I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
1999 i skilda frågor på familjerättens område.
Motionsyrkandena rör bl.a. äktenskaps- och
sambolagstiftningen samt arvs- och namnrättsliga
frågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner i
huvudsak med hänvisningar till pågående
beredningsarbeten och tidigare ställningstaganden.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och
fyra särskilda yttranden.
Motionerna
1999/2000:L402 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om
återinförande av arvsrätt för kusiner i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1999/2000:L407 av Lena Ek (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att borgerliga
vigselförrättare skall erhålla ett arvode som är
jämförbart med andra förrättningsarvoden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättning för
förlorad arbetsförtjänst skall utgå,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att reseersättning
skall utgå.
1999/2000:L409 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring av namnlagen att det blir möjligt
att föra dubbelnamn vidare till sina barn enligt vad
i motionen anförts.
1999/2000:L412 av Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att den
tillsätter en utredning om möjligheterna till en
förenklad borgerlig vigsel.
1999/2000:L414 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar att
begreppet borgerlig ändras till civil enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av äktenskapsbalken att endast den
civila vigselceremonin blir den juridiskt bindande.
1999/2000:L416 av Per Landgren (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en värdekommission.
1999/2000:L417 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
bör utreda möjligheterna att ändra lagstiftningen så
att efterlevande make ges möjlighet att sitta kvar i
orubbat bo eller åtminstone ha möjlighet att få bo
kvar i makarnas gemensamma bostad när den andre
maken avlidit, även i de fall där det finns
särkullbarn med i bilden som vill ha ut sin arvslott
omgående.
1999/2000:L419 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda möjligheten att
öppna partnerskapslagstiftningen också för övriga
som lever i hushållsgemenskap.
1999/2000:L423 av Tuve Skånberg och Mikael Oscarsson
(kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om föräldrautbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förlänga
betänketiden för par som har barn under 16 år från
dagens sex månader till ett helt år, vare sig båda
eller bara den ena föräldern önskar skilsmässa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ändra de
befintliga regler som innebär att människor förlorar
ekonomiskt på att gifta sig eller vinner på att
skilja sig,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att betrakta policyn
som kom till uttryck i proposition 1973:32 om
äktenskaps ingående och upplösning att man i
framtiden vid utformningen av regler om skatter och
sociala förmåner skall undvika att ge regler ett
sådant innehåll att människor förlorar på att gifta
sig eller vinner på att skilja sig.
1999/2000:L430 av Anita Johansson (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av
sambolagstiftningen.
1999/2000:L904 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av samäganderättslagen.
1999/2000:Sf302 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen
skall prioritera äktenskapet som samlevnadsform.
1999/2000:So203 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ändring
av namnlagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rättighet till
retroaktivt namnbyte efter könsbyte.
1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,
v, c, mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en gemensam
lagstiftning för homosexuella och heterosexuella
sambor.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
1999 i skilda frågor på familjerättens område.
Motionsyrkandena rör bl.a. äktenskaps- och
sambolagstiftningen samt arvs- och namnrättsliga
frågor.
Som en allmän bakgrund till de nu aktuella
motionsyrkandena erinrar utskottet om att den
familjerättsliga lagstiftningen har varit föremål
för en genomgripande omarbetning under de senaste
decennierna. Efter en lång rad av delreformer på
äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987
beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med
en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.
LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar
betydelsefulla förändringar, främst i fråga om
fördelningen av makars egendom vid äktenskapets
upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var
att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa
mellan makarna vid äktenskapsskillnad.
I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen
lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) och senare samma år lagen (1987: 813)
om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.
LU28, rskr. 350). Sambolagen var framför allt
föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare
parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i
fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden
upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser
som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och
ger sambor i princip samma rättigheter och
skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte
varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar
reglering av samboförhållanden. Genom lagen om
homosexuella sambor har sambolagen och regler i
vissa andra lagar gjorts tillämpliga också på
homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade
lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.
Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen
kan nu sägas vara inne i en andra fas. Våren 1997
tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utvärdera huruvida huvudsyftet med
sambolagen har uppnåtts och bl.a. överväga om
skillnaderna i den rättsliga behandlingen av
homosexuella sambor jämfört med heterosexuella
sambor är motiverade. Utredningsarbetet redovisades
i september 1999 i betänkandet (SOU 1999:104) Nya
samboregler.
När det gäller homosexuella parförhållanden
beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom
utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som
gör det möjligt för två personer av samma kön att
registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,
rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta
bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande
också för registrerade partnerskap. Lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i
kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har
homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga
ett parförhållande på motsvarande sätt som står till
buds för heterosexuella par. Lagstiftning om
registrerat partnerskap finns också i Danmark,
Norge, Island och Nederländerna samt sedan november
1999 även i Frankrike. I detta sammanhang bör även
nämnas att regeringen i februari 1999 tillkallade en
parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka
och analysera villkoren för barn i homosexuella
familjer. Kommittén skall vidare överväga om de
rättsliga skillnader som finns vad gäller
homosexuella pars möjligheter att adoptera och utses
till vårdnadshavare är sakligt motiverade och lämna
förslag till hur eventuellt omotiverade skillnader
kan undanröjas. Uppdraget skall redovisas senast den
1 januari 2001 (dir. 1999:5).
I samband med 1987 års beslut om äktenskapsbalken
gjordes också viktiga ändringar i arvsordningen.
Ändringarna syftade till att skapa möjligheter för
den efterlevande maken att få ärva den avlidne
makens kvarlåtenskap och därmed kunna sitta kvar i
orubbat bo. En make skall vid den andre makens död
därför ta arv framför makarnas gemensamma
bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv
efter den först avlidne maken vid den efterlevandes
död. I mars 1996 tillkallade regeringen en
utredning, Ärvdabalksutredningen, med uppgift att
bl.a. undersöka om 1987 års ändringar i
arvsordningen slagit igenom på det sätt som var
avsett, utvärdera reformen utifrån den
frågeställningen och föreslå de lagändringar som kan
vara motiverade. Utredningen överlämnade hösten 1996
delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och
arvsskatt. Uppdraget slutredovisades i augusti 1998
i betänkandet (SOU 1998:110) Makes arvsrätt,
dödsboförvaltare och dödförklaring.
Ett till familjerätten angränsande rättsområde är
namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn,
varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn,
finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i
ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357).
Till grund för den nu gällande lagen ligger en
strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende
mellan kvinnor och män och till lika behandling av
barn till föräldrar som är gifta med varandra och
barn till ogifta föräldrar. Den nuvarande namnlagen
kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme
än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv
bestämma vilket namn han eller hon vill bära.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i motionerna.
Äktenskaps- och sambolagstiftningen
I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller
de grundläggande principerna om äktenskap. Där anges
bl.a. villkoren för äktenskapets ingående och
upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan
en kvinna och en man. Genom bestämmelsen markeras
att äktenskapet är en monogam förbindelse, som
endast får ingås mellan personer av olika kön.
Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om
vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska
förhållanden och i särskilda kapitel finns
förhållandevis detaljerade regler om makars
skyldighet att bidra till varandras och till
familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods
respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar
samt om bodelning.
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana
samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift
kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får
samborna en giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet som har
anskaffats för gemensamt begagnande. På
sociallagstiftningens område finns regler som knyter
an till sambobegreppet i sambolagen och som ger
sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter
som äkta makar. Även inom andra rättsområden
förekommer det att äktenskapsliknande samlevnad
likabehandlas med äktenskap.
Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att
sambolagen och vissa särskilt angivna bestämmelser
om sambor är tillämpliga också på homosexuella
samboförhållanden. En av skillnaderna mellan
sambolagen och lagen om homosexuella sambor
utmönstrades den 1 januari 1998 då kretsen
bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om
bostadsbidrag utvidgades till att avse också
homosexuella sambor (prop. 1997/98:1 utg.omr. 18,
bet. BoU1, rskr. 78).
Våren 1997 tillkallade regeringen en parlamentarisk
kommitté med uppgift att göra en utvärdering av
sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor
(dir. 1997:75). Kommittén antog namnet
Samboendekommittén. Enligt direktiven var kommitténs
huvuduppgift att utvärdera om huvudsyftet med lagen
- att ge ett minimiskydd åt den svagare parten när
samboförhållandet upplöses - uppnåtts. I uppdraget
låg vidare att överväga om skillnaderna i den
rättsliga behandlingen av homosexuella sambor
jämfört med heterosexuella sambor är motiverade och
klarlägga om det föreligger behov av ett utvidgat
rättsligt skydd vid andra former av
hushållsgemenskap än sådana som i dag är reglerade i
lag. Kommittén redovisade i september 1999 sitt
arbete i betänkandet (SOU 1999:104) Nya samboregler.
I betänkandet föreslås bl.a. lagändringar som
innebär att sambolagen skall vara tillämplig på alla
samboförhållanden, oavsett parternas kön.
Därmed övergår utskottet till att behandla några
motionsyrkanden i vilka motionärerna tar upp vissa
frågor av principiell karaktär rörande äktenskaps-
lagstiftningen.
Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion Sf302 att
stabila och fungerande familjer är bra både för barn
och vuxna och en förutsättning för ett gott
samhälle. Motionärerna anser att det är viktigt att
lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd
för stabila familjerelationer och begär ett
tillkännagivande om att lagstiftningen skall
prioritera äktenskapet som samlevnadsform (yrkande
7).
Även i motion L423 av Tuve Skånberg och Mikael
Oscarsson (båda kd) framhålls äktenskapet som
samlevnadsform. Motionärerna begär tillkännagivanden
om att regler, bl.a. vad gäller skatter och sociala
förmåner, som innebär att man vinner på att skilja
sig och förlorar på att gifta sig skall ändras
(yrkandena 3 och 4). I motionen anförs vidare att
föräldrar ofta utsätts för stora påfrestningar i
samband med ett barns födelse, vilket ökar
skilsmässorisken. Motionärerna anser att nyblivna
föräldrar bör erbjudas föräldrautbildning genom
såväl mödravårds- som barnavårdscentralerna för att
skilsmässor på så sätt skall förebyggas. I motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda (yrkande 1).
Inför ett ställningstagande till de spörsmål som
tas upp i motionerna vill utskottet först erinra om
de uttalanden som utskottet gjorde i samband med
äktenskapsreformen år 1987. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll utskottet
att det bör vara ett mål för lagstiftningen att
äktenskapet bevaras som den normala och naturliga
formen för familjebildning för det helt övervägande
antalet människor. Genom att ingå äktenskap får
parterna tillgång till ett regelsystem som
tillhandahåller lösningar på praktiska problem och
som ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört
med andra samlevnadsformer ger alltså äktenskapet
betydande fördelar. Trots detta, konstaterade
utskottet, väljer många människor av olika skäl att
sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta
förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.
Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt
personliga liv och bestämma vilka normer som skall
gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,
anförde utskottet, beaktas att en ordning där
människors grundläggande behov och väsentliga
intressen blir sämre tillgodosedda eller helt
åsidosatta enbart av den anledningen att de inte
vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt
samhälle. På åtskilliga områden måste därför,
framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna
i sak blir enhetliga för alla sammanlevande
oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller
inte. Vid utformningen av sådana regler är det
självfallet angeläget att man inte påverkar
människors val av samlevnadsform så att de förlorar
på att gifta sig eller vinner på att separera.
Enligt utskottets mening kunde det heller inte med
fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt
sett missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök
utskottet också under att man inte bör skapa så
utförliga regler för sambor att man därigenom
åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som
äktenskapsliknande system av lägre dignitet.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de
nu aktuella. När utskottet våren 1999 senast
behandlade motionsspörsmålet konstaterade utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1998/99:LU18
att gällande lagstiftning i huvudsak låg i linje med
de nu redovisade uttalandena från år 1987. Vad
särskilt gällde motionsyrkanden om ett riksdagens
uttalande rörande betydelsen av stabila
familjeförhållanden och en prioritering av
äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet ånyo
under att äktenskapet, och numera även
partnerskapet, utgör en institution som är
överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.
juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken utgör
ett heltäckande juridiskt regelsystem för dem som
väljer att ingå äktenskap. Mot denna bakgrund kunde
utskottet inte finna annat än att lagstiftningen var
utformad i enlighet med det synsätt som kom till
uttryck i de då aktuella motionerna. I övrigt
vidhöll utskottet uppfattningen att lagstiftningen
så långt som möjligt bör vara neutral i förhållande
till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar
och att det inte bör ankomma på riksdagen att styra
enskilda individer i valet av samlevnadsform.
Enligt utskottets mening har det inte framkommit
någon omständighet som föranleder något annat
ställningstagande i den nu aktuella frågan än det
som riksdagen gjorde våren 1999. Utskottet avstyrker
därmed bifall till motionerna L423 yrkandena 3 och 4
samt Sf302 yrkande 7.
När det sedan gäller frågan om föräldrautbildning
som tas upp i motion L423 yrkande 1 påminner
utskottet om att en särskild utredare har haft
regeringens uppdrag att föreslå hur stödet till
föräldrar i form av föräldrautbildning och andra
verksamheter för föräldrar och barn i förskoleålder
och skolålder skall kunna utvecklas och stimuleras.
Utredaren överlämnade hösten 1997 betänkandet (SOU
1997:161) Stöd i föräldraskapet till regeringen.
Betänkandet innehåller förslag och överväganden
angående utformningen av föräldrautbildningen och
andra verksamheter som kan fungera som stöd för
föräldrar i deras föräldraskap, bl.a. inom de
sektorer som motionärerna tar upp. Enligt vad
utskottet har erfarit kommer utredarens bedömningar
och förslag att behandlas i en skrivelse från
regeringen om olika barnfrågor som har aviserats
till maj 2000.
Utskottet anser att behandlingen av den aviserade
skrivelsen inte bör föregripas genom något särskilt
uttalande från riksdagens sida, varför motion L423
yrkande 1 avstyrks.
I några motionsyrkanden hänför sig motionärerna till
ett förslag som lades fram av Partnerskapskommittén
år 1993. I sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap
föreslog kommittén att lagen om homosexuella sambor
skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma
kön. Det framlagda förslaget innebar att
homosexuella sambor skall omfattas av i princip
samma regler som gäller för en man och en kvinna som
lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. Förslaget gick med andra ord ut på att
sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma
bestämmelser, t.ex. vad gäller pension och
efterlevandeskydd.
Anita Johansson (s) anser i motion L430 att ett
lagförslag som bygger på Partnerskapskommitténs
förslag bör utarbetas. I motionen begärs ett
tillkännagivande om en översyn av
sambolagstiftningen i linje med det anförda (yrkande
4).
I motion So225 begär Barbro Westerholm m.fl (fp, s,
v, c, mp) ett tillkännagivande om att lagen om
sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella
sambor, i linje med vad som föreslogs av
Partnerskapskommittén, skall slås samman i en
gemensam lag så att homosexuella och heterosexuella
sambor får lika rättigheter och skyldigheter
(yrkande 10).
Som redovisats inledningsvis har den fråga som tas
upp i de nu aktuella motionerna nyligen övervägts av
Samboendekommittén. Kommittén föreslår i sitt
betänkande (SOU 1999:104) Nya samboregler
lagändringar som bl.a. innebär att lagen (1987:232)
om sambors gemensamma bostad skall benämnas
sambolagen och vara tillämplig på såväl homosexuella
som heterosexuella sambor. Enligt vad utskottet har
erfarit remissbehandlas betänkandet för närvarande.
Utskottet kan således konstatera att det finns ett
färdigt lagförslag som ligger helt i linje med
motionärernas önskemål. Enligt utskottets
uppfattning bör det pågående beredningsarbetet inte
föregripas av något särskilt uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionerna L430 yrkande 4 och So225 yrkande 10.
Med annan hushållsgemenskap avses en förhållandevis
varaktig gemenskap mellan två eller flera personer
som delar bostad och har ett visst mått av ekonomisk
gemenskap och samarbete i vardagliga göromål. I
Sverige finns, till skillnad från vad som är fallet
i bl.a. Norge, inte någon särskild lagstiftning om
det rättsliga förhållandet mellan parterna i en
sådan hushållsgemenskap.
I motion L419 av Tuve Skånberg (kd) anförs att det
finns många hushåll där personer av samma kön lever
tillsammans utan att ha en sexuell relation,
exempelvis vänner, syskon och arbetskamrater. Det
behövs, enligt motionären, en rättslig reglering
även beträffande dessa hushåll, bl.a. vad gäller
möjligheten att erhålla bostadsbidrag och andra
förmåner i de sociala trygghetssystemen. Motionären
begär ett tillkännagivande om att regeringen skall
utreda möjligheten att låta partnerskapslagen gälla
för alla som delar hushållsgemenskap, oavsett
sexuell orientering.
Utskottet erinrar om att den frågeställning som
aktualiseras i motionen har diskuterats i skilda
sammanhang under de senaste decennierna. Sålunda
övervägde Familjelagssakkunniga i betänkandet (SOU
1981:85) Äktenskapsbalk om det inte gick att skapa
en ordning som innebar att även andra samboende än
de som sammanlever på grund av traditionell
parbildning skulle kunna komma in under samma
regelsystem som övriga sambor. Detta skulle ske
genom avtal eller registrering.
Familjelagssakkunniga avvisade dock tanken då det
dels inte tycktes finnas något större praktiskt
behov av en sådan reglering, dels fanns risk för
missbruk, exempelvis i skatteundandragande syfte.
Regeringen anslöt sig i proposition 1986/87:1 till
Familjelagssakkunnigas bedömning och riksdagen hade
inte någon annan uppfattning (bet. LU 1986/87:18).
Partnerskapskommittén anförde i sitt betänkande
(SOU 1993:98) Partnerskap att det visserligen skulle
kunna finnas behov av skyddslagstiftning för
personer som lever tillsammans i hushållsgemenskap,
men som inte omfattas av sambolagstiftningen. En
sådan lagstiftning skulle dock, enligt kommittén,
inte fylla sin funktion om den bygger på frivillig
registrering eller anmälan.
Frågan aktualiserades på nytt vid tillkomsten av
partnerskapslagstiftningen. Utskottet tillkännagav
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande
1993/94:LU28 att det var angeläget att klarlägga
vilket behov av rättslig reglering som förelåg för
personer som levde i någon form av hushållsgemenskap
utan att omfattas av den äktenskapsrättsliga
lagstiftningen eller av någon av de båda
sambolagarna. Enligt utskottets tillkännagivande
gällde detta framför allt på det sociala
trygghetsområdet.
När nu utskottet på nytt har att ta ställning till
ifrågavarande spörsmål kan konstateras att
Samboendekommittén har haft i uppdrag att göra en
sådan utredning som efterlystes av utskottet våren
1994 och som begärs i motion L419. Kommittén
konstaterar sammanfattningsvis att det saknas skäl
att införa en rättslig reglering av de inbördes
förhållandena mellan personer som bor tillsammans i
annan hushållsgemenskap. Inte heller finns det skäl
att införa någon särskild reglering för personer som
bor tillsammans i en sådan hushållsgemenskap vad
gäller den sociala trygghetslagstiftningen. Däremot
kan det, enligt kommitténs bedömning, finnas skäl
att i ett annat sammanhang överväga utformningen av
arvsskattelagstiftningen för vissa av dem som bor
tillsammans i annan hushållsgemenskap.
Som nämnts i det föregående remissbehandlas
Samboendekommitténs betänkande för närvarande.
Resultatet av det pågående beredningsarbetet bör
avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion
L419.
Särskilda bestämmelser om samäganderätt finns i
lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. I lagen
regleras inte uppkomsten av samäganderätt, utan
lagen förutsätter att samäganderätt redan
föreligger. Kan delägarna inte enas om egendomens
förvaltning eller nyttjande kan varje delägare
ansöka om att rätten förordnar att egendomen under
viss tid omhändertas av god man. Om delägarna inte
kan enas om försäljning av samägd egendom, följer av
6 § att envar av delägarna kan ansöka hos domstol om
att egendomen för gemensam räkning skall försäljas
på offentlig auktion. Sådant förordnande kan
förhindras av någon annan delägare om denne kan visa
synnerliga skäl för anstånd. I samband med
förordnande om försäljning skall domstolen också, om
det yrkas, bestämma ett pris under vilket egendomen
inte får säljas. Samäganderättslagen, som är
dispositiv, är tillämplig även på samägande mellan
makar, registrerade partner och sambor.
I motion L904 av Ingvar Svensson (kd) anförs att
samäganderättslagen är föråldrad och i behov av en
modernisering. I motionen pekas särskilt på de
problem som makar och sambor kan ställas inför vid
upplösningen av ett äktenskap eller samboförhållande
om parterna inte är eniga i fråga om samägd egendom.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att
samäganderättslagen bör ses över i enlighet med det
anförda.
Utskottet konstaterar att också detta
motionsspörsmål har behandlats av
Samboendekommittén. Kommittén anför bl.a. att det av
äktenskapsbalken framgår att bodelningsreglernas
funktion inte är att upplösa samäganderätt. Sålunda
har, enligt 11 kap 7 § äktenskapsbalken, varje make
rätt att på sin lott i första hand få sin egendom
eller den del av denna som den maken önskar. Detta
innebär, enligt kommittén, att om ingen av makarna
är beredd att till den andre maken avstå andel av
samägd egendom och det inte är fråga om gemensam
bostad eller gemensamt bohag kommer makarna även
efter bodelningen att äga egendomen gemensamt.
Önskar makarna upplösa samägandet och kan de inte
komma överens om vem som skall behålla egendomen,
återstår endast, enligt kommitténs bedömning,
samäganderättslagens komplicerade metoder för
upplösning av samäganderätt. Kommittén anser att det
finns ett praktiskt behov av att kunna upplösa
samäganderätt även till sådan egendom som inte
omfattas av sambolagstiftningen i anslutning till en
bodelning. En sådan ordning skulle dock kräva
ingripande förändringar i bodelningsreglerna, vars
konsekvenser noga behöver övervägas. Därtill kommer
att behov av motsvarande förändringar torde behövas
i äktenskapsbalken och kräva en samordning med
reglerna i samäganderättslagen. Kommittén anser att
spörsmålet ligger utanför dess direktiv, men
framhåller samtidigt att det är av stor vikt att
frågan utreds i annan ordning.
Utskottet förutsätter att behovet av en sådan
utredning som föreslås av Samboendekommittén
övervägs inom ramen för den fortsatta beredningen av
kommitténs betänkande. Regeringens
ställningstaganden med anledning av dessa
överväganden bör enligt utskottets uppfattning
avvaktas, varför utskottet anser att motion L904 bör
lämnas utan bifall.
Vigsel
Äktenskap ingås genom vigsel. De nuvarande
sekelgamla reglerna om vigsel bygger på principen om
valfrihet. Vigsel kan således ske antingen vid en
kyrklig ceremoni eller genom s.k. borgerlig vigsel.
När det gäller den kyrkliga vigseln har sedan slutet
av 1800-talet även andra trossamfund än Svenska
kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Den
nuvarande ordningen innebär inte bara att medlem av
Svenska kyrkan skall kunna välja mellan vigsel inom
denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att
medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha
motsvarande valrätt. Vigsel i borgerlig ordning
började successivt tillåtas för allt större grupper
i samhället under senare delen av 1800-talet för att
slutligen, genom lagen den 6 november 1908 om
äktenskaps ingående, bli tillåten för alla svenska
medborgare.
Behörig att förrätta kyrklig vigsel är enligt 4
kap. 3 § äktenskapsbalken präst i Svenska kyrkan
eller sådan präst eller annan befattningshavare i
ett annat trossamfund som har erhållit
Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i
lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom
andra trossamfund än Svenska kyrkan. Skiljandet av
Svenska kyrkan från staten den 1 januari 2000 har
inte inneburit någon förändring i detta avseende.
Behörigheten att förrätta borgerlig vigsel
tillkommer enligt samma lagrum lagfaren domare i
tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat
till vigselförrättare.
Tasso Stafilidis m.fl. (v) anför i motion L414 att
äktenskapet från samhällets synpunkt inte har någon
religiös innebörd. Med utgångspunkt i principen om
statens neutralitet i religiösa frågor bör därför
äktenskapet sekulariseras. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen skall återkomma
med förslag till ändringar i äktenskapsbalken som
innebär att endast den civila vigselceremonin skall
vara rättsligt bindande (yrkande 2). I samma motion
anförs vidare att begreppet borgerlig vigsel av
många människor förknippas med borgerlig politik och
att i många länder används i stället det mer
neutrala och, enligt motionärernas mening, riktiga
begreppet civil vigsel. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att begreppet borgerlig skall
bytas ut mot civil i äktenskapsbalken och annan
lagstiftning (yrkande 1).
Vad först gäller yrkande 2 i motion L414 erinrar
utskottet om att yrkanden med innebörd att frånkänna
den kyrkliga vigseln rättslig betydelse har
avslagits av riksdagen vid ett flertal tidigare
tillfällen. Riksdagen har därvid bl.a. hänvisat till
att lagstiftningen om äktenskapets ingående bygger
på den grundläggande principen om valfrihet mellan
kyrklig vigsel och borgerlig vigsel och att ett
obligatoriskt civiläktenskap skulle tvinga många
människor att genomgå två vigselceremonier. Senast
avstyrkte utskottet ett liknande yrkande våren 1999
i betänkande 1998/99:LU18. Utskottet påminde därvid
om riksdagens tidigare ställningstaganden i saken
och kunde för sin del inte heller se det
ändamålsenliga i den av motionärerna föreslagna
ordningen. För ett bibehållande av gällande ordning
talade även, enligt utskottet, att den torde vara
väl förankrad hos allmänheten.
Enligt utskottets uppfattning har inte framkommit
skäl att frångå tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida i fråga om den kyrkliga vigselns
rättsliga giltighet. Beträffande yrkande 1 bör
noteras att begreppen borgerlig vigsel respektive
kyrklig vigsel ersattes med det gemensamma begreppet
vigsel år 1988 i samband med äktenskapsbalkens
ikraftträdande (prop. 1986/87:1, bet. LU18). Att i
lagtext nu införa begreppet civiläktenskap
respektive civil vigsel bör enligt utskottets mening
inte komma i fråga.
Det anförda innebär att motion L414 bör lämnas utan
bifall.
Särskilda bestämmelser om formerna för ingående av
äktenskap genom borgerlig vigsel finns dels i 4 kap.
äktenskapsbalken, dels i förordningen (1987:1019)
med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av
domare eller särskild förordnad vigselförrättare.
Bestämmelserna innebär i huvudsak att parterna i två
vittnens närvaro och inför vigselförrättaren skall
bekräfta att de vill ingå äktenskap, varefter
vigselförrättaren skall förklara parterna som äkta
makar. Vigseln kan förrättas enligt två olika
varianter, varav den ena är något enklare än den
andra.
Kerstin Heinemann (fp) förordar i motion L412
införandet av en än mer förenklad variant av
borgerlig vigsel. En sådan skulle, enligt vad som
anförs i motionen, kunna vara av värde för dem som
vill ingå äktenskap av praktiska skäl helt utan
ceremoniella inslag, exempelvis inför en
utlandsresa. Motionären anför att den förenklade
vigseln skulle kunna gå till på så sätt att parterna
i två vittnens närvaro företer hindersbevis och
fyller i en blankett på skattemyndigheten.
Motionären begär ett tillkännagivande om att
regeringen skall låta utreda möjligheterna att
införa en sådan vigselordning.
Utskottet kan inte se att det föreligger något
behov av den av motionären föreslagna ordningen och
avstyrker bifall till motion L412.
Bestämmelser om ersättning till vigselförrättare
finns i förordningen (1987:1019) med närmare
föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller
särskilt förordnad vigselförrättare. För närvarande
utgår ersättning med 110 kr per vigsel. Om
vigselförrättaren samma dag förrättar flera vigslar
utgår dock ersättningen med 30 kr per påbörjad
efterföljande vigsel. Ersättning utgår ej för
förlorad arbetsförtjänst och resekostnader. Enligt
förordningen (1994:1341) om registrerat partnerskap
utgår ersättning med motsvarande belopp till av
länsstyrelsen förordnad registreringsförrättare.
Lena Ek (c) anser i motion L407 att nuvarande
ersättningsnivå är alltför låg och att borgerliga
vigselförrättare bör erhålla ett arvode som är
jämförbart med andra förrättningsarvoden (yrkande
1). Enligt motionären bör ersättning även utgå för
förlorad arbetsförtjänst och resekostnader
(yrkandena 2 och 3). I motionen begärs
tillkännagivanden i enlighet med vad som nu har
anförts.
När utskottet våren 1999 i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:LU18 behandlade en
motion med motsvarande yrkanden, delade utskottet
motionärernas uppfattning att det fanns skäl att se
över ersättningsreglerna på området. Utskottet
förutsatte att en sådan översyn kom till stånd utan
något formellt tillkännagivande från riksdagens sida
och avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.
Enligt vad utskottet nu erfarit planerar man inom
Regeringskansliet att överväga ersättningsreglerna
under innevarande år och finner därför inte skäl att
föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion L407, som avstyrks.
Äktenskapsskillnad
Bestämmelser om äktenskapsskillnad finns i 5 kap.
äktenskapsbalken. Av dessa följer att makar som är
ense om att upplösa sitt äktenskap har rätt till
äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av
betänketid om båda makarna begär det eller om någon
av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under
16 år som står under den makens vårdnad. Vill bara
den ena maken att äktenskapet skall upplösas, har
den maken rätt till äktenskapsskillnad endast efter
betänketid. Betänketiden inleds när makarna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när
den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges
den andra maken. Har betänketid löpt under minst sex
månader skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om
någon av makarna begär det. Framställs inte något
yrkande inom ett år, förfaller frågan. Om makarna
har levt åtskilda under minst två år krävs inte
betänketid.
Tuve Skånberg och Mikael Oscarsson (båda kd) anför
i motion L423 att många människor anser att det är
alltför lätt att skilja sig i dagens Sverige. Inte
minst för barnens skull bör, enligt motionärerna,
betänketiden inför en äktenskapsskillnad för äkta
makar som har barn under 16 år förlängas till ett
år, oavsett om båda eller bara den ena maken önskar
äktenskapsskillnad. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 2).
Nuvarande bestämmelser om betänketid tillkom i
samband med vissa ändringar i giftermålsbalken, som
trädde i kraft den 1 januari 1974 (prop. 1973:32,
bet. LU1973:20, rskr. 256). Dessförinnan gällde att
en äktenskapsskillnad skulle föregås av ett års
hemskillnad. I det då aktuella lagstiftningsärendet
anslöt sig departementschefen, i likhet med det
stora flertalet remissinstanser, till
Familjelagssakkunnigas förslag i betänkandet (SOU
1972:41) Familj och äktenskap att ersätta
hemskillnaden med en betänketid om minst sex
månader. I propositionen anfördes att det var föga
sannolikt att det skulle behövas längre betänketid
än sex månader för att motverka förhastade beslut i
skilsmässofrågor samtidigt som den föreslagna
betänketiden var tillräckligt lång för att makarna
skulle hinna bli upplysta om möjligheterna att få
familjerådgivning eller medling och att genomgå
sådan rådgivning eller medling. Mot denna bakgrund
fann regeringen att den av Familjelagssakkunniga
föreslagna betänketiden om minst sex månader var väl
avvägd. Utskottet hade för sin del inget att erinra
mot regeringens förslag och riksdagen följde
utskottet.
Enligt utskottets mening har motionärerna inte
anfört någon omständighet som utgör skäl att nu
ompröva det ställningstagande som riksdagen gjort i
fråga om betänketidens längd. Motion L423 yrkande 2
bör därför lämnas utan bifall.
Namnrättsliga frågor
Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn,
mellannamn och förnamn, finns i namnlagen
(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983
och ersatte då 1963 års namnlag (prop. 1981/82:156,
bet. LU41, rskr. 357). Till grund för den nu
gällande namnlagen ligger en strävan till
jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan
kvinnor och män och till lika behandling av barn
till föräldrar som är gifta med varandra och barn
till ogifta föräldrar. 1982 års namnlag kännetecknas
av att den ger betydligt större utrymme än äldre
bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma
vilket namn hon eller han vill bära.
Ett barn skall inom tre månader från födelsen ges
ett eller flera förnamn. Förnamn kan bytas ut,
strykas eller läggas till genom en anmälan till
lokala skattemyndigheten. En sådan anmälan får
endast göras vid ett tillfälle. Ett dopnamn skall
dock alltid behållas. Ytterligare förnamnsändringar
prövas av Patent- och registreringsverket. Enligt 34
§ namnlagen får som förnamn inte godkännas namn som
kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag
för den som skall bära det eller namn som av någon
anledning uppenbarligen inte är lämpligt som
förnamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a.
att ett barn vid födseln förvärvar föräldrarnas
efternamn, när dessa har samma efternamn. Om
föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilket
namn barnet skall ha, såvida de inte redan har annat
barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall
förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det
senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja
namn, kan de också välja ett namn som en av dem
burit som ogift. Görs ingen anmälan, anses barnet
vid födseln ha förvärvat moderns efternamn. Barnet
kan sedan byta till annat efternamn som bärs av
någon av föräldrarna eller som någon av dem burit
som ogift. Om föräldrarna ingår äktenskap efter
barnets födelse ändras inte barnets efternamn
automatiskt.
Med dubbelnamn avses ett efternamn som består av
två namn vilka var för sig kan utgöra efternamn,
förenade med ett bindestreck. Dubbelnamnet utgör ett
enda efternamn i vilket de båda sammanbundna namnen
ingår som likvärdiga delar. I 12 § namnlagen
föreskrivs ett förbud mot att som nybildat efternamn
godkänna dubbelnamn. Förbudet infördes vid
namnlagens tillkomst år 1982. Utskottet uttalade
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1981/82:41 att dubbelnamn ofta blir otympliga och
föranleder stora praktiska svårigheter. Detta
exemplifierades i betänkandet med de problem som kan
uppstå om två blivande makar bär dubbelnamn eller om
ett barn vill förvärva båda sina föräldrars namn och
en av föräldrarna eller båda bär dubbelnamn.
Utskottet har därefter vid flera tillfällen, senast
våren 1999 i sitt av riksdagen godkända betänkande
1998/99:LU18, med anledning av olika
motionsyrkanden, uttalat att det ställningstagande
som utskottet gjorde i fråga om dubbelnamn vid
tillkomsten av 1982 års namnlag alltjämt äger
giltighet.
Från dubbelnamn skall skiljas mellannamn, som
består av ett efternamn som en make burit tidigare
och som placeras mellan förnamnet och efternamnet.
Bindestreck mellan namnen får inte förekomma.
Mellannamnet motsvarar vad som enligt 1963 års
namnlag kallades tilläggsnamn. Under förutsättning
att föräldrarna har olika efternamn och barnet bär
den enes efternamn kan den andres efternamn anmälas
som mellannamn för barnet.
I motion L409 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs
att det är rimligt att alla medlemmar i en familj
kan få bära samma efternamn. Motionärerna begär
därför förslag till ändringar i namnlagen som
innebär att det blir möjligt att föra dubbelnamn
vidare till sina barn.
Med hänvisning till vad som redovisats ovan om
gällande rätt konstaterar utskottet att den
namngemenskap som efterfrågas i motionen i flertalet
fall kan uppnås genom användandet av mellannamn. I
så måtto får enligt utskottets uppfattning
motionärernas önskemål redan anses tillgodosett
genom gällande lagstiftning. De uttalanden som
utskottet tidigare gjort i fråga om tillåtligheten
av dubbelnamn äger alltjämt giltighet. Utskottet kan
därför inte ställa sig bakom något
lagstiftningsinitiativ som innebär en ökad förekomst
av dubbelnamn.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L409.
I två motionsyrkanden aktualiseras vissa
namnrättsliga spörsmål med anknytning till
transsexualitet. Särskilda bestämmelser om s.k.
könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse
av könstillhörighet i vissa fall. Av 1 § följer att
den som sedan ungdomen upplever att han tillhör ett
annat kön än det som framgår av folkbokföringen och
sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt
måste antas även framdeles leva i en sådan könsroll
kan efter egen ansökan få fastställt att han tillhör
det andra könet. En sådan fastställelse kan meddelas
endast om sökanden fyllt arton år och undergått
sterilisering eller av annan orsak saknar
fortplantningsförmåga. Enligt lagens 3 § får sådan
fastställelse meddelas endast för ogift svensk
medborgare. I 4 § finns regler om ingrepp i
könsorganen efter särskilt tillstånd.
Socialstyrelsen prövar, enligt lagens 5 §, frågor om
fastställelse enligt 1 och 2 §§ och tillstånd enligt
4 §. Prövningen föregås av en omfattande utredning
som kan pågå under flera år och som bl.a. innefattar
psykiatriska, psykologiska och somatiska
bedömningar. Enligt vad utskottet har erfarit
behandlas årligen omkring 15-20 ansökningar om
fastställelse av könstillhörighet.
Barbro Westerholm är i motion So203 kritisk mot det
förhållandet att en transsexuell person som inte
genomgått eller avser att genomgå kirurgisk
behandling, enligt gällande praxis inte kan byta
sitt förnamn till ett förnamn som är förknippat med
det andra könet. Från ett liberalt perspektiv finns
det enligt motionären nämligen inga rimliga skäl för
att förbjuda män att bära kvinnonamn och kvinnor att
bära mansnamn. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att namnlagen bör ändras så att
nu nämnda begränsningar för transsexuella
beträffande byte av förnamn upphävs (yrkande 2).
I samma motion anförs att många personer som
genomgått könsbyte har svårigheter att få önskemål
om ändringar av identitet i betyg, anställningsbevis
och liknande dokument, tillgodosedda. Motionären
begär ett tillkännagivande om att det skall införas
en rätt till retroaktivt namnbyte efter könsbyte
(yrkande 3).
Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion
So203 yrkande 2 gäller enligt Patent- och
registreringsverkets och Patentbesvärsrättens praxis
att en man inte får byta till ett kvinnligt förnamn
och att en kvinna inte får byta till ett manligt
förnamn. Ett sådant namnbyte strider nämligen enligt
nuvarande rättstillämpning mot 34 § namnlagen.
Däremot är det, vilket också påpekas i motionen,
möjligt att byta till ett könsneutralt förnamn.
Såvitt gäller transsexuella personer kan
Socialstyrelsen under pågående utredning enligt 1972
års lag i vissa fall meddela ett delbeslut för att
användas i namnfrågan. Med stöd av ett sådant beslut
är det möjligt att, om övriga förutsättningar är
uppfyllda, byta till ett förnamn som är förknippat
med det andra könet. Detta gäller dock inte om
sökanden visserligen genomgår viss behandling,
exempelvis med hormoner, men inte avser att, eller
kan, få till stånd ett beslut om fastställelse av
könstillhörighet.
Utskottet är inte berett att ta initiativ till
någon lagstiftningsåtgärd med anledning av motion
So203 yrkande 2, som följaktligen bör avslås.
Beträffande frågeställningen i yrkande 3 i samma
motion erinrar utskottet om att ett namnbyte, i
likhet med en fastställelse av könstillhörighet,
endast gäller för framtiden. Enligt utskottets
uppfattning kan det inte komma i fråga att i lag
införa en tvingande skyldighet för den som någon
gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat betyg,
intyg eller liknande, att göra ändringar i ett
dokument som vid tiden för utfärdandet var helt
korrekt. Det problem som motionären tar upp får
enligt utskottets uppfattning lösas på annat sätt än
genom lagstiftning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion So203 yrkande 3.
Arvsrättsliga frågor
Enligt 2 kap. ärvdabalken om rätt till arv går arvet
i första hand till den avlidnes bröstarvingar, dvs.
barn och deras avkomlingar, med det undantag som
följer av 3 kap. när den avlidne efterlämnar make
eller maka. Om något barn till den avlidne har dött
före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa
barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets
lott lika. Hälften av den arvslott som en
bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler
kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt
att få ut i arv efter arvlåtaren.
Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes
föräldrar eller - om någon av dem eller båda har
dött - syskon och deras avkomlingar närmast
berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte
någon i andra arvsklassen i livet går arvet i
stället till far- och morföräldrar och deras barn,
dvs. den avlidnes farbröder, fastrar, morbröder och
mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den
sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes
kusiner - har sedan år 1928 inte någon arvsrätt.
I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om
makars arvsrätt. Efter de ändringar som genomfördes
i samband med att riksdagen år 1987 antog
äktenskapsbalken gäller numera som nämnts
inledningsvis att den efterlevande maken har rätt
till arv före såväl bröstarvingar som arvingar i
andra och tredje arvsklassen (prop. 1986/87:1, bet.
LU18, rskr. 159). En make skall vid den andre makens
död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma
bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv
efter den först avlidne maken vid den efterlevande
makens död. Om det finns efterarvingar innehar den
efterlevande maken under sin livstid den arvfallna
egendomen med fri förfoganderätt. Finns det
bröstarvingar efter den först avlidne som inte också
är den efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller
särskilda regler. Särkullbarn har rätt att
omedelbart få ut sitt arv efter en avliden förälder.
De kan dock avstå från sin rätt till förmån för den
avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant
avstående blir särkullbarnen berättigade till
efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma
bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i
princip får vänta med att få ut sin laglott tills
den efterlevande maken dör. Däremot kan
bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den
först avlidne makens död om denne make gjort ett
testamente som inkräktar på laglotten.
Finns det inte någon efterlevande med ett så nära
släktskap till den avlidne som ovan sagts tillfaller
arvet en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Närmare
regler om Allmänna arvsfonden finns i lagen
(1994:243) om Allmänna arvsfonden. Av lagen framgår
att Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja
verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn,
ungdomar och personer med funktionshinder. Fondens
egendom förvaltas av Kammarkollegiet. Fördelning av
stöd ur fonden beslutas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Arvfondsdelegationen eller
annan myndighet. Fonden får helt eller delvis avstå
arv till någon annan, om det med hänsyn till
uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda
omständigheter kan anses överensstämma med
arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får
arv avstås till arvlåtarens släkting eller någon
annan person som har stått arvlåtaren nära, om det
kan anses skäligt.
Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L402 att
arvsrätten för kusiner bör återinföras. Motionärerna
anför att en arvsrätt för kusiner skulle medverka
till att släktbanden stärks. Till saken hör även,
enligt vad som anförs i motionen, att senare års
invandring till Sverige medfört att familjens och
släktens funktion som socialt och ekonomiskt
skyddsnät har förstärkts. Motionärerna pekar även på
den situationen att en hel familj i ett slag
utplånas genom en svår olycka utan att något
testamente har skrivits. Följden kan i en sådan
situation bli att egendomen tillfaller Allmänna
arvsfonden, som kan komma att använda egendomen för
ändamål som varit den avlidne helt främmande. I
motionen yrkas att regeringen skall ges i uppdrag
att återkomma med lagförslag som innebär att kusiner
ges arvsrätt.
Utskottet erinrar om att det, i samband med att
arvsrätten för kusiner avskaffades, fördes ingående
diskussioner beträffande frågan om hur långt ut i de
olika släktleden arvsrätten borde sträcka sig (prop.
1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som därvid
tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren hade
möjlighet att genom testamente förordna om sin
kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon
till den avlidnes föräldrar uttalade dock första
lagutskottet att man inte kunde hänvisa frågan till
att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder,
fastrar, morbröder och mostrar borde alltså
bibehållas. I fråga om arvsrätten för kusiner kom
utskottet däremot till en motsatt uppfattning.
Enligt utskottets uppfattning fanns det heller inte
mellan kusiner en sådan samhörighet som berättigar
till arv. Ej sällan stod, fortsatte utskottet,
åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande
för arvlåtaren, och fall förekom då inte ens deras
antal och namn var honom bekanta. Att
kusinarvsrätten i sådant fall saknar varje hållbar
grund syntes för utskottet uppenbart. Ett annat skäl
som utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var
den kapitalförstörande verkan som, inte minst när
det gällde fast egendom, uppkom i fall då
kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en
kusinskara. Utskottet erinrade vidare om den
möjlighet som skulle tillkomma Allmänna arvsfonden
att i vissa fall avstå arvet till förmån för
exempelvis en kusin.
Som utskottet framhållit då motsvarande
motionsyrkanden tidigare avstyrkts (se bet.
1989/90:LU23, 1996/97:LU8 och 1997/98:LU10) kan det
ofta, vilket också påpekas i motionen, finnas en
nära samhörighet kusiner emellan. Det torde
emellertid vara förhållandevis sällsynt att en
person helt saknar andra, närmare anhöriga än sina
kusiner. Det kan därför med fog antas att en
arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet
fall inte skulle ha någon betydelse. Under de
decennier som gått sedan arvsrätten för kusiner
avskaffades år 1928 har, såvitt utskottet känner
till, inte heller i någon större omfattning
framförts krav på att arvsrätten för kusiner skall
återinföras. Vad som däremot diskuterats är huruvida
arvsrätten borde slopas också för andra arvingar i
tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop.
1986/87:1).
Mot denna bakgrund ifrågasätter utskottet huruvida
det finns något påtagligt behov av en möjlighet för
kusiner att få ärva. I sammanhanget bör också enligt
utskottet beaktas att i de fall då Allmänna
arvsfonden är närmast till arv, fonden har en
lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet
till förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill
kommer att den som känner en stark samhörighet med
sina kusiner och därför önskar att gynna dem framför
andra har möjligheten att genom testamente förordna
om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L402.
I motion L417 av Kia Andreasson m.fl. (mp) anförs
att särkullbarnens rätt att genast få ut sitt arv
kan leda till stora praktiska och ekonomiska problem
för den efterlevande maken. Motionärerna begär ett
tillkännagivande som går ut på att regeringen skall
låta utreda möjligheterna att ändra lagstiftningen
på så sätt att den efterlevande maken kan sitta kvar
i orubbat bo eller åtminstone bo kvar i makarnas
gemensamma bostad när den andre maken avlidit, även
i de fall då det förekommer särkullbarn som kräver
sin arvslott.
Inför ställningstagandet till ifrågavarande
spörsmål vill utskottet först erinra om de
uttalanden som gjordes vid 1987 års ändringar i
ärvdabalken. Den i propositionen förordade
ordningen, att bröstarvingar som inte är makarnas
gemensamma skulle ha rätt att få ut sitt arv
omedelbart vid arvlåtarens död, tillstyrktes av
utskottet utan några särskilda uttalanden.
Arvsreglernas betydelse för särkullbarnen
behandlades däremot av utskottet i samband med
laglottsreglerna. Utskottet underströk därvid att
laglotten som en ekonomisk garanti för
bröstarvingarna hade minde vikt än förr. Laglotten
kunde dock inte anses ha spelat ut sin roll för
bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarnen hade den
enligt utskottet fortfarande betydelse. Utskottet
påpekade att i ett äktenskap där makarna har
gemensamma barn den ena maken av olika skäl kan
vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som
maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammans
med en förälder som han eller hon inte varit gift
med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle
innebära att fältet lämnades fritt för makarna att
helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En sådan
ordning framstod inte som tillfredsställande,
särskilt med tanke på att barn till föräldrar som
inte varit gifta med varandra först i början av
1970-talet fick rätt till arv efter sin far och
dennes släkt och att denna reform inte helt slagit
igenom i den allmänna rättsuppfattningen.
Våren 1989 behandlade utskottet en motion som gick
ut på att hel- och halvsyskon borde behandlas lika i
arvsrättsligt hänseende. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU22 hänvisade utskottet
till nu redovisade uttalanden från förarbetena till
1988 års lagändringar. Utskottet erinrade därutöver
om att enligt den s.k. basbeloppsregeln har en
efterlevande make alltid, även i förhållande till
särkullbarnen, rätt att ärva så mycket av den
avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med den
efterlevandes enskilda egendom och vad han eller hon
därutöver erhåller uppgår till fyra basbelopp.
Utskottet hänvisade därutöver till en av regeringen
aviserad utvärdering av de nya reglerna i
äktenskapsbalken. Ett slutligt ställningstagande i
fråga om den efterlevande makens arvsrätt borde,
enligt utskottet, anstå i avvaktan på resultatet av
denna utvärdering. Ett motsvarande motionsyrkande
avstyrktes våren 1991 av utskottet i sitt av
riksdagens godkända betänkande 1990/91: LU21 med
hänvisning till de skäl som anförts våren 1989.
Den efterlevande makens och särkullbarnens
arvsrättsliga ställning behandlades av utskottet
även våren 1994 i betänkande 1993/94:LU19. Utskottet
uttalade därvid att det inte kan uteslutas att
åtgärder kan behöva vidtas för att skydda
särkullbarnens rätt till arv och att utskottet
utgick från att frågan skulle komma att övervägas i
lämpligt sammanhang.
I mars 1996 tillkallade regeringen en utredning,
Ärvdabalksutredningen, med uppgift att bl.a. granska
1988 års ärvdabalksreform utifrån frågeställningarna
om huruvida reglerna fått avsedda verkningar, om de
medfört några oönskade konsekvenser eller
oförutsedda problem, och om förekomsten av
tillämpningsproblem. Utredningsarbetet
slutredovisades i augusti 1998 i betänkandet (SOU
1998:110) Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och
dödförklaring. I betänkandet konstateras, enligt den
enkätundersökning som gjorts inom ramen för
utredningsarbetet, att olika synpunkter framkommit i
fråga om särkullbarnens arvsrättsliga ställning i
förhållande till den efterlevande maken. Flertalet
anser att särkullbarnens skydd mot arvsplanering
inte behöver stärkas medan andra menar att det är
den efterlevande makens rätt som borde stärkas
ytterligare i förhållande till särkullbarnen,
exempelvis genom att särkullbarn, i likhet med
gemensamma barn, ges efterarvsrätt. Utredaren drar
slutsatsen att 1988 års ändringar i arvsordningen
synes stå väl i överensstämmelse med allmänhetens
rättsuppfattning och att reformen således fått
önskat genomslag. Vidare konstateras att det inte
finns skäl att ytterligare försöka förstärka det
relativt omfattande skydd för särkullbarn som redan
finns. Tvärtom kan, enligt vad som anförs i
betänkandet, ifrågasättas om inte en mer
grundläggande genomlysning av bl.a.
laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva
nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och
bröstarvingars rätt. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds inom Regeringskansliet.
Utskottet är för sin del inte berett att nu göra
något särskilt uttalande i den principiellt viktiga
fråga som tas upp av motionären. Frågeställningen
faller nämligen inom ramen för det arbete som har
genomförts av Ärvdabalksutredningen. Enligt
utskottets uppfattning bör regeringens
ställningstaganden med anledning av utredningens
överväganden och förslag först avvaktas. Utskottet
förutsätter att behovet av den mer övergripande
översyn i fråga om avvägningen mellan arvlåtarens
och bröstarvingarnas rätt som aktualiseras av
utredningen, övervägs inom ramen för den fortsatta
beredningen av utredningens betänkande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L417.
En s.k. värdekommission
I januari 1998 tillsatte den norska regeringen en
kommission - den s.k. Verdikommisjonen - som består
av dels en styrgrupp om 12 ledamöter, dels ett råd
på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet har en bred
sammansättning av människor från en mängd olika
samhällssektorer. Kommissionen finansieras med
statliga medel, men är i övrigt helt fristående från
den norska staten. Huvudmålet för kommissionen är
att bidra till en bred värdemässig och samhällsetisk
mobilisering för att stärka positiva
gemenskapsvärderingar och ett ansvar för miljön och
samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att
skapa en större medvetenhet om värdefrågor och
etiska problemställningar, bidra till analys och
kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella
värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och
uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom
utfrågningar, seminarier, konferenser,
massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och
genom publicering av rapporter och andra
publikationer.
Hösten 1999 publicerade Verdikommisjonen en
delrapport med en redogörelse för det arbete som
kommissionen hittills har bedrivit. Därvid kan bl.a.
nämnas projekt kring frågor som användningen av
Norges oljetillgångar, folkhälsa, mediernas
betydelse, miljö, krig och fred, våld, minoriteter
och religion. Vidare framgår av rapporten att
kommissionen givit ut åtta publikationer i skilda
ämnen. Kommissionens arbete skall i sin helhet
redovisas i en slutrapport senast under hösten 2001.
Per Landgren (kd) anför i motion L416 att Sverige
har tagit ställning för en etisk realism som innebär
att fundamentala mänskliga fri- och rättigheter
ligger till grund för vår demokrati. Motionären
anser att det är angeläget med en statlig kommission
som kan göra en samlad och samordnad hantering av
vår tids svåra etiska frågor utifrån dessa
grundläggande värden. I motionen yrkas att riksdagen
skall ge regeringen i uppdrag att tillkalla en
värdekommission efter förebild av den norska
Verdikommisjonen i enlighet med vad som närmare
anförs i motionen.
Ett motsvarande yrkande avstyrktes av utskottet
våren 1999 i betänkande 1998/99:LU18. Som utskottet
därvid erinrade om har vissa åtgärder redan
vidtagits för att lyfta fram sådana spörsmål som tas
upp av motionären. Därvid kan bl.a. nämnas den s.k.
Millenniekommittén, Värdegrundsprojektet inom
grundskolan och Demokratiutredningen. För en närmare
redogörelse för dessa arbeten kan hänvisas till
utskottets betänkande 1998/99:LU18.
Utskottet har självfallet inte någon annan
uppfattning än motionären vad gäller det angelägna
med att det också i andra sammanhang förs samtal,
diskussioner och debatter i sådana frågor som tas
upp i motionen. Som utskottet fann våren 1999 är
dock den föreslagna värdekommissionen inte en
framkomlig väg om man vill komma vidare med de
tankegångar som utskottet givit uttryck för. Det
föreligger nämligen en risk för att bara
tillsättandet av en statlig kommission av många kan
uppfattas som ett försök att lägga fast en för alla
människor gemensam syn på de frågeställningar som
förs fram av motionären. Det kan inte heller
uteslutas att samtal och diskussioner i andra
sammanhang kring grundläggande mänskliga värden
avstannar och att det synsätt som kommer till
uttryck i motionen blir det enda allenarådande. Vad
en värdekommission kan lägga fast kan dessutom
endast bli redovisningar av uppfattningar hos
enskilda ledamöter i en statlig kommitté. Därtill
kommer att det inte går att bortse från att
kommissionens slutsatser kan bli så allmänt hållna
att de framstår som ointressanta och arbetet därmed
utförs i onödan.
Det anförda leder utskottet fram till samma
slutsats som våren 1999. Utskottet är inte berett
att ställa sig bakom kravet på inrättandet av en
svensk värdekommission. Motion L416 bör därför
lämnas utan bifall.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L423 yrkandena 3
och 4 samt 1999/2000:Sf302 yrkande 7,
res. 1 (m, kd)
2. beträffande föräldrautbildning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L423 yrkande 1,
3. beträffande sambolagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L430 yrkande 4 och
1999/2000:So225 yrkande 10,
4. beträffande s.k. annan
hushållsgemenskap
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L419,
5. beträffande samäganderättslagen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L904,
6. beträffande civiläktenskap
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L414,
res. 2 (v)
7. beträffande förenklad borgerlig
vigsel
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L412,
res. 3 (fp)
8. beträffande förrättningsarvode till
vigsel- och registreringsförrättare
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L407,
res. 4 (m, kd, c, fp)
9. beträffande betänketid vid
äktenskapsskillnad
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L423 yrkande 2,
res. 5 (kd)
10. beträffande dubbelnamn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L409,
res. 6 (v)
11. beträffande transsexuella och
förnamnsbyte
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So203 yrkande 2,
res. 7 (v)
12. beträffande retroaktivt nambyte
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So203 yrkande 3,
13. beträffande kusiners arvsrätt
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L402,
res. 8 (m, kd)
14. beträffande efterlevande makes
arvsrätt
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L417,
15. beträffande en s.k. värdekommission
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L416.
res. 9 (kd)
Stockholm den 21 mars 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes
(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti
(fp) och Agne Hansson (c).
Reservationer
1. Äktenskapets ställning (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Inför ett" och på s. 7 slutar med
"yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
äktenskapet är den samlevnadsform som är bäst ägnad
att skapa stabila och trygga familjeförhållanden.
Som utskottet framhöll i samband med 1987 års
föräldrabalksreform får makarna genom att ingå
äktenskap tillgång till ett heltäckande regelsystem
som ger lösningar på praktiska problem av juridisk
natur och som ger ett ömsesidigt skydd i åtskilliga
hänseenden (bet. 1986/87:LU18). Äktenskapet är
således en institution som är överlägsen andra
samlevnadsformer, bl.a. i fråga om juridisk
stabilitet. Den neutrala inställning till samlevnad
som har genomsyrat den familjerättsliga
lagstiftningen under de senaste decennierna bör mot
denna bakgrund nu överges och, inte minst på det
civilrättsliga området, i stället utformas på så
sätt att äktenskapet prioriteras som samlevnadsform.
Däri ligger att regelsystem inte får leda till att
man förlorar på att gifta sig och vinner på att
skilja sig. En sådan inriktning av den framtida
lagstiftningen på familjerättens område skulle inte
minst främja barnens behov av stabila och trygga
uppväxtförhållanden.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L423 yrkandena 3 och 4 samt
Sf302 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L423
yrkandena 3 och 4 samt 1999/2000:Sf302 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Civiläktenskap (mom. 6)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Vad först" och slutar med "utan bifall"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den
kyrkliga vigseln nu bör frånkännas rättslig
betydelse. Som anförs i motionen är nämligen
gällande ordning inte i överensstämmelse med
principen om statens neutralitet i religiösa frågor,
en princip som har accentuerats ytterligare i och
med skiljandet av Svenska kyrkan från staten den 1
januari 2000. Endast äktenskap ingånget inför civil
myndiget, dvs. s.k. civiläktenskap, bör således vara
juridiskt bindande och läggas till grund för de
rättigheter och skyldigheter som är förenade med
äktenskapet. En sådan ordning skulle innebära ett
för alla enhetligt sätt att ingå äktenskap där de i
lag påbjudna kraven begränsas till vad som är
nödvändigt från praktisk synpunkt, samtidigt som den
enskilde ges möjlighet att utforma eventuella
ceremonier efter eget gottfinnande. För
motionärernas förslag talar även den omständigheten
att svensk rätt genom införandet av civiläktenskap
skulle komma i bättre överensstämmelse med vad som
sedan lång tid tillbaka gäller i många andra länder,
exempelvis i Frankrike.
Mot bakgrund av vad som nu anförts bör regeringen
återkomma med ett lagförslag som innebär införande
av civiläktenskap och att den kyrkliga vigseln
frånkänns sin rättsliga verkan. I avvaktan på ett
sådant lagförslag bör regeringen ta initiativ till
de författningsändringar som krävs för att begreppen
civiläktenskap och civil vigsel redan nu införs i
äktenskapsbalken och därmed anslutande
författningar. Därmed skulle begreppsapparaten komma
i bättre överensstämmelse med de begrepp som används
utomlands samtidigt som risken för att den icke-
kyrkliga vigseln förknippas med borgerlig politik
undanröjs.
Vad utskottet sålunda anfört i fråga om
civiläktenskap bör riksdagen, med bifall till motion
L414, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande civiläktenskap
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L414 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Förenklad borgerlig vigsel (mom. 7)
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motion
L412" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionären anser utskottet att
införandet av en ytterligare förenklad variant av
borgerlig vigsel skulle kunna vara av stort värde
för många människor som önskar ingå äktenskap utan
några som helst ceremoniella inslag. Regeringen bör
därför föranstalta om att möjligheterna att införa
den av motionären förordade ordningen blir föremål
för närmare överväganden i något lämpligt
sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L412, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande förenklad borgerlig vigsel
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L412 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Förrättningsarvode till vigsel- och
registreringsförrättare (mom. 8)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och
Agne Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Enligt vad" och slutar med "som
avstyrks" bort ha följande lydelse:
När nu frågan om ersättningsnivån åter aktualiseras
motionsledes konstaterar utskottet att någon översyn
av ersättningsreglerna ännu inte kommit till stånd
inom Regeringskansliet, trots det uttalande som
utskottet gjorde förra våren. Det finns därför,
enligt utskottets mening, nu skäl för ett formellt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida om att
ett sådant arbete omgående bör påbörjas med
inriktningen att i första hand få till en höjning av
förrättningsarvodena.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L407 yrkande 1 och med anledning
av motion L407 yrkandena 2 och 3, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande förrättningsarvode till vigsel-
och registreringsförrättare att riksdagen med
bifall till motion 1999/2000:L407 yrkande 1 och
med anledning av motion 1999/2000:L407 yrkandena
2 och 3, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Betänketid vid äktenskapsskillnad (mom. 9)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "utan
bifall" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att antalet
äktenskapsskillnader är mycket högt i Sverige. Som
anförs i motionen kan en äktenskapsskillnad ofta
leda till lidanden för inblandade parter, inte minst
barnen, men även medföra stora kostnader för det
allmänna. Med hänsyn härtill bör ytterligare
ansträngningar göras på olika samhällsområden i
syfte att förebygga äktenskapsskillnader. En sådan
åtgärd vore, som föreslås i motionen, att förlänga
betänketiden till minst ett år i de fall där det
finns barn under 16 år, oavsett föräldrarnas
inställning i frågan. Härigenom skulle den berörda
familjen ges ytterligare tid att tänka över saken
och få hjälp att lösa sina problem, exempelvis genom
familjerådgivning eller liknande stödåtgärder.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L423 yrkande 2, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande betänketid vid
äktenskapsskillnad
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L423 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Dubbelnamn (mom. 10)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "motion
L409" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de skäl som tidigare har
anförts mot dubbelnamn inte längre har samma
bärkraft. Snarare skulle, som hävdas i motion L409,
införandet av en möjlighet att föra ett dubbelnamn
vidare till sina barn bidra till en ökad
namngemenskap inom familjerna. Regeringen bör mot
denna bakgrund ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med lagförslag i linje med vad som anförs
i motionen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L409, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande dubbelnamn
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L409 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
7. Transsexuella och förnamnsbyte (mom. 11)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet är" och slutar med "bör
avslås" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att
namnlagens regler om byte av förnamn kan leda till
besvärande och kränkande resultat för de
transsexuella personer som inte kan eller vill få
till stånd ett beslut om s.k. könsbyte enligt lagen
(1972:119) om fastställelse av könstillhörighet, men
som likväl lever i vardagen med sin könsidentitet.
Enligt utskottets uppfattning saknas bärande skäl
för att sådana personer inte skall kunna byta till
ett förnamn som är förknippat med det andra könet.
Regeringen bör därför snarast återkomma med ett
lagförslag som innebär att nuvarande begränsningar i
transsexuellas möjligheter att byta förnamn
undanröjs.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion So203 yrkande 2, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande transsexuella och förnamnsbyte
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So203 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Kusiners arvsrätt (mom. 13)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 17 slutar
med "motion L402" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att de argument som
motionärerna åberopar för ett återinförande av
arvsrätten för kusiner är väl underbyggda. Familjen
är nämligen, som också motionärerna påpekar, den
mest grundläggande gemenskapen och ett återinförande
av kusinarvsrätten kan bidra till ett stärkande av
släktbanden. Därtill kommer att familjen och släkten
genom senare års invandring kommit att få än större
betydelse. Några sakliga skäl som talar emot
kusinarvsrätten kan utskottet inte finna. Enligt
utskottets uppfattning kan den nuvarande
begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen
över huvud taget inte försvaras på sakliga grunder
utan måste ses som ett uttryck för en gången tids
rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan
ställa sig bakom. Utskottet vill i det sammanhanget
understryka vad i motionen anförts om det
principiellt oriktiga i att staten inträder som
arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar
som kusiner, något som kan te sig direkt stötande i
fall då fondens medel används till ändamål som varit
helt främmande för den avlidne. Regeringen bör mot
denna bakgrund snarast återkomma med ett lagförslag
i enlighet med vad utskottet nu förordat.
Vad utskottet anfört om ett återinförande av
arvsrätten för kusiner bör riksdagen, med bifall
till motion L402 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande kusiners arvsrätt
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L402 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. En s.k. värdekommission (mom. 15)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Ett motsvarande" och slutar med "utan
bifall" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller
vikten av att sådana frågeställningar som tas upp i
motionen blir föremål för diskussion. Som anförs i
motionen skulle härigenom en mycket värdefull
genomlysning av samhällets fundament och värdebas
komma till stånd. Med hänsyn härtill anser utskottet
att regeringen skall föranstalta om att en
värdekommission omgående tillsätts i enlighet med
vad som anförts i motionen. Den norska
Verdikommisjonen bör därvid kunna tjäna som modell.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L416, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande en s.k. värdekommission
att riksdagen med bifall till motion
1999/2000:L416 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Föräldrautbildning
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:
Att bli förälder är en av livets stora händelser, en
händelse som samtidigt kan leda till stora
påfrestningar på ett parförhållande. Med hänsyn
härtill är det särskilt angeläget att nyblivna
föräldrar ges tillgång till föräldrautbildning inom
mödravården och på barnavårdscentralerna. Eftersom
det pågår arbete inom Regeringskansliet med denna
inriktning och då riksdagen inom kort kommer att få
tillfälle att ta ställning till regeringens
överväganden på området i ett annat sammanhang, har
vi dock inte funnit skäl att yrka bifall till motion
L423 yrkande 1.
2. Sambolagstiftningen
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Vi anser att det förslag som lämnats av
Samboendekommittén i fråga om en enhetlig
sambolagstiftning är ett stort steg framåt i strävan
att behandla alla människor lika, oavsett kön och
sexuell orientering. En lagstiftning som tydligt
likställer homosexuella och heterosexuella sambor är
en viktig samhällelig markering som ökar
möjligheterna att bekämpa intolerans och fördomar på
alla områden. Det är därför angeläget att
beredningen av Samboendekommitténs betänkande ges
hög prioritet inom Regeringskansliet så att ett
lagförslag i enlighet med kommitténs förslag snarast
kan föreläggas riksdagen. Vi vill i sammanhanget
peka på ett annat område inom den familjerättsliga
lagstiftningen där homosexuella diskrimineras öppet,
nämligen vad gäller möjligheten att adoptera, att
bli förordnad som vårdnadshavare och att erhålla
assisterad befruktning. Dessa frågor övervägs nu
visserligen i ett annat sammanhang, men vi vill ta
tillfället i akt att understryka vikten av att detta
arbete leder fram till en lagstiftning som
undanröjer diskrimineringen av homosexuella även på
detta område.
3. S.k. annan hushållsgemenskap
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:
Som konstateras i motion L419 finns det många
hushåll i Sverige som består av personer som bor
tillsammans på annan grund än den traditionella
parbildningen, s.k. annan hushållsgemenskap. Antalet
sådana hushåll överstiger vida antalet registrerade
partnerskap. De som lever i annan hushållsgemenskap
medges dock inte samma rättigheter som registrerade
partner, exempelvis i fråga om olika former av stöd
enligt samhällets trygghetssystem. Detta förhållande
är enligt vår uppfattning inte tillfredsställande.
Vi delar alltså inte Samboendekommitténs bedömning
att det saknas skäl för den av motionären förordade
ordningen. Mot bakgrund av att kommitténs betänkande
för närvarande är föremål för beredning inom
Regeringskansliet har vi valt att inte reservera oss
till förmån för motion L419. Vi förutsätter dock att
de argument som i skilda sammanhang framförts för en
reglering av annan hushållsgemenskap i enlighet med
vad som anförts i motionen därvid beaktas. Vi kommer
att noga följa beredningsarbetet för att säkerställa
att så sker.
4. Retroaktivt namnbyte
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Vi har full förståelse för det problem som
aktualiseras i motion So203 yrkande 3. Samtidigt
inser vi att det är svårt att lagstiftningsvägen
komma till rätta med problemet. Enligt vår
uppfattning vore det emellertid av stort värde om en
djupare analys av motionsspörsmålet skulle kunna
komma till stånd inom ramen för ett vidare
utredningsarbete rörande transsexuella personers
situation. Vi kommer därför att på nytt aktualisera
frågan i annat sammanhang.