Konstitutionsutskottets betänkande

1999/2000:KU06

Nationella minoriteter i Sverige

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

KU6

Sammanfattning

Regeringen föreslår i propositionen åtgärder som
behövs för att Sverige skall kunna ratificera
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels-
eller minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av
Sveriges nationella minoriteter och deras språk och
att minoritetsspråken ges stöd för att hållas
levande. Förslagen är avsedda att lägga en grund för
en samlad svensk minoritetspolitik.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör
nationella minoriteter är samer, sverigefinnar,
tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är
samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani
chib och jiddisch. Av dessa har samiska, finska och
meänkieli en historisk geografisk bas, vilket ger
anledning till förslag om mer långtgående åtgärder
till stöd för dessa språk.

Lagförslag läggs fram som ger enskilda rätt att
använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar
och förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de
geografiska områden där språken använts av hävd och
fortfarande används i tillräcklig utsträckning.
Förslagen innebär också rätt att i dessa områden få
förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis
på de nämnda språken. För samiska föreslås området
omfatta Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna
kommuner och för finska och meänkieli Gällivare,
Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Regeringen redovisar i propositionen också
rikstäckande åtgärder som regeringen avser att vidta
för att stödja de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken. Det gäller utbildningsfrågor,
kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor,
äldreomsorg, översättning av vissa författningar,
inflytande och samarbete över nationsgränserna.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
samtliga motioner. Tolv reservationer har avgetts.

Propositionen

1998/99:143, vari föreslås att riksdagen

1. godkänner att Sverige ratificerar Europarådets
ramkonvention om skydd för nationella minoriteter,

2. godkänner att Sverige ratificerar den europeiska
stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk,

3. antar regeringens förslag till lag om rätt att
använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar,

4. antar regeringens förslag till lag om rätt att
använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Lagtexterna återges i bilaga 1 till
betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av
propositionen

1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas

1. att riksdagen beslutar att utöka
förvaltningsområdet under en försöksperiod till att
omfatta Krokoms kommun, Strömsunds kommun samt
Storumans kommun och att därefter genomföra en
utvärdering av försöket,

2. att riksdagen beslutar att 6 § första stycket
andra meningen lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 §
första stycket andra meningen lagen om rätt att
använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha
följande lydelse: Om en begäran att använda samiska,
finska eller meänkieli framställs senare får den
avslås endast om det föreligger särskilda skäl för
detta,

3. att riksdagen beslutar att 6 § andra stycket
lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha
följande lydelse: En begäran att använda samiska,
finska eller meänkieli får även avslås om det är
uppenbart att den är onödig,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de nationella
minoriteternas rätt att använda sitt minoritetsspråk
i kontakten med centrala myndigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översättning av
grundlagen och de vanligaste lagarna till
minoritetsspråk.

1999/2000:K4 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den finskspråkiga
teaterverksamheten i Sverige.

1999/2000:K5 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om äldreomsorg på
finska.

1999/2000:K6 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finska språket i förskolan
och grundskolan.

1999/2000:K7 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
minoritetsfolkhögskolorna och garanterat ekonomiskt
stöd för deras verksamhet som kulturella centrum för
landsdelsspråks- och minoritetsgrupper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
folkhögskoleundervisning för finska romer i Sverige.

1999/2000:K8 av Carin Lundberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte erkänna meänkieli
och jiddisch som minoritetsspråk i Sverige.

1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om sydsamiska språkets
ställning som minoritetsspråk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att upprätta en
sydsamisk förvaltningskommun.

1999/2000:K10 av Helena Bargholtz och Barbro
Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om minoriteterna och
minoritetsspråken i grundlagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ytterligare stöd
till skriftspråken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ortsnamns- och
vägskyltar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om meritvärdering för
offentlig personal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förändring i den
kommunala indelningen inte får förhindra främjande
av de svenska landsdels- eller minoritetsspråken.

1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om finska språkets
ställning som territoriellt bundet språk i
Stockholmsregionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att termen
sverigefinnar bör ändras till sverigefinländare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätten att använda
samiska, finska och meänkieli hos domstolar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätten att få svar
på samiska, finska och meänkieli från kommunala,
landstingskommunala och statliga myndigheter.

1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Krokoms och
Storumans kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rikstäckande
åtgärder när det gäller barn- och äldreomsorg.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998

1998/99:K273 av Per Lager m. fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en
rimlig maktbalans mellan samerna och deras motparter
skall kunna åstadkommas.

1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om grundlagsfäst skydd
för minoritetsspråken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en persons rätt att
få skriftligt svar på sitt eget minoritetsspråk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om flerspråkig
skyltning och flerspråkiga adresser.

1998/99:K334 av Sinikka Bohlin och Raimo Pärssinen
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
vikten av en minoritetspolitik som ger möjlighet för
de nationella minoriteterna att bevara och utveckla
sin kultur.

1998/99:Sf623 av Fanny Rizell m. fl. (kd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
snarast bör återkomma till riksdagen med en
proposition med utgångspunkt i
Minoritetsspråkskommitténs slutbetänkande.

1998/99:MJ257 av Ulf Björklund och Ulla-Britt
Hagström (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att stärka de
samiska språken.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999

1999/2000:K223 av Harald Nordlund (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ILO-konvention
nr 169 bör undertecknas.

1999/2000:K237 av Ola Sundell (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sydsamiskan som
språkgrupp.

1999/2000:K 239 av Dan Kihlström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som
anförts i motionen om att utöka förvaltningsområdet
under en försöksperiod till att omfatta Krokoms
kommun, Strömsunds kommun samt Storumans kommun och
att därefter genomföra en utvärdering av försöket,

2. att riksdagen beslutar att 6 § första stycket
andra meningen lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 §
första stycket andra meningen lagen om rätt att
använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha
följande lydelse: Om en begäran att använda samiska,
finska eller meänkieli framställs senare får den
avslås endast om det föreligger särskilda skäl för
detta.

3. att riksdagen beslutar att 6 § andra stycket
lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 § andra
stycket lagen om rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
skall ha följande lydelse: En begäran att använda
samiska, finska eller meänkieli får även avslås om
det är uppenbart att den är onödig,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de nationella
minoriteternas rätt att använda sitt minoritetsspråk
i kontakten med centrala myndigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översättning av
grundlagen och de vanligaste lagarna till
minoritetsspråk.

1999/2000:K280 av Erling Wälivaara (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att fortsätta
reformarbetet med att stärka minoritetsspråkens
ställning i hela landet.

1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig Eriksson (v)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om universitet och
högskolor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om stöd till
folkbildning/folkhögskolor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om textremsor på
minoritetsspråk i TV,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om litteraturen och
direktiven till Kulturrådet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förskolor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en särskild
kartläggning av hur sverigefinnar utanför
förvaltningsområdet praktiskt får skydd/stöd utifrån
erkännandet som nationell minoritet.

1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari
yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om nationella
minoriteter.

1999/2000:MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samerna som
ursprungsfolk,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ratificering av ILO-
konventionen 169.

Yttranden från andra utskott m.m.

Utrikes-, socialförsäkrings-, social-, kultur- och
utbildningsutskotten har yttrat sig i ärendet
(1999/2000:UU3y, SfU2y, SoU3y, KrU2y, UbU3y).
Yttrandena återges i bilagorna 2-6 i betänkandet.

Representanter för Sametinget, Finlandssvenskarnas
riksförbund i Sverige, Sverigefinska riksförbundet
och Sveriges Dövas Riksförbund har inför
konstitutionsutskottet framfört synpunkter i
ärendet.

Utskottet

Bakgrund

Internationella organisationer, som FN och
Europarådet, har sedan 1950-talet uppmärksammat
behovet av att trygga minoriteters rättigheter och
har i detta syfte utarbetat konventioner,
deklarationer och rekommendationer. I propositionen
lämnas en utförlig redogörelse för det
internationella samarbete som utvecklats på detta
område och de resultat det avsatt i form av
åtaganden för staterna. Utan sådana åtaganden finns
det enligt vad som anförs i propositionen risk för
att minoriteternas språk och kultur går förlorade.
Den europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen), och
ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
har utarbetats inom Europarådet. De öppnades för
undertecknande år 1992 respektive 1995.

Minoritetsspråkskonventionen trädde i kraft den 1
mars 1998 sedan den ratificerats av fem länder. De
länder som hittills ratificerat konventionen är
Finland, Kroatien, Liechtenstein, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Tyskland och Ungern. Sverige har
varken undertecknat eller ratificerat konventionen.

Ramkonventionen trädde i kraft den 1 februari 1998
sedan den ratificerats av 12 länder. De 24 länder
som hittills ratificerat konventionen är Cypern,
Danmark, Estland, Finland, Italien, Kroatien,
Liechtenstein, Makedonien, Malta, Moldavien, Norge,
Rumänien, Ryssland, San Marino, Schweiz, Slovakien,
Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien,
Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Sverige har
undertecknat men inte ratificerat konventionen.

ILO, som står för International Labour
Organization, är ett av Förenta nationernas s.k.
fackorgan med sekretariat i Genève. ILO har till
uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor,
diskriminering m.m. Inte minst har ILO sedan lång
tid bevakat ursprungsfolkens arbete och livsvillkor.
År 1989 tillkom ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
Konventionen syftar bl.a. till att staterna skall
erkänna den äganderätt och besittningsrätt som
tillkommer urbefolkningar till den mark som dessa
traditionellt bebor och verkar på. Regeringen
tillkallade år 1997 en särskild utredare med uppgift
att utreda frågan om Sverige kan ratificera denna
konvention samt vilka åtgärder som krävs för att
Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i
konventionen. Betänkandet Samerna ( ett
ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) överlämnades i
april 1999. I betänkandet görs bedömningen att
Sverige kan ratificera ILO-konventionen först då ett
antal åtgärder som rör samernas rätt till mark
genomförts.

Situationen i andra nordiska länder

Propositionen innehåller en redogörelse för
situationen i andra nordiska länder i fråga om
lagstiftning m.m. till skydd för minoriteter och
ratificeringen av de två Europarådskonventionerna.
Av redogörelsen framgår bl.a. följande.

Norge

Norge var det första land som ratificerade
minoritetsspråkskonventionen. Det skedde år 1993 och
våren 1999 ratificerades även ramkonventionen. Inget
annat språk än samiska nämns i
ratifikationsinstrumentet för minoritets-
språkskonventionen.

I Norge talas, liksom i Sverige och Finland, flera
olika varieteter av samiska bland vilka nordsamiskan
dominerar. Norge har emellertid valt att ratificera
minoritetsspråkskonventionen för samiska som ett
språk, och till stor del har man överlämnat frågan
om vilka insatser som skall göras för språkets olika
varieteter till det norska sametinget.

I Norge fanns redan en rad lagar och åtgärder i
övrigt till skydd och stöd för samernas kultur och
språk m.m. Det samiska språket ges särskilt skydd
och stöd i samelovens språkregler från år 1992, där
det framgår att samiska liksom norska är officiellt
språk i Norge. Sameloven utgör grunden för Norges
ratificering av minoritetsspråkskonventionen. I
enlighet med syftet med minoritetsspråkskonventionen
har Norge i första hand inriktat sitt stöd till
samerna inom de områden där de traditionellt har
levt och fortfarande lever. Vidare medger
språkreglerna användningen av samiska bl.a. vid
kontakt med lokala och regionala myndigheter, inom
hälsosektorn och den sociala sektorn, rättsväsendet,
kyrkan och utbildningsväsendet. Det finns också
sedan en tid regelbundna sändningar på samiska i
norsk radio och TV.

Finland

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen
som andra land i november 1994 och ramkonventionen
år 1997. Av ratifikationsinstrumentet för
minoritetsspråkskonventionen framgår att Finland
ratificerat konventionen för samiska, svenska,
romani och andra territoriellt obundna språk i
Finland. Det sistnämnda innebär att Finland gör det
möjligt att låta ytterligare minoritetsspråk
omfattas av konventionen om det visar sig att de kan
uppfylla de kriterier som ställs på minoritetsspråk
i konventionen. Det svenska språket har en särskild
position i Finland eftersom det är ett av Finlands
två nationalspråk. När det gäller samiskan har
Finland liksom Norge valt att ratificera
konventionen för samiska som ett språk även om det
finns flera varieteter av samiska i Finland.

I anslutning till Finlands ratificering av
ramkonventionen angavs att detta åtagande omfattar
åtminstone samer, zigenare, judar, tatarer och s.k.
gammalryssar samt de facto också finlandssvenskar.
Ratifikationsinstrumentet innehåller ingen
begränsning som utesluter framtida
minoritetsgrupper. Det uppställs heller inga krav på
medborgarskap.

I Finland fanns redan en rad lagar till skydd och
stöd för finlandssvenskarnas, samernas och romernas
kultur och språk m.m. Sådana bestämmelser återfinns
i den finska regeringsformen och i ett antal andra
lagar och förordningar till skydd för samiska och
svenska. Viktigast av dessa bestämmelser är för
svenskans del språklagen från år 1922 och för
samiskans del lagen om användning av samiska hos
myndigheter som trädde i kraft år 1992.

När det gäller stödet och skyddet för språket
romani tillsatte Finland år 1993 en ledningsgrupp
för zigenarutbildning inom Utbildningsministeriet
som skall handlägga alla frågor av principiell natur
som rör utbildning av romer.

Danmark

Danmark ratificerade ramkonventionen år 1997.
Ratifikationsinstrumentet innehåller en deklaration
att ramkonventionen skall tillämpas på den tyska
minoriteten i Sönderjylland. Danmark har inte
ratificerat minoritetsspråks-konventionen.

Den tyskspråkiga minoritetens rättigheter behandlas
i Bonn/Köpenhamns- deklarationen från år 1955, som
garanterar den tyskspråkiga minoriteten i Danmark
liksom den danskspråkiga minoriteten i Tyskland och
deras respektive organisationer rätten att använda
sina respektive språk i såväl tal som skrift.

Historiska minoriteter i Sverige

De historiska minoriteter i Sverige som berörs av
regeringens förslag beskrivs i propositionen under
rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar,
romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige
redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv.
Likaså omtalas de språkliga och kulturella
förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig
från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att
behålla sin särart. Som minoriteternas språk omtalas
samiska, finska, tornedalingarnas språk meänkieli,
romani chib och i fråga om judarna vid sidan av
hebreiskan även jiddisch.

En samlad svensk minoritetspolitik.
Ratificering av
minoritetsspråkskonventionen och
ramkonventionen

Propositionen

Regeringen anför att en grund bör läggas för en
samlad svensk minoritetspolitik med inriktning på
skydd för de nationella minoriteterna och de
historiska minoritetsspråken. Det innebär att
Sveriges nationella minoriteter bör erkännas och
kunskap spridas om deras språk och kultur och om
deras bidrag till landets historia. Det innebär
också att minoritetsspråken bör erkännas och ges det
stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Sverige har en lång tradition när det gäller att
värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot
diskriminering. Det är därför enligt vad regeringen
anför naturligt att också stärka skyddet för de
nationella minoriteterna. Internationella
erfarenheter talar också för att det är angeläget
att staten tar minoriteters rättigheter på allvar.
Minoriteternas egna önskemål bör enligt regeringen
vara en viktig utgångspunkt när en samlad
minoritetspolitik skall utformas.

Regeringen fäster stor vikt vid det arbete som
bedrivs inom Europarådet och andra internationella
organisationer när det gäller skyddet för
minoriteter. Ramkonventionen och
minoritetsspråkskonventionen utgör enligt
regeringens mening en god grund för hur ett
långsiktigt stöd till de nationella minoriteterna
och deras språk skall utformas. Avsikten med
konventionerna är inte att stödja minoritetsspråken
på bekostnad av de officiella språken eller att
segregera de grupper av befolkningen som tillhör en
minoritetsgrupp från den övriga befolkningen. Syftet
är i stället att uppmuntra till kunskap om de
nationella minoriteterna och deras språk inom
staterna. Flertalet av minoritetsspråkskonventionens
och ramkonventionens bestämmelser bygger på
förutsättningen att en minoritetspolitik skall
finnas med syfte att stödja och skydda de nationella
minoriteterna och minoritetsspråken i de länder som
ratificerar konventionen. Dessutom framgår att de
länder som ansluter sig till konventionerna skall
bygga sin politik, lagstiftning och praxis på en rad
mål och principer till stöd och skydd för de
nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

De åtgärder som föreslås i propositionen skall
enligt regeringen ses som ett första steg mot en
samlad minoritetspolitik. Samtidigt omfattas de
nationella minoriteterna enligt vad regeringen anför
självfallet också av integrationspolitikens mål,
nämligen lika rättigheter och möjligheter för alla
oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en
samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
och en samhällsutveckling som kännetecknas av
ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett
bakgrund skall vara delaktiga i och ansvariga för.

Konventionernas innehåll

I inledningen till den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk,
minoritetsspråkskonventionen, framhålls bl.a. att
skydd och främjande av landsdels- eller
minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa
utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett
Europa som vilar på demokratiska principer och
kulturell mångfald inom ramen för nationell
suveränitet och territoriell integritet.

Minoritetsspråkskonventionen är uppbyggd så att de
ratificerande staterna får en viss frihet att välja
vilka av de 23 artiklarna i konventionen som man
vill anta samt vilken ambitionsnivå man vill uppnå.
Konventionen innehåller fem delar. Del I innehåller
bl.a. en definition av landsdels- eller
minoritetsspråk och territoriellt obundna språk samt
uppgifter om praktiska åtgärder och vilka åtaganden
som konventionsstaterna kan göra. I delarna II och
III preciseras de åtaganden som de ratificerande
staterna skall göra. Del II omfattar övergripande
mål och principer för samtliga språk som en stat
bedömt vara minoritetsspråk. Del III innehåller mer
detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja
att ratificera för de språk som har en historisk
geografisk bas. Del IV av konventionen innehåller
bestämmelser för hur Europarådet, dess medlemsstater
och allmänheten skall kunna kontrollera på vilket
sätt de stater som ratificerat konventionen
uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Del V
innehåller bestämmelser om undertecknande och
ratificering.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller
bestämmelser om vilka kriterier som ligger till
grund för att ett språk skall behandlas som
minoritetsspråk. Kriterierna för landsdels- eller
minoritetsspråk är:

( att språket skall ha använts av hävd i ett visst
territorium inom en stat av medborgare i staten,

(att det skall vara annorlunda än det officiella
språket och

( att det skall talas av tillräckligt många
personer.

Om språket inte uppfyller kravet på historisk
geografisk anknytning kan det omfattas av vissa av
konventionens bestämmelser såsom ett territoriellt
obundet språk.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter, ramkonventionen, är en
principdeklaration som skall förverkligas genom
nationell lag och lämplig regeringspolitik.
Ramkonventionen innehåller inte någon definition på
en nationell minoritet. I artikel 5 framgår endast
att nationella minoriteter har en identitet som
baseras på religion, språk, traditioner och
kulturarv. Konventionens utformning medför att de
ratificerande staterna själva kan avgöra vad som
kännetecknar en nationell minoritet. Under
konventionens tillkomst har det dock framgått att
begreppet syftar på grupper med långvarig anknytning
till en stat.

Ramkonventionen omfattar bestämmelser om skydd för
språk samt skydd och stöd för minoritetskulturer,
traditioner, kulturarv och religion, vilket är
vidare än de områden minoritetsspråkskonventionen
tar sikte på.

Regeringen föreslår i propositionen att Sverige
skall ratificera minoritetsspråkskonventionen. De
språk som skall omfattas är samiska, finska,
meänkieli, romani chib och jiddisch. Av dessa skall
samiska, finska och meänkieli såsom språk med en
historisk geografisk bas omfattas av konventionens
bestämmelser i både del II och del III. Romani chib
och jiddisch skall som territoriellt obundna språk
omfattas av bestämmelserna i del II.

Regeringen föreslår också att Sverige skall
ratificera ramkonventionen. De nationella
minoriteterna skall erkännas genom att de nämns vid
namn i samband med ratifikationen.

De objektiva kriterier för en nationell minoritet
som framgår av ramkonventionens artikel 5 är enligt
regeringens mening inte tillräckliga utan måste
kompletteras med ett antal kriterier som gör det
lättare att urskilja de grupper som konventionen i
första hand avser att skydda och stödja. Enligt
regeringens mening bör därför följande kriterier
vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som
en nationell minoritet:

( Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i
förhållande till resten av befolkningen har en icke
dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen
kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal
utan här måste också vägas in och belysas gruppens
struktur och sammanhållning.

( Religiös, språklig, traditionell och/eller
kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade
särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen
uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja
den från majoriteten.

( Självidentifikation. Den enskilde såväl som
gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla
sin identitet.

( Historiska eller långvariga band med Sverige.
Regeringen anser inte att det är möjligt att dra
någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning
är dock att endast minoritetsgrupper vars
minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet
uppfyller kravet på historiska eller långvariga
band.

De nationella minoriteter i Sverige som uppfyller
de redovisade kriterierna för en nationell minoritet
är enligt propositionen samer, sverigefinnar,
tornedalingar, romer och judar. De tillhör etniska,
religiösa eller språkbaserade minoritetsgrupper med
uttalad samhörighet som till antalet i förhållande
till resten av befolkningen har en icke dominerande
ställning. Samtliga har funnits i Sverige under en
längre tid och flertalet identifierar sig med den
grupp de tillhör. Många arbetar dessutom aktivt i
sina egna organisationer för att bevara gruppens
särart.

Mot bakgrund av regeringens ställningstagande när
det gäller vilka som är nationella minoriteter i
Sverige har det funnits anledning att närmare
överväga om dessa minoriteters språk eventuellt
tillsammans med andra språk är att betrakta som
minoritetsspråk. Regeringen har gjort bedömningen
att det finns fem språk i Sverige som uppfyller
minoritetsspråkskonventionens kriterier. De har
samtliga talats av hävd och skiljer sig tydligt från
det svenska språket. Desutom utgör talarna av dessa
språk ett sådant antal att det finns goda
möjligheter att bevara språken. De utpekade språken
är samiska (alla varieteter av samiska såsom
nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska), finska,
meänkieli, romani chib (alla varieteter av romani
chib) och jiddisch. Samiska, finska och meänkieli
har historisk geografisk bas medan romani chib och
jiddisch är territoriellt obundna språk i Sverige.
Samiska, finska och meänkieli omfattas av
regeringens förslag och åtgärder såväl regionalt som
på riksplanet. Med begreppet landsdels- eller
minoritetsspråk avses i propositionen samiska,
finska och meänkieli medan begreppet minoritetsspråk
används när alla fem språken avses.

När det gäller teckenspråket konstateras i
propositionen att det i och för sig är annorlunda än
det officiella språket samt att det har använts i
Sverige sedan år 1875. Det är också en viktig del av
dövas kultur. Trots det är det enligt vad som anförs
i propositionen uppenbart att teckenspråket inte kan
anses falla inom ramen för syftet med
minoritetsspråkskonventionen. Den bygger på språkens
anknytning till urbefolkningar och andra nationella
minoriteter som etniska grupper. De skäl som finns
för att stödja teckenspråket ligger därför vid sidan
av konventionens syfte. I detta sammanhang noteras i
propositionen att Europaparlamentet i en resolution
den 18 november 1998 tagit upp frågan om särskilda
åtgärder för stöd och erkännande av teckenspråket.
Det tilläggs också att inget land hittills har
omfattat teckenspråket vid sin ratifikation av
minoritetsspråkskonventionen.

Motionerna

I motion 1998/99:K273 av Per Lager m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om
hur en rimlig maktbalans mellan samerna och deras
motparter skall kunna åstadkommas. Motionärerna
anför att gällande rätt bygger på mycket
bristfälliga utredningar och diskriminering som
starkt splittrat samebefolkningen. Det behövs enligt
motionärerna bl.a. ekonomiskt stöd till samerna för
att en bättre balans skall råda i förhållande till
den ofta mycket starka motparten. Samerna skall
kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och
grundlag och ges ekonomiska resurser för behövlig
juridisk kompetens.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp )
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
grundlagsfäst skydd för minoritetsspråken.
Motionären anser att de nationella minoriteternas
och minoritetsspråkens betydelse i det svenska
samhället bör markeras genom ett grundlagsfäst
skydd.

I motion 1998/99:K334 av Sinikka Bohlin m.fl.(s)
begärs ett tillkänna-givande om vikten av en
minoritetspolitik som ger möjlighet för de
nationella minoriteterna att bevara och utveckla sin
kultur. Motionärerna anför att minoritetspolitik bör
utformas på lång sikt så att den ger möjligheter för
de nationella minoriteterna att utöva sitt eget
modersmål och utveckla sitt kulturella särdrag. De
vill också att varje kulturell minoritet får
tillgång till minst en folkhögskola med tillräckliga
ekonomiska resurser för att kunna utvecklas till ett
levande kulturcentrum. Det är viktigt att respektive
nationell minoritet utifrån sin egen situation får
en möjlighet att bilda ett eget organ med syfte att
få inflytande och kunna utöva kulturautonomi och att
minoritetsorganisationer och -institutioner får
tillräckliga ekonomiska möjligheter för sin
verksamhet.

I motion 1998/99:Sf623 yrkande 10 av Fanny Rizell
m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
en proposition med utgångspunkt i
Minoritetsspråkskommitténs slutbetänkande.

I motion 1998/99:MJ257 yrkande 5 av Ulf Björklund
och Ulla-Britt Hagström (kd) begärs ett
tillkännagivande om stärkande av det samiska
språket. Motionärerna anser att det är angeläget att
stärka de samiska språken och ge samiskan officiell
status genom en särskild samisk språklag i likhet
med i grannländerna Norge och Finland.

I motion 1999/2000:K223 av Harald Nordlund (fp)
begärs ett tillkännagivande om att ILO-konvention nr
169 bör undertecknas.

I motion 1999/2000:MJ220 yrkande 1 av Per Lager
m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om samernas
ställning som ursprungsfolk. Motionärerna anför att
samerna själva identifierar sig som ursprungsfolk
och att en samisk befolkning levde i det som nu är
norra Sverige innan landet fick sina statsgränser.
Samisk kultur och samiskt livsmönster måste
accepteras som betydelsefulla och värda att
utveckla. Det är enligt motionärerna nödvändigt att
samerna får ekonomiskt och ideellt statligt stöd
såväl för att odla sitt språk och använda det som
ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift,
hemma och i samhället, som för att vårda religion,
brukskonst, slöjd och konsthantverk, jojk,
berättarkonst och vardagliga samlevnadsformer.

I samma motion yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande om att Sverige skall ratificera
ILO-konvention nr 169. Motionärerna vill att
ratifikationen skall ske snarast, men senast inom
två år.

I motion 1999/2000:K8 av Carin Lundberg (s) begärs
ett tillkännagivande om att inte erkänna meänkieli
och jiddisch som minoritetsspråk i Sverige. De
språkliga skillnaderna är större mellan nordsamiska
och sydsamiska än mellan meänkieli och finska.
Följdriktigheten borde därför kräva att också
nordsamiska och sydsamiska behandlades som skilda
språk. Detsamma gäller romani chib som finns i många
varieteter. Att göra skillnad mellan talare av olika
varieteter kan enligt motionären lätt uppfattas som
orättvist. Att förstärka skillnaderna mellan den
svenska delen av Tornedalen och den finska genom att
göra meänkieli till ett eget språk är enligt
motionären olyckligt och omotiverat. Motionären
anser det inte heller motiverat att göra jiddisch
till ett minoritetsspråk i Sverige och göra en lång
rad åtaganden för ett språk som har så få användare
som jiddisch har i Sverige.

I motion 1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson
m.fl. (v) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
sydsamiska språkets ställning som minoritetsspråk.
Motionärerna anför att svenska staten genom
historien medverkat till att splittra det samiska
folket i olika kategorier genom lagstiftning och
administration. Att neka det sydsamiska språket
status som minoritetsspråk vore att ytterligare
förstärka denna uppdelning av det samiska folket.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz och
Barbro Westerholm (fp) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om omnämnande av minoriteterna och
minoritetsspråken i grundlagen. Motionärerna anser
att det ligger ett stort värde i att namnge de
nationella minoriteterna och minoritetsspråken i
regeringsformen. Det kan enligt motionärerna få
markera det definitiva slutet på osynliggörandet av
minoriteterna och minoritetsspråken.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att termen
sverigefinnar bör ändras till sverigefinländare.
Motionärerna anser det rimligt att vid
ratificeringen klart yttra att även
finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i den
sverigefinska eller kanske hellre sverigefinländska
minoriteten.

Utrikesutskottets yttrande

Utrikesutskottet anför inledningsvis följande:

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del
av skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Under de senaste tio åren har frågor om skydd för
nationella minoriteter i Europa fått förnyad
aktualitet, bl.a. som en följd av de omvälvningar
som ägt rum i Östeuropa. I Europarådet har skyddet
för nationella minoriteter setts som en viktig
utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt,
demokratiskt och säkert Europa.

Europarådets ramkonvention för skydd av nationella
minoriteter är det första juridiskt bindande
multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i
allmänhet. Konventionen anger de principer som
staterna åtar sig att efterleva till skydd för de
nationella minoriteterna. Konventionen trädde i
kraft den 1 februari 1998. Den hade vid årsskiftet
1998/99 ratificerats av 22 stater.

Det internationella samarbetet i frågor som rör
nationella minoriteter och deras språk har en rad
positiva aspekter. Det innebär både utbyte av
erfarenheter och initiativ till konkreta insatser
till förmån för de nationella minoriteterna. Inför
ratifikationen av ramkonventionen vill utskottet
framhålla att de likartade ställningstagandena också
från dansk, finsk och norsk sida bedöms få en
positiv inverkan på det regionala samarbetet, såväl
bilateralt som i gemensamma samarbetsfora.

Ofta kan det internationella samarbetet även bidra
till att stärka minoriteternas ställning på
nationell nivå. Ett sådant samarbete medför
uppmärksamhet, bl.a. i media, och bidrar till att ge
de nationella minoriteterna ett ökat
självförtroende.

Utskottet har i många utrikespolitiska sammanhang
haft att ta ställning till frågor rörande
rättigheter för urbefolkningar och nationella eller
etniska, språkliga och religiösa minoriteter.
Genomgående i dessa ställningstaganden har varit
synsättet att Sverige skall verka för att personer
som tillhör nationella eller etniska, språkliga och
religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet
att på lika villkor med majoritetsbefolkningen
effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna. I
detta arbete verkar Sverige för ökad kunskap om och
förståelse för FN:s deklaration om rättigheter för
personer som tillhör nationella eller etniska,
religiösa och språkliga minoriteter.

Utskottet har under en följd av år, bl.a. i
betänkande 1997/98:UU17, framhållit att
urbefolkningars mänskliga rättigheter bör ses i
perspektivet av alla individers mänskliga
rättigheter. Det är angeläget, sägs det i
betänkandet, att verka för att alla personer inom
etniska minoriteter åtnjuter rätten till egen
kulturell identitet och ett eget kulturliv, rätten
till egen religion och rätten till ett eget språk.

Utskottet har också tidigare framhållit att Sverige
fortsatt bör verka för att personer som tillhör
nationella eller etniska och språkliga minoriteter i
alla länder ges möjlighet att på lika villkor som
majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de
mänskliga rättigheterna.

En ratifikation av ramkonventionen är en markering
av att Sverige i linje med tidigare förd politik
ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för
mänskliga fri- och rättigheter. Utskottet noterar
också, med anledning av den nu aktuella
propositionen, att regeringens förslag ligger väl i
linje med den sedan lång tid förda utrikespolitiken.

Utrikesutskottet uppehåller sig därefter vid motion
1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 1 som tar upp frågan
om samerna som ursprungsfolk. Utskottet lämnar med
anledning av den en redogörelse för utvecklingen
alltifrån äldsta tid framför allt i det som nu är
svenska Norrland. Utskottet anför i detta sammanhang
att man numera känner till ganska många boplatser i
norra Norrland från perioden från Kristi födelse och
framåt. Alla har använts av fångstfolk som med stor
sannolikhet varit av samisk etnicitet. Från och med
1300-talet kommer allt fler skriftliga källor som
talar om en samisk inlandsbefolkning. Under 1300-
talet fullbordas också den ekonomiska och politiska
utveckling som gav den svenska centralmakten
överhand i Bottenviken. Därmed bröts den
tretusenåriga öst-västliga kontakten mellan norra
Norrlands inland och de ryska områdena.

Frågan om vem som var "först på plats" får dock i
detta sammanhang enligt vad utrikesutskottet anför
anses vara av mindre intresse. Vad som är väsentligt
är att det är klart att samer funnits inom det
aktuella området samt där bedrivit sin näring och
utvecklat sin kultur under så lång tid att de är att
betrakta som ursprungsfolk.[1]

Efter en ytterligare redogörelse för den
historiska utvecklingen fram till 1900-talets början
konstaterar utrikesutskottet att det i dag finns
samer i fyra stater: Sverige, Norge, Finland och
Ryssland. Det innebär att den samiska kulturen går
tvärs över riksgränserna. Ofta har släkter medlemmar
på båda sidorna om en riksgräns.

Utrikesutskottet beskriver därefter vissa aspekter
på den senare utvecklingen i fråga om
renbetesrättigheter, rätten till marken inom
renbetesområdet, skolundervisningen m.m. Utskottet
uttalar därefter att proposition 1998/99:143
Nationella minoriteter i Sverige kan tillstyrkas i
de delar som berör utrikesutskottets
beredningsområde och att motion 1999/2000:MJ220
yrkande 1 kan besvaras utifrån vad utrikesutskottet
anfört om samerna som ursprungsfolk.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet anför att det långt innan
det i Norden bildades nationalstater bodde samer och
andra folkslag i området. Dessa grupper kom så
småningom att utgöra minoriteter i de stater som de
inlemmades i. Kontakten med det övriga samhället
medförde att minoriteterna i viss utsträckning fått
göra avkall på sin kultur, religion och det egna
språket. Under historiens gång ökade antalet
minoriteter i Sverige. Folk från olika delar av
Europa invandrade till landet. Detta har lett till
att Sverige i likhet med andra länder i Europa har
ett historiskt arv som består av flera olika
kulturer, religioner och språk. Några av dessa
invandrade minoritetsgrupper lever fortfarande i
Sverige, och i vissa fall har de liksom samerna
bevarat sin kultur, sin religion och sitt modersmål.
Under de senaste decennierna har Sverige därtill
genom invandring blivit ett land som i än högre grad
präglas av kulturell och etnisk mångfald.

Socialförsäkringsutskottet framhåller till att
börja med att denna kulturella och etniska mångfald
bör tas som utgångspunkt för den generella
politikens utformning och genomförande på alla
samhällsområden och nivåer. Målen skall vara lika
rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk
och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med
samhällets mångfald som grund och en
samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig
respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund
skall vara delaktiga i och medansvariga för. Allt
arbete för att befästa alla människors lika värde
måste för att bli långsiktigt framgångsrikt inriktas
på grundläggande värderingar som humanitet,
tolerans, rättvisa och respekt för andra människor.
Målsättningen bör vara att uppnå en känsla av
gemenskap i ett samhälle där mångfalden samtidigt
bejakas. Här är det väsentligt att både se till det
som ur olika synvinklar förenar människor som lever
i Sverige och visa respekt och tolerans inför det
som skiljer. Det innefattar även rätten att vara
olik, vilket kan betyda t.ex. rätten att bevara och
utveckla sin språkliga, kulturella eller etniska
särart i den utsträckning man själv önskar. Denna
respekt för individen skall således vara
grundläggande för svensk politik, såväl vad gäller
förhållandena i Sverige som Sveriges förhållande
till andra länder. Socialförsäkringsutskottet
konstaterar att Sverige i internationella sammanhang
aktivt verkar för att mänskliga rättigheter
respekteras och stärks även i andra länder.

Detta hindrar dock enligt
socialförsäkringsutskottets mening inte att grupper
av individer i vissa fall behöver ett särskilt stöd.
I Sverige har inom det som tidigare kallades
invandrarpolitiken förts en politik som i många
delar värnat om invandrares kultur, språk och
traditioner. Det har däremot inte förts någon
motsvarande politik med inriktning att värna om de
nationella minoriteterna och deras kultur, språk,
traditioner m.m. Flera av de åtgärder som vidtagits
inom ramen för invandrarpolitiken har dock kommit de
nationella minoriteterna och deras kultur och språk
till godo särskilt i de fall det funnits
nyinvandrade grupper inom dem. Förutom att de
nationella minoriteterna kunnat dra nytta av vissa
av de åtgärder som vidtagits inom ramen för
invandrarpolitiken, har olika insatser med direkt
inriktning på de nationella minoriteterna gjorts
inom ramen för den generella politiken inom olika
sak-områden, t.ex. vad gäller utbildning och
massmedier. Särskilda insatser har också gjorts med
inriktning på den samiska befolkningen.

Socialförsäkringsutskottet delar således
regeringens bedömning att en samlad
minoritetspolitik bör utformas för att ge skydd för
de nationella minoriteterna och de historiska
minoritetsspråken. Utskottet vill liksom regeringen
understryka att avsikten inte är att stödja
minoritetsspråken på bekostnad av det officiella
språket eller att segregera de grupper av
befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den
övriga befolkningen.

Minoritetsskyddet och minoritetsrättigheter utgör
samtidigt en del av skyddet av mänskliga rättigheter
och är således inte enbart en nationell
angelägenhet. Det historiska perspektivet visar att
skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för
stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på
kontinenten. Regeringen har särskilt pekat på den
betydelse som en stark ställning för de nationella
minoriteterna har för det internationella ungänget
och samarbetet.

Det finns redan internationella konventioner som
innefattar minoritetsskydd. Det gäller bl.a. FN:s
konvention år 1966 om medborgerliga och politiska
rättigheter, FN:s rasdiskrimineringskonvention och
FN:s barnkonvention. En FN-deklaration år 1992 om
rättigheter för personer som tillhör nationella
eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter
tar också upp minoritetsfrågor. En utredning har
nyligen gjorts om huruvida Sverige bör ansluta sig
till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder. Även andra
internationella organisationer, t.ex. OSSE, har
tagit upp minoritetsfrågor.

Arbetet med Europarådets minoritetsspråkskonvention
påbörjades 1989 med syfte att bidra till att bevara
och utveckla Europas mångkulturella arv och
flerspråkighet inom nationsgränserna. Frågan om
minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa
vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att
det fanns en rad minoriteter som behövde olika
former av stöd i Öst- och Centraleuropa. År 1993
var minoriteters rättigheter åter en viktig fråga på
Europarådets dagordning, och arbetet med en
ramkonvention påbörjades därför. Europarådets
ramkonvention är det första juridiskt bindande
multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i
allmänhet.

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens
bedömning att en ratificering av ramkonventionen
innebär en markering av att Sverige i linje med
tidigare förd politik ställer sig bakom arbetet med
ett ökat skydd för mänskliga fri- och rättigheter
och att Sverige därigenom markerar sitt beslut att
skydda sina egna nationella minoriteters rätt. En
ratificering är också ett erkännande av den
mångkulturella historia som Sverige har och som de
nationella minoriteterna sedan lång tid är en del
av. För att kunna uppfylla ramkonventionens
intentioner och syfte bör Sverige lägga grunden för
en samlad och övergripande minoritetspolitik. En
sådan politik bör vara direkt inriktad på skydd för
de nationella minoritetsgrupperna i Sverige och
åtgärder som främjar deras möjlighet att bevara och
utveckla sin kultur och identitet.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I ramkonventionen beskrivs vad som avses med
minoritetsidentitet. Minoritetskulturen skall i
något av dessa avseenden (religion, språk,
traditioner och kulturarv) väsentligen skilja sig
från majoritetsbefolkningen. Av denna anledning bör
lokala befolkningar i Sverige på grund av speciell
dialekt inte kunna sägas ha så särskiljande drag att
de utgör nationella majoriteter.

I ramkonventionen finns inte någon definition på
nationell minoritet utan varje land får själv ange
kriterierna. I propositionen redovisar regeringen
dessa kriterier. Svenskt medborgarskap är härvid
inte något kriterium. De nationella minoriteterna i
Sverige är enligt regeringen: samer, sverigefinnar,
tornedalingar, romer och judar.

Samerna

Den samiska befolkningen i Sverige uppgår till
ungefär 15 000-20 000 personer. Samerna uppfyller
helt klart kriterierna för en nationell minoritet,
men utskottet vill framhålla att de dessutom har en
särställning som ursprungsfolk i Sverige, både
gentemot majoritetsbefolkningen och andra
minoritetsgrupper. I propositionen anges också att
en central utgångspunkt för samernas identitet är
deras ställning som ursprungsfolk och att detta
bekräftades av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:80,
bet. KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77: 289).

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 har tidigare
i år lagt fram betänkandet Samerna - ett
ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25). ILO-
konventionen syftar till att åtgärder skall vidtas
mot diskriminering och att särskilda insatser skall
utformas som främjar de berörda folkens sociala och
ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga
och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att
åtgärder skall vidtas för att skydda deras mark,
kultur och miljö.

Enligt ILO-konventionen är ursprungsfolk ett folk
som härstammar från folkgrupper som bodde i landet -
eller det geografiska område som landet tillhörde -
vid tiden för erövring eller kolonisation eller
fastställandet av nuvarande statsgränser. En
förutsättning är att de helt eller delvis har
behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och
politiska institutioner. De folk som berörs skall
själva identifiera sig som ursprungsfolk.
Utredningen anser att samerna tveklöst omfattas av
ILO:s definition av ursprungsfolk.

Socialförsäkringsutskottet delar således
uppfattningen i motion MJ220 yrkande 1 att samerna
är ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till
riksdagens beslut 1977 är något tillkännagivande i
frågan dock inte påkallat, varför motionen avstyrks.

Sverigefinnar

I propositionen anges att det som främst skiljer
sverigefinnarna från den svenska
majoritetsbefokningen är språket men att det också
kan sägas finnas en särskild sverigefinsk kultur
bland finnarna. Enligt socialförsäkringsutskottets
mening innebär detta att minoritetsgruppen
sverigefinnar inte syftar på personer som har
svenska som modersmål. Detta utesluter dock inte att
åtgärder som avser sverigefinnar även kan komma de
finlandssvenska till del. Med det anförda avstyrker
utskottet motion K11 yrkande 2.

Övriga minoriteter

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens
uppfattning att även tornedalingar, romer och judar
bör anses som nationella minoriteter i Sverige.

Ratificeringen

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker att Sverige
ratificerar ramkonventionen och erkänner de angivna
nationella minoriteterna genom att de nämns vid namn
vid ratifikationen.

Frågan är om de nationella minoriteterna på sätt
som föreslås i motion K10 även bör anges i
grundlagen.

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) anges att den
offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. I fjärde stycket
anges också att etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla
ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare
finns i 2 kap. RF regler om grundläggande fri- och
rättigheter. Vissa är absoluta och kan inte
begränsas på annat sätt än genom ändring i grundlag,
medan andra kan begränsas genom lag med särskilda
garantier för lagbeslutet (kvalificerat förfarande).
I RF 2:1 finns bl.a. bestämmelser om yttrande-,
förenings- och religionsfrihet. Av betydelse för de
mänskliga rättigheterna är också Europakonventionen
om grundläggande fri- och rättigheter, som nu har
inkorporerats och gäller som lag i Sverige.

Eftersom grundlagens bestämmelser gäller alla
svenska medborgare, och i viss utsträckning även
utländska medborgare, kan socialförsäkringsutskottet
inte nu se något behov av ett särskilt uttalat
grundlagsskydd för de nationella minoriteterna.
Motion K10 yrkande 1 avstyrks därför.

Minoritetsspråkskonventionen

En svårighet är att bedöma om ett språk skall anses
som ett eget språk eller som en dialekt. Av artikel
1 punkt b) och konventionskommentaren framgår
dessutom att konventionen inte kan tillämpas på
språk som talas av alltför få personer eftersom
detta skulle leda till alltför stora praktiska
svårigheter.

Minoritetsspråkskommittén använde begreppet
varietet liktydigt med språkform, antingen
språkformen anses som ett språk eller en dialekt.
Vad gäller frågeställningen om huruvida en viss
varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt
språk, ansåg utredningen att den måste bedömas mot
bakgrund av syftet med konventionen och vilka
effekter en tillämpning av konventionen kan få i
olika situationer.

Samiska

Antalet samisktalande i Sverige antas vara ca 9 000.
Samiskan har av tradition i huvudsak varit ett talat
språk. I dag finns i Sverige tre olika samiska
språkvarieteter, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt
och ett sydsamiskt. Mellan de olika samiska
språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom
hela språkområdet gäller att den ömsesidiga
förståelsen är större mellan varieteter som talas i
geografiska områden som gränsar till varandra än
mellan varieteter som ligger geografiskt långt ifrån
varandra. Förståelsen mellan sydsamiska och
nordsamiska har liknats vid förståelsen mellan
isländska och svenska. Förutom skillnader i språk
finns också vissa skillnader, kulturellt och
historiskt, mellan de grupper som talar olika
samiska varieteter.

Minoritetsspråkskommittén har angivit att en
ratificering av minoritetsspråkskonventionen för de
olika samiska varieteterna som skilda språk skulle
kunna vara positiv eftersom det skulle kunna bidra
till ökad kunskap om de olika varieteternas existens
och om hur stora de språkliga skillnaderna är.
Dessutom skulle olikheter kulturellt och historiskt
mellan de olika samiska grupperna markeras.
Kommittén fann dock flera skäl som talade mot en
behandling av de olika samiska varieteterna som
olika språk vid en ratificering. Det främsta skälet
är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet
skulle leda till att de minst använda av de samiska
varieteterna inte skulle kunna omfattas av
konventionens tillämpning. Om de olika samiska
varieteterna behandlas som skilda språk kan det bli
svårt att hävda att de varieteter som används i
minst utsträckning talas av tillräckligt många för
att motivera att konventionen skall tillämpas på
dem. Om man behandlar samiskan som ett språk vid en
ratifikation omfattar ett sådant åtagande samtliga
samiska varieteter oavsett antal användare.
Kommittén framhöll att vid tillämpningen av de
åtgärder till stöd och skydd för språket som är
rikstäckande kan Sametinget liksom nu avgöra hur
dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så
att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som
möjligt för att ge bästa möjliga stöd och skydd för
de olika språkliga varieteterna alltefter varje
varietets förutsättning. Vid tillämpning av de
regionala reglerna får behovet hos dem som reglerna
riktar sig till och de lokala resurser som finns bli
avgörande. Målet är att enskilda skall kunna välja
vilken varietet av språket de vill använda och bli
bemötta på.

I propositionen anger regeringen att en
ratifikation av samiska som ett språk med en
flexibel tillämpning av konventionens bestämmelser
på de olika varieteterna - styrd av samerna själva
genom Sametinget och dem som använder språket i de
geografiska områden där regionala regler gäller - är
det som bäst överensstämmer med konventionens syfte
som är att öka förståelsen och samverkan mellan
olika grupper. Regeringen anser att fördelarna med
att ratificera konventionen för samiska som ett
språk överväger nackdelarna. En ratificering för
samiska som ett språk ger också den fördelen att det
bidrar till nordisk rättslikhet eftersom både
Finland och Norge gjort på detta sätt vid sin
ratificering av minoritetsspråkskonventionen.

Med hänsyn till det anförda bedömer utskottet att
sydsamiskan får en starkare ställning vid
tillämpning av minoritetsspråkskonventionen om de
samiska varieteterna behandlas som ett språk.
Socialförsäkringsutskottet delar därför regeringens
bedömning och avstyrker motion K9 yrkande 1.

Finska och meänkieli

När det gäller frågan om huruvida finska och
meänkieli skall ses som ett eller två skilda språk
konstaterar socialförsäkringsutskottet till att
börja med att regeringen och
Minoritetsspråkskommittén kommit till olika
slutsatser.

Om de olika minoritetsgrupperna kan nämnas att
tornedalingarna alltid har bott i samma geografiska
område där finska talats sedan mycket lång tid
tillbaka från generation till generation. I dag
bedöms ca 50 000-60 000 tornedalingar använda
meänkieli i Tornedalen. Dessutom finns ca 16 000
personer i svenska Tornedalen som är från Finland
invandrade personer i första och andra generationen.
De använder både standardfinska och meänkieli. Den
stora arbetskraftsinvandringen framför allt under
1960- och början av 1970-talet har medfört att
merparten av de finsktalande i Sverige inte längre
finns i Tornedalen utan främst i de centrala delarna
av Sverige och i storstadsområdena. År 1994 fanns i
landet ca 450 000 sverigefinnar eller
finlandssvenskar i första eller andra generationen,
varav omkring hälften använder finska.

I propositionen anges att utanför Tornedalen har
finska använts från 1500-talet till i dag. Språket
har dock använts i olika delar av landet under olika
perioder så att det inte går att avgränsa något
bestämt geografiskt område utom Tornedalen.

Flera faktorer har bidragit till att isolera den
finska som talades i svenska Tornedalen från finskan
i Finland. Genom denna isolering och inflytande från
svenskan har finskan i svenska Tornedalen alltmer
utvecklat egna särdrag.

I propositionen föreslås att meänkieli skall anses
som ett eget språk. Skälen härför är att språkliga,
men också kulturella och historiska, särdrag hos den
tornedalska befolkningen talar för ett sådant
synsätt. Även tornedalingarnas egen strävan under
senare år att värna om det egna språkets särart och
sin egen kultur och historia är väsentligt i
sammanhanget. Även finska bör behandlas som ett
territoriellt baserat språk i Tornedalen.

Det är enligt socialförsäkringsutskottets mening
svårt att bedöma om meänkieli bör anses som ett eget
språk eller ej. Minoritetsspråkskommittén anlitade
särskild expertis för sitt ställningstagande. Det är
dock inte enbart språkliga skillnader mellan olika
varieteter som är avgörande, och med beaktande inte
minst av tornedalingarnas egen strävan att värna om
språkets särart och sin egen kultur och historia
delar socialförsäkringsutskottet regeringens
bedömning att meänkieli skall anses som ett
minoritetsspråk. Därmed avstyrks motion K8 i denna
del.

Romani chib

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens
bedömning att romani chib (alla varieteter) skall
anses som ett minoritetsspråk, dock territoriellt
obundet.

Jiddisch

Beträffande frågan om huruvida jiddisch bör anses
som ett nationellt minoritetsspråk anges i
propositionen att jiddisch visserligen troligen inte
har talats kontinuerligt sedan slutet av 1700-talet,
då de första jiddischtalande kom till Sverige, men
språket har funnits under olika perioder i historien
till följd av att nya grupper jiddischtalande anlänt
till landet. Detta återkommande nytillskott av
jiddischtalande har gjort att antalet varit
tillräckligt stort för att språket skulle kunna
överleva. Regeringen framhåller att jiddisch till
skillnad från andra språk i Europa minskat i
omfattning på ett onaturligt sätt bl.a. till följd
av förintelsen av judar från Östeuropa. Jiddisch
skulle troligen ha haft en helt annan utbredning i
Europa i dag om Förintelsen inte inträffat. Det
finns tecken som tyder på ett ökat intresse inom de
judiska församlingarna för att medverka till att
jiddisch även i fortsättningen talas i Sverige. Det
är enligt regeringen väsentligt att jiddisch kan ges
det stöd som behövs för att språket inte skall dö
ut.

Socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning
och tillstyrker att jiddisch anses som ett
nationellt minoritetsspråk, icke territoriellt
bundet. Motion K8 avstyrks således i denna del.

Ratificeringen

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker att Sverige
ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention
och att den skall tillämpas på de i propositionen
föreslagna språken, varvid samiska, finska och
meänkieli skall anses som territoriella språk medan
romani chib och jiddisch skall vara territoriellt
obundna.

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med vad som framgår av utrikesutskottets
och socialförsäkringsutskottets yttranden vill
konstitutionsutskottet betona det angelägna i att
minoriteter inom en stat åtnjuter skydd för sin
egenart. Skyddet av nationella minoriteter är en
viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna
och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig
utveckling. Konstitutionsutskottet anser att Sverige
som ett första steg mot en samlad svensk
minoritetspolitik bör ratificera ramkonventionen och
minoritetsspråkskonventionen. Syftet med motionerna
1998/99:K334 och Sf623 yrkande 10 får anses
tillgodosett genom propositionen.

Samernas ställning inom det svenska samhället
rymmer utan tvivel inslag som ger anledning till en
allvarligt eftersinnande inställning från
statsmakternas sida. Att säkra betingelserna för den
samiska kulturens fortlevnad är i hög grad ett
ansvar även för det allmänna. En viktig beståndsdel
i en samlad svensk minoritetspolitik måste komma att
gälla samerna.

Inte minst i fråga om kunskaperna om samernas
kultur i vidaste mening kan det befaras att det i
dag brister i många hänseenden. Ett syfte med det
förslag som nu har lagts fram är att uppmuntra till
kunskap om de nationella minoriteterna och deras
språk. Detta kan bli till gagn för samerna som
nationell minoritet i Sverige.

Uppmärksamheten på samernas förhållanden kan dock
inte tillåtas avta. Det blir i första hand en
uppgift för regeringen att uppmärksamt följa
utvecklingen och ta initiativ till de åtgärder som
visar sig påkallade. Regeringen har i propositionen
förutskickat att de åtgärder som kommer att
genomföras inom ramen för minoritetspolitiken kommer
att följas upp och utvärderas.

Utskottet räknar med att utvärderingen kan ges en
vid inriktning och ge underlag för att bedöma
behovet av ytterligare åtgärder för att stärka
samernas ställning allmänt sett, bl.a. i de
rättsliga frågor som rör användningen av land och
vatten. Något tillkännagivande om hur en rimlig
maktbalans mellan samerna och deras motparter skall
kunna åstadkommas kan dock inte anses påkallat i
detta sammanhang. Som ett första steg mot en samlad
svensk minoritetspolitik bör vad som har lagts fram
i propositionen godtas. Motion 1998/99:K273
avstyrks.

Frågan huruvida Sverige skall ratificera ILO:s
konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder övervägs för närvarande i
Regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta
arbete bör riksdagen inte nu ge något
ställningstagande till känna i frågan om ILO-
konventionen. Motionerna 1999/2000:K223 och MJ220
yrkande 8 avstyrks.

Som framgått av socialförsäkringsutskottets
yttrande har riksdagen år 1977 bekräftat samernas
ställning som ursprungsfolk i Sverige.
Socialförsäkringsutskottet delar uppfattningen i
motion MJ220 yrkande 1 att samerna är ett
ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till riksdagens
beslut år 1977 är något tillkännagivande i frågan
enligt socialförsäkringsutskottets mening dock inte
påkallat och socialförsäkringsutskottet avstyrker
motionen. Konstitutionsutskottet har inte anledning
att ta ställning på något annat sätt. Motionen
avstyrks.

Den minoritet i Sverige som har anknytning till
Finland innefattar en grupp med finska som modersmål
och en med svenska som modersmål. När uttrycket
sverigefinnar brukas i propositionen åsyftas såvitt
framgår personer som har finska som modersmål. Den
finländska grupp som har svenska som modersmål
åsyftas med andra ord inte. Mot bakgrund av de
ändamål som minoritetsspråkskonventionen skall tjäna
framstår detta som följdriktigt. Enligt den
bedömning som framgår av regeringens proposition
tillhör den i första hand svensktalande gruppen inte
heller dem som bör anses omfattade av åtagandena
enligt ramkonventionen.

Konstitutionsutskottet gör i dessa hänseenden inte
någon annan bedömning än den som ligger till grund
för propositionen. Som framgår av vad
socialförsäkringsutskottet har anfört följer
emellertid inte därav att den finlandssvenska
minoritetsgruppen i Sverige inte skulle kunna få del
av åtgärder som enligt propositionen skall vidtas
för dem som i propositionen omtalas som
sverigefinnar. Motion 1999/2000:K11 yrkande 2
avstyrks.

En ratifikation av ramkonventionen och
minoritetsspråkskonventionen i enlighet med vad som
föreslås i propositionen skulle innebära ett
erkännande av samer, sverigefinnar, tornedalingar,
romer och judar som Sveriges nationella minoriteter.
De åtaganden som följer med ratifikationen innebär
också att praktiska åtgärder till skydd för de
talade minoritetsspråken vidtas på ett sätt som har
förutsättningar att bli verksamma medel för att
hålla språken levande.

Sådana åtgärder skall enligt propositionen
föreskrivas genom lag i fråga om samiska som ett
språk och i fråga om finska och meänkieli som två
skilda språk. Propositionen innebär alltså att
samtliga varieteter av det samiska språket samt
finska och meänkieli ges ett skydd i lag som syftar
till att språken skall stärkas så att de kan hållas
levande som minoritetsspråk i Sverige. Härigenom
kommer de nationella minoriteternas och
minoritetsspråkens betydelse i det svenska samhället
till klart uttryck i lag. På den konstitutionella
nivån återspeglas deras betydelse i dag i
bestämmelsen i 1 kap. 2 § sista stycket
regeringsformen enligt vilken etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. Enligt konstitutionsutskottets bedömning
kan det inte anses påkallat att i redan i samband
med det första steg mot en samlad svensk
minoritetspolitik som nu föreslås gå längre på
grundlagsnivån. Motionerna 1998/99:K274 yrkande 1,
1998/99:MJ257 yrkande 5 och 1999/2000:K10 yrkande 1
avstyrks.

Inte heller finns det tillräckliga skäl att nu gå
ifrån vad som föreslagits i propositionen i fråga om
det samiska språkets ställning som nationellt
minoritetsspråk. Sverige bör alltså i likhet med
Finland och Norge i detta sammanhang behandla
samiskan som ett språk. Som anförts i propositionen
innebär det att ratificeringen av
minoritetsspråkskonventionen skall omfatta samtliga
varieteter av det samiska språket oavsett antal
användare. I annat fall finns risken att de minst
använda varieteterna av det samiska språket inte
skulle kunna omfattas av konventionens tillämpning.
Motion 1999/2000:K9 yrkande 1 avstyrks.

Av de övriga minoritetsspråken berörs meänkieli och
jiddisch av yrkandet i motion 1999/2000:K8 om att
dessa språk inte bör erkännas som minoritetsspråk i
Sverige.

Som skäl för vad som föreslagits i fråga om
meänkieli har i propositionen pekats på språkliga,
men också kulturella och historiska särdrag hos den
tornedalska befolkningen och därtill
tornedalingarnas egen strävan under senare år att
värna om det egna språkets särart och sin egen
kultur och historia. Socialförsäkringsutskottet har
konstaterat att regeringen kommit till en annan
slutsats än Minoritetsspråkskommittén i frågan om
finska och meänkieli skall ses som ett eller två
skilda språk.

För egen del har socialförsäkringsutskottet anfört
att det är svårt att bedöma om meänkieli bör anses
som ett eget språk eller ej.
Socialförsäkringsutskottet pekar dock på att det
inte enbart är språkliga skillnader mellan olika
varieteter som är avgörande och anför att utskottet,
med beaktande inte minst av tornedalingarnas egen
strävan att värna om språkets särart och sin egen
kultur och historia, delar regeringens bedömning att
meänkieli skall anses som ett minoritetsspråk.
Socialförsäkringsutskottet avstyrker därför motion
K8 i denna del. Konstitutionsutskottet gör inte
någon annan bedömning än den som
socialförsäkringsutskottet har gjort. Motion K8
avstyrks i vad den avser meänkieli.

I fråga om jiddisch har i propositionen anförts att
språket har funnits i Sverige under olika perioder i
historien sedan slutet av 1700-talet då de första
jiddischtalarna kom till Sverige. Återkommande
nytillskott av jiddischtalare har gjort att antalet
talare varit tillräckligt stort för att språket
skulle kunna överleva. I propositionen anförs vidare
att det också är viktigt att hålla i minnet att
jiddisch är ett språk som till skillnad från andra
språk i Europa minskat i omfattning på ett
onaturligt sätt bl.a. till följd av förintelsen av
judar från Östeuropa. Jiddisch skulle troligen ha
haft en helt annan utbredning i Europa i dag om
Förintelsen inte inträffat. Det finns enligt vad som
anförs i propositionen tecken som tyder på ett ökat
intresse inom de judiska församlingarna för att
medverka till att jiddisch även i fortsättningen
talas i Sverige. Det är enligt regeringen väsentligt
att jiddisch kan ges det stöd som behövs för att
språket inte skall dö ut.

Socialförsäkringsutskottet har förklarat sig dela
den uppfattning i fråga om jiddisch som kommit till
uttryck i propositionen och tillstyrkt att jiddisch
anses som ett nationellt minoritetsspråk, icke
territoriellt bundet. Socialförsäkringsutskottets
ställningstagande innebär att motion K8 avstyrks i
vad den avser jiddisch. Konstitutionsutskottet delar
socialförsäkringsutskottets bedömning och avstyrker
motionen även i denna del.

Det nu anförda innebär att konstitutionsutskottet
gör samma bedömning som regeringen i fråga om vilka
språk som skall omfattas av de åtgärder som Sverige
åtar sig genom att ratificera
minoritetsspråkskonventionen. Vad gäller
teckenspråket finns självfallet starka skäl för att
det allmänna skall lämna sådant stöd som kan behövas
för att främja de dövas möjligheter i skilda
hänseenden. Som anförts i propositionen kan det dock
inte anses att teckenspråket faller inom ramen för
syftet med minoritetsspråkskonventionen med dess
anknytning till urbefolkningar och andra nationella
minoriteter som etniska grupper. Även om därför
teckenspråket inte kan omfattas av en ratifikation
av minoritetsspråkskonventionen, finns det inte
något som hindrar att frågan om åtgärder till stöd
för teckenspråket övervägs i annat sammanhang som
kan vara lämpligt.

Konstitutionsutskottet tillstyrker
sammanfattningsvis att riksdagen godkänner en svensk
ratificering av minoritetsspråkskonventionen och
ramkonventionen.

Förvaltningsområdet

Propositionen

Regeringen föreslår att enskilda skall ges en
lagstadgad rätt att använda samiska, finska och
meänkieli hos domstolar och förvaltningsmyndigheter
i de geografiska områden där språken använts av hävd
och fortfarande används i tillräcklig utsträckning.
Det geografiska område där sådana regler skall
tillämpas för samiska är Arjeplogs, Gällivare,
Jokkmokks och Kiruna kommuner. För finska och
meänkieli skall det geografiska området utgöras av
Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå
kommuner. Om det finns särskilda skäl skall
regeringen samt efter regeringens bemyndigande
landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige ges rätt
att undanta en förvaltningsmyndighet från lagens
tillämpning. De områden där rätten att använda
språken skall gälla benämns i lagförslagen
förvaltningsområdet för samiska och
förvaltningsområdet för finska och meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl (kd)
yrkande 1 hemställs att riksdagen beslutar att
utöka förvaltningsområdet under en försöksperiod
till att omfatta Krokoms kommun, Strömsunds kommun
samt Storumans kommun och att därefter genomföra en
utvärdering av försöket. Ett yrkande av samma
innebörd återfinns i motion 1999/2000:K239 av Dan
Kihlström (kd) yrkande 1. Motionärerna pekar på att
ingen kommun inom det sydsamiska geografiska området
i propositionen har angetts bland dem där rätten att
använda samiska, finska och meänkieli skall gälla.
Det sydsamiska språket kommer därmed enligt
motionärerna att försvagas och eventuellt försvinna.
Förvaltningsområdet för samiska bör därför utvidgas
under en försöksperiod.

I motion 1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl
(v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om
upprättande av en sydsamisk förvaltningskommun.
Motionärerna anser det nödvändigt för sydsamiskans
överlevnad att en kommun får uppdraget som sydsamisk
förvaltningskommun.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om finska
språkets ställning som territoriellt bundet språk i
Stockholmsregionen. Motionärerna anför att det finns
starka skäl för att betrakta det finska språket som
ett territoriellt bundet språk även i
Stockholmsregionen. Detta är viktigt för de flera
tiotusentals finländare som lever i regionen. Det är
enligt motionärerna också viktigt för Stockholms
framtida roll i Östersjöregionen och för
relationerna mellan Sverige och Finland. Det innebär
också att såväl regionen som statsmakten ger ett
besked om att de ser en levande finskspråkig kultur
som ett bestående nationellt värde i
huvudstadsregionen.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl.
(fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att
förvaltningsområdet bör utökas med Krokoms och
Storumans kommuner. Motionärerna föreslår en treårig
försöksperiod med konkreta uppgifter som utvärderas
efter försöksperiodens slut.

I motion 1999/2000:K237 av Ola Sundell (m) begärs
ett tillkännagivande om sydsamiskan som språkgrupp.
Motionären pekar på att det sydsamiska språkområdet
har lämnats utanför förslaget om rätt att använda
samiska hos domstolar och förvaltningsmyndigheter
och anser att någon kommun inom det sydsamiska
språkområdet borde ingå i en försöksverksamhet med
sådan rätt. Detta bör enligt motionären göras för
att inte splittra det samiska folket.

I motion 1999/2000:K280 av Erling Wälivaara (kd)
begärs ett tillkännagivande om fortsatt reformarbete
med att stärka minoritetsspråkens ställning i hela
landet. Motionären anser det viktigt att fortsätta
med att stärka minoritetsspråkens ställning även
utanför det av regeringen föreslagna
förvaltningsområdet.

I motion 1999/2000:K353 yrkande 8 av Siv Holma och
Stig Eriksson (v) begärs ett tillkännagivande om en
särskild kartläggning av hur sverigefinnar utanför
förvaltningsområdet praktiskt får skydd/stöd utifrån
erkännandet som nationell minoritet. Motionärerna
anför att det största antalet sverigefinnar bor
utanför förvaltningsområdet för finska och att det
behövs en kartläggning av hur de i praktiken får
skydd och stöd som nationell minoritet.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet anför att när området för
regionalt tillämpliga regler om rätt att använda
samiska i offentliga sammanhang bestämts har, enligt
vad som framgår av propositionen, också aspekter som
berör möjligheten att praktiskt tillämpa sådana
bestämmelser vägts in. Regeringen påpekar att
minoritetsspråkskonventionen till stor del är
inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels-
eller minoritetsspråken i de geografiska områden där
språken använts av hävd och fortfarande används i
tillräcklig omfattning. Denna begränsning bygger på
att man ansett att det kan möta alltför stora
hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att
tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden
där mycket få personer använder ett landsdels- eller
minoritetsspråk.

Vad gäller samiska angav Minoritetsspråkskommittén
att de samisktalande är i minoritet i samtliga
kommuner. Det torde inte i någon kommun finnas en
samisk befolkning som överstiger 10 % av den totala
befolkningen. Det är nödvändigt att i ett första
skede begränsa tillämpningen av sådana regler till
de kommuner i det traditionella samiska språkområdet
där det finns förhållandevis många samisktalande och
tillräckliga administrativa och praktiska resurser
för att genomföra bestämmelserna. På sikt kan man
tänka sig att området för lagens tillämpning
utvidgas till att omfatta ett större geografiskt
område under förutsättning att det visar sig att
kunskaperna i samiska växer i andra områden och
därmed gör det praktiskt och ekonomiskt försvarbart
att tillämpa sådana regler där.

En samlad bedömning av var de flesta samisktalande
inom det traditionella samiska språkområdet kan
antas vara bosatta och var myndigheterna har bäst
förutsättningar att uppfylla rättigheterna medför
att regeringen föreslår att de lagstadgade
rättigheterna att använda samiska skall gälla i
Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.

De skäl som ligger bakom denna avgränsning medför
att socialförsäkringsutskottet inte kan föreslå
någon utökning eller förändring av kommunerna.
Socialförsäkringsutskottet vill dock erinra om att,
vilket också anges i propositionen, den enskilde
skall ha rätt att välja vilken varietet av samiska
som han eller hon vill använda vid sin kontakt med
myndigheten samt att myndigheten vid sina muntliga
kontakter, så långt möjligt, bör använda samma
varietet av samiska som den enskilde. Även vid
domstol har den enskilde rätt att använda den
varietet som han eller hon begär. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna K3 yrkande 1, K9
yrkande 2, K12 yrkande 1, K237 och K239 yrkande 1.

Rätten att tala finska har av motsvarande skäl
angivits till Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala
och Övertorneå. Med hänsyn till de avvägningar som
ligger bakom valet av kommuner delar
socialförsäkringsutskottet regeringens uppfattning
även i denna del. Socialförsäkringsutskottet vill
dock erinra om att det i propositionen anges att det
i Stockholmsområdet bor ett stort antal
sverigefinnar samt att det pågår satsningar inom
vård och omsorg för sverigefinnarna i framför allt
Stockholm och Mälardalen. Stockholms kommun har
också flera finskspråkiga skolor. Regeringen ser det
som angeläget att dessa insatser kan fortsätta. Med
det anförda avstyrker utskottet motion K11 yrkande
1.

Socialförsäkringsutskottet har således inga
invändningar mot de föreslagna förvaltningsområdena
i de två särskilda lagarna. Därvid noteras att de nu
framlagda lagförslagen innebär ett första steg. En
utvärdering av åtgärderna skall ske och områdena kan
förändras.

Konstitutionsutskottets bedömning

Som socialförsäkringsutskottet har framhållit ligger
en samlad bedömning av de förhållanden som är av
betydelse i sammanhanget bakom den avgränsning av
den lagstadgade rätten att använda minoritetsspråken
till vissa s.k. förvaltningsområden som föreslås i
propositionen. Konstitutionsutskottet delar den
bedömning som ligger till grund för propositionen i
detta avseende. Såvitt gäller den sydsamiska
varieteten av det samiska språket innebär
propositionen att den enskilde får rätt att använda
sitt eget språk inom de ramar som framgår av den
föreslagna lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar.
Konstitutionsutskottet anser sig i likhet med
socialförsäkringsutskottet inte i detta ärende kunna
föreslå någon utökning eller förändring av gränserna
för förvaltningsområdena enligt lagen om rätt att
använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar. Vilka åtgärder som senare kan böra vidtas
inom ramen för en samlad minoritetspolitik bör
bedömas när erfarenheterna av den förändring som nu
har föreslagits kan överblickas.
Konstitutionsutskottet tillstyrker propositionen och
avstyrker motionerna 1999/2000:K3 yrkande 1, K9
yrkande 2, K12 yrkande 1, K237, K239 yrkande 1, K280
och K353 yrkande 8.

Konstitutionsutskottet gör samma bedömning när det
gäller förslaget i motion K11 yrkande 1 om rätt att
använda finska språket i Stockholmsregionen.
Motionen avstyrks.

Domstolar och förvaltningsmyndigheter

Bakgrund

Som en allmän princip i Sverige gäller att rättegång
skall hållas på svenska språket. I 33 kap. 9 §
rättegångsbalken (RB) finns dock en bestämmelse om
att domstolen vid behov får låta översätta
handlingar som kommer in till eller skickas ut från
domstolen. Bestämmelsen innebär att en inlaga på ett
främmande språk skall översättas om det kan antas ha
betydelse för målet. Vidare innebär bestämmelsen att
en domstol av kostnadsskäl bör vara försiktig med
att översätta sådana handlingar. Översättning bör
ombesörjas av domstolen endast om det inte kan ske
på annat sätt. Konsekvensen av att domstolen inte
finner skäl att översätta en handling och att en
part inte följer ett föreläggande att ombesörja
översättning torde bli att handlingen lämnas utan
avseende på samma sätt som en grovt ofullständig
handling. I 5 kap. 6 § RB anges att tolk kan anlitas
om någon som skall höras inför rätten inte behärskar
det svenska språket. Bedömning av behovet av tolk
görs av domstolen. Det finns följaktligen inte någon
absolut rätt att använda andra språk än svenska vid
domstol. I 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29)
finns en bestämmelse där både muntlig och skriftlig
översättning regleras. Innebörden av bestämmelsen
motsvarar bestämmelserna i rättegångsbalken.

Det föreligger således ingen absolut skyldighet för
en domstol att översätta inlagor eller bevisning som
ges in på ett annat språk. Det finns emellertid
ingen bestämmelse som säger att en inlaga eller
bevisning skall avvisas enbart på den grunden att
den är avfattad på ett annat språk än svenska. Inte
heller är en juridisk handling ogiltig enligt svensk
rätt bara för att den är upprättad på ett annat
språk än svenska.

Enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna har var och en som blivit
anklagad för brott vissa minimirättigheter. Dit hör
rätten att utan dröjsmål, på ett språk som han
förstår och i detalj, underrättas om innebörden av
och grunden för anklagelsen mot honom och att utan
kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller
talar det språk som begagnas i domstolen.
Konventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som lag
här i landet.

I 8 § förvaltningslagen (1986:223) anges att
myndigheter vid behov bör anlita tolk i kontakter
med personer som inte behärskar svenska.
Bestämmelsen gäller både skriftliga och muntliga
kontakter. Myndigheter har således lika lite som
domstolar någon absolut skyldighet att anlita tolk
eller översättare. I stället görs en behovsprövning.
Inte heller beträffande myndigheter finns någon
bestämmelse i svensk rätt med innebörden att
handlingar som ges in på annat språk än svenska
anses ogiltiga bara på den grunden att de är
upprättade på annat språk. En myndighet får också
upprätta handlingar på andra språk och det är
tillåtet för regionala och lokala myndigheter att ge
ut sina officiella dokument på annat språk än
svenska.

Propositionen

Regeringens förslag innebär att en part eller
ställföreträdare för part skall ha rätt att hos
domstol använda samiska, finska eller meänkieli
under handläggningen av ett mål eller ärende som har
anknytning till förvaltningsområdet för respektive
språk. Rätten att använda språken skall omfatta
ingivande av handlingar och skriftlig bevisning, att
få handlingar som hör till målet eller ärendet
muntligen översatta till språken och att vid muntlig
förhandling tala språken. Domstolar skall översätta
ingivna handlingar till svenska om det inte är
uppenbart onödigt samt i övrigt sträva efter att
bemöta enskilda på samiska, finska och meänkieli.
Rätten att tala samiska, finska och meänkieli skall
även omfatta de domstolar dit en dom eller ett
beslut i ett mål eller ärende överklagas. En begäran
att använda samiska, finska eller meänkieli skall
framställas i samband med att målet eller ärendet
inleds eller första gången parten skall yttra sig.
En begäran att använda samiska, finska eller
meänkieli som framställs senare eller som uppenbart
har ett otillbörligt syfte skall få avslås.

Den enskilde skall få rätt att använda samiska,
finska och meänkieli vid skriftliga och muntliga
kontakter med regionala och lokala statliga
förvaltningsmyndigheter samt med kommunala och
landstingskommunala förvaltningsmyndigheter i
ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande
till honom eller henne, om ärendet har anknytning
till respektive förvaltningsområde. Myndigheten
skall ge muntliga svar på samiska, finska och
meänkieli samt även i övrigt sträva efter att bemöta
den enskilde på respektive språk. Myndigheten skall
få bestämma särskilda tider och särskild plats för
besök och telefonsamtal.

Några särskilda bestämmelser om att myndigheterna
skall erbjuda sin personal fortbildning och om att
tvåspråkighet i samiska och svenska, finska och
svenska respektive meänkieli och svenska skall
betraktas som en särskild merit vid anställning av
personal hos myndigheter inom förvaltningsområdet
skall enligt regeringens förslag inte tas in i de
föreslagna lagarna. I propositionen anförs att det
är myndigheternas ansvar att avgöra om sådan
utbildning skall erbjudas personalen och vad som
skall utgöra en särskild merit vid anställning.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 2 och 3 hemställs att riksdagen beslutar
en annan lydelse av bestämmelserna i 6 § första
stycket andra meningen lagen om rätt att använda
samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
och 6 § första stycket andra meningen lagen om rätt
att använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar än den som
föreslagits i propositionen. Motionärernas förslag
innebär att en begäran om att få använda något av de
tre språken skall kunna avslås endast om det finns
särskilda skäl för det, oavsett när den framställs.
Motionärernas förslag innebär vidare att en begäran
om att få använda något av språken inte som enligt
propositionen skall kunna avslås med motivering att
den har ett otillbörligt syfte. En begäran skall i
stället kunna avslås om det är uppenbart att den är
onödig.

I motion 1999/2000:K3 yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om de nationella minoriteternas
rätt att använda sitt minoritetsspråk i kontakten
med centrala myndigheter. Motionärerna anför att det
är mycket vanligt att medborgarna har
direktkontakter med centrala myndigheter. De
nationella minoriteterna bör enligt motionärerna ha
möjlighet att använda sitt minoritetsspråk också i
kontakten med centrala myndigheter.

Motion 1999/2000:K239 av Dan Kihlström (kd)
yrkandena 2 och 3 har samma innehåll som motsvarande
delar av motion 1999/2000:K3.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl
(fp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om
ytterligare stöd till skriftspråken. Motionärerna
anför att det är viktigt för minoritetsspråken att
de fungerar också som skriftspråk och förespråkar en
försöksverksamhet med skyldighet för myndigheterna
att ge också skriftlig service på minoritetsspråken
i ett par kommuner.

I samma motion yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om meritvärdering för offentlig
personal. Minoritetsspråkskommittén föreslog att det
skulle lagfästas att tvåspråkighet på svenska och
minoritetsspråket skulle betraktas som en särskild
merit vid anställning av personal vid en myndighet
inom förvaltningsområdena. Motionärerna anser att
förslaget bör förverkligas.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om rätten att
använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar.
Motionärerna menar att inte endast parter och deras
ställföreträdare utan även andra aktörer som
exempelvis vittnen och målsägande skall ha samma
rätt att tala dessa språk.

I samma motion yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om rätten att få svar från
myndigheter på samiska, finska och meänkieli.
Motionärerna anser det betänkligt från demokrati-
och rättssäkerhetsperspektiv att det inte redan nu
ges en rätt till skriftliga svar från myndigheter på
dessa språk. Målet bör enligt motionärerna vara att
snarast utvidga rätten att få svar på samiska,
finska och meänkieli.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp)
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om en persons
rätt att få skriftligt svar på sitt eget
minoritetsspråk. Motionären anför att en person som
skriver på samiska eller finska till en myndighet
inom något av de förvaltningsområden där språken
talas skall kunna få både muntligt och skriftligt
svar på sitt eget språk. Enligt språkreglerna i
Finland och Norge kan samiskan användas både
muntligt och skriftligt i de samiska
förvaltningsområdena. Så borde det enligt motionären
vara också i Sverige.

I motion 1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell (kd) m.fl
yrkande 18 (delvis) begärs ett tillkännagivande om
nationella minoriteter. Motionärerna vill att
nationella minoriteter skall kunna använda sitt
språk i kontakten med centrala myndigheter.

Konstitutionsutskottets bedömning

Vid avgörandet av vilken omfattning regler om rätt
att använda samiska, finska och meänkieli vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter skall ha måste
enligt vad regeringen anför i propositionen flera
olika faktorer beaktas. Dit hör såväl
minoritetsspråkskonventionens inriktning som
praktiska, historiska och kulturella skäl samt
strävan efter nordisk rättslikhet. När det gäller
rätten att använda språken vid domstol måste dock
enligt propositionen hänsyn framför allt tas till
vilka kunskaper i dessa språk som finns i de
aktuella regionerna. Det får enligt propositionen
därför anses uteslutet att föreslå så omfattande
regler att domstolarna på begäran av någon av
parterna skall hålla rättegången på samiska, finska
eller meänkieli. Av likartade skäl anser regeringen
det i dag orealistiskt, såväl praktiskt som
ekonomiskt, att ställa krav på att myndigheterna
skall avfatta skriftliga beslut även på samiska,
finska och meänkieli. Enligt konstitutionsutskottets
mening bör de bedömningar som ligger till grund för
propositionen i dessa delar godtas. Detsamma gäller
frågan om rätten att använda minoritetsspråken hos
centrala statliga förvaltningsmyndigheter.
Motionerna 1999/2000:K3 yrkande 4, 1999/2000:
K10 yrkande 2, 1999/2000:K11 yrkande 4, 1998/99:K274
och 1999/2000:
Sf639 yrkande 18 (delvis) avstyrks.

Minoritetsspråkskonventionen innefattar inte krav
på att andra än de som har ställning som parter i
mål och ärenden skall ha rätt att använda
minoritetsspråk. Regeringen har inte heller ansett
att det finns skäl att låta rätten att använda
minoritetsspråk gälla för andra än parter och deras
ställföreträdare. Konstitutionsutskottet finner den
bedömning som ligger till grund för regeringens
förslag i detta hänseende väl avvägd. Motion
1999/2000:K11 yrkande 3 avstyrks.

Möjligheten att använda minoritetsspråken vid
domstol får en särskild betydelse vid muntliga
förhandlingar. Sådana fordrar en omsorgsfull
planering för att kunna genomföras på ett
ändamålsenligt sätt. Bland annat måste anlitande av
tolk kunna förberedas. Brister i förberedelserna kan
i värsta fall leda till att en förhandling måste
ställas in. Behovet av tolkning kan också ha stor
betydelse för hur lång tid som måste avsättas för en
förhandling, något som givetvis påverkar
möjligheterna att hålla också andra förhandlingar
samma dag.

Regeringen föreslår att en begäran att använda ett
minoritetsspråk i ett mål eller ärende hos domstol
skall få avslås om den inte framställts i samband
med att målet eller ärendet inleds eller första
gången en part skolat yttra sig i målet eller
ärendet. En sådan regel innebär inte att en senare
framställd begäran alltid måste avslås, men ett
avslag kan ofta nog visa sig påkallat av praktiska
skäl. Vid en restriktiv tillämpning av den
föreslagna regeln kan dess verkningar antas bli
tämligen lika dem som skulle följa av en regel om
att en begäran om att få använda ett minoritetsspråk
får avslås endast om det finns särskilda skäl för
det.

Regeringen föreslår också att en begäran om att få
använda ett minoritetsspråk vid domstol skall få
avslås om det är uppenbart att den har ett
otillbörligt syfte. Inte heller denna regel innebär
att en begäran alltid måste avslås i vissa
situationer. En situation då det kan finnas skäl för
ett avslag kan enligt propositionen dock vara om en
begäran om att få använda minoritetsspråk framställs
i syfte att förhala rättegången. Det är givetvis
inte möjligt att bortse från att ett behov av att
kunna avslå en begäran om att få använda
minoritetsspråk någon gång kan visa sig av sådana
skäl. Grunden för ett avslag kan då ligga mera i det
otillbörliga syftet än i att det från de synpunkter
som bär upp den föreslagna lagen om rätt att använda
minoritetsspråken skulle vara onödigt att ett
minoritetsspråk kom till användning.

Det nu anförda innebär att konstitutionsutskottet
ställer sig bakom vad som anförts i propositionen i
de nyss berörda hänseendena och avstyrker motionerna
1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3 samt K239 yrkandena 2
och 3. Därmed tillstyrks förslagen till lagar om
rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter
och domstolar och om rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Utskottet delar också den bedömning som gjorts i
propositionen såvitt gäller frågan om meritvärdering
vid anställande av personal hos myndigheterna.
Motion 1999/2000:K10 yrkande 2 avstyrks.

Förskoleverksamhet och äldreomsorg

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall en kommun, när den
erbjuder plats i förskoleverksamhet, ge barn vars
vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i
förskoleverksamhet där hela eller delar av
verksamheten bedrivs på samiska, finska respektive
meänkieli.

Vidare skall en kommun erbjuda den som begär det
möjlighet att få hela eller delar av den service som
erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som
behärskar samiska, finska respektive meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig
Eriksson (v) yrkande 6 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om äldreomsorgen. Motionärerna
anser att alla äldre människor som tillhör någon av
de nationella minoriteterna behöver ges möjlighet
att få äldreomsorg med personal som kan deras
modersmål. Enligt deras mening skulle
försöksverksamheter kunna startas för sydsamerna i
Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner.

I motion 1999/2000:K353 yrkande 7 (delvis) begärs
ett tillkännagivande om förskolor. Motionärerna
anför att staten bör lämna stöd till att
försöksverksamhet med förskoleverksamhet på det egna
språket skall komma i gång för de minoriteter som
inte omfattas av ett i lag angivet
förvaltningsområde. Försöksverksamhet för sydsamer
skulle kunna prövas i Krokoms, Storumans och
Strömsunds kommuner.

Socialutskottets yttrande

Enligt socialutskottets uppfattning är regeringens
förslag att varje kommun i de s.k.
förvaltningsområdena skall erbjuda den som begär det
möjlighet att få hela eller delar av den service som
erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som
behärskar samiska, finska respektive meänkieli, väl
avvägt. Utskottet vill dock understryka att det även
i kommuner utanför förvaltningsområdena kan finnas
behov av särskilda insatser för äldre som har annat
modersmål än svenska. I detta sammanhang vill
utskottet också erinra om att regeringen i
budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1)
föreslagit att 90 miljoner kronor anslås som ett
särskilt stimulansbidrag för försöksverksamheter i
kommuner och landsting som syftar till utveckling
och nytänkande inom vård-, omsorgs- och
serviceverksamheter för äldre. Regeringen fattade
under våren 1999 beslut om försöksverksamheter med
bl.a. uppsökande verksamhet. Motion K353 (v) yrkande
6 bör därför avstyrkas i den mån den inte anses
tillgodosedd med det anförda.

Utbildningsutskottets yttrande

Motion 1999/2000:K353 yrkande 7 berör regeringens
förslag till åtgärder i den del som nu är i fråga.
Motionärerna anser att staten med direktiv och
riktade resurser bör stödja initiativ till försök
med förskoleverksamhet för de minoriteter som inte
omfattas av ett i lag preciserat förvaltningsområde.
För sydsamer skulle förslagsvis försöksverksamhet
kunna anordnas i Krokoms, Storumans och Strömsunds
kommuner.

Utbildningsutskottet har inte något att erinra mot
regeringens lagförslag i nu berörd del och anser att
konstitutionsutskottet bör tillstyrka förslaget i
den delen. Motionsyrkandet (likaså i nu berörd del)
bör avstyrkas.

Enligt gällande ordning står det varje kommun fritt
att, alltefter personella och ekonomiska resurser,
organisera förskoleverksamheten på ett sätt som
motsvarar föräldrarnas och barnens behov och
önskemål. Det finns alltså inget som hindrar att
förskoleverksamhet bedrivs helt eller delvis på ett
minoritetsspråk även i kommuner som ligger utanför
förvaltningsområdena. Såväl konstitutionsutskottet
som riksdagen - det är utbildningsutskottets
bedömning - bör kunna utgå från att man lokalt
överväger möjligheterna att tillmötesgå exempelvis
önskemål från sydsamerna i de av motionärerna nämnda
kommunerna. Utskottet är inte berett att medverka
till ett uttalande av riksdagen om nationell
reglering av viss försöksverksamhet i enlighet med
motionärernas yrkande.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad
socialutskottet och utbildningsutskottet har
anfört. Motionsyrkandena 1999/2000:K353 yrkande 6
och 7 (båda delvis) avstyrks.

Kommunindelning och språkgränser

Bakgrund

Vid en jämförelse av de historiska språkgränserna
för samiska respektive finska och meänkieli med
kommungränserna i förvaltningsområdena för dessa
språk kan konstateras att dessa gränser inte
sammanfaller. I två av de kommuner som omfattas av
förslagen, Gällivare och Kiruna, talas både samiska,
finska och meänkieli. Samiska talas mest i de västra
delarna av kommunerna och i norra delen av Kiruna
kommun medan finska och meänkieli talas mest i de
östra delarna.

Av bestämmelsen i 7.1b) i
minoritetsspråkskonventionen framgår att gällande
eller ny administrativ indelning av landet inte
skall hindra främjandet av ifrågavarande landsdels-
eller minoritetsspråk.

Förutsättningarna för ändringar i den kommunala
indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar
i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Där
anges i 1 kap. 1 § att en ändring i rikets indelning
i kommuner kan göras om en sådan ändring kan antas
medföra bestående fördel för en kommun eller en del
av en kommun eller andra fördelar från allmän
synpunkt. Särskild hänsyn skall tas till den eller
de kommuner som närmast berörs av indelningen. Om en
sådan kommun motsätter sig en indelningsändring får
beslut om ändring meddelas endast om det föreligger
synnerliga skäl. Särskild hänsyn skall också tas
till befolkningens önskemål och synpunkter.

Av förarbetena till lagen framgår att en
indelningsändring inte bör genomföras utan att det
föreligger från allmän synpunkt objektivt bärande
skäl till ändringen. Vilka skäl som skall föreligga
och hur tungt de skall väga i förhållande till
eventuella skäl mot en ändring har i huvudsak
överlämnats till praxis. Vid denna avvägning bör
alla omständigheter som talar för eller emot en
ändring uppmärksammas. Befolkningens förhållanden
skall ges en central plats vid bedömningen.

Propositionen

Regeringen anser att det är viktigt att den
administrativa indelningen av landet inte utgör
hinder för att främja landsdels- eller
minoritetsspråk. Enligt regeringens bedömning utgör
den nuvarande indelningen inte något sådant hinder.
Regeringen anser att nuvarande bestämmelser om
förutsättningar för ändringar i den kommunala
indelningen är tillräckliga för att uppfylla
minoritetsspråkskonventionens krav att den
administrativa indelningen inte skall hindra
främjandet av landsdels- eller minoritetsspråk.

Motionen

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att
förändringar i den kommunala indelningen inte får
förhindra främjande av de svenska landsdels- eller
minoritetsspråken. Minoritetsspråkskommittén
föreslog att det uttryckligen skulle stadgas i lag
att en förändring av den kommunala indelningen inte
får hindra främjande av de svenska landsdels- och
minoritetsspråken. Motionärerna anser att kommitténs
förslag bör förverkligas.

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med vad som har anförts i propositionen
anser utskottet den nu gällande regleringen
tillräcklig för att uppfylla kravet att den
administrativa indelningen av landet inte skall
hindra främjandet av landsdels- eller
minoritetsspråk. Motion 1999/2000:K10 yrkande 5
avstyrks.

Utbildningsfrågor m.m.

Propositionen

Grundskola och gymnasieskola

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet,
förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94)
respektive de frivilliga skolformerna (Lpf 94) bör
det anges att eleverna skall ges kunskap om
minoritetsspråken och om de nationella
minoriteternas kultur, religion och historia.

Universitet och högskolor

Det är väsentligt att universitetsutbildning och
forskning i minoritetsspråk och om de nationella
minoriteterna fortsätter och kan utvecklas. Ett
närmare ställningstagande i fråga om högre
utbildning och forskning i minoritetsspråken och om
de nationella minoriteterna kommer att redovisas i
samband med regeringens samlade bedömning när det
gäller ämnen som har få lärare, forskare och
studenter.

Folkbildning

Folkhögskolorna och studieförbunden har genom sin
karaktär och form möjlighet att genomföra verksamhet
som riktar sig till personer som tillhör nationella
minoriteter. Folkbildningsrådet bör redovisa vilket
kursutbud som finns inom folkbildningen för de
nationella minoriteterna. Folkbildningsrådet bör i
sina utvärderingar beakta behovet av att kartlägga i
vilken utsträckning som dessa grupper deltar i
folkbildningsverksamheten samt vilka ytterligare
insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas
för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionerna

I motion 1999/2000:K6 av Paavo Vallius m.fl (s)
begärs ett tillkännagivande om finska språket i
förskolan och grundskolan. Motionärerna anser att en
kommun som erbjuder plats i förskoleverksamhet för
ett barn som talar ett minoritetsspråk bör
eftersträva att ge barnet en plats i
förskoleverksamhet där hela eller delar av
verksamheten bedrivs på minoritetsspråk, om det
finns underlag för något sådant och vårdnadshavarna
önskar det.

I motion 1999/2000:K7 av Paavo Vallius m.fl. (s)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
minoritetsfolkhögskolorna och garanterat ekonomiskt
stöd för deras verksamhet som kulturella centrum för
landsdelsspråks- och minoritetsspråksgrupper. I
samma motion yrkande 2 begärs ett tillkännagivande
om folkhögskoleundervisning för finska romer i
Sverige.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl (fp)
yrkande 2 (delvis) begärs ett tillkännagivande om
rikstäckande åtgärder när det gäller barnomsorg.
Motionärerna finner det oroande att propositionen
inte tar upp de riks-täckande åtgärder som gäller
barnomsorg och som togs upp i
Minoritetsspråkskommitténs utredning. De åtgärder
som föreslås i propositionen gäller endast
förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas
enligt motionärerna helt de initiativ som tagits i
det sydsamiska området när det gäller famför allt
barnomsorgen. Motionärerna anser därför att
förslagen måste tas upp till förnyad bedömning och
kostnadsberäkning.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig
Eriksson (v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande
om stöd till folkbildning/folkhögskolor.

I samma motion yrkande 7 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om förskolor. Motionärerna anför
att staten bör lämna stöd till att försöksverksamhet
med förskoleverksamhet på det egna språket skall
komma i gång för de minoriteter som inte omfattas av
ett i lag angivet förvaltningsområde.
Försöksverksamhet för sverigefinnar, romer och judar
skulle kunna prövas där det kan finnas behov och är
praktiskt genomförbart.

Utbildningsutskottets yttrande

Beträffande undervisningen i grundskola och
gymnasieskola anser regeringen att det i läroplanen
för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen
och fritidshemmet (Lpo 94) respektive de frivilliga
skolformerna (Lpf 94) bör anges att eleverna skall
ges kunskap om minoritetsspråken och om de
nationella minoriteternas kultur, religion och
historia.

I motion 1999/2000:K6 begärs ett tillkännagivande
av riksdagen till regeringen om vad i motionen
anförts om finska språket i förskolan och
grundskolan. Motionärerna påpekar behovet av
modersmålsstöd i förskola, deltidsförskola och
familjedaghem i hela landet, vilket innebär att
modersmålsstöd bör ges under hela förskoletiden.
Skolverket bör enligt motionärerna få i uppdrag att
göra en översyn av samt sammanställa statistik om i
vilken utsträckning barn som talar minoritetsspråk
har möjlighet att delta i förskoleverksamhet samt
undervisning i och på sitt modersmål. Likartade
yrkanden framförs i motionerna 1999/2000:K12 yrkande
2 (delvis) och 1999/2000:
K353 yrkande 7 (delvis). Utan att nämna vad
Minoritetsspråkskommittén föreslagit finner
motionärerna bakom motion 1999/2000:K12 det oroande
att propositionen inte tar upp de rikstäckande
åtgärder som gäller barnomsorgen och som förordades
av kommittén. I den senare motionen föreslås att
staten med direktiv och riktade resurser bör stödja
försök med förskoleverksamhet för sverigefinnar,
romer och judar, där det behövs och är praktiskt
genomförbart.

Utbildningsutskottet föreslår att
konstitutionsutskottet skall avstyrka bifall till
yrkandena.

Inledningsvis erinrar utbildningsutskottet om vad
Minoritetsspråkskommittén föreslagit om
förskoleverksamheten och som motionärerna bakom
motion 1999/2000:K12 åberopar. Kommittén ansåg det
angeläget att förskoleverksamheten även utanför
förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns
tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras
så att föräldrar som så önskar kan få hela eller
delar av den förskoleundervisning som erbjuds deras
barn på samiska respektive finska. En översyn borde
göras för att ta reda på i vilken utsträckning
barnens behov av att bli bemötta på samiska
respektive finska uppfylls i den kommunala
barnomsorgen. Inom ramen för en sådan översyn borde
man överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att
förmå kommuner där det finns många samisktalande
respektive finsktalande barn i förskoleåldern att
organisera förskoleverksamheten så att någon del av
verksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär
det, bedrivs på finska respektive samiska.

Utbildningsutskottet är inte berett att ställa sig
bakom krav på centrala föreskrifter om viss
försöksverksamhet i enlighet med motionärernas
önskemål i kommuner utanför de förvaltningsområden
för vilka särskilda bestämmelser kommer att gälla
vid riksdagens bifall till propositionen. Syftet med
de i detta sammanhang aktuella yrkandena är enligt
utbildningsutskottets mening åtminstone delvis
tillgodosett genom de bestämmelser som återfinns
såväl i läroplanen för förskolan som i
grundskoleförordningen. I den förra (Lpfö 98)
framhålls att förskolan skall bidra till att barn
med annat modersmål än svenska får möjlighet att
både utveckla det svenska språket och sitt
modersmål. I grundskoleförordningen (SFS 1994:1194,
ändrad och omtryckt 1997:599) ges bestämmelser om
tvåspråkig undervisning. Bestämmelserna om
modersmålsundervisning innebär att begränsningen
till sju läsår inom det offentliga skolväsendet om
rätt till modersmålsundervisning inte gäller
samiska, tornedalsfinska, romska eller finska elever
eller om undervisningen avser ett nordiskt språk (2
kap. 11 §). Om modersmålsundervisning i
tornedalsfinska, samiska eller romska anordnas i
stället för B-språk, gäller inte kravet på minst fem
elever, vilket normalt krävs för att kommunen skall
vara skyldig att anordna undervisning i B-språk (2
kap. 18 §).

Utbildningsutskottet vill i sammanhanget peka på
att Skolverket den 1 mars 1999 redovisade ett
uppdrag angående romska elevers skolsituation.
Skolverket föreslår att särskilda utvecklingsmedel
avsätts. Enligt regeringen bör medel från anslag A 2
Utveckling av skolväsende och barnomsorg användas
för att stödja lokalt utvecklingsarbete (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 16 s. 67).

Som framhålls i förevarande proposition blir det
enligt utbildningsutskottet en viktig uppgift för
Skolverket att följa utvecklingen för
minoritetsspråken såväl i förskolan som i skolan
(prop. s. 59).

Utbildningsutskottet erinrar slutligen om den
skollagsöversyn som pågår (dir. 1999:15). Kommittén
i fråga skall bl.a. utreda om och i så fall hur
förskolan kan bli en egen skolform och hur
integrationen mellan förskoleklass, skola och
fritidshem skall regleras i skollagen.

Beträffande universitet och högskolor är det enligt
regeringens bedömning väsentligt att
universitetsutbildning och forskning i
minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna
fortsätter och kan utvecklas. Ett närmare
ställningstagande i fråga om högre utbildning och
forskning i minoritetsspråken och om de nationella
minoriteterna kommer att redovisas i samband med
regeringens samlade bedömning när det gäller de
ämnen som har få lärare, forskare och studenter.

I motion 1999/2000:K353 begärs att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om universitet och högskolor. På
samma sätt som sker beträffande säkerställandet av
samiskans ställning vid Umeå universitet bör
regeringen, anser motionärerna, säkra forskning och
undervisning i alla erkända minoritetsspråk.
Regeringen skjuter framför sig åtgärder som
föreslagits av Minoritetsspråkskommittén, heter det
i motionen (yrk. 1).

Utbildningsutskottet anser att
konstitutionsutskottet bör avstyrka bifall till
yrkandet.

Minoritetsspråkskommittén har föreslagit att
åtgärder skall vidtas för att säkerställa att
utbildning och forskning i samiska, finska och
romani chib långsiktigt kan äga rum vid åtminstone
ett universitet eller en högskola i Sverige.

Som framgår av motionen föreligger för Umeå
universitet ett särskilt åtagande att varje läsår
anordna utbildning i samiska. Av årsredovisningen
skall framgå antalet studenter som deltagit i
utbildningen. Föreskriften i fråga återfinns i
regleringsbrevet.

Ordningen för planering och genomförande av
utbildning och forskning vid universitet och
högskolor är den att det inom mycket vida ramar
ankommer på lärosätena själva att bestämma i vilka
ämnen utbildning skall ges och inom vilka
områden/ämnen forskning skall bedrivas. I
propositionen redogör regeringen utförligt för
dagsläget när det gäller utbildning och forskning
inom högskolan i samiska, samisk kultur och
historia, finska, meänkieli, finsk kultur, forskning
om nationella minoriteter och invandrare samt
utbildning och forskning i judaistik (omfattande
judendom, judisk historia, politik och kultur).
Regeringen menar, vilket redan framgått, att det är
viktigt att universitetsutbildning och forskning i
minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna
fortsätter och utvecklas.

Vid flera tillfällen och sedan länge har frågan
diskuterats - och även varit föremål för utredningar
- hur ansvaret nationellt för utbildning och
forskning inom vissa mindre ämnen och/eller
ämnesområden kan utformas, den s.k.
småämnesproblematiken. I propositionen meddelas att
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet
(HSFR) har redovisat ett uppdrag att undersöka
småämnenas situation vid de svenska lärosätena.
Regeringen avser att återkomma till frågan i nästa
forskningspolitiska proposition. I det sammanhanget,
menar regeringen, bör förutsättningarna och
intresset för att bedriva högre utbildning och
forskning i romani chib och jiddisch samt om de
nationella minoriteternas kultur, religion och
historia övervägas närmare.

Utbildningsutskottet erinrar slutligen om att
regeringen i budgetpropositionen för år 2000 tar upp
frågan om mångfald inom högskolan och pekar på att
Sverige är ett mångkulturellt land med en mångfald
av etniska grupper. Denna mångfald är i alltför
liten utsträckning representerad inom högskolan vad
gäller såväl lärare och forskare som studenter. Det
är enligt regeringen angeläget att den etniska
snedrekryteringen minskar (prop. 1999/2000:1
utg.omr. 16 s. 90).

Kulturutskottets yttrande

Folkbildning

Kulturutskottet instämmer i regeringens bedömning
att folkhögskolorna och studieförbunden genom sin
speciella karaktär och form har möjlighet att
genomföra verksamhet som riktar sig till personer
som tillhör nationella minoriteter. Utskottet anser
att det är värdefullt om Folkbildningsrådet
redovisar vilket kursutbud som finns för de
nationella minoriteterna och kartlägger i vilken
utsträckning som dessa grupper deltar i
folkbildningsverksamheten samt vilka ytterligare
insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas
för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionsvägen har tre yrkanden framförts som rör
folkhögskoleverksamheten.

I motion K7 (s) anförs att de nationella
minoriteternas folkhögskolor bör få möjlighet att
utvecklas till kulturella centrum för sina
respektive minoriteter. För att klara denna
kulturella uppgift behöver skolorna extra ekonomiskt
stöd. I motionen yrkas därför att
minoritetsfolkhögskolorna skall få ett garanterat
ekonomiskt stöd - utöver det stöd som fördelas av
Folkbildningsrådet - för att verka som kulturella
centrum för landsdels- och minoritetsspråksgrupperna
(yrkande 1).

En grundläggande princip på folkbildningsområdet är
att folkbildningens anordnare, dvs. folkhögskolor
och studieförbund, själva skall lägga fast målen för
sin verksamhet. Riksdagen har emellertid vid olika
tillfällen beslutat om syftena med statsbidraget
till verksamheten. Efter förslag från regeringen
beslutade riksdagen våren 1998 att vidga syftena med
bidragsgivningen i vissa avseenden. Bland annat
tillkom syftet att statsbidraget skulle bredda
kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i
kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget
skapande (prop. 1997/98:115, bet. 1997/98:
KrU17, rskr. 1997/98:258). Folkbildningsrådet
beslutar vilka som skall få statsbidrag i enlighet
med bestämmelserna i förordningen (1991:977) om
statsbidrag till folkbildningen och fördelar
tillgängliga medel till dem. Endast en folkhögskola,
Samernas folkhögskola i Jokkmokk, finansieras på
annat sätt, nämligen via Sametinget (utgiftsområde
16 anslaget A 10 Sameskolstyrelsen).

Kulturutskottet konstaterar att motionsyrkandet
avser folkhögskolor som i sin undervisning vänder
sig till samer, finnar och tornedalingar, de tre
minoritetsgrupper som talar de s.k. landsdels- eller
minoritetsspråken (jfr prop. s. 34). Som framgår av
både propositionen och den nu aktuella motionen kan
folkhögskolorna utgöra kulturella centrum. I
propositionen nämns att det vid Samernas
folkhögskola i Jokkmokk vid sidan av
språkundervisning bedrivs undervisning i hantverk,
musik, traditioner m.m. Det är givetvis av stort
värde om även andra folkhögskolor, bl.a. de som
vänder sig till sverigefinnar och tornedalingar,
eftersträvar att ytterligare utvecklas till
kulturella centrum för respektive grupp. Enligt
kulturutskottets uppfattning bör emellertid inte
någon ny statlig stödform inrättas för att
finansiera folkhögskolornas kultursatsningar. De
medel som disponeras av Folkbildningsrådet bör
således även avse satsningar som syftar till att
utveckla skolorna till kulturella centrum.
Kulturutskottet avstyrker därmed motion K7 (s)
yrkande 1.

I två yrkanden behandlas frågan om inrättande av
folkhögskolor för de nationella minoriteterna.

Yrkande 2 i motion K7 (s) syftar till att finska
romer i Sverige själva eller i samverkan med
befintliga folkhögskolor skall få möjlighet att
starta egen folkhögskoleverksamhet.

Även motionärerna bakom motion K353 (v) tar upp
romernas situation och anför att de saknar
anknytning till en folkhögskola. Motionsyrkandet
syftar till att staten skall säkerställa ett
långsiktigt statligt stöd till en folkhögskola för
var och en av de erkända minoriteterna (yrkande 2).

Kulturutskottet vill inledningsvis erinra om att
det ankommer på Folkbildningsrådet att godkänna
inrättandet av nya statsbidragsberättigade
folkhögskolor samt tilldela dessa skolor bidrag. För
att kunna bli godkänd som statsbidragsberättigad
folkhögskola krävs bl.a. att den nya folkhögskolan
har en eller flera huvudmän med organisatorisk och
ekonomisk stabilitet. Huvudmännen för den nya skolan
skall vara beredda att ta ekonomiskt ansvar för
verksamheten och svara för egna ekonomiska insatser.

Enligt kulturutskottets uppfattning bidrar
minoritetsfolkhögskolorna i hög grad till att stärka
identiteten hos de nationella minoriteterna och till
att bredda deras känsla och intresse för den egna
historien och kulturen. Utskottet konstaterar att
det redan finns folkhögskolor som vänder sig till
tre av de fem nationella minoriteterna, nämligen
samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Vidare
bör det framhållas att samtliga folkhögskolor har
möjlighet att anordna utbildningar för de olika
minoriteterna och att några av dem redan i dag ger
kurser för bl.a. romer. Det är dock viktigt att
understryka att folkhögskolorna själva bestämmer sin
profil. Den kartläggning som Folkbildningsrådet
skall göra bör kunna ge en god bild av vilket behov
som finns hos de olika minoriteterna av ytterligare
insatser för att bredda deras deltagande i
folkbildningsverksamheten.

Motionsyrkandena bör inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida. De avstyrks således.

Konstitutionsutskottets bedömning

Utan tvivel är utbildningsfrågorna av grundläggande
betydelse för möjligheterna att hålla
minoritetsspråken levande. Inte minst gäller detta i
fråga om grundskolans undervisning i och på dessa
språk. Det är enligt konstitutionsutskottet från
bl.a. denna synpunkt givetvis av stor vikt att de
föreskrifter som finns om rätt till sådan
undervisning vinner fullt genomslag i praktiken.
Konstitutionsutskottet har inte i övrigt något att
för egen del lägga till vad utbildningsutskottet och
kulturutskottet anfört i sina yttranden. Motionerna
1999/2000:K6, K7, K12 yrkande 2 (delvis), K353
yrkandena 2 och 7 (delvis) avstyrks.

Kulturverksamhet

Propositionen

Vid fördelningen av det statliga stödet till
litteratur och kulturtidskrifter samt övrig
kulturverksamhet bör de nationella minoriteterna
särskilt beaktas. De nuvarande stöden för dessa
ändamål bör ökas med 1 miljon kronor fr.o.m. år
2000. Statens kulturråd bör ges i uppdrag att utreda
hur samisk, finsk, tornedalsk, romsk samt judisk
kultur skall få ett tillräckligt utrymme i svenskt
kulturliv.

Motionerna

I motion 1999/2000:K4 av Paavo Vallius m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om den finskspråkiga
teaterverksamheten i Sverige.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om
ortsnamns- och vägskyltar.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp)
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om flerspråkig
skyltning och flerspråkiga adresser.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma m.fl. (v)
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om stödet för
utgivning av minoritetslitteratur.

Kulturutskottets yttrande

Kulturutskottet har inte något att erinra mot de
bedömningar som framförs i propositionen och som
innebär att de nationella minoriteterna särskilt bör
beaktas vid fördelningen av det statliga stödet till
litteratur och kulturtidskrifter samt övrig
kulturverksamhet. Regeringen aviserar att den avser
att föreslå att de statliga stöden för dessa ändamål
skall ökas med 1 miljon kronor fr.o.m. år 2000, en
fråga som riksdagen kommer att ta ställning till i
anslutning till behandlingen av budgetpropositionen
för år 2000.

Kulturutskottet har inte heller något att erinra
mot att Statens kulturråd ges i uppdrag att utreda
hur samisk, finsk, tornedalsk, romsk samt judisk
kultur skall få ett tillräckligt utrymme i svenskt
kulturliv.

I motion K4 (s) behandlas en fråga som rör den
finskspråkiga teatern i Sverige. Den finskspråkiga
verksamheten vid Riksteatern, Finska Riks, har lagts
ned och barnteater riktad till barn med finska som
modersmål har flyttats över till Unga Riks, en
avdelning inom Riksteatern. I motionen föreslås att
de medel som i dag anvisas för finskspråkig
barnteaterverksamhet inom Riksteatern skall upphöra
att utgå. Motionsförslaget synes syfta till att
medlen i stället skall överföras till Kulturrådets
utvecklingsanslag och fördelas till
amatörteatergrupper som ägnar sig åt finskspråkig
barn- och ungdomsteater.

Kulturutskottet har vid olika tillfällen, senast
hösten 1998, behandlat motioner med likartade
yrkanden (bet. 1998/99:KrU1 s. 38). Utskottet
redovisade då bl.a. följande.

Kulturutskottet har från Riksteatern erfarit att
Riksteatern via ett kontaktnät inom skolan tar reda
på var det finns finskspråkiga elever samt via sina
kontakter informerar om sin finskspråkiga
teaterverksamhet. Utskottet anser att det är
tveksamt om den finskspråkiga teaterverksamheten för
barn och ungdom skulle befrämjas av en sådan
överflyttning av medel som föreslås i motionen. Inom
Riksteatern finns lång erfarenhet av finskspråkig
teaterverksamhet och ett nät av uppbyggda kontakter
inom skolan. Vidare har Riksteatern viktiga,
gemensamma resurser som kan utnyttjas för de skilda
teaterverksamheter som ryms inom teatern.
Kulturutskottet anser att det skulle kunna bli svårt
för Kulturrådet att finna professionell finskspråkig
teaterverksamhet att fördela medlen till och att
kunna ersätta det kontaktnät som Riksteatern har.
Kulturutskottet anser att riksdagen inte bör besluta
om en sådan omföring av medel som föreslås i
motionen, varför den avstyrks. Utskottet vill dock i
sammanhanget starkt understryka vikten av att
Riksteatern i sin fortsatta verksamhet med
finskspråkig teater för barn och ungdom snabbt
bygger upp ett fungerande kontaktnät även inom den
sverigefinska befolkningen i landet och dess
organisationer. Genom ett sådant kontaktnät och
samarbete med dessa organisationer bör Riksteatern
kunna sprida verksamheten bland de finskspråkiga
barnen och ungdomarna mera effektivt.

Kulturutskottet har erfarit att Riksteatern nyligen
etablerat kontakt med Sverigefinska Riksförbundet
och Finlandsinstitutet i syfte att utveckla
publikarbetet. Sedan tidigare har Riksteatern
kontakter med ett flertal finska skolor och med
Sverigefinska språknämnden. Kulturutskottet noterar
vidare att från Riksteaterns sida undersöks för
närvarande möjligheterna att presentera finskspråkig
teater även för vuxna genom gästspel från Finland.

Med hänvisning till det anförda avstyrker
kulturutskottet motion K4 (s).

Motionärerna bakom motion K10 (fp) har tagit fasta
på den artikel i den s.k. ramkonventionen som
innebär att det land som anslutit sig till
konventionen skall sträva efter att sätta upp
skyltar med ortnamn, gatunamn m.m. på
minoritetsspråk inom områden som traditionellt och i
betydande antal bebos av nationella minoriteter. Det
innebär - anför motionärerna - att skyltarna inom de
samiska och tornedalska områdena skall vara
flerspråkiga. Motions-yrkandet syftar till att en
tidsgräns skall fastställas då arbetet med
flerspråkiga skyltar skall vara klart. Ett rimligt
årtal vore år 2005, anser motionärerna (yrkande 3).

Som redovisas i den nu aktuella propositionen (s.
40) har regeringen i proposition 1998/99:114
Kulturarv - kulturmiljöer och kulturföremål
föreslagit att en regel skall införas i lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. om att god
ortnamnssed skall iakttas vid statlig och kommunal
verksamhet. I kulturarvspropositionen anförs att
ortnamnen är en viktig del av vårt kulturarv och att
det är av stor vikt att nedärvda ortnamn vårdas och
bevaras samt att namngivning av ortnamn sker med
hänsyn till kulturarvet. Detta, anförs det, gäller
inte minst ursprungsbefolkningens kulturarv (prop.
1998/99:114 s. 33).

Vidare framgår det av kulturarvspropositionen att
de argument som framförs för behov av god
ortnamnssed även gäller minoritetsspråk. Ortnamnen
utgör ett immateriellt kulturarv som inte bör
förringas eller utsläckas genom tillämpning av
majoritetsspråket. Regeringen finner att de
namnformer som ingår i Lantmäteriverkets
ortnamnsregister och därmed används på de allmänna
kartorna också bör användas vid vägskyltning även om
det i vissa fall leder till dubbla namnformer (prop.
s. 34).

Kulturutskottet kommer att bereda förslagen i
kulturarvspropositionen och förslag som inkommit
motionsvägen senare under innevarande riksmöte.
Enligt kulturutskottets uppfattning bör
motionsyrkandet inte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Motion K10 (fp) yrkande 3 avstyrks.

I motion K353 (v) behandlas en fråga som rör stödet
för utgivning av minoritetslitteratur. Motionärerna
anser att produktion och marknadsföring skall
prioriteras i bidragshänseende. I motionen yrkas att
regeringen i sina direktiv till Kulturrådet skall
specificera hur minoritetslitteraturen skall beaktas
vid bidragsgivningen (yrkande 5).

Kulturutskottet konstaterar att det ankommer på
regeringen att utforma närmare föreskrifter för
utgivningsstödet med anledning av att stödet nu
förstärks med särskilda medel för utgivning av
litteratur på de nationella minoriteternas språk.
Utskottet erinrar om att Kulturrådet redan stödjer
utgivning av litteratur på andra språk än det
svenska språket. Utskottet utgår självfallet från
att Kulturrådet skall ha tillgång till och kontakt
med sakkunniga inom respektive språk för att
möjliggöra de kvalitativa bedömningar som krävs vid
allt utgivningsstöd. Kulturutskottet utgår också
från att det i detta beredningsarbete kan ingå en
dialog med personer som har god kännedom om de olika
minoriteternas språk och kultur.

Motionsyrkandet avstyrks därmed.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad
kulturutskottet anfört i sitt yttrande. Motionerna
avstyrks (1999/2000:K4, K10 yrkande 3 och K353
yrkande 5). Även motion 1998/99:K274, vars innebörd
motsvaras av motion K10 yrkande 3, avstyrks.

Massmedier

Propositionen

Regeringen redovisar följande bedömning.

Radio och TV

Vid beredningen av nya sändningstillstånd för
programföretagen i allmänhetens tjänst, Sveriges
Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB, avser regeringen att ta upp
frågan om att ge romani chib samma särställning i
programverksamheten som i dag ges samiska, finska
och meänkieli.

Tidningar

Regeringen anser att det är väsentligt att
dagstidningar på samiska, finska och meänkieli ges
tillräckligt stöd. Nuvarande presstödsregler
uppfyller detta krav.

Motionen

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma m.fl. (v)
yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om textremsor
på minoritetsspråk i TV.

Kulturutskottets yttrande

I propositionen anger regeringen att den avser att
vid beredningen av nya sändningstillstånd för
Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB och
Sveriges Utbildningsradio AB ta upp frågan om att ge
romani chib samma särställning i programverksamheten
som i dag ges samiska, finska och meänkieli.
Kulturutskottet har inte något att erinra mot
regeringens bedömning.

I motion K353 (v) föreslås att TV skall låta texta
vuxenprogram på de nationella minoritetsspråken.
Textningen skall utformas så att tittaren själv
väljer när han eller hon vill se textremsan (yrkande
4).

Kulturutskottet utgår från att motionsyrkandet
avser SVT:s möjligheter att sända textremsor.

Kulturutskottet konstaterar att den typ av textning
som efterlyses i motionen skulle kunna genomföras
redan nu med analog sändningsteknik. Närmare 2 000
sändningstimmar textas för närvarande med s.k. dold
textning. Betydande sändningskapacitet skulle
emellertid tas i anspråk och utrymmet för Text-TV
skulle minska drastiskt om textremsor skulle sändas
på de fem aktuella minoritetsspråken. Vid införandet
av digital sändningsteknik kommer emellertid
överföringskapaciteten att öka betydligt. Därmed
underlättas möjligheterna att sända textremsor på
många språk samtidigt. Kulturutskottet erinrar i
sammanhanget om SVT:s självständighet och om att det
ankommer på programföretaget att inom givna
ekonomiska ramar göra de prioriteringar som krävs
för att uppfylla de villkor som regeringen angivit i
sändningstillstånd och i beslut om medelstilldelning
(s.k. anslagsvillkor).

Nyligen har en utredning tillsatts med uppgift att
bereda de villkor som skall gälla för public
service-företagen under nästa tillståndsperiod, dvs.
efter år 2001. Utredaren skall bl.a. behandla frågor
om programföretagens uppdrag och organisation,
frågor om teknik och distribution samt
finansieringsfrågor (dir. 1999:74). Av
utredningsdirektiven framgår att regeringen avser
att tillkalla en beredningsgrupp där samtliga
riksdagspartier skall vara företrädda.
Beredningsgruppen skall ( med utgångspunkt i
utredarens ställningstaganden ( medverka i arbetet
med att ta fram riktlinjer för public service-
företagens verksamhet inför den nya
tillståndsperioden. Utrednings- och
beredningsarbetet bör inte föregripas.

Med hänvisning till det anförda avstyrker
kulturutskottet motionsyrkandet.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad
kulturutskottet har anfört i sitt yttrande.
Motionsyrkandet avstyrks (1999/2000:K353 yrkande 4).

Äldreomsorg

Propositionen

Regeringen redovisar som sin bedömning att
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att kartlägga
äldreomsorgen för finsktalande äldre i kommuner med
ett stort antal äldre som använder finska. Syftet är
att ta fram ett antal goda exempel på åtgärder som
ger bra resultat.

Motionerna

I motion 1999/2000:K5 av Paavo Vallius m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om äldreomsorg på
finska. Motionärerna anför att det ökande antalet
äldre sverigefinnar behöver en utbyggd finskspråkig
service inom äldreomsorgen. Det bör poängteras att
det åvilar kommunerna att tillse att
kommunmedborgarna får den omsorg de har rätt att
kräva.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl.
(fp) yrkande 2 (delvis) begärs ett tillkännagivande
om rikstäckande åtgärder när det gäller
äldreomsorg. Motionärerna finner det oroande att
propositionen inte tar upp de riks-täckande åtgärder
som gäller äldreomsorg och som togs upp i
Minoritetsspråkskommitténs utredning. De åtgärder
som föreslås i propositionen gäller endast
förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas
enligt motionärerna helt de initiativ som tagits i
det sydsamiska området när det gäller äldre.
Motionärerna anser därför att förslagen måste tas
upp till förnyad bedömning och kostnadsberäkning.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig
Eriksson (v) yrkande 6 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om äldreomsorgen. Motionärerna
anser att alla äldre människor som tillhör någon av
de nationella minoriteterna behöver ges möjlighet
att få äldreomsorg med personal som kan deras
modersmål. För romer, sverigefinnar och judar anser
de det positivt med försöksverksamhet där det kan
finnas ett behov och det är praktiskt genomförbart.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet delar inställningen i motionerna om
vikten av att de äldre som så önskar bör erbjudas
vård och omsorg av personal som talar deras
modersmål. Äldre är ofta de starkaste språkbärarna
och även bärare av kultur och traditioner. Inom
äldreomsorgen har det vidare visat sig att äldre kan
förlora kunskaperna i det sist inlärda språket men
behålla kunskaperna i det först inlärda språket.
Detta talar för att äldreomsorg i möjligaste mån bör
erbjudas på de äldres modersmål.

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en
god äldrevård. Detta kan i vissa fall innebära att
vården - för att den skall nå önskat resultat - bör
ske på det modersmål som individen i fråga talar.
Det finns dock vissa svårigheter med att erbjuda
alla äldre som så önskar vård på deras modersmål.
Dels saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan
det innebära stora kostnader när det gäller mindre
grupper.

Vad särskilt gäller den finskspråkiga minoriteten
kan konstateras att den är den största minoriteten i
Sverige. Som regeringen anfört bor sverigefinnarna
relativt koncentrerat till vissa orter i landet och
utgör ett sådant antal att det borde finnas goda
möjligheter att erbjuda äldreomsorg på finska till
en inte alltför stor kostnad. Dessutom är
situationen sådan att det inom en kort tid kan
förväntas finnas ett stort antal äldre finsktalande
som är i behov av äldreomsorg. Utskottet ser därför
positivt på att regeringen avser att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga
äldreomsorgen för finsktalande i kommuner med ett
stort antal äldre som använder finska.

Sammanfattningsvis instämmer utskottet sålunda till
stor del i vad motionärerna anfört. Utskottet anser
med hänsyn till vad ovan anförts dock inte att något
tillkännagivande bör föreslås. Motionerna K5 (s) och
K12 (fp) yrkande 2 delvis bör därför avstyrkas i den
mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.

Konstitutionsutskottets bedömning

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en
god äldrevård. Det kan innebära att de äldre bemöts
på sitt eget språk. Inte minst när det gäller de
nationella minoritetsspråken framstår det som
naturligt att noga ge akt på de behov som visar sig.
Som socialutskottet pekat på kan det dock finnas
vissa svårigheter att erbjuda alla äldre vård på
deras modersmål. Konstitutionsutskottet har samma
uppfattning som den socialutskottet har uttryckt i
sitt yttrande. Motionerna 1999/2000:K5 och K12
yrkande 2 (delvis) avstyrks. Även motion
1999/2000:K353 yrkande 6 (delvis) avstyrks.

Översättning av vissa författningar till
minoritetsspråk

Propositionen

Regeringen anför som sin bedömning att författningar
som särskilt rör de nationella minoriteternas
rättigheter bör översättas till samiska, finska och
meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
översättning av grundlagen och de vanligaste lagarna
till minoritetsspråk. En sådan åtgärd kommer enligt
motionärerna att ha både ett praktiskt och
symboliskt värde i ratificeringen av Europarådets
ramkonvention. Motion 1999/2000:K239 av Dan
Kihlström (kd) yrkande 5 är av samma innehåll. Ett
yrkande av samma innebörd finns också i motion
1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) yrkande
18 (delvis).

Konstitutionsutskottets bedömning

I propositionen har regeringen uttalat att
författningar som särskilt rör de nationella
minoriteternas rättigheter bör översättas till
samiska, finska och meänkieli. Av
minoritetsspråkskonventionens artikel 9.3 framgår
att staterna kan förbinda sig att på landsdels-
eller minoritetsspråk tillhandahålla de viktigaste
lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig
till personer som använder dessa språk, såvida de
inte tillhandahålls på annat sätt. För att uppfylla
åtagandet i artikel 9.3 kommer enligt propositionen
initiativ att tas inom Regeringskansliet till
översättning av vissa författningar till samiska,
finska och meänkieli. Det gäller författningar som
är särskilt viktiga för de minoritetsgrupper som
talar dessa språk och som särskilt berör dem i deras
egenskap av minoritetsgrupper. Exempel på lagar som
bör översättas är de två lagar som föreslås i
propositionen, rennäringslagen (1971:434) och
sametingslagen (1992:1433). Även grundläggande
lagstiftning som rör fri- och rättigheter, bl.a. i
regeringsformen, är av stor betydelse för samtliga
minoritetsgrupper och bör enligt vad som anförs i
propositionen därför översättas till
minoritetsspråken.

Utskottet delar uppfattningen att författningar av
särskild vikt för de nationella minoriteterna bör
göras tillgängliga på deras språk. Inte minst
viktigt är detta i fråga om den grundläggande
lagstiftning som rör fri- och rättigheter. Utskottet
utgår från att sådana översättningar kommer till
stånd och finner att något tillkännagivande enligt
motionärernas önskemål inte är nödvändigt.
Motionerna 1999/2000:K3 yrkande 5, K239 yrkande 5
och Sf639 yrkande 18 (delvis) avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en samlad svensk
minoritetspolitik

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K274 yrkande 1,
1998/99:
K334, 1998/99:Sf623 yrkande 10, 1998/99:MJ257
yrkande 5, 1999/2000:MJ220 yrkande 1,
1999/2000:K8, 1999/2000:K9 yrkande 1 och
1999/2000:K10 yrkande 1,

2. beträffande maktbalans mellan samerna
och deras motparter

att riksdagen avslår motion 1998/99:K273,

res. 1 (mp)

3. beträffande ratificering av ILO:s
konvention nr 169

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K223 och
1999/2000:
MJ220 yrkande 8,

res. 2 (mp)

res. 3 (fp)

4. beträffande termen sverigefinländare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 2,

res. 4 (c)

5. beträffande förvaltningsområdet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K3 yrkande 1,
1999/2000:K9 yrkande 2, 1999/2000:K12 yrkande 1,
1999/2000:
K237, 1999/2000:K239 yrkande 1, 1999/2000:K280
och 1999/2000:

K353 yrkande 8,

res. 5 (kd, fp)

6. beträffande finska språket i
Stockholmsregionen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 1,

res. 6 (c)

7. beträffande rätt att använda
minoritetsspråk hos förvaltnings-myndigheter och
domstolar

att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag
på motionerna 1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3
samt 1999/2000:K239 yrkandena 2 och 3 antar
regeringens förslag till lagar angående rätt att
använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar och angående rätt att använda finska
och meänkieli hos förvaltningsmyndig-heter och
domstolar såvitt avser 6 § i de båda lagarna,

res. 7 (kd)

8. beträffande kontakt med centrala
myndigheter m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K274 yrkande 2,
1999/2000:
K3 yrkande 4, 1999/2000:K10 yrkande 2,
1999/2000:K10 yrkande 4,

**FOOTNOTES**

[1]: Ursprungsfolk definieras i ILO:s konvention
169, artikel 1 b), som folk som härstammar från
folkgrupper som bodde i landet, eller det
geografiska område som landet tillhörde, vid
tiden för erövring eller kolonisation eller
fastställande av nuvarande statsgränser.
Ytterligare en förutsättning är att de helt eller
delvis har behållit sina sociala, ekonomiska,
kulturella och politiska institutioner. Ett
grundläggande kriterium är också att de folk som
berörs själva identifierar sig som ursprungsfolk.
Avgörande är inte att dessa folkgrupper
historiskt sett bott i ett visst område längre
tid än andra.
1999/2000:K11 yrkande 4, 1999/2000:K239 yrkande
4 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18 (delvis),

res. 8 (kd)

9. beträffande rätt för andra än parter
att använda minoritetsspråk

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 3,

res. 9 (c)

10. beträffande regionala åtgärder i fråga
om förskoleverksamhet och äldreomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K353 yrkande 6
(delvis) och 1999/2000:K353 yrkande 7 (delvis),

11. beträffande kommunindelning och
språkgränser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K10 yrkande 5,

res. 10 (fp)

12. beträffande rikstäckande åtgärder i
utbildningsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K6, 1999/2000:K7
och 1999/2000:K353 yrkandena 1, 2 och 7
(delvis),

13. beträffande rikstäckande åtgärder för
barnomsorg

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K12 yrkande 2
(delvis),

res. 11 (fp)

14. beträffande rikstäckande åtgärder i
kulturfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K4, 1999/2000:K10
yrkande 3, 1998/99:K274 yrkande 3 och
1999/2000:K353 yrkande 5,

15. beträffande massmedier

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K353 yrkande 4,

16. beträffande rikstäckande åtgärder i
fråga om äldreomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K5, 1999/2000:K12
yrkande 2 (delvis) och 1999/2000:K353 yrkande 6
(delvis),

res. 12 (fp)

17. beträffande översättning av vissa
författningar till minoritetsspråk

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K3 yrkande 5,
1999/2000:
K239 yrkande 5 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18
(delvis),

18. beträffande Europarådets ramkonvention
om skydd för nationella minoriteter

att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar
konventionen,

19. beträffande den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk

att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar stadgan,

20. beträffande lagförslagen

att riksdagen med anledning av propositionen antar
regeringens förslag till

dels lag om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar,

dels lag om rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltnings-myndigheter och
domstolar,

i den mån lagförslagen inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan under moment 7.

Stockholm den 23 november 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel
(m), Göran Magnusson (s), Pär Axel
Sahlberg (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Kenneth Kvist (v),
Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind
(s), Inger René (m), Kerstin
Kristiansson (s), Tommy Waidelich
(s), Mats Einarsson (v), Björn von
der Esch (kd), Nils Fredrik
Aurelius (m), Per Lager (mp),
Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel
Nisser (m) och Marianne Andersson
(c).

Reservationer

1. Maktbalans mellan samerna och deras
motparter (mom. 2)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet räknar med" och slutar med
"Motion 1998/99:K273 avstyrks" bort ha följande
lydelse:

Den samiska parten måste, för rådgivning och för
rättegång, få resurser - och efter eget val fullt
kompetent juridisk assistans. Mot samerna står
välutrustade lobbygrupper, med rika resurser och
nätverk, t.ex. bonde- och jägarorganisationer och
skogsbolag.

Regeringen bör få i uppdrag att överväga och lägga
fram förslag till en rimlig maktbalans mellan
urfolksminoriteten och majoriteten. "Gällande rätt"
vilar på mycket bristfälliga utredningar före 1880-
talets lagstiftning och på diskriminering i form av
tvångsförflyttningar 1923-1939 och "lapprivilegium"
1928, som starkt splittrade samebefolkningen.

Det behövs bl.a. ekonomiskt stöd till samerna för
att en bättre balans skall råda i förhållande till
den ofta mycket starka motparten. Samerna skall
kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och
grundlag och ges ekonomiska resurser för behövlig
juridisk kompetens.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande maktbalans mellan samerna
och deras motparter

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:K273 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Ratificering av ILO:s konvention nr 169
(mom. 3)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar "Frågan huruvida Sverige" och slutar "MJ220
yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Genom att ratificera ILO:s konvention 169 förenar
sig Sverige med de stater som för en framåtsyftande
politik i ursprungsfolksfrågor. Att Sverige
ratificerar konventionen får därmed betydelse inte
enbart för samerna som folk utan främjar på ett
positivt och aktivt sätt möjligheterna att
förbätttra situationen för ursprungsfolk i hela
världen. Sverige måste i dag visa i handling och
inte bara i ord att man är beredd att lösa den
samiska frågan. En ratificering av ILO-konventionen
169 betyder i första hand officiellt erkännande av
samerna som Sveriges ursprungsfolk. Särskilda
lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är
viktiga för att Sverige skall kunna efterleva
bestämmelserna i konventionen klaras ut successivt.
De konflikter som finns kan snarare öka än lösas om
frågan förhalas genom ytterligare långbänkar. Det
finns nu ingen anledning at dra ut på tiden. Sverige
bör snarast - men senast inom två år - ratificera
konventionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande ratificering av ILO:s
konvention nr 169

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:MJ220 yrkande
8 och med avslag på motion 1999/2000:K223 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Ratificering av ILO:s konvention nr 169
(mom. 3)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Frågan huruvida Sverige" och slutar med
"MJ220 yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:

ILO-konvention nr 169 innehåller bestämmelser som
skall säkra ursprungsbefolkningarnas rätt till mark
som de innehaft eller använt under lång tid.
Konventionen trädde i kraft 1991 och har
undertecknats av 14 länder, däribland Norge och
Danmark. Det är naturligt att ta ställning för
ursprungsbefolkningarnas rättigheter och att
förespråka att även Sverige ratificerar
konventionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande ratificering av ILO:s
konvention nr 169

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K223 och med
avslag på motion 1999/2000:MJ220 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Termen sverigefinländare (mom. 4)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Den minoritet i Sverige" och på s. 23
slutar med "motion 1999/2000:K11 yrkande 2 avstyrks"
bort ha följande lydelse:

Bland de ca 450 000 sverigefinnar i Sverige som
omnämns i propositionen är cirka en fjärdedel sådana
som antingen själva är eller som är barn eller
barnbarn till finlandssvenskar, dvs. finländare med
(finlands)svenska som huvudspråk. Historiskt sett
har finländare från båda språkgrupperna (finnar och
finlandssvenskar) alltid flyttat till Sverige,
kulturen är likartad eller likadan oberoende av
språket och i den finlandssvenska identiteten ingår
även, om än i starkt varierande grad, finska som ett
andraspråk.

Det är rimligt att vid ratificeringen klart yttra
att även finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i
den sverigefinska eller kanske hellre
sverigefinländska minoriteten. Eftersom
minoritetsspråkskonventionen stadgar att staten
skall ta hänsyn till önskemål från dem som talar
landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder vidtas
som berör dem, är det naturligt att uppmärksamma
finlandssvenskarnas ställning i detta sammanhang.
Även finlandssvenskarna skall känna sig omfattade av
de nya bestämmelserna till gagn för nationella
minoriteter. För att inga tvivel ska råda om detta
bör termen sverigefinnar ändras till
"sverigefinländare", eftersom detta begrepp omfattar
samtliga från Finland inflyttade oberoende av om den
inflyttades modersmål eller förstaspråk är finska
eller (finlands)svenska.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande termen sverigefinländare

att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:K11 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Förvaltningsområdet (mom. 5)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd)
samt Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Såvitt gäller den sydsamiska" och slutar
med "enligt lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar" bort ha
följande lydelse:

Enligt regeringens förslag skall enskilda ges en
lagstadgad rätt att använda samiska hos domstolar
och förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden
där språken använts av hävd och fortfarande används
i tillräcklig utsträckning. För det samiska språket
är det geografiska området Arjeplogs, Gällivare,
Jokkmokks och Kiruna kommuner. I propositionen har
inte angetts någon kommun inom det sydsamiska
geografiska området. Det sydsamiska språket kommer
därmed att försvagas och eventuellt försvinna.
Förvaltningsområdet bör därför, under en
försöksperiod, utvidgas till att omfatta Krokoms,
Strömsunds och Storumans kommuner. En utvärdering
bör ske efter försöksperiodens slut.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande förvaltningsområdet

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:K9 yrkande
2, 1999/2000:K237, 1999/2000:K239 yrkande 1,
1999/2000:K280, 1999/2000:K353 yrkande 8 och med
anledning av motionerna 1999/2000:K 3 yrkande 1
och 1999/2000:K12 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Finska språket i Stockholmsregionen
(mom. 6)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Konstitu-tionsutskottet gör" och slutar
med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det finns starka skäl för att betrakta det finska
språket som ett territoriellt bundet språk även i
Stockholmsregionen. I Stockholm har det finska
språket en livaktig historia under åtminstone fem
sekler. Att ge finska språket samma ställning i
Stockholmsregionen som i Tornedalen är viktigt för
de rättigheter och den välfärd som bör tillerkännas
de flera tiotusentals finländare som lever i
regionen. Det är också viktigt för Stockholms
framtida roll i Östersjöregionen och för
relationerna mellan Sverige och Finland. Det innebär
också att statsmakten ger ett besked om att en
levande finskspråkig kultur ses som ett nationellt
värde i huvudstadsregionen. Det bör ankomma på
regeringen att ta initiativ så att finska språkets
ställning på nytt aktualiseras i berörda kommuner
och återkomma till riksdagen med förslag efter det
att kommunerna i Stockholms län och
Mälardalsregionen tagit ställning till huruvida de
önskar att finska får ställning som territoriellt
bundet språk i kommunen.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande finska språkets i
Stockholmsregionen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K11 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

7. Rätt att använda minoritetsspråk hos
förvaltningsmyndig-heter och domstolar
(mom. 7)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31
börjar med "Regeringen föreslår att en begäran" och
på s. 32 slutar med "och domstolar" bort ha följande
lydelse:

I propositionen föreslås att den som vill använda
samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller
ett ärendes handläggning i domstol skall begära
detta i samband med att målet eller ärendet inleds
eller första gången parten skall yttra sig i målet
eller ärendet. Om en begäran att använda
minoritetsspråket framställs senare får den avslås.

Detta stadgande kommer att få oönskade
konsekvenser. I många fall prövar en part att föra
sin talan på svenska. När sedan ärendet inletts och
kommunikationen intensifierats uppstår de språkliga
svårigheterna. Att i detta läge avslå en begäran att
använda samiska, finska eller meänkieli vore mycket
olyckligt. Behovet av att använda sitt eget språk är
inte mindre i denna situation än den är initialt. En
begäran som framställs efter det att ärendet inletts
eller efter det att parten första gången yttrar sig
i målet eller ärendet skall kunna avslås endast om
det föreligger särskilda skäl för detta.

Enligt de förslag som framförs i propositionen får
vidare en begäran att använda samiska, finska eller
meänkieli även avslås om det är uppenbart att den
har ett otillbörligt syfte. Detta ordval framstår
som olämpligt. En begäran bör kunna avslås bara om
det är uppenbart att den är onödig.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:

7. beträffande rätt att använda
minoritetsspråk hos förvaltnings-myndigheter och
domstolar

att riksdagen med anledning av propositionen samt med bifall
till motionerna 1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3
samt 1999/2000:K329 yrkandena 2 och 3 antar
regeringens förslag till lagar om rätt att
använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar och rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar såvitt avser 6 § i de två lagarna med
den ändringen att paragraferna erhåller följande
som Reservanternas förslag betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
Lagen om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar
-----------------------------------------------------
6 §
-----------------------------------------------------
Den som vill använda Den som vill använda
samiska under ett måls samiska under ett måls
eller ett ärendes eller ett ärendes
handläggning i domstol handläggning i domstol
enligt 4 § skall begära enligt 4 § skall begära
detta i samband med att detta i samband med att
målet eller ärendet målet eller ärendet
inleds eller första inleds eller första
gången parten skall yttra gången parten skall yttra
sig i målet eller sig i målet eller
ärendet. Om en begäran ärendet. Om en begäran
att använda samiska att använda samiska
framställs senare får den framställs senare får den
avslås. avslås endast om det
föreligger särskilda skäl
En begäran att använda för detta.
samiska får även avslås
om det är uppenbart att En begäran att använda
den har ett otillbörligt samiska får även avslås
syfte. om det är uppenbart att
den är onödig.
-----------------------------------------------------

Lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar
-----------------------------------------------------
6 §
-----------------------------------------------------
Den som vill använda Den som vill använda
finska eller meänkieli finska eller meänkieli
under ett måls eller ett under ett måls eller ett
ärendes handläggning i ärendes handläggning i
domstol enligt 4 § skall domstol enligt 4 § skall
begära detta i samband begära detta i samband
med att målet eller med att målet eller
ärendet inleds eller ärendet inleds eller
första gången parten första gången parten
skall yttra sig i målet skall yttra sig i målet
eller ärendet. Om en eller ärendet. Om en
begäran att använda begäran att använda
finska eller meänkieli finska eller meänkieli
framställs senare får den framställs senare får den
avslås. avslås endast om det
föreligger särskilda skäl
En begäran att använda för detta.
finska eller meänkieli
får även avslås om det är En begäran att använda
uppenbart att den har ett finska eller meänkieli
otillbörligt syfte. får även avslås om det är
uppenbart att den är
onödig.
-----------------------------------------------------
8. Kontakt med centrala myndigheter (mom. 8)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med
"Detsamma gäller" och slutar med "statliga
förvaltningsmyndigheter" bort ha följande lydelse:

I dag är det mycket vanligt att medborgarna har direktkontakt
med centrala myndigheter via brev, telefon eller e-post. De
nationella minoriteterna bör ha möjlighet att använda sitt
minoritetsspråk också i kontakten med centrala myndigheter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:

8. beträffande kontakt med centrala myndigheter
m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K274 yrkande 2,
1999/2000:K10 yrkandena 2 och 4, 1999/2000:K11 yrkande 4
och med anledning av motion 1999/2000:K3 yrkande 4,
1999/2000:K239 yrkande 4 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18
(delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

9. Rätt för andra än parter att använda
minoritetsspråk (mom. 9)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med
"Minoritets-språkskonventionen innefattar inte" och slutar med
"K11 yrkande 3 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det är inte motiverat att inskränka rätten att använda
samiska, finska och meänkieli vid domstolar och
förvaltningsmyndigheter till dem som är parter och deras
ställföreträdare. Även andra aktörer som exempelvis vittnen och
målsägande skall ha samma rätt att använda dessa språk.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:

9. beträffande rätt för andra än parter att använda
minoritetsspråk

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K11 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Kommunindelning och språkgränser (mom. 11)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att de del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"I likhet med" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha
följande lydelse:

Minoritetsspråkskommittén föreslog att det uttryckligen skulle
stadgas i lag att en förändring av den kommunala indelningen
inte får hindra ett främjande av de svenska landsdels- eller
minoritetsspråken. I motsats till regeringen anser vi att
Minoritetsspråkskommitténs tanke bör förverkligas. Regeringen
bör få i uppdrag att återkomma med lagförslag i frågan.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande kommunindelning och språkgränser

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K10 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Rikstäckande åtgärder för barnomsorg (mom. 13)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar
"Konstitutions-utskottet har inte i övrigt" och slutar "7
(delvis) avstyrks" bort ha följande lydelse:

De rikstäckande åtgärder som gäller barnomsorg och som togs
upp i Minoritetsspråkskommitténs utredning tas inte upp i
propositionen. Sådana åtgärder avser nu endast
förvaltningsområdet. Därmed stoppas och spolieras helt de
initiativ som tagits i det sydsamiska området när det gäller
framför allt barnomsorgen. Kommitténs förslag måste därför tas
upp till förnyad bedömning och kostnadsberäkning.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande rikstäckande åtgärder för barnomsorg

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

12. Rikstäckande åtgärder i fråga om äldreomsorg
(mom. 16)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med
"Kommunerna skall" och slutar med "yrkande 6 (delvis) avstyrks"
bort ha följande lydelse:

De rikstäckande åtgärder som gäller äldreomsorg och som togs
upp i Minoritetsspråkskommitténs utredning tas inte upp i
propositionen. Sådana åtgärder gäller nu endast
förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas helt de
initiativ som tagits i det sydsamiska området när det gäller
äldre. Kommitténs förslag måste tas upp till förnyad bedömning
och kostnadsberäkning.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:

16. beträffande rikstäckande åtgärder i fråga om
äldreomsorg

att riksdagen med avslag på motionerna
1999/2000:K5 och 1999/2000: K353 yrkande 6
(delvis) samt med anledning av motion
1999/2000: K12 yrkande 2 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

I propositionen framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om rätt att använda samiska hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar

2 Förslag till lag om rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Utrikesutskottets yttrande

1999/2000:UU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har i beslut av den 31 augusti 1999
(protokoll 1998/99:43, 3 §) berett bl.a. utrikesutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1998/99:143 Nationella
minoriteter i Sverige jämte följdmotioner.

Utrikesutskottet väljer att i det följande yttra sig över
skrivelsen och motion 1999/2000:MJ220 yrkande 1.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till åtgärder som behövs för att
Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om
skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges
nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att
minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de skall
hållas levande. Härigenom läggs en grund för en samlad svensk
minoritetspolitik.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör nationella
minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och
judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli
(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Av dessa har
samiska, finska och meänkieli en historisk geografisk bas,
vilket innebär krav på mer långtgående åtgärder till stöd för
dessa språk.

I vad berör utrikesutskottets beredningsområde föreslår
regeringen att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
samt godkänner att Sverige ratificerar den europeiska stadgan
om landsdels- eller minoritetsspråk.

Nationella minoriteter

Regeringen understryker att vårt lands etniska och kulturella
mångfald har lång historisk tradition. Flera av de grupper som
under lång tid utgjort minoriteter i Sverige har aktivt värnat
om den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer och
språk än i dag utgör en levande del av det svenska samhället.
Hit hör Sveriges urbefolkning, samerna. Hit hör även
tornedalingarna, sverigefinnarna, romerna och judarna.
Gemensamt för dessa minoritetsgrupper är att de har befolkat
Sverige under lång tid samt att de har en uttalad samhörighet.
De har även en egen religiös, språklig eller kulturell
tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.

Internationella organisationer, som FN och Europarådet, har
sedan 1950-talet uppmärksammat behovet av att trygga
minoriteters rättigheter och har i detta syfte utarbetat
konventioner, deklarationer och rekommendationer. Utan sådana
åtaganden från staternas sida finns det risk för att
minoriteternas språk och kultur går förlorade.

Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen har
utarbetats inom Europarådet. De bygger på insikten att det i
dag finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i
området sedan lång tid och som har ett eget språk och en egen
kultur. Konventionerna utgör enligt regeringens mening en god
grund för en minoritetspolitik i Sverige.

För vårt demokratiska samhälle är det av stor betydelse att
principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt
genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna.

Regeringen vill vidare peka på den betydelse som en stark
ställning för de nationella minoriteterna har för det
internationella umgänget och samarbetet.

En internationell samarbetsfråga

På internationell nivå har under lång tid ansatser gjorts för
att ge skydd för etniska, språkliga och religiösa minoriteter.
De tidigaste minoritetsskyddsfördragen, som kan dateras till
1600-talet, skyddade europeiska religiösa minoriteter,
katoliker och protestanter. Senare i historien, efter första
världskriget, uppstod en rad nya minoritetsgrupper i Europa
genom bildandet av nya nationalstater. Detta fick till följd
att 20-30 miljoner människor kom att tillhöra stater där de
utgjorde kulturella, etniska, språkliga eller religiösa
minoriteter. Dessa grupper fick visst stöd genom Nationernas
Förbund som mellan de två världskrigen vidtog åtgärder för att
ge skydd åt etniska, språkliga och religiösa minoriteter i
Europa. Detta minoritetsskydd gick dock förlorat i samband med
andra världskrigets utbrott och upplösningen av Nationernas
Förbund.

Europarådet

Skyddet för de mänskliga rättigheterna är det viktigaste och
mest kända arbetsområdet för Europarådet. År 1950 antogs den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som
samtliga medlemsländer är anslutna till. Den enda bestämmelse i
konventionen som nämner nationella minoriteter är artikel 14
som innehåller ett förbud mot diskriminering. Förbudet är dock
begränsat till de i konventionen och dess tilläggsprotokoll
garanterade fri- och rättigheterna.

År 1961 framlade Europarådets parlamentariska församling en
rekommendation om att Europarådet skulle göra ett tillägg till
Europakonventionen som innebar att medlemsstaterna skulle ge
skydd åt de nationella minoriteterna i Europa. Det skulle dröja
20 år innan frågan togs upp igen. En särskild kommitté
inrättades år 1989 under ministerkommittén med uppdrag att
utarbeta en konvention om regionala språk och minoritetsspråk
med syfte att bidra till att bevara och utveckla Europas
mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.
Frågan om minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa
vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att det fanns en
rad minoriteter i Öst- och Centraleuropa som behövde olika
former av stöd. Konventionen blev klar för undertecknande år
1992 och är en av de viktigaste internationella
överenskommelser som behandlar frågor som är av intresse för
nationella minoriteter.

Vid Europarådets toppmöte i Wien år 1993 var minoriteters
rättigheter åter en viktig fråga på dagordningen. Till följd av
mötet påbörjade ministerkommittén arbetet med en ramkonvention
till skydd för nationella minoriteter och ett tilläggsprotokoll
till Europakonventionen avseende sådana kulturella rättigheter
som är av särskild betydelse för skyddet av nationella
minoriteter. Medlemsstaterna kunde dock inte enas om ett
tilläggsprotokoll. Arbetet resulterade i ramkonventionen som
blev färdig för undertecknande år 1995.

Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen är de första
juridiskt bindande multilaterala instrumenten med inriktning på
nationella minoriteter. Flera av minoritetsspråkskonventionens
artiklar har också sin motsvarighet i ramkonventionens
bestämmelser.

Förenta nationerna

FN:s huvudsyfte är inte enbart att bevara världsfreden utan
även att verka för ett internationellt samarbete i ekonomiska,
sociala, kulturella och humanitära frågor. År 1966 antogs den
internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter med en särskild artikel (artikel 27) där
minoritetsskyddet omnämns. Denna har följande lydelse: "I de
stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga
minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej
förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin
grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva
sin egen religion eller att använda sitt eget språk."
Ordalydelsen fastslår att minoriteter, inklusive
urbefolkningar, är skyddade mot negativ särbehandling. Det har
också tolkats som att innehållet i artikeln innebär att
staterna aktivt bör skydda minoriteternas identitet och rätt
att uttrycka och utveckla sin egen kultur.

I flera andra rättsligt bindande dokument som utarbetats inom
FN finns hänvisningar till minoriteters position i samhället.
Ett exempel är 1965 års konvention om eliminering av alla
former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger staterna att
genom positiva åtgärder främja jämlikhet mellan människor
oberoende av ras. I FN:s konvention om barnets rättigheter från
år 1989 finns i artikel 30 ett minoritetsskydd för barn. Även i
FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter talas om barns rätt till undervisning som
återspeglar föräldrarnas övertygelse eller religion.

FN kunde år 1992 anta en deklaration om rättigheter för
personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och
språkliga minoriteter. Det skedde efter många års förhandling i
kommissionen för mänskliga rättigheter.

ILO har även sedan lång tid bevakat ursprungsfolkens arbete
och livsvillkor. År 1989 tillkom ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Konventionen
syftar bl.a. till att staterna skall erkänna den äganderätt och
besittningsrätt till mark som urbefolkningar traditionellt
bebor och verkar på. Regeringen tillsatte år 1997 en utredning
som skulle ta ställning till om Sverige kan ratificera denna
konvention samt vilka åtgärder som krävs för att Sverige skall
kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Betänkandet
Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25)
överlämnades i april 1999. I betänkandet görs bedömningen att
Sverige kan ratificera ILO-konventionen först då ett antal
åtgärder som rör samernas rätt till mark genomförts.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

Också OSSE har engagerat sig i frågor rörande skyddet av
nationella minoriteter. I den s.k. Helsingforsöverenskommelsens
slutdokumentet, som utgör en politisk överenskommelse och
således inte är juridiskt bindande, behandlas bl.a. mänskliga
rättigheter med särskilt omnämnande av de nationella
minoriteternas rätt till skydd och åtnjutande av mänskliga
rättigheter.

OSSE antog år 1990 det s.k. Köpenhamnsdokumentet om den
mänskliga dimensionen med en serie normer om rättigheter för
personer som tillhör nationella minoriteter. Samtidigt
betonades principen om staters territoriella integritet.
Minoritetsfrågor skulle alltså lösas inom ramen för existerande
gränser. I dokumentet fastläggs bl.a. att den enskilde
individen själv avgör om han eller hon vill tillhöra en
nationell minoritet. Därvid hänvisas till rätten till en
etnisk, kulturell, språklig eller religiös identitet.
Dokumentet innehåller inte någon definition av begreppet
nationell minoritet. Utformningen av Europarådets ramkonvention
har i flera avseenden influerats av detta dokument.

OSSE inrättande år 1992 en minoritetskommissarie med uppdrag
att verka för att förebygga konflikter på minoritetsområdet.

Minoritetsspråkskonventionen

Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
öppnades för undertecknande år 1992. Konventionen trädde i
kraft den 1 mars 1998 sedan den ratificerats av fem länder. De
länder som hittills ratificerat konventionen är Finland,
Kroatien, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz,
Tyskland och Ungern. Sverige har varken undertecknat eller
ratificerat konventionen.

Avsikten med minoritetsspråkskonventionen är inte att stödja
minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken. Syftet
är i stället att uppmuntra till kunskap om och i
minoritetsspråken inom staterna.

Minoritetsspråkskonventionen är uppbyggd så att de
ratificerande staterna får en viss valfrihet att välja vilka av
de 23 artiklarna i konventionen som man vill anta samt vilken
ambitionsnivå man vill uppnå.

Ramkonventionen

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
öppnades för undertecknande år 1995. Konventionen trädde i
kraft den 1 februari 1998 sedan den ratificerats av 12 länder.
De 24 länder som hittills ratificerat konventionen är Cypern,
Danmark, Estland, Finland, Italien, Kroatien, Liechtenstein,
Makedonien, Malta, Moldavien, Norge, Rumänien, Ryssland, San
Marino, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien,
Tjeckien, Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Sverige har
undertecknat men inte ratificerat konventionen.

Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter är
uppbyggd som en principdeklaration, och i konventionen anges
att de principer som kommit till uttryck i konventionen skall
förverkligas genom nationell lag och lämplig regeringspolitik.
Ramkonventionen innehåller inte någon definition på en
nationell minoritet vilket medför att de ratificerande staterna
själva kan avgöra vad som kännetecknar en nationell minoritet.
Även om ramkonventionen inte innehåller någon definition har
det under tillkomsten framgått att begreppet syftar på grupper
med långvarig anknytning till en stat.

Ramkonventionen omfattar bestämmelser om skydd för språk samt
skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv
och religion vilket är vidare än de områden som
minoritetsspråkskonventionen tar sikte på.

Situationen i andra nordiska länder

Norge

Norge var det första land som ratificerade
minoritetsspråkskonventionen. Det skedde år 1993. Våren 1999
ratificerades även ramkonventionen. Inget annat språk än
samiska nämns i ratifikationsinstrumentet för
minoritetsspråkskonventionen.

Från norsk sida har angetts att man inför ratificeringen av
ramkonventionen fört samtal med kvener, skogsfinnar, tater
(resande), romer och judar. Det visade sig då att dessa grupper
inte önskade att bli utpekade i ratificeringsinstrumentet för
konventionen. Detta ledde till att den norska regeringen
bestämde sig för att dessa grupper skulle omfattas av den
norska minoritetspolitiken om de själva önskar det utan att de
namnges vid ratificeringen. De norska samerna har också
uttryckt att de inte vill klassificeras som en nationell
minoritet. De har dock liksom de andra minoriteterna möjlighet
att ta del av de åtgärder som följer av konventionen om de så
önskar.

Finland

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen som andra
land i november 1994 och ramkonventionen år 1997. Av
ratifikationsinstrumentet för minoritetsspråkskonventionen
framgår att Finland ratificerat konventionen för samiska,
svenska, romani och andra territoriellt obundna språk i
Finland. Det sistnämnda innebär att Finland gör det möjligt att
låta ytterligare minoritetsspråk omfattas av konventionen om
det visar sig att de kan uppfylla de kriterier som ställs på
minoritetsspråk i konventionen. Det svenska språket har en
särskild position i Finland eftersom det är ett av Finlands två
nationalspråk.

Innan det beslöts vilka åtaganden i
minoritetsspråkskonventionen som Finland skulle åta sig att
tillämpa, konsulterades den svensktalande minoriteten, samerna
och romerna.

I anslutning till Finlands ratificering av ramkonventionen
angavs att detta åtagande omfattar åtminstone samer, zigenare,
judar, tatarer och s.k. gammalryssar samt de facto också
finlandssvenskar. Ratifikationsinstrumentet innehåller ingen
begränsning som utesluter framtida minoritetsgrupper.

Danmark

Danmark ratificerade ramkonventionen år 1997.
Ratifikationsinstrumentet innehåller en deklaration att
ramkonventionen skall tillämpas på den tyska minoriteten i
Sönderjylland.

En samlad svensk minoritetspolitik

Regeringen föreslår att en grund bör läggas för en samlad
svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de
nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.
Det innebär att Sveriges nationella minoriteter bör erkännas
och kunskap spridas om deras språk och kultur och om deras
bidrag till landets historia. Det innebär också att
minoritetsspråken bör erkännas och ges det stöd som behövs för
att de skall hållas levande.

Remissinstanserna är eniga om att Sverige officiellt bör
erkänna de nationella minoriteterna och deras språk.

Som skäl för sitt ställningstagande anger regeringen att ett
pluralistiskt och genuint demokratiskt samhälle bör ge utrymme
för minoriteter som har en annan kultur, religion eller ett
annat modersmål. Förekomsten av nationella minoriteter och
minoritetsspråk i Sverige har berikat vårt land. De nationella
minoriteterna har framför allt bidragit till att utveckla
Sverige kulturellt men även i andra hänseenden. Staten har ett
ansvar för att ge de nationella minoriteterna det stöd och
skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och
hålla sina språk levande. En samlad minoritetspolitik bör
därför formas för de minoriteter vars kulturella och språkliga
arv är sammanflätade med svensk historia.

Regeringen fäster stor vikt vid det arbete som bedrivs inom
Europarådet och andra internationella organisationer när det
gäller skyddet för minoriteter. Ramkonventionen och
minoritetsspråkskonventionen utgör enligt regeringens mening en
god grund för hur ett långsiktigt stöd till de nationella
minoriteterna och deras språk skall utformas.

Det är en viktig markering att Sverige, i linje med tidigare
förd politik, ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd och
stöd för de nationella minoriteterna och deras språk.

Ratifikationsfrågan

Regeringen föreslår att Sverige skall ratificera Europarådets
ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
(ramkonventionen). De nationella minoriteterna i Sverige skall
erkännas genom att de nämns vid namn i samband med
ratifikationen. De nationella minoriteterna i Sverige är samer,
sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.

Sverige skall också ratificera den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk
(minoritetsspråkskonventionen). De språk som skall omfattas är
samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Av dessa
skall samiska, finska och meänkieli såsom språk med en
historisk geografisk bas omfattas av konventionens bestämmelser
i både del II och del III. Romani chib och jiddisch skall som
territoriellt obundna språk omfattas av bestämmelserna i del
II.

Samarbete över nationsgränserna

Regeringen föreslår att Sverige även fortsättningsvis bör verka för att det
gränsöverskridande samarbetet på såväl nationell som regional
och lokal nivå skall inriktas på olika frågor av intresse för
de nationella minoriteterna såsom, kultur, historia, språk,
religion m.m.

Merparten av remissinstanserna är positiva till ett ökat
nordiskt samarbete. Sametinget och Samernas folkhögskola vill
gärna få till stånd ett ökat nordiskt samarbete, speciellt inom
utbildning och forskning. Romernas riksförbund vill se ett
utökat samarbete med Finland som de anser vara ett
föregångsland när det gäller romska frågor.

Som skäl för sin bedömning framhåller regeringen att det i
minoritetsspråkskonventionen (artikel 7.1i) anges att staterna
bör främja transnationellt utbyte i lämpliga former inom de
områden som omfattas av konventionen för de landsdels- eller
minoritetsspråk som används i identiskt samma eller liknande
form i två eller flera stater.

Enligt artikel 14 i minoritetsspråkskonventionen skall
staterna tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal
som binder dem till stater där samma språk används i samma
eller liknande form eller, vid behov, söka ingå sådana avtal
för att främja kontakter mellan dem som använder samma språk i
de berörda staterna. Staterna skall också underlätta och/eller
främja samarbete över gränserna till förmån för landsdels-
eller minoritetsspråk, särskilt mellan regionala och lokala
myndigheter på vilkas territorium samma språk används i samma
eller liknande form.

Av ramkonventionens artikel 18 framgår att staterna skall
sträva efter att där så är nödvändigt ingå bilaterala och
multilaterala avtal med andra stater, särskilt med grannstater,
i syfte att säkerställa skydd av personer som tillhör berörda
nationella minoriteter. Staterna skall också där det är
lämpligt vidta åtgärder för att uppmuntra samarbete över
gränserna.

Sverige uppfyller i dag artikel 7.1i) i
minoritetsspråkskonventionens del II och artikel 14 i del III
för landsdels- eller minoritetsspråken. Sverige uppfyller även
artikel 18 i ramkonventionen för de nationella minoriteterna.

För närvarande pågår samarbete på en rad olika nivåer i frågor
som rör de nationella minoriteterna. En stor del av arbetet
organiseras och finansieras genom Nordiska ministerrådet, men
det pågår också samarbete mellan grupper som tillhör nationella
minoriteter både på regional och internationell nivå. Dessutom
har Europarådet tagit initiativ till visst internationellt
samarbete i frågor som rör nationella minoriteter.

Större delen av det samarbete som pågår i frågor som rör
nationella minoriteter är koncentrerat till våra grannländer i
Norden och till andra länder i vår närhet.

Sverige har också sedan länge ett samarbete med övriga
nordiska länder när det gäller samefrågor. Genom Nordiska
ministerrådet finansierar Sverige tillsammans med Norge och
Finland Samerådets verksamhet. Samerådet är ett gemensamt organ
för samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland med uppgift
att tillvarata samernas ekonomiska, sociala och kulturella
intressen. Inom Samerådet finns också ett samarbete när det
gäller det samiska språket. Nordiska ministerrådet finansierar
också Nordiskt samiskt institut som har till uppgift att genom
forskning och information förbättra den samiska befolkningens
ställning socialt, rättsligt och ekonomiskt. De nordiska
länderna har också ingått ett avtal om samsändning av
radioprogram och produktion av TV-program på samiska. Sedan år
1995 pågår ett samarbete mellan Sverige, Finland och Norge med
att ta fram ett förslag till en nordisk samekonvention.

Sverige deltar också i Barentsrådet som består av
utrikesministrar och fackministrar från i Sverige, Norge,
Finland, Danmark, Island och Ryssland samt en representant för
EG-kommissionen. Barentsrådet samarbetar inom bl.a. områden som
berör kultur, utbildning, forskning och urbefolkningsfrågor.
Barentsrådet stöder å sin sida Regionrådet som består av
företrädare (landshövdingar eller motsvarande) från för
närvarande åtta regioner (Nordland, Troms och Finnmark i Norge,
Norrbottens län i Sverige, Lappland i Finland, Arkangelsk och
Murmansk Nenets Okrug och republiken Karelen i Ryssland) som
omfattas av samarbetet samt företrädare för urbefolkningarna i
området. Tyngdpunkten för samarbetet ligger i Regionrådet som
på olika sätt samarbetar i frågor som rör ekonomi, handel,
forskning, teknologi, turism, infrastruktur, kultur- och
utbildningsutbyte samt speciella projekt för att förbättra
situationen för urbefolkningarna i området.

I Tornedalen utövas samarbete på många sätt bl.a. genom
Tornedalsrådet och mellan städerna Torneå och Haparanda.
Mellanstatligt samarbete sker också enligt
gränsälvsöverenskommelsen i förvaltningen av Torne älv
(Gränsälvskommissionen).

Sverige samarbetar med övriga länder i Nordiska rådet och
Nordiska ministerrådet bl.a. vad gäller kultur och utbildning.
Genom Helsingforsavtalet (SÖ 1962:14) har Sverige ett samarbete
med övriga nordiska länder som berör bl.a. kultur och
utbildning. Där anges bl.a. att skolundervisningen i de
nordiska länderna skall omfatta undervisning i de nordiska
språken samt de andra nordiska ländernas kultur och
samhällsförhållanden. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit
sig att samarbeta med de övriga nordiska länderna när det
gäller litteratur, konst, teater och film. Sveriges åtaganden
har i detta sammanhang bidragit till att främja kontakterna
mellan dem som använder finska i Finland och Sverige. Genom
avtalet om ett nordiskt samarbete inom kultur, utbildning och
forskning (SÖ 1971:22) har Sverige bl.a. förbundit sig att
främja utbildningen i de andra nordiska ländernas språk, kultur
och samhällsförhållanden.

Det finns flera bilaterala avtal mellan Sverige och Finland
rörande kulturutbyte. Ett sådant är en överenskommelse (SÖ
1960:5) om en kulturfond som har som ändamål att ekonomiskt
stödja strävanden att öka kontakten mellan de båda ländernas
kultur, näringsliv och folk. Inom utbildningsområdet finns
enligt en överenskommelse mellan Sverige och Finland ett finsk-
svenskt utbildningsråd med uppgift att i Sverige underlätta
utbildningssituationen för den i Sverige bosatta finskspråkiga
befolkningen och verka för ökad kunskap och förståelse för vår
gemensamma finsk-svenska historia och vårt gemensamma
kulturarv. Det finns också andra avtal såsom avtalet om finska
TV-sändningar i Sverige, stöd för utgivning av finskspråkig
facklitteratur och stöd till Sverigefinska språknämnden.

Motionen

I motion 1999/2000:MJ220 (mp) begärs i yrkande 1 att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om samerna som ursprungsfolk.

Motionärerna anför att samerna själva identifierar sig som
ursprungsfolk, och att en samisk befolkning levde i det som nu
är norra Sverige innan landet fick sina statsgränser. De
framhåller också att riksdagen år 1977 bekräftade samernas
ställning som ursprungsfolk samt uttalade att samerna i
egenskap av ursprunglig befolkning i Sverige intar en
särställning.

Samer har levt och bott i norra Skandinavien så länge det
funnits människor här. I Sápmi ( Sameland ( har hedar, myrar
och sjöar varit deras hembygd. Fångstsamhället är den
ursprungliga kulturformen i Sápmi, sägs det i motionen, och det
finns en kontinuitet från de första spåren efter människor till
jägar- och fiskarfolket som med säkerhet är samernas förfäder.
I grova drag har Sápmi varit bebott i 10 000 år.

Utskottets överväganden

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet
för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Under de senaste tio åren har frågor om skydd för nationella
minoriteter i Europa fått förnyad aktualitet, bl.a. som en
följd av de omvälvningar som ägt rum i Östeuropa. I Europarådet
har skyddet för nationella minoriteter setts som en viktig
utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt, demokratiskt och
säkert Europa.

Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter
är det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet
rörande minoritetsfrågor i allmänhet. Konventionen anger de
principer som staterna åtar sig att efterleva till skydd för de
nationella minoriteterna. Konventionen trädde i kraft den 1
februari 1998. Den hade vid årsskiftet 1998/99 ratificerats av
22 stater.

Det internationella samarbetet i frågor som rör nationella
minoriteter och deras språk har en rad positiva aspekter. Det
innebär både utbyte av erfarenheter och initiativ till konkreta
insatser till förmån för de nationella minoriteterna. Inför
ratifikationen av ramkonventionen vill utskottet framhålla att
de likartade ställningstagandena också från dansk, finsk och
norsk sida bedöms få en positiv inverkan på det regionala
samarbetet, såväl bilateralt som i gemensamma samarbetsfora.

Ofta kan det internationella samarbetet även bidra till att
stärka minoriteternas ställning på nationell nivå. Ett sådant
samarbete medför uppmärksamhet, bl.a. i media, och bidrar till
att ge de nationella minoriteterna ett ökat självförtroende.

Utskottet har i många utrikespolitiska sammanhang haft att ta
ställning till frågor rörande rättigheter för urbefolkningar
och nationella eller etniska, språkliga och religiösa
minoriteter. Genomgående i dessa ställningstaganden har varit
synsättet att Sverige skall verka för att personer som tillhör
nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i
alla länder ges möjlighet att på lika villkor med
majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga
rättigheterna. I detta arbete verkar Sverige för ökad kunskap
om och förståelse för FN:s deklaration om rättigheter för
personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och
språkliga minoriteter.

Utskottet har under en följd av år, bl.a. i betänkande
1997/98:UU17, framhållit att urbefolkningars mänskliga
rättigheter bör ses i perspektivet av alla individers mänskliga
rättigheter. Det är angeläget, sägs det i betänkandet, att
verka för att alla personer inom etniska minoriteter åtnjuter
rätten till egen kulturell identitet och ett eget kulturliv,
rätten till egen religion och rätten till ett eget språk.

Utskottet har också tidigare framhållit att Sverige fortsatt
bör verka för att personer som tillhör nationella eller etniska
och språkliga minoriteter i alla länder ges möjlighet att på
lika villkor som majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla
de mänskliga rättigheterna.

En ratifikation av ramkonventionen är en markering av att
Sverige i linje med tidigare förd politik ställer sig bakom
arbetet med ett ökat skydd för mänskliga fri- och rättigheter.
Utskottet noterar också, med anledning av den nu aktuella
propositionen, att regeringens förslag ligger väl i linje med
den sedan lång tid förda utrikespolitiken.

I motion 1999/2000:MJ220 (mp) tas i yrkande 1 upp frågan om
samerna som ursprungsfolk. Utskottet har med anledning härav
inhämtat följande.

Norrland blev isfritt jämförelsevis sent, omkring 7400-6500 f.
Kr. Redan 8000 f. Kr. är däremot hela norska västkusten,
nordligaste Norge och östligaste Finland isfria områden. De
hittills tidigaste spåren efter mänskliga boplatser i inlandet
(Garaselet vid Byske älv) är från 6 000 f. Kr. Flera
invandringsvägar till Norrland har bedömts vara sannolika -
från Atlantkusten, från söder och från de isfria delarna av
Nordfinland och Karelen samt längs kusten via Gästrikland. Över
hela det dåtida Norrland har hittats föremål av
sydskandinaviskt ursprung, vilka bekräftar invandring från
väster och söder. Man har emellertid inte kunnat finna att de
tidiga norrländska fynden följer den fortsatta sydskandinaviska
utvecklingen, och mycket talar för att Norrland behöll
karaktären av isolat under närmare tvåtusen år (6000-4000 f.
Kr.). Från senare delen av yngre stenåldern till senmedeltiden
var landområdena mellan det nordligaste Sverige och Finland,
anses det, den främsta förbindelsen mellan Norrland och
kontinenten i öster och sydöst. Ända in i järnåldern kan man i
arkeologiskt material konstatera en gräns mellan norra Norrland
och mellersta Norrland, och hypotesen har framförts att denna
gräns från omkring 800 f. Kr. och framåt var en etnisk gräns
mellan "tidig samisk" och "tidig nordgermansk" befolkning.
Frågan om det finns någon överensstämmelse mellan "arkeologiska
kulturer" och det etniska begreppet folk har emellertid varit
föremål för en omfattande diskussion.

Man känner numera till ganska många boplatser i norra Norrland
från perioden från Kristi födelse och framåt. Alla har använts
av fångstfolk som med stor sannolikhet varit av samisk
etnicitet. Från och med 1300-talet kommer allt fler skriftliga
källor som talar om en samisk inlandsbefolkning. Under 1300-
talet fullbordas också den ekonomiska och politiska utveckling
som gav den svenska centralmakten överhand i Bottenviken.
Därmed bröts den tretusenåriga öst-västliga kontakten mellan
norra Norrlands inland och de ryska områdena.

Frågan om vem som var "först på plats" får dock i detta
sammanhang anses vara av mindre intresse. Vad som är väsentligt
är att det är klart att samer funnits inom det aktuella området
samt där bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur under så
lång tid att de är att betrakta som ursprungsfolk.[2]

Det tidiga fångstsamhällets sociala nätverk var uppbyggt kring
små familjegrupper som bodde och levde tillsammans. Med tiden
utvecklades nya behov och det ställdes större krav på inre
organisation och fördelning av resurser i form av jakt- och
fiskevatten. Utvecklingen av siidan, föregångare till dagens
"sameby", har sitt ursprung bl.a. i sådana behov av samordning.
Inom siidans ram sköttes gemensamma frågor. Det kunde gälla
allt från fördelning av jaktmarker och fiskevatten till lösande
av interna tvistemål och motsättningar. En sammanhållande
faktor var religionen, där nåjden var centralgestalten. Han var
den som höll kontakten med gudarnas värld och därigenom
tryggade samhällets fortlevnad.

År 1050 e. Kr. predikade Stenfi, Norrlands apostel,
kristendomen för samerna. Det kom dock att dröja ett par hundra
år innan något mera allvarligt gjordes för att kristna samerna.
Kyrkor byggdes bl. a. i Frösö, Sunne och Tynset. I mitten av
1200-talet byggdes kyrkan i Tromsö. I ett påvebrev år 1308
kallades byggnaden för den "heliga Marias kyrka nära
hedningar". År 1346 döpte ärkebiskopen i Uppsala tjugo samer
och karelare i Torneå. På 1300-talet uppmanade drottning
Margareta samerna att lämna sin avgudadyrkan och söka sig till
kyrkans lära.

När nationalstaterna från 1500-talet fick ett ökat intresse
för samerna ledde detta till att den svenska byråkratin fick
ökat genomslag och siidans ställning kom att försvagas. Karl IX
bestämde år 1603 att samerna skulle infinna sig på bestämda
marknadsplatser varje vinter. Där skulle de erlägga skatt till
kronan samt delta i kyrkans gudstjänster och i ting. För att
samerna skulle komma till de nya marknadsplatserna förbjöds
handelsmännen att som förut bedriva handel med samerna på de
gamla vinterboplatserna. Inte heller skulle den gamla
siidanstämman få tjänstgöra som domstol. Trots det fortsatte
samerna att ta upp egna angelägenheter i siidan, men i längden
miste de gamla vinterboplatserna sin ställning som centralplats
till förmån för de nya marknadsplatserna. Det betydde också att
den samiska samhällsordningen med självbestämmande undan för
undan försvagades.

Skriftliga källor tyder på att samerna tidigt hållit renar,
men jakten och fisket tycks ha varit avgörande fram till slutet
av 1500-talet eller på 1600-talet, då rennomadismen tar
överhand. Den utvecklade rennomadismen, med allt större
tamrenhjordar, konkurrerade med jägarsamhället om samma
resurser. Jägarsamhället upplöstes och många samer blev bofasta
sjösamer och kustsamer med fiske som huvudsaklig försörjning, i
kombination med gårdsbruk och ett mindre antal tamrenar. På
1600-talet hittades silvermalm vid norrbottniska Nasafjäll. För
malmtransporterna tvångsrekryterades samer och dragrenar.

Kungamakten började så småningom verka för att Norrland
befolkades i större utsträckning. Bl.a. genom att öka den
odlade jorden kunde kronan få in mera skatt. I syfte att
uppmuntra och kontrollera kolonisationen av Norrlands inland
gjorde kronan anspråk på all ohävdad mark. Gustav Vasa menade,
att "sådana ägor, som obyggda ligga, höre Gud, Oss och Sveriges
krona till, och ingen annan". För Lapplands del kom
kungamaktens strävan och anspråk på äganderätt till uttryck
under slutet av 1600-talet.

Kolonisationen av Lappland tog på allvar fart efter år 1749,
då Kungl. Maj:t utfärdade ett särskilt lappmarksreglemente, som
reglerade formerna för kolonisationen. Nya hemman kom till
stånd sedan kronan anvisat mark. För varje hemman skulle
betalas viss skatt, men nybyggarna erbjöds skattefrihet under
de första 15 åren. De fick också viss rätt till jakt och fiske
på kronans marker. För att undvika konflikter mellan nybyggare
och samer blev det så småningom nödvändigt att begränsa
kolonisationen. En åtgärd blev att dra upp en "odlingsgräns" i
nordsydlig riktning genom Norrland. En provisorisk sådan gräns
kom till 1867.

Över århundradena uppstod också ett behov av att skapa klarhet
i hur långt byarnas och nybyggarnas skogsmarker sträckte sig
och var kronans marker tog vid. Till detta bidrog bl.a. att den
framväxande bruksnäringen gjorde de norrländska markerna
alltmer värdefulla. Detta var bakgrunden till de
"avvittringsförrättningar" som genomfördes i Norrland från
slutet av 1600-talet till början av 1900-talet och som innebar
att de enskilda byarnas och hemmanens områden avgränsades från
kronans marker.

Siidorna, eller lappbyarna som staten kallade dem, var i sin
tur indelade i skatteland, ägda av enskilda samer. Denna
ordning bestod fram till 1886, då den individuella rätten till
land och vatten lagstiftades bort. I stället omvandlades rätten
till lappbyns mark till en gemensam bruksrätt för lappbyns
medlemmar. I och med 1971 års rennäringslag ändrades namnet
lappby till sameby. Samebyn omvandlades då även till ett slags
ekonomisk förening, där medlemmarna kollektivt ansvarar för
renskötseln.

I dag finns det samer i fyra stater: Sverige, Norge, Finland
och Ryssland. Det är innebär att den samiska kulturen går tvärs
över riksgränserna. Ofta har släkter medlemmar på båda sidorna
om en riksgräns.

En omfattande gränsreglering mellan Sverige och Finland samt
Danmark och Norge skedde 1751. I samband därmed bestämdes att
ingen fick ha skatteland både i Norge och Sverige. Till
gränstrakten fogades ett tillägg, den s.k. Lappkodicillen, där
det fastslogs att samerna skulle ha rätt att fortsätta flytta
med sina renhjordar över gränsen. Det var mycket viktigt för de
samer som hamnade på svensk sida och som hade sommarbetesmarker
vid norska kusten.

I Norge uppkom kring sekelskiftet starka nationalistiska
strömningar, som ifrågasatte de svenska samernas närvaro.
Bönderna i Nordnorge menade att renarna orsakade skador på
marken och sjukdomar på boskapen och ville ha bort renarna från
området. Konflikten ledde till förhandlingar mellan Norge och
Sverige och år 1919 tillkom en gemensam renbeteskonvention. En
ny uppgörelse träffades mellan Sverige och Norge genom 1972 års
renbeteskonvention, som gäller fram till år 2002. Konventionen
reglerar samernas rätt till bete i Norge och utnyttjandet av
vissa betesområden i Sverige för norska samer. För närvarande
pågår förberedelser inför nya förhandlingarna mellan Sverige
och Norge om en ny renbeteskonvention som skall gälla från år
2002.

Det är inte klarlagt om samerna har eller har haft inte bara
dispositionsrätt utan även äganderätt till en del marker inom
det svenska renskötselområdet. Frågan har prövats rättsligt
bara vid några få tillfällen. En sådan rättsprocess var det
s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), som gällde några
områden i Jämtland. I målet avgjorde Högsta Domstolen att
samerna inte kunde anses ha äganderätt utan bara bruksrätt till
de berörda områdena. Domstolen förklarade dock att det inte
kunde uteslutas att samerna kunde ha haft en starkare och på
urminnes hävd grundad rätt till sina skatteland längre norrut,
men denna fråga prövades inte i målet, som endast gällde vissa
markområden i Jämtland.

Nomadskolans utveckling byggde på ideologin att samerna borde
ha en särställning i förhållande till det övriga samhället. Med
1913 års skolreform tänkte man sig kåtaskolorna som huvudform
för samernas skolor. En skolform som skulle följa de
renskötande familjerna på deras flyttningar. I kyrkbyarna fanns
fasta nomadskolor för de äldre barnen. Denna skolreform fick
utstå hård kritik vid samernas landsmöte 1918.

I början av 1960-talet kom beslutet om en nioårig grundskola
som också omfattade samernas barn. Skolplikten utökades till
nio obligatoriska år. Grundskolans läroplan skulle tillämpas,
men inslag av samiska ämnen skulle förekomma. Framväxten av den
moderna grundskolan kom också samerna till del. I och med att
grundskolan genomfördes blev också det samiska språket en del i
nomadskolornas undervisning. I den gamla nomadskolan skulle
barnen från första början lära sig att både tala och skriva på
svenska.

I slutet av 1970-talet började sameskolan i Sverige att ta
form. Sedan 1981 är det samerna själva som har ansvaret för
sameskolorna. En sameskolstyrelse inrättades där samer utsedda
av de samiska organisationerna är i majoritet.

På sex orter finns sameskolor: Karesuando, Lannavaara, Kiruna,
Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. Där ges undervisning för
årskurserna 1-6. Sameskolorna följer samma läroplan som den
svenska grundskolan men har samisk inriktning i ett flertal
ämnen. Samebarnen och deras föräldrar väljer själva om barnen
skall gå i sameskola eller i den kommunala grundskolan. På
flera platser där det inte finns sameskola finns i stället
skolor med samisk integrering. Där går samebarnen i den
kommunala grundskolan men får undervisning i vissa samiska
ämnen som samiskt språk, slöjd och samhällsorientering.

I Jokkmokk erbjuder Samernas folkhögskola och kommunens
gymnasieskola gymnasieutbildningar med samisk inriktning.
Samernas folkhögskola startade 1942 och har sedan dess erbjudit
ungdomar och vuxna möjlighet att studera både allmänna ämnen
och ämnen med inriktning på samisk kultur och samiskt liv.

Ett nordiskt samiskt institut upprättades 1973 i
Guovdageaidnu/Kautokeino i Norge. Institutet finansieras av
Nordiska ministerrådet. Institutet är ett tvärvetenskapligt
forsknings- och utredningsinstitut specialiserat på samiska
språk, kultur och samhällsliv. Institutet har en budget på ca
10 miljoner kronor.

Vid Umeå universitet finns möjlighet att studera samiska eller
samisk kultur och historia vid den samiska institutionen. Här
bedrivs också forskning i samiska ämnen.

Utskottet anser med det anförda att proposition 1998/99:143
Nationella minoriteter i Sverige kan tillstyrkas i de delar som
berör utrikesutskottets beredningsområde. Motion
1999/2000:MJ220 yrkande 1 kan besvaras utifrån vad
utrikesutskottet anfört om samerna som ursprungsfolk.

Stockholm den 21 oktober 1999

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker
(m), Sören Lekberg (s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v),
Bertil Persson (m), Liselotte Wågö (m), Carina Hägg (s), Agneta
Brendt (s), Jan Erik Ågren (kd), Marianne Samuelsson (mp),
Marianne Andersson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Marianne
Jönsson (s), Karin Enström (m), Fanny Rizell (kd) och Eva
Zetterberg (v).

**FOOTNOTES**

[2]: Ursprungsfolk definieras i ILO:s konvention 169,
artikel 1 b), som folk som härstammar från folkgrupper som
bodde i landet, eller det geografiska område som landet
tillhörde, vid tiden för erövring eller kolonisation eller
fastställande av nuvarande statsgränser. Ytterligare en
förutsättning är att de helt eller delvis har behållit sina
sociala, ekonomiska, kulturella och politiska
institutioner. Ett grundläggande kriterium är också att de
folk som berörs själva identifierar sig som ursprungsfolk.
Avgörande är inte att dessa folkgrupper historiskt sett
bott i ett visst område längre tid än andra.
Socialförsäkringsutskottets yttrande

1999/2000:SfU2y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 berett bl.a.
socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de
delar som berör respektive utskotts beredningsområde, jämte
eventuella motioner.

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig över de huvudsakliga
delarna av propositionen samt de följdmotioner och allmänna
motioner som gäller de olika minoritetsgrupperna och
minoritetsspråken samt i vilka förvaltningsområden som rätten
att använda samiska resp. finska och meänkieli skall gälla.
Motionerna som yttrandet avser är följande:

K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd), yrkande 1

K8 av Carin Lundberg (s)

K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v)

K10 av Helena Bargholtz och Barbro Westerholm (fp), yrkande 1

K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c), yrkandena 1 och 2

K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp), yrkande 1

K237 av Ola Sundell (m)

K239 av Dan Kihlström (kd), yrkande 1

MJ220 av Per Lager m.fl. (mp), yrkande 1

Propositionen

En samlad minoritetspolitik

I propositionen anförs att en grund bör läggas för en samlad
svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de
nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.

Som ett första steg mot en samlad minoritetspolitik bör
Sveriges nationella minoriteter erkännas och kunskap spridas om
deras språk och kultur och om deras bidrag till landets
historia. Vidare bör minoritetsspråken erkännas och ges det
stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
utgör enligt regeringens mening en god grund för hur ett
långsiktigt stöd till de nationella minoriteterna och deras
språk skall utformas. Regeringen understryker att avsikten med
konventionerna inte är att stödja minoritetsspråken på
bekostnad av de officiella språken eller att segregera de
grupper av befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den
övriga befolkningen. Regeringen understryker även att de
nationella minoriteterna i Sverige självfallet också omfattas
av integrationspolitikens mål. Dessa mål är lika rättigheter
och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en
samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och
tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i
och ansvariga för.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
är en principdeklaration som skall förverkligas genom nationell
lag och lämplig regeringspolitik. Ramkonventionen innehåller
inte någon definition på en nationell minoritet, vilket medför
att de ratificerande staterna själva kan avgöra vad som
kännetecknar en sådan. Under konventionens tillkomst har det
dock framgått att begreppet syftar på grupper med långvarig
anknytning till en stat.

I propositionen redovisar regeringen att följande kriterier
bör vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som en
nationell minoritet:

- Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande
till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i
samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter
gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och
belysas gruppens struktur och sammanhållning.

- Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell
tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste
föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något
väsentligt avseende skilja den från majoriteten.

- Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha
en vilja och strävan att behålla sin identitet.

- Historiska eller långvariga band med Sverige. Det är inte
möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt men endast
minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före
föregående sekelskifte uppfyller kravet på historiska eller
långvariga band.

De nationella minoriteter i Sverige som uppfyller de redovisade
kriterierna för en nationell minoritet är enligt regeringen
samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Något
krav på svenskt medborgarskap uppställs inte.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige
ratificerar ramkonventionen. De nationella minoriteterna i
Sverige erkänns genom att de nämns vid namn i samband med
ratifikationen.

Minoritetsspråkskonventionen

Minoritetsspråkskonventionen innehåller bestämmelser om vilka
kriterier som ligger till grund för att ett språk skall
behandlas som minoritetsspråk. Kriterierna för landsdels- eller
minoritetsspråk är:

- att språket skall ha använts av hävd i ett visst territorium
i Sverige (i vart fall före föregående sekelskifte)

- att det skall vara annorlunda än det officiella språket,
dialekter omfattas inte

- att det skall talas av tillräckligt många personer

Om språket inte uppfyller kravet på historisk geografisk
anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens
bestämmelser såsom ett territoriellt obundet språk.

Regeringen anser att de språk som omfattas av konventionen är
samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Därvid är
samiska, finska och meänkieli språk med historisk geografisk
bas, för vilka konventionens del II och III tillämpas. Dessa
språk får genom utformningen av minoritetspolitiken ett
särskilt starkt skydd. Romani chib och jiddisch är
territoriellt obundna språk, för vilka konventionens del II
tillämpas.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige
ratificerar den europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk.

Regionala åtgärder

Regeringen föreslår att enskilda genom två särskilda lagar får
rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar
och förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden där
språken använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig
utsträckning. Det gäller även hos annan myndighet om ärendet
har anknytning till sådant område samt hos domstol i annat
område vid överklagande. En förvaltningsmyndighet kan undantas
från lagens tillämpning. Förslagen innebär också rätt att i
dessa områden få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller
delvis på dessa språk.

För samiska föreslås området omfatta Arjeplogs, Gällivare,
Jokkmokks och Kiruna kommuner och för finska och meänkieli
Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000. En
arbetsgrupp inrättas inom Länsstyrelsen i Norrbottens län för
att följa upp de regionala insatserna.

Rikstäckande åtgärder

Regeringen avser att vidta rikstäckande åtgärder för att stödja
de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Det gäller
utbildningsfrågor, kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor,
äldreomsorg, översättning av vissa författningar, inflytande
och samarbete över nationsgränserna.

Ekonomiska konsekvenser

I den ekonomiska vårpropositionen 1999 avsattes 10 miljoner
kronor per år fr.o.m. år 2000 till följd av förslagen i denna
proposition. Av dessa får kommuner och landsting inom
förvaltningsområdena i Norrbottens län 6 miljoner kronor
årligen för ökade kostnader som följer av de nya åliggandena.
För tolk- och översättningskostnader tillförs domstolarna 1
miljon kronor årligen. För statliga myndigheter i övrigt är
kostnaderna för de regionala åtgärderna marginella och
finansieras inom gällande ramar. För åtgärder som avser
inflytande för minoriteterna samt för uppföljningsinsatser har
avsatts 2 miljoner kronor. Introduktion och utbildning
finansieras inom de 10 miljonerna. Övriga rikstäckande åtgärder
finansieras inom gällande ramar.

Ikraftträdande

De särskilda lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.
Konventionerna beräknas kunna ratificeras i början av år 2000
och träder i kraft sedan tre hela månader förflutit.

Motioner

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I en kommittémotion K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) anförs att
ca en fjärdedel av de 450 000 sverigefinnar som omnämns i
propositionen är sådana som antingen själva är eller är barn
eller barnbarn till finländare med svenska som huvudspråk.
Kulturen är enligt motionärerna likartad oavsett finska är
huvudspråk eller andraspråk. Motionärerna anser att det vid
ratificeringen klart skall uttalas att även finlandssvenskarna
i Sverige anses ingå i den sverigefinska eller hellre
sverigefinländska minoriteten, och de begär i yrkande 2 ett
tillkännagivande härom.

I kommittémotion K10 av Helena Bargholtz och Barbro Westerholm
(fp) anges att de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken bör anges i regeringsformen. Detta vore en
principiellt betydelsefull handling som markerar slutet på
osynliggörandet av minoriteterna och minoritetsspråken. Ett
tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.

I motion MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) tas upp olika frågor om
samernas situation. Motionärerna anser mot bakgrund av
definitionen av ursprungsfolk i ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder att samerna
tveklöst omfattas av konventionen. De begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om samerna som ursprungsfolk.

Minoritetsspråkskonventionen

I motion K8 av Carin Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande
om att meänkieli och jiddisch inte skall erkännas som
minoritetsspråk i Sverige. Motionären anför att det är viktigt
att erkänna tornedalingarna och judarna som nationella
minoriteter, men det är inte motiverat att erkänna meänkieli
som ett eget minoritetsspråk eller att erkänna jiddisch som ett
historiskt minoritetsspråk. De språkliga skillnaderna mellan
meänkieli och riksfinska är mindre än mellan sydsamiska och
nordsamiska, vilka sistnämnda i så fall också borde behandlas
som två språk. Även inom romani chib finns många varieteter som
på samma sätt kunde betraktas som skilda språk. Det är enligt
motionären inte motiverat att göra jiddisch till ett
minoritetsspråk i Sverige och göra en lång rad åtaganden
rörande språkets användning i offentliga sammanhang för ett
språk som har så få användare i Sverige.

I motion K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) påpekas att
sydsamiskan är ett levande språk framför allt inom renskötseln.
Intresset för bevarande och användande av språket är på
uppåtgående. Att neka det sydsamiska språket status som
minoritetsspråk vore att förstärka uppdelningen av det samiska
folket. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande
härom.

Regionala åtgärder

I motion K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) anförs att det
för sydsamiskans överlevnad är nödvändigt med särskilt stöd och
att en kommun får i uppdrag att vara sydsamisk
förvaltningskommun. Motionärerna nämner att Krokoms kommun i
Jämtland har förklarat sig villig att åta sig ett sådant
uppdrag. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om upprättande
av en sydsamisk förvaltningskommun.

Även i motion K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) framhålls att
det inte ingår någon kommun inom det sydsamiska geografiska
området. För att inte det sydsamiska språket skall försvagas
och eventuellt försvinna bör förvaltningsområdet under en
försöksperiod utvidgas till att omfatta Krokoms, Strömsunds och
Storumans kommuner. En utvärdering bör ske efter
försöksperiodens slut. Motionärerna begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om det anförda.

Ett likalydande yrkande framställs i yrkande 1 i motion K239
av Dan Kihlström (kd).

Yvonne Ångström m.fl. (fp) begär i motion K12 en utökning av
förvaltningsområdet för samiska. Motionärerna föreslår i
yrkande 1 att förvaltningsområdet under en treårig
försöksperiod utökas med Krokoms och Stor-umans kommuner.

I motion K237 av Ola Sundell (m) framhålls att någon kommun
som ligger i det sydsamiska språkområdet borde ingå i
försöksverksamheten.

I kommittémotion K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) anförs att
det finns starka skäl för att betrakta det finska språket som
ett territoriellt bundet språk även i Stockholmsregionen.
Riksdagen bör uttala sitt principiella stöd för att kommuner i
Stockholmsregionen där det finska språket talas av hävd också
omfattas av de bestämmelser som enligt regeringsförslaget blir
gällande vad gäller finska språket i vissa kommuner i Norrlands
län. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

En samlad minoritetspolitik

Långt innan det i Norden bildades nationalstater bodde det
samer och andra folkslag i området. Dessa grupper kom så
småningom att utgöra minoriteter i de stater som de inlemmades
i. Kontakten med det övriga samhället medförde att
minoriteterna i viss utsträckning fått göra avkall på sin
kultur, religion och det egna språket. Under historiens gång
ökade antalet minoriteter i Sverige. Folk från olika delar av
Europa invandrade till landet. Detta har lett till att Sverige
i likhet med andra länder i Europa har ett historiskt arv som
består av flera olika kulturer, religioner och språk. Några av
dessa invandrade minoritetsgrupper lever fortfarande i Sverige,
och i vissa fall har de liksom samerna bevarat sin kultur, sin
religion och sitt modersmål. Under de senaste decennierna har
Sverige därtill genom invandring blivit ett land som i än högre
grad präglas av kulturell och etnisk mångfald.

Utskottet vill till att börja med framhålla att denna
kulturella och etniska mångfald bör tas som utgångspunkt för
den generella politikens utformning och genomförande på alla
samhällsområden och nivåer. Målen skall vara lika rättigheter
och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en
samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och
tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i
och medansvariga för. Allt arbete för att befästa alla
människors lika värde måste för att bli långsiktigt
framgångsrikt inriktas på grundläggande värderingar som
humanitet, tolerans, rättvisa och respekt för andra människor.
Målsättningen bör vara att uppnå en känsla av gemenskap i ett
samhälle där mångfalden samtidigt bejakas. Här är det
väsentligt att både se till det som ur olika synvinklar förenar
människor som lever i Sverige och visa respekt och tolerans
inför det som skiljer. Det innefattar även rätten att vara
olik, vilket kan betyda t.ex. rätten att bevara och utveckla
sin språkliga, kulturella eller etniska särart i den
utsträckning man själv önskar. Denna respekt för individen
skall således vara grundläggande för svensk politik, såväl vad
gäller förhållandena i Sverige som Sveriges förhållande till
andra länder. Utskottet konstaterar att Sverige i
internationella sammanhang aktivt verkar för att mänskliga
rättigheter respekteras och stärks även i andra länder.

Detta hindrar dock enligt utskottets mening inte att grupper
av individer i vissa fall behöver ett särskilt stöd. I Sverige
har inom det som tidigare kallades invandrarpolitiken förts en
politik som i många delar värnat om invandrares kultur, språk
och traditioner. Det har däremot inte förts någon motsvarande
politik med inriktning att värna om de nationella minoriteterna
och deras kultur, språk, traditioner m.m. Flera av de åtgärder
som vidtagits inom ramen för invandrarpolitiken har dock kommit
de nationella minoriteterna och deras kultur och språk till
godo särskilt i de fall det funnits nyinvandrade grupper inom
dem. Förutom att de nationella minoriteterna kunnat dra nytta
av vissa av de åtgärder som vidtagits inom ramen för
invandrarpolitiken, har olika insatser med direkt inriktning på
de nationella minoriteterna gjorts inom ramen för den generella
politiken inom olika sakområden, t.ex. vad gäller utbildning
och massmedia. Särskilda insatser har också gjorts med
inriktning på den samiska befolkningen.

Utskottet delar således regeringens bedömning att en samlad
minoritetspolitik bör utformas för att ge skydd för de
nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.
Utskottet vill liksom regeringen understryka att avsikten inte
är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av det officiella
språket eller att segregera de grupper av befolkningen som
tillhör en minoritetsgrupp från den övriga befolkningen.

Minoritetsskyddet och minoritetsrättigheter utgör samtidigt en
del av skyddet av mänskliga rättigheter och är således inte
enbart en nationell angelägenhet. Det historiska perspektivet
visar att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för
stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på kontinenten.
Regeringen har särskilt pekat på den betydelse som en stark
ställning för de nationella minoriteterna har för det
internationella ungänget och samarbetet.

Det finns redan internationella konventioner som innefattar
minoritetsskydd. Det gäller bl.a. FN:s konvention år 1966 om
medborgerliga och politiska rättigheter, FN:s
rasdiskrimineringskonvention och FN:s barnkonvention. En FN-
deklaration år 1992 om rättigheter för personer som tillhör
nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter
tar också upp minoritetsfrågor. En utredning har nyligen gjorts
om huruvida Sverige bör ansluta sig till ILO:s konvention nr
169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Även
andra internationella organisationer, t.ex. OSSE, har tagit upp
minoritetsfrågor.

Arbetet med Europarådets minoritetsspråkskonvention påbörjades
1989 med syfte att bidra till att bevara och utveckla Europas
mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.
Frågan om minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa
vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att det fanns en
rad minoriteter som behövde olika former av stöd i Öst- och
Centraleuropa. År 1993 var minoriteters rättigheter åter en
viktig fråga på Europarådets dagordning, och arbetet med en
ramkonvention påbörjades därför. Europarådets ramkonvention är
det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet rörande
minoritetsfrågor i allmänhet.

Utskottet delar regeringens bedömning att en ratificering av
ramkonventionen innebär en markering av att Sverige i linje med
tidigare förd politik ställer sig bakom arbetet med ett ökat
skydd för mänskliga fri- och rättigheter och att Sverige
därigenom markerar sitt beslut att skydda sina egna nationella
minoriteters rätt. En ratificering är också ett erkännande av
den mångkulturella historia som Sverige har och som de
nationella minoriteterna sedan lång tid är en del av. För att
kunna uppfylla ramkonventionens intentioner och syfte bör
Sverige lägga grunden för en samlad och övergripande
minoritetspolitik. En sådan politik bör vara direkt inriktad på
skydd för de nationella minoritetsgrupperna i Sverige och
åtgärder som främjar deras möjlighet att bevara och utveckla
sin kultur och identitet.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I ramkonventionen beskrivs vad som avses med
minoritetsidentitet. Minoritetskulturen skall i något av dessa
avseenden (religion, språk, traditioner och kulturarv)
väsentligen skilja sig från majoritetsbefolkningen. Av denna
anledning bör lokala befolkningar i Sverige på grund av
speciell dialekt inte kunna sägas ha så särskiljande drag att
de utgör nationella majoriteter.

I ramkonventionen finns inte någon definition på nationell
minoritet utan varje land får själv ange kriterierna. I
propositionen redovisar regeringen dessa kriterier. Svenskt
medborgarskap är härvid inte något kriterium. De nationella
minoriteterna i Sverige är enligt regeringen: samer,
sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.

Samerna

Den samiska befolkningen i Sverige uppgår till ungefär 15
000-20 000 personer. Samerna uppfyller helt klart kriterierna
för en nationell minoritet, men utskottet vill framhålla att de
dessutom har en särställning som ursprungsfolk i Sverige, både
gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. I
propositionen anges också att en central utgångspunkt för
samernas identitet är deras ställning som ursprungsfolk och att
detta bekräftades av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:80, bet.
KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77:289).

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 har tidigare i år lagt
fram betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (SOU
1999:25). ILO-konventionen syftar till att åtgärder skall
vidtas mot diskriminering och att särskilda insatser skall
utformas som främjar de berörda folkens sociala och ekonomiska
rättigheter och som skyddar deras andliga och kulturella
värden. Detta innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att
skydda deras mark, kultur och miljö.

Enligt ILO-konventionen är ursprungsfolk ett folk som
härstammar från folkgrupper som bodde i landet - eller det
geografiska område som landet tillhörde - vid tiden för
erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande
statsgränser. En förutsättning är att de helt eller delvis har
behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och politiska
institutioner. De folk som berörs skall själva identifiera sig
som ursprungsfolk. Utredningen anser att samerna tveklöst
omfattas av ILO:s definition av ursprungsfolk.

Utskottet delar således uppfattningen i motion MJ220 yrkande 1
att samerna är ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till
riksdagens beslut 1977 är något tillkännagivande i frågan dock
inte påkallat, varför motionen avstyrks.

Sverigefinnar

I propositionen anges att det som främst skiljer
sverigefinnarna från den svenska majoritetsbefokningen är
språket men att det också kan sägas finnas en särskild
sverigefinsk kultur bland finnarna. Enligt utskottets mening
innebär detta att minoritetsgruppen sverigefinnar inte syftar
på personer som har svenska som modersmål. Detta utesluter dock
inte att åtgärder som avser sverigefinnar även kan komma de
finlandssvenska till del. Med det anförda avstyrker utskottet
motion K11 yrkande 2.

Övriga minoriteter

Utskottet delar regeringens uppfattning att även tornedalingar,
romer och judar bör anses som nationella minoriteter i Sverige.

Ratificeringen

Utskottet tillstyrker att Sverige ratificerar ramkonventionen
och erkänner de angivna nationella minoriteterna genom att de
nämns vid namn vid ratifikationen.

Frågan är om de nationella minoriteterna på sätt som föreslås
i motion K10 även bör anges i grundlagen.

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) anges att den offentliga
makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde
och för den enskilda människans frihet och värdighet. I fjärde
stycket anges också att etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare finns i 2 kap. RF
regler om grundläggande fri- och rättigheter. Vissa är absoluta
och kan inte begränsas på annat sätt än genom ändring i
grundlag, medan andra kan begränsas genom lag med särskilda
garantier för lagbeslutet (kvalificerat förfarande). I RF 2:1
finns bl.a. bestämmelser om yttrande-, förenings- och
religionsfrihet. Av betydelse för de mänskliga rättigheterna är
också Europakonventionen om grundläggande fri- och rättigheter,
som nu har inkorporerats och gäller som lag i Sverige.

Eftersom grundlagens bestämmelser gäller alla svenska
medborgare, och i viss utsträckning även utländska medborgare,
kan utskottet inte nu se något behov av ett särskilt uttalat
grundlagsskydd för de nationella minoriteterna. Motion K10
yrkande 1 avstyrks därför.

Minoritetsspråkskonventionen

En svårighet är att bedöma om ett språk skall anses som ett
eget språk eller som en dialekt. Av artikel 1 punkt b) och
konventionskommentaren framgår dessutom att konventionen inte
kan tillämpas på språk som talas av alltför få personer
eftersom detta skulle leda till alltför stora praktiska
svårigheter.

Minoritetsspråkskommittén använde begreppet varietet liktydigt
med språkform, antingen språkformen anses som ett språk eller
en dialekt. Vad gäller frågeställningen om huruvida en viss
varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt språk,
ansåg utredningen att den måste bedömas mot bakgrund av syftet
med konventionen och vilka effekter en tillämpning av
konventionen kan få i olika situationer.

Samiska

Antalet samisktalande i Sverige antas vara ca 9 000. Samiskan
har av tradition i huvudsak varit ett talat språk. I dag finns
i Sverige tre olika samiska språkvarieteter, ett nordsamiskt,
ett lulesamiskt och ett sydsamiskt. Mellan de olika samiska
språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom hela
språkområdet gäller att den ömsesidiga förståelsen är större
mellan varieteter som talas i geografiska områden som gränsar
till varandra än mellan varieteter som ligger geografiskt långt
ifrån varandra. Förståelsen mellan sydsamiska och nordsamiska
har liknats vid förståelsen mellan isländska och svenska.
Förutom skillnader i språk finns också vissa skillnader,
kulturellt och historiskt, mellan de grupper som talar olika
samiska varieteter.

Minoritetsspråkskommittén har angivit att en ratificering av
minoritetsspråkskonventionen för de olika samiska varieteterna
som skilda språk skulle kunna vara positivt eftersom det skulle
kunna bidra till ökad kunskap om de olika varieteternas
existens och om hur stora de språkliga skillnaderna är.
Dessutom skulle olikheter kulturellt och historiskt mellan de
olika samiska grupperna markeras. Kommittén fann dock flera
skäl som talade mot en behandling av de olika samiska
varieteterna som olika språk vid en ratificering. Det främsta
skälet är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet skulle
leda till att de minst använda av de samiska varieteterna inte
skulle kunna omfattas av konventionens tillämpning. Om de olika
samiska varieteterna behandlas som skilda språk kan det bli
svårt att hävda att de varieteter som används i minst
utsträckning talas av tillräckligt många för att motivera att
konventionen skall tillämpas på dem. Om man behandlar samiskan
som ett språk vid en ratifikation omfattar ett sådant åtagande
samtliga samiska varieteter oavsett antal användare. Kommittén
framhöll att vid tillämpningen av de åtgärder till stöd och
skydd för språket som är rikstäckande kan Sametinget liksom nu
avgöra hur dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så
att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som möjligt
för att ge bästa möjliga stöd och skydd för de olika språkliga
varieteterna alltefter varje varietets förutsättning. Vid
tillämpning av de regionala reglerna får behovet hos dem som
reglerna riktar sig till och de lokala resurser som finns bli
avgörande. Målet är att enskilda skall kunna välja vilken
varietet av språket de vill använda och bli bemötta på.

I propositionen anger regeringen att en ratifikation av
samiska som ett språk med en flexibel tillämpning av
konventionens bestämmelser på de olika varieteterna - styrd av
samerna själva genom Sametinget och dem som använder språket i
de geografiska områden där regionala regler gäller - är det som
bäst överensstämmer med konventionens syfte som är att öka
förståelsen och samverkan mellan olika grupper. Regeringen
anser att fördelarna med att ratificera konventionen för
samiska som ett språk överväger nackdelarna. En ratificering
för samiska som ett språk ger också den fördelen att det bidrar
till nordisk rättslikhet eftersom både Finland och Norge gjort
på detta sätt vid sin ratificering av
minoritetsspråkskonventionen.

Med hänsyn till det anförda bedömer utskottet att sydsamiskan
får en starkare ställning vid tillämpning av
minoritetsspråkskonventionen om de samiska varieteterna
behandlas som ett språk. Utskottet delar därför regeringens
bedömning och avstyrker motion K9 yrkande 1.

Finska och meänkieli

När det gäller frågan om huruvida finska och meänkieli skall
ses som ett eller två skilda språk konstaterar utskottet till
att börja med att regeringen och Minoritetsspråkskommittén
kommit till olika slutsatser.

Om de olika minoritetsgrupperna kan nämnas att tornedalingarna
alltid har bott i samma geografiska område där finska talats
sedan mycket lång tid tillbaka från generation till generation.
I dag bedöms ca 50 000-60 000 tornedalingar använda meänkieli i
Tornedalen. Dessutom finns ca 16 000 personer i svenska
Tornedalen som är från Finland invandrade personer i första och
andra generationen. De använder både standardfinska och
meänkieli. Den stora arbetskraftsinvandringen framför allt
under 1960- och början av 1970-talet har medfört att merparten
av de finsktalande i Sverige inte längre finns i Tornedalen
utan främst i de centrala delarna av Sverige och i
storstadsområdena. År 1994 fanns i landet ca 450 000
sverigefinnar eller finlandssvenskar i första eller andra
generationen, varav omkring hälften använder finska.

I propositionen anges att utanför Tornedalen har finska
använts från 1500-talet till i dag. Språket har dock använts i
olika delar av landet under olika perioder så att det inte går
att avgränsa något bestämt geografiskt område utom Tornedalen.

Flera faktorer har bidragit till att isolera den finska som
talades i svenska Tornedalen från finskan i Finland. Genom
denna isolering och inflytande från svenskan har finskan i
svenska Tornedalen alltmer utvecklat egna särdrag.

I propositionen föreslås att meänkieli skall anses som ett
eget språk. Skälen härför är att språkliga, men också
kulturella och historiska, särdrag hos den tornedalska
befolkningen talar för ett sådant synsätt. Även
tornedalingarnas egen strävan under senare år att värna om det
egna språkets särart och sin egen kultur och historia är
väsentligt i sammanhanget. Även finska bör behandlas som ett
territoriellt baserat språk i Tornedalen.

Det är enligt utskottets mening svårt att bedöma om meänkieli
bör anses som ett eget språk eller ej.
Minoritetsspråkskommittén anlitade särskild expertis för sitt
ställningstagande. Det är dock inte enbart språkliga skillnader
mellan olika varieteter som är avgörande, och med beaktande
inte minst av tornedalingarnas egen strävan att värna om
språkets särart och sin egen kultur och historia delar
utskottet regeringens bedömning att meänkieli skall anses som
ett minoritetsspråk. Därmed avstyrks motion K8 i denna del.

Romani chib

Utskottet delar regeringens bedömning att romani chib (alla
varieteter) skall anses som ett minoritetsspråk, dock
territoriellt obundet.

Jiddisch

Beträffande frågan om huruvida jiddisch bör anses som ett
nationellt minoritetsspråk anges i propositionen att jiddisch
visserligen troligen inte har talats kontinuerligt sedan slutet
av 1700-talet, då de första jiddischtalande kom till Sverige,
men språket har funnits under olika perioder i historien till
följd av att nya grupper jiddischtalande anlänt till landet.
Detta återkommande nytillskott av jiddischtalande har gjort att
antalet varit tillräckligt stort för att språket skulle kunna
överleva. Regeringen framhåller att jiddisch till skillnad från
andra språk i Europa minskat i omfattning på ett onaturligt
sätt bl.a. till följd av förintelsen av judar från Östeuropa.
Jiddisch skulle troligen ha haft en helt annan utbredning i
Europa i dag om Förintelsen inte inträffat. Det finns tecken
som tyder på ett ökat intresse inom de judiska församlingarna
för att medverka till att jiddisch även i fortsättningen talas
i Sverige. Det är enligt regeringen väsentligt att jiddisch kan
ges det stöd som behövs för att språket inte skall dö ut.

Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker att jiddisch
anses som ett nationellt minoritetsspråk, icke territoriellt
bundet. Motion K8 avstyrks således i denna del.

Ratificeringen

Utskottet tillstyrker att Sverige ratificerar Europarådets
minoritetsspråkskonvention och att den skall tillämpas på de i
propositionen föreslagna språken, varvid samiska, finska och
meänkieli skall anses som territoriella språk medan romani chib
och jiddisch skall vara territoriellt obundna.

Regionala åtgärder

När området för regionalt tillämpliga regler om rätt att
använda samiska i offentliga sammanhang bestäms har, enligt vad
som framgår av propositionen, också aspekter som berör
möjligheten att praktiskt tillämpa sådana bestämmelser vägts
in. Regeringen påpekar att minoritetsspråkskonventionen till
stor del är inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels-
eller minoritetsspråken i de geografiska områden där språken
använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig
omfattning. Denna begränsning bygger på att man ansett att det
kan möta alltför stora hinder, både praktiskt och
kostnadsmässigt, att tillämpa konventionens olika bestämmelser
i områden där mycket få personer använder ett landsdels- eller
minoritetsspråk.

Vad gäller samiska angav Minoritetsspråkskommittén att de
samisktalande är i minoritet i samtliga kommuner. Det torde
inte i någon kommun finnas en samisk befolkning som överstiger
10 % av den totala befolkningen. Det är nödvändigt att i ett
första skede begränsa tillämpningen av sådana regler till de
kommuner i det traditionella samiska språkområdet där det finns
förhållandevis många samisktalande och tillräckliga
administrativa och praktiska resurser för att genomföra
bestämmelserna. På sikt kan man tänka sig att området för
lagens tillämpning utvidgas till att omfatta ett större
geografiskt område under förutsättning att det visar sig att
kunskaperna i samiska växer i andra områden och därmed gör det
praktiskt och ekonomiskt försvarbart att tillämpa sådana regler
där.

En samlad bedömning av var de flesta samisktalande inom det
traditionella samiska språkområdet kan antas vara bosatta och
var myndigheterna har bästa förutsättningar att uppfylla
rättigheterna medför att regeringen föreslår att de lagstadgade
rättigheterna att använda samiska skall gälla i Arjeplog,
Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.

De skäl som ligger bakom denna avgränsning medför att
utskottet inte kan föreslå någon utökning eller förändring av
kommunerna. Utskottet vill dock erinra om att, vilket också
anges i propositionen, den enskilde skall ha rätt att välja
vilken varietet av samiska som han eller hon vill använda vid
sin kontakt med myndigheten samt att myndigheten vid sina
muntliga kontakter, så långt möjligt, bör använda samma
varietet av samiska som den enskilde. Även vid domstol har den
enskilde rätt att använda den varietet som han eller hon begär.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K3 yrkande 1, K9
yrkande 2, K12 yrkande 1, K237 och K239 yrkande 1.

Rätten att tala finska har av motsvarande skäl angivits till
Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Med hänsyn
till de avvägningar som ligger bakom valet av kommuner delar
utskottet regeringens uppfattning även i denna del. Utskottet
vill dock erinra om att det i propositionen anges att det i
Stockholmsområdet bor ett stort antal sverigefinnar samt att
det pågår satsningar inom vård och omsorg för sverigefinnarna i
framför allt Stockholm och Mälardalen. Stockholms kommun har
också flera finskspråkiga skolor. Regeringen ser det som
angeläget att dessa insatser kan fortsätta. Med det anförda
avstyrker utskottet motion K11 yrkande 1.

Utskottet har således inga invändningar mot de föreslagna
förvaltningsområdena i de två särskilda lagarna. Därvid noteras
att de nu framlagda lagförslagen innebär ett första steg. En
utvärdering av åtgärderna skall ske och områdena kan förändras.

Ekonomiska konsekvenser

Utskottet vill påpeka att i budgetpropositionen för budgetåret
2000 föreslås att under utgiftsområde 8 Invandrare och
flyktingar, verksamhetsområde Minoritetspolitik, anvisas under
anslaget C 1 Åtgärder för nationella minoriteter 8 miljoner
kronor. Samma belopp beräknas för såväl 2001 som 2002.

Av dessa medel avser 6 miljoner kronor statsbidrag till
kommunerna och landstinget och fördelas av Länsstyrelsen i
Norrbottens län med utgångspunkt i antalet invånare i kommunen
som talar respektive språk samt med hänsyn till den verksamhet
kommunerna och landstinget i dag bedriver till stöd för dessa
grupper. I budgetpropositionen anges att en uppföljning av
kostnaderna bör göras så att fördelningen kan justeras följande
år om det behövs för att få en mer rättvis fördelning av
bidraget. Härutöver avser 2 miljoner kronor åtgärder för
inflytande och uppföljning. Av dessa skall 500 000 kr gå till
länsstyrelsen för hanteringen av bidragen samt till en
arbetsgrupp vid länsstyrelsen som skall följa upp och utvärdera
de regionala åtgärderna.

Utskottet avser att under hösten behandla anslagen inom
utgiftsområde 8 i betänkande 1999/2000:SfU2.

Stockholm den 21 oktober 1999

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo Könberg (fp),
Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd),
Ulf Kristersson (m), Gustaf von Essen (m), Lennart Klockare
(s), Ronny Olander (s), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m),
Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund
Nilsson (s), Göte Wahlström (s), Björn Leivik (m) och Kalle
Larsson (v).

Avvikande meningar

1. Sverigefinnar

Birgitta Carlsson (c) anser att utskottets yttrande i denna del
bort ha följande lydelse:

Cirka en fjärdedel av de 450 000 sverigefinnar som omnämns i
propositionen är sådana som antingen själva är eller är barn
eller barnbarn till finländare med svenska som huvudspråk.
Historiskt sett har finländare från båda språkgrupperna (finnar
och finlandssvenskar) alltid flyttat till Sverige, kulturen är
likartad eller likadan oberoende av språket och i den
finlandssvenska identiteten ingår även, om än i starkt
varierande grad, finska som ett andraspråk. Det är enligt
utskottets mening rimligt att vid ratificeringen klart uttala
att även finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i den
sverigefinska eller hellre sverigefinländska minoriteten.

Utskottet anser att konstitutionsutskottet bör tillstyrka
motion K11 yrkande 2.

2. Regionala åtgärder, sydsamiska

Rose-Marie Frebran och Fanny Rizell (båda kd) anser att
utskottets yttrande i denna del bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att enskilda skall få lagstadgad rätt
att i ett visst område använda samiska hos domstolar och
förvaltningsmyndigheter. Inte någon av de kommuner som ingår i
området ligger inom det sydsamiska geografiska området. Det
sydsamiska språket kommer därmed att försvagas och eventuellt
försvinna. Utskottet anser att förvaltningsområdet under en
försöksperiod bör utvidgas till att omfatta Krokoms, Strömsunds
och Storumans kommuner. En utvärdering bör ske efter
försöksperiodens slut.

Utskottet tillstyrker motionerna K3 yrkande 1 och K239 yrkande
1.

3. Regionala åtgärder, finska

Birgitta Carlsson (c) anser att utskottets yttrande i denna del
bort ha följande lydelse:

I Stockholm har det finska språket en livaktig historia under
åtminstone fem sekler. Det finns därför starka skäl för att ge
finska språket samma rättsliga ställning i Stockholmsregionen
som i Tornedalen. Detta är viktigt för de rättigheter och den
välfärd som bör tillerkännas de flera tiotusentals finländare
som lever i regionen. Det är också viktigt för Stockholms
framtida roll i Östersjöregionen och för relationerna mellan
Sverige och Finland. Den kompetens som krävs för att uppfylla
kraven i minoritetsspråkskonventionen finns redan i regionen. I
de kommuner i Stockholms län och Mälardalsregionen som så
önskar bör finska språket få ställning som territoriellt bundet
språk.

Utskottet tillstyrker motion K11 yrkande 1.

Särskilda yttranden

1. Samerna som ursprungsfolk

Kerstin Maria Stalin (mp) anför:

I detta yttrande uttalar socialförsäkringsutskottet enhälligt
att samerna är ursprungsbefolkning i Sverige och att de
därigenom har en särställning både gentemot
majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper.
Miljöpartiet förutsätter att konstitutionsutskottet gör ett
lika starkt uttalande vid behandlingen av motion MJ220 yrkande
1.

2. Regionala åtgärder, sydsamiska

Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anför:

Samerna är ursprungsbefolkning i Sverige och det är därför
viktigt att så mycket som möjligt av deras språk och kultur kan
fortleva. De regionala åtgärderna som föreslås i propositionen
omfattar alla varieteter av samiska, och den som talar
sydsamiska har således rätt att använda det språket i sina
kontakter med förvaltningsmyndigheter när ärendet har
anknytning det som kallas förvaltningsområdet. Sydsamiska talas
i dag endast av några hundratal personer, vilka huvudsakligen
är bosatta utanför förvaltningsområdet - i många fall i
Jämtland, dvs. långt utanför förvaltningsområdet. Vi
förutsätter att detta särskilt beaktas när åtgärderna
utvärderas och att förvaltningsområdet då kan utökas.

Socialutskottets yttrande

1999/2000:SoU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 beslutat bereda
socialutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens
proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige.

Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitten 7.5
Förskoleverksamhet och äldreomsorg och 8.5 Äldreomsorg samt
till motionerna K5 (s), K12 (fp) yrkande 2 delvis och K353 (v)
yrkande 6.

Socialutskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till åtgärder som behövs för att
Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om
skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges
nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att
minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de skall
hållas levande.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör nationella
minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och
judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli
(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Av dessa har
samiska, finska och meänkieli en historisk geografisk bas,
vilket innebär krav på mer långtgående åtgärder till stöd för
dessa språk.

Lagförslag läggs fram som ger enskilda rätt att använda
samiska, finska och meänkieli hos domstolar och
förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de geografiska områden
där språken använts av hävd och fortfarande används i
tillräcklig utsträckning. Förslagen innebär också rätt att i
dessa områden få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller
delvis på dessa språk. För samiska föreslås området omfatta
Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner och för
finska och meänkieli Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och
Övertorneå kommuner.

Regeringen redovisar i propositionen också rikstäckande
åtgärder som regeringen avser att vidta för att stödja de
nationella minoriteterna och
minoritetsspråken. Det gäller utbildningsfrågor,
kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor, äldreomsorg,
översättning av vissa författningar, inflytande och samarbete
över nationsgränserna.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.

Regionala åtgärder - äldreomsorg

Propositionen

Regeringen föreslår att med förvaltningsområdet för samiska
skall avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna
kommuner. Med förvaltningsområdet för finska och meänkieli
avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå
kommuner.

I minoritetsspråkskonventionens artikel 10.3 behandlas rätten
att få samhällsservice från förvaltningsmyndigheter på
landsdels- eller minoritetsspråk. För att nå upp till
konventionens krav krävs att samiska, finska och meänkieli
används inom förvaltningsområdena för samiska respektive finska
och meänkieli i samhällsservice från förvaltningsmyndigheter
eller personer som handlar på deras uppdrag. Exempel på
samhällsservice som avses är enligt konventionskommentaren
service vid sjukhus, postbefordran, transporter och
elleveranser. I artikel 13.2c) behandlas ett närliggande
område, nämligen rätten att bli bemött på landsdels- eller
minoritetsspråk vid institutioner som erbjuder social omsorg,
såsom sjukhus, pensionärshem och vårdhem.

Regeringen anser att det för närvarande inte är möjligt att
uppfylla kraven enligt dessa konventionsbestämmelser inom alla
områden för statlig, landstingskommunal och kommunal service
eller social omsorg. Kostnaderna skulle bli för höga och de
praktiska problemen att genomföra sådana rättigheter för stora.
Regeringen har mot denna bakgrund ansett att rätten att bli
bemött på samiska, finska och meänkieli i denna del av den
offentliga förvaltningen i ett första steg bör begränsas till
de områden där möjligheten att bli bemött på sitt eget språk är
mest angelägen och kan antas leda till det bästa stödet för
språkens bevarande. De områden regeringen har funnit vara mest
angelägna är förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Enligt regeringen är det ofta de äldre som är de starkaste
språkbärarna och bärare av kultur och traditioner. Det är
därför viktigt för språkens och kulturens bevarande att de
äldre som använder samiska, finska och meänkieli kan fortsätta
att göra detta. Därtill kommer den omständigheten att det inom
äldreomsorgen har visat sig att äldre kan förlora kunskaperna i
det sist inlärda språket men behåller kunskaperna i det först
inlärda språket. För denna generation kan följaktligen samiska,
finska eller meänkieli vara det enda språk de kan kommunicera
med omgivningen på. Det är mot denna bakgrund enligt
regeringen nödvändigt att kunna erbjuda äldreomsorg på samiska,
finska och meänkieli för dem som har dessa språk som modersmål.
Regeringen föreslår därför att kommunerna i respektive
förvaltningsområde åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg
där hela eller i vart fall delar av verksamheten bedrivs på
samiska, finska respektive meänkieli.

Regeringen anför vidare att ett mycket viktigt inslag i
äldreomsorgen är att eftersträva att en användning av samiska,
finska och meänkieli förenas med en respekt för den samiska,
finska och tornedalska kulturen och traditionerna så att de
äldre kan få ett bemötande som så mycket som möjligt liknar det
de varit vana vid när det gäller språk, kultur och traditioner.
Äldreomsorg med sådana inslag förekommer redan permanent eller
på försök i flera av de aktuella kommunerna. För att personalen
inom äldreomsorgen i ökad utsträckning skall ha möjlighet att
bemöta äldre på samiska, finska och meänkieli kan kommunen
behöva bereda personalen fortbildning i samiska, finska och
meänkieli. Sådan fortbildning kan enligt regeringen bl.a.
innehålla utbildning i samisk och tornedalsk historia och
traditioner.

Regeringen föreslår att kommunerna och landstingen tillförs
sex miljoner kronor fr.o.m. år 2000 avseende bl.a. förslaget i
detta avsnitt.

Rikstäckande åtgärder - äldreomsorg

Propositionen

Regeringen anför att det av minoritetsspråkskonventionens
artikel 13.2c) följer att en stat i den utsträckning de
offentliga myndigheterna är behöriga skall tillse att det i
social omsorg vid institutioner såsom sjukhus och särskilda
boendeformer för äldre erbjuds möjlighet till vård och
behandling på landsdels- eller minoritetsspråk. Vidare anförs
att regeringens förslag i propositionens avsnitt 7.5
Förskoleverksamhet och äldreomsorg innebär att Sverige delvis
uppfyller denna punkt när det gäller äldreomsorg i
förvaltningsområdena för samiska respektive finska och
meänkieli.

Regeringen anför vidare att kommunerna skall kunna erbjuda
alla medborgare en god äldrevård. I vissa fall innebär det att
vården för att den skall nå önskat resultat bör ske på det
modersmål som individen i fråga talar. Därtill kommer den
omständigheten att det har visat sig att äldre kan förlora
kunskaperna i det sist inlärda språket men behåller kunskaperna
i det först inlärda språket.

Det finns dock enligt regeringen vissa svårigheter med att
erbjuda alla äldre som så önskar vård på deras modersmål. Dels
saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan det innebära
stora kostnader när det gäller mindre grupper.

Den finskspråkiga minoriteten är den största minoriteten i
Sverige. Sverigefinnarna bor relativt koncentrerat till vissa
orter i landet och utgör ett sådant antal att det enligt
regeringens mening borde finnas goda möjligheter att erbjuda
finsktalande äldreomsorg till en inte alltför stor kostnad.
Dessutom är situationen sådan att det inom en kort tid kan
förväntas finnas ett stort antal äldre finsktalande som är i
behov av äldreomsorg. I kommuner som har en stor andel
finsktalande borde verksamheten t.ex. kunna omorganiseras så
att finskspråkig personal förs samman med finskspråkiga
vårdbehövande. Regeringen påpekar att fr.o.m. den 1 januari
1998 har finsktalande äldre, i likhet med andra äldre som
bosätter sig i en annan kommun, en lagstadgad rätt att i den
kommunen ansöka om hjälp i hemmet och särskilt boende m.m. (6 h
§ socialtjänstlagen). En sådan ansökan skall behandlas som om
den enskilde var bosatt i inflyttningskommunen. Denna åtgärd
kan bidra till att äldre finsktalande får bättre möjligheter
att få äldreomsorg på sitt språk om de så önskar.

Under år 1994 till 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans
med finska föreningar i landet ett projekt bl.a. för att förmå
de kommuner där många äldre finsktalande är bosatta att
organisera äldreomsorgen så att finsktalande äldre kunde få
vård och omsorg av finsktalande personal. Av ett trettiotal
tillfrågade kommuner med stor andel finsktalande äldre
genomförde tre kommuner projekt för att anpassa äldreomsorgen
efter de äldre finsktalandes behov, nämligen Ludvika, Borås och
Fagersta kommuner. Resultatet av projekten i dessa kommuner har
varit positivt och har redovisats i engångstidningen LEMPI, som
en del av Socialstyrelsens invandrarprojekt. Projektet ligger
väl i linje med minoritetsspråkskonventionens krav när det
gäller att erbjuda äldreomsorg för dem som använder ett
landsdels- eller minoritetsspråk på det egna språket. Det är
mot denna bakgrund otillfredsställande att så få kommuner
deltagit i projektet. Tidigare undersökningar från
Socialstyrelsen har visat att många kommuner anser att det
skulle bli kostsamt att organisera äldreomsorgen så att
finsktalande får möjlighet att få vård och omsorg av
finsktalande personal. Socialstyrelsen har dock redovisat en
annan uppfattning och påpekat att kostnaden för en
omorganisering av äldreomsorgen kan kompenseras av att
kostnader för anlitande av tolk helt försvinner om kommunerna i
stället för enspråkig personal använder personal som både kan
svenska och finska. Det har också i vissa fall visat sig att
finsktalande äldre har behövt mindre vård och omsorg som en
följd av att de har blivit bemötta av personal som behärskar
deras eget språk.

I syfte att ge olika exempel på äldreomsorg som tar hänsyn
till önskemål från finsktalande äldre avser regeringen att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att inom befintliga ramar kartlägga
äldreomsorgen för finsktalande i kommuner med ett stort antal
äldre som använder finska. Inom ramen för en sådan kartläggning
kan också erfarenheter från Socialstyrelsens tidigare projekt
tas till vara.

Motioner

I motion K5 av Paavo Vallius m.fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
äldreomsorg på finska. Motionärerna anför bl.a. att det vid
årsskiftet 1998/99 bodde 37 295 ålders-pensionärer med finskt
ursprung i Sverige. Av dem bor den största delen utanför de fem
kommuner i Norrbotten där regeringen föreslår att kommunen
åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg bl.a. på finska.
Det har visat sig i vissa fall att finsktalande äldre har
behövt mindre vård och omsorg som en följd av att de blivit
bemötta av personal som talar deras språk. Det ökande antalet
sverigefinnar behöver redan i dag en utbyggd finskspråkig
service inom äldreomsorgen. Den kommunala
självbestämmanderätten och kommunernas ekonomiska svårigheter
har lett till försämringar och ökad ojämlikhet när det gäller
olika former av finskspråkig samhällsservice. Enligt
motionärerna bör därför poängteras att det åvilar kommunerna
att tillse att kommunmedborgarna får den omsorg de har rätt att
kräva.

I motion K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rikstäckande åtgärder när det gäller äldreomsorg (yrkande 2
delvis). Motionärerna anför att det är oroande att
propositionen inte tar upp de rikstäckande åtgärder gällande
äldreomsorg som behandlades i Minoritetsspråkskommitténs
utredning. Förslagen bör tas upp till förnyad bedömning och
kostnadsberäkning.

I motion K353 av Siv Holma och Stig Eriksson (båda v) från den
allmänna motionstiden yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen
(yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. att alla äldre människor
som tillhör någon av de nationella minoriteterna behöver ges
möjlighet att få äldreomsorg med personal som kan deras
modersmål där så är praktiskt möjligt. Staten bör stödja
initiativ med direktiv och riktade resurser för att starta
försöksverksamhet för minoriteter i områden utanför de särskilt
angivna förvaltningsområdena. Exempel på sådana områden är
Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner. Beträffande romer,
sverigefinnar och judar anför motionärerna att det är positivt
med försöksverksamhet där det kan finnas ett behov och där det
är praktiskt genomförbart.

Tidigare behandling m.m.

Frågor om äldre invandrare har behandlats av utskottet vid
flera tillfällen. I betänkande 1997/98:SoU24 Nationell
handlingsplan för äldrepolitiken betonade utskottet i samband
med behandlingen av frågan om personalförsörjning inom
äldreomsorgen att det är angeläget att uppmärksamma att
alltfler av våra äldre har annat modersmål än svenska och att
flerspråkighet därför bör ses som en merit. Vidare anförde
utskottet att kulturkompetens bör kunna ingå i utbildningar och
fortbildning. I betänkande 1998/99:SoU7 Äldrepolitiken påtalade
utskottet bl.a. att i direktiven för Äldreberedningen nämns det
ökande antalet äldre med utländsk bakgrund och att beredningen
bör beakta de konsekvenser detta kan medföra. Utskottet anförde
vidare att Bemötandeutredningen gett rekommendationer om hur
kommunerna kan arbeta aktivt med dessa frågor genom uppsökande
verksamhet och kartläggning av behoven och att tillgång till
vård och omsorg på hemspråket måste utvecklas.
Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att det pågår ett
aktivt utvecklingsarbete inom området och att något
tillkännagivande inte behövdes med anledning av de aktuella
motionerna.

Äldreberedningen skall ha slutfört sitt arbete senast den 1 maj
2003.

Riksdagen fattade under föregående riksmöte beslut om medel för
försöksverksamheter med uppsökande verksamhet bland äldre
(prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:SoU1, rskr. 1998/99:104).

Minoritetsspråkskommittén föreslog i betänkandet Steg mot en
minoritetspolitik Europarådets konvention om historiska
minoritetsspråk (SOU 1997:192) att samisktalande respektive
finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt
många äldre som använder samiska respektive finska skall ges en
lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som
erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk.
Innan ett lagförslag utarbetades med denna innebörd borde dock
enligt kommittén en översyn göras av i vilka kommuner det finns
tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska
och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns
i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar dessa
språk.

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna om vikten av att de
äldre som så önskar bör erbjudas vård och omsorg av personal
som talar deras modersmål. Äldre är ofta de starkaste
språkbärarna och även bärare av kultur och traditioner. Inom
äldreomsorgen har det vidare visat sig att äldre kan förlora
kunskaperna i det sist inlärda språket men behålla kunskaperna
i det först inlärda språket. Detta talar för att äldreomsorg i
möjligaste mån bör erbjudas på de äldres modersmål.

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en god
äldrevård. Detta kan i vissa fall innebära att vården - för att
den skall nå önskat resultat - bör ske på det modersmål som
individen i fråga talar. Det finns dock vissa svårigheter med
att erbjuda alla äldre som så önskar vård på deras modersmål.
Dels saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan det innebära
stora kostnader när det gäller mindre grupper.

Enligt utskottets uppfattning är regeringens förslag att varje
kommun i de s.k. förvaltningsområdena skall erbjuda den som
begär det möjlighet att få hela eller delar av den service som
erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar
samiska, finska respektive meänkieli väl avvägt. Utskottet vill
dock understryka att det även i kommuner utanför
förvaltningsområdena kan finnas behov av särskilda insatser för
äldre som har annat modersmål än svenska. I detta sammanhang
vill utskottet också erinra om att regeringen i
budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1) föreslagit
att 90 miljoner kronor anslås som ett särskilt stimulansbidrag
för försöksverksamheter i kommuner och landsting som syftar
till utveckling och nytänkande inom vård-, omsorgs- och
serviceverksamheter för äldre. Regeringen fattade under våren
1999 beslut om försöksverksamheter med bl.a. uppsökande
verksamhet.

Vad särskilt gäller den finskspråkiga minoriteten kan
konstateras att den är den största minoriteten i Sverige. Som
regeringen anfört bor sverigefinnarna relativt koncentrerat
till vissa orter i landet och utgör ett sådant antal att det
borde finnas goda möjligheter att erbjuda äldreomsorg på finska
till en inte alltför stor kostnad. Dessutom är situationen
sådan att det inom en kort tid kan förväntas finnas ett stort
antal äldre finsktalande som är i behov av äldreomsorg.
Utskottet ser därför positivt på att regeringen avser att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga äldreomsorgen för
finsktalande i kommuner med ett stort antal äldre som använder
finska.

Sammanfattningsvis instämmer utskottet sålunda till stor del i
vad motionärerna anfört. Utskottet anser med hänsyn till vad
ovan anförts dock inte att något tillkännagivande bör föreslås.
Motionerna K5 (s), K12 (fp) yrkande 2 delvis och K353 (v)
yrkande 6 bör därför avstyrkas i den mån de inte anses
tillgodosedda med det anförda.

Stockholm den 21 oktober 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine
Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),
Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s),
Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),
Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c) och Kerstin
Heinemann (fp).

Kulturutskottets yttrande

1999/2000:KrU2y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 beslutat att
bereda kulturutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de delar som
berör kulturutskottets beredningsområde jämte eventuella
motioner.

Kulturutskottet yttrar sig i det följande över propositionen i
vad avser avsnitten 8.1.3 Folkbildning, 8.2 Kulturverksamhet,
8.3.1 Radio och TV samt 8.4 Arkivfrågor jämte motionerna
1999/2000:K4, K7 och K10 yrkande 3, väckta med anledning av
propositionen. Slutligen yttrar sig kulturutskottet över den
under allmänna motionstiden väckta motionen 1999/2000:K353
yrkandena 2, 4 och 5.

Utskottet

Folkbildning (8.1.3)

Kulturutskottet instämmer i regeringens bedömning att
folkhögskolorna och studieförbunden genom sin speciella
karaktär och form har möjlighet att genomföra verksamhet som
riktar sig till personer som tillhör nationella minoriteter.
Utskottet anser att det är värdefullt om Folkbildningsrådet
redovisar vilket kursutbud som finns för de nationella
minoriteterna och kartlägger i vilken utsträckning som dessa
grupper deltar i folkbildningsverksamheten samt vilka
ytterligare insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas
för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionsvägen har tre yrkanden framförts som rör
folkhögskoleverksamheten.

I motion K7 (s) anförs att de nationella minoriteternas
folkhögskolor bör få möjlighet att utvecklas till kulturella
centrum för sina respektive minoriteter. För att klara denna
kulturella uppgift behöver skolorna extra ekonomiskt stöd. I
motionen yrkas därför att minoritetsfolkhögskolorna skall få
ett garanterat ekonomiskt stöd - utöver det stöd som fördelas
av Folkbildningsrådet - för att verka som kulturella centrum
för landsdels- och minoritetsspråksgrupperna (yrkande 1).

En grundläggande princip på folkbildningsområdet är att
folkbildningens anordnare, dvs. folkhögskolor och
studieförbund, själva skall lägga fast målen för sin
verksamhet. Riksdagen har emellertid vid olika tillfällen
beslutat om syftena med statsbidraget till verksamheten. Efter
förslag från regeringen beslutade riksdagen våren 1998 att
vidga syftena med bidragsgivningen i vissa avseenden. Bl.a.
tillkom syftet att statsbidraget skulle bredda kulturintresset
i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja
kulturupplevelser och eget skapande (prop. 1997/98:115, bet.
1997/98:KrU17, rskr. 1997/98:258). Folkbildningsrådet beslutar
vilka som skall få statsbidrag i enlighet med bestämmelserna i
förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen och
fördelar tillgängliga medel till dem. Endast en folkhögskola,
Samernas folkhögskola i Jokkmokk, finansieras på annat sätt,
nämligen via Sametinget (utgiftsområde 16 anslaget A 10
Sameskolstyrelsen).

Utskottet konstaterar att motionsyrkandet avser folkhögskolor
som i sin undervisning vänder sig till samer, finnar och
tornedalingar, de tre minoritetsgrupper som talar de s.k.
landsdels- eller minoritetsspråken (jfr prop. s. 34). Som
framgår av både propositionen och den nu aktuella motionen kan
folkhögskolorna utgöra kulturella centrum. I propositionen
nämns att det vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk vid sidan av
språkundervisning bedrivs undervisning i hantverk, musik,
traditioner m.m. Det är givetvis av stort värde om även andra
folkhögskolor, bl.a. de som vänder sig till sverigefinnar och
tornedalingar, eftersträvar att ytterligare utvecklas till
kulturella centrum för respektive grupp. Enligt
kulturutskottets uppfattning bör emellertid inte någon ny
statlig stödform inrättas för att finansiera folkhögskolornas
kultursatsningar. De medel som disponeras av Folkbildningsrådet
bör således även avse satsningar som syftar till att utveckla
skolorna till kulturella centrum. Kulturutskottet avstyrker
därmed motion K7 (s) yrkande 1.

I två yrkanden behandlas frågan om inrättande av folkhögskolor
för de nationella minoriteterna.

Yrkande 2 i motion K7 (s) syftar till att finska romer i
Sverige själva eller i samverkan med befintliga folkhögskolor
skall få möjlighet att starta egen folkhögskoleverksamhet.

Även motionärerna bakom motion K353 (v) tar upp romernas
situation och anför att de saknar anknytning till en
folkhögskola. Motionsyrkandet syftar till att staten skall
säkerställa ett långsiktigt statligt stöd till en folkhögskola
för var och en av de erkända minoriteterna (yrkande 2).

Kulturutskottet vill inledningsvis erinra om att det ankommer
på Folkbildningsrådet att godkänna inrättandet av nya
statsbidragsberättigade folkhögskolor samt tilldela dessa
skolor bidrag. För att kunna bli godkänd som
statsbidragsberättigad folkhögskola krävs bl.a. att den nya
folkhögskolan har en eller flera huvudmän med organisatorisk
och ekonomisk stabilitet. Huvudmännen för den nya skolan skall
vara beredda att ta ekonomiskt ansvar för verksamheten och
svara för egna ekonomiska insatser.

Enligt kulturutskottets uppfattning bidrar
minoritetsfolkhögskolorna i hög grad till att stärka
identiteten hos de nationella minoriteterna och till att bredda
deras känsla och intresse för den egna historien och kulturen.
Utskottet konstaterar att det redan finns folkhögskolor som
vänder sig till tre av de fem nationella minoriteterna,
nämligen samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Vidare
bör det framhållas att samtliga folkhögskolor har möjlighet att
anordna utbildningar för de olika minoriteterna och att några
av dem redan i dag ger kurser för bl.a. romer. Det är dock
viktigt att understryka att folkhögskolorna själva bestämmer
sin profil. Den kartläggning som Folkbildningsrådet skall göra
bör kunna ge en god bild av vilket behov som finns hos de olika
minoriteterna av ytterligare insatser för att bredda deras
deltagande i folkbildningsverksamheten.

Motionsyrkandena bör inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. De avstyrks således.

Kulturverksamhet (8.2)

Kulturutskottet har inte något att erinra mot de bedömningar
som framförs i propositionen och som innebär att de nationella
minoriteterna särskilt bör beaktas vid fördelningen av det
statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter samt
övrig kulturverksamhet. Regeringen aviserar att den avser att
föreslå att de statliga stöden för dessa ändamål skall ökas med
1 miljon kronor från och med år 2000, en fråga som riksdagen
kommer att ta ställning till i anslutning till behandlingen av
budgetpropositionen för år 2000.

Utskottet har inte heller något att erinra mot att Statens
kulturråd ges i uppdrag att utreda hur samisk, finsk,
tornedalsk, romsk samt judisk kultur skall få ett tillräckligt
utrymme i svenskt kulturliv.

Frågor med anknytning till kulturverksamhet tas upp i tre
motioner.

I motion K4 (s) behandlas en fråga som rör den finskspråkiga
teatern i Sverige. Den finskspråkiga verksamheten vid
Riksteatern, Finska Riks, har lagts ner och barnteater riktad
till barn med finska som modersmål har flyttats över till Unga
Riks, en avdelning inom Riksteatern. I motionen föreslås att de
medel som i dag anvisas för finskspråkig barnteaterverksamhet
inom Riksteatern skall upphöra att utgå. Motionsförslaget synes
syfta till att medlen i stället skall överföras till
Kulturrådets utvecklingsanslag och fördelas till
amatörteatergrupper som ägnar sig åt finskspråkig barn- och
ungdomsteater.

Kulturutskottet har vid olika tillfällen, senast hösten 1998,
behandlat motioner med likartade yrkanden (bet. 1998/99:KrU1 s.
38). Utskottet redovisade då bl.a. följande.

Utskottet har från Riksteatern erfarit att Riksteatern via ett
kontaktnät inom skolan tar reda på var det finns finskspråkiga
elever samt via sina kontakter informerar om sin finskspråkiga
teaterverksamhet. Utskottet anser att det är tveksamt om den
finskspråkiga teaterverksamheten för barn och ungdom skulle
befrämjas av en sådan överflyttning av medel som föreslås i
motionen. Inom Riksteatern finns lång erfarenhet av
finskspråkig teaterverksamhet och ett nät av uppbyggda
kontakter inom skolan. Vidare har Riksteatern viktiga,
gemensamma resurser som kan utnyttjas för de skilda
teaterverksamheter som ryms inom teatern. Utskottet anser att
det skulle kunna bli svårt för Kulturrådet att finna
professionell finskspråkig teaterverksamhet att fördela medlen
till och att kunna ersätta det kontaktnät som Riksteatern har.
Utskottet anser att riksdagen inte bör besluta om en sådan
omföring av medel som föreslås i motionen, varför den avstyrks.
Utskottet vill dock i sammanhanget starkt understryka vikten av
att Riksteatern i sin fortsatta verksamhet med finskspråkig
teater för barn och ungdom snabbt bygger upp ett fungerande
kontaktnät även inom den Sverigefinska befolkningen i landet
och dess organisationer. Genom ett sådant kontaktnät och
samarbete med dessa organisationer bör Riksteatern kunna sprida
verksamheten bland de finskspråkiga barnen och ungdomarna mera
effektivt.

Kulturutskottet har erfarit att Riksteatern nyligen etablerat
kontakt med Sverigefinska Riksförbundet och Finlandsinstitutet
i syfte att utveckla publikarbetet. Sedan tidigare har
Riksteatern kontakter med ett flertal finska skolor och med
Sverigefinska språknämnden. Utskottet noterar vidare att från
Riksteaterns sida undersöks för närvarande möjligheterna att
presentera finskspråkig teater även för vuxna genom gästspel
från Finland.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion K4 (s).

Motionärerna bakom motion K10 (fp) har tagit fasta på den
artikel i den s.k. ramkonventionen som innebär att det land som
anslutit sig till konventionen skall sträva efter att sätta upp
skyltar med ortnamn, gatunamn m.m. på minoritetsspråk inom
områden som traditionellt och i betydande antal bebos av
nationella minoriteter. Det innebär - anför motionärerna - att
skyltarna inom de samiska och tornedalska områdena skall vara
flerspråkiga. Motionsyrkandet syftar till att en tidsgräns
skall fastställas då arbetet med flerspråkiga skyltar skall
vara klart. Ett rimligt årtal vore år 2005, anser motionärerna
(yrkande 3).

Som redovisas i den nu aktuella propositionen (s. 40) har
regeringen i proposition 1998/99:114 Kulturarv - kulturmiljöer
och kulturföremål föreslagit att en regel skall införas i lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. om att god ortnamnssed skall
iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. I
kulturarvspropositionen anförs att ortnamnen är en viktig del
av vårt kulturarv och att det är av stor vikt att nedärvda
ortnamn vårdas och bevaras samt att namngivning av ortnamn sker
med hänsyn till kulturarvet. Detta, anförs det, gäller inte
minst ursprungsbefolkningens kulturarv (prop.1998/99:114 s.
33).

Vidare framgår det av kulturarvspropositionen att de argument
som framförs för behov av god ortnamnssed även gäller
minoritetsspråk. Ortnamnen utgör ett immateriellt kulturarv som
inte bör förringas eller utsläckas genom tillämpning av
majoritetsspråket. Regeringen finner att de namnformer som
ingår i Lantmäteriverkets ortnamnsregister och därmed används
på de allmänna kartorna också bör användas vid vägskyltning
även om det i vissa fall leder till dubbla namnformer (prop. s.
34).

Kulturutskottet kommer att bereda förslagen i
kulturarvspropositionen och förslag som inkommit motionsvägen
senare under innevarande riksmöte. Enligt kulturutskottets
uppfattning bör motionsyrkandet inte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Motion K10 (fp) yrkande 3 avstyrks.

I motion K353 (v) behandlas en fråga som rör stödet för
utgivning av minoritetslitteratur. Motionärerna anser att
produktion och marknadsföring skall prioriteras i
bidragshänseende. I motionen yrkas att regeringen i sina
direktiv till Kulturrådet skall specificera hur
minoritetslitteraturen skall beaktas vid bidragsgivningen
(yrkande 5).

Kulturutskottet konstaterar att det ankommer på regeringen att
utforma närmare föreskrifter för utgivningsstödet med anledning
av att stödet nu förstärks med särskilda medel för utgivning av
litteratur på de nationella minoriteternas språk. Utskottet
erinrar om att Kulturrådet redan stödjer utgivning av
litteratur på andra språk än det svenska språket. Utskottet
utgår självfallet från att Kulturrådet skall ha tillgång till
och kontakt med sakkunniga inom respektive språk för att
möjliggöra de kvalitativa bedömningar, som krävs vid allt
utgivningsstöd. Utskottet utgår också från att det i detta
beredningsarbete kan ingå en dialog med personer som har god
kännedom om de olika minoriteternas språk och kultur.

Motionsyrkandet avstyrks därmed.

Radio och TV (8.3.1)

I propositionen anger regeringen att den avser att vid
beredningen av nya sändningstillstånd för Sveriges Television
AB (SVT), Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB ta
upp frågan om att ge romani chib samma särställning i
programverksamheten som i dag ges samiska, finska och
meänkieli. Kulturutskottet har inte något att erinra mot
regeringens bedömning.

I motion K353 (v) föreslås att TV skall låta texta vuxenprogram
på de nationella minoritetsspråken. Textningen skall utformas
så att tittaren själv väljer när han eller hon vill se
textremsan (yrkande 4).

Kulturutskottet utgår från att motionsyrkandet avser SVT:s
möjligheter att sända textremsor.

Kulturutskottet konstaterar att den typ av textning som
efterlyses i motionen skulle kunna genomföras redan nu med
analog sändningsteknik. Närmare 2000 sändningstimmar textas för
närvarande med s.k. dold textning. Betydande sändningskapacitet
skulle emellertid tas i anspråk och utrymmet för Text-TV skulle
minska drastiskt om textremsor skulle sändas på de fem aktuella
minoritetsspråken. Vid införandet av digital sändningsteknik
kommer emellertid överföringskapaciteten att öka betydligt.
Därmed underlättas möjligheterna att sända textremsor på många
språk samtidigt. Kulturutskottet erinrar i sammanhanget om
SVT:s självständighet och att det ankommer på programföretaget
att inom givna ekonomiska ramar göra de prioriteringar som
krävs för att uppfylla de villkor som regeringen angivit i
sändningstillstånd och i beslut om medelstilldelning (s.k.
anslagsvillkor).

Nyligen har en utredning tillsatts med uppgift att bereda de
villkor som skall gälla för public service-företagen under
nästa tillståndsperiod, dvs. efter år 2001. Utredaren skall
bl.a. behandla frågor om programföretagens uppdrag och
organisation, frågor om teknik och distribution samt
finansieringsfrågor (dir. 1999:74). Av utredningsdirektiven
framgår att regeringen avser att tillkalla en beredningsgrupp
där samtliga riksdagspartier skall vara företrädda.
Beredningsgruppen skall med utgångspunkt i utredarens
ställningstaganden medverka i arbetet med att ta fram
riktlinjer för public service-företagens verksamhet inför den
nya tillståndsperioden. Utrednings- och beredningsarbetet bör
inte föregripas.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionsyrkandet.

Arkivfrågor (8.4)

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens bedömning
då det gäller arkivfrågor.

Stockholm den 19 oktober 1999

På kulturutskottets vägnar

Inger Davidson

I beslutet har deltagit: Inger Davidson (kd), Åke Gustavsson
(s), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Lennart
Fridén (m), Eva Arvidsson (s), Paavo Vallius (s), Lars Wegendal
(s), Peter Pedersen (v), Roy Hansson (m), Ewa Larsson (mp),
Birgitta Sellén (c), Lennart Kollmats (fp), Hillevi Larsson
(s), Anne-Katrine Dunker (m) och Gunilla Tjernberg (kd).

Avvikande mening

Tidsgräns för arbetet med flerspråkiga skyltar

Lennart Kollmats (fp) anför:

Utskottet konstaterar i likhet med vad som anförs i motion K10
(fp) att mycket återstår att göra då det gäller arbetet med att
sätta upp flerspråkiga skyltar i de områden som bebos av
nationella minoriteter. Det är enligt utskottets mening
angeläget att arbetet kan fullföljas inom överskådlig tid.
Därför bör en tidsgräns anges då arbetet bör vara fullbordat. I
likhet med vad motionärerna bakom motion K10 (fp) föreslår,
anser utskottet att år 2005 är ett rimligt årtal.

Det anförda innebär att motion K10 (fp) yrkande 3 bör
tillstyrkas.

Särskilt yttrande

Lennart Fridén, Roy Hansson och Anne-Katrine Dunker (alla m)
anför:

Minoritetsspråkskommittén hade många goda förslag
till åtgärder som Sverige borde vidta för att kunna
ratificera minoritetsspråkskonventionen och den s.k.
ramkonventionen. Vi anser att det hade varit av
värde om regeringen i den nu aktuella propositionen
hade följt upp kommitténs förslag på ett bättre
sätt.

Utbildningsutskottets yttrande

1999/2000:UbU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har genom beslut den 31 augusti 1999
berett bl.a. utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de
delar som berör - i det här fallet - utskottets
beredningsområde jämt eventuella motioner.

I det följande behandlar utbildningsutskottet dels de båda
lagförslagen i propositionen i den mån de berör utskottets
beredningsområde, dels motionerna 1999/2000:K6 (s), och
1999/2000:K12 (fp) yrkande 2, vilka väcktes med anledning av
propositionen, samt motion 1999/2000:K353 (v) yrkandena 1 och
7, vilken väcktes under den allmänna motionstiden innevarande
riksmöte. De båda yrkandena i den sistnämnda motionen
remitterades av kammaren till utbildningsutskottet den 12
oktober 1999. Utskottet har i dag beslutat att överlämna dessa
till konstitutionsutskottet tillsammans med detta yttrande.

Regionala åtgärder

I den del av propositionen där regeringen lägger fram sina
förslag till regionala åtgärder återfinns propositionens båda
lagförslag, nämligen förslag till lag om rätt att använda
samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive
lag om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltnings-
myndigheter och domstolar (prop. avsnitt 7). Vid beskrivningen
av lagarnas tillämpningsområde (1 § båda lagarna) anges den
geografiska omfattningen av tillämpligheten genom termerna
förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet
för finska och meänkieli. Lagarna skall tillämpas hos kommunala
samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter med
ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis
omfattar förvaltningsområdet för samiska (det första
lagförslaget) respektive finska och meänkieli (det andra
lagförslaget). Med förvaltningsområdet för samiska avses
Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Med
förvaltningsområdet för finska och meänkieli avses Gällivare,
Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. I 8 § båda
lagarna - de är symmetriskt uppbyggda - föreskrivs att en
kommun, när den erbjuder plats i förskoleverksamhet, skall ge
barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i
förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs
på samiska, finska respektive meänkieli.

Motion 1999/2000:K353 yrkande 7 berör regeringens förslag till
åtgärder i den del som nu är i fråga. Motionärerna anser att
staten med direktiv och riktade resurser bör stödja initiativ
till försök med förskoleverksamhet för de minoriteter som inte
omfattas av ett i lag preciserat förvaltningsområde. För
sydsamer skulle förslagsvis försöksverksamhet kunna anordnas i
Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner.

U t s k o t t e t har inte något att erinra mot regeringens
lagförslag i nu berörd del, och anser att
konstitutionsutskottet bör tillstyrka förslaget i den delen.
Motionsyrkandet (likaså i nu berörd del) bör avstyrkas.

Enligt gällande ordning står det varje kommun fritt att,
alltefter personella och ekonomiska resurser, organisera
förskoleverksamheten på ett sätt som motsvarar föräldrarnas och
barnens behov och önskemål. Det finns alltså inget som hindrar
att förskoleverksamhet bedrivs helt eller delvis på ett
minoritetsspråk även i kommuner som ligger utanför de i det
föregående nämnda förvaltningsområdena. Såväl
konstitutionsutskottet som riksdagen - det är
utbildningsutskottets bedömning - bör kunna utgå från att man
lokalt överväger möjligheterna att tillmötesgå exempelvis
önskemål från sydsamerna i de av motionärerna nämnda
kommunerna. Utskottet är inte berett att medverka till ett
uttalande av riksdagen om nationell reglering av viss
försöksverksamhet i enlighet med motionärernas yrkande.

Rikstäckande åtgärder

I den del av propositionen som behandlar rikstäckande åtgärder
läggs inte några förslag fram för riksdagen (prop. avsnitt 8).
Regeringen redovisar där sin bedömning i ett antal frågor, bl.
a. utbildningsfrågor. Av dessa berör två utbildningsutskottets
beredningsområde, nämligen undervisningen i grundskola och
gymnasieskola samt utbildning och forskning på universitet och
högskolor (prop. s. 57 ff.).

Beträffande undervisningen i grundskola och gymnasieskola anser
regeringen att det i läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94)
respektive de frivilliga skolformerna (Lpf 94) bör anges att
eleverna skall ges kunskap om minoritetsspråken och om de
nationella minoriteternas kultur, religion och historia.

I motion 1999/2000:K6 begärs ett tillkännagivande av riksdagen
till regeringen om vad i motionen anförts om finska språket i
förskolan och grundskolan. Motionärerna påpekar behovet av
modersmålsstöd i förskola, deltidsförskola och familjedaghem i
hela landet, vilket innebär att modersmålsstöd bör ges under
hela förskoletiden. Skolverket bör enligt motionärerna få i
uppdrag att göra en översyn samt sammanställa statistik om i
vilken utsträckning barn som talar minoritetsspråk har
möjlighet att delta i förskoleverksamhet samt undervisning i
och på sitt modersmål. Likartade yrkanden framförs i motionerna
1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis) och 1999/2000:
K353 yrkande 7 (delvis). Utan att nämna vad
Minoritetsspråkskommittén föreslagit finner motionärerna bakom
motion 1999/2000:K12 det oroande att propositionen inte tar upp
de rikstäckande åtgärder som gäller barnomsorgen och som
förordades av kommittén. I den senare motionen föreslås att
staten med direktiv och riktade resurser bör stödja försök med
förskoleverksamhet för sverigefinnar, romer och judar, där det
behövs och är praktiskt genomförbart.

U t s k o t t e t föreslår att konstitutionsutskottet skall
avstyrka bifall till yrkandena.

Inledningsvis vill utskottet erinra om vad
Minoritetsspråkskommittén föreslagit om förskoleverksamheten
och som motionärerna bakom motion 1999/2000:K12 åberopar.
Kommittén ansåg det angeläget att förskoleverksamheten även
utanför förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns
tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras så att
föräldrar som så önskar kan få hela eller delar av den
förskoleundervisning som erbjuds deras barn på samiska
respektive finska. En översyn borde göras för att ta reda på i
vilken utsträckning barnens behov av att bli bemötta på samiska
respektive finska uppfylls i den kommunala barnomsorgen. Inom
ramen för en sådan översyn borde man överväga vilka åtgärder
som kan vidtas för att förmå kommuner där det finns många
samisktalande respektive finsktalande barn i förskoleåldern
att organisera förskoleverksamheten så att någon del av
verksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär det,
bedrivs på finska respektive samiska.

Som redan framgått är utskottet inte berett att ställa sig
bakom krav på centrala föreskrifter om viss försöksverksamhet i
enlighet med motionärernas önskemål i kommuner utanför de
förvaltningsområden för vilka särskilda bestämmelser kommer att
gälla vid riksdagens bifall till propositionen. Syftet med de i
detta sammanhang aktuella yrkandena är åtminstone delvis
tillgodosett genom de bestämmelser som återfinns i såväl
läroplanen för förskolan som i grundskoleförordningen. I den
förra (Lpfö 98) framhålls att förskolan skall bidra till att
barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både
utveckla det svenska språket och sitt modersmål. I
grundskoleförordningen (SFS 1994:1194, ändrad och omtryckt
1997:599) ges bestämmelser om tvåspråkig undervisning.
Bestämmelserna om modersmålsundervisning innebär att
begränsningen till sju läsår inom det offentliga skolväsendet
om rätt till modersmålsundervisning inte gäller samiska,
tornedalsfinska, romska eller finska elever eller om
undervisningen avser ett nordiskt språk (2 kap. 11 §). Om
modersmålsundervisning i tornedalsfinska, samiska eller romska
anordnas i stället för B-språk, gäller inte kravet på minst fem
elever, vilket normalt krävs för att kommunen skall vara
skyldig att anordna undervisning i B-språk (2 kap. 18 §).

I sammanhanget vill utskottet peka på att Skolverket den 1
mars 1999 redovisade ett uppdrag angående romska elevers
skolsituation. Skolverket föreslår att särskilda
utvecklingsmedel avsätts. Enligt regeringen bör medel från
anslag A 2 Utveckling av skolväsende och barnomsorg användas
för att stödja lokalt utvecklingsarbete (prop. 1999/2000:1
utg.omr. 16 s. 67).

Som framhålls i förevarande proposition blir det en viktig
uppgift för Skolverket att följa utvecklingen för
minoritetsspråken såväl i förskolan som i skolan (prop. s. 59).

Utskottet vill slutligen erinra om den skollagsöversyn som
pågår (dir. 1999:15). Kommittén i fråga skall bl.a. utreda om
och i så fall hur förskolan kan bli en egen skolform och hur
integrationen mellan förskoleklass, skola och fritidshem skall
regleras i skollagen.

Beträffande universitet och högskolor är det enligt regeringens
bedömning väsentligt att universitetsutbildning och forskning i
minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna fortsätter
och kan utvecklas. Ett närmare ställningstagande i fråga om
högre utbildning och forskning i minoritetsspråken och om de
nationella minoriteterna kommer att redovisas i samband med
regeringens samlade bedömning när det gäller de ämnen som har
få lärare, forskare och studenter.

I motion 1999/2000:K353 begärs att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
universitet och högskolor. På samma sätt som sker beträffande
säkerställandet av samiskans ställning vid Umeå universitet bör
regeringen, anser motionärerna, säkra forskning och
undervisning i alla erkända minoritetsspråk. Regeringen skjuter
framför sig åtgärder som föreslagits av
Minoritetsspråkskommittén, heter det i motionen (yrk. 1).

U t s k o t t e t anser att konstitutionsutskottet bör
avstyrka bifall till yrkandet.

Minoritetsspråkskommittén har föreslagit att åtgärder skall
vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i
samiska, finska och romani chib långsiktigt kan äga rum vid
åtminstone ett universitet eller en högskola i Sverige.

Som framgår av motionen föreligger för Umeå universitet ett
särskilt åtagande att varje läsår anordna utbildning i samiska.
Av årsredovisningen skall framgå antalet studenter som deltagit
i utbildningen. Föreskriften i fråga återfinns i
regleringsbrevet.

Ordningen för planering och genomförande av utbildning och
forskning vid universitet och högskolor är den att det inom
mycket vida ramar ankommer på lärosätena själva att bestämma i
vilka ämnen utbildning skall ges och inom vilka områden/ämnen
forskning skall bedrivas. I propositionen redogör regeringen
utförligt för dagsläget när det gäller utbildning och forskning
inom högskolan i samiska, samisk kultur och historia, finska,
meänkieli, finsk kultur, forskning om nationella minoriteter
och invandrare samt utbildning och forskning i judaistik
(omfattande judendom, judisk historia, politik och kultur).
Regeringen menar, vilket redan framgått, att det är viktigt att
universitetsutbildning och forskning i minoritetsspråk och om
de nationella minoriteterna fortsätter och utvecklas.

Vid flera tillfällen och sedan länge har frågan diskuterats -
och även varit föremål för utredningar - hur ansvaret
nationellt för utbildning och forskning inom vissa mindre ämnen
och/eller ämnesområden kan utformas, den s.k.
småämnesproblematiken. I propositionen meddelas att
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) har
redovisat ett uppdrag att undersöka småämnenas situation vid de
svenska lärosätena. Regeringen avser att återkomma till frågan
i nästa forskningspolitiska proposition. I det sammanhanget,
menar regeringen, bör förutsättningarna och intresset för att
bedriva högre utbildning och forskning i romani chib och
jiddisch samt om de nationella minoriteternas kultur, religion
och historia övervägas närmare.

Utskottet vill slutligen erinra om att regeringen i
budgetpropositionen för år 2000 tar upp frågan om mångfald inom
högskolan och pekar på att Sverige är ett mångkulturellt land
med en mångfald av etniska grupper. Denna mångfald är i alltför
liten utsträckning representerad inom högskolan vad gäller
såväl lärare och forskare som studenter. Det är enligt
regeringen angeläget att den etniska snedrekryteringen minskar
(prop. 1999/2000:1 utg.omr. 16 s. 90).

Stockholm den 21 oktober 1999

På utbildningsutskottets vägnar

Jan Björkman

I beslutet har deltagit: Jan Björkman (s), Britt-Marie Danestig
(v), Beatrice Ask (m), Majléne Westerlund Panke (s), Torgny
Danielsson (s), Tomas Eneroth (s), Lennart Gustavsson (v),
Erling Wälivaara (kd), Per Bill (m), Gunnar Goude (mp), Sofia
Jonsson (c), Ulf Nilsson (fp), Nalin Pekgul (s), Anders Sjölund
(m) och Ulla-Britt Hagström (kd).

Avvikande mening

Erling Wälivaara (kd), Ulf Nilsson (fp) och Ulla-Britt Hagström
(kd) anför:

Vi anser att konstitutionsutskottet bör
föreslå riksdagen att med bifall till
motion 1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis)
uttala sig för rikstäckande åtgärder när
det gäller barnomsorgen. De åtgärder som
riksdagen sålunda bör förvänta sig av
regeringen skall framför allt ta sikte på
att starta försök med förskoleverksamhet på
samiska eller finska - alltefter
föräldrarnas önskemål - i sådana kommuner
utanför de av regeringen föreslagna
förvaltningsområdena där det finns
tillräckligt många som efterfrågar sådan
verksamhet. Det är angeläget att riksdagen
tar initiativ till att förmå sådana
kommuner att tillmötesgå samisk- respektive
finsktalande invånares önskemål i detta
hänseende.