I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1999/2000:77
Ändring i partnerskapslagens anknytningskrav jämte en med anledning av
propositionen väckt motion. Regeringens förslag innebär bl.a. att det blir
möjligt att registrera partnerskap i Sverige om en av parterna har hemvist här
sedan minst två år. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
I betänkandet behandlas också tio motionsyrkanden från allmänna mo-
tionstiden år 1999, vilka även tar upp frågor om partnerskapslagens anknyt-
ningskrav samt därutöver spörsmål rörande registreringsförrättare och regist-
rering av partnerskap utomlands.
Företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har in-
för utskottet framfört synpunkter på regeringens lagförslag och de i ärendet
aktuella motionerna.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till den med anled-
ning av propositionen väckta motionen. Med anledning av fyra motionsyr-
kanden från den allmänna motionstiden år 1999 förordar utskottet ett tillkän-
nagivande om att regeringen bör verka för att vigselförrättare och part-
nerskapsförrättare görs till ett gemensamt uppdrag. Utskottet avstyrker bifall
till övriga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och två särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1999/2000:77 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1999/2000:L17 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen med
avslag på regeringens proposition 1999/2000:77 beslutar att 1 kap. 2 § lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap upphävs.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1999
1999/2000:L405 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag där uppdraget
som äktenskaps- och partnerskapsförrättare utgör ett förordnande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om partnerskapsförrättare i alla kommuner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om partnerskapsförrättare på ambassader.
1999/2000:L422 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett gemensamt för-
ordnande som omfattar såväl vigslar som registreringsförrättare blir den
gällande ordningen vid länsstyrelsernas handläggning av nya ansökningar.
1999/2000:L429 av Cinnika Beiming och Carina Moberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en internationellt privaträttslig konvention om registrerat partnerskap.
1999/2000:L430 av Anita Johansson (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förrättningen av partnerskapsregistrering på svenska ambassader.
1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av lagstiftningen beträffande vigselförrättare och part-
nerskapsförrättare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet att ingå partnerskap på svenska ambassader,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ingående av partnerskap i länder med samma partnerskapslag-
stiftning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffande av anknytningsvillkoret i lagen om registrerat part-
nerskap.
Utskottet
Inledning
Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap, som trädde i kraft den 1
januari 1995, har två personer av samma kön rätt att registrera sitt part-
nerskap. Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något krav
på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock inte upp.
Registrering av partnerskap sker vid en förrättning och under former som
motsvarar borgerlig vigsel.
Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i huvudsak vad som gäller
för äktenskap. Detta innebär bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt, bodel-
ning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir
tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om pensionsvill-
kor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer. Från huvudregeln görs un-
dantag för alla regler som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller ge-
mensam vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap har alltså inte
möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller var för sig. Inte heller
har de tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning. Vidare un-
dantas bestämmelser som gäller för makar och som innebär en särbehandling
av den ene maken endast på grund av dennes kön. Slutligen undantas vissa
internationellt privaträttsliga bestämmelser. Ett registrerat partnerskap kan
upplösas på samma sätt som ett äktenskap.
Partnerskapslagstiftning finns också i andra länder. Sådan lagstiftning in-
fördes i Danmark år 1989, i Norge år 1993 och i Island år 1996. Sedan år
1998 har även Nederländerna en lag om registrerat partnerskap. I Finland
bereds för närvarande förslag till en partnerskapslag.
Enligt Statistiska centralbyrån registrerade i Sverige under år 1995 480
män och 167 kvinnor som var mantalsskrivna i Sverige sitt partnerskap. År
1996 registrerades 201 män och 118 kvinnor. År 1997 registrerades part-
nerskap för 170 män och 120 kvinnor. Motsvarande siffror från år 1998 var
158 män och 92 kvinnor. Samma år upplöste 45 män och 16 kvinnor sina
partnerskapsförhållanden. År 1999 registrerades partnerskap för 154 män och
133 kvinnor medan 42 män och 38 kvinnor upplöste sina partnerskap.
Partnerskapslagens anknytningskrav
Nuvarande bestämmelser innebär att rätten till registrering är beroende av
parternas anknytning till Sverige. Enligt 1 kap. 2 § partnerskapslagen skall
minst en av dem vara svensk medborgare med hemvist här i landet. Vid
utformning av anknytningskravet eftersträvades nordisk rättslikhet, och
kravet stämde överens med vad som vid den svenska partnerskapslagens
ikraftträdande den 1 januari 1995 gällde i Danmark och Norge.
Den nuvarande utformningen av anknytningskravet har varit föremål för
kritik (se bl.a. bet. 1998/99:LU18). Kritiken har emellertid inte föranlett
några initiativ från riksdagen. Från utskottets sida har man ansett att resulta
tet av pågående arbete inom Regeringskansliet bör avvaktas.
Våren 1999 upprättades inom Justitiedepartementet departementsprome-
morian (Ds 1999:14) Utländska medborgares möjligheter att ingå part-
nerskap i Sverige. Promemorian, som utarbetats efter överläggningar med
företrädare för ansvariga departement i Danmark, Finland, Island och Norge,
har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande propo-
sition.
I propostionen föreslås en ändring i lagen (1994:117) om registrerat part-
nerskap som innebär att partnerskap skall kunna registreras i Sverige om
minst en av partnerna har hemvist här sedan minst två år. Om en av partnerna
är medborgare i Sverige, Danmark, Island, Nederländerna eller Norge, ställs
inte något krav på att hemvistet skall ha varat i två år. Det är då tillräcklig
den partnern har hemvist i Sverige.
I motion L17 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) konstateras att partnerskapsla-
gen nu varit i kraft i mer än fem år, och de gångna årens erfarenheter visar at
argumenten för anknytningskrav inte har den bärkraft som man antog vid
lagens införande. Anknytningskravet motverkar inte, enligt motionärernas
mening, problem med den internationella rättstillämpningen. Vidare torde
man nu säkert kunna säga att någon partnerskapsturism inte är att befara om
anknytningskravet avskaffas. Inte heller argumentet att andra länder skulle
ställa sig tveksamma till att deras medborgare kan registrera sitt partnerskap
här, trots att de inte har tillräcklig anknytning till Sverige, är bärkraftigt.
Även om anknytningskravet nu mjukas upp genom regeringens förslag kvar-
står, framhåller motionärerna, den principiella problematiken med ett sådant
krav. Med det anförda yrkas i motionen att propositionen avslås och att den
särskilda regleringen om anknytningsvillkor i 1 kap. 2 § partnerskapslagen
upphävs.
Ett motsvarande yrkande om att helt avskaffa anknytningsvillkoren fram-
ställs också i motion So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp)
(yrkande 9). I motionen finns därutöver ett yrkande om att man bör få ingå
partnerskap i Sverige om man är medborgare i annat land med samma part-
nerskapslagstiftning som här (yrkande 8).
I motion L429 av Cinnika Beiming och Carina Moberg (båda s) kritiseras
det nuvarande anknytningsvillkoret i partnerskapslagen. Enligt motionärer-
nas mening bör de stater som har lagstiftning om parnerskap komma överens
om att utvidga anknytningsvillkoren till att inkludera personer som är med-
borgare, respektive har hemvist, i ett annat land som också har part-
nerskapslagstiftning. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en internationellt privaträtts-
lig konvention om registrerat partnerskap.
Enligt utskottets mening leder den nuvarande utformningen av anknyt-
ningskravet i vissa situationer till att danska, isländska och norska medborga-
re som är bosatta i ett annat nordiskt land inte kan registrera partnerskap,
trots att både hemvistlandet och medborgarskapslandet har regler om regist-
rerat partnerskap. Genom den föreslagna ändringen kommer man till rätta
med den lucka som finns i det nordiska regelverket, och enligt utskottets
mening bör också nederländska medborgare likställas med svenska. Från
utskottets sida finns således inga erinringar mot att partnerskapslagen jäm-
ställer medborgare i Danmark, Island, Nederländerna och Norge med med-
borgare i Sverige (1 kap. 2 § andra stycket). Enligt utskottets mening bör i
framtiden även medborgare i andra stater kunna jämställas med svenska
medborgare när det gäller möjligheten att registrera partnerskap, om staterna
inför regler om partnerskap vilka i tillräcklig grad motsvarar den svenska
partnerskapslagen. Som anförts i propositionen bör en sådan bedömning
kunna göras skyndsamt. Det bör i sammanhanget nämnas att i Regerings-
kansliet pågår för närvarande sådana överväganden beträffande den i Frank-
rike nyligen antagna lagen "Pacte Civil de Solidarité".
Utskottets ställningstagande innebär att önskemålen i motion L429 och i
motion So225 yrkande 8 är tillgodosedda, och motionsyrkandena bör därför
inte föranleda några riksdagens vidare åtgärder.
När det sedan gäller frågan om att helt avskaffa anknytningsvillkoren vill
utskottet anföra följande. Eftersom ett svenskt partnerskap som regel inte
medför några rättsverkningar eller endast begränsade rättsverkningar i stater
som saknar partnerskapslagstiftning bör det i sådana fall också krävas någon
form av anknytning till Sverige för att registrering skall kunna ske här. Som
påpekats i motion L17 kan i och för sig haltande rättsförhållanden och rättso-
säkerhet uppkomma även genom de föreslagna reglerna, men risken för detta
skulle enligt utskottets mening öka om anknytningskravet helt slopades eller
sattes alltför lågt. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det
också framhållits att man inte heller bör bortse från att andra stater kan vara
tveksamma till att deras medborgare kan registrera partnerskap här, trots att
de inte har tillräcklig anknytning till landet. Som regeringen anför bör det
alltså finnas ett anknytningskrav i partnerskapslagen som skiljer ut dem som
typiskt sett inte har sin framtid i Sverige. Det anförda innebär att utskottet
inte kan ställa sig bakom uppfattningen i motionerna L17 och So225 att
anknytningskravet bör tas bort helt och hållet.
Däremot finns det en stor grupp människor som lever här men som inte är
medborgare i Sverige eller i en stat med motsvarande partnerskapsreglering.
En del har invandrat hit och bott här under lång tid, andra är födda och har
levt hela sitt liv här. Som regeringen framhåller framstår det inte som skäligt
att partner som har en så stark anknytning till Sverige inte skall ha möjlighet
att registrera sitt partnerskap här. Det bör därför införas en möjlighet för tv
personer som inte uppfyller partnerskapslagens medborgarskapskrav att ändå
ingå partnerskap i Sverige. Utskottet anser i likhet med regeringen att i dessa
fall förutsättningen bör vara att en av partnerna har hemvist i Sverige sedan
minst två år (1 kap. 2 § första stycket 1).
Utskottets ställningstagande innebär inte att frågan om möjligheterna att
registrera partnerskap i Sverige därmed är avgjord en gång för alla. Det bör
t.ex. undersökas om det som gäller för att ingå äktenskap i Sverige på sikt
kan gälla för möjligheten att ingå registrerat partnerskap här. Enligt vad som
uppges i propositionen kommer också frågan om ytterligare uppmjukning av
anknytningsvillkoren avseende krav på hemvist och medborgarskap att bere-
das bl.a. i samråd med de andra nordiska länderna, och regeringen avser att
återkomma till riksdagen i frågan.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens lagförslag och avstyr-
ker bifall till motionerna L17 och So225 yrkande 9.
Registreringsförrättare
Behörig att förrätta registrering av partnerskap är lagfaren domare vid tings-
rätt eller den som av länsstyrelsen förordnats att vara registreringsförrättare
Närmare föreskrifter om förrättningen finns i förordningen (1994:1341) om
registrerat partnerskap. Av denna framgår att registrering av partnerskap som
skall förrättas av domare i tingsrätt förrättas av lagmannen eller någon annan
domare som lagmannen utser. För särskilt förordnade registreringsförrättare
bestämmer länsstyrelsen tjänstgöringstiden.
I motion L405 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) konstateras att endast 60 %
av vigselförrättarna i Sverige också är partnerskapsförrättare. Enligt motionä-
rerna är det inte acceptabelt att vigselförrättare kan vägra att ta emot förord
nande som partnerskapsförrättare. Förhållandet medverkar till att befästa
fördomar mot homosexuella. Motionärerna anser att lagstiftningen bör änd-
ras så att vigselförrättare och partnerskapsförrättare ugör ett och samma
uppdrag, och regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med lagförslag
med denna inriktning (yrkande 1). Vidare konstateras i motionen att det
fortfarande finns kommuner som saknar partnerskapsförrättare. Enligt mo-
tionen löser man detta problem enklast genom att vigsel- och partnerskaps-
förrättare utgör ett uppdrag. Så länge det inte är fallet måste regeringen ager
för att alla kommuner har partnerskapsförrättare. I motionen yrkas ett till-
kännagivande därom (yrkande 2).
Enligt motion L422 av Carina Hägg (s) kan det inte överensstämma med
andan bakom partnerskapslagen att förordnanden som vigselförrättare och
partenskapsförrättare är skilda åt. I stället bör, enligt motionärens mening,
den gällande ordningen vara att vigselförrättare och partnerskapsförrättare
utgör ett uppdrag. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger rege-
ringen till känna vad i motionen anförts om att ett gemensamt förordnande
som omfattar såväl vigslar som registreringsförrättare blir den gällande ord-
ningen vid länsstyrelsernas handläggning av nya ansökningar.
Även i motion So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) fram-
ställs ett yrkande om att förordnanden som registreringsförrättare och vigsel-
förrättare skall vara gemensamma (yrkande 6).
Utskottet vill erinra om att riksdagen vid partnerskapslagens tillkomst ut-
talat att ingenting hindrar att länsstyrelserna ger en och samma person behö-
righet att vara såväl vigselförrättare som registreringsförrättare (bet. 1993/9
LU28). Vidare vill utskottet peka på att justitieministern i ett frågesvar den
19 november 1998 (svar på fråga 1998/99:52) uttalat att det är både naturligt
och angeläget att länsstyrelserna verkar för gemensamma förordnanden som
vigselförrättare och registreringsförrättare. I frågesvaret underströk justitie
ministern också vikten av att registreringsförrättare finns tillgängliga i hela
landet. Även utskottet har vid tidigare behandling av motionsyrkanden lik-
nande de nu aktuella understrukit vikten av att behovet av registreringsför-
rättare tillgodoses över hela landet, och utskottet har förutsatt att regeringe
vidtar erforderliga åtgärder i detta syfte (bet. 1998/99:LU18).
Inom Regeringskansliet påbörjades i november 1998 ett arbete med syfte
att få en bild över tillgången till registreringsförrättare runt om i landet. I
ramen för detta arbete gjordes en enkätundersökning bland landets samtliga
länsstyrelser med frågor rörande tillgången till registreringsförrättare i re-
spektive län och vilka åtgärder länsstyrelserna avsåg att vidta om behovet
inte var tillgodosett. Resultatet av enkätundersökningen visar att det alltjämt
vissa kommuner saknas av länsstyrelsen förordnade partnerskapsförrättare.
Med anledning härav vill utskottet än en gång understryka vikten av att det
finns tillgång till registreringsförrättare över hela landet. En sådan ordning
skulle kunna åstadkommas genom att vigselförrättare och partnerskapsför-
rättare görs till ett gemensamt uppdrag. Det får ankomma på regeringen att
verka för detta, och regeringen bör i lämpligt sammanhang återkomma till
riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits och vilka
resultat som uppnåtts.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
L405 yrkandena 1 och 2, L422 samt So225 yrkande 6 som sin mening ge
regeringen till känna.
Registrering utomlands
Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar rätt att utfär-
da bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att
förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har rege-
ringen utfärdat bemyndiganden som innebär att det med vissa diplomatiska
och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar följer rätt att
förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I vissa fall är bemyndigandena
begränsade, exempelvis på det sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av
svenska medborgare. De bemyndiganden som lämnas föregås regelmässigt
av förhandlingar med respektive länders regeringar.
Vid partnerskapslagens tillkomst behandlades frågan huruvida regeringens
rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde omfatta
även registrering av partnerskap (bet. 1993/94:LU28). Utskottet anförde
därvid att möjligheten till registrering utomlands troligen kommer att aktuali-
seras endast i fråga om länder som har en lagstiftning som motsvarar vad
som gäller för registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund
kunde antas vara mycket litet under den närmaste framtiden, kunde dock
enligt utskottet utvecklingen i andra länder på sikt komma att förändra läget.
Utskottet stannade därför för att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden
att förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att omfatta även registrering
av partnerskap (se 1 kap. 9 § partnerskapslagen).
Enligt motion L430 av Anita Johansson (s) bör svenska utlandsmyndighe-
ter erbjuda alla svenskar samma service oavsett personernas sexuella lägg-
ning, och i motionen yrkas ett tillkännagivande om att det bör införas möj-
ligheter till partnerskapsregistrering på svenska ambassader i utlandet (yr-
kande 5).
Liknande yrkanden framställs i motionerna L405 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) (yrkande 3) och So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c,
mp) (yrkande 7).
Motionsyrkanden med samma inriktning som de nu aktuella har avslagits
av riksdagen vid ett flertal tidigare tillfällen (se bl.a. bet. 1996/97:LU8,
1997/98:LU10 och 1998/99:LU18). Utskottet har därvid uttalat att förord-
nanden att registrera partnerskap vid ambassad och konsulat, i likhet med
vad som gäller förordnanden att förrätta vigsel, bör bygga på ett konstaterat
behov i det land som avses. Eftersom huvudskälet till att ambassadtjänste-
män över huvud taget förordnas som vigselförrättare är att ge svenska med-
borgare bosatta i vissa länder en möjlighet att där ingå äktenskap, och då
partnerskapslagens nuvarande anknytningsvillkor innebär att sådana personer
inte kan registrera sitt partnerskap enligt svensk rätt, har utskottet funnit a
det inte föreligger något behov av att registreringsförrättare förordnas utom-
lands.
Utskottet vidhåller alltjämt den uppfattning riksdagen tidigare givit uttryck
för i frågan. För det fall anknytningsvillkorens utformning i framtiden skulle
leda till att även svenska medborgare med hemvist utomlands kan få sitt
partnerskap registrerat enligt svensk rätt, utgår utskottet från att regeringen
överväger det nu aktuella spörsmålet på nytt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L405 yrkande 3,
L430 yrkande 5 och So225 yrkande 7.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande partnerskapslagens anknytningskrav
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:L17, 1999/2000:
L429 samt 1999/2000:So225 yrkandena 8 och 9 antar regeringens för-
slag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat part-
nerskap,
res. 1 (fp)
2. beträffande registreringsförrättare
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:L405 yrkan-
dena 1 och 2, 1999/2000:L422 samt 1999/2000:So225 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 2 (kd)
3. beträffande registrering utomlands
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L405 yrkande 3,
1999/2000:L430 yrkande 5 och 1999/2000:So225 yrkande 7.
res. 3 (v)
Stockholm den 9 maj 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Christina Nenes (s), Tasso Stafili-
dis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Vivi-
ann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Christina Pettersson (s) och Anne-
Katrine Dunker (m).
Reservationer
1. Partnerskapslagens anknytningskrav (mom. 1)
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Enligt utskot-
tets" och på s. 5 slutar med "yrkande 9" bort ha följande lydelse:
Partnerskapslagen har varit i kraft i mer än fem år, och enligt utskottets
mening visar de gångna årens erfarenheter att argumenten för anknytnings-
krav inte har den bärkraft som man antog vid lagens införande. Som fram-
hålls i motion L17 motverkar anknytningskravet inte problem med den
internationella rättstillämpningen, och vidare kan man nu säkert säga att
någon partnerskapsturism inte är att befara om anknytningskravet avskaffas.
Inte heller argumentet att andra länder skulle ställa sig tveksamma till att
deras medborgare kan registrera sitt partnerskap här trots att de inte har till
räcklig anknytning till Sverige är bärkraftigt. Även om anknytningskravet nu
mjukas upp genom regeringens förslag kvarstår, enligt utskottets mening,
den principiella problematiken med ett sådant krav. Denna inställning delas
också av de båda myndigheter som har att bevaka homosexuellas situation,
nämligen Folkhälsoinstitutet och HomO, liksom av Riksförbundet för sexu-
ellt likaberättigande (RFSL).
Med hänsyn till det anförda anser utskottet i likhet med motion L17 att
propositionen bör avslås och att den särskilda regleringen om anknytnings-
villkor i 1 kap. 2 § partnerskapslagen upphävs.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande partnerskapslagens anknytningskrav
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L17 samt med anled-
ning av motionerna 1999/2000:L429 och 1999/2000:So225 yrkandena
8 och 9
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117)
om registrerat partnerskap,
dels beslutar att 1 kap. 2 § nämnda lag skall upphöra att gälla vid ut-
gången av juni månad år 2000,
2. Registreringsförrättare (mom. 2)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet vill
och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att riksdagen vid partnerskapslagens tillkomst ut-
talat att ingenting hindrar att länsstyrelserna ger en och samma person behö-
righet att vara såväl vigselförrättare som registreringsförrättare, men att det
inte innebär att en förordnad vigselförrättare skall vara skyldig att ta emot e
förordnande att även förrätta registreringar av partnerskap (bet. 1993/94:
LU28). I sammanhanget finns också anledning att peka på att justitieminis-
tern i ett frågesvar den 19 november 1998 (svar på fråga 1998/99:52) uttalat
att det är både naturligt och angeläget att länsstyrelserna verkar för gemen-
samma förordnanden som vigselförrättare och registreringsförrättare, men att
det är behovet som skall vara avgörande vad gäller antalet förordnanden och
att det inte finns någon anledning att av principiella skäl ändra alla gamla
förordnanden så att de omfattar även behörighet att registrera partnerskap. I
frågesvaret underströk justitieministern också vikten av att registreringsför-
rättare finns tillgängliga i hela landet och uttalade att hon avsåg att följa
utvecklingen.
Inom Regeringskansliet påbörjades i november 1998 ett arbete med syfte
att få en bild över tillgången till registreringsförrättare runt om i landet. I
ramen för detta arbete gjordes en enkätundersökning bland landets samtliga
länsstyrelser med frågor rörande tillgången till registreringsförrättare i re-
spektive län och vilka åtgärder länsstyrelserna avsåg att vidta om behovet
inte var tillgodosett. Resultatet av enkätundersökningen visar att det alltjämt
vissa kommuner saknas av länsstyrelsen förordnade partnerskapsförrättare.
Enligt utskottets mening äger riksdagens uttalanden i samband med part-
nerskapslagens tillkomst alltjämt giltighet. Utskottet kan således inte ställa
sig bakom ett krav på obligatoriska gemensamma förordnanden som registre-
rings- och vigselförrättare. Däremot vill utskottet, i linje med vad utskottet
uttalade våren 1999 då senast motioner med nu aktuell inriktning behandla-
des av riksdagen (bet.1998/99:LU18), understryka vikten av att behovet av
registreringsförrättare nu tillgodoses över hela landet. Utskottet förutsätter
regeringen vidtar de erforderliga åtgärder som resultatet av enkätundersök-
ningen kan komma att föranleda.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L405 yrkandena
1 och 2, L422 samt So225 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande registreringsförrättare
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L405 yrkandena 1
och 2, 1999/2000:L422 samt 1999/2000:So225 yrkande 6,
3. Registrering utomlands (mom. 3)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Motions-
yrkanden med" och på s. 8 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Beträffande registrering av partnerskap vid svenska ambassader utomlands
anser utskottet i likhet med motionärerna att det ur principiell synpunkt är
viktigt att svenska utlandsmyndigheter erbjuder alla svenskar samma service,
oavsett personernas sexuella läggning. Utskottet konstaterar att part-
nerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt att utfärda bemyndiganden för
registrering. Enligt utskottets mening bör denna rätt självfallet utnyttjas i d
fall värdlandet lämnar sitt godkännande till verksamheten. Regeringen bör,
mot den nu angivna bakgrunden, snarast vidta sådana åtgärder att de perso-
ner som uppfyller kraven för registrering enligt svensk lag ges möjlighet att
få sitt partnerskap registrerat på ambassader utomlands.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna L405 yr-
kande 3, L430 yrkande 5 och So225 yrkande 7, som sin mening ge regering-
en till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande registrering utomlands
att riksdagen med bifall till motionerna
1999/2000:L405 yrkande 3, 1999/2000:L430
yrkande 5 och 1999/2000:So225 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Partnerskapslagens anknytningskrav
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:
Kristdemokraterna reserverade sig då partnerskapslagen infördes år 1994.
Härvid anfördes bl.a. att äktenskapslagstiftningen har tillkommit utifrån den
åsikten att förhållandet mellan man och kvinna utgör en naturlig ram för
familjen som varande en av samhällets grundstenar. Det är angeläget att
entydigt slå fast alla människors lika värde. I detta ligger också ett klart
accepterande av människors olikheter.
Grunden för äktenskapslagstiftningen är sålunda att säkerställa en trygg
och varaktig relation mellan makarna för att barnens uppväxt och utveckling
skall på bästa sätt säkerställas. I övrigt finns knappast någon anledning att i
civilrättslig ordning reglera samlevnaden mellan vuxna människor. Dessa
förhållanden kan på ett tillfredsställande sätt normeras genom allmän lag-
stiftning.
Då regeringen nu förelägger riksdagen förslag att ändra reglerna för part-
nerskapslagen väljer vi, företrädare för Kristdemokraterna i lagutskottet, att
avstå från att särskilt ta ställning då vi alltjämt anser att lagstiftningen so
sådan inte är erforderlig.
2. Partnerskapslagens anknytningskrav
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anför:
I betänkandet behandlar utskottet motion 1999/2000:So225 som yrkar på ett
avskaffande av anknytningskraven i partnerskapslagen. Vår uppfattning är att
partnerskapslagens anknytningskrav skall slopas helt. Det skulle innebära att
en diskriminerande omständighet i förhållande till äktenskapet försvann och
att registrerat partnerskap från rättslig synpunkt kom på mer likställd fot med
äktenskapet. För heterosexuella personer som önskar ingå äktenskap ställs
det inga anknytningskrav. Det är därför oskäligt att kräva detta av homosex-
uella personer. Vänsterpartiets målsättning är att partnerskapslagen skall
avskaffas och ersättas med en äktenskapslag som skall gälla för alla, oavsett
sexuell läggning. Vi har emellertid noterat att regeringen, enligt vad som
uttalas i propositionen, anser att det bör undersökas om det som gäller för
äktenskap i Sverige på sikt kan gälla för möjligheten att ingå registrerat
partnerskap här. Vidare har regeringen i propositionen anfört att frågan om
ytterligare uppmjukning av anknytningsvillkoren avseende krav på hemvist
och medborgarskap kommer att beredas bl.a. i samråd med de andra nordiska
länderna samt utfäst sig att återkomma till riksdagen i frågan. Vi vill fram-
hålla vikten av att beredningen av frågan sker skyndsamt.
Mot den nu angivna bakgrunden har vi, företrädare för Vänsterpartiet i
lagutskottet, valt att inte reservera oss till förmån för motionerna So225
yrkande 9 och L17.
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap