Bostadsutskottets betänkande
1999/2000:BOU07

Plan- och byggfrågor

Innehåll

1999/2000


BoU7


Sammanfattning
Utskottet  behandlar  i  detta  betänkande förslag i
motioner från den allmänna motionstiden 1999 rörande
plan-   och   byggfrågor.  Samtliga  motionsyrkanden
avstyrks av utskottet.


Till betänkandet har fogats tjugoåtta reservationer
och två särskilda yttranden.




Motionerna
1999/2000:Bo204  av  Rigmor  Ahlstedt m.fl. (c) vari
yrkas


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om   förnyelse  av
bostadsmiljön,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om brottsförebyggande
aspekter vid samhällsplanering,


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om kvinnoperspektiv i
samhällsplaneringen,


11. att riksdagen hos regeringen  begär  förslag om
skydd  för  grönområden i stadsmiljö i enlighet  med
vad som anförts i motionen,


12. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till    känna    vad    i    motionen   anförts   om
bevarandefrågor,


13.  att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till känna vad  i  motionen  anförts  om  förbättrad
demokrati (delvis, se nedan),


15.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till        känna        vad        i       motionen
anförts om att förenkla regelverket.


1999/2000:Bo212  av  Sten Lundström m.fl.  (v)  vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att  ge Boverket i
uppdrag  att  sammanställa och analysera försök  med
eller  avsaknad   av   boendeplanering   i   landets
kommuner,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om problematiken  att
principen    om     att     allsidigt    sammansatta
bostadsområden åsidosätts vid bostadsplanering.


1999/2000:Bo213  av  Paavo Vallius  m.fl.  (s)  vari
yrkas att riksdagen som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet  av att
kartlägga kommunernas investeringar i va-nätet.




1999/2000:Bo224  av  Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om seniorboende.




1999/2000:Bo231 av Eskil Erlandsson m.fl.  (c)  vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  den  kreativa
storstaden,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad    i   motionen   anförts   om   en   ny
planeringsstrategi,


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om samlade regler över
användandet  av  strandnära   mark  i  tätorter  och
tätortsnära områden.


1999/2000:Bo233  av Ulf Björklund  m.fl.  (kd)  vari
yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  kulturmiljöer och
arkitekturfrågor,


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om brottsförebyggande
bostadsplanering,


19. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna  vad  i  motionen  anförts  om  att  vid
bostadsplanering  avsätta mark med syftet att  äldre
skall kunna bo kvar i sin invanda miljö.


1999/2000:Bo401 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  näringsverksamhet
och boende.


1999/2000:Bo411 av Sten Lundström m.fl. (v) vari
yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om   ett
boendeplaneringsprogram.


1999/2000:Bo419 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas


7. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet
vid detaljplan i PBL,


8. att riksdagen beslutar om en lagändring i frågan
om   underkännande   av   kommunala  detaljplaner  i
enlighet med vad som anförts i motionen.


1999/2000:Bo501 av Marietta  de  Pourbaix-Lundin (m)
vari  yrkas  att  riksdagen  hos  regeringen   begär
förslag  om  att  avskaffa  kommunernas  rätt  att i
detaljplaner  precisera  handelsändamålet i enlighet
med vad som anförts i motionen.




1999/2000:Bo502 av Marietta  de  Pourbaix-Lundin (m)
vari  yrkas  att riksdagen hos regeringen  begär  en
utredning om möjligheten  att  införa servicezoner i
enlighet med vad som anförts i motionen.




1999/2000:Bo507 av Anita Jönsson  (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts om behovet av att utveckla
planeringsrutiner för gröna stråk.




1999/2000:Bo508 av  Ola  Karlsson  och Lars Björkman
(m)  vari  yrkas  att  riksdagen  beslutar  avskaffa
möjligheten  att detaljplanelägga var  handel  skall
ske.




1999/2000:Bo510 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om att avvakta med nya
bygglov    för    stormarknader    innan    pågående
samhällsutveckling    satts    in   i   ett   större
samhällsperspektiv,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om   att  pågående
samhällsutveckling prövas mot intentionerna  i plan-
och bygglagen.


1999/2000:Bo512 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen  som  sin mening ger regeringen till känna
vad  i motionen anförts  om  behovet  av  att  skapa
förutsättningar    för   20   000   nya   jobb   vid
Öresundsbrofästet.




1999/2000:Bo517 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen  anförts  om  bygganmälan  och
byggsamråd,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bygglovsavgifter,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad    i    motionen    anförts    om    den
kvalitetsansvariges roll,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om slutanmälan vid
byggnation,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  varsamhetskrav
gällande värdefulla byggnader,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tillsynsansvaret för
det som byggs.


1999/2000:Bo521 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om miljöer  som  är
bullerfria,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  att  bygga  ett
tystare samhälle.


1999/2000:Bo522 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  skyldigheten  att
beakta    barnens    intressen    i    trafik-   och
samhällsplaneringen.


1999/2000:Bo525   av   Lena   Sandlin   och  Ingemar
Josefsson  (s)  vari  yrkas  att  riksdagen som  sin
mening  ger  regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts  om  behovet  av en strategi  för  den  nära
detaljhandeln.




1999/2000:Bo532 av Anne-Katrine  Dunker  och  Patrik
Norinder (m) vari yrkas


1.   att   riksdagen   hos   regeringen   begär  en
utvärdering   av  reglerna  om  rivningsanmälan  och
ämnesinventering  i  plan-  och bygglagen i enlighet
med vad som anförts i motionen,


2. att riksdagen hos regeringen  begär förslag till
ett register för ämnen i byggnader  i  enlighet  med
vad som anförts i motionen.


1999/2000:Bo534  av  Karin  Wegestål  m.fl. (s) vari
yrkas  att  riksdagen som sin mening ger  regeringen
till känna vad  i  motionen anförts om behovet av en
samlad regionplan för Skåne.




1999/2000:Bo535 av Rigmor  Ahlstedt  (c)  vari yrkas
att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts om att en ny utbildning
med   beteckningen   landsbygdsarkitekt   införs   i
Sverige.




1999/2000:Bo539 av Gudrun  Lindvall  och Ewa Larsson
(mp) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att friluftsområdens
bullersituation    generellt    uppmärksammas    och
åtgärdas.


1999/2000:Bo540 av Gudrun Lindvall  m.fl.  (mp) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  behovet  av en
översyn     av    den    offentliga    natur-    och
kulturmiljövårdens organisation,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om måluppfyllelse inom
viktiga områden inom natur- och kulturmiljövården,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  behovet  av  en
översyn av hur ideella  organisationer skall beredas
tillfälle att delta i arbetet  när det gäller natur-
och kulturmiljövård.


1999/2000:A230  av  Elver Jonsson  m.fl.  (fp)  vari
yrkas


18. att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen
till  känna  vad  i  motionen  anförts  om  kommunal
planering för lokalt företagande,


1999/2000:Ju907  av  Alf  Svensson  m.fl.  (kd) vari
yrkas


38.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ge Boverket
i  uppdrag  att  utarbeta  tydliga   riktlinjer  för
bebyggelseinriktade hinder mot brott.


1999/2000:MJ707 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   att   en
helhetsansvarig för en byggnation utses.


1999/2000:N273  av  Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp)
vari yrkas


21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
informations-  och samrådsplikt  vid  markarbeten  i
enlighet med vad som anförts i motionen.


1999/2000:N384 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas


9. att riksdagen  hos  regeringen  begär förslag om
informations-  och  samrådsplikt  vid markarbeten  i
enlighet med vad som anförts i motionen.


1999/2000:So320  av Ulla-Britt Hagström  m.fl.  (kd)
vari yrkas


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om att vid all form av
bostadsplanering måste  hänsyn  tas  till behovet av
att äldre kan bo kvar i sin invanda miljö,


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om stimulans  för olika
former av boende för äldre,


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om brottsförebyggande
boendeplanering.


1999/2000:So327  av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts rörande socialtjänstens
medverkan i den kommunala samhällsplaneringen.


1999/2000:T208 av  Gudrun  Schyman  m.fl.  (v)  vari
yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om att forsknings- och
utvecklingsverksamhet     om    transportminimerande
samhällsplanering bör främjas,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning för att
klarlägga vilka ändringar som  behövs  i  plan-  och
bygglagen   och   annan  lagstiftning  för  att  öka
möjligheterna  att begränsa  etablering  av  externa
köpcentrum,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om att restriktivitet
bör tillämpas vid prövning av nya externa köpcentrum
tills lagöversynen är gjord.


Motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande
13 behandlas i detta betänkande i
vad gäller intresseorganisationers
inflytande i planeringsprocessen
samt barns inflytande i
samhällsplaneringen. I övriga delar
har yrkandet behandlats i
betänkandena 1999/2000:BoU1 och
1999/2000:BoU3.


Utskottet
Vissa förslag beträffande PBL m.m.


Byggprocessen




Enligt motion 1999/2000:Bo517 (v)  yrkande 1 bör det
krävas att bygganmälan görs tidigare  än  tre veckor
före  byggstart  när  det är fråga om större objekt.
Dessutom föreslås att det  skall  vara obligatoriskt
med minst två byggsamrådsmöten om det  är  fråga  om
större eller medelstora objekt. Enligt samma motions
yrkande  3  skall  det åligga den kvalitetsansvarige
att se till att byggherrens kontrollplan tillgodoser
samhällskraven     och     genomförs      på     ett
tillfredsställande   sätt.  Det  förutsätter  enligt
motionärerna att en kontrollplan  enligt  PBL alltid
upprättas efter byggsamråd. Det anges vidare att den
kvalitetsansvarige  skall  närvara  vid  byggsamråd,
besiktningar   och  andra  kontroller.  I  motionens
yrkande  4 begär  motionärerna  att  det  skall  bli
obligatoriskt  enligt  lag  för  byggherren att göra
slutanmälan till byggnadsnämnden samt  önskar de att
byggnadsnämnden  skall  kunna  utkräva  en  särskild
avgift  enligt  10 kap. 6 § PBL om slutanmälan  inte
görs och att denna avgift skall höjas.


Byggherren skall,  enligt 9 kap. 2 § första stycket
PBL, minst tre veckor  innan  arbetena påbörjas göra
en   anmälan  till  byggnadsnämnden   (bygganmälan).
Bygganmälan  är  inte nödvändig om bygglov har sökts
och bygglovsansökan  innehåller  uppgift om planerad
byggstart. Det finns även vissa andra  undantag från
kravet på bygganmälan. Kvalitetsansvarig skall utses
för  de arbeten som kräver bygganmälan. Kontrollplan
skall upprättas om det inte är uppenbart obehövligt.
Den   kvalitetsansvarige    skall    se   till   att
kontrollplaner  följs samt att kontroller,  som  vid
byggsamråd  befinns  vara  nödvändiga,  utförs.  Han
skall   vara   närvarande    vid   byggsamråd   samt
besiktningar och andra kontroller (9 kap. 13 § PBL).
I  kontrollplanen  anges bl.a. vilken  kontroll  som
skall utföras samt vilka  sakkunnigintyg  och övriga
handlingar som skall ges in till nämnden (9 kap. 9 §
PBL).    Formerna    för    byggsamråd    har   inte
detaljreglerats, men avsikten är att det skall göras
så enkelt som möjligt. Byggnadsnämnden måste dock få
en  så pass omfattande redovisning av projektet  att
den    kan     ta     ställning     till    aktuella
bestyrkandefrågor.  Många  gånger kräver  detta  att
byggherren  ger  in  handlingar   i   god  tid  före
samrådsmötet eller att detta delas upp i etapper. Om
byggherren  inte  uppfyller  sina  åtaganden  enligt
kontrollplanen har byggnadsnämnden ytterst möjlighet
att med stöd av  9 kap. 10 § hålla inne slutbeviset,
att förbjuda fortsatt byggnadsarbete  enligt 10 kap.
3  §  första stycket och att förbjuda användning  av
byggnaden  enligt  9 kap. 10 § andra stycket. Enligt
10 kap. 6 § PBL skall under vissa förutsättningar en
särskild avgift om minst  200 och högst 1 000 kr tas
ut  om  arbete  utförs  utan  att  det  finns  någon
kvalitetsansvarig,   någon   underlåter   att   göra
bygganmälan eller rivningsanmälan  när sådan anmälan
skall göras, eller arbete utförs i strid  med  något
beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt PBL.


Boverket     slutrapporterade     år    1997    ett
regeringsuppdrag  om  utvärdering  av byggkontrollen
m.m.  (rapport 1997:9). Enligt vad som  framhölls  i
regeringens  proposition 1998/99:62 Vissa byggfrågor
m.m. visar rapporten  att  alla parter är överens om
att den tydliga ansvarsfördelningen mellan byggherre
och   byggnadsnämnd   som   följer    av   det   nya
kontrollsystemet innebär stora fördelar. I rapporten
redovisas  ett  antal  förslag  om  förändringar   i
systemet för byggkontroll. Verkets förslag återges i
bilaga  till  propositionen.  Regeringen redovisar i
ett    avsnitt    sin    bedömning   i   fråga    om
förändringsbehovet. Framför  allt  kommenteras de av
Boverkets förslag som är inriktade på  en  förenklad
hantering av små och relativt okomplicerade  projekt
inom  ramen  för  det  nya  kontrollsystemet.  Dessa
projekt    består    i    stor    utsträckning    av
tilläggsarbeten  på  småhusfastigheter. Boverket har
föreslagit  förändrad  reglering   i   dessa   fall.
Regeringen  redovisar  emellertid  som sin bedömning
att  förändringar  i  lagregleringen inte  erfordras
eftersom  det  redan  med   gällande   regler  finns
möjligheter  till  en  smidig  hantering av  enklare
ärenden som inte i dagsläget utnyttjas fullt ut. Det
framhålls särskilt att det åligger byggnadsnämnderna
att ta till vara de möjligheter  som  lagen  ger att
förenkla   och   underlätta  ärenden  för  enskilda.
Regeringen framhåller  även  behovet  av  att  genom
ökade  informationsinsatser  bemöta  de  svårigheter
Boverket påtalat.


Bostadsutskottet    ansåg    våren    1999    (bet.
1998/99:BoU8) att de synpunkter som då lagts fram  i
frågor  om  den  kvalitetsansvariges roll inte borde
föranleda  något  tillkännagivande  från  riksdagen.
Samtidigt konstaterade  utskottet att det inte kunde
uteslutas  att  den  kvalitetsansvariges   uppgifter
enligt   PBL   kan  behöva  tas  upp  till  förnyade
överväganden när ytterligare erfarenheter vunnits av
det kontrollsystem  som ännu endast tillämpats under
en  relativt  kort tid.  Detta  gällde  även  övriga
frågor  om  förändringsbehovet   i   tillsyns-   och
kontrollsystemet    som    aktualiserats   i   olika
sammanhang.  Tills vidare ansåg  dock  utskottet,  i
likhet med regeringen, att insatserna borde inriktas
på att genom fortsatta  informationsinsatser  stödja
en  smidig  tillämpning  av  kontrollsystemet i dess
nuvarande utformning.


Utskottet,  som  konstaterar  att  de  nu  aktuella
förslagen  i  stora  delar  motsvarar   förslag  som
Boverket   fört   fram   i   den   tidigare   nämnda
utvärderingen, anser att det fortfarande finns  skäl
att fokusera på informationsinsatser och finner inte
tillräckliga    skäl    för   att   nu   tillmötesgå
motionärerna i någon del.  Med  hänvisning  till det
anförda  avstyrker  utskottet motion 1999/2000:Bo517
(v) yrkandena 1, 3 och 4 om bygganmälan m.m.


Motionärerna  bakom  motion   1999/2000:Bo517   (v)
yrkande  2  förespråkar en ändring i 11 kap. 5 § PBL
på ett sätt som gör det möjligt för kommunerna att i
det enskilda  fallet  debitera  avgifter motsvarande
kommunens faktiska kostnader.


Kommuner har enligt 11 kap. 5 §  PBL rätt att ta ut
avgifter i ärenden angående bl.a. lov  med högst det
belopp   som   motsvarar   kommunens  genomsnittliga
kostnad  för åtgärderna. Kommunen  har  alltså  inte
rätt att debitera  den  i respektive ärende faktiska
kostnaden.  Grunderna för  beräkning  av  avgifterna
skall   anges   i    en   taxa   som   beslutas   av
kommunfullmäktige. Kostnadsuttaget  skall grundas på
självkostnadsprincipen. Det innebär att avgifter för
verksamheten inte får tas ut med högre belopp än som
svarar mot kommunens självkostnad.


Även  detta förslag fördes fram av Boverket  i  den
tidigare nämnda utvärderingen. Förslaget har sålunda
redan tidigare  varit  föremål  för överväganden och
därvid avvisats.


Bostadsutskottet finner inte heller nu tillräckliga
skäl  att gå motionärerna till mötes  och  avstyrker
motion   1999/2000:Bo517  (v)  yrkande  2  om  vissa
avgifter på plan- och byggområdet.


Enligt förslag  i motion 1999/2000:Bo517(v) yrkande
5 bör 8 kap. 6 § PBL  första  stycket 3 ändras på så
sätt att kommunen ges rätt att utöka bygglovsplikten
för  särskilt värdefulla byggnader  när  det  gäller
inre förändringar. Även detta förslag fördes fram av
Boverket  i den nämnda utvärderingen som behandlades
av utskottet våren 1999 (bet. 1998/99:BoU8).


Inredande  av  ytterligare  bostad   eller lokal är
bygglovspliktigt  enligt  8  kap.  1  §  medan  inre
förändringar   i  övrigt  i  princip  inte  är  det.
Regleringen i 8  kap.  6  § första stycket 3 PBL ger
dock  kommunen  - såvitt gäller   byggnader  som  är
särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller  konstnärlig  synpunkt  eller  som
ingår  i  ett  bebyggelseområde  av denna karaktär -
möjlighet  att införa prövningsplikt  och  härigenom
bevaka att olika  detaljer  på och även inne i dessa
byggnader bevaras. Det kan gälla  t.ex. gipsfigurer,
ornament,      stuckaturer,     dörrar,     fönster,
verandasnickerier,   kakelugnar   och  takmålningar.
Kommunen    har    även    möjlighet    att    genom
skyddsbestämmelser   tillgodose  bevarandeintressen.
Planlösning,       intressanta       konstruktioner,
installationer  och fast  inredning  av  olika  slag
avsågs  kunna omfattas  av  denna  möjlighet  (prop.
1985/86:1).


Som framgår  av  den  kortfattade redogörelsen ovan
innebär nu gällande reglering  att det finns ett väl
tilltaget  utrymme  för att genom  kommunala  beslut
införa prövningsplikt  för  inre åtgärder. Utskottet
finner mot bakgrund härav inte tillräckliga skäl att
nu   föreslå   någon   förändring,   varför   motion
1999/2000:Bo517 (v) yrkande  5  om  bygglov för inre
förändringar avstyrks.


I motion 1999/2000:Bo401(c) yrkande  2  förespråkas
bl.a.  att  det  bör utredas om det inte behövs  ett
klargörande  av nuvarande  lagstiftning  så  att  en
fortsatt   diversifierad    verksamhet   med   såväl
näringsverksamhet  som boende  kan  fortgå  i  vissa
miljöer  där näringsverksamhet,  ofta  jordbruk  och
annan småföretagsamhet, blandas med bostäder.


De frågor  som  aktualiseras  av  motionären  utgör
exempel  på  avvägningar  mellan olika intressen som
det  ankommer  på  kommuner  att   göra   t.ex.  vid
detaljplaneläggning.  Liknande  avvägningar kan  bli
aktuella  vid  bygglovsprövning.  Enligt  utskottets
mening framstår det som mindre lämpligt  att lösa de
av   motionären   nu  aktualiserade  frågorna  genom
ytterligare    preciseringar    i    lagstiftningen.
Utskottet  kan inte  ställa  sig  bakom  motionärens
förslag och  avstyrker  motion  1999/2000:Bo401  (c)
yrkande  2 om översyn av regler beträffande byggande
i vissa miljöer med lokal särprägel.


Förslag som  syftar  till att utvärdera olika delar
av    byggprocessen   förs   fram    i    motionerna
1999/2000:Bo517  (v)  yrkande  6 och 1999/2000:MJ707
(mp) yrkande 3. I den förstnämnda motionen anser man
att  frågor  om tillsynen över byggnadsväsendet  bör
utredas närmare.  I  mp-motionen  önskar man att det
utreds om byggsektorn klarar sitt åtagande  angående
producentansvar  och  att  frågan  om det behövs  en
helhetsansvarig  vid  en  byggnation tas  upp  i  en
utredning.


Till grund för de nu aktuella  förslagen  ligger en
strävan  att  säkra  kvaliteten  i  det  som  byggs.
Utskottet   delar  självfallet  denna  strävan.  Ett
uttalat syfte  med  de  regler  som  ställts upp för
byggandet är också att de skall medverka till att de
byggnader  som  uppförs håller en i olika  avseenden
hög kvalitet. Det  kan  naturligtvis  från  tid till
annan  finnas  anledning  att  se över dessa regler.
Samtidigt  är  det också av vikt att  den  praktiska
tillämpningen   av    reglerna    är    sådan    att
kvalitetsmålen  uppnås.  Regeringen  har  mot  denna
bakgrund   den   25   november   1999  gett  Statens
fastighetsverk,         Banverket,        Vägverket,
Luftfartsverket och Fortifikationsverket  i  uppdrag
att   tillsammans   ta   initiativ   till   att  ett
byggbranschens  kvalitetsråd  bildas med företrädare
för  alla aktörer i byggandet och  förvaltningen  av
byggnadsverk    inklusive    försäkringsbolag    och
finansieringsinstitut.        Huvudsyftet        med
kvalitetsrådet  är  att  intensifiera  och  påskynda
arbetet  med att få till stånd ett mera systematiskt
kvalitetsarbete  på  byggområdet och i förvaltningen
av byggnadsverk. Verken  skall vidare med tonvikt på
utveckling av kompetensen  hos  statliga byggherrar,
beställare  och  förvaltare  redovisa   hur   bättre
förutsättningar skall skapas för att samhällets krav
på   byggnadsverk   enligt   byggbestämmelser  skall
infrias   och   därmed  minska  kvalitetsfelen   och
kostnaderna, få färre  byggskador  och  uppnå bättre
inomhusmiljö  med  beaktande  av  arbetsmiljö-   och
utomhusmiljöaspekter.   En  slutlig  redovisning  av
uppdraget skall ske senast  den  1  juni 2001. Redan
senast   den  1  juni  2000  skall  verken  redovisa
arbetsläget på vissa områden.


Mot bakgrund  av  det arbete som inletts saknas det
enligt bostadsutskottets  mening  tillräckliga  skäl
att  nu  ta  ytterligare  initiativ  av det slag som
motionärerna   förespråkar.  Motion  1999/2000:Bo517
yrkande  6  (v)  och   motion  1999/2000:MJ707  (mp)
yrkande 3 om producentansvar avstyrks.


Även  i  motion  1999/2000:Bo532   (m)   yrkande  1
förespråkar  motionärerna  utvärderingsinsatser.  De
anser att det i en utvärdering  bör  analyseras dels
om det finns skäl att höja den högsta  avgiften  som
kan tas ut enligt 10 kap. 6 § PBL, dels om det finns
skäl  att  ta  bort  undantaget  i 9 kap. 3 § första
stycket 4 PBL. I yrkande 2 begärs  förslag  till ett
register  för  ämnen  i  byggnader.  Tanken  är  att
uppgifter  skall lämnas till registret i samband med
att en byggnad uppförs.


Den av motionärerna åberopade bestämmelsen i 9 kap.
avser  bygganmälan.  Det  saknas  enligt  utskottets
mening tillräckliga  skäl  att i de fall som avses i
paragrafen  ställa  krav  om bygganmälan  på  staten
eller ett landsting. Utskottet  finner  inte  heller
tillräckliga  skäl  för  att  begära  det efterlysta
förslaget  till  register  över  ämnen  i byggnader.
Underlåtenhet  att  göra  rivningsanmälan  kan   som
nämnts  leda  till uttag av särskild avgift på minst
200 och högst 1  000 kr. Inom detaljplanelagt område
krävs dock, om inte  annat  har  bestämts  i  planen
eller om uppförandet av byggnaden eller den aktuella
delen inte är bygglovspliktigt, rivningslov för  att
riva byggnader eller delar av byggnader (8 kap. 8  §
PBL).   Utför  någon  utan  lov  åtgärd  som  kräver
rivningslov  så  skall  byggnadsavgift  tas  ut (den
motsvarar  fyra  gånger  avgiften för beviljat lov).
Härutöver kan tilläggsavgift tas ut (10 kap. 4 § och
7 § första stycket 4). Den  avgiften  uppgår ojämkad
till   500  kr  per  kvadratmeter  bruttoarea.   Vid
beräkningen skall 10 kvadratmeter frånräknas. Enligt
utskottets   mening   saknas   mot   denna  bakgrund
tillräckliga skäl för att nu höja den avgift som kan
tas    ut   vid   bl.a.   underlåtenhet   att   göra
rivningsanmälan.


Utskottet  avstyrker  motion 1999/2000:Bo532 (m) om
rivningsanmälan m.m.


I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 15 förespråkar
motionärerna  en  mer övergripande  utvärdering.  De
förordar  att  Boverket  skall  ges  i  uppdrag  att
utvärdera hur de  möjligheter  till flexibilitet som
ges  i  PBL  har  tagits till vara i  den  kommunala
planeringen.


Som  framgår  av  den  tidigare  redovisningen  har
Boverket utvärderat  delar  av  byggregleringen. Den
del   av  uppdraget  som  närmast  berör   det   som
motionärerna     belyser    avsåg    byggkontrollen.
Huvudmålet  för den  delen  var  att  undersöka  och
utvärdera det  nya systemet för tillsyn och kontroll
i byggprocessen. I regeringens uppdrag till Boverket
angavs det som särskilt  viktigt  att få kännedom om
vissa till grund för den nya byggregleringen angivna
syften   uppnåtts.  Det  gällde  bl.a.  syftet   att
möjliggöra   en   smidigare   byggprocess,   teknisk
utveckling  och  lägre  byggkostnader.  Som tidigare
nämnts  framhöll  regeringen  vid  behandlingen   av
Boverkets   utvärdering  särskilt  att  det  åligger
byggnadsnämnderna  att  ta  till vara de möjligheter
som  lagen ger att förenkla och  underlätta  ärenden
för enskilda.  Regeringen  framhöll  även behovet av
att genom ökade informationsinsatser bemöta vissa av
Boverket  påtalade svårigheter. Den utvärdering  som
nu  efterlyses   skulle  kunna  avse  t.ex.  den  av
motionärerna         uppmärksammade         konkreta
frågeställningen som rör i vilken mån som kommunerna
utnyttjar möjligheterna  att  i  områdesbestämmelser
inskränka   eller   utöka   den  i  PBL  föreskrivna
bygglovsplikten.      Givetvis      skulle      även
tillvaratagandet av de motsvarande möjligheterna för
detaljplaner   kunna   utvärderas.   Det  bör   dock
framhållas att nu gällande möjligheter  att förändra
bygglovsplikten i huvudsak tillkom i samband med den
omfattande  reform  som  trädde i kraft den  1  juli
1995. Ändringen innebar bl.a. att bygglovsprövningen
inskränktes  till att avse  endast  en  prövning  av
lokaliseringen  samt  den  närmare  placeringen  och
yttre  utformningen av byggnader eller anläggningar.
Sett ur  ett planeringsperspektiv har sålunda de nya
reglerna  tillämpats   endast   under   en  relativt
begränsad  tid.  Det kan även på goda grunder  antas
att  reformen,  som   innebar   att  bygglovsplikten
inskränktes  väsentligt, i sig har  underlättat  för
såväl kommuner  som  enskilda.  Den flexibilitet som
motionärerna vill belysa  synes i  det  sammanhanget
förlora    något   i   betydelse.   De   nu   nämnda
förhållandena ger skäl att ifrågasätta nyttan av att
nu genomföra den begärda utvärderingen.


Utskottet avstyrker  med  hänvisning härtill motion
1999/2000:Bo204 (c) yrkande  15  om  utvärdering  av
kommunernas flexibilitet i planeringen.


Motionärerna  bakom  motionerna  1999/2000:N273 (m,
kd, fp) yrkande 21 och 1999/2000:N384 (kd) yrkande 9
förespråkar    införande   av   informations-    och
samrådsplikt vid markarbeten.


Motsvarande förslag  behandlades  och avstyrktes av
utskottet   våren  1999  (1998/99:BoU4).   Utskottet
anförde bl.a. följande:


Arbeten som innebär att gator, torg och andra sådana
platser  grävs   upp   gäller  i  stor  utsträckning
reparationer  av  olika  ledningsnät,  utbyte  eller
omläggningar av ledningar  och dylikt. I sådana fall
föreligger  normalt  inga krav  enligt  lag  på  att
information skall ha lämnats  till  eller att samråd
skall  ha  skett  med  nyttjanderättshavarna  på  de
fastigheter   som  påverkas   av   arbetena,   t.ex.
näringsidkare. Denna typ av arbeten utförs inte bara
av kommunen utan  också av ledningsägande bolag, och
de  närmare  förutsättningarna   för   när  och  hur
arbetena  skall utföras kan vara reglerade  i  avtal
mellan kommunen och bolaget. Utskottet anser att ett
informations-   och  samrådsförfarande  regelmässigt
framstår som eftersträvansvärt,  bl.a. med de syften
som  motionärerna  anför. Särskilt gäller  detta  om
arbetena beräknas dra  ut  på  tiden  eller på annat
sätt  är  mer omfattande. Ett sådant förfarande  har
fördelar för  samtliga  inblandade vilket bör utgöra
skäl nog för kommunerna till  nu  aktuella åtgärder.
Det  torde  också i praktiken vara det  vanliga  att
kommunerna informerar  och  bereder möjligheter till
samråd. Trots de värden som ligger  i  att  så  sker
anser  utskottet  att  det skulle föra för långt att
införa  ett generellt krav  på  kommunerna  i  dessa
avseenden.   Utskottet   anser  således  att  den  i
motionerna väckta frågan inte  bör  få  sin  lösning
genom lagstiftning.




Utskottet  står fast vid sin tidigare bedömning  och
avstyrker  motionerna  1999/2000:N273  (m,  kd,  fp)
yrkande 21 och  1999/2000:N384  (kd)  yrkande  9  om
informations- och samrådsplikt inför markarbeten.




Handelsetableringar




Handelsändamålet




I   motionerna   1999/2000:Bo419   (m)   yrkande  7,
1999/2000:Bo501    (m)   och   1999/2000:Bo508   (m)
förespråkar  motionärerna  att  riksdagen  avskaffar
möjligheten     att     i     detaljplan     reglera
handelsändamålet.


Riksdagen  beslutade  hösten  1995  på  förslag  av
bostadsutskottet     (bet.    1995/96:BoU1,    rskr.
1995/96:30) att som sin  mening  ge  regeringen till
känna  vad  utskottet  anfört om möjligheten  att  i
detaljplan  reglera  handelsändamålet   i   huvudsak
enligt  vad  som  gällt före den 1 april 1992. Genom
proposition  1996/97:34   lades   det  av  riksdagen
efterfrågade   förslaget   fram.   Riksdagen   antog
propositionens  förslag  (bet.  1996/97:BoU6,  rskr.
1996/97:77).  Lagändringen  trädde  i  kraft  den  1
januari 1997.


Avsikten   med  regeringsförslaget   var   att   ge
kommunerna i  allt  väsentligt samma möjligheter som
de tidigare hade haft  att  i detaljplaner precisera
handelsändamålet.  Det  innebär   att  kommunerna  i
detaljplan   närmare  kan  reglera  handelsändamålet
genom att särskilja partihandel och detaljhandel och
genom  att  inom  ändamålet  detaljhandel  särskilja
handel  med  skrymmande   varor   och   handel   med
livsmedel.  Precisering av handelsändamålet får dock
ske endast om det finns skäl av betydande vikt.


I propositionen anfördes att de skäl som motiverade
de bestämmelser  som  gällde  före lagändringen 1992
fortfarande äger giltighet. Dessa var bl.a. att göra
det  möjligt  att  åstadkomma  en för  konsumenterna
lämplig  butiksstruktur.  Andra  skäl  utgjordes  av
hänsynen  till omgivningen samt kvartersmarkens  och
bebyggelsens  lämpliga  utformning  i  det  aktuella
fallet.  Beträffande  handel  med  skrymmande  varor
hänvisades  till  behovet av stora parkeringsplatser
och till att man genom  att  särskilja sådan form av
handel  kan åstadkomma en lämplig  lokalisering  och
miljö för  handeln.  Som  skäl  för  möjligheten att
begränsa   eller   helt   förbjuda  livsmedelshandel
nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling, som
exempel togs stormarknader och bensinstationer.


Motionsförslag motsvarande  de  i  år  aktuella har
behandlats   av   utskottet   vid   flera   tidigare
tillfällen  (senast  i bet. 1998/99:BoU4). Utskottet
har härvid avstyrkt förslagen  med  hänvisning  till
bl.a.  att dagens regler ligger praktiskt taget helt
i  linje   med   riksdagens  begäran  1995  och  att
farhågorna  om  att   regleringen   skulle  begränsa
konkurrensen   fick   anses   vara   ogrundade.    I
sammanhanget   pekade  utskottet  också  på  att  en
förutsättning    för    att    en    reglering    av
handelsändamålet  skall   bli  aktuell  är  att  det
föreligger särskilda skäl.


Enligt utskottets mening saknas  bärande  skäl  för
att   i  dag  göra  en  annan  bedömning.  Utskottet
avstyrker  m-motionerna  1999/2000:Bo419  yrkande 7,
1999/2000:Bo501      och      1999/2000:Bo508     om
handelsändamålet i detaljplan.




Det kommunala planmonopolet




Enligt motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo419 (m)
yrkande 8 bör riksdagen besluta om en lagändring som
innebär  att  länsstyrelserna och  regeringen  skall
kunna  upphäva planer  endast  när  de  strider  mot
uttalade riksintressen. Förslaget syftar främst till
att kommunerna  själva  skall  kunna  bestämma  över
handelsändamålet.


Även  motion  1999/2000:T208  (v)  yrkande  5 avser
möjligheterna   att   i   detaljplan   kunna   styra
handelsetableringar.  Motionärerna  föreslår att det
tillsätts  en  utredning  för  att  klarlägga  vilka
ändringar  som  behövs i PBL och annan  lagstiftning
för att öka möjligheterna att begränsa etablering av
externa   köpcentrum.    De    anser    bl.a.    att
lagstiftningen   bör   ge  ökade  befogenheter  till
länsstyrelserna    att    begränsa    eller    avslå
verksamheter som externa köpcentrum.


Frågan om länsstyrelsernas  möjligheter  att upphäva
detaljplaner  har  i  12  kap.  PBL reglerats enligt
följande:


1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens  beslut  att
anta,   ändra  eller  upphäva  en  detaljplan  eller
områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet
innebär att


1.  ett  riksintresse   enligt   3   eller   4  kap.
miljöbalken inte tillgodoses,


2.  regleringen av sådana frågor om användningen  av
mark-  och  vattenområden  som  angår flera kommuner
inte har samordnats på ett lämpligt sätt,


3. en miljökvalitetsnorm enligt 5  kap.  miljöbalken
inte iakttas, eller


en  bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn  till
de boendes  och  övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.


- - -


3 § Länsstyrelsen  skall  upphäva kommunens beslut i
dess helhet, om något förhållande  som  avses  i 1 §
föreligger.   Om   kommunen  har  medgett  det,  får
beslutet upphävas i en viss del.


- - -


Utskottet har erfarit  att regeringen för närvarande
bereder  två ärenden där  länsstyrelses  beslut  att
upphäva  detaljplan   har  överklagats.  Det  gäller
Länsstyrelsens i Skåne län två beslut den 18 januari
1999 avseende detaljplaner för kommunerna Landskrona
respektive Löddeköpinge.


För att möjliggöra att  de intressen som räknas upp
i  12  kap.  1  § tillgodoses  även  i  de  fall  då
respektive kommun  åsidosätter  dem  är  det  enligt
utskottets   mening  nödvändigt  att  det  finns  en
möjlighet   att    upphäva   av   kommuner   antagna
detaljplaner  eller  områdesbestämmelser.  Utskottet
anser  att  det  saknas tillräckliga  skäl  för  att
ställa  sig  bakom  förslag   som  syftar  till  att
inskränka  eller  utöka  denna möjlighet.  Utskottet
avstyrker motion 1999/2000:Bo419  (m)  yrkande 8 och
motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 5 om upphävande av
detaljplaner.




Utvärdering av stormarknadsutvecklingen m.m.




Enligt   motion   1999/2000:Bo525   (s),  som  avser
planering  och  strategi för den nära detaljhandeln,
saknas ett helhetsgrepp från kommunernas och statens
sida. Motionärerna  anser  vidare  bl.a. att externa
stormarknadsetableringar  har negativa  konsekvenser
för stadskärnan och för servicen i bostadsområdena.


I motion 1999/2000:Bo510 (mp) yrkande 2 förespråkar
motionärerna        en        utvärdering         av
stormarknadsutvecklingen  och  intentionerna  i PBL.
Boverket föreslås få utvärderingsuppdrag.


Motionärerna   bakom   motion   1999/2000:T208  (v)
yrkande 6 förespråkar  restriktivitet  vid  prövning
av  nya  externa köpcentrum i avvaktan på en översyn
av  reglerna.   Ett  liknande  innehåll  har  motion
1999/2000:Bo510   (mp)   yrkande   1.   Motionärerna
förordar ett stopp  för  utbyggnad  av stormarknader
tills vidare, genom att bygglov inte skall ges innan
pågående samhällsutveckling satts in  i  ett  större
samhällsperspektiv.


Även våren 1999 föreslogs att frågan om förbud  mot
nyetablering  av  köpcentrum  skulle utredas och att
ett   omedelbart  förbud  för  nya  köpcentrum   och
stormarknader  skulle  införas.  Utskottet avstyrkte
förslagen (bet.1998/99: BoU4) och anförde:


När  det  gäller  frågan om stormarknadsetableringar
vill   utskottet   framhålla    den   reglering   av
handelsändamålet  som  PBL medger bl.a.  med  hänsyn
till miljön. I den mån sådana etableringar bedöms få
sådan miljöpåverkan att  de  långsiktiga  miljömålen
påverkas  finns  det alltså möjlighet för en  kommun
att i olika avseenden  styra  tillkomsten av externa
köpcentrum.  Vad  gäller  länsstyrelsens   roll  vid
etablering  av  externa  köpcentrum  vill  utskottet
erinra  om  den  skyldighet länsstyrelsen har enligt
PBL  att  pröva  kommunala  planbeslut  om  det  kan
befaras att beslutet  inte tillgodoser riksintressen
enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken. Länsstyrelsen har
även  i  övrigt  att  verka   för   att  en  lämplig
samordning  kommer  till  stånd.  Utskottet  är  med
hänsyn   härtill   inte   berett   att  förorda   en
ytterligare reglering av stormarknadsetableringar  i
enlighet  med  förslagen  i motionerna 1998/99:Bo515
(mp) samt 1998/99:N291 (mp).




Utskottet gör samma bedömning  i  dag  och anser att
det inte finns tillräckliga skäl för att  tillstyrka
någon av motionerna. Motionerna 1999/2000:Bo525 (s),
1999/2000:Bo510 (mp) samt 1999/2000:T208 (v) yrkande
6 om stormarknadsutvecklingen avstyrks.


Servicezoner i kommunal planering


I  motion  1999/2000:Bo502 (m) begär motionären  en
utredning om  möjligheten  att införa servicezoner i
kommunal planering.


Motsvarande förslag behandlades  och  avstyrktes av
utskottet   våren   1999  (bet.  1998/99:BoU4)   med
hänvisning till bl.a.  vad  konstitutionsutskottet i
betänkande 1997/98:KU13 funnit vid sin behandling av
en     liknande    motion.    Konstitutionsutskottet
konstaterade  att  den  information om servicenivåer
som  efterlystes i den då  aktuella  motionen  i  de
allra  flesta  fall är tillgänglig i kommunens olika
plandokument, men  att det torde vara mindre vanligt
att  den finns sammanställd  i  ett  enda  dokument.
Utskottet  uttryckte vidare uppfattningen att det är
naturligt  att   servicenivån   varierar   i   olika
kommundelar.  Att  kommunen  deklarerat att man inte
avser att bygga ut servicen i  ett  område  är  dock
inte  detsamma som att kommunen därmed kan vägra att
tillhandahålla  en  viss  service. För att en kommun
mera  varaktigt skall kunna  differentiera  servicen
inom en  kommuns  geografiska  område  krävs  enligt
konstitutionsutskottet  att  likställighetsprincipen
enligt  kommunallagen frångås.  Motionen  avstyrktes
avslutningsvis     med     hänvisning    till    att
konstitutionsutskottet inte  var  berett  föreslå en
ändring av kommunallagen i detta avseende.


Bostadsutskottet  anser  i  denna fråga fortfarande
att den kommunala likställighetsprincipen  inte  bör
inskränkas  och är därför inte berett att ställa sig
bakom motionsförslaget.  Motion  1999/2000:Bo502 (m)
om kommunala servicezoner avstyrks.




Planeringsfrågor




Allmänt




Motion  1999/2000:Bo411  (v)  yrkande  6  innehåller
förslag    om   införande   av   ett   obligatoriskt
boendeplaneringsprogram vars innehåll skall beskriva
kommunernas   planering   för   att   tillgodose  de
prioriterade gruppernas behov av bostäder,  åtgärder
mot  bostadssegregering och utveckling mot ekologisk
hållbarhet.


I motion 1999/2000:Bo212 (v) yrkande 1 förordas att
Boverket  skall erhålla ett uppdrag att sammanställa
och  analysera   försök   med   eller   avsaknad  av
boendeplanering   i   landets   kommuner.   Dessutom
föreslås   i   yrkande   2   att   regeringen  skall
uppmärksamma  problematiken  med  att  principen  om
allsidiga      bostadsområden     åsidosätts     vid
stadsplanering.


Bostadsutskottet  behandlade  och  avstyrkte  våren
1999   (bet.1998/99:BoU4)   motionsförslag  angående
obligatoriskt   boendeplaneringsprogram.   Utskottet
anförde härvid bl.a. följande:


Frågan om obligatoriska  boendeplaneringsprogram har
behandlats  av  utskottet och  riksdagen  vid  flera
tidigare tillfällen. Vid det senaste av dessa (yttr.
1997/98:BoU6y s. 9) erinrade utskottet om att det av
översiktsplanen bl.a.  skall framgå kommunens syn på
hur de byggda miljön skall  utvecklas  och  bevaras.
Det  finns sålunda möjlighet för den kommun som  har
ett  behov   av   detta   att   i   anslutning  till
översiktsplanearbetet ta fram den typ av program som
motionärerna  förespråkar.  Däremot kan  det  enligt
utskottets mening inte anses  erforderligt  att göra
sådana   program   obligatoriska.   Det   bör   även
fortsättningsvis  överlåtas åt den enskilda kommunen
att i detta avseende  ge  planarbetet den inriktning
och  omfattning  som  är  betingat   av   de  lokala
förhållandena och behoven.




Regeringen   beslutade   den  22  december  1999  om
direktiv för en parlamentarisk  kommitté med uppgift
att   värdera   förslagen   från   utredningen    om
allmännyttan  och  bruksvärdet  m.m.   I  kommitténs
uppgifter   ingår  att  följa  utvecklingen  på  det
bostadssociala  området och kunna lämna förslag till
åtgärder för att  stödja särskilt utsatta grupper på
bostadsmarknaden.   Från   kommitténs   kansli   har
inhämtats  bl.a.  att  det   har   gjorts   en  s.k.
bostadsmarknadsenkät  under  1999  och  att man inom
kommittén    kommer    att    analysera    kommunala
bostadsplaneringsprogram.  Kommittén  skall redovisa
sitt arbete senast den 1 november 2000.


Mot denna bakgrund är utskottet inte berett  att  i
dag  till  någon  del  gå  motionärerna  till mötes.
Utskottet förutsätter dock att regeringen återkommer
i   frågan  om  boendeplaneringsprogram.  Motionerna
1999/2000:Bo411  (v)  yrkande  6 och 1999/2000:Bo212
(v) om boendeplaneringsprogram m.m. avstyrks.


Enligt motion 1999/2000:Bo231 (c)  yrkande 3 bör en
ny planeringsstrategi för ökad mångfald  med  lokala
lösningar  införas.  Motionärerna  förespråkar bl.a.
ett   perspektiv   som  är  nerifrån  och  upp,   en
planeringsmodell     där      könsperspektiv     och
miljötänkande är naturliga inslag, stärkt inflytande
för lokala utvecklingsgrupper, mer makt åt organ för
självförvaltning   samt  ett  uppmuntrat   samarbete
mellan privat, offentlig  och ideell sektor. I samma
motions  yrkande  1  efterlyses  planering  för  den
kreativa storstaden. Motionärerna  framhåller  bl.a.
att  stadsbyggandet  måste utgå från varje stadsdels
eller   förorts   behov  och   förutsättningar   för
förnyelse, komplettering och utveckling.


I motion 1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  5 framhålls
dessutom att befintliga bostadsmiljöer på många håll
behöver        förbättras,       särskilt       inom
miljonprogramområdena, och att staten har ett ansvar
för  att  det  utarbetas  en  konkret  strategi  för
förnyelse och för  att  lyfta  fram goda förebilder.
Avslutningsvis förordar motionärerna  att  det skall
finnas     möjlighet     att    ställa    krav    på
kompensationsmark  då parkmark  tas  i  anspråk  för
andra ändamål. Samma  motions yrkande 8 innebär krav
på att riksdagen skall  ge regeringen till känna att
kvinnoperspektivet       måste       beaktas       i
samhällsplaneringen. Motionärerna  framhåller  bl.a.
att  en  angelägen  fråga  är  vilka möjligheter som
kvinnor har att påverka villkoren för sin vardag.


Bostadsutskottet   har   tidigare   behandlat   och
avstyrkt   motioner  med  liknande  frågeställningar
(senast i bet.  1998/99:BoU4).  Utskottet gör i allt
väsentligt samma bedömning i dag.  De utgångspunkter
som motionärerna lyfter fram torde delas  av så gott
som  alla.  Exempel på detta är att det närmast  får
anses  vara  en   självklarhet  att  både  mäns  och
kvinnors behov skall  vara  styrande.  Det  är också
viktigt  att det kvinnoperspektiv som nu tagits  upp
beaktas i  det kommunala beslutsfattandet. Utskottet
anser emellertid fortfarande att dagens regelverk är
så utformat att det verkar för ett stadsbyggande med
den   huvudsakliga   inriktning   som   motionärerna
förordar. Beträffande den parkmark som nämns i en av
motionerna   vill   utskottet   hänvisa   till   att
bebyggelsemiljön   inom   områden  med  sammanhållen
bebyggelse skall utformas med  hänsyn  till  behovet
av parker och andra grönområden (2 kap.  4 § 5 PBL).
Dessutom  kan skyddsbestämmelser tas in i detaljplan
(5 kap. 7 §  PBL)  eller områdesbestämmelser (5 kap.
16 § PBL) för tomter  och  allmänna  platser  som är
särskilt värdefulla från bl.a. miljömässig synpunkt.
Vidare vill utskottet peka på regleringen i 3 kap. 6
§  första  stycket  MB  där  det sägs att behovet av
grönområden  i tätorter och i närheten  av  tätorter
skall särskilt beaktas.


Det saknas enligt  utskottets  mening  tillräckliga
skäl  för att göra tillkännagivanden i de  avseenden
som motionärerna förespråkar. Utskottet avstyrker c-
motionerna  1999/2000:Bo231  yrkandena  1 och 3 samt
1999/2000:Bo204     yrkandena    5    och    8    om
bostadsplaneringsstrategier m.m.




Brottsförebyggande åtgärder




Förslag som syftar till att genom planeringsåtgärder
m.m.  motverka  brottslighet   läggs   fram  i  fyra
motioner.  I motion 1999/2000:Bo233 (kd)  yrkande  8
föreslår motionärerna  att  Boverket  skall  erhålla
uppdrag   om   brottsförebyggande  bostadsplanering.
Enligt motion 1999/2000:Ju907  (kd)  yrkande  38 bör
Boverket   erhålla   ett  uppdrag  om  att  utarbeta
riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.
Motionärerna  bakom  motion   1999/2000:So320   (kd)
yrkande  8 förespråkar att Boverket erhåller uppdrag
att för kommunerna  utarbeta  tydliga riktlinjer för
bebyggelseinriktade   hinder   mot   brott.   Motion
1999/2000:Bo204 (c) yrkande 6 innehåller krav på att
brottsförebyggande aspekter skall  tas  med  vid all
samhällsplanering.


Boverket  gav  i september 1998 ut rapporten Brott,
bebyggelse och planering.  Verket  bedriver dessutom
utbildnings-  och  informationsverksamhet   i  dessa
frågor.   Den  europeiska  standardiseringskommittén
Prevention  of  Crime by Urban Planning and Building
Design arbetar sedan en tid tillbaka med att ta fram
en gemensam Europastandard för förebyggande av brott
genom stadsplanering och byggnadsutformning. Sverige
är representerat  i  kommittén genom bl.a. Boverket.
Från Boverket förväntar  man sig att kommittén under
innevarande år kommer att presentera ett resultat av
arbetet.


Mot   bakgrund   av   detta   finns    det   enligt
bostadsutskottet inte tillräckliga skäl att  i detta
skede   gå   motionärerna   till   mötes.  Utskottet
avstyrker kd-motionerna 1999/2000:Bo233  yrkande  8,
1999/2000:Ju907   yrkande   38  och  1999/2000:So320
yrkande 8 samt c-motionen 1999/2000:Bo204  yrkande 6
om brottsförebyggande bostadsplanering.




Äldreboende




Motionärerna  bakom motion 1999/2000:Bo224 (s)  vill
uppmärksamma behovet  av utveckling av seniorboendet
och förespråkar bl.a. att  frågan  tas upp till bred
debatt  i  samhället  och  att  olika  modeller  för
boendet bör tas fram. I motion 1999/2000:Bo233  (kd)
yrkande  19 efterlyser motionärerna bostadsplanering
för att äldre  skall  kunna  bo  kvar  i sin invanda
miljö.   Motionärerna   förordar   också   att   vid
bostadsplanering mark avsätts för ändamålet. Även  i
motion  1999/2000:So320  (kd)  yrkande  6 efterlyses
bostadsplanering som möjliggör kvarboende för äldre.
I  samma  motions  yrkande  7  påtalas  behovet   av
stimulans   av   olika   boendeformer   för   äldre.
Motionärerna  förespråkar  bl.a.  olika  kooperativa
boendeformer.


Regeringen  beslutade  den  18  december  1997  att
inrätta  ett  äldreprojekt  med uppgift att utarbeta
och  följa upp ett nationellt  handlingsprogram  för
äldrepolitiken. Äldreprojektet pågår 1998-2000.


Regeringen  har  den  22  december  1998 fastställt
direktiv  till en parlamentarisk äldreberedning  med
uppdrag att  skapa förutsättningar för en långsiktig
utveckling  av   äldrepolitiken   (dir.   1998:109).
Beredningens  analyser  och  förslag  skall utformas
utifrån  förhållanden  i samhället som berör  äldres
situation under perioden  fr.o.m.  år  2005  och  de
därpå  närmast  följande  åren. Utgångspunkterna för
arbetet skall vara


-  de förändrade krav som ställs  på  samhället  när
såväl  antalet  som  andelen  äldre  i befolkningen
ökar,
-
-  de  insatser  som  samhället  kan  vidta för  att
underlätta för de äldre att leva ett aktivt liv och
ha inflytande i samhället och över sin vardag,
-
-  förutsättningarna  för  människor  i Sverige  att
åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
-
-  samhällets  insatser  för  att  främja att  äldre
bemöts med respekt,
-
- möjligheterna för äldre att få tillgång  till  god
vård och omsorg.
-


Beredningen  skall  i  sitt  arbete  utgå  ifrån ett
könsperspektiv,  dvs.  i  tillämpliga  delar  belysa
skillnader  mellan mäns och kvinnors förutsättningar
och villkor.




Vidare skall  beredningen beakta det ökande antalet
äldre  med utländsk  bakgrund  och  de  konsekvenser
detta kan medföra.


Beredningen   skall  redovisa  resultatet  av  sitt
arbete  till  regeringen  senast  den  1  maj  2003.
Bostadsutskottet   har   erfarit   att   beredningen
särskilt skall behandla frågor om boende för äldre.


Utskottet, som delar motionärernas uppfattning  att
frågorna  bör  uppmärksammas  och  att det krävs nya
lösningar, finner inte tillräckliga  skäl för att nu
tillstyrka motionsförslagen. Utskottet avstyrker kd-
motionerna   1999/2000:   Bo233   yrkande   19   och
1999/2000:So320   yrkandena  6  och  7  samt  motion
1999/2000:Bo224 (s) om äldreboende.




Barns intressen




Motion 1999/2000:Bo522  (v)  yrkande  1  rör barnens
intressen   i   trafik-   och   samhällsplaneringen.
Motionärerna  önskar att regeringen  återkommer  med
förslag till hur  barnens inflytande skall beaktas i
samhälls-                                        och
trafikplanering   redan   under   2000.   I   motion
1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  13  i motsvarande del
önskar  motionärerna att barns rätt till  utveckling
och trygghet bör beaktas i samhällsplaneringen.


Bostadsutskottet behandlade en liknande fråga våren
1998 (bet. 1997/98:BoU4) och anförde bl.a. följande:


Med     anslutning     till     sina     tidigare
ställningstaganden  vill  utskottet  ånyo  betona
vikten   av   att  barns  intressen  beaktas  vid
planering och byggande och att kommunernas ansvar
är mycket stort.  Enligt  utskottets  mening  bör
barnens  intressen  på  ett  naturligt sätt kunna
tillgodoses  genom den politiska  processen.  Det
finns därför inte  nu  anledning att genom lagre-
glering eller på annat sätt  formalisera  den  av
motionären   väckta   inflytandefrågan.  När  det
gäller frågorna om barnsäkerhet i övrigt är dessa
föremål   för   kontinuerlig    uppmärksamhet   i
Regeringskansliet och Boverket. Det  finns enligt
utskottets mening anledning att anta att  de utan
något  nytt särskilt tillkännagivande kommer  att
bli det  även  i  framtiden.  Föräldrarnas ansvar
inom  detta  område  måste  få  stöd  förutom  av
regelsystemet också genom saklig  och aktiverande
information.  Sådana  informationsinsatser   görs
också  redan  i  dag.  De  ändringar  i Boverkets
byggregler  som trätt i kraft den 1 januari  1999
innebär dessutom  att säkerhetskraven har skärpts
för bl.a. balkonger vid ny- och ombyggnad.




Regeringen har den  17  september  1998  lämnat  ett
uppdrag  till  Boverket att utveckla metoder för hur
barns och ungdomars  inflytande skall förverkligas i
kommunerna   i   frågor  som   rör   samhälls-   och
trafikplanering. Uppdraget  skall  redovisas  senast
den  1  april  2000.  Regeringen  avser att därefter
återkomma  till  riksdagen  med en skrivelse  i  maj
2000.


Mot denna bakgrund anser bostadsutskottet  att  ett
tillkännagivande  i  frågan  skulle  sakna  egentlig
mening. Motionerna 1999/2000:Bo522 (v) yrkande 1 och
1999/2000:Bo204  (c) yrkande 13, i motsvarande  del,
om barns intressen avstyrks.




Bevarandefrågor m.m.




Motion   1999/2000:Bo233    (kd)   yrkande   6   rör
möjligheterna    att   beakta   kulturmiljöer    och
arkitekturfrågor.  Motionärerna  önskar framför allt
att värdefulla kulturmiljöer och byggnader som utgör
prov  på olika tiders arkitektur skall  bevaras  för
kommande  generationer  och framhåller att ombyggnad
och förtätningsverksamhet  ofta  berör  miljöer  som
många vill bevara.


Bostadsutskottet  behandlade och avstyrkte liknande
motionsförslag  våren   1999   (bet.  1998/99:BoU4).
Utskottet anförde härvid bl.a. följande:


Riksdagen antog våren 1998 ett handlingsprogram  för
arkitektur,    formgivning    och    design   (prop.
1997/98:117,      bet.      1997/98:KrU14,     yttr.
1997/98:BoU6y).  Genom  handlingsprogrammet  har  de
övergripande   målen  för  statens    engagemang   i
arkitektur,  formgivning  och  design  ställts  upp.
Bland dessa mål märks bl.a. följande.


- Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga
miljöer skall tas till vara och förstärkas.
-
-  Intresset  för   hög  kvalitet  inom  arkitektur,
formgivning,  design  och   offentlig  miljö  skall
stärkas och breddas.
-
-  Offentligt och  offentligt  understött  byggande,
inredande och upphandlande skall på ett föredömligt
sätt behandla kvalitetsfrågor.
-


För  att  det tydligt skall framgå av lagstiftningen
att estetiska värden skall beaktas och tas till vara
vid utformningen  av  vår  miljö gjordes också vissa
ändringar  i  bl.a. PBL. Ändringarna,  som  trätt  i
kraft  den  1  januari   1999,   innebär  i  korthet
följande.


- En estetiskt tilltalande utformning  av bebyggelse
m.m.  anges  uttryckligen som ett allmänt  intresse
som  skall  beaktas   vid   planläggning   och  vid
lokalisering av bebyggelse (2 kap. 2 §).
-
-  Krav  ställs  på  att byggnader skall ha en yttre
form och färg som är  estetiskt tilltalande (3 kap.
1 §).
-
- Ändringar av byggnader  skall  utföras  varsamt så
att byggnaders karaktärsdrag skall beaktas  (3 kap.
10 §).
-
-   Den  eller  de  nämnder  som  fullgör  kommunens
uppgifter  inom  plan-  och  byggnadsväsendet skall
verka   för   estetiskt  tilltalande   stads-   och
landskapsmiljö (11 kap. 1 §).
-


Som framgår av den  kortfattade  redovisningen  ovan
har   de   frågor   om   byggnaders  kulturella  och
arkitektoniska värden som  tas upp i motion 1998/99:
Bo237 (kd) dels lyfts fram på  ett övergripande plan
genom     handlingsprogrammet     för    arkitektur,
formgivning och design, dels konkretiserats genom de
ändringar som gjorts i PBL. Vad i motionen förordats
får därmed anses vara tillgodosett.




Utskottets   tidigare   bedömning   står   fast.   I
sammanhanget  vill utskottet även hänvisa  till  vad
som i detta betänkande  anförts  beträffande bygglov
för  inre förändringar. Motion 1999/2000:Bo233  (kd)
yrkande    6    om    byggnaders    kulturella   och
arkitektoniska värden avstyrks.


I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande  12 framhåller
motionärerna  betydelsen  av  att  ge  ökad vikt  åt
bevarandefrågorna    i   planeringen.   Motionärerna
förespråkar bl.a. att  det  görs  en  inventering av
efterkrigstidens bebyggelse för att få  en  översikt
över dessa årtiondens värdefullaste bebyggelse.


Bostadsutskottet  delar  motionärernas  uppfattning
att   det   finns   starka   skäl   för   att  hävda
bevarandeintressen     beträffande     de     nämnda
byggnaderna.  Som  utskottet  anförde  i  betänkande
1998/99:BoU4  kan det hävdas att PBL i sin nuvarande
utformning (efter  1995) erbjuder större möjligheter
att  skydda  kulturbyggnader  och  kulturmiljöer  än
tidigare.  Här   kan   nämnas   möjligheten   att  i
detaljplan   eller   områdesbestämmelser   precisera
varsamhetskravet  i  3  kap.  10  § PBL (5 kap. 7  §
första stycket 4 och 16 § 4 PBL). I sammanhanget kan
även hänvisas till vad utskottet på  annat  ställe i
detta  betänkande  har  anfört  om  bygglov för inre
förändringar.  Som utskottet anförde våren  1999  är
det samtidigt viktigt  att  framhålla det ansvar som
kommunerna  har  på  området.  Det  är  således  ett
kommunalt  ansvar  att  med  stöd  av   PBL  utfärda
erforderliga   skyddsbestämmelser  m.m.  Motsvarande
synpunkter   gör  sig   gällande   beträffande   den
efterlysta   inventeringen.    Utskottet    är   med
hänvisning  till  det  anförda  inte  nu  berett att
ställa  sig  bakom  vad  som  förespråkas  i  motion
1999/2000:Bo204  (c) yrkande 12 om bevarandefrågorna
i planeringen.




Transporter




Motion  1999/2000:T208   (v)   yrkande  3  behandlar
transportminimerande samhällsplanering. Motionärerna
förordar      bl.a.      att     forsknings-     och
utredningsverksamhet på området skall stimuleras och
att Boverket tilldelas mer resurser för denna typ av
verksamhet.


Bostadsutskottet     behandlade      våren     1999
(bet.1998/99:BoU4)   ett   liknande  motionsförslag.
Förslaget   avstyrktes.  Utskottet   anförde   bl.a.
följande:


Utskottet   har    ingen    annan   uppfattning   än
motionärerna i fråga om den vikt  som  bör tillmätas
planarbetet   då   det  gäller  att  åstadkomma   en
miljöanpassning  av  trafiksystemen.   Med  stöd  av
dagens  lagstiftning  har  också   kommunerna  stora
möjligheter  att  ge  frågorna den uppmärksamhet  de
förtjänar.     Regeringen     har      uppmärksammat
myndigheterna  på  trafiksystemens  vikt  inom   ett
ekologiskt  hållbart  samhälle,  bl.a. vad gäller en
hållbar  stadsutveckling.  Våren  1998   har   också
riksdagen  antagit ett förslag till transportpolitik
för en hållbar  utveckling  (prop.  1997/98:56, bet.
1997/98:  TU10), ett förslag som bl.a.  lägger  fast
att det övergripande  målet  för  transportpolitiken
skall  vara  att  säkerställa  en samhällsekonomiskt
effektiv        och        långsiktigt       hållbar
transportförsörjning     för     medborgarna     och
näringslivet i hela landet. Detta  övergripande  mål
har  därutöver preciserats i ett antal delmål. Under
rubriken  en god miljö uttrycks delmålet på följande
sätt:  Transportsystemets  utformning  och  funktion
skall anpassas  till  krav  på  en god livsmiljö för
alla,  där natur och miljö skyddas  för  skador.  En
effektiv hushållning med energi, mark och vatten och
andra naturresurser skall främjas. Genom miljöbalken
som trätt  i  kraft  den  1  januari  1999 har också
kraven på miljökonsekvensbeskrivningar  utökats  och
skärpts,     bl.a.     skall     regeringen    pröva
trafikanläggningar med större miljöpåverkan.




Utskottet  gör samma bedömning i dag  och  avstyrker
motion   1999/2000:T208    (v)    yrkande    3    om
transportminimerande samhällsplanering.




Kommunal planering och företagande




Enligt  motion  1999/2000:A230  (fp)  yrkande 18 har
kommunens  planering en viktig roll när  det  gäller
att  skapa  en   bra   grogrund   för   ett   lokalt
företagande.


Enligt bostadsutskottets mening torde motionärernas
uppfattning delas av så gott som alla. Utskottet  är
vidare  av den uppfattningen att dagens regelverk är
så utformat  att det verkar för en planering som kan
tillgodose de  intressen  som  motionärerna  värnar.
Framför allt handlar det dock om prioriteringar  och
avvägningar  som  i  första  hand  bör  göras på det
kommunala  planet.  Utskottet  är  inte  berett  att
ställa   sig   bakom  det  av  motionärerna  önskade
tillkännagivandet, varför utskottet avstyrker motion
1999/2000:A230 (fp) yrkande 18 om kommunal planering
och företagande.




Va-frågor




Motionärerna  bakom   motion   1999/2000:Bo213   (s)
förespråkar    en    kartläggning   av   kommunernas
investeringar  i va-nätet.  De  framhåller  att  det
finns ett stort  behov  av  underhåll, förnyelse och
förbättringar samt att detta  är ett utmärkt projekt
ur sysselsättningssynpunkt.


Kommunförbundet   publicerade   i   november   1998
Kommunerna  och  framtiden  en långtidsutredning  om
behov  och  resurser  till år 2010.  Av  utredningen
framgår att den reala kostnaden  för va-verksamheten
under perioden 1985-1995 ökade med  drygt  2 % medan
kostnaden  för  väghållning och parker minskade  med
drygt 10 %. I utredningen  förklaras skillnaden till
en   del   bero  på  volymförändringar   och   ökade
kvalitetskrav.   Angående  kvalitetskraven  sägs att
eftersom  de har formulerats av statliga myndigheter
och  delvis   reglerats   i   förordningar  har  va-
verksamheten   inte   kunnat  utsättas   för   samma
besparingskrav som andra  verksamheter. Som en annan
förklaring pekar utredningen  på att va-verksamheten
är avgiftsfinansierad, varför den till skillnad från
annan verksamhet inte utsätts för  samma  prövning i
det  kommunala  budgetarbetet. Utredningens intresse
är  dock  framför  allt  inriktat  mot  behoven  och
resurserna  för  den  egna  kommunala  verksamheten.
Frågan  om  behov  och  resurser  för  de  kommunala
företagen är därför av underordnat  intresse,  om de
inte har potentiella effekter på kommunernas ekonomi
i  framtiden, eftersom de är egna juridiska personer
med en redovisning som är skild från kommunens.


Utredningen ger vid handen att va-verksamheten inte
torde  vara ett problem för kommunernas ekonomi. Som
framgår     av     utredningen    är    verksamheten
avgiftsfinansierad. Den begränsning som lagstiftaren
ställt upp i va-lagen för denna finansiering innebär
att avgifterna inte  får  överskrida  vad som behövs
för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.
Lagstiftaren ställer vidare krav på att anläggningen
skall   uppfylla   de  krav  som  från  miljö-   och
hälsovårdssynpunkt  skall  tillgodoses.  Huvudmannen
för anläggningen skall  även underhålla anläggningen
och i övrigt se till att  den  på tillfredsställande
sätt fyller sitt ändamål. En huvudman  för en allmän
va-anläggning   har  således  dels  av  lagstiftaren
uppställda  krav  på   sig   angående  anläggningens
(inklusive vattnets) standard,  dels möjligheter att
utan att det påverkar den kommunala ekonomin göra de
investeringar   som   krävs.  Härtill   kommer   som
framskymtar  i den refererade  utredningen  att  det
inte  är  ovanligt   av   verksamheten   bedrivs   i
bolagsform. En slutsats som kan dras av detta är att
de investeringar som görs inte annat än undantagsvis
påverkar  kommunens  ekonomi.  När  det sedan gäller
frågan  om  riksdagen bör ta initiativ  i  fråga  om
vilka investeringar  som  görs  av  kommunerna  vill
utskottet framhålla att det är fråga om verksamheter
på  det  kommunala  planet. Utskottet anser inte att
det finns tillräckliga  skäl  för  riksdagen att som
motionärerna    önskar   ta   initiativ   till    en
kartläggning  av  kommunernas  investeringar  i  va-
nätet.    Utskottet    avstyrker    därför    motion
1999/2000:Bo213 (s) om kommunernas  investeringar  i
va-nät.




Planeringsprocessens aktörer




I tre motioner förs fram förslag om att bereda bl.a.
vissa  organisationer  möjlighet  att  delta  i  den
kommunala   beslutsprocessen.  I  motion  1999/2000:
Bo540 (mp) yrkande  3  förespråkar  motionärerna  en
översyn  av hur ideella organisationer skall beredas
tillfälle  att  delta  i planeringsarbete som gäller
natur- och kulturmiljövård.  De anser att de ideella
föreningarna  har  en orimligt stor  börda  för  att
hävda riksintressen, PBL:s demokratiregler, allmänna
intressen som rör grönområden,  strandskydd,  buller
m.m.   Motion   1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  13  i
motsvarande     del     behandlar      frågan     om
intresseorganisationernas        deltagande        i
planeringsprocessen.  Motionärerna  nämner  särskilt
hyresgästernas   möjligheter.   Motionärerna   bakom
motion   1999/2000:So327  (c)  yrkande  3  behandlar
socialtjänstens  medverkan i planeringsprocessen. De
anser att socialtjänstens  företrädare  bör  delta i
samhällsplaneringen     och    de    förordar    att
socialtjänstlagen    skall    innehålla    tydligare
bestämmelser    om    socialtjänstens     roll     i
samhällsplaneringen.


Varje  kommun  svarar  för socialtjänsten inom sitt
område. Till socialnämndens uppgifter hör enligt 5 §
socialtjänstlagen    bl.a.    att     medverka     i
samhällsplaneringen.  Här kan även nämnas att enligt
8  §  hälso-  och  sjukvårdslagen  (1982:763)  skall
landstingen i planeringen och utvecklingen av hälso-
och sjukvården samverka med bl.a. samhällsorgan.


Kommunen är skyldig  att  i samband med upprättande
av förslag till översiktsplan och detaljplan samråda
med  bl.a.  länsstyrelsen  och  andra  kommuner  som
berörs av förslaget. Vidare skall kommunen bereda de
myndigheter  och  enskilda som  har  ett  väsentligt
intresse av förslaget  tillfälle till samråd (4 kap.
3  §  och  5 kap. 20 § PBL).  Vid  bostadsutskottets
behandling hösten  1995  (bet.  1995/96:BoU1)  av en
motion     angående    bl.a.    miljögruppers    och
naturvårdsföreningars   rätt   att  delta  i  samråd
anförde  utskottet  att  de  av motionärerna  nämnda
grupperna utan vidare kan räknas  in i den krets med
vilken    samråd    kan   ske.   Bostadsrättshavare,
hyresgäster  och  boende  som  berörs  av  förslaget
tillhör enligt ordalydelsen av 5 kap. 20 § den krets
som kommunen skall bereda tillfälle till samråd. Med
"enskilda"   avses   i    4    kap.    3   §   bl.a.
bostadsrättshavare,  hyresgäster och boende.  Syftet
med samrådet är att förbättra  beslutsunderlaget och
ge möjlighet till insyn och påverkan.


Enligt   16   kap.  13  §  MB  har  vissa   ideella
organisationer rätt  att  överklaga  vissa domar och
beslut      på      miljöbalkens      område.      I
miljöbalkspropositionen  anförde regeringen angående
organisationernas    rätt    att     delta     under
handläggningen    av    mål    och    ärenden    att
prövningsmyndigheterna  normalt  har  skyldighet att
beakta all utredning som läggs fram i ett  mål eller
ärende,   oavsett  om  utredningen  kommer  från  en
taleberättigad  person eller inte, samt att av detta
följer att miljöorganisationer  och  andra har stora
möjligheter   att  föra  fram  sina  åsikter   under
handläggningen av mål och ärenden. Enligt regeringen
skulle det därför inte vara mycket vunnet med att ge
organisationerna  en  rätt  till  agerande  i  redan
inledda mål och ärenden.


Utskottet delar i mångt och mycket de uppfattningar
som  motionärerna för fram. Enligt bostadsutskottets
mening  synes  dock  de  av  motionärerna behandlade
frågorna  genom lagstiftning i  allt  väsentligt  ha
erhållit den  lösning  som  efterlyses. Utskottet är
mot  bakgrund härav inte berett  att  nu  verka  för
några  förändringar. Motionerna 1999/2000:Bo540 (mp)
yrkande   3,   1999/2000:Bo204   (c)  yrkande  13  i
motsvarande del och 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 om
planeringsprocessens aktörer avstyrks.




Natur- och kulturmiljövårdens organisation m.m.




Behovet av en översyn av den offentliga  natur-  och
kulturmiljövårdens           organisation          i
exploateringsärenden     behandlas      i     motion
1999/2000:Bo540  (mp) yrkande 1. Motionärerna  anser
bl.a. att Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet
är passiva när det  gäller  att  värna riksintressen
samt  att Boverket är  passivt när  det  gäller  att
värna  om   tätorters   närgrönområden,  parker  och
liknande.   I   motionens   yrkande    2   behandlas
måluppfyllelsen  inom  natur- och kulturmiljövården.
Motionärerna önskar en oberoende  översyn av hur den
offentliga     natur-     och     kulturmiljövårdens
organisation  har  förändrats  sedan  1987  och  hur
graden  av måluppfyllelse inom viktiga områden  inom
natur- och kulturmiljövården har utvecklats.


Utskottet   delar   uppfattningen  att  det  är  en
angelägen  uppgift  att   med   lämpliga   intervall
utvärdera  de verksamheter som våra myndigheter  har
att svara för.  När det gäller de nu aktuella verken
och deras ansvar  finns  det  skäl  att uppmärksamma
följande pågående översyner.


Regeringen beslutade den 28 maj 1998  att tillkalla
en  parlamentarisk  beredning  med  uppgift   att  i
enlighet  med  vad som anges i propositionen Svenska
miljömål - miljöpolitik  för  ett  hållbart  Sverige
(1997/98:145) göra en samlad översyn av vilka delmål
som    behövs    för    att    Sveriges   nationella
miljökvalitetsmål,       med      undantag       för
miljökvalitetsmålet   "begränsad    klimatpåverkan",
skall  kunna  nås  inom  en  generation. Beredningen
skall   mot   bakgrund  av  bl.a.  propositionen   i
samverkan  med  berörda  myndigheter  kartlägga  och
analysera behovet av delmål. Arbetet skall redovisas
till regeringen senast den 1 juni 2000.


Vid sitt sammanträde den 22 december 1999 beslutade
regeringen   att   tillkalla    en   parlamentariskt
sammansatt   kommitté  med  uppdrag  att   utvärdera
tillämpningen  av miljöbalken och lämna förslag till
nödvändiga reformer.  Kommittén  skall ägna särskild
uppmärksamhet åt bl.a. tillsynens  effektivitet samt
miljösanktionssystemet,   dess   effektivitet    och
samspel  med  andra myndighetsingripanden. Kommittén
skall  lämna  delbetänkanden   dels  senast  den  31
december  2000,  dels senast den 1  juli  2002.  Ett
slutbetänkande skall  enligt direktiven avges senast
den 31 december 2003.


Mot  bakgrund  av detta  pågående  utredningsarbete
finner  utskottet  inte  tillräckliga  skäl  att  nu
föreslå ytterligare  översyner  inom området. Motion
1999/2000:Bo540 (mp) yrkandena 1 och 2 om natur- och
kulturmiljövården avstyrks.




Regionplan för Skåne




Motionärerna   bakom   motion  1999/2000:Bo534   (s)
förespråkar en samlad regionplan för Skåne.


Liknande motioner har behandlats  och  avstyrkts av
bostadsutskottet  tidigare, senast våren 1999  (bet.
1998/99:BoU4).  Till   grund   för   sina   tidigare
bedömningar  har  utskottet bl.a. framhållit att  de
behov  av  samordning   av   Skånes   planering  som
föreligger bör kunna komma till stånd inom ramen för
de  planeringsinstrument  som  redan  i  dag   finns
tillgängliga  och  att regionplanering i första hand
är  en kommunal angelägenhet  som  det  ankommer  på
kommunerna att ta initiativ till. Utskottet har även
pekat  på  länsstyrelsens  uppgift  att verka för en
kommunal      samordning      och     erinrat     om
försöksverksamheten  i bl.a. Skåne  län.  Här  finns
skäl att även uppmärksamma  att  Region Skåne fattat
beslut om ett skånskt arbete i anledning av European
Spatial    Development   Perspective,   ESDP,    som
innefattar bl.a.  utbildningsinsatser med inriktning
på kommunikationer, nätverk och regionala system.


Utskottet finner inte  tillräckliga skäl för att nu
ställa  sig bakom vad motionärerna  förespråkar  och
avstyrker  motion  1999/2000:Bo534 (s) om Regionplan
för Skåne.




Grönområden och strandnära mark




Frågor   som   avser   bevarandet   av   grönområden
respektive strandnära mark  tas  upp i tre motioner.
Enligt motion 1999/2000:Bo507 (s) bör Boverket ges i
uppdrag  att  exempelvis  i  samarbete  med  Svenska
Kommunförbundet   utveckla   planeringsrutiner   som
tjänar   syftet   att  säkerställa   tillgången   på
allemansrättsligt tillgänglig  mark eller samplanera
för  en  utökning  av  sådana  arealer.   I   motion
1999/2000:Bo231    (c)    yrkande    7   förespråkar
motionärerna   samlade  regler  om  användandet   av
strandnära mark  i tätorter och tätortsnära områden.
Motionärerna anser bl.a. att de stränder som inte är
exploaterade   måste    hållas    tillgängliga   för
allmänheten och till  största del skyddas från vägar
och bebyggelse.


Bostadsutskottet   behandlade  våren   1997   (bet.
1996/97:BoU9) ett motionsförslag angående s.k. gröna
stråk och brist på allemansrättslig  mark. Utskottet
avstyrkte förslaget och anförde bl.a. följande:


Utskottet har ovan betonat vikten av att  det i våra
tätorter  finns tillgång till närbelägna natur-  och
grönområden.  Som  utskottet  i  anslutning  härtill
redovisat har också ändringar helt nyligen gjorts  i
bl.a.   plan-  och  bygglagen  för  att  ytterligare
förstärka  skyddet  av sådana områden. Samtidigt med
ändringarna  i plan- och  bygglagen  ändrades  också
naturresurslagen  i  syfte  att  stärka  skyddet för
grönområden   i   närheten  av  tätorter.  Ändringen
innebär att bestämmelserna  i  2  kap.  6  § rörande
mark-  och  vattenområden  som  har  betydelse  från
allmän  synpunkt  på grund av områdenas  naturvärden
m.m. vidgades till  att  också  avse  grönområden  i
eller   i   närheten  av  tätorter.  Även  om  dessa
bestämmelser  i  och  för  sig  inte tar sikte på de
förhållanden som beskrivs i motion 1996/97:Bo519 (s)
torde de i viss utsträckning vara  tillämpliga.  Det
frågan   i  motionen  närmast  gäller  är  dock  hur
omställningen  av  åkermark  till  annan  användning
skall  kunna  samordnas  med behovet av grönområden.
Detta är naturligtvis inte  bara  en  fråga  för den
kommunala   planeringen.   Här   måste  också  andra
förhållanden  som  markens lämplighet  för  åkerbruk
respektive annan användning  vägas  in.  Det innebär
att   bl.a.   jordbrukspolitiska   och  miljömässiga
bedömningar måste ges en stor tyngd  vid sidan av de
rent planmässiga.




Bostadsutskottet    anser   inte   att   det   finns
tillräckliga   skäl   för    att    nu    tillstyrka
motionärernas  förslag.  Utskottet avstyrker  motion
1999/2000:Bo507 (s) och motion  1999/2000:Bo231  (c)
yrkande   7   om   skyddet  för  gröna  områden  och
strandnära mark.


I  motion 1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  11  önskar
motionärerna   ytterligare  institut  för  skydd  av
mindre grönområden  i stadsmiljö. Motionärerna anser
att    skyddet    bör    kunna    skrivas    in    i
stadsplanebestämmelser  (numera   detaljplaner)  och
skall   inte  kunna  undanryckas  genom   en   enkel
planändring.


Bostadsutskottet   behandlade   och  avstyrkte  ett
liknande  motionsförslag  senast  våren  1998  (bet.
1997/98:BoU5). Utskottet pekade härvid  bl.a. på att
de  förändringar  av  PBL  som  trädde i kraft  1996
innebar  krav på att bebyggelsemiljön  inom  områden
med  sammanhållen   bebyggelse  skall  utformas  med
hänsyn till behovet av  parker och andra grönområden
och   att   lagändringarna  dessutom   innebär   att
skyddsbestämmelser  kan  tas  in  i detaljplan eller
områdesbestämmelser för tomter och  allmänna platser
som  är  särskilt värdefulla från bl.a.  miljömässig
synpunkt (2  kap.  4  §,  5  kap.  7 och 16 §§ PBL).
Utskottet delade därför inte uppfattningen  att  det
krävdes   ett   ytterligare  förstärkt  lagskydd  av
grönområden. Utskottet vill nu även hänvisa till den
tidigare i detta betänkande berörda bestämmelsen som
numera återfinns i 3 kap. 6 § MB första stycket vari
anges att behovet  av  grönområden  i tätorter och i
närheten av tätorter skall beaktas särskilt.


Utskottet står fast vid sin tidigare  bedömning  av
behovet   av   de  förespråkade  förändringarna  och
avstyrker motion  1999/2000:Bo204  (c) yrkande 11 om
förstärkt lagskydd av grönområden.




Bullerfrågor




I    motion    1999/2000:Bo539   (mp)   yrkande    3
uppmärksammar motionärerna  behovet  av  att åtgärda
friluftsområdenas    bullersituation.    I    motion
1999/2000:Bo521    (mp)    yrkande   1   förespråkar
motionärerna en utredning som  klarlägger behovet av
bullerfria  miljöer i syfte att skapa  utrymmen  där
buller och bakgrundsljud  minimeras. I samma motions
yrkande 2 uppmärksammas behovet  av  att  bygga  ett
tystare samhälle.


Bostadsutskottet  behandlade  och  avstyrkte hösten
1999   ett   motionsyrkande   angående   buller    i
nationalstadsparken  (bet.  1998/99:BoU2). Utskottet
anmärkte   härvid   bl.a.   att   Miljömålskommittén
behandlar  frågor  om  buller,  att kommittén  skall
redovisa sitt arbete senast den 1  juni 2000 och att
en  proposition  som  behandlar  bl.a.  buller   kan
förväntas i december 2000.


Enligt  utskottets  mening bör det pågående arbetet
på   området  avvaktas.  Utskottet   avstyrker   med
hänvisning   härtill  mp-motionerna  1999/2000:Bo521
samt 1999/2000:Bo539 yrkande 3 om bullerfrågor.




Övrigt




Motionären   bakom    motion   1999/2000:Bo512   (m)
förespråkar   planering   för    arbetsplatser   vid
Öresundsbrofästet och förordar en  snabbutredning av
hur Sverige skall kunna inhämta ett  förmodat danskt
försprång     när    det    gäller    att    erbjuda
tillväxtmöjligheter i anslutning till Öresundsbron.


Enligt  utskottets  mening  är  den  av  motionären
uppmärksammade  frågan  närmast  av  sådan natur att
den, liksom andra frågor som rör kommunal planering,
i  första  hand  bör behandlas av berörda  kommuner.
Utskottet är för sin  del inte berett att ställa sig
bakom att riksdagen tar  initiativ  till den begärda
utredningen och avstyrker motion 1999/2000:Bo512 (m)
om arbetsplatser vid Öresundsbrofästet.


I motion 1999/2000:Bo535 (c) förespråkar motionären
en      ny      utbildning      med     beteckningen
landsbygdsarkitekt.    Motionären   efterlyser    en
arkitektutbildning som tillgodoser  behovet  av  att
utveckla såväl stads- som landsbygdsbebyggelse.


Enligt   vad   utskottet   har   erfarit   erbjuder
arkitektutbildningen     möjligheter     till     en
specialisering  inom  det  av  motionären behandlade
området. Utskottet finner därför  inte  tillräckliga
skäl att ställa sig bakom motionärens förslag  om en
ny    arkitektutbildning    och   avstyrker   motion
1999/2000:Bo535 (c) om landsbygdsarkitektutbildning.


Hemställan
Utskottet hemställer


1. beträffande bygganmälan m.m.
att riksdagen  avslår motion  1999/2000:Bo517 yrkandena 1, 3
och 4,


res. 1 (v)


2. beträffande vissa avgifter på plan- och
byggområdet


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo517 yrkande 2,


3.    beträffande    bygglov   för    inre
förändringar


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo517 yrkande 5,


res. 2 (v)


4.   beträffande   översyn    av    regler
beträffande  byggande  i vissa miljöer med lokal
särprägel


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo401 yrkande 2,


res. 3 (m, kd, c, fp)


5. beträffande producentansvar m.m.


att riksdagen avslår motionerna  1999/2000:Bo517  yrkande  6
och 1999/2000:MJ707 yrkande 3,


res. 4 (mp)


6. beträffande rivningsanmälan m.m.


att riksdagen avslår  motion 1999/2000:Bo532,


7.  beträffande utvärdering av kommunernas
flexibilitet i planeringen


att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 15,


res. 5 (m, kd, c, fp)


8.    beträffande     informations-    och
samrådsplikt inför markarbeten


att riksdagen avslår motionerna  1999/2000:N273  yrkande  21
och 1999/2000:N384 yrkande 9,


res. 6 (m, kd, c, fp)


9.    beträffande    handelsändamålet    i
detaljplan


att riksdagen  avslår motionerna 1999/2000:Bo419  yrkande 7,
1999/2000:Bo501 och 1999/2000:Bo508,


res. 7 (m, kd)


10.      beträffande     upphävande     av
detaljplaner


att riksdagen   avslår  motionerna 1999/2000:Bo419 yrkande 8
och 1999/2000:T208 yrkande 5,


res. 8 (m, kd)


res. 9 (v)


11. beträffande stormarknadsutvecklingen


att    riksdagen     avslår   motionerna    1999/2000:Bo510,
1999/2000:Bo525 och 1999/2000:T208 yrkande 6,


res. 10 (v)


res. 11 (mp)


12. beträffande kommunala servicezoner


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo502,


res. 12 (m)


13.   beträffande  boendeplaneringsprogram
m.m.


att  riksdagen   avslår   motionerna   1999/2000:Bo212   och
1999/2000:Bo411 yrkande 6,


res. 13 (v)


14.                              beträffande
bostadsplaneringsstrategier m.m.


att riksdagen  avslår motionerna 1999/2000:Bo204 yrkandena 5
och 8 och 1999/2000:Bo231 yrkandena 1 och 3,


res. 14 (kd, fp)


res. 15 (c)


15.     beträffande     brottsförebyggande
bostadsplanering


att riksdagen avslår motionerna  1999/2000:Bo204  yrkande 6,
1999/2000:Bo233   yrkande   8,   1999/2000:Ju907
yrkande 38 och 1999/2000:So320 yrkande 8,


res. 16 (kd, c)


16. beträffande äldreboende


att    riksdagen     avslår   motionerna    1999/2000:Bo224,
1999/2000:Bo233 yrkande  19  och 1999/2000:So320
yrkandena 6 och 7,


res. 17 (kd, c)


17. beträffande barns intressen


att riksdagen  avslår motionerna  1999/2000:Bo204 yrkande 13
i motsvarande del och 1999/2000:Bo522 yrkande 1,


res. 18 (c)


18. beträffande byggnaders kulturella  och
arkitektoniska värden


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo233 yrkande 6,


res. 19 (kd, fp)


19.    beträffande   bevarandefrågorna   i
planeringen


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 12,


res. 20 (kd, c, fp)


20.    beträffande    transportminimerande
samhällsplanering


att riksdagen avslår motion 1999/2000:T208 yrkande 3,


res. 21 (v, mp)


21.  beträffande  kommunal  planering  och
företagande


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:A230 yrkande 18,


res. 22 (fp)


22. beträffande  kommunernas investeringar
i va-nät


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo213,


23.    beträffande    planeringsprocessens
aktörer


att riksdagen  avslår motionerna  1999/2000:Bo204 yrkande 13
i motsvarande del, 1999/2000:Bo540 yrkande 3 och
1999/2000:So327 yrkande 3,


res. 23 (c)


res. 24 (mp)


24.       beträffande      natur-      och
kulturmiljövården


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo540 yrkandena 1 och
2,


res. 25 (mp)


25. beträffande Regionplan för Skåne


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo534,


26. beträffande  skyddet för gröna områden
och strandnära mark


att riksdagen  avslår  motionerna  1999/2000:Bo231 yrkande 7
och 1999/2000:Bo507,


res. 26 (c)


27.  beträffande  förstärkt  lagskydd   av
grönområden


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 11,


res. 27 (c)


28. beträffande bullerfrågor


att   riksdagen   avslår   motionerna  1999/2000:Bo521   och
1999/2000:Bo539 yrkande 3,


res. 28 (mp)


29.    beträffande    arbetsplatser    vid
Öresundsbrofästet


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo512,


30.                              beträffande
landsbygdsarkitektutbildning


att riksdagen  avslår motion 1999/2000:Bo535.


Stockholm den 24 februari 2000




På bostadsutskottets vägnar




Knut Billing






I  beslutet har deltagit: Knut Billing (m),  Lennart
Nilsson  (s),  Lilian  Virgin (s), Owe Hellberg (v),
Ulf  Björklund  (kd),  Sten  Andersson  (m),  Carina
Moberg (s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s),
Sten Lundström (v), Ulla-Britt  Hagström (kd), Carl-
Erik  Skårman  (m),  Helena Hillar Rosenqvist  (mp),
Rigmor Stenmark (c), Yvonne  Ångström  (fp),  Carina
Adolfsson (s) och Leif Jakobsson (s).


Reservationer
1. Bygganmälan m.m. (mom. 1)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på  s. 6
börjar  med "Boverket slutrapporterade" och på s.  7
slutar  med  "bygganmälan  m.m."  bort  ha  följande
lydelse:


Byggherren  skall enligt gällande bestämmelser utse
en kvalitetsansvarig.  Denne skall garantera att den
kontrollplan som upprättats  för byggobjektet följs.
Det innebär inte med säkerhet  att de kvaliteter som
samhället ställer enligt PBL blir  tillgodosedda. En
kontrollplan  är  alltså ingen kvalitetssäkring  och
den  kvalitetsansvarige   ingen   garanti   för  att
samhällets krav för byggobjektet tillgodoses. Enligt
bostadsutskottets     mening    bör    därför    den
kvalitetsansvarige   åläggas   att   se   till   att
byggherrens kontrollplan  tillgodoser samhällskraven
och att de efterlevs på ett tillfredsställande sätt.
Detta  förutsätter  att en kontrollplan  enligt  PBL
alltid upprättas efter  ett byggsamråd. Undantaget i
9 kap. 9 § bör därför tas  bort  samt  9  kap.  13 §
ändras i enlighet med det i övrigt sagda.


I dag räcker det med att byggherren tre veckor före
byggstart  anmäler  att  byggprojektet skall sätta i
gång.  Tre  veckor  kan  räcka  för  små  och  enkla
åtgärder,  men  större  objekt  bör  anmälas  mycket
tidigare. För större och  medelstora  objekt bör det
enligt  utskottets  mening  vara  obligatoriskt  med
minst   två  byggsamrådsmöten  i  samband   med   en
bygganmälan. Vid större objekt kan det vara lämpligt
med ett slutsamråd före byggstart. Detta förutsätter
naturligtvis    att   bygganmälan   sker   betydligt
tidigare.


Byggnadsnämnden   har  svårigheter  att  leda  sina
ärenden till slutintyg.  Detta  gäller t.ex. när den
kvalitetsansvarige  inte  får  fram   de  intyg  som
kontrollplanen     kräver     eller     en    begärd
färdigställandeanmälan  inte  lämnats in. Byggherren
upplåter   ofta   byggnaden   för  användning   utan
byggnadsnämndens  kännedom. Byggnadsnämnden  har  då
svårigheter  att utföra  tillsyn  och  få  rättelser
utförda. Det är  väsentligt  att byggnadsnämnden får
kännedom om när en byggnad tas  i  bruk,  för att ha
möjlighet  att  pröva  beslut  om  användningsförbud
eller  för  kontroll  av  ventilationssystem   eller
brandtekniska  installationer  som  då  skall vara i
driftklart skick. Bostadsutskottet anser  att  detta
kräver   att   det   blir   obligatoriskt  att  göra
slutanmälan till byggnadsnämnden  om  att  bygget är
färdigt att tas i bruk. Det bör vara byggherren  och
inte  den  kvalitetsansvarige  som  skall göra denna
slutanmälan,  eftersom  det  är  byggherren  som  är
ytterst   ansvarig   för  att  byggobjektet   följer
samhällskraven. Denna  slutanmälan bör innehålla ett
slutintyg   som   bekräftar    om    utförandet   av
byggprocessen  har  skett  i  överensstämmelse   med
bygglovsbeslutet.  Anledningen  till  detta  är  den
oroande  utvecklingen  av  åtgärder som inte stämmer
överens    med    det   tidigare   bygglovsbeslutet.
Byggherrens   anmälningsskyldighet   och   intygande
enligt  ovan  bör   föreskrivas   i   lag.  Om  inte
byggherren    gör   en   sådan   slutanmälan   skall
byggnadsnämnden  kunna  utkräva  en  särskild avgift
enligt 10 kap. 6 § PBL. För att poängtera  vikten av
anmälningsskyldigheten bör den särskilda avgift  som
enligt  10  kap. 6 § PBL kan tas ut vid försummelser
höjas. Riksdagen bör således med anledning av motion
1999/2000:Bo517   (v)   yrkandena  1,  3  och  4  ge
regeringen till känna vad  utskottet  har  anfört om
bygganmälan m.m.


dels  att  utskottets  hemställan  under  1 bort  ha
följande lydelse:


1. beträffande bygganmälan m.m.


att   riksdagen   med   anledning  av  motion  1999/2000:Bo517
yrkandena  1,  3  och  4  som   sin  mening  ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




2. Bygglov för inre förändringar (mom. 3)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser




dels att den del av utskottets yttrande  som på s. 7
börjar   med   "Inredande   av"   och   slutar   med
"förändringar avstyrks" bort ha följande lydelse:


I   tidigare  lagstiftning  kunde  byggnadsnämnden,
genom  att  inte  ge  bygglov, förhindra sådana inre
ändringar som ansågs förvanska  byggnaden. I den nya
lagstiftningen är inre förändringar  i  princip inte
bygglovspliktiga  och  därmed svårare att förhindra.
Byggnadsnämnden  kan  visserligen  i  kontrollplanen
ställa   vissa   krav.   Detta    är   dock   enligt
bostadsutskottets  mening  inte  tillräckligt,   och
särskilt  värdefulla  byggnader har därför i dag ett
betydligt sämre skydd.  En kommun har i dag rätt att
utöka   bygglovsplikten  för   särskilt   värdefulla
byggnader  när  det gäller vissa underhållsåtgärder.
Häri inbegrips enligt  vad  som  sagts i proposition
1985/86:1  även  vissa  inre arbeten.  En  betydande
osäkerhet om vad som gäller  uppkommer  dock  vid en
jämförelse  med Boverkets redovisning av sin syn  på
frågan   i  den   tidigare   nämnda   utvärderingen.
Lagstiftningen  bör i detta avseende skärpas. Därför
anser utskottet att  8 kap. 6 § första stycket 3 PBL
bör  ändras  så  att det  uttryckligen  gäller  alla
förändringar inne i byggnaderna.


Riksdagen bör som  sin  mening  ge  regeringen till
känna vad utskottet anfört med anledning  av  motion
1999/2000:Bo517  (v)  yrkande  5 om bygglov för inre
förändringar.


dels  att  utskottets  hemställan under  3  bort  ha
följande lydelse:


3. beträffande bygglov för inre förändringar


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Bo517 yrkande
5 som sin mening ger regeringen  till  känna vad
utskottet anfört,




3. Översyn av regler beträffande byggande i
vissa miljöer med lokal särprägel (mom. 4)




Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson
(m),  Inga  Berggren (m), Ulla-Britt Hagström  (kd),
Carl-Erik  Skårman  (m),  Rigmor  Stenmark  (c)  och
Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den  del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar  med   "De  frågor"  och  slutar  med  "lokal
särprägel" bort ha följande lydelse:


I Dalarna har  många  byar en särprägel som innebär
att  näringsverksamhet,  ofta   jordbruk  och  annan
småföretagsamhet,  blandas  med  bostäder.  Gårdarna
ligger  tätt och livsstilen bygger  ofta  på  gammal
tradition.  Utvecklingen  har inneburit att byarna i
dag   är   värdefulla  miljöer  med   den   blandade
verksamhet som  finns  där  och  ofta  är attraktiva
platser att bosätta sig på. Enligt bostadsutskottets
mening  är  det av stor vikt att slå vakt  om  denna
särprägel. Om  det  skall  kunna  ske  måste  de som
bosätter  sig  i  dessa  miljöer  acceptera och visa
hänsyn för att en mångsidig verksamhet  bedrivs  och
får   utvecklas.   I   flera   fall   har   pågående
näringsverksamhet   inte  kunnat  utvecklas  på  ett
naturligt  sätt inom dessa  byar  då  närboende  har
besvärat sig  över  olika  typer  av  utbyggnad inom
ramen för pågående markanvändning.


Mot denna bakgrund anser bostadsutskottet  att  det
bör  utredas  om  det inte behövs ett klargörande av
nuvarande   lagstiftning    så   att   en   fortsatt
diversifierad verksamhet med såväl näringsverksamhet
som boende kan fortgå i dessa miljöer. Riksdagen bör
som  sin  mening  ge  regeringen   till   känna  vad
utskottet    anfört    med   anledning   av   motion
1999/2000:Bo401 (c) yrkande  2  om översyn av regler
beträffande  byggande  i  vissa  miljöer  med  lokal
särprägel.


dels  att  utskottets  hemställan under  4  bort  ha
följande lydelse:


4. beträffande översyn  av  regler beträffande
byggande i vissa miljöer med lokal särprägel


att riksdagen med anledning av  motion 1999/2000:Bo401 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till  känna  vad
utskottet anfört,




4. Producentansvar m.m. (mom. 5)




Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s.  8
börjar    med    "Till   grund"   och   slutar   med
"producentansvar avstyrks" bort ha följande lydelse:


Kretsloppsrådet  har   bra  riktlinjer.  Dessa  bör
följas  upp. Regeringen bör  utvärdera  byggsektorns
åtagande  och  snart  återkomma med förslag till hur
ansvarsdelen skall utformas.  Viktigt är också vilka
material  som kommer in i byggnationen  från  början
och de deltagande  entreprenörernas  miljöpolicy. En
minskning  av  avfallsberget  betyder också  att  de
ingående  komponenterna har en bra  miljöstatus.  En
utredning för  att  klarlägga  om byggsektorn klarar
sitt  åtagande  med  ett frivilligt  producentansvar
eller om lagstiftning  behövs bör, såsom förespråkas
i  motion 1999/2000:MJ707  (mp),  genomföras.  I  en
sådan    utredning    bör   också   frågan   om   en
helhetsansvarig vid en byggnation tas upp.


Riksdagen bör med avslag  på motion 1999/2000:Bo517
(v)  yrkande  6 som sin mening  ge  regeringen  till
känna vad utskottet  anfört  med anledning av motion
1999/2000:MJ707  (mp) yrkande 3  om  producentansvar
m.m.


dels  att utskottets  hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:


5. beträffande producentansvar m.m.


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ707 yrkande
3  och  med  avslag  på  motion  1999/2000:Bo517
yrkande  6  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,




5. Utvärdering av kommunernas flexibilitet
i planeringen (mom. 7)




Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson
(m),  Inga Berggren (m), Ulla-Britt  Hagström  (kd),
Carl-Erik  Skårman  (m),  Rigmor  Stenmark  (c)  och
Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s.  9
börjar  med "Som framgår" och på s. 10 slutar med "i
planeringen" bort ha följande lydelse:


Sverige  har  en  mycket hög bostadsstandard. Detta
gör självfallet att  bostadskostnaderna  tar en stor
del   av   familjeekonomin.   Många  människor  vill
samtidigt  utveckla  alternativa  boendeformer,  som
inte ryms i dagens boende.  Regelverket för byggande
har  under senare år förenklats.  Möjligheterna  som
finns  till  förenklingar  har dock inte tagits till
vara fullt ut i kommunerna.  I  plan-  och bygglagen
ges  stora  möjligheter till flexibilitet.  Kommunen
kan således i detaljplan eller i områdesbestämmelser
ställa såväl  sänkta som skärpta krav på bebyggelses
utformning och  bygglovspliktens  utformning.  Trots
att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen
trädde i kraft har dock mycket blivit vid det gamla.
Flexibiliteten   som   eftersträvades   har  i  stor
utsträckning uteblivit.


Det är enligt bostadsutskottets mening därför  dags
att  göra  en  utvärdering av hur möjligheterna till
flexibilitet har  tagits  till  vara i den kommunala
planeringen.  Därefter bör eventuella  åtgärder  för
att öka flexibiliteten  övervägas.  Boverket bör ges
ett  sådant  utvärderingsuppdrag.  Vad utskottet  nu
anfört   bör  riksdagen  med  anledning  av   motion
1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  15  om utvärdering av
kommunernas flexibilitet i planeringen ge regeringen
till känna.


dels  att  utskottets  hemställan under  7  bort  ha
följande lydelse:


7.  beträffande  utvärdering   av  kommunernas
flexibilitet i planeringen


att riksdagen med anledning av motion  1999/2000:Bo204 yrkande
15 som sin mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,




6. Informations- och samrådsplikt inför
markarbeten (mom. 8)




Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson
(m),  Inga  Berggren  (m), Ulla-Britt Hagström (kd),
Carl-Erik Skårman (m) Rigmor Stenmark (c) och Yvonne
Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar  med "Motsvarande  förslag"  och  slutar  med
"inför markarbeten" bort ha följande lydelse:


Många näringsidkare  som  driver  små butiker eller
serviceinrättningar i hyrda lokaler drabbas hårt vid
grävarbeten på gator, torg och andra sådana platser.
Det  kan leda till förluster och andra  avbräck  som
kan  äventyra   deras   möjligheter   till  fortsatt
verksamhet.    Särskilt   utsatta   är   de   mindre
företagarna.    Det     förekommer    att    berörda
näringsidkare inte erhåller  någon information inför
de arbeten som skall genomföras,  eller  att de inte
ges tillräckliga möjligheter till samråd. Ett samråd
kan  vara  av  värde  för hur tillgängligheten  till
lokalerna skall ordnas  samt  för  hur skyltning och
liknande    åtgärder    vidtas    för   att   minska
näringsidkarnas  avbräck.  Samrådet  kan   också  ha
betydelse  för  att en företagarvänlig tidpunkt  för
arbetena väljs. Samförståndslösningar torde vanligen
innebära fördelar också för kommunen eller andra som
utför grävningsarbetena.  Även  om  det många gånger
förekommer  att information lämnas och  samråd  sker
bör  det införas  en  laglig  skyldighet  att  vidta
sådana   åtgärder   i   syfte   att   garantera  att
näringsidkarna   ges  de  bästa  möjligheterna   att
minimera skadorna  på sina företag. Skyldigheten bör
naturligtvis inte omfatta  brådskande  arbeten eller
sådana som genomförs endast under kortare  tid eller
på annat sätt är av mindre omfattning.


Enligt   utskottets   mening   bör  regeringen  för
riksdagen lägga fram förslag till  den  lagstiftning
som behövs för att reglera en plikt till information
och  samråd  i  de nu behandlade situationerna.  Vad
utskottet nu anfört,  med  anledning  av  motionerna
1999/2000:N273   (m,   kd,   fp)   yrkande   21  och
1999/2000:N384  (kd) yrkande 9 om informations-  och
samrådsplikt inför  markarbeten,  bör  riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  8 bort  ha
följande lydelse:


8.  beträffande informations- och samrådsplikt
inför markarbeten


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1999/2000:N273
yrkande 21 och 1999/2000:N384  yrkande 9 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,




7. Handelsändamålet i detaljplan (mom. 9)




Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson
(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd) och
Carl-Erik Skårman (m) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Riksdagen  beslutade  "  och  på  s.  11
slutar med "i detaljplan" bort ha följande lydelse:


Detaljhandeln   har  fortlöpande  sedan  1970-talet
flyttats  ut till tätorternas  ytterområden.  Skälen
har varit bostadsbyggandets  lokalisering, kraven på
framkomlighet,  mark-  och  fastighetspriserna  samt
parkeringsmöjligheterna.                       Denna
strukturrationalisering   har  dock  inte  försämrat
hushållens tillgänglighet till  dagligvaror på något
påtagligt     sätt.     Under     den     borgerliga
regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det
inte     längre    blev    möjligt    att    reglera
handelsändamålet genom att särskilja partihandel och
detaljhandel   eller   genom   att   inom  ändamålet
detaljhandel  särskilja  handel  med livsmedel  från
annan  handel.  Den  möjlighet  till  reglering   av
handelsändamålet  i  detaljplan  som  den  nuvarande
regeringen    på   nytt   har   infört   är   enligt
bostadsutskottets  mening  bara ett av många exempel
på  en  regleringsiver  som gagnar  de  styrande  på
bekostnad av den vanlige  medborgaren. Den nuvarande
regleringen av handelsändamålet  i  detaljplan leder
till  försämrad  konkurrens  och därmed  till  högre
priser för konsumenten. Det var också av bl.a. detta
skäl som den förra fyrpartiregeringen  tog  bort den
reglering  som  nu  återinförts. De argument för  en
reglering som förts fram gäller framför allt att den
skulle kunna bidra till  bättre  tillgänglighet till
dagligvaror m.m. Det är enligt utskottets mening ett
alltför   enkelt   sätt  att  beskriva  regleringens
effekter.  Visserligen   har  detaljhandeln  i  ökad
utsträckning    flyttat    ut    till    tätorternas
ytterområden, men skälen till detta  är, som framgår
ovan,  bostadsbyggandets  lokalisering,   kraven  på
framkomlighet,  mark-  och  fastighetspriserna  samt
tillgången till parkeringsytor  m.m.  Det  har  dock
inte    kunnat    påvisas    att    denna   handelns
strukturrationalisering  på  något  påtagligt   sätt
skulle  ha  försämrat hushållens tillgänglighet till
dagligvaror.


Det nu anförda  talar  enligt utskottets mening för
att    möjligheterna   att   i   detaljplan    styra
handelsändamålet bör tas bort. Genom en sådan åtgärd
skulle konsumenternas  ställning  stärkas och därmed
också  förutsättningar  skapas  för lägre  priser  i
detaljhandeln.   Enligt   utskottets    mening   bör
konkurrensen i handeln underlättas i stället för att
begränsas.  Vad  utskottet  nu  med anslutning  till
förslagen i motionerna 1999/2000:Bo419  (m)  yrkande
7,  1999/2000:Bo501  (m)  samt  1999/2000:Bo508  (m)
anfört   om   handelsändamålet   i   detaljplan  bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under 9  bort  ha
följande lydelse:


9. beträffande handelsändamålet i detaljplan


att  riksdagen  med  anledning  av motionerna  1999/2000:Bo419
yrkande  7, 1999/2000:Bo501 samt 1999/2000:Bo508
som sin mening  ger  regeringen  till  känna vad
utskottet anfört,




8. Upphävande av detaljplaner (mom. 10)




Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson
(m), Inga Berggren (m) Ulla-Britt Hagström (kd)  och
Carl-Erik Skårman (m) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar  med  "Frågan om" och på s. 12 slutar med "av
detaljplaner" bort ha följande lydelse:


Det har under  senare tid förekommit några fall där
Boverket  och  länsstyrelser   har   sagt  nej  till
etablering  av  stormarknader  och därmed  underkänt
detaljplaner antagna av kommunfullmäktige.  Detta är
inte  acceptabelt  och  ligger inte i konsumenternas
intresse.  Enligt bostadsutskottets  uppfattning  är
det en kommunal angelägenhet att bestämma hur marken
skall disponeras  i  den  egna  kommunen.  Det är då
också högst rimligt att besluten fattas av kommunen,
som  är  bäst  skickad  att bedöma och avgöra sådana
frågor. Stöd för detta finns  i plan- och bygglagen.
Länsstyrelsen  och  regeringen  borde  endast  kunna
upphäva  planer  när  dessa  strider   mot  uttalade
riksintressen.


Bostadsutskottet anser att det behövs en lagändring
i   enlighet   med   detta.  Vad  utskottet  nu  med
anslutning till förslaget  i  motion 1999/2000:Bo419
(m) yrkande 8 anfört om upphävande  av  detaljplaner
bör  riksdagen  med  avslag på motion 1999/2000:T208
(v)  yrkande 5 som sin  mening  ge  regeringen  till
känna.


dels att  utskottets  hemställan  under  10  bort ha
följande lydelse:


10. beträffande upphävande av detaljplaner


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419  yrkande
8   och  med  avslag  på  motion  1999/2000:T208
yrkande  5  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,




9. Upphävande av detaljplaner (mom. 10)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Frågan om" och  på  s. 12 slutar med "av
detaljplaner" bort ha följande lydelse:


Hittills  har  ytterst  få  kommuner   lagt  sig  i
etableringar  i  en  grannkommun. "Många gånger  har
tunga handels- eller fastighetsägarintressen  kunnat
spela ut kommunerna mot varandra eller försatt dem i
något  som liknas vid en utpressningssituation.  Det
påstås att  den  som  fått nej till etablering av en
extern  stormarknad  har   kunnat   hota   med   att
grannkommunen  har  erbjudit mark, för att få igenom
sina  krav",  skriver Boverket  i  sin  nya  rapport
Handeln i centrum,  där  man uppmärksammar problemen
med    externhandeln.   Det   är    därför    enligt
bostadsutskottets   mening   dags   att  vi  får  en
lagstiftning som ger ökade möjligheter  att begränsa
eller  helt  avstyra  externa köpcentrum. Plan-  och
bygglagen bör förstärkas så att det blir lättare att
förhindra     att     bebyggelseplaneringen     ökar
transporterna        och        försvårar        för
kollektivtrafikutbudet. Lagstiftningen  bör ge ökade
befogenheter till länsstyrelserna att begränsa eller
avslå verksamheter som externa köpcentrum.


Med avslag på motion 1999/2000:Bo419 (m)  yrkande 8
bör  riksdagen  som  sin  mening  ge regeringen till
känna  vad  utskottet  nu  anfört  med anledning  av
förslag  i motion 1999/2000:T208 (v)  yrkande  5  om
upphävande av detaljplaner.


dels att utskottets  hemställan  under  10  bort  ha
följande lydelse:


10. beträffande upphävande av detaljplaner


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T208 yrkande 5
och med avslag på motion 1999/2000:Bo419 yrkande
8  som  sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,




10. Stormarknadsutvecklingen (mom. 11)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Även  våren"  och  på  s.  13 slutar med
"stormarknadsutvecklingen avstyrks" bort ha följande
lydelse:


Bostadsutskottet  anser  mot  bakgrund  av  den  nu
pågående stormarknadsutvecklingen att ett moratorium
för nya externa köpcentrum bör övervägas. Parallellt
med  detta  bör kommunerna stimuleras att själva  ta
ställning mot fler externa köpcentrum och att arbeta
med planerings-,  informations-  och  andra åtgärder
som ger god lokal service i varje bostadsområde  och
som  gynnar  kollektivtrafik,  gång och cykling. Att
utveckla system för hemkörning av varor är ett annat
exempel på åtgärder. Detta arbete  bör stimuleras av
bl.a.  Boverket.  Belysning av effekter  av  externa
köpcentrum  och  ställningstaganden  om  sådana  bör
finnas    med    i   kommunernas    översiktsplaner.
Bostadsutskottet   anser    vidare,   vilket   också
förespråkas i motion 1999/2000:  T208 (v) yrkande 6,
att restriktivitet bör tillämpas vid prövning av nya
externa  köpcentrum  i  avvaktan  på att  frågan  om
stormarknadsutvecklingen utreds.


Vad   utskottet  nu  med  anslutning  till   motion
1999/2000:T208    (v)    yrkande    6    anfört   om
stormarknadsutvecklingen   bör  riksdagen  som   sin
mening   ge   regeringen   till  känna.   Motionerna
1999/2000:Bo510  (mp) samt 1999/2000:Bo525  (s)  får
härigenom anses vara tillgodosedda.


dels att utskottets  hemställan  under  11  bort  ha
följande lydelse:


11. beträffande stormarknadsutvecklingen




att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:T208 yrkande 6 och med avslag på
motionerna 1999/2000:Bo510 samt 1999/2000:
Bo525 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,






11. Stormarknadsutvecklingen (mom. 11)




Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar  med  "Även  våren"  och  på s. 13 slutar med
"stormarknadsutvecklingen avstyrks" bort ha följande
lydelse:


De  är  välkänt  vilka  negativa  konsekvenser  som
dagens externa stormarknader för med  sig. Genom att
stormarknader   och   köpcentrum  lokaliseras   till
tätorternas ytterområden ökar biltrafiken och därmed
belastningen på miljön.  Den  som tidigare kunnat gå
eller cykla till sin affär tvingas  nu  ta bilen för
att   kunna  handla.  Det  är  naturligtvis  en   ur
miljösynpunkt  mycket  olycklig  utveckling. Ofta är
det   också  en  medveten  strävan  att   hitta   en
lokalisering  som  underlättar för den som åker bil.
Det  är inte sällan så  att  placeringen  inte  bara
styrs  av  behoven  och förutsättningarna i den egna
kommunen utan att den  också påverkas av möjligheten
att attrahera de boende i andra kommuner.


En annan mycket påtaglig  effekt  av  att  alltfler
externa  köpcentrum växer upp är att de ursprungliga
stadskärnorna  utarmas. Det finns därför en uppenbar
risk för att Sverige mer och mer kommer att visa upp
en amerikansk stadsbild,  dvs.  en  stad  utan något
tydligt  centrum  där  bilen är en livsnödvändighet.
Det är en utveckling som  enligt  utskottets  mening
måste brytas.


Den  hittillsvarande  utvecklingen  när  det gäller
stormarknadsetableringar är enligt bostadsutskottets
mening  så  oroande att åtgärder nu måste vidtas.  I
enlighet med förslagen i motion 1999/2000:Bo510 (mp)
yrkandena  1  och  2  bör  därför  nya  bygglov  för
stormarknader    inte     ges     innan     pågående
samhällsutveckling    satts    in   i   ett   större
samhällsperspektiv  och pågående  samhällsutveckling
bör prövas mot intentionerna  i plan- och bygglagen.
Vad  utskottet  nu  med  anledning   av   motionerna
1999/2000:Bo510         (mp)        anfört        om
stormarknadsutvecklingen   bör   riksdagen  som  sin
mening   ge   regeringen   till   känna.  Motionerna
1999/2000:Bo525 (s) och 1999/2000:T208 (v) yrkande 6
får härigenom anses vara tillgodosedda.


dels  att  utskottets hemställan under  11  bort  ha
följande lydelse:


11. beträffande stormarknadsutvecklingen


att riksdagen  med anledning av motion 1999/2000:Bo510 och med
avslag   på   motionerna   1999/2000:Bo525   och
1999/2000:T208  yrkande  6  som  sin  mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




12. Kommunala servicezoner (mom. 12)




Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga  Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar  med  "Motsvarande  förslag"  och  slutar med
"servicezoner avstyrks" bort ha följande lydelse:


Vi  gör  alla  olika  prioriteringar av vad som  är
viktigt i livet. Möjligheten  att  få  bygga  och bo
efter  individuella  önskemål inskränks alltför ofta
av   kommunalpolitikernas    möjlighet    att   inte
detaljplanelägga  områden.  Detta  medför  att  inga
bygglov  kan beviljas, vilket är ett effektivt  sätt
för kommunalpolitikerna  att  styra  var medborgarna
skall bygga och bo.


Det finns ofta önskemål om att kunna  bosätta sig i
t.ex.  storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen
från de  kommunalpolitiker  som  nekar bosättning är
att det blir dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel vad
beträffar   kommunal   service   som  t.ex.   skola,
skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen
ofta dessutom låst av tvingande lagstiftning,  t.ex.
via socialtjänstlagen. Kommunerna framhåller i många
fall att dyra lösningar för kommunal anslutning till
vatten  och  avlopp  är nödvändiga. Dessa frågor går
ofta att lösa med lokala,  miljöanpassade lösningar.
När  det  gäller  de andra serviceområdena  går  det
naturligtvis ofta att  även  där hitta lösningar som
är  bra  för  både  den  enskilde  medborgaren   och
kommunen.


Ett  sätt  att  lösa  problemen  och i princip låta
medborgarna bygga och bo mer fritt  är att man delar
in kommunen i servicezoner. Då har alla parter redan
från  början  klart  för  sig  vad  som  gäller  för
kommunens  åtaganden, dvs. vad den enskilde  kan  få
för service.  Om medborgare med denna vetskap väljer
att bosätta sig  i  en  zon med en lägre servicegrad
gör  han/hon det för att han/hon  prioriterar  t.ex.
närheten  till  naturen  och  avskildhet  framför en
fullödig kommunal service. Förutsättningarna för att
införa   möjligheten   till   kommunala   beslut  om
servicezoner   enligt   denna   modell  bör  snarast
utredas. I anledning av vad som tidigare  har  sagts
om dessa servicezoners förenlighet med den kommunala
likställighetsprincipen     vill    bostadsutskottet
framhålla   att   det   finns   exempel   på   annan
lagstiftning, dvs. riksdagsbeslut, som har inskränkt
denna princip som sätter gränser  för vad kommunerna
får  göra.  Frågan  om  det skulle krävs  ändring  i
kommunallagen,   eller   andra   lagändringar,   för
införande  av  lagliga  möjligheter   för  kommunala
servicezoner bör ägnas särskild uppmärksamhet  i den
nu förespråkade utredningen. Vad utskottet nu anfört
med  anledning  av  motion  1999/2000:Bo502  (m)  om
kommunala  servicezoner  bör riksdagen ge regeringen
till känna.


dels  att utskottets hemställan  under  12  bort  ha
följande lydelse:


12. beträffande kommunala servicezoner


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo502 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,




13. Boendeplaneringsprogram m.m. (mom. 13)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Bostadsut-skottet behandlade" och slutar
med "m.m. avstyrks" bort ha följande lydelse:


Bostadssegregationen   är  ett  växande  problem  i
Sverige i allmänhet och i  våra  storstadsområden  i
synnerhet. Den är ofta en fråga om klasstillhörighet
och   ibland  en  rent  etnisk  fråga.  Den  alltmer
marknadsanpassade   bostadssektorn  har  accentuerat
problemen och klassgränserna  blir  allt  tydligare.
Det som händer är inte en naturlag utan en  följd av
politiska    beslut    och    dålig   planering.   I
arbetslöshetens  spår  har  en tydlig  tudelning  av
bostadsmarknaden  uppstått.  Samtidigt   har  staten
avhänt    sig    stora    delar   av   den   sociala
bostadspolitiken  och kommunernas  ekonomi  kraftigt
försämrats, även om  en  viss  återhämtning avseende
kommunernas  ekonomi  har  skett. En  rad  lagar  på
bostadsmarknaden,  som  utgjort   bra  redskap,  har
försvunnit.    Det    gäller    bl.a.   obligatorisk
bostadsförmedling,                     obligatoriska
bostadsförsörjningsprogram   och   möjlighet    till
bostadsanvisning.   När   vi   i  Sverige  talar  om
segregation väljer vi oftast att tala om den utifrån
de  grupper som inte har möjlighet  att  välja  sitt
boende av ekonomiska eller diskriminerande skäl. All
segregation  förutsätter  att  det  finns  minst två
grupper  som  är  åtskilda  från varandra eller  har
skilda levnadsförhållanden. Om  vi  på  allvar  vill
bekämpa segregationen måste vi granska de mekanismer
som  styr  det  faktum att vissa grupper tillåts att
aktivt välja segregationen.


Den faktor som  främst  verkar  för  denna  typ av
segregation är naturligtvis marknadsanpassningen  av
produktionsvillkoren   för   bostäder.   Staten  har
kraftigt dragit ner på bostadssubventionerna, vilket
leder till kraftiga hyres-ökningskrav i nyproduktion
av  hyresrätt och en omfördelning till förmåner  för
produktion  av bostadsrätt och egnahem. Följden blir
också att statens subventioner i form av räntebidrag
för bostadsbyggande  går  till  de  bäst  ställda  i
samhället. Det är en orimlig fördelningspolitik.


Kommunerna  vill  eller  kan  inte  längre  gå in i
bostadsbyggnadsprojekt  som de inte är säkra på  går
runt.  En  del  väljer  i  stället  nischbyggande  i
attraktiva lägen med personliga  tillval i inredning
och utformning av lägenheterna. Exempel  på detta är
bostadsområdet  Potatisåkern i Malmö och hamnområdet
i Helsingborg (utställningsområdet för Bo99).


Ett annat problem  är  att kommunerna upplåter mark
till  privata  entreprenörer   utan   krav   på  ett
allsidigt  sammansatt  bostadsbestånd. Entreprenörer
och byggherrar vänder sig  i  sin tur till människor
med en viss livsstil eller till  dem som efterfrågar
en särskild lyxstandard.


Allt  detta pågår utan någon större  debatt,  trots
att  kommunerna   har  planmonopol  när  det  gäller
byggandet  av  bostäder.   Den  debatten  har  ingen
naturlig arena, eftersom det inte längre ställs krav
på kommunerna att planera boendet för sina invånare.
Tillgänglig statistik visar  också  att  1999 är det
bara   11   %   av   kommunerna  som  upprättar  ett
bostadsförsörjningsprogram, medan 41 % av kommunerna
på  något  sätt  tar  upp   detta   i  översynen  av
översiktsplanen. Så många som 38 % jobbar  inte alls
aktivt    med   boendeplaneringsfrågor.   Detta   är
intressant  och  Boverket  borde  få  i  uppgift att
sammanställa  och  dra slutsatser av de projekt  som
pågår runt boendeplanering  i  våra kommuner, liksom
att utvärdera vad som händer i kommuner  där arbetet
med boendeplanering avstannat.


Enligt  5  kap.  7 § PBL får en kommun utifrån  ett
program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde
skall  bebyggas,  antalet   lägenheter,  andelen  av
lägenheter utifrån boendeform m.m., men det är inget
absolut  krav.  Frånvaron av krav  på  obligatoriska
boendeplaneringsprogram  i  samband  med  översyn av
översiktsplaner  är  en  annan orsak till den  svaga
samhällsdebatten  i  dessa  frågor.  Regeringen  bör
uppmärksamma problemen och återkomma  till riksdagen
med    förslag    på   hur   allsidigt   sammansatta
bostadsområden åter  skall kunna bli den princip som
är vägledande för hur nybyggnation av sammanhängande
bostadsområden skall formas.


Utskottet delar även  motionärernas  uppfattning om
vikten   av   att   kommunerna  upprättar  särskilda
boendeplaneringsprogram.          Syftet         med
boendeplaneringsprogrammen bör vara  att  ge en bred
och samlad bild av bostads- och boendesituationen  i
kommunen   som   underlag  för  kommande  beslut  på
området.  I  boendeplaneringsprogrammen  bör  därför
ingå en beskrivning  av  tillståndet  i  den  byggda
miljön  och hur man vill ändra förhållanden som  rör
den       fysiska        miljön,       trafikfrågor,
segregationsproblem, utvecklingen mot det ekologiskt
hållbara   boendet   och   de   estetiska   värdenas
betydelse.  Det  bör  därför vara obligatoriskt  för
kommunerna att upprätta  boendeplaneringsprogram med
denna inriktning.


För  att  boendeplaneringsprogrammen  skall  få  en
demokratisk förankring och därmed också slå igenom i
det kommunala  agerandet  bör de upprättas i samband
med  den  kommunala översiktsplaneringen.  Ordningen
för att fastställa programmen bör också den motsvara
vad     som     gäller     för     den     kommunala
översiktsplaneringen.    Det   innebär   bl.a.   att
boendeplaneringsprogrammen  skall  komma  till genom
ett  brett  samrådsförfarande  och  att  de slutligt
skall fastställas av kommunfullmäktige.


Vad  utskottet  nu med anslutning till förslagen  i
motionerna 1999/2000:Bo212  (v) samt 1999/2000:Bo411
(v) yrkande 6 anfört om boendeplaneringsprogram m.m.
bör  riksdagen  som sin mening  ge  regeringen  till
känna.


dels att utskottets  hemställan  under  13  bort  ha
följande lydelse:


13. beträffande boendeplaneringsprogram m.m.


att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo212  och
1999/2000:Bo411  yrkande  6  som  sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




14. Bostadsplaneringsstrategier m.m.
(mom. 14)




Ulf  Björklund  (kd), Ulla-Britt Hagström  (kd)  och
Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Bostads-utskottet  har"  och  slutar med
"bostadsplaneringsstrategier m.m." bort ha  följande
lydelse:


Enligt  bostadsutskottets  mening  är det angeläget
att    staten    anger    en    strategi    för   en
samhällsförändring som ger utrymme för ökad mångfald
med   lokala   lösningar   i   kombination  med  att
nödvändiga    nationella    mål   om   grundläggande
samhällsuppgifter kan behållas.  Strategin bör bl.a.
innehålla följande:


- Ett omvänt planeringsperspektiv, dvs. nerifrån och
upp.
-
-   En   planeringsmodell  där  könsperspektiv   och
miljötänkande är ett naturligt inslag.
-
- Stärkt inflytande för lokala utvecklingsgrupper.
-
- Mer makt,  ansvar  och resurser åt brukarstyrelser
och andra organ för självförvaltning.
-
- Uppmuntrat samarbete  mellan privat, offentlig och
ideell sektor.
-


Vidare  anser  utskottet  det  vara  viktigt  att  i
enlighet med motion 1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  8
särskilt    framhålla    kvinnoperspektivet.   Detta
perspektiv gör sig gällande  rent  allmänt  när  det
handlar  om  beslutsfattande i plan- och byggfrågor.
Det  är utskottets  förvissning  att  om  kvinnor  i
större  utsträckning  fick  ett  inflytande  i dessa
frågor  så  skulle  resultatet  bli bättre. En annan
viktig fråga är tryggheten i boendet.  Den  hänger i
viss  mån  ihop  med  frågor  om  brottsförebyggande
bostadsplanering. Många kvinnor har  ett vardagsliv,
i synnerhet kvinnor med barn, som gör  att de är mer
beroende  än  män  av  hur  bebyggelse, trafik  o.d.
utformas  och  lokaliseras.  Som  påpekades  av  den
bostadspolitiska   utredningen   är   en   angelägen
följdfråga  vilka  möjligheter som kvinnor  har  att
påverka villkoren för sin vardag.


Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
1999/2000:Bo231 (c)  yrkande  3  och 1999/2000:Bo204
(c)  yrkande  8  om bostadsplaneringsstrategier  bör
riksdagen som sin  mening  ge regeringen till känna.
De    förslag    som    förs   fram   i   motionerna
1999/2000:Bo204 (c) yrkande  5  samt 1999/2000:Bo231
(c)  yrkande  1  får  i allt väsentligt  anses  vara
tillgodosedda härigenom.


dels  att utskottets hemställan  under  14  bort  ha
följande lydelse:


14.   beträffande  bostadsplaneringsstrategier
m.m.


att riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1999/2000:Bo204
yrkande 8 och 1999/2000:Bo231 yrkande 3 samt med
avslag  på  motionerna 1999/2000:Bo204 yrkande 5
och 1999/2000:Bo231 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




15. Bostadsplaneringsstrategier m.m.
(mom. 14)




Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Bostads-utskottet  har"  och  slutar med
"bostadsplaneringsstrategier m.m." bort ha  följande
lydelse:


En positiv utveckling av staden som miljö är intimt
sammankopplat med ett mångfasetterat näringsliv, bra
utbildningsmöjligheter  och ett stimulerande kultur-
och  fritidsliv  där  det  finns  en  närhet  mellan
umgänge,  boende,  arbete och  service.  En  positiv
utveckling förutsätter  en  levande  stad  med många
naturliga   mötesplatser,   som  kaféer,  bibliotek,
affärer och parker, som stimulerar till träffar över
generations-, klass-, etnicitets-  och  könsgränser,
motverkar rotlöshet och skapar trygghet. Gator, torg
och  byggnader  som  utgör  scener  och  kulisser  i
stadens offentliga rum behöver utformas med  omsorg.
En  estetisk  utformning av byggandet är nödvändigt.
Ett bra stadssamhälle  förutsätter att kreativiteten
och verksamheter av många  olika slag frodas. Vi ser
i dag att arbetsmarknaden håller  på  att förändras.
Denna  förändring  måste tas till vara och  städerna
anpassas  efter de nya  förutsättningarna.  Tillgång
till bra offentlig  service är ett allmänt krav, och
det     är     enligt     utskottets     uppfattning
tillfredsställande           att          exempelvis
storstadspropositionen   lyfter    fram   samordnade
medborgarkontor  som  ett  bra exempel  för  att  få
kraven  på  en  god  samhällsservice  tillgodosedda.
Medborgarkontor är dock enbart en början. Samhällets
uppgift är inte enbart  att  ta  ett  ansvar för att
tillhandahålla  basservice utan också att  stimulera
till delaktighet  och  ansvarstagande. Det politiska
systemet  måste  tillåta  olikheter,   mångfald  och
variation för att få fram initiativ och  engagemang.
Skall  denna  idé  om  en  mer  skapande  stad kunna
realiseras  måste  stadsbyggandet  utgå  från  varje
stadsdels  eller  förorts  behov och förutsättningar
för förnyelse, komplettering och utveckling.


Befintliga  bostadsmiljöer behöver  på  många  håll
förbättras.   Det    gäller    särskilt    de   s.k.
miljonprogramområdena.  Många  kommuner  har  inlett
och/eller  genomfört  väsentliga  miljöförbättringar
inom  dessa  områden, men mycket återstår.  När  det
gäller   att   lyfta    fram    goda   exempel   har
stadsmiljörådet  en mycket viktig  roll.  Rådet  har
också  en  betydelsefull  roll  som  rådgivare  till
forskningsorganen.  Stadsmiljörådet  är  en  del  av
Boverket,  men  dess  självständighet  i arbetet bör
ytterligare markeras.


Bostadsutskottet ser det som angeläget  att  betona
att  det  ställs  kvalitetskrav,  både  fysiska  och
sociala,  för  en bra bostadsmiljö. Vid nybyggnation
uppfylls oftast  rimliga  sådana krav. Svårigheterna
är   framför   allt   att   tillfredsställa   sådana
kvalitetskrav i äldre miljöer och alldeles speciellt
i en del förortsområden. Det  är  speciellt  viktigt
att  ta  till vara önskemål och synpunkter från  dem
som bor i det aktuella området. Det är de som även i
fortsättningen    skall    utnyttja    området   och
bostäderna.   I   stadsmiljön  är  det  av  speciell
betydelse att grönområden och parker inte reduceras.
De   har   en   stor   betydelse    för   människors
välbefinnande och trivsel. I vissa fall  är det ändå
nödvändigt att för annat ändamål utnyttja ett stycke
parkmark. Det är då angeläget att detta inte sker på
ett  sådant sätt att nettoarealen parkmark  minskar.
Det bör  därför  finnas möjlighet att ställa krav på
kompensationsmark  då  parkmark  tas  i  anspråk för
andra ändamål.


Enligt   bostadsutskottets  mening  är  det  vidare
angeläget  att  staten  anger  en  strategi  för  en
samhällsförändring som ger utrymme för ökad mångfald
med  lokala  lösningar   i   kombination   med   att
nödvändiga    nationella    mål   om   grundläggande
samhällsuppgifter kan behållas.  Strategin bör bl.a.
innehålla följande:


- Ett omvänt planeringsperspektiv, dvs. nerifrån och
upp.
-
-   En   planeringsmodell  där  könsperspektiv   och
miljötänkande är ett naturligt inslag.
-
- Stärkt inflytande för lokala utvecklingsgrupper.
-
- Mer makt,  ansvar  och resurser åt brukarstyrelser
och andra organ för självförvaltning.
-
- Uppmuntrat samarbete  mellan privat, offentlig och
ideell sektor.
-
- Byggande, boende och samhällsplanering  kan därför
inte betraktas som könsneutrala verksamheter.
-


I  sammanhanget  finner utskottet det även angeläget
att framhålla vikten  av  trygghet  i boendet. Detta
förutsätter makt över sitt boende. Många kvinnor har
ett  vardagsliv, i synnerhet kvinnor med  barn,  som
gör att de är mer beroende än män av hur bebyggelse,
trafik  o.d.  utformas och lokaliseras. En angelägen
följdfråga blir  vilka  möjligheter  kvinnor har att
påverka  villkoren  för  sin vardag. Detta  påpekade
även   den  bostadspolitiska   utredningen   i   sin
slutrapport   som  avlämnades  inför  Bostadspolitik
2000.


Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
1999/2000:Bo231   (c)   yrkandena   1   och  3  samt
1999/2000:Bo204   (c)   yrkandena   5   och   8   om
bostadsplaneringsstrategier  m.m.  bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets hemställan under  14  bort  ha
följande lydelse:


14.  beträffande   bostadsplaneringsstrategier
m.m.


att  riksdagen  med anledning  av  motionerna  1999/2000:Bo231
yrkandena 1 och 3 samt 1999/2000:Bo204 yrkandena
5 och 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,




16. Brottsförebyggande bostadsplanering
(mom. 15)




Ulf  Björklund (kd), Ulla-Britt  Hagström  (kd)  och
Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar  med  "Boverket  gav" och på s. 16 slutar med
"brottsförebyggande   bostadsplanering"    bort   ha
följande lydelse:


Både  män och kvinnor kan råka ut för brott.  Många
känner en  stor  otrygghet  i  dagens  samhälle. Var
brotten  äger  rum och hur de sker beror på  en  rad
faktorer. En faktor  kan vara hur den fysiska miljön
är utformad. Det finns  i  dag  ett  intresse av att
samla   kunskap   om  hur  bebyggelseplanering   och
utformning    av   enskilda    byggnader    påverkar
brottsligheten.  Om  brott förhindras undviks mycket
lidande.  Därför  är  det   viktigt  att  prioritera
brottsförebyggande åtgärder.  Av  de  193 våldtäkter
som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997 skedde
68  av  överfallen i parker eller på gångstigar  som
går genom  grönområden. Det typiska offret är på väg
hem från buss  eller tunnelbana och passerar en mörk
park eller ett grönområde.


Det är oacceptabelt  att  människor inte skall våga
röra sig fritt på offentliga  platser  av rädsla för
att  bli  våldtagna  eller misshandlade. Mycket  kan
göras i stads- och bostadsplanering  för att få bort
denna  brottslighet  och  skapa  tryggare   miljöer.
Polis,  försäkringsbolag  och brottsofferjourer  bör
höras  när  bostadsområden planeras  och  renoveras.
Belysningen  i   parker   och  bostadsområden  måste
förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage på
offentliga platser, ha överskådliga  ytor  och bygga
gångbroar  i  stället  för  gångtunnlar.  Befolkade,
offentliga  och  gemensamma  områden  som stimulerar
till  socialt  liv  skall  främjas.  Bilgarage   med
särskilda kvinnoparkeringar på upplysta platser nära
utgångarna  kan skapas. Säkerheten i bostadsområdena
kan  också förbättras  genom  att  förhindra  insyn,
genom  att entrédörrar och fönster på bottenvåningar
förses med brytbleck och genom att undvika att lägga
tvättstugor  i  källarplanet.  Det  bör också finnas
nattliga  kollektivbussar  med flexibla  stopp.  Det
viktiga är att ta vara på kunskap  och erfarenhet om
vilka brott som begås var samt göra  det möjligt för
människor  att  se  och  synas och på så sätt  skapa
trygga miljöer.


I storstadsregionerna har  det varit särskilt svårt
att  bygga  upp  ett  fungerande  brottsförebyggande
arbete. Här är dock satsningarna  särskilt  viktiga.
Det    finns   stora   fördelar   med   ett   aktivt
brottsförebyggande  samarbete mellan myndigheter och
andra  berörda  i  storstadsområdenas   mer  utsatta
bostadsområden.  I september förra året presenterade
Boverket rapporten  Brott, bebyggelse och planering.
Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen.
Tanken  var  att inspirera  kommunerna  att  i  sina
översiktsplaner  ta  hänsyn till invånarnas säkerhet
genom att planera och  bygga  bort  brott.  Boverket
vill också att varje bygglov skall prövas med  tanke
på  om det riskerar att underlätta kriminalitet.  Få
kommuner  har  arbetat  på  det  här sättet och ännu
färre    har   gjort   konsekvensbeskrivningar    av
säkerheten  vid  ny-  eller  ombyggnationer.  Det är
viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt ute
i kommunerna.


Bostadsutskottet  anser  att det brottsförebyggande
arbetet  måste  intensifieras   och   en  helhetssyn
tillämpas. Regeringen bör därför uppdra  åt Boverket
att  för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer  för
bebyggelseinriktade    hinder    mot    brott.   Vad
bostadsutskottet  nu  med anslutning till motionerna
1999/2000:Bo204 (c) yrkande  6, 1999/2000:Bo233 (kd)
yrkande  8,  1999/2000:Ju907 (kd)  yrkande  38  samt
1999/2000:So320    (kd)    yrkande   8   anfört   om
brottsförebyggande  bostadsplanering  bör  riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.


dels  att utskottets hemställan  under  15  bort  ha
följande lydelse:


15.       beträffande       brottsförebyggande
bostadsplanering


att  riksdagen  med  anledning av  motionerna  1999/2000:Bo204
yrkande    6,   1999/2000:Bo233    yrkande    8,
1999/2000:Ju907  yrkande 38 samt 1999/2000:So320
yrkande 8 som sin  mening  ger  regeringen  till
känna vad utskottet anfört,




17. Äldreboende (mom. 16)




Ulf  Björklund  (kd),  Ulla-Britt  Hagström (kd) och
Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Regeringen beslutade" och slutar med "om
äldreboende" bort ha följande lydelse:


Enligt bostadsutskottets mening är  det viktigt att
vid  bostadsplanering  ta  hänsyn  till våra  äldre.
Valfrihet skall gälla för deras boende.  Det handlar
om  att kunna bo kvar i sin permanenta bostad  eller
att   byta   till   seniorboende   eller   särskilda
boendeformer.  Steget  från den egna bostaden direkt
till särskilda boendeformer  innebär ofta en alltför
stor  förändring  för  den  enskilde.   Därför   bör
alternativa  idéer för äldres boende stimuleras. För
dagens äldre är  det  vanligt att flytta direkt från
sin  bostad  till  ett  sjukhem  när  hälsan  börjar
svikta. Olika former av "mellanboende" måste skapas.
Ett sätt att hitta andra former för äldreomsorgen är
att  släppa in producent-  och  konsumentkooperativ.
Det kan  ske  genom  att  personalen  stimuleras med
företagsutbildning,    konsultstöd   och   utvecklad
beställarkompetens. Ett  annat sätt är att stimulera
pensionärer  att  starta kooperativ.  Grunden  måste
alltid   vara   de  enskilda   människornas   behov,
intressen  och  egna   initiativ.  Det  är  i  detta
sammanhang  viktigt att utgå  från  gemenskaper  som
inte  är färdigplanerade  eller  innebär  för  stora
grupper. Vid all form av bostadsplanering måste mark
avsättas i syfte att äldre skall kunna bo kvar i sin
invanda   miljö.  Det  är  av  betydelse  att  dessa
synpunkter      beaktas     inom     nu     pågående
beredningsarbeten.


Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
1999/2000:Bo233 (kd) yrkande 19 samt 1999/2000:So320
(kd) yrkandena 6  och 7 om äldreboende bör riksdagen
som  sin  mening ge regeringen  till  känna.  Motion
1999/2000:Bo224   (s)   får   härigenom  anses  vara
tillgodosedd.


dels  att utskottets hemställan  under  16  bort  ha
följande lydelse:


16. beträffande äldreboende


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna 1999/2000:Bo233
yrkande 19 samt 1999/2000:So320 yrkandena  6 och
7  och  med  avslag på motion 1999/200:Bo224 som
sin  mening  ger   regeringen   till  känna  vad
utskottet anfört,




18. Barns intressen (mom. 17)




Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar  med  "Mot  denna" och slutar med  "intressen
avstyrks" bort ha följande lydelse:


Sverige har ratificerat  FN:s konvention om barnens
rättigheter. Enligt utskottets mening har detta inte
fullt    ut    slagit    igenom   i   den    fysiska
samhällsplaneringen.  Utskottet   anser  därför  att
regeringen bör uppmärksamma denna fråga särskilt och
återkomma med en första redovisning  i  frågan i den
till   i  maj  innevarande  år  utlovade  skrivelsen
angående barn.


Vad utskottet  nu  anfört  med  anledning av motion
1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i motsvarande  del om
barns  intressen  bör  riksdagen  som  sin mening ge
regeringen   till   känna.   Härigenom   får  motion
1999/2000:Bo522    (v)    yrkande   1   anses   vara
tillgodosedd.


dels  att utskottets hemställan  under  17  bort  ha
följande lydelse:


17. beträffande barns intressen


att  riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo204 yrkande
13 i motsvarande  del  och  med avslag på motion
1999/2000:Bo522  yrkande 1 som  sin  mening  ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




19. Byggnaders kulturella och
arkitektoniska värden (mom. 18)




Ulf  Björklund (kd), Ulla-Britt  Hagström  (kd)  och
Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar  med  "Utskottets  tidigare"  och  slutar med
"värden avstyrks" bort ha följande lydelse:


De    ovan    redovisade   åtgärderna   är   enligt
bostadsutskottets    mening    inte    tillräckliga.
Ombyggnads-  och  förtätningsverksamhet  berör  ofta
miljöer  som  många vill bevara. Mot bakgrund  härav
är det viktigt  att  det  finns  instrument  för att
säkerställa  att  åtgärder i sådana miljöer görs  på
ett sätt som inte äventyrar  de kulturhistoriska och
estetiska värdena. Ambitionen i detta sammanhang bör
därför  vara  att  för kommande generationer  bevara
såväl   värdefulla   kulturmiljöer    som   enskilda
byggnader som utgör prov på olika tiders arkitektur.
Arkitekturen  är ett av många uttryck för  skiftande
tiders livsstil  och  levnadsförhållanden. Den utgör
en viktig del i vårt kulturarv  som  är väl värd att
bevara.    Våren    1998    antog    riksdagen   ett
handlingsprogram  för  arkitektur,  formgivning  och
design.  Även om detta program är ett  steg  i  rätt
riktning är  det  inte  tillräckligt. Det bör därför
vidtas åtgärder för att ytterligare  stärka  skyddet
för  de  byggnader och miljöer som återspeglar olika
tidsepokers arkitektur.


Enligt utskottets  uppfattning  motiverar  den vikt
som tillmäts arkitekturen att insatser görs för  att
trygga  att  också dagens byggnader och anläggningar
ges en god estetisk  utformning.  Det är sedan länge
väl känt att för ögat och sinnet tilltalande miljöer
stimulerar och attraherar människor  på ett positivt
sätt.  Av  en  god  arkitektur  och  en  konstnärlig
utsmyckning  av  hög  kvalitet följer inte bara  ett
ökat  välbefinnande för  dem  som  vistas  i  sådana
miljöer  utan också minskad förstörelse, klotter och
annan vandalisering.  Det  är därför av största vikt
att  åtgärder för att åstadkomma  ett  byggande  med
denna inriktning vidtas.


Vad  utskottet   nu   med  anslutning  till  motion
1999/2000:Bo233 (kd) yrkande  6 anfört om byggnaders
kulturella och arkitektoniska värden  bör  riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under 18 bort  ha
följande lydelse:


18.  beträffande  byggnaders  kulturella   och
arkitektoniska värden


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo233  yrkande
6  som  sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,




20. Bevarandefrågorna i planeringen
(mom. 19)




Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor
Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Bostads-utskottet  delar"  och  på s. 19
slutar med "i planeringen" bort ha följande lydelse:


I  arbetet  för  att ge en byggnad eller ett område
ett  lagstadgat skydd  finns  ett  antal  lagar  att
tillgå.  Enstaka byggnader och bebyggelsemiljöer kan
enligt  kulturminneslagen   byggnadsminnesförklaras.
Den  lagen  ger  den starkaste formen  av  lagskydd.
Miljöbalken  gör  det  möjligt  att  peka  ut  unika
kulturmiljöer  som är  av  riksintresse.  Plan-  och
bygglagen ger vidare kommunerna möjligheter att peka
ut   värdefulla   kulturmiljöer   vars   skydd   kan
preciseras i detaljplaner  och  områdesbestämmelser.
Det  är av största vikt att alla intressenter,  inte
bara myndigheter  och  stora  aktörer, ges möjlighet
att delta i samråd och påverkan.


Endast  ett  fåtal byggnader och  bebyggelseområden
från  tiden  efter   andra  världskriget  är  i  dag
lagskyddade.  Det  bör  därför   snarast   göras  en
inventering  av efterkrigstidens bebyggelse för  att
få en översikt över även dessa årtiondens värdefulla
bebyggelse.


Vad  utskottet   nu   med  anslutning  till  motion
1999/2000:Bo204   (c)   yrkande    12    anfört   om
bevarandefrågorna  i  planeringen bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.


dels  att utskottets hemställan  under  19  bort  ha
följande lydelse:


19.     beträffande     bevarandefrågorna    i
planeringen


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Bo204 yrkande
12 som sin mening ger regeringen  till känna vad
utskottet anfört,




21. Transportminimerande samhällsplanering
(mom. 20)




Owe  Hellberg  (v),  Sten  Lundström (v) och  Helena
Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar
med "transportminimerande samhällsplanering" bort ha
följande lydelse:


Samhällsplanering  är  ett  nyckelredskap  för  att
minska   behovet   av   vägtransporter   samt   göra
transportslag med små utrymmeskrav  och  goda miljö-
egenskaper,   framför   allt   gång-,   cykel-   och
kollektivtrafik, mer attraktiva.


Sedan   1950-talet   har   det   svenska  samhället
planerats  och  byggts efter ett ökande  innehav  av
bilar. Med privat-  och  lastbilen  som utgångspunkt
har  bostäder,  affärer,  service  och arbetsplatser
placerats  allt längre ifrån varandra.  Bland  annat
detta har lett  till en enorm transportökning. Under
1900-talet har medelsvenskens  ressträcka  ökat från
ca 600 m till 40 km per dag.


Enligt    bostadsutskottets    mening   måste   ett
helhetsgrepp  tas  i  dessa  frågor som  gäller  den
fysiska planeringen och trafiken.  Det är långt kvar
innan  trafiksystemen,  särskilt i stadsmiljön,  kan
kallas  miljöanpassade. Samhällsplaneringen  är  ett
viktigt instrument  som  bl.a.  bör  inriktas på att
skapa närhet mellan arbetsplats, bostad och service.
De  lokala försörjningssystemen måste uppmärksammas.
På så  sätt  kan  behovet av transporter minskas. Av
särskild  vikt är att  behovet  av  dagligvaror  kan
tillgodoses      inom      varje      bostadsområde.
Transportsnålhet  bör  också vara en ledstjärna  när
det gäller planeringen av industriområden.


Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens
krav.  Planeringen  bör  i  stället  utgå  från  att
lösningarna skall gynna gående  och  cyklande. Vägar
och platser bör generellt utformas så  att  de  blir
praktiska  och  säkra  för  dessa  trafikantgrupper.
Ambitionen skall vara att alla skall  kunna leva med
god  livskvalitet  utan  egen bil. Kollektivtrafiken
skall  således  uppmuntras,  och  de  miljöanpassade
transportmedlen  skall   upplevas  som  bekväma  och
attraktiva.  För  industrins   behov  bör  järnvägen
utgöra  grunden i transportnätet,  kom-pletterat  av
korta lastbilstransporter.


De  kommunikationssystem   som  utskottet  förordar
skall   bygga  på  en  insikt  om  behovet   av   en
omställning  mot  ett hållbart samhälle. Arbetet med
miljöanpassningen av  transportsystemen,  särskilt i
stadsmiljön,    måste   intensifieras.   Plan-   och
bygglagens  regler   bör  ses  över  för  att  denna
lagstiftning bättre skall medverka till att nå målet
för anpassning av trafiksystemen  till  ett hållbart
samhälle. Översynen bör bl.a. ha som inriktning  att
kommunerna skall åläggas att upprätta miljöanpassade
trafikplaner  som  visar  hur  kommunerna  avser att
klara sin del av de nationella miljömålen. Därutöver
bör   Boverket  ges  i  uppdrag  att  aktivt  stödja
kommunernas  planering  för  minskade  och  hållbara
transporter  genom utbildning liksom på andra  sätt.
Forskningen      om       samhällsplanering      för
transportminimering  bör  främjas.   De   nationella
miljömålen för trafiksektorn har enligt utskottet en
sådan  vikt  att en utredning bör ges i uppdrag  att
föreslå    åtgärder     för    hur    dessa    genom
samhällsplaneringsåtgärder  i  övrigt  skall uppnås.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med  anledning
av   motion   1999/2000:T208   (v)   yrkande   3  om
transportminimerande   samhällsplanering   som   sin
mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  20 bort ha
följande lydelse:


20.      beträffande      transportminimerande
samhällsplanering


att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T208 yrkande 3
som  sin mening ger regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,




22. Kommunal planering och företagande
(mom. 21)




Yvonne Ångström (fp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt bostadsutskottets" och slutar med
"och företagande" bort ha följande lydelse:


Kommunal  planering  har  enligt  bostadsutskottets
mening  en  viktig  roll  när det gäller  att  skapa
grogrund för ett lokalt näringsliv.  Det  handlar om
allt från att enkelt kunna ändra detaljplanerna  när
människor  vill  öppna  småföretag  av skilda slag i
bottenplanen   på  bostadshusen  till  att   placera
kommunal verksamhet  och  förvaltning  i  de utsatta
bostadsområdena.   Kommunens   egen   planering  och
prioritering   kan  förstärka  såväl  positiva   som
negativa trender.  Rätt gjorda insatser kan vara med
och vända negativa trender  till  positiva.  Att  se
till  att  det är god tillgänglighet till utbildning
på människors  egna villkor och efter deras behov, i
direkt anslutning  till  de  utsatta  områdena är en
sådan insats. Att lokalisera kommunala förvaltningar
ger  ett  ökat underlag för service som bank,  post,
restauranger och butiker och kan locka andra företag
och kontor att etablera sig och stanna kvar.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1999/2000:A230 (fp) yrkande 18 om kommunal
planering  och   företagande   som   sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan under 21  bort  ha
följande lydelse:


21.   beträffande   kommunal   planering   och
företagande


att riksdagen med anledning  av  motion 1999/2000:A230 yrkande
18 som sin mening ger regeringen till  känna vad
utskottet anfört,




23. Planeringsprocessens aktörer (mom. 23)




Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet delar" och på s. 22 slutar med
"aktörer avstyrks" bort ha följande lydelse:


Det är enligt bostadsutskottets mening viktigt  att
olika   typer  av  intresseorganisationer  m.m.  får
reella möjligheter  att  på  ett ändamålsenligt sätt
delta  i planeringsprocessen. Det  samrådsförfarande
som nu finns  på  PBL:s  område är inte tillräckligt
och ger inte organisationerna det inflytande som det
vore rimligt att de har. Det  gäller fram förallt de
lokala organisationer som i sina frågor besitter ett
stort kunnande och i många fall har erfarenheter som
i  planeringssammanhang är nödvändiga  om  man  inte
skall upprepa tidigare misstag. Liknande problem gör
sig gällande på socialtjänstens område. Kommunen bör
ha  en   klart   uttalad   skyldighet   att   i  sin
planeringsverksamhet   rådgöra  med  socialtjänsten.
Socialtjänstens roll i dessa sammanhang bör också på
ett   tydligare   sätt   komma    till   uttryck   i
socialtjänstlagen. Än värre är det  på  MB:s  område
där    det    i    princip    inte    finns    något
samrådsförfarande.  Enligt  bostadsutskottets mening
bör därför regeringen uppmärksamma  dessa  angelägna
frågor  och  återkomma  med  en redovisning av vilka
åtgärder som regeringen anser  bör  vidtas  för  att
uppnå det sagda.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av  motionerna  1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  13  i
motsvarande del och 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 om
planeringsprocessens   aktörer  som  sin  mening  ge
regeringen till känna. Motion  1999/2000:Bo540  (mp)
yrkande 3 får härigenom anses vara tillgodosedd.


dels  att  utskottets  hemställan  under  23 bort ha
följande lydelse:


23. beträffande planeringsprocessens aktörer


att  riksdagen  med  anledning  av motionerna  1999/2000:Bo204
yrkande 13 i motsvarande del och 1999/2000:So327
yrkande    3    och   med   avslag   på   motion
1999/2000:Bo540 yrkande  3  som  sin  mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




24. Planeringsprocessens aktörer (mom. 23)




Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet delar" och på s. 22 slutar med
"aktörer avstyrks" bort ha följande lydelse:


Den  offentliga  natur-  och kulturmiljövården  har
kraftigt  försvagats  sedan 1987.  Naturvårdsverkets
och  Riksantikvarieämbetets   nya   informationsroll
kombinerat  med  en  passivitet när det  gäller  att
värna   riksintressen   är   oroande.   Naturvårdare
protesterar och känner vanmakt.


Exploateringsinriktade kommuner  och  länsstyrelser
kör   över   sina  egna  natur-  och  kulturvårdande
instanser i dag.  Dessa  ges  dessutom  ofta en rent
administrativ  och  organisatoriskt sett underordnad
roll. Detta gör att en  orimligt stor börda läggs på
ideella föreningar och andra  enskilda för att hävda
saker  som  riksintressen,  PBL:s   demokratiregler,
allmänna intressen som rör grönområden, strandskydd,
buller m.m.


Enligt  bostadsutskottets  mening är det  uppenbart
att    det    behöver    klarläggas   hur    ideella
organisationer skall kunna  beredas tillfälle att på
ett bättre sätt än i dag  kunna  delta i och påverka
arbetet när det gäller natur- och kulturmiljövård.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med avslag på
motion  1999/2000:So327  (c)  yrkande   3   och  med
anledning  av motion 1999/2000:Bo540 (mp) yrkande  3
om planeringsprocessens  aktörer  som  sin mening ge
regeringen   till   känna.   Härigenom   får  motion
1999/2000:Bo204  (c)  yrkande  13 i motsvarande  del
anses vara tillgodosedd.


dels  att  utskottets hemställan under  23  bort  ha
följande lydelse:


23. beträffande planeringsprocessens aktörer


att riksdagen  med anledning av motion 1999/2000:Bo540 yrkande
3 och med avslag  på  motionerna 1999/2000:So327
yrkande  3  och  1999/2000:Bo204  yrkande  13  i
motsvarande del som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,




25. Natur- och kulturmiljövården (mom. 24)




Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar   med   "Utskottet  delar"  och  slutar   med
"kulturmiljövården   avstyrks"   bort   ha  följande
lydelse:


Bostadsutskottet  noterar  att sedan den nya  plan-
och bygglagen (PBL) kom 1987  så  har  en  betydande
decentralisering     skett     av     den    svenska
samhällsplaneringen. Kommunerna har fått planmonopol
och    de   statliga   instanserna   har   fått   en
kontrollfunktion.  Det  visar  sig  dock  nu att den
offentliga  natur-  och  kulturmiljövården  kraftigt
försvagats sedan 1987.


Naturvårdsverket,     Riksantikvarieämbetet     och
Boverket har liksom många länsstyrelser funnit sig i
en    ganska   passiv   informationsroll.   Särskilt
länsstyrelser   med   starka   kommunalpolitiker   i
styrelsen  har  blivit  mycket aktiva i att driva på
exploateringar, men mycket  svaga när det gäller att
trygga  områden  undan exploatering,  även  när  det
handlar  om  riksintressen.   Detta   gäller   bl.a.
Stockholms    länsstyrelse.   Exploateringsinriktade
kommuner och länsstyrelser kör över sina egna natur-
och  kulturvårdande   instanser  i  dag.  Dessa  ges
dessutom    ofta    en   rent   administrativ    och
organisatoriskt sett underordnad roll.


När det gäller Boverket  är läget extra intressant.
Boverket är mycket aktivt när  det  gäller att driva
på exploatering av nya stadsdelar i storstadsområden
men  mycket  passivt  när  det gäller att  värna  om
tätorters närgrönområden, parker och liknande.


Naturvårdsverkets  och  Riksantikvarieämbetets  nya
informationsroll kombinerat  med  en  passivitet när
det  gäller  att  värna  riksintressen  är  oroande.
Naturvårdare protesterar och känner vanmakt.


Som   det   nu  är  ser  systemet  för  natur-  och
kulturvården bra  ut på papperet, men i verkligheten
förlorar samma natur-  och  kulturvård  regelmässigt
mot exploateringsintressen.


Enligt  bostadsutskottets  mening  är  det  således
uppenbart att det behövs en oberoende översyn av hur
den   offentliga   natur-   och   kulturmiljövårdens
organisation  har  förändrats  sedan  1987  och  hur
graden  av måluppfyllelse inom viktiga områden  inom
natur- och  kulturmiljövården  har  utvecklats.  Det
behöver  också klarläggas hur ideella organisationer
skall beredas  tillfälle att delta i arbetet när det
gäller natur- och kulturmiljövård.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1999/2000:Bo540  (mp) yrkandena 1 och 2 om
natur-  och kulturmiljövården  som   sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels att  utskottets  hemställan  under  24  bort ha
följande lydelse:


24. beträffande natur- och kulturmiljövården


att   riksdagen   med   anledning  av  motion  1999/2000:Bo540
yrkandena 1 och 2 som sin  mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,




26. Skyddet för gröna områden och
strandnära mark (mom. 26)




Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Bostads-utskottet behandlade"  och på s.
24  slutar  med  "strandnära  mark" bort ha följande
lydelse:


Enligt bostadsutskottets mening är de naturstränder
som fortfarande finns kvar i och  i  närheten  av de
större   städerna   oerhört   värdefulla   för   den
biologiska    mångfalden    och   för   människornas
välbefinnande. Samtidigt är strandnära tomter mycket
attraktiva  för exploatering,  och  ofta  är  marken
redan planlagd,  vilket gör det svårare att tillämpa
strandskyddsbestämmelser i lagstiftningen. Utskottet
anser dock att stränderna  till  största möjliga del
måste skyddas från vägar och bebyggelse. De stränder
som  inte är exploaterade måste hållas  tillgängliga
för allmänheten  och  för  att bevara den biologiska
mångfald som ofta är riklig  i brytningszonen mellan
land och vatten. Samlade regler  över användandet av
strandnära  mark i tätorter och tätortsnära  områden
behöver därför utarbetas.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1999/2000:Bo231  (c)  yrkande 7 om skyddet
för gröna områden och strandnära mark som sin mening
ge regeringen till känna. Motion 1999/2000:Bo507 (s)
avstyrks.


dels  att  utskottets hemställan under  26  bort  ha
följande lydelse:


26. beträffande  skyddet för gröna områden och
strandnära mark




att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:Bo231 yrkande 7 och med avslag på
motion 1999/2000:Bo507 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,






27. Förstärkt lagskydd av grönområden
(mom. 27)




Rigmor Stenmark (c) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar
med "av grönområden" bort ha följande lydelse:


Stadens gröna ytor och  deras olika värden tillmäts
ofta  alltför  liten  betydelse.   Det   är   enligt
utskottets  mening förvånande och olyckligt eftersom
stora delar av  Sveriges befolkning bor i storstäder
eller  i  andra större  orter.  Även  om  värdet  av
städernas grönområden  på senare tid har debatterats
och lyfts fram har de förslag  som  syftar  till att
bevara och förstärka städernas gröna ytor inte  fått
genomslag.  Grönområden  exploateras fortfarande och
byggnader  och  infrastruktur   tar   dessa  ytor  i
anspråk.  Detta  leder  till  att  parker och  andra
grönområden konstant minskar. De som  främst drabbas
av denna utveckling är handikappade, äldre  och barn
som inte så lätt kan ta sig till längre bort belägna
grönområden.   Städernas   minskade  grönytor  leder
dessutom till att luften blir sämre, klimatet råare,
vindförhållandena försämrade och till ökat buller.


Riksdagen antog år 1996 ett  förslag till ändringar
i naturresurslagen samt i plan-  och  bygglagen  med
syfte  att  förstärka  skyddet  för  städernas gröna
ytor.  Detta  förslag  var  dock  inte  tillräckligt
långtgående. Orsaken härtill är bl.a. att de förslag
som  Plan- och byggutredningen lagt fram på  området
inte genomfördes  i alla sina delar. Utskottet anser
att skyddet för nära  naturområden   fortfarande  är
för  svagt  och att åtgärder för att öka skyddet för
grönområden bör  övervägas. Av de skyddsinstitut för
grönområden som i  dag är tillgängliga är det endast
nationalstadsparker  som  är  direkt  anpassade  för
skydd  av  städernas  grönområden. Då detta institut
endast kan täcka en del  av  det behov som finns bör
enligt  utskottets mening skyddet  förstärkas  genom
ett skyddsinstitut som till sin verkan ligger mellan
nationalstadspark  och andra skyddsbestämmelser. Med
ett sådant instrument  skulle  grönområden i form av
gröna kilar och gröna bälten kunna  skyddas  även om
de  inte  har högsta naturkvalitet men har betydelse
för ekosystemet och människors välbefinnande. Vidare
anser utskottet  att  en  förbättrad regionplanering
kan vara ett sätt att öka skyddet av grönområden.


Vad   utskottet   nu   med  anledning   av   motion
1999/2000:Bo204 (c) yrkande  11  anfört om förstärkt
lagskydd av grönområden bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets hemställan under  27  bort  ha
följande lydelse:


27.   beträffande    förstärkt   lagskydd   av
grönområden


att riksdagen med anledning  av motion 1999/2000:Bo204 yrkande
11 som sin mening ger regeringen  till känna vad
utskottet anfört,




28. Bullerfrågor (mom. 28)




Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser




dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar
med "om bullerfrågor" bort ha följande lydelse:


I  vår dagliga miljö har vi hela tiden  olika  ljud
omkring   oss.  Buller  har  blivit  ett  omfattande
miljöproblem.  Bakgrundsbuller  från  ökande  trafik
tvingar oss att leva med ett konstant störande ljud,
som  en  matta  av  buller  vi inte kan komma ifrån.
Ljudnivån ökar hela tiden och  drygt  en halv miljon
människor  anser  sig vara mycket störda  av  buller
från   trafiken.   Nära   stora   trafikleder   ökar
bakgrundsljudet  i  intervall.   I   tätorter  märks
bullret  till slut inte på grund av att  man  vänjer
sig. Men det  finns  där   ständigt  och  framkallar
olustkänslor som inte kan identifieras.


Vi  behöver  bygga  ett  tystare  samhälle, så  att
buller inte sänker livskvaliteten, som  nu är fallet
i   dag   när   buller  påverkar  sömnen  för  många
människor, så att sömnstörningar uppkommer.


Bullerfria miljöer  kommer  alltmer att behövas för
att  människor  skall må bättre.  En  utredning  som
klarlägger behovet av bullerfria miljöer i samhället
och  framför  allt  på  arbetsplatser  skulle  kunna
medverka till att  skapa  utrymmen  där  buller  och
bakgrundsljud  minimeras.  Riksdagen har antagit ett
handlingsprogram för buller,  men  relativt litet är
anslaget i den totala vägbudgeten för att komma till
rätta  med  miljöproblemen  i friluftsområdena.  Det
skulle  också  vara  en  tydlig markering  att  även
friluftsområden   kan   bullerskyddas,   inte   bara
bostadsområden. Trots allt  har  vi  friluftsområden
för att koppla av i och då är en god bullersituation
viktig.   Större   resurser   måste   avsättas   för
bullerbekämpning.


Vad  utskottet  nu  med  anledning av mp-motionerna
1999/2000:Bo521 och 1999/2000:Bo539 yrkande 3 anfört
om  bullerfrågor bör riksdagen  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  28 bort ha
följande lydelse:


28. beträffande bullerfrågor


att riksdagen med anledning av motionerna  1999/2000:Bo521 och
1999/2000:Bo539  yrkande  3  som  sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,


Särskilda yttranden




1. Upphävande av detaljplaner och
stormarknadsutvecklingen (mom. 10 och 11)




Rigmor Stenmark (c) anför:




Det är väl känt att dagens stormarknader  och  andra
externa   köpcentrum  leder  till  en  rad  negativa
konsekvenser. Några av de mest påtagliga nackdelarna
är:


1. ökad biltrafik  med  ökade  luftföroreningar  som
följd,
2.
3. försämrad tillgänglighet för konsumenter som inte
disponerar bil,
4.
5. utarmade  stadskärnor  genom att centralt belägna
butiker m.m. konkurreras ut.
6.


Enligt  min  mening  är  det  en   självklarhet  att
kommunala  detaljplaner måste kunna upphävas  om  de
åsidosätter  viktiga  intressen.  Jag anser det vara
tveksamt om de möjligheter som i dag  finns  att  av
t.ex.   miljöskäl   styra  etableringen  av  externa
köpcentrum är tillräckliga.  Här  vill  jag särskilt
framhålla att även andra miljöaspekter än  de som är
riksintressen  enligt  3  eller  4  kap. miljöbalken
eller miljökvalitetsnormer enligt 5 kap.  är viktiga
att tillgodose. Det finns anledning att hysa en viss
oro   för   den  framtida  utvecklingen.  Mot  denna
bakgrund får  det  förutsättas att regeringen liksom
ansvariga myndigheter  noggrant  följer utvecklingen
när  det  gäller tillkomsten av nya  köpcentrum  och
deras effekter  på  miljön  m.m. Inte minst Boverket
och länsstyrelserna har ett ansvar  för  detta.  Jag
anser  även  att  det  finns  starka  skäl  för  att
utvärdera den nu pågående utvecklingen. Om det visar
sig   erforderligt   bör  regeringen  utan  dröjsmål
förelägga riksdagen förslag  till lagändringar eller
andra  åtgärder  för  att  komma  till   rätta   med
situationen.  Skulle  så  inte bli fallet är det min
avsikt att återkomma till riksdagen i frågan.




2. Barns intressen (mom. 17)




Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:




I FN:s barnkonvention slås  fast  att  barnens bästa
alltid  skall  komma i första rummet (3 §)  och  att
barnet har rätt  att  uttrycka  sin  mening  i  alla
frågor  som berör det. När domstolar och myndigheter
behandlar  fall  som  rör barnet skall barnet alltid
höras och barnets intresse  komma  i  första  rummet
(1215 §§). Vidare fastslås att barnet har rätt  till
lek, vila och fritid (31 §). I målen för den svenska
bostadspolitiken  betonas  särskilt  vikten  av  att
främja en god uppväxt för barn och ungdom. Detta har
dålig  förankring  i den svenska lagstiftningen. Det
saknas tydliga och styrande  krav och regler när det
gäller  hur barns lekmiljö skall  vara  utformad.  I
redan byggda  områden  är  reglerna ännu otydligare.
Där  skall  man  uppfylla krav  om  det  är  rimligt
utifrån hänsynen till  kostnaderna  för  arbetet och
tomtens   särskilda   egenskaper.   Barnens  fysiska
säkerhet  i  boendemiljön är ett exempel  på  detta.
Antalet barn som  1994  behövde sjukhusvård på grund
av olyckor i hemmet var ca  15  gånger större än det
antal   som   behövde   sjukhusvård  på   grund   av
trafikolyckor. Lagarna om barnsäkerhetskrav omfattar
inte t.ex. miljonprogramområdena  beroende på att de
är  byggda före 1973. Lagstiftningen  bör  ses  över
dels  utifrån  vilka  krav  som  skall  gälla,  dels
utifrån  vilka krav man kan ställa på de fastigheter
som i dag  inte  omfattas  av  säkerhetskraven, dvs.
bostäder byggda före 1973 och ombyggda före 1976.


Regeringen  avser att återkomma  med  en  skrivelse
angående barnfrågor  under  maj 2000. Det är viktigt
att  regeringen  där  kommer med  förslag  till  hur
barnens inflytande skall  beaktas  i  samhälls-  och
trafikplanering  samt  hur  man  avser  att  hantera
barnsäkerheten  i de fastigheter som är byggda  före
1973. Om regeringen  inte  då redovisar en godtagbar
handlingsplan avser vi att på  nytt  initiera  dessa
frågor.