I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
1999 om olika konsumentpolitiska spörsmål.
Med anledning av en motion (v) förordar utskottet
ett tillkännagivande som gäller marknadsföring av
öl. Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning
till tidigare ställningstaganden samt pågående
berednings- och utredningsarbete.
Till betänkandet har fogats sju reservationer och
ett särskilt yttrande.
Motionerna
1999/2000:L701 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1999/2000:L702 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
begränsningar av Konsumentverkets verksamhet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur framväxten av frivilliga och oberoende
konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
undervisning i konsumentfrågor.
1999/2000:L703 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
märkning av produkter med uppgift om de är testade
på djur eller ej.
1999/2000:L704 av Ingegerd Saarinen och Barbro
Feltzing (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning om svensk användning av
standarden SA 8000, OHSAS 1800, ISO 1400 och ISO
9001.
1999/2000:L706 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att alla kosmetiska
varor som säljs i Sverige skall ha
innehållsdeklarationer på svenska.
1999/2000:L707 av Holger Gustafsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatorisk
märkning av djurtestade produkter.
1999/2000:L708 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särlagstiftning för
konsumentskydd för hemsidor på Internet.
1999/2000:L709 av Monica Green m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om krigsleksaker.
1999/2000:L710 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om standardregler
för stor stark.
1999/2000:L711 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det fortsatta
arbetet med implementeringen av Rom- och
Brysselkonventionerna i EG-rätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om procedurer för
elektronisk tvistlösning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lagval i
utomkontraktuella förhållanden på Internet.
1999/2000:L712 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
konsumentupplysning för ungdomar.
1999/2000:L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fri konkurrens och
god information som grundpelare för
konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fortsatta
avregleringar av produktmarknader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svensk prioritering
av det internationella arbetet för gemensamma
riktlinjer och rättsregler,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om resurssvaga hushåll
och budgetrådgivning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om långivares ansvar
vid kreditgivning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om konsumentmakt i
offentlig service,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om effektiv
myndighetsorganisation för främjande av
konsumentintresset.
1999/2000:L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om komplettering av det
fjärde konsumentpolitiska målet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av ett
nytt konsumentpolitiskt mål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen
årligen skall redovisa till riksdagen hur miljömålet
efterlevs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en prioriterad
uppgift för Sverige måste vara att påverka EU så att
hänsyn till konsumenten och miljön sätts före
hänsynen till den inre marknaden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige, i EU
och i internationella sammanhang, företräds av
personer med en bred representationsbas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en nyhetstidning om
konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och
insatser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att TV-programmet
Anslagstavlan utvecklas så att också information om
miljö och livsstil kan sändas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att reformera
Nordens miljömärkning Svanen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kriteriearbetet
kring miljömärkningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
måste verka i EU för att bevara den nationella
miljömärkningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att
stödja en process för rättvis handel,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana
offentligt producerade tjänster som tillhandahålls
inom ramen för offentlig service och inte är en
direkt följd av myndighetsutövning.
1999/2000:L715 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om märkning av
djurtestade produkter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en harmonisering av
reglerna inom EU.
1999/2000:L907 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ett
regelverk för nätverksförsäljning i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett regelverk
för nätverksförsäljning bör ha gemensam nordisk
lagstiftning.
1999/2000:U512 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari
yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om stärkt
konsumentskydd vid gränsöverskridande handel.
1999/2000:T717 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om det fortsatta
arbetet med implementeringen av Rom- och
Brysselkonventionerna i EG-rätten.
Utskottet
Inledning
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en
lång tradition i Sverige. Till en början bedrevs
sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer,
exempelvis Kooperativa kvinnogillesförbundet och
Husmodersföreningarnas Riksförbund, som bildades
redan i början av 1900-talet. Ett statligt
engagemang växte fram långt senare. Först under
1940-talet bildades halv- och helstatliga
institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram
till slutet av 1950-talet var dessa konsumentorgans
verksamhet framför allt inriktad på att hjälpa
hushållen att utnyttja sina resurser så väl som
möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt
provning och upplysning om varor.
Under 1960-talet vidgades ramen för det
konsumentpolitiska arbetet och konsumentens roll som
marknadsaktör kom att ges ett allt större intresse.
Under senare delen av 1960-talet inleddes försök med
lokal konsumentverksamhet. Nya statliga organ med
konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna
reklamationsnämnden kom till år 1968.
Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet,
nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971 och
Konsumentverket året därpå. År 1975 blev
Konsumentverkets chef även konsumentombudsman.
Lagstiftningsarbetet på det konsumentpolitiska
området inleddes i början av 1970-talet. Sedan dess
har en mängd nya lagar stiftats, både på
civilrättens och marknadsrättens område, i syfte att
stärka konsumenternas rättsliga ställning.
Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs nu - förutom
av enskilda konsumenter - av staten, kommunerna,
frivilliga organisationer och näringslivet.
Verksamheten är bred och mångfasetterad och är
inriktad på såväl övergripande som individuella
frågor.
Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet
för konsumentfrågor. Verksamhetens övergripande mål
är att stödja hushållen i deras strävan att
effektivt utnyttja sina resurser, att stärka
konsumenternas ställning på marknaden, att skydda
konsumenternas hälsa och säkerhet samt att medverka
till att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och
bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Konsumentverket har även sedan den 1 juli 1998 ett
s.k. sektorsansvar för miljörelaterade
konsumentfrågor. För budgetåret 2000 har riksdagen
under utgiftsområde 24 Näringsliv anvisat ett
ramanslag till Konsumentverket om 84 340 000 kr
(prop. 1999/2000:1, utg.omr. 24, bet. NU1).
De frivilliga konsumentorganisationerna spelar en
viktig roll i arbetet med olika konsumentfrågor. En
grupp utgörs av fristående organisationer med
konsumentaktiviteter som huvudengagemang, t.ex.
Sveriges konsumentråd och Husmodersföreningen Hem
och Samhälle. En annan grupp består av
organisationer och folkrörelser med ett allmänt
samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt
engagemang är en del av organisationens övergripande
mål, exempelvis fackliga organisationer och
Villaägarnas riksförbund.
Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en
omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder, vilka
syftar till att lösa eller förebygga olika
konsumentproblem. Flertalet av dessa har en
inriktning mot god sed i marknadsföringen och
förekommer i form av branschvisa eller
branschövergripande regler samt på undervisning och
information angående gällande regler. Många
branscher har fortlöpande utvecklat olika program
för intern reklambevakning, reklamationshantering,
tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.
Konsumentpolitikens mål och inriktning
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av
riksdagen vid fyra tillfällen. De nuvarande
riktlinjerna, som lades fast i juni 1995, är avsedda
att ange målen för och inriktningen av den
konsumentpolitik som behövs för att möta de
förändringar som sker och stärka konsumenternas
ställning. Vissa områden skall enligt riktlinjerna
vara prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion
och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt
eller socialt utsatta eller som av andra skäl har
behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder
som främjar konsumentintressena i det
internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet.
LU32).
De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är
sålunda att hushållen skall ha goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, att konsumenterna skall ha en stark
ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och
säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och
produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling.
Den 7 januari 1999 beslutade regeringen att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att
lämna förslag beträffande utformningen av
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel (dir.
1999:1). Kommittén har antagit namnet
Konsumentpolitiska kommittén 2000.
Enligt direktiven skall kommittén identifiera
konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och
prioriteringar. Kommittén skall för detta ändamål
göra en utvärdering och en översyn av de
konsumentpolitiska målen. Vid behov skall kommittén
föreslå hur målen kan utvecklas och förbättras.
Kommittén skall också avväga vilka medel i form av
lagstiftning och ekonomiska och andra resurser som
bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål. Utredningen
skall genomföras i ett tydligt EU-perspektiv, där
det nordiska samarbetet skall vara en viktig bas.
Genom beslut den 7 oktober 1999 gav regeringen i
tilläggsdirektiv kommittén i uppdrag att kartlägga
rättsläget när det gäller konsumenternas möjlighet
att få konsumentinformation om dagligvaror vid
handel via Internet och, vid behov, föreslå åtgärder
för att förbättra konsumentskyddet. Enligt
tilläggsdirektiven skall kommittén analysera och
föreslå hur riktad information om dagligvaror kan
lämnas till olika grupper som är i behov av särskilt
stöd på ett sätt som långsiktigt passar in i den
konsumentpolitiska verksamheten (dir. 1999:77).
Utredningsuppdraget skall vara slutfört senast den
15 mars 2000.
I några motioner berörs övergripande frågor om den
framtida konsumentpolitikens mål och inriktning.
Karin Pilsäter m.fl. (fp) anför i motion L713 att
en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att
konsumenterna kan bilda sig en uppfattning om varor
och tjänster för att göra väl överlagda val och
begär ett tillkännagivande om att fri konkurrens och
god information är grundpelare för
konsumentpolitiken (yrkande 1). I samma motion
begärs också ett tillkännagivande om att effektiv
konkurrens i offentlig och privat verksamhet är till
nytta för konsumenterna och att fler produktområden
bör avregleras (yrkande 2). Motionärerna begär
vidare att riksdagen hos regeringen skall begära en
översyn av lagstiftningen i syfte att stärka
konsumentintresset i de offenligt styrda
tjänstesektorerna (yrkande 8).
I motion L702 av Stig Rindborg m.fl. (m) anförs att
det främst är en fri marknadsekonomi som ger
konsumenterna makt och att ett allomfattande
statligt ansvarstagande leder till passivitet och
skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati. Stora
delar av Konsumentverkets verksamhet skulle, enligt
motionärerna, kunna privatiseras. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att regeringen skall
återkomma med förslag till begränsningar av
Konsumentverkets verksamhet i enlighet med det
anförda (yrkande 1). Motionärerna anser att dessa
begränsningar av verkets uppgifter skulle möjliggöra
stöd till frivilliga och verkligt oberoende
konsumentorganisationer som skulle kunna vara
pådrivande i angelägna konsumentfrågor. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till hur framväxten
av sådana organisationer kan stimuleras (yrkande 2).
Myndighetsstrukturen på konsumentområdet tas upp
även i motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp).
Motionärerna anser att en bättre rollfördelning
mellan å ena sidan Konsumentverkets
myndighetsutövande och marknadsvårdande uppgifter
och å andra sidan verkets opinionsbildande och
ensidigt konsumentstödjande uppgifter skulle främja
marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att en översyn av
myndighetsutövning, marknadskontroll,
opinionsbildning och konsumentstöd på konsument-
området bör göras i syfte att än bättre uppnå
verksamhetens mål (yrkande 10).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion L714 att
det bör införas ett nytt konsumentpolitiskt mål som
går ut på att enskilda individers ställning på
marknaden som medvetna konsumenter skall stärkas. På
så sätt kan konsumenterna enligt motionärerna ges
möjligheter att göra etiska ställningstaganden och
påverka samhällets produktion och utveckling på ett
demokratiskt sätt. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
2).
Enligt utskottets mening bör riksdagen för
närvarande inte göra några uttalanden beträffande de
principiella spörsmål som tas upp i de nu aktuella
motionerna. Frågeställningarna ryms nämligen inom
det uppdrag regeringen den 7 januari 1999 givit till
Konsumentpolitiska kommittén 2000. Av direktiven
framgår att kommittén skall identifiera vilka
områden som långsiktigt bör prioriteras inom
konsumentpolitiken och vilken ambitionsnivå som bör
gälla på de olika områdena. I detta ingår att
värdera vad som skall vara konsumentpolitikens
huvudinriktning, och en modell skall föreslås för
det offentliga åtagandet på konsumentområdet.
Kommittén skall för detta ändamål göra en
utvärdering och en översyn av de konsumentpolitiska
målen och arbetet. Vid behov skall kommittén föreslå
hur målen kan utvecklas och fungera bättre mot
bakgrund av de nya förutsättningarna i samhället. I
direktiven anförs vidare att avreglering av vissa
marknader och konkurrensutsättning av vissa tjänster
för den enskilde har inneburit ökade valmöjligheter,
men också lett till mer oklara gränser för vilka
regler som gäller. Enligt direktiven är det
angeläget att klargöra vilken roll
konsumentpolitiken har i detta sammanhang. Kommittén
skall därför analysera vilka rättigheter som den
enskilde har i sin roll som medborgare respektive
konsument i olika sammanhang. Ytterligare en uppgift
för kommittén är att analysera om, och i så fall
hur, Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets
roller kan vidareutvecklas och tydliggöras
ytterligare.
Utskottet anser att resultatet av det pågående
utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför
bifall till motionerna L702 yrkandena 1 och 2, L713
yrkandena 1, 2, 8 och 10 samt L714 yrkande 2.
Det svenska arbetet med konsumentfrågor
inom EU
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1
maj 1999, har tydliggjorts att konsumentfrågorna
numera är ett självständigt politikområde inom EU
och att konsumentskyddskraven skall beaktas vid
utformningen och genomförandet av gemenskapens
övriga politik och verksamhet. Amsterdamfördraget
innebär också att miljöpolitiken skall integreras i
gemenskapens alla politikområden, något som har
särskild betydelse för möjligheterna att verka för
att miljömålet inom konsumentpolitiken kan
uppfyllas.
Våren 1996 beslutade riksdagen om mål för och
inriktning av det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.
LU26). Det övergripande målet för Sveriges arbete
skall, enligt riksdagens beslut, vara att ge
konsumenterna en stark ställning på marknaden och
att främja konsumenternas intressen och inflytande i
ett integrerat Europa. Samtidigt skall det vara
möjligt att bibehålla och utveckla nivån på svensk
konsumentpolitik. Den grundsyn på
konsumentpolitikens syfte som riksdagen givit
uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut
ligger således också till grund för vad som skall
gälla för arbetet inom EU.
I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om att en prioriterad uppgift
för Sverige skall vara att påverka EU i en sådan
riktning att hänsynen till konsumenterna och miljön
sätts före hänsynen till den inre marknaden (yrkande
4). I motionen yrkas vidare ett tillkännagivande om
vikten av att Sverige inom EU och i andra
internationella sammanhang där konsumentintressen
berörs fortsättningsvis skall företrädas av personer
med en bredare representationsbas (yrkande 5).
Motionärerna anser också att det är svårt att få
information om det konsumentpolitiska arbetet inom
EU och yrkar att riksdagen skall begära att
regeringen ser till att en nyhetstidning inrättas,
dels om EU:s konsumentpolitik, dels om svenska
initiativ och insatser på detta område (yrkande 6).
Vad först gäller yrkandena 4 och 5 är utskottet
inte berett att nu förorda några särskilda åtgärder
från riksdagens sida med anledning av de nu aktuella
motionsyrkandena. I direktiven till
Konsumentpolitiska kommittén 2000 konstaterar
regeringen sålunda att inriktningen för arbetet med
konsumentpolitik i EU formulerades efter endast ett
års medlemskap i unionen. Vidare konstateras att
svensk konsumentpolitik i dag är djupt integrerad
med EU:s konsumentpolitik och att den tid Sverige
varit medlem i EU har givit erfarenheter kring hur
konsumentpolitiken kan utformas i Sverige och EU. Av
direktiven framgår att utredningen skall ske i ett
tydligt EU-perspektiv samt att kommittén skall
analysera och vid behov lämna förslag i frågan om
EU-aspekten bör betonas tydligare i
konsumentpolitikens mål och, i så fall, på vilket
sätt detta bör ske. Kommittén skall vidare värdera
vilka strategier som är lämpliga för att Sverige
skall kunna bedriva ett kraftfullt och initierat
arbete med konsumentfrågor inom EU och andra
relevanta internationella forum och vilka sakfrågor
som särskilt bör lyftas fram.
När det sedan gäller informationen om det
konsumentpolitiska arbetet inom EU kan utskottet
inte ställa sig bakom den kritik som förts fram i
yrkande 6. Utskottet vill därvid peka på att olika
åtgärder har vidtagits i skilda sammanhang för att
informera om konsumentpolitiska frågor, både när det
gäller nationella frågor och arbetet inom EU. Nämnas
kan nyhetsbrevet Konsumentfrågor och EU och skriften
Nya EU-förslag som ges ut av Regeringskansliet med
jämna mellanrum. På Regeringskansliets hemsida på
Internet finns också en mängd information om EU-
frågor. Vidare bör erinras om att Konsumentverket
ger ut olika typer av rapporter, rättsinformation
och faktablad som bl.a. berör konsumenträttsliga EU-
frågor. Information finns även att hämta hos
konsumentorganisationerna. Behov av något initiativ
från riksdagens sida med anledning av motion L714
yrkande 6 föreligger således inte.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L714 yrkandena 4, 5 och 6.
Karin Pilsäter m.fl. (fp) anför i motion L713 att
Sverige bör verka kraftfullt för att gällande och
framtida lagstiftning på det konsumenträttsliga
området inom EU utformas på ett enkelt och tydligt
sätt. I en öppen handel över gränserna är, enligt
motionärerna, det arbete som utförs inom ramen för
samarbetet i EU och OECD för gemensamma riktlinjer,
enkla rättsregler och tydlighet för konsumenterna
mycket viktigt och bör prioriteras av svenska
myndigheter. I motionen begärs ett tillkännagivande
i enlighet härmed (yrkande 4).
Utskottet erinrar om att Sverige enligt de mål och
riktlinjer för det svenska konsumentpolitiska
arbetet inom EU som lades fast av riksdagen våren
1996 skall verka för att EG:s regelverk på
konsumentområdet systematiseras och görs mer
överblickbart samt att lagspråket i och uppbyggnaden
av direktiven förbättras och görs lättare att förstå
(skr. 1995/96:181, bet. LU26).
Därutöver vill utskottet peka på att också dessa
spörsmål innefattas i det pågående utredningsarbetet
inom Konsumentpolitiska kommittén 2000, vars
resultat bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L713 yrkande 4.
Konsumentskydd vid gränsöverskridande
handel, m.m.
Genom upprättandet av den inre marknaden och
informationsteknikens utveckling har den
gränsöverskridande handeln kommit allt mer i
blickpunkten under senare år. Uppstår tvist mellan
köpare och säljare vid sådan handel kan särskilda
problem uppkomma, bl.a. beträffande vilket lands lag
som skall tillämpas och vilken domstol eller annat
tvistlösningsorgan som skall pröva tvisten. I några
motioner tas upp sådana spörsmål med anknytning till
konsumentskyddet vid gränsöverskridande handel.
Som en allmän bakgrund bör inledningsvis upplysas
om att gemensamma bestämmelser om lagval finns för
samtliga EU:s medlemsländer i konventionen den 19
juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
den s.k. Romkonventionen. Konventionens
tillämpningsområde omfattar, med några undantag,
alla slag av förmögenhetsrättsliga avtal och dess
huvudprincip, som kommer till uttryck i artikel 3,
är att parterna har full frihet att själva bestämma
vilket lands lag som skall vara tillämplig på ett
avtal. Från huvudregeln görs några undantag som
inskränker avtalsfriheten. Dessa inskränkningar
avser i huvudsak anställningsavtal och
konsumentavtal.
Inskränkningarna i fråga om konsumentavtal finns i
artikel 5 och innebär att en konsument i vissa
situationer skyddas av lagen i det land där
konsumenten har sin vanliga vistelseort. I stort
sett alla typer av konsumentavtal omfattas av
artikel 5. För att de särskilda skyddsreglerna skall
vara tillämpliga krävs emellertid att avtalet har
ingåtts under någon av följande alternativa
omständigheter, nämligen (1) att avtalet har
föregåtts av ett särskilt till konsumenten riktat
anbud eller annonsering i det land där konsumenten
har sin vanliga vistelseort och konsumenten där har
företagit de handlingar som var nödvändiga för
avtalets ingående, (2) att näringsidkaren eller
dennes representant har mottagit konsumentens
beställning i det land där konsumenten har sin
vanliga vistelseort, eller (3) att avtalet avser
försäljning av varor och konsumenten har rest från
det land där han har sin vanliga vistelseort till
ett annat land där han beställt varan, och säljaren
har organiserat resan i syfte att förmå konsumenten
till köpet.
För det fall ett konsumentavtal omfattas av artikel
5 och avtalet ingåtts under någon av nu redovisade
omständigheter får parternas lagval inte innebära
att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras
denne enligt tvingande regler i det land där
konsumenten har sin vanliga vistelseort. Om parterna
inte har avtalat något särskilt i lagvalsfrågan
skall lagen i konsumentens hemland tillämpas.
Vidare bör understrykas att de särskilda reglerna i
artikel 5 inte innebär något allmänt underkännande
av parternas lagval. Lagvalet tillerkänns således
full verkan såvitt gäller icke-tvingande
lagstiftning. Dessutom får även tvingande
bestämmelser åsidosättas, dock inte till
konsumentens nackdel. Är på en viss punkt den
bestämmelse som gäller enligt den av parterna valda
lagen mer fördelaktig för parterna än motsvarande
bestämmelse i lagen i det land där konsumenten har
sin vistelseort skall den valda lagens bestämmelse
tillämpas. Om ett konsumentavtal har träffats i
någon annan situation än de som omfattas av artikel
5, gäller i princip huvudregeln om avtalsfrihet.
Av artikel 20 framgår att avvikande bestämmelser i
andra EG-rättsakter om lagval skall tillämpas i
stället för Romkonventionen. Ett exempel på detta är
artikel 12.2 i direktiv (97/7/EG) om konsumentskydd
vid distansavtal, som innebär att medlemsländerna
skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att konsumenterna inte berövas det skydd som ges i
direktivet genom att ett tredje lands lag väljs som
tillämplig lag på ett avtal, om avtalet har nära
anknytning till en eller flera medlemsländers
territorium.
I Romkonventionen finns inte några särskilda
bestämmelser som tar sikte på elektronisk handel på
Internet. De särskilda konsumentskyddsreglerna är
således tillämpliga även vid sådan handel. I fråga
om avtal som ingåtts med anledning av vissa slag av
marknadsföring är dock rättsläget i viss mån oklart
huruvida de särskilda konsumentskyddsreglerna
gäller eller ej.
Som framgått omfattar Romkonventionen endast
tvister i avtalsförhållanden. Inom EU pågår dock
diskussioner om att utarbeta en konvention eller
annat rättsligt instrument i syfte att reglera
frågan om tillämplig lag i tvister med anledning av
förpliktelser utanför avtalsförhållanden, exempelvis
i skadeståndstvister.
Romkonventionen är införlivad i svensk rätt genom
lagen (1998:167) om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser, som trädde i kraft den 1 juli
1998 (prop. 1997/98:14, bet. LU9).
I sammanhanget bör även nämnas att det för
närvarande pågår arbete inom EU med att utarbeta ett
direktiv om vissa rättsliga aspekter på den
elektroniska handeln på den inre marknaden. De
frågeställningar som regleras i Romkonventionen
kommer, enligt vad utskottet har erfarit, dock inte
att påverkas av detta direktiv. Däremot aktualiseras
olika frågor kring tillämplig lag i vissa
utomobligatoriska situationer, bl.a. i fråga om
marknadsföring.
Marianne Andersson m.fl. (c) anser i motion U512
att konsumentskyddet vid gränsöverskridande handel
bör stärkas och förespråkar bl.a. att konsumentens
hemlands lag skall gälla vid privatimport och att
konsumenterna skall ges stöd för att hävda sin rätt
och skydd mot otillbörliga affärsmetoder. I motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda (yrkande 15).
En annan uppfattning framförs i motion L711 av Stig
Rindborg m.fl. (m). Enligt motionärerna innebär
konsumentens ovillkorliga rätt att få en tvist
prövad enligt sitt hemlands lagstiftning orimliga
konsekvenser för näringsidkarna, särskilt
småföretagarna, som inte kan förutse vilken
lagstiftning som blir tillämplig på olika avtal.
Detta kommer, enligt vad som anförs i motionen, att
lägga en hämsko på utvecklingen av den elektroniska
handeln. Motionärerna anser att Sverige i det
fortsatta arbetet inom EU med bl.a. Romkonventionen
bör verka för att lagvalsfrågan skall vara
dispositiv på så sätt att företagen, genom
information på sin hemsida, skall kunna upplysa om
att företagets hemlands konsumentlagstiftning
gäller. Om inte näringsidkaren använder sig av denna
möjlighet skall i stället konsumentens hemlands lag
gälla. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda (yrkande 1).
Ett motsvarande yrkande återfinns i motion T717 av
Bo Lundgren m.fl. (m) (yrkande 17).
I motion L711 av Stig Rindborg m.fl. (m)
aktualiseras även frågan om tillämplig lag i
utomobligatoriska situationer med anknytning till
handel på Internet. Motionärerna pekar på att olika
konsumenträttsliga krav gäller i olika länder,
exempelvis vad gäller utformningen av
marknadsföring. Det är, enligt motionärerna,
orimligt att kräva av näringsidkarna att de skall
känna till dessa olika regelsystem. I stället
förordar motionärerna den ordningen att
näringsidkaren endast skall behöva följa
lagstiftningen på sin egen etableringsort. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att Sverige
inom EU skall verka för vad som nu anförts (yrkande
3).
När det först gäller motion U512 vill utskottet
erinra om att enligt de mål och riktlinjer som
riksdagen lagt fast för det svenska arbetet med
konsumentpolitiska frågor inom EU våren 1996 skall
det övergripande målet för det svenska arbetet vara
att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden
och att främja konsumenternas intressen och
inflytande, bl.a. i fråga om olika köprättsliga
spörsmål vid gränsöverskridande handel (skr.
1995/96:181, bet. LU26).
Mot bakgrund av vad nu har redovisats kan utskottet
inte finna att det skulle föreligga någon
motsättning mellan å ena sidan motionsönskemålen och
å andra sidan inriktningen på det svenska arbetet
inom EU och, vad särskilt gäller lagvalsfrågan,
gällande lagstiftning på området.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion U512 yrkande 15.
Vad sedan gäller de spörsmål som tas upp i
motionerna L711 yrkande 1 och T717 yrkande 17
konstaterar utskottet att riksdagen så sent som
våren 1998 vid antagandet av lagen (1998:167) om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser ställt sig
bakom de principer, bl.a. vad gäller konsumentskydd
vid lagval, som kommit till uttryck i
Romkonventionen. Vad motionärerna anfört utgör
enligt utskottets uppfattning inte skäl att nu
förorda en motsatt ordning. I sammanhanget bör
noteras att frågor kring lagval i tvister med
anledning av elektronisk handel nyligen har
övervägts av Utredningen om konsumenträttigheter i
IT-samhället. Utredningen föreslår i sitt betänkande
(SOU 1999:106) Konsumenterna och IT - en utredning
om datorer, handel och marknadsföring att Sverige
inom det europeiska samarbetet skall verka för en
förenkling av de särskilda konsumentskyddsreglerna i
Romkonventionen, som innebär att konsumentskyddet
till skillnad från vad som nu är fallet inte skall
vara beroende av näringsidkarens och konsumentens
agerande i marknadsföring och avtalssituation.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet
förutsätter att regeringen återkommer om det
pågående arbetet på området skulle ge anledning till
en förändrad inställning i frågan.
Även frågan om tillämplig lag i utomobligatoriska
förhållanden med anledning av elektronisk handel som
tas upp i motion L711 yrkande 3 har berörts av
Utredningen om konsumenträttigheter i IT-samhället.
Utredningen förordar i denna del att Sverige i det
nu pågående arbetet med att utarbeta ett direktiv om
elektronisk handel skall verka för att
effektlandsprincipen skall gälla generellt vid
elektronisk handel, dvs. att lagstiftningen i
konsumentens hemland skall tillämpas. En annan
ordning skulle, enligt utredningens bedömning,
innebära att svensk marknadsrättslig lagstiftning
aldrig skulle kunna tillämpas på den som marknadsför
varor och tjänster på Internet från ett annat land.
Utskottet har inte underlag att nu göra något
särskilt uttalande i frågan, utan anser att den
pågående beredningen av spörsmålet bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L711 yrkandena 1 och 3 samt T717 yrkande
17.
Frågor kring tvistlösning vid gränsöverskridande
handel tas upp i motion L711 av Stig Rindborg m.fl.
(m). Motionärerna anser att det är förenat med lika
stora olägenheter för en småföretagare som för en
konsument att dras inför rätta utomlands. Det är
därför, enligt vad som anförs i motionen, angeläget
att det skapas fungerande procedurer för elektronisk
tvistlösning över gränserna, exempelvis genom
elektroniska skiljeförfaranden. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med det anförda
(yrkande 2).
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa
tvistlösningsmekanismer i vilka även
gränsöverskridande tvister kan lösas på ett enkelt
och billigt sätt. Utskottet vill dock peka på att
frågan redan har uppmärksammats i flera olika
sammanhang. I regeringens skrivelse om mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentpolitiska frågor inom EU anfördes i denna
del, utan erinran från riksdagens sida, att Sverige
skall verka för åtgärder och samarbete på
gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt,
enkelt, billigt och rättssäkert skall kunna hävda
sin rätt vid handel över gränserna (skr.
1995/96:181, bet. LU26).
Vidare bör erinras om att det i kommissionens
förslag till direktiv om rättsliga aspekter på den
elektroniska handeln på den inre marknaden finns
bestämmelser som ålägger medlemsländerna att se till
att det är tillåtet att använda metoder för
utomrättslig lösning av tvister, bl.a. med hjälp av
lämpliga elektroniska förbindelser. Liknande
tankegångar kan även återfinnas i de riktlinjer om
konsumentskydd vid elektronisk handel som antogs av
OECD i början av december 1999.
I sammanhanget kan också nämnas att det för
närvarande pågår ett projekt som finansieras av
Nordiska ministerrådet och kommissionen som syftar
till att undersöka dels hur tvistlösning över de
nordiska gränserna fungerar, dels hur ett system för
tvistlösning skulle kunna fungera mellan de nordiska
länderna och länder i södra Europa. Från svensk sida
deltar Allmänna reklamtionsnämnden i projektet.
Utskottet vill slutligen peka på att även detta
motionsspörsmål har uppmärksammats av Utredningen om
konsumenträttigheter i informationssamhället.
Utredningen anser sammanfattningsvis att Sverige bör
arbeta vidare för att tillskapa utomjudiciella
tvistlösningsformer som erbjuder en snabb, billig,
öppen och kostnadseffektiv lösning på
Internetrelaterade konsument- tvister.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att pågående arbete på
såväl internationell som nationell nivå ligger väl i
linje med vad som anförs i den nu aktuella motionen.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L711
yrkande 2.
Miljömålet
Som redovisats i det föregående innebär det av
riksdagen år 1995 fastställda konsumentpolitiska
miljömålet att sådana konsumtions- och produktions-
mönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna
på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
Miljömålet följdes upp av regeringen våren 1998 i
skrivelsen Konsumenterna och miljön - en
handlingsplan för hållbar utveckling (skr.
1997/98:67). I skrivelsen presenterade regeringen
sin syn på centrala frågor som rör miljömålet och
lade fram en handlingsplan med en rad olika åtgärder
för att uppfylla målet. Enligt skrivelsen skall
miljömålets utveckling utvärderas på olika sätt.
Sålunda skall Konsumentverket varje år redovisa för
regeringen vilka åtgärder som har vidtagits på
området och vid lämpliga tidpunkter redovisa
effekterna av dessa. Vidare skall regeringen år 2001
återkomma till riksdagen med en lägesrapport om hur
arbetet med miljömålet fortskrider och senast år
2002 redovisa effekterna av detta arbete.
Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och
föranledde därvid inte någon erinran från utskottets
sida. Utskottet uttryckte i sitt av riksdagen
godkända betänkande sin tillfredsställelse över den
åtgärdsinriktade handlingsplan för förverkligandet
av miljömålet som regeringen presenterat och menade
att en plan för att inleda en process som syftar
till att uppmuntra och underlätta för hushållen att
ta ansvar för miljön var av betydande värde (bet.
1997/98:LU21).
I motion L714 anser Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att
miljömålet inom konsumentpolitiken bör kompletteras
med ett mål och en strategi om hur solidariskt
hållbara konsumtionsmönster kan skapas (yrkande 1).
I samma motion begärs ett tillkännagivande om att
regeringen årligen bör redovisa för riksdagen hur
miljömålet efterlevs (yrkande 3).
Utskottet erinrar om att yrkanden med önskemål om
förändringar av miljömålet inom konsumentpolitiken
har avstyrkts tidigare, senast våren 1999 i
betänkande 1998/99:LU10. Utskottet har därvid funnit
att miljömålet, som det kommit till uttryck i 1995
års beslut, skall ligga fast och att den uppföljning
av miljömålet som regeringen aviserat i skrivelsen
om konsumenterna och miljön är tillräcklig.
Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör
enligt utskottets mening inte heller nu skäl för
riksdagen att frångå sina tidigare
ställningstaganden vad gäller miljömålets närmare
utformning och dess uppföljning. I sammanhanget bör
erinras om att Konsumentpolitiska kommittén 2000
enligt direktiven skall analysera miljömålets
relation till de övriga konsumentpolitiska målen och
identifiera eventuella målkonflikter. Om det för
helhetens skull visar sig finnas behov av
förändringar av miljömålet kan kommittén lägga fram
förslag också i detta avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L714 yrkandena 1 och 3.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L714 också
ett tillkännagivande som går ut på att regeringen
skall se till att Konsumentverket verkar för att TV-
inslaget Anslagstavlan även skall innehålla
information om miljö och livsstil (yrkande 7).
Utskottet har för sin del inte något att erinra mot
att sådan information som motionärerna tar upp
lämnas i olika sammanhang. Den närmare utformningen
därav bör dock riksdagen inte göra några särskilda
uttalanden om, varför utskottet föreslår att motion
L714 yrkande 7 avslås.
Lokal konsumentverksamhet
Vid lokal konsumentvägledning erbjuds konsumenterna
bl.a. rådgivning inför köp, budgetrådgivning och
hjälp vid skuldsanering. För närvarande förekommer
lokal konsumentvägledning i omkring 240 av landets
kommuner. Verksamheten finansieras kommunalt, men
erhåller visst stöd av Konsumentverket.
I motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vikten av att
konsumentvägledningen är lätt tillgänglig och att
verksamhetens inriktning än mer bör vara att stödja
hushåll med låg inkomst med budgetrådgivning och
information om den finansiella sektorn (yrkande 6).
Också när det gäller detta motionsspörsmål vill
utskottet hänvisa till de direktiv regeringen
beslutade den 7 januari 1999 till Konsumentpolitiska
kommittén 2000. I direktiven anför regeringen att
kommunal konsumentverksamhet är viktig för att
konsumenterna skall ha nära till en objektiv och
oberoende rådgivning. Konsumentvägledning finns i de
flesta kommuner, men har varierande omfattning.
Totalt sett bedrivs dock, enligt regeringens
bedömning, en omfattande verksamhet, där viktiga
inslag är budgetrådgivning, reklamationshantering
och medling i konsumenttvister, förköpsrådgivning
och konsumenträttslig rådgivning. Av direktiven
framgår att kommittén skall lämna förslag på hur
konsumenternas rätt till lokal, objektiv och
oberoende konsumentvägledning bäst kan tas till
vara. En, enligt direktiven, särskilt viktig fråga
som kommittén skall analysera är hur arbetet med
budgetrådgivning och skuldsanering kan förstärkas.
Utskottet kan inte finna annat än att inriktningen
på det pågående utredningsarbetet ligger väl i linje
med de synpunkter som framförs i motionen. Något
tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motion L713 yrkande 6 är inte
påkallad, varför motionsyrkandet avstyrks.
Konsumentutbildning
Frågan om konsumentutbildning för barn och ungdom
tas upp i två motioner.
Stig Rindborg m.fl. (m) framhåller i motion L702
vikten av att man redan i unga år får lära sig att
hushålla med de resurser man har. I motionen begärs
ett tillkännagivande om vikten av skolans
undervisning, bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet
i konsumentfrågor (yrkande 3).
Anne Ludvigsson m.fl. (s) anför i motion L712 att
konsumentfrågorna bör komma in mer i kursplanerna
för olika ämnen och tas upp i all lärarutbildning. I
motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på
att regeringen snarast skall återkomma till
riksdagen med förslag om hur detta kan genomföras.
Frågor som rör ungdomar och konsumtion övervägdes
av utskottet våren 1995 i samband med behandlingen
av propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop.
1994/95:140). I propositionen uttalade sig
regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen
och menade att konsumentkunskap måste ses som ett
ämnesövergripande område, som kan tas upp i
undervisningen i en rad olika områden, exempelvis
samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska.
Utskottet anförde för sin del att det var angeläget
med ökad uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst
när det gäller hushållsekonomiska frågor (bet.
1994/95:LU32).
Spörsmål kring ungdomar och utbildning på
konsumentområdet berördes av utskottet även våren
1998 vid behandlingen av regeringens skrivelse om
konsumenterna och miljön (skr. 1997/98:67).
Utskottet delade därvid regeringens uppfattning att
inlärningsprocessen i skolan och den högre
utbildningen är en av de viktigaste faktorerna för
att enskilda på sikt skall kunna tillägna sig
djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och
medverka till en hållbar utveckling. Enligt
utskottets mening var det därför ytterst värdefullt
att frågor som rör konsumentkunskap sattes i fokus
(bet. 1997/98: LU21).
Utöver vad som nu anförts vill utskottet peka på
att Konsumentpolitiska kommittén 2000 har i uppgift
att överväga de nu aktuella motionsspörsmålen. Av
direktiven framgår nämligen att kommittén skall
analysera och lämna förslag om hur samhällets ansvar
för konsumentinformation och konsumentutbildning bör
utformas och finansieras. Kommittén skall vidare
analysera om det behövs särskilda insatser för unga
konsumenter.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna
L702 yrkande 3 och L712 inte motiverar någon
riksdagens ytterligare åtgärd och således bör lämnas
utan bifall.
Märkning
I detta avsnitt behandlar utskottet en handfull
motioner, i vilka motionärerna tar upp vissa
frågeställningar kring olika slag av märkning.
Utskottet inleder med några motionsyrkanden som rör
miljömärkning.
Positiv miljömärkning innebär att de produkter som
är minst miljöbelastande inom en produktgrupp lyfts
fram med hjälp av ett miljömärke. Märkningen bygger
på att kriterier fastställs för olika
produktgrupper. Kriterierna anger vilka miljö- och
funktionskrav som skall vara uppfyllda för att en
produkt skall kunna tilldelas miljömärket.
År 1989 beslutade Nordiska ministerrådet att
inrätta ett nordiskt system för frivillig, positiv
miljömärkning, den s.k. svanmärkningen. Samtliga
nordiska länder är anslutna till systemet. I varje
land finns ett nationellt miljömärkningsorgan som
medverkar i det nordiska samarbetet och förvaltar
systemet på nationell nivå. Regeringen utsåg i
januari 1998 SIS Miljömärkning AB till förvaltare i
Sverige av svanensystemet. Utarbetandet av kriterier
sker i samnordiska arbetsgrupper och kriterierna
fastställs sedan av Nordiska miljömärkningsnämnden.
Hittills har kriterier för omkring 50 produktgrupper
fastställts, och för närvarande finns närmare 3 000
svanmärkta produkter på den nordiska marknaden.
Hösten 1998 påbörjades inom ramen för Nordiska
ministerrådet en översyn av svanensystemet.
Översynen omfattar bl.a. frågor som märkningens
miljöeffekter, konsumenternas kunskap om olika typer
av miljöinformation och miljömärkningens
organisation på nordisk och nationell nivå. Arbetet
skall slutredovisas under hösten år 2000.
Konsumentpolitiska kommittén 2000 har i
delbetänkandet (SOU 1999:145) Nordisk miljömärkning
- det statliga engagemanget gjort en utvärdering av
de organisatoriska formerna för och statens
engagemang i den nordiska miljömärkningen.
Betänkandet, som överlämnades i slutet av december
1999, bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Inom EU inrättades år 1992 ett
miljömärkningssystem, det s.k. blommansystemet, vars
uppbyggnad i stort återspeglar de principer som
gäller för den nordiska miljömärkningen. Symbolen
för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma.
Verksamheten regleras i rådets förordning (EEG) nr
880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram
för tilldelning av miljömärke. Bestämmelser som
behövs för att tillämpa miljömärkningsförordningen i
Sverige finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen
av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt
förordningen åligger det varje medlemsland att utse
organ för att utföra de uppgifter som anges i
förordningen. SIS Miljömärkning AB är sedan januari
1998 svenskt behörigt organ inom blommansystemet.
Kriterieutvecklingen sker av de nationella organen
på kommissionens uppdrag och kriterierna fastställs
av kommissionen. Kommissionen biträds av ett råd
sammansatt av representanter för olika
intressegrupper. Hittills har kriterier fastställts
för omkring 15 produktgrupper, och det finns drygt
300 blommanmärkta produkter på den europeiska
marknaden.
Sedan hösten 1996 pågår en revidering av
miljömärkningsförordningen i syfte att bl.a.
effektivisera miljömärkningsarbetet inom EU.
Kommissionen lade våren 1997 fram ett förslag till
ny förordning som bl.a. innebar att nationella
miljömärkningssystem under vissa förutsättningar
skulle dra tillbaka kriterierna för de
produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem
fastställt kriterier. Efter omfattande kritik mot
förslaget, bl.a. från svensk sida, beslutade
ministerrådet under hösten 1999 att anta en gemensam
ståndpunkt som innebär att befintliga nationella och
regionala miljömärkningssystem kan fortleva och
samordnas med blommansystemet. Det nya
förordningsförslaget är för närvarande föremål för
Europaparlamentets andra läsning.
I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) framförs
kritik mot svanensystemet i flera avseenden.
Motionärerna hävdar att systemet är behäftat med en
rad olika brister och i motionen begärs ett
tillkännagivande om att det nordiska
miljömärkningssystemet skall reformeras (yrkande 9).
Motionärerna pekar särskilt på brister vad gäller
kriterieutvecklingen och begär ett tillkännagivande
om att denna verksamhet skall förbättras i en rad
närmare angivna avseenden (yrkande 11). I motionen
begärs vidare ett tillkännagivande om vikten av att
Sverige inom EU verkar för att nationella
miljömärkningssystem kan bevaras (yrkande 12).
Som framgår är den nordiska miljömärkningen för
närvarande föremål för överväganden i skilda
sammanhang. Utskottet anser att resultatet av det
pågående arbetet bör avvaktas innan något uttalande
från riksdagens sida kommer till stånd i de
frågeställningar som tas upp av motionärerna. När
det gäller förhållandet mellan blommansystemet och
andra nationella och regionala miljömärkningssystem
kan utskottet inte se att det föreligger någon
motsättning mellan motionärernas önskemål och
regeringens inriktning på sitt arbete i denna fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L714 yrkandena 9, 11 och 12.
Därmed övergår utskottet till att behandla några
motioner med krav på obligatorisk märkning av
produkter som testats på djur. Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) anför i motion L703 att många konsumenter
är emot djurförsök i kommersiella syften, exempelvis
vid tester av kosmetiska och hygieniska produkter.
Enligt motionären är det dock svårt för
konsumenterna att välja bort de produkter som
testats på djur eftersom det inte finns något krav
på att sådana produkter skall märkas. Motionären
begär ett tillkännagivande om att regeringen
skyndsamt bör utreda hur ett sådant obligatoriskt
märkningssystem skulle kunna utformas.
Ett liknande yrkande framförs i motion L707 av
Holger Gustafsson (kd).
Även i motion L715 av Ingemar Vänerlöv (kd) begärs
ett tillkännagivande som går ut på att djurtestade
varor skall märkas (yrkande 1). Motionären begär
vidare ett tillkännagivande om att Sverige skall
verka för införandet av harmoniserade regler om
märkning av djurtestade produkter inom EU (yrkande
2).
Utskottet påminner om att frågan om märkning av
produkter, företrädesvis kosmetiska och hygieniska
produkter, med uppgift om eventuellt djurtest har
uppmärksammats tidigare i flera olika sammanhang.
Med anledning av ett uttalande från riksdagens sida
våren 1988 i betänkandet JoU 1987/88:22 gav
regeringen Konsumentverket i uppdrag att utreda hur
ett system för märkning av kosmetiska produkter med
uppgift om genomfört djurtest skulle kunna utformas.
I uppdraget låg även att redovisa hur en sådan
märkning skulle förhålla sig till Sveriges
handelspolitiska förpliktelser. Konsumentverket
redovisade sitt uppdrag i december 1990 (PM 1990-
12-19, dnr 90/K2754). I promemorian pekade verket på
en rad problem som var förenade med inrättandet av
ett sådant märkningssystem och fann
sammanfattningsvis att det varken var lämpligt eller
rättsligt genomförbart att ålägga företagen en sådan
informationsplikt. I stället föreslog
Konsumentverket att en allmän information, som på
ett klart och kortfattat sätt belyste frågan om
djurtester av kosmetiska och hygieniska produkter,
skulle tillhandahållas konsumenterna i
detaljhandeln. Promemorian har härefter övervägts
inom Regeringskansliet och inte föranlett någon
annan inställning från regeringens sida än den
Konsumentverket givit uttryck för.
I sammanhanget bör vidare erinras om att
ministerrådet i juni 1993 beslutade om ett tillägg
till direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om
tillnärmning av medlemsländernas lagstiftning om
kosmetiska produkter, det s.k. kosmetikadirektivet.
Tillägget innebär bl.a. ett åtagande från
medlemsländernas sida att förbjuda handel med
kosmetika och hygieniska produkter innehållande
ingredienser eller kombinationer av ingredienser som
testats på djur efter den 1 januari 1998. En
förutsättning för att förbudet skulle träda i kraft
vid denna tidpunkt var dock att man till dess
utvecklat och utvärderat alternativa metoder till
djurtesterna. Om det skulle visa sig att
utvecklingen inte kommit tillräckligt långt, skulle
förbudet kunna skjutas upp minst två år. Genom ett
beslut i juni 1997 sköts förbudet upp till den 30
juni 2000, och för närvarande pågår diskussioner
inom EU om att skjuta upp ikraftträdandet
ytterligare.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet
konstatera att frågan om att i Sverige inrätta ett
obligatoriskt, offentligrättsligt reglerat, system
för märkning av djurtestade produkter har utretts
och avvisats. Utskottet anser inte att vad
motionärerna nu anfört utgör skäl att förorda en
förnyad utredning i det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet. Däremot bör man från
svensk sida avvakta det fortsatta arbetet inom EU,
som ligger väl i linje med motionsönskemålen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L703, L707 och L715.
I motion L706 av Gudrun Lindvall (mp) aktualiseras
ett närliggande spörsmål, nämligen utformningen av
innehållsdeklarationer på kosmetiska produkter.
Motionären är kritisk till att det inte finns något
krav på att innehållet i kosmetiska varor skall
redovisas på svenska språket utan enligt den s.k.
INCI-nomenklaturen, som motionären anser vara
obegriplig för konsumenterna. I motionen begärs ett
tillkännagivande som går ut på att kosmetiska varor
som säljs i Sverige skall vara innehållsdeklarerade
på svenska språket.
EG-rättsliga bestämmelser om märkning av kosmetiska
och hygieniska produkter finns bl.a. i
kosmetikadirektivet. Direktivet, som innebär en
harmonisering av produktområdet, är genomfört i
Sverige genom bl.a. Läkemedelsverkets föreskrift
(1995:22) om kontroll av kosmetiska och hygieniska
produkter. Kosmetiska och hygieniska produkter
regleras i dessa sammanhang som en produkttyp.
Enligt nämnda föreskrifts 11 § skall sådana
produkters förpackning och behållare vara märkta med
vissa närmare angivna uppgifter, bl.a. namn och
adress på tillverkaren, kvantitet, hållbarhet,
ingredienser, användningsområde och eventuella
varningstexter. Uppgifterna skall vara lättlästa och
avfattade på svenska, med undantag för tillverkarens
namn och ingrediensförteckningen. Ingrediensernas
beståndsdelar skall i stället identifieras på ett av
flera alternativa sätt, bl.a. enligt den s.k. INCI-
nomenklaturen (International Nomenclature Cosmetic
Ingredient). Direktivet hindrar dock inte att
tillverkaren därutöver anger produktens innehåll på
respektive nationellt språk.
Den frågeställning som aktualiseras i motionen har
nyligen berörts av Utredningen gällande
konsumentinformation om dagligvaror. I betänkandet
(SOU 1999:7) Märk väl! gör utredningen bedömningen
att en förutsättning för att de konsumentpolitiska
målen skall kunna uppnås är att konsumenterna har
tillgång till erforderlig information.
Grundprincipen bör, enligt vad som anförs i
betänkandet, vara att konsumenterna skall garanteras
viss obligatorisk basinformation på förpackningarna,
bl.a. uppgifter om användningsområde, ingredienser,
hållbarhetstid och eventuella varningstexter.
Basinformationen skall vara lättläst och lämnas på
svenska. Enligt utredningens uppfattning bör dock
undantag från språkkravet kunna medges om det är
till gagn för konsumenterna. I betänkandet
exemplifieras detta med den situationen att det, som
i fråga om kosmetiska och hygieniska produkter,
finns gemensamma benämningar som har processats fram
i internationellt samarbete. I dessa fall, där det
råder internationell acceptans kring benämningarna
skulle, enligt utredningens bedömning, ett
användande av svenska termer troligen inte gagna
konsumenterna. Utredningens slutsats är således att
information om beståndsdelarna i hygieniska och
kosmetiska produkter inte skall behöva lämnas på
svenska. I stället föreslår utredningen att
regeringen skall ge Läkemedelsverket i uppdrag att
utarbeta en lathund i vilken de ur hälso- och
miljösynpunkt viktigaste beståndsdelarna i
produkterna definieras och förklaras.
Betänkandet har remissbehandlats och är för
närvarande föremål för beredning inom
Regeringskansliet. Resultatet av det pågående
beredningsarbetet bör inte föregripas av riksdagen,
och utskottet avstyrker bifall till motion L706.
I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs
att konsumenterna via rättvisemärkning får chansen
att lägga ytterligare en värdering i sitt handlande,
och i motionen begärs ett tillkännagivande om
behovet av att stödja en process för rättvis handel
(yrkande 13).
Liknande tankegångar återkommer i motion L704 av
Ingegerd Saarinen och Barbro Feltzing (båda mp). I
motionen anförs att det är önskvärt att
konsumenterna kan använda sin makt och bojkotta
varor som producerats på ett oetiskt sätt.
Motionärerna anser att detta kan uppnås genom
användandet av globala etiska standarder som anger
vad som skall gälla i fråga om miljömässiga, sociala
och etiska hänsyn vid produktion, exempelvis ISO-
standarden. I motionen begärs ett tillkännagivande
om att regeringen bör utreda hur användningen av
sådana standarder kan främjas.
Utskottet erinrar om att rättvisemärkning och annan
etisk märkning nyligen har uppmärksammats av
Utredningen gällande konsumentinformation om
dagligvaror. Som nämnts i det föregående har
utredningens betänkande remissbehandlats, och
utskottet förutsätter att det slag av
frågeställningar som tas upp i motionerna övervägs i
den fortsatta beredningen av betänkandet inom
Regeringskansliet. I sammanhanget bör även noteras
att regeringen i februari 1999 tillkallat en
särskild utredare med uppgift att bedöma
konsumenternas och producenternas intresse av en
frivillig jämställdhetsmärkning av varor och
tjänster och föreslå hur ett sådant märkningssystem
skulle kunna utformas. Uppdraget skall redovisas
senast den 31 december 2000. Nämnas kan också att
den ideella organisationen Fair Trade Center på
Konsumentverkets och Sidas uppdrag under år 1999 har
presenterat rapporten Etik och handel som innehåller
en kartläggning av olika aktörers sätt att arbeta
med etisk handel. I rapporten pekas också på ett
antal produkter som är strategiskt viktiga utifrån
konsumenternas behov av att kunna påverka
produktionen. På miljöområdet kan upplysas om att de
s.k. ISO- och EMAS-standarderna för
miljöledningssystem under senare år kommit till
användning i stor utsträckning både inom det privata
näringslivet och inom den offentliga sektorn. För en
närmare redogörelse i denna fråga kan hänvisas till
regeringens skrivelse Hållbara Sverige (skr.
1999/2000:13).
Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet
inte finna annat än att det pågår arbete med den
inriktning som motionärerna förespråkar och kan inte
se att det föreligger behov av något
tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L704 och L714 yrkande 13.
Produktsäkerhetslagen
I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i
kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar
till att motverka att farliga varor och tjänster
orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får
en näringsidkare åläggas att lämna säkerhets- och
varningsinformation eller förbjudas att
tillhandahålla varor eller tjänster. En
näringsidkare kan även åläggas export- och
säljförbud. I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs
att ålägganden eller förbud inte får meddelas om det
i en annan författning eller i beslut av en
myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om
varan eller tjänsten med samma ändamål som ett
åläggande eller ett förbud enligt lagen skulle
fylla.
Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde
endast varor och tjänster tillhandahållna i
näringsverksamhet. År 1996 utvidgades
tillämpningsområdet till att avse även varor som
tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.
1995/96:123, bet. LU21).
I motion L701 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen bör
ändras så att den även omfattar tjänster som
tillhandahålls i offentlig verksamhet. Motionärerna
pekar bl.a. på att de tjänster som tillhandahålls i
offentlig verksamhet innebär samma risker oavsett om
huvudmannen för verksamheten är enskild eller
offentlig. Därtill kommer, enligt motionärerna, att
nuvarande lagstiftning inte är konkurrensneutral och
att olika krav kan gälla för samma typ av tjänster.
Ett motsvarande yrkande återfinns i motion L714 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) (yrkande 16).
Utskottet erinrar om att riksdagen, på utskottets
hemställan, vid flera tillfällen har avslagit
motionsyrkanden med samma inriktning som de nu
aktuella (se bl.a. bet. 1996/97:LU13, 1997/98:LU21
och 1998/99:LU10). Utskottet har därvid hänvisat
till att offentliga tjänster i hög grad är föremål
för specialreglering och att det inte framkommit
något behov av att låta lagen bli tillämplig även på
tjänster som tillhandahålls inom den offentliga
sektorn.
Utskottet är inte nu berett att göra något särskilt
uttalande i förevarande motionsspörsmål. I
direktiven till Konsumentpolitiska kommittén 2000
anförs att avregleringen av vissa marknader och
konkurrensutsättningen av vissa tjänster i
kommunerna för den enskilde inneburit ökade
valmöjligheter, men också lett till mer oklara
gränser för vilka regler som gäller och att det
därför är angeläget att klargöra vilken roll
konsumentpolitiken har i detta sammanhang. Kommittén
skall därför analysera vilka rättigheter den
enskilde har i sin roll som medborgare respektive
konsument. Utskottet har noterat att statsrådet
Lars-Erik Lövdén i en interpellationsdebatt den 28
januari 1999, med hänvisning till nu refererat
utdrag av direktiven, uttalat att kommittén har i
uppdrag att se över frågan om produktsäkerhetslagens
tillämpning vid offentliga tjänster.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det
pågående arbetet avvaktas, och utskottet föreslår
att motionerna L701 och L714 yrkande 16 skall lämnas
utan bifall.
Nätverksförsäljning
Ragnwi Marcelind (kd) aktualiserar i motion L907
spörsmål kring s.k. nätverksförsäljning. Därmed
avses försäljningsverksamhet där varor och tjänster
förmedlas direkt från fabrik utan traditionell
marknadsföring eller mellanhänder. Enligt motionären
skulle nätverksförsäljning kunna bli ett alternativ
för arbetslösa, vilket dock kräver att verksamheten
regleras närmare. I motionen begärs ett
tillkännagivande om behovet av en sådan reglering
(yrkande 1). Motionären yrkar också ett
tillkännagivande om att ett sådant regelverk bör
utformas gemensamt för hela Norden (yrkande 2).
Utskottet påminner om att frågan om
nätverksförsäljning för närvarande utreds av en
särskild projektgrupp på uppdrag av Nordiska
ministerrådet. I uppdraget, som beräknas bli
slutfört under våren 2000, ingår bl.a. att kartlägga
omfattningen på nätverksförsäljningen, belysa olika
konsumenträttsliga problem som är förknippade med
verksamheten och försöka göra en gränsdragning
mellan tillåten och otillåten försäljning. Vidare
skall behovet av lagstiftning på området övervägas.
I likhet med vad utskottet fann våren 1999 vid
behandlingen av en liknande motion i betänkande
1998/99:LU10 anser utskottet att slutsatserna av det
pågående arbetet inom Nordiska ministerrådet bör
avvaktas och motion L907 följaktligen avslås.
Kreditprövning
Konsumentkreditlagen (1992:830) innehåller inte
någon särskild bestämmelse om krav på
kreditprövning. Enligt god kreditgivningssed skall
dock, enligt konsumentkreditlagens förarbeten,
kreditgivaren normalt göra en sådan prövning innan
kredit lämnas (prop. 1991/92:83, bet. LU28).
I motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs
att lättheten att skaffa krediter, exempelvis genom
s.k. snabblån, kan leda till oöverlagda och dyra
krediter som undergräver hushållsekonomin. Enligt
motionärerna vore det rimligt att kräva att varje
kreditgivning skall föregås av en samlad
kreditprövning för att ge en bättre bild av
låntagarens återbetalningsförmåga. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med det anförda
(yrkande 7).
Utskottet erinrar om att frågan om att införa ett
uttryckligt lagreglerat krav på kreditprövning
diskuterades vid konsumentkreditlagens tillkomst
våren 1992. I den promemoria som låg till grund för
regeringens proposition fanns ett förslag till en
sådan regel. I propositionen gjorde dock regeringen
den bedömningen att lagreglerad kreditprövning
skulle leda till praktiska tillämpningssvårigheter,
varför ett sådant förslag inte lades fram. Utskottet
delade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1991/92:LU28 regeringens bedömning och anförde för
sin del att de föreslagna bestämmelserna i
konsumentkreditlagen om näringsidkarnas allmänna
skyldigheter utgjorde ett tillräckligt incitament
för att erforderlig kreditprövning kom till stånd.
Utskottet konstaterar att den fråga som tas upp i
motionen innefattas i uppdraget till
Konsumentpolitiska kommittén 2000. I direktiven
anförs att kommittén skall analysera om det
konsumenträttsliga skyddet på området finansiella
tjänster är tillräckligt. Inom ramen för
utredningsarbetet har under hösten 1999 utarbetats
en rapport om finansiella tjänster i ett
konsumentperspektiv. I rapporten, som syftar till
att utgöra ett diskussionsunderlag för kommitténs
slutliga ställningstaganden på området finansiella
tjänster, föreslås bl.a. att frågan om att införa
ett uttryckligt krav på kreditprövning i
konsumentkreditlagen eller i form av bindande
föreskrifter med sanktionsmöjligheter bör övervägas
närmare.
Också i denna del bör resultatet av det pågående
utredningsarbetet avvaktas, varför utskottet
avstyrker bifall till motion L713 yrkande 7.
Marknadsföring av krigs- och våldsleksaker
Frågor som gäller försäljning och marknadsföring av
leksaker tas upp i en motion. Som en bakgrund till
motionsspörsmålet kan nämnas att Konsumentverket
träffat en överenskommelse med olika
branschföreningar om marknadsföring till barn och
ungdomar av leksaker, spel och liknande.
Överenskommelsen innebär i huvudsak att
krigsleksaker, krigsspel och modellbyggsatser i form
av soldater och krigsmiljöer inte får marknadsföras.
Marknadsföringen av andra modellbyggsatser som har
militär anknytning skall vara återhållsam och visa
den modell som förpackningen innehåller mot en
neutral bakgrund. Överenskommelsen gäller inte
produkter som hänför sig till tiden före år 1914,
eftersom de i första hand kan betraktas som samlar-
objekt.
I motion L709 anser Monica Green m.fl. (s) att
förekomsten av krigs- och våldsleksaker har ökat och
att det krävs kraftigare åtgärder än vad som
hittills vidtagits i form av frivilliga
överenskommelser för att komma till rätta med den
krigshysteri som, enligt vad som anförs i motionen,
numera råder i leksaksaffärerna.
I likhet med motionärerna anser utskottet att det
är angeläget att barn och ungdom inte tillhandahålls
leksaker, spel och liknande produkter som på olika
sätt förhärligar krig och annat våld. Det är vidare
av stor vikt att marknadsföringsåtgärder som riktar
sig mot barn och ungdom inte utformas så att de för
tankarna till våld. Utskottet anser sig inte inom
ramen för förevarande ärende ha tillräckligt
underlag för att förorda någon särskild åtgärd från
riksdagens sida med anledning av den nu aktuella
motionen, men förutsätter dock att regeringen och
berörda myndigheter noga följer utvecklingen på
området och återkommer med konkreta åtgärder i
frågan om det skulle visa sig erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L709.
Marknadsföring av öl
I motion L710 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs
att "en stor stark" har blivit ett begrepp i
Sverige. Därmed förknippas, enligt motionärerna, ett
glas starköl innehållande minst 33 cl. Motionärerna
menar att det förekommer att mindre nogräknade
utskänkningsställen i stället för starköl serverar
folk- eller mellanöl i alltför liten mängd. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör föranstalta om att Konsumentverket
eller någon annan myndighet skall utarbeta
standardregler som fastställer dels hur mycket "en
stor stark" skall innehålla, dels en
minimialkoholhalt.
Utskottet vill inte utesluta att det från
konsumentsynpunkt skulle kunna vara av ett visst
värde med sådana regler som förespråkas i motionen.
Utskottet anser att frågan bör bli föremål för mer
ingående överväganden. Det får ankomma på regeringen
att så snart som möjligt ta initiativ till sådana
överväganden i lämpligt sammanhang. Om det därvid
skulle visa sig att de av motionärerna föreslagna
reglerna skulle vara ändamålsenliga och möjliga att
införa, utgår utskottet från att regeringen
återkommer i saken. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion L710 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Konsumentskydd på Internet
I motion L708 av Carina Hägg (s) anförs att det
finns många rättsliga frågetecken vid användningen
av hemsidor på Internet. Som exempel nämns olika
avtals-, köp- och skadeståndsrättsliga rättsfrågor.
I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
en särlagstiftning med regler till skydd för
konsumenter i fråga om hemsidor på Internet.
Utskottet erinrar om att sådana spörsmål som tas
upp i motionen har övervägts av Utredningen om
konsumenträttigheter i IT-samhället. I utredningens
betänkande (SOU 1999:106) Konsumenterna och IT - en
utredning om datorer, handel och marknadsföring
lämnas en rad förslag i syfte att stärka
konsumenternas ställning på IT-området, bl.a. i
frågor som marknadsföring på Internet, inköp av
datorutrustning, tecknande av Internetabonnemang,
produktansvar och produktskador samt avtals- och
köprättsliga spörsmål vid handel på Internet.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet kan således konstatera att det pågår
arbete med en inriktning som ligger väl i linje med
motionärens önskemål. Ett tillkännagivande eller
annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av
den nu aktuella motionen är inte erforderligt, och
motion L708 bör därför lämnas utan bifall.
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar
med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L702 yrkande 1 har
Konsumentverkets uppgifter blivit alltför
omfattande, vilket har resulterat i en alltför dyr
och otymplig byråkrati. I likhet med vad som anförs
i motionen anser utskottet att den icke
myndighetsbetingade verksamheten, såsom
förlagsverksamheten samt provnings- och
forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma
till riksdagen med ett förslag om hur
Konsumentverkets uppgifter kan begränsas i enlighet
med det anförda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L702 yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
När det gäller de spörsmål i övrigt som tas upp i
motionerna L702, L713 och L714 bör resultatet av det
pågående utredningsarbetet inom Konsumentpolitiska
kommittén 2000 inte föregripas av något uttalande
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna L702 yrkande 2, L713
yrkandena 1, 2, 8 och 10 samt L714 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L702 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1999/2000:L702
yrkande 2, 1999/2000: L713 yrkandena 1, 2, 8 och
10 samt 1999/2000:L714 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar
med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till de tankegångar som förs
fram i motion L713 och anser således att en väl
fungerande marknad är den bästa förutsättningen för
att tillgodose konsumenternas önskemål om bra
produkter till låga priser med god service. Fritt
tillträde till marknaden, fri prisbildning och fri
konkurrens, god information och marknadsvårdande
insatser är, enligt utskottets uppfattning, de
viktigaste förutsättningarna och grundpelarna för en
väl fungerande marknad och konsumentpolitik. De
avregleringar av marknaden som genomförts på olika
produktområden under senare år är, som motionärerna
anför, mot denna bakgrund till nytta för
konsumenterna och bör fortsätta på flera områden. En
särskild fråga som aktualiseras i motionen är att
konsumenterna vid offentlig tjänsteproduktion har en
svagare ställning än vad som är fallet på den
privata marknaden. Som motionärerna påpekar omfattar
den konsumenträttsliga lagstiftningen inte
offentliga tjänster såsom utbildning, barnomsorg
eller äldreboende. För att stärka konsumenternas
ställning på det offentliga tjänsteområdet bör,
enligt utskottets mening, lagstiftningen ses över i
syfte att stärka konsumentintresset i de offentligt
styrda tjänstesektorerna. Utskottet ansluter sig
även till de synpunkter som motionärerna framför
beträffande myndighetsorganisationen på det
konsumenträttsliga området. Konsumentverkets roller
bör renodlas och en översyn av myndighetsutövning,
marknadskontroll, opinionsbildning och konsumentstöd
bör göras i syfte att bättre nå målen med
verksamheten.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L713 yrkandena 1, 2, 8 och 10 som
sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller de spörsmål i övrigt som
aktualiseras i motionerna L702 och L714 bör
utskottet inte föregripa det pågående arbetet inom
Konsumentpolitiska kommittén 2000. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L702
yrkandena 1 och 2 samt L714 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkandena
1, 2, 8 och 10 och med avslag på motionerna
1999/2000:L702 yrkandena 1 och 2 samt
1999/2000:L714 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Enklare regelverk, m.m. (mom. 3)
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med
"yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att det
svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU och
andra internationella organ i betydligt större
utsträckning än hittills bör inriktas på att den
konsumenträttsliga lagstiftningen utformas på ett
tydligt och enkelt sätt. Även arbetet med att
utarbeta gemensamma riktlinjer och rättsregler på
det konsumenträttsliga området bör intensifieras och
ges större prioritet.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L713 yrkande 4, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande enklare regelverk, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Tillämplig lag vid elektronisk handel
(mom. 5)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Vad sedan" och på s. 12 slutar med
"yrkande 17" bort ha följande lydelse:
Beträffande de spörsmål som tas upp i motionerna
L711 yrkande 1 och T717 yrkande 17 konstaterar
utskottet att Romkonventionens regler till skydd för
konsumenter i lagvalssituationer kom till i en tid
då den elektroniska handeln på Internet var ett
okänt fenomen. Lagstiftningen är således inte
anpassad efter dagens förhållanden. Som motionärerna
påpekar innebär nu gällande ordning att en
näringsidkare inte kan förutse vilken
konsumentskyddslagstiftning som kommer att gälla för
ett avtal. Detta kommer att hämma uvecklingen av den
elektroniska handeln, vilket ytterst kommer att
drabba konsumenterna negativt genom ett mer
begränsat varu- och tjänsteutbud på Internet. Mot
denna bakgrund anser utskottet att regeringen i det
fortsatta arbetet på området inom EU och andra
internationella organisationer bör verka för den av
motionärerna förordade lösningen, dvs. att lagvalet
i nu aktuella situationer skall vara dispositivt.
Ett liknande betraktelsesätt kan, som anförs i
motion L711 yrkande 3, anläggas i fråga om
utomobligatoriska förhållanden med anknytning till
elektronisk handel, exempelvis vid marknadsföring på
Internet. Som motionärerna framhåller kan det
rimligen inte krävas av näringsidkarna, i vart fall
inte småföretagare, att känna till den konsument-
och marknadsrättsliga lagstiftningen i andra länder.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att denna
rättsliga osäkerhet för näringsidkarna är skadlig
för utvecklingen av handeln på Internet. Den enda
rimliga lösningen är att näringsidkare endast skall
behöva beakta lagstiftningen på sin etableringsort.
Regeringen bör i det fortsatta arbetet i frågor
kring lagval i utomobligatoriska förhållanden med
anknytning till elektronisk handel verka för en
sådan ordning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L711 yrkandena 1 och 3 samt
T717 yrkande 17, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande tillämplig lag vid elektronisk
handel
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L711
yrkandena 1 och 3 samt 1999/2000:T717 yrkande 17
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Lokal konsumentverksamhet (mom. 9)
Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Också när" och slutar med
"motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att den
lokala konsumentvägledningen har en viktig roll att
spela, särskilt när det gäller att hjälpa
resurssvaga hushåll med rådgivning i olika
ekonomiska frågor. Med hänsyn härtill är det enligt
utskottets mening angeläget att
konsumentvägledningen är lättillgänglig och att
verksamheten inriktas mer mot budgetrådgivning och
information om den finansiella sektorn.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L713 yrkande 6, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande lokal konsumentverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Kreditprövning (mom. 17)
Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 22 slutar
med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att
bristande kreditprövning kan leda till att redan
skuldsatta personer och hushåll hamnar i ekonomiskt
trångmål. Dyra lån, kontokrediter, uppskjutna
betalningar blir en ond cirkel som det är svårt att
ta sig ur. Ett sätt att komma till rätta med detta
problem vore enligt utskottets mening att, såsom
motionärerna förespråkar, införa ett lagstadgat krav
på att varje kreditgivning skall föregås av en
samlad kreditprövning i syfte att ge kreditgivaren
en bättre bild av kredittagarens
återbetalningsförmåga.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L713 yrkande 7, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande kreditprövning
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Marknadsföring av öl (mom. 19)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "till
känna" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar, med anledning av vad som
anförs i motion L710, att begreppet starköl finns
definierat i alkohollagen (1994:1738) och att den
näringsidkare som säljer andra ölsorter under
benämningen starköl torde kunna angripas med stöd av
bestämmelserna i 9 kap. brottsbalken och enligt den
marknads- och näringsrättsliga lagstiftningen. Det
finns således redan regelsystem enligt vilket man
kan komma till rätta med det av motionärerna
påtalade problemet. Att därutöver, som motionärerna
föreslår, reglera begreppet en stor stark i
författning framstår enligt utskottets mening inte
som lämpligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L710.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande marknadsföring av öl
att riksdagen avslår motion
1999/2000:L710,
Särskilt yttrande
Konsumentutbildning
Viviann Gerdin (c) anför:
Jag vill framhålla att kunskap är den nödvändiga
basen för att kunna tillgodogöra sig information.
Eftersom konsumtionsmönster, attityder och
värderingar grundläggs tidigt, är det viktigt att
kunskapen byggs upp i unga år. Konsumentfrågorna bör
mot denna bakgrund ges en framträdande plats i
skolundervisningen.
Med hänsyn till att frågor kring
konsumentutbildning och
konsumentinformation ingår i uppdraget till
Konsumentpolitiska kommittén 2000 har jag
dock inte funnit anledning att reservera
mig till förmån för motionerna L702 och
L712.