I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1999 och som rör påföljdsfrågor. Motionerna
gäller bl.a. tiden i häkte mellan verkställbar dom
och anstaltsplacering, behandlingen av män som har
begått vålds- eller sexualbrott, möjligheterna till
permission under anstaltsvistelsen,
frigivningsförberedelser och situationen för barn
vars föräldrar är frihetsberövade.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
I ärendet föreligger 12 reservationer, varav tre
(m, kd, c, fp), två (m, kd), tre (m), tre (kd) och
en (v, mp). I ärendet föreligger vidare två
särskilda yttranden, varav ett (m, c) och ett (v).
Motionerna
1999/2000:Ju504 av Lars Björkman och Ola Karlsson
(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om lämplighet och möjlighet att använda
fotbojor med G.P.S.-anslutning för
övervakningsändamål inom kriminalvården.
1999/2000:Ju506 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om statligt
kostnadsansvar för personer dömda till
rättspsykiatrisk vård.
1999/2000:Ju507 av Maria Larsson och Ragnwi
Marcelind (kd) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen återkommer med förslag som förtydligar
vem som är betalningsskyldig för straffets
verkställighet genom elektronisk fotboja.
1999/2000:Ju508 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i socialtjänstlagen som innebär att
även kriminalvården blir skyldig att göra anmälan
till socialtjänsten då en förälder blir intagen på
anstalt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om speciella åtgärder
för att förbättra möjligheterna till kontakt mellan
intagna och deras barn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utredningen Barn med
frihetsberövade föräldrar.
1999/2000:Ju509 av Claes-Göran Brandin och Siw
Wittgren-Ahl (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att personer med
neurologiska störningar likaväl som psykiskt
instabila får genomgå ett psykiatriskt test innan de
döms,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att med terapi och
behandling hjälpa dem att bryta en negativ trend och
i stället forma deras beteende till att bli mer
samhällsanpassat och socialt.
1999/2000:Ju511 av Ann-Kristine Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att intagna ska
vara bättre förberedda inför frigivning.
1999/2000:Ju513 av Sven Bergström (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
kostnadsfördelningen mellan stat, landsting och
kommuner för rättspsykiatrisk vård.
1999/2000:Ju703 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson
(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den
avvisades hemresa.
1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)
vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
rehabiliteringsprogram och ett nationellt
våldsbrottsprogram.
1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om medicinsk behandling
och terapi för sexualbrottslingar,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av permissionsreglerna i enlighet med vad
som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av
farlighetsbedömningar inom kriminalvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
individuella vårdplaner skall styra permissionerna,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning avseende en försöksverksamhet med
intensivövervakning vid permissioner och frigång,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
disciplinåtgärder för livstidsdömda.
1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
till riksdagen skall återkomma med förslag till
vilka åtgärder man avser vidta för att nedbringa
häktestider i väntan på anstaltsplacering,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av
permissionsreglerna.
1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en ny verkställighetslagstiftning i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas
22. att riksdagen hos regeringen begär att frågan
om föreskriven farmakologisk behandling av pedofiler
utreds,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tillgång till
psykologisk expertis för föräldrar som sitter på
anstalt och deras barn,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att starta en
försöksverksamhet för långtidsdömda med så kallade
utslussningsboende för att uppmuntra självständighet
och ansvarstagande,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om möjligheten att
använda elektronisk fotboja vid kortare
fängelsestraff, permissioner och vid
utslussningsboende.
1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om intagna i
kriminalvård och persondatorer.
1999/2000:A804 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behandling av
misshandlande män under deras strafftid.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som rör påföljds-frågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 1999.
En ny verkställighetslag
I motion Ju906 (m) begärs att regeringen snarast tar
initiativ till en ny verkställighetslag.
I proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde
regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny
lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att
det då inte fanns anledning att lägga fram något
förslag om en ny verkställighetslag.
Utskottet konstaterade vid behandlingen av
propositionen att det i och för sig fanns en del
omständigheter som talade för en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte
utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett
när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag
krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande
redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare
hade kriminalvårdens verksamhet efter det att
Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en
hel del förändringar, både organisatoriskt och vad
gällde den närmare utformningen av verkställighetens
innehåll. Detta innebar enligt utskottets
uppfattning att ytterligare överväganden i frågan
krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några
mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat
sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet
delade därför regeringens uppfattning att det just
då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag
om verkställighet. Utskottet var inte heller berett
att förorda att ett ytterligare utredningsarbete
sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).
När utskottet senast behandlade denna fråga under
våren 1999 (bet. 1998/99:JuU27 s. 4) noterade
utskottet att regeringen hade för avsikt att på nytt
överväga frågan om en ny verkställighetslag.
Utskottet ansåg mot den bakgrunden att det saknades
anledning för riksdagen att vidta några åtgärder i
frågan.
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Justitiedepartementet kommer frågan om en ny
verkställighetslag att övervägas i samband med att
en systematisk och redaktionell översyn av KvaL
görs. Arbetet härmed kommer att inledas under
innevarande år.
Som utskottet tidigare anfört finns det en del
omständigheter som talar för en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Frågan om en ny
verkställighetslag kommer emellertid att övervägas i
samband med den översyn av KvaL som skall inledas
under året. Detta arbete bör enligt utskottet inte
föregripas. Motion Ju906 avstyrks i nu behandlad
del.
Fängelsedömda på häkte
I motion Ju905 (c) begärs förslag till åtgärder för
att nedbringa tiden i häkte mellan verkställbar dom
och anstaltsplacering.
Av 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m. följer att den som skall förpassas till
kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd får, i
anslutning härtill, tillfälligt förvaras i allmänt
häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om
anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn
till transportförhållandena. I förarbetena till
bestämmelsen uttalas att en sådan förvaring inte bör
pågå längre än någon eller några dagar (prop.
1974:20 s. 77).
Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen
prövat klagomål rörande långa väntetider i häkte i
avvaktan på anstaltsplacering (se t.ex. beslut den
28 mars 1990, dnr 418-1988 och beslut den 22
februari 1991, dnr 3002-1990). JO har därvid
uttryckt kritik över att väntetiderna i vissa fall
varit för långa, och uttalat bl.a. följande. Det
vore inte rimligt att bortse från att
beläggningsförhållandena inom kriminalvården kan
lägga hinder i vägen för en omedelbar förpassning.
Om inte förpassning kan ske tämligen omedelbart till
avsedd kriminalvårdsanstalt bör den dömde dock
överföras till annan anstalt, vilken som helst där
plats kan erbjudas och som i övrigt kan komma i
fråga.
Kriminalvårdsstyrelsen har i yttrande till JO
anfört att den tolkat gällande bestämmelser på så
sätt att vistelse som här avses inte bör överstiga
en vecka. Om "rätt" plats inte finns tillgänglig
inom cirka en vecka skall tillfällig placering på
annan anstalt anvisas (se beslut den 22 februari
1991, dnr 3002-1990).
Under år 1998 ökade andelen intagna i häkte med
verkställbar dom som väntade på anstaltsplats till
omkring 10 %, vilket i medeltal motsvarar 135 fall.
Även väntetiden ökade. Den 1 juli 1999 redovisades
ett fortsatt högt antal personer som väntade på
anstaltsplacering, nämligen 151. En viss förbättring
hade dock skett, till följd av att väntetiden
minskat (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt
7.3.3).
Orsaken till ökningen av fängelsedömda på häktena
som väntar på anstaltsplacering, de s.k.
verkställighetsfallen, är framför allt svårigheterna
att placera ut dömda i anstaltsorganisationen. Av
budgetpropositionen för år 2000 framgår att olika
åtgärder har vidtagits för att häktade med
verkställbar dom skall kunna placeras ut på anstalt
snabbare och för att väntetiderna skall kunna
kortas. Bland annat har Kriminalvårdsstyrelsen under
hösten 1998 begränsat de lokala myndigheternas
möjligheter att tillfälligt stänga anstalts- och
häktesplatser, arbetat för att få
platsplaneringssystemet att fungera
tillfredsställande och öppnat anstaltsplatser som
legat i "malpåse". Ett arbete pågår också för att se
över indelningen i säkerhetsklasser och
differentiering av intagna (prop. 1999/2000:1
utg.omr. 4 avsnitt 7.3.3).
Regeringen framhöll i budgetpropositionen att
situationen med ett ökat antal fängelsedömda på
häktena som väntar på anstaltsplats inte är
acceptabel. Enligt regeringen är det väsentligt att
kriminalvården ser till att dömda till fängelse inte
verkställer sitt straff i häkte utan placeras på en
anstalt. Detta är av vikt för att tillgodose den
dömdes behov av arbete, utbildning och särskild
behandling (utg.omr. 4 avsnitt 7.3.8).
Av Kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsstatistik
framgår att antalet fängelsedömda i häkte som
väntade på plats den 1 januari 2000 uppgick till
124. Av dessa hade 55 personer väntat mer än sju
dagar.
Justitieministern uppgav i ett interpellationssvar
den 3 februari i år att målsättningen är att ingen
fängelsedömd skall förvaras i häkte längre än sju
dagar efter det att en dom blivit verkställbar, men
att denna målsättning inte alltid kunnat uppnås. Hon
upplyste därvid att Kriminalvårdsstyrelsen är
medveten om problemet och arbetar med olika åtgärder
för att lösa detta, och att hon noga kommer att
följa Kriminalvårdsstyrelsens arbete (Riksdagens
snabbprotokoll 1999/2000:60).
Kriminalvårdsstyrelsen utredde under hösten 1999
problemet och vidtog olika åtgärder för att minska
tiderna i häkte. Kriminalvårdsstyrelsen har vidare
begärt en anslagshöjning för att kunna utöka antalet
anstaltsplatser med omkring 100. Ambitionen är att
antalet verkställighetsfall skall sjunka till i
medeltal 100 under år 2000 och till i medeltal 80
under år 2001 (kriminalvårdens budgetunderlag för år
2001).
Enligt vad utskottet har inhämtat har
Kriminalvårdsstyrelsen också, för att minska antalet
verkställighetsfall, fattat ett principbeslut om en
ny anstaltsindelning som skall vara klar till
årsskiftet 2000/2001.
Enligt utskottets mening måste strävan alltid vara
att göra tiden på häkte i avvaktan på
anstaltsplacering så kort som möjligt. De senaste
årens utveckling måste alltså betraktas som mycket
negativ, och utskottet ser med tillfredsställelse på
de åtgärder som vidtas för att förkorta
väntetiderna. Någon anledning för riksdagen att nu
vidta några åtgärder i frågan finns emellertid inte.
Motion Ju905 avstyrks i denna del.
Verkställighetsinnehållet
I motion Ju721 (c, m, kd, fp, mp) framhåller
motionärerna bl.a. att kartläggningen av
kriminalvårdens behandlingsinsatser måste
prioriteras. I motionerna Ju901 (m), Ju907 (kd) och
A804 (kd) framställs önskemål om medicinsk
behandling, s.k. kemisk kastrering, och terapi för
personer som har gjort sig skyldiga till
sexualbrott, bl.a. pedofiler.
En intagen skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet
till lämplig sysselsättning som främjar utsikterna
för honom att efter frigivningen inordna sig i
samhället, t.ex. särskilt anordnad verksamhet som
syftar till att motverka brott. En intagen som har
behov av medicinskpsykologisk eller någon annan
särskild behandling skall också beredas sådan, om
det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och
den intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att
delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som
anvisas honom. Att delta i anvisad programverksamhet
är således obligatoriskt. Medicinsk behandling kan
däremot endast ges på frivillig grund.
Regeringen har tagit vissa initiativ i frågan om
behandling av män som har dömts för vålds- och
sexualbrott mot kvinnor. Bland annat har regeringen
givit Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd
med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som
används för behandling av män som har dömts för
våldsbrott mot kvinnor och att överväga behoven av
en utbyggnad av behandlingen för dessa män.
Därutöver har regeringen avsatt 2 miljoner kronor
för en utvärdering av i vilken utsträckning
befintliga behandlingsmetoder för män som har begått
vålds- och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och
verksamma (se bet. 1997/98:JuU13 s. 45 f).
Kriminalvårdsstyrelsen återrapporterade uppdraget
till regeringen i februari månad 1999.
Kartläggningen av vilka program som används för
behandling av män som har dömts för våldsbrott mot
kvinnor visar att sådana bedrivs vid sju
frivårdsenheter och fem kriminalvårdsanstalter.
Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i
grupp och ofta i samarbete med polis och
socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och
samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer,
vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.
Kartläggningen skall användas vid den nyss nämnda
utvärderingen av befintliga behandlingsmetoder.
Det kan i sammanhanget även nämnas att
kriminalvården arbetar för att utveckla insatserna
för män som dömts för vålds- eller sexualbrott mot
kvinnor. För placering av sexualbrottsdömda finns
ett begränsat antal anstalter med särskilda
resurser. Målsättningen är att alla
sexualbrottsdömda skall delta i brottsrelaterade
program som är direkt utformade för dem. En
försöksverksamhet pågår för sexualbrottsdömda på
anstalt med ett risk- och behovsinstrument (SVR-20).
Instrumentet är ett hjälpmedel för att bedöma
riskfaktorer för återfall i likartade brott i syfte
att möta den intagnes behov av insatser, särskilt
med avseende på psykoterapeutisk behandling. Ett
liknande bedömningsinstrument (SARA) används på
försök för att utveckla insatserna för dem som har
dömts för misshandel av sin partner eller före detta
partner. Dessutom har myndigheterna inom
rättsväsendet fått ett gemensamt uppdrag inom
området våld mot kvinnor. Uppdraget innebär bl.a.
att riktlinjer skall utarbetas för respektive
verksamhet och att personalen skall fortbildas
(kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000 s. 22
och för år 2001 s. 26).
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft
att ta ställning till motionsyrkanden med liknande
innehåll som de nu aktuella, senast under våren år
1999 (bet. 1998/99:JuU27 s. 6 f). Utskottet
hänvisade då till det arbete som pågår inom
Regeringskansliet med att göra en utvärdering av i
vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder
för män som har begått vålds- eller sexualbrott mot
kvinnor är lämpliga och verksamma. Utskottet ansåg
att utvärderingen borde avvaktas och avstyrkte
motionsyrkandena.
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Regeringskansliet pågår alltjämt beredningen av
under vilka former utvärderingen skall ske och hur
de avsatta medlen skall användas. Regeringskansliet
avvaktar härvid en studie av kriminalvårdens
insatser för sexualbrottsdömda som Karolinska
Institutet (KI) fått i uppdrag av
Kriminalvårdsstyrelsen att utföra.
Den studie som KI genomför kommer att redovisas
till Kriminalvårdsstyrelsen under våren år 2000. Det
övergripande syftet med projektet är att undersöka
förutsättningarna för en effektstudie av
behandlingsinsatser och utfall för denna målgrupp
(kriminalvårdens årsredovisning för år 1999 s. 31).
Enligt utskottet är det av största vikt att män som
har begått vålds- eller sexualbrott erhåller adekvat
behandling i syfte att minimera risken för att de
återfaller i sådan brottslighet. Det är därför
positivt att en kartläggning har skett av de
behandlingsinsatser som görs för män som har begått
våldsbrott och att regeringen har tagit initiativ
till en utvärdering av i vilken utsträckning
befintliga behandlingsmetoder för män som har begått
vålds- eller sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och
verksamma. Resultaten av det inledda arbetet bör
enligt utskottet avvaktas. Utskottet avstyrker
motionerna Ju721, Ju901, Ju907 och A804 i nu
behandlade delar.
I motion Ju901 (m) efterlyses regler som gör det
möjligt att vidta disci-plinåtgärder gentemot
livstidsdömda.
Tidigare fanns det i 47-49 §§ KvaL bestämmelser om
disciplinär bestraffning av intagna i
kriminalvårdsanstalt dels genom tidstillägg, dels
genom varning. I samband med att bestämmelserna om
villkorlig frigivning ändrades år 1998 togs
möjligheten till tidstillägg bort. I stället
infördes nya bestämmelser om möjligheten att
senarelägga den villkorliga frigivningen i 26 kap. 7
§ brottsbalken. Enligt dessa får tidpunkten för
villkorlig frigivning senareläggas med högst 15
dagar varje gång den dömde i väsentlig grad bryter
mot vad som gäller för verkställighet i anstalt
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).
Reglerna om senareläggning av villkorlig frigivning
innebär att de livstidsdömda som fått sitt straff
tidsbestämt kan få sin frigivning framflyttad. För
övriga livstidsdömda innebär reglerna ingen ändring.
Frågan om disciplinär bestraffning av långtidsdömda
togs upp av Fängelseutredningen i betänkandet
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76 s. 365
f). Utredningen ansåg bl.a. att det förelåg ett
behov av ytterligare sanktionsregler, och
utredningen föreslog därför att det skulle vara
möjligt att göra avdrag på den ersättning som utgår
till en intagen för deltagande i anvisad verksamhet
samt att besluta om ensamvistelse i den intagnes
bostadsrum. Fängelseutredningens förslag avseende
det disciplinära sanktionssystemet har inte lett
till lagstiftning.
Regeringen anförde i proposition 1997/98:95 att
frågan om det disciplinära sanktionssystemet borde
tas upp i samband med utformandet av en ny
verkställighetslag.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
rörande disciplinåtgärder vid olika tillfällen,
bl.a. i betänkandet 1997/98:JuU19. Utskottet
hänvisade då till de nya bestämmelserna om
senareläggning av den villkorliga frigivningen.
Utskottet utgick härvid från att misskötsamhet från
den intagnes sida under verkställigheten men innan
straffet blivit tidsbestämt - i enlighet med
dittillsvarande praxis - beaktades vid prövningen av
om livstidsstraffet genom nåd borde omvandlas till
ett tidsbestämt straff. Något initiativ från
riksdagen var enligt utskottets mening inte påkallat
(s. 19 f). Utskottet uttalade sig senast i frågan
under det förra riksmötet. Utskottet såg då inte
något skäl att uttala en annan uppfattning (bet.
1998/99:JuU27 s. 7 f).
Utskottet vidhåller alltjämt sina tidigare
uttalanden i denna fråga. Motion Ju901 avstyrks i
denna del.
Permission
I motion Ju905 (c) begärs en översyn av
permissionsbestämmelserna. I motion Ju901 (m)
framhålls att permissioner bör beviljas restriktivt
då allmänhetens skyddsintresse måste anses vara det
primära. Motionärerna anser att kriminalvården i
detta syfte måste bli bättre på att göra
farlighetsbedömningar samt att kriminalvården i
större utsträckning bör lägga de intagnas
individuella vårdplaner till grund för beslut om i
vilken utsträckning permission bör beviljas.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en
intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara
för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller
förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.
Permission får enligt 32 § andra stycket också
beviljas om någon annan särskild anledning
föreligger (särskild permission).
För permission får ställas de villkor som anses
erforderliga beträffande vistelseort,
anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann
tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne
under permissionen skall stå under bevakning.
I fråga om permissioner gäller dessutom vissa
kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första
stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i
anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års
fängelse inte utan särskilda skäl beviljas
permission innan han har avtjänat sex månader av
straffet. Bestämmelserna kompletteras av
Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om permissioner (KVVFS 1998:9). Av 5 § i
föreskrifterna följer att normalpermission skall
föregås av en individuellt bestämd
kvalifikationstid. Vidare följer av de till
permissionsföreskrifterna anslutande allmänna råden
att minimitiderna inte utgör någon utfästelse om
permission vid en viss tidpunkt. En intagen bör
sålunda inte ges normalpermission vid minimitiden om
han tidigare avtjänat längre fängelsestraff, vid
flera tillfällen återfallit i brott som lett till
fängelse, begått brott under verkställighet av
straff, misskött tidigare permissioner eller om hans
personliga förhållanden är sådana att
kvalifikationstiden bör förlängas.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit
ställning till motionsyrkanden liknande de som nu är
aktuella, senast under våren år 1999 (bet.
1998/99:JuU27 s. 13 f). Utskottet vidhöll då sina
tidigare uttalanden. Dessa gick bl.a. ut på att
möjligheterna till permission är ett viktigt led i
den intagnes återanpassning i samhället och att de
regler som finns på området uttrycker en lämplig
avvägning mellan de intressen som bör beaktas. Vad
gäller den rent konkreta tillämpningen av
föreskrifterna har utskottet ansett att statistiken
avseende misskötta permissioner inte gärna kan
tolkas på annat sätt än att reglerna tillämpats på
ett väl avvägt sätt och att man kommit till rätta
med många av de problem som tidigare förknippats med
permissionerna. Utskottet har mot den bakgrunden
inte sett något behov av att ytterligare strama upp
permissionsreglerna, t.ex. med föreskrifter om
elektronisk övervakning.
Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag
granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina
resurser. Uppdraget redovisades i rapporten
Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV
1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning
brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också
kritik mot den uppföljning som sker.
Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och
att en av de misstänkta för de s.k. Malexandermorden
var på permission när brotten begicks beordrade
generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen i en
skrivelse den 18 juni 1999 samtliga myndighetschefer
att omedelbart förvissa sig om att man hade
erforderlig kontroll över långtidsdömdas
utevistelser. Vidare tillsattes en arbetsgrupp inom
kriminalvården för att se över den praktiska
tillämpningen av gällande regler för utevistelser
och, i mån av behov, föreslå erforderliga
förändringar i regelverket. Översynen skulle
särskilt avse utevistelser för personer dömda för
grov brottslighet till fängelse fyra år eller mer
som hade eller kunde förväntas bli föremål för
normalpermissioner före den 1 februari 2000.
Arbetsgruppen, som tagit namnet 1999 års
permissionsutredning, har bl.a. haft att undersöka i
vilken grad kunskaper från riksmottagningen på
kriminalvårdsantalten Kumla används i
riskbedömningen och i vad mån en förnyad
riskbedömning görs, samt att granska de
förberedelser som görs för utevistelser och
tillämpningen av villkor i samband med utevistelser.
Den har vidare haft att undersöka tillämpningen av
förekommande beslutsdelegation och att beskriva i
vilken omfattning myndighetscheferna involveras i
bedömning och beslut angående enskilda intagna.
Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt
uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av
rapporten framgår att det finns brister i det
nuvarande regelverket samt i fråga om den praktiska
tillämpningen av detta. I fråga om regelverket anser
arbetsgruppen sammanfattningsvis att lagstiftningen
på området är tillfredsställande men att
Kriminalvårdsstyrelsens regelverk i vissa delar bör
arbetas om. Arbetsgruppens främsta kritik rör dock
den praktiska tillämpningen av regelverket samt
brister i intern kontroll och uppföljning.
Permissioner har i många fall beviljats
slentrianmässigt och särskilda permissioner har
ibland beviljats för tveksamma ändamål. I många fall
har särskilda villkor för utevistelserna saknats.
Härtill kommer att kontrollen av de intagna har
varit bristfällig. Kriminalvården har i ett flertal
fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden
som den intagne tillbringar permissionen. Någon mer
ingående uppföljning efter genomgången permission
har inte skett utan i regel har endast drogfrihet
och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten
till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävs det en
stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad
volym av utevistelser. Bland annat föreslås att
noggrann planering och kontroll skall vara
obligatoriska inslag vid långtidsdömdas utevistelser
samt att varje utevistelse skall föregås av en
individuell behovsprövning. När det gäller besluten
om utevistelse föreslås att två befattningshavare
alltid skall delta, varav minst en på chefsnivå. Det
föreslås också att myndighetschefer och regionchefer
skall åläggas att skapa system för kontinuerlig
tillsyn och kontroll. Som en omedelbar åtgärd
föreslår arbetsgruppen att lokala och regionala
chefer får i uppdrag att snarast göra en genomgång
av samtliga intagnas utevistelser och därvid
särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpas
korrekt.
Justitieministern uttalade sig den 3 februari i år
i ett interpellationssvar i fråga om
permissionsreglerna för fängelsedömda. Hon hänvisade
därvid till ovan redovisad rapport och anförde att
det är en självklarhet att varje permission skall
planeras, kontrolleras och följas upp. Hon utgick
från att Kriminalvårdsstyrelsen omedelbart skulle
vidta åtgärder för att förbättra kontrollinsatserna.
Hon anförde vidare i fråga om behovet av
farlighetsbedömningar bl.a. följande. Ett arbete med
att utveckla möjligheterna att göra säkrare risk-
och farlighetsbedömningar pågår inom kriminalvården.
Ett exempel är riksmottagningen vid Kumla där alla
långtidsdömda män utreds och en individuell
riskprofil tas fram. Den används som en del i
bedömningen av vilka särskilda villkor som skall
gälla för långtidsdömda, bl.a. vid permissioner. För
att förhindra permissionsmissbruk är den
riskbedömning som inledningsvis görs av
långtidsdömda emellertid inte tillräcklig.
Kriminalvården måste hitta bättre metoder och
arbetssätt för att göra risk- och
farlighetsbedömningar. Regeringen har därför gett
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka
åtgärder som vidtagits för att göra säkrare risk-
och farlighetsbedömningar (Riksdagens snabbprotokoll
1999/2000:60).
Återrapportering av uppdraget att redovisa vilka
insatser som genomförts i fråga om risk- och
farlighetsbedömningarna skall ske i samband med att
kriminalvården avger sin årsredovisning för år 2000
(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000).
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Kriminalvårdsstyrelsen har alla lokala chefer inom
kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga
utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt
fall, överväga i vilken mån permissionerna skall
förenas med särskilda villkor och förbättra
kontrollen av permissionerna. Uppdraget skall
återrapporteras till Kriminalvårdsstyrelsen. Vidare
pågår en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om permissioner. De
nya föreskrifterna beräknas vara klara till sommaren
år 2000.
Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att
det under år 1999 har skett flera allvarliga fall av
permissionsmissbruk som ger anledning att strama upp
permissionsbestämmelserna och deras tillämpning.
Samtidigt noterar utskottet att
Kriminalvårdsstyrelsen redan vidtagit en rad
åtgärder på området och att ytterligare åtgärder
planeras. Därtill kommer det återrapporteringskrav
regeringen ålagt kriminalvården i fråga om
insatserna för att göra säkrare risk- och
farlighetsbedömningar. Enligt utskottet finns det
för närvarande inte anledning för riksdagen att
vidta några åtgärder i frågan. Motionerna Ju901 och
Ju905 avstyrks i nu behandlade delar.
I motionerna Ju504 (m), Ju901 (m) och Ju907 (kd)
begärs att elektronisk övervakning skall användas
vid permissioner och frigång.
Även frågan om att använda elektronisk övervakning
vid permissioner har berörts av 1999 års
permissionsutredning. Enligt utredningens
uppfattning är sådan övervakning varken praktiskt
möjlig eller särskilt effektiv för att kontrollera
kortvariga utevistelser. Utredningen har dock
hänvisat till att arbete pågår i
Justitiedepartementet i frågan.
Enligt vad utskottet har inhämtat avser
Justitiedepartementet att behandla frågan om
elektronisk övervakning vid permissioner i samband
med att frågan om elektronisk övervakning vid
utslussning ur anstalt övervägs (se nedan).
Utskottet har tidigare, som nyss framgått, inte
sett något behov av elektronisk övervakning vid
permissioner. Frågan får dock sägas ha kommit i ett
något annorlunda läge med hänsyn till
händelseutvecklingen.
Utskottet noterar nu att frågan om elektronisk
övervakning vid permission för närvarande bereds
inom Regeringskansliet. I detta arbete kommer för-
och nackdelarna med elektronisk övervakning vid
permission att belysas. Arbetet bör enligt utskottet
avvaktas. Motionerna Ju504, Ju901 och Ju907 avstyrks
i berörda delar.
Frigivningsförberedelser
I motion Ju511 (s) framhålls att
frigivningsförberedelserna måste bli bättre. I
motion Ju907 (kd) begärs att en försöksverksamhet
skall inledas med s.k. utslussningsboende för
långtidsdömda och att elektronisk övervakning skall
kunna användas härvid.
I regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer
av påföljdssystemet konstaterade regeringen att det
hade framförts synpunkter om att det borde skapas en
möjlighet att förkorta anstaltstiden för vissa
långtidsdömda. Regeringen delade uppfattningen att
frågan om övergången från anstalt till ett liv i
frihet för dem som avtjänar långa fängelsestraff
borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som därvid
borde vidareutvecklas var enligt regeringen formerna
för utslussning ur anstalt. Regeringen avsåg därför
att återkomma till frågan om möjligheterna till
strukturerad utslussning i ett senare sammanhang (s.
124).
Vad gäller frigivningsförberedelserna i övrigt fick
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i december 1997
regeringens uppdrag att kartlägga kriminalvårdens
och andra myndigheters arbete med
frigivningssituationen för intagna i fängelse (BRÅ:s
regleringsbrev för år 1998).
BRÅ redovisade i augusti 1998 sitt uppdrag i BRÅ-
rapport 1998:6 Frigivning från fängelse. BRÅ
redovisade i rapporten användningen av
fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket
stöd kriminalvården och andra myndigheter erbjuder
den dömde. BRÅ redogjorde även för de områden som
bör förbättras och lämnade vissa förslag till
åtgärder. Bland annat föreslogs att förberedelserna
inför frigivningen skall påbörjas snarast möjligt
efter det att en person tagits in i anstalt. Vidare
föreslogs att realistiska rehabiliteringsplaner
skall läggas upp för de intagna.
Kriminalvårdsstyrelsen har med anledning av BRÅ:s
rapport givits i uppdrag att redovisa hur
kriminalvården arbetar med planering av frigivning
för att underlätta övergången från vistelse i
anstalt till ett liv i frihet. Vidare skall
styrelsen ge exempel på hur en strukturerad
utslussning ur anstalt skulle kunna utformas för
olika kategorier intagna för att förbättra
förutsättningarna för att de skall anpassa sig till
ett liv i frihet. Uppdraget skall redovisas till
Justitiedepartementet senast den 1 oktober år 2000
(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000). Enligt
vad utskottet har inhämtat kommer bl.a. frågan om
utslussningsboende och liknande åtgärder att beröras
i detta sammanhang.
Även Justitiedepartementet arbetar för närvarande
med frågan om frigivningsförberedelser. Enligt vad
utskottet har inhämtat kommer det under våren år
2000 att presenteras en departementspromemoria i
frågan. Denna kommer att behandla behovet av
frigivningsförberedelser i stort samt frågan om
elektronisk övervakning vid utslussning ur anstalt.
Utskottet uttalade sig senast i frågan under våren
1999. Utskottet ansåg då att det pågående
beredningsarbetet inte borde föregripas och
avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena (bet.
1998/99:JuU27 s. 14 f).
Utskottet noterar att frågan om
frigivningsförberedelser alltjämt bereds i
Justitiedepartementet. Enligt utskottet bör detta
arbete inte föregripas. Motionerna Ju511 och Ju907
avstyrks i nu behandlade delar.
Barn med frihetsberövade föräldrar
I motion Ju508 (v) begärs att det skall införas en
skyldighet för kriminalvården att göra en anmälan
till socialtjänsten enligt 71 § socialtjänstlagen
(1980:620) när en förälder tas in på anstalt.
Av 71 § andra stycket socialtjänstlagen följer att
myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom är
skyldiga att till socialnämnden anmäla om de i sin
verksamhet får kännedom om något som kan innebära
att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd.
Enligt vad utskottet har inhämtat är
Kriminalvårdsstyrelsen av uppfattningen att det bör
införas en skyldighet för kriminalvården att
underrätta socialnämnden när en förälder tas in på
anstalt.
Regeringskansliet bereder för närvarande frågan.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är viktigt att socialtjänsten får kännedom om när en
förälder tas in på anstalt för att kunna bereda
barnet erforderligt stöd och hjälp. Enligt utskottet
bör emellertid inte pågående beredning av frågan
föregripas. Motion Ju508 avstyrks i nu behandlad
del.
I motion Ju508 begärs vidare olika åtgärder för att
förbättra situationen för de barn som har en
förälder som sitter i fängelse. I motion Ju907 (kd)
framhåller motionärerna att barnpsykologisk expertis
bör tillhandahållas på anstalterna så att barn och
föräldrar kan ges hjälp att förbereda en så normal
gemensam livssituation som möjligt.
I augusti 1997 gav regeringen Socialstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att se över
förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i
häkte eller anstalt samt att lämna förslag till
förändringar av gällande författningar och de andra
åtgärder som översynen kunde ge anledning till.
Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen
redovisade uppdraget i rapporten Barn med
frihetsberövade föräldrar. I rapporten lämnades ett
flertal förslag till åtgärder för att underlätta
kontakterna mellan intagna och barn. Flera förslag
lämnades också till hur de intagna skall kunna
stödjas i sin föräldraroll. Bland annat föreslogs
att fler besökslägenheter skulle inrättas vid
anstalterna samt att särskilda besöksrum skulle
tillskapas. Vidare föreslogs att särskild personal
skall utses för att ansvara för barns besök i
anstalt och häkte. Den föräldraverksamhet som pågick
inom kriminalvården skulle fortsättas för att sedan
utvärderas. För att stärka intagna män i deras
föräldraroll föreslogs också att resurser skulle
avsättas för att starta försöksverksamhet med
föräldrautbildning vid tio anstalter för män.
Rapporten har beretts i Justitiedepartementet.
Beredningen har resulterat i att kriminalvården för
år 2000 erhållit 3 miljoner kronor i extra anslag
för särskilda insatser för barn med frihetsberövade
föräldrar (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt
7.6). Regeringen framhöll i propositionen vikten av
att de intagna ges bättre möjligheter att
upprätthålla kontakten med sina familjer. Enligt
regeringen är arbetet med att förbättra de intagnas
kontakter med sin familj angeläget och bör
prioriteras även i fortsättningen, t.ex. genom att
inrätta ytterligare besökslägenheter (avsnitt
7.5.1). Kriminalvården har av regeringen i detta
syfte ålagts återrapporteringskrav för vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av innehållet
och förslagen i rapporten Barn med frihetsberövade
föräldrar (kriminalvårdens regleringsbrev för år
2000).
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Kriminalvårdsstyrelsen pågår inom kriminalvården
löpande arbete för att förbättra situationen för
barn med frihetsberövade föräldrar. Under år 1999
bedrevs föräldrautbildning vid tio anstalter för män
och vid samtliga kvinnoanstalter. Vidare har
anstalten Gruvbergets verksamhet med föräldra- och
samlevnadskurser utvidgats. Rekommendationer har
lämnats av Kriminalvårdsstyrelsen till anstalterna
att en person vid varje anstalt skall göras särskilt
ansvarig för barns besök samt att de intagna skall
ges möjlighet till två telefonsamtal per vecka med
sina barn. Ytterligare åtgärder planeras, t.ex.
skall föräldrautbildning erbjudas vid samtliga
anstalter och besökslokaliteterna förbättras vid
flera häkten och anstalter.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen
behandlat motionsyrkanden rörande situationen för
barn med frihetsberövade föräldrar (se bl.a. bet.
1997/98:JuU19 s. 18 f och 1998/99:JuU27 s. 11 f).
Utskottet har i dessa sammanhang framhållit att barn
med föräldrar på anstalt befinner sig i en svår
situation. Utgångspunkten, när det gäller tänkbara
åtgärder, måste därför enligt utskottet alltid vara
barnens bästa. Man får också räkna med olika
lösningar i olika fall. Till exempel kunde det
enligt utskottets mening, såsom redan sker,
undantagsvis få förekomma att mycket små barn vistas
i anstalt tillsammans med sin förälder. När det
gäller något större barn kunde detta knappast anses
lämpligt. Vidare vore det enligt utskottets mening
önskvärt om den redan förekommande verksamheten med
särskilda besökslägenheter kunde byggas ut så att
barn och föräldrar kan umgås under så normala
förhållanden som möjligt.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan. Det är enligt utskottet positivt att
åtgärder vidtagits för att förbättra situationen för
barn med föräldrar på anstalt och att ytterligare
åtgärder planeras. Något särskilt uttalande från
riksdagen i frågan är för närvarande inte påkallat.
Utskottet avstyrker motionerna Ju508 och Ju907 i nu
behandlade delar.
Psykiskt störda lagöverträdare
I motionerna Ju506 och Ju513 (båda c) framhålls att
kostnadsansvaret för personer dömda till
rättspsykiatrisk vård bör åvila staten. I motion
Ju509 (s) begärs att personer med neurologiska
störningar som DAMP och ADHD skall få genomgå en
psykiatrisk undersökning innan de döms. I samma
motion framhålls också vikten av att personer med
sådana störningar erhåller erforderlig behandling
och terapi.
Principen att vissa personer bör ges straffrättslig
särbehandling på grund av sin psykiska status gäller
sedan lång tid tillbaka. Så skall t.ex. enligt 29
kap. 3 § brottsbalken vid straffmätningen såsom
förmildrande omständigheter beaktas om den
tilltalade till följd av psykisk störning eller
liknande haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera
sitt handlande. Vidare får enligt 30 kap. 6 § samma
balk den som har begått ett brott under påverkan av
allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse.
Han kan dock under vissa förutsättningar överlämnas
till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken.
Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård
har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader
som uppkommer.
Regeringen beslutade den 20 maj 1999 att tillkalla
en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag
att utreda frågor om ansvar och påföljder för
psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).
Kommittén skall lämna förslag till en reformerad
reglering av det straffrättsliga ansvaret samt
formerna för ingripanden mot denna grupp av
lagöverträdare. Kommittén skall därvid bl.a.
analysera argumenten för och emot införandet av en
tillräknelighetsreglering och de konsekvenser en
sådan förändring skulle medföra, ta ställning till
hur påföljdsregleringen för de psykiskt störda
lagöverträdarna skall utformas och lämna förslag
till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården
skall fördelas. Utredningen skall också överväga om
det finns behov av att lagreglera frågan om ansvar
vid tillfällig sinnesförvirring som uppkommit utan
eget vållande och om det finns ett påtagligt
praktiskt behov av en särreglering när det gäller
de utvecklingsstörda. Uppdraget skall redovisas
senast vid utgången av år 2001.
Utskottet konstaterar att en utredning har
tillsatts för att utreda frågor om ansvar och
påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. I
uppdraget ligger också att utreda vem som, formellt
och finansiellt, skall ansvara för den
rättspsykiatriska vården. Det pågående
utredningsarbetet bör enligt utskottet inte
föregripas. Motionerna Ju506, Ju509 och Ju513
avstyrks.
Övrigt
I motion Ju507 (kd) begär motionärerna ett
förtydligande av vem som skall ha kostnadsansvaret
för personer som verkställer sitt straff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll får, på ansökan av den dömde,
beslutas att hans fängelsestraff skall verkställas
utanför anstalt. Verkställigheten skall ske i form
av intensivövervakning i förening med ett förbud för
den dömde att vistas utanför bostaden annat än på
särskilt angivna tider och för bestämda ändamål
såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, nödvändiga
inköp och liknande. Efterlevnaden av förbudet skall
kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.
Verkställigheten bedrivs under ledning av den lokala
kriminalvårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde
den dömde har sin bostad.
Kostnaden för verkställigheten belastar
kriminalvårdens anslag. Någon exakt beskrivning av
storleken av denna finns inte. Enligt en
kostnadsmätning BRÅ genomförde i juni månad 1998
uppgick vårddygnskostnaden till 450-600 kr, medan
den enligt en mätning som Kriminalvårdsstyrelsen
genom-förde i november månad 1998 uppgick till
nästan 800 kr (Kriminalvårdens årsredovisning för år
1998 s. 37 f). Den dömde står själv för sina
levnadskostnader under verkställigheten, t.ex. genom
eget arbete.
Utskottet anser att den nuvarande ordningen för
fördelningen av kostnaderna i samband med
verkställighet av fängelsestraff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll är
godtagbar. Någon anledning för riksdagen att föreslå
att staten skall stå för den dömdes levnadskostnader
under verkställigheten finns enligt utskottet inte.
Motion Ju507 avstyrks.
I motion Ju703 (m) begärs att
kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att
kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som
skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen
skall användas till att bekosta deras hemresa när de
utvisas.
Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en
utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden
för sin egen resa till den ort han sänds eller
åläggs att resa genom en myndighets försorg.
Av uppgifter som utskottet erhållit från
Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro
län, där kriminalvårdsanstalten Kumla är belägen,
framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.
Anledningen till detta är att den som skall utvisas
som regel antingen saknar medel eller motsätter sig
att betala för resan. Eftersom det inte finns någon
särskild ordning för indrivning i dessa fall måste
polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,
ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att
kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-
och resurskrävande och anses i regel inte
meningsfullt att göra.
Vad gäller den ersättning en intagen erhåller under
anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att
regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande
användningen av ersättningen. Regeringen har med
stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande
de intagnas ersättningar i KVVFS 1999:4. Av 15 § i
föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes
ersättning skall innehållas för permissions- och
frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i
första hand användas till utgifter i samband med
permission och frigivning, t.ex. för resa,
uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att
använda dessa medel också för den dömdes hemresa i
samband med utvisning. Osäkerhet råder dock om
huruvida beloppet kan tas i anspråk utan den
intagnes samtycke.
Utskottet konstaterar att det redan finns en
möjlighet för kriminalvården att innehålla del av
den intagnes arbetsersättning för att betala hans
hemresa efter frigivningen. Svårigheterna består i
stället i att det inte är möjligt att ta medlen i
anspråk utan ett rättsligt förfarande, om inte den
intagne samtycker till det. Detta är naturligtvis
otillfredsställande. Utskottet är emellertid inte
berett att nu ta något initiativ i frågan. Motion
Ju703 avstyrks.
I motion Ju911 (m) framhålls att personer intagna
på anstalt inte skall få ha egna persondatorer och
egen programvara under fängelsetiden.
Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 21
oktober 1993 (Dnr 683-1993) tagit upp klagomål från
ett förtroenderåd vid en kriminalvårdsanstalt.
Klagomålet gick ut på att anstalten i fråga beslutat
att de intagna inte fick inneha egna datorer och
disketter. JO konstaterade att ett generellt förbud
för alla intagna inte är förenligt med lagen. Mot
bakgrund av bl.a. den tekniska utvecklingen och det
förhållandet att frågan om innehav av
datorutrustning inte behandlades i
Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd överlämnades
anmälan till Kriminalvårdsstyrelsen.
Utskottet uttalade sig under våren år 1998 över ett
yrkande med samma innebörd som det nu aktuella (bet.
1997/98:JuU19 s. 22). Utskottet anmärkte då att det
pågick ett arbete med att ta fram nya allmänna råd
vad gäller innehav av teknisk utrustning och att
tyngdpunkten i dessa skulle ligga just på innehav av
datorer. Mot den bakgrunden konstaterade utskottet
att åtgärder vidtagits vad gällde behovet av regler
för innehav av datorutrustning. Utskottet utgick
från att reglerna skulle få en ändamålsenlig
utformning och avstyrkte det då aktuella
motionsyrkandet.
Kriminalvårdsstyrelsens nya allmänna råd
beträffande innehav i bostadsrum av viss teknisk
utrustning, ARK 1998:2, trädde i kraft den 25 maj
1998. Av de allmänna råden framgår bl.a. följande.
Vid en begäran om innehav av teknisk utrustning
skall den intagnes intressen vägas mot de
olägenheter för anstalten som ett medgivande till
innehav kan medföra. Att låta en intagen inneha egen
dator eller kringutrustning till sådan kan vara
förenat med olägenheter ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt. Uppkommer fråga om att medge den
intagne innehav av egen dator och kringutrustning
till sådan måste därför en noggrann prövning göras.
I bedömningen skall vägas in i vilken utsträckning
den intagne kan utnyttja dator i anstaltens regi.
Också hänsyn till brottslighetens art, strafftidens
längd och andra faktorer skall beaktas. Om innehav
medges skall innehavet normalt sett avse bärbar
dator. Innehavet får inte avse dator som möjliggör
kommunikation. Innan den intagne får datorn i sin
besittning skall den plomberas så att anstalten vid
visitation skall kunna avgöra om den har utnyttjats
på ett sätt som inte överensstämmer med
förutsättningarna för innehavet. Är det fråga om en
dator som den intagne redan äger skall det krävas
att han redovisar vad som finns på datorns hårddisk.
En kontroll av datorns hårddisk skall också kunna
ske genom att anstalten anlitar ett företag med
specialistkompetens för detta. Den intagne skall
normalt sett inte medges att inneha disketter, annat
löstagbart datamedium eller skrivare. Vidare bör
innehavet av dator och kringutrustning förenas med
särskilda villkor, t.ex. att utrustningen endast får
förvaras i det egna bostadsrummet, att utrustningens
plombering inte får brytas och att den intagne inte
får låta någon annan intagen bruka utrustningen. Om
den intagne bryter mot villkoren skall hans rätt
till innehav omprövas.
Utskottet anser att Kriminalvårdsstyrelsens nu
gällande allmänna råd beträffande innehav av
persondatorer har fått en ändamålsenlig utformning.
Motion Ju911 avstyrks i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en ny verkställighetslag
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 16,
res. 1 (m)
2. beträffande fängelsedömda på häkte
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju905 yrkande 27,
res. 2 (m, kd, c, fp)
3. beträffande behandlingen av män som
begått vålds- eller sexualbrott
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju721 yrkande 19,
1999/2000:Ju901 yrkande 5, 1999/2000:Ju907
yrkande 22 och 1999/2000:A804 yrkande 26,
res. 3 (m, kd, c, fp)
4. beträffande disciplinåtgärder för
livstidsdömda
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju901 yrkande 14,
res. 4 (m)
5. beträffande permissionsbestämmelserna
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkandena 7,
8 och 10 och 1999/2000:Ju905 yrkande 29,
res. 5 (m, kd, c, fp)
6. beträffande elektronisk övervakning vid
permission
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju504,
1999/2000:Ju901 yrkande 11 och 1999/2000:Ju907
yrkande 32 (delvis),
res. 6 (m, kd)
7. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju511 och
1999/2000:907 yrkandena 31 och 32 (delvis),
res. 7 (kd)
8. beträffande anmälningsskyldighet enligt
71 § socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju508 yrkande 1,
res. 8 (v, mp)
9. beträffande barn med frihetsberövade
föräldrar
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju508 yrkandena 2 och
3,
10. beträffande barnpsykologisk expertis
på anstalterna
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju907 yrkande 30,
res. 9 (kd)
11. beträffande psykiskt störda
lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju506,
1999/2000:Ju509 och 1999/2000:Ju513,
12. beträffande kostnadsansvaret vid
verkställighet genom elektronisk övervakning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju507,
res. 10 (kd)
13. beträffande betalning av utvisades
hemresa
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju703,
res. 11 (m, kd)
14. beträffande persondatorer på
anstalterna
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 22.
res. 12 (m)
Stockholm den 23 mars 2000
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw
Persson (fp), Göran Norlander (s), Anita Sidén (m)
och Yilmaz Kerimo (s).
Regeringen har i och för sig uppgivit att den avser
att överväga frågan i samband med den systematiska
översyn av KvaL som skall inledas under året. Detta
är enligt vår mening inte tillräckligt. Vi anser att
regeringen snarast skall ta initiativ till en
utredning med uppdrag att lämna förslag till en ny
lagstiftning. Då det finns ett stort pedagogiskt
värde med att förse en ny
straffverkställighetslagstiftning med ett namn som
överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen
att ange de regler som skall gälla för hur
fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen
benämnas fängelselagen.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta
åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande en ny verkställighetslag
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju906
yrkande 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 1.
Vi anser i likhet med utskottet att strävan alltid
måste vara att göra tiden på häkte i avvaktan på
anstaltsplacering så kort som möjligt. Väntetiden
bör enligt vår mening aldrig få överstiga sju dagar.
Tyvärr tvingas häktade med verkställbar dom ibland
vänta längre på häkte innan de placeras ut på
anstalt. Detta är enligt vår mening helt
oacceptabelt och de planerade åtgärderna framstår
som otillräckliga. Ytterligare åtgärder måste
omgående vidtas för att nedbringa väntetiderna i
häkte.
Det bör ankomma på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med besked om vilka åtgärder
regeringen avser att vidta i detta syfte.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande fängelsedömda på häkte
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju905
yrkande 27 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 2.
3. Behandlingen av män som begått vålds-
eller sexualbrott (mom. 3)
Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män
som har begått sexualbrott får adekvat behandling
för att undvika att de återfaller i likartad
brottslighet. En möjlighet är att använda sig av
medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering.
I dag kan sexualbrottslingar som ett led i
behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt
genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock
inte någon möjlighet att ensam besluta om behandling
utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso-
och sjukvården oavsett om den medicinska
behandlingen påbörjats i frihet eller under
verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör
medicinsk behandling i kombination med terapi
användas mer frekvent inom kriminalvården.
Det får ankomma på regeringen att utreda denna
fråga och återkomma till riksdagen med förslag till
hur den medicinska behandlingen av
sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.
Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju901,
Ju907 och A804 bör riksdagen ge regeringen till
känna. Motion Ju721 i nu behandlad del är
tillgodosedd och bör avslås.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande behandlingen av män som
begått vålds- eller sexualbrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901
yrkande 5, 1999/2000:Ju907 yrkande 22 och
1999/2000:A804 yrkande 26 och med avslag på
motion 1999/2000:Ju721 yrkande 19 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 3.
Det är enligt vår mening oacceptabelt att
livstidsdömda inte kan åläggas någon direkt kännbar
disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller
begår brott under fängelsetiden.
För att komma till rätta med problemet kan vi tänka
oss en rad nya åtgärder. Antalet permissioner kan
minskas för dem som missköter sig. Vidare kan
inskränkningar i möjligheten att ta emot besök
utgöra en effektiv åtgärd. En annan möjlighet vore
att införa löneavdrag vid misskötsamhet.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast utreda
frågan om ett nytt system för disciplinåtgärder för
livstidsdömda.
Vi anser att utskottets lydelse under moment 4 bort
ha följande lydelse:
4. beträffande disciplinåtgärder för
livstidsdömda
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju901
yrkande 14 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 4.
Den praktiska tillämpningen av gällande
permissionsbestämmelser har inte alls fungerat. Det
är därför positivt att åtgärder har vidtagits inom
kriminalvården i syfte att uppnå en stramare
tillämpning av bestämmelserna. Detta är emellertid
inte tillräckligt utan ytterligare åtgärder måste
vidtas. Vid beslut om permission måste t.ex. en
avvägning göras mellan den intagnes intresse av att
få permission och medborgarnas berättigade krav på
skydd och säkerhet. För att underlätta den
bedömningen krävs att kriminalvårdens
farlighetsbedömningar av de intagna utvecklas.
Frågor om permission bör också tas upp i den
intagnes individuella vårdplan som bör styra
tilldelningen av och villkoren för permission.
Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av vad vi nu har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande permissionsbestämmelserna
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901
yrkandena 7, 8 och 10 och 1999/2000:Ju905
yrkande 29 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 5.
6. Elektronisk övervakning vid permission
(mom. 6)
De utvärderingar som har gjorts av verkställighet i
form av intensivövervakning med elektronisk kontroll
har visat på ett övervägande positivt resultat. Vi
anser att de erfarenheter kriminalvården härvid
erhållit skulle kunna användas även i andra
sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning
kunna införas som en extra säkerhetsåtgärd vid
permissioner och frigångar.
Regeringen bör med anledning av vad vi nu har
anfört ges i uppdrag att inom ramen för pågående
beredningsarbete skyndsamt ta fram förslag till
lagstiftning som möjliggör en försöksverksamhet med
denna inriktning.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande elektronisk övervakning vid
permission
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju504,
1999/2000:Ju901 yrkande 11 och 1999/2000:Ju907
yrkande 32 (delvis) som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 6.
7. Frigivningsförberedelser (mom. 7)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:
Vi anser att det i syfte att underlätta frigivningen
för långtidsdömda bör införas ett särskilt
utslussningsboende. En sådan ordning skulle medverka
till att successivt återanpassa de intagna till ett
liv i frihet. För att på ett effektivt sätt kunna
kontrollera den intagne under det att han vistas på
utslussningsboendet bör kriminalvården ges möjlighet
att använda elektronisk övervakning.
Regeringen bör inom ramen för pågående
beredningsarbete beakta vad vi nu har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju511
och 1999/2000:907 yrkandena 31 och 32 (delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 7.
8. Anmälningsskyldighet enligt 71 §
socialtjänstlagen (mom. 8)
Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp) anför:
När barn är i behov av stöd och skydd av
socialtjänsten är polis och åklagare skyldiga att
göra en anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen. Det
är emellertid inte alltid som en person som döms
till fängelse är häktad eller föremål för
polisingripande i direkt anslutning till
anstaltsplaceringen. Den situationen kan alltså
uppkomma att varken polisen eller åklagaren gjort en
sådan anmälan. I dessa fall finns det en risk för
att barns behov av stöd och skydd inte kommer till
socialtjänstens kännedom. Kriminalvården bör därför
ges en liknande anmälningsskyldighet som den som
polis och åklagare har.
Det är i och för sig bra att frågan för närvarande
bereds inom Regeringskansliet. Regeringen bör dock
ges i uppdrag att skynda på beredningen och snarast
återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad vi här har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande anmälningsskyldighet enligt
71 § socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju508
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 8.
9. Barnpsykologisk expertis på anstalterna
(mom. 10)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:
Vi anser att villkoren för de barn vars föräldrar
vistas på anstalt måste ytterligare förbättras.
Bland annat bör det på anstalterna finnas tillgång
till barnpsykologisk expertis så att barn och
föräldrar kan ges hjälp att förbereda en så normal
gemensam livssituation som möjligt.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med
anledning av vad vi här har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10
bort ha följande lydelse:
10. beträffande barnpsykologisk expertis
på anstalterna
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju907
yrkande 30 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 9.
10. Kostnadsansvaret vid verkställighet
genom elektronisk övervakning (mom. 12)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:
Om en person verkställer sitt straff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll skall
han normalt sett stå för sina levnadskostnader. Om
han inte har förmåga att stå för sitt uppehälle
själv har han emellertid rätt till socialbidrag av
sin hemkommun. Detta innebär att staten i praktiken
överför del av kostnaden för verkställigheten på
kommunerna. Enligt vår uppfattning är detta inte
rimligt. Kostnaden bör i dessa fall i stället
belasta kriminalvårdens anslag.
Det ankommer på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett förslag på hur
betalningsskyldigheten för straffs verkställighet
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll
skall fördelas.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 12
bort ha följande lydelse:
12. beträffande kostnadsansvaret vid
verkställighet genom elektronisk övervakning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju507 som
sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 10.
Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte
har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala
ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för
hans hemresa. Detta står också i strid med
stadgandet i 9 kap. 1 § utlänningslagen. En sådan
möjlighet bör därför införas för kriminalvården.
Det ankommer på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
vad vi nu har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 13
bort ha följande lydelse:
13. beträffande betalning av utvisades
hemresa
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju703 som
sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 11.
Vi anser att personer intagna i anstalt inte bör
tillåtas att inneha egna persondatorer eller
programvara under anstaltsvistelsen. Det behov som
intagna har av att använda datorer i studiesyfte
eller liknande bör i stället tillgodoses genom de
datorer som finns på anstalterna.
Det får ankomma på regeringen att vidta
erforderliga åtgärder med anledning av vad vi nu har
anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:
14. beträffande persondatorer på
anstalterna
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911
yrkande 22 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 12.
Enligt vår mening visar flera av de motionsyrkanden
som utskottet nu behandlar på den brist på resurser
som kriminalvården lider av. Vi kan t.ex. hålla med
motionärerna bakom motion Ju905 om att det är
oacceptabelt att personer med verkställbara domar
får stanna kvar på häkte under långa tider i
avvaktan på sin anstaltsplacering. Det är också
oacceptabelt att män som är dömda för vålds- eller
sexualbrott inte alltid får relevant behandling för
sina problem. Att de intagna erbjuds meningsfull
sysselsättning och behandling är som framhålls i
motionerna Ju721 och Ju901 m.fl. en förutsättning
för att förebygga att de efter frigivningen inte
återfaller i brott. Även det faktum att den intagnes
frigivning förbereds på ett adekvat sett är en
förutsättning för att den dömde i möjligaste mån
skall kunna återföras till ett laglydigt liv. Det är
därför som framhålls i bl.a. motion Ju511 viktigt
att ökade insatser görs för att förbereda de intagna
inför frigivningen.
Vi föreslog under behandlingen av
budgetpropositionen för år 2000 att ytterligare
medel skulle anslås till kriminalvården. Med vårt
budgetalternativ hade förutsättningarna för att
kunna bedriva en säker, modern och human
kriminalvård väsentligt förbättrats.
2. Barn med frihetsberövade föräldrar (mom.
9)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Barn vilka har en förälder som döms till fängelse
lever i en mycket svår situation. Det är därför
positivt att kriminalvården har vidtagit olika
åtgärder för att underlätta och öka möjligheterna
för barn att hålla kontakt med sina föräldrar på
anstalt och att ytterligare åtgärder planeras i
detta syfte. Det är enligt vår mening viktigt att
kriminalvården också i ett längre perspektiv
fortsätter att fokusera på dessa problem. Vi har
därför för avsikt att noga följa kriminalvårdens
arbete i fråga om barn med frihetsberövade föräldrar
och, om det bedöms nödvändigt, återkomma med förslag
till ytterligare åtgärder.