Utskottet föreslår i detta betänkande att riksdagen
antar regeringens förslag till ändringar i
arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik. De föreslagna
ändringarna syftar till att förtydliga
arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla
företagshälsovård, att renodla företagshälsovårdens
uppgifter och till att en utökad samverkan mellan
företagshälsovården och den offentligt finansierade
sjukvården kommer till stånd.
Enligt förslaget skall arbetsgivaren svara för att
den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver
finns att tillgå. En definition av begreppet
företagshälsovård förs in i arbetsmiljölagen. Lagen
om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnastik föreslås ändrade så att läkare och
sjukgymnaster inte kan få läkarvårdsersättning
respektive sjukgymnastikersättning för verksamhet
inom företagshälsovården. Ändringarna föreslås träda
i kraft den 1 januari 2000 med vissa
övergångsbestämmelser. I betänkandet behandlas också
fyra motioner som väckts med anledning av
regeringens proposition.
Företrädare för Moderaterna anser i en reservation
att propositionen bör avslås. I reservation från
företrädare för Kristdemokraterna föreslås att
riksdagen begär att regeringen bearbetar förslagen i
propositionen ytterligare eftersom de ansetts vara
alltför otydliga. Reservationer i fråga om
företagshälsovård har också avgetts av företrädare
för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet.
I betänkandet behandlas vidare 26 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden hösten 1998. Dessa
motionsyrkanden tar upp olika arbetslivsfrågor och
frågor om statlig personalpolitik. Samtliga motioner
avslås. Reservationer i dessa delar har avgetts av
företrädare för Moderaterna, Vänsterpartiet och
Kristdemokraterna.
Propositionen
1998/99:120 vari yrkas
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning,
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik.
Motionerna
1998/99:A12 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till
lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheterna för
specialistkompetenta läkare i företagshälsovård att
erhålla läkarvårdsersättning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om likställda villkor
för olika typer av företagshälsovård med avseende på
remitteringsrätt och möjligheter att utnyttja
medicinska servicetjänster.
1998/99:A13 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tillsättande av en
arbetsmiljökommission,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatorisk
anslutning till företagshälsovård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om analys av
företagshälsovården ur ett könsperspektiv,
4. att riksdagen beslutar om att 3 kap. 2 b §
första meningen i arbetsmiljölagen får följande
lydelse: "Arbetsgivaren skall ordna den
företagshälsovård som krävs för uppfyllande av
arbetsmiljölagen och därtill utfärdade
föreskrifter.",
5. att riksdagen beslutar om ett tillägg enligt vad
i motionen anförts till arbetsmiljölagen 6 kap. 6 a
§ så att meningen får följande lydelse: "Skyddsombud
kan också begära att en viss undersökning skall
göras för kontroll av förhållandena inom
skyddsområdet eller att företagshälsovård anlitas.",
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatoriskt
samarbete mellan företagshälsovården och
försäkringskassan i utredningar om arbetsskade-,
arbetsoförmåge- och rehabiliteringsärenden.
1998/99:A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt
förslag till företagshälsovård.
1998/99:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om definitionen av
företagshälsovård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
uppföljning av 1992 års företagshälsovårdsutredning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att ta
fram och sprida kunskaper om hur arbetsplatser kan
utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
skyndsam utredning rörande företagshälsovårdens
utbildningsbehov.
1998/99:A201 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppsägning av ILO-
konventionen om företagshälsovård.
1998/99:A217 av Birgitta Sellén (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning och förslag på
åtgärder för att säkra arbetsmiljön inom
kretsloppsarbetet.
1998/99:A235 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
lagstiftning om företagshälsovård.
1998/99:A236 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
lagstiftning om företagshälsovård.
1998/99:A242 av Ingemar Josefsson och Lena Sandlin
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en lagstiftning om företagshälsovård.
1998/99:A246 av Marina Pettersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetstid för gravida
kvinnor.
1998/99:A247 av Torgny Danielsson och Ann-Kristine
Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en lagstiftning om
företagshälsovård.
1998/99:A279 av Ronny Olander (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vuxenmobbning.
1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om positiv
särbehandling vid tjänstetillsättning i statlig och
kommunal verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den offentliga
sektorns roll som arbetsgivare åt unga tjejer.
1998/99:A292 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lag om obligatorisk anslutning till kvalitetssäkrad
företagshälsovård enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om internkontroll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kunskapsbank om
arbetsmiljön,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de regionala
skyddsombudens ställning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om elevskyddsombudens
ställning enligt 8 § arbetsmiljöförordningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om problemet med
isocyanater samt med problemen inom gummiindustrin,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökad stress
speciellt för kvinnor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
fastighetsarbete och myndighetspåverkan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om problemet med
tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen.
1998/99:A602 av Marie Engström (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar om en översyn av arvoden i
statliga styrelser enligt vad i motionen anförts.
1998/99:A706 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om medicinska
kontroller.
1998/99:A713 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om drogtester
på arbetsplatser bör utredas så att enhetliga regler
på det här området kan skapas.
1998/99:A720 av Britt-Marie Lindkvist och Ronny
Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
medicinska tvångstester i arbetslivet.
1998/99:Ub2 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari
yrkas
11. att riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag om elevskyddsombudens rättigheter.
1998/99:Ub276 av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v,
c, fp och mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av arbetsmiljölagen att lagen kan
tillämpas även för barnen inom barnomsorgen.
1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund
(m, kd) vari yrkas
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om arbetarskydd.
Utskottet
1 Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 1998/99:120 om företagshälsovård och med
anledning av den väckta motioner. I betänkandet
behandlas också vissa motioner om
arbetslivsrelaterade frågor som väckts under den
allmänna motionstiden 1998. Slutligen tas frågor om
statlig personalpolitik upp.
Socialutskottet har avgett yttrande. Detta
återfinns i bilaga 4.
Samtliga motioner som behandlas i betänkandet är
väckta under riksmötet 1998/99 och anges i det
följande utan årtal.
2 Företagshälsovård
2.1 Bakgrund
Arbetsmiljölagen
Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen
(1977:1160) huvudansvaret för arbetsmiljön.
Fr.o.m. år 1986 gäller under vissa omständigheter
en lagfäst skyldighet för arbetsgivare att ordna
företagshälsovård för sina anställda. 3 kap. 2 §
andra stycket arbetsmiljölagen har i dag följande
lydelse. "Om arbetsförhållandena påkallar det skall
arbetsgivaren föranstalta om företagshälsovård i den
omfattning verksamheten kräver". Enligt förarbetena
till 1986 års lagändring (prop. 1984/85:89, bet. SoU
1984/85:13) riktar sig bestämmelsen mot
arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med
så speciella risker och påfrestningar för de
anställda att tillgången till företagshälsovård
måste ses som en absolut nödvändighet för att
förebygga ohälsa och olycksfall. Grundsynen är dock
att företagshälsovårdens utbyggnad är en
angelägenhet för arbetsmarknadens parter i
samverkan. När det gäller arbetsplatser som omfattas
av kollektivavtal om företagshälsovård men där
arbetsgivaren likväl inte ordnat sådan vård, är det
i första hand en uppgift för den fackliga
organisationen att med stöd av avtalet verka för att
så sker. Lagbestämmelsen aktualiseras först när alla
möjligheter till frivillig anslutning är uttömda.
Den 1 juli 1991 infördes i 3 kap. 2 a §
arbetsmiljölagen särskilda regler som anger
arbetsgivarens skyldighet att planera, leda och
kontrollera arbetsmiljöarbetet samt arbetsgivarens
ansvar att på ett lämpligt sätt organisera
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten
på arbetsplatsen (prop. 1990/91:140, bet.
1990/91:AU22, rskr. 1990/91:302). Bestämmelsen
innebär bl.a. ett krav på att arbetsmiljöfrågorna
skall integreras med övriga frågor som rör
verksamheten i dess helhet (s.k. internkontroll).
Bestämmelsen om arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet hänvisar till 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring som bl.a.
innehåller föreskrifter om arbetsgivarens
skyldigheter när det gäller arbetstagarens behov av
rehabilitering. Arbetsgivaren skall i samråd med den
försäkrade arbetstagaren svara för att dennes behov
av rehabilitering snarast klarläggs och att åtgärder
vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. I
vissa fall skall arbetsgivaren påbörja en
rehabiliteringsutredning.
Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare
föreskrifter om internkontroll av arbetsmiljön samt
om arbetsanpassning och rehabilitering (AFS 1996:6
och 1994:1).
Regler om ersättning till enskilda läkare och
sjukgymnaster
En privat vårdgivares möjligheter att etablera sig
och bedriva verksamhet med offentlig finansiering
regleras i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik jämte av regeringen i förordning
utfärdade taxebestämmelser, de s.k. nationella
taxorna. De nationella taxorna är statligt
fastställda ersättningssystem som finansieras och
administreras av landstingen. Lagarna trädde i kraft
den 1 januari 1994. De privatpraktiserande läkare
och sjukgymnaster som den 31 december 1993 var
uppförda på förteckning hos allmän försäkringskassa
fick utan särskild prövning gå in i det nya
systemet. Under år 1994 kunde specialistläkare och
sjukgymnaster som uppfyllde kraven i dessa lagar
fritt etablera sig och starta verksamhet med
ersättning från landstinget enligt respektive lag
(s.k. fri etableringsrätt). Sedan den 1 januari 1995
gäller dock att den som vill vara verksam som
privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast, med
ersättning enligt dessa lagar, måste träffa s.k.
samverkansavtal med landstinget.
En vårdgivare kan också träffa ett s.k. vårdavtal
med landstinget. I ett sådant avtal kan parterna
komma överens om verksamhetsinriktning, ersättning
m.m. Den ersättning som överenskommits i ett sådant
avtal gäller då i stället för de s.k. nationella
taxorna.
Läkare med specialistutbildning i företagshälsovård
omfattas inte av lagen om läkarvårdsersättning.
Vissa företagshälsovårdsenheter har dock tillgång
till landstingsfinansierad hälso- och sjukvård i de
fall de anlitat eller anställt läkare som har annan
enligt lagen om läkarvårdsersättning godkänd
specialistkompetens eller sjukgymnaster som är
etablerade med ersättning enligt de nationella
taxorna. Vissa företagshälsovårdsenheter har tecknat
vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen om att även få
bedriva landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.
Avdrag för kostnader relaterade till
företagshälsovård
Enligt kommunalskattelagen (1928:370) har
arbetsgivare rätt till avdrag för kostnader
relaterade till företagshälsovård och
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. I
förarbetena till punkt 34 i anvisningarna till 23 §
kommunalskattelagen finns kriterier upptagna för vad
företagshälsovård kan vara (prop. 1994/95:182, bet.
1994/95:SkU25). Företagshälsovården är enligt vad
som där sägs en professionell och oberoende
rådgivare för arbetsgivare och arbetstagare och dess
uppgift är att arbeta så att ändamålet med
arbetsmiljölagen uppfylls. Den skall arbeta med det
förebyggande arbetsmiljöarbetet och
arbetslivsinriktad rehabilitering och vara baserad
på en bred kompetens inom ämnesområden som medicin,
teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och
rehabiliteringsmetodik. Företagshälsovården
identifierar och beskriver sambanden mellan
arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa
samt lämnar förslag till åtgärder och verkar aktivt
för att dessa genomförs.
2.2 Behovet av ny lagstiftning, avslag på
propositionen m.m.
Propositionen i huvuddrag
Arbetsrelaterad ohälsa orsakar enligt regeringen
stora samhällsekonomiska kostnader. Arbetsgivarna
drabbas av kostnader vid frånvaro, ökad
personalomsättning, sjuklön, rehabilitering,
produktionsbortfall m.m. För staten innebär
arbetsrelaterad ohälsa dels minskade intäkter, t.ex.
i form av minskade skatteintäkter och
arbetsgivaravgifter, dels ökade utgifter, t.ex.
kostnader för sjukpenning, rehabilitering och
förtidspensioner. Därtill kommer resurser som måste
tas i anspråk för sjukvård m.m. inom landsting och
kommuner. För den enskilde innebär den
arbetsrelaterade ohälsan bl.a. lägre inkomst, högre
utgifter och sänkt livskvalitet. Det är enligt
regeringen angeläget att företagshälsovårdens
betydelse nu lyfts fram. Arbetstagarens utslagning
från arbetslivet motverkas systematiskt genom
integrering av arbetsmiljöarbetet i styrningen och
driften av verksamheten. Insatser av
arbetsmarknadens parter, förebyggande åtgärder i
form av arbetsanpassning och rehabilitering
motverkar också utslagning från arbetslivet.
Införandet av goda arbetsorganisationer som
kännetecknas av delaktighet, jämställdhet mellan
kvinnor och män, och möjligheter till
kompetensutveckling och utbildning bidrar till att
stärka den enskildes förutsättningar till varaktig
sysselsättning. I detta arbete är tillgången till en
extern expertresurs ofta nödvändig för många
arbetsgivare och arbetstagare eftersom företagen
saknar den kompetens som behövs för att uppfylla
dessa mål.
Regeringen föreslår därför att arbetsgivarens
skyldighet att anordna företagshälsovård förtydligas
och samordnas med regleringen av s.k. internkontroll
samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet i 3 kap. 2 a §
arbetsmiljölagen. Företagshälsovårdens uppgifter bör
vidare renodlas, anser regeringen, och samverkan
mellan företagshälsovården och den offentligt
finansierade sjukvården tydliggöras. Ändringar
föreslås i arbetsmiljölagen, lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnastik för att uppnå detta syfte. Regeringen
föreslår också att en definition av begreppet
företagshälsovård förs in i lagen. Utskottet
återkommer i det följande om de närmare detaljerna i
förslagen.
Motioner
Moderaterna yrkar i sin kommittémotion A12 (yrk.
1-3) avslag på propositionen och anför till stöd för
yrkandena följande. Problemen inom dagens
företagshälsovård sammanhänger främst med ett
regelsystem som leder till att konkurrensneutralitet
inte kan upprätthållas mellan olika vårdgivare.
Skillnader i ersättningsregler och remissrätt,
liksom underprissättning från offentliga vårdgivares
sida, leder till konkurrensnackdelar för privata
företagshälsovårdscentraler. I regeringens
proposition om företagshälsovård framläggs inga
förslag som är ägnade att skapa rättvisare
konkurrensvillkor för olika aktörer inom
företagshälsovården. I stället föreslås lagändringar
som riskerar att urholka företagshälsovårdens
kompetens och försvåra etableringen för nya
vårdgivare, sägs det i motionen. Moderaterna avvisar
regeringens förslag om att en definition av
begreppet företagshälsovård införs i
arbetsmiljölagen. En sådan definition riskerar att
leda till begränsningar i företagshälsovårdens
arbetssätt och kompetens, menar Moderaterna. En
definition kan också komma att förhindra en kreativ
utveckling på området.
Motionärerna anser vidare att sjukvård är en
nödvändig kompetens som måste bibehållas inom
företagshälsovården. En sådan renodling av
företagshälsovården som regeringen föreslår innebär
en omedelbar försämring för många arbetstagare.
Förslaget kommer också att utarma
företagshälsovården eftersom den kommer att bli
mindre intressant för kompetent medicinsk personal.
Renodlingen är också olämplig ur samhällsekonomisk
synvinkel. Den företagshälsovårdsbaserade sjukvården
är enligt Moderaternas bedömning ofta betydligt mer
kostnadseffektiv än den offentliga primärvården.
Motionärerna avvisar också regeringens förslag till
ändring i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
ersättning för sjukgymnastik. Det finns enligt
Moderaterna inga skäl att begränsa möjligheterna för
företagshälsovården att bedriva kompletterande
sjukvårdsverksamhet med offentlig finansiering. De
konkurrensproblem som regeringen avser att eliminera
med ändringsförslagen har uppkommit till följd av
att den s.k. fria etableringsrätten togs bort.
Moderaterna förordar att etableringsfriheten
återinförs.
Kristdemokraterna framför i sin kommittémotion A14
kritik mot propositionen för brister i tydlighet i
förslagen och i analyser av förslagens konsekvenser.
Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen till
känna att det föreligger ett behov av en ny
bearbetning av propositionen och de förslag som
lämnas där.
Propositionens uppgivna syfte att förtydliga
arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla
företagshälsovård samt att renodla
företagshälsovårdens uppgifter och att tydliggöra
samverkan mellan företagshälsovården och den
offentligt finansierade sjukvården har inte
uppfyllts. Propositionen är svårtolkad och
svåröverskådlig anser Kristdemokraterna. Den
underliggande intentionen i propositionen är att
företagshälsovården skall få en större utbredning på
arbetsmarknaden. Det är dock svårt att med ledning
av propositionen urskilja om förslagen som lämnas
där kommer att leda till några förändringar i det
avseendet. Ett ordentligt analysunderlag saknas i
frågan och det saknas uppgifter om vem som skall
svara för en eventuell utbyggnad av
företagshälsovården. Motionärerna är vidare av den
uppfattningen att regeringens förslag riskerar att
försvåra möjligheterna för sjukgymnaster och läkare
att etablera sig med vårdavgift. De föreslagna
ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik kan medföra
att samhället går miste om ett antal läkare och
sjukgymnaster som i dag arbetar med
företagshälsovården befaras det i motionen.
I fyra enskilda motioner från socialdemokrater,
väckta under den allmänna motionstiden, framförs
synpunkter på behovet av lagstiftning om
företagshälsovård. Kerstin Kristiansson m.fl. (s)
anser i motion A235 att det är nödvändigt att i lag
föreskriva en viss nivå på företagshälsovården i
företag. Motionärerna anser därför att det finns ett
behov av lagstiftning på området. Liknande
tankegångar framförs i motionerna A236 av Tomas
Eneroth m.fl. (s), A242 av Ingemar Josefsson och
Lena Sandlin (båda s), och A247 av Torgny Danielsson
och Ann-Kristine Johansson (båda s).
Utskottets ställningstagande
Till skillnad från Moderaterna ansluter sig
utskottet till de övergripande tankegångar om
företagshälsovården som framförs i propositionen.
Detta innebär att utskottet delar regeringens
uppfattning att det finns ett behov av att
förtydliga företagshälsovårdens roll i det
förebyggande arbetsmiljöarbetet liksom i
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.
Utskottet stöder också uppfattningen att
verksamheten inom företagshälsovården bör renodlas
än mer än vad som hittills har skett i riktning mot
ett ökat inslag av förebyggande arbetsmiljöarbete
och ett minskat inslag av sjukvård. Enligt utskottet
är de föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen,
lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
ersättning för sjukgymnastik väl avvägda för att
uppnå dessa syften. Utskottet anser alltså inte att
propositionen bör avslås.
Utskottet delar inte heller Kristdemokraternas
uppfattning i motion A14 att propositionen skulle
vara så otydlig och ofullständig att den inte skulle
kunna ligga till grund för riksdagens
ställningstagande. Någon ytterligare bearbetning av
förslagen behövs enligt utskottets mening inte.
De synpunkter som framförs i motionerna A235 (s),
A236 (s), A242 (s) och A247 (s) får anses vara
tillgodosedda med de ändringar som nu föreslås i
arbetsmiljölagen.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att
utskottet avstyrker dels Moderaternas
avslagsyrkanden i motion A12 yrkandena 1-3, dels
Kristdemokraternas förslag om ytterligare
bearbetning i motion A14, dels också de nyssnämnda
motionerna A235, A236, A242 och A247.
Utskottet återkommer i det följande till de närmare
detaljerna i lagförslagen under respektive
delrubrik.
2.3 Arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård
Propositionen
Enligt regeringens uppfattning bör arbetsgivarens
skyldigheter att anordna företagshälsovård
förtydligas och samordnas med regleringen av
arbetsgivarens ansvar för internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
Detta innebär att arbetsgivarens ansvar att anordna
företagshälsovård bör omfatta samtliga arbetsplatser
där det enligt bestämmelserna om internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan
anses nödvändigt. Regeringen föreslår också att en
definition av begreppet företagshälsovård införs i
arbetsmiljölagen.
Skyldigheten att svara för företagshälsovård
regleras enligt förslaget i en ny paragraf, 3 kap. 2
b § första stycket, enligt vilken arbetsgivaren
skall svara för att den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver finns att tillgå. Enligt
den nuvarande regleringen i 3 kap. 2 § andra stycket
skall arbetsgivaren om arbetsförhållandena påkallar
det föranstalta om företagshälsovård i den
omfattning verksamheten kräver. Den nya bestämmelsen
syftar till att arbetsgivaren skall beakta
eventuella behov av att anlita extern kompetens,
dels för att komma till rätta med brister i
arbetsmiljön, dels för att kunna uppfylla
arbetsmiljölagens krav i övrigt.
Arbetsplatsers olika karaktär innebär att behovet
av insatser från företagshälsovården är skiftande.
Regeringen anser därför att den framtida utbyggnaden
av företagshälsovården är en angelägenhet främst för
arbetsmarknadens parter och att det i första hand
bör ske genom avtal och överenskommelser mellan dem.
Den föreslagna ändringen vad gäller arbetsgivarens
skyldighet innebär, framhåller regeringen, ett
förtydligande av de minimikrav som gäller
beträffande företagshälsovårdens innehåll.
Den föreslagna definitionen förs in i nyss nämnda
paragraf andra stycket enligt följande. "Med
företagshälsovård avses en oberoende expertresurs
inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering.
Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att
förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser
samt ha kompetens att identifiera och beskriva
sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,
produktivitet och hälsa."
Den föreslagen definitionen är utformad så att den
inte kommer i konflikt med den innebörd som
företagshälsovården fått genom regleringen mellan
parterna. Definitionen ligger också i linje med den
skatterättsliga definition som finns i
kommunalskattelagen.
Regeringen anser att företagshälsovården skall vara
en i förhållande till arbetstagaren och
arbetsgivaren oberoende resurs. Att den skall vara
oberoende avser dock inte, enligt vad som sägs i
propositionen, att diskvalificera t.ex.
företagsläkare eller företagssköterskor som är
anställda av företag och som är verksamma inom
företagshälsovården. Företagshälsovården skall också
vara en expertresurs som tillhandahåller sakkunskap
inom skilda områden vilka berör arbetslivet. Med
expertresurs avses de olika kompetensområden som
särskilt behövs för att kunna utreda de olika
sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,
produktivitet och hälsa. Företagshälsovården skall
karakteriseras av god kunskap inom områden som t.ex.
beteendevetenskap, arbetsorganisation, teknik,
ergonomi samt medicin och rehabilitering.
Det ligger i sakens natur, menar regeringen, att
företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder
efter det att de aktuella sambanden har analyserats
utifrån en helhetssyn. Företagshälsovården bör också
aktivt bidra till att förslagen genomförs. Detta
behöver dock inte framgå uttryckligen av
definitionen anser regeringen.
Motioner
Vänsterpartiet menar i motion A13 att regeringens
förslag inte innebär att fler kommer att omfattas av
företagshälsovårdens förebyggande arbete. Partiet
befarar att de svagaste på arbetsmarknaden liksom
tidigare kommer att stå utan företagshälsovård. Om
avtalslösningar inte leder till en
tillfredsställande situation på det området måste
regeringen återkomma till riksdagen med ett
lagförslag om obligatorisk anslutning till
företagshälsovård (yrk. 2). Vänsterpartiet har också
i partimotion A292, väckt under den allmänna
motionstiden hösten 1998, föreslagit lagstiftning om
obligatorisk företagshälsovård (yrk. 1).
Nämnda parti anser vidare i motion A13 att den av
regeringen föreslagna bestämmelsen om arbetsgivarens
skyldighet att tillhandahålla företagshälsovård inte
ger något starkt stöd för att företagshälsovården
skall arbeta förebyggande. Kravet på
företagshälsovård bör i stället knytas till
arbetsmiljölagens krav på förebyggande arbete genom
att 3 kap. 2 b § i lagen ges följande lydelse:
"Arbetsgivaren skall anordna den företagshälsovård
som krävs för uppfyllande av arbetsmiljölagen och
därtill utfärdade föreskrifter." (yrk. 4). I
motionen föreslås också att en ytterligare skärpning
görs av arbetsmiljölagen som ligger i linje med
förslaget till skrivning av 3 kap. 2 b §. Ett
tillägg bör enligt förslaget göras i 6 kap. 6 §
arbetsmiljölagen med följande lydelse: "Skyddsombud
kan också begära att en viss undersökning skall
göras för kontroll av förhållandena inom
skyddsområdet eller att företagshälsovård anlitas."
(yrk. 5).
Folkpartiet anser i kommittémotion A15 (yrk. 1) att
regeringen inte lämnar något konkret förslag till
definition av begreppet företagshälsovård. Frånvaron
av en tydlig definition medför att rekvisitet blir
oklart och svårtolkat såväl för parterna på
arbetsmarknaden som för yrkesinspektionen som har
tillsynsansvar. Regeringen bör, enligt motionärerna,
återkomma till riksdagen med förslag till
definition.
Utskottets ställningstagande
Som framgått av utskottets tidigare redogörelse för
gällande rätt har arbetsgivaren enligt
arbetsmiljölagen en skyldighet att föranstalta om
företagshälsovård i den omfattning som verksamheten
kräver, om arbetsförhållandena påkallar det.
Som regeringen framhåller i propositionen kan
emellertid de krav som ställs på arbetsgivaren om
ett aktivt fortlöpande arbetsmiljöarbete och ansvar
för rehabilitering innebära att det framstår som
nödvändigt att arbetsgivaren anlitar
företagshälsovård även vad gäller arbetsmiljöer som
inte är förenade med så uppenbara risker och
påfrestningar som den i dag gällande regeln om
företagshälsovård tar sikte på.
Innebörden av den föreslagna lagändringen är att
den uttryckliga regeln om företagshälsovård
utsträcks till att omfatta alla arbetsplatser där
det i dag enligt bestämmelserna om s.k.
internkontroll samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet kan anses nödvändigt att
ordna företagshälsovård.
Skyldigheten att tillhandahålla företagshälsovård
skall alltså ses i ljuset av de sedan år 1991
gällande reglerna om internkontroll i 3 kap. 2 a §,
som beskrivits ovan i avsnitt 2.1. Dessa regler
innebär bl.a. att arbetsgivaren systematiskt skall
planera, leda och kontrollera verksamheten på ett
sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller
kraven i arbetsmiljölagen och föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen. Arbetsskador skall
utredas och arbetsgivaren skall fortlöpande
undersöka riskerna i verksamheten och vidta de
åtgärder som föranleds av detta. Arbetsgivaren skall
se till att det i verksamheten finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av de
uppgifter som vilar på honom enligt arbetsmiljölagen
och lagen om allmän försäkring. I den proposition
som låg till grund för lagändringarna betonades att
de nya reglerna främst syftade till att åstadkomma
förändringar i arbetsmiljöarbetet ute på
arbetsplatserna genom krav på att företag och
förvaltningar blir mer aktiva såväl i det
förebyggande arbetsmiljöarbetet som i arbetet med
anpassning och rehabilitering (prop. 1990/91:140 s.
61). Regeringen utgick från att detta skulle få stor
betydelse för företagshälsovårdens förutsättningar
och villkor i framtiden. Tyngdpunkten i
företagshälsovården skulle ligga i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Som framhålls i den nu
behandlade propositionen avser de föreslagna
lagändringarna inte att utsträcka arbetsgivarens
skyldighet att svara för företagshälsovård längre än
vad som i dag kan följa av de nyssnämnda
bestämmelserna om internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten
utan att förtydliga de skyldigheter som redan i dag
följer av arbetsmiljölagen. Av de båda
bestämmelserna lästa tillsammans framgår att
arbetsgivarens skyldigheter omfattar alla
arbetsplatser där företagshälsovård måste anses vara
nödvändig för uppfyllandet av arbetsmiljölagens krav
i övrigt liksom föreskrifter som utfärdats med stöd
av den lagen.
Liksom Vänsterpartiet anser utskottet att det inte
är acceptabelt om vissa svaga grupper på
arbetsmarknaden ställs utan företagshälsovård. I den
definition som regeringen föreslagit och som
utskottet återkommer till, ligger att
företagshälsovården skall vara en expertresurs. Det
innebär att det i många fall kan vara nödvändigt att
anlita extern expertis i form av företagshälsovård
för att uppfylla arbetsmiljölagens krav. Detta
gäller inte minst för de små företagen som ofta inte
har tillgång till företagshälsovårdsresurser inom
den egna organisationen.
Karaktären på olika arbetsplatser är starkt
skiftande och därmed också behovet av
företagshälsovård. Utgångspunkten bör därför vara
att företagshälsovården även i fortsättningen främst
skall vara en fråga som regleras av arbetsmarknadens
parter. Parterna måste ges stor frihet att anordna
en företagshälsovård som är lämplig med hänsyn till
förhållandena på de enskilda arbetsplatserna.
Vad utskottet nu anfört innebär att det inte kan
ställa sig bakom Vänsterpartiets förslag till ändrad
lydelse av berörda regler arbetsmiljölagen. Vad som
anförts ovan innebär att kraven på anordnande av
företagshälsovård är relativt långtgående. Med de
preciseringar och förtydliganden som nu gjorts är
utskottet dock inte berett att ansluta sig till
tankegångarna om obligatorisk företagshälsovård.
Motionerna A13 yrkandena 2, 4 och 5 (v) och A292
yrkande 1 (v) avstyrks därmed.
Vad gäller den föreslagna definitionen av begreppet
företagshälsovård konstaterar utskottet till en
början att någon sådan inte finns i arbetsmiljölagen
i dag.
Enligt propositionen är syftet med att definiera
begreppet att ge uppmärksamhet åt
företagshälsovårdens förebyggande och rådgivande
roll och att bidra till en renodling av
verksamheten. Utskottet har redan i det föregående
ställt sig bakom viljan att åstadkomma en sådan
utveckling. Enligt utskottets mening är det viktigt
att genom definitionen klargöra att
företagshälsovården skall vara självständig i
förhållande till sina uppdragsgivare och att den
anställde skall ha rätt att oberoende av
arbetsgivaren nyttja den.
Utskottet återkommer till vad som nyss sagts om att
parterna även fortsättningsvis bör ha möjlighet att
reglera företagshälsovårdsfrågor i kollektivavtal.
En definition får därför, enligt utskottets mening,
inte ges en så snäv innebörd att den framstår som
uttömmande och begränsar företagshälsovårdens
möjligheter att utvecklas, något som för övrigt
också framhålls i propositionen.
Utskottet anser att regeringens förslag till
definition är väl avvägt och att det tillgodoser de
krav utskottet här pekat på. Innebörden av det sagda
är att utskottet inte anser att regeringen bör
återkomma med nytt förslag till definition, varför
motion A15 yrkande 1 (fp) avstyrks.
2.4 Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,
ersättning och samvekan
Propositionen
Som framgått av avsnitt 2.2 anser regeringen att
ytterligare steg bör tas mot att försöka renodla
företagshälsovårdens kärnverksamhet, d.v.s.
förebyggande arbetsmiljöarbete samt medverkan i den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Regeringen påminner i propositionen om att
sjukvårdens roll och omfattning inom
företagshälsovården länge varit omdebatterad. I
olika sammanhang, bl.a. i proposition 1984/85:89 om
företagshälsovård och arbetsanpassning, har
regeringen framhållit att sjukvården inom
företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det
förebyggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där
konstaterades att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk
behandling, i första hand skall tillgodoses inom
ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I
proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och
rehabilitering konstaterades att allmänna
sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte
ingår i företagshälsovårdens uppgifter.
Enligt regeringens uppfattning är det inte är
möjligt och inte heller lämpligt att helt avskilja
sjukvården från företagshälsovården. Skälet till
detta är att företagshälsovårdens verksamhet i sig
innebär en fokusering på arbetsrelaterad ohälsa,
yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad
rehabilitering. Detta förutsätter att det finns
personal med sjukvårdskompetens och att viss
sjukvård bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för
att bedöma effekterna av företagshälsovårdens
åtgärdsarbete. Omfattningen av och karaktären på
sjukvården inom företagshälsovården måste
emellertid, sägs det i propositionen, få en
avgränsning mot övrig privat och offentlig sjukvård.
Avgränsningen måste göras av företagshälsovården
själv genom den professionalism och det
expertkunnande som innehas av dess personal.
Avgränsningen måste göras med stöd av respektive
landsting i dess övergripande och samordnande roll i
hälso- och sjukvårdsfrågor. Landstingen har en stor
frihet att utforma vården efter lokala och regionala
förutsättningar och behov.
Avgränsningen bör också göras genom ändring av det
sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården
delvis finansieras i dag.
Regeringen föreslår att lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare
eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt
dessa lagar för verksamhet som bedrivs inom
företagshälsovårdens ram. Avsikten med de föreslagna
ändringarna är inte att helt avskilja sjukvården
från företagshälsovården. Det skall dock inte vara
möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att
kunna erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan
att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta
med sjukvårdshuvudmannen.
Dagens system medför en konkurrensfördel för de
företagshälsovårdsenheter som utan vårdavtal med
landstinget kan erbjuda landstingsfinansierad hälso-
och sjukvård.
Med de föreslagna ändringarna i nämnda lagar ges
företagshälsovårdsenheterna samma förutsättningar
att konkurrera om olika uppdrag, menar regeringen.
För att göra övergången smidigare för de vårdgivare
och företagshälsovårdsenheter som berörs anser
regeringen att det måste finnas vissa
övergångsregler. Det är viktigt att berörda parter
ges rimlig tid att teckna avtal om olika typer av
tjänster och åtaganden eller att anpassa sig till de
nya förhållandena. Övergångsperioden bör motsvara en
tid av tre år.
En ökad samverkan mellan företagshälsovården,
primärvården, andra vårdgivare och försäkringskassan
underlättar med stor sannolikhet möjligheterna att
renodla företagshälsovårdens verksamhet, bedömer
regeringen. Sjukvårdshuvudmännen bör därvid i större
utsträckning än i dag utnyttja möjligheten att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika
typer av tjänster och åtaganden, detta mot bakgrund
av att dessa enheter kan bidra med god fackkunskap
när det gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet
och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och
sjukvården bör utformas utifrån lokala
förutsättningar, tillgängliga resurser och behov
inom sjukvårdsområdet.
Motionerna
Utskottet har i avsnitt 2.2 Behovet av ny
lagstiftning, avslag på propositionen m.m. tagit
ställning till de yrkanden från Moderaterna som
avser avslag på propositionen, däribland förslagen
om ändringar i lagen om läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik. Här behandlas
övriga motionsyrkanden med anknytning till frågan om
ersättning och samverkan.
Som framgått av utskottets tidigare redogörelse för
innehållet i Moderaternas kommittémotion A12 anser
partiet att det inte finns skäl att begränsa
möjligheterna för företagshälsovården att bedriva
viss kompletterande sjukvårdsverksamhet med
offentlig finansiering. Motionärerna föreslår att
ersättningsmöjligheterna i stället utvidgas så att
även läkare med specialistkompetens inom
företagshälsovård omfattas av lagen om
läkarvårdsersättning (yrk. 4).
Olika företagshälsovårdsenheter bör också, enligt
samma motion, ges samma remitteringsrätt och
likartade ekonomiska förutsättningar att nyttja
medicinska servicetjänster, som t.ex.
laboratorieanalyser och röntgenundersökningar (yrk.
5).
Vänsterpartiet anför i motion A13 (yrk. 6) att
företagshälsovården bör få en ökad täckningsgrad,
renodlas mer till förebyggande hälsovård samt få ett
ökat oberoende. Rehabiliteringsverksamhet måste
bidra till ett aktivt förändringsarbete på
arbetsplatserna och till att orsaken till ohälsa
"angrips hårdare". Företagshälsovården bör därför
obligatoriskt kopplas in vid arbetsskade-,
arbetsoförmåge- och rehabiliteringsutredningar.
Samarbetet mellan försäkringskassan och
företagshälsovården måste stärkas.
Folkpartiet begär i kommittémotion A15 (yrk. 2) ett
tillkännagivande om att företagshälsovården måste
kunna få sluta vårdavtal. Yrkandet motiveras enligt
följande. Det är viktigt att företagsläkarna ges
rätt att remittera patienter till specialister,
röntgen och laboratorier etc. Företagsläkaren har
med sin specialistkompetens ofta bättre möjligheter
än t.ex. allmänläkarna att kunna bedöma sjukdomars
effekt på arbetsförmågan, vilka
rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och behovet
av sjukskrivning och pensionering. Det är därför
naturligt att husläkarna utnyttjar denna
specialistkompetens hos företagsläkarna bl.a. genom
remittering av sina patienter till dem. Behovet av
läkarundersökning och behandlingar vid bedömning av
skador och rehabiliteringsinsatser har ökat och
därmed också behovet av det specialistkunnande
företagshälsovården representerar.
Socialutskottets yttrande
Socialutskottet tillstyrker förslaget att läkare och
sjukgymnaster inte skall kunna erhålla ersättning
enligt de nationella taxorna för den verksamhet som
de bedriver inom företagshälsovårdens ram.
Socialutskottet anför till stöd för sin uppfattning
att företagshälsovårdens kärnverksamhet bör renodlas
ytterligare och att det är väsentligt att det finns
en tydlig avgränsning mot privat och offentlig
hälso- och sjukvård. Socialutskottet delar därvid
regeringens bedömning att en ändring av det sätt på
vilket sjukvården inom företagshälsovården delvis
finansieras innebär ett steg mot ökad renodling.
Socialutskottet anser att offentliga resurser som
är avsedda att ersätta hälso- och sjukvård enligt de
nationella taxorna inte bör användas för att
subventionera företagshälsovård. Det är likaså
socialutskottets uppfattning att det inte är
lämpligt att vissa företagshälsovårdsenheter kan
erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan att
enheten och sjukvårdshuvudmannen träffat avtal
angående detta.
Socialutskottet betonar i yttrandet att
sjukvårdshuvudmännen i större utsträckning än vad
som sker i dag bör ta till vara möjligheten att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika
typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan
ett landsting och företagshälsovårdsenheten kan
enligt socialutskottets uppfattning innebära flera
fördelar. Om företagshälsovården ges möjlighet att
bedriva viss landstingsfinansierad hälso- och
sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens möjligheter
att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.
Dessutom kan företagshälsovården utgöra en viktig
resurs för landstingens läkare, eftersom de då i
större utsträckning kan remittera patienter till
företagshälsovården för bedömning eller behandling
av arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Ett ökat
samarbete och en bättre samordning mellan
företagshälsovården och primärvården bör även kunna
bidra till en tydligare rollfördelning när det
gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och
arbetsplatsanknuten hälso- och sjukvård.
Möjligheterna för landstingen att kontrollera
läkemedelsförskrivningen förbättras också.
Socialutskottet har upplyst om att den s.k.
Samverkansdelegationen i betänkandet Klara
spelregler (SOU 1997:179) anser att
sjukvårdshuvudmännen bör träffa särskilda vårdavtal
avseende laboratorie- och röntgenundersökningar med
de företagshälsovårdsenheter som uppfyller ställda
kvalitetskrav och har läkare som besitter
specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet
bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet har ingen annan uppfattning
än den som redovisats av socialutskottet vad gäller
regeringens förslag om en renodling av
företagshälsovårdens verksamhet, föreslagna
ändringar i lagen om läkarvårdsersättning och i
lagen om ersättning för sjukgymnastik och vad gäller
samverkan mellan företaghälsovården och
primärvården.
Detta innebär att Moderaternas begäran om en
utvidgning av ersättningsmöjligheterna enligt lagen
om läkarvårdsersättning för tjänster utförda av
läkare med specialistkompetens inom
företagshälsovård inte vinner gehör hos utskottet.
Motion A12 yrkande 4 (m) avstyrks därför.
Vad gäller företagshälsovårdens rätt att remittera
patienter till laboratorie- och röntgenundersökning
samt specialist konstaterar arbetsmarknadsutskottet
i likhet med socialutskottet att frågan tagits upp i
den ovan nämnda utredningen Klara spelregler och att
de förslag som där lämnats bereds i
Regeringskansliet. Arbetsmarknadsutskottet är inte
berett att föregripa det arbetet, varför motion A12
yrkande 5 (m) avstyrks.
Av det som sagts inledningsvis i detta avsnitt
följer att arbetsmarknadsutskottet är positivt till
att vårdavtal träffas mellan landstingen och
företagshälsovården. Något tillkännagivande om detta
är inte behövligt. Motion A15 yrkande 2 (fp)
avstyrks därför.
Vad gäller Vänsterpartiets förslag om att
företagshälsovården obligatoriskt bör kopplas in vid
arbetsskade-, arbetsoförmåge- och
rehabiliteringsutredningar vill utskottet anföra
följande. I likhet med Vänsterpartiet anser
utskottet att en ökad samverkan mellan
företagshälsovården, försäkringskassan och hälso-
och sjukvården skulle medföra klara fördelar, inte
minst ur effektivitetssynpunkt. Som ett gott exempel
på en sådan samverkan kan den s.k. Värmlandsmodellen
nämnas. Landstinget i Värmland har sedan 1994
tecknat avtal med företagshälsovårdsenheterna inom
hela länet. Avtalet bygger på lokal samverkan mellan
primärvården, företagshälsovården och
försäkringskassan. Samarbetet innebär bl.a. att
handläggare vid försäkringskassan ibland genomför
arbetsplatsbesök gemensamt med företagshälsovården.
Försäkringskassan köper även tjänster av
företagshälsovården i fråga om intyg gällande
utredning och behandling av företagshälsovårdens
patienter (se SOU 1998:104 - Rehabiliteringsarbete i
praktiken s. 166). Utskottet ser positivt även på
denna form av samverkan. I likhet med vad regeringen
anfört om samverkan mellan företagshälsovården och
primärvården bör enligt utskottet även samverkan
mellan företagshälsovård och försäkringskassan
utformas utifrån lokala förutsättningar och
tillgängliga resurser. Utskottet är därför inte
berett att föreskriva att företagshälsovården
obligatoriskt kopplas in vid försäkringskassans
rehabiliteringsutredningar. Motion A13 yrkande 6 (v)
avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad
utskottet här har anfört.
2.5 Lagförslagen, ikraftträdande m.m.
Utskottet har i det föregående ställt sig bakom de
föreslagna lagändringarna i sak och avstyrkt
Moderaternas avslagsyrkanden beträffande de
framlagda lagförslagen.
Utskottet godtar de av regeringen framlagda
förslagen till ändringar i arbetsmiljölagen (punkt
1), lagen om läkarvårdsersättning (punkt 2) och
lagen om ersättning för sjukgymnastik (punkt 3), som
alltså bör antas av riksdagen.
I fråga om tidpunkten för ikraftträdande av
lagförslagen föreslår regeringen att ändringarna i
arbetsmiljölagen träder i kraft den 1 januari 2000.
Några särskilda övergångsbestämmelser till den lagen
behövs inte enligt propositionen.
Ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik bör enligt
regeringen också träda i kraft den 1 januari 2000.
Dessa ändringar bör dock förenas med
övergångsregler. Läkare och sjukgymnaster som vid
ikraftträdandet av lagändringarna är verksamma inom
företagshälsovården och som då har rätt att uppbära
läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning bör
ha en fortsatt rätt till sådan ersättning enligt
äldre regler till utgången av år 2003.
Utskottet ansluter sig även till regeringens
förslag om tidpunkten för ikraftträdande av berörda
lagändringar och till de föreslagna
övergångsbestämmelserna.
2.6 Övriga frågor om företagshälsovård
I detta avsnitt behandlar utskottet motionsyrkanden
som väckts med anledning av regeringens proposition
om företagshälsovård men som inte tar direkt sikte
på lagförslagen. Två motionsyrkanden behandlas i
avsnittet 3, nämligen A13 yrkande 1 om en
arbetsmiljökommission (v) och A15 yrkande 4 om
kunskaper för främjande av hälsa och förebyggande av
ohälsa (fp).
Motioner
Vänsterpartiet anför i motion A13 yrkande 3 att det
i propositionen saknas en analys av
företagshälsovårdens arbete och dess brister ur ett
könsperspektiv. Riksdagen bör ge regeringen till
känna behovet av en sådan analys.
Folkpartiet anser i kommittémotion A15 att frågan om
utbildning av företagshälsovårdens personal bör
utredas skyndsamt. I det sammanhanget bör frågor om
kompetens, samordning av de olika yrkeskategoriernas
utbildning, regionalisering respektive
centralisering av utbildningen, kvalitetstillsyn av
utbildningen, samordning av högskoleutbildning och
finansieringen av utbildningen tas upp (yrk. 5).
Vidare anser Folkpartiet att 1992 års
företagshälsovårdsutredning (SOU 1992:103) bör
följas upp av den nationella folkhälsokommitté som
regeringen tillsatte år 1995 (yrk. 3).
Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A201 att ILO-
konvention nr 161 om företagshälsovård innehåller en
mängd detaljerade bestämmelser som för dagens
svenska företagshälsovård är främmande och
otidsenliga. Om konventionens bestämmelser skulle
tillämpas strikt vore det att direkt motverka den
positiva utveckling som svensk företagshälsovård
enligt motionären genomgått under senare år.
Konventionen bör därför sägas upp.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tar först upp Vänsterpartiets yrkande om
analys av företagshälsovården ur ett könsperspektiv.
Av statskontorets rapport 1997:2 -
Företagshälsovården i dag framgår att fler män än
kvinnor nyttjar företagshälsovård. Andelen kontakter
med företagshälsovården varierar stort mellan olika
yrken. Yrken som betecknas som lågutnyttjande i
Statskontorets undersökning är övervägande
kvinnoyrken (inom hälso- och sjukvården, skola och
förskola/fritidshem etc., inom handel och
servicenäring). Flertalet av yrken som betecknas som
högutnyttjande domineras av män (t.ex. tekniskt
arbete, samhällsvetenskapligt, humanistiskt,
kameralt arbete, ADB-arbete, tillverkningsarbete
samt civilt bevaknings- och skyddsarbete).
Tillgången till företagshälsovård var dock vid
undersökningstidpunkten sista kvartalet 1995 ungefär
densamma för kvinnor och män. Någon analys av dessa
förhållanden har såsom Vänsterpartiet påpekar inte
gjorts i propositionen, vilket hade varit önskvärt.
Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar
frågan. Något tillkännagivande till regeringen
behövs dock inte. Motion A13 yrkande 3 (v) avstyrks.
Enligt vad som sägs i propositionen avser
regeringen att återkomma till riksdagen med frågor
om utbildning av personal inom företagshälsovården.
Utskottet utgår ifrån att det sker skyndsamt. Något
tillkännagivande om det är därför inte nödvändigt.
Motion A15 yrkande 5 (fp) avstyrks i den mån det
inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Enligt uppgift i propositionen har den s.k.
Nationella folkhälsokommittén (dir. 1995:158)
aktualiserat frågan om företagshälsovårdens roll i
folkhälsoarbetet. Under våren 1998 beslutade
kommittén att tillsätta en arbetsgrupp för att ta
fram underlag för kommitténs ställningstaganden när
det gäller att utarbeta nationella mål och
strategier för folkhälsopolitiken inom
arbetslivsområdet. Arbetsgruppen har enligt vad som
sägs i propositionen lämnat förslag till kommittén.
Kommittén kommer att ta ställning till förslagen i
kommande betänkanden. Utskottet anser att motion A15
yrkande 3 (fp) får anses vara tillgodosedd med
detta. Motionen avstyrks därför i berörd del.
Den av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 161
om företagshälsovård trädde i kraft den 17 februari
1988. En stat som velat säga upp konventionen skulle
ha gjort det efter den 17 februari 1998 och inom ett
år därefter. Eftersom sådan uppsägning inte har
skett har konventionen automatiskt blivit bindande i
ytterligare tio år. Den begäran som framställs i
motion A201 om en uppsägning av konventionen kan
därför på rent formella grunder inte genomföras.
Utan att gå in på några detaljer om ILO-
konventionens stadganden vill utskottet dock
tillägga att konventionens artikel 1 beskriver
företagshälsovården som en förebyggande och
rådgivande funktion. Utskottet anser i likhet med
regeringen att det nu föreslagna förtydligandet av
företagshälsovårdens uppgifter får anses vara i nivå
med de uppgifter som preciseras i konventionens
artikel 5. Motion A201 (m) avstyrks.
3 Arbetsmiljöfrågor
Motioner
I flerpartimotion Ub276 yrkar Inger Davidson m.fl.
(kd, s, m, v, c, fp, mp) att riksdagen begär en
ändring av arbetsmiljölagen så att den även omfattar
barn inom barnomsorgen (yrk. 1).
Per Westerberg (m) och Göran Hägglund (kd) anser i
motion N326 att det på arbetarskyddsområdet finns en
rad bestämmelser som på olika sätt skapar problem
för småföretag. Yrkesinspektionen och
Arbetarskyddsverket bör därför, menar motionärerna,
fungera som rådgivare i arbetarskyddsfrågor (yrk.
35).
Vänsterpartiet anser i motion A13 att
arbetsmiljöfrågorna åter måste lyftas fram till att
bli en politisk förstahandsfråga. En ny
arbetsmiljökommission bör tillsättas. Kommissionen
skall komma med förslag om hur ohälsa i arbetslivet
skall motverkas bl.a. mot bakgrund av hur nya
anställnings- och arbetsvillkor påverkar hälsan.
Arbetsmiljökommissionen skall ha i uppdrag att ge
förslag på nya ekonomiska incitament för att stärka
ett brett planerat arbetsmiljöarbete och
internkontroll. Kommissionen bör ha en
parlamentarisk förankring men också innehålla
experter och representanter för arbetsmarknadens
parter (yrk. 1). Vänsterpartiet föreslår i motion
A292 också att en utredning tillsätts vars uppgift
skall vara att se över stressfaktorer, utbrändhet
och sociala faktorer som påverkas vid ökade
arbetsbelastningar. Utredningen skall prioritera
kvinnors situation (yrk. 9).
Även Folkpartiet anser i kommittémotion A15 att det
finns ett behov av att ta fram och sprida kunskap om
hur arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa
och förebygga ohälsa. Några frågor som närmare bör
belysas är t.ex. hur man kan minska stress och
enformighet i arbetet, hur ansvar och makt över den
egna arbetssituationen ser ut, hur den totala
arbetsbelastningen ser ut, d.v.s. summan av
yrkesarbete och hemarbete i olika faser i
arbetslivet m.m. (yrk. 4).
I motion A292 tar Vänsterpartiet också upp en rad
andra arbetsmiljörelaterade frågor. Bl.a. anser
partiet att många företag, däribland småföretag,
inte lever upp till arbetsmiljölagens krav på
internkontroll. Regeringen bör, enligt motionärerna,
tillsammans med ansvariga myndigheter utveckla
arbetet så att arbetsgivarna bättre efterlever
föreskrifterna om internkontroll (yrk. 2).
I motionen sägs det också att en kunskapsbank
behövs om arbetsskador, sjukfrånvaro,
utbildningsinsatser, personalomsättning m.m. på de
olika arbetsplatserna. Information om sådant bör
därför föras in i företagens redovisningar så att
den kan utnyttjas för att klassificera
arbetsplatserna i förhållande till branscher och
yrken (yrk. 3).
Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör också de
regionala skyddsombudens ställning klargöras genom
en tydligare skrivning i 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen
(yrk. 4).
I motionen begärs också att regeringen och
riksdagen ger stöd till kartläggning, forskning och
förebyggande åtgärder kring isocyanathaltiga
produkter. Vidare påtalas att intresset av en god
arbetsmiljö ibland kan komma i konflikt med hänsyn
till den yttre miljön. Motionärerna efterlyser ett
förbättrat samarbete mellan länsstyrelserna och
yrkesinspektionerna och andra tillsynsmyndigheter.
Behov av sådan samordning finns t.ex. vad gäller
gummiindustrin (yrk. 8).
Fastighetsägare och tomträttsinnehavare bör ges ett
särskilt arbetsmiljöansvar för fastighetens
beskaffenhet och utrustning. Skyddsombud bör också
ges tillträdesrätt till utrymmen i bostadshus
(yrk.10).
Det är av vikt att även tillfälligt anställda får
saklig information om arbetsmiljöproblemen på
arbetsplatsen. En obligatorisk introduktion med
miljö- och säkerhetsinformation borde vara en
självklarhet, menar motionärerna (yrk. 11).
Elevskyddsombuden i skyddskommittéer bör ges samma
ställning som övriga ledamöter (yrk. 5). Den
sistnämnda frågan har också tagits upp i
Vänsterpartiets kommittémotion Ub2 (yrk. 11).
Ronny Olander (s) begär i motion A279 att regeringen
tar initiativ till forskning om vuxenmobbning.
Birgitta Sellén (c) påtalar i motion A217 att det
uppkommer arbetsmiljöproblem i samband med
avfallshantering och kretsloppsarbete. Dessa problem
måste uppmärksammas och åtgärdas om inte
kretsloppsarbetet skall innebära ett steg tillbaka i
arbetsmiljöhänseende. Regeringen bör tillsätta en
utredning med uppdrag att lämna förslag till
åtgärder, anser motionären.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har under hand inhämtat hos
Näringsdepartementet att regeringen avser att
tillsätta en utredning som skall se över frågor om
stress och utbrändhet och andra arbetsmiljöfrågor
som är relaterade till det moderna arbetslivet.
Utgångspunkten är enligt uppgifter som lämnats från
departementet att utredningen skall ha ett "brett
anslag" och även behandla frågor om ansvar för
arbetsmiljö. De närmare direktiven för detta
utredningsarbete skall ta form inom de närmaste
veckorna. Utskottet utgår ifrån att de frågor som
aktualiserats i motionerna A13 yrkande 1 (v), A15
yrkande 4 (fp), A217 (c), A292 yrkandena 9, 10 och
11 (v) tas upp till övervägande i det sammanhanget.
Berörda motioner avstyrks i tillämpliga delar i den
mån de inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Även frågor om arbetsmiljön inom skola och
barnomsorg är föremål för utredning. En
parlamentariskt sammansatt kommitté har tillsatts
med uppgift att se över skollagen m.m. (dir
1999:15). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att göra
en översyn och vid behov föreslå förändringar i
gällande regler för att stärka barns, ungdomars och
vuxnas säkerhet och trygghet i barnomsorgs- och
skolverksamheten, särskilt avseende bl.a.
arbetsmiljölagstiftningen. Kommittén skall redovisa
uppdraget senast den 1 maj 2001. I avvaktan på
utredningens förslag är utskottet inte berett att
medverka till ändringar i arbetsmiljölagen vad
gäller elevskyddsombudens ställning i
skyddskommittéerna eller tillämpligheten av lagen
inom barnomsorgen. Motionerna A292 yrkande 5 (v),
Ub2 yrkande 11 (v) och Ub276 yrkande 1 (kd, s, m, v,
c, fp, mp) avstyrks därför.
Vad gäller vuxenmobbning i arbetslivet konstaterar
utskottet att Arbetslivsdelegationen i sitt
slutbetänkande Individen och arbetslivet -
perspektiv på det samtida arbetslivet kring
sekelskiftet år 2000 (SOU 1999:69) har föreslagit
att ansvarsfrågan och eventuella brister i
lagstiftningen vad gäller mobbning i arbetslivet och
behovet av forskning på området kartläggs. I
betänkandet föreslås också att regeringen beviljar 2
miljoner kronor per år under 3 år till ett
resurscentrum för att skapa förutsättningar för ett
långsiktigt frivilligarbete till stöd för mobbade.
Förslagen bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. I den mån motion A279 (s) inte
kan anses vara tillgodosedd med vad som anförts bör
den avslås.
Förutom nyss nämnda förslag i
Arbetslivsdelegationens slutbetänkande om
vuxenmobbning lämnas en rad s.k. stafettpinnar i
form av förslag, idéer eller uppslag till fortsatt
bearbetning av olika frågeställningar. Bland annat
tar delegationen upp svårigheterna för små företag
att klara av arbetsmiljöarbetet. I betänkandet
föreslås att kostnadsfri rådgivning och stöd i
arbetsmiljöarbetet för små företag bör utvecklas.
Även dessa förslag skall remissbehandlas. I avvaktan
på den kommande beredningen är utskottet inte berett
att ställa sig bakom de förslag som lämnats i
motionerna om internkontroll och om
Yrkesinspektionens rådgivande roll gentemot små
företag. Utskottet avstyrker motion A292 yrkande 2
(v) och N326 yrkande 35 (m, kd).
Utskottet tar nu upp frågan om huruvida uppgifter
om arbetsskador m.m. bör lämnas i företagens
redovisningar. I proposition 1998/99:130 - Ny
bokföringslag m.m. behandlas bl.a. frågor om krav
skall ställas på s.k. personalekonomisk redovisning
i företagens redovisningar. Med personalekonomisk
redovisning avses enligt propositionen ofta t.ex.
redovisning av kostnader för direkt lön,
sjukfrånvaro, kompetensutveckling, kostnader för
andra personalsociala åtgärder m.m. Regeringen
kommer i propositionen till slutsatsen att
införandet av sådana uppgifter inte kan anses ligga
i linje med syftet med redovisningslagstiftningen,
nämligen att bolagets intressenter av skilda slag
skall kunna få upplysningar som är av betydelse för
bedömningen av bolagets ekonomiska förhållanden och
utvecklingsmöjligheter. Propositionen, som tar upp
frågan om företagens redovisningar i ett vidare
perspektiv, bereds för närvarande i lagutskottet.
Arbetsmarknadsutskottet anser att frågan om
personalekonomiska redovisningar bör bedömas i ett
sådant vidare sammanhang. Arbetsmarknadsutskottet
ser det som lämpligt att frågan även övervägs i den
aviserade utredningen om arbetsmiljö som nämnts i
inledningen i detta avsnitt. Motion A292 yrkande 3
avstyrks därför.
På små arbetsställen där det inte tillsatts någon
skyddskommitté får den fackliga avdelningen eller
motsvarande enligt 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen utse
skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på
arbetsstället, s.k. regionala skyddsombud, såvida
avdelningen har någon medlem på arbetsstället. I
tillämpliga delar gäller samma regler för de
regionala skyddsombuden i fråga om uppgifter och
befogenheter som för ett "vanligt" skyddsombud.
Något tillkännagivande om ändring av
arbetsmiljölagen ser utskottet inte som nödvändigt.
Motion A292 yrkande 4 avstyrks därför.
Isocyanater är en grupp kemiska ämnen som orsakar
yrkesrelaterade skador i andningsvägarna. Besvären
kan leda till nedsatt lungfunktion och astma. Det är
ämnen som snabbt ändrar skepnad och som är svåra att
mäta. De ser olika ut i olika miljöer. Människor
reagerar mycket olika på dem. Isocyanater förekommer
i produkter som hårdplaster, skumplaster, lacker och
limmer. Isocyanater uppträder i olika former, som
partiklar, gas eller droppar. De förekommer inom
många industriella och tekniska områden, bl.a. i
byggbranschen och el- och elektronikindustrin m.m.
(källa: Sammanfattning av workshop nr 21/99 -
Arbetslivsinstitutet). Såvitt utskottet har inhämtat
pågår i Sverige en omfattande forskning, bl.a. om
mätmetoder. Forskningen har initierats bl.a. av
Rådet för arbetslivsforskning och bedrivs vid
Arbetslivsinstitutet och vid olika universitet och
högskolor. Enligt vad som framgår av
budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)
har Arbetarskyddsstyrelsen utarbetat ett
tiopunktsprogram för fortsatta insatser på området.
Frågor förknippade med isocyanater är således redan
uppmärksammade på flera håll. Ett tillkännagivande
enligt Vänsterpartiets begäran är därför inte
nödvändigt. Motion A292 yrkande 8 delvis avstyrks
därför.
Utskottet kan hålla med Vänsterpartiet att det är
olyckligt om strävanden mot en bättre yttre miljö
kommer i konflikt med arbetsmiljöarbetet. Det är
angeläget att denna fråga uppmärksammas. Utskottet
anser dock inte att det är riksdagens sak att uttala
sig om de specifika förhållanden som kan råda i en
enskild bransch. Motion A292 yrkande 8 delvis
avstyrks.
4 Arbetslivsfrågor i övrigt
Motioner
Vänsterpartiet föreslår i kommittémotion A706 att
regeringen ges i uppdrag att senast under 1999
presentera ett förslag till en lag som reglerar
medicinska kontroller i arbetslivet. I avvaktan på
att den lagen kommer till stånd bör regeringen ges i
uppdrag att lägga fram förslag till lag som innebär
att det skall krävas stöd i kollektivavtal för att
få använda sig av medicinska kontroller. Även Britt-
Marie Lindkvist och Ronny Olander (båda s)
efterlyser i motion A720 utredning om mediciniska
tvångstester.
Chatrine Pålsson (kd) anser i motion A713 att en
utredning om användandet av drogtester på
arbetsplatser bör tillsättas.
Marina Pettersson (s) anför i motion A246 att
gravida kvinnor bör undantas från jourtjänstgöring i
direkt anslutning till avslutat ordinarie
arbetspass. Jourtjänstgöring bör föregås av
ordinarie dygnsvila.
Utskottets ställningstagande
Enligt uppgift från Näringsdepartementet avser
regeringen att tillsätta en utredning vars uppgift
skall vara att utreda frågor om arbetstagarens
integritet på arbetsplatsen, däribland frågor om
medicinska kontroller. Utskottet ser ingen anledning
att i avvaktan på att den utredningen blir klar och
dess förslag övervägts införa regler som
provisoriskt skall gälla fram till dess. Utskottet
avstyrker motionerna A706 (v), A713 (kd) och A720
(s) i den mån de inte kan anses tillgodosedda med
vad utskottet anfört.
Av föräldraledighetslagen (1995:584) följer att en
kvinnlig arbetstagare som väntar barn, nyligen fött
barn eller ammar har rätt att bli omplacerad till
ett annat arbete med bibehållna anställningsförmåner
under förutsättning att hon har förbjudits att
fortsätta sitt vanliga arbete enligt föreskrift som
har meddelats med stöd av vissa bestämmelser i
arbetsmiljölagen. Arbetarskyddsstyrelsen har
utfärdat sådana föreskrifter om gravida och ammande
arbetstagare (AFS 1994:32). Enligt 8 § i dessa
föreskrifter får en arbetstagare som är gravid eller
har fött barn högst 14 veckor tidigare inte åläggas
att utföra nattarbete om hon uppvisar ett läkarintyg
som visar att sådant arbete skulle vara skadligt för
säkerhet eller hälsa. Om det är praktiskt möjligt
och rimligt skall hon erbjudas arbete på dagtid. I
Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om
tillämpningen av föreskrifterna sägs det att
nattarbete normalt inte innebär någon risk för
graviditet eller amning. I vissa fall kan dock natt-
arbete bli alltför påfrestande. Det måste dock
avgöras individuellt i samråd mellan läkare och
patient. Under sådana omständigheter är det
angeläget att arbetstagaren erbjuds arbete på
dagtid. Några särskilda regler om jourtid i övrigt
för gravida finns inte. Däremot innehåller nyss
nämnda föreskrifter också bestämmelser om att en
arbetstagare som är gravid skall ha tillgång till
vilrum för tillfällig vila i liggande ställning och
föreskrifter om arbetstagare som utför arbete som
innebär fysisk eller psykisk uttröttning. Dessa
föreskrifter i förening bör enligt utskottets mening
utgöra ett tillräckligt skydd mot de risker som en
gravid kvinna i det enskilda fallet kan utsättas för
i samband med jourtjänstgöring. Utskottet avstyrker
motion A246.
Utskottet kan i detta sammanhang nämna att
utskottet från Näringsdepartementet inhämtat att
regeringen överväger en ändring i svensk
lagstiftning som innebär att en gravid kvinna skall
ha rätt till två veckors obligatorisk ledighet under
tiden kring förlossningen, detta efter att kritik
har framförts från EU-kommissionen om det svenska
genomförandet av EG-direktivet 92/85 om skydd för
gravida kvinnor och nyblivna mödrar.
5 Statlig personalpolitik
Motioner
Vänsterpartiet anser i motion A291 att stat och
kommun som arbetsgivare bör gå före i
jämställdhetsarbetet genom att använda positiv
särbehandling av underrepresenterat kön vid
tjänstetillsättning (yrk. 5). Vänsterpartiet anför
vidare att nedskärningarna inom offentlig sektor
lett till att många unga kvinnor har fått svårt att
få arbete. För att förbättra dessa kvinnors
situation bör satsningar göras på offentlig sektor
(yrk. 6).
Marie Engström (v) begär i motion A602 att nivåerna
för arvoden i statliga styrelser ses över.
Utskottets ställningstagande
Vänsterpartiet anser som nämnts att statliga
arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling vid
tillsättning av tjänster. Utskottet har tidigare
behandlat motsvarande yrkande i betänkande
1997/98:AU7. Utskottet uttalade då bl.a. att staten
bör vara ett föredöme vad gäller tillsättning av
tjänster och strävandena att uppnå en jämn
könsfördelning på arbetsplatserna. I betänkandet
påpekas att myndighetscheferna enligt
verksförordningen skall se till att verksamheten
bedrivs författningsenligt och effektivt och att
cheferna skall beakta de krav som ställs på
verksamheten bl.a. när det gäller jämställdheten
mellan kvinnor och män. I det mellan parterna
gällande s.k. chefsavtalet görs en hänvisning till
regeringens uttalande i 1995 års budgetproposition
att den utgick från att myndighetscheferna satte upp
som mål för sina myndigheter att hälften av
myndigheternas chefer borde vara kvinnor. Liksom
tidigare konstaterar utskottet att ansträngningar
pågår att öka rekryteringen av underrepresenterat
kön till olika befattningar inom statlig sektor.
Motion A291 yrkande 5 avstyrks.
Utskottet har nyligen i yttrande 1999/2000:AU1y
till kulturutskottet behandlat frågor med anknytning
till ungdomars villkor på arbetsmarknaden. Av
yttrandet framgår att ungdomsarbetslösheten har
minskat under 1998 och första halvåret 1999; detta
gäller även för unga kvinnor. Andelen tillfälligt
anställda bland unga kvinnor har enligt uppgifter
från arbetskraftsundersökningarna (AKU) ökat markant
mellan 1995 och 1998. I yttrandet uttalar utskottet
att det finns anledning att noga följa utvecklingen
när det gäller unga kvinnors anknytning till
arbetsmarknaden. Utskottet tillägger i detta
sammanhang att statliga arbetsgivare även på denna
punkt bör vara ett föredöme i strävandena att
förbättra unga kvinnors arbetsmarknadssituation.
Utskottet anser inte att det är nödvändigt med något
tillkännagivande om detta. Motion A291 yrkande 6
avstyrks därmed.
I förordningen (1992:1299) om ersättning för
uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m.
finns bestämmelser om ersättning till sådana
ledamöter och ersättare i statliga myndigheters
styrelser samt i statliga nämnder och råd m.m. som
tillsätts av regeringen. Styrelserna, nämnderna och
råden m.m. delas in i kategorier A - E enligt
särskilt regeringsbeslut. Ersättning till ledamöter,
som inte är ordförande eller vice ordförande,
betalas per sammanträdesdag med belopp mellan 400 kr
och 1 800 kr beroende på vilken kategori myndigheten
tillhör och om det är en ordinarie ledamot eller en
ersättare. Regeringen beslutar särskilt om
ersättning till ordförande och vice ordförande. De
arvodesnivåer som gäller enligt denna förordning har
tillämpats sedan den 1 juli 1996. Enligt utskottet
kan gällande arvodesnivåer inte anses vara för höga.
Motion A602 (v) avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A12 yrkandena 1-3,
1998/99:A14, 1998/99:A235, 1998/99:A236,
1998/99:A242 och 1998/99:A247,
res. 1 (m)
res. 2 (kd)
2. beträffande obligatorisk
företagshälsovård
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A13 yrkande 2 och
1998/99:A292 yrkande 1,
res. 3 (v)
3. beträffande skyddsombudens uppgifter
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkandena 4 och 5,
4. beträffande definition av
företagshälsovård
att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkande 1,
res. 4 (fp)
5. beträffande ersättning till läkare med
specialistkompetens
att riksdagen avslår motion 1998/99:A12 yrkande 4,
res. 5 (m)
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A12 yrkande 5 och
1998/99:A15 yrkande 2,
res. 6 (m)
res. 7 (fp)
7. beträffande samverkan
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 6,
8. beträffande analys av företagshälsovård
ur könsperspektiv*
att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 3,
res. 8 (v, mp)
9. beträffande utbildning av personal
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkandena 3 och 5,
res. 9 (fp)
10. beträffande ILO-konvention 161
att riksdagen avslår motion 1998/99:A201,
11. beträffande ändring i
arbetsmiljölagen
att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 1
framlagda förslaget till lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160),
12. beträffande ändring i lagen om
läkarvårdsersättning
att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 2
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning,
13. beträffande ändring i lagen om
ersättning för sjukgymnastik
att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 3
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,
14. beträffande utredningar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A13 yrkande 1,
1998/99:A15 yrkande 4, 1998/99:A217 och
1998/99:A292 yrkandena 9-11,
15. beträffande arbetsmiljön inom skola
och barnomsorg
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A292 yrkande 5,
1998/99:Ub2 yrkande 11 och 1998/99:Ub276 yrkande
1,
16. beträffande vuxenmobbning
att riksdagen avslår motion 1998/99:A279,
17. beträffande internkontroll m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A292 yrkande 2 och
1998/99:N326 yrkande 35,
res. 10 (m, kd))
18. beträffande personalekonomisk
redovisning
att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkande 3,
res. 11 (v)
19. beträffande regionala skyddsombud
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkandena 4 och 8,
20. beträffande medicinska kontroller
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A706, 1998/99:A713
och 1998/99:A720,
21. beträffande gravida och
jourtjänstgöring
att riksdagen avslår motion 1998/99:A246,
22. beträffande arvodesnivåer
att riksdagen avslår motion 1998/99:A602,
res. 12 (v)
23. beträffande positiv särbehandling
m.m
att riksdagen avslår motion 1998/99:A291 yrkandena 5 och 6.
Stockholm den 16 september 1999
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Hans
Andersson (v), Margareta Andersson (c), Mikael
Odenberg (m)*, Björn Kaaling (s), Martin Nilsson
(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m)*, Laila
Bjurling (s), Patrik Norinder (m)*, Sonja Fransson
(s), Maria Larsson (kd), Barbro Feltzing (mp), Elver
Jonsson (fp), Anders Karlsson (s), Henrik Westman
(m)* och Sven-Erik Sjöstrand (v).
*Har ej deltagit i besluten under momenten 2-4 och
11-13.
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2
Behovet av lagstiftning, avslag på propositionen
m.m. bort ha följande lydelse:
Företagshälsovården är ett instrument för företag
och offentliga arbetsgivare att åstadkomma så bra
arbetsförhållanden som möjligt för de anställda.
Utskottet vill redan inledningsvis framhålla att
arbetsgivarens ambitioner i detta avseende ofta går
längre än vad arbetsmiljölagen kräver.
Företagshälsovården bör inte ha en
myndighetsliknande roll utan den bör även
fortsättningsvis utgöra en resurs främst för
arbetsgivare och arbetstagare. Utskottet är därför
av den principiella inställningen att staten bör
avhålla sig från att lagstifta om dess närmare
inriktning.
Redan i dag finns bestämmelser om företagshälsovård
i arbetsmiljölagen. Den omständigheten att
arbetsgivarna under 1990-talet har fått ett ökat
ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering utgör
i sig inget skäl till att ändra gällande bestämmelse
om företagshälsovård. De ändringar som regeringen nu
föreslår i arbetsmiljölagen riskerar att leda till
begränsningar i företagshälsovårdens arbetssätt och
kompetens. En lagstiftad definition kan dessutom
förhindra en kreativ utveckling på området.
Regeringen föreslår att företagshälsovården skall
renodlas med en hård avgränsning mellan
företagshälsovården och sjukvården. Enligt utskottet
talar starka skäl mot en sådan renodling. Till
skillnad från regeringen anser utskottet att det är
just med den kombinerade kompetensen i arbetsmiljö-
och rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och
sjukvård som företagshälsovården utgör en värdefull
resurs. Att utesluta sjukvården från
företagshälsovårdens verksamhet skulle medföra en
försämring för många arbetstagare. Därtill kommer
att en sådan renodling skulle innebära att
företagshälsovården blir mindre intressant för
kompetent medicinsk personal. Även från
samhällsekonomiska utgångspunkter ser utskottet
nackdelar med förslaget. Sjukvård inom
företagshälsovården kan bl.a. bidra till att
okomplicerade behandlingar förkortas, t.ex. genom
mer ändamålsenliga sjukskrivningar. Den
företagshälsovårdsbaserade sjukvården är dessutom
ofta betydligt mer kostnadseffektiv än den
offentliga primärvården.
Som ett led i strävandena att renodla
företagshälsovården föreslår regeringen att all
offentlig finansiering av sjukvården genom de s.k.
nationella taxorna upphör. Regeringen hävdar också
att en sådan reform skulle leda till att den
snedvridning som i dag finns i konkurrenshänseende
skulle upphöra. Utskottet delar visserligen
regeringens uppfattning att vissa
företagshälsovårdsenheter har konkurrensfördelar i
förhållande till andra. Det innebär dock inte att
det finns skäl att begränsa möjligheterna för
företagshälsovården att bedriva kompletterande
sjukvård med offentlig finansiering. I likhet med
Moderaterna anser utskottet tvärtom att
konkurrensproblemen kan lösas genom ett
återinförande av den s.k. fria etableringsrätten.
Utskottet återkommer i det följande till synpunkter
på ändringar i rätten till ersättning enligt de
nationella taxorna för läkare med
specialistkompetens i företagshälsovård.
Redan på de grunder som här anförts anser utskottet
att regeringens förslag till ändringar i
arbetsmiljölagen, lagen om läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik bör avslås.
Motion A12 yrkandena 1-3 bör därmed bifallas. Av vad
som nu har anförts följer också att utskottet inte
ställer sig bakom de förslag som lämnas i motionerna
A235 (s), A236 (s), A242 (s) och A247 (s) om
lagstiftning om företagshälsovård. Dessa motioner
avstyrks därför.
Utskottet kan i och för sig dela Kristdemokraternas
uppfattning att propositionen i vissa delar är
otydlig. Den är dock inte så otydlig eller
ofullständig att den inte kan ligga till grund för
ett beslut om avslag, som utskottet här har
förordat. Någon ytterligare bearbetning av förslagen
behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion A14.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:A12 yrkandena 1-3
avslår dels propositionen, dels motionerna
1998/99:A14, 1998/99:A235, 1998/99:A236,
1998/99:A242 och 1998/99:A247,
2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2
Behovet av ny lagstiftning, avslag på propositionen
m.m. bort ha följande lydelse:
Företagshälsovården skall enligt utskottets
uppfattning verka för att alla arbetstagare, oavsett
verksamhet, ges likvärdiga förutsättningar för en
god arbetsmiljö och förebyggande vård.
Företagshälsovården skall främst arbeta med att
förebygga ohälsa på arbetsplatsen. En god kvalitet
inom företagshälsovården ger minskad ohälsa bland
arbetstagare samt minskade samhälls-kostnader för
sjukfrånvaro, vård och rehabilitering.
Regeringen föreslår vissa ändringar i
arbetsmiljölagen samt i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnastik. Syftet med förslagen sägs vara att
förtydliga arbetsgivarens skyldighet att ordna
företagshälsovård och att renodla
företagshälsovårdens verksamhet. Utskottet tvingas
dock att konstatera att propositionen är så
svårtolkad att det inte har gått att bedöma om det
angivna syftet uppnås med de föreslagna ändringarna.
Såväl arbetsgivare som arbetstagare skulle, enligt
utskottets bedömning, få mycket svårt att förstå
lagens innebörd genom att läsa propositionen. Detta
kan inte godtas.
En underliggande intention i propositionen synes
vara att företagshälsovården skall få en större
utbredning på arbetsmarknaden. Det är svårt att
bedöma om regeringens förslag kommer att leda till
en sådan utveckling, eftersom propositionen inte
innehåller någon analys av den saken. Det är också
oklart vem som skall svara för en utbyggnad av
företagshälsovården. Om ansvaret kommer att falla på
landstingen befarar utskottet att en ökad
efterfrågan på företagshälsovård får stå tillbaka
vid landstingens prioriteringar.
Därtill kommer att de föreslagna lagändringarna kan
komma att begränsa arbetsgivarnas möjligheter att
själva välja med vilken företagshälsovårdsenhet man
vill sluta avtal.
Utskottet anser att det är viktigt att
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster ges
möjlighet att arbeta i företagshälsovården.
Regeringen ger dock i propositionen uttryck för en
negativ attityd till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster i samarbete med och inom
företagshälsovården. Det finns en risk för att
regeringens förslag om ändringar i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnastik, som innebär att någon ersättning inte
längre kommer att ges för företagshälsovårdstjänster
enligt de nationella taxorna, kommer att försvåra
etableringsmöjligheterna för dessa grupper. Vid
utgången av år 2003 ligger dessa läkares och
sjukgymnasters öde i landstingens händer. I
propositionen analyseras inte eventuella
konsekvenser av lagändringarna för de läkare
respektive sjukgymnaster som vid den tidpunkten inte
har träffat något vårdavtal med landstinget.
Utskottet ser positivt på att företagshälsovården
utsätts för konkurrens. Konkurrens är betydelsefull
för att upprätthålla kvaliteten på
företagshälsovården. I dag konkurrerar inte alla
företagshälsovårdsenheter på samma villkor eftersom
en del har tillgång till landstingsfinansierad
sjukvård och inte andra. Alla läkare respektive
sjukgymnaster har inte rätt till ersättning enligt
den nationella taxan på lika villkor. De vårdavtal
som kan slutas mellan vårdgivare och landsting kan
innebära att konkurrensfördelar uppnås för vissa
företagshälsovårdsenheter eftersom landstingen
agerar olika. Olikheter finns också vad gäller
rätten att remittera patienter till röntgen,
specialistvård, provtagning etc. Även det har
bidragit till den snedvridna konkurrenssituation som
råder i dag. Utskottet frågar sig på vilket sätt
regeringens förslag kommer att påverka
konkurrensituationen.
Utskottet anser att det är bra att belysa och
betona företagshälsovårdens innebörd. Det är viktigt
att den fortfarande är av frivillig karaktär. Det
ger ökad valfrihet och flexibilitet. En reglering om
obligatorisk företagshälsovård skulle inte kunna
svara mot de varierande behov som finns på olika
arbetsplatser. Det är viktigt att framhålla, menar
utskottet, att företagshälsovården skall ges
konkurrensneutrala förutsättningar, att den är av
hög kvalitet och att den är rikstäckande.
Arbetsgivarna har ett rehabiliteringsansvar och ett
ansvar för en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. I
vissa fall saknas kunskap och insikt om hur ett bra
arbetsmiljöarbete skall utformas och bedrivas. Det
är därför viktigt att utvärdera om
Yrkesinspektionens sätt att arbeta behöver
reformeras. Yrkesinspektionen borde kunna använda
sin kunskap för att arbeta i ett mer förebyggande
syfte. I dag finns det få, om ens några, effektiva
hjälpmedel för utvärdering av hur
företagshälsovården fungerar.
Sammanfattningsvis menar utskottet att
propositionen inte i tillräcklig grad behandlar de
frågeställningar som utskottet här har tagit upp.
Regeringen bör därför skyndsamt återkomma till
riksdagen med en ny bearbetning av propositionen i
vilken de synpunkter utskottet här framfört
beaktats. Motion A14 tillstyrks därmed.
Utskottet anser sig inte - med den uppfattning som
här har redovisats - kunna ställa sig bakom
motionerna A12 yrkandena 1-3 (m), A235 (s), A236
(s), A242 (s) och A247 (s). De avstyrks därför.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A14 och med
avslag på motionerna 1998/99:A12 yrkandena 1-3,
1998/99:A235, 1998/99:A236, 1998/99:A242 och
1998/99:A247 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Obligatorisk företagshälsovård (mom. 2)
Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)
anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.3
Arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård, femte och sjätte stycket samt
sjunde stycket i den del det avser motionerna A13
yrkande 2 och A292 yrkande 1 bort ha följande
lydelse:
I propositionen analyseras inte hur de föreslagna
lagändringarna förväntas påverka tillgången till
företagshälsovård. Liksom Vänsterpartiet befarar
utskottet att de svagaste på arbetsmarknaden även
fortsättningsvis kommer att stå utan
företagshälsovård. Om man inte kommer till rätta med
detta problem genom avtalslösningar bör regeringen
återkomma till riksdagen med lagförslag om
obligatorisk anslutning till företagshälsovård.
Detta bör ges regeringen till känna. Motion A13
yrkande 2 tillstyrks därmed. Även motion A292
yrkande 1 får anses vara tillgodosedd med vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande obligatorisk företagshälsovård
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A13 yrkande
2 och 1998/99:A292 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Definition av företagshälsovård (mom. 4)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.3
Arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård, från åttonde stycket bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med Folkpartiet att
regeringen inte har föreslagit någon tydlig
definition av begreppet företagshälsovård. Begreppet
företagshälsovård blir svårtolkat och oklart för
såväl parterna på arbetsmarknaden som
Yrkesinspektionen, som har tillsynsansvar.
Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag till definition.
Motion A15 yrkande 1 (fp) tillstyrks därmed.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande definition av företagshälsovård
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A15 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Ersättning till läkare med
specialistkompetens (mom. 5)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4
Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,
ersättning och samverkan, första och andra styckena
bort ha följande lydelse:
Av vad utskottet tidigare anfört, se reservation nr
1, följer att utskottet avvisar regeringens förslag
till ändring av lagen om läkarvårdsersättning liksom
tankegångarna i propositionen om en "renodling" av
företagshälsovården. Utskottet förordar, som
framgått, tvärtom återinförande av den s.k. fria
etableringsrätten.
Det finns enligt utskottets mening inga skäl att
begränsa företagshälsovårdens möjligheter att
bedriva kompletterande sjukvård med offentlig
finansiering. Tvärtom bör också läkare som har
specialistkompetens i företagshälsovård omfattas av
lagen om läkarvårdsersättning. Detta bör enligt
utskottet ges regeringen till känna. Motion A12
yrkande 4 (m) bör därmed bifallas.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande ersättning till läkare med
specialistkompetens
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A12 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4
Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,
ersättning och samverkan, tredje och fjärde styckena
bort ha följande lydelse:
Av Statskontorets rapport Företagshälsovården i dag
(1997:2) framgår att landstingens praxis varierar
vad gäller företagshälsovårdsenheters rätt att
utnyttja exempelvis medicinska laboratorier på
landstingens bekostnad. Landstingen tillämpar också
olika regler i fråga om rätten att remittera till
specialist eller röntgenundersökningar.
Att landstingen inte tillämpar samma principer i
detta avseende leder till en snedvridning i
konkurrensförutsättningarna för olika
företagshälsovårds-enheter och försvårar
företagshälsovårdens möjligheter att fungera i sin
del av vårdkedjan.
Alla företagshälsovårdsenheter bör ha samma
remitteringsrätt och likartade ekonomiska
förutsättningar att nyttja olika medicinska
servicetjänster. Detta bör ges regeringen till
känna. Utskottet tillstyrker motion A12 yrkande 5
(m). Även motion A15 yrkande 2 (fp) får anses vara
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A12 yrkande
5 och 1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4
Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,
ersättning och samverkan, första, tredje och fjärde
styckena bort ha följande lydelse:
I propositionen framhålls att företagshälsovårdens
verksamhet i sig innebär en fokusering på
arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar
och arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta
förutsätter enligt regeringen att det finns personal
med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs
inom företagshälsovården. Trots detta föreslås att
läkare och sjukgymnaster inte längre skall få
ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning
respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik.
En läkare med specialistkompetens inom
företagshälsovård har en medicinsk utbildning som
ligger nära allmänläkarens. Till det kommer
utbildning om olika yrken och arbetsmiljöer.
Företagsläkaren får på så vis kunskaper och
erfarenhet om samspelet mellan människa och
arbetsmiljö som en allmänläkare inte har.
Företagsläkaren har därmed bättre möjligheter att
bedöma sjukdomars effekt på arbetsförmågan, vilka
rehabiliteringsinsatser som är lämpliga samt behov
av sjukskrivning eller pensionering. Arbetsgivarna
har fått ett större ansvar för kostnaderna för de
anställdas sjukdomsperioder och rehabilitering än
tidigare. Behovet av läkarundersökning och
behandlingar vid bedömning av skador och
rehabiliteringsinsatser har ökat och därmed också
behovet av det specialistkunnande som läkare inom
företagshälsovården representerar. Utskottet vill
understryka att det är mycket viktigt att
företagshälsovården även fortsättningsvis kan
erbjuda sjukvård. Utskottet ser det därvid som
naturligt att allmänläkare ges möjlighet att
remittera patienter till företagshälsovården. Å
andra sidan bör också företagshälsovården ges
möjlighet att remittera patienter till andra
specialister och att utnyttja medicinska tjänster
som röntgen och laboratorieanalyser.
Utskottet vill framhålla vikten av att
företagshälsovården även i fortsättningen ges
möjligheter att teckna vårdavtal. Detta bör ges
regeringen till känna. Vad som nu anförts innebär
att utskottet tillstyrker motion A15 yrkande 2 (fp).
Även motion A12 yrkande 5 (m) får anses vara
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande remitteringsrätt m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A12 yrkande
5 och 1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Analys av företagshälsovård ur
könsperspektiv (mom. 8)
Hans Andersson (v), Barbro Feltzing (mp) och Sven-
Erik Sjöstrand (v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.6
Övriga frågor om företagshälsovård, första stycket
bort ha följande lydelse:
Propositionen innehåller ingen analys av
företagshälsovårdens arbete ur ett könsperspektiv.
Av Statskontorets rapport Företagshälsovård i dag,
1997:2, framgår att andelen kontakter med
företagshälsovården varierar stort mellan olika
yrken. Yrken som betecknas som lågutnyttjande i
rapporten är övervägande kvinnoyrken medan flertalet
av de yrken som betecknas som högutnyttjande
domineras av män. Mycket talar för att brister i
arbetsmiljölagstiftningen särskilt drabbar kvinnor.
En analys av företagshälsovården ur ett
könsperspektiv är därför nödvändig. Detta bör ges
regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motion
A 13 yrkande 3 (v),
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande analys av företagshälsovård ur
könsperspektiv
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A13 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
9. Utbildning av personal m.m. (mom. 9)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.6
Övriga frågor om företagshälsovård, andra och tredje
styckena bort ha följande lydelse:
Regeringen har i propositionen angett att den avser
att återkomma till riksdagen om frågor som gäller
utbildning av företagshälsovårdens personal.
Utskottet ser det som en allvarlig brist att
regeringen skjuter dessa frågor framför sig. Det kan
leda till att arbetsmarknadens behov av
företagshälsovård inom en snar framtid kanske inte
kan tillgodoses.
Utskottet betonar att utbildningsfrågorna måste
utredas skyndsamt. En sådan utredning bör ta upp
företagshälsovårdens kompetensbehov, regionalisering
eller centralisering av utbildningarna, samordning
av de olika yrkeskategoriernas utbildningar,
kvalitetstillsyn, en eventuell samordning med
högskoleutbildningarna och finansieringen av
utbildningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A15 yrkande 5
(fp).
Med anledning av Folkpartiets yrkande om
företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet vill
utskottet anföra följande. I
Företagshälsovårdsutredningens betänkande FHU92, SOU
1992:103, konstateras att man trots lagstiftning och
andra åtgärder inte nått ett tillfredsställande
resultat vad gäller ambitionerna att minska
arbetsskador, yrkessjukdomar och arbetsrelaterad
sjukfrånvaro. I betänkandet lämnas en rad förslag om
hur företagshälsovården skulle kunna utvecklas för
att man skall komma till rätta med dessa problem.
Utskottet ser det som anmärkningsvärt att
propositionen lämnar företagshälsovårdens insatser i
ett folkhälsoperspektiv helt obeaktade. Enligt
utskottets uppfattning finns det all anledning att
följa upp 1992 års utredningsförslag, lämpligen
genom att den nationella folkhälsokommittén ges i
uppdrag att se över frågan. Utskottet tillstyrker
motion A15 yrkande 3 (fp).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande utbildning av personal m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A15 yrkandena 3
och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Internkontroll m.m. (mom. 17)
Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd), Kent
Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria Larsson (kd)
och Henrik Westman (m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3
Arbetsmiljöfrågor, fjärde stycket bort ha följande
lydelse:
Arbetsmiljölagen och föreskrifter som är meddelade
med stöd av den innehåller bestämmelser som är svåra
att förstå och tillämpa för många små företag. Detta
gäller exempelvis regler om internkontroll. Det är
därför viktigt att Yrkesinspektionen, då den tar
kontakt med ett sådant företag, informerar om de
krav som ställs och ger råd om hur bestämmelserna
bör tillämpas. Även Arbetarskyddsstyrelsen bör ha en
rådgivande roll i arbetarskyddsfrågor.
Arbetarskyddsstyrelsen skulle t.ex. kunna lägga upp
en idébank med exempel på hur olika
arbetsmiljöproblem har lösts i olika sammanhang. Små
företag bör också kunna erhålla finansiell hjälp om
arbetsmiljöregler föranleder ett behov av stora
investeringar. Vad utskottet nu har anfört bör ges
regeringen till känna. Motion N326 yrkande 35
tillstyrks därmed. Motion A292 yrkande 2 (v)
avstyrks i den mån den inte kan anses tillgodosedd
med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande internkontroll m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326 yrkande 35
och med avslag på motion 1998/99:A292 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Personalekonomisk redovisning (mom. 18)
Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)
anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3
Arbetsmiljöfrågor, femte stycket bort ha följande
lydelse:
Vad gäller Vänsterpartiets yrkande om att vissa
s.k. personalekonomiska uppgifter skall lämnas i
företagens redovisningar vill utskottet anföra
följande. Det är viktigt att löntagare och andra får
information om arbetsskador, sjukfrånvaro,
utbildningsinsatser, personalomsättning etc. på
olika arbetsplatser. En ökad tillgång till sådan
information skulle påverka arbetssökandenas val på
arbetsmarknaden och ge incitament till företagen att
vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.
Utskottet ansluter sig till Vänsterpartiets
uppfattning att sådan information bör lämnas i
företagens redovisningar. Informationen blir då
offentlig och kan utnyttjas till att klassificera
arbetsplatserna i förhållande till bransch och yrke.
Detta bör enligt utskottet ges regeringen till
känna. Motion A292 yrkande 3 (v) tillstyrks därmed,
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande personalekonomisk redovisning
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A292 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
12. Arvodesnivåer (mom. 22)
Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)
anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5
Statlig personalpolitik, tredje stycket, från det
som börjar med "Enligt utskottet" till det som
slutar med "Motion A602 (v) avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Arvoden för uppdrag i statliga styrelser ligger
enligt utskottets mening på en förhållandevis hög
nivå i dag. Att politiker fattar beslut om höga
ersättningsnivåer skapar inte förtroende, i
synnerhet som många människor sett sin egen
privatekonomi bli allt sämre. Utskottet delar
Vänsterpartiets uppfattning att en översyn bör göras
av arvodesnivåerna i statliga styrelser, i syfte att
åstadkomma en generell sänkning av dessa. I det
sammanhanget bör också möjligheterna till
reseersättning och ersättning för förlorad
arbetsförtjänst ses över. Detta bör ges regeringen
till känna. Motion A602 tillstyrks därmed.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande arvodesnivåer
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A602 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1 ILO-konvention nr 161 om
företagshälsovård
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Henrik Westman (alla m) anför:
Sverige har tillsammans med ett antal andra länder
ratificerat ILO-konvention nr 161 om
företagshälsovård. Vi moderater i
arbetsmarknadsutskottet har tidigare begärt att
denna konvention sägs upp (bet. 1997/98:AU1 res. nr
8). Under den allmänna motionstiden hösten 1998 har
Carl Erik Hedlund (m) åter väckt frågan. Uppsägning
skulle ha skett senast i februari i år. Den tiden
har dessvärre försuttits. Vi vill trots detta
förhållande framhålla följande.
I arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring
finns regler om företagshälsovård, arbetsgivarens
ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering och om
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Som
framgår av detta betänkande vill nu regeringen ändra
reglerna i arbetsmiljölagen, något som vi har ställt
oss avvisande till.
Svensk företagshälsovård har enligt vår uppfattning
genomgått en strukturförändring som sedan
statsbidragen upphörde i allt väsentligt varit
positiv för de anställda och företagen. ILO-
konventionen innehåller en mängd detaljerade
bestämmelser som för dagens svenska
företagshälsovård är främmande och otidsenliga. En
strikt tillämpning av konventionen skulle direkt
motverka den positiva utveckling som svensk
företagshälsovård genomgått under senare år. Det är
därför vår uppfattning dels att riksdagen borde ha
fått möjlighet att ta ställning till motionen innan
uppsägningstiden löpt ut, dels att nämnda konvention
borde ha sagts upp.
2 Samverkan mellan företagshälsovården och
försäkringskassan m.m.
Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)
anför:
Samverkan mellan företagshälsovården och
försäkringskassan
Vi anser att det är angeläget att
företagshälsovården får en ökad täckningsgrad, att
den renodlas mer mot förebyggande hälsovård och att
den får ett ökat oberoende.
Rehabiliteringsverksamhet måste leda till ett aktivt
arbete med att förändra arbetsplatserna och till
att orsakerna till ohälsa angrips hårdare.
Företagshälsovården bör alltid kopplas in vid
arbetsskade-, arbets-oförmåge- och
rehabiliteringsutredningar. Försäkringskassan
ansvarar för sådana utredningar. Det är därför vår
uppfattning att samarbetet mellan
företagshälsovården och försäkringskassan måste
stärkas. En sådan samverkan skulle bidra till en
ökad kompetens inom försäkringskassan vid arbetet
med skadedrabbade. Det skulle också leda till ökade
kunskaper om hur förändringar kan ske på den
enskilda arbetsplatsen så att nya ohälsoproblem inte
uppstår.
En arbetsmiljökommission
Vi välkomnar att regeringen nu avser att tillsätta
en utredning om arbetsmiljöfrågor. Det är viktigt
att arbetsmiljön på nytt får bli en politisk
förstahandsfråga. Vi i Vänsterpartiet har i vår
motion A13 förordat att en sådan utredning utförs av
en arbetsmiljökommission med parlamentarisk
förankring. En sådan kommission bör också bestå av
experter och representanter för arbetsmarknadens
parter. Den bör samarbeta med Nationella
folkhälsokommittén.
Kommissionens uppgift bör vara att komma med
förslag till hur ohälsa i arbetslivet kan motverkas.
Bland annat bör den ta upp hur nya anställnings- och
arbetsvillkor påverkar hälsan på arbetsplatserna. Vi
för vår del tror att ett ökat löntagarinflytande och
en garanterad yttrandefrihet på arbetsplatsen behövs
för att skapa en bättre arbetsmiljö. Vi anser också
att den arbetsrelaterade rehabiliteringen måste bli
effektivare.
Arbetsmiljökommissionen skall enligt vår
uppfattning också ha till uppgift att lämna förslag
till hur ekonomiska incitament kan användas för att
förstärka ett brett planerat arbetsmiljöarbete och
en bättre fungerande internkontroll. Den bör också
överväga hur företagsböter och sanktionsavgifter kan
utnyttjas för detta ändamål. I reservation nr 11 har
vi förordat att personalekonomisk redovisning förs
in i företagens redovisningar. Den frågan kan
lämpligen också övervägas i detta sammanhang.
Internkontroll
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat föreskrifter om
internkontroll och allmänna råd om tillämpningen av
föreskrifterna, AFS 1996:6. Föreskrifterna är lika
för alla företag. Vi har tagit del av flera studier
som speglar hur företag arbetar med internkontroll.
Generellt kan sägas att internkontroll fungerar bäst
i större företag med ett utvecklat ledningssystem
och sämst i de små företagen. Många små företagare
anser att föreskrifterna om internkontroll är
utformade för stora företag efter de förhållanden
som rådde på 1970- och 1980-talen.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
lämnade i en rapport i januari 1998 några råd om hur
problemen kan åtgärdas. Vi anser att dessa råd bör
prövas. Bland annat bör instruktionerna för
internkontroll göras enklare så att de inte
uppfattas som byråkratiska och överarbetade. Språket
i anvisningarna bör anpassas till företagens
begreppsvärld. Instruktionerna måste göras
lättfattliga så att de inte behöver omtolkas av
varje enskilt företag och inte heller vara mer
omfattande än att företagen klarar av att följa dem.
Vi förutsätter att regeringen, tillsammans med
ansvariga myndigheter, utvecklar arbetet så att
arbetsgivare bättre kan efterleva föreskrifterna om
internkontroll.
Positiv särbehandling
Unga kvinnor har i mindre utsträckning heltidsarbete
än unga män. Unga kvinnor har också lägre inkomst än
män och lever i större utsträckning på
arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag eller är i
arbetsmarknadsåtgärd. Detta framgår av en
undersökning som genomförts av Wigforssinstitutet.
En låg andel av kvinnorna är själva medvetna om
dessa skillnader. Enligt vår uppfattning visar dessa
rön att kvinnor konsekvent underordnas männen i vårt
samhälle. Den strukturella diskrimineringen är
allvarlig, och det räcker inte med lagstiftning som
ger unga kvinnor och män lika villkor "på papperet"
för att komma till rätta med problemet. Det behövs
också en politik som utgår från och angriper det
faktum att kvinnor har mindre resurser och makt än
män. Vi ser det därför som angeläget att stat och
kommun går före som arbetsgivare genom att tillämpa
positiv särbehandling av underrepresenterat kön vid
tjänstetillsättning.
3 Sjukvård inom företagshälsovården m.m.
Elver Jonsson (fp) anför:
Behovet av ny lagstiftning, avslag på propositionen
m.m.
Företagshälsovården har utretts i flera omgångar.
Den senaste utredningen Företagshälsovård - en
resurs i samhället (Ds 1998:17) utgör grunden för
den föreliggande propositionen, vars förslag syftar
till att förtydliga arbetsgivarens ansvar att
tillhandahålla företagshälsovård och vilka uppgifter
som ingår i företagshälsovårdens ansvarsområde.
Jag kan dela den i motioner framförda uppfattningen
att det föreligger betydande oklarheter i
propositionen. Det är trots detta inte omöjligt för
riksdagen att ta ställning till förslagen.
Regeringen föreslår att företagshälsovårdens
verksamhet renodlas mot vad som sägs vara dess
kärnverksamhet, nämligen förebyggande
arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad
rehabilitering. Regeringen anser att sjukvården inom
företagshälsovården måste få en tydlig avgränsning
mot övrig privat och offentlig sjukvård.
Jag befarar att en alltför stark renodling kan leda
till försämringar för många arbetstagare. Det får
inte glömmas bort att företagshälsovård sedan
januari 1992 är en egen medicinsk specialitet. Många
företagsläkare utgör med sin kombinerade kompetens i
allmänmedicin samt arbetsmiljö- och
rehabiliteringsfrågor en särskilt viktig resurs inom
företagshälsovården. För att företagshälsovården
skall kunna fungera på ett bra sätt måste där finnas
personal med sjukvårdskompetens. Jag är därför
kritisk till regeringens förslag om att begränsa
läkares och sjukgymnasters möjligheter att få
ersättning för den sjukvård som bedrivs inom
företagshälsovården. Det är nu viktigt, menar jag,
att företagshälsovården verkligen ges möjlighet att
träffa vårdavtal med landstingen. Jag har utvecklat
detta i min reservation nr 7. Jag förutsätter att
regeringen noga följer utvecklingen i denna fråga.
Utredning
Det är enligt min uppfattning viktigt att ta fram
och sprida kunskaper om hur arbetsplatser kan
utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa.
Det är därför positivt att regeringen avser att
tillsätta en utredning om olika arbetsmiljöfrågor.
Jag vill i detta sammanhang peka ut några områden
där det finns kunskapsbrister och där forskning bör
stimuleras. Det gäller bl.a. hur arbetets positiva
effekter för hälsan kan stärkas, hur man kan minska
stress och enformighet i arbetet och hur ansvar och
makt över den egna arbetssituationen kan öka. Även
den totala arbetsbelastningen för kvinnor respektive
män bör belysas, dvs. yrkesarbete och hemarbete i
olika faser i livet. Jag efterlyser också ökade
kunskaper om företagshälsovårdens betydelse för att
förebygga och åtgärda alkohol- och drogmissbruk
liksom tobaksmissbruk. Jag förutsätter att
regeringen skyndsamt ser över dessa frågor.
Förslag till lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160)
------------------------------------------------------
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen
(1977:1160) 1
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3
kap. 2 b §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
------------------------------------------------------
3 kap.
2 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivaren skall vidta Arbetsgivaren skall vidta
alla åtgärder som behövs alla åtgärder som behövs
för att förebygga att för att förebygga att
arbetstagaren utsätts för arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall. ohälsa eller olycksfall.
Lokaler samt maskiner,
redskap, skyddsutrustning Arbetsgivaren skall
och andra tekniska beakta den särskilda risk
anordningar skall för ohälsa och olycksfall
underhållas väl. som kan följa av att
arbetstagaren utför
Om arbetsförhållandena arbete ensam.
påkallar det skall
arbetsgivaren föranstalta Lokaler samt maskiner,
om företagshälsovård i redskap, skyddsutrustning
den omfattning och andra tekniska
verksamheten kräver. anordningar skall
underhållas väl.
Arbetsgivaren skall
beakta den särskilda risk
för ohälsa och olycksfall
som kan följa av att
arbetstagaren utför
arbete ensam.
------------------------------------------------------
2 b §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivaren skall svara
för att den
företagshälsovård som
arbetsförhållandena
kräver finns att tillgå.
Med företagshälsovård
avses en oberoende
expertresurs inom
områdena arbetsmiljö och
rehabilitering.
Företagshälsovården skall
särskilt arbeta för att
förebygga och undanröja
hälsorisker på
arbetsplatser samt ha
kompetens att identifiera
och beskriva sambanden
mellan arbetsmiljö,
organisation,
produktivitet och hälsa.
-----------------------------------------------------
___________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1Lagen omtryckt 1991:677
Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning
------------------------------------------------------
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
------------------------------------------------------
9 §1
------------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som
är anställd i något landstings hälso- och sjukvård
eller i ett bolag eller annan juridisk person inom
hälso- och sjukvården som landstinget har ett
rättsligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan
dock lämnas om läkaren är tjänstledig och vikarierar
för en annan läkare.
-----------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning
lämnas inte till en
läkare för verksamhet
inom företagshälsovård.
------------------------------------------------------
Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en
läkare som vid vårdtillfället har fyllt sextiofem år
om inte landstinget medger något annat.
------------------------------------------------------
________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av
år 2003 för vård som lämnas av läkare som vid
ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård
och då har rätt till läkarvårdsersättning enligt
denna lag.
1Senaste lydelse 1997:435
Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
----------------------------------------------------
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik skall ha följande
lydelse.
---------------------------------------------------
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
----------------------------------------------------
9 §1
----------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en
sjukgymnast som är anställd i något landstings
hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller en
annan juridisk person inom hälso- och sjukvården
som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om
sjukgymnasten är tjänstledig och vikarierar för en
annan sjukgymnast.
---------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning
lämnas inte till en
sjukgymnast för
verksamhet inom
företagshälsovård.
----------------------------------------------------
Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en
sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt
sextiofem år om inte landstinget medger något
annat.
----------------------------------------------------
____________________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av
år 2003 för vård som lämnas av sjukgymnast som vid
ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård
och då har rätt till sjukgymnastikersättning enligt
denna lag.
1Senaste lydelse 1997:436
Socialutskottets yttrande
1998/99:SoU8y
Företagshälsovård
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har den 3 juni 1999 beslutat
bereda socialutskottet tillfälle att yttra sig över
regeringens proposition 1998/99:120
Företagshälsovård.
Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitten
7.2 Företagshälsovårdens uppgifter renodlas och 7.3
Ersättning och samverkan samt till motionerna A12
(m) yrkandena 2-5, A14 (kd) och A15 (fp) yrkande 2.
Utskottet
Företagshälsovårdens uppgifter renodlas
Propositionen
I propositionen anförs att arbetsmiljölagstiftningen
och hälso- och sjukvårdslagstiftningen har ett
gemensamt syfte, att förebygga ohälsa.
Sjukvårdens roll och omfattning inom
företagshälsovården har länge varit omdebatterad. I
olika sammanhang, bl.a. i proposition 1984/85:89 om
företagshälsovård och arbetsanpassning, har
regeringen framhållit att sjukvården inom
företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det
förebyggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där
konstaterades att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk
behandling, i första hand skall tillgodoses inom
ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I
proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och
rehabilitering konstaterades att allmänna
sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte
ingår i företagshälsovårdens uppgifter.
Regeringen anför att det inte är möjligt och inte
heller lämpligt att helt avskilja sjukvården från
företagshälsovården och att skälet till detta är att
företagshälsovårdens verksamhet i sig innebär
fokusering på arbetsrelaterad ohälsa,
yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad
rehabilitering. Detta förutsätter att det finns
personal med sjukvårdskompetens och att viss
sjukvård bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för
att bedöma effekterna av företagshälsovårdens
åtgärdsarbete. Omfattningen av och karaktären på
sjukvården inom företagshälsovården måste emellertid
få en avgränsning mot övrig privat och offentlig
sjukvård. Företagshälsovårdens roll gentemot
beställarna, koncentration på generella och
individinriktade arbetsförhållanden, måste nu
klargöras. I propositionen föreslås ändringar och
tillägg i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Avgränsningen måste göras av företagshälsovården
själv genom den professionalism och det
expertkunnande som innehas av dess personal. En väl
genomarbetad policy, klara riktlinjer och en
effektiv styrning och ledning av verksamheten behövs
för att förväntningarna på företagshälsovården skall
kunna uppfyllas i praktiken.
Avgränsningen måste vidare göras med stöd av
respektive landsting i dess övergripande och
samordnande roll i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Landstingen har en stor frihet att utforma vården
efter lokala och regionala förutsättningar och
behov. Målet är en god hälsa för alla och en vård på
lika villkor. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar
såväl sjukdomsförebyggande åtgärder som egentlig
sjukvård. Det är samtidigt en fråga om både miljö-
och individinriktade åtgärder. Regeringen anser
därför att landstingen inom ramen för sina
möjligheter bättre bör medverka till att förebygga
även den arbetsrelaterade ohälsan. En ökad samverkan
mellan företagshälsovården, primärvården och
försäkringskassan underlättar med stor sannolikhet
möjligheterna att renodla företagshälsovårdens
verksamhet.
Avgränsningen bör också göras genom ändring av det
sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården
delvis finansieras i dag.
Ersättning och samverkan
Propositionen
Regeringen föreslår att lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare
eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt
dessa lagar för verksamhet som utförs inom
företagshälsovården.
Offentliga resurser ämnade att ersätta hälso- och
sjukvård enligt de nationella taxorna bör enligt
regeringen inte användas för att subventionera
företagshälsovård. Redan i dag gäller att
hälsokontroller och verksamhet enligt
arbetsmiljölagen som bedrivs inom ramen för
företagshälsovården inte berättigar till ersättning
från de nationella taxorna.
Enligt regeringens mening bör nu ytterligare steg
tas mot att försöka renodla företagshälsovårdens
kärnverksamhet, dvs. förebyggande arbetsmiljöarbete
samt medverkan i den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Ett steg mot en ökad renodling är
enligt regeringens mening att ändra det sätt på
vilket sjukvården inom företagshälsovården delvis
finansieras i dag. Regeringen föreslår därför att
läkare och sjukgymnaster inte skall kunna erhålla
ersättning enligt de nationella taxorna för den
verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens
ram.
Avsikten med de föreslagna ändringarna i lagen om
läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning
för sjukgymnastik är inte att helt avskilja
sjukvården från företagshälsovården. Enligt
regeringens mening innebär företagshälsovårdens
verksamhet i sig fokusering på arbetsrelaterad
ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter
personal med sjukvårdskompetens och att viss
sjukvård bedrivs. Regeringen anser dock inte att det
skall finnas möjligheter för vissa
företagshälsovårdsenheter att kunna erbjuda
offentligt finansierad sjukvård utan att
företagshälsovårdsenheten och sjukvårdshuvudmannen
träffat ett avtal kring detta. Dagens system medför
också en konkurrensfördel för de
företagshälsovårdsenheter som utan avtal med
landstinget kring bl.a. omfattningen av hälso- och
sjukvårdsverksamheten kan erbjuda
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.
Regeringen anför att i de fall sjukvården inom
företagshälsovården skall bedrivas med offentlig
finansiering bör detta regleras genom avtal mellan
landstinget och företagshälsovårdsenheten.
Regeringen anser att med de föreslagna ändringarna
i lagarna om läkarvårds- respektive
sjukgymnastikersättning ges företagshälsovårds-
enheterna samma förutsättningar att konkurrera om
olika uppdrag. Förslaget innebär att möjligheterna
tas bort att bedriva offentligt finansierad hälso-
och sjukvård inom företagshälsovårdens ram som inte
reglerats i avtal mellan företagshälsovårdsenheten
och sjukvårdshuvudmannen och som i dagsläget endast
kommer vissa företagshälsovårdsenheter till del,
dvs. de som har tillgång till taxeanslutna läkare
och sjukgymnaster. Regeringen anser vidare att
samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och
sjukvården bör utformas utifrån lokala
förutsättningar, tillgängliga resurser och behov
inom sjukvårdsområdet.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
2000. Beträffande lagen om läkarvårdsersättning och
lagen om ersättning för sjukgymnastik föreslås att
äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år
2003 för vård som lämnas av läkare eller sjukgymnast
som vid ikraftträdandet varit verksam inom
företagshälsovården och då haft rätt till ersättning
enligt nämnda lagar.
Motioner
I motion A12 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkas att
riksdagen avslår dels förslaget till ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning (yrkande 2),
dels förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik (yrkande 3).
Motionärerna anför att med dessa förslag vill
regeringen stoppa all offentlig finansiering av den
sjukvårdande verksamhet som i dag bedrivs inom
företagshälsovården av läkare som vunnit anslutning
till de s.k. nationella taxorna. Motionärerna anför
vidare att den renodling som föreslås i
propositionen innebär att regeringen vill införa en
hård avgränsning och åtskillnad mellan
företagshälsovården och - den väsentligen
landstingskommunala - sjukvården. Det finns enligt
motionärerna starka skäl som talar mot en sådan
renodling eftersom företagshälsovården är en viktig
resurs just med sin kombinerade kompetens i
arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor samt inom
hälso- och sjukvård.
Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om
möjligheterna för specialistkompetenta läkare i
företagshälsovård att erhålla läkarvårdsersättning
(yrkande 4). Det finns enligt motionärerna inget
skäl att begränsa möjligheterna för
företagshälsovården att bedriva en viss
kompletterande sjukvårdsverksamhet med offentlig
finansiering. I stället bör också läkare som är
specialistkompetenta i företagshälsovård kunna
omfattas av lagen om läkar- vårdsersättning.
Slutligen begär motionärerna ett tillkännagivande
om vad i motionen anförts om likställda villkor för
olika typer av företagshälsovård med avseende på
remitteringsrätt och möjligheter att utnyttja
medicinska servicetjänster (yrkande 5). Det är
enligt motionärerna också angeläget att eliminera de
skillnader som föreligger mellan ofta
landstingsdriven företagshälsovård med fri tillgång
till medicinsk service och konkurrenter som saknar
möjlighet att remittera patienter på landstingens
bekostnad. Detta snedvrider inte bara konkurrensen
utan försvårar också för privat företagshälsovård
att fungera i sin del av vårdkedjan. Det är
angeläget att all företagshälsovård har samma
remitteringsrätt och likartade ekonomiska
förutsättningar att nyttja medicinska
servicetjänster, såsom t.ex. laboratorieanalyser och
röntgenundersökningar.
I motion A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av ett nytt förslag till proposition om
företagshälsovård. Motionärerna anför bl.a. att
propositionen enligt deras uppfattning andas en
negativ attityd till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster i samarbete med och inom
företagshälsovårdsarbetet. Det är enligt
motionärerna viktigt att vårdavtalen möjliggör för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att
arbeta inom företagshälsovården. Regeringens
proposition riskerar enligt motionärernas
uppfattning att försvåra möjligheterna för
sjukgymnaster och läkare att få etableringsmöjlighet
med vanlig vårdavgift. Vidare anförs att valfriheten
kan komma att rubbas för arbetsgivare och
arbetstagare om möjligheterna för etablering för
läkare och sjukgymnaster försvåras. Motionärerna
påtalar också att följden av regeringens föreslagna
övergångsregler kan bli att den aktuella gruppen av
läkare och sjukgymnaster vid utgången av år 2003
står utan vårdavtal. Risken kan bli att sjukvården
mister ett antal läkare och sjukgymnaster som i dag
arbetar inom företagshälsovården. Deras öde ligger i
landstingens händer i och med att landstingen avgör
vilka läkare och sjukgymnaster de väljer att sluta
avtal med.
I motion A15 yrkande 2 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.
Motionärerna anför vidare att det är viktigt att
företagsläkarna ges rätt att remittera patienter
till specialister, röntgen och laboratorier etc.
Företagshälsovård är sedan januari 1992 en egen
medicinsk specialitet. Specialistkompetensen inom
företagshälsovården bygger på en medicinsk
utbildning som i rent medicinskt avseende ligger
nära allmänmedicinarens. Till detta kommer
utbildning om olika yrken och arbetsmiljö. Denna
kunskap kombinerad med praktisk erfarenhet genom
daglig kontakt vid undersökning och behandling av
patienter med framför allt arbetsrelaterade
sjukdomstillstånd ger företagsläkaren den kunskap
och erfarenhet om arbetsrelaterad sjukdom och
samspelet människa - arbetsmiljö som
allmänmedicinarna inte har. Företagsläkaren har
därmed bättre möjligheter än t.ex. allmänläkarna att
kunna bedöma sjukdomars effekt på arbetsförmågan,
vilka rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och
behovet av sjukskrivning och pensionering. Det är
därför naturligt att husläkarna utnyttjar denna
specialistkompetens hos företagsläkarna, bl.a. genom
remittering av sina patienter till dessa.
Arbetsgivaren har pålagts större ansvar och
kostnader för de anställdas sjukdomsperioder och
rehabilitering. Behovet av läkarundersökning och
behandlingar vid bedömning av skador och
rehabiliteringsinsatser har därmed ökat och därmed
också behovet av det specialistkunnande som
företagshälsovården representerar.
Tidigare behandling
I socialutskottets betänkande 1993/94:SoU14 Arvoden
till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
samt vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. behandlades regeringens proposition 1993/94:75.
I propositionen lades fram förslag till lag om
privatpraktiserande läkares respektive
sjukgymnasters rätt till ersättning från ett av
landstingen finansierat och administrerat offentligt
ersättningssystem för hälso- och sjukvård i de fall
vårdavtal inte har träffats med landstinget.
Utskottet ställde sig i huvudsak bakom regeringens
förslag. Utskottet föreslog vidare ett
tillkännagivande enligt följande:
Företagshälsovården genomgår stora förändringar.
Utskottet anser det angeläget att också småföretagen
omfattas av företagshälsovården och att
småföretagens möjligheter att fullgöra sina
rehabiliteringsuppgifter förbättras. Som ett led i
detta bör möjligheten att låta företagsläkarna
omfattas av lagen om läkarvårdsersättning prövas.
Detta bör ges regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1993/94:118).
I betänkande 1993/94:SoU33 Vissa frågor rörande
bestämmelserna om arvoden till privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster m.m. (del av prop.
1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor m.m.)
behandlades regeringens förslag angående arvoden
till privatpraktiserande specialistläkare och
sjukgymnaster. Det gällde dels vikariatsreglerna,
dels konstruktionen av taxebestämmelserna för
specialistläkare och sjukgymnaster i stödområden.
Regeringen redovisade vidare sin bedömning att
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens i
företagshälsovård inte bör omfattas av lagen om
läkarvårdsersättning. I sin bedömning anförde
utskottet bl.a. följande: Socialutskottet
förutsätter utifrån de synpunkter utskottet har att
beakta att den kompetens i form av kunskaper och
erfarenheter som finns inom företagshälsovården tas
till vara och tryggas för att säkerställa en hög
kvalitet på företagshälsovården.
Socialutskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning bör
företagshälsovårdens kärnverksamhet renodlas
ytterligare. Det är väsentligt att det finns en
tydlig avgränsning mot privat och offentlig hälso-
och sjukvård.
Utskottet delar regeringens bedömning att en
ändring av det sätt på vilket sjukvården inom
företagshälsovården delvis finansieras innebär ett
steg mot ökad renodling. Offentliga resurser som är
avsedda att ersätta hälso- och sjukvård enligt de
nationella taxorna bör inte användas för att
subventionera företagshälsovård. Det är likaså
utskottets uppfattning att det inte är lämpligt att
vissa företagshälsovårdsenheter kan erbjuda
offentligt finansierad sjukvård utan att enheten och
sjukvårdshuvudmannen träffat avtal angående detta.
Utskottet tillstyrker därför förslaget att läkare
och sjukgymnaster inte skall kunna erhålla
ersättning enligt de nationella taxorna för den
verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens
ram. Motion A12 (m) yrkandena 2-4 bör avstyrkas.
Utskottet vill i detta sammanhang betona att
sjukvårdshuvudmännen i större utsträckning än vad
som sker i dag bör ta till vara möjligheten att
teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika
typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan
ett landsting och företagshälsovårdsenheten kan
enligt utskottets uppfattning innebära flera
fördelar. Om företagshälsovården ges möjlighet att
bedriva viss landstingsfinansierad hälso- och
sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens möjligheter
att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.
Dessutom kan företagshälsovården utgöra en viktig
resurs för landstingens läkare, eftersom de då i
större utsträckning kan remittera patienter till
företagshälsovården för bedömning eller behandling
av arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Ett ökat
samarbete och en bättre samordning mellan
företagshälsovården och primärvården bör även kunna
bidra till en tydligare rollfördelning när det
gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och
arbetsplatsanknuten hälso- och sjukvård. Vidare
förbättras möjligheterna för landstingen att
kontrollera läkemedelsförskrivningen. Motion A15
(fp) yrkande 2 bör enligt utskottets uppfattning
avstyrkas.
Sammanfattningsvis anser utskottet att förslagen i
propositionen är väl avvägda. Utskottet anser
således inte att det finns något behov av ny
bearbetning av propositionen. Motion A14 (kd) bör
därför avstyrkas.
Samverkansdelegationen har i betänkandet Klara
spelregler (SOU 1997:179) anfört att
sjukvårdshuvudmännen bör träffa särskilda vårdavtal
avseende laboratorie- och röntgenundersökningar med
de företagshälso-vårdsenheter som uppfyller ställda
kvalitetskrav och har läkare som besitter
specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet
bereds för närvarande i Regeringskansliet. Riksdagen
bör inte föregripa regeringens ställningstagande.
Motion A12 (m) yrkande 5 bör därför avstyrkas.
Stockholm den 7 september 1999
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Margareta Israelsson (s), Chatrine
Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),
Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s),
Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd), Thomas Julin (mp), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m), Tullia von Sydow (s) och Kent
Härstedt (s).
Avvikande meningar
1. Ersättning och samverkan
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Lars Elinderson (alla m) anför:
Vi avvisar regeringens förslag till ändringar i
lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik. Med
dessa förslag vill regeringen enligt vår uppfattning
stoppa all offentlig finansiering av den
sjukvårdande verksamhet som i dag bedrivs inom
företagshälsovårdens ram av läkare som tidigare
vunnit anslutning till de s.k. nationella taxorna.
Enligt vår mening innebär den renodling som
föreslås i propositionen att en hård avgränsning och
åtskillnad mellan företagshälsovården och den
väsentligen landstingskommunala sjukvården införs.
Vi anser att det finns starka skäl som talar mot en
sådan renodling.
Företagshälsovården är en viktig resurs med sin
kombinerade kompetens i arbetsmiljö- och
rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och sjukvård.
Eftersom grunden till ohälsa ofta står att finna i
en kombination av variabler som har att göra med
både arbete och fritid, är det viktigt att
företagshälsovården har kompetens inom
arbetstagarens totala livssituation.
Gränsöverskridande insatser och flexibilitet är
nödvändiga om företagshälsovården skall fungera bra.
Enligt vår mening är sjukvård en nödvändig
kompetens som måste bibehållas inom
företagshälsovården. Att i realiteten utesluta
sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovårdens
ram innebär en omedelbar försämring för många
arbetstagare. Men det är också ägnat att utarma
företagshälsovården. Arbete inom företagshälsovård
blir helt enkelt mindre intressant för kompetent
medicinsk personal.
Slutligen framstår den föreslagna "renodlingen" som
direkt olämplig från samhällsekonomiska
utgångspunkter. Sjukvård inom företagshälsovården
leder till minskade kostnader, eftersom även
behandlingen av okomplicerade sjukdomsfall där det
inte behövs någon arbetslivsinriktad rehabilitering
kan förkortas genom mer ändamålsenlig sjukskrivning.
Den företagshälsovårdsbaserade sjukvården är enligt
vår bedömning ofta betydligt mer kostnadseffektiv än
den offentliga primärvården, vilken för övrigt
avlastas.
Regeringen hävdar att dagens regler, som tillåter
företagshälsovårdsanställda att vara anslutna till
de nationella taxorna, innebär en snedvridning av
konkurrensen, eftersom andra vårdgivare inte ges
denna möjlighet efter år 1994. Det är i och för sig
ett korrekt påpekande, men denna snedvridning beror
på att vårdgivare numera är tvingade att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen. Därmed förhindras en fri
etablering.
Det finns enligt vår uppfattning inte heller något
skäl för att begränsa möjligheterna för
företagshälsovården att bedriva en viss
kompletterande sjukvårdsverksamhet med offentlig
finansiering. I stället bör också läkare som är
specialistkompetenta i företagshälsovård kunna
omfattas av lagen om läkarvårdsersättning.
Återinförd etableringsfrihet och utvidgning av
anslutningsmöjligheterna till läkarvårdstaxan kommer
enligt vår uppfattning att eliminera många av de
konkurrenshinder som i dag finns inom
företagshälsovården. Det är emellertid också
angeläget att eliminera de skillnader som föreligger
mellan ofta landstingsdriven företagshälsovård med
fri tillgång till medicinsk service och konkurrenter
som saknar möjlighet att remittera patienter på
landstingens bekostnad. Detta snedvrider inte bara
konkurrensen, utan försvårar också för privat
företagshälsovård att fungera i sin del av
vårdkedjan. Vi vill framhålla att det är angeläget
att all företagshälsovård har samma remitteringsrätt
och likartade ekonomiska förutsättningar att nyttja
medicinska servicetjänster, såsom t.ex.
laboratorieanalyser och röntgenundersökningar.
Vad här anförts med anledning av motion A12 (m)
yrkandena 2-5 bör ges regeringen till känna.
2. Ersättning och samverkan
Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd)
anför:
Vi anser att en god hälsa för alla och en vård på
lika villkor är av största vikt. Detta gäller även
företagshälsovården som skall verka för att alla
arbetstagare, oavsett verksamhet, ges likvärdiga
förutsättningar för en god arbetsmiljö och
förebyggande vård.
Ett allvarligt problem vid analysen av
propositionen har varit att propositionens syfte att
"förtydliga", "renodla" och "tydliggöra" inte
uppnås. Enligt vår bedömning kommer en företagare
eller fackligt aktiv att få stora problem med att
förstå lagens innebörd. Detta är givetvis inte
acceptabelt.
Enligt vår uppfattning andas propositionen en
negativ attityd till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster i samarbete med och inom
företagshälsovårdsarbetet. Vi anser att det är
viktigt att vårdavtalen möjliggör för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att
arbeta inom företagshälsovården. Regeringens
proposition riskerar emellertid att försvåra
möjligheterna för sjukgymnaster och läkare att få
etableringsmöjlighet med vanlig vård-avgift.
När det gäller de föreslagna övergångsreglerna vill
vi framhålla att de kan innebära att en grupp av
läkare och sjuksköterskor vid utgången av år 2003
står utan vårdavtal. Risken kan bli att vi mister
ett antal läkare och sjukgymnaster som i dag arbetar
inom företagshälsovården.
Vi är positiva till en konkurrensutsättning av
företagshälsovården. Konkurrens är mycket
betydelsefull för att upprätthålla kvaliteten på
företagshälsovården. Utan konkurrens på lika villkor
med privata producenter minskar förutsättningarna
för hög kompetens och effektivitet i branschen.
Sjukvården inom företagshälsovården finansieras vid
vissa företagshälsovårdsenheter genom den nationella
taxan. Vissa andra företagshälsovårdsenheter har
tillgång till företagsläkare och sjukgymnaster som
tidigare kunnat etablera sig som privatpraktiker. De
kan därmed bedriva sjukvård med ersättning från
landstinget. Några nya sådana etableringar kan inte
ske eftersom reglerna har ändrats och stramats upp
ytterligare. Detta snedvrider enligt vår uppfattning
förutsättningarna för konkurrens, då inte alla
företagshälsovårdsenheter ges samma villkor, och kan
därmed bidra till att tillgången till
företagshälsovård blir ännu mer ojämlik. Även de
vårdavtal som kan slutas mellan vårdgivare och
landsting kan innebära att konkurrensfördelar uppnås
av vissa företagshälsovårdsenheter men inte av alla,
eftersom landstingen agerar olika.
Sammanfattningsvis anser vi att de många
oklarheterna i propositionen bör föranleda en ny
bearbetning av propositionen.
Vad här anförts med anledning av motion A14 (kd)
bör ges regeringen till känna.
3. Ersättning och samverkan
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt vår uppfattning kommer konsekvensen av
regeringens proposition att bli att läkare och
sjukgymnaster inte längre kommer att kunna få
läkarvårdsersättning respektive
sjukgymnastikersättning för verksamhet inom
företagshälsovården. Vi anser att det är mycket
väsentligt att företagshälsovården kan sluta
vårdavtal. Det är också viktigt att företagsläkarna
ges rätt att remittera patienter till specialister,
röntgen och laboratorier etc.
Specialistkompetensen inom företagshälsovården
bygger på en medicinsk utbildning som i rent
medicinskt avseende ligger nära allmänmedicinarens.
Till detta kommer utbildning om olika yrken och
arbetsmiljö. Denna kunskap kombinerad med praktisk
erfarenhet genom daglig kontakt vid undersökning och
behandling av patienter med framför allt
arbetsrelaterade sjukdomstillstånd ger
företagsläkaren den kunskap och erfarenhet om
arbetsrelaterad sjukdom och samspelet mellan
människa och arbetsmiljö som allmänmedicinarna inte
har. Företagsläkaren har därmed bättre möjligheter
än t.ex. allmänläkarna att kunna bedöma sjukdomars
effekt på arbetsförmågan, vilka
rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och behovet
av sjukskrivning och pensionering. Det är därför
naturligt att husläkarna utnyttjar denna
specialistkompetens hos företagsläkarna bl.a. genom
remittering av sina patienter till dessa.
Arbetsgivaren har ålagts större ansvar och
kostnader för de anställdas sjukdomsperioder och
rehabilitering. Behovet av läkarundersökning och
behandlingar vid bedömning av skador och
rehabiliteringsinsatser har därmed ökat och därmed
också behovet av det specialistkunnande
företagshälsovården representerar.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att
företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.
Vad här anförts med anledning av motion A15 (fp)
yrkande 2 bör ges regeringen till känna.