Konstitutionsutskottets betänkande
1999/2000:KU03

Statlig förvaltning

Innehåll

1999/2000


KU3


Sammanfattning
I  betänkandet  behandlas motioner från den allmänna
motionstiden         1998         som         gäller
ombudsmannaorganisationen, alkoholfri representation
och förvaltningsmyndigheternas service m.m.


Utskottet   avstyrker   samtliga   motioner.   Åtta
reservationer   och   ett  särskilt   yttrande   har
avgivits.




Motionerna
1998/99:K205 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
yrkas  att riksdagen hos  regeringen  begär  förslag
innebärande  att  KO,  JämO,  DO,  BO  och  HO skall
sortera  under  riksdagen  i  enlighet  med  vad som
anförts i motionen.


1998/99:K209 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att inrätta en
ombudsman   dit  personer  och  organisationer   som
drabbats negativt av EU-beslut kan vända sig,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att  staten skall
betala   ut   ersättning  till  personer  som  lidit
ekonomisk skada  till  följd  av  EU-beslut  och att
medel  till  detta dras ifrån Sveriges medlemsavgift
till EU.


1998/99:K271 av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
yrkas  att  riksdagen  som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen  anförts  om  en utredning
för att skapa en klar rollfördelning mellan de olika
uppgifter   som  i  dag  ingår  i  Justitiekanslerns
uppdrag.




1998/99:K278  av Fanny Rizell och Tuve Skånberg (kd)
vari  yrkas  att   riksdagen   som  sin  mening  ger
regeringen till känna vad i motionen  anförts  om en
policy  för  alkoholfri  representation  för statlig
förvaltning och för riksdagen.




1998/99:K288  av  Bertil Persson (m) vari yrkas  att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad i motionen anförts om ombudsmän till riksdagen.




1998/99:K299 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen  begär förslag till
sådan ändring i gällande lagstiftning  att  samtliga
ombudsmän sorterar under riksdagen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i  motionen  anförts  om  en  gemensam
ombudsman för mänskliga rättigheter och att det vore
lämpligt att JO  lades  samman  med övriga ombudsmän
till en gemensam institution.


1998/99:K304  av  Ingvar  Svensson m.fl.  (kd)  vari
yrkas att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till  känna vad i motionen anförts om införandet  av
en så kallad dröjsmålstalan.




1998/99:K305  av  Lars Wegendal m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen  till
känna  vad i motionen anförts om att aktivt påskynda
processen   att   inrätta  medborgarkontor  i  varje
kommun.




1998/99:K309 av Agne Hansson (c) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  återföring  av
besluten    över   de    statliga    sektorsorganens
organisation och lokalisering till länsmyndigheter,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om    en
länsdemokratireform,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  en omstrukturering
av den statliga sektorsorganisationen.


1998/99:K318  av  Ingvar  Svensson m.fl.  (kd)  vari
yrkas att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utredning om
ombudsmannaämbetena.




1998/99:K329  av  andre  vice  talman Eva Zetterberg
m.fl.  (v, s, kd, fp, mp) vari yrkas  att  riksdagen
som sin  mening  ger  regeringen  till  känna  vad i
motionen anförts om alkoholfri representation.




1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om en samordning av
ombudsmannaväsendet      för     frågor      rörande
diskriminering,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.


1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm  m.fl.  (fp) vari
yrkas


12.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts  om  homokompetens
hos nyckelgrupper i offentlig sektor.


1998/99:So306 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas


12.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad  i  motionen  anförts  om  att  all
representation   i   riksdagen   och  den   statliga
förvaltningen skall vara alkoholfri,


13.  att  riksdagen,  i  den  händelse   föregående
yrkande  faller, som sin mening ger regeringen  till
känna vad  i  motionen anförts om att representation
under arbetstid skall vara alkoholfri.


1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas


11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i  förvaltningslagen  att  medborgarna
får ett korrekt bemötande.


1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


2. att riksdagen hos regeringen begär förslag  till
en  utredning  som skall se över hur man gradvis kan
lösgöra mer information  fritt och utan kostnad över
nätet.


1998/99:N326 av Per Westerberg  och  Göran  Hägglund
(m, kd) vari yrkas


18.  att riksdagen hos regeringen begär förslag  om
försöksverksamhet      med     punktlighetsmål     i
myndighetsutövningen i enlighet  med vad som anförts
i motionen.


1998/99:N338 av Camilla Dahlin-Andersson  m.fl. (fp)
vari yrkas


9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om  regionalt
självstyre.


1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna      vad     i     motionen     anförts     om
ombudsmannainstitutionen.


Utskottet
Ombudsmän




Motionerna




I motion 1998/99:K209  av  Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
hemställs   att  riksdagen  som   sin   mening   ger
regeringen till  känna  dels  vad i motionen anförts
om  att  inrätta  en  ombudsman   dit  personer  och
organisationer  som drabbats negativt  av  EU-beslut
kan  vända sig (yrkande  1),  dels  vad  i  motionen
anförts  om  att  staten  skall betala ut ersättning
till personer som lidit ekonomisk  skada  till följd
av  EU-beslut  och  att medel till detta dras  ifrån
Sveriges medlemsavgift  till  EU  (yrkande 2). Sedan
den   1  september  1995  har  EU:s  medborgare   en
ombudsman  dit  företag och privatpersoner kan vända
sig med klagomål om de på något sätt behandlats illa
av  EU:s  institutioner   och  organ,  dvs.  om  det
föreligger s.k. administrativa  missförhållanden.  I
de  fall  en  medborgare  finner att det egna landet
begått   övergrepp   kan  en  anmälan   göras   till
förstainstansrätten vid  EG-domstolen. Sedan Sverige
gick  med  i  EU  är  det enligt  motionärerna  dock
betydligt mer vanligt att svenska medborgare drabbas
negativt  av beslut som  fattas  av  EU.  Här  finns
emellertid  ingen rättssäkerhet. Att vänta på att EU
skall  åtgärda   denna   svaghet  är  otillräckligt.
Motionärerna föreslår att  Sverige,  för  att stärka
individers  rättsskydd  gentemot  EU,  inrättar   en
ombudsman   dit   personer  och  organisationer  som
drabbats negativt av  EU-beslut kan vända sig. I den
mån personer lidit direkt  ekonomisk  skada föreslår
motionärerna att ersättning betalas till  dessa  och
att   samma   belopp   sedan   dras  ifrån  Sveriges
medlemsavgift till EU.


I  motion  1998/99:K205  av Marietta  de  Pourbaix-
Lundin  (m) hemställs att riksdagen  hos  regeringen
begär förslag  innebärande  att KO, JämO, DO, BO och
HO skall sortera under riksdagen  i enlighet med vad
som  anförts  i  motionen.  Om  Sverige   skall   ha
ombudsmän   och   om   dessa   skall   kunna   verka
självständigt   och   oberoende  i  ordets  verkliga
bemärkelse  och  kunna  tillvarata  sina  respektive
gruppers intressen och rättigheter  måste de, enligt
motionärerna,  ligga under riksdagen.  Utrymmet  för
ett självständigt  och  oberoende  agerande  från de
ombudsmän  som  i  dag sorterar under regeringen  är
alltför begränsat.


I  motion  1998/99:K288   av   Bertil  Persson  (m)
hemställs   att   riksdagen   som  sin  mening   ger
regeringen  till  känna  vad i motionen  anförts  om
ombudsmän    till   riksdagen.    De    samhälleliga
ombudsmannafunktionerna   blir   alltfler.  För  att
trygga ombudsmannaväsendets integritet och oväld bör
enligt motionären alla offentliga  ombudsmän  väljas
av  riksdagen,  och ävenledes granskas av Riksdagens
revisorer.


I  motion 1998/99:K299  av  Per  Lager  m.fl.  (mp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag
till  sådan  ändring  i  gällande  lagstiftning  att
samliga  ombudsmän sorterar under riksdagen (yrkande
1) och att  riksdagen  som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen  anförts  om  en  gemensam
ombudsman för mänskliga rättigheter och att det vore
lämpligt  att  JO  lades samman med övriga ombudsmän
till en gemensam institution  (yrkande  2). Positiva
resultat   skulle  enligt  motionärerna  uppnås   om
samtliga   ombudsmannafunktioner    ställdes   under
riksdagens   ansvar,   bl.a.   skulle  ombudsmännens
självständighet  och  oberoende garanteras  och  den
enskildes   och  olika  gruppers   rättigheter   och
rättssäkerheten för den enskilde stärkas.


I motion 1998/99:K318 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
hemställs  att   riksdagen   som   sin   mening  ger
regeringen till känna vad i motionen anförts  om  en
utredning  om  ombudsmannaämbetena. De ombudsmän som
tillkommit efter  JO  har inte fått samma fristående
ställning under riksdagen.  De  sorterar  i  stället
under  regering  och  departement.  Dessa  ombudsmän
förordnas   av  regeringen.  Alla  är  självständiga
myndigheter  utom   Konsumentombudsmannen   som   är
inordnad  i  Konsumentverket.  Runt om i världen har
det  svenska  ombudsmannaämbetet fått  efterföljare,
men då i samma  fristående  ställning  som  vår  JO.
Ombudsmännen   i  olika  länder  utses  antingen  av
parlamentet   eller   presidenten,   men   inte   av
regeringen. Även i Sverige bör ombudsmännen utses av
riksdagen. Ämbeten  under  regering  och departement
kan misstänkas för beroendeställning.   Med alltfler
ombudsmän riskerar vi enligt motionärerna  att få en
splittring  av  resurser.  Förutom en mer fristående
ställning för ombudsmännen borde  därför även själva
organisationen  förändras.  Det  skulle  vara  flera
fördelar    med    att    skapa   ett   sammanhållet
ombudsmannaämbete med ett antal  rättighetsombudsmän
som var och en har specialkompetens  och ansvar inom
ett  antal  områden.  Ämbetet  bör lämpligen  kallas
Rättighetsombudsmannen (RO). För  medborgarna skulle
det underlätta att bara behöva hålla  reda på JO och
RO.  Ämbetet  skulle ha ansvar för hela spektrat  av
medborgerliga  fri-   och  rättigheter.  De  svenska
rättigheterna  enligt Europakonventionen  bygger  på
FN:s  universella   förklaring   om   de   mänskliga
rättigheterna. För skydd av dessa rättigheter  finns
en  kommission  och  en  domstol  dit  även  svenska
medborgare kan vända sig. Det är rimligt att svenska
medborgare får möjlighet att i första hand vända sig
till  en människorätts-kommission i det egna landet.
Förslagen bör enligt motionärerna bli föremål för en
parlamentarisk utredning.


I motion  1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m)
begärs att riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad  i  motionen  anförts  dels  om  en
samordning av ombudsmannaväsendet för frågor rörande
diskriminering     (yrkande     2),     dels      om
ombudsmannaväsendets  självständighet  (yrkande  3).
Enligt       motionärerna      bör      de      fyra
ombudsmannainstituten   -  Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Handikappombudsmannen (HO)  och  den  av  regeringen
föreslagna ombudsmannen mot diskriminering  på grund
av sexuell läggning samordnas. Ombudsmannainstituten
bör     läggas    samman    till    ett    gemensamt
ombudsmannaämbete   direkt   under  riksdagen.  FN:s
generalförsamling antog för fem  år  sedan  de  s.k.
Parisprinciperna,  vari  särskilt betonas betydelsen
av att organ för skydd av de mänskliga rättigheterna
är  rättsligt  och politiskt  självständiga  så  att
ingen del av en  regering  kan  lägga  sig  i  deras
arbete.   Mot   denna   bakgrund  synes  det  enligt
motionärerna mindre lämpligt  med dagens ordning där
JämO, HO och DO lyder under regeringen.


I motion 1998/99:A722 av Lars  Lindblad  m.fl.  (m)
begärs  att  riksdagen som sin mening ger regeringen
till   känna   vad    i    motionen    anförts    om
ombudsmannainstitutionen    (yrkande    2).   Enligt
motionärerna  bör  regeringen  ges  till  känna  att
samtliga ombudsmän bör lyda under riksdagen och inte
som  i  dag,  vad gäller DO, BO, JämO och HO,  under
regeringen.




Bakgrund




Riksdagens ombudsmän  (JO)  är  en  myndighet  under
riksdagen   som   utövar   en   del   av  riksdagens
kontrollmakt.  JO-ämbetet  tillkom  år  1809.   JO:s
verksamhet  regleras  allmänt  i  12 kap. 6 och 8 §§
regeringsformen    samt    i    8    kap.    10    §
riksdagsordningen.   De   mer  detaljerade  reglerna
återfinns  i lagen (1986:765)  med  instruktion  för
Riksdagens ombudsmän.  JO  skall ha tillsyn över att
de som utövar offentlig makt  efterlever  lagar  och
andra  författningar  samt  i  övrigt  fullgör  sina
åligganden.  JO:s  tillsyn bedrivs genom prövning av
klagomål från allmänheten  samt  genom  inspektioner
och andra undersökningar som JO finner påkallade.


Samtliga övriga myndigheter med ombudsmannafunktion
-             Konsumentombudsmannen            (KO),
Jämställdhetsombudsmannen  (JämO),  Ombudsmannen mot
etnisk  diskriminering (DO), Barnombudsmannen  (BO),
Handikappombudsmannen   (HO)  och  Ombudsmannen  mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) -
lyder under regeringen. Deras verksamhet regleras av
en   förordning  med  instruktion   för   respektive
ombudsman.    För   KO:s   del   ingår   motsvarande
instruktion    i   förordningen    (1995:868)    med
instruktion  för   Konsumentverket.  KO  är  tillika
generaldirektör för Konsumentverket.


JämO:s, DO:s, BO:s,  HO:s  och  HomO:s verksamheter
regleras     i     grundläggande     hänseende     i
jämställdhetslagen  (1991:433), lagen (1999:131)  om
Ombudsmannen   mot  etnisk   diskriminering,   lagen
(1993:335)  om Barnombudsman,  lagen  (1994:749)  om
Handikappombudsmannen respektive lagen (1999:133) om
förbud mot diskriminering  i arbetslivet på grund av
sexuell  läggning,  till  vilka   förordningar   med
instruktion för respektive ombudsman är knutna.


JämO, DO, BO, HO och HomO utnämns av regeringen och
är   rapporteringsskyldiga  till  regeringen.  Deras
uppgift  kan  närmast  sägas  vara att im-plementera
viss  lagstiftning,  genom  t.ex.   rådgivning   och
upplysningsverksamhet,  och  att främja utvecklingen
på området, både nationellt och internationellt.


Utredningen  mot  diskriminering  i  arbetslivet  på
grund   av  sexuell  läggning   (SEDA)   lämnade   i
betänkandet  Förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell  läggning  (SOU  1997:175) bl.a.
föreslag   till  en  ny  lag  om  diskriminering   i
arbetslivet  på  grund  av  sexuell läggning. Vidare
föreslog  utredningen,  bl.a. mot  bakgrund  av  att
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering  (DO) hade en
väl   inarbetad   organisation   med  relativt  lång
erfarenhet av diskrimineringsfrågor,  att rådgivande
och processförande funktioner enligt den  nya  lagen
skulle omhändertas av DO.


I  proposition  1997/98:180  behandlade  regeringen
utredningens betänkande och föreslog lagen om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning    och    tillskapandet    av    ett   nytt
ombudsmannainstitut.  Regeringen  uttalade  när  det
gällde förslaget om en ny ombudsman bl.a. följande:


Att  det  medför  effektivitetsvinster om resurserna
för liknande uppgifter  samordnas  är  uppenbart. En
sådan  samordning mellan olika ombudsmannafunktioner
kan emellertid inte ske utan att dess effekter på de
olika  funktionerna   analyseras.  Regeringen  avser
därför att under år 1999  ta  initiativ till att ett
sådant  arbete  påbörjas  med  inriktning   att   en
sammanslagning   skall   ske   av  bl.a.  dessa  två
ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet. Till
dess  att resultatet av en sådan  analys  föreligger
bör även  den  nu föreslagna ombudsmannen emellertid
utgöra  en egen myndighet.  Dock  bör  redan  nu  en
samordning ske så att den nya ombudsmannen samverkar
med DO i fråga om bl.a. lokaler, telefonväxel m.m.




Genom regeringsbeslut  i  november  1997 bemyndigade
regeringen   chefen   för  Socialdepartementet   att
tillkalla en särskild utredare  med  uppgift  att se
över     och     utvärdera    Handikappombudsmannens
verksamhet. Enligt direktiven (dir. 1997:131) skulle
utredaren  bl.a. kartlägga  likheter  och  olikheter
mellan  Handikappombudsmannens  verksamhet  och  den
verksamhet som bedrivs av andra ombudsmän och om det
finns   några    oklarheter    i   fördelningen   av
arbetsuppgifter     och    ansvarsområden     mellan
Handikappombudsmannen och andra ombudsmän.


Utredningen  om  översyn  av  handikappombudsmannen
överlämnade      i     maj     1999      betänkandet
Handikappombudsmannnens framtida förutsättningar och
arbetsuppgifter (SOU  1999:73).  När  det  gäller en
samordning  av  ombudsmännens  arbete  har utredaren
uttalat bl.a:


Jag  har  kartlagt  likheter  och  olikheter  mellan
Handikappombudsmannens   verksamhet  och   den   som
bedrivs  av  övriga ombudsmän.  Mot  den  bakgrunden
reser jag frågan  om  inte alla ombudsmän borde slås
samman till ett gemensamt ombudsmannainstitut. Efter
att ha analyserat denna  fråga  avvisar jag en sådan
lösning,  eftersom jag inte tror den  skulle  stärka
ombudsmännens   ställning.   Jag  vill  däremot  att
samarbetet  kan  utvecklas  genom   en   lokalmässig
samordning.     Jag     förordar    således    ingen
sammanslagning  av  de olika  ombudsmännen.  Däremot
föreslås  en  geografisk   samordning  i  gemensamma
lokaler, vilket ökar möjligheterna  till  samarbete.
Ombudsmännen  kan själva ta ställning till om  vissa
administrativa funktioner kan samordnas.




I mars 1998 beslutade  regeringen  att  tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av
Barnombudsmannens   verksamhet.   Utredningen   fick
enligt direktiven (dir. 1998:21) bl.a. i uppdrag att
gå igenom och belysa hur den speciella karaktären av
ombudsmannamyndighet   påverkat  BO:s   arbete.   Av
särskild betydelse var därvid BO:s förmåga att agera
självständigt   i   förhållande    till   regeringen
samtidigt   som   BO  är  en  myndighet  underställd
regeringen,  en myndighet  som  har  att  följa  sin
instruktion,  sitt  regleringsbrev  och  de  uppdrag
regeringen  ger   den.   Utredaren   skulle   enligt
direktiven  belysa de konflikter som denna situation
skulle kunna  innebära  för  myndigheten, och om det
fanns några problem hur dessa i så fall skulle kunna
lösas. Fler och fler medborgargrupper  har  fått sin
egen  ombudsman.  Farhågor  har  framförts att detta
riskerar att tunna ut ombudsmannafunktionen och göra
den  mindre  verkningsfull. Den särskilde  utredaren
skulle därför  enligt  direktiven  beskriva likheter
och  olikheter  mellan BO:s roll och arbetssätt  och
andra   statliga   ombudsmäns.    Om    det    finns
överlappningar  mellan  BO:s  och  andra  ombudsmäns
roller och ansvarsområden skulle utredaren  beskriva
dessa.


Utredningen,   som   antog  namnet  BO-utredningen,
överlämnade i maj 1999  betänkandet Barnombudsmannen
- företrädare för barn och  ungdomar  (SOU  1999:65)
till  regeringen.  När  det gäller Barnombudsmannens
självständighet skriver utredningen bl.a:


Ett   viktigt   kriterium  för   en   ombudsman   är
självständighet både  i  förhållande till regeringen
och till politiska partier,  frivilligorganisationer
och andra. Det är dock viktigt  att framhålla att en
statlig ombudsman aldrig kan bli  helt  fri.  Lagen,
liksom    huvudmannens    rätt    att   besluta   om
ombudsmannens  budget,  sätter  vissa   gränser  för
ombudsmannens arbete.


Enligt utredningens uppfattning finns det  två sätt
att  öka  ombudsmannens självständighet. Det ena  är
att Barnombudsmannen  lyder under riksdagen på samma
sätt som Justitieombudsmannen  och  det andra är att
Barnombudsmannen   förblir   en   myndighet    under
regeringen men ges så mycket självständighet som  är
möjligt med ett oförändrat huvudmannaskap.


Om  man enbart ser till frågan om självständighet i
förhållande   till  regeringen  är  självfallet  det
första alternativet  att  föredra.  En sådan lösning
skulle   helt   frikoppla   Barnombudsmannen    från
regeringen,  men  väcker  dock frågor av annat slag.
Ett   ändrat  huvudmannaskap  för   Barnombudsmannen
skulle    innebära    en    avvikelse    från    den
konstitutionella      ansvarsfördelningen     enligt
regeringsformen. En annan  fråga  som  uppkommer med
ett  förändrat  huvudmannaskap  är Barnombudsmannens
självständighet i förhållande till riksdagen. En del
av riksdagen eller riksdagen i dess  helhet kan lika
väl som en regering ha önskemål om och synpunkter på
ombudsmannens  verksamhet.  För  att  uppnå   önskad
självständighet   måste   således  denna  garanteras
oavsett  om huvudmannen är riksdag  eller  regering.
Genom   att    det    praktiska   genomförandet   av
barnkonventionens  principer   är  öppet  för  olika
politiska ställningstaganden kan Barnombudsmannen se
sig nödsakad att hålla en lägre  profil  än  som  är
möjligt som ett regeringsorgan.


Mot   denna  bakgrund  anser  utredningen  att  ett
förändrat  huvudmannaskap  inte  skulle innebära den
förstärkning  av Barnombudsmannen som  eftersträvas.
Regeringen bör  därför  även  i  fortsättningen vara
huvudman för Barnombudsmannen. Självständigheten bör
i  stället ökas genom valet av författningsform  och
ökade  möjligheter  för  Barnombudsmannen  att själv
bestämma  sina  arbetsuppgifter  genom  bland  annat
begränsningar  i  användandet  av regleringsbrev som
styrform.


Utredningen  föreslår därför att  Barnombudsmannens
alla uppgifter tydligt bör framgå av lag och inte av
instruktion.  Det  är  alltså  riksdagen  som  skall
bestämma mandatet  och  regeringen  skall inte själv
kunna ändra på ombudsmannens uppdrag.


Både  betänkandet  från  Utredningen om  översyn  av
handikappombudsmannen  och   betänkandet   från  BO-
utredningen  är för närvarande ute på remiss.  Efter
remisstiden, som  går  ut  den  30  september  1999,
kommer förslagen att beredas i Regeringskansliet.




Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag
i  motioner  om  bl.a. förändringar av olika slag av
ombudsmannafunktionen  samt  om  tillskapande  av en
rättighetsombudsman  (bet. 1992/93:KU2, 1995/96:KU5,
1996/97:KU24 och 1997/98:KU21).  Utskottet har bl.a.
framhållit den särställning som Riksdagens ombudsmän
har. Enligt utskottet har det inte funnits anledning
att  ifrågasätta  JO:s  ställning  och   verksamhet.
Utskottet  har  vidare  uttalat  att  det kan finnas
anledning att diskutera de ombudsmannaorgan  som  är
underställda   regeringen.  Utskottet  har  i  detta
sammanhang uttalat  sin  förståelse  för de farhågor
som  framförts  om  att  ombudsmannafunktionen   kan
tunnas  ut om alltför många olika ombudsmän inrättas
och  att  alltför   många  specialiserade  ombudsmän
medför risk för att vissa  grupper  kan falla mellan
de olika ombudsmännens verksamheter.  Utskottet  har
också  utgått  från  att  regeringen  är medveten om
dessa     synpunkter    och    fortlöpande    prövar
organisationen  av  den verksamhet som de regeringen
underställda ombudsmännen bedriver.




Utskottets bedömning




Bland  de offentliga ombudsmännen  intar  Riksdagens
ombudsmän  (JO)  en  särställning.  JO-institutionen
tillkom  redan 1809 och har blivit en  förebild  för
liknande granskningsorgan i andra länder.


JO kontrollerar  enligt 12 kap. 6 § regeringsformen
tillämpningen i offentlig  verksamhet  av  lagar och
andra författningar. Tillsynsverksamheten utövas  av
fyra,  av  riksdagen  för  fyra  år  i sänder, valda
ombudsmän:   en   chefsjustitieombudsman   och   tre
justitieombudsmän. Det åligger ombudsmännen särskilt
att  övervaka efterlevnaden av regeringsformens  bud
om saklighet  och  opartiskhet och om iakttagande av
medborgarnas  grundläggande  fri-  och  rättigheter.
JO:s tillsyn omfattar  bl.a.  statliga och kommunala
myndigheter, tjänstemän och andra  befattningshavare
vid dessa myndigheter samt annan som  innehar tjänst
eller  uppdrag,  varmed  följer  myndighetsutövning,
såvitt  avser  denna  myndighet.  JO:s   uppgift  är
således  att  i  första hand vara en kontrollinstans
gentemot   myndigheterna.   Ärenden   kommer   under
prövning  hos   JO   främst   genom   klagomål  från
allmänheten  men  även  genom JO:s egna iakttagelser
vid inspektioner hos domstolar och myndigheter eller
i andra sammanhang.


Utskottet,  som  liksom tidigare  vill  betona  den
särställning som JO  har,  anser  att det inte finns
någon anledning att ifrågasätta JO:s  ställning  och
uppgifter.  Utskottet  anser  det  inte  heller vara
lämpligt  att  föra  samman  JO med övriga ombudsmän
till  en gemensam institution och  avstyrker  därför
motion K299 yrkande 2.


Konstitutionsutskottet     har     tidigare    gjort
bedömningen  att  det  kunde  finnas  anledning  att
diskutera   de  ombudsmannaorgan  som  lyder   under
regeringen.  Utskottet  har  uttalat  att  det  haft
förståelse för  de  farhågor  som  framförts  om att
ombudsmannafunktionen kan tunnas ut om alltför många
olika  ombudsmän  inrättas  och  att  alltför  många
specialiserade   ombudsmän  medför  risk  att  vissa
grupper  kan falla  mellan  de  olika  ombudsmännens
verksamheter.   Utskottet   har   utgått   från  att
regeringen  är  medveten  om  dessa  synpunkter  och
fortlöpande  prövar organisationen av den verksamhet
som   de   regeringen    underställda   ombudsmännen
bedriver.


Utskottet  anser  att  frågorna   om   ombudsmännen
organisatoriskt  bör  samlas  under riksdagen  eller
samordnas  på  annat  sätt är principiellt  viktiga.
Betänkandena från dels  Utredningen  om  översyn  av
handikappombudsmannen,      dels      BO-utredningen
remissbehandlas  för  närvarande.  Därefter   kommer
förslagen att beredas i Regeringskansliet. Utskottet
anser  med  hänsyn  härtill  att resultatet av detta
arbete  inte  bör  föregripas.  Utskottet  avstyrker
därför motionerna K205, K288, K299  yrkande 1, K318,
K336 yrkandena 2 och 3 samt A722 yrkande 2.


I  motion  K209 framförs förslag om att  inrätta  en
ombudsman  dit   personer   och  organisationer  som
drabbats negativt av EU-beslut  kan  vända  sig samt
att  staten skall betala ut ersättning till personer
som lidit  ekonomisk  skada  till följd av EU-beslut
och  att  medel  till detta dras  in  från  Sveriges
medlemsavgift till EU.


De möjligheter som  i  dag finns att vända sig till
JO  och JK om någon anser  att  t.ex.  en  myndighet
handlat   fel   är   enligt   utskottets   bedömning
tillfyllest även när en svensk myndighets beslut  är
en  följd  av  EU-bestämmelser.  Utskottet avstyrker
därför motion K209.




Justitiekanslerns roll




Motionen




I  motion  1998/99:K271  av  Ingvar  Svensson  m.fl.
hemställs   att   riksdagen   som  sin  mening   ger
regeringen till känna vad i motionen  anförts  om en
utredning  för  att  skapa  en  klar  rollfördelning
mellan  de  olika  uppgifter  som  i  dag  ingår   i
Justitiekanslerns  uppdrag. Justitiekanslern (JK) är
dels  regeringens  advokat  och  utredare  av  olika
företeelser inom den  statliga  förvaltningen,  dels
åklagare  som  beslutar  om åtal mot domare i Högsta
domstolen   och  Regeringsrätten,   dessutom   också
åklagare i vissa mål enligt tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.  Dessa  dubbla roller
är  enligt  motionärerna  diskutabla. I en  framtida
situation   kan   konflikter  uppstå   genom   denna
rolldelning inom samma  ämbete.  En  förändring  och
uppdelning   av   JK:s   befogenheter   bör   enligt
motionärerna  därför  genomföras  efter  en noggrann
analys.




Bakgrund




Justitiekanslern  (JK)  lyder  enligt  11 kap.  6  §
regeringsformen (RF) under regeringen.


JK har enligt lagen (1975:1339) tillsyn över att de
som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och
andra  författningar  samt  i  övrigt  fullgör  sina
åligganden.  JK  får enligt lagens 5 § som  särskild
åklagare väcka åtal  mot  befattningshavare  som har
begått  brottslig  gärning genom att åsidosätta  vad
som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. JK kan
enligt  12  kap.  8 § RF  väcka  åtal  för  brott  i
utövningen av tjänst som ledamot av Högsta domstolen
eller Regeringsrätten.  JK:s  tillsyn  omfattar dock
inte  regeringen  eller  statsråd,  eller riksdagens
myndigheter  eller anställda och uppdragstagare  vid
riksdagens myndigheter.


Enligt 1 § förordningen  (1975:1345) med instruktion
för  Justitiekanslern  är  JK   regeringens   högste
ombudsman.  Det  åligger  JK,  enligt 2 §, att under
regeringen  bevaka  statens  rätt.  I  mål  som  rör
statens  rätt  skall han, om det  inte  ankommer  på
någon annan myndighet,  föra eller låta föra statens
talan. JK skall tillhandagå  regeringen  med råd och
utredningar i juridiska angelägenheter.


Det  åligger  JK  att  vaka över tryckfriheten  och
yttrandefriheten     enligt     bestämmelserna     i
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen.


Konstitutionsutskottet   behandlade   i   betänkande
1989/90:KU15 fyra motioner vari begärdes en  översyn
av    Justitiekanslersämbetet.   Utskottet   anförde
följande:




JK-utredningen genomförde under mitten av 1970-talet
en genomgripande  översyn av JK-ämbetet. Utredningen
uppmärksammade det  spänningsförhållande  som  råder
mellan   JK:s  tillsynsfunktion  och  uppgiften  att
bevaka statens  ekonomiska  intressen. Bl.a. för att
undanröja detta spänningsförhållande  föreslogs  att
uppgiften  att  ta  till  vara  statens  intressen i
tvister  skulle  läggas  hos en nyinrättad myndighet
benämnd statsadvokaten.


I  samtliga motioner påkallas  en  översyn  av  JK-
ämbetet. Utskottet som i sammanhanget vill erinra om
att   upprepade    översyner   av   JO-institutionen
företagits under senare  år  anser  att  tiden nu är
inne  för  en  ny  översyn  av  JK-ämbetet. En sådan
översyn,  som  bör ske i den form regeringen  finner
lämplig, bör särskilt vara inriktad på de konflikter
som kan uppkomma  mellan  JK:s olika arbetsuppgifter
och även innefatta överväganden rörande en renodling
av  verksamheten.  Vad  utskottet   anfört  bör  ges
regeringen till känna.


Riksdagen följde utskottet.




Regeringen  tillsatte  i december 1991  en  särskild
utredare med uppdrag att  se  över Justitiekanslerns
arbetsuppgifter m.m.


Utredningen som antog namnet 1991  års JK-utredning
lämnade    i    april    1993    sitt    betänkande,
Justitiekanslern, En översyn av JK:s arbetsuppgifter
m.m.  (SOU  1993:37).  När  det  gäller  frågan   om
"konfliktsituationer" anförde utredningen bl.a:


För  JK:s  verksamhet  i dess helhet gäller - liksom
för    alla    andra   förvaltnings-myndigheter    -
regeringsformens  krav  på saklighet och opartiskhet
(1  kap. 9 § RF). Ett strikt  iakttagande  av  detta
överordnade  krav även när JK skall bevaka i och för
sig  motstående  intressen  utesluter  konflikter  i
egentlig mening. Erfarenheten visar emellertid att -
i  brist   på   en   mera   inträngande   analys   -
föreställningar   uppkommer   att   JK  inte  alltid
samtidigt   kan   fullgöra   uppgifter  inom   olika
ansvarsområden. Sådana föreställningar kan dessvärre
skada  JK:s  anseende  och i ett  vidare  perspektiv
inverka menligt på hans  funktion. Det är oftast när
JK:s   tillsynsuppgift   är  inblandad   som   denna
komplikation uppträder. Som en i och för sig olustig
eftergift  åt i själva verket  ogrundade  misstankar
föreslår utredningen  att  JK  generellt skall kunna
underlåta att fullgöra en tillsynsuppgift om den kan
uppfattas som svårförenlig med en  annan uppgift som
åvilar honom.




Utredningens   betänkande   föranledde  inte   några
åtgärder från regeringens sida.




Europeiska  kommissionen  för mänskliga  rättigheter
har i ett beslut den 6 juli  1998,  Application  No.
18781/91  Roy E. Gasper ./. Sverige, avvisat Gaspers
klagomål.  Kommissionen   fann   samtliga   klagomål
uppenbart  ogrundade. Gasper hade inför kommissionen
anfört bl.a.  att  de domstolar som hade prövat hans
skadeståndstalan mot  svenska  staten inte uppfyllde
kravet   på  oavhängighet  och  opartiskhet   enligt
artikel 6  i  Europakonventionen. Skälet härtill var
enligt Gasper att  staten företräddes i processen av
Justitiekanslern som  tidigare  hade  avslagit  hans
begäran  om  skadestånd  och som utövar tillsyn över
domstolar och domarna. Kommissionen  erinrar  i sitt
beslut  om  de bestämmelser i den svenska grundlagen
som  är  avsedda  att  garantera  domstolarnas  samt
Justitiekanslerns och andra förvaltningsmyndigheters
självständighet    och   opartiskhet.   Kommissionen
konstaterar  bl.a.  att  Justitiekanslern  inte  får
lägga sig i domstolarnas  dömande verksamhet och att
domarna inte behöver befara  att  de skall åtalas av
Justitiekanslern till följd av att  de  har  avgjort
ett  fall  till  statens  nackdel  samt  att de inte
behöver befara att bli avsatta. Kommissionen  finner
att  enbart  den omständigheten att Justitiekanslern
har den dubbla uppgiften att bevaka statens rätt och
att utöva tillsyn  över domstolarna och domarna inte
i sig kan anses ge upphov  till berättigade farhågor
angående domstolarnas oavhängighet och opartiskhet.




Utskottets bedömning




Enligt  1  kap 9 § regeringsformen  skall  domstolar
samt förvaltningsmyndigheter  och  andra som fullgör
uppgifter  inom den offentliga förvaltningen  i  sin
verksamhet beakta  allas  likhet  inför  lagen  samt
iaktta  saklighet  och  opartiskhet. Utskottet anser
inte att Justitiekanslerns  olika  uppgifter  medför
att  det  finns  anledning att befara att dessa inte
utförs med iakttagande av saklighet och opartiskhet.
Utskottet  är inte  heller  berett  att  föreslå  en
utredning   med    uppgift   att   bl.a.   analysera
Justitiekanslerns  olika   befogenheter.   Utskottet
avstyrker därför motionen.




Alkoholfri representation




Motionerna




I  motion  1998/99:K278  av  Fanny  Rizell  och Tuve
Skånberg (kd) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts  om
en  policy för alkoholfri representation för statlig
förvaltning  och  för riksdagen. Enligt motionärerna
finns det bland allmänheten  en  irritation över att
politiker, på det som faktiskt är  deras  arbetstid,
dricker   alkohol   på  skattebetalarnas  bekostnad.
Bruket av offentliga  medel  i  form  av statlig och
kommunal representation med alkohol har  därför  med
rätta  kritiserats.  Alkoholkonsumtion är i dag inte
accepterad   på   någon   arbetsplats,    och    bör
naturligtvis inte vara det i stat och kommun heller.
Motionärerna    föreslår    en    policy   där   all
representation  under arbetstid är helt  alkoholfri,
och  representation   vid   övriga   tillfällen   är
spritfri.


I  motion  1998/99:K329 av Eva Zetterberg m.fl. (v)
begärs att riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad  i motionen anförts  om  alkoholfri
representation. Missbruket  av  alkohol är ett av de
största samhällsproblemen i Sverige.  Riksdagen  bör
enligt   motionärerna  vara  en  föregångare  i  det
offentliga   livet   med   att   införa   alkoholfri
representation  i  alla  de sammanhang där riksdagen
står  som  värd.  Riksdagen bör  också  rekommendera
statliga  och  kommunala   bolag,   myndigheter  och
förvaltningar  att  helt  avstå från eller  kraftigt
minska tillgången på alkohol vid representation.


I motion 1998/99:So306 av  Thomas  Julin m.fl. (mp)
begärs  att riksdagen som sin mening ger  regeringen
till känna  dels  vad  i motionen anförts om att all
representation   i  riksdagen   och   den   statliga
förvaltningen skall  vara  alkoholfri  (yrkande 12),
dels, i den händelse föregående yrkande  faller, att
representation under arbetstid skall vara alkoholfri
(yrkande  13). Arbetslivet är ett område som  enligt
motionärerna bör vara alkoholfritt. Det finns säkert
en bred uppslutning  bland  allmänheten att statliga
och   kommunala  medel  inte  skall   användas   för
alkoholinköp.  Detta  är  ett  viktigt  skäl  för en
alkoholfri   offentlig   representation,   men   det
viktigaste  är att det är ett konkret sätt för stat,
landsting och  kommun  att  visa solidaritet med dem
som  har eller riskerar att få  alkoholproblem.  Som
ett första  steg  och  som  ett  föredöme  för övrig
offentlig verksamhet bör därför all representation i
riksdagen   och   den  statliga  förvaltningen  vara
alkoholfri.  Är det  ett  för  stort  steg  föreslår
motionärerna  att  åtminstone  representation  under
arbetstid skall vara alkoholfri.




Bakgrund




Socialutskottet  har  avstyrkt  motioner med krav på
att   all   offentlig  representation   skall   vara
alkoholfri  (bet.  1990/91:SoU23).  Socialutskottets
uppfattning  var   att  stat  och  kommun  bör  visa
återhållsamhet  med alkoholservering  vid  offentlig
representation. Utskottet  utgick från att så skedde
utan  att  riksdagen tog något  initiativ  i  saken,
varför   motionerna    avstyrktes.    I   betänkande
1995/96:SoU3  fann  utskottet  ingen  anledning  att
frångå riksdagens tidigare ställningstagande.


Även konstitutionsutskottet har tidigare  behandlat
motioner  med yrkanden om alkoholfri representation.
Utskottet har  i  likhet  med  socialutskottet  inte
funnit     anledning     att    frångå    riksdagens
ställningstagande     (betänkandena     1992/93:KU3,
1992/93:KU18,       1994/95:KU12,       1995/96:KU5,
1996/97:KU24  och  1997/98:KU21).  Riksdagen  följde
utskotten.




Utskottets bedömning




Utskottet  vidhåller   uppfattningen  att  stat  och
kommun bör visa återhållsamhet  med alkoholservering
vid offentlig representation och  utgår  från att så
sker utan att riksdagen tar något initiativ i saken.
Utskottet avstyrker därför motionerna.




Medborgarkontor




Motionen




I  motion  1998/99:K305  av Lars Wegendal m.fl.  (s)
hemställs   att  riksdagen  som   sin   mening   ger
regeringen till  känna vad i motionen anförts om att
aktivt     påskynda    processen     att     inrätta
medborgarkontor  i  varje  kommun.  Ur  medborgarnas
synvinkel måste det på alla sätt vara en  fördel att
möta    en    samlad   offentlig   service   i   ett
medborgarkontor.  Med teknikens hjälp borde man även
kunna utveckla tanken  så  att  även  medborgarna  i
mindre  kommuner, och framför allt i dessa kommuners
glesbygd,  kan  få del av den offentliga servicen. I
glesbygdsskolorna  skulle  biblioteken  kunna  få en
central  roll som lokala medborgarkontor. Regeringen
bör    enligt     motionärerna     uppta    konkreta
överläggningar   med   de   statliga   verken    och
företrädare   för   kommunerna   med   mål  att  ett
medborgarkontor inrättas i varje kommun.




Bakgrund




Lagen    (1994:686)    om    försöksverksamhet   med
medborgarkontor  trädde  i kraft  den  1  juli  1994
(prop.   1993/94:187,   bet.   1993/94:KU39,   rskr.
1993/94:392). Ett medborgarkontor har beskrivits som
en inrättning - en plats för offentlig  verksamhet -
där lokala förvaltningsmyndigheter samverkar för att
ge service till medborgarna. En grundläggande  tanke
med   medborgarkontor   är   att   de   skall  kunna
organiseras utifrån de lokala behov som kan finnas.


Med  stöd  av  försökslagen kunde en kommun  träffa
avtal,   s.k.  samverkansavtal,   med   en   statlig
myndighet,  en  allmän  försäkringskassa  eller  ett
landsting    om   att   åt   dessa   utföra   sådana
förvaltningsuppgifter      som      inte     innebär
myndighetsutövning.   Samtidigt  fick  kommunen   en
befogenhet att lämna kommunen ett sådant uppdrag.


De  uppgifter  som kunde  bli  aktuella  genom  ett
samverkansavtal  var   service   och  rådgivning  av
enklare och mer rutinbetonat slag,  allt från att ge
information    eller    tillhandahålla   blanketter,
broschyrer och annat material  till  att  ge enklare
råd  samt  att  vara  behjälplig  vid ifyllandet  av
ansökningar.


Ett  samverkansavtal måste vara skriftligt  och  ha
godkänts av regeringen.


I proposition  1996/97:90 föreslog regeringen en lag
om    försöksverksamhet     med     samtjänst    vid
medborgarkontor. Syftet med försöksverksamheten  var
att  få ytterligare kunskaper om och erfarenheter av
hur ett organiserat samarbete över myndighetsgränser
kunde  utformas.  Utvidgningen  innebar att statliga
myndigheter,   en   allmän   försäkringskassa,   ett
landsting  eller  en  kommun  inom   ramen  för  ett
samverkansavtal skulle få använda varandras personal
till  att  utföra enklare förvaltningsuppgifter  som
innefattar  myndighetsutövning   eller   som  kräver
tillgång till personregister.


Regeringen   understryker   i   propositionen   att
verksamheten   har   karaktär   av  försök  och  att
försöksverksamhet   ingår   som  ett  betydelsefullt
moment  i utredningsmetodiken.  Det  handlar  enligt
regeringen  om  att  vinna  erfarenheter  i praktisk
verksamhet för att efter utvärdering komma fram till
en    permanent    ordning.    Regeringen   betonade
utvärderingens   betydelse  och  framhöll   att   en
arbetsgrupp tillsatts i Inrikesdepartementet för att
följa   och   stödja  arbetet   med   att   utveckla
medborgarkontor och andra former av kontakter mellan
medborgarna och offentliga organ.


Konstitutionsutskottet   tillstyrkte  i  betänkande
1996/97:KU9   regeringens  förslag   till   lag   om
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1997 och gäller till
utgången av juli 2002.


Arbetsgruppen   för    att    följa    och    stödja
utvecklingsarbetet  med  medborgarkontor  och  andra
kontakter    mellan   medborgare   och   myndigheter
avlämnade i maj  1999  rapporten  Medborgarkontor  i
utveckling   (Ds  1999:26).  I  rapporten  redovisar
arbetsgruppen  bakgrund, nuläge och möjligheter till
en fortsatt utveckling  av medborgarkontor och andra
former   av   kontakter   mellan    medborgare   och
myndigheter. Av de undersökningar som  arbetsgruppen
har  genomfört  framgår  att  det  i  dag finns  ett
hundratal medborgarkontor i en fjärdedel  av landets
kommuner. Därtill kommer att frågan utreds  i  många
kommuner. Sammanlagt har ca 40 procent av kommunerna
tagit  upp  frågan  om  att inrätta medborgarkontor.
Arbetsgruppens   bedömning    är    att    konceptet
"medborgarkontor"  nu  har  blivit  så  etablerat  i
medborgarnas   och  myndigheternas  medvetande   att
utvecklingsarbetet    bör   kunna   gå   in   i   en
fördjupningsfas. Arbetsgruppen  föreslår  bl.a.  att
medborgare  och  företag i det enskilda ärendet bara
skall behöva ta kontakt  med en myndighet, att det i
varje kommun eller centralort  bör finnas någon form
av lokal kontakt- eller servicepunkt som är lätt att
nå per telefon eller genom besök, att dessa kontakt-
och   servicepunkter   skall   kunna  ge   en   bred
information om service som tillhandahålls  inte bara
av kommunen utan också av försäkringskassan  samt av
statliga  och  landstingskommunala  organ  samt  att
länsstyrelserna   ges  en  aktiv  roll  och  att  de
medverkar    till   en   samordnad    service    vid
medborgarkontoren  för  att  få till stånd en bättre
tvärsektoriell serviceplanering  mellan statliga och
kommunala verksamheter. Arbetsgruppens bedömning när
det  gäller tillämpningen av samtjänstavtal  är  att
dagens   lagstiftning   är   alltför  begränsad.  Om
integrerade medborgarkontor skall  kunna  skapas med
reella   uppgifter   fordras   att  ökade  rättsliga
möjligheter öppnas för detta. Arbetsgruppen föreslår
därför att möjligheterna att lägga  nya uppgifter på
medborgarkontor bör vidgas väsentligt. Arbetsgruppen
föreslår att utredningsuppdraget bör  förlängas till
halvårsskiftet 2002 då försöksverksamheten upphör.




Enligt      vad      utskottet     inhämtat     från
Justitiedepartementet  har  rapporten  skickats till
bl.a.  samtliga kommuner samt vissa myndigheter  som
har möjlighet  att  fram  till  den  1 november 1999
lämna synpunkter på rapporten.




Utskottets bedömning




Försöksverksamheten      med      samtjänst      vid
medborgarkontor  kommer  att  pågå  till utgången av
juli  2002. Arbetsgruppen för att följa  och  stödja
utvecklingsarbetet  med  medborgarkontor avlämnade i
maj i år sin rapport Medborgarkontor  i  utveckling.
Rapporten   har   remitterats  till  bl.a.  samtliga
kommuner för synpunkter.  Utskottet  anser  inte att
resultatet      av     försöksverksamheten     eller
arbetsgruppens  uppföljning   skall  föregripas  och
avstyrker därför motionen.




Förvaltningsmyndigheternas service




Motionerna




I motion 1998/99:K304 av Ingvar  Svensson m.fl. (kd)
hemställs   att   riksdagen   som  sin  mening   ger
regeringen  till  känna  vad i motionen  anförts  om
införandet av en s.k. dröjsmålstalan. I en rättsstat
är det enligt motionärerna  viktigt  att  medel står
till  buds  som garanterar den enskilde medborgarens
rätt till en  säker  och  snabb  handläggning av ett
ärende.  En förstärkning av den enskildes  ställning
gentemot  den   offentliga   förvaltningen  föreslås
därför genom införandet av en  s.k.  dröjsmålstalan.
En sådan talan ger den enskilde en möjlighet  att  i
domstol  få prövat om ett förvaltningsärende onödigt
uppehålls hos den myndighet som har att fatta beslut
i ärendet. Fri- och rättighetskommittén presenterade
1994   i   ett   betänkande,   Domstolsprövning   av
förvaltningsärenden  (SOU 1994:117), ett förslag vad
gäller  dröjsmålstalan.   Enligt   motionärerna  bör
dröjsmålstalan införas enligt utredningens förslag.


I motion 1998/99:N326 av Per Westerberg  och  Göran
Hägglund   (m,   kd)  hemställs  att  riksdagen  hos
regeringen begär förslag  om  försöksverksamhet  med
punktlighetsmål  i  myndighetsutövningen  i enlighet
med  vad som anförts i motionen (yrkande 18).  Många
företag  tvingas  enligt motionärerna vänta länge på
att få ärenden avgjorda  hos offentliga myndigheter.
Det  är ofta svårt att få besked  om  hur  lång  tid
handläggningen  beräknas  ta  och  väntan i ovisshet
upplevs  svårare än när tiden är utmätt.  Att  sätta
upp   punktlighetsmål    för    handläggningen   kan
emellertid  vara ett sätt att skapa  medvetenhet  om
orsakerna till  fördröjningar  i handläggningen. Ett
sätt   att   skapa   ökad   tydlighet   kan   enligt
motionärerna vara att den myndighet som inte  klarar
sitt  punktlighetsmål  reducerar  avgiften  för  den
sökande.  Ett  tiotal  myndigheter bör under ett års
tid  ges i uppdrag att arbeta  med  punktlighetsmål,
varefter  verksamheten bör utvärderas. Utvärderingen
bör   särskilt   analysera   om   förvaltningslagens
bestämmelser  kan  kompletteras med krav om punktlig
handläggning.


I motion 1998/99:So314  av Lennart Daléus m.fl. (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag
till   sådan   ändring   i   förvaltningslagen   att
medborgarna får ett korrekt bemötande  (yrkande 11).
Behovet  av  ett  värdigt  bemötande  av medborgarna
gäller alla myndigheter som t.ex. försäkringskassor,
arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter där inte
minst  arbetslösa  och  invandrare  ofta känner  sig
kränkta.  I  förvaltningslagen  finns angivet  vilka
rättigheter medborgarna har i fråga om att ta del av
handlingar, information m.m. Det motionärerna saknar
i detta sammanhang är riktlinjer  för  bemötande  av
medborgarna.  I  förvaltningslagen  bör  införas ett
tillägg  angående  bemötandefrågor.  Detta  bör  ges
regeringen till känna.


I  motion 1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm  m.fl.
(fp)   begärs  att  riksdagen  som  sin  mening  ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen anförts om
homokompetens hos nyckelgrupper i  offentlig  sektor
(yrkande  12).  Kunskap och insikt om homosexualitet
och  homosexuellas   livsvillkor  är  homokompetens.
Sådan  kompetens  finns   hos  enstaka  anställda  i
offentlig  sektor.  Homokompetensen  behöver  enligt
motionärerna höjas, särskilt hos vissa nyckelgrupper
inom  den  offentliga  sektorn.  Det  gäller  främst
rättsväsendet, utbildningsväsendet  och  hälso-  och
sjukvården.




Bakgrund




Enligt  1  kap.  2  § regeringsformen (RF) skall den
offentliga  makten  utövas   med  respekt  för  alla
människors   lika   värde  och  för   den   enskilda
människans frihet och  värdighet.  Enligt 1 kap. 9 §
RF skall domstolar samt förvaltnings-myndigheter och
andra  som  fullgör  uppgifter  inom den  offentliga
förvaltningen i sin verksamhet beakta  allas  likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.




Enligt   4  §  förvaltningslagen  (FL)  skall  varje
myndighet  lämna  upplysningar,  vägledning, råd och
annan  sådan hjälp till enskilda i  frågor  som  rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas
i den utsträckning  som  är  lämplig med hänsyn till
frågans  art,  den  enskildes  behov  av  hjälp  och
myndighetens verksamhet. Frågor  från enskilda skall
besvaras så snart som möjligt.


Varje  ärende  där  någon  enskild är  part  skall,
enligt  7  § FL, handläggas så  enkelt,  snabbt  och
billigt som  möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Vid   handläggningen    skall   myndigheten   beakta
möjligheten  att  själv  inhämta   upplysningar  och
yttranden från andra myndigheter, om  sådana behövs.
Myndigheten  skall  sträva  efter  att uttrycka  sig
lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten
underlätta för den enskilde att ha med den att göra.


Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt  12  kap. 4 §
regeringsformen  utöva tillsyn över tillämpningen  i
offentlig   verksamhet    av    lagar    och   andra
författningar.


Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser  framgår
att  JO i sin verksamhet i förekommande fall framför
kritik    mot    olika   myndigheter   för   långsam
handläggning av särskilda ärenden.


Justitiekanslern (JK)  har  enligt lagen (1975:1339)
tillsyn över att de som utövar  offentlig verksamhet
efterlever  lagar  och  andra författningar  samt  i
övrigt   fullgör  sina  åligganden.   Enligt   9   §
förordningen   (1975:1345)   med   instruktion   för
Justitiekanslern     skall     JK     granska     de
ärendeförteckningar   som  myndigheterna  lämnar  JK
enligt särskilda föreskrifter.


Enligt 30 § verksförordningen  (1995:1322) skall en
myndighet senast den 1 mars varje  år  lämna  JK  en
förteckning  över  de  ärenden  som  kommit  in till
myndigheten  före  den 1 juli föregående år men  som
inte avgjorts vid årets utgång.


I december 1991 tillsatte regeringen en kommitté med
uppdrag  att  utreda frågan  om  grundlagsskydd  för
äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter
till domstolskontroll.  Kommittén,  som antog namnet
Fri-  och rättighetskommittén, avlämnade  i  augusti
1994    slutbetänkandet     Domstols-prövning     av
förvaltningsärenden    (SOU   1994:117).   Kommittén
föreslog bl.a. att en generell  möjlighet till talan
mot den offentliga förvaltningens  underlåtenhet att
avgöra  ärenden borde införas i svensk  rätt.  Detta
var enligt  kommittén  av  vikt  för att den svenska
rättsordningen  väl  skall  ansluta  sig   till  den
europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av
förvaltningsärenden.    Det    innebär    också   en
förstärkning  av  den  enskildes rättsskydd gentemot
förvaltningen.  Den  enskilde   är  nämligen  enligt
kommittén  ofta  tvungen att invänta  ett  tillstånd
från det offentliga  för  att  kunna sätta igång med
näringsverksamhet, byggnation eller  andra  projekt.
En  långsam  behandling  i  förvaltningsorganen  kan
skapa  inte  bara en otrygghet för den enskilde utan
även ekonomiska förluster då investeringar och andra
projekteringar  kan  vara  svåra  att planera. Detta
talar enligt kommittén för att den enskilde bör vara
tillförsäkrad att ärendehandläggningen  inte drar ut
på  tiden  genom  en  möjlighet  att föra talan  mot
dröjsmål hos en myndighet.




I   proposition   1995/96:133   Några   frågor    om
rättsprövning  m.m.  övervägde  regeringen  om det i
svensk rätt borde införas en generell möjlighet till
s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som  avser
myndighetsutövning     mot     enskild.     Av    de
remissinstanser   som   yttrat  sig  över  Fri-  och
rättighetskommitténs  förslag  avstyrkte  de  flesta
kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a. följande
bedömning:




En grundläggande förutsättning  för  att  införa  en
rätt  till dröjsmålstalan är att det verkligen finns
ett behov  av  ett  sådant  institut. Såsom flera av
remissinstanserna  har påpekat,  har  vi  i  Sverige
medel mot långsam handläggning,  främst  genom  JO:s
och  JK:s tillsynsverksamhet. Kommitténs redogörelse
för   vissa   tillsynsärenden   hos   JO,   JK   och
konstitutionsutskottet  visar  i och för sig att det
ibland       förekommer      oacceptabelt      långa
handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och
även hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den
slutsatsen att  långsam  ärendehandläggning  är  ett
omfattande     problem.     I    de    fall    långa
handläggningstider förekommer  är  det inte klarlagt
vad   detta   i   allmänhet   beror   på.   Är   hög
arbetsbelastning  hos myndigheterna huvudorsaken, är
det  tveksamt  om handläggningstiderna  totalt  sett
blir   kortare,   om    det   ges   en   rätt   till
dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i
längre       handläggningstider       både       hos
förvaltningsmyndigheterna  och hos de länsrätter som
skall  pröva dröjsmålstalan.  Det  kan  inte  heller
uteslutas  att  bestämda  handläggningstider  och en
rätt  till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ
inverkan  på  noggrannheten  i ärendehandläggningen.
Det  är  även  osäkert  vilka  kostnadseffekter  ett
införande  av  en generell rätt till  dröjsmålstalan
skulle få.


Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot
bakgrund  av  det   anförda   anser  regeringen  att
kommitténs  förslag  om  dröjsmålstalan   inte   bör
genomföras.


I  proposition  1997/98:136  Statlig  förvaltning  i
medborgarnas  tjänst lade regeringen fram riktlinjer
för regeringens  fortsatta  arbete  med att utveckla
den  statliga  förvaltningen.  Regeringens   mål  är
enligt     propositionen     att     den     svenska
statsförvaltningen,  med höga krav på rättssäkerhet,
effektivitet och demokrati,  skall  vara tillgänglig
och tillmötesgående och därigenom vinna medborgarnas
fulla   förtroende.  Statsförvaltningen   skall   ge
näringslivet  goda  arbets- och tillväxtförhållanden
samt  vara  framgångsrik   och   respekterad  i  det
internationella  samarbetet.  I propositionen  angav
regeringen  fyra riktlinjer för  de  kommande  årens
utvecklingsverksamhet:  1. Den statliga verksamheten
skall renodlas genom fortsatta omstruktureringar och
omprövningar   av  det  offentliga   åtagandet,   2.
kompetens och kvalitet  skall  utvecklas, varvid det
statliga kommittéväsendet särskilt uppmärksammas, 3.
resultatstyrningen   skall  vidareutvecklas,   bl.a.
genom  uppföljning  av produktivitetsutvecklingen  i
statsförvaltningen,  som   årligen   redovisas   för
riksdagen,  och  4.  informationsförsörjningen skall
effektiviseras, vilket  bl.a. skall ta sig uttrycket
att  samhällets  basinformation   (grunddata)   görs
tillgänglig  till  rimliga  kostnader och likvärdiga
villkor för alla.


Inom    ramen   för   kvalitetsarbetet    inrättade
regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-
och kompetensråd.  Myndighetens  verksamhet startade
den  1  januari  1999  och  är  enligt  förordningen
(1998:1647)  med  instruktion för Statens kvalitets-
och  kompetensråd en  central  förvaltningsmyndighet
med uppgift  att  i medborgarnas intresse stödja och
stimulera   arbetet  med   kvalitetsutveckling   och
kompetensförsörjning      inom      den     statliga
förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna  att
utöva   sitt   ansvar  för  kvalitetsutveckling  och
kompetensförsörjning.


Konstitutionsutskottet     behandlade    regeringens
förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning
av propositionen i betänkande 1997/98:KU31.


Med anledning av en motion  i  vilken det föreslogs
att det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer
beträffande myndigheternas bemötande  av medborgarna
anförde  utskottet att det enligt utskottets  mening
torde vara  mer  effektivt  att  inom  förvaltningen
motverka  felaktigt  bemötande av allmänheten  genom
utbildningsinsatser och  andra  liknande åtgärder än
genom   att   göra  ändringar  i  förvaltningslagen.
Utskottet avstyrkte motionen.




Utskottets bedömning




Enligt utskottet  har  det  inte visat sig föreligga
ett  generellt  behov  av att införa  en  rätt  till
dröjsmålstalan eller ett  system med punktlighetsmål
vid   myndighetsutövning.  I  de   fall   det   ändå
förekommer   långsam   handläggning   finns,  enligt
utskottet,  möjligheten  att  JO  eller  JK   i  sin
tillsynsverksamhet    granskar    denna.   Utskottet
avstyrker motionerna K304 och N326 yrkande 18.


Utskottet anser att det är viktigt  att medborgarna
får ett korrekt bemötande i sina kontakter med bl.a.
myndigheter.  Utskottet  har  tidigare behandlat  en
motion   i   vilken   det   föreslogs  att   det   i
förvaltningslagen    skulle    införas    riktlinjer
beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna.
Utskottet gjorde då den bedömningen  att  det  torde
vara  mer  effektivt att inom förvaltningen motverka
felaktigt    bemötande    av    allmänheten    genom
utbildningsinsatser  och  andra liknande åtgärder än
genom   att  göra  ändringar  i   förvaltningslagen.
Utskottet  som  vidhåller  denna bedömning avstyrker
motion So314 yrkande 11.


Regeringen lade i propositionen Statlig förvaltning
i   medborgarnas   tjänst   fram   riktlinjer    för
regeringens  fortsatta  arbete  med att utveckla den
statliga   förvaltningen.  Regeringen   angav   fyra
riktlinjer      för      de      kommande      årens
utvecklingsverksamhet,  bl.a.  skall  kompetens  och
kvalitet  utvecklas. Inom ramen för kvalitetsarbetet
inrättade regeringen  en särskild myndighet, Statens
kvalitets- och kompetensråd,  som skall vara central
förvaltningsmyndighet med uppgift att i medborgarnas
intresse   stödja   och   stimulera   arbetet    med
kvalitetsutveckling  och  kompetensförsörjning  inom
den  statliga förvaltningen. Rådet, som startade sin
verksamhet   i   januari  i  år,  skall  stödja  och
stimulera  myndigheterna   i    deras   arbete   med
kvalitetsutveckling     och    kompetensförsörjning.
Utskottet   som   utgår   från   att   myndigheterna
prioriterar  utbildnings- och  fortbildningsinsatser
utifrån respektive myndighets behov avstyrker motion
Ju709 yrkande 12.




Länsdemokrati




Motionen




I motion 1998/99:K309 av Agne Hansson (c) begärs att
riksdagen som  sin  mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts  om  återföring  av  besluten
över  de  statliga  sektororganens organisation  och
lokalisering till länsmyndigheter (yrkande 1), om en
länsdemokratireform   (yrkande    2)   och   om   en
omstrukturering        av        den        statliga
sektorsorganisationen      (yrkande      3).     Den
regionalisering  som  pågår  inom flera sektorsorgan
håller enligt motionären på att tömma stora delar av
landet på kompetens och service. Länen håller på att
suddas  ut.  Lokaliseringar  av huvudkontor  flyttas
från   många   länsresidens.  Besluten   som   angår
länsmedborgarna fjärmas från dem och flyttas utanför
länets gränser till avlägsna tjänsterum. Närhet till
service försvinner.  Kompetens  och arbetstillfällen
går förlorade. Den länsdemokratireform  som startats
och   där   försöksverksamhet  pågår  är  mot  denna
bakgrund  ytterst   angelägen.   Försöksverksamheten
innebär att mer av länets egna angelägenheter  läggs
direkt  under  länsmedborgarens  eget inflytande och
kontroll     i     regionparlamentet.     De     nya
regionparlamenten  kan  i  framtiden bli de organ på
länsnivå där verksamheten i länen kan samordnas. All
statlig verksamhet bör samordnas  och  förankras  på
länsnivå.  Samtliga statliga sektorsorgans regionala
organisation  bör  upphöra,  struktureras om, bantas
och  läggas  in under de nuvarande  länsstyrelserna.
När länsdemokratin  införts  bör  det  vara generell
regel.  Regeringen  bör  närmare  utreda  en   sådan
organisationsmodell och återkomma till riksdagen med
förslag i linje med vad som sägs i motionen.


I  motion  1998/99:N338 av Camilla Dahlin-Andersson
m.fl. (fp) begärs  att  riksdagen som sin mening ger
regeringen  till känna vad  i  motionen  anförts  om
regionalt  självstyre  (yrkande  9).  Den  nuvarande
arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och landsting
är på flera  områden  otydlig  och svårbegriplig för
medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre innebär
att folkvalda organ får ett ökat  direkt inflytande.
Möjligheterna  till  granskning  och  öppen   debatt
stärks  genom det regionala parlamentariska arbetet.
Medborgarna  får  genom  detta  ökad  insyn,  bättre
möjligheter  att utkräva politiskt ansvar och därmed
ökad   makt.  Regeringen   borde   besluta   föreslå
försöksverksamhet      med      vidgat     regionalt
självstyrelseansvar i Stockholms län.




Bakgrund




En   parlamentarisk   kommitté,   Regionberedningen,
lämnade i mars 1995 sitt betänkande Regional framtid
(SOU 1995:27). Beredningen föreslog  bl.a.  att  det
regionala utvecklingsansvaret skulle föras över från
länsstyrelserna     till    landstingen.    I    den
efterföljande propositionen  (prop.  1996/97:36) Den
regionala samhällsorganisationen föreslog regeringen
en försöksverksamhet i Kalmar, Gotlands,  Skåne  och
Jämtlands  län  med syfte att utveckla former för en
bättre  demokratisk   förankring  av  det  regionala
utvecklingsarbetet. Riksdagen  antog förslaget (bet.
1996/97:KU4). Försöksverksamheten  skall  pågå  till
utgången av år 2002.


Enligt  lagen  (1996:1414) om försöksverksamhet med
ändrad  regional  ansvarsfördelning,  som  trädde  i
kraft  den  1  juli  1997,  förs  ansvaret  för  det
sektorsövergripande  arbetet  med  att  utarbeta  en
strategi  för  länets  långsiktiga  utveckling  från
länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan.
Även   vissa   andra   statliga    uppgifter,    som
användningen  av  vissa  regionalpolitiska medel och
andra utvecklingsmedel samt  beslut om en långsiktig
plan  för  den  regionala  transportstrukturen   och
fördelningen    av    statsbidrag   till   regionala
kulturinstitutioner,          överförs          till
självstyrelseorganet. I Kalmar  län  och  Skåne  län
utgörs   självstyrelseorganet  av  regionförbund,  i
vilka samtliga  kommuner  och  landsting  skall vara
medlemmar. I Skåne gällde detta endast till utgången
av  år  1998,  varefter  det  nybildade  landstinget
övertog  ansvaret. I Gotlands län ansvarar  Gotlands
kommun  för   det  regionala  självsstyrelseorganets
uppgifter.  I enlighet  med  förslag  i  proposition
1996/97:108 skall  en  försöksverksamhet  med ändrad
regional   ansvarsfördelning  inledas  från  den   1
januari 1999 även i det nya Västra Götalands län som
bildats den 1 januari 1998.


Regeringen  tillsatte  våren  1997  en kommitté med
uppgift     att     följa    upp    och    utvärdera
försöksverksamheten (dir.  1997:80).  Kommittén, som
antagit   namnet   Parlamentariska   regionkommittén
(PARK), skall redovisa sina överväganden och förslag
senast  den  1 oktober 2000. I den del av  uppdraget
som avser generella  överväganden  om  den  statliga
länsfövaltningens  struktur  och uppgifter skall  en
delredovisning  ske  den  1 oktober  1998.  I  detta
sammanhang   skall   kommittén   enligt   direktiven
särskilt uppmärksamma  de  problem,  inte  minst för
länsstyrelserna,   som   följer   av  att  det  inom
förvaltningen   finns  ett  stort  antal   regionala
indelningar, vilket bl.a. påverkat möjligheterna att
samordna   och   samutnyttja    statliga   resurser.
Kommittén  bör också överväga hur  samverkan  mellan
länsstyrelsen  och  andra  statliga  myndigheter bör
utvecklas.   Kommittén  skall  även  utforma   vissa
förslag om den  statliga länsförvaltningens framtida
struktur och uppgifter.


Den  parlamentariska   regionkommittén  har  i  ett
delbetänkande, Regional frihet och statligt ansvar -
en principdiskussion (SOU 1998:166), bl.a. behandlat
vissa   generella  problemställningar   som   enligt
kommittén  kan  vara  av  betydelse för den framtida
statliga  regionala  förvaltningen.  Syftet  är  att
genom en principiell diskussion  om de för kommittén
centrala frågeställningarna skapa  en  plattform för
kommande ställningstaganden.


Den  statliga  regionala förvaltningsstrukturen  har
också  uppmärksammats  i  den  förvaltningspolitiska
kommissionens slutbetänkande (SOU 1997:57).




Konstitutionsutskottet   behandlade   i   betänkande
1997/98:KU4 några motioner med förslag till åtgärder
som   i   olika  avseenden  var  ägnade  att  stärka
demokratin   på   den   regionala  nivån.  Utskottet
hänvisade till att det fram  till  år  2002 pågår en
försöksverksamhet i tre län med en sådan  inriktning
som förespråkades i motionerna, samt att ett  fjärde
län, Västra Götalands län, skulle komma att inlemmas
i  försöksverksamheten.  Med  hänvisning  till detta
samt   till   att   regeringen   också  tillsatt  en
parlamentarisk  kommitté med uppgift  att  utvärdera
denna    försöksverksamhet    avstyrkte    utskottet
motionerna.


Utskottet  behandlade i betänkande 1997/98:KU21 ett
antal motioner  som  tog  upp  frågan om de statliga
myndigheternas   regionala  organisation   i   olika
hänseenden. Utskottet konstaterade att de frågor som
aktualiserades   i  motionerna   var   föremål   för
beredning inom Regeringskansliet  med utgångspunkt i
den förvaltningspolitiska kommissionens överväganden
samt att frågorna dessutom var föremål för utredning
inom  PARK  som  har  till uppgift att  bl.a.  lämna
förslag om den framtida regionala organisationen och
uppgiftsfördelningen mellan  statliga  och kommunala
myndigheter.  Mot denna bakgrund var utskottet  inte
berett  att  ta något  initiativ  av  det  slag  som
förespråkats i motionerna som därför avstyrktes.




Utskottets bedömning




Utskottet har tidigare avstyrkt motioner liknande de
nu aktuella med  hänvisning  till  bl.a. det uppdrag
som   PARK  fått.  Kommittén  skall  redovisa   sina
överväganden  och förslag senast den 1 oktober 2000.
Utskottet  vill   inte   föregripa   resultatet   av
kommitténs arbete och avstyrker därför motionerna.




Information från myndigheter




Motionen




I  motion  1998/99:T803  av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag
till en utredning som skall  se över hur man gradvis
kan lösgöra information fritt  och utan kostnad över
nätet  (yrkande  2).  Svensk demokrati  står  enligt
motionärerna   inför   stora    problem.   En   ökad
genomlysning av vad riksdag, regering, statliga verk
och kommuner egentligen sysslar med  skulle  med all
säkerhet bidra till att återställa allmänhetens, och
inte  minst skolelevers, förtroende för de politiska
institutionerna.    En    utredning    bör    enligt
motionärerna se över hur man gradvis kan lösgöra mer
information  fritt  och  utan kostnad över Internet.
Glädjande  nog, enligt motionärerna,  är  riksdagens
egen informationssatsning ett föredöme.




Bakgrund




I regeringens  skrivelse  1997/98:19  Utvecklingen i
informationssamhället framhålls att Sverige  är  ett
av  världens  ledande och mest utvecklade länder vad
gäller såväl tillgången  till  som  användningen  av
avancerad  informations-  och  kommunikationsteknik.
Förutom    väl   utbyggda   nät   för   tele-    och
datakommunikation   växer   också   användningen  av
Internet  mycket snabbt. Under de senaste  åren  har
informationsspridningen   från   svenska  offentliga
databaser  ökat snabbt. Denna spridning  sker  bl.a.
genom den s.k.  webben. Webben (World Wide Web, www)
är    ett    informationssystem     som     använder
standardiserade  programspråk,  vilket gör det  lätt
att hämta information från olika  källor  över  hela
världen. Webbtekniken skapades ursprungligen för att
underlätta  kunskapsutbyte mellan forskare. Tekniken
har dock utvecklats  så att privatpersoner, företag,
myndigheter och  andra  kan publicera information på
s.k. hemsidor. Enligt regeringen har IT-utvecklingen
uppmärksammats och behandlats  av  statsmakterna  på
flera  sätt. I januari 1995 tillsatte regeringen IT-
kommissionen,   som   skall   ge  regeringen  råd  i
övergripande    och    strategiska    frågor    inom
informationsteknikens    område.   I   propositionen
Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av
informationsteknik (prop. 1995/96:125), den s.k. IT-
propositionen, lämnade regeringen  förslag  till mål
för    en    övergripande   nationell   IT-strategi.
Regeringen har  därvid  förespråkat tre prioriterade
statliga områden - rättsordningen,  utbildningen och
samhällets informationsförsörjning -  samt redovisat
ett handlingsprogram för att bredda och utveckla IT-
användningen.   Riksdagen   har   sedan  i  huvudsak
beslutat  i enlighet med propositionen.  Vad  gäller
området   för   samhällets   informationsförsörjning
angavs i propositionen  att  målet är att utforma en
infrastruktur   som  ger  hög  tillgänglighet   till
basinformation    som     är    tillväxtbefrämjande.
Regeringen  noterade  också  att   Sverige   vid  en
internationell  jämförelse  ligger långt framme  när
det gäller utvecklingen av grundläggande  offentliga
databaser.




I  november  1996 beslutade regeringen att tillsätta
en arbetsgrupp  inom  Regeringskansliet  med uppgift
att  lämna  förslag till ett nytt rättsdatasystem  i
Sverige. Bakgrunden  var  bl.a.  att IT-kommissionen
skrivit   till   regeringen  och  föreslagit   vissa
åtgärder   för   att  förbättra   den   elektroniska
spridningen  av rättsinformation.  I  rapporten  Ett
offentligt  rättsinformationssystem   (Ds   1998:10)
föreslår  arbetsgruppen  olika  åtgärder ägnade  att
skapa goda betingelser för utvecklingen  av ett nytt
rättsdatasystem.  Bland  annat  föreslås att  staten
skall  svara  för  en  kontinuerlig grundservice  på
rättsinformationens    område     med    hjälp    av
informationsteknik.


Regeringen presenterade i skrivelsen 1998/99:17 Ett
nytt offentligt rättsinformationssystem översiktligt
sin syn på denna fråga. Regeringen  anser att staten
skall  svara  för  en  kontinuerlig grundservice  på
rättsinformationens    område     med    hjälp    av
informationsteknik. Denna grundservice  skall  rikta
sig   till   både  allmänheten  och  den  offentliga
förvaltningen.  Ansvaret skall omfatta de offentliga
rättskällorna och sträcka sig från lagarna och deras
förarbeten   samt   de    statliga    myndigheternas
föreskrifter  till  domstolarnas  och myndigheternas
rättspraxis. Staten skall enligt regeringen  ha  ett
ansvar för att rättsinformationen finns elektroniskt
tillgänglig  på ett överskådligt och enhetligt sätt.
En  viktig  utgångspunkt  är  att  större  delen  av
rättsinformationen    skall   tillhandahållas   utan
avgifter. Varje offentligt  organ  som  ger  ut viss
rättsinformation  skall  ansvara  för att den sprids
elektroniskt,  att  den är korrekt och  att  den  är
aktuell. Det betyder  att  informationen  kommer att
finnas i ett stort antal databaser runt om i landet.
Innehållet i systemet skall dock med teknikens hjälp
finnas  tillgängligt för användarna på ett enhetligt
och samlat  sätt.  All  information i systemet skall
finnas tillgänglig via en  gemensam  ingångssida  på
Internet.  Det  nya rättsinformationssystemet kommer
att   kräva   långtgående   samordning   mellan   de
deltagande  myndigheterna.  Regeringskansliet  skall
tills vidare vara ansvarigt för samordningen. Enligt
regeringen    bör     grundläggande    regler    för
rättsinformationssystemet,  frågor om dess innehåll,
ansvar och samordning meddelas i en ny förordning.


I rättsinformationsförordningen (1999:175) regleras
formerna för rättsinformationssystemet.  I syfte att
tillförsäkra   den   offentliga  förvaltningen   och
enskilda      tillgång      till       grundläggande
rättsinformation i elektronisk form skall det enligt
1  §  finnas ett offentligt rättsinformationssystem.
Rättsinformationssystemet  skall  föras med hjälp av
informationsteknik och finnas tillgängligt genom ett
allmänt nätverk. Innehållet skall vara  tillgängligt
på  ett enhetligt sätt. Det finns för närvarande  en
prototyp   till   en  webbplats  på  Internet  under
adressen www.lagrummet.gov.se.


Riksdagens databaser,  Rixlex,  finns  sedan  den 1
juli  1996  tillgängliga  gratis.  Rixlex innehåller
bl.a.  propositioner  i  fulltext fr.o.m.  riksmötet
1993/94.


Riksdagen har också en s.k. hemsida på Internet. På
denna   finns  information  under   bl.a.   följande
rubriker:  Debatt & beslut, De folkvalda, Så arbetar
riksdagen, Riksdagen  informerar, EU och Rixlex. Det
finns också s.k. genvägar  från  riksdagens  hemsida
till   bl.a.   Pressmeddelanden,  Aktuella  ärenden,
Beslut  i korthet,  Temasidor,  Sverige  Direkt  och
Lagrummet.  Under  1997  etablerades Sverige Direkt,
den   offentliga   sektorns  gemensamma   webbplats.
Sverige Direkt syftar  till  att  ge  medborgarna en
ökad  service  genom  en  gemensam  ingång till  den
offentliga sektorns information på Internet.




Utskottets bedömning




Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är
viktigt,  bl.a.  för demokratin, med information  om
vad riksdag, regering,  statliga  verk  och kommuner
sysslar  med  samt att denna information med  dagens
teknik bör vara fritt tillgänglig över "nätet".


Av utskottets  redovisning ovan framgår att Sverige
är  ett  av världens  ledande  och  mest  utvecklade
länder  vad   gäller   såväl   tillgången  till  som
användningen   av   avancerad   informations-    och
kommunikationsteknik. I Sverige finns ett offentligt
rättsinformationssystem  under utarbetande. Systemet
innebär att staten skall svara  för  en kontinuerlig
grundservice på rättsinformationens område med hjälp
av  informationsteknik.  Denna  grundservice   skall
rikta  sig  till både allmänheten och den offentliga
förvaltningen.  Riksdagens  databaser, Rixlex, finns
tillgängliga gratis. Riksdagen  har  också  en  s.k.
hemsida  på  Internet  från  vilken man kan nå bl.a.
Sverige Direkt som syftar till att ge medborgarna en
ökad  service  genom  en gemensam  ingång  till  den
offentliga sektorns information på Internet.


Utskottet anser, med hänsyn till den utveckling som
pågår på informations-  och  kommunikationsteknikens
område, att det inte är påkallat  med en utredning i
enlighet   med  yrkandet  i  motionen,  som   därför
avstyrks.


Hemställan
Utskottet hemställer


1. beträffande ombudsmannaorganisationen


att riksdagen avslår motionerna, 1998/99:K205, 1998/99:K209,
1998/99:K288,     1998/99:K299,    1998/99:K318,
1998/99:K336 yrkandena  2 och 3 och 1998/99:A722
yrkande 2,


res. 1 (kd, fp)


res. 2 (mp)


2. beträffande Justitiekanslerns roll


att riksdagen avslår motion  1998/99:K271,


res. 3 (kd)


3. beträffande alkoholfri representation


att riksdagen avslår  motionerna  1998/99:K278, 1998/99:K329
och  1998/99:So306 yrkandena 12 och 13,


res. 4 (mp)


4. beträffande medborgarkontor


att riksdagen avslår motion  1998/99:K305,


5.  beträffande förvaltningsmyndigheternas
service


att   riksdagen    avslår    motionerna   1998/99:K304   och
1998/99:N326 yrkande 18,


res. 5 (m, fp)


res. 6 (kd)


6. beträffande myndigheternas bemötande


att riksdagen avslår motion  1998/99:So314 yrkande 11,


res. 7 (c)


7. beträffande homokompetens


att riksdagen avslår motion  1998/99:Ju709 yrkande 12,


res. 8 (v, fp, mp)


8. beträffande länsdemokrati


att   riksdagen   avslår   motionerna    1998/99:K309    och
1998/99:N338 yrkande 9,


9.     beträffande     information    från
myndigheter


att riksdagen avslår motion  1998/99:T803 yrkande 2.




Stockholm den 16 september 1999




På konstitutionsutskottets vägnar


Per Unckel


I  beslutet  har  deltagit:  Per Unckel  (m),  Göran
Magnusson (s), Pär Axel Sahlberg (s), Barbro Hietala
Nordlund  (s),  Kenneth Kvist (v),  Ingvar  Svensson
(kd), Jerry Martinger  (m),  Inger René (m), Kerstin
Kristiansson   (s),   Tommy  Waidelich   (s),   Mats
Einarsson (v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik
Aurelius (m), Per Lager  (mp),  Åsa Torstensson (c),
Helena Bargholtz (fp) och Britt-Marie Lindkvist (s).


Reservationer
1. Ombudsmannaorganisationen (mom. 1)




Ingvar Svensson (kd), Björn von der  Esch  (kd)  och
Helena Bargholtz (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s.  9
börjar  med "Konstitutionsutskottet har" och på s. 9
slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:


De ombudsmän  som tillkommit efter JO har inte fått
samma fristående  ställning  under  riksdagen som JO
har.  De sorterar i stället under regeringen.  Dessa
ombudsmän   förordnas   av   regeringen.   Alla   är
självständiga myndigheter utom Konsumentombudsmannen
som   är   inordnad  under  Konsumentverket.  Enligt
utskottet bör  alla  ombudsmän  utses  av riksdagen.
Ämbeten   under   regeringen   kan  misstänkas   för
beroendeställning. Med alltfler  ombudsmän  riskerar
vi   enligt   utskottet  att  få  en  splittring  av
resurser. Förutom  en  mer  fristående ställning för
ombudsmännen    borde   enligt   utskottet    själva
organisationen  förändras.  Det  skulle  vara  flera
fördelar   med   att    skapa    ett    sammanhållet
ombudsmannaämbete  med ett antal rättighetsombudsmän
som var och en har specialkompetens  och ansvar inom
ett  antal  områden.  Ämbetet  bör lämpligen  kallas
Rättighetsombudsmannen.   Förslagen    bör    enligt
utskottet   bli   föremål   för   en  parlamentarisk
utredning. Med avslag på motionerna K205, K288, K299
yrkande 1, K336 yrkandena 2 och 3,  A722  yrkande  2
samt  med  bifall till motion K318 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen detta till känna.


dels  att utskottets  hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:


1. beträffande ombudsmannaorganisationen


att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K205, 1998/99:
K209,  1998/99:K288,  1998/99:K299, 1998/99:K336
yrkanden 2 och 3 och 1998/99:A722 yrkande 2 samt
med  bifall  till motion  1998/99:K318  som  sin
mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört,




2. Ombudsmannaorganisationen (mom. 1)




Per Lager (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande  som på s. 8
börjar med "Bland de offentliga" och på s.  9 slutar
med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:


Enligt    utskottet    bör   Konsumentombudsmannen,
Jämställdhetsombudsmannen,         Barnombudsmannen,
Handikappombudsmannen                            och
Diskrimineringsombudsmannen sortera under riksdagen.
Positiva   resultat   skulle   uppnås   om  samtliga
ombudsmannafunktioner    ställs   under   riksdagens
ansvar.    Bland    annat    skulle    ombudsmännens
självständighet   och  oberoende   garanteras.   Den
enskildes  och  olika   gruppers   rättigheter   och
rättssäkerhet  skulle också stärkas. Utskottet anser
att frågan om en  gemensam  ombudsman  för mänskliga
rättigheter   bör  utredas.  En  gemensam  ombudsman
skulle  ge  en annan  dignitet  och  slagkraft  till
ämbetet och vara  ett   sätt  att återfå förtroendet
från allmänhet och drabbade grupper. Den lämpligaste
formen för den föreslagna ombudsmannen  skulle  vara
att  JO  lades  samman  med övriga ombudsmän till en
gemensam  institution under  riksdagen.  Med  bifall
till  motion   K299  yrkande  1  bör  riksdagen  hos
regeringen  begära  förslag  till  sådan  ändring  i
lagstiftningen att samtliga ombudsmän sorterar under
riksdagen. Med  bifall  till motionens yrkande 2 bör
riksdagen som sin mening  ge  regeringen  till känna
vad  utskottet  anfört om en gemensam ombudsman  för
mänskliga rättigheter  och att det vore lämpligt att
JO  lades  samman  med  övriga   ombudsmän  till  en
gemensam institution.


dels  att  utskottets  hemställan under  1  bort  ha
följande lydelse:


1. beträffande ombudsmannaorganisationen


att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K205, 1998/99:
K209, 1998/99:K288,  1998/99:K318,  1998/99:K336
yrkanden 2 och 3 och 1998/99:A722 yrkande 2 samt
med  bifall  till  motion  1998/99:K299 som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  utskottet
anfört,




3. Justitiekanslerns roll (mom. 2)




Ingvar  Svensson  (kd)  och Björn von der Esch  (kd)
anser




dels  att  utskottets yttrande  på  s.  11  bort  ha
följande lydelse:


Justitiekanslern  är  dels  regeringens advokat och
utredare  av  olika företeelser  inom  den  statliga
förvaltningen,  dels  åklagare  som beslutar om åtal
mot  domare i Högsta domstolen och  Regeringsrätten.
Justitiekanslern  är  också  åklagare  i  vissa  mål
enligt          tryckfrihetsförordningen         och
yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt utskottet är dessa
dubbla  roller  diskutabla.  Konflikter  kan  uppstå
genom  denna  rolldelning   inom  samma  ämbete.  En
förändring   och  uppdelning  av   Justitiekanslerns
befogenheter bör därför genomföras efter en noggrann
analys. Enligt utskottet bör en utredning tillsättas
för att skapa en klar rollfördelning mellan de olika
uppgifter  som   i  dag  ingår  i  Justitiekanslerns
uppdrag. Med bifall  till  motion K271 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen detta till känna.


dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande Justitiekanslerns roll


att riksdagen  med  bifall  till  motion  1998/99:K271 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,




4. Alkoholfri representation (mom. 3)




Per Lager (mp) anser




dels att utskottets yttrande som på s. 12 börjar med
"Utskottet  vidhåller"  och  på  s.  13  slutar  med
"därför motionerna." bort ha följande lydelse:


Arbetslivet  är ett område som enligt utskottet bör
vara  alkoholfritt.   Statliga   medel   skall  inte
användas för alkoholinköp. Detta är enligt utskottet
ett   viktigt   skäl  för  en  alkoholfri  offentlig
representation. Det  viktigaste skälet är emellertid
att det är ett konkret  sätt för stat, landsting och
kommun att visa solidaritet  med  dem  som har eller
riskerar att få alkoholproblem. Som ett föredöme för
övrig    offentlig   verksamhet   bör   därför   all
representation   i   riksdagen   och   den  statliga
förvaltningen  vara  alkoholfri.  Med  anledning  av
motionerna K278 och K329 samt med bifall till motion
So306  yrkandena  12  och 13 bör riksdagen  som  sin
mening ge regeringen detta till känna.


dels  att  utskottets hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:


3. beträffande alkoholfri representation


att riksdagen  med  anledning  av  motionerna 1998/99:K278 och
1998/99:K329   samt   med   bifall  till  motion
1998/99:So306 yrkandena 12 och 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,




5. Förvaltningsmyndigheternas service
(mom. 5)




Per Unckel (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m),
Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena  Bargholtz (fp)
anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar   med  "Enligt  utskottet"  och  slutar   med
"yrkande 18." bort ha följande lydelse:


Många företag  tvingas  enligt  utskottet att vänta
länge  på  att  få  ärenden avgjorda hos  offentliga
myndigheter. Det är ofta  svårt att få besked om hur
lång tid handläggningen beräknas  ta.  Att sätta upp
punktlighetsmål   för   handläggningen   kan  enligt
utskottet  vara  ett  sätt att skapa medvetenhet  om
orsakerna till fördröjningar  i  handläggningen. Ett
tiotal  myndigheter bör enligt utskottet  under  ett
års   tid   ges    i    uppdrag   att   arbeta   med
punktlighetsmål,    varefter     verksamheten    bör
utvärderas. Med avslag på motion K304 och med bifall
till  motion  N326 yrkande 18, anser  utskottet  att
regeringen bör  återkomma till riksdagen med förslag
om   försöksverksamhet    med    punktlighetsmål   i
myndighetsutövningen.


dels  att  utskottets  hemställan under  5  bort  ha
följande lydelse:


5.    beträffande   förvaltningsmyndigheternas
service


att riksdagen med avslag på motion 1998/99:K304 och med bifall
till  motion   1998/99:N326   yrkande   18   hos
regeringen  begär  förslag  i  enlighet  med vad
utskottet anfört,




6. Förvaltningsmyndigheternas service
(mom. 5)




Ingvar  Svensson  (kd)  och  Björn von der Esch (kd)
anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Enligt utskottet"  slutar  med  "yrkande
18." bort ha följande lydelse:


Många  företag  tvingas  enligt utskottet att vänta
länge  på  att  få ärenden avgjorda  hos  offentliga
myndigheter. Det  är ofta svårt att få besked om hur
lång tid handläggningen  beräknas  ta. Att sätta upp
punktlighetsmål   för   handläggningen  kan   enligt
utskottet  vara ett sätt att  skapa  medvetenhet  om
orsakerna till  fördröjningar  i handläggningen. Ett
tiotal  myndigheter bör enligt utskottet  under  ett
års   tid   ges    i    uppdrag   att   arbeta   med
punktlighetsmål,    varefter     verksamheten    bör
utvärderas.


I en rättsstat är det enligt utskottet  viktigt att
medel  står  till  buds  som garanterar den enskilde
medborgarens   rätt   till  en   säker   och   snabb
handläggning  av  ett  ärende.   Utskottet  föreslår
därför  införande av s.k. dröjsmålstalan.  En  sådan
talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få
prövat om  ett  förvaltningsärende onödigt uppehålls
hos  den  myndighet  som  har  att  fatta  beslut  i
ärendet. Fri-  och  rättighetskommittén presenterade
1994 ett förslag vad  gäller  dröjsmålstalan. Enligt
utskottet   bör   dröjsmålstalan   införas    enligt
utredningens  förslag.  Med  bifall  till motionerna
K304  och  N326  yrkande  18 bör riksdagen  som  sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört
ovan.


dels  att  utskottets hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:


5.   beträffande    förvaltningsmyndigheternas
service


att  riksdagen  med bifall  till  motionerna  1998/99:304  och
1998/99:
N326 yrkande 18 som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,




7. Myndigheternas bemötande (mom. 6)




Åsa Torstensson (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar  med  "Utskottet  anser  att" och slutar  med
"yrkande 11." bort ha följande lydelse:


I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter
medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,
information m.m. Det som saknas är  enligt utskottet
riktlinjer för bemötande av medborgarna.  Behovet av
ett  värdigt  bemötande  av medborgarna gäller  alla
myndigheter     som     t.ex.     försäkringskassor,
arbetsförmedlingar   och   taxeringsmyndigheter.   I
förvaltningslagen  bör därför  införas  ett  tillägg
angående bemötandefrågor.  Med  bifall  till  motion
So314  yrkande  11  bör  riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.


dels  att  utskottets hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:


6. beträffande myndigheternas bemötande


att riksdagen  med bifall till motion 1998/99:So314 yrkande 11
som sin mening ger  regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,




8. Homokompetens (mom. 7)




Kenneth  Kvist  (v),  Mats  Einarsson (v), Per Lager
(mp) och Helena Bargholtz (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Regeringen lade" och som på s. 19 slutar
med  "yrkande 12." bort ha följande lydelse:


Otaliga   undersökningar  visar   att   homo-   och
bisexuella är  en  grupp  som  löper större risk att
utsättas för brott än andra medborgare  i samhället.
I dag känner många homosexuella tvekan inför  att ta
kontakt  med  rättsväsendet när de utsatts för brott
eftersom de är  rädda  för  ett  negativt bemötande.
Bristande kunskaper om homosexuellas  situation  kan
också    leda    till    en    sämre   kvalitet   på
brottsutredningar,   eftersom   rättsväsendet   inte
alltid förmår att tolka de speciella  omständigheter
som  kan föreligga i brott riktade mot homosexuella.
En ökad homokompetens hos rättsväsendets myndigheter
kan,   enligt    utskottet,   stärka   homosexuellas
rättssäkerhet och  öka benägenheten att anmäla brott
mot homosexuella samt  att  fullfölja  en anmälan om
brott. Med bifall till motion Ju709 yrkande  12  bör
riksdagen  som  sin  mening ge regeringen detta till
känna.


dels  att  utskottets hemställan  under  7  bort  ha
följande lydelse:


7. beträffande homokompetens


att riksdagen  med bifall till motion 1998/99:Ju709 yrkande 12
som sin mening ger  regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,


Särskilt yttrande




Alkoholfri representation




Göran Magnusson (s) anför:


Alkoholmissbruk  är  ett stort samhällsproblem. När
det gäller representation i offentlig regi anser jag
därför   att  målsättningen   bör   vara   att   all
representation   skall  vara  alkoholfri.  Utskottet
vidhåller i sin bedömning uppfattningen att stat och
kommun bör visa återhållsamhet  med alkoholservering
vid offentlig representation och  utgår  från att så
sker utan att riksdagen tar något initiativ i saken.
Jag delar i och för sig denna uppfattning  men anser
att Sveriges riksdag för egen del borde kunna föregå
med    gott   exempel   genom   att   inte   servera
alkoholdrycker vid representation.