I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag att riksdagen skall dels godkänna
1997 års tilläggsprotokoll till Europarådets
konvention från år 1983 om överförande av dömda
personer (överförandekonventionen), dels anta vissa
förslag till lagändringar som föranleds av
tilläggsprotokollet och vissa artiklar i
Schengenkonventionen.
Överförandekonventionen innebär att överförande av
straffverkställighet från en konventionsstat till en
annan kräver samtycke av den dömde.
Tilläggsprotokollet möjliggör sådant överförande
utan den dömdes samtycke i två fall. Det ena fallet
är att den dömde flytt till sitt hemland innan en
påföljd som ådömts honom i ett annat land börjat
verkställas. Det andra fallet är när den dömde i
samband med domen utvisas på grund av brottet. En
reglering för det fall att den dömde flytt till sitt
hemland innan påföljden börjat verkställas finns
också i Schengenkonventionen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer och
ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1999/2000:45 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen
dels
godkänner 1997 års tilläggsprotokoll till
Europarådets konvention från 1983 om överförande av
dömda personer,
dels
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
2. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats
till betänkandet som bilaga 1.
Tilläggsprotokollet har fogats till betänkandet som
bilaga 2.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
1999/2000:Ju13 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen, med tillämpning av artikel 6 i
tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om
överförande av dömda personer, beslutar om
reservation mot artikel 3 i samma konvention.
1999/2000:Ju14 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen
omförhandlar 1997 års tilläggsprotokoll till
Europarådets konvention från 1983 om överförande av
dömda personer så att Sverige kan reservera sig på
det sätt som anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999
1999/2000:Ju501 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utländska
medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas
för att avtjäna sina straff i hemlandet.
1999/2000:Ju701 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
lagändring så att straffsatsen för svenska och
utländska medborgare bedöms lika även i de fall där
den utländske medborgaren döms till utvisning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
agera för att utvisningsdömda alltid skall tas emot
i sina hemländer.
1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att undersöka
möjligheterna till att utvisa utvisningsdömda i ett
tidigt skede av verkställighetstiden.
Utskottet
Inledning
Ärendet och dess beredning
Inom Justitiedepartementet har upprättats
departementspromemorian Överförande av
straffverkställighet utan den dömdes samtycke (Ds
1999:23). I promemorian föreslås att Sverige skall
tillträda ett tilläggsprotokoll till den s.k.
överförandekonventionen. Vidare läggs i promemorian
fram förslag för att anpassa lagstiftningen till
tilläggsprotokollet och till vissa artiklar i
Schengenkonventionen. Promemorian har
remissbehandlats. Till grund för förslagen i
propositionen ligger förslagen i promemorian och
remissbehandlingen av denna.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen i
promemorian, och regeringen har i huvudsak anslutit
sig till Lagrådets synpunkter.
Gällande rätt
Internationella verkställighetslagen
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) innebär
att Sverige efter överenskommelse med annan stat och
under vissa förutsättningar kan åta sig att här i
landet verkställa en utländsk brottmålsdom. På
motsvarande sätt kan en annan stat verkställa en
svensk brottmålsdom.
IVL tillkom i samband med att Sverige tillträdde
1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brottmålsdoms-
konventionen; prop. 1972:98, JuU 1972:16, rskr.
233). Lagen undergick ett flertal ändringar i
samband med att Sverige tillträdde Europarådets
konvention från år 1983 om överförande av dömda
personer (överförandekonventionen; prop.
1983/84:197, JuU 1984/85:1, rskr. 8).
IVL är inte begränsad till att gälla samarbete med
stater som tillträtt någon av de nämnda
konventionerna. Överflyttande av verkställighet
enligt lagen kan också ske i förhållande till annan
stat med vilken Sverige har ingått överenskommelse i
ämnet. Straffverkställighet kan överflyttas även i
andra fall, om synnerliga skäl föreligger.
Överförande av straffverkställighet enligt de
allmänna bestämmelserna i IVL liksom enligt de
bestämmelser som anknyter till
brottmålsdomskonventionen omfattar såväl
frihetsberövande påföljder som böter och
förverkande. Överförande enligt de bestämmelser som
anknyter till överförandekonventionen kan enbart
avse frihetsberövande påföljder.
När det gäller överförande av straffverkställighet
enligt brottmålsdoms-konventionen är en anmodad stat
i princip förpliktad att överta verkställigheten
efter en framställning därom. En framställning kan
endast göras av det land där domen meddelats
(domslandet). Innan verkställighet förs över till
Sverige måste det prövas att det inte föreligger
något av de hinder mot överförande av verkställighet
som anges i 5 § IVL. Föreligger hinder enligt nämnda
paragraf, måste framställningen avslås. Vidare anges
i 6 och 7 §§ IVL ett flertal omständigheter som kan
utgöra skäl för att avslå en begäran om överförande.
För överförande enligt brottmålsdomskonventionen
gäller en detaljerad reglering för hela förfarandet.
Avslås inte framställningen från en främmande stat
genast, inleds ett domstolsförfarande där den
svenska domstolen först avgör om det föreligger
hinder mot överförande av straffverkställighet och,
om så inte är fallet, meddelar en ny påföljd enligt
svensk lag för motsvarande brott. Under förfarandet
kan tvångsmedel enligt 24 och 25 kap.
rättegångsbalken (häktning m.m.) användas. Även
domar som meddelats i den tilltalades utevaro kan
föranleda överförande.
Eftersom den dömdes samtycke inte är något krav för
att verkställighet skall få ske i Sverige, finns
vissa immunitetsregler som bl.a. innebär att den
dömde inte får lagföras i Sverige för annat brott
som han begått före överförandet.
En framställning om överförande av verkställighet
av en svensk brottmålsdom till en annan stat görs av
Kriminalvårdsstyrelsen beträffande frihetsberövande
påföljder utom i fråga om överlämnande till
rättspsykiatrisk vård där framställning får göras av
Socialstyrelsen.
Överföranden av straffverkställighet enligt
brottmålsdomskonventionen sker mycket sällan, vilket
framför allt torde bero på att endast ett fåtal
stater har tillträtt konventionen.
I de fall där överförande av straffverkställighet
sker enligt överförandekonventionen uppställs endast
vissa förutsättningar för överförandet och
riktlinjer för förfarandet. Skälet härtill är att
konventionen inte förpliktar staterna att överföra
verkställigheten.
En framställning om överförande av
straffverkställighet kan göras såväl av domslandet
som av det land som vill överta verkställigheten
(verkställighetslandet). Enligt 25 a § första
stycket IVL gäller som en förutsättning för
överförande av straffverkställighet till Sverige att
den dömde är svensk medborgare eller har hemvist
här. Vidare erfordras att den dömde har samtyckt
till att verkställighet sker i Sverige, att den
gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt
svensk lag samt att den tid för frihetsberövande som
återstod när framställningen om verkställighet kom
in uppgick till minst sex månader eller särskilda
skäl talar för att verkställigheten ändå förs över
till Sverige. Några ytterligare förutsättningar
ställs inte upp i IVL. Sverige har i en förklaring
till överförandekonventionen angivit att med svensk
medborgare likställs medborgare i annat nordiskt
land eller utomnordisk medborgare med hemvist i
annat nordiskt land.
Av 25 b § IVL framgår att regeringen, om
verkställighet skall ske i Sverige, efter
omständigheterna själv kan meddela de närmare
föreskrifter som behövs för verkställigheten i
Sverige eller överlämna åt Riksåklagaren att göra
ansökan hos rätten om att ny påföljd skall bestämmas
enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd
för motsvarande gärning. I sistnämnda fall hänvisas
till de regler som gäller i IVL vid överförande av
verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen.
Verkställigheten i Sverige sker enligt svenska
regler; den upphör bl.a. om den andra staten
beviljar nåd eller amnesti eller tar upp domen till
ny prövning.
När det gäller påföljder som ådömts i Sverige tas
fråga om verkställighet i annan stat enligt 34 a §
IVL upp av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av
Socialstyrelsen. En framställning om verkställighet
i annat land av en här i riket ådömd påföljd får
inte göras, om det kan antas att det finns hinder
mot verkställighet i den andra staten, t.ex. att den
dömde inte samtycker till att verkställigheten
överförs till den staten.
Annan lagstiftning
För de nordiska länderna finns en enhetlig
lagstiftning som gör det möjligt att verkställa
domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt
land än doms-landet. De svenska reglerna finns i
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. (NVL). Bestämmelserna i NVL gäller i stället
för bestämmelserna i IVL i förhållande till de
nordiska länderna.
Verkställighet av frihetsstraff kan på begäran av
domslandet äga rum i Sverige om den dömde är svensk
medborgare eller har hemvist här. Domen kan också
verkställas i Sverige om den dömde uppehåller sig
här och det med hänsyn till omständigheterna anses
lämpligast. Den dömdes samtycke erfordras inte. Om
en framställning om verkställighet av ett
frihetsberövande straff bifalls, omvandlas straffet
till fängelse på lika lång tid och verkställs som om
det hade ådömts genom en svensk lagakraftvunnen dom.
Framställningen prövas av Kriminalvårdsstyrelsen,
som även tar ställning till om framställning skall
göras till ett annat nordiskt land beträffande
överförande av ett svenskt fängelsestraff.
Det nordiska samarbetet omfattar även
verkställighet av förverkande eller böter samt
anordnande av övervakning av personer som dömts till
villkorlig dom eller skyddstillsyn eller blivit
villkorligt frigivna.
Slutligen bör nämnas att en person som ådömts
straff i en annan stat och uppehåller sig i Sverige
i vissa fall kan utlämnas för att verkställa
påföljden i den andra staten. Bestämmelser härom
finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott och
i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge. En svensk
medborgare kan inte utlämnas till en icke-nordisk
stat.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågan om Sveriges
tillträde till ett tilläggsprotokoll till
överförandekonventionen (tilläggsprotokollet).
Propositionen behandlar även vissa bestämmelser
(art. 67-69) i 1990 års tillämpningskonvention till
1985 års Schengenavtal (Schengenkonventionen).
Överförandekonventionen kräver att den dömda
personen samtycker till att verkställigheten av
påföljden överförs till ett annat land.
Tilläggsprotokollet gör det möjligt att i två olika
situationer överföra straffverkställigheten utan att
den dömda personen har lämnat sitt samtycke. Den ena
situationen är när personen har flytt till sitt
hemland innan påföljden har verkställts. Den andra
är när personen i samband med domen utvisas på grund
av brottet. Motsvarande bestämmelser om att samtycke
inte krävs när den dömde har flytt till sitt hemland
innan påföljden verkställts finns i
Schengenkonventionen.
I propositionen föreslås vissa ändringar i IVL och
NVL för att anpassa lagstiftningen till
bestämmelserna i tilläggsprotokollet och till nämnda
artiklar i Schengenkonventionen. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Närmare om tilläggsprotokollet
Enligt ingressen till tilläggsprotokollet har detta
till syfte att underlätta tillämpningen av
överförandekonventionen, vars mål är att främja
rättvisan och den dömdes återanpassning till
samhället.
Artikel 1 upptar vissa allmänna
tolkningsbestämmelser. Av dessa framgår bl.a. att
konventionens bestämmelser skall gälla i den
utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i
protokollet. Bestämmelserna i protokollet har
således företräde vid en konflikt.
I artikel 2 regleras den första situationen där
överförande av verkställighet kan ske utan samtycke
(flyktfallet). Den första punkten anger
förutsättningarna. Den person som kan bli aktuell
för ett överförande skall vara medborgare i en
konventionsstat och ha ådömts en lagakraftvunnen
påföljd i en annan konventionsstat. Vidare
förutsätts att personen i fråga försöker undvika att
påföljden börjar verkställas eller fortsätter att
verkställas genom att fly till den stat där han är
medborgare. Är dessa villkor uppfyllda, kan
domslandet begära att den andra konventionsstaten
övertar verkställigheten av påföljden. Någon
skyldighet för den sistnämnda staten att bifalla en
sådan begäran finns inte utan den staten får överta
verkställigheten. Av tredje punkten framgår att
samtycke från den dömde inte krävs när
verkställigheten överförs.
Artikelns andra punkt reglerar bl.a. möjligheten
till frihetsberövande av den dömde på begäran av
domslandet.
I artikel 3 regleras den andra situationen när
verkställigheten kan överföras utan den dömdes
samtycke (utvisningsfallet). De grundläggande
förutsättningarna anges i artikelns första punkt.
Överförande utan den dömdes samtycke kan ske när
personen utöver den frihetsberövande påföljden
utvisas eller avvisas på grund av brottet antingen i
brottmålsdomen eller i anslutning till
brottmålsdomen i ett administrativt beslut. Detsamma
gäller när avgörandets innebörd är att den dömde
inte längre får stanna kvar i domslandet när han
friges. I dessa situationer får domslandet göra en
framställning till en annan konventionsstat om att
överförande skall ske. I artikelns andra punkt
föreskrivs att verkställighetslandet inte skall
bifalla en framställning innan landet i fråga har
beaktat den dömdes uppfattning om överförandet.
Doms-landet skall enligt artikelns tredje punkt
förse verkställighetslandet med en förklaring
innehållande den dömdes uppfattning om överförandet
samt en kopia av utvisnings- eller
avvisningsbeslutet eller något annat beslut som
innebär att den dömde inte får stanna kvar i
domslandet efter frigivningen. I den fjärde punkten
ges regler som bl.a. innebär att den dömde som
huvudregel inte får lagföras för brott som han
begått innan han överfördes till hemlandet och som
inte omfattas av den dom som verkställigheten
gäller. Artikelns femte punkt stadgar att
verkställighetslandet kan vidta nödvändiga åtgärder
för att förhindra att preskription av brott
inträder. Slutligen ges i artikelns sjätte punkt
konventionsstat en möjlighet att reservera sig på så
sätt att den kan förklara att den inte kommer att
överta straffverkställighet enligt artikeln.
Artiklarna 4 och 5 rör undertecknande och
ikraftträdande samt efterföljande anslutning till
protokollet. I artikel 6 ges bestämmelser om
territoriell tillämpning. Artikeln innebär bl.a. att
varje stat vid undertecknande eller vid deponeringen
av instrument rörande ratifikation, godkännande
eller anslutning närmare kan ange det eller de
områden beträffande vilka protokollet skall
tillämpas. Artikel 7 anger att protokollet tillämpas
även på verkställighet av påföljder som ådömts före
protokollets ikraftträdande. Artiklarna 8 och 9
reglerar uppsägning och underrättelser.
Överväganden
Propositionen
I propositionen föreslås således att riksdagen skall
godkänna tilläggsprotokollet och den lagstiftning
som erfordras för att införliva dess bestämmelser
med svensk rätt.
I motion Ju14 (mp) begärs att tilläggsprotokollet
skall omförhandlas så att Sverige kan reservera sig
mot möjligheten att överföra straffverkställighet
från Sverige till annan konventionsstat, om denna
inte har en inriktning av sin kriminalpolitik som
motsvarar den svenska eller om dess kriminalvård
inte tillgodoser mänskliga rättigheter. I motion
Ju13 (v) begärs att Sverige skall reservera sig mot
artikel 3 i tilläggsprotokollet. Motionärerna hävdar
att förhållandena i fängelserna i många stater, som
kan ansluta sig till protokollet, är sådana att det
skulle strida mot de mänskliga rättigheterna att
överföra straffverkställighet dit. Motionsyrkandena
tar således sikte på det s.k. utvisningsfallet i
artikel 3 i tilläggsprotokollet.
När det gäller motiven för regeringens förslag i
denna del anförs i propositionen bl.a. följande. Ett
av överförandekonventionens syften är att
återanpassa den dömde till ett liv utan
kriminalitet, och en förutsättning för detta anses
vara att den dömde samtycker till överförandet av
verkställigheten. Enligt detta resomenang skulle,
för det fall samtycke inte vore ett krav,
överförandet kunna få en motsatt effekt, dvs. en
återanpassning skulle t.o.m. försvåras. Detta
resonemang torde dock inte ha bärighet när det
gäller dömda personer som efter det att påföljden
verkställts skall utvisas från det land där straffet
avtjänas. Skall den dömde utvisas, torde det bli
svårare för kriminalvårdsmyndigheterna att
rehabilitera den dömde, eftersom personen i fråga
inte kommer att vistas där (dvs. i
verkställighetslandet) efter frigivningen. En
återanpassning torde i stället bli bättre och mer
effektiv, om den dömde överförs till sitt hemland så
tidigt som möjligt för att där bli föremål för olika
åtgärder i syfte att anpassa vederbörande till ett
laglydigt liv i det land där hon eller han kommer
att vistas. Den dömdes återanpassning kan t.o.m.
försvåras, om personen i fråga efter ett långt
fängelsestraff och utan några anpassningsåtgärder
utvisas till t.ex. Sverige. Det kan bli avsevärt
svårare att då ta hand om den personen, framhåller
regeringen, som också understryker att den dömdes
uppfattning i fråga om överförande kommer att
beaktas med hänsyn till vad som stadgas i artikel
3.2 i tilläggsprotokollet.
Regeringen anför vidare att i de fall då en
frihetsberövande påföljd har ådömts en person i
Sverige skall den dömde kunna överföras till en
annan stat för verkställighet av den av svensk
domstol ådömda påföljden under förutsättning att den
stat som kommer i fråga för att överta
verkställigheten medger detta.
Regeringen påpekar att med frihetsberövande påföljd
som har ådömts i Sverige avses inte bara fängelse
utan även t.ex. överlämnande till rättspsykiatrisk
vård. Utvisningsfallet avser således även utländska
medborgare som här har överlämnats till sådan vård
och som skall utvisas.
Tilläggsprotokollet ger tillträdande stat en
möjlighet att reservera sig mot artikel 3, dvs.
förklara att den staten inte avser att överta
verkställighet i utvisningsfallen. Värdet av
tilläggsprotokollet torde, anför regeringen, främst
ligga i att överförande skall kunna ske utan den
dömdes samtycke i dessa fall. Sverige bör därför
enligt regeringens mening inte reservera sig mot att
överta verkställighet i utvisningsfallet (prop. s.
28 f).
Fråga om verkställighet enligt tilläggsprotokollet
i främmande stat av en påföljd som ådömts här i
riket skall, enligt förslaget, upptas av
Kriminalvårdsstyrelsen, eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, av Socialstyrelsen (34 a § IVL).
Vad först gäller motionsyrkandena, vill utskottet
framhålla att tilläggsprotokollet inte skapar någon
skyldighet för Sverige att överföra verkställighet
av en här i riket ådömd påföljd till en annan stat
som tillträtt protokollet. Protokollet ger däremot
Sverige en rätt att av en sådan stat begära att den
skall överta verkställigheten av en frihetsberövande
påföljd, om den som ådömts påföljden dessutom skall
utvisas. Och en sådan begäran kan Sverige framställa
även om den dömde själv inte samtycker till att
verkställigheten överförs.
Tilläggsprotokollet ger följaktligen inte heller
möjlighet att reservera sig på det sätt motionärerna
efterlyst.
När det sedan gäller frågan om det är önskvärt att
kunna överföra en här i riket ådömd påföljd utan den
dömdes samtycke, vill utskottet erinra om att IVL
redan ger en sådan möjlighet, nämligen när
överförandet grundas på brottmålsdomskonventionen
eller annan överenskommelse med främmande stat än
överförandekonventionen.
I samband med att Sverige tillträdde
överförandekonventionen uttalades i propositionen
att denna i en del hänseenden fått en annan
utformning än man från svensk sida skulle ha önskat.
I synnerhet gällde detta det obligatoriska krav som
ställdes upp på samtycke från den dömde för att
straffverkställigheten skulle få överföras. Från
svensk sida hade hävdats att det åtminstone vad
gällde utländska intagna som dömts till utvisning
skulle vara en fördel om straffverkställigheten
kunde föras över oberoende av samtycke, men dessa
synpunkter hade inte vunnit gehör (prop. 1983/84:197
s. 46).
Vid sin behandling av konventionen uttalade
utskottet att det ville uttrycka sitt beklagande
över att konventionen delvis fått en annan
utformning än som varit önskvärt från svensk sida;
som framhölls i propositionen hade det onekligen
varit en fördel om verkställigheten kunnat överföras
oberoende av samtycke från den dömde när det gällde
utländska intagna som dömts till utvisning.
Utskottet utgick från att Sverige i det fortsatta
internationella arbetet på området sökte få de
svenska intressena tillgodosedda (JuU 1984/85:1 s. 8
f). Utskottet har senare uttalat sig i liknande
riktning (bet. 1993/94:JuU2 s. 16, bet.
1997/98:JuU19 s. 22 f och bet. 1998/99:JuU27 s. 18 f
).
Utskottet kan nu konstatera att
tilläggsprotokollets bestämmelser för det s.k.
utvisningsfallet ligger helt i linje med de önskemål
som utskottet vid upprepade tillfällen framfört. Att
det genom regeringens förslag i denna del blir
möjligt att överföra straffverkställighet för
personer som skall utvisas måste hälsas med
tillfredsställelse. Utskottet ställer sig således
bakom förslaget i denna del.
Såvitt gäller de farhågor som uttalats i motionerna
för att man från svensk sida skulle göra
framställning om överförande av straffverkställighet
till stater som inte respekterar de mänskliga
rättigheterna, berörs inte den problematiken i den
förevarande propositionen. De bestämmelser om hinder
mot framställning om överförande av verkställighet
som finns i IVL för nu ifrågavarande fall avser den
dömdes person och gärningens beskaffenhet. De berör
däremot inte förhållandena under verkställigheten.
I denna fråga vill utskottet anföra följande.
Tilläggsprotokollet kan tillträdas av stater som har
undertecknat överförandekonventionen. Det rör sig
alltså i första hand om europeiska stater, vilka
ratificerat den europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen). Härutöver har
överförandekonventionen tillträtts av vissa andra
stater såsom Förenta staterna och Kanada, vilka är
västerländska rättsstater. Redan häri kan alltså
sägas ligga en viss garanti mot att ett överfört
straff inte verkställs under oacceptabla
förhållanden.
Samtidigt är det tydligt att Kriminalvårdsstyrelsen
eller Socialstyrelsen vid övervägande av om den
skall begära att en påföljd får verkställas
utomlands har anledning att ta ställning till under
vilka förhållanden verkställigheten kan tänkas ske i
den främmande staten. Under förarbetena till IVL
uttalade föredragande statsrådet sålunda att det
självfallet aldrig kunde komma i fråga att
överflytta verkställighet av påföljd till en
främmande stat, om förhållandena var sådana att det
enligt 53 och 54 §§ i dåvarande utlänningslagen
(1954:193) skulle ha mött hinder att genom
verkställighet av beslut enligt den lagen om den
dömdes avlägsnande ur riket befordra honom till den
ifrågavarande staten. Den ordning för prövning av
frågor om överflyttning till verkställighet till
främmande stat som skulle gälla enligt IVL torde
innebära tillräckliga garantier för att denna
grundsats undantagslöst kom att upprätthållas (prop.
1972:98 s. 92).
De nämnda lagrummen motsvaras närmast av 8 kap.
1 och 2 §§ utlänningslagen (1989:529). Av 8 kap. 1 §
framgår att en avvisning eller utvisning aldrig får
verkställas till ett land om det finns skälig
anledning att tro att utlänningen där skulle vara i
fara att straffas med döden eller med kroppsstraff
eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning och
inte heller till ett land där han inte är skyddad
mot att sändas vidare till ett land där han skulle
vara i sådan fara. Inte heller får, enligt 8 kap. 2
§, en utlänning - med vissa undantag - sändas till
ett land där han riskerar att utsättas för
förföljelse.
Här kan vidare nämnas att utskottet i samband med
behandlingen av äldre yrkanden rörande överförande
av straffverkställighet uttalat att intresset från
svensk sida främst gällde i förhållande till länder
med likartade rättssystem. Beträffande andra länder
kunde det finnas anledning till viss försiktighet
när det gällde att överföra verkställigheten; bl.a.
måste beaktas skillnader i fråga om den vård och
behandling som förekom (JuU 1982/83:25 s. 11).
Utskottet vill nu understryka att en framställning
om överförande av en här i riket ådömd påföljd måste
föregås av överväganden rörande de förhållanden
under vilka verkställigheten i den främmande staten
kan komma att ske. I allmänhet torde inte
förhållandena i de till överförandekonventionen och
tilläggsprotokollet anslutna staterna behöva ge
upphov till några tveksamheter - det kan inte gärna
i ett internationellt samarbete heller begäras att
verkställigheten skall ske under former som helt
motsvarar de svenska. Föreligger däremot
förhållanden motsvarande dem som anges i 8 kap. 1
och 2 §§ utlänningslagen eller framstår
förhållandena för verkställighet i den främmande
staten eljest som helt oacceptabla bör det enligt
utskottets uppfattning inte komma i fråga att göra
någon framställning om överförande.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Ju13
och Ju14.
Såvitt gäller propositionen i övrigt anser
utskottet att också de övriga förslagen ligger väl i
linje med svenska ståndpunkter när det gäller
överförande av straffverkställighet. Regleringen kan
också verksamt bidra till bekämpandet av
internationell brottslighet. Med dessa uttalanden
tillstyrker utskottet propositionen och de i denna
upptagna lagförslagen.
Straffverkställighet vid utvisning
I motion Ju501 (m) efterfrågas överenskommelser med
andra länder för att möjliggöra att personer som i
Sverige dömts till fängelse och utvisning skall få
avtjäna sina straff i hemlandet. I motion Ju905 (c)
begärs en utredning kring möjligheterna att utvisa
sådana personer i ett tidigt skede av
verkställigheten.
Som ovan redovisats ger IVL och NVL redan i dag
möjligheter att låta personer som här i riket dömts
till fängelse och utvisning verkställa sina straff i
hemlandet.
Överförande av verkställighet till annan stat
förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen
eller överförandekonventionen är tillämpliga, att
det föreligger någon annan internationell
överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §
IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall
träffa överenskommelse med främmande stat om
överförande av straffverkställighet. Ett exempel på
en bilateral överenskommelse är det avtal om
verkställighet av straffrättsliga påföljder som
Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).
När utskottet vid andra tillfällen behandlat
liknande motionsyrkanden har utskottet utgått från
att regeringen, då konventioner inte föreligger,
söker träffa bilaterala avtal om överförande av
straffverkställighet (se t.ex. bet. 1994/95:JuU16 s.
14).
Utskottet vill nu framhålla att förslagen i den
förevarande propositionen går i den riktning
motionärerna efterlyser. Sålunda framhålls i
propositionen som en allmän utgångspunkt att en
återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i
ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I
förhållande till stater som är anslutna till
brottmålsdomskonventionen eller
överförandekonventionen med tilläggsprotokollet
synes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda
genom propositionens förslag.
Vad gäller stater som inte är anslutna till någon
av de nämnda konventionerna utgår utskottet alltjämt
från att regeringen, utan något särskilt riksdags-
initiativ, undersöker möjligheterna att ingå
bilaterala avtal i den omfattning som är önskvärd.
Med det anförda avstyrker utskottet såväl motion
Ju501 som motion Ju905 i nu berörda delar.
Straffmätning vid utvisning m.m.
I motion Ju701 (m) begärs att ett utmätt
fängelsestraffs längd inte skall påverkas av ett
förordnande om att den dömde skall utvisas. Vidare
begärs i motionen att Sverige skall agera för att
utvisningsdömda alltid skall tas emot i sina
hemländer. Det har nämligen enligt motionären
förekommit att beslut om utvisning inte kunnat
verkställas därför att den dömdes hemland inte tagit
emot honom; resultatet har då blivit att den dömde
fått ett lindrigare straff av hänsyn till en
utvisning som sedan inte ägt rum.
Enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen får en utlänning
utvisas ur Sverige om han dömts för ett brott som
kan leda till fängelse eller om en domstol
undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som
utlänningen har dömts till. Utlänningen får dock
endast utvisas om han dömts till svårare straff än
böter och det på grund av gärningens beskaffenhet
och övriga omständigheter kan antas att han kommer
att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här
i landet eller om brottet med hänsyn till den skada,
fara eller kränkning som det har inneburit för
enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt
att han inte bör få stanna kvar. Av 4 kap. 10 §
samma lag framgår att domstolen, när den överväger
utvisning, skall på närmare angivet sätt beakta
utlänningens anknytning till det svenska samhället.
Av 29 kap. 5 § 4 brottsbalken följer att rätten vid
straffmätningen utöver brottets straffvärde skall
beakta om den tilltalade förorsakas men genom att
han på grund av brottet utvisas ur riket.
Motsvarande bestämmelser fanns i 1954 års och 1980
års utlänningslagar. Lagmotiven antyder närmast att
utvisning regelmässigt är att betrakta som men för
den dömde (jfr NJA II 1954 s. 158 och NJA II 1980 s.
281 f).
Bestämmelsen innebär i allmänhet att utlänningen på
grund av utvisningen får ett kortare fängelsestraff
än han eljest skulle ha fått. I rättspraxis synes
dock någon hänsyn till utvisning inte tas vid
straffmätningen i fråga om utlänningar som saknar
närmare anknytning till Sverige.
Av 8 kap. 5 § utlänningslagen framgår att om en
utlänning som skall utvisas inte kan sändas till
sitt hemland, får han i stället sändas till något
annat land. Bestämmelsen kan tillämpas bl.a. när den
stat till vilken utlänningen normalt skulle ha sänts
vägrar att ta emot honom (prop. 1988/89:86 s. 196
f).
Utskottet anser för sin del att en möjlighet att
beakta det men den dömde lider genom att han utvisas
är nödvändig för att utlänningar inte i realiteten
skall drabbas svårare i påföljdshänseende än andra
dömda. I de fall utvisning av en för brott dömd
person inte kan verkställas därför att hans hemland
vägrar att ta emot honom utgår utskottet från att
regeringen söker lösa problemet genom
överenskommelse med vederbörande stat. Utskottet
avstyrker motion Ju701.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av
tilläggsprotokollet
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju13 och
1999/2000:Ju14 godkänner 1997 års
tilläggsprotokoll till Europarådets konvention
från 1983 om överförande av dömda personer,
res. 1 (v)
2. beträffande internationella
verkställighetslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m.,
4. beträffande straffverkställighet vid
utvisning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju501 yrkande 1
och 1999/2000:Ju905 yrkande 30,
res. 3 (m, c)
5. beträffande straffmätning vid utvisning
m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju701.
res. 4 (m)
Stockholm den 14 mars 2000
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),
Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena
Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v),
Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Kia Andreasson (mp),
Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)
och Göran Norlander (s).
Reservationer
1. Godkännande av tilläggsprotokollet
(mom. 1)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Bland de länder som kan tillträda
tilläggsprotokollet finns sådana, vilka mer eller
mindre regelmässigt använder tortyr eller annan
förnedrande behandling i sina fängelser. I många
länder, bl.a. i Sveriges närområde, finns fängelser
som är så dåliga att verkställighet i dem i sig
torde kunna rubriceras som omänsklig eller
förnedrande behandling. Att överföra verkställighet
dit skulle innebära ett brott mot bestämmelsen i
artikel 3 i Europakonventionen om förbud mot tortyr
och annan omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning. Framför allt dessa
omständigheter talar emot att det bör vara möjligt
att överföra straffverkställighet utan den dömdes
samtycke i andra fall än det s.k. flyktfallet. Vi
anser att riksdagen nu bör avslå förslaget om
godkännande av tilläggsprotokollet. Regeringen bör
samtidigt få i uppdrag att omförhandla
tilläggsprotokollet så att detta för svensk del inte
omfattar någon möjlighet att överföra
straffverkställighet utan den dömdes samtycke. Vad
vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande godkännande av
tilläggsprotokollet
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju13 och
1999/2000:Ju14 dels avslår regeringens förslag
om godkännande av 1997 års tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention från 1983 om
överförande av dömda personer, dels som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 1.
2. Internationella verkställighetslagen
(mom. 2)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Av vad vi anfört i reservation 1 följer att det inte
bör vara möjligt att i de s.k. utvisningsfallen
överföra straffverkställighet utan den dömdes
samtycke. De regeringsförslag till ändringar i
lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom som föranleds
av artikel 3 i tilläggsprotokollet bör då inte
genomföras. Förslaget till ändringar i nämnda lag
bör avslås och regeringen få i uppdrag att återkomma
med en ny lagtext med den inriktning som följer av
vad vi anfört i reservation 1. Vad vi nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande internationella
verkställighetslagen
att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom, dels som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 2.
3. Straffverkställighet vid utvisning
(mom. 4)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin
(c) anför:
Det är visserligen tillfredsställande att
möjligheterna till överförande av
straffverkställighet i samband med utvisning
utvidgas i förhållande till stater som tillträtt
överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll.
Vi noterar också med tillfredsställelse att
regeringen anser det lämpligt att utvisning i
princip bör ske i ett tidigt skede av
verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör
emellertid regeringen kunna göra mer. Sålunda bör
arbetet med att träffa överenskommelser med
ytterligare stater om överförande av
straffverkställighet intensifieras. Vad vi nu anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande straffverkställighet vid
utvisning
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju501
yrkande 1 och 1999/2000:Ju905 yrkande 30 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 3.
4. Straffmätning vid utvisning m.m.
(mom. 5)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Enligt vår uppfattning bör svenska och utländska
medborgares brottslighet bedömas lika. När en
utlänning döms till fängelse bör därför
fängelsestraffets längd inte påverkas av om det
samtidigt förordnas att han skall utvisas. Att en
sådan ordning är motiverad anser vi framgå av att
utvisningsbeslut i vissa fall inte kunnat
verkställas, vilket lett till att den dömde endast
drabbats av ett "rabatterat" fängelsestraff.
Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta och till
riksdagen återkomma med lagförslag av den innebörd
vi nu skisserat. Regeringen bör också verka för att
överenskommelser ingås med främmande stater så att
dessa tar emot egna medborgare som utvisats till
hemlandet. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande straffmätning vid utvisning
m.m.
att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:Ju701 som sin mening ger
regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4.
Särskilt yttrande
1. Godkännande av tilläggsprotokollet
(mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag instämmer i majoritetens uppfattning i fråga om
de situationer där man från svensk sida inte bör
göra någon framställning om överförande av
straffverkställighet till annan stat. Jag vill
dessutom förtydliga vad jag menar med oacceptabla
förhållanden. Det gäller stater med fängelser som är
så dåliga att verkställighet i dem kan rubriceras
som omänsklig eller förnedrande behandling. I dessa
fall bör någon framställning om överförande alltså
inte göras.
Regeringens lagförslag
1997 års tilläggsprotokoll till
Europarådets konvention från 1983 om
överförande av dömda personer