I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1999 och som tar upp processrättsliga frågor.
Motionerna rör bl.a. rätten till domstolsprövning,
specialdomstolarna, forum vid skadeståndskrav på
grund av felaktig myndighetsutövning och domarnas
bisysslor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer och
tre särskilda yttranden.
Motionerna
1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det är av
största vikt att rätten till domstolsprövning i
Sverige hålls intakt och inte steg för steg
nedmonteras och urholkas samt att dessa aspekter
särskilt bör beaktas vid utarbetande av en MR-agenda
för Sverige,
1999/2000:Ju231 av Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rättegångsbalken att Kustbevakningen ges
möjlighet att utdöma ordningsbot i enlighet med vad
som har anförts i motionen.
1999/2000:Ju407 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att säkerställa
rättsväsendets behov av psykologisk expertis.
1999/2000:Ju413 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om marknadsdomstolen
och partssammansatta domstolar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur special- och partssammansatta domstolar kan
avvecklas samt deras mål och ärenden inordnas i det
allmänna domstolsväsendet.
1999/2000:Ju422 av Ulla Wester och Kaj Larsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning om inrättande av ekobrottsdomstol.
1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inställda
huvudförhandlingar i brottmål,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tredskodom i
brottmål,
1999/2000:Ju802 av Maud Ekendahl och Elizabeth
Nyström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
revidering av bestämmelserna angående valbarhet till
nämndeman i länsrätt.
1999/2000:Ju803 av Siw Persson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att säkerställa
rättsväsendets behov av psykologisk expertis samt
att därvid erfoderligt stöd ges det i motionen
skisserade projektet.
1999/2000:Ju808 av Jerry Martinger (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om användande av
kräkmedel som en metod för att komma till rätta med
gatulangningen av narkotika.
1999/2000:Ju810 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behov av att i lag
kunna reglera möjligheten till kameraövervakning i
taxibilar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förenkla
ansökningen så att kostnaden kan sänkas för
ansökning om tillstånd för kameraövervakning i
taxibilar.
1999/2000:Ju811 av Ulf Nilsson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att någon utökning av det
allmännas representation i disciplinnämnden inte är
lämplig.
1999/2000:Ju813 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till en reform av forumregeln i 3 kap. 10 §
skadeståndslagen eller rättegångsbalken i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om granskning av
domares, åklagares och advokaters bisysslor,
1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
möjligheten att använda kräksirap i enlighet med vad
som anförts i motionen,
1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens
förutsättningar vid förhör med barn och behovet av
att ändra 17 § förundersökningskungörelsen,
1999/2000:T463 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas
20. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag
till förändrad lagstiftning så att polisen får rätt
att beslagta eller lägga kvarstad på
utlandsregistrerade fordon som inte betalar utdelade
böter direkt.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner med anknytning till processrättsliga
frågor. Motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden år 1999.
Rätten till domstolsprövning
I motion K356 (mp) begärs ett tillkännagivande av
innebörd att rätten till domstolsprövning inte får
urholkas. Motionärerna menar att en sådan urholkning
i viss mån redan har skett genom förändringar i
rättshjälpslagstiftningen och krav på
prövningstillstånd vid överklaganden.
Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till
domstolsprövning är den europeiska konventionen den
4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen med dess
tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)
sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.
Enligt artikel 6.1. i Europakonventionen skall var
och en, vid prövning av hans civila rättigheter och
skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för
brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig
förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
(Europadomstolen) har i sin praxis klargjort att
artikeln är tillämplig och att rätt till
domstolsprövning således föreligger, om det är fråga
om en reell och seriös tvist mellan enskilda. Vidare
föreligger rätt till domstolsprövning också om en
sådan tvist rör en enskild och en myndighet, under
förutsättning att tvisten rör en rättighet som är
erkänd i den nationella rätten och som kan
karakteriseras som en civil rättighet. Någon
egentlig definition av begreppet "civil rättighet"
har inte meddelats i Europadomstolens praxis. Klart
är emellertid att uttrycket inte bara omfattar
sådana rättigheter som kan hänföras till den
traditionella civilrätten utan även sådana
rättigheter som regleras i offentligrättslig
ordning. Artikel 6.1. syftar emellertid inte till
att skapa nya materiella rättigheter utan till att
garantera rätten till en opartisk prövning av
tvister om existerande sådana rättigheter och deras
innehåll.
Även om Europadomstolen inte definierat begreppet
civil rättighet, har i dess praxis klarlagts att
tvister om civila rättigheter innefattar alla
förfaranden där utgången är avgörande för den
enskildes privata rättigheter och skyldigheter och
att det saknar betydelse huruvida tvisten avgjorts i
förvaltningsrättslig ordning enligt den nationella
rättsordningen. Artikel 6.1. har sålunda ansetts
tillämplig på bl.a. tvister om äganderätt,
näringstillstånd, vissa sociala rättigheter och
förmåner samt skyddet för privat- och familjelivet.
Domstolspraxis rörande vad som faller utanför
begreppet civila rättigheter är begränsad. I ett
fall ansågs artikel 6.1. inte vara tillämplig på en
begäran om ersättning för frihetsberövande, eftersom
någon verklig rätt till sådan ersättning inte
förelåg enligt den tillämpliga nationella rätten, se
rättsfallet Masson och Van Zon mot Nederländerna. Av
den praxis som utbildades av den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna
(Europakommissionen) torde följa att bl.a. vissa
typer av offentligrättsligt reglerade
skadeståndsanspråk mot det allmänna faller utanför
tillämpningsområdet för artikel 6.1. Vilken
betydelse artikeln har för skatteprocessen får anses
osäkert.
Även EG-rätten innehåller bestämmelser om rätt till
domstolsprövning. Sådana bestämmelser finns i den
primära EG-rätten, dvs. unionsfördraget och
fördragen om gemenskaperna men också i
sekundärrätten i förordningar och direktiv. I EG-
domstolens praxis har utvecklats en rätt till
domstolsprövning som ansluter till artikel 6.1. i
Europakonventionen. EG-domstolen har dessutom i sin
praxis fastslagit att Europakonventionen utgör en
del av EG-rätten.
Europakonventionens krav på rätt till
domstolsprövning har föranlett flera svenska
lagstiftningsåtgärder under senare år. Här bör först
nämnas lagen (1988: 205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut. Lagen ger möjlighet till
överprövning i domstol av vissa beslut som
regeringen eller vissa andra myndigheter meddelar i
förvaltningsärenden. Överprövningen skall ske på
ansökan av enskild part och avse frågan om
avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på
det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt
klart framgår av omständigheterna i ärendet. Vidare
förutsätts att beslutet inneburit myndighetsutövning
mot den enskilde, att det annars kunde ha prövats av
domstol endast efter ansökan om resning och att det
inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning.
Avgöranden av regeringen prövas av regeringsrätten
och avgöranden av förvaltningsmyndigheter av
kammarrätt. Vissa beslut, bl.a. sådana som fattats
av nämnder, vilkas sammansättning är bestämd i lag
och vilkas ordförande skall vara eller ha varit
ordinarie domare, är undantagna från lagens
tillämpningsområde.
Härutöver bör särskilt nämnas den förändring av
förvaltningslagen (1986:223) som skedde genom
lagstiftning år 1998 (prop. 1997/98:101, bet.
1997/98:JuU17, rskr. 226). Efter denna lagändring
följer av 22 a § förvaltningslagen att beslut av
förvaltningsmyndighet skall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om inte annat är särskilt
föreskrivet. Ett uttalat syfte med regeln är att
anvisa en behörig domstol för det fall en rätt till
domstols-prövning skulle föreligga enligt
Europakonventionen eller EG-rätten och en sådan rätt
inte redan är förutsedd i lagstiftningen.
I samband med att lagen om rättsprövning gjordes
permanent konstaterade regeringen att
Europadomstolen hade givit begreppet "civila
rättigheter och skyldigheter" en allt vidare
tolkning. På grund av den utvidgning av begreppets
innehåll som hela tiden skedde skulle det, enligt
regeringens mening, inte någonsin vara möjligt att
ta ställning till om vår lagstiftning helt och
hållet uppfyllde Europakonventionens krav på rätt
till domstolsprövning (prop. 1995/96:133 s. 11).
Artikel 6 i Europakonventionen innehåller ingen
bestämmelse om att en dom skall kunna överklagas. I
artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till
konventionen har emellertid införts en rätt att
under vissa förutsättningar överklaga en
brottmålsdom. Bestämmelsen anses dock inte innebära
ett krav på en fullständig omprövning av domen.
Vad gäller kravet på prövningstillstånd i allmän
domstol har Hovrättsprocessutredningen i sitt
betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124) uttalat att Europakonventionen inte torde
hindra att det i svensk rätt införs ett system med
krav på prövningstillstånd med möjlighet till s.k.
ändringsdispens vid fullföljd av talan från
tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom
konventionen inte föreskriver någon rätt till
överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte
heller anses lägga hinder i vägen för krav på
prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från
tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).
Vad gäller frågan om rättshjälp ger
Europakonventionen inga garantier för rättshjälp i
mål om civila rättigheter. I Europadomstolens praxis
har därför vägran att bevilja rättshjälp endast
undantagsvis ansetts strida mot konventionen, se
t.ex. fallet Airey mot Irland.
I samband med att utskottet vid förra riksmötet
behandlade ett regeringsförslag om vissa ändringar i
rättshjälpslagen uttalade utskottet att
förutsättningarna för rättshjälp var tillräckligt
generösa för att konventionskränkningar skulle kunna
undvikas (bet. 1998/99:JuU6 s. 5).
Utskottet delar motionärernas uppfattning angående
betydelsen av rätten till domstolsprövning. Rätten
till domstolsprövning är i själva verket en
förutsättning för att man skall kunna tala om en
rättsstat. Enligt utskottets mening är den rätt till
domstolsprövning som följer av såväl
Europakonventionen som rättsstatens principer
tillgodosedd i svensk rätt när det gäller
anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.
Av det ovan anförda framgår att svensk lagstiftning
under senare år också utformats så att även
förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts
civila rättigheter och skyldigheter skall kunna
domstolsprövas. Mot denna bakgrund saknas det
anledning för riksdagen att förorda några åtgärder
med anledning av motionen. Utskottet avstyrker
motion K356 i denna del.
Nämndeman i länsrätt
I motion Ju802 (m) anförs att den som är ledamot i
socialnämnd inte bör kunna väljas till nämndeman i
länsrätt. I motionen hänvisas till att beslut av
socialnämnd kan överklagas till länsrätt och att
ledamot av socialförsäkringsnämnd inte får utses
till nämndeman i länsrätt.
Socialnämndernas verksamhet regleras i flera
författningar, bl.a. socialtjänstlagen (1980:620). I
den mån en socialnämnds beslut kan överklagas, skall
talan föras i allmän förvaltningsdomstol.
Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
skall allmän försäkringskassa finnas för varje
landsting och för varje kommun som inte ingår i
landsting. Kassans styrelse skall inrätta
socialförsäkringsnämnder. Sådana nämnder skall bl.a.
besluta i samtliga slags ärenden som enligt AFL
eller annan författning skall avgöras av en nämnd.
Socialförsäkringsnämnds beslut får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Av 20 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar framgår att anställd vid
domstol, skattemyndighet, länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndighet, allmän
försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket inte
får vara nämndeman i länsrätt eller kammarrätt.
Detsamma gäller lagfaren domare, åklagare, polisman
och advokat eller annan som har till yrke att föra
andras talan inför rätta samt ledamot av skattenämnd
eller socialförsäkringsnämnd.
Den nämnda bestämmelsen infördes i samband med att
försäkringsrätterna avskaffades (prop. 1990/91:80,
bet. 1990/91:JuU18, rskr. 216). En motsvarande
bestämmelse såvitt gällde ledamot i försäkringsnämnd
hade funnits i 9 § lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar i dess ursprungliga lydelse. I
specialmotiveringen anfördes att tjänstemän och
förtroendemän vid myndigheter som handlade
socialförsäkringsärenden inte borde vara valbara
till nämndemän i försäkringsrätt. Motsvarande
princip gällde i andra domstolar och borde gälla
även här (prop. 1977/78:20 s. 91, bet.
SfU1977/78:15, rskr. 113). I samband med att
försäkringsnämnderna ersattes av
socialförsäkringsnämnder kom förbudet i stället att
gälla ledamot i socialförsäkringsnämnd (prop.
1985/86:73, bet. SfU 1985/86:12, rskr. 142 ).
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller för
rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna,
dvs. bland annat i länsrätt. På grund av en
hänvisning i 41 § nämnda lag gäller
rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om jäv mot
domare även den som handlägger mål enligt
förvaltningsprocesslagen. Av 4 kap. 13 § 7 RB
framgår att domare är jävig att handlägga mål om han
i annan rätt såsom domare eller befattningshavare
fattat beslut som rör saken eller hos annan
myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed.
Utskottet konstaterar att gällande lag medför att
en nämndeman i förvaltningsdomstol som också är
ledamot i socialnämnd inte kan delta i
handläggningen av ett mål, om han redan handlagt
saken såsom ledamot i socialnämnd. Redan härigenom
synes syftet med motionen tillgodosett, och
utskottet kan inte finna det nödvändigt att förorda
ett generellt förbud för ledamöter i socialnämnd att
vara nämndemän i allmän förvaltningsdomstol.
Utskottet avstyrker motion Ju802.
Domares m.fl. bisysslor
I motion Ju905 (c) begärs en översyn av reglerna för
domares, åklagares och advokaters bisysslor. Dessa
yrkesgruppers oväld får enligt motionärerna inte
kunna ifrågasättas.
Av 1 kap. 9 § regeringsformen (RF) framgår att
bl.a. domstolarna i sin verksamhet skall beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och
opartiskhet.
I princip gäller samma regler beträffande bisysslor
för domare som för andra statligt anställda. Enligt
7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA)
gäller att en arbetstagare inte får ha någon
anställning eller något uppdrag eller utöva någon
verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller
någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet
eller som kan skada myndighetens anseende. I ett
antal särskilda lagbestämmelser förbjuds domare att
inneha vissa uppdrag, t.ex. som konkursförvaltare.
För justitieråd och regeringsråd gäller dessutom
enligt 3 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) respektive 3
§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
att de inte får inneha eller utöva något annat
ämbete. I sammanhanget kan också erinras om
bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare, vilka
också gäller för förvaltningsdomstolarnas del, se 41
§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt 4 kap.
13 § 10 RB gäller sålunda att en domare, även om han
inte är jävig enligt någon av de i paragrafen
särskilt uppräknade jävsgrunderna, kan vara jävig
därför att det föreligger någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för
hans opartiskhet i målet.
Föreligger för allmän åklagare beträffande visst
brott omständighet som skulle utgöra jäv mot domare,
får han, enligt 7 kap. 6 § RB, ej ta befattning med
förundersökning eller åtal för brottet.
Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373)
skall en myndighet informera sina arbetstagare om
vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning
inte är förenliga med 7 § LOA. Av 12 § samma
förordning framgår att myndigheten på begäran av
arbetstagaren skall lämna skriftligt besked om en
viss bisyssla är förenlig med bestämmelserna i LOA.
Med stöd av 37 § i den då gällande
anställningsförordningen (1965:601) lämnade
Domstolsverket år 1983 information om
förtroendeskadliga bisysslor (DVFS 1983:9, B 43). I
informationen uttalades att i första hand sådana
bisysslor var otillåtna som innebär att en
tjänsteman måste anmäla jäv i sin huvudtjänst.
Vidare framhölls att vikten av att rättskipningen
omfattas av allmänt förtroende ställer stränga krav
på en domares personliga integritet och frihet från
obehöriga hänsyn. Risken för förtroendeskada
medförde att domare måste iaktta stor urskillning
när det gäller bisysslor. Samtidigt framhölls att
allmänna intressen kan tala för att en domare åtar
sig viss syssla som kräver särskild erfarenhet eller
specialkunskaper. En bisyssla av mera kvalificerat
slag kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor
av samhällslivet och skänka honom vidgad erfarenhet
som kan komma hans arbete som domare till godo.
Domstolsverket behandlade i informationen närmare
vissa slag av bisysslor. När det gäller uppdrag som
skiljeman ansåg verket att det sällan torde
föreligga några betänkligheter mot att en domare
åtar sig uppdrag som ordförande i en skiljenämnd.
Stor försiktighet borde dock iakttas i fråga om att
motta uppdrag av enskild part att ingå i
skiljenämnd.
Föreskriften DVFS 1983:9, B 43 har numera upphävts
(se DVFS 1999:12) och inte ersatts av någon ny
föreskrift. Domstolsverket har i stället tillställt
domstolarna ett informationsmaterial rörande
bisysslor. I sak innebär dessa inga förändringar i
vad som hittills gällt rörande bisysslor för domare.
Besked om huruvida en bisyssla är förenlig med LOA
lämnas av regeringen såvitt avser justitieråd och
regeringsråd samt presidenter i hovrätt och
kammarrätt. I fråga om andra ordinarie domare lämnas
besked av Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet (TFN).
Vad gäller åklagare lämnas enligt 31 §
åklagarförordningen (1996:205) besked om bisyssla av
Riksåklagaren.
I de instruktioner som gäller för domstolarna
erinras sedan den 2 november 1998 om att skyldighet
att anmäla bisysslor följer av kollektivavtal.
Ordförandena i Högsta domstolen och Regeringsrätten
samt presidenterna i hovrätterna och kammarrätterna
skall anmäla sina bisysslor till regeringen.
Lagmännen i tingsrätterna och länsrätterna skall
fullgöra sin anmälningsskyldighet till
Domstolsverket. Övriga domare skall anmäla sina
bisysslor till respektive domstol.
Frågan om domares bisysslor övervägdes av 1993 års
domarutredning. I sitt betänkande Domaren i Sverige
inför framtiden (SOU 1994:99 del A s. 271 f)
uttalade utredningen bl.a. att något generellt
förbud för domare att inneha bisysslor inte borde
införas. Inte heller borde någon större förändring
ske av den gällande gränsdragningen mellan vad som
var en tillåten eller otillåten bisyssla.
Utredningen ville dock väcka frågan om inte
spörsmålet om vad som är en otillåten bisyssla för
en domare borde regleras i lag i större utsträckning
än i dag. Vad särskilt gällde justitieråds och
regeringsråds uppdrag som skiljeman ansåg
utredningen att det fanns skäl som talade mot att de
högsta domarna innehade skiljeuppdrag; den frågan
borde utredas vidare.
Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern
att hon ansåg det värdefullt att de högsta domarna
kunde åta sig t.ex. skiljemannauppdrag. Enligt
hennes uppfattning var rådande begränsningar i
domarnas rätt att inneha bisysslor tillräckliga för
att garantera såväl domstolens och justitierådens
opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i
den ordinarie verksamheten. Hon framhöll också att
domare - inte minst ledamöterna i Högsta domstolen -
på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick
anses ha särskilda förutsättningar för att själva
avgöra om en bisyssla var förtroendeskadlig eller
olämplig av annan anledning. Hon tog avstånd från
tanken på att införa ett totalt förbud mot
bisysslor.
Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning
(bet. 1990/91:JuU16 s. 8 f).
Utskottet behandlade på nytt motionsyrkanden
rörande bisysslor under våren 1998 (bet.
1997/98:JuU24 s. 5 f). Utskottet ansåg att det
beredningsarbete och den översyn av reglerna om
bisysslor som då pågick inom Regeringskansliet inte
borde föregripas och avstyrkte de då aktuella
motionerna.
I september 1998 beslutade regeringen att en
särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att
genomföra en bred översyn av bisyssleregleringen
inom den offentliga sektorn (dir. 1998:79).
Utredaren skall särskilt analysera regleringen av de
förtroendeskadliga bisysslorna och kontrollen av hur
regleringen följs. När det gäller regleringen för
domare anges i direktiven att utredaren särskilt
skall gå igenom bisysslebestämmelserna och undersöka
om den nuvarande regleringen är tillräcklig. Det
står utredaren fritt att föreslå de ändringar som
kan anses vara nödvändiga utöver de förändringar i
allmänhet som kan komma att föreslås. Vidare anges
att 1993 års domarutredning är en god utgångspunkt
för regleringen. Uppdraget skall vara slutfört
senast den 31 augusti år 2000.
Sedan de allmänna advokatbyråerna avvecklades under
år 1999 finns det inte längre några statligt
anställda advokater. Några advokater omfattas
följaktligen inte av de statliga reglerna om
bisysslor. Allmänt gäller enligt 8 kap. 4 § RB att
en advokat skall i sin verksamhet redbart och
nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och
iaktta god advokatsed.
Utskottet återkom till frågan om domares bisysslor
vid 1998/99 års riksmöte. Utskottet erinrade den
gången om skyldigheten för domare att anmäla
bisysslor och om utredningen om bisysslor inom den
offentliga sektorn. Utskottet ansåg att utredningens
arbete fick utvisa om det behövdes ytterligare
förändringar, och utskottet såg inget skäl att
föregripa resultatet av detta arbete. Då
föreliggande motionsyrkanden avstyrktes (bet.
1998/99:
JuU26 s. 4 f).
Utskottet anser alltjämt att resultatet av det
arbete som bedrivs av utredningen om bisysslor inom
den offentliga sektorn bör avvaktas. Utskottet
avstyrker motion Ju905 i denna del.
Ordningsbot i sjötrafik
I motion Ju231 (m) begärs att Kustbevakningen skall
få möjlighet att förelägga ordningsbot.
Enligt 48 kap. 1 § RB gäller att fråga om ansvar
för brott, som hör under allmänt åtal, får under i
kapitlet närmare angivna villkor upptas bl.a. genom
att polisman förelägger ordningsbot. Ett godkänt
föreläggande gäller som lagakraftvunnen dom (48 kap.
3 §). Föreläggande av ordningsbot får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte stadgas annat
straff än penningböter och inte heller normerade
böter och för vilket ordningsbot bestämts.
Riksåklagaren gör i samråd med Rikspolisstyrelsen
urvalet av de brott, för vilka ordningsbot skall
bestämmas. Regeringen får meddela föreskrifter om
det högsta belopp till vilket ordningsbot får
bestämmas samt andra begränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot (48 kap. 13 och 14
§§). Regeringen får förordna att föreläggande av
ordningsbot får utfärdas även av åklagare och
tulltjänsteman. De bestämmelser i 48 kap. RB som
gäller polisman äger motsvarande tillämpning på den
som avses med sådant förordnande (48 kap. 20 §).
Att åklagare och tulltjänstemän i vissa fall får
förelägga ordningsbot framgår av
ordningsbotskungörelsen (1968:199). Sådant
föreläggande kan alltså i dag meddelas av åklagare,
polisman eller tulltjänsteman.
Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift
att utföra sjöövervakning och annan kontroll- och
tillsynsverksamhet. Kustbevakningen svarar för
miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i
sjöräddningstjänsten.
Kustbevakningens polisiära uppgifter regleras i
lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning. Lagen gäller när
Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i
kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att
förhindra brott mot föreskrifter i lagar och andra
författningar i vissa särskilt angivna fall. Hit hör
bl.a. bestämmelser om militära skyddsområden, jakt,
fiske och marin miljö (1 §). Om anledning förekommer
att brott har förövats mot någon av de uppräknade
föreskrifterna har tjänsteman vid Kustbevakningen i
vissa hänseenden samma befogenhet som tillkommer
polisman enligt RB. Tjänstemannen får sålunda hålla
förhör eller vidta annan åtgärd enligt 23 kap. 3 §
tredje stycket RB, ta med någon till förhör enligt
23 kap. 8 § RB, gripa någon med stöd av 24 kap. 7 §
första stycket RB och företa husrannsakan med stöd
av 28 kap. 5 § RB, om åtgärden har till syfte att
eftersöka den som skall gripas eller att verkställa
beslag (2 §). En tjänsteman vid Kustbevakningen har
vidare samma befogenhet som polisman att avvisa,
avlägsna eller omhänderta den som med sitt
uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen
eller utgör en omedelbar fara för denna.
Kustbevakningstjänsteman får också under vissa
förutsättningar stoppa och visitera fartyg och
införa det till svensk hamn (3 och 4 §§).
De nu redovisade befogenheterna får endast utövas i
omedelbar anslutning till den gärning som föranleder
åtgärden och skall skyndsamt anmälas till
polismyndighet (5 och 9 §§).
Någon rätt för kustbevakningstjänsteman att
förelägga ordningsbot finns, som ovan framgått,
inte.
Av motiven till den nyssnämnda lagen framgår att
syftet med denna är att göra det möjligt för
tjänstemännen vid Kustbevakningen att göra snabba
ingripanden till sjöss i de fall då polis inte är
tillgänglig. Den grundläggande uppgiften att bekämpa
och utreda brott skulle alltjämt ligga på polisen
(prop. 1981/82:114 s. 23).
Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande Ett
reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) att
regeringen skulle bemyndigas att förordna också
tjänsteman vid annan myndighet än polisen eller
tullen att förelägga penningböter. Som exempel angav
utredningen bl.a. tjänstemän vid Kustbevakningen.
Utredningen framhöll att beivrandet av överträdelser
av sjötrafikreglerna skulle effektiviseras, om
Kustbevakningens tjänstemän fick rätt att förelägga
ordningsbot (SOU 1992:61 del A s. 220 f).
Regeringen behandlade Åklagarutredningens förslag i
propositionen 1994/95:23 Ett effektivare
brottmålsförfarande. När det gällde möjligheten att
förordna tjänstemän vid andra myndigheter än polisen
eller tullen att förelägga ordningsbot, framhöll
regeringen att föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras
organisation och om rättegången enligt 11 kap. 4 §
regeringsformen skall meddelas i lag. Reglerna om
strafföreläggande och om ordningsbot utgjorde en
begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter
som enligt denna bestämmelse krävde lagform. Det
torde därför inte utan vidare vara möjligt att
bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en
myndighet behörighet att utfärda föreläggande om
ordningsbot. Med hänsyn till detta, och då
utredningens betänkande inte gav underlag för
regeringen att då föreslå att sådan behörighet
skulle ges till tjänstemän vid andra myndigheter än
polis eller tull, lade regeringen inte fram något
förslag på denna punkt (prop. s.108).
I samband med att utskottet behandlade
propositionen hade utskottet att ta ställning till
ett motionsyrkande motsvarande det nu ifrågavarande.
Utskottet antecknade därvid att regeringen tillsatt
en utredning med uppgift att utreda statens maritima
verksamhet (dir. 1993:136; Sjöverksamhetskommittén).
Utredningen skulle enligt sina direktiv se över den
verksamhet som bedrevs av marinen, Kustbevakningen,
Sjöfartsverket och sjöpolisen. Kommittén skulle
bedöma om den inriktning som hittills gällt för
myndighetsuppgifterna inom denna del av statens
maritima verksamhet fortfarande var ändamålsenlig i
alla delar eller om en förskjutning av tyngdpunkten
och insatserna mot något uppgiftsområde borde ske.
En av utgångspunkterna för utredningsarbetet skulle
vara att Kustbevakningens karaktär som civil,
självständig myndighet under regeringen borde
behållas.
När det gällde motionsyrkandet ansåg utskottet att
det i och för sig kunde finnas skäl som talade för
att vissa tjänstemän inom Kustbevakningen borde ges
rätt att förelägga ordningsbot. Frågan var dock inte
okomplicerad och krävde fortsatta överväganden. Med
hänsyn till att Kustbevakningens arbetsuppgifter i
förhållande till sjöpolisen och andra myndigheter
utreddes borde motionsyrkandet inte då föranleda
någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrktes (bet.
1994/95:JuU2 s. 7 f).
Sjöverksamhetskommittén överlämnade i mars 1996
betänkandet Statens maritima verksamhet (SOU
1996:41). Kommittén ansåg att såväl Kustbevakningen
som Sjöpolisen borde finnas kvar med i huvudsak
oförändrade arbetsuppgifter. Ett uppdrag borde ges
till Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen att
utöka samverkan mellan Sjöpolisen och
Kustbevakningen. Vidare borde Kustbevakningen ges
utökade polisiära befogenheter att på begäran av
polismyndighet ingripa vid misstänkta
regelöverträdelser till sjöss. Kustbevakningen borde
inte ha ansvaret för den del av polisarbetet som
omfattar underrättelsetjänst och
utredningsverksamhet (SOU 1996:41 s. 180 f).
Regeringen behandlade kommitténs betänkande i
budgetpropositionen för år 1997. Regeringen uttalade
i denna att frågor om utökade polisiära befogenheter
för Kustbevakningen och om möjlighet för
Kustbevakningen att förelägga ordningsbot skulle bli
föremål för fortsatt beredning (prop. 1996/97:1
utg.omr. 6, s. 79).
Enligt vad utskottet erfarit är frågan om möjlighet
för Kustbevakningen att meddela föreläggande av
ordningsbot för överträdelser av
sjötrafikförordningen (1986:300) föremål för
beredning i Justitiedepartementet. En promemoria i
ämnet är under utarbetande och skall remitteras
under våren 2000. Frågan är avsedd att behandlas
gemensamt med ett av Rikspolisstyrelsen väckt
förslag angående utvidgade möjligheter för polisen
att förelägga ordningsbot.
Som utskottet uttalade vid riksmötet 1994/95 kan
det i och för sig finnas skäl för att vissa
tjänstemän inom Kustbevakningen bör ges rätt att
förelägga ordningsbot. En sådan ordning skulle i
viss utsträckning avlasta polisen arbetsuppgifter.
Enligt utskottets mening finns det emellertid inte
skäl för riksdagen att nu föregripa den pågående
beredningen av frågan i Regeringskansliet. Utskottet
avstyrker motion Ju231.
Avskaffande av specialdomstolarna
I motion Ju413 (m) yrkas att special- och
partssammansatta domstolar skall avvecklas och att
deras uppgifter skall övertas av de allmänna
domstolarna.
De helt fristående specialdomstolar som finns i dag
är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och
Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i
Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket.
Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i
vissa typer av mål den enda instansen. Deras
avgöranden kan emellertid komma under Högsta
domstolens eller Regeringsrättens prövning vid
frågor om resning och återställande av försutten
tid.
I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten av
lagfarna ledamöter tillsammans med s.k.
intresseledamöter.
Under början av 1990-talet avvecklades flera
specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna,
Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen.
Utskottet har tidigare intagit en restriktiv
hållning till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade
sålunda utskottets dåvarande majoritet att
specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas
(bet. 1993/94:JuU31 s. 9). I en reservation anförde
dock den socialdemokratiska minoriteten att varje
specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas
efter dess egna meriter och inte utifrån
principiella ståndpunkter.
Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande
den nu aktuella (bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f).
Utskottet ansåg då att det fanns anledning att se
mera nyanserat på frågan om specialdomstolar. Dessa
fick nämligen anses besitta en särskild kompetens
som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt
och ekonomiskt effektivt. De återstående
specialdomstolarnas fortsatta verksamhet borde
bedömas efter sina egna meriter och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter.
Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att
det då pågående beredningsarbetet borde avvaktas.
Några skäl att förorda ett avskaffande av
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kunde
utskottet inte finna. Utskottet avstyrkte den då
aktuella motionen.
I detta sammanhang bör nämnas att instansordningen
i marknadsföringsmål nyligen ändrats (prop.
1997/98:188, bet. 1998/99LU6). Från och med den 1
april 1999 gäller att mål om förbud och åläggande i
princip skall handläggas av Marknadsdomstolen som
första och enda instans. Syftet med ändringen är att
göra det möjligt att snabbt kunna få ett slutligt
avgörande i frågan om en viss marknadsföringsåtgärd
strider mot de marknadsrättsliga bestämmelserna.
I budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 24 avsnitt 10.5) har regeringen
gjort bedömningen att Marknadsdomstolens verksamhet
bedrivs i enlighet med fastslagna riktlinjer och att
domstolen har utfört de uppdrag och bedrivit de
aktiviteter som följer av verksamhetsmålen.
Regeringen har nyligen beslutat att en särskild
utredare skall tillkallas för att se över ordningen
för prövning av mål som handläggs vid
Patentbesvärsrätten samt av patentmål vid Stockholms
tingsrätt (dir. 1999:28). Utredaren skall ta
ställning till om Patentbesvärsrättens verksamhet
helt eller delvis kan överföras till Stockholms
tingsrätt. Det står dock utredaren fritt att föreslå
andra organisationslösningar. Utredningen skall
redovisa sina förslag senast den 31 december år
2000.
Utskottet hade även vid det förra riksmötet att ta
ställning till motionsyrkanden motsvarande de nu
ifrågavarande. Utskottet stod då fast vid
uppfattningen att specialdomstolarna även i
framtiden fick bedömas på sina egna meriter och
avstyrkte motionsyrkandena (bet. 1998/99:JuU26 s. 6
f).
Utskottet ser inget skäl att nu inta en annan
ståndpunkt än vid förra riksmötet och avstyrker
motion Ju413.
Specialdomstol för ekobrott
I motion Ju422 (s) begärs en utredning om inrättande
av en specialdomstol för mål om ekonomisk
brottslighet.
Brottmål handläggs enligt RB normalt av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Detta gäller även mål om
ekonomisk brottslighet. Härutöver finns vissa
kompletterande bestämmelser i RB om rättens
sammansättning i sådana mål. Enligt 1 kap. 8 § RB
får, vid prövning av vidlyftiga eller annars
särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka
bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga
förhållanden har väsentlig betydelse, högst två
särskilda ledamöter ingå i tingsrätten utöver
lagfarna domare och nämndemän. En av dessa skall
vara en ekonomisk expert, om det finns behov av
särskild fackkunskap inom rätten i fråga om
ekonomiska förhållanden. Sådana experter utses
enligt 4 kap. 10 a § RB av regeringen för viss tid.
Den andre ledamoten skall vara eller ha varit
lagfaren ledamot i allmän förvaltningsdomstol, om
det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten
i fråga om skatterättsliga förhållanden. Allt efter
omständigheterna i målet kan tingsrätten som
särskild ledamot förordna antingen en ekonomisk
expert eller en förvaltningsdomare eller en av
vardera slaget. En motsvarande bestämmelse om
rättens sammansättning finns för hovrätternas del i
2 kap. 4 a § RB.
Möjligheten att förordna särskilda ledamöter att
sitta i rätten vid prövning av mål om ekonomisk
brottslighet infördes genom lagstiftning år 1985
(prop. 1984/85:178, bet. JuU 1984/85:39, rskr. 360).
Av motiven till lagstiftningen framgår att
möjligheten för domstolarna att förordna ekonomiska
och skatterättsliga experter som ledamöter i mål av
angivet slag är avsedd att öka deras möjligheter att
driva processen effektivt och komma fram till
materiellt riktiga domar.
Genom 1985 års lagstiftning bestämdes också att
sådana mål som krävde expertmedverkan företrädesvis
skulle handläggas av vissa tingsrätter som
regeringen bestämde i förordning. Att målen skulle
koncentreras till vissa tingsrätter motiverades
bl.a. av att även de lagfarna domarna kunde tillägna
sig specialkunskaper, vilket skulle vara till gagn
för samarbetet mellan dem och de särskilda
ledamöterna.
Redan år 1989 tillkom emellertid ny lagstiftning
genom vilken bestämmelsen att mål om ekonomisk
brottslighet i första hand skulle handläggas av
vissa tingsrätter avskaffades (prop. 1989/90:71,
bet. 1989/90:JuU32, rskr. 292). Enligt vad
föredragande statsrådet anförde i propositionen hade
de uppskattningar som gjorts i 1985 års
lagstiftningsärende av antalet mål som skulle
omfattas av den reformen varit överdrivna. Det var
relativt få mål som handlades med särskild
sammansättning eller i särskilt ekomålsforum. Vad
det berodde på kunde inte sägas med säkerhet, men
det stod klart att det var fråga om så få mål att
koncentrationen i sig knappast kunde ge de lagfarna
domarna som handlade målen kunskaper i fråga om
ämnesområdet. Inte heller åstadkom koncentrationen
förutsättningar för att expertledamöterna skulle få
tillräcklig erfarenhet av handläggningen av
brottmål. Nackdelarna med koncentrationen hade
därför visat sig överväga fördelarna. Härtill kom
att en undersökning visat att det inte var uteslutet
att även andra tingsrätter än de som hade rätt att
förordna särskilda ledamöter, skulle ha valt att
förstärka sammansättningen med en ekonomisk expert
eller förvaltningsdomare, om möjligheten hade
funnits. Genom att avskaffa koncentrationen skulle
man skapa bättre förutsättningar för ett användande
av de särskilda sammansättningsreglerna i
komplicerade brottmål och för ett effektivare
utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens
på området (prop. s. 38).
I skrivelsen 1999/2000:22 Lägesrapport i fråga om
den ekonomiska brottsligheten upplyser regeringen
att den inom kort kommer att lägga fram lagförslag
rörande reglerna om avbrott i och uppskov med
huvudförhandling som syftar till att bemästra de
särskilda problem som kan vara förenade med
koncentrationsprincipens iakttagande i mycket stora
rättegångar. Det är, framhåller regeringen, bl.a.
rättegången i stora ekobrottmål som stått i
blickfånget vid utformningen av förslagen. Även det
uppdrag som givits till den särskilde utredare som
skall se över processen i allmän domstol (dir.
1999:62) kan enligt regeringen komma att leda till
förändringar i rättegångsreglerna som kan underlätta
hanteringen av stora ekobrottmål ( skriv. s. 47 f).
Regeringen har den 18 november 1999 beslutat
propositionen 1999/2000: 26 Effektivisering av
förfarandet i allmän domstol.
Vid riksmötet 1997/98 hade utskottet att ta
ställning till motionsyrkanden om inrättande av
särskilda domstolar med uppgift att bl.a. handlägga
mål om ekonomisk brottslighet. Utskottet uttalade
inledningsvis att viss försiktighet borde iakttas
med att inrätta nya specialdomstolar. Vad gällde
frågan om huruvida handläggningen av stora mål om
ekonomisk brottslighet motiverade inrättandet av
särskilda domstolar, uttalade utskottet den gången
att de erfarenheter som gjordes under 1980-talet av
att koncentrera sådana mål till vissa tingsrätter
med styrka talade emot den av motionärerna förordade
ordningen. Den nuvarande regleringen som gjorde det
möjligt för varje tingsrätt att vid behov handlägga
brottmål med särskilda ledamöter var enligt
utskottets mening bättre ägnad att främja en
effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten
(bet. 1997/98:JuU24 s. 12).
Utskottet anser att de nu redovisade uttalandena
alltjämt är giltiga. Utskottet vill härutöver
framhålla de förslag rörande förfarandet i allmän
domstol som regeringen lämnat i den nyssnämnda
propositionen och som kan underlätta handläggningen
av stora ekobrottmål. Även det pågående
utredningsarbetet rörande domstolsprocessen kan
komma att leda till sådana resultat. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Ju422.
Advokatsamfundets disciplinnämnd
I motion Ju811 (fp) begärs ett tillkännagivande av
innebörd att det allmänna inte skall få fler
representanter i Advokatsamfundets disciplinnämnd.
Enligt 8 kap. 6 § RB utövas tillsyn över
advokatväsendet av advokatsamfundets styrelse och
disciplinnämnd, vilka har att tillse att en advokat
vid utförande av talan inför domstol och i sin
övriga verksamhet fyller de plikter som åvilar
honom. Frågor om disciplinära ingripanden mot
advokater prövas av disciplinnämnden och, i enlighet
med vad som bestäms i Advokatsamfundets stadgar, av
samfundets styrelse. En advokat är skyldig att lämna
samfundet de uppgifter som behövs för tillsynen.
Justitiekanslern (JK) får begära åtgärd hos
disciplinnämnden mot en advokat som åsidosätter sin
plikt och hos styrelsen mot den som inte längre är
behörig att vara advokat.
Av 8 kap. 7 § RB framgår att en advokat som i sin
verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars
förfar oredligt skall uteslutas ur Advokatsamfundet.
Är omständigheterna mildrande, får i stället varning
tilldelas honom. Åsidosätter en advokat annars sina
plikter som advokat, får varning eller erinran
meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen
försvårande, får han uteslutas ur samfundet. En
advokat som tilldelas varning kan åläggas att utge
en straffavgift till samfundet med lägst 1 000 och
högst 50 000 kr. Vidare gäller att disciplinnämnden
i stället för att tilldela en advokat en erinran
kan, om det bedöms tillräckligt, göra ett uttalande
om att advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig.
I 8 kap. 8 § RB föreskrivs att den som vägrats
inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet får
överklaga beslutet hos Högsta domstolen. JK får hos
Högsta domstolen överklaga beslut enligt 8 kap. 7 §
av samfundets styrelse eller disciplinnämnd.
Sammansättningen av disciplinnämnden regleras i 12
§ i Advokatsamfundets stadgar. Disciplinnämnden
består av ordförande, vice ordförande och nio övriga
ledamöter. Ordförande, vice ordförande och sex
övriga ledamöter väljs av advokatsamfundet vid
ordinarie fullmäktigemöte för fyra år. Nämndens
återstående tre ledamöter (offentliga
representanter) utses av regeringen. De förordnas
för en tid av tre år och så att en representant
utses varje år. Till offentlig representant får inte
utses lagfaren domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den
som annars har till yrke att föra talan inför rätta.
Advokatkommittén (dir. 1997:39) har på regeringens
uppdrag utrett Advokatsamfundets disciplinverksamhet
samt tillsynen över advokatverksamheten i övrigt.
Kommittén överlämnade i mars 1999 sitt betänkande
Tillsyn över advokater m.m. (SOU 1999:31). I
betänkandet föreslår kommittén bl.a. att JK:s
tillsyn över advokatväsendet skall upphöra. En annan
ordning som garanterar tillfredsställande tillsyn
över och insyn i samfundets verksamhet måste då
tillskapas enligt kommittén. Kommittén har därför
övervägt olika metoder att stärka det allmännas
inflytande över tillsynen över advokatväsendet.
Kommittén anser att detta syfte kan tillgodoses
genom att det föreskrivs att ordföranden i
disciplinnämnden skall vara eller ha varit ordinarie
domare. Nämnden skall i övrigt bestå av sju
advokater och tre offentliga representanter;
advokaterna förblir alltså i majoritet i nämnden.
Kommittén föreslår vidare att disciplinnämndens
sammansättning regleras i RB. Vissa ändringar i
möjligheterna att överklaga disciplinnämndens beslut
föreslås också.
Advokatkommitténs betänkande har remissbehandlats
och bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet anser att den pågående beredningen av
Advokatkommitténs förslag inte bör föregripas och
avstyrker motion Ju811.
Straffprocessuella tvångsmedel
Kroppsbesiktning
I motionerna Ju808 och Ju908 (båda m) yrkas att
polisen, under medverkan av sjukhuspersonal, bör
kunna ge en misstänkt kräkmedel i syfte att säkra
bevisning om narkotikabrott i sådana fall där den
misstänkte svalt narkotikan.
Regler om undersökning av människokroppen vid
brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 § RB. Av
paragrafen, jämförd med 28 kap. 11 § RB, framgår att
på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på
vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras
för att söka efter föremål som kan tas i beslag
eller annars för att utröna omständigheter som kan
vara av betydelse för utredning av brottet. Med
kroppsbesiktning avses undersökning av
människokroppens yttre och inre samt tagande av prov
från människokroppen samt undersökning av sådana
prov. En undersökning får inte utföras så att den
undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.
Av 28 kap. 13 § RB följer att förordnande om
kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål, får
beslutet fattas av polisman. Annan mera ingående
undersökning än blodprov får endast utföras av
läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning
av övriga straffprocessuella tvångsmedel, råder den
s.k. proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning
får sålunda beslutas endast om skälen för den
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
medför för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket RB
jämförd med 28 kap. 3 a § samma balk).
Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning
erhöll - med visst undantag som här saknar intresse
- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år
1993 (prop. 1993/94:24, JuU7, rskr. 67). I den
promemoria (Ds 1991:56) Ändrade regler om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m., som låg
till grund för propositionen, föreslogs att den
misstänkte skulle kunna medicineras mot sin vilja om
förfarandet påtagligt skulle underlätta
möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I
propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket
allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket
starka skäl därför krävdes för att införa en sådan
möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste vid
en sådan bedömning brottsbekämpande
effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något förslag om
tvångsmedicinering lades därför inte fram i
propositionen (prop. s. 48).
Under utskottets behandling av propositionen hade
utskottet att ta ställning till en motion, i vilken
föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle
omfatta även åtgärder i form av medicinering med
kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig
inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad
departementschefen uttalat i propositionen och
avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.
7).
I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna
uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning
intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.
1997/98:JuU24 s. 15).
Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av
Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande
Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis-
lagen (SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn
till vad departementschefen anfört i proposition
1993/94:24 inte anledning att närmare beröra frågan
om tvångsmedicinering i syfte att genomföra en
kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas
några bestämmelser som skulle göra det möjligt att
med stöd av den misstänktes samtycke ge honom
medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.
Skillnaden för den misstänkte mellan att bli
erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att
tvingas att ta medlet var nämligen, enligt
utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47
s. 337 f).
Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds
alltjämt i Justitiedepartementet.
Våren 1998 beslutade regeringen att tillkalla en
narkotikakommission (dir. 1998:18). Uppdraget
omfattar bl.a. rättsväsendets och tullens arbete med
narkotikabekämpningen. Kommissionen skall särskilt
analysera behovet av förändringar av rättsväsendets
arbetsmetoder samt av straffrättslig och straff-
processuell lagstiftning samt lägga fram förslag
till förändringar. Vidare anges att kommissionen
skall kartlägga och utvärdera de insatser och det
samarbete som redan förekommer inom rättsväsendet.
Kommissionen skall vidare göra en bedömning av det
befintliga regelverkets konsekvenser och
effektivitet för bl.a. rättsväsendets arbetsmetoder,
resultat och resursutnyttjande. Kommissionen skall
redovisa sitt uppdrag före utgången av år 2000.
Enligt vad utskottet erfarit kommer
Narkotikakommissionen att behandla frågan om
användning av kräkmedel i kampen mot narkotikan.
När utskottet senast behandlade liknande yrkanden
fann utskottet - i avvaktan på resultatet av
Narkotikakommissionens arbete - ingen anledning att
ändra uppfattning i frågan om huruvida kräkmedel
borde få användas som straffprocessuellt
tvångsmedel. Utskottet avstyrkte de då föreliggande
yrkandena (bet. 1998/99:JuU26 s. 9).
Utskottet står fast vid sina nyss redovisade
uttalanden och avstyrker såväl motion Ju808 som
motion Ju908 i nu ifrågavarande del.
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott
I motion T463 (v) begärs ett tillkännagivande av
innebörd att lagstiftningen bör ge vidgade
möjligheter att beslagta eller lägga kvarstad på
utlandsregistrerade fordon, vilkas förare inte
betalar sina böter.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft
att ta ställning till motionsyrkanden av liknande
innebörd. Senast skedde det vid riksmötet 1997/98.
Utskottet uttalade den gången att frågan om
indrivning av böter vid trafikbrott borde ses över,
bl.a. i ett EU-perspektiv. Det var av
trafiksäkerhetsskäl angeläget att det fanns ett
effektivt påföljdssystem även för utländska
fordonsförare. Regeringen borde låta utreda frågan.
Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna (bet. 1997/98:JuU24, rskr.
228).
Enligt vad utskottet erfarit är frågan under
beredning i Regeringskansliet.
Utskottet vill understryka vikten av att resultatet
av det utredningsarbete som riksdagen begärt
redovisas inom överblickbar tid. Utskottet vill
emellertid inte nu föregripa det beredningsarbete
som pågår i Regeringskansliet. Motion T463 i denna
del avstyrks.
Anlitande av psykologer inom rättsväsendet
I motionerna Ju407 (kd) och Ju803 (fp) yrkas att aktivt stöd
av bl.a. ekonomisk art skall lämnas åt Institutet
för Forensisk Psykologi.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden (bet. 1997/98:JuU24 s. 21 f och bet.
1998/99:JuU26 s. 20). För en utförlig redovisning av
vad som gäller bl.a. i fråga om användning av
sakkunniga i rättegångar och det projekt som
motionen tar sikte på kan hänvisas till det
förstnämnda betänkandet. Sammanfattningsvis går
projektet ut på att Stockholms Universitet Holding
AB, Sveriges Psykologförbund och psykologiska
institutionen vid Stockholms universitet skall bilda
ett bolag med namnet Institutet för Forensisk
Psykologi Aktiebolag. Bolagets affärsidé är att
systematisera formerna för hur adekvat psykologisk
kunskap, kompetens och forskning tillförs
rättsväsendets olika delar. Målsättningen för
bolaget skall vara att huvuddelen av de
sakkunniguppdrag som lämnas av rättsväsendet till
psykologer skall förmedlas av bolaget. Den
övergripande tanken är att rättsväsendet alltid
skall anlita psykologer av erkänt hög kompetens.
Utskottet anförde vid riksmötet 1997/1998 att
frågan om huruvida en psykolog som anlitas som
sakkunnig i ett mål eller ärende har erforderlig
kompetens för sitt uppdrag är en fråga som måste
bedömas av den myndighet eller domstol som anlitar
honom. När det gäller psykologer som anlitas av
domstol ansåg utskottet att det förtjänade att
framhållas att domstolen alltid måste avgöra målet
på grundval av vad den finner bevisat och alltså
aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs uppfattning.
Det nu anförda hindrade inte att utskottet delade
motionärernas uppfattning att psykologer, som
anlitas av rättsväsendet som sakkunniga, bör vara
väl skickade för sitt uppdrag. Att olika initiativ
tas av enskilda och myndigheter för att höja
kompetensen bland dessa psykologer ansåg utskottet
böra välkomnas. Vad gäller Institutet för Forensisk
Psykologi Aktiebolag ansåg utskottet att det inte
fanns tillräckligt underlag för att ta ställning
till om staten bör stödja bolagets verksamhet. Med
det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella
motionen.
Vid frågans behandling under förra riksmötet i
april 1999 antecknade utskottet att det hade
inhämtat att någon verksamhet i bolaget ännu inte
kommit i gång. Stöd hade sökts hos Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet, men något
svar hade då inte erhållits. Utskottet avstyrkte den
då föreliggande motionen.
Enligt vad utskottet inhämtat hade i november 1999
någon verksamhet ännu inte kommit i gång i bolaget.
Utskottet står alltjämt fast vid sina uttalanden
vid riksmötena 1997/98 och 1998/99. Emellertid finns
det inte heller denna gång något underlag för att ta
ställning till om staten bör stödja bolagets
verksamhet. Motionerna Ju407 och Ju803 avstyrks.
Förhör med barn
I motion Ju911 (m) begärs ändringar av 17 §
förundersökningskungörelsen i syfte att ge polisen
bättre förutsättningar för att genomföra förhör med
barn. Motionärerna framhåller bl.a. att ett barn som
hörs under förundersökning måste få den tid och de
tillfällen det behöver för att kunna berätta allt
som det vet.
I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns
bestämmelser om förhör med bl.a. barn under
förundersökning i brottmål. Av 17 §
förundersökningskungörelsen framgår att förhör med
någon som är under 18 år och som är misstänkt för
brott, målsägande eller vittne, skall planeras och
verkställas så att det inte uppkommer fara för att
den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör
iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga
tillses att uppseende inte väcks kring förhöret.
Detta får inte göras mera ingående än
omständigheterna kräver. Förhör bör äga rum endast
en gång, såvida det inte främst med hänsyn till den
som förhörs är lämpligare att hålla flera förhör.
Härutöver kan nämnas att förhör med barn bör hållas
av någon med särskild fallenhet för uppgiften. Är
utsaga av barn av avgörande betydelse för
utredningen bör, om det finnes vara av vikt med
hänsyn till barnets ålder och utveckling samt
brottets beskaffenhet, någon som äger särskild
sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda
vid förhöret eller yttra sig angående värdet av
barnets utsaga (18-19 §§
förundersökningskungörelsen).
Riksåklagaren har behandlat frågan om förhör med
barn under förundersökning i promemorian
Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn (RÅ-
PM 1999:01). RÅ pekar i promemorian på att det kan
finnas ett antal skäl att hålla mer än ett förhör
med barnet. Sådana skäl är följande.
- Ett långt förhör är tröttande för ett litet barn.
- En social kontakt måste upprättas mellan
förhörsledaren och barnet.
- Kontrollfrågor behöver ställas för att bedöma
tilltron till barnets uppgifter. Har motstridiga
uppgifter framkommit under utredningen, är det
viktigt att ett kompletterande förhör hålls.
- Det kan ibland vara nödvändigt att besöka platsen
där en händelse ägde rum och där genomföra ett
förhör.
- Försvararen eller den misstänkte skall beredas
tillfälle att via förhörsledaren ställa frågor till
barnet.
- Förhörsledaren kan behöva kontrollera att en
målsägandes uppgifter står fast.
Utskottet vill till en början framhålla att
regleringen i förundersöknings-kungörelsen rörande
förhör med barn präglas av hänsynstaganden till det
hörda barnets utsatta ställning. Det måste också
beaktas att - åtminstone i den mån det hörda barnet
berörs av brottsligheten - det som regel måste anses
vara till barnets bästa att saken blir utredd.
Bestämmelserna synes alltså stå i god
överensstämmelse med artikel 3 i Förenta nationernas
konvention angående barnets rättigheter
(barnkonventionen) som stadgar att, vid åtgärder av
bl.a. domstolar och myndigheter som rör barn,
barnets bästa skall komma i främsta rummet. Att
hänsyn till det hörda barnet skulle påkalla någon
författningsändring kan utskottet alltså inte finna.
Frågan är då om, som motionärerna hävdar,
bestämmelserna lägger hinder i vägen för
brottsutredningar som berör barn. Den aktuella
bestämmelsen föreskriver att förhör bör äga rum
endast en gång, såvida det inte främst med hänsyn
till den som förhörs är lämpligare att hålla flera
förhör. Det är således till en början klart att
flera förhör får hållas för att undvika att barnet
utsätts för onödiga påfrestningar. Avfattningen av
bestämmelsen ger emellertid ett visst utrymme för
att hålla mer än ett förhör även när utredningen
kräver det och så har bestämmelsen också uppfattats
i RÅ:s ovan anmärkta promemoria.
Vid en samlad bedömning kan utskottet inte finna
annat än att den nuvarande regleringen i
förundersökningskungörelsen innebär en lämplig
avvägning mellan hänsynen till det hörda barnets
utsatta situation och intresset av en korrekt utförd
brottsutredning. Utskottet avstyrker motion 911 i nu
berörd del.
Forum vid skadeståndskrav på grund av
felaktig myndighetsutövning
I motion Ju813 (m) begärs en reform av forumreglerna
vid skadeståndstalan på grund av felaktig
myndighetsutövning. Motionärerna menar att den
nuvarande regleringen i vissa fall av s.k.
kumulerade fel kan hindra den enskilde från att få
sin talan prövad av domstol.
Skadeståndslagen (1972:207) ger regler om
skadestånd när inte annat är särskilt föreskrivet
eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av
regler om skadestånd i avtalsförhållanden ( 1 kap. 1
§).
I lagens 3 kap. finns bestämmelser om
skadeståndsansvar för det allmänna. Staten eller
kommun skall sålunda ersätta personskada, sakskada
och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel
eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar. Motsvarande gäller för
kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet
(2 §). Staten eller kommun skall i vissa fall
ersätta ren förmögenhetsskada som vållats av att en
myndighet lämnat felaktiga upplysningar eller råd (3
§). Talan om ersättning enligt 2 § får dock inte
föras med anledning av beslut av riksdagen eller
regeringen eller av Högsta domstolen eller
Regeringsrätten, om inte beslutet upphävts eller
ändrats. Sådan talan får inte heller föras med
anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter
överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen
eller Regeringsrätten, utan att beslutet upphävts
eller ändrats (7 §).
Som huvudregel skall talan om ersättning mot staten
eller kommun väckas i enlighet med bestämmelserna i
RB, dvs. vid allmän underrätt (tingsrätt).
I 3 kap. 10 § skadeståndslagen har emellertid
meddelats särskilda regler om forum för vissa slag
av anspråk som avses i samma kapitel. Av paragrafen
följer sålunda att talan om ersättning enligt 3 kap.
2 § med anledning av dom eller beslut av Högsta
domstolen, Regeringsrätten eller hovrätt skall
väckas i Högsta domstolen, under det att talan mot
sådant avgörande av tingsrätt skall väckas i
hovrätt. På motsvarande sätt gäller att
ersättningstalan enligt 3 kap. 2 § med anledning av
beslut eller åtgärd av statsråd, justitieråd,
regeringsråd, någon av riksdagens ombudsmän,
justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller
generaladvokat i Europeiska gemenskapernas domstol,
domare i förstainstansrätten vid denna domstol eller
den som utövar något av dessa ämbeten eller av
hovrättsdomare eller revisionssekreterare skall
väckas i Högsta domstolen; sådan talan med anledning
av beslut eller åtgärd av domare i allmän underrätt,
inskrivningsdomare eller annan som vid
inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga
inskrivningsärende skall väckas i hovrätt.
Av skäl som utskottet redovisar nedan skall alltså
talan enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen väckas vid
sådan domstol som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 §
RB som första instans skall uppta mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av brott som begåtts
av vissa statliga befattningshavare i deras
tjänsteutövning (forum privilegiatum).
Av 10 kap. 21 § RB följer att regleringen i 3 kap.
10 § skadeståndslagen gäller i stället för RB:s
bestämmelser om laga domstol. Om en talan som avses
i den sistnämnda paragrafen väcks vid tingsrätt, kan
den alltså avvisas på grund av rättegångshinder.
I fråga om regleringen av behörig domstol i nu
ifrågavarande fall anförde departementschefen under
förarbetena till skadeståndslagen bl.a. följande.
Hänsyn till själva instansordningen påkallade
tydligen att man inte gjorde några avsteg från denna
när det gällde skadeståndskrav med anledning av
beslut av administrativ myndighet eller sådana
judiciella avgöranden av förvaltningsdomstol eller
specialdomstol som inte överprövades av allmän
domstol. För sådana fall borde därför som huvudregel
gälla att skadeståndstalan skulle väckas vid allmän
underrätt. Särskilda synpunkter gjorde sig dock
gällande beträffande Kungl. Maj:t:s i statsrådet och
Regeringsrättens avgöranden samt beslut av
justitiekanslern och riksåklagaren.
Det uppkom, framhöll departementschefen, speciella
problem när det gällde skadeståndskrav med anledning
av sådana judiciella avgöranden av allmän domstol
eller specialdomstol som överprövats av hovrätt och
Högsta domstolen. Det var inte överensstämmande med
grunderna för instansordningen att en lägre instans
skulle kunna pröva riktigheten av de högre
instansernas avgöranden, om också bara
prejudiciellt. Reglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 §
RB om s.k. forum privilegiatum för bl.a. domare vid
de allmänna domstolarna och vissa specialdomstolar
fick också ses som ett uttryck för denna tankegång.
När det gällde skadeståndsanspråk mot staten med
anledning av dessa domstolars avgöranden syntes man
därför i forumfrågan böra följa den ordning som
enligt nämnda lagrum gällde i fråga om de domare som
hade forum privilegiatum.
Det var i och för sig naturligt att en
skadeståndstalan mot det allmänna med anledning av
en tjänstemans åtgärd eller underlåtenhet i tjänsten
prövades i samma ordning som åtal för ämbetsbrott
eller enskilt anspråk på grund av sådant brott. Det
blev också resultatet av den nyss angivna
huvudregeln om behörighet för allmän underrätt, om
man bortsåg från några specialfall. Men också
processtekniska och processekonomiska skäl talade
för att samma instansregler skulle gälla för
prövningen av ett ersättningskrav mot staten med
anledning av en tjänstemans fel eller försummelse
och för prövningen av ett mot tjänstemannen själv
riktat skadeståndskrav. Väcktes talan mot både
staten och den enskilde tjänstemannen borde
möjligheter finnas att handlägga målen gemensamt.
Detta blev emellertid omöjligt om det gällde olika
regler beträffande instansordningen. Man löpte då
den risk för motstridiga avgöranden rörande
identiska frågor som det i och för sig rådde full
enighet om att man så långt som möjligt borde undgå.
Av sådana processuella skäl som departementschefen
nu anfört ansåg han att den särskilda forumregel som
skulle ges beträffande skadeståndsanspråk med
anledning av sådana judiciella avgöranden som
överprövas av allmän domstol, borde helt och hållet
anpassas till reglerna om forum privilegiatum. Det
innebar att forumregeln blev tillämplig också
beträffande skadeståndstalan med anledning av
justitiekanslerns och riksåklagarens beslut, fastän
hänsynen till instansordningen i dessa fall inte i
och för sig påkallade någon avvikelse från
huvudregeln om behörighet för allmän underrätt i
fråga om anspråk med anledning av administrativa
beslut.
En sådan särskild forumregel borde ges det
innehållet att skadeståndstalan mot staten med
anledning av dom eller beslut av hovrätt, allmän
underrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt skulle väckas vid den domstol som
enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § RB var behörig
att ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av domare vid den domstol som
meddelat domen eller beslutet. Talan med anledning
av beslut eller åtgärd av tjänsteman som anges i
nämnda lagrum i RB skulle väckas vid den domstol som
var behörig att ta upp mål om ansvar eller enskilt
anspråk på grund av ämbetsbrott av sådan tjänsteman.
Av hänsyn bl.a. till instansordningen och då
gällande regler om åtal för ämbetsbrott av
regeringsledamot, justitieråd och regeringsråd borde
vidare Högsta domstolen tilläggas behörighet att
pröva ersättningsanspråk med anledning av dess egna,
Regeringsrättens eller riksdagens avgöranden,
anförde departementschefen vidare (prop. 1972 :5 s.
380 f).
Det problem som motionärerna uppmärksammat rör i
första hand den situationen att någon vållats skada
genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
av flera myndigheter, av vilka någon omfattas av
regeln i 3 kap. 10 § skadeståndslagen. När den
skadelidande väcker talan mot staten blir olika
regler om rätt domstol gällande, vilket kan leda
till att talan i viss del avvisas. Inte heller kan
någon gemensam handläggning komma till stånd av
anspråk som på grund av de nu aktuella reglerna
skall tas upp vid olika fora.
Justitiekanslern (JK) har i sitt remissyttrande
över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar vid
överträdelse av EG-regler (SOU 1997:194)
uppmärksammat problematiken (dnr 1154-98-80). JK
framhöll i sitt yttrande att i hans verksamhet vid
några tillfällen aktualiserats frågan hur den rätt
till skadestånd, som enligt den svenska
skadeståndsrätten kan föreligga vid samverkande
skadeorsaker, skall kunna prövas i ett sammanhang
när ett händelseförlopp påstås innefatta fel av
olika instanser som var för sig eller i vart fall
tillsammans kan vara skadeståndsgrundande och någon
av de utpekade instanserna faller under
forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen.
Som exempel kunde nämnas en talan mot staten som
väcktes vid tingsrätt och där det gjordes gällande
att både en allmän underrätt och en åklagarmyndighet
förfarit felaktigt. På grund av 3 kap. 10 §
skadeståndslagen avvisades talan i den del den avsåg
tingsrätten. I ett annat skadeståndsmål hade talan
grundats både på ett visst förfarande i
Regeringsrätten och på vissa åtgärder av andra
myndigheter. I det målet hade talan såvitt avsåg
Regeringsrätten avvisats av samma skäl. Det kunde
enligt JK ifrågasättas om inte den nuvarande
ordningen innebar att det ibland blev omöjligt eller
i vart fall ytterligt svårt för den enskilde att
komma till sin rätt när flera myndigheters åtgärder
i samverkan hade orsakat en skada. Denna problematik
borde även kunna få aktualitet när skadeståndstalan
innefattade påstående om att staten gjort sig
skyldig till fel som bestått i överträdelse av
gemenskapsrätten. JK förordade att spörsmålet skulle
övervägas i lämpligt sammanhang.
Utskottet har erfarit att JK avser att före
årsskiftet överlämna en promemoria i ämnet till
Regeringskansliet.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande
inga överväganden i frågan i Regeringskansliet.
Av JK:s ovannämnda remissyttrande och de
avvisningsbeslut till vilka han hänför sig framgår,
enligt utskottets bedömning, att den gällande
lagstiftningen rörande talan mot staten enligt 3
kap. 2 § skadeståndslagen för fel eller försummelse
vid myndighetsutövning i vissa fall kan vålla
svårigheter för käranden. Att bedöma om några
lagstiftningsåtgärder är påkallade låter sig
emellertid inte göras utan omsorgsfulla
överväganden. När nu JK avser att aktualisera
problemet genom en promemoria till
Regeringskansliet, anser utskottet dock inte att det
nu finns skäl för riksdagen att ta något initiativ.
Den fortsatta hanteringen av frågan i
Regeringskansliet bör avvaktas. Utskottet avstyrker
motion Ju813.
Kameraövervakning
I motion Ju810 (c) efterfrågas en lagreglering av
användning av övervakningskameror i taxibilar.
Kostnaden för att ansöka om tillstånd till
kameraövervakning i taxibilar bör dessutom sänkas,
anser motionären.
Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning
innehåller bestämmelser om användningen av
övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän
kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som
bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §
under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan
vid allmän kameraövervakning i banklokal eller
postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa
villkor sättas upp i butikslokal, dock inte
restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa
närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller
anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som
polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller
förhindra brott. Tillstånd meddelas av länsstyrelsen
som bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av
paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om
intresset av sådan övervakning väger tyngre än den
enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid
denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om
övervakningen behövs för att förebygga brott. Ett
tillstånd till allmän kameraövervakning får helt
eller delvis meddelas för begränsad tid (19 §).
Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol (29 §).
Frågan om tillstånd till användning av
övervakningskamera i taxibilar är föremål för
rättslig prövning. Sedan Länsstyrelsen i Stockholms
län i december 1996 avslagit en ansökan om tillstånd
till sådan användning, överklagades beslutet till
länsrätten som i mars 1997 lämnade överklagandet
utan bifall. Talan mot länsrättens beslut
fullföljdes i Kammarrätten i Stockholm som prövade
målet enligt den nu gällande lagen om allmän
kameraövervakning. Kammarrätten, som inhämtade
yttrande från Justitiekanslern, avslog överklagandet
i september 1998. Kammarrätten konstaterade att
syftet med lagstiftningen var att skydda enskilda
mot integritetskränkningar som kan orsakas av
användning av övervakningsutrustning. Vad som
anförts till stöd för ansökan fick i och för sig
anses beaktansvärt. I det aktuella fallet var det
emellertid fråga om utrustning som medgav en
förhållandevis närgången granskning. Vidare skulle
denna kombineras med bild- och ljudinspelning,
vilket avsevärt skulle öka integritetsintrånget. Vid
en samlad bedömning fann Kammarrätten att det rörde
sig om ett så stort intrång i enskildas personliga
integritet att detta vägde tyngre än
övervakningsintressena. Kammarrättens avgörande har
överklagats till Regeringsrätten som nyligen
meddelat prövningstillstånd i målet (beslut den 5
oktober 1999 i mål 6572/1998). Något slutligt
avgörande föreligger alltså inte.
Vid förra riksmötet behandlade trafikutskottet ett
motionsyrkande liknande det nu ifrågavarande.
Trafikutskottet konstaterade att lagen om allmän
kameraövervakning endast varit i kraft i några
månader och att justitieministern aviserat en
utvärdering av lagen. Vidare noterade
trafikutskottet att ett mål av principiell betydelse
hade fullföljts till Regeringsrätten.
Trafikutskottet fann det rimligt att taxiförare fick
ta ny teknik till hjälp för att kunna skydda sig mot
angrepp. Trafikutskottet fann dock att mot den nu
angivna bakgrunden riksdagen inte nu borde uttala
sig rörande möjligheterna att använda
övervakningskamera i taxibilar. Motionen avstyrktes
(1998/99:TU10 s. 11 f).
I ett skriftligt frågesvar i riksdagen den 9
september 1999 har justitieministern förklarat att
hon bedömde att det kunde vara lämpligt att
regeringen tog upp frågan om behovet av att i lag
särskilt reglera möjligheten till kameraövervakning
i taxibilar så snart det fanns ett lagakraftvunnet
ställningstagande i frågan.
Utskottet instämmer i trafikutskottets bedömning
att det är rimligt att taxiförare i princip får
använda ny teknik för att skydda sig mot brottsliga
angrepp. Huruvida nuvarande lagstiftning ger utrymme
för kameraövervakning av här aktuellt slag är en
fråga som det ankommer på domstolarna att bedöma.
Frågan är också föremål för prövning i
Regeringsrätten. Härtill kommer att
justitieministern aviserat att regeringen kan komma
att se över frågan sedan Regeringsrätten meddelat
sitt avgörande.
Utskottet avstyrker motion Ju810 i denna del.
Av 30 § lagen om allmän kameraövervakning följer
att regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får ge länsstyrelserna rätt att ta ut
avgifter för en ansökan, anmälan eller
tillsynsåtgärd.
Av 3 § förordningen (1998:314) om allmän
kameraövervakning framgår att avgift för ansökan om
tillstånd till sådan övervakning bestäms enligt
avgiftsklass 5 i 10 § avgiftsförordningen
(1992:191). Avgiften uppgår för närvarande till 2
450 kr.
Utskottet har från Länsstyrelsen i Stockholms län
inhämtat att tillstånd till allmän kameraövervakning
i flertalet fall meddelas tills vidare. I vissa fall
sker dock en tidsbegränsning, normalt till fem år.
Utskottet kan inte finna fog för att anse att
avgiften för tillstånd till allmän kameraövervakning
är för hög och avstyrker motion Ju810 i nu aktuell
del.
Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar
I motion Ju723 (m) begärs åtgärder för att komma
tillrätta med inställda huvudförhandlingar i
brottmål. Motionärerna efterfrågar bl.a. en
möjlighet till tredskodom i brottmål.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
behandlat motionsyrkanden av motsvarande innebörd.
För en utförlig redogörelse för tidigare
ställningstaganden och genomförda undersökningar i
ämnet kan hänvisas till betänkandet 1998/99:JuU1 s.
29 f. Situationen kan sammanfattas så att
Riksrevisionsverket i två rapporter (RRV 1994:16 och
RRV 1997:48) analyserat frågan och lämnat förslag på
åtgärder. Bland dem kan nämnas en ökad användning av
ett förenklat delgivingsförfarande, polishämtning
och häktning. Vidare har Domstolsverket på
regeringens uppdrag gjort en studie av omfattningen
av problemet.
I det nämnda betänkandet vidhöll utskottet tidigare
uttalanden som i huvudsak gick ut på att utskottet
ser med stark oro på problemet med inställda
förhandlingar. Utskottet underströk också vikten av
att regeringen tar erforderliga initiativ i ämnet.
När utskottet senast behandlade motionsyrkanden
motsvarande de nu ifrågavarande var det i samband
med propositionen 1998/99:37 Ändringar i
rättegångsbalken m.m. Utskottet framhöll då att det,
i likhet med regeringen, fäste stor vikt vid att
bestämmelserna om påföljd för utevaro från
förhandling var utformade så att man i möjligaste
mån kunde komma till rätta med de problem som följde
med att ställa in förhandlingar för att sedan behöva
kalla till ny förhandling. Utskottet konstaterade
att regeringens förslag i propositionen var ett steg
i rätt riktning.
När det sedan gällde motionsönskemålen om
ytterligare åtgärder noterade utskottet att det inte
saknades vare sig analyser eller förslag på åtgärder
i ämnet. Utskottet, som anmärkte att frågan om
åtgärder mot inställda huvudförhandlingar bereddes i
Justitiedepartementet, kunde inte se något behov av
ytterligare utredningsarbete. Vilka åtgärder som
borde vidtas fick den fortsatta beredningen i
Regeringskansliet visa. Som utskottet tidigare
framhållit var det dock viktigt att regeringen tog
erforderliga initiativ i frågan. Då föreliggande
motionsyrkanden avstyrktes (1998/99:JuU13 s. 4).
I regleringsbrevet för domstolsväsendet för
budgetåret 1999 har regeringen givit Domstolsverket
i uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att
minska antalet inställda huvudförhandlingar i
brottmål i tingsrätterna. I den utsträckning
förslagen kräver författningsändringar skall verket
lämna förslag till sådana. Uppdraget skall redovisas
senast den 10 januari år 2000.
Utskottet står fast vid de uttalanden i frågan som
utskottet gjorde under det förra riksmötet.
Utskottet anser således alltjämt att den fortsatta
beredningen i Regeringskansliet får utvisa vilka
åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med
problemet med inställda huvudförhandlingar i
brottmål. Den utredning som Domstolsverket inom kort
skall överlämna till regeringen bör kunna bidra till
att beredningsarbetet drivs framåt. Utskottet
avstyrker motion Ju723 i nu ifrågavarande delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rätten till
domstolsprövning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K356 yrkande 2,
res. 1 (mp)
2. beträffande nämndeman i länsrätt
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju802,
3. beträffande domares m.fl. bisysslor
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju905
yrkande 37,
4. beträffande ordningsbot i sjötrafik
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju231,
5. beträffande avskaffande av
specialdomstolarna
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju413,
res. 2 (m, fp)
6. beträffande specialdomstol för
ekobrott
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju422,
7. beträffande Advokatsamfundets
disciplinnämnd
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju811,
res. 3 (fp)
8. beträffande kroppsbesiktning vid
narkotikabrott
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju808 och
1999/2000:
Ju908 yrkande 6,
res. 4 (m)
9. beträffande åtgärder för indrivning av
böter vid trafikbrott
att riksdagen avslår motion 1999/2000:T463 yrkande 20,
10. beträffande anlitande av psykologer
inom rättsväsendet
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju407 och
1999/2000: Ju803,
res. 5 (fp)
11. beträffande förhör med barn
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 6,
res. 6 (m, kd, fp)
12. beträffande forum vid skadeståndskrav
på grund av felaktig myndighetsutövning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju813,
res. 7 (m, kd, fp)
13. beträffande kameraövervakning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju810,
14. beträffande inställda
huvudförhandlingar i brottmål
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkandena 5 och
6,
res. 8 (m, kd, fp)
Stockholm den 7 december 1999
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Morgan
Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp) och Thomas Julin (mp).
Reservationer
1. Rätten till domstolsprövning (mom. 1).
Thomas Julin (mp) anför:
Det är viktigt att den rätt till domstolsprövning
som följer av Europakonventionen inte urholkas. Jag
kan emellertid konstatera att denna rätt under
senare år har beskurits i flera avseenden genom
ändringar i svensk lagstiftning. För det första har
rätten rent faktiskt begränsats genom de
förändringar i rättshjälpslagstiftningen som skedde
år 1997. För det andra har den ökade användningen av
krav på prövningstillstånd, särskilt vid fullföljd
av talan till kammarrätt begränsat rätten till
domstolsprövning även i formellt hänseende.
Enligt min uppfattning drabbar dessa förändringar
särskilt utsatta grupper i samhället som missbrukare
och psykiskt sjuka. Det är viktigt att rätten till
domstolsprövning hålls intakt och inte stegvis
nedmonteras. Regeringen bör beakta detta i sitt
lagstiftningsarbete. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande rätten till domstolsprövning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K356 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 1.
2. Avskaffande av specialdomstolarna (mom.
5)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson
(fp) anför:
Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om
specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för
under riksmötet år 1993/94, nämligen att
specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.
Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas
av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring
är det givetvis av stor vikt att man tar till vara
den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.
Särskilt angeläget är det att avskaffa
Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett
begränsat antal mål och ärenden.
Regeringen bör alltså få i uppdrag att till
riksdagen återkomma med ett förslag om hur de
återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas
och deras uppgifter överföras till de allmänna
domstolarna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5, beträffande avskaffande av
specialdomstolarna
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju413 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 2.
3. Advokatsamfundets disciplinnämnd (mom.
7)
Siw Persson (fp) anför:
Enligt min uppfattning finns det två tungt vägande
skäl mot Advokatkommitténs förslag att förändra
sammansättningen av Advokatsamfundets
disciplinnämnd.
För det första äventyras samfundets och den
enskilde advokatens ställning i förhållande till
riksdag och regering. Det är viktigt att framhålla
att principen om en från statsmakterna oberoende
advokatkår inte främst är till för Advokatsamfundet
och advokaterna utan för medborgarna. I en rättsstat
- inte minst den svenska med en betydande offentlig
sektor där beslut som tas av stat och kommun har
stor betydelse för den enskilde - är det viktigt att
medborgarna vid behov kan anlita också från det
allmänna helt oberoende advokater.
God advokatsed bör utformas av praktiserande
advokater och inte av f.d. statsråd, f.d. domare
eller f.d. riksdagsledamöter. En utökning av det
allmännas representation (och en motsvarande
försvagning av advokaternas) i disciplinnämnden
riskerar också advokaternas känsla för att ansvaret
för "renhållningen" i advokatkåren är en
angelägenhet för kåren själv.
Advokatkommitténs förslag om förändrad
sammansättning av Advokatsamfundets disciplinnämnd
bör inte genomföras. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande Advokatsamfundets
disciplinnämnd
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju811 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 3.
4. Kroppsbesiktning vid narkotikabrott
(mom. 8)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att det är av största vikt att polisen
förfogar över så effektiva medel som möjligt i
kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett
särskilt problem i sammanhanget är den form av
heroinförsäljning som innebär att heroinet säljs i
inlindade kapslar som förvaras i munnen. Vid ett
polisingripande mot den som innehar heroinet kan
denne omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler
om kroppsbesiktning innebär att polisen inte har
någon effektiv metod för att säkra bevisning om
narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist
anser vi att det bör vara möjligt för polisen att i
den nu beskrivna situationen låta sjukvårdspersonal
ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en
tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel
från etisk synpunkt, men det bör framhållas att
narkotikalangarna systematiskt utnyttjar polisens
utredningssvårigheter.
Frågan om användning av kräkmedel som ett
tvångsmedel har utretts och beretts i
Regeringskansliet i många år. Mot den bakgrunden kan
vi inte finna att det är rimligt att avvakta ett
nyligen påbörjat utredningsarbete. Det bör ankomma
på regeringen att snarast till riksdagen återkomma
med ett förslag i enlighet med vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande kroppsbesiktning vid
narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju808 och
1999/2000:Ju908 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 4.
5. Anlitande av psykologer inom
rättsväsendet (mom. 10)
Siw Persson (fp) anför:
Det är väsentligt att rättsväsendet i
systematiserade former tillförs adekvat kompetens i
fråga om rättspsykologi. Uppgiften för Institutet
för Forensisk Psykologi Aktiebolag är att
säkerställa tillgången på psykologisk expertis för
rättsväsendet. Enligt min uppfattning har samhället
ett klart intresse av att stödja institutioner av
denna typ genom vilkas verksamhet besluten inom
rättsväsendet kan bli säkrare. Ett sådant aktivt
stöd kan lämnas på flera sätt, dels ekonomiskt, dels
genom att institutioner inom rättsväsendet aktivt
deltar i institutets verksamhet.
Enligt min uppfattning bör alltså staten lämna
ekonomiskt stöd åt Institutet för Forensisk
Psykologi Aktiebolag. Det får ankomma på regeringen
att beakta detta i det kommande budgetarbetet. Vad
jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 10
bort ha följande lydelse:
10. beträffande anlitande av psykologer inom
rättsväsendet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju407 och
1999/2000:Ju803 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 5.
6. Förhör med barn (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:
Vi delar uppfattningen att förhör med barn under
förundersökning måste ske under stort hänsynstagande
till barnets utsatta situation. Man måste emellertid
samtidigt beakta att ett barn kan behöva höras flera
gånger för att utredarna skall få en samlad bild av
ett händelseförlopp. Enligt vår mening är den
nuvarande bestämmelsen i förundersökningskungörelsen
som anger ett förhör som huvudregel onödigt rigid
och kan lägga hinder i vägen för en fullständig
utredning. Det bör i sammanhanget understrykas att
en fullständig utredning ofta nog ligger i barnets
eget intresse. Enligt vår uppfattning bör därför 17
§ förundersökningskungörelsen ändras så att polisen
får möjlighet att - givetvis under vederbörligt
hänsynstagande till barnets situation - hålla flera
förhör när utredningen påfordrar det. Riksdagen bör
ge regeringen i uppdrag att ändra
förundersökningskungörelsen på det sätt vi nu
förordat.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande förhör med barn
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande
6 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 6.
7. Forum vid skadeståndskrav på grund av
felaktig myndighetsutövning (mom. 12)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:
Det är i och för sig välkommet att JK avser att
belysa den i motionen behandlade problematiken i en
promemoria till regeringen. Enligt vår mening står
det dock klart att de nuvarande reglerna om forum
vid talan mot staten på grund av fel eller
försummelse i myndighetsutövning i vissa fall kan
leda till rättsförluster för enskilda. Det är därför
nödvändigt att snarast göra en översyn av reglerna
och deras tillämpning. Regeringen bör få i uppdrag
att genomföra en sådan översyn och återkomma till
riksdagen med de lagförslag som kan föranledas
därav.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 12
bort ha följande lydelse:
12. beträffande forum vid skadeståndskrav på
grund av felaktig myndighetsutövning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju813 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.
8. Inställda huvudförhandlingar i brottmål
(mom. 14)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:
Vi anser att det behövs ytterligare åtgärder för att
komma till rätta med de problem som är förknippade
med att huvudförhandlingar i brottmål ställs in.
En sådan åtgärd skulle kunna vara att införa en
möjlighet att meddela tredskodom även i brottmål. Om
en sådan dom meddelades, skulle den tilltalade
givetvis kunna få målet prövat i sak genom att
begära återvinning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett
lagförslag som beaktar vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:
14. beträffande inställda huvudförhandlingar i
brottmål
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju723
yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 8.
Särskilda yttranden
1. Nämndeman i länsrätt (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi delar majoritetens uppfattning att det inte finns
skäl att föreskriva att ledamöter i socialnämnd inte
får vara nämndemän i allmän förvaltningsdomstol. Ett
skäl till att vi anser en sådan reglering onödig är
att vi anser att tiden är mogen att avskaffa det
nuvarande systemet för tillsättning av nämndemän och
överväga en ordning där nämndemän utses på liknande
sätt som jurymän i de anglosaxiska länderna. Vi har
emellertid inget yrkande om detta.
2. Åtgärder för indrivning av böter vid
trafikbrott (mom. 9)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi konstaterar att riksdagen vid riksmötet 1997/98
gjorde ett tillkännagivande till regeringen av den
innebörd som efterfrågas i motion T463. Med tanke på
den tid som förflutit vill vi framhålla vikten av
att beredningen i Regeringskansliet sker skyndsamt
och att regeringen snarast redovisar resultatet av
det utredningsarbete som riksdagen begärt.
3. Kameraövervakning (mom. 13)
Gunnel Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:
Vi delar uppfattningen att riksdagen inte bör vidta
några åtgärder med anledning av motion Ju810 förrän
Regeringsrätten prövat frågan om kameraövervakning i
taxibilar är förenlig med gällande lag. Skulle
Regeringsrätten finna att så inte är fallet, avser
vi att i annat sammanhang begära en lagstiftning som
möjliggör sådan övervakning under en försöksperiod.