I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m. jämte
tre motioner som väckts med anledning av
propositionen.
I propositionen föreslås ändringar i
marknadsföringslagen som innebär dels begränsningar
i möjligheten att använda vissa metoder för
distanskommunikation vid marknadsföring, dels
uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam.
Vidare föreslås ändringar i prisinformationslagen
som huvudsakligen innebär förtydliganden av gällande
bestämmelser. Syftet med lagförslagen är att Sverige
skall uppfylla sina förpliktelser enligt fyra EG-
direktiv.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj
2000.
Företrädare för Telia Nät, Svenska
Internetoperatörsföreningen (SOF),
Föreningen Internetombudsmannen, The Swedish Chapter
of the Internet Society (ISOC-SE) och Svensk Handel
har inför utskottet framfört synpunkter på de i
propositionen framlagda lagförslagen.
I betänkandet behandlar utskottet vidare åtta
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1999 och som gäller reklam av olika slag.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer och
två särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1999/2000:40 föreslår regeringen
(Finansdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450),
2. lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).
Lagförslagen har intagits som
bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1999/2000:40
1999/2000:L14 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen beslutar att marknadsföring via
elektronisk post, mobiltelefon och telefon skall
kräva konsumentens aktiva samtycke i förväg.
1999/2000:L15 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen i den del som
avser andra marknadsföringsmetoder för individuell
kommunikation på distans än telefax och
helautomatiska uppringningsanordningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en avveckling av
Statens person- och adressregisternämnd.
1999/2000:L16 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om lagstiftning mot obeställd reklam på
mottagarens bekostnad.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1999/2000
1999/2000:L705 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att låta en
utredning föreslå lagstiftning mot oönskad reklam
via elektronisk post.
1999/2000:L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förbud av
könsdiskriminerande reklam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att förbjuda
all reklam och smygreklam för tobaks- och
alkoholprodukter,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ändring i 2 §
marknadsföringslagen så att lagen även blir
tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför
produkter.
1999/2000:L903 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning om
regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.
1999/2000:K304 av Carina Hägg m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av
marknadsföring och av regler vid marknadsföring av
TV-kanalpaket.
1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)
vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om mediebilden av
kvinnor och könsdiskriminerande reklam.
1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om marknadsföring
av folkhälsoargument.
1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ta initiativ
till en reklamens självsanering.
1999/2000:Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot
könsdiskriminerande reklam.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m. jämte
elva motioner, varav tre har väckts med anledning av
propositionen och åtta under den allmänna
motionstiden år 1999. I propositionen behandlas dels
frågor om ändringar i marknadsföringslagen
(1995:450) avseende obeställd reklam, jämförande
reklam och agressiv marknadsföring, dels frågor om
ändringar i prisinformationslagen (1991: 601).
Ändringarna syftar i huvudsak till att genomföra
fyra EG-direktiv.
Till grund för förslagen ligger två inom
Finansdepartementet upprättade
departementspromemorior, (Ds 1999:35) Ändringar i
marknadsföringslagen (1995:450) och (Ds 1999:40)
Ändringar i prisinformationslagen (1991:601).
Promemoriorna har remisshandlats.
I två av de med anledning av propositionen väckta
motionerna förespråkar motionärerna andra lösningar
än regeringen såvitt gäller genomförandet av
direktivbestämmelserna rörande obeställd reklam. I
en av motionerna begärs vidare ett tillkännagivande
från riksdagens sida som innebär att statens
personadressregister (SPAR) skall avvecklas. Den
tredje motionen gäller frågan om ytterligare
utredningsarbete rörande lagstiftning mot obeställd
reklam.
Företrädare för Telia Nät, Svenska
Internetoperatörsföreningen (SOF), Föreningen
Internetombudsmannen, The Swedish Chapter of the
Internet Society (ISOC-SE) och Svensk Handel har
inför utskottet framfört synpunkter på de i
propositionen framlagda lagförslagen.
Efter en redovisning av propositionens huvudsakliga
innehåll kommer utskottet att under rubriken
Obeställd reklam ta upp frågor som har aktualiserats
genom de motioner som väckts med anledning av
propositionen.
Motionsyrkandena från den allmänna motionstiden
gäller olika frågor med anknytning till
marknadsföringslagen, nämligen lagens
tillämpningsområde, könsdiskriminerande reklam, s.k.
fakturaskojeri, tobaks- och alkoholreklam,
marknadsföring av TV-kanaler samt folkhälsoargument
i marknadsföring. Dessa motionsspörsmål behandlas i
ett avslutande avsnitt under rubriken Annan reklam.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i
marknadsföringslagen (1995:450) som syftar till att
i svensk rätt genomföra bestämmelser om s.k.
obeställd reklam som finns dels i direktiv 97/66/EG
om behandling av personuppgifter och skydd för
privatlivet inom telekommunikationsområdet, dels i
direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.
Lagförslaget innebär i denna del att reklam endast
får sändas via telefax och automatiska
uppringningssystem om mottagaren har givit sitt
medgivande på förhand och att andra metoder för
distanskommunikation får användas om inte
konsumenten på förhand tydligt motsatt sig det.
I propositionen föreslås vidare att
marknadsföringslagen skall kompletteras med
uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam för
att genomföra direktiv 97/55/EG om ändring av
direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att
detta omfattar jämförande reklam.
Propositionen innehåller även förslag till
ändringar i prisinformationslagen (1991:601) som
syftar till att genomföra direktiv 98/6/EG om
konsumentskydd i samband med prismärkning av varor
som erbjuds konsumenter. I denna del innebär
lagförslagen vissa förtydliganden av gällande
bestämmelser, bl.a. i fråga om jämförpriser.
Slutligen redovisar regeringen i propositionen sin
bedömning att det för närvarande saknas tillräckliga
skäl att införa en särskild bestämmelse om s.k.
aggressiv marknadsföring i marknadsföringslagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj
2000.
Obeställd reklam
Med obeställd reklam avses reklam eller annan
marknadsföring som förs vidare till mottagaren utan
att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan
att denne genom sitt tidigare uppträdande får anses
ha visat något intresse för att få reklamen. Syftet
med lagförslaget såvitt gäller obeställd reklam är
att i svensk rätt genomföra dels artikel 12 i
Europaparlamentets och rådets direktiv (97/66/EG) om
behandling av personuppgifter och skydd för
privatlivet inom telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet), dels artikel 10 i
Europaparlamentets och rådets direktiv (97/7/EG) om
konsumentskydd vid distansavtal
(distansavtalsdirektivet).
I teledataskyddsdirektivets artikel 12 föreskrivs i
punkt 1 att användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan och
telefax för direkt marknadsföring endast kan
tillåtas i fråga om abonnenter som i förväg har gett
sitt samtycke, en s.k. opt-in-lösning. När det
gäller användning av andra teletjänster för direkt
marknadsföring, i första hand telefon och
elektronisk post, ges medlemsstaterna i punkt 2 en
valmöjlighet. Det ena alternativet innebär att icke
begärda samtal för direkt marknadsföring endast är
tillåtna om abonnenten har gett sitt samtycke i
förväg, dvs. opt-in. Enligt det andra alternativet
är sådan marknadsföring inte tillåten, om abonnenten
har motsatt sig denna, en s.k. opt-out-lösning.
Motsvarande bestämmelser i distansavtalsdirektivet
återfinns i artikel 10. Enligt punkt 1 förutsätter
en leverantörs användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig betjäning och
telefax att konsumenten har givit sitt samtycke på
förhand, dvs. opt-in, medan det i punkt 2 föreskrivs
att medlemsstaterna skall säkerställa att andra
tekniker för kommunikation än de som anges i punkt 1
och som möjliggör individuell kommunikation endast
får användas när konsumenten inte klart motsätter
sig detta, med andra ord en opt-out-lösning. Enligt
artikel 14 får medlemsstaterna, för att säkerställa
en högre skyddsnivå för konsumenten på det område
som omfattas av direktivet, anta eller behålla
strängare bestämmelser, under förutsättning att
dessa är förenliga med gemenskapsrätten.
I dag saknas särskilda bestämmelser som reglerar
användningen av olika tekniska metoder för
distanskommunikation vid marknadsföring. Mot
bakgrund av att all direktmarknadsföring också
innefattar behandling av personuppgifter är dock
vissa bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204)
av visst intresse i sammanhanget. Enligt 10 § får
personuppgifter som huvudregel behandlas endast om
den registrerade har lämnat sitt samtycke därtill. I
vissa fall medger dock personuppgiftslagen avsteg
från denna princip. Ett sådant undantag återfinns i
10 f § som stadgar att samtycke inte behövs om en
behandling av personuppgifter är nödvändig för att
ett ändamål skall kunna tillgodoses som rör ett
berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige
eller hos en tredje man till vilken personuppgiften
lämnas ut, om detta intresse väger tyngre än den
registrerades intresse av skydd mot kränkning av den
personliga integriteten. Vid behandling av
personuppgifter för exempelvis marknadsföring utan
den registrerades samtycke skall således en
avvägning först göras mellan konsumentens intresse
av skydd mot en kränkning av sin personliga
integritet och näringsidkarens kommersiella
intresse. När en sådan avvägning lett fram till att
näringsidkarens intressen väger över får, enligt 11
§, personuppgifter inte behandlas för ändamål som
rör direkt marknadsföring, om den registrerade hos
den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält
att han eller hon motsätter sig sådan behandling.
Huruvida marknadsföringen sker via vanlig post,
elektronisk post, telefon eller telefax eller någon
annan kommunikationsmetod saknar betydelse.
Av intresse i sammanhanget är också näringslivets
egenåtgärdsystem på marknadsföringsområdet. Nämnden
för direktmarknadsföring har kommit till bl.a. för
att följa direktmarknadsföringens utveckling, påtala
oacceptabla former av direktmarknadsföring och bidra
till normbildning för framtida marknadsåtgärder.
Internationella Handelskammaren har utfärdat regler
för direktmarknadsföring som omfattar direktreklam
samt marknadsföring genom andra
kommunikationsåtgärder som inbegriper
telekommunikation. Som grundläggande princip gäller
enligt dessa regler att all direktmarknadsföring
skall vara förenlig med gällande rätt och med vad
som allmänt uppfattas som god affärssed inom
näringslivet. Internationella Handelskammaren har
också utfärdat riktlinjer för marknadsföring via
Internet. Enligt dessa riktlinjer skall annonsörer
och marknadsförare inte sända obeställd reklam på
Internet till användare som har angett att de inte
önskar ta emot sådan reklam, dvs. en opt-out-
lösning. Mottagaren skall vidare tillhandahållas en
s.k. pånätfunktion som gör det möjligt att meddela
att han eller hon fortsättningsvis inte vill bli
kontaktade.
Inom ramen för näringslivets egenåtgärdssystem har
under senare år också upprättats olika s.k.
spärregister för att möjliggöra för konsumenter och
andra att anmäla att de inte önskar viss form av
marknadsföring. År 1993 träffades sålunda en
överenskommelse mellan Konsumentverket, Posten och
SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association) som
innebär att konsumenter som så önskar skall slippa
få oadresserad reklam i sina brevlådor under
förutsättning att detta anges på brevlådan. Den som
inte önskar direktadresserad reklam med post kan,
enligt samma överenskommelse, anmäla detta till
statens personadressregister (SPAR), som gör en
anmärkning om detta i registret. Med anledning av en
överenskommelse mellan bl.a. Posten AB, Svenska
Postorderföreningen, Tidningsutgivarna och
Annonsörföreningen år 1998 har inrättats ytterligare
två spärregister, NIX-tele och NIX-reklam, dit
konsumenter kan anmäla att de inte vill ha
direktadresserad reklam och reklamerbjudanden per
telefon. När det gäller marknadsföring med hjälp av
elektronisk post finns för närvarande inga
spärregister i Sverige.
I propositionen föreslås, i enlighet med vad som
tvingande föreskrivs i de båda
direktivbestämmelserna, en opt-in-lösning såvitt
avser marknadsföring med telefax och automatiska
uppringningssystem. Användningen av telefax och
automatiska uppringningssystem kräver således,
enligt lagförslaget, att mottagaren har samtyckt
till det på förhand. Detta kommer till uttryck i
första stycket i regeringens förslag till ny 13 a §
första stycket i marknadsföringslagen.
Som redovisats i det föregående ger direktiven
medlemsstaterna möjligheten att välja mellan opt-in
och opt-out när det gäller andra metoder för
distanskommunikation än telefax och automatiska
uppringningssystem. I denna del föreslår regeringen
en opt-out-lösning. Regeringen anför i propositionen
att en opt-out-lösning förutsätter fungerande
spärregister dit konsumenter och andra kan anmäla
att de inte önskar viss form av marknadsföring. Med
hänsyn till att befintliga och väl fungerande
spärregister redan finns för telefonreklam samt
adresserad och oadresserad direktreklam gör
regeringen bedömningen att en opt-out-lösning är
tillräcklig på dessa områden.
När det sedan gäller marknadsföring via elektronisk
post konstaterar regeringen att huvuddelen av denna
marknadsföring härrör från andra länder, främst USA.
Den internationella prägeln på e-postreklamen gör
det, enligt vad som anförs i propositionen, svårare
att finna fungerande system som verkligen ger
mottagarna ett erforderligt skydd. Enligt
regeringens uppfattning skulle en opt-in-lösning
inte vara särskilt verkningsfull och dessutom
sannolikt innebära konkurrensfördelar för utländska
företag gentemot svenska företag och riskera att den
tekniska utvecklingen på ett expansivt område
hämmades. Det kan visserligen, enligt vad som anförs
i propositionen, inte anses förenligt med en aktiv
konsumentpolitik att lämna frågan oreglerad, vilket
i praktiken skulle bli följden av en ren opt-out-
lösning, dvs. opt-out utan spärregister. Å andra
sidan är enligt regeringens bedömning problemen med
obeställd e-postreklam inte så påtagliga i Europa
att det kan anses vara nödvändigt att ta till mer
ingripande lagstiftningsåtgärder. Inte heller kan
sådana allvarliga problem förutses att en opt-in-
lösning krävs i preventivt syfte.
Mot denna bakgrund talar, enligt regeringens
uppfattning, övervägande skäl för att
direktivbestämmelserna genomförs i svensk rätt
medelst en opt-out-lösning även såvitt gäller reklam
via elektronisk post. Denna bör dock i praktiken
villkoras av att ett nationellt spärregister kan
byggas upp och etableras. Regeringen har därför i
beslut den 20 januari 2000 uppdragit åt
Konsumentverket att, efter diskussioner med
företrädare för näringslivet, utreda
förutsättningarna och möjligheterna för ett av
näringslivet upprättat och administrerat
spärregister dit fysiska personer skall kunna anmäla
att de önskar avböja reklam via elektronisk post.
Konsumentverket skall till regeringen senast den 1
april 2000 i en delrapport redovisa resultatet av
överläggningarna med näringslivet. Uppdraget, som skall genomföras efter
samråd med bl.a. Datainspektionen, Post- och Telestyrelsen, IT-kommissionen
samt Konkurrensverket, skall slutredovisas senast den 1 oktober 2000.
Enligt vad som anförs i propositionen avser regeringen att noga följa ut-
vecklingen på området. Skulle det därvid visa sig att utvecklingen går i en
riktning mot följder som är negativa för konsumenterna eller att det förut-
skickade spärregistret bedöms sakna utsikter att bli genomfört på ett
effektivt och ändamålsenligt sätt är regeringen beredd att initiera de
lagstiftningsåt-gärder som kan anses nödvändiga.
Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion L15 att de aktuella artiklarna i
tele-dataskyddsdirektivet och distansavtalsdirektivet redan är genomförda i
svensk rätt såvitt avser andra metoder för kommunikation än telefax och
automatiska uppringningssystem. Vad som föreskrivs i direktiven skiljer sig
, enligt motionärernas mening, inte från regleringen i direktiv 95/46/EG om
skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av personupp-
gifter om det fria flödet av sådana uppgifter (datadirektivet). Detta
direktiv har i Sverige implementerats genom personuppgiftslagen. I 11 §
föreskrivs att personuppgifter inte inte får behandlas för ändamål som rör
direkt mark-nadsföring, om den registerade hos den personuppgiftsansvarige
skriftligen har anmält att han eller hon motsätter sig sådan behandling. I
motionen på-pekas att brott enligt denna regel kan medföra att den
personuppgiftsansvari-ge enligt 48 § personuppgiftslagen kan bli
ersättningsskyldig för skada och kränkning av den personliga integriteten.
Även om det, enligt motionärernas mening, i flera fall finns anledning att
ifrågasätta personuppgiftslagen och det bakomliggande direktivet har
motionärerna samtidigt svårt att se varför ytterligare en regel skall
införas då nuvarande reglering tycks vara tillräcklig för att Sverige skall
uppfylla sina skyldigheter enligt samtliga tre direktiv. Motionärerna anser
att det saknas skäl för en dubbelreglering och yrkar därför att
propositionen bör avslås i denna del (yrkande 1).
I motion L15 anförs vidare att statens personadressregister (SPAR) inte är
förenligt med datadirektivet, och motionärerna begär ett tillkännagivande
från riksdagens sida som går ut på att regeringen skyndsamt skall ta de
initi-ativ som behövs för att avveckla registret (yrkande 2).
I motion L14 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att det även vid marknads-
föring med hjälp av telefon, mobiltelefon och e-post bör krävas att mottaga
-ren samtycker till marknadsföringen på förhand. Motionärerna förordar
således - i motsats till regeringen - en opt-in-lösning vad gäller dessa
kom-munikationsmetoder. I motionen anförs att telefax, telefon och
elektronisk post har slående likheter, inte minst vad gäller
påträngandegrad och kost-nadsaspekter för den enskilde. Dessutom går den
tekniska utvecklingen mot en minskad telefaxanvändning och en ökad
användning av elektronisk post. I sammanhanget bör, enligt motionärernas
mening, uppmärksammas att i fråga om elektronisk post mottagaren får
besväret att koppla upp sig på sitt modem för att hämta e-posten, och när
så skett tar den ett motsvarande utrymme i hårddisken. Konsumenten får på
grund härav lägga ned tid på att radera reklam som han eller hon kanske
inte vill ha. I motionen påpekas att Tysk-land, Italien, Österrike och
Finland valt en opt-in-lösning för elektronisk post. Ett krav på förtida
godkännande av användning av nu behandlade kommunikationsmedel medför,
enligt motionärernas mening, en enhetlig reglering av marknadsföring via
telefon. En utifrån denna utgångspunkt utformad regel anser motionärerna
blir väsentligt mer informativ och lättbe-griplig för lagens adressater,
marknadsförarna. Motionärerna anför samman-fattningsvis att konsumenternas
aktiva samtycke i förväg skall krävas för marknadsföring via elektronisk
post, mobiltelefon och telefon, och i motio-nen yrkas att riksdagen skall
besluta om en ändring i regeringens lagförslag med denna innebörd.
Barbro Feltzing m.fl. (mp) begär i motion L16 ett tillkännagivande om att
en utredning bör tillkallas med uppgift att utarbeta lagstiftning mot
obeställd reklam som sänds på mottagarnas bekostnad. Ett liknande yrkande
finns i motion L705 av Barbro Feltzing (mp) från den allmänna motionstiden
år 1999. I motionerna anförs att det allt oftare förekommer att företag
sprider obeställd reklam på ett sådant sätt att mottagaren får stå för
kostnaderna för utskicken. Som exempel på detta nämner motionärerna s.k.
spam, som är oönskad reklam via elektronisk post och faxreklam. I motionen
anförs att det tar tid för konsumenten att "ladda ner" spam och att
informationen belastar användarens lagringsutrymme för e-post. Enligt
motionärernas mening borde lagstiftningen göra all obeställd reklam som
skickas på mottagarens bekost-nad olaglig, och i motionerna förespråkas att
frågan utreds.
Regeringens lagförslag när det gäller 13 a § första stycket såvitt avser
telefax och automatiska uppringningssystem föranleder inga erinringar från
utskot-tets sida.
Vad sedan gäller det spörsmål som tas upp i motion L15 yrkande 1 - om det
över huvud taget föreligger något behov av lagstiftning utöver vad rege-
ringen föreslagit i 13 a § första stycket marknadsföringslagen - vill
utskottet peka på att syftet med den föreslagna bestämmelsen i 13 a § andra
stycket marknadsföringslagen är att i svensk rätt genomföra de bestämmelser
som finns i artikel 10 i distansavtalsdirektivet och artikel 12 i
teledataskyddsdi-rektivet. Avsikten med bestämmelserna i
teledataskyddsdirektivet är att precisera och komplettera bestämmelserna i
EG-direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (
dataskyddsdirektivet). I da-taskyddsdirektivet finns bl.a. bestämmelser om
behandling av personuppgif-ter för ändamål som rör direkt marknadsföring i
artikel 14, och som motionä-rerna påpekar har dessa bestämmelser genomförts
i svensk rätt genom 11 § personuppgiftslagen. Som också redovisas i
motionen föreskrivs i denna paragraf att personuppgifter inte får behandlas
för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den registrerade hos den
personuppgiftsanvarige skrift-ligen anmält att han eller hon motsätter sig
en sådan behandling. Vid över-trädelse av bestämmelsen skall, såsom också
redovisas i motionen, den per-sonuppgiftsansvarige enligt 48 §
personuppgiftslagen ersätta den registrerade för skada och kränkning av den
personliga integriteten som behandlingen orsakat.
Enligt artikel 10 i distansavtalsdirektivet åligger det medlemsstaterna att
, såvitt avser andra metoder för distanskommunikation än telefax och automa
-tiska uppringningssystem, säkerställa att sådana metoder endast får
användas när konsumenten inte klart motsätter sig det. En motsvarande
förpliktelse framgår av artikel 12.2 i teledataskyddsdirektivet. De
aktuella bestämmelser-na i teledataskyddsdirektivet och
distansavtalsdirektivet skiljer sig i vissa väsentliga delar från vad som
föreskrivs i 11 § personuppgiftslagen, bl.a. i fråga om hur en anmälan om
att slippa viss marknadsföring skall gå till, vem som kan göra en sådan
anmälan och till vem den skall ställas. Den närmare utformningen av ett
tillkännagivande om en önskan att slippa viss marknads-föring regleras inte
närmare än att det enligt distansavtalsdirektivet skall vara fråga om ett
"klart motsättande" från konsumentens sida. Som redovisats i det föregående
föreskrivs i 11 § personuppgiftslagen att personuppgifter inte får
behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den registrera-de
hos den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält att han eller hon
motsätter sig det. Ett genomförande av de nu aktuella direktivbestämmelser-
na på det sätt som motionärerna förespråkar, exempelvis genom en hänvis-
ning i marknadsföringslagen till 11 § person-uppgiftslagen, skulle enligt
utskottets bedömning innebära en inskränkning i svensk rätt av mottagarens
möjligheter att undvika viss reklam. Sålunda torde exempelvis en anmälan
som görs av en person som inte är att betrakta som registrerad i personupp-
giftslagens mening omfattas av de båda direktivbestämmelserna, men falla
utanför tillämpningsområdet för 11 § personuppgiftslagen. Detsamma torde
vara fallet om anmälan görs till ett spärregister, eftersom anmälan då inte
görs till en personuppgiftsansvarig.
Det anförda leder utskottet fram till slutsatsen att det i svensk
lagstiftning -för att Sverige på ett korrekt sätt skall genomföra
teledataskyddsdirektivet och distansavtalsdirektivet i berörda delar -
krävs andra bestämmelser utöver vad som föreskrivs i 11 §
personuppgiftslagen och vad som följer av det i propositionen framlagda
förslaget till 13 a § första stycket marknadsförings-lagen.
En helt annan sak är, som också Lagrådet påpekat, att överträdelser av den
föreslagna bestämmelsen i marknadsföringslagen även kan komma att inne-
fatta överträdelse av bestämmelserna i personuppgiftslagen. Samtidigt
skiljer sig sanktionsmöjligheterna för överträdelser av de olika lagarna bl
.a. genom att någon ersättning för kränkning inte är föreskriven för
överträdelse av marknadsföringslagen. Om det i en annan lag eller i en
förordning finns bestämmelser som avviker från personuppgiftsupplagen
gäller emellertid enligt 2 § personuppgiftslagen den avvikande lagen. I den
mån marknadsfö-ringslagens bestämmelser om skadestånd kolliderar med
personuppgiftsla-gens bestämmelser om skadestånd skall alltså den förra
lagens bestämmelser tillämpas. Enligt vad som redovisats i det föregående
föreslår regeringen inte att det skall införas bestämmelser om
kränkningsersättning i marknadsfö-ringslagen. Den omständigheten att det
vid tillämpningen av marknadsfö-ringslagens skadeståndsbestämmelser kan
uppkomma situationer där kränk-ningsersättning inte får dömas ut, trots att
sådan ersättning vid tillämpningen av personuppgiftslagen hade kunnat komma
i fråga, utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte skäl att yrkande
1 i motion L15 skall föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Från utskottets sida finns inga erinringar mot regeringens förslag såvitt
gäller adresserad och oadresserad direktreklam. Utskottet delar regeringens
be-dömning att det saknas anledning att frångå den praxis som har utbildats
i fråga om sådan reklam, vilken beträffande båda marknadsföringsmetoderna
uppfyller kravet på en opt-out-lösning enligt distansavtalsdirektivet.
När det sedan gäller valet mellan opt-in och opt-out för reklam på telefon,
via textmeddelande på mobiltelefon och via elektronisk post kan vissa skäl
anföras till stöd för den mening som förespråkas i motion L14. Som motionä-
rerna anför kan det från konsumentens synvinkel hävdas att det inte förelig
-ger någon avgörande skillnad mellan å ena sidan marknadsföring via telefax
och automatiskt uppringningssystem och å andra sidan marknadsföring via
telefon, mobiltelefon och elektronisk post när det gäller integritets- och
kost-nadsaspekter. Därtill kommer, som också påpekas i motionen, att använd
-ningen av telefax och automtatiska uppringningssystem har minskat under
senare tid och att en opt-in-lösning skulle innebära en enhetlig reglering,
vilket skulle kunna vara till fördel både för konsumenter och näringsidkare
.
Det finns emellertid skäl också för den lösning som regeringen förordat.
Vad först gäller telefonreklam konstaterar utskottet, i likhet med
regeringen, att det genom spärregister, till vilket konsumenten kan meddela
att han eller hon inte önskar någon reklam eller endast viss reklam, finns
goda förutsätt-ningar att få fram ett minst lika välfungerande system som
nu finns i fråga om tryckt direktadresserad reklam. När det sedan gäller
obeställd reklam som sänds via elektronisk post måste, som regeringen också
gjort, beaktas att den nuvarande internationella prägeln på reklamen
innebär att ett nationellt krav på förhandsgodkännande skulle bli
verkningslöst. En viktig utgångspunkt i sammanhanget är också att
konsumentproblemen med obeställd e-post-reklam, såvitt utskottet har sig
bekant, i dag knappast kan anses så påtagliga att dessa kan utgöra skäl att
förorda så pass långtgående lagstiftningsåtgärder som en out-in-lösning
skulle innebära. Det kan således, som regeringen också framhåller, inte med
fog göras gällande att det för närvarande förelig-ger en situation med
klara, visade problem eller en situation då allvarliga problem kan förutses
och lagstiftning bör genomföras närmast i preventivt syfte. Härtill kommer
att det kan finnas ett värde i att ytterligare en tid följa dels den
kommersiella och tekniska utvecklingen, dels lagstiftningen i övriga Europa
när det gäller obeställd e-postreklam innan man slutligt avgör frågan om
mer betydande ingrepp behöver göras i den svenska lagstiftningen.
Vid en samlad bedömning har utskottet, i likhet med regeringen, funnit att
övervägande skäl för närvarande talar för en opt-out-lösning också vad
gäller telefonreklam och reklam via elektronisk post. Som framgått ovan
innebär ställningstagandet att frågan inte en gång för alla behöver vara
avgjord.
Vad särskilt gäller reklam via elektronisk post vill utskottet understryka
nödvändigheten av att den nu valda lösningen snarast kombineras med ett
funktionellt nationellt spärregister som på ett enkelt och effektivt sätt
gör det möjligt att avstå från att ta emot fortsatt sådan reklam. Som
anförs i proposi-tionen skulle en opt-out-lösning utan spärregister i
praktiken innebära att frågan lämnas oreglerad och inte vara förenlig med
en aktiv konsumentpoli-tik. Utskottet förutsätter att regeringen ser till
att utredningsarbetet inom Konsumentverket bedrivs skyndsamt och att ett
konkret förslag till nationellt spärregister kan redovisas för riksdagen
senast under första halvåret 2001. Det är vidare, enligt utskottets mening,
angeläget att regeringen i det fortsatta utredningsarbetet särskilt
uppmärksammar möjligheterna att på ett interna-tionellt plan utforma
spärregister som gör det möjligt för svenska konsu-menter att avstå även
från sådan obeställd reklam via elektronisk post som riktas mot svenska
konsumenter från företag och näringsidkare utanför Sve-rige.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att utskottet tillstyrker bifall
till propositionen i nu aktuell del och avstyrker bifall till motion L14.
Mot denna bakgrund saknas skäl för riksdagen att nu ta initiativ till
ytterli-gare utredningsarbete på området, varför motionerna L16 och L705
bör lämnas utan bifall.
Utöver vad som ovan anförts föranleder de i propositionen framlagda för-
slagen inte några uttalanden från utskottets sida.
När det sedan gäller frågan om avvecklande av statens personadressregister,
som tas upp i motion L15 yrkande 2, erinrar utskottet om att liknande yrkan
-den tidigare har avslagits av riksdagen. Senast behandlades frågan våren
1998 i samband med tillkomsten av lagen (1998:527) om det statliga person-
adressregistret. Konstitutionsutskottet fann därvid i sitt av riksdagen
godkän-da betänkande 1997/98:KU31 att registret fyller en viktig
samhällsfunktion och att det är förenligt med datadirektivet.
Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte någon annan uppfattning och
konstaterar mot bakgrund av den lösning som valts i förevarande lag-
stiftningsärende i fråga om direktadresserad reklam att SPAR-registret kom-
mer att ha en fortsatt viktig samhällsfunktion.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L15 yrkande 2.
Annan reklam
I detta avsnitt behandlar utskottet nio motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 1999 i vilka begärs åtgärder från riksdagens sida i skilda
marknadsrättsliga frågor med anknytning till marknadsföringslagen.
Ett motionsyrkande rör marknadsföringslagens tillämpningsområde. Enligt 2 §
marknadsföringslagen (1995:450) är lagen tillämplig då näringsidkare
marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.
Ingri-panden med stöd av marknadsföringslagen kan således endast ske mot
fram-ställningar som är av rent kommersiell natur och har rent ekonomiska
för-hållanden till föremål.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) är i motion L714 kritisk mot att marknadsfö-
ringslagen inte medger ingripanden mot branschorganisationer som formellt
sett inte är näringsidkare men som likväl driver säljfrämjande kampanjer.
Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut på att marknadsförings-
lagen bör ändras på så sätt att lagen även blir tillämplig på
intresseorganisa-tioner som marknadsför produkter (yrkande 17).
Motionsyrkanden med motsvarande innebörd har avstyrkts av utskottet ti-
digare, senast våren 1999 i betänkande 1998/99:LU10. Utskottet har därvid
hänvisat till att intresseorganisationer, enligt tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad rätt att ägna sig åt
opini-onsbildande verksamhet och inte funnit skäl för att förorda en ändrad
lag-stiftning.
Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall till motion
L714 yrkande 17.
Därmed övergår utskottet till att behandla några motionsyrkanden vari mo-
tionärerna aktualiserar en annan fråga med anknytning till den tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen, nämligen könsdiskriminerande
reklam.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L714 ett tillkännagivande som går
ut på att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett lagför-
slag som innebär förbud mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 14).
I motion Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör dels verka kraftfullt inom EU för ett gemensamt förbud mot
könsdiskriminerande reklam, dels lägga fram ett lagförslag som innebär
förbud mot könsdiskriminerande reklam i Sverige (yrkande 4).
Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp) anför i motion Ju721 att samhället måste
reagera starkare mot reklam som är kränkande, nedvärderande och som för-
medlar en oacceptabel kvinnosyn och att regeringen bör granska tillämp-
ningen av det förbud mot könsdiskriminerande reklam som infördes i Norge år
1978. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 8).
Ewa Larsson (mp) anser i motion Kr232 att reklamens föråldrade och för-
enklade könsroller cementerar gamla kulturmönster, vilket spär på den
backlash som jämställdhetsarbetet råkat ut för inom vissa områden under
senare år. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att regeringen skall
ta initiativ till självsanering inom reklambranschen (yrkande 7).
Inför ställningstagandet till ifrågavarande spörsmål vill utskottet först
på-minna om att frågor om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har
behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen under de senaste
decennierna (se bl.a. bet. 1994/95:LU16, 1995/96:LU26, 1996/97:LU13
och 1997/98: LU21). Vad som därvid har diskuterats har gällt dels om sådana
regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver
grundlagsändringar. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort
gällande att de egenåtgär-der som bedrivs inom näringslivet är mer
verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av lagstiftning.
Spörsmålet om ett förbud mot diskriminerande reklam, i första hand köns-
diskriminerande reklam, behandlades ingående av utskottet våren 1995 i
samband med att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen (prop. 1994/95
:12, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till lagut-
skottet över propositionen att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam,
som begärts i då aktuella motioner, inte kan införas utan grundlagsändring.
Lagutskottet delade motionärernas uppfattning att reklam med inslag av
diskriminering i olika former var oacceptabel. Eftersom en laglig möjlighet
att ingripa mot könsdiskriminerande reklam kräver en grundlagsändring som
innebär inskränkningar i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar
borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta
framstår som det enda alternativet till att komma till rätta med problemet.
Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde, enligt
utskottet, vidare krävas att den diskriminerande reklamen förekommer i
sådan omfattning och av sådan art att inskränkningar i tryckfriheten och
yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Utskottet, som konstaterade
att regeringen avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte med det
anför-da bifall till de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottets
hemstäl-lan.
År 1988 inrättades Näringslivets Etiska Råd mot könsdiskriminerande re-klam
(ERK). Rådet har till uppgift att bedöma om en viss marknadföringsåt-gärd
eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som innehåller särbe-
handling av man eller kvinna är förenlig med handelskammarens grundregler
för reklam. I dessa grundregler föreskrivs i artikel 4 att reklam inte får
vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön. Huvudmän för rådet
är bl.a. Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och Svenska Tidnings-
utgivareföreningen. ERK prövar anmälningar från bl.a. konsumenter, nä-
ringsidkare, myndigheter och organisationer. ERK tar även upp ärenden på
eget initiativ. Hittills har rådet prövat omkring 1 800 anmälningar, av
vilka omkring 10 % lett till fällande uttalanden. Ställningstaganden som
innebär att en marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande
offentliggörs.
Hösten 1998 tillsattes inom ramen för Näringslivets Delegation för Mark-
nadsrätt en särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå åtgärder för att i
olika avseenden stärka egenåtgärdssystemet. Arbetsgruppens målsättning
skall, enligt dess direktiv, vara ett system med egenåtgärder som
kännetecknas av trovärdighet, tillgänglighet och transparens. I första hand
skall arbetet inrik-tas på den verksamhet som i dag bedrivs i olika nämnder
, men arbetsgruppen är även fri att föreslå nya upplägg och funktioner i
egenåtgärdssy-stemet. Enligt vad utskottet har erfarit remissbehandlas för
närvarande en rapport som har utarbetats av arbetsgruppen bland
delegationens huvudmän.
Senast behandlade utskottet frågan om könsdiskriminerande reklam våren 1999
i betänkande 1998/99:LU10. Utskottet var därvid inte berett att ställa sig
bakom då aktuella krav på lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam utan
ansåg att resultatet av det pågåendet arbetet med att stärka egenåtgärds-
systemet inom näringslivet borde avvaktas.
Utskottet har i dag samma uppfattning i förbudsfrågan, såväl vad gäller på
nationell nivå som på EU-nivå. Mot bakgrund av vad som redovisats om de
egenåtgärdssystem som har kommit till stånd inom näringslivet för att
stävja förekomsten av könsdiskriminerande reklam och det arbete som för
närva-rande pågår för att stärka denna verksamhet, saknas vidare skäl för
riksdagen att nu ta något initiativ till självsanerande verksamhet inom
reklambranschen på det aktuella området.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L714 yrkande 14,
Kr232 yrkande 7 och Kr233 yrkande 4.
Inte heller vad som anförs i motion Ju721 yrkande 8 påkallar enligt ut-
skottets mening någon åtgärd från riksdagens sida, varför motionsyrkandet
bör avslås.
Carina Hägg m.fl. (s) aktualiserar i motion K304 frågor kring marknadsfö-
ring av programpaket för kabel-TV. Motionärerna är kritiska till att vissa
programföretag i sin marknadsföring inte anger att det i programutbudet
ingår pornografiska filmer. Detta gör det enligt motionärerna svårare för
medvetna konsumenter att välja bort sådana programföretag. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att marknadsföringen av programpaket för
kabel-TV och regelverket för sådan marknadsföring skall ses över.
Utskottet kan konstatera att det saknas särskilda bestämmelser för det slag
av marknadsföring som kritiseras av motionärerna. Marknadsföringslagen, med
dess krav på vederhäftighet och överensstämmelse med god marknads-
föringssed, är således tillämplig. Utskottet vill därvid särskilt peka på
att en näringsidkare enligt 4 § andra stycket marknadsföringslagen skall
lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
. Underlåter näringsidkaren detta kan denne med stöd av 15 § åläggas att
vid vite lämna sådan information. Utskottet förutsätter att regeringen
följer ut-vecklingen även på detta område och vidtar de åtgärder som kan
anses erfor-derliga. Någon översyn av gällande lagstiftning med anledning
av den nu aktuella motionen är enligt utskottets uppfattning inte motiverad
.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion K304.
Därmed övergår utskottet till ett motionsyrkande vari motionärerna tar upp
frågan om förbud mot tobaks- och alkoholreklam. Utskottet vill först
upplysa om att särskilda bestämmelser om tobaksreklam finns i 14 §
tobakslagen (1993:581). Dessa innebär i huvudsak att en näringsidkare inte
får marknads-föra tobak med hjälp av kommersiella annonser i periodiska
skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen
är tillämplig. Förbudet omfattar också kommersiella annonser i ljudradio-
och TV-program. Liknande bestämmelser om marknadsföring av alkohol
återfinns sedan den 1 januari 2000 i 4 kap. alkohollagen (1994:1738).
I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
att all reklam för tobaks- och alkoholprodukter, inklusive indirekt re-klam
, skall förbjudas (yrkande 15).
Vad först gäller frågan om förbud mot alkoholreklam påminner utskottet om
att ett liknande yrkande avslogs av riksdagen så sent som i november 1999 i
samband med behandlingen av regeringens proposition 1998/99:134 Vissa
alkoholfrågor (bet. 1999/2000:SoU4). Motionärerna har inte anfört någon
omständighet som nu motiverar ett annat ställningstagande från riks-dagens
sida. När det sedan gäller tobaksreklam bör nämnas att regeringen till
våren 2000 har aviserat en proposition med förslag till ändringar i bl.a.
to-bakslagen som syftar till att genomföra direktiv (98/43/EG) om reklam
för och sponsring till förmån för tobaksvaror. I direktivet finns
bestämmelser som i huvudsak innebär förbud mot all marknadsföring av
tobaksvaror. Även s.k. indirekt reklam omfattas av förbudet. Utskottet
anser att riksdagen inte nu bör föregripa den kommande behandlingen av
propositionen.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion L714
yrkande 15.
Spörsmål kring s.k. fakturaskojeri tas upp i motion L903 av Barbro Feltzing
(mp). Motionären kritiserar oseriös marknadsföring inom reklambranschen och
pekar särskilt på näringsidkare som marknadsför reklamplats i olika
kataloger, ofta av diskutabel kvalitet, och fakturerar reklamplatsen trots
att någon beställning inte gjorts. I motionen begärs ett tillkännagivande
om behovet av en utredning.
Bestämmelser om fakturaskojeri infördes i marknadsföringslagen år 1996.
Enligt 12 § är det förbjudet för näringsidkare att tillställa någon
fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden avseende produkter
som inte har beställts. Om en näringsidkare uppsåtligen bryter mot förbudet
kan denne åläggas att bl.a. betala en marknadsstörningsavgift. I vissa fall
omfattas förfarandet även av bestämmelserna om bedrägeri i 9 kap.
brottsbalken.
Av ett skriftligt frågesvar som lämnades den 9 december 1998 av justitie-
ministern framgår att Rikspolisstyrelsen våren 1998 påbörjade ett projekt
med syfte att kartlägga och analysera problemet med fakturaskojeri samt att
branschorganisationerna utför ett aktivt arbete med att rensa marknaden
från oseriösa näringsidkare som ägnar sig åt sådan verksamhet. I
frågesvaret anfördes vidare att regeringen noga följer utvecklingen på
området och kommer att ta initiativ till åtgärder om det visar sig
erforderligt.
Nämnas bör även att Konsumentpolitiska kommittén 2000 enligt sina di-rektiv
bl.a. skall analysera om marknadsrätten bör stärkas och om Konsu-
mentombudsmannen bör ges möjligheten att förordna om näringsförbud vid
grova åsidosättanden på det marknadsrättsliga området (dir. 1999:1). Kom-
mitténs arbete skall redovisas under slutet av mars 2000.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats anser utskottet att motion L903
inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida och följaktligen bör avslås
.
Avslutningsvis behandlar utskottet en motion där motionärerna tar upp en
fråga som rör hälsoargument i marknadsföring. Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begär sålunda i motion So226 ett tillkännagivande om att insatserna mot
vilseledande marknadsföring med olika folkhälsoargument bör öka (yrkande 14
).
Utskottet erinrar om att även detta slag av marknadsföring omfattas av
marknadsföringslagen och att det enligt Marknadsdomstolens praxis ställs
särskilt höga krav på marknadsföring som riktas mot sjuka personer eller
personer med nedsatt hälsa. Utskottet, som förutsätter att regeringen
fortsättningsvis noga följer frågan, anser inte att någon riksdagens åtgärd
är påkallad med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet. Motion So226
yrkande 14 bör därför avslås.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande direktivens genomförande
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med
avslag på motion 1999/2000:L15 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m, fp)
2. beträffande obeställd telefon- och e-postreklam
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med
avslag på motion 1999/2000:L14 godkänner vad utskottet anfört,
res. 2 (v, kd)
res. 3 (m, fp) - motiv.
3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mark-
nadsföringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a §,
res. 4 (m, fp) - villk. res. 1
res. 5 (v, kd) - villk. res. 2
4. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt om ovan,
dels lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
5. beträffande ytterligare utredning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L16 och 1999/2000:L705,
6. beträffande avveckling av SPAR
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L15 yrkande 2,
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkande 17,
8. beträffande förbud mot könsdiskriminerande reklam, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L714 yrkande 14, 1999/2000:
Kr232 yrkande 7 och 1999/2000:Kr233 yrkande 4,
9. beträffande andra åtgärder mot könsdiskriminerande re-klam
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju721 yrkande 8,
res. 7 (c)
10. beträffande marknadsföring av kabel-TV,
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K304,
11. beträffande förbud mot tobaks- och alkoholreklam
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkande 15,
12. beträffande fakturaskojeri
att riksdagen avslår motion 1999/2000:L903,
13. beträffande marknadsföring med folkhälsoargument
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So226 yrkande 14.
res. 8 (fp)
Stockholm den 7 mars 2000
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Mari-
anne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel (
m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit
Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp)
och Christina Pettersson (s).
Reservationer
1. Direktivens genomförande (mom. 1)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit
Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Vad sedan"
och på s. 10 slutar med "vidare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Såvitt gäller den fråga som aktualiseras i motion L15 yrkande 1 - om det
över huvud taget föreligger behov av lagstiftning utöver vad regeringen
föreslagit i 13 a § första stycket marknadsföringslagen - vill utskottet
först erinra om att ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med
avseende på det resultat som skall uppnås med direktivet, men överlåter åt
staterna att bestämma form och tillvägagångssätt (artikel 249 i EG-
fördraget). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av exempelvis
ett direktivs ter-minologi och systematik. Om väl det avsedda resultatet
uppnås med en an-nan terminologi och systematik är detta tillfyllest. Som
påpekas i motionen föreskrivs redan i 11 § personuppgiftslagen (1998:204)
att behandling av personuppgifter inte får ske, om den registrerade till
den personupp-giftsansvarige skriftligen har motsatt sig det. Enligt
utskottets uppfattning uppfylls med denna bestämmelse i tillräcklig grad de
syften som ligger bak-om nu aktuella direktivbestämmelser för att dessa
skall anses korrekt genom-förda i svensk rätt. Det föreslagna andra stycket
i den nya 13 a § marknadsfö-ringslagen behövs således inte. Till saken hör
även att propositionens förslag i denna del kommer att innebära en
dubbelreglering, som kan leda till vissa tillämpningsproblem. Ett exempel
på ett sådant problem är, som även Lagrå-det uppmärksammat, att
överträdelser av den föreslagna 13 a § även kan komma att innefatta en
överträdelse av personuppgiftslagen, samtidigt som sanktionsmöjligheterna
skiljer sig åt i dessa båda lagar. Kränkningsersättning kan sålunda utgå
vid en överträdelse mot personuppgiftslagen, vilket där-emot inte är fallet
vid en motsvarande överträdelse av marknadsföringslagen. Detta visar,
enligt utskottets uppfattning, att den föreslagna regleringen av en och
samma företeelse i flera lagar inte är lämplig.
Vad utskottet sålunda anfört leder fram till slutsaten att riksdagen, med
bi-fall till motion L15 yrkande 1, bör avslå förslaget i propositionen
såvitt avser 13 a § andra stycket marknadsföringslagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande direktivens genomförande
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L15 yrkande 1 och med avslag
på regeringens förslag i denna del godkänner vad utskottet an-fört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "När det"
och på s. 11 slutar med "motion L14" bort ha följande lydelse:
Vad beträffar spörsmålet som tas upp i motion L14 - huruvida en opt-out-
lösning eller en opt-in-lösning bör väljas i fråga om obeställd reklam via
telefon, mobiltelefon och elektronisk post - konstaterar utskottet lika med
motionärerna att det föreligger slående likheter mellan telefon,
mobiltelefon, elektronisk post och telefax vad gäller påträngandegrad och
kostnadsaspek-ter. Därtill kommer att den tekniska utvecklingen går mot en
minskad tele-faxanvändning och en ökande användning av elektronisk post.
Vad särskilt gäller marknadsföring via elektronisk post bör, som anförs i
motionen, vidare uppmärksammas att mottagaren får besväret att koppla upp
sig på sitt modem för att hämta e-posten, och när så skett tar den ett
motsvarande utrymme i hårddisken. Konsumenten får på grund härav lägga ned
tid på att radera e-postreklam som han eller hon kanske inte vill ha. Ett
krav på ett förtida god-kännande skulle, enligt utskottets mening, också
innebära en enhetlig regle-ring av telefonmarknadsföring, som blir
väsentligt mer informativ och lätt-begriplig för lagens primära adressater,
dvs. de marknadsförande näringsid-karna. I sammanhanget vill utskottet även
peka på att flera av EU:s med-lemsstater, bl.a. Österrike, Italien och
Finland, har valt en opt-in-lösning. Vid en samlad bedömning väger nu
anförda skäl för en opt-in-lösning enligt utskottets uppfattning tyngre än
de omständigheter som i propositionen förts fram av regeringen till förmån
för en opt-in-lösning.
Det anförda leder sålunda utskottet fram till ställningstagandet att riksda
-gen, med bifall till motion L14, bör utforma 13 a § första stycket i
enlighet med vad utskottet nu förordat.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande obeställd telefon- och e-postreklam
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L14 och med avslag på
regeringens förslag i denna del godkänner vad utskottet anfört,
3. Obeställd telefon- och e-postreklam (mom. 2, motiveringen)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit
Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Från
utskottets" och på s. 11 slutar med "motion L14" bort ha följande lydelse:
Som konstaterats i det föregående (se reservation 1) är artikel 12 i teleda
-taskyddsdirektivet och artikel 10 i distansavtalsdirektivet redan
genomförda i svensk rätt genom 11 § personuppgiftslagen (1998:204) såvitt
avser andra metoder för distanskommunikation än telefax och automatiska
uppringnings-system, varför någon ytterligare lagstiftningsåtgärd utöver
vad som föreslås i 13 a § första stycket marknadsföringslagen (1995:450)
inte behövs. Med hänsyn härtill saknas skäl för utskottet att göra något
särskilt uttalande i den fråga som tas upp i motion L14, som avstyrks.
4. Lagbestämmelser om obeställd reklam (mom. 3)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit
Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser att utskottets hemställan
under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknads-
föringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a § med den ändringen att andra
stycket utgår,
5. Lagbestämmelser om obeställd reklam (mom. 3)
Under förutsättning av bifall till reservation 2
Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso Stafilidis (v) och Kjell
Eldensjö (kd) anser att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknads-
föringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a § med den ändringen att pa-
ragrafen erhåller i bilaga 2 som Reservanternas förslag betecknade lydelse,
6. Avveckling av SPAR (mom. 6)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och Berit Adolfsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "När det"
och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Vad beträffar yrkandet om att statens personadressregister (SPAR) bör av-
vecklas, som förs fram i motion L15 yrkande 2, delar utskottet
motionärernas uppfattning att registret står i strid med
dataskyddsdirektivets grundtanke. Direktivets syfte och krav på att all
behandling av personuppgifter skall ske efter på förhand bestämda ändamål
låter sig nämligen inte förenas med före-komsten av ett register som, i
likhet med SPAR, har till enda uppgift att förvalta personuppgifter utan
särskilt ändamål.
Med hänsyn till vad som nu har anförts bör riksdagen, med bifall till mo-
tion L15 yrkande 2, ge regeringen i uppdrag att skyndsamt vidta
erforderliga åtgärder för att avveckla SPAR.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande avveckling av SPAR
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L15 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande reklam (mom. 9)
Viviann Gerdin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Inte
heller" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:
När det gäller motion Ju721 yrkande 8 delar utskottet motionärernas upp-
fattning att samhället måste reagera kraftigare mot reklam som är kränkande
, nedvärderande och som förmedlar en oacceptabel kvinnosyn. En lämplig
åtgärd kunde, enligt utskottets uppfattning, vara att närmare granska och
följa upp erfarenheterna av den norska lagstiftningen mot könsdiskrimine-
rande reklam.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Ju721
yrkande 8, ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande andra åtgärder mot könsdiskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju721 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Marknadsföring med folkhälsoargument (mom. 13)
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "därför avslås" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att marknadsföring med
hjälp av folkhälsoargument kan leda till att konsumenter vilseleds att köpa
dyrare varor än vad som är nödvändigt. Enligt utskottets mening bör rege-
ringen därför se till att insatserna mot sådan marknadsföring intensifieras
.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion So226
yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande marknadsföring med folkhälsoargument
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So226 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Obeställd e-postreklam
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit
Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anför:
Utöver vad vi anfört i våra reservationer vill vi, mot bakgrund av vad som
framkommit i samband med uppvaktningarna inför utskottet samt i övrigt i
anslutning till ärendets beredning, anföra följande.
Det kan konstateras att särskilda svårigheter uppstår för lagstiftaren när
det gäller regleringar av obeställd reklam som skickas till konsumenterna
via e-post. Flödet av meddelanden och budskap som cirkulerar på nätet rör
sig tämligen obehindrat också över nationsgränser. Nationella lagar och EU:
s regler riskerar att helt eller delvis sättas ur spel av reklamproducenter
och distributörer som uppträder på World Wide Webb från olika platser runt
om i världen.
I propositionen anförs bl.a. att den valda lösningen för att avböja reklam,
det s.k. opt-out-systemet, skall villkoras genom förekomsten av ett spärre-
gister upprättat av näringslivet. Den praktiska betydelsen av ett
nationellt register för den allt dominerande internationella reklamtrafiken
torde - med hänsyn till bl.a. tillgänglig filtreringsteknik och den för
övrigt snabba infor-mationsteknologiska utvecklingen - sannolikt vara
starkt begränsad och i alla händelser svår att bedöma.
Lika svårt ter det sig att i dag bedöma om en till synes outtömlig ström av
obeställd reklam - s.k. spamming - kan försämra relationerna mellan olika
nationella och internationella operatörer i sådan grad att det menligt
försvårar en fortlöpande självsanering grundad på frivilliga
internationella överens-kommelser mellan världens stora nätoperatörer.
Ett fritt och öppet handelsutbyte kan riskera att hämmas till följd härav.
En annan omständighet att ta i beaktande är att den som planerar för s.k.
spam-ming och även selektiv marknadsföring kan - med föregivande av att
vilja skydda den som ej önskar få e-postreklam - begära att utfå s.k.
spärrlistor och därigenom också så att säga bakvägen få tillgång till
värdefulla namn- och adressförteckningar för bruk vid senare tillfälle.
Regeringen har själv angivit att den ser förslaget om ett andra stycke i
den nya 13 a § marknadsföringslagen som ett provisorium i avvaktan bl.a. på
vad ett spärregister för s.k. opt-out kan leda till. Enligt vår mening
riskerar lag-stiftaren - när det gäller den snabba utvecklingen på
informationsteknologi-ens område - att ohjälpligt hamna på efterkälken och
så att säga bli "överkörd" av tekniken.
Det finns därför all anledning att regeringen med skärpt uppmärksamhet noga
följer utvecklingen på detta område för att genom en hög handlingsberedskap
möjliggöra verklighetsanpassade åtgärder när så krävs.
2. Obeställd e-postreklam
Viviann Gerdin (c) anför:
Det finns flera invändningar att rikta mot propositionen vad avser
obeställd reklam via e-post. Jag har dock valt att avstå från att reservera
mig mot bak-grund av EU-regleringen och att det saknas motionsyrkanden som
presente-rar ett godtagbart alternativ till den föreslagna regleringen.
I sak är det positivt att vi lagstiftningsvägen stärker konsumenternas möj-
ligheter att slippa obeställd reklam, med det merarbete och de kostnader
för uppkoppling det medför. I många fall handlar det också om rätten till
per-sonlig integritet, då många webb-platser utnyttjar registreringar för
att skicka reklam, som ofta är svår att avbeställa. I stor utsträckning är
det ett interna-tionellt problem och förutsätter att de olika aktörerna
finner vägar för att förbättra samarbetet mot spamming. I sammanhanget kan
tilläggas att ett spärregister i Konsumentverkets regi förefaller vara en
byråkratisk väg att införa en reglering som hade kunnat komma till stånd
genom att ställa krav på näringslivet, men är i sig inte skäl att avslå
förslaget.
Det allvarligaste problemet med den föreslagna lagstiftningen är dock att
lagen kan komma att tolkas så att näringsidkare får en rättighet att skicka
reklam via e-post. I detta avseende är lagens 13 a § oklar. Detta problem
har pekats ut av flera svenska leverantörer, som befarar att de kommer att
mista rätten att stänga av dem som utnyttjar nätet för spamming. En sådan
situation skulle riskera att allvarligt skada relationerna mellan svenska
och utländska operatörer, och i förlängningen kunna leda till att svenska
operatörer stängs av från internationell samtrafik. Det skulle i så fall
bli en hämsko på hela internetutvecklingen i Sverige.
I sammanhanget vill jag peka dels på möjligheten att fortsätta med en
oreglerad situation, dels på möjligheten att tydligare inskärpa att
operatörer-na har rätt att sätta upp koder för hur nätet får användas. I
det förra fallet kommer givetvis den svenska situationen i konflikt med EG-
direktivets text, även om det går att argumentera för att svensk
lagstiftning redan i dag upp-fyller de intentioner som direktivet ger
uttryck för. Möjligen är därför den senare vägen, med ett stärkt
konsumentskydd i lagstiftningen förenat med en uttrycklig rätt för svenska
operatörer att gå längre i begränsningarna av hur nätet får utnyttjas för
att skicka information, en bättre väg att gå.
Det är viktigt att regeringen noga följer situationen, särskilt med
avseende på hur spamming utvecklas i Sverige och de följder detta får för
relationerna mellan svenska och internationella operatörer. Vid behov måste
regeringen vara beredd att skyndsamt ingripa för att ställa situationen
till rätta.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)
2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om änd
-ring i marknadsföringslagen (1995:450)
Regeringens förslag Reservanternas förslag
13 a §
En näringsidkare får vid mark-nads-föring till en fysisk person an-vända
telefax eller sådana upp-ring-ningsautomater eller andra lik-nande
automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon
enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på för-hand.
En näringsidkare får vid mark-nads--föring till en fysisk person an
-vända telefax, telefon, mobiltelefon, elekt-ronisk post eller sådana upp-
ring--ningsautomater eller andra lik-nande automatiska system för indi-
viduell kommunikation som inte be-tjänas av någon enskild, bara om den
fysiska personen har samtyckt till det på förhand.
Näringsidkaren får använda andra metoder för individuell kommunikation på
distans om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden an-
vänds.