I betänkandet behandlar utskottet 13 motionsyrkanden
i olika frågor rörande föräldrabalken.
Motionsyrkandena avser spörsmål om vårdnad och
umgänge, hävande av faderskap, myndighetsåldern samt
gode män. Vidare behandlar utskottet en motion om
olovligt bortförande av barn.
Med bifall till två motioner förordar utskottet ett
tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad
mot en förälders vilja och barnets boende. Övriga
motioner avstyrks med hänvisningar till tidigare
ställningstaganden och pågående utredningsarbete.
Till betänkandet har fogats fem reservationer.
Motionerna
1999/2000:L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
talerätt om hävande av faderskap för såväl
efterlevande maka som mannens arvingar bör införas.
1999/2000:L403 av Berit Adolfsson och Inger René (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka
föräldrar bör tilldelas en god man genom
tingsrättens försorg.
1999/2000:L408 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ändring i föräldrabalken om talerätt
vid hävande av faderskap i enlighet med vad i
motionen anförts.
1999/2000:L411 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att talerätt om
hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som
för mannens arvingar bör införas.
1999/2000:L413 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ändra
utbetalningsadministrationen för gode män och
förvaltare.
1999/2000:L415 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl.
(m, s, v, kd, c, fp, mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en utvärdering bör göras av
föräldrabalkens regler om domstols möjlighet att
förordna om gemensam vårdnad mot en förälders vilja
samt domstols möjlighet att besluta om s.k. växelvis
boende mot en förälders vilja.
1999/2000:L418 av Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att se över
omfattningen av problemet i samband med vissa
vårdnadstvister och vid behov komma med förslag till
åtgärder.
1999/2000:L421 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning för att
se över lagstiftningen i syfte att komma till rätta
med umgängessabotage i vårdnads- och
umgängestvister.
1999/2000:L424 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sådan ändring i
föräldrabalken att båda föräldrarna automatiskt får
gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.
1999/2000:L425 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
Haagkonventionens tillämpning och konsekvenser.
1999/2000:L426 av Elisebeht Markström m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att följa
domstolarnas beslut i vårdnadsärenden.
1999/2000:L427 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
myndighetsålder skall följa kalenderår i stället för
födelsedatum.
1999/2000:L428 av Lena Ek m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en förälder som begått
ett grovt våldsbrott automatiskt bör fråntas
vårdnaden om sitt barn.
1999/2000:Sf302 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i lagstiftningen att barnet har rätt
till kontakt med båda föräldrarna.
Utskottet
Allmän bakgrund
Föräldrabalken har genomgått betydande förändringar
under de senaste decennierna. I början av år 1983
fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a.
bestämmelserna om vårdnad och umgänge (prop.
1981/82:168, bet. LU 1982/83:17, rskr. 131). Ett av
syftena med lagändringarna var att stärka barnens
rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det
bl.a. möjligt för makar att utan särskilt
domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva
vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades
förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor
tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad
om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också
fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att
barnets behov av umgänge med den andre föräldern
tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av
allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, bet. LU41, rskr. 369).
Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att
besluta om polishämtning av barn begränsades och att
länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i
viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol
möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad
eller umgänge, i vissa fall förordna om
verkställighet.
Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare
ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).
Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,
syftade särskilt till att underlätta en utveckling
mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta
ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma
överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning
på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna
under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor
rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar
att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i
ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ
till att samarbetssamtal kommer till stånd och
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta
föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få
gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden
i samband med att faderskapet fastställs. En
uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de
fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt
skall fästa avseende vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller
umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren
skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget. En annan nyhet var att de
interimistiska besluten, i stället för att avse
vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med.
År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga
bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att
komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad
och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en
domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa
skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen
innebar vidare att den som verkställer utredning i
sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari
1996.
Ytterligare steg i syfte att betona vikten av
samförståndslösningar och underlätta för föräldrar
att i så stor utsträckning som möjligt komma överens
om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall
lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7, bet. LU12,
rskr. 229 och 230). Andra syften med de då beslutade
ändringarna i föräldrabalken var att öka
användningen av gemensam vårdnad, även i fall där en
av föräldrarna motsätter sig detta, och att
ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja
i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.
Utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform
I 6 kap. 1 § föräldrabalken föreskrivs att ett barn
har rätt till omvårdnad, trygghet och en god
fostran. I lagrummet slås vidare fast att barn skall
behandlas med aktning för sin person och egenart och
att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling. Den som har
vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till att
barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får
tillfredsställande försörjning och utbildning. För
att undvika att barnet orsakar skada för någon annan
skall vårdnadshavaren se till att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
För att betona principen om barnets bästa infördes
genom 1998 års föräldrabalksreform en bestämmelse om
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid
avgörande av alla frågor som rör vårdnad, umgänge
och boende (6 kap. 2 a §). En motsvarande
bestämmelse infördes också i det kapitel i
föräldrabalken som handlar om verkställighet av
domstols avgöranden om vårdnad m.m. (21 kap. 1 §).
Lagändringarna innebar även att gemensam vårdnad
skall kunna komma i fråga även om en av föräldrarna
motsätter sig en sådan ordning, dock under
förutsättning att detta är bäst för barnet (6 kap. 5
§). Vidare infördes en möjlighet för domstolen att
besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo
tillsammans med, även i det fall båda föräldrarna
har vårdnaden (6 kap. 14 a §). Ett beslut eller ett
avtal om barnets boende kan innebära att barnets
boende växlar mellan föräldrarna.
I motion L415 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl.
(m, s, v, kd, c, fp, mp) framhålls att gemensam
vårdnad är en tydlig markering av barnets bästa och
skall eftersträvas när föräldrar beslutar att gå
skilda vägar. Barnets rätt till både mamma och pappa
och att växa upp under trygga förhållanden är det
centrala. Syftet med reglerna är, anförs det, att
skapa ett gott förhållande mellan barnet och de båda
föräldrarna också efter skilsmässan. I de fall
konflikten mellan föräldrarna är så djup att de
känner sig tvungna att anlita domstol för att lösa
tvisten är risken också stor att konflikten lever
kvar, och gemensam vårdnad kan då vara till skada
för barnet. När motsättningarna utvecklats så långt
är det ofta bäst för barnet om en av föräldrarna är
ensam vårdnadshavare. Motionärerna framhåller att
ett beslut om gemensam vårdnad som strider mot en
förälders vilja inte alltid är till barnets bästa.
En god kontakt med båda föräldrarna är viktigast för
barnet, inte att det föreligger gemensam vårdnad mot
en förälders vilja. När reformen infördes höjdes
också röster både för och emot de nya reglerna. I
motionen begärs tillkännagivande om att en
utvärdering bör göras av de år 1998 införda reglerna
om domstols möjligheter att mot en förälders vilja
förordna om gemensam vårdnad och växelvis boende.
Elisebeht Markström m.fl. (s) anför i motion L426
att de förändringar som gjordes i föräldrabalken år
1998 var väl motiverade i syfte att åstadkomma en
ökad användning av gemensam vårdnad, bl.a. som ett
sätt att främja goda förhållanden mellan barnet och
båda föräldrarna. Det finns emellertid enligt
motionärerna en oro på sina håll för att även män
som utsatt kvinnan eller barnen för misshandel skall
komma i fråga för gemensam vårdnad. Enligt
motionärerna finns det mot denna bakgrund all
anledning att mycket noggrant följa domstolarnas
praxis i vårdnadstvister särskilt i fall där det
förekommit våld, trakasserier eller annan kränkande
behandling från en förälders sida mot annan
familjemedlem. I motionen begärs ett
tillkännagivande med denna innebörd.
Utskottet vill erinra om att regeringen redan i
samband med 1998 års reform utlovade en utvärdering
när de nya reglerna varit i kraft en tid (prop.
1997/98:7 s. 103). Då frågan om en utvärdering av
reformen aktualiserades våren 1999 med anledning av
motioner uttalade utskottet att det inte hade någon
annan uppfattning än motionärerna såvitt avser
betydelsen av att en utvärdering kommer till stånd,
men att det krävdes att lagstiftningen varit i kraft
i vart fall något eller några år för att en
utvärdering skulle vara meningsfull. Utskottet
avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna
(bet. 1998/99:LU18).
När nu frågor om en utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform på nytt aktualiseras
motionsledes konstaterar utskottet att den nya
lagstiftningen har varit i kraft i ett och ett halvt
år och att det rimligtvis borde finnas ett
tillräckligt underlag för att ett utvärderingsarbete
skall kunna påbörjas. Ett visst arbete har också
inletts. I december 1998 fick Socialstyrelsen
regeringens uppdrag att stödja utvecklingen av
metoder för samarbetssamtalen för att främja barnets
bästa vid tvister om vårdnad, boende och umgänge.
Inom ramen för uppdraget infordrar Socialstyrelsen
samtliga domar i vårdnads- och umgängestvister som
meddelats efter den 1 oktober 1998 för att undersöka
hur ofta domstolar beslutar om gemensam vårdnad mot
någon av föräldrarnas vilja och förekomsten av
förordnanden om växelvis boende. Uppdraget skall
redovisas senast den 31 mars 2001.
Också frågor om för- och nackdelar med växelvis
boende har varit föremål för studier och
överväganden. I mars 1999 gav riksdagen regeringen
till känna i anledning av motionsyrkanden att
studier snarast bör genomföras beträffande hur små
barn påverkas vid växelvis boende. Enligt
tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar
bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov
får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.
1998/99: SoU6, rskr. 171). Inom ramen för ett
utredningsuppdrag rörande automatisk gemensam
vårdnad gav regeringen våren 1999 ett uppdrag till
en barnpsykiatrisk expert att belysa frågan om
växelvis boende ur barnets perspektiv. Förutom att
överväga vilka för- och nackdelar som växelvis
boende kan ha för barnet låg i uppdraget att belysa
frågan huruvida växelvis boende bör undvikas om
barnet understiger en viss ålder och i vilka
situationer växelvis boende kan vara olämpligt eller
mindre lämpligt. Små barns påverkan av växelvis
boende var en fråga som särskilt skulle belysas av
den barnpsykiatriske experten. Uppdraget redovisades
sommaren 1999 i en bilaga till
departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar samt en språklig och
redaktionell översyn av 6 kap. föräldrabalken.
Promemorian är nu föremål för remissbehandling.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en
utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform,
särskilt såvitt avser bestämmelserna om gemensam
vårdnad samt för- och nackdelar med växelvis boende,
är angelägen, och utskottet ser positivt på det
arbete som regeringen hittills initierat. Med
vetskap om att allt utvärderingsarbete är
tidskrävande anser utskottet att regeringen nu bör
vidta ytterligare åtgärder så att en utvärdering av
1998 års föräldrabalksreform skall kunna redovisas
för riksdagen inom en inte alltför avlägsen framtid.
En första åtgärd kan vara att bestämma i vilken form
utvärderingsarbetet skall bedrivas och göra upp en
tidplan för arbetets slutredovisning. En fråga som
särskilt bör uppmärksammas är om utvärderingen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad bör ske med någon
form av förtur.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motionerna L415 och L426 som sin mening
ge regeringen till känna.
Enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken skall rätten se
till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir
tillbörligt utredda. Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar.
Om det behövs ytterligare utredning får rätten
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
utse någon att verkställa den. Som redovisats ovan
kan också socialnämnden själv ta initiativ till
utredning i ett vårdnadsärende.
I motion L418 av Anna Åkerhielm (m) anförs att det
stora antalet vårdnadstvister gör att barn- och
ungdomspsykiatrins resurser tas i anspråk i alltför
stor utsträckning, vilket går ut över den normala
verksamheten. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att se över omfattningen av
problemet i samband med vårdnadstvister och vid
behov komma med förslag till åtgärder.
Utskottet saknar underlag för att bedöma om det
finns fog för motionärens farhågor att antalet
vårdnadstvister ökat, än mindre om detta gått ut
över verksamheterna vid de barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningarna. En utgångspunkt
för 1998 års föräldrabalksreform var emellertid, som
tidigare redovisats, att betona vikten av
samförståndslösningar och underlätta för föräldrarna
att komma överens i vårdnadsfrågorna och därmed
minska antalet vårdnadstvister. Utskottet utgår från
att de frågeställningar som tas upp i motionen
kommer att belysas inom ramen för den aviserade
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform och
finner för närvarande inte skäl för några åtgärder
från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L418.
Vårdnad, m.m.
Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns
i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges
att barnet från födseln står under vårdnad av båda
föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i
annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare
äktenskap med varandra står barnet från den
tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta
föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom
domstols förordnande, genom en anmälan till
socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs, eller - om inte domstol tidigare
beslutat i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till
skattemyndigheten.
I motion L424 anser Carina Hägg (s) att nuvarande
regler bör ändras så att även föräldrar som inte är
gifta med varandra vid det gemensamma barnets
födelse automatiskt får gemensam vårdnad om barnet.
Enligt motionärens mening behöver ett barn båda sina
föräldrar i lika hög utsträckning oavsett om dess
föräldrar är gifta eller inte. Barn har rätt till
båda sina föräldrar, båda föräldrarna har ansvaret -
ett förhållande som enligt motionärens mening med
tydlighet bör framgå av lagstiftningen. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som sålunda anförts om en sådan
ändring i föräldrabalken att båda föräldrarna
automatiskt får gemensam vårdnad oberoende av sitt
civilstånd.
Utskottet erinrar om att ifrågavarande
motionsspörsmål var föremål för överväganden i
samband med 1998 års föräldrabalksreform. Utskottet
ansåg då, i likhet med regeringen, att frågan borde
bli föremål för ytterligare överväganden och
avstyrkte i anslutning därtill flera motionsyrkanden
med samma innebörd som det nu aktuella i avvaktan på
frågans fortsatta beredning (prop. 1997/98:7, bet.
LU12). Samma ställningstagande gjorde utskottet
våren 1999 vid behandlingen av liknande
motionsyrkanden som det nu aktuella (bet.
1998/99:LU18).
Hösten 1998 gav man inom Regeringskansliet en
särskild utredare i uppdrag att överväga frågan om
automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.
Utredaren redovisade sitt arbete sommaren 1999 i den
tidigare omnämnda promemorian, (Ds 1999:57),
Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian
föreslås ändringar i föräldrabalken som bl.a.
innebär att föräldrar som inte är gifta med varandra
när barnet föds skall få gemensam vårdnad när tre
månader har förflutit från det att faderskapet har
fastställts genom en bekräftelse som har godkänts av
socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna
tid till socialnämnden anmäler att han eller hon
motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av
föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern
fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som
har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,
liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller
ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla
gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för
dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.
Promemorian är, som tidigare redovisats, för
närvarande föremål för remissbehandling.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det
pågående beredningsarbetet inte föregripas genom
något uttalande från riksdagens sida, och utskottet
avstyrker bifall till motion L424.
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten, om en
förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör
sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i
övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, besluta om ändring i vårdnaden. Står
barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten
anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.
Brister också den föräldern i omsorgen på angivet
sätt, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står
barnet under endast en förälders vårdnad, skall
rätten flytta över vårdnaden till den andre
föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare. En fråga om
ändring i vårdnaden kan prövas på talan av
socialnämnden.
Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av
bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga hos rätten ansöka om
vård om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt
samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i
vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det
erfordras av hänsyn till denne.
Lena Ek m.fl. (c) anför i motion L428 att en
förälder som begått ett grovt våldsbrott automatiskt
bör fråntas vårdnaden. Att med våld beröva barnets
mor livet är, enligt motionärernas mening, en så
grov kränkning också mot barnet och dess behov att
den dömde föräldern inte kan anses uppfylla
föräldrabalkens krav på en vårdnadshavare. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om
att en förälder som begått grovt våldsbrott
automatiskt bör fråntas vårdnaden om sitt barn.
Utskottet är inte berett att förorda en sådan
lagändring som begärs i motionen. Som
justitieministern uttalade i en
interpellationsdebatt den 3 februari i år kan de
situationer som aktualiserar en överflyttning av
vårdnaden se väldigt olika ut, och man måste utgå
från varje enskilt fall. Det kan tänkas situationer
där det inte alls är givet att den som utövat
våldet, i vart fall inte för all framtid, bör
berövas vårdnaden. Den nuvarande lagstiftningen
innebär att frågan om ett överflyttande av vårdnaden
måste avgöras efter vad som är bäst för barnet och
utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, och
enligt utskottets mening är dessa regler
tillräckliga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L428.
Föräldrabalken skiljer mellan två
ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och
förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har,
som tidigare berörts, ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall bl.a. se till att
barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god
fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren
företräder också barnet i personliga angelägenheter.
Förmyndaren å sin sida skall förvalta barnets
tillgångar och företräda det i angelägenheter som
rör tillgångarna. Förmyndaren företräder i övrigt
barnet när detta inte enligt lag skall göras av
någon annan.
Enligt 10 kap. 2 § föräldrabalken är båda
föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står
under deras vårdnad. För barn som står under vårdnad
av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam
förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare
följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap
av vårdnadshavare. Om vårdnaden anförtrotts en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare är enligt 10
kap. 3 § föräldrabalken denne eller dessa båda också
förmyndare för barnet.
I 11 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om att
rätten eller överförmyndaren i olika situationer
skall förordna en god man för att företräda personer
som av skilda anledningar inte i full utsträckning
kan representera sig själva. Enligt 11 kap. 1 § kan
en god man förordnas att i förmyndarens ställe vårda
en underårigs angelägenheter när en förmyndare på
grund av sjukdom eller någon annan orsak inte kan
utöva förmynderskapet. Till god man eller förvaltare
skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt
lämplig man eller kvinna (11 kap. 12 §).
I motion L403 av Berit Adolfsson och Inger René
(båda m) anförs att barn till missbrukare och
psykiskt sjuka sällan har någon utomstående
vuxenkontakt och därför är några av de mest utsatta
i samhället. En stor del av kraften och resurserna i
missbrukar- och psykiatrivården sätts in på den
vuxne vårdbehövande, och av de ekonomiska resurserna
blir det sällan tillräckligt över till de drabbade
barnen. Enligt motionärernas mening borde man kunna
använda institutet god man för dessa barn - på samma
sätt som i fråga om andra barn med egna medel
överstigande ett visst belopp och äldre som mist
förmågan att sköta sin vardag. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barn till missbrukande
och psykiskt sjuka föräldrar bör tilldelas en god
man.
Som redovisats ovan innebär gällande rätt möjlighet
att förordna god man för en underårig vars föräldrar
är sjuka eller av annan orsak inte kan utöva sitt
förmynderskap. Avsikten med bestämmelsen i 11 kap. 1
§ föräldrabalken är emellertid att godmanskapet
skall vara under en övergångstid. Skulle förmyndaren
vara förhindrad att under längre tid utöva sitt
förmynderskap bör ny förmyndare utses. Reglerna i
föräldrabalken om god man torde, såvitt utskottet
kan bedöma, inte vara avsedda för de situationer som
beskrivs i motionen.
Även om utskottet har förståelse för den omtanke
om barnen som ligger bakom motionsyrkandet är
utskottet inte berett att förorda att bestämmelserna
om god man i föräldrabalken utvidgas så att de
kommer att omfatta sådana situationer som beskrivs i
motionen. I sammanhanget måste beaktas att riksdagen
tidigare avvisat tanken på införande av godmanskap
inom socialtjänsten och därvid förordat andra
lösningar på de problem som tas upp i motionen.
Utskottet vill därvid erinra om att socialutskottet
våren 1999, i samband med behandlingen av
regeringens proposition 1997/98:182 Strategi för att
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i
Sverige, behandlat bl.a. en motion om att någon form
av godmanskap för barn till missbrukande föräldrar
skyndsamt bör utredas och inrättas inom
socialtjänsten (bet. 1998/99:SoU6). Socialutskottet
uttalade att det är mycket angeläget att barn till
missbrukande föräldrar tidigt uppmärksammas och
erhåller stöd. Även inom detta område förutsätter
det att samarbetet mellan exempelvis socialtjänsten,
mödra- och barnhälsovården, barnomsorgen, skolan,
barnpsykiatrin och Polisen fungerar väl.
Socialutskottet framhöll vikten av att berörd
personal har erforderlig kompetens och erfarenhet.
Vidare erinrade socialutskottet om att
Barnpsykiatrikommittén, som haft regeringens uppdrag
att utreda vården och stödet till barn och ungdomar
med psykiska problem, i sitt slutbetänkande, (SOU
1998:31) Det gäller livet, presenterat förslag för
att förbättra situationen för barn till bl.a.
missbrukare och till psykiskt sjuka. Socialutskottet
erinrade också om att utskottet i andra sammanhang
framhållit vikten av det arbete som frivilliga
organisationer gör på det sociala området som
komplement till samhällets insatser. Enligt
socialutskottets mening var det angeläget att det
frivilliga sociala arbetet stärks. Socialutskottet
kunde inte ställa sig bakom förslaget i den då
aktuella motionen om införande av godmanskap inom
socialtjänsten för barn till missbrukande föräldrar
och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1998/99:171).
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker
lagutskottet bifall till motion L403.
Umgänge
Genom 1998 års reform av föräldrabalkens regler om
vårdnad och umgänge genomfördes vissa ändringar i 6
kap. 15 § som innebär att barnets rätt till umgänge
med en förälder som det inte bor tillsammans med
lyfts fram (prop. 1997/98:7, bet. LU12). I lagrummet
betonas numera föräldrarnas gemensamma ansvar för
att barnets behov av umgänge så långt möjligt
tillgodoses. Härigenom understryks också att en
förälder som barnet inte bor tillsammans med har en
skyldighet att umgås med barnet. Det är främst
barnets intresse och behov av umgänge som skall
tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt
till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall
kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har
gemensam vårdnad om barnet. Vad särskilt gäller
frågan om information om barnet är vårdnadshavaren
skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet
som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl
talar däremot. År 1998 utvidgades
upplysningsskyldigheten till att omfatta även barn
som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad.
Skyldigheten åvilar då den förälder som barnet bor
tillsammans med.
Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion Sf302 att
det är viktigt att barnet har en vardagskontakt med
båda sina föräldrar efter föräldrarnas separation.
Detta bör, enligt motionärernas mening, komma till
uttryck i lagstiftningen. Det är vidare, anser
motionärerna, viktigt att "umgängesrättsföräldern"
får rätt till information om barnet, exempelvis
rörande skolgången och eventuell sjukhusvistelse. I
motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
lagförslag om barnets rätt till kontakt med båda
föräldrarna (yrkande 4).
Utskottet kan för sin del inte finna annat än att
de nuvarande reglerna i föräldrabalken är
ändamålsenligt utformade och har vid flera
tillfällen, med anledning av liknande
motionsyrkanden som det nu aktuella, uttalat att en
umgängesberättigad förälders informationsbehov
rörande barnet normalt torde kunna tillgodoses genom
reglerna i 6 kap. 15 § föräldrabalken (bet.
1997/98:LU12).
Enligt utskottets mening finns det nu inte någon
anledning till ändrat ställningstagande, och
utskottet avstyrker bifall till motion Sf302 yrkande
4.
När den förälder som barnet bor tillsammans med
genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för
barnet att få träffa den andra föräldern brukar man
tala om umgängessabotage.
I motion L421 förespråkar Mikael Oscarsson (kd)
särskilda regler i syfte att förhindra
umgängessabotage. Motionären föreslår bl.a. att
umgängessabotage skall leda till att underhåll inte
längre skall behöva betalas, att påståenden om
barnets ohälsa skall styrkas med läkarintyg samt att
verkställighetsfrågor rörande umgänge skall
handläggas i allmän domstol i stället för som nu i
förvaltningsdomstol. Frågan om huruvida umgänget
skall vara förenat med ett vitesföreläggande bör,
enligt motionärens mening, prövas redan i samband
med att umgängesfrågan prövas av domstolen. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning för att se över lagstiftningen i syfte att
komma till rätta med umgängessabotage i vårdnads-
och umgängestvister.
Med anledning av motionen vill utskottet påminna om
att frågor om särskilda bestämmelser syftande till
att motverka umgängessabotage infördes i
föräldrabalken redan år 1991. I det
lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan om ett
straffrättsligt ansvar för umgängessabotage med
anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg
därvid att det skulle föra alltför långt att införa
en sådan sanktion och de då aktuella motionerna
avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
Frågan om umgängessabotage berördes också i samband
med 1998 års föräldrabalksreform. När det gäller
sådant sabotage finns det, anförde regeringen, skäl
att inta en sträng hållning. Om en förälder utan
godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett
umgänge mellan barnet och den andra föräldern, kan
detta vara ett tecken på att vårdnaden eller boendet
kan behöva ändras. Att därutöver införa sanktioner
mot umgängessabotage var, enligt regeringens mening,
inte påkallat. Utskottet framhöll för sin del i 1998
års lagstiftningsärende att domstolen vid bedömande
av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det då
föreliggande förslaget utsträcktes till att gälla
även vid bedömande av barnets boende fick, enligt
utskottets mening, anses tillfyllest (prop.
1997/98:7, bet. LU12).
Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning
när det gäller lagstiftningsbehovet. I den mån det
skulle framkomma behov av ytterligare regler i syfte
att förhindra umgängessabotage utgår utskottet från
att regeringen kommer att aktualisera detta inom
ramen för den aviserade utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L421.
Hävande av faderskap
De grundläggande reglerna om faderskap till barn
finns i 1 kap. föräldrabalken. Om modern är gift vid
barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i
äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k.
faderskapspresumtion omfattar även den situationen
att modern är änka och barnets föds inom sådan tid
efter mannens död att det kan vara avlat
dessförinnan.
Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid
vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna
fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att
modern haft samlag med annan än maken under den tid
då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet
avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan
man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i
äktenskapet godkänner bekräftelsen.
Är modern ogift vid barnets födelse eller har en
faderskapspresumtion brutits skall faderskapet
fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse
av faderskapet är en formbunden rättshandling, som
skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.
Dessutom skall bekräftelsen godkännas av
socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §
föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även
före barnets födelse.
Visar det sig senare att den som lämnat
bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten
förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.
En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att
mannen haft samlag med barnets mor under tid då
barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har
avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är
socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är
far till ett barn när faderskapet inte följer direkt
av presumtionsregeln.
När det gäller upphävande av faderskapspresumtion
har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall
mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid
domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen
avlidit före barnets födelse eller om mannen
visserligen avlidit efter barnets födelse men inte
varaktigt sammanbott med barnet och inte heller
efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.
Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte
om vid mannens död mer än ett år har förflutit från
det att talan, som grundats på att mannen är far
till barnet, väckts mot honom och han fått del därav
eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk
på samma grund framställts mot mannens dödsbo.
Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl
talar för att mannens arvingar inte skall ha någon
rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet
när han själv inte har vidtagit några åtgärder för
att få detta upphävt. - Sammanfattningsvis är alltså
huvudregeln att arvingarna till mannen inte har
någon talerätt. De undantagssituationer som är
motiverade gäller framför allt de fall då mannen
över huvud taget aldrig känt till barnets födelse
(prop. 1975/76:170, s. 169).
I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga
bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om
ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525
följer emellertid att de bestämmelser om talerätt
för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i
talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken
gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall
tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en
faderskapsbekräftelse.
När faderskapet har fastställts genom en dom som
vunnit laga kraft skiljer sig situationen från
presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att
faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En
omprövning av domen kan därför i princip endast ske
om resning beviljas av antingen Högsta domstolen
eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken
kan resning beviljas om nya omständigheter eller
bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till
en annan utgång i målet. Några särskilda regler om
vem som är behörig att söka resning finns inte, men
uppenbart är att den som var part i målet också kan
vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att
talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6
§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet
mot en avliden mans arvingar.
Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)
kan en domstol i mål om faderskap förordna om
blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har
fastställts genom bekräftelse eller genom dom som
har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §
förordna om blodundersökning om det först efter
bekräftelsen eller domen har framkommit
omständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har fastställts vara far
har haft samlag med modern under tid då barnet kan
vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan
avse den som har fastställts vara far, modern,
barnet eller den andre mannen. Har faderskapet
fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om
blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen
saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon av parterna i
målet. Har någon talan inte väckts om att
bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om
förordnande av blodundersökning enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant
förordnande kan begäras av den som kan vara part i
ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har
faderskapet fastställts genom dom som har vunnit
laga kraft, prövas frågan om förordnande av
blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.
Ett sådant förordnande kan begäras av någon av
parterna i det tidigare målet.
I samband med tillkomsten av 1 a §
blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)
konstaterades att blodundersökningsmetodiken under
senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att
genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt
har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det
var tänkbart att en del fall där faderskapet
grundats på äldre och bristfällig metodik skulle
bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de
nya metoderna. Enbart den omständigheten att
vetenskapen rörande blodundersökningar har gått
framåt sedan faderskapet fastställdes genom en
tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt
skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att
en domstol skall kunna förordna om blodundersökning,
även när faderskapet fastställts genom en dom eller
en bekräftelse och det framkommer sådana
omständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man, som inte tidigare har varit föremål
för blodundersökning, har haft samlag med modern
under tid då barnet kan vara avlat. För att inte
relationerna mellan ett barn och den som anses vara
dess far skall störas i onödan krävs således att
någon ny omständighet har inträffat som gör att
faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till
begränsningsregeln angavs i propositionen vara att
ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid
efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag, och riksdagen följde
utskottet (bet. LU 1982/83:9).
I motion L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
anförs att många änkor har ställts i en psykologiskt
och ekonomiskt svår situation vid sin makes
frånfälle, då det plösligt uppdagats att det finns
en tidigare okänd arvinge. Även om änkan misstänker
att faderskapet är felaktigt har hon i dag små
möjligheter att väcka talan. Om faderskapet är
fastslaget genom dom enligt 1 kap. 3 §
föräldrabalken är faderskapsfrågan definitivt
avgjord och änkan har små möjligheter att
ifrågasätta faderskapet. Hon har helt enkelt ingen
talerätt enligt lagen. Enligt motionärens mening har
reglerna på detta område inte följt
samhällsutvecklingen. I motionen pekas på att
metoderna för fastställande av faderskap i dag är
helt andra än tidigare. Vidare anförs att både änkan
och den avlidnes barn skulle vinna ökad
rättssäkerhet och trygghet om talerätt för hävande
av faderskap infördes för såväl efterlevande maka
som mannens arvingar. I motionen yrkas ett
tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med
det anförda.
Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (båda fp) anför i
motion L408 att det ligger i alla parters intresse -
moderns, barnets och den utpekade faderns - att ett
faderskap blir riktigt fastställt. Enligt
motionärerna har vetenskapen om blodundersökningar
utvecklats så att fastställelse av faderskap är
möjligt långt efter det att den utpekade fadern
avlidit. Detta har blivit möjligt genom att med DNA-
teknik undersöka levande släktingars blod. Mot denna
bakgrund bör en tidsbegränsad rätt att föra talan om
hävande av faderskap införas för mannens arvingar
och efterlevande maka, och riksdagen bör hos
regeringen begära lagförslag med denna innebörd.
I motion L411 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekas
på vissa situationer då det är otillfredsställande
att änkan i dag inte har talerätt beträffande den
avlidne mannens faderskap. Reglerna i fråga om
talerätten i faderskapsmål har enligt motionärerna
inte följt samhällsutvecklingen. Både änkan och den
avlidne mannens barn skulle vinna på en
modernisering av reglerna, och i motionen yrkas ett
tillkännagivande om att talerätt om hävande av
faderskap bör införas för såväl efterlevande maka
som mannens arvingar.
Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma
innebörd som de nu aktuella vid tidigare tillfällen.
När spörsmålet behandlades av utskottet våren 1998
hade utskottet, i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan
uppfattning än motionärerna om vikten av att ingen
felaktigt förklaras vara far, och att det givetvis
ligger i såväl mödrars som barns intresse att
faderskap blir riktigt fastställda. När det gäller
hävande av faderskap anförde utskottet att reglerna
generellt sett måste bygga på tillfredsställande
avvägningar mellan de olika intressen som gör sig
gällande och att bestämmelserna i hög grad bör
präglas av hänsynen till barnets bästa. Vad först
gäller de situationer när faderskapet har
fastställts genom presumtion eller bekräftelse ansåg
utskottet att de motiv som ligger till grund för
nuvarande regler alltjämt har giltighet och att
några vägande skäl för att utvidga talerätten för
mannens änka och arvingar enligt utskottets mening
inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att
en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna
inte torde kunna motiveras utifrån principen om
barnets bästa.
När det sedan gäller faderskap som fastställts
genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen
då nyligen beviljat resning i ett mål där
faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om
resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om
ogiltigförklaring av faderskapet en företagen
rättsgenetisk undersökning (mål Ö 5134/96). Efter
det att mannen avlidit och en arvinge till honom
trätt i hans ställe beviljades resning. Beträffande
behörigheten för en avliden mans änka eller arvingar
att begära blodundersökning enligt
blodundersökningslagen eller att ansöka om resning
förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,
inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna
omständighet kunde emellertid, enligt utskottets
mening, inte åberopas som skäl för en översyn av
lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det
fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande
regler leder till otillfredsställande resultat,
regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma
till riksdagen med förslag i ämnet.
När frågan om en talerätt om hävande av faderskap
prövades på nytt våren 1999 med anledning av
motioner uttalade utskottet att det inte framkommit
någon omständighet som borde ge riksdagen anledning
att frångå sitt tidigare ställningstagande till
ifrågavarande spörsmål. Utskottet avstyrkte bifall
till de då aktuella motionerna (bet. 1998/99:LU18).
Vad som anförts i de nu aktuella motionerna utgör,
enligt utskottets mening, inte heller nu skäl för
riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande
i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L401, L408 och L411.
Olovligt bortförda barn
Med olovligt bortförande av barn avses framför allt
då en förälder utan lov för med sig sitt barn till
ett annat land. Hit hör också fall då en förälder
olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter
utgången av en umgängestid eller efter det att en
domstol bestämt att den andra föräldern skall ha
vårdnaden om barnet. I båda fallen är ändamålet att
hindra den andra föräldern från att ha vårdnaden om
barnet eller utöva umgängesrätt.
År 1980 tillkom två konventioner,
Europarådskonventionen och Haagkonventionen, i syfte
att få till stånd ett internationellt samarbete för
att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden
av barn i internationella förhållanden. Enligt
konventionerna skall ett beslut om vårdnad i barnets
hemland normalt verkställas, och barnet skall enligt
huvudregeln flyttas dit. Sverige har anslutit sig
till de båda konventionerna, och dessa har
införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn. För Sveriges del är konventionerna i kraft
gentemot ett fyrtiotal länder.
En ny konvention som gäller myndigheters
behörighet, tillämplig lag, erkännande,
verkställighet och samarbete i fråga om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn
antogs hösten 1996 inom Haagkonferensen för
internationell privaträtt. Den nya Haagkonventionen
har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som
ett komplement till 1980 års Haagkonvention. 1996
års konvention är betydelsefull genom att den på ett
tvingande sätt reglerar myndigheternas behörighet
att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor och genom att
den behöriga myndighetens beslut skall erkännas och
verkställas i de övriga konventionsstaterna. 1980
års Haagkonvention däremot inskränker sig till att
vara en konvention om överflyttning, dvs. ett
instrument för att i nödsituationer snarast möjligt
återställa läget som det var innan det olovliga
bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. 1996 års
Haagkonvention är också betydelsefull på så sätt att
den vill hindra att en person genom att olovligt
bortföra eller kvarhålla ett barn skall kunna skapa
behörighet för myndigheter i ett annat land än det
där barnet har sin invanda miljö. Enligt
konventionen skall behörigheten i alla åtgärder
rörande barn tillkomma myndigheterna i den stat där
barnet har sitt hemvist. Om ett olovligt bortförande
äger rum saknar sålunda den nya statens myndigheter
behörighet att ta upp frågor rörande vårdnad och
umgänge. Först när barnet fått hemvist i den nya
staten och vissa andra i konventionen föreskrivna
villkor är uppfyllda övergår behörigheten till
myndigheterna i det nya landet. Till dess
behörigheten på föreskrivet sätt har övergått till
den nya statens myndigheter skall man i den staten
erkänna och verkställa de beslut som har meddelats i
barnets ursprungliga hemviststat.
I maj 1998 antog Europeiska unionens råd en
konvention om domstols behörighet och om erkännande
och verkställighet av domar i äktenskapsmål. Den nya
EU-konventionen, den s.k. Brysselkonventionen II,
innehåller bl.a. regler om myndigheters behörighet
att i samband med äktenskapsmål ta upp
vårdnadsfrågor och regler om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden meddelade i
samband med ett äktenskapsmål i en EU-stat.
Konventionen innehåller en särskild bestämmelse om
bortförande av barn enligt vilken de behöriga
myndigheterna skall utöva sin behörighet med
beaktande av 1980 års Haagkonvention. Med anledning
av Amsterdamfördraget har kommissionen lagt fram ett
förslag till en gemenskapsrättsakt där
Brysselkonventionen II omarbetas till en förordning.
I sammanhanget vill utskottet upplysa om att
utskottet under en studieresa i november 1999
besökte sekretariatet i Haag för Haagkonferensen för
internationell privaträtt, varvid utskottet erhöll
aktuell information om läget beträffande olika
länders anslutning till 1996 års Haagkonvention om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.
I motion L425 av Carina Hägg (s) anförs att ett
olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn
skapar en krissituation som snarast möjligt skall
undanröjas genom att barnet återförs till sin
invanda miljö. Motionären konstaterar att
Haagkonventionen skall säkerställa ett snabbt
avgörande så att barnet återförs till sin hemmiljö.
Konventionen medger emellertid att domstol kan vägra
ett återförande om det finns risk för att barnet
skulle utsättas för fysisk eller psykisk skada om
det återfördes eller om barnet genom återförandet
försätts i en ohållbar situation. Dessa skrivningar
i konventionen är, framhålls det i motionen, viktiga
för att säkerställa barnens fysiska och psykiska
hälsa och utveckling. I motionen anförs att
människornas ökade rörlighet över gränserna också
innebär att det i större utsträckning än förr bildas
par där parterna kommer från olika länder. I
förlängningen innebär det också en risk för att
vårdnadstvister med internationella inslag ökar.
Motionären framhåller att det inom familjerätten
allmänt sett skett ett ökat hänsynstagande till
barnets bästa vid avgörande av vårdnadsfrågor m.m.
När det gäller Haagkonventionen måste man vid
tillämpningen lägga stor vikt vid om barnen kan
komma att utsättas för fysiska eller psykiska skador
eller försättas i en ohållbar situation genom ett
återförande. Enligt motionen har emellertid i fråga
om information om Haagkonventionen och beträffande
dess tillämpning barnets bästa kommit i skymundan.
Man har heller inte tillräckligt beaktat kvinnornas
situation som vårdnadshavare i sammanhanget. En
översyn av Haagkonventionen och dess tillämpning bör
sålunda göras i linje med det anförda, och i
motionen begärs ett tillkännagivande med denna
innebörd.
Frågor om olovligt bortförda barn har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen tidigare, bl.a. med
anledning av ett motionsyrkande i samband med
behandlingen av proposition 1997/98:7 Vårdnad,
boende och umgänge (bet. 1997/98:LU12). I linje med
tidigare ställningstagande förutsatte utskottet då
att man från regeringens sida fortsätter arbetet med
att få till stånd ytterligare internationella
överenskommelser, där sådana utgör en lämplig
lösning, och det fanns mot denna bakgrund inte skäl
för riksdagen att ta något ytterligare initiativ när
det gäller olovliga bortföranden av barn i
internationella förhållanden.
Frågan berördes senast av utskottet våren 1999 i
ett yttrande till socialutskottet med anledning av
behandlingen av proposition 1997/98:182 Strategi för
att förverkliga FN:s konvention om barnets
rättigheter i Sverige jämte motioner (1998/99:LU1y).
Utskottet konstaterade att barnkonventionen be-
handlar frågan om olovligt bortförda barn i artikel
11. Av artikeln framgår att konventionsstaterna
skall vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa
olovligt bortförande och kvarhållande av barn i
utlandet. För detta ändamål skall staterna främja
ingående av bilaterala eller multilaterala
överenskommelser eller anslutning till befintliga
överenskommelser. Utskottet redogjorde därefter för
det internationella och nationella arbetet när det
gäller olovligt bortförda barn, och kunde konstatera
att frågan om Sveriges ratificering av 1996 års
Haagkonvention bereddes inom Regeringskansliet.
Vidare pekade utskottet på att även frågan om
Sveriges ratificering av Brysselkonventionen II om
domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar i äktenskapsmål var föremål
för beredning. Mot bakgrund av vad som redovisats
kunde utskottet våren 1999 med tillfredsställelse
konstatera att det pågick ett omfattande arbete i
syfte att skapa så effektiva regelverk som möjligt
både på internationell och nationell nivå i syfte
att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av
barn. Utskottet kunde inte finna annat än att
lagstiftningsarbetet låg väl i linje med de
åtaganden som Sverige gjort genom barnkonventionen.
Som redovisats pågår nu beredning av frågan om
svensk anslutning till 1996 års Haagkonvention om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Den
konventionen är, som nämnts, ett komplement till
1980 års Haagkonvention och har ett vidare
tillämpningsområde. Sålunda regleras i den nya
konventionen på ett tvingande sätt myndigheternas
behörighet att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor.
Med anledning av att frågan om olovligt bortförande
av barn nu åter aktualiseras motionsvägen, vill
utskottet framhålla att det är värdefullt att de
internationella reglerna på området diskuteras och
belyses utifrån vilka effekter tillämpningen får på
de berörda barnens situation. Det är viktigt att de
domstolar och myndigheter som har att tillämpa
reglerna gör det på ett ändamålsenligt sätt och
beaktar barnkonventionens krav om att vid alla
åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i
främsta rummet. Utskottet utgår från att barnens
situation och barnens bästa är en central
utgångspunkt och ledstjärna för de överväganden som
sker internationellt och nationellt i fråga om
åtgärder mot olovliga bortföranden och kvarhållanden
av barn, och anser att det för närvarande inte är
påkallat med något särskilt uttalande eller annan
åtgärd från riksdagens sida med anledning av vad som
anförs i motion L425.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen.
Myndighetsåldern
Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är ett barn
omyndigt till dess det fyller 18 år. År 1969 sänktes
myndighetsåldern från 21 år till 20 år, och sedan
1974 gäller 18-årsgränsen (bet. LU 1974:12).
Myndighetsåldern har betydelse först och främst för
möjligheterna att ingå rättshandlingar. Den som är
omyndig får nämligen i princip inte själv råda över
sin egendom eller åtaga sig förbindelser av
ekonomisk natur. Sådana åtgärder ankommer i stället
på förmyndaren, vanligen föräldrarna, eller kräver i
varje fall förmyndares samtycke. I 6 kap. 2 §
föräldrabalken föreskrivs att vårdnaden om ett barn
består till dess att det fyller 18 år eller
dessförinnan ingår äktenskap. Enligt 7 kap. 1 §
föräldrabalken gäller vidare som huvudregel att
föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet
fyller 18 år.
Av 3 kap. 2 § regeringsformen framgår att den som
inte har uppnått 18 års ålder senast på valdag inte
har rösträtt vid val till riksdagen. Därutöver finns
bestämmelser som direkt knyter an till en
åldersgräns på 18 år i åtskilliga författningar på
vitt skilda rättsområden, exempelvis inom
straffrätten, socialtjänsten och på
utbildningsområdet. De sålunda författningsreglerade
åldersgränserna bestäms av den faktiska födelseda-
gen. Dock finns det vissa undantag från detta, såsom
de åldersgränsbestämmelser som reglerar när
skolplikten och värnplikten inträder. Dessa
åldersgränsbestämmelser bestäms till det kalenderår
en viss födelsedag inträffar i stället för till
själva födelsedatum.
I motion L427 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om att myndighetsåldern skall
följa kalenderåret i stället för födelsedatumet.
Enligt motionärernas mening bör lagen ändras så att
alla ungdomar i en och samma årskull blir myndiga
det kalenderår de fyller 18 år.
Motionsyrkanden om att sänka myndighetsåldern från
18 till 16 år behandlades av utskottet åren 1990 och
1991. I sina av riksdagen godkända betänkanden (bet.
1990/91:LU19 och 1991/92:LU9) hänvisade utskottet
till att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21
till 20 år och år 1974 till 18 år. Utskottet fann
inte några omständigheter som kunde motivera en
ytterligare sänkning av myndighetsåldern och
avstyrkte bifall till de då aktuella mo-
tionsyrkandena.
Utskottet är inte heller nu berett att förorda
någon ändring i föräldrabalkens regler om
myndighetsåldern. I sammanhanget bör erinras om att
regeringen i proposition 1998/99:115 På ungdomars
villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och
framtidstro våren 1999 utlovat en närmare
undersökning under innevarande mandatperiod rörande
möjligheten att fastställa författningsreglerade
åldersgränser till kalenderår i de fall
bestämmelserna tar sikte på s.k. kollektivt
handlande inom främst fritids- och nöjeslivet samt
ansett att frågan om rösträtt skall följa kalenderår
i stället för fördelsedatum bör behandlas i samband
med andra valtekniska frågor.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L427.
Arvode till gode män och förvaltare
Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har gode män och
förvaltare rätt till ett skäligt arvode för
uppdraget och ersättning för de utgifter som har
varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.
Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas
av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer
dessutom i vad mån arvode och ersättning för
utgifter skall betalas med medel som tillhör den
enskilde. Om inte särskilda skäl föranleder något
annat, skall arvode och ersättning för utgifter
betalas med den enskildes medel i den mån hans eller
hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget
utförs eller hans eller hennes tillgångar under
samma år överstiger två gånger basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vidare
föreskrivs att arvode och ersättning för utgifter
som inte skall betalas med den enskildes eller
dödsboets medel skall betalas av kommunen.
Sonja Fransson (s) anför i motion L413 att den
nuvarande ordningen för betalningsrutiner till gode
män och förvaltare både ur praktisk och etisk
synvinkel är olämpliga. Bestämmelserna borde, enligt
motionärens mening, ändras så att kommunen
fakturerar de huvudmän som själva skall betala
arvoden och tar ansvar för att betala in sociala
avgifter och lämna kontrolluppgifter för alla gode
män och förvaltare. Härigenom skulle bl.a. gode män
och förvaltare själva slippa att ta ut pengar från
huvudmannens konto. I motionen yrkas att
utbetalningsrutinerna vad gäller arvode till gode
män och förvaltare bör ändras på så sätt att
kommunerna fakturerar huvudmännen och tar ansvaret
för att betala in sociala avgifter och lämna
kontrolluppgifter.
Förmynderskapsreglerna i föräldrabalken ändrades
genom en genomgripande reform år 1994 (prop.
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen
innebar bl.a. ändrade regler beträffande
förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning
av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning.
Syftet var att modernisera reglerna på området och
anpassa dessa till dagens situation. Sålunda
flyttades behörigheten att förordna förvaltare och
god man i många fall från tingsrätterna till
överförmyndarna, och tillsynen över överförmyndarna
överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.
I lagstiftningsärendet uttalade utskottet att det är
väsentligt att en så pass genomgripande reform följs
upp och utvärderas relativt snart, och utskottet
utgick från att regeringen ser till att en sådan
uppföljning och utvärdering kommer till stånd. Mot
bakgrund av bl.a. dessa riksdagsuttalanden har nu
inom Justitiedepartementet inletts en utvärdering av
1995 års förmynderskapsreform.
Utskottet anser att det finns goda skäl att
överväga en annan ordning än den nuvarande när det
gäller utbetalningar av arvoden till gode män och
förvaltare och förutsätter att sådana överväganden
kommer till stånd inom ramen för det pågående
utvärderingsarbetet av 1995 års
förmynderskapsreform.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L413.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L415 och
1999/2000:L426 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande utredningen i mål om
vårdnad
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L418,
res. 1 (m)
3. beträffande gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L424,
4. beträffande överflyttande av
vårdnaden
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L428,
res. 2 (c)
5. beträffande barn till missbrukande
föräldrar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L403,
6. beträffande umgänge med barn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf302 yrkande 4,
res. 3 (m, kd)
7. beträffande umgängessabotage
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L421,
res. 4 (kd)
8. beträffande hävande av faderskap
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L401,
1999/2000:L408 och 1999/2000:L411,
res. 5 (m, kd, c, fp)
9. beträffande olovligt bortförda barn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L425,
10. beträffande myndighetsåldern
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L427,
11. beträffande arvode till gode män och
förvaltare
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L413.
Stockholm den 21 mars 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Ana Maria Narti (fp) och Agne Hansson (c).
Reservationer
1. Utredningen i mål om vårdnad (mom. 2)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "motion
L418" bort ha följande lydelse:
Som påpekas i motionen har det i den allmänna
debatten framkommit uppgifter om att
barnspsykiatrins resurser kommit att användas för
utredning i vårdnadstvister. Det förekommer sålunda
att vårdnads- och umgängestvister remitteras till
barn- och ungdomspsykiatrin utan att det finns några
psykiatriska skäl beträffande barnet i familjen att
göra det. De redan hårt ansträngda barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningarna tas, som
framhålls i motionen, i anspråk i onödan, vilket går
ut över de verkligt behövande psykiatriska fallen.
Med hänsyn till det anförda delar utskottet
motionärens bedömning att de påtalade förhållandena
behöver ses över och erforderliga förslag till
åtgärder läggas fram.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L418 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utredningen i mål om vårdnad
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L418 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Överflyttande av vårdnaden (mom. 4)
Agne Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Utskottet är" och slutar med "motion
L428" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motionen har det på senare tid
förekommit flera uppmärksammade fall av mycket
allvarligt våld inom familjen där vårdnaden om
barnen aktualiserats. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att en förälder som begått ett grovt
våldsbrott mot en familjemedlem automatiskt bör
fråntas vårdnaden om sitt barn. Att med våld beröva
barnets mor livet är, enligt utskottets mening, en
så grov kränkning också mot barnet och dess behov
att en förälder som dömts för ett sådant våldsbrott
utan vidare inte kan anses uppfylla föräldrabalkens
krav på en vårdnadshavare. Däremot kan, som påpekas
i motionen, den dömde förälderns kontakt med barnet
upprätthållas genom t.ex. övervakade besök eller på
annat sätt som barnspsykiatrisk expertis finner
lämpligt.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L428 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande överflyttande av vårdnaden
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L428 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Umgänge med barn (mom. 6)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i likhet med motionärerna betona
betydelsen av att barn efter en skilsmässa har god
kontakt med båda sina föräldrar. Det är därför
otillfredsställande att i dag så många barn efter
föräldrarnas separation förlorar vardagskontakten
med den ena föräldern. Mot denna bakgrund finns det
skäl för regeringen att ta initiativ till en översyn
av de nuvarande reglerna om umgänge i föräldrabalken
och att erforderliga lagförslag läggs fram som
bättre än i dag kan åstadkomma att barnet efter
föräldrarnas separation får en fortsatt god
vardagskontakt med båda föräldrarna.
Som framhålls i motionen är det också viktigt för
barnets fortsatta kontakt med båda föräldrarna efter
en skilsmässa och för att föräldrarna skall kunna ta
sitt föräldraansvar att de får rätt att ta del av
all information rörande barnet när det gäller
skolgång, eventuella sjukhusvistelser m.m.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande umgänge med barn
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf302 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Umgängessabotage (mom. 7)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Med anledning" och slutar med "motion
L421" bort ha följande lydelse:
Som konstateras i motionen är det lätt för en
vårdnadshavare att sabotera barnets umgänge med den
andra föräldern. Det kan ske genom påståenden om
barnets önskemål och vilja eller om barnets ohälsa
eller genom att föräldern flyttar långt bort med
barnet från den andra föräldern.
Den som drabbas av umgängessabotage tvingas med
nuvarande reglering in i en ofta segdragen och oviss
domstolsbehandling som kostar mycket pengar för den
enskilde och samhället och leder till utdragna
konfikter som är skadliga för såväl barnet som
förhållandet mellan föräldrarna.
Mot denna bakgrund bör, enligt utskottets mening,
en utredning tillkallas för att se över
lagstiftningen i syfte att komma till rätta med
umgängessabotage i vårdnads- och umgängestvister.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L421 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande umgängessabotage
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L421 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Hävande av faderskap (mom. 8)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och
Agne Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet har" och på s. 15 slutar med
"och L411" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga
om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far
till ett barn. Att faderskapet blir riktigt
fastställt måste givetvis anses ligga i såväl
barnets som moderns och den utpekade faderns
intresse. Vad först gäller den situationen att
faderskapet har fastställts genom presumtion kan
utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i
fråga om talerätt för en avliden mans maka och
arvingar bygger på avvägningar mellan de olika
intressen som gör sig gällande. Några motsvarande
avvägningar har inte skett när det gäller talerätt
för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring
av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är
otillfredsställande att det inte finns några klara
regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad
härefter angår talerätten i fråga om faderskap som
har fastställts genom dom får rättsläget, enligt
utskottets mening, betraktas som oklart. Mot
bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under
senare år, inte minst när det gäller förekomsten av
nya familjebildningar, får även detta anses
otillfredsställande.
Som framhålls i motionerna är i dag metoderna för
fastställande av faderskap helt andra än tidigare.
Vetenskapen om blodundersökningar har utvecklats så
att fastställelse av faderskap är möjligt långt
efter det att den utpekade fadern avlidit. Detta har
blivit möjligt genom att med DNA-teknik undersöka
levande släktingars blod.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu
redovisade förhållandena bör bli föremål för en
förutsättningslös utredning där olika aspekter på
problemen och de olika intressen som gör sig
gällande blir noggrant genomlysta.
Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till
motionerna L401, L408 och L411, ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande hävande av faderskap
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L401,
1999/2000: L408 och 1999/2000:L411 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.