I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under
den allmänna motionstiden 1999 väckta motioner
gällande bl.a. fastighetsförvärv, expropriation,
kommunala förköp och tomträtt. Också en motion
avseende tomträtt som väckts under den allmänna
motionstiden år 1998 tas upp till behandling.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats sju reservationer och
fyra särskilda yttranden.
Motionerna
1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tomträtten.
1999/2000:Bo221 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
förutsättningarna för fortsatt omarrondering i
Dalarna.
1999/2000:Bo401 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.
1999/2000:Bo402 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skydd för ortnamn i lagstiftning rörande
fastighetsbildning och fastighetsreglering.
1999/2000:Bo403 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 5 §
jordförvärvslagen om juridiska personers
förvärvsprövning i syfte att förbättra
förutsättningarna för en striktare tillämpning av
lagen.
1999/2000:Bo404 av Carl-Erik Skårman (m) vari yrkas
att riksdagen beslutar att tomträtter inte längre
skall kunna nyupplåtas.
1999/2000:Bo405 av Erik Arthur Egervärn (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att
det i fastighetsbildningslagen införs ett krav på
hänsynstagande till kulturarvet enligt
kulturminneslagen.
1999/2000:Bo408 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av jordförvärvslagen.
1999/2000:Bo410 av Lars Wegendal (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inom ramen för EU-
samarbetet verka för förändrade regler inom området.
1999/2000:Bo413 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
översyn av lagstiftningen i syfte att undvika
problem av det slag som beskrivits i motionen.
1999/2000:Bo414 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö
(kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring av lagstiftningen att
kommunerna i sin revidering av befintliga planer och
vid ny detaljplanering ges möjlighet att avgränsa
områden för åretruntboende och där införa
boendeplikt.
1999/2000:Bo416 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
jordförvärvslagen.
1999/2000:Bo418 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det i
fastighetsbildningslagen införs ett krav på hänsyn
till kulturarvet enligt kulturminneslagen.
1999/2000:Bo419 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om expropriation,
2. att riksdagen beslutar avskaffa
presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med
vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tomträtten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tredimensionell
fastighetsindelning,
9. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala
förköpsrätten i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1999/2000:MJ222 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utredning av
jordförvärvslagen.
1999/2000:N279 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av förändrad
jordförvärvslagstiftning för att stärka möjligheter
till boende på landsbygden.
1999/2000:N388 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
marklagstiftningen.
Utskottet
Fastighetsförvärv
Jordförvärvslagen
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att
medverka till att jordbruket rationaliserades och
effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991
gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte
kunde förvärvas utan tillstånd. Förvärvsprövningen
slopades därefter i stor utsträckning, men en
förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna
avvaras. De nu gällande reglerna innebär en
långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit
effektiv när det gäller juridiska personers förvärv,
förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt
ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en
reglering. Kortfattat kan denna reglering beskrivas
i följande ordalag.
Fysiska personers förvärv prövas endast inom
glesbygd eller omarronderingsområde.
Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte
förvärvaren varit bosatt i glesbygd inom den
aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet
eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen.
I sådana fall skall i stället en anmälan om
förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen
behövs för att främja sysselsättningen eller
bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.
Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det
svårare att genomföra en rationalisering av
ägostrukturen.
För juridiska personers förvärv krävs alltid
tillstånd. De begränsade förutsättningarna för att
ge sådana personer tillstånd behandlas nedan.
Staten har möjligheter att lösa in egendom om
förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta
sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig
att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd
vägrats.
Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket
anser att de ändrade förutsättningarna för
jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande
ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar
fortfarande angelägna samhällsintressen. Verket
anser dock att lagens effekter för sysselsättning
och bosättning varit små i förhållande till de
resurser som lagtillämpningen krävt.
Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör
förändras. Det anses inte självklart att den bör
innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser,
men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt
verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna. Verket
berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a.
anses att reglerna om juridiska personers förvärv i
huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den
gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari
1996 verket ett uppdrag att komplettera och
precisera sina slutsatser. I uppdraget ingick bl.a.
att verket närmare skall belysa i vad mån och på
vilket sätt jordförvärvslagen kan skärpas för att
motverka att lagens regler om bosättning kringgås.
Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en
kompletterande rapport till regeringen i anledning
av uppdraget.
Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk person
lämnas förvärvstillstånd endast om kompensationsmark
avstås, om förvärvet medför att egendom som redan
tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om
egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk
och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl
föreligger. Enligt samma paragrafs andra stycke kan
tillstånd lämnas även om de nu nämnda
förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett
förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver
förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken
egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd
lämnas under förutsättning att egendomen inte bör
ägas eller brukas av någon annan juridisk person som
redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten
av betydelse för sysselsättningen där.
En särskild utredare (dir. 1999:40) skall utvärdera
vilken verkan bestämmelserna i jordförvärvslagen har
när det gäller effekterna för både fysiska och
juridiska personers möjligheter att förvärva
skogsmark. Framför allt avser utvärderingen
bestämmelserna om förvärvarens anknytning till den
ort där den förvärvade egendomen finns och om
förvärv mellan juridiska personer. Utredaren skall
vidare utröna om nuvarande regler i
fastighetsbildningslagen bidragit till från
skogsvårdssynpunkt oönskade förvärv av skogsmark.
Uppdraget omfattar att uppdatera och precisera de
frågeställningar som redovisats av Jordbruksverket
(se ovan). Dessutom omfattar det att i ett vidare
perspektiv överväga och redogöra för eventuella
konsekvenser om jordförvärvslagen skulle upphävas
alternativt justeras beträffande fysiska men också
juridiska personers möjligheter till förvärv. I
uppdraget ingår även att utvärdera behovet av
förtydliganden i lagstiftningen avseende sådana
förvärv och byten mellan juridiska personer som görs
i rationaliseringssyfte och om möjligt redovisa
alternativa lösningar, m.m. Utredaren skall vara
klar senast den 1 juni 2000.
Förslag i fyra motioner avseende jordförvärvslagen
tar sikte på att sambandet mellan ägandet, brukandet
och boendet i bygderna skall stärkas. Det gäller
motion 1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, Centerpartiets
partimotion 1999/2000:MJ222 yrkande 20 samt
motionerna 1999/2000:Bo416 (c) och 1999/2000:N388
(mp) yrkande 19. I kd-motionen poängteras särskilt
att reglerna om förvärvstillstånd skall skärpas,
omfattande bl.a. att det skall bli svårare att
kringgå boplikten. Motionärerna bakom c- och mp-
motionerna uppmärksammar bl.a. uppköp som görs med
kortsiktiga vinstintressen samt anser att den
pågående översynen är för begränsad och bör ha en
klarare inriktning på att stärka det nämnda
sambandet.
Tre motioner behandlar juridiska personers rätt
till förvärv. I motion 1999/2000:Bo408 (m) föreslås
att översynen av jordförvärvslagen och dess
tillämpning bör avse åtgärder som syftar till att
balansera utvecklingen mot en synbarligen ökad
prioritering av bolagsförvärv i attraktiva områden
nära skogsindustrierna. Särskilt anges att
rollfördelningen mellan myndigheterna bör ges
uppmärksamhet. Förslaget i motion 1999/2000:Bo403
(kd) omfattar en översyn av 5 § jordförvärvslagen om
förvärvsprövningen för juridiska personer i syfte
att förbättra förutsättningarna för en striktare
tillämpning av lagen. Enligt motionärerna ger
kompensationsregeln och den tillämpning den fått
avseende bl.a. uppföljningen av förvärven inte den
fördel för enskildas skogsinnehav som varit
ändamålet. Motionären bakom förslaget i motion
1999/2000:Bo401 (c) yrkande 3 anser att reglerna om
villkor för juridiska personers förvärv
(kompensationsregeln) bör ändras och utformas så att
familjejordbruk ges företräde och blir den
dominerande ägarkategorin.
Den utredning som nu pågår initierades av riksdagen
på förslag av miljö- och jordbruksutskottet (bet.
1998/99:MjU3). Även om detta förslag till
utvärdering tog sin utgångspunkt i frågor om förvärv
av skogsfastigheter kommer den nu pågående
utredningen att få betydelse för bedömningen av
förvärvsregleringen också beträffande andra slag av
lantbruksegendomar. Det saknas därför anledning för
riksdagen att nu närmare i sak ta ställning till de
framförda motionsförslagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:Bo408 (m), 1999/2000:Bo403
(kd), 1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, 1999/2000:Bo401
(c) yrkande 3, 1999/2000:Bo416 (c), 1999/2000: MJ222
(c) yrkande 20 och 1999/2000:N388 (mp) yrkande 19 om
jordförvärvslagen.
Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål
I ett par motioner uppmärksammas problemen med att i
vissa områden alltfler permanenthus förvärvas för
fritidsändamål och de verkningar denna utveckling
får för bygden. Fram till årsskiftet 1999/2000
gällde lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom. Den innebar vissa
restriktioner när det gällde förvärv av
fritidsfastigheter. Tillståndsplikten omfattade som
huvudregel förvärvare som var bosatta utomlands och
utländska juridiska personer. I samband med Sveriges
förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte
stå i överensstämmelse med EG-rättens regler om fri
rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning
av att Sverige enligt anslutningsfördraget endast
fick ha kvar sina restriktioner i fråga om
fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till
utgången av 1999.
I motion 1999/2000:Bo410 (s) framförs att
regeringen inom ramen för EU-samarbetet bör verka
för ändrade regler med målsättning att gemensamma
EU-regler införs för förvärv av permanentbostäder
för fritidsändamål. Motionären anser att en lösning
kan vara att det skall nekas förvärvstillstånd vid
köp av fastighet inom detaljplanelagt område eller
motsvarande, om fastigheten tidigare användes för
permanentboende och det finns anledning att anta att
förvärvaren skall använda den enbart för
fritidsboende. Enligt förslaget i motion
1999/2000:Bo414 (kd) bör kommunerna vid sin
revidering av befintliga planer och vid ny
detaljplanering ges möjligheter att avgränsa områden
för åretruntboende och där införa boplikt.
Motionärerna är kritiska till regeringens förslag om
upphävande av 1992 års lag och till att några
kompenserande regler inte föreslagits i dess ställe.
I motionen anges att inriktningen för framtiden bör
vara att utländska förvärv av fritidsfastigheter
skall kunna begränsas i särskilt utsatta områden för
att de levande skärgårdssamhällena skall tryggas.
Regeringen har ansett att det inte framstod som
ändamålsenligt att försöka få till stånd en
förlängning av undantaget (prop. 1998/99:126 om
upphävandet av 1992 års lag). Erfarenheterna hade
visat att man inom EU ser mycket restriktivt på
försök till ensidiga undantag från centrala
gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kom att en
eventuell förlängning av det svenska undantaget
skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som
efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra
ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.
Regeringen ansåg att 1992 års lag inte heller borde
tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU
och föreslog därför att lagen skulle upphävas. Några
nya regler för att kompensera upphävandet av lagen
borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen
har beslutat i enlighet med regeringens förslag.
Regeringens överväganden i den nämnda propositionen
omfattade bl.a. frågan om planinstrumenten kan
användas för att reglera fritidsboendet. Regeringen
sade sig för närvarande inte vara beredd att föreslå
regler av detta slag (prop. 126). Bl.a. redogjordes
därvid för tidigare överväganden vid vilka
konstaterats att en ordning av detta slag skulle
vara en omständlig och kostsam process inte minst
avseende beståndet (Ds 1988:73 och 1989:78).
Lagutskottet (bet. 1999/2000:LU1) anförde vid sin
behandling av regeringsförslaget i anledning av
motioner om att Sverige borde ta upp förhandlingar
om ett fortsatt undantag att det inte fanns skäl för
ett sådant agerande, främst av den anledningen att
förvärvsbegränsningarna i 1992 års lag i praktiken
torde ha haft tämligen liten betydelse. Därtill kom
bl.a. att sådana försök bedömdes som utsiktslösa.
Lagutskottet behandlade också frågan om regler som
skulle kompensera den upphävda lagen. Utskottet
erinrade om icke-diskrimineringsprincipen och
anförde - med hänvisning till en dom från EG-
domstolen avseende en österrikisk
förvärvstillståndslag - bl.a. att även en icke-
diskriminerande förvärvslagstiftning, som genom
själva sitt syfte innebär en begränsning av de fria
kapitalrörelserna, måste kunna motiveras av ett
tillräckligt allmänintresse för att godtas av EG-
domstolen.
Därutöver anförde lagutskottet följande. Frågan om
införande av generella regler som kompensation för
1992 års lag måste dessutom vägas mot behovet av
sådana regler. Liksom regeringen kan utskottet
konstatera att 1992 års lag har ett snävt
tillämpningsområde, varför ett upphävande av lagen
inte kan antas få några större effekter för den
svenska fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa
effekter inte helt kan uteslutas, torde dessa
emellertid till viss del kunna avhjälpas genom annan
befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de
positiva effekter som utlänningars fritidsboende kan
få för Sverige. Utskottet ansåg sig inte för
närvarande vara berett att föreslå några nya regler
för att kompensera upphävandet av 1992 års lag.
När 1992 års lag upphävdes tog regering och riksdag
ställning till flera frågor som gäller en
begränsande reglering av fritidsboendet. Utskottet
ställer sig bakom de överväganden som då gjordes och
avstyrker med hänvisning till dessa motionerna
1999/2000:Bo410 (s) och 1999/2000:Bo414 (kd) i fråga
om förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål.
S.k. herrelösa hus
I motion 1999/2000:Bo413 (s) berörs vad man ibland
något oegentligt kallar problematiken med herrelösa
hus. Det gäller fastigheter som ingår i konkursbon
efter juridiska personer men som konkursbona av
någon anledning inte kan realisera. Genom konkursen
upphör den juridiska personen att existera och det
råder en del juridiska oklarheter om den
efterlämnande egendomen. Fastigheterna upplevs vara
herrelösa. I vissa fall har fastigheterna inte
kunnat överlåtas därför att de på grund av sin
tidigare användning måste saneras till så höga
kostnader att ingen vill förvärva dem. Också andra
orsaker kan ligga bakom att fastigheten saknar värde
eller t.o.m. har ett negativt värde. I motionen
föreslås en översyn av lagstiftningen så att husen
på sådana fastigheter får den tillsyn och det
underhåll de behöver. Enligt motionären handlar det
inte sällan om hyresfastigheter belägna i centrala
delar av en kommun.
Enligt vad utskottet erfarit har det till
Justitiedepartementet inkommit en del skrivelser
avseende den i motionen behandlade
problemställningen som gäller orealiserbar egendom
vid konkurs. Man avser att inom departementet arbeta
fram ett underlag för vidare ställningstaganden. Med
hänsyn till detta finns inte anledning för riksdagen
att nu närmare överväga de aktualiserade frågorna.
Utskottet avstyrker därför motion 1999/2000:Bo413
(s) om s.k. herrelösa hus.
Fastighetsbildning
Tredimensionell fastighetsbildning
Fastighetsindelningen är enligt svensk rätt tvådimensionell.
Fastigheterna avgränsas mot varandra genom vertikala
gränser i markplanet. Fast egendom under markytan
och i luftrummet ovanför denna ingår alltså i den
fastighet till vilken markytan hör.
I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 5 lämnas
förslag om att tredimensionell fastighetsindelning
skall införas i syfte att få ett enklare och
effektivare markutnyttjande genom att bl.a.
samverkan mellan olika byggherrar underlättas.
Förslaget motiveras dessutom med att det möjliggör
införandet av ägarlägenheter.
Betänkandet Tredimensionell fastighetsindelning
(SOU 1996:87) bereds inom Regeringskansliet. Likaså
bereds där frågan om direktiv för en utredning om
ägarlägenheter.
Med hänvisning till den nu pågående beredningen av
frågan om tredimensionell fastighetsbildning
avstyrker utskottet motion 1999/2000:Bo419 (m)
yrkande 5.
Omarrondering
I motion 1999/2000:Bo221 (s) föreslås att det statliga
bidraget för yttre rationalisering bör få användas
också till nya omarronderingsprojekt, vilket skulle
innebära möjligheter till en delfinansiering med
medel från EU:s strukturfond.
Enligt förordningen (1978:250) om statligt stöd
till jordbrukets rationalisering lämnas stöd till
vissa omarronderingsprojekt framför allt i Dalarnas
län. Stödet finansieras genom anslaget Stöd till
jordbrukets rationalisering m.m. (utg.omr. 23 anslag
B2). Från anslaget görs utbetalningar endast för
tidigare beslutade stödåtgärder.
I sammanhanget bör uppmärksammas att enligt
förordningen om avgifter vid lantmäteriförrättning
(1995:1459) kan nedsättning av sådan avgift beviljas
om fastighetsregistreringen effektiviseras genom en
förrättning. Det finns för närvarande inte medel för
att bevilja nedsättning beträffande nya
omarronderingsprojekt. Enligt en utvärdering som
gjorts av Lantmäteriverket (1999-06-29) har
rationaliseringen av fastighetsindelningen sådana
effekter att det är angeläget att det finns medel
till denna, framför allt vad gäller Dalarnas län.
Verket anger att statliga rationaliseringsmedel
också kan fungera som delfinansiering av projekt med
EU-bidrag. Det kan enligt verket finnas skäl att
återkomma om nedsättningsreglernas framtida
utformning. Verket har till regeringen sagt sig vara
beredd att göra en sådan översyn.
Enligt utskottets mening är det angeläget att
omarronderingsverksamheten bedrivs fortlöpande. Det
främsta motivet är naturligtvis att nå de positiva
effekter för enskilda och samhället som en
rationalisering av fastighetsindelningen ger,
särskilt vad gäller jord- och skogsbruk. En
kontinuerligt bedriven verksamhet är också en
förutsättning för att lantmäteriet skall kunna
bevara och utveckla sin kompetens på området.
Regeringen har bl.a. genom den av Lantmäteriverket
gjorda utvärderingen uppmärksammats på
omarronderingens betydelse. Det kan därför
förutsättas att regeringen håller sig underrättad om
hur omarronderingen fortskrider och överväger
behovet av ekonomiskt stöd och andra åtgärder. Det
finns mot denna bakgrund inte anledning för
riksdagen att nu ta något initiativ i frågan. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion 1999/2000:Bo221 (s) om omarrondering.
Ortnamn
I tre motioner föreslås att det i
fastighetsbildningslagen skall införas krav på
hänsyn till kulturarvet vad gäller ortnamnen. Det
gäller motionerna 1999/2000:Bo418 (s),
1999/2000:Bo402 (c) och 1999/2000:Bo405 (c).
Motionerna tar främst sikte på att förhindra att
ortnamn försvinner vid fastighetsreglering och att
begreppsförvirring uppstår om i vilken by en
fastighet hör hemma.
Det av motionärerna uppmärksammade problemet har
åtminstone delvis som orsak att stämpelskatt inte
utgår vid ett förvärv av en fastighet om marken
genom fastighetsreglering förs över till en annan
fastighet. I en av Lantmäteriutredningen (SOU
1994:90) citerad undersökning har dragits slutsatsen
att fastighetsreglering används för att undkomma
stämpelskatt.
Både Lantmäteriverket i sig och den regionala
organisationen inom Lantmäteriet bedriver
namnvårdande verksamhet. Verket meddelar
föreskrifter och råd och har bl.a. beskrivit hur den
löpande verksamheten kan bedrivas praktiskt för att
vara skonsam mot ortnamnen (i skriftserien Ortnamn
och namnvård). En handbok i ortnamnsfrågor är under
utarbetande. Det bör uppmärksammas att vid en
fastighetsreglering det är möjligt att ändra den
mottagande fastighetens namn.
Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) konstaterade
att tidigare diskussioner skärpt uppmärksamheten hos
alla inblandade på namnfrågorna. Utredningen tog upp
den inte ovanliga kritiken mot att namn försvinner
ur fastighetsregistret. Utredningen anförde bl.a.
följande synpunkter. Systemet med ett särskilt namn
i registret (utan registerbetydelse) som infördes
1972 gör det möjligt att ändå behålla ett
kulturhistoriskt värdefullt namn som identifikation
på en gård eller fastighet. Förändringar blir
emellertid ofrånkomliga då registrets syfte är att
registrera den aktuella fastighetsindelningen med
förändringar i form av fastighetsreglering,
sammanläggningar och avstyckningar. Om
fastighetsstrukturen förändras måste detta också
komma att innebära förändringar i registrets
ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet
förändringar i förhållande till hela registret är
mycket litet. Fastighetsregistrets betydelse i sig
för bevarande av namn förefaller inte avgörande.
Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att det
i fastighetsbildningslagen skulle tas in särskilda
regler rörande ortnamn. Mot en reglering talade att
fastighetsbildningen styrs av allmänna lämplighets-
och planvillkor som inte utan risk för målkonflikter
kan förenas med ett krav på att bevara ortnamn. Om
en viss fastighetsindelning framstår som olämplig är
det enligt utredningen svårt att hävda att
indelningen bör behållas därför att
fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända
inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen
ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till
vilken inverkan på ortnamnen en begärd
fastighetsbildning kan ha så att inte marginell
eller kortsiktig nytta tillåts slå ut
kulturhistoriska värden. Ett uttalande som gjordes i
riksdagen år 1974 ansåg utredningen fortfarande ha
giltighet: "Fastighetsägarens synpunkter bör dock
enligt utskottets mening inte tillgodoses i strid
mot ett markerat kulturhistoriskt intresse. Detta
bör enligt utskottets mening gälla även vid
sammanläggning" (bet. 1974:CU30). Några systematiska
problem av detta slag som kräver ändringar i
författningar syntes enligt utredningen inte vara
aktuella för närvarande.
I proposition 1998/99:114 föreslår regeringen att
en bestämmelse skall införas i kulturminneslagen om
att god ortnamnssed skall iakttas vid statlig och
kommunal verksamhet. Propositionen kommer senare i
vår att behandlas av kulturutskottet. Regeringen har
såvitt gäller fastighetsbildning och
fastighetsregistrering i propositionen konstaterat
att fastighetsbildningsreformen inte medfört att
ortnamn tagits ur bruk i någon större utsträckning.
I stället är det avgörande för namnens fortsatta liv
om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på
kartor. Regeringen delade därför utredningens
uppfattning att det med nuvarande regelverk för
fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att
få en ur ortnamnssynpunkt bra tillämpning.
Utskottet har erfarit att en av Lantmäteriverket
genomförd men ännu inte publicerad undersökning av
fastighetsregistrets betydelse för ortnamnens
bevarande bekräftar slutsatsen om de faktorer som är
avgörande för ortnamnens fortsatta liv.
För att en skyddsbestämmelse av det slag
motionärerna efterlyser skall bli effektiv måste den
innebära ett större eller mindre hinder mot
fastighetsbildning när en sådan av andra skäl
framstår som lämplig. Även om utskottet bedömer
ortnamnsfrågorna som viktiga kan de inte ges en
avgörande tyngd i förhållande till de viktiga
ändamål som fastighetsbildningsreglerna syftar att
tillgodose. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1999/2000:Bo418 (s),
1999/2000:Bo402 (c) och 1999/2000:Bo405 (c) om
ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen.
Tomträtt
Tre motioner innehåller förslag om att inga nya
tomträtter skall få upplåtas. Förslagen framförs i
motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 4, 1998/99:
Bo209 (m) yrkande 14 och 1999/2000:Bo404 (m).
Yrkandena i de två förstnämnda motionerna omfattar
också att man samtidigt i kommunerna bör börja
avveckla tomträtterna genom att erbjuda dem till
försäljning.
Utskottet har behandlat begränsningar av
tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då
bl.a. erinrat om följande. Tomträttsinstitutet
infördes år 1907 som ett komplement till
äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras
genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att
tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris
än om den skulle säljas. Införandet av
tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig
bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades
möjligheter att förhindra en kapitalisering av
markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.
Utskottet anser nu liksom när frågan senast
behandlades (bet. 1997/98: BoU2) att ovan angivna
motiv har fortsatt relevans, varför inga åtgärder
bör vidtas som syftar till en begränsning av
upplåtelserätten avseende tomträtter. Utskottet
anser mot denna bakgrund det inte heller vara
motiverat att genom lagstiftning framtvinga en
kommunal utförsäljning av de fastigheter som upplåts
med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets
uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas
eget val att avgöra omfattningen av
tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker
med hänvisning till detta motionerna 1998/99:Bo209
(m) yrkande 14, 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 4 och
1999/2000:Bo404 (m) om avskaffande av
tomträttsinstitutet.
Kommunala förköp
I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9 lämnas
förslag om att den kommunala förköpsrätten skall
avskaffas. Motionärerna anser att kommunerna genom
det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna resurser har möjligheter att genomföra
sina planer utan att ta till förköpsrätt.
Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har
framställts vid ett flertal tillfällen.
Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast
under förra riksmötet (bet. 1998/99:BoU5 och BoU8)
ställt sig bakom förköpslagens huvudprinciper och
ansett att lagen bör behållas. Utskottet anser nu
liksom tidigare att den kommunala förköpsrätten
utgör ett viktigt komplement till
expropriationslagen och innebär i vissa fall att ett
ofta tids- och kostnadskrävande
expropriationsförfarande kan undvikas. Förköpslagen
bör således ses som ett av flera instrument som
tillsammans ger kommunerna möjlighet att planera
bebyggelseutvecklingen och i övrigt ta ansvar för
den fysiska samhällsutvecklingen. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion
1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9 om avskaffande av den
kommunala förköpsrätten.
Expropriation
Motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 1 i motsvarande
del behandlar expropriationsgrunderna. Enligt
motionsförslaget bör det allmänna få inskränka
enskilda markägares rätt endast med syfte att skydda
människors liv, hälsa och säkerhet, att skydda
miljön och naturen samt för att kunna genomföra för
landet och kommunen ytterst angelägna uppgifter.
Expropriation innebär att enskildas egendom tas i
anspråk av det allmänna för att tillgodose olika
samhällsnyttiga ändamål. De s.k.
expropriationsändamålen anges i 2 kap.
expropriationslagen (1972:719). Kommunen är
berättigad till expropriation av mark som skall
användas för tätbebyggelse. Expropriation kan också
ske för att tillgodose ändamål som avser
kommunikationer, drivkraft, vatten och avlopp,
näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,
försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv.
Även vanvårdade fastigheter kan exproprieras.
Dessutom finns en allmän bestämmelse om
expropriation av mark som behövs för verksamhet som
staten eller kommunen har att tillgodose eller som
är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en
viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har
regeln om s.k. värdestegringsexpropriation. Dess
innebörd är att förhindra oförtjänt värde-stegring
hos fastigheter som inte direkt berörs av ett
expropriationsförfarande men som förväntas öka i
värde genom ett expropriationsföretag. Regeln bygger
på likhetsprincipen och syftar till att eliminera
sådan markvärdesstegring som ställer icke
exproprierade markägare i en bättre situation än de
vars mark exproprieras.
Utskottet anser i likhet med när utskottet tidigare
behandlat liknande motionsyrkanden (se t.ex. bet.
1998/99:BoU5) att rådande reglering av de ändamål
för vilka expropriation får ske innebär en sådan
avvägning mellan olika intressen att en
ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.
Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt
för det allmänna att kontrollera
samhällsutvecklingen genom att tillämpa
expropriation. En inskränkning av ändamålen, såsom
motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter
för samhället att göra erforderliga avvägningar
mellan skilda berättigade intressen som kan göra
anspråk på ett specifikt markområde. Vid
tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till
det allmännas intresse utan även till motstående
intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om
ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt
eller om olägenheterna av expropriationen från
allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar
som kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet
får därmed anses vara tillgodosedda. Utskottet
avstyrker på anförda skäl motion 1999/2000:Bo419 (m)
yrkande 1 i motsvarande del om
expropriationsändamålen.
I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkandena 1 i
motsvarande del och 2 föreslås att markägaren vid
expropriation skall få ersättning för fastighetens
fulla marknadsvärde samt för de kostnader och
intäktsbortfall som inte kan återvinnas och som
eventuellt uppkommer genom åtgärden. Förslaget
omfattar också att presumtionsregeln skall avskaffas
och att i stället exproprianten skall ha
bevisbördan.
Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan
tre olika slag av ersättning. Löseskilling utgår då
en hel fastighet exproprieras medan
intrångsersättning utbetalas när endast del av
fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för
personlig skada, vilken innefattar andra förluster
som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen.
Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis
flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse
och har således inget att göra med själva
fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom
i allmänhet för motpartens kostnader för hela
expropriationsförfarandet. Undantag gäller för
kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan
betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning
i högre rätt än fastighetsdomstol att den
exproprierande oavsett utgången svarar för
rättighetshavarens kostnader då endast den förre
överklagat.
Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas
för sin förlust begränsas genom den s.k.
presumtionsregeln. Denna regel innebär att den
ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio
år före expropriationsansökan räknas
fastighetsägaren till godo endast om det konstateras
att ökningen beror på annat än förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt.
Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är
fallet.
Bostadsutskottet har tidigare (se t.ex. bet.
1998/99:BoU5) avstyrkt motionsförslag om
expropriationslagens ersättningsregler motsvarande
de nu aktuella och bl.a. anfört att gällande regler
i grunden är väl avfattade när det gäller
fastighetsägarens rätt till ersättning.
Utskottet vidhåller sin ovan angivna bedömning.
Tillräckliga skäl saknas därför för riksdagen att
initiera en översyn av ersättningsreglerna med den
inriktning som motionärerna förordar. Utskottet har
emellertid erfarit att det inom
Justitiedepartementet finns planer på att genomföra
en analys av behovet av vissa förändringar i
expropriationslagens ersättningsregler. Avsikten är
att analysera om det skett några förskjutningar av
lagens tillämpningsområde under senare år som bör
föranleda att ersättningsreglerna revideras. Med
hänvisning till det anförda anser utskottet att
ersättningsreglerna i vart fall tills vidare bör
kvarstå oförändrade. Det förutsättes att regeringen
återkommer till riksdagen i frågan, om den analys
som skall genomföras ger anledning till detta.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion 1999/2000: Bo419 (m) yrkandena 1 i
motsvarande del och 2 om expropriationslagens
ersättningsregler.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo419 yrkandena 1 i
motsvarande del och 2.
res. 7 (m)
Stockholm den 24 februari 2000
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart
Nilsson (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v),
Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Carina
Moberg (s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s),
Sten Lundström (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-
Erik Skårman (m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),
Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp), Carina
Adolfsson (s) och Leif Jakobsson (s).
Reservationer
1. Jordförvärvslagen (mom. 1)
Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd), Helena
Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c) och
Yvonne Ångström (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Den utredning" och slutar med "om
jordförvärvslagen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det av väsentlig
betydelse att lagstiftningen om förvärv av
lantbruksegendom skärps. Det gäller att värna om
jord- och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.
Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i
glesbygd måste stärkas och familjejordbruken
skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal
synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att
nå en ur miljösynpunkt hållbar utveckling. Problemet
skall ses mot bakgrund av att köptrycket från
svenska och utländska företag kan förväntas öka.
Uppköp och exploatering med endast kortsiktiga
vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.
Främst gäller det att stärka sambandet mellan
ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur
lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst
lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett
särskilt problemkomplex är de juridiska personernas
möjligheter till förvärv. Den nuvarande
lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som
i grunden är bra. Emellertid har myndigheternas
tillämpning av den s.k. kompensationsregeln, som
utskottet berört ovan, lett till att balansen mellan
enskilt ägande och bolagsägande i många bygder
ändrats. Särskilt svårt har det blivit för
privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om
skogsmarken i regioner där bolagen bedriver en
offensiv markpolitik. Reglerna måste få en
utformning och tillämpning så att familjejordbruken
blir den dominerande ägarkategorin och så att
generationsskiftena underlättas. Det finns också ett
behov av att se över lagens geografiska
tillämpningsområden.
Den utredning som nu tillsatts bör få ett
otvetydigt uppdrag att lämna förslag med den av
utskottet förordade inriktningen.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med
anledning av motionerna 1999/2000:Bo403 (kd),
1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, 1999/2000:MJ222 (c)
yrkande 20, 1999/2000:Bo416 (c), 1999/2000:Bo401 (c)
yrkande 3 och 1999/2000:N388 (mp) yrkande 19 samt
med avslag på motion 1999/2000:Bo408 (m) som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört
om jordförvärvslagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande jordförvärvslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo401
yrkande 3, 1999/2000:Bo403, 1999/2000:Bo416,
1999/2000:MJ222 yrkande 20, 1999/2000:N279
yrkande 1 och 1999/2000:N388 yrkande 19 samt med
avslag på motion 1999/2000:Bo408 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande
5" bort ha följande lydelse:
Det moderna samhället visar upp exempel på
sammansatta byggnader med mycket skilda
användningssätt och olika användare. Därför
uppkommer berättigade krav på möjligheten att äga en
eller flera delar av en byggnad. För att tillgodose
dessa krav måste det gå att avgränsa äganderätten
inne i en byggnad. Det finns även behov av att kunna
avgränsa äganderätten till ett visst utrymme under
jord oavsett äganderätten till fastigheten i övrigt
eller till en på denna befintlig byggnad. I Sverige
finns inte denna typ av tredimensionell
fastighetsbildning - som representerar ett
nytänkande vad gäller fastighetsbegreppet - vilket
skulle medverka till ett enklare och effektivare
fastighetsutnyttjande. Genom sådan
fastighetsbildning förbättras möjligheterna för
olika byggherrar till samverkan särskilt då de vill
bygga med helt skilda syften. Också för boendet har
denna typ av fastighetsbildning betydelse.
Ägarlägenheter görs möjliga som upplåtelseform,
vilket skulle ge de boende i flerfamiljshus ett ökat
inflytande över den egna bostaden och större
möjligheter att tryggt finansiera den.
Ett förslag till lagstiftning som möjliggör
fastighetsbildning av det slag utskottet beskrivit
återfinns i betänkandet Tredimensionell
fastighetsindelning (SOU 1996:87). Enligt utskottets
mening bör regeringen på riksdagens bord snarast
lägga en proposition grundad på utredningsförslaget.
Utredningsförslagets direktivstyrda förbud mot
ägarlägenheter bör dock mönstras ut. Riksdagen bör
med anledning av motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande
5 som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande tredimensionell
fastighetsbildning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande
5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
(mom. 6)
Rigmor Stenmark (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "För att" och slutar med "i
fastighetsbildningslagen" bort ha följande lydelse:
Regeringens förslag omfattar inte någon särskild
bestämmelse till skydd för ortnamn i den
lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och
fastighetsregistrering. Utredning och regering har
konstaterat att ortnamn inte tagits ur bruk i någon
större utsträckning. Under de mer än tre år som gått
sedan utredningen lade fram sitt betänkande kan
konstateras att alltfler fastighetsförvärv
föranleder fastighetsreglering i stället för att
leda till lagfart. Anledningen till det synes vara
ekonomisk eftersom avgiften vid fastighetsreglering
är mindre än den avgift och stämpelskatt som utgår
när lagfart beviljas. En del av vår kulturhistoria
riskerar att försvinna genom att många fastigheter
upphör att existera genom fastighetsreglering. I
motionerna ges exempel på hur flera fastigheter på
olika platser inom en socken genom
fastighetsreglering kommit att utgöra en fastighet
med följd att samma bynamn finns på flera olika
ställen. Det kan ifrågasättas om fastighetsreglering
varit tänkt att komma till användning för hela
fastigheter på detta sätt. I vart fall visar
exemplet att det finns all anledning att införa
skyddsbestämmelser för ortnamnen i
fastighetsbildningslagstiftningen. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad
utskottet nu anfört om ortnamnsskydd i
fastighetsbildningslagen bör riksdagen med anledning
av motionerna 1999/2000:Bo402 (c), 1999/2000:Bo405
(c) och 1999/2000: Bo418 (s) som sin mening ge
regeringen till känna,
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande ortnamnsskydd i
fastighetsbildningslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo402,
1999/2000:Bo405 och 1999/2000:Bo418 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av
tomträttsinstitutet" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att
tomträttsinstitutet är en förlegad form av reglering
som försätter den enskilde fastighetsägaren i ett
beroendeförhållande till kommunen. Ur den enskildes
perspektiv kan markkostnaden vid en omreglering av
avgälden påverkas av okontrollerbara faktorer på ett
sådant oförutsägbart sätt att rena
rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av
tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på
frågan kan konstateras att problemet kring hur
avgälderna skall omregleras visar på en avgörande
svaghet med hela systemet.
De motiv som en gång angavs som skäl till
tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut
sin roll. Utskottet anser att regeringen bör inrikta
sitt arbete på att skapa en fastighetsmarknad där
det allmännas roll i möjligaste mån är begränsad
till att formulera erforderliga riktlinjer. Att
kommunerna genom tomträttsinstitutet tillåts spela
rollen som marknadsaktör medför en osund försvagning
av en konkurrens som på sikt gagnar
samhällsutvecklingen. Utskottet anser det
oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla
ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser
förhindrar ett spritt enskilt ägande.
Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som
lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som
ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens
normer skall reglera.
Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande
frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag
förväntas innebära att avgälden knyts till
fastighetens taxeringsvärde och resultera i
avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många
områden. Tomträttsinstitutets berättigande som
boendesocialt instrument skulle i och med detta helt
ha spelat ut sin roll och avgälderna skulle snarast
bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin
bostad. Den fastighetsskatt som även
tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna
problematik ytterligare. Vissa innehavare av
tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana
tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att
såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på
fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek
bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens
skatteförmåga. Utskottet anser att höga
taxeringsvärden uppkomna genom en stark efterfrågan
inte skall tillåtas påverka varken
tomträttsavgäldens eller fastighetsskattens storlek
på ett sådant sätt att människor tvingas lämna hus
och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet är en
rimlig väg för att undvika sådana effekter. Om en
fastighet stiger i värde skall den boende genom sitt
ägande kunna säkerställa sig mot utgiftsökningar.
Regeringen bör enligt utskottets uppfattning
snarast lägga fram ett förslag för riksdagen om att
nya tomträtter inte skall kunna bildas. Förslaget
bör även innehålla riktlinjer för en utförsäljning
av befintliga tomträtter. Riksdagen bör således med
anledning av motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande
4, 1998/99:Bo209 (m) yrkande 14 och 1999/2000:Bo404
(m) om avskaffande av tomträttsinstitutet som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet nu
anfört.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande avskaffande av
tomträttsinstitutet
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo209
yrkande 14, 1999/2000:Bo404 och 1999/2000:Bo419
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Avskaffande av den kommunala
förköpsrätten (mom. 8)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med
"kommunala förköpsrätten" bort ha följande lydelse:
Enligt bostadsutskottets uppfattning bör den
kommunala förköpsrätten avskaffas. Det främsta
skälet till detta ställningstagande är att
förköpsrätten inte fyller någon funktion i den
kommunala markplaneringen. Det är även av vikt att
framhålla att förköpsrätten gör att enskilda
markägare hamnar i en orimligt svag position i
förhållande till kommunerna. Detta skall ses mot
bakgrund av att det kommunala planmonopolet,
expropriationslagen och överlägsna ekonomiska och
personella resurser ger kommunerna en mycket stark
maktställning. Ett avskaffande av den kommunala
förköpsrätten skulle bidra till en sundare
fastighetsmarknad. Vidare kan det ifrågasättas om
det är rimligt att spendera skattemedel på en
kommunalisering av mark för bebyggelse samtidigt som
resurserna inte förslår att tillgodose mer angelägna
kommunala verksamheter. Regeringen bör snarast för
riksdagen lägga fram förslag till nödvändig
lagstiftning avseende ett avskaffande av den
kommunala förköpsrätten. Vad utskottet nu med
anledning av motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9
anfört om avskaffande av den kommunala förköpsrätten
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande avskaffande av den kommunala
förköpsrätten
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande
9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Expropriationsändamålen (mom. 9)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "om
expropriationsändamålen" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att bestämmelserna om
expropriationsändamålen medger ett alltför stort
utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren
riskerar att utsättas för expropriation av rent
konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad
av att ytterst angelägna samhällsintressen skall
tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte
värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga
ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder
som nuvarande expropriationsändamål medger.
Expropriation av mark är en kränkning av
äganderätten och bör endast komma i fråga när
synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.
Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en
genomgripande översyn av expropriationslagen
genomförs. Översynen skall i första hand syfta till
att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan
åberopas vid ett exproprieringsföretag. Endast för
stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och
samhällsåtaganden, däribland värnande om människors
liv, hälsa och säkerhet samt skydd av natur och
miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder.
Expropriation där det allmännas enda motiv till
ingreppet är att stävja en marknadsbaserad
värdeökning skall exempelvis inte medges.
Riksdagen bör med anledning av motion
1999/2000:Bo419 (m) yrkande 1 i motsvarande del som
sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu
anfört om expropriationsändamålen.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande expropriationsändamålen
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande
1 i motsvarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Bostads-utskottet har" och slutar med
"expropriationslagens ersättningsregler" bort ha
följande lydelse:
Förutom en kraftig begränsning av
expropriationsändamålen bör expropriationslagen
ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren
kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde
samt för de kostnader och det inkomstbortfall som
inte kan återvinnas. De förändringar av
expropriationslagens ersättningsregler som gjordes i
början av 1970-talet innebar att den tidigare
rådande grundprincipen om full ersättning övergavs.
I stället för att på marknadsmässiga grunder
kompensera drabbade fastighetsägare antogs en
lagstiftning som inte på ett rimligt sätt avspeglar
en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som
innefattar framtida förväntningsvärden.
Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot
exproprianten förstärks av den s.k.
presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln
föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren
bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden
går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Det
enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall
ha bevisbördan. Presumtionsregeln bör således
avskaffas.
Bostadsutskottet anser att regeringen bör anmodas
att snarast återkomma med förslag om ändringar i
expropriationslagen som innebär att
presumtionsregeln avskaffas och att exproprianten
ges bevisbördan i fråga om orsaken till
markvärdesökningarna. Förslag med denna inriktning
bör kunna föreläggas riksdagen utan vidare dröjsmål.
Därutöver bör i samband med den av utskottet
förordade översynen av expropriationslagen i övrigt
utarbetas förslag om ändrade ersättningsregler i
syfte att stärka markägarens ställning i enlighet
med vad utskottet förordat.
Vad utskottet anfört ovan med anledning av motion
1999/2000:Bo419 (m) yrkandena 1 i motsvarande del
och 2 om expropriationslagens ersättningsregler bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419
yrkandena 1 i motsvarande del och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Juridiska personers förvärv enligt
jordförvärvslagen
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anför:
Vi anser liksom majoriteten att det finns skäl att
avvakta resultatet av den pågående utredningen innan
riksdagen i sak behandlar de frågor som tas upp i
motionerna om förändringar av jordförvärvslagen. Det
finns emellertid en frågeställning som vi nu vill
uppmärksamma.
En grundtanke som jordförvärvslagen bygger på
innebär att fysiska personer skall ha ett företräde
framför juridiska personer när det gäller att
förvärva jord- och skogsbruk. Den nuvarande lagen,
som är mindre strikt än dess föregångare, har
inneburit att skogsbolag i strid med denna
grundtanke fått förvärvstillstånd och slagit ut
enskilda jord- och skogsbrukare, framför allt i
attraktiva områden nära bolagsindustrierna. Som
påpekats i m-motionen kan ifrågasättas om
bolagsförvärven kommit att behandlas annorlunda än
andra juridiska personers förvärv. Vi förutsätter
att den nu pågående utredningen uppmärksammar frågan
hur utvecklingen mot ett ökat bolagsägande kan
balanseras. Regelsystemet om juridiska personers
förvärv bör dock få en utformning så att
familjedrivna jord- och skogsbruk kan bolagiseras i
syfte att skapa bättre förutsättningar för en
fortsatt drift bl.a. genom att underlätta
generationsskiftena. Vi kommer att driva dessa
frågor för det fall de inte genom utredningen får en
tillfredsställande lösning.
2. Förvärv av permanentbostäder för
fritidsändamål
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anför:
Det är en självklarhet att samma regler måste gälla
för svenska och utländska medborgares möjligheter
att förvärva fastigheter. Det är också grundläggande
att det skall vara upp till var och en som köper ett
hus att bestämma om han eller hon vill bebo detta
permanent eller använda det för fritidsändamål.
Problemets lösning ligger inte alls i regleringar av
hur fastigheterna i de utsatta områdena skall få
användas. Däremot spelar de helt orimliga konse-
kvenser som fastighetsskatten ger en avgörande roll
för den negativa utvecklingen i dessa områden.
Fastighetsskatten är ofta till beloppen så stora att
många av de permanentboende inte har råd att bo
kvar. Skatten som skall betalas oberoende av
skatteförmåga har blivit en så betungande utgift för
många att de inte kan klara sin ekonomi. Enligt vår
mening framstår det som självklart att ett
avskaffande av fastighetsskatten i enlighet med
Moderata samlingspartiets förslag skulle innebära
sådana lättnader för många permanentboende i de
utsatta områdena att de inte ens skulle överväga
försäljning. Därigenom skulle de lokala intressena
kunna hävdas på ett helt annat sätt än i dag.
3. Förvärv av permanentbostäder för
fritidsändamål
Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd)
anför:
Det måste vara ett riksintresse att Sveriges
skärgårdar kan hållas levande. Den höga
fastighetsskatten som speciellt drabbar attraktiva
områden har lett till att många inte klarar det
ekonomiska trycket att bo kvar. Detta försvagar
möjligheten att hävda lokala intressen. I och med
att 1992 års lag upphävdes försvann också stödet att
motverka prisstegringar på fritidsfastigheter i
attraktiva områden. Förhandlingsresultatet i samband
med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1994/95:19) innebar ett rådrum för Sverige att under
fem år överväga och vidta behövliga åtgärder i
områden som riskerar att utsättas för
överexploatering och i områden där i första hand den
bofasta befolkningens intressen bör tillgodoses.
Erforderliga medel skulle kunna avsättas för att
komma till rätta med de problem som en stor
efterfrågan på fritidsfastigheter kan föra med sig i
bl.a. de kustnära områdena. Några åtgärder på
nationell nivå har inte vidtagits.
Enligt vår mening kan man inte nöja sig med att
konstatera att problemet är svårlöst. De utsatta
områdena måste säkerställas som en levande bygd. I
Sverige kunde t.ex. en modell för att underlätta för
åretruntboende i våra kustsamhällen vara att
kommunerna vid sin revidering av befintliga planer
och vid ny detaljplanering ges möjlighet att
avgränsa områden för åretruntboende med s.k.
boendeplikt.
Vi avser att återkomma till de åtgärder som bör
vidtas.
4. Omarrondering
Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd)
anför:
Genom omarrondering får de enskilda fastighetsägarna
bättre bärkraft i de företag för vilka de använder
sina fastigheter. Genom ett mer bärkraftigt jord-
och skogsbruk säkras utkomstmöjligheterna och därmed
bygdens framtid. Omarronderingen har också betydelse
för en effektivare fastighetsregi-strering. En
fortlöpande verksamhet bidrar till att för framtiden
vidmakthålla en hög kompetens hos lantmäteriet. Det
finns således vinster - av både ekonomiskt och icke-
ekonomiskt slag - att hämta. Det gäller särskilt i
fråga om Dalarna men också andra delar av landet.
Opinionsmässigt har omarronderingen mer vind i
seglen än tidigare, bl.a. beroende på att
myndigheterna tagit större hänsyn till markägarnas
krav.
Mot den angivna bakgrunden är det väsentligt att
omarronderingen kan erhålla stöd från samhällets
sida. Det är väsentligt att det utformas så att
tillgängliga EU-medel kan utnyttjas. För det fall
att regeringen inte visar någon handlingskraft i
frågan avser vi att i lämpligt sammanhang åter lägga
den på riksdagens bord.