I betänkandet behandlar utskottet proposition
1999/2000:50 Ansvaret för fastställande av diskontot
m.m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
ansvaret för att fastställa och offentliggöra det
s.k. diskontot förs över från Riksbanken till
Riksgäldskontoret. Genom åtgärden renodlas
Riksbankens uppgifter ytterligare. Överflyttningen
av ansvaret medför en rad mindre följdändringar i
ett antal lagar. Utskottet tillstyrker också
förslaget att kopplingen till diskontot vid
ränteberäkning av för mycket avräknad fordran vid
återbetalning av skatter och avgifter tas bort. För
att få en mer enhetlig ordning inom skatteområdet
knyts ränteberäkningen i stället till
räntebestämmelserna i skattebetalningslagen.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
I propositionen föreslås också en ändring av
riksbankslagen så att Riksbanken ges möjlighet att
delta i finansieringen av Internationella
valutafondens s.k. mjuka utlåning. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag. Förändringen
föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1999/2000:50 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank,
2. lag om ändring i jordabalken,
3. lag om ändring i räntelagen (1975:635),
4. lag om ändring i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag,
5. lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek,
6. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter,
7. lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område,
8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
9. lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till
betänkandet. Det i bilagan intagna lagförslag 7 har
överlämnats till konstitutionsutskottet.
Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen.
Utskottet
Ansvaret för fastställande av diskontot
Propositionen
Diskontot härstammar från den tid då allmänheten
kunde belåna växlar i Riksbanken. Räntan på lånen
kallades för diskonto. Under hela efterkrigstiden
fram till avregleringen av finansmarknaderna vid
mitten av 1980-talet var diskontot ett av
Riksbankens mest betydelsefulla penningpolitiska
instrument. Diskontots penningpolitiska betydelse
försvann emellertid när kreditmarknaden avreglerades
och Riksbanken 1986 i den aktiva penningpolitiken
ersatte diskontot och straffräntan med den s.k.
räntetrappan. Sedan 1992 fastställs diskontot genom
en mekanisk beräkning av den historiska
ränteutvecklingen. Modellen som Riksbanken använder
för att fastställa nivån på diskontot anger att
diskontot skall fastställas varje kvartal och
beräknas som genomsnittet av de under de senaste tre
månaderna dagligen noterade räntorna för dels
sexmånaders statsskuldväxlar och dels femåriga
statsobligationer. Genomsnittet minskas med två och
en halv procentenheter och avrundas till närmast hel
eller halv procentenhet.
Riksbanken ville redan 1988 avskaffa diskontot.
Anledning var att diskontot inte längre passade in i
Riksbankens verksamhet samt att det fanns en risk
för att diskontot, särskilt i internationella
sammanhang, fortfarande sågs som ett
penningpolitiskt styrinstrument. En förändring av
diskontot skulle felaktigt kunna uppfattas som en
räntepolitisk signal. Efter förändringen av metoden
att beräkna diskontot 1992 har emellertid Riksbanken
fortsatt att fastställa diskontot. Eftersom
diskontot nu fastställs vid i förväg bestämda
tidpunkter och enligt en tydlig beräkningsmetod har
risken för missuppfattningar minskat.
Enligt propositionen kvarstår emellertid risken att
diskontot uppfattas som ett penningpolitiskt
instrument. Detta framstår än tydligare efter den 1
januari 1999, då det genom lag klargjordes att
penningpolitik är Riksbankens huvudsakliga uppgift
och bankens arbetsuppgifter renodlades.
Regeringen föreslår därför att uppgiften att
fastställa diskontot flyttas från Riksbanken till
Riksgäldskontoret. Fastställandet av diskontot
stämmer mer överens med Riksgäldskontorets
arbetsuppgifter än med Riksbankens. Termen diskonto
skall enligt propositionen behållas och nivån på
diskontot skall även i fortsättningen fastställas
och beräknas enligt den metod som Riksbanken
tillämpar i dagsläget. Att Riksgäldskontoret tar
över uppgiften att fastställa och offentliggöra
beslut om diskontoförändringar kommer enligt
propositionen inte att innebära några konsekvenser
för avtal eller andra liknande rättsliga instrument.
I ett antal författningar förekommer emellertid
hänvisningar till det av Riksbanken fastställda
diskontot. Regeringen föreslår därför att
hänvisningar i lag till det av Riksbanken
fastställda diskontot ersätts med hänvisning till
det av Riksgäldskontoret fastställda diskontot.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
För att klargöra att ränta som avser tid före
ikraftträdandet av lagändringarna även
fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i
det diskonto som Riksbanken fastställde för den
aktuella tidpunkten, bör en övergångsbestämmelse
införas i berörda lagar.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att föra
över ansvaret för fastställandet av diskontot från
Riksbanken till Riksgäldskontoret samt de lagförslag
som därav följer.
I ett av lagförslagen föreslås en ändring i 9 §
lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område. Lagändringen föreslås träda i
kraft den 1 juli 2000. En ändring i samma paragraf
med samma ikraftträdande föreslås också i
proposition 1999/2000:55 Kommersiell lokalradio, som
bereds av konstitutionsutskottet. Utskottet
beslutade därför tisdagen den 7 mars 2000 att
överlämna det aktuella lagförslaget till
konstitutionsutskottet för författningsteknisk
samordning.
Ränta på för mycket avräknad statlig
fordran
Propositionen
Av lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter framgår att om någon har
rätt till återbetalning eller annan utbetalning på
grund av bestämmelse i ett antal skatteförfattningar
skall i de flesta fall en eventuell fordran som det
allmänna har mot denna person avräknas från det
belopp som skall återbetalas. Om för mycket
avräknas, skall rättelse och utbetalning ske av det
felaktigt avräknade beloppet. På denna utbetalning
skall enligt 10 § ränta utgå med det av Riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande diskontot.
I och med att ansvaret för att fastställa diskontot
flyttas från Riksbanken till Riksgäldskontoret
föreslår regeringen i propositionen att kopplingen
till diskontot vid avräknad statlig fordran bör
upphöra. I stället bör ränteberäkningen knytas till
räntebestämmelserna i skattebetalningslagen
(1997:483). Enligt lagen tillgodoförs skattskyldig
ränta motsvarande 45 % av den s.k. basräntan, dvs.
den räntesats som gäller för sexmånaders
statsskuldväxlar fastställd till helt procenttal.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att 45 %
av basräntan historiskt sett varit en lägre
räntesats än diskontot. För närvarande är emellertid
skillnaden försumbar.
Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
För att klargöra att ränta som avser tid före
ikraftträdandet av lagändringen även
fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i
det diskonto som Riksbanken fastställde för den
aktuella tidpunkten, bör en övergångsbestämmelse
införas i den berörda lagen.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Riksbankens medverkan i finansieringen
inom Internationella valutafonden
Propositionen
Sedan 1976 har Internationella valutafonden (IMF),
vid sidan av utlåningen från fondens allmänna
resurser, utvecklat låneformer för de allra
fattigaste och mest skuldtyngda medlemsländerna -
den s.k. mjuka utlåningen. Enligt IMF:s stadga skall
den mjuka utlåningen ha samma syfte som utlåningen
från de allmänna resurserna. I övrigt regleras den
mjuka utlåningen inte i stadgan. Räntekostnaden för
utlåningen är subventionerad genom särskilda bidrag
från de rikare medlemsländerna. Lånens löptider är
långa för att länderna skall komma till rätta med
sina strukturproblem. Den utestående mjuka
utlåningen motsvarade vid slutet av budgetåret
1998/99 drygt 9 % av IMF:s utlåning från de allmänna
resurserna.
IMF har emellertid svårt att hitta finansiering av
de mjuka lånen. IMF försöker därför inom ramen för
fondens stadga arrangera olika
finansieringslösningar. De arrangemang som hittills
varit aktuella förutsätter godkännande eller någon
form av medverkan från berörda medlemsländer.
Nedan ges ett exempel på finansieringslösning för de
mjuka lånen.
I december 1998 beviljades Brasilien ett lån från IMF på
motsvarande 147,5 miljarder kronor. Lånet var delvis
finansierat genom ett s.k. NAB-arrangemang, vilket
är ett lånearrangemang inom IMF:s allmänna resurser
där 25 länder, däribland Sverige, ingår som
kreditgivare. IMF föreslog att en del av
ränteintäkterna från lånet skulle användas för att
finansiera den mjuka utlåningen. Den aktuella delen
av ränteintäkterna var ursprungligen avsedd för
IMF:s allmänna reserver, vilka skyddar fondens
ordinarie resurser, dvs. insatskapital från
centralbankerna. En överföring av ränteintäkterna
till den mjuka utlåningen förutsatte att de
bakomliggande kreditgivarna - bl.a. Riksbanken - var
eniga och medgav överföringen. I likhet med övriga
kreditgivare medgav Riksbanken överföringen. Den
svenska valutareserven påverkades inte av åtgärden.
I framtiden kommer fler arrangemang av den typ som
redovisas i exemplet ovan att initieras av IMF.
Enligt propositionen är det emellertid osäkert om
det finns något legalt stöd i svensk rätt för
Riksbanken att medverka i sådana
finansieringslösningar. Varken riksbankslagen eller
regeringsformens bestämmelser om internationella
överenskommelser ger något klart stöd för
Riksbankens medverkan i den här typen av
arrangemang.
Enligt propositionen stöder Sverige IMF:s mjuka
utlåning. Det är viktigt att även
utvecklingsländerna i praktiken får möjlighet att
låna från IMF. Enligt regeringen är det därför
naturligt att Riksbanken ges möjlighet att
finansiera även fondens mjuka utlåning och därmed ge
sitt stöd till hela fondens verksamhet. Regeringen
föreslår i propositionen att riksbankslagen ändras
så att det blir klart att Riksbanken har lagligt
utrymme att medverka i sådana
finansieringslösningar. För att åstadkomma detta bör
7 kap. 4 § riksbankslagen ändras så att finansiering
av IMF:s verksamhet kan ske i även andra former än
genom kreditgivning och utan att det föreligger
något valutapolitiskt syfte.
De transaktioner och arrangemang som aktualiserat
förslagen ovan har normalt sett inte något
valutapolitiskt syfte. En medverkan från Riksbankens
sida ligger därför utanför en centralbanks egentliga
uppgifter. Riksbanken måste i varje enskilt fall
bedöma om det är lämpligt att delta i finansiering
av IMF:s verksamhet. Riksbankens engagemang måste
naturligtvis hela tiden vara förenligt med en
ansvarsfull förvaltning av valutareserven. En
förutsättning för Riksbankens deltagande i den mjuka
utlåningen bör också vara att Sveriges andel vid
varje tillfälle vilar på en rimlig bördefördelning
mellan de rikare medlemsländerna i IMF. Dessutom
bör, i enlighet med de nuvarande bestämmelserna,
riksdagen som huvudregel lämna sitt medgivande
beträffande de engagemang som inte har något
valutapolitiskt syfte.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
ändring i riksbankslagen så att Riksbanken ges
möjlighet att även finansiera Internationella
valutafondens s.k. mjuka utlåning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvaret för fastställande
av diskontot
att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i
denna del godkänner vad utskottet anfört,
2. beträffande ränta på för mycket
avräknad statlig fordran
att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i
denna del godkänner vad utskottet anfört,
3. beträffande Riksbankens medverkan i
finansiering inom Internationella valutafonden
att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i
denna del godkänner vad utskottet anfört,
4. beträffande lagförslagen
att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i
denna del samt med anledning av vad utskottet
ovan anfört och hemställt antar de av regeringen
framlagda förslagen till
dels lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank,
dels lag om ändring i jordabalken,
dels lag om ändring i räntelagen (1975:635),
dels lag om ändring i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag,
dels lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek,
dels lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter,
dels lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
dels lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.
Stockholm den 21 mars 2000
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats
Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lisbet Calner (s),
Johan Lönnroth (v), Sonia Karlsson (s), Fredrik
Reinfeldt (m), Carin Lundberg (s), Sven-Erik
Österberg (s), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm
(m), Matz Hammarström (mp), Lena Ek (c), Karin
Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m), Hans Hoff (s) och
Marie Engström (v).
Särskilt yttrande
Riksbankens medverkan i finansiering inom
Internationella valutafonden (mom. 3) (c,
fp)
Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp) anför:
Det är bra att Internationella valutafonden (IMF) i
ökad omfattning engagerar sig och tar initiativ till
att öka långivningen och förbättra lånevillkoren för
jordens allra fattigaste och mest skuldtyngda
länder. Att minska skuldbördan för dessa länder och
genom finansiell hjälp ge länderna en rimlig chans
att förbättra den övergripande ekonomiska
utvecklingen i landet är en viktig del i arbetet att
minska klyftorna och den växande fattigdomen i
världen.
Däremot tycker vi att det är det tveksamt att utöka
Riksbankens möjligheter att, utan riksdagsbehandling
och beslut, delta i den här typen av verksamhet. Den
s.k. mjuka utlåningen till de fattigaste länderna i
världen inbegriper frågeställningar som i
normalfallet ligger utanför en centralbanks
kompetensområde. Det handlar t.ex. om hur
fattigdomen skall mildras och lösas och om den
globala hälso-, miljö- och
jämställdhetsutvecklingen. Detta är frågor som har
en stor betydelse för våra partier. Det
parlamentariska inflytandet i dessa frågor minskar
dock när man i ökad utsträckning låter Riksbanken
själv avgöra om och när man skall delta i den mjuka
utlåningen. Det demokratiska inflytandet i
Riksbankens verksamhet skall tillgodoses av
fullmäktige i Riksbanken. I fullmäktige finns
emellertid inte alla partier i riksdagen
representerade.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges
riksbank
2 Förslag till lag om ändring i
jordabalken
3 Förslag till lag om ändring i räntelagen
(1975:635)
4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag
5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:649) om
företagshypotek
6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och
avgifter
7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens
område
8 Förslag till lag om ändring i sjölagen
(1994:1009)
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571)
om
insättningsgaranti