Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU06

Polisfrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1999 och som tar upp olika frågor om polisen.
Motionerna rör bl.a. polisens arbetsuppgifter,
polisens arbetsmetoder och polisutbildningen.

Med anledning av några motionsyrkanden föreslår
utskottet ett tillkännagivande om att regeringen bör
ges i uppdrag att utreda frågan om vilka
arbetsuppgifter polisen bör ha. Utskottet avstyrker
övriga motioner.

I ärendet finns 22 reservationer. Samtliga partier
har reserverat sig i åtminstone någon fråga. Vidare
finns 3 särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:Ju203 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inköp av personliga
skyddsvästar till alla poliser i yttre tjänst.

1999/2000:Ju206 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att poliskåren måste ha
moderna och likartade förstärkningsvapen i hela
landet.

1999/2000:Ju207 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att med
skyndsamhet förändra utbildningen för
ordningsvakter.

1999/2000:Ju211 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetarskyddet.

1999/2000:Ju214 av Göran Lindblad (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om eftersökning av försvunna
personer.

1999/2000:Ju217 av Agne Hansson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om närpolisens tid för
inre tjänst och begränsade utryckningsansvar i
Kalmar län,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett ökat behov av
civilanställd personal inom polisen i Kalmar län.

1999/2000:Ju218 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om polisens
arbetssituation.

1999/2000:Ju219 av Majléne Westerlund Panke (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tillsättandet
av en utredning som undersöker möjligheten till en
lagändring innebärande möjligheter att ålägga
arrangörer av stora publika arrangemang att
medfinansiera polisens insatser för att upprätthålla
ordning och säkerhet.

1999/2000:Ju221 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i ordningslagen att det klart och
tydligt framgår att polisen har rätt att få
ersättning vid större evenemang oavsett vem som står
som arrangör.

1999/2000:Ju222 av Birgitta Sellén och Erik Arthur
Egervärn (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en lagändring för att beredskapspolisen skall kunna
användas vid ordningshållning som ankommer på
polisväsendet.

1999/2000:Ju223 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att
Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att vid rekrytering
särskilt beakta behovet av invandrare från länder
utanför Europa,

2. att riksdagen hos regeringen begär att
Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se över
innehållet i polisutbildningen i syfte att stärka
kunskaperna om andra kulturer och etniska grupper.

1999/2000:Ju224 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av ansvarsfördelningen vid större publika
arrangemang.

1999/2000:Ju226 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring som innebär att polisens interna
utredningar utförs av oberoende utredare.

1999/2000:Ju228 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en fortsatt
användning och utveckling av arbetsmetoden
nolltolerans i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att "San Diego-
modellen" bör prövas i Sverige.

1999/2000:Ju234 av Elisebeht Markström m.fl. (s, v)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
utredning eller översyn av möjligheten att införa en
lex Maria inom polisen.

1999/2000:Ju725 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)
vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökningen av unga
brottsoffer.

1999/2000:Ju734 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att behovet av forskning
kring de s.k. autonoma nätverken uppmärksammas.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av passlagens regler i enlighet med vad som
anförts i motionen,

1999/2000:Ju903 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vikten av att inrätta ett enklare förfarande
vid snatterimål.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om närpolisens tid för
inre tjänst och begränsat utryckningsansvar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om översyn av
antagningsförfarandet till Polishögskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om polisernas
kvälls-, natt- och helgtjänstgöring,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ökat behov av
civilanställda,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utredning av
möjligheterna att överflytta vissa polisiära
uppgifter till andra myndigheter,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om polisens
kostnader i samband med fullgörandet av uppgifter
enligt ordningslagen.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att höja statusen på
och utveckla närpolisverksamheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att tillsätta en
utredning som gör en total översyn av vilken
verksamhet polisen enligt lag bör ha,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens
arbetstider,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att begränsa
tillgången till pass under permissioner.

1999/2000:Ju910 av Siw Persson och Johan Pehrson
(fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en omläggning av
polisarbetet med Eskilstunamodellen som förebild,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en radikal
utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter inom
polisverksamheten,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av ordningslagen att också ideella
föreningar - exempelvis fotbollsklubbar - kan
åläggas betala del av polismyndighetens kostnader
vid anordnandet av offentlig tillställning i
vinstsyfte i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen utreder hur
polisutbildningen kan utvecklas och reformeras på
lång sikt i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens arbetstider
m.m.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uniformerade
poliser.

1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utbildning i
domstolarna,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
säkerhetsklassade tjänster.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,
v, c, mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om speciella utredare
av brott och våld mot homo-/bisexuella och
transpersoner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om insatser för att
förebygga våld mot homo-/bisexuella och
transpersoner.

1999/2000:So481 av Inger Davidson och Rosita
Runegrund (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förbättra
kommunikationen och öka samarbetet mellan polis och
åklagare i sändar- respektive mottagarländer av
barnsexturism.

1999/2000:Kr509 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om idrottsvåldet.

1999/2000:T463 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
Rikspolisstyrelsen skall ha en nationell plan för
sitt trafiksäkerhetsarbete,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
kameraövervakning skall införas i större skala på
olycksdrabbade sträckor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda
möjligheterna till utvidgat bilägaransvar i enlighet
med vad Riksåklagaren och Vägverket föreslagit,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om skärpta
sanktioner för trafikbrott och att graden av
sanktion skall avspegla olycksrisken.

1999/2000:T464 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari
yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om betydelsen av ökad
polisnärvaro för hastighetsövervakning.

1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp)
vari yrkas

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
avreglering av förordnandet av ordningsvakter i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden som rör polisen och som väckts under
den allmänna motionstiden år 1999.

Polisens arbetsuppgifter

I några motioner tas frågan upp om vad som bör vara
uppgifter för polisen. I motion Ju907 (kd) begärs en
utredning i ämnet. I motionerna Ju217 och Ju905
(båda c) hävdas att en renodling av
arbetsuppgifterna kan ske om polisen har fler
civilanställda. I den sistnämnda motionen liksom i
motion Ju910 (fp) anförs att administrativa sysslor,
som utfärdande av pass, kan föras över till andra
myndigheter. I motion Ju222 (c) anförs slutligen att
beredskapspolisen bör kunna användas till
ordningshållning.

Enligt passlagen (1978:302) utfärdas pass av
passmyndighet. Polismyndighet är passmyndighet inom
riket.

Frågan om att låta andra myndigheter ta hand om
passansökningar behandlades i regeringens
proposition om bättre möjligheter att samverka vid
medborgarkontor (prop. 1996/97:90). I propositionen
anslöt sig regeringen till den bedömning som både JO
och Rikspolisstyrelsen gjort under ärendets
handläggning, nämligen att en polismyndighets
arbetsuppgifter inte bör handläggas vid
medborgarkontor.

Vid riksdagsbehandlingen framställdes ett
motionsyrkande om att det i försöksverksamheten
också borde ingå att analysera på vilket sätt
administrativa tjänster inom polisområdet, t.ex.
passärenden, kan komma att ingå i ett inte-grerat
medborgarkontors service. I ett yttrande till
konstitutionsutskottet instämde justitieutskottet i
regeringens bedömning att polisärenden inte bör
omfattas av den möjlighet till samtjänstavtal som
föreslogs i propositionen. I stället ville
justitieutskottet peka på möjligheten att
samlokalisera närpoliskontor med medborgarkontor för
att härigenom ändå uppnå målet med en god service
till medborgarna. Konstitutionsutskottet hade inte
någon annan uppfattning och avstyrkte bifall till
motionsyrkandet (bet. 1996/97:KU9 s. 20 f).

När utskottet våren 1998 behandlade frågan om att
låta andra offentliga organ hantera passfrågor (bet.
1997/98:JuU18 s. 11 f) hade utskottet ingen annan
uppfattning än den som kom till uttryck i det nämnda
yttrandet. Inte heller ansåg utskottet - vilket
föreslagits i motionen - att polisärenden bör
handläggas av Posten.

Vad gäller frågan om en utredning avseende polisens
arbetsuppgifter bör nämnas att det i polisväsendets
regleringsbrev avseende budgetåret 1999 angavs att
Rikspolisstyrelsen skulle beskriva förutsättningarna
för att ta andra myndigheter eller icke
polisutbildade personer i anspråk för uppgifter som
normalt utförs av polis. Redovisningen kunde, angavs
det, också omfatta förslag om andra åtgärder som kan
vidtas för att komplettera polisens verksamhet med
att övervaka allmän ordning och säkerhet.

Rikspolisstyrelsen har redovisat uppdraget i en
skrivelse av den 28 maj 1999. I skrivelsen beskrivs
bl.a. de uppgifter den civilanställda personalen
utför. I denna del anförs att handläggningen av
passärenden regelmässigt utförs av civilanställda. I
skrivelsen framhålls vidare att ett system som
skulle kunna betecknas som en reservpolis bör
övervägas som ett komplement till den befintliga
polisorganisationen.

Skrivelsen bereds i Regeringskansliet med
inriktning på ett ställningstagande under år 2000.

I detta sammanhang finns också anledning att nämna
att det inom Polismyndigheten i Stockholms län under
år 1998 har gjorts en översyn av de polisiära
arbetsuppgifterna i syfte att effektivisera
verksamheten inom myndigheten. Den s.k. ROPA-gruppen
har i en rapport hösten 1998 analyserat polisens
arbetsuppgifter. Vissa uppgifter kan myndigheten
själv besluta om de skall utföra eller inte. I denna
del har en detaljerad rapport arbetats fram och
remissbehandlats. Här handlar det bl.a. om
deltagande i undervisning i skolorna och om
bevakning av frihetsberövade personer. Tanken är att
polismyndigheten skall fatta beslut i ämnet i
januari 2000. När det gäller sådana uppgifter som
följer av lag eller förordning - exempelvis
utfärdande av pass och hantering av
parkeringsärenden - föreslog ROPA-gruppen i sin
ursprungliga rapport att man skulle vända sig till
regeringen och föreslå en statlig utredning med
uppdrag att göra en totalöversyn av vad polisen
skall syssla med. I denna del har dock
polismyndigheten enligt vad utskottet inhämtat valt
att själv tillsammans med Rikspolisstyrelsen arbeta
vidare med mer avgränsade frågor. En sådan fråga rör
administrativa myndighetsärenden, t.ex. passärenden.

När utskottet behandlade yrkanden liknande de nu
aktuella våren 1999 konstaterade utskottet att
frågan om vad som skall vara uppgifter för polisen
uppmärksammats på olika håll och att syftet var att
åstadkomma en effektiv resursanvändning inom
polisen. Resultatet av det inledda arbetet borde
enligt utskottets uppfattning avvaktas. Utskottet
var inte berett att göra en annan bedömning av hur
t.ex. frågor om pass bör hanteras i framtiden.
Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1998/99:JuU21
s. 4 f).

Vad gäller frågan om de civilanställdas roll i
polisverksamheten bör nämnas att utskottet i samband
med behandlingen av budgetpropositionen för år 1998
behandlade yrkanden rörande återanställning av sådan
personal som sagts upp (bet. 1997/98:JuU1 s. 32 f).
Utskottet anförde då att minskningen av antalet
civilanställda var ett ofrånkomligt resultat av
arbetet med att anpassa verksamheten till
medelstillgången. Utskottet ville också erinra om
att utskottet i inledningen av besparingsarbetet
uttalat att besparingar i första hand skulle göras
på administrationen och inte på den operativa
polisverksamheten. Utskottet anförde vidare att det
var en viktig uppgift i bedömningen av det framtida
personalbehovet att finna en väl avvägd
sammansättning av personal inom polisen, bestående
av såväl poliser som administrativ personal och
experter av olika slag. Detta hade regeringen också
understrukit i regleringsbrevet till polisväsendet.
Vidare noterade utskottet att vissa åtgärder hade
vidtagits för att möta de konsekvenser som uppstått.
Som exempel nämndes ett ökat IT-stöd och
kompetenshöjande åtgärder för den civila personalen.
Mot den bakgrunden ansåg utskottet att det inte
fanns anledning för riksdagen att göra något
tillkännagivande i frågan.

När utskottet behandlade denna fråga senast (bet.
1998/99:JuU21 s. 17) noterade utskottet att antalet
civilanställda under åren 1997 och 1998 minskat med
totalt 1 622 personer. Enligt uppgift från
Rikspolisstyrelsen lämnade drygt 800 civilanställda
polisväsendet efter uppsägningarna åren 1997 och
1998. Differensen är i huvudsak hänförlig till
tidiga pensionsavgångar och en återhållsam
nyrekrytering.

Utskottet vidhöll uppfattningen att det är en
uppgift för polismyndigheterna att finna en väl
avvägd fördelning mellan polisutbildad personal och
civilanställda. Utskottet utgick vidare från att
regeringen skulle följa utvecklingen. Utskottet
ansåg att det i det läge som då rådde inte fanns
anledning för riksdagen att uttala sig i frågan.

Beredskapspolisen består av totalförsvarspliktiga
som är krigsplacerade med civilplikt vid en
polismyndighet. Verksamheten regleras genom lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt och förordningen
(1986:616) om beredskapspolisen. Beredskapspolis har
hittills fått kallas in under höjd beredskap eller
när regeringen beslutat att det behövs för Sveriges
försvarsberedskap. Beredskapspolisen skall framför
allt delta i polisverksamhet som har anknytning till
befolkningsskydd och räddningstjänst.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande rörande
beredskapspolisen våren 1997 (1996/97:JuU10 s. 8 f).
Utskottet antecknade bl.a. att Rikspolisstyrelsen i
sitt remissvar över Trygghetsutredningens
slutbetänkande pekat på möjligheten med ett system i
form av s.k. reservpolis. Det då aktuella
motionsyrkandet avstyrktes med hänvisning till
beredningen av Trygghetsutredningens betänkande.

Regeringen har nyligen öppnat en möjlighet att
använda beredskapspoliser även när det inte är höjd
beredskap eller behövs för Sveriges
försvarsberedskap. Beredskapspoliser som ingått
avtal med Rikspolisstyrelsen om sådan tjänstgöring
kan kallas in till polismyndigheterna då samhället
riskerar att utsättas för särskilt svåra och
påfrestande situationer från ordnings- och
säkerhetssynpunkt. Förändringen trädde i kraft den 1
oktober 1999.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.6.10) anförde
regeringen att de situationer där det kan bli
aktuellt att kalla in beredskapspoliserna framför
allt är sådana som medför allvarliga störningar i
viktiga samhällsfunktioner och därmed fara för många
människors liv, personliga säkerhet eller hälsa
eller fara för mycket omfattande skador på miljön
eller egendom.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges
bl.a. att Rikspolisstyrelsen skall utveckla metoder
för att säkert och snabbt kunna redovisa det rådande
personalläget och för att bedöma det framtida
personalförsörjningsbehovet inom polisväsendet.
Vidare skall styrelsen tillsammans med
polismyndigheterna säkerställa en lämplig resurs-
och arbetsfördelning mellan poliser och annan
personal.

Utskottet håller i och för sig med motionärerna om
att fler civilanställda skulle kunna innebära ökade
möjligheter att renodla arbetet inom polisen. Det
finns dock ingen anledning att avvika från den
uppfattning utskottet tidigare gett uttryck för i
ämnet, nämligen att det är en uppgift för
Rikspolisstyrelsen att finna en rimlig fördelning
mellan polisutbildad personal och civilanställda.
Härtill kommer att riksdagen nyligen fattat beslut
om budget för rättsväsendet. Ett bifall till
motionsönskemålen rörande de civilanställda skulle
alltså innebära att någon annan verksamhet inom
polisen skulle få mindre resurser. Utskottet är i
dagsläget inte berett att förorda en sådan ordning.
På sikt framstår det dock som önskvärt att
civilanställda och inte polispersonal sköter rent
administrativa sysslor. De närmare avvägningarna i
denna fråga är dock som nyss sagts en fråga för
Rikspolisstyrelsen. Utskottet noterar avslutningsvis
att regeringen avser att återkomma till frågan om
rättsväsendets framtida behov av resurser i 2000 års
ekonomiska vårproposition. Motionerna Ju217 och
Ju905 i dessa delar avstyrks.

När det sedan gäller den mer övergripande frågan om
vad som bör vara arbetsuppgifter för polisen anser
utskottet att sysslor av administrativ karaktär i
princip inte bör utföras inom polisorganisationen.
Många av de arbetsuppgifter som i dag utförs av
polisen kan i stället utföras av andra myndigheter.
Här tänker utskottet bl.a. på trafikövervakning,
prövning av olika tillståndsärenden och
passhantering. Regeringen bör tillsätta en utredning
med uppdrag att se över dessa frågor. Vad som nu
anförts med anledning av motionerna Ju905, Ju907 och
Ju910 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Vad slutligen gäller frågan om beredskapspolisens
användning konstaterar utskottet att möjligheterna
att använda beredskapspolisen nyligen utökats.
Önskemålet i motion Ju222 får anses vara
tillgodosett.

Evenemangskostnader

I motionerna Ju221 (mp) och Ju910 (fp) hävdas att
polisen i större utsträckning bör kunna ta betalt
för sina insatser av arrangörer av exempelvis
idrottsevenemang. I motionerna Ju219 (s), Ju224 (s)
och Ju905 (c) begärs att frågan om arrangörernas
kostnadsansvar skall utredas.

Enligt 2 kap. 26 § ordningslagen (1993:1617) skall
den som i vinstsyfte anordnar en offentlig
tillställning som huvudregel ersätta
polismyndighetens kostnader för att hålla ordning
vid tillställningen. Ersättningsskyldigheten gäller
dock inte sådana ideella föreningar som är
skattebefriade enligt inkomstskattelagen
(1999:1229).

Av 3 § förordningen (1982:789) om ersättning för
polisbevakning och för anslutning av
larmanläggningar till polisen m.m. framgår bl.a. att
polismyndigheterna kan ta ut 225 kr per påbörjad
timme för varje polisman som behövs för insatsen.
Debiterade avgifter tillfaller statskassan.

Utskottet har inhämtat att det under år 1998 inflöt
369 000 kr efter sådana debiteringar. Motsvarande
belopp för de tio första månaderna år 1999 är
136 000 kr.

Under riksdagsbehandlingen av regeringens förslag
till den nuvarande ordningslagen (bet. 1993/94:JuU1
s. 14 f) anförde kulturutskottet i ett yttrande att
det fanns skäl som med tyngd talade för att
ersättningsskyldigheten skulle utvidgas så att även
ideella föreningar skall kunna åläggas
ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl
till det. Kulturutskottet förutsatte också att
utvecklingen av praxis vid tillämpningen av
ersättningsbestämmelserna skulle följas, liksom
förekomsten av ordningsproblem i samband med större
arrangemang, något som syftade till att frågan om
ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret skulle
kunna aktualiseras i framtiden utan att någon
särskild utredning skulle behöva göras.

Även konstitutionsutskottet yttrade sig i ärendet
och utgick från att ersättningsfrågan skulle följas
i Regeringskansliet och att behövliga initiativ
skulle tas om orimliga konsekvenser för
mötesfriheten skulle uppstå.

Justitieutskottet delade de synpunkter som
konstitutionsutskottet och kulturutskottet fört
fram, och utskottet utgick således från att man i
Regeringskansliet skulle följa tillämpningen av
ersättningsfrågorna ur båda de aspekter som lyfts
fram i yttrandena. På det sättet skulle samtidigt
det underlag som kunde krävas för en eventuell
framtida utvidgning av ersättningsskyldigheten
skaffas fram.

Våren 1997 behandlade utskottet motionsyrkanden
liknande de nu aktuella (bet. 1996/97:JuU10 s.13
f). Utskottet utgick då - i likhet med tidigare
ställningstagande - från att man i Regeringskansliet
skulle följa rättstillämpningen i ämnet.

I proposition 1998/99:107 En idrottspolitik för
2000-talet gjorde regeringen bedömningen att
underhållningsidrotten bör fungera på
marknadsmässiga villkor. Det innebär bl.a. att den
inte bör subventioneras med offentliga bidrag eller
andra subventioner. Kulturutskottet hade ingen annan
uppfattning (bet. 1999/2000:KrU3 s. 24 f).

När justitieutskottet senast behandlade frågan
konstaterade utskottet att utvecklingen av
underhållningsidrotten torde ha en stark
tillväxtpotential. I den mån sådan verksamhet i
framtiden kommer att bedrivas i bolagsform kommer
polisens möjligheter att ta betalt för sina insatser
i praktiken att öka. I sammanhanget noterade
utskottet att frågan om evenemangskostnader till en
del handlar om vilka uppgifter polisen skall ha.
Motionerna avstyrktes (bet. 1998/99:JuU21 s. 23 f).

Inom Rikspolisstyrelsen pågår nu ett arbete med att
ta fram riktlinjer för hur myndigheterna skall
hantera frågan om ersättning för ordningshållning.
Tre myndigheter har inspekterats. Riktlinjerna kan
beräknas vara klara någon gång under första
kvartalet 2000.

Utskottet anser att resultatet av arbetet med de
nya riktlinjerna bör avvaktas. Motionerna Ju219,
Ju221, Ju224, Ju905 och Ju910 i här aktuella delar
avstyrks.

Polisens arbetsmetoder

I motion Ju228 (kd) anförs att en reform som
genomförts i New York, den s.k. New York-modellen,
bör läggas till grund för polisens arbete i Sverige.
I samma motion liksom i motion Ju907 (kd)
förespråkas vidare att det arbetssätt som kommit
till användning inom polisen i San Diego bör prövas
här. I motion Ju910 (fp) anförs att ett projekt i
Eskilstuna med New York-modellen som förebild varit
framgångsrikt och bör ges ökad spridning.

På senare tid har en av New York-polisen använd
arbetsmetod - den s.k. nolltoleransen -
uppmärksammats i Sverige. Nolltolerans innebär i
korthet att polisen med kraft bekämpar alla brott,
hur bagatellartade de än är, liksom allt som kan
betraktas som ordningsproblem. Grundtanken är att
det finns ett samband mellan oordning och
brottslighet samt att mindre brott föder grövre
brott.

Vidare betonas resultatuppföljning starkt inom New
York-polisen. Chefen för New York-polisen har två
gånger i veckan genomgång med polischeferna, och vid
dessa möten granskas brottsutvecklingen i de olika
polisområdena med hjälp av färsk brottsstatistik
från det s.k. Compstat-brottsdatasystemet.

Hösten 1997 besökte utskottet New York för att
studera polisens arbetsmetoder där. En första
reflexion var att förhållandena i New York och de vi
har i Sverige skiljer sig åt markant. Detta gäller
såväl beträffande brottslighetens omfattning som
beträffande polisens arbetsförhållanden och
myndighetskultur. Detta hindrar emellertid inte att
det finns inslag i New York-polisens arbetsmetoder
som är intressanta att studera.

Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden. I samband med att utskottet
behandlade regeringens budgetproposition för år 1998
anförde utskottet att det närmast är självklart att
erfarenheterna från New York inte går att direkt
överföra till Sverige. Där fanns emellertid en del
intressanta tankegångar som säkerligen skulle komma
att påverka polisarbetet också här. Utskottet ansåg
vidare att frågan knappast lämpade sig för generella
uttalanden i den ena eller andra riktningen (bet.
1997/98:JuU1 s. 31).

Utskottet hänvisade till detta uttalande våren 1998
(bet. 1997/98:JuU13 s. 43).

Här kan även nämnas att det av motionärerna nämnda
projektet i Eskilstuna utvärderats. Utvärderingen
redovisas i rapporten Att förebygga oordning och öka
tryggheten i stadskärnan, som utarbetats inom
Polishögskolans forskningsenhet. I rapporten sägs
bl.a. att inga nya större resurser tillfördes
polismyndigheten och att projektet pågick under en
relativt kort tid. Några dramatiska effekter kunde
därför inte förväntas. Resultatet av projektet är
enligt rapporten ändå förenligt med ett antagande
att projektet haft effekt på förekomsten av
ordningsstörningar och våldsbrott i Eskilstuna
centrum. Det har också lett till att fler av dem som
ofta vistas där på kvällar och nätter känner sig
trygga. Vidare sägs i rapporten att den lokala
opinionen var övervägande positiv till det slag av
åtgärder som ingick i projektet. Bland s.k.
höganvändare av centrum förändrades dessutom
attityden till polisens arbetsinsats i positiv
riktning. I rapporten tas också upp några
metodfrågor.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.2 och avsnitt
4.3.1) anförde regeringen att det problemorienterade
arbetssättet skall fortsätta att utvecklas. Med ett
problemorienterat arbetssätt avses ett långsiktigt,
systematiskt arbete som utgår från kartläggning och
analys av problem, som fortlöpande dokumenteras och
utvärderas och som kontinuerligt anpassas efter vad
utvärderingen visar. Det problemorienterade
arbetssättet har enligt regeringen hittills främst
utvecklats inom närpolisen. Problemorienterade
insatser har vidtagits bl.a. mot krog- och
nöjesrelaterad våldsbrottslighet, våld mot kvinnor
och annat familjerelaterat våld,
ungdomsbrottslighet, rasism och brottslighet som kan
knytas till kriminella mc-gäng.

Regeringen anför vidare att det sedan ett antal år
pågår en omställning inom polisen som innebär att
man i större utsträckning skall inrikta arbetet på
att förebygga och förhindra brott. Regeringens
nationella brottsförebyggande program, Allas vårt
ansvar, är en självklar utgångspunkt för den
utvecklingen. Den lokalt förankrade verksamheten,
där de enskilda medborgarnas engagemang tas till
vara, är en hörnsten i det brottsförebyggande
arbetet, där polisen skall spela en aktiv och
pådrivande roll.

I regleringsbrevet för år 2000 finns flera
verksamhetsmål som rör förebyggande verksamhet och
övervakning. Enligt verksamhetsmål 1 skall varje
polismyndighet utarbeta och dokumentera en
brottsförebyggande strategi där det också framgår
hur och med vilka myndigheter och organisationer
samverkan skall ske. Det återrapporteringskrav som
kopplats till målet innebär att redovisningen skall
innehålla en nationell analys av hur verksamheten
har utvecklats och dess resultat, särskilt i fråga
om de allvarligaste brottstyperna.

I sammanhanget bör även nämnas att det i
budgetpropositionen anges att en utveckling av det
problemorienterade arbetssättet hör till de
prioriterade områdena. Utskottet hade vid sin
behandling av budgetpropositionen ingen erinran mot
det (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.2, JuU1
s. 25).

När det gäller polisens arbete i San Diego bör
först anmärkas att det nu för tionde gången
anordnats en konferens om polisarbete. Huvudinslaget
är en tävling där deltagarna får redovisa projekt
som vilar på "problem oriented policing".

I San Diego arbetar man efter något man kallar för
SARA, dvs. Scanning, Analysis, Response, Assessment.
Ett viktigt inslag i arbetet är också att samverka
med det övriga samhället. Skillnaden mot det svenska
problemorienterade arbetssättet består, enligt vad
utskottet inhämtat, huvudsakligen i att man i San
Diego har 5-6 års försprång.

I rapporten Studieresa i USA (1994:3 POB) beskrivs
bl.a. hur polisen i San Diego samarbetar med
allmänheten. Volunteers in policing består av
frivilliga som efter två veckors utbildning tar emot
anmälningar i fall där det inte finns något för en
polis att göra mer än att ta emot själva anmälan.
Retired Senior Volunteer Patrol består av
pensionärer som hjälper polisen. Citizen Patrols
åker omkring i egna bilar och hjälper polisen genom
att observera och rapportera. Den sistnämnda
verksamheten är inte officiellt sanktionerad.

Sedan rapporten skrevs har det tillkommit
ytterligare en grupp av frivilligarbetare, reserve
officers. Dessa genomgår vanlig polisutbildning på
åtta månader men betalar utbildningen själva. De får
sedan arbeta som vanliga poliser på tider när de
själva kan och utan ersättning.

I Sunne kommer en konferens om polisiära
arbetsmetoder att anordnas i maj 2000.

När utskottet senast (1998/99:JuU21 s. 7)
behandlade liknande yrkanden anförde utskottet att
det i och för sig kunde hålla med motionärerna om
att de förändrade arbetsmetoder som kommit till
användning i bl.a. Eskilstuna synes ha varit
framgångsrika; utvärderingen talar i den riktningen.
Utskottet ansåg emellertid - i likhet med tidigare
ställningstaganden - att frågan inte lämpar sig för
några generella uttalanden. Motionerna avstyrktes.

Utskottet ser såvitt gäller motionsönskemålen om
New York-modellen och Eskilstunamodellen ingen
anledning att frångå den bedömning utskottet gjorde
i våras. Motionerna Ju228 och Ju910 i här aktuella
delar avstyrks.

När det sedan gäller det arbetssätt som används i
San Diego synes det - bortsett från den utvecklade
formen av samverkan - inte på något mer avgörande
sätt skilja sig från det som kännetecknar det
svenska problemorienterade arbetssättet. Också i San
Diego handlar det om att kartlägga och analysera
problem, vidta åtgärder och göra utvärderingar. I
sammanhanget kan erinras om att utskottet så sent
som i november 1999 ställde sig bakom de
prioriteringar som regeringen angav i
budgetpropositionen, bland dem att det
problemorienterade arbetssättet skall utvecklas inom
alla delar av polisverksamheten. Ett bifall till
motionsönskemålen i denna del skulle alltså inte
tillföra något.

Vad slutligen gäller San Diego-polisens samverkan
med frivilliga anser utskottet - i likhet med vad
som sagts i fråga om New York-modellen - att frågan
inte lämpar sig för några generella uttalanden.
Utskottet vill dock understryka att utskottet inte
har något emot samverkan med frivilliga. Som
regeringen anför i budgetpropositionen är enskildas
engagemang en hörnsten i det brottsförebyggande
arbetet. Utskottet utgår från att polismyndigheterna
gör rimliga avvägningar när det gäller hur mycket
som skall satsas på samverkan med frivilliga. Enligt
utskottets uppfattning bör sådana arbetsformer få
finna sin form lokalt och bygga just på
frivillighet, inte på direktiv från riksdagen.
Motionerna Ju228 och Ju907 avstyrks.

Polisutbildningen m.m.

I flera motioner tas frågor upp som rör
polisutbildningen. I motion Ju911 (m) föreslås
sålunda att polisutbildningen utreds såvitt gäller
bl.a. dess geografiska placering och huvudmannaskap.
En översyn av antagningsförfarandet begärs i motion
Ju905 (c). I motion Ju223 (v) efterfrågas en
rekrytering av utomeuropeiska invandrare till
polisutbildningen och utbildningsinslag rörande
främmande kulturer. I motion Sf637 (c) förordas
motsvarande utbildning i fråga om domstolspersonal.

I juli 1995 fick en arbetsgrupp inom
Justitiedepartementet i uppdrag att se över
rekryteringen och utbildningen av poliser. I mars
1996 presenterades promemorian Rekrytering och
grundutbildning av poliser (Ds 1996:11). Regeringen
uppdrog därefter åt Rikspolisstyrelsen att
detaljplanera en ny grundutbildning för poliser.

Den nya grundutbildningen för poliser påbörjades i
januari 1998. Den är särskilt inriktad på det
problemorienterade, förebyggande, brottsutredande
och kontaktskapande polisarbete som närpolisreformen
utgår från.

Hösten 2000 kommer en polisiär grundutbildning att
starta i Umeå. Enligt vad regeringen anför i
budgetpropositionen för år 2000 kan det på sikt vara
önskvärt att öka det totala antalet
utbildningsplatser ytterligare genom att förlägga
utbildning till ännu en eller flera orter.

I Polisprogrammets Block I - juridik och
beteendevetenskap - ingår en kurs med rubriken
Människan och polisen i samhället. Kursen omfattar
10 poäng och bland målen anges att den studerande
efter genomgången kurs skall ha förvärvat bl.a.
insikt i utsatta gruppers situation. Utbildningen i
denna del tar upp invandrar- och invandringspolitik
liksom det mångkulturella samhället.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
som tagit sikte på en utredning av
polisutbildningen. Hösten 1997 avstyrkte utskottet
de då aktuella yrkandena med hänvisning till att
polisutbildningens utformning nyligen varit föremål
för översyn, och utskottet utgick från att
utbildningen skulle få det innehåll som krävs för
att förse alla verksamhetsgrenar inom polisen med
kompetent polispersonal. Vad gällde
polisförsörjningen utgick utskottet från att
regeringen noga skulle följa Rikspolisstyrelsens
arbete med att bevaka att det finns tillgång till
det antal poliser som behövs för verksamheten. Något
särskilt uppdrag för detta ansåg utskottet inte vara
nödvändigt (bet. 1997/98:JuU1 s. 34).

Våren 1999 såg utskottet inget skäl att förorda att
en ny generell översyn av polisutbildningen påbörjas
(1998/99:JuU21 s. 13 f).

Bland prioriteringarna i budgetpropositionen för år
2000 anges att rasistiska, främlingsfientliga och
homofobiska brott skall förebyggas och beivras.
Samarbetet mellan Säkerhetspolisen och den öppna
polisen skall utvecklas vidare, liksom samverkan med
övriga myndigheter inom rättsväsendet. De anställdas
medvetenhet och kunskaper om denna skall förstärkas.
Utskottet hade ingen erinran mot de bedömningar
regeringen gjort i denna del (bet. 1999/2000:JuU1 s.
25).

Här kan även nämnas att justitieministern nyligen
besvarat en fråga i riksdagen om vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att stävja
främlingsfientlighet och rasism inom polisen (fråga
nr 1999/2000:153). Justitieministern anförde att det
finns en stor vaksamhet och medvetenhet inom
polisväsendet när det gäller frågor om anställdas
uppträdande, etik och moral. Kunskapen och
medvetenheten om rasism och främlingsfientlighet
måste emellertid förstärkas, inte bara inom
polisväsendet utan inom hela rättsväsendet. Redan nu
pågår enligt justitieministern utbildning av
personalen i rättsväsendet om rasistisk och
högerextrem brottslighet, dess ursprung, orsaker och
konsekvenser.

I frågesvaret anförs också att det i
utbildningsplanen för den nya grundutbildningen av
poliser bl.a. upptas utbildning i den här typen av
brottslighet och problem. Vad som kanske långsiktigt
är än viktigare är enligt justitieministern att det
eftersträvas en hög andel studerande till
polisutbildningen med invandrarbakgrund. Vid
intagningarna till utbildningen år 1998 hade 14 % av
eleverna invandrarbakgrund, vilket inte kan anses
tillräckligt. Det pågår därför ett aktivt arbete
inom Rikspolisstyrelsen för att öka den andelen.

Avslutningsvis sägs i frågesvaret att regeringen
avser att i regleringsbreven för år 2000 uppdra åt
samtliga rättsväsendets myndigheter att upprätta
strategier för att säkerställa personalens goda
kunskap om såväl grunden för rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska yttringar som
om situationen för de grupper som utsätts för brott
med sådana förtecken.

När det gäller frågan om utbildning av personal
inom domstolsväsendet har utskottet inhämtat att
ambitionen är att lägga in sådana avsnitt där de hör
hemma. Så sker också i de seminarier som
Domstolsverket anordnar i straffrätt och
processrätt. När det gäller de seminarier som rör
vårdnadsmål har man sedan tio år tillbaka ett pass
om en halv dag som tar upp muslimsk familjerätt.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 nämns
bland uppdragen att Rikspolisstyrelsen som ett led i
kampen mot brott med rasistiska, främlingsfientliga
eller homofobiska inslag skall upprätta en strategi
för att säkerställa att personalen har god kunskap
om grunden för dessa brott och om situationen för de
grupper som utsätts för dem.

Motsvarande uppdrag har lämnats till Domstolsverket
i domstolsväsendets regleringsbrev för år 2000.

Utskottets uppföljningsgrupp har under år 1999
granskat polisutbildningen. Inom ramen för det
arbetet har erfarits att Rikspolisstyrelsen kommer
att utvärdera polisutbildningen. Utvärderingen, som
är ett led i arbetet med att åstadkomma en
långsiktig personalförsörjning, skall bl.a. avse
utbildningens mål, innehåll, resultat och
arbetsmetoder. Vidare skall utvärderingen ta upp
frågor som kvalitetssäkring, arbetsorganisation och
arbetsfördelning.

Uppföljningsgruppen har vidare inhämtat att det
bland dem som antagits för att påbörja utbildningen
våren 2000 finns, enligt preliminära siffror, 26
personer med utländsk bakgrund, vilket motsvarar 13
%. Dessa kommer från Norge, Danmark, Finland,
Algeriet, Slovenien, Frankrike, Kroatien, Argentina,
Polen, Irak, Rumänien, Spanien, Österrike, Estland,
Storbritannien, Turkiet och Tyskland.

I samma antagningsomgång var 36 % av de sökande
kvinnor. Av dem som togs ut till tester var 46 %
kvinnor. Av de 201 kvinnor som genomförde testet
underkändes 56 stycken vid de fysiska proven.
Motsvarande siffra för männen var 6 av 251. Vidare
visar siffrorna att 30 kvinnor och 14 män bedömdes
inte lämpliga av psykolog. 33 kvinnor och 30 män
underkändes vid det diagnostiska provet i svenska. 6
kvinnor och 5 män bedömdes olämpliga av läkare. I
flera fall var det mer än en orsak till att den
sökande inte bedömdes lämplig att kallas till
intervju. Av dem som intervjuades var 35 % kvinnor.
Av dem som antogs var 38 % kvinnor.

Nyligen har den första kullen av polisstudenter som
genomgått den nya polisutbildningen tagit examen.
Dessa studenter skiljer sig dock avsevärt från dem
som nu genomgår utbildningen i det att det ställdes
krav på förkunskaper i form av akademiska studier.

Granskningen av polisutbildningen har också givit
vid handen att man från Polishögskolans sida gärna
själv tar över ansvaret för antagningen. I dag har
Rikspolisstyrelsen och Pliktverket hand om
antagningen. Vid antagningen används militära
mönstringstester, vilket ger de manliga sökandena en
fördel. Polishögskolan anser att man i stället borde
kunna använda sig av högskoleprovet. Vidare
tillmäter man fortfarande de fysiska testerna mycket
stor vikt. Även detta missgynnar de kvinnliga
sökandena.

Utskottet håller med motionärerna bakom motion
Ju223 om att förtroendet för polisen är viktigt.
Utskottet delar också uppfattningen att ett sätt att
nå dit är att rekrytera personer med utländsk
bakgrund till polisutbildningen. Den senaste
antagningen visar också att en betydande andel av de
antagna har invandrarbakgrund, bland dem personer
från länder utanför Europa. Enligt utskottets mening
är detta steg i rätt riktning. Någon åtgärd från
riksdagens sida är inte påkallad.

Även när det gäller kunskapen om främmande kulturer
bland polispersonalen delar utskottet motionärernas
uppfattning. Mot den bakgrunden är det glädjande att
polisutbildningen tar upp dessa frågor. Utskottet
kan också konstatera att de numera beslutade
regleringsbreven för polisväsendet och
domstolsväsendet tar upp just frågan om utbildning i
ämnet. Inte heller i denna del behövs alltså någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion
Ju223. Detsamma gäller motion Sf637.

När det gäller antagningsförfarandet till
polisutbildningen synes det nuvarande systemet
visserligen missgynna kvinnor. Att flytta
antagningen till Polishögskolan, vilket föreslås i
motion Ju905, löser dock inte problemet. Utskottet
har också svårt att se något egenvärde i att
Polishögskolan har hand om antagningen. Det bör för
övrigt inte ankomma på riksdagen att fatta beslut om
vilken myndighet inom polisväsendet som skall sköta
antagningen. De problem som finns har nu kommit i
dagen, och utskottet utgår från att de mått och steg
vidtas som kan vara lämpliga för att nå en jämnare
könsfördelning inom polisen. Utskottet vill dock
anmärka att andelen kvinnor som antogs till
utbildningen var något större än andelen kvinnor av
de sökande, och det trots att kvinnorna sannolikt
missgynnas av testmetoderna.

Vad härefter gäller frågan om polisutbildningens
geografiska placering noterar utskottet att en
filial till Polishögskolan startar sin verksamhet i
Umeå till hösten år 2000 och att ytterligare orter
kan komma i fråga.

I övrigt är utskottet inte berett att, som föreslås
i motion Ju911, förorda att en ny utredning avseende
polisutbildningen påbörjas.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker
motionerna Ju223, Ju905, Ju911 och Sf637 i här
aktuella delar.

Polisens arbetstider

I flera motioner tas frågor upp med anknytning till
polisens arbetstider. I motionerna Ju217 och Ju905
(båda c) hävdas sålunda att närpolisens personal
inte skall användas till att förstärka
utryckningsstyrkorna. I den sistnämnda motionen
liksom i motion Ju911 (m) begärs att fler poliser
skall tjänstgöra på kvällar och helger. I motion
Ju907 (kd) framförs liknande synpunkter.

Hösten 1997 behandlade utskottet frågan om en
verksamhetsanpassning av arbetstiderna inom polisen.
Utskottet noterade då bl.a. att
verksamhetsanpassning av arbetstiderna angavs bland
Rikspolisstyrelsens verksamhetsmål och att
återrapporteringskrav knutits till det (bet.
1997/98:JuU1 s. 31 f).

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag
granskat förläggningen av arbetstid, särskilt i
fråga om utryckningsberedskap, i polismyndigheterna
i Stockholms län, Kalmar län och Hallands län (RRV
1998:53). RRV konstaterar att verksamheten i fråga
skulle behöva planeras mer utifrån variationer i
verksamhetsbehovet än vad som sker i dag. Även om
utryckningsverksamheten är förknippad med händelser
som oftast inte kan förutses, vare sig i tid eller
rum, är det enligt verket ändå möjligt att i
betydligt större utsträckning än i dag dra
slutsatser av statistik över ingripanden och
brottsanmälningar m.m. och utifrån detta planera
bemanningen efter variationer i behov. RRV noterar
att närpolisen har ett system - periodplanerad
arbetstid - för att beakta både kända variationer i
behov och de insatser som planeras utifrån en
problemorienterad strategi. Utryckningsstyrkor och
trafikpolis tjänstgör emellertid statiskt i tiden
enligt fasta tjänstgöringslistor.

Ett av hindren för ett effektivt resursutnyttjande
är enligt RRV att dagens förhandlingsordning
försvårar för ledningen att förändra de statiska
tjänstgöringslistorna.

I regleringsbrevet avseende budgetåret 1999 anges
som ett verksamhetsmål att polismyndigheterna skall
anpassa utryckningsresurserna till normala
variationer i behovet, använda dem problemorienterat
och planera utryckningsverksamheten så att den inte
stör utvecklingen av närpolisverksamheten.

Myndigheterna har vidare ålagts att vidta de
åtgärder som erfordras för att råda bot på sådana
brister i planeringen inom utryckningsverksamheten
som påvisats i rapporten.

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse av den 19
juli 1999 redovisat vilka åtgärder som vidtagits.
Underlag för redovisningen har inhämtats från
samtliga polismyndigheter. Rikspolisstyrelsen
bedömer att det pågår ett omfattande arbete för att
komma till rätta med de hinder som RRV påtalat, även
om ansträngningarna naturligtvis skiftar mellan de
olika polismyndigheterna. Det finns dock, anför
Rikspolisstyrelsen, utrymme för ytterligare insatser
innan en helt tillfredsställande situation kan anses
uppnådd.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde
regeringen att ett ofta använt mått på hur långt en
polismyndighet kommit i fråga om det
problemorienterade arbetssättet är hur väl
arbetstidens förläggning har anpassats till
verksamhetens behov.

BRÅ har undersökt utryckningsverksamheten vid
Polismyndigheten i Stockholms län (När behövs
polisen bäst? Stencil, september 1998). BRÅ
konstaterade att en relativt liten andel av
personalen i de enheter som ägnade sig åt
övervakning och utryckning tjänstgjorde när det var
som mest besvärligt, dvs. nätterna till lördag och
söndag.

Regeringen anförde vidare i budgetpropositionen att
arbete med att anpassa polisens arbetstider till
verksamhetens behov är viktigt för det
problemorienterade arbetet. Ett instrument för en
sådan anpassning är s.k. periodplanering, där ett
schema fastställs för en kortare tid och med hänsyn
till kända evenemang och till kunskaper om brott och
ordningsstörningar. Flera polismyndigheter tillämpar
periodplanering inom delar av verksamheten.
Samtidigt är det bara ca 15 % av närpoliserna i
landet som periodplanerar arbetstiden.

Ett hinder för optimal arbetstidsförläggning är den
förhållandevis höga medelåldern bland
polispersonalen. Den har bl.a. medfört att det har
blivit vanligare att poliser på grund av hälsoskäl
inte kan tjänstgöra nattetid, särskilt i yttre
tjänst. Rikspolisstyrelsen har enligt regeringen
uppmärksammat frågan och överväger åtgärder inom
arbetsmiljöområdet för att motverka problemen.

När utskottet senast behandlade dessa frågor
(1998/99:JuU21 s. 14 f) underströk utskottet
betydelsen av att arbetstiderna inom polisen är
verksamhetsanpassade. Detta är, anförde utskottet,
en avgörande förutsättning för att polisverksamheten
skall bli effektivare. Att det finns poliser i
tjänst på tider och platser där de bäst behövs är
själva grundbulten i det problemorienterade
arbetssättet, ett arbetssätt som bör genomsyra hela
polisverksamheten. En verksamhetsanpassning av
arbetstiderna innebär också att tillgängligheten och
därigenom också medborgarperspektivet sätts i fokus.

Utskottet hade alltså ingen annan grundsyn än
motionärerna i den aktuella frågan. Samtidigt kunde
utskottet konstatera att regeringen vidtagit de mått
och steg som kan krävas. Här tänkte utskottet
särskilt på det ovan beskrivna uppdraget till RRV
och det uppdrag som sedermera lämnats till
Rikspolisstyrelsen. Mot den bakgrunden såg utskottet
inte någon anledning att förorda en separat översyn
av schemaläggningen inom polisen.

När det sedan gällde utryckningsverksamheten
noterade utskottet att det är ett verksamhetsmål för
polismyndigheterna att använda utryckningsresurserna
problemorienterat och att planera
utryckningsverksamheten så att den inte stör
utvecklingen av närpolisverksamheten.

RRV har i rapporten Närpolisreformen och polisens
arbetstider (RRV 1999:42) granskat
resursutnyttjandet inom polisen. I rapporten anförs
bl.a. att det är svårt att finna stöd för att
poliser med förebyggande arbetsuppgifter skall
behöva förstärka utryckningsverksamheten i den
utsträckning som för närvarande sker. Tvärtom tyder
materialet enligt RRV på att kapaciteten inom
utryckningsverksamheten skulle kunna överföras till
andra verksamheter inom närpolisområdena, exempelvis
förebyggande och problemorienterade insatser. I
denna del ser RRV ett hinder för genomförande av
närpolisreformen. I rapporten anförs vidare att
utryckningsverksamheten varken följer variationer i
behov eller är tillräckligt effektivt dimensionerad.
Polisens arbetstidsavtal gör enligt RRV att det är
svårare, jämfört med andra yrkesgrupper, att
utnyttja de tillgängliga resurserna på ett effektivt
sätt. RRV framhåller dock att arbetsgivarens
tillämpning av avtal och överenskommelser kan
förbättras även fortsättningsvis med den existerande
utformningen av avtalet.

Rapporten kommer med den existerande utformningen
av avtalet enligt vad utskottet inhämtat att
användas i Justitiedepartementets kontakter med
polisväsendet. RRV:s slutliga rapport i fråga om
polisen kommer att överlämnas i mars 2000.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anförs
som ett verksamhetsmål (mål nr 2) att
ingripandeverksamheten samt övervakningen av den
allmänna ordningen och säkerheten skall bedrivas
rättssäkert och effektivt. Resurserna skall anpassas
till kända variationer i behovet. Bland uppdragen i
regleringsbrevet har dessutom tagits upp att
Rikspolisstyrelsen skall redovisa hur arbetstidens
förläggning har anpassats till variationerna i
arbetsbelastningen. Av redovisningen skall bl.a.
framgå polispersonalens fördelning över olika
veckoarbetstider och antalet personer med
periodplanerad tid.

I december 1999 träffade Rikspolisstyrelsen och
Polisförbundet ett avtal om löner m.m. I fråga om
arbetstider sägs i avtalet bl.a. att utgångspunkten
för förhandlingarna skall vara att arbetstiden är
anpassad till verksamhetens krav.

Utskottet vidhåller i fråga om
verksamhetsanpassning av arbetstiderna inom polisen
den inställning som utskottet intog i våras. Det
finns således flera skäl för en
verksamhetsanpassning. Rikspolisstyrelsen har nu
också fått i uppdrag att verka för en sådan
anpassning. Utskottet - som erinrar om att
förläggningen av arbetstiden är en fråga som det
ankommer på arbetsmarknadens parter att lösa - kan
inte se behov av något ingripande från riksdagens
sida. Utskottet noterar dock att det nya avtalet
synes innebära ett steg i rätt riktning.

När det sedan gäller utryckningsverksamheten kan
utskottet konstatera att RRV:s granskning visat på
vissa problem. I avvaktan på RRV:s slutliga rapport
anser utskottet att riksdagen inte bör uttala sig i
frågan.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker
motionerna Ju217, Ju905, Ju907 och Ju911 i här
aktuella delar.

Polisens utrustning

I motion Ju203 (m) begärs att alla poliser i yttre
tjänst skall ha personliga skyddsvästar. I motion
Ju206 (m) föreslås att polisens förstärkningsvapen
skall vara desamma över hela landet.

Inom Rikspolisstyrelsen har en utredningsgrupp
analyserat de polisiära insatserna som gjordes med
anledning av polismorden i Östergötland i maj 1999.
I rapporten (dnr POB-100/2955-99) anförs bl.a. att
varje polismyndighet bör se över sitt innehav av
taktiska skyddsvästar, dvs. västar som ger skydd mot
i princip all standard 9 mm ammunition utskjuten med
pistol, revolver eller k-pist. Med en tilläggspanel
kan ytterligare skydd erhållas, bl.a. mot AK4- och
AK5-ammunition.

I rapporten föreslås att samtliga polismän i yttre
tjänst skall ha tillgång till en personlig lätt
väst. En sådan väst ger skydd mot i princip all
standard 9 mm ammunition skjuten från pistol och
revolver. Med tilläggspanel kan även erhållas skydd
mot ammunition m/39B skjuten från k-pist. Västarna
finns i såväl herr- som dammodell.

Huvudbeväpningen för personal i yttre tjänst består
i dag av en personlig pistol, vanligen en Sig Sauer
225 i kaliber 9x19 mm. Som förstärkningsvapen
används fortfarande k-pist m/45B, men den byts
efterhand ut mot en modernare k-pist - Hechler&Koch
MP5.

Rapporten är för närvarande ute på remiss hos
polismyndigheterna. Utskottet har inhämtat att
Rikspolisstyrelsen i remissen efterfrågat hur många
lätta västar som respektive myndighet behöver.
Tanken är att en central upphandling skall kunna
nedbringa priset på västarna.

Utskottet kan konstatera att åtgärder vidtagits i
syfte att åstadkomma förbättringar i fråga om
polisens utrustning. Motionerna Ju203 och Ju206
avstyrks.

Polisens arbetsmiljö

I motion Ju218 (v) begärs en utredning av polisens
arbetssituation. I motion Ju211 (m) understryks
vikten av en god arbetsmiljö inom polisen.

Utskottet har inhämtat att det inom ramen för
Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet pågår ett
arbete med att granska hur myndigheterna inom
polisväsendet hanterat påpekanden och förelägganden
från Yrkesinspektionen. Efter att granskningen av
myndigheterna är klar kommer man att välja ut två
myndigheter för en djupare granskning. Urvalet
kommer att ske utifrån intresset att hitta
principiellt viktiga frågor.

I budgetpropositionen anförs bland prioriteringarna
att satsningen på kompetensutveckling inom
polisväsendet skall intensifieras. Det gäller såväl
utvecklingen av ledning och styrning på olika nivåer
som grund- och vidareutbildningen. Utskottet hade
ingen annan uppfattning (prop. 1999/2000:1 utg.omr.
4 avsnitt 4.2, JuU1 s. 25).

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges
bland uppdragen att Rikspolisstyrelsen tillsammans
med Brottsförebyggande rådet skall överväga på
vilket sätt rådets roll i polisväsendets grund- och
vidareutbildning kan vidareutvecklas.

I massmedierna har under senare tid uppmärksammats
en dom från Högsta domstolen som rörde frågan om
rätt till kränkningsersättning enligt 1 kap.
3 § skadeståndslagen kunde utgå till en polis som i
tjänsten blivit spottad i ansiktet. Omständigheterna
i fallet var följande. I tingsrätten åtalades och
dömdes en person för ofredande. Påföljden bestämdes
tillsammans med andra brott till fängelse i två
månader. Polismannens yrkande om ersättning för
kränkning bifölls av majoriteten i tingsrätten.
Tingsrättens dom överklagades av den tilltalade, som
yrkade att bli befriad från skyldigheten att utge
skadestånd. Hovrätten fann att den behandling som
polismannen utsatts för inte utgjorde en så
allvarlig kränkning att rätt till skadestånd
förelåg. Högsta domstolen gjorde samma bedömning.
Två av de fem ledamöterna i Högsta domstolen ansåg
att kränkningen var sådan att ersättning skulle
utgå.

Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning
än motionärerna när det gäller vikten av en god
arbetsmiljö. Arbetet som polis innebär emellertid
att risken att utsättas för våld, hot och kränkande
uttalanden är större än för andra yrkesgrupper. Det
är därför av stor vikt att frågor om arbetsmiljön
inom polisen ständigt uppmärksammas. Som påpekas i
motionerna har under senare år ett flertal
förändringar bidragit till en mer besvärlig
situation. Här tänker utskottet på de i och för sig
nödvändiga neddragningarna av den civilanställda
personalen. Det svåra ekonomiska läget i flera
kommuner har också inneburit att det samlade sociala
skyddsnätet blivit sämre, vilket kan öka pressen på
polispersonalen.

Mot denna bakgrund finns en risk att polisen inte
till fullo klarar sin uppgift, något som i sin tur
riskerar att urholka förtroendet för polisens
verksamhet. Det är därför glädjande att åtgärder som
långsiktigt kan bidra till en bättre arbetsmiljö
vidtagits. Här tänker utskottet bl.a. på den
inspektionsverksamhet som sker inom
Rikspolisstyrelsen. I sammanhanget kan även
framhållas det i tidigare avsnitt beskrivna arbetet
med planering av arbetstiden och förbättring av
polisen utrustning. På sikt är det också nödvändigt
att antalet poliser ökar och att civilanställda i
högre utsträckning sköter arbetsuppgifter som man
inte behöver vara polis för att utföra. När det
gäller den sistnämnda frågan noterar utskottet att
regeringen avser att i 2000 års ekonomiska
vårproposition återkomma till riksdagen när det
gäller vilka resursförstärkningar som behövs för att
kunna fullfölja statsmakternas intentioner i fråga
om utvecklingen av rättsväsendet.

Avslutningsvis vill utskottet påpeka att Högsta
domstolens dom i det ovan beskrivna fallet inte
gärna kan tas till intäkt för att det är straffritt
att spotta på en polis.

Enligt utskottets uppfattning finns det sammantaget
inte behov av någon separat utredning av
arbetsmiljön inom polisen. Arbetsmiljöfrågorna
uppmärksammas bättre på lokal nivå, framför allt i
de olika polismyndigheterna. Motionerna Ju211 och
Ju218 avstyrks.

Interna utredningar inom polisväsendet

I motion Ju226 (v) begärs att utredningar som gäller
anmälningar mot polispersonal skall handläggas av
oberoende utredare. I motion Ju234 (s, v) föreslås
en lex Maria inom polisen. Motionsönskemålet tar
sikte på en reglering som motsvarar den i 2 kap. 7 §
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Bestämmelsen innebär att
personalen skall rapportera till vårdgivaren om en
patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig
skada eller sjukdom.

I 9 § polislagen (1984:387) föreskrivs att när en
polisman får kännedom om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till
sin förman så snart det kan ske. Undantag gäller om
brottet med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart
att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gav den 30
oktober 1996 en särskilt förordnad utredare i
uppdrag att leda en utredning för en översyn av det
interna kontrollsystemet inom åklagar- och
polisverksamheten. I översynen ingick att göra en
kartläggning och utvärdering av det nuvarande
systemet för att förebygga och upptäcka brott och
andra förhållanden som utan att direkt utgöra brott
kan vara ägnade att rubba förtroendet för
integriteten i den brottsutredande verksamheten. I
uppdraget ingick också att granska formerna för
handläggningen av interna brottsutredningar och
lägga fram förslag till de förbättringar som kunde
anses påkallade (RÅ dnr 1996/1649, RPS dnr VKL-793-
4681/96).

Utredaren avlämnade i april 1997 sin rapport
Internkontroll till Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen. Inledningsvis kan sägas att
utredaren inte funnit annat än att den nuvarande
internkontrollen hos polis och åklagare hittills
fungerat i stort sett väl, men att det ändå finns
anledning att stärka den interna kontrollen.
Utredaren har i rapporten tagit upp frågor om en
författningsmässigt reglerad internkontroll,
chefsansvar, utbildning, ett ökat
säkerhetsmedvetande, bisysslor samt tillsyn och
inspektion.

Frågan om interna brottsutredningar har behandlats
särskilt. Utifrån de möjligheter som finns att
granska och bedöma den gällande utredningsordningen
har utredaren antecknat att verksamheten objektivt
sett håller hög, eller rent av mycket hög, kvalitet
och uppfyller väl de krav som kan ställas. Efter en
genomgång av olika möjligheter att förändra och
förbättra det nuvarande systemet för interna
brottsutredningar har utredningen - som inte funnit
skäl för en genomgripande förändring - stannat för
att föreslå ett visst centraliserat
samordningsansvar samt att förorda att arbetet vid
de länsvisa utredningsenheterna inom polisen
koncentreras inom de sju åklagarregionerna. Med
förslaget pekar utredningen på möjligheten att genom
i första hand administrativa förändringar nå en ökad
samordning och effektivitet i arbetet. Detta innebär
att utredningen funnit att den organisation som nu
finns för interna brottsutredningar i huvudsak bör
bestå.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare.
Våren 1998 (bet. 1997/98:JuU18 s. 4 f) konstaterade
utskottet att frågan om att lägga utredningar om
anmälningar mot poliser på något annat organ än
polis och åklagare nyligen varit föremål för översyn
och att beredningsarbete pågick. Resultatet av det
pågående arbetet borde enligt utskottets mening
avvaktas.

Justitiekanslern har på regeringens uppdrag
granskat ordningen för handläggningen av fall där
personer som är omhändertagna av polisen eller av
annan myndighet avlidit och vilka förändringar av
regelverket som kan anses påkallade. Uppdraget har
redovisats i november 1998 i rapporten Rutiner vid
utredningar av dödsfall i samband med
myndighetsingripanden.

Anmälningar mot polismän för brott i tjänsten
handläggs i särskild ordning. Samma förfarande
tillämpas då någon drabbas av allvarlig skada till
följd av ett polisingripande eller under vistelse i
polisarrest.

I den nyss nämnda rapporten anför Justitiekanslern
att det varken vid granskningen eller vid tidigare
gjorda översyner framkommit något som talar för att
utredningarna generellt skulle hålla en icke
godtagbar kvalitet. Justitiekanslern kunde alltså
inte rikta någon kritik mot den gällande ordningen.
För att stärka allmänhetens förtroende för dessa
utredningar och för att tillgodose den enskildes
rättssäkerhetskrav lades i rapporten ändå fram vissa
förslag till ändringar.

Något förslag om att förlägga utredningarna utanför
polisorganisationen lades dock inte fram, eftersom
ordningen att misstankar mot polismän handläggs inom
ramen för polisorganisationen torde vara den bästa
från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt.
Däremot anfördes att det finns en del svagheter i
organisationen som behövde rättas till.

I stället för modellen med ensamutredande
kommissarier borde de enheter som handhar interna
utredningar förstärkas både resurs- och
kompetensmässigt. Vidare anfördes att verksamheten
borde vara organiserad så att de polismän som
utreder misstankar mot andra polismän har ett stort
avstånd till den övriga polisiära verksamheten.
Organisationen borde vidare, av effektivitets- och
rättssäkerhetsskäl, knytas närmare åklagarna.

Justitiekanslern förespråkade en modell där
enheterna samordnas regionalt i huvudsak i enlighet
med åklagardistriktens fördelning. Enheterna borde
därvid placeras vid länspolismästarens kansli på den
ort där överåklagaren finns.

Justitiekanslern föreslog också att kravet på
omedelbart åklagarinträde i dessa utredningar skulle
skärpas ytterligare.

I rapporten anfördes vidare att förtroendet för
utredningarna skulle stärkas om det infördes en
ordning där vissa åtgärder rutinmässigt skall vidtas
i de situationer där någon avlidit eller allvarligt
skadats i samband med ett polisingripande. I denna
del ansåg Justitiekanslern att en ordning borde
övervägas innebärande att en utredning rörande
omständigheterna vid dödsfallet eller skadorna
alltid borde genomföras genom utredningsenhetens
försorg. En sådan utredning skulle ha vissa
obligatoriska inslag och ske under ledning av
åklagaren.

I regleringsbrevet för polisväsendet avseende
budgetåret 1999 har Rikspolisstyrelsen fått i
uppdrag att i årsredovisningen ange vilka åtgärder
som vidtagits med anledning av Justitiekanslerns
rapport. Årsredovisningen lämnas senast den 1 mars
2000.

Utskottet har inhämtat att polismyndigheternas
resurser i fråga om interna utredningar har
koncentrerats i linje med vad Justitiekanslern
anfört.

Utskottet noterar att en redovisning av vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av
Justitiekanslerns rapport kommer att lämnas under
våren. I avvaktan på den bör riksdagen i motsats
till förslaget i motion Ju226 inte uttala sig i
frågan om hur interna utredningar skall skötas.

När det gäller den efterfrågade
anmälningsskyldigheten kan noteras att redan nu
gällande regler innebär att poliser i princip är
skyldiga att rapportera brott som hör under allmänt
åtal. Utskottet är inte berett att tillstyrka en
ändring som innebär att ett parallellt system för
anmälningar byggs upp. I sammanhanget kan också
erinras om att polisen står under tillsyn av
Justitieombudsmannen (JO). Den som är missnöjd med
polisens agerande, t.ex. för att en anmälan inte
tagits upp, kan alltså vända sig till JO. Det behövs
alltså inte någon åtgärd med anledning av motion
Ju234.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet
avstyrker motionerna Ju226 och Ju234.

Brott mot homosexuella

I motion So225 (fp, s, v, c, mp) efterfrågas såväl
särskilda brottsutredare som lokala
brottsförebyggande insatser i syfte att bekämpa det
våld som riktas mot homosexuella.

Vissa straffrättsliga regler tar sikte på gärningar
som riktas mot något på grund av vederbörandes
sexuella läggning. Bestämmelsen om olaga
diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken gäller
diskriminering bl.a. på grund av homosexuell
läggning. Straffet är böter eller fängelse i högst
ett år. Straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7
brottsbalken avser kränkningar på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller annan liknande omständighet.
Med annan liknande omständighet avses främst sexuell
läggning (prop. 1993/94:101 s. 22).

Utskottet har tidigare behandlat frågor om våld mot
homosexuella. Hösten 1997 uttalade utskottet, med
anledning av ett motionsyrkande om att BRÅ skulle
ges i uppdrag att motverka våld mot homosexuella,
bl.a. att det utgick från att frågan om brott m.m.
mot homosexuella bevakades av berörda myndigheter
och att så kom att ske även i framtiden. Utskottet
konstaterade vidare att våldsbrott tillhörde de
brott som skulle prioriteras av BRÅ. Med hänsyn
bl.a. härtill fann utskottet att några ytterligare
åtgärder inte kunde anses behövliga och avstyrkte
motionen (1997/98:JuU1 s. 72 f).

I augusti 1998 beslutade regeringen att en
parlamentariskt sammansatt kommitté skulle
tillsättas med uppdrag att utreda frågor om
straffansvar för deltagande i organisationer som
sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra
frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).
Kommittén skall bl.a. ta upp frågan om att
straffbelägga hets mot homosexuella och granska
argumenten för och emot en sådan kriminalisering.
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31
oktober 2000.

Utskottet konstaterade våren 1999 (1998/99:JuU22 s.
8 f) att brott mot homosexuella i olika avseenden
var föremål för åtgärder av berörda myndigheter
såsom polisen och BRÅ. Utskottet utgick från att
myndigheterna även i framtiden kommer att ägna
sådana brott erforderlig uppmärksamhet. Mot bakgrund
härav ansåg utskottet att några ytterligare
uttalanden av riksdagen inte kunde anses
erforderliga.

I juni 1999 beslutade regeringen att en särskild
utredare skulle tillkallas med uppgift att göra en
översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering
(dir. 1999:49). I uppdraget ingår också att göra en
analys av rättsväsendets tillämpning av
bestämmelsen. Uppdraget skall redovisas senast den
30 april 2001.

I budgetpropositionen för år 2000 anförs bland
prioriteringarna avseende polisväsendet bl.a. att
s.k. homofobiska brott skall förebyggas och beivras.
De anställdas medvetenhet och kunskaper om denna typ
av brottslighet skall förstärkas.

Som framgår i avsnittet om polisutbildningen har
regeringen i regleringsbreven för år 2000 uppdragit
åt bl.a. Rikspolisstyrelsen att upprätta strategier
för att säkerställa personalens goda kunskap om
såväl grunden för rasistiska, främlingsfientliga
eller homofobiska yttringar som om situationen för
de grupper som utsätts för brott med sådana
förtecken.

I ett frågesvar (fråga nr 1999/2000:148) har
justitieministern anfört att den hets som förekommer
mot personer på grund av deras sexuella läggning är
oacceptabel. Hon hänvisade också till den ovan
nämnda parlamentariska kommitté som bl.a. har till
uppgift att överväga frågan om att kriminalisera
aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
brottslig verksamhet.

Utskottet kan konstatera att frågan om skydd för
homosexuella mot att utsättas för brott
uppmärksammats på flera olika håll. Utskottet är
emellertid inte övertygat om att särskilda
utredningsmän inom polisen generellt är det bästa
sättet att tackla problemen. Utskottet saknar
underlag för att bedöma hur ett sådant system skulle
kunna byggas upp. Utskottet utgår dock från att en
specialisering av det slag som efterfrågas i
motionen kommer till stånd, om det är rationellt.
Detta bör dock avgöras lokalt på polismyndigheterna,
som naturligtvis har att beakta de prioriteringar
som statsmakterna ställt upp.

När det sedan gäller det lokala brottsförebyggande
arbetet anser utskottet att det bör bedrivas just på
lokal nivå - lokala behov bör styra vad som bör
göras. Utskottet är således inte berett att förorda
att riksdagen uttalar sig till förmån för
motionsönskemål som så tydligt handlar om sådant som
lämpligen bör behandlas ute i kommunerna.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet
avstyrker motion So225 i dessa delar.

Ordningsvakter

I motion Ju207 (mp) efterfrågas ökade
utbildningsinsatser för ordningsvakter. I motion
N273 (m, kd, fp) begärs en avreglering på området.

De grundläggande bestämmelserna i fråga om
ordningsvakter finns i lagen (1980:578) om
ordningsvakter. De innebär i huvudsak följande.
Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra bl.a.
vid allmänna sammankomster, cirkusföreställningar,
offentliga tillställningar, bad- och campingplatser
samt lokaler där alkoholdrycker serveras. Om det
finns ett särskilt behov och det är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt får ordningsvakter
förordnas även i andra fall än dem som uttryckligen
anges i lagen. Till ordningsvakt får endast den
förordnas som med hänsyn till laglydnad och övriga
omständigheter är lämplig för uppdraget och har
fyllt 20 men inte 65 år. Det ankommer på
Rikspolisstyrelsen eller polismyndigheterna att
fatta beslut om att förordna ordningsvakter.

I samband med att polismyndigheten prövar om en
person uppfyller kravet på laglydnad görs - enligt
vad utskottet inhämtat - en kontroll i bl.a. person-
och belastningsregistret, som innehåller uppgifter
om ådömda påföljder. Sådana kontroller görs också i
samband med att ett förordnande förnyas samt om det
av tips eller andra skäl framgår att en ordningsvakt
kan misstänkas för brott. I december 1999 ersattes
person- och belastningsregistret av två nya register
- misstankeregistret och belastningsregistret.

I ordningsvaktsförordningen (1980:589) finns
bestämmelser om ordningsvakternas utbildning.
Bestämmelserna ändrades den 1 juli 1999. I 6 § anges
att utbildningen skall utformas så att eleverna ges
de kunskaper och färdigheter som krävs för
tjänstgöringen. Vid utformningen av utbildningen
skall särskilt beaktas en ordningsvakts behov av
yrkesetiska principer samt teoretiska och praktiska
kunskaper. Grundutbildningen skall omfatta minst 60
timmar. Utbildning av ordningsvakter får bedrivas av
dels polismyndigheter, dels av den som fått
tillstånd av Rikspolisstyrelsen, vilket förutsätter
att det finns särskilda skäl för det. Tillstånd får
endast ges till den som har tillräcklig kompetens
och lämplig organisation för att kunna genomföra
utbildningen på ett sakkunnigt och omdömesgillt
sätt.

Rikspolisstyrelsen har givit två bevakningsföretag
tillstånd att själva bedriva utbildning av
ordningsvakter, nämligen Falck Security och
Securitas. I våras, dvs. innan de nuvarande reglerna
trädde i kraft, gav regeringen även ett
utbildningsföretag - Väktarskolan - ett sådant
tillstånd (beslut den 18 mars 1999, Ju98/2875).

Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter som
gäller ordningsvakter. Dessa kommer emellertid att
arbetas om inom ramen för en större översyn av
samtliga föreskrifter och allmänna råd. Nya
föreskrifter kan beräknas träda i kraft under våren
2000.

Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande
Trygghet mot brott (SOU 1995:146) behandlat frågan
om ordningsvakternas utbildning och bl.a. kommit
fram till att den lärarledda undervisningen inte
behöver utökas. Utredningen har i stället föreslagit
att kravet på självstudier skall öka.

Justitieministern sade i ett interpellationssvar i
riksdagen våren 1998 (protokoll 1997/98:92) att hon
anser att det förslaget inte är tillräckligt. Även
den lärarledda undervisningen måste utökas. Hon
anförde vidare att det inte räcker att man en gång
fått en basutbildning, utan man måste hela tiden
under sin yrkesverksamma period ha möjlighet att
återkomma.

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden.
Senast skedde det våren 1999 (1998/99:JuU21 s. 11
f). Utskottet noterade då att det i
Regeringskansliet pågår beredning av flera frågor
som tas upp i motionerna, och utskottet ansåg att
resultatet borde avvaktas. Utskottet var i det
beredningsläge som då rådde inte berett att ställa
sig bakom önskemålen i fråga om utbildningen för
ordningsvakter.

Vad härefter gällde frågan om att göra det lättare
att få förordnande som ordningsvakt ansåg utskottet
att ordningsvakternas särställning i fråga om
exempelvis våldsanvändning gör det motiverat att
låta polisen avgöra om det finns behov av
ordningsvakter eller inte. En annan sak var att
möjligheterna att anordna utbildning kunde behöva
vidgas, vilket för övrigt redan hade skett genom det
nyssnämnda regeringsbeslutet. Utskottet kunde inte
tillstyrka förslaget i motionen som innebar att
frågan om hur många ordningsvakter som skall finnas
i praktiken skulle komma att överlämnas till
marknadskrafterna.

Utskottet avstyrkte motionerna.

Utskottet har inhämtat att frågan om
ordningsvakternas framtida organisation och
uppgifter är föremål för ett brett upplagt
beredningsarbete i Justitiedepartementet.

Utskottet kan i fråga om ordningsvakternas
utbildning notera att vissa ändringar skett i
somras. I avvaktan på att de nya föreskrifterna blir
klara anser utskottet att riksdagen inte bör uttala
sig i frågan.

När det sedan gäller frågan om avreglering är
utskottet för närvarande inte berett att inta någon
annan ståndpunkt än den utskottet gav uttryck för i
våras.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker motion
Ju207 och motion N273 i här aktuell del.

Pass

I motionerna Ju901 (m) och Ju907 (kd) begärs att
passlagen ändras så att intagna i
kriminalvårdsanstalt inte har tillgång till sina
pass.

Bakgrunden till motionsyrkandena är att en av de
personer som åtalats för polismorden i Malexander
sommaren 1999 vid tidpunkten för brotten befann sig
på permission och sedermera flydde till Costa Rica.

Enligt 12 § passlagen (1978:302) skall ett gällande
pass återkallas om
passinnehavaren genom lagakraftvunnen dom har dömts
till frihetsberövande påföljd, som ej har börjat
verkställas, och det finns sannolika skäl att anta
att han ämnar undandra sig verkställigheten.

För intagna som dömts till mer än två månaders
fängelse gäller dessutom att s.k. passtillstånd
fordras (19 §) vid ansökan om pass. Sådant tillstånd
skall vägras, bl.a. om det skäligen kan antas att
den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i
samband med en utlandsresa eller att han genom att
resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt
verkställighet av den ådömda påföljden (21 § andra
stycket). Om en intagen har pass och grund för
vägran av passtillstånd föreligger kan passet
återkallas (24 § första stycket).

I ett frågesvar den 16 juni 1999 (fråga nr
1998/99:721) berörde justitieministern denna fråga.
Efter att ha redovisat de beskrivna reglerna anförde
hon att kriminalvården har möjlighet att ställa
särskilda villkor för permissionen om det bedöms
nödvändigt att den äger rum under kontrollerade
former. Ett sådant villkor kan vara att den intagne
inte får medföra ett pass.

Nuvarande bestämmelser innebär alltså enligt
justitieministern att det finns möjligheter att
hindra att intagna i kriminalvårdsanstalt använder
pass på ett sätt som inte är avsett. Detta
förutsätter dock att det i det enskilda fallet finns
skälig anledning att anta att den intagne kommer att
använda passet t.ex. för att avvika från en
permission.

I frågesvaret uttalade justitieministern också att
hon har förståelse för att många människor anser att
fängelsedömda endast i undantagsfall bör tillåtas
att disponera sitt pass vid permission. Det är
självklart angeläget att i möjligaste mån hindra att
intagna kan undandra sig verkställighet genom att
fly utomlands. Betydelsen av att beslagta den
intagnes pass skall dock enligt justitieministern
inte överdrivas i detta sammanhang, bl.a. därför att
det i praktiken är svårt att kontrollera om den
dömde har någon form av passhandling - giltig eller
ogiltig - undangömd när verkställigheten inleds. Det
finns ändå, avslutade justitieministern, skäl att se
över bestämmelserna i syfte att åstadkomma en
ordning som på ett rimligt sätt tillgodoser
intresset av att hindra rymningar.

Frågan om en översyn av reglerna är under beredning
i Justitiedepartementet.

Utskottet håller med justitieministern om att det
självklart är angeläget att i möjligaste mån hindra
att intagna kan undandra sig verkställighet genom
att fly utomlands. Utskottet välkomnar därför den
översyn av regelverket som aviserats, och utskottet
utgår från att inriktningen på arbetet är att
åstadkomma regler som är effektiva. Motionerna Ju901
och Ju907 i dessa delar avstyrks.

Trafikfrågor

I ett par motioner tas frågor upp som rör polisens
arbete med trafikövervakning och vilka
straffrättsliga regler som skall gälla på området. I
motion T463 (v) begärs sålunda en utredning om s.k.
bilägaransvar. Motionärerna menar att i de fall det
med kameraövervakning konstaterats att ett fordon
framförts för fort eller på annat sätt i strid med
vägtrafikbestämmelserna ägaren till fordonet bör
vara skyldig att uppge vem som förde detta vid
fotograferingstillfället. I motionen begärs
dessutom att kameraövervakning skall ske i större
omfattning på olycksdrabbade vägsträckor samt att
sanktionerna för trafikbrott skall skärpas och att
påföljderna skall återspegla olycksrisken. Slutligen
begärs i motionen att regeringen skall ge
Rikspolisstyrelsen i uppdrag att upprätta en
nationell plan för sin del av
trafiksäkerhetsarbetet. I motion T464 (kd) anförs
att de poliser som sysslar med hastighetsövervakning
i förebyggande syfte bör vara mer synliga.

När det gäller den straffrättsliga regleringen på
området finns till att börja med bestämmelser i
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. De
bestämmelserna tar sikte på handlingar av den som
faktiskt framför ett fordon. I andra
vägtrafikförfattningar förekommer olika
ansvarskonstruktioner. Allt efter överträdelsens art
kan ansvar ifrågakomma för såväl ägare och brukare
av ett fordon som passagerare i detta. När det
gäller gärningar som kan konstateras med
övervakningskamera torde det ofta vara föraren av
ett fordon som är ansvarig. Att utkräva ansvar för
gärningen förutsätter då givetvis att föraren kan
identifieras. En sådan identifiering låter sig inte
alltid göras med hjälp av bilder från en
övervakningskamera.

Av 4 § första stycket 2 lagen (1998:150) om allmän
kameraövervakning framgår att upplysning inte
behöver lämnas om allmän kameraövervakning som en
polismyndighet utför vid automatisk
hastighetsövervakning. I 7 § 3 samma lag föreskrivs
att sådan övervakning är undantagen från kravet på
tillstånd.

Här kan nämnas att Rikspolisstyrelsen åren
1990-1992 genomförde försök med stationära system
för automatisk hastighetsövervakning. I 81 % av de
fall som registrerades av kameror kunde fordonet och
därmed fordonsägaren identifieras. Andelen
uppklarade brott där föraren kunde identifieras och
fällas uppgick dock till endast 64 %.

Enligt vad utskottet inhämtat förfogar polisen över
18 fordon utrustade med kameror för automatisk
hastighetsövervakning. På vägsträckan
Hudiksvall-Iggesund bedrivs en försöksverksamhet med
fast monterade kameror för sådan övervakning. En
arbetsgrupp med företrädare för Rikspolisstyrelsen
och Vägverket utreder den framtida användningen av
kameror vid hastighetsövervakning. Arbetsgruppen
skall redovisa sitt arbete vid årsskiftet 1999/2000.

Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen inom
kort att tillsätta en trafikbrottsutredning som
bl.a. skall överväga frågorna om effektivare
automatisk hastighetsövervakning och ett sådant
bilägaransvar som efterfrågas i motion T463.

Vad sedan gäller påföljderna förekommer i
trafikbrottslagen både böter och fängelse som
sanktioner för där upptagna gärningar.
Straffskalorna är utformade med beaktande av
gärningarnas trafikfarlighet.

I trafikförordningen (1998:1276) föreskrivs böter -
normalt penningböter - som påföljd för överträdelser
av förordningen. Detsamma gäller andra
trafikförfattningar såsom fordonskungörelsen
(1972:595) och bilregisterkungörelsen (1972:599).

Den ovan nämnda utredningen kommer att få i uppgift
att överväga lämpliga påföljder för trafikbrott och
därvid bl.a. beakta vilken risk för allvarlig
personskada som olika felbeteenden medför.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde
regeringen att polisens trafikövervakning har blivit
mer effektiv. Antalet trafikolyckor har minskat
något men antalet dödade har varit oförändrat de tre
senaste åren. Den utvecklingen är enligt regeringen
inte tillräcklig för att nå det långsiktiga
trafiksäkerhetsmålet i nollvisionsbeslutet med
delmålet för år 2000 att sänka dödstalet till högst
400 och antalet svårt skadade till högst 3 700.
Rikspolisstyrelsen analyserar enligt regeringen
tillsammans med Vägverket utvecklingen och
resultaten hittills av trafikövervakningen och
överväger förändringar i inriktning och metoder för
det fortsatta arbetet för att sänka olyckstalen.

I budgetpropositionen anförde regeringen vidare,
som framgått ovan, att det problemorienterade
arbetssättet skall fortsätta att utvecklas.
Regeringen anför vidare att det sedan ett antal år
pågår en omställning inom polisen som innebär att
man i större utsträckning skall inrikta arbetet på
att förebygga och förhindra brott.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges
som ett verksamhetsmål att polisen skall medverka
till att uppnå de nationella trafiksäkerhetsmålen om
färre skadade och döda i trafiken (mål nr 3).
Polisen skall utarbeta en nationell strategi för
trafikövervakningen. Ett återrapporteringskrav har
knutits till målet.

Utskottet kan, när det gäller frågorna om
bilägaransvar, effektivare hastighetsövervakning och
påföljderna för trafikbrott, konstatera att en
utredning kommer att tillsättas med uppgift att se
över dessa ämnen. Motion T463 i dessa delar får
anses tillgodosedd.

Önskemålet i motion T463 om en nationell
handlingsplan för trafiksäkerhetsarbetet får anses
vara tillgodosett med det verksamhetsmål jämte krav
på återrapportering som tas upp i polisväsendets
regleringsbrev.

Vad slutligen gäller frågan om polisen skall vara
synlig eller inte vid hastighetsövervakningen kan
utskottet i för sig hålla med motionärerna om att
regelefterlevnaden antagligen varierar med graden av
synliga poliser. Eftersom polisen skall arbeta
problemorienterat ligger det också nära till hands
att anta att undersökningar av saken som gjorts får
ligga till grund för hur trafikövervakningen
organiseras. Hur arbetet lokalt skall bedrivas bör
dock polisen lokalt få bestämma utifrån en
polisoperativ bedömning. Det bör inte ankomma på
riksdagen att bestämma var polisen skall vara
placerad vid trafikövervakningen. Motion T464
avstyrks.

Övrigt

Unga brottsoffer

I motion Ju725 (v) påpekas bl.a. att ungdomar som
blir rånade på exempelvis mobiltelefoner inte vågar
anmäla saken till polisen.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde
regeringen att det är av fundamental betydelse i en
rättsstat att vittnen och offer för brott kan känna
sig trygga så att de vågar anmäla brott och berätta
vad de sett. Regeringen ser därför mycket allvarligt
på försök att sabotera brottsutredningar eller
rättegångar genom att påverka vittnespersoner,
alltså brottsoffer, vittnen och medansvariga genom
våld eller hot.

För att ytterligare förstärka samhällets insatser
på detta område har regeringen nyligen beslutat att
ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samverkan med
Riksåklagaren, Domstolsverket,
Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsoffermyndigheten
utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd
av vittnen, målsägande och andra bevispersoner. I
beslutet anges att det redan i dag bedrivs ett
arbete inom flera av rättsväsendets myndigheter som
tar sikte på skydd för bevispersoner. Ett antal
metoder finns att tillgå, allt från kvarskrivning,
sekretessmarkering i folkbokföringsregistren och
användning av fingerade personuppgifter till fysiska
skyddsåtgärder som trygghetspaket och i allvarliga
fall livvaktsskydd. Riksåklagaren har också gett ut
en åtgärdskatalog om säkerhet och skydd för
bevispersoner. Det nu aktuella programmet syftar
till att ytterligare förstärka och samordna
samhällets insatser på detta område.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är
av fundamental betydelse i en rättsstat att offer
för brott vågar anmäla brott. Vissa mått och steg
har också vidtagits för att förbättra situationen.
Här tänker utskottet bl.a. på det nyligen beslutade
uppdraget rörande ett nationellt handlingsprogram om
skydd för bevispersoner. I övrigt kan utskottet
tänka sig att särskilt unga brottsoffer kan behöva
stöd på annat håll, exempelvis inom skolan. Detta
ligger dock utanför utskottets beredningsområde, och
utskottet är inte berett att förorda resurskrävande
insatser på sådana områden. Utskottet avstyrker
motion Ju725 i här aktuell del.

Uniformerad polis

I motion Ju911 (m) hävdas att uniformerade poliser
är en viktig brottsförebyggande resurs och att
polisen bör vara uniformerad om inte
arbetsuppgifterna lägger hinder i vägen.

Enligt de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen
meddelat om tilldelning och bärande av polisuniform
sägs att uniform skall bäras av polisman i tjänst,
om inte civil klädsel är lämpligare med hänsyn till
tjänstens eller uppdragets art eller andra
omständigheter (RPS FS 1996:8, FAP 798-1). Utskottet
har inhämtat att föreskrifterna fått denna
utformning i syfte att möjliggöra för
kriminalpoliser och spaningspersonal att uppträda
civilklädda när det är lämpligare.

Som framgår ovan i avsnittet rörande ordningsvakter
kommer föreskrifterna att ses över.

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden i detta
ämne. Senast skedde det våren 1999 (bet.
1998/99:JuU21 s. 8). Utskottet vidhöll då sin
tidigare intagna ståndpunkt, nämligen att de regler
som finns syftar till att poliser normalt skall
använda uniform i tjänsten och att det inte finns
anledning för riksdagen att uttala sig i frågan.

Utskottet kan inte finna att någonting framkommit
sedan i våras som motiverar en annan ståndpunkt än
den utskottet då redovisade. Utskottet vill också
understryka att ingenting tyder på att
polispersonalen inte följer föreskrifterna. Något
uttalande med anledning av motion Ju911 behövs inte,
och motionen i denna del avstyrks.

Autonoma nätverk

I motion Ju734 (s) efterfrågas forskning kring s.k.
autonoma nätverk, exempelvis djurrättsaktivister.

Säkerhetspolisens grundläggande uppgift är att
förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. För
att fullgöra den uppgiften bedrivs verksamhet under
fyra olika grenar, bland dem det s.k.
författningsskyddet. Inom författningsskyddsroteln
vid Säkerhetspolisen arbetar man med att bekämpa
verksamhet som syftar till att med våld, hot eller
otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå
beslutande politiska organ eller myndigheter att
fatta beslut i en viss riktning eller hindra
medborgarna från att utöva sina grundlagsfästa fri-
och rättigheter.

Säkerhetspolisen kartlägger sedan år 1993 brott med
främlingsfientlig, rasistisk, antisemitisk eller
homofobisk bakgrund. Kartläggningen har under senare
år utvidgats till att omfatta även brott inom den
autonoma rörelsen och andra aktioner där brott har
använts som medel för att uttrycka en politisk åsikt
eller för att uppnå ett politiskt mål.

Den senaste kartläggningen finns redovisad i
rapporten Brottslighet kopplad till rikets inre
säkerhet 1998. Kartläggningen bygger på polisanmälda
brott. I rapporten har den autonoma rörelsen
definierats som en sammanfatande benämning på ett
flertal löst sammansatta nätverk och
enfrågeorienterade grupperingar med gemensamma
ideologiska grundvärderingar.

Av rapporten framgår att det under år 1998 anmäldes
319 brott som kunde kopplas till djurrättsaktivism.
Medelåldern bland de skäligen misstänkta - 87
personer - var 20 år, och 50 % av dem är kvinnor.

I rapporten redovisas också statistik rörande bl.a.
brott riktade mot Shell, brott med inslag av
antisexism och antiporr samt brott riktade mot
vägbyggen.

Utskottet vill göra klart att den brottslighet som
motionären tar upp är allvarlig och att kunskap om
den givetvis är av stor vikt. Utskottet noterar att
de autonoma nätverken studeras av Säkerhetspolisen
och att resultaten av dessa studier redovisas
årligen. Utskottet avstyrker motion Ju734.

Idrottsvåldet

I motion Kr509 (m) begärs att polisen skall vidta
åtgärder mot våld som förknippas med idrott, t.ex.
läktarvåldet.

Utskottet har inhämtat följande när det gäller
polisens arbete med idrotts-våldet.

Sedan början av 1990-talet finns en supporterpolis
vid varje polismyndighet. Hans uppgift är att knyta
kontakter med klubbarna och inhämta underrättelser.
Han underrättar sina kolleger i andra myndigheter om
hur många supportrar som kan beräknas komma till en
match inom den andra myndighetens område.

Denna verksamhet har utvecklats så att en
supporterpolis numera åker med och stöder polisen
där matchen spelas.

Rikspolisstyrelsen har också ett samarbete med
Fotbollsförbundet, Ishockeyförbundet och
Bandyförbundet. Detta har resulterat i att det nu
finns en säkerhetsansvarig i varje förbund.

Även klubbarna utbyter underrättelser med varandra.
Klubbarna i fotbollsallsvenskan och de som deltar i
ishockeyns slutspel kontrollerar 14 dagar före varje
match hur många supportrar som kommer. Klubbarna har
ett särskilt schema för vilka uppgifter de utbyter.
Här handlar det exempelvis om uppgifter om var
bussarna skall stanna på vägen.

Klubbarna har ett system för avstängning av
supportrar som uppfört sig illa. Besluten vilar på
civilrättslig grund.

Av Fotbollsförbundets tävlingsbestämmelser följer
att alla lag i allsvenskan från och med nästa spelår
måste ha TV-övervakning av matcherna. Tillstånd har
erhållits för det. Det pågår arbete med att få
tillstånd till övervakning även utanför arenorna.

Klubbarna själva tar ansvar för sina supportrar.
Det finns särskilda sektioner på arenorna för
supportrar. Av tävlingsbestämmelserna följer att
besökarna där skall visiteras. Den som inte går med
på det får inte komma in. Hemmaklubben ansvar för
sin supporterläktare och bortalaget för sin
motsvarande del.

Polisen är numera nästan aldrig engagerad för
ordningshållning inne på arenorna.

Utskottet har tidigare behandlat frågor om
läktarvåldet. Senast skedde det våren 1996
(1995/96:JuU14 s. 21 f). Utskottet noterade då att
frågor om våld vid idrottsevenemang var under
beredning i Regeringskansliet.

Trygghetsutredningen föreslog i sitt betänkande
Trygghet mot brott (SOU 1995:146) en utvidgning av
tillämpningsområdet avseende brottet olaga intrång.
Ändringsförslaget tar bl.a. sikte på möjligheterna
att "portförbjuda" vissa personer från olika
idrottsarenor.

Trygghetsutredningens förslag bereds inom
Justitiedepartementet. En proposition i ämnet väntas
under våren.

Utskottet håller med motionärerna om att det behövs
åtgärder för att komma till rätta med det våld som
kan förknippas med olika idrottsevenemang. Det är
därför glädjande att såväl idrottsrörelsen som
polisen engagerat sig i frågan. I avvaktan på
resultatet av beredningen av Trygghetsutredningens
förslag är utskottet emellertid inte berett att
förorda några ytterligare åtgärder på området.
Motion Kr509 avstyrks.

Placering i säkerhetsklass

I motion Sf637 (c) begärs en översyn av reglerna om
placering i säkerhetsklass och av kravet på svenskt
medborgarskap för vissa anställningar.

Bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang
finns i säkerhetsskyddslagen (1996:627) och
säkerhetsskyddsförordningen (1996:633), och de
innebär i huvudsak följande.

Säkerhetsprövning skall göras innan en person,
genom anställning eller på något annat sätt, deltar
i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet
eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet
mot terrorism. Säkerhetsprövningen skall omfatta
registerkontroll och särskild personutredning.
Prövningen skall göras av den myndighet som avser
att anställa personen i fråga. Till grund för
prövningen skall läggas resultatet av
registerkontrollen och den särskilda
personutredningen.

Registerkontroll skall således göras om en
anställning eller deltagande i någon verksamhet
placerats i säkerhetsklass. Registerkontroll får
även göras i andra fall, om det behövs för skyddet
mot terrorism och det finns särskilda skäl.

I fråga om placering i säkerhetsklass innebär
reglerna att - utöver anställningar - bl.a.
tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt kan placeras i säkerhetsklass. I
säkerhetsklass 1 placeras anställningar m.m. där
vederbörande i stor omfattning får del av uppgifter
som omfattas av sekretess och som är av synnerlig
betydelse för rikets säkerhet. I säkerhetsklass 2
placeras anställningar m.m. där vederbörande i en
omfattning som inte är obetydlig får del av sådana
uppgifter som kan grunda placering i säkerhetsklass
1. I säkerhetsklass 3 slutligen placeras den som i
övrigt får del av uppgifter som omfattas av
sekretess och som är av betydelse för rikets
säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är
ringa.

Beslut om placering i säkerhetsklass 2 och 3 får
fattas av ett stort antal myndigheter, kommunerna
och landstingen. Beslut om placering i
säkerhetsklass 1 får bara fattas av regeringen.

När det gäller antalet anställningar m.m. som är
placerade i säkerhetsklass finns inga säkra
uppgifter. Enligt en enkät som SÄPO-kommittén gjorde
under våren 1989 fanns det ca 1 000 tjänster i det
som då benämndes skyddsklass 1 A, ca 10 000 i
skyddsklass 1 B och ca 400 000 i skyddsklass 2. Av
tjänsterna i skyddsklass 2 var den helt övervägande
delen hänförliga till försvaret och krigsplaceringen
av värnpliktiga. Det bör dock noteras att man när
den nya säkerhetsskyddslagen infördes ändrade
kriterierna för placering i den lägsta
säkerhetsklassen i syfte att minska antalet
kontrollerade (prop. 1995/96:129 s. 41).

I detta sammanhang bör dock nämnas att det i den
proposition som låg till grund för
säkerhetsskyddslagen angavs att det under
verksamhetsåret 1993/94 gjordes 126 479 kontroller i
det som då kallades skyddsklass 2, som kan sägas
motsvara säkerhetsklass 3. Av Registernämndens
verksamhetsberättelse för år 1997 framgår att
registerkontroll för anställningar m.m. som
placerats i säkerhetsklass 3 begärdes i 63 662 fall.
Motsvarande siffra för år 1998 var 51 761 fall.

När det gäller krav på medborgarskap föreskrivs i
29 § säkerhetsskyddslagen att en säkerhetsklassad
anställning vid staten, en kommun eller ett
landsting endast får innehas av den som är svensk
medborgare.

I januari 1999 beslutade regeringen att en särskild
utredare skulle tillkallas för att göra en översyn
av krav på medborgarskap och andra krav relaterade
till medborgarskap i lagstiftningen (dir. 1999:4).
Utredaren skall bl.a. analysera de argument med
vilka förekommande krav tidigare motiverats.
Utredaren skall också pröva relevansen av befintliga
krav samt vid behov föreslå författningsändringar
eller andra åtgärder. I direktiven anges vidare att
den ledande principen i arbetet skall vara att lika
rättigheter och skyldigheter oavsett medborgarskap i
största möjliga utsträckning skall gälla för landets
invånare. Bland skälen för en översyn nämns att
Säkerhetsskyddsutredningen - vars arbete låg till
grund för säkerhetsskyddslagen - ansett att det
kunde finnas anledning att återkomma till frågan om
medborgarskapskravet, eventuellt i samband med en
mera genomgripande översyn av utländska medborgares
ställning. Utredaren skall slutredovisa sitt uppdrag
senast den 1 maj 2000.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande våren
1999 (1998/99:JuU21 s. 8 f). Utskottet konstaterade
inledningsvis att reglerna i säkerhetsskyddslagen
syftar till att minska antalet anställningar m.m.
som placeras i den lägsta säkerhetsklassen. En
avsevärd minskning syntes också ha skett. Frågan om
en anställning m.m. skall placeras i säkerhetsklass
är dessutom, anförde utskottet, en fråga som
respektive myndighet har att avgöra utifrån
myndighetens eget behov. Utskottet utgick från att
placering i säkerhetsklass inte sker i onödan. Något
uttalande från riksdagen i frågan borde alltså inte
göras.

När det sedan gällde frågan om kravet på svenskt
medborgarskap kunde utskottet konstatera att
motionsönskemålet, som i och för sig inte tillhör
utskottets beredningsområde, var tillgodosett genom
den tillsatta utredningen.

Utskottet vill när det gäller antalet anställningar
i säkerhetsklass inledningsvis framhålla att antalet
registerkontroller i säkerhetsklass minskat under år
1998 jämfört med år 1997. I övrigt vidhåller
utskottet sin inställning från i våras. Utskottet
utgår alltså alltjämt från att placering i
säkerhetsklass inte sker i onödan. I övrigt hänvisar
utskottet till den pågående utredningen av kravet på
svenskt medborgarskap. Motion Sf637 i denna del
avstyrks.

Internationellt polissamarbete

I motion So481 (kd) understryks vikten av
kommunikation och samarbete när det gäller att
bekämpa sexuell exploatering av barn.

Utskottet har inhämtat följande när det gäller
bekämpningen av sexuell exploatering av barn.
Samarbetet poliser emellan inom Europa fungerar väl.
När det gäller länderna i Sydostasien är polisen i
praktiken hänvisad till den hjälp man kan få från
frivilligorganisationerna, vissa upplysningar får
man dock från polisen i dessa länder.

Sammanlagt 19 nordiska polissambandsmän finns
stationerade på olika ambassader runt om i världen,
11 av dem är svenska. Sambandsmännen är
generalister, de sysslar inte enbart med
bekämpningen avseende någon viss typ av
brottslighet.

Inom Interpol finns en arbetsgrupp som sysslar med
de nu aktuella frågorna.

I den nationella handlingsplanen mot kommersiell
sexuell exploatering av barn anförs bl.a. att
Utrikesdepartementet - i syfte att i
barnkonventionens anda verka för barnperspektivet i
det internationella utvecklingsarbetet - genomför
ett treårigt utvecklingsprojekt under perioden
1998-2000. Synsättet barnets bästa i främsta rummet
skall prägla arbetet. Inom ramen för en generell
ansats kring ett barnperspektiv skall utsatta barn
uppmärksammas särskilt. Sexuell exploatering är
enligt regeringen ett prioriterat område.

I juli 1999 distribuerade Utrikesdepartementet ett
cirkulär till samtliga utlandsmyndigheter som tar
upp handläggningen av ärenden rörande sexualbrott
mot barn utomlands. I cirkuläret - som till största
delen handlar om de svenska reglerna om pass -
anförs bl.a. att utlandsmyndigheterna på ett tidigt
stadium bör identifiera lokalt ansvariga
undersökningsledare samt informera dem om hur den
svenska lagstiftningen ser ut. Vidare anförs att
utlandsmyndigheterna har en viktig roll som
förmedlare av kontakter och allmän information om
svenska förhållanden och lagstiftning. I cirkuläret
redogörs sedan för Sveriges extraterritoriella
strafflagstiftning, dvs. möjligheterna att i Sverige
döma en person för brott som begåtts utomlands.
Vidare anförs i cirkuläret att det för att
lagstiftningen skall kunna fungera effektivt är
nödvändigt med goda kontakter mellan
undersökningsledare i Sverige och i det land där
brottet begåtts.

Utskottet har i grunden ingen annan uppfattning än
motionärerna i denna fråga. Den avskyvärda
brottslighet som avses måste naturligtvis bekämpas
med alla till buds stående medel. Glädjande nog har
också åtgärder vidtagits på området. Utskottet utgår
från att de som arbetar med dessa frågor gör vad som
kan göras för att erhålla underrättelser från
berörda myndigheter i främmande länder. Ett bifall
till motionsönskemålet skulle således inte i
praktiken innebära någon förändring. Motion So481 i
denna del avstyrks.

Snatteri

I motion Ju903 (kd) förordas ett enklare förfarande
i fråga om snatteri.

Utskottet har tidigare behandlat ett liknande
yrkande. Våren 1997 (bet. 1996/97:JuU7 s. 6)
avstyrkte utskottet ett yrkande som gick ut på att
det borde införas ett system som medgav att s.k.
ordningsbot utfärdades för snatteri.

En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap.
13 § rättegångsbalken (RB) att det för brottet
endast är stadgat penningböter. Med de nuvarande
reglerna kan således ordningsbot inte komma i fråga
vid snatteri, då straffskalan för detta brott
innehåller såväl böter som fängelse.

Åklagarutredningen -90 tog i sitt betänkande Ett
reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) ställning
för en ordning som innebar att det skulle bli
möjligt att ge föreläggande om ordningsbot vid
snatteri. Då frågan behandlades i propositionen om
ett effektivare brottmålsförfarande (prop.
1994/95:23, JuU2, rskr. 40) lades emellertid inte
något sådant förslag fram. Skälen härför var att
förslaget inte tycktes medföra några
effektivitetsvinster samt att det av
rättssäkerhetsskäl ansågs vara tveksamt om förslaget
borde genomföras.

Vad gäller effektivitetsvinsten sades det i
propositionen att det, för att det över huvud taget
skulle vara aktuellt att genomföra förslaget, måste
stå klart att detta leder till en effektivare
användning av de befintliga resurserna för
brottsbekämpningen. Åklagarutredningen hade i sitt
betänkande tagit upp en del praktiska svårigheter i
sammanhanget, och den mest påtagliga invändningen
mot förslaget var enligt regeringens mening att det,
särskilt i de större städerna, är relativt sällan
som polis kommer till platsen sedan ett snatteri
upptäckts. Det sker i allmänhet endast då
gärningsmannen inte kan identifieras, dvs. då han
inte är känd sedan tidigare och inte har
legitimation med sig. Utredningen görs i stället på
det sättet att en butikskontrollant eller
motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på
platsen eller genom att polis kontaktas per telefon
varefter ett telefonförhör hålls med den misstänkte.
Åklagarutredningen hade anfört att förslaget kunde
få genomslag endast om polis tillkallas i större
utsträckning än i dag. Man måste här väga in att
ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall.
Då detta inte är möjligt, t.ex. för att det
tillgripnas värde är för högt, innebär utryckningen
endast ett merarbete jämfört med de rutiner som
tillämpas i dag.

Regeringen ansåg alltså att det inte borde införas
någon möjlighet till ordningsbot vid snatteri.
Riksdagen gjorde ingen annan bedömning då.

Rikspolisstyrelsen har emellertid nu i en skrivelse
till regeringen i juni 1999 föreslagit utvidgade
möjligheter för polisen att utfärda ordningsbot.
Enligt förslaget - som förutsätter en ändring i 48
kap. 13 § RB - skall en polisman kunna utfärda
ordningsbot för brott på vilket det kan följa
penningböter. Med en sådan förändring skulle
samtliga brott för vilka böter är föreskrivet kunna
beivras med ordningsbot. Förslaget tar bl.a. sikte
på snatterier.

Skrivelsen bereds i Regeringskansliet.

Utskottet håller med motionärerna om att det finns
skäl som talar för att exempelvis lagföringen för
snatteribrott bör kunna ske mer effektivt. I
avvaktan på resultatet av det beredningsarbete som
pågår i frågan bör dock riksdagen inte uttala sig.
Motion Ju903 i denna del avstyrks.

Eftersökning av försvunna personer

I motion Ju214 (m) hävdas att polisens arbetsmetoder
i fråga om eftersökande av försvunna personer
behöver förändras, och motionären föreslår en rad
förändringar, bl.a. användning av kartor och
personal från Försvarsmakten.

I rapporten Efterforskning enligt
räddningstjänstlagen av försvunna personer (RPS
Rapport 1997:1) redovisas förslag om hur polisens
efterforskning av försvunna personer skall kunna
effektiviseras. Särskild tonvikt läggs på planering
- bl.a. upprättande av en s.k. efterforskningsplan -
och utnyttjande av samhällets totala resurser,
inklusive frivilliga. Uppföljning av insatser och
förebyggande arbete berörs också. Avslutningsvis
rekommenderas i rapporten att Rikspolisstyrelsen
vidtar ett antal åtgärder i syfte att höja polisens
kompetens vid personefterforskning. Häribland nämns
bl.a. att Rikspolisstyrelsen i egenskap av nationell
samordnare bör bevaka utvecklingen inom och utom
landet när det gäller teknik, taktik och övriga
erfarenheter som görs inom området för
personefterforskning.

Rikspolisstyrelsen har funnit att rapporten
innehåller flera intressanta förslag och påpekanden
som bör bearbetas vidare; i avvaktan på
Rikspolisstyrelsens vidare åtgärder bör rapporten
enligt styrelsen kunna utgöra en del av det material
som ingår i polismyndigheternas planering av
insatser för per-
sonefterforskning.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande våren
1998 (bet. 1997/98:JuU18 s. 5 f). Utskottet
konstaterade att ett omfattande arbete lagts ned på
att förbättra kunskapen och rutinerna kring
efterforskning av försvunna personer. De förslag
till förbättringar som lagts fram höll också på att
genomföras. Motionen fick anses tillgodosedd.

När frågan om förbättrade metoder för eftersökning
av försvunna personer senast behandlades i utskottet
(1998/99:JuU21 s. 18) noterade utskottet att
utbildningsinsatser kommit i gång på området. Då
hade 40 polisbefäl genomgått utbildningen Managing
Search Operations på Polishögskolan. Fyra av
eleverna hade sedan arbetat fram en svensk variant
på denna, och tanken var att i nio omgångar med 30
elever i varje fortsätta utbildningen. Ytterligare
utbildningsinsatser planerades också. Härtill kom
att ett informationsmaterial höll på att tas fram i
samarbete med Sveriges Civilförsvarsförbund.

Utskottet kunde konstatera att ytterligare åtgärder
vidtagits. När det sedan gällde frågan om vilka
metoder som borde användas vid eftersökningen
saknade utskottet underlag för att prioritera vissa
metoder framför andra. Den frågan borde i stället
avgöras av dem som har att utföra själva arbetet,
nämligen polismyndigheterna.

Utskottet har inhämtat att det i varje
polismyndighet finns en kontaktman. Tanken är att
denne skall vara uppdaterad på allt som händer i
fråga om eftersökning. 266 polisinsatschefer har
genomgått utbildningen Managing Search Operations,
och det finns minst tio utbildade insatschefer i
varje myndighet. Våren 2000 planeras utbildning för
räddningsledare.

Efter mönster från USA, Storbritannien och Nya
Zeeland har man börjat intressera sig för en metod
som kallas Man Tracking, något som används när andra
arbetsmetoder inte fungerar. Här handlar det om att
hitta spår efter den som söks. Metoden används bl.a.
av polisen i Kanada, både vid eftersökning av
försvunna personer och vid sökning efter
brottsmisstänkta. Metoden används i Sverige av
flygbasjägarförband och inom marinen.

Det eftersökningsarbete som i dag bedrivs sker i
stor utsträckning med hjälp av frivilliga, främst
personal ur hemvärnet.

I sammanhanget bör även nämnas att
Rikspolisstyrelsen nyligen beslutat om en utredning
rörande räddningstjänstsamverkan mellan
Försvarsmakten och polisväsendet. Uppdraget skall
redovisas senast den 29 februari 2000.

När det gäller kartor pågår ett utvecklingsarbete,
kallat STORM, inom Rikspolisstyrelsen. I det ingår
kartapplikationer. Tanken är att under år 2000
starta en försöksverksamhet. Arbetet går ut på att
se till att alla myndigheter har tillgång till
digitala kartor över sitt distrikt, kartor som sedan
kan skrivas ut och användas i arbetet. Inom
fjällräddningen finns även vad som skulle kunna
betecknas som ett embryo till en användning av GPS-
teknik för att kunna avgöra bl.a. var sökning redan
skett.

Det ovan nämnda informationsmaterialet föreligger
nu färdigt.

Slutligen kan i denna del nämnas att det inom
Rikspolisstyrelsen pågår ett arbete med att ta fram
föreskrifter för hur en kvalitetssäkring skall gå
till när det gäller hundar som används vid
eftersökning av försvunna personer.

Utskottet kan återigen notera att arbetet med att
förbättra metoderna för eftersökning av försvunna
personer kommit en bit på vägen. I övrigt håller
utskottet fast vid de uttalanden utskottet gjorde i
våras, och utskottet avstyrker motion Ju214.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de civilanställda inom
polisen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju217 yrkande 4
och 1999/2000:Ju905 yrkande 14,

res. 1 (c)

2. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen

dels med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905
yrkande 15, 1999/2000:Ju907 yrkande 3 och
1999/2000:Ju910 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels avslår motion 1999/2000:Ju222,

res. 2 (s, v)

3. beträffande polisens
evenemangskostnader

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju219,
1999/2000:Ju221, 1999/2000:Ju224,
1999/2000:Ju905 yrkande 17 och 1999/2000:Ju910
yrkande 11,

res. 3 (c, fp, mp)

4. beträffande San Diego-modellen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju228 yrkande 2
och 1999/2000:Ju907 yrkande 2,

res. 4 (kd)

5. beträffande polisens arbetsmetoder i
övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju228 yrkande 1
och 1999/2000:Ju910 yrkande 7,

res. 5 (m, kd, fp)

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju223 yrkandena 1
och 2, 1999/2000:Ju905 yrkande 10,
1999/2000:Ju911 yrkande 2 och 1999/2000:Sf637
yrkande 13,

res. 6 (m, fp)

res. 7 (v)

res. 8 (c)

7. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju905 yrkande 11,
1999/2000:Ju907 yrkande 4 och 1999/2000:Ju911
yrkande 3,

res. 9 (m, kd, c, fp)

8. beträffande planeringen av närpolisens
arbete

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju217 yrkande 2
och 1999/2000:Ju905 yrkande 9,

res. 10 (c)

9. beträffande polisens utrustning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju203 och
1999/2000: Ju206,

10. beträffande polisens arbetsmiljö

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju211 och
1999/2000: Ju218,

res. 11 (m, kd, c, fp)

11. beträffande polisens interna
utredningar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju226,

res. 12 (v, mp)

12. beträffande anmälningsskyldighet vid
tillbud

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju234,

res. 13 (v)

13. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So225 yrkandena 2 och
3,

res. 14 (v, fp, mp)

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju207 och
1999/2000: N273 yrkande 11,

res. 15 (m, kd, fp)

res. 16 (mp)

15. beträffande pass

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 9
och 1999/2000:Ju907 yrkande 33,

res. 17 (m, kd, c, fp)

16. beträffande trafikfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:T463 yrkandena 5,
6, 7 och 21 samt 1999/2000:T464 yrkande 3,

17. beträffande unga brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju725 yrkande 4,

res. 18 (v)

18. beträffande uniformerad polis

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 4,

res. 19 (m)

19. beträffande autonoma nätverk

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju734,

20. beträffande idrottsvåldet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Kr509 yrkande 10,

21. beträffande placering i
säkerhetsklass

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf637 yrkande 14,

res. 20 (c)

22. beträffande internationellt
polissamarbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So481 yrkande 3,

res. 21 (kd)

23. beträffande snatteri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju903 yrkande 4,

res. 22 (kd)

24. beträffande eftersökning av försvunna
personer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju214.

Stockholm den 25 januari 2000

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

I beslutet har deltagit: Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s), Alice
Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl
(m), Helena Frisk (s), Yvonne
Oscarsson (v), Jeppe Johnsson (m),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp), Göran
Norlander (s), Anita Sidén (m),
Yilmaz Kerimo (s) och Kjell
Eldensjö (kd).

Reservationer

1. De civilanställda inom polisen (mom. 1)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att polisens arbetsuppgifter bör renodlas.
Detta bör bl.a. ske genom att civilanställd personal
sköter administrativa uppgifter. Det behövs alltså
fler civilanställda inom polisen. Det får ankomma på
regeringen att beakta vad jag nu anfört i det
kommande budgetarbetet.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande de civilanställda inom polisen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju217
yrkande 4 och 1999/2000:Ju905 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 1.

2. Polisens arbetsuppgifter (mom. 2)

Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Helena Frisk (s),
Yvonne Oscarsson (v), Göran Norlander (s) och Yilmaz
Kerimo (s) anför:

Vi noterar att det pågår arbete på olika håll för
att åstadkomma en renodling av polisens
arbetsuppgifter. Detta arbete har också kommit
längre än när frågan senast behandlades i utskottet.
Vi håller fast vid den inställning utskottet
tidigare intagit i frågan, nämligen att resultatet
av det arbetet bör avvaktas innan riksdagen tar
ställning.

Det anförda innebär att vi avstyrker motionerna
Ju905, Ju907 och Ju910 i här aktuella delar. I
likhet med majoriteten anser vi att motion Ju222 får
anses vara tillgodosedd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:

2. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju222,
1999/2000:Ju905 yrkande 15, 1999/2000:Ju907
yrkande 3 och 1999/2000:Ju910 yrkande 10.

3. Polisens evenemangskostnader (mom. 3)

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:

Större idrottsevenemang leder i dag till att
polisens resurser tas i anspråk för
bevakningsuppgifter utanför arenorna. Det förekommer
också att polisen utför bevakningsuppgifter inne på
arenorna. Detta drabbar i praktiken den ordinarie
polisverksamheten. Vi anser att detta inte är
rimligt.

Vi noterar att det finns möjligheter att ta betalt
av vissa arrangörer. Uppenbarligen sker det dock i
en ganska liten utsträckning. Vår utgångspunkt är
att polisen bör ges större möjligheter att ta
betalt. Det framstår enligt vår bedömning som
tveksamt om de nya rutiner som kan komma att bli
resultatet av arbetet inom Rikspolisstyrelsen
verkligen leder åt det hållet. Även ideella
föreningar bör kunna åläggas att betala för
ordningshållning. En utredning i ämnet bör
tillsättas. En sådan utredning bör också ges i
uppdrag att se över frågan om var gränsen mellan
polisens ansvar och arrangörens ansvar bör dras.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:

3. beträffande polisens evenemangskostnader

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju219,
1999/2000:Ju221, 1999/2000:Ju224,
1999/2000:Ju905 yrkande 17 och 1999/2000:Ju910
yrkande 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 3.

4. San Diego-modellen (mom. 4)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Neddragningarna inom polisen har lett till att
medborgarna på flera håll engagerat sig för att
motarbeta kriminaliteten. Vi är kritiska till denna
utveckling eftersom medborgarna inte skall behöva
utföra polisiära arbetsuppgifter. Det finns en risk
att medborgargarden utvecklas och att dessa tar
lagen i egna händer. Samtidigt är det viktigt att ta
till vara det engagemang som finns bland
medborgarna. Ett sätt att göra det vore att
uppmuntra polisen att samverka med de medborgare som
engagerat sig i kampen mot brottsligheten. Det
arbetssätt som används i San Diego bör kunna utgöra
en förebild i det avseendet. Vi ser detta som ett
sätt att utveckla närpolisverksamheten. Det bör
ankomma på regeringen att vidta åtgärder med
anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:

4. beträffande San Diego-modellen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju228
yrkande 2 och 1999/2000:Ju907 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 4.

5. Polisens arbetsmetoder i övrigt (mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp),
Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att polisen måste förändra sina
arbetsmetoder och att det nya sättet att arbeta bör
ha New York-polisens metoder som förebild. Principen
om att ingripa mot alla brott och
ordningsstörningar, tidigt och tydligt, anser vi bör
gälla även här.

Även om New York-polisens arbetsmetoder inte kan
överföras direkt till svenska förhållanden anser vi
att de förtjänar stor uppmärksamhet från polisens
sida. Den utvärdering som gjorts av
Eskilstunaprojektet visar också på ett positivt
resultat.

Det bör ankomma på regeringen att verka för att
arbetsmetoderna förändras inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:

5. beträffande polisens arbetsmetoder i övrigt

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju228
yrkande 1 och 1999/2000:Ju910 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 5.

6. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)
anför:

Det finns flera frågor kring polisutbildningen som
behöver ses över. Enligt vår mening är det inte
givet att alla poliser måste ha exakt samma
utbildning - geografiska variationer kan motivera en
mer differentierad utbildning. En annan fråga är vem
som skall ha huvudmannaansvaret för
polisutbildningen. En utredning bör få i uppdrag att
överväga dessa frågor. Det ankommer på regeringen
att vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju911 i denna
del. Motionerna Ju223, Ju905 och Sf637 bör inte
föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande
2 och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju223
yrkandena 1 och 2, 1999/2000:Ju905 yrkande 10
och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 6.

7. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi vill understryka vikten av att polisen åtnjuter
förtroende bland alla grupper i samhället. Ett sätt
att öka invandrargruppernas förtroende skulle kunna
vara att se till att poliskårens etniska
sammansättning överensstämmer med befolkningens.
Detta innebär att andelen poliser med etnisk
bakgrund i länder utanför Europa måste öka. För att
nå dit måste man börja med polisutbildningen. Vid
rekryteringen bör alltså beaktas att det finns ett
behov av poliser med bakgrund i länder utanför
Europa. Härför behövs särskilda riktade
rekryteringsåtgärder.

Vidare bör innehållet i polisutbildningen ses över
i syfte att stärka kunskaperna om andra kulturer och
etniska grupper.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av det anförda. Vi ställer oss alltså
bakom motion Ju223 i dessa delar. Motionerna Ju905,
Ju911 och Sf637 i berörda delar bör inte föranleda
någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju223
yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna
1999/2000:Ju905 yrkande 10, 1999/2000:Ju911
yrkande 2 och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.

8. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att Rikspolisstyrelsen och Pliktverket
inte längre bör ha hand om antagningen av studenter
till Polishögskolan. Det vore mer naturligt att låta
Polishögskolan själv ha ansvaret för antagningen.
Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en
utredning med uppgift att överväga frågan.

Jag anser vidare att den etniska eller kulturella
bakgrunden hos parter i rättegångar inte skall få
påverka utgången i målet. Ett sätt att undvika detta
vore att personalen i domstolarna ges utbildning om
främmande kulturer. Sådan utbildning bör ske
kontinuerligt. De hittillsvarande insatserna är inte
tillräckliga. Det bör ankomma på regeringen att
vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Det sagda innebär att jag ställer mig bakom
motionerna Ju905 och Sf637 i dessa delar. Motionerna
Ju223 och Ju911 bör emellertid inte föranleda någon
åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905
yrkande 10 och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 och
med avslag på motionerna 1999/2000:Ju223
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 8.

9. Polisens arbetstider (mom. 7)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö
(kd) anför:

Vi anser att polisens arbetstider i högre
utsträckning måste anpassas till verksamhetsbehoven.
Detta innebär att fler poliser måste finnas i tjänst
på kvällar, nätter och helger. En sådan anpassning
skulle innebära ett bättre resursutnyttjande
samtidigt som medborgarnas berättigade krav på en
polisiär närvaro skulle tillgodoses när behovet är
som störst. Det bör ankomma på regeringen att verka
för en ytterligare förändring av arbetstidsavtalet
inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7
bort ha följande lydelse:

7. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905
yrkande 11, 1999/2000:Ju907 yrkande 4 och
1999/2000:Ju911 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 9.

10. Planeringen av närpolisens arbete (mom.
8)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att närpoliserna i högre utsträckning bör
vara ute i samhället - medborgarna skall se att det
finns poliser. För att nå detta mål krävs vissa
förändringar. Närpolisernas arbetstid får inte i
alltför hög grad tas upp av inre tjänst. Vidare
måste närpolisens ansvar för utryckningsverksamheten
begränsas.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av det anförda.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:

8. beträffande planeringen av närpolisens
arbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju217
yrkande 2 och 1999/2000:Ju905 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 10.

11. Polisens arbetsmiljö (mom. 10)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö
(kd) anför:

Vi anser att polisens arbetsmiljö måste förbättras.
Alla tänkbara åtgärder måste vidtas i detta syfte.
Även om utrustningen förbättras och
Rikspolisstyrelsen arbetar med ämnet återstår som vi
ser det mycket att göra. Straffskalorna för brott
som riktar sig mot poliser måste utvidgas. Vidare
måste ändringar i skadeståndsrätten göras så att
även ofredande, exempelvis att spotta mot en polis,
kan utgöra grund för att ålägga gärningsmannen att
utge ersättning för kränkning.

Det bör ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under
moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande polisens arbetsmiljö

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju211 och
1999/2000:Ju218 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 11.

12. Polisens interna utredningar (mom. 11)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp) anför:

Vi anser att det är viktigt att poliskåren åtnjuter
ett högt förtroende hos allmänheten. I sammanhanget
vill vi erinra om att polisen har rätt att utöva
våld för att sköta sina arbetsuppgifter. Mot den
bakgrunden är det av särskild vikt att utredningar
av anmälningar mot polismän sker i en sådan ordning
att förtroendet inte rubbas.

Dagens system innebär i viss utsträckning att
poliser utreder anmälningar mot sina kolleger. Detta
riskerar att minska förtroendet för polisens arbete.
För att motverka detta anser vi att utredningarna
bör skötas av utredare som är helt oberoende. Ett
sätt att åstadkomma detta skulle kunna vara att det
inom varje åklagarmyndighet skapades en oberoende
utredningsgrupp, bestående av domare, advokater och
poliser.

Det bör ankomma på regeringen att utreda frågan och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11
bort ha följande lydelse:

11. beträffande polisens interna utredningar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju226 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 12.

13. Anmälningsskyldighet vid tillbud (mom.
12)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att de nuvarande reglerna i polislagen om
rapporteringsskyldighet inte är tillräckliga.
Reglerna lämnar för stort utrymme för den enskilde
polismannen att underlåta att rapportera händelser.
En felaktig tillämpning av de nuvarande reglerna kan
också få avsevärda konsekvenser för brottsoffer.

Skyddet för den som anser sig drabbad genom ett
felaktigt agerande från polisens sida måste
förbättras. Som förebild skulle kunna användas vad
som kommit att kallas lex Maria inom hälso- och
sjukvården. En utredning bör få i uppdrag att se
över dessa frågor. Det ankommer på regeringen att
vidta åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12
bort ha följande lydelse:

12. beträffande anmälningsskyldighet vid
tillbud

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju234 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 13.

14. Brott mot homosexuella (mom. 13)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia
Andreasson (mp) och Siw Persson (fp) anför:

Vi anser att skyddet för homosexuella som utsätts
för brott måste bli bättre. Ett sätt att åstadkomma
ett bättre skydd skulle kunna vara att anmälningar
om sådana brott utreddes av särskilda handläggare
inom polisen. Det får ankomma på regeringen att
vidta lämpliga åtgärder med anledning av det
anförda.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion So225
i denna del. I övrigt bör motionen inte föranleda
någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13
bort ha följande lydelse:

13. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So225 yrkande
2 och med avslag på motion 1999/2000:So225
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 14.

15. Ordningsvakter (mom. 14)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp),
Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att det inte bör vara en uppgift för
polisen att avgöra hur många ordningsvakter som
skall finnas. Den frågan bör i stället få avgöras av
efterfrågan på marknaden. Genom en sådan förenkling
vill vi skapa bättre förutsättningar för
bevakningsföretagen att erbjuda olika typer av
tjänster.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motion
N273 i denna del. Motion Ju207 bör däremot inte
föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N273 yrkande
11 och med avslag på motion 1999/2000:Ju207 som
sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 15.

16. Ordningsvakter (mom. 14)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att de befogenheter som ordningsvakterna
har i fråga om våldsanvändning motiverar att deras
utbildning förbättras. Utbildningen måste bli längre
- den förlängning som regeringen beslutade om i
somras är inte tillräcklig. Vidare måste
fortbildning ske kontinuerligt. Även utbildningens
innehåll måste förändras. I det sammanhanget vill
jag särskilt erinra om att mental förberedelse och
gott bemötande ibland kan avgöra om ett ingripande
blir en framgång eller leder till våld och skador.
Slutligen finns det skäl att låta Polishögskolan
ansvara för utbildningen av ordningsvakter. Där
finns nämligen den kunskap som behövs.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder i
ämnet. Jag ställer mig alltså bakom motion Ju207.
Motion N273 i denna del bör dock inte föranleda
någon åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju207 och med
avslag på motion 1999/2000:N273 yrkande 11 som
sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 16.

17. Pass (mom. 15)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö
(kd) anför:

Vi välkomnar den översyn av reglerna om innehav av
pass som aviserats. Vi vill dock understryka att det
är viktigt att översynen resulterar i regler som på
ett effektivt sätt hindrar att pass används för att
rymma utomlands. För en sådan ordning talar dels
enskildas behov av skydd, dels statsfinansiella
skäl; kostnaderna för att återföra en intagen till
Sverige kan bli höga. Vad vi nu anfört bör
regeringen beakta inom ramen för det pågående
beredningsarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15
bort ha följande lydelse:

15. beträffande pass

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901
yrkande 9 och 1999/2000:Ju907 yrkande 33 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 17.

18. Unga brottsoffer (mom. 17)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att särskilda åtgärder måste vidtas för att
skydda de unga brottsoffren. Denna kategori av
brottsoffer utsätts ofta för hot som medför att de
inte vågar gå till polisen och anmäla brottet.
Samhällets stöd till denna grupp måste förbättras.
Här tänker vi bl.a. på insatser från socialtjänsten
och inom skolan. Nedskärningarna inom kommunerna har
lett till försämringar på detta område. Detta kan
inte längre accepteras. Det bör ankomma på
regeringen att beakta det anförda i det kommande
budgetarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17
bort ha följande lydelse:

17. beträffande unga brottsoffer

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju725 yrkande
4 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 18.

19. Uniformerad polis (mom. 18)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

En av närpolisens huvuduppgifter är att förebygga
vardagsbrottsligheten. Det bör delvis ske genom att
polisen finns tillgänglig på gator och torg. Det är
viktigt att alla åtgärder som kan vidtas också
vidtas för att åstadkomma en så hög
brottsförebyggande effekt som möjligt. En sådan
åtgärd skulle kunna vara att fler poliser i tjänst
bär uniform. Detta skulle nämligen innebära att man
uppnår att ordningsmakten blir mera synlig.

Det bör ankomma på regeringen att undersöka i
vilken utsträckning polispersonalen använder uniform
och vid behov vidta åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 18
bort ha följande lydelse:

18. beträffande uniformerad polis

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande
4 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 19.

20. Placering i säkerhetsklass (mom. 21)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att det nuvarande antalet anställningar
som placerats i säkerhetsklass kan ifrågasättas. Det
är inte rimligt att en stor andel av det totala
antalet arbetstillfällen omfattas av reglerna om
säkerhetsskydd och därmed utesluter personer som
inte är svenska medborgare från anställning.
Tillgängliga uppgifter om andelens storlek är cirka
tio år gamla. Frågan hur stor omfattningen är i dag
bör utredas. En sådan utredning bör vid behov även
ta upp frågan om att ändra kriterierna för placering
i säkerhetsklass. Det ankommer på regeringen att
vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 21
bort ha följande lydelse:

21. beträffande placering i säkerhetsklass

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Sf637 yrkande
14 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 20.

21. Internationellt polissamarbete (mom.
22)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att den svenska handlingsplanen mot sexuell
exploatering av barn behöver arbetas om. Som vi ser
det måste kommunikationen förbättras ytterligare och
samarbetet ökas mellan polis och åklagare i sändar-
respektive mottagarländer när det gäller
barnsexturism. Det bör ankomma på regeringen att
vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under
moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande internationellt polissamarbete

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So481 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 21.

22. Snatteri (mom. 23)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att ungdomsbrottsligheten måste bekämpas
mer effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är
att göra det enklare att lagföra ungdomar som begår
mindre allvarliga brott, exempelvis snatterier.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 23
bort ha följande lydelse:

23. beträffande snatteri

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju903 yrkande
4 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 22.

Särskilda yttranden

1. De civilanställda inom polisen,
trafikfrågor och idrottsvåldet (mom. 1,
mom. 16 och mom. 20)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening visar de motionsyrkanden som
utskottet behandlar i detta ärende på den brist på
resurser som polisen lider av. Vi kan i och för sig
hålla med om att det behövs fler civilanställda för
att renodla den övriga polisverksamheten. En sådan
ökning skulle emellertid som utskottsmajoriteten
erinrat om drabba möjligheterna att rekrytera
personer med polisutbildning. Anledningen till att
antalet poliser som sysslar med trafikövervakning
minskat är även den hänförlig till för små resurser.
Slutligen skulle - under förutsättning att
resurserna fanns - fler poliser kunna avdelas för
att arbeta med den våldsbrottslighet som kan kopplas
till större idrottsevenemang.

Vårt budgetalternativ röstades ned av riksdagens
majoritet. Med vårt budgetförslag hade
förutsättningarna för att rekrytera civilanställda
samt att bekämpa trafikbrotten och idrottsvåldet
varit bättre.

2. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att det finns en hel del som talar för att
antagningen till polisutbildningen borde skötas av
någon annan myndighet än Rikspolisstyrelsen i
samarbete med Pliktverket. En tänkbar lösning vore
naturligtvis att låta Polishögskolan sköta
antagningen. Vi ser emellertid inget skäl att
förorda en särskild utredning av frågan för
närvarande på grund av den utvecklingsfas som
Polishögskolan befinner sig i. Vi ser också en
fördel i att vänta med en utredning med tanke på
planering av ytterligare Polishögskolor. Vi har
därför valt att inte reservera oss till förmån för
motion Ju905 i denna del.

Vi vill också framhålla betydelsen av att
personalen i domstolarna har kunskap om främmande
kulturer. Eftersom regleringsbrevet för
domstolsväsendet tar upp just denna fråga har vi
valt att inte reservera oss till förmån för motion
Sf637 i denna del.

3. Trafikfrågor (mom. 16)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att det är viktigt att polisen har
resurser för trafikövervakning. Detta är nödvändigt
för att målet om färre skadade och dödade i trafiken
skall kunna uppnås. Det är mot den bakgrunden
glädjande att denna fråga tagits upp bland
verksamhetsmålen i polisväsendets regleringsbrev. Vi
har därför valt att inte reservera oss till förmån
för motion T463 i denna del.