Justitieutskottets betänkande
1999/2000:JUU07

Straffrättsliga frågor

Innehåll

1999/2000


JuU7


Sammanfattning
I   detta   betänkande   behandlar  utskottet  olika
straffrättsliga frågor i motioner  som  väckts under
den allmänna motionstiden åren 1998 och 1999.


Motionerna   gäller  bl.a.  könshandel,  en  svensk
tortyrlagstiftning,   deltagande  i  rasistiska  och
kriminella  organisationer,   olovlig  värvning  och
påföljdsfrågor.


Med  anledning av två motionsyrkanden  föreslår  en
majoritet   i   utskottet  ett  tillkännagivande  av
innebörd att straffet för övergrepp i rättssak skall
skärpas  så  att  straffskalan   för   det   brottet
motsvarar straffskalan för mened.


Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.


Till betänkandet har fogats tjugofyra reservationer
och tre särskilda yttranden.




Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998




1998/99:Ju705  av  Ingvar  Svensson  m.fl. (kd) vari
yrkas  att  riksdagen som sin mening ger  regeringen
till  känna  vad   i   motionen   anförts   om   att
kriminalisera   könshandel   så  att  straffansvaret
omfattar även säljare.




1998/99:So462 av Helena Bargholtz  m.fl.  (fp)  vari
yrkas


4.  att  riksdagen  hos  regeringen  begär  förnyad
utredning  om  kriminalisering  av "lindrig" psykisk
misshandel,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en  snabb översyn av
sexualbrottskapitlet i brottsbalken,


1998/99:So466 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen begär att regeringen  beslutar  om
tilläggsdirektiv   om   asylsökande  och  invandrade
kvinnors  situation samt ett  integrationsperspektiv
till Sexualbrottskommittén,


14. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna  vad i motionen anförts om handlingsplan
mot trafficking,


1998/99:A808 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas


18. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående  ökat EU-
samarbete och strängare straff för dem som ägnar sig
åt s.k. människohandel.


1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas


24.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
kriminaliseringen av all könshandel,






Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999




1999/2000:K356  av Marianne  Samuelsson  m.fl.  (mp)
vari yrkas


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att  Sverige  bör
införa  en  konventionsenlig  definition av tortyr i
svensk lagstiftning.


1999/2000:Ju503  av Ulf Nilsson  och  Johan  Pehrson
(fp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts   om   att  utreda
möjligheten  att  bevilja fotboja vid fängelsestraff
upp till sex månader,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts   om   att  utreda
möjligheten att låta tingsrätten utdöma fotboja  som
ett självständigt straff.


1999/2000:Ju705 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  utredning om en ny
straffbestämmelse i brottsbalken.




1999/2000:Ju706 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m)  vari  yrkas  att riksdagen som sin  mening  ger
regeringen till känna  vad  i  motionen  anförts  om
avskaffande av mängdrabatt vid straffutmätning.




1999/2000:Ju709  av  Elizabeth Nyström och Jan-Evert
Rådhström  (m)  vari yrkas  att  riksdagen  som  sin
mening ger regeringen  till  känna  vad  i  motionen
anförts om skärpt lagstiftning mot klottrare.




1999/2000:Ju710  av  Ulla  Hoffmann  m.fl.  (v) vari
yrkas   att   riksdagen   begär   att  regeringen  i
tilläggsdirektiv   till   kommittédirektiv   1998:48
Översyn   av  lagstiftningen  om   sexualbrott   ger
kommittén i  uppdrag  att  ur könspolitisk synvinkel
analysera  pornografin  och  utifrån   denna  analys
föreslå  vidare åtgärder med särskild tyngdpunkt  på
att förhindra skadeverkningar på unga människor.




1999/2000:Ju711  av  Ulla  Hoffmann m.fl. (v, c, fp,
mp)  vari yrkas att riksdagen  som  sin  mening  ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen anförts om
tilläggsdirektiv till Sexualbrottskommittén.




1999/2000:Ju715 av Ola Karlsson och  Jeppe  Johnsson
(m)  vari  yrkas  att  riksdagen  som sin mening ger
regeringen  till  känna  vad i motionen  anförts  om
avskaffande    av    mängdrabatt     vid    upprepad
brottslighet.




1999/2000:Ju716 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad   i   motionen   anförts  om  behovet  av  sådan
lagstiftning och lagtillämpning  som  leder  till en
rimligare    utformning   av   såväl   påföljd   för
brottslingen som  en bättre behandling av offret vid
rånbrott.




1999/2000:Ju717 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas


1. att riksdagen hos  regeringen begär förslag till
sådan ändring av lagen att  försäljning  av sexuella
tjänster förbjuds,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av utredning
av  lämpliga  straffpåföljder  för  försäljning   av
sexuella tjänster.


1999/2000:Ju718  av  Siw Persson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning  med  uppgift
att  se  över  lagstiftningen så att även de subtila
hoten kan beivras.




1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


4. att riksdagen  hos regeringen begär förslag till
ändring av delgivningsreglerna  i  enlighet  med vad
som anförts i motionen,


7.  att  riksdagen hos regeringen begär förslag  om
skärpning av  straff  för  övergrepp  i  rättssak  i
enlighet med vad som anförts i motionen,


1999/2000:Ju724  av  Thomas Julin och Kia Andreasson
(mp) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  en  översyn  av
straffsatserna för införsel och hantering av illegal
alkohol och tobak.


1999/2000:Ju726  av  Kerstin  Kristiansson m.fl. (s)
vari  yrkas  att  riksdagen  som  sin   mening   ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen anförts om
skärpt straff för smuggling.




1999/2000:Ju728 av Göran Magnusson (s) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i  motionen  anförts  om  höjning   av
straffmaximum för olovlig körning,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts   om   höjning  av
straffmaximum för olovligt klotter.


1999/2000:Ju733  av Alf Eriksson (s) vari yrkas  att
riksdagen som sin  mening  ger regeringen till känna
vad   i   motionen  anförts  om  en   utredning   om
straffbeläggande  av  medvetet lämnande av felaktiga
uppgifter till polis och försäkringsbolag.




1999/2000:Ju736 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen  begär förslag till
en riksomfattande handlingsplan mot klotter,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om en  översyn  av
straffsatserna vid klotter,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om att  förberedelse
till skadegörelse bör straffbeläggas.


1999/2000:Ju741  av  Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att rattfylleribrott
alltid skall bedömas som grovt när barn och ungdomar
under 18 år medföljer som passagerare,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att minimistraffet
för grovt rattfylleri bör höjas.


1999/2000:Ju742   av   Karin  Olsson  och   Marianne
Carlström  (s)  vari yrkas  att  riksdagen  som  sin
mening ger regeringen  till  känna  vad  i  motionen
anförts   om   behovet  av  ett  förenklat  språk  i
brottsbalken.




1999/2000:Ju746 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m,
v, kd, c, fp, mp)  vari  yrkas att riksdagen som sin
mening  ger regeringen till  känna  vad  i  motionen
anförts om  behovet  av  en översyn av brottsbalkens
bestämmelser om olovlig värvning (BrB 19:12).




1999/2000:Ju747 av Inger Davidson  (kd)  vari  yrkas
att riksdagen beslutar om lagändring i enlighet  med
intentionerna i denna motion.




1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas


12.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
livstidsstraffets vara eller icke vara,


13. att riksdagen hos regeringen  begär  förslag om
livstids  fängelse för grov narkotikabrottslighet  i
enlighet med vad som anförts i motionen,


1999/2000:Ju903  av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att påföljden för
personrån bör skärpas och att även enklare brott bör
tas på stort allvar,


1999/2000:Ju904 av Ragnwi Marcelind  m.fl. (kd) vari
yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  att  förbjuda
deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella
organisationer,


1999/2000:Ju905  av  Lennart  Daléus  m.fl. (c) vari
yrkas


36.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen anförts  om  ytterligare
skärpning  av  straff   för   brottet   övergrepp  i
rättssak,


39.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen anförts  om  översyn  av
livstidsstraff  och  införande  av  ett  tidsbestämt
maximistraff.


1999/2000:Ju907  av  Alf  Svensson  m.fl. (kd)  vari
yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om att förbjuda  allt
deltagande    i     rasistiska     och    kriminella
organisationers verksamheter,


36.  att  riksdagen  som sin mening ger  regeringen
till  känna vad i motionen  anförts  om  att  utreda
livstidsstraffet,


1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


7. att  riksdagen hos regeringen begär förslag till
straffskärpning  för grovt narkotikabrott i enlighet
med vad som anförts i motionen,


1999/2000:U621 av  andre  vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  att  en  svensk
lagstiftning när det gäller tortyrbrott bör utredas.


1999/2000:Sf640 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas


10. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna vad i motionen anförts om att  tillsätta
en utredning  för att se över frågan om att omvandla
lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en
ren civilrättslig lagstiftning.


1999/2000:T209  av  Kenth  Skårvik och Elver Jonsson
(fp) vari yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  en  nollgräns  vid
rattfylleri.


1999/2000:T703  av  Lennart  Daléus  m.fl.  (c) vari
yrkas


13. att riksdagen beslutar att lagen (1998:112)  om
ansvar  för elektroniska anslagstavlor skall upphöra
att gälla.


1999/2000:A804  av  Maria  Larsson  m.fl.  (kd) vari
yrkas


28.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kriminalisering
av all könshandel.


1999/2000:A807 av Lars Leijonborg  m.fl.  (fp)  vari
yrkas


9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   att   en
kriminalisering av "lindrig" psykisk misshandel blir
föremål för förnyat utredande,


Utskottet
Inledning




I  detta  betänkande  behandlar  utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna  motionstiden
år 1999 samt vissa motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 1998. Motionerna rör frågor om brott
samt straff och andra påföljder.




Tilläggsdirektiv till Sexualbrottskommittén




I  flera  motioner begärs tilläggsdirektiv  i  olika
avseenden till  1998  års  sexualbrottskommitté  (Ju
1998:03). Sålunda begärs i motion 1998/99:So462 (fp)
en   snabb   översyn   av   sexualbrottskapitlet   i
brottsbalken  och  i  motion  1998/99:So466  (v) att
Sexualbrottskommittén  bör  uppmärksamma asylsökande
och  invandrade  kvinnors  utsatta   situation  samt
anlägga   ett   integrationsperspektiv.   I   motion
1999/2000:Ju710   (v)  begärs  att  kommittén  skall
analysera pornografin  ur könspolitisk synvinkel och
i  motion  1999/2000:Ju711   (v,   fp,  mp,  c)  att
kommittén skall utreda ett förstärkt  skydd för barn
som   är   offer  för  sexualbrott.  Det  sistnämnda
yrkandet   tar    sikte    på    förfarandet   under
förundersökning och rättegång.


Bestämmelserna om straff för sexualbrott är intagna
i  6  kap.  brottsbalken (BrB). Straffbestämmelserna
genomgick en  omfattande reformering år 1983 och har
därefter ändrats  vid ett flertal tillfällen. Syftet
med dessa senare ändringar  har  framför  allt varit
att förstärka skyddet för barn mot att utsättas  för
sexuella  övergrepp  och  att  i den straffrättsliga
lagstiftningen   ytterligare  markera   allvaret   i
sexuella övergrepp mot barn.


Regeringen beslöt  den 4 juni 1998 att tillkalla en
parlamentarisk kommitté  med  uppgift  att  göra  en
översyn   av  bestämmelserna  om  sexualbrott  (dir.
1998:48). Översynen  skall avse såväl det materiella
innehållet som systematik, lagteknik och språk.


Utredningen,  som  har   antagit  namnet  1998  års
sexualbrottskommitté,  skall  enligt  sina  direktiv
särskilt


-   undersöka   domstolarnas    straffmätning   och
bedömning av straffvärdet i mål om  sexualbrott  och
presentera de åtgärder den anser nödvändiga,


-  utreda  om  det  nuvarande kravet på tvång (våld
eller hot) för vissa sexualbrott  bör  tas  bort; om
det  inte  bedöms  lämpligt  att  ta bort detta krav
skall kommittén utreda vilken grad  av tvång som bör
krävas för olika sexualbrott,


-    finna    en    lösning    som    innebär   att
våldtäktsbegreppet   omfattar   allvarliga  sexuella
övergrepp mot små barn även om något  tvång inte har
använts,


-  utreda om koppleribestämmelsen bör utvidgas  och
om de  skadliga  effekterna  av  s.k. sexklubbar kan
undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt,


-  utreda om det nuvarande kravet  på  s.k.  dubbel
straffbarhet  för sexualbrott mot barn utomlands bör
tas bort,


- utreda om det  absoluta förbudet att använda barn
under 15 år vid sexuell  posering  och framställning
av  pornografiska bilder bör omfatta  även  ungdomar
mellan 15 och 18 år,


- utreda  om  det finns behov av ett särskilt brott
som  tar  sikte  på  handel  med  människor,  främst
kvinnor och barn, för sexuella ändamål,


- utreda om bestämmelserna  om kränkande uttalanden
med   sexuell   anspelning   är   tillfredsställande
utformade samt


-  utreda om tidpunkten för åtalspreskription  även
för sexuellt  ofredande  mot  barn  under  15 år bör
börja  löpa  först när barnet fyllt eller skulle  ha
fyllt 15 år.


Utredningen skall  redovisa sitt uppdrag senast den
1 september år 2000.


Vad   gäller  det  processuella   förfarandet   vid
misstanke  om  sexualbrott  mot barn finns ett antal
bestämmelser som bl.a. berör brottsoffret. Enligt 23
kap.  10 § rättegångsbalken (RB)  bör,  om  den  som
skall höras  under  förundersökning  är under 15 år,
den som har vårdnaden om honom vara närvarande under
förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. I
förundersökningskungörelsen     (1947:948)     finns
ytterligare bestämmelser om förhör  bl.a.  med  barn
som  är målsägande. Sådana förhör skall planeras och
verkställas  så  att det inte uppkommer fara för att
den som förhörs tar  skada.  Särskild  varsamhet bör
iakttas om förhöret rör sexuallivet och det bör noga
tillses  att  uppseende  inte  väcks kring förhöret.
Förhör bör äga rum endast en gång,  såvida  det inte
främst  av hänsyn till den som förhörs är lämpligare
att hålla  flera  förhör. Förhör får inte göras mera
ingående än omständigheterna kräver. Förhör med barn
bör  hållas av person  med  särskild  fallenhet  för
uppgiften.  Är  utsaga av barn av särskild betydelse
för utredningen,  bör, om det finns vara av vikt med
hänsyn  till  barnets   ålder  och  utveckling  samt
brottets  beskaffenhet,  någon   som  äger  särskild
sakkunskap  i  barn- eller förhörspsykologi  biträda
vid förhöret eller  yttra sig över värdet av barnets
utsaga (17-19 §§ förundersökningskungörelsen).


Enligt  5 kap. 1 § tredje  stycket  RB  får  förhör
inför domstol med den som är under 15 år hållas inom
stängda dörrar.


I lagen (1964:167)  med  särskilda  bestämmelser om
unga    lagöverträdare    finns   bestämmelser    om
handläggningen hos polis, åklagare och domstol i mål
och ärenden om brott där den  misstänkte  inte fyllt
21 år. Lagen innehåller dock inga särregler  om unga
brottsoffer.


Barnkommittén  uttalade  i  sitt betänkande Barnets
bästa i främsta rummet - FN:s  konvention om barnets
rättigheter  förverkligas i Sverige  (SOU  1997:116)
att,    med   utgångspunkt    i    barnkonventionens
grundläggande      principer,      reglerna     inom
straffprocessen  om  när  barn  skall  höras   inför
domstol  var  väl avvägda (bet. s. 202 f). Kommittén
konstaterade även i övrigt att svensk lagstiftning i
stort sett överensstämde med barnkonventionens krav.


Riksdagen har  nyligen antagit ett regeringsförslag
om en ny lag om särskild företrädare för barn. Lagen
innebär  att  en särskild  företrädare  skall  kunna
förordnas för ett  barn  när en vårdnadshavare eller
någon   som  vårdnadshavaren   står   i   ett   nära
förhållande  till misstänks för brott mot barnet. Om
barnet har två  vårdnadshavare  som  inte  är  gifta
eller   bor   tillsammans  under  äktenskapsliknande
förhållanden skall  det  vara  möjligt att i stället
förordna att en av dem ensam skall företräda barnet.


Den nya lagen är avsedd att förbättra möjligheterna
att  utreda  brott  när barn utsatts  för  övergrepp
(prop. 1998/99:133, bet.  1999/2000:JuU2,  rskr. 49,
SFS 1999:997).


Här   kan  vidare  nämnas  att  regeringen  den  10
december 1998 beslöt att tillkalla en parlamentarisk
kommitté   med   uppdrag   att   utreda   frågan  om
barnmisshandel   och  därmed  sammanhängande  frågor
(dir. 1998:105). Utredningen  skall  bl.a. kartlägga
polisens   och  åklagarnas  handläggningstider   och
metoder för  arbetet  med barnmisshandelsutredningar
samt lämna förslag till  åtgärder som kan krävas för
att arbetet skall effektiviseras och - om det behövs
- för att kvaliteten på utredningarna skall höjas.


Utredningen skall i denna  del redovisa sitt arbete
före den 1 mars 2000.


Utskottet  hade  vid 1997/98 års  riksmöte  att  ta
ställning till ett  motionsyrkande  som  rörde barns
rättssäkerhet  mera allmänt. Utskottet uttalade  den
gången att de problem  som var förknippade med barns
deltagande i en rättslig  process inte lät sig lösas
inom ramen för denna. Här krävdes  i  stället  andra
insatser, i första hand från barnets föräldrar och i
andra  hand från socialtjänsten. Utskottet avstyrkte
det    då   föreliggande    motionsyrkandet    (bet.
1997/98:JuU24 s. 24 f).


Utskottet      antecknar      inledningsvis     att
Sexualbrottskommittén  skall  redovisa  sitt  arbete
senast den 1 september år 2000.  Önskemålet i motion
1999/2000:So462 om en snabb översyn  av  6  kap. BrB
får   därmed   anses   tillgodosett,  och  utskottet
avstyrker motionen i denna del.


När    det    sedan   gäller   förfarandet    under
förundersökning  och rättegång i vad gäller barn som
är offer för sexualbrott,  konstaterar utskottet att
det redan i dag finns ett antal  lagbestämmelser som
avser  att  skydda  barn som befinner  sig  i  denna
utsatta  situation.  Här   vill  utskottet  särskilt
framhålla lagen om särskild  företrädare  för  barn.
Som  ovan  framgått pågår också ett utredningsarbete
rörande   polisens   och   åklagarnas   arbete   med
utredningar  om  barnmisshandel.  Utskottet kan inte
finna att det nu finns anledning för  riksdagen  att
förorda ytterligare åtgärder. Motion 1999/2000:Ju711
avstyrks.


Såvitt gäller övriga motionsyrkanden vill utskottet
framhålla  att  Sexualbrottskommittén fått i uppdrag
att utreda straffbarhetsåldern  vid framställning av
pornografiska bilder. Utskottet vill  vidare  stryka
under  att  skyddet  mot  sexualbrott gäller oavsett
offrets  kön, nationalitet eller  etniska  ursprung.
Med det anförda  avstyrker  utskottet  såväl  motion
1998/99:So466   i   nu   berörd   del   som   motion
1999/2000:Ju710.




Könshandel




I flera motioner efterfrågas åtgärder mot handel med
människor   för   sexuella   ändamål.  I  motionerna
1998/99:A810 och 1999/2000:A804 båda (kd) begärs att
all könshandel skall kriminaliseras.  Såväl  Sverige
som    EU    bör    upprätta   handlingsplaner   mot
människohandel  enligt   vad   som  yrkas  i  motion
1998/99:So466   (v).   Ett   ökat   samarbete    mot
människohandel  inom  EU  och  strängare  straff för
sådana  gärningar  efterfrågas i motion 1998/99:A808
(c).


Människohandel för  sexuella  ändamål  kan,  allt
efter  förhållandena  i det enskilda fallet, medföra
ansvar  enligt  olika  straffbestämmelser.  Det  kan
sålunda  vara  fråga  om  människorov   eller  olaga
frihetsberövande  (4 kap. 1 och 2 §§ BrB)  eller  om
försättande i nödläge  (4  kap. 3 § BrB). Enligt den
sistnämnda  bestämmelsen, som  bl.a.  tar  sikte  på
prostitution,  är det straffbart att förmå någon att
bege sig till eller  stanna  kvar på utrikes ort, om
det kan befaras att personen kan  bli  utnyttjad för
tillfälliga sexuella förbindelser. Andra  brott  som
kan  aktualiseras  är  försök  till  koppleri  eller
försök  eller  förberedelse  till  grovt koppleri (6
kap. 8 och 9 §§ BrB jämförda med 6 kap.  12  § samma
balk). Även brott mot utlänningslagen (1989:529) kan
anses  föreligga.  Det  finns  emellertid inte något
brott som särskilt tar sikte på handel med människor
för sexuella ändamål.


Som    framgått    ovan   har   regeringen    givit
Sexualbrottskommittén  i  uppdrag  att utreda om ett
sådant brott bör tillskapas.


Kampen   mot   människohandel   bedrivs   i   flera
internationella  fora, bl.a. Förenta nationerna  och
EU.


Europeiska unionens råd beslöt den 24 februari 1997
om  en  gemensam  åtgärd  mot  bl.a.  människohandel
(97/154/RIF). Enligt  den  gemensamma åtgärden skall
medlemsstaterna   samarbeta   i    största   möjliga
omfattning    på    det   rättsliga   området    vid
undersökningar   och   rättsprocesser   som   gäller
människohandel.  I  den  gemensamma   åtgärden   ges
närmare föreskrifter om hur detta samarbete skall gå
till. Rättsakten anger också vilka förfaranden av nu
ifrågavarande  slag  som  skall vara straffbelagda i
medlemsstaterna. Rådet skall  före  utgången  av  år
1999   bedöma   hur  medlemsstaterna  uppfyllt  sina
skyldigheter enligt  den gemensamma åtgärden. Enligt
vad utskottet erfarit  har  någon  utvärdering  ännu
inte inletts.


Europeiska  rådet  höll  den 15-16 oktober 1999 ett
särskilt toppmöte i Tammerfors  om  skapandet av ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa  inom EU. I
slutsatserna från toppmötet berörs bl.a. bekämpandet
av  människohandel.  Sålunda anser Europeiska  rådet
att   insatserna   för  att   enas   om   gemensamma
definitioner, grunder  för  åtal  och  påföljder bör
koncentreras  till bl.a. människohandel.  Gemensamma
utredningsgrupper  för  att  bekämpa  denna  typ  av
brottslighet     bör     bildas    utan    dröjsmål.
Medlemsstaternas  lagstiftning   bör  uppta  stränga
straff för människohandel och före  utgången  av  år
2000  anta  sådan  lagstiftning. Även inom ramen för
immigrationspolitiken  bör, enligt vad som uttalas i
slutsatserna, medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte
att motverka människohandel.


Med stöd av en år 1996 meddelad gemensam åtgärd har
inom  EU  upprättats  det s.k.  Stop-programmet  som
skall främja samordnade initiativ i bl.a. kampen mot
handel med människor.


Kommissionen har i december  1998  i ett meddelande
till  rådet  och Europaparlamentet, KOM  (1998)  726
slutlig, föreslagit  olika  åtgärder  i  kampen  mot
kvinnohandel.


Människohandel   är   en   prioriterad   fråga  för
Europeiska polisbyrån (Europol).


Slutligen  kan  nämnas  att  utskottet erfarit  att
kommissionären  för  rättsliga  och  inrikes  frågor
avser  att  under det portugisiska  ordförandeskapet
presentera nya  förslag som syftar till tillnärmning
av medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning när
det  gäller  handel   med   människor  för  sexuella
ändamål.


I motionerna 1998/99:Ju705 och 1999/2000:Ju717 båda
(kd) yrkas att även försäljning av sexuella tjänster
skall förbjudas. I den senare  motionen yrkas vidare
att  lämpliga  påföljder  för ett sådant  brott  bör
övervägas.


Enligt  lagen  (1998:408)  om  förbud  mot  köp  av
sexuella tjänster gäller att  den som mot ersättning
skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse döms -
om  inte  gärningen  är  belagd  med  straff  enligt
brottsbalken  -  för köp av sexuella  tjänster  till
böter eller fängelse  i  högst  sex  månader.  Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:55,
bet. 1997/98:13, rskr. 250).


I   propositionen   övervägde   regeringen   frågan
huruvida   både   köpare  och  säljare  av  sexuella
tjänster  - dvs. både  de  prostituerade  och  deras
kunder - borde  kunna  straffas  för  sitt beteende.
Regeringen gjorde dock den bedömningen  att, även om
prostitutionen   som  sådan  var  en  icke  önskvärd
samhällsföreteelse,  det  inte var rimligt att också
kriminalisera den som, åtminstone  i flertalet fall,
var den svagare parten som utnyttjades  av andra som
ville tillfredsställa sin egen sexualdrift.  Det var
också viktigt för att motivera de prostituerade  att
söka  hjälp  för  att komma bort från prostitutionen
att de inte kände att  de  riskerade  någon  form av
påföljd för att de varit verksamma som prostituerade
(prop. 1997/98:55 s. 104).


Vid   riksdagsbehandlingen  av  propositionen  hade
utskottet  att  ta  ställning  till  motionsyrkanden
motsvarande det nu förevarande. Utskottet instämde i
regeringens   nyss   återgivna  motivuttalande   och
uttalade att en kriminalisering endast borde omfatta
köp  av  sexuella  tjänster.  Motionerna  avstyrktes
(bet. 1997/98:JuU13 s. 27 f).


Utskottet   vill   inledningsvis    framhålla   att
Sexualbrottskommittén  enligt  sina  direktiv  skall
överväga  om  det finns behov av ett särskilt  brott
som tar sikte på  handel  med människor för sexuella
ändamål.  Utskottet  anser  inte  att  det  pågående
utredningsarbetet  bör  föregripas   och   avstyrker
motionerna 1998/99:A810 och 1999/2000:A804 i berörda
delar.


Utskottet konstaterar vidare att det inom EU  pågår
ett  omfattande samarbete riktat mot människohandel,
inom vars ram Sverige med kraft kan driva kampen mot
denna   typ   av  brottslighet.  Några  åtgärder  av
riksdagen i frågan  kan inte anses nödvändiga. De nu
aktuella yrkandena i  motionerna  1998/99:So466  och
1998/99:A808 avstyrks.


När  det  sedan  gäller  förbud  mot försäljning av
sexuella   tjänster,   bör   det  understrykas   att
utskottet  så sent som 1998 ställde  sig  bakom  att
enbart köp av sådana tjänster skall vara straffbart.
Det bör vidare  framhållas  att  lagen om förbud mot
köp av sexuella tjänster varit i kraft  i endast ett
år.  Enligt  utskottets  uppfattning  är  det   inte
meningsfullt  att  överväga ändringar av lagen innan
man vunnit större erfarenhet  av  dess  tillämpning.
Utskottet  avstyrker  motionerna  1998/99:Ju705  och
1999/2000:Ju717.




Barnpornografi




I   motion   1999/2000:Ju747  (kd)  efterfrågas   en
lagbestämmelse   av  innebörd  att  det  skall  vara
straffbart att mot  betalning  bereda  sig  tillgång
till bilder som innehåller barnpornografi och sprids
över datanät.


Sedan den 1 januari 1999 stadgas i 16 kap. 10  a  §
BrB  straff  för  barnpornografibrott.  I paragrafen
straffbeläggs  olika  förfaranden  med pornografiska
bilder av barn. Straffet för barnpornografibrott  är
fängelse  i högst två år eller, om brottet är ringa,
böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet
grovt,  döms   för  grovt  barnpornografibrott  till
fängelse lägst sex månader och högst fyra år.


Av intresse i förevarande  sammanhang är 16 kap. 10
a § första stycket 5 BrB vari  straffbeläggs innehav
av  pornografisk  bild  av  barn.  I   motiven  till
paragrafen   framhålls   att   med   innehav   avses
besittning  i  civilrättslig mening. Frågan om någon
skall anses inneha  barnpornografi  avgörs alltså på
samma  sätt som vid t.ex. innehav av narkotika.  Det
är således  inte  straffbart  att endast titta på en
barnpornografisk bild som någon  annan förevisar och
inte heller att i samband med detta  fysiskt hålla i
mediet,  t.ex.  ett fotografi eller en videokassett.
Eftersom  den straffrättsliga  regleringen  när  det
gäller    innehav    följer    det    civilrättsliga
besittningsbegreppet,  torde  den  som på sin dators
skärm tittar på en barnpornografisk  bild eller film
som  förmedlas  genom datakommunikation  inte  kunna
anses inneha bilden.  Om  skildringen däremot sparas
genom  att  föras  över  på t.ex.  datorns  hårddisk
uppkommer dock ett innehav  (prop. 1997/98:43 s. 164
f).


Konstitutionsutskottet   tillstyrkte    regeringens
förslag  vad  gällde innehavs-kriminalisering  (bet.
1997/98:KU19 s. 26).


Utskottet vill understryka att kriminaliseringen av
innehav av barnpornografiska  bilder innebar en inte
oväsentlig  utvidgning  av  det straffbara  området.
Utskottet kan inte se att det  nu  visats  föreligga
ett  behov  av  att  straffa  även  den  som  på  en
datorskärm  betraktar  barnpornografiska  bilder. En
sådan  straffbestämmelse  skulle  dessutom  innebära
icke   oväsentliga   problem   från   bevissynpunkt.
Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju747.




Tortyr




I motion 1999/2000:K356 (mp) yrkas att  i svensk lag
skall  införas  en "konventionsenlig" definition  av
tortyr. En utredning  om  en  svensk lagstiftning om
tortyr efterfrågas i motion 1999/2000:U621  (v,  kd,
c,  fp,  mp).  I  den sistnämnda motionen hävdas att
avsaknaden av ett tortyrbrott  i svensk lagstiftning
ger för små möjligheter att åtala för tortyr och att
preskriptionstiderna är för korta.


Svensk lagstiftning upptar inte något självständigt
tortyrbrott.    Tortyrhandlingar    är    emellertid
straffbara enligt olika bestämmelser,  främst de i 3
och  4  kap.  BrB (dvs. som brott mot liv och  hälsa
eller mot frihet  och  frid).  I  vart fall torde en
tortyrhandling   vara  att  bedöma  åtminstone   som
misshandel.   Preskriptionstiden   blir   naturligen
beroende  av  vilken   brottsrubricering   som  blir
aktuell.     Som     exempel    kan    nämnas    att
preskriptionstiden för  misshandel är fem år och för
grov misshandel femton år.


Här  bör  vidare  nämnas att  enligt  8  kap.  1  §
utlänningslagen  (1989:529)   en   avvisning   eller
utvisning  aldrig  får  verkställas till ett land om
det finns skälig anledning  att anta att utlänningen
där skulle vara i fara att utsättas för bl.a. tortyr
och  inte  heller  till ett land  där  han  inte  är
skyddad mot att sändas  vidare till ett land där han
skulle vara i sådan fara.  En  i  viss  mån liknande
skyddsbestämmelse  finns  i 7 § lagen (1957:668)  om
utlämning för brott.


Sverige har ratificerat en  av  Förenta nationernas
generalförsamling  den  10  december   1984  antagen
konvention  mot  tortyr  och  annan  grym, omänsklig
eller   förnedrande  behandling  eller  bestraffning
(tortyrkonventionen;   prop.   1985/86:17,  bet.  UU
1985/86:11, rskr. 38).


Konventionen upptar 33 artiklar.  Här  kan följande
nämnas.


I  konventionen  förstås med tortyr varje  handling
genom vilken allvarlig  smärta  eller svårt lidande,
fysiskt  eller  psykiskt, medvetet  tillfogas  någon
antingen  för  sådana  syften  som  att  erhålla  en
information  eller  bekännelse  av  honom  eller  en
tredje person,  att straffa honom för en gärning som
han  eller  en  tredje   person   har  begått  eller
misstänks  ha  begått  eller att hota  eller  tvinga
honom eller en tredje person  eller  också  av något
skäl   som   har   sin   grund   i   någon  form  av
diskriminering,  under  förutsättning  att   smärtan
eller  lidandet  åsamkas av eller på anstiftan eller
med  samtycke  eller   medgivande  av  en  offentlig
tjänsteman  eller  någon annan  person  som  handlar
såsom   företrädare   för   det   allmänna.   Tortyr
innefattar inte smärta  eller  lidande som uppkommer
enbart  genom  eller  är förknippade  med  lagenliga
sanktioner (artikel 1.1).


Varje   konventionsstat   skall   vidta   effektiva
legislativa,  administrativa,  rättsliga eller andra
åtgärder  för  att  förhindra tortyrhandlingar  inom
varje territorium under  dess  jurisdiktion (artikel
2.1). Ingen konventionsstat skall  utvisa,  återföra
eller utlämna en person till en annan stat, i vilken
det  finns  grundad anledning att tro att han skulle
vara i fara för  att  utsättas  för  tortyr (artikel
3.1).  Varje  konventionsstat skall säkerställa  att
alla  tortyrhandlingar   utgör   brott  enligt  dess
strafflag. Detsamma gäller försök  att  utöva tortyr
samt  av  någon  person vidtagen handling som  utgör
medverkan   till   eller    deltagande   i   tortyr.
Tortyrbrotten  skall beläggas  med  adekvata  straff
(artikel 4). I konventionen stadgas vidare att varje
konventionsstat  skall  vidta åtgärder för att kunna
hävda domsrätt för i konventionen  avsedda  brott  i
följande fall:


a)  när  brottet begås inom något territorium under
dess  jurisdiktion  eller  ombord  på  fartyg  eller
luftfartyg som är registrerat i den staten;


b) när  den  påstådde förövaren är medborgare i den
staten;


c) när offret  är medborgare i den staten, om denna
stat anser det vara lämpligt.


Varje konventionsstat  skall vidta åtgärder för att
kunna lagföra en påstådd förövare som anträffas inom
dess territorium, om den inte utlämnar honom till en
annan konventionsstat som  har  jurisdiktion  enligt
konventionen (artikel 5).


I  propositionen  framhöll  departementschefen  att
konventionens  definition  av  tortyr  inte  innebar
några  svårigheter  från  svensk rätts synpunkt.  En
sådan  handling  föll  oftast   i  vart  fall  under
begreppet misshandel i BrB. Därunder  föll  nämligen
handlingar  som  orsakade fysisk smärta eller skada,
men  också  svårare  former  av  psykisk  skada.  De
handlingar som  ligger  nära gränsen till misshandel
torde   ofta   vara   straffbara   enligt   gällande
bestämmelser enligt 3 eller  4  kap.  BrB.  Gällande
svenska  bestämmelser  torde väl täcka innehållet  i
artikel 1, framhöll departementschefen.


I fråga om artikel 3 anförde departementschefen att
reglerna i utlännings-lagstiftningen  och  lagen  om
utlämning   för   brott   hindrade  utvisning  eller
utlämning i de fall det förelåg  fara  för  att  den
person  som  skulle  utvisas eller utlämnas utsattes
för tortyr.


När det så gällde förpliktelsen  enligt  artikel  4
att  se till att tortyrhandlingar utgör brott enligt
konventionsstatens    strafflag,    täckte,   enligt
departementschefen, brotten i 3 kap.  och 4 kap. BrB
sammanställda med medverkansreglerna i  23  kap. BrB
konventionens   krav.  Han  konstaterade  också  att
försök  till misshandel,  som  inte  är  ringa,  var
straffbart  enligt 3 kap. 10 § BrB (numera 3 kap. 11
§ BrB). Det borde även noteras att en tortyrhandling
naturligtvis kunde vara straffbar också enligt andra
bestämmelser,  t.ex.  som  övergrepp  i rättssak (17
kap. 10 § BrB).


Vad gällde bestämmelserna om tillämplig strafflag i
artikel 5 ansåg departementschefen att  reglerna i 2
kap.  BrB  om  svensk  lags  tillämplighet uppfyllde
konventionens krav. Visserligen  gav svensk lag inte
alltid möjlighet att lagföra en gärning  som begåtts
mot ett svenskt brottsoffer utomlands men  en  sådan
skyldighet följde inte heller av konventionen (prop.
s. 12 f).


Sammanfattningsvis  ansåg  regeringen  att Sveriges
tillträde  till  tortyrkonventionen  inte  påkallade
några ändringar i svensk lagstiftning.


Utrikesutskottet   hade  ingen  erinran  mot  denna
bedömning.


Någon  refererad rättspraxis  vari  svensk  domstol
haft att ta ställning till gärningar som omfattas av
tortyrkonventionen föreligger inte.


Justitieutskottet har för sin del inga invändningar
mot  de  bedömningar   som  gjordes  i  samband  med
Sveriges    ratifikation   av    tortyrkonventionen.
Gällande svensk  lagstiftning  täcker alltså de krav
som  tortyrkonventionen  ställer på  Sverige.  Något
behov  av att införa en längre  gående  lagstiftning
har inte  heller  visats  i  rättstillämpningen, och
utskottet finner inte skäl att  nu förorda en sådan.
Utskottet  avstyrker  motionerna 1999/2000:K356  och
1999/2000:U621 i nu ifrågavarande delar.




Brott mot personlig integritet




Psykisk misshandel




I motionerna 1998/99:So462  och 1999/2000:A807, båda
(fp),  begärs en utredning om  en  straffbestämmelse
för lindrig psykisk misshandel.


Enligt  3 kap. 5 § BrB döms den som tillfogar annan
person  kroppsskada,  sjukdom  eller  smärta,  eller
försätter  honom  eller  henne i vanmakt eller något
annat sådant tillstånd, för misshandel till fängelse
i  högst  två år eller, om brottet  är  ringa,  till
böter eller fängelse i högst sex månader.


Sjukdom  i   paragrafens   mening  innefattar  även
psykisk  sjukdom  och  psykisk  invaliditet.   Under
sjukdom faller också sådant psykiskt lidande som ger
en  medicinskt  påvisbar  effekt,  t.ex.  en psykisk
chock. När det gäller gränsdragningen mellan fysiskt
och   psykiskt  lidande  i  paragrafen  är  avsikten
således att vissa svårare former av psykisk påverkan
skall   falla    under    misshandelsbegreppet.    I
gränsfallen  torde  en gärning, som inte är att anse
som misshandel, ofta  vara  att bedöma som ett brott
enligt 4 kap. mot frihet eller frid, t.ex. ofredande
enligt 4 kap. 7 § BrB (NJA II 1962 s. 104 f).


Utskottet  hade  vid  riksmötet   1990/91   att  ta
ställning till ett motionsyrkande om översyn av  den
straffrättsliga   regleringen   av   psykiskt  våld.
Utskottet   uttalade   att  en  sådan  översyn   var
erforderlig. Bl.a. borde  en  uppskattning  göras av
antalet   straffbara   övergrepp,   och   det  borde
övervägas i vilken utsträckning det var möjligt  att
genom  en  tydligare  straffrättslig  reglering  öka
skyddet  för  människor  som  utsattes  för psykiskt
våld.  Vad utskottet uttalat gav riksdagen  som  sin
mening regeringen  till  känna (bet. 1990/91:JuU3 s.
10 f, rskr. 1990/91:15).


Regeringen    behandlade    tillkännagivandet     i
proposition  1992/93:141  om  ändring i brottsbalken
m.m. Departementschefen framhöll  därvid  bl.a.  att
kriminaliseringen  sådan  den  då  var  utformad väl
torde  räcka  till  för  att fånga in de straffvärda
fallen av psykiskt våld. Även  om det således inte i
första hand var straffrättsliga  åtgärder  som borde
vidtas, fanns det ingen anledning att avvakta med de
straffrättsliga  åtgärder som framstod som befogade.
Departementschefen  framhöll  att  hon i samband med
propositionens förslag till förändrade  straffskalor
för  misshandel,  olaga hot, ofredande och  sexuellt
ofredande  betonat  vikten  av  att  förekomsten  av
psykiskt våld och sådant  vålds  effekter  beaktades
vid straffmätningen ( prop. s. 58).


Utskottet   hade   inget   att  anföra  beträffande
propositionen i denna del (bet.1992/93:JuU16).


Utskottet  kan  inte finna att  det  nu  framkommit
något som ger anledning  till annan bedömning än den
som  gjordes i det nyssnämnda  lagstiftningsärendet.
Att  söka   straffbelägga  psykiskt  våld  i  större
utsträckning  än  vad  som  är  fallet i dag skulle,
enligt   utskottets  bedömning,  medföra   påtagliga
svårigheter  i  fråga om att avgränsa det straffbara
området.     Utskottet      avstyrker     motionerna
1998/99:So462 och 1999/2000:A807  i nu ifrågavarande
delar.




Olaga hot




I motion 1999/2000:Ju718 (fp) begärs  en  översyn av
straffbestämmelsen om olaga hot så att även  subtila
hot kan beivras.


Av 4 kap. 5 § BrB framgår att den som lyfter  vapen
mot  annan  eller eljest hotar med brottslig gärning
på sätt som är  ägnat  att  hos den hotade framkalla
allvarlig  fruktan  för egen eller  annans  säkerhet
till person eller egendom  döms  för  olaga hot till
böter eller fängelse i högst ett år.


Är  brottet  grovt, döms till fängelse,  lägst  sex
månader och högst fyra år.


Brottet gradindelades och straffskalorna erhöll sin
nuvarande  utformning  genom  lagstiftning  år  1993
(prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 220).


Som framgår  av  paragrafens  avfattning fäster man
alltså  framför  allt avseende vid  hur  situationen
tett sig ur den hotades  synpunkt.  Bestämmelsen ger
också   möjligheter   att   ta  hänsyn  till   andra
förutsebara  yttringar av gärningsmannens  farlighet
än dem som direkt  sammanhänger  med  den åtgärd som
avses med det framställda hotet.


Genom uttrycket "allvarlig fruktan för  egen  eller
annans säkerhet till person eller egendom" anges att
hotet  skall  avse  antingen  våld på person, vilket
inte framstår som helt lindrigt, eller åstadkommande
av skada på person eller egendom  som skulle medföra
lidande  eller kännbar förlust eller  olägenhet  för
den som drabbas därav (NJA II 1962 s. 127 f).


Utskottet  kan  instämma  i motionärens uppfattning
att det finns klandervärda beteenden  som  kan  vara
svåra  att  komma  åt med bestämmelsen om olaga hot.
Svårigheten synes främst ligga i att avgöra om vissa
faktiska beteenden är  sådana  att  de  kan vara att
bedöma som hot om brottslig gärning. Att göra sådana
bedömningar torde emellertid snarare vara en uppgift
för rättstillämpningen än för lagstiftaren.  Även  i
detta  fall  skulle  sannolikt  försök  att  utvidga
straffbudets     tillämpningsområde     stöta     på
avgränsningsproblem.   Utskottet   avstyrker  motion
1999/2000:Ju718.




Otillbörlig påverkan




I motion 1999/2000:Ju705 (fp) begärs en utredning om
en  ny  straffbestämmelse  om otillbörlig  påverkan.
Motionären  menar  att de erfarenheter  som  en  del
människor   gjort   av  auktoritärt,   odemokratiskt
ledarskap gör det angeläget  att  en sådan utredning
kommer till stånd.


I brottsbalken finns inte otillbörlig  påverkan som
ett särskilt rekvisit. Åtskilliga brott,  som  t.ex.
bedrägeri (9 kap. 1 § BrB) och utpressning (9 kap. 4
§  BrB) förutsätter dock att gärningsmannen påverkat
brottsoffret  på  ett  sätt  som  i  någon mening är
otillbörligt.


Med anledning av ett tillkännagivande  av riksdagen
(bet.  1995/96:SoU17,  rskr. 263 ) beslöt regeringen
den  19  december  1996 att  tillkalla  en  särskild
utredare med uppgift  att  undersöka  hur samhället,
med  bevarad respekt för de grundläggande  fri-  och
rättigheterna,  på  ett  bättre  sätt  än  i dag kan
stödja  människor  som utträtt ur nyandliga rörelser
och som därvid hamnat i psykiska kristillstånd (dir.
1996:121).


Utredningen  överlämnade   i  september  1998  sitt
betänkande I God Tro - Samhället  och  nyandligheten
(SOU  1998:113). Utredningen övervägde bl.a.  frågan
om huruvida svensk lagstiftning gav ett tillräckligt
integritetsskydd  åt  personer  som  tillhörde eller
hade  utträtt  ur  religiösa  samfund.  Utredningens
slutsats  var  att  gällande  lagstiftning  gav  ett
tillräckligt  skydd  åt  individen i de flesta fall.
Emellertid ansåg utredningen att det kunde förekomma
förfaranden   som   utredningen    betecknade    som
otillbörlig   påverkan   eller   manipulation.   Ett
införande    i   lagstiftningen   av   ett   begrepp
"otillbörlig påverkan"  skulle  gagna  såväl seriösa
religionsutövare som den personliga integriteten. Om
en  person  mot sin vilja påverkades att ta  avstånd
från sin tro,  kunde detta enligt den av utredningen
förordade lagen  anses  som otillbörlig påverkan, på
samma sätt som manipulationer  av  en  individ  i en
religiös  rörelse kunde betraktas som en otillbörlig
påverkan.  Utredningen   föreslog   därför   en   ny
straffbestämmelse i BrB, vilken skulle straffbelägga
otillbörlig påverkan. Detta borde utredas i särskild
ordning (jfr bet. s. 318 f).


Betänkandet  har  remissbehandlats  och  bereds för
närvarande i Regeringskansliet.


Vid   riksmötet   1990/91  hade  utskottet  att  ta
ställning till ett motionsyrkande  om  att  åtgärder
för  att förmå någon att inträda eller kvarstanna  i
en religiös  sekt  i vissa extrema fall skulle kunna
bestraffas   som   otillbörlig   psykisk   påverkan.
Utskottet uttalade att  en  sådan  lagstiftning lätt
skulle  kunna  komma i konflikt med regeringsformens
bestämmelser     om      religionsfrihet.     Sådana
lagstiftningsåtgärder lät  sig  inte genomföras utan
en grundlig beredning. Utskottet  var då inte berett
att  aktualisera frågan i vidare omfattning  än  vad
som följde  av  dess  uttalande  om  psykiskt  våld.
Motionen avstyrktes (bet. 1990/91:JuU3 s. 10 f).


Utskottet   ser   ingen   anledning  att  föregripa
beredningen  av  betänkandet  SOU  1998:113.  Motion
1999/2000:Ju705 avstyrks.




Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer




I  motionerna  1999/2000:Ju904 och  1999/2000:Ju907,
båda (kd), yrkas  att  deltagande  i  och  stöd till
rasistiska   och   kriminella  organisationer  skall
förbjudas.   Motionärerna   pekar   bl.a.   på   den
verksamhet som bedrivs av kriminella s.k. mc-gäng.


Av 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen (RF)
följer att varje medborgare är gentemot det allmänna
tillförsäkrad    föreningsfrihet    -   frihet   att
sammansluta   sig  med  andra  för  allmänna   eller
enskilda syften. Föreningsfriheten kan enligt 2 kap.
12 § första stycket RF begränsas genom lag. Av andra
stycket  samma  paragraf   följer   att   en   sådan
begränsning  får  göras  endast  för  att tillgodose
ändamål   som   är  godtagbart  i  ett  demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är  nödvändigt  med  hänsyn  till  det  ändamål  som
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den  utgör ett hot  mot  den  fria  åsiktsbildningen
såsom  en  av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får ej göras  enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan åskådning.


Den svenska lagstiftningen  innehåller  inte  något
direkt   förbud   mot   att   bilda  eller  delta  i
organisationer   som   ägnar   sig   åt    rasistisk
verksamhet. Det är inte heller möjligt att tvångsvis
upplösa  sådana  organisationer.  Däremot  är  dessa
organisationers    möjlighet    att   verka   starkt
begränsade av att i stort sett varje  annan  form av
yttring  av  rasism  och  etnisk  diskriminering  är
förbjuden i lagstiftningen.


Enligt  gällande rätt kan deltagande i brottslighet
som sker i  organiserad  form  i  viss  utsträckning
beivras   med  stöd  av  reglerna  om  förberedelse,
stämpling och  medverkan  till  brott. I 23 kap. 2 §
första stycket BrB föreskrivs att den som med uppsåt
att utföra eller främja brott lämnar  eller tar emot
pengar  eller annat såsom förlag eller vederlag  för
brott eller  på  visst sätt befattar sig med närmare
angivna  brottsverktyg  skall,  i  de  fall  det  är
särskilt föreskrivet,  dömas  för  förberedelse till
brott. Enligt andra stycket skall i särskilt angivna
fall  också  dömas  för  stämpling till  brott.  Med
stämpling  förstås  att någon  i  samråd  med  annan
beslutar gärningen eller  att  någon  söker anstifta
annan eller åtar sig eller erbjuder sig  att  utföra
gärningen.


Av  23 kap. 4 § andra stycket BrB följer att ansvar
enligt  balken  inte  skall  ådömas  endast  den som
utfört   en  gärning  utan  också  den  som  främjat
gärningen  med  råd  eller dåd. Detsamma skall gälla
beträffande   i   annan   lag    eller   författning
straffbelagd   gärning,   för  vilken  fängelse   är
föreskrivet.


I fråga om sammanslutningar,  som  måste anses vara
avsedda  att  utgöra  eller  med  hänsyn  till   sin
beskaffenhet  och  det  ändamål  för  vilket  de  är
bildade lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel
som militär trupp eller polisstyrka och som inte med
vederbörligt  tillstånd  förstärker  försvaret eller
ordningsmakten,  finns  en  särskild bestämmelse  om
straffansvar. Enligt 18 kap.  4  §  BrB döms sålunda
den   som   bildar   eller   deltar   i   en   sådan
sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar
befattning  med  vapen, ammunition eller annan dylik
utrustning,  upplåter  lokal  eller  mark  för  dess
verksamhet eller  understödjer  den med pengar eller
på annat sätt för olovlig kårverksamhet  till  böter
eller fängelse i högst två år.


Vidare  bör  nämnas  att  i 16 kap. 8 § BrB stadgas
straff för hets mot folkgrupp.  Den  som i uttalande
eller  i  annat  meddelande som sprids, hotar  eller
uttrycker  missaktning  för  folkgrupp  eller  annan
sådan grupp  av  personer  med  anspelning  på  ras,
hudfärg,  nationellt  eller  etniskt  ursprung eller
trosbekännelse  skall  enligt  den paragrafen  dömas
till fängelse i högst två år eller,  om  brottet  är
ringa, till böter.


Hets  mot  folkgrupp  är straffbart även när sådana
yttranden sprids i tryckta  skrifter,  filmer, radio
och   TV   och   andra   medier   som   omfattas  av
tryckfrihetsförordningen           (TF)          och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - se  7  kap. 4 § 11
TF och 5 kap. 1 § YGL.


Europeiska  unionens  råd  beslöt den 21 december
1998 om en gemensam åtgärd om att  göra deltagande i
en  kriminell organisation i unionens  medlemsstater
till ett brott (98/733/RIF).


Frågan   om  förbud  mot  deltagande  i  rasistiska
organisationer   övervägdes  senast  i  samband  med
behandlingen av proposition 1993/94:101 Åtgärder mot
rasistisk brottslighet  och  etnisk diskriminering i
arbetslivet. I propositionen konstaterade regeringen
att  svensk  lagstiftning  uppfyllde   de  krav  som
Sverige  åtagit  sig  genom  att ratificera  Förenta
nationernas konvention om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering. Vid en bedömning av ett förbud
mot  deltagande i rasistiska organisationer  utifrån
allmänna   straffrättsliga  utgångspunkter  framhöll
regeringen bl.a.  att  svensk  lagstiftning medförde
att varje yttring av rasism var  förbjuden  och  att
lagstiftningen  var  tillräcklig för att i praktiken
tvinga organisationer  som främjar rasdiskriminering
till passivitet (prop. s. 19 och 23 f).


Utskottet   delade  regeringens   bedömning   (bet.
1993/94:JuU13 s. 11).


Regeringen  beslutade   den  20  augusti  1998  att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag  att  utreda  frågor   om  straffansvar  för
deltagande   i   organisationer  som   sysslar   med
brottslig verksamhet  samt  vissa  andra  frågor med
anknytning härtill (dir. 1998:66).


Regeringen  framhåller  i direktiven att bakgrunden
till uppdraget är bl.a. händelser  på senare tid med
anknytning  till  vissa s.k. mc-klubbar,  rasistiska
organisationers verksamhet  samt det internationella
samarbetet  när det gäller att  bekämpa  organiserad
brottslighet.


Kommittén  skall   överväga   om   det   bör  göras
straffbart att aktivt delta i organisationer som har
brottslig verksamhet som ett väsentligt inslag i sin
verksamhet. Sådant aktivt deltagande kan t.ex. bestå
i  finansiering  av  organisationen,  upplåtelse  av
lokal  till  denna eller aktivt stöd på annat  sätt,
dock   inte   enbart   genom   medlemskap.   I   det
sammanhanget skall  kommittén  även  överväga om den
nuvarande  bestämmelsen  om  hets  mot folkgrupp  är
tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer
från att verka.


I kommitténs uppdrag ingår också att se till att en
eventuell kriminalisering utformas så  att Sverige i
möjligaste  mån  kan  leva  upp  till nuvarande  och
förestående internationella åtaganden på området.


Vidare skall kommittén överväga frågan  om huruvida
den numera föråldrade lagen om förbud mot  politiska
uniformer  bör ersättas med ett nytt förbud mot  att
bära uniform  eller uniformsliknande klädsel för att
markera politisk meningsriktning.


Kommittén skall  dessutom  ta  upp  frågan  om  att
straffbelägga  hets  mot  homosexuella  samt granska
argumenten för och emot en sådan kriminalisering.


I direktiven framhålls vidare bl.a. att  behovet av
en  utökad kriminalisering måste vägas mot intresset
av   att    behålla   grundlagsskyddade   fri-   och
rättigheter oinskränkta.


Kommittén,  som   antagit   namnet   Kommittén   om
brottslighet     med     anknytning    till    vissa
organisationer  m.m., skall  redovisa  sitt  uppdrag
senast den 31 oktober år 2000.


Vad särskilt gäller  brottslighet  som  bedrivs av
vissa  mc-gäng  har  utskottet flera gånger tidigare
behandlat åtgärder för  att  komma  till  rätta  med
denna  brottslighet.  Senast skedde det i betänkande
1998/99:JuU7  i  vilket  utskottet   behandlade  ett
regeringsförslag  som  i  huvudsak  avsåg   att  öka
möjligheterna att ingripa mot kriminella mc-gäng.  I
betänkandet   hänvisade   utskottet   till  tidigare
uttalanden  enligt vilka utskottet utgick  från  att
såväl de lagstiftningsåtgärder som de andra åtgärder
som kunde bedömas vara lämpliga och effektiva skulle
vidtas   för  att   komma   till   rätta   med   mc-
brottsligheten.  Utskottet  framhöll  vidare att det
under  budgetbehandlingen  1998  ställt  sig   bakom
regeringens  bedömning  att  särskild  uppmärksamhet
måste    ägnas    åt    bl.a.    den   mc-relaterade
brottsligheten ( bet. s. 6).


Som   ovan  antecknats  arbetar  en  parlamentarisk
kommitté  med frågan om det bör göras straffbart att
aktivt delta  i  organisationer som har brottslighet
som  ett  väsentligt   inslag   i   sin  verksamhet.
Utskottet anser att detta utredningsarbete  inte bör
föregripas  och avstyrker motionerna 1999/2000:Ju904
och 1999/2000:Ju907 i nu berörda delar.




Åtgärder mot klotter




Flera  motioner   rör   åtgärder   mot   klotter.  I
motionerna  1999/2000:Ju709  (m) och 1999/2000:Ju728
(s) yrkas att maximistraffet för  skadegörelse skall
höjas  till  fängelse ett år, medan en  mera  allmän
översyn  av  straffsatserna   efterfrågas  i  motion
1999/2000:Ju736 (kd). Såväl i Ju709 som Ju736 begärs
att försök och förberedelse till  skadegörelse skall
straffbeläggas.   En  nationell  handlingsplan   mot
klotter efterfrågas i Ju736.


Enligt 28 kap. 11  §  rättegångsbalken  får, om det
finns  anledning  anta att ett brott har begåtts  på
vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på
den som skäligen kan  misstänkas för brottet för att
söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars
för  att  utröna  omständigheter  som  kan  vara  av
betydelse för utredning om brottet. Annan än den som
misstänks för brottet  får  kropps-visiteras, om det
finns synnerlig anledning att anta att det därigenom
kommer att anträffas föremål  som  kan  tas i beslag
eller det annars är av betydelse för utredningen  om
brottet.  Med kroppsvisitation avses en undersökning
av kläder och  annat  som  någon  bär på sig samt av
väskor, paket och andra föremål som  någon  har  med
sig.


För    kroppsvisitation,    liksom    för    övriga
straffprocessuella  tvångsmedel, gäller att den  får
vidtas endast om skälen  för  åtgärden  uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär  för
den  misstänkte  eller  för  något  annat motstående
intresse.


Av  12  kap.  1  §  BrB  framgår  att straffet  för
skadegörelse  är böter eller fängelse  i  högst  sex
månader. Enligt  12  kap. 3 § samma balk är straffet
för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.


Försök och förberedelse  är  straffbelagda endast i
fråga   om  grov  skadegörelse.  Underlåtenhet   att
avslöja sådant  brott är, som framgår av 12 kap. 5 §
BrB, också straffbar.


Polisrättsutredningen      föreslog      i     sitt
slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28  kap. RB
samt  polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar  av
förutsättningarna  för kroppsvisitation. Betänkandet
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.


Justitieministern besvarade  den  17  mars  1999 en
fråga  om klotter (fråga 1998/99:444). I frågesvaret
framhöll  justitieministern  att  det,  i  fråga  om
åtgärder  mot  klotter, var självklart att fortsätta
satsningen på ett  systematiskt  och lokalt bedrivet
brottsförebyggande arbete. Hon underströk  samtidigt
att det fanns skäl att göra nya överväganden i fråga
om  ändrad  lagstiftning i vissa avseenden. När  det
gällde lagstiftningen måste en noggrann analys göras
av vilka åtgärder  som var motiverade för att på ett
effektivare sätt stävja  klottret.  Vad gällde bl.a.
förberedelsebrottets   utformning   och   omfattning
pågick  redan  beredning inom Justitiedepartementet,
och  justitieministern   avsåg  att  återkomma  till
riksdagen  beträffande  vilka   åtgärder  regeringen
avsåg att vidta när det gällde att  motverka klotter
(riksdagens snabbprotokoll den 23 mars 1999 s. 9 f).


Utskottet  har tidigare flera gånger  haft  att  ta
ställning  till   motionsyrkanden  om  åtgärder  mot
klotter. Vid riksmötet 1997/98 erinrade utskottet om
att det tidigare avvisat krav på skärpt lagstiftning
mot klotter och framhöll den vikt som uppfostran och
annan  normöverföring   hade   när  det  gällde  att
motverka klotter; att skolan medverkade  till  denna
normöverföring  fann utskottet självklart. Utskottet
underströk  vidare   att   kroppsvisitation   enligt
gällande   rätt  kunde  äga  rum  vid  misstanke  om
skadegörelse.  Utskottet  fann inte skäl att föreslå
ändringar   i  rättegångsbalkens   bestämmelser   om
kroppsvisitation   och  avstyrkte  det  då  aktuella
motionsyrkandet (bet. 1997/98:JuU24 s.18 f).


Vid förra riksmötet  underströk  utskottet  att det
alltjämt   stod   fast   vid   sina   uttalanden   i
1997/98:JuU24.  Utskottet ville emellertid samtidigt
instämma i justitieministerns  uttalanden om behovet
av   att  överväga  ändrad  lagstiftning   i   vissa
avseenden.      Utskottet      konstaterade      med
tillfredsställelse   att   överväganden   av   vilka
åtgärder  som  kunde  anses  motiverade redan pågick
inom Regeringskansliet. Med hänsyn till det pågående
beredningsarbetet ansåg utskottet  att  det  inte då
erfordrades  några  uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet  avstyrkte  då   aktuella  motioner  (bet.
1998/99:JuU22 s. 21 f).


Den 26 oktober 1999 anordnade Justitiedepartementet
ett seminarium rörande klotter  och  bekämpandet  av
klotter.  I  seminariet deltog bl.a. företrädare för
Brottsförebyggande       rådet,       Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen,        Statens        järnvägar,
Storstockholms      lokaltrafik      och     Svenska
kommunförbundet.   Erfarenheterna   från  seminariet
kommer   att   tas   till   vara   i  det  fortsatta
beredningsarbetet.


Som    framgått    ovan   pågår   överväganden    i
Regeringskansliet av  vilka  åtgärder  som kan anses
påkallade för en effektiv bekämpning av klotter, och
utskottet anser att detta beredningsarbete  inte bör
föregripas.  Utskottet  avstyrker  såväl  motionerna
1999/2000:Ju709   och   1999/2000:Ju736  som  motion
1999/2000:Ju728 i nu behandlad del.




Elektroniska anslagstavlor




I  motion  1999/2000:T703 (c)  yrkas  att  lagen  om
ansvar   för   elektroniska    anslagstavlor   skall
upphävas. Motionärerna menar att  lagen,  i förening
med   personuppgiftslagen,  gör  så  gott  som  alla
Internetleverantörer i Sverige till lagbrytare.


Sedan  den  1  maj  1998 gäller lagen (1998:112) om
ansvar   för   elektroniska    anslagstavlor.    Med
elektronisk  anslagstavla  förstås i lagen en tjänst
för  förmedling av elektroniska  meddelanden.  Lagen
innebär  att  den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla   skall    ha    uppsikt    över   den.
Tillhandahållaren  skall  vidare  vara  skyldig  att
lämna användare av tjänsten viss information. Han är
vidare,  enligt  lagens 5 §, skyldig att i  följande
fall ta bort eller  förhindra  vidare  spridning  av
meddelanden   som   en   användare  sänder  in  till
anslagstavlan:


- om meddelandets innehåll  uppenbart är sådant som
avses  i  bestämmelserna  i  16  kap.  5  §  BrB  om
uppvigling, 16 kap. 8 § BrB om hets  mot  folkgrupp,
16  kap. 10 a § BrB om barnpornografibrott eller  16
kap. 10 b § BrB om olaga våldsskildring eller


- om  det  är  uppenbart  att  användaren har gjort
intrång i upphovsrätt eller i rättighet  som skyddas
genom  föreskrift  i  5  kap.  lagen  (1960:729)  om
upphovsrätt  till litterära eller konstnärliga  verk
genom att sända in meddelandet.


Om  tillhandahållaren   inte   lämnar   föreskriven
information  eller  om  han försummar sin skyldighet
att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.


Personuppgiftslagen (1998:204)  har  till syfte att
skydda människor mot att deras personliga integritet
kränks  genom  behandling av personuppgifter  (1 §).
Med  sådan behandling  förstås  varje  åtgärd  eller
serie   av   åtgärder   som   vidtas   i   fråga  om
personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg
eller    inte,    t.ex.   insamling,   registrering,
organisering, lagring,  bearbetning  eller  ändring,
återvinning,   inhämtande,   användning,  utlämnande
genom    översändande,   spridning    eller    annat
tillhandahållande   av   uppgifter,  sammanställning
eller   samkörning,  blockering,   utplåning   eller
förstöring (3 §).


Ansvaret  för  tillhandahållaren  enligt  lagen  om
elektroniska  anslagstavlor  tar  sålunda  sikte  på
spridning av vissa otillåtna meddelanden och inte på
behandling av personuppgifter.


I  samband  med  att  utskottet  tog ställning till
regeringens   förslag  om  en  lag  om  ansvar   för
elektroniska anslagstavlor  hade utskottet anledning
att   uttala  sig  i  frågan  om  tillhandahållarens
ansvar.


I  den   proposition  som  föregick  lagen  berörde
regeringen  frågan  om  särlagstiftning  och anförde
bl.a.  att  det  fanns  ett  flertal exempel på  att
elektroniska anslagstavlor använts  för  att  sprida
meddelanden  med  ett  innehåll  som typiskt sett är
straffbart. Spridningen av meddelanden  med hjälp av
elektroniska anslagstavlor omfattades självfallet av
gällande   straffrättsliga   regler.   Om   den  som
förmedlade  meddelanden  med hjälp av en elektronisk
anslagstavla  inte  själv  var   att   betrakta  som
gärningsman,  torde  ansvar  för förmedlaren  ibland
kunna  komma i fråga för medverkan  till  brott  som
användaren gjort sig skyldig till genom spridning av
meddelandet. Det hade emellertid visat sig svårt att
spåra de  användare  som  ursprungligen  avsänt  det
straffbara  meddelandet,  varför det inte alltid var
säkert    att    brottsbalkens   bestämmelser    var
tillräckliga  för  att   reglera  ansvaret  i  dessa
situationer. Det hade också  visat sig att det fanns
en   brist   på   kontroll   över   de  elektroniska
anslagstavlorna  som kunde utnyttjas för  brottsliga
ändamål. Eftersom  de  elektroniska  anslagstavlorna
medgav att meddelanden med straffbart innehåll kunde
nå ett stort antal personer och påverka framför allt
barn  och ungdomar, var det angeläget att  förhindra
att vissa  slag av meddelanden spreds på detta sätt.
Det  fanns  därför   starka   skäl   att  införa  en
särreglering  på  området  som syftade till  att  ge
tjänsterna en acceptabel struktur  och  som  framför
allt klart fastställde tillhandahållarens ansvar för
förekomsten av vissa meddelanden.


Utskottet  ansåg  att det fanns ett klart behov  av
att   kunna  begränsa  spridningen   av   brottsliga
meddelanden  genom  elektroniska  anslagstavlor.  En
särskild   reglering   framstod  som  ett  effektivt
komplement till de vanliga  straffrättsliga reglerna
och   borde   kunna   bidra   till   att    utveckla
rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området.


Vad  härefter  gällde  frågan om tillhandahållarens
uppsikt  över  anslagstavlan  anförde  regeringen  i
propositionen  att   som   tillhandahållare   av  en
elektronisk  anslagstavla anses den som kan bestämma
över tjänstens användning, inklusive de tekniska och
administrativa rutinerna.


Regeringen anförde  vidare  att  utgångspunkten för
regleringen  av  uppsiktsplikten  var  att  den  som
tillhandahåller  en  elektronisk  anslagstavla  inte
borde få gå med på eller passivt se på när användare
missbrukar   tjänsten.   Hur   en   tillhandahållare
praktiskt  skulle  förfara  måste  bedömas  i  varje
enskilt  fall.  Det  kunde  t.ex.  inte  krävas  att
tillhandahållaren   ständigt   aktivt  kontrollerade
varje meddelande som sändes in till den elektroniska
anslagstavlan.  Någon form av återkommande  kontroll
borde dock fordras.  Tillhandahållaren  borde därför
regelbundet  gå igenom innehållet i den elektroniska
anslagstavlan.  Ett  riktmärke  borde  vara  att  en
tjänst inte borde kunna lämnas utan tillsyn i mer än
en  vecka.  Avsikten  var  inte att tillhandahållare
skulle  drabbas  på  ett  sådant   sätt   att  deras
verksamhet  i någon väsentlig mån försvårades  eller
att  uppkomsten  av  nya  tjänster  äventyrades.  Om
mängden  meddelanden  gjorde det svårt att läsa alla
meddelanden med en rimlig  arbetsinsats  eller  till
rimliga kostnader vore ett rimligt sätt att uppfylla
uppsiktsplikten  att  med  hjälp av en "klagomur" ge
användarna möjligheter att nå  tillhandahållaren för
att  påtala  en  eventuell förekomst  av  straffbara
meddelanden.    Här    kan    även    noteras    att
tillhandahållaren  för  att   kunna   fullgöra   sin
uppsiktsplikt  har rätt att ta del av de meddelanden
som användare sänder in till anslagstavlan.


Utskottet  ansåg   att  det  med  beaktande  av  de
uttalanden som gjordes  i  propositionen inte syntes
möta  några  avgörande  praktiska   hinder   för  en
tillhandahållare  att  fullgöra  sin  uppsiktsplikt.
Utskottet  noterade  också  att  lagförslaget   inte
omfattade elektronisk post.


När  utskottet  vid  riksmötet  1998/99 hade att ta
ställning  till  motionsyrkanden  om   bl.a.  lagens
upphävande anförde utskottet att det inte framkommit
någonting som motiverade en annan ståndpunkt i de då
aktuella frågorna än den utskottet intog våren 1998,
och    utskottet    avstyrkte    motionerna    (bet.
1998/99:JuU26 s. 24 f).


Utskottet, som vill understryka att lagen om ansvar
för  elektroniska  anslagstavlor  inte  tar sikte på
behandling  av personuppgifter, anser att  det  inte
heller  sedan   utskottet   sist  behandlade  frågan
framkommit något som skulle tala  för ett upphävande
av  lagen.  Motion  1999/2000:T703  i  aktuell   del
avstyrks.




Övergrepp i rättssak




Enligt  17 kap. 10 § BrB gäller att den som med våld
eller hot om våld angriper någon för att denne gjort
anmälan,  fört talan, avlagt vittnesmål eller annars
vid förhör avgivit utsaga hos en domstol eller annan
myndighet eller  för  att hindra någon från en sådan
åtgärd, döms för övergrepp  i  rättssak  till  böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla,
om  man med någon annan gärning, som medför lidande,
skada  eller  olägenhet,  eller  med hot om en sådan
gärning   angriper   någon  för  att  denne   avlagt
vittnesmål eller annars  avgivit  utsaga  vid förhör
hos en myndighet eller för att hindra honom från att
avge  en  sådan utsaga. Är brottet grovt, döms  till
fängelse, lägst ett och högst sex år.


Paragrafen  erhöll  sin  nuvarande avfattning genom
lagstiftning  år  1997  (prop.   1996/97:135,   bet.
1996/97:JuU19,   rskr.   218,   SFS   1997:389).  De
ändringar  som  då gjordes innebar att straffmaximum
för normalgraden av brottet höjdes från ett till två
års fängelse, under  det att straffminimum för grovt
brott höjdes från sex  månader till ett års fängelse
och straffmaximum från fyra till sex år.


Att under laga ed lämna osann uppgift eller förtiga
sanningen bestraffas enligt  15  kap.  1  §  BrB som
mened.  Straffet  är fängelse i högst fyra år eller,
om brottet är ringa,  böter  eller  fängelse i högst
sex månader. Är brottet grovt, är straffet fängelse,
lägst två och högst åtta år.


I     motionerna     1999/2000:Ju723     (m)    och
1999/2000:Ju905 (c) yrkas att straffen för övergrepp
i  rättssak  skall skärpas. I motion Ju723 framhålls
att övergrepp  i  rättssak  bör ha samma straffvärde
som mened.


Utskottet   hade   att   ta  ställning   till   ett
motsvarande yrkande i 1997  års lagstiftningsärende.
Utskottet   redogjorde   då   för  utvecklingen   av
straffskalorna för övergrepp i  rättssak  respektive
mened.  Av  redogörelsen  framgår sammanfattningsvis
att straffskalan för övergrepp  i  rättssak  gradvis
förändrats     sedan     brottsbalkens    tillkomst;
ursprungligen  omfattade  straffskalan  böter  eller
fängelse  i  högst  två  år.  Vidare   har   brottet
gradindelats.  Straffskalan  för  mened  har däremot
förblivit  oförändrad  sedan  brottsbalken trädde  i
kraft.  Straffskalan  för mened är  vid;  för  ringa
brott kan böter utdömas  och  som  framgår  ovan  är
maximistraffet för grovt brott fängelse åtta år.


Höjningen av straffmaximum för övergrepp i rättssak
år  1997  innebar  att straffvärdet för denna typ av
brott närmar sig straffvärdet  för  mened. Ändringen
medförde att straffmaximum för övergrepp  i rättssak
sammanfaller  med  vad  som  gäller  för grovt olaga
tvång enligt 4 kap. 4 § andra stycket BrB och kommer
att  överstiga  straffmaximum  för grovt  olaga  hot
enligt  4  kap. 5 § andra stycket  BrB,  för  vilket
brott straffmaximum  är  fängelse  i  fyra  år.  Med
hänsyn   till   det  intresse  som  bestämmelsen  om
övergrepp i rättssak  är  avsedd  att  skydda  ansåg
utskottet  i  lagstiftningsärendet  att  de  angivna
effekterna  av förslagen framstod som väl motiverade
och avstyrkte  bifall  till den då aktuella motionen
om att övergrepp i rättssak  skulle  tillmätas samma
straffvärde som mened (bet. 1996/97:JuU19 s. 4).


I    sammanhanget    bör    nämnas    att   det   i
lagstiftningsärendet     nämndes    att    det    av
påföljdspraxis  framgick  att   domstolarna  i  stor
utsträckning   valt   fängelse   som   påföljd   när
straffvärdet av brottet legat över böter. Villkorlig
dom och skyddstillsyn hade valts som påföljd  endast
i  ringa  utsträckning.  Utskottet  drog  mot  denna
bakgrund  slutsatsen att övergrepp i rättssak är  en
brottstyp vars  art  ofta  talar för fängelsepåföljd
och uttalade att någon ändring  av detta förhållande
inte  var  avsedd. Vidare underströk  utskottet  att
avsikten  inte   var   att  påverka  den  nyanserade
straffmätning   efter   brottets   straffvärde   som
förekommit.    Tvärtom    borde    den    genomförda
utvidgningen   av   straffskalan    kunna    medföra
förutsättningar  för  ytterligare  nyanseringar  vid
påföljdsbestämningen. Samtidigt underströk utskottet
att  de  företagna  förändringarna skulle ses som en
generell uppgradering  av  straffvärdet för brott av
förevarande  slag  och  att detta  borde  leda  till
generellt något strängare straff för dessa brott. En
sådan   förändring  torde,  enligt   utskottet,   ha
relativt  liten  betydelse  för  brott  som hittills
ansetts  ligga  på bötesnivå, medan en mer  markerad
uppjustering  av  straffvärdet   av  mer  allvarliga
former  av  övergrepp  i rättssak borde  komma  till
stånd. Slutligen anförde  utskottet att straffskalan
för   grovt   brott   även  fortsättningsvis   borde
reserveras för fall när  gärningsmannen  hade  visat
särskild  hänsynslöshet  och  betydande  men för det
allmänna  eller  någon enskild hade uppkommit  eller
riskerade att uppkomma till följd av gärningen (bet.
s. 4 f).


När utskottet vid  riksmötet  1997/98  på nytt hade
att  ta  ställning till ett motionsyrkande  liknande
det nu förevarande fann utskottet inte skäl att inta
en annan ståndpunkt  än  i  lagstiftningsärendet och
avstyrkte motionen. Utskottet framhöll samtidigt att
det  då  var  för  tidigt  att säga  vilka  effekter
lagändringarna    fått   för   påföljdsbestämningen.
Utskottet utgick emellertid från att regeringen noga
följde utvecklingen  på  området (bet. 1997/98:JuU12
s.10).


Utskottet vill understryka  att  de  gärningar  som
faller  under  rubriceringen  övergrepp  i  rättssak
utgör  angrepp  på  själva rättsordningen. Det finns
därför  starka  skäl att  se  allvarligt  på  sådana
gärningar, och utskottet anser att tiden nu är mogen
att låta ett strängare  synsätt  komma  till uttryck
vid  utformningen  av  straffskalan för övergrepp  i
rättssak.  Enligt  utskottets   uppfattning  kan  en
jämförelse göras med menedsbrottet  som  också avser
gärningar     som    hotar    rättssäkerheten    och
förutsättningarna  för  att  skipa rätt. Övergrepp i
rättssak bör tillmätas samma straffvärde  som  mened
och   straffskalan   för   det  förstnämnda  brottet
utformas  i  enlighet härmed.  Det  får  ankomma  på
regeringen att  låta  utarbeta  och  till  riksdagen
återkomma   med   ett  lagförslag  om  skärpning  av
straffet för övergrepp i rättssak av denna innebörd.
Vad  utskottet  nu  med   anledning   av  motionerna
1999/2000:Ju723   och  1999/2000:Ju905  anfört   bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.




Rån




Den som stjäl medelst  våld  å  person eller medelst
hot som innebär trängande fara eller  för den hotade
framstår som trängande fara, döms enligt  8 kap. 5 §
brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse  i lägst
ett och högst sex år. Är brottet grovt döms enligt 6
§ samma kapitel för grovt rån till fängelse i  lägst
fyra  och  högst tio år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall  särskilt  beaktas  om  våldet  varit
livsfarligt  eller  om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig  sjukdom  eller  om  han
eljest   visat   synnerlig   råhet   eller   på  ett
hänsynslöst  sätt  utnyttjat  den rånades skyddslösa
ställning.


I  motion  1999/2000:Ju716 (m) yrkas  att  rån  med
vapen  eller  vapenliknande   föremål  alltid  skall
bedömas som grovt. I motionen framhålls  vidare  att
behandlingen  av offer för rån måste bli bättre. Att
påföljden för personrån  bör  skärpas yrkas i motion
1999/2000:Ju903 (kd).


Utskottet har tidigare vid flera  tillfällen tagit
ställning  till  liknande  motionsyrkanden.   Senast
skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 3 f. För en
utförlig   redovisning  av  rättspraxis  på  området
hänvisas dit.


Våren    1994    konstaterade    utskottet    (bet.
1993/94:JuU19 s. 37) att brott som förövas med vapen
ofta bedömdes  som  grova  av  domstolarna.  Så  var
fallet exempelvis när det gällde våldtäkt, stöld och
rån.  Det  ankom  emellertid,  anförde utskottet, på
domstolarna  att  vid  bedömandet  av   ett   brotts
svårhetsgrad   göra  en  sammanvägning  av  samtliga
omständigheter i  målet  av  vilka  frågan  om vapen
kommit   till   användning   var   en  betydelsefull
omständighet. Utskottet fann inte skäl  att  föreslå
att   den   angivna  ordningen  skulle  frångås  och
avstyrkte den då aktuella motionen.


Den uppfattningen  vidhöll utskottet våren 1995 när
två motioner liknande  den  nu aktuella behandlades.
Samma synsätt borde vidare enligt utskottet anläggas
på  bedömningen  när  vapenattrapper   kommit   till
användning. Beträffande rånbrotten tillade utskottet
att  redan  rån  av  normalgraden var ett allvarligt
brott  som  i  allmänhet   medförde  ett  långvarigt
fängelsestraff. När det särskilt  gällde  rekvisiten
för  grovt rån konstaterade utskottet att dessa  gav
utrymme  för  att  beakta  sådana omständigheter som
gärningens  farlighet  och  hänsynslöshet   samt  de
effekter i form av skada, psykiska besvär och  annat
obehag  som  gärningen  medförde  för  den enskilde.
Utskottet  kunde inte se att det härutöver  behövdes
en reglering  som tog sikte på vilken typ av redskap
som   kommit   till    användning   vid   gärningens
genomförande.


När   utskottet   vid  riksmötet   1997/98   senast
behandlade frågan om  hur brott som utförs med vapen
skall   bedömas  vidhöll  utskottet   sin   tidigare
uttalade  uppfattning  och  avstyrkte motionen (bet.
1997/98:JuU9 s. 9).


Härutöver  bör nämnas att Brottsofferutredningen  i
sitt betänkande  Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör
göras?  (SOU 1998:40)  har  föreslagit  ett  flertal
åtgärder  i  fråga om hjälp och stöd för brottsoffer
som    utsatts    för    våld.    Betänkandet    har
remissbehandlats och  en  proposition på grundval av
betänkandet kan förväntas under våren 2000.


Utskottet ser ingen anledning  att  nu  frångå sina
tidigare  ställningstaganden  i  fråga  om  rån  med
användande    av    vapen    eller    vapenatrapper.
Straffskalan  för  rån  och  grovt  rån  återspeglar
enligt  utskottets  uppfattning  väl  hur allvarligt
lagstiftaren  ser  på  denna typ av brottslighet.  I
praxis medför rånbrott också  i allmänhet långvariga
fängelsestraff. Beträffande behandlingen av rånoffer
anser utskottet att den aviserade  propositionen  på
grundval  av  Brottsofferutredningens betänkande bör
avvaktas. Utskottet  avstyrker med det anförda såväl
motion 1999/2000:Ju716  som motion 1999/2000:Ju903 i
nu aktuell del.




Olaga diskriminering




I  motion  1999/2000:Sf640   (mp)   begärs   att  en
utredning skall tillsättas för att se över frågan om
16  kap.  9  §  BrB  bör  upphävas  och  ersättas av
civilrättslig lagstiftning. Motionären menar  att en
civilrättslig  reglering  skulle leda till att flera
skadestånd utdömdes och vara  mera  effektiv  än den
nuvarande ordningen.


Straff  för  olaga diskriminering infördes i svensk
rätt genom lagstiftning  år  1970.  Lagbestämmelsen,
som då hade beteckningen 16 kap. 8 a  § BrB, tillkom
med  anledning  av  Sveriges tillträde till  Förenta
nationernas   den  21  december   1965   dagtecknade
konvention  om  avskaffande   av   alla   former  av
rasdiskriminering  (  K  M  prop.  nr  87  år 1970).
Paragrafen, som alltså numera betecknas 16 kap.  9 §
BrB,  har  successivt  utbyggts  och  har ett vidare
tillämpningsområde än som följer av konventionen.


I 16 kap. 9 § första stycket BrB föreskrivs  att en
näringsidkare  som  i  sin  verksamhet diskriminerar
någon  på  grund  av  hans ras, hudfärg,  nationella
eller etniska ursprung  eller  trosbekännelse  genom
att  inte  gå  honom  till  handa  på de villkor som
näringsidkaren   i   sin   verksamhet  tillämpar   i
förhållande  till  andra  skall   dömas   för  olaga
diskriminering till böter eller fängelse i högst ett
år.


Enligt  paragrafens  andra  stycke  tillämpas   den
nämnda  bestämmelsen  också på den som är anställd i
näringsverksamhet  eller   annars   handlar   på  en
näringsidkares vägnar samt på den som är anställd  i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.


Vidare  gäller,  enligt  paragrafens tredje stycke,
att  ansvar för olaga diskriminering  också  drabbar
anordnare  av  allmän  sammankomst  eller  offentlig
tillställning  och medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar  någon  på  grund  av hans ras,
hudfärg,  nationella  eller  etniska ursprung  eller
trosbekännelse genom att vägra  honom tillträde till
sammankomsten eller tillställningen  på  de  villkor
som gäller för andra.


Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde stycke,
att  om  någon som avses i paragrafens första-tredje
stycke på  där  angivet  sätt diskriminerar annan på
grund   av  att  denne  har  homosexuell   läggning,
inträder likaledes ansvar för olaga diskriminering.


För straffbarhet  fordras att det avgörande motivet
för gärningen varit  någons ras, hudfärg, nationella
eller   etniska   ursprung,   trosbekännelse   eller
homosexuella läggning.


Enligt  1  kap.  3  §  skadeståndslagen  (1972:207)
tillämpas    skadeståndslagens    bestämmelser    om
skyldighet att  ersätta personskada också i fråga om
lidande som någon  tillfogar annan genom bl.a. olaga
diskriminering. Bestämmelsen  ger  alltså  rätt till
ersättning   för   den   icke-ekonomiska  skada  som
lidandet innebär.


Skada  som  någon  tillfogas   på  grund  av  olaga
diskriminering    kan    också    vara   s.k.    ren
förmögenhetsskada,   dvs.   ekonomisk   skada    som
uppkommer   utan   att  någon  lider  person-  eller
sakskada.   Utanför   avtalsförhållanden    är   ren
förmögenhetsskada  i  princip ersättningsgill endast
om det särskilt anges i  lag.  Den  som  vållar  ren
förmögenhetsskada   genom   brott   är  dock  alltid
ersättningsskyldig     enligt    2    kap.    4    §
skadeståndslagen.


Att de förfaringssätt som  beskrivs  i  16 kap. 9 §
BrB  är kriminaliserade innebär alltså inget  hinder
mot att  skadeståndstalan förs. Kriminaliseringen är
tvärtom  en   förutsättning   för  rätt  till  sådan
ersättning som avses i 1 kap. 3  § skadeståndslagen.
Den  är  dessutom,  med  hänsyn  till  svensk  rätts
reglering  av  ansvaret för ren förmögenhetsskada  i
utomobligatoriska      förhållanden,     ofta     en
förutsättning  även  för rätt  till  ersättning  för
sådan skada.


I fråga om beviskravet  för skadeståndstalan gäller
civilprocessuella       regler,        även       om
skadeståndsanspråket grundas på brott.


Regeringen beslöt den 17 juni 1999 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att göra en översyn av
bestämmelsen om olaga diskriminering (dir. 1999:49).
I  uppdraget  ingår  också  att  göra  en analys  av
rättsväsendets    tillämpning    av    bestämmelsen.
Utredaren  skall ta ställning till om lagstiftningen
om olaga diskriminering  har  en  lämplig omfattning
och  utformning för att kunna utgöra  ett  effektivt
medel  mot  diskriminering.  I  uppdraget  ingår att
överväga   om  ett  förbud  mot  diskriminering  kan
upprätthållas  mera effektivt om det sanktioneras på
annat  sätt  än  genom   straff.   Uppdraget   skall
redovisas senast den 30 april 2001.


Utskottet hade vid förra riksmötet att ta ställning
till ett motionsyrkande av samma innebörd som det nu
aktuella.  Enligt  utskottets  mening fanns det inte
skäl  för  riksdagen  att  föregripa  den  aviserade
översynen. Utskottet ville dock  redan  då framhålla
att  en  avkriminalisering  av  olaga diskriminering
inte  syntes  ägnad att öka möjligheten  att  fordra
skadestånd   för   sådana   förfaranden.   Utskottet
avstyrkte   då   aktuella    motionsyrkanden   (bet.
1998/99:JuU22 s. 8).


Enligt  utskottets  uppfattning  innebär  det  ovan
redovisade  utredningsuppdraget   att  önskemålet  i
motionen 1999/2000:Sf640 väsentligen är tillgodosett
och motionen avstyrks i denna del.




Preskriptionsavbrott




I    motion    1999/2000:Ju723   (m)   begärs    att
preskriptionsavbrott  skall  inträda  redan  när  en
misstänkt delges förundersökningsprotokollet. Enligt
motionärernas  uppfattning  innebär nuvarande regler
inte bara en risk för åtalspreskription  utan  också
för     att     brottsoffret     går     miste    om
brottsskadeersättning     enligt    brottsskadelagen
(1978:413).


Vad först gäller frågan om  åtalspreskription  hade
utskottet  att  ta  ställning  till  ett motsvarande
motionsyrkande  vid  riksmötet 1997/98 (1997/98:JuU1
s. 48). Utskottet anförde den gången följande.


Av 35 kap. 1 § BrB framgår  att den tidsfrist efter
vars utgång påföljd för brott  i  allmänhet inte kan
ådömas, dvs. åtalspreskription inträder,  endast kan
avbrytas  genom  att  den  misstänkte  häktas  eller
erhåller  del  av  åtal  för  brottet.  Frågan om på
vilket  sätt åtalspreskription skall kunna  avbrytas
övervägdes    ingående    under   förarbetena   till
brottsbalken.  Departementschefen  anförde  i  denna
fråga att det inte  fanns tillräckliga skäl att låta
delgivning    av    misstanke    om    brott    vara
preskriptionsavbrytande.  En  sådan ordning skulle i
många  fall  leda till en betydande  förlängning  av
preskriptionsfristerna    och    kunna   leda   till
processuella  komplikationer,  t.ex.   i  frågan  om
huruvida  delgiven  misstanke  avsett  den sedermera
åtalade   gärningen.  Det  kunde  visserligen   inte
förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den
misstänkte  att själv förhindra preskriptionsavbrott
kunde leda till  föga  tillfredsställande  resultat.
Enligt  departementschefen  kunde  emellertid  varje
gränsdragning,  hur  den  än skedde, i enskilda fall
medföra mindre gynnsamma konsekvenser  (NJA  II 1962
s. 564 f).


Efter att ha erinrat om att en annan ordning  finns
i  skattebrottslagen  (1971:69) förklarade utskottet
att det inte var berett  att  frångå den reglering i
fråga om åtalspreskriptionen som kommit till uttryck
i  brottsbalken  och  avstyrkte det  då  förevarande
motionsyrkandet.


När  utskottet  vid  riksmötet   1998/99  hade  att
ställning   till   ett   motsvarande  motionsyrkande
vidhöll    utskottet    denna   inställning    (bet.
1998/99:JuU22 s. 9 f).


Såvitt avser brottsskadeersättning  antog riksdagen
vid   förra   riksmötet   en  lag  om  ändringar   i
brottsskadelagen     (prop.     1998/99:41,     bet.
1998/99:JuU20,  rskr.  1998/99:175,  SFS  1999:253).
Ändringarna i denna del  innebär  sammanfattningsvis
att rätten till brottsskadeersättning kvarstår under
en  längre tidsperiod än tidigare. Om  allmänt  åtal
har väckts,  skall  ansökan om brottsskadeersättning
göras inom två år från  det  att  dom eller slutligt
beslut har vunnit laga kraft. Har allmänt  åtal inte
väckts  men  förundersökning  inletts, skall ansökan
göras  inom  två  år från det att  förundersökningen
lagts  ned  eller avslutats.  I  övriga  fall  skall
ansökan göras  inom  två  år  från  det  att brottet
begicks. Om det finns synnerliga skäl, kan  dock  en
ansökan prövas även om den kommit in för sent.


I  enlighet med äldre rätt skall alltjämt gälla att
ansökan  prövas  endast  om brottet har anmälts till
polis eller åklagare eller  om sökanden visar giltig
anledning  till  att någon sådan  anmälan  inte  har
gjorts.


Vidare  innebär  den  nya  lagen  att  en  särskild
bestämmelse   om   preskription    av   fordran   på
brottsskadeersättning införs. Preskriptionstiden för
brottet  gäller som en yttersta tidsgräns  för  rätt
till sådan ersättning oavsett vad som är föreskrivet
om tid för  att  ansöka om brottsskadeersättning. En
fordran på brottsskadeersättning  skall preskriberas
enligt  samma regler som gäller för  en  fordran  på
skadestånd i anledning av brottet.


Särskilda  regler  om preskription av skadestånd på
grund  av  brott  finns  i  3  §  preskriptionslagen
(1981:130). Dessa preskriptionsregler  innebär bl.a.
att  en fordran på skadestånd i anledning  av  brott
preskriberas  tidigast  tio år efter brottet men att
tiden förlängs i vissa fall.  Förlängning  kan ske i
de  fall  då tiden för åtalspreskription för brottet
är  tio  år eller  längre.  Den  nya  lagregleringen
innebär att  också preskriptionstiden för anspråk på
brottsskadeersättning  kan  förlängas på motsvarande
sätt.


Vid  behandlingen  vid  riksmötet  1998/99  av  ett
motsvarande  motionsyrkande   som  det  nu  aktuella
anförde utskottet i fråga om risken för preskription
av  rätt  till  brottsskadeersättning   att  de  nya
bestämmelserna   i   brottsskadelagen   måste  anses
tillräckliga  för att rättsförluster för brottsoffer
skulle undvikas.  Motionsyrkandet  avstyrktes  (bet.
1998/99:JuU22 s. 11).


Utskottet  står  fast vid sina uttalanden vid förra
riksmötet  och avstyrker  motion  1999/2000:Ju723  i
denna del.




Elektronisk kontroll




I motion Ju503  (fp)  begärs  en  utredning  om  att
fängelsestraff  upp  till  sex  månader  skall kunna
verkställas     genom     intensivövervakning    med
elektronisk kontroll. I motionen  förordas  dessutom
att   sådan  övervakning  skall  kunna  beslutas  av
domstol som en självständig påföljd.


Enligt  1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk  kontroll  är  denna  tillämplig vid
verkställighet  av  dom  på  fängelse, om den  dömde
skall undergå fängelse i högst  tre  månader och det
inte   är   fråga  om  fängelse  som  förenats   med
skyddstillsyn  enligt  28  kap.  3 § BrB. I fall som
avses i 1 § får, på ansökan av den  dömde,  beslutas
att   fängelsestraffet   skall  verkställas  utanför
anstalt. En ansökan får inte  bifallas, om den dömde
är  häktad  eller intagen i kriminalvårdsanstalt  av
någon annan anledning  än  för verkställighet av det
straff  som ansökan avser eller  om  särskilda  skäl
annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Har
den dömde  tidigare undergått verkställighet utanför
anstalt  i  form   av  intensivövervakning,  får  en
ansökan bifallas endast om det därefter förflutit en
period av minst tre  år  under vilken den dömde inte
begått  något  brott  som  har  föranlett  strängare
påföljd än böter. Verkställigheten  sker  i enlighet
med lagens bestämmelser under ledning av den  lokala
kriminalvårdsmyndighet  inom  vars verksamhetsområde
den dömde har sin bostad (2 §).


Verkställigheten utanför anstalt  sker  i  form  av
intensivövervakning  i  för-ening med ett förbud för
den dömde att vistas utanför  bostaden  annat  än på
särskilt  angivna  tider  och  för bestämda ändamål.
Efterlevnaden  av  förbudet skall  kontrolleras  med
elektroniska hjälpmedel (3 §).


Kriminalvårdsstyrelsen  prövar på skriftlig ansökan
av  den  dömde  frågan  om denne  skall  få  undergå
verkställighet av dom på  fängelse  utanför anstalt.
Styrelsen får föreskriva att frågan i  stället skall
prövas av en regionmyndighet. Har ett beslut fattats
av en regionmyndighet, får det ändras av  styrelsen.
Den   som  beslutet  angår  får  påkalla  styrelsens
prövning,    om    beslutet    gått    honom   emot.
Kriminalvårdsstyrelsens  beslut  får överklagas  hos
allmän förvaltningsdomstol (9 §).


Intensivövervakning   med   elektronisk    kontroll
bedrevs   ursprungligen  som  en  försöksverksamhet.
Lagen blev permanent den 1 januari 1999.


Vad  gällde   frågan   om   vilka  strafftider  som
lämpligen     borde     komma     i    fråga     vid
intensivövervakning    med   elektronisk    kontroll
framhöll regeringen i propositionen 1997/98:96 Vissa
reformer av påföljdssystemet  bl.a.  att reglerna om
villkorlig  frigivning  gällde  även  för   den  som
verkställde  ett  straff  genom intensivövervakning.
Eftersom den då gällande försöksverksamheten innebar
att intensivövervakning stod öppen för den som dömts
till  högst  tre  månaders  fängelse,  underkastades
dömda  i praktiken intensivövervakning  under  högst
två månader.  Det  stod  klart  att  längre tider av
intensivövervakning  skulle  innebära att  de  dömda
utsattes för större påfrestningar och också föra med
sig ett klientel som generellt  kunde anses ha sämre
förutsättningar    att    klara    de    krav    som
intensivövervakning   ställde.   Enligt  regeringens
mening kunde det därför befaras att  längre tider av
intensivövervakning medförde fler misslyckanden. För
att intensivövervakningen skulle vara ett trovärdigt
alternativ   till   anstaltsvistelser  krävdes   att
ingripandenivån inte skilde sig från alternativets i
någon betydande utsträckning. Detta torde emellertid
bli svårt att uppnå vid längre strafftider bl.a. med
hänsyn till att det kunde  vara  svårt att under mer
än ett par månader upprätthålla de tämligen rigorösa
regler   som   gällde   för   intensivövervakningen.
Regeringen    ansåg    mot   denna   bakgrund    att
intensivövervakning inte  borde  användas vid längre
strafftider    än    enligt    den    då    pågående
försöksverksamheten, dvs. tre månader (prop.  s. 110
f).


Frågan   om   intensivövervakning   bör   vara   en
verkställighetsform  eller  en  självständig påföljd
berördes också i propositionen. Regeringen  framhöll
i   propositionen   att   utgångspunkten   var   att
intensivövervakning   borde   vara  i  princip  lika
ingripande  som  verkställighet  i  anstalt  av  ett
kortare  fängelsestraff,  vilket  talade   för   att
intensivövervakning    borde    användas    som   en
verkställighetsform  och  inte  som  en självständig
påföljd.


Av betydelse i sammanhanget var också att införande
av intensivövervakning med elektronisk  kontroll som
ett permanent inslag i straffsystemet motiverades av
såväl  humanitära  som samhällsekonomiska skäl.  Hur
stor      betydelse      i     dessa      hänseenden
intensivövervakningen kom  att få berodde emellertid
på   möjligheterna   att  begränsa   användning   av
intensivövervakning    till    sådana    fall    där
alternativet verkligen var  en  anstaltsvistelse. Om
intensivövervakning kom att användas  även  i  andra
fall,  dvs.  där  påföljden annars hade blivit någon
form av kriminalvård  i  frihet skulle de humanitära
och      samhällsekonomiska      fördelarna       av
intensivövervakningen   minska  i  motsvarande  mån.
Genom   att   införa  intensivövervakning   som   en
verkställighetsform för kortare fängelsestraff kunde
sådana effekter  minimeras.  Intensivövervakning med
elektronisk kontroll borde därför  komma  till stånd
endast i fall där en domstol först kommit fram  till
att påföljden skulle vara fängelse.


Vid  bedömningen av om beslutanderätten borde ligga
på domstol  eller  inom  kriminalvården borde vidare
beaktas vilken typ av beslut  det  här var fråga om.
Liksom   hittills  var  avsikten  att  reglerna   om
verkställighet      av      fängelsestraff     genom
intensivövervakning skulle innehålla standardiserade
kriterier som endast gav det  beslutande organet ett
begränsat utrymme för skönsmässiga  bedömningar.  En
huvudregel  borde  sålunda  vara  att  de  dömda som
önskade   avtjäna   kortare   fängelsestraff   genom
intensivövervakning  med  elektronisk kontroll också
skulle få göra det. Det blev  därför  inte  fråga om
sådana  kvalificerade bedömningar som domstolar  var
särskilt lämpade för. I många fall kunde inte heller
det nödvändiga  underlaget  för  de  bedömningar som
trots allt måste göras föreligga vid den tidpunkt då
domstolen  avgjorde  målet. Om inte grundkriterierna
för   intensivövervakningen   gjordes   om,   vilket
regeringen  inte fann motiverat, framstod domstolens
medverkan inte som ändamålsenlig (prop. s. 111 f).


Vid  riksmötet   1998/99   hade  utskottet  att  ta
ställning  till  ett  motionsyrkande   om  att  låta
intensivövervakning med elektronisk kontroll  utgöra
en  självständig  påföljd.  Utskottet instämde då  i
regeringens   ovan   redovisade   överväganden   och
avstyrkte motionen (bet. 1998/99:JuU22 s. 13 f).


Utskottet    instämmer   alltjämt   i   regeringens
överväganden såväl  när  det  gäller  frågan  om vid
vilka  strafftider  intensivövervakning  skall kunna
förekomma   som  när  det  gäller  frågan  om  sådan
övervakning bör vara en självständig påföljd. Motion
1999/2000:Ju503 avstyrks.




Vissa påföljdsfrågor




Livstidsstraffet




I   motionen   1999/2000:Ju901    (m)   begärs   ett
tillkännagivande  av  innebörd  att livstidsstraffet
skall    behållas.    En   utredning   om   huruvida
livstidsstraffet bör ersättas  av eller kompletteras
med ett tidsbestämt straff efterfrågas  i motionerna
1999/2000:Ju905 (c) och 1999/2000:Ju907 (kd).


Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom
för vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi
m.m.,  för  ett  fåtal  brott, bl.a. för mord,  grov
mordbrand,  grov  allmänfarlig   ödeläggelse,  grovt
spioneri och folkmord.


Regeringen    kan    av   nåd   tidsbestämma    ett
livstidsstraff. Under åren  1988-1998  tidsbestämdes
16 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter
det att i genomsnitt mellan nio och tio år avtjänats
och fängelsestraffen tidsbestämdes till i genomsnitt
mellan 17 och 18 år. Under senare år har  emellertid
en  en tendens mot senare tidsbestämning och  längre
strafftid  inträtt.  År  1999 fick fem personer sina
livstidsstraff tidsbestämda.  Av  dessa  frigavs  en
omedelbart  på grund av hälsoskäl. Av de återstående
fyra fick en  sitt straff omvandlat till fängelse 25
år, två fick straffet  omvandlat till fängelse 19 år
och en fick straffet omvandlat  till fängelse 18 år.
Vid   tidsbestämningen  hade  de  i  nämnd   ordning
avtjänat  16  år och 2 månader, 11 år och 3 månader,
10 år och 8 månader  respektive 9 år och 10 månader.
I  sammanhanget  bör även  nämnas  att  reglerna  om
villkorlig frigivning  tillämpas  i  vanlig  ordning
efter det att straffet tidsbestämts.


Utskottet    har    tidigare   behandlat   liknande
motionsyrkanden (se senast  bet. 1998/99:JuU22 s. 19
f).  Utskottet vidhöll då sin  tidigare  inställning
att det  fanns  ett  behov  av  att  kunna döma till
fängelse på livstid vid särskilt grova brott.


Utskottet anser alltjämt att det finns behov av att
kunna  döma  till  fängelse på livstid vid  särskilt
grova brott. Det finns  således  ingen anledning för
riksdagen  att vidta någon åtgärd med  anledning  av
motion 1999/2000:Ju901 i denna del eller att föreslå
ett  sådant  utredningsarbete   som   efterfrågas  i
motionerna   1999/2000:Ju905   och  1999/2000:Ju907.
Utskottet     avstyrker     de     här    behandlade
motionsyrkandena.




Påföljd vid flera brott




I  motionerna  1999/2000:Ju706  och 1999/2000:Ju715,
båda  (m), förespråkas ett avskaffande  av  vad  som
kallats mängdrabatten vid flera brott.


Reglerna  om  hur  fängelse får användas som straff
för flera brott finns  i  26 kap.  2  §  BrB. Av dem
följer  att  fängelse  får  användas  som  gemensamt
straff  om  fängelse  kan följa på något av brotten.
Fängelse på viss tid får  inte  överstiga  de högsta
straffen  sammanlagda  med  varandra.  Det  får inte
heller  överstiga  det svåraste straffet med mer  än
ett  år  om  det svåraste  straffet  är  kortare  än
fängelse i fyra  år.  Om  det  svåraste  straffet är
fängelse  i fyra år men inte uppgår till fängelse  i
åtta år får  det  svåraste  straffet överskridas med
två  år.  Om  slutligen  det  svåraste  straffet  är
fängelse  i åtta år eller längre  får  det  svåraste
straffet överskridas med fyra år.


Det anförda  innebär  t.ex.  att  straffet  för två
eller  flera  fall  av  misshandel  och/eller  stöld
maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall
av t.ex. grov stöld föreligger till bedömning är det
maximala straffet fängelse i åtta år.


Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 §  BrB
är den samlade brottslighetens straffvärde som skall
ligga    till   grund   för   domstolens   bedömning
beträffande straffmätningen.


Utskottet  behandlade  vid  riksmötet  1997/98  ett
motsvarande  motionsyrkande  (1997/98:JuU9 s. 26 f).
Utskottet  konstaterade  att  straffmaximum   i   en
avsevärd  utsträckning  fick  överskridas  när någon
skulle  dömas  för flera brott. Härtill kom att  det
alltid var det samlade  straffvärdet av de brott som
förelåg till bedömning som  skulle läggas till grund
för domstolens ställningstagande  i  påföljdsfrågan.
Utskottet ansåg mot denna bakgrund att  de nuvarande
reglerna   erbjöd   goda  möjligheter  att  nyansera
påföljdsbedömningen för  det fall att den tilltalade
samtidigt skulle dömas för  flera  brott.  Utskottet
avstyrkte den då aktuella motionen.


Vid   riksmötet  1998/99  vidhöll  utskottet  samma
inställning  och avstyrkte en då föreliggande motion
av   samma   innebörd    som    de    nu    aktuella
(bet.1998/99:JuU22 s. 20).


Utskottet vidhåller alltjämt denna inställning  och
avstyrker     motionerna     1999/2000:Ju706     och
1999/2000:Ju715.




Påföljden för grovt narkotikabrott




I  motionerna  1999/2000:Ju901  och  1999/2000:Ju908
(båda  m)  begärs  en  lagändring  så  att  livstids
fängelse införs för grov narkotikabrottslighet.


Påföljden  för  grovt narkotikabrott är fängelse  i
lägst två och högst  tio  år.  När fråga är om flera
brott  får  enligt 26 kap. 2 § BrB  fängelse  sättas
över det svåraste av det högsta straff som kan följa
på brotten. Detta  innebär,  när  det  gäller  grovt
narkotikabrott,   att   påföljden   som   högst  kan
bestämmas  till  fängelse i 14 år. Vid återfall  kan
härutöver den särskilda  straffskärpningsregeln i 26
kap. 3 § BrB användas. Det maximala straffet blir då
fängelse i 18 år.


Enligt    vad    utskottet    inhämtat     studerar
Narkotikakommissionen  (dir.  1998:  18)  frågan  om
livstids    fängelse    som    påföljd    för   grov
narkotikabrottslighet.


Utskottet  har  tidigare  behandlat motionsyrkanden
liknande det nu aktuella. I betänkandet 1997/98:JuU9
hänvisade  utskottet till tidigare  uttalanden  vari
bl.a. konstaterats  att  de  straff  som mäts ut för
grovt narkotikabrott regelmässigt är långa  och  att
något  behov  av  ytterligare  straffskärpning  inte
förelåg.  Utskottet  vidhöll  sin  tidigare  intagna
ståndpunkt och avstyrkte motionsyrkandena (s.19).


Vid  riksmötet  1998/99 hade utskottet åter att  ta
ställning  till  motionsyrkanden   liknande   de  nu
ifrågavarande.   Utskottet   uttalade   då  att  det
alltjämt  stod  fast  vid sin uppfattning att  någon
ytterligare skärpning av straffen för narkotikabrott
inte  var  erforderlig. Utskottet  avstyrkte  de  då
förevarande yrkandena (bet. 1998/99:JuU22 s. 18).


Utskottet  vidhåller  sina  uttalanden  från  förra
riksmötet och  avstyrker  motionerna 1999/2000:Ju901
och 1999/2000:Ju908 i aktuella delar.




Varusmuggling




Ansvar för varusmuggling




I motion 1999/2000:Ju726 (s)  begärs  en ordning med
skärpta straff för smuggling som innebär  att strikt
ansvar för varusmuggling införs för ägare och förare
av  fordon,  i  vilka smuggelgods anträffas. Fordon,
som fraktar smuggelgods,  bör  enligt  motionärernas
uppfattning förverkas.


Ansvar  för  överträdelse  av straffbuden  i  lagen
(1960:418)     om     straff    för    varusmuggling
(varusmugglingslagen) förutsätter att gärningsmannen
handlat med uppsåt eller,  i  vissa särskilt angivna
fall,  av  grov  oaktsamhet.  Gärningsmannen   skall
alltså  ha  förfarit på ett sätt som uppfyller de  i
den  tillämpliga   paragrafen  uppställda  objektiva
förutsättningarna för  straffansvar, och förfarandet
skall ha skett med den grad  av subjektiv insikt som
krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som
är ägare till eller förare av  ett  fordon, i vilket
smuggelgods  anträffas,  kan  alltså  inte  straffas
enbart i sin egenskap av ägare eller förare.


En  bestämmelse  som  i  viss  mån  anknyter   till
motionärernas     önskemål     finns     i    7    §
varusmugglingslagen.  Enligt  den paragrafen  gäller
att om gods påträffas undandolt i fartyg, luftfartyg
eller  tåg,  på  plats  som  inte är  upplåten  till
medföljande  resandes  personliga   begagnande,  och
framgår av omständigheterna, att varusmuggling,  som
inte  är ringa, är tillämnad eller har ägt rum, döms
befälhavaren     för    bristande    tillsyn    över
transportmedel till  böter,  om  han  inte gjort sig
skyldig    till    något    annat    brott    enligt
varusmugglingslagen.  Har han gjort vad som på honom
skäligen ankommit för att  förhindra  varusmuggling,
undgår han dock ansvar. Motsvarande regel gäller när
tillsynen   delegerats   till   annan   person   med
befälsgrad.


När  det  gäller  förverkande finns bestämmelser  i
bl.a. varusmugglingslagens  9  och 10 §§. Enligt 9 §
skall gods som har varit föremål  för  varusmuggling
eller försök därtill förklaras förverkat  jämte kärl
eller   emballage,   vari   godset  förvaras.  Finns
egendomen  inte  i  behåll,  skall   värdet  av  den
förverkas. Om ett förverkande är uppenbart obilligt,
får  det helt eller delvis efterges. Har  egendomen,
eller  särskild  rätt  till den, förvärvats av någon
som var i god tro, skall förverkande inte ske.


Enligt  varusmugglingslagen   saknar  det  egentlig
betydelse  för  förverkandefrågan   om  brottet  har
begåtts  av  ägaren  till egendomen eller  av  någon
annan.


Enligt 10 § får hjälpmedel,  som  har  använts  vid
bl.a.  varusmuggling eller försök till sådant brott,
förklaras  helt  eller  delvis förverkade, om det är
påkallat  till förebyggande  av  sådan  brottslighet
eller det annars  finns  särskilda  skäl, allt under
förutsättning att ägaren eller någon i dennes ställe
uppsåtligen  har  förövat gärningen eller  medverkat
till  denna och ett  förverkande  inte  skulle  vara
uppenbart  obilligt.  Finns egendomen inte i behåll,
får i stället värdet av  den  förverkas. Förverkande
får  dock  inte  ske  hos  den  som i  god  tro  har
förvärvat egendomen eller rätt till  den. Rätten kan
i stället för att besluta om förverkande  föreskriva
åtgärd till förebyggande av missbruk.


Med   hjälpmedel   i  10  §  avses  i  första  hand
transportmedel som använts  vid brottet samt väskor,
lådor och annat som smuggelgodset  har  förvarats i.
Föremålen  behöver  inte vara speciellt konstruerade
för smuggling, utan det  är  tillräckligt att de har
kommit till användning i samband med brottet.


De nu redovisade bestämmelserna  är  fakultativa. I
förarbetena framhöll emellertid departementschefen -
under hänvisning till förverkandereglernas förmodade
starkt  brottsförebyggande effekt - att  smuggelgods
som  regel   borde  förverkas,  så  snart  det  inte
framstod   som   uppenbart    obilligt   (oskäligt).
Smugglade alkohol- och tobaksvaror  liksom varor som
var  förenade  med  säkerhetsrisker borde  förverkas
undantagslöst.  I  fråga   om   hjälpmedel  framhöll
departementschefen att förverkande  borde  ske först
och  främst  när  det var påkallat för att förebygga
fortsatta brott men  också som regel vid mycket grov
brottslighet (K M prop. nr 115 1960 s. 74 f).


Inom Finansdepartementet  har  en översyn gjorts av
varusmugglingslagen.  Resultatet  av  översynen  har
presenterats     i    departementspromemorian     Ny
smugglingslag,  m.m.  (Ds  1998:53).  I  promemorian
föreslås   bl.a.   att   varusmugglingslagen   skall
upphävas och ersättas  av  en  ny  lag om straff för
smuggling.


Vad gäller förslagen i promemorian  kan  nämnas ett
avskaffande    av    regeln    i   nuvarande   7   §
varusmugglingslagen   om  ansvar  för   befälhavare,
eftersom det i praktiken  visat sig närmast omöjligt
att   bevisa  att  en  befälhavare   eftersatt   sin
tillsynsskyldighet.


I  promemorian   föreslås   också  bestämmelser  om
förverkande. Dessa skiljer sig  från gällande regler
bl.a.  genom att de ger möjlighet  till  förverkande
även vid  brott som begås av oaktsamhet, som inte är
grov.


Promemorian  har  remissbehandlats  och bereds nu i
Regeringskansliet.  En  proposition  på grundval  av
förslagen  i promemorian är planerad till  våren  år
2000.


Utskottet  behandlade   vid   förra  riksmötet  ett
motionsyrkande av motsvarande innebörd  som  det  nu
aktuella. Utskottet framhöll den gången att i svensk
rätt  ansvar  för  brott  -  med  undantag  för  det
formella  ensamansvaret för bl.a. ansvariga utgivare
i            tryckfrihetsförordningen            och
yttrandefrihetsgrundlagen     -    förutsatte    att
gärningsmannen handlat uppsåtligen  eller,  när  det
särskilt  anges,  av  oaktsamhet.  En  bärande tanke
bakom kravet på att gärningsmannen skulle ha handlat
uppsåtligen eller av oaktsamhet kunde sägas vara att
endast  den som haft möjlighet att rätta  sig  efter
lagen, men  inte  gjort  det, skulle kunna straffas.
Ett strikt ansvar för varusmuggling  av det slag som
förordades i motionen var, enligt utskottets mening,
oförenligt    med    grundläggande   straffrättsliga
principer. När det gällde  förverkande av fordon som
fraktat   smuggelgods   gav,   betonade   utskottet,
gällande lag vidsträckta möjligheter och dessa kunde
komma  att  utökas.  Utskottet  ville  här  särskilt
understryka att förverkande av transportmedel  kunde
ske   inte   bara  när  smuggelbrottet  förövats  av
transportmedlets  ägare  utan också när det förövats
av någon som var i ägarens  ställe.  Med det anförda
avstyrkte  utskottet  den då ifrågavarande  motionen
(bet. 1998/99:JuU22 s. 6).


Utskottet står fast vid sina uttalanden vid 1998/99
års riksmöte och avstyrker motion 1999/2000:Ju726.




Ringa varusmuggling




I motion 1999/2000:Ju724 (mp) efterfrågas en översyn
av  straffsatserna  för  ringa   varusmuggling   och
överträdelse   av   den   s.k.  privatinförsellagen.
Motionärerna menar att samhället måste se allvarligt
på illegal införsel av alkohol  och  tobak  även när
denna sker i liten skala.


I  1  §  första stycket varusmugglingslagen stadgas
att  den  som,  utan  att  ge  det  till  känna  hos
vederbörlig  myndighet,  till riket inför eller från
riket utför gods, för vilket tull, annan skatt eller
avgift  skall erläggas till  statsverket  eller  som
enligt stadgande  i  lag  eller författning inte får
införas  eller  utföras,  döms,  om  gärningen  sker
uppsåtligen,  för  varusmuggling  till  böter  eller
fängelse i högst två  år. Är varusmuggling som avses
i det nämnda lagrummet med hänsyn till godsets värde
och övriga omständigheter  vid  brottet att anse som
ringa,   döms,   enligt   2   §   samma  lag,   till
penningböter.  Strängare  straffsatser   gäller   om
gärningen avsett narkotika.


Av  2 § varusmugglingslagen jämförd med 25 kap. 3 §
BrB  följer   att  det  högsta  straffet  för  ringa
varusmuggling,    som   ej   avser   narkotika,   är
penningböter 2000 kr.


I  lagen  (1994:1565)   om   beskattning   av  viss
privatinförsel      (privatinförsellagen)      finns
bestämmelser  om uttagande av skatt och skattefrihet
vid privat införsel  till  Sverige av alkoholdrycker
och   tobaksvaror   från   andra   medlemsstater   i
Europeiska unionen. Enligt 9 § samma  lag  döms  den
som  uppsåtligen  eller av oaktsamhet lämnar uppgift
som befinns oriktig  eller  underlåter att deklarera
skattepliktig införsel enligt  denna lag till böter.
I   ringa   fall  skall  inte  dömas  till   ansvar.
Varusmugglingslagen   -   med   undantag   för  dess
bestämmelser   om   förundersökning   och   de  s.k.
tullåklagarnas  åtalsrätt  -  och  skattebrottslagen
(1971:69) skall inte tillämpas på införsel som avses
i pri-vatinförsellagen.


Privatinförsellagen   upptar   vidare   i    7    §
bestämmelser   om  administrativ  avgift  som  skall
påföras den som försummar sin deklarationsskyldighet
enligt lagen. Avgiften  motsvarar 50 % av skatten på
varan.


Privatinförsellagen   innebär   således   att   två
ekonomiska   sanktioner,   den   ena   i   form   av
administrativa avgifter, och  den  andra  i  form av
böter skall åläggas vid sidan av varandra.


I  Riksåklagarens  föreskrifter om ordningsbot  för
vissa   brott   (SFS   1999:178)    föreskrivs   att
ordningsbot  skall utgå för vissa brott  med  belopp
som  anges i bilagd  förteckning  till  beslutet.  I
bilaga     18     till    beslutet    anges    bl.a.
ordningsbotsbelopp   för   ringa  varusmuggling  och
försök därtill i fråga om införsel  av alkohol eller
tobak från stat som inte är medlem i EU.


Högsta domstolen ansåg i rättsfallet  NJA  1997  s.
808  att  motsvarande äldre föreskrifter kunde tjäna
till ledning  även  vid  bestämmande  av  böter  för
överträdelse av privatinförsellagen.


I departementspromemorian Ny smugglingslag föreslås
att  9  §  privatinförsellagen  skall  ändras så att
straffbarhet förutsätter att gärningsmannen  handlat
antingen   uppsåtligen  eller  av  grov  oaktsamhet.
Ansvarsfriheten  för  ringa  fall  har  tagits bort.
Överträdelse   skall   kunna   rendera  böter  eller
fängelse i högst ett år. Skärpningen av straffskalan
är  motiverad av att även mycket  stora  kvantiteter
alkoholdrycker  och tobaksvaror kan vara att hänföra
till privatinförsel. Å andra sidan skall en särskild
åtalsprövningsregel  leda  till att icke straffvärda
fall enbart drabbas av avgiftssanktionen  i  7 § (s.
537).


Straffet   för  ringa  smugglingsbrott  föreslås  i
promemorian bli  detsamma som i dag gäller för ringa
varusmuggling.


Utskottet kan inte  finna annat än att de påföljder
som kan inträda vid ringa  varusmuggling  av alkohol
eller   tobak   på   ett  rimligt  sätt  återspeglar
gärningarnas      straffvärde.       Vad      gäller
ansvarsbestämmelsen  i privatinförsellagen  är  dess
utformning     föremål     för      beredning      i
Regeringskansliet.  Utskottet  anser inte att det nu
finns skäl för några åtgärder av riksdagen i frågan.
Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju724  i  denna
del.




Trafikbrott




Rattfylleri




Flera  motioner  avser  rattfylleribrottet. I motion
1999/2000:Ju741 (s) begärs  att ett rattfylleribrott
alltid  skall  anses  som  grovt,   om   det   finns
passagerare   under  18  år  i  fordonet,  samt  att
minimistraffet  för  grovt rattfylleri bör höjas. En
s.k.   nollgräns   för   alkohol   vid   rattfylleri
efterfrågas i motion 1999/2000:T209 (fp).


Enligt   4   §  första  stycket   trafikbrottslagen
(1951:649) skall  den  dömas för rattfylleri som för
ett motordrivet fordon eller  en  spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i  så  stor  mängd
att  alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgick  till  minst  0,2  %  i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans utandningsluft.


För  rattfylleri  döms  också,  enligt  paragrafens
andra  stycke,  den  som för ett motordrivet  fordon
eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som
avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor
mängd att det under eller  efter  färden finns något
narkotiskt  ämne  kvar i blodet. Detta  gäller  dock
inte om narkotikan  intagits  i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination.


Av tredje stycket i samma paragraf framgår att även
den som vid förandet av ett motordrivet fordon eller
en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga drycker
att  det  kan  antas  att  han  eller  hon  inte  på
betryggande sätt kan föra fordonet  skall  dömas för
rattfylleri.  Detsamma  gäller  om  föraren  är lika
påverkad   av   något  annat  medel  (s.k.  kliniskt
rattfylleri).


Straffet för rattfylleri  är böter eller fängelse i
högst sex månader.


Är  brottet  grovt,  skall föraren  enligt  4  a  §
trafikbrottslagen dömas  för  grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas  om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %
i   blodet   eller  0,50  milligram  per   liter   i
utandningsluften,   om   föraren  annars  har  varit
avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel
eller om framförandet av fordonet  har  inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.


Frågan  om  ett rattfylleribrott skall bedömas  som
grovt  skall  enligt   gällande   rätt  avgöras  med
beaktande av samtliga omständigheter  vid brottet. I
4  a  §  trafikbrottslagen  anges  emellertid,   som
framgått  ovan,  vissa  omständigheter  som särskilt
skall  beaktas  vid  bedömningen  av  om brottet  är
grovt.


Frågan huruvida medföljande passagerares  ålder bör
tillmätas självständig betydelse för kvalificerandet
av ett rattfylleribrott synes inte ha uppmärksammats
under  förarbetena  till  lagstiftningen. Av motiven
till 1990 års ändringar av rattfyllerilagstiftningen
framgår dock att det förhållandet att föraruppgiften
varit särskilt ansvarsfull  eller  krävande  kan  ha
betydelse vid bedömningen av om ett rattfylleribrott
skall  anses grovt. Som exempel angavs bl.a. att det
rört sig  om ett fordon med många passagerare (prop.
1989/90:2 s. 50).


Straffskalan   för  grovt  rattfylleri  erhöll  sin
nuvarande  utformning  genom  lagstiftning  år  1993
(prop. 1993/94:44,  bet.  1993/94:JuU11,  rskr. 78).
Straffmaximum  höjdes  då från fängelse ett år  till
fängelse två år.


Något lägsta fängelsestraff  för  grovt rattfylleri
är inte stadgat. Enligt 26 kap. 1 § BrB får fängelse
på viss tid ej understiga fjorton dagar.  I  samband
med 1993 års lagstiftning uttalades att höjningen av
straffmaximum  för grovt rattfylleri inte var avsedd
att  ändra  principen   för   utmätande   av   korta
fängelsestraff.   Det   innebar  att  fängelsestraff
understigande  en  månad endast  borde  förekomma  i
undantagsfall (prop. 1993/94:44 s. 29).


Påföljden  för grovt  rattfylleri  bestäms  normalt
till fängelse en månad.


Utskottet anser  att det inte finns skäl att frångå
gällande  rätts  ståndpunkt   att   frågan   om  ett
rattfylleribrott   skall  bedömas  som  grovt  skall
bedömas med hänsyn till  samtliga omständigheter vid
brottet.  Att  ange  medpassagerares  ålder  som  en
faktor av självständig betydelse vid kvalificerandet
av   brottet  förefaller   utskottet   vara   mindre
välbetänkt.  Utskottet anser vidare att straffskalan
för  grovt  rattfylleri   erhöll   en   väl   avvägd
utformning  genom  1993  års  lagstiftning.  Med det
anförda avstyrker utskottet motion 1999/2000:Ju741.


Frågan   om   promillegränsen   för   alkohol   vid
rattfylleri   övervägdes  i  samband  med  1990  års
ändringar i rattfyllerilagstiftningen.


I samband med  att  utskottet förordade en sänkning
av den då gällande lägsta promillegränsen från 0,5 %
till 0,2 % uttalade utskottet följande med anledning
av motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.


En utgångspunkt var att  alkohol  och  trafik  inte
hörde  ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen
för   rättssäkerhetens   krav   -   förmedla   detta
pedagogiska  budskap.  Även  om  det  fanns skäl att
sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den
återhållsamhet   som  grundläggande  straffrättsliga
principer   påbjöd.    Utskottet    underströk   att
strafflagstiftning i princip är ett medel  som skall
användas  endast mot gärningar som är klart skadliga
eller farliga  för enskilda eller för samhället, och
för att utvidga  det  straffbara  området  skall det
krävas  mycket  starka  skäl. Redan den av utskottet
förordade sänkningen innebar  en  kraftig utvidgning
av   det  straffbara  området,  och  en  ytterligare
utvidgning,  som  förordades  i några av motionerna,
skulle  medföra  att  det  kriminaliserade   området
utvidgades  i  en  omfattning som inte var motiverad
från   trafiksäkerhetssynpunkt.    En    ytterligare
utvidgning skulle också möta kraftiga erinringar med
hänsyn   till  vikten  av  att  rationellt  utnyttja
rättsväsendets  knappa resurser. I förlängningen låg
här också en kriminalpolitiskt  sett  allvarlig fara
för  upprätthållandet  av  den allmänna laglydnaden.
Utskottet   avstyrkte  införande   av   en   absolut
nollgräns vid bilkörning (1989/90:JuU2 s. 18 f).


Utskottet har senast vid riksmötet 1998/99 haft att
ta ställning  till  ett  motionsyrkande om nollgräns
för alkohol vid rattfylleri.  Utskottet hänvisade då
till sina uttalanden i 1990 års  lagstiftningsärende
och avstyrkte motionen (bet. 1998/99:JuU15 s. 8).


Utskottet  vidhåller  sina  tidigare  uttalanden  i
frågan och avstyrker motion 1999/2000:T209  i  denna
del.




Olovlig körning




I  motion  Ju728  (s)  yrkas  att  straffmaximum för
olovlig  körning skall höjas till fängelse  ett  år.
Motionären framhåller att en sådan lagändring skulle
göra det möjligt  att  häkta den som gör sig skyldig
till upprepade fall av olovlig körning.


Enligt 3 § första stycket  trafikbrottslagen gäller
att om någon uppsåtligen för körkortspliktigt fordon
utan  att vara berättigad att  föra  sådant  fordon,
skall han  dömas för olovlig körning till böter. Har
han tidigare  innehaft körkort som blivit återkallat
eller har brottet  skett  vanemässigt  eller  är det
eljest att anse som grovt, får dömas till fängelse i
högst sex månader.


Häktning  förutsätter - med visst undantag som  här
saknar intresse  -  att  för  brottet är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver (24  kap.  1  och 2 §§
RB).


Vid  upprepade fall av grov olovlig körning bestäms
påföljden i praxis till fängelse.


Enligt  vad  utskottet erfarit avser regeringen att
tillkalla  en  särskild  utredare  med  uppgift  att
utifrån grundläggande  krav på rättssäkerhet göra en
bred  översyn  av  materiella  frågor  som  rör  det
allmännas  reaktioner   mot  trafikbrott  och  andra
felbeteenden i vägtrafiken.


Utskottet  finner  inte  nu  skäl  att  förorda  en
ändring   av  straffskalan  för   olovlig   körning.
Utskottet utgår  emellertid  från  att  problem  som
visat  sig vid paragrafens tillämpning uppmärksammas
i  det  kommande   arbetet   med   reformeringen  av
trafiklagstiftningen. Motion 1999/2000:Ju728 i denna
del avstyrks.




Övrigt




Olovlig värvning




I motion 1999/2000:Ju746 (s, m, kd,  c,  v,  fp, mp)
begärs  en  översyn  av  bestämmelserna  om  olovlig
värvning.  Motionärerna hävdar att bl.a. ungdomar  i
Sverige med flyktingbakgrund värvas till krigstjänst
i andra länder.


Om någon utan  regeringens  tillstånd  här  i riket
värvar  folk till främmande krigstjänst eller därmed
jämförlig  tjänst  eller  förmår  folk att olovligen
bege sig ur riket för att ta sådan tjänst, skall han
enligt  19 kap. 12 § BrB dömas för olovlig  värvning
till böter eller fängelse i högst sex månader eller,
om riket var i krig, till fängelse i högst två år.


Det första  ledet i den förevarande paragrafen hade
förebild i 8 kap.  25  §  i 1864 års strafflag, vari
stadgades   straff  för  den  som   utan   Konungens
tillstånd  värvade   folk  i  riket  till  främmande
krigstjänst. Syftet med  bestämmelsen torde ha varit
att  säkra tillgången på krigsdugligt  manskap  inom
riket.


Sverige  ratificerade  den 20 november 1909 den vid
andra fredskonferensen i  Haag  den  18 oktober 1907
avslutade konventionen angående neutrala makters och
personers   rättigheter   och  förpliktelser   under
lantkrig. Enligt konventionen  får stridande styrkor
inte uppsättas och värvningsbyråer  ej  öppnas på en
neutral   makts   landområde  till  förmån  för   de
krigförande. Neutral  makt bär emellertid inte något
ansvar för att enstaka  personer överskrider gränsen
för  att  ställa  sig i endera  krigförande  partens
tjänst.


Motivet för bestämmelsen  mot  olovlig värvning kan
alltså   i  första  hand  sägas  vara  att   undvika
utrikespolitiska   förvecklingar.   Haagkonventionen
medför också en folkrättslig skyldighet  för Sverige
att i viss omfattning förbjuda värvningsverksamhet.


Av motiven till bestämmelsen framgår till en början
att   med   värvning   här   i   riket  förstås  att
värvningsavtal ingåtts här. Eftersom  lagen talar om
värvning av "folk", torde värvning av någon  enstaka
individ    inte    vara   straffbart.   Krigs-tjänst
förutsätter  inte  krig  mellan  stater  i  egentlig
mening. Även tjänst  i en upprorsarmé eller eljest i
inbördeskrig omfattas  av  paragrafens bestämmelser.
Har  värvningsavtal  inte  ingåtts   här   i   riket
förutsätter straffbarhet att de frivilliga olovligen
lämnat  riket.  I motiven framhölls att detta gjorde
det  möjligt  att  i   ett   kritiskt   läge   genom
utreseförbud,  vilket kunde meddelas i administrativ
ordning, hindra en värvningsrörelse som skedde i den
formen att vederbörande  först  förmåddes  att lämna
riket,   varefter   värvningskontrakt  ingicks  utom
riket. En agent borde tydligen ansetts ha förmått de
frivilliga att lämna  riket, även om han inte behövt
direkt truga eller tubba  dem  att  gå  i  främmande
tjänst (NJA II 1948 s. 279 f).


Motivuttalandena  om utreseförbud gjordes när  1809
års regeringsform ännu var i kraft. Numera stadgas i
2 kap. 8 § RF att varje  medborgare är tillförsäkrad
frihet att lämna riket. Av  2  kap.  12 § RF framgår
att bl.a. denna frihet får begränsas genom  lag.  En
sådan  begränsning  får  dock  endast  göras för att
tillgodose  ett  ändamål  som  är godtagbart  i  ett
demokratiskt samhälle och får inte  göras  enbart på
grund  av politisk, religiös, kulturell eller  annan
åskådning.  Den  får  aldrig  gå  utöver  vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett
begränsningen  och  ej sträcka sig så långt att  den
utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en
av  folkstyrelsens  grundvalar.   Särskilda   regler
gäller  för  riksdagens  beslutsfattande beträffande
lagstiftning av nu ifrågavarande slag.


Det finns inte någon refererad  rättspraxis rörande
bestämmelsen om straff för olovlig värvning.


Här bör vidare understrykas att 19  kap.  12  § BrB
tar  sikte  på  situationer  där personer frivilligt
låter sig värvas. Sker rekrytering  med  t.ex. olaga
tvång   eller  vilseledande,  inträder  straffbarhet
enligt olika  bestämmelser i 4 kap. BrB om brott mot
frihet och frid.


I  6  kap.  föräldrabalken  finns  bestämmelser  om
vårdnaden om barn.  Vårdnaden  om barnet består till
dess  barnet  fyller 18 år eller dessförinnan  ingår
äktenskap. Av vårdnadsrätten  anses följa befogenhet
för vårdnadshavaren att ha barnet  hos  sig  och att
bestämma dess vistelseort.


Att  obehörigen  skilja  ett  barn under 15 år från
någon som har vårdnaden om barnet  medför  enligt  7
kap.  4  § BrB straff för egenmäktighet med barn, om
gärningen inte utgör brott mot frihet.


Enligt  artikel   38.2  i  barnkonventionen  skall
konventionsstaterna vidta alla tänkbara åtgärder för
att säkerställa att personer  som  inte  fyllt 15 år
inte  deltar  i väpnade konflikter. Av artikel  38.3
framgår att konventionsstaterna skall avstå från att
rekrytera en person  som  inte  har fyllt 15 år till
sina  väpnade  styrkor.  Då rekrytering  sker  bland
personer  som  fyllt  15  men   inte  18  år,  skall
konventionsstaterna sträva efter  att  i första hand
rekrytera dem som är äldst.


Utskottet  vill  till  en  början  framhålla   att
värvningsavtal  inte  får  ingås  här  i  riket utan
regeringens    tillstånd.    I   denna   del   torde
lagstiftaren inte kunna gå längre.  Att  förmå någon
att  bege  sig utomlands för att där ta värvning  är
däremot  straffritt,   om   någon   inskränkning  av
utreserätten inte meddelats i lag. När  det är fråga
om  personer,  som  inte  fyllt  18 år, gäller  dock
vårdnadshavarens rätt att bestämma  att en underårig
inte   får  lämna  landet.  Utskottet  vill   därför
understryka  vikten  av  att  barn  och  föräldrar i
utsatta  miljöer  får  stöd  så att de kan stå  emot
värvningsförsök. Åtgärder som  kan motverka att barn
utnyttjas i väpnade konflikter är  enligt utskottets
mening i hög grad angelägna.


Med   det   anförda   avstyrker  utskottet   motion
1999/2000:Ju746.




Försäkringsbedrägeri




I  motion 1999/2000:Ju733  (s)  yrkas  att  det  bör
utredas  om  det  skall vara straffbart att medvetet
lämna felaktiga uppgifter  om  förlust  eller  skada
till    polis   och   försäkringsbolag.   Motionären
framhåller  att  sådana uppgifter årligen leder till
felaktiga utbetalningar  av  försäkringsersättningar
på mycket stora belopp.


Av 9 kap. 1 § BrB första stycket  framgår  att  den
som  medelst vilseledande förmår någon till handling
eller   underlåtenhet,   som   innebär  vinning  för
gärningsmannen  och skada för den  vilseledde  eller
någon i vars ställe  denne  är,  döms  för bedrägeri
till fängelse i högst två år.


Är ett bedrägeribrott grovt, döms enligt 9 kap. 3 §
samma balk till fängelse lägst sex månader och högst
sex år.


Enligt  9  kap.  11  § första stycket BrB är  också
försök eller förberedelse  till  bl.a. bedrägeri och
grovt bedrägeri straffbart.


Av paragrafens andra stycke framgår  att  såsom för
förberedelse  till  bedrägeri  eller grovt bedrägeri
döms  den som för att bedra försäkringsgivare  eller
eljest  med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan
till person  eller egendom. Detsamma skall gälla, om
någon med uppsåt  som  nyss  sagts, söker åstadkomma
sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt
avstått från att fullfölja gärningen, skall han dock
vara fri från ansvar.


Enligt     utskottets    bedömning    är     motion
1999/2000:Ju733  tillgodosedd genom gällande lag och
den avstyrks.




Språket i brottsbalken




Ett  enklare  språk  i  brottsbalken  efterfrågas  i
motion 1999/2000:Ju742 (s).


Allmänt gäller  enligt  de  av Statsrådsberedningen
utgivna  Riktlinjer  för  författningsskrivning  (Ds
1998:66) att språket i en författning  skall vara så
enkelt  och klart som möjligt. I författningsarbetet
bör  följas   de   skrivregler  och  riktlinjer  för
författningsspråket  som  Statsrådsberedningen givit
ut.


I samband med att utskottet behandlade en skrivelse
från    regeringen    om    ett   nytt    offentligt
rättsinformationssystem     (bet.     1998/99:JuU11)
uttalade  utskottet  att det alltid  måste  vara  en
strävan  att  göra  språket   i   t.ex.   lagar  och
förordningar  så  enkelt och klart som möjligt.  Ett
språkvårdande arbete  pågår  också  sedan  länge  på
många  håll  inom  den  offentliga  förvaltningen. I
Regeringskansliet finns t.ex. en särskild  enhet med
uppgift  att  bl.a.  granska  - och förbättra -  den
språkliga utformningen av lagar och förordningar.


Utskottet  vill återigen framhålla  att  språket  i
lagar och andra författningar bör vara så enkelt och
klart  som  möjligt.   Det   måste   dock  samtidigt
understrykas att sådana texter måste uppfylla  bl.a.
krav  på  klarhet,  stringens  och  inbördes logiskt
sammanhang, vilka inte alltid låter sig  förena  med
en  långt  driven  enkelhet  i språket. Det behov av
rent språkliga förändringar som  kan  finnas i fråga
om brottsbalken bör enligt utskottets mening beaktas
inom ramen för det fortlöpande lagstiftningsarbetet.
Någon  särskild  språklig  översyn  kan  inte  anses
erforderlig. Motion 1999/2000:742 avstyrks.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.   beträffande   översyn   av   6   kap.
brottsbalken


att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 6,


res. 1 (fp)


2.  beträffande asylsökande och invandrade
kvinnors situation


att riksdagen avslår motion 1998/99:So466 yrkande 1,


res. 2 (v)


3. beträffande  pornografi ur könspolitisk
synvinkel


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju710,


res. 3 (v, mp)


4. beträffande förstärkt  skydd  för  barn
som är offer för sexualbrott


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju711,


res. 4 (v, c, fp, mp)


5. beträffande könshandel


att  riksdagen avslår motionerna 1998/99:So466  yrkande  14,
1998/99:A808 yrkande 18, 1998/99:A810 yrkande 24
och 1999/2000:A804 yrkande 28,


res. 5 (v, kd, c)


6.  beträffande  försäljning  av  sexuella
tjänster


att   riksdagen    avslår   motionerna   1998/99:Ju705   och
1999/2000:Ju717,


res. 6 (kd)


7. beträffande barnpornografi på datanät


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju747,


res. 7 (kd)


8.       beträffande       en       svensk
tortyrlagstiftning


att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K356 yrkande 5 och
1999/2000:U621 yrkande 2,


res. 8 (v, fp, mp)


9. beträffande psykisk misshandel


att riksdagen avslår motionerna  1998/99:So462 yrkande 4 och
1999/2000:A807 yrkande 9,


res. 9 (fp)


10. beträffande olaga hot


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju718,


res. 10 (fp)


11. beträffande otillbörlig påverkan


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju705,


res. 11 (fp)


12.  beträffande  förbud mot deltagande  i
rasistiska och kriminella organisationer


att riksdagen avslår  motionerna  1999/2000:Ju904  yrkande 6
och 1999/2000:Ju907 yrkande 7,


res. 12 (kd)


13. beträffande åtgärder mot klotter


att    riksdagen    avslår    motionerna    1999/2000:Ju709,
1999/2000:Ju728 yrkande 2 och 1999/2000:Ju736,


res. 13 (kd)


14.        beträffande        elektroniska
anslagstavlor


att riksdagen avslår motion 1999/2000:T703 yrkande 13,


res. 14 (m, c)


15. beträffande övergrepp i rättssak


att  riksdagen  med anledning av motionerna  1999/2000:Ju723
yrkande 7 och 1999/2000:Ju905 yrkande 36 som sin
mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört,


res. 15 (s, v)


16.  beträffande  rån  med   vapen   eller
vapenatrapp


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju716,


17. beträffande straffet för personrån


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju903 yrkande 3,


res. 16 (kd)


18. beträffande olaga diskriminering,


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf640 yrkande 10,


19. beträffande preskriptionsavbrott


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 4,


res. 17 (m)


20. beträffande elektronisk kontroll


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju503,


res. 18 (fp, mp)


21. beträffande livstidsstraffet


att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901  yrkande 12,
1999/2000:Ju905  yrkande  39 och 1999/2000:Ju907
yrkande 36,


res. 19 (v, fp, mp)


res. 20 (kd)


res. 21 (c)


22. beträffande påföljd vid flera brott


att   riksdagen   avslår  motionerna   1999/2000:Ju706   och
1999/2000:
Ju715,


res. 22 (m)


23.   beträffande   straffet   för   grovt
narkotikabrott


att riksdagen avslår motionerna  1999/2000:Ju901  yrkande 13
och 1999/2000:Ju908 yrkande 7,


res. 23 (m)


24. beträffande ansvar för varusmuggling


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju726,


25. beträffande ringa varusmuggling


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju724 yrkande 3,


res. 24 (mp)


26. beträffande grovt rattfylleri


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju741,


27.      beträffande     nollgräns     för
rattfylleri


att riksdagen avslår motion 1999/2000:T209 yrkande 6,


28. beträffande olovlig körning


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju728 yrkande 1,


29. beträffande olovlig värvning


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju746,


30. beträffande försäkringsbedrägeri


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju733,


31. beträffande språket i brottsbalken


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju742.




Stockholm den 25 januari 2000




På justitieutskottets vägnar




Ingvar Johnsson




I beslutet har deltagit: Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s), Alice
Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl
(m), Yvonne Oscarsson (v), Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Göran Norlander
(s), Anita Sidén (m), Yilmaz Kerimo
(s), Kjell Eldensjö (kd) och Thomas
Julin (mp).


Reservationer
1. Översyn av 6 kap. brottsbalken (mom. 1)




Siw Persson (fp) anför:




Det är tillfredsställande  att  regeringen  tillsatt
Sexualbrottskommittén, vars direktiv fått en lämplig
inriktning. Kommitténs arbete med att se över 6 kap.
BrB  bör  emellertid  kunna  påskyndas  och avslutas
tidigare  än  den  1  september  år  2000. Även  den
lagstiftning som kan föranledas av kommitténs arbete
bör  tas  fram  skyndsamt.  Vad  jag  nu anfört  bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.




Jag anser att utskottets hemställan under  moment  1
bort ha följande lydelse:


1. beträffande översyn av 6 kap. brottsbalken


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So462  yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 1.




2. Asylsökande och invandrade kvinnors
situation (mom. 2)




Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:




Många asylsökande kvinnor tvingas i dag leva gömda i
en situation där de utnyttjas av män och skrupelfria
arbetsgivare,  både  sexuellt  och ekonomiskt. Dessa
kvinnor vågar ofta inte anmäla de  brott  de utsätts
för, eftersom de uppehåller sig olovligen i Sverige.




Denna      problematik      bör      belysas      av
Sexualbrottskommittén.  Regeringen  bör få i uppdrag
att ge kommittén tilläggsdirektiv av denna innebörd.




Vi  anser att utskottets hemställan under  moment  2
bort ha följande lydelse:


2.   beträffande  asylsökande  och  invandrade
kvinnors situation


att riksdagen  med anledning av motion 1998/99:So466 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 2.




3. Pornografi ur könspolitisk synvinkel
(mom. 3)




Alice Åström (v), Yvonne  Oscarsson  (v)  och Thomas
Julin (mp) anför:




Pornografi innebär patriarkal maktutövning. Det mest
extrema  uttrycket  för  denna  maktutövning är  det
sexualiserade  våldet  som  i  första  hand  drabbar
kvinnor  och  barn.  Pornografi  används   för   att
legitimera  det  sexualiserade  våldet.  Enligt  vår
uppfattning     bör     Sexualbrottskommittén    ges
tilläggsdirektiv   att  ur  könspolitisk   synvinkel
analysera  pornografin   och  utifrån  denna  analys
föreslå vidare åtgärder med  särskild  tyngdpunkt på
att  förhindra  skadeverkningar  på  unga människor.
Detta bör ges regeringen till känna.




Vi  anser att utskottets hemställan under  moment  3
bort ha följande lydelse:


3.   beträffande  pornografi  ur  könspolitisk
synvinkel


att riksdagen  med anledning av motion 1999/2000:Ju710 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 3.




4. Förstärkt skydd för barn som är offer
för sexualbrott (mom. 4)




Alice  Åström  (v),  Yvonne  Oscarsson  (v),  Gunnel
Wallin (c), Siw Persson  (fp)  och Thomas Julin (mp)
anför:




Det  är  nödvändigt  att  barn  som  är   offer  för
sexualbrott ges det stöd och den upprättelse  de har
rätt   till.   Varken  gällande  lagar  eller  andra
författningsbestämmelser  kan anses tillräckliga för
att  tillgodose  detta  syfte.   Regeringen  bör  ge
Sexualbrottskommittén tilläggsdirektiv  att utarbeta
lagregler som ger ett bättre skydd för barn  som  är
offer för sexualbrott eller misshandel.




Vi  anser  att  utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:


4. beträffande förstärkt skydd för barn som är
offer för sexualbrott


att riksdagen  med anledning av motion 1999/2000:Ju711 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 4.




5. Könshandel (mom. 5)




Alice  Åström  (v), Ingemar  Vänerlöv  (kd),  Yvonne
Oscarsson (v), Gunnel  Wallin (c) och Kjell Eldensjö
(kd) anför:




Den ökande handeln med kvinnor och barn för sexuella
ändamål  är  ett  mycket  stort   problem  för  EU:s
medlemsstater. Verksamheten kan liknas vid en modern
slavhandel.  Det  är  av största vikt  att  åtgärder
vidtas för att komma till rätta med denna trafik. En
handlingsplan  med denna  inriktning  bör  upprättas
både för svensk del och för samarbetet i denna fråga
mellan medlemsstaterna.  Åtgärder  av  betydelse kan
vara information, skydd åt utsatta kvinnor  och barn
och psykiatrisk hjälp åt dem. En kriminalisering  av
människohandel  och  strängare  straff  för  dem som
ägnar sig åt människohandel är också nödvändiga. Det
får  ankomma  på  regeringen  att vidta erforderliga
åtgärder  och  till riksdagen återkomma  med  sådana
lagförslag som kan  föranledas  av vad vi nu anfört.
Detta bör ges regeringen till känna.




Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  5
bort ha följande lydelse:


5. beträffande könshandel


att   riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1998/99:So466
yrkande    14,    1998/99:A808    yrkande    18,
1998/99:A810   yrkande   24  och  1999/2000:A804
yrkande 28 som sin mening  ger  regeringen  till
känna vad som anförts i reservation 5.




6. Försäljning av sexuella tjänster (mom.
6)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Ett  humant  och civiliserat samhälle bör ta avstånd
från  prostitution.   Lagstiftningen  bör  också  ge
uttryck  för  denna  värdering  genom  att  förbjuda
prostitution.  Att  kriminalisera  även  säljare  av
sexuella tjänster skulle  skapa  förutsättningar för
en  effektivare  bekämpning  av prositutionen,  inte
minst  genom att polisens arbete  underlättades.  En
kriminalisering  av  säljarna måste givetvis förenas
med rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som är
i behov av sådana. Regeringen  bör  få i uppdrag att
utarbeta  och till riksdagen återkomma  med  förslag
till lagstiftning  som  gör det straffbart att sälja
sexuella tjänster. Detta  bör  ges  regeringen  till
känna.




Vi  anser  att  utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:


6.   beträffande   försäljning   av   sexuella
tjänster


att riksdagen  med  anledning  av motionerna 1998/99:Ju705 och
1999/2000:Ju717  som  sin mening ger  regeringen
till känna vad som anförts i reservation 6.




7. Barnpornografi på datanät (mom. 7)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Varje gång någon betraktar  en barnpornografisk bild
innebär det en ny kränkning av det avbildade barnet.
Det är därför otillfredsställande  att  det  inte är
straffbart att betrakta barnpornografiska bilder  på
en dators skärm. Vi anser att bestämmelsen i 16 kap.
10  a  § BrB bör kompletteras med ett förbud mot att
mot   betalning    bereda    sig    tillgång    till
barnpornografiska   bilder.  Ett  sådant  förfarande
innebär nämligen en befattning  med en produkt av en
annans persons brottsliga gärning.Det får ankomma på
regeringen   att   återkomma   till  riksdagen   med
erforderliga lagförslag.




Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  7
bort ha följande lydelse:


7. beträffande barnpornografi på datanät


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju747  som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.




8. En svensk tortyrlagstiftning (mom. 8)




Alice  Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Siw Persson
(fp) och Thomas Julin (mp) anför:




Tortyr   kan   i   dag   bestraffas   enligt   olika
bestämmelser  i  svensk strafflagstiftning, i första
hand som misshandel  eller  grov  misshandel. Enligt
vår uppfattning är emellertid tortyr  gärningar  som
är   så   allvarliga   att   de   kräver   en   egen
brottsrubricering   och  bör  ha  en  särskilt  lång
preskriptionstid. Det kan vidare ifrågasättas om det
finns tillräckliga möjligheter  att  i Sverige åtala
personer för tortyr som begåtts utomlands.  Vi anser
därför att regeringen bör få i uppdrag att utreda en
särskild lagstiftning om tortyr.




Vi  anser  att utskottets hemställan under moment  8
bort ha följande lydelse:


8. beträffande en svensk tortyrlagstiftning


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1999/2000:K356
yrkande  5  och 1999/2000:U621 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 8.




9. Psykisk misshandel (mom. 9)




Siw Persson (fp) anför:




Vid mindre allvarliga  former  av psykisk misshandel
kan det vara svårt att styrka att  denna  lett  till
sådana  medicinskt  påvisbara effekter som krävs för
att kunna döma till ansvar  för misshandel. Det vore
enligt min uppfattning värdefullt  om  det  gick att
kriminalisera  även  "lindrig"  psykisk  misshandel.
Regeringen  bör  låta  utreda frågan. Detta bör  ges
regeringen till känna.




Jag anser att utskottets  hemställan  under moment 9
bort ha följande lydelse:


9. beträffande psykisk misshandel


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna   1998/99:So462
yrkande  4  och 1999/2000:A807 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 9.




10. Olaga hot (mom. 10)




Siw Persson (fp) anför:




Nuvarande lagstiftning  om  olaga hot gör det enligt
min  mening  svårt  att komma åt  beteenden  som  är
ägnade att inge allvarlig  fruktan  utan att för den
skull innebära något fysiskt hot. Det  är enligt min
uppfattning önskvärt att regeringen gör  en  översyn
av  lagbestämmelsen om olaga hot så att även subtila
hot kan  beivras. Vad jag nu anfört bör riksdagen ge
regeringen till känna.




Jag anser  att utskottets hemställan under moment 10
bort ha följande lydelse:


10. beträffande olaga hot


att riksdagen  med anledning av motion 1999/2000:Ju718 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 10.




11. Otillbörlig påverkan (mom. 11)




Siw Persson (fp) anför:




Enligt min uppfattning  är  det  angeläget  att  den
utredning  om en straffbestämmelse i brottsbalken om
otillbörlig  påverkan  som  förordas  i SOU 1998:113
kommer  till  stånd.  Regeringen  bör  tillkalla  en
utredning med denna uppgift.




Jag anser att utskottets hemställan under  moment 11
bort ha följande lydelse:


11. beträffande otillbörlig påverkan


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju705  som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 11.




12. Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer (mom. 12)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Att regeringen tillsatt en kommitté som skall utreda
frågan    om   kriminalisering   av   deltagande   i
organisationer  som har brottslig verksamhet som ett
väsentligt inslag  i sin verksamhet är i och för sig
tillfredsställande.   Enligt   vår   uppfattning  är
emellertid   skälen  för  att  kriminalisera   såväl
deltagande i som stöd till kriminella och rasistiska
organisationer  så  starka,  att det inte finns skäl
att    avvakta   det   pågående   utredningsarbetet.
Regeringen  bör  få  i uppdrag att snarast återkomma
till   riksdagen   med  lagförslag   om   en   sådan
kriminalisering som  vi  nu  förordat. Detta bör ges
regeringen till känna.




Vi anser att utskottets hemställan  under  moment 12
bort ha följande lydelse:


12.   beträffande  förbud  mot  deltagande   i
rasistiska och kriminella organisationer


att riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1999/2000:Ju904
yrkande  6 och 1999/2000:Ju907 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 12.




13. Åtgärder mot klotter (mom. 13)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Det är i och för  sig  tillfredsställande att ändrad
lagstiftning  och  andra  åtgärder  mot  klotter  nu
övervägs inom Regeringskansliet.  Enligt  vår mening
kan   man   emellertid  inte  nöja  sig  med  detta.
Regeringen måste  skynda på beredningsarbetet. Vissa
specifika lagändringar  måste  komma till stånd. Hit
hör att höja straffet för skadegörelse till fängelse
ett år och att straffbelägga försök och förberedelse
till   sådant   brott.   Vidare  bör  en   nationell
handlingsplan mot klotter  läggas  fram.  Regeringen
bör   få   i  uppdrag  att  snarast  återkomma  till
riksdagen med förslag i linje med vad vi nu anfört.




Vi anser att  utskottets  hemställan under moment 13
bort ha följande lydelse:


13. beträffande åtgärder mot klotter


att  riksdagen med anledning  av  motionerna  1999/2000:Ju709,
1999/2000:Ju728  yrkande  2  och 1999/2000:Ju736
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 13.




14. Elektroniska anslagstavlor (mom. 14)




Anders  G  Högmark  (m),  Maud Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin  (c) och Anita Sidén (m)
anför:




Vi   anser   inte   att  det  är  rimligt   att   en
tillhandahållare  av  en  elektronisk   anslagstavla
skall kontrollera de meddelanden som skickas in till
den. De mängder av meddelanden som strömmar in låter
sig  i  praktiken  knappast   kontrolleras.  Härtill
kommer   att   kommunikation   via  en   elektronisk
anslagstavla   snarast   liknar  kommunikation   via
telefon. Att införa en särskild  reglering  av denna
form  av  kommunikation  bara  för att den utnyttjar
datatekniken   innebär  en  onödig  särlagstiftning.
Problemen  med  elektroniska   anslagstavlor  bör  i
stället  lösas  inom  ramen  för de  straffrättsliga
regler  som  redan  finns.  Lagen   om   ansvar  för
elektroniska  anslagstavlor  bör  således  upphävas.
Regeringen   bör   återkomma   till   riksdagen  med
lagförslag av denna innebörd.




Vi anser att utskottets hemställan under  moment  14
bort ha följande lydelse:


14. beträffande elektroniska anslagstavlor


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T703  yrkande
13 som  sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 14.




15. Övergrepp i rättssak (mom. 15)




Ingvar Johnsson  (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice  Åström  (v),  Yvonne  Oscarsson
(v),  Göran  Norlander  (s)  och  Yilmaz  Kerimo (s)
anför:




Vi delar givetvis majoritetens uppfattning  att  det
finns  starka  skäl  att  se  allvarligt  på brottet
övergrepp  i  rättssak.  Vi vill dock framhålla  att
straffskalan  för  detta  brott  skärptes  påtagligt
genom 1997 års lagstiftning, och att det ännu är för
tidigt att bedöma vilka effekter  dessa lagändringar
haft för domstolarnas påföljdsbestämning. Enligt vår
uppfattning  finns  det  alltså  inte  skäl  att  nu
förorda en ny straffskala för övergrepp  i rättssak.
Vi avstyrker därför såväl motion 1999/2000:Ju723 som
motion 1999/2000:Ju905 i nu aktuella delar.




Vi  anser att utskottets hemställan under moment  15
bort ha följande lydelse:




15. beträffande övergrepp i rättssak


att  riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju723
yrkande 7 och 1999/2000:Ju905 yrkande 36.




16. Straffet för personrån (mom. 17)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Det är enligt vår mening viktigt att åtgärder vidtas
mot det ökade  antalet  personrån.  Dessa rån utförs
ofta av mycket unga personer som uppträder  i  gäng.
Dessa  personer  saknar  respekt för gällande lagar,
vilket i stor utsträckning  beror på att påföljderna
för   rån   för   ungdomar   inte  är   tillräckligt
ingripande.  Regeringen  bör  få   i   uppdrag   att
återkomma  till riksdagen med lagförslag som innebär
att straffet för rån skärps.




Vi anser att  utskottets  hemställan under moment 17
bort ha följande lydelse:


17. beträffande straffet för personrån


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Ju903 yrkande
3 som sin mening ger regeringen  till  känna vad
som anförts i reservation 16.




17. Preskriptionsavbrott (mom. 19)




Anders  G  Högmark  (m),  Maud  Ekendahl  (m), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:




Nuvarande  regler  om  preskription av brott innebär
att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal
för att preskriptionsavbrott  skall inträda. I vissa
fall  har  den  misstänkte kunnat  hålla  sig  undan
delgivning så länge  att  brottet preskriberats. För
brottsoffret  innebär  detta   -   förutom  oro  och
frustration över att gärningsmannen  går  fri  - att
möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan  på
grund  av  brott  går  förlorad. Den som drabbats av
brottet är då hänvisad till  att själv föra talan om
skadestånd, såvida inte detta  anspråk preskriberats
enligt  civilrättsliga  regler.  Om   gärningsmannen
undandrar sig delgivning kan det i vissa  fall också
påverka   brottsoffrets   möjligheter   att  erhålla
brottsskadeersättning. Ett sätt att komma till rätta
med de nu redovisade problemen skulle vara att ändra
delgivningsreglerna   så   att   åtalspreskriptionen
avbröts  redan  genom  att  den  misstänkte  delgavs
föundersökningsprotokollet.  Regeringen   bör  få  i
uppdrag  att återkomma till riksdagen med lagförslag
som tillgodoser det nu anförda. Vad vi nu anfört bör
ges regeringen till känna.




Vi anser att  utskottets  hemställan under moment 19
bort ha följande lydelse:


19. beträffande preskriptionsavbrott


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Ju723 yrkande
4 som sin mening ger regeringen  till  känna vad
som anförts i reservation 17.




18. Elektronisk kontroll (mom. 20)




Siw Persson (fp) och Thomas Julin (mp) anför:




Enligt vår uppfattning är det domstolen som  har det
bästa underlaget för att bedöma om ett frihetsstraff
skall   verkställas  genom  intensivövervakning  med
elektronisk  kontroll.  Detta  förhållande talar med
styrka  för  att  sådan övervakning  bör  utgöra  en
självständig      påföljd      och      inte      en
verkställighetsform.  De  positiva  erfarenheter som
vunnits   av   intensivövervakning  med  elektronisk
kontroll talar också för att sådan övervakning borde
kunna användas för  verkställighet av fängelsestraff
upp till sex månader.  Regeringen  bör  få i uppdrag
att låta utreda förutsättningarna för en  ändring av
lagstiftningen     om     intensivövervakning    med
elektronisk kontroll av den  innebörd vi anfört samt
att återkomma till riksdagen med  de  lagförslag som
kan föranledas därav.


Detta bör ges regeringen till känna.


Vi anser att utskottets hemställan under  moment  20
bort ha följande lydelse:


20. beträffande elektronisk kontroll


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju503  som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 18.




19. Livstidsstraffet (mom. 21)




Alice  Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Siw Persson
(fp) och Thomas Julin (mp) anför:




Antalet        livstidsdömda        i        svenska
kriminalvårdsanstalter  har  ökat  under 1990-talet.
Härtill  har  framför allt bidragit att  regeringens
nådepraxis blivit  mera  restriktiv,  vilket medfört
att   den   faktiska   strafftiden   blivit  längre.
Livstidsstraffet   är   enligt   vår   mening   inte
tillfredsställande    från   förutsebarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt  genom  nåd omvandlas
till  ett tidsbestämt straff. Denna ordning  innebär
dessutom  att  det  är regeringen och inte domstolen
som  bestämmer  om  straffets   längd,   vilket   är
otillfredsställande       från       konstitutionell
utgångspunkt.   En  utredning  bör  tillsättas   med
uppgift   att   se  över   hur   man   kan   ersätta
livstidsstraffet       med      ett      tidsbestämt
fängelsestraff. Vad vi nu  med  anledning  av motion
1999/2000:Ju907   yrkande  36  samt  med  avslag  på
motionerna   1999/2000:Ju901    yrkande    12    och
1999/2000:Ju905  yrkande 39 anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.




Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 21
bort ha följande lydelse:


21. beträffande livstidsstraffet




att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:Ju907 yrkande 36 och med avslag
på motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12
och 1999/2000:Ju905 yrkande 39 som sin
mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 19.






20. Livstidsstraffet (mom. 21)




Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:




Antalet        livstidsdömda        i        svenska
kriminalvårdsanstalter  har  ökat  under 1990-talet.
Härtill  har  framför allt bidragit att  regeringens
nådepraxis blivit  mera  restriktiv,  vilket medfört
att den faktiska strafftiden blivit längre.  Det kan
enligt  vår  mening ifrågasättas om livstidsstraffet
är tillfredsställande  från  förutsebarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt  genom  nåd omvandlas
till  ett tidsbestämt straff. Denna ordning  innebär
dessutom  att  det  är regeringen och inte domstolen
som  bestämmer  om  straffets   längd,   vilket   är
diskutabelt  från  konstitutionell utgångspunkt. Det
bör  utredas  om livstidsstraffet  bör  ersättas  av
tidsbestämt långt  fängelsestraff.  Vad  vi  nu  med
anledning  av motion 1999/2000:Ju907 yrkande 36 samt
med avslag på  motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12
och 1999/2000:Ju905  yrkande 39 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.




Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 21
bort ha följande lydelse:


21. beträffande livstidsstraffet


att riksdagen med anledning av motion  1999/2000:Ju907 yrkande
36  och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju901
yrkande  12  och  1999/2000:Ju905 yrkande 39 som
sin mening ger regeringen  till  känna  vad  som
anförts i reservation 20.




21. Livstidsstraffet (mom. 21)




Gunnel Wallin (c) anför:




Jag     delar     majoritetens    uppfattning    att
livstidsstraffet bör  bevaras.  Det finns emellertid
skäl   att   överväga   om  det  borde  ankomma   på
domstolarna i stället för på regeringen att bestämma
om  ett  livstidsstraff  skall  omvandlas  till  ett
tidsbestämt straff, i vart  fall  när det rör sig om
andra  brott än brott mot rikets säkerhet.  Det  kan
också finnas  skäl  att införa ett tidsbestämt långt
fängelsestraff      som      kunde       komplettera
livstidsstraffet.  Regeringen bör låta utreda  dessa
frågor.  Vad  jag  nu  med   anledning   av   motion
1999/2000:Ju905   yrkande   39  och  med  avslag  på
motionerna    1999/2000:Ju901   yrkande    12    och
1999/2000:Ju907 yrkande 36 anfört bör ges regeringen
till känna.




Jag anser att utskottets  hemställan under moment 21
bort ha följande lydelse:


21. beträffande livstidsstraffet


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Ju905 yrkande
39 och med avslag på motionerna  1999/2000:Ju901
yrkande  12 och 1999/2000:Ju907 yrkande  36  som
sin mening  ger  regeringen  till  känna vad som
anförts i reservation 21.




22. Påföljd vid flera brott (mom. 22)




Anders  G  Högmark  (m),  Maud  Ekendahl (m),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:




Enligt vår mening ger nuvarande regler  inte utrymme
för en tillräckligt nyanserad påföljdsbestämning när
straff samtidigt skall utmätas för flera  brott. Den
s.k.  mängdrabatten har flera negativa effekter  och
kan      medföra      att      straffbestämmelsernas
brottsavhållande effekt minskar.


Ett regelsystem som innebar att mängdrabatten kunde
tillämpas på ett mera restriktivt sätt skulle enligt
vår mening  ge flera goda effekter. Det skulle sända
en tydlig signal  från  samhället om att ytterligare
brottslighet inte accepteras.  Det  skulle  dessutom
leda till färre brott och brottsoffer.


Vi   anser   alltså   att   BrB:s  bestämmelser  om
användningen av fängelsestraff  som gemensamt straff
för  flera  brott  bör  ändras så att  mängdrabatten
används mer restriktivt eller  helt  avskaffas.  Det
bör   ankomma   på  regeringen  att  återkomma  till
riksdagen med ett förslag till lagändring.


Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 22
bort ha följande lydelse:


22. beträffande påföljd vid flera brott


att riksdagen med anledning av motionerna  1999/2000:Ju706 och
1999/2000:Ju715  som  sin  mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 22.




23. Straffet för grovt narkotikabrott (mom.
23)




Anders  G  Högmark  (m),  Maud Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:




Inom narkotikahanteringen finns  enorma  vinster att
göra  för  dem  som  är  tillräckligt  hänsyns-  och
samvetslösa.    De   grova   narkotikabrottslingarna
profiterar hänsynslöst  på andra människors beroende
och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till
det allmänna rättsmedvetandet  -  är de straff som i
dag kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga.
Lagens  strängaste  straff, livstids  fängelse,  bör
därför  kunna  dömas ut  för  grovt  narkotikabrott.
Regeringen bör återkomma  till riksdagen med förslag
till lagändring i enlighet med vad vi nu anfört.




Vi anser att utskottets hemställan  under  moment 23
bort ha följande lydelse:


23.    beträffande    straffet    för    grovt
narkotikabrott


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna 1999/2000:Ju901
yrkande 13 och 1999/2000:Ju908 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 23.




24. Ringa varusmuggling (mom. 25)




Thomas Julin (mp) anför:




Påföljdspraxis  beträffande ringa varusmuggling  och
överträdelse  av  privatinförsellagen   innebär  att
påföljden för sådana gärningar ofta är lägre  än för
felparkering. Enligt min uppfattning är det orimligt
att  samhället  ser  så  lindrigt  på den småskaliga
smugglingen,  vilken  dessutom befrämjar  den  grova
smugglingen. I samband  med beredningen av förslaget
till   smugglingslag   bör   regeringen    se   över
påföljderna för ringa varusmuggling och överträdelse
av      privatinförsellagen     med     sikte     på
straffskärpningar.  Regeringen  bör  återkomma  till
riksdagen med lagförslag av nyssnämda innebörd.




Jag anser att utskottets hemställan under moment  25
bort ha följande lydelse:


25. beträffande ringa varusmuggling


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju724  yrkande
3  ger  regeringen  till känna vad som anförts i
reservation 24.


Särskilda yttranden




1. Försäljning av sexuella tjänster (mom.
6)




Anders  G  Högmark  (m), Maud  Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m), Siw Persson  (fp)  och Anita Sidén (m)
anför:




I  samband  med riksdagens behandling  av  förslaget
till lag om förbud  mot  köp  av  sexuella  tjänster
uttalade   vi   att   nackdelarna   med   en   sådan
kriminalisering    övervägde.    Vi   framhöll   att
lagstiftningen skulle bli ineffektiv,  eftersom  den
skulle  medföra bevissvårigheter. Vi framhöll vidare
att lagen kunde öka den dolda prostitutionen, vilket
skulle försvåra  de  sociala myndigheternas kamp mot
nyrekryteringen   till   prostitutionen.   Slutligen
underströk vi att det här  var  fråga  mera  om  ett
socialpolitiskt än ett kriminalpolitiskt problem. Vi
anser  att  de  erfarenheter  som  finns  av  lagens
tillämpning  visar  på  styrkan  i vad vi den gången
anförde.




2. Olaga hot (mom. 10)




Anders  G  Högmark  (m),  Maud Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:




Vi instämmer i bedömningen  att det torde vara svårt
att  avgränsa det straffbara området  vid  en  sådan
utvidgning   av   bestämmelsen   om  olaga  hot  som
efterlyses i motion 1999/2000:Ju718.  Samtidigt vill
vi understryka att olaga hot är ett angrepp  på  den
personliga   integriteten   som  bör  betraktas  med
stränghet  av lagstiftaren. I  konsekvens  med  vårt
synsätt genomförde den borgerliga regeringen år 1993
lagändringar  som  innebar att brottet gradindelades
och straffmaximum höjdes från två år till fyra år.




3. Livstidsstraffet (mom. 21)




Anders  G  Högmark (m),  Maud  Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:


Vi  delar uppfattningen  att  fängelse  på  livstid
måste  behållas  som straff för vissa särskilt grova
brott. Det är också  en  uppfattning  som  riksdagen
hittills  har  instämt  i.  Vi  vill  i sammanhanget
särskilt  peka  på  att  justitieutskottet   i  sitt
yttrande  1998/99:JuU1y  till  utrikesutskottet över
propositionerna 1998/99:174 Sveriges  tillträde till
Förenta  nationernas fördrag om fullständigt  förbud
mot  kärnsprängningar   och   1998/99:175   Sveriges
tillträde    till   konventionen   om   förbud   mot
användning, lagring,  produktion  och  överföring av
antipersonella    minor   (truppminor)   och   deras
användning   enhälligt   ställde   sig   bakom   att
straffskalan för  brotten olovlig kärnsprängning och
olovlig befattning med minor skulle omfatta fängelse
på  livstid. Att flera  av  de  partier  som  beslöt
yttrandet    nu    ifrågasätter    livstidsstraffets
bevarande synes oss mindre konsekvent.