I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers
förslag angående producentansvarets betydelse i
avfallshanteringen jämte tre följdmotioner samt 24
motioner från allmänna motionstiden 1999. Utskottet
instämmer till stora delar i vad revisorerna anfört
och förordar med anledning av revisorernas förslag
och överväganden samt ett antal motioner en bred
översyn av producentansvaret. Övriga motionsyrkanden
avstyrks, dock med anmärkning att de i några fall
tillgodosetts genom utskottets ställningstagande.
Förslaget till revisorernas granskning av
producentansvaret kommer från miljö- och
jordbruksutskottet.
I betänkandet finns 15 reservationer och två
särskilda yttranden.
Revisorernas förslag
Riksdagens revisorer föreslår i Förslag till
riksdagen 1999/2000:RR4
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.1 om
insamlingssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.2 om de
nationella återvinningsmålen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.3 om
kostnaderna som är förenade med producentansvar för
förpackningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.4 om
tillsynen och uppföljningen.
Motionerna
Motioner med anledning av förslaget
1999/2000:MJ13 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en lagreglering
kommer till stånd om samrådet mellan kommuner och
producenter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förslag till
utökning av producentansvaret så att detta omfattar
alla produkter senast år 2005,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
producentansvaret bör utvecklas ytterligare med
målsättningar även på regional och lokal nivå,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att standardisering
av glasförpackningar krävs för att öka
återanvändningsgraden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att försäljning av
produkter som innehåller miljöfarliga ämnen skall
likställas med att sprida miljöfarliga ämnen direkt
i miljön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det behövs en
ordentlig miljökonsekvensanalys som borde ingå i
kravet om en samhällsekonomisk analys av
producentansvaret för förpackningsavfall,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att roller och
ansvarsfördelning måste klarläggas.
1999/2000:MJ14 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en bred översyn
av producentansvaret.
1999/2000:MJ15 av Harald Nordlund och Lennart
Kollmats (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om revisorernas förslag
att låta regeringen pröva möjligheten att lagreglera
samrådet mellan producenter och kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
allmänhetens positiva inställning till källsortering
värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament
till en fortsatt källsortering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en
samhällsekonomisk analys av systemet med producent-
ansvar måste mynna ut i eventuella justeringar i
avgifter och regelverk så att kostnader tydligt
motsvaras av miljövinster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utöka
producentansvaret till att omfatta fler produkter.
Motioner från allmänna motionstiden 1999
1999/2000:MJ234 av Caroline Hagström (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att undersöka hur
kontrollmöjligheten av importerat slam som används
på våra jordbruksmarker skall verkställas så att
intentionerna i miljöbalken följs.
1999/2000:MJ706 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om slam och
försiktighetsprincipen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
förhindra att silver anrikas i jorden med slam,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om undersökning och
åtgärder för att eliminera de i motionen nämnda
metallerna ur slam.
1999/2000:MJ707 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
för att klarlägga huruvida byggsektorn klarar sitt
frivilliga producentansvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lagstiftat
producentansvar för byggsektorn.
1999/2000:MJ712 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att producenter av
aluminiumburkar genom producentansvaret åläggs att
återta deformerade och skadade aluminiumburkar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett parallellt
returburkssystem upprättas för burkar utan svenskt
ursprung,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
producentansvaret även skall gälla återtagande av
burkar, som blivit oräknade på grund av att
returburksautomat saknas.
1999/2000:MJ714 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att uttjänta
lädervaror, som är garvade enligt krommetoden, skall
klassas som miljöfarligt avfall,
1999/2000:MJ718 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn och
skärpning av återvinningsmålen där hänsyn tas till
regionala aspekter och långa transportavstånd,
12. att riksdagen begär att regeringen snarast
utreder och återkommer med förslag till generellt
producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter,
13. att riksdagen begär att regeringen tar
initiativ till en internationell fosforkonvention
för att uppmärksamma fosfor som en kritisk resurs,
14. att riksdagen begär att regeringen initierar
frågan om fosforhushållning i EU, där en grönbok bör
utarbetas,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en strategi för
fosforåtervinning,
1999/2000:MJ723 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
gränsvärden för, eller hur skatt kan tas ut på
kadmium i rötslam i syfte att styra bort det giftiga
slammet från åkrarna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
erforderliga förändringar i lagstiftningen som
understöder systemskiftet för källsorterande va-
system och återskapad växtnäringsbalans inom
jordbruket.
1999/2000:MJ724 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en "skrot-
bilskampanj" genomförs under år 2000.
1999/2000:MJ726 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om initiativ för
att sanera förorenade områden.
1999/2000:MJ730 av Marianne Jönsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
förhindra att skrotbilar sätts ut i naturen.
1999/2000:MJ731 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en effektiv
avfallsstrategi som baseras på följande
prioritetsordning: återanvändning,
materialåtervinning, energiutvinning och deponering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om övergripande
riktlinjer för den fortsatta avfallshanteringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om initiativ för att
underlätta inrättande av regionala och kommunala
återanvändningsbörser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör söka
andra mer hållbara och miljövänligare vägar för
avfallshanteringen än förbränning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ingen
nybyggnation eller kapacitetsutökning av
avfallsförbränningsanläggningar skall ske,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skatt på
avfallsförbränning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om biologiska
behandlingsmetoder och om att regeringen skall
återkomma med en plan för utveckling och spridning
av biocells- och rötcellsteknik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att krav skall
finnas på en lakvattenbehandling samt att kontroll
och analys av lakvatten från deponier skall ske,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att uppdatering av
landets soptippar skall ske så snart tekniska
landvinningar av betydelse sker,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att myndigheter
måste kartlägga alla källor till dioxin och utarbeta
strategier för eliminering,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
utökning av producentansvaret så att detta
innefattar alla produkter senast år 2005,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bristande
avfallsstatistik,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
källsortering, återlämning av material, pantsystem
etc. som riktas till privata konsumenter måste vara
enhetliga för återtagningssystem,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att målen för
producentansvaret inom byggsektorn noggrant bör
följas och att lagstiftning utvecklas om målen ej
nås,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
snarast skall redovisa sitt arbete med
byggavfallsfrågan,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att en strategi
för hur den cesiumhaltiga askan skall hanteras
snarast tas fram och redovisas,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om import av
avfall från andra länder.
1999/2000:MJ738 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det föreligger
behov av en allsidig utvärdering av miljömässiga och
ekonomiska effekter av producentansvaret för
förpackningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om synpunkter att
beakta vid revision av EG:s förpackningsdirektiv.
1999/2000:MJ750 av Carina Adolfsson och Lars
Wegendal (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bilskrotningspremien.
1999/2000:MJ753 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
gränsvärden för hur skatt kan tas ut på kadmium i
rötslam i syfte att styra bort det giftiga slammet
från åkrarna,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
erforderliga förändringar i lagstiftningen som
understöder systemskiftet för källsorterande va-
system och återskapad växtnäringsbalans inom
jordbruket,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om slam och
försiktighetsprincipen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om åtgärder för
att förhindra att silver anrikas i jorden med slam.
1999/2000:MJ755 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kretslopp,
källsortering och producentansvar.
1999/2000:MJ766 av Carina Adolfsson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en helhetssyn
vid sopsortering.
1999/2000:MJ767 av Krister Örnfjäder m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ökade miljökrav
vid demontering och sammanpressning av skrotade
fordon.
1999/2000:MJ776 av Åke Sandström m.fl. (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en höjning av
skrotningspremien för bilar.
1999/2000:MJ782 av Reynoldh Furustrand och Laila
Bjurling (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ändrad lagstiftning avseende flyttning av
fartyg.
1999/2000:MJ784 av Conny Öhman (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för
att minska antalet övergivna skrotbilar.
1999/2000:MJ792 av Anita Johansson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utvärdering
av producentansvaret för bilar.
1999/2000:N390 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av material-
och energibalanser.
1999/2000:T464 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari
yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att öka
skrotningspremien till 3 000 kr.
1999/2000:U504 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
miljövarudeklarationer bör införas på fler
produkter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utveckla
producentansvaret till fler produktgrupper,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag
till uppbyggnaden av återvinningsanläggningar, s.k.
baklängesfabriker,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att komplettera
ekonomiska styrmedel med normgivande lagstiftning
vad gäller demonterbarhet, märkning av material och
energieffektivitet.
Uppvaktningar m.m.
Utskottet har uppvaktats av representanter för
Svenska förpackningsinsamlingen AB och Svensk
Kartongåtervinning AB. Utskottet har även genomfört
ett studiebesök vid Naturvårdsverket.
Utskottet
En översyn av producentansvaret
Revisorerna
Revisorernas granskning
Riksdagen beslutade år 1994 att bemyndiga regeringen
att införa producentansvar för olika produkter.
Producentansvar gäller i dag för returpapper, däck,
bilar och förpackningar. Revisorerna har avgränsat
granskningen till producentansvaret för
förpackningar.
Genom att producenterna fick ansvar för att
omhänderta förpackningsavfallet förväntades det
förpackningsavfall som går till deponi minska,
återvinningen öka samt förpackningarna utformas på
ett sådant sätt att belastningen på miljön minskade.
Kommunernas tidigare monopol att omhänderta
hushållsavfallet kom i och med riksdagsbeslutet att
delas med producenterna.
Producentansvar för förpackningar har nu funnits i
närmare sex år. Någon samlad uppföljning av hur
verksamheten utfallit har inte gjorts de senaste
åren. Det nuvarande regelsystemet ger producenterna
en förhållandevis stor frihet att själva bestämma
hur insamlingen skall gå till och hur
återvinningsmålen skall uppnås.
För att uppfylla producentansvaret för
förpackningar har producenterna gått samman och
bildat fem materialbolag som administrerar
insamlingen och återvinningen. Materialbolagens
verksamhet finansieras genom förpackningsavgifter
som betalas till ett dotterbolag, Reparegistret AB
(REPA). Producenter som inte är anslutna till REPA
måste själva organisera ett insamlingssystem för
återvinning av sina förpackningar. De producenter
som står utanför materialbolagen har uppskattats
till ca 10 %.
Insamlingssystemet
I förordningen (1997:185) om producentansvar för
förpackningar anges att producenterna skall
tillhandahålla lämpliga insamlingssystem för att
underlätta för hushållen och andra att sortera ut
förpackningsavfallet. Producenterna skall också
samråda med kommunen om insamlingssystemen och
informera hushållen om sortering, insamling och
borttransport av förpackningarna.
Producenterna har valt ett insamlingssystem som
innebär att hushållen skall lämna förpackningar vid
utplacerade återvinningsstationer. Andra förbrukare
får lämna sina förpackningar vid någon bestämd
station i kommunen.
Nedskräpningen vid återvinningsstationerna är inget
nytt problem utan konstaterades redan när
Naturvårdsverket genomförde sin hittills enda
tillsynsuppföljning av systemet (Naturvårdsverket
rapport 4518 Producentansvaret - det första steget)
år 1996. I revisorernas granskning konstateras att
problemen till stora delar kvarstår.
Särskilt allvarligt ser revisorerna på den kritik
som många kommuner framfört mot systemet.
Kommunikationen med materialbolagen, den nödvändiga
informationen till hushållen och driften av
återvinningsstationerna framhåller många kommuner
som problemområden.
En bra kommunikation mellan producenter och
kommuner är nödvändig för en fortsatt utveckling av
producentansvaret. Samrådet i förordningen
(1997:185) om producentansvar för förpackningar
mellan producenter och kommuner infördes just i
syfte att förbättra kommunikationen mellan parterna.
Revisorerna anser mot bakgrund av iakttagelserna i
granskningen och den vikt som flera remissinstanser
lagt vid en god kommunikation mellan producenter och
kommuner att regeringen bör överväga att lagreglera
samrådet.
Revisorerna föreslår att regeringen prövar
möjligheten att lagreglera samrådet mellan
producenter och kommuner. På så sätt markeras
betydelsen av en god kommunikation mellan parterna.
De närmare formerna för hur samrådet skall
genomföras bör sedan anges i förordningen (1997:185)
om producentansvar för förpackningar eller genom att
Naturvårdsverket ger ut tillämpningsföreskrifter
till förordningen.
De nationella återvinningsmålen
Revisorerna konstaterar i granskningen att
återvinningsmålen för de olika
förpackningsfraktionerna har höjts till år 2001.
Materialbolagen har inte fått tillfälle att ge sin
syn på möjligheten att uppnå de nya målen eller
svara på vilka uppoffringar som behövs för att nå de
nya målnivåerna. Forskningsunderlaget inom området
är begränsat och ger regeringen en dålig vägledning
i fråga om den optimala nyttan av höjda insamlings-
och återvinningsmål.
I december 1999 återrapporterade Naturvårdsverket
ett regeringsuppdrag om miljöeffekterna av
producentansvaret. Enligt revisorerna ger
Naturvårdsverket i rapporten en mer positiv bild av
miljöeffekterna än den bild revisorerna får av det
begränsade forskningsunderlaget som verket refererar
till i sin rapport. Uppenbarligen är det i dag svårt
att följa upp förpackningsavfallets miljöpåverkan.
Detta avfall utgör endast en liten del av det totala
avfallsflödet i landet.
Regeringen bör ta initiativ till en ökad forskning
inom området. Revisorerna anser att regeringen i
ökad utsträckning bör utnyttja även andra källor än
Naturvårdsverket vid uppföljningen av
producentansvaret och miljöeffekterna i syfte att
bredda beslutsunderlaget inför nya återvinningsmål.
Revisorerna anser vidare att regeringen bör
överväga möjligheten att bryta ned de nationella
återvinningsmålen till regional eller lokal nivå.
Med lokala mål kunde insamlingen bättre anpassas
efter de lokala förutsättningarna att ta hand om
olika förpackningsfraktioner.
I revisorernas kommunenkät och vid kommunbesöken
framkom att flera kommuner, framför allt
glesbygdskommuner, uppfattade det som att
producenterna inte tycktes intresserade av att samla
in förpackningar i kommuner. När insamlingsmålen
nåtts kan en fortsatt insamling bli fördyrande för
producenterna. Remissvaret från
Förpackningsinsamlingen AB antyder dock att lokala
mål knappast kan införas utan höga kostnader. Sådana
argument får enligt revisorerna inte hindra att
frågan om en nedbrytning av målen noga utreds. En
nedbrytning av målen skulle också förbättra
möjligheten till en ändamålsenlig resultatåterföring
till hushållen och andra användare. Det är tveksamt
om det på längre sikt är tillräckligt att konstatera
att de nationella målen nås för att ge hushållen
fortsatta incitament att medverka i insamlingen.
Revisorerna föreslår att regeringen utreder om de
nationella återvinningsmålen kan brytas ned till
regionala eller lokala mål. Regeringen bör ta
initiativ till ytterligare forskning inom området
för att studera miljöeffekterna av insamlingen och
för att bredda beslutsunderlaget när nya
återvinningsmål övervägs. För att få ett allsidigt
beslutsunderlag bör regeringen i ökad utsträckning
inhämta information från flera myndigheter,
universitet och högskolor.
Kostnaderna
Kostnaderna för producentansvaret för förpackningar
har blivit stora och de drabbar såväl producenter
som hushållen. Även kommunerna har kostnader
föranledda av producentansvaret vilket inte
förutsågs när producentansvaret infördes. Flera
kommuner bekostar själva städning och snöröjning vid
stationer samt informerar om insamlingssystemet utan
att få tillräcklig ersättning från producenterna.
Kommunernas uppgift som operativ tillsynsmyndighet
kräver i dag resurser men ytterligare resurser torde
behövas om kommunerna genomförde tillsynen i enighet
med regelverket. Revisorernas granskning har visat
att kommunerna inte prioriterar denna uppgift i dag.
Inte heller de kostnader som hushållen fått
redovisades på ett tydligt sätt när
producentansvaret infördes. De förpackningsavgifter
som producenterna betalar har genom olika påslag i
distributionsledet kommit att bli högre när
konsumenten betalar varan i butiken. Utöver
förpackningsavgiften har hushållen även kostnader
för källsorteringsutrustningen i hemmet, transporter
till återvinningsstationerna m.m. Hushållen har i
dag en positiv inställning till källsorteringen.
De förhållandevis stora kostnader som är förenade
med insamlingen och oklarheten om miljövinsterna
motiverar enligt revisorerna att en
samhällsekonomisk analys av producentansvaret för
förpackningar nu genomförs. Kostnaderna för
kommunerna och hushållen har utvecklats på ett sätt
som inte förutsågs när producentansvaret för
förpackningar beslutades. Naturvårdsverkets förslag
i remissyttrandet att en samhällsekonomisk analys
behöver breddas för att kunna ge svar på nyttan av
att införa producentansvar för andra varor behöver
inte stå i motsättning till revisorernas förslag om
en särskild analys som behandlar
förpackningsavfallet. De närmare formerna för
genomförandet av analysen bör ankomma på regeringen
att besluta om. Revisorerna vill dock framhålla
betydelsen av att analysen inte bara skall syfta
till överväganden om producentansvar för andra varor
utan också ge underlag för bedömningen om i så fall
hur det nuvarande producentansvaret för
förpackningar behöver utvecklas. I analysen kan som
Naturvårdsverket framhåller olika alternativa system
jämföras t.ex. det nuvarande insamlingssystemet av
s.k. bringtyp med ett fastighetsnära system. Enligt
revisorerna kan också nuvarande insamling jämföras
med ett system där färre förpackningsfraktioner än i
dag samlas in.
Remissinstansernas yttranden stärker således
revisorerna i uppfattningen att producentansvaret
för förpackningar nu behöver analyseras grundligt.
De problem som revisorerna påtalat med det nuvarande
insamlingssystemet bör dock åtgärdas snarast genom
en skärpning av regelverket på det sätt som
revisorerna föreslagit ovan. Den samhällsekonomiska
analysen får sedan utvisa om de nuvarande
administrativa styrmedlen är den rätta vägen att nå
målen med lagstiftningen dvs. att styra mot mer
miljöanpassade förpackningar och minska den mängd
förpackningsavfall som deponeras.
Revisorerna föreslår att regeringen tar initiativ
till en samhällsekonomisk analys av
producentansvaret för förpackningsavfall.
Tillsynen och uppföljningen
Remissinstansernas olika synpunkter bekräftar den
oklarhet som i dag råder när det gäller tillsynen
inom området. Naturvårdsverket har i sin rapport På
väg mot ett producentansvar (rapport 4519) år 1996
anfört att kommunerna inte skall kunna ställa krav
på utformningen av återvinningsstationerna, antal
stationer m.m. En oklarhet råder om huruvida
kommunernas tillsyn även skall omfatta bedömningen
av vad som kan anses utgöra ett lämpligt
insamlingssystem. Hur tillsynen skall bedrivas av
"fripassagerarna", dvs. de som inte tar sitt ansvar
att samla in "sina" förpackningar och återredovisa
resultatet till Naturvårdsverket är en annan fråga
som måste klarläggas.
Enligt revisorerna är inte problemet hur många
producenter som står utanför det generella systemet
utan hur kommunerna sköter tillsynen över sådana
producenter i kommunen som över huvud taget inte tar
sitt ansvar att samla in förpackningar och
återrapportera resultatet till Naturvårdsverket. Som
revisorerna ovan nämnt är det viktigt att tillsynen
bedrivs enligt regelverket och att det är en
enhetlig tillämpning av bestämmelserna.
Enligt Förpackningsinsamlingen AB är det i dag ca
10 % som inte är anslutna till REPA. Hur stor del av
dessa s.k. fripassagerare som inte uppfyller sitt
ansvar som producent är oklart men enligt
revisorerna bör det ingå i kommunernas ansvar som
operativ tillsynsmyndighet att följa upp detta.
Revisorerna konstaterar att kommunerna inte har
någon vägledning för hur de skall följa upp
producenter som inte tar sitt ansvar. Kommunerna har
begränsade möjligheter att använda de
tillsynsverktyg som de getts, framför allt på grund
av att kommunerna inte kan definiera motparten.
Materialbolagen har som tidigare nämnts ingen
juridisk status att definiera, och att rikta
föreläggande mot en enskild producent av
förpackningar är förenat med svårigheter. Flertalet
producenter är också anslutna till REPA och det
generella systemet vilket gör att de anser att det
är materialbolagen som tagit över ansvaret.
Om insamlingssystemet byggs ut långsamt eller om
samrådet inte genomförs kan och får inte kommunen
själv erbjuda sina kommuninnevånare insamling av
förpackningsavfallet. Länsstyrelsen eller
Naturvårdsverkets möjligheter i dessa situationer är
ännu mer begränsade då de inte har tillgång till
kommunens tillsynsverktyg. Naturvårdsverket har i
sin tillsynsrapport 1996 föreslagit att
Naturvårdsverket och länsstyrelserna också skulle
ges tillgång till tillsynsverktygen. Regeringen har
klargjort att det ankommer på Naturvårdsverket att
kontrollera att de nationella målen beträffande
insamlingsgrad och återanvändnings- eller
återvinningsgrad nås (prop. 1997/98:45).
Revisorerna anser det otillfredsställande från
effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt att
tillsynen inom området ännu inte klarlagts.
Regeringen har ansett det vara för tidigt att
genomföra några större förändringar i det nuvarande
systemet. Införande av producentansvar i
avfallshanteringen är en stor omställning som tar
tid att genomföra. Revisorerna delar den
uppfattningen men menar samtidigt att erfarenheterna
nu är tillräckliga för att motivera en ingående
analys av producentansvaret för förpackningar.
Trots att det inte gjorts någon mer ingående
uppföljning av producentansvaret de senaste åren bör
Naturvårdsverket ändå ha känt till problemen när det
gäller tillsynen.
Det är enligt revisorerna otillfredsställande att
tillsynsmyndigheterna under sådan lång tid varit
oklara på roll- och ansvarsfördelningen.
Avgränsningen av myndigheternas tillsynsområde bör
enligt revisorerna vara en prioriterad
frågeställning för regeringen. Här har
Naturvårdsverket en viktig roll och uppgift som
tillsynsvägledare. Verket bör enligt revisorerna
vara mer aktivt i denna roll när det gäller
producentansvaret för förpackningar. Verksamheten
bör inte endast styras av regeringsuppdrag, utan
uppföljningen av hur de regionala och lokala
myndigheterna tar sitt ansvar bör vara en angelägen
uppgift för verket.
Revisorerna anser också att regeringen inte endast
behöver förlita sig på en återredovisning från
Naturvårdsverket. Revisorerna har i flera
granskningar pekat på vikten av att regeringen
inhämtar information inte bara från den egna
myndigheten utan även från andra myndigheter,
universitet och högskolor, för att få ett allsidigt
underlag. Detta gäller inte bara inför nya
återvinningsmål utan även vid uppföljningen av hur
systemet generellt fungerar.
När det gäller spörsmålet om huruvida
materialbolagen bör ges juridisk status anser
revisorerna att det är en sådan principiell fråga
som lämpligen bör övervägas efter det att den av
revisorerna föreslagna samhällsekonomiska analysen
av producentansvaret för förpackningar har
genomförts. De övriga oklarheter i tillsynen som
revisorerna pekat på ovan bör däremot kunna klaras
ut efter det att Naturvårdsverket inlämnat sin
regeringsrapport den 1 juni 2000.
Regeringen bör verka för att Naturvårdsverket tar
fler egna initiativ när det gäller tillsynen och
uppföljningen av hur producentansvaret för
förpackningar tillämpas och hur olika aktörer
påverkas. Ett led i detta kan vara att verket i ökad
utsträckning ger ut tillämpningsföreskrifter till
förordningen om producentansvar för förpackningar.
Regeringen bör inhämta information från flera
myndigheter, universitet och högskolor för att få
ett allsidigt underlag för sin uppföljning och inför
ställningstaganden om behovet av regeländringar och
de åtgärder i övrigt som behövs för att
effektivisera verksamheten.
Motionerna
Insamlingssystemet
I motion MJ13 (v) anförs att en lagreglering bör
komma till stånd om samrådet mellan kommuner och
producenter (yrkande 1). Vidare anförs att en
standardisering av glasförpackningar krävs för att
öka återanvändningsgraden (yrkande 4). I Sverige bör
vi ta initiativ till att skapa ett nationellt
standardiseringssystem för glasförpackningar.
Motionärerna i motion MJ15 (fp) ställer sig
tveksamma till revisorernas förslag att låta
regeringen pröva möjligheten att lagreglera samrådet
mellan producenter och kommuner (yrkande 1). Det är
enligt motionärerna viktigare att arbeta med
ekonomiska incitament med en medvetenhet i linje med
Agenda 21.
Enligt motion MJ712 (mp) bör producenter av
aluminiumburkar genom producentansvaret åläggas att
återta deformerade och skadade aluminiumburkar
(yrkande 1). Tillplattade burkar blir liggande ute i
naturen och de bidrar till en förstörd miljö. Panten
för burken har producenten redan erhållit. Enligt
motionären bör ett parallellt returburkssystem
upprättas för burkar utan svenskt ursprung (yrkande
2). Producentansvaret bör även gälla återtagande av
burkar, som blivit oräknade på grund av att
returburksautomat saknas (yrkande 3). Mindre affärer
har inte råd eller möjlighet att skaffa en
returburksautomat.
I motion MJ731 (v) anförs att källsortering,
återlämning av material, pantsystem etc. som riktas
till privata konsumenter måste vara enhetliga för
återtagningssystem (yrkande 15). Teknik och
administration för källsortering, återlämning av
material, pantsystem m.m. som riktas till privata
konsumenter måste likna varandra för de olika
varuslagen.
De nationella återvinningsmålen
I motion MJ13 (v) anförs vidare att
producentansvaret bör utvecklas ytterligare med
målsättningar även på regional och lokal nivå
(yrkande 3).
I motion MJ718 (c) framhålls behovet av en översyn
och skärpning av återvinningsmålen där hänsyn tas
till regionala aspekter och långa transportavstånd
(yrkande 11). För att ytterligare driva på
kretsloppsarbetet finns det anledning att se över
och skärpa de återvinningsmål som uppnåtts.
En bred översyn
I motion MJ13 (v) framhålls att producentansvaret
bör utökas så att det omfattar alla produkter senast
år 2005 (yrkande 2). Kretsloppsdelegationen föreslog
i rapporten Producentansvar för varor (SOU 1997:19)
ett utvidgat producentansvar som skulle omfatta
samtliga varor. Vidare bör en miljökonsekvensanalys
ingå i kravet om en samhällsekonomisk analys av
producentansvaret för förpackningsavfall (yrkande
6). Motionärerna instämmer i revisorernas förslag om
att en samhällsekonomisk analys bör göras av
producentansvaret för förpackningsavfall. Vidare bör
roller och ansvarsfördelning klarläggas (yrkande 7).
Kommunerna saknar enligt motionärerna vägledning för
hur de skall följa upp producenter som inte tar sitt
ansvar.
Enligt motion MJ14 (kd) bör en bred översyn göras
av producentansvaret. Revisorerna påpekar att
insamlingen är förenad med stora kostnader och att
miljövinsten är oklar och därför föreslås en
samhällsekonomisk översyn. Motionären befarar att
analysen huvudsakligen sker ur ekonomisk synvinkel
och vill därför se en bred samhällsekonomisk
analytisk översyn av producentansvaret där
miljönyttan värderas tillsammans med de ekonomiska
aspekterna.
I motion MJ15 (fp) framhålls vikten av att
allmänhetens positiva inställning till källsortering
värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament
till en fortsatt källsortering (yrkande 2). En
samhällsekonomisk analys av systemet med
producentansvar måste enligt motionärerna mynna ut i
eventuella justeringar i avgifter och regelverk så
att kostnader tydligt motsvaras av miljövinster
(yrkande 3). För att enskilda skall motiveras att
ställa upp på de extra ansträngningar och acceptera
de kostnader som följer av återvinningssystemet,
krävs enligt motionärerna i längden synliga
miljöresultat. I motionen föreslås vidare att
producentansvaret utökas till att omfatta fler
produkter (yrkande 4). Motionärerna anser att
producentansvaret kan omfatta t.ex. plaster.
Enligt motion MJ731 (v) bör riksdagen hos
regeringen begära förslag till utökning av
producentansvaret så att detta innefattar alla
produkter senast år 2005 (yrkande 12).
I motion MJ738 (m) anförs att det föreligger behov
av en allsidig utvärdering av miljömässiga och
ekonomiska effekter av producentansvaret för
förpackningar (yrkande 1).
Motionärerna i motion MJ755 (m) instämmer
beträffande kretslopp, källsortering och
producentansvar i behovet av att se över den svenska
avfallshanteringen, men förordar Naturvårdsverkets
förslag från september att genomföra "en bredare
samhällsekonomisk analys av olika alternativa sy-
stem för att samla in och ta hand om uttjänta varor"
(yrkande 1).
Enligt motion MJ766 (s) bör en helhetssyn tillämpas
vid sopsortering. Det är endast förpackningar som
kan lämnas vid återvinningsstation. Kommunerna har
det övergripande ansvaret för allt övrigt. Man bör
se över källsorteringen.
I motion U504 (kd) föreslås att producentansvaret
bör utvidgas till fler produktgrupper (yrkande 6).
På så sätt skapas incitament till en effektivare
återvinning, t.ex. genom bättre design eller en
moduluppbyggnad som är lätt att plocka isär.
Producentansvar för bilar m.m.
Enligt motion MJ724 (c) bör en "skrotbilskampanj"
genomföras under år 2000. Övergivna bilar är en
sanitär olägenhet. Inte sällan rinner bensin, olja
och batterisyra ut och förorenar marken. För
markägare som ofrivilligt fått dessa skrotbilar
placerade på sin mark är de en olägenhet.
Även i motion MJ730 (s) framhålls behovet av
åtgärder för att förhindra att skrotbilar sätts ut i
naturen.
I motion MJ750 (s) anförs i fråga om
bilskrotningspremien att Sverige är ett av de länder
som har den äldsta bilparken i Europa, vilket borde
åtgärdas med ekonomiska styrmedel.
Enligt motion MJ767 (s) bör större miljökrav
ställas vid demontering och sammanpressning av
skrotade fordon. På bilskrotningsföretag plockas
begärliga reservdelar bort för försäljning och
resterande del av bilen pressas samman för
återvinning. Rester av spillolja, batterisyra m.m.
riskerar hamna direkt på marken.
Även i motion MJ776 (c) framhålls att
skrotningspremien för bilar bör höjas.
Skrotningstakten av äldre bilar har under en följd
av år varit mycket låg i Sverige.
Även i motion MJ784 (s) framhålls behovet av
åtgärder för att minska antalet övergivna
skrotbilar.
I motion MJ792 (s) anförs i fråga om en utvärdering
av producentansvaret för bilar att bilbranschen bör
bygga upp fonder eller försäkringar för att klara
framtida finansiering av skrotning av bilar från och
med 1998 års modell. Producenternas åtgärder
hittills måste utvärderas och kontrolleras.
Enligt motion T464 (kd) bör skrotningspremien öka
till 3 000 kr (yrkande 10).
I motion MJ782 (s) framhålls behovet av ändrad
lagstiftning för att flytta fartyg. I många kommuner
med fraktgodshamnar och gästhamnar förekommer att
båtar som sjunkit helt eller delvis utgör ett
problem. Felparkerade eller miljöstörande fordon kan
flyttas på ägarens bekostnad. I samband med
flyttningen av ett bilvrak övergår detsamma i
kommunens ägo. En liknande lagstiftning skulle vara
tillämpningsbar även för båtar och båtvrak.
Byggavfall
Enligt motion MJ707 (mp) bör det klarläggas om
byggsektorn klarar sitt frivilliga producentansvar
(yrkande 1). Kretsloppsrådet har bra riktlinjer som
bör följas upp. Viktigt är också vilka material som
kommer in i byggnationen från början och de
deltagande entreprenörernas miljöpolicy. Vidare
anförs i fråga om lagstiftat producentansvar för
byggsektorn att en utredning behövs för att
klarlägga om byggsektorn klarar sitt åtagande med
ett frivilligt producentansvar och om en
lagstiftning behövs (yrkande 2).
Enligt motion MJ731 (v) bör målen för
producentansvaret inom byggsektorn noggrant följas
och lagstiftning bör utvecklas om målen ej nås
(yrkande 16). Vidare anförs att regeringen snarast
bör redovisa sitt arbete med byggavfallsfrågan
(yrkande 17). I regeringsskrivelsen 1998/99:63 En
nationell strategi för avfallshanteringen angavs att
byggavfallsfrågan bereds i Regeringskansliet.
Regeringen bör snarast redovisa sitt
ställningstagande.
Övriga frågor
I motion MJ718 (c) yrkas att riksdagen begär att
regeringen snarast utreder och återkommer med
förslag till generellt producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter (yrkande 12).
I motion MJ738 (m) anförs i fråga om synpunkter att
beakta vid revision av EG:s förpackningsdirektiv att
det finns ingen vetenskaplig eller annan grund för
att uppfatta återanvändningssystem som bättre för
miljön (yrkande 2).
I motion U504 (kd) anförs att
miljövarudeklarationer bör införas på fler produkter
(yrkande 5). Vidare anförs i fråga om
investeringsbidrag till uppbyggnaden av
återvinningsanläggningar att uppbyggnad av
återvinningsanläggningar och så kallade
baklängesfabriker bör stimuleras genom exempelvis
statliga investeringsbidrag (yrkande 7). Genom att
företaget självt ombesörjer demonteringen har
produkterna utformats för att lätt kunna tas isär,
där vissa delar kan återanvändas direkt och andra
materialåtervinnas. Ekonomiska styrmedel bör vidare
kompletteras med normgivande lagstiftning när det
gäller demonterbarhet, märkning av material och
energieffektivitet (yrkande 8).
Utskottets överväganden
Rapporter om producentansvaret
Naturvårdsverket redovisade i november 1998 rapport
4938 Producentansvar för förpackningar - för miljöns
skull? I rapporten konstateras att återvinningen av
förpackningar utvecklas och ger miljövinster.
Transporterna har i sammanhanget liten betydelse.
Producentansvaret bör få möjlighet att utvecklas men
de samhällsekonomiska konsekvenserna behöver belysas
ytterligare.
I juni 1999 redovisades ett uppdrag av regeringen
att undersöka producenter utanför det gemensamma
återvinningssystemet. I rapport 4988 Har
producenterna nått målen? - Uppföljning av
producenter som står utanför det gemensamma
återvinningssystemet anförs att kunskaperna bör ökas
hos de producenter som står utanför det gemensamma
systemet. En viktig målgrupp är småföretagen. För
att öka kunskapen bör branschorganisationerna satsa
på informations- och utbildningsinsatser.
Naturvårdsverket kontaktar branschorganisationerna
för att initiera sådan verksamhet. Vidare föreslås
att verket i samråd med tillsynsmyndigheter och
producenter gör en genomgång av
producentansvarslagstiftningen, bl.a. med avseende
på rapporteringskrav, återvinningsnivå och det
operativa tillsynsansvaret. Avsikten är att skapa
förutsättningar för bättre tillsyn och klargöra
ansvarsförhållanden. Detta kan enligt rapporten
göras inom ramen för det regeringsuppdrag avseende
uppföljning av producentansvaret för förpackningar
som verket skall slutföra till juni 2000.
I december 1999 redovisade Naturvårdsverket ett
uppdrag av regeringen (dnr M1999/2859/Kn) med
uppgift att redogöra för förutsättningarna för och
konsekvenserna av att införa en generell princip om
producenters ansvar för en produkts miljöpåverkan
under hela livscykeln, Producenters ansvar för
varors miljöpåverkan (rapport 5043). I rapporten
anförs att för att kunna nå miljökvalitetsmålen och
Europeiska unionens miljömål krävs en gemensam
strategi för att minska miljöpåverkan från
produkter. Det finns anledning att i miljöbalken och
i EG-fördragen lyfta fram betydelsen av produkters
miljöpåverkan för att nå ekologisk hållbarhet.
Producenters ansvar för produkters miljöpåverkan
under hela livscykeln bör utgöra en bärande princip
inom ramen för en miljöanpassad produktpolicy
nationellt och internationellt. Utskottet har
inhämtat att regeringen avser att behandla verkets
förslag i en skrivelse om en miljöanpassad
produktpolitik under våren 2000.
Naturvårdsverket har i 1999 års regleringsbrev fått
i uppdrag att redovisa de nivåer av återanvändning
och återvinning som producenterna har nått upp till
den 31 december 1999 vad gäller förpackningar m.m.
Verket skall vid behov lämna förslag till nödvändiga
förändringar av regelverket. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 juni 2000.
Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid
Lunds tekniska universitet, redovisade i november
1999 en rapport (Ds 1999:66) till Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi. Studien innehåller en
kritisk granskning av den svenska lagstiftningen
avseende producentansvaret för uttjänta
förpackningsmaterial och tidningar, tidskrifter och
vissa andra typer av pappersavfall. Resultaten visar
enligt författaren behov av en policyändring för att
höja den samlade välfärden i samhället.
Insamlingssystemet
Frågan om att lagreglera samrådet mellan producenter
och kommuner har tidigare behandlats av utskottet,
som då, i likhet med regeringen, ansåg att det inte
förelåg något särskilt skäl att lagstifta i frågan
(prop. 1997/98:45 s. 427, bet. 1997/98:JoU20 s. 99).
Utskottet har inhämtat att det i det till EU anmälda
förslaget till förordning om producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter finns en
vidareutvecklad samrådsskyldighet. Vidare har
miljöministern under år 1999 initierat ett antal
möten med berörda aktörer för att diskutera bl.a.
problemen med nedskräpning och information för att
söka få insamlingssystemen att fungera bättre.
Utskottet anser i likhet med revisorerna att en bra
kommunikation mellan producenter och kommuner är
nödvändig för en fortsatt utveckling av
producentansvaret. Utskottet delar revisorernas
bedömning att regeringen bör pröva möjligheten att
ytterligare reglera samrådet mellan producenter och
kommuner. Det bör ankomma på regeringen att bedöma
på vilken nivå sådana regler bör utformas. Med det
anförda tillgodoses i huvudsak syftet med motion
MJ13 (v) yrkande 1. Motionen kräver ingen riksdagens
vidare åtgärd. Motion MJ15 (fp) yrkande 1 avstyrks.
Utskottet har i mars 1999 behandlat de frågor som
tas upp i motion MJ712 (mp) och då anfört följande
(1998/99:MJU6 s. 86). Producentansvaret för
förpackningar omfattar alla förpackningar som
omsätts på den svenska marknaden. Producenterna har
valt att samla in dryckesburkar genom två olika
system. Det ena systemet är det retursystem som
finns för aluminiumburkar och som omfattas av en
pantavgift. För att burken skall kunna lämnas i
detta system krävs att burken består av aluminium
och att den är hel och ren. För att det dessutom
skall betalas ut en pant för burken krävs att burken
ingår i det svenska pantsystemet, dvs. att en pant
har erlagts för burken samt att streckkoden kan
avläsas. Det andra insamlingssystemet hanteras av
Svenska Metallkretsen AB, som samlar in alla sorters
förpackningar av metall i de insamlingsbehållare som
företaget tillhandahåller. I dessa behållare skall
hushållen och andra sortera ut och lämna sina
metallförpackningar, t.ex. dryckesburkar. Bland
dessa ingår sådana dryckesburkar som exempelvis
består av stålplåt, men även andra metallburkar.
Dessa sänds sedan till återvinning. Med det anförda
tillgodoses enligt utskottets mening i allt
väsentligt syftet med motion MJ712 (mp) yrkandena
1-3. Motionen avstyrks.
Utskottet instämmer i vad som framförs i motion
MJ13 (v) yrkande 4 om att en standardisering av
glasförpackningar skulle öka återanvändningsgraden.
Frågan bör enligt utskottets uppfattning kunna
övervägas i ett större sammanhang, t.ex. i den
översyn som förordas av utskottet i det följande.
Motionen avstyrks.
De nationella återvinningsmålen
Utskottet delar revisorernas uppfattning att det bör
utredas om de nationella återvinningsmålen kan
brytas ned till regionala eller lokala mål. Det bör
också övervägas att initiera ytterligare forskning
inom området för att studera miljöeffekterna av
insamlingen och för att bredda beslutsunderlaget när
nya återvinningsmål övervägs. Även utskottet anser
det värdefullt att få ett allsidigt beslutsunderlag
i dessa frågor. Utskottet utgår från att regeringen
utnyttjar t.ex. myndigheter och forskningsorgan som
informationskällor.
Kostnaderna
Utskottet delar revisorernas uppfattning att de
förhållandevis stora kostnader som är förenade med
insamlingen och oklarheten om miljövinsterna
motiverar att en samhällsekonomisk analys av
producentansvaret för förpackningar nu genomförs.
Kostnaderna för kommunerna och hushållen har
utvecklats på ett sätt som inte förutsågs när
producentansvaret för förpackningar beslutades.
Utskottet anser att en bred samhällsekonomisk analys
för att ge svar på nyttan av att införa
producentansvar för andra varor inte behöver stå i
motsättning till revisorernas förslag om en särskild
analys som behandlar förpackningsavfallet.
Utskottet vill i likhet med revisorerna framhålla
betydelsen av att analysen inte bara skall syfta
till överväganden om producentansvar för andra varor
utan också ge underlag för bedömningen om hur det
nuvarande producentansvaret för förpackningar
behöver utvecklas. I analysen kan som
Naturvårdsverket framhåller olika alternativa system
jämföras, t.ex. det nuvarande insamlingssystemet av
s.k. bringtyp med ett fastighetsnära system.
Utskottet anser i likhet med revisorerna att
nuvarande insamling kan jämföras med ett system där
färre förpackningsfraktioner än i dag samlas in.
Utskottet anser att en samhällsekonomisk analys bör
ingå i den breda översynen av producentansvaret som
förordas i det följande. En sådan analys kan vara
ett sätt att utröna om de nuvarande administrativa
styrmedlen är ändamålsenliga för att nå målen med
lagstiftningen, dvs. att styra mot mer
miljöanpassade förpackningar och minska den mängd
förpackningsavfall som deponeras.
Tillsynen och uppföljningen
Utskottet delar revisorernas uppfattning att
avgränsningen av myndigheternas tillsynsområde och
åtgärder för en enhetlig tillämpning av
regelsystemet bör vara prioriterade
frågeställningar. Utskottet instämmer i att
Naturvårdsverket har en viktig roll och uppgift som
tillsynsvägledare. Uppföljningen av hur de regionala
och lokala myndigheterna tar sitt ansvar bör vara en
angelägen uppgift för verket.
Utskottet delar bedömningen när det gäller
spörsmålet om huruvida materialbolagen bör ges
juridisk status att det är en sådan principiell
fråga som lämpligen bör övervägas efter det att den
av revisorerna föreslagna samhällsekonomiska
analysen av producentansvaret för förpackningar har
genomförts. Utskottet instämmer i att de övriga
oklarheter i tillsynen som revisorerna pekat på bör
kunna klaras ut efter det att Naturvårdsverket
lämnat in sin regeringsrapport den 1 juni 2000.
Även utskottet anser att regeringen bör verka för
att Naturvårdsverket tar fler egna initiativ när det
gäller tillsynen och uppföljningen av hur
producentansvaret för förpackningar tillämpas och
hur olika aktörer påverkas. Ett led i detta kan vara
att verket i ökad utsträckning ger ut
tillämpningsföreskrifter till förordningen om
producentansvar för förpackningar.
En bred översyn
Miljöministern anförde i ett interpellationssvar den
23 november 1999 om det ekologiska samhället
(interpellation 1999/2000:78) att genom att
producenterna ges både det fysiska och det
ekonomiska ansvaret för förpackningarna skapas ett
incitament för producenterna att utveckla
miljöanpassade förpackningar. Miljöministern var
medveten om att det nuvarande systemet har vissa
nackdelar och ganska ofta kritiseras. Vidare
anfördes att det har varit i bruk under ett antal
år, och att vi nu närmar oss en tidpunkt då det är
dags för en förutsättningslös översyn av hur det har
fungerat och om det finns andra vägar att lösa
problemet. Det handlar om att åstadkomma ett
fungerande producentansvar med ett bra
insamlingssystem för konsumenterna och tydliga
incitament till producenterna.
Revisorerna har redogjort för sin översyn i fyra
avsnitt och föreslår tillkännagivanden med anledning
av vad de anfört om insamlingssystemet, om de
nationella återvinningsmålen, om kostnaderna som är
förenade med producentansvar för förpackningar samt
om tillsynen och uppföljningen. Revisorerna föreslår
att fyra åtgärder övervägs, nämligen ett lagreglerat
samråd mellan producenter och kommuner, en utredning
av om de nationella återvinningsmålen kan brytas ned
till regionala eller lokala mål, en
samhällsekonomisk analys av producentansvaret för
förpackningsavfall samt fler initiativ när det
gäller tillsynen och uppföljningen av hur
producentansvaret för förpackningar tillämpas och
hur olika aktörer påverkas.
Utskottet anser att Riksdagens revisorer har gjort
en mycket värdefull översyn av producentansvaret.
Som framgår av utskottets överväganden i det
föregående har utskottet ställt sig bakom huvuddelen
av revisorernas förslag under de fyra
förslagspunkterna. Utskottet ansluter sig till den
uppfattning som framförts av miljöministern och i
flera motioner om behovet av en mer
förutsättningslös översyn av producentansvaret.
Utskottet anser att regeringen bör göra en bred
översyn av producentansvarets samhällsekonomiska
konsekvenser och dess betydelse för miljön. I
översynen bör ingå både revisorernas överväganden
och förslag samt de synpunkter som framförts i flera
motioner med delvis samma innehåll, bl.a. motionerna
MJ13 (v) yrkande 3 och MJ718 (c) yrkande 11 om
återvinningsmålen. Även de synpunkter som framförts
i bl.a. motion MJ13 (v) yrkande 6 om behovet av en
miljökonsekvensanalys av producentansvaret och av
att roller och ansvarsfördelning klarläggs samt
motion MJ14 (kd) om behovet av en bred
samhällsekonomisk analytisk översyn av
producentansvaret där miljönyttan värderas
tillsammans med de ekonomiska aspekterna bör enligt
utskottets mening ingå i översynen.
När det gäller den fråga som tas upp i flera
motioner om att utöka producentansvaret redovisade,
som nämnts tidigare, Naturvårdsverket i december
1999 ett uppdrag av regeringen om förutsättningarna
för och konsekvenserna av att införa en generell
princip om producenters ansvar för en produkts
miljöpåverkan under hela livscykeln. Redovisningen
skulle enligt regeringens uppdrag den 10 juni 1999
grundas på miljömässiga, samhälls- och
företagsekonomiska bedömningar av ett generellt
producentansvar. I uppdraget ingick också att
analysera de förslag och idéer som framförs i
Kretsloppsdelegationens rapport 1997:19. Utskottet
har inhämtat att rapporten kommer att redovisas i en
skrivelse till riksdagen om en samlad miljöanpassad
produktpolitik i maj 2000. Utskottet anser att den
av utskottet förordade översynen bör omfatta även
frågan om det är lämpligt att utvidga
producentansvaret med utgångspunkt i motionerna MJ13
(v) yrkande 2 delvis, MJ15 (fp) yrkande 4, MJ731 (v)
yrkande 12 delvis och U504 (kd) yrkande 6.
När det gäller källsortering har utskottet tidigare
anfört (1998/99:MJU10 s. 8) att det finns anledning
att noggrant överväga källsorteringens för- och
nackdelar i olika avseenden. Utskottet anförde att
de merkostnader för kommunerna för källsorteringen
som motionärerna uttryckt oro för borde falla inom
ramen för producenternas ansvar och inte belasta
kommunerna. Utskottet anser att i översynen bör ingå
även de synpunkter som framförs i motionerna MJ15
(fp) yrkandena 2 och 3 om värnandet av allmänhetens
positiva inställning till källsortering och MJ766
(s) om en helhetssyn vid sopsortering och
producentansvar.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av
revisorernas förslag och motionerna MJ13 (v)
yrkandena 2, 3 samt 6 och 7, MJ14 (kd), MJ15 (fp)
yrkandena 2-4, MJ718 (c) yrkande 11, MJ731 (v)
yrkandena 12 och 15, MJ738 (m) yrkande 1, MJ755 (m)
yrkande 1, MJ766 (s) och U504 (kd) yrkande 6 som sin
mening ge regeringen till känna.
Utskottet anser att någon bestämd tidpunkt för en
utvidgning av producentansvaret för närvarande inte
behöver anges. Motionerna MJ13 (v) yrkande 2 delvis
och MJ731 (v) yrkande 12 delvis avstyrks i den
delen.
Producentansvar för bilar m.m.
Producentansvar för bilar enligt förordningen
(1998:788) om producentansvar för bilar gäller sedan
den 1 januari 1998. Producentansvaret innebär att
producenterna har ett både fysiskt och ekonomiskt
ansvar för de uttjänta produkterna. Det ekonomiska
ansvaret innebär att producenterna skall bekosta
omhändertagandet av materialet, oavsett om
producenten organiserar insamlingen själv eller om
insamlingen genomförs med hjälp av en entreprenör.
I motion MJ792 (s) framhålls att staten noga skall
följa och kontrollera utvecklingen av
producentansvaret för bilar. Utskottet erinrar om
att regeringen årligen ger Naturvårdsverket i
uppdrag att redovisa en uppföljning av hur
producenterna når upp till de nivåer som finns
angivna i respektive förordning om producentansvar.
I 1999 års regleringsbrev (s. 11) angavs att
uppdraget skall redovisas senast den 1 juni 2000.
Motionen avstyrks med det anförda såsom
huvudsakligen tillgodosedd.
Bilskrotningslagstiftningen är för närvarande
föremål för översyn. Naturvårdsverket har i december
1999 redovisat ett regeringsuppdrag (dnr
M1999/4369/Kn) att se över bilskrotnings-
lagstiftningen mot bakgrund av förordningen och
förslaget till EG-direktiv om uttjänta fordon, KOM
(97)358. Ekonomistyrningsverket har samtidigt
redovisat ett regeringsuppdrag (dnr M1999/3035/Kn)
att se över bilskrotningsfonden. I verkets rapport
lämnas förslag till nivåer på avgifter och premier
samt förslag till hantering och användningsområde
för bilskrotningsfonden i framtiden.
Miljöministern anförde den 2 februari 2000 i svar
på fråga (1999/2000:474) om bilskrotningspremien att
det är viktigt att skrotbilar tas om hand på ett
från miljösynpunkt riktigt sätt. Både
Naturvårdsverkets och Ekonomistyrningsverkets
redovisning övervägs för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottet instämmer i vad som anförts i flera
motioner om att det är angeläget att förhindra att
skrotbilar sätts ut i naturen. I avvaktan på
resultatet av övervägandena i Regeringskansliet
föreslår utskottet att motionerna MJ724 (c), MJ730
(s), MJ750 (s), MJ776 (c), MJ784 (s) och T464 (kd)
tills vidare lämnas utan vidare åtgärd.
Utskottet instämmer även i vad som anförs i motion
MJ767 (s) om behovet av miljökrav vid demontering
och sammanpressning av skrotade fordon. Utskottet
har inhämtat att Naturvårdsverket för närvarande
arbetar med nya föreskrifter om demontering av
skrotbilar (jämför 1998 års regleringsbrev s. 12).
Motion MJ767 (s) avstyrks i avvaktan på den
fortsatta beredningen av ärendet.
Frågan om behovet av flyttning av fartyg har
behandlats av riksdagen tidigare (bet. 1990/91:TU16,
1993/94:TU14 och 1996/97:TU01).
Kommunikationsministern varnade i ett frågesvar den
26 oktober 1993 för de ekonomiska konsekvenserna av
en ordning som skulle innebära att svenska staten i
vidgad omfattning tar hand om övergivna vrak på
statens bekostnad (1993/94:TU14 s. 22). Motion MJ782
(s) bör med det anförda lämnas utan vidare åtgärd.
Byggavfall
Byggbranschen har på eget initiativ och till följd
av Kretsloppsdelegationens verksamhet påbörjat ett
arbete med att lösa branschens miljö- och
avfallsproblem. Ett särskilt kretsloppsråd har
bildats med uppgift att samordna byggsektorns
aktörer och fungera som kontaktorgan gentemot
myndigheter. Genom Byggsektorns kretsloppsråd har
byggbranschen gjort ett ensidigt åtagande för sina
företag och organisationer. Åtagandet finns
formulerat i rapporten Miljöansvar för byggvaror
inom ett kretsloppstänkande - ett utvidgat
producentansvar - som bl.a. finns som bilaga till
Kretsloppsdelegationens rapport Producentansvar i
byggsektorn (Rapport 1996:11).
Miljö- och jordbruksutskottet har tidigare anfört
(1998/99:MJU6 s. 88) att riksdagens beslut om
hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt
hållbart samhälle (1997/98:JoU7) kommer att få
konsekvenser för byggsektorn och att detta särskilt
gäller bemyndigandet för regeringen att införa
förbud mot att deponera brännbart avfall från år
2002 och organiskt avfall från år 2005.
Regeringen har uppdragit åt Miljövårdsberedningen
(Jo 1968:A) att medverka i arbetet med att ta fram
strategier för utveckling av ett ekologiskt hållbart
näringsliv genom att förbereda och inleda en dialog
med delar av näringslivet om dess arbete med en
hållbar utveckling (dir. 1998:65). Syftet är bl.a.
att initiera, stödja och påverka utvecklingen i
näringslivet och att få underlag för politiska
beslut och ställningstaganden om riktlinjer och
styrmedel i miljöpolitiken. Uppdraget syftar till
att stimulera företag att ligga före lagkrav och
därmed höja nivån på näringslivets miljöarbete i
stort. Senast den 1 december 2000 skall beredningen
rapportera till regeringen med slutsatser om
lämpliga styrmedel samt en presentation av
näringslivets frivilliga åtaganden samt förslag till
fortsatta strategier om resultatet av dialogen, en
redogörelse av hinder och möjligheter för
utvecklingen av ett ekologiskt hållbart näringsliv
samt föreslå strategier och styrmedel. Ett av de
dialogprojekt som pågår är Bygga/Bo som omfattar
byggande och förvaltning av bostäder och lokaler.
Boverket redovisade i december 1998 i samråd med
Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag (97/3182/BO)
om en översyn av hur farligt avfall bör
identifieras och hanteras vid rivning av byggnader.
Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet (jämför skr. 1998/99:63 s. 21). I
propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145 s.
204) anfördes att regeringen har för avsikt att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att under år 2000
redovisa hur byggföretagen hanterar byggavfallet.
Utskottet instämmer i vad som anförs i motionerna
MJ707 (mp) yrkande 1 och MJ731 (v) yrkandena 16 och
17 om att det är angeläget att följa upp
byggsektorns arbete med byggavfallsfrågan. Utskottet
förutsätter att regeringen noga följer dessa frågor
men är i avvaktan på Regeringskansliets fortsatta
beredning av frågorna inte berett att förslå något
uttalande med anledning av motionerna. Med det
anförda avstyrks även motion MJ707 (mp) yrkande 2.
Övriga frågor
Riksdagen har beslutat införa ett system med
producentansvar för uttjänta elektriska och
elektroniska produkter (prop. 1996/97:172, bet.
1997/98:JoU7). Utskottet har inhämtat att ett
förordningsförslag har beretts inom
Regeringskansliet och även anmälts till EU. Enligt
de uppgifter som utskottet har fått avser regeringen
inom kort att besluta i frågan. I propositionen
anförs att utvecklingen av producentansvaret skall
följas upp och utvärderas och om det visar sig att
det föreslagna producentansvaret inte får förväntad
effekt kan det finnas skäl för regeringen att
utveckla producentansvaret ytterligare. Syftet med
motion MJ718 (c) yrkande 12 får med det anförda
anses i allt väsentligt tillgodosett. Motionen bör
lämnas utan vidare åtgärd.
I anslutning till motion U504 (kd) yrkande 7
erinrar utskottet om att regeringen i exempelvis
proposition (prop. 1996/97:172 s. 42) Hantering av
uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle -
ett ansvar för alla anfört att den långsiktiga
målsättningen med förordningen om uttjänta
elektriska och elektroniska produkter är att
producenterna skall stimuleras att konstruera och
saluföra produkter som är anpassade till en hög grad
av återvinning och därmed minska behovet av
jungfruliga råvaror. Motion U504 (kd) yrkande 7
avstyrks med det anförda.
Regeringen har i 15 kap. 7 § miljöbalken
bemyndigande att föreskriva att förpackningar och
förpackningsavfall skall vara försedda med uppgifter
om vilka material som har använts. Enligt t.ex. 5 §
förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar
skall producenterna underlätta återanvändning och
återvinning genom att redovisa material som finns i
bilarna. De skall också se till att bilskrotar får
tillgång till demonteringsanvisningar. Det anförda
innebär enligt utskottets mening att motion U504
(kd) yrkandena 5 och 8 är i huvudsak tillgodosedda.
I Naturvårdsverkets rapport 4938 Producentansvar
för förpackningar - för miljöns skull? redovisas
ett regeringsuppdrag att utvärdera effekterna av
införandet av förordningen (1997:185) om
producentansvar för förpackningar. I rapporten
anfördes att materialåtervinning av förpackningar
lönar sig ur miljösynpunkt samt att utvecklingen
inom förpackningsområdet är positiv från miljö- och
resurssynpunkt. Sverige bör därför vid den kommande
revideringen av förpackningsdirektivet arbeta för en
utveckling byggd på producentansvar enligt svensk
modell, men också för stimulans och ytterligare
utveckling av återanvändning av förpackningar.
Utskottet har inhämtat att översynen av direktiv
94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall har
påbörjats inom EG-kommissionen. Med det anförda får
syftet med motion MJ738 (m) yrkande 2 anses i
huvudsak tillgodosett. Motionen avstyrks.
En avfallsstrategi m.m.
Motionerna
Strategifrågor m.m.
I motion MJ13 (v) föreslås att försäljning av
produkter som innehåller miljöfarliga ämnen bör
likställas med att sprida miljöfarliga ämnen direkt
i miljön (yrkande 5). Det är inte tillåtet att
sprida miljöfarliga ämnen i vår miljö. Vissa
produkter får inte säljas på grund av att de är
miljöfarliga. Utbytesprincipen och
försiktighetsprincipen bör gälla.
Enligt motion MJ714 (mp) bör uttjänta lädervaror
som är garvade enligt krommetoden klassas som
miljöfarligt avfall (yrkande 1). Läder garvas med
kemikalier, främst 3-värt krom, som är
allergiframkallande och kan omvandlas till 6-värt
krom vid upphettning. 6-värt krom betecknas som
giftigare än 3-värt och har förutom
allergiframkallande effekt även en
cancerframkallande effekt.
I motion MJ726 (v) yrkas tillkännagivande om
initiativ för att sanera förorenade områden. Bensin-
och oljebolagen i Sverige har bildat en fond vars
syfte är att successivt betala för de kostnader som
uppstår när gamla bensin- och oljecisterner grävs
upp. Regeringen bör ta initiativ till att fler
branscher tar ett kollektivt ansvar för sanering av
förorenade områden.
Enligt motion MJ731 (v) bör en effektiv
avfallsstrategi baseras på följande
prioritetsordning: Återanvändning,
materialåtervinning, energiutvinning och deponering
(yrkande 1). Förbränning av sopor samt deponering
utan biologisk behandling är enligt motionärerna
inte en del av ett ekologiskt hållbart samhälle.
Vidare anförs i fråga om övergripande riktlinjer för
den fortsatta avfallshanteringen att mängden avfall
och avfallets farlighet bör minskas (yrkande 2).
Initiativ bör tas för att underlätta att regionala
och kommunala återanvändningsbörser inrättas
(yrkande 3). Dessa börser är en organiserad plats
för försäljning av varor och material till
producenter och konsumenter som ser ekonomiska
fördelar i att gynna återanvändning. Vidare
framhålls att krav bör finnas på lakvattenbehandling
samt kontroll och analys av lakvatten från deponier
(yrkande 8). Motionärerna anser också att landets
soptippar bör uppdateras så snart tekniska
landvinningar av betydelse sker (yrkande 9). Mer
forskning behövs om alla de tusentals nya gifter som
kommer med soporna. Myndigheterna bör kartlägga alla
källor till dioxin och utarbeta strategier för
eliminering (yrkande 10). Eftersom dioxiner är
svårnedbrytbara är varje tillskott i praktiken en
ökning. Vidare anförs i motionen i fråga om
bristande avfallsstatistik att allt avfall (den
totala mängden) bör redovisas så att alla
avfallsströmmar kan följas upp och jämföras med
annan statistik (yrkande 14). I fråga om import av
avfall från andra länder anser motionärerna att
Naturvårdsverkets rutiner för beslut om införsel bör
ändras så att även den slutliga hanteringen av
avfallet beaktas när beslut om införsel fattas
(yrkande 19). Det är otillfredsställande att
tillstånd ges till införsel av avfall utan att man
försäkrar sig om att det slutliga omhändertagandet
är tillfredsställande.
Enligt motion N390 (mp) finns behov av material-
och energibalanser (yrkande 3). Planering på
regional och kommunal nivå bör redovisa material-
och energiflödena lokalt och regionalt för att
hållbara näringslivsstrategier skall kunna byggas
upp. I varje kommun och län bör material- och
energibalans upprättas som visar vad som kommer in i
kommunen/regionen och vad som kommer ut.
Slam
Enligt motion MJ234 (kd) bör kontroll ske av
importerat slam som används på våra jordbruksmarker
så att intentionerna i miljöbalken följs. Riktlinjer
bör fastställas för vilka restprodukter som får
spridas.
I motion MJ706 (mp) anförs i fråga om slam och
försiktighetsprincipen att ny kunskap visar att en
del giftiga metaller blir kvar i åkermarken medan
andra vandrar vidare via grödan till människor och
djur (yrkande 1). Motionären påtalar behovet av
åtgärder för att förhindra att silver anrikas i
jorden med slam (yrkande 2). Vidare framhålls i
yrkande 3 behovet av undersökning och åtgärder för
att eliminera de i motionen nämnda metallerna ur
slam (silver, bly, kadmium, koppar, krom,
kvicksilver, nickel och zink, uran, platina och
wolfram).
Enligt motion MJ718 (c) bör riksdagen begära att
regeringen tar initiativ till en internationell
fosforkonvention för att uppmärksamma fosfor som en
kritisk resurs (yrkande 13). Fosfor är en ändlig och
icke förnybar resurs. Det kan ifrågasättas om det är
lämpligt att tillföra marken de föroreningar som
slam innehåller. Riksdagen bör begära att regeringen
initierar frågan om fosforhushållning i EU, där en
grönbok bör utarbetas (yrkande 14). Knappheten på
fosfor är ett resursproblem. Vidare anförs i fråga
om en strategi för fosforåtervinning att riksdagen
bör frångå ställningstagandet om spridning av slam
på åkermark (yrkande 15). Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag på
utformning av ekonomiska styrmedel för att
prioritera återvunnen fosfor framför jungfrulig
fosfor samt att överlägga med kommunerna om hur en
kursändring i slamhanteringen kan komma till stånd.
Enligt motion MJ723 (mp) bör riksdagen hos
regeringen begära förslag på gränsvärden för, eller
hur skatt kan tas ut på kadmium i rötslam i syfte
att styra bort det giftiga slammet från åkrarna
(yrkande 1). Slam från reningsverk bör inte användas
i jordbruket. Vidare bör erforderliga förändringar i
lagstiftningen beslutas som kan understödja ett
systemskifte för källsorterande va-system och
återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket
(yrkande 2). Näringsämnen bör källsepareras från
annat avloppsvatten.
Enligt motion MJ753 (mp) bör riksdagen hos
regeringen begära förslag till gränsvärden för hur
skatt kan tas ut på kadmium i rötslam i syfte att
styra bort det giftiga slammet från åkrarna (yrkande
13). Riksdagen bör hos regeringen också begära
förslag till erforderliga förändringar i
lagstiftningen som understöder systemskiftet för
källsorterande va-system och återskapad
växtnäringsbalans inom jordbruket (yrkande 14).
Vidare anförs i fråga om slam och
försiktighetsprincipen att slam från avloppsnätet
inte kan inpassas i ett uthålligt kretslopp; det är
ett systemfel (yrkande 15). Slam bör inte användas
som jordförbättringsmedel. Vidare framhålls behovet
av åtgärder för att förhindra att silver anrikas i
jorden med slam (yrkande 16). Silver är extremt
toxiskt för mikroorganismerna i åkerjorden.
Förbränning
I motion MJ731 (v) anförs att Sverige bör söka andra
mer hållbara och mer miljövänliga vägar för
avfallshanteringen än förbränning (yrkande 4).
Avfallsförbränning utgör en av de största globala
källorna till dioxinbildning. Vidare bör ingen
nybyggnation eller kapacitetsutökning av
avfallsförbränningsanläggningar ske (yrkande 5).
Ökad förbränning av sopor i Sverige har lett till en
ökning av svaveldioxidutsläppen. Enligt motionärerna
bör förbränning av avfall beskattas så att
återanvändning, materialåtervinning och kompostering
blir lönsamt (yrkande 6). Regeringen bör skyndsamt
återkomma med förslag om skatt på
avfallsförbränning. Vidare anförs att en strategi
bör redovisas för hanteringen av den cesiumhaltiga
askan (yrkande 18). Aska från värmeverk som använder
skogsråvara från områden som smittats av
cesiumnedfall är ett växande problem. Problematiken
består i om askan skall spridas i de trakter där
råvaran är uttagen eller om den skall deponeras
eller lagras på ett säkert sätt.
Rötning
När det gäller biologiska behandlingsmetoder anser
motionärerna i motion MJ731 (v) att regeringen bör
återkomma med en plan för utveckling och spridning
av biocells- och rötcellsteknik (yrkande 7).
Rötningsanläggningar kan betraktas som en biologisk
behandlingsmetod för förbehandling av avfall, där
såväl energi som näringsämnen kan utvinnas.
Utskottets överväganden
Strategifrågor m.m.
Miljö- och jordbruksutskottet uttalade vid
behandlingen av regeringens skrivelse (skr.
1998/99:63) En nationell strategi för
avfallshanteringen (1998/99:MJU10 s. 4-5) att
förslaget till en nationell avfallsstrategi inte
skall vara rättsligt bindande utan enbart ett
policydokument som ger en samlad bild av
avfallshanteringen i landet och målsättningen med
denna. Den skall också tjäna som vägledning för
kommunerna i deras arbete med avfallsplaner. I
skrivelsen redovisas också de grundläggande
lagreglerna om den nationella avfallshanteringen och
ansvarsfördelningen som finns i 15 kap. miljöbalken.
Dessa innebär att kommunerna ansvarar för insamling,
transport och omhändertagande av hushållsavfall
såvida inte producentansvar är föreskrivet. Kommunen
bestämmer själv hur avfallshanteringen skall
organiseras och beslutar om den avgift som hushållen
skall betala för tjänsten. För sådana avfallsslag
som är föremål för producentansvar gäller inte
kommunernas ansvar.
Inom EU finns en särskild policy om
avfallshantering. Enligt rådets resolution
(97/C76/01) om en gemenskapsstrategi för
avfallshantering bör gemenskapens politik för
avfallshantering främst vägledas av en hög
miljöskyddsnivå. Principen om producenternas ansvar
för sina produkter under hela deras livscykel slås
fast. Inom EU gäller en s.k. avfallshierarki för
hanteringen av avfall. Denna innebär att avfallets
uppkomst i första hand skall förebyggas och att det
avfall som trots det uppkommer skall vara så
ofarligt som möjligt. Uppkommet avfall skall
återanvändas, materialåtervinnas eller utnyttjas för
energiproduktion i så hög grad som möjligt.
Materialåtervinning skall i första hand prioriteras
framför energiutvinning när detta är miljömässigt
motiverat. I sista hand skall avfallet bortskaffas
på ett säkert sätt. Bortskaffande avser en
slutgiltig hantering av avfallet enligt rådets
direktiv 75/442/EEG (1998/99:MJU10 s. 4).
När det gäller olika avfallshanteringsmetoder i
Sverige har återanvändning av material högsta
prioritet. Därefter följer materialåtervinning och
energiutvinning. Materialåtervinning är prioriterad
framför energiutvinning när detta är miljömässigt
motiverat. Deponering är en sista utväg för avfall
som inte kan hanteras på annat sätt (1998/99:MJU10
s. 5). För att minimera deponeringen av avfall har
införts ett förbud mot deponering av utsorterat
brännbart avfall från år 2002 och ett förbud mot
deponering av organiskt avfall generellt från år
2005 (27-28 §§ renhållningsförordningen, 1998:902).
Den svenska avfallsstrategin, vilken utskottet redan
ställt sig bakom, överensstämmer sålunda med de
synpunkter som framförs i motion MJ731 (v) yrkandena
1 och 2. Motionen avstyrks.
Rådet beslutade den 26 april 1999 direktiv
(1999/31/EG) om deponering av avfall. Direktivet
trädde i kraft i juli 1999 och skall införlivas i
respektive medlemsstats lagstiftning inom två år,
dvs. senast juli 2001. Direktivet ställer krav på
att varje deponianläggning som är i drift vid
införlivandet skall upprätta en omställningsplan och
där ange de förändringar som krävs för att leva upp
till de nya kraven. Planen skall godkännas av
tillsynsmyndigheten. Direktivet innebär att krav
kommer att ställas på att deponierna skall vara
försedda med viss tätning och geologisk barriär både
i aktiv och passiv fas. Lakvatten skall samlas upp.
Deponierna skall avslutas och sluttäckas, och det
finns krav på kontroller av deponin viss tid efter
sluttäckning. Direktivet ställer också krav på vilka
avfall som får deponeras m.m. Utskottet har inhämtat
att Naturvårdsverket arbetar med nya föreskrifter
med anledning av direktivet.
När det gäller lakvatten har Naturvårdsverket den 1
mars 1999 antagit en projektplan för verkets arbete
med anledning av de fiskskador som observerats i
sjön Molnbyggen, Leksand. En kartläggning har visat
att utsläpp av lakvatten skett från en kommunal
deponi. Projektet innebär att det internationella
kunskapsläget om effekter av lakvattenutsläpp från
deponier skall gås igenom. En rapport skall vara
färdigställd senast den 31 mars 2000.
Utskottet är i avvaktan på de fortsatta
övervägandena i dessa frågor inte berett att göra
något uttalande med anledning av motion MJ731 (v)
yrkandena 8 och 9. Motionen avstyrks.
När det gäller den fråga som behandlas i motion
MJ731 (v) yrkande 10 om behov av kartläggning av
dioxinkällor m.m. anfördes i Naturvårdsverkets
publikation Organiska miljögifter (Monitor 16 s.
134) att sedan 1970-talet har halterna av flera
välkända organiska miljögifter minskat påtagligt,
både i naturmiljön och hos befolkningen. En liknande
utveckling har iakttagits i andra delar av världen.
I Sverige har halterna av bl.a. dioxiner under
senare år minskat i relativt likartad takt -
vanligen med i genomsnitt 5-15 % årligen - i såväl
land- som havs- och insjöfauna. Motion MJ731 (v)
yrkande 10 påkallar mot den bakgrunden ingen vidare
riksdagens åtgärd.
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion MJ731
(v) yrkande 14 om vikten av korrekt
avfallsstatistik. Naturvårdsverket har i rapport
4875 Siffror om avfall sammanställt tillgänglig
avfallsstatistik. Rapporten kom ut år 1998 och
gjordes i samarbete med Statistiska centralbyrån.
Utskottet har inhämtat att inom rådets arbetsgrupp
för ekonomiska frågor bereds ett utkast till en
förordning om avfallshanteringsstatistik
(faktapromemoria den 20 augusti 1999, dnr Ju
1999/3835). Fortfarande är emellertid flera frågor
olösta. I avvaktan på resultatet av beredningen är
utskottet inte berett att föreslå något uttalande
från riksdagens sida med anledning av motion MJ731
(v) yrkande 14.
Ansvaret för sanering och efterbehandling åvilar
verksamhetsutövaren enligt bestämmelserna i 2 och 10
kap. miljöbalken. Anslaget för sanering och
återställning av förorenade områden har höjts
kraftigt för år 2000. Riksdagen anslog 65 miljoner
kronor för år 2000, och för år 2001 och 2002
beräknades anslaget till 153 respektive 313 miljoner
kronor. Naturvårdsverket har i maj 1999 redovisat
ett uppdrag att utforma ett förslag till
bidragsförordning. I redovisningen konstateras att i
takt med att allt fler företag inför
miljöledningssystem görs en genomgång av behovet av
efterbehandlingsåtgärder. Vidare anförs att
Försvaret, Telia och SJ Fastigheter gör
inventeringar och planerar åtgärder. Utskottet har
inhämtat att förslaget för närvarande övervägs inom
Regeringskansliet. Motion MJ726 (v) bör med det
anförda lämnas utan vidare åtgärd.
EG:s förordning om gränsöverskridande transporter
av avfall (259/93) innebär att en medlemsstat kan
invända mot en transport av avfall för bortskaffande
inom EU. Principerna om närhet och självförsörjande
gäller inte för avfall som transporteras för
återvinning inom EU och som finns angivet i bilaga 3
och 4, s.k. röd eller gul lista, till EG:s
transportförordning. Här gäller i stället principen
om varors fria rörlighet. Införsel av avfall till
Sverige får endast ske om det kan visas att avfallet
skall tas om hand i en anläggning som omfattas av
tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap.
miljöbalken och i förekommande fall, 22 §
förordningen (1996:971) om farligt avfall (se 7 §
förordning 1995:701 om gränsöverskridande
transporter av avfall, jämför skr. 1998/99:63 s.
12-13). Avfall enligt bilaga 2 till förordningen,
den s.k. gröna avfallslistan, är inte föremål för
kontroll vid avfallstransporter för återvinning inom
EU. I regeringens skrivelse (1998/99:63) En
nationell strategi för avfallshantering anges att
regeringen avser att införa en anmälningsplikt för
införsel av avfall på s.k. grön avfallslista (skr.
1998/99:63 s. 13). Med det anförda får motion MJ731
(v) yrkande 19 anses huvudsakligen tillgodosedd.
Utskottet behandlade i mars 1999 ett liknande
yrkande som det i motion MJ714 (mp) framförda
yrkandet att uttjänta lädervaror som är garvade med
hjälp av den s.k. krommetoden skall klassas som
farligt avfall (1998/99:MJU6 s. 92). Utskottet har
inhämtat att regeringen numera har anmält till
kommissionen att slam från produktion av kromgarvat
läder bör klassas som farligt avfall samt att frågan
troligen kommer att behandlas under innevarande år.
Härmed får motion MJ714 (mp) yrkande 1 anses i
huvudsak tillgodosedd och bör i avvaktan på den
fortsatta hanteringen av frågan lämnas utan vidare
åtgärd.
Den rättsliga innebörden av motion MJ13 (v) yrkande
5 torde vara att försäljning av miljö- och
hälsofarliga produkter skall definieras som
miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken. En
sådan ändring i miljöbalkens systematik skulle få
omfattande och svåröverskådliga konsekvenser för
bl.a. prövningen av mål och ärenden enligt 16-23
kap. miljöbalken. Utskottet vill i stället hänvisa
till det väl utvecklade regelsystemet i 14 kap. och
tillhörande tillämpningsförfattningar angående
hantering (inklusive försäljning) av kemiska
produkter. I detta regelsystem finns utförliga
skydds- och kontrollbestämmelser angående
hanteringen av hälso- och miljöfarliga produkter.
Motionsyrkandet får anses delvis tillgodosett genom
denna hänvisning.
Utskottet kan instämma i vad som framförs i motion
MJ731 (v) yrkande 3 om att regionala och kommunala
återanvändningsbörser skulle öka återanvändningen av
varor. Utskottet har inhämtat att handel med
återvinningsrättigheter avseende aluminium och
returpapper m.m. organiseras i London av OM Gruppen
AB. Den fråga som behandlas i motionen kan enligt
utskottets uppfattning övervägas i den breda översyn
som förordats i ett föregående avsnitt. Motionen
avstyrks.
Beträffande det behov av material- och
energibalanser som framhålls i motion N390 (mp)
yrkande 3 konstaterar utskottet att som ett verktyg
för att integrera hänsyn till ekologiskt hållbar
utveckling i den statliga förvaltningens arbete
används miljöledningssystem. Dessa innebär
systematiserat miljöarbete, tydliga riktlinjer och
mål (jämför prop. 1997/98:145 s. 175). ( I den
miljöpolitiska propositionen anfördes (a. prop. s.
186 f.) att statistik för materialflöden bör
utvecklas. Regeringen har därefter uppdragit åt
Statistiska centralbyrån att i samverkan med
Naturvårdsverket m.fl. myndigheter bygga upp en
officiell materialflödesstatistik (dnr M98/4570/HS).
Syftet är att ge en övergripande förståelse av
samhällets materialanvändning. Uppdraget skall
redovisas senast den 31 mars 2000. I avvaktan på
fortsatta överväganden i frågan bör motionen lämnas
utan vidare åtgärd.
Slam
Såsom utskottet tidigare har redovisat (1998/99:MJU6
s. 94) är det viktigt att erhålla ett avloppsslam
som är så rent och hygieniskt att det utan risker
kan användas som jordförbättringsmedel och gödsel
inom jordbruket. Därmed kan kretsloppet av
näringsämnen slutas. Vidare måste man hitta energi-
och resurssnåla lösningar på avloppshanteringen som
samtidigt är anpassade till lokala förutsättningar
och behov. Redan i dag klarar den absolut
övervägande delen av avloppsslammet de stränga
svenska gränsvärdena, vilka skärps fr.o.m. år
(jämför SNFS 1994:2, senast ändrad 1998:4).
Regeringens bemyndigande att föreskriva om förbud av
deponering av organiskt avfall från år 2005 omfattar
även avloppsslam. Detta kan förväntas leda till att
kommunerna genomför ytterligare åtgärder för att
åstadkomma en kretsloppslösning av slamfrågan.
Samtidigt bör dock uppmärksammas att av allt
avloppsslam återförs för närvarande endast 35 % till
jordbruket trots att en stor del klarade
gränsvärdena. Utskottet anser nu liksom tidigare att
det är av grundläggande betydelse att få en
acceptans hos jordbrukarna för avloppsslammet som en
resurs. En viktig faktor är också att konsumenterna
accepterar livsmedel där man i produktionen använt
slam som gödningsmedel.
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion MJ706
(mp) om att försiktighetsprincipen bör gälla vid
användningen av slam. Miljöministern anförde den 24
september 1998 i ett svar på en fråga (1998/99:904)
om metaller i slam att ett framtida hållbart och
kretsloppsanpassat va-system bör vara utformat så
att det inte ger utsläpp till luft, mark och vatten
av miljö- och hälsoskadliga ämnen som påverkar
miljömålen för dessa medier. Miljöministern betonade
vikten av att slutna kretslopp skapas mellan
samhälle och jordbruk för närings- och humusämnen, i
första hand för fosfor, samt att slamanvändningen
inte får leda till negativa miljö- och hälsoeffekter
på kort eller lång sikt. Vidare anfördes att för att
förhindra förorening av åkerjorden finns gränsvärden
för vissa tungmetaller i slam (20 § förordning
1998:944 om förbud m.m. i vissa fall i samband med
hantering, införsel och utförsel av kemiska
produkter). Härutöver har Naturvårdsverket
föreskrivit gränsvärden för vissa metaller, bl.a.
kadmium, i avloppsslam som används i jordbruket
(SNFS 1998:4).
Utskottet har tidigare även anfört (1998/99:MJU6 s.
99) att de riktlinjer som redovisats i propositionen
om miljömål innebär att kadmium inte bör förekomma i
varor. För att detta skull kunna uppnås i fråga om
handelsgödsel krävs dock att processer för att rena
fosfat från kadmium utvecklas och tas i bruk.
Sverige kan inte åstadkomma detta på egen hand. Det
framgick emellertid av propositionen att ett
utvecklingsarbete, delvis finansierat med EU-medel,
pågick som visade att det går att rena fosfatet till
en rimlig kostnad. Utskottet anförde att
reningsanläggningar i kommersiell drift är en
förutsättning för att riktlinjen i fråga om kadmium
skall vara möjlig att nå för handelsgödsel. I den
handelsgödsel som används i Sverige är halten av
kadmium relativt låg, vilket beror på att industrin
till följd av skatten på kadmium väljer råvaror från
fyndigheter med låg kadmiumhalt. Enligt lagen
(1984:409) om skatt på gödselmedel skall en
miljöskatt betalas för varje helt gram kadmium i
gödselmedlet, till den del kadmiuminnehållet
överstiger fem gram per ton fosfor.
Med det anförda avstyrks motionerna MJ723 (mp)
yrkande 1 samt MJ753 (mp) yrkande 13. Även
motionerna MJ706 (mp) yrkande 1 och MJ753 (mp)
yrkande 15 avstyrks i den mån de inte tillgodosetts
med vad utskottet anfört.
Även frågan om källsorterande va-system har
tidigare behandlats av utskottet (1998/99:MJU6 s.
95). Utskottet anförde att Sverige inom EU har
verkat för att urin skall godkännas som insatsmedel
i ekologisk odling. Sverige har framfört önskemålet
mot bakgrund av att användningen av urin som
gödningsämne medverkar till att i större
utsträckning sluta kretsloppet mellan stad och land.
Förståelsen för den svenska ståndpunkten har
hittills varit liten. Regeringens avsikt har varit
att, efter det att ytterligare underlag i form av
förbättrade forskningsresultat framkommit,
aktualisera frågan på nytt. Härmed avstyrks tills
vidare motionerna MJ723 (mp) yrkande 2 och MJ753
(mp) yrkande 14 om källsorterande va-system.
I det tidigare nämnda frågesvaret (1998/99:904)
anfördes även att på senare tid har silver och flera
andra metaller påvisats i slam. I gällande
bestämmelser finns dock inte några gränsvärden för
silver och flera andra metaller. Det är därför
angeläget att va-branschen, myndigheter och andra
intressenter kontinuerligt verkar för en förbättrad
slamkvalitet så att slammet kan användas i
jordbruket utan negativa följder för hälsa eller
miljö. I den s.k. nationella samrådsgruppen för
användning av slam i jordbruket, som har företrädare
för myndigheter, va-branschen, livsmedelsindustrin
samt bl.a. jordbrukets organisationer, diskuteras
bl.a. hur kvaliteten på slam kan förbättras.
Utskottet utgår från att dessa frågor ägnas stort
intresse. Motionerna MJ706 (mp) yrkandena 2 och 3
samt MJ753 (mp) yrkande 16 bör med det anförda
lämnas utan vidare åtgärd.
Utskottet instämmer i stora delar i vad som anförs
i motion MJ718 (c) yrkandena 13-15 om en strategi
för fosforåtervinning och det angelägna i att fosfor
i internationella sammanhang uppmärksammas som en
kritisk resurs. Miljöministern anförde i frågesvaret
den 24 september 1998 att ett annat sätt att
återföra fosfor från stad till land skulle kunna
vara att rena fram fosfor ur slam eller
avloppsvatten och på så sätt minska risken för att
oönskade ämnen tillförs åkerjorden. Miljöministern
anförde vidare att både nationellt och
internationellt pågår försök och utvecklingsarbete
inom detta område. Vid en frågestund den 2 december
1999 (anf. 127) anfördes i samma fråga att det är
svårt att finna ett system för att undersöka varje
enskilt ämne som man inte vill ha i slam. Därför är
det på längre sikt angeläget att kunna frigöra t.ex.
fosfor från slammet och återföra det i en renad,
kanske kemiskt bearbetad form. Miljöministern uppgav
att det görs många lovande försök att åstadkomma
detta, och det finns bl.a. forskare i Göteborg som
ligger långt framme i detta arbete. (
Naturvårdsverket behandlade frågan i rapporten 4730
Fosfor - livsnödvändigt, ändligt och ett
miljöproblem, systemstudie för ett miljöanpassat och
uthålligt jordbruk. Utskottet har inhämtat att en
revision påbörjats av det s.k. slamdirektivet
(86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken,
när avloppsslam används i jordbruket) av en
arbetsgrupp under EG-kommissionen. Frågan om fosfor
är sålunda under övervägande, och motionen bör i
avvaktan på detta arbete lämnas utan vidare åtgärd.
Den fråga som tas upp i motion MJ234 (kd) om
spridning av industriella restprodukter (s.k.
dalumkalk) på åkermark behandlades av utskottet i
angivna betänkande (1998/99:MJU6 s. 95). Utskottet
anförde att berörd kommun hade för avsikt att ta
prover på ifrågavarande åkrar, och Naturvårdsverket
hade för avsikt att följa upp både provtagningen och
hur kalken hanterats i övrigt. Miljöministern
behandlade samma fråga i ett frågesvar den 17
februari 1999. - Utskottet har erfarit att införseln
av den s.k. dalumkalken var unik och att något
liknande fall hade inte förekommit tidigare.
Motionen avstyrks.
Förbränning
Utskottet har tidigare uttalat följande om
förbränning av avfall (1998/99:MJU2y s. 9 och 14,
jämför prop. 1998/99:84, bet. 1998/99:SkU20).
Deponering är i dag det helt dominerande sättet att
ta hand om avfallet. Ett av de viktigaste målen för
dagens avfallspolitik är därför att minska mängden
avfall som deponeras. Alternativen är då
återanvändning, materialåtervinning,
materialutnyttjande eller förbränning med
energiutvinning. - När det gäller avfallsförbränning
finns i dag 21 sådana anläggningar i Sverige. Enligt
propositionen utnyttjas vid samtliga anläggningar
energin till mer än 90 % för värmeproduktion och tre
av anläggningarna har dessutom elproduktion.
Sammanlagt produceras årligen ca 4 TWh värme och el
vid anläggningarna. Förbränningen sker vid tekniskt
sett moderna anläggningar, och anläggningarna är
utrustade med avancerad rökgasrening för
omhändertagande av föroreningarna i avfallet. Enligt
regeringens bedömning kommer förbränningen av avfall
att öka med 20 % till år 2005. Utskottet instämmer i
regeringens uppfattning att det i dag inte finns
skäl att låta avfall som går till
förbränningsanläggningar omfattas av en
avfallsskatt. Som regeringen anför kan frågan dock
komma att behöva analyseras på nytt i framtiden. I
det fall förbränningen skulle öka på ett omotiverat
sätt förutsatte utskottet att regeringen på nytt
överväger frågan om införande av en avfallsskatt
även på förbränning.
Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan men
förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen
inom området. Motionerna MJ731 (v) yrkandena 4 och 5
avstyrks med det anförda. Även motion MJ731 (v)
yrkande 6 avstyrks.
Miljö- och jordbruksutskottet föreslog vid
riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om skatt
på avfall ett tillkännagivande rörande frågan om
undantag för cesiumhaltiga askor från avfallsskatten
(1998/99:MJU2y s. 19, 1998/99:SkU20 s. 12).
Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i lagen
(1999:637, ändrad 1999:1321) om skatt på avfall som
innebär att avdrag får göras för biobränsleaska med
viss cesiumhalt (1999/2000:SkU8 och SkU11). Motion
MJ731 (v) yrkande 18 påkallar därmed ingen
ytterligare åtgärd.
Rötning och biologiskt behandlingsbart avfall
Frågor om rötning och hantering av biologiskt
behandlingsbart avfall redovisades i propositionen
Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt
hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.
1996/97:172 s. 46-47, bet. 1997/98: JoU7). Utskottet
anförde vid riksdagsbehandlingen att på sikt bör
krav ställas på att i princip även biologiskt
behandlingsbart avfall skall källsorteras, när
motsatsen inte är motiverat ur miljö- och
resurshushållningssynpunkt. I många fall måste
biologiskt nedbrytbart avfall vara källsorterat för
att den biologiska behandlingen skall ge en
restprodukt av tillräckligt hög kvalitet för att
näringsämnena i sin tur skall kunna återföras till
jordbruket. På litet längre sikt bör därför även
biologiskt nedbrytbart avfall sorteras ut. Det finns
enligt propositionen i dag inte kapacitet nog i
landet för att behandla allt biologiskt nedbrytbart
avfall i befintliga rötnings- eller
komposteringsanläggningar. Kostnaderna för
investeringar i dessa anläggningar är relativt höga,
varför regeringen i propositionen inte fann det
rimligt att i dag kräva att allt biologiskt
behandlingsbart avfall skall sorteras ut.
Utbyggnaden av anläggningar fortskrider dock i
relativt snabb takt. I propositionen anfördes även
(s. 50) att kommunerna bör ta till vara den
biologiskt lättnedbrytbara delen ur avfallet genom
reaktorrötning med biogasutvinning. En sådan
utveckling är väsentlig för att åstadkomma lokala
miljöanpassade energisystem och för att ersätta
fossila bränslen och drivmedel.
Utskottet uttalade i denna fråga vid behandlingen
av det generella förbudet mot deponering av
brännbart och organiskt avfall (1997/98:JoU7 s. 14)
att för att åstadkomma lokala miljöanpassade
energisystem och för att ersätta fossila bränslen
och drivmedel är det av väsentlig betydelse att
kommunerna kan ta till vara den biologiskt
lättnedbrytbara delen av avfallet. En sådan
hantering bör utgå från naturliga ekologiska
processer, som maximalt utnyttjade kan skapa ett
effektivt återförande av önskvärda ämnen i ett
ekologiskt kretslopp. Oönskade ämnen eller överskott
av ämnen kan separeras och återföras till stabil
långtidsförvaring, och energi kan utvinnas med hjälp
av biologiska processer. Det finns i dag ett flertal
metoder, mer eller mindre utvecklade, som syftar
till en integrerad och ekologiskt anpassad
avfallsbehandling. Ett generellt deponeringsförbud
får inte leda till en avfallshantering som motverkar
denna utveckling. Det är enligt utskottets mening av
vikt att reglerna om undantag från det generella
deponeringsförbudet utformas så att kommunerna ges
möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt
lämpliga lösningar, att forskning om och utveckling
av biologiska återvinningsmetoder inte försvåras
samt att miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder
för nyttiggörande av det organiska avfallet
underlättas. Utskottets uttalande godkändes av
riksdagen.
Biologisk behandling behandlades också i
regeringens skrivelse En nationell strategi för
avfallshanteringen (skr. 1998/99:63, bil. 1 s. 26).
Kompostering och rötning (biologisk förgasning) är
två olika behandlingsmetoder för biologiskt avfall.
Kompostering är biologisk nedbrytning av organiskt
material i syrerik miljö, s.k. aerob process, medan
rötning är biologisk nedbrytning i syrefattig miljö,
s.k. anaerob process. Ursprungsmaterialet vid dessa
behandlingar kan vara gödsel, latrin, matrester,
park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från
industrier eller slam från reningsverk.
I skrivelsen anfördes vidare att den första
fullskaleanläggningen i Sverige för rötning av bl.a.
hushållsavfall invigdes i november 1994 i Borås.
Anläggningen tog år 1995 emot ca 6 500 ton. I dag
finns ytterligare 10 rötningsanläggningar i drift.
För central kompostering finns för närvarande fyra
anläggningar i drift. Förutom den storskaliga
biologiska behandlingen sker också en utbredd
hemkompostering.
Riksdagen beslutade i maj 1999 (1998/99:MJU2y s.
17, 1998/99:SkU20 s. 10) att det är endast den mer
utvecklade reaktorbaserade rötningen som bör komma i
fråga för undantag från avfallsskatten. Miljö- och
jordbruksutskottet anförde att förutom
energiutvinning resulterar denna metod i en
slutprodukt i form av jordförbättringsmedel som kan
avyttras, detta till skillnad från t.ex. bioceller
som i stort liknar vanlig deponering och där det i
dagens läge är tveksamt om avfallet någonsin kommer
att lämna anläggningen. För det fall att andra
rötningsmetoder än reaktorbaserad rötning i
framtiden kan visa sig medföra slutprodukter som
regelmässigt lämnar anläggningarna kan dessa tas med
bland undantagen. Utskottet utgick från att
regeringen noga följer utvecklingen på området och
vid behov prövar förutsättningarna för
skattebefrielse även för andra biologiska
behandlingsmetoder. Motion MJ731 (v) yrkande 7 bör
med denna redovisning lämnas utan vidare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande reglerat samråd
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ13 yrkande 1 och
1999/2000:MJ15 yrkande 1,
2. beträffande retursystem för
aluminiumburkar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ712,
res. 1 (kd, mp)
3. beträffande standardisering av
glasförpackningar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ13 yrkande 4,
4. beträffande en bred översyn av
producentansvaret
att riksdagen med anledning av revisorernas förslag samt
motionerna 1999/2000:MJ13 yrkandena 2 delvis, 3,
6 och 7, 1999/2000:MJ14, 1999/2000:MJ15
yrkandena 2-4, 1999/2000:MJ718 yrkande 11,
1999/2000:MJ731 yrkandena 12 delvis och 15,
1999/2000:MJ738 yrkande 1, 1999/2000:MJ755
yrkande 1, 1999/2000:MJ766 och 1999/2000:U504
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. beträffande tidpunkt för utvidgning av
producentansvaret
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ13 yrkande 2
delvis och 1999/2000:MJ731 yrkande 12 delvis,
6. beträffande utvärdering av
producentansvaret för bilar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ792,
7. beträffande skrotningspremien m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ724,
1999/2000:MJ730, 1999/2000:MJ750,
1999/2000:MJ776, 1999/2000:MJ784 och 1999/
2000:T464 yrkande 10,
res. 2 (m, kd, c)
8. beträffande miljökrav vid demontering
av skrotade fordon
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ767,
9. beträffande flyttning av fartyg
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ782,
10. beträffande byggavfall m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ707 yrkandena 1
och 2 samt 1999/2000:MJ731 yrkandena 16 och 17,
res. 3 (v, mp)
11. beträffande producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkande 12,
res. 4 (c)
12. beträffande investeringsbidrag till
återvinningsanläggningar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:U504 yrkande 7,
res. 5 (kd)
13. beträffande märkning m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:U504 yrkandena 5 och
8,
res. 6 (kd)
14. beträffande EG:s
förpackningsdirektiv
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ738 yrkande 2,
15. beträffande en avfallsstrategi m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena 1 och
2,
16. beträffande deponier m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena 8 och
9,
res. 7 (v, mp)
17. beträffande dioxiner
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 10,
res. 8 (v, mp)
18. beträffande avfallsstatistik
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 14,
19. beträffande sanering och återställning
av förorenade områden
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ726,
res. 9 (v)
20. beträffande import av avfall
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 19,
21. beträffande uttjänta lädervaror
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ714 yrkande 1,
res. 10 (mp)
22. beträffande farliga ämnen i
produkter
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ13 yrkande 5,
23. beträffande återanvändningsbörser
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 3,
24. beträffande material- och energibalanser
att riksdagen avslår motion 1999/2000:N390 yrkande 3,
res. 11 (mp)
25. beträffande slam och
försiktighetsprincipen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ706 yrkande 1,
1999/2000:MJ723 yrkande 1 och 1999/2000:MJ753
yrkande 15,
res. 12 (mp) - delvis
26. beträffande skatt på kadmium i
rötslam
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ753 yrkande 13,
res. 12 (mp) - delvis
27. beträffande källsorterande va-system
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ723 yrkande 2
och 1999/2000:MJ753 yrkande 14,
28. beträffande silver i slam
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ706 yrkandena 2
och 3 och 1999/2000:MJ753 yrkande 16,
res. 12 (mp) - delvis
29. beträffande fosforåtervinning m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkandena
13-15,
res. 13 (c, mp)
30. beträffande kontroll av importerat
slam
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ234,
31. beträffande förbränning av avfall
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena
4-6,
res. 14 (v, mp)
32. beträffande cesiumhaltig aska
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 18,
33. beträffande biocells- och
rötcellsteknik
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 7.
res. 15 (m, kd, c)
Stockholm den 22 februari 2000
På miljö- och jordbruksutskottets vägnar
Dan Ericsson
I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Göte
Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Kaj Larsson (s),
Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Ingemar
Josefsson (s), Kjell-Erik Karlsson (v), Caroline
Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd (m), Gudrun
Lindvall (mp), Eskil Erlandsson (c), Michael Hagberg
(s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Jonas
Ringqvist (v) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).
Reservationer
1. Retursystem för aluminiumburkar (mom. 2)
Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd), Gudrun
Lindvall (mp) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:
Producentansvar har införts för att minska ett
växande sopberg och för att minska spridningen av
ämnen som är skadliga för miljön. Dessa ämnen skall,
där så är möjligt, kunna ingå i ett kretslopp med
bl.a. återanvändning av material. När det gäller
aluminium sparas hela 95 % av energiåtgången vid
användning av återvunnet material för att tillverka
produkter jämfört med vid användning av jungfrulig
råvara. En omsmält aluminiumburk kräver bara 5 % av
den energimängd som behövs om man utgår från
mineralet bauxit.
Producentansvaret gäller också återtagande av
aluminiumburkar. Aluminiumburkar ingår i ett
retursystem där producenten har fått tillbaka
"pantpengar" för att återta burken. I dag gäller
inte återtagandet om burken har blivit deformerad
och tillplattad, ett problem som har uppmärksammats
i Miljöpartiets motion 1999/2000:MJU712.
Returburksautomater tar inte emot deformerade burkar
därför att streckkoden inte går att avläsa i
automaten. Tillplattade burkar blir liggande i
naturen. Producenter av aluminiumburkar bör åläggas
att ta tillbaka skadade burkar.
Returburksautomater tar heller inte emot utländska
burkar, bl.a. på grund av att streckkoden inte
passar svenska automater. Ett parallellsystem bör
införas för att kunna ta hand om icke
svensktillverkade burkar.
Mindre affärer har inte råd eller möjlighet att
skaffa en returburksautomat. För att kunna lämna
tillbaka burkar till producenten måste burkarna ha
blivit räknade i en automat. Även här måste en
ändring komma till stånd så att även dessa oräknade
burkar kommer in i returburkssystemet.
Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande retursystem för aluminiumburkar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ712 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
2. Skrotningspremien m.m. (mom. 7)
Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson
(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-
Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m)
och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:
Övergivna bilar är i dag en sanitär olägenhet. Inte
sällan rinner bensin, olja och batterisyra ut och
förorenar marken. Även för markägaren som
ofrivilligt fått dessa skrotbilar placerade på sin
mark är de en stor olägenhet. Är bilen registrerad
så finns det en ägare, och den får då inte
omhändertas av någon annan än denna. Är bilen inte
registrerad är det oklart vem som har rätt att ta
hand om och forsla bort den. Det händer att
markägare, som hittar kvarlämnade skrotbilar på sin
mark, själva får bekosta bortforslingen av dessa.
I vårt land borde vi inte ha skrotbilar vare sig
vid vägarna, på vägarna eller ute i markerna.
Biltrafiken står för en stor del av de utsläpp som
är skadliga för vår miljö. Tekniken har dock gjort
betydande framsteg, och dagens nya bilar har långt
mindre miljöpåverkan än äldre bilar. Generellt sett
är nya bilar även mer krocksäkra än äldre bilar.
Skrotningstakten av äldre bilar har under en följd
av år varit mycket låg i Sverige. Det kan bero på
flera olika faktorer, men dagens låga skrotnings-
premie är säkerligen en av dessa.
Bilskrotningspremien betalas av en
bilskrotningsfond som bygger på att man tar ut en
avgift vid försäljning av nya bilar. I fonden finns
i dag medel för att höja premien. Från och med 1999
års modeller tas ingen avgift ut på grund av att
bilproducenterna numera har producentansvar.
För att bidra till en förbättring av vår miljö bör
en radikal höjning av skrotningspremien för våra
bilar genomföras. En utredning om ersättningsnivåer
och regler bör snarast komma till stånd.
Vi anser att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande skrotningspremien m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ724,
1999/2000:MJ730, 1999/2000:MJ750,
1999/2000:MJ776, 1999/2000: MJ784 och
1999/2000:T464 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
3. Byggavfall m.m. (mom. 10)
Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Jonas Ringqvist (v) anför:
Inom byggsektorn finns ännu inget lagstadgat
producentansvar. Byggsektorn har tagit på sig att
inrätta ett kretsloppsråd. Kretsloppsrådet har bra
riktlinjer som bör följas upp. Vi anser att det är
viktigt att kontrollera dels vilka material som
kommer in i byggnationen från början, dels de
deltagande entreprenörernas miljöpolicy.
Byggsektorns åtagande att halvera deponimängderna
till år 2000 är ambitiöst, men samtidigt lågt i ett
internationellt perspektiv. Målen för producent-
ansvaret inom byggsektorn bör noggrant följas och
lagstiftning utveckla om målen inte nås. Krav bör
ställas på kommunerna att utveckla sina
avfallsplaner och i dem redovisa hur man avser att
uppnå de internationella miljömålen för byggavfall.
Återanvändning av material bör ha högsta prioritet.
Vi anser att regeringen bör uppdra åt en utredning
att klarlägga om byggsektorn klarar sitt åtagande
med ett frivilligt producentansvar och om en
lagstiftning behövs. I regeringens skrivelse
1998/99:63 En nationell strategi för
avfallshanteringen anges att byggavfallsfrågan för
närvarande bereds i Regeringskansliet. Vi anser även
att regeringen snarast bör redovisa sitt
ställningstagande.
Vi anser att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande byggavfall m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ707
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:MJ731 yrkandena
16 och 17 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
4. Producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter (mom. 11)
Eskil Erlandsson (c) anför:
Enligt Miljödepartementets planering skall
producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter gälla från och med den 1 januari 2001. Det
troliga är dock att det nya producentansvaret kommer
att träda i kraft först ett halvt till ett år
senare. Orsaken till senareläggningen är att
kommunerna behöver tid att förbereda frågan i sitt
budgetarbete och att de därefter ska hinna bygga upp
insamlingssystem. Senareläggningen sätter fokus på
den stora bristen i det föreslagna producentansvaret
för elektriska och elektroniska produkter. Långt
ifrån allt elektronikavfall kommer nämligen att
hamna i producenternas hantering.
Förslaget innebär att kommunerna får ansvar för
större delen av hushållens uttjänta elartiklar. Den
planerade förordningen bygger på miljöbalkens regler
om producentansvar, men kommer trots det att lägga
ansvaret på kommunerna snarare än producenterna.
Förordningen tvingar nämligen producenterna att ta
emot en uttjänt vara endast i de fall konsumenten
köper en motsvarande ny vara. I andra fall kommer
producentansvaret inte att gälla. Uttjänta
elektriska och elektroniska varor kommer då liksom i
dag att betraktas som hushållssopor eller grovsopor
och omfattas av kommunalt avfallsansvar.
Om förordningen genomförs innebär det en uttunning
av ambitionerna när det gäller producentansvaret.
Tidigare förordningar om producentansvar för
förpackningar, bildäck och bilar har inneburit ett
fullt ansvar för producenterna att utan ersättning
ta emot uttjänta varor, oavsett om konsumenten
samtidigt köper en ny vara eller inte. Den allt
intensivare användningen av hemelektronik ger upphov
till ökade mängder elskrot. Ett fullt genomfört
producentansvar hade lagt kostnaden för uttjänta
elartiklar på producenterna och inte på den i många
kommuner redan ansträngda kommunala ekonomin. Mot
bakgrund av vad som anförts bör regeringen få i
uppdrag att utreda och lämna förslag till ett totalt
producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter.
Jag anser att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ718 yrkande
12 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
5. Investeringsbidrag till
återvinningsanläggningar (mom. 12)
Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) anför:
Vi anser att uppbyggnaden av
återvinningsanläggningar och s.k. baklängesfabriker
bör stimuleras genom exempelvis statliga
investeringsbidrag. Baklängesfabriker med s.k.
återtillverkning innebär att det tillverkande
företaget självt ombesörjer demontering för
återanvändning eller materialåtervinning. Tanken är
att på ett mer systematiskt sätt än i dag se till
att materialdelar och restprodukter från uttjänta
produkter kommer till användning. Undersökningar i
USA, Australien och Holland har visat stora
miljövinster med en lägre förbrukning av energi och
material samt ökat antal arbetstillfällen.
Vi anser att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande investeringsbidrag till
återvinningsanläggningar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U504 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
6. Märkning m.m. (mom. 13)
Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) anför:
Vi anser att miljövarudeklarationer bör införas för
fler produkter. Vi anser också att ekonomiska
styrmedel bör kompletteras med normgivande
lagstiftning vad gäller exempelvis demonterbarhet,
märkning av materialslag och energieffektivitet. På
detta sätt gynnas utvecklingen av s.k.
baklängesfabriker för återtillverkning.
Vi anser att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande märkning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U504 yrkandena
5 och 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
7. Deponier m.m. (mom. 16)
Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Jonas Ringqvist (v) anför:
Vi anser att den teknologiska nivån på landets
soptippar är låg. Det borde enligt vår uppfattning
vara ett passerat kapitel att släppa ut förorenat
vatten rakt ut i naturen. Landets soptippar är i
behov av en grundläggande teknisk uppdatering.
Behovet är stort av ytterligare forskning om alla de
tusentals nya gifter som kommer med soporna.
Grundsynen måste vara att minska på avfallsmängden
och att därutöver förändra kemikaliesamhället. Det
är viktigt att kontrollera vad det avfall innehåller
som hamnar på deponi. Vi anser att det skall finnas
krav på en lakvattenbehandling samt kontroll och
analys av lakvatten från deponier. Uppdatering av
landets soptippar bör göras så snart tekniska
landvinningar av betydelse sker.
Vi anser att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande deponier m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731
yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
8. Dioxiner (mom. 17)
Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Jonas Ringqvist (v) anför:
Förra våren upptäckte myndigheter i Tyskland att det
fanns dioxin i mjölken. Källan kunde spåras till ett
foder som korna åt. Dioxinet kom från dioxinhaltig
kalk från en industritipp. I somras stoppade
myndigheterna i Belgien ett antal livsmedel sedan
man funnit dioxin i dem som kommit in i foder via
fett. I Sverige har uppmätts förhöjda dioxinhalter i
modersmjölk.
Dioxinproblemet måste åtgärdas vid källan. Så länge
dioxin produceras kommer det att spridas till miljö
och människor. Det finns en stor mängd dioxiner i
miljön och myndigheter måste vidta kraftiga åtgärder
om nivåerna skall stabiliseras och slutligen minska.
Hittills har myndigheternas strategi varit att
reducera eller minimera utsläppen av dioxin.
Eftersom dioxiner är svårnedbrytbara är varje
tillskott i praktiken en ökning, även om tillskotten
är mindre än tidigare.
Vi anser att utsläpp av dioxiner från industrier,
förbränning, bränder m.m. måste elimineras, en
minskning räcker inte. Uppkomsten måste förhindras
och därför är användning av tekniska filterlösningar
och deponering ingen lösning, det bara flyttar
problemet. Vi anser att regeringen bör uppdra till
myndigheterna att kartlägga alla källor till dioxin
och utarbeta strategier för eliminering av dioxin.
Vi anser att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande dioxiner
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731 yrkande
10 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
9. Sanering och återställning av förorenade
områden (mom. 19)
Kjell-Erik Karlsson (v) och Jonas Ringqvist (v)
anför:
Under de senaste tio åren har alltfler fall av
förorenade områden upptäckts. Tyvärr finns det många
exempel på svårigheterna att finna någon som i dag
är ansvarig för föroreningar som kan ligga långt
tillbaka i tiden. På grundval av det budgetförslag
som regeringen lagt fram tillsammans med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har riksdagen
beslutat höjningar av anslagen.
Vi anser att det skulle vara möjligt att
ytterligare öka beloppet för att öka tempot och
omfattningen av saneringsarbetet. Bensin- och
oljebolagen i Sverige har bildat en fond vars syfte
är att successivt betala för de kostnader som
uppstår när gamla bensin- och oljecisterner grävs
upp.
Det är både rimligt och moraliskt riktigt att
organisera ett liknande samarbete och ansvar för
fler branscher. Mot bakgrund av det anförda bör
regeringen ta initiativ till att fler branscher tar
ett kollektivt ansvar för sanering av förorenade
områden.
Vi anser att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande sanering och återställning av
förorenade områden
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ726 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
10. Uttjänta lädervaror (mom. 21)
Gudrun Lindvall (mp) anför:
Läder garvas med kemikalier, främst 3-värt krom, som
används till 95 % av allt läder. 3-värt krom är
allergiframkallande och kan omvandlas till 6-värt
krom vid upphettning. 6-värt krom betecknas som
giftigare än 3-värt och har förutom
allergiframkallande effekt även en
cancerframkallande effekt. Det är just på grund av
att det 3-värda kromet vid garvningen omvandlas till
den farligare sortens 6-värda krom vid förbränning,
som uttjänt läder bör klassas som miljöfarligt
avfall. Härtill kommer risken för dioxinbildning.
Skor och övriga lädervaror, som är tillverkade
enligt krommetoden, bör därför betraktas som
miljöfarligt avfall när de hamnar på soptippen.
Jag anser att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande uttjänta lädervaror
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ714 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
11. Material- och energibalanser (mom. 24)
Gudrun Lindvall (mp) anför:
Utgångspunkten för planering på regional och
kommunal nivå bör enligt min uppfattning vara en
redovisning av material- och energiflödena lokalt
och regionalt. Härigenom kan hållbara
näringslivsstrategier byggas upp. I varje kommun och
län borde någon typ av material- och energibalans
upprättas som visar vad som kommer in i
kommunen/regionen och vad som kommer ut.
Jag anser att utskottets hemställan under 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande material- och energibalanser
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N390 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
12. Slam och försiktighetsprincipen m.m.,
skatt på kadmium i rötslam och silver i
slam (mom. 25, 26 och 28)
Gudrun Lindvall (mp) anför:
Det är i och för sig angeläget att sluta kretsloppet
mellan stad och land, men om resultatet av det blir
ökande halter av giftiga metaller i åkermarken har
vi gjort kommande generationer en björntjänst.
Miljöpartiet anser att slam som i dag används för
att gödsla åkrarna innehåller för höga halter av
kadmium, andra farliga metaller, läkemedel och
sjukdomsalstrare.
Naturvårdsverket har undersökt halter av tidigare
inte uppmärksammade metaller i slam från tolv olika
reningsverk. För sju av dem (bly, kadmium, koppar,
krom, kvicksilver, nickel och zink) finns
gränsvärden. Flera andra metaller mäts inte
kontinuerligt och gränsvärden saknas.
Bara silverhalten i åkerjord kan enligt vår
uppfattning dubbleras på mindre än tio år. Detta är
oroande eftersom silver är extremt toxiskt för
mikroorganismerna i åkerjorden.
Om slam över huvud taget skall användas som
gödselmedel och spridas enbart av kortsiktiga
kvittblivningsskäl, måste det givetvis vara rent. Vi
anser därför att slam inte bör användas som
jordförbättringsmedel. Försiktighetsprincipen måste
tillämpas.
Användningen av olika kemiska ämnen ökar och vi
anser mot den bakgrunden att det bästa sättet att
skapa ett slam som kan återföras till jordbruket är
att inte blanda avlopp från olika källor. Den rena
urinen innehåller inga metaller som förorenar och
med separata system skulle kvävet i den kunna bli en
ren och värdefull produkt för jordbruket och kunna
ersätta konstgödningen. För att göra en separation
möjlig är det viktigt att veta varifrån silver,
uran, platina och wolfram kommer. Först då kan
utsläppen åtgärdas. Målet måste vara att göra
slammet så rent att det blir utan problem, vare sig
anrikat i jorden eller transporterat vidare i
näringskedjor.
För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde
vi släppa fokus på att slam från reningsverk
långsiktigt skall användas i jordbruket. Till dess
nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning
till problemet är det enligt vår uppfattning bättre
att deponera eller bränna rötslammet.
Försiktighetsprincipen måste gälla.
I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium.
Vi anser att riksdagen hos regeringen bör begära
förslag till gränsvärden för hur skatt kan tas ut på
kadmium i rötslam för att styra bort det giftiga
slammet från åkrarna.
Jag anser att utskottets hemställan under 25, 26 och
28 bort ha följande lydelse:
25. beträffande slam och
försiktighetsprincipen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ706
yrkande 1, 1999/2000:MJ723 yrkande 1 och
1999/2000:MJ753 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
26. beträffande skatt på kadmium i rötslam
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ753 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
28. beträffande silver i slam
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ706
yrkandena 2 och 3 och 1999/2000:MJ753 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
13. Fosforåtervinning m.m. (mom. 29)
Gudrun Lindvall (mp) och Eskil Erlandsson (c) anför:
Fosfor är mer än andra växtnäringsämnen en ändlig
och icke förnybar resurs. Man räknar med att
världens brytbara fosforreserver räcker i några
hundra år med nuvarande teknik och ekonomi. En
fosforanvändning där fosfor förs med livsmedel till
städerna och sedan går till spillo genom att de
släpps ut med avloppsvatten eller läggs på
avfallsdeponi är inte uthållig. Fosforflödet måste
slutas och fosforn återföras till odlingsmarken. Ett
villkor för uthållighet är dock att återföringen av
fosfor kan ske på ett sådant sätt att man inte
skadar åkermarken genom att förorena den med
metaller, hormonförändrade ämnen eller långlivade
naturfrämmande föroreningar. En mer "långsiktigt
hållbar slamhantering" är att separera slammet i
olika nyttiga produkter, som var för sig kan
återanvändas, organiskt material för sig, metaller
för sig och fosfor i lämplig ren fraktion för
jordbruksanvändning för sig.
Knappheten på fosfor är ett stort resursproblem.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta
initiativ till en internationell fosforkonvention
för att uppmärksamma fosfor som en kritisk resurs.
Regeringen bör också få i uppdrag att initiera
frågan om fosforhushållning i EU, där en grönbok bör
utarbetas. Riksdagen bör också fatta beslut om att
arbeta efter följande strategi för
fosforåtervinning: Riksdagen bör frångå sitt
tidigare ställningstagande om spridning av slam på
åkermark och den s.k. slamöverenskommelsen bör
omarbetas. Vidare bör regeringen få i uppdrag att
återkomma med förslag på ekonomiska styrmedel för
att prioritera återvunnen fosfor framför jungfrulig
fosfor. Regeringen och dess myndigheter bör även ta
initiativ till överläggningar med kommunerna om hur
en kursändring i slamhanteringen kan komma till
stånd.
Vi anser att utskottets hemställan under 29 bort ha
följande lydelse:
29. beträffande fosforåtervinning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ718
yrkandena 13-15 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
14. Förbränning av avfall (mom. 31)
Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Jonas Ringqvist (v) anför:
Avfallsförbränning utgör en av de största globala
källorna till dioxinbildning. Sverige bör enligt
vår uppfattning söka andra mer hållbara och
miljövänligare vägar för avfallshanteringen än
förbränning.
Med den viktbaserade avfallsskatten som ensidigt
belastar avfall som går till deponering kommer
sannolikt mängderna avfall som förbränns vid
befintliga och nya sopförbränningsanläggningar
att öka kraftigt. För att stimulera till
avfallsminimering, materialåtervinning och
biologiska behandlingsmetoder bör förbränning av
avfall beskattas. I Sverige finns planer på ett
antal nyanläggningar av förbränningsanläggningar.
Utbyggnad av förbränningsanläggningar förekommer
i bl.a. Malmö, Halmstad och Umeå. Ökad
förbränning av sopor i Sverige har lett till en
ökning av svaveloxidutsläppen, vilket är
olyckligt med hänsyn till den redan kritiska
försurningssituationen i landet. Vi anser att
ingen nybyggnation eller kapacitetsutökning av
avfallsförbränningar bör ske.
Vi anser att utskottets hemställan under 31 bort ha
följande lydelse:
31. beträffande förbränning av avfall
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731
yrkandena 4-6 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
15. Biocells- och rötcellsteknik (mom. 33)
Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson
(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-
Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m)
och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:
Ur kretsloppssynpunkt är det viktigt att återföra en
så stor andel som möjligt av svårseparerade
näringsämnen ur avfall till det naturliga
kretsloppet. Rötningsanläggningar som bygger på
biocells- eller rötcellsteknik kan betraktas som en
biologisk behandlingsmetod för förbehandling av
avfall, där såväl energi som näringsämnen kan
utvinnas. I dessa metoder binds tungmetaller i
syrefri miljö till sulfider som är olösliga eller
svårlösliga. Vid en biologisk behandling av avfallet
för energiutvinning kan näringsämnena i biomassan
återföras till ett biologiskt kretslopp. Biologisk
behandling i form av biocellsrötning, i likhet med
kompostering och reaktorrötning, bör enligt vår
uppfattning undantas från avfallsskatt. Dessa
kretsloppsanpassade metoder innebär nämligen även
att näringsämnen från det blandade avfallet kan
utvinnas och återföras till ett kretslopp. Mot
bakgrund av det anförda bör regeringen återkomma med
en plan för utveckling och spridning av biocells-
och röt- cellstekniken.
Vi anser att utskottets hemställan under 33 bort ha
följande lydelse:
33. beträffande biocells- och rötcellsteknik
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731 yrkande
7 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts.
Särskilda yttranden
1. Producentansvarets betydelse i
avfallshanteringen
Eskil Erlandsson (c) anför:
När producenterna, genom införandet av
producentansvar för förpackningar 1994, fick ansvar
för att omhänderta förpackningsavfallet var det
uttalade syftet att minska det förpackningsavfall
som går till deponi, öka återvinningsgraden samt
stimulera att förpackningarna utformas på ett sådant
sätt att belastningen på miljön minskade. Enligt de
gröna nyckeltal som regeringen redovisade i
höstbudgeten, proposition 1999/2000:1, går
utvecklingen mot att allt mindre avfall läggs på
soptipp medan återvinningen ökar. År 1994
deponerades ca 6 miljoner ton avfall i Sverige,
medan deponeringen 1997 hade minskat till ca 4,8
miljoner ton.
Vi kan mot bakgrund av att deponeringen har minskat
och återvinningsgraden ökat sedan 1994 konstatera
att producentansvaret har haft en positiv betydelse
i avfallshanteringen. Detta är viktigt att
understryka med tanke på att avfallet, dvs. de
uttjänta produkter som läggs på deponi, kan medföra
att farliga ämnen läcker till omgivningen. En
fortsatt utveckling mot ökad resurshushållning är
därför angelägen.
En viktig del i en fortsatt utveckling mot ökad
resurshushållning är att utvärdera om de styrmedel
som hittills använts har varit effektiva.
Centerpartiet välkomnar därför att miljö- och
jordbruksutskottet enats om att föreslå regeringen
att göra en bred översyn av producentansvarets
samhällsekonomiska konsekvenser och betydelse för
miljön. Översynen kommer förhoppningsvis att ge ny
energi till och utveckla dagens och morgondagens
kretsloppsarbete.
Centerpartiet vill se kretsloppsarbetet gå in i en
ny fas. Det är dags att förändra produktionen för
att åstadkomma mer kretsloppsanpassade varor. Varor
som inte innehåller skadliga ämnen och som är
konstruerade så att de aldrig behöver bli avfall
utan kan bli insatsvaror för nya produkter när de
tjänat ut i sin ursprungliga funktion. Vår vision är
att alla uttjänta varor har ett marknadsvärde i
framtiden. Det handlar om att växla spår från
avfallspolitik till produktstrategi.
Regeringen har tyvärr ingen vision eller samlad
bild för den framtida hanteringen av de stora
materialflödena i samhället. Stora materialflöden
såsom sand och grus, olja, fosfor och livsmedel
diskuteras inte. De resonemang och analyser som
Kretsloppsdelegationen presenterat saknas i
regeringens politik. Regeringen hamnar i en
traditionell avfallspolitik som saknar de
framåtsyftande linjer och förslag som är nödvändiga.
Centerpartiet anser att införande av ett generellt
producentansvar för uttjänta varor skulle ge
drivkraft till en kretsloppsanpassad
produktutveckling, som samtidigt är
konkurrensneutral. Kretsloppsdelegationen har
presenterat förslag om generellt producentansvar på
varor, men regeringen har inte agerat i frågan. Det
är synd att regeringen inte tidigare har sett det
strategiskt viktiga, både för miljö och
samhällsekonomi, i att svenskt näringsliv stimuleras
att utveckla produkter med hög miljöprestanda. Vi
ser därför med stort intresse fram emot den av
regeringen till våren 2000 aviserade skrivelsen om
en miljöanpassad produktpolitik. Skrivelsen kan, om
regeringen förmår att överge sitt traditionella
soptänkande, innebära en ny fas för
kretsloppsarbetet.
2. Kretsloppet mellan stad och land
Dan Ericsson (kd) och Caroline Hagström (kd) anför:
Kretsloppet mellan stad och land bör slutas av både
ekologiska och resursmässiga skäl. Födan produceras
på landsbygden och konsumeras till övervägande del i
staden, där den sedan blir avfall. Oftast bryts
kretsloppet här. Men näringen i framför allt
människans urin (fosfor och kväve) bör återföras
till jorden. För detta behövs källsorterande va-
system. Samhället bör därför stödja forskning kring
och produktutveckling av källsorterande va-system.