Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1999/2000:95 Vissa soci-
alförsäkringsfrågor samt två motioner som väckts med anledning av proposi-
tionen.
I propositionen föreslås att i de fall en arbetsgivare utgett ersättning för de
kostnader en anställd har haft för resor till och från arbetet, för en eller
flera
dagar, och där den anställde annars skulle ha varit berättigad till sjuklön,
skall en sådan dag anses motsvara en sjuklönedag när sjukperiodens längd
beräknas.
Vidare föreslår regeringen att i de fall det inte kan utredas hur den försäk-
rade skulle ha förvärvsarbetat under de första fjorton dagarna i en sjukperiod,
men det kan antas att förvärvsarbete skulle ha utförts, skall tim- eller dagbe-
räknad sjukpenning utges efter vad som kan anses skäligt med ledning av hur
den försäkrade har förvärvsarbetat före sjukperioden.
Regeringen föreslår också att Försäkringsmedicinska centrum ges en for-
mell möjlighet att bedriva forskning inom sitt ansvarsområde. Vidare tydlig-
görs försäkringskassornas ansvar att beakta de krav som ställs på verksam-
heten med hänsyn till jämställdheten mellan män och kvinnor samt integra-
tionspolitiken. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Slutligen föreslås att rättelser av hänvisningar görs dels i lagen om ersätt-
ning och ledighet för närståendevård, dels i övergångsbestämmelserna till
socialförsäkringslagen.
Utskottet tillstyrker propositionen men när det gäller ersättning för resor
till och från arbetet under en sjuklöneperiod föreslår utskottet att detta
regle-
ras i sjuklönelagen. Utskottet lägger fram ett eget förslag till ändring i 7 §
sjuklönelagen, som har granskats av Lagrådet.
Utskottet föreslår också en rättelse i sekretesslagen.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Propositionen
I proposition 1999/2000:95 Vissa socialförsäkringsfrågor föreslår regeringen
(Socialdepartementet) att riksdagen antar de i propositionen framlagda för-
slagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1999:1397) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
4. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för när-
ståendevård,
5. lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799).
Lagförslagen finns som bilaga 1 i betänkandet.
Motionerna
1999/2000:Sf23 av Margit Gennser m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av beräkningssät-
tet av tim- eller dagberäknad sjukpenning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att de försäkringsmedicinska centrumen skall
kopplas till lämplig universitetsfakultet i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1999/2000:Sf24 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) vari yrkas att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att jämförelsetiden för bedömning av sjukpenning för försäkrade med korta
anställningar och tillfälliga uppdrag bör vara sex månader.
Utskottet
Beräkning av sjukperiodens längd
Bestämmelser i AFL om merutgifter för resor till och från arbetet
Enligt 3 kap. 7 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) kan ersätt-
ning för merkostnader för resor till och från arbetsplatsen utges som alterna-
tiv till sjukpenning för att underlätta återgång till arbetet i anslutning till
sjukdomsfall. Förutsättningarna för rätt till sjukpenning måste vara uppfyllda
även i fråga om sådan reseersättning. Ersättningen är avsedd att utges under
en begränsad tid och det är en uppgift för försäkringskassan att pröva när
förutsättningarna för denna ersättning upphör. Utbyte av sjukpenning mot
reseersättning är inte beroende av den försäkrades samtycke. Möjligheterna
att på annat sätt ombesörja den försäkrades resor till och från arbetsplatsen
skall ingå i den bedömning som försäkringskassan gör av den försäkrades
arbetsförmåga. Försäkringskassan skall därvid väga in om resekostnaderna
blir skäliga. Om försäkringskassan kommer fram till att den försäkrades
medicinska tillstånd inte är något hinder för att han eller hon återgår i arbet
skall sjukpenning inte längre utges. Kostnaderna för den försäkrades merut-
gifter för resor till och från arbetet skall i stället ersättas.
Riksförsäkringsverkets förslag
Under hösten 1996 överlämnade Riksförsäkringsverket (RFV) till regeringen
en rapport av genomförd uppföljning av försäkringskassornas tillämpning av
vissa sjukförsäkringsregler (RFV ANSER 1996:5). I rapporten anges att
lagen (1991:1047) om sjuklön inte innehåller någon bestämmelse liknande
den som finns i AFL angående ersättning för resor i stället för sjukpenning.
Det finns dock inget hinder för att en arbetsgivare och arbetstagare kommer
överens om att arbetsgivaren i stället för sjuklön ersätter den anställdes
merutgifter för arbetsresor. Om arbetsgivare och arbetstagare gör en sådan
överenskommelse och arbetstagaren blir sjuk en längre period uppstår emel-
lertid en situation när försäkringskassan fr.o.m. den femtonde dagen har att ta
ställning till rätten till sjukpenning och i anslutning därtill fatta ett event
beslut om att reseersättning skall utges i stället för sjukpenningen. I rappor-
ten påpekas också att enligt 7 § sjuklönelagen börjar en sjuklöneperiod inte
att löpa om inte arbetstagaren avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. Om
arbetstagaren får sina arbetsresor betalda av arbetsgivaren i stället för att f
sjuklön avhåller han sig inte från arbete och följaktligen inleds inte heller
någon sjuklöneperiod. I här skisserad situation kan således kassan inte utge
sjukpenning eller ersättning för resor eftersom den försäkrade inte haft någon
sjuklöneperiod. Enligt RFV finns det en risk för att om dagar som ersätts
med reseersättning i stället för sjukpenning inte inräknas i sjukperioden kan
detta motverka arbetsgivarens intresse av att betala reseersättning.
RFV föreslog bl.a. att 7 § sjuklönelagen ändras så att dagar med ersatta ar-
betsresor inräknas i sjuklöneperioden för att inte motverka arbetsgivarens
intresse att utge ersättning för arbetsresor. Om arbetstagaren får sina arbets-
resor betalda av arbetsgivaren inleds annars inte heller någon sjuklöneperiod.
Propositionen
I propositionen anges att det enligt 3 kap. 7 a § AFL, i stället för den sjuk-
penning som annars skulle ha utgetts, får utges skälig ersättning för den
försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet. Någon motsvarande
regel finns inte för den tid som omfattas av reglerna om sjuklön. Det kan
dock enligt vad regeringen erfarit förekomma att vissa arbetsgivare utger
ersättning för de kostnader den anställde har för att resa till och från arbete
stället för att utge sjuklön till denne.
Vidare anför regeringen att i de fall en arbetsgivare, för en eller flera da-
gar, utger ersättning för t.ex. taxiresor i stället för att utge sjuklön till d
anställde under sjuklöneperioden, samtidigt som arbetstagarens behov av
taxiresor även fortsättningsvis föreligger efter denna period, får detta till
följd att försäkringskassan inte kan ta över ansvaret efter det att sjukperiode
pågått under fjorton dagar. Anledningen är att någon sjuklöneperiod inte
anses börja att löpa om inte arbetstagaren avhåller sig från arbete.
I propositionen anges att RFV har uppmärksammat Socialdepartementet på
dessa förhållanden och föreslagit att reglerna förtydligas.
Regeringen anser i likhet med vad RFV anfört att sådana dagar där den an-
ställde skulle ha haft rätt till sjuklön, men i stället haft kostnader för reso
och från arbetet, vilka ersatts av arbetsgivaren, skall anses motsvara sjuklö-
nedagar och därmed beaktas vad avser beräkningen av sjuklöneperiodens
längd.
Regeringen föreslår således att i de fall en arbetsgivare utgett ersättning för
de kostnader en anställd har haft för resor till och från arbetet, för en eller
flera dagar, och där den anställde annars skulle ha varit berättigad till sjuk-
lön, skall en sådan dag anses motsvara en sjuklönedag när sjukperiodens
längd beräknas. Som sjukperiod anses för närvarande tid under vilken en
försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan
med minst en fjärdedel. Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning
enligt 3 kap. AFL i omedelbar anslutning till en sjuklöneperiod enligt sjuklö-
nelagen, skall sjukperioden enligt AFL anses omfatta också sjuklöneperio-
den. Regeringen föreslår att det i 3 kap. 4 § AFL anges att motsvarande skall
gälla för dag då arbetsgivaren i stället för sjuklön har utgett ersättning till
försäkrade för resor till och från arbetet.
Regeringen anser att arbetsgivarens anmälningsskyldighet ryms inom gäl-
lande lagstiftning även i samband med ärenden där den anställde skulle ha
haft rätt till sjuklön, men i stället haft kostnader för resor till och från ar
en eller flera dagar, vilka ersatts av arbetsgivaren.
Utskottets bedömning
Utskottet är positivt till regeringens förslag att dagar då arbetsgivaren i stä
för sjuklön till en anställd utger ersättning för dennes resor till och från ar
betet skall ingå i sjuklöneperioden.
Vad gäller den lagtekniska regleringen av detta har regeringen endast före-
slagit ändringar i AFL. En sådan lösning skulle enligt utskottets mening
kunna medföra oklarheter om arbetsgivarens skyldigheter enligt sjuklönela-
gen, t.ex. i en situation då en arbetstagare som haft reseersättning från ar-
betsgivaren försämras och inte längre kan arbeta. Detta har också påtalats av
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, som anser att det är nödvändigt att
ändring görs i sjuklönelagen. Enligt utskottets mening bör av sjuklönelagen
därför framgå hur dag för vilken en arbetsgivare utgett reseersättning till en
anställd som annars skulle ha haft rätt till sjuklön skall påverka sjuklöneperi
oden.
Av nuvarande bestämmelser i sjuklönelagen följer att enligt 7 § första
stycket omfattar en sjuklöneperiod den första dag arbetstagarens arbetsför-
måga är nedsatt på grund av sjukdom och de följande tretton kalenderdagar-
na i sjukperioden. Sjuklöneperioden börjar först om arbetstagaren avhåller
sig från arbete åt arbetsgivaren men det är tillräckligt att arbetstagaren är
frånvarande del av dagen. Enligt 7 § andra stycket definieras sjukperiod som
tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom, eller jäm-
förbart tillstånd, som sätter ned arbetsförmågan. Definitionen skiljer sig från
den som finns i 3 kap. 4 § andra stycket AFL främst genom att det i sjuklö-
nelagen inte finns något krav på i vilken omfattning arbetsförmågan skall
vara nedsatt till skillnad från kravet i AFL på att arbetsförmågan skall vara
nedsatt med minst en fjärdedel. Av denna anledning anges i 3 kap. 4 § AFL
att sjukperioden skall anses omfatta också sjuklöneperioden om rätt till sjuk-
penning uppkommer i omedelbar anslutning till sjuklöneperioden.
För att en sjuklöneperiod skall inledas krävs således att arbetsförmågan är
nedsatt på grund av sjukdom. Detta krav gäller också för att sjuklöneperio-
den skall löpa de tretton följande kalenderdagarna. Det förutsätts också att
arbetstagaren skulle ha arbetat om han eller hon inte hade varit sjuk men
även arbetsfria dagar räknas som sjuklönedagar, om de i tiden ligger efter en
dag då arbetstagaren skulle ha arbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.
För att reseersättning skall kunna ingå i en sjuklöneperiod även i situatio-
ner där sådan ersättning utges redan fr.o.m. den första arbetsdagen måste
sjuklöneperioden kunna börja redan första reseersättningsdagen. Det nuva-
rande kravet på att arbetstagaren skall avstå från arbete måste därför kunna
bortses ifrån. Detta bör enligt utskottets mening anges i 7 § sjuklönelagen.
Avsikten är att en dag då reseersättning har utgivits skall ingå i sjuklönepe-
riodens fjorton kalenderdagar. En sjuklöneperiod löper endast så länge ar-
betsförmågan är nedsatt, och den som faktiskt arbetar i samma omfattning
som normalt, tidsmässigt sett, kan inte anses ha sin arbetsförmåga nedsatt.
Det bör enligt utskottet därför i 7 § sjuklönelagen också anges att reseersätt-
ningsdag skall ingå i sjukperioden.
Enligt 12 § första stycket sjuklönelagen är en arbetsgivare skyldig att till
försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som gett arbetstagare rätt till sjuklön,
om sjukperioden och anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång.
Detta innebär att om arbetstagaren efter att ha fått sjuklön minst en dag, elle
efter att ha haft karensdag, samt därefter fått reseersättning i stället för sj
lön uppfylls villkoren för sjukanmälan om ändring enligt ovan görs i 7 §
sjuklönelagen. Om arbetstagaren fått reseersättning under hela sjuklöneperi-
oden anser utskottet att anmälningsskyldighet enligt 12 § inte kan anses
föreligga eftersom rätt till sjuklön inte föreligger när arbetstagaren inte av-
stått från arbete. Det får därvid ankomma på arbetstagaren att göra sjukan-
mälan hos försäkringskassan. I praktiken kommer dock anmälan sannolikt att
ske även av arbetsgivaren eftersom det torde ligga i dennes intresse att för-
säkringskassan fortsätter att betala reseersättning alternativt sjukpenning. I
båda sistnämnda fallen skall sjukanmälan dock ske enligt huvudregeln i 3
kap. 14 § AFL, dvs. senast dagen efter sjuklöneperiodens slut.
Om ändringar i sjuklönelagen görs enligt det ovanstående kommer dessa
automatiskt att få genomslag vid tillämpning av AFL. Någon ändring i AFL
bör således inte göras.
Inom utskottets kansli har upprättats en promemoria med förslag till lag
om ändring i sjuklönelagen i enlighet med det ovan anförda (bilaga 5). Lag-
förslaget har granskats av Lagrådet, som lämnat det utan erinran (bilaga 6).
Utskottet lägger i bilaga 2 fram förslag till lag om ändring i sjuklönelagen i
enlighet med det till Lagrådet remitterade förslaget, dock med en mindre
språklig justering. Detta lagförslag bör antas av riksdagen i stället för den
ändring i 3 kap. 4 § AFL som föreslås i propositionen.
Kommentarer till förslaget till ändring i 7 § sjuklönelagen:
I första stycket anges att en sjuklöneperiod börjar senast dag för vilken ar-
betstagaren erhåller sådan reseersättning som avses i andra stycket, dvs. för
att underlätta återgång i arbetet i stället för sjuklön erhåller ersättning för
resor till och från arbetet. Detta gäller även dag med reseersättning då sjuk-
lön inte skulle ha utgivits enligt 6 § första stycket 1.
De nya bestämmelserna i detta stycke får betydelse endast om arbetstaga-
ren inte redan avstått från arbete och fått sjuklön eller i vart fall haft en k
rensdag i sjuklönesystemet. Det är däremot genom ändringen i andra stycket
som sjukperioden kommer att fortsätta att löpa sammanlagt fjorton kalender-
dagar, även om arbetstagaren för en, flera eller alla dagar erhållit sådan rese
ersättning som avses.
I andra stycket anges att sjukperioden omfattar tid då arbetstagaren för att
underlätta återgång i arbetet i stället för sjuklön erhåller ersättning för res
till och från arbetet. Sjukperioden omfattar också dag med reseersättning som
annars hade varit karensdag.
Detta innebär att sjuklöneperioden fortsätter att löpa under tid med reseer-
sättning för en arbetstagare som inledningsvis uppburit sjuklön eller haft en
karensdag i sjuklönen tills perioden sammanlagt utgör 14 kalenderdagar.
Genom ändringen i första stycket kommer detta också att gälla för den som
inlett sjuklöneperioden med reseersättning. Enligt vad som angavs i proposi-
tion 1990/91:181 skall arbetsfria dagar räknas som sjuklönedagar, om de i
tiden ligger efter en dag då arbetstagaren skulle ha arbetat om han eller hon
inte hade varit sjuk. Detta skall efter ändringen gälla även om de endast
föregåtts av dag med reseersättning.
Lagändringen innebär inte att arbetsgivaren blir skyldig att utge reseersätt-
ning och inte heller att arbetsgivaren får rätt att i stället för sjuklön utge
reseersättning. Det förutsätts att reseersättningen utges efter en överenskom-
melse mellan arbetsgivare och arbetstagare eller enligt avtal eller reglering i
annan ordning. Syftet med reseersättningen skall vara att underlätta återgång
i arbetet. Bestämmelserna tar inte sikte på situationer där arbetstagaren under
t.ex. en influensaperiod avbryter sjukfrånvaron för att tillfälligt utföra arbe
Det finns däremot inget hinder enligt denna paragraf för arbetsgivaren att
utge högre ersättning än vad som utgör arbetstagarens merkostnader.
En förutsättning för att reseersättning som har utgivits skall beaktas är att
arbetstagaren i annat fall hade varit berättigad till sjuklön eller i och för s
haft rätt till sjuklön men inte fått sådan på grund av karensdagsbestämmel-
serna. Det är således fråga om situationer då en arbetstagare på grund av sitt
hälsotillstånd inte kan utnyttja det färdsätt som han normalt använder för
sådana resor och därför får anses ha sin arbetsförmåga nedsatt på grund av
sjukdom eller jämförbart tillstånd.
Rätt till sjukpenning i vissa fall för personer som saknar
anställning
Propositionen
Enligt propositionen utges sedan år 1992 sjuklön enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön i stället för sjukpenning till de flesta arbetstagare. Sjuklönen
utges för lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren under de
första fjorton dagarna av varje sjukdomsfall går miste om till följd av ned-
sättningen av arbetsförmågan. Det innebär att denna grupp vid sjukdom från
arbetsgivaren får den ersättning som är anpassad till det faktiska inkomst-
bortfallet. Sjuklön betalas dock enligt sjuklönelagen som regel inte för den
första dagen (karensdag).
Sjukpenning under de första fjorton dagarna i en sjukperiod utges enligt
AFL endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat
om han eller hon inte hade varit sjuk, dvs. sjukpenningen tim- eller dagbe-
räknas. Sjukpenning betalas dock enligt AFL som regel inte för den första
dagen (karensdag).
Vissa grupper försäkrade - vilka enligt sjuklönelagen inte har rätt till
sjuklön från arbetsgivaren - får fortfarande tim- eller dagberäknad sjukpen-
ning enligt AFL. Det gäller främst uppdragstagare och tillfälligt anställda,
s.k. intermittent anställda eller dag-för-dag-anställda. Kalenderdagsberäknad
sjukpenning utges om den försäkrade är arbetslös och anmäld som arbetssö-
kande på arbetsförmedlingen samt beredd att anta erbjudet arbete i en om-
fattning som motsvarar den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten.
Personer som är anställda dag-för-dag eller anställda för en kortare tid än
en månad söker många gånger under tiden mellan anställningarna inte arbete
och är därmed inte anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. I
dessa ärenden har försäkringskassorna oftast att tillämpa reglerna om tim-
eller dagberäknad sjukpenning. Tillämpningen av reglerna varierar mellan
försäkringskassorna enligt en rapport (dnr S96/6041/F) från RFV. Vissa
försäkringskassor har inte betalat ut sjukpenning, medan andra har gjort det.
De försäkringskassor som betalat ut sjukpenning under de första fjorton
dagarna har utrett hur mycket den försäkrade har arbetat per vecka under en
viss period, t.ex. under de senaste månaderna eller längre tid tillbaka. Försäk
ringskassan har sedan använt detta genomsnittliga värde för att fastställa för
hur många dagar per vecka sjukpenning kan utges under sjukperiodens första
fjorton dagar.
Vidare anförs i propositionen att Kammarrätten i Stockholm i en dom från
november 1999 (mål nr 377-1998) numera fastställt att en intermittent an-
ställd person inte har rätt till sjukpenning under de första fjorton dagarna i
sjukperiod. Mot bakgrund härav är det regeringens uppfattning att frågan nu
bör lösas lagstiftningsvägen och att detta bör ske genom en ändring i AFL:s
regler.
Regeringen föreslår att i de fall det inte kan utredas hur den försäkrade
skulle ha förvärvsarbetat under de första fjorton dagarna i en sjukperiod, men
det kan antas att förvärvsarbete skulle ha utförts, skall tim- eller dagberäkna
sjukpenning utges efter vad som kan antas skäligt med ledning av hur han
eller hon har förvärvsarbetat före sjukperioden.
Motioner
Margit Gennser m.fl. (m) anför i motion Sf23 att regeringen inte anger hur
lång jämförelseperiod före en sjukperiod som skall användas som grund för
beräkning av sjukpenning. Motionärerna anser att den försäkrades inkomst
de senaste två åren skall ligga till grund för ersättning. En sådan regel gör d
möjligt för försäkringskassan att utnyttja skattemyndigheternas beslut och
lämnade uppgifter om inkomster samt för den enskilde att själv räkna ut
vilken sjukpenning han eller hon är berättigad till. För dem som arbetat kor-
tare tid än två år kan beräkningen göras antingen med den kortare arbetsperi-
oden eller den genomsnittliga lönen i branschen som bas. I yrkande 1 begärs
förslag från regeringen om ändrat beräkningssätt i enlighet med det anförda.
I motion Sf24 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begärs ett tillkänna-
givande om att jämförelsetiden för bedömning av sjukpenning för försäkrade
med korta anställningar och tillfälliga uppdrag bör vara sex månader. Enligt
motionärerna tillgodoser deras förslag kravet på en tillräckligt lång period fö
att ett mönster skall kunna ses, samtidigt som det skapar en aktuell bild av
den försäkrades arbetsförhållanden och inkomst. Motionärerna anser det vara
av vikt att fastställa jämförelsetiden för att försäkringskassorna såväl skall
enkla och entydiga riktlinjer som att de i större utsträckning tillvaratar de
försäkrades möjligheter att få en likvärdig och rättvis bedömning.
Utskottets bedömning
Utskottet ser det positivt att frågan om sjukpenning för dem som är anställda
dag-för-dag, tillfälligt anställda m.fl. grupper, nu får en lösning genom lag-
reglering. I propositionen anges inte hur lång tid jämförelseperioden skall
vara. Av propositionen framgår att de försäkringskassor som utgett ersättning
i dessa fall använt varierande jämförelseperioder. Den föreslagna bestämmel-
sen är avsedd att användas i de fall som det inte kan utredas hur den försäk-
rade skulle ha arbetat men det kan antas att detta skulle ha skett i ungefär
samma omfattning som under jämförelseperioden. Jämförelseperioden bör
enligt utskottets mening inte anges till en viss tidslängd utan kan variera fr
fall till fall beroende på t.ex. hur arbetsförhållandena ser ut och om arbetsti
den har fluktuerat mycket över tid. Det får dock anses ligga i sakens natur att
jämförelseperioden inte kan sträcka sig alltför långt bakåt i tiden. I regel bö
det vara tillräckligt med en jämförelseperiod sträckande sig från en till tre
månader. För en person som är ny på arbetsmarknaden kan perioden bli
kortare.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och avstyrker mo-
tion Sf24.
Den fråga som nu avses få sin lösning avser inte den sjukpenninggrundan-
de inkomsten (SGI) utan den handlar om huruvida vissa grupper över huvud
taget skall ges en rätt till sjukersättning. Beträffande frågan ändring av reg-
lerna för SGI föreligger ett förslag till nya beräkningsregler Beräkningsun-
derlag för dagersättning - sjukpenning, föräldrapenning m.m. (Ds 1999:19)
som för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Utskottet anser att denna
beredning bör avvaktas och avstyrker motion Sf23 yrkande 1,
Ändringar avseende de allmänna försäkringskassornas
verksamhet
Försäkringsmedicinska centrum
Propositionen
I propositionen anförs att Försäkringsmedicinska centrum (FMC) som börja-
de sin verksamhet den 1 januari 2000 har till uppgift att tillhandahålla försäk
ringsmedicinska utredningar och arbetslivsinriktade rehabiliteringsutred-
ningar som efterfrågas av samtliga försäkringskassor. FMC finns för närva-
rande i Tranås och Nynäshamn. Huvudmannaskapet för FMC innehas av
försäkringskassan i Östergötlands län. FMC planerar att inom kommande år
även etablera en enhet till den västra delen av landet samt eventuellt till
något eller några av Norrlandslänen. Regionaliseringen av verksamheten
inom FMC ligger i linje med intentionerna i den antagna propositionen.
Vidare anförs att i den proposition som låg till grund för bildandet av FMC
(prop. 1998/99:76) fördes också resonemang kring forskningen inom det
försäkringsmedicinska området. Regeringen anförde att forskningen i anslut-
ning till FMC skall ges förutsättningar för utveckling samt att ett program för
framtida satsningar bör utarbetas. En utredning tillsattes (FMC-utredningen).
Utredningen har i betänkandet Försäkringsmedicinskt centrum - utredningar
i socialförsäkringens tjänst (SOU 2000:5) redogjort för forskningens inrikt-
ning och organisation. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att FMC ges
även formell möjlighet att bedriva forskning inom sitt ansvarsområde i en-
lighet med tidigare ställningstagande.
Motion
Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf23 yrkande 2 att riksdagen be-
slutar att FMC skall kopplas till lämplig universitetsfakultet. Enligt motionä-
rerna är det inte tillräckligt såsom föreslås i betänkande SOU 2000:5 att den
vetenskapliga kvaliteten i forskningsprojekten säkerställs genom att det
bildas ett vetenskapligt råd inom FMC. För att säkerställa kvaliteten och
även för att stimulera kreativiteten krävs en mer löpande kontakt med forska-
re verksamma i närliggande områden.
Utskottets bedömning
Utskottet kan inledningsvis konstatera att FMC:s verksamhet är inriktad på
huvudsakligen tre olika verksamheter varav forskning är en och de andra två
är utredning och kunskapsförmedling.
I propositionen anförs att forskningen bör inriktas på behovet av kunskap
om långtidssjukskrivna, medicinsk praxis och försäkringsrelaterade bedöm-
ningar samt medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. En basresurs
bestående av forskare och forskningssekreterare kommer att finnas inom
FMC. För att stödja kunskapsuppbyggnaden inom området samt för att sä-
kerställa den vetenskapliga kvaliteten i de forskningsprojekt som bedöms
komma att starta kommer ett vetenskapligt råd att bildas inom FMC.
I det ovan nämnda betänkande SOU 2000:5 anges att diskussioner förts
med forskare från olika universitet och högskolor och att kommittén mot
bakgrund härav föreslagit att ett vetenskapligt råd inrättas. Uppgiften för
rådet skall vara att stödja uppbyggnaden och säkerställa den vetenskapliga
kvaliteten för de forskningsprojekt som bedöms starta under innevarande år.
Vidare uppges att det vid FMC pågår samarbetsprojekt med Lunds och Gö-
teborgs universitet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det finns goda förutsätt-
ningar för en utvecklad forskning och utveckling i anslutning till FMC. Ut-
skottet kan inte se att en formell koppling till en universitetsfakultet skulle
någon avgörande betydelse i detta arbete. FMC har för övrigt inom ramen för
sina resurser alla möjligheter att ha kontakter med såväl forskare som olika
lärosäten.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motion Sf23 yrkande
2.
Försäkringskassornas ansvar
I propositionen anförs att reglerna avseende de allmänna försäkringskassor-
nas ansvar och befogenheter omarbetades i samband med riksdagens ställ-
ningstagande till proposition 1997/98:41 Socialförsäkringens administration,
m.m. (bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Beslutet innebar bl.a. ett klar-
görande om att styrningen av försäkringskassorna huvudsakligen skulle likna
styrningen av statlig verksamhet, trots att försäkringskassorna inte inordnats
den statliga förvaltningsstrukturen. Detta innebär att ändringar avseende
styrningen av t.ex. statliga myndigheter även bör få ett genomslag avseende
försäkringskassorna. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att bestämmel-
ser om jämställdhet mellan kvinnor och män och om integrationspolitiken
förs in i de styrande reglerna för försäkringskassorna. Detta ligger bl.a. i
linje med ambitionerna i den av riksdagen antagna inriktningen för integra-
tionspolitiken.
Utskottet tillstyrker förslaget.
Rättelser
Regeringen föreslår att rättelser av hänvisningar görs dels i lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, dels i över-
gångsbestämmelserna till socialförsäkringslagen (1999:799).
Utskottet tillstyrker förslagen.
Utskottet tar i sammanhanget också upp frågan om en rättelse i en tidigare
beslutad ändring i sekretesslagen (1980:100). I proposition 1999/2000:43
Uppehållstillstånd på grund av anknytning föreslog regeringen bl.a. att den
centrala utlänningsmyndigheten, Statens invandrarverk, fr.o.m. den 1 juli
2000 skulle byta namn till Migrationsverket. Förslaget föranledde ändringar i
ett antal lagar däribland sekretesslagen. I propositionen angavs att i 14 kap.
7 § nämnda lag skulle orden Statens invandrarverk bytas mot Migrationsver-
ket, vilket godkändes av riksdagen (bet. 1999/2000:SfU9, rskr. 1999/
2000:159). Utskottet har uppmärksammat att ändringen rätteligen hade bort
ske i 7 kap. 14 § sekretesslagen och föreslår en rättelse i enlighet härmed
genom att den tidigare beslutade ändringen utgår och en ny korrekt ändring
görs i sekretesslagen (bilaga 3 och 4).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sjukperiodens längd
att riksdagen med anledning av propositionen antar av utskottet i
bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön samt avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 §,
2. beträffande rätt till sjukpenning för personer som saknar an-
ställning
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 10 § och lag om
ändring i lagen (1999:1397) om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring samt avslår motion 1999/2000:Sf24,
res. 1 (kd)
3. beträffande beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf23 yrkande 1,
res. 2 (m)
4. beträffande försäkringsmedicinska centrum
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 18 kap. 2 § och avslår
motion 1999/2000:Sf23 yrkande 2,
res. 3 (m)
5. beträffande sekretesslagen
att riksdagen antar av utskottet i bilaga 3 och 4 framlagda förslag till
lag om ändring i lagen (2000:293) om ändring i sekretesslagen
(1980:100) samt lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
6. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån
förslaget inte omfattas av vad utskottet anfört ovan under momenten
1, 2 och 4,
2. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
4. lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799).
Stockholm den 23 maj 2000
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo Könberg (fp), Margit Gennser
(m), Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Cecilia Magnusson (m), Mariann
Ytterberg (s), Gustaf von Essen (m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander
(s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Göran Lindblad (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),
Birgitta Carlsson (c), Göte Wahlström (s), Désirée Pethrus Engström (kd)
och Magda Ayoub (kd).
Reservationer
1. Rätt till sjukpenning för personer som saknar anställning
(mom. 2)
Désirée Pethrus Engström och Magda Ayoub (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Rätt till sjukpenning i
vissa fall för personer som saknar anställning börjar med "Utskottet ser" och
slutar med "motion Sf24" bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig tveksamt till att regeringen lämnat frågan om vilken
tidsperiod som skall användas för beräkning av den försäkrades sjukpenning
helt öppen. Utskottet anser att försäkringskassan bör ha en fastställd tidsram
när det gäller jämförelsetiden för dem med korta anställningar och tillfälliga
uppdrag, och att den bör sättas till sex månader. Under en sådan relativt lång
tid kan ett mönster urskiljas samtidigt som det ger en aktuell bild av den
försäkrades arbetsförhållanden och inkomster. Jämförelsetiden bör ligga till
grund såväl för beräkningen av hur den försäkrade har arbetat som för beräk-
ningen av SGI. Nu föreslagna lösning innebär enligt utskottets mening att de
försäkrade får en likvärdig och rättvis bedömning.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande rätt till sjukpenning för personer som saknar anställ-
ning
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf24 och med anled-
ning av propositionen
dels godkänner vad utskottet anfört om jämförelseperiodens längd,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 10 § och lag om ändring i la-
gen (1999:1397) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. Beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 3)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Rätt till sjukpenning i
vissa fall för personer som saknar anställning börjar med "Utskottet ser" och
slutar med "motion Sf23 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
I propositionen anges inte hur lång jämförelsetid före sjukperioden som
skall användas som grund för beräkning av sjukpenning. Enligt utskottets
mening innebär detta att förslaget snarare försvagar den enskildes rättssäker-
het än förstärker den. Utskottet anser att det i stället bör införas en bestäm-
melse om att det är den försäkrades inkomst under de senaste två åren som
skall ligga till grund för bestämmande av ersättning. En sådan regel gör det
också möjligt för försäkringskassan att använda sig av skattemyndighetens
taxeringsbeslut, och den enskilde kan själv räkna ut vilken sjukpenning han
eller hon är berättigad till. För dem som förvärvsarbetat under kortare tid än
två år skulle en beräkning kunna göras med den kortare arbetsperioden eller
den genomsnittliga lönen i branschen som bas. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
3. beträffande beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf23 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Försäkringsmedicinska centrum (mom. 4)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Ändringar avseende de
allmänna försäkringskassornas verksamhet börjar med "Utskottet kan" och
slutar med "Sf23 yrkande 2" bort ha följande lydelse:
I propositionen uppges att i enlighet med vad som angavs i utredningen
Försäkringsmedicinskt centrum - utredningar i socialförsäkringens tjänst
(SOU 2000:5) skall den vetenskapliga kvaliteten i forskningsprojekten säker-
ställas genom att ett vetenskapligt råd bildas inom FMC. Utskottet anser
dock detta inte vara tillräckligt. För att säkerställa kvalitet och även för at
stimulera vetenskaplig kreativitet krävs en mer kontinuerlig kontakt med
forskare verksamma inom närliggande områden. Varje FMC bör därför en-
ligt utskottets mening kopplas till en lämplig universitetsfakultet, exempelvis
medicinsk eller samhällsvetenskaplig fakultet. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande försäkringsmedicinska centrum
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf23 yrkande 2 och
med anledning av propositionen
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring såvitt avser 18 kap. 2 §,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
I propositionen framlagda lagförslag
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1991:1047) om sjuklön skall ha följande
lydelse.
7 §
Sjuklöneperioden omfattar den första
dag arbetstagarens arbetsförmåga är
nedsatt på grund av sjukdom och de
därpå följande tretton kalenderda-
garna i sjukperioden. En sjuklönepe-
riod börjar inte om arbetstagaren inte
avhåller sig från arbete åt arbetsgiva-
ren. En sjuklöneperiod som börjat
löpa bryts om anställningen upphör.
Sjuklöneperioden omfattar den första
dag arbetstagarens arbetsförmåga är
nedsatt på grund av sjukdom och de
därpå följande tretton kalenderda-
garna i sjukperioden. En sjuklönepe-
riod börjar inte om arbetstagaren inte
avhåller sig från arbete åt arbetsgiva-
ren. En sjuklöneperiod börjar dock
senast dag för vilken arbetstagaren
erhåller sådan reseersättning som
avses i andra stycket. En sjuklönepe-
riod som börjat löpa bryts om an-
ställningen upphör.
Som sjukperiod anses sådan tid
under vilken arbetstagaren i oavbru-
ten följd lider av sjukdom som avses
i 4 §.
Som sjukperiod anses sådan tid
under vilken arbetstagaren i oavbru-
ten följd lider av sjukdom som avses
i 4 §. Sjukperioden omfattar också
tid då arbetstagaren för att under-
lätta återgång i arbetet i stället för
sjuklön erhåller ersättning för resor
till och från arbetet. Detta gäller
även dag med reseersättning då
sjuklön inte skulle ha utgivits enligt
6 § första stycket 1.
Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod
avslutats skall sjuklöneperioden omfatta endast så många dagar att den till-
sammans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare under den tidigare
sjukperioden utgör fjorton kalenderdagar. Vid tillämpning av 6 § skall beak-
tas dagar i den tidigare sjuklöneperioden.
----------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. De nya bestämmelserna tillämpas på
sjukperiod som börjar efter ikraftträdandet.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:293) om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att lagen (2000:293)1 om ändring i sekretesslagen
(1980:100)2 skall utgå.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att i 7 kap. 14 §1 sekretesslagen (1980:100)2 orden
"Statens invandrarverk" skall bytas ut mot "Migrationsverket".
----------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
PM 2000-04-16 upprättad vid socialförsäkringsutskottets kansli
Merutgifter för resor till och från arbetet
Bestämmelser i AFL om merutgifter för resor till och från arbetet
Efter en tids försöksverksamhet i några försäkringskassor infördes den 1 juli
1990 regler om merutgifter för arbetsresor i lagen (1962:381) om allmän
försäkring (prop. 1989/90:62, bet. 1989/90:SfU12, rskr. 1989/90:102). Be-
stämmelserna togs in i en ny 3 kap. 7 a §. Enligt detta lagrum kan ersättning
för merkostnader för resor till och från arbetsplatsen utges som alternativ til
sjukpenning för att underlätta återgång till arbetet i anslutning till ett sjuk
domsfall. Förutsättningarna för rätt till sjukpenning måste vara uppfyllda
även i fråga om sådan reseersättning. Ersättningen är avsedd att utges under
en begränsad tid och att det är en uppgift för försäkringskassan att pröva när
förutsättningarna för denna ersättning upphör.
Till att börja med fick sjukpenning bytas ut mot reseersättning endast med
den försäkrades samtycke men efter en lagändring den 1 oktober 1995 (prop.
1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343) är ett utbyte inte längre
beroende av sådant samtycke. Möjligheterna att på annat sätt ombesörja den
försäkrades resor till och från arbetsplatsen skall ingå i den bedömning som
försäkringskassan gör av den försäkrades arbetsförmåga. Försäkringskassan
skall därvid väga in om resekostnaderna blir skäliga. Om försäkringskassan
kommer fram till att den försäkrades medicinska tillstånd inte är något hinder
för att han återgår i arbete, skall sjukpenning inte längre utges. Kostnaderna
för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet skall i stället
ersättas.
Rätten till merkostnadsersättning var vid reformens införande den 1 juli
1990 begränsad till det s.k. sjukpenningtaket, dvs. det högsta sjukpenning-
belopp som alls kan utges, men denna begränsning slopades den 1 oktober
1995.
RFV:s förslag
Under hösten 1996 överlämnade RFV till regeringen en rapport av genom-
förd uppföljning av försäkringskassornas tillämpning av nya sjukförsäkrings-
regler som gällde fr.o.m. den 1 oktober 1995 (bl.a. de nämnda ändringarna i
bestämmelserna om reseersättning) och 1 januari 1996 (RFV ANSER
1996:5).
I rapporten anges att lagen (1991:1047) om sjuklön inte innehåller någon
bestämmelse liknande den som finns i AFL angående ersättning för resor i
stället för sjukpenning. Det finns dock inget hinder för att en arbetsgivare
och arbetstagare kommer överens om att arbetsgivaren i stället för sjuklön
ersätter den anställdes merutgifter för arbetsresor. Om arbetsgivare och ar-
betstagare gör en sådan överenskommelse och arbetstagaren blir sjuk en
längre period uppstår emellertid en situation när försäkringskassan fr.o.m.
den 15:e dagen har att ta ställning till rätten till sjukpenning och i anslutni
därtill fatta ett eventuellt beslut om att reseersättning skall utges i stället
sjukpenningen. I rapporten påpekas också att enligt 7 § sjuklönelagen börjar
en sjuklöneperiod inte att löpa om inte arbetstagaren avhåller sig från arbete
åt arbetsgivaren. Om arbetstagaren får sina arbetsresor betalda av arbetsgiva-
ren i stället för att få sjuklön avhåller han sig inte från arbete och följaktl
inleds inte heller någon sjuklöneperiod. I här skisserad situation kan således
kassan inte utge sjukpenning eller ersättning för resor eftersom den försäkra-
de inte haft någon sjuklöneperiod. Enligt RFV finns det en risk för att om
dagar som ersätts med reseersättning i stället för sjukpenning inte inräknas i
sjukperioden kan detta motverka arbetsgivarens intresse av att betala reseer-
sättning.
RFV föreslår bl.a. att 7 § sjuklönelagen ändras så att dagar med ersatta ar-
betsresor inräknas i sjuklöneperioden för att inte motverka arbetsgivarens
intresse att utge ersättning för arbetsresor. Om arbetstagaren får sina arbets-
resor betalda av arbetsgivaren inleds annars inte heller någon sjuklöneperiod.
Proposition 1999/2000:95
I propositionen anges att det enligt 3 kap. 7 a § AFL, i stället för den sjuk-
penning som annars skulle ha utgetts, får utges skälig ersättning för den
försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet. Någon motsvarande
regel finns inte för den tid som omfattas av reglerna om sjuklön. Det kan
dock enligt vad regeringen erfarit förekomma att vissa arbetsgivare utger
ersättning för de kostnader den anställde har för att resa till och från arbete
stället för att utge sjuklön till denne.
Vidare anför regeringen att i de fall en arbetsgivare, för en eller flera da-
gar, utger ersättning för t.ex. taxiresor i stället för att utge sjuklön till d
anställde under sjuklöneperioden, samtidigt som arbetstagarens behov av
taxiresor även fortsättningsvis föreligger efter denna period, får detta till
följd att försäkringskassan inte kan ta över ansvaret efter det att sjukperiode
pågått under fjorton dagar. Anledningen är att någon sjuklöneperiod inte
anses börja att löpa om inte arbetstagaren avhåller sig från arbete.
I propositionen anges att RFV har uppmärksammat Socialdepartementet på
dessa förhållanden och föreslagit att reglerna förtydligas.
Regeringen anser i likhet med vad RFV anfört att sådana dagar där den an-
ställde skulle haft rätt till sjuklön, men i stället haft kostnader för resor t
och från arbetet vilka ersatts av arbetsgivaren, skall anses motsvara sjuklöne-
dagar och därmed beaktas vad avser beräkningen av sjuklöneperiodens
längd.
Regeringen föreslår således att i de fall en arbetsgivare utgett ersättning för
de kostnader en anställd har haft för resor till och från arbetet, för en eller
flera dagar, och där den anställde annars skulle varit berättigad till sjuklön,
skall en sådan dag anses motsvara en sjuklönedag när sjukperiodens längd
beräknas. Som sjukperiod anses för närvarande tid under vilken en försäkrad
i oavbruten följd lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst
en fjärdedel. Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt 3
kap. AFL i omedelbar anslutning till en sjuklöneperiod enligt sjuklönelagen,
skall sjukperioden enligt AFL anses omfatta också sjuklöneperioden. Rege-
ringen föreslår att det i 3 kap. 4 § AFL anges att motsvarande skall gälla för
dag då arbetsgivaren i stället för sjuklön har utgett ersättning till den försä
rade för resor till och från arbetet.
Regeringen anser att arbetsgivarens anmälningsskyldighet ryms inom gäl-
lande lagstiftning även i samband med ärenden där den anställde skulle ha
haft rätt till sjuklön, men i stället haft kostnader för resor till och från ar
en eller flera dagar, vilka ersatts av arbetsgivaren.
Svenska arbetsgivareföreningen
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, har i en skrivelse till socialförsäk-
ringsutskottet den 17 april 2000 framfört att lagändringen i 3 kap. 4 § AFL
inte är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet. Enligt SAF:s uppfattning
det nödvändigt att även genomföra motsvarande ändring i sjuklönelagen
alternativt att ändring görs enbart i sjuklönelagen. I annat fall kommer sjuk-
lönelagens beräkning av vilka dagar som ingår i sjukperioden inte att över-
ensstämma med beräkningen enligt AFL, vilket gör att sjuklöneperioden
kommer att upphöra på olika dagar enligt de båda lagarna. SAF framhåller
att den s.k. AGRA-utredningen (se nedan) föreslagit ändring enbart i sjuklö-
nelagen.
AGRA-utredningen
AGRA-utredningen har i betänkande Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar
(SOU 1998:104) föreslagit att arbetsgivaren i stället för sjuklön skall få
ersätta arbetstagare som drabbas av sjukdom för resor till och från arbetet om
arbetstagaren kan förvärvsarbeta men inte använda sig av ordinarie färdme-
del. Förutsättningarna bör vara desamma som när försäkringskassan betalar
ut ersättning enligt AFL men regleras i lagen om sjuklön. Det skall ankomma
på arbetsgivaren att ta ställning till ersättningens nivå. Efter att sjuklönepe
oden har gått till ända, blir det enligt utredningen en fråga för försäkringska
san att ta ställning till den anställdes ersättning enligt AFL.
Synpunkter på lagteknisk lösning av regeringens förslag
Regeringen föreslår endast ändringar i AFL. Även om ändringarna i 3 kap. 4
§ AFL kan tillämpas så att försäkringskassan kan utge reseersättning eller
sjukpenning fr.o.m. den 15:e dagen så kan oklarheter uppstå om arbetsgiva-
rens skyldigheter enligt sjuklönelagen, t.ex. i en situation då en arbetstagare
som haft reseersättning från arbetsgivaren försämras och inte längre kan
arbeta. Av sjuklönelagen bör därför framgå hur dag då en arbetsgivare utgett
reseersättning till en anställd som annars skulle ha haft rätt till sjuklön ska
påverka sjuklöneperioden.
Enligt 7 § första stycket sjuklönelagen omfattar en sjuklöneperiod den
första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och
de följande 13 kalenderdagarna i sjukperioden. Sjuklöneperioden börjar först
om arbetstagaren avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren men det är tillräck-
ligt att arbetstagaren är frånvarande del av dagen.
Enligt 7 § andra stycket definieras sjukperiod som tid under vilken arbetsta-
garen i oavbruten följd lider av sjukdom, eller jämförbart tillstånd, som sätte
ned arbetsförmågan. Definitionen skiljer sig mot den som finns i 3 kap. 4 §
andra stycket AFL främst genom att det i sjuklönelagen inte finns något krav
på i vilken omfattning arbetsförmågan skall vara nedsatt till skillnad mot
kravet i AFL på att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst en fjärdedel.
Av denna anledning anges i 3 kap. 4 § AFL att sjukperioden skall anses
omfatta också sjuklöneperioden om rätt till sjukpenning uppkommer i ome-
delbar anslutning till sjuklöneperioden.
För att en sjuklöneperiod skall inledas krävs således att arbetsförmågan är
nedsatt på grund av sjukdom. Detta krav gäller också för att sjuklöneperio-
den skall löpa de 13 följande kalenderdagarna. Det förutsätts också att ar-
betstagaren skulle ha arbetat om han eller hon inte hade varit sjuk men även
arbetsfria dagar räknas som sjuklönedagar, om de i tiden ligger efter en dag
då arbetstagaren skulle ha arbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.
För att reseersättning skall kunna ingå i en sjuklöneperiod även i situatio-
ner där sådan ersättning utges redan fr.o.m. den första arbetsdagen måste
sjuklöneperioden kunna börja redan första reseersättningsdagen. Det nuva-
rande kravet på att arbetstagaren skall avstå från arbete måste därför kunna
bortses ifrån. Detta bör anges i 7 § sjuklönelagen.
Avsikten är att en dag då reseersättning utgivits skall ingå i sjuklöneperio-
dens 14 kalenderdagar. En sjuklöneperiod löper endast så länge arbetsförmå-
gan är nedsatt, och den som faktiskt arbetar i samma omfattning som nor-
malt, tidsmässigt sett, kan inte anses ha sin arbetsförmåga nedsatt. Det bör
därför i 7 § sjuklönelagen också anges att reseersättningsdag skall ingå i
sjukperioden.
Enligt 12 § första stycket sjuklönelagen är en arbetsgivare skyldig att till
försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som gett arbetstagare rätt till sjuklön,
om sjukperioden och anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång.
Om arbetstagaren efter att ha fått sjuklön minst en dag, eller haft karens-
dag, samt därefter fått reseersättning i stället för sjuklön uppfylls villkoren
för sjukanmälan eftersom med föreslagen reglering i 7 § sjuklönelagen sjuk-
perioden anses fortsätta. Om arbetstagaren fått reseersättning under hela
sjuklöneperioden kan anmälningsskyldighet enligt 12 § inte anses föreligga
eftersom rätt till sjuklön inte föreligger när arbetstagaren inte avstått från
arbete. Det får därvid ankomma på arbetstagaren att göra sjukanmälan hos
försäkringskassan. I praktiken kommer dock anmälan sannolikt att ske även
av arbetsgivaren eftersom det torde ligga i dennes intresse att försäkringskas-
san fortsätter att betala reseersättning alternativt sjukpenning. I de båda sis
nämnda fallen skall sjukanmälan dock ske enligt huvudregeln i 3 kap. 14 §
AFL, dvs. senast dagen efter sjuklöneperiodens slut.
Om ändringar i sjuklönelagen görs enligt det ovanstående kommer dessa
automatiskt att få genomslag vid tillämpning av AFL. Någon ändring i AFL
bör således inte göras.
Förslag till ändring i sjuklönelagen
Förslag till ändrad lydelse av 7 § sjuklönelagen enligt bilaga bör ersätta den
ändring i 3 kap. 4 § AFL som föreslås i proposition 1999/2000:95.
Kommentarer till förslaget till ändring i sjuklönelagen:
I första stycket anges att en sjuklöneperiod börjar senast dag då arbetstaga-
ren erhåller sådan reseersättning som avses i andra stycket, dvs. för att un-
derlätta återgång i arbetet i stället för sjuklön erhåller ersättning för resor
och från arbetet. Detta gäller även dag med reseersättning då sjuklön inte
skulle ha utgivits enligt 6 § första stycket 1.
De nya bestämmelserna i detta stycke får betydelse endast om arbetstaga-
ren inte redan avstått från arbete och fått sjuklön eller i vart fall haft en k
rensdag i sjuklönesystemet. Det är däremot genom ändringen i andra stycket
som sjukperioden kommer att fortsätta löpa sammanlagt 14 kalenderdagar,
även om arbetstagaren för en, flera eller alla dagar erhållit sådan reseersätt-
ning som avses.
I andra stycket anges att sjukperioden omfattar tid då arbetstagaren för att
underlätta återgång i arbetet i stället för sjuklön erhåller ersättning för res
till och från arbetet. Sjukperioden omfattar också dag med reseersättning som
annars hade varit karensdag.
Detta innebär att sjuklöneperioden fortsätter att löpa under tid med reseer-
sättning för en arbetstagare som inledningsvis uppburit sjuklön eller haft en
karensdag i sjuklönen tills perioden sammanlagt utgör 14 kalenderdagar.
Genom ändringen i första stycket kommer detta också att gälla för den som
inlett sjuklöneperioden med reseersättning. Enligt vad som angavs i proposi-
tion 1990/91:181 skall arbetsfria dagar räknas som sjuklönedagar, om de i
tiden ligger efter en dag då arbetstagaren skulle ha arbetat om han eller hon
inte hade varit sjuk. Detta skall efter ändringen gälla även om de endast
föregåtts av dag med reseersättning.
Lagändringen innebär inte att arbetsgivaren blir skyldig att utge reseersätt-
ning och inte heller att arbetsgivaren får rätt att i stället för sjuklön utge
reseersättning. Det förutsätts att reseersättningen utges efter en överenskom-
melse mellan arbetsgivare och arbetstagare eller enligt avtal eller reglering i
annan ordning. Syftet med reseersättningen skall vara att underlätta återgång
i arbetet. Bestämmelserna tar inte sikte på situationer där arbetstagaren under
t.ex. en influensaperiod avbryter sjukfrånvaron för att tillfälligt utföra arbe
Det finns däremot inget hinder enligt denna paragraf för arbetsgivaren att
utge högre ersättning än vad som utgör arbetstagarens merkostnader.
En förutsättning för att reseersättning som utgivits skall beaktas är att ar-
betstagaren i annat fall hade varit berättigad till sjuklön eller i och för sig
haft rätt till sjuklön men inte fått sådan på grund av
karensdagsbestämmelserna. Det är således fråga om situationer då en
arbetstagare på grund av sitt hälsotillstånd inte kan utnyttja det färdsätt som
han normalt använder för sådana resor och därför får anses ha sin
arbetsförmåga nedsatt på grund av sjukdom eller jämförbart tillstånd.
Till Lagrådet remitterat lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1991:1047) om sjuklön skall ha följande
lydelse.
7 §
Sjuklöneperioden omfattar den första
dag arbetstagarens arbetsförmåga är
nedsatt på grund av sjukdom och de
därpå följande tretton kalenderda-
garna i sjukperioden. En sjuklönepe-
riod börjar inte om arbetstagaren inte
avhåller sig från arbete åt arbetsgiva-
ren. En sjuklöneperiod som börjat
löpa bryts om anställningen upphör.
Sjuklöneperioden omfattar den första
dag arbetstagarens arbetsförmåga är
nedsatt på grund av sjukdom och de
därpå följande tretton kalenderda-
garna i sjukperioden. En sjuklönepe-
riod börjar inte om arbetstagaren inte
avhåller sig från arbete åt arbetsgiva-
ren. En sjuklöneperiod börjar dock
senast dag då arbetstagaren erhåller
sådan reseersättning som avses i
andra stycket. En sjuklöneperiod
som börjat löpa bryts om anställ-
ningen upphör.
Som sjukperiod anses sådan tid
under vilken arbetstagaren i oavbru-
ten följd lider av sjukdom som avses
i 4 §.
Som sjukperiod anses sådan tid
under vilken arbetstagaren i oavbru-
ten följd lider av sjukdom som avses
i 4 §. Sjukperioden omfattar också
tid då arbetstagaren för att underlätta
återgång i arbetet i stället för sjuklön
erhåller ersättning för resor till och
från arbetet. Detta gäller även dag
med reseersättning då sjuklön inte
skulle ha utgivits enligt 6 § första
stycket 1.
Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod
avslutats skall sjuklöneperioden omfatta endast så många dagar att den till-
sammans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare under den tidigare
sjukperioden utgör fjorton kalenderdagar. Vid tillämpning av 6 § skall beak-
tas dagar i den tidigare sjuklöneperioden.
--------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. De nya bestämmelserna tillämpas på
sjukperiod som börjar efter ikraftträdandet.
Riksdagens socialförsäkringsutskott har den 16 maj 2000 beslutat
inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1047) om sjuklön som upprättats vid utskottets kansli med an-
ledning av propositionen 1999/2000:95 Vissa socialförsäkringsfrågor.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslichefen i utskottet
Karin Laan.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Senaste lydelse 1997:1311
1 Prop. 1999/2000:43, bet. 1999/2000:SfU9, rskr 1999/2000:159.
2 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Senaste lydelse 1997:434.
2 Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1997:1311