I betänkandet behandlas en motion som väckts vid den
allmänna motionstiden 1998 och 23 motioner som
väckts under den allmänna motionstiden 1999. I
motionerna behandlas frågor om bl.a.
kommundelningar, folkomröstningar, självförvaltning
och brukarinflytande, den kommunala
nämndorganisationen, nyval, författningssamlingar,
valbarhet, regional demokrati och domstolstrots.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande beträffande
behovet av en samlad utvärdering av de
inflytandeformer - självförvaltning,
brukarinflytande m.m. - som kompletterar det
formella beslutsfattandet i kommuner och landsting.
Utskottet lämnar med anledning av en kd-motion ett
förslag till ändring av 4 kap. 5 § kommunallagen
avseende reglerna för valbarhet till kommunala
förtroendeuppdrag. Ändringen syftar till att
klargöra att en person som väljs till en nämnd eller
till revisor inte behöver vara upptagen i röstlängd.
Övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet fogas 15 reservationer och ett
särskilt yttrande.
Motionerna
1998/99:So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sanktionssystem
för domstolstrots,
1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheten för en
minoritet i kommunfullmäktige att genomdriva en
folkomröstning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beslutande
folkomröstningar i kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheten för
medborgare att väcka initiativ i kommunfullmäktige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om självförvaltning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om formerna för
kommundelningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att bevilja
kommundelningar om en majoritet av invånarna i
kommundelen så önskar,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som möjliggör direktval till
kommundelsnämnder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den fortsatta
regionala demokratiprocessen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om direktvalda
högsta beslutande organ i regionerna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att överlåta
ansvaret för EU-stöd på regionerna,
1999/2000:K216 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag
om att skiftarbetande med kommunala och
landstingskommunala förtroendeuppdrag får rimliga
möjligheter att fullfölja sina uppdrag.
1999/2000:K220 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder åter bör göras
obligatoriska.
1999/2000:K229 av Lena Olsson m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förslag till lag
om sanktioner mot kommuners och landstings lag- och
domstolstrots snarast bör redovisas för riksdagen.
1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det skall bli
möjligt att genomföra extraval i kommuner och
landsting,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det skall bli
lättare att införa direktval till kommundelsnämnder.
1999/2000:K252 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att lämna förslag till
lagändringar som ger barn möjlighet till inflytande
i lokalsamhället enligt vad i motionen anförts.
1999/2000:K262 av Jan Backman (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändringar i
kommunallagen.
1999/2000:K283 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av kommunala
författningssamlingar.
1999/2000:K319 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skyndsam ändring av
4 kap. 5 § kommunallagen så att medborgare som
flyttat in i en kommun efter det att röstlängden för
närmast föregående val fastställts skall vara
valbara till kommunala nämnder/styrelser om de vid
valet till dem är folkbokförda i kommunen och i
övrigt uppfyller kraven i 4 kap. 2 och 3 §§
kommunallagen.
1999/2000:K321 av Yvonne Andersson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ÖSTSAM som ett
direktvalt regionalt organ.
1999/2000:K322 av Patrik Norinder och Anne-Katrine
Dunker (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en ny regional
nivå med direkta val och beskattningsrätt ej införs
i Gävleborgs län,
1999/2000:K331 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en ändring av 5 kap.
34 § kommunallagen så att folkomröstningar i viktiga
frågor kan genomföras i kommunalförbund.
1999/2000:K347 av Birger Schlaug (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
utredning som ser över ägandeformer etc. när det
gäller traditionella kommunala verksamheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om grundlagsprincipen
för viss utförsäljning.
1999/2000:K350 av Gunnel Wallin och Marianne
Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kravet att det skall finnas
fristående miljö- och hälsoskyddsnämnd och
fristående miljö- och hälsoskyddsförvaltning i varje
kommun skall återinföras i lagstiftningen.
1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lokalt
utvecklingsarbete,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om brukarinflytande.
1999/2000:So316 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att snarast ta
initiativ till att utreda sanktioner vad gäller
huvudmännens trots att verkställa domar.
1999/2000:So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att införa
sanktioner mot de kommuner som begår domstolstrots.
1999/2000:So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sanktionssystem
för domstolstrots.
1999/2000:Ub813 av Agne Hansson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Kalmar län som
försökslän för decentralisering av makten för ökat
samhällsengagemang.
1999/2000:MJ753 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder åter bör göras
obligatoriska,
1999/2000:N271 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari
yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regionalt
självstyre.
1999/2000:N388 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lokal demokrati.
1999/2000:Bo231 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av
direktvalda stadsdelsnämnder och kommundelningar.
Utskottet
Kommundelningar
Motionerna
I en centerpartistisk partimotion 1999/2000:K204 av
Lennart Daléus m.fl. föreslås bl.a. att regeringen i
stället för Kammarkollegiet tar ansvar för den
inledande bedömningen huruvida en process siktande
till delning av en kommun skall inledas eller inte
(yrkande 6). I motionen föreslås vidare att
grundregeln bör vara att en kommundelning skall
beviljas om en majoritet av invånarna i den
kommundel som vill dela kommunen röstar ja till en
delning (yrkande 7). I motion 1999/2000:Bo231 av
Eskil Erlandsson m.fl. (c) anförs att ett sätt att
uppnå ett större medborgerligt engagemang kan vara
att tillåta bildandet av nya kommuner i
storstadsområdena (yrkande 2 delvis).
Bakgrund
Frågor om ändringar i reglerna för delning av
kommuner m.m. har behandlats så sent som under våren
1999 (bet. 1998/99:KU21). I detta betänkande har
lämnats en utförlig redovisning av bestämmelserna i
lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i
kommuner och landsting (indelningslagen). I
betänkandet redogörs också för
konstitutionsutskottets behandling av
kommundelningsärenden från riksmötet 1990/91 t.o.m.
1997/98. Utskottet hänvisar i denna del till
bakgrundsteckningen i det nämnda betänkandet.
Vid utskottets behandling av motioner om
kommundelningar våren 1999 (bet. 1998/99:KU21) intog
en majoritet bestående av företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
ståndpunkten att det borde bli lättare att dela
kommuner genom att procedurerna som har samband med
kommundelningar underlättas och att regeringen borde
återkomma till riksdagen med förslag med detta
syfte. Detta beslöt riksdagen ge regeringen till
känna. Mot beslutet reserverade sig
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
I direktiv 1999:98 som regeringen beslutade den 25
november 1999 angående åtgärder för att stärka den
medborgerliga insynen och deltagandet i den
kommunala demokratin aktualiseras frågan om
kommundelningar med anledning bl.a. av det nämnda
beslutet av riksdagen våren 1999. Enligt direktiven
skall kommittén se över bestämmelserna i
indelningslagen, i vilka förutsättningarna för att
genomföra en indelningsändring läggs fast, och
föreslå de ändringar som kan anses motiverade.
Kommittén skall därför se över hur de procedurer som
har samband med kommundelningar kan underlättas,
dvs. hur ärendena utreds, vem som beslutar samt
möjligheten att genomföra en snabb indelningsändring
när väl beslut fattats. Kommittén skall också göra
en utvärdering av de allmänna kommunaldemokratiska
erfarenheterna från de kommundelningar som
genomförts under 1990-talet i syfte att bl.a. se om
och i så fall på vilket sätt medborgarnas engagemang
ökat genom delningen. Kommittén skall också överväga
behovet av och formerna för en lagreglerad möjlighet
att besluta om extraval med anledning av
indelningsändring.
Demokratiutredningen har i sitt slutbetänkande En
uthållig demokrati (SOU 2000:1) i sammanhang med en
diskussion om kommundelsnämnder och antalet
organisatoriska nivåer i kommunerna bl.a. anfört att
målkonflikten mellan ekonomisk bärkraft och
effektivitet å ena sidan och medborgarinflytande å
den andra i första hand bör lösas genom att dela
kommuner, framför allt när det gäller större städer.
Därigenom får man ett sammanhållet ansvar för
skatter och verksamhet inom kommunerna. Samtidigt,
anser utredningen, måste känslan för solidariteten
fördjupas så att exempelvis storstädernas starka
socioekonomiska segregering inte får orättfärdiga
genomslag i fråga om resursfördelning.
Utskottets bedömning
I c-motion K204 föreslås vissa ändringar i reglerna
för delning av kommuner beträffande dels ansvaret
för den inledande bedömningen av ett ärende om
delning (yrkande 6), dels vilken betydelse som skall
tillmätas att en majoritet i en viss kommundel
röstat ja till en delning av kommunen (yrkande 7).
Utskottet finner i denna del att bestämmelserna i
indelningslagen kommer att bli föremål för en
översyn av en kommitté (dir. 1999:98) där den
förstnämnda frågan omnämns särskilt. Därmed bör
motionärernas önskemål vara tillgodosett i denna
del, varför motion K204 yrkande 6 (c) avstyrks.
Vad gäller frågan om värdet av en opinionsyttring i
en lokal folkomröstning, konstaterar utskottet att
en folkomröstning enligt 5:3 kommunallagen är ett
led i fullmäktiges beredning av ett ärende. Det
innebär att resultatet av en folkomröstning i ett
kommundelningsärende är en omständighet som
tillsammans med andra omständigheter skall ligga
till grund för fullmäktiges prövning av ett sådant
ärende. Enligt 1:1 indelningslagen skall särskild
hänsyn tas till befolkningens önskemål och
synpunkter, men en ändring skall endast få komma
till stånd om den kan antas medföra bestående fördel
för en kommun eller en del av kommunen eller andra
fördelar från allmän synpunkt. Enligt förarbetena
till lagen är det inte heller tillräckligt med
fördelar från kommunaldemokratisk synpunkt.
Ett tillmötesgående beträffande motionärernas
önskemål i denna del skulle enligt utskottets mening
markant bryta hittillsvarande praxis och kräva en
ändring i indelningslagen. Dessutom innebär yrkandet
att uppfattningen hos befolkningen i den kommundel
som föreslås bilda egen kommun tillmäts särskild
betydelse, trots att en delning påverkar hela
kommunens befolkning. Utskottet, som anser att
lagens bestämmelse om att särskild hänsyn skall tas
till befolkningens önskemål och synpunkter utgör en
rimlig grund vid bedömningen av ett
indelningsärende, är inte berett att medverka till
en förändring av nyss beskriven art, varför motion
K204 yrkande 7 (c) avstyrks.
I motion Bo231 yrkande 2 delvis (c) förespråkas
bildandet av nya kommuner i storstadsområdena med
syftet att öka medborgarnas engagemang i de lokala
frågorna. Utskottet noterar att Demokratiutredningen
ser kommundelningar som en lösning på målkonflikten
mellan å ena sidan ekonomisk bärkraft och
effektivitet och å andra sidan medborgarinflytande.
Enligt utskottets mening kan delning av kommuner i
vissa enskilda fall ha gynnsamma effekter från
demokrati- och inflytandesynpunkt, men delning bör
inte betraktas som en universallösning. Därtill
kommer, som Demokratiutredningen framhåller i det
aktuella sammanhanget, en risk för att storstädernas
starka socioekonomiska segregering får orättfärdiga
genomslag i fråga om resursfördelning, om man skulle
dela storstadskommuner i större omfattning. Med
hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks
motion Bo231 (c) i denna del.
Kommunala folkomröstningar
Motionerna
I partimotion 1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl.
(c) föreslås att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det är rimligt att stärka
den politiska minoritetens ställning i
kommunfullmäktige genom att göra det möjligt att med
en minoritet om förslagsvis en tredjedel genomdriva
en kommunal folkomröstning i fullmäktige (yrkande
1). I motionen föreslås också att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att regeringen
tillsätter en utredning för att belysa
förutsättningarna för ökad direktdemokrati i
kommunerna genom beslutande folkomröstningar
(yrkande 2).
I motion 1999/2000:K331 föreslår Per Lager m.fl.
(mp) att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att 5 kap. 34 § kommunallagen ändras så
att folkomröstningar i viktiga frågor kan genomföras
i ett kommunalförbund. Argumentet för detta är att
kommunalförbund är uttryckligen undantagna från
möjligheten att anordna folkomröstning och att
alltmer samarbete mellan kommuner och landsting sker
i kommunalförbundsform.
Bakgrund
Reglerna för kommunala folkomröstningar m.m. har
redovisats i konstitutionsutskottets betänkande
1998/99:KU21 våren 1999. Utskottet hänvisar här till
denna redovisning. På utskottets förslag gjorde
riksdagen ett tillkännagivande om att en
förstärkning av medborgarnas inflytande beträffande
folkin-itiativ i fråga om kommunala folkomröstningar
bör utredas.
I det nämnda betänkandet avstyrkte utskottet
motioner med ungefär samma innehåll som yrkandena 1
och 2 i den här aktuella motion K204 (c). I fråga om
beslutande folkomröstning hänvisade utskottet till
ett tidigare ställningstagande (bet. 1997/98:KU4)
enligt vilket en sådan ordning skulle undergräva det
representativa demokratiska systemet. Utskottet
konstaterade i detta sammanhang att det svenska
folkomröstningsinstitutet både på nationell och
kommunal nivå är rådgivande med undantag för
folkomröstning angående vilande grundlagsförslag.
Folkomröstning på kommunal nivå är ett led i
fullmäktiges beredning av ett ärende, varvid
fullmäktige beslutar på grundval av en prövning av
alla omständigheter i ärendet, inklusive resultatet
av en eventuell folkomröstning.
Demokratiutredningen har i sitt betänkande En
uthållig demokrati (SOU 2000:1) behandlat frågan om
s.k. folkinitiativ till kommunal folkomröstning men
inte särskilt de här aktuella aspekterna av kommunal
folkomröstning. Inte heller i direktiven till den
kommunaldemokratiska utredningen finns dessa frågor
med (dir. 1999:98). Däremot skall frågan om utformningen av
folkinitiativ behandlas i enlighet med det nämnda tillkännagivandet av
riksdagen.
Reglerna för kommunalförbund i här aktuellt avseende återfinns i 5 kap. 34
§ femte stycket kommunallagen, där det heter att kommunalförbund inte får
anordna folkomröstning eller anlita valnämnden i kommun som är för-
bundsmedlem. Enligt kommentaren till kommunallagen får ett kommunal-förbund
i stället vända sig till medlemmarna, om det anser sig behöva detta, varvid
medlemmarna har att fatta egna beslut om detta. Förbunden har dock
möjlighet att anordna opinionsundersökningar eller på annat sätt inhämta
synpunkter från invånarna i de kommuner eller landsting som ingår i ett
kommunalförbund. De får dock inte anlita valnämnden i sådana fall. Folk-
omröstning och anlitande av valnämnd kan förekomma beträffande frågor som
berör kommunalförbund men i sådant fall i en medlems regi.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte våren 1999 motioner med ungefär samma innehåll som det
som framförs i motion K204 yrkandena 1 och 2 (c). Utskottet konstaterar att
frågan om minoritetsinitiativ i fullmäktige respektive frågan om beslutan-
de kommunal folkomröstning inte tagits upp i direktiven till den kommitté
som har till uppgift att föreslå åtgärder för att stärka den kommunala demo
-kratin i olika avseenden.
När det gäller frågan om minoritetsinitiativ anser utskottet att folkomröst
-ning är ett så viktigt demokratiskt instrument att ett beslut om att
genomföra en sådan omröstning bör vara förankrat i en majoritet i
fullmäktige. Om en rätt införs för en minoritet i fullmäktige att utlösa en
folkomröstning, upp-kommer enligt utskottets mening en risk att en
minoritet utnyttjar en sådan möjlighet för att i onödan fördröja angelägna
politiska beslut. Utskottet är inte berett att ställa sig bakom det
aktuella yrkandet i motion K204 (c) som avstyrks.
När det gäller frågan om beslutande folkomröstning anser utskottet att en
sådan ordning skulle försvaga det representativa demokratiska systemet.
Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker motion K204 i denna del.
I motion K331 (mp) föreslås ändringar i kommunallagen i fråga om möj-
ligheten att genomföra folkomröstning i kommunalförbund. Som framgår av
utskottets redovisning finns en möjlighet att låta medlemskommunerna var
för sig svara för genomförandet av en folkomröstning i en viss fråga. Ett
annat alternativ är att i stället för en folkomröstning genomföra
opinionsun-dersökningar i kommunalförbundets egen regi. Mot denna bakgrund
finner utskottet att behovet av en regeländring inte har en sådan tyngd att
det är motiverat att gå motionärerna till mötes. Motion K331 (mp) avstyrks.
Medborgarinitiativ
Motionen
I partimotion 1999/2000:K204 föreslår Lennart Daléus m.fl. (c) att regering
-en bör återkomma med förslag som möjliggör för medborgare att väcka
initiativ i kommunfullmäktige (yrkande 3). Som en tänkbar modell för detta
framförs i motionen ett exempel från Finland, där initiativ som samlat mer
än 2 % underskrifter av kommuninvånarna måste behandlas i fullmäktige inom
sex månader.
Bakgrund
Frågor om medborgerlig motionsrätt behandlades senast i konstitutionsut-
skottets betänkande 1998/99:KU21 under våren 1999. Utskottet hänvisar här
till bakgrundsredovisningen i det nämnda betänkandet. Ett motionsyrkande (
mp) avseende ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kom-
munfullmäktige att ge de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt
avstyrktes av utskottet med hänvisning till att frågan bereddes i Regerings
-kansliet. Mot beslutet reserverade sig representanterna för Miljöpartiet
och Centerpartiet. Frågan har inte aktualiserats i de nämnda direktiven (
dir. 1999:98) angående åtgärder för att stärka den medborgerliga insynen
och deltagandet i den kommunala demokratin.
Utskottets bedömning
Ärenden får enligt 5 kap. 23 § kommunallagen väckas av en nämnd, en le-
damot genom motion, revisorerna, en fullmäktigeberedning eller styrelsen i
ett kommunalt företag, i de tre sistnämnda fallen med vissa förbehåll. En-
skilda har möjlighet att väcka ett ärende om folkomröstning i en viss fråga
. Härutöver finns möjligheten för enskilda att kontakta enskilda
förtroendeval-da eller partigrupper med förslag om att en viss fråga bör
aktualiseras. Även den kommunala förvaltningen kan kontaktas på motsvarande
sätt.
Enligt utskottets mening är det viktigt att betona att den formella motions
-rätten med den utformning den har i kommunallagen är ett uttryck för den
representativa demokratin och dess arbetsformer. I detta system förutsätts
de politiska partierna och deras enskilda företrädare spela en aktiv roll
bl.a. som kontaktlänkar mot partimedlemmar och allmänheten. Enligt
utskottets me-ning finns det anledning att slå vakt om denna ordning.
Utskottet är inte berett att ställa sig bakom den aktuella motionens
förslag om att införa med-borgerlig motionsrätt. Motion K204 (c) avstyrks i
denna del (yrkande 3).
Direktval till kommundelsorgan
Motionerna
I partimotion 1999/2000:K204 föreslår Lennart Daléus m.fl. (c) att riksda-
gen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som möjliggör direktval
till kommundelsnämnder (yrkande 8). Enligt motionärerna bör medborgarnas
vilja få ett större lokalt genomslag genom införande av direktval till kom-
mundelsnämnder. Ett likartat förslag framförs i motion 1999/2000:Bo231
yrkande 2 delvis av Eskil Erlandsson m.fl. (c) och i motion 1999/2000:K244
yrkande 6 av Helena Bargholtz m.fl. (fp).
Bakgrund
Frågor om direktval till kommundelsorgan behandlades i utskottets betän-
kande 1998/99:KU21 våren 1999. Utskottet hänvisar i denna del till bak-
grundsbeskrivningen i det nämnda betänkandet. Utskottet avstyrkte två mo-
tioner (fp) och (c) med motiveringen att frågan bereddes i
Regeringskansliet. Mot beslutet reserverade sig representanterna för
Centerpartiet och Folkpar-tiet liberalerna.
I direktiv till kommittén med uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka
den medborgerliga insynen och deltagandet i den kommunala demokratin (dir.
1999:98) behandlas kommundelsnämnder. Kommittén skall enligt direktiven bl.
a. belysa frågan om medborgarna upplever en ökad närhet och tillgänglig-het
till de förtroendevalda och den kommunala förvaltningen. Utvärderingen
skall också belysa om den medborgerliga insynen har ökat och om fler med-
borgare deltar i det lokala samhällslivet. Frågan om formerna för val till
kommundelsnämnder har inte aktualiserats i direktiven.
Demokratiutredningen har i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU
2000:1) föreslagit att man, om kommundelning av olika skäl inte bedöms
rimligt, bör pröva att införa direktval till kommundelsnämnder för att öka
genomskinligheten och möjligheterna för medborgare att bestämma vem som
skall företräda dem.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att kommundelsnämndsreformen nu kommer att bli
föremål för en allsidig utvärdering av den kommitté som har till uppgift
att föreslå åtgärder för att stärka den kommunala demokratin i olika
hänseenden. Utskottet finner det rimligt att resultatet av denna
utvärdering föreligger innan ställning tas till frågan i vilka former val
till kommundelsorgan bör ske. Om utvärderingen ger vid handen att frågan om
direktval bör övervägas, bör kommittén enligt utskottets mening vara
oförhindrad att göra detta. I avvaktan på att kommitténs arbete med frågan
om kommundelsnämnderna avslutas bör riksdagen enligt utskottet inte vidta
någon åtgärd med anledning av de förslag som väcks i motionerna K204 (c),
Bo231 (c) och K244 (fp), varför de avstyrks i aktuella delar.
Självförvaltning, brukarinflytande m.m.
Motionerna
I partimotion 1999/2000:K204 hemställer Lennart Daléus m.fl. (c) att riksda
-gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
självförvaltning (yrkande 4). Enligt motionen vore det önskvärt att
självför-valtning och eget ansvarstagande för verksamheterna ökade i
omfattning, vilket skulle kunna öka förståelsen för den politiska
prioriteringsdiskussio-nen och öka kvaliteten i den offentliga sektorn.
Fler och starkare självför-valtningsorgan förutsätter beslut i riksdagen om
möjligheten att i ökad ut-sträckning delegera beslutanderätt liksom
möjligheten för medborgarna att själva ta initiativ till
självförvaltningsorgan. Enligt motionärerna borde det vara möjligt för
kommunala nämnder att delegera beslut direkt till ett själv-
förvaltningsorgan. Det finns enligt motionen också skäl att ändra kommu-
nallagen så att kommunerna skall vara skyldiga att tillmötesgå önskemål om
inrättande av självförvaltningsorgan.
I en annan partimotion 1999/2000:Sf637 föreslår Lennart Daléus m.fl. (c)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-
förts om lokalt utvecklingsarbete (yrkande 5). Enligt motionen bör lokalt
utvecklingsarbete stimuleras. Detta arbetssätt har enligt motionen
utvecklat det demokratiska inflytandet och det lokala självbestämmandet. I
motionen föreslås också att brukarna bör ha ett direkt inflytande över och
ansvar för verksamheterna i form av idrottsanläggningar, fritidsgårdar,
samlingslokaler och skola samt vård och omsorg (yrkande 6).
Bakgrund
Enligt 6 kap. 8 § kommunallagen skall nämnderna i kommuner och landsting
verka för att samråd sker med dem som utnyttjar deras tjänster. Denna regel
om s.k. brukarsamråd har en allmän målsättningskaraktär och saknar enligt
kommunallagskommentaren (Paulsson m.fl. 1997) direkta rättsverkningar.
Bestämmelsen infördes i kommunallagen 1988 (prop. 1986/87:91, bet. 1987/88:
KU23). Det ankommer på nämnderna att själva avgöra formerna för samrådet.
En annan bestämmelse i kommunallagen reglerar brukarinflytande i sam-band
med delegering (villkorad delegering). Enligt 6 kap. 38 § får en nämnd som
med stöd av 6 kap. 33 § uppdrar åt en anställd att besluta på nämndens
villkor uppställa villkor som innebär att de som utnyttjar nämndens
tjänster skall ges tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Nämnden får
också föreskri-va att en anställd får fatta beslut endast om företrädare
för dem som utnyttjar nämndens tjänster tillstyrkt beslutet. Bestämmelsen
infördes i kommunalla-gen 1988 (prop. 1986/87:91, bet. 1987/88:KU23).
Bestämmelser om självförvaltningsorgan finns i 7 kap. 18-22 §§ kommu-
nallagen. Bestämmelserna tillkom genom en lagändring som trädde i kraft
1994 (prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).
Enligt 18 § får fullmäktige, om inte annat följer av lag eller annan
författ-ning, besluta att en nämnd får uppdra åt självförvaltningsorgan
under nämn-den att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning
eller en viss in-stitution.
Ett självförvaltningsorgan är ett kommunalrättsligt organ under nämnden.
Självförvaltningsorganet och dess ledamöter och ersättare har inget revi-
sionsansvar inför fullmäktige. Det är nämnden som har lagt över uppgifter
på självförvaltningsorganet som inför fullmäktige ansvarar för organets
verk-samhet. Med driften av en viss anläggning eller institution avses de
praktiska sysslorna, t.ex. mathållning, lokalskötsel inklusive löpande
reparationer och underhåll, lokalanvändning, öppettider, löpande inköp och
andra vardagsnära frågor. Till ett självförvaltningsorgan får inte lämnas
över uppgifter som skall skötas i viss ordning enligt särskilda regler.
Inte heller kan förvalt-ningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning
överlåtas på organet.
Nämnden skall enligt 19 § i en arbetsordning fastställa självförvaltningsor
-ganets uppgifter, sammansättning, arbetsformer och mandattid.
Enligt 20 § första stycket skall ett självförvaltningsorgan bestå av
företrä-dare för dem som nyttjar anläggningen eller institutionen och de
anställda där. Företrädarna för nyttjarna skall vara fler än de som
företräder de anställ-da. Nämnden väljer enligt 20 § andra stycket på
förslag av nyttjarna de ledamöter och ersättare som skall företräda
nyttjarna och på förslag av de anställda dem som skall företräda de
anställda.
Självförvaltningsorganet är således inte ett politiskt organ, och de som
sit-ter som ledamöter eller ersättare är inte att anse som förtroendevalda
i kom-munallagens mening. De har emellertid enligt 21 § samma rätt till
ledighet från sina anställningar och de ekonomiska förmåner som tillkommer
de förtroendevalda i kommunen eller landstinget.
En nämnd som har beslutat om att inrätta ett självförvaltningsorgan får en-
ligt 22 § helt eller delvis återkalla ett uppdrag som har givits till ett
sådant organ, om det finns särskilda skäl för det. Detsamma gäller
uppdraget för enskild ledamot. Enligt förarbetena kan ändrad lagstiftning
vara ett sådant skäl. Ett annat skäl kan vara att nämnden riskerar att få
en revisionsanmärk-ning för organets hantering av en viss fråga.
En särskild försöksverksamhet med lokala styrelser med brukarinflytande på
skolans område pågår från den 15 juli 1996 till utgången av juni 2001 (SFS
1996:605). Bestämmelserna om denna verksamhet har direkt anknyt-ning till
de nyss redovisade bestämmelserna i kommunallagen om självför-
valtningsorgan. Försöksverksamheten gäller i detta fall verksamheten i
grundskolan och den obligatoriska särskolan. Den politiskt ansvariga nämn-
den får enligt 2 § förordningen (1996:605) inte avhända sig det
övergripande ansvaret för verksamheten. Den lokala styrelsen får inte
besluta i frågor som avser individuella fall. Enligt 4 § skall i en lokal
styrelse som ledamöter ingå företrädare för elevernas vårdnadshavare och
för de anställda vid skolan. Rektorn skall alltid ingå. Nämnden får besluta
att även andra skall ingå som ledamöter. Företrädarna för elevernas
vårdnadshavare skall vara fler än övri-ga ledamöter. Företrädare för
eleverna skall ha rätt att närvara och yttra sig vid sammanträdena. På en
lokal styrelse får enligt 5-9 §§ överlåtas bl.a. ärenden om timfördelning,
urval av ämnen som elevernas val, friluftsverk-samhet, arbetsplan, skolans
arbetsmiljö, formerna för samarbetet mellan skolan och hemmen, skolans
program för att motverka trakasserier och mobbning samt samverkan med
förskola och skolbarnsomsorg.
Kommunallagens bestämmelser om delegering återfinns i 6 kap. 33-38 §§.
Enligt 33 § får en nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller en
ersättare eller åt en anställd hos kommunen eller landstinget att besluta
på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock
inte i de fall som avses i 34 §. En gemensam nämnd får även under samma
förutsättningar uppdra åt en anställd i någon av de samverkande kommunerna
eller lands-tingen att besluta på nämndens vägnar.
Det föreligger således förbud mot s.k. blandad delegering, dvs. till
anställd och förtroendevald i förening. Förbudet motiveras enligt
kommunallags-kommentaren (Paulsson m.fl. a.a.) av att kollektivt
beslutsfattande i kommu-nala sammanhang förutsätter att det rör sig om
förtroendevalda.
I 34 § anges i vilka slags ärenden som beslutanderätten inte får delegeras:
ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet,
vidare framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden
med anledning av beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har
över-klagats, ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av
principiell beskaffenhet eller annars av större vikt, och vissa ärenden som
anges i särskilda föreskrifter.
Beslut som fattas med stöd av uppdrag enligt 33 § skall anmälas till nämn-
den som bestämmer i vilken ordning detta skall ske. I brådskande ärenden
får en nämnd enligt 36 § uppdra åt ordföranden eller en annan ledamot att
be-sluta på nämndens vägnar. S.k. vidaredelegering regleras i 37 §, enligt
vilken nämnden, om den med stöd av 33 § uppdrar åt en förvaltningschef inom
nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får överlåta åt förvaltnings-
chefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen eller lands-
tinget att besluta i stället. Sådana beslut skall anmälas till chefen.
Bestäm-melsen i 38 § om brukarinflytande i samband med delegering har
redovisats i det föregående.
En annan driftsform som brukar nämnas i samband med självförvaltning är
driftentreprenad. Den innebär att kommuner och landsting genom avtal kan
lägga ut driften av kommunal verksamhet på entreprenad till enskilda före-
tag, kooperativ eller föreningar. Beslut som innebär myndighetutövning
måste fattas av nämnden eller den anställde som nämnden delegerat beslu-
tanderätten till. Ideella eller ekonomiska föreningar kan t.ex. ta över
driften av en fritidsanläggning som bl.a. deras medlemmar utnyttjar.
Kommunerna kan också sluta avtal om skötseln av hela verksamheter som
hemtjänst, barn-omsorg, fritid och kultur i ett geografiskt avgränsat
område. Det förutsätts då att det finns en intresseförening i form av ett
byalag, ett sockenråd eller en hembygdsförening som kan vara avtalspart.
Om man betraktar driftentreprenad i ett brukarinflytandeperspektiv, bör det
framhållas att endast vissa typer av driftentreprenader innehåller en
inflytan-dekomponent. Verksamheter som drivs av brukare i entreprenadform,
t.ex. föräldrakooperativa daghem, har en sådan karaktär. Om däremot ett
privat företag i entreprenadform driver en verksamhet som kommunen har
ansvaret för, är det ett rent affärsmässigt förhållande mellan företaget
och kommunen.
Kund- eller brukarvalssystem är ytterligare en form som anses innehålla en
inflytandekomponent. Ett sådant system bygger på att en brukare disponerar
en viss summa pengar, t.ex. i form av en skolpeng, servicevoucher e.d., med
vars hjälp brukaren betalar för den tjänst han eller hon får från en
utförare som brukaren själv fått välja. Inflytandet anses i denna form
ligga i själva valmöjligheten och möjligheten att byta utförare, om
tjänsten inte utfaller till belåtenhet ("rösta med fötterna").
Demokratiutredningen argumenterar i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) för
att fler medborgare bör få tillfälle att träna sig i demokratiskt
beslutsfat-tande och ansvarstagande i brukarorgan. Från principiell
utgångspunkt anser utredningen att det mot bakgrund av att gränserna mellan
politiken och det civila samhället luckrats upp är viktigt att de
traditionella institutionerna anpassas till nya former av brukar- och
medborgarengagemang. I annat fall kan det uppstå konflikter mellan vad man
kan kalla den stora demokratin och den lilla demokratin. I den lilla
demokratin är det enligt utredningen viktigt att det finns s.k.
vardagsmakare som arbetar engagerat i föräldraråd eller byalag, men det
behövs också brobyggare som är aktiva både i den lilla och den stora
politiken och som därmed skapar länkar mellan institutioner och
organisationer. Båda typerna hör dock till en ny elit som invånarna inte
alltid kan utkräva politiskt ansvar av.
Enligt Demokratiutredningen bör kommunerna generöst tillåta eller erbju-da
olika former för deltagande som medborgarna uppfattar som meningsfulla och
effektiva. Den kommunala självstyrelsen bör ges vidare åt medborgarna eller
grupper av medborgare i form av föreningar, företag eller andra lokala
sammanslutningar.
I en undersökning som genomförts av Statskontoret (1999:38) på regering-ens
uppdrag redovisas den aktuella situationen vad gäller brukarrelationer i
landets kommuner. Av undersökningen framgår bl.a. att ca 40 % av kommu-
nerna 1998 hade ett system med brukarrepresentation, främst inom områdena
skola, barnomsorg och omsorg om äldre och funktionshindrade. I 48 % av
kommunerna fanns brukarkooperativ, främst inom barnomsorgen (70 %),
barnomsorg i kombination med skola (16,5 %) och omsorg om äldre och
funktionshindrade (6 %). Kund- eller brukarvalssystem, baserade på s.k.
peng, check eller kuponger, fanns i 20 kommuner främst inom barnomsorg och
skola.
Utfallet i begränsad omfattning av dessa olika inflytandeformer har redovi-
sats i en rapport till Demokratiutredningen (SOU 1998:155) Lokala demo-
kratiexperiment. Av rapporten framgår bl.a. att fallstudier på skolans
område har visat att den kontinuerliga dialogen mellan föräldrar och
personal kan åstadkomma förändringar av relationerna i positiv riktning.
Studier av det danska systemet med obligatoriska "skolebestyrelser" i
Danmark har visat att formellt organiserat brukarinflytande har betydelse
för både brukarnas infly-tande och för politisk aktivitet i allmänhet.
Brukarinflytandet är enligt dessa studier inte nödvändigtvis ett hot mot
den politiska demokratin. Relationerna mellan brukarstyrelser och kommunens
politiska ledning har enligt studier på senare tid utvecklats positivt; man
talar numera om "dialogbudgetering" där föräldrarepresentanter av de
politiska företrädarna uppfattas som de mest legitima företrädarna för
skolan.
När det gäller olika former av "valfrihetsdemokrati" har Demokratirådet (
Studieförbundet näringsliv och samhälle, 1998) funnit att det bland
föräldrar till såväl småbarn som skolbarn bedöms vara lättare att påverka
genom att byta daghem eller skola än genom att försöka förändra inom ramen
för den rådande situationen. Påverkan genom hot om att byta institution
eller genom att faktiskt göra detta förefaller enligt Demokratirådet vara
mer effektivt än att medverka i kollektivt brukarinflytande över
institutionerna. Utvärderingar i en kommun med betydande inslag av
"kundval" av kommuninvånarnas tillfredsställelse med systemet visade dock
ingen entydig bild.
Utskottets bedömning
Som redovisats i det föregående finns det en mångfald av former som gör det
möjligt för medborgarna och brukarna att aktivt delta i eller utöva
inflytande över den service som kommunerna har ansvaret för och som de i de
flesta fall även tillhandahåller inom ramen för drift i egen regi. En
förutsättning för detta är dock att den politiskt ansvariga nämnden givit
sitt medgivande till en sådan medverkan eller inflytande. En annan form av
påverkansmöjligheter finns inom sådana alternativ som bygger på att
kommunmedlemmarna med hjälp av en s.k. peng eller liknande fritt kan välja
vem som skall leverera en viss tjänst inom t.ex. barnomsorg, skola eller
äldreomsorg. Den utförande organisationen kan vara ett brukarkooperativ
eller ett kommunalt eller privat företag som driver verksamheten på
entreprenad. Utskottet har också redovi-sat omfattningen av
brukarrepresentation respektive brukarvalssystem i kommunerna och i någon
utsträckning utfallet av dessa verksamheter.
Utskottet finner mot bakgrund av denna redovisning att de tillgängliga
kunskaperna är otillräckliga när det t.ex. gäller hur olika former av
brukar-medverkan eller brukarinflytande samt kund- eller brukarvalssystem
fungerar inom ett politiskt system med valda representanter som ytterst
ansvariga för verksamheten. Enligt utskottets mening finns det därför skäl
att efterlysa mera systematiska uppföljnings- och utvärderingsinsatser på
det aktuella området. Utskottet noterar i detta sammanhang att den pågående
försöks-verksamheten med brukarinflytande på skolans område kommer att
utvärde-ras vid försökstidens slut 2001. Utskottet konstaterar att behovet
av uppfölj-ning och utvärdering inte tillgodoses genom de direktiv som
regeringen beslutat vad gäller åtgärder för att stärka den kommunala
demokratin.
Mot denna bakgrund vill utskottet fästa regeringens uppmärksamhet på
behovet av en samlad utvärdering av de inflytandeformer som kompletterar
det formella demokratiska inflytandet i kommuner och landsting. Utskottet
delar Demokratiutredningens bedömning att det är viktigt att de
traditionella institutionerna anpassas till nya former av brukar- och
medborgarengage-mang. Även inflytande- och påverkansformerna och frågan om
ansvarsutkrä-vande är enligt utskottets mening viktiga. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet är däremot inte berett att utan denna utvärdering föreslå en ut-
vidgning av möjligheterna till användning av självförvaltningsorgan och
olika former av brukarmedverkan. Motionerna K204 (c) och Sf637 (c) av-
styrks.
Barns och ungdomars möjlighet till inflytande i lokalsamhället
Motionerna
I kommittémotion 1999/2000:K252 föreslår Kenneth Kvist m.fl. (v) att riks-
dagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att lämna
förslag till lagändringar som ger barn möjlighet till inflytande i
lokalsamhäl-let enligt vad i motionen anförts. I motionen hänvisas till
Barnombudsman-nens förslag till ändring av kommunallagen där avsikten är
att stärka barns möjligheter att påverka. Förslaget innebär bl.a. att en
viss del av partistödet skall användas till att öka inflytandet för barn
och unga i det politiska arbetet, att fullmäktige skall inhämta synpunkter
från medlemmar i kommunen eller landstinget om minst 10 % av barn och
ungdom mellan 12 och 18 år begär det, att barn får ställa frågor i
fullmäktige om förhållanden som angår dem, att nämnderna skall samråda med
barn i frågor som angår dem, att barn får väcka ärenden i nämnderna om
minst tio barn och ungdomar i en kommun-del begär detta samt att barn och
ungdom under 18 år får företräda dem som använder en kommunal anläggning.
Den föreslagna utredningen bör enligt motionärerna noga överväga det nyss
nämnda förslaget från Barnombuds-mannen.
I motion 1999/2000:Ub813 föreslår Agne Hansson (c) att Kalmar län görs till
försökslän för decentralisering av makten för ett ökat samhällsengage-mang
(yrkande 1). Enligt motionären skulle en decentralisering av makten
resultera i att ungdomar skulle kunna bestämma mer över sin vardag. Om de
får mer att säga till om i sin hembygd leder det också till att de stannar
kvar. Det ungdomsparlament som landstinget i Kalmar län tagit initiativ
till har enligt motionen fått stor uppslutning bland ungdomarna.
Bakgrund
Det i motion K252 nämnda förslaget från Barnombudsmannen återfinns i BO:s
årsrapport till regeringen 1997. I en kommande rapport, som avses
publiceras i slutet av mars 2000, kommer både tidigare förslag och komplet-
terande förslag att ställas till regeringen, främst avseende hur man
arbetar politiskt med frågor som gäller barn.
I de tidigare nämnda direktiven 1999:98 sägs att barns och ungdomars
kunskaper om och delaktighet i den kommunala demokratin behöver förbätt-ras
. Vidare skall erfarenheterna av ungdomsparlament och ungdomsråd studeras.
Enligt direktiven finns det anledning att utifrån dessa erfarenheter föra
en diskussion om hur ungdomsråd skall kunna användas i större ut-sträckning
som ett sätt att öka ungdomars erfarenheter och kunskap om den kommunala
demokratin och hur ungdomars inflytande och delaktighet i denna kan
förbättras. Kommittén skall lämna förslag om hur barn och ung-domar kan
göras mer delaktiga i den kommunala demokratin och också ge barn och
ungdomar bättre kunskaper om hur den kommunala förvaltningen och politiken
fungerar.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att önskemålen i motion K252 (v) är väsentligen
tillgo-dosedda genom direktiven till den kommitté som skall föreslå
åtgärder för att stärka den kommunala demokratin, varför motionen avstyrks.
Vad gäller motion Ub813 (c) anser utskottet att frågan om att göra ett en-
skilt län till försökslän för decentralisering i syfte att öka medborgarnas
samhällsengagemang inte är en fråga som riksdagen och regeringen skall
besluta om utan i stället något som kommunerna i länet och landstinget bör
ta initiativ till. Motionen avstyrks.
Skiftarbetandes rätt till ledighet för politiska förtroendeuppdrag
Motionerna
Kenneth Kvist m.fl. (v) föreslår i motion 1999/2000:K216 att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning om att skiftarbetande med kommu-
nala och landstingskommunala förtroendeuppdrag får rimliga möjligheter att
fullfölja sina uppdrag.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 11 § kommunallagen har förtroendevalda rätt till den ledighet
från sina anställningar som behövs för uppdragen. Ledigheten avser enligt
kommunallagskommentaren deltagande i sammanträden och parti-gruppsmöten och
resa från arbetsplatsen samt tid för omklädnad. Deltagande i allmänna
partimöten berättigar inte till ledighet och inte heller uppdrag i
kommunala företag.
Riksdagen beslöt hösten 1993 (1993/94:KU9, rskr. 34) att ge regeringen till
känna att regeringen på lämpligt sätt borde se över reglerna för de förtro-
endevaldas rätt till ledighet från sina anställningar som behövs för uppdra
-gen. Konstitutionsutskottet anförde i sitt nämnda betänkande att när det
gällde frågan om förtroendevalda med skiftarbete var problemet med ledig-
het olöst och att förarbetena till kommunallagen inte gav besked om hur
problemet skulle lösas.
Som framgår av motionen beslöt dåvarande regeringen i augusti 1994 att
tillkalla en kommitté med uppgift att bl.a. utreda den här aktuella frågan.
Bemyndigandet återkallades emellertid i februari 1995 av den nya regering-
en. Den 17 augusti 1995 fick Kommunala förnyelsekommittén (Fi 1995:02) i
tilläggsdirektiv (dir. 1995:113) i uppgift att föreslå åtgärder för att
stärka skiftarbetandes möjligheter att åta sig kommunala uppdrag. Kommittén
lämnade dock inget förslag till lagändring med anledning av direktiven. I
sitt slutbetänkande (SOU 1996:169) anförde kommittén bl.a. att problemet
handlar mer om att ändra attityder till olika politiska förtroendeuppdrag.
Arbetsgivare och fackliga organisationer har ett stort ansvar på
arbetsplatser-na för att medverka till en sådan attitydförändring. Det
vilar också enligt kommittén ett stort ansvar på landsting och kommuner för
att bl.a. finna ersättningsformer för de förtroendevalda som t.ex. inte kan
gå på ett skift utan måste vara hemma och sova efter sammanträdet.
Enligt de tidigare nämnda direktiven (1999:98) skall kommittén med upp-drag
att föreslå åtgärder för att stärka den medborgerliga insynen m.m. göra en
grundlig analys av de förtroendevaldas arbetsförhållanden och i det sam-
manhanget också utvärdera de nuvarande bestämmelserna i kommunallagen som
reglerar de förtroendevaldas villkor. Frågan om de skiftarbetandes rätt
till ledighet för politiska förtroendeuppdrag nämns dock inte särskilt i
direk-tiven.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör frågan om skiftarbetandes rätt till ledighet i
samband med utövandet av politiska förtroendeuppdrag rymmas i uppdraget
till den kommitté som skall föreslå åtgärder för att öka den kommunala de-
mokratin. Utskottet, som ställer sig bakom motionens intentioner, utgår
från att frågan kommer att behandlas i den nämnda kommittén. Med detta får
motion K216 (v) anses besvarad, varför den avstyrks.
Den kommunala nämndorganisationen m.m.
Motionerna
Gudrun Lindvall m.fl. (mp) föreslår i motion 1999/2000:K220 att kommu-
nernas miljö- och hälsoskyddsnämnder åter bör göras obligatoriska. Enligt
motionärerna är det nödvändigt för att miljöbalken skall få det genomslag
som avsågs och att tillsynsmyndigheten skall få en självständig ställning.
En obligatorisk nämnd skulle också skapa ett forum för miljöengagemang i
kommunen, vilket är nödvändigt för tillskapandet av ett ekologiskt hållbart
samhälle.
I Miljöpartiets partimotion 1999/2000:MJ753 av Birger Schlaug m.fl. (yr-
kande 3) och i motion 1999/2000:K350 av Gunnel Wallin och Marianne
Andersson, båda (c), framförs ett liknande förslag.
Jan Backman (m) föreslår i motion 1999/2000:K262 att kommunallagen bör
ändras i vissa avseenden. Förslagen gäller dels att s.k. utförarstyrelsers
budgetar inte bör antas av fullmäktige, dels att en utförarstyrelse inte
bör utses enligt proportionalitetsprincipen, dels också att det i
kommunallagen bör tas in en bestämmelse om fullmäktiges antagande av s.k.
målprogram. Skälet till att fullmäktige inte bör anta en utförarstyrelses
budget är enligt motionen att budgeten för en sådan styrelse påverkas av de
upphandlingsav-tal som sluts mellan beställarnämnden och utförarstyrelsen.
En utförarstyrel-se bör enligt motionären inte utses proportionellt utifrån
partiernas styrkeför-hållande i fullmäktige utan i stället utifrån den
politiska situationen i kom-munen. Med det sistnämnda torde motionären mena
att fullmäktige skall ha frihet att välja också andra än representanter för
de politiska partier som är representerade i fullmäktige. Vad gäller
fullmäktiges antagande av målpro-gram sägs i motionen att i ett målprogram
anges strategisk, långsiktig inrikt-ning av den kommunala verksamheten. Det
bör enligt motionären vara möj-ligt men inte obligatoriskt för fullmäktige
att anta ett sådant program. De operativa programmen bör antas separat,
snarast efter målprogrammets anta-gande, i berörd nämnd eller styrelse.
Bakgrund
Fri nämndorganisation
Enligt 3 kap. 3 § kommunallagen skall fullmäktige tillsätta de nämnder som
utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets upp-
gifter enligt särskilda författningar och för verksamheten i övrigt.
Tidigare gällde att den kommunala nämndorganisationen enligt kommu-nallagen
var indelad i en specialreglerad och en kommunallagsreglerad del. Vissa
specialreglerade nämnder, dvs. där det i speciallagstiftningen fanns
särskilda föreskrifter om nämnderna, var obligatoriska. Det ställdes krav
på att det i varje kommun skulle finnas byggnadsnämnd, miljö- och hälso-
skyddsnämnd, socialnämnd och skolstyrelse. De uppgifter som låg på dessa
nämnder fick inte flyttas över på någon annan nämnd. Att en specialreglerad
nämnd var fakultativ, t.ex. räddningsnämnd och trafiknämnd, innebar att
funktionen kunde läggas på en för ändamålet särskilt inrättad nämnd eller
på en annan befintlig nämnd. Att en nämnd var kommunallagsreglerad innebar
att kommunallagen gav regler för det fall en kommun frivilligt valde att
inrätta en nämnd för en viss verksamhet, t.ex. gatunämnd eller kulturnämnd.
1991 års kommunallag, genom vilken den inledningsvis återgivna be-
stämmelsen infördes, bröt till stor del med det nyss beskrivna synsättet.
När det gäller obligatoriska uppgifter, t.ex. plan- och byggväsende och
miljö-skydd, ställer speciallagarna upp krav på att det skall finnas en
eller flera ansvariga nämnder för att fullgöra de uppgifter som enligt
respektive lag ankommer på kommunen eller landstinget, t.ex. 1 kap. 7 §
plan- och byggla-gen (1987:10) och 4 § hälsoskyddslagen (1982:1080). Det
ankommer på fullmäktige att se till att det blir ett heltäckande
nämndansvar för de obligato-riska uppgifterna. Uppgiftsområdena för
respektive nämnd anges i regle-menten för nämnderna, om vilket bestämmelser
finns i 6 kap. 32 § kommu-nallagen.
Enligt statistik från Svenska Kommunförbundet (Kommunala förtroende-uppdrag
1999, Svenska Kommunförbundet 1999) finns det efter 1998 års val 72
fristående miljö- och hälsoskyddsnämnder i kommunerna, medan det finns 121
nämnder med ansvar för miljö- och byggfrågor. Antalet fristående miljö- och
hälsoskyddsnämnder har minskat med 66 sedan den förra man-datperioden (1995
). Antalet gemensamma miljö- och byggnämnder har ökat med 57 under
motsvarande period.
Beställar-utförarorganisationer i kommuner och landsting
Ett fyrtiotaltal kommuner har under senare år övergått till en organisation
enligt den s.k. beställar-utförarmodellen. Tanken bakom denna organisa-
tionstyp är att man vill renodla det politiska uppdraget till att gälla
ansvaret för beställning av de tjänster som behövs för att tillgodose
kommuninvånar-nas behov av service m.m., medan själva utförandet inte
nödvändigtvis be-höver ske inom ramen för den traditionella
nämndförvaltningen.
Beställar-utförarorganisationen kan ta sig skilda organisatoriska uttryck.
I en skrift utgiven av Svenska Kommunförbundet (Torbjörn Roos: Beställar-
utförarmodeller i rättsligt perspektiv, 1992) redovisas fem organisatoriska
varianter:
1. Förvaltningen indelas i beställarenheter och utförarenheter vilka samtli
-ga lyder under en gemensam nämnd.
2. En eller flera beställarnämnder och en utförarnämnd (produktionsstyrel-
se, ägarstyrelse) inrättas.
3. En eller flera beställarnämnder inrättas bestående av förtroendevalda.
Ingen särskild utförarnämnd inrättas.
4. En eller flera beställarnämnder bestående av förtroendevalda och en ut-
förarnämnd utsedd på professionella grunder inrättas.
5. En eller flera beställarnämnder bestående av förtroendevalda inrättas.
För produktionen inrättas ett eller flera helägda kommunala aktiebolag.
Alternativ 4 utgör den mest ingripande förändringen av organisations-
strukturen med en "politisk" del som svarar för beställningar samt uppfölj-
ning och utvärdering av dessa och en "producerande" del som sköter verk-
samheten. Ibland kallas en sådan utförarnämnd för professionell
driftstyrelse eller verksamhetsstyrelse. Även en driftstyrelse är en nämnd
i kommunalla-gens mening och skall således väljas av fullmäktige på det
sätt som anges i kommunallagen. Fullmäktige kan emellertid inte föreskriva
att en driftstyrel-se skall ha en särskild sammansättning. En förutsättning
för att få till stånd en s.k. professionell styrelse är att det råder
politisk enighet i frågan inom fullmäktige om att man skall frångå den
normala ordningen med proportio-nella val enligt 5 kap. 46 § kommunallagen.
(I praktiken tillämpas den pro-portionella valmetoden sällan.
Bestämmelserna i lagen (1992:339) om pro-portionella val utgör i stället en
väsentlig grund för de överenskommelser som partierna regelmässigt träffar
om hur mandaten skall fördelas mellan de i fullmäktige representerade
partierna.)
När det gäller den ekonomiska förvaltningen i en beställar-
utförarorganisation, är en grundtanke att utförarnämnden inte disponerar
några driftsanslag. I stället finansieras utförarenheternas verksamhet med
intäkter från beställarnämnderna och eventuellt från externa beställare.
Utfö-rarnämnderna har som andra nämnder att i sina budgetförslag redovisa
den planerade verksamheten och hur den skall finansieras. De budgeterade in
-täkterna måste grundas på förväntade och redan kontrakterade beställningar
. Om fullmäktige accepterar utförarnämndens förslag, har fullmäktige ingen
anledning att anvisa utförarnämnden något anslag. Ett sådant förfarande
strider inte mot bestämmelserna i kommunallagen. Det bör dock i samman-
hanget tilläggas, att indirekt anslås medel till utförarnämndernas
verksamhet helt eller delvis genom de resurser som fullmäktige ställer till
beställarnämn-dernas förfogande för att finansiera beställningarna (Roos a.
a. s. 40 f.).
Bestämmelser om budgeten
Enligt 8 kap. 4 § skall kommuner och landsting varje år upprätta en budget
för nästa kalenderår (budgetår). Budgeten skall enligt 5 § innehålla en
plan för verksamheten och ekonomin under budgetåret. I planen skall
skattesatsen och anslagen anges. Av planen skall det vidare framgå hur
verksamheten skall finansieras och hur den ekonomiska ställningen skall
beräknas vid budgetårets slut. Budgeten skall också innehålla en plan för
ekonomin för en period av tre år, där det akteulla budgetåret alltid skall
vara periodens första år. Begreppen "målprogram" och "operativa program"
som används i motion K262 nämns inte i kommunallagens bestämmelser om
budgeten. Båda be-greppen får dock anses ingå i vad som i 8:5 KL benämns en
plan för verk-samheten och ekonomin.
Utskottets bedömning
I tre motioner, K220 (mp), MJ753 yrkande 3 (mp) och K350 (c), föreslås att
kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder åter görs obligatoriska. Som
utskottet redovisat är miljöskyddet en obligatorisk kommunal uppgift, för
vilken det skall finnas en eller flera ansvariga nämnder. Det är
fullmäktiges ansvar att se till att nämndansvaret för miljöskyddet är
heltäckande, om ansvaret är uppdelat mellan olika nämnder. Vad motionärerna
synes efter-sträva är att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall vara
fristående, dvs. att ansvaret skall åvila en nämnd och att denna nämnd inte
skall ha någon ytter-ligare uppgift som t.ex. bygg- och planfrågor. Här
vill utskottet hänvisa till principen om fri nämndorganisation, som lades
fast i 1991 års kommunallag. Frågan huruvida miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skall vara fristående eller inte är därför en fråga
som får avgöras inom ramen för den kommunala själv-styrelsen. Motionerna
K220 (mp), MJ753 yrkande 3 (mp) och K350 (c) avstyrks i aktuella delar.
När det gäller motion K262 (m) är utskottets mening att det inte finns skäl
för riksdagen att vidta några åtgärder med anledning av de frågor som aktua
-liseras i motionen. Som utskottet redovisat i det föregående finns inget
skäl att i kommunallagen förbjuda att fullmäktige antar utförarnämndernas
bud-getar, eftersom det inte strider mot bestämmelserna i kommunallagen.
Inte heller finns det enligt utskottets mening skäl att i kommunallagen ta
in en särskild bestämmelse om att fullmäktige skall anta s.k. målprogram i
viss ordning. Utskottet vill också framhålla att fullmäktiges partigrupper
har frihet att närhelst de vill nominera vilka lämpliga kandidater de vill
- även sådana utan partianknytning - till ett visst uppdrag. Det finns inte
heller något formellt hinder för att fullmäktige frångår ordningen med
proportio-nella val vid val av en s.k. professionell styrelse eller
motsvarande för en utförarnämnd, förutsatt att fullmäktige är överens om
detta. Med hänvisning till vad utskottet anfört får motion K262 (m) anses
besvarad, varför den avstyrks.
Nyval i kommuner och landsting
Motionen
Helena Bargholtz m.fl. (fp) föreslår i motion 1999/2000:K244 att riksdagen
som sin mening bör ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att
det skall bli möjligt att genomföra extraval i kommuner och landsting (yr-
kande 5). Enligt motionärerna är det en brist i det kommunala regelsystemet
att extraval inte tillåts även om förändrade politiska förhållanden och
relatio-ner mellan partierna skulle motivera det. Det stöd som talar för
att extraval är tillåtna på riksnivå talar också enligt motionärerna för
att de borde tillåtas för kommuner och landsting.
Bakgrund
Motioner (mp) och (fp) med samma yrkande som i den här aktuella motionen
behandlades av konstitutionsutskottet våren 1999 (bet. 1998/99:KU21).
Utskottet hänvisar till bakgrundstexten i detta betänkande. De nämnda mo-
tionerna avstyrktes. Mot beslutet reserverade sig dels representanterna för
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna, dels representanten
för Miljöpartiet.
Demokratiutredningen föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) i an-
slutning till ett förslag om skilda valdagar att en möjlighet att anordna
kom-munala extraval införs.
Utskottets bedömning
Utskottet finner ingen anledning att frångå sin tidigare uttryckta
uppfattning i frågan om möjligheten att genomföra nyval i kommuner och
landsting. I huvudsak anförde utskottet i detta sammanhang (bet. 1998/99:
KU21 s. 14) att principen om samlingsstyre och möjligheten att i vissa
situationer entledi-ga ledamöterna i nämnderna och välja nya talar mot
införande av ett kom-munalt nyvalsinstitut. Motion K244 (fp) avstyrks i
denna del.
Kommunala författningssamlingar
Motionen
I motion 1999/2000:K283 föreslår Ingvar Svensson (kd) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
kommunala författningssamlingar. Enligt motionären är utvecklingen av
informationssamhället och medborgarnas ökade krav på och intresse av att
kunna granska de rättsliga grunderna för olika beslut faktorer som
förstärker behovet av att kommunerna får krav på sig att upprätta kommunala
författ-ningssamlingar.
Bakgrund
Konstitutionsutskottet behandlade senast frågan om kommunala författnings-
samlingar hösten 1997 i betänkande 1997/98:KU4. Utskottet hänvisar till den
i detta betänkande redovisade bakgrunden. Utskottet avstyrkte vid detta
tillfälle en motion (kd) som hade ungefär samma yrkande som den här aktu-
ella motionen med motiveringen att frågan bereddes i Regeringskansliet.
Efter riksdagens behandling av utskottets betänkande hösten 1997 har en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift att lämna förslag till ett
moderniserat rättsdatasystem i februari 1998 lämnat sin slutrapport (Ds
1998:10) Ett offentligt rättsinformationssystem. Arbetsgruppen föreslog bl.
a. att kommunala föreskrifter av betydelse för allmänheten borde vara med i
rättsinformationssystemet på frivillig basis. De enskilda kommunerna borde
enligt förslaget ha informationsansvaret för sina föreskrifter. Som skäl
för bedömningen angavs bl.a. att ett viktigt steg för att öka
tillgängligheten av kommunernas föreskrifter vore att hålla
rättsinformationssystemet öppet för dessa föreskrifter. En sådan ordning
skulle kunna stimulera de enskilda kommunerna att göra sina föreskrifter
elektroniskt tillgängliga, vilket även skulle kunna öka benägenheten att ge
ut tryckta författningssamlingar. Vissa grundläggande krav på förskrifterna
skulle kunna höja kvaliteten och öka enhetligheten bland de kommunala
föreskrifterna.
I regeringens skrivelse 1998/99:17 Ett nytt offentligt rättsinformationssy-
stem, som baserades på den nämnda rapporten vilken remissbehandlats,
presenterade regeringen översiktligt sin syn på ett nytt offentligt
rättsinfor-mationssystem. Enligt regeringens mening skall staten svara för
en kontinu-erlig grundservice på rättsinformationens område med hjälp av
informa-tionsteknik. Staten skall också ha ett ansvar för att
rättsinformationen finns elektroniskt tillgänglig på ett överskådligt och
enhetligt sätt och svara för att det finns grundläggande standarder för
märkning, strukturering och sökning av informationen. Varje offentligt
organ som ger ut viss rättsinformation skall ansvara för att den är korrekt
och aktuell. Regeringskansliet skall tills vidare vara ansvarigt för
samordningen mellan de deltagande myndigheterna. I skrivelsen aviserades en
ny rättsinformationsförordning. Om riksdagens och kommunernas medverkan
skulle regleras i författning och göras obliga-torisk, skulle det krävas
reglering i lag. Detta borde enligt regeringen av praktiska skäl undvikas.
En bättre ordning vore enligt regeringen att riksda-gens och kommunernas
medverkan finge bygga på frivillighet och regleras i avtal mellan de
inblandade parterna.
Den i skrivelse 1998/99:17 aviserade rättsinformationsförordningen (1999:
175) trädde i kraft den 1 maj 1999. Enligt 4 § andra stycket skall före-
skrifter som beslutats av myndigheter under regeringen, då de återges elek-
troniskt, uppfylla de krav som anges i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar och i författningssamlingsförordningen (1976:
725). Dessa krav skall också vara uppfyllda för de kommunala före-skrifter
som ingår i systemet (9 § andra stycket).
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen inom ramen för arbetet med ett nytt
rättsinformationssystem vidtagit åtgärder som är ägnade att underlätta för
och stimulera kommuner och landsting att tillhandahålla sina författningar
i elektronisk form. Utskottet anser att den ordning som bygger på kommuner-
nas frivilliga medverkan är bra och att de formella krav som ställs på de
dokument som skall ingå i systemet är välgrundade. Det är utskottets för-
hoppning att samtliga kommuner och landsting efter hand kommer att an-sluta
sig till rättsinformationssystemet. Med detta får motion K283 (kd) anses
besvarad, varför den avstyrks.
Regler för valbarhet till kommunala uppdrag
Motionen
Ingvar Svensson (kd) föreslår i motion 1999/2000:K319 att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam ändring
av 4 kap. 5 § kommunallagen så att medborgare som flyttat in i en kommun
efter det att röstlängden för närmast föregående val fastställts skall vara
valbara till kommunala nämnder och styrelser om de vid valet till dem är
folkbokförda i kommunen och i övrigt uppfyller kraven i 4 kap. 2 och 3 §§
kommunallagen. Enligt motionären är det diskutabelt att valbarhet till kom-
munala nämnder är kopplad till en röstlängd som upprättades 30 dagar före
valdagen. Om man av olika skäl flyttar in senare till en kommun blir man
förhindrad att delta i en sådan nämnd i uppåt fyra år. S.k. fyllnadsval
till nämnder med inflyttade medborgare i en kommun är alltså inte möjligt
att genomföra.
Bakgrund
Den som är röstberättigad till val till kommun- och landstingsfullmäktige
är enligt 4 kap. 5 § kommunallagen (KL) också valbar till uppdrag i
fullmäkti-ge, nämnder och revisionen. Den som har fyllt 18 år senast på
dagen för ett val till sådana uppdrag är också valbar. Rösträtt har den som
är folkbokförd i kommunen, senast på valdagen fyllt 18 år och är medborgare
i Sverige eller är unionsmedborgare, medborgare i Island eller Norge eller
för det fall de är andra utlänningar har varit folkbokförda i Sverige tre
år i följd före valdagen (4:2 KL). Motsvarande bestämmelser gäller för val
till landstingsfullmäktige (4:3 KL).
Frågor om rösträtt enligt 2 och 3 §§ avgörs på grundval av röstlängd som
upprättas före valet (4:4 KL). Enligt vallagen (1997:157) skall
röstberättiga-de tas upp i röstlängden för det valdistrikt inom vilket de
är folkbokförda 30 dagar före valdagen (7 kap. 1-6 §§). I samband med
revisionen av vallagen 1996/97 ersattes systemet med en alltid gällande
röstlängd med ett system där röstlängden endast tas fram då det skall
hållas val eller omröstning (bet. 1996/97:KU16).
Innebörden av bestämmelsen i 4:4 KL är inte helt klar. En möjlig tolkning -
som motionären synes utgå från - är att valbarhetsvillkoren är uppfyllda
endast om vederbörande dels uppfyller kraven enligt 4:2 och 4:3 KL, dels
varit upptagen i röstlängden inför det senaste valet. Konsekvensen av detta
skulle vara att en person som flyttar in i en kommun efter ett val inte
blir röstberättigad och därmed heller inte valbar till kommunala
förtroendeupp-drag förrän inför nästa val, inför vilket en ny röstlängd
upprättas.
Det framgår emellertid av förarbetena till en ändring i vallagen (1972:620)
som riksdagen fattade beslut om 1974 (prop. 1974:35, bet. KU 1974:21) att
rösträtten och därmed valbarheten inte förutsätter att den som skall väljas
också är upptagen i röstlängden i den aktuella kommunen.
Enligt de då gällande kommunallagarna, kommunallagen (1953:753),
kommunallagen (1957:50) för Stockholm och landstingslagen (1954:319),
valdes ledamöter och suppleanter i fullmäktige bland röstberättigade som
var bosatta inom kommunen. I den nämnda propositionen föreslogs att kravet
på bosättning i kommunen skulle ersättas med ett krav på att villkoren för
röst-rätt skulle vara uppfyllda. Därigenom skulle uppnås en
överensstämmelse med motsvarande formulering i 3 kap. 10 § i den nya
regeringsformen angå-ende kraven på valbarhet vid val till riksdagen. I
propositionen anfördes vidare (s. 87):
Lydelsen avser att framhäva att valbarhetsbedömningen skall göras obero-
ende av vad som framgår av gällande röstlängd om rösträtten. Den som i
något avseende inte längre uppfyller rösträttsvillkoren enligt 6 § första
styck-et är därmed inte valbar, även om han ännu står kvar i röstlängden
som röst-berättigad. Omvänt är den valbar som uppfyller rösträttsvillkoren
men som inte är upptagen i röstlängd, t.ex. till följd av att han blivit
kyrkobokförd i kommunen efter det att röstlängden upprättades.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande (KU 1974:21) utan när-
mare kommentarer av lagförslaget i denna del.
Det här beskrivna synsättet fick också ett genomslag vid tillkomsten av
1977 års kommunallag (1977:179), som ersatte de tidigare nämnda kommu-
nallagarna. I proposition 1975/76:187 Kommunal demokrati, ny kommunal-lag m
.m. återgavs i specialmotiveringen (s. 348 f.) den argumentation som förts
i propositionen angående ändringen av vallagen 1974. Föredraganden anförde
(s. 353) att det redan av de gällande bestämmelserna i kommunalla-garna
framgick att valbarhetsbedömningen skulle göras oberoende av vad som
framgick av röstlängden. Föredraganden hade dock inget att erinra mot att
ett ytterligare förtydligande gjordes på den aktuella punkten. I den före-
slagna 9 § första stycket föreskrevs därför att ledamöter och suppleanter
i fullmäktige skulle väljas bland dem som uppfyllde villkoren för rösträtt
enligt 8 § första och andra styckena. Motsvarande föreslogs gälla för
ledamot eller suppleant i styrelsen eller nämnder (38 § första stycket, 48
§ tredje stycket).
Vid kommunallagsrevisionen 1991 överfördes bestämmelserna om rösträtt i 2
kap. 3 § kommunallagen (1977:179) utan förändringar. I propositionen som
låg till grund för förslaget till ny kommunallag (prop. 1990/91:117)
framhölls att regeln om rösträtt har intresse för de förtroendevalda i
deras arbete, eftersom den reglerar valbarheten även till andra kommunala
förtro-endeuppdrag än som ledamot och ersättare i fullmäktige, vilket
motiverade att regeln tagits in i kapitlet om de förtroendevalda (4 kap.).
Bestämmelserna om rösträtt i 2 och 3 §§ ValL överfördes oförändrade till
den nya vallagen vid revisionen 1997. I 2 och 3 §§ ValL hänvisas till be-
stämmelserna om rösträtt i regeringsformen och kommunallagen.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är den rådande osäkerheten om villkoren för valbar
-het till kommunala nämnd- och revisorsuppdrag otillfredsställande.
Utskottet konstaterar att det dessbättre finns klarläggande uttalanden i
förarbetena till 1977 års kommunallag om att valbarhetsbedömningen skall
göras oberoende av vad som framgår av gällande röstlängd om rösträtten.
Bestämmelserna om valbarhet överfördes oförändrade till 1991 års
kommunallag. För klarhetens skull bör ett förtydligande göras i 4 kap. 5 §
kommunallagen så att det fram-går att valbarheten inte grundas på att
vederbörande är upptagen i röstlängd. Utskottet föreslår med anledning av
motion K319 (kd) en sådan ändring i kommunallagen (bilaga).
Förslaget innebär i huvudsak att det i 4:5 KL införs ett tillägg med inne-
börd att valbarheten till kommunala nämnd- och revisorsuppdrag skall avgö-
ras på grundval av om valbarhetsvillkoren i 2 och 3 §§ är uppfyllda vid val
-tillfället. Detta innebär att valbara är personer som vid valtillfället
har upp-nått 18 års ålder, är bosatta i kommunen respektive i en kommun
inom landstinget samt är medborgare i Sverige eller i någon annan EU-stat
eller i Island eller Norge eller, för det fall de är andra utlänningar, har
varit folkbok-förda i Sverige i tre år i följd.
Samtidigt föreslås att den särskilda bestämmelsen om åldersgränsen 18 år
tas bort. Den nyss nämnda bestämmelsen finns bland de krav som nämns i 4:2
KL och som grundar rösträtt. Den föreslagna formuleringen gör den särskilda
bestämmelsen om 18-årsgränsen överflödig.
Ägandeformer i kommunal verksamhet
Motionen
Birger Schlaug (mp) föreslår i motion 1999/2000:K347 att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna vad i motionen anförts dels om behovet
av en utredning om ägandeformer etc. när det gäller kommunala verksamhe-ter
(yrkande 1), dels om att principen för ändring av grundlag bör tillämpas
vid viss utförsäljning i kommunal regi (yrkande 2).
Enligt motionen är det viktigt att utveckla goda, välavvägda spelregler som
kan leda till en både ansvarsfull och kreativ mångfald inom vård, skola och
omsorg. Spelreglerna skall värna mångfald, nytänkande och olika alternativ
men också hålla avarter borta. Därför är det enligt motionen viktigt att
utreda frågan om begränsningar i ägandeformer och tillhörande problem. Det
finns dessutom enligt motionen skäl att värna demokratin genom att
förhindra kuppartad utförsäljning av större kommunal verksamhet, vars
utförsäljning i realiteten innebär att det blir omöjligt för en annan
politisk majoritet att ta tillbaka beslutet. En överföring av principerna
för grundlagsändringar med krav på två beslut med mellanliggande val till
det kommunala planet skulle skapa ett demokratiskt rådrum.
Bakgrund
Utskottet har nyligen (bet. 1999/2000:KU2) behandlat en motion med vä-
sentligen samma innehåll som i motion K347. Utskottet hänvisar till redovis
-ningen av gällande regler m.m. för kommunalt beslutsfattande i det nämnda
betänkandet. Utskottet avstyrkte motionen, och riksdagen följde utskottet.
Mot beslutet reserverade sig Miljöpartiet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning sådan den framgår av betänkande 1999/
2000:KU2 och avstyrker motion K347 (mp).
Frågor om regional demokrati
Motionerna
I partimotionen 1999/2000:K204 hemställer Lennart Daléus m.fl. (c) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
dels om den fortsatta regionala demokratiprocessen (yrkande 9), dels om
direktvalda högsta beslutande organ i regionerna (yrkande 10), dels också
om överlåtande av ansvaret för EU-stöd på regionerna (yrkande 12).
I motionen anförs att erfarenheterna från den pågående försöksverksam-heten
med ändrad regional samhällsorganisation bör läggas till grund för ett
fortsatt arbete där nya regioner tillåts bildas och ta över ansvaret för
den regionala utvecklingen m.m. Dock måste den demokratiska förankringen
göras bättre. Riksdagen bör nu enligt motionen tydligt markera att de regio
-ner som vill skall tillåtas gå vidare i demokratiprocessen. I det
fortsatta ar-betet bör det slås fast att varje region skall ha ett
direktvalt högsta beslutande organ, såsom ett regionfullmäktige. I motionen
anförs också att genom ett överförande av ansvaret för EU-stödet till
regionerna kan kontakten med det civila samhället, näringslivet och
regionens politiska nivå stärkas, vilket skulle ligga i linje med det
ansvar för den regionala utvecklingen som över-förts till regionerna.
I motion 1999/2000:K321 föreslår Yvonne Andersson (kd) att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ÖST-SAM som
ett direktvalt regionalt organ. Enligt motionen finns det skäl att särskilt
markera att samarbetsorganisationen ÖSTSAM, där kommunerna och landstinget
i Östergötland är engagerade, skall förstärka demokratin och att
subsidiaritetsprincipen skall gälla för organisationen. ÖSTSAM bör enligt
motionen gestaltas som ett direktvalt regionalt organ.
I motion 1999/2000:K322 hemställer Patrik Norinder och Anne-Katrine Dunker,
båda (m), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny regional nivå med direkta val och be-
skattningsrätt ej införs i Gävleborgs län (yrkande 1). Enligt motionärerna
skall staten och kommunerna vara de två politiska nivåerna i Gävleborgs län
. Landstinget kan på sikt avskaffas i och med att en ny finansiering av
sjuk-vården införs. Någon ny regional nivå bör inte inrättas enligt
motionärerna.
Karin Pilsäter m.fl. (fp) föreslår i motion 1999/2000:N271 att regeringen
bör föreslå en försöksverksamhet med vidgat regionalt självstyrelseansvar i
Stockholms län (yrkande 9). Enligt motionärerna innebär en överföring av
uppgifter kopplade till det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelse
till landsting endast ett tydliggörande av den ansvarsfördelning som har
funnits sedan storlandstinget infördes. Ett överförande av uppgifter från
länsstyrel-sen till landstinget är angeläget för att främja regionens
utveckling, ett ratio-nellt användande av begränsade resurser och en
nödvändig demokratisk förankring av ofta kontroversiella avgöranden. Detta
är enligt motionen särskilt tydligt inom trafikens investeringsplanering.
Problemen kring den s.k. Dennisöverenskommelsen visar enligt motionärerna
på behovet av en bättre fungerande demokratisk beslutsprocess i dessa
frågor. Ansvaret för arbetet med länsplanen avseende
infrastrukturinvesteringar kan också överfö-ras till landstinget, anser
motionärerna. Om regionen själv bestämmer en annan form för självstyre bör
detta accepteras. Enligt motionärerna bör rege-ringen besluta föreslå
försöksverksamhet med vidgat regionalt självstyrel-seansvar i Stockholms
län.
I motion 1999/2000:N388 föreslår Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) att riksda-
gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
lokal demokrati (yrkande 4). Enligt motionen är det viktigt att mer makt,
befogenheter och resurser flyttas ned från central till regional och lokal
nivå samt till gemenskaps- och bynivå. På regional nivå behövs mer av
självsty-relse genom länsparlament eller andra folkvalda organ.
Bakgrund
Försök med ändrad regional ansvarsfördelning
Riksdagen antog hösten 1996 regeringens proposition 1996/97:36 Den regi-
onala samhällsorganisationen med förslag om en försöksverksamhet i fyra län
syftande till en bättre demokratisk förankring av det regionala utveck-
lingsarbetet (bet. 1996/97:KU4, rskr. 77).
Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional an-
svarsfördelning, som trädde i kraft den 1 juli 1997, förs ansvaret för det
sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets
långsiktiga utveckling från länsstyrelsen till ett regionalt
självstyrelseorgan. Även vissa andra statliga uppgifter, som användningen
av vissa regionalpolitiska medel och andra utvecklingsmedel samt beslut om
en långsiktig plan för den regio-nala transportinfrastrukturen och
fördelningen av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, överförs
till självstyrelseorganet.
I Kalmar län utgörs självstyrelseorganet av ett regionförbund, bestående av
länets kommuner och landstinget, som bildats särskilt för detta ändamål.
Högsta beslutande organ är förbundsfullmäktige. Från den 1 januari 1999 har
Region Skåne med regionfullmäktige som högsta beslutande organ övertagit
uppgifterna från det regionförbund som från den 1 juli 1997 utgjorde själv-
styrelseorgan. Från den 1 januari 1999 ingår också Västra Götalands län i
försöksverksamheten. Västra Götalandsregionen med regionfullmäktige som
högsta beslutande organ utgör självstyrelseorgan i detta fall. Såväl Region
Skåne som Västra Götalandsregionen har också ansvaret för de uppgifter som
åvilar landstingen, bl.a. hälso- och sjukvården. I Gotlands län är det
Gotlands kommun med kommunfullmäktige som högsta beslutande organ som har
uppgiften som självstyrelseorgan i försökslagens mening. I Gotlands län
genomförs också ett försök med vidgad samordnad länsförvaltning, inne-
bärande att länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen under tiden 1 januari
1998-den 31 december 2002 ingår i länsstyrelsen. Under försökstiden har
länsstyrelsen i försökslänen i motsats till övriga län ingen särskild
styrelse.
Regeringen tillsatte under våren 1997 en parlamentarisk kommitté med
uppgift att följa upp och utvärdera försöksverksamheten (dir. 1997:80).
Kommittén, som antagit namnet den parlamentariska regionkommittén (PARK),
skall redovisa sina slutliga överväganden och förslag senast den 1 oktober
2000. Kommittén skall även utforma vissa förslag om den statliga
länsförvaltningens framtida struktur och uppgifter. I kommitténs uppgifter
ingår att studera hur det regionala samarbetet utvecklas i län som inte
ingår i försöksverksamheten. Kommittén har i januari 1999 överlämnat ett
delbetän-kande (SOU 1998:166) Regional frihet och statligt ansvar - en
principiell diskussion. Betänkandet har remissbehandlats men kommer enligt
uppgift från Justitiedepartementet inte att ge upphov till någon
proposition.
I en rapport till kommittén har Statskontoret redovisat en studie av hur
det regionala samarbetet utvecklas i län som inte ingår i
försöksverksamheten (Statskontoret 1999:24 Gamla län blir nya regioner?). I
juni 1999 fanns det enligt rapporten 13 län med planer på en tydligare
politisk ledning av det regionala utvecklingsarbetet, däribland Stockholms,
Östergötlands och Gäv-leborgs län (de län som tas upp i motionerna i denna
del av betänkandet). Enligt rapporten kan tre olika utvecklingslinjer
urskiljas. I vissa län sker samarbetet mellan olika parter (offentliga
aktörer och vanligen även närings-livsföreträdare) i råd där länsstyrelsen
spelar en aktiv roll. I några län har politiska styrgrupper bildats för att
samordna och styra den regionala ut-vecklingen. I dessa län finns planer på
att lägga det regionala utvecklings-ansvaret under direkt politisk kontroll
där förtroendevalda i länet samarbetar och beslutar. En tredje
utvecklingslinje representerar partnerskapen inom ramen för arbetet med
tillväxtavtalen, där staten, kommunerna, näringslivet och organisationer
ges ett stort ansvar för utvecklingsarbetet.
Konstitutionsutskottet behandlade våren 1998 motioner på det här aktuella
området (bet. 1997/98:KU4). Motionerna avstyrktes med hänvisning till den
pågående försöksverksamheten med en ändrad regional ansvarsfördelning m.m.
i fyra län och utvärderingen av densamma.
EU:s strukturfondsprogram
EU:s strukturfondsprogram började växa fram på 1970-talet. Det ursprungli-
ga syftet var att underlätta integrationen av de nyblivna sydeuropeiska med
-lemsländerna. En regionalisering av programmet ägde rum vid mitten av 1970
-talet då bl.a. Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) tillska-pades
. Fonden avsågs användas också i de rikare medlemsländerna. Struktur-
fonderna fördes 1988 samman i syfte att skapa ett instrument för en unions-
övergripande strukturpolitik. Arbetet med strukturfonderna bygger på fyra
grundläggande principer: koncentration, partnerskap, additionalitet och pla
-nering. Med koncentration avses att stöd ges till ett begränsat antal
målområ-den. Under perioden 1995-1999, som var Sveriges första period som
med-lemsland, var antalet målområden sex. Partnerskapet innebär ett
samarbete mellan kommissionen, medlemsstaterna och företrädare för de
berörda regi-onerna. I de s.k. breda partnerskapen i Sverige har ingått
representanter för kommuner och landsting, länsarbetsnämnder,
näringslivsorganisationer, arbetsmarknadens parter, universitet och
högskolor, kulturliv, föreningar, studieförbund samt lokala
utvecklingsgrupper. Additionalitet innebär att unionens insatser knyts till
motsvarande nationella satsningar. Planering innebär att arbetet utgår från
programdokument som omfattar flera år.
Under Sveriges första period med strukturfonderna, 1995-1999, har samt-liga
programområden utom mål 1 varit aktuella. Totalt omfattades cirka en
fjärdedel av Sveriges befolkning av de geografiskt begränsade målområdena.
Stödet från EU uppgick till 13 miljarder kronor. Den nationella offentliga
medfinansieringen uppgick till ca 16 miljarder.
För genomförandet av strukturfondsprogrammen inrättades s.k. besluts-
grupper med myndighetsstatus för vilka regeringen utsett ordförande, vice
ordförande och ledamöter. Kommun- och landstingspolitiker utgjorde en
majoritet i samtliga beslutsgrupper, där vanligtvis också länsstyrelsen och
länsarbetsnämnden var representerade. Beslutsgruppernas uppgift var bl.a.
att besluta om hur medlen i detalj skulle användas. Sekretariaten för
struktur-fondsprogrammen lokaliserades till länsstyrelsen eller
länsstyrelserna i de aktuella målområdena. I de län där det bedrivs försök
med en ändrad regional ansvarsfördelning, som beskrivits i det föregående,
har självstyrelseorganen svarat för sekretariatsfunktionen.
I en rapport från Institutet för regional forskning (SIR), Det ouppklarade
partnerskapet. Om svensk regionalpolitik, strukturfonderna och den
territori-ella utmaningen (G. Hallin och B. Lindström 1998), framhålls att
det finns en besvärande otydlighet i rollfördelningen inom
strukturfondsarbetet beträf-fande såväl beslutandemöjligheter som
prioritering och strategier. Enligt rapporten grundar sig denna otydlighet
ytterst på att det saknats en tydlig regional aktör med kapacitet och
legitimitet att utveckla och driva regionala strategier och att forma
stabila regionala partnerskap. Länsstyrelsen som företräder staten bl.a. i
egenskap av medfinansiär har ofta blivit den vikti-gaste regionala aktören
i partnerskapet. De regionala partnerskapen har enligt rapporten blivit
relativt svaga och inte i något fall har den folkvalda regio-nala nivån
iklätt sig rollen som regional huvudaktör. Landstingens svaga legitimitet i
arbetet med regionala utvecklingsfrågor har oftast lagt hinder i vägen för
ett sådant agerande. Svenska Kommunförbundet och Landstings-förbundet har
kritiserat programarbetet för att det i alltför stor utsträckning varit en
statlig angelägenhet (SOU 1999:24).
Den nya programperioden sträcker sig över tiden 2000-2006. Under denna
period minskas antalet målområden till tre. Därtill kommer fyra s.k. gemen-
skapsinitiativ. Regeringen uttalar i budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1
) förhoppningen att tillväxtavtalen skall utgöra grunden för de nya
struktur-fondsprogrammen.
Regeringen har utsett länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län att
vara huvudansvariga och förvaltningsmyndigheter för respektive mål 1-
program. För mål 2-programmet har huvudansvaret för uppdraget i den norra
regionen lagts på länsstyrelsen i Gävleborgs län. I den västra regionen får
länsstyrelsen i Örebro län motsvarande uppdrag. Länsstyrelsen i Jönköpings
län får huvudansvaret för södra regionen samt öarna. De tre huvudansvariga
länsstyrelserna kommer också att utses till förvaltningsmyndigheter för re-
spektive region. Vid förvaltningsmyndigheterna skall inrättas en struktur-
fondsdelegation med ledamöter från samtliga län med uppgift att besluta om
strukturfondsstöd i respektive områden. Delegationen, som skall ledas av
chefen för förvaltningsmyndigheten, skall i övrigt bestå av företrädare för
de andra länsstyrelserna, självstyrelseorgan, länsarbetsnämnder, landsting
och kommuner. Företrädarna för de båda sistnämnda kategorierna skall vara i
majoritet. Förvaltningsmyndigheterna skall vara utbetalningsansvariga myn-
digheter för respektive program och får därmed det fulla ansvaret för genom
-förandet av programmen.
När det gäller strukturfondsprogrammens anknytning till den nämnda för-
söksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning finns en kompli-
kation beträffande Kalmar och Västra Götalands län, där självstyrelseorga-
nen nyligen tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen
. Den nya organisationen innebär för dessa län att ansvaret för struktur-
fondsprogrammen inom mål 2-området ligger på länsstyrelserna i Jönkö-pings
län respektive i Örebro län. En annan koppling till försöksverksamhe-ten är
att den parlamentariska regionkommittén (PARK), som har till uppgift att
utvärdera försöksverksamheten och att överväga förändringar av den statliga
regionala förvaltningens framtida struktur, kan komma att lämna sådana
förslag som direkt eller indirekt påverkar organisationen vad gäller
strukturfondsprogrammens administration. Om så skulle bli fallet kan det
enligt Strukturfondskommittén (SOU 1999:24) finnas anledning att ompröva
programmens organisatoriska struktur.
Demokratiaspekter på regionaliseringen
Demokratiutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) behandlat vissa
regionala frågor. Därvid har utredningen bl.a. uttalat att det är viktigt
att området utvecklingspolitik blir föremål för en delvis ny politisk
process som utmärks av värden som öppenhet och insyn, politisk jämlikhet
och me-ningsfullt deltagande. Vidare anser utredningen att alla kommunala
gräns-dragningar skall föregås av folkomröstningar. Det vore därför
konsekvent att ändrade regiongränser också blev föremål för regionala
folkomröstningar. Försöken bör inte försitta möjligheterna att sprida
makten, att involvera nya och andra medborgargrupper. Det finns en risk att
det endast blir en omgrup-pering inom en befintlig maktelit. De nya
partnerskapen tenderar att neglige-ra medborgarnas legitima krav på
genomskinlighet, offentliga rum och an-svarsutkrävande. Det är viktigt att
de offentliga mandatens olika källor klar-görs. Regionutvecklingen måste
enligt utredningen parera risken med att den kommunala självstyrelsen gröps
ur. Den nya decentraliseringen från staten får inte kombineras med en
centralisering av den lokala politiken till den regionala nivån.
Utredningen menar också att direktval till regionfullmäktige eller
motsvarande vore ett sätt att ge legitimitet åt den regionala politiska
nivån.
Utskottets bedömning
Då konstitutionsutskottet våren 1998 behandlade motioner på det här
aktuella området (bet. 1997/98:KU4) avstyrkte utskottet samtliga motioner
med hän-visning till den pågående försöksverksamheten och utvärderingen
genom Den parlamentariska regionkommittén (PARK).
De förslag som lämnas i c-motionen K204 om att riksdagen nu bör marke-ra
att de regioner som vill skall kunna gå vidare i demokratiprocessen och att
ett direktvalt högsta beslutande organ skall vara normerande är enligt ut-
skottets mening frågor av den arten som bör behandlas i kommittén utan att
riksdagen ingriper under arbetets gång. På liknande sätt är det med
förslaget i motionen om överlåtande av ansvaret för EU-stödet på regionerna
. Som Strukturfondskommittén uttalat kan eventuella förslag från PARK komma
att påverka programmens organisatoriska struktur. Motion K204 yrkandena 9,
10 och 12 avstyrks.
I motionerna K321 (kd) och K322 yrkande 1 (m) efterfrågas också någon form
av ställningstagande från riksdagens sida i den pågående regionalise-
ringsprocessen, i dessa fall avseende förhållandena i enskilda län. Det
vore på samma grund som anförts beträffande den nyss nämnda c-motionen
enligt utskottets mening olämpligt att riksdagen nu tar ställning för eller
emot i frågor som bör avgöras inom respektive län. Motionerna K321 (kd) och
K322 (m) avstyrks.
Frågan om försöksverksamhet i Stockholms län, som tas upp i motion N271 (fp
), är enligt utskottets mening också en fråga som riksdagen inte nu bör ta
ställning till, eftersom försöksverksamheten, inklusive vilka län som får
medverka i denna, regleras i särskild lagstiftning för tiden fram t.o.m. år
2002. Motion N271 (fp) avstyrks i denna del.
Vad gäller motion N388 (mp), i vilken förespråkas ökad regional självsty-
relse, anser utskottet att det inte finns något skäl för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionen, varför den avstyrks.
Lagtrots, domstolstrots m.m.
Motionerna
I fem motioner yrkas att regeringen lägger fram förslag till ett system med
sanktioner riktade mot kommuner och landsting som inte efterkommer dom-
stolarnas beslut i fråga om att tillhandahålla enskilda hjälpbehövande de
förmåner de enligt domstolen har rätt att få. Detta är det gemensamma inne-
hållet i motionerna 1998/99:So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd), 1999/2000
:K229 av Lena Olsson m.fl. (v), 1999/2000:So316 av Cristina Husmark
Pehrsson (m), 1999/2000:So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp, partimotion)
och 1999/2000:So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd). I kd-motionen 1998/99:
So376 yrkande 14 anförs bl.a. att Socialstyrelsen vid flera tillfällen
konstaterat att lagar inte följs av kommunerna och att det i dag saknas
förutsättningar för att kontrollera efterföljden av lagar och domslut inom
det sociala området. I den andra kd-motionen 1999/2000:So488 yrkan-de 15
anförs liknande synpunkter. I v-motionen K229 och i m-motionen So316
yrkande 3 anförs bl.a. att straffansvaret bör falla på kommunen eller
landstinget i dess helhet och att sanktionerna bör vara utformade så att
vitet skall vara kännbart och i princip större än den beräknade besparingen
av att inte verkställa vad domstolen bestämt. Enligt fp-motionen So321
yrkande 19 är domstolstrots ett flagrant övergrepp mot de lagfästa
medborgerliga rättig-heterna. Det är därför nödvändigt att införa
sanktioner för att visa att även funktionshindrades rättigheter skall tas
på allvar.
Bakgrund
Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1989:64
Kommunalbot att ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) skulle införas
riktat mot kommuner eller landsting som gör sig skyldiga till dom-
stolstrots eller lagtrots. Förslaget ledde inte till något förslag från
regeringen. I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (
prop. 1990/91:117) anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att
det var angeläget att frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning
snarast och förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa
frågor.
Lokaldemokratikommittén fick enligt sina direktiv (dir. 1992:12) i uppdrag
att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem borde utformas
som gjorde det möjligt att komma till rätta med sådana överträdelser som
det här är tal om. I kommitténs delbetänkande (SOU 1993:109) Förtroendeval-
das ansvar vid domstolstrots och lagtrots förordades att kommuner och
landsting själva genom revisorerna vidtar åtgärder mot domstolstrots och
lagtrots. Kommittén föreslog att det i kommunallagen uttryckligen skulle
anges att nämnderna har rätt att vägra verkställa beslut i fullmäktige som
har överklagats eller som uppenbart är olagliga. Förslagen innebär ett ökat
per-sonligt ansvar för de förtroendevalda både vid lagtrots och
domstolstrots. För vissa former av domstolstrots i samband med
laglighetsprövning bör de föreslagna åtgärderna enligt kommittén
kompletteras med ett personligt vitesansvar.
Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade opinionen som kom fram
vid remissbehandlingen att gå vidare med endast vissa delar av Lokaldemo-
kratikommitténs förslag. I en departementspromemoria (Ds 1995:27) Kom-
munalt domstolstrots och lagtrots föreslogs att det införs ett personligt
vites-ansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot
verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av
upphävda beslut som tidigare verkställts. Förslaget har hittills inte
medfört att regeringen lagt fram något förslag i den här aktuella frågan.
Frågan bereds vidare i Regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen sedan dess avstyrkt
motioner där åtgärder mot domstolstrots efterlysts, senast våren 1999 (bet.
1998/99:KU21), med hänvisning till pågående beredning av den nämnda
departementspromemorian. Mot beslutet reserverade sig representanterna för
Vänsterpartiet och Folkpartiet liberalerna.
Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder lämnade vå-ren
1999 ett betänkande (SOU 1999:21) med förslag till åtgärder. Ett av
förslagen gäller åtgärder för att motverka domstolstrots. Länsstyrelserna
föreslås få ett ökat tillsynsansvar och möjlighet att förelägga kommuner
och landsting att vid vite bygga ut sin service så att den enskilde kan
erbjudas den insats hon eller han har rätt till. Länsstyrelsen skall också
kunna föreläg-ga kommun eller landsting att i rimlig tid verkställa domar
som ger enskilda rätt till viss insats. Ett sådant föreläggande skall kunna
förses med vite.
Regeringen har med anledning av betänkandet i en lagrådsremiss avseende
vissa handikappfrågor m.m. i december 1999 aktualiserat frågan om åtgärder
mot domstolstrots. Regeringen har i detta sammanhang bl.a. föreslagit att
länsstyrelsen skall verka för att kommuner och landsting planerar för att
kunna tillgodose dels framtida stöd- och servicebehov i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), dels i fråga om
bistånds-behov enligt 6 b eller 6 f § socialtjänstlagen (1980:620, SoL). I
förslaget ingår att länsstyrelsen får förelägga en kommun eller ett
landsting vid vite att följa en lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt
till en viss insats enligt respektive lag. Detta föreslås lagtekniskt lösas
genom att en ny 26 a § och en ny 26 b § införs i LSS och att en ny 68 a §
och en ny 68 b § införs i SoL. I tillägg till 27 § LSS respektive 74 § SoL
hänvisas till de tidigare nämnda nya bestämmelserna. Regeringens förslag
avvek från Bemötandeutredningens förslag i vad avser länsstyrelsernas
möjlighet att vitesförelägga kommuner och landsting. En sådan möjlighet
borde enligt utredningen föreligga redan i det förebyggande ledet.
Lagrådet har den 16 december 1999 yttrat sig över förslaget och därvid
sammanfattningsvis anfört att förslagen till en ny 26 a § i LSS och en ny
68 a § i SoL är otillräckligt analyserade från juridisk synpunkt och att
Lagrå-det därför avstyrker att de läggs till grund för lagstiftning.
Lagrådet ifråga-sätter om förslagen till kompletteringar av 26 § LSS
respektive 68 § SoL fyller någon självständig funktion och förordar vissa
justeringar, om försla-gen trots denna invändning anses böra genomföras.
Regeringen har aviserat att en proposition avseende en nationell hand-
lingsplan för handikappområdet skall lämnas till riksdagen den 22 mars 2000
.
Lagrådet erinrar i sitt yttrande över lagrådsremissen om att det inom Justi
-tiedepartementet getts uppdrag åt en utredare att utreda frågan om hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt
domstolstrots. I detta uppdrag (Ju 1999/4276/ADM) ingår att göra avväg-
ningar i fråga om vilka sanktioner som bör användas, vem sanktionerna skall
riktas mot och hur kännbara sanktionerna bör vara samt om det sanktions-
system som utredaren förordar bör gälla generellt, anpassas till olika
sektorer eller utgöra en kombination av dessa modeller. Uppdraget skall
vara avslutat senast den 1 september 2000.
Utskottets bedömning
Som framgått av det föregående har inom Justitiedepartementet tillsatts en
särskild utredare med uppgift att utreda frågan om ett sanktionssystem. Upp
-draget skall vara avslutat senast den 1 september 2000. Inom kort kan
frågan komma att aktualiseras i begränsad omfattning i den proposition om
en handlingsplan för handikappområdet som aviserats till den 22 mars 2000.
Utskottet konstaterar att det mot denna bakgrund inte finns anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd nu med anledning av motionerna 1998/99:
So376 (kd), 1999/2000:K229 (v), 1999/2000:So316 (m), 1999/2000:So321 (fp)
och 1999/2000:So488 (kd). Motionerna avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K204 yrkandena 6 och 7 och 1999
/2000:Bo231 yrkande 2 delvis,
res. 1 (m, c, fp)
2. beträffande minoritetsinitiativ i fråga om kommunala folk-
omröstningar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K204 yrkande 1,
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:K204 yrkande 4 och 1999/
2000:Sf637 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger rege-ringen till känna vad
utskottet anfört,
8. beträffande barns och ungdomars möjlighet till inflytande i
lokalsamhället
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K252 och 1999/2000:
Ub813 yrkande 1,
9. beträffande skiftarbetandes rätt till ledighet för politiska
förtroendeuppdrag
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K216,
10. beträffande kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnder
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K220, 1999/2000:K350 och 1999/
2000:MJ753 yrkande 3,
res. 9 (v, mp)
11. beträffande fullmäktiges beslut om budgeten m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K262,
12. beträffande nyval i kommuner och landsting
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K244 yrkande 5,
res. 10 (m, fp, mp)
13. beträffande kommunala författningssamlingar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K283,
res. 11 (kd)
14. beträffande regler för valbarhet till kommunala uppdrag
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K319 antar det i bilaga 1
intagna förslaget till lag om ändring av kommunallagen,
15. beträffande ägandeformer i kommunal verksamhet
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K347,
res. 12 (mp)
16. beträffande regionaliseringsprocessen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K204 yrkandena 9, 10 och 12,
res. 13 (c)
17. beträffande regionaliseringsprocessen i enskilda län
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K321 och 1999/2000:K322 yrkande
1,
18. beträffande försöksverksamhet med ändrad regional an-
svarsfördelning i Stockholms län
att riksdagen avslår motion 1999/2000:N271 yrkande 9,
res. 14 (fp)
19. beträffande ökad regional självstyrelse
att riksdagen avslår motion 1999/2000:N388 yrkande 4,
20. beträffande lagtrots, domstolstrots m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So376 yrkande 14, 1999/2000:K229,
1999/2000:So316 yrkande 3, 1999/2000:So321 yr-kande 19 och 1999/2000:So488
yrkande 15.
res. 15 (fp)
Stockholm den 22 februari 2000
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran Magnusson (s), Pär Axel Sahl
-berg (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson
(kd), Mats Berglind (s), Inger René (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)
, Mats Einarsson (v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m),
Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel
Nisser (m) och Britt-Marie Lindkvist (s).
Reservationer
1. Kommundelningar (mom. 1)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c), Helena Bargholtz (fp) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Utskottet
finner i denna del" och på s. 6 slutar med "motion Bo231 (c) i denna del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet finner i denna del att förslagen i motion K204 ligger i linje med
riksdagens tillkännagivande våren 1999 med anledning av KU:s betänkande
1998/99:KU21 enligt vilket det bör bli lättare att i olika avseenden dela
kommuner. Utskottet noterar att en kommitté kommer att se över regelverket
som gäller för delning av kommuner och utgår från att kommittén kommer att
behandla de frågor som tas upp i motionen.
I motion Bo231 yrkande 2 (c) förespråkas bildandet av nya kommuner i
storstadsområdena med syftet att öka medborgarnas engagemang i de lokala
frågorna. Utskottet delar principiellt motionärernas uppfattning liksom det
principuttalande som Demokratiutredningen gjort i detta sammanhang. En-ligt
Demokratiutredningen bör den svåra målkonflikten mellan å ena sidan
ekonomisk bärkraft och effektivitet och å andra sidan medborgarinflytande
lösas genom att dela kommuner, framför allt när det gäller stora städer.
Däri-genom får man ett sammanhållet ansvar för skatter och verksamhet inom
kommunerna. Utskottet anser att det är angeläget att kommundelningar med-
ges i ökad omfattning generellt och inte bara i fråga om kommuner i stor-
stadsområden.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna K204 och
Bo231, båda (c), i aktuella delar som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:K204 yrkande-na 6 och 7
och 1999/2000:Bo231 yrkande 2 delvis som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
2. Minoritetsinitiativ i fråga om kommunala folkomröstningar (mom. 2)
Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "När det
gäller frågan" och på s. 8 slutar med "motion K204 (c) som avstyrks" bort
ha föl-jande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion K204 om det rimliga i att den
politiska minoritetens ställning i kommunfullmäktige stärks. Detta kan som
framhålls i motionen ske genom att en minoritet om t.ex. en tredjedel av
fullmäktiges ledamöter får möjlighet att i fullmäktige genomdriva en kom-
munal folkomröstning. Mot denna bakgrund finner utskottet det motiverat att
kommunallagen ändras så att detta syfte kan uppnås. Detta bör riksdagen med
bifall till motion K204 i denna del som sin mening ge regeringen till känna
.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande minoritetsinitiativ i fråga om kommunala folkomröst-ningar
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K204 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Beslutande kommunala folkomröstningar (mom. 3)
Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "När det
gäller frågan" och på s. 8 slutar med "avstyrker motion K204 i denna del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas mening i fråga om synen på värdet av att
kommunala folkomröstningar kan bli beslutande till sin karaktär, något som
skulle bidra till en ökad direktdemokrati i kommunerna. Frågan bör enligt
utskottets mening bli föremål för en allsidig utredning, som bör få i
uppdrag att undersöka förutsättningarna för att införa ett beslutande
folkomröst-ningsinstitut i kommunerna. Detta bör riksdagen med bifall till
motion K204 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
Per Unckel, Inger René, Nils Fredrik Aurelius (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "När det gäller
frå-gan" och på s. 8 slutar med "motion K204 (c) som avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet är positivt till att folkomröstningar används för att stärka den
kommunala demokratin. Frågan om folkomröstning skall kunna genomdrivas av
en minoritet i fullmäktige bör beredas vidare, förslagsvis genom tilläggs-
direktiv till den kommitté som har till uppgift att föreslå åtgärder för
att stärka den kommunala demokratin. Utskottet är inte berett att ställa
sig bak-om det aktuella yrkandet i motion K204 (c) som avstyrks.
5. Folkomröstning inom ett kommunalförbund (mom. 4)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "I motion K
331 (mp)" och slutar med "Motion K331 (mp) avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motion K331 är kommunalförbund undantagna från möj-ligheten
att anordna folkomröstning. Samtidigt kan konstateras att alltmer samarbete
mellan kommuner och landsting sker i form av kommunalförbund. Från
demokratisk synpunkt är det därför angeläget att det ges möjlighet att
genomföra folkomröstningar även i kommunalförbund. Utskottet instämmer i
denna bedömning och i motionens förslag att 5 kap. 34 § kommunallagen bör
ändras så att detta blir möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande folkomröstning inom ett kommunalförbund
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K331 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Medborgarinitiativ i fullmäktige (mom. 5)
Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Ärenden
får" och på s. 9 slutar med "i denna del (yrkande 3)" bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motion K204 yrkande 3 bör regeringen utarbeta förslag till
sådana ändringar i lagstiftningen att det blir möjligt för medborgarna inom
en kommun att väcka initiativ i fullmäktige, något som i dag inte är
möjligt. Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att riksdagen
som sin mening bör ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande medborgarinitiativ i fullmäktige
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K204 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Direktval till kommundelsorgan (mom. 6)
Åsa Torstensson (c) och Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "i aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion K204 yrkande 8 (c) om att
riksdagen hos regeringen bör begära förslag till lagstiftning som möjliggör
direktval till kommundelsnämnder. Enligt motionärernas uppfattning bör
medborgarnas vilja få ett större lokalt genomslag genom införande av direkt
-val till kommundelsnämnder. Utskottet instämmer också i de likartade för-
slag som framförs i motionerna Bo231 yrkande 2 delvis (c) och K244 yrkan-de
6 (fp). Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande direktval till kommundelsorgan
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:K204 yrkande 8, 1999/
2000:K244 yrkande 6 och 1999/2000:Bo231 yrkande 2 delvis som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Direktval till kommundelsorgan (mom. 6, motiveringen)
Per Unckel, Inger René, Nils Fredrik Aurelius och Per-Samuel Nisser (alla m
) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet
finner det rimligt" och slutar med "i aktuella delar" bort ha följande
lydelse:
Kommundelsnämnder kan enligt utskottets mening lätt uppfattas som en onödig
politisk nivå. De grundläggande legitimitetsproblemen löses inte genom
direktval. Medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar ökar inte genom
kommundelsnämnder bl.a. därför att de redan på grund av den kommunala
likställighetsprincipen har en kraftigt begränsad rörelsefrihet. Motionerna
K204 (c), Bo231 (c) och K244 (fp) avstyrks i aktuella delar.
9. Kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnder (mom. 10)
Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "I tre
motio-ner" och slutar med "avstyrks i aktuella delar" bort ha följande
lydelse:
I motion K220 (mp) föreslås att kommunernas miljö- och hälsoskydds-nämnder
bör göras obligatoriska. Utskottet utgår från att motionärerna efter-
strävar att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall vara fristående, dvs. att
ansvaret skall åvila en nämnd och att denna nämnd inte skall ha någon ytter
-ligare uppgift som t.ex. bygg- och planfrågor. En sådan ordning är enligt
motionärerna nödvändig för att miljöbalken skall få det genomslag som
avsågs och att tillsynsmyndigheten skall få en självständigare ställning.
En fristående nämnd skulle också skapa ett forum för miljöengagemang i kom-
munen, vilket är nödvändigt för att tillskapa ett ekologiskt hållbart
samhälle, anser motionärerna. Utskottet, som konstaterar att liknande
synpunkter fram-för i motionerna MJ753 (mp) och K350 (c), instämmer i
motionärernas yr-kanden och anser att detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnder
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K220, 1999/2000:
K350 och 1999/2000:MJ753 yrkande 3 som sin mening ger regering-en till
känna vad utskottet anfört.
10. Nyval i kommuner och landsting (mom. 12)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp),
Helena Bargholtz (fp) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet
finner" och slutar med "avstyrks i denna del" bort ha följande lydelse:
I motion K244 (fp) anförs att det är en brist i det kommunala regelsystemet
att extraval inte tillåts även om förändrade politiska förhållanden och
relatio-ner mellan partierna skulle motivera det. Det stöd som talar för
att extraval är tillåtna på riksnivå talar också enligt motionärerna för
att de borde tillåtas för kommuner och landsting. Utskottet instämmer i
detta och ställer sig bakom förslaget om ett tillkännagivande till
regeringen om att extraval bör möjlig-göras.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande nyval i kommuner och landsting
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K244 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Kommunala författningssamlingar (mom. 13)
Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "varför den avstyrks" bort ha följande lydelse:
De åtgärder som regeringen vidtagit inom ramen för ett nytt rättsinforma-
tionssystem och som syftar till att underlätta och stimulera kommuner och
landsting att tillhandhålla sina författningar i elektronisk form är ett
viktigt första steg i en utveckling som enligt utskottets mening bör ha som
mål att alla kommuner och landsting skall ha sina författningar
elektroniskt till-gängliga. Det innebär att den frivilliglinje som
regeringen valt inte är till-räcklig. Därför bör kommunernas och
landstingens skyldigheter skärpas i riktning mot ett obligatorium. Detta
bör delges regeringen.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande kommunala författningssamlingar
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K283 som sin me-ning ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Ägandeformer i kommunal verksamhet (mom. 15)
Per Lager (mp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 26 som lyder: "Utskottet vidhåller sin
upp-fattning sådan den framgår av betänkande 1999/2000:KU2 och avstyrker
motion K347 (mp)" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionen är det viktigt att utveckla goda, välavvägda spel-
regler som kan leda till en både ansvarsfull och kreativ mångfald inom vård
, skola och omsorg. Spelreglerna skall värna mångfald, nytänkande och olika
alternativ men också hålla avarter borta. Därför är det enligt motionen
viktigt att utreda frågan om begränsningar i ägandeformer och tillhörande
problem. Det finns dessutom skäl att värna demokratin genom att förhindra
kuppartad utförsäljning av större kommunal verksamhet, vars utförsäljning i
realiteten innebär att det blir omöjligt för en annan politisk majoritet
att ta tillbaka beslutet. En överföring av principerna för
grundlagsändringar med krav på två beslut med mellanliggande val till det
kommunala planet skulle skapa ett demokratiskt rådrum. Utskottet instämmer
i vad motionärerna anför och ställer sig bakom yrkandena dels om en
utredning om ägandeformer (yrkan-de 1), dels om att principen för ändring
av grundlag bör tillämpas vid viss utförsäljning i kommunal regi (yrkande 2
). Detta bör enligt utskottets mening ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande ägandeformer i kommunal verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K347 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Regionaliseringsprocessen (mom. 16)
Åsa Torstensson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Då
konstitu-tionsutskottet" och slutar med "10 och 12 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
I partimotionen K204 (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger rege-
ringen till känna vad i motionen anförts om den fortsatta regionala demo-
kratiprocessen (yrkande 9). I denna del av motionen anförs att
erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten med ändrad regional
samhällsorga-nisation bör läggas till grund för ett fortsatt arbete där nya
regioner tillåts bildas och ta över ansvaret för den regionala utvecklingen
m.m. Dock måste den demokratiska förankringen göras bättre. I motionen
anförs vidare att det i det fortsatta arbetet bör slås fast att varje
region skall ha ett direktvalt hög-sta beslutande organ, såsom ett
regionfullmäktige (yrkande 10). I motionen anförs också att genom ett
överförande av ansvaret för EU-stödet till regio-nerna kan kontakten med
det civila samhället, näringslivet och regionens politiska nivå stärkas,
vilket skulle ligga i linje med det ansvar för den regio-nala utvecklingen
som överförts till regionerna (yrkande 12).
Utskottet, som instämmer i vad som anförts i motion K204 i denna del, an-
ser att riksdagen med anledning av motionen som sin mening bör ge rege-
ringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande regionaliseringsprocessen
att utskottet med anledning av motion 1999/2000:K204 yrkandena 9, 10 och 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet an-fört.
14. Försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Stockholms
län (mom. 18)
Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Frågan om
försöksverksamheten" och slutar med "avstyrks i denna del" bort ha följande
lydelse:
I motion N271 yrkande 9 (fp) föreslås att regeringen bör föreslå en för-
söksverksamhet med vidgat regionalt självstyrelseansvar i Stockholms län.
Enligt motionärerna innebär en överföring av uppgifter kopplade till det
regionala utvecklingsansvaret endast ett tydliggörande av den ansvarsför-
delning som har funnits sedan storlandstinget infördes. Ett överförande av
uppgifter från länsstyrelsen till landstinget är enligt motionärerna
angeläget för att främja regionens utveckling, ett rationellt användande av
begränsade resurser och en nödvändig demokratisk förankring av ofta
kontroversiella avgöranden. Detta är enligt motionen särskilt tydligt inom
trafikens investe-ringsplanering. Problement med den s.k.
Dennisöverenskommelsen visar på behovet av en bättre fungerande demokratisk
beslutsprocess i dessa frågor. Ansvaret för arbetet med länsplanen avseende
trafikinfrastrukturinvestering-ar kan också överföras till landstinget,
anser motionärerna. Om regionen själv bestämmer en annan form för
självstyrelse bör detta accepteras. Rege-ringen bör föreslå
försöksverksamhet med vidgat regionalt självstyrel-seansvar i Stockholms
län.
Utskottet, som instämmer i den argumentation som framförs i motionen, anser
att riksdagen med bifall till motion N271 i denna del som sin mening bör ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande försöksverksamhet med ändrad regional ansvars-fördelning i
Stockholms län
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:N271 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Lagtrots, domstolstrots m.m. (mom. 20)
Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Som
framgått av det föregående" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha
följande lydelse:
I flera motioner yrkas att regeringen lägger fram förslag till ett system
med sanktioner riktade mot kommuner och landsting som inte efterkommer dom-
stolarnas beslut i fråga om att tillhandahålla enskilda hjälpbehövande de
förmåner de enligt domstolen har rätt att få. Enligt motion So321 yrkande 9
(fp) är domstolstrots ett flagrant övergrepp mot de lagfästa medborgerliga
rättigheterna. Det är därför nödvändigt att införa sanktioner för att visa
att även de funktionshindrades rättigheter skall tas på allvar.
Utskottet, som konstaterar att en utredning pågår inom Justitiedeparte-
mentet syftande till att utreda hur ett sanktionsinstrument bör utformas,
fin-ner det angeläget att frågan utreds med förtur och att regeringen
snarast återkommer med förslag till lagstiftning på området. Detta bör
riksdagen med bifall till motion So321 yrkande 9 och med anledning av
motionerna 1998/99:So376, K229, So316 och So488 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande lagtrots, domstolstrots m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So376 yrkande 14, 1999/
2000:K229, 1999/2000:So316 yrkande 3 och 1999/2000:
So488 yrkande 15 och med bifall till motion 1999/2000:So321 yrkan-de 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Självförvaltning, brukarinflytande m.m. (mom. 7)
Per Unckel, Inger René, Nils Fredrik Aurelius och Per-Samuel Nisser (alla m
) anför:
Utskottet diskuterar i sitt yttrande olika former av s.k. brukarinflytande
i kommunerna. Vi vill inte utesluta att sådana inflytandeformer kan vara
gag-neliga. Det framstår emellertid som alltmer uppenbart att en mer
radikal förnyelse av den offentliga verksamheten är nödvändig och angelägen
. Det naturliga på många områden är att staten och kommunerna svarar för
finansi-eringen men att andra ges möjlighet att erbjuda t.ex.
skolundervisning och omsorg. Härigenom kan ny kunskap ställas till
förfogande och valfriheten förstärkas.
Dessutom kan det offentliga koncentrera sina insatser på den centrala
offent-liga uppgiften, nämligen att säkerställa att alla får tillgång till
högkvalitativa tjänster genom en fullgod upphandling och uppföljning.
Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 § kommunallagen (1991:900) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
5 §
Ledamöter och ersättare i full-mäktige väljs bland dem som har rösträtt
enligt 2 och 3 §§. Detsamma gäller valen av ledamöter och ersät-tare i
nämnderna samt valen av revisorer och revisorsersättare.
Den som har fyllt 18 år senast på dagen för ett sådant val är valbar.
Ledamöter och ersättare i full-mäktige väljs bland dem som har rösträtt
enligt 2 och 3 §§. Vid valen av ledamöter och ersättare i nämn-derna samt
valen av revisorer och revisorsersättare är, oberoende av vad som framgår
av röstlängden, den valbar som vid tidpunkten för sådant val uppfyller de
villkor som uppställs i 2 och 3 §§.