Justitieutskottets betänkande
1999/2000:JUU09

Skärpt vapenlagstiftning

Innehåll

1999/2000


JuU9


Sammanfattning
I   detta   betänkande   behandlar   utskottet   ett
regeringsförslag        om       skärpningar       i
vapenlagstiftningen jämte i ärendet väckta motioner.
Utskottet behandlar också ett antal motioner i ämnet
som väckts under allmän motionstid.


Regeringens förslag, som  främst  syftar  till  att
motverka  att  skjutvapen kommer till användning vid
våldsbrott   eller   på   annat   sätt   missbrukas,
tillstyrks av  utskottet.  Utskottet föreslår därvid
att ytterligare två lagändringar görs. Dels föreslår
utskottet  att  en  ansvarsbestämmelse   knyts  till
förbudet mot att inneha skjutvapen på allmän  plats,
inom  skolområde  eller i fordon på allmän plats  om
inte innehavet är befogat.  Dels  föreslår utskottet
att en ändring görs i 7 kap. 19 § sekretesslagen för
att tillgodose att integritetskränkande uppgifter om
enskilds  personliga förhållanden i  ärenden  enligt
vapenlagen omfattas av sekretess.


Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.


Till betänkandet har fogats 19 reservationer, varav
en (m, kd,  c,  fp),  en   (m, c, fp), fyra (m), två
(kd), en (c, mp), fyra (c), en (fp) och fem (mp).


Samtliga lagändringar  föreslås träda i kraft den 1
juli 2000, utom bestämmelserna  i 2 kap. 10 § tredje
stycket  vapenlagen om vapenhandlartillstånd  och  5
kap. 7 § samma  lag  om  kontroll  av hur skjutvapen
förvaras som föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.


Propositionen
I  proposition  1999/2000:27 (Justitiedepartementet)
har  regeringen  föreslagit   att   riksdagen  antar
regeringens förslag till


1. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),


2.  lag  om  ändring i lagen (1988:254)  om  förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål,


3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats
till betänkandet, se bilaga 1.


Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen




1999/2000:Ju6 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas  att  riksdagen  som  sin  mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts  om att
mynningsladdade  svartkrutsvapen  som endast används
vid tävlingsskytte borde vara licensfria.


1999/2000:Ju7 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om antalet  vapen  som
kan ingå i vapengarderoben,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  kravet  på  att
varaktigt   göra   vapen  avsedda  som  samlarobjekt
obrukbara.


1999/2000:Ju8 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


1.  att riksdagen beslutar  att  ett  tidsbegränsat
tillstånd  för vapeninnehav för tävlingsskytte skall
kunna förnyas även om innehavaren inte längre tränar
och tävlar,


2. att riksdagen  avslår propositionens krav på att
ett tillstånd till vapen som innehas av prydnadsskäl
eller  på  grund  av  särskilt  affektionsvärde  får
meddelas endast om vapnet  görs varaktigt obrukbart,
i enlighet med vad som anförts i motionen,


3. att riksdagen avslår propositionens  förslag  om
en  mer  ingående  tillståndsprövning när det gäller
innehav av fler vapen än fyra,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna     vad     i     motionen      anförts     om
vapenhandelstillstånd,


5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
ändring  av  kraven  för  att  bedriva  handel   med
skjutvapen,


6.   att   riksdagen   beslutar   att   en  läkares
anmälningsskyldighet när det gäller personer  som på
grund  av  psykisk  störning är olämpliga att inneha
tillstånd för skjutvapen  utvidgas  till  att  gälla
även  i  de  fall  patienten  för  tillfället saknar
sådant tillstånd,


7.  att  riksdagen  beslutar  om  en  skärpning  av
knivförbudslagen  med  den ändringen att kniv  skall
vara tillåten att föra med sig i bagageutrymmet.


1999/2000:Ju9 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts   om  att  särskilt
tillstånd inte skall krävas för vissa ändamål,


2. att riksdagen avslår propositionens  förslag  om
att  tillstånd  till  innehav  av ett skjutvapen med
prydnads-   eller   särskilt   affektionsvärde   får
meddelas endast om vapnet görs varaktigt obrukbart,


3. att riksdagen avslår propositionens  förslag  om
att  vid  beviljande av tillstånd att inneha fler än
fyra jaktvapen  skall  en  mera ingående prövning av
behovet göras än vad som sker i dag,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts  om  att  ej  bevilja
licens för helautomatiska vapen för civilpersoner,


5. att riksdagen  hos regeringen begär förslag till
ändring   i  vapenlagen   angående   undantag   från
vapenförvaringen enligt vad som anförts i motionen,


6.  att  riksdagen  avslår  propositionens  förslag
angående   utökade   möjligheter   att   kontrollera
vapenförvaringen,


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i  motionen  anförts om vapeninnehavet för
vapenägare som begår upprepade brott,


8. att riksdagen hos regeringen  begär förslag till
en strängare syn på tillgrepp av militära  vapen och
ammunition,


9.  att  riksdagen  avslår  propositionens  förslag
angående  förbudet  mot  att  inneha  knivar  m.m. i
fordon på allmän plats.


1999/2000:Ju10  av  Birger  Schlaug  m.fl. (mp) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att  begreppet
giltiga skäl skall vara kriterium för tillstånd  att
inneha skjutvapen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om utvidgningen av
tidsbegränsade vapentillstånd,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att begränsa antalet
vapen i den s.k. vapengarderoben,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tillstånd att inneha
skjutvapen till udda ändamål,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om straffsanktionering
vid brister i förvaringen av vapen.


1999/2000:Ju11  av Olle Lindström (m) vari yrkas att
riksdagen som sin  mening  ger regeringen till känna
vad    i    motionen   anförts   om   kontroll    av
förvaringsbestämmelserna.




1999/2000:Ju12   av  Ragnwi  Marcelind  och  Ingemar
Vänerlöv (kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om åtgärdsprogram mot
den illegala vapenhandeln,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökat internationellt
samarbete    för    att    motverka   den   illegala
vapenhandeln,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att  tillföra  mer
resurser   till   polisen   och   tullväsendet   för
bekämpning   av   illegal  handel  med  och  illegal
hantering av vapen.




Motioner väckta under allmän motionstid




1998/99:Ju214 av Bengt  Silfverstrand (s) vari yrkas
att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen  till
känna vad i motionen anförts om behovet av skärpning
av reglerna för vapeninnehav m.m.




1998/99:Ju218  av  Birger  Schlaug  m.fl.  (mp) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om innehållet i  en  ny
vapenlag.


1998/99:Ju223  av  Ragnwi  Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts  om  behovet  av  att
förstärka lagstiftningen  så  att personer med grova
alkoholproblem  samt personer med  psykiska  problem
inte tillåts inneha vapen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att  förvaring av
skjutvapen måste ske i säkerhetsskåp.


1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


18.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad  i motionen anförts  om  vapen  och
allvarligt psykiskt sjuka personer.


1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  legala  vapen och
allvarligt psykiskt sjuka personer.


1999/2000:A807  av  Lars Leijonborg m.fl. (fp)  vari
yrkas


12. att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om att kvinnor som
så   önskar  skall  ha  rätt  till  vapenlicens  för
tårgasspray.


Utskottet
Inledning




Ärendet och dess beredning




I maj 1995 tillsatte regeringen en särskild utredare
med uppdrag  att  göra  en  genomgripande översyn av
vapenlagstiftningen med inriktning  på att förebygga
våldsbrott.  Utredningen  antog  namnet   1995   års
vapenutredning.


Utredningen  lade  i april 1996 fram delbetänkandet
Förbud mot vapen på allmän  plats m.m. (SOU 1996:50)
som  bl.a.  innehåller förslag  om  förbud  mot  att
inneha skjutvapen  på allmän plats. I mars 1998 lade
utredningen   fram   slutbetänkandet    En    samlad
vapenlagstiftning    (SOU    1998:44).   Betänkandet
innehåller   en   översyn  av  vapenlagen   i   både
materiellt  och systematiskt  avseende  och  förslag
till ändringar i vapenlagstiftningen.


Betänkandena har remissbehandlats. Remissyttrandena
finns tillgängliga  på Justitiedepartementet (dnr Ju
96/1414 och Ju 98/1272).


Regeringens förslag  grundar  sig  på  utredningens
förslag och remissbehandlingen därav.


Regeringens  förslag  innehåller också ett  förslag
till en ändring i sekretesslagen  (1980:100).  Denna
ändring  har  tillkommit  delvis  till  följd av ett
uttalande  av  justitieutskottet i samband  med  att
frågan   om   inrättande    av   nya   vapenregister
behandlades (bet. 1998/99:JuU14 s. 3).




Propositionens huvudsakliga innehåll




I   propositionen   föreslås   vissa   ändringar   i
vapenlagen   (1996:67) och  i  lagen   (1988:254) om
förbud beträffande  knivar och andra farliga föremål
(knivförbudslagen) samt  en ändring i sekretesslagen
(1980:100).


Förslagen syftar till att  ytterligare motverka att
skjutvapen  kommer  till användning  vid  våldsbrott
eller på annat sätt missbrukas.  Med  hänsyn härtill
föreslås   att   sådana   vapen  skall  förvaras   i
säkerhetsskåp    eller   i   annat    lika    säkert
förvaringsutrymme.    Möjligheterna    att   förvara
skjutvapen   och  ammunition  hos  någon  annan   än
tillståndshavaren  utvidgas  i viss mån. Kontroll av
att förvaringsbestämmelserna följs skall kunna göras
hos  alla som har tillstånd att  inneha  skjutvapen.
Vidare  föreslås  att  det införs ett förbud mot att
inneha skjutvapen på allmän plats.


Tillstånd   till  innehav   av   enhandsvapen   för
flerskott och helautomatiska skjutvapen föreslås bli
tidsbegränsade  till  att  gälla  i  högst  fem  år.
Tillstånd att inneha prydnads- och minnesvapen skall
som   huvudregel   få  ges  endast  om  vapnet  görs
varaktigt obrukbart.


Den   s.k.  vapengarderoben   behålls   i   princip
oförändrad.  Vid  beviljande av tillstånd att inneha
fler än fyra jaktvapen  skall  dock  en  något  mera
ingående prövning av behovet göras än vad som sker i
dag.


Bestämmelserna  om  återkallelse  av tillstånd till
innehav    av   skjutvapen   och   ammunition    och
omhändertagande  av  sådan  egendom skärps. Detsamma
gäller bestämmelserna om återkallelse  av  tillstånd
att driva handel med skjutvapen och ammunition.


För att motverka att skjutvapen innehas av personer
som  till följd av psykisk störning inte bör  inneha
sådana vapen föreslås att anmälningsskyldigheten för
läkare utvidgas till att omfatta även patienter inom
den öppna  psykiatriska  vården.  För  att  förenkla
tillämpningen  av  dessa bestämmelser skall det  som
huvudregel inte behöva  göras  någon bedömning av om
patienten i fråga innehar skjutvapen.


Rikspolisstyrelsen   föreslås   få    en    formell
rapporteringsskyldighet     i    förhållande    till
regeringen på området för civila skjutvapen.


I knivförbudslagen införs ett förbud mot att inneha
knivar  m.m.  i  fordon  på  allmän   plats.  Vidare
föreslås att en särskild straffskala för grovt brott
införs.


Uppgift  i ärende enligt vapenlagen skall  inte  få
lämnas ut om  det  inte står klart att uppgiften kan
röjas  utan  fara för  att  vapen  eller  ammunition
kommer till brottslig  användning,  oberoende  av om
uppgiften återfinns i ett vapenregister eller inte.


Lagförslagen  föreslås  träda  i  kraft  den 1 juli
2000.




Vapenlagen




Allmänt




Den  nu  gällande vapenlagen trädde i kraft år  1996
(prop. 1995/96:52,  bet.  JuU12,  rskr.  146). Lagen
innehåller    föreskrifter    om    enskildas    och
organisationers   m.fl.  befattning  med  vapen  och
ammunition. Den är alltså inte tillämplig på staten.
Vapenlagen   kompletteras    av    vapenförordningen
(1996:70) och av föreskrifter och allmänna  råd  som
utfärdats  av  Rikspolisstyrelsen (RPS FS 1996:6 FAP
551-3). Knivar,  andra  stick-  och  skärvapen  samt
vissa  andra  föremål som, utan att vara skjutvapen,
är ägnade att användas  som  vapen vid brott mot liv
eller hälsa faller utanför lagens tillämpningsområde
och regleras i knivförbudslagen.


I  motionerna 1998/99:Ju214 (s)  och  1998/99:Ju218
(mp)  begärs  skärpningar  i  vapenlagen  som  bl.a.
innebär skärpta krav för att bevilja vapentillstånd.
Vissa  vapentillstånd  bör också enligt motionärerna
tidsbegränsas.


Regeringen   framhåller   i    propositionen    att
vapenlagstiftningen  måste  utgöra ett effektivt och
trovärdigt instrument för att  förhindra  att  vapen
kommer till brottslig användning. Med hänsyn härtill
är  det  enligt  regeringen  viktigt att se till att
vapenlagstiftningen  förmår  upprätthålla  principen
att tillstånd till innehav av  skjutvapen inte skall
beviljas  annat än när det är motiverat  med  hänsyn
till ändamålet  och  den  sökandes  behov av vapnet.
Även   i   övrigt  måste  vapenlagstiftningen   vara
ändamålsenlig och medverka till en hög säkerhetsnivå
när  det  gäller   hanteringen   av  skjutvapen  och
ammunition.  I  detta syfte har regeringen  i  detta
ärende föreslagit  vissa  skärpningar  i  vapenlagen
bl.a. i fråga om möjligheterna att erhålla tillstånd
till  innehav av skjutvapen, tillståndens utformning
och vapnens  förvaring och transport. Regeringen har
härvid  vägt  intresset  av  att  förhindra  illegal
användning av skjutvapen mot intresset av att seriös
verksamhet som  innefattar  användning av skjutvapen
även i framtiden skall kunna utövas.


Utskottet  uttalade  sig  i  samband  med  att  den
nuvarande    vapenlagen    infördes    över    några
motionsyrkanden      rörande      skärpningar     av
vapenlagstiftningen.  Utskottet anförde  därvid  att
det såg med oro på det ökande våldet i samhället och
på den stora användningen  av  skjutvapen  och andra
vapenanordningar  i brottslig verksamhet. Mot  denna
bakgrund   var   det   enligt    utskottets   mening
tillfredsställande   att  regeringen   tillsatt   en
utredning  med uppgift  att  göra  en  genomgripande
översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att
förebygga våldsbrott (bet. 1995/96:JuU12 s. 12 f).


Utskottet  vidhåller   att   det  ökande  våldet  i
samhället  och  den stora användningen  av  vapen  i
brottslig  verksamhet   är   oroväckande.   Mot  den
bakgrunden  ser  utskottet i princip positivt på  de
förslag  regeringen  lägger  fram  i  propositionen.
Utskottet  återkommer dock i det följande till vissa
enskildheter   i   de   framlagda  förslagen.  Genom
regeringens proposition föreslås vissa skärpningar i
vapenlagstiftningen.  Motionerna  1998/99:Ju214  och
Ju218 avstyrks i här behandlade delar.


Ett  allmänt  krav  för  att   enskilda   skall  få
vapentillstånd är sedan länge att sökanden har behov
av   vapnet.   I   det   nu  föreliggande  förslaget
preciseras detta så att sökanden  skall  ha behov av
vapnet för ett godtagbart ändamål.


I  motion  1999/2000:Ju10 (mp) begärs att begreppet
behov  i lagtexten  ersätts  med  ett  krav  på  att
sökanden   skall   ha   giltigt   skäl   att  inneha
skjutvapen.


Ett   liknande   förslag   lämnades   av  1995  års
vapenutredning.  Som  skäl för sitt förslag  anförde
utredningen  bl.a.  att  begreppet   behov   är  ett
subjektivt uttryck och att begreppet giltigt skäl på
ett  bättre  sätt markerar att det är samhället  som
sätter gränserna  för  vad  som skall anses vara ett
befogat innehav (SOU 1998:44 s. 120 f).


Regeringen anför som skäl för  sitt  förslag  att
begreppet  behov  sedan  länge  är  väl  inarbetat i
svensk   vapenlagstiftning   och  fyller  en  viktig
funktion vid prövningen av tillstånd  för  vapen som
skall  användas  till skjutning. En person som  inte
har behov av att inneha  ett sådant vapen bör enligt
regeringen inte heller kunna beviljas tillstånd till
detta.  I  tillämpningen  torde  begreppet  ges  ett
objektivt innehåll. Vid prövningen  av  om kriteriet
är  uppfyllt  görs  således en bedömning utifrån  de
kriterier som uppställs  i  lagstiftningen.  Det  är
alltså inte den enskildes subjektiva uppfattning som
är  avgörande för om behov kan anses föreligga eller
inte.   Regeringen  framhåller  i  sammanhanget  att
användningen av begreppet behov inte lett till några
större tolknings-  och  tillämpningsproblem.  Enligt
regeringen  finns det emellertid skäl att förtydliga
lagtexten på  så  sätt  att  det  klart  framgår att
behovet  skall  ta  sikte på ett godtagbart ändamål.
Detta   ligger  enligt  regeringen   i   linje   med
utredningens resonemang.


Utskottet  delar regeringens överväganden i frågan.
Motion 1999/2000:
Ju10 avstyrks i denna del.




Vapengarderoben




I motion 1999/2000:Ju7  (m)  framhåller motionärerna
att möjligheterna att få tillstånd  för  mer  än sex
vapen  i  vapengarderoben bör utvidgas. Motionärerna
bakom motion  1999/2000:Ju10 (mp) vill å andra sidan
begränsa   vapengarderoben   till   tre   vapen.   I
motionerna 1999/2000:Ju8  (m)  och 1999/2000:Ju9 (c)
begärs att propositionens förslag om en mer ingående
tillståndsprövning för innehav av fler än fyra vapen
skall avslås.


Den s.k. vapengarderoben omfattar  det  antal vapen
som  en  jägare  normalt  bör  medges tillstånd  att
förvärva   för   jakt.   Frågan  regleras   inte   i
vapenlagen, utan i Rikspolisstyrelsens  föreskrifter
och  allmänna  råd  till vapenlagstiftningen.  Härav
följer att vapengarderoben  får  omfatta  högst  sex
vapen.  Enhandsvapen och salongsgevär räknas inte in
i vapengarderoben  eftersom  det  för  att tillstånd
skall beviljas för dessa kategorier av vapen  ställs
högre  krav  på sökanden än att jägarexamen avlagts.
Inte heller räknas  extra  pipor  till  vapen  in  i
vapengarderoben.  Tillstånd  till  fler än sex vapen
bör  enligt  föreskrifterna  medges  endast  om  ett
mycket kvalificerat behov föreligger.  Jägaren får i
stället     anpassa     sitt    vapeninnehav    till
vapengarderoben och den jakt  som  faktiskt  bedrivs
(RPS FS 1996:6 FAP 551-3 4:4-7).


1995     års     vapenutredning     föreslog    att
vapengarderoben  skulle inskränkas till  tre  vapen.
Som skäl för sitt förslag hänvisade utredningen till
en undersökning som  visar  att  den  genomsnittlige
vapeninnehavaren endast innehar två till  tre  vapen
och  anförde  att detta alltså torde vara en jägares
normalbehov. Föreslagen  inskränkning  torde  enligt
utredningen     också     ligga    i    linje    med
vapenutredningens grundtanke  att  antalet  vapen  i
samhället bör reduceras (SOU 1998:44 s. 130).


Regeringen  är av uppfattningen att vapengarderoben
bör behållas oförändrad,  men att det vid beviljande
av tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen skall
göras en något mera ingående  prövning  av sökandens
behov  än  vad  som  sker  i dag. Bestämmelserna  om
vapengarderoben  och  den utvidgade  prövningen  bör
enligt regeringen tas in i vapenförordningen.


Som skäl för sitt förslag  anger regeringen att det
saknas   skäl   att   ifrågasätta   vapengarderobens
nuvarande  omfattning  i  den  bemärkelsen  att  det
sannolikt finns relativt många jägare  vars verkliga
behov  uppgår  till  sex  jaktvapen.  Vidare  fyller
vapengarderoben enligt regeringen en viktig funktion
såsom  riktmärke  vid  prövning  av  ansökningar  om
vapentillstånd. Vapengarderoben bör därför  behållas
oförändrad. Samtidigt anser regeringen att man  inte
kan  bortse  från  den  statistik  som  visar att de
flesta jägare endast skaffar ett mindre antal vapen.
Mot  den  bakgrunden  är det enligt regeringen  inte
rimligt att enbart det  förhållandet  att  en person
avlagt   jägarexamen   skall   ge   upphov  till  en
presumtion att han eller hon har behov  av  så många
som   sex   jaktvapen.   Mer   rimligt  vore  enligt
regeringen att begränsa detta antal  till  fyra. Vid
ansökan om fler än fyra vapen bör det således åligga
sökanden att visa att behov härav föreligger. Kravet
på   den   enskilde  i  detta  avseende  bör  enligt
regeringen  inte   ställas  alltför  högt  så  länge
antalet  håller  sig inom  vapengarderobens  ram.  I
normala fall torde  det  räcka  att  sökanden på ett
trovärdigt    sätt    kan   motivera   behovet   med
utgångspunkt     från     sina     jaktvanor     och
sammansättningen av sin vapengarderob.


Utskottet har i ett tidigare sammanhang uttalat sig
i  frågan om vapengarderobens  omfattning,  nämligen
med   anledning   av   ett   förslag  som  1987  års
vapenutredning lämnade. Utskottet  uttalade  då  att
det  hyste  stark  tvekan  till  om  det fanns någon
beaktansvärd     brottsförebyggande     effekt     i
utredningsförslaget om begränsning av antalet  vapen
i   vapengarderoben   och  ifrågasatte  utredningens
förslag i den delen (bet. 1989/90:JuU29 s. 33 f).


Utskottet  konstaterar   att   regeringens  förslag
innebär en behovsprövning i tre steg. Om den sökande
har   jägarexamen   är  utgångspunkten   att   behov
föreligger  av  fyra vapen.  Om  den  sökande  begär
tillstånd för fem  eller  sex  vapen  räcker  det  i
normala  fall  att han - utöver sin jägarexamen - på
ett  trovärdigt  sätt   kan   motivera  behovet  med
utgångspunkt  i sina jaktvanor och  sammansättningen
av sin vapengarderob.  Tillstånd för innehav av fler
än sex skjutvapen för jakt  bör  enbart beviljas den
som kan styrka ett mycket kvalificerat  behov. Detta
innebär   enligt  utskottets  mening  en  väl  gjord
avvägning mellan  de  olika  intressen  som  gör sig
gällande.  Utskottet  delar  alltså  de överväganden
regeringen    har   gjort   i   frågan.   Motionerna
1999/2000:Ju7,  Ju8,  Ju9  och  Ju10  avstyrks  i nu
behandlade delar.




Tidsbegränsade vapentillstånd




I   motion   1999/2000:Ju10   (mp)   framhålls   att
regeringens  förslag  att tidsbegränsa tillstånd för
vissa typer av vapen bör  utvidgas  till att omfatta
även övriga skjutvapen för målskytte  och skydd samt
enhandsvapen  för jakt, då det saknas anledning  att
inneha sådana vapen  om det aktiva utövandet upphör.
I motion 1999/2000:Ju8  (m)  framhålls å andra sidan
att det bör vara möjligt att i  vissa  fall  få  ett
tidsbegränsat    tillstånd    förlängt    även    om
tillståndsinnehavaren  inte längre aktivt tränar och
tävlar.


Regeringen anför att det teoretiskt sett är möjligt
att  tidsbegränsa alla innehavstillstånd.  En  sådan
ordning  skulle  kunna  motiveras  av  det generella
kravet  att  det  inte får finnas risk för  att  ett
vapen kan komma att  missbrukas. Detta skulle enligt
regeringen    emellertid     kräva     en    alltför
resurskrävande administration, varför tidsbegränsade
tillstånd  för  alla  typer  av skjutvapen inte  bör
komma  i  fråga.  Frågan är då för  vilka  typer  av
skjutvapen   det   är   särskilt    motiverat    att
tidsbegränsa  tillstånden. En lämplig avgränsning är
härvid  enligt regeringen  att  låta  tidsbegränsade
tillstånd komma i fråga främst för sådana skjutvapen
som  är  särskilt   stöldbegärliga   eller  särskilt
farliga. Dit hör enligt regeringen enhandsvapen  som
i  förhållande  till  sitt  totala  antal  är mycket
stöldbegärliga. Eftersom de är lätta att ta  med sig
och gömma utgör de också en särskild fara. De  torde
dessutom  vara  mycket  eftertraktade  i  kriminella
kretsar.  Att  tidsbegränsa  tillstånden  för sådana
skjutvapen framstår därför enligt regeringen som väl
motiverat. Enhandsvapen som inte kan avfyra  mer  än
ett skott utan omladdning bör dock kunna undantas då
de  generellt  sett  bedöms  som  mindre farliga. En
annan  typ  av skjutvapen för vilka tillstånden  bör
tidsbegränsas  är  enligt  regeringen helautomatiska
vapen eftersom dessa på grund  av  sin  eldkapacitet
utgör en särskild fara.


I  fråga  om  jaktvapen  anför regeringen att  även
dessa, inte minst hagelgevär,  är stöldbegärliga och
används   i   samband  med  våldsbrottslighet.   Vid
prövningen av tillstånd till innehav av sådana vapen
anses dock kravet  på behov i regel uppfyllt redan i
och med att den sökande  har  avlagt jägarexamen. En
sådan  examen  gäller  utan  begränsning   i  tiden.
Således   skulle   det   endast   bli  fråga  om  en
lämplighetskontroll vid en förnyad  prövning i dessa
fall.  Kontrollen  av en innehavares lämplighet  bör
emellertid  ske  på  andra   sätt   än   genom   att
tillstånden   tidsbegränsas.  Det  bör  därför  inte
enligt regeringen  komma  i  fråga  att tidsbegränsa
tillstånd  för  innehav  av jaktvapen. Detta  gäller
dock inte enhandsvapen för flerskott där tillståndet
alltså bör tidsbegränsas på samma sätt som för andra
sådana vapen.


Även enligt nuvarande reglering finns det möjlighet
att i vissa fall tidsbegränsa  ett  tillstånd. Denna
möjlighet bör enligt regeringen finnas kvar eftersom
det    kan   finnas   anledning   att   tidsbegränsa
tillstånden  även  för andra vapen än helautomatiska
vapen och enhandsvapen  för  flerskott, nämligen när
det  med  hänsyn till särskilda  omständigheter  kan
förutses  att   vapnet   inte   kommer  att  behövas
varaktigt.


Utskottet  finner  inte skäl att göra  någon  annan
bedömning   än  regeringen   i   frågan   om   vilka
vapentillstånd som bör tidsbegränsas. När det gäller
prövningen av  i vilka fall tidsbegränsade tillstånd
skall förlängas  bör  det  liksom i övriga fall vara
avgörande att den enskilde har  behov  av vapnet för
ett   godtagbart   ändamål.   Någon  anledning   för
riksdagen   att   införa   särskilda    regler   för
förlängning  av  tillstånd  finns  enligt  utskottet
inte.  Motionerna 1999/2000:Ju8 och Ju10 avstyrks  i
denna del.




Udda ändamål




I motion  1999/2000:Ju10  (mp)  begärs att frågan om
s.k. udda ändamål skall regleras i vapenlagen.


Regeringen  föreslår i propositionen  att  det  bör
vara möjligt att  meddela  tillstånd till innehav av
skjutvapen   för  s.k.  udda  ändamål,   t.ex.   för
räddningstjänsten  för att punktera gasbehållare vid
eldsvåda, till företag  för  att  testa och utveckla
produkter såsom skottsäkra västar,  till  bönder och
slakteripersonal  för att avliva tamboskap och  till
anordnare av utbildning  i  jägarexamen för utlåning
av vapen för övning. Sådana tillstånd  bör  dock  få
meddelas  endast  om  det föreligger synnerliga skäl
och först efter yttrande  av Rikspolisstyrelsen. Det
är   enligt  regeringen  tillräckligt   att   frågan
regleras i vapenförordningen.


Utskottet  konstaterar att vapenlagen innehåller de
grundläggande  kraven  för  när tillstånd att inneha
vapen  kan  meddelas.  Huvudregeln   är   som  redan
framgått att den enskilde kan beviljas tillstånd för
ett   vapen  som  han  behöver  för  ett  godtagbart
ändamål.  De närmare föreskrifterna om vad som krävs
för  tillstånd   följer   av  vapenförordningen  och
Rikspolisstyrelsens föreskrifter  och  allmänna  råd
till   vapenlagstiftningen.   Mot   den   bakgrunden
framstår  det enligt utskottet som tillräckligt  att
frågan   om   s.k.    udda    ändamål   regleras   i
vapenförordningen. Motion 1999/2000:Ju10  avstyrks i
denna del.


I motion 1999/2000:Ju9 (c) framhålls att det  finns
vissa ändamål för vilka särskilda tillstånd inte bör
krävas, t.ex. avlivning av husdjur.


Enligt  vad  utskottet  inhämtat  har  regeringen i
samband   med  handläggningen  av  ärendet  erhållit
synpunkter  på  att  det  bör  klarläggas  i  vilken
utsträckning  vapen,  där  tillståndet beviljats för
visst ändamål, t.ex. jakt, får  användas  för  t.ex.
avlivning  av  husdjur.  Justitiedepartementet avser
med anledning härav att se  över frågan och överväga
om  ett  särskilt  förtydligande   bör   göras   vid
omarbetningen av vapenförordningen.


Utskottet  konstaterar att frågan är föremål för en
översyn. Någon  anledning för riksdagen att göra ett
särskilt  uttalande  i  frågan  finns  inte.  Motion
1999/2000:Ju9 avstyrks i denna del.




Helautomatiska skjutvapen




I  motion 1999/2000:Ju9  (c)  framhålls  att  civila
aldrig    bör    beviljas   tillstånd   att   inneha
helautomatiska vapen.


Regeringen anser att det kan ifrågasättas om det är
motiverat att civilpersoner över huvud taget tillåts
att  inneha  helautomatiska   skjutvapen.  Samtidigt
framhåller   regeringen   att   det  av   riksdagens
försvarsbeslut  för åren 1997-2000  framgår  att  de
frivilliga    försvarsorganisationerna,    däribland
Frivilliga skytterörelsen,  intar  en  viktig roll i
vårt   totalförsvar   och   att   det   inom   dessa
organisationers  verksamhet  används  helautomatiska
vapen.  Av  dessa  skäl  finns det enligt regeringen
inte förutsättningar att nu  införa  ett totalförbud
mot civilt innehav av helautomatiska vapen.  Däremot
bör  det  för att en sökande skall erhålla tillstånd
att inneha  helautomatiska  skjutvapen,  förutom  de
krav  som gäller i dag, krävas att sökanden är aktiv
medlem i en av För
svarsmakten godkänd skyttesammanslutning.


Utskottet  vill i sammanhanget påpeka att det är av
största vikt att tillstånd att inneha helautomatiska
vapen beviljas med stor restriktivitet. Mot bakgrund
av de skäl regeringen  anfört  delar  utskottet dock
regeringens uppfattning att det för närvarande  inte
finns  förutsättningar  att  införa ett totalförbud.
Motion 1999/2000:Ju9 avstyrks i denna del.




Svartkrutsvapen




I  motion  1999/2000:Ju6 (m) begärs  att  kravet  på
vapentillstånd  skall  tas  bort för mynningsladdade
svartkrutsvapen     som    endast    används     för
tävlingsskytte.


Svartkrutsvapen är vapen  som  laddas med svartkrut
och  blykula. De kan vara såväl mynningsladdade  som
patronladdade. Mynningsladdade skjutvapen laddas med
lösa ingredienser  som  alla förs in från mynningen,
medan     patronladdade     vapen     laddas     med
färdigpreparerade patroner. De  svartkruts-vapen som
är    tillverkade    före    år    1890    är   inte
tillståndspliktiga.  De  nytillverkade  kopiorna  av
sådana vapen är däremot tillståndspliktiga.  För att
erhålla tillstånd att inneha dessa krävs liksom  för
moderna skjutvapen att skytteprov skall avläggas.


Frågan om huruvida det bör krävas tillstånd för att
inneha  kopior  av äldre vapen såsom svartkrutsvapen
behandlas  inte  i   regeringens  förslag.  Den  har
däremot  behandlats  tidigare  i  olika  sammanhang.
Senast behandlades frågan  i proposition 1990/91:130
om ändringar i vapenlagen (s.  30).  Därvid framhöll
regeringen  att  många  av  dessa vapen har  en  väl
fungerande  skjutmekanism  och   används  bl.a.  för
tävlingsskytte.  Det fanns därför enligt  regeringen
inte skäl att slopa  kravet  på tillstånd för sådana
vapen.  Utskottet  uttryckte  vid   behandlingen  av
propositionen   inte   någon   annan   åsikt   (bet.
1990/91:JuU33).


Utskottet finner inte skäl föreligga att införa ett
undantag  från bestämmelserna om vapentillstånd  för
mynningsladdade    svartkrutsvapen.   Som   tidigare
anförts  har  de  svartkrutsvapen  som  används  vid
tävlingsskytte en väl  fungerande  skjutmekanism. De
bör  alltså  i  likhet  med  andra  skjutvapen  vara
underkastade   kraven   på  vapentillstånd.   Motion
1999/2000:Ju6 avstyrks.




Tårgasspray




I motion 1999/2000:A807 (fp)  begärs att möjligheten
för  utsatta  kvinnor  att få tillstånd  att  inneha
tårgasspray skall utvidgas.


Tårgasanordningar  har  sedan   lång  tid  tillbaka
omfattats av vapenlagen och varit underkastade samma
krav på tillstånd m.m. som skjutvapen. I förarbetena
till den nuvarande vapenlagen ansåg  regeringen  att
det  saknades  skäl  att i det sammanhanget överväga
att ändra denna ordning. Även om risken är liten att
någon skall tillfogas  allvarliga  skador av tårgas,
har tårgasanordningar karaktären av vapen. Syftet är
att under en begränsad tid fysiskt sätta  en  person
ur spel. Utöver de polisiära användningsområdena  är
tårgasanordningarna    avsedda    att   användas   i
självförsvar.  De är emellertid lika  effektiva  som
angreppsvapen.  Det   har   bl.a.   visat   sig  att
tårgassprayer  ofta  kommer till användning vid  rån
och liknande överfall  (prop.  1995/96:52  s.  69 f,
bet.  JuU12 s. 7 f).


I  vilken  utsträckning  tillstånd bör beviljas för
tårgasanordningar  eller  andra   tillståndspliktiga
sprayer   regleras   inte  i  vapenlagen,   utan   i
vapenförordningen. Av 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen
framgår  att  tillstånd  till  innehav  av  gasvapen
endast får meddelas  för tjänst eller annan särskild
omständighet  som medför  ett  synnerligt  behov  av
gasvapen   för   personligt    skydd.   Bestämmelsen
kompletteras av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS 1996:6
FAP     551-3    6.2).    I    dessa    anges    att
tillståndsgivningen  beträffande  gaspistoler  eller
andra  likartade  vapen  -  t.ex.  spray  - bör vara
mycket  restriktiv  och  att  tillstånd  endast  bör
beviljas  undantagsvis,  när ett synnerligen  starkt
behov föreligger.


Under  hösten  1993 inledde  Rikspolisstyrelsen  en
försöksverksamhet  där hotade kvinnor som komplement
till   s.k.   trygghetspaket    efter    vederbörlig
tillståndsprövning  i  varje enskilt fall utrustades
med  peppar- eller tårgasspray.  Försöksverksamheten
pågick  t.o.m  sommaren  1997.  Den  skulle därefter
enligt  ett  beslut  av  riksdagen  i november  1993
utvärderas av Rikspolisstyrelsen.


Utskottet     ställde     sig     positivt     till
försöksverksamheten  (bet.  1995/96:JuU12 s. 9). När
utskottet senast uttalade sig  i  frågan  i februari
1998   hade   dock   utvärderingen  fördröjts  bl.a.
beroende på svårigheter att få fram ett tillräckligt
stort  underlag  för att  utvärderingen  skulle  bli
meningsfull.  Utskottet   påtalade   därvid  att  en
utvärdering   av   verksamheten   var  av  avgörande
betydelse för att frågor om t.ex. en  utvidgning  av
verksamheten  eller tillåtande av skyddsspray skulle
kunna  övervägas.  En  utvärdering  av  verksamheten
borde därför  presenteras snarast. Därvid kunde även
utländska erfarenheter  vägas in. Den omständigheten
att  underlaget  för  en utvärdering  var  begränsat
borde  enligt  utskottets  mening  inte  hindra  att
erfarenheterna  av   försöket   redovisades.   Detta
tillkännagavs  regeringen.  Något  uttalande  i  sak
ansåg  sig  utskottet  inte  berett att göra vid det
tillfället (bet. 1997/98:JuU18 s. 8 f).


Rikspolisstyrelsen  redovisade   sitt  uppdrag  att
utvärdera försöksverksamheten till  regeringen  i en
skrivelse  av  den  1  juni  1999.  Utvärderingen av
verksamheten    har    gjorts    av   Kriminologiska
institutionen  vid Stockholms universitet.  Den  har
genomförts som en intervjuundersökning. Sju polismän
som har ansvarat  för sprayerna i de sammanlagt fyra
län    som   ingått   i   försöksverksamheten    har
intervjuats.  Vidare  har  6  av  de  16 kvinnor som
tilldelats sprayer intervjuats. Av slutsatserna från
undersökningen   följer   att  samtliga  intervjuade
kvinnor uppgivit att de känt  sig  tryggare  när  de
hade en peppar- eller tårgasspray. Tryggheten bestod
framför allt i att kunna göra någonting själva om de
skulle  hamna  i  en  hotfull situation. Ingen av de
intervjuade  kvinnorna hade  emellertid  använt  sin
spray.   Av   slutsatserna    följer    vidare   att
försöksverksamheten  bedrivits  på olika sätt  i  de
fyra försökslänen. Den polis som  varit  ansvarig  i
respektive  distrikt  har haft stort inflytande över
verksamhetens utformning,  vilket  har lett till att
verksamheten  inte  har  bedrivits alls  i  ett  par
distrikt. Av distrikten hade  endast  två haft klart
uppsatta  kriterier  för  vad  som skulle krävas  av
kvinnorna  för  att få tillstånd att  inneha  spray.
Dessa  har  dock  inte   dokumenterats   skriftligt.
Inställningen  till sprayens för- och nackdelar  har
varierat kraftigt  bland  de  intervjuade poliserna.
Utredaren  framhåller  i utvärderingen  att  det  är
tveksamt   om   resultaten   i   utvärderingen   kan
generaliseras till att gälla samtliga  som beviljats
skyddsspray  eftersom  så få kvinnor har deltagit  i
intervjuerna.  Utredaren   påtalar   också  att  det
förefaller vara få kvinnor som ansökt  om  att få en
skyddsspray,   vilket   kan   bero   på   brister  i
informationen om denna möjlighet.


Rikspolisstyrelsen   drar   utifrån   utvärderingen
slutsatsen  att verksamheten verkar ha fungerat  väl
utifrån de hotade kvinnornas perspektiv. De resultat
som  presenterats   i   utvärderingen  talar  enligt
Rikspolisstyrelsen  i sig  inte  emot  en  permanent
verksamhet inom polisen  med  tillfälligt beviljande
av vapenlicens för tårgasspray och utlåning av spray
till kvinnor som utsätts för en  särskilt  allvarlig
hotbild. Rikspolisstyrelsen anser dock att det finns
en   principiell   frågeställning  avseende  de  mer
långsiktiga   konsekvenserna    som    först   måste
utredas/besvaras, nämligen om man lagtekniskt  skall
avgränsa  möjligheten  att få en lånelicens till att
enbart    gälla    kvinnor.    Det     är     enligt
Rikspolisstyrelsen     betydligt    rimligare    att
förutsättningarna för en  sådan  licens  kommer  att
avse  hotbilden  och  den hotades förmåga att skydda
sig på annat sätt än med skyddsspray. Detta skall då
bedömas för var och en  som  ansöker.  Även  om fler
kvinnor  än  män  troligen  kommer  att  uppfylla de
kriterier  som  kan komma att ställas upp måste  det
dock beaktas att ett icke oansenligt antal män också
kan komma i fråga.  Det kommer förmodligen också att
bli  aktuellt  för  flera   olika  typer  av  brott.
Rikspolisstyrelsen framhåller  vidare  att det om en
permanent    verksamhet   införs   måste   upprättas
standardiserade   föreskrifter  och  riktlinjer  för
verksamheten av Rikspolisstyrelsen.


Utvärderingen    bereds     för     närvarande    i
Justitiedepartementet.


Utskottet delar motionärernas uppfattning  att  det
är viktigt att utsatta kvinnor erhåller erforderligt
skydd   och   stöd   från   samhället.  Utlåning  av
tårgasspray  kan  vara  ett sätt  att  skydda  dessa
kvinnor. Utskottet är dock  inte  berett  att  nu ta
ställning  till  frågan om tillåtande av tårgasspray
utan  vill  avvakta   den  pågående  beredningen  av
frågan.   Motion  1999/2000:A807   avstyrks   i   nu
behandlad del.




Skjutvapen för prydnadsändamål m.m.




I motionerna  1999/2000:Ju7  (m),  1999/2000:Ju8 (m)
och 1999/2000:Ju9 (c) begärs att regeringens förslag
att    tillstånd    att   inneha   skjutvapen    som
huvudsakligen   har   prydnads-    eller    särskilt
affektionsvärde  skall  få meddelas endast om vapnet
görs varaktigt obrukbart avslås.


Skjutvapen med samlings-,  prydnads- eller särskilt
affektionsvärde utgör hela 10-15 %, eller mellan 200
000 och 350 000 av landets registrerade  skjutvapen.
Enligt  regeringen  framstår  behovet av att  inneha
skjutvapen    för   sådant   ändamål   som    mindre
framträdande jämfört  med  andra  ändamål  för vilka
tillstånd  kan meddelas, t.ex. jakt eller målskytte.
Det finns därför  anledning  enligt  regeringen  att
vara  mer  restriktiv  i  fråga  om  tillstånd  till
innehav  av  prydnads- och minnesvapen än vad som är
fallet  i  dag.   Enligt   regeringen  bör  det  som
huvudregel   krävas   att  vapnet   görs   varaktigt
obrukbart. Eftersom det  kan  finnas  omständigheter
som  i  det  enskilda  fallet  framstår som  onödigt
betungande för den enskilde och  som  motiverar  att
vapnet  får  behållas  i  brukbart  skick, t.ex. att
vapnet  är  mycket värdefullt eller speciellt  eller
att innehavaren av vapnet i en inte alltför avlägsen
framtid avser  att  söka tillstånd för att bruka det
för skytte, bör dock en möjlighet till undantag från
huvudregeln införas.


Utskottet delar regeringens  bedömningar  i frågan.
Utskottet  vill  i  det  sammanhanget framhålla  att
risken  för en betydande kapitalförstöring  och  att
delar av  kulturarvet  går  förlorat är begränsad då
det om vapnet är mycket värdefullt  eller  speciellt
skall  kunna  beviljas  undantag från regeln om  att
vapnet skall göras varaktigt  obrukbart.  Motionerna
1999/2000:Ju7,  Ju8  och  Ju9  avstyrks  i  aktuella
delar.




Vapentillstånd för psykiskt störda personer m.fl.




I   motion   1999/2000:Ju9   (c)   påtalas  att  ett
vapentillstånd bör kunna återkallas om en person gör
sig  skyldig  till grovt rattfylleri eller  upprepad
grov brottslighet.  I motionerna 1998/99:Ju223 (kd),
1998/99:Ju904 (m) och 1999/2000:Ju901 (m) begärs att
möjligheterna  för  psykiskt   störda  personer  att
inneha vapen begränsas. I motion  1999/2000:Ju8  (m)
begärs   slutligen   att   läkare   skall   ges   en
undantagslös  skyldighet att anmäla om en patient på
grund av psykisk  störning  är  olämplig  att inneha
skjutvapen.


Som  ett  allmänt  krav  för  att få tillstånd  att
inneha skjutvapen anges i 2 kap.  5 § vapenlagen att
tillstånd  får meddelas endast om det  skäligen  kan
antas att vapnet  inte  kommer  att  missbrukas.  Av
Rikspolisstyrelsen  föreskrifter  och  allmänna  råd
följer  att  en  förutsättning  för tillstånd är att
sökanden  gjort  sig känd som pålitlig,  omdömesgill
och laglydig. Härvid skall bl.a. beaktas om sökanden
har gjort sig skyldig  till  brott,  har  brustit  i
skötsamhet  i  nykterhetshänseende eller lider av en
psykisk störning (RPS FS 1996:6 FAP 551-3 3.2).


Har   tillstånd   meddelats    skall    tillståndet
återkallas  enligt  6  kap. 1 § vapenlagen bl.a.  om
innehavaren har visat sig  vara  olämplig att inneha
vapen. Enligt Rikspolisstyrelsens  föreskrifter  och
allmänna  råd  bör en persons fortsatta vapeninnehav
regelmässigt omprövas när innehavaren dömts för grov
brottslighet eller grovt rattfylleri, förfallit till
allvarlig  asocialitet,   missbrukar  alkohol  eller
narkotika eller har drabbats av en sådan sjukdom att
hans lämplighet kan ifrågasättas, t.ex. en allvarlig
ålders- eller personlighetsförändring som ger utslag
i aggressioner, eller en allvarlig  psykisk störning
(RPS FS 1996:6 FAP 551-3 17.1).


Enligt regeringen är en förutsättning  för  att  en
korrekt   prövning   skall   kunna   göras   av  ett
tillståndsärende att erforderlig information erhålls
om   sökanden/tillståndsinnehavaren.  En  fråga  som
uppkommer  i  detta  sammanhang är hur man effektivt
skall kunna förhindra  att  personer som på grund av
en psykisk störning är olämpliga  att  inneha  vapen
trots  det  innehar  vapen. I detta avseende påtalar
regeringen vissa problem,  nämligen  dels att läkare
inom den slutna psykiatriska vården inte fullgör den
anmälningsskyldighet   de   har   enligt   nuvarande
lagstiftning,  dels  att  patienter inom öppenvården
inte omfattas av anmälningsskyldigheten.  Regeringen
föreslår    mot    bakgrund    härav   att   läkares
anmälningsskyldighet utvidgas till  att  gälla  även
beträffande  patienter  inom  den öppna psykiatriska
vården.    Vidare    skall    anmälningsskyldigheten
förenklas  på  så  sätt att någon  bedömning  av  om
patienten  i  fråga innehar  skjutvapen  inte  skall
behöva göras, utan anmälan skall ske i samtliga fall
som en person bedöms vara olämplig att inneha vapen.
Ett undantag föreslås  dock för det fall att det med
hänsyn till omständigheterna  står klart för läkaren
att patienten inte innehar tillstånd för skjutvapen.
Regeringen  betonar  härvid  att  undantaget  endast
avser uppenbara fall.


Utskottet konstaterar inledningsvis att det redan i
dag    är   möjligt   att   återkalla   en   persons
vapentillstånd om han eller hon gör sig skyldig till
grovt rattfylleri,  vissa brott av allvarligare slag
eller upprepad brottslighet. Motion 1999/2000:Ju9 är
således tillgodosedd och avstyrks.


Utskottet går vidare  in på frågan om hur man skall
förhindra  att  personer som  på  grund  av  psykisk
störning  är olämpliga  att  inneha  skjutvapen  har
tillstånd härför. Som framgår ovan finns det redan i
dag möjlighet  att  neka en person tillstånd i denna
situation  eller  att återkalla  hans  eller  hennes
tillstånd.   Problemet    består    i    stället   i
svårigheterna  för polisen att få in information  om
olämpligheten.    Utskottet     välkomnar     därför
regeringens      förslag      om      en      utökad
anmälningsskyldighet    för    läkare    inom    den
psykiatriska  vården.  Den  avvägning som regeringen
gjort  i  fråga  om anmälningsskyldigheten  framstår
enligt    utskottet    som    lämplig.    Motionerna
1998/99:Ju223 och Ju904 samt 1999/2000:Ju8 och Ju901
avstyrks i nu behandlade delar.




Förvaring av skjutvapen




I  motion 1998/99:Ju223 (kd)  begärs  att  ett  krav
införs  på  att alla personer som innehar skjutvapen
skall  förvara   dessa  i  säkerhetsskåp.  I  motion
1999/2000:Ju9  (c)  begärs  att  ett  undantag  från
förvaringsbestämmelserna införs i vapenlagen för det
fall att vapeninnehavaren  vistas  i jaktstuga eller
på liknande plats.


Utskottet    konstaterar    att    regeringen     i
propositionen  föreslår att förvaringsbestämmelserna
skärps  på  så  sätt  att  skjutvapen  alltid  skall
förvaras i säkerhetsskåp  eller  i annat lika säkert
förvaringsutrymme,  t.ex.  i en vapenkassun  när  de
inte används. Motion 1998/99:Ju223  i  denna  del är
härigenom tillgodosedd och avstyrks.


I  fråga  om förvaring av skjutvapen och ammunition
gäller såsom huvudregel enligt 5 kap. 1 § vapenlagen
att innehavaren skall ta hand om egendomen och hålla
den under sådan  uppsikt att det inte finns risk att
någon obehörig kommer  åt den. När vapnen inte hålls
under   uppsikt   skall   de  således   förvaras   i
säkerhetsskåp eller annat lika säkert utrymme.


Vad gäller den situationen  att  ett  jaktlag under
ett  antal  dagar uppehåller sig i en jaktstuga  kan
det enligt regeringen framstå som mindre rimligt att
kräva  förvaring  i  säkerhetsskåp.  Något  särskilt
undantag   för   den  situationen  bör  dock  enligt
regeringen  inte  göras,  utan  här  får  i  stället
huvudregeln tillämpas. Närmare hur kravet på uppsikt
bör  uppfyllas  får  bedömas  utifrån  den  konkreta
situationen.  Rikspolisstyrelsens  föreskrifter  bör
dock ge viss ledning härvidlag.


Det  kan  i  sammanhanget   nämnas   att   det   av
Rikspolisstyrelsens  nu  gällande  föreskrifter  och
allmänna  råd framgår att vapen som medförs vid jakt
bör förvaras  under ständig tillsyn. Vapnet kan dock
tillfälligtvis  förvaras  utan  tillsyn om det delas
och  den  vitala  delen  medtas  och förvaras  under
ständig tillsyn. Vapnets huvuddel  skall då förvaras
väl gömd och om möjligt fastlåst (RPS  FS 1996:6 FAP
551-3 16.2.3).


Utskottet  delar  regeringens  bedömning att  något
undantag  från  förvaringsbestämmelserna   för   den
angivna  situationen inte bör göras i lagen. Närmare
hur kravet  på  uppsikt  bör  uppfyllas  får bedömas
utifrån  den  konkreta situationen med beaktande  av
modern teknik.  Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör
ge  viss  ledning  härvidlag.  Motion  1999/2000:Ju9
avstyrks i här behandlad del.


I motionerna 1999/2000:Ju9  (c)  och 1999/2000:Ju11
(m) begärs att regeringens förslag  om  utökad  rätt
för  polisen  att  få tillträde hos vapeninnehavaren
för  att  kontrollera  att  förvaringsbestämmelserna
följs avslås.  I  motion  1999/2000:Ju10 (mp) begärs
att   brister   i   förvaringen   av   vapen   skall
sanktioneras med en straffbestämmelse.


I dag har tillståndsmyndigheterna inte någon direkt
befogenhet    att   kontrollera   hur   en   enskild
vapeninnehavare     förvarar     sina    skjutvapen.
Myndigheten kan endast tillfråga sökanden om hur han
eller  hon  avser  att  lösa  förvaringsfrågan.  Att
förvaring  i säkerhetsskåp uppställs  som  ett  krav
innebär   i   praktiken    att   möjligheterna   att
kontrollera      förvaringsbestämmelserna      ökar,
tillståndsmyndigheten    kan    t.ex.   fordra   att
vapeninnehavaren  på  något  sätt  styrker  att  han
uppfyller  kravet.  För  att meddela tillstånd  till
innehav av skjutvapen kan  myndigheten således kräva
att   sökanden   företer   intyg   om    installerat
säkerhetsskåp eller kvitto på inköpet av ett sådant.


Från bl.a. tillståndsmyndigheter och utredare  av
våldsbrottslighet  har  det  framställts önskemål om
möjlighet till vidare kontroll  av  förvaringen,  så
som att inspektion av förvaringen skulle få företas.
Regeringen   är   av   uppfattningen  att  en  sådan
kontrollmöjlighet  skulle   kunna  fylla  en  viktig
funktion. Enligt regeringen skulle  blotta vetskapen
om att en sådan inspektion kan komma att företas med
stor       sannolikhet      bidra      till      att
förvaringsbestämmelserna följs i större utsträckning
än i dag. Vidare skulle en inspektion utgöra ett bra
tillfälle  för   tillståndsmyndigheten   att   lämna
information  och  råd till vapenägaren om hur risken
för stöld av skjutvapen  på  olika sätt kan minskas.
En möjlighet till kontroll skulle naturligtvis också
bidra   till   att  uppdaga  fall  där   förvaringen
missköts. Enligt  regeringens  mening  bör  en sådan
kontrollmöjlighet  gälla generellt. Vid utformningen
av  bestämmelsen  måste   dock   integritetsaspekten
beaktas. Således bör bestämmelsen  utformas  som  en
skyldighet  för den som innehar vapen att på begäran
låta polismyndigheten  få tillträde till det utrymme
där förvaring sker. Vidare  skall  en begäran om att
få kontrollera förvaringen meddelas  inom rimlig tid
innan den skall äga rum. Kontrollen skall  endast få
avse  det  utrymme där förvaring sker och innefattar
inte  någon  rätt  att  undersöka  annan  egendom  i
vapeninnehavarens  besittning än den som omfattas av
vapentillståndet eller är av omedelbar betydelse för
förvaringen.


Vad gäller frågan om straffansvar föreslog 1995 års
vapenutredning att straffansvar  skulle  införas för
överträdelse          av         de         allmänna
förvaringsbestämmelserna.  Utredningen  anförde  som
skäl   för  sitt  förslag  bl.a.  följande.  Antalet
förkomna  eller  tillgripna skjutvapen är, trots att
förvaringsbestämmelserna  skärptes år 1992, alltjämt
oroväckande högt. Utredningen  är  i  och för sig av
uppfattningen          att         vapeninnehavarnas
förvaringsmetoder  förbättrats   avsevärt  efter  de
senaste  årens  fokusering  på  vikten   av  en  god
förvaring.  Fortfarande  förekommer  det  dock   att
vapeninnehavare     uppenbart     nonchalerar     de
bestämmelser   som   finns,   vilket   inte   sällan
resulterar  i  att  skjutvapen  hamnar  på  avvägar.
Tydligen  är alltså inte de nuvarande bestämmelserna
om återkallelse  av  tillstånd m.m. tillräckliga för
att alla vapeninnehavare  skall inse hur viktigt det
är  att  vapnen  förvaras på ett  tillfredsställande
sätt.  Det  sagda  leder  till  att  frågan  om  att
straffsanktionera           förvaringsbestämmelserna
aktualiseras. Härtill kommer  att  skärpningen av de
allmänna  förvaringsbestämmelserna  innebär  att  de
flesta  av  dem  som  i  dag  meddelats en  särskild
förvaringsföreskrift - och sålunda  kan straffas för
brott  mot  föreskriften - även fortsättningsvis  är
skyldiga att  upprätthålla samma slags förvaring som
de gör i dag, dock  utan att framdeles riskera något
straff för det fall bestämmelserna  inte  följs. Det
straffbara  området skulle alltså minska väsentligt,
vilket knappast  kan  sägas  ligga  i  linje med den
övriga  skärpningen  av  vapenlagstiftningen.  Denna
omständighet talar starkt  för  att även de allmänna
förvaringsbestämmelserna   skall  straffsanktioneras
(SOU 1998:44 s. 248 f).


Regeringen  anser inte att någon  straffbestämmelse
bör införas. Enligt  regeringen  bör kriminalisering
som metod för att söka hindra överträdelse  av olika
normer i samhället användas med försiktighet.  Innan
man  beslutar  att kriminalisera ett visst handlande
bör man undersöka  om  det finns andra medel för att
motverka detsamma. Enligt regeringen torde vetskapen
om  att tillståndsmyndigheten  kan  kontrollera  att
förvaringsbestämmelserna följs, och därmed vetskapen
om  risken   för   att   tillståndet  återkallas  om
förvaringen visar sig vara  bristfällig,  leda  till
att   förvaringsbestämmelserna   efterlevs  i  högre
utsträckning än vad som är fallet  i  dag.  Mot  den
bakgrunden    framstår    en    kriminalisering   av
förvaringsbestämmelserna som mindre  angelägen.  Att
inte  införa  någon  straffbestämmelse innebär också
att  det  integritetsintrång  som  en  kontroll  kan
medföra begränsas.  Kontrollen  skall  således  inte
syfta  till  att  uppdaga brottsliga gärningar, utan
får  i  stället  mer karaktären  av  en  åtgärd  för
tillsyn   av   tillståndspliktig   verksamhet.   Ett
ytterligare skäl mot att kriminalisera överträdelser
i förvaringsbestämmelserna  är enligt regeringen att
en  kriminalisering kan leda till  att  benägenheten
att anmäla  vapenstölder  minskar.  Det förhållandet
att   de   som   i   dag   meddelats   en   särskild
förvaringsföreskrift    även   fortsättningsvis   är
skyldiga att upprätthålla samma slags förvaring utan
att framdeles riskera något straff om bestämmelserna
inte följs bör enligt regeringens  mening  inte vara
avgörande för frågan om en kriminalisering.


Utskottet  anser  i  likhet med regeringen att  det
finns  flera  skäl  att  införa   en  möjlighet  för
tillståndsmyndigheten     att    kontrollera     att
förvaringsbestämmelserna  följs.   Detta   får  dock
ställas  mot  det integritetsintrång som en utvidgad
kontrollmöjlighet  innebär.  Med  hänsyn  tagen till
intresset av att motverka den ökade användningen  av
vapen  i  brottsligheten  måste emellertid höga krav
ställas   på  att  vapnen  verkligen   förvaras   på
föreskrivet  sätt.  Intresset härav överväger enligt
utskottet  det  intrång  åtgärden  innebär  för  den
enskilde. Regeringens  förslag  bör  därför bifallas
och  motionerna 1999/2000:Ju9 och Ju11  avstyrkas  i
denna del.


I frågan  om  brister  i  förvaringen  av vapen bör
straffsanktioneras   eller   inte   delar  utskottet
regeringens    bedömning.    Motion   1999/2000:Ju10
avstyrks i denna del.




Vapenhandlartillstånd




I motion 1999/2000:Ju8 (m) framhålls  att  kraven på
vapenhandlartillstånd   medför   att   även  seriösa
vapenhandlare  i vissa fall, t.ex. en vapensmed  som
tillverkar vapen  i  en  liten skala på beställning,
kan få sina tillstånd indragna.  Motionärerna kräver
därför en översyn av bestämmelserna.


Genom lagändringar som trädde i kraft  den  1  juli
1992   skärptes   bl.a.  kraven  för  att  kunna  få
tillstånd  att  bedriva   handel  med  vapen  (prop.
1990/91:130, bet. JuU33, rskr. 300). Vid sidan av de
förutsättningar    som    tidigare     gällde    för
vapenhandlare  -  att  vara  allmänt berättigad  att
driva   handel   och   känd  för  ordentlighet   och
pålitlighet  -  infördes  dessutom   krav  på  såväl
behövliga  kunskaper  som  att  verksamheten   skall
bedrivas  yrkesmässigt.  Ett  tungt vägande skäl för
att    skärpa    kriterierna    för   att    bevilja
vapenhandlartillstånd  var  att  det   inte   ansågs
rimligt  med  en  mindre  ingående  prövning i dessa
ärenden  än  i  ärenden om vapentillstånd  för  eget
behov.


Ett  krav  på  att   en   verksamhet   skall   vara
yrkesmässig  innebär  ett krav på en viss omfattning
av en rörelse. Några tiotal transaktioner per år bör
enligt förarbetena tjäna  som  lämplig riktlinje för
kravet på yrkesmässighet vid handel med vapen (prop.
1990/91:130 s. 39).


I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
sägs  angående  kravet på yrkesmässighet  att  detta
innebär att verksamheten  skall  vara  vinstinriktad
och  ha  en  viss varaktighet eller åtminstone  vara
inriktad     på    en     serie     affärshändelser.
Polismyndigheten  skall  vid  sin  bedömning  av  om
tillstånd skall meddelas göra en prognos beträffande
den  tilltänkta  verksamheten  och  avgöra om det är
fråga     om     en     seriös    och    yrkesmässig
handelsverksamhet. Vid denna  bedömning bör vägas in
omfattningen  av  verksamheten varvid  några  tiotal
transaktioner per år  torde  kunna  vara  ett  nedre
riktmärke.  Den  beräknade årsomsättningen bör också
stå  i  rimlig  proportion   till   lagerhållningen.
Uppgifter om tilltänkt kundkrets, vilket  utbud  som
planeras,  i  vilken  affärslokal verksamheten skall
bedrivas,    öppettider    och    finansiering    är
omständigheter som bör beaktas  (RPS  FS  1996:6 FAP
551-3 12.1-4).


Enligt   uppgift   som   utskottet   inhämtat  från
Rikspolisstyrelsen  har  de skärpningar i  fråga  om
vapenhandlartillstånd som  trädde  i  kraft  år 1992
medfört  att ca 30 % av tillstånden återkallats.  En
sanering av  branschen  har således skett de senaste
åren, vilket enligt polisen är tillfredsställande.


Utskottet  har  tidigare uttalat  sig  i  fråga  om
motionsönskemål liknande  de  nu  aktuella, senast i
februari  1998.  Utskottet  hänvisade   därvid  till
Vapenutredningens  uppdrag och att det i detta  även
ingick att överväga  frågor om tillstånd till handel
med vapen (dir. 1995:39).  Utredningens arbete borde
enligt utskottet avvaktas (bet.  1997/98:JuU18  s. 7
f).


De  ändringar  som  nu  föreslås  med  anledning av
Vapenutredningens   betänkande   innebär  dels   att
tillstånd  till vapenhandel alltid  skall  begränsas
till sin omfattning  såvitt  avser  vilka  typer  av
skjutvapen  samt vilket antal vapen som får innehas,
dels att handeln med helautomatiska vapen väsentligt
begränsas. Bestämmelserna  om  återkallelse föreslås
vidare bli i princip obligatoriska.


Utskottet konstaterar att det i fråga om vilka krav
som skall ställas på en person för att han eller hon
skall  ges tillstånd att handla med  vapen  inte  nu
föreslås    någon    ändring.    Enligt   utskottets
uppfattning är dock nuvarande reglering  utformad på
ett  ändamålsenligt  sätt. Av de uppgifter utskottet
inhämtat framgår att de  regler  för vapenhandel som
gällt sedan år 1992 bl.a. lett till  att en sanering
skett bland vapenhandlarna. Att så skett  är  enligt
utskottet  också en nödvändig förutsättning för  att
begränsa åtkomsten  av  illegala vapen på marknaden.
Någon anledning att nu göra  en  ytterligare översyn
av  bestämmelserna  om  vapenhandlartillstånd  finns
enligt utskottet inte. Motion 1999/2000:Ju8 avstyrks
i denna del.




Illegal hantering av vapen




I  motion  1999/2000:Ju12  (kd)  begärs  ytterligare
åtgärder för att bekämpa den illegala vapenhandeln.


Regeringen    föreslår    i    propositionen    att
Rikspolisstyrelsen     skall    ges    en    formell
rapporteringsskyldighet     i    förhållande    till
regeringen på området för civila  skjutvapen. Enligt
förslaget bör Rikspolisstyrelsen årligen  rapportera
till      regeringen     om     tillämpningen     av
vapenlagstiftningen   och   andra   förhållanden  av
betydelse på området, bl.a. utvecklingen  vad gäller
stulna  och  förkomna  skjutvapen  samt införsel  av
illegala skjutvapen, redogörelse för övrig statistik
på  området och för det internationella  arbete  som
Rikspolisstyrelsen deltar i.


Enligt  uppgift  från  Rikspolisstyrelsen pågår för
närvarande   ett   arbete   att    tillsammans   med
Säkerhetspolisen  försöka  kartlägga  den   illegala
vapenhandeln  ur  ett nationellt och internationellt
perspektiv.


Internationellt samarbete  mot  illegal vapenhandel
pågår  på  flera  plan.  Bland  annat  bedrivs  inom
Förenta  nationerna (FN) ett arbete som är  särskilt
inriktat  på   lätta  vapen  och  handeldvapen.  Det
huvudsakliga  syftet   med   detta   arbete  är  att
generellt minska förekomsten av dessa  vapentyper  i
världen.   Inom  FN  pågår  vidare  ett  arbete  att
utarbeta   en    konvention    om    internationell,
gränsöverskridande organiserad brottslighet  och ett
till   denna   hörande   tilläggsprotokoll  avseende
illegal  tillverkning  och  handel  med  vapen  m.m.
Sverige  har  välkomnat  detta  initiativ   och  ser
positivt   på   arbetet.  Även  inom  EU  pågår  ett
omfattande arbete rörande förekomsten av skjutvapen.
Bland annat håller kommissionen på att utvärdera vad
tillämpningen av  direktivet  om kontroll av förvärv
och  innehav  av  vapen inneburit  (91/477/EEG,  jfr
prop. 1995/96:52, bet.  JuU12 och rskr. 146). Vidare
arbetar  man inom ramen för  det  säkerhetspolitiska
samarbetet  bl.a.  med  att  bekämpa  spridningen av
handeldvapen och lätta vapen. Även inom  den  tredje
pelaren pågår arbete för att motverka illegal handel
med vapen; bl.a. har en tiopunktslista upprättats  i
syfte att öka medlemsstaternas samarbete på området.
Av  intresse  i  sammanhanget  är  också Europol och
Schengensamarbetet.       Inom       ramen       för
Schengensamarbetet  finns  t.ex.  en arbetsgrupp för
skjutvapen och ammunitionsfrågor. Gruppen har givits
i  uppdrag  att  utarbeta  en  rapport  om  illegalt
innehav  och  användande  av  skjutvapen i de  olika
medlemsländerna och i anslutning till detta framföra
nödvändiga   rekommendationer.   Arbetsgruppen   har
hittills   koncentrerat   sig   på   fyra    frågor;
omfattningen  av  den  illegala  trafiken med vapen,
kvaliteten  på  dessa  vapen, vapnens  ursprung  och
deras rutt. Också mellan  de nordiska länderna pågår
ett samarbete beträffande vapenlagstiftningen.


Regeringen anför i propositionen  att  den illegala
införseln   av  skjutvapen  till  Sverige  och   den
illegala handeln  med sådana vapen är ett allvarligt
problem. Åtgärder för  att  bekämpa sådan verksamhet
utgör enligt regeringen en viktig  del i arbetet med
att förhindra att skjutvapen kommer  till  brottslig
användning.  Regeringen  avser därför att verka  för
att  det  internationella  arbetet  på  vapenområdet
fortsätter med oförminskad styrka.


Utskottet  konstaterar  med tillfredsställelse  att
det  på  flera  olika  håll  pågår  arbete  för  att
kartlägga  och  motverka den illegala  vapenhandeln.
Med  hänsyn till det  arbete  som  pågår  finns  det
enligt utskottet inte anledning för riksdagen att nu
göra  något  särskilt  uttalande  i  frågan.  Motion
1999/2000:Ju12 avstyrks i denna del.


I   motion   1999/2000:Ju12   begärs   vidare   att
ytterligare  resurser skall anvisas till polisen och
tullen  för bekämpningen  av  illegal  hantering  av
vapen.


Frågan om  polisens  resurser  har  behandlats helt
nyligen  av  utskottet  i budgetbetänkandet  för  år
2000.  Utskottet  tillstyrkte   därvid   regeringens
förslag  om  att  för  år  2000  anvisa  drygt  11,5
miljarder kronor till polisorganisationen. Bland  de
prioriteringar      som     nämns     vad     gäller
resursfördelningen inom  polis-organisationen  märks
bl.a.  att  insatserna  mot  den  gränsöverskridande
brottsligheten  skall  förstärkas. Det  skall  t.ex.
vidtas   åtgärder   som   behövs   för   en   bättre
gränskontroll och det utvidgade  polissamarbete  som
följer      av      Sveriges     anslutning     till
Schengensamarbetet. Polisen skall också intensifiera
arbetet att bekämpa våldsbrott  (bet. 1999/2000:JuU1
s. 21 f).


Utskottet  finner  inte anledning  att  nu  föreslå
ytterligare resurser  till polis-organisationen. Vad
sedan gäller tullens resurser  hör detta anslag inte
till det utgiftsområde som justitieutskottet  svarar
för.  Utskottet  är  således inte berett att föreslå
riksdagen  något  uttalande   i  den  delen.  Motion
1999/2000:Ju12 avstyrks i denna del.


I  motion  1999/2000:Ju9  (c)  framhålls   att   en
straffskärpning  bör  ske  vad  gäller  tillgrepp av
militära vapen och ammunition.


Tillgrepp  av  militära vapen och ammunition  utgör
inte  något särskilt  brott  utan  sådana  gärningar
bedöms  enligt  bestämmelserna  om tillgreppsbrott i
brottsbalken. Normalt sett bedöms  de  som  antingen
grova  stölder enligt 8 kap. 4 § brottsbalken  eller
grova rån  enligt  8 kap. 6 § samma balk beroende av
omständigheterna kring  tillgreppet.  För grov stöld
döms gärningsmannen till fängelse, lägst sex månader
och  högst sex år. För grovt rån döms gärningsmannen
till fängelse, lägst fyra år och högst tio år.


Utskottet  delar  motionärernas uppfattning att man
måste se mycket allvarligt  på tillgrepp av militära
vapen  och  ammunition. Enligt  nuvarande  reglering
bedöms dessa  brott  också som mycket allvarliga och
kan leda till långa fängelsestraff.  Utskottet anser
inte att det finns skäl för riksdagen att göra något
uttalande i frågan. Motion 1999/2000:Ju9  avstyrks i
denna del.




Skjutvapen på allmän plats




Regeringen  föreslår att det i 5 kap. 6 § vapenlagen
införs  ett förbud  mot  att  inneha  skjutvapen  på
allmän plats,  inom  skolområde  eller  i  fordon på
allmän plats, såvida inte innehavet är befogat.


Utskottet  har  inte  något att erinra mot att  ett
förbud av denna innebörd  införs.  Överträdelser  av
förbudet      bör      dock     enligt     utskottet
straffsanktioneras på sätt som framgår av utskottets
lagförslag,  se  bilaga  2.   Ringa   fall  bör  som
regeringen anfört (se prop. s. 55 f) inte  leda till
ansvar.




Knivförbudslagen




I motion 1999/2000:Ju9 (c) begärs att propositionens
förslag om förbud mot att inneha kniv m.m. i  fordon
på  allmän plats avslås. I motion 1999/2000:Ju8  (m)
begärs  att  förbudet  begränsas  så  att  det  blir
möjligt    att   medföra   en   kniv   i   fordonets
bagageutrymme     för     användning     i     t.ex.
olyckssituationer.


Regeringen anför som skäl för sitt förslag att  det
råder  en  viss  osäkerhet  om rättsläget i fråga om
knivförbudslagen är tillämplig  på  knivar och andra
farliga  föremål  som anträffas i fordon  på  allmän
plats och att det därför  krävs  ett  förtydligande.
Den mest praktiska nyttan av knivförbudslagen är att
det ges möjlighet att ta om hand och förverka knivar
m.m. hos personer som är föremål för omhändertagande
eller  annat  polisingripande.  Mot  den  bakgrunden
framstår      det      enligt     regeringen     som
otillfredsställande att det inte skulle vara möjligt
för  polisen att ingripa  även  när  en  kniv  eller
liknande  återfinns  i  ett  fordon på allmän plats.
Förbudet bör därför enligt regeringen  omfatta  även
dessa situationer.


Regeringen   framhåller   i  sammanhanget  att  ett
innehav av kniv m.m. många gånger är befogat. Enligt
regeringen  måste  regeln därför  tillämpas  på  ett
mycket  nyanserat  sätt,   så   att  den  personliga
integriteten  inte  kränks  i  onödan.   En   rimlig
förklaring till innehavet bör således accepteras.


Utskottet  delar regeringens överväganden i frågan.
Utskottet   understryker    härvid    att   det   av
knivförbudslagen framgår att förbudet inte  gäller i
de  fall  innehavet  är  att  anse  som befogat. Ett
innehav  är  att  anse som befogat t.ex.  om  kniven
ingår som en del av en yrkesutövares utrustning. Det
är också att anse som  befogat  om innehavaren är på
väg  ut  på  en  fisketur eller för att  jaga  eller
behöver kniven i något  annat sammanhang som är helt
legitimt. Någon anledning  för utskottet att föreslå
ytterligare  undantag  föreligger  inte.  Motionerna
1999/2000:Ju8 och Ju9 avstyrks  i  nu berörda delar.
I  övrigt  har  utskottet ingenting att  erinra  mot
regeringens     förslag     till     ändringar     i
knivförbudslagen.




Sekretesslagen




Regeringen föreslår  att  bestämmelsen  i 5 kap. 5 §
sekretesslagen ändras på så sätt att sekretess skall
gälla  för uppgift i ett ärende enligt vapenlagen  -
oavsett  om  uppgiften  tillförts  ett vapenregister
eller  inte - om det inte står klart  att  uppgiften
kan röjas  utan  fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.


Utskottet har tidigare  uttalat  sig  i  frågan  om
sekretess för uppgifter i ärenden enligt vapenlagen,
nämligen  i  samband med att frågan om inrättande av
nya vapenregister behandlades. Utskottet anmärkte då
att oklarhet rådde  beträffande frågan om en ansökan
eller ett beslut i ett  vapentillståndsärende  kunde
sekretessbeläggas  och  utgick  från  att regeringen
skulle  ägna  denna  fråga  uppmärksamhet i  den  nu
aktuella propositionen (bet. 1998/99:JuU14   s. 3).


Utskottet anser att det är av vikt att de uppgifter
som inkommer i ett ärende enligt vapenlagen omfattas
av   erforderlig   sekretess.  Den   av   regeringen
föreslagna  ändringen  innebär  en  förstärkning  av
sekretesskyddet.   Utskottet   ställer   sig  därför
positivt till regeringens förslag.


Utskottet vill dock väcka frågan om ytterligare  en
ändring   i  sekretesslagen,  nämligen  i  fråga  om
skyddet för den enskildes personliga förhållanden.


De uppgifter  som  inkommer  om  en  enskild  i ett
ärende  enligt vapenlagen omfattas av bestämmelserna
i  2  kap.   tryckfrihetsförordningen   om  allmänna
handlingar.   De   måste   därför  tas  om  hand  av
myndigheten  och  får  endast  gallras   ut   i  den
omfattning som följer av gallringsbestämmelserna för
myndigheten.  De  är, i den mån de inte omfattas  av
sekretess,  offentliga   och   kan  lämnas  ut  till
allmänheten.


Regeringen anför i propositionen  att  de uppgifter
som  inkommer  till  polismyndighet  till  följd  av
läkares  anmälningsskyldighet  omfattas av sekretess
genom  9  kap. 17 § 4 sekretesslagen.  Enligt  detta
lagrum gäller  sekretess för enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden i polismyndighets verksamhet
för  att förebygga,  uppdaga,  utreda  eller  beivra
brott,  om  det  inte  står  klart att uppgiften kan
röjas  utan  att  den  enskilde  eller  någon  honom
närstående    lider   men.   Då   bestämmelsen    om
anmälningsskyldighet  inom  den  psykiatriska vården
direkt  syftar till att förhindra att  personer  som
kan  befaras   missbruka   vapen  på  ett  sätt  som
innefattar  brottslig  gärning   ges  tillstånd  att
inneha  vapen  måste bestämmelsen enligt  regeringen
anses ha en utpräglad  brottsförebyggande  funktion.
De  uppgifter  som läkare lämnar i anledning av  sin
anmälningsskyldighet    bör   därför   omfattas   av
sekretess enligt angiven bestämmelse.


Lagrådet är däremot tveksamt  till  om  den angivna
sekretessbestämmelsen täcker ett behov av  sekretess
för   uppgifter   som   en  läkare  lämnar  till  en
polismyndighet för att denna  skall  kunna bedöma om
en  person  bör ha ett tillstånd enligt  vapenlagen.
Som  skäl  för   denna   tveksamhet  anger  Lagrådet
följande. Visserligen är ett  syfte  med  vapenlagen
att  motverka  att vapen kommer till användning  vid
brottslig verksamhet. Syftet med lagen är emellertid
vidare än så och  kan närmast beskrivas som att avse
upprätthållande  av   allmän  ordning  och  säkerhet
generellt utan att det  behöver vara fråga om brott.
Lagrådet   anmärker  också  att   det   i   5   kap.
sekretesslagen,   som   innehåller   en  motsvarande
bestämmelse om s.k. förundersökningssekretess  (1 §)
finns  den  tidigare  refererade 5 §. Den paragrafen
och den ändring i paragrafen  som nu föreslås skulle
enligt  Lagrådet,  med det synsätt  som  antagits  i
författningskommentaren,   inte   behövas.  Lagrådet
föreslår mot denna bakgrund att ett tillägg övervägs
i  7  kap.  19  § sekretesslagen för att  åstadkomma
önskad sekretess  för uppgifter som läkare lämnar. I
denna paragraf regleras  olika  situationer  i vilka
sekretess   för   uppgift   om  enskilds  personliga
förhållanden gäller hos polismyndighet. Lagrådet gör
härvid  även  en  jämförelse  med   7   kap.   31  §
sekretesslagen  enligt  vilken  sekretess gäller för
uppgift om den enskildes hälsotillstånd  eller andra
personliga  förhållanden  i  ärende  om prövning  av
någons lämplighet att inneha körkort etc.


Utskottet delar Lagrådets uppfattning  att  det  är
tveksamt  om de uppgifter som inkommer till följd av
läkares  anmälningsskyldighet   alltid  omfattas  av
sekretess. Utskottet är också tveksamt till i vilken
mån andra uppgifter som inkommer om en enskild i ett
ärende enligt vapenlagen omfattas  av sekretess. För
att undvika risken att sekretess inte  alltid skulle
gälla för integritetskränkande uppgifter om enskilds
personliga förhållanden bör därför ett tillägg göras
i  7  kap.  19 § sekretesslagen. Detta bör  ges  den
lydelse som framgår  av  utskottets  lagförslag,  se
bilaga 2.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.      beträffande      skärpningar     i
vapenlagstiftningen


att   riksdagen   avslår   motionerna    1998/99:Ju214   och
1998/99:Ju218 yrkande 1,


2. beträffande begreppet behov


att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju10  yrkande 1
antar  regeringens förslag till lag om ändring i
vapenlagen (1996:67) såvitt avser 2 kap. 4 §,


res. 1 (mp)


3. beträffande vapengarderoben


att riksdagen  avslår  motionerna  1999/2000:Ju7  yrkande 1,
1999/2000:Ju8 yrkande 3, 1999/2000:Ju9 yrkande 3
och 1999/2000:
Ju10 yrkande 3,


res. 2 (m, kd, c, fp)


res. 3 (mp)


4.        beträffande       tidsbegränsade
vapentillstånd


att riksdagen  avslår motionerna 1999/2000:Ju8 yrkande 1 och
1999/2000:Ju10 yrkande 2,


res. 4 (m)


res. 5 (mp)


5. beträffande udda ändamål


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju10 yrkande 4,


res. 6 (mp)


6. beträffande vapens användning för vissa
ändamål


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 1,


res. 7 (c)


7. beträffande helautomatiska skjutvapen


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 4,


res. 8 (c, mp)


8. beträffande svartkrutsvapen


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju6,


9. beträffande tårgasspray


att riksdagen avslår motion 1999/2000:A807 yrkande 12,


res. 9 (fp)


10.     beträffande     skjutvapen     för
prydnadsändamål m.m.


att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju7 yrkande
2, 1999/2000:Ju8  yrkande  2  och  1999/2000:Ju9
yrkande   2   antar   det   i  moment  2  nämnda
lagförslaget såvitt avser 2 kap. 5 a §,


res. 10 (m, c, fp)


11.    beträffande   vapentillstånd    för
psykiskt störda personer m.fl.


att riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:Ju223  yrkande 1,
1998/99:Ju904  yrkande 18, 1999/2000:Ju9 yrkande
7 och 1999/2000:Ju901 yrkande 6,


12. beträffande läkares anmälningsskyldighet


att riksdagen  med  avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 6
antar det i moment 2 nämnda  lagförslaget såvitt
avser 6 kap. 6 §,


res. 11 (m)


13. beträffande förvaring av skjutvapen


att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:Ju223 yrkande
2 och 1999/2000:Ju9 yrkande 5 antar det i moment
2 nämnda lagförslaget såvitt avser 5 kap. 2 §,


14.   beträffande   utökad   kontroll   av
förvaringsbestämmelserna


att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju9 yrkande
6 och 1999/2000:Ju11 antar det i moment 2 nämnda
lagförslaget såvitt avser 5 kap. 7 §  och 6 kap.
1 § första stycket b,


res. 12 (c)


15.  beträffande  straffsanktionering   av
brister i förvaringen av vapen


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju10 yrkande 5,


res. 13 (mp)


16. beträffande vapenhandlartillstånd


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju8 yrkandena 4 och 5,


res. 14 (m)


17.  beträffande åtgärder mot den illegala
vapenhandeln


att riksdagen  avslår  motion 1999/2000:Ju12 yrkandena 1 och
2,


res. 15 (kd)


18. beträffande resurser  till polisen och
tullen


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju12 yrkande 3,


res. 16 (kd)


19.  beträffande  tillgrepp  av   militära
vapen och ammunition


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 8,


res. 17 (c)


20. beträffande knivförbudslagen


att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju8 yrkande
7  och 1999/2000:Ju9 yrkande 9 antar regeringens
förslag  till  lag om ändring i lagen (1988:254)
om förbud beträffande  knivar  och andra farliga
föremål,


res. 18 (m)


res. 19 (c)


21. beträffande ändringar  i  vapenlagen i
övrigt


att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget i den
mån  det  inte omfattas av utskottets hemställan
ovan, dock  med den ändringen att 9 kap. 2 § ges
den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2,


22. beträffande ändringar i sekretesslagen




att riksdagen dels  antar  regeringens  förslag  till lag om
ändring  i  sekretesslagen (1980:100), dels beslutar
att 7 kap. 19  § i sekretesslagen (1980:100) ges den
lydelse som utskottet  föreslår  i  bilaga  2,  dels
beslutar   om   sådan   ändring  av  ingressen  till
regeringens   förslag  till   lag   om   ändring   i
sekretesslagen (1980:100) som föranleds härav.




Stockholm den 17 februari 2000




På justitieutskottets vägnar






Gun Hellsvik




I beslutet har  deltagit:  Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson   (s),  Märta  Johansson   (s),   Margareta
Sandgren (s),  Alice  Åström  (v),  Ingemar Vänerlöv
(kd),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Helena  Frisk  (s),  Yvonne  Oscarsson  (v),  Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson  (m),  Kia Andreasson
(mp),  Gunnel  Wallin  (c), Siw Persson (fp),  Göran
Norlander (s) och Yilmaz Kerimo (s).


Reservationer
1. Begreppet behov (mom. 2)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag anser i likhet med 1995  års  vapenutredning att
begreppet behov skall ersättas med  ett  krav på att
sökanden   skall   ha   giltigt   skäl   att  inneha
skjutvapen. Det är enligt min mening mycket  viktigt
att  det  i  lagtexten  tydligt  markeras att det är
samhället som anger ramarna för vad  som  skall vara
tillåtet och inte medborgarnas behov av skjutvapen.


Det  ankommer  på  regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett  förslag till ny lydelse av 2
kap.  4  §  vapenlagen som tillgodoser  vad  jag  nu
anfört. I avvaktan  härpå  får  regeringens  förslag
godtas.


Jag  anser att utskottets hemställan under moment  2
bort ha följande lydelse:


2. beträffande begreppet behov


att  riksdagen  dels  antar  regeringens  förslag  till lag om
ändring  i  vapenlagen  (1996:67) såvitt avser 2
kap.   4  §,  dels  med  anledning   av   motion
1999/2000:Ju10  yrkande  1  som  sin  mening ger
regeringen   till   känna   vad  som  anförts  i
reservation 1.




2. Vapengarderoben (mom. 3)




Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv  (kd),  Anders  G
Högmark  (m),  Maud  Ekendahl  (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel  Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:




Vi  delar  inte  regeringens bedömning  att  en  mer
ingående prövning  av  den enskildes behov bör göras
då han eller hon ansöker om tillstånd att ha fler än
fyra  vapen  i sin vapengarderob.  Det  finns  många
jägare  vars  verkliga   behov   uppgår   till   sex
jaktvapen.  Under förutsättning att en person bedöms
som lämplig att  inneha vapen, vilken prövning skall
ske redan när tillstånd  ges  att  inneha det första
vapnet,  bör  det  inte  göras  någon  skillnad   på
innehavet  av  fyra  eller sex vapen. Regeringen bör
således   avstå   från   att    införa    föreslagna
begränsningar i vapengarderoben.


Vad  vi  nu  anfört  med  anledning  av  motionerna
1999/2000:Ju7,  Ju8,  och Ju9 bör riksdagen som  sin
mening  ge  regeringen till  känna,  medan  motionen
1999/2000:Ju10 bör avslås.


Vi anser att  utskottets  hemställan  under moment 3
bort ha följande lydelse:


3. beträffande vapengarderoben


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna   1999/2000:Ju7
yrkande   1,   1999/2000:Ju8   yrkande   3   och
1999/2000:Ju9 yrkande 3 och med avslag på motion
1999/2000:Ju10  yrkande  3  som  sin  mening ger
regeringen   till   känna   vad  som  anförts  i
reservation 2.




3. Vapengarderoben (mom. 3)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag  anser i likhet med 1995 års vapenutredning  att
vapengarderoben  bör  inskränkas till tre vapen. Som
utredningen  framhåller   har   den   genomsnittlige
vapeninnehavaren endast två-tre vapen.  Detta  torde
alltså  utgöra  en jägares normalbehov. Om en person
trots  allt  skulle   behöva  tillstånd  att  inneha
ytterligare vapen måste  det ankomma på personen att
visa att tillräckliga skäl  för  ett  sådant innehav
föreligger.


Vad   jag  nu  anfört  med  anledning  av  motionen
1999/2000:Ju10  bör  riksdagen  som  sin  mening  ge
regeringen     till    känna,    medan    motionerna
1999/2000:Ju7, Ju8 och Ju9 bör avslås.


Jag anser att utskottets  hemställan  under moment 3
bort ha följande lydelse:


3. beträffande vapengarderoben


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 3
och   med  avslag  på  motionerna  1999/2000:Ju7
yrkande   1,   1999/2000:Ju8   yrkande   3   och
1999/2000:Ju9  yrkande  3  som  sin  mening  ger
regeringen   till   känna   vad  som  anförts  i
reservation 3.




4. Tidsbegränsade vapentillstånd (mom. 4)




Gun  Hellsvik  (m),  Anders  G  Högmark   (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Enligt   vår   uppfattning   bör  bestämmelserna  om
tidsbegränsade tillstånd utformas på ett sådant sätt
att  ett  tillstånd  för  innehav   av   vapen   för
tävlingsskytte   inte   automatiskt   dras   in  när
innehavaren  upphör  att aktivt tävla och träna  med
sina vapen. En f.d. tävlingsskytt  kan  t.ex.  trots
att  han  inte  längre aktivt utövar sin sport vilja
utöva  denna  någon   gång   emellanåt.   I   sådana
situationer  är  det  inte rimligt att han eller hon
skall få sitt tillstånd indraget.


Det ankommer på regeringen att tillgodose vad vi nu
har anfört med anledning  av  motionen 1999/2000:Ju8
vid utformningen av de närmare bestämmelserna om när
ett tillstånd kan förlängas. Motionen 1999/2000:Ju10
avstyrks.


Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  4
bort ha följande lydelse:


4. beträffande tidsbegränsade vapentillstånd


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju8  yrkande 1
och  med avslag på motion 1999/2000:Ju10 yrkande
2 som  sin  mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 4.




5. Tidsbegränsade vapentillstånd (mom. 4)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag anser att den  avgränsning  regeringen har gjort
för  vilka  tillstånd  som  skall  tidsbegränsas  är
felaktig.   Enligt  min  uppfattning  bör   samtliga
tillstånd att  inneha  skjutvapen  för målskytte och
skydd  samt  tillstånd  att inneha enhandsvapen  för
jakt tidsbegränsas. Om det  aktiva  utövandet upphör
finns  det nämligen ingen anledning att  inneha  ett
sådant vapen.  Särskilt  som dessa typer av vapen är
stöldbegärliga och attraktiva i kriminella kretsar.


Det ankommer på regeringen  att  snarast  återkomma
till  riksdagen med ett förslag som tillgodoser  vad
jag   nu    anfört   med   anledning   av   motionen
1999/2000:Ju10. Motionen 1999/2000:Ju8 avstyrks.


Jag anser att  utskottets  hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:


4. beträffande tidsbegränsade vapentillstånd


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 2
och med avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 5.




6. Udda ändamål (mom. 5)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag anser inte att det är tillräckligt att frågan om
tillstånd   för   s.k.  udda  ändamål   regleras   i
vapenförordningen.  Frågan  bör i stället regleras i
vapenlagen   så   att  frågan  står   under   direkt
inflytande av riksdagen.


Det ankommer på regeringen  att  snarast  återkomma
till  riksdagen  med  ett  förslag  till  ändring  i
vapenlagen som tillgodoser vad jag nu anfört.


Jag  anser att utskottets hemställan under moment  5
bort ha följande lydelse:


5. beträffande udda ändamål


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 6.




7. Vapens användning för vissa ändamål
(mom. 6)




Gunnel Wallin (c) anför:




Enligt  min  uppfattning finns det vissa ändamål för
vilka  särskilt   tillstånd  vad  beträffar  vapnets
användning  inte  skall   krävas.   Ett   sådant  är
avlivning av husdjur. Utfärdade licenser bör således
innefatta även provskytte, inskjutning och avlivning
av   annat  djur  i  mindre  omfattning.  Detta  bör
regeringen    tillgodose    vid   omarbetningen   av
vapenförordningen.




Jag anser att utskottets hemställan  under  moment 6
bort ha följande lydelse:


6.  beträffande  vapens  användning  för vissa
ändamål


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju9  yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 7.




8. Helautomatiska skjutvapen (mom. 7)




Kia Andreasson (mp) och Gunnel Wallin (c) anför:




Det är  enligt  vår  uppfattning  inte motiverat att
civila  personer överhuvudtaget tillåts  att  inneha
helautomatiska  skjutvapen.  Även  om  de frivilliga
försvarsorganisationerna  intar  en  allt  viktigare
roll    inom   totalförsvaret   och   helautomatiska
skjutvapen   används   inom   dessa  organisationers
verksamhet,   är   det   ju   på   det  sättet   att
Försvarsmakten  kan  tillhandahålla  vapen  i  dessa
situationer.  Något  skäl att bevilja tillstånd  att
inneha   helautomatiska    skjutvapen    för   civil
användning finns inte.


Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
ett  förslag  till ändring i vapenlagen som  innebär
att tillstånd inte  kan  erhållas för helautomatiska
skjutvapen.


Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  7
bort ha följande lydelse:


7. beträffande helautomatiska skjutvapen


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju9  yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 8.




9. Tårgasspray (mom. 9)




Siw Persson (fp) anför:




Det   är    positivt   att   Rikspolisstyrelsen   nu
presenterat en  utvärdering av den försöksverksamhet
som   pågått.   Enligt    min    uppfattning   talar
slutsatserna från utvärderingen för  att  de kvinnor
som  befinner  sig  i en utsatt position i samhället
skulle uppleva en ökad  trygghet  om  de försågs med
tårgasspray.    Några    skäl    mot   att   utvidga
möjligheterna att erhålla tårgasspray har enligt min
uppfattning inte framkommit. Regeringen  bör  därför
snarast återkomma till riksdagen med ett förslag som
innebär  att  alla  kvinnor  som  behöver det kan få
tillstånd att inneha tårgasspray för skyddsändamål.




Jag anser att utskottets hemställan  under  moment 9
bort ha följande lydelse:


9. beträffande tårgasspray


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:A807  yrkande
12 som  sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 9.




10. Skjutvapen för prydnadsändamål m.m.
(mom. 10)




Gun  Hellsvik   (m),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m), Jeppe  Johnsson (m), Gunnel Wallin (c)
och Siw Persson (fp) anför:




Vi delar inte regeringens  uppfattning  att  det som
huvudregel bör krävas att ett vapen som innehas  för
prydnadsändamål   eller   på   grund   av   särskilt
affektionsvärde skall göras varaktigt obrukbart.  En
sådan  ordning  innebär  enligt  vår  uppfattning en
betydande  kapitalförstöring. Då vapnen  innebär  en
viktig del i  kulturarvet  innebär  den också att en
del av vårt kulturarv går förlorat. Det  kan  vidare
vara  så  att vapen som innehas i dessa syften någon
gång i framtiden  kan  komma att återigen brukas för
skytte även om det inte  är  aktuellt  i det läge då
tillståndet  meddelas.  En  sådan användning  skulle
enligt  det nu aktuella förslaget  omöjliggöras.  Vi
anser mot  bakgrund  av  det anförda att regeringens
förslag i denna del bör avslås.




Vi anser att utskottets hemställan  under  moment 10
bort ha följande lydelse:


10. beträffande skjutvapen för prydnadsändamål
m.m.


att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:Ju7 yrkande
2,  1999/2000:Ju8  yrkande  2  och 1999/2000:Ju9
yrkande 2 dels avslår regeringens  förslag  till
lag  om  ändring  i  vapenlagen (1996:67) såvitt
avser  2  kap.  5 a §, dels  beslutar  om  sådan
ändring    av    övergångsbestämmelserna    till
regeringens  förslag   till  lag  om  ändring  i
vapenlagen (1996:67) som föranleds härav.




11. Läkares anmälningsskyldighet (mom. 12)




Gun  Hellsvik  (m),  Anders  G  Högmark   (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Vi  anser  att  det är av yttersta vikt att personer
som  lider av allvarliga  psykiska  störningar  inte
tillåts   att  inneha  vapen.  Vi  välkomnar  därför
regeringens     förslag    att    utvidga    läkares
anmälningsskyldighet till att gälla även beträffande
den        öppna        psykiatriska         vården.
Anmälningsskyldigheten  bör dock göras undantagslös.
Med  nuvarande förslag finns  det  en  risk  att  en
läkare underlåter att göra en anmälan på den grunden
att  det  står  klart  att  patienten  inte  innehar
tillstånd för skjutvapen, men att patienten därefter
skaffar  ett  sådant  tillstånd.  Anmälan bör därför
göras även i de fall patienten för tillfället saknar
tillstånd att inneha skjutvapen.


Riksdagen  bör alltså avslå regeringens  förslag  i
denna del.


Vi anser att  utskottets  hemställan under moment 12
bort ha följande lydelse:


12. beträffande läkares anmälningsskyldighet


att riksdagen med bifall  till  motion 1999/2000:Ju8 yrkande 6
och med anledning av regeringens  förslag  antar
förslaget  till  lag  om  ändring  i  vapenlagen
(1996:67)  såvitt  avser  6  kap.  6  §  med den
ändringen att den sista meningen utgår.




12. Utökad kontroll av
förvaringsbestämmelserna (mom. 14)




Gunnel Wallin (c) anför:




Förslaget   att   införa   utökade  möjligheter  att
kontrollera hur en person förvarar  sina vapen utgör
ett    långtgående    intrång   i   den   personliga
integriteten. De skäl som  anförs  för  förslaget är
enligt min uppfattning inte tillräckligt  starka för
att motivera ett sådant intrång. Det borde i stället
räcka  att  kräva  att en person kan visa att  denne
innehar säkerhetsskåp,  t.ex.  genom  uppvisande  av
kvitto     på     inköpt     säkerhetsskåp.     Även
informationsbehovet  skulle  kunna  lösas  på  annat
sätt.  Bland  annat  skulle information kunna lämnas
vid jaktmöten vilka i  regel  är  mycket välbesökta.
Riksdagen  bör  därför avslå regeringens  förslag  i
denna del.




Jag anser att utskottets  hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:


14.    beträffande    utökad    kontroll    av
förvaringsbestämmelserna


att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:Ju9 yrkande
6 och 1999/2000:Ju11 avslår  regeringens förslag
till  lag  om  ändring  i  vapenlagen  (1996:67)
såvitt avser 5 kap. 7 § och  6  kap.  1 § första
stycket b.




13. Straffsanktionering av brister i
förvaringen av vapen (mom. 15)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag  anser i likhet med 1995 års vapenutredning  att
förvaringsbestämmelserna  bör  straffsanktioneras då
detta  skulle  ge  en  helt  annan  tyngd  till  den
skärpning av förvaringsbestämmelserna  som  nu görs.
Med  all  sannolikhet  skulle  straffbarheten  i sig
medföra  en avsevärd förbättring av vapeninnehavares
förvaring av sina skjutvapen. En straffsanktionering
skulle också vara av stor vikt för kontrollen av att
förvaringsbestämmelserna följs och efterlevs.


Det ankommer  på  regeringen  att snarast återkomma
till  riksdagen  med  ett förslag till  lagtext  som
tillgodoser vad jag anfört.


Jag anser att utskottets  hemställan under moment 15
bort ha följande lydelse:


15. beträffande straffsanktionering av brister
i förvaringen av vapen


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 13.




14. Vapenhandlartillstånd (mom. 16)




Gun  Hellsvik  (m),  Anders  G   Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Enligt   vår   mening   innebär  bestämmelserna   om
vapenhandlartillstånd att även seriösa näringsidkare
kan  få  sina  vapen indragna.  De  förslag  som  nu
lämnats rörande  vapenhandlartillstånd  innebär inte
någon   ändring   härvidlag.   Tvärtom  understryker
regeringen  att  handel  med  skjutvapen   bör  vara
förbehållen   vapenhandlare   vars   verksamhet   är
inriktad  på  handel  med  skjutvapen i första hand.
Detta är inte rimligt. Regeringen  bör  därför ges i
uppdrag  att  återkomma  till riksdagen med  förslag
till  en  ändring  som  innebär   att  även  seriösa
vapenhandlare  som  endast handlar med  vapen  i  en
liten  omfattning  kan  fortsätta  att  bedriva  sin
näring.




Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 16
bort ha följande lydelse:


16. beträffande vapenhandlartillstånd


att riksdagen med anledning av motion  1999/2000:Ju8 yrkandena
4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 14.




15. Åtgärder mot den illegala vapenhandeln
(mom. 17)




Ingemar  Vänerlöv  (kd)  och  Ragnwi  Marcelind (kd)
anför:




Vi anser att ytterligare åtgärder måste  vidtas  för
att  motverka den illegala vapenhandeln. Bland annat
måste det internationella samarbetet på detta område
utvidgas   för   att   hindra  utvecklingen  av  den
internationella    brottsligheten.     Vidare    bör
regeringen, för att få ett helhetsgrepp  om  frågan,
få  i  uppdrag  att snarast återkomma till riksdagen
med förslag till ett åtgärdsprogram mot den illegala
vapenhandeln. Vad  vi  nu  anfört  bör  riksdagen ge
regeringen till känna.




Vi anser att utskottets hemställan under  moment  17
bort ha följande lydelse:


17.  beträffande  åtgärder  mot  den  illegala
vapenhandeln


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju12 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 15.




16. Resurser till polisen och tullen (mom.
18)




Ingemar  Vänerlöv  (kd)  och  Ragnwi  Marcelind (kd)
anför:




Vi  anser  att  polisen  och  tullen måste tillföras
ytterligare resurser så att de på ett effektivt sätt
kan bekämpa den illegala hanteringen av vapen. Bland
annat   måste  tullen  få  tillgång   till   adekvat
utrustning  och  utbildning på området. Vidare måste
polisen ges mer resurser  för att tillgodose att det
finns   civilanställd   personal    i    tillräcklig
omfattning  så  att polisens kompetens kan tas  till
vara ute på fältet,  t.ex.  för  att  spåra illegala
vapen.


Det  ankommer på regeringen att beakta  vad  vi  nu
anfört i det kommande budgetarbetet.


Vi anser  att  utskottets hemställan under moment 18
bort ha följande lydelse:


18.  beträffande  resurser  till  polisen  och
tullen


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju12 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 16.




17. Tillgrepp av militära vapen och
ammunition (mom. 19)




Gunnel Wallin (c) anför:




Jag anser att  det  finns anledning att se strängare
på tillgrepp av militära vapen och ammunition än vad
som är fallet i dag.  Stölder av militära vapen sker
ofta i brottsförberedande syfte. Uppsåtet för sådana
tillgrepp sträcker sig sålunda bortom det uppsåt man
kan antas ha om man stjäl enstaka jaktvapen.


Det ankommer på regeringen  att  återkomma  med ett
förslag som tillgodoser vad jag nu har anfört.


Jag anser att utskottets hemställan under moment  19
bort ha följande lydelse:


19.  beträffande  tillgrepp  av militära vapen
och ammunition


att riksdagen med anledning av motion  1999/2000:Ju9 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 17.




18. Knivförbudslagen (mom. 20)




Gun   Hellsvik  (m),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Vi delar  i  och för sig regeringens uppfattning att
det kan vara otillfredsställande  att  polisen  inte
kan  ingripa  om  en  kniv återfinns i ett fordon på
allmän plats. Regeringens  förslag  till skärpning i
detta  avseende  bör  dock  modifieras.  Enligt  vår
uppfattning bör en bilförare ges möjlighet  att föra
med   sig   en  kniv  eller  motsvarande  verktyg  i
bagageutrymmet på sitt fordon. Det kan nämligen inte
uteslutas  att  en  kniv  kan  vara  ett  nödvändigt
verktyg i vissa olyckssituationer.


Det ankommer  på  regeringen  att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag till  ny lydelse av 1
§ knivförbudslagen som tillgodoser vad  vi nu anfört
med  anledning  av motionen 1999/2000:Ju8.  Motionen
1999/2000:Ju9 avstyrks.


I  övrigt  tillstyrker   vi   regeringens   förslag
beträffande knivförbudslagen.


Vi  anser att utskottets hemställan under moment  20
bort ha följande lydelse:


20. beträffande knivförbudslagen


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju8 yrkande 7
och med avslag på motion 1999/2000:Ju9 yrkande 9
dels antar  regeringens  förslag  till ändring i
lagen  (1988:254)  om förbud beträffande  knivar
och andra farliga föremål,  dels  som sin mening
ger  regeringen  till  känna  vad som anförts  i
reservation 18.




19. Knivförbudslagen (mom. 20)




Gunnel Wallin (c) anför:




Regeringens förslag att det skall vara förbjudet att
inneha  knivar  och  liknande föremål  i  fordon  på
allmän plats kan enligt  min  mening  komma att leda
till svåra gränsdragningsproblem. Det är  enligt min
mening  helt  oacceptabelt  om  bestämmelsen  skulle
komma  att  tillämpas  t.ex.  på  snickare och andra
yrkesutövare  som  använder  kniv och  andra  sådana
verktyg   i  sin  tjänst  och  därför   rutinmässigt
förvarar  sådana  föremål  i  sin  bil.  Regeringens
förslag  bör  därför  avslås  i  denna  del,  liksom
motionen 1999/2000:Ju8.


I  övrigt   tillstyrker   jag  regeringens  förslag
beträffande knivförbudslagen.


Jag anser att utskottets hemställan  under moment 20
bort ha följande lydelse:


20. beträffande knivförbudslagen


att riksdagen med bifall till motion  1999/2000:Ju9  yrkande 9
och med avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 7
dels  avslår  regeringens  förslag  till  lag om
ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål såvitt avser  1
§,  dels  antar  regeringens förslag till lag om
ändring i nämnda lag i övrigt.


Regeringens lagförslag




Utskottets förslag till ändringar i
regeringens lagförslag


1. Förslag till lag om ändring i vapenlagen
(1996:67)


-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
9 kap.
-----------------------------------------------------
2 §
-----------------------------------------------------
Till  böter  eller fängelse i högst sex månader döms
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet


a) missbrukar  rätten  att  inneha  ett  skjutvapen
genom att använda det för något annat ändamål än det
som han eller hon är berättigad till,


b)  bryter  mot bestämmelserna om överlämnande till
förvaring hos  någon  annan  i  5  kap.  3  § första
stycket eller om användning vid sådan förvaring i
5 kap. 3 § andra stycket eller om transport i 5 kap.
4 § eller mot föreskrifter eller villkor i fråga  om
förvaring  av  vapen som meddelats med stöd av denna
lag,


c)  bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap.
1-3 §§  i  fråga  om skjutvapen eller ammunition som
innehas  av sammanslutningar,  huvudmän  för  museer
eller auktoriserade  bevakningsföretag eller i fråga
om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,


d) innehar ammunition  utan  att  ha  rätt till det
eller   inte   följer  ett  beslut  att  lämna  över
ammunition för inlösen,


e) överlåter ammunition  till  någon  som  inte har
rätt att inneha ammunitionen,
-----------------------------------------------------
f)   driver   handel  med   f)   driver  handel  med
skjutvapen           utan  skjutvapen           utan
tillstånd, eller           tillstånd,


g)  medför  skjutvapen i
strid  med bestämmelserna
i 5 kap. 6 §, eller
-----------------------------------------------------
g)       bryter       mot   h)       bryter      mot
föreskrifter    som   har  föreskrifter    som   har
meddelats  med stöd av 11  meddelats  med stöd av 11
kap.  1  §  d  genom  att  kap.  1  §  d  genom  att
olovligen  överföra vapen  olovligen  överföra vapen
eller ammunition till ett  eller ammunition till ett
annat land.                annat land.
-----------------------------------------------------
Ansvar    för   otillåtet   Ansvar   för   otillåtet
innehav   av   ammunition  innehav   av   ammunition
skall  inte  dömas  ut  i  eller   överträdelse   av
ringa fall.                bestämmelserna i 5 kap. 6
§  skall  inte dömas ut i
ringa fall.
-----------------------------------------------------




2. Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)




-----------------------------------------------------
Gällande lydelse           Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
7 kap.
-----------------------------------------------------
19 §[1]
-----------------------------------------------------
Sekretess   gäller   hos  polismyndighet  för  sådan
uppgift  om  enskilds  personliga  förhållanden  som
hänför sig till
-----------------------------------------------------
1.  verksamhet  som  enbart  innefattar  hjälp eller
annat bistånd åt enskild,


2.  ärende  om  omhändertagande  eller handräckning
enligt  lagstiftningen  om  psykiatrisk   tvångsvård
eller   rättspsykiatrisk   vård  eller  om  vård  av
missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,


3. ärende om handräckning enligt  lagstiftningen om
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, vård av unga
utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
-----------------------------------------------------
4.  ärende som avses i 21   4. ärende som avses i 21
kap.      föräldrabalken,  kap. föräldrabalken,
eller
-----------------------------------------------------
5.     verksamhet     som   5.     verksamhet    som
innefattar   handräckning  innefattar   handräckning
enligt                     enligt
smittskyddslagstiftningen  smittskyddslagstiftningen
eller  annat  bistånd  åt  eller  annat  bistånd  åt
smittskyddsläkare,         smittskyddsläkare, eller
-----------------------------------------------------
6.     ärende     enligt
vapenlagen (1996:67),
-----------------------------------------------------
om  det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.


Sekretess  gäller  i ärende enligt lagen (1988:688)
om besöksförbud för uppgift  om  enskilds personliga
förhållanden,  om  det  kan antas att  den  enskilde
eller någon honom närstående  lider men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.


I  fråga  om  uppgift  i  allmän  handling   gäller
sekretessen i högst sjuttio år.
-----------------------------------------------------


**FOOTNOTES**


[1]: Senaste lydelse 1998:614.