I betänkandet behandlar utskottet femton
motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1999 om
vissa ersättningsrättsliga frågor. Motionsyrkandena
på det skadeståndsrättsliga området gäller olika
spörsmål rörande det allmännas skadeståndsansvar
samt frågor om ersättning för kränkning genom brott,
ersättning för ren förmögenhetsskada, ansvaret för
genetiskt modifierade organismer och frågan om
regressrätt för utgiven sjuklön. På det
försäkringsrättsliga området gäller motionerna
frågor om patientskadelagen, om den enskildes
genetiska integritet och om information till
efterlevande när det gäller kollektiva
livförsäkringar.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare
för Justitiedepartementet, Sveriges
Försäkringsförbund, Stiftelsen Konsumenternas
Försäkringsbyrå och Folksam.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner i
huvudsak med hänvisningar till tidigare
ställningstaganden samt pågående berednings- och
utredningsarbete.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och
ett särskilt yttrande.
Motionerna
1999/2000:L601 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lagtexten
angående kränkningsersättning omgående ses över så
att domar liknande den i Göta hovrätt inte upprepas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en polis i
tjänst som kränks, på det sätt som anges i motionen
skall ha rätt till kränkningsersättning.
1999/2000:L602 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att överväga
att personnummer obligatoriskt skall anges även i
kollektiva försäkringar.
1999/2000:L603 av Ulf Nilsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktigt anhållande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktigt gripande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktig myndighetsinformation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vidgad
jämkningsregel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kortare
preskriptionstid.
1999/2000:L604 av Margit Gennser m.fl. (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av regressrätt för utgiven sjuklön i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1999/2000:L605 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av patientskadelagens karensbeloppsregel.
1999/2000:L606 av Anders Ygeman m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om missbruk av den nya
kunskapen om det mänskliga genomet.
1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari
yrkas
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändrade regler för kränkningsersättning i enlighet
med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förbättrade möjligheter till ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens möjlighet
till skadestånd vid kränkning.
1999/2000:MJ718 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett strikt
skadeståndsansvar och obligatorisk ansvarsförsäkring
för den som önskar introducera en gentekniskt
förändrad organism i begränsade försök eller på
marknaden.
Utskottet
Det allmännas skadeståndsansvar
Ansvar för felaktig myndighetsinformation
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns
i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta
lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller
av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada
är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen
innehåller också särskilda regler om arbetsgivares
s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är en
arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som
vållas av arbetstagaren genom fel eller försummelse
i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren
förmögenhetsskada om arbetstagaren vållat skadan
genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada.
Arbetsgivares principalansvar omfattar även de
offentliga arbetsgivarna. Är det fråga om
myndighetsutövning sträcker sig statens och
kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares.
När fel eller försummelse har begåtts vid
myndighetsutövning, svarar det allmänna nämligen
inte bara för person- och sakskada utan också för
ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §). Enligt 3 kap. 3
§ skall stat och kommun dessutom ersätta ren
förmögenhetsskada som har orsakats en enskild
medborgare genom fel eller försummelse när en
myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd,
om det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl. Vid bedömningen av om det i det
enskilda fallet finns sådana skäl skall särskilt
beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras
samband med myndighetens verksamhetsområde och
omständigheterna när upplysningarna eller råden
lämnades.
Bestämmelsen om det allmännas ansvar för felaktig
myndighetsinformation infördes den 1 januari 1999.
Av lagförarbetena framgår att ansvaret skall kunna
göras gällande endast i ett begränsat antal fall och
att det är den enskilde själv som har att visa att
de rekvisit som uppställs i bestämmelsen är
uppfyllda, liksom att det föreligger ett adekvat
orsakssamband mellan informationen och skadan samt
skadans storlek m.m. (prop. 1997/98:105, bet. LU27).
Ulf Nilsson m.fl. (fp) anför i motion L603 att
kravet på "särskilda skäl" för skadeståndsansvar vid
felaktig myndighetsinformation innebär en alltför
stark begränsning av ersättningsrätten. En bättre
modell för att uppnå en rimlig begränsning av
skadeståndsansvaret vore, menar motionärerna, att
ersättningen kunde jämkas vid medvållande från den
skadelidandes sida. I motionen begärs ett
tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 3).
Vid utskottets behandling våren 1998 av proposition
1997/98:105 om det allmännas skadeståndsansvar hade
utskottet att ta ställning till ett motionsyrkande
med motsvarande innebörd som det nu aktuella.
Propositionen och de med anledning av propositionen
väckta motionerna hade därvid remissbehandlats.
Utskottet delade regeringens bedömning att det
särskilt borde markeras att skadeståndsansvar inte
kommer i fråga i samtliga fall då en myndighet
lämnar felaktig information som orsakar skada.
Enligt utskottets mening var det nämligen nödvändigt
med en viss begränsning och avgränsning av ansvaret.
Utskottet kunde därför inte ställa sig bakom det då
aktuella motionsförslaget, vars konsekvenser skulle
bli svåra att överblicka. I stället instämde
utskottet i regeringens uppfattning att det bör
krävas att det finns särskilda skäl för att
skadeståndsansvaret skall utlösas. Det då aktuella
motionsyrkandet avstyrktes, och riksdagen följde
utskottet (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).
Våren 1999 hade riksdagen inte ändrat sin
inställning till ifrågavarande spörsmål och avslog
därför på nytt ett likalydande motionsyrkande (bet.
1998/99:LU17).
När utskottet nu åter har att ta ställning till
motionsönskemål om ett vidgat
ansvar för det allmänna vid felaktig
myndighetsinformation vidhåller utskottet sin
tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motion L603 yrkande 3.
Skadeståndsansvar vid frihetsberövanden
Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa
specialregler som ålägger det allmänna ett än mer
långtgående skadeståndsansvar. När det gäller skada
orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda
regler om strikt skadeståndsansvar, dvs.
skadeståndsansvar oberoende av vållande, gällt sedan
mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen kom
till år 1972 ansågs, med hänsyn till att den lagen
utformats med vållandeprincipen som grund, att det
var lämpligast att hålla de särskilda reglerna om
ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man
valde därför att behålla ordningen med en särskild
lag om ersättning för dessa fall.
En ny lag (1998:714) om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
(ersättningslagen) antogs av riksdagen våren 1998
och trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop.
1997/98:105, bet. LU27). Enligt ersättnings-lagen
har bl.a. den som på grund av misstanke om brott
varit häktad eller, under minst 24 timmar i sträck,
varit anhållen eller underkastad reseförbud eller
anmälningsskyldighet (24-timmarsregeln) rätt till
ersättning av staten, om exempelvis frikännande dom
meddelas eller förundersökning avslutas utan att
åtal väcks. Även den som avtjänat fängelsestraff har
rätt till ersättning av staten om exempelvis
frikännande dom meddelas efter resning. Det krävs i
nu nämnda fall inte att beslutet i sak varit
oriktigt för att ersättning skall kunna utgå, och
ersättning kan utgå även om brottsmisstankarna
alltjämt kvarstår. Ansvaret är således strikt.
Ersättning lämnas för utgifter, förlorad
arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och
lidande.
I ett avseende har möjligheterna för den som fått
sin frihet inskränkt att få ersättning från staten
utökats genom den nya ersättningslagen. Sålunda har
den som varit berövad friheten till följd av ett
beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning
från staten även i de fall då staten inte har ett
strikt ansvar, om det står klart att beslutet om
frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och
därför var oriktigt. Bestämmelsen gäller såväl
judiciella som administrativa frihetsberövanden och
innebär att den som varit berövad friheten i mindre
än 24 timmar kan få ersättning.
I motion L603 av Ulf Nilsson m.fl. (fp) påpekas att
även ett kortvarigt frihetsberövande kan vara
omtumlande och smärtsamt för den enskilde.
Motionärerna förespråkar därför att statens strikta
ansvar skall gälla även när en person varit anhållen
mindre än 24 timmar (yrkande 1) och redan när en
person gripits (yrkande 2).
När riksdagen våren 1998 hade att ta ställning till
regeringens förslag till den nu gällande
ersättningslagen avslogs motionsyrkanden med samma
inriktning som de nu aktuella. Riksdagens beslut
motiverades med att ett utvidgat ersättningsansvar i
enlighet med motionärernas förslag med all säkerhet
skulle leda till besvärande konsekvenser för de
brottsutredande myndigheternas arbete och innebära
en alltför långtgående återhållsamhet när det gäller
befogade ingripanden och därmed till en minskad
effektivitet i brottsbekämpningen. I vissa fall
skulle den av motionärerna förordade ordningen få
direkt stötande resultat, och som exempel på fall
där den skulle få icke önskvärda konsekvenser
nämndes polisingripanden i samband med mäns våld mot
kvinnor i nära relationer samt polisens insatser vid
rasistiska demonstrationer och mot s.k. mc-
brottslighet. Därtill kom att det inte går att
bortse från den kostnadsökning för det allmänna som
prövningen av ett betydligt högre antal
ersättningsanspråk tillsammans med det ökade antalet
utgivna ersättningar skulle innebära. Om
ersättningsbeloppen skulle betalas från
polismyndighetens ramanslag kommer detta givetvis
att påverka resurserna för brottsbekämpningen.
Sammantaget fanns det, enligt riksdagens mening,
varken från principiella eller praktiska
utgångspunkter tillräckliga skäl för en utvidgning
av statens strikta ersättningsansvar genom att slopa
24-timmarsregeln (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).
När utskottet förra våren (bet. 1998/99:LU17) åter
behandlade motionsyrkanden om ett utökat strikt
ansvar för staten vid judiciella frihetsberövanden,
hänvisade utskottet till riksdagens tidigare
uttalande i frågan. Utskottet kunde i enlighet
härmed känna en viss sympati för de principiella
skäl som anförts motionsvis för ett utvidgat
ersättningsansvar. Ett frihetsberövande, även om det
är kortvarigt, kan sålunda givetvis för den enskilde
upplevas som mycket ingripande och orsaka både
lidande och ekonomisk skada. Genom den nya
ersättningslagen har emellertid, fortsatte
utskottet, den som varit berövad friheten kortare
tid än 24 timmar rätt till ersättning under
förutsättning att det står klart att beslutet om
frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och
därför var oriktigt, vilket i förhållande till vad
som gällde tidigare innebär en utvidgning av
möjligheterna till ersättning. Någon ytterligare
utvidgning av ersättningsrätten var utskottet,
knappt tre månader efter det att den nya
ersättningslagen trätt i kraft, inte berett att
förorda, men utskottet förutsatte samtidigt att
regeringen noga följer tillämpningen av
ifrågavarande regelverk. Motionsyrkandena
avstyrktes.
Utskottet gör nu samma bedömning som våren 1999 och
anser således inte att det finns skäl att ändra den
nuvarande 24-timmarsregeln i 1998 års
ersättningslag. Något tillkännagivande från
riksdagens sida med anledning av motion L603
yrkandena 1 och 2 bör således, enligt utskottets
mening, inte komma till stånd. Motionsyrkandena
avstyrks.
Rätt till ersättning enligt ersättningslagen
föreligger inte om den som har varit utsatt för
frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har
föranlett åtgärden. Den som har försökt undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning
eller försökt undandra sig förundersökning eller
lagföring kan få ersättning endast om det finns
synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras eller
sättas ned (jämkas), om det med hänsyn till
omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas.
Ersättningen får emellertid inte jämkas enbart på
den grunden att misstanke om brott kvarstår.
Skadestånd på grund av frihetsinskränkning kan också
jämkas, om den drabbades eget beteende har föranlett
beslutet om frihetsinskränkning. Sistnämnda
bestämmelse infördes i samband med den nuvarande
ersättningslagens tillkomst och är en nyhet i
förhållande till vad som gällde tidigare.
I motion L603 vill Ulf Nilsson m.fl. (fp) se att
jämkningsmöjligheten utvidgas ytterligare. Regeln
bör enligt motionärerna lämpligen formuleras på så
sätt att ersättning skall kunna jämkas om den
skadelidande själv medverkat till skadan. I motionen
begärs ett tillkännagivande med denna innebörd
(yrkande 4).
Utskottet, som våren 1998 hade att ta ställning
också till ett motionsyrkande med samma innehåll som
det nu aktuella, påpekade i det sammanhanget att den
utvidgade jämkningsbestämmelsen väl täcker de fall
då jämkning är befogad på grund av den skadelidandes
eget beteende och att jämkningsregeln torde omfatta
sådana situationer som avsågs i den då aktuella
motionen (bet. 1997/98:LU27). Samma bedömning
gjordes av utskottet våren 1999 vid behandlingen av
ett motionsyrkande med samma innebörd som det nu
aktuella (bet. 1998/99:LU17).
Några omständigheter som föranleder utskottet att
frångå sin tidigare uppfattning har inte tillkommit
varför även yrkande 4 i motion L603 avstyrks.
För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års
preskriptionstid enligt preskriptionslagen
(1981:130). I ersättningslagen finns inga särskilda
regler om preskription, vilket innebär att den
allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller.
Ulf Nilsson m.fl. (fp) begär i motion L603 ett
tillkännagivande om att preskriptionstiden för
anspråk enligt ersättningslagen bör vara mindre än
ett år. En sådan ordning skulle enligt motionärerna
bidra till den nordiska rättslikheten (yrkande 5).
Även när det gäller frågan om en förkortad
preskriptionstid vill utskottet hänvisa till
riksdagens ställningstaganden våren 1998 och våren
1999. Enligt vad utskottet då anförde i sina av
riksdagen godkända betänkanden 1997/98:LU27
respektive 1998/99:LU17 finns det anledning att i
detta hänseende vara återhållsam med att föreskriva
avsteg från vad som gäller angående
skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde
medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om
ersättning enbart på grund av en särskild, förkortad
preskriptionstid måste anses väga tungt, och endast
när det finns starkt vägande skäl för en särskild
preskriptionsregel bör en sådan införas.
Utskottet anser inte heller nu att de skäl som
anförts i motionen är av den art eller styrka att
det är motiverat att införa en särskild
preskriptionstid för nu aktuella fall. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L603
yrkande 5.
Andra skadeståndsrättsliga frågor
Ersättning för kränkning
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.
skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 1 § omfattar
skadeståndet till den som har tillfogats en
personskada ersättning för dels ekonomisk skada,
såsom sjukvårdskostnader och inkomstförlust, dels
ideell skada, dvs. sveda och värk samt lyte eller
annat stadigvarande men. En särskild form av ideell
skada ersätts enligt 1 kap. 3 § vid kränkning av den
personliga integriteten genom brott mot den
personliga friheten, annat ofredande som innefattar
brott, brytande av post- eller telehemlighet,
intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga
diskriminering eller ärekränkning eller dylik
brottslig gärning. Gemensamt för de brott som
grundar rätt till ersättning för lidande är att de
innebär en kränkning av den skadelidandes personliga
integritet, och syftet med regeln är att gottgöra
den integritetskränkning som följer med de brott som
avses med regeln. För att ersättningsgillt lidande
skall anses föreligga skall kränkningen ha varit
någorlunda allvarlig.
I två motioner uppmärksammas ett aktuellt rättsfall
där en polisman i samband med ett omhändertagande
blivit spottad i ansiktet. Gärningsmannen dömdes i
tingsrätten för ofredande enligt 4 kap. 7 §
brottsbalken, och polismannen tillerkändes
skadeståndsersättning för kränkning med 2 000 kr.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom och lämnade
yrkandet om skadestånd utan bifall på den grunden
att polismän i tjänsten, i enlighet med Högsta
domstolens tidigare praxis (se rättsfallet NJA 1994
s. 395), måste vara beredda att tåla ett visst mått
av kränkande behandling och även ha en större mental
beredskap för detta än andra.
Härefter har det av motionärerna åberopade målet
avgjorts av Högsta domstolen i en dom den 22
november 1999 (mål T 910/99). Domstolens majoritet
konstaterade att det ofredande som polismannen hade
utsatts för inte kan anses ha utgjort en så
allvarlig kränkning att polismannen var berättigad
till kränkningsersättning och fastställde hovrättens
domslut. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga
och ansåg att kränkningen i ifrågavarande fall var
sådan att ersättning enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen borde utgå.
Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion L601
tillkännagivanden till regeringen om att lagreglerna
om rätt till kränkningsersättning bör ses över
såvitt avser polismäns rätt till ersättning
(yrkandena 1 och 2).
Även i motion Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas
ett tillkännagivande om förbättrade möjligheter för
poliser att få skadestånd vid kränkning (yrkande 5).
Med anledning av förevarande motioner vill
utskottet påminna om att Kommittén om ideell skada i
ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för
kränkning genom brott lämnat förslag till vissa
lagändringar såvitt avser rätten till
kränkningsersättning. Bl.a. föreslår kommittén att
vissa omständigheter, som bör beaktas särskilt när
ersättning för kränkning genom brott bestäms, skall
anges i lagen. Dessa omständigheter är att
kränkningen har haft förnedrande eller skändliga
inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla
för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med
särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet, inneburit missbruk av ett beroende-
eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att
väcka allmän uppmärksamhet.
Kommitténs förslag är för närvarande föremål för
beredning i Justitiedepartementet. Enligt vad
utskottet erfarit kan en lagrådsremiss på grundval
av kommitténs förslag komma att beslutas innevarande
vår.
Vidare vill utskottet peka på att justitieministern
i ett frågesvar den 1 december 1999 (1999/2000:273
och 275) uttalat att utgångspunkten för det pågående
lagstiftningsarbetet inom Regeringskansliet är att
det skall resultera i en tydligare bestämmelse om
kränkningsersättning som skall berättiga till full
ersättning för dem som utsätts för allvarliga
kränkningar genom brott. En fråga som bör övervägas
är enligt justitieministern hur man bör se på vissa
särskilt utsatta yrkesgruppers, exempelvis polisers
och ordningsvakters, möjligheter att få
kränkningsersättning för brott de utsätts för i
tjänsten.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu
föregripa regeringens ställningstaganden till de
förslag som lagts fram av Kommittén om ideell skada,
och utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L601 yrkandena 1 och 2 samt Ju911 yrkande
5.
Skadestånd till efterlevande
Om en personskada lett till döden utgår, enligt 5
kap. 2 § skadeståndslagen, ersättning för
begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan
kostnad till följd av dödsfallet, exempelvis
sorgkläder och resor. Vidare utgår ersättning till
efterlevande för förlust av underhåll. Skadestånd
till efterlevande omfattar inte ideell skada. I
rättspraxis har emellertid ersättning för sveda och
värk tillerkänts den som drabbats av psykiska besvär
till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen
dödad, likaså när närstående dödats genom grov
vårdslöshet som legat mycket nära ett uppsåtligt
handlande (se rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II
respektive NJA 1996 s. 373). Bestämmelsen om
kränkningsersättning i 1 kap. 3 § ger inte rätt till
ersättning för lidande som tillfogas någon annan än
den som utsatts för brottet.
När den avlidne med anledning av skadan haft
kostnader och inkomstförlust för tiden före
dödsfallet går anspråken på ersättning av ekonomiskt
slag i och med dödsfallet över på arvingarna.
Detsamma gäller den avlidnes anspråk på ersättning
för ideell skada för tiden före dödsfallet, om
rätten till denna ersättning då har fastställts
genom dom eller avtal. Det är här fråga om
succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt
allmänna rättsgrundsatser.
I motion Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) föreslås
att ett dödsbo skall kunna överta den skadelidandes
krav på kränkningsersättning när denne bragts om
livet genom brottet. I motionen begärs att
regeringen skall återkomma med förslag till ändrade
regler i enlighet härmed (yrkande10).
Det nu aktuella motionsspörsmålet om skadestånd
till efterlevande har behandlats av utskottet vid
flera tillfällen tidigare och senast våren 1999
(bet. 1998/99:LU17). Som utskottet då påpekade har
Kommittén om ideell skada också tagit upp frågor som
gäller bl.a. skadestånd till efterlevande. I sitt
slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell
skada vid personskada konstaterar utredningen att
den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 §
skadeståndslagen om nära anhörigas rätt till skälig
ersättning för kostnader till följd av den
skadelidandes död i senare rättspraxis tillämpats i
en för de skadelidande liberal riktning. Kommittén
räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta
utan att bestämmelsen behöver ändras. Beträffande
frågan om skadestånd för psykiska besvär bör enligt
kommittén skadestånd till följd av att en nära
anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande
handling kunna utgå även när dödsfallet har vållats
genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret
vilar på strikt grund. En bestämmelse med denna
innebörd bör enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 §
skadeståndslagen. Kommittén anser däremot inte att
en rätt till skadestånd för kränkning eller för sorg
och saknad bör införas för efterlevande.
Vad härefter beträffar succession i den avlidnes
skadeståndsrätt anser kommittén att rätten till
skadestånd för ideell skada vid personskada och för
kränkning genom brott, vid den skadelidandes död bör
gå över på arvingarna, om krav på sådan ersättning
har framställts dessförinnan. En bestämmelse med
detta innehåll bör enligt kommittén tas in i 6 kap.
skadeståndslagen. Att låta rätten till ersättning gå
över på arvingarna även om den skadelidande inte ens
har framställt något krav på ersättning innan han
eller hon avled skulle enligt kommittén utgöra ett
alltför stort avsteg från de principer som tillämpas
i vårt land för närvarande. En lagrådsremiss på
grundval av kommitténs förslag kan, som framgått av
föregående avsnitt, förväntas innevarande vår.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller
i nu aktuellt avseende föregripa regeringens
ställningstaganden till de förslag som Kommittén om
ideell skada lagt fram. Utskottet avstyrker med det
anförda bifall till motion Ju723 yrkande10.
Ersättning för ren förmögenhetsskada
Ren förmögenhetsskada är, som nämnts inledningsvis,
skada som uppkommer utan samband med att någon lider
person- eller sakskada. Enligt 2 kap. 4 §
skadeståndslagen skall den som vållar ren
förmögenhetsskada genom brott ersätta sådan skada.
I motion Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag till
förbättrade möjligheter att få ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott (yrkande 11).
När det gäller möjligheterna att få skadestånd på
grund av brott är bestämmelserna i brottsskadelagen
(1978:413) av väsentlig betydelse. Lagen innebär att
en person som utsatts för brott under vissa
förutsättningar har rätt till ersättning från staten
för skador som uppkommit till följd av brottet.
Ersättning utgår för personskada samt, i vissa fall,
för sakskada och ren förmögenhetsskada. Som
personskada ersätts även skada på kläder, glasögon
och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället. Bestämmelserna om personskada
tillämpas också i fråga om kränkningsersättning, men
av de brott som anges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen
är det endast brott mot den personliga friheten och
brott som innebär ofredande som kommer i fråga för
brottsskadeersättning.
Vid ren förmögenhetsskada kan brottsskadeersättning
däremot utgå endast i vissa undantagsfall (3 och 4
§§ brottsskadelagen). Det gäller i fråga om s.k.
rymlingsskador, dvs. skador som vållats av någon som
vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.
kriminalvårdsanstalt, och det gäller i särskilt
ömmande undantagsfall. Här är förutsättningen att
den skadelidandes möjligheter att försörja sig
allvarligt har äventyrats genom skadan eller att
ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
Brottsskadeersättningen bestäms i huvudsak enligt
skadeståndsrättsliga regler. Ersättningen utgör ett
kompletterade skydd och ger skydd endast då andra
möjligheter att täcka skadan saknas. När
brottsskadeersättning bestäms avräknas sålunda
skadestånd som har betalats eller bör kunna bli
betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som
den skadelidande har rätt till på grund av skadan.
Frågor om brottskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten.
En motion med motsvarande innehåll som den nu
aktuella avslogs av riksdagen förra våren på
hemställan av justitieutskottet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:JuU20 uttalade
justitieutskottet därvid att det är angeläget att
brottsoffer kan få ersättning för sina skador. Vid
bedömningen av frågan om i vilken utsträckning
brottsskadeersättning skall utgå för ren
förmögenhetsskada måste emellertid även de
statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse. I
det sammanhanget anfördes att staten inte kan ta på
sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande
brottsskador, utan en begränsning måste ske till de
fall där de sociala och humanitära skälen är
starkast. Justitieutskottet ansåg därvid att den
begränsning som gjorts i brottsskadelagen
beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada var
ändamålsenlig.
Lagutskottet kan för sin del inte finna annat än
att den nuvarande bestämmelsen i skadeståndslagen om
möjligheterna att få ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott är
ändamålsenligt utformad. Det finns således inte
heller skäl att från skadeståndsrättsliga
utgångspunkter frångå riksdagens för mindre än ett
år sedan gjorda bedömning såvitt avser det av
motionärerna upptagna spörsmålet. Yrkande 11 i
motion Ju723 avstyrks.
Ansvar för genmodifierade organismer
Ett särskilt område inom biotekniken, gentekniken,
handlar om olika metoder för att isolera,
mångfaldiga och inplantera genetiskt material i
levande celler. Organismer är biologiska enheter som
kan föröka sig eller föra över genetiskt material.
Att en organism är genetiskt modifierad betyder att
det genetiska materialet har förändrats på ett
sådant sätt som inte förekommer naturligt genom
parning eller naturlig omgruppering av arvsmassan.
Gentekniken har utvecklats mycket snabbt de senaste
decennierna och har skapat nya möjligheter till
lösningar inom en rad områden, såsom hälsovården,
miljövården och jordbruket. Samtidigt som kunskapen
växer snabbt inom genteknikområdet har utvecklingen
aktualiserat frågan om vilka risker som
framställningen och användningen av genetiskt
modifierade organismer (GMO) kan föra med sig.
Lennart Daléus m.fl. (c) begär i motion MJ718 ett
tillkännagivande till regeringen om att ett strikt
skadeståndsansvar i kombination med en obligatorisk
ansvarsförsäkring bör införas för den som
introducerar GMO i begränsade försök eller på
marknaden (yrkande 3).
Bestämmelser om bl.a. tillståndskrav och tillsyn
såvitt avser hanteringen av GMO finns i 13 kap.
miljöbalken. Reglerna syftar till att skydda
människors och djurs hälsa och miljön samt att
säkerställa att etiska hänsyn tas. Vidare får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
föreskriva att den som släpper ut produkter som
innehåller eller består av GMO på marknaden skall
märka produkten.
Några särskilda skadeståndsrättsliga regler för
användning av GMO finns inte. Inte heller finns
något generellt krav på ansvarsförsäkring eller
annan typ av försäkring vid sådan verksamhet.
Däremot omfattas användningen av GMO av reglerna om
strikt ansvar för miljöskador i miljöbalken. Enligt
32 kap. miljöbalken ges rätt till ersättning för
skador orsakade av vissa störningar, bl.a. mark- och
luftföroreningar, vattenföroreningar samt spridning
av bakterier, virus och olika smittämnen, som kan ge
ekologiska återverkningar. Skadorna skall vara
orsakade av verksamhet på en fastighet, och
skadeståndsansvarig är normalt den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i
egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare,
även om han eller hon inte har orsakat skadan
avsiktligt eller genom vårdslöshet. Även
nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller
har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten
är ansvariga. Bostadshyresgäster har dock inte något
strikt ansvar. Till kretsen av skadeståndsansvariga
hör också den som i egen näringsverksamhet utför ett
miljöfarligt arbete på en fastighet, dvs.
entreprenörer. Kravet på bevisning när det gäller
sambandet mellan en verksamhet och en skada har
lagts på en något lägre nivå än vad som annars
gäller.
För ersättning i vissa fall till den som lidit
sådan skada som avses i bl.a. 32 kap. miljöbalken
skall det enligt 33 kap. finnas en
miljöskadeförsäkring med villkor som har godkänts av
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som
kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till
försäkringen. I samband med miljöbalkens tillkomst
utvidgades miljöskadeförsäkringssystemet till att
även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall
då den ansvarige inte kan betala (prop. 1997/98:45,
yttr. LU2y, bet. JoU20).
Vad gäller möjligheten att få ersättning för skador
orsakade av GMO finns dessutom en rad olika
speciallagar med föreskrifter om strikt ansvar, som
kan tänkas bli tillämpliga i sammanhanget. Härutöver
föreligger det allmänna ansvaret enligt
skadeståndslagen för den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet orsakar en skada.
När utskottet våren 1999 i betänkande 1998/99:LU17
behandlade en liknande motion erinrades om att
Genteknikberedningen, som haft regeringens uppdrag
att bereda frågor med anknytning till användning av
genteknik, i sitt betänkande (SOU 1992:82) Genteknik
- en utmaning ingående diskuterat olika skadestånds-
och försäkringsfrågor kring användningen av GMO.
Eftersom någon skada orsakad av GMO inte hade
rapporterats och mot bakgrund av den lagstiftning
som redan finns, föreslog beredningen inte några nya
eller ändrade ersättningsregler på området. Vidare
påminde utskottet om att regeringen år 1997 tillsatt
en kommitté - Bioteknikkommittén - som enligt sina
direktiv skall analysera den moderna bioteknikens
möjligheter och risker samt lämna förslag till en
övergripande politik för området i ett
internationellt perspektiv. Vidare skall
Bioteknikkommittén utifrån ett framtidsperspektiv
bl.a. identifiera de frågor som kräver en
vidareutvecklad konsekvensbedömning och en fördjupad
etisk diskussion. Uppdraget skall redovisas i ett
slutbetänkande senast den 1 juni 2000 (dir.
1997:120).
Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att
skador orsakade av GMO i betydande utsträckning
täcks av bestämmelserna om ett strikt ansvar i
miljöbalken. I andra fall torde, såvitt utskottet
kunde bedöma, skador orsakade av GMO i många fall
omfattas av ett strikt ansvar enligt olika
specialförfattningar eller kunna hänföras till det
allmänna culpaansvaret enligt skadeståndslagen.
Enligt utskottets mening förelåg mot den bakgrunden
inte anledning för riksdagen att ta initiativ till
förändrade ansvarsregler vid användning av GMO.
Utskottet förutsatte emellertid att regeringen noga
följer utvecklingen på området och, för det fall det
skulle finnas behov av ytterligare
lagstiftningsåtgärder, tar initiativ till att sådana
kommer till stånd. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets hemställan och avslog motionen.
Utskottet vidhåller sin tidigare gjorda bedömning
och avstyrker bifall till motion MJ718 yrkande 3.
Regressrätt för utgiven sjuklön
Regler om att en person som har tillfogats
personskada kan få ersättning för såväl ekonomisk
som ideell skada finns som tidigare nämnts i 5 kap.
skadeståndslagen. Som ekonomisk skada ersätts bl.a.
sjukvårdskostnader och inkomstförlust. Vid
bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall
enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den
skadelidande med anledning av förlusten har rätt
till, såsom ersättning som betalas på grund av
obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Vidare skall avräknas pension
eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om
förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund
av en försäkring som är en anställningsförmån.
Bestämmelser om sjuklön finns i lagen (1991:1047) om
sjuklön och innebär att en arbetstagare ges rätt att
under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall
(sjuklöneperiod) behålla en viss andel av den lön
och andra anställningsförmåner som han eller hon
annars skulle ha gått miste om till följd av
sjukdomen.
Reglerna om avräkning bygger på principen att
skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. För
sådan ersättning som skall avräknas föreligger
således över huvud taget inte skadeståndsskyldighet,
vilket medför att den som utgett en avräkningsförmån
inte kan återkräva skadevållaren på vad som utgetts.
I motion L604 yrkar Margit Gennser m.fl. (m) att
riksdagen hos regeringen begär förslag om införande
av regressrätt för utgiven sjuklön i de fall
sjuklönen har utgetts till en arbetstagare på grund
av att en annan person uppsåtligen eller av
vårdslöshet skadat arbetstagaren.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen
behandlat likartade motioner. Vid behandlingen av
motionsspörsmålet våren 1999 i betänkande
1998/99:LU17 kunde utskottet upplysa att regeringen
i mars samma år beslutat om direktiv till en
utredning om samordningen mellan skadestånd,
försäkringar och andra ersättningsformer vid
personskada. Utredningen, som har antagit namnet
Personskadekommittén, skall behandla det
ersättningsrättsliga systemet i stort, varvid en
sammanhållen och konsekvent reglering skall
eftersträvas. Sådana fall där effekterna av den
nuvarande ordningen av många uppfattas som mindre
rimliga bör enligt direktiven uppmärksammas
särskilt. Det gäller t.ex. frågan om arbetsgivares
regressrätt för vad som utbetalats i sjuklön till
arbetstagare som skadats genom någon annans
vållande. Personskadekommitténs uppdrag skall
redovisas senast den 30 juni 2001 (dir. 1999:18).
Mot den nu angivna bakgrunden var utskottet inte
berett att förorda något tillkännagivande med
anledning av den då aktuella motionen.
Någon omständighet som föranleder ett annat
ställningstagande från utskottets sida har inte
tillkommit, och i avvaktan på förslagen från
Personskadekommittén bör riksdagen sålunda, enligt
utskottets mening, inte heller nu ta något initiativ
med anledning av yrkandet i motion L604.
Försäkringsrättsliga frågor
Patientskadelagens självrisk
Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den
1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare
att ha en patientförsäkring som täcker sådan
ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen
bygger i stor utsträckning på den tidigare
frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det
obligatoriska försäkringssystemet.
Patientskadeersättning lämnas för personskador,
såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i
samband med hälso- och sjukvård i Sverige.
Förutsättningarna för ersättning anges genom en
uppräkning i lagen av ett antal olika
skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning
lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård
och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller
felaktig hantering av medicintekniska produkter och
sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i
samband med vården och som lett till infektion,
olycksfall som inträffat i samband med vården samt
oriktig hantering av läkemedel.
Rätten till patientskadeersättning är fristående
från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten
inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att
hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig
till fel eller försummelse för att ersättning skall
kunna lämnas. I stället sker bedömningen på
objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak
enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen med den
avvikelsen att patienten enligt 9 §
patientskadelagen skall betala en självrisk
motsvarande en tjugondel av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Med det basbelopp
som för närvarande gäller innebär detta en självrisk
på 1 830 kr. En annan avvikelse är att det finns ett
tak för ersättningens storlek.
Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl
offentliga som privata, en skyldighet att teckna
försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.
Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för
att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall
då en vårdgivare inte fullgjort sin
patientförsäkringsplikt åläggs alla
försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett
solidariskt ansvar för ersättningen för skador som
inträffar hos vårdgivare som saknat
patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en
patientförsäkringsförening som skall handlägga
ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte
tecknat försäkring. Vidare skall en
patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i
patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.
Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,
vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge
yttranden över ersättningsfall.
Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som
innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt
till ersättning, är tvingande till de skadelidandes
förmån. Den som vill ha ersättning enligt
patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän
domstol. Möjligheten för en skadelidande att i
stället vända sig mot vårdgivaren med en
skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och
patientskadelagen inskränker således inte rätten att
föra talan om skadestånd i anledning av inträffad
skada.
Ingvar Svensson (kd) är kritisk mot lagregeln om
självrisk och hemställer i motion L605 om ett
tillkännagivande om behovet av en översyn av
patientskadelagens karensbeloppsregel.
I samband med utskottets behandling våren 1996 av
propositionen om en patientskadelag (prop.
1995/96:187) behandlades och avstyrktes en motion
med samma inriktning som den nu aktuella. Enligt
utskottets mening fanns det inte skäl att från
principiella utgångspunkter göra några invändningar
mot en ordning med självrisk i patientskadelagen.
Utskottet pekade därvid på att lagen inte innehåller
någon skadeståndsrättslig reglering av vårdgivarens
ansvar och att det inte var fråga om ett
ersättningssystem på skadeståndsrättslig grund.
Eftersom systemet med självrisk inte heller var
någon nyhet i förhållande till vad som gällt
tidigare och då syftet var att hålla kostnaderna
inom de ramar som gällt för den frivilliga
patientförsäkringen kunde utskottet godta
regeringens förslag om självrisk. Den då aktuella
motionen avstyrktes, och riksdagen följde utskottet
(bet. 1995/96:LU27, rskr. 280).
När spörsmålet kring patientskadelagens bestämmelse
om självrisk nu åter har aktualiserats motionsvis
kan utskottet för sin del konstatera att
ifrågavarande försäkringssystem har störst betydelse
i de fall som fel eller försummelse inte kan läggas
hälso- och sjukvårdspersonalen till last. En ordning
med självrisk utgör i dessa sammanhang en spärr mot
att kostnaderna för patientskadeersättningen ökar i
allt för hög grad som en följd av anspråk på
ersättning för smärre skador, samtidigt som
angelägenheten av ekonomisk kompensation torde vara
störst vid mer betydande skador. I andra fall, dvs.
när fel eller försummelse kan påvisas, har den
skadelidande alltid möjlighet att vända sig mot
vårdgivaren med en skadeståndstalan.
Mot bakgrund av vad som nu anförts är utskottet
inte berett att förorda något tillkännagivande från
riksdagens sida med anledning av motion L605.
Motionen avstyrks.
Genetisk information
Med genetisk diagnostik kan man ta reda på en frisk
individs risk att senare i livet utveckla vissa
sjukdomar. Den medicinska nyttan av genetiska
undersökningar gör det sannolikt att bruket av
sådana undersökningar kommer att öka i framtiden.
Den ökande kunskapen om människans arvsmassa innebär
att också möjligheterna att diagnostisera anlag för
svåra sjukdomar kommer att öka framöver. Samtidigt
som det sålunda finns medicinska skäl att genomföra
genetiska undersökningar finns det risk för att
resultaten kan komma att användas i andra syften. I
den allmänna debatten har gjorts gällande att
information om enskilda människors arvsmassa skulle
kunna missbrukas och människor särbehandlas utifrån
sina genetiska förutsättningar. Bl.a. har befarats
att försäkringsbolag i framtiden kan komma att
diskriminera personer som enligt genetisk diagnostik
löper risk att senare i livet utveckla någon svår
ärftlig sjukdom.
I motion L606 av Anders Ygeman m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av lagstiftning som
skyddar mot missbruk av genetisk information,
framför allt i försäkringssammanhang.
Utskottet vill inledningsvis påminna om
Europarådets konvention från år 1996 om mänskliga
rättigheter och biomedicin. Enligt denna konvention
är varje form av diskriminering till följd av en
persons genetiska arv förbjuden. I artikel 12 anges
att genetiska undersökningar, som bl.a. har till
syfte att identifiera den undersökte som bärare av
genetiskt betingad sjukdom, endast får genomföras
för medicinska ändamål eller för forskning med
anknytning till hälso- och sjukvård. Detta innebär
att utförande av genetiska undersökningar för andra
syften, t.ex. i försäkringssammanhang, inte är
tillåten, även om den person som undersökningen
avser ger sitt samtycke till åtgärden, och ett
försäkringsbolag har således inte rätt att kräva att
ett genetiskt test skall utföras som förutsättning
för försäkring. Sverige har undertecknat
konventionen men har ännu inte ratificerat den.
I lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns
regler om avtalet mellan ett försäkringsbolag och
försäkringstagaren såvitt gäller livförsäkring och
annan personförsäkring. Några särskilda regler om
hantering av genetisk information finns inte i
försäkringsavtalslagen. Lagen innehåller emellertid
särskilda regler om försäkringstagarens
upplysningsplikt (4-10 §§). Som exempel kan nämnas
att ett försäkringsavtal kan vara ogiltigt om
försäkringstagaren svikligen förtigit något
förhållande som kan antas vara av betydelse för
försäkringsgivaren. Om försäkringstagaren av
vårdslöshet förtiger en omständighet som han eller
hon bort inse har betydelse kan det leda till att
ersättning inte utgår eller att den sätts ned. På
försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge
ett omfattande reformarbete. Några principiella
ändringar vad gäller de generella reglerna om
försäkringstagarens upplysningsplikt är dock inte
aktuella (se skr. 1998/99:136).
Våren 1999 träffades ett avtal mellan staten och
Sveriges Försäkringsförbund om genetiska
undersökningar i samband med tecknande av eller
utökande av redan tecknad liv- eller sjukförsäkring.
Avtalet, som syftar till att stärka den enskildes
skydd mot diskriminering på grund av det genetiska
arvet i kontakterna med försäkringsbolagen, trädde i
kraft den 1 juli 1999 och gäller i första hand till
och med år 2002.
I sammanhanget bör enligt utskottet också erinras
om att riksdagen år 1991 i samband med behandlingen
av proposition 1990/91:52 Användning av genteknik på
människa m.m. genom ett tillkännagivande anmodat
regeringen att återkomma med förslag om hur oetiska
krav, från t.ex. försäkringsbolag, på tillgång till
genetiska data skulle kunna hindras (se bet.
1990/91:SoU10, rskr. 114). Förra våren återkom
regeringen till riksdagen med skrivelsen Genetisk
integritet (skr. 1998/99:136, bet. 1999/2000:SoU5)
vari lämnas en redogörelse för det beredningsarbete
som bedrivits efter riksdagens tillkännagivande och
de åtgärder som vidtagits för att stärka den
enskilda människans genetiska integritet (se bl.a.
Ds 1996:13). Frågeställningarna som tas upp i
skrivelsen rör bl.a. försäkringsbolags tillgång till
genetisk information om enskilda. Enligt regeringens
uppfattning är frågan om hur skyddet för den
genetiska integriteten slutligt skall utformas så
komplex att den bör övervägas i en kommitté där
samtliga riksdagspartier är företrädda. Av
skrivelsen framgår att regeringen mot den bakgrunden
har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppdrag att lägga fram ett samlat
förslag till hur det på alla samhällsområden skall
kunna garanteras att någon diskriminering på grund
av det genetiska arvet inte sker.
Med anledning av det av regeringen initierade
utredningsarbetet anser utskottet att motion L606
inte påkallar någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Kollektiva försäkringar
En privat försäkring uppkommer genom ett avtal
mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.
Det är vidare vanligt förekommande att
försäkringstagaren ingår avtalet för annan,
exempelvis en grupp anställda (gruppförsäkring).
Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden
finns, som framgått av föregående avsnitt, i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal.
Försäkringsavtalslagen är tillämplig på bl.a. liv-
och pensionsförsäkringar liksom andra typer av
personförsäkringar.
De privata försäkringarna kan sålunda vara
individuella eller kollektiva. Med kollektiva
försäkringar avses i sammanhanget dels
gruppförsäkringar där en gruppföreträdare förhandlat
fram standardiserade försäkringsvillkor för samtliga
medlemmar i en på förhand avgränsad grupp personer,
dels sådana försäkringar som grundar sig på
kollektivavtal. Försäkringsvillkoren i en försäkring
som grundar sig på kollektivavtal förhandlas inte
fram med en försäkringsgivare som förhandlingspart
utan i stället i förhandlingar mellan parter som
äger rätt att träffa bindande kollektivavtal enligt
arbetsrättsliga principer. Grundtanken med de
kollektiva försäkringarna är framför allt att
kostnaderna för försäkringarna hålls ned genom
förenklade administrationsförfaranden, vilket medför
att försäkringspremierna blir lägre och att
försäkringarna därigenom kan omfatta personer som av
olika anledningar annars skulle stått utan
försäkringsskydd. Några särskilda lagregler finns
inte för de kollektiva försäkringsformerna.
I sammanhanget kan nämnas att det i Sverige vid
utgången av år 1997 fanns drygt två miljoner
tecknade individuella livförsäkringar och närmare
tio miljoner grupplivförsäkringar.
I motion L602 anför Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) att
efterlevande inte alltid har kännedom om vilka
försäkringar en avliden haft och som berättigar till
utbetalning vid dödsfallet. Motionärerna begär att
riksdagen ger regeringen till känna att det bör
övervägas att personnummer obligatoriskt skall anges
även i kollektiva försäkringar.
För försäkringsavtal är inte föreskrivet några
särskilda formkrav, utan avtalets ingående regleras
av allmänna principer. Några regler om att
personnummer skall anges finns således inte vare sig
det är fråga om en individuell försäkring eller en
kollektiv. Normalt har dock försäkringsbolagen både
vid de individuella försäkringarna och vid de
frivilliga gruppförsäkringarna tillgång till
personnummer för identifiering av
försäkringstagaren. Vid de obligatoriska
gruppförsäkringarna, där samtliga gruppmedlemmar
genom sitt medlemskap i gruppen blir automatiskt
anslutna till försäkringen, är det däremot
gruppföreträdaren och inte försäkringsbolaget som
regelmässigt har tillgång till uppgifter om de
försäkrades identitet.
I försäkringsavtalslagen finns inte heller intagen
någon bestämmelse om en allmän skyldighet för
försäkringsbolag att informera ett dödsbo om att den
avlidne haft en personförsäkring som medför att
försäkringsersättning utgår vid dödsfallet. Har
någon insatts som förmånstagare till försäkringen är
försäkringsbolaget dock enligt 49 § lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt skyldigt att i vissa fall
lämna kontrolluppgift till beskattningsmyndigheten
inom en månad från det att bolaget erhöll kännedom
om dödsfallet.
På försäkringsområdet pågår sedan länge ett
omfattande reformarbete. Försäkringsrättskommittén
avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till
nya bestämmelser om personförsäkringar som är
avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens
bestämmelser på området. I anslutning till
föreslagna regler om handläggningen av
försäkringsfall framhåller kommittén att
försäkringsbolaget oftast får kännedom om
försäkringsfallet först genom en anmälan från någon
som påstår sig vara ersättningsberättigad. Det kan
dock någon gång förekomma att bolaget på annat sätt
får reda på att ett försäkringsfall inträffat.
Enligt kommittén kan bolaget t.ex. genom
folkbokföringen upptäcka att någon avlidit på vars
liv en försäkring varit tecknad. Även i sådana
situationer bör bolaget kunna utgå från att de
efterlevande tar kontakt med bolaget, varefter
regleringen av försäkringsärendet inleds. Om
bolaget, fortsätter kommittén, med kännedom om att
ett försäkringsfall inträffat noterar att något krav
inte framställs inom rimlig tid, får det dock anses
åligga bolaget att ta initiativ till en reglering.
Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet
vill utskottet också erinra om riksdagens uttalande
våren 1989 med anledning av en motion i ämnet. I den
då aktuella motionen begärdes en utredning om en
lagstadgad skyldighet för försäkringsbolagen att
göra regelbundna levnadskontroller och vid
inträffade försäkringsfall underrätta dödsboet om
försäkringsförhållandena. Utskottet anslöt sig till
motionärernas uppfattning och ansåg att det skäligen
kan krävas av försäkringsbolag att de rutinmässigt
underrättar boet efter en försäkringstagare om de
personförsäkringar som faller ut vid dödsfallet. De
närmare förutsättningarna för införandet av en sådan
underrättelseskyldighet borde enligt utskottets
mening prövas i samband med regeringens överväganden
rörande förslagen i det av Försäkringskommittén
framlagda betänkandet. Vad utskottet då anförde gav
riksdagen med anledning av den då aktuella motionen
som sin mening regeringen till känna (bet.
1988/89:LU22, rskr. 174).
Inom Justitiedepartementet har härefter skett en
omarbetning av Försäkringskommitténs förslag, bl.a.
med hänsyn till den internationella utvecklingen och
till vad som framkommit vid remissbehandlingen av
kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har
redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny
försäkringsavtalslag, vari föreslås en helt ny lag
på området. Förslagen innefattar regler som bl.a.
gäller de kollektiva försäkringarna, och en annan
viktig del av lagförslaget är skärpta bestämmelser
om informationsplikt för försäkringsbolagen. Med
anledning av lagutskottets av riksdagen godkända
uttalande våren 1989 föreslås i promemorian en
bestämmelse som innebär att om ett försäkringsbolag
får kännedom om ett dödsfall som utgör
försäkringsfall, bolaget genast skall underrätta
dödsboet om detta. I promemorian anges att saken kan
bli aktuell t.ex. när en person har flera liv- eller
olycksfallsförsäkringar i samma bolag och hans eller
hennes efterlevande kräver ersättning bara från en
av dem. Förslaget till ny försäkringsavtalslag är
alltjämt föremål för beredning i
Justitiedepartementet, och arbetet med en
lagrådsremiss pågår för närvarande.
Utskottet kan för sin del känna sympati för de
synpunkter som kommer till uttryck i motionen och
som syftar till att underlätta för dödsbodelägare
att erhålla information om de försäkringar som kan
finnas efter en avliden person. Som anförts i
motionen och som framkommit vid en utfrågning i
ärendet med företrädare för bl.a.
försäkringsbranschen har emellertid många
försäkringsbolag redan i dag ett utvecklat system
med regelbundna registerkontroller för att utröna om
försäkringsfall föreligger, varefter bolagen
kontaktar de efterlevande. Det torde dock inte kunna
uteslutas att det i ett antal försäkringsfall finns
enskilda personer som går miste om sina rättigheter.
Ifrågavarande problem uppmärksammades av riksdagen
redan år 1989 då ett enigt utskott ansåg att frågan
om en utökad informationsplikt för
försäkringsbolagen borde belysas ytterligare.
När spörsmålet nu har aktualiserats på nytt
motionsledes vill utskottet särskilt peka på behovet
av en mer ingående kartläggning av problemets
omfattning. Utskottet förutsätter att ett sådant
arbete kan komma till stånd inom ramen för det
fortsatta arbetet inom Regeringskansliet med en ny
försäkringsavtalslag och utgår från att regeringen
härefter återkommer till riksdagen med de lagförslag
som visats erforderliga. Något formellt
tillkännagivande från riksdagens sida därom är
enligt utskottets mening inte behövligt, och
utskottet avstyrker således bifall till motion L602.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande felaktig
myndighetsinformation
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 3,
res. 1 (fp)
2. beträffande ansvaret vid
frihetsberövanden
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkandena 1 och
2,
res. 2 (v, fp)
3. beträffande jämkningsregeln
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 4,
4. beträffande preskription
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 5,
5. beträffande ersättning för kränkning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L601 yrkandena 1
och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 5,
res. 3 (m, kd, c)
6. beträffande skadestånd till
efterlevande
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 10,
res. 4 (m, c)
7. beträffande ersättning för ren
förmögenhetsskada
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 11,
res. 5 (m)
8. beträffande ansvar för genmodifierade
organismer
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkande 3,
res. 6 (c)
9. beträffande regressrätt för utgiven
sjuklön
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L604,
res. 7 (m)
10. beträffande patientskadelagen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L605,
res. 8 (m, kd, c, fp)
11. beträffande genetisk information
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L606,
12. beträffande kollektiva försäkringar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L602.
res. 9 (kd)
Stockholm den 18 januari 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström
(m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders
Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),
Ana Maria Narti (fp) och Christina
Pettersson (s).
Reservationer
1. Felaktig myndighetsinformation (mom. 1)
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3
börjar med "Vid utskottets" och slutar med "yrkande
3" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion L603 anser
utskottet att bestämmelsen i 3 kap. 3 §
skadeståndslagen om ansvar för felaktig
myndighetsinformation har utformats på ett sådant
sätt att regeln riskerar att bli verkningslös.
Kravet på "särskilda skäl" för att ansvar skall
föreligga innebär nämligen en alltför kraftig
begränsning av tillämpningsområdet och kan enligt
utskottet innebära att den aktuella lagstiftningen
som infördes för ett år sedan får karaktären av en
skenreform. En mer framkomlig väg för att erhålla
rimliga resultat i de enskilda fallen är, som
framhålls i motionen, att i stället utnyttja
möjligheten till jämkning vid medvållande från den
skadelidandes sida. Enligt utskottets mening bör
regeringen mot denna bakgrund återkomma till
riksdagen med lagförslag som innebär att
begränsningen till särskilda skäl tas bort.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L603 yrkande 3, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande felaktig myndighetsinformation
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L603 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Ansvaret vid frihetsberövanden (mom. 2)
Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana
Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "När riksdagen" och på s. 5 slutar med
"Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda
medborgare skall ha rätt till ersättning i samband
med frihetsberövanden bör enligt utskottet göras en
rimlig avvägning mellan den enskildes och samhällets
intressen. Enligt utskottets mening står det därvid
klart att, även om det rör sig om ett kortvarigt
frihetsberövande, redan själva ingripandet ofta är
omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Att låta
anhålla eller gripa någon är sålunda ett allvarligt
ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför
särskild anledning att vara generös när någon
därigenom åsamkas skada. I enstaka fall kan det
inträffa att en kortvarig åtgärd orsakar betydande
ekonomisk skada, och åtgärden vållar inte sällan den
enskilde ideell skada i form av lidande. Från den
enskildes synpunkt är det också av underordnad
betydelse om ingripandet mot honom eller henne tar
formen av ett gripande eller ett anhållande. Det
avgörande är att den enskilde utsätts för ett
frihetsberövande, kanske i arbetskamraters och
grannars närvaro, och stämplas som en brottsling.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att
hänsynen till den enskildes integritet och
rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt
ansvar bör införas även för frihetsberövanden som
varat mindre än 24 timmar. I rättssäkerhetens
intresse är en sådan ordning betydelsefull, även om
reformen skulle innebära en viss kostnadsökning för
det allmänna. Genom att utnyttja möjligheten till
jämkning kan man också undvika resultat som ter sig
mindre skäliga. Det får ankomma på regeringen att
lämna förslag till riksdagen som innebär ett strikt
ansvar för staten även i de fall som nu beskrivits.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L603 yrkandena 1 och 2, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande ansvaret vid frihetsberövanden
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L603 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Ersättning för kränkning (mom. 5)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m) och Viviann Gerdin (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 8 slutar
med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommit till
uttryck i motionen om det angelägna i att snarast
förtydliga lagtexten såvitt avser rätten till
ersättning för kränkning. Behovet av en sådan
lagändring är särskilt uttalat när det gäller
poliser som i sin yrkesutövning utsätts för brott. I
likhet med motionärerna anser utskottet att polisens
arbete är av så stor vikt i samhället att det aldrig
kan ses som acceptabelt att en polis i tjänst skall
behöva bli utsatt för våld eller ofredande. Eftersom
poliser också löper särskilda risker för att
utsättas för våld och annan kränkande behandling i
tjänsten har de ett särskilt behov av lagens skydd.
Detta bör, enligt utskottets mening, komma till
uttryck inte bara i straffbestämmelserna om våld och
hot mot tjänsteman utan även i reglerna om rätten
till skadestånd. Enligt utskottet bör regeringen i
det pågående lagstiftningsarbetet ta initiativ till
erforderliga lagändringar i enlighet med vad
utskottet nu angivit och därefter skyndsamt
återkomma till riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L601 yrkandena 1 och 2 samt
Ju911 yrkande 5, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande ersättning för kränkning
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L601
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Skadestånd till efterlevande (mom. 6)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Viviann Gerdin
(c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med
"yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan den slutsats som
Kommittén om ideell skada kommit till när det gäller
efterlevandes rätt till kränkningsersättning på goda
grunder ifrågasättas. Ersättningen utgör
brottslingens sonande av sitt brott gentemot
brottsoffret, och i många fall utgör den en stor del
av det totala skadestånd som brottsoffret erhåller.
Nuvarande ordning leder emellertid till det orimliga
resultatet att en gärningsman blir
skadeståndsskyldig för kränkningen i de fall
brottsoffret överlever, men om brottet är så grovt
att offret avlider bortfaller
ersättningsskyldigheten. I likhet med motionärerna
anser utskottet mot denna bakgrund att regeringen
ånyo bör se över dessa regler och att inriktningen
därvid bör vara att ett dödsbo i förekommande fall
skall kunna överta den avlidnes krav på
kränkningsersättning.
Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion
Ju723 yrkande 10, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande skadestånd till efterlevande
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju723 yrkande
10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Ersättning för ren förmögenhetsskada
(mom. 7)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Lagutskottet kan" och slutar med "Ju723
avstyrks" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera
att offer för ekonomisk brottslighet många gånger
har svårt att få ersättning för den skada de
åsamkats. Visserligen skall även ren
förmögenhetsskada ersättas enligt skadeståndslagen
när den tillfogats någon genom brott. Sådana
ersättningsanspråk skall emellertid i första hand
riktas mot brottslingen, som många gånger saknar
åtkomliga utmätningsbara tillgångar. Ett offer för
ekonomisk brottslighet kan heller inte i samma
utsträckning som övriga brottsoffer vända sig till
Brottsoffermyndigheten för att få ersättning enligt
brottsskadelagen, eftersom ersättning för ren
förmögenhetsskada endast utgår i undantagsfall.
Enligt utskottets mening bör även den som utsatts
för ekonomisk brottslighet ha möjlighet till
ersättning, och regeringen bör därför skyndsamt
återkomma med förslag till förbättrade möjligheter
till ersättning för ren förmögenhetsskada på grund
av brott. Det anförda bör riksdagen, med bifall till
motion Ju723 yrkande 11, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande ersättning för ren
förmögenhetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju723 yrkande
11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Ansvar för genmodifierade organismer
(mom. 8)
Viviann Gerdin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Sammanfattningsvis konstaterade " och på
s. 12 slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:
Utskottet är för sin del ense med motionärerna om
att skadeståndsansvaret för den som introducerar en
gentekniskt förändrad organism i begränsade försök
eller på marknaden skall vara strikt. För att det
ekonomiska ansvaret skall fungera i praktiken bör
det kombineras med en obligatorisk
ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle
riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras
kunder bli tydligare. Ett strikt skadeståndsansvar
skulle, enligt utskottets mening, dessutom vara ett
bra komplement till myndigheternas
tillståndsprövning. Det bör ankomma på regeringen
att till riksdagen återkomma med erforderliga
lagförslag i enlighet med vad utskottet sålunda
anfört.
Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall
till motion MJ718 yrkande 3, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande ansvar för genmodifierade
organismer
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:MJ718 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Regressrätt för utgiven sjuklön (mom. 9)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Någon omständighet" och slutar med
"motion L604" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att spörsmålet om
införande av en regressrätt för utgiven sjuklön
varit föremål för utskottets behandling vid
upprepade tillfällen. I likhet med motionärerna
anser utskottet det nu angeläget att komma till
rätta med ifrågavarande problem utan onödig
fördröjning. Utskottet förutsätter mot denna
bakgrund att det pågående utredningsarbetet bedrivs
med en sådan inriktning att regeringen snarast skall
kunna förelägga riksdagen erforderliga förslag till
ändringar i skadeståndslagen.
Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall
till motion L604, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L604 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Patientskadelagen (mom. 10)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "I samband" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet har förståelse för motionärens
inställning när det gäller patientskadelagens regel
om självrisk och anser att denna på goda grunder kan
ifrågasättas. Vid bedömningen av i vilken
utsträckning en patient skall ha rätt till
ersättning när han eller hon har skadats i vården
bör emellertid enligt utskottet göras en rimlig
avvägning mellan den enskildes intressen och de
kostnader som en utvidgad ersättningsrätt skulle
innebära för samhället. Enligt utskottets mening kan
man härvid inte bortse från att skador som åsamkas
en patient i hälso- och sjukvården får anses extra
betungande för den som drabbas. De fördelar som ett
slopande av självrisken innebär för den enskilde
väger därför enligt utskottet tungt i förhållande
till de nackdelar i form av kostnadsökningar för det
allmänna som en sådan reform skulle föra med sig.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det finns
anledning att göra en förutsättningslös översyn av
bestämmelsen om självrisk, och det bör enligt
utskottet ankomma på regeringen att i lämpligt
sammanhang ta initiativ till en sådan översyn.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L605, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande patientskadelagen
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L605 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Kollektiva försäkringar (mom. 12)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "När spörsmålet" och slutar med "motion
L602" bort ha följande lydelse:
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i
fråga om en utökad informationsplikt för
försäkringsbolagen. Som framgår av motionen råder i
detta hänseende särskilda problem vid vissa
kollektiva försäkringar där den försäkrades
identitet är obekant för försäkringsgivaren. En
ytterligare genomlysning av ifrågavarande spörsmål
bör enligt utskottets mening genomföras inom ramen
för det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet med
en ny försäkringsavtalslag.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med
anledning av motion L602, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande kollektiva försäkringar
att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:L602 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilt yttrande
Kollektiva försäkringar
Viviann Gerdin (c) anför:
Frågan om en utökad informationsplikt för
försäkringsbolagen är viktig och förtjänar
uppmärksamhet. Med hänsyn till att arbete för
närvarande bedrivs inom Regeringskansliet med en ny
försäkringsavtalslag förutsätter jag att de
synpunkter som kommer till uttryck i motion L602
beaktas i detta sammanhang. Jag har därför inte
funnit skäl att reservera mig till förmån för
motionen.