Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1999/2000:AU02

Företagshälsovård m.m.


Innehåll

1999/2000

AU2

Sammanfattning

Utskottet  föreslår i detta betänkande att riksdagen
antar   regeringens   förslag   till   ändringar   i
arbetsmiljölagen  (1977:1160),  lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning   och   lagen  (1993:1652)   om
ersättning   för   sjukgymnastik.    De   föreslagna
ändringarna     syftar     till    att    förtydliga
arbetsgivarens     ansvar     att     tillhandahålla
företagshälsovård,  att renodla företagshälsovårdens
uppgifter och till att  en  utökad  samverkan mellan
företagshälsovården och den offentligt  finansierade
sjukvården kommer till stånd.
Enligt förslaget skall arbetsgivaren svara  för att
den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver
finns   att   tillgå.  En  definition  av  begreppet
företagshälsovård  förs in i arbetsmiljölagen. Lagen
om läkarvårdsersättning  och lagen om ersättning för
sjukgymnastik föreslås ändrade  så  att  läkare  och
sjukgymnaster   inte   kan  få  läkarvårdsersättning
respektive  sjukgymnastikersättning  för  verksamhet
inom företagshälsovården. Ändringarna föreslås träda
i   kraft   den   1    januari    2000   med   vissa
övergångsbestämmelser. I betänkandet behandlas också
fyra   motioner   som   väckts   med  anledning   av
regeringens proposition.
Företrädare för Moderaterna anser  i en reservation
att  propositionen  bör  avslås. I reservation  från
företrädare  för  Kristdemokraterna   föreslås   att
riksdagen begär att regeringen bearbetar förslagen i
propositionen  ytterligare  eftersom de ansetts vara
alltför   otydliga.   Reservationer   i   fråga   om
företagshälsovård har också  avgetts  av företrädare
för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet.
I  betänkandet  behandlas vidare 26 motionsyrkanden
från den allmänna  motionstiden  hösten  1998. Dessa
motionsyrkanden  tar upp olika arbetslivsfrågor  och
frågor om statlig personalpolitik. Samtliga motioner
avslås. Reservationer  i  dessa delar har avgetts av
företrädare  för  Moderaterna,   Vänsterpartiet  och
Kristdemokraterna.

Propositionen

1998/99:120 vari yrkas
1. att riksdagen antar regeringens  förslag till lag
om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. att riksdagen antar regeringens förslag  till lag
om     ändring     i     lagen     (1993:1651)    om
läkarvårdsersättning,
3. att riksdagen antar regeringens förslag  till lag
om  ändring  i  lagen (1993:1652) om ersättning  för
sjukgymnastik.

Motionerna

1998/99:A12 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen  avslår  regeringens  förslag till
lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2.  att  riksdagen avslår regeringens förslag  till
lag   om   ändring    i    lagen    (1993:1651)   om
läkarvårdsersättning,
3.  att riksdagen avslår regeringens  förslag  till
lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om möjligheterna för
specialistkompetenta  läkare i företagshälsovård att
erhålla läkarvårdsersättning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  likställda villkor
för olika typer av företagshälsovård med avseende på
remitteringsrätt   och   möjligheter  att   utnyttja
medicinska servicetjänster.
1998/99:A13  av Sven-Erik Sjöstrand  m.fl  (v)  vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om tillsättande av en
arbetsmiljökommission,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om   obligatorisk
anslutning till företagshälsovård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i   motionen   anförts   om  analys  av
företagshälsovården ur ett könsperspektiv,
4.  att  riksdagen  beslutar om att 3 kap.  2  b  §
första  meningen  i  arbetsmiljölagen  får  följande
lydelse:    "Arbetsgivaren     skall    ordna    den
företagshälsovård  som  krävs  för   uppfyllande  av
arbetsmiljölagen      och      därtill     utfärdade
föreskrifter.",
5. att riksdagen beslutar om ett tillägg enligt vad
i motionen anförts till arbetsmiljölagen  6 kap. 6 a
§ så att meningen får följande lydelse: "Skyddsombud
kan  också  begära  att  en  viss undersökning skall
göras    för   kontroll   av   förhållandena    inom
skyddsområdet eller att företagshälsovård anlitas.",
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i  motionen  anförts  om  obligatoriskt
samarbete     mellan     företagshälsovården     och
försäkringskassan  i  utredningar  om  arbetsskade-,
arbetsoförmåge- och rehabiliteringsärenden.
1998/99:A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari yrkas
att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts  om behovet av ett nytt
förslag till företagshälsovård.

1998/99:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om  definitionen  av
företagshälsovård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i   motionen    anförts    om    att
företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  behovet  av  en
uppföljning av 1992 års företagshälsovårdsutredning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  behovet av att ta
fram  och sprida kunskaper om hur arbetsplatser  kan
utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  behovet  av  en
skyndsam   utredning   rörande  företagshälsovårdens
utbildningsbehov.
1998/99:A201 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad  i  motionen  anförts  om  uppsägning   av  ILO-
konventionen om företagshälsovård.

1998/99:A217  av Birgitta Sellén (c) vari yrkas  att
riksdagen som sin  mening  ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning  och  förslag på
åtgärder    för    att   säkra   arbetsmiljön   inom
kretsloppsarbetet.

1998/99:A235 av Kerstin  Kristiansson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet  av  en
lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A236  av  Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen  till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  behovet  av en
lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A242  av  Ingemar Josefsson och Lena Sandlin
(s) vari yrkas att  riksdagen  som  sin  mening  ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen anförts om
behovet av en lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A246 av Marina Pettersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts  om  arbetstid för gravida
kvinnor.

1998/99:A247 av Torgny Danielsson  och  Ann-Kristine
Johansson  (s)  vari  yrkas  att  riksdagen som  sin
mening  ger  regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts   om   behovet   av   en   lagstiftning   om
företagshälsovård.

1998/99:A279  av  Ronny Olander (s) vari  yrkas  att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad i motionen anförts om vuxenmobbning.

1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om    positiv
särbehandling vid tjänstetillsättning i statlig  och
kommunal verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  den offentliga
sektorns roll som arbetsgivare åt unga tjejer.
1998/99:A292 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär  förslag till
lag  om obligatorisk anslutning till kvalitetssäkrad
företagshälsovård enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om internkontroll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om kunskapsbank om
arbetsmiljön,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  de   regionala
skyddsombudens ställning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om elevskyddsombudens
ställning enligt 8 § arbetsmiljöförordningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  problemet  med
isocyanater samt med problemen inom gummiindustrin,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts   om  ökad  stress
speciellt för kvinnor,
10.  att  riksdagen  som sin mening ger  regeringen
till    känna    vad   i   motionen    anförts    om
fastighetsarbete och myndighetspåverkan,
11. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna vad i motionen anförts om problemet  med
tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen.
1998/99:A602  av  Marie  Engström (v) vari yrkas att
riksdagen  beslutar  om  en  översyn  av  arvoden  i
statliga styrelser enligt vad i motionen anförts.

1998/99:A706  av  Yvonne Oscarsson  m.fl.  (v)  vari
yrkas att riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till  känna  vad  i motionen anförts  om  medicinska
kontroller.

1998/99:A713 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan  om  drogtester
på arbetsplatser bör utredas så att enhetliga regler
på det här området kan skapas.

1998/99:A720  av  Britt-Marie  Lindkvist  och  Ronny
Olander  (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen  till känna vad i motionen anförts om
medicinska tvångstester i arbetslivet.

1998/99:Ub2 av Britt-Marie  Danestig  m.fl. (v) vari
yrkas
11.  att riksdagen begär att regeringen  återkommer
med förslag om elevskyddsombudens rättigheter.
1998/99:Ub276  av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v,
c, fp och mp) vari yrkas
1. att riksdagen  hos regeringen begär förslag till
sådan  ändring  av arbetsmiljölagen  att  lagen  kan
tillämpas även för barnen inom barnomsorgen.
1998/99:N326 av Per  Westerberg  och  Göran Hägglund
(m, kd) vari yrkas
35.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om arbetarskydd.

Utskottet

1 Inledning

I detta betänkande behandlar  utskottet  regeringens
proposition 1998/99:120 om företagshälsovård och med
anledning  av  den  väckta  motioner.  I betänkandet
behandlas      också      vissa      motioner     om
arbetslivsrelaterade  frågor  som väckts  under  den
allmänna motionstiden 1998. Slutligen  tas frågor om
statlig personalpolitik upp.
Socialutskottet    har   avgett   yttrande.   Detta
återfinns i bilaga 4.
Samtliga motioner som  behandlas  i  betänkandet är
väckta  under  riksmötet  1998/99  och anges  i  det
följande utan årtal.

2 Företagshälsovård

2.1 Bakgrund

Arbetsmiljölagen

Arbetsgivaren     har     enligt    arbetsmiljölagen
(1977:1160) huvudansvaret för arbetsmiljön.
Fr.o.m. år 1986 gäller under  vissa  omständigheter
en  lagfäst  skyldighet för arbetsgivare  att  ordna
företagshälsovård  för  sina  anställda.  3 kap. 2 §
andra  stycket  arbetsmiljölagen  har i dag följande
lydelse. "Om arbetsförhållandena påkallar  det skall
arbetsgivaren föranstalta om företagshälsovård i den
omfattning  verksamheten kräver". Enligt förarbetena
till 1986 års lagändring (prop. 1984/85:89, bet. SoU
1984/85:13)    riktar     sig    bestämmelsen    mot
arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna  är förenade med
så  speciella  risker  och  påfrestningar   för   de
anställda   att  tillgången  till  företagshälsovård
måste  ses  som  en  absolut  nödvändighet  för  att
förebygga ohälsa  och olycksfall. Grundsynen är dock
att    företagshälsovårdens    utbyggnad    är    en
angelägenhet    för    arbetsmarknadens   parter   i
samverkan. När det gäller arbetsplatser som omfattas
av  kollektivavtal  om  företagshälsovård   men  där
arbetsgivaren likväl inte ordnat sådan vård,  är det
i   första   hand   en   uppgift  för  den  fackliga
organisationen att med stöd av avtalet verka för att
så sker. Lagbestämmelsen aktualiseras först när alla
möjligheter till frivillig anslutning är uttömda.
Den  1  juli  1991  infördes   i   3  kap.  2  a  §
arbetsmiljölagen   särskilda   regler   som    anger
arbetsgivarens  skyldighet  att  planera,  leda  och
kontrollera  arbetsmiljöarbetet  samt arbetsgivarens
ansvar   att   på   ett   lämpligt  sätt  organisera
arbetsanpassnings-  och  rehabiliteringsverksamheten
på    arbetsplatsen    (prop.   1990/91:140,    bet.
1990/91:AU22,   rskr.   1990/91:302).   Bestämmelsen
innebär  bl.a. ett krav på  att  arbetsmiljöfrågorna
skall  integreras   med   övriga   frågor   som  rör
verksamheten  i  dess  helhet (s.k. internkontroll).
Bestämmelsen      om     arbetsanpassnings-      och
rehabiliteringsverksamhet   hänvisar  till  22  kap.
lagen  (1962:381)  om  allmän försäkring  som  bl.a.
innehåller    föreskrifter     om     arbetsgivarens
skyldigheter när det gäller arbetstagarens  behov av
rehabilitering. Arbetsgivaren skall i samråd med den
försäkrade arbetstagaren svara för att dennes  behov
av rehabilitering snarast klarläggs och att åtgärder
vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.  I
vissa    fall   skall   arbetsgivaren   påbörja   en
rehabiliteringsutredning.
Arbetarskyddsstyrelsen     har    lämnat    närmare
föreskrifter om internkontroll  av arbetsmiljön samt
om arbetsanpassning och rehabilitering  (AFS  1996:6
och 1994:1).

Regler om ersättning till enskilda läkare och
sjukgymnaster

En  privat vårdgivares möjligheter att etablera  sig
och bedriva  verksamhet  med  offentlig finansiering
regleras i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och    lagen    (1993:1652)   om   ersättning    för
sjukgymnastik  jämte   av  regeringen  i  förordning
utfärdade  taxebestämmelser,   de   s.k.  nationella
taxorna.   De   nationella   taxorna   är   statligt
fastställda  ersättningssystem  som finansieras  och
administreras av landstingen. Lagarna trädde i kraft
den  1  januari 1994. De privatpraktiserande  läkare
och sjukgymnaster  som  den  31  december  1993  var
uppförda  på förteckning hos allmän försäkringskassa
fick  utan  särskild   prövning  gå  in  i  det  nya
systemet. Under år 1994  kunde  specialistläkare och
sjukgymnaster  som uppfyllde kraven  i  dessa  lagar
fritt  etablera  sig   och   starta  verksamhet  med
ersättning  från landstinget enligt  respektive  lag
(s.k. fri etableringsrätt). Sedan den 1 januari 1995
gäller  dock att  den  som  vill  vara  verksam  som
privatpraktiserande  läkare  eller  sjukgymnast, med
ersättning  enligt  dessa lagar, måste  träffa  s.k.
samverkansavtal med landstinget.
En vårdgivare kan också  träffa  ett s.k. vårdavtal
med  landstinget.  I ett sådant avtal  kan  parterna
komma  överens om verksamhetsinriktning,  ersättning
m.m. Den  ersättning som överenskommits i ett sådant
avtal gäller  då  i  stället  för de s.k. nationella
taxorna.
Läkare med specialistutbildning i företagshälsovård
omfattas  inte  av  lagen  om  läkarvårdsersättning.
Vissa företagshälsovårdsenheter  har  dock  tillgång
till landstingsfinansierad hälso- och sjukvård  i de
fall  de anlitat eller anställt läkare som har annan
enligt   lagen   om   läkarvårdsersättning   godkänd
specialistkompetens   eller   sjukgymnaster  som  är
etablerade  med  ersättning  enligt   de  nationella
taxorna. Vissa företagshälsovårdsenheter har tecknat
vårdavtal  med sjukvårdshuvudmännen om att  även  få
bedriva landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.

Avdrag för kostnader relaterade till
företagshälsovård

Enligt    kommunalskattelagen     (1928:370)     har
arbetsgivare   rätt   till   avdrag   för  kostnader
relaterade      till      företagshälsovård      och
arbetslivsinriktade    rehabiliteringsåtgärder.    I
förarbetena  till punkt 34 i anvisningarna till 23 §
kommunalskattelagen finns kriterier upptagna för vad
företagshälsovård  kan vara (prop. 1994/95:182, bet.
1994/95:SkU25). Företagshälsovården  är  enligt  vad
som   där   sägs   en  professionell  och  oberoende
rådgivare för arbetsgivare och arbetstagare och dess
uppgift  är  att  arbeta   så   att   ändamålet  med
arbetsmiljölagen uppfylls. Den skall arbeta  med det
förebyggande          arbetsmiljöarbetet         och
arbetslivsinriktad rehabilitering  och  vara baserad
på en bred kompetens inom ämnesområden som  medicin,
teknik,  beteendevetenskap,  arbetsorganisation  och
rehabiliteringsmetodik.          Företagshälsovården
identifierar   och   beskriver   sambanden    mellan
arbetsmiljö,  organisation,  produktivitet och hälsa
samt lämnar förslag till åtgärder  och verkar aktivt
för att dessa genomförs.

2.2 Behovet av ny lagstiftning, avslag på
propositionen m.m.

Propositionen i huvuddrag

Arbetsrelaterad  ohälsa  orsakar  enligt  regeringen
stora  samhällsekonomiska  kostnader.  Arbetsgivarna
drabbas    av    kostnader   vid   frånvaro,    ökad
personalomsättning,     sjuklön,     rehabilitering,
produktionsbortfall    m.m.   För   staten   innebär
arbetsrelaterad ohälsa dels minskade intäkter, t.ex.
i    form    av    minskade    skatteintäkter    och
arbetsgivaravgifter,  dels  ökade   utgifter,  t.ex.
kostnader   för   sjukpenning,  rehabilitering   och
förtidspensioner. Därtill  kommer resurser som måste
tas i anspråk för sjukvård m.m.  inom  landsting och
kommuner.    För    den    enskilde    innebär   den
arbetsrelaterade ohälsan bl.a. lägre inkomst,  högre
utgifter  och  sänkt  livskvalitet.  Det  är  enligt
regeringen    angeläget   att   företagshälsovårdens
betydelse nu lyfts  fram.  Arbetstagarens utslagning
från   arbetslivet   motverkas  systematiskt   genom
integrering av arbetsmiljöarbetet  i  styrningen och
driften     av     verksamheten.     Insatser     av
arbetsmarknadens  parter,  förebyggande  åtgärder  i
form    av   arbetsanpassning   och   rehabilitering
motverkar   också   utslagning   från   arbetslivet.
Införandet    av   goda   arbetsorganisationer   som
kännetecknas  av  delaktighet,  jämställdhet  mellan
kvinnor    och    män,    och    möjligheter    till
kompetensutveckling  och  utbildning bidrar till att
stärka den enskildes förutsättningar  till  varaktig
sysselsättning. I detta arbete är tillgången till en
extern   expertresurs   ofta   nödvändig  för  många
arbetsgivare  och  arbetstagare  eftersom  företagen
saknar  den  kompetens som behövs för  att  uppfylla
dessa mål.
Regeringen  föreslår   därför   att  arbetsgivarens
skyldighet att anordna företagshälsovård förtydligas
och samordnas med regleringen av s.k. internkontroll
samt              arbetsanpassnings-             och
rehabiliteringsverksamhet   i   3   kap.   2   a   §
arbetsmiljölagen. Företagshälsovårdens uppgifter bör
vidare  renodlas,  anser  regeringen,  och samverkan
mellan   företagshälsovården   och   den  offentligt
finansierade   sjukvården   tydliggöras.   Ändringar
föreslås     i     arbetsmiljölagen,     lagen    om
läkarvårdsersättning  och  lagen  om ersättning  för
sjukgymnastik för att uppnå detta syfte.  Regeringen
föreslår   också  att  en  definition  av  begreppet
företagshälsovård   förs   in   i  lagen.  Utskottet
återkommer i det följande om de närmare detaljerna i
förslagen.

Motioner

Moderaterna  yrkar  i sin kommittémotion  A12  (yrk.
1-3) avslag på propositionen och anför till stöd för
yrkandena    följande.   Problemen    inom    dagens
företagshälsovård   sammanhänger   främst   med  ett
regelsystem som leder till att konkurrensneutralitet
inte  kan  upprätthållas  mellan  olika  vårdgivare.
Skillnader   i   ersättningsregler  och  remissrätt,
liksom underprissättning från offentliga vårdgivares
sida,  leder  till konkurrensnackdelar  för  privata
företagshälsovårdscentraler.      I      regeringens
proposition  om  företagshälsovård  framläggs   inga
förslag   som   är   ägnade   att  skapa  rättvisare
konkurrensvillkor    för    olika    aktörer    inom
företagshälsovården. I stället föreslås lagändringar
som   riskerar   att   urholka  företagshälsovårdens
kompetens   och   försvåra  etableringen   för   nya
vårdgivare, sägs det i motionen. Moderaterna avvisar
regeringens  förslag   om   att   en  definition  av
begreppet      företagshälsovård      införs       i
arbetsmiljölagen.  En  sådan definition riskerar att
leda  till  begränsningar   i   företagshälsovårdens
arbetssätt  och  kompetens,  menar  Moderaterna.  En
definition kan också komma att förhindra  en kreativ
utveckling på området.
Motionärerna  anser  vidare  att  sjukvård  är   en
nödvändig   kompetens   som  måste  bibehållas  inom
företagshälsovården.   En   sådan    renodling    av
företagshälsovården  som regeringen föreslår innebär
en  omedelbar  försämring  för  många  arbetstagare.
Förslaget     kommer      också      att      utarma
företagshälsovården  eftersom  den  kommer  att  bli
mindre  intressant för kompetent medicinsk personal.
Renodlingen  är  också olämplig ur samhällsekonomisk
synvinkel. Den företagshälsovårdsbaserade sjukvården
är enligt Moderaternas  bedömning ofta betydligt mer
kostnadseffektiv än den offentliga primärvården.
Motionärerna avvisar också regeringens förslag till
ändring i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
ersättning  för  sjukgymnastik.   Det  finns  enligt
Moderaterna inga skäl att begränsa möjligheterna för
företagshälsovården   att   bedriva   kompletterande
sjukvårdsverksamhet  med offentlig finansiering.  De
konkurrensproblem som regeringen avser att eliminera
med ändringsförslagen  har  uppkommit  till följd av
att  den  s.k.  fria  etableringsrätten  togs  bort.
Moderaterna    förordar    att   etableringsfriheten
återinförs.
Kristdemokraterna framför i  sin  kommittémotion A14
kritik mot propositionen för brister  i  tydlighet i
förslagen och i analyser av förslagens konsekvenser.
Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen till
känna   att  det  föreligger  ett  behov  av  en  ny
bearbetning  av  propositionen  och  de  förslag som
lämnas där.
Propositionens   uppgivna   syfte   att  förtydliga
arbetsgivarens     ansvar     att     tillhandahålla
företagshälsovård       samt       att       renodla
företagshälsovårdens  uppgifter  och  att tydliggöra
samverkan   mellan   företagshälsovården   och   den
offentligt    finansierade   sjukvården   har   inte
uppfyllts.   Propositionen    är    svårtolkad   och
svåröverskådlig    anser   Kristdemokraterna.    Den
underliggande intentionen  i  propositionen  är  att
företagshälsovården skall få en större utbredning på
arbetsmarknaden.  Det  är dock svårt att med ledning
av propositionen urskilja  om  förslagen  som lämnas
där  kommer att leda till några förändringar  i  det
avseendet.  Ett  ordentligt  analysunderlag saknas i
frågan och det saknas uppgifter  om  vem  som  skall
svara     för     en    eventuell    utbyggnad    av
företagshälsovården.  Motionärerna  är vidare av den
uppfattningen att regeringens förslag  riskerar  att
försvåra  möjligheterna för sjukgymnaster och läkare
att  etablera  sig  med  vårdavgift.  De  föreslagna
ändringarna  i  lagen  om  läkarvårdsersättning  och
lagen  om  ersättning  för sjukgymnastik kan medföra
att samhället går miste  om  ett  antal  läkare  och
sjukgymnaster     som     i    dag    arbetar    med
företagshälsovården befaras det i motionen.
I  fyra  enskilda  motioner  från  socialdemokrater,
väckta  under  den  allmänna motionstiden,  framförs
synpunkter   på   behovet    av    lagstiftning   om
företagshälsovård.  Kerstin Kristiansson  m.fl.  (s)
anser i motion A235 att  det är nödvändigt att i lag
föreskriva  en  viss nivå på  företagshälsovården  i
företag. Motionärerna anser därför att det finns ett
behov   av   lagstiftning   på   området.   Liknande
tankegångar framförs  i  motionerna  A236  av  Tomas
Eneroth  m.fl.  (s),  A242  av Ingemar Josefsson och
Lena Sandlin (båda s), och A247 av Torgny Danielsson
och Ann-Kristine Johansson (båda s).

Utskottets ställningstagande

Till   skillnad   från  Moderaterna   ansluter   sig
utskottet  till  de  övergripande   tankegångar   om
företagshälsovården  som  framförs  i propositionen.
Detta   innebär   att  utskottet  delar  regeringens
uppfattning  att  det   finns   ett   behov  av  att
förtydliga    företagshälsovårdens   roll   i    det
förebyggande     arbetsmiljöarbetet     liksom     i
arbetsanpassnings-  och rehabiliteringsverksamheten.
Utskottet    stöder    också    uppfattningen    att
verksamheten inom företagshälsovården  bör  renodlas
än mer än vad som hittills har skett i riktning  mot
ett  ökat  inslag  av förebyggande arbetsmiljöarbete
och ett minskat inslag av sjukvård. Enligt utskottet
är  de  föreslagna ändringarna  i  arbetsmiljölagen,
lagen   om   läkarvårdsersättning   och   lagen   om
ersättning  för  sjukgymnastik  väl  avvägda för att
uppnå dessa syften. Utskottet anser alltså  inte att
propositionen bör avslås.
Utskottet   delar  inte  heller  Kristdemokraternas
uppfattning i  motion  A14  att propositionen skulle
vara så otydlig och ofullständig att den inte skulle
kunna    ligga    till    grund    för    riksdagens
ställningstagande. Någon ytterligare bearbetning  av
förslagen behövs enligt utskottets mening inte.
De  synpunkter  som framförs i motionerna A235 (s),
A236 (s), A242 (s)  och  A247  (s)  får  anses  vara
tillgodosedda  med  de  ändringar  som nu föreslås i
arbetsmiljölagen.
Sammanfattningsvis   innebär   det   anförda    att
utskottet      avstyrker      dels      Moderaternas
avslagsyrkanden  i  motion  A12 yrkandena 1-3,  dels
Kristdemokraternas     förslag    om     ytterligare
bearbetning i motion A14,  dels  också de nyssnämnda
motionerna A235, A236, A242 och A247.
Utskottet återkommer i det följande till de närmare
detaljerna    i    lagförslagen   under   respektive
delrubrik.

2.3 Arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård

Propositionen

Enligt  regeringens uppfattning  bör  arbetsgivarens
skyldigheter     att    anordna    företagshälsovård
förtydligas  och  samordnas   med   regleringen   av
arbetsgivarens   ansvar   för   internkontroll  samt
arbetsanpassnings-   och  rehabiliteringsverksamhet.
Detta innebär att arbetsgivarens  ansvar att anordna
företagshälsovård bör omfatta samtliga arbetsplatser
där det enligt bestämmelserna om internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan
anses nödvändigt. Regeringen föreslår  också  att en
definition  av begreppet företagshälsovård införs  i
arbetsmiljölagen.
Skyldigheten   att   svara   för  företagshälsovård
regleras enligt förslaget i en ny paragraf, 3 kap. 2
b  §  första  stycket,  enligt vilken  arbetsgivaren
skall  svara  för  att  den  företagshälsovård   som
arbetsförhållandena  kräver finns att tillgå. Enligt
den nuvarande regleringen i 3 kap. 2 § andra stycket
skall arbetsgivaren om  arbetsförhållandena påkallar
det   föranstalta   om   företagshälsovård   i   den
omfattning verksamheten kräver. Den nya bestämmelsen
syftar   till   att   arbetsgivaren   skall   beakta
eventuella  behov av att  anlita  extern  kompetens,
dels  för  att   komma  till  rätta  med  brister  i
arbetsmiljön,   dels    för   att   kunna   uppfylla
arbetsmiljölagens krav i övrigt.
Arbetsplatsers olika karaktär  innebär  att behovet
av  insatser  från företagshälsovården är skiftande.
Regeringen anser därför att den framtida utbyggnaden
av företagshälsovården är en angelägenhet främst för
arbetsmarknadens  parter  och  att det i första hand
bör ske genom avtal och överenskommelser mellan dem.
Den  föreslagna ändringen vad gäller  arbetsgivarens
skyldighet   innebär,   framhåller  regeringen,  ett
förtydligande   av   de   minimikrav    som   gäller
beträffande företagshälsovårdens innehåll.
Den  föreslagna definitionen förs in i nyss  nämnda
paragraf   andra   stycket   enligt  följande.  "Med
företagshälsovård  avses  en oberoende  expertresurs
inom   områdena   arbetsmiljö  och   rehabilitering.
Företagshälsovården  skall  särskilt  arbeta för att
förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser
samt  ha  kompetens  att  identifiera  och  beskriva
sambanden    mellan    arbetsmiljö,    organisation,
produktivitet och hälsa."
Den föreslagen definitionen är utformad  så att den
inte   kommer   i  konflikt  med  den  innebörd  som
företagshälsovården  fått  genom  regleringen mellan
parterna. Definitionen ligger också  i linje med den
skatterättsliga     definition     som    finns    i
kommunalskattelagen.
Regeringen anser att företagshälsovården skall vara
en    i    förhållande   till   arbetstagaren    och
arbetsgivaren  oberoende  resurs. Att den skall vara
oberoende avser dock inte,  enligt  vad  som  sägs i
propositionen,      att     diskvalificera     t.ex.
företagsläkare  eller   företagssköterskor   som  är
anställda  av  företag  och  som  är  verksamma inom
företagshälsovården. Företagshälsovården skall också
vara en expertresurs som tillhandahåller  sakkunskap
inom  skilda  områden  vilka berör arbetslivet.  Med
expertresurs  avses  de olika  kompetensområden  som
särskilt  behövs  för  att  kunna  utreda  de  olika
sambanden    mellan    arbetsmiljö,    organisation,
produktivitet och hälsa.  Företagshälsovården  skall
karakteriseras av god kunskap inom områden som t.ex.
beteendevetenskap,    arbetsorganisation,    teknik,
ergonomi samt medicin och rehabilitering.
Det  ligger  i sakens natur, menar regeringen,  att
företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder
efter det att de  aktuella sambanden har analyserats
utifrån en helhetssyn. Företagshälsovården bör också
aktivt  bidra till att  förslagen  genomförs.  Detta
behöver   dock    inte    framgå   uttryckligen   av
definitionen anser regeringen.

Motioner

Vänsterpartiet menar i motion  A13  att  regeringens
förslag inte innebär att fler kommer att omfattas av
företagshälsovårdens  förebyggande  arbete.  Partiet
befarar  att  de svagaste på arbetsmarknaden  liksom
tidigare kommer  att  stå utan företagshälsovård. Om
avtalslösningar     inte     leder      till      en
tillfredsställande  situation  på  det området måste
regeringen   återkomma   till  riksdagen   med   ett
lagförslag   om   obligatorisk    anslutning    till
företagshälsovård (yrk. 2). Vänsterpartiet har också
i   partimotion   A292,  väckt  under  den  allmänna
motionstiden hösten 1998, föreslagit lagstiftning om
obligatorisk företagshälsovård (yrk. 1).
Nämnda parti anser  vidare  i motion A13 att den av
regeringen föreslagna bestämmelsen om arbetsgivarens
skyldighet att tillhandahålla företagshälsovård inte
ger  något  starkt stöd för att  företagshälsovården
skall     arbeta     förebyggande.     Kravet     på
företagshälsovård   bör   i   stället   knytas  till
arbetsmiljölagens krav på förebyggande arbete  genom
att  3  kap.  2  b  §  i lagen ges följande lydelse:
"Arbetsgivaren skall anordna  den  företagshälsovård
som  krävs  för uppfyllande av arbetsmiljölagen  och
därtill  utfärdade   föreskrifter."   (yrk.   4).  I
motionen föreslås också att en ytterligare skärpning
görs  av  arbetsmiljölagen  som  ligger  i linje med
förslaget  till  skrivning  av  3  kap.  2 b §.  Ett
tillägg  bör  enligt  förslaget göras i 6 kap.  6  §
arbetsmiljölagen med följande  lydelse: "Skyddsombud
kan  också  begära  att  en viss undersökning  skall
göras    för   kontroll   av   förhållandena    inom
skyddsområdet  eller att företagshälsovård anlitas."
(yrk. 5).
Folkpartiet anser  i kommittémotion A15 (yrk. 1) att
regeringen inte lämnar  något  konkret  förslag till
definition av begreppet företagshälsovård. Frånvaron
av  en tydlig definition medför att rekvisitet  blir
oklart   och   svårtolkat   såväl  för  parterna  på
arbetsmarknaden  som för yrkesinspektionen  som  har
tillsynsansvar. Regeringen bör, enligt motionärerna,
återkomma   till   riksdagen    med   förslag   till
definition.

Utskottets ställningstagande

Som framgått av utskottets tidigare  redogörelse för
gällande     rätt     har    arbetsgivaren    enligt
arbetsmiljölagen en skyldighet  att  föranstalta  om
företagshälsovård  i den omfattning som verksamheten
kräver, om arbetsförhållandena påkallar det.
Som  regeringen  framhåller   i  propositionen  kan
emellertid  de krav som ställs på  arbetsgivaren  om
ett aktivt fortlöpande  arbetsmiljöarbete och ansvar
för rehabilitering innebära  att  det  framstår  som
nödvändigt       att      arbetsgivaren      anlitar
företagshälsovård  även vad gäller arbetsmiljöer som
inte  är  förenade  med   så  uppenbara  risker  och
påfrestningar  som  den  i dag  gällande  regeln  om
företagshälsovård tar sikte på.
Innebörden av den föreslagna  lagändringen  är  att
den    uttryckliga   regeln   om   företagshälsovård
utsträcks  till  att  omfatta alla arbetsplatser där
det   i   dag   enligt   bestämmelserna    om   s.k.
internkontroll     samt    arbetsanpassnings-    och
rehabiliteringsverksamhet  kan  anses nödvändigt att
ordna företagshälsovård.
Skyldigheten  att tillhandahålla  företagshälsovård
skall alltså ses  i  ljuset  av  de  sedan  år  1991
gällande reglerna om internkontroll i 3 kap. 2 a  §,
som  beskrivits  ovan  i  avsnitt  2.1. Dessa regler
innebär  bl.a. att arbetsgivaren systematiskt  skall
planera, leda  och  kontrollera  verksamheten på ett
sätt  som  leder  till  att  arbetsmiljön  uppfyller
kraven  i  arbetsmiljölagen  och   föreskrifter  som
meddelats  med  stöd  av  lagen. Arbetsskador  skall
utredas   och   arbetsgivaren   skall    fortlöpande
undersöka  riskerna  i  verksamheten  och  vidta  de
åtgärder som föranleds av detta. Arbetsgivaren skall
se  till att det i verksamheten finns en på lämpligt
sätt      organiserad     arbetsanpassnings-     och
rehabiliteringsverksamhet   för  fullgörande  av  de
uppgifter som vilar på honom enligt arbetsmiljölagen
och lagen om allmän försäkring.  I  den  proposition
som låg till grund för lagändringarna betonades  att
de  nya  reglerna främst syftade till att åstadkomma
förändringar    i    arbetsmiljöarbetet    ute    på
arbetsplatserna   genom  krav  på  att  företag  och
förvaltningar  blir   mer   aktiva   såväl   i   det
förebyggande  arbetsmiljöarbetet  som  i arbetet med
anpassning och rehabilitering (prop. 1990/91:140  s.
61). Regeringen utgick från att detta skulle få stor
betydelse  för  företagshälsovårdens förutsättningar
och    villkor   i   framtiden.    Tyngdpunkten    i
företagshälsovården  skulle ligga i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet.   Som   framhålls   i   den   nu
behandlade   propositionen   avser   de   föreslagna
lagändringarna  inte  att  utsträcka  arbetsgivarens
skyldighet att svara för företagshälsovård längre än
vad   som   i   dag   kan  följa  av  de  nyssnämnda
bestämmelserna      om      internkontroll      samt
arbetsanpassnings-  och  rehabiliteringsverksamheten
utan att förtydliga de skyldigheter  som redan i dag
följer    av    arbetsmiljölagen.    Av    de   båda
bestämmelserna   lästa   tillsammans   framgår   att
arbetsgivarens     skyldigheter     omfattar    alla
arbetsplatser där företagshälsovård måste anses vara
nödvändig för uppfyllandet av arbetsmiljölagens krav
i övrigt liksom föreskrifter som utfärdats  med stöd
av den lagen.
Liksom Vänsterpartiet anser utskottet att det  inte
är   acceptabelt   om   vissa   svaga   grupper   på
arbetsmarknaden ställs utan företagshälsovård. I den
definition   som   regeringen   föreslagit  och  som
utskottet     återkommer     till,    ligger     att
företagshälsovården skall vara  en expertresurs. Det
innebär att det i många fall kan vara nödvändigt att
anlita  extern expertis i form av  företagshälsovård
för  att  uppfylla   arbetsmiljölagens  krav.  Detta
gäller inte minst för de små företagen som ofta inte
har  tillgång  till företagshälsovårdsresurser  inom
den egna organisationen.
Karaktären  på  olika   arbetsplatser   är   starkt
skiftande    och    därmed    också    behovet    av
företagshälsovård.  Utgångspunkten  bör  därför vara
att företagshälsovården även i fortsättningen främst
skall vara en fråga som regleras av arbetsmarknadens
parter.  Parterna måste ges stor frihet att  anordna
en företagshälsovård  som är lämplig med hänsyn till
förhållandena på de enskilda arbetsplatserna.
Vad utskottet nu anfört  innebär  att  det inte kan
ställa sig bakom Vänsterpartiets förslag till ändrad
lydelse av berörda regler arbetsmiljölagen.  Vad som
anförts  ovan  innebär  att kraven på anordnande  av
företagshälsovård är relativt  långtgående.  Med  de
preciseringar  och  förtydliganden  som nu gjorts är
utskottet  dock  inte  berett att ansluta  sig  till
tankegångarna  om  obligatorisk   företagshälsovård.
Motionerna  A13 yrkandena 2, 4 och 5  (v)  och  A292
yrkande 1 (v) avstyrks därmed.
Vad gäller den föreslagna definitionen av begreppet
företagshälsovård   konstaterar  utskottet  till  en
början att någon sådan inte finns i arbetsmiljölagen
i dag.
Enligt propositionen  är  syftet  med att definiera
begreppet      att      ge      uppmärksamhet     åt
företagshälsovårdens  förebyggande   och  rådgivande
roll   och   att   bidra   till   en   renodling  av
verksamheten.  Utskottet har redan i det  föregående
ställt sig bakom  viljan  att  åstadkomma  en  sådan
utveckling.  Enligt utskottets mening är det viktigt
att     genom     definitionen      klargöra     att
företagshälsovården   skall   vara  självständig   i
förhållande  till sina uppdragsgivare  och  att  den
anställde   skall   ha   rätt   att   oberoende   av
arbetsgivaren nyttja den.
Utskottet återkommer till vad som nyss sagts om att
parterna även  fortsättningsvis bör ha möjlighet att
reglera företagshälsovårdsfrågor  i  kollektivavtal.
En definition får därför, enligt utskottets  mening,
inte  ges  en så snäv innebörd att den framstår  som
uttömmande   och    begränsar   företagshälsovårdens
möjligheter  att utvecklas,  något  som  för  övrigt
också framhålls i propositionen.
Utskottet  anser   att   regeringens  förslag  till
definition är väl avvägt och  att det tillgodoser de
krav utskottet här pekat på. Innebörden av det sagda
är  att  utskottet  inte  anser att  regeringen  bör
återkomma med nytt förslag  till  definition, varför
motion A15 yrkande 1 (fp) avstyrks.

2.4 Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,
ersättning och samvekan

Propositionen

Som  framgått  av  avsnitt 2.2 anser regeringen  att
ytterligare steg bör  tas  mot  att  försöka renodla
företagshälsovårdens      kärnverksamhet,     d.v.s.
förebyggande arbetsmiljöarbete  samt medverkan i den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Regeringen   påminner   i  propositionen   om   att
sjukvårdens     roll     och     omfattning     inom
företagshälsovården  länge  varit  omdebatterad.   I
olika  sammanhang, bl.a. i proposition 1984/85:89 om
företagshälsovård    och    arbetsanpassning,    har
regeringen    framhållit    att    sjukvården   inom
företagshälsovården bör hållas tillbaka  och att det
förebyggande  arbetsmiljöarbetet  bör utvidgas.  Där
konstaterades att sjukvård, i bemärkelsen  medicinsk
behandling,  i  första  hand skall tillgodoses  inom
ramen  för  samhällets  hälso-   och   sjukvård.   I
proposition    1990/91:140    om   arbetsmiljö   och
rehabilitering     konstaterades    att     allmänna
sjukvårdande, behandlande  uppgifter  i princip inte
ingår i företagshälsovårdens uppgifter.
Enligt  regeringens  uppfattning  är  det  inte  är
möjligt  och inte heller lämpligt att helt  avskilja
sjukvården  från  företagshälsovården.  Skälet  till
detta  är  att företagshälsovårdens verksamhet i sig
innebär  en fokusering  på  arbetsrelaterad  ohälsa,
yrkesrelaterade   sjukdomar  och  arbetslivsinriktad
rehabilitering.  Detta  förutsätter  att  det  finns
personal  med  sjukvårdskompetens   och   att   viss
sjukvård  bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för
att  bedöma   effekterna   av   företagshälsovårdens
åtgärdsarbete.  Omfattningen  av och  karaktären  på
sjukvården     inom    företagshälsovården     måste
emellertid,  sägs   det   i   propositionen,  få  en
avgränsning mot övrig privat och offentlig sjukvård.
Avgränsningen  måste  göras  av företagshälsovården
själv    genom   den   professionalism    och    det
expertkunnande   som   innehas   av  dess  personal.
Avgränsningen  måste  göras med stöd  av  respektive
landsting i dess övergripande och samordnande roll i
hälso- och sjukvårdsfrågor.  Landstingen har en stor
frihet att utforma vården efter lokala och regionala
förutsättningar och behov.
Avgränsningen bör också göras  genom ändring av det
sätt  på  vilket sjukvården inom företagshälsovården
delvis finansieras i dag.
Regeringen   föreslår   att  lagen  (1993:1651)  om
läkarvårdsersättning   och  lagen   (1993:1652)   om
ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare
eller en sjukgymnast inte  kan  få ersättning enligt
dessa   lagar   för  verksamhet  som  bedrivs   inom
företagshälsovårdens ram. Avsikten med de föreslagna
ändringarna är inte  att  helt  avskilja  sjukvården
från  företagshälsovården. Det skall dock inte  vara
möjligt   för  vissa  företagshälsovårdsenheter  att
kunna erbjuda  offentligt  finansierad sjukvård utan
att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta
med sjukvårdshuvudmannen.
Dagens  system  medför en konkurrensfördel  för  de
företagshälsovårdsenheter  som  utan  vårdavtal  med
landstinget kan erbjuda landstingsfinansierad hälso-
och sjukvård.
Med  de  föreslagna  ändringarna i nämnda lagar ges
företagshälsovårdsenheterna   samma  förutsättningar
att konkurrera om olika uppdrag, menar regeringen.
För att göra övergången smidigare för de vårdgivare
och  företagshälsovårdsenheter  som   berörs   anser
regeringen    att    det    måste    finnas    vissa
övergångsregler.  Det  är viktigt att berörda parter
ges rimlig tid att teckna  avtal  om  olika typer av
tjänster och åtaganden eller att anpassa sig till de
nya förhållandena. Övergångsperioden bör motsvara en
tid av tre år.
En   ökad   samverkan  mellan  företagshälsovården,
primärvården, andra vårdgivare och försäkringskassan
underlättar med  stor  sannolikhet möjligheterna att
renodla  företagshälsovårdens   verksamhet,  bedömer
regeringen. Sjukvårdshuvudmännen bör därvid i större
utsträckning  än  i  dag  utnyttja  möjligheten  att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter  om olika
typer  av tjänster och åtaganden, detta mot bakgrund
av att dessa  enheter  kan bidra med god fackkunskap
när  det gäller det förebyggande  arbetsmiljöarbetet
och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och
sjukvården     bör     utformas    utifrån    lokala
förutsättningar,  tillgängliga  resurser  och  behov
inom sjukvårdsområdet.

Motionerna

Utskottet  har  i  avsnitt   2.2   Behovet   av   ny
lagstiftning,  avslag  på  propositionen  m.m. tagit
ställning  till  de  yrkanden  från Moderaterna  som
avser  avslag på propositionen, däribland  förslagen
om ändringar  i  lagen  om  läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik. Här behandlas
övriga motionsyrkanden med anknytning till frågan om
ersättning och samverkan.

Som framgått av utskottets tidigare  redogörelse för
innehållet i Moderaternas kommittémotion  A12  anser
partiet   att  det  inte  finns  skäl  att  begränsa
möjligheterna  för  företagshälsovården  att bedriva
viss    kompletterande    sjukvårdsverksamhet    med
offentlig  finansiering.  Motionärerna  föreslår att
ersättningsmöjligheterna i stället utvidgas  så  att
även    läkare    med    specialistkompetens    inom
företagshälsovård     omfattas     av    lagen    om
läkarvårdsersättning (yrk. 4).
Olika företagshälsovårdsenheter bör  också,  enligt
samma   motion,   ges   samma  remitteringsrätt  och
likartade  ekonomiska  förutsättningar   att  nyttja
medicinska      servicetjänster,      som      t.ex.
laboratorieanalyser  och röntgenundersökningar (yrk.
5).
Vänsterpartiet  anför i  motion  A13  (yrk.  6)  att
företagshälsovården  bör  få  en ökad täckningsgrad,
renodlas mer till förebyggande hälsovård samt få ett
ökat   oberoende.  Rehabiliteringsverksamhet   måste
bidra   till   ett   aktivt   förändringsarbete   på
arbetsplatserna  och  till  att  orsaken till ohälsa
"angrips  hårdare". Företagshälsovården  bör  därför
obligatoriskt    kopplas    in   vid   arbetsskade-,
arbetsoförmåge-    och   rehabiliteringsutredningar.
Samarbetet     mellan     försäkringskassan      och
företagshälsovården måste stärkas.

Folkpartiet  begär i kommittémotion A15 (yrk. 2) ett
tillkännagivande  om  att  företagshälsovården måste
kunna få sluta vårdavtal. Yrkandet  motiveras enligt
följande.  Det  är  viktigt att företagsläkarna  ges
rätt  att  remittera  patienter  till  specialister,
röntgen och laboratorier  etc.  Företagsläkaren  har
med  sin specialistkompetens ofta bättre möjligheter
än t.ex.  allmänläkarna  att kunna bedöma sjukdomars
effekt        på        arbetsförmågan,        vilka
rehabiliteringsinsatser som  är lämpliga och behovet
av  sjukskrivning och pensionering.  Det  är  därför
naturligt    att    husläkarna    utnyttjar    denna
specialistkompetens  hos företagsläkarna bl.a. genom
remittering av sina patienter  till  dem. Behovet av
läkarundersökning och behandlingar vid  bedömning av
skador  och  rehabiliteringsinsatser  har  ökat  och
därmed   också  behovet  av  det  specialistkunnande
företagshälsovården representerar.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet tillstyrker förslaget att läkare och
sjukgymnaster  inte  skall  kunna erhålla ersättning
enligt de nationella taxorna  för den verksamhet som
de    bedriver   inom   företagshälsovårdens    ram.
Socialutskottet  anför till stöd för sin uppfattning
att företagshälsovårdens kärnverksamhet bör renodlas
ytterligare och att  det är väsentligt att det finns
en  tydlig  avgränsning  mot  privat  och  offentlig
hälso- och sjukvård.  Socialutskottet  delar  därvid
regeringens bedömning att en ändring av det sätt  på
vilket  sjukvården  inom  företagshälsovården delvis
finansieras innebär ett steg mot ökad renodling.
Socialutskottet anser att  offentliga  resurser som
är avsedda att ersätta hälso- och sjukvård enligt de
nationella   taxorna  inte  bör  användas  för   att
subventionera   företagshälsovård.   Det  är  likaså
socialutskottets   uppfattning   att  det  inte   är
lämpligt  att  vissa  företagshälsovårdsenheter  kan
erbjuda  offentligt finansierad  sjukvård  utan  att
enheten  och   sjukvårdshuvudmannen   träffat  avtal
angående detta.
Socialutskottet    betonar    i    yttrandet    att
sjukvårdshuvudmännen  i  större  utsträckning än vad
som  sker  i  dag  bör ta till vara möjligheten  att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter  om olika
typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan
ett   landsting  och  företagshälsovårdsenheten  kan
enligt  socialutskottets  uppfattning innebära flera
fördelar. Om företagshälsovården  ges  möjlighet att
bedriva   viss   landstingsfinansierad  hälso-   och
sjukvård bör bl.a.  företagshälsovårdens möjligheter
att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.
Dessutom kan företagshälsovården  utgöra  en  viktig
resurs  för  landstingens  läkare, eftersom de då  i
större  utsträckning  kan remittera  patienter  till
företagshälsovården för  bedömning  eller behandling
av arbetsrelaterade sjukdomar och skador.  Ett  ökat
samarbete    och   en   bättre   samordning   mellan
företagshälsovården  och primärvården bör även kunna
bidra  till  en  tydligare  rollfördelning  när  det
gäller    sjukvårdsinsatser    i    allmänhet    och
arbetsplatsanknuten     hälso-     och     sjukvård.
Möjligheterna   för   landstingen   att  kontrollera
läkemedelsförskrivningen förbättras också.
Socialutskottet   har  upplyst  om  att  den   s.k.
Samverkansdelegationen     i    betänkandet    Klara
spelregler     (SOU     1997:179)     anser      att
sjukvårdshuvudmännen  bör träffa särskilda vårdavtal
avseende laboratorie- och  röntgenundersökningar med
de företagshälsovårdsenheter  som  uppfyller ställda
kvalitetskrav    och   har   läkare   som   besitter
specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet
bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet  har ingen annan uppfattning
än den som redovisats av socialutskottet  vad gäller
regeringens    förslag    om    en    renodling   av
företagshälsovårdens      verksamhet,     föreslagna
ändringar  i  lagen  om läkarvårdsersättning  och  i
lagen om ersättning för sjukgymnastik och vad gäller
samverkan     mellan     företaghälsovården      och
primärvården.
Detta   innebär  att  Moderaternas  begäran  om  en
utvidgning  av ersättningsmöjligheterna enligt lagen
om  läkarvårdsersättning  för  tjänster  utförda  av
läkare       med       specialistkompetens      inom
företagshälsovård inte vinner  gehör  hos utskottet.
Motion A12 yrkande 4 (m) avstyrks därför.
Vad gäller företagshälsovårdens rätt att  remittera
patienter  till laboratorie- och röntgenundersökning
samt specialist  konstaterar arbetsmarknadsutskottet
i likhet med socialutskottet att frågan tagits upp i
den ovan nämnda utredningen Klara spelregler och att
de    förslag    som   där    lämnats    bereds    i
Regeringskansliet.  Arbetsmarknadsutskottet  är inte
berett att föregripa det arbetet, varför motion  A12
yrkande 5 (m) avstyrks.
Av  det  som  sagts  inledningsvis  i detta avsnitt
följer att arbetsmarknadsutskottet är  positivt till
att   vårdavtal   träffas  mellan  landstingen   och
företagshälsovården. Något tillkännagivande om detta
är  inte  behövligt.   Motion  A15  yrkande  2  (fp)
avstyrks därför.
Vad   gäller   Vänsterpartiets   förslag   om   att
företagshälsovården obligatoriskt bör kopplas in vid
arbetsskade-,          arbetsoförmåge-           och
rehabiliteringsutredningar   vill  utskottet  anföra
följande.   I   likhet   med  Vänsterpartiet   anser
utskottet    att    en    ökad   samverkan    mellan
företagshälsovården,  försäkringskassan  och  hälso-
och sjukvården skulle medföra  klara  fördelar, inte
minst ur effektivitetssynpunkt. Som ett gott exempel
på en sådan samverkan kan den s.k. Värmlandsmodellen
nämnas.  Landstinget  i  Värmland  har  sedan   1994
tecknat  avtal  med företagshälsovårdsenheterna inom
hela länet. Avtalet bygger på lokal samverkan mellan
primärvården,        företagshälsovården         och
försäkringskassan.   Samarbetet  innebär  bl.a.  att
handläggare  vid försäkringskassan  ibland  genomför
arbetsplatsbesök  gemensamt med företagshälsovården.
Försäkringskassan    köper    även    tjänster    av
företagshälsovården  i   fråga   om  intyg  gällande
utredning  och  behandling  av  företagshälsovårdens
patienter (se SOU 1998:104 - Rehabiliteringsarbete i
praktiken s. 166). Utskottet ser  positivt  även  på
denna form av samverkan. I likhet med vad regeringen
anfört  om  samverkan mellan företagshälsovården och
primärvården  bör  enligt  utskottet  även samverkan
mellan   företagshälsovård   och   försäkringskassan
utformas   utifrån   lokala   förutsättningar    och
tillgängliga  resurser.  Utskottet  är  därför  inte
berett   att   föreskriva   att  företagshälsovården
obligatoriskt  kopplas  in  vid   försäkringskassans
rehabiliteringsutredningar. Motion A13 yrkande 6 (v)
avstyrks  i den mån den inte tillgodosetts  med  vad
utskottet här har anfört.

2.5 Lagförslagen, ikraftträdande m.m.

Utskottet har  i  det föregående ställt sig bakom de
föreslagna  lagändringarna   i   sak   och  avstyrkt
Moderaternas    avslagsyrkanden    beträffande    de
framlagda lagförslagen.
Utskottet   godtar   de   av  regeringen  framlagda
förslagen  till ändringar i arbetsmiljölagen  (punkt
1),  lagen om  läkarvårdsersättning  (punkt  2)  och
lagen om ersättning för sjukgymnastik (punkt 3), som
alltså bör antas av riksdagen.
I  fråga   om   tidpunkten  för  ikraftträdande  av
lagförslagen föreslår  regeringen  att ändringarna i
arbetsmiljölagen träder i kraft den  1 januari 2000.
Några särskilda övergångsbestämmelser till den lagen
behövs inte enligt propositionen.
Ändringarna  i  lagen  om läkarvårdsersättning  och
lagen  om  ersättning för sjukgymnastik  bör  enligt
regeringen också  träda  i kraft den 1 januari 2000.
Dessa    ändringar    bör    dock    förenas     med
övergångsregler.  Läkare  och  sjukgymnaster som vid
ikraftträdandet av lagändringarna  är verksamma inom
företagshälsovården och som då har rätt  att uppbära
läkarvårds-  respektive sjukgymnastikersättning  bör
ha en fortsatt  rätt  till  sådan  ersättning enligt
äldre regler till utgången av år 2003.
Utskottet   ansluter   sig  även  till  regeringens
förslag om tidpunkten för  ikraftträdande av berörda
lagändringar      och     till     de     föreslagna
övergångsbestämmelserna.

2.6 Övriga frågor om företagshälsovård

I detta avsnitt behandlar  utskottet motionsyrkanden
som väckts med anledning av  regeringens proposition
om företagshälsovård men som inte  tar  direkt sikte
på  lagförslagen.  Två  motionsyrkanden behandlas  i
avsnittet  3,  nämligen  A13   yrkande   1   om   en
arbetsmiljökommission  (v)  och  A15  yrkande  4  om
kunskaper för främjande av hälsa och förebyggande av
ohälsa (fp).

Motioner

Vänsterpartiet  anför i motion A13 yrkande 3 att det
i    propositionen    saknas     en     analys    av
företagshälsovårdens arbete och dess brister  ur ett
könsperspektiv.  Riksdagen  bör  ge  regeringen till
känna behovet av en sådan analys.

Folkpartiet anser i kommittémotion A15 att frågan om
utbildning  av  företagshälsovårdens  personal   bör
utredas  skyndsamt. I det sammanhanget bör frågor om
kompetens, samordning av de olika yrkeskategoriernas
utbildning,        regionalisering        respektive
centralisering av utbildningen, kvalitetstillsyn  av
utbildningen,  samordning  av högskoleutbildning och
finansieringen av utbildningen  tas  upp  (yrk.  5).
Vidare    anser    Folkpartiet    att    1992    års
företagshälsovårdsutredning   (SOU   1992:103)   bör
följas  upp  av den nationella folkhälsokommitté som
regeringen tillsatte år 1995 (yrk. 3).

Carl Erik Hedlund  (m)  anser i motion A201 att ILO-
konvention nr 161 om företagshälsovård innehåller en
mängd  detaljerade  bestämmelser   som   för  dagens
svenska    företagshälsovård    är   främmande   och
otidsenliga.  Om  konventionens bestämmelser  skulle
tillämpas strikt vore  det  att  direkt motverka den
positiva  utveckling  som  svensk  företagshälsovård
enligt   motionären   genomgått  under  senare   år.
Konventionen bör därför sägas upp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tar först upp  Vänsterpartiets  yrkande om
analys av företagshälsovården ur ett könsperspektiv.
Av      statskontorets      rapport     1997:2     -
Företagshälsovården i dag framgår  att  fler  män än
kvinnor nyttjar företagshälsovård. Andelen kontakter
med  företagshälsovården varierar stort mellan olika
yrken.  Yrken  som  betecknas  som  lågutnyttjande i
Statskontorets     undersökning    är    övervägande
kvinnoyrken (inom hälso-  och  sjukvården, skola och
förskola/fritidshem    etc.,    inom   handel    och
servicenäring). Flertalet av yrken som betecknas som
högutnyttjande  domineras  av  män  (t.ex.  tekniskt
arbete,     samhällsvetenskapligt,     humanistiskt,
kameralt   arbete,  ADB-arbete,  tillverkningsarbete
samt   civilt    bevaknings-    och   skyddsarbete).
Tillgången  till  företagshälsovård   var  dock  vid
undersökningstidpunkten sista kvartalet 1995 ungefär
densamma för kvinnor och män. Någon analys  av dessa
förhållanden  har såsom Vänsterpartiet påpekar  inte
gjorts i propositionen,  vilket hade varit önskvärt.
Utskottet förutsätter att  regeringen  uppmärksammar
frågan.   Något   tillkännagivande  till  regeringen
behövs dock inte. Motion A13 yrkande 3 (v) avstyrks.
Enligt   vad  som  sägs   i   propositionen   avser
regeringen  att  återkomma till riksdagen med frågor
om utbildning av personal  inom företagshälsovården.
Utskottet utgår ifrån att det  sker skyndsamt. Något
tillkännagivande om det är därför  inte  nödvändigt.
Motion  A15 yrkande  5 (fp) avstyrks i den  mån  det
inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Enligt  uppgift   i   propositionen  har  den  s.k.
Nationella   folkhälsokommittén    (dir.   1995:158)
aktualiserat frågan om företagshälsovårdens  roll  i
folkhälsoarbetet.   Under   våren   1998   beslutade
kommittén  att  tillsätta en arbetsgrupp för att  ta
fram underlag för  kommitténs ställningstaganden när
det   gäller  att  utarbeta   nationella   mål   och
strategier      för      folkhälsopolitiken     inom
arbetslivsområdet. Arbetsgruppen  har enligt vad som
sägs i propositionen lämnat förslag  till kommittén.
Kommittén kommer att ta ställning till  förslagen  i
kommande betänkanden. Utskottet anser att motion A15
yrkande  3  (fp)  får  anses  vara  tillgodosedd med
detta. Motionen avstyrks därför i berörd del.
Den av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 161
om företagshälsovård trädde i kraft den  17 februari
1988. En stat som velat säga upp konventionen skulle
ha gjort det efter den 17 februari 1998 och inom ett
år  därefter.  Eftersom  sådan  uppsägning inte  har
skett har konventionen automatiskt blivit bindande i
ytterligare  tio  år. Den begäran som  framställs  i
motion  A201 om en uppsägning  av  konventionen  kan
därför på  rent  formella  grunder  inte genomföras.
Utan   att   gå   in   på  några  detaljer  om  ILO-
konventionens   stadganden   vill   utskottet   dock
tillägga  att  konventionens   artikel  1  beskriver
företagshälsovården   som   en   förebyggande    och
rådgivande  funktion.  Utskottet  anser i likhet med
regeringen  att det nu föreslagna förtydligandet  av
företagshälsovårdens uppgifter får anses vara i nivå
med  de uppgifter  som  preciseras  i  konventionens
artikel 5. Motion A201 (m) avstyrks.

3 Arbetsmiljöfrågor

Motioner

I flerpartimotion  Ub276  yrkar Inger Davidson m.fl.
(kd,  s,  m, v, c, fp, mp) att  riksdagen  begär  en
ändring av arbetsmiljölagen så att den även omfattar
barn inom barnomsorgen (yrk. 1).

Per Westerberg  (m)  och Göran Hägglund (kd) anser i
motion N326 att det på arbetarskyddsområdet finns en
rad bestämmelser som på  olika  sätt  skapar problem
för      småföretag.      Yrkesinspektionen      och
Arbetarskyddsverket  bör därför, menar motionärerna,
fungera som rådgivare  i  arbetarskyddsfrågor  (yrk.
35).

Vänsterpartiet    anser    i    motion    A13    att
arbetsmiljöfrågorna  åter måste lyftas fram till att
bli    en   politisk   förstahandsfråga.    En    ny
arbetsmiljökommission  bör  tillsättas. Kommissionen
skall komma med förslag om hur  ohälsa i arbetslivet
skall  motverkas  bl.a.  mot  bakgrund  av  hur  nya
anställnings-  och  arbetsvillkor  påverkar  hälsan.
Arbetsmiljökommissionen  skall  ha  i uppdrag att ge
förslag på nya ekonomiska incitament  för att stärka
ett    brett    planerat    arbetsmiljöarbete    och
internkontroll.     Kommissionen     bör    ha    en
parlamentarisk   förankring   men   också  innehålla
experter  och  representanter  för  arbetsmarknadens
parter  (yrk. 1). Vänsterpartiet föreslår  i  motion
A292 också  att  en utredning tillsätts vars uppgift
skall vara att se  över  stressfaktorer,  utbrändhet
och   sociala   faktorer   som  påverkas  vid  ökade
arbetsbelastningar.  Utredningen   skall  prioritera
kvinnors situation (yrk. 9).

Även Folkpartiet  anser i kommittémotion A15 att det
finns ett behov av att ta fram och sprida kunskap om
hur arbetsplatser kan utformas för att  främja hälsa
och  förebygga ohälsa. Några frågor som närmare  bör
belysas  är  t.ex.  hur  man  kan  minska stress och
enformighet i arbetet, hur ansvar och  makt över den
egna   arbetssituationen  ser  ut,  hur  den  totala
arbetsbelastningen   ser   ut,   d.v.s.   summan  av
yrkesarbete   och   hemarbete   i   olika   faser  i
arbetslivet m.m. (yrk. 4).

I  motion  A292 tar Vänsterpartiet också upp en  rad
andra  arbetsmiljörelaterade   frågor.  Bl.a.  anser
partiet  att  många  företag, däribland  småföretag,
inte  lever  upp  till  arbetsmiljölagens   krav  på
internkontroll. Regeringen bör, enligt motionärerna,
tillsammans   med   ansvariga  myndigheter  utveckla
arbetet  så  att  arbetsgivarna   bättre  efterlever
föreskrifterna om internkontroll (yrk. 2).
I  motionen  sägs  det  också  att  en kunskapsbank
behövs      om      arbetsskador,      sjukfrånvaro,
utbildningsinsatser, personalomsättning  m.m.  på de
olika  arbetsplatserna.  Information  om  sådant bör
därför  föras in i företagens redovisningar  så  att
den    kan   utnyttjas    för    att    klassificera
arbetsplatserna  i  förhållande  till  branscher och
yrken (yrk. 3).
Enligt  Vänsterpartiets  uppfattning bör  också  de
regionala skyddsombudens ställning  klargöras  genom
en tydligare skrivning i 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen
(yrk. 4).
I   motionen   begärs   också  att  regeringen  och
riksdagen ger stöd till kartläggning,  forskning och
förebyggande    åtgärder    kring   isocyanathaltiga
produkter. Vidare påtalas att  intresset  av  en god
arbetsmiljö  ibland  kan komma i konflikt med hänsyn
till den yttre miljön.  Motionärerna  efterlyser ett
förbättrat  samarbete  mellan  länsstyrelserna   och
yrkesinspektionerna  och  andra tillsynsmyndigheter.
Behov  av sådan samordning finns  t.ex.  vad  gäller
gummiindustrin (yrk. 8).
Fastighetsägare och tomträttsinnehavare bör ges ett
särskilt    arbetsmiljöansvar    för    fastighetens
beskaffenhet och utrustning. Skyddsombud  bör  också
ges   tillträdesrätt   till  utrymmen  i  bostadshus
(yrk.10).
Det är av vikt att även  tillfälligt  anställda får
saklig   information   om  arbetsmiljöproblemen   på
arbetsplatsen.  En  obligatorisk   introduktion  med
miljö-  och  säkerhetsinformation  borde   vara   en
självklarhet, menar motionärerna (yrk. 11).
Elevskyddsombuden  i skyddskommittéer bör ges samma
ställning  som  övriga   ledamöter   (yrk.  5).  Den
sistnämnda   frågan   har   också   tagits   upp   i
Vänsterpartiets kommittémotion Ub2 (yrk. 11).
Ronny Olander (s) begär i motion A279 att regeringen
tar initiativ till forskning om vuxenmobbning.

Birgitta  Sellén  (c) påtalar i motion A217 att  det
uppkommer   arbetsmiljöproblem    i    samband   med
avfallshantering och kretsloppsarbete. Dessa problem
måste    uppmärksammas    och   åtgärdas   om   inte
kretsloppsarbetet skall innebära ett steg tillbaka i
arbetsmiljöhänseende. Regeringen  bör  tillsätta  en
utredning   med   uppdrag  att  lämna  förslag  till
åtgärder, anser motionären.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    har    under    hand    inhämtat    hos
Näringsdepartementet   att   regeringen   avser  att
tillsätta  en utredning som skall se över frågor  om
stress och utbrändhet  och  andra  arbetsmiljöfrågor
som  är  relaterade  till  det  moderna arbetslivet.
Utgångspunkten är enligt uppgifter  som lämnats från
departementet  att utredningen skall ha  ett  "brett
anslag"  och även  behandla  frågor  om  ansvar  för
arbetsmiljö.   De   närmare   direktiven  för  detta
utredningsarbete  skall  ta form  inom  de  närmaste
veckorna. Utskottet utgår  ifrån  att  de frågor som
aktualiserats  i motionerna A13 yrkande 1  (v),  A15
yrkande 4 (fp),  A217  (c), A292 yrkandena 9, 10 och
11 (v) tas upp till övervägande  i det sammanhanget.
Berörda motioner avstyrks i tillämpliga  delar i den
mån de inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Även   frågor   om   arbetsmiljön  inom  skola  och
barnomsorg    är   föremål   för    utredning.    En
parlamentariskt  sammansatt  kommitté  har tillsatts
med   uppgift   att  se  över  skollagen  m.m.  (dir
1999:15). I kommitténs  uppdrag ingår bl.a. att göra
en  översyn  och vid behov  föreslå  förändringar  i
gällande regler  för att stärka barns, ungdomars och
vuxnas  säkerhet och  trygghet  i  barnomsorgs-  och
skolverksamheten,     särskilt     avseende    bl.a.
arbetsmiljölagstiftningen. Kommittén  skall redovisa
uppdraget  senast  den  1  maj  2001. I avvaktan  på
utredningens förslag är utskottet  inte  berett  att
medverka   till  ändringar  i  arbetsmiljölagen  vad
gäller      elevskyddsombudens      ställning      i
skyddskommittéerna  eller  tillämpligheten  av lagen
inom  barnomsorgen.  Motionerna A292 yrkande 5  (v),
Ub2 yrkande 11 (v) och Ub276 yrkande 1 (kd, s, m, v,
c, fp, mp) avstyrks därför.
Vad gäller vuxenmobbning  i arbetslivet konstaterar
utskottet   att   Arbetslivsdelegationen    i   sitt
slutbetänkande    Individen    och   arbetslivet   -
perspektiv   på   det   samtida  arbetslivet   kring
sekelskiftet år 2000 (SOU  1999:69)  har  föreslagit
att   ansvarsfrågan   och   eventuella   brister   i
lagstiftningen vad gäller mobbning i arbetslivet och
behovet   av   forskning  på  området  kartläggs.  I
betänkandet föreslås också att regeringen beviljar 2
miljoner  kronor   per   år  under  3  år  till  ett
resurscentrum för att skapa  förutsättningar för ett
långsiktigt frivilligarbete till  stöd  för mobbade.
Förslagen     bereds     för     närvarande     inom
Regeringskansliet.  I  den  mån motion A279 (s) inte
kan anses vara tillgodosedd med  vad som anförts bör
den avslås.
Förutom       nyss       nämnda      förslag      i
Arbetslivsdelegationens      slutbetänkande       om
vuxenmobbning  lämnas  en  rad  s.k. stafettpinnar i
form av förslag, idéer eller uppslag  till  fortsatt
bearbetning  av olika frågeställningar. Bland  annat
tar delegationen  upp  svårigheterna för små företag
att  klara  av  arbetsmiljöarbetet.   I  betänkandet
föreslås  att  kostnadsfri  rådgivning  och  stöd  i
arbetsmiljöarbetet  för  små  företag bör utvecklas.
Även dessa förslag skall remissbehandlas. I avvaktan
på den kommande beredningen är utskottet inte berett
att  ställa  sig  bakom  de förslag  som  lämnats  i
motionerna     om     internkontroll      och     om
Yrkesinspektionens  rådgivande  roll  gentemot   små
företag.  Utskottet  avstyrker motion A292 yrkande 2
(v) och N326 yrkande 35 (m, kd).
Utskottet tar nu upp  frågan  om huruvida uppgifter
om  arbetsskador  m.m.  bör  lämnas   i   företagens
redovisningar.   I  proposition  1998/99:130  -   Ny
bokföringslag m.m.  behandlas  bl.a.  frågor om krav
skall ställas på s.k. personalekonomisk  redovisning
i  företagens  redovisningar.  Med personalekonomisk
redovisning  avses enligt propositionen  ofta  t.ex.
redovisning   av    kostnader    för   direkt   lön,
sjukfrånvaro,  kompetensutveckling,   kostnader  för
andra   personalsociala   åtgärder  m.m.  Regeringen
kommer   i   propositionen   till   slutsatsen   att
införandet av sådana uppgifter  inte kan anses ligga
i  linje  med syftet med redovisningslagstiftningen,
nämligen att  bolagets  intressenter  av skilda slag
skall kunna få upplysningar som är av betydelse  för
bedömningen  av bolagets ekonomiska förhållanden och
utvecklingsmöjligheter.  Propositionen,  som tar upp
frågan  om  företagens  redovisningar  i  ett vidare
perspektiv,  bereds  för  närvarande i lagutskottet.
Arbetsmarknadsutskottet   anser    att   frågan   om
personalekonomiska redovisningar bör  bedömas  i ett
sådant  vidare  sammanhang.  Arbetsmarknadsutskottet
ser det som lämpligt att frågan  även övervägs i den
aviserade utredningen om arbetsmiljö  som  nämnts  i
inledningen  i  detta avsnitt. Motion A292 yrkande 3
avstyrks därför.
På små arbetsställen  där  det inte tillsatts någon
skyddskommitté  får den fackliga  avdelningen  eller
motsvarande enligt  6 kap. 2 § arbetsmiljölagen utse
skyddsombud  utanför  kretsen   av  arbetstagare  på
arbetsstället,  s.k.  regionala skyddsombud,  såvida
avdelningen har någon medlem  på   arbetsstället.  I
tillämpliga   delar   gäller  samma  regler  för  de
regionala skyddsombuden  i  fråga  om  uppgifter och
befogenheter  som  för  ett  "vanligt"  skyddsombud.
Något     tillkännagivande     om     ändring     av
arbetsmiljölagen  ser utskottet inte som nödvändigt.
Motion A292 yrkande 4 avstyrks därför.
Isocyanater är en  grupp  kemiska ämnen som orsakar
yrkesrelaterade  skador i andningsvägarna.  Besvären
kan leda till nedsatt lungfunktion och astma. Det är
ämnen som snabbt ändrar skepnad och som är svåra att
mäta. De ser olika  ut  i  olika  miljöer. Människor
reagerar mycket olika på dem. Isocyanater förekommer
i produkter som hårdplaster, skumplaster, lacker och
limmer.  Isocyanater uppträder i olika  former,  som
partiklar,  gas  eller  droppar.  De förekommer inom
många  industriella  och tekniska områden,  bl.a.  i
byggbranschen och el-  och  elektronikindustrin m.m.
(källa:  Sammanfattning  av  workshop   nr  21/99  -
Arbetslivsinstitutet). Såvitt utskottet har inhämtat
pågår  i Sverige en omfattande forskning,  bl.a.  om
mätmetoder.  Forskningen  har  initierats  bl.a.  av
Rådet   för   arbetslivsforskning  och  bedrivs  vid
Arbetslivsinstitutet  och  vid olika universitet och
högskolor.    Enligt    vad    som    framgår     av
budgetpropositionen  för  år  1999 (prop. 1998/99:1)
har     Arbetarskyddsstyrelsen     utarbetat     ett
tiopunktsprogram för fortsatta insatser  på området.
Frågor förknippade med isocyanater är således  redan
uppmärksammade  på  flera håll. Ett tillkännagivande
enligt  Vänsterpartiets   begäran   är  därför  inte
nödvändigt.  Motion  A292 yrkande 8 delvis  avstyrks
därför.
Utskottet kan hålla med  Vänsterpartiet  att det är
olyckligt  om  strävanden mot en bättre yttre  miljö
kommer i konflikt  med  arbetsmiljöarbetet.  Det  är
angeläget  att  denna fråga uppmärksammas. Utskottet
anser dock inte att det är riksdagens sak att uttala
sig om de specifika  förhållanden  som kan råda i en
enskild  bransch.  Motion  A292  yrkande   8  delvis
avstyrks.

4 Arbetslivsfrågor i övrigt

Motioner

Vänsterpartiet  föreslår  i kommittémotion A706  att
regeringen  ges  i  uppdrag att  senast  under  1999
presentera ett förslag  till  en  lag  som  reglerar
medicinska  kontroller i arbetslivet. I avvaktan  på
att den lagen kommer till stånd bör regeringen ges i
uppdrag att lägga  fram förslag till lag som innebär
att det skall krävas  stöd  i kollektivavtal för att
få använda sig av medicinska kontroller. Även Britt-
Marie   Lindkvist   och  Ronny  Olander   (båda   s)
efterlyser i motion A720  utredning  om  mediciniska
tvångstester.

Chatrine  Pålsson  (kd) anser i motion A713  att  en
utredning   om   användandet    av   drogtester   på
arbetsplatser bör tillsättas.

Marina  Pettersson  (s)  anför  i  motion  A246  att
gravida kvinnor bör undantas från jourtjänstgöring i
direkt    anslutning    till    avslutat   ordinarie
arbetspass.   Jourtjänstgöring   bör    föregås   av
ordinarie dygnsvila.

Utskottets ställningstagande

Enligt   uppgift  från  Näringsdepartementet   avser
regeringen  att  tillsätta en utredning vars uppgift
skall  vara  att  utreda  frågor  om  arbetstagarens
integritet  på arbetsplatsen,  däribland  frågor  om
medicinska kontroller. Utskottet ser ingen anledning
att i avvaktan  på att den utredningen blir klar och
dess   förslag   övervägts    införa    regler   som
provisoriskt  skall gälla fram till dess.  Utskottet
avstyrker motionerna  A706  (v),  A713 (kd) och A720
(s)  i  den mån de inte kan anses tillgodosedda  med
vad utskottet anfört.
Av föräldraledighetslagen  (1995:584) följer att en
kvinnlig arbetstagare som väntar  barn, nyligen fött
barn  eller  ammar har rätt att bli omplacerad  till
ett annat arbete med bibehållna anställningsförmåner
under  förutsättning  att  hon  har  förbjudits  att
fortsätta  sitt vanliga arbete enligt föreskrift som
har meddelats  med  stöd  av  vissa  bestämmelser  i
arbetsmiljölagen.     Arbetarskyddsstyrelsen     har
utfärdat  sådana föreskrifter om gravida och ammande
arbetstagare  (AFS  1994:32).  Enligt  8  §  i dessa
föreskrifter får en arbetstagare som är gravid eller
har  fött barn högst 14 veckor tidigare inte åläggas
att utföra nattarbete om hon uppvisar ett läkarintyg
som visar att sådant arbete skulle vara skadligt för
säkerhet  eller  hälsa.  Om det är praktiskt möjligt
och rimligt skall hon erbjudas  arbete  på dagtid. I
Arbetarskyddsstyrelsens      allmänna     råd     om
tillämpningen  av  föreskrifterna   sägs   det   att
nattarbete  normalt  inte  innebär  någon  risk  för
graviditet eller amning. I vissa fall kan dock natt-
arbete  bli  alltför  påfrestande.  Det  måste  dock
avgöras  individuellt  i  samråd  mellan  läkare och
patient.   Under   sådana   omständigheter   är  det
angeläget   att   arbetstagaren  erbjuds  arbete  på
dagtid. Några särskilda  regler  om jourtid i övrigt
för  gravida  finns  inte.  Däremot innehåller  nyss
nämnda  föreskrifter också bestämmelser  om  att  en
arbetstagare  som  är  gravid skall ha tillgång till
vilrum för tillfällig vila  i liggande ställning och
föreskrifter om arbetstagare  som  utför  arbete som
innebär  fysisk  eller  psykisk  uttröttning.  Dessa
föreskrifter i förening bör enligt utskottets mening
utgöra  ett tillräckligt skydd mot de risker som  en
gravid kvinna i det enskilda fallet kan utsättas för
i samband  med jourtjänstgöring. Utskottet avstyrker
motion A246.
Utskottet  kan   i   detta   sammanhang  nämna  att
utskottet  från  Näringsdepartementet  inhämtat  att
regeringen   överväger    en    ändring   i   svensk
lagstiftning som innebär att en gravid  kvinna skall
ha rätt till två veckors obligatorisk ledighet under
tiden  kring  förlossningen, detta efter att  kritik
har framförts från  EU-kommissionen  om  det svenska
genomförandet  av  EG-direktivet 92/85 om skydd  för
gravida kvinnor och nyblivna mödrar.

5 Statlig personalpolitik

Motioner

Vänsterpartiet anser  i  motion  A291  att  stat och
kommun    som    arbetsgivare    bör   gå   före   i
jämställdhetsarbetet   genom  att  använda   positiv
särbehandling   av   underrepresenterat    kön   vid
tjänstetillsättning  (yrk. 5). Vänsterpartiet  anför
vidare  att nedskärningarna  inom  offentlig  sektor
lett till  att många unga kvinnor har fått svårt att
få  arbete.  För   att   förbättra   dessa  kvinnors
situation  bör satsningar göras på offentlig  sektor
(yrk. 6).

Marie Engström  (v) begär i motion A602 att nivåerna
för arvoden i statliga styrelser ses över.

Utskottets ställningstagande

Vänsterpartiet  anser   som   nämnts   att  statliga
arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling  vid
tillsättning  av  tjänster.  Utskottet  har tidigare
behandlat    motsvarande    yrkande   i   betänkande
1997/98:AU7. Utskottet uttalade  då bl.a. att staten
bör  vara  ett  föredöme vad gäller tillsättning  av
tjänster  och  strävandena   att   uppnå   en   jämn
könsfördelning  på  arbetsplatserna.  I  betänkandet
påpekas      att      myndighetscheferna      enligt
verksförordningen  skall  se  till  att verksamheten
bedrivs  författningsenligt  och effektivt  och  att
cheferna  skall  beakta  de  krav   som   ställs  på
verksamheten  bl.a.  när  det  gäller jämställdheten
mellan  kvinnor  och  män.  I  det  mellan  parterna
gällande  s.k. chefsavtalet görs en hänvisning  till
regeringens  uttalande  i 1995 års budgetproposition
att den utgick från att myndighetscheferna satte upp
som  mål  för  sina  myndigheter   att   hälften  av
myndigheternas  chefer  borde  vara kvinnor.  Liksom
tidigare  konstaterar  utskottet att  ansträngningar
pågår  att öka rekryteringen  av  underrepresenterat
kön till  olika  befattningar  inom  statlig sektor.
Motion A291 yrkande 5 avstyrks.
Utskottet  har  nyligen  i  yttrande 1999/2000:AU1y
till kulturutskottet behandlat frågor med anknytning
till   ungdomars  villkor  på  arbetsmarknaden.   Av
yttrandet   framgår  att  ungdomsarbetslösheten  har
minskat under  1998  och första halvåret 1999; detta
gäller  även för unga kvinnor.  Andelen  tillfälligt
anställda  bland  unga  kvinnor har enligt uppgifter
från arbetskraftsundersökningarna (AKU) ökat markant
mellan 1995 och 1998. I yttrandet  uttalar utskottet
att det finns anledning att noga följa  utvecklingen
när   det   gäller  unga  kvinnors  anknytning  till
arbetsmarknaden.   Utskottet   tillägger   i   detta
sammanhang  att  statliga arbetsgivare även på denna
punkt  bör  vara  ett  föredöme  i  strävandena  att
förbättra  unga  kvinnors   arbetsmarknadssituation.
Utskottet anser inte att det är nödvändigt med något
tillkännagivande  om detta. Motion  A291  yrkande  6
avstyrks därmed.
I  förordningen  (1992:1299)   om   ersättning  för
uppdrag i statliga styrelser, nämnder  och  råd m.m.
finns   bestämmelser   om   ersättning  till  sådana
ledamöter  och  ersättare  i  statliga  myndigheters
styrelser samt i statliga nämnder  och  råd m.m. som
tillsätts av regeringen. Styrelserna, nämnderna  och
råden  m.m.  delas  in  i  kategorier  A  - E enligt
särskilt regeringsbeslut. Ersättning till ledamöter,
som   inte  är  ordförande  eller  vice  ordförande,
betalas per sammanträdesdag med belopp mellan 400 kr
och 1 800 kr beroende på vilken kategori myndigheten
tillhör  och om det är en ordinarie ledamot eller en
ersättare.    Regeringen    beslutar   särskilt   om
ersättning till ordförande och  vice  ordförande. De
arvodesnivåer som gäller enligt denna förordning har
tillämpats  sedan den 1 juli 1996. Enligt  utskottet
kan gällande arvodesnivåer inte anses vara för höga.
Motion A602 (v) avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.  beträffande  avslag  på  propositionen
m.m.
att riksdagen  avslår  motionerna 1998/99:A12 yrkandena 1-3,
1998/99:A14,     1998/99:A235,     1998/99:A236,
1998/99:A242 och 1998/99:A247,
res. 1 (m)
res. 2 (kd)
2.        beträffande         obligatorisk
företagshälsovård
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A13  yrkande  2  och
1998/99:A292 yrkande 1,
res. 3 (v)
3.  beträffande  skyddsombudens  uppgifter
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkandena 4 och 5,
4.      beträffande      definition     av
företagshälsovård
att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkande 1,
res. 4 (fp)
5. beträffande ersättning  till läkare med
specialistkompetens
att riksdagen avslår motion 1998/99:A12 yrkande 4,
res. 5 (m)
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen avslår motionerna  1998/99:A12  yrkande  5 och
1998/99:A15 yrkande 2,
res. 6 (m)
res. 7 (fp)
7. beträffande samverkan
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 6,
8. beträffande analys av företagshälsovård
ur könsperspektiv*
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 3,
res. 8 (v, mp)
9.   beträffande  utbildning  av  personal
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkandena 3 och 5,
res. 9 (fp)
10. beträffande ILO-konvention 161
att riksdagen avslår motion 1998/99:A201,
11.      beträffande       ändring       i
arbetsmiljölagen
att  riksdagen  antar  det i propositionen enligt  bilaga  1
framlagda  förslaget  till  lag   om  ändring  i
arbetsmiljölagen (1977:1160),
12.   beträffande   ändring  i  lagen   om
läkarvårdsersättning
att riksdagen antar det  i  propositionen  enligt  bilaga  2
framlagda  förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning,
13.  beträffande   ändring   i   lagen  om
ersättning för sjukgymnastik
att  riksdagen  antar det i propositionen  enligt  bilaga  3
framlagda förslaget  till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,
14. beträffande utredningar
att  riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:A13  yrkande  1,
1998/99:A15   yrkande    4,   1998/99:A217   och
1998/99:A292 yrkandena 9-11,
15.  beträffande arbetsmiljön  inom  skola
och barnomsorg
att riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:A292  yrkande  5,
1998/99:Ub2 yrkande 11 och 1998/99:Ub276 yrkande
1,
16. beträffande vuxenmobbning
att riksdagen avslår motion 1998/99:A279,
17. beträffande internkontroll m.m.
att  riksdagen  avslår motionerna 1998/99:A292 yrkande 2 och
1998/99:N326 yrkande 35,
res. 10 (m, kd))
18.     beträffande      personalekonomisk
redovisning
att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkande 3,
res. 11 (v)
19.   beträffande  regionala   skyddsombud
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkandena 4 och 8,
20. beträffande medicinska kontroller
att riksdagen  avslår  motionerna 1998/99:A706, 1998/99:A713
och 1998/99:A720,
21.      beträffande      gravida      och
jourtjänstgöring
att riksdagen avslår motion 1998/99:A246,
22. beträffande arvodesnivåer
att riksdagen avslår motion 1998/99:A602,
res. 12 (v)
23.   beträffande   positiv  särbehandling
m.m
att riksdagen avslår motion 1998/99:A291 yrkandena 5 och 6.
Stockholm den 16 september 1999

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist


I beslutet har deltagit: Johnny  Ahlqvist  (s), Hans
Andersson   (v),  Margareta  Andersson  (c),  Mikael
Odenberg (m)*,  Björn  Kaaling  (s),  Martin Nilsson
(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson  (m)*,  Laila
Bjurling  (s),  Patrik Norinder (m)*, Sonja Fransson
(s), Maria Larsson (kd), Barbro Feltzing (mp), Elver
Jonsson (fp), Anders  Karlsson  (s),  Henrik Westman
(m)* och Sven-Erik Sjöstrand (v).


*Har ej deltagit i besluten under momenten  2-4  och
11-13.

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Mikael  Odenberg,  Kent  Olsson, Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.2
Behovet  av  lagstiftning,  avslag  på propositionen
m.m. bort ha följande lydelse:
Företagshälsovården är ett instrument  för  företag
och  offentliga  arbetsgivare att åstadkomma så  bra
arbetsförhållanden  som  möjligt  för  de anställda.
Utskottet  vill  redan  inledningsvis framhålla  att
arbetsgivarens ambitioner  i detta avseende ofta går
längre     än    vad    arbetsmiljölagen     kräver.
Företagshälsovården      bör      inte     ha     en
myndighetsliknande   roll   utan   den   bör    även
fortsättningsvis   utgöra   en   resurs  främst  för
arbetsgivare och arbetstagare. Utskottet  är  därför
av  den  principiella  inställningen  att staten bör
avhålla  sig  från  att  lagstifta  om dess  närmare
inriktning.
Redan i dag finns bestämmelser om företagshälsovård
i    arbetsmiljölagen.   Den   omständigheten    att
arbetsgivarna  under  1990-talet  har  fått ett ökat
ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering utgör
i sig inget skäl till att ändra gällande bestämmelse
om företagshälsovård. De ändringar som regeringen nu
föreslår i arbetsmiljölagen riskerar att  leda  till
begränsningar  i företagshälsovårdens arbetssätt och
kompetens.  En lagstiftad  definition  kan  dessutom
förhindra en kreativ utveckling på området.
Regeringen föreslår  att  företagshälsovården skall
renodlas    med    en   hård   avgränsning    mellan
företagshälsovården och sjukvården. Enligt utskottet
talar  starka  skäl mot  en  sådan  renodling.  Till
skillnad från regeringen  anser utskottet att det är
just med den kombinerade kompetensen  i arbetsmiljö-
och  rehabiliteringsfrågor  samt  inom  hälso-   och
sjukvård  som företagshälsovården utgör en värdefull
resurs.     Att     utesluta     sjukvården     från
företagshälsovårdens  verksamhet  skulle  medföra en
försämring  för  många arbetstagare. Därtill  kommer
att   en  sådan  renodling   skulle   innebära   att
företagshälsovården   blir   mindre  intressant  för
kompetent    medicinsk    personal.     Även    från
samhällsekonomiska   utgångspunkter   ser  utskottet
nackdelar     med     förslaget.    Sjukvård    inom
företagshälsovården  kan   bl.a.   bidra   till  att
okomplicerade  behandlingar  förkortas, t.ex.  genom
mer     ändamålsenliga     sjukskrivningar.      Den
företagshälsovårdsbaserade  sjukvården  är  dessutom
ofta   betydligt   mer   kostnadseffektiv   än   den
offentliga primärvården.
Som    ett    led   i   strävandena   att   renodla
företagshälsovården   föreslår  regeringen  att  all
offentlig finansiering  av  sjukvården genom de s.k.
nationella taxorna upphör. Regeringen  hävdar  också
att  en  sådan  reform  skulle  leda  till  att  den
snedvridning  som  i dag finns i konkurrenshänseende
skulle   upphöra.   Utskottet    delar   visserligen
regeringens        uppfattning       att       vissa
företagshälsovårdsenheter  har  konkurrensfördelar i
förhållande till andra. Det innebär  dock  inte  att
det   finns  skäl  att  begränsa  möjligheterna  för
företagshälsovården   att   bedriva   kompletterande
sjukvård  med offentlig finansiering. I  likhet  med
Moderaterna     anser    utskottet    tvärtom    att
konkurrensproblemen     kan    lösas    genom    ett
återinförande  av den s.k.  fria  etableringsrätten.
Utskottet återkommer  i det följande till synpunkter
på  ändringar  i rätten till  ersättning  enligt  de
nationella     taxorna      för      läkare      med
specialistkompetens i företagshälsovård.
Redan på de grunder som här anförts anser utskottet
att    regeringens    förslag   till   ändringar   i
arbetsmiljölagen, lagen  om läkarvårdsersättning och
lagen  om ersättning för sjukgymnastik  bör  avslås.
Motion A12 yrkandena 1-3 bör därmed bifallas. Av vad
som nu har  anförts  följer också att utskottet inte
ställer sig bakom de förslag som lämnas i motionerna
A235  (s),  A236  (s), A242  (s)  och  A247  (s)  om
lagstiftning  om företagshälsovård.  Dessa  motioner
avstyrks därför.
Utskottet kan i och för sig dela Kristdemokraternas
uppfattning  att  propositionen  i  vissa  delar  är
otydlig.  Den  är   dock   inte   så  otydlig  eller
ofullständig att den inte kan ligga  till  grund för
ett   beslut   om  avslag,  som  utskottet  här  har
förordat. Någon ytterligare bearbetning av förslagen
behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion A14.
dels  att utskottets  hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:A12 yrkandena 1-3
avslår   dels   propositionen,  dels  motionerna
1998/99:A14,     1998/99:A235,     1998/99:A236,
1998/99:A242 och 1998/99:A247,

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.2
Behovet  av ny lagstiftning, avslag på propositionen
m.m. bort ha följande lydelse:
Företagshälsovården    skall    enligt   utskottets
uppfattning verka för att alla arbetstagare, oavsett
verksamhet,  ges likvärdiga förutsättningar  för  en
god    arbetsmiljö     och     förebyggande    vård.
Företagshälsovården  skall  främst  arbeta  med  att
förebygga ohälsa på arbetsplatsen.  En  god kvalitet
inom  företagshälsovården  ger minskad ohälsa  bland
arbetstagare  samt  minskade samhälls-kostnader  för
sjukfrånvaro, vård och rehabilitering.
Regeringen    föreslår     vissa     ändringar    i
arbetsmiljölagen      samt      i      lagen      om
läkarvårdsersättning  och  lagen  om  ersättning för
sjukgymnastik.  Syftet med förslagen sägs  vara  att
förtydliga  arbetsgivarens   skyldighet   att  ordna
företagshälsovård        och       att       renodla
företagshälsovårdens verksamhet.  Utskottet  tvingas
dock   att   konstatera   att  propositionen  är  så
svårtolkad att det inte har  gått  att bedöma om det
angivna syftet uppnås med de föreslagna ändringarna.
Såväl arbetsgivare som arbetstagare  skulle,  enligt
utskottets  bedömning,  få  mycket  svårt att förstå
lagens innebörd genom att läsa propositionen.  Detta
kan inte godtas.
En  underliggande  intention  i propositionen synes
vara  att  företagshälsovården skall  få  en  större
utbredning på  arbetsmarknaden.  Det  är  svårt  att
bedöma  om  regeringens förslag kommer att leda till
en  sådan utveckling,  eftersom  propositionen  inte
innehåller  någon  analys av den saken. Det är också
oklart  vem som skall  svara  för  en  utbyggnad  av
företagshälsovården. Om ansvaret kommer att falla på
landstingen    befarar   utskottet   att   en   ökad
efterfrågan på företagshälsovård  får  stå  tillbaka
vid landstingens prioriteringar.
Därtill kommer att de föreslagna lagändringarna kan
komma  att begränsa  arbetsgivarnas möjligheter  att
själva välja  med vilken företagshälsovårdsenhet man
vill sluta avtal.
Utskottet   anser    att   det   är   viktigt   att
privatpraktiserande  läkare  och  sjukgymnaster  ges
möjlighet   att   arbeta   i    företagshälsovården.
Regeringen ger dock i propositionen  uttryck  för en
negativ attityd till privatpraktiserande läkare  och
sjukgymnaster    i    samarbete    med    och   inom
företagshälsovården.  Det  finns  en  risk  för  att
regeringens   förslag   om   ändringar  i  lagen  om
läkarvårdsersättning  och lagen  om  ersättning  för
sjukgymnastik, som innebär att någon ersättning inte
längre kommer att ges för företagshälsovårdstjänster
enligt de nationella taxorna,  kommer  att  försvåra
etableringsmöjligheterna   för  dessa  grupper.  Vid
utgången  av  år  2003  ligger  dessa   läkares  och
sjukgymnasters   öde   i   landstingens  händer.   I
propositionen     analyseras     inte     eventuella
konsekvenser   av  lagändringarna  för   de   läkare
respektive sjukgymnaster som vid den tidpunkten inte
har träffat något vårdavtal med landstinget.
Utskottet ser positivt  på  att företagshälsovården
utsätts för konkurrens. Konkurrens  är betydelsefull
för      att      upprätthålla     kvaliteten     på
företagshälsovården.  I  dag  konkurrerar  inte alla
företagshälsovårdsenheter  på samma villkor eftersom
en   del  har  tillgång  till  landstingsfinansierad
sjukvård  och  inte  andra.  Alla  läkare respektive
sjukgymnaster  har inte rätt till ersättning  enligt
den nationella taxan  på  lika villkor. De vårdavtal
som kan slutas mellan vårdgivare  och  landsting kan
innebära  att  konkurrensfördelar  uppnås för  vissa
företagshälsovårdsenheter    eftersom    landstingen
agerar  olika.  Olikheter  finns  också  vad  gäller
rätten   att   remittera   patienter  till  röntgen,
specialistvård,  provtagning   etc.   Även  det  har
bidragit till den snedvridna konkurrenssituation som
råder  i  dag.  Utskottet frågar sig på vilket  sätt
regeringens    förslag     kommer     att    påverka
konkurrensituationen.
Utskottet  anser  att  det  är  bra att belysa  och
betona företagshälsovårdens innebörd. Det är viktigt
att  den fortfarande är av frivillig  karaktär.  Det
ger ökad valfrihet och flexibilitet. En reglering om
obligatorisk  företagshälsovård  skulle  inte  kunna
svara  mot  de  varierande  behov som finns på olika
arbetsplatser. Det är viktigt  att  framhålla, menar
utskottet,   att   företagshälsovården   skall   ges
konkurrensneutrala  förutsättningar, att den  är  av
hög kvalitet och att den är rikstäckande.
Arbetsgivarna har ett rehabiliteringsansvar och ett
ansvar för en god arbetsmiljö  på  arbetsplatsen.  I
vissa  fall saknas kunskap och insikt om hur ett bra
arbetsmiljöarbete  skall  utformas och bedrivas. Det
är     därför     viktigt    att    utvärdera     om
Yrkesinspektionens    sätt    att   arbeta   behöver
reformeras.  Yrkesinspektionen borde  kunna  använda
sin kunskap för  att  arbeta  i ett mer förebyggande
syfte. I dag finns det få, om ens  några,  effektiva
hjälpmedel      för      utvärdering      av     hur
företagshälsovården fungerar.
Sammanfattningsvis      menar     utskottet     att
propositionen inte i tillräcklig  grad  behandlar de
frågeställningar  som  utskottet här har tagit  upp.
Regeringen  bör  därför  skyndsamt   återkomma  till
riksdagen  med en ny bearbetning av propositionen  i
vilken   de  synpunkter   utskottet   här   framfört
beaktats. Motion A14 tillstyrks därmed.
Utskottet  anser sig inte - med den uppfattning som
här  har  redovisats   -   kunna  ställa  sig  bakom
motionerna A12 yrkandena 1-3  (m),  A235  (s),  A236
(s), A242 (s) och A247 (s). De avstyrks därför.
dels  att  utskottets  hemställan  under  1  bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att  riksdagen  med  anledning av motion 1998/99:A14  och  med
avslag på motionerna 1998/99:A12  yrkandena 1-3,
1998/99:A235,  1998/99:A236,  1998/99:A242   och
1998/99:A247  som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. Obligatorisk företagshälsovård (mom. 2)

Hans  Andersson och  Sven-Erik  Sjöstrand  (båda  v)
anser

dels att  utskottets ställningstagande i avsnitt 2.3
Arbetsgivarens      skyldighet      att      anordna
företagshälsovård,  femte  och  sjätte  stycket samt
sjunde  stycket  i den del det avser motionerna  A13
yrkande  2  och A292  yrkande  1  bort  ha  följande
lydelse:
I propositionen  analyseras  inte hur de föreslagna
lagändringarna  förväntas  påverka  tillgången  till
företagshälsovård.  Liksom  Vänsterpartiet   befarar
utskottet  att  de  svagaste på arbetsmarknaden även
fortsättningsvis     kommer     att     stå     utan
företagshälsovård. Om man inte kommer till rätta med
detta problem genom avtalslösningar  bör  regeringen
återkomma   till   riksdagen   med   lagförslag   om
obligatorisk   anslutning   till  företagshälsovård.
Detta  bör  ges regeringen till  känna.  Motion  A13
yrkande  2  tillstyrks   därmed.  Även  motion  A292
yrkande  1  får  anses  vara  tillgodosedd  med  vad
utskottet anfört.
dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:
2. beträffande obligatorisk företagshälsovård
att riksdagen  med anledning av motionerna 1998/99:A13 yrkande
2 och 1998/99:A292  yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Definition av företagshälsovård (mom. 4)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.3
Arbetsgivarens      skyldighet      att      anordna
företagshälsovård,  från  åttonde  stycket  bort  ha
följande lydelse:
Utskottet   anser  i  likhet  med  Folkpartiet  att
regeringen  inte   har   föreslagit   någon   tydlig
definition av begreppet företagshälsovård. Begreppet
företagshälsovård  blir  svårtolkat  och  oklart för
såväl     parterna     på     arbetsmarknaden    som
Yrkesinspektionen,     som    har    tillsynsansvar.
Regeringen  bör enligt utskottets  mening  återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag till definition.
Motion A15 yrkande 1 (fp) tillstyrks därmed.
dels  att utskottets  hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:
4. beträffande definition av företagshälsovård
att  riksdagen  med  anledning av motion 1998/99:A15 yrkande 1
som  sin mening ger regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,

5. Ersättning till läkare med
specialistkompetens (mom. 5)

Mikael Odenberg,  Kent  Olsson,  Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.4
Avgränsning   av   företagshälsovårdens   uppgifter,
ersättning och samverkan, första och andra  styckena
bort ha följande lydelse:
Av vad utskottet tidigare anfört, se reservation nr
1,  följer att utskottet avvisar regeringens förslag
till ändring av lagen om läkarvårdsersättning liksom
tankegångarna  i  propositionen om en "renodling" av
företagshälsovården.    Utskottet    förordar,   som
framgått,  tvärtom  återinförande av den  s.k.  fria
etableringsrätten.
Det finns enligt utskottets  mening  inga  skäl att
begränsa    företagshälsovårdens   möjligheter   att
bedriva  kompletterande   sjukvård   med   offentlig
finansiering.  Tvärtom  bör  också  läkare  som  har
specialistkompetens  i företagshälsovård omfattas av
lagen  om  läkarvårdsersättning.  Detta  bör  enligt
utskottet ges  regeringen  till  känna.  Motion  A12
yrkande 4 (m) bör därmed bifallas.
dels  att  utskottets  hemställan  under  5  bort ha
följande lydelse:
5.  beträffande  ersättning  till  läkare  med
specialistkompetens
att  riksdagen med anledning av motion 1998/99:A12  yrkande  4
som sin  mening  ger  regeringen  till känna vad
utskottet anfört,

6. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)

Mikael  Odenberg,  Kent Olsson, Patrik Norinder  och
Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets  ställningstagande i avsnitt 2.4
Avgränsning   av   företagshälsovårdens   uppgifter,
ersättning och samverkan, tredje och fjärde styckena
bort ha följande lydelse:
Av Statskontorets rapport Företagshälsovården i dag
(1997:2) framgår att  landstingens  praxis  varierar
vad   gäller   företagshälsovårdsenheters  rätt  att
utnyttja  exempelvis   medicinska   laboratorier  på
landstingens bekostnad. Landstingen tillämpar  också
olika  regler  i  fråga om rätten att remittera till
specialist eller röntgenundersökningar.
Att landstingen inte  tillämpar  samma principer i
detta   avseende   leder  till  en  snedvridning   i
konkurrensförutsättningarna         för        olika
företagshälsovårds-enheter       och       försvårar
företagshälsovårdens möjligheter att fungera  i  sin
del av vårdkedjan.
Alla   företagshälsovårdsenheter   bör   ha   samma
remitteringsrätt     och     likartade    ekonomiska
förutsättningar   att   nyttja   olika    medicinska
servicetjänster.   Detta  bör  ges  regeringen  till
känna. Utskottet tillstyrker  motion  A12  yrkande 5
(m).  Även motion A15 yrkande 2 (fp) får anses  vara
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels att  utskottets  hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A12  yrkande
5  och  1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets  ställningstagande i avsnitt 2.4
Avgränsning   av   företagshälsovårdens   uppgifter,
ersättning och samverkan,  första, tredje och fjärde
styckena bort ha följande lydelse:
I propositionen framhålls att  företagshälsovårdens
verksamhet   i   sig   innebär   en  fokusering   på
arbetsrelaterad  ohälsa,  yrkesrelaterade  sjukdomar
och    arbetslivsinriktad   rehabilitering.    Detta
förutsätter enligt regeringen att det finns personal
med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs
inom företagshälsovården.  Trots  detta föreslås att
läkare  och  sjukgymnaster  inte  längre   skall  få
ersättning   enligt  lagen  om  läkarvårdsersättning
respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik.
En    läkare    med     specialistkompetens    inom
företagshälsovård  har en medicinsk  utbildning  som
ligger   nära  allmänläkarens.   Till   det   kommer
utbildning   om   olika   yrken  och  arbetsmiljöer.
Företagsläkaren   får  på  så  vis   kunskaper   och
erfarenhet   om  samspelet   mellan   människa   och
arbetsmiljö   som    en   allmänläkare   inte   har.
Företagsläkaren har därmed  bättre  möjligheter  att
bedöma  sjukdomars  effekt  på arbetsförmågan, vilka
rehabiliteringsinsatser som är  lämpliga  samt behov
av  sjukskrivning  eller pensionering. Arbetsgivarna
har fått ett större  ansvar  för  kostnaderna för de
anställdas  sjukdomsperioder  och rehabilitering  än
tidigare.    Behovet   av   läkarundersökning    och
behandlingar   vid    bedömning    av   skador   och
rehabiliteringsinsatser  har ökat och  därmed  också
behovet av det specialistkunnande  som  läkare  inom
företagshälsovården  representerar.  Utskottet  vill
understryka   att   det   är   mycket   viktigt  att
företagshälsovården   även   fortsättningsvis    kan
erbjuda  sjukvård.  Utskottet  ser  det  därvid  som
naturligt   att   allmänläkare   ges  möjlighet  att
remittera  patienter  till  företagshälsovården.   Å
andra   sidan   bör  också  företagshälsovården  ges
möjlighet  att  remittera   patienter   till   andra
specialister  och  att  utnyttja medicinska tjänster
som röntgen och laboratorieanalyser.
Utskottet   vill   framhålla    vikten    av    att
företagshälsovården   även   i   fortsättningen  ges
möjligheter  att  teckna vårdavtal.  Detta  bör  ges
regeringen till känna.  Vad  som  nu anförts innebär
att utskottet tillstyrker motion A15 yrkande 2 (fp).
Även  motion  A12  yrkande  5  (m)  får  anses  vara
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels  att  utskottets  hemställan  under  6 bort  ha
följande lydelse:
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna  1998/99:A12 yrkande
5  och  1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Analys av företagshälsovård ur
könsperspektiv (mom. 8)

Hans Andersson  (v),  Barbro Feltzing (mp) och Sven-
Erik Sjöstrand (v) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.6
Övriga  frågor om företagshälsovård, första  stycket
bort ha följande lydelse:
Propositionen    innehåller    ingen    analys   av
företagshälsovårdens  arbete  ur ett könsperspektiv.
Av Statskontorets rapport Företagshälsovård  i  dag,
1997:2,    framgår   att   andelen   kontakter   med
företagshälsovården   varierar  stort  mellan  olika
yrken.  Yrken  som betecknas  som  lågutnyttjande  i
rapporten är övervägande kvinnoyrken medan flertalet
av  de  yrken  som   betecknas   som  högutnyttjande
domineras  av män. Mycket talar för  att  brister  i
arbetsmiljölagstiftningen  särskilt drabbar kvinnor.
En    analys   av   företagshälsovården    ur    ett
könsperspektiv  är  därför  nödvändig. Detta bör ges
regeringen till känna. Utskottet  tillstyrker motion
A 13 yrkande 3 (v),
dels  att  utskottets  hemställan under  8  bort  ha
följande lydelse:
8. beträffande analys  av företagshälsovård ur
könsperspektiv
att riksdagen med anledning  av  motion  1998/99:A13 yrkande 3
som  sin  mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört,

9. Utbildning av personal m.m. (mom. 9)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 2.6
Övriga frågor om företagshälsovård, andra och tredje
styckena bort ha följande lydelse:
Regeringen har i propositionen angett att den avser
att  återkomma  till riksdagen om frågor som  gäller
utbildning    av   företagshälsovårdens    personal.
Utskottet  ser  det   som  en  allvarlig  brist  att
regeringen skjuter dessa frågor framför sig. Det kan
leda    till   att   arbetsmarknadens    behov    av
företagshälsovård  inom  en snar framtid kanske inte
kan tillgodoses.
Utskottet  betonar  att  utbildningsfrågorna  måste
utredas skyndsamt. En sådan  utredning  bör  ta  upp
företagshälsovårdens kompetensbehov, regionalisering
eller  centralisering  av utbildningarna, samordning
av   de   olika   yrkeskategoriernas   utbildningar,
kvalitetstillsyn,  en   eventuell   samordning   med
högskoleutbildningarna    och    finansieringen   av
utbildningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion  A15  yrkande  5
(fp).
Med    anledning   av   Folkpartiets   yrkande   om
företagshälsovårdens  roll  i  folkhälsoarbetet vill
utskottet         anföra         följande.         I
Företagshälsovårdsutredningens betänkande FHU92, SOU
1992:103, konstateras att man trots lagstiftning och
andra  åtgärder  inte  nått  ett  tillfredsställande
resultat   vad   gäller   ambitionerna  att   minska
arbetsskador,  yrkessjukdomar   och  arbetsrelaterad
sjukfrånvaro. I betänkandet lämnas en rad förslag om
hur företagshälsovården skulle kunna  utvecklas  för
att  man  skall  komma till rätta med dessa problem.
Utskottet   ser   det    som   anmärkningsvärt   att
propositionen lämnar företagshälsovårdens insatser i
ett  folkhälsoperspektiv  helt   obeaktade.   Enligt
utskottets  uppfattning finns det all anledning  att
följa  upp  1992  års  utredningsförslag,  lämpligen
genom att den  nationella  folkhälsokommittén  ges i
uppdrag  att  se  över frågan. Utskottet tillstyrker
motion A15 yrkande 3 (fp).
dels  att utskottets  hemställan  under  9  bort  ha
följande lydelse:
9. beträffande utbildning av personal m.m.
att  riksdagen med anledning av motion 1998/99:A15 yrkandena 3
och 5  som  sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

10. Internkontroll m.m. (mom. 17)

Mikael  Odenberg (m),  Stefan  Attefall  (kd),  Kent
Olsson (m),  Patrik Norinder (m), Maria Larsson (kd)
och Henrik Westman (m) anser

dels att utskottets  ställningstagande  i  avsnitt 3
Arbetsmiljöfrågor,  fjärde  stycket bort ha följande
lydelse:
Arbetsmiljölagen och föreskrifter  som är meddelade
med stöd av den innehåller bestämmelser som är svåra
att förstå och tillämpa för många små företag. Detta
gäller exempelvis regler om internkontroll.  Det  är
därför  viktigt  att  Yrkesinspektionen,  då den tar
kontakt  med  ett sådant företag, informerar  om  de
krav som ställs  och  ger  råd om hur bestämmelserna
bör tillämpas. Även Arbetarskyddsstyrelsen bör ha en
rådgivande      roll      i     arbetarskyddsfrågor.
Arbetarskyddsstyrelsen skulle  t.ex. kunna lägga upp
en    idébank    med    exempel    på    hur   olika
arbetsmiljöproblem har lösts i olika sammanhang. Små
företag bör också kunna erhålla finansiell  hjälp om
arbetsmiljöregler  föranleder  ett  behov  av  stora
investeringar.  Vad  utskottet nu har anfört bör ges
regeringen  till  känna.   Motion  N326  yrkande  35
tillstyrks  därmed.  Motion  A292   yrkande   2  (v)
avstyrks  i  den mån den inte kan anses tillgodosedd
med vad utskottet anfört.
dels att utskottets  hemställan  under  17  bort  ha
följande lydelse:
17. beträffande internkontroll m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326  yrkande 35
och  med avslag på motion 1998/99:A292 yrkande 2
som sin  mening  ger  regeringen  till känna vad
utskottet anfört,

11. Personalekonomisk redovisning (mom. 18)

Hans  Andersson  och  Sven-Erik Sjöstrand  (båda  v)
anser

dels att utskottets ställningstagande  i  avsnitt  3
Arbetsmiljöfrågor,  femte  stycket  bort ha följande
lydelse:
Vad  gäller  Vänsterpartiets yrkande om  att  vissa
s.k. personalekonomiska  uppgifter  skall  lämnas  i
företagens   redovisningar   vill  utskottet  anföra
följande. Det är viktigt att löntagare och andra får
information     om    arbetsskador,    sjukfrånvaro,
utbildningsinsatser,   personalomsättning   etc.  på
olika  arbetsplatser.  En  ökad  tillgång till sådan
information skulle påverka arbetssökandenas  val  på
arbetsmarknaden och ge incitament till företagen att
vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.
Utskottet   ansluter   sig   till   Vänsterpartiets
uppfattning  att  sådan  information  bör  lämnas  i
företagens  redovisningar.  Informationen   blir  då
offentlig  och  kan  utnyttjas till att klassificera
arbetsplatserna i förhållande till bransch och yrke.
Detta  bör  enligt  utskottet  ges  regeringen  till
känna. Motion A292 yrkande 3 (v) tillstyrks därmed,
dels  att utskottets hemställan  under  18  bort  ha
följande lydelse:
18. beträffande personalekonomisk redovisning
att  riksdagen  med anledning av motion 1998/99:A292 yrkande 3
som sin mening ger  regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,

12. Arvodesnivåer (mom. 22)

Hans  Andersson  och  Sven-Erik  Sjöstrand  (båda v)
anser

dels  att  utskottets ställningstagande i avsnitt  5
Statlig personalpolitik,  tredje  stycket,  från det
som  börjar  med  "Enligt  utskottet"  till  det som
slutar med "Motion A602 (v) avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Arvoden  för  uppdrag  i  statliga styrelser ligger
enligt utskottets mening på  en  förhållandevis  hög
nivå  i  dag.  Att  politiker  fattar beslut om höga
ersättningsnivåer   skapar   inte   förtroende,    i
synnerhet   som   många   människor  sett  sin  egen
privatekonomi  bli  allt  sämre.   Utskottet   delar
Vänsterpartiets uppfattning att en översyn bör göras
av arvodesnivåerna i statliga styrelser, i syfte att
åstadkomma  en  generell  sänkning  av  dessa. I det
sammanhanget    bör    också    möjligheterna   till
reseersättning    och   ersättning   för    förlorad
arbetsförtjänst ses  över.  Detta bör ges regeringen
till känna. Motion A602 tillstyrks därmed.
dels  att utskottets hemställan  under  22  bort  ha
följande lydelse:
22. beträffande arvodesnivåer
att  riksdagen  med  anledning  av motion 1998/99:A602 som sin
mening ger regeringen till känna  vad  utskottet
anfört,
Särskilda yttranden

1 ILO-konvention nr 161 om
företagshälsovård

Mikael  Odenberg,  Kent Olsson, Patrik Norinder  och
Henrik Westman (alla m) anför:
Sverige har tillsammans  med ett antal andra länder
ratificerat     ILO-konvention     nr     161     om
företagshälsovård.        Vi       moderater       i
arbetsmarknadsutskottet  har   tidigare  begärt  att
denna konvention sägs upp (bet.  1997/98:AU1 res. nr
8). Under den allmänna motionstiden  hösten 1998 har
Carl Erik Hedlund (m) åter väckt frågan.  Uppsägning
skulle  ha  skett senast i februari i år. Den  tiden
har  dessvärre   försuttits.  Vi  vill  trots  detta
förhållande framhålla följande.
I arbetsmiljölagen  och  lagen om allmän försäkring
finns  regler  om företagshälsovård,  arbetsgivarens
ansvar för arbetsmiljö  och  rehabilitering  och  om
samverkan  mellan arbetsgivare och arbetstagare. Som
framgår av detta betänkande vill nu regeringen ändra
reglerna i arbetsmiljölagen, något som vi har ställt
oss avvisande till.
Svensk företagshälsovård har enligt vår uppfattning
genomgått   en    strukturförändring    som    sedan
statsbidragen   upphörde  i  allt  väsentligt  varit
positiv  för  de  anställda   och   företagen.  ILO-
konventionen   innehåller   en   mängd   detaljerade
bestämmelser      som     för     dagens     svenska
företagshälsovård är  främmande  och otidsenliga. En
strikt  tillämpning  av konventionen  skulle  direkt
motverka   den  positiva   utveckling   som   svensk
företagshälsovård  genomgått under senare år. Det är
därför vår uppfattning  dels  att riksdagen borde ha
fått möjlighet att ta ställning  till motionen innan
uppsägningstiden löpt ut, dels att nämnda konvention
borde ha sagts upp.

2 Samverkan mellan företagshälsovården och
försäkringskassan m.m.

Hans  Andersson  och  Sven-Erik Sjöstrand  (båda  v)
anför:

Samverkan mellan företagshälsovården och
försäkringskassan

Vi    anser    att    det    är    angeläget     att
företagshälsovården  får  en ökad täckningsgrad, att
den renodlas mer mot förebyggande  hälsovård och att
den        får       ett       ökat       oberoende.
Rehabiliteringsverksamhet måste leda till ett aktivt
arbete med att  förändra  arbetsplatserna  och  till
att   orsakerna   till   ohälsa   angrips   hårdare.
Företagshälsovården   bör  alltid  kopplas  in   vid
arbetsskade-,          arbets-oförmåge-          och
rehabiliteringsutredningar.        Försäkringskassan
ansvarar för sådana utredningar. Det  är  därför vår
uppfattning        att       samarbetet       mellan
företagshälsovården   och   försäkringskassan  måste
stärkas.  En sådan samverkan skulle  bidra  till  en
ökad kompetens  inom  försäkringskassan  vid arbetet
med skadedrabbade. Det skulle också leda till  ökade
kunskaper   om  hur  förändringar  kan  ske  på  den
enskilda arbetsplatsen så att nya ohälsoproblem inte
uppstår.

En arbetsmiljökommission

Vi välkomnar  att  regeringen nu avser att tillsätta
en utredning om arbetsmiljöfrågor.  Det  är  viktigt
att   arbetsmiljön  på  nytt  får  bli  en  politisk
förstahandsfråga.  Vi  i  Vänsterpartiet  har  i vår
motion A13 förordat att en sådan utredning utförs av
en    arbetsmiljökommission    med    parlamentarisk
förankring. En sådan kommission bör också  bestå  av
experter  och  representanter  för  arbetsmarknadens
parter.    Den    bör   samarbeta   med   Nationella
folkhälsokommittén.
Kommissionens  uppgift   bör  vara  att  komma  med
förslag till hur ohälsa i arbetslivet kan motverkas.
Bland annat bör den ta upp hur nya anställnings- och
arbetsvillkor påverkar hälsan på arbetsplatserna. Vi
för vår del tror att ett ökat löntagarinflytande och
en garanterad yttrandefrihet på arbetsplatsen behövs
för att skapa en bättre arbetsmiljö.  Vi anser också
att den arbetsrelaterade rehabiliteringen  måste bli
effektivare.
Arbetsmiljökommissionen     skall     enligt    vår
uppfattning också ha till uppgift att lämna  förslag
till hur ekonomiska incitament kan användas för  att
förstärka  ett  brett planerat arbetsmiljöarbete och
en bättre fungerande  internkontroll.  Den bör också
överväga hur företagsböter och sanktionsavgifter kan
utnyttjas för detta ändamål. I reservation nr 11 har
vi  förordat att personalekonomisk redovisning  förs
in  i   företagens  redovisningar.  Den  frågan  kan
lämpligen också övervägas i detta sammanhang.

Internkontroll

Arbetarskyddsstyrelsen  har utfärdat föreskrifter om
internkontroll och allmänna  råd om tillämpningen av
föreskrifterna, AFS 1996:6. Föreskrifterna  är  lika
för alla företag.  Vi har tagit del av flera studier
som  speglar hur företag arbetar med internkontroll.
Generellt kan sägas att internkontroll fungerar bäst
i större  företag  med  ett utvecklat ledningssystem
och sämst i de små företagen.  Många  små företagare
anser   att  föreskrifterna  om  internkontroll   är
utformade  för  stora  företag efter de förhållanden
som rådde på 1970- och 1980-talen.
Institutet  för  vatten-   och   luftvårdsforskning
lämnade i en rapport i januari 1998 några råd om hur
problemen kan åtgärdas. Vi anser att  dessa  råd bör
prövas.   Bland   annat   bör   instruktionerna  för
internkontroll   göras  enklare  så  att   de   inte
uppfattas som byråkratiska och överarbetade. Språket
i  anvisningarna  bör   anpassas   till   företagens
begreppsvärld.     Instruktionerna    måste    göras
lättfattliga så att  de  inte  behöver  omtolkas  av
varje  enskilt  företag  och  inte  heller  vara mer
omfattande än att företagen klarar av att följa dem.
Vi  förutsätter  att  regeringen,  tillsammans  med
ansvariga  myndigheter,  utvecklar  arbetet  så  att
arbetsgivare  bättre kan efterleva föreskrifterna om
internkontroll.

Positiv särbehandling

Unga kvinnor har i mindre utsträckning heltidsarbete
än unga män. Unga kvinnor har också lägre inkomst än
män   och   lever   i    större    utsträckning   på
arbetslöshetsunderstöd,  socialbidrag   eller  är  i
arbetsmarknadsåtgärd.    Detta    framgår    av   en
undersökning  som  genomförts av Wigforssinstitutet.
En  låg andel av kvinnorna  är  själva  medvetna  om
dessa skillnader. Enligt vår uppfattning visar dessa
rön att kvinnor konsekvent underordnas männen i vårt
samhälle.   Den   strukturella  diskrimineringen  är
allvarlig, och det  räcker inte med lagstiftning som
ger unga kvinnor och  män lika villkor "på papperet"
för att komma till rätta  med  problemet. Det behövs
också  en politik som utgår från  och  angriper  det
faktum att  kvinnor  har mindre resurser och makt än
män. Vi ser det därför  som  angeläget  att stat och
kommun går före som arbetsgivare genom att  tillämpa
positiv särbehandling av underrepresenterat kön  vid
tjänstetillsättning.

3 Sjukvård inom företagshälsovården m.m.

Elver Jonsson (fp) anför:

Behovet av ny lagstiftning, avslag på propositionen
m.m.

Företagshälsovården  har  utretts  i flera omgångar.
Den  senaste  utredningen  Företagshälsovård   -  en
resurs  i  samhället  (Ds 1998:17) utgör grunden för
den föreliggande propositionen,  vars förslag syftar
till  att  förtydliga  arbetsgivarens   ansvar   att
tillhandahålla företagshälsovård och vilka uppgifter
som ingår i företagshälsovårdens ansvarsområde.
Jag kan dela den i motioner framförda uppfattningen
att    det   föreligger   betydande   oklarheter   i
propositionen.  Det är trots detta inte omöjligt för
riksdagen att ta ställning till förslagen.
Regeringen   föreslår    att   företagshälsovårdens
verksamhet  renodlas  mot vad  som  sägs  vara  dess
kärnverksamhet,        nämligen         förebyggande
arbetsmiljöarbete       och       arbetslivsinriktad
rehabilitering. Regeringen anser att sjukvården inom
företagshälsovården  måste få en tydlig  avgränsning
mot övrig privat och offentlig sjukvård.
Jag befarar att en alltför stark renodling kan leda
till försämringar för  många  arbetstagare.  Det får
inte   glömmas   bort  att  företagshälsovård  sedan
januari 1992 är en egen medicinsk specialitet. Många
företagsläkare utgör med sin kombinerade kompetens i
allmänmedicin      samt       arbetsmiljö-       och
rehabiliteringsfrågor en särskilt viktig resurs inom
företagshälsovården.   För  att  företagshälsovården
skall kunna fungera på ett bra sätt måste där finnas
personal  med  sjukvårdskompetens.   Jag  är  därför
kritisk  till  regeringens  förslag om att  begränsa
läkares  och  sjukgymnasters  möjligheter   att   få
ersättning   för   den  sjukvård  som  bedrivs  inom
företagshälsovården.  Det  är nu viktigt, menar jag,
att företagshälsovården verkligen  ges möjlighet att
träffa vårdavtal med landstingen. Jag  har utvecklat
detta  i  min reservation nr 7. Jag förutsätter  att
regeringen noga följer utvecklingen i denna fråga.

Utredning

Det är enligt  min  uppfattning  viktigt att ta fram
och  sprida  kunskaper  om  hur  arbetsplatser   kan
utformas för att främja hälsa och  förebygga ohälsa.
Det  är  därför  positivt  att  regeringen avser att
tillsätta  en  utredning om olika arbetsmiljöfrågor.
Jag vill i detta  sammanhang  peka  ut några områden
där det finns kunskapsbrister och där  forskning bör
stimuleras.  Det gäller bl.a. hur arbetets  positiva
effekter för hälsan  kan stärkas, hur man kan minska
stress och enformighet  i arbetet och hur ansvar och
makt  över den egna arbetssituationen  kan öka. Även
den totala arbetsbelastningen för kvinnor respektive
män  bör  belysas, dvs. yrkesarbete och hemarbete  i
olika faser  i  livet.  Jag  efterlyser  också ökade
kunskaper om företagshälsovårdens betydelse  för att
förebygga  och  åtgärda  alkohol-  och  drogmissbruk
liksom    tobaksmissbruk.    Jag   förutsätter   att
regeringen skyndsamt ser över dessa frågor.
Förslag till lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160)
------------------------------------------------------
Härigenom  föreskrivs  i  fråga  om  arbetsmiljölagen
(1977:1160) 1
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3
kap. 2 b §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
------------------------------------------------------
3 kap.

2 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivaren skall vidta  Arbetsgivaren skall vidta
alla  åtgärder som behövs  alla  åtgärder som behövs
för   att  förebygga  att  för   att  förebygga  att
arbetstagaren utsätts för  arbetstagaren utsätts för
ohälsa  eller olycksfall.  ohälsa eller olycksfall.
Lokaler  samt   maskiner,
redskap, skyddsutrustning   Arbetsgivaren      skall
och     andra    tekniska  beakta den särskilda risk
anordningar         skall  för ohälsa och olycksfall
underhållas väl.           som   kan  följa  av  att
arbetstagaren       utför
Om   arbetsförhållandena  arbete ensam.
påkallar     det    skall
arbetsgivaren föranstalta   Lokaler  samt  maskiner,
om   företagshälsovård  i  redskap, skyddsutrustning
den            omfattning  och     andra    tekniska
verksamheten kräver.       anordningar         skall
underhållas väl.
Arbetsgivaren      skall
beakta den särskilda risk
för ohälsa och olycksfall
som   kan  följa  av  att
arbetstagaren       utför
arbete ensam.
------------------------------------------------------
2 b  §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivaren skall svara
för        att        den
företagshälsovård     som
arbetsförhållandena
kräver finns att tillgå.
Med    företagshälsovård
avses    en     oberoende
expertresurs         inom
områdena  arbetsmiljö och
rehabilitering.
Företagshälsovården skall
särskilt  arbeta  för att
förebygga  och  undanröja
hälsorisker            på
arbetsplatser   samt   ha
kompetens att identifiera
och   beskriva  sambanden
mellan       arbetsmiljö,
organisation,
produktivitet och hälsa.
-----------------------------------------------------
___________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.




1Lagen omtryckt 1991:677
Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning
------------------------------------------------------
Härigenom  föreskrivs  att  9  § lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
------------------------------------------------------
9  §1
------------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning  lämnas  inte till en läkare som
är anställd i något landstings  hälso-  och  sjukvård
eller  i  ett bolag eller annan juridisk person  inom
hälso-  och   sjukvården   som  landstinget  har  ett
rättsligt bestämmande inflytande  i.  Ersättning  kan
dock  lämnas om läkaren är tjänstledig och vikarierar
för en annan läkare.
-----------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning
lämnas   inte   till   en
läkare   för   verksamhet
inom företagshälsovård.
------------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning  lämnas  inte  heller  till   en
läkare  som vid vårdtillfället har fyllt sextiofem år
om inte landstinget medger något annat.
------------------------------------------------------
________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av
år 2003 för vård som lämnas av läkare som vid
ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård
och då har rätt till läkarvårdsersättning enligt
denna lag.












1Senaste lydelse 1997:435
Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
----------------------------------------------------
Härigenom  föreskrivs  att 9 § lagen (1993:1652) om
ersättning  för  sjukgymnastik  skall  ha  följande
lydelse.
---------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
----------------------------------------------------
9  §1
----------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning   lämnas   inte   till   en
sjukgymnast  som  är  anställd  i  något landstings
hälso-  och  sjukvård  eller i ett bolag  eller  en
annan juridisk person inom  hälso-  och  sjukvården
som   landstinget  har  ett  rättsligt  bestämmande
inflytande   i.   Ersättning  kan  dock  lämnas  om
sjukgymnasten är tjänstledig  och vikarierar för en
annan sjukgymnast.
---------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning
lämnas   inte   till  en
sjukgymnast          för
verksamhet          inom
företagshälsovård.
----------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning lämnas  inte heller till en
sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt
sextiofem  år  om  inte  landstinget  medger  något
annat.
----------------------------------------------------
____________________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av
år 2003 för vård som lämnas av sjukgymnast som vid
ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård
och då har rätt till sjukgymnastikersättning enligt
denna lag.











1Senaste lydelse 1997:436
Socialutskottets yttrande
1998/99:SoU8y

Företagshälsovård

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har den 3 juni 1999 beslutat
bereda  socialutskottet tillfälle att yttra sig över
regeringens          proposition         1998/99:120
Företagshälsovård.
Socialutskottet begränsar  yttrandet till avsnitten
7.2 Företagshälsovårdens uppgifter  renodlas och 7.3
Ersättning  och  samverkan samt till motionerna  A12
(m) yrkandena 2-5, A14 (kd) och A15 (fp) yrkande 2.
Utskottet

Företagshälsovårdens uppgifter renodlas

Propositionen

I propositionen anförs att arbetsmiljölagstiftningen
och  hälso-  och  sjukvårdslagstiftningen   har  ett
gemensamt syfte, att förebygga ohälsa.
Sjukvårdens     roll     och     omfattning    inom
företagshälsovården har länge varit  omdebatterad. I
olika sammanhang, bl.a. i proposition  1984/85:89 om
företagshälsovård    och    arbetsanpassning,    har
regeringen    framhållit    att   sjukvården    inom
företagshälsovården bör hållas  tillbaka och att det
förebyggande  arbetsmiljöarbetet bör  utvidgas.  Där
konstaterades att  sjukvård, i bemärkelsen medicinsk
behandling, i första  hand  skall  tillgodoses  inom
ramen   för   samhällets   hälso-  och  sjukvård.  I
proposition    1990/91:140   om   arbetsmiljö    och
rehabilitering    konstaterades     att     allmänna
sjukvårdande,  behandlande uppgifter i princip  inte
ingår i företagshälsovårdens uppgifter.
Regeringen anför  att  det inte är möjligt och inte
heller lämpligt att helt  avskilja  sjukvården  från
företagshälsovården och att skälet till detta är att
företagshälsovårdens   verksamhet   i   sig  innebär
fokusering      på      arbetsrelaterad      ohälsa,
yrkesrelaterade   sjukdomar  och  arbetslivsinriktad
rehabilitering.  Detta  förutsätter  att  det  finns
personal  med  sjukvårdskompetens   och   att   viss
sjukvård  bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för
att  bedöma   effekterna   av   företagshälsovårdens
åtgärdsarbete.  Omfattningen  av och  karaktären  på
sjukvården inom företagshälsovården måste emellertid
få  en  avgränsning mot övrig privat  och  offentlig
sjukvård.    Företagshälsovårdens    roll   gentemot
beställarna,   koncentration   på   generella    och
individinriktade    arbetsförhållanden,   måste   nu
klargöras. I propositionen  föreslås  ändringar  och
tillägg i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Avgränsningen  måste  göras  av företagshälsovården
själv    genom   den   professionalism    och    det
expertkunnande  som innehas av dess personal. En väl
genomarbetad  policy,   klara   riktlinjer   och  en
effektiv styrning och ledning av verksamheten behövs
för att förväntningarna på företagshälsovården skall
kunna uppfyllas i praktiken.
Avgränsningen   måste  vidare  göras  med  stöd  av
respektive  landsting   i   dess   övergripande  och
samordnande   roll  i  hälso-  och  sjukvårdsfrågor.
Landstingen har  en  stor  frihet att utforma vården
efter  lokala  och  regionala  förutsättningar   och
behov. Målet är en god hälsa för alla och en vård på
lika villkor. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar
såväl  sjukdomsförebyggande  åtgärder  som  egentlig
sjukvård.  Det  är samtidigt en fråga om både miljö-
och  individinriktade   åtgärder.  Regeringen  anser
därför   att  landstingen  inom   ramen   för   sina
möjligheter  bättre  bör medverka till att förebygga
även den arbetsrelaterade ohälsan. En ökad samverkan
mellan   företagshälsovården,    primärvården    och
försäkringskassan  underlättar  med stor sannolikhet
möjligheterna   att   renodla   företagshälsovårdens
verksamhet.
Avgränsningen bör också göras genom  ändring av det
sätt  på  vilket sjukvården inom företagshälsovården
delvis finansieras i dag.

Ersättning och samverkan

Propositionen

Regeringen   föreslår   att   lagen  (1993:1651)  om
läkarvårdsersättning   och  lagen   (1993:1652)   om
ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare
eller en sjukgymnast inte  kan  få ersättning enligt
dessa   lagar   för   verksamhet  som  utförs   inom
företagshälsovården.
Offentliga resurser ämnade  att  ersätta hälso- och
sjukvård  enligt  de nationella taxorna  bör  enligt
regeringen  inte  användas   för  att  subventionera
företagshälsovård.   Redan   i   dag    gäller   att
hälsokontroller      och      verksamhet      enligt
arbetsmiljölagen   som   bedrivs   inom   ramen  för
företagshälsovården  inte berättigar till ersättning
från de nationella taxorna.
Enligt regeringens mening  bör  nu ytterligare steg
tas  mot  att  försöka  renodla företagshälsovårdens
kärnverksamhet, dvs. förebyggande  arbetsmiljöarbete
samt    medverkan    i    den    arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Ett steg mot en  ökad renodling är
enligt  regeringens  mening att ändra  det  sätt  på
vilket  sjukvården inom  företagshälsovården  delvis
finansieras  i  dag.  Regeringen föreslår därför att
läkare och sjukgymnaster  inte  skall  kunna erhålla
ersättning  enligt  de  nationella taxorna  för  den
verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens
ram.
Avsikten med de föreslagna  ändringarna  i lagen om
läkarvårdsersättning  respektive lagen om ersättning
för  sjukgymnastik  är  inte   att   helt   avskilja
sjukvården    från    företagshälsovården.    Enligt
regeringens   mening   innebär  företagshälsovårdens
verksamhet  i  sig  fokusering   på  arbetsrelaterad
ohälsa,      yrkesrelaterade      sjukdomar      och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter
personal   med  sjukvårdskompetens  och   att   viss
sjukvård bedrivs. Regeringen anser dock inte att det
skall     finnas      möjligheter      för     vissa
företagshälsovårdsenheter    att    kunna    erbjuda
offentligt    finansierad    sjukvård    utan    att
företagshälsovårdsenheten  och  sjukvårdshuvudmannen
träffat ett avtal kring detta. Dagens  system medför
också      en      konkurrensfördel      för      de
företagshälsovårdsenheter   som   utan   avtal   med
landstinget  kring  bl.a. omfattningen av hälso- och
sjukvårdsverksamheten           kan          erbjuda
landstingsfinansierad    hälso-    och     sjukvård.
Regeringen  anför  att  i  de  fall  sjukvården inom
företagshälsovården  skall  bedrivas  med  offentlig
finansiering  bör detta regleras genom avtal  mellan
landstinget och företagshälsovårdsenheten.
Regeringen anser  att med de föreslagna ändringarna
i     lagarna     om     läkarvårds-      respektive
sjukgymnastikersättning    ges   företagshälsovårds-
enheterna samma förutsättningar  att  konkurrera  om
olika  uppdrag.  Förslaget innebär att möjligheterna
tas bort att bedriva  offentligt  finansierad hälso-
och sjukvård inom företagshälsovårdens  ram som inte
reglerats  i  avtal mellan företagshälsovårdsenheten
och sjukvårdshuvudmannen  och som i dagsläget endast
kommer  vissa  företagshälsovårdsenheter  till  del,
dvs. de som har  tillgång  till  taxeanslutna läkare
och  sjukgymnaster.  Regeringen  anser   vidare  att
samverkan mellan företagshälsovården och hälso-  och
sjukvården     bör     utformas    utifrån    lokala
förutsättningar,  tillgängliga  resurser  och  behov
inom sjukvårdsområdet.
Ändringarna föreslås  träda  i  kraft den 1 januari
2000. Beträffande lagen om läkarvårdsersättning  och
lagen  om  ersättning för sjukgymnastik föreslås att
äldre bestämmelser  skall  gälla till utgången av år
2003 för vård som lämnas av läkare eller sjukgymnast
som   vid   ikraftträdandet   varit   verksam   inom
företagshälsovården och då haft rätt till ersättning
enligt nämnda lagar.

Motioner

I motion A12 av Mikael Odenberg  m.fl. (m) yrkas att
riksdagen avslår dels förslaget till ändring i lagen
(1993:1651)  om  läkarvårdsersättning  (yrkande  2),
dels förslaget till  ändring  i lagen (1993:1652) om
ersättning    för    sjukgymnastik   (yrkande    3).
Motionärerna  anför  att   med  dessa  förslag  vill
regeringen stoppa all offentlig  finansiering av den
sjukvårdande  verksamhet  som  i  dag  bedrivs  inom
företagshälsovården av läkare som vunnit  anslutning
till de s.k. nationella taxorna. Motionärerna  anför
vidare    att   den   renodling   som   föreslås   i
propositionen  innebär att regeringen vill införa en
hård    avgränsning     och     åtskillnad    mellan
företagshälsovården    och    -    den   väsentligen
landstingskommunala - sjukvården. Det  finns  enligt
motionärerna  starka  skäl  som  talar  mot en sådan
renodling eftersom företagshälsovården är  en viktig
resurs   just   med   sin  kombinerade  kompetens  i
arbetsmiljö-  och  rehabiliteringsfrågor  samt  inom
hälso- och sjukvård.
Motionärerna begär  vidare  ett tillkännagivande om
möjligheterna  för  specialistkompetenta   läkare  i
företagshälsovård  att  erhålla läkarvårdsersättning
(yrkande  4).  Det finns enligt  motionärerna  inget
skäl     att     begränsa      möjligheterna     för
företagshälsovården    att    bedriva     en    viss
kompletterande   sjukvårdsverksamhet  med  offentlig
finansiering. I stället  bör  också  läkare  som  är
specialistkompetenta   i   företagshälsovård   kunna
omfattas av lagen om läkar-  vårdsersättning.
Slutligen  begär  motionärerna ett tillkännagivande
om vad i motionen anförts  om likställda villkor för
olika  typer av företagshälsovård  med  avseende  på
remitteringsrätt   och   möjligheter   att  utnyttja
medicinska  servicetjänster  (yrkande  5).   Det  är
enligt motionärerna också angeläget att eliminera de
skillnader     som     föreligger     mellan    ofta
landstingsdriven företagshälsovård med  fri tillgång
till  medicinsk service och konkurrenter som  saknar
möjlighet  att  remittera  patienter på landstingens
bekostnad. Detta snedvrider  inte  bara konkurrensen
utan  försvårar  också  för privat företagshälsovård
att  fungera  i  sin  del  av   vårdkedjan.  Det  är
angeläget  att  all  företagshälsovård   har   samma
remitteringsrätt     och     likartade    ekonomiska
förutsättningar      att      nyttja      medicinska
servicetjänster, såsom t.ex. laboratorieanalyser och
röntgenundersökningar.
I  motion A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd)  begärs
ett tillkännagivande  om  vad  i motionen anförts om
behovet  av  ett  nytt förslag till  proposition  om
företagshälsovård.   Motionärerna  anför  bl.a.  att
propositionen  enligt  deras  uppfattning  andas  en
negativ attityd till privatpraktiserande  läkare och
sjukgymnaster    i    samarbete    med    och   inom
företagshälsovårdsarbetet.     Det     är     enligt
motionärerna  viktigt att vårdavtalen möjliggör  för
privatpraktiserande  läkare  och  sjukgymnaster  att
arbeta    inom    företagshälsovården.   Regeringens
proposition    riskerar     enligt     motionärernas
uppfattning    att    försvåra   möjligheterna   för
sjukgymnaster och läkare att få etableringsmöjlighet
med vanlig vårdavgift. Vidare anförs att valfriheten
kan   komma   att   rubbas  för   arbetsgivare   och
arbetstagare  om möjligheterna  för  etablering  för
läkare  och  sjukgymnaster  försvåras.  Motionärerna
påtalar också  att följden av regeringens föreslagna
övergångsregler  kan bli att den aktuella gruppen av
läkare och sjukgymnaster  vid  utgången  av  år 2003
står  utan  vårdavtal. Risken kan bli att sjukvården
mister ett antal  läkare och sjukgymnaster som i dag
arbetar inom företagshälsovården. Deras öde ligger i
landstingens händer  i och med att landstingen avgör
vilka läkare och sjukgymnaster  de  väljer att sluta
avtal med.
I motion A15 yrkande 2 av Elver Jonsson  m.fl. (fp)
yrkas  att riksdagen som sin mening regeringen  till
känna   vad    i    motionen    anförts    om    att
företagshälsovården  måste kunna få sluta vårdavtal.
Motionärerna anför vidare  att  det  är  viktigt att
företagsläkarna  ges  rätt  att  remittera patienter
till  specialister,  röntgen  och laboratorier  etc.
Företagshälsovård  är  sedan januari  1992  en  egen
medicinsk  specialitet.  Specialistkompetensen  inom
företagshälsovården   bygger    på    en   medicinsk
utbildning  som  i  rent medicinskt avseende  ligger
nära   allmänmedicinarens.    Till    detta   kommer
utbildning  om  olika  yrken och arbetsmiljö.  Denna
kunskap  kombinerad  med praktisk  erfarenhet  genom
daglig kontakt vid undersökning  och  behandling  av
patienter    med   framför   allt   arbetsrelaterade
sjukdomstillstånd  ger  företagsläkaren  den kunskap
och   erfarenhet  om  arbetsrelaterad  sjukdom   och
samspelet     människa     -     arbetsmiljö     som
allmänmedicinarna   inte  har.  Företagsläkaren  har
därmed bättre möjligheter än t.ex. allmänläkarna att
kunna bedöma sjukdomars  effekt  på  arbetsförmågan,
vilka  rehabiliteringsinsatser  som är lämpliga  och
behovet  av sjukskrivning och pensionering.  Det  är
därför  naturligt  att  husläkarna  utnyttjar  denna
specialistkompetens hos företagsläkarna, bl.a. genom
remittering    av   sina   patienter   till   dessa.
Arbetsgivaren  har   pålagts   större   ansvar   och
kostnader  för  de  anställdas  sjukdomsperioder och
rehabilitering.  Behovet  av  läkarundersökning  och
behandlingar    vid   bedömning   av   skador    och
rehabiliteringsinsatser  har  därmed ökat och därmed
också   behovet   av   det  specialistkunnande   som
företagshälsovården representerar.

Tidigare behandling

I socialutskottets betänkande  1993/94:SoU14 Arvoden
till  privatpraktiserande läkare  och  sjukgymnaster
samt vissa  ersättningar  till  sjukvårdshuvudmännen
m.m. behandlades regeringens proposition 1993/94:75.
I  propositionen  lades  fram förslag  till  lag  om
privatpraktiserande        läkares        respektive
sjukgymnasters  rätt  till ersättning  från  ett  av
landstingen finansierat och administrerat offentligt
ersättningssystem för hälso-  och sjukvård i de fall
vårdavtal   inte   har  träffats  med   landstinget.
Utskottet ställde sig  i  huvudsak bakom regeringens
förslag.    Utskottet    föreslog     vidare     ett
tillkännagivande           enligt          följande:
Företagshälsovården  genomgår   stora  förändringar.
Utskottet anser det angeläget att också småföretagen
omfattas    av    företagshälsovården    och     att
småföretagens    möjligheter   att   fullgöra   sina
rehabiliteringsuppgifter  förbättras.  Som ett led i
detta   bör  möjligheten  att  låta  företagsläkarna
omfattas  av  lagen  om läkarvårdsersättning prövas.
Detta  bör  ges  regeringen  till  känna.  Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1993/94:118).
I  betänkande 1993/94:SoU33  Vissa  frågor  rörande
bestämmelserna  om  arvoden till privatpraktiserande
läkare  och  sjukgymnaster   m.m.   (del   av  prop.
1993/94:220   Vissa   socialförsäkringsfrågor  m.m.)
behandlades  regeringens  förslag  angående  arvoden
till   privatpraktiserande    specialistläkare   och
sjukgymnaster.  Det  gällde dels  vikariatsreglerna,
dels   konstruktionen  av   taxebestämmelserna   för
specialistläkare  och  sjukgymnaster  i stödområden.
Regeringen  redovisade  vidare  sin  bedömning   att
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens i
företagshälsovård  inte  bör  omfattas  av  lagen om
läkarvårdsersättning.   I   sin   bedömning  anförde
utskottet     bl.a.     följande:    Socialutskottet
förutsätter utifrån de synpunkter  utskottet har att
beakta  att  den  kompetens i form av kunskaper  och
erfarenheter som finns  inom företagshälsovården tas
till vara och tryggas för  att  säkerställa  en  hög
kvalitet på företagshälsovården.

Socialutskottets bedömning

Enligt        utskottets       uppfattning       bör
företagshälsovårdens     kärnverksamhet     renodlas
ytterligare.  Det  är  väsentligt  att det finns  en
tydlig  avgränsning mot privat och offentlig  hälso-
och sjukvård.
Utskottet   delar   regeringens  bedömning  att  en
ändring  av  det  sätt  på  vilket  sjukvården  inom
företagshälsovården delvis  finansieras  innebär ett
steg mot ökad renodling. Offentliga resurser  som är
avsedda  att  ersätta hälso- och sjukvård enligt  de
nationella  taxorna   bör   inte  användas  för  att
subventionera  företagshälsovård.   Det   är  likaså
utskottets uppfattning att det inte är lämpligt  att
vissa    företagshälsovårdsenheter    kan    erbjuda
offentligt finansierad sjukvård utan att enheten och
sjukvårdshuvudmannen  träffat  avtal angående detta.
Utskottet  tillstyrker därför förslaget  att  läkare
och   sjukgymnaster   inte   skall   kunna   erhålla
ersättning  enligt  de  nationella  taxorna  för den
verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens
ram. Motion A12 (m) yrkandena 2-4 bör avstyrkas.
Utskottet   vill  i  detta  sammanhang  betona  att
sjukvårdshuvudmännen  i  större  utsträckning än vad
som  sker  i  dag  bör ta till vara möjligheten  att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter  om olika
typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan
ett   landsting  och  företagshälsovårdsenheten  kan
enligt   utskottets   uppfattning   innebära   flera
fördelar.  Om  företagshälsovården ges möjlighet att
bedriva   viss  landstingsfinansierad   hälso-   och
sjukvård bör  bl.a. företagshälsovårdens möjligheter
att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.
Dessutom kan företagshälsovården  utgöra  en  viktig
resurs  för  landstingens  läkare, eftersom de då  i
större  utsträckning  kan remittera  patienter  till
företagshälsovården för  bedömning  eller behandling
av arbetsrelaterade sjukdomar och skador.  Ett  ökat
samarbete    och   en   bättre   samordning   mellan
företagshälsovården  och primärvården bör även kunna
bidra  till  en  tydligare  rollfördelning  när  det
gäller    sjukvårdsinsatser    i    allmänhet    och
arbetsplatsanknuten   hälso-  och  sjukvård.  Vidare
förbättras   möjligheterna   för   landstingen   att
kontrollera  läkemedelsförskrivningen.   Motion  A15
(fp)  yrkande  2  bör  enligt utskottets uppfattning
avstyrkas.
Sammanfattningsvis anser  utskottet att förslagen i
propositionen  är  väl  avvägda.   Utskottet   anser
således  inte  att  det  finns  något  behov  av  ny
bearbetning  av  propositionen.  Motion A14 (kd) bör
därför avstyrkas.
Samverkansdelegationen  har  i  betänkandet   Klara
spelregler     (SOU     1997:179)     anfört     att
sjukvårdshuvudmännen  bör träffa särskilda vårdavtal
avseende laboratorie- och  röntgenundersökningar med
de företagshälso-vårdsenheter  som uppfyller ställda
kvalitetskrav   och   har   läkare   som    besitter
specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet
bereds för närvarande i Regeringskansliet. Riksdagen
bör  inte  föregripa  regeringens ställningstagande.
Motion A12 (m) yrkande 5 bör därför avstyrkas.
Stockholm den 7 september 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman


I beslutet har deltagit:  Ingrid  Burman  (v), Chris
Heister  (m),  Margareta  Israelsson  (s),  Chatrine
Pålsson  (kd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson  (s),
Hans  Hjortzberg-Nordlund   (m),  Conny  Öhman  (s),
Elisebeht  Markström  (s),  Rolf  Olsson  (v),  Lars
Gustafsson   (kd),   Thomas  Julin   (mp),   Kenneth
Johansson   (c),  Kerstin   Heinemann   (fp),   Lars
Elinderson  (m),  Tullia  von  Sydow  (s)  och  Kent
Härstedt (s).


Avvikande meningar

1. Ersättning och samverkan

Chris  Heister,   Leif   Carlson,  Hans  Hjortzberg-
Nordlund och Lars Elinderson (alla m) anför:
Vi  avvisar regeringens förslag  till  ändringar  i
lagen  (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652)  om  ersättning  för  sjukgymnastik. Med
dessa förslag vill regeringen enligt vår uppfattning
stoppa    all   offentlig   finansiering   av    den
sjukvårdande  verksamhet  som  i  dag  bedrivs  inom
företagshälsovårdens  ram  av  läkare  som  tidigare
vunnit anslutning till de s.k. nationella taxorna.
Enligt   vår   mening  innebär  den  renodling  som
föreslås i propositionen att en hård avgränsning och
åtskillnad  mellan   företagshälsovården   och   den
väsentligen  landstingskommunala  sjukvården införs.
Vi anser att det finns starka skäl  som talar mot en
sådan renodling.
Företagshälsovården  är  en viktig resurs  med  sin
kombinerade    kompetens    i    arbetsmiljö-    och
rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och sjukvård.
Eftersom grunden till ohälsa ofta  står  att finna i
en  kombination  av  variabler som har att göra  med
både  arbete  och  fritid,   är   det   viktigt  att
företagshälsovården      har      kompetens     inom
arbetstagarens         totala         livssituation.
Gränsöverskridande  insatser  och  flexibilitet   är
nödvändiga om företagshälsovården skall fungera bra.
Enligt   vår   mening   är  sjukvård  en  nödvändig
kompetens     som     måste     bibehållas      inom
företagshälsovården.   Att   i  realiteten  utesluta
sjukvårdande  verksamhet  inom  företagshälsovårdens
ram  innebär  en  omedelbar  försämring   för  många
arbetstagare.  Men  det  är  också  ägnat att utarma
företagshälsovården.  Arbete  inom företagshälsovård
blir  helt  enkelt mindre intressant  för  kompetent
medicinsk personal.
Slutligen framstår den föreslagna "renodlingen" som
direkt     olämplig      från     samhällsekonomiska
utgångspunkter.  Sjukvård  inom  företagshälsovården
leder   till  minskade  kostnader,   eftersom   även
behandlingen  av okomplicerade sjukdomsfall  där det
inte behövs någon  arbetslivsinriktad rehabilitering
kan förkortas genom mer ändamålsenlig sjukskrivning.
Den företagshälsovårdsbaserade  sjukvården är enligt
vår bedömning ofta betydligt mer kostnadseffektiv än
den  offentliga  primärvården,  vilken   för  övrigt
avlastas.
Regeringen  hävdar att dagens regler, som  tillåter
företagshälsovårdsanställda  att  vara anslutna till
de  nationella  taxorna, innebär en snedvridning  av
konkurrensen, eftersom  andra  vårdgivare  inte  ges
denna  möjlighet efter år 1994. Det är i och för sig
ett korrekt  påpekande, men denna snedvridning beror
på att vårdgivare numera är tvingade att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen.  Därmed  förhindras en fri
etablering.
Det finns enligt vår uppfattning inte  heller något
skäl    för    att    begränsa   möjligheterna   för
företagshälsovården    att     bedriva    en    viss
kompletterande  sjukvårdsverksamhet   med  offentlig
finansiering.  I  stället  bör också läkare  som  är
specialistkompetenta   i   företagshälsovård   kunna
omfattas av lagen om läkarvårdsersättning.
Återinförd  etableringsfrihet   och  utvidgning  av
anslutningsmöjligheterna till läkarvårdstaxan kommer
enligt  vår uppfattning att eliminera  många  av  de
konkurrenshinder    som    i    dag    finns    inom
företagshälsovården.   Det   är   emellertid   också
angeläget att eliminera de skillnader som föreligger
mellan  ofta  landstingsdriven företagshälsovård med
fri tillgång till medicinsk service och konkurrenter
som  saknar möjlighet  att  remittera  patienter  på
landstingens  bekostnad.  Detta snedvrider inte bara
konkurrensen,  utan  försvårar   också   för  privat
företagshälsovård   att   fungera   i   sin  del  av
vårdkedjan.  Vi vill framhålla att det är  angeläget
att all företagshälsovård har samma remitteringsrätt
och likartade  ekonomiska förutsättningar att nyttja
medicinska     servicetjänster,      såsom     t.ex.
laboratorieanalyser och röntgenundersökningar.
Vad  här  anförts med anledning av motion  A12  (m)
yrkandena 2-5 bör ges regeringen till känna.

2. Ersättning och samverkan

Chatrine  Pålsson  och  Lars  Gustafsson  (båda  kd)
anför:
Vi anser att  en  god hälsa för alla och en vård på
lika villkor är av största  vikt.  Detta gäller även
företagshälsovården  som skall verka  för  att  alla
arbetstagare,  oavsett  verksamhet,  ges  likvärdiga
förutsättningar   för   en   god   arbetsmiljö   och
förebyggande vård.
Ett    allvarligt    problem    vid   analysen   av
propositionen har varit att propositionens syfte att
"förtydliga",   "renodla"   och  "tydliggöra"   inte
uppnås. Enligt vår bedömning  kommer  en  företagare
eller  fackligt  aktiv att få stora problem med  att
förstå  lagens  innebörd.  Detta  är  givetvis  inte
acceptabelt.
Enligt  vår  uppfattning   andas  propositionen  en
negativ attityd till privatpraktiserande  läkare och
sjukgymnaster    i    samarbete    med    och   inom
företagshälsovårdsarbetet.  Vi  anser  att  det   är
viktigt     att     vårdavtalen     möjliggör    för
privatpraktiserande  läkare  och  sjukgymnaster  att
arbeta    inom    företagshälsovården.   Regeringens
proposition   riskerar   emellertid   att   försvåra
möjligheterna för  sjukgymnaster  och  läkare att få
etableringsmöjlighet med vanlig vård-avgift.
När det gäller de föreslagna övergångsreglerna vill
vi  framhålla  att de kan innebära att en  grupp  av
läkare och sjuksköterskor  vid  utgången  av år 2003
står  utan  vårdavtal. Risken kan bli att vi  mister
ett antal läkare och sjukgymnaster som i dag arbetar
inom företagshälsovården.
Vi  är positiva  till  en  konkurrensutsättning  av
företagshälsovården.     Konkurrens     är    mycket
betydelsefull  för  att  upprätthålla kvaliteten  på
företagshälsovården. Utan konkurrens på lika villkor
med  privata producenter  minskar  förutsättningarna
för hög kompetens och effektivitet i branschen.
Sjukvården inom företagshälsovården finansieras vid
vissa företagshälsovårdsenheter genom den nationella
taxan.  Vissa  andra  företagshälsovårdsenheter  har
tillgång  till  företagsläkare och sjukgymnaster som
tidigare kunnat etablera sig som privatpraktiker. De
kan  därmed bedriva  sjukvård  med  ersättning  från
landstinget.  Några nya sådana etableringar kan inte
ske eftersom reglerna  har  ändrats och stramats upp
ytterligare. Detta snedvrider enligt vår uppfattning
förutsättningarna  för  konkurrens,   då  inte  alla
företagshälsovårdsenheter ges samma villkor, och kan
därmed    bidra    till    att    tillgången    till
företagshälsovård  blir  ännu  mer  ojämlik. Även de
vårdavtal  som  kan  slutas  mellan  vårdgivare  och
landsting kan innebära att konkurrensfördelar uppnås
av vissa företagshälsovårdsenheter men inte av alla,
eftersom landstingen agerar olika.
Sammanfattningsvis    anser   vi   att   de   många
oklarheterna i propositionen  bör  föranleda  en  ny
bearbetning av propositionen.
Vad  här  anförts  med anledning av motion A14 (kd)
bör ges regeringen till känna.

3. Ersättning och samverkan

Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt  vår  uppfattning   kommer  konsekvensen  av
regeringens  proposition  att  bli  att  läkare  och
sjukgymnaster  inte  längre  kommer   att  kunna  få
läkarvårdsersättning                      respektive
sjukgymnastikersättning    för    verksamhet    inom
företagshälsovården.  Vi  anser  att  det  är mycket
väsentligt   att   företagshälsovården   kan   sluta
vårdavtal.  Det är också viktigt att företagsläkarna
ges rätt att  remittera patienter till specialister,
röntgen och laboratorier etc.
Specialistkompetensen    inom   företagshälsovården
bygger  på  en  medicinsk  utbildning   som  i  rent
medicinskt  avseende ligger nära allmänmedicinarens.
Till detta kommer  utbildning  om  olika  yrken  och
arbetsmiljö.  Denna  kunskap kombinerad med praktisk
erfarenhet genom daglig kontakt vid undersökning och
behandling   av   patienter    med    framför   allt
arbetsrelaterade        sjukdomstillstånd        ger
företagsläkaren   den   kunskap  och  erfarenhet  om
arbetsrelaterad   sjukdom   och   samspelet   mellan
människa och arbetsmiljö som  allmänmedicinarna inte
har. Företagsläkaren har därmed  bättre  möjligheter
än  t.ex.  allmänläkarna att kunna bedöma sjukdomars
effekt        på        arbetsförmågan,        vilka
rehabiliteringsinsatser som  är lämpliga och behovet
av  sjukskrivning och pensionering.  Det  är  därför
naturligt    att    husläkarna    utnyttjar    denna
specialistkompetens  hos företagsläkarna bl.a. genom
remittering av sina patienter till dessa.
Arbetsgivaren   har  ålagts   större   ansvar   och
kostnader  för  de anställdas  sjukdomsperioder  och
rehabilitering.  Behovet  av  läkarundersökning  och
behandlingar   vid   bedömning    av    skador   och
rehabiliteringsinsatser  har därmed ökat och  därmed
också     behovet    av    det    specialistkunnande
företagshälsovården representerar.
Mot  bakgrund   av   ovanstående   anser   vi   att
företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.
Vad  här  anförts  med anledning av motion A15 (fp)
yrkande 2 bör ges regeringen till känna.