, som bygger på kommunernas egna rapporteringar, redovisas för den 1
november 1998 ca 370 personer som fått beslut om insatsen Bostad med
särskild service för vuxna enligt LSS inte har fått sina beslut verkställda.
Den andra punkten gäller bestämmelser om kvalitetsutveckling och kla-
gomålshantering. Socialstyrelsen har utfärdat ett allmänt råd som rör kom-
munernas skyldighet att ha system för att säkra kvaliteten i äldre- och handi-
kappomsorgen. Klagomålshantering är en viktig del av kvalitetssäkringsar-
betet. Verksamheter som bedrivs enligt LSS omfattas inte av dessa allmänna
råd. LSS saknar bestämmelser som ett sådant allmänt råd kan knytas an till.
Dessutom saknas bestämmelser om krav på dokumentation som är en förut-
sättning för att kvalitet ska kunna säkras. Socialstyrelsens granskning har
visat att dokumentationen inom området är klart eftersatt. Vi har därför före-
slagit departementet att regeringen borde ta initiativ till regler om dokumen-
tation och kvalitetssäkring inom LSS. Några sådana finns dock inte med i
lagförslaget. Dessutom innehåller LSS ingen motsvarighet till den anmäl-
ningsskyldighet som införts i socialtjänstlagen. Socialstyrelsen efterlyser
således att förslaget kompletteras.
Den tredje punkten gäller kartläggning av habilitering. Enligt propositions-
förslaget kommer Socialstyrelsen att få ett uppdrag som syftar till att kartläg
ga de insatser som barn med funktionshinder och deras familjer får från
landstingens habiliteringsverksamheter men också från kommunerna. Det är
angeläget att få en betydligt bättre bild av dessa barns och familjers situatio
och vad som finns för närvarande. Socialstyrelsen ser därför fram emot en
diskussion med departementet om en närmare precisering av det uppdraget.
Insatsen Råd och stöd enligt LSS tillkom för att tillförsäkra enskilda som
ingår i lagens personkrets och deras anhöriga rätt till expertstöd. Den skulle
vara ett komplement till habilitering och rehabilitering. Med den utveckling
av rättstillämpningen som har skett har rättigheten urholkats, och Socialsty-
relsen ser det som angeläget att den utredning som föreslagits kommer till
stånd och att insatsen, som för övrigt var ett statsbidrag på 200 miljoner
kronor, återställs till sitt ursprungliga syfte.
Den fjärde punkten som är viktig att kommentera är den om forskning och
kunskapsutveckling. Det konstateras att bristen på kunskap är stor, och det är
någonting som i och för sig gäller socialtjänstområdet i sin helhet. Socialsty-
relsen har i ett annat sammanhang fått ett uppdrag av regeringen att utveckla
ett program för kunskapsbaserad socialtjänst. Kunskapsbristen gäller också
för handikappområdet. Det är därför angeläget att forskning finns och att
forskning stimuleras. Ett sådant förslag ingår i propositionen. Men för att
forskningen långsiktigt ska leda till resultat som kan utnyttjas i verksamhe-
terna krävs också långsiktiga satsningar.
I det nu aktuella förslaget föreslås en satsning på två år med 5 x 2 miljoner
kronor. Det kan jämföras med vad som föreslogs i Bengt Lindqvists utred-
ning - 10 miljoner kronor per år under en femårsperiod föreslogs.
Vi vill understryka betydelsen av att det nationella forskningsprogram som
nämns verkligen kommer till stånd. Långsiktigheten är en väsentlig del för
att garantera att få fram en säkrare kunskap på handikappområdet.
Jag vill peka på relationen forskning, utbildning och praktik. Forskningen i
sig är väsentlig för att förstå, men också anknytningen till utbildningar och
praktiken är oerhört väsentlig. Man kanske här kan understryka sambandet
forskning, utbildning och praktik. Det gäller förvisso kunskap om levnads-
villkor, ambition osv., men det gäller också kunskap om de insatser som ska
till och insatsernas resultat, dvs. att veta något om de insatser som görs lede
till att personen får det den behöver. Den inriktning som forskningen bör ges
är både den beskrivande men också den mer evidensbaserade forskningen
om resultat och värdet för klienter av de insatser som genomförs.
Mikael Sjöberg, Socialdepartementet: Ordförande, ledamöter, deltagare! Tack
för att vi har fått komma hit och kommentera vår proposition. Det känns
alldeles särskilt roligt att vara här i dag, och det är av en annan anledning ä
själva propositionen.
Vi har i det här landet kommit så långt att det känns fullständigt naturligt
att vi har fyra kvinnor på podiet - ordföranden, förste vice ordföranden,
andre vice ordföranden och kanslichefen är alla kvinnor. Det är säkert så att
många av oss inte ens längre reflekterar över den situationen. För tio år sedan
hade det väckt en helt annan uppmärksamhet. Vi ska vara stolta över att vi
har kommit så långt i Sverige att vi är unika internationellt sett i de delarna
Mycket förenklat kan man säga att samma samhällsomvandling vill vi
åstadkomma inom handikappolitiken. Det ska vara lika naturligt att det på
podierna i riksdagen sitter människor med funktionshinder, oavsett om de är
synliga eller inte, oavsett i vilken grad de är handikappade människor.
Propositionen, handlingsplanen, som regeringen har presenterat har titeln
Från patient till medborgare. Personer med funktionshinder ses inte längre
som personer som ska tas om hand och vårdas utan som medborgare med
samma rättigheter och skyldigheter som andra och med samma grundläggan-
de behov, även om behoven ibland måste tillgodoses med hjälp av särskilda
åtgärder eller särskilt utformade insatser.
Handikappolitik handlar inte bara om vård och omsorg. Vi har hört flera
säga det här. Frågor som rör funktionshindrade griper in i nästan alla politik-
områden och finns inom de flesta samhällssektorer. Handikappolitiken ska
utgå från att en funktionsnedsättning blir ett handikapp först när individen
möter brister i en miljö eller verksamhet. En framgångsrik handikappolitik
ändrar samhället så att personer med funktionshinder i mindre utsträckning
blir handikappade. Det är utgångspunkten för regeringens förslag till natio-
nell handlingsplan för handikappolitiken.
Ytterst är handikappolitik en demokratifråga. Samhället måste byggas på
insikten om att alla människor är lika mycket värda, har samma grundläg-
gande behov och ska behandlas med samma respekt, att mångfald berikar, att
varje människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället.
Regeringen ger förslag till nationella mål för handikappolitiken och till
konkreta åtgärder för att minska hinder och öka möjligheterna till delaktig-
het. Regeringen föreslår en ny struktur för arbetet med tydligare ansvar för
de statliga myndigheterna. De ska också vara ett föredöme i arbetet för ett
mer tillgängligt Sverige. Förslagen omfattar i huvudsak tre områden, att se
till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, att skapa ett
tillgängligt samhälle och att förbättra bemötandet av personer med funk-
tionshinder.
Målgrupp för förslaget är personer med funktionshinder i alla åldrar, barn,
ungdomar, vuxna och äldre. Förslaget avser vad gäller personer givetvis
såväl kvinnor som män och inte minst de med utländsk bakgrund och som
därför ibland har svårare att få det stöd och den information de behöver.
Planen fokuserar på målgruppen hela samhället. Vi får aldrig förfalla till
att glömma att det framför allt är samhället vi ska förändra. Vi vet i dag att
rehabilitering och habilitering är viktig, men de politiska insatserna ska ta
sikte på att i första hand förändra samhället.
Förslagen på de tre huvudområdena är till fördel för de allra flesta funk-
tionshindrade, oavsett vilket funktionshinder den enskilde har. Det är t.ex.
inte bara den som har ett synligt rörelsehinder som har glädje av bättre fram-
komlighet på gator och torg utan också den som på grund av nedsatt hjärt-
eller lungfunktion inte orkar gå så långt eller snabbt. Bättre tillgänglighet h
myndigheter innebär t.ex. att den som inte hör ska kunna använda texttelefon
och den som har svårt att läsa information ska få tillgång till mer lättläst te
Ett bättre bemötande underlättar inte minst för den som har ett psykiskt
funktionshinder och för familjer med barn med funktionshinder.
Jag skulle vilja dröja lite vid en av de grundläggande principerna inom
svensk handikappolitik, den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Rege-
ringen har följt den principen i handlingsplanen. Ansvars- och finansierings-
principen innebär att varje sektor i samhället ska utforma och bedriva sin
verksamhet så att den blir tillgänglig för alla människor. Personer med funk-
tionshinder ska inte uteslutas. Kostnaderna för nödvändiga anpassningsåt-
gärder ska finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.
Principen är viktig av två skäl. Det ena är att specialdestinerade pengar le-
der till att frågan om tillgänglighet inte är en del av den ordinarie verksam-
heten. Det andra är att man skulle hamna i en ständig diskussion om att om
inte pengar ges finns inget ansvar för att göra verksamheten tillgänglig. Då
har vi inte nått någonstans om att var och en ska ta ansvar för sin verksam-
het.
I handlingsplanen slås fast att vi ska skapa ett tillgängligt samhälle. Åtgär-
der för att öka tillgängligheten ses alltför ofta enbart som kostnader och inte
som investeringar. Ökad tillgänglighet leder till bättre förutsättningar för
människor med funktionshinder att studera, att arbeta och klara det dagliga
livet. Det vinner individen såväl som samhället på.
I fråga om offentliga lokaler har vi i propositionen använt begreppet dit
allmänheten har tillträde, s.k. offentliga eller publika lokaler. Jag tror inte
det kommer att råda något tvivel om detta i framtiden.
Åtgärder mot domstolstrots ska vidtas. Det är inte tillfredsställande att
kommuner och landsting inte verkställer domar enligt LSS. Det är, för att
vara helt tydlig, fullständigt oacceptabelt för den enskilde att drabbas av
detta. Oavsett vilka orsaker som finns bakom kommer samhället aldrig att
rakryggat kunna stå inför en enskild individ som inte får sina rättigheter
verkställda med ett domstolsutslag.
Låt mig också säga att handlingsplanen inte tar upp alla områden, alla pro-
blem eller alla frågor. En del områden behandlas i annat sammanhang, andra
frågor utreds eller är under beredning. Regeringen kommer därför igen till
riksdagen med förslag och redovisningar. Men med handlingsplanen är inte
sista ordet sagt i regeringens handikappolitik.
Det viktiga nu är att vi har en plattform att bygga vidare från, en struktur
som gör det möjligt att förändra samhället så att handikapp och diskrimine-
ring minskar och personer med funktionshinder i ökad utsträckning kan bli
delaktiga i samhället. För att det ska lyckas måste alla hjälpas åt och ta sitt
ansvar, förtroendevalda, myndigheter, i starten landsting och kommuner,
näringslivet, folkrörelser, föreningar av alla olika slag, massmedier, allmän-
het och framför allt var och en av oss. Handlingsplanen är ett steg på vägen
mot en modern handikappolitik. Men många fler steg återstår, och de måste
vi ta tillsammans.
Lars Elinderson (m): Det är trevligt att se ett fullständigt jämställt presidiu
- vad man nu kan lägga för tolkning i det.
Jag återgår till Socialdepartementets föredragning. Jag hade förväntat att få
en del förtydliganden om de osäkerheter och en del otydligheter som en del
har påpekat i de tidigare föredragningarna.
Jag delar den uppfattning som har framförts av några stycken att hand-
lingsplanen är ett alldeles utmärkt ideologiskt instrument för det framtida
arbetet. Men att döma av de många föredragningarna saknar många av oss
både konkreta förslag och förtydliganden på en hel del punkter. Eftersom vi
inte har fått svar på de frågorna i Socialdepartementets föredragning skulle
jag vilja återkomma till dem.
Först och främst vill jag konstatera att vi inte saknar lagstiftning i den rikt
ningen, men det finns brister i tillämpningen av gällande lagstiftning, både på
bostadsområdet och som nämndes tidigare på trafikområdet. Det finns ing-
enting nämnt om vilka åtgärder man vill vidta för att få en striktare tillämp-
ning av gällande lagstiftning. Jag skulle vilja ha Socialdepartementets svar på
den frågan.
En fråga togs upp från två håll, nämligen angående en principiell skillnad
mellan offentliga lokaler och lokaler där människor äger tillträde. Den dis-
tinktionen finns inte förtydligad i propositionen, dvs. vilka krav som ställs p
offentliga lokaler respektive lokaler där allmänheten har tillträde. Detta har
stor betydelse inte minst för näringsidkare.
Propositionen har här tolkats så att kraven inte omfattar bostäder. I propo-
sitionen står det att de inte gör det på kort sikt men på lång sikt. Med lång
sikt tolkar jag år 2010 och därefter. Då ska hela bostadsmarknaden omfattas
av tillgänglighet, vilket innebär krav på hissar i alla trevåningshus. Jag skul
vilja ha svar på den frågan också.
Vi efterlyser konkreta förslag när det gäller LSS. Varför tas inte diskussio-
nen om LSS upp igen? Vi vet att LSS på en del håll ute i kommunerna upp-
fattas som en "gökunge" eftersom olika lagstiftning reglerar människors
olika rätt till samma typ av insatser, jag tänker på gamla respektive handi-
kappade som från olika utgångspunkter har olika rättigheter enligt lagstift-
ningen. Det finns ingenting som antyder hur den konflikten ska lösas med det
delade huvudmannaskap som finns i dag.
Med undantag för de hjälpmedel som finns för studenter är det kaos i
många landsting och kommuner i dag i fråga om hjälpmedel. Det är en kris
som nästan alla lyfter fram när man diskuterar situationen för handikappade i
landet.
Rehabiliteringsfrågorna för vuxna har förbigåtts med tystnad. Jag skulle
gärna vilja ha en kommentar kring det också. Frågan om bilstöd har skjutits
på framtiden, trots att det finns konkreta förslag.
Jag nöjer mig med detta, men jag hade inte för avsikt att ställa så många
frågor för jag förväntade svar på de frågor som ställdes från de andra i salen
Socialdepartementets presentation.
Mikael Sjöberg: Skulle jag nu missa någon fråga bland dessa får jag försöka
återkomma. Vad gäller striktare tillämpning av gällande lagstiftning kan jag
säga att regeringen ständigt försöker följa rättstillämpningen. Skulle det
uppstå situationer inom olika områden som är otillfredsställande får rege-
ringen bedöma dem från gång till gång. Vad gäller kollektivtrafiken finns det
en utvärdering. Vad det gäller domstolstrots går nu regeringen fram med
åtgärder i den begränsade del som finns i denna proposition. Det finns också
en utredning som tittar på ett vidare perspektiv. Skulle det vara andra pro-
blem av mer specifik karaktär får vi titta närmare på den delen, och då ber
jag att få återkomma.
Vad gäller offentliga lokaler är det precis så som jag sade. Vi använder det
begreppet i propositionen och talar om s.k. publika eller offentliga lokaler di
allmänheten har tillträde. Eftersom vi och Boverket är eniga om denna tolk-
ning borde det inte finnas brister. Skulle det fortfarande göra det är det vik-
tigt att regeringen reder ut det i den proposition som kommer under hösten,
för det är klart att det inte ska råda tveksamhet kring den punkten.
Vad gäller bostäder är det mycket riktigt så att regeringen gör bedömning-
en att det inte är möjligt och rimligt att på kort tid förändra det svenska bo-
stadsbeståndet men att det är viktigt att vi på längre sikt har ambitionen att
flertalet av bostäderna faktiskt ska vara tillgängliga. Detta är ett mödosamt
arbete, som vi hörde från SABO, som exemplifierade här. Vi tror att den
allmänna samhällsutveckling som denna proposition ska ligga till grund för
kommer att göra att det arbetet fortgår. Skulle det under resans gång visa sig
att vi inte ser förbättringar inom bostadsbeståndet får regeringen återkomma.
Jag är helt säker på att riksdagen också kommer att agera om den inte är nöjd
med samhällsutvecklingen inom det området.
Vad gäller LSS står det mycket riktigt i propositionen att det är en viktig
reform. Man slår fast dess värde för de individer som har tillgång till stöd
och service enligt LSS. Jag tycker att regeringen i denna proposition är väl-
digt tydlig när det gäller hur värdefull den åtgärden är för de enskilda indivi
derna.
Vad gäller domstolstrotset kan jag säga att regeringen gör markeringen att
det är fullständigt oacceptabelt att hantera denna lagstiftning annorlunda än
andra. Parentetiskt kan jag säga att vårpropositionen troligen kommer att visa
att vi för första gången har rätt prognoser inlagda. Vi kommer inte att sitta
med finansieringsproblem när det gäller personlig assistans i framtiden.
Också det är en signal om att regeringen tar mycket allvarligt på de problem
som har funnits och vill värna denna reform.
Vad gäller vuxenrehabilitering kan jag säga att en sådan proposition i
första hand har karaktären av riktlinjeproposition och har till syfte att lägga
fast riktlinjer för politiken. Alla sakfrågor kan inte tas upp till behandling
sådan proposition, utan själva syftet är att lägga fast synen på hur de olika
områdena ska hanteras. Sedan får varje politikområde, när propositionen
inom respektive område kommer, låta sig genomsyras av dessa tänkesätt.
Det finns inom Regeringskansliet ett antal förslag som är färdigberedda
och som man kan skriva proposition om. När man ändå kommer med en
proposition är det klart att man väver in dem. Man ska vara väldigt nogsam
med att inte lägga för stor vikt vid vad som är med och inte med. Det kan
många gånger ha mer praktiska än ideologiska orsaker.
Hans Karlsson: Denna väldigt breda genomgång ger naturligtvis anledning
till ganska många reflektioner, men dem ska jag avhålla mig från just nu. Jag
vill ställa två frågor - en till Svensk Handel och en till HSO. Om jag tolkar
Svensk Handels inställning rätt är ni kritiska till kraven på att handeln ska
vara tillgänglig för alla. Vad jag däremot inte riktigt uppfattade var på vilke
sätt ni menade att allmän hjälpsamhet skulle kompensera dessa brister i
tillgängligheten. Där vore jag tacksam för ett förtydligande.
När det gäller HSO vill jag säga att Berndt Nilsson i huvudsak hyllar pro-
positionen, men han pekar på att det hade varit bra om det hade funnits peng-
ar för utvecklingsprojekt. Jag vill då fråga om det finns några särskilda om-
råden som HSO skulle vilja peka ut redan i detta ögonblick.
Hans C. Löwlund: När det gäller kraven på tillgänglighet har vi inte någon
annan uppfattning än vad alla andra har. Vi vill att butikerna och lokalerna
ska vara tillgängliga för alla personer. Vad som möjligtvis oroar oss lite
grann är att vi pratar om en förändring i lagstiftningen som ska tillämpas
retroaktivt. Det finns, som jag nämnde tidigare, 70 000 butikslokaler runtom
i landet. Jag vet dessvärre inte hur stor andel som finns i äldre fastigheter.
Där ser vi ett problem som för handeln kan komma att bli väldigt kostsamt.
Det gäller i första ledet för fastighetsägarna och i andra ledet för hyresgäste
När hyresgästen i sin tur ska ha kostnadstäckning går det vidare till konsu-
mentledet och påverkar prisbildningen. Det är snarare den aspekten som vi är
oroliga för.
När det gäller tillgängligheten för personer i butikerna tycker jag inte att
det råder någon tvekan. Självklart ska alla personer ha så god tillgång som
det är möjligt att få. Men vi når inte ända fram. Det gäller inte bara för han-
dikappade personer, utan det gäller för alla andra kundgrupper också.
Berndt Nilsson: När det gäller ansvars- och finansieringsprincipen kan jag
säga att vi anser att detta är en bärande princip när det gäller att göra Sveri
tillgängligt. Men - det sade jag också - man behöver särskilda bidrag för att
skapa metoder för att nå tillgänglighet. Vi kommer inte att lösa problemet
med tillgänglighet i Sverige med statsbidrag, utan kostnaderna måste bäras
av varje verksamhet för sig. Men metoderna för att snabbt göra boendet och
det offentliga rummet tillgängligt har vi inte kunskaper om i dag i tillräcklig
omfattning. Vi behöver statens hjälp med att skapa de metoderna.
Chatrine Pålsson: Jag har tre frågor. Den första frågan går till Kommunför-
bundets företrädare. Fungerar samråden mellan de lokala handikapporgani-
sationerna och bostadsföretagen? Får man in deras kunskap direkt i plane-
ringsskedet när man bygger?
Min nästa fråga gäller hur Lars Lööw - Handikappombudsmannen - ser på
osynliga handikapp. Jag hörde ingenting om det, och jag vill gärna veta det.
Min tredje fråga ställer jag till Socialdepartementets företrädare. Det
handlar om handikappbidragens fördelning. Vi har blivit uppmärksammade
på att det är en orättvis fördelning mellan olika handikappförbund. Jag vill
fråga hur regeringen ser på det och varför det är olikheter.
Margareta Olofsson: Jag tror att det fungerar. Jag kan inte svara för exakt
hur det ser ut i hela Sverige, men utifrån de erfarenheter vi har i Stockholm
kan jag säga att det har varit en ganska lång inkörningsperiod innan man har
funnit formen för kommunikation mellan de lokala handikappråden och
bostadsföretagen. Det är sådant som är på gång. Jag tror att man över hela
landet faktiskt har nått ganska långt i sitt samarbete i de frågorna.
Lars Lööw: Under mina knappt tio minuter nämnde jag inte någon särskild
grupp med funktionshinder. Det fanns heller ingen anledning att göra det. Jag
kan däremot svara på hur jag ser på funktionshinderbegreppet. Jag kan ta ett
exempel. Man kan gå till lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på
grund av funktionshinder och det begrepp som finns där. Det är en mycket
vid definition på funktionshinder. Där ingår både det som kan kategoriseras
som synliga funktionshinder och osynliga funktionshinder. Under alla de sex
år som Handikappombudsmannen har funnits har det varit utgångspunkten
för vårt arbete, och det kommer att fortsätta att vara det.
Mikael Sjöberg: Jag vill först säga att själva bidragsfördelningen inte omfat-
tas av denna proposition, men jag kan kanske ändå kommentera det i korta
ordalag.
Det vi gör i propositionen är att vi ganska kraftigt höjer anslaget till handi-
kapporganisationerna då det har varit fryst eller inte har räknats upp under et
antal år, varför vi tycker att det bör räknas upp. Dessutom tror vi att handi-
kapprörelsen kommer att spela en väldigt viktigt roll i implementeringen av
denna proposition. Det är ju tyvärr så att det inte alltid räcker med riksdags-
beslut för att förändra samhället. Det gör att Folkrörelse-Sverige kommer att
ha en väldigt viktig roll att spela i detta läge.
Regeringen har arbetat med fördelningen av de statliga bidragen till handi-
kapprörelsen. Bakgrunden till det är ju att man inte var nöjd med fördelning-
en. Jag vet inte om man ska använda begreppet orättvisor, men det blev i alla
fall utfall som var väldigt svåra att förklara med rationella argument. Det gör
att regeringen nu har antagit en ny förordning. Man antog dessutom förord-
ningsmotiv till den. Socialstyrelsen ska fatta beslut enligt detta system. Det
innebär att vår bedömning är att utfallet kommer att bli mycket mera ratio-
nellt. Det innebär också att en del föreningar kommer att få mer pengar och
att en del kommer att få mindre. Det är klart att de som får mindre pengar
inte är alldeles glada åt detta. Det har gjort att vi bl.a. i denna proposition
också föreslår ett litet omställningsstöd. Det finns ett stort omställningsstöd
vill jag säga, i de nya bidragsreglerna, men vi tar också fram ett visst om-
ställningsstöd via denna proposition. Men reglerna finns inte i propositionen.
Regeringen beslutade om dem i januari, om jag kommer ihåg rätt.
Kenneth Johansson: Jag har också två frågor till Socialdepartementet. Den
första frågan handlar just om det som flera har tagit upp om att vi kan tolka
åtminstone en del av propositionen som att regeringen ganska ensidigt tittar
på gruppen fysiskt funktionshindrade och lite grann glömmer bort psykiskt
funktionshindrade och personer med icke synliga funktionshinder. Mikael
Sjöberg har kommenterat det lite grann, men jag skulle ändå vilja fråga om
departementets företrädare ser någonting av värde i de synpunkter som har
framförts. Det måste finnas en känsla av att man inte riktigt är med om dessa
synpunkter förs fram. Jag skulle vilja att du kommenterade det lite ytterliga-
re.
Den andra frågan handlar om domstolstrotset. Jag och många flera tycker
naturligtvis att lagen ska följas och att det måste vara utgångspunkten. Nu
har flera tagit upp lagrådsremissen och hänvisar till någon utredning som
också kikar på denna frågeställning. Då är min fråga om departementet har
några kommentarer kring lagrådsremissen och om den föranleder någon
åtgärd eller om det förslag som finns i propositionen är det som från depar-
tementets sida bedöms vara det som man bör ta ställning till.
Mikael Sjöberg: Vad gäller frågan om hur olika grupper av funktionshindra-
de upplever detta är jag av den uppfattningen att propositionen lyfter fram
många olika perspektiv. Syftet med propositionen har inte varit att skriva om
alla de olika funktionsnedsättningar och funktionshinder som finns utan att
anlägga ett samhällsperspektiv på dessa frågor och på det sättet påverka
samhället. Vi gör bedömningen att de förändringar som vi vill åstadkomma
gynnar i princip samtliga grupper med funktionshinder. Vi försöker också
exemplifiera vad vi menar med detta.
Man ska ändå vara så pass ödmjuk att man inser att det i detta fall natur-
ligtvis är de människor eller grupper som har olika funktionshinder som på
något sätt har tolkningsföreträde. Jag vill inte säga att regeringen har rätt o
att andra människor har fel i denna del. Vi får ha en dialog med handikapprö-
relsen och HSO - t.ex. i Handikappdelegationen som finns inrättad under
regeringen - kring hur vi ska se på dessa olika saker. Jag gör inte den be-
dömningen, men jag tycker inte heller att det är min sak att ha tolkningsföre-
träde.
När det gäller domstolstrots, som är en mycket viktig principiell fråga i
denna proposition, vill jag säga att vi fick kritik från Lagrådet. Det som
regeringen har gjort är att man på vissa punkter, där man tycker att de har
korrekta och intressanta synpunkter, helt har gått på Lagrådets förslag. På
andra områden har det lett till att vi har justerat våra förslag. På några områ
den väljer regeringen ändå att göra den bedömningen att det som presenterats
också är det som ska bli gällande framöver.
Vad gäller Justitiedepartementets utredning - det är ingen offentlig utred-
ning utan egentligen ett internt arbete - kan jag säga att regeringen har gjort
bedömningen att den är väldigt viktig och intressant. Men just inom de om-
råden som denna proposition hanterar har regeringen uppfattningen att vi inte
kan vänta längre. Vi har haft för många problem. Det finns för många enskil-
da individer som på något sätt är väldigt nära att vara rättslösa. Det är svårt
att använda det begreppet, men de är nära den situationen. Därför vill inte
regeringen vänta på det förslaget.
Däremot har vi sagt att vi självklart är beredda att justera våra förslag om
man föreslår införande av någon typ av generell domstolstrotssanktion. Vi
vet av erfarenhet att denna typ av arbete ibland drar ut på tiden, och rege-
ringen har bedömt att vi inte kan vänta med förslagen i denna proposition.
Rolf Olsson: Propositionen handlar ju till större delen om förslag till mål och
inriktning för att alla ska uppleva full delaktighet och tillgänglighet. Det är
som många påpekat, en viktig ideologisk grund som föreslås. Jag skulle
också vilja peka på att man kan utveckla och följa upp utfallet vad gäller den
befintliga lagstiftningen. Jag vill peka på en fråga som tas upp i kap. 13 i
propositionen om individuella planer och samverkan. Det skrivs att Social-
styrelsen i sin uppföljning av handikappreformen konstaterat att informatio-
nen från kommunerna om LSS var bristfällig. Det ligger i sakens natur att
personer med omfattande funktionshinder ofta har svårigheter att söka upp
information. Bristande kunskap kan göra det svårt för den enskilde att söka
lämpliga insatser.
Jag skulle gärna vilja höra något från Kommunförbundet om hur man där
arbetar för att förbättra situationen ute i kommunerna vad avser information
till funktionshindrade om insatser. Jag skulle också vilja ställa samma fråga
till Handikappombudsmannen. Det gäller inte minst läget vad beträffar in-
formation till funktionshindrade barn och deras föräldrar, som Handi-
kappombudsmannen tidigare har rapporterat om. Hur bedömer ni läget i dag?
Lars Lööw: Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i propositio-
nen vad gäller det sista konstaterandet om just gruppen barn och ungdomar
med funktionshinder. Det finns ett stort utökat behov. Det finns, som du är
inne på i början av din fråga, en hel del av problem förknippade med de
skyldigheter som är reglerade i t.ex. 15 § LSS. Det var det jag var inne på lit
kort i mitt anförande.
Oavsett om vi får denna uppgift eller inte är det en viktig roll för oss i vår
informationsverksamhet. Vi måste bli tydligare och skapa tydligare sökvägar
i den information som vi har i dag. Vi ska också vara ett stöd för andra som
tar fram information - särskilt i arbetet att rikta informationen. Det gäller
också stöd och kunskap vad beträffar att ta fram information i tillgänglig
form i största allmänhet. Vi har erfarenheter av att jobba med det. Vi ställer
mycket stora krav på oss själva när de gäller att ta fram information och göra
den tillgänglig för att människor med funktionshinder ska ha samma möjlig-
heter som andra att ta till sig information.
Ingrid Söderström: Det finns säkert brister när det gäller kommunens ansvar
för information och utvärdering. Det tror jag säkert. Reformen är några år
gammal. Den har inneburit en stor efterfrågan på insatser. Jag tror att kom-
munerna har haft fullt upp med att både utreda och tillhandahålla med tanke
på den stora efterfrågan som finns.
Vi har märkt ute i kommunerna att man börjar fokusera också på kvalitet,
information och uppföljning. Kommunförbundet kommer om en månad att
ge ut en skrift som gäller kvalitetssäkring av just insatsen personlig assistan
Det är resultat av ett nätverksarbete som vi har haft med 10-12 kommuner.
Vi har också samarbetat med handikapprörelsen.
Vi kommer i fortsättningen, trots att det inte finns något krav i LSS på
kvalitetssäkring just när det gäller dessa insatser, att från Kommunförbundet
jobba med kvalitetssäkringsfrågor inom LSS. Jag kan bara instämma i vad
Socialstyrelsen säger. Vi har ända sedan lagen trädde i kraft 1994 påpekat
bristerna i lagen just när det gäller dokumentation och kvalitetssäkring.
Vi har också inlett ett samarbete eller i alla fall en diskussion med Social-
styrelsen om att tillsammans arbeta vidare med individuella planer, såsom
framgår av propositionen.
Susanne Eberstein: Denna proposition flyttar på ett förtjänstfullt sätt ut han-
dikappolitiken till alla sektorer i samhället. Jag tänkte fråga Bengt Nyman på
Fastighetsägareförbundet hur länge ni tror att det dröjer innan det blir helt
naturligt för fastighetsägare att tänka i dessa banor - på tillgänglighet, t.ex
vid nybyggnationer, reparationer och ombyggnader.
Bengt Nyman: Jag skulle inte våga uttrycka mitt svar i kalendertid. Jag tror
att det är väldigt mycket beroende på hur ägarstrukturen ser ut och hur lång
tid det kommer att ta att förändra den också av andra skäl. Vi har i dag när
det gäller bostäder och kommersiella lokaler bl.a. de kommunala bostadsfö-
retagen, som mestadels är tämligen professionellt skötta. En stor grupp av
bebyggelsen ägs och förvaltas av kooperativa organisationer. I en del fall är
det mindre bostadsrättsföreningar där professionaliteten är begränsad. Vi har
den stora kadern med privata fastighetsföretag, där man kan säga att det
kommersiella beståndet i första hand ägs och förvaltas av större professio-
nella företag, medan bostadsbeståndet i första hand ägs och förvaltas av
mindre många gånger enskilda näringsidkare.
En annan attityd och en annan inställning till dessa frågor tror jag också
kommer att återspeglas i möjligheterna att förändra olika delar av detta be-
stånd. Vi kan i dag t.ex. se att det när det gäller de många mindre enskilda
näringsidkarna sker ett generationsskifte. Det är många yngre företagare som
kommer in som förvaltare och ägare. Jag tror att detta är betydligt mer natur-
ligt för dem än vad det kanske har varit för den äldre generationen näringsid-
kare.
Jag vågar alltså sammanfattningsvis inte ange någon tidsplan för detta,
men jag tror att det kommer att se lite olika ut i olika delar av beståndet.
Chris Heister: Jag tänkte ta upp två områden som har att göra med att stärka
den enskilde individens ställning. Det första gäller diskussionen som vi haft
om domstolstrots. Från början finansierades rätten till personlig assistans i
samband med handikappreformen helt av staten. Det gällde också de första
20 timmarna, som nu ligger på kommunerna. Det är klart att det är ett pro-
blem att man har två olika huvudmän. Diskussionen som många råkar ut för
gäller om det är kommunen eller försäkringskassan som är finansierings-
ansvarig.
Där har vi från vår sida dragit slutsatser och sagt att vi tycker att staten sk
ha finansieringsansvaret också för de första 20 timmarna. Det skulle under-
lätta denna situation avsevärt. Nu finns det ändå anledning att titta på en
situation då kommunen trotsar ett domstolsutslag. Som förslaget nu är inne-
bär det att det är länsstyrelsen som utdömer vite, dvs. att kommunen ska
betala pengar till staten. Jag tycker att det hade varit mycket bättre om kom-
munen hade känt ansvar för att den enskilde individens ställning stärktes.
Därför skulle jag vilja fråga Socialdepartementet om man inte har övervägt
att stärka den enskilde individens ställning, så att den enskilde får ekonomisk
kompensation för att kunna hantera sin situation när nu kommunen inte lever
upp till det beslut som domstolen har fattat. Jag tycker att det vore bra om
departementet tänkte mer i de banorna än i termer av att kommunen ska
betala pengar till staten.
Det andra jag vill ta upp handlar om hjälpmedel. Det framgår av Socialsty-
relsens rapport för 1999 att man tycker att det är mycket bra som har gjorts
på handikappområdet. Det får man säga med tanke på den handikappreform
som kom 1994. Men det finns fortfarande saker som behöver förbättras. Det
man pekar på särskilt från Socialstyrelsen är den grundläggande fråga som
handlar om den enskildes eget inflytande över hur stödet utformas. Det jag
då tänker på är hjälpmedel.
Det sägs inte mycket om hjälpmedel i denna proposition. Det har förts en
diskussion under många år, framför allt i mitt parti, om att man på något sätt
skulle kunna införa en hjälpmedelsgaranti som gjorde att den enskilde fick
större inflytande och större möjlighet att skaffa de hjälpmedel som passar
honom eller henne bäst och som gjorde att hjälpmedlen kom i tid. Man kun-
de överväga att där också föra in bilstödet. Det är en helt annan syn på hur
hjälpmedel kan hanteras, med utgångspunkten att stärka den enskilde indivi-
den. Jag skulle därför vilja fråga Socialdepartementet varför ni inte har tagit
ytterligare steg för att stärka den enskilde individens ställning när det gälle
tillgången till bra hjälpmedel.
Mikael Sjöberg: Först vill jag ta upp LSS och personlig assistans. Jag glömde
att kommentera en fråga som hängde i luften förut. Det gällde vad som har
hänt med personlig assistans för dem som är över 65 år. Där jobbar regering-
en med en proposition. Jag kan i dag inte säga när den presenteras, men det
finns pengar avsatta i budgetpropositionen. Det kommer att finnas pengar
avsatta i vårpropositionen. Arbetet är i full gång.
Det som tar lite tid är att vi vill vara fullständigt säkra på vilket belopp vi
ska budgetera. Hela denna reform har ju - det ska man vara ärlig och säga -
lidit av regeringens problem med att budgetera för reformen, som har lett till
ständiga överskridanden. Men det kommer en proposition under året. Jag vet
i dag dock ej när.
På Chris Heisters fråga om vi har övervägt andra lösningar vad det gäller
att ge individen olika rättigheter kan jag säga att regeringens bedömning är
att det som har absolut störst effekt just nu är att man inför någon typ av
sanktion mot domstolstrots. Vi gör bedömningen att förslaget i sig kommer
att minska kommunernas ovilja. Vi ska också säga att det gäller ett fåtal
kommuner, även om det kanske är för många. De flesta kommuner sköter det
på ett förträffligt sätt. Vi tror att propositionen i sig kommer att motverka
denna utveckling. Reglerna kommer att fånga upp resterande.
Jag tror inte att det bland de funktionshindrade skulle finnas någon våld-
samt stor efterfrågan på ett system där privatpersonen får pengar för att själv
lösa situationen. Vi har inte berett ett sådant förslag eller tittat närmare på
det, men spontant tror jag att vi lätt skulle hamna i en situation som skulle
urholka möjligheterna för de allra flesta, i alla fall.
Frågan om hjälpmedel är en stor fråga. Jag kan verkligen dela Chris Heis-
ters uppfattning. De förslag som finns beredda och färdiga i Regeringskansli-
et ska gå att lägga fram i en proposition. Syftet var ändå en omställning av
handikappolitiken. Annars kan man säga att det viktigaste just nu är att titta
på både utbildningen och andra delar kring detta.
Vi ska ju t.ex. 2002 återkomma med en skrivelse till riksdagen där vi redo-
visar hur arbetet har gått. Om det dels i våra kontakter med Hjälpmedelsin-
stitutet, dels i övrigt skulle visa sig att regeringen behöver återkomma får
regeringen vara beredd att göra det. Ett naturligt sammanhang är ju i arbetet
med skrivelsen, där man ska rapportera den här propositionen 2002. Om det
dyker upp andra saker som föranleder åtgärder tidigare finns det givetvis
möjligheter till det.
Ester Lindstedt-Staaf (kd): Jag skulle vilja ställa en fråga till Handikappom-
budsmannen och kanske till någon av företrädarna för handikapporganisatio-
nerna. Jag och andra har fått brev om att det inte skulle vara lämpligt med
nya funktioner för Handikappombudsmannen. Handikappombudsmannen
skulle bli mer uppbunden till regeringen och inte kunna agera fristående. De
organisationer som har hört av sig har framfört önskemål om att de vill upp-
leva att Handikappombudsmannen kan agera fristående fullt ut och inte är
uppbunden av regeringen. Handikappombudsmannen själv lät ju välvilligt
inställd till en ändring av funktionen. Jag skulle vilja höra lite mer om just
det här. Någon av organisationerna kanske också skulle kunna säga något.
Ordföranden: Ställdes frågan till Handikappombudsmannen eller till handi-
kapporganisationerna?
Ester Lindstedt-Staaf (kd): Frågan ställdes i första hand till Handikappom-
budsmannen, och om någon av organisationerna vill kommentera sitt önske-
mål när det gäller detta är jag tacksam också för det.
Lars Lööw: När jag var relativt nytillträdd kom det ett betänkande med en
utvärdering av Handikappombudsmannen. Till det betänkandet bifogades ett
antal särskilda yttranden., bl.a. ett från Regeringskansliet. Jag kände i det
läget, i och med det som framfördes i det särskilda yttrandet, en viss oro för
att man ville styra ombudsmannafunktionen mer från regeringen än vad jag
tycker är bra. I de samtal som jag har haft med regeringen sedan dess har jag
förstått att de synpunkter som framfördes i det särskilda yttrandet inte längre
gäller. Det finns ingen sådan ambition. I och med att det blir fler uppgifter
från regeringen till min myndighet kan det självklart föreligga en ökad risk
för styrning. Men jag tror inte att det kommer att hända. Jag kommer att göra
allt för att det inte ska hända. Jag har den frihet som regeringsformen ger
mig. Vi får inte glömma bort att Handikappombudsmannen är en myndighet
som omfattas av lydnadsplikten och de undantag från lydnadsplikten som
trots allt finns i regeringsformen. Det är utrymmet för den verksamhet som vi
bedriver.
Som jag sade tycker jag att det är viktigt att komma ihåg vad som är grun-
den för Handikappombudsmannens uppdrag. Det gör den här myndigheten
lite annorlunda än merparten av de svenska förvaltningsmyndigheterna. Det
finns en lag om Handikappombudsmannen där riksdagen har fastställt den
grundläggande uppgiften för myndighetens verksamhet. Det har väldigt få
andra myndigheter, inte ens alla andra ombudsmannamyndigheter under
regeringen. Det har jag tagit fasta på, och det kommer jag att ta fasta på i
mitt uppdrag framöver. Jag hoppas att jag med stor frihet och stort engage-
mang kan driva det som jag har att göra, nämligen frågor om rättigheter och
intressen för människor med funktionshinder.
Berndt Nilsson: Det här är en fråga som diskuteras inom handikapprörelsen
för närvarande. Det måste ju byggas upp en helt ny kompetens, en kompe-
tens som i dag inte finns hos Handikappombudsmannen. Den finns egentli-
gen inte någon annanstans heller. Då är frågan var man ska lägga den. Det
finns olika uppfattningar inom handikapprörelsen; det är helt riktigt. Men
kan man lägga den någon annanstans än hos Handikappombudsmannen?
Man kan möjligen lägga den hos Hjälpmedelsinstitutet. Boverket, som bara
har hand om bostäder, kan man ju inte lägga den hos. Den här tillgänglighe-
ten är ju någonting annat än bara tillgänglighet i bostäder.
Det förs en diskussion om risken att Handikappombudsmannens juridiska
kompetens skulle stå i skuggan av den här tillgänglighetsfrågan. Men i dag
har i alla fall inte de 33 medlemsförbunden inom HSO riktigt diskuterat
färdigt vilket ben man ska stå på när det gäller just den här frågan.
Britt Jakobsson: Från DHR:s sida ser vi det i dag ändå som att Handi-
kappombudsmannen är den bästa lösningen. Hjälpmedelsinstitutet är en
ideell förening som ägs av staten, kommunerna och landstingen, och vi är
osäkra på hur man kan tvinga den ideella föreningen, Handikappinstitutet, att
ta på sig vissa ålägganden. Handikappinstitutet jobbar i dag främst med
områden som rör landstingens och kommunernas verksamheter, medan ett
tillgänglighetscenter skulle röra även andra offentliga myndigheter och pri-
vata affärsidkares områden.
Handikappombudsmannen jobbar ju i dag utifrån ett regleringsbrev. Vi
menar att man kan ålägga Handikappombudsmannen att jobba med tillgäng-
lighetsfrågor. Då måste man även arbeta med det här. Vi tror också att Han-
dikappombudsmannen skulle ha större möjligheter att jobba utifrån frågan -
och driva den - om ansvars- och finansieringsprincipen. Så har vi resonerat
inom DHR.
Lena Olsson (v): Jag har en fråga till HSO och DHR. Jag skulle vilja fråga
hur ni upplever att informationen om LSS-insatser fungerar för era medlem-
mar. Vad har ni för uppfattning om hur det fungerar i kommuner och lands-
ting?
Sedan slår man ju också fast i den här planen att myndigheter bör se till att
deras information blir tillgänglig för personer med funktionshinder. Jag
skulle vilja fråga Socialstyrelsen hur man gör för att få sin information till-
gänglig för olika funktionshindrade i dag.
Guy Lööv: Man kan säga att det är ett ganska blandat intryck man får när det
gäller information om LSS-insatserna. Det beror väldigt mycket på vilka
insatser det gäller och vilken kommun man bor i. Rent allmänt kan man säga
att det brister betydligt. Många vill ha mycket mer information än vad de får.
De är inte kunniga om vilka insatser de kan få. Många gånger vänder de sig
till oss för att få den här informationen. I efterhand får de reda på vad de
eventuellt har missat. Under tidens gång har informationen naturligtvis blivit
bättre, men det brister tyvärr fortfarande på väldigt många håll i landet. Men
det måste också sägas att bilden är splittrad.
Berndt Nilsson: Jag har inte mycket ytterligare att tillägga, eftersom det är
väldigt stor skillnad mellan kommunerna när det gäller just informationen.
Jag ansluter mig till det som Guy Lööv sade.
Lars Pettersson: Vi arbetar med att också göra det hela tillgängligt för män-
niskor med funktionshinder. Samtidigt måste jag säga att när det gäller den
här frågan ligger man på något sätt ständigt bakom eller efter de ambitioner
som man har. Men rent praktiskt ser vi nu över hela vår informationsverk-
samhet. Det gäller informationsavdelningen, informationsverksamheten, och
då kommer de här frågorna med. Arbetet har påbörjats. Det är en rejäl över-
syn, och då får vi ta med de här frågorna.
Leif Carlson (m): Både Chris Heister och Lars Elinderson har tagit upp pro-
blemen runt LSS och problemen med undanträngningseffekter och det dom-
stolstrots som har uppkommit. Båda kommunförbunden har också belyst
sammanhanget mellan just undanträngningseffekten och det här. Många har
visat på att det kanske saknas lite konkretion i den här propositionen. Den är
mycket välskriven, och som Mikael Sjöberg förut sade anser man att LSS är
allmänt viktig. Men med tanke på att förbunden anser att undanträngningsef-
fekten finns och att det är ett problem undrar jag om ni inte rent konkret har
övervägt att göra det som Chris Heister nämnde när hon ställde sig frågan.
Det handlar om att man ska återföra de 20 första timmarna från kommunerna
till staten, som det var förut, för att minska den effekt som finns av undan-
trängningarna, liksom att man ska återinföra rätten till LSS-insatser i skolan.
Det vore mycket konkreta och snabbt gjorda åtgärder som skulle komma de
handikappade till del.
Som många har sagt kommer det att kosta mycket pengar. Då är det väl-
digt viktigt att man vet något om värdet av insatserna. Med tanke på vad
Socialstyrelsen sade angående långsiktig forskning undrar jag hur ni värderar
det här. Planerar ni en långsiktig forskning som verkligen tar fram värdet av
de insatser som man gör, så att det inte läggs pengar på det här som vi inte
vet vart de tar vägen? Det är ju ändå stora belopp som det kommer att bli
frågan om. Planeringen i propositionen är ju, precis som Socialstyrelsen
framhöll, inte så tydlig när det gäller långsiktigheten i fråga om värdet av
insatserna.
Mikael Sjöberg: Svaret på den första frågan är väldigt kort. Vi har inte över-
vägt att föra över de 20 timmarna från kommunen till staten. Det har inte
beretts eller övervägts, och det planeras inte heller någon översyn kring de
delarna, i alla fall inte i dag. Jag ska också säga att arbetsinsatserna på Soc
aldepartementet nu riktas in på en proposition om att ge dem över 65 år rätt
till personlig assistans. Dessutom har vi, vilket snart presenteras i vårbudge-
ten, för första gången, vill jag påstå, avsatt rätt pengar i budgeten utefter d
prognoser som faktiskt kan antas gälla.
När det i övrigt gäller fördelningen mellan kommuner och landsting är det
inte någonting som jag bedömer kommer att aktualiseras inom den här man-
datperioden i alla fall. Det kan givetvis ske förändringar på det området. Men
det är ingenting som jag i dag bedömer att regeringen kommer att göra. Men
på den punkten får man väl säga: Den som lever får se.
Ursäkta, det var en fråga till.
Leif Carlson (m): Den gällde den långsiktiga forskningen i fråga om insat-
sernas värde.
Mikael Sjöberg: I propositionen gör vi en ganska rejäl uppgradering av an-
slagen till forskningen. SFR får, åtminstone i den gamla formen, uppräkning-
ar inom två år med 70 % eller någonting åt det hållet när det gäller anslagen
för handikappforskning. Vi gör bedömningen att det är den viktigaste insat-
sen som regeringen just nu kan göra. Sedan är det ju SFR som bedömer
vilken forskning som ska göras. Det är åtminstone så långt som vi har kom-
mit i den här propositionen. När det gäller den långsiktiga forskningen är vi
egentligen väldigt nöjda med vad vi har åstadkommit i den här propositio-
nen. Om det skulle behövas en mer specifik uppföljning och utvärdering får
vi fortsätta att titta på den frågan.
Margareta Israelsson (s): Fru ordförande! Dessa timmar har verkligen visat
på att det finns olika sätt att gripa sig an saker. Det finns de som ser proble
i varje uppgift, och det finns de som ser en uppgift i varje problem. Jag skull
vilja passa på tillfället att gratulera Boverket till den senare inställningen.
Sedan kan jag inte låta bli att kommentera inställningen från Svensk Han-
dels sida när det gäller att eventuella utgifter läggs på priserna. Jag tror in
att det är några utgifter som vi från statsmakternas sida har fattat beslut om
som inte har lagts på priserna. Så vi är nog ganska vana vid att betala för det
här.
Min fråga vill jag rikta till Demensförbundet och Afasiförbundet. Eftersom
ni kan sägas företräda de dolda funktionshindren vill jag veta vad ni tycker är
bäst med den här propositionen.
Stina-Clara Hjulström: Den frågan är faktiskt lite svår att svara på. Det är
naturligtvis bra att det finns en sådan här proposition. Men, som jag sade
inledningsvis när jag pratade om Demensförbundet, vi upplever egentligen
inte att de frågor som diskuteras berör de demenshandikappade på något sätt.
De har blivit bortglömda. Vi skulle väl önska att det på något sätt fanns en
grupp där man fick föra fram vad demenshandikappet faktiskt innebär. Det är
självklart viktiga saker som diskuteras för väldigt många handikappade. Men
de demenshandikappade är bortglömda.
Marianne Åkerlund: Som jag sade i mitt inlägg tycker vi naturligtvis att de
övergripande målen är värdefulla, men vi har också haft svårt att hitta kon-
kreta exempel på vad handikappropositionen kan innebära för våra grupper.
Om jag ska lyfta fram något positivt nu vill jag göra det utifrån det svar
som Mikael Sjöberg gav på frågan från Kenneth Johansson, tror jag, om
varför inte de osynliga handikappen och de psykiska handikappen finns
omnämnda i propositionen. Jag tolkade ändå det som Mikael Sjöberg sade
som positivt. Han sade att man inte kunde lyfta fram alla grupper och att det
är intentionerna i handikappolitiken som man vill lyfta fram. Jag hoppas att
det inom ramen för det svaret också kan inrymmas insatser för våra grupper.
Ordföranden: Tack för detta!
Eftersom jag just nu inte har några fler frågeställare på listan avser jag att
avsluta den här offentliga utfrågningen. Det vill jag göra genom att tacka alla
er som har deltagit och bidragit med er kunskap och som har gjort den här
utfrågningen så informativ. Tack för att ni har deltagit! Tack för att ni har
bidragit! Tack också för ert engagemang i frågorna!