sou 1998 132 d1

S O U 1 9 9 8 : 1 3 2

Till statsrådet Mona Sahlin

Den 18 september 1997 beslutade regeringen att tillsätta en analysgrupp med upp- gift att granska samhällets agerande i anledning av Estoniakatastrofen.

Den 23 september 1997 förordnades generalsekreteraren i Svenska Röda Korset Peter Örn som ordförande och förutvarande förbundsordföranden i Svenska Kom- munalarbetareförbundet Lillemor Arvidsson, förutvarande chefredaktören gäst- professorn i journalistik Christina Jutterström, professorn i allmänpsykiatri hov- predikanten Conny Nordin samt förutvarande rektorn vid Uppsala universitet pro- fessor emeritus Stig Strömholm som ledamöter i Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder. Lillemor Arvidsson entledigades med verkan fr.o.m den 23 januari 1998 från sitt uppdrag och den 23 mars 1998 förordnades i stället verkställande direktören för Spri Leni Björklund som ledamot i analys- gruppen.

I Analysgruppens för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder sekreta- riat ingår Marianne Wasteson som huvudsekreterare, Hanna Brogren som press- och informationsansvarig, Lars Tomth som utredningssekreterare och Maria Walander Dalayman som projektledare.

Analysgruppen överlämnar härmed en första rapport av granskningen av Esto- niakatastrofen och dess följder.

Stockholm i november 1998

Peter Örn Leni Björklund Christina Jutterström Conny Nordin Stig Strömholm

/Marianne Wasteson Hanna Brogren Lars Tomth Maria Walander Dalayman

F Ö R K O R T N I N G A R

Förkortningar

ARCC	Air Rescue Coordination Center
CAK	Centrala avdelningen för Ambulanssjukvård och Katastrofmedicinsk
	planering
DEMC	Akut- och katastrofmedicinskt centrum vid Södersjukhuset
DIS	Den Internationella Stödföreningen
FAE	Föreningen för Anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var
	anställda i Lindesbergs kommun
JRCC	Joint Rescue Coordination Center
KKL	Krissamverkan Kommun Landsting
LKC	Länskommunikationscentralen vid polismyndigheten i Stockholms län
MRCC	Maritime Rescue Coordination Center
MRSC	Maritime Rescue Sub Center
PKL	Psykologisk-psykiatisk katastrofledningsgrupp
POSOM	Beredskapsgrupp för psykiskt och socialt omhändertagande
PUG	Psykologiska uppföljningsgruppen vid lasarettet i Norrköping
ROV	Remote Opereated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster
RPS	Rikspolisstyrelsen
SEA	Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga
SPF	Styrelsen för psykologiskt försvar

I N N E H Å L L

Innehåll

A V S N I T T 1 – I N T R O D U K T I O N
Sammanfattning av analysgruppens uppdrag
	samt hur det tolkats och utförts ...............................................................................	9
A V S N I T T 2 – B E S K R I V N I N G E N
Inledning .......................................................................................................................		13
1	”Färjan Estonia befaras ha sjunkit.” .........................................................................	15
2	Beskedet når ut i Sverige ..........................................................................................	17
3	Sjöräddningens insatser ...........................................................................................	22
4	Regeringens agerande under natten.........................................................................	24
5	Regeringens arbete under förmiddagen den 28 september ......................................	26
6	Regeringens arbete under eftermiddagen och kvällen den 28 september ................	28
7	De centrala myndigheternas agerande den 28 september ........................................	32
8	Krisarbetet påbörjas runt om i Sverige ....................................................................	35
9	Svenska Kyrkans reaktioner .....................................................................................	43
10	Regeringens arbete under torsdagen den 29 september ...........................................	45
11	Centrala myndigheter ..............................................................................................	47
12	Regeringens arbete under fredagen den 30 september ............................................	49
13	Söndagen den 2 oktober blir nationell sorgedag ......................................................	50
14	Den svenska identifieringskommissionen bistår den finska ......................................	53
15	Arbetet i Regeringskansliet måndagen den 3 oktober ..............................................	54
16	Arbetet går vidare på centrala myndigheter .............................................................	56
17	Regeringens arbete onsdagen den 5 oktober ...........................................................	58
18	Regeringens arbete torsdagen den 6 oktober ...........................................................	59
19	Regeringens press- och informationsarbete från den 28 september
	till den 6 oktober .....................................................................................................	60
20	Massmediernas bevakning under den första veckan .................................................	62
21	Den nya regeringen tillträder fredagen den 7 oktober .............................................	67
22	Sjöfartsverkets rapport överlämnas till Kommunikationsdepartementet .................	70
23	Registrering, identifiering och passagerarlistor ........................................................	72
24	Svenska kyrkan för samtal om etiska frågor .............................................................	75
25	Arbetet med att identifiera omhändertagna omkomna ............................................	77
26	Den första partiledaröverläggningen .......................................................................	78
27	Viktiga beredningsbeslut..........................................................................................	80
28	Kommunikationsdepartementets kontakter med anhöriga ......................................	83

I N N E H Å L L

29	Den omdiskuterade minnesgudstjänsten till havs ....................................................	86
30	En del av underlagen för Sjöfartsverkets konsekvensanalys presenteras ...................	89
31	Etiska rådet inleder sitt arbete .................................................................................	92
32	Anhörigas kamp för ett beslut om bärgning .............................................................	96
33	Föreningar för anhöriga och överlevande bildas ......................................................	98
34	Ytterligare underlag för Sjöfartsverkets konsekvensanalys .......................................	101
35	Etiska rådet får en detaljerad beskrivning av hur en bärgning av Estonia
	kommer att gå till ....................................................................................................	104
36	Sjöfartsverket lämnar sin konsekvensanalys .............................................................	107
37	Etiska rådets ställningstagande .................................................................................	109
38	Partiledaröverläggningar inför beslut i bärgningsfrågan ..........................................	111
39	Beslut i frågan om bärgning av fartyg och omkomna närmar sig .............................	114
40	Den 15 december fattar regeringen beslut om att Estonia inte ska bärgas ...............	116
41	Överenskommelse med försäkringsbolaget Skuld om skadestånd till
	anhöriga och överlevande ........................................................................................	118
42	Det fortsatta arbetet med övertäckning och gravfrid ...............................................	119
43	Överenskommelse om gravfrid mellan Sverige, Estland och Finland ......................	121
44	Regeringen uppdrar åt Statens konstråd att utforma en minnesvård .......................	125
45	Regeringens kontakter med anhöriga ......................................................................	127
46	Anhöriga reagerar mot övertäckningen ...................................................................	129
47	Massmediernas rapportering av Estoniahändelser leder till åtgärder på
	Kommunikationsdepartementet ..............................................................................	132
48	Statsminister Göran Persson går in i Estoniafrågan .................................................	133
49	Juristgrupp utreder rättsfrågor .................................................................................	135
50	Övertäckningen stoppas ...........................................................................................	136
51	Regeringens fortsatta kontakter med anhöriga ........................................................	138
52	Partiledaröverläggning om hur Estoniafrågan ska utredas .......................................	140
53	Sjöfartsverket föreslår radarövervakning för att garantera gravfriden vid Estonia ....	142
54	Internationella haverikommissionens arbete ............................................................	144
55	Ersta sjukhus arbete med anhöriga ..........................................................................	146
56	Minnesvården på Djurgården invigs ........................................................................	149
57	Åklagarmyndighetens förundersökning ...................................................................	151
Noter ............................................................................................................................		153
A V S N I T T 3 – P R O C E S S E N
Inledning .......................................................................................................................		157
1	Analysgruppens underlag .........................................................................................	158
2	Seminarium den 10 februari 1998 om tekniska förutsättningar och praktiska
	frågor rörande bärgning av Estonia ch omhändertagande av omkomna ..................	160
3	Seminarium den 16–17 mars 1998 om frågor rörande individuella och
	samhälleliga konsekvenser av Estoniahaveriet ..........................................................	162

I N N E H Å L L

4	Expertmöte den 17 juni 1998...................................................................................	167
5	Expertmöte den 29 september 1998 ........................................................................	170
6	Analysgruppens kontakter med anhöriga och överlevande ......................................	172
7	Filmer från dykningar ned till Estonia .....................................................................	179
8	Besök i Finland ........................................................................................................	180
9	Besök i Estland ........................................................................................................	182
10	Internationella jämförelser av andra olyckor ............................................................	185
Noter ............................................................................................................................		189
A V S N I T T 4 – A N A L Y S E N
Inledning .......................................................................................................................		191
1	Den avgående regeringens inledande åtgärder ........................................................	193
2	Internationell haverikommission och svensk förundersökning ................................	197
3	Svenska statens möjligheter att agera i frågan om omhändertagande av omkomna
	vid sjöolyckor ...........................................................................................................	200
4	Betydelsen av statsministrarnas uttalanden ..............................................................	203
5	Sjöfartsverkets inledande utredning .........................................................................	206
6	Regeringsskiftets betydelse för hanteringen av bärgningsfrågan ..............................	209
7	Regeringens informationsverksamhet ......................................................................	213
8	Regeringen initierar viktiga uppdrag .......................................................................	218
9	Konsekvensanalysens genomförande .......................................................................	220
10	Etiska rådets arbete ..................................................................................................	223
11	Regeringens förankring av beslutet ..........................................................................	228
12	Följderna av regeringens beslut den 15 december 1994
	för anhöriga och överlevande ...................................................................................	230
13	Rättsliga och tekniska följder av beslutet ..................................................................	233
14	Den principiella innebörden av regeringens agerande .............................................	240
15	Prövningarna i orsaks- och ansvarsfrågorna .............................................................	243
Noter ............................................................................................................................		246
A V S N I T T 4 – R E K O M M E N D A T I O N E N
Inledning .......................................................................................................................		249
1	Bakgrund till rekommendationen ............................................................................	251
2	Överväganden ..........................................................................................................	255
3	Rekommendation ....................................................................................................	258
4	Att leva med Estonia ................................................................................................	262
Bilaga 1 Kommittédirektiv ...........................................................................................		264
Bilaga 2 Anhörigföreningar ..........................................................................................		267
Bilaga 3 Anföranden i riksdagen den 15 december 1994 ..............................................		275
Bilaga 4 Förteckning över möten, seminarier och intervjuer ........................................		278
Källförteckning .............................................................................................................		282

I N T R O D U K T I O N E N

A V S N I T T 1 E N S A M M A N F A T T N I N G A V A N A L Y S G R U P P E N S U P P D R A G

S A M T H U R D E T T O L K A T S O C H U T F Ö R T S

I N T R O D U K T I O N E N

Sammanfattning av analysgruppens uppdrag samt hur det tolkats och utförts

Det har gått drygt fyra år sedan M/S Estonia förliste, utanför finska Utö i Östersjön. 852 människor från 17 länder förlorade livet. 137 människor överlevde.

Fortfarande påverkas vårt samhälle av händelsen. Far- tyget ligger kvar på botten av Östersjön, som en följd av regeringens beslut den 15 december 1994 att inte bärga Estonia, att inte vidta åtgärder för att ta upp de omkomna och att låta övertäcka vraket. Ett beslut som var avsett att sätta punkt för frågan om M/S Estonia.

En grupp människor som fortfarande påverkas av kata- strofen och dess följder är de som överlevde katastrofen och de som är anhöriga och vänner till dem som följde med fartyget till botten. Men det stannar inte vid det; olyckans väldighet har fört med sig att många frågor har rests i vårt svenska samhälle. Frågor om värderingar, etik och lag. Frågor om ansvarstagande och engagemang. Om rättigheter och skyldigheter. Frågor om vårt förtroende för samhällets förmåga att hantera katastrofer av detta slag och dimension.

Följderna av regeringens beslut att inte bärga Estonia och att inte omhänderta omkomna

Anhöriga

En avgående och en tillträdande statsminister uttalar båda en vilja att omhänderta de omkomna ombord på fartyget. Uttalanden som kom att uppfattas som utfästelser av stora grupper av anhöriga, överlevande och svensk allmänhet. Beslutet att inte bärga fartyget leder till olika reaktioner hos anhöriga och överlevande. Hos många anhöriga inleds en period av växande besvikelse, hos andra ett accepte- rande av det fattade beslutet.

Överlevande

Av de 137 människor som överlever olyckan är 54 svenska medborgare. Dessa människor har varit med om en hän- delse som påverkar dem för återstoden av deras liv. Ingen av dem kommer någonsin att glömma natten mot den 28 september 1994. Men trots att de har exceptionella erfa- renheter av en olycka som påverkat det svenska samhället,

I N T R O D U K T I O N E N

och lett till en rad konsekvenser upplever många av dem att deras erfarenheter inte tillmätts något värde. Många känner sig bortglömda, osynliggjorda, otillfredsställda för att de berövats möjligheten att komma till tals och bidra till samhällets lärdomar för framtiden.

Tillsättandet av analysgruppen

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder har fått regeringens uppdrag att granska hur vårt svenska samhälle har påverkats av händelserna sedan katastrofen. Beslutet att tillsätta analysgruppen kom i sep- tember 1997 efter gemensamma partiöverläggningar och möten med företrädare för anhöriga och överlevande.

I regeringens direktiv till analysgruppen betonas att granskningen är särskilt viktig för att stärka allmänhetens förtroende för statsmakternas och det offentliga Sveriges agerande i samband med händelser av katastrofkaraktär. Särskild hänsyn skall tas till effekterna av olyckan på längre sikt för de överlevande och de omkomnas anhöriga.

Analysgruppens tolkning av uppdraget

Analysgruppen har tolkat uppdraget så att det övergri- pande målet är att bidra till att den offentliga behand- lingen av Estoniahaveriet och dess konsekvenser kan slut- föras på ett sätt som innebär att allmänhetens förtroende för det offentliga Sveriges förmåga att hantera katastrof- situationer återställs och att de anhörigas sorgearbete, samt de överlevandes livssituation kan underlättas. I an- slutning till denna målsättning skall analysgruppen bidra till att samhällets framtida katastrofberedskap kan stärkas.

För att detta mål skall kunna uppnås bör några viktiga förutsättningar infrias.

Granskning av följderna efter den 28 september 1994

En första förutsättning är att analysgruppens granskning kan ge en tydlig bild av vad som faktiskt har skett efter olyckan. Analysgruppen ägnar i denna rapport stort ut- rymme åt att beskriva de händelser som inträffat sedan den 28 september 1994 fram till och med oktober 1998. Be- skrivningen omfattar myndigheters, inklusive regeringens

och Regeringskansliets, agerande. Särskilt viktigt har varit att granska om rätt myndighet har agerat i olika samman- hang samt att granska vilka underlag som legat till grund för de olika beslut som fattats. Även andra offentliga organs agerande belyses, kyrkliga samfund och massmedi- erna kan nämnas som exempel. Utöver detta tillkommer att analysgruppen beskriver den roll som organisationerna för överlevande och anhöriga spelat och vilka dessas insat- ser varit. Denna granskning bygger på ett mycket omfat- tande och unikt material, som till stor del är nyinsamlat, och presenteras i rapporten under avsnittet Beskrivningen.

Utöver detta redogörs i rapporten för de kunskaper och erfarenheter analysgruppen samlat i möten med ex- pertis inom viktiga områden som står att härleda till de frågor som analysgruppen prövat inför utformandet av slutliga rekommendationer. Exempel på sådana områden är: bärgning, omhändertagande och identifiering av om- komna från Estonia samt psykologisk påverkan på perso- nal inblandad i en sådan åtgärd, övertäckning av vraket, de långsiktiga konsekvenserna av hanteringen av Estonia- frågan för anhöriga och överlevandes livssituation. Utöver detta beskrivs även analysgruppens intryck av kontakter med anhöriga och överlevande, genom direkta möten och via telefon och brev. I detta avsnitt, som är rubricerat Pro- cessen, belyses även, som en jämförelse, hanteringen av ett antal större internationella olyckor under senare år.

Medgivande av misstag

En andra förutsättning för att den övergripande målsätt- ningen, att återställa förtroendet för det offentliga Sverige, skall kunna infrias är att granskningen skall bidra till att misstag medges där de förekommit.

Med innehållet i de två avsnitten, Beskrivningen och Processen, som grund speglar analysgruppen ett antal prin- cipiella frågeställningar som fick stor betydelse för händel- serna kring Estonia. Analysgruppens förhållningssätt är kritiskt men präglas också av insikt om det exceptionella i olyckans väldighet. Bland händelser som analyseras kan här nämnas de uttalanden som gjordes av Carl Bildt och Ingvar Carlsson, rörande bärgning av fartyget och om- händertagande av omkomna, regeringsskiftets betydelse,

I N T R O D U K T I O N E N

tillsättandet av ett etiskt råd, myndigheternas informa- tionsarbete, Sjöfartsverkets utredningar med flera händel- ser. I avsnittet, som rubriceras Analysen, redogörs även för juridiska aspekter kring dessa principiella frågor.

Ovissheten kring Estonia måste skingras

En tredje förutsättning för att analysgruppens målsättning skall kunna infrias, är att beslut fattas som skingrar oviss- heten och, om möjligt, sätter en definitiv punkt för Esto- nia. Regeringsbeslutet av den 15 december 1994 har av stora grupper anhöriga och överlevande aldrig accepte- rats. Det faktum att regeringen också beslutade om att uppskjuta den planerade övertäckningen av fartyget, har bidragit till att det för många människor framstår som om frågan om Estonia är lika öppen, som för fyra år sedan. För många av dem analysgruppen mött under sitt arbete inne- bär detta en smärtsam ovisshet och en påverkan på den egna livssituationen.

I avsnittet Rekommendationen presenteras analys- gruppens förslag till åtgärder för att bringa Estoniafrågan till, vad gruppen hoppas kommer att innebära, en slut- punkt.

Förbättrad beredskap inför framtida katastrofer

En fjärde förutsättning är att Sveriges framtida katastrof- beredskap förbättras. En stor olycka kan aldrig vändas till något gott för den enskilde som drabbats, men vi har en skyldighet som samhälle att lära för framtiden. En viktig del i analysgruppens arbete inriktas på att formulera dessa lärdomar. Till detta återkommer analysgruppen i en sepa- rat rapport som presenteras vid ett senare tillfälle.

Presentation av Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen samt dess sekretariat

Analysgruppen består av följande ledamöter:

Peter Örn, ordförande, generalsekreterare i Svenska Röda Korset.

Leni Björklund, verkställande direktör för Spri. Christina Jutterström, förutvarande chefredaktör, gäst- professor i journalistik.

Conny Nordin, professor i allmänpsykiatri vid Linkö- pings universitet. Hovpredikant.

Stig Strömholm, förutvarande rektor vid Uppsala univer- sitet, professor emeritus.

I sekretariatet ingår: Marianne Wasteson, huvud- sekreterare, Hanna Brogren, press- och informations- ansvarig, Lars Tomth, utredningssekreterare och Maria Walander Dalayman, projektledare.

Analysarbetet har ställt särskilda krav på att hela sekre- tariatet varit engagerat i utredningsarbetet. Det har varit nödvändigt mot bakgrund dels av den omfattande informationsinsamlingen och de krav som ställts på att analysera materialet, dels av kravet på öppenhet och det stora intresset från anhöriga och överlevande, massme- dier, samt en bred allmänhet.

Tack

Analysgruppen vill inledningsvis framhålla samarbetet med referensgruppen, bestående av företrädare för de an- hörigas och överlevandes organisationer, som har bidragit med värdefulla kunskaper och erfarenheter.

Ett särskilt tack riktas till de anhöriga och överlevande som analysgruppen mött under hearings i landet och till dem som hört av sig genom brev och telefonsamtal. De har fördjupat analysgruppens förståelse för Estonia- olyckans följder för enskilda människor och för vårt sam- hälle i stort.

Företrädare för regeringen, de politiska partierna och myndigheterna har i intervjuer medverkat till att ge en så tydlig bild av den efterföljande processen som det varit möjligt att få, med tanke på den tid som förflutit.

Analysgruppen vill även rikta ett tack till de experter på olika ämnesområden, som i samband med intervjuer och seminarier bidragit till att ge sakkunskap.

Avslutningsvis vill analysgruppen tacka alla de som i övrigt bidragit på olika sätt under arbetets gång.

Slutredovisning

Analysgruppens arbete avslutas under våren 1999 med en slutredovisning.

B E S K R I V N I N G E N

A V S N I T T 2 E N B E S K R I V N I N G A V H Ä N D E L S E R F R Å N O L Y C K S N A T T E N 1 9 9 4 T I L L A V L Ä M N A N D E T A V A N A L Y S G R U P P E N S R A P P O R T I N O V E M B E R 1 9 9 8

B E S K R I V N I N G E N

Inledning

Estonias förlisning innebar att Sverige drabbades av en katastrof som saknar motsvarighet i vår moderna historia. Ännu idag är det svårt att förstå katastrofens vidd. Den sorg och det lidande som drabbade anhöriga och överlevande berör oss alla.

Katastrofen innebar också att det svenska samhället ställdes inför en prövning av väldiga dimensioner. Komplexa frågor och problem har krävt svar och lös- ningar. De beslut som fattades och det arbete som utför- des av myndigheter, inklusive regeringen, hade föregåtts av svåra överväganden. I flera fall har besluten i efterhand kritiserats. Många anhöriga och överlevande beskriver att kontakterna med beslutsfattarna har haft brister, att de ”omyndigförklarats”, och fråntagits sina möjligheter att bli hörda och påverka besluten. Detta har resulterat i ett minskat förtroende för myndigheterna.

Utöver detta har det diskuterats om den svenska för- valtningen har beredskap och uppbyggnad för att hantera katastrofer av den aktuella dimensionen. Det är ett faktum att myndigheterna har huvudansvaret inom sina respek-

tive områden, men att regering och riksdag i extraordinära situationer tvingas agera.

Mot bakgrund av detta tillsattes analysgruppen för att granska hur myndigheter, inklusive Regeringskansliet och regeringen samt olika enskilda organ agerat från förlisningen och framåt. Bakom detta beslut står samtliga riksdagspartier.

Beskrivningen är en redovisning av händelseförloppet från förlisningen och fram till oktober 1998.

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder har ägnat en stor del av sitt arbete åt att belysa de händelser som inträffat efter förlisningen. Gransk- ningen har inneburit att gruppen träffat och samtalat med ett stort antal personer som på något sätt varit involverade i eller berörda av katstrofen och beredningsprocessen. Från regering, Regeringskansliet, andra myndigheter och offentliga organ till anhöriga och överlevande. Utöver detta har analysgruppen tagit del av tidigare utredningar,

B E S K R I V N I N G E N

mediamaterial med mera, vilket framgår av källförteck- ningen i avsnittet Bilagorna.

I det följande avsnittet presenteras en beskrivning av vad som framkommit genom detta arbete. I detta sam- manhang bör det påpekas att analysgruppen inte har nå- gon kontroll- eller tillsynsfunktion av det slag som t.ex. konstitutionsutskottet, JO eller JK utövar. Detta innebär exempelvis att redovisningar av samtal med olika personer bygger på den intervjuades egna uppgifter.

Avslutningsvis vill analysgruppen tillägga att denna presentation inte gör anspråk på att vara en heltäckande beskrivning av alla de händelser som ägt rum sedan Estonias förlisning. Fyra år kan inte sammanfattas i ett enda sammanhang.

Fyra tidsperioder redovisas

Beskrivningen är indelad i fyra delar som motsvarar fyra viktiga faser med centrala händelser i förloppet kring Estoniafrågan.

•Den inledande perioden med åtgärder vidtagna av den avgående regeringen, under ledning av statsministern Carl Bildt, i omedelbar anslutning till förlisningen

•Beredningsarbetet i den tillträdande regeringen, un- der ledning av statsministern Ingvar Carlsson, inför ett beslut om slutliga åtgärder med Estonia

•Beslutet om att inte låta bärga Estonia och omhänder- ta de omkomna samt att låta övertäcka fartyget

•Perioden efter detta beslut, som bland annat innefattar ett regeringsbeslut att stoppa övertäckningen, och fram till oktober 1998

Med anledning av att många centrala aktörer återkommer ofta i beskrivningen över händelserna kan påpekas att en fullständig förteckning över aktuella personer, med återgi- vande av titlar med mera, återfinns i det avslutande avsnit- tet Bilagorna.

Fotnoter återfinns i slutet av detta avsnitt.

T I D E N E F T E R F Ö R L I S N I N G E N

M E D Å T G Ä R D E R V I D T A G N A A V D E N A V G Å E N D E R E G E R I N G E N

”Färjan Estonia befaras ha sjunkit.”

M/S Estonias nödanrop når närliggande fartyg och finsk kustradio. Finsk sjöräddning inleder räddningsaktiviteter och genom TT och andra nyhetsbyråer sprids information om fartygets öde.

Natten mot den 28 september 1994 är passagerar- färjan M/S Estonia på väg från Tallinn till Stockholm. Ombord finns 989 passagerare. Vädret är hårt. Det blåser en sydvästlig vind som tilltar under resan, omkring mid- natt når vindarna kulingstyrka, en timme senare har vin- den ökat ytterligare och når nu en maxstyrka på omkring 23 m/s.

Klockan 00.231 sänder Estonia ett mayday2-anrop. En minut senare svarar Silja Europa det nödställda farty- get. Endast de närliggande fartygen och kustradio- stationerna i Finland uppfattar larmet. Sju minuter efter mayday-anropet har Silja Europa sin sista kontakt med Estonia.

Finsk sjöräddning som har ansvar för räddnings- tjänsten i området där Estonia befinner sig, uppfattar nödanropet och initierar omedelbara åtgärder.

Klockan 01.31 går TT ut med ett brådskande nyhets- telegram: ”Färjan Estonia befaras ha sjunkit”.

Från ovisshet till skrämmande visshet

Klockan 01.59 går en TT-flash ut; ”Estonia sjunken!”. Minuten därefter kan nattvakna svenskar höra nyheten i P3 och P4, när Sveriges Radios Ekoredaktion för första gången sänder nyheten om Estonias öde. I sändningen

Det som kallas för TT-flash är TT:s högst prioriterade telegram. En flash innehåller nyheter med stor verkan och mycket högt allmänintresse och åtföljs alltid av ett brådskande telegram. Denna tjänst erbjuds TT:s nyhetskunder och bland dessa återfinns bl.a. nyhetsredaktioner i landet, pressansvariga inom offentlig förvaltning och företag m.fl. En signal till kundernas personsökare talar om att det finns en nyhet från TT att läsa.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

intervjuas Arild Winge, räddningsledare vid den svenska sjöräddningen. Nyhetssändningarna därefter sker med s.k. öppen sluttid vilket innebär att sändningarna får ta den tid de behöver, istället för att rymmas inom de tre minuter som är normaltid för Ekosändningar.

Det är genom sjöräddningen i Åbo som TT får infor- mation om vad som hänt med Estonia. Informationen lig- ger till grund för TT-flashar under natten. På detta sätt får centrala nyhetsredaktioner snabbt meddelandet om Estonias öde. Flashen går även till nyhetsbyrån Reuter, vilket innebär att nyheten därmed når ut till hela världen.

Med det samlande uttrycket ”sjöräddning” avses följande enheter:

MRCC = Maritime Rescue Coordination Center samt

MRSC = Maritime Rescue Sub Center. I Finland fanns MRCC vid tillfället för

Estoniahaveriet i Helsingfors, Vasa och Åbo medan MRSC fanns på ett antal platser längs kusten med mindre sjö- områden att bevaka. De bistår MRCC med larm och informationsinsamling. I Finland ingår sjöräddningen i gränsbevaknings- väsendet och verksamheten är direkt underställd inrikesministeriet.

I Sverige fanns MRCC vid tillfället för Estoniahaveriet i Göteborg och Stockholm. I Sverige är Sjöfartsverket ansvarig myndighet för MRCC och MRSC.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Beskedet når ut i Sverige

Nyheten om Estonias öde sprids över hela Sverige med hjälp av massmedierna. Den avgående regeringen

får information om olyckan under en avtackningsfest i Rosenbad.

IRosenbad i Stockholm pågår under natten en avtackningsfest för den avgående borgerliga regeringen. Runt midnatt tunnas gästantalet ut men tillställningen på- går fortfarande då klockan närmar sig halv två. Klockan 01.31 börjar personsökarna hos flera av festdeltagarna att ringa. Lars Christiansson och Per Zetterquist, pressche- fen respektive pressekreteraren i Statsrådsberedningen, nås bland andra på detta sätt av det första TT- telegrammet om att Estonia befaras ha sjunkit.

Regeringen informeras tidigt under natten

Statsminister Carl Bildt och statssekreterare Peter Egardt är på väg att lämna Rosenbad då de får beskedet om att en färja förlist.

Strax efter att beskedet nått statsministern ringer tele- fonen hemma hos kommunikationsminister Mats Odell. Rolf Tufvesson, planeringschef på Kommunikationsde- partementet, berättar att ett fartyg, troligen Estonia, för- list på Östersjön.

Utrikesdepartementets sambandscentral ringer mel- lan klockan 01.30 och 02.00 till Kerstin Melén som har jour på konsulära enheten. Hon får reda på att ett TT- telegram uppger att en färja har sjunkit. Försök att nå utri- kesministern Margaretha af Ugglas misslyckas. Ministern nås av beskedet genom morgonnyheterna på radion.

Vid halvtretiden på natten väcks Lars Grundberg, Sve- riges ambassadör i Tallinn, av att pressvakten på Utrikes- departementet i Stockholm ringer.

Försvarsminister Anders Björck nås av besked om olyckan tidigt på onsdagsmorgonen, då vakthavande på Försvarsdepartementet ringer.

Centrala myndigheter nås av beskedet

Länskommunikationscentralen vid Polismyndigheten i Stockholms län (LKC) får kännedom om katastrofen via nyhetssändningen på radio klockan 02.00.3 En halvtimme senare ringer sjöräddningen och säger att fartyget troligen har sjunkit med närmare 900 personer ombord. Vid 03.00

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

underrättas chefen för LKC och en halvtimme senare länspolismästaren vid Polismyndigheten i Stockholms län.

Jourcentralen vid Rikspolisstyrelsen (RPS) får ett tele- fonsamtal klockan 02.25 från Kerstin Melén på Utrikes- departementet som informerar om att en katastrof inträf- fat på Östersjön. Vakthavande ringer omgående till Roland Ståhl, som är polisöverintendent vid Rikskri- minalpolisen och ordförande i den svenska identifierings- kommissionen, och vidarebefordrar informationen. Ståhl ger vakthavande instruktion om att ta in passagerarlistor.

Hemma hos Kaj Janérus, generaldirektör vid Sjöfarts- verket, ringer telefonen omkring klockan 03.00. Det är sjötrafikdirektören Kjell Reslow som informerar om Estonias öde.

Klockan 06.00 slår Olof Forssberg, generaldirektör vid Statens haverikommission, på radion hemma och nås av beskedet genom nyhetssändningen.

Överåklagaren Uno Hagelberg, vid Åklagarmyndig- heten i Stockholm, får på morgonen genom medierna kännedom om katastrofen.

Svenska identifieringskommissionen

När en större olycka eller naturkatastrof inträffat utomlands skall, enligt för- ordningen (1988:530) om expertgruppen för identifiering av katastroffall utom- lands, en särskild expertgrupp hjälpa till vid identifiering av omkomna svenska medborgare och andra personer med nära anknytning till Sverige. Expertgruppen får på begäran av myndigheterna på olycks- platsen även biträda vid identifiering av andra personer. I expertgruppen - som vanligen kallas identifieringskommissionen - ingår en chef som företräder Rikspolis- styrelsen, två rättsläkare, två rätts- odontologer samt två kriminaltekniker.

Landstinget i Stockholms län larmas

Klockan 00.55 får SOS-Alarm information per telefon av Sjöbevakningscentralen i Mariehamn om att Estonia är i sjönöd. Detta larm vidarebefordras till MRCC Stock- holm. Klockan 02.58 meddelas det till SOS-A att skadade skall komma till Sverige varför sjukvården larmas genom jourhavande tjänsteman från CAK4. Tjänstemannen kopplas av SOS-A till ansvarig sjuksköterska vid akutmot- tagningarna på Södersjukhuset, Huddinge Sjukhus och Karolinska Sjukhuset och begär att jourhavande personal skall informeras liksom att förberedelser för krisgrupper skall vidtagas. Vid samma tidpunkt får Huddinge Sjukhus direktkontakt från 11:e helikopterdivisionen Berga med begäran om sjukvårdspersonal till helikoptertjänst inom 20 minuter.

Den ansvariga sjuksköterskan vid akutmottagningarna på Södersjukhuset, Huddinge Sjukhus och Karolinska Sjukhuset initierar kontakter med respektive sjukhus katastrofkommitté. Personal kallas inte in genom allmänt katastroflarm.

Jourhavande tjänsteman vid CAK larmar också stabs- läkaren och två ytterligare tjänstemän från CAK för tjänst- göring vid ledningscentraler. Stabsläkaren larmar omgå- ende en ledningsläkare från Södersjukhuset, Bo Brismar, som uppdras att fungera som ledningsläkare vid Estline- terminalen. Stabsläkaren larmar även en överläkare och PKL-koordinator från Karolinska Sjukhuset åt vilken uppdras att samordna sjukvårdens psykosociala stöd- verksamhet vid terminalen5.

Händelsen når svensk allmänhet

Allmänheten nås snabbt av nyheten om att Estonia sjunkit via medierna. Redan klockan 07.00 har halva befolkningen fått vetskap om olyckan. Timmarna mellan klockan 03.00 och 07.00 på morgonen är mycket intensiva ur spridnings- synpunkt. En undersökning visar att mer än 60 procent, får den första informationen om olyckan via radion. En femtedel får beskedet förmedlat via TV och en nästan lika stor andel via personliga kontakter.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Nyheten sprids i Stockholm

I Värtahamnen i Stockholm ligger Estlineterminalen. Där är det under natten fortfarande lugnt. Personal som är ti- digt på plats får veta vad som hänt och beskedet slår ned med förlamande effekt. Ingen vet ännu riktigt vad budet kommer att innebära.

Omkring klockan två börjar medier att komma till ter- minalen. Strax efter klockan tre kommer en polispatrull som efterlyser passagerarlistor.

Efterhand som tiden går börjar telefonerna ringa från anhöriga som oroligt frågar om just deras anhöriga varit ombord på fartyget. En anhörig som åker till terminalen berättar för analysgruppen att där fanns inga besked att få och inte ens en stol att slå sig ner på.

Borlänge är drabbat

Vakthavande polisbefäl lyssnar på radion under morgonen och får då höra nyheten om olyckan. Vid 06.30 ringer en företrädare för Surahammars busstrafikbolag till honom och berättar att 44 pensionerade metallarbetare var med på Estonias resa. Polisbefälet ringer då till Birgitta Berg- gren, som är krisgruppsamordnare och redan en timme senare samlas några ur krisgruppen till ett första möte. Ett par timmar senare har hela krisgruppen samlats i församlingshemmet Jakobsgården i centrala Borlänge och klockan 07.40 öppnar gruppen sin verksamhet6.

Hos Lennart Berglund och hans familj ringer telefo- nen strax efter klockan sju. En släkting meddelar att en olycka har inträffat. Ombord på fartyget är Lennart Berg- lunds svärmor och hennes make.

Georg Karlsson, kommunalråd, hör på radions morgonsändningar om olyckan men vet då ännu inte att den kommer att få konsekvenser för Borlänge. Det är först när Lennart Lindgren, ombudsman på Metall i Borlänge, ringer omkring klockan 07.30, som han får veta att en grupp pensionerade metallare och Borlängebor finns om- bord på Estonia.

På Metalls kontor i Borlänge går telefonerna varma under den tidiga morgonen, då anhöriga och berörda ringer för att få information om vad som hänt.

Jönköping nås av nyheten

Hos polisen i Jönköping hör man nyheten om färjekatastrofen på radion.

Samuel Svensson blir uppringd av sin bror någon gång mellan halv sex och sex. Brodern undrar om pappan rest från Tallinn med flyg eller båt. Han har hört på nyheterna om en olycka med en färja på Östersjön. Samuel Svensson ringer sin mamma som säger att resan ägde rum med far- tyg.

Curt Gemheden befinner sig på fjällvandring i Storlien. Det är snöoväder. Vid sextiden vaknar han och hör på radion att en färjekatastrof inträffat under natten. En av hans söner reser med Estonia. När han en stund senare hör att det talas om Tallinn och Stockholm frågar han sin fru, som bekräftar att sonen skulle resa från Tallinn kvällen före.

Klockan sju kommer de första anhöriga till akut- mottagningen på länssjukhuset Ryhov, i Jönköping. Nå- gon timme senare kontaktar jourhavande räddningschef sjukhuset och frågar om behovet av krisstödsarbete. Man beslutar att inkalla ledningsgruppen till sjukvårdens led- ningscentral. En preliminär uppgift finns om att Pingst- kyrkan i Jönköping är drabbad.

Tre telefonlinjer öppnas och bemannas av stöd- personer och Radio Jönköping hjälper till att sprida infor- mation om dessa. Efter önskemål från Pingstkyrkan flyttas telefonverksamheten senare dit. Nu finns lednings- gruppen, företrädare för kyrkan, polisen, tre personer från PKL-gruppen samt en läkare med ansvar för media- kontakter på plats. Ett kriscentrum är etablerat under för- middagen.

Nu är det bekräftat att 21 elever från Pingstkyrkans bibelskola och en anställd inom räddningstjänsten fanns med på resan från Tallinn.

Ovisshet i Lindesberg

Radion står på under natten hos polisen i Lindesberg. Någon gång mellan 02.00 och 03.00 sprids nyheten bland personalen om att en färjeolycka skett. Någon kopplar ihop informationen med vetskapen om att en grupp kommunalanställda befinner sig på en fartygsresa och oro

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

präglad av ovisshet sprider sig. Först klockan 07.00 får man besked om att kommunpersonalen reste med Esto- nia.

Vid sextiden på morgonen larmas räddningschefen i Lindesberg av SOS-centralen. Han får veta att en grupp kommunalanställda från olika orter i Lindesbergs kom- mun finns ombord på det förlista fartyget Estonia. De flesta är kvinnor som arbetar i skol- och storkök. Räddningschefen sammankallar kommunens krisgrupp, bland dem kyrkans representant, kyrkoherde Orvar Homann. Man underrättar katastrofansvarig på lasarettet i Lindesberg och upprättar en informationscentral med speciella telefonnummer som lämnas till massmedia. Dessutom larmas stödgrupper i Lindesberg, Ramsberg, Frövi, Fellingsbro och Guldsmedshyttan.

En kvinna, vars make befinner sig på väg hem från Tal- linn, vaknar till radions nyhetssändning 05.00. I sänd- ningen lämnas telefonnummer till Stockholmspolisen och hon ringer genast upp för att få veta mer om vad som hänt. Hon får då sju andra telefonnummer att ringa till och efter att ha ringt igenom listan utan att ha fått några besked känner hon sig, enligt egen uppgift, som en ”tjatig kär- ring” och ifrågasatt.

Stadsbyggnadschefen Bo Westerberg, som känner till att en grupp kommunanställda befinner sig på en resa till Estland, vaknar tidigt till nyheterna om färjekatastrofen. Han kontrollerar uppgifterna om gruppens resa och får bekräftat att de åkt med just Estonia. Klockan är 07.45 när han ringer till kommunalrådet Conny Karlsson och berät- tar vad som hänt.

Anhöriga i Norrköping söker besked

Under natten mot den 28 september följer nattpersonalen hos polisen i Norrköping dramat på Östersjön via nyhets- sändningar i radio. SOS Alarm i Norrköping kontaktas klockan 02.00 av ett vaktbolag som informerar om olyckan. Katastrofen känns ännu avlägsen. Det är inte för- rän vid femtiden som man vid polisens larmcentral och SOS Alarm får veta att Norrköping är berört. Till polisen ringer då PRO:s kassör och berättar att de sannolikt har närmare 60 medlemmar med på fartyget. SOS Alarm får

samma information genom en orolig anhörig som söker information. Han hänvisas till polisen i Norrköping.

Vakthavande polisbefäl kontaktar därefter jourha- vande präst, Henric Daréus, och lasarettet i Norrköping strax före sex. Prästen ombeds ta kontakt med PRO och ringer sedan även till sjukhuspastorn vid lasarettet.

Personal på Radio Östergötland får vetskap om olyckan via Ekots utsändning klockan 05.00. I sin sänd- ning klockan 06.15 vidarebefordrar Radio Östergötland uppgift om de telefonnummer som anhöriga kan ringa till i Stockholm. Klockan 07.00 går beskedet för första gången ut om att Östergötland är hårt drabbat.

Vid samma tid får ansvarig tjänsteman i kommunen information om olyckan.

Oroliga anhöriga som hör nyheterna om olyckan på radio börjar söka information. Många vänder sig till PRO. En av dessa är en man som får bekräftat att det var en stor grupp medlemmar från Norrköping med på fartyget, men när han försöker få veta mer är det ingen som kan lämna några uppgifter. Televisionen lämnar knapphändig infor- mation och det hänvisas till telefonnummer som anhöriga kan ringa. Han slår några av dessa nummer men ingen sva- rar.

En annan person ringer till Estlineterminalen för att få information och bekräftelse på om just hennes anhöriga är med på Estonia. ”Jag blev kopplad till en präst men jag ville veta om min mor verkligen hade gått ombord.”

Uppsala larmas snabbt

Jourhavande brandingenjören, Lars-Erik Falk, som är ute på tjänsteuppdrag lyssnar på nattradion och får i nyhets- sändningen klockan 02.00 höra om olyckan. Med vetskap om att Tartu är vänort till Uppsala inser han att det kan finnas Uppsalabor ombord. Vid femtiden larmar han en av representanterna i den psykosociala katastroflednings- gruppen (PKL) som är med i KKL8-gruppen, som i sin tur tar kontakt med olika krisgrupper. Omkring en timme se- nare samlas en ledningsgrupp på Akademiska sjukhuset och telefonkontakt etableras med polisen.

Prästen Bertil Dovelius väcks vid femtiden när hans fru kallas till ledningsgruppsmötet på den psykiatriska mot-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

tagningen på Akademiska sjukhuset. En timme senare ringer sjukhusdiakonen Gunnar Sandberg till honom och de kommer överens om att Gottsunda kyrka skall använ- das som kriscentrum.

Olof Nilsson vaknar när en av hans bröder ringer om- kring halv åtta och berättar att fartyget som deras pappa och bror skulle resa hem med från Tallinn har sjunkit. Hans första tanke är ”detta kan inte vara sant, sådana far- tyg sjunker inte”. Han förstår när han slår på TV:n att uppgiften stämmer.

Vilhelmina vaknar med beskedet

Vid sextiden på morgonen får fadern till en gymnasie- flicka, som befinner sig på välgörenhetsresa till Šiaulai, nyheten om katastrofen genom radion. Han ringer genast till klassföreståndaren på skolan, som i sin tur kontaktar Sol-Britt Hansson, som är ställföreträdande rektor på Malgomajskolan. Rektorn kontaktar därefter flera perso- ner.

Knut Isaksson, skolchef, lyssnar på radions sändningar om olyckan men kopplar inte ihop den med eleverna på skolan, förrän Sol-Britt Hansson ringer. Klockan är då

omkring sju. Vid åttatiden ringer han och informerar kommunalrådet om vad som hänt.

Polismästare Olof Ersgård får också ett samtal från rektorn, klockan är då halv åtta, som vet att han är engage- rad i stöd- och brottsofferföreningen. Polismästaren tar därefter kontakt med flera andra i föreningen. Klockan 08.40 har man öppnat ett kriscentrum9 i församlings- hemmet.

Räddningschefen, som vaknar och hör nyheten om att en färja förlist på Östersjön, förstår vid kontakt med polis- mästaren omkring åttatiden, att Vilhelmina är drabbat.

Budskapet når företrädare för Svenska kyrkan

Ärkebiskop Gunnar Weman är på onsdagsmorgonen på väg till Växjö för ett möte med svenska kyrkans centralsty- relse. Han befinner sig på Arlanda, då han omkring klockan åtta, för första gången hör talas om fartygs- olyckan.

Henrik Svenungsson, biskop i Stockholms stift, blir uppringd av Göran Pettersson, som är beredskapsplan- läggare, strax efter klockan sex. Biskopen känner då redan till händelsen.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

3 Sjöräddningens insatser

Den finska sjöräddningen som har ansvaret för räddningsarbetet begär hjälp från den svenska.

Olyckan har inträffat på internationellt vatten men inom finskt sjöräddningsområde. Den finska räddningstjänsten har ansvaret för räddningsinsatserna och kan i sin tur be kringliggande länder om hjälp. När sjöräddningen i Åbo hör mayday-anropet inriktar man sitt arbete i denna första fas på att höja beredskapen hos kust- bevakningen, att sprida information om Estonias nöd- anrop, att larma ut helikopterbesättning och att begära hjälp från Sverige. Denna begäran förmedlas genom sjö- räddningen i Mariehamn.

Estonias rop på hjälp når inte den svenska sjöräddningen direkt

Mayday-anropen från Estonia sänds, i strid med gällande bestämmelser, på VHF kanal 1610, vilket medför att nöd- ropen inte kan uppfattas av den svenska sjöräddningen. Det är när sjöräddningen i Mariehamn kontaktar sjö- räddningen i Stockholm, minuterna före klockan 01.0011,

som informationen om Estonias mayday-rop för första gången når Sverige. Sjöräddningen i Mariehamn medde- lar att Åbo har ansvaret för räddningsinsatsen och att all tillgänglig information om läget finns där. Sjöräddningen i Stockholm ringer därefter direkt till Åbo och erbjuder hjälp. Klockan 01.00 bekräftar Åbo att helikopterhjälp önskas.

Helikoptrar larmas ut efter hand

Efter denna begäran om helikopterhjälp kontaktar sjö- räddningen i Stockholm flygräddningen. Sjöräddningen gör bedömningen att alla tillgängliga helikoptrar ska lar- mas ut men flygräddningen tolkar situationen annor- lunda. Eftersom den finska sjöräddningen leder operatio- nen väntar man sig att få en begäran om helikoptrar direkt därifrån. I stället för att larma ut alla helikoptrar omedel- bart larmas de successivt.

Att inte alla tillgängliga räddningsresurser i Sverige

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Den svenska benämningen ”flygrädd- ningen” benämns även ARCC, Air Rescue Coordination Center”. Vid tillfället för Estoniahaveriet var ARCC belägen på Arlanda. (ARCC och MRCC bildar det som i Sverige kallas JRCC, Joint Rescue Coordination Center.)

larmades ut har sagts bero på att den finska sjöräddningen inte bad om hjälp12. Praktiska problem och kontaktsvårig- heter mellan Sverige, Finland och andra berörda länder förefaller ha varit betydande under natten13.

Analysgruppen vill här lyfta fram de många heroiska insatser som möjliggjorde att 137 människor kunde räddas till livet trots det hårda väder som rådde under olycks- natten. De unga män och kvinnor, från den svenska sjö- räddningen14, som var med och genomförde det svåra ar- betet som ytbärgare uppmärksammades senare för sina in- satser, och fick motta en medalj som utdelades av Sveriges konung.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens agerande under natten

Arbetet inriktas på att samla all tillgänglig information och att vidta förberedande åtgärder för tillsättandet av en haveriutredning.

Statsminister Carl Bildt tar omedelbart kontakt med TT och polisens sambandscentral för att få de första, knapphändiga uppgifterna bekräftade. Han ringer även upp sjöräddningsledaren på Stockholm radio15 och infor- merar sig om väderläget och räddningsinsatserna. Det fö- refaller nu klart att det är Estonia som förlist.

Klockan är omkring två när statsministern samlar delar av Statsrådsberedningen. Efter samtalet med sjö- räddningen står det klart att fartyg inte kan nå fram till olycksplatsen inom rimlig tid. Helikoptrar är dock på väg, den svenska helikopterräddningen är larmad och två heli- koptrar flygs även in från Aalborg i Danmark. Statsminis- tern informerar ambassadör Mats Bergkvist i Helsingfors om helikoptrarnas färdväg.

Under natten tar statsminister Carl Bildt även kontakt med vakthavande på Utrikesdepartementet, bland annat för att få information om gällande former för utlysande av landssorg.

På Kommunikationsdepartementet inriktas arbetet på en haveriutredning

Vid tretiden på morgonen är kommunikationsminister Mats Odell på väg in till departementet. Rolf Tufvesson, planeringschef och Per Blixt, pressekreterare vid Närings- departementet informerar Statsrådsberedningen och po- lisen om att de finns på plats i Kommunikationsdeparte- mentet. De inhämtar även lägesrapporter från en finsk fyrstation och från Stockholm radio. Per Blixt, som har kunskaper om och kontakter inom rederinäringen, använ- der dessa kanalar till att få ytterligare information och be- kräftelse om olyckan och räddningsläget. De kontaktar även statssekreteraren Per Egon Johansson och departe- mentsrådet Jan-Olof Selén som är chef för marknads- enheten för sjö- och lufttransporter.

När Mats Odell kommer analyseras läget. Med relativt färska erfarenheter av haveriutredningen rörande Jan Heweliusz-olyckan konstaterar de att formerna för en

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

haveriutredning är en viktig fråga. De vill undvika att en annan stat ansvarar för en sådan utredning utan att ge svenska experter insyn i arbetet.

Kontakt tas med berörda kommunikationsministrar

Tidigt på morgonen kontaktar Mats Odell den finske kommunikationsministern, Olle Norrback, och övertygar honom om vikten av att tillsätta en internationell haveri- utredning bestående av representanter från Sverige, Fin- land och Estland.

Mats Odell talar även med kommunikationsministern i Estland, Andi Meister. Under samtalets gång säger Andi Meister att han tänker sätta sig själv som ordförande i den estniska haverikommissionen. Han undrar om inte Mats Odell skall delta i haveriutredningen eftersom de känner varandra. Mats Odell reagerar med förvåning. Han svarar att ett sådant arrangemang skulle vara helt främmande för svensk rättstradition och informerar Andi Meister om att Sverige har en permanent myndighet för haveri- utredningar, nämligen Statens haverikommission. De båda ministrarna enas preliminärt om att tillsätta en inter- nationell haveriutredning.

Utrikesdepartementet får information genom svenska ambassaden i Tallinn

Vid samtalet från Utrikesdepartementet inser Lars Grundberg, den svenska ambassadören i Estland, att en svår olycka inträffat i det hårda vädret och inleder därför ett sökande efter mer information. Han börjar med att kontakta estniska departement samt gränsbevakningen i Tallinn, som har sjöräddningsansvaret i Estland. Syftet är att sammanställa informationen och förmedla till Sverige hur situationen ser ut i Tallinn.

Ambassadören beger sig till Estlines kontor i Tallinn klockan 04.00 för att försöka få fram passagerarlistor. Med

sig har han en medarbetare från ambassaden som är estnisktalande. De får snabbt klart för sig att Estline- kontoret inte har fullständiga uppgifter om vilka som rest med fartyget, men det uppges att 679 passagerare och 188 besättningsmän finns ombord. Gruppresenärer, framför allt de som löst sina biljetter i Stockholm, finns inte upp- tagna på listor i Tallinn, det gör inte heller besättnings- medlemmars gäster, som kan resa utan biljett. Att två be- sättningar alternerade ombord, liksom det faktum att per- sonalen ibland bytte arbetspass med varandra, för med sig att även uppgifterna om besättningen är oklara.

Enskilda resenärer, som köpt sina biljetter i Tallinn, är dock registrerade, eftersom rutinerna är sådana att resenä- ren vid biljettinköpet fyller i namn, adress, nationalitet med mera på ett passagerarkort. Lars Grundberg går, till- sammans med sina medarbetare, igenom dessa passager- arkort och känner igen flera av namnen. Han upplever att det är som att läsa deras dödsdomar. Eftersom vädret är mycket hårt vet han att de har små chanser att överleva i det kalla vattnet.

149 av de ombordvarande passagerarna har registrerat sig på detta sätt, av vilka 46 är svenska, 69 estniska och tre finska resenärer. Korten innehåller även namn på resenä- rer från andra länder. Efter genomgången underrättas Ut- rikesdepartementet via telefax om namnen på de svenska resenärerna. Lars Grundberg och hans medarbetare upp- rättar också en förteckning med namn och medborgarskap på övriga personer som återfinns bland de ifyllda ombordstigningskorten.

Den svenska ambassaden får genom den estniska gränsbevakningen veta att 40 personer räddats. Denna in- formation vidarebefordras till respektive lands ambassad i Tallinn och till svenska Utrikesdepartementet. På kvällen skickar Lars Grundberg nya listor till Utrikesdepartemen- tet. Då är uppgiften att antalet personer ombord på Esto- nia är 934.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete under förmiddagen den 28 september

Kontakter tas med finska och estniska regeringarna rörande ett möte mellan statsministrarna. Diskussioner förs om tillsättandet av en haverikommission samt om behovet av fullständiga passagerarlistor. Regeringen bildar en krisgrupp.

På onsdagsmorgonen kontaktar statsminister Carl Bildt Finlands och Estlands statsministrar, Esko Aho och Mart Laar, och de beslutar om ett möte på finska Utö senare under dagen. Tanken är att statsminister Carl Bildt ska flyga över olycksplatsen i helikopter men planerna ändras, bland annat därför att det från finsk sida meddelas att det inte längre finns något att se vid förlisningsplatsen. Mötet flyttas till Åbo, för att statsministrarna skall kunna träffa överlevande från Estonia som förts till sjukhuset där.

Diskussioner om haverikommission och passagerarlistor

Klockan nio sammanträder statsminister Carl Bildt, kom- munikationsminister Mats Odell, statssekreteraren på kommunikationsdepartementet Per Egon Johansson, pressekreteraren Per Blixt på Näringsdepartementet samt från Statsrådsberedningen planeringschefen Olof Ehren-

krona, pressekreteraren Per Zetterquist och utrikes- ansvarige departementsrådet Jonas Hafström och diskute- rar formerna för en internationell haverikommission.

De försöker även ta reda på om det finns några passa- gerarlistor att tillgå. Statsministern ringer i detta ärende till Hans Laidwa på rederiet och får då veta att sådana förts för hand i Tallinn.

Åtgärder för att manifestera sorgen diskuteras

Klockan 09.30 hålls ytterligare ett möte, denna gång mel- lan Carl Bildt, Olof Ehrenkrona, Lars Christiansson och Jonas Hafström. Statsministern informerar övriga om ett samtal han har haft med kungen beträffande en minnes- gudstjänst och tyst minut. Senare under dagen talar stats- minister Carl Bildt även med ärkebiskop Gunnar Weman och domprost Caroline Krook i detta ärende. Statsminis-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

tern beslutar att flaggning på halv stång ska ske på alla of- ficiella byggnader.

Statsministern tar upp frågan om landssorg med kabi- nettssekreterare Lars-Åke Nilsson på UD. Det framkom- mer då att Sverige saknar formella rutiner för ett sådant förfarande.

Under förmiddagen tas kontakter mellan den avgå- ende och den tillträdande statsministern. Bland annat dis- kuteras Ingvar Carlssons deltagande vid den planerade minnesgudstjänst i Storkyrkan på söndagen den 2 oktober.

Agneta Aronsson från hovet meddelar Statsråds- beredningen att kungen har sänt telegram till statschefen i Estland och talat med statsministern i Finland.

Beslut om krisgrupp vid extra regeringssammanträde

Under ett extra regeringssammanträde16 beslutar reger- ingen att Statens haverikommission ska biträda i utred- ningsarbetet med anledning av passagerarfärjan Estonias förlisning. Statens haverikommission skall själv besluta om experter som skall delta i utredningsarbetet.

Enligt Mats Odell är det troligen under detta samman- träde som en tillfällig arbetsgrupp, en krisgrupp, bestå-

ende av ett antal statsråd m.fl. tillsätts. Statsminister Carl Bildt utser Mats Odell att leda krisgruppen.

Försvarsdepartementets roll – att hålla sig informerad

Försvarsminister Anders Björck kommer extra tidigt till departementet på onsdagsmorgonen. Han samlar sina närmaste medarbetare samt avdelningen för kustbevak- ning och räddningstjänst och går igenom läget. De kon- staterar att räddningsarbetet och sökandet efter överle- vande pågår på olycksplatsen och att samordningen sköts på myndighetsnivå. Även frågan om när räddningsin- satserna skall avslutas kommer att bli en fråga för berörda myndigheter. Enligt uppgift från Anders Björck föranle- der en olycka av Estonias karaktär inte något ingripande i form av direktiv eller liknande från departementet.

Av samma anledning kommer departementet inte hel- ler att involveras i avgörandet om när räddningsinsatserna skall avbrytas. Anders Björck deltar inte heller i några dis- kussioner om huruvida räddningsinsatserna bör övergå i omhändertagande av omkomna. På Försvarsdepartemen- tet ankommer att hålla sig informerat om utvecklingen och detta gör man framför allt via medierna.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete under eftermiddagen och kvällen den 28 september

Statsminister Carl Bildt möter statsministrarna i Finland och Estland, träffar överlevande, uttalar sig om bärgning

och initierar en undersökning av passagerarfärjors konstruktion.

Strax efter klockan 12.00 flyger statsminister Carl Bildt till Åbo tillsammans med Jonas Hafström och kom- mendör Emil Svensson. När de flyger in över Finska viken blir det hårda vädret kännbart.

På resan till Åbo får statsminister Carl Bildt rådet att ta upp de omkomna

säger att anhöriga till dessa utsatte regeringen för ett hårt tryck och krävde att färjan skulle bärgas. Han tänker sig hur ett sådant anhörigtryck kan se ut i fallet med Estonia, där antalet omkomna är så mycket större, och ger stats- ministern det bestämda rådet att allt bör göras för att ta upp de omkomna.

Vid tiden för Estonias förlisning arbetar Emil Svensson i en säkerhetspolitisk analysgrupp vid statsrådsbered- ningen. Han har året innan haft i uppgift att handha följ- derna efter olyckan med färjan Jan Heweliusz17 som sjönk i södra Östersjön 1993. Under flygresan till Åbo berättar kommendörkaptenen om detta arbete och delar med sig av framförallt två erfarenheter: anhöriga kommer att upp- tas av frågor kring hur olyckan kunde ske och de kommer att ställa krav på att kropparna tas upp. På Jan Heweliusz omkom sju svenska lastbilschaufförer och Emil Svensson

Intryck av förhållandena inuti Jan Heweliusz

Emil Svensson berättar också för statsministern att han under arbetet med Jan Heweliusz’ förlisning såg filmer som tagits vid dykningar ner till färjan. Anledningen till detta var att anhöriga ifrågasatte dykningarna och det of- ficiella beskedet från polska myndigheter om att det inte fanns några omkomna kvar ombord. Dykpersonal på utbåtsflottiljen deltog vid visningen av de polska filmerna i syfte att dels granska om dykningarna var professionellt gjorda, dels se om några kroppar kunde identifieras. Efter

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

genomgången av filmerna kontaktar Emil Svensson de anhöriga och berättar att inga kroppar hade synts till.

Kommendörkaptenen berättar för statsministern att det rådde en förfärlig röra i vraket, på grund av att såväl de lösa inventarierna som de fasta inventarierna kastats om- kring när fartyget vändes upp och ner. Det blir en ma- lande, mortelliknande funktion av alla lösa delar som vandrar runt i vraket, säger Emil Svensson till statsminis- tern och menar att dykarnas arbete skulle bli svårt. Trots detta vidhåller han att allt bör göras för att ta upp de om- komna.

Nytt möte med medierna

På flygplatsen möter gruppen ett medieuppbåd och till den samlade pressen säger statsminister Carl Bildt att re- geringen har givit Statens haverikommission i uppdrag att biträda, framför allt Estland, i en utredning av haveriet. Han understryker att det är angeläget att ta reda på vad som inträffat, bland annat i syfte att utröna vad som kan göras för att förhindra ett upprepande.

Under flygresan kommer en TT-flash. En överle- vande besättningsman säger sig ha sett att Estonias bog- portar var öppna.

Genomgång på räddningstjänstens ledningscentral

I räddningstjänstens ledningscentral väntar Finlands och Estlands statsministrar Esko Aho och Mart Laar på stats- minister Carl Bildt. De tre statsministrarna får en genom- gång av räddningsoperationen och information om att ingen kan leva på det djup som man i det här läget upp- skattar att fartyget ligger på.

Enskilda överläggningar

Statsministrarna överlägger därefter enskilt. För sina svenska kollegor berättar statsminister Carl Bildt efteråt att samtalet bland annat rört frågan om att tillsätta en est- nisk haverikommission med svenskt och finskt biträde. Det sades också att den finska haverikommissionen skulle lokalisera fartyget med svenskt bistånd och att det var vik- tigt att hitta fler omkomna. Samtalet rörde också möjlig- heterna att förbättra Östersjöns sjösäkerhetsorganisation.

Statsministrarna träffar överlevande

Efter överläggningarna åker statsministrarna till Åbo uni- versitets centralsjukhus för att besöka överlevande som förts dit. Det är sammanlagt 37 personer, den yngste är 12 och den äldste 77 år gammal. Den första patienten kom dit klockan 04.30 på morgonen. Klockan 07.30 började fler överlevande anlända till Åbo efter att först ha förts till Fin- ska Utö18.

Statsminister Carl Bildt träffar tre svenskar på sjukhu- set, bland dem en 61-årig man som räddats efter att ha legat sex timmar på en räddningsflotte i Östersjön med en kroppstemperatur på 26 grader. Mart Laar talar med tre estniska besättningsmän som berättar om en våg som un- derifrån lyfte bogporten.

Statsminister Carl Bildt uttalar sig om ett omhändertagande av omkomna

I Åbo, efter besöket på sjukhuset och överläggningarna mellan statsministrarna, hålls en hastigt arrangerad press- konferens.

Statsminister Carl Bildt får frågan: ”Om det skulle visa sig väldigt svårt att bärga färjan, hur stora ansträngningar anser du att man bör göra för att bärga vraket?” Han sva- rar: ”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst de anhöriga är någonting som jag ser som mycket, mycket viktigt. Och det har vi diskuterat, hur det arbetet skall inle- das.”

Inslaget sänds i Rapport på kvällen den 28 september. Regeringskansliet i Stockholm sänder inte ut något pressmeddelande som bekräftar detta uttalande.

Statsminister Carl Bildt vill ha en undersökning av passagerarfärjors konstruktion

Från flygplatsen inför hemresan ringer statsminister Carl Bildt upp Mats Odell. Statsministern vill att det ska under- sökas om andra passagerarfärjor i drift är konstruerade på samma sätt som Estonia. Uppgifterna från de överlevande besättningsmännen, om att bogporten ”lyfts underifrån” kan tyda på ett konstruktionsfel. Kommunikations- ministern får i uppgift att kontakta Sjöfartsverket. Där-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

efter ringer statsminister Carl Bildt till Hans Laidwa på rederiet och informerar om denna åtgärd.

Första sammanträdet i regeringens krisgrupp

Under tiden som statsminister Carl Bildt överlägger med statsministrarna i Åbo pågår i Sverige det första samman- trädet i den krisgrupp19 som Mats Odell uppdragits att leda. Gruppen består av statsråd från särskilt berörda de- partement som på detta sätt får ett forum för ett tätt informationsutbyte mellan departementen. Gruppen skall följa åtgärderna med anledning av Estonias förlisning.

Under mötet diskuteras regeringens roll och uppgifter i frågan om Estonia. Olika åsikter uttrycks, från att reger- ingen främst har en bevakande roll till att den skall bidra vid krisbearbetningen eftersom olyckans omfattning har gjort detta till en samhällsuppgift. Inget beslut fattas men man är dock överens om att inga utfästelser bör göras be- träffande frågan om bärgning av Estonia. Den politiska hanteringen av Alexander Kielland-olyckan20 tas upp som ett exempel på vad sådana utfästelser kan leda till.

Utöver denna övergripande diskussion diskuteras föl- jande frågor.

Värdet av symbolhandlingar

Civilminister Inger Davidsson framhåller att hon anser det viktigt att uppföljningen av olyckan inte bara handlar om teknik. Hon menar att katastrofens omfattning gör det viktigt med sorgbearbetning i större skala och anser att värdet av symbolhandlingar inte skall förringas. Civil- ministern säger också att åtgärder inte får koncentreras enbart till Stockholm. Hon berättar att kontakter tagits med ärkebiskopen och landshövding Gösta Gunnarsson i avsikt att organisera sorgemanifestationer över hela lan- det. Gösta Gunnarsson är den äldste i landshövdinge- gruppen, och den som leder landshövdingemötena samt har direktkontakterna med regeringen.

Frågan om bärgning av Estonia

Kommunikationsdepartementet uppger att det borde vara möjligt att bärga Estonia, som enligt uppgift ligger på 80–

90 meters djup. Det anges att en sådan operation kräver insatser av mycket kraftiga kranfartyg och att kostnaderna uppskattas till mellan 100 och 500 miljoner kronor. För- svarsdepartementet åtar sig att utreda om försvarsmakten kan bidra med bärgningshjälpmedel.

Mötesdeltagarna talar även om vikten av att, vid en bedömning i bärgningsfrågan, ta hänsyn till den svåra si- tuation som anhöriga befinner sig i innan en försvunnen person lagligen kan förklaras död.

Straffrättsligt ansvar

Beträffande frågan om olyckans orsaker uttalas från Justi- tiedepartementet att straffrättsligt ansvar kan bli aktuellt och att lagföring vid svensk domstol kan komma i fråga, om det föreligger misstanke om grova brott. Vid miss- tanke om mindre grova brott gäller detsamma, om gär- ningsmannen har anknytning till Sverige.

Informationssamordning på Kommunikationsdepartementet

Innan mötet avslutas utses kontaktpersoner på depar- tementen. Deras uppgift blir att rapportera fortlöpande om det egna departementets arbete till Per Egon Johans- son, statssekreterare på Kommunikationsdepartementet. Statssekreteraren skall ansvara för att denna information samordnas.

Kommunikationsdepartementet diskuterar omhändertagande av omkomna och haverikommission

På departementet diskuteras utformandet av ett uppdrag till Sjöfartsverket gällande undersökning av tekniska och legala förutsättningar att omhänderta omkomna. Vid denna tidpunkt är fartygets exakta läge inte känt och inte heller vet man var de omkomna kan påträffas.

Per Egon Johansson uppdras att ansvara för att be- slutsunderlag rörande bland annat frågan om omhänder- tagande av de omkomna tas fram och har med anledning av detta täta kontakter med Sjöfartsverkets chefsjurist Jo- han Franson och generaldirektör Kaj Janérus samt med rederiet.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Förslag från Estland om gemensam haverikommission

Utrikesdepartementet förmedlar ett skriftligt förslag från Estlands regering, via dess ambassad i Stockholm, om att de estniska, svenska och finländska regeringarna skall bilda en gemensam haverikommission. Från Utrikesde- partementet går ett faxmeddelande till den svenske am- bassadören i Tallinn, Lars Grundberg, med uppgift om att Estlands ambassadör i Stockholm informerats muntligen om att Sverige självklart kommer att medverka i utred- ningen.

Mats Odell ber generaldirektören för Svenska haveri- kommissionen, Olof Forssberg, att åka till Finland för att sätta sig in i frågan och ta de initiativ som behövs för att få igång en haverikommission.

Kvällssammanträde i Regeringskansliet

När statsminister Carl Bildt återkommer från Åbo hålls på kvällen ett sammanträde21 i regeringsrummet på Rosen- bad. Statsministern sammanfattar resultatet av det första dygnets arbete och beskriver läget enligt följande:

•Estland sätter upp en haverikommission som biträds

av Sverige och Finland. Den finländska haverikom- missionen anser sig ha en skyldighet att lokalisera far- tyget, som ligger på internationellt vatten.

•Starka humanitära skäl talar för att de omkomna skall omhändertas, denna målsättning är otvetydig. Ordet bärgning skall inte användas i sammanhanget, efter- som detta ord syftar på att hela fartyget.

•Ett seminarium med Estland och Finland angående färjetrafiken i Östersjön skall genomföras.

•Eftersom ett konstruktionsfel kan ha orsakat olyckan, bör det utredas om liknande fel kan återfinnas på andra fartyg.

•Minnesgudstjänst skall hållas i Storkyrkan på samma tid som motsvarande ceremonier i Åbo och Tallinn.

Under mötet diskuteras ytbärgarnas arbete på olycksplat- sen och man enas om att föreslå Konungen att dessa upp- märksammas med medaljer för sina insatser.

Enligt Jonas Hafströms anteckningar uttalar statsmi- nister Carl Bildt vid detta möte: ”Kropparna ska upp, kransar ska läggas på gravarna”.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

De centrala myndigheternas agerande den 28 september

Sjöfartsverket kontaktar Statens haverikommission och besvarar frågor från svenska

och internationella massmedier. Representanter för Statens haverikommission reser till Finland. Polisen organiserar telefonmottagning och krismottagning vid Estlineterminalen samt förbereder ett identifieringsarbete.

Efter det inledande samtalet vid tretiden på natten fortsätter telefonen att ringa hemma hos Sjöfartsverkets generaldirektör Kaj Janérus. Han talar bland annat med Erik Lundin, som är tillförordnad sjösäkerhetsdirektör22 och Jan-Olof Selén på Kommunikationsdepartementet.

Sjöfartsverket söker information

När generaldirektören senare kommer till Sjöfartsverket är sjötrafikdirektören Kjell Reslow och informations- chefen Lars-Göran Bronow på plats. Efter en stund kom- mer Sten Anderson, avdelningsdirektör på Sjöfarts- inspektionen. Situationen är kaotisk. Man försöker på olika sätt få fram så mycket information som möjligt.

Kjell Reslow informerar om att Estonia havererat på internationellt vatten men inom finskt sjöräddnings- territorium. I enlighet med det sjöräddningsavtal som finns mellan Sverige och Finland avvaktar man en begäran om bistånd, innan några resurser larmas ut. Vid det här

laget är dock samtliga tillgängliga sjöräddningsstationer larmade.

Kontakt tas med Statens haverikommission

Sten Anderson, som är Sjöfartsinspektionens observatör i Statens haverikommissions utredningar, har sedan tidi- gare ett möte inbokat på förmiddagen i Stockholm med haverikommissionen. Han och de övriga enas dock om att inte låta någon tid gå till spillo och kontaktar därför gene- raldirektören i Statens haverikommission Olof Forssberg omedelbart, för att erbjuda Sjöfartsverkets tjänster.

Anstormning av medier från hela världen

Medier från världens alla hörn vänder sig till Sjöfartsver- ket i sökandet efter information. Journalister i Tokyo, New York och London vill ha upplysningar samtidigt som deras kolleger från Norrköping och Stockholm vill be- kräfta uppgifter om läget. Informationschefen och hans

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

assistent kan inte ta emot alla samtal. Framför allt är det upplysningar om fartygets tekniska konstruktion som me- dierna vill ha. Att sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark är på tjänsteresa för med sig att inspektions- distriktet i Stockholm får ta hand om en stor del av förfrågningarna.

När medierna hör av sig kan Kaj Janérus bekräfta att fartyget sjunkit, att räddningsinsatser är insatta, att ett stort antal människor omkommit, att flertalet av dem är svenska medborgare, samt att man inte har några uppgif- ter om hur många som räddats. Sjöfartsverket håller inte någon presskonferens.

I ett internt meddelande till Sjöfartsverkets personal meddelar Kaj Janérus denna dag att Estonia hade totalt 867 personer ombord under olycksnatten.

Den egna personalen drabbad av olyckan

Informationsbehovet är också stort bland Sjöfartsverkets egna anställda. Maj Lindhagen, som arbetar med debriefing23, personalhantering och anhörigkontakter kal- las in till kontoret redan klockan fem på morgonen. Det står tidigt klart att personal från verket är med på färjan men det är länge oklart hur många och vilka det rör sig om.

Klockan nio på morgonen vet man vilka som var med ombord olycksnatten och Maj Lindhagen beger sig till Sjöfartsinspektionen i Stockholm för att arbeta med per- sonalen där. Det ska dröja ännu ett dygn innan man vet vilka ur den egna personalen som omkommit.

De svenska och finska haverikommissionerna möts i Åbo

Strax efter att nyhetssändningen om Estonia tonat ut hemma hos Olof Forssberg ringer Jan-Olof Selén på Kommunikationsdepartementet. Samtalet rör frågan om hur en haveriutredning skall bedrivas. En stund senare ringer Sten Anderson från Sjöfartsinspektionen.

Efter ett slutsammanträde rörande en annan sjöolycka beger sig Olof Forssberg och Sten Anderson, tillsammans med två medarbetare från haverikommissionen, till Fin- land. De når Åbo på kvällen. Gruppen träffar representan-

ter för den finska haverikommissionen och får besked om att den estniska haverikommissionen anländer dagen därpå.

Polisen och svenska identifieringskommissionen

Telefonmottagning organiseras

Under samtalet med vakthavande på jourcentralen får polisöverintendent Roland Ståhl veta att jourhavande på Utrikesdepartementet, Kerstin Melén, bett honom ringa. Klockan är 02.45 då han får tag i henne. Kerstin Melén vill ha besked om hur anhöriga skall informeras och om vem som skall ansvara för telefonförfrågningar.

Roland Ståhl ringer till LKC24 och meddelar att verk- samheten skall ledas av Polismyndigheten i Stockholms län och att ansvaret för identifiering av de omkomna ligger hos ID-kommissionen vid Rikskriminalpolisen.

Klockan 03.30 är polisens första telefonmottagning organiserad. Ansvarig för mottagningen är kriminal- kommissarien Walter Kegö. Klockan 04.45 finns fyra an- knytningar till polisen öppna för telefonsamtal rörande katastrofen.

Hård belastning

Under dagen tar man på polisens telefonmottagning emot en stor mängd samtal som 15–20 personer arbetar med att besvara efter bästa förmåga. Oroliga människor vill veta om just deras anhöriga är med på Estonia. Under samtalen noteras personuppgifter på saknade personer och samlas i ett katastrofregister.

Anhöriga har svårt att komma fram på polisens telefon på grund av den enorma belastningen. De vänder sig där- för till alla tänkbara instanser för att få information. För att avlasta polisen i Stockholm och för att komma vidare i ar- betet med att upprätta listor över saknade öppnas under förmiddagen telefonlinjer till polisen i Malmö och Göte- borg. Anhöriga uppmanas via TT att vända sig dit.

Mottagande av anhöriga vid Estlineterminalen förbereds

Beredskapshavande polischef underrättas om katastrofen klockan 02.30. Han bedömer att en ledningsstab skall upprättas vid Estlineterminalen för att organisera arbetet

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Syftet med polisens katastrofregister är flerfaldigt:

1.Det ska bidra till en effektiv och säker identifiering av såväl skadade, utrymda och döda som efterfrågade personer.

2.Det ska ge information om personer som förts till sjukhus, upptagningsplatser, inkvarteringar och liknande.

3.Det ska lämna information om gods och fordon som omhändertagits eller utlämnats.

4.Det ska ligga till grund för insamling av tillräcklig information om de personer som efterfrågat saknade så att de kan kontak- tas igen.

För att upprätta katastrofregistret använder polisen sju olika blanketter, varav tre används för registrering av drabbade och efterfrågade människor. De övriga blanketterna används för efterfrågade fordon och gods.

med att ta emot anhöriga och passagerare. Kontakter skall även tas med myndigheter och rederiet. Fem minuter se- nare förbereds registreringen av anhöriga/passagerare ge- nom att blanketter mångfaldigas och distribueras.

Vid tretiden underrättas chefen för LKC och en halv- timme senare länspolismästaren vid Polismyndigheten i Stockholms län.

Passagerarlistor efterlyses

Redan vid det första samtalet med jourcentralen klockan halv tre, har Roland Ståhl bett vakthavande att ta in passagerarlistor. Detta arbete inleds när en polispatrull

klockan 03.10 beger sig till Estlineterminalen. När poli- serna kommer fram finns ett tiotal journalister redan där.

Efter samråd mellan polisen och Estlines VD Mats Björrud beslutas att personal från Estline ska arbeta med att ta fram passagerarlistor. Vid halvsjutiden får Roland Ståhl veta, genom ledningscentralen i Stockholm, att passagerarlistor ännu inte finns tillgängliga.

Den svenska identifieringskommissionen sammankallas

Roland Ståhl, som är ordförande i Svenska identifierings- kommissionen, påbörjar arbetet med att sammankalla gruppen. Syftet är att diskutera och förbereda arbetet med att identifiera omkomna svenskar som omhändertas.

Det första sammanträdet äger rum klockan 08.30. Under mötet diskuteras hur arbetet med att samla in upp- gifter om saknade skall organiseras. Insatserna skall sam- ordnas med den finska identifieringskommissionen.

Senare under dagen diskuterar kommissionen när och hur jämförelsematerial från anhöriga till saknade svenska medborgare skall börja samlas in. Identifierings- kommissionen behöver underlag för identifiering bland annat i form av läkar- och tandläkarjournaler, anhörigas beskrivningar av de omkomna, deras klädsel, smycken och speciella kännetecken. Att få fram passagerarlistor är ett viktigt underlag för detta arbete.

Åklagarmyndigheten

Redan klockan 10.40 på olycksdagen beslutar över- åklagaren Uno Hagelberg på åklagarmyndigheten i Stockholm, att inleda förundersökning angående Estoniahaveriet. Syftet är att säkra bevis. Ärendet lottas på chefsåklagaren Birgitta Cronier. Kontakt tas med Olof Forssberg och finska myndigheter. Kriminalkommis- sarien Kurt Alopaeus i Finland meddelar att samtal med de överlevande har påbörjats.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Krisarbetet påbörjas runt om i Sverige

På orter som drabbas särskilt hårt av olyckan organiseras krismottagningar efter hand som nyheten når fram.

Många av de svenska resenärerna ombord på Estonia kom från Stockholms län. Flera av dessa reste i grupper av olika slag, bland andra civilanställda hos poli- sen, anställda på Statoil, inom Ericssonkoncernen och Kooperativa institutet. På dessa företag och även på andra platser i Stockholm bildas krismottagningar för anhöriga till de omkomna. Här nedan presenteras några exempel på denna verksamhet.

Krismottagning på Estlineterminalen i Stockholm

Klockan är fem när Bo Brismar, cheföverläkare för DEMC, akut- och katastrofmedicinskt centrum vid Södersjukhuset, får samtalet från stabsläkaren vid CAK och uppdras att vara ledningsläkare vid Estlineterminalen. Han kommer dit en timme senare, tillsammans med två sjukvårdsgrupper från sjukhuset. På plats i terminalen finns då redan ett 20-tal personer från socialjouren, så småningom kommer där att finnas ett 50-tal hjälpare från

olika organisationer. Ett fåtal anhöriga och vänner till fartygskatastrofens offer har kommit till terminalen lik- som representanter från massmedierna. Fler anhöriga kan förväntas komma till terminalen. Däremot finns inga för- väntningar om att överlevande ska komma.

Bo Brismar inleder arbetet med att organisera infor- mationsverksamhet till de anhöriga, färjepassagerarna och massmedierna. Till sin hjälp har han informationschefen från Södersjukhuset, en tjänsteman från rederiet och polisinsatschefen i terminalen.

Psykosocial stödverksamhet

Klockan 08.00 skiljer man på medierna och anhöriga inne i terminalen. De anhöriga börjar nu bli så många att de fyller terminalen. Tre centra inrättas och bemannas med personal från sjukvårdsgrupperna, olika krisgrupper, olika kyrkliga organisationer, kommunens socialtjänst och per- sonal från Estline. I dessa centra integreras den psyko-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

sociala stödverksamheten med informationsverksamhet. Man samverkar med polisen i arbetet med att ge enskild information till anhöriga och samlar även in information om de saknade. Oroliga och upprörda anhöriga frågar ef- ter passagerarlistor och söker uppgifter om överlevande och omhändertagna omkomna. Tillförlitlig information går inte att få fram. Listor som upprättas korrigeras hela tiden.

Telefonmottagning inrättas

Avskilt från arbetet i terminalen upprättas en telefon- mottagning. Uppgifter om telefonnummer till denna går ut via massmedierna. Belastningen är mycket hård, om- kring 11-tiden på förmiddagen bemannas telefonjouren med 60 personer. Under samtalen med anhöriga samlas uppgifter in om de saknade personerna. Blanketterna samlas in efteråt av polisen och blir inte tillgängliga för stödpersonerna förrän en tid senare, vilket för med sig att en direkt uppföljning av stödsamtalen inte kan ske.

Kaotiska förhållanden

Mängden av anhöriga som kommer till terminalen gör att förhållandena rätt snart blir kaotiska. Bristen på informa- tion om döda och saknade innebär att de anhöriga utsätts för en påfrestande väntan i ovisshet.

En av de många berörda, Samuel Svensson från Jönköping, inser att fadern reste med Estonia och följer TV:s rapportering av olyckan. Han ringer de nummer till Stockholm som visas på TV utan att få svar. Tillsammans med en vän beger han sig till Stockholm och Estlineterminalen. Han kommer fram på eftermiddagen. Inne i terminalen går han igenom listor på överlevande. Hans far namn står inte med. På kvällen kommer Silja Europa in till Stockholm och ombord finns några överlevande. Men inte Samuels far.

Informations- och stödverksamheten vid terminalen avslutas den 1 oktober.

Krisgrupper startas inom polisen

Vid 03.15 kontaktar någon vid LKC chefen för polisens arbetsmiljöenhet och informerar om att ett 70-tal polis- anställda finns med på olycksfärjan. Vid halvfyratiden upprättas en direktförbindelse till polisen i Åbo.

Klockan 05.30 har polismyndigheten i Stockholms län upprättat en krisstab i omedelbar anslutning till LKC. Man konstaterar att samtliga polismästardistrikt i länet har anställda med på Estonia. Behovet av psykosocialt stöd bedöms som stort. Krisstaben påbörjar arbetet med att starta upp en krisgrupp i varje polisdistrikt och avdelning. Målgruppen är i första hand insatspersonal, arbets- kamrater och anhöriga till saknad personal, överlevande och personalen på krisgrupperna. Andra anhöriga till sak- nade skall hänvisas till landstinget. Krisgrupperna skall genomföra stödsamtal och ge information.

Krisstaben får information från LKC som har kontakt med insatschefen på Estlineterminalen, RPS:s informa- tionscentral, ID-kommissionen och våldsroteln vid Polis- myndigheten i Stockholms län. Inhämtad information skickas från krisstaben till krisgrupperna via fax och ge- nom möten. Krisgrupperna får även information från massmedierna.

Krisgrupper inom företag som drabbats

På Statoil och Ericsson bildas tidigt krisgrupper som kon- taktar anhöriga till de anställda som rest med Estonia för företagets räkning. Ambitionen är att erbjuda stöd och hjälpa till att förmedla information. Varje anhörig får en eller flera kontaktmän.

Den intensiva verksamheten i krisgrupperna pågår ett par veckor efter olyckan. Under de första dagarna är det psykologiska stödet viktigast, liksom hjälpen med att få in- formation om döda, saknade och räddade. Så småningom får de anhöriga även hjälp med att hantera försäkrings- frågor, frågor om dödförklaring, boutredning m.m.

Under hösten hålls ytterligare några möten för samt- liga anhöriga.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Krismottagningar på sjukhusen i Stockholm

På de sjukhus som informerats om olyckan förbereds kris- grupper och lokaler för omhändertagande av skadade och deras anhöriga och för anhöriga till saknade.

På Södersjukhuset arbetar en PKL-grupp och resurs- grupp med att dels möta anhöriga till patienter och sak- nade, dels bemanna en telefonmottagning och därutöver avlösa stödgrupper i färjeterminalen. Arbetet på sjukhuset förstärks genom ett kristeam från Södermalms psykia- triska sektor och en estnisktalande psykiater. Stöd- insatserna pågår till den 5 oktober. Sjukhuset tar emot ett 30-tal överlevande.

På Huddinge Sjukhus fördelas PKL-gruppen och resursgruppens arbete på ett liknande sätt. Utöver detta arbetar man med debriefing av sjukvårdspersonal som del- tagit i helikopterinsatserna. Dessutom sänder man en resursgrupp till Åbo vars uppgift är att stödja svenskar som omhändertagits och förts till sjukhus där.

Den psykosociala stödverksamheten pågår under ca två veckor. Sjukhuset tar emot sju överlevande.

Karolinska Sjukhusets PKL-grupp och beredskaps- grupp bemannar en telefonmottagning. Telefon- mottagningen pågår till den 14 oktober. Dessutom med- verkar man i arbetet i terminalen. Överläkaren och koordinatorn för krisverksamheten på sjukhuset och några personer ur beredskapsgruppen får i uppdrag av stabs- läkaren att samordna och leda sjukvårdens psykosociala verksamhet i terminalen. Sjukhuset tar inte emot några överlevande.

På Jakobsgården i Borlänge samlas anhöriga

Vakthavande befäl bedömer informationen han får på morgonen så att polisens uppgift kommer att bli ett rent psykosocialt omhändertagande. Han får ett faxmeddelan- de från företrädaren för Surahammars busstrafikbolag med en lista över de passagerare som åkt med på Estlands- resan. Vakthavande befäl underrättar beredskapshavande polischef i länet, som i sin tur underrättar länspolis- mästaren i Falun. Polismyndigheten i Borlänge får ansvar för samordningen i länet.

Klockan kvart i åtta hålls ett möte med delar av kris-

gruppens medlemmar och polisledningen i Borlänge. Samtidigt, vid den ordinarie morgonsamlingen, informe- ras polispersonalen om det inträffade. Några minuter se- nare utses polisintendenten Bertil Ståhle till att upprätta och leda en ledningsstab i polishuset. Man inser nu att krishanteringen kommer att bli en stor arbetsuppgift. Två personer får ansvaret att sköta kontakterna med anhöriga och press. Några andra utses att svara för inhämtande av uppgifter om omkomna och saknade. Redan klockan åtta ringer många från medierna till polisen.

Birgitta Berggren organiserar krisgruppen i försam- lingshemmet Jakobsgården i centrala Borlänge. Klockan kvart över åtta inkallar hon övriga medlemmar i kris- gruppen. Tre telefonlinjer öppnas till församlingshemmet klockan 08.40 och polisen underrättas och ombeds hän- visa anhöriga att ringa dit. Även medierna får telefon- numren för att informera allmänheten.

Alla som kommer till Jakobsgården kan samtala med någon präst, kurator eller medmänniska. Varje dag lämnar samma polisman information till anhöriga klockan 15.00 och till pressen klockan 16.30. Polisen får sin information främst från den svenska identifieringskommissionen.

Insamlandet av jämförelsematerial för identifierings- arbete sköts till stor del av polismän på plats i församlings- hemmet.

Krisgruppen arbetar i församlingshemmet varje dag mellan 08.00–ca 21.00, fram till den 5 oktober och däref- ter fortsätter krishanteringen i mindre anhöriggrupper25. Varje familj som drabbats av katastrofen fick så små- ningom en egen stödperson.

Den lokala krisgruppen finns i Borlänge sedan 1988. Den består av representanter från ambulansverksamhet, kyrka, polis, räddningstjänst och socialförvaltning. Gruppen samarbetar med Borlängehälsan, psykmottagningen och skolan. Målsätt- ningen med krisgruppens arbete är bl.a. att lämna stöd och hjälp till drabbade och anhöriga vid större eller mindre olyckor.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Krisarbetet i Jönköping

En representant för PKL-gruppen infinner sig vid sju- tiden på länssjukhuset i Jönköping för att ta hand om några anhöriga. Snart förstår sjukhuspersonalen att det finns fler drabbade i Jönköping.

Jourhavande räddningschef sammankallar halv tio ledningsgruppen för katastrofarbete. Ledningsgruppen beslutar att inrätta ett större kriscentrum i Pingstkyrkan och en mindre mottagning på länssjukhuset.

I Pingstkyrkan tar kyrkans personal hand om kontak- ten med drabbade personer. Stödgruppen arbetar med ad- ministration, struktur och samordnar olika aktiviteter samt håller i kontakterna med massmedierna. En särskild presstelefon bemannas med en PKL-medlem. Under för- middagen börjar anhöriga och vänner samlas i kyrkan. Klockan 13 har anhöriga till alla 21 personer som var med på bibelskolans resa kontaktats. På kvällen är ett drygt hundratal personer samlade. Kyrkan håller öppet dygnet runt. De flesta anhöriga är från andra orter än Jönköping. Kyrkan ser till att dessa får någon stödperson på sin hem- ort.

De närstående får vid tre tillfällen under dagen samlad information från stödgruppen. Bland annat kan besked lämnas om att sex elever överlevt katastrofen.

Mottagningen på länssjukhuset bemannas med fyra

Curt Gemheden ringer från Storlien till Estlineterminalen och får rådet att åka dit för att få den bästa informationen. Tillsammans med hustrun tar han tåget på morgonen från Storlien och under resan lyssnar de på radion. Genom nyhetssändningarna förstår de att det bara är ett fåtal människor som överlevt katastrofen. När tåget passerar Järpen ringer mobiltelefonen. En av deras söner ringer och berättar att brodern som rest med Estonia har ringt från färjan Isabella. Klockan är 09.30. Sonen har överlevt. På TV redovisas sonen som saknad.

personer från sjukhusets stödgrupp. Tre telefonlinjer bemannas. Numret lämnas ut till lokalradion för sprid- ning till allmänheten. Sju drabbade familjer som inte hade anknytning till bibelskolan hör av sig.

Krisgrupp och Stöttegrupp för anhöriga i Lindesbergs kommun

Lindesberg

Från klockan 06.15 sänder länsradion extra nyhets- sändningar. Ca 06.50 uppges att en buss med passagerare från Lindesberg är med på Estonia.

POSOM-gruppen i Lindesberg samlas på brand- stationen vid halv åttatiden. I gruppen ingår räddnings- chefen, en skolpsykolog, en kurator, en socialsekreterare, två poliser och vid något tillfälle personal från kyrkan. Man beslutar att aktivera Stöttegruppen i Fellingsbro och upprätta andra stödgrupper. Gruppen undersöker vilka som var med på Estonia från kommunen. Två som finns med på resebyråns lista över passagerare har inte rest med. Rykten som uppstår kontrolleras. Räddningschefen sköter mediakontakterna som är betydligt fler än vad han förvän- tade sig. Klockan 13.00 hålls en presskonferens för svenska och utländska massmedier. POSOM-gruppen har den mest tillförlitliga informationen om de saknade i lä- net.

Kyrkoherde Orvar Homann sammankallar sina med- arbetare och startar en stödgruppsorganisation. Han med- delar via länsradion att församlingshemmet har öppnats för anhöriga. I stödgruppen finns två läkare, psykiater, två kuratorer, en psykolog, tre präster och en diakon. Under eftermiddagen går man ut till drabbade arbetsplatser. Orvar Homann uppger att han fann situationen kaotisk och pressande eftersom det inte fanns någon beredskap i församlingen. Han ledde arbetet och tog hand om informationsarbetet. Senare fick varje drabbad familj en egen kontaktperson.

Klockan kvart i åtta får kommunens personalchef en deltagarlista från resebyrån. Personalen samlas för ett in- formationsmöte klockan nio. Samtidigt åker Bo Wester- berg, stadsbyggnadschef, till de berörda köken inom kom- munen för att informera om olyckan. Socialsekreterare

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

POSOM-grupp: Beredskapsgrupp för psykiskt och socialt omhändertagande.

En sådan grupp bör, enligt Socialsty- relsen, finnas inom varje kommun. Kan sägas utgöra en motsvarighet till sjukvår- dens PKL-grupper, psykologisk/psykiatrisk katastrofledningsgrupp. I POSOM-grupper medverkar i de flesta fall representanter för kyrkan, skolan, polisen, primärvården, socialtjänsten och räddningstjänsten. Gruppernas uppgift bör vara att vid akuta kriser, olyckor eller katastrofer hjälpa enskilda eller grupper genom att

–vara stödpersoner

–upprätta informations- och stödcentrum

–samverka med andra organisationer

–stödja räddningstjänsten vid debriefing

–utbilda egna organisationen.26

och hemterapeuter är i beredskap. Klockan 12.00 har barnomsorgen fått fram listor över barn som drabbats och informerar berörda daghem och skolor. En kommunal ledningsgrupp bildas med kommunalrådet, kommun- direktören, oppositionsrådet, räddningschefen, stads- byggnadschefen, personalchefen och chefen för miljö- och räddningsnämnden. Kommunalrådet informerar externt och ledningsgruppen internt. Den spontant bil- dade ledningsgruppen beslutar 13.45 att personlig kontakt skall tas med alla anhöriga. Besöken påbörjas vid 15-tiden. Det visar sig ta flera veckor innan anhöriga till samtliga saknade har kunnat nås.

08.30 samlas katastrofkansliet på Lindesbergs lasarett.

Fellingsbro

Klockan 06.00 hör någon i Stöttegruppen i Fellingsbro på radio att det hänt en olycka. Strax därefter samlas med- lemmar i Stöttegruppen i församlingshemmet Olofsborg och vid åttatiden startar gruppen sin krisverksamhet.

Distriktsläkaren med två sjuksköterskor flyttar sin kris- verksamhet till församlingshemmet klockan nio.

Genom polisen får man tillgång till resebyråns passagerarlistor och börjar åka hem till drabbade familjer för att erbjuda dem möjligheten att komma till stöd- gruppen i församlingshemmet.Under förmiddagen börjar anhöriga att komma. En del tar sig dit själva, andra hämtas av stöttegruppens medlemmar. Telefoner och telefax in- stalleras. Mat tillagas. Personal från förskola och daghem kommer för att träffa drabbade barn. Skolkurator, special- lärare och stödpersoner sätts in i drabbade skolklasser. På kvällen håller kyrkoherden en andaktstund. Två personer håller i presskontakterna.

En anhörig berättar för analysgruppen att han fick be- sked om olyckan klockan halv åtta på morgonen och att hans första tanke var att åka till sjukhuset. Men någon från Stöttegruppen kom och ”tvingade” honom att följa med till församlingshemmet och det är han tacksam för idag. Han säger att församlingshemmet blev som ett hem, alla bodde där och bygdens folk ställde upp och hjälpte till. Uppslutningen var stor och viktig.

Fram till den 3 oktober arbetar Stöttegruppen dygnet runt i treskift för att hjälpa de drabbade. Vid olika tillfällen under dessa dagar kommer representanter från bland an- nat kommunen och försäkringsbolag för att informera om olika frågor.

Den 20 november kommer ett brev till de anhöriga i Fellingsbro från den person som guidat deras anhöriga i Tallinn. Brevet beskriver de omkomnas sista dag. De an- höriga uppskattar brevet mycket.

PRO-lokalen blir kriscentrum i Norrköping

Vid samtal med Norrköpingpolisens larmcentral åtar sig PRO:s kassör att öppna föreningslokalen i Stadshuset. Några PRO-medlemmar samlas snart där. Telefonerna

Stöttegruppen bildades 1992 efter en brandolycka. Den består av medlemmar från olika yrkeskategorier. Räddnings- tjänsten larmar vid behov Stöttegruppen och landstinget ställer vid behov en sjuksköterska till förfogande.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

ringer. Människor undrar om deras anhörig var med på resan. PRO-medlemmarna svarar med hjälp av en lista över resenärer. Under de första timmarna är även journa- lister inne i PRO-lokalen.

Jourhavande präst, Henric Daréus, åker till Stadshuset och dit kommer snart fler präster och pastorer som lar- mats. Dagen ägnas åt samtal och själavård. Kyrkan öppnar senare en telefonlinje ”Estonia-jouren” som under första tiden ständigt är bemannad.

Någon i psykiatriska klinikens jourlinje ringer till en PUG-medlem som vidarebefordrar information till PUG:s koordinator 06.45.

Lokalradion förmedlar information om att länet är hårt drabbat

Strax före klockan sju får Radio Östergötland veta att ett stort antal PRO-medlemmar är med på Estonia. Radion intervjuar ordföranden i organisationen i sjusändningen och lyssnarna får höra att länet är hårt drabbat och att PRO:s lokaler i Stadshuset står öppna för dem som vill komma dit. Telefonnummer för anhöriga att ringa lämnas ut. Radiostationen sänder direkt från Stadshuset strax före klockan 08.00. Under förmiddagen intervjuas fler PRO- medlemmar. Flera kyrkor hör av sig till radiostationen och meddelar att kyrkorna står öppna.

Kommunens katastroforganisation

Vid halv åttatiden får kommunstyrelsens blivande ordfö- rande och ordföranden i pensionärsrådet information om olyckan och beger sig till Stadshuset. På väg till ett möte får kommunstyrelsens ordförande via radio veta vad som hänt. Han tar sig omedelbart till Stadshuset.

PUG (Psykologiska uppföljningsgruppen vid lasarettet i Norrköping) ansvarar för uppföljningsarbete efter avslutade räddningsinsatser. Detta sker genom krisbearbetande samtal och andra åtgärder.

Socialdirektören beslutar att utlösa kommunens katastroforganisation och de lokala kontoren underrättas.

Tio av PUG:s medlemmar samlas till möte klockan åtta på lasarettet i Norrköping och därefter öppnas katastrofkansliet. Fyra medlemmar åker till ett möte i Stadshuset klockan nio. Närvarande är representanter för kommunledning, socialförvaltning, kyrka, lasarett och PRO. Inga representanter från polisen närvarande.

En ledningsgrupp och en samordningsgrupp bildas med representanter från PUG, Svenska missionskyrkan, PRO, socialjouren och kommunledningen. Senare till- kommer en representant för polisen. Strax därefter håller samordningsgruppen ett möte. Kommunens informa- tionschef får till uppgift ett sköta mediakontakterna. Per- soner från PUG och från kyrkan arbetar med psykosocialt omhändertagande. Personal från PUG övertar arbetet med inkommande samtal.

En presskonferens hålls i Stadshuset.

Ordinarie ledningsmöte hålls klockan 08.00 i polishu- set. Osäkerhet råder över polisens roll i krisarbetet och vilka kriscentra som öppnats. Situationen är förvirrad. Flera börjar svara på telefonsamtal. Anhöriga uppmanas vända sig till PRO:s lokaler i Stadshuset. På morgonen får polisen listor på resenärer från PRO. Några poliser flyttar in i Stadshuset och påbörjar arbetet. En poliskommissarie ingår därefter i samordningsgruppen och blir den som förmedlar polisens information. Vid tiotiden begär Stock- holmspolisen att identifieringsmaterial skall samlas in.

Polisen informerar om att det inte finns några pålitliga besked att ge beträffande passagerare och överlevande.

Radio Östergötland går vid lunchtid ut med informa- tion till lyssnarna om vilket telefonnummer de kan ringa för att få kontakt med det upprättade kriscentret.

Klockan 15.00 har hälften av de anhöriga kunnat nås. Varje anhörig fick senare en egen kontaktperson.

Gottsunda kyrka blir kriscentrum i Uppsala

Klockan sex samlas Uppsala läns landstings PKL-grupp i Akademiska sjukhuset. Gruppen etablerar kontakt med polisen. Ett kriscentrum börjar organiseras i Gottsunda kyrka. Telefonlinjer dras in och kristeam gör sig klara att

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

möta de drabbade. Prästen Bertil Dovelius informerar kommunalrådet Gunnar Hedberg om beslutet att öppna ett kriscentrum i kyrkan.

Klockan nio kommer den första som ville ha hjälp. Polisen i kriscentret registrerar saknade och efterfrågade och förmedlar denna information till polisledningen. Osä- kerhet råder över vad som har hänt. Allt är overkligt. Många frågar sig hur det kan ha gått för deras anhöriga. Tidigt står det klart att en grupp med 26 nämndemän, personal från ett servicehus och anställda från folkminnes- arkivet hör till de saknade. Sammanlagt är ca 60 personer saknade från Uppsalatrakten.

Klockan 09.30 börjar ett samverkansmöte mellan läns- polismästaren, brandchefen, kommunledningen, lokal- radiochefen, landshövdingen och representanter för Svenska kyrkan. Ordföranden i PKL-gruppen, Kerstin Berg-Johannesson, redovisar vidtagna åtgärder. Informa- tionsträffar för anhöriga planeras.

Både på eftermiddagen och på kvällen hålls minnes-

och andaktsstunder i kyrkan. Kriscentret är öppet under hela natten.

Utöver detta kriscentrum finns även ett särskilt för an- höriga till de nämndemän från Uppsala län som omkom.

PKL-grupp: Psykologisk-psykiatrisk katastrofledningsgrupp.

Socialstyrelsen har föreslagit att en sådan grupp inrättas på flertalet sjukhus. I PKL-grupper ingår representanter från vuxenpsykiatri, barn- och ungdoms- psykiatri eller barnsjukvård, och sjukhus- kyrkan samt psykologer och kuratorer. Gruppen har till uppgift att planera, leda och samordna det psykiska och sociala omhändertagandet vid katastrofer. Någon grupp bör ha ett övergripande läns- ansvar.27

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Stöd- och brottsofferföreningen i Vilhelmina: Föreningen är ideell med

ca 40 permanenta medlemmar. Kommun, landsting, kyrka och polis stöder fören- ingen som bildades 1992. Stödgruppens mål är att vara ett stöd för personer som råkat ut för uppskakande händelser, t.ex. plötsliga dödsfall, skada på grund av en olycka eller kränkningar i samband med brott.

Vilhelmina församlingshem blir kriscentrum

Vid halv åttatiden börjar polisen i Vilhelmina upprätta en preliminär personförteckning över de drabbade. Ungefär samtidigt kallar samordnaren för Stöd- och brottsoffer- föreningen in stödpersoner. Åtta personer med nära an- knytning till Vilhelmina fanns med på Estonia. Samtliga reste i en grupp från gymnasieskolan.

Skolchefen Knut Isaksson kommer till skolan klockan 07.45. Han träffar skolledarna, skolsköterskan och skolku- rator. Skolpersonalen har redan varit i direkt eller indirekt kontakt med samtliga föräldrar till barn som åkte med på resan till Estland. Gruppen beslutar att de skall be kyrkoherden komma till skolan.

Strax efter klockan åtta kallas skolsköterskor till församlingshemmet. Några minuter senare går larmet hos kyrkan, socialchefen, primärvården och den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.

Klockan nio samlas lärare och elever i kyrkan för infor- mation.

Med anledning av den svåra situationen för personalen

på skolan ombeds kuratorn Michael Semelius att komma och genomföra debriefing för samtliga lärare. Han upple- ver situationen kaotisk och översköljs av personalens på samma gång hjälplöshet och ambition att hjälpa.

Anhöriga kallas till församlingshemmet

Tjugo minuter i nio håller stöd- och brottsoffer- föreningens styrelse ett sammanträde i församlings- hemmet. Kontakt med anhöriga har då redan tagits och de kallas till det kriscentrum som bildats i församlings- hemmet. En ledningsgrupp bildas med företrädare för polis, kyrka, social myndighet, räddningstjänst, sjukvård och skola. Ulla-Britt Granberg, som är diakonissa, blir samordnare mellan lednings- och stödgruppen.

Stöd- och brottsofferföreningens jourgrupp, ca 12 medlemmar arbetade i stödgruppen tillsammans med två psykologer.

Socialchefen Anders Larsson får en bokningslista med namn på passagerare från polisen i Stockholm. Ganska snart bekräftar en svensk ambassadtjänsteman i Estland att de Vilhelminabor som fanns med på listan reste med Esto- nia.

Polisen håller presskonferens i polishuset klockan 11.00 och 15.00. Fortlöpande information lämnas till de anhöriga genom att polismästare Olof Ersgård kommer till församlingshemmet. Massmedierna får inte tillträde till kriscentret.

I kyrkan håller prästen en förbönsgudstjänst på kväl- len. Det kommer besked om att överlevande är på väg till Värtahamnen. På torsdag morgonen får de anhöriga veta att ingen från Vilhelmina fanns med bland dessa.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Svenska Kyrkans reaktioner

Ärkebiskop Gunnar Weman talar med statsministern om tröstens ord och uttalar sig för en bärgning. Stockholms stift bidrar till krisarbetet vid Estlineterminalen och genomför en gudstjänst i Storkyrkan.

Mötet med svenska kyrkans centralstyrelse i Växjö inleds med en morgonmässa. Omkring klockan halv elva har information om Estoniahaveriet spridit sig bland deltagarna, man förstår att någonting allvarligt hänt. Mötet löper dock vidare, och frågan om Estoniahaveriet tas inte upp och protokollförs som ett ärende, men utan tvekan är händelsen det stora samtalsämnet ”i korrido- rerna”.

Statsministern kontaktar ärkebiskopen

En av de första som hör av sig till ärkebiskopen på telefon under förmiddagen är statsminister Carl Bildt. Statsminis- tern är oerhört engagerad och vill ha ärkebiskopens syn på hur händelsen skall handläggas. Vad kan ärkebiskopen göra från sitt håll? Vilken tröst finns att ge? Vilka uttalan- den kan göras i en så svår situation? Under samtalet med statsministern framstår omfattningen av händelsen som tydlig för ärkebiskopen.

Nu börjar även medierna höra av sig

Parallellt med detta börjar medierna höra av sig. Först ut är radion och därefter fortsätter samtalen att komma. I princip ägnar ärkebiskop Weman resten av dagen åt att tala med massmedierna. Att delta aktivt på mötet är det inte längre tal om.

I Ekots 12.30-sändning säger ärkebiskopen att han hoppas att alla kyrkor skall hållas öppna och att gudstjäns- ter anordnas.

Vädjan om att låta bärga Estonia

I Expressen den 30 september publiceras en intervju med Gunnar Weman. Han framför då sin uppfattning om att man skall kunna begrava en anhörig och få gå med blom- mor till en kyrkogård. Ärkebiskopen citeras med orden ”havet är stort, djupt och okänsligt”. Wemans uttalanden i artikeln är som en helhet en vädjan om att låta bärga Esto- nia för att undvika att Östersjön blir en anonym massgrav.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Åtgärder i Stockholms stift

Det ofattbara i nyheten om Estonias förlisning gör att beredskapshandläggare Göran Pettersson inväntar nästa nyhetssändning, klockan 05.30, innan han vidtar några åt- gärder. Hans bakgrund som militär gör att han omedel- bart aktiverar beredskapsmedvetandet. Han förstår att nå- got måste göras.

Efter Ekots sändning kontaktar Göran Pettersson Lena Gutberg, komminister i Oscars församling. Han tror sig veta att Estlineterminalen i Frihamnen tillhör just denna församling, vilket visar sig vara riktigt. Efter ytterli- gare en halvtimme ringer han biskop Henrik Svenungsson och informerar om händelsen och vilka åtgärder han hit- tills vidtagit. Biskopen är nyvaken men har hört att någon- ting hänt. De kommer överens om att ses på stiftskansliet klockan halv åtta.

Biskop Henrik Svenungsson bildar en ad hoc-grupp

På biskopens initiativ och under hans ledning sätts en ad hoc-grupp28 samman. Gruppen samordnar stiftets insat- ser29 och arbetar efter instinkt och på basis av tidigare erfa- renheter.

Det beslutas i gruppen att biskopen skall sända ett fax till församlingarna. I detta ber biskopen församlingarna hålla en hög beredskap och att planera för insatser som sträcker sig långt fram i tiden. Budskapet är: låt kyrkorna vara öppna och se till att människor som söker sig till kyr- kan blir väl mottagna.

Närliggande församlingar tidigt på plats vid Estlineterminalen

Lena Gutberg, som snabbt uppfattat omfattningen av händelsen, beger sig tillsammans med komminister Eilert Gabrielsson från Oscars och komminister Lillemor Hogendahl från Engelbrekts församling till färjeterminalen omkring halv sju. Medarbetare inom för- samlingarna försöker under tiden att skaffa fram mat och

dryck för anhörigas behov i terminalen. Ett fåtal anhöriga har samlats, liksom ett 30-tal själavårdare som kommit dit på eget initiativ.

Stöd för anhöriga

Lena Gutberg, som är operativ ledare för kyrkans arbete, ser till att medarbetarna från församlingarna och själa- vårdarna gör insatser där de bäst behövs. Det innebär att de ibland rycker in och försöker bistå den stabsledning som finns på terminalen, genom att bland annat bemanna telefoner och försöka besvara frågor från oroliga männis- kor som ringer. Men framför allt försöker man lindra oron hos de anhöriga som är på terminalen. Man bjuder på kaffe och smörgåsar och mänsklig närhet.

Under dagen tas Hotell Ariadne i anspråk som sam- lingsplats för anhöriga. Från kyrkan ser man till att präster och diakonipersonal finns på plats även på bussarna som kör de anhöriga till hotellet.

Caroline Krook tar initiativ till gudstjänst i Storkyrkan

Domprosten Caroline Krook hörsammar ärkebiskopens uppmaning i lunchekot att kyrkorna bör hållas öppna. Hon sätter igång med att planera för en gudstjänst samma kväll i Storkyrkan. Många praktiska frågor måste lösas innan gudstjänsten kan genomföras. Båda kantorerna är borta och tid ägnas åt att försöka hitta ersättare och att samla övrig personal. Inte minst skall gudstjänstordningen läggas upp och information om den spridas till berörda. På kvällen kan portarna öppnas som planerat i kyrkan.

Människor strömmar till. En del är direkt berörda av händelsen och har anhöriga bland de saknade, andra är mer indirekt berörda men påverkade av det ofattbara i denna väldiga olycka.

Gudstjänsten TV-sänds. Vid samtal med analys- gruppen 1998 säger domprosten Caroline Krook att hon upplevde hur hon därefter förknippades med Estonia- katastrofen, blev kyrkans ansikte.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete under torsdagen den 29 september

Regeringens krisgrupp diskuterar bärgning, manifestationer för att uttrycka deltagande i anhörigas sorg, felkonstruerade bogportar och reglerna för dödförklaring. Regeringen uppdrar åt Sjöfartsverket att utreda tekniska och legala förutsättningar för att omhänderta omkomna.

Under torsdagens sammanträde i regeringens krisgrupp30 under förmiddagen och ett extra regerings- sammanträde under eftermiddagen.

Andra sammanträdet i regeringens krisgrupp

Information från Kommunikationsdepartementet

Sjöfartsverket ska ges i uppdrag att utreda de tekniska och legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta de omkomna. En promemoria har upprättats i ärendet. Uppdraget är angeläget eftersom det uppenbart finns många tekniska och juridiska aspekter att ta hänsyn till vid bedömning av hur ett omhändertagande av omkomna ska kunna ske. Exempel på frågor att utreda är om bärgning eller någon annan metod kan användas, liksom om det finns juridiska möjligheter att ålägga någon bärgning. Ef- ter det att Sjöfartsverket rapporterat till regeringen kan regeringen besluta om nödvändig åtgärd.

Enligt finska myndigheter ligger Estonia nära vraket

av ett finskt fartyg som minsprängdes under andra världs- kriget och området är förklarat som en nationell begrav- ningsplats.

Frågan om felkonstruerade bogportar

Statsminister Carl Bildts fråga rörande bogportar har vi- darebefordrats till Sjöfartsinspektionen som påbörjat en inventering för att utreda om andra fartyg i regelbunden trafik har bogportar av samma konstruktion som den på Estonia. Syftet är att klarlägga om det finns behov att stoppa trafiken med dessa. Enligt Sjöfartsinspektionen finns ingen anledning av utfärda något totalförbud, men det finns skäl att överväga restriktioner för fartyg med lik- nande konstruktioner, t.ex. vid trafik i hårt väder. Det finns också anledning att se över behovet av förstärkning eller bevakning av bogportar. Inspektionen vill dock ha yt- terligare tid på sig, kanske ett dygn, innan de kan redovisa några konkreta ställningstaganden.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Statsministern framhåller i samband med detta att det är viktigt att allt begärt material kommer fram och att detta måste stämmas av med Finland. Han finner det också anmärkningsvärt att misstankarna om bogportarna kom via regeringen och inte verkade vara kända hos den ansvariga myndigheten.

Information från Försvarsdepartementet

Försvarsministern uppger att insatspersonalen skött sig utomordentligt vid räddningsoperationen som är den största någonsin. Materielen har dock tagit mer skada än väntat. Han rapporterar även att det är omöjligt att gå in i det sjunkna fartyget med Sjöugglan31 eller liknande och att tunga dykare32 i princip inte skulle kunna uträtta mycket på detta djup.

Information från Statsrådsberedningen

Expeditionschefen vid Statsrådsberedningen redogör för budgetsituationen beträffande eventuella bärgnings- kostnader och konstaterar, efter genomförd utredning, att de omedelbara utgifterna kan tas från anslaget för oförut- sedda utgifter medan större kostnader kräver beslut av riksdagen.

Information från Civildepartementet

Inger Davidsson berättar att ett brev från civil- departementet skickats till landets biskopar och landshöv- dingar. I brevet berörs frågor om själaringning med mera. Kyrkan och länsstyrelserna ligger under departementets ansvar och man vill på detta sätt uppmana till aktiviteter och åtgärder av typen minneshögtider. Inger Davidsson betonar sin känsla av att sådana åtgärder är viktiga för de anhöriga, men att även svenska folket har behov av att få manifestera sitt deltagande.

Information från Utrikesdepartementet

Margareta af Ugglas meddelar att UD:s rättsavdelning skall förordna om en expertkommitté för identifierings- frågor. Departementet avvaktar dock en begäran från Rikspolisstyrelsen.

Information från Justitiedepartementet

Justitiedepartementet informerar om en utredning av ersättningsfrågor. Statsministern påpekar i det samman- hanget att det finns anledning att se över reglerna angå- ende dödförklaring och statsrådet Reidunn Laurén säger att en promemoria angående detta kan vara klar till föl- jande vecka.

Informationsfrågor

Presschefen, Lars Christiansson, förklarar slutligen att det finns behov av information utåt om krisgruppens arbete men att det inte är klart hur detta ska gå till.

Extra regeringssammanträde på eftermiddagen

Regeringen uppdrar genom beslut åt Sjöfartsverket att i kontakt med behöriga myndigheter i Estland och Finland skyndsamt undersöka och till regeringen redovisa de tek- niska och legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta omkomna från färjan Estonia. Vid samtal med analysgruppen har Mats Odell och Jan-Olof Selén uppgivit att det inte togs några kontakter med någon an- nan stat innan detta uppdrag gavs.

Beträffande bärgningsfrågan

Det står klart att den avgående regeringen inte kommer att fatta beslut i bärgningsfrågan. Målsättningen är att ut- föra ett förberedande arbete, genom att ta fram relevant underlag, för att sedan lämna över till den tillträdande re- geringen.

Världen uttrycker deltagande

Kondoleanser och erbjudanden om hjälp har inkommit från statscheferna i flera länder däribland våra nordiska grannländer, Rysslands president Boris Jeltsin, Englands premiärminister John Major, USA:s president Bill Clinton liksom från EU-kommissionens ordförande Jacques Delors. Detta förmedlas i ett pressmeddelande från Statsrådsberedningen denna dag.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Centrala myndigheter

Statens haverikommission förbereder för en internationell haveriutredning. Den svenska identifieringskommissionen sänder personal för att bistå den finländska.

Statens haverikommission

Samtalen med den finska och den estniska haverikommis- sionen pågår under torsdagen. Det beslutas då att Estland ska ha ordförandeskapet i den internationella haveri- utredningen. Andi Meister utses till ordförande. Man enas om att dela upp ansvaret för arbetsområdena inom kom- missionen. Finland tar ansvar för en analys av räddnings- arbetet, förhör med vittnen och sökandet efter fartyget. Sverige ansvarar för data avseende fartyget och gör en ut- redning beträffande rederiets organisation med mera i Sverige. Estland tar ansvar för en utredning av rederiets organisation i Estland samt väderuppgifter.

Varje stat skall representeras av tre personer. Olof Forssberg förordnar förutom sig själv, sjökaptenen Hans Rosengren och teknikern Börje Stenström som svenska representanter.

Polisen och svenska identifieringskommissionen

Under dagen diskuterar identifieringskommissionen registreringsarbetet i Sverige.

Från kommissionens rättsläkare kommer ett förslag om att identifieringsarbetet bör utföras i Sverige, eftersom de flesta saknade är svenskar. Förslaget framförs till Ut- rikesdepartementet som ställer sig positivt till idén. Det framgår dock vid ett samtal med den finska iden- tifieringskommissionen att man där är tveksam till en sådan organisation och senare under dagen meddelar Polismyndigheten i Åbo, via telefax, att all identifiering av omhändertagna omkomna skall ske i Helsingfors.

Önskemål om bistånd i identifieringsarbetet

I ett telefonsamtal från insatschefen i Finland till Roland Ståhl framförs önskemål om att svenska rättsläkare, rätts-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

odontologer och kriminaltekniker medverkar i arbetet i Finland. Roland Ståhl åtar sig att undersöka hur många personer Sverige kan biträda med och dagen därpå be- slutar Utrikesdepartementet att tre personer från den svenska identifieringskommissionen ska åka till Finland för att bistå i arbetet.

Under samtalet ber Roland Ståhl sin finska kollega att fundera över hur identifiering skall genomföras om Esto- nia bärgas. Roland Ståhl framför att han anser det lämpligt att identifieringsarbetet då utförs i Sverige.

Fortsatt hög belastning på telefonmottagningen

Under torsdagen fortsätter samtalen att strömma in till polisens telefonmottagning. Bemanningen är densamma som under onsdagen, omkring 15–20 personer, som utbil- das efter hand och svarar på frågor från såväl anhöriga som svensk allmänhet.

De anhöriga vill framförallt veta vilka människor som fanns ombord då Estonia förliste samt vilka som överlevt

olyckan. Eftersom tillförlitliga passagerarlistor fortfa- rande saknas finns inga fullständiga svar att ge.

Under samtalen med anhöriga noterar polisen så många uppgifter som möjligt om de saknade anförvanter- na. Uppgifterna som kommer in bidrar till polisens arbete med att samla in underlag för att kunna komplettera de ofullständiga passagerarlistorna.

Uppgifter för identifieringsarbetet samlas in

Uppgifterna från anhöriga kommer också till användning i identifieringskommissionens förberedelser för arbetet med att identifiera omkomna. Utöver detta samlas ante mortem-uppgifter33 in, det vill säga jämförelsematerial som krävs för att fastställa de omkomnas identitet. En kontaktperson i varje länspolisdistrikt utses och poliser över hela landet engageras för att samla in tandjournaler och medicinska journaler. Arbetet inleds omgående. Många anhöriga får personliga besök av lokal polis som ställer frågor om saknade anförvanter. Samtidigt försöker poliserna besvara frågor efter bästa förmåga.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete under fredagen den 30 september

Insatserna vid sjöräddningen redovisas och diskussioner förs om behovet av obligatoriska passagerarlistor.

Under fredagens sammanträde i regeringens kris- grupp34 föreligger en preliminär promemoria från för- svarsmakten angående resultatet av insatserna vid sjörädd- ningsarbetet efter Estonias förlisning. Häri redovisas vilka helikopterresurser som sattes in, hur beredskapen var, när larmning skedde, när helikoptrarna startade och hur många människor som räddades respektive hur många omkomna som togs om hand. Det konstateras att ytbärgarna utsattes för extrema fysiska och psykiska på- frestningar och att krisgrupper med anledning av detta re- dan påbörjat sin debriefingverksamhet.

På krisgruppsmötet avhandlas sedan vad som fram- kommit vid ett möte med sjösäkerhetsdirektören Bengt- Erik Stenmark samma morgon i fråga om Sjöfartsinspek- tionens analys av troliga olycksorsaker, Sjöfartsinspektio- nens informationsinsamling, obligatoriska passagerar- listor, åtgärder efter tidigare olyckor och information från Sjöfartsinspektion till Regeringskansliet.

Vad gäller passagerarlistor uttrycker sjösäkerhets- direktören åsikten att sådana borde bli obligatoriska. Efter Scandinavian Star-olyckan tillsattes en nordisk arbets- grupp som arbetade fram ett förslag till obligatorium. Sverige avstod dock från att införa ett sådant till skillnad från Danmark. Statsministern framhåller att denna fråga bör tas upp omedelbart.

För att räta ut en rad frågetecken anser statsministern att en utredningsman bör tillsättas för att se över Sjöfarts- inspektionens arbete, rutiner och rapporteringsvägar. Kommunikationsministern uppger att en sådan utredning skall aviseras under dagen och att ett regeringsbeslut skall förberedas till måndagen.

Slutligen påpekar statsministern att en överlämnande- pärm till den nya regeringen angående Estonia måste för- beredas.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Söndagen den 2 oktober blir nationell sorgedag

Församlingar över hela Sverige hedrar Estoniaoffren.

Nationell sorgegudstjänst hålls i Storkyrkan, samtidigt med en minnesgudstjänst i Tallinn.

Ikyrkor över hela Sverige hålls sorgegudstjänster. Estoniaoffren hedras med en tyst minut och landets alla kyrkklockor ljuder i en gemensam själaringning klockan 12.00. Sjökaptener, besättningar och redare högtidlig- håller även de minnet av de omkomna genom en tyst mi- nut, bland annat gemensamt med passagerare ombord på färjor i trafik.

Nationell sorgegudstjänst i Storkyrkan

I Storkyrkan i Stockholm skall en nationell sorgeguds- tjänst hållas klockan 18.00. Idén som föddes under stats- minister Carl Bildts samtal med kungen, ärkebiskopen med flera redan under förmiddagen den 28 september skall nu genomföras. I planeringsarbetet har Utrikesde- partementet, Civildepartementet, hovet, riksdagen, Poli- sen och Domkyrkoförsamlingen medverkat och Stock- holms stift har fungerat som samordnare.

Innan kyrkan öppnas för gudstjänstdeltagarna genom-

söks den av bombhundar. Parallellt med detta förbereder Sveriges Television för en direktsändning av gudstjänsten.

Kaotisk stämning

Utanför kyrkan köar anhöriga, personal från Estline, jour- nalister och andra för att få komma in. Caroline Krook samlar journalisterna och ber dem lämna de anhöriga i fred. Journalisterna får besked om sina platser. De överle- vande går in via en sidoingång. Kyrkans mittfält är reser- verat för anhöriga och särskilda platser finns för de överle- vande.

När portarna öppnas springer människor in för att ta plats. Även bland journalisterna är det många som springer, för att hinna ta bilder av de anländande gudstjänstdeltagarna. Caroline Krook upplever situatio- nen som fasansfull.

Portarna stängs igen och de som uppger sig vara anhö- riga släpps sedan in i omgångar. Med anledning av att till-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

strömningen av människor är så stor erbjuds en del möj- ligheten att gå till Tyska kyrkan istället. En anhörig blir nekad tillträde till Storkyrkan efter att ha färdats 40 mil till Stockholm.

Många representanter för det offentliga Sverige

Bland gudstjänstdeltagarna återfinns många välkända, of- fentliga personer, bland andra kungaparet, Estlands presi- dent Lennart Meri, statsminister Carl Bildt och tillträ- dande statsminister Ingvar Carlsson. Ingvar Paulsson, ex- peditionschef på Civildepartementet, som medverkat i planeringsarbetet inför sorgegudstjänsten, har 15–20 plat- ser i kyrkan som skall fördelas inom regeringen och han reserverar först platser för statsminister Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl som samtliga skall tala. Bakom dem reserveras en sektion för regeringsledamöter. Några av de offentliga personerna klagar över att de inte får plats på första raden.

När gudstjänsten är över, läser domkyrkokommi- nistern upp ett meddelande från Ersta Sjukhus. I detta er- bjuds anhöriga och andra stödsamtal i sjukhusets regi.

De överlevande ombeds därefter att gå ut först. Stöd- personer från kyrkan tar hand om människor som dröjer sig kvar.

Några röster efter sorgegudstjänsten

En av de överlevande, Kent Härstedt, har i sin bok35 om Estoniakatastrofen beskrivit sin upplevelse av gudstjäns- ten som en viktig manifestation av en händelse långt utö- ver det vanliga. Men han berättar även att han upplevde det svårt att vara överlevande bland så många anhöriga i djup sorg.

Ingvar Paulsson berättar för analysgruppen att han upplevde stämningen före gudstjänsten som oerhört kao- tisk. Där var människor som försökte ta sig in i kyrkan men som avvisades. Överlevande bars in. Ett tumult upp-

Utdrag ur Det som inte kunde ske, Kent Härstedts berättelse om Estonia- katastrofen

”Det kändes främmande att höra talen av Ingvar Carlsson och statsminister Carl Bildt och alla de andra, att se samhällets toppar samlade med anledning av något som vi hade varit med om. Det stämde inte med det som hade inträffat. Men gudstjänsten var en viktig manifestation. Fast den kändes avlägsen från själva olyckan, var den ändå viktig för att markera att det som hade hänt var något långt utöver det vanliga.

Några av oss grät, jag tyckte mest det kändes overkligt. Men för mig var det viktigt att vara där för att visa solidaritet med de efterlevandes familjer. Ingenting kunde göras för dem som hade gått bort, men jag ville visa att jag inte var någon lycklig överlevande. Jag sörjde precis som alla andra, min förlust var kanske inte lika

smärtsam som andras, men jag hade inte heller sluppit omärkt därifrån. Det var samma tanke som vi hade haft tidigare i vår inställning till massmedias önskemål: vi ville inte bli fotograferade som ”lyckliga överlevande”. För det var inte vad vi var, hur gärna vissa media än ville göra oss till det.”

”Jobbigt blev det på nytt när ceremo- nin var slut och en röst i högtalarna bad de närvarande att sitta kvar och låta ett fåtal överlevande gå ut först. Vi fick resa oss upp ensamma , ta oss ur bänken inför hundratals sörjande och gå iväg – det var tungt, vill jag lova. Helt tyst i kyrkan, bänken gnisslade, det var hemskt, det kändes som om det tog lång tid att gå de stegen.

Bilen väntade utanför, vi klarade oss ifrån medierna, både inne i och utanför kyrkan. Det kändes som en lättnad att komma tillbaka till sjukhuset igen.”

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

stod runt fördelningen av sittplatser. Själva gudstjänsten var värdig och och förmedlade en stark känsla, men stäm- ningen var betydligt mer dramatisk än vad som gick fram i TV-sändningen. Känslomässiga utbrott, människor som svimmade och någon som bars ut på bår.

Domprosten Caroline Krook berättar att hennes be- stående intryck av gudstjänsten är att många av deltagarna fortfarande befann sig i ett chocktillstånd.

Gunnar Weman säger i samtal med analysgruppen att det var olyckligt att så många som ville delta under sorge- gudstjänsten inte fick plats. Kanske borde man ha valt en öppen plats, kanske utomhus, som kunde rymma i stort sett hur många som helst. Att minneshögtiden blev mer av en åtgärd för de anhöriga än med de anhöriga – kritiska röster menade att den fick en för officiell prägel – är också något han funderat på efteråt.

Sorgegudstjänster i delar av Sverige som är särskilt drabbade

I Ramsbergs församling i Lindesberg hålls en förlängd högmässa med förbön för de omkomna och deras anhö- riga. I Hedvig kyrka, i Norrköping, hålls en gudstjänst som direktsänds i TV kl. 11.00. I kyrkan brinner ett ljus för varje saknad människa. I Uppsala domkyrka hålls en sorgegudstjänst, liksom en i Norrtälje kyrka. I Pingst- kyrkan i Jönköping håller man en minnes- och sorgeguds- tjänst och under förbönen räknas namnen upp på samtliga saknade. I Seglora kyrka på Skansen i Stockholm sjunger

poliskören och minnet av de många omkomna tjänste- männen som arbetade inom olika polisdistrikt i Stock- holm hedras. I Vilhelmina kyrka hålls förbön vid 11-guds- tjänsten och en extra gudstjänst genomförs klockan 20.00.

I Stora Tuna Kyrka, i Borlänge, samlas 1 100 sörjande till en sorgehögtid på lördagskvällen. Metalls musikkår spelar, svenska florbehängda fanor och Metalls fana är draperade i koret, 48 ljus tänds, ett för varje omkommen.

Det är inte bara direkt berörda, anhöriga som söker sig till kyrkor i sin närhet, denna dag tycks det svenska folket förenas i ett sökande efter tröst.

Minnesgudstjänst även i Tallinn denna dag

Samtidigt som minnesgudstjänsten hålls i Storkyrkan i Stockholm hålls en sorge- och minnesgudstjänst också i svenska St. Mikaelskyrkan i Tallinn. Den förrättas av kontraktsprosten emeritus Erik Grundberg.

Kyrkan är fullsatt. Den svenska kolonin i Tallinn, med- lemmar i församlingen och ester med särskilt intresse för Sverige är där, tillsammans med anhöriga till saknade efter Estonia. Den estniska regeringen representeras av inrikes- minister Heiki Arike. Från Utrikesministeriet deltar ka- binettssekreterare Indrek Tarand och den övriga led- ningen. Presidentämbetet representeras av kapten Paavo Loosberg, en av presidentens adjutanter. Utöver dessa personer deltar även ambassadörerna från Danmark, Fin- land, Norge och Tyskland.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Den svenska identifieringskommissionen bistår den finska

Möjligheterna att använda DNA-teknik i identifieringsarbetet undersöks

och överenskommelse träffas om svenskt bistånd till den finska identifieringskommissionen.

Arbetet med att förbereda det omfattande identifieringsarbete som skulle följa på i ett omhänderta- gande av alla omkomna ombord på Estonia fortskrider inom polisen och den svenska identifieringskommissio- nen. Som ett led i detta förberedande arbete tar man kon- takt med Statens Rättsserologiska institut och ber om en analys av förutsättningarna för att använda DNA-teknik som en kompletterande metod i identifieringsarbetet.

Identifieringskommissionen har även genomfört en inventering av tillgängliga rättsläkare och rättsodontolo- ger i Sverige. Resultatet av inventeringen rapporteras till Rättsmedicinalverket. Identifieringskommissionen bedö- mer att en brist på rättsläkare och rättsodontologer kan komma att uppstå.

Sverige bistår Finland i identifieringsarbetet

Den svenska och den finska identifieringskommissionen träffar en överenskommelse om hur identifiering av de 99 omhändertagna omkomna skall ske. Finland ansvarar för detta arbete. Sverige bistår genom att sända en rättsläkare, en rättsodontolog samt en kriminaltekniker till Finland. Beträffande enstaka omkomna som eventuellt påträffas framöver beslutas att identifiering skall ske i det land där den omkomne hittas. Omkomna som hittas i och kring fartyget skall identifieras i Sverige.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Arbetet i Regeringskansliet måndagen den 3 oktober

Regeringens krisgrupp diskuterar reglerna för dödförklaring, minnesplats, obligatoriska passagerlistor och frågan om sjösäkerhet. Vid extra regeringssammanträde lämnas

uppdrag beträffande Sjöfartsinspektionens rapporteringsrutiner.

Under måndagen sammanträder krisgruppen36 igen och vid detta tillfälle är för första gången en represen- tant för socialdemokraterna närvarande, nämligen Ingela Thalén. Ingvar Carlsson har uppgett att han då ännu inte hade utsett någon kommunikationsminister och därför valde Ingela Thalén eftersom hon var en person som han hade stort förtroende för.

Regeringens krisgrupp

Statsminister Carl Bildt meddelar att han har talat med ärkebiskopen och biskopen i Stockholm om dödförklaring och begravningsritualer när den omkomnes kvarlevor inte återfunnits samt om en minnesplats för de omkomna, exempelvis på Galärkyrkogården. Mats Odell väcker frå- gan om det blir aktuellt med någon ceremoni när de avlidnas kroppar kommer till Sverige.

Information från Kommunikationsdepartementet

Kommunikationsdepartementet redovisar Statens haveri- kommissions uppfattning om sammansättningen av den internationella haverikommissionen. Vidare presenteras förslag till regeringsbeslut i fråga om granskning av Sjöfartsinspektionen. Ingela Thalén ifrågasätter brådskan att tillsätta en sådan utredning och menar att det kan ge fel intryck om man inriktar sig på den svenska sjösäkerhet- skontrollen. Kommunikationsministern framhåller då att det krävs omedelbara åtgärder, eftersom det har visat sig att problem har varit kända utan att det har lett till åtgär- der från inspektionens sida.

Därefter diskuteras direktiv till en kommitté med upp- drag att arbeta med frågan om ökad sjösäkerhet vid persontransporter med färjor. Statsministern anser inte att tillsättandet av en sådan är lika brådskande, utan att

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

samråd bör ske med Finland och den tillträdande reger- ingen.

På Kommunikationsdepartement har man gjort en rättsutredning med förslag till lagändringar för att möjlig- göra föreskrifter om obligatoriska passagerarlistor. I av- vaktan på genomförandet av lagändringar föreslås att Konsumentverket skall verka för frivilliga överenskom- melser på området. Statsministern delar denna uppfatt- ning och framhåller vikten av nordiskt samarbete på om- rådet.

Information från Justitiedepartementet

En promemoria presenteras gällande reglerna om dödför- klaring37. Problemet är att tiderna för dödförklaring är långa. Promemorian utmynnar i slutsatsen att döds- skrivning i folkbokföringen, utan dödförklaring, skulle kunna lösa detta problem lika väl som införandet av en speciallagstiftning om dödförklaring av de personer som har försvunnit med Estonia. Vid krisgruppsmötet konsta- teras att det bör finnas beredskap för en lagändring om Riksskatteverket inte löser problemet genom döds- skrivningar.

Extra regeringssammanträde

Uppdrag att kartlägga rapporteringsrutinerna inom Sjöfartsinspektionen

Vid ett extra regeringssammanträde denna dag uppdrar regeringen åt f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg att

skyndsamt kartlägga rapporteringsrutinerna inom Sjö- fartsinspektionen. Regeringen konstaterar i beslutet att god sjösäkerhet förutsätter att nödvändiga slutsatser fort- löpande dras av inträffade incidenter och olyckor. Därför skall Magnus Sjöberg undersöka hur information som är intressant för sjösäkerheten analyseras och vidareförs inom Sjöfartsinspektionen samt granska informations- utbyte mellan sjösäkerhetsmyndigheter och andra organ som har viktiga funktioner på sjösäkerhetsområdet såsom klassningssällskap, försäkringsgivare och sammanslutning av redare.

Magnus Sjöberg redovisar sin rapport i mars 1995

Magnus Sjöberg redovisar under mars sin utredning över kartläggning av Sjöfartsinspektionens rapporterings- rutiner avseende incidenter och problem med bogportar som förekommit på samma typ av färjor som Estonia före Estoniakatastrofen.

Magnus Sjöberg konstaterar att det finns brister främst vad gäller ledning och styrning av den praktiska tillsyns- verksamheten, inhämtande och vidarebefordran av infor- mation, bearbetning och analys av relevant material samt uppföljning av beslutade åtgärder38.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Arbetet går vidare på centrala myndigheter

Till Sjöfartsverket inkommer uppdraget att undersöka förutsättningarna för omhändertagande av omkomna. Estniska statens intressen i Nordström & Thulin diskuteras av Kommunikationsdepartementet och Statens haverikommission.

Regeringens beslut att uppdra åt Sjöfartsverket att redovisa de tekniska och legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta omkomna från Estonia inkom- mer till verket den 3 oktober. Uppdraget skall utföras skyndsamt och redovisas den 10 oktober.

Sjöfartsverket har tidigare erfarenhet av fartygs- bärgning och med anledning av att chefsjuristen Johan Franson tidigare handlagt tekniska och juridiska frågor i sådana ärenden blir han inom verket utsedd att genomföra utredningen.

Johan Franson har till analysgruppen uppgivit att han när han påbörjade uppdraget hade vissa allmänkunskaper om bärgning men han vände sig till ett antal bärgnings- företag för att bättra på sina kunskaper. Under de följande dagarna tar han kontakt med den finska och estniska gene- raldirektören för motsvarigheten till Sjöfartsverket och även Estlands kommunikationsminister. Enligt egen ut- sago är hans ambition att lämna en saklig, objektiv rapport

utan förutfattade meningar. Under arbetets gång försöker han isolera sig från massmedierna.

Polisen och svenska identifieringskommissionen

Kriminalkommissarien Jan Olsson, rättsläkaren Robert Grundin och rättsodontologen Aina Teivens reser till Fin- land för att biträda den finska ID-kommissionen.

Svensk polis till Estland för kontroll av passagerarlistor

Efter önskemål från ambassadören i Estland, Lars Grund- berg, sänds den 5 oktober en svensk polisman till Tallinn för att kontrollera namnen i de passagerarlistor som finns där. Insamlandet av jämförelsematerial pågår. Lars Grundberg meddelar Utrikesdepartementet att ytterli- gare två ombordstigningskort har hittats. Antalet perso- ner ombord antas nu vara 1 117. Den 6 oktober uppskattas antalet till 1 070 personer.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Statens haverikommission

Den 3 oktober har Mats Odell och Olof Forssberg ett möte för att tala om haveriutredningen. Olof Forssberg understryker vikten av att så snabbt som möjligt utreda orsaken till olyckan. Han berättar även att Andi Meister i hans tycke inte vet hur en haveriutredning skall bedrivas.

Som ett exempel på detta berättar han att Meister tror att utredningen kan vara klar inom två veckor. Det diskuteras även om Andi Meister är olämplig för uppdraget med an- ledning av att estniska staten är hälftenägare i rederiet som äger Estonia.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete onsdagen den 5 oktober

Krisgruppen förbereder överlämnande av arbetet med

Estoniahaveriet till den tillträdande regeringen.

Vid mötet i regeringens krisgrupp deltar även denna dag Ingela Thalén samt den blivande justitieministern Laila Freivalds39.

Regeringens krisgrupp

Information från Kommunikationsdepartementet

Mats Odell uppger att en tjänsteman vid Kommunika- tionsdepartementet har informerat den tillträdande kommunikationsministern Ines Uusmann om arbetet i krisgruppen. Han meddelar även att en överlämnande- pärm med allt tillgängligt material är under förberedande. Laila Freivalds framför då önskemål om att hon själv, Ines Uusmann och Ingela Thalén så snart som möjligt får en sådan pärm.

Information från Försvarsdepartementet

Krisgruppen informeras om att kritik har riktats mot att journalister var med i helikoptrarna under räddnings- insatsen.

Information från Justitiedepartementet

Angående passagerarlistorna uppges från Justitiedeparte- mentet att polisen är medveten om sitt ansvar för att upp- rätta korrekta listor över saknade och att de därvid sam- arbetar med Riksskatteverket. Det rapporteras att Konsu- mentverket har påbörjat arbetet med att nå en frivillig överenskommelse om obligatoriska passagerarlistor i vän- tan på lagstiftning.

Riksskatteverket har meddelat att man kommer att samråda med Justitiedepartementet innan man går ut med anvisningar rörande dödskrivning.

Överlämnande till den tillträdande regeringen

Avslutningsvis konstaterar Mats Odell att krisgruppen med sin nuvarande sammansättning avslutar sitt arbete och lämnar över ärendet till den tillträdande regeringen.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Regeringens arbete torsdagen den 6 oktober

Kommunikationsdepartementet får ett erbjudande om omhändertagande av omkomna från Estonia.

Den 6 oktober inkommer ett telefax till Kom- munikationsdepartementet från Stolt Comex Seaway A/S, nedan kallat Stolt Comex. I detta står att läsa att företaget gjort en framställan till den finska haverikommission med erbjudande om att inleda arbete med att lokalisera och omhänderta omkomna, i första hand utanför fartyget. En kontakt har även tagits med Johan Franson på Sjö- fartsverket. Vidare förklarar företaget att det på eget initiativ har flyttat ett fartyg till Hangö i Finland. Det understryks i faxet att chansen att hitta omkomna utanför vraket minskar för varje dag, på grund av strömmar i vatt- net.

Att Stolt Comex vänder sig till Kommunikationsde- partementet uppges bero på att såväl den finska haveri- kommissionen som Johan Franson uppgivit att de saknar mandat för att fatta ett beslut i frågan. Företaget beräknar kostnaderna till 200 000–250 000 kr per dag och tids- åtgången för att omhänderta alla omkomna inom 500 x 500 meter kring vraket till mellan tre och fem dagar.

Erbjudandet reser många frågor

På departementet funderar man efter meddelandet på det lämpliga i att inleda ett sådant arbete inuti Estonia, innan Sjöfartsverkets rapport rörande de lagliga och tekniska möjligheterna för ett omhändertagande är klar. Det disku- teras också hur ett omhändertagande av omkomna utanför fartyget skulle gå till och hur stort område som i sådana fall skulle behöva avsökas. När den finska marinen ge- nomförde dykningar med ROV40 dagarna efter olyckan, i samband med arbetet att lokalisera fartyget, påträffades inga omkomna.

Utöver detta diskuteras på Kommunikationsdeparte- mentet det lämpliga i att ge just Stolt Comex uppdraget.

Regeringskansliet inhämtar information om katastrofen genom massmedierna

och andra kanaler. Pressmeddelanden sänds ut om regeringens åtgärder. Kontakterna med anhöriga ökar arbetsbelastningen på Kommunikationsdepartementet.

Regeringens press- och informationsarbete från den 28 september till den 6 oktober

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Händelserna kring Estonias förlisning för med sig ett omfattande press- och informationsarbete. Massmedi- erna har ett stort behov av information om de åtgärder som regeringen vidtar och anhöriga vänder sig till reger- ingen för att få klarhet i omständigheterna kring olyckan, liksom för att framföra sina synpunkter om förväntade åt- gärder. Detta för med sig en extraordinär arbetsbelastning på framför allt Kommunikationsdepartementet. Här föl- jer en beskrivning av den avgående regeringens press- och informationsarbete.

Berörda departement samlar information

Inom Regeringskansliet samlas information in via alla till- gängliga kanaler. Man tar kontakt med berörda myndig- heter inom landet och med motsvarande myndigheter och regeringskanslier i Estland och Finland. Man bevakar också mediernas sändningar via TV, radio och TT. En stor

del av det tillgängliga informationsunderlaget kommer via massmedierna. Man håller också täta möten. Men bristen på information är ett stort problem. Tempot är högt, i syn- nerhet på Kommunikationsdepartementet. Ministern och statssekreteraren deltar i möten både på Statsråds- beredningen och departementet.

Eftersom presschefen Lars Christiansson på Statsråds- beredningen har det övergripande ansvaret för informa- tion från Regeringskansliet sammanställer pressekretera- ren Inger Strömbom på Kommunikationsdepartementet de upplysningar hon har och vidarebefordrar dem dit. På Kommunikationsdepartementet får hon och andra löpan- de information från Sjöfartsverket och andra berörda myndigheter. Tjänstemännen, som bereder frågor om sjö- fart och de säkerhetsfrågor som nu har aktualiserats, har sina kontorsrum två våningar under de politiskt anställda i Kommunikationsdepartementet, vilket gör det svårt för dem som arbetar där att få ett grepp om helheten i det som

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

sker och informellt utbyta erfarenheter genom ”korridor- snack”.

Pressmeddelanden

På morgonen efter olyckan skickar Lars Christiansson ut ett första pressmeddelande under rubriken ”Uttalande av statsminister Carl Bildt”. Statsministern kommenterar där nattens och morgonens räddningsoperation och berättar att han på morgonen talat med sina estniska och finska kollegor angående räddningsarbetet och de ytterligare steg som kommer att vidtas. I pressmeddelandet sägs också att statsminister Carl Bildt beslutat om sorg- flaggning samt att han ska åka till Åbo samma dag. Med- delandet avslutas med upplysningar om att ett extra reger- ingssammanträde ska hållas på förmiddagen och att ytter- ligare information ska komma inom kort. Statsministern tar alltså en operativ roll som på detta sätt förmedlas till massmedierna.

Statsministerbesök vid Estlineterminalen diskuteras

På morgonen diskuterar presschefen och de övriga i grup- pen på Statsrådsberedningen om Carl Bildt bör åka till Estlineterminalen. Ett sådant besök skulle ge statsminis- tern intryck och en bild av situationen. Men det skulle samtidigt förmedla en bild av att han har kontroll över si- tuationen. På grund av bristen på information om olyckans omfattning och händelseförlopp kommer de fram till att det inte är lämpligt att han åker dit. De tar också hänsyn till att rederiet sagt att de inte vill ha någon politisk inblandning i det som skett, det skulle göra saken värre menar de.

Pressmeddelande om statsministerns resa till Åbo

Innan statsminister Carl Bildt far till Åbo vid lunchtid skickar Per Zetterquist ut ett pressmeddelande. Det inne- håller upplysningar om Åboresan och den pressträff som kommer att hållas efter statsministermötet. Någon press- träff i Stockholm hålls inte i Regeringskansliets regi.

Pressmeddelande om minnesgudstjänst

Ytterligare ett pressmeddelande skickas av Lars Chris- tiansson denna dag. I det berättas att statsministern, efter

kontakter med kungen och ärkebiskopen, beslutat att en minnesgudstjänst ska hållas i Storkyrkan i Stockholm sön- dagen den 2 oktober. Statsministern rekommenderar där- för fortsatt sorgflaggning till och med söndagen.

Pressmeddelande om drabbade av olyckan

Från justitiedepartementets pressekreterare Charlotta Beck sänds ett pressmeddelande när det framkommit att polisen i Stockholm och tingsrätten i Uppsala direkt drab- bats av olyckan. Justitieminister Gun Hellsvik uttrycker stort deltagande med de drabbades anhöriga och arbets- kamrater.

Några mer initiativ tas inte från Regeringskansliet be- träffande kontakter med medierna denna dag. Medierna bevakar händelseutvecklingen intensivt och statsminister Carl Bildt intervjuas vid flera tillfällen under dagen, vilket sänds i TV och radio.

Kontakter med anhöriga

Från det att det svenska samhället nås av beskedet om att Estonia förlist, ökar arbetsbelastningen på Kommunika- tionsdepartementet drastiskt.

Mängder av telefonsamtal kommer från de tidiga mor- gontimmarna den 28 september och framåt. Pressekrete- raren Inger Strömbom och flera av tjänstemännen svarar oavbrutet i telefonerna. De anhöriga som ringer vänder sig till Regeringskansliet och Kommunikationsdeparte- mentet med sin oro, i hopp om att få veta något om Estonias öde. Frågorna som framställs handlar om allt möjligt: vad regeringen tänker göra, hur olyckan kunde inträffa, var passagerarlistor finns, varför man inte sätter in mer resurser, tekniska kontroller av fartyget och andra frå- gor. Inger Strömbom svarar på de frågor hon kan och hän- visar de ringande vidare till de telefonmottagningar som upprättats.

Kommunikationsdepartementet är inte dimensionerat för att möta effekterna av en katastrof som Estonia- haveriet. Det normala arbetet på enheten läggs åt sidan och personal som inte är direkt berörd får hjälpa till.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

Massmediernas bevakning under den första veckan

Massmedierna skildrar ögonvittnesbilder och rekonstruerar olycksförloppet, intervjuar statsminister Carl Bildt och Ingvar Carlsson, belyser anhörigas sorg och kritiserar rederiet och sjösäkerhetsbestämmelser. Bärgning simuleras i grafiska framställningar och frågan om orsak och ansvar förs fram.

Massmediabevakningen och rapporteringen är mycket intensiv under det första dygnet. Medvetenhet om olyckans väldiga omfattning växer successivt fram under natten och morgonen.

Initialskedet

Centrala nyhetsredaktioner bemannas snabbt

TT går ut med flera brådskande meddelanden under nat- ten. ”Färja sjunken på Östersjön” är rubriken på ett med- delande från klockan 02.06. Man hyr ett flygplan och sät- ter in tre reportrar, en i Mariehamn och två i Åbo. Vid TT-redaktionen finns de högsta cheferna på plats för att leda arbetet från klockan 3 på morgonen men dessför- innan hinner man sända kompletterande meddelanden. Kl. 02.15 sänds meddelandet: ”Flera fartyg och helikop- trar på plats”, kl. 02.36: ”679 passagerare ombord” och kl. 02.50: ”Sju personer räddade”.

När de första TT-flasharna nått nyhetsredaktionerna i Sverige tilltar aktiviteten. Internlarmet på Sveriges Radio och Sveriges Television går 40 sekunder efter Ekots 02.00- sändning och nyhetsredaktionerna kallas in.

Omkring 02.50 är alla centrala nyhetsredaktioner på Sveriges Radio, Sveriges Television och Text-TV beman- nade och igång.

Klockan sex sänder Rapport för första gången nyheten om Estoniahaveriet.

Den första Rapportsändningen sammanfaller i tid med TV 4:s morgonsändning klockan sex. TV 4, som har CNN som samarbetspartner sänder sina bilder till kolle- gan i USA och därmed har bilder från olyckan nått ut till hela världen. Sky News och CNN, som nåtts av nyheten både via Reuter och fått bildmaterial från TV 4 sänder för första gången kl. 05.00. Sky News flyger in ett team från London. Morgonsändningarna i TV 4 handlar helt om

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

olyckan. I TV 2 upptar rapporteringen om fartygsolyckan större delen av programmet. Under dagen har TV 4 extrasändningar varje timme.

Rapportering onsdagen den 28 september

Själva olyckan är redan ett faktum när medierna träder in. Förloppet kan således inte refereras direkt, istället skildras ögonvittnens minnesbilder av händelseförloppet och me- dierna försöker under dagen rekonstruera haveriet. Da- gens Nyheter och Svenska Dagbladet hinner få med infor- mation redan första dagen. Extrasändningar i TV sänds varje halvtimme i någon kanal, radio rapporterar intensivt och kvällspressen skriver om det inträffade i flera upplagor som växer successivt. De få bilder från räddningsinsatsen som finns tillgängliga publiceras.

Ingvar Carlsson intervjuas i TV

Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson medver- kar i TV 4:s nyhetsmorgon, på morgonen den 28 septem- ber, där han sedan tidigare var inbokad för att tala om FN. På grund av det inträffade fartygshaveriet vill man istället ha den tillträdande statsministerns kommentar till nattens händelse. Han förbereder ett uttalande och far till TV 4- studion. Kl. 07.47 uttrycker han i TV sin medkänsla med anhöriga och talar om vad han anser att politikernas ansvar bör vara. Han säger också att han ska tillsätta en expertkommitté för att granska sjösäkerheten.

På parkeringen utanför TV 4 intervjuas Carlsson igen, han säger då samma sak som tidigare41. Inslaget sänds kl. 08.45. På TV 2 har man sett inslaget och vill också ha en kommentar. Man kommer överens om att mötas vid Est-

Intervju med Ingvar Carlsson i TV 4:s nyhetsmorgon, kl. 07.47

Reportern: Kan du säga vad man gör efter en sådan här katastrof, det är ju inte första gången det händer en allvarlig olycka.

Ingvar Carlsson: Det här är en av de allvarligaste katastrofer och mest fruk- tansvärda händelserna i vår historia. För både Sverige och Estland är det en tragisk händelse. För det första vill jag visa min medkänsla med de anhöriga som måste känna oro i denna situation. För det andra måste jag som politiker tänka på framti- den. Det är helt oacceptabelt att vi haft tre allvarliga olyckor under en relativt kort tid. Jag tänker då på Scandinavian Star och Jan Heweliusz och så nu Estonia. För det första måste vi klarlägga den direkta orsaken till nattens katastrof och för det andra tänker jag ta initiativet till en översyn av säkerheten. Människor skall inte behöva känna oro för att färdas över Östersjön.

Reportern: Är det skillnad mellan

säkerhetsrutinerna i Sverige och Estland, tror du?

Ingvar Carlsson: Jag tror inte det, men vi vet ännu inte fakta, det viktiga är att vi arbetar för att höja den totala säkerheten.

Reportern: Det blir väl en haverikom- mission, men det låter som om du menar att man skall ha något ytterligare.

Ingvar Carlsson: Vi skall tillsätta en kommitté med sakkunniga för att ta reda på vad som har brustit samt ge förslag på ytterligare säkerhetshöjande åtgärder. Vi vet inte om det skedde en förskjutning i lasten. Stress i samband med lastningen får inte leda till att man tummar på säkerheten.

Reportern: Om man jämför med Norge, är det inte så att vi i Sverige är dåligt förberedda på krishantering. Har ni funderat på ett bättre system för att hjälpa de anhöriga?

Ingvar Carlsson: I Norge är man bra på detta, men efter bussolyckan som hände har också vi i Sverige blivit bättre.

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

lineterminalen, och en intervju genomförs med terminal- byggnaden som bakgrund. Inslaget innehåller samma ut- talande som det som sänts i TV 4.

På socialdemokraternas riksdagskansli skrivs sedan ett pressmeddelande där Ingvar Carlssons uttalanden i TV:s morgonsändningar refereras.

Journalister i räddningshelikoptrarna

Tidigt på morgonen anländer journalister till helikopter- divisionen vid Berga. Pressofficeren är inte beredd på den

Intervju med Ingvar Carlsson utanför Estlineterminalen i Värtahamnen,

kl. 08.45

Reportern: Socialdemokraternas ledare Ingvar Carlsson, vilken är din första kommentar?

Ingvar Carlsson: Detta är en av de värsta katastrofer som drabbat Sverige och Estland. Det är en stor tragedi, framför allt för de anhöriga som måste känna djup oro. Många av dem kommer idag att drabbas av ett mycket dystert bud.

Reportern: Hur kan något sådant hända?

Ingvar Carlsson: Vi vet inte orsaken till nattens katastrof, det måste klarläggas i en särskild haverikommission. Vi har haft tre allvarliga färjekatastrofer, Scandina- vian Star, Jan Heweliusz och nu Estonia, under en begränsad tid, det är oaccepta- belt.

Reportern: Vad kommer du att göra? Ingvar Carlsson: Automatiskt görs en

haveriundersökning, men det är inte tillräckligt. Det behövs också en grupp av experter och sakkunniga som i grupp ser över de bestämmelser som finns. Det behövs ett internationellt samarbete för att höja säkerheten.

stora anstormningen och måste begära förstärkning från Högvakten. Helikoptern Y 65, som startar kl. 07.12 mot olycksplatsen medför en reporter och en kameraman från TV 4 och senare under dagen kommer ytterligare foto- grafer och journalister att följa med i helikoptrar. Enligt marinens bedömning stör inte detta räddningsarbetet.

Framåt lunchtid visas de första TV-bilderna från olycksplatsen och under kvällen och på torsdagen publice- ras bilder som visar hur överlevande och omkomna vin- schas upp till helikoptrarna.

Under dagen intervjuas också flera av de unga yt- bärgarna när de tar en kort paus i det intensiva arbetet. Bilden av dem som hjältar framträder.

Enormt behov av information

Nyhetsmedierna domineras helt av olyckan. Kravet på information är enormt och bristen på bekräftade uppgifter stor. Eftersom myndigheterna saknar relevant och korrekt information och inte heller har möjlighet att direkt infor- mera de drabbade ökas massmediernas utrymme. Kravet på korrekthet får ibland ge vika inför behovet av snabb rapportering. Detta resulterar i att motstridiga och ibland felaktiga uppgifter sänds ut.

Den första dagens rapportering handlar huvudsakli- gen om olyckan som sådan, räddningsarbetet, det ofatt- bara som hänt och hur släkt och vänner till de saknade och räddade får besked om det inträffade. Man söker finna nå- gon förklaring till det inträffade. När de första uppgifterna från överlevande börjar komma in, vid lunchtid, kommer diskussionen om orsaken till haveriet igång. Olycksförlop- pet är i princip fastställt under den första dagen och medi- erna börjar lansera olika teorier om orsakerna till olyckan.

Mediernas bild av statsministern första dagen

Statsminister Carl Bildt intervjuas för TV flera gånger under dagen. Bilder av honom framför riksdagshuset, när han kliver av flyget i Åbo och när han talar med report- rarna på väg in i terminalen sänds ut. Efter mötet med de övriga ländernas statsministrar hålls en improviserad presskonferens som aviseras genom ett pressmeddelande. Bildt är på språng, under resa, han träffar överlevande och

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

han skildras i medierna som operativ. Han står mitt i hän- delserna. Han säger att räddningsinsatsen under natten varit bra och att man nu planerar säkerhetshöjande åtgär- der. Han visar också medkänsla med de drabbade och de- ras familjer.

I Rapportsändningen på kvällen visas inslaget från presskonferensen i Åbo där statsminister Carl Bildt tidi- gare på dagen uttalat att mycket stora ansträngningar ska göras för att bärga de omkomna.

”Det kunde ha varit jag”

De saknades vänner och anhöriga uppgår till många tusen. Men olyckan tilldrar sig ett mycket stort intresse bland hela det svenska folket. För stora delar av befolkningen har Estonias undergång en stark psykologisk närhet, ”det skulle kunna vara jag”. Väldigt många har själva rest eller tänkt resa med liknande färjor. Massmedierna försöker omedelbart tillfredsställa behovet av visshet om det som hänt. Den intensiva rapporteringen, framför allt i eterme- dierna, fokuseras till stor del på enskilda personer redan den första dagen. Utan passagerarlistor eller fakta om vilka som omkommit eller räddats handlar reportagen om en- skilda människors öden och om sorgen de drabbats av. De anhöriga får täcka efterfrågan på information med känslor. Radio och TV har sändningar från färjeterminalen där anhöriga finns i oviss väntan på besked om vad som hänt deras kära.

Som exempel kan sägas att lunchekot huvudsakligen innehåller rapportering från Estlineterminalen och inter- vjuer med anhöriga. Först intervjuas en man som väntar på sin dotter. Bilden som förmedlas är att det råder brist på information och att anhöriga hålls i oviss väntan. Mannen har varit i krisgruppen men säger att de inte vet något där.

Reportern refererar den stämning som råder när män- niskor får oåterkalleliga besked om vad som hänt. Samma reporter skildrar även de få ljusglimtar som tycks finnas mitt i det mörker som råder. Han intervjuar därför Peter Barasinski, som nåtts av det lyckliga beskedet att hans fru överlevt. Barasinski är då på väg att lämna terminalen. Han har inte fått besked om var hans fru befinner sig men säger till reportern att han ska hem och där vänta på när-

mare besked. Det ska senare visa sig att just Peter Barasinski är en av dem som fått ett felaktigt besked. Hans hustru är omkommen och försvunnen.

Rapportering torsdagen den 29 september

Andra dagen efter olyckan finns inget hopp om att överle- vande ska påträffas. Katastrofen är ett faktum och det som dominerar nyhetsrapporteringen handlar om sorgen och det ohyggliga som skedde på fartyget och i räddnings- flottar under natten. Överlevande intervjuas i TV. Förlop- pet skildras. Nu börjar också kritik framföras mot rederiet och säkerhetsbestämmelserna till sjöss. Medierna börjar peka ut ansvariga och det finns utrymme för spekulatio- ner. Sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark medver- kar i TV, radio och press och uttalar kritik mot rederierna för deras bristande rapportering av incidenter.

Expressen innehåller denna dag en 60-sidig bilaga där bland annat en rekonstruktion av olycksförloppet görs på ett mycket dramatiskt sätt. Rubriken lyder ”LIVET PÅ FÄRJAN – DÖDEN I HAVET”. Spekulationer om be- sättningens eventuella inkompetens och oerfarenhet framförs också.

Rapportering fredagen den 30 september

Nu tillkommer inga nya bilder från räddningsinsatsen. Det direkta förloppet kring olyckan är i stora drag känt. Medierna blickar nu framåt i tiden. På flera ställen såväl i pressen som i TV förekommer detaljerade grafiska fram- ställningar av hur en bärgning av fartyget går till.

Ingvar Carlsson uttalar sig om bärgning i Aktuellt. Medierna söker nu efter ansvariga till olyckan.

Säkerhetsfrågor och befarade brister uppmärksammas. Ansvaret för olyckan läggs nu inte primärt på rederiet utan på Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen. Uppgifter om bristande rutiner för rapportering av tidigare incidenter framkommer. I något fall utpekas till och med Sjöfartsver- ket som direkt ansvarigt för olyckan.

Lördagen den 1 oktober

Medierna fortsätter fokusera på olyckans orsaker och sö- ker ansvariga. Ekoljudsbilder från vraket publiceras. Sor-

T I D E N F R Å N D E N 2 8 S E P T E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 6 O K T O B E R 1 9 9 4

gen är ett annat tema i medierna, genom att man rappor- terar från den estniska minneshögtid som hålls i Stock- holm men som egentligen var tänkt att vara ett minne över esternas flykt över Östersjön 50 år tidigare.

Myndigheter kritiseras den 2 oktober

Förutom den starkt känslomässiga rapporteringen från minneshögtider och minnesgudstjänster som hålls över hela Sverige rapporteras om andra nyheter kring Estonia- olyckan. Kritik riktas mot det finska räddningsarbetet, haverikommissionens ledning och mot Sjöfartsverket och deras relationer till rederinäringen. Filmningen av vraket med robotkamera redovisas också.

Orsaksdiskussion

Mot slutet av den första veckan efter haveriet handlar mediernas rapportering om vad som kan ha varit orsaken till att bogvisiret lossnade. En preliminär rapport från ha- verikommissionen presenteras, nu ska bogvisiret bärgas och undersökas för att ge klarhet i frågan om vad som egentligen hände. Sjöfartsverket påbjuder att bogvisir på liknande fartyg svetsas igen. På flera håll förekommer skarp kritik mot Estland och ansvaret läggs också på rede- riet Nordström & Thulin.

Intervju med Ingvar Carlsson i TV 1, Aktuellt, den 30 september

Reportern: Idag inleds också det tunga arbetet med att identifiera de få kroppar som har hittats. Ännu saknas hundratals av offren. En bärgning av Estonia är en förutsättning för att hitta fler och för de anhörigas skull ska Estonia bärgas. Det säger idag vår blivande statsminister.

IC: Ja, jag anser att alla ansträng- ningar måste göras för att få upp fartyget, det av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt. Det här är för hela vårt land en oerhört svår upplevelse och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.

Reportern: Oavsett vad det kostar att bärga fartyget?

IC: Jag är beredd att förorda att även om det kostar väldigt mycket så ska vi försöka det.

T I D E N D Å E N N Y R E G E R I N G T I L L T R Ä D E R O C H

B E R E D N I N G S A R B E T E T I N F Ö R E T T B E S L U T O M E S T O N I A S Ö D E F O R T S K R I D E R

Den nya regeringen tillträder fredagen den 7 oktober

Ny kommunikationsminister får huvudansvaret för Estonia.

Beredningsarbetet inriktas på omhändertagande av omkomna genom bärgning av fartyget.

I	Kommunikationsdepartementets huvudansvar inne-
och med den nya regeringens tillträde upplöses den	Kommunikationsdepartementets huvudansvar inne-
tidigare regeringens krisgrupp, som arbetat med Estonia-	fattar även informationsarbetet riktat till medierna och
frågan under den gångna veckan och överlämnar till Ing-	kommunikationen med anhöriga och överlevande. Det
var Carlssons regering.	beslutas att samordning skall ske med Statsrådsbered-
Kommunikationsministern får huvudansvaret för	ningen42.
Kommunikationsministern får huvudansvaret för

Estoniafrågan

När den nya regeringen tillträder diskuteras formerna för det fortsatta arbetet med Estonia. Ingvar Carlsson vill inte fördela ansvaret på flera departement, eftersom det då finns risk för att frågor hamnar ”mellan stolarna”. Därför beslutar regeringen under ett extra regeringssamman- träde, måndagen den 10 oktober, att den nya kommunika- tionsministern, Ines Uusmann, får huvudansvaret för Estoniafrågan. På Statsrådsberedningen får statsrådet Jan Nygren och den politisk sakkunnige tjänstemannen Kjell Lindström ansvar att bistå Ines Uusmann, särskilt med anhörigkontakter.

Ministern orienterar sig om Estonia och planerar arbetet på departementet

Tillsammans med Siv Gustavsson, som blir politisk sak- kunnig hos ministern, kontaktar Ines Uusmann Jan-Olof Selén på departementet för att informera sig om det ar- bete som tjänstemännen utfört i Estoniafrågan. Selén själv är förhindrad att delta i ett möte med ministern så departementssekreteraren Alf Stenkvist får i uppdrag att muntligt redogöra för de promemorior som upprättats på departementet. Ines Uusmann berättar i ett samtal med analysgruppen att hon fick en känsla av att arbetet på de- partementet var kaotiskt när hon tillträdde.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Överlämnandepärm och erbjudande om hjälp från tidigare statssekreteraren på departementet

Från Mats Odell överlämnas en pärm som sammanställts av Anders Iacobæus, rättschef på departementet, och som innehåller protokoll och minnesanteckningar från statsrådsgruppens möten, upprättade promemorior och aktuell korrespondens angående Estonia. Per Egon Jo- hansson, som i den avgående regeringen arbetat intensivt med Estoniafrågan veckan efter haveriet, erbjuder Ines Uusmann förstärkning i arbetet men ingen kontakt tas.

Planeringsmöte på söndagen

Redan på söndagen den 9 oktober träffas Ines Uusmann och de övriga politiska tjänstemännen på Kommunika- tionsdepartementet för ett planeringsmöte. De nyan- ställda politiska tjänstemännen som är närvarande vid mö- tet är statssekreteraren Magnus Persson, pressekreteraren Eva Lindau och Siv Gustavsson, som är politisk sakkun- nig. Vid mötet diskuterar de departementets ansvarsom- råden43. Estoniafrågan diskuteras inte särskilt.

På Kommunikationsdepartementet har de politiska tjänstemännen därefter möten om Estoniafrågan varje dag.

Statssekreterare Magnus Persson har berättat för analysgruppen att han uppfattade uppdraget till Sjöfarts- verket som ett steg mot en lösning av frågan om hur de omkomna skulle tas omhand. Detta mot bakgrund av de båda statsministrarnas uttalanden.

Beredningsarbete inriktat på ett omhändertagande av omkomna eller bärgning

På Kommunikationsdepartementet utgår alla vid den här tiden från att man ska försöka bärga fartyget. Utgångs- punkten i det resonemanget bygger på Ingvar Carlssons och Carl Bildts uttalanden strax efter olyckan. Syftet är att man skall försöka komma fram till vad som är bäst att göra och vad som skadar minst. Men det är en bärgning av hela fartyget arbetet inriktas på, inte ett omhändertagande av de omkomna ur det sjunkna fartyget.

Diskussionen på Kommunikationsdepartementet

handlar också om vilka problem som uppstår om man väl- jer att sända ner dykare för att hämta de omkomnas krop- par. Ines Uusmann menar att ett omhändertagande måste innebära en bärgning av fartyget, eftersom det är enda sät- tet att omhänderta alla de omkomna som finns i fartyget. Inom ramen för detta resonemang vägs tankar om de an- hörigas rätt att få hem och begrava sina döda.

Man vet inte hur många omkomna som finns på havs- botten runt fartyget eller hur många som har flutit bort med strömmarna.

Tjänstemän arbetar med beslutsunderlag och information

Tjänstemännen, med enhetschefen Jan-Olof Selén i spet- sen, har till uppgift att ta fram underlag till beslut för re- geringen. När ett beslut väl är fattat och uppdrag lämnats till något annat organ, inväntar man resultatet innan frå- gan på nytt bearbetas. Så är fallet nu när Sjöfartsverket fått i uppdrag att utreda de tekniska och legala förutsättning- arna för att återfinna och omhänderta omkomna från Estonia. Under denna tid tar enhetschefen och andra sig an de brev som inkommit och svarar på telefonsamtal från anhöriga och andra. De ger så saklig information som de kan till dem som ringer.

Pressekreteraren ansvarar för press- och informationsarbetet

Medierna vill ha Ines Uusmanns medverkan i en rad sam- manhang. Pressekreteraren Eva Lindau ansvarar för informationsarbetet på departementet och ser till att mi- nistern är tillgänglig för intervjuer och annan medverkan i medierna. Huvudprincipen är tillgänglighet i alla sam- manhang. Mediearbetet upptar också en hel del tid för rättschefen Anders Iacobæus.

Mediastrategi

Under de första sex månaderna saknas mediastrategi. Trycket från medierna på Kommunikationsdepartemen- tet och Ines Uusmann är hårt och ministern ställer upp så ofta hon förmår. Speciellt stor blir efterfrågan på hennes medverkan i samband med regeringens senare beslut om

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

att låta Estonia bli kvar på botten av Östersjön och att täcka över fartyget. Efter sex månader gör Eva Lindau ett slags strategi för hur mediearbetet skall bedrivas på Kom- munikationsdepartementet.

Tjänstemännen står för kontinuitet

Kontakten mellan tjänstemännen och politikerna på Kommunikationsdepartementet är inte den bästa. Rätts- chefen Anders Iacobæus uppfattar det som att arbetet tap- par fart och kontinuitet i och med regeringsskiftet. Det är ingen enkel situation för den nya politiska ledningen att komma in i arbetet och börja arbeta med människor de inte känner.

Kommunikationsdepartementet får löpande infor- mation framför allt från Sjöfartsverket, men även från po- lisen och senare från anhörigföreningar. Det förekommer hela tiden kontakter med de övriga berörda länderna, framför allt Estland. Från Estland kommer inga krav på bärgning.

Polisen kontaktar Justitiedepartementet och önskar en diskussion om bärgning och omhändertagande

Inom polisen har det allt sedan haveriet förts diskussioner rörande frågan om bärgning av fartyget och omhänderta- gande av kroppar kring fartyget. Den 9 oktober kontaktar Roland Ståhl Justitiedepartementet och framför polisens synpunkt att en diskussion i frågan måste föras redan vid denna tidpunkt, med hänsyn till vad som händer med kroppar som ligger i vatten mer än två till tre veckor. Rättschefen Stefan Strömberg lovar att se till att frågan kommer upp på dagordningen.

Det norska bärgningsföretaget Stolt Comex kontaktar polisen

Samma dag får polisen i Stockholm ett telefonsamtal från Stolt Comex. Med anledning av att dykföretaget inte fått något svar på sitt erbjudande, av den 6 oktober, till Kom- munikationsdepartementet, vänder man sig nu till poli- sen.

Stolt Comex, som har förevisat sitt räddningsfartyg i Finland, erbjuder sig att göra detsamma i Nynäshamn den 12 oktober.

Ines Uusmanns uttalanden om Stolt Comex

Ines Uusmann anser att det inte kan vara fråga om ett seri- öst företag och hon tycker det är oetiskt av dem att ligga vid Hangö och vänta för att kunna profitera på olyckan. Hon minns att någon sade, att det redan efter några tim- mar efter katastrofen var för sent att söka omkomna runt vraket eftersom kropparna redan då skulle ha förts bort av strömmar. Denna uppfattning återges i massmedierna.

Stolt Comex går i svaromål

På kvällen den 12 oktober inkommer ett nytt telefax från Stolt Comex till Kommunikationsdepartementet i vilket Ines Uusmanns påstående om att företaget inte är seriöst bemöts. Stolt Comex informerar om sin verksamhet och berättar att de är världens största undervattensentrepre- nör med 3 000 anställda över hela världen och en årsom- sättning om 2,4 miljarder norska kronor. Företaget har tidigare anlitats i samband med stora katastrofer som t.ex. Alexander L. Kielland, Piper Alpha och Partnair. I tele- faxet påtalas också att man inte fått något svar på sin propå till departementet.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Sjöfartsverkets rapport överlämnas till Kommunikationsdepartementet

Det konstateras att inga legala eller tekniska hinder finns för att eftersöka

eller omhänderta omkomna efter Estoniahaveriet. Nya frågor av etisk karaktär väcks.

På sin andra egentliga arbetsdag, den 11 oktober, får Ines Uusmann Sjöfartsverkets rapport. Den är rubricerad Rapport angående de tekniska och legala förutsättning- arna att återfinna och omhänderta omkomna från färjan Estonia. Ministern och hennes närmaste medarbetare är närvarande då Johan Franson gör en kort föredragning av rapportens innehåll. Därefter håller Ines Uusmann press- konferens. Rapporten överlämnas också skriftligen till Utrikes-, Justitie-, Social- och Civildepartementet.

Inga legala hinder eller skyldigheter

Av rapporten framgår det att inga legala hinder eller skyl- digheter föreligger för någon att eftersöka eller omhän- derta de omkomna efter fartygsolyckan. I rapporten be- aktas inte regler om förhållandet mellan olika stater och heller inte den omständigheten att andra medborgare än de från Sverige, Estland och Finland finns bland de om- komna.

I rapporten antas att det övervägande antalet om- komna kan återfinnas inuti fartyget, men man tror också att omkomna kan påträffas utanför. Det beskrivs att ett omhändertagande av omkomna kan ske endera genom ett lyft av fartyget eller genom dykningar inuti det, där det ligger på havsbotten. Att alla omkomna kan återfinnas an- ses som mycket osannolikt.

Genomsökning av fartyget

I rapporten utgår man erfarenhetsmässigt från att farty- gets inredning är förstörd. Möbler, innertak och mellan- väggar antas ha rasat överallt. Det anses troligt att vatten- massor kommit in med mycket stor kraft på vissa platser i fartyget. Ett omhändertagande av de omkomna innebär att man röjer sig fram genom förstörelsen. Detta beskrivs som ett riskfyllt företag, oavsett om det sker under eller över vattenytan. Det framgår inte var de omkomna kan förväntas befinna sig inuti fartyget

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

För att genomföra dykningar inuti Estonia krävs s.k. mättnadsdykning44. Varje dykeriarbete i omedelbar närhet av, på eller i fartyget är, enligt rapporten, mycket riskfyllt och måste förberedas med inspektions- och säkerhets- arbeten.

Det konstateras att vissa delar av fartyget kommer att vara svåra att söka igenom, men det anses ändå möjligt att återfinna och omhänderta en del av de omkomna. Arbetet med att genomsöka fartyget beräknas ta mellan två och fyra månader och kan inte utföras efter att isen lagt sig.

Bärgning av fartyget

En del av rapporten behandlar ett lyft av hela fartyget, vil- ket beräknas vara en utomordentligt krävande uppgift. Vattendjupet på platsen där fartyget ligger anges till ca 70 meter. Djupet utgör inget hinder i sig men det medför att arbetet tar längre tid och är svårare. Lyftet måste ske i två etapper som inleds med att fartyget rätas upp.

Arbetet beräknas kunna vara klart i juni–augusti 1995. Efter att fartyget lyfts måste det genomsökas och de om- komna omhändertas. Därefter kan fartyget skrotas eller sänkas.

Johan Franson konstaterar att ett omhändertagande av omkomna, särskilt efter att fartyget lyfts, får betydande praktiska konsekvenser. Han pekar också på de etiska be- dömningar som måste göras45.

raktär. Vem avgör vilka som ska omhändertas om man inte bärgar hela fartyget? Vad gör man med omkomna som inte kan identifieras? Hur förhåller man sig till anhöriga som inte vill ha hem sina omkomna? Kan man hantera de dödas kroppar på ett värdigt sätt? Hur går det till rent praktiskt? Är det möjligt att skärma av mediernas bevak- ning i samband med bärgningsarbetet? Hur många om- komna finns kvar inuti fartyget? Skadas kropparna vid en bärgning?

Tanken på ett etiskt råd föds

Vid ett samtal mellan Ingvar Carlsson och Ines Uusmann, på eftermiddagen efter Johan Fransons föredragning av Sjöfartsverkets rapport, väcks tanken på tillsättandet av ett råd som ska belysa etiska problem i samband med en bärg- ning. Frågan diskuteras också med Jan Nygren.

Ines Uusmann påbörjar arbetet med att ta fram namn på lämpliga personer för ett sådant råd. Utgångspunkten i detta läge är, enligt uppgifter från Ines Uusmann, att farty- get ska bärgas och man vill inte förlora tid. Kommuni- kationsministern samtalar med Siv Gustavsson och Eva Lindau, om lämpliga personer att ingå i ett etiskt råd. Eva Lindau diskuterar frågan med Jan-Olof Selén som bidrar med namn på personer som han anser lämpliga. Alla är ense om att etiska rådet ska utgöras av en grupp kloka och kända personer med olika bakgrund.

Nya frågor väcks

Efter Johan Fransons föredragning diskuterar ministern och hennes medarbetare på Kommunikationsdeparte- mentet hur man ska gå vidare i beredningen av ärendet. Finns tillräckligt underlag för att fatta ett beslut i bärgningsfrågan?

Frågan har successivt breddats till att även omfatta an- dra dimensioner än de tekniska och legala frågeställning- arna. De som tagit del av Fransons föredragning och den skrivna rapporten börjar nu att ställa sig frågor av etisk ka-

Otålighet inför ett regeringsbeslut

I medierna och bland anhöriga växer otåligheten inför ett väntat regeringsbeslut. Eva Lindau, som har mött männis- kor i kris i sitt tidigare arbete som kvällstidningsjournalist, har hjälp av denna erfarenhet i sitt arbete på Kommunika- tionsdepartementet. När arga människor ringer henne tänker hon att den ilska hon får ta emot inte är riktad mot henne som person. Hon uppfattar det som att de anhöri- gas vrede är utlöst av regeringens tveksamhet inför ett be- slut i bärgningsfrågan.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Registrering, identifiering och passagerarlistor

Den svenska identifieringskommissionen möter kommunikationsministern

och belyser identifieringsarbetet vid omhändertagande av alla omkomna på Estonia. Överenskommelse om dödförklaring av Estoniaoffren träffas.

Med anledning av frågorna som väcks efter Sjöfartsverkets redovisning, kontaktar departementsrådet Jan-Olof Selén rättsläkaren Robert Grundin i den svenska identifieringskommissionen. Selén vill bland annat ha svar på frågan om det är möjligt att identifiera en kropp som legat i vatten ett halvt år. Grundin är inte oförberedd på frågan, eftersom han några dagar tidigare har varit i kon- takt med Johan Franson som framfört önskemål om att få ställa frågor om kropparnas förväntade tillstånd. Robert Grundin meddelar Selén att han är beredd att svara på frå- gor och att göra en föredragning om identifieringsproble- matiken följande dag på Kommunikationsdepartementet.

Experter besvarar frågor om identifiering av omkomna

Den 12 oktober sammanträffar kommunikationsminister Ines Uusmann, pressekreterare Eva Lindau samt statsse- kreterare Jan-Olof Selén med delar av den svenska

identifieringskommissionen, polisöverintendenten Ro- land Ståhl, rättsläkaren Robert Grundin, kriminal- kommissarien Jan Olsson och rättsodontologen Håkan Mörnstad, för en föredragning om ett eventuellt identifieringsarbete.

Ett monumentalt administrativt problem

Robert Grundin beskriver de vetenskapliga metoder som finns för att genomföra en identifiering. Av beskrivningen framgår att det stora problemet är av administrativ art. Identifieringen av de 93 omkomna som utfördes i Finland tog två till tre veckor, trots att man där har en betydligt mera avancerad organisation än vad som finns i Sverige. Att identifiera 100 omkomna i Sverige kan gå om man omdisponerar och bottenskrapar resurserna, men att identifiera 1 000 omkomna är, enligt Robert Grundins uppfattning, ett monumentalt problem.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Svenskar kan identifieras genom tandundersökning

Vid diskussion om de olika identifieringsmetoder som är lämpliga framgår att tandundersökning kommer att an- vändas i första hand. Håkan Mörnstad menar att i princip alla omkomna svenskar som omhändertas kan identifieras med hjälp av tandläkarjournaler. Dessa underlag är till- gängliga och innehåller fullödig information. För om- komna som inte kan identifieras på detta sätt måste andra metoder användas.

Roland Ståhl framhåller att det definitiva fastställandet av varje omkommens identitet kräver att en gemensam bedömning görs av rättsmedicinare, rättsodontologer och kriminaltekniker. När denna bedömning är gjord är det han som slutligen godkänner resultatet av arbetet.

Kroppars påverkan av tiden i vatten

Ines Uusmann vill ha svar på frågan om hur en människo- kropp påverkas av att ligga i vatten en längre tid. Identifieringsexperterna menar att det inte går att gene-

rellt avgöra i vilket tillstånd de omkomnas kvarlevor är. Resonemanget förs utifrån tidigare erfarenheter från bland annat sjöolyckor, i relation till hur länge det kom- mer att dröja innan Estonia kan bärgas.

Faktorer som tiden i vattnet, vattnets salt- och syre- halt, temperaturen i vattnet och faunan på plats avgör kropparnas tillstånd. Det anses utrett att de flesta av de omkomna kan identifieras, men kropparna kan inte för- väntas vara i sådant skick att det är lämpligt att deras anhö- riga ser dem.

Bildvisning från sjöolyckor

Vid föredragningen visas bilder som tagits i samband med bärgningar. De föreställer omkomna människor och mil- jöer från andra sjöolyckor. Som exempel kan nämnas bil- der på de omkomna i den svenska ubåten Ulven, som min- sprängdes under andra världskriget och bärgades några månader senare.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Problem för personal

Roland Ståhl redogör vid mötet för sin syn på de personal- problem som kan förväntas uppstå vid omhändertagandet av kroppar efter en bärgning av fartyget. Speciellt krimi- naltekniker, som inte dagligen arbetar med omkomna ris- kerar att få psykiska problem i samband med arbetet att tömma det torrlagda fartyget. De får utföra ett detalj- arbete med att omhänderta de omkomna och deras tillhö- righeter, som ligger i hytterna eller runt omkring de döda. Allt måste noggrant dokumenteras så att det kan användas om så behövs för en senare identifiering.

Registrering av dödsfallen

Den fråga som uppkommit med anledning av Estonia- haveriet, rörande dödförklaring av omkomna som inte på- träffats, är speciellt angelägen för de anhöriga. Riksskatte- verket konstaterar att det i vissa synnerliga undantagsfall finns möjlighet att registrera en person som avliden i folkbokföringen, trots att kroppen inte påträffats, genom ett förvaltningsrättsligt beslut. Med anledning av detta samråder rättssekretariatet på Rikspolisstyrelsen och be- fattningshavare på Riksskatteverket och resultatet blir att Rikspolisstyrelsen upprättar några olika tänkbara situatio-

ner när en person skall kunna registreras som avliden, trots att kroppen inte påträffats.

En överenskommelse mellan Riksskatteverket och Rikspolisstyrelsen leder till att följande situationer kan an- ses uppfylla beviskraven:

•Personen finns med på passagerar- eller besättnings- lista och har av anhörig anmälts eller bekräftats saknad.

•I de fall där den saknade inte finns angiven på någon sådan lista måste en alternativ lösning användas. Ex- empel är när utredning genom uppgifter från anhöriga eller förhör med överlevande kan bekräfta att perso- nen varit med på resan. Bevis kan också utgöras av ex- empelvis mobiltelefonsamtal som skett från fartyget, av preliminärbokningar eller av en bil som står upp- ställd vid färjeterminalen.

Den 14 oktober informerar Rikspolisstyrelsen samtliga länspolismästare att det ankommer på berörda polismyn- digheter att verkställa erforderlig utredning och redovisa denna till ID-kommission. Denna redovisning sker den 20 oktober. Med ID-kommissionens bedömning att perso- nen befann sig ombord som grund fattar skattemyn- digheterna därefter beslut om att registrera dödsfallet.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Svenska kyrkan för samtal om etiska frågor

Estoniakatastrofen på dagordningen vid biskopsmöte i Uppsala.

Diskussioner om havet som grav.

Den 12 oktober hålls ett biskopsmöte i Uppsala, vid vilket Sveriges samtliga biskopar deltar. På dagord- ningen under rubriken Katastrofer, finns M/S Estonias förlisning. Biskoparna samtalar om sina erfarenheter av kyrkans insats i mötet med anhöriga, vid exempelvis minnesgudstjänster och arbete i krisgrupper. Det diskute- ras även vilken hjälp landets präster behöver för att forma minnes- och avskedsgudstjänster för de anhöriga till en omkommen, vars kropp inte återfunnits.

Havet som grav diskuteras vid biskopsmöte i Uppsala

Därefter kommer samtalet att handla om de etiska frå- gorna i samband med omhändertagande av de döda. Un- der detta samtal betonar biskoparna det gamla synsättet att också havet kan vara en grav. Biskoparna understryker samtidigt vikten av att anordna minnesplatser, nationellt och lokalt. Därutöver diskuteras möjligheten av en välsig- nelse- och bönegudstjänst till havs, vid Estonias förlis-

ningsplats. Tanken är att denna gudstjänst skall genom- föras tillsammans med ärkebiskoparna från de lutherska kyrkorna i Finland och Estland, i närvaro av statsledning- arna.

Ärkebiskopens uttalanden i massmedierna

Några dagar efter biskopsmötet formulerar ärkebiskop Gunnar Weman sina tankar i bärgningsfrågan när han sva- rar på läsarnas frågor i Expressen. Tidningen har satt sam- man en expertpanel som skall besvara allmänhetens frågor om Estoniakatastrofen. Den 16 oktober får han bland an- nat dessa frågor:

”Går det att göra en individuell begravning med grav- sten utan att det finns någon kropp?” Han svarar: ”Det går inte utan kropp, då gör vi en avskedsgudstjänst.”

På påståendet ”Det havet tar skall havet ha!” svarar är- kebiskopen: ”Jag tror att det ligger något i det. Också ha- vet är en kyrkogård, och det tror jag att människor längs

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

våra kuster förstått genom åren. Om man skall bärga fär- jan kommer man aldrig att få upp alla de saknade och dess- utom får man inte upp den förrän nästa sommar. Då kan man fundera på vad som blir riktigast för dessa människor. Jag kan förstå att man vill ha en kropp – men samtidigt blir det ett trauma för alla dem som inte får några kroppar.”

En annan fråga lyder: ”När sjömän dog förr i tiden lade man ut blomkransar där de hade drunknat. Kan man inte göra så i det här fallet också om båten inte kan bär-

gas?” Gunnar Weman svarar: ”Jo, det är åt det hållet till vi funderar. Vi försöker samla ärkebiskoparna i Sverige, Fin- land och Estland. Vi vill, oberoende av om man försöker bärga fartyget, hålla en minnesgudstjänst till havs.”

Den 18 oktober fortsätter Expressen att ställa läsarnas frågor till experterna. Då får Gunnar Weman frågan: ”Vill inte de flesta anhöriga att de avlidna ska vila på havets bot- ten?” Han svarar: ”Det vet vi inte och jag tycker att man kanske inte är mogen att fatta det beslutet än.”

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Arbetet med att identifiera omhändertagna omkomna

29 omkomna svenska medborgare kommer hem och andakt hålls i Riddarholmskyrkan på initiativ av polisen i Stockholm.

Den 12 oktober får Utrikesdepartementet en un- derrättelse från den finska Centralkriminalpolisen om att 11 omkomna svenskar identifierats. Den svenska identi- fieringskommissionen får löpande besked om vilka de döda är. Så snart ett skriftligt besked kommer underättas de anhöriga genom den lokala Polismyndigheten. Den 19 oktober får berörda veta att deras anhörigas kistor anlän- der till Värtahamnen dagen därpå klockan 07.15.

Gudstjänst i Riddarholmskyrkan

På initiativ av polisen i Stockholm hålls en andakt i Riddarholmskyrkan den 20 oktober. Gudstjänsten är en mottagningsceremoni för de 29 kistor med identifierade omkomna som kommer till Sverige från Finland denna dag. Poliserna som sköter eskorten av kistorna vill avsluta sitt uppdrag på detta, som de upplever, värdiga sätt. Kis- torna körs fram till Riddarholmskyrkan i en vit lastbil med de svenska, estniska och finska flaggorna på sidan. En av

kistorna ställs på kyrktrappan eftersom den omkomna till- hör ett annat trossamfund än svenska kyrkan.

Stockholms stift har denna gång liksom tidigare vid minneshögtiderna i Storkyrkan en samordnande funk- tion. Polismyndigheten i Stockholm, Civildepartementet, Riksmarskalksämbetet, Stockholms Domkyrkoförsam- ling, Ärkestiftet och Rikspolisstyrelsen samarbetar under planeringsarbetet.

Många människor söker sig till Riddarholmskyrkan för att delta i ceremonien. Besvikelsen blir stor vid kyrk- porten när kyrkan inte rymmer alla.

Samtliga omhändertagna omkomna identifierade

Den 2 november anländer ytterligare tio kistor med om- komna till Stockholm. Samtliga 94 omkomna som har omhändertagits i Finland är nu identifierade. 39 om- komna är svenskar. I en TT-notis meddelas de omkomnas namn, ålder och hemort.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Den första partiledaröverläggningen

Den svenska identifieringskommissionen besvarar frågor och informerar om rättsmedicinskt och kriminaltekniskt arbete vid ett omhändertagande av omkomna.

Den 18 oktober hålls en första partiledar- överläggning46 i Estoniafrågan. Till denna är följande ex- perter inbjudna: Roland Ståhl, Robert Grundin, Jan Ols- son, Håkan Mörnstad och Johan Franson. Experterna del- tar som föredragande samt för att besvara frågor.

Under mötet rapporteras resultatet av Sjöfartsverkets utredning om de tekniska och legala möjlighetena att om- händerta omkomna. Representanterna från den svenska identifieringskommissionen informerar om rättsmedicin- ska och kriminaltekniska frågor kring ett identifierings- arbete.

Ines Uusmann redovisar idéer om att inhämta syn- punkter från ett etiskt råd. Hon beskriver även sina intryck av anhörigas åsikter i frågan om ett omhändertagande av omkomna. Utöver detta berörs även frågor som utformandet av en nationell minnesvård och behovet av att ha en dialog med Finland, Estland och andra länder i denna och andra frågor.

Deltagarna ställer frågor till experterna

Politikerna erbjuds att ställa kompletterande frågor efter experternas föredragningar. Bland annat uttrycks önske- mål om en beskrivning av kropparnas tillstånd och förhål- landena inuti vraket.

Robert Grundin redogör för hur människokroppar som legat i vatten påverkas när de kommer i kontakt med luftens syre. Enligt Grundin sker en snabb och kraftig föruttnelse när kropparna kommer i kontakt med luften i samband med ett lyft av Estonia. Redogörelsen baseras på att det handlar om närmare tusen kroppar och bygger på tidigare erfarenheter. Bilder inifrån Ulven med omkomna visas även i detta sammanhang.

Efter föredragningarna avslutas mötet med en allmän diskussion kring deltagarnas syn på frågan om bärgning av Estonia och omhändertagande av omkomna.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Deltagarnas intryck efter partiledaröverläggningen

Analysgruppen har samtalat med ett antal av deltagarna vid denna överläggning och redovisar här några intryck47 som förmedlats.

Peter Egardt, förutvarande statsminister Carl Bildts statssekreterare, berättar för analysgruppen att en viss irri- tation uppstår bland mötesdeltagarna när regeringen ra- dar upp de problem som en bärgning av Estonia skulle medföra – utan att ha några slutsatser eller uppfattningar klara. Han minns att diskussioner förs om behovet av yt- terligare utredningar och stöd till anhöriga.

Centerpartiets vice ordförande Helena Nilsson, som

är läkare till yrket, berättar att hon uppfattade experternas redovisning som mycket formell. Problemställningar fö- redrogs. Någon beskev fartygets läge och den lagstiftning som gäller på området. Experterna beskrev förutsätt- ningar för bärgning och alternativet att omhänderta krop- par med hjälp av dykare, som ett arbete som skulle kräva mycket stora personella resurser. Hennes uppfattning var att det snabba identifieringsarbete som måste ske, då farty- get kommer ovan vattenytan, krävde resurser som inte fanns i Sverige. Det var dock klart att problemet hade en lösning.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Viktiga beredningsbeslut

Under oktober och november fortsätter beredningsarbetet och regeringen fattar den 20 oktober

ett antal beslut, som bland annat innebär uppdrag för Sjöfartsverket, tillsättandet av en särskild utredare för anhöriga och överlevande och tillsättandet av ett etiskt råd.

Den första rapporten från Sjöfartsverket utgör grunden för ytterligare ett uppdrag. Nu gäller det en för- djupad analys av hur en bärgning ska gå till. Sjöfartsverket får i uppdrag att genomföra en konsekvensanalys avseende omhändertagande av de omkomna från Estonia.

Uppdrag åt Sjöfartsverket att göra en konsekvensanalys

I regeringsbeslutet av den 20 oktober formuleras följande: ”Regeringen uppdrar åt Sjöfartsverket att, i nära kontakt med berörda myndigheter i Sverige, Estland och Finland, genomföra en konsekvensanalys avseende omhänderta- gande av de omkomna från färjan Estonia som underlag inför ett samlat ställningstagande. Sjöfartsverket skall lö- pande hålla regeringen informerad om arbetets fortskri- dande. Sjöfartsverket skall ta erforderliga kontakter med den internationella haveriutredningen av Estonias förlis- ning samt med det särskilda råd som regeringen denna dag

bemyndigar chefen för Kommunikationsdepartementet att tillkalla avseende olyckan och dess följder. Uppdraget skall genomföras skyndsamt.”

Den svenska identifieringskommissionen uppdras att genomföra en konsekvensanalys

Som en del av insamlandet av underlag för konsekvens- analysen uppdrar Sjöfartsverket genom Johan Franson samma dag åt den svenska identifieringskommissionen att göra en konsekvensanalys över vilket arbete som skulle bli aktuellt om Estonia bärgas. Ordföranden Roland Ståhl fördelar uppdraget mellan olika personer, bland andra Jan Olsson och Robert Grundin.

Tillsättande av ett etiskt råd

I samma regeringsbeslut av den 20 oktober bemyndigas kommunikationsministern att sammankalla ett etiskt råd. ”Regeringen bemyndigar chefen för Kommunikationsde-

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

partementet att tillkalla ett råd med uppdrag att bistå re- geringen i etiska frågor och överväganden avseende Estonias förlisning och dess följder. Rådet skall vidare in- formera om och kunna medverka till diskussioner i etiska frågor samt bistå vid kontakter med överlevande, anhöriga och andra berörda från färjeolyckan.”

Flera av de tilltänkta ledamöterna är vid det laget redan vidtalade. Anhöriga har till analysgruppen framfört att de begärde att få en representant i rådet men nekades detta.

Av regeringsbeslutet framgår inte Etiska rådets for- mella ställning. Här finns flera intryck, ett är att rådet var en kommitté, det vill säga att betrakta som en myndighet, ett annat att det inte var en kommitté. Enligt Ines Uusmanns uppfattning var det Etiska rådet formellt sett en utredning.

Ledamöter i Etiska rådet

• Sten Andersson, f.d. utrikesminister.

•Lars H Gustafsson, barnläkare som arbetat mycket med humanitära frågor.

•Peter Paul Heineman, läkare som bedöms åtnjuta ett stort förtroende hos det svenska folket genom sina många år som radiodoktor.

•Caroline Krook, domprost i Stockholm och tidigt för- knippad med Estoniafrågan på grund av att det var hon som höll i flera minneshögtider i samband med olyckan, i Storkyrkan och i Riddarholmskyrkan.

•Anders Lindström, vid den här tiden ordförande i Sjöfolksförbundet.

•Eva Sahlin, mentalsköterska och avdelningsdirektör vid Socialstyrelsen. Eva Sahlin uppfattar att hennes roll i rådet är att representera ”den vanliga männis- kan”. Hennes uppdrag i Etiska rådet är frikopplat från Socialstyrelsen, vilket innebär att hon inte behöver föra minnesanteckningar för myndighetens räkning. Eva Sahlin tillfrågas av Socialstyrelsens generaldirek-

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

tör Claes Örtendahl om hon vill åta sig uppdraget i Etiska rådet och säger då ja.

•Yrsa Stenius, journalist och författare som skrivit böcker om makt och journalistik, etik och moral.

•Karin Söder, tidigare riksdagsman och utrikesminister som vid den här tiden är ordförande i Rädda Barnen.

•Bertil Werkström, ärkebiskop emeritus.

Undersökning av förutsättningarna för en nationell minnesvård

Regeringen uppdrar genom kulturminister Margot Wall- ström åt Statens konstråd att undersöka förutsättningarna för en nationell minnesvård för att hedra Estoniakatastro- fens offer. I regeringsbeslutet står att Konstrådet under ar- betet ska samråda med de kommuner, där särskilt många människor drabbats av katastrofen. Uppdraget, som ska innefatta redovisning av konstnärliga, tekniska, organisa- toriska och övriga förutsättningar för minnesvården, skall redovisas till regeringen senast den 15 december 1994.

Stöd till efterlevande i Estland

Den 27 oktober beslutar regeringen att lämna ekonomiskt stöd till estniska efterlevande med 500 000 kronor. Stödet skall gå till utbildningsinsatser bland de mest behövande barnen och ungdomarna i Estland.

Tillsättande av särskild utredare

Civilminister Marita Ulvskog förordnar den 8 november förre generalsekreteraren i Svenska Röda Korset Peter Nobel att som särskild utredare ge information och all- män vägledning till de anhöriga och de överlevande. Marita Ulvskog klargör vid ett möte med Peter Nobel att uppdraget gäller svenska medborgare och personer som är bosatta i Sverige. Syftet är inte att Peter Nobel skall fungera som advokat, rådgivare eller kurator för den en- skilde.

Peter Nobel inleder arbetet måndagen den 14 novem- ber. Han inser senare att det är viktigt att dela med sig av upplysningar och synpunkter till de drabbade från Est- land. I frågor där anhörigas åsikter går isär eftersträvar han att vara neutral. Skadeståndsfrågan blir en viktig fråga för honom att arbeta med. Han upplever att anhöriga kom- mer i konflikt med varandra och med honom.

Peter Nobel deltar i möten med anhöriga i stora delar av Sverige. Vissa människor uppträder aggressivt och är upprörda i samband med mötena. Han för intrycken från dessa möten vidare till ansvarig på Kommunikationsde- partementet. För Peter Nobel framstår det som om lika många anhöriga är för som emot en bärgning av Estonia.48

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

28 Kommunikationsdepartementets kontakter med anhöriga

Ines Uusmann möter anhöriga i Borlänge. En demonstration med fackeltåg för omhändertagande av de omkomna. Särskild befattning inrättas på departementet för kontakterna med anhöriga.

Isamband med en EU-debatt i Borlänge, den 27 okto- ber, anordnas en träff mellan anhöriga och företrädare för regeringen. Från Kommunikationsdepartementet med- verkar Ines Uusmann, Eva Lindau, Siv Gustavsson och Jan-Olof Selén. Närvarande är också Johan Franson och kommunalrådet i Borlänge, Georg Karlsson. Två anhö- riga, Lennart Berglund och Stefan Forslund, håller i mö- tet. Före mötet har mötesarrangörerna gjort en enkät bland de anhöriga i salen som visar att 70 procent vill att Estonia ska bärgas.

Under mötet informerar Johan Franson om sitt pågå- ende arbete. Frågan om plundring och övertäckning av vraket diskuteras. Johan Franson säger att fartyget ligger så djupt att dykningar blir mycket svåra att genomföra.

Eva Lindau och Siv Gustavsson tycker att stämningen är hätsk och obehaglig. Enligt Eva Lindau var Ines Uusmann helt oförberedd på den ”lynchstämning” som rådde. Bland de anhöriga som samlats uttrycks stark oro

för plundring av bl.a. de omkomnas tillhörigheter. Repre- sentanterna från Kommunikationsdepartementet tycker att det finns en viss känsla av besvikelse hos dem som före- språkar bärgning.

Ganska snart är Ines Uusmann tvungen att lämna mö- tet för att hinna till EU-debatten. Enligt uppgift från an- höriga stannar ministern drygt en kvart på mötet. De kän- ner att hon inte lyssnat på deras argument för en bärgning.

Dagen efter skriver Dala-Demokraten att Lennart Berglund lämnat in en ansökan till Ines Uusmann om stat- ligt stöd till en stiftelse och förening för överlevande och anhöriga över hela landet. Han får stöd från Georg Karls- son. Enligt Lennart Berglund hoppas man få fram tillräck- ligt med pengar, även från kommuner, företag, privatper- soner och föreningar, för att förbereda en bärgning, om inte regeringen arbetar tillräckligt snabbt. Han hoppas också kunna utreda olyckans orsaker.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Demonstration med fackeltåg

Den 17 november ordnar anhöriga från Lindesberg en demonstration med fackeltåg i Stockholm. De anser att beslutet i bärgningsfrågan drar ut på tiden och vill med denna demonstration visa sin sorg. Tåget går från Sergels Torg mot Rosenbad där representanter för de sörjande tas emot av Jan Nygren, Ines Uusmann med medarbetare, Johan Franson och flera av de experter som anlitats av Sjö- fartsverket samt Bertil Werkström, samtliga sittande vid podiet i lokalen.

Mötet är känsloladdat och leds av en anhörig från Lin- desberg som valts till mötesordförande. Frågor ställs till politikerna och de närvarande experterna. Kritik riktas mot regeringens arbete. Frågorna handlar om identifie- ring av de omkomna och vilka rättsmedicinska resurser som finns tillgängliga. Det ställs ibland detaljerade och närgångna frågor när det gäller de omkomnas förväntade tillstånd och hur ett lyft av fartyget ska gå till om det ge- nomförs.

Bertil Werkström är chockad över de anhörigas reak- tioner och lämnar mötet innan det är avslutat. Under mö- tet går kommunikationsministerns pressekreterare Eva Lindau ut och lugnar vissa av de anhöriga.

I kvällens nyhetssändningar i TV refereras anhörigas sorg och förtvivlan under demonstrationen och det känslosamma mötet efteråt.

Brev och telefonsamtal påverkar arbetet på departementet

Det ringer oavbrutet i telefonerna och det strömmar in brev. Vissa brev innehåller vädjanden om att Estonia skall bärgas, somliga innehåller även förslag om hur detta skall gå till. Andra brev är personliga brev skrivna från hjärtat, många från anhöriga och direkt berörda, men även från svenskar i allmänhet. Telefonsamtalen och breven till de- partementet är så många att det normala arbetet under hösten läggs åt sidan. Brev och telefonsamtal handlar om att människor vill veta hur det ska bli med bärgningen. De allra flesta som ringer och skriver uttrycker att Estonia bör bärgas och refererar till Carl Bildts och Ingvar Carlssons

uttalanden om detta. Men även andra hör av sig för att säga att de ”vill sörja i fred”.

Kommunikationsministerns pressekreterare Eva Lin- dau har alltsedan hon tillträdde sin tjänst fått ta emot många samtal. De samtal hon får kommer från såväl medi- erna som från anhöriga och allmänheten.

Anhöriga vill tala med ministern

Siv Gustavsson arbetar som rådgivare åt Ines Uusmann. Även hon tar emot många telefonsamtal från personer som vill tala med ministern. Hon lyssnar på dem som ringer, många är ledsna, förtvivlade och arga, men har inga besked att lämna. Hon svarar också på brev. I breven skri- ver anhöriga att de vill ha hem sina nära. Siv Gustavsson känner särskilt starkt för en kvinna som skriver att hennes dotter omkommit. Hon har själv en dotter i samma ålder.

Jan-Olof Selén får även fortsättningsvis telefonsamtal från människor, bland annat från några som inte vill ha någon bärgning. De är oroliga för att omkomna som reste med sina familjer kan splittras. Selén tror att oavsett vilket beslut som fattas i frågan om bärgning, så kan inte alla bli nöjda.

Inga direktiv för kontakterna med anhöriga

Det formuleras inga direktiv för hur samtal från anhöriga ska bemötas. Den som tar emot samtalen får agera efter eget gottfinnande. Man kan inte lämna besked till dem som ringer utan hänvisar till att regeringen inhämtar be- slutsunderlag, bland annat genom de uppdrag som Sjö- fartsverket arbetar med.

Kontakterna med anhöriga ökar under hösten genom att allt fler hör av sig till departementet. Samtalen är många gånger uppslitande. I nästan varje samtal tas frågan om omhändertagande av omkomna eller bärgning av far- tyget upp.

Brev sänds ut till anhöriga och överlevande

Den 24 november sänder Ines Uusmann ett brev till an- höriga och överlevande. Det innehåller information om myndigheternas arbete efter Estoniaolyckan och tillsät- tandet av Etiska rådet. De etiska frågor som rådet ska

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

överväga är, enligt brevet, respekten för de anhörigas olika uppfattningar, respekten för de omkomnas kroppar och respekten för de människor som ska arbeta med omhän- dertagandet. Det står inte nämnt att Etiska rådet ska lämna ett ställningstagande i frågan om huruvida reger- ingen bör besluta om en bärgning av Estonia eller ej.

Sjöfartsverkets första rapport sammanfattas i brevet på följande sätt: ”Av verkets rapport framgår att det inte be- döms som möjligt att få upp de omkomna ombord med hjälp av dykare. En bärgning skulle därmed vara det enda sättet.”

Till brevet biläggs ett brev från den särskilde utredaren Peter Nobel, daterat den 22 november, i vilket han redo- gör för sitt uppdrag som utredare. Han framhåller i brevet att hans uppgift främst är att utreda vilket stöd de skadelidande får och hur deras rättsliga och andra intres- sen tas tillvara. Han åtar sig även att försöka informera i viktiga frågor. I brevet vädjar han till berörda myndigheter att försöka möta de drabbades behov.

Politisk sakkunnig med ansvar för anhörigkontakter

Den höga arbetsbelastningen på departementet under hösten för med sig att det blir svårt för personal som arbe- tar med beredning av Estoniafrågan att hinna med att be- svara brev och samtal från anhöriga. Situationen blir till

slut ohållbar och därför anställs Birgitta Wallström som förstärkning. Uppdraget begränsas till två månader. Det motiveras av att man på departementet gjort bedöm- ningen att intresset från anhöriga och medier kommer att avstanna, när regeringen fattat beslut i bärgningsfrågan. Befattningens benämning blir politisk sakkunnig men det arbete som ska utföras, med ansvar för anhörigkontakter, är inte ett vanligt uppdrag för en person med denna be- fattning.

Måndagen den 28 november börjar Birgitta Wall- ström sitt arbete på departementet. Hon får överta många akter med obesvarade brev från anhöriga, allmänheten och företag. Ena väggen i hennes arbetsrum är full med akter innehållande obesvarade brev från anhöriga.

Telefonen ringer hela dagarna. De flesta som ringer är för en bärgning. På nätterna hinner hon besvara vissa av breven. Redan när hon tillträder är kontakterna dåliga mellan Kommunikationsdepartementet och de anhörigas representanter. Birgitta Wallström får också i uppgift att vara sekreterare i Etiska rådet.

Birgitta Wallströms anställning innebär en avlastning för övrig personal på departementet. Hon sorterar breven i olika frågor och besvarar dem i takt med att hon har be- sked att lämna, det vill säga efter det att regeringen fattat sina beslut.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Den omdiskuterade minnesgudstjänsten till havs

Svenska kyrkans planer på att genomföra en minnesgudstjänst möts av protester från anhöriga. Den 26 november genomförs en gudstjänst på estniskt initiativ.

Under hösten planerar svenska kyrkan till- sammans med den estniska, finländska och lettiska kyrkan att genomföra en minnesgudstjänst vid Estonias för- lisningsplats. Samtal förs mellan kyrkoledarna i de fyra länderna. Tanken är att anhöriga och överlevande skall in- bjudas att delta i en gemensam sorgehögtid. Man har långt gångna planer på att låta två fartyg med sörjande, ett från Estland och ett från Sverige, mötas vid olycksplatsen. Där skall en ceremoni genomföras och de sörjande erbjudas möjlighet att lägga ner blommor för att hedra de om- komna.

En motsvarande högtid planeras att äga rum i Norr- tälje, för dem som av olika skäl inte vill följa med på fartyget.

I Sverige tar kyrkans ledning kontakt med regeringen för att informera om planerna och liknande kontakter tas i Estland och Finland. Den svenska regeringen är positiv till ärkebiskopens initiativ och Kjell Lindström, politisk sak- kunnig i Statsrådsberedningen, deltar vid ett antal möten i

Estland och Finland. Det är meningen att representan- ter för de tre ländernas regeringar skall delta vid guds- tjänsten.

Frågetecken kring gudstjänsten

Under planeringsarbetet uppstår frågetecken kring vilken karaktär gudstjänsten skall ha. Företrädarna för den est- niska och finländska kyrkan ser på högtiden som en be- gravning, medan man från svensk sida ser den som en minnesgudstjänst.

Beredningsarbetet rörande frågan om bärgning av Estonia pågår som mest intensivt under denna tid i Sverige. Händelseutvecklingen följs av pressen. När pla- nerna på minnesgudstjänsten blir kända, omkring den 10 november, väcker det starka känslor bland de anhöriga. Det står klart att inställningen till minnesgudstjänsten är delad, och Svenska kyrkan förstår att man inte kom- mer att kunna räkna med någon större uppslutning från dem.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Orsakerna till detta är flera: en del har bokat in privata minnesstunder, andra anser att vädret och årstiden gör det olämpligt att ge sig ut till havs. Oklarhet om högtidens karaktär är ytterligare en anledning.

Svenska kyrkan inställer gudstjänsten

Den planerade gudstjänsten ställs in. Anledningen uppges framför allt vara att man inte lyckats få tag i ett fartyg, stort nog att rymma det planerade antalet anhöriga. Som en yt- terligare anledning nämns reaktionerna från anhöriga. Många har varit kritiska till arrangemanget och kallat det för ett inlägg i bärgningsdebatten – ett avsked till havs kan

uppfattas som ett steg mot beslutet att inte låta bärga Estonia.

Många anhöriga får ett brev med lördagsutdelning den 12 november, undertecknat av ärkebiskop Gunnar Weman. I brevet uttrycker han förståelse för kritiken, men framhåller även att många anhöriga varit positiva till tan- ken på en gudstjänst till havs. Han vill återuppta dialogen med anhöriga vid ett senare tillfälle, för att eventuellt göra ett förnyat försök under våren 1995.

Den 26 november genomförs ändå en gudstjänst vid Estonia

På den dag som ursprungligen varit planerad för den ge- mensamma minnesgudstjänsten genomförs trots detta en gudstjänst till havs, vid Estonias förlisningsplats. Guds- tjänsten förrättas av ärkebiskopen i Estland, Jaan Kiivit, tillsammans med ärkebiskoparna från Finland och Lett- land. Även Gunnar Weman deltar, inbjuden av sin est- niske kollega.

Färjan ”Georg Ots”, som utgår från Estland, för sör- jande till olycksplatsen där en ceremoni genomförs. Jaan Kiivit lyser frid över de döda och medan Chopins sorge- marsch ljuder över havet läggs den gemensamma estniska, finländska, lettiska och svenska kransen med gula och vita nejlikor ned i havet. Den svenske ärkebiskopen läser ”Herren är min herde, mig skall intet fattas…”. Ceremo- nin avslutas med att de anhöriga lägger ned blommor i vattnet.

De flesta av de omkring 700 sörjande ombord är an- höriga till omkomna från Estland men även finländare, letter och ryssar deltar. Från Sverige deltar ett fåtal an- höriga samt Sveriges ambassadör i Estland, Lars Grund- berg.

Dagen efter skildras gudstjänsten i Dagens Nyheter som ställer frågan ”Var det en begravning?” Den finländ- ske ärkebiskopen John Vikström slår fast att så var fallet, ”Alla element som ingår i en begravning fanns med”. Gunnar Weman däremot säger att de omkomna och de sörjande nu är välsignade.

Oklarheterna kring syftet med gudstjänsten och med ärkebiskopens roll i sammanhanget, leder till att Gunnar

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Weman och Svenska kyrkan utsätts för kritik från de an- höriga. Det framförs att gudstjänsten föregriper det reger- ingsbeslut i bärgningsfrågan som utlovats, att den ”bäd- dar” för att Estonia inte skall bärgas. Det uppfattas som ett ställningstagande emot bärgning att ärkebiskopen, trots att de ursprungliga planerna ändrats, ändå själv deltog. Det anses också vara fel att lysa frid över en olycksplats, där människor kämpat i förtvivlan för sitt liv.

Planerna skrinläggs definitivt

I februari 1995, när regeringsbeslutet om att låta Estonia vara kvar på botten av Östersjön fattats, inbjuder Gunnar Weman anhöriga till ett möte. Syftet är att höra sig för om deras åsikter beträffande att nu genomföra en minnes- gudstjänst. Han menar att anledningen till att få svenskar deltog vid minnesgudstjänsten tidigare under hösten var att debatten om bärgning pågick som intensivast just då. Nu, menar ärkebiskopen, är det viktigt att fråga de an- höriga en gång till – innan det är dags för förslutning av Estonia.

Mötet blir stormigt. Flera anhöriga framför ånyo sin

kritik mot den tidigare minnesgudstjänsten till havs, medan andra är positiva till tanken.

Den 8 maj får de anhöriga ännu ett brev från Gunnar Weman. I det meddelas att planerna nu avskrivits defini- tivt, eftersom synpunkterna växlat starkt mellan olika en- skilda och grupper. Med hänvisning till regeringens beslut om övertäckning av Estonia, säger ärkebiskopen att det är naturligt att lysa frid över gravplatsen Estonia, då övertäckningsarbetet är avslutat.

Initiativet övertas under sommaren 1995 av en anhörigförening

Under sommaren 1995 blir det till slut ändå en svensk minneshögtid vid Estonia. Denna gång är det Den Inter- nationella Stödföreningen (DIS)49 som tar initiativet. Är- kebiskopen inbjuds att delta men är förhindrad. Ytterli- gare en resa och gudstjänst genomförs under den tidiga hösten 1995. Utöver dessa större arrangemang har även fler båtresor gjorts till Estonias förlisningsplats under åren.

Rättsmedicinsk och kriminalteknisk rapport lämnas. Kommunikationsdepartementet godkänner genomförandet av dykningar i Estonia.

En del av underlagen för Sjöfartsverkets konsekvensanalys presenteras

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Uppdraget att analysera konsekvenserna av en bärgning av Estonia fördelas mellan rättsläkaren Robert Grundin och kriminalkommissarien Jan Olsson. Robert Grundin ombeds göra en rättsmedicinsk analys och Jan Olsson en kriminalteknisk. Rapporterna presenteras med några dagars mellanrum.

Den svenska identifieringskommissionen redovisar konsekvensanalyser

Rättsmedicinsk rapport

Den 11 november skriver Robert Grundin en preliminär rapport om vissa av de rättsmedicinska förutsättningarna för ett omhändertagande och en identifiering av om- komna efter Estoniakatastrofen. Rapporten utgår ifrån fem alternativ.

1.Angående kroppar som kan tänkas flyta upp till ytan och driva iland. Det kan handla om ett begränsat antal kroppar. Omhändertagande och identifiering av dessa beräknas kunna ske med befintliga resurser.

2.Kroppar som kan påträffas ilanddrivna under årtion- den framåt eller som påträffas på botten. Detta kan röra sig om ett fåtal kroppar. Även för detta arbete finns resurser. Identifieringsarbetet förväntas dock bli något mera tids- och arbetskrävande i dessa fall.

3.Bärgning av kroppar som finns utanför fartyget. I detta scenario kan det bli ett stort antal kroppar som samti- digt behöver identifieras. ID-kommissionen kan klara ca 50 kroppar inom ett dygn. Tvåhundra kroppar krä- ver bemanning med ett tiotal rättsläkare under 1–2 veckor. Om Rättsmedicinalverket har resurser för detta är oklart. Vidare är det ett problem att finna loka- ler för ett sådant arbete.

4.Kroppar bärgas inifrån Estonia med hjälp av dykare. Om antalet kroppar överstigar etthundra under en kort tidsrymd måste troligen särskilda lokaler anskaf- fas. Personalresurserna inom landet räcker inte till för detta arbete. Troligen går det att i viss mån styra inflö- det av kroppar.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

5.Fartyget lyfts och förs in till hamn. Ca 850 kroppar omhändertagas när fartyget bogserats i land. Vid detta scenario blir det nödvändigt att anskaffa och utbilda personal från olika yrkesområden för att klara identi- fieringsarbetet, kanske även från andra länder. Troli- gen behöver nya lokaler tas i anspråk. Landets resurser för att omhänderta de färdigundersökta kropparna räcker sannolikt utan omdisponering och personal- förstärkning.

Små rättsläkarresurser i Sverige

Robert Grundin uppskattar att ett ofullständigt jämförel- sematerial för identifiering kan förväntas för 5–10 procent av de omkomna svenskarna. Han tror att det kan bli stora svårigheter att få fram sådant material vad beträffar de omkomna balterna.

Han gör bedömningen att kropparna omedelbart efter en bärgning befinner sig i en tämligen stark uppblötning och måttligt framskriden förruttnelse. När kropparna kommer upp i luften påbörjas troligen en snabb förrutt- nelse även om kropparna förvaras i kyla. Processen kanske kan fördröjas något om kropparna förvaras i kylt vatten.

Ett lyft av fartyget medför en omfattande fragmente- ring av kropparna när fartyget rätas upp. Detta försvårar men omöjliggör inte identifiering, enligt Grundin. Ett tiotal rättsläkare i Sverige bedömer han som lämpliga för arbetet med identifiering under dessa förhållanden. På grund av arbetsvolymen menar han dock att även erfarna rättsläkare kan komma att få bestående psykiska skador av ett sådant arbete. Förstärkning på rättsläkarsidan kan er- hållas från Finland, Danmark och Norge. Analys av DNA- prov tar i bästa fall tre veckor. I Sverige kan sådant jämfö- relsematerial samlas in i ca 50 procent av fallen. Om detta är möjligt i Estland anser Robert Grundin vara osäkert.

Rapport om kriminaltekniska frågor

Den 14 november lämnar kriminalkommissarien Jan Ols- son en rapport över kriminaltekniska åtgärder som måste beaktas vid upptagning av kroppar från havsbotten, det sjunkna vraket eller ett bärgat fartyg.

Några uppenbara svårigheter att bemästra den krimi-

naltekniska hanteringen vid omhändertagande av om- komna från havsbottnen eller inuti det sjunkna vraket an- ser han inte föreligga. Vid en bärgning av hela fartyget ut- går bedömningen från att:

•de omkomna i stor utsträckning finns i trappor och korridorer

•inredningen kraftigt har påverkats och förflyttats

•kropparna har påverkats och skadats

•kropparna kommer att hittas i högar, dels i korridorer, dels i andra större utrymmen

•kropparna kommer att vara inkilade under inredning och inpressade i trånga utrymmen, kanske i ventilationstrummor

•kropparna legat i 8–9 månader i vatten och sedan några veckor i luften

•kropparna kan fragmenteras vid en ej ytterst försiktig behandling.

Erfarna kriminaltekniker krävs

I rapporten förordar Jan Olsson att den personal som skall arbeta ombord på det bärgade vraket bör ha erfarenhet från liknande arbeten, t.ex. som kriminaltekniker och brandmän. Personalen skall vara utrustad med skydds- dräkter och bära med sig luftförråd. Kropparna måste pla- ceras i så kallade ”body bags” tillsammans med sådana fö- remål som kan ha betydelse vid identifieringen.

Arbetet beräknas ta ca fem veckor och för att utföra det krävs 180 kriminaltekniker och 120 bårbärare. De krimi- naltekniker som finns i Sverige antas inte räcka till för detta arbete.

Uppdrag att genomför dykningar

Sjöfartsverkets uppdrag att genomföra en konsekvensana- lys innebär att verket skall ta fram ett samlat beslutsunder- lag för regeringen. Johan Franson anser att uppdraget krä- ver dykningar inne i Estonia för att möjligheterna att om- händerta de omkomna skall kunna värderas. Eftersom det ingår i regeringens uppdrag till Sjöfartsverket att Kom- munikationsdepartementet skall få löpande information om arbetets fortskridande, och eftersom dykningar kom- mer att medföra omfattande kostnader, tar han kontakt

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

med Jan-Olof Selén på departementet för att få ett god- kännande till att genomföra dykningar.

Möjligheten att kombinera dessa dykundersökningar med ett direkt omhändertagande av omkomna diskuteras aldrig. Ines Uusmann framhåller hur viktigt det är att mycket stränga säkerhetskrav ställs så att inte dykarna ut- sätts för risker och människoliv sätts på spel.

När Johan Franson fått tillåtelse att genomföra dykningar kontaktar han Statens haverikommission och erbjuder kommissionen möjlighet att vid detta tillfälle ut- föra egna undersökningar. Kommissionen tackar ja till detta, för den internationella haverikommissionens räk- ning.

Den 10 november sänds en anbudsförfrågan ut till 15 företag. Av dessa inkommer 11 med svar.

Johan Franson kontaktar också mättnadsdykaren Gus- tav Hanuliak. Hanuliak har tidigare vänt sig till verket och erbjudit sina tjänster och Franson, som inte har någon er- farenhet av dykarbeten, känner ett behov av att ha med sig en erfaren person och anlitar därför Gustav Hanuliak.

Rockwater får dykuppdraget

Sjöfartsverket ger efter anbudsförfarandet dykuppdraget åt Rockwater A/S. Uppdraget inkluderar dykningar både utanför och inuti Estonia. Kontraktet undertecknas den

24 november. Enligt detta är syftet med uppdraget att in- förskaffa den information som är nödvändig som underlag inför regeringens beslut angående omhändertagande av omkomna från vraket. Dykningarna skall genomföras på sådant sätt att respekten för de omkomna upprätthålls samtidigt som dykarnas säkerhet tillgodoses. Alla öppningar som görs i vraket skall tillslutas så att inga krop- par inuti Estonia kan försvinna.

Förhållandena inuti Estonia skall undersökas och sär- skild uppmärksamhet riktas dels mot var kroppar finns, dels på förstörelsen ombord avseende skott, balkar, väg- gar, innertak m.m. Förhållandena utanför Estonia skall dokumenteras, t.ex. skrovets och överbyggnadens kondi- tion. Även förhållandena på botten och om fartyget sjun- kit ned i lera eller gyttja skall undersökas.

Den svenska haverikommissionen önskar att dykarna undersöker bl.a. skador på rampen och dess låsanordning, fastställer rodrets position och undersöker bryggan. Dykarna skall även försöka hämta upp vissa föremål t.ex. en gångjärnsbult till bogvisiret och navigatorutrust- ningen.

Rockwaters förhållningssätt skall präglas av synnerlig diskretion för att undvika att smärta orsakas de omkomnas anhöriga. Kostnaden uppgår enligt kontraktet till cirka 7,5 miljoner kronor.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Etiska rådet inleder sitt arbete

Rådet tar del av arbetet med konsekvensanalysen och får föredragning om identifieringsarbetet. Anhörigas synpunkter framförs från Kommunikationsdepartementet.

Det första mötet i Etiska rådet hålls den 14 no- vember och inleds med att Ines Uusmann hälsar ledamö- terna välkomna och beskriver uppdraget för dem50. Någon av medlemmarna uttrycker att uppdraget är kortfattat och tydligt beskrivet medan någon annan inte anser att instruktionerna gällande uppdraget är tillräckligt tydliga. Ytterligare någon annan av rådets medlemmar uppfattar att ministern uttrycker stor villrådighet om vart Etiska rå- dets arbete ska leda. Ines Uusmann säger att hon behöver hjälp med att strukturera sina tankar.

Rådets uppgift att vägleda regeringen

Rådets samtliga medlemmar uppfattar att uppgiften, som Ines Uusmann beskriver den för dem, innebär att de ska arbeta sig fram till ett ställningstagande för att vägleda re- geringen inför beslutet om Estonia skall bärgas eller ej. De vet att regeringen även har annat underlag inför beslutet,

så som tekniska undersökningar och den konsekvens- analys Sjöfartsverket arbetar med parallellt. Eftersom frå- gan om vad som ska hända med Estonia inte bara påverkar de anhöriga utan hela nationen, anser ministern att det är viktigt att fördjupa tänkandet i etiska frågor och ha en be- redskap.

Flera av medlemmarna uttrycker att de vill känna sig obundna i förhållande till uppdraget. Om man inte kan enas måste möjligheten finnas att lämna en avvikande uppfattning. Detta accepteras. Ledamöterna känner att de är fria att komma fram till vad de upplever är det rätta men de får också veta att det är bra om man är ense.

Det visar sig snart att det kommer att bli bärgnings- frågan som sysselsätter Etiska rådet, medan de andra de- larna av uppdraget, som de formulerats i regerings- beslutet, förbises. Man har kort om tid eftersom re- geringen vill komma fram till ett beslut helst i god tid före jul.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Etiska rådets första möte

Efter de inledande orden från kommunikationsministern lämnar hon rådet och sammanträdet fortsätter. Samtliga ledamöter är närvarande och dessutom deltar Siv Gustavs- son som mötessekreterare, regeringens särskilde utredare Peter Nobel och Sveriges ambassadör i Tallinn, Lars Grundberg.

Under inledande samtal i rådet lyfter Lars Grundberg fram det faktum att haveriet inte enkom är en svensk ange- lägenhet. Han påminner om att inte heller de frågeställ- ningar som hör samman med haveriets konsekvenser är enbart svenska. Lars Grundberg förmedlar den estniska sidan av saken och berättar för rådet att de svårigheter de estniska myndigheterna och regeringen brottas med är annorlunda än de svenska. Esterna har lågt förtroende för statliga organ och misstänker att många uppgifter från of- ficiellt håll är falska.

Föredragning om arbetet med konsekvensanalysen

Inbjudna till denna första sammankomst i Etiska rådet är också Johan Franson och några av de experter som han samarbetar med i arbetet med konsekvensanalysen. Till- sammans redogör de för hur arbetet med konsekvens- analysen framskrider. Jan Olsson berättar om de betänk- ligheter han möter hos kollegor ute i landet inför bärgningsuppdraget, Robert Grundin förklarar för Etiska rådet att de svenska rättsläkarna inte ens räcker till för det dagliga arbetet.

Identifieringskommissionen, som här företräds av Ro- land Ståhl och Håkan Mörnstad ger sin syn på möjlighe- ten att identifiera de omkomna.

Grundlig genomgång och bildvisning

Fransons föredragning är grundlig. Han går igenom hur fartyget ligger på havsbotten och hur han tror att det ser ut inuti den sjunkna passagerarfärjan. Han markerar tydligt det som han enbart tror sig veta, vad som är hans egna funderingar och gissningar, eftersom inga uppgifter är be- kräftade.

Bilder från Ulven skickas runt. De föreställer interi- örer från båten och de delvis uppsvällda kropparna av döda ombord. Skälet till att dessa bilder visas anges vara att de förhållanden som redovisas i bilderna är jämförbara med de som antas råda i Estonia. Efter föredragningen lämnar de sakkunniga rummet.

För flera av de närvarande etsar sig denna föredrag- ning fast. Karin Söder har i efterhand sagt till analys- gruppen att hon drog slutsatsen att en bärgning inte skulle innebära det snabba avslut i Estoniafrågan som man efter- strävade. En av de närvarande uppger för analysgruppen att hans intryck från föredragningen var att de som höll i den var övertygade om att detta var ett företag som borde avstyras.

Flera av Etiska rådets medlemmar har uttryckt för analysgruppen att de ansåg föredragningen relevant efter- som de tyckte det var viktigt att veta vilka de tekniska möj- ligheterna var vid ett lyft av fartyget.

Uttalanden från Etiska rådet

Innan Etiska rådets arbete inleddes hade flera av ledamö- terna uttalat sig om Estonia i medierna. Peter Paul Heine- man uttalar till exempel följande i Dagens Nyheter den 11 november: ”Det är bråttom att komma fram till ett beslut för eller emot bärgning. Vilket beslut det blir gör det- samma. Det är förfärligt som det är nu. Människor går och väntar med sin sorg, de har gått i baklås i väntan på ett beslut.” På frågan om han själv anser att Estonia ska bärgas svarar han:

”Nej, jag tycker inte att en bärgning är meningsfull, det verkar tekniskt och mänskligt omöjligt med en bärg- ning. Men det viktigaste är att det blir snabbt avgjort.”

Inom rådet kommer man nu överens om att enskilda ledamöter inte ska deklarera sina eventuella ståndpunkter eller lämna uppgifter om rådets ställningstagande i medi- erna innan man kommit fram till ett gemensamt sådant.

Somliga av ledamöterna intervjuas i olika samman- hang i massmedierna under tiden som rådets arbete pågår. Detta är deras sätt att delta i det offentliga samtalet kring Estoniafrågan.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Caroline Krook och svenska kyrkans ledning

I samband med detta kan nämnas att ärkebiskop Gunnar Weman den 24 november i en intervju i Expressen, med rubriken ”Låt båten ligga”, redovisar sin åsikt i bärgnings- frågan. Han säger att det är rimligt att Estonia får ligga kvar ”Det vore hyckleri att inte erkänna det. Vi präster har ju stor erfarenhet av detta med liv och död”. I samma arti- kel citeras även Caroline Krook ”Jag tror att det här är en vanlig uppfattning inom kyrkan; att själen är hos Gud och att en upptagning av kroppar kanske inte läker de sår man vill.”

Etiska rådets andra möte

Vid Etiska rådets andra sammankomst den 28 november lämnar bland andra Yrsa Stenius och Lars H Gustavsson in promemorior i de etiska spörsmål som de anser viktiga för rådet att diskutera. Vid detta, och de följande mötena, deltar Birgitta Wallström som mötessekreterare.

Under mötet diskuteras bland annat den risk som finns för gravplundring om färjan inte bärgas. Alla i rådet redo- visar också sina kontakter och telefonsamtal med anhöriga och överlevande. Efter sammanträdet träffar rådet repre- sentanter för en anhörigförening från Borlänge, som vill att fartyget ska bärgas. De träffar också en anhörig som motsätter sig bärgning.

Etiska spörsmål

Etiska rådets arbete pågår under tidspress. Man förväntas komma med ett ställningstagande före jul så att reger- ingen kan fatta sitt beslut före helgerna. Ovissheten om vad som ska hända i bärgningsfrågan innebär en stor be- lastning för de anhöriga.

Tiden

En viktig faktor som Etiska rådet väger in i bedömningen är hur utdragen i tiden själva processen vid en bärgning förväntas bli. Ledamöterna anser det inte troligt att alla de omkomnas kroppar kan bärgas, även om man lyfter hela fartyget. Även arbetet med att omhänderta omkomna och bärga fartyget förväntas bli både mödosamt och tidskrä- vande.

Dykningar efter omkomna bedöms inte kunna inledas förrän våren 1995 och arbetet med bärgningen beräknas då pågå under hela sommaren. Dessutom kan inte identi- fieringsarbetet påskyndas eftersom det begränsas av anta- let lämpliga rättsmedicinare i Sverige. För de anhöriga blir väntans tid outhärdlig vilket kan förstärka deras lidande.

Etiska rådet menar att ovissheten i sig bidrar till en polarisering mellan olika anhöriggrupper. Man antar att ett snabbt beslut underlättar sorgearbetets förlopp för de anhöriga. Inte minst de som vid den här tiden motsätter sig en bärgning utsätts för en närmast outhärdlig påfrest- ning genom att tvingas vänta ytterligare om en bärgning skulle sättas igång mer än ett halvår efter olyckan.

Att inte få upp alla kroppar

Även om man beslutar att bärga hela fartyget kan man inte vara säker på att alla de omkomnas kroppar kan omhän- dertas. Somliga kan antas bli saknade för alltid. Väljer man att omhänderta de omkomnas kroppar, utan att bärga far- tyget, kan fler kroppar bli kvar i fartyget, vilket kan inne- bära att familjer splittras, med stor besvikelse som följd. Nu finns alla i en gemensam grav, resonerar man.

Tillfälligheter, som exempelvis var någonstans i farty- get man befann sig vid haveriet, styr vilka som kan omhän- dertas. Ovissheten om vilka kroppar som påträffas och kan tas upp, tillsammans med den tid av ovisshet som detta innebär, utsätter de anhöriga för stor smärta. Etiska rådet resonerar också om huruvida ovissheten möjligen kom- mer att bestå, kanske till och med öka för dem vars om- komna anhöriga inte återfinns. Det som kan skapa klarhet för de flesta är om fartyget får ligga kvar.

Kontakter mellan anhöriga och medlemmar ur Etiska rådet

Birgitta Wallström rapporterar till Etiska rådet om sitt ar- bete på Kommunikationsdepartementet och om de in- tryck hon får från brev och samtal med anhöriga. För flera av rådets medlemmar är det framför allt genom dessa föredragningar som de får kännedom om anhörigas in- ställning i bärgningsfrågan. Alla ledamöterna får dock brev och telefonsamtal från anhöriga.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Birgitta Wallström själv får sina intryck såväl från tele- fonsamtal och brev som från massmedierna, precis som alla andra. Hon, liksom Siv Gustavsson, tar starkt intryck av en skildring i ett reportage i Svenska Dagbladet om en familj som mist flera medlemmar genom Estoniahaveriet. Familjen oroade sig för att ett eventuellt omhänderta- gande av omkomna skulle kunna innebära att de om- komna splittrades, om man inte lyckades ta upp alla.

Bertil Werkström berättar i rådet om mötet han var på efter fackeltåget den 17 november. Då kritiserade anhörigrepresentanter den information man fått från bland annat Ines Uusmann om tillgängligheten för dykare

att komma ner till Estonia, bland annat uppgiften om att det djup som fartyget vilade på var riskabelt och komplice- rat att gå ner till. Hans intryck var att många anhörigas uppfattning var att man borde gå ner för att ta upp så många kroppar som man hade möjlighet till.

Under diskussionen vid detta möte kommer Etiska rå- det fram till att det vore fel att gå ner och ta upp en del kroppar medan andra inte kan tas upp.

Karin Söder träffar företrädare för anhöriga efter sam- manträdet den 28 november. Nästa möte i Etiska rådet hålls den 7 december.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Anhörigas kamp för ett beslut om bärgning

Anhöriga hör under hela beredningstiden av sig genom samtal och brev till Kommunikationsdepartemen- tet och undrar varför ett beslut i frågan drar ut på tiden51. Också massmedierna trycker på för att få besked om hur det ska bli, vad regeringen ska göra, vad som ska ske och hur beredningen av ärendet ska fortsätta.

Från Kommunikationsdepartementets sida besvarar man frågor men tar inga initiativ till att förklara vad som gör att beslutet dröjer.

Möte med kommunikationsministern

Den 25 november träffar ett antal anhöriga som önskar bärgning Ines Uusmann, Jan Nygren och Jan-Olof Selén från regeringen, Johan Franson från Sjöfartsverket samt Robert Grundin och Roland Ståhl från den svenska identifieringskommissionen.

Vid mötet diskuteras tidsplanen för ett beslut i bärg-

ningsfrågan. Synpunkter framförs från de närvarande an- höriga att frågan drar ut på tiden, utan att något besked lämnas. Johan Franson informerar om Sjöfartsverkets uppdrag och säger att det kan bli aktuellt med dykningar ned till fartyget. En av de anhöriga frågar vad som sker med hans fru om hon då påträffas. Han är upprörd över att man tänker gå ned för att dyka och eventuellt flytta krop- par utan att omhänderta dessa. Jan Nygren svarar på detta att om dykarna kommer i kontakt med någon omkommen utanför fartyget, så kommer Sjöfartsverket att kontakta regeringen beträffande vad som då måste göras.

Enkät i bärgningsfrågan

De anhöriga framför ett krav om att en enkät i bärgnings- frågan ska genomföras för att kartlägga vad anhöriga anser i frågan. Regeringens uppfattning är man inte kan till- mötesgå ett sådant krav. Man framför synpunkter på att en

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

enkät skulle bli svårtolkad och ser inte vad en sådan skulle leda till. En svår gränsdragning skulle bli att avgöra vem som ska anses vara anhörig och få svara på enkäten. Ines Uusmann menar att en enkät är ett alltför trubbigt instru- ment och att det skulle vara svårt att frångå dess resultat.

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Föreningar för anhöriga och överlevande bildas

Internationella och nationella föreningar uppstår som följd av Estoniakatastrofen. Regeringen beslutar om statliga medel för verksamheten.

På olika håll i Sverige börjar det redan tidigt efter kata- strofen uppstå olika grupperingar med anhöriga och över- levande. En del av grupperna uppstår som ett resultat av verksamheten i olika kris- och terapicentra. Andra grup- per uppstår med arbetsplatser som gemensam nämnare eller lokalt på platser som är särskilt drabbade av olyckan.

En av grupperna bildas för att medlemmarna framför allt gemensamt skall driva vissa frågor. Andra kommer till med det uttalade syftet att medlemmarna skall stödja var- andra på ett praktiskt, medmänskligt och psykologiskt plan.

Vissa av de mindre grupperna upplöses efter hand som medlemmarnas behov av stöd och gemenskap i denna form minskar men några av dem formaliseras och blir regelrätta föreningar med styrelse och stadgar.

Några exempel på orter där olika grupper uppstår: Jönköping, Gotland, Tjörn, Sundsvall, Hudiksvall, Bor- länge, Uppsala, Lindesberg, Ramsberg, Frövi, Fellings-

bro, Guldsmedshyttan, Norrköping, Vilhelmina. I Stock- holm uppstår flera grupperingar bland annat kring arbets- platser som Kooperativa Institutet/Förbundet, Stock- holmspolisen och Statoil.

Nationella stödföreningar

Två större föreningar bildas: Den internationella stöd- gruppen (DIS) är baserad i Stockholm och leds från början av Gunnar Bendréus. Stiftelsen Estoniaoffren och Anhö- riga (SEA) leds av Lennart Berglund och är baserad i Bor- länge. Medlemmar i dessa föreningar kommer från olika delar av Sverige och från andra drabbade länder. Båda för- eningarna har haft framträdande ledargestalter som väckt blandade känslor bland såväl medlemmar som svensk all- mänhet.

DIS och SEA har ingått i den referensgrupp som bi- stått analysgruppen i arbetet. DIS lämnade dock gruppen i maj 1998, efter att ha framställt ett ultimativt krav om att

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

analysgruppen skulle framställa en begäran till regeringen om att låta utföra nya dykningar vid Estonia under som- marhalvåret 1998. Arbetet i referensgruppen beskrivs när- mare i avsnittet som behandlar analysgruppens arbets- process, under rubriken Samarbete med referensgrupp av anhöriga och överlevande.

Den internationella stödgruppen

Det klart uttalade syftet med föreningen DIS har varit att verka i frågan om skadereglering. I föreningens stadgar står att man även skall ”försäkra sig om att alla efterle- vande och anhöriga får stöd, hjälp och information samt uppföljning av de anhörigas och efterlevandes hälsa”. Un- der senare år har föreningen riktat in sig på att finna möj- ligheter att driva en internationell skadeståndstalan bl.a. mot Estonias tillverkare och aktuellt klassningssällskap.

Kritik mot föreningen har framförts till analys- gruppen, från både svenska och estniska medborgare som är eller har varit medlemmar i DIS. Kritiken handlar om misstankar om oegentligheter och förskingring av fören- ingens medel. Många anhöriga, även i Estland, har ställt medel till förfogande för att DIS för deras räkning skall driva nämnda skadeståndsprocesser. Man säger att fören- ingens ledning är svår att få tag i och att de inte sett någon redovisning av de medel som föreningen mottagit.

Den 2 september 1996 skriver ordföranden i estniska Memento Mare52 till DIS ordförande och framför två krav: dels en fullständig rapport från styrelsen rörande för- eningens ekonomi och disposition av medel dels val av ny styrelse. Brevet besvaras inte.

Den 3 december 1997 inkommer en formell protest till Statsrådsberedningen, från en tidigare DIS-medlem, mot att föreningen inbjuds att delta i möten som rör Estoniakatastrofen. Som skäl för protesten uppges att föreningen har upphört med sin verksamhet och därför inte har mandat att i offentliga sammanhang företräda någon, angående Estoniakatastrofen. I protesten hänvisas till att mer än 10% av medlemmarna, i enlighet med förut- sättningarna i föreningens stadgar, begärt ett extra års- möte för att välja ny styrelse, men att begäran ignorerats. Det nämns vidare att ordföranden i föreningen meddelat

att anhörigarbetet inskränker sig till att stödja advokaterna i processarbetet och att alla medel överförts till advokaters klientkonton i detta syfte. Slutligen hänvisas till att stadgeenligt årsmöte inte hållits under 1997 eller senare.

Analysgruppen har, efter det att föreningen lämnade arbetet i referensgruppen, sökt företrädare för den inter- nationella stödgruppen för att få förstahandsinformation om föreningens nuvarande verksamhet men inte fått nå- got svar.

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga riktade redan tidigt in sig på att arbeta för ett omhändertagande av de omkom- nas kroppar, alternativt en bärgning av fartyget, för att därmed uppnå det föreningen menar vore ett värdigt av- slut av katastrofen. Man har i detta arbete konsekvent på- pekat att myndigheterna begått stora misstag under han- teringen av katastrofen och även verkat för att söka utröna ansvarsfrågan. SEA har även varit drivande i arbetet med att få andra föreningar i Sverige att samverka i dessa intressefrågor. På föreningens initiativ bildas 1996 en samverkanskommitté.

Även mot denna förening har det till analysgruppen framförts kritik från anhöriga. Denna har handlat om att arbetet för ett omhändertagande av Estoniaoffren har be- drivits så ihärdigt att många anhöriga upplevt att det inte funnits rum för någon avvikande uppfattning.

En utförligare presentation av föreningen och dess verksamhet följer i en bilaga till denna rapport.

Beslut om ekonomiskt stöd till anhörigföreningarna

Den 1 december 1994 fattar regeringen ett beslut om att bevilja ekonomiskt stöd till anhörigföreningar. I regeringsbeslutet sägs att ”högst 3 000 000 kronor skall användas för stöd till anhörigföreningar med anledning av passagerarfartyget M/S Estonias förlisning.” Stödet skall utgöra ett bidrag till administrativa kostnader och för att det skall utgå gäller att ansökan kommer från en bildad förening, med styrelse, stadgar och vald revisor för att granska räkenskaperna. Ett brev med information om

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

möjligheten att ansöka om stöd sänds ut av kommunika- tionsministern den 15 december.

När ansökningstiden är över, den 15 januari, beslutar regeringen den 19 januari 1995 att ett stöd till administra- tiva kostnader skall utbetalas till ett antal föreningar och stiftelser. Föreningen Estonia Anhöriga i Norrköping med omnejd begär anstånd med ansökan till den 30 ja- nuari 1995 och Lindesbergs kommun meddelar att det finns intresse för att bilda en anhörigförening samt ansöka om bidrag. Dessa ansökningar inkommer senare och stöd beviljas för Föreningen för Anhöriga till saknade och om- komna från Estonia vilka var anställda av Lindesbergs Kommun den 23 februari 1995 samt för krisgruppen i Norrköping den 4 maj 1995.

Stödet avser verksamhetsåret 1995 och det fördelades

enligt följande:
Den internationella stödgruppen	940 000 kronor
Föreningen Estonia Anhöriga i
Norrköping med omnejd	140 000 kronor
Föreningen för Anhöriga till saknade och
omkomna från Estonia vilka var anställda
av Lindesbergs Kommun	140 000 kronor
Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga	740 000 kronor
Stödföreningen för Estoniaoffren i
Uppsala län	340 000 kronor
Stöd- och brottsofferföreningen i
Vilhelmina	140 000 kronor
ST-Polisväsendes anhörigförening	340 000 kronor

Från kooperationens anhöriggrupp kommer en ansökan in den 23 januari 1995. Ansökan beviljas inte och som skäl uppges dels att ansökan kommit in efter ansökningstidens utgång, dels att de 3 miljonerna redan fördelats.

I besluten om stöd anmodas föreningarna att årligen, från 1996, före den 1 april lämna en redovisning för hur de statliga medlen utnyttjats.

Nya ansökningar avslås

Den 1 april 1996 inkommer DIS med en ansökan om yt- terligare 1 500 000 i ekonomiskt stöd. SEA inkommer den 23 april 1996 med en ansökan om 785 000. Ansök- ningarna gäller verksamhetsåret 1996. I regeringens be- slut av den 18 juli 1996 avslås båda dessa ansökningar. Skä- len som anges är att det stöd som utbetalats varit en ”extra- ordinär åtgärd till följd av den akuta situationen och katastrofens omfattning.”

Den 16 juli 1996 inkommer Stödföreningen Neptunus med en ansökan som avslås med hänvisning till regeringsbeslutet den 18 juli.

Den 1 januari 1998 vänder sig SEA till Styrelsen för psykologiskt försvar för att anhålla om 800 000 kronor för en utredning om orsaken till Estonias förlisning. Denna anhållan överlämnas till regeringen som i ett beslut den 5 februari 1998 meddelar SEA att ingen åtgärd vidtas med anledning av framställningen.

Den 12 maj 1998 inkommer SEA med en anhållan till regeringen om ett bidrag för verksamheten 1997. Anhål- lan avser 108 192 kronor. Något besked har ännu ej läm- nats när denna rapport skrivs (oktober 1998).

Föreningar 1998

Av de olika grupperna och föreningarna som uppstod un- der 1994 återstår i huvudsak sju föreningar 1998: Anhörigföreningen inom Kooperationen, Den interna- tionella stödgruppen för anhöriga och överlevande i Esto- niakatastrofen, Föreningen för anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var anställda i Lindesbergs kommun, Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, Stöd- föreningen för Estoniaoffren i Uppsala län, Stöd- och brottsofferföreningen i Vilhelmina, ST-Polisväsendes anhörigförening. En närmare presentation av förening- arna återfinns under avsnittet Bilagorna.

100

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Ytterligare underlag för Sjöfartsverkets konsekvensanalys

Dykningar genomförs inuti Estonia. Utredning genomförs om psykisk påverkan på sök- och identifieringspersonal.

Utöver den rättsmedicinska och kriminaltekniska utredning som Sjöfartsverket och Johan Franson uppdra- git åt den Svenska identifieringskommissionen att utföra, skall dykningar i och utanför Estonia bidra till helhets- synen på frågan om en bärgning av omkomna är möjlig eller ej. På Johan Fransons uppdrag arbetas även fram en analys av hur personal inblandad i en sådan eventuell ope- ration, kan tänkas påverkas psykiskt. Denna rapport görs av den norske psykiatern Lars Weisæth och presenteras nedan.

Dykningar i Estonia under december

Den 2 december lägger Rockwaters dykeriplattform Semi 1 till vid Estonias förlisningsplats. Ombord på platt- formen finns en besättning på mellan 80 och 100 personer, bland andra dykare, räddningsexperter samt representan- ter för organisationer i berörda länder. Där är också Johan

Franson och Gustav Hanuliak samt Jan Olsson och Hans Lundberg från polisen. Anhöriga har, genom sina fören- ingar, begärt att få närvara på fartyget men fått avslag.

En representant för dykföretaget har det juridiska an- svaret för dykningarna. Dykledare skall från plattformen dirigera dykarna och övervaka deras parameters, tiden och det arbete som skall utföras. Detta görs för att säkra säker- heten. Det är ingen som vet vilka risker dykarna kommer att möta inuti Estonia.

Med hjälp av en datorstyrd undervattensfarkost, en s.k. ROV, kan Rockwater undersöka förhållandena utanför Estonia, hur fartyget är beläget på sjöbottnen samt ska- dorna på delar av skrovet. Genom att sända in dykare inuti Estonia kan man få reda på förhållandena där samt göra sig en bild över möjligheterna att omhänderta omkomna. Varje dag diskuteras det arbete som skall utföras.

101

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Dykningarna följs via en TV-skärm

Mellan den 2 och 4 december arbetar mättnadsdykare i olika arbetslag 24 timmar om dygnet. Två dykare befinner sig hela tiden samtidigt utanför dykarklockan, medan en tredje av säkerhetsskäl, för att kunna bistå sina kollegor vid behov, stannar kvar i dykarklockan. Deras tillstånd kon- trolleras noggrant dygnet runt. En mättnadsdykare kan arbeta under det erforderliga trycket i 28 dagar, förutsatt att vädret är bra och utrustningen ombord felfri. Arbetet följs av de ombordvarande via en TV-skärm.

Dykarna räknar omkomna

Dykarna tar sig runt Estonia, går ovanpå babords sida och tittar in i hyttfönster. Estonia ligger med 120 graders vin- kel så dykarna kan mer eller mindre promenera på farty- gets ena sida. Trots att dykarna är försedda med starka lampor är sikten för det mesta så dålig att det är omöjligt att se hyttdörren på andra sidan. De som ser bilderna i TV-monitorerna ser bättre vad som finns där nere än dykarna.

Dykarna går in i Estonia. De går längs mörka, trånga korridorer och öppnar de hyttdörrar som går att öppna. Kroppar räknas. För att komma in på vissa ställen slår dykarna sönder fönster eller skär upp hål i skrovet. På däck 4 och 5 söker dykarna igenom de områden som är möjliga att nå utan att alltför mycket arbete krävs med att plocka bort farliga föremål.

Alla sektioner vid taxfree butiken har kollapsat ner mot styrbordsidan där det är en röra av stål, trä och annat. Samtidigt flyter mjuka saker omkring. Vissa delar av taket har också kollapsat och elledningar hänger ned. Detta gör det svårt för dykarna att röra sig säkert och det hindrar dem från att genomsöka alla områden.

Mängden omkomna gör att arbetet känns psykiskt be- lastande för flera av dykarna. Någon blir påverkad av att se saker som påminner honom om barn. En annan reagerar när en kropp som han passerar följer efter honom i suget som uppstår. Han tycker det känns kusligt. För att kunna bedöma kropparnas tillstånd filmas en omkommen. En dykare tar tag i kroppen och lyfter den så att den andre dykaren kan filma kroppen framifrån. Dykarna räknar till

125 kroppar, men de ser fler. Troligen har många om- komna förts ned på styrbords sida.

Det bedöms att alla däck, utom bildäck, är tillgängliga för dykare. Rockwater försöker skicka in en ROV på bil- däck men misslyckas. Dykarna undersöker vissa instru- ment på bryggan och tar med sig några av dem enligt in- struktioner. Bogporten och bultarna undersöks. Delar från Estonia som tas upp vid dykningarna läggs på däck utan att registreras. Vissa större delar av det som togs upp kastas tillbaka i havet.

Johan Franson, som följer arbetets gång från TV- monitorerna på dykfartyget, skriver stora delar av konsekvensanalysen ombord.

Slutsatsen från dykningarna är att Estonia i princip är bärgningsbar. Endast mättnadsdykning kan ge ett bra re- sultat vid ett omhändertagande av omkomna genom dykningar. Babords sida är åtkomlig för dykare, men inte styrbords.

Dykfilmerna överlämnas till Sjöfartsverket

All information som inhämtas vid dykningarna lämnas till Sjöfartsverket. Sammanlagt nitton videoband dokumen- terar arbetet. För dykarnas säkerhet videofilmar dessutom dykföretaget arbetet för egen räkning. Dessa videofilmer, som tas genom en ROV-kamera, används om någon av dykarna skulle bli sjuk och visar samma sekvenser som uppdragsgivarens band. När dykarna är utom risk förstörs banden, för att de inte skall hamna i orätta händer.

Rapporter rörande psykisk påverkan på bärgningspersonal

Den norske psykiatern Lars Weisæth vid Försvarets över- kommando i Oslo, får uppdraget att analysera de belastningar och risker för den psykiska hälsan som ett omhändertagande av omkomna kan komma att innebära för olika personalkategorier.

Utgångspunkter för rapporten

Lars Weisæth gör en litteraturstudie för att kunna besvara frågeställningarna i uppdraget. Han har ingen bra forsk- ning att tillgå vad gäller de anhörigas psykiska reaktion vid

102

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

olyckor. Däremot finns bra forskning rörande hur överle- vande och personal som har arbetat med katastrofarbete mår. Hans rapport blir hypotetisk eftersom han, när rap- porten skrivs, saknar kunskap om hur en bärgning är tänkt att gå till. De förutsättningar han får som utgångspunkt är att en bärgning av hela fartyget är aktuell. Han tycker att han har för lite kunskapsunderlag för rapporten och tiden han får är knapp.

Lars Weisæths rapport bygger på egna och andras er- farenheter från tidigare olyckor. Hans utgångspunkter är följande.

•Bärgningsarbetet kommer att utföras fyra månader till ett år efter olyckan och kropparna kan då antas vara angripna av sjödjur.

•Fartyget ska vändas med de omkomna kvar i fartyget. Ett okänt antal omkomna kommer inte att hittas. Rela- tivt många omkomna kommer att skadas allvarligt på nytt.

•Fartyget ska tömmas på vatten och detta kommer att ta tid. Förruttnelseprocessen som de omkomnas kroppar då utsätts för kommer att accelerera när kropparna kommer i kontakt med syre.

•Högst 800 av de omkomnas kroppar kommer att hittas i fartyget.

•Arbetet på det bärgade fartyget kommer att innebära en begränsad fysisk risk.

•Arbetet kommer att kräva en mycket stor organisation med dykare, kriminaltekniker, transportpersonal, rättsmedicinsk personal m.m.

Slutsatser

Lars Weisæths slutsats är att det föreligger många, stora och hittills okända riskfaktorer för den psykiska hälsan vid

en bärgning och omhändertagande av omkomna från Estonia. Några av dessa riskfaktorer kan troligen inte neu- traliseras. Mycket stor vikt måste läggas vid om tillräckligt många sök- och identifieringsarbetare anser att det är ab- solut nödvändigt att uppdraget utförs. Lars Weisæth tror inte att arbetet kan utföras utan att en del av personalen drabbas av psykisk traumatisering.

En andra rapport på eget initiativ

Till rapporten som avlämnas tillfogar Lars Weisæth, se- nare på eget initiativ, ytterligare en rapport. I denna bely- ser han behovet av att göra en avvägning mellan å ena si- dan den psykologiska hjälp en bärgning kan innebära för anhöriga som önskar ett omhändertagande och å andra si- dan risken för psykiska belastningar för sök- och identifieringspersonalen samt skadeverkningar för anhö- riga som inte önskar omhändertagande, respektive besvi- kelsen för dem som inte får hem sina omkomna.

Lars Weisæth redovisar ett analysschema som myn- digheterna kan ha hjälp av för att fatta beslut i bärgnings- frågan. Avgörande skulle bli hur stor sannolikheten är för att man hittar och identifierar de omkomna och hur stor andel av de anhöriga som är för en bärgning. Beslutsfatta- rna har då att bestämma hur många procent dessa båda faktorer skall uppgå till för att kunna fatta beslut om bärg- ning eller ej.

Lars Weisæth har för analysgruppen uppgivit att det enligt hans sätt att se enbart finns två godtagbara lös- ningar: att bärga fartyget eller att lämna det helt. Han an- ser att det finns en klar skillnad mellan det som benämns som en våt grav, dvs. en grav i havet såsom sjöfarare fått acceptera i alla tider, och en känd grav.

103

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Etiska rådet får en detaljerad beskrivning

av hur en bärgning av Estonia kommer att gå till

Rådet får en redogörelse för dykningarna inuti Estonia och diskuterar effekterna av ett eventuellt omhändertagande av omkomna genom bärgning av fartyget.

Johan Fransons föredragning

När Franson återkommer till Etiska rådet den 7 december är bottenundersökningar och dykningar genomförda. Han berättar för ledamöterna hur det ser ut inuti Estonia. Hans redogörelse kring hur en bärgning måste genom- föras är mycket detaljerad denna gång.

I pressen har alternativa lösningar diskuterats

I medierna förs vid denna tid fram olika förslag till hur en bärgning kan utföras och efter föredragningen frågar nå- gon av ledamöterna Johan Franson om relevansen i dessa förslag. Han svarar då att det är kommersiella intressen som ligger bakom förslagen och att Sjöfartsverkets exper- ter analyserat och förkastat alternativa lösningar.

Senare talar ledamöterna om huruvida Sjöfartsverkets underlag är tillräckligt för att de skall kunna komma till en uppfattning som kan delges regeringen. Man väljer att

utgå från regeringens bedömning att detta är landets främsta sakkunskap och konstaterar att det inte finns nå- gon anledning att ifrågasätta detta.

Det framgår att en bärgningsoperation blir omfattande och tidskrävande

Johan Franson berättar att Estonia måste vändas och lyf- tas, etapp för etapp, däck för däck. Fartyget måste sedan sättas på pråmar och bogseras till en plats i den svenska skärgården där det ligger skyddat, där kan det så genom- sökas och tömmas. Arbetet med själva lyftet beräknas ta veckor, kanske månader, och måste påbörjas på våren. Från den stund då fartygets skorsten bryter vattenlinjen, tills dess att hela färjan ligger på pråmar åtgår veckor, kan- ske månader. Då en sådan operation måste inledas under våren, innebär det att fartyget kommer upp till ett bog- serbart läge, mitt under högsommaren. Ombordvarande

104

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

kroppar som legat mer än ett halvår i vatten kommer då i kontakt med luftens syre och utsätts för en mycket snabb, närmast explosionsartad, förruttnelse.

Etiska rådets diskussion efter föredragningen

Efter föredragningen är det som om luften går ur rummet. Det är tyst en lång stund och ledamöterna i Etiska rådet sitter var och en med sin uppfattning. De ser konsekven- serna av den rent tekniska och organisatoriska föredrag- ning de just hört. Efter en stund diskuterar de några frågor som uppkommit med anledning av Johan Fransons före- dragning.

Dykledningens säkerhetsansvar uppfattas inte

Vid föredragningen får rådets ledamöter information om att dykarna ställs inför svåra problem med gräns- dragningar, om de ska omhänderta omkomna genom dykningar i vraket. Hur långt in i fartyget kan de tränga? Hur stora risker är enskilda dykare beredda att ta för att omhänderta de dödas kvarlevor? Man resonerar utifrån att det är de enskilda dykarna personligen som måste göra dessa omöjliga val. Att liv kan komma att gå förlorat i arbe- tet med att bärga de döda är något som Etiska rådet anser vara helt oacceptabelt och otänkbart att medverka till.

Att sådana gränsdragningar, och andra säkerhets- frågor, i själva verket utgörs av dykledarna och dyk- företaget, framkommer inte under föredragningen. Etiska rådets ledamöter får uppfattningen att ansvaret vilar på den enskilda dykaren och diskuterar därför om det måste vara myndigheterna som drar gränserna för dykarnas sä- kerhet.

Effekterna av intensiv mediabevakning diskuteras

Man diskuterar också hur medierna kommer att bevaka en bärgning av fartyget. Ledamöterna föreställer sig att hela världspressen, under de veckor, och kanske månader, som bärgningsarbetet kommer att pågå, hovrar i helikoptrar ovanför den plats där hundratals kroppar lyfts upp i fria luften. De utgår ifrån att mediernas bevakning under bärgningen kommer att vara omöjlig att kontrollera. Pressetiska regler kommer att överges och de dödas inte-

gritet kränkas. De anhörigas lidande, på grund av medier- nas agerande, kan förväntas bli betydande.

Kropparna ”ej visliga”

Under föredragningen har ledamöterna också fått se bil- der av uppsvällda människor som omkommit i sjöolyckor. Dessa bilder och de muntliga beskrivningarna av identifieringsprocessen, gör starka intryck på dem som inte tidigare sett eller hört något liknande. Kropparna be- skrivs som att de ej är ”visliga”. Detta, tillsammans med den detaljerade föredragningen av hur lyftet av fartyget måste gå till, med alla lösa föremål, möbler och människokroppar kastade omkring, ger var och en av leda- möterna som lyssnar starka inre bilder. De ser framför sig hur de omkomnas kroppar utsätts för en brutal hantering vid en totalbärgning och drar slutsatsen att de skulle vara omöjliga att känna igen.

För en ledamot skapar föredragningen uppfattningen att de döda måste läggas i graven ”med slev” efter denna hantering. I hennes inre bild blir de döda helt upplösta av vattnet och därefter kringkastade tillsammans med möbler och bråte.

En annan ledamot tänker på att de anhöriga då inte kan känna igen sina döda. Det är så han tänker sig proble- matiken med identifiering. Han tänker att de anhöriga inte ens kan se bilder på de omkomna. Även Lars Weisæth belyser detta i sin rapport, och skriver att det inte kan an- ses lämpligt för de anhöriga att se sina omkomna, i situa- tioner som denna

För en rättsläkare är det en självklarhet att anhöriga inte ser döda som lyfts upp ur havet. Att identifiera är inte att förväxla med att ”känna igen”. Identifieringsarbetet sköts helt av professionella människor som till sin hjälp har tandkort, läkarjournaler och annat för att fastställa de om- komnas identitet.

Traumatiseringsriskerna för outbildad personal

Ytterligare underlag som Etiska rådet har inför sitt ställ- ningstagande är Lars Weisæths rapport. Rapporten visar att framför allt de outbildade yrkesgrupperna tar skada av arbete av detta slag. Genom Johan Fransons föredragning

105

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

framgår att outbildad personal, unga män och kvinnor, kommer att komma i kontakt med många omkomna satta i kraftig förruttnelse. Det är alltså troligt att de riskerar att traumatiseras och få psykiska skador på längre sikt.

Som ett stöd för denna tanke tar Lars Weisæth i rap- porten upp det kollektiva självmordet i Guyana. Där ut- fördes röjningsarbetet efter de 1 000 omkomna till stor del av unga militärer och dessa unga män var de som psy- kiskt tog mest skada av uppdraget.

Begränsa lidandet

En allmänetisk utgångspunkt för Etiska rådets ledamöter är att det sammantagna lidandet begränsas om man väljer

att inte bärga fartyget eller omhänderta kroppar genom dykningar. Eftersom rådet har uppfattningen att anhöriga står splittrade i bärgningsfrågan upplever de att ett snabbt beslut att inte bärga skapar klarhet för de flesta. Rådet kommer fram till att sorgarbetet underlättas för männis- kor om de slipper vänta långa tider på att något görs som ändå till slut kanske inte innebär någon förändring för dem. Man kan ju inte veta om deras anhöriga återfinns.

I mitten av december, när rådet kommer fram till sitt ställningstagande, är det inte känt hur många omkomna som försvunnit i havets strömmar och som eventuellt fly- ter i land så småningom. Man antar att omkomna kommer att påträffas från Estonia längs kusterna runt Östersjön.

106

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Sjöfartsverket lämnar sin konsekvensanalys

Resultatet av dykundersökningarna presenteras och en beskrivning för konsekvenserna av ett omhändertagande av omkomna genom en bärgning av Estonia redovisas.

en 12 december överlämnar Sjöfartsverket sin	utanför eller utanpå fartyget har inget framkommit som
konsekvensanalys till regeringen. Rapporten är enligt Sjö-	tyder på något annat.
D
fartsverket en så långt möjligt fullständig beskrivning och	Sjöfartsverket sammanfattar rapporten
analys av konsekvenserna vid ett omhändertagande av om-	Sjöfartsverket sammanfattar rapporten
komna från Estonia. Sjöfartsverket har under arbetet med	I Sjöfartsverkets egen sammanfattning redovisas följande.
rapporten samrått med Rikspolisstyrelsen och Rätts-	Forskning har visat att omhändertagande- och
medicinalverket och utbytt information med Olof	identifieringsarbete kan vara mycket psykiskt belastande
Forssberg på den internationella haverikommissionen.	för personalen. Risken för långvariga psykiska problem är
Sammanträffanden har skett med finska och estniska myn-	störst hos personal som är oerfaren och oförberedd inför
digheter och kontakter har även tagits med andra myndig-	uppgiften. Dessa risker kan minskas, men inte elimineras,
heter, organisationer och företag i Sverige.	genom åtgärder, vidtagna före, under eller efter insatsen.
Sjöfartsverket har uppfattat sitt uppdrag på det sättet	Omhändertagande och identifiering av döda efter
att det egentliga målet med att omhänderta omkomna är	Estoniakatastrofen förefaller innehålla särskilt stora risk-
att kunna identifiera så många som möjligt. De slutsatser	moment för psykisk traumatisering, på grund av framför
som verket drar i rapporten är av teknisk natur. Sjöfarts-	allt följande faktorer:
verkets uppfattning är att de flesta av de saknade perso-	• Det stora antalet döda, bland vilka återfinns familjer,
nerna kan återfinnas inuti fartyget. Vid undersökningar	kvinnor och barn, ökar den psykiska belastningen i på-

107

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

taglig grad. Liksom det faktum att uppdraget inte kan ge en hundraprocentig lösning, dvs. innebära att samt- liga omkomna återfinns.

•Om många efterlevande blir besvikna, kan det ge de inblandade en känsla av att uppdraget inte lyckats. Ingen har erfarenhet av denna typ av situation, varför uttalandet med nödvändighet görs med viss reserva- tion.

•Etiska betänkligheter kan försvaga motivationen och därmed motståndskraften hos personalen. Dessa be- tänkligheter kan i detta fall påverkas av vetskap om an- talet anhöriga för respektive emot ett omhänderta- gande av omkomna. Det är troligt att döda kommer att skadas/lemlästas när fartyget vänds. Döda som störs, skadas eller tillåts att starkt förruttna och i vissa fall har familjer, som önskar att de döda ostörda skall få förbli liggande i fartyget, kan skapa tvivel på uppgiften hos den berörda personalen.

•Den omfattande tidsåtgången för arbetet med att om- händerta ett så stort antal döda, liksom svårigheterna att få ut dem ur fartyget, medför att förruttnelse- processen och lukten kan komma att skapa ohanterliga problem.

Slutsatsen av det sagda är enligt Sjöfartsverket, att det finns många, stora och hittills oprövade riskfaktorer för den psykiska hälsan hos omhändertagande- och identi- fieringspersonalen vid ett omhändertagande av de döda ombord på Estonia. En del av dessa riskfaktorer förefaller inte kunna neutraliseras. Mycket stor vikt måste läggas vid om ett tillräckligt stort antal av professionell omhänderta- gande- och identifieringspersonal anser att det är en abso- lut nödvändighet att uppdraget utförs. Om det inte finns klara bevis för detta måste man vara betänksam. Arbetet med omhändertagande av de omkomna från Estonia kan troligen inte utföras utan att en del av den engagerade per- sonalen utsätts för psykisk traumatisering.

Haverikommissionens syn på behovet av bärgning

För att klarlägga om det föreligger andra skäl för en bärg- ning av Estonia än ett omhändertagande av de omkomna kontaktar Ines Uusmann Olof Forssberg. Han svarar att det inte är nödvändigt med bärgning av Estonia för att den internationella haverikommissionen skall kunna utreda haveriorsaken.

108

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Etiska rådets ställningstagande

Det etiska rådet ger regeringen rådet att inte bärga Estonia eller omhänderta döda och rekommenderar en förslutning av fartyget samt en fond för livet.

Alla ledamöter i Etiska rådet upplever uppdraget som svårt, för flera av dem är det den svåraste uppgift de någonsin ställts inför. Arbetet försvåras av att de har rela- tivt kort tid till sitt förfogande och samtidigt upplever att lång tid förflutit sedan olyckan.

Vägen fram till beslutet innebär att ledamöterna väger in aspekter för och emot en bärgning, allt eftersom de får mer fakta om hur bärgningsuppdraget ska genomföras. Stor vånda råder stundtals.

Ledamöternas väg till ställningstagandet

Anhörigas uppfattning

Etiska rådets ledamöter träffar anhöriga under den tid de- ras uppdrag pågår. Rådet ordnar inga möten själva och sammanställer inte systematiskt de kontakter man har med anhöriga. Vissa av ledamöterna har djupgående kon- takter med anhöriga medan andra endast har ytliga sådana eller får andra- eller tredjehandsinformation via Birgitta Wallström. Det bestående intrycket är dock att det inte

finns någon entydig bild av deras önskan, vilket försvårar beslutsprocessen ytterligare.

Havet som grav och behovet av en gravplats att gå till diskuteras

En fråga som diskuteras ingående är om havet kan betrak- tas som gravplats. Kyrkans representanter för fram upp- fattningen att havet är en lika självklar gravplats som jor- den – de avlidna finns ändå hos Gud.

Med utgångspunkt från detta resonemang diskuteras vikten av att det på lokala kyrkogårdar finns minnesstenar och andra symboler att gå till och lägga blommor, tända ett ljus och minnas. Rådet tar dock inga kontakter med Svenska kyrkan för att framföra sin syn.

Sjöfartsverkets konsekvensanalys

Det som blir utslagsgivande för de flesta av ledamöterna är Sjöfartsverkets konsekvensanalys. Vid samtal med analys- gruppen framgår att samtliga ledamöter fattar sina beslut

109

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

individuellt i frågan om bärgning i samband med Johan Fransons föredragning den 7 december.

Ledamöterna påverkas särskilt av Lars Weisæths rap- port som visar på de fysiska och psykiska risker personal utsätts för vid ett bärgningsuppdrag. Rapporten utgår från att bärgningsarbetet måste göras enligt Sjöfartsverkets planer, som bygger på att Estonia rätas upp, lyfts, bogseras till lämplig plats i Stockholms skärgård för att därefter tömmas på såväl omkomna som bråte ombord. Alternativa planer, exempelvis omhändertagande av de omkomna ge- nom dykningar, behandlas inte. Inte heller får det Etiska rådet ta del av Weisæths senare rapport med tankar rö- rande avvägningar mellan dessa risker och anhörigas be- hov och önskningar.

Frid för de anhöriga

En central fråga att koncentrera arbetet på under den sista tiden av rådets arbete blir att finna ett sätt att medverka till att både de döda och de anhöriga får frid. En entydig bild som man anser sig ha fått efter samtal med anhöriga är att plundringsrisken plågar många.

Som ett sätt att gå detta behov till mötes börjar man diskutera möjligheten att försluta fartygsvraket på havets botten.

Ställningstagandet

Etiska rådets ledamöter anser att det ställningstagande man kommer fram till innehåller flera delar som var och en förutsätter varandra. De menar att det övergripande syftet med förslaget är att minska lidandet för så många som möjligt av de efterlevande och att erbjuda de om- komna en värdig grav i havet.

De kommer fram till att man inte bör bärga eller om- händerta ett okänt antal kroppar utan istället försluta far- tyget för att förhindra gravplundring och privat dykning. Man är enig om att havet kan vara en grav. Gravfrid skall råda. Dessutom föreslås regeringen bilda en fond för barn

och ungdomar som mist föräldrar i olyckan. Syftet ska vara att erbjuda dem omfattande stöd under lång tid efter olyckan.

Etiska rådet lämnar sitt ställningstagande till reger- ingen och klargör att det är regeringens sak att fatta beslut och verkställa förslagen i rådets ställningstagande på det sätt som man finner bäst.

Övertäckning

Hur en förslutning av Estonia ska ske är inte föremål för djupare diskussioner inom Etiska rådet. Hur den skulle kunna se ut har flera av ledamöterna var och en för sig visualiserat i sitt inre men de lämnar till regeringen och i andra hand till fackfolk att bedöma hur man rent tekniskt ska lösa uppgiften. Syftet med förslutningen är det viktiga för rådets ställningstagande. Det får inte vara möjligt att ta sig in i fartygsvraket.

En ledamot tänker sig en grav under jord på havets botten, en annan anser att förslutningen ska innebära att fönster och andra öppningar på fartyget täcks för. Ytterli- gare en ledamot är inte främmande för att täcka över med betong. Andra ledamöter ser absolut inte denna lösning som möjlig och kan inte acceptera betongövertäckningen när de senare får höra talas om planerna.

En fond för livet

Förslaget innebär att en väl tilltagen summa pengar bör avsättas som ekonomiskt stöd för de barn som drabbats av förlust av en nära släkting. När Etiska rådet lämnar sin rapport är det inte klart hur försäkringsuppgörelsen, med norska Skuld, kommer att bli för de anhörigas del.

Etiska rådets handlingar

Efter Etiska rådets arbete finns inga formella protokoll el- ler dagordningar kvar. Akten innehåller endast deras ställ- ningstagande och regeringsbeslutet från 20 oktober. Vid arkiveringen förstördes övriga handlingar.

110

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Partiledaröverläggningar inför beslut i bärgningsfrågan

Riksdagspartierna informeras om beredningsarbetet i Estoniafrågan och får en redovisning av Sjöfartsverkets konsekvensanalys samt Etiska rådets synpunkter och ställningstagande.

Regeringen inbjuder riksdagspartierna till nya informella överläggningar med anledning av ett förestå- ende beslut i Estoniafrågan. Dessa hålls med några dagars mellanrum i början av december. Här presenteras delta- garnas minnesbilder av överläggningarna.

Den 7 december redovisas Sjöfartsverkets konsekvensanalys

Syftet med detta möte53 är att partiernas representanter skall få ta del av resultatet av konsekvensanalysen som Sjö- fartsverket skall lägga fram för regeringen den 12 decem- ber. Johan Franson deltar för att redovisa innehållet i de olika underlagen för analysen. Föredragningen gör starkt intryck på många av deltagarna.

Helena Nilsson minns att diskussionerna bland annat rörde sig kring frågan om vad som skulle hända då man vände upp fartyget vid en bärgning. Hon säger att det

framgick tydligt att det skulle kunna påverka kropparna, därför att inredningen då skulle röra sig, men poängterar samtidigt att deltagarna fick en bild av att det gick att iden- tifiera dem, även om detta skedde. Identifieringsprocessen som sådan var inte något problem.

Att Johan Franson redogjorde för att det fanns dyk- företag som var beredda att göra dykningarna minns hon också. Det skulle dock vara en väldigt omständlig och svår process där dykarna utsattes för fara.

Utöver detta minns Helena Nilsson redogörelsen för rapporten rörande psykiska belastningar för sök- och identifieringspersonal. Erfarenheterna från Alexander Kiellandolyckan gjorde starkt intryck på henne. Det fram- gick att många som hade arbetat med denna katastrof inte kunde fortsätta sin professionella verksamhet efteråt.

Gun Hellsvik berättar att hennes bestående intryck ef- ter föredragningen var att det är oetiskt att försöka bärga kroppar och orimligt med tanke på dem som utför arbetet.

111

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Dykare och identifieringspersonal utsätts för psykiska ris- ker vid en bärgning, främst på grund av den mängd om- komna de ska ta hand om. Gun Hellsvik säger till analys- gruppen att hon uppfattade att de anhöriga som var för bärgning också uttryckte rädsla för plundring. Det blev därför naturligt att försöka hitta ett sätt att skydda platsen när man beslutade att bärgning inte skulle ske.

Eva Eriksson upplever Johan Fransons beskrivning som dramatisk. Franson behandlar hur komplicerad en bärgning skulle vara, hur mycket det skulle kosta med alla personella resurser som skulle krävas. Hon uppfattade det som att båten låg svårtillgängligt, på mycket djupt vatten och att allt inuti var krossat. En bärgning var helt orimlig att diskutera eftersom kropparna var så skadade, ”det fanns bara kött och blod”. Dykarna skulle utsättas för sådana psykiska påfrestningar att de inte skulle kunna arbeta så väldigt länge i vraket. Insatser skulle behövas för att de skulle klara uppgiften. Operationen skulle ta lång tid.

Anhörigas uppfattning

Den bild som ges av de anhörigas uppfattning är att de är oeniga i bärgningsfrågan. På mötet refereras till någon anhörig som ska ha uttryckt att om man inte garanterat kan få upp alla så är det bättre att låta de omkomna vara kvar.

Föredragning för statsminister Ingvar Carlsson före nya partiledaröverläggningar

Med anledning av att statsminister Ingvar Carlsson var förhindrad att delta i de föregående överläggningarna, får han en separat föredragning av Johan Franson den 12 de- cember, en timme innan partiledarna ånyo samlas.

Vid samtal med analysgruppen berättar han att han under föredragningen insåg att dykningar inuti fartyget är ett komplicerat arbete, bl.a. med hänsyn till de vassa före- mål som finns därinne. Han fick också klart för sig att ett omhändertagande av omkomna med hjälp av dykningar

112

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

också innebär en risk för att familjer splittras, eftersom troligen inte alla omkomna kan omhändertas.

Den 12 december redovisas Etiska rådets synpunkter

När partiledare och representanter för partierna54 möts igen är det för att ta del av ny information. Denna dag inkommer Etiska rådets synpunkter och ställningstagande och gruppen delges dessa.

Diskussioner i riksdagspartierna

Efter partiledaröverläggningarna diskuterar partierna in- bördes hur de skall ställa sig till frågan om bärgning. Här presenteras några synpunkter och orsaker till partiernas ställningstaganden.

Helena Nilsson säger till analysgruppen att hon tror att det avgörande för centerns riksdagsgrupp var de på- frestningar man skulle utsätta vissa arbetskategorier för, t.ex. kriminaltekniker och rättsläkare, men även deras fa- miljemedlemmar.

Eva Eriksson säger att hon upplevde att de problem som fanns i samband med identifiering, den långa tiden arbetet skulle kräva och att inga garantier kunde lämnas var avgörande för folkpartigruppens ställningstagande. Etiska rådets rapport hade mindre betydelse. Hon uppger dock för analysgruppen att hennes känsla idag är att de anhöriga och överlevande försvann under processens

gång, när tankarna framfördes om att havet alltid varit en grav.

Eva Eriksson säger också till analysgruppen att hon ef- teråt upplevde att hon hade fått felaktig information. Far- tyget låg inte så djupt, dykare skulle ha kunnat gå ned och omhänderta omkomna. Hon säger att det är ett av de svå- raste beslut hon varit med om att fatta och kanske det hon ångrar mest idag. ”Hade vi verkligen det underlag vi be- hövde? Gick vi för fort fram?”

Alf Svensson berättar att Lars Weisæths rapport om hur identifieringspersonalen skulle utsättas för oerhörda psykiska påfrestningar gjorde starkt intryck på honom.

Många av de omkomna skulle vara helt oigenkännliga och oidentifierbara, bland annat på grund av att de utsatts för fallande föremål ombord på fartyget. Arbetet skulle vara oerhört komplicerat. Särskilda hangarer skulle byg- gas upp för identifieringsarbetet, en väldig liklukt skulle spridas och arbetet skulle ta lång tid. Det ena täcket av omöjligheter lades på det andra. Allt förnuft sa honom att fartyget måste ligga kvar och göras till en fredad begrav- ningsplats.

Även Etiska rådets rapport har stor betydelse för Alf Svensson. Utöver detta berättar han att han från början ansåg att utgångspunkten skulle vara att följa de anhörigas önskemål. De anhöriga blev dock undan för undan oeniga i bärgningsfrågan.

113

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Beslut i frågan om bärgning av fartyg och omkomna närmar sig

Sjöfartsverkets båda rapporter är avlämnade, Etiska rådet har lämnat sitt ställningstagande, partiledaröverläggningar har skett. Tiden för beslutsfattande i Estoniafrågan närmar sig.

Nu arbetas ytterligare ett underlag fram, inför ett eventuellt beslut om gravfrid vid Estonias förlisningsplats.

Den 24 november skickar Utrikesdepartementet en förfrågan till de svenska ambassaderna i Tallinn respek- tive Helsingfors att framföra till estniska och finska myn- digheter. Frågan rör dessa länders inställning till en bärg- ning av Estonia. Finland svarar att denna fråga framför allt berör Estland och Sverige varför de inte tar ställning. Est- land lämnar vid denna tidpunkt inget svar utan hänvisar till att man avvaktar de svenska utredningarna.

Genom ambassaden i Tallinn skickar den svenska re- geringen den 5 december 1994 ett koncept till regerings- beslut till Estlands transportminister Andi Meister. I detta redovisas tre alternativ till regeringsbeslut i Sverige. Det första är att de omkomna skall skyddas mot intrång genom förslutning av fartyget. Det andra alternativet är att om- komna skall omhändertas med hjälp av dykare och däref- ter ska Estonia förseglas. Tredje alternativet är att samtliga omkomna omhändertas.

Arbetet med att ta fram underlag inför ett eventuellt beslut om gravfrid påbörjas några dagar före beslutet i bärgningsfrågan. Kontakt tas med de andra direkt berörda länderna, som i det närmaste bara informeras. Alla är medvetna om att beslutet om gravfrid endast kan bli ett moraliskt förpliktande beslut. Någon risk för dykningar vid vraket vid tidpunkten för beslutet finns inte på grund av väderleksförhållandena. En bevakning av området kring vraket kan endast ske om havets frihet utnyttjas maximalt.

Beslut i bärgningsfrågan förbereds på

Kommunikationsdepartementet

Enhetschefen Jan-Olof Selén på departementet diskuterar problemen kring bärgningsfrågan med sina arbets- kamrater. Hur kommer människor att påverkas av beslu-

114

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

tet? Anhöriga framför olika uppfattningar via telefonsam- tal och brev. Det råder vånda.

Före beslutet den 15 december tar Kommunikations- departementet kontakt med polis och psykologer för att förbereda en förväntad anstormning av frågor och för att förhindra att anhöriga till omkomna begår självmord.

Kommunikationsministerns beslutsprocess påverkas av dykningarna

För Ines Uusmann växer beslutet i bärgningsfrågan lång- samt fram i samband med att hon får rapporter från dyk- arbetena i början av december. Kanske kan hon då ta till sig de beskrivningar hon får bättre än i samband med Sjöfartsverkets första rapport. Hon känner mer och mer att det inte är möjligt att genomföra en bärgning av Esto- nia när hon får en konkret beskrivning av hur det ser ut inuti Estonia och det sägs att en bärgning tar väldigt lång tid. Hon ser aldrig filmerna från dykarbetena med de om- komna i fartyget, det gör ingen av de övriga som fattade regeringsbeslutet heller.

Ministern tar del av konsekvensanalysen

Ines Uusmann får en kort föredragning om Sjöfarts- verkets rapport helgen innan den 12 december. Veckan dessförinnan är det beredningssammanträden och två par- tiledaröverläggningar. Hon uppfattar det som att Johan Fransons föredragningar har stor betydelse för övriga re- geringsledamöter. Många frågor ställs till honom. Alla lä- ser även Etiska rådets ställningstagande noga.

Omhändertagande genom dykningar?

Ines Uusmann känner till att det finns olika mening i bärgningsfrågan bland de anhöriga. Oenigheten finns även inom vissa familjer. Diskussionen om att omhänderta de kroppar man kan genom dykning, blir aktuell för Ines Uusmann de sista dagarna före beslutet. Då uppstår pro- blemet, när skall dykarna avsluta omhändertagandet? Hon funderar över frågor som rör dykarnas säkerhet. Vissa dy- kare är säkert mera våghalsiga än andra, resonerar hon. En annan fråga hon funderar över är: när blir de anhöriga nöjda?

115

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Den 15 december fattar regeringen beslut om att Estonia inte ska bärgas

Beslutet om att låta Estonia vila på botten av Östersjön tillkännages i riksdagen och anhöriga informeras genom brev.

Den 15 december håller regeringen ett regerings- sammanträde där det beslutas att Estonia inte skall bärgas. Några åtgärder skall inte heller vidtagas för att ta upp de omkomna. Platsen för förlisningen skall betraktas som en gravplats. För att skydda gravfriden skall fartyget täckas över och åtgärder skall vidtas för att rättsligt skydda grav- platsen. Sjöfartsverket får i uppdrag att lämna förslag till regeringen om övertäckning och bevakning av fartyget.

Ingvar Carlsson tillkännager beslutet och beklagar tidigare uttalande

I riksdagens kammare framför Ingvar Carlsson kl. 14.30 ett tal där regeringens beslut tillkännages. Han förklarar hur regeringen kommit fram till sitt ställningstagande, hur de etiska bedömningarna spelat en roll i beslutet och han riktar sig direkt till de svenska offrens anhöriga med följande ord:

Jag vet att anhöriga som hoppats på en bärgning och att de

omkomna skall tas upp kommer att bli djupt förtvivlade över det besked jag just lämnat./.../ Mitt tidigare uttalande för en bärg- ning kan ha skapat förväntningar som idag inte infriats. Jag beklagar mycket djupt den besvikelse jag därmed kan ha orsakat en del av de anhöriga.

Efter statsminister Ingvar Carlsson tar förutvarande statsminister Carl Bildt plats i talarstolen och framför att han kommit till samma slutsats som statsministern och re- geringen55.

På Statsrådsberedningen planerar man att ge de anhö- riga möjlighet att ta del av beslutet före allmänheten. Be- slutet skall därför skickas ut via fax till polismyndigheter dit de anhöriga kallas. När nyheten sprids via medierna har inte alla polismyndigheter underrättat de anhöriga om beslutet. Faxet till polismyndigheterna kom inte fram i tid. Många anhöriga känner sig svikna. Någon berättar att hon hör nyheten om regeringsbeslutet och Ingvar Carlssons uttalande på radio i bilen på väg till Polismyndigheten.

116

T I D E N F R Å N D E N 7 O K T O B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4

Telefonväkteri

Efter att regeringen fattat sitt beslut den 15 december öppnar ett telefonväkteri i Rosenbad. Ines Uusmann och hennes medarbetare svarar i telefon liksom flera av Etiska rådets ledamöter. Den förväntade anstormningen av tele- fonsamtal uteblir.

Anhöriga får brev om beslutet från Ines Uusmann

Samma dag skickas ett brev från Ines Uusmann där hon förklarar innebörden av regeringsbeslutet. Till detta brev

finns en bilaga med en sammanställning av de svenska myndigheternas åtgärder efter förlisningen.

Sammanställningen liknar den som beskrivits i bilagan till det första anhörigbrevet men den är mer omfångsrik och behandlar fler händelser på vägen fram till regerings- beslutet än den första.

Brevet till anhöriga skickas enligt polisens adresslista men den innehåller en hel del felaktiga adresser som Bir- gitta Wallström försöker korrigera efter hand när anhö- riga vänder sig till henne med nya adresser.

117

T I D E N F R Å N R E G E R I N G E N S B E S L U T A T T I N T E B Ä R G A T I L L S D E S S A T T D E N B E S L U T A D E Ö V E R T Ä C K N I N G E N

E S T O N I A A V B R Y T S

Överenskommelse med försäkringsbolaget Skuld om skadestånd till anhöriga och överlevande

Ersättningserbjudandet accepteras av nästan samtliga skadelidande och utbetalningarna påbörjas.

En av de viktigaste uppgifterna för särskilde utredaren Peter Nobel är att hjälpa de drabbade att komma fram till en överenskommelse med den norska Assuranceföreningen Skuld. Han har träffat advokater från Estland, Norge och Sverige samt representanter för anhörigföreningarna SEA och DIS på Arlanda i november 1994 och då bildat en gemensam förhandlingsdelegation ledd av advokaten Espen Komnaes. Den 3 januari 1995 lägger Skuld fram det ersättningserbjudande som senare accepteras av 98 % av de skadelidande. Avtalet är därmed bindande för dessa personer och utbetalningarna kan på- börjas.

Den 2 februari 1995 bjuder Peter Nobel in represen- tanter för anhörigföreningarna till ett möte i Stockholm för att informera om sitt uppdrag och diskutera frågor som upplevs angelägna av anhörigrepresentanterna. Un- der mötet framförs de olika gruppernas och enskildas

ställningstaganden i bärgningsfrågan och från framför allt SEA förs fram tankar och planer på att göra en enkät i frågan. SEA hänvisar till den enkät som gjordes bland an- höriga i ett tidigt skede och som visade att 78–80 procent av de tillfrågade var för en bärgning. Från Norrköpings- föreningen säger man att en enkät skulle skapa oro och vädjar till SEA att inte genomföra planerna.

Ingen enkätundersökning kommer till stånd.

118

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Det fortsatta arbetet med övertäckning och gravfrid

Olika metoder för övertäckning utvärderas och uppdrag ges åt Sjöfartsverket att genomföra övertäckning och bevakning av förlisningsplatsen.

Den 10 februari redovisar Sjöfartsverket sitt upp- drag om förutsättningar för övertäckning och bevakning till regeringen. Enligt Sjöfartsverkets tolkning ska målet med en övertäckning av Estonia vara att skapa en ostörd gravplats för så lång tid som möjligt. Övertäckningen pla- neras ske på ett sådant sätt att fartyget inte skadas eller flyttas och att dess inre inte påverkas. När övertäckningen är på plats förväntas det inte längre finnas behov av att bevaka fartyget.

Metoder för övertäckning och bevakning

Sjöfartsverket, som till sin hjälp har haft professor Klas Cederwall och docent Per Anders Hedar, har funnit fyra tänkbara metoder för övertäckning. Den första metoden innebär att täcka över fartyget med sten, grus och/eller sandmassor, den andra innebär att man ska gjuta in farty- get i betong. De tredje respektive fjärde föreslagna meto-

derna är att gräva ut botten och sänka fartyget för att där- efter täcka över det respektive att täcka in fartyget med en nätkonstruktion.

Den tredje metoden, att gräva ut botten, förkastas bland annat för att fartyget då riskerar att röra sig och del- vis förstöras. Den fjärde metoden, att täcka fartyget med nät, förhindrar inte i tillräcklig grad intrång och utgör samtidigt en risk för eventuella dykare.

Sjöfartsverket anser att de två första föreslagna meto- derna, övertäckning med massor respektive ingjutning, ger ett säkert skydd mot intrång. Båda dessa metoder an- ses likvärdiga ur ett etiskt perspektiv. Avgörande inför va- let av övertäckningsmetod blir därför bottenförhållandena på platsen. Övertäckning med sten, grus eller sand medför stor risk för jordskred, vilket innebär att fartyget kan komma att röra sig. Sjöfartsverkets förslag blir därför att Estonia skall gjutas in.

119

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Enligt Sjöfartsverket är det tekniskt möjligt att bevaka vattenområdet kring Estonia. Det går dock inte att ingripa mot fridstörare. Genom bevakning kan fridstörare upp- täckas och deras verksamhet störas samt göras offentlig.

Uppdrag till Sjöfartsverket att genomföra övertäckningen

Estlands regering svarar på en fråga från Sveriges regering den 21 februari 1995, att de inget har att invända mot den föreslagna betongövertäckningen.

Den 2 mars uppdrar regeringen åt Sjöfartsverket att upphandla och låta genomföra en övertäckning genom en skalkonstruktion av betong. Kustbevakningen får i upp- drag att i samråd med Sjöfartsverket överlägga med finska berörda myndigheter om sanering av olja inifrån vraket.

Uppdrag till Sjöfartsverket om bevakning av förlisningsplatsen

Sjöfartsverket uppger till regeringen den 28 april 1995 att övertäckningen inte kan vara avslutad förrän under 1996. Den 12 maj redovisar Sjöfartsverket hur bevakningen av Estonia kan ske och får den 24 maj regeringens uppdrag

att bevaka platsen för förlisningen och störa otillbörliga dykaktiviteter.

Kontrakt om övertäckning

Den 1 januari 1996 undertecknas ett kontrakt med Nordic Marine Contractors J.V som ska genomföra arbetet med övertäckningen av Estonia. Nordic Marine är ett konsor- tium bestående av svenska NCC AB, de norska företagen AS Jebsens ACZ och EEG Henriksen Anlegg AS samt det holländska företaget Smit Tak B.V.

Brev till anhöriga

Den 15 januari skriver Ines Uusmann sitt femte brev till de anhöriga där hon informerar om hur övertäckningen av fartyget ska gå till. En 65 000 kvadratmeter stor yta på havsbotten ska täckas först med textilduk och därefter med ett lager av sand, som på vissa ställen ska bli upp till fem meter hög. Syftet med bottentäckningen är att stabilisera den mjuka lerbotten och förhindra att fartyget kommer i rörelse. Till brevet är bifogat fyra schematiska bilder som åskådliggör hur gravplatsen på havsbotten ska iordning- ställas. Kontraktssumman för övertäckningen uppges till 296 miljoner kronor.

120

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

43 Överenskommelse om gravfrid

mellan Sverige, Estland och Finland

Sveriges ambassadör i Estland undertecknar överenskommelse och lagen om gravfrid antas av riksdagen. Bevakning av Estonia inleds och privat dykningsförsök stoppas.

Efter förhandlingar mellan Sverige, Estland och Finland kommer länderna överens om att gravfrid skall råda vid vraket efter Estonia. Vid ett sammanträde den 16 februari 1995 beslutar regeringen att den träffade över- enskommelsen kan undertecknas. Överenskommelsen undertecknas i Tallinn den 23 februari av den svenske am- bassadören Lars Grundberg.

Enligt överenskommelsen skall vraket och ett område i dess närhet betraktas som ett sista vilorum för de döda och visas tillbörlig respekt. Estonia skall inte lyftas. Länderna åtar sig att förbjuda verksamhet som stör vilorummet och att straffa sådana handlingar med fängelse. Vart och ett av länderna får dock täcka över vraket eller förhindra förore- ningar från det. Överenskommelsen börjar gälla trettio dagar efter den dag då parterna underrättat varandra om att länderna vidtagit nödvändiga konstitutionella åtgärder för att överenskommelsen kan börja gälla.

PM om skydd för gravfrid

Den 28 februari upprättar Justitiedepartementet en pro- memoria angående skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. I promemorian föreslår reger- ingen att en särskild strafflag om skydd för gravfrid vid vraket skall införas. Den som dyker i vraket eller i dess närhet kan dömas till böter eller fängelse.

Enligt promemorian har ingen stat rätt att lägga under sig platsen för Estonias förlisning. På platsen råder de så kallade fria havsrättigheterna, till exempel rätten att navi- gera fritt på havet. Alla staters rätt att använda det öppna havet får således inte inskränkas. Den behöriga använd- ningen av det öppna havet anses inte heller störa grav- friden vid Estonia. Den fria sjöfarten kan alltså fungera som tidigare. Däremot får inte dykningar och annan undervattensverksamhet förekomma. Svensk domstol är behörig att döma vem som helst som bryter mot lagen om

121

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

gravfrid. Enligt folkrätten finns det dock ett principiellt förbud mot att utöva makt mot utländska fartyg på öppet hav.

Remissförfarande om lagförslaget om gravfrid

Den 9 mars anordnar regeringen en hearing för att in- hämta synpunkter på Justitiedepartementets promemoria om lagstiftningen om gravfrid. Dessförinnan har Stiftel- sen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, begärt att få yttra sig i samma fråga. Justitiedepartementet besvarar denna begäran den 1 mars genom att SEA upplyses om möjlig- heten att framföra synpunkter på förslaget. SEA får också promemorian angående skydd för gravfriden som upprät- tats på Justitiedepartementet.

Skälet till att man väljer att kalla till hearing istället för att genomföra ett vanligt remissförfarande är att ärendet är brådskande. Närvarande den 9 mars är, förutom repre- sentanter från Justitiedepartementet, representanter från olika rättsinstanser, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, för- svarsmakten och Svenska Kyrkans Centralstyrelse. De frå- gor som diskuteras är framför allt av juridisk natur. Från Statens haverikommission framförs att den internationella kommissionen inte har för avsikt att genomföra ytterligare undersökningar av Estonia så man har inget att invända mot lagförslaget.

Kyrkans representant uttrycker också kyrkans funde- ringar om konsekvenserna av lagförslaget. Han har inom kyrkan mött frågan om hur man ska förhålla sig till män- niskors önskan att få bli gravsatta på den gravplats som nu inrättats. Han uttrycker viss förståelse för de anhöriga som upplever det som stötande med färjetrafik rakt ovanför gravplatsen.

Den 21 mars anför SEA, via juridiskt ombud i ett brev till straffrättsenheten inom Justitiedepartementet, sin uppfattning om förslaget till lagstiftning om gravfrid. SEA menar att anhöriga själva måste få bestämma vad som ska ske med de omkomna eftersom det endast är de som vet vad de omkomna själva hade önskat skulle ske med krop- pen i den uppkomna situationen. Stiftelsen hävdar också att fartyget med all säkerhet också kommer att utsättas för plundring och att detta inte kan förhindras genom den

föreslagna lagstiftningen. Samma dag skickar SEA ett brev till justitieminister Laila Freivalds där man kräver att in- satser för att omhänderta de omkomna undantas från la- gen om skydd för Estonia. Stiftelsen menar att lagförslaget i första hand vänder sig mot de anhörigas intressen.

Den 30 mars, efter att lagrådet haft tillfälle att yttra sig, överlämnar regeringen sin proposition till Riksdagen. I propositionen föreslås att en särskild strafflag, om skydd för gravfriden, skall antas. Förslaget innebär att den som dyker eller bedriver annan undervattensverksamhet i eller kring vraket skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Lagen om gravfrid antas av Sveriges riksdag

Riksdagen antar lagen om gravfrid den 1 juni 1995, en månad senare träder den i kraft.

Instruktioner om bevakning för att garantera gravfriden

Sjöfartsverket utfärdar den 7 juni instruktioner för isbry- taren Ale vid bevakning av gravfriden runt Estonia. Enligt instruktionerna ska varje försök till dykning eller under- vattensverksamhet förhindras och störas så långt det är möjligt utan att personer eller egendom skadas. Detta skall ske genom det sätt Ale förs, genom anrop eller på annat lämpligt sätt. Dokumentation av händelser skall gö- ras. Sjöfartsverket konstaterar att undervattensverksamhet i området är tillåtet enligt fria havets princip och att straff- rättslig kontroll inte kan utövas över utländska fartyg. Nå- gon uttrycklig bestämmelse finns inte som begränsar en stat från att störa en annans stats fartygs verksamhet om denna verksamhet står i strid med den första statens och två andra staters uttalade vilja.

Isbrytaren Ale bevakar Estonia

Bevakningen av området runt Estonia inleds den 12 juni 1995 genom att Ale placeras i närområdet. Dessförinnan hålls ett möte på Sjöfartsverket där Ales befälhavare får instruktioner om uppdraget. Då talas bland annat om vilka åtgärder som kan vidtagas i samband med incidenter. Rät-

122

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

ten att störa andra fartyg på internationellt vatten förklaras med att folkrätten inte förbjuder en nation från att vidta åtgärder vid verksamheter som strider mot nationens utta- lade vilja.

På initiativ av en anhörig förbereds dykförsök vid Estonia

Peter Barasinski, som förlorade sin hustru vid Estonia- katastrofen, bestämmer sig, efter regeringens beslut att inte omhänderta de omkomna, för att på egen hand för- söka ta upp kvarlevorna efter sin omkomna hustru. Ma- karna, som båda arbetade på Estonia, hade givit varandra ett ömsesidigt löfte om vad som skulle ske efter en eventu- ell olycka till havs. Peter Barasinski tar kontakt med ett polskt bärgningsföretag, som erbjuder honom den hjälp han behöver för uppdraget.

Den 15 maj 1995 träffar Peter Barasinski Johan Franson och informerar honom om sina planer. De disku- terar överenskommelsen om gravfrid och lagstiftnings- förslaget.

UD skickar not till Polen

Departementsrådet Bertil Roth skickar den 16 juni ett aide-memoire från Utrikesdepartementet till den polska ambassaden i Stockholm. Sverige protesterar i noten mot att dykaktiviteter skall genomföras på platsen för Estonias förlisning och hänvisar till överenskommelsen mellan Sverige, Estland och Finland samt den svenska lag som ska träda i kraft den första juli. Den svenska regeringen ber polska myndigheter vidta åtgärder för att förhindra dykningar vid Estonia.

Det polska bärgningsföretaget hoppar av dyk- expeditionen. Peter Barasinski tar istället kontakt med ett tyskt fartyg.

Dykförsöket vid Estonia hindras

Befälhavaren på Ale, Johnny Kalered, får i slutet av juni veta av Johan Franson att någonting förväntas hända vid förlisningsplatsen.

Ett tyskt fartyg anländer den 29 juni till Estonias förlisningsplats klockan halv tolv. En timme senare når is-

brytaren Ale platsen. Det tyska fartyget lägger sig ovanför Estonia. Johnny Kalered anropar fartyget som uppger att det har ett reportageteam från tyska Spiegel-TV med om- bord.

Från det tyska fartyget tänker man sända ner en fjärr- styrd robot, utrustad med griparmar och videokamera, till vraket. Några dykare har man inte med sig. Ombord på fartyget finns Peter Barasinski och Samuel Svensson. Han förklarar för Ales besättning att hans fru är bland de om- komna och att han har för avsikt att lokalisera, identifiera och bärga hennes kvarlevor.

Kalered tar då kontakter för att få uppgifter om lämp- lig kontaktperson på UD. Kvart över två ringer departementsrådet Bertil Roth på UD och blir informe- rad om läget. Kalered tar även kontakt med Sjöfartsverket. Några ytterligare instruktioner får han inte. Kalered be- dömer att vädret för tillfället omöjliggör den tänkta verk- samheten.

Klockan 16.07 den 29 juni läggs två röda bojar ut för att markera Estonias position. Två timmar senare förbe- reds sjösättningen av en farkost från det tyska fartyget. Ale befinner sig nära. Strax efter klockan 20.00 sjösätts under- vattensfarkosten men den tas ombord igen tjugo minuter senare. Nya försök görs under kvällen och natten. Ale förs nära det tyska fartyget. Som längst befinner sig under- vattenfarkosten ca 90 minuter under vattnet. Kalered be- dömer att farkosten inte kan ha filmat vad som var avsett.

På förmiddagen dagen därefter, som är den sista dagen innan lagen om gravfrid träder i kraft sjösätts farkosten igen. Kalered bedömer att arbete nu sker nere vid vraket. Ale har under tiden förts mycket nära det tyska fartyget för att verksamheten skall störas. Ale håller låg fart och använ- der propellrar för att blåsa ut luft. Genom detta förflyttas det tyska fartyget bort från Ale och därigenom störs verk- samheten. Vid något tillfälle skiljer bara någon meter mel- lan fartygen. Strax efter klockan 13.35 meddelar Peter Barasinski Ales befälhavare att han inte har lyckats lokali- sera kvarlevorna efter sin fru och att deras verksamhet av- bryts.

Innan det tyska fartyget lämnar platsen lägger Peter Barasinski och Samuel Svensson ner blommor på vattnet

123

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

vid förlisningsplatsen. Som en hedersbetygelse signalerar då Ale och besättningen ombord gör honnör.

Händelsen filmas av Spiegel-TV och visas senare i Tyskland.

Bevakningen fortsätter

Ale bevakar haveriplatsen under sommarhalvåret åren 1995, 1996 och 1997. Under den övriga delen av året ut- förs bevakningen av andra fartyg. När vädret omöjliggör verksamhet vid vraket tas fartygsbevakningen bort. När fartyget provianterar m.m. bevakas området av finsk radar. Under havsytan sker ingen bevakning.

Överenskommelsen om gravfrid träder i kraft

Överenskommelsen mellan Estland, Finland och Sverige om gravfrid i och runt Estonia börjar gälla den 27 augusti 1995. Genom ett tilläggsprotokoll daterat till den 23 april 1996 träffar länderna en överenskommelse om att andra stater kan ansluta sig till överenskommelsen. Detta sker för att andra länder har visat intresse. En not skickas till samtliga länder runt Östersjön med en upplysning om

möjligheten att ansluta sig till överenskommelsen om gravfrid. Inget land har till dags dato 1998 anslutit sig.

Anhörig anmäler Ales befälhavare för vårdslöshet i sjötrafik

Den 4 oktober 1995 upprättas en polisanmälan hos Polis- myndigheten i Göteborgs- och Bohus län. Anmälare är Samuel Svensson och den avser vårdslöshet i sjötrafik. Enligt anmälan har befälhavaren på svenska statens isbry- tare Ale den 30 juni samma år navigerat så att avståndet mellan Ale och ett tyskt fartyg vid två tillfällen endast upp- gått till en halv meter. Samtidigt har Ale använt trycklufts- system i syfte att försvåra manövreringen av det tyska far- tyget. Detta skall enligt anmälaren även ha försvårat och stört den dykeriverksamhet som pågick.

Den 6 december beslutar kammaråklagaren James von Reis att inte inleda förundersökning då gärningen inte kan anses vara brottslig. Någon närmare motivering lämnas inte. Beslutet överklagades senare men tf. överåklagare Ulf Norén fann inte skäl att ändra det tidigare beslutet.

124

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Regeringen uppdrar åt Statens konstråd att utforma en minnesvård

Debatt om placering av minnesvården och problem med markritningar förskjuter tidsplaneringen. Val av konstnär sker efter juryförfarande.

Statens konstråd redovisar sitt arbete med att un- dersöka förutsättningarna för en nationell minnesvård den 14 december 1994. Konstrådet föreslår en minnesvård på Skeppsholmen. Fem konstnärer skall få i uppdrag att före- slå utformning av minnesvården. Den 7 juni 1995 skall Konstrådet ta ställning till vilket av förslagen som är bäst lämpat för utförande. Utförandetiden bör begränsas till ett år. Under arbetet har Konstrådet haft kontakt med flera kommuner som är särskilt berörda, såsom Borlänge, Uppsala och Norrköping samt med en motsvarande ar- betsgrupp i Estland. Brev från enskilda med idéer och tan- kar kring en minnesvård kommer in och Peter Nobel an- för sin åsikt.

Valet av platsen på Skeppsholmen möter emellertid starka protester från olika intresseorganisationer, bl.a. Skönhetsrådet, varför Konstrådet i en kompletterande promemoria daterad den 7 mars 1995 föreslår en plats på Djurgården, nedanför muren till Galärkyrkogården.

Tidsplaneringen förskjuts. Förslagen kommer att ställas ut för allmänheten och Konstrådet har för avsikt att fatta beslut den 23 augusti 1995. Djurgårdsförvaltningen, som är markägare, har tillstyrkt förslaget, men Konungen har det slutliga avgörandet.

Information till anhöriga från Kulturdepartementet

Den 22 mars 1995 skickar kulturminister Margot Wall- ström ett brev till anhöriga för att informera om att reger- ingen nästa vecka skall besluta om en minnesvård. Där sägs att minnesvården har ett dubbelt syfte. Dels skall den symbolisera nationell samling och dels vara en plats för enskilda minnesstunder. Det kommande beslutet presen- teras och de anhöriga får veta, att de kommer att ha möj- ligheter att lämna synpunkter på de förslag som fem ut- valda konstnärer presenterar. Vidare sägs att minnes- vården kommer att för många anhöriga ersätta en person- lig gravplats. Därför skall anhöriga ges möjlighet att följa

125

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Konstrådets arbete. Samråd skall ske bl.a. med anhörig- organisationerna. Till brevet bifogas en karta samt foto- grafier över platsen.

H M Konungen medger att det föreslagna området får användas

Ståthållarämbetet underrättar Kulturdepartementet, i en skrivelse den 24 mars 1995, att H M Konungen medgivit att det föreslagna området får användas för minnesvården. En förutsättning är att själva minnesvården placeras inom det område, som är markerat med rött på en karta som bifogas skrivelsen.

Regeringsbeslut om uppdraget åt Statens konstråd

Den 30 mars 1995 får Statens konstråd uppdrag från re- geringen att utforma en minnesvård med anledning av far- tyget Estonias förlisning. I regeringsbeslutet står att reger- ingen med minnesvården vill ge uttryck för nationens sorg efter en av de största olyckshändelser som drabbat vårt land samt skapa en värdig inramning för personliga minnesstunder och enskild andakt. Skissförslagen skall vara inkomna till rådet före utgången av juli 1995. Förslag som konstnärer lämnar in på eget initiativ skall beaktas. Inkomna förslag skall offentliggöras i form av en utställ- ning i Stockholm. Uppdraget skall genomföras inom en kostnadsram av högst fem miljoner kronor samt vara slut- fört senast den 28 september 1996. Senare medger reger- ingen ytterligare anslag till minnesvården.

Utställning på Konstakademien och i Konstrådets lokaler

Den 28 september 1995 inviger kulturminister Margot Wallström en utställning på Konstakademien av förslagen från de fem inbjudna konstnärerna; Miroslaw Balka, bo- satt i Warsawa, Bianca Maria Barmen, bosatt i Lund, An- tony Gormley, bosatt i London, Sigurdur Gudmundsson, bosatt i Reykjavik och Amsterdam, Gerhard Metz, bosatt i Köln. Övriga förslag, inlämnade av olika konstnärer, före- visas i Konstrådets lokaler, på Rådmansgatan i Stockholm.

Konstrådets bedömningsgrupp fattar beslut

Under tiden 26 september–10 oktober 1995 träffas den bedömningsgrupp, bestående av konstnärer, arkitekter, företrädare för kyrkan och markförvaltaren, som skall be- döma de inlämnade förslagen vid några möten. Djurgårdsförvaltningens representant anmärker där att ett par av förslagen inte håller sig inom det angivna tävlingsområdet.

Den 10 oktober beslutar juryn att förorda Miroslaw Balkas förslag. Två jurymedlemmar reserverar sig mot be- slutet. Den 12 oktober ger Statens konstråd Miroslaw Balka i uppdrag att utforma minnesvården.

Anhöriga och anhörigföreningar är kritiska till det an- tagna förslaget, man anser inte att det skapar en värdig in- ramning för personliga minnesstunder och enskild an- dakt. Många kan inte tänka sig att deras anhörigas namn skall finnas på en betonggång på marken.

Problem med markritningar leder till ytterligare försening

Det visar sig att det existerar två olika markritningar. En översänd från Ståthållarämbetet till Kulturdepartementet den 24 mars 1995 och en annan som Statens konstråd läm- nat som underlag till de inbjudna konstnärerna. Den se- nare med ett angivet område som sträcker sig nästan ned till Ladugårdslandsviken.

I ett brev till Kulturdepartementet den 16 november 1995, skriver Ståthållarämbetet att man inte kan acceptera att det valda förslaget inte ryms inom det anvisade områ- det. Man skriver även, att synpunkter har framförts till Djurgårdsförvaltningen om bristande förankring hos be- rörda parter, dvs de drabbade. Ämbetet hävdar att det är väsentligt att dessa grupper får känna sig delaktiga i arbe- tet med att utforma den minnesvård som i första hand be- rör dem själva.

Det leder till att Miroslaw Balka får i uppdrag att in- komma med ett nytt förslag som presenteras den 27 fe- bruari 1997. Minnesvården skall stå färdig sommaren 1997.

126

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Regeringens kontakter med anhöriga

Brev från kommunikationsministern till anhöriga med information om övertäckning av betong,

lag om gravfrid och bevakning av olycksplatsen. Peter Nobel möter anhöriga för att diskutera lagen om gravfrid.

Den 11 april 1995, skickar Ines Uusmann ett brev till de anhöriga. Det innehåller information om de åtgär- der och beslut som fattats under våren. Bland annat be- skrivs uppdraget med att upphandla och leda arbetet med en övertäckning som lagts på Sjöfartsverket, som innebär att en skalkonstruktion av betong ska byggas över det för- lista fartyget.

I brevet lämnas också information om de sju an- hörigföreningar som bildats. Föreningarnas namn och adresser vidarebefordras på detta sätt till de anhöriga. I övrigt innehåller brevet information om den föreslagna lagen om gravfrid, minnesvården på Djurgården i Stock- holm, haverikommissionens delrapport, en proposition med förslag om förbättrad sjösäkerhet och en rapport om sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen.

Den 18 september 1995 skriver Ines Uusmann sitt fjärde brev till de anhöriga. Även detta brev åtföljs av en

bilaga med information om ärenden och beslut som är re- laterade till Estonia. Denna gång innehåller brevet infor- mation om förbättrat sjösäkerhetsarbete, övertäckningen, lagen om gravfrid, bevakningen av haveriplatsen. Här meddelas också att regeringen ska hålla en tyst minut klockan 12.00 på årsdagen efter olyckan, den 28 septem- ber.

Möte med Peter Nobel

Den 20 april 1995 arrangerar Peter Nobel ett möte med anhörigföreningar där lagförslaget om gravfrid diskuteras. Lagförslagets generella utformning innebär att verksam- het som kan uppfattas av anhöriga som legitim faller under lagen, t.ex. anhörigas försök att med hjälp av professio- nella dykare bärga kvarlevor eller egendom. Vid mötet fö- reslås en begränsande precisering av det straffbara områ-

127

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

det eller möjligheter till dispens från förbudet. I ett brev till riksdagens Justitieutskott daterat den 26 april föreslår Peter Nobel att utskottet överväger dessa synpunkter i samband med lagens utformning.

Fråga från anhöriga till regeringen

Makarna Odd och Margareta Lundkvist skriver den 18 december 1995 ett brev till Ingvar Carlsson med en fråga från anhöriga om varför Peter Barasinski stoppades när han försökte omhänderta kvarlevorna efter sin hustru.

Barasinski hade enligt brevet också försökt lokalisera kvar- levorna efter makarnas dotter.

Den 11 mars 1996 får de svar från Laila Freivalds som hänvisar till överenskommelsen om gravfrid som träffats mellan Sverige, Estland och Finland samt till de lagar som har trätt i kraft i dessa länder. I ett nytt brev daterat den 5 september samma år skriver Laila Freivalds till makarna Lundkvist att ”avtal som slutits mellan länder är folk- rättsligt bindande oavsett om eventuell nationell lagstift- ning trätt i kraft eller ej”56.

128

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Anhöriga reagerar mot övertäckningen

Stämningsansökan rörande statens skyldighet att efterforska omkomna

samt förbud mot övertäckning ges in till Stockholms tingsrätt. Anhöriga håller stormöte, bildar en samordningskommitté samt uppvaktar svenska ambassaden i Tallinn.

Från januari 1995 och framåt diskuteras Estonia och övertäckningen livligt i pressen. På en rad håll förs kritiska röster fram från anhöriga som inte kan tänka sig en grav av betong på havets botten liksom från dem som anser att kostnaderna för övertäckningen är orimligt höga. Betongövertäckningen kritiseras också för att en sådan omöjliggör inhämtandet av bevismaterial i syfte att fast- ställa olycksorsaken. Den internationella haverikommis- sionens slutrapport förväntas komma i augusti.

På ledarplats i Göteborgsposten den 13 januari får övertäckningen stöd. Efter ett resonemang om hur två namngivna representanter för anhörigorganisationer i TV gått till angrepp mot bland andra Ines Uusmann skri- ver tidningen: ”det vore inte orimligt om hennes tålamod snart skulle vara på upphällningen”. Också kostnaden för övertäckningen försvaras i ledarartikeln. Misstankar om att beslutet att inte ta upp omkomna skulle ha grundats på ekonomiska hänsyn kommer på skam eftersom reger-

ingen är beredd att betala 300 miljoner kronor för övertäckningen.

Anhöriga stämmer staten

Genom en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt den 9 november 1995, vill sju stycken anhöriga få prövat om staten är skyldig att efterforska och bärga de omkomna efter Estoniakatastrofen, eller om staten har skyldighet att hjälpa de efterlevande att efterforska och bärga de om- komna. Vidare vill de anhöriga att staten skall förbjudas att övertäcka eller vidta andra åtgärder som omöjliggör att de omkomna bärgas. Slutligen yrkas att det skall fastställas att de anhöriga har rätt att försöka finna och bärga de om- komna.

Hovrätten meddelar genom dom den 29 mars 1996, att det uppenbart inte finns laglig grund för att förplikta staten att vare sig efterforska och bärga omkomna eller hjälpa de anhöriga med detta. De anhörigas57 yrkanden i

129

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

denna del lämnas utan bifall. Vad gäller fastställelsetalan om att de anhöriga skulle ha rätt att efterforska och bärga omkomna, finner hovrätten att sådan talan inte kan föras. Yrkandet anses inte avse ett rättsförhållande, utan snarare en fråga om huruvida lagen om gravfrid gäller de anhö- riga. En sådan talan är inte någon fastställelsetalan enligt domstolen. Yrkandet avvisas därför. De anhöriga söker prövningstillstånd i Högsta domstolen, som den 16 maj 1996 beslutar att inte pröva målet.

De anhöriga vänder sig därefter till Europakommis- sionen för mänskliga rättigheter i Strasbourg58. Kommis- sionen avvisar den 16 april 1998 de anhörigas klagomål som ogrundade59. Kommissionen hänvisar i beslutet till att olika uppfattningar finns bland de anhöriga i de aktu- ella frågorna, att besluten som fattats syftade till att skydda vraket från plundring men också att säkerställa gravfriden. På grund av dessa omständigheter, visar de fattade beslu- ten inte någon bristande respekt mot de anhörigas rätt till skydd för privat- och familjelivet eller mot rätten till reli- gionsfrihet.

Övriga rättsprocesser som drivs av anhöriga

Rederiet stäms

Den 16 september 1996 stämmer anhöriga Nordström & Thulin AB m.fl. inför Stockholms tingsrätt. Yrkandet av- ser skadestånd och grundas på det psykiska lidande som drabbat de anhöriga genom förlusten av anhörig. En an- hörig stämmer även företrädare för bolagen. Förberedel- serna i målet har än så länge skett genom skriftväxling. En fråga om tingsrätten är behörig att pröva målet har väckts. Denna fråga kommer troligen att avgöras under hösten 1998.

Vid tingsrätten finns även mål där anhöriga har stämt assuransföreningen Skuld. Dessa mål gäller tillämpningen av den överenskommelse som ingicks mellan anhöriga och Skuld i skadeståndsfrågan. I flera liknande mål har par- terna tidigare kommit överens.

Klassningssällskapet stäms

944 anhöriga stämmer i september 1996 klassnings- sällskapet Bureau Veritas Société Anonyme60, JOS L.

Meyer-Werft GmbH & Co61 och det svenska Sjöfartsver- ket. Det huvudsakliga syftet med stämningarna är att fast- ställa att Bureau Veritas, Meyer-varvet och Sjöfartsverket är solidariskt eller var och en för sig ansvariga för Estonias förlisning. De anhöriga vill genom processen få reda på vad som orsakat olyckan. Ett delmål är att få till stånd nya undersökningar av vraket. Om någon bedöms vara ansva- rig för olyckan kommer skadeståndskrav att resas. Målet pågår fortfarande men eventuellt kommer processen att skjutas på framtiden i avvaktan på dom i Stockholms tingsrätts mål mellan anhöriga och Nordström & Thulin m.fl.

Stormöte på Karlbergs slott

Anhörigföreningen Den Internationella Stödgruppen, DIS, ordnar ett stormöte på Karlbergs slott i Stockholm den 13 april 1996 då man diskuterar övertäckningen. Ines Uusmann är inbjuden att deltaga men då hon befinner sig på resa till Kina får hennes medarbetare Eva Lindau och Birgitta Wallström representera Kommunikationsdepar- tementet. Även Ingvar Carlsson är inbjuden men deltar ej.

Mötet är mycket välbesökt. Anhöriga kommer i bussar från olika delar av landet. En grupp anhöriga från Estland deltar under första delen av mötet men måste bryta upp på grund av hemresan.

Mötet blir känsloladdat, de anhöriga vänder sig kraft- fullt mot den planerade övertäckningen.

Personal på Kommunikationsdepartementet förvånas över de anhörigas reaktion på övertäckningen när de se- nare får kännedom om stämningen på Karlbergsmötet. På Kommunikationsdepartementet har man hittills betraktat beslutet att övertäcka som ett sätt att tillmötesgå de anhö- rigas önskan att skydda gravplatsen.

Samordningskommittén för Estoniaoffren

I samband med stormötet på Karlbergs slott undertecknar fyra av anhörigföreningarna ett gemensamt uttalande där det bland annat står att fartygsvraket inte får övertäckas innan haverikommissionen slutfört sitt arbete och alla därpå följande rättsprocesser avslutats. Vraket betraktas i detta sammanhang som ett viktigt bevisföremål. Istället

130

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

för en betongövertäckning, som man i uttalandet hävdar att 90 procent av svenska anhöriga och 96 procent av de estniska motsätter sig, vill undertecknarna ha övervakning av platsen, så att eventuella plundringsförsök förhindras.

Under rubriken ”påstådd meningsskillnad” sägs att kommunikationsministern, utan att presentera belägg för det, hävdar att anhörigas åsikter går isär och det tolkas som att ministern önskar en splittring mellan anhöriga. Man menar att regeringen på detta sätt kan fatta beslut utan att väga in anhörigas åsikter, vilket i sin tur kan leda till att det som skulle kunna berätta sanningen om katastrofen be- gravs. Istället, menar man, är det regeringens skyldighet att identifiera skillnaderna och åtgärda problemen, så att alla kan få ro inför framtiden.

De fyra undertecknande föreningarna är DIS, SEA, Stödföreningen i Vilhelmina och Anhörigföreningen i Lindesberg. Dessa fyra föreningar går samman i en grupp med namnet Samordningskommittén för Estoniaoffren. Kommittén får till uppgift att utarbeta gemensamma ak- tioner och aktiviteter för att påvisa de misstag och felaktig- heter som begåtts i handläggandet av Estoniakatastrofen. De föreningar som inte undertecknar är ST-Polisväsendes

Anhörigförening, som dock stöder kravet under rubriken ”Påstådd meningsskillnad”. I övrigt är denna förening neutral liksom Stödföreningarna i Uppsala och Norrkö- ping. De två sistnämnda föreningarna beslutade redan vid dess bildande att man inte skulle ta ställning i frågor som denna.

Anhörigföreningar i Estland uppvaktar svenska ambassaden i Tallinn

Den 20 april 1996 uppvaktar representanter för anhörig- föreningarna Memento Mare och Memento Estonia till- sammans med Gunnar Bendréus, ordförande i DIS, den svenska ambassaden i Tallinn. De överlämnar en skrivelse som undertecknats även av SEA, Stödföreningen i Vilhelmina och Anhörigföreningen i Lindesberg. I skri- velsen begär föreningarna att betongövertäckningen skall stoppas till dess att den internationella haverikommissio- nen slutfört sitt arbete och alla rättsliga processer slutförts. Föreningarna föreslår att vraket ska skyddas från plund- ring genom ett larmat stålnät eller genom att platsen beva- kas från fartyg.

131

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Massmediernas rapportering av Estoniahändelser leder till åtgärder på Kommunikationsdepartementet

Skarpa motsättningar skildras och Ines Uusmann anlitar en mediakonsult.

Stormötet på Karlberg bevakas av Rapport och TV 4:s Nyheterna som sänder bilder från det känslo- laddade mötet. Birgitta Wallström visas i TV-rutan när hon säger att anhöriga måste respektera regeringens be- slut och möts av högljudda protester från anhöriga i salen. Den bild som framträder i medierna efter mötet visar alltså en skarp motsättning mellan å ena sidan de många närvarande anhöriga som kraftfullt vänder sig mot den planerade övertäckningen och å andra sidan beslutsfat- tarna.

Från Kommunikationsdepartementets sida anser man att Kommunikationsdepartementet och Ines Uusmann fram tills dess har haft en bra framtoning i media. På ett nyanserat sätt har ledare, krönikörer och andra skildrat de beslut som fattats och handläggningen av frågor.

Ines Uusmann anlitar mediakonsult

För att få hjälp med att bättra på den bild som medierna nu skildrar av Ines Uusmann och hennes medarbetare anlitar hon en konsult som under två dagar arbetar med henne och hennes närmaste medarbetare i syfte att skapa en positivare framtoning i medierna. Analysen av ministerns och Kommunikationsdepartementets agerande i medi- erna ger en framtoning av att hon och hennes medarbe- tare har stelnat i kontakterna med anhöriga. De får därför rådet att vara mjukare i dessa kontakter.

132

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

48 Statsminister Göran Persson

går in i Estoniafrågan

Anhöriga skriver brev för att stoppa övertäckningen och inbjuder statsministern till samtal.

Den 16 april 1996 skriver Kent Härstedt, överle- vande från Estoniaolyckan och politisk sakkunnig på Utrikesdepartementet, tillsammans med Kerstin Olsson- Berglund, pressekreterare på Utrikesdepartementet, vars moster omkommit i olyckan, ett brev till Göran Persson, som efterträtt Ingvar Carlsson som statsminister. Brevet är en vädjan till regeringen att inte täcka över Estonia. Kent Härstedt anger i brevet två skäl till att han och många an- dra överlevande och anhöriga engagerar sig så starkt i frå- gan. Dels vill de nå fram till klarhet i olyckans orsaker, dels vill de bidra till att förhindra att det sker igen.

Kent Härstedt hänvisar till att regeringen genom kommunikationsministern framfört att man genom den internationella haverikommissionen anser sig ha nödvän- diga uppgifter inför framtiden. Han citerar också Olof Forssberg som i ett uttalande i Aftonbladet sagt att de som inte kommer att tycka om haverirapporten vill ha tillgång

till vraket. Att täcka över Estonia innebär ett ansvar för att ”undanröja bevismaterial” skriver Härstedt. Han avslutar med meningen: ”Seklets största båthaveri riskerar att bli seklets största rättshaveri med regeringen som ansvarig.” Kerstin Olsson-Berglund anger i brevet känslomässiga skäl för sin ståndpunkt att övertäckningen ska stoppas, hon kan inte tänka sig att hennes moster ska bli ingjuten i betong. Hon vill att Estonia, med eller utan offrens krop-

par, ska få vila i fred.

Dagen efter uttalar Göran Persson att ”de sörjande inte bara kan avvisas”. Perssons uttalande refereras i en artikel i Dagens Nyheter den 18 april där det uppges att regeringen, enligt flera källor, allvarligt överväger att upp- skjuta övertäckningen. Fyra dagar senare uttalar sig Ines Uusmann, som just kommit tillbaka från Kina, i Dagens Nyheter och säger att regeringen ska analysera noga om viktiga bevis om olyckans orsaker kan försvinna med en

133

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

övertäckning. Hon hänvisar till att man har några måna- der på sig innan själva övertäckningsarbetena ska starta.

Statsminister Göran Persson har i samtal med analys- gruppen uppgivit att han, när han blev statsminister, frå- gade sig om det var ett gigantiskt misstag att täcka över vraket med betong. Han försökte sätta sig in i frågan käns- lomässigt och grubblade över hur han skulle reagera om det var hans anhöriga som fanns kvar i Estonia.

Statsministern inbjuds till Estoniasamtal

Samordningskommittén för Estoniaoffren skickar den 20 maj 1996 en inbjudan till Estoniasamtal den 19 juni på Ersta Diakonisällskap. Inbjudna är statsminister Göran Persson, kommunikationsminister Ines Uusmann, parti- ledarna för övriga riksdagspartier, övriga anhörig- föreningar samt de överlevandes förening, Stöd- föreningen Neptunus. Före detta möte kallas anhörig- och överlevandeföreningars representanter till ett förbe- redande möte den 1 juni då oberoende samtalsledare ska utses.

Möte i Samordningskommittén om övertäckningen

Samordningskommittén för Estoniaoffren håller sitt pla- nerade möte på Ersta den 1 juni då representanter för sex

föreningar är närvarande. Två har anmält förhinder. Man diskuterar vikten av att anhörig- och överlevande- föreningarna får tillfälle att träffa företrädare för riksdag och regering vid ett och samma tillfälle, så som man för- väntar sig att det ska bli vid det möte man själv bjudit in till den 19 juni. Under mötet redogör föreningarna för sina uppfattningar i fråga om hanteringen av Estoniafrågorna. Flera av föreningarna förordar att övertäckningen skjuts upp tills dess att de anhörigas åsikter samlats in.

Samtal inställda men ändå inte

Den 15 juni skickas ett brev från Samordningskommittén för Estoniaoffren till samtliga anhörigföreningar om att samtalen på Ersta sjukhus den 19 juni ställts in. Skälet är att regeringen inbjudit anhörigföreningarnas represen- tanter till Rosenbad denna dag. Efter mötet med anhörig- representanterna kommer regeringen att ha ett möte med företrädare för riksdagspartierna.

I Samordningskommittén förväntar man sig en reak- tion efter regeringens möte med partiledarna och inbju- der därför alla anhörigföreningar till ytterligare ett möte. Syftet är att samordna reaktionen på det beslut som parti- ledarna fattar.

134

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

Juristgrupp utreder rättsfrågor

Det konstateras att besluten om gravfrid och övertäckning inte strider mot svensk lag eller internationell folkrätt. Kommunikationsministern inbjuder anhöriga till träff.

För att vinna tid tillsätter Ines Uusmann en juristgrupp för att utreda ”Några rättsfrågor med anknytning till Estoniaolyckan”. I juristgruppen ingår rättscheferna vid Regeringskansliet Bengt-Åke Nilsson, Göran Schäder och Anders Iacobæus. I utredningsarbetet biträds de av Johan Franson.

Utredningen resulterar i en promemoria daterad till den 28 maj. I promemorian konstaterar juristgruppen att besluten om gravfrid och övertäckning inte strider mot svensk rätt eller mot för Sverige bindande folkrättsliga regler. Enligt gruppen har regeringen full frihet att stå fast vid tidigare beslut att övertäcka likväl som att avbryta övertäckningen temporärt eller slutligt. Frågan om över- täckningen skall fortsätta eller ej är således inte en juridisk fråga.

Den 23 maj, får partiledarna62 en muntlig redogörelse för juristgruppens arbete och slutsatser. Det beslutas att ny

överläggning skall hållas ett par veckor senare när partile- darna hunnit sätta sig in i sakfrågorna kring Estonia.

Ines Uusmann sänder sitt sjätte brev till de anhöriga samma dag som juristgruppens PM blir färdigt. I detta brev uttrycker ministern för första gången, direkt till de anhöriga, att hon är intresserad av att få in synpunkter från dem via brev till Kommunikationsdepartementet eller via telefonsamtal till någon rättssakkunnig eller politisk sak- kunnig på departementet. Rättschefernas 17-sidiga pro- memoria bifogas brevet. Ministern meddelar också i bre- vet att hon ska träffa representanter för anhörig- föreningarna före nästa träff med partiledarna.

Samma dag sänds ett brev från Ines Uusmann till två representanter för var och en av de åtta bildade anhörig- föreningarna. Hon aviserar då att de kommer att inbjudas till en träff som ska äga rum före en partiledarinformation i samma fråga. Den 13 juni sänds själva inbjudan.

135

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

50 Övertäckningen stoppas

Anhörigföreningars åsikter redovisas vid partiledaröverläggningar. Kommunikationsministern meddelar anhöriga att regeringen fattat beslut om att stoppa övertäckningen.

Kommunikationsministern träffar representanter för anhörigföreningarna planenligt den 19 juni på Kommunikationsdepartementet. Alla föreningar utom Norrköpingsföreningen är representerade. Dessutom är en representant för den estniska föreningen Memento Mare närvarande.

Partiledaröverläggning efteråt

Efter mötet hålls partiledaröverläggning63 där regeringen informerar om mötet med anhörigföreningarnas repre- sentanter. Regeringen redovisar att anhörigföreningarna har olika inställning till en övertäckning av Estonia. Re- presentanterna för Uppsalaföreningen och ST-Polisvä- sendes anhörigförening är beredda att acceptera att över- täckningen genomförs, efter att haverikommissionens slutrapport publicerats, medan andra föreningar starkt vänder sig emot en övertäckning. Ines Uusmann säger vid

mötet att haverirapporten väntas komma tidigt under hös- ten 1996.

Om övertäckningen stoppas kan gravfriden garanteras genom att Sjöfartsverket ansvarar för bevakning av plat- sen. Innan det definitiva beslutet i övertäckningsfrågan kommer bör en dialog föras med de anhöriga. Regeringen framför vikten av att lyssna och vara ödmjuka. Övriga par- tier anser att ett beslut att avbryta övertäckningen är bra och att tiden bör utnyttjas för dialog med de anhöriga.

Genom Utrikesdepartementet informeras Estland och Finland om att Sverige överväger att göra ett uppehåll i övertäckningsarbetet. Varken Estland eller Finland har någonting att erinra mot detta.

Beslutets inriktning

Regeringens beslut har hela tiden byggt på konsensus mellan riksdagspartierna. Statsminister Göran Persson

136

T I D E N F R Å N D E N 1 6 D E C E M B E R 1 9 9 4 T I L L D E N 1 9 J U N I 1 9 9 6

har vid samtal med analysgruppen uppgivit att ett beslut om stoppad övertäckning skulle innebära vissa komplika- tioner. Fram till denna tidpunkt har besluten från 1994, som är baserade på konsensus, varit vägledande för reger- ingens arbete. Om övertäckningen stoppas innebär detta att inriktningen bryts och frågan om Estonia återigen öppnas i mångas ögon. Hela det tidigare beslutet riskerar därmed att ifrågasättas. Vidare innebär ett ändrat beslut att det i mediernas, anhörigas och allmänhetens ögon tol- kas som att det finns en konflikt mellan Ines Uusmann och statsminister Göran Persson. Ines Uusmann riskerar då att uppfattas som förbigången av statsministern.

Regeringsbeslut

Samma dag fattar regeringen beslut om att avbryta arbetet med övertäckningen senast när tryckbankarna runt Esto-

nia färdigställts. Arbetet skall kunna återupptas vid en se- nare tidpunkt. Skälet till att arbetena avbryts anges vara att en övertäckning i praktiken omöjliggör möjligheterna att söka efter ytterligare bevismaterial.

Dagen efter, den 20 juni meddelar Ines Uusmann i ett brev till de anhöriga, regeringens beslut om att stoppa övertäckningen av Estonia. Hon anger skälen för beslutet och avslutar brevet med följande två meningar: ”Reger- ingen vill bredda dialogen med de anhöriga. Jag återkom- mer till under vilka former detta kommer att ske.” Detta kommer att följas upp senare under hösten då Ines Uusmann i ett brev till de anhöriga meddelar att reger- ingen utsett Styrelsen för psykologiskt försvar som statens kontaktorgan för de anhöriga.

137

T I D E N E F T E R B E S L U T E T Ö V E R T Ä C K N I N G E N F R A M

O M A V B R Y T A N D E A V T I L L O K T O B E R 1 9 9 8

Regeringens fortsatta kontakter med anhöriga

Statligt organ får i uppdrag att förmedla information och ta emot synpunkter från anhöriga. Anhöriga inbjuder regeringen och riksdagspartierna till rundabordssamtal.

Regeringen kommer under hösten 1996 fram till att de anhöriga nu behöver ett kontaktorgan som har eller kan skaffa sig kompetens att förmedla information och ta emot synpunkter. Det finns fortfarande ett antal frågor med anknytning till Estoniakatastrofen där anhöriga är el- ler kan bli berörda. Det är frågor rörande den internatio- nella haverikommissionens rapport, övertäckningsarbetet, gravfriden, rättsprocesser, minnesvård m.m. Även i frågor och problem av mera personlig karaktär kan det finnas behov av en central instans för vägledning och informa- tionsstöd.

Beslut om statligt kontaktorgan

Med hänsyn till detta beslutar regeringen den 21 oktober att uppdra åt Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, att vara statens organ för kontakter med anhöriga efter Esto- niakatastrofen. Regeringen anser att SPF skall sträva efter

att ha personlig kontakt med de anhöriga, vilket inte ute- sluter kontakter med olika anhörigföreningar. SPF kan också komma att behöva bistå anhöriga i frågor av mer personlig karaktär för att i dessa sammanhang ge vägled- ning och informationsstöd. SPF får inte till uppgift att be- reda eller fatta beslut i enskilda sakfrågor som berör kata- strofen. Formerna för hur arbetet ska ordnas bestäms inte i regeringsbeslutet utan skall utvecklas i samverkan med de anhöriga.

SPF besöker anhöriga i Sverige

Under januari månad 1997 reser SPF:s generaldirektör Björn Körlof, och övriga två personer som arbetar med projekt Estonia-information vid myndigheten, ut i landet för att träffa anhöriga.

Gruppen besöker i en första omgång Uppsala, Vilhelmina och Lindesberg. Anledningen till att man väl-

138

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

jer att resa ut är dels för att informera om SPF:s informa- tionsuppdrag och dels för att lyssna på anhörigas åsikter och tankar om Estonia.

Under april månad hålls också möten i Stockholm med anhöriga och anhörigföreningar.

SPF möter riksdagspartiernas representanter

Den 16 april 1997 har SPF ett möte med representanter för Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna, Miljö- partiet, Moderata samlingspartiet och Vänsterpartiet för att informera om SPF:s projekt Estonia-information. Ett möte med representanter för Centerpartiet hålls den 25 april.

Vid mötet informerar SPF om kontakter med anhö- riga och om de tankar och synpunkter som framförs i olika frågor, bland annat rörande bärgning och övertäckning.

SPF blir kontaktorgan för överlevande

Den 18 september beslutar SPF att vara kontaktorgan även för de överlevande efter Estoniaolyckan.

Anhöriga söker samtal med partiledare

Samordningskommittén för Estoniaoffren bjuder den 17 januari 1997 in företrädare för regeringen och riksdags- partierna till rundabordssamtal. Syftet med det föreslagna samtalet är enligt brevet att lösa kvarstående problem som finns bland anhöriga och överlevande med anledning av katastrofen så att alla får en möjlighet att på ett värdigt sätt avsluta katastrofen och gå vidare.

Samordningskommittén har nu utökats till att också inkludera anhörigföreningen Kooperativa Föreningen KOOPI och Neptunus – föreningen för överlevande. Öv- riga föreningar har antingen upphört med sin verksamhet eller avstår från att ta ställning i de aktuella frågorna.

De frågor som är aktuella är bland annat frågan om övertäckning och omhändertagande av de omkomnas kroppar. Samordningskommittén uttrycker i brevet oro över att övertäckningen kan komma att återupptas med kort varsel. När det gäller frågan om omhändertagande av de omkomnas kroppar vill man diskutera grunden för 1994 års beslut och vad som bör göras nu. Krav framförs

på att de omkomnas kroppar ska omhändertas. Brevet av- slutas med en vädjan om direkta samtal mellan beslutsfat- tare och anhöriga.

Statsrådsberedningen svarar Samordningskommittén

Den 11 april svarar Kjell Lindström på Statsråds- beredningen på Samordningskommitténs brev. Han fin- ner det svårt att under våren arrangera ett möte där samt- liga partiledare kan delta men skriver att det finns intresse från alla partier att få till stånd ett möte med anhöriga för att samtala kring aktuella frågor. Lindström menar därför att man bör finna andra former för ett möte och föreslår att SPF tar initiativ till en sammankomst.

Intensifierad dialog

Den 21 april skickas svarsfax till Statsrådsberedningen och Kjell Lindström. Kopior går även ut till riksdags- gruppernas kanslier, SPF och statssekreteraren vid Kom- munikationsdepartementet, Magnus Persson.

Samordningskommittén uttrycker tillfredsställelse över att förslaget om rundabordssamtal mottagits väl och återknyter till intentionerna med samtalet så som framför- des i den ursprungliga inbjudan till samtal som gick till statsminister Göran Persson. Mer än ett möte bör hållas, menar man, och anhörigas synpunkter måste väga tungt inför den framtida hanteringen av Estoniafrågan. Man fö- reslår också att fler anhöriga än de som är anslutna till för- eningar bör få tillfälle att göra sin röst hörd.

Besked önskas inom kort om hur man från beslutsfat- tarnas sida ser på förutsättningarna för ett givande samtal.

Samma dag går ett fax från Samordningskommittén till SPF som arbetar med att förbereda ett möte mellan anhöriga och beslutsfattare. Återigen understryker Sam- ordningskommittén kravet på att en representant för re- geringen inbjuds till samtalen med anhöriga. Riksdags- partierna och en representant för den sittande regeringen skall medverka menar man.

139

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

Partiledaröverläggning om hur Estoniafrågan ska utredas

Regering föreslår en utredning för att lära av misstag som begåtts.

Riksdagspartierna möter anhöriga och diskuterar förslaget.

Beslut fattas om tillsättandet av en analysgrupp.

En överläggning äger rum den 2 juni 1997 mellan regeringen och representanter för de övriga riksdagsparti- erna.64 Haveriutredningen och Olof Forssbergs avgång diskuteras. Fortfarande väntar de anhöriga på haverirap- porten.

Medierna behandlar återigen Estoniafrågan och det faktum att de anhöriga måste vänta på utredningen om olyckans orsaker.

Före partiledarmötet intervjuas Inger Davidsson i me- dierna och hon kräver då att en utvärderingsgrupp tillsätts för att utreda behandlingen av Estoniafrågan. Hon har haft kontakt med flera anhöriga som uttryckt missnöje över hanteringen och som önskar ett avslut så att de kan komma till ro.

Från flera håll uttrycks missnöje över att frågorna rö- rande Estonia drar ut på tiden. Det gäller allt från beslut om övertäckning, beviljande av medel för utvärdering av

Ersta sjukhus enkäter, uppförande av en nationell minnes- vård på Djurgården i Stockholm till att haveriutredning ständigt försenas.

Regeringen föreslår vid mötet att en allmän utredning tillsätts i syfte att lära av de misstag som begåtts. Förslaget möts av gillande. Frågan om utredningens avgränsning diskuteras, den får inte komma i konflikt med den interna- tionella haverikommissionens utredning.

Även frågan om omhändertagande av kroppar från Estonia berörs vid mötet. Inom riksdagspartierna råder delade meningar om huruvida denna fråga bör väckas på nytt.

Riksdagspartierna möter anhörigas representanter

Den 3 juni 1997 hålls det möte mellan representanter för anhöriga, Regeringskansliet och riksdagspartierna som Samordningskommittén tidigare tagit initiativ till. Två

140

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

dagar före, den 1 juni, skriver Samordningskommittén en lista på åtgärder som man kräver för att på ett värdigt sätt avsluta Estoniakatastrofen.

En av punkterna på listan är kravet på en sannings- kommission som ska granska handläggningen av Estonia- frågan och haveriutredningen. Syftet ska vara att ”i alla as- pekter finna sanningen i Estoniakatastrofen”.

Förslag om tillsättande av en analysgrupp

Under mötet redovisar regeringen föreslaget att man till- sätter en analysgrupp för granskning av Estonia- katastrofen och dess följder. Syftet ska vara att granska re- gering, Regeringskansliet och andra myndigheters age- rande med anledning av katastrofen. Kjell Lindström har fått i uppdrag att skriva analysgruppens direktiv. Han ef- terlyser synpunkter på vad som bör komma med i direkti- ven, allas synpunkter ska fram, det ska vara snabb- hantering och direktiven ska vara korta.

Gruppen ska få ordna seminarier och möten och det är viktigt med öppenhet och insyn, men hur ska detta garan- teras? Olika förslag diskuteras.

Synpunkter på direktiv

Flertalet anhörigföreningar och Samordningskommittén för Estoniaoffren sänder in synpunkter på de föreslagna

kommittédirektiven för den analysgrupp, som föreslogs vid partiledaröverläggningen till Kjell Lindström på Statsrådsberedningen. Olika föreningar föreslår lämpliga ledamöter och betonar vilken inriktning man önskar att gruppen ska ha i sitt arbete. Samordningskommittén för fram önskemål om att gruppen ska kallas en Sannings- kommission istället för analysgrupp.

Möte om analysgruppens direktiv

Den 9 juli hålls ett möte på Statsrådsberedningen i syfte att diskutera direktiv för den föreslagna analysgruppen. I huvudsak diskuteras tre frågor angående analysgruppens uppdrag.

För det första bör det tydligt framgå att det är myndig- heternas agerande som ska granskas, det är alla organisa- tioner ense om. För det andra bör analysgruppen få lämna förslag för framtiden som kan bidra till att Estonia- katastrofen får ett värdigt slut. För det tredje diskuteras anhörigas representation och insyn.

Efter mötet påbörjas arbetet med ett nytt utkast till di- rektiv som beräknas vara klart i augusti och den 18 sep- tember 1997 fattar regeringen beslut att tillsätta Analys- gruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder.

141

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

Sjöfartsverket föreslår radarövervakning för att garantera gravfriden vid Estonia

Nya dykningsförsök vid Estonias förlisningsplats stoppas av isbrytaren Ale.

Från hösten 1996 arbetar Sjöfartsverket med alternativ till bevakning med hjälp av svenskt fartyg. Den 23 maj 1997 föreslår Sjöfartsverkets generaldirektör Anders Lindström att bevakningen i fortsättningen skall ske i samarbete med Finland, genom radarövervakning och oregelbunden övervakning på platsen av finska flyg- och fartygsenheter.

Rapport om incidenter kan ske till Sjöräddnings- centralen i Göteborg. Kustbevakningen skall larmas när olovlig verksamhet misstänks och då kan fartyg eller heli- kopter sänds till platsen. Denna övervakning skulle enligt Anders Lindström ge samma skydd och säkerhet som tidi- gare och delvis ge bättre möjligheter till ingripanden än tidigare.

Beslut om bevakning

Den 10 juli 1997 tar regeringen beslut om bevakningen vid Estonias förlisningsplats. Bevakningen ska från årsskif-

tet 1997/98 ske i samarbete med Finland och ske främst med finsk sjöövervakningsradar. Från den 11 oktober ska bevakningen med isbrytaren Ale upphöra.

Andra incidenten vid förlisningsplatsen

Klockan 20.30 söndagen den 17 augusti observerar isbry- taren Ale ett radareko från ett fartyg på väg mot Estonias förlisningsplats. Ale befinner sig ca 4,5 distansminuter från platsen. De ser fartyget stanna med tänt arbetsljus i området där gravfrid råder. Klockan 21.40 sätter Ale fart mot platsen och kommer fram en kvart senare.

Fyra minuter över tjugotvå anropar Ales befälhavare Kjell A Jönsson den tyska bogserbåten och frågar vad denne tänker göra på platsen. Besättningsmannen svarar att de tänker göra en videoinspelning av Estonia. Jönsson meddelar att enligt svensk, finsk och estnisk lag råder gravfrid för offren efter Estoniakatastrofen på platsen och han ber besättningsmannen respektera detta och lämna

142

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

platsen. Besättningsmannen svarar att han är medveten om detta och att han inte avser att störa någon. Jönsson ber honom respektera gravfriden och inte utföra någon undervattensverksamhet.

Det tyska fartyget svarar att han känner till gravfriden och att de vet att de är på internationellt vatten och att de inte kommer att störa någon. Jönsson skärper tonen och för tredje gången ombeds det tyska fartyget att respektera gravfriden och lämna området. Han upplyser också om att den finska kustbevakningen kommer att underrättas.

Klockan 22.12 informerar Ale den finska kustbevakningen och därefter svenska Sjöfartsverket. En kvart senare läm- nar det tyska fartyget området.

Kjell A Jönsson bedömer att det tyska fartyget aldrig låg exakt över Estonia. Troligen sattes aldrig någon utrust- ning i sjön. Ingen verksamhet utanför relingen kunde ob- serveras. Avståndet mellan Ale och det tyska fartyget var aldrig mindre än 0,7 distansminuter eller drygt 1 200 me- ter.

143

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

Internationella haverikommissionens arbete

Generaldirektören för Statens haverikommission lämnar utredningen. Slutrapport lämnas tre år efter Estonias förlisning.

Den internationella haverikommissionen, som in- ledde sitt arbete den 29 september 1994, i överensstäm- melse med ett regeringsbeslut som togs den 28 september 1994 i Åbo och undertecknades av statsministrarna från Estland, Finland och Sverige, lämnar sin slutrapport den 3 december 1997. Offentliggörandet sker vid en presskon- ferens i Tallinn och vid en efterföljande presskonferens på Arlanda, med den svenska delen av kommissionen närva- rande. Överlämnandet av rapporten utgör slutet på drygt tre års arbete. I rapporten redogörs för det arbete som kommissionen utfört och för det övergripande syftet med att utreda olyckan, som varit att fastställa omständighe- terna kring och orsakerna till olyckan, för att sjösäkerhet- ens skall kunna förbättras och ytterligare olyckor undvi- kas. Det konstateras att kommissionens uppgift inte varit att fördela ansvar eller rikta klander, i den mån det inte varit nödvändigt för att utredningens huvudsyfte skulle kunna fullgöras.

Redogörelse för arbetet

Kommissionen har under arbetets gång sammanträffat vid 20 tillfällen, under sammanlagt 51 dagar och utöver detta har möten hållits med experter och arbetsgrupper. Den 29 september 1994 inleddes arbetet med att lokalisera Esto- nia, som hittades dagen efter. Fartyget filmades med ROV-kamera den 2 oktober 1994 samt den 9–10 oktober och den 19 juni 1996. Den 18 oktober 1994 återfanns Estonias bogvisir, lyftes och fördes till Hanko i Finland, den 18 november. Dykningsoperationer genomfördes vid fartyget mellan den 2 och 5 december 1994.

Generaldirektören för Statens haverikommission avgår

I rapporten konstateras att förändringar skett gällande vilka personer som varit ledamöter i kommissionen och vilka som varit anlitade som experter. Den 26 maj 1997 avgår generaldirektören för Statens haverikommission, Olof Forssberg på grund av att han tidigare inför en radio-

144

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

reporter förnekat kännedom om ett brev angående Sjöfartsverkets säkerhetskontroll av bogvisir. Detta trots att han både hade fått brevet och läst detsamma. Efter in- tervjun i radio låter han en tjänsteman på Sjöfartsverket skicka brevet ännu en gång till haverikommissionen.

Som ytterligare exempel på förändringar bland leda- möter och experter kan nämnas att Bengt Schager, psy- kologisk expert i den internationella haverikommissionen, lämnar sitt uppdrag i utredningen, liksom den ursprunglige orföranden Andi Meister som avgår den 30 juli 1996 och ersätts den 24 september samma år av Uno Laur.

145

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

Ersta sjukhus arbete med anhöriga

Ersta sjukhus inleder en undersökning av anhörigas hälsotillstånd efter Estonia.

De första enkätsvaren presenteras och ansökan om medel inkommer till Kommunikationsdepartementet.

Ersta sjukhus, som redan under minnes- gudstjänsten i Storkyrkan den 2 oktober 1994 erbjöd an- höriga möjlighet att komma till sjukhuset för stödsamtal, arbetar under hösten med omfattande stödverksamhet. Till den första samlingen på Ersta sjukhus65 kommer drygt 120 personer. Praktisk information lämnas av advokat, försäkringstjänsteman och polis. De anhöriga får vid mö- tet möjlighet att anmäla sig till mindre anhöriggrupper. Många anhöriga ringer också och visar intresse. Vid se- nare tillfällen, när anhöriga behöver information i sär- skilda frågor hålls också stormöten.

Tio anhöriggrupper ordnas med 7–15 personer i varje. I varje grupp deltar två ledare, t.ex. läkare, kuratorer och sjukhuspräster. Tanken är att grupperna skall träffas 15 gånger med ledare och sedan fortsätta att träffas själva. Det stora behovet av att bilda grupper för de anhöriga gör att Ersta sjukhus beslutar att hålla öppet hus för anhöriga två gånger i veckan.

Ersta sjukhus inleder en undersökning om de anhörigas fysiska och psykiska tillstånd

Under kontakterna med anhöriga framförs önskemål om att sjukhuset skall genomföra en undersökning av det fy- siska och psykiska hälsotillståndet bland dem, med anled- ning av katastrofen. Ersta psykiatriska klinik i Stockholm inleder med anledning av detta i december 1994 en enkät- undersökning.

Syftet med undersökningen är att man vill få en bild av livet efter katastrofen och belysa behovet av fortsatt hjälp och stöd bland dem som drabbats personligen. Frågorna handlar om hur de anhöriga upplever att de mår efter olyckan jämfört med hur de mådde före och hur de upple- ver att de blivit mottagna och fått hjälp och stöd i samband med och efter olyckan.

Frågeformuläret är uppdelat i fyra delar med färdiga svarsalternativ. I brevet som följer med enkäten står att man planerar att genomföra en ny undersökning sex

146

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

månader efter olyckan, dvs i mars 1995. Det står dock ing- enting om hur resultaten av enkäten kommer att följas upp.

Ersta sjukhus fortsatta arbete med anhörigprojektet

Klinikchefen Kristina Brandänge vid Ersta psykiatriska klinik i Stockholm tar upp Ersta sjukhus behov av pengar för att fortsätta anhörigarbetet och enkätundersökningen, vid ett möte med Peter Nobel den 23 februari 1995. En- ligt deras överenskommelse sänds därefter en ansökan om projektmedel till Civildepartementet.

Kommunikationsdepartementet återkommer senare muntligen med beskedet att varken Kommunikationsde- partementet eller något annat departementet kan bekosta projektet. De hänvisar istället till Stockholms läns lands- ting. Efter ansökan erhåller Ersta sjukhus 100 000 kr från landstinget av begärda drygt en miljon kronor i två år.

En undersökning om hanteringen av bärgningsfrågan

I mars 1995 skickar Ersta psykiatriska klinik ut en andra enkät till Estoniaoffrens anhöriga. Till frågorna rörande det fysiska och psykiska hälsotillståndet tillfogas i denna frågor rörande hanteringen av bärgningsfrågan. De anhö- riga tillfrågas om de anser att beslutande myndighet borde ha frågat anhöriga efter deras åsikt i bärgningsfrågan inför beslutet 1994.

Vid bearbetning av enkäten framkommer att 69 pro- cent av de svarande anser att de borde ha tillfrågats medan 14 procent svarar nej. 15 procent är tveksamma eller har ingen åsikt.

Ny ansökan om medel

Den 10 april 1996 ansöker Kristina Brandänge hos Kom- munikationsdepartementet om ekonomiska medel för att kunna bearbeta de utskickade enkäterna om anhörigas hälsa efter katastrofen. Enkäterna har då genomförts varje halvår efter olyckan, vilket innebär att sammanlagt fem enkäter väntar på bearbetning.

Ordföranden i anhörigföreningen SEA, Lennart Berglund, som genom föreningen kämpar för att de om- komna ska omhändertas, påpekar vikten av att enkäterna

bearbetas när han sammanträffar med representanter för regering och riksdag under våren 1996.

Kristina Brandänge kompletterar ansökan den 1 juli 1996 och begär totalt 1 716 450 kr.

Framställan skickas sedan på remiss. Regeringen be- slutar den 10 juli 1997 att bidraga med högst 1 000 000 kr till den bearbetning av de enkäter som genomförts under 1995 och 1996 av Ersta sjukhus med anledning av Esto- niakatastrofen.

De första enkätsvaren presenteras

Den första preliminära sammanställningen av enkät- undersökningen från Ersta psykiatriska klinik skickas ut i november 1996. Då tillkännages delar av resultatet från de första fem enkäterna, som genomförts från tre månader till två år efter olyckan.

I en fråga bedömer anhöriga sin hälsa före och efter olyckan, svarar de 1 betyder det att de mår mycket dåligt medan 10 betyder att de mår mycket bra. Medelvärdet på hur de uppfattade sin hälsa före olyckan hamnar på strax över 8 i alla enkäterna medan måttet på hälsan efter olyckan hamnar på mellan 4,6 och 5,8. Värdet stiger suc- cessivt allt eftersom tiden går efter olyckan.

Minst 28 procent svarar att de önskar någon form av hjälp två år efter olyckan. Gruppsamtal önskas tillsam- mans med andra drabbade i samma grad som enskilda samtal. 40 procent svarar att de inte önskar hjälp.

På frågan om beslutande myndighet borde ha tillfrågat anhöriga före beslutet att inte bärga Estonia ökar andelen som menar att så borde skett med tiden. Sex månader efter olyckan ansåg 69 procent att så borde skett och två år efter olyckan anser hela 90 procent det. Andelen tveksamma minskar från 15 procent till sju procent under samma tid. När denna första sammanställning skickas ut är ännu inte frågorna om anhörigas åsikter i bärgnings- och övertäckningsfrågorna bearbetade.

Ersta ansöker om ytterligare medel

För att kunna bearbeta sina enkätundersökningar bland anhöriga ansöker Ersta psykiatriska klinik i juli 1998 om medel hos Kommunikationsdepartementet. Ersta sjukhus

147

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

har nu genomfört sju enkäter, varav två ligger helt obearbetade i väntan på att ekonomiska medel beviljas. De medel som beviljades efter ansökan 1996 visade sig för snålt tilltagna eftersom kostnaderna och tidsåtgången för bearbetningen beräknats alltför lågt.

1998 rapporteras dock att resultaten hittills visar att anhöriga fortfarande mår sämre än före olyckan. Att en mycket stor och ökande andel anser att de borde tillfrågats

av beslutande myndighet inför beslutet att inte bärga Estonia. Att ett ökande antal önskar att bärgning ska ske och då i första hand omhändertagande av de omkomna. Att de som förlorat barn i katastrofen är de som är mest angelägna om bärgning. Och att en klar majoritet anser att fartyget inte ska täckas över med betong.

Ur ansökan framkommer också att man har för avsikt att genomföra ytterligare två eller tre undersökningar.

148

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

Minnesvården på Djurgården invigs

”Vi har samlats här idag, för att hedra de människor, som miste sina liv, vid Estonias förlisning.

Vi har samlats, för att minnas det liv de levde, deras livsverk under den stund, som förunnades dem på jorden.”66

På treårsdagen efter katastrofen invigs den nationella minnesvården på Galärkyrkogården på Djurgården i Stockholm av riksdagens talman Birgitta Dahl. På minnesvården står följande inskription att läsa:

”Natten till den 28 september 1994 förliste och sjönk färjan M/S Estonia på resan från Tallinn till Stockholm. I katastrofen på Östersjön omkom 852 människor. De hade sina hemorter i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Fin- land, Norge, Danmark, Tyskland, Litauen, Marocko, Holland, Frankrike, England, Kanada, Vitryssland, Ukraina och Nigeria. Deras namn och deras öde vill vi aldrig glömma.”

Missnöje bland överlevande

Inbjudan till invigningen har gått ut till samtliga personer som ingår i registret hos Styrelsen för psykologiskt försvar, således till anhöriga och överlevande. Bland vissa överle- vande finns dock en känsla av att ha blivit bortglömda. I

TV-nyheterna på kvällen sänds intervjuer med överle- vande som uttrycker missnöje över att inte ha blivit in- bjudna till invigningen.

Namn på minnesvården

I arbetet med att utforma minnesvården har Statens konstråd tagit kontakt med anhöriga för att förhöra sig om intresset för att de omkomnas namn skall ingraveras. Av de svar som inkommer framgår att de flesta anhöriga önskar ha de omkomnas namn med på minnesvården. En lik- nande förfrågan görs i Estland och Finland och från Norge framförs en önskan om att även de norska namnen skall vara med. Konstrådet fattar därför beslut om att in- gravera namnen på de omkomna vars anhöriga lämnat sitt godkännande till detta. För att gardera sig för framtida förändringar lämnas plats på minnesvården för att ytterli- gare namn skall kunna tillföras vid senare tillfälle.

Ytterligare kontakter tas med anhöriga för att få stav-

149

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

ningen på namnen bekräftad men trots detta återfinns en del namn felstavade då minnesvården står klar. Dessa fel- stavningar har efterhand korrigerats och ytterligare namn har kommit till.

Kontakterna mellan Statens konstråd och anhöriga sker i ett samarbete med Styrelsen för psykologiskt för- svar.

Diskussion om placeringen av namnen

Statens konstråd beslutar att namnen skall ingraveras i bokstavsordning, vilket väcker protester från ett drygt 20- tal anhöriga. De argument som framförs i protesterna är

att bokstavsordning medför att omkomna som rest i grup- per splittras och att även familjemedlemmar med olika ef- ternamn kan komma att stå ingraverade på olika ställen. Anhörigföreningarna i Vilhelmina och Lindesberg fram- för önskemål om att omkomna därifrån placeras med sina namn i grupp.

Mot detta anför Statens konstråd sina argument: Det är lättare att återfinna ett namn om de ingraverats i bok- stavsordning. Minnesvården skall verka under hundratals år och då kommer grupptillhörighet eller bostadsort att vara svårare att utgå ifrån.

150

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

57 Åklagarmyndighetens förundersökning

Förundersökningen som inleddes omedelbart efter Estoniahaveriet läggs ned och ansökan om överprövning avslås.

Den 18 februari 1998 lägger chefsåklagaren Tomas Lindstrand ner förundersökningen om misstanke om brott i samband med Estonias haveri. Bakgrunden till detta är följande.

Beslut om förundersökning den 28 september 1994

Redan på förmiddagen den 28 september, närmare be- stämt klockan 10.40, beslutar överåklagaren Uno Hagel- berg på Åklagarmyndigheten i Stockholm, att inleda för- undersökning angående Estoniahaveriet. Detta beslut är något speciellt, det normala tillvägagångssättet vid en stor olycka är att en haverikommision tillsätts och att åklagaren avvaktar en preliminär rapport, för att därefter fatta beslut om huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Beslu- tet motiveras av överåklagaren med att olyckan har en exceptionell omfattning. Många personer kan tänkas vara ansvariga för olyckan. Det bedöms av honom som vik- tigt att säkra bevis, bland annat genom att så snart som

möjligt höra de överlevande och registrera deras uppgif- ter.

Förhör med överlevande

Ärendet lottas på chefsåklagaren Birgitta Cronier. Kon- takt tas med Olof Forssberg och finska myndigheter. Kriminalkommissarien Kurt Alopaeus i Finland meddelar att samtal med de överlevande har påbörjats. Två dagar senare meddelar Aino Leppik att förundersökning pågår i Estland och att förhör hålls med överlevande. Enligt Bir- gitta Cronier hörs samtliga utom möjligen en passagerare.

Ny utredningsansvarig 1995

Chefsåklagaren Tomas Lindstrand övertar utredningen den 1 juli 1995. Förutom de förhör som hölls omedelbart efter olyckan, med överlevande i Sverige, Finland och Est- land, har även andra personer förhörts, t.ex. företrädare för och anställda på Nordström & Thulin, företrädare för Bureau Veritas och tjänstemän på Sjöfartsverket. Vissa

151

T I D E N F R Å N D E N 2 1 J U N I 1 9 9 6 O C H F R A M Å T

personer har hörts flera gånger, både före och efter den internationella haverikommissionens rapport. Antalet hörda personer uppgår till drygt 150. Vidare har det då och då förekommit kontakter med den svenska och finska delen av haverikommissionen och även med finsk polis.

Tomas Lindstrand inriktar utredningen på om någon eller några personer har begått straffbar oaktsam handling som orsakat människors död. Han finner ingen anledning misstänka att någon med avsikt skulle ha orsakat katastro- fen.

Orsak och ansvar

Orsaksfrågan och ansvarsfrågan hänger intimt ihop efter- som det finns ett samband mellan varför en olycka sker och vem som är ansvarig. Tomas Lindstrand bedömer att det inte finns något behov av att genomföra ytterligare dykningar för att undersöka Estonia. Han uppger för analysgruppen att om så vore fallet hade han tagit kontakt med Statens haverikommission, men tillägger också att det vore möjligt för Åklagarmyndigheten att själv besluta om sådana undersökningar. Någon begränsning för ett så- dant beslut känner han inte till.

Möten med anhöriga

Tomas Lindstrand har under förundersökningen träffat anhöriga och deras advokater för att diskutera både proce- dur frågor och tekniska frågor. Han har satt sig in i de tek- niska frågorna mer än vad som är normalt bl.a. genom det tyska varvets rapport. Han har haft ovanligt mycket kon- takt med journalister som ringt och ställt frågor. Kontak- terna med anhöriga har periodvis varit mycket intensiva. De anhöriga som hört av sig vill att rättvisa skall skipas, dvs. att någon t.ex. företrädare för Nordström & Thulin skall åtalas. Att utreda hur befälhavaren agerat, vilket vore av särskilt intresse, är omöjligt eftersom han tillhör de om- komna.

Under 1997 presenteras haveriutredningen och en utredning på uppdrag av Meyervarvet

Under våren 1997 presenterar en tysk expertgrupp en ut- redning om olyckan. Deras uppdrag kom från det tyska

Meyervarvet som byggde Estonia. I december samma år kommer den internationella haverikommissionens rap- port. Dessa båda utredningar används som underlag i Tomas Lindstrands prövning. Vidare beaktas en uppsats av Anders Björkman och en bok av Anders Hellberg och Anders Jörle. De rykten som förekommit beträffande tänkbara olycksorsaker har inte utretts.

Olika förklaringar till olycksorsak

De två utredningarna om haveriorsaken pekar på två olika förklaringar till varför olyckan inträffade. Besättningens agerande har enligt båda utredningarna bidragit till kata- strofen. Det går dock, enligt Lindstrand, inte att utreda hur besättningen har agerat och vilken betydelse detta har haft. Det är även svårt att beräkna vilka påfrestningar ma- terialet i Estonia utsatts för och vilka dolda fel som eventu- ellt fanns.

För att någon skall kunna anses vara misstänkt för brott, måste orsaken till olyckan klarläggas bortom rimligt tvivel och detta kan vare sig haveriutredningens rapport eller den tyska utredningen sägas uppfylla. Båda utred- ningarna ger, enligt Tomas Lindstrand, en sannolik och god bild av respektive förklaring till haveriet. Men långt- ifrån varje länk i händelseförloppet är bevisad bortom rim- ligt tvivel.

Konstaterandet att ingendera av utredningarna kan av- färdas, till förmån för den andra och bedömningen att vare sig en ny utredning eller nya dykningar vid Estonia, kom- mer att kunna leda till ett otvetydigt klarläggande av olycksorsaken, leder till att Tomas Lindstrand lägger ner förundersökningen. Brott kan inte styrkas.

Begäran om överprövning

Efter beslutet den 18 februari 1998 begärs överprövning av flera anhöriga. Den 18 september 1998 beslutar över- åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Uno Hagelberg, att det inte finns skäl att ändra tidigare fattat beslut om att lägga ned förundersökningen.

152

N O T E R

NOTER

1	Alla tidsangivelser är i svensk tid.		Alf Svensson, Margareta af Ugglas, Per Westerberg, Bengt Westerberg och Ann
2	Nödsignalen vid radiotelefoni utgörs av ordet mayday. Ordet kommer från det		Wibble.
	franska uttrycket m´aidez som betyder ”hjälp mig” men stavningen har anpassats	17	Under avsnittet Processen, där analysgruppens arbetsprocess presenteras, be-
	till engelskan.		skrivs omständigheterna kring färjan Jan Heweliusz utförligare.
3	Uppgiften är hämtad från Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8. Enligt Kerstin	18	Informationen är hämtad ur Socialstyrelsens SOS-rapport 1997:15.
	Melén på Utrikesdepartementet ringde hon till LKC strax efter klockan två och	19	Vid detta sammanträde var följande statsråd närvarande: Försvarsministern An-
	berättade om olyckan, som de då inte kände till.		ders Björck, civilministern Inger Davidsson, justitieministern Gun Hellsvik,
4	CAK står för Centrala avdelningen för Ambulanssjukvård och Katastrofmedicinsk		sjukvårdsministern Bo Könberg, biträdande justitieministern Reidunn Laurén,
	planering.		kommunikationsministern Mats Odell, ordf., biståndsministern Alf Svensson samt
5	Uppgifterna om larmgången inom Stockholms läns landsting är hämtade ur ”Ut-		utrikesministern Margareta af Ugglas. Följande tjänstemän deltar: Stats-
	värdering av sjukvårdens katastrofmedicinska arbete i Stockholms läns landsting		sekreteraren Peter Egardt, expeditionschefen Göran Sellvall och presschefen Lars
	med anledning av olyckan med färjan M/S Estonia den 28 september 1994.”.		Christiansson från Statsrådsberedningen.
6	Verksamheten i Borlänges krisgrupp finns beskriven utförligt i Räddningsverkets		Statssekreteraren Krister Thelin, rättschefen Severin Blomstrand och Tomas Nor-
	publikation: ”Räddningstjänstens roll i krisstödsarbetet efter Estoniaolyckan. En		ström från Justitiedepartementet. Statssekreteraren Per Egon Johansson, rätts-
	rapport från fyra kommuner. Rapport Räddningstjänst R61-113/95.		chefen Anders Iacobæus och departementsrådet Jan-Olof Selén från Kommuni-
8	KKL står för Krissamverkan Kommun Landsting och är en grupp som knyter sam-		kationsdepartementet.
	man arbetet i landstingens PKL-grupper med kommunens lokala krisgrupper. Ar-	20	En beskrivning av omständigheterna kring Alexander Kielland-olyckan lämnas i
	betet i Uppsala har beskrivits i Rapport Räddningstjänst R61-113/95,		ett senare avsnitt som rubricerats Processen.
	Räddningstjänstens roll i Krisstödsarbetet efter Estoniaolyckan. En rapport från	21	Följande personer närvarar: Carl Bildt, Lars Christiansson, Peter Egardt, Olof
	fyra kommuner.		Ehrenkrona, Jonas Hafström, Per Egon Johansson, Reidunn Laurén, Lars-Åke Nils-
9	I Räddningsverkets rapport ”Vilhelmina kommun efter Estonias förlisning” är kris-		son , Peter Teijler och Krister Thelin.
	arbetet i Vilhelmina beskrivet.	22	Sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark befinner sig på Island.
10	VHF-bandets kanal 16 (156.8 Mhz) är den internationella kanalen för nödanrop.	23	Debriefing är en metod att hjälpa andra att bearbeta tankar och känslor efter en
	Det finns flera svagheter med denna kanal:		känslomässigt påfrestande upplevelse. Debriefingsamtal kan ske enskilt eller i
	1. Flera kan tala på kanalen samtidigt, vilket kan medföra att de olika rösterna		grupp.
	stör varandra.	24	Polisens Länskommunikationscentral, Stockholm
	Därför ska kanalen endast användas för nödmeddelanden samt för att komma	25	Se för mer information bl.a. Räddningsverket, Räddningstjänstens roll i krisstöds-
	överens om vilken kanal man ska fortsätta att använda om en långvarig kommu-		arbetet efter Estoniaolyckan, en rapport från fyra kommuner. Rapport räddnings-
	nikation mellan två enheter behövs.		tjänst R61-113/95. Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8, Estoniastudien.
	2.Kanal 16 har endast s.k. optisk räckvidd, vilket innebär att den bara når till	26	Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:2, sid 34.
	horisonten.	27	Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:2 sid 10.
	Av den anledningen innehåller instruktioner om nödmeddelanden till sjöss en	28	I gruppen ingår även: Hans Tollin, chef för församlingsutvecklingsenheten, Mag-
	anvisning om att morsetelegrafi (500 kHz) och s.k. gränsvåg (2182 kHz) ska an-		nus Svensson, biskopens adjunkt, Ulla Ohlsson, jourprästschemaläggare samt Gö-
	vändas för att öka räckvidden. (SPF; 168-1, s.18f) VHF är en förkortning för Very		ran Petterson, beredskapsplanläggare och gruppens samordnare.
	High Frequency.	29	Stockholms stifts insatser har beskrivits utförligt i rapporten: Stockholms stift
11	Enligt haverirapporten anger Mariehamn klockslaget till 00.52 medan Stockholm		och Estonia-katastrofen, författad av Göran Pettersson.
	anger 00.55.	30	Vid sammanträdet den 29 september 1994 deltar: statsminister Carl Bildt och
12	SPF rapport 168-1, sid 27.		statsråden Anders Björk, Inger Davidsson, Gun Hellsvik, Reidunn Laurén, Mats
13	I SPF:s rapport 168-1 dras slutsatsen att dessa praktiska problem och kontaktsvå-		Odell, ordförande, samt Margareta af Ugglas. Närvarande tjänstemän är Lars
	righeter beror dels på tekniska kommunikationsproblem, dels på språkproblem.		Christiansson och Göran Sellwall från Statsrådsberedningen.
14	De svenska insatserna under räddningsarbetet har beskrivits utförligt i följande		Severin Blomstrand, Tomas Norstöm och Krister Thelin från Justitiedepartemen-
	rapporter: Den internationella haverikommissionens slutrapport Final report on		tet.
	the capsizing on 28 September 1994 in the Baltic Sea of the Ro-Ro passenger		Anders Iacobæus, Per Egon Johansson och Jan-Olof Selén från Kommunikations-
	vessel MV Estonia, Estoniastudien RPS 1995:8 och Det ser verkligen illa ut...SPF		departementet.
	168:1.	31	En fjärrstyrd miniubåt försedd med fjärrstyrd videokamera.
15	Stockholm Radio leder sjöräddningen längs Sveriges östkust på uppdrag av Sjö-	32	En kortfattad redogörelse för begreppet tung dykning återfinns under kapitel
	fartsverket. Uppdraget inkluderar området från havet söder om Landsort upp till		Sjöfartsverkets första avrapportering.
	finska gränsen, samt Mälaren. I sjöräddningssammanhang används benämningen	33	Ante mortem = före döden.
	MRCC Stockholm.	34	Vid sammanträdet deltar: Carl Bildt, Reidunn Laurén, Anders Björck och Mats
16	Vid regeringsammanträdet deltar statsminister Carl Bildt, ordförande, statsråden		Odell. Närvarande tjänstemän är Göran Sellvall, Lars Christiansson, Krister Thelin,
	Beatrice Ask, Anders Björck, Inger Davidsson, Ulf Dinkelspiel, Birgit Friggebo, Gun		Lars-Åke Nilsson, Per Egon Johansson, Anders Iacobæus, Jan-Olof Selén och Alf
	Hellsvik, Börje Hörnlund, Bo Könberg, Reidunn Laurén, Bo Lundgren, Mats Odell,		Stenqvist.

153

N O T E R

35Det som inte kunde ske, Kent Härstedt, Estoniakatastrofen, 1995.

36Vid sammanträdet deltar: Carl Bildt, Reidunn Laurén, Gun Hellsvik, Margaretha af Ugglas och Mats Odell. Närvarande tjänstemän är Göran Sellvall, Krister Thelin, Severin Blomstrand, Erik Brattgård, Michael Sahlin, Per Egon Johansson, Anders Iacobæus, Jan-Olof Selén, Eva Westberg och Ingvar Paulsson.

37Enligt 25 kap. 1 § ärvdabalken kan ansökan om dödförklaring ske tidigast då ett år förflutit sedan personen senast befann sig i livet, förutsatt att det är utrett att han då befann sig i livsfara.

38Se närmare om förslagen i Rapport avseende sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfarts- inspektionen, Kommunikationsdepartementet.

39Närvarande från regeringen är Reidunn Laurén, Margaretha af Ugglas, Bo Kön- berg och Mats Odell. Följande tjänstemän deltar, Göran Sellvall, Krister Thelin, Severin Blomstrand, Michael Sahlin, Per Egon Johansson, Anders Iacobæus och Alf Stenqvist.

40Remote Operated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster. Har skickats ner till Estonia för att bland annat undersöka fartygets utsida.

41Ingvar Carlsson uppger vid intervjuer med analysgruppen att det är här som han för första gången uttalar sig om att man ska göra allt för att Estonia ska bärgas. Han säger att frågan ställs och hans omedelbara känslomässiga reaktion är att så bör ske.

42En övergripande presentation av Statsrådsberedningens organisation vid denna tid och personer som särskilt involveras i arbetet med Estonia: Statsminister Ing- var Carlsson. Statsråd: Mona Sahlin samt Jan Nygren. Chefstjänstemän: Statsse- kreterare Hans Dahlgren samt Nils Gunnar Billinger, Rättschef Bengt-Åke Nilsson och Expeditionschef Göran Selvall. Statsministerns kansli: Politisk sakkunnig Kjell Lindström. Pressinformation: Pressekreterare Gisela Lindstrand.

43Övergripande presentation av Kommunikationsdepartementets organisation och de personer som uppdras att arbeta med Estoniafrågan.

Departementschef Ines Uusmann, assistent Gunnel Pettersson. Chefstjänstemän: Statssekreterare Magnus Persson, Rättschef Anders Iacobæus. Information: Pressekreterare Eva Lindau.

Politiska sekretariatet: Politisk sakkunniga Siv Gustavsson och Birgitta Wallström (från den 28 november 1994).

Departementets ansvarsområden fördelas på följande sakenheter: Kommunikationsenheten, Affärsverksenheten, Infrastrukturenheten, Vägtrafik- enheten. Utöver detta finns ett Sekretariat som indelas i tre enheter för adminis- tration, samordning samt rättsfrågor.

Beredningsarbetet för Estonia sker på Affärsverksenheten som ansvarar för frågor om luftfart, sjöfart, järnväg och myndigheter såsom Luftfartsverket och Sjöfarts- verket. Departementsråd är Jan-Olof Selén och departementssekreterare Alf Stenqvist samt Magnus Stephansson.

44Vid dykning på mer än 57 meters djup krävs så kallad mättnadsdykning, även kallad tung dykning. Det innebär att dykaren placeras i en tryckkammare och därefter i en dykarklocka. Dykarnas inandningsluft är en blandning av syre och helium. När dykarna arbetar kan de inte röra sig fritt eftersom de får sin andningsluft genom en ”navelsträng”. Genom den får de också värme och kan kommunicera med dykledaren. Dykarna vistas, när de inte arbetar, i tryck- kammaren som är placerad i fartyget eller på plattformen. Där sker även dekompressionen. Dykarna får inte vistas under tryck längre än 28 dygn enligt brittiska bestämmelser, enligt norska bestämmelser ej längre än 15 dygn. Tiden för ned- och uppfart i dykarklockan, är endast beroende av vinschens kapacitet. Det kan ta 5–10 minuter från havsytan till dykdjup. Dekompressionen efter avslu- tat dykarbete tar omkring tre till fyra dagar.

45I Sjöfartsverkets rapport Konsekvensanalys Estonia, av den 12 december 1994, hänvisas till rapporten gällande tekniska och legala förutsättningar för att åter- finna och omhänderta omkomna från Estonia. Under rubriken Bakgrund kan man läsa följande: ”I rapporten, som gavs in till Regeringen, var utgångspunkten den för Sjöfartsverket naturliga; de förutsättningar, som redovisas var, förutom de legala, också de dykeri-, bärgnings- och skeppstekniska. Det kunde emellertid

konstateras att ett omhändertagande av omkomna, särskilt om omhändertagan- det skulle ske genom ett lyft av fartyget, skulle få betydande praktiska och även etiska konsekvenser. Belysningen av detta låg utanför uppdraget. De nu beskrivna förhållandena anmäldes för Regeringen vid redovisningen av uppdraget från 1994-09-29.”

46 Partiledaröverläggningen leds av Jan Nygren och övriga deltagare är: Ines Uusmann, Nils Gunnar Billinger, Carl Bildt, Peter Egardt, Eva Eriksson, Anders Frostell, Olof Johansson, Helena Nilsson, Marianne Samuelsson, Gudrun Schyman och Bengt Westerberg.

47Partiledaröverläggningar är ett informellt förfarande då regeringen samråder med övriga partiledare. Några protokoll från mötena förs inte. Analysgruppens uppgifter kring dessa bygger på vad som framkommit vid intervjuer med delta- gare.

48Peter Nobels redogörelse för sitt arbete finns i ”Efter Estonia”, SOU 1996:189.

49Under hösten 1994 bildas ett antal föreningar för anhöriga till omkomna från Estonia, liksom för överlevande efter olyckan. Dessa föreningar presenteras utför- ligare under kapitel 33.

50Analysgruppen har samtalat med samtliga av rådets ledamöter om arbetssättet i Etiska rådet, hur de personligen såg på sin roll under den tid uppdraget pågick och hur de kom fram till sina individuella ståndpunkter. Den beskrivning som följer här är en sammanställning av vad som sagts vid dessa samtal.

51Den 7 februari 1996 gjorde Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga en genomgång av alla skrivelser från anhöriga som inkommit och registrerats på Kommunikationsdepartementet under tiden 940928–941231. Enligt Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga önskade 90 % av de anhöriga som skrivit ett omhän- dertagande av de omkomna. Senare genomfördes samma undersökning av Statsrådsberedningens diarium med liknande resultat.

52Memento Mare är en estnisk förening för anhöriga till omkomna passagerare. En systerförening, kallad Memento Estonia, finns och i denna är medlemmarna an- höriga till personal ombord på Estonia.

53Analysgruppen har vid samtal med Jan Nygren fått uppgift att följande partile- dare respektive partiledarrepresentanter deltog: Eva Eriksson, Gun Hellsvik, Olof Johansson, Helena Nilsson, Jan Nygren, Mona Sahlin, Alf Svensson samt represen- tanter från miljöpartiet och vänsterpartiet. Utöver dessa deltog Johan Franson. Ingvar Carlsson var vid tillfället för överläggningen på ett EU-toppmöte i Essen.

54Enligt uppgift från Jan Nygren deltar troligen samma personer vid de båda över- läggningarna. Den 12 december utökas dock gruppen med statsminister Ingvar Carlsson.

55Ingvar Carlssons och Carl Bildts tal i riksdagen den 15 december 1994 återges i sin helhet i bilaga till denna rapport.

56Enligt Sveriges Internationella överenskommelser SÖ 1995:36 trädde överens- kommelsen om gravfrid m.m. mellan Sverige, Estland och Finland i kraft den 27 augusti 1995. Lagen om gravfrid trädde i kraft 1 juli 1995. Peter Barasinskis dyk- försök genomfördes i slutet av juni 1995.

57I hovrätten fick 97 svenska och 38 utländska medborgare delta i rättegången som intervenienter.

58Se målet Lennart Berglund m.fl. mot Sverige i Europakommissionen, MR/ER 66/ 1998.

59Den 8 september 1997 avvisade kommissionen liknande klagomål från två anhö- riga, se målet Bendréus mot Sverige MR 68/1996.

60Bureau Veritas är ett franskt klassificeringssällskap. Klassificeringssällskap ut- vecklar regler och ser till att dessa är uppfyllda genom periodisk inspektion av fartyg. Vanligtvis följer sällskapet ett fartyg från ritbordet och genom hela farty- gets liv.

61Det tyska företaget JOS L. Meyer-Werft GmbH & Co byggde Estonia 1980.

62Närvarande är bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Gun Hellsvik, Olof Johansson, Eva Eriksson, Gudrun Schyman, Marianne Samuelsson, Kia Andreasson, Alf Svens- son och Inger Davidsson.

63Närvarande är bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Gun Hellsvik, Olof Johansson,

154

N O T E R

Eva Eriksson, Gudrun Schyman, Marianne Samuelsson, Kia Andreasson och Inger Davidsson.

64Närvarande vid överläggningarna var bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Lars Tobisson, Gun Hellsvik, Olof Johansson, Eva Eriksson, Inger Davidsson, Gudrun Schyman, Kia Andreasson och Marianne Samuelsson.

65Ersta sjukhus tillhör Ersta diakonisällskap, som är en ideell förening i nära anslut- ning till Svenska kyrkan.

66Citatet är hämtat ur Birgitta Dahls tal vid invigningen.

155

P R O C E S S E N

A V S N I T T 3 E N R E D O V I S N I N G F R Å N S E P T E M B E R 1 9 9 7

A V A N A L Y S G R U P P E N S A R B E T E T I L L N O V E M B E R 1 9 9 8

156

P R O C E S S E N

Inledning

Idet föregående avsnittet i denna rapport presentera- des resultatet av analysgruppens granskning av de händel- ser som inträffade efter Estonias förlisning. Här följer nu en redovisning av de arbetsmetoder som använts samt en presentation av de kunskaper och erfarenheter som sam- lats i möten med expertis inom viktiga områden.

De områden som behandlas i denna rapport är de tek- niska förutsättningarna för en bärgning av fartyget, de tek- niska och psykologiska förutsättningarna för ett arbete med omhändertagande och identifiering av de omkomna. Redovisningen omfattar såväl uppgifter som ingick i underlagen vid tiden för regeringens beredning av beslu- tet den 15 december 1994, som nya fakta om den dags- aktuella situationen rörande Estonia.

Utöver detta presenteras inhämtade fakta som syftar till att belysa de långsiktiga konsekvenserna av olika myn- digheters, inklusive regeringens och Regeringskansliets, och andra offentliga organs agerande till följd av katastro- fen. Detta redovisas framför allt ur anhöriga och överle- vandes perspektiv. Analysgruppens intryck av kontakter med anhöriga och överlevande beskrivs.

Här redovisas även analysgruppens kontakter med myndigheter med flera organ i Estland och Finland, samt intryck av möten med anhöriga och överlevande i dessa länder.

Slutligen belyses även, som en jämförelse, hanteringen av ett antal större internationella olyckor under senare år.

Samarbete med referensgrupp av anhöriga och överlevande

I enlighet med direktiven har analysgruppen knutit till sig en referensgrupp. Denna har varit sammansatt av en före- trädare för varje anhörig- och överlevandeförening, som varit verksam under 1997–98. Medverkan har inte varit personlig utan representativ och de åtta föreningarna har själva utsett sina representanter, från gång till gång. Grup- pen har regelbundet sammanträffat med analysgruppen och diskuterat olika frågor i uppläggningen av arbetet och analysen. Syftet har varit att ta till vara de kunskaper och erfarenheter som finns bland anhöriga och överlevande samt att erbjuda dessa särskild insyn i analysgruppens ar- bete.

Vid några tillfällen, exempelvis vid de expertseminarier som analysgruppen anordnat, har förutom referens- gruppen, ytterligare ett antal representanter från anhörig- och överlevandeföreningarna deltagit.

När analysgruppens arbete inleddes deltog åtta för- eningar i referensgruppen, men i maj 1998 valde Den Internationella Stödgruppen, DIS, att ställa sig utanför ar- betet, sedan analysgruppen inte bejakat deras krav om att analysgruppen omedelbart skulle initiera dykningar vid Estonias vrak.

157

P R O C E S S E N

1 Analysgruppens underlag

Skriftliga källor

Analysgruppen uppgift har varit att granska regeringens och olika myndigheters agerande, samt belysa andra organs agerande med anledning av katastrofen. Det har därför varit en naturlig utgångspunkt att ta del av de rap- porter, utredningar, utvärderingar, mötesprotokoll, minnesanteckningar, promemorior och regeringsbeslut som föranletts av olyckan. Genom dessa källor har analys- gruppen erhållit kunskap om myndigheters agerande, hur beslut fattats, på vilka underlag det skett och vilka de cen- trala aktörerna har varit.

Djupintervjuer

I syfte att inhämta kunskap och analysera bland annat vad som ledde regeringen fram till beslutet den 15 december 1994 har analysgruppen genomfört ett stort antal djup- intervjuer. De aktörer som deltagit i beslutsprocessen och

de som bidragit till att ta fram underlag för besluten har intervjuats.

Drygt ett hundratal intervjuer har genomförts och re- dovisas i källförteckningen. Intervjuerna har utgått från öppna frågor och omfattat omkring två timmars samtal. Från början deltog två personer från analysgruppen och sekretariatet vid varje intervju och minnesanteckningar skrevs ner. På grund av det stora antalet intervjuer, över- gick analysgruppen efter en tid till att banda intervjuerna, som leddes av en person. Några av de mest centrala aktö- rerna har analysgruppen haft anledning att samtala med vid mer än ett tillfälle, som framgår av förteckningen i bilagedelen.

De frågor som ställts har dels syftat till att kartlägga förloppet och beslutsordningen efter olyckan och dels till att klarlägga vilket underlag man hade för att fatta beslu- ten. De intervjuade personerna är politiker och tjänste-

158

P R O C E S S E N

män med knytning till såväl den regering som avgick strax efter olyckan 1994 som den regering som därefter till- trädde. Inom de myndigheter som direkt berördes av Estoniafrågans hantering och den beslutsprocess som följde har också intervjupersoner återfunnits. Andra aktö- rer som analysgruppen samtalet med, som inte direkt del- tagit i beslutsprocessen, men vars arbete och insatser på- verkat anhörigas och överlevandes livssituation, är repre- sentanter för anhörigföreningar, den svenska kyrkan med flera.

Underlag från expertis

För att ytterligare fördjupa kunskaperna om de underlag som legat till grund för viktiga beslut, har analysgruppen arrangerat seminarier och expertmöten. Till dessa har in- bjudits dels personer som varit delaktiga i Estoniafrågan, dels andra utan denna tidigare erfarenhet men med viktig sakkunskap inom särskilda områden. I följande kapitel presenteras innehåll och deltagare vid dessa möten och seminarier samt analysgruppens slutsatser av dessa.

159

P R O C E S S E N

Seminarium den 10 februari 1998 om

tekniska förutsättningar och praktiska frågor rörande bärgning av Estonia och omhändertagande av omkomna

Sjöfartsverkets rapporter har utgjort ett viktigt un- derlag för regeringens beslut den 15 december 1994, att varken bärga den förlista färjan eller omhänderta de om- komna. Analysgruppen har därför ansett det viktigt att in- hämta kunskap om dykteknik, fysiska och psykiska risker för inblandad personal, hur ett omhändertagande av om- komna skulle organiseras samt vilka möjligheter som före- ligger att identifiera de omkomna. Kort sagt vilka förut- sättningar som låg till grund för det beslut, som reger- ingen fattade i december 1994. Mot bakgrund av detta in- bjöd analysgruppen till ett expertseminarium i februari månad i år.

Förutom experter på områdena dykteknik (fysiska och psykiska aspekter), rättsmedicin (identifiering) och orga- nisation (hur planerades organisationen för en eventuell bärgning) inbjöds även sakkunniga med egen erfarenhet inom olika områden. Efter inledningsanförande vidtog panelsamtal där flera experter deltog. Referensgruppens

organisationer deltog med två representanter från vardera organisation. En deltagarförteckning bifogas i förteck- ningen i bilagedelen.

Dykteknik

Seminariet inleddes med frågor som rörde dykteknik. Hur såg förutsättningarna ut för en bärgning av fartyget och omhändertagande av de omkomna vid tidpunkten för regeringsbeslutet? Vilka tekniska analyser beaktades? Vilka fysiska och psykiska risker skulle dykare komma att utsättas för. Hur ser situationen ut idag?

Det dykföretag, Rockwater, som hade genomfört dykningar ned till Estonia i december 1994 representera- des av projektledaren Ray Honour och arbetsledaren Dave Cawson. Den senare deltog i arbetet vid Estonia när dykningarna ägde rum. Honour och Cawson beskrev den dykteknik som använts och redogjorde för hur dykning- arna genomförts och vilka svårigheter de mött. En norsk

160

P R O C E S S E N

läkare, John Hjelle, redogjorde för vilka fysiska och psy- kiska risker dykare utsätts för och hur de mentalt kan för- beredas för uppgifter som en bärgning av Estonia innebär.

Analysgruppens slutsatser är att det vid tidpunkten för regeringens beslut var möjligt att gå ner till Estonia och omhänderta åtminstone ett 125-tal av de omkomna. Ett uppdrag, som beräknades ta några veckor. För att omhän- derta flera omkomna skulle det vara nödvändigt att lyfta ut inredning ur fartyget, vilket skulle vara ett mer tidskrä- vande arbete. Dykarna skulle då utsättas för fysiska risker, men det framhölls att det är dykföretagets ansvar att sörja för dykarnas säkerhet. Den psykiska belastning dykarna skulle ha utsatts för, genom att komma i kontakt med döda, skulle ha kunnat förebyggas.

Även om inget fartyg av Estonias storlek och befintligt på detta djup har bärgats är analysgruppens slutsats av detta seminarium att fartyget skulle ha kunnat bärgas. Expertredovisningen från seminariet gör troligt att det som var möjligt 1994 är sannolikt även möjligt att göra idag.

Rättsmedicin

Vilka möjligheter fanns vid tiden för regeringsbeslutet att identifiera de omkomna. Hur planerades arbetet och vilka är möjligheterna idag?

Rättsläkaren Robert Grundin och rättsodontologen Håkan Mörnstad, som båda ingår i den svenska identifieringskommissionen samt rättsodontologen Aina Teivens redogjorde för hur arbetet med identifiering av de omkomna förberetts och vilka problem som kunde tänkas uppstå. Ett omfattande förberedelsearbete gjordes, vilket resulterat i ett gediget underlag för en identifiering s.k. jämförelsematerial av svenska medborgare.

Analysgruppens slutsats efter vad som framkommit är att samtliga svenska medborgare som omhändertas efter Estoniakatastrofen sannolikt kan identifieras. På grund av att jämförelsematerialet avseende omkomna från Estland

och andra länder är begränsat kommer det att vara svårare att identifiera samtliga, men troligen kommer de flesta att kunna identifieras. Om man lyckas omhänderta samtliga ombord kan förmodligen några av kropparna bli svåra att identifiera. För att klara en sådan omfattande uppgift skulle man bli tvungen att vända sig till grannländerna för att rekrytera vissa personalkategorier, exempelvis rättslä- kare.

Planeringsarbetet – organisationfrågor

Hur planerades arbetet för en eventuell bärgning av farty- get och ett omhändertagande av omkomna? Har förut- sättningarna förändrats sedan 1994? Vilka erfarenheter finns från liknande operationer?

Från den svenska identifieringskommissionen deltog polisöverintendenten Roland Ståhl, chefen för kriminal- teknikerna i den norska identifieringskommissionen Arne Björkås, kriminalkommissarien Jan Olsson och i panelen f.d. chefen för Ostkustens marinkommando Gunnar Bengtsson samt sjösäkerhetsdirektören Johan Franson.

Roland Ståhl, Jan Olsson och Gunnar Bengtsson redo- gjorde för hur en organisationplan utarbetats för att ge- nomföra en bärgning av Estonia. Med erfarenheter från katastrofarbete i Norge talade Arne Björkås som organise- rat flera stora räddningsinsatser. Johan Franson redo- gjorde för sitt arbete med Sjöfartsverkets rapporter till re- geringen.

Analysgruppens slutsats från redovisningarna är att en planering fanns för att omhänderta omkomna efter en bärgning av Estonia. Fartyget skulle läggas inom militärt skyddsområde, vilket skulle medföra att det var lätt att av- gränsa området och skydda för insyn. Personal- förstärkning från andra länder skulle bli nödvändig för att lösa uppgifterna med omhändertagande och identifiering. Personalen skulle utsättas för stora påfrestningar, varför åtgärderna måste planeras noga och kompletteras med debriefing och psykologiskt stöd.

161

P R O C E S S E N

Seminarium den 16–17 mars 1998 om

frågor rörande individuella och samhälleliga konsekvenser av Estoniahaveriet

Som ett led i analysgruppens uppdrag att granska följderna efter Estoniahaveriet arrangerades ett semina- rium i Uppsala under mars månad. Syftet med seminariet var att belysa dels vilka etiska frågeställningar som upp- kom med anledning av haveriet, dels hur de anhöriga och överlevandes livssituation påverkats. Utöver detta skulle seminariet även belysa hur samhället i stort påverkas av en händelse med Estoniahaveriets dimension samt hur kris- beredskapen skall kunna stärkas i framtiden.

Till seminariet inbjöds ett antal experter som höll inledningsanföranden som övergick i allmänna samtal och diskussioner. Nedan följer ett kortfattat sammandrag av samtliga talares anföranden. I seminariet deltog, förutom analysgruppen, även referensgruppens organisationer med sammanlagt 14 representanter. I källförteckningen återfinns en deltagarförteckning.

Ylva Eggehorn, författare, inledde med en betraktelse om processer som föregår etiska och politiska beslut. Un- der seminariet belystes även frågor om sorg i ett livstids-

perspektiv, ett anförande som hölls av Conny Nordin, le- damot i analysgruppen, professor i psykiatri samt hovpre- dikant.

Ceremoniers betydelse

Bo Brander, präst och föreståndare vid Laurentistiftelsen i Lund, var inbjuden för att tala om ceremoniers betydelse.

I anförandet belyste Bo Brander behovet av s.k. passageriter. Vid studier av religiösa fenomen har fram- kommit att alla kulturer markerar livets växlingar och för- ändringar med riter och ceremonier. Riten transformerar fysiska händelser till social verklighet och har lika stor be- tydelse för den människa som är subjekt, som för det kringliggande samhället.

I samband med döden har begravningsriten ingått i en introducering av sorgearbetet, som i alla tider har varit menad att få ta tid. Väsentligen bygger såväl den kyrkliga som den borgerliga begravningen på samma grundprinci- per: En vördnad och tacksamhet inför det liv som är slut,

162

P R O C E S S E N

ett uttryckande av empati och ett mer eller mindre tydligt transcendent överlämnande. En preferens för ritens ut- förande finns för hembygdens kyrka och kyrkogård.

Riten är aldrig tillämpbar på människomassor. Även om erfarenheten är kollektiv är ceremonins tillägnelse och tillämpning alltid individuell och personlig.

Begravningen som passagerit innehåller fyra moment:

Överlämnandet och kvarhållandet. Den döde överläm- nas till Gud, i begravningsriten markeras detta med orden ”vila i frid”, och kvarhålles hos de kvarlevande genom framför allt minnet och namnet. Ett foto på hedersplats i bostaden, namnet på gravstenen.

Människovärdet och förgängligheten. Den starka känslan av livets svindlande korthet är en betydande dimension i dödens rit. Den balanseras i riten av sin egen motsats. Ett sätt att uttrycka människolivets värde är att hantera den döde med den pietet som man är mäktig. Ett annat är ceremonielet med de tre skovlarna jord, som sätter in människan i ett stort ekologiskt sammanhang.

Hinnsidesfrågorna. Varje rit öppnar mot något större i tillvaron än det som sinnena kan registrera. I den kristna traditionen är tron på liv efter döden mycket stark och tydlig.

Riten som övergång och inget att stanna i. De nya och mycket smärtsamma erfarenheterna skall inkorporeras i en dimension där den döde är död och de levande är le- vande. I begravningsriten markeras detta av aktens avslut- ning och själva jordfästningen. Ett sista tack och farväl och ett lysande av frid över den döde. Platsen där den döde vilar skall bli en plats inte för katastrof, utan för frid, förso- ning och ro.

Har passageriten fungerat, har den bidragit till att den smärtsamma dödens effekter inte blir ett förlamande sår, utan berikande minnen och ömma erfarenheter som ger djup åt livet.

Att lyssna till anhöriga

Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef vid Ersta sjukhus, deltog vid seminariet för att berätta om sjukhu- sets arbete med anhöriga och överlevande. På Ersta sjuk-

hus har det genomförts ett antal enkätundersökningar, framför allt riktade mot anhöriga. Efter genomförda fem enkätundersökningar togs även överlevande med. De re- sultat som redovisas under anförandet behandlar dock en- bart de första fem enkäterna.

I undersökningen har sammanlagt 863 personer med- verkat. Dessa är anhöriga till 420 av de 501 svenska om- komna, dvs. 84 procent av de svenska omkomna finns re- presenterade i undersökningen. 90 procent av de svarande räknas som förstagradsanhöriga, vilket innebär att man är maka, make, sambo, barn, förälder eller syskon. Den största gruppen i enkäten är de som har förlorat föräldrar. Den stora delen svarande sörjer en omkommen, men det finns en icke försumbar del som sörjer flera. Här lämnas endast en övergripande redogörelse för några av de enkät- svar som bearbetats.

Frågor som belyses i enkäten är hur omhändertagan- det av de anhöriga fungerat. Vid varje svarstillfälle är det fler som befinner sig på den negativa sidan i detta fall. I enkäten ställs frågor om hur de anhöriga mådde före kata- strofen och hur de mår efter. Tendensen är att hälsotill- ståndet förbättras, men oerhört långsamt. Efter två år är det fortfarande många som exempelvis vill ha någon typ av hjälp, krissamtal eller möten med andra anhöriga.

Av enkätsvaren framgår även att en stor del av de anhö- riga skulle önska att regeringen frågat dem om deras åsik- ter i bärgningsfrågan. Frågan om man önskar bärgning el- ler inte tas upp första gången i enkäten som sänds ut sex månader efter olyckan. Då är 55 procent negativa till bärg- ning och 32 procent positiva, 11 procent har ingen åsikt. Resultatet av enkäten som sänds ut i anslutning till ett- årsdagen visar att 47 procent är negativa och 40 procent positiva till bärgning. I enkäten som sänds ut ett och ett halvt år efter olyckan är förhållandet nästan jämnt mellan de båda grupperna, med en viss övervikt för de som vill bärga. Då svaren vid tvåårsdagen delas upp efter frågan om bärgning av hela fartyget, i relation till omhänder- tagande av enbart omkomna blir resultatet att 63 procent vill att de omkomna skall omhändertas, mot 25 procent som säger nej och 29 procent vill bärga hela båten medan 42 procent säger nej.

163

P R O C E S S E N

En klar majoritet av de svarande är emot betongöver- täckningen av Estonia, omkring 80 procent säger direkt nej. Frågan är också en av de som väcker mest kommenta- rer.

Kris- och katastrofpsykologisk organisation

Anförandet hölls av Atle Dyregrov, psykolog och ledare för Center for krisepsykologi i Bergen och handlade om katastrofers inverkan på samhället och individen. I anfö- randet belystes även behovet av psykosociala insatser vid större händelser och katastrofer.

Beträffande katastrofers inverkan på samhället

Katastrofer har starkast inverkan på samhället när händel- sen drabbar områden eller institutioner som alla är bero- ende av eller när den drabbar viktiga symboler eller symbolpersoner (särskilt om händelsen är avsiktlig). Det- samma gäller om händelsen medför att ett stort antal män- niskor dör eller när den drabbar barn. Om händelsen är av den karaktär att alla kan identifiera sig med den eller om massmedier ger starka skildringar av den påverkar även detta starkt. Om händelsen utmanar centrala uppfatt- ningar om våra liv förstärks effekten.

Konsekvenserna för samhället av en sådan katastrof blir: kollektiv sorg och trauma, samhällsmedborgarna ut- vecklar fantasier, uppfattningarna om världen förändras, sårbarheten ökar, samhällets förväntan på nya katastrofer ökar, nationens självtillit sviktar, myter genereras, kultu- rella normer förändras och samhällets beredskapssystem påverkas.

Katastrofers inverkan på individen

Upplevelsen av en traumatisk händelse kan då traumat in- tegreras i individens livserfarenhet bidra till personligt växande. Växandet kan bidra till att stärka modet hos indi- viden, liksom styrkan. Det kan också leda till att individen sätter större pris på sina närmaste och innebära en för- djupning av relationerna till andra. Ökad empati och om- sorg för andra, liksom ökad tacksamhet för livet och posi-

tiva förändringar av livsprioriteringar är andra positiva ef- fekter.

För att integrera traumat och omvandla det till livser- farenhet krävs att individen söker finna mening i det me- ningslösa och utvecklar nya livsmål. Då det gäller frågan om att integrera sorg är det viktigt att det sociala nätverket är berett att ge praktisk hjälp men även att stödja och trösta, bland annat genom att lyssna till och förstå indivi- den. Problem kan uppstå om personer i nätverket nalkas den drabbade med felaktiga föreställningar om sorg, med tomma tröstfraser, med påstående om att ”jag vet hur du har det”, opassande råd eller hurtfrisk uppmuntran. Att reducera det som har hänt eller isolera den sörjande bidrar också till negativa effekter.

Psykosocialt stöd

För att det psykosociala stödet skall fungera krävs timing och flexibilitet. Detta kan uppnås om omfattande förbere- delser gjorts i form av planering av resurser, mobilisering och insatser. Häri ingår träning och mental förberedelse av den personal som skall medverka.

Ett viktigt led i arbetet med att bemöta individer som drabbats av större katastrofer är att kriscenter omedelbart upprättas. Efter den akuta fasen skall uppföljning ske och eventuellt långtidsterapi erbjudas. Atle Dyregrov under- stryker vikten av att detaljerad information om katastrofen förmedlas löpande, till såväl de drabbade som till stöd- personerna.

Erfarenheter från Alexander Kielland-olyckan

Odd Kristian Reme, präst och företrädare för Alexander Kielland-fonden, som var en förening bestående av anhö- riga, företrädare för kyrkan samt representanter från fack- föreningar. Föreningen var aktiv i frågan om bärgning av oljeplattformen1. Reme förlorade sin bror vid olyckan.

Odd Kristian Reme talade om parallellerna mellan Estoniahaveriet och Alexander Kielland-olyckan och be- skrev dem som slående då det gäller frågan om eftersök- ande av de omkomna. I båda fallen frågade sig hela folket: Vad skall vi göra? Skall vi acceptera att de döda fått sin grav

164

P R O C E S S E N

i havet eller skall vi söka efter dem, för att få genomföra en begravning på land? I båda fallen var ”alla” först eniga om bärgning och eftersökande och regeringen i både Norge och Sverige gick långt genom att lova att ”allt skall göras”. Åsikterna bland de anhöriga var delade och i båda fallen genomfördes inte någon undersökning för att skaffa sig kunskap om deras mening. I båda fallen fattade regering- arna beslut om att inte låta eftersöka omkomna, något som i fallet med Alexander Kielland så småningom förändrades efter anhörigas kamp.

Beträffande de anhörigas åsikter

Alexander Kielland-fonden genomförde tre undersök- ningar av anhörigas åsikter rörande frågan om bärgning eller inte bärgning. Den första genomfördes 15 månader efter olyckan, den andra två år efter och den tredje tre år efter. Mätningarna visade att ju längre tiden gick, desto fler av de anhöriga önskade ett eftersökande av de saknade.

Tre och ett halvt år efter katastrofen genomfördes bärgning av plattformen och endast 6 av 36 saknade åter- fanns. Enligt Odd Kristian Reme har ingen av de anhö- riga, trots detta, beklagat bärgningen. Remes bror åter- fanns inte, men familjen har fått ro därför att allt nu gjorts som kunde ha gjorts.

För Kielland-fonden fanns två anledningar till att man drev bärgningsfrågan, den ena var att man ville finna de ombordvarande och den andra att olycksorsaken skulle kunna utredas fullständigt.

Praxis rörande eftersökning av omkomna

Odd Kristian Reme menar att det i Norge tillämpats olika praxis då det handlar om eftersökning av omkomna och säkrande av bevis, beroende på vilka som förolyckats. För flygolyckor gäller ovillkorligen att flygplanet och de om- komna tas omhand. Då det gäller oljearbetare har Kiel- land-fallet inneburit att eftersökning genomförs, men det var inte självklart före den olyckan. Då det gäller fiskare har det varit självklart att eftersöka överlevande, men inte omkomna.

Reme menar att fiskare nu börjat ställa krav på att

olyckor till sjöss med fartyg skall hanteras på samma sätt som flygolyckor.

Normativ etisk värdering av behandling av döda saknas

Odd Kristian Reme är mycket kritisk till Etiska rådets uppdrag och ställningstaganden i fallet med Estonia. Hans huvudsakliga invändningar mot deras arbete är:

•Redogörelsen grundas inte på någon normativ etisk värdering av behandling av döda

•Redogörelsen tar inte hänsyn till empirisk erfarenhet rörande anhörigas önskemål och behov i likartade fall

Han menar att det är ägnat att förvåna att denna korta, knappt sex sidor långa rapport, ligger till grund för den svenska regeringens beslut av den 15 december 1994.

Erfarenheter från Alexander Kielland bör leda till att regeringens beslut omprövas

Odd Kristian Reme avslutar med att framföra sin för- hoppning om att Estonia bärgas och att därmed det tidi- gare regeringsbeslutet upphävs. Det är enligt hans upp- fattning den enda rimliga lösningen efter de erfarenheter som kan dras av Alexander Kielland-olyckan. Ett ändrat beslut skulle få stor betydelse, särskilt som precedens- faktor, om flera människor i våra länder skulle drabbas av liknande katastrofer.

Havet som gravplats

Lars Weisæth, professor vid universitet i Oslo, var inbju- dan för att tala om havet som gravplats. Han inledde med att göra en beskrivning av att tillvägagångssätten vid flyg- olyckor till sjöss och olyckor med fartyg skiljer sig åt. Ur ett historiskt perspektiv kan sägas att omkomna på båtar lämnade kvar i havet, framför allt på grund av att det inte fanns tekniska möjligheter att omhänderta dem. Anhöri- gas ångest och ovisshet efter båtolyckor bemöttes genom att de naturligt erbjöds möjlighet att träffa de överlevande och få svar på många frågor. Professor Weisæth konstate- rar att några sådana sammanträffanden inte organiserats i fallet med Estonia.

165

P R O C E S S E N

Lars Weisæth för också ett resonemang kring frågan om hur vi uppfattar döden till havs, vad blir borta på sjön? Hur ser vi på förhållandet kropp och själ. I sammanhanget nämner han att SOS är en förkortning för Save our souls. Han påpekar också att vår tradition är att man har en plikt att söka efter sina anhöriga för att begrava dem på land.

Ett annat perspektiv som belyses i anförandet är om det finns någon skillnad mellan hur anhöriga till besätt- ningsmedlemmar ser på havet som grav, i jämförelse med anhöriga till resenärer. Med utgångspunkt i ett resone- mang om att anhöriga till sjömän skulle ha större accep-

tans för havet som grav, än anhöriga till passagerare, näm- ner Lars Weisæth att utvecklingen pekar på att sjöfolk ställer större krav på att samhället skall ställa ekonomis- ka resurser till förfogande för att förbättra sjösäkerheten och kraven ökar också för att omkomna skall bärgas från havet.

När det gäller omständigheterna kring Estonia näm- ner Weisæth att det som är svårast att förstå, mot bak- grund av det som två statsministrar sade, är att inte rädd- ningsarbetet direkt övergick i ett omhändertagande av omkomna.

166

P R O C E S S E N

Expertmöte den 17 juni 1998

För det fortsatta arbetet hade analysgruppen behov av att särskilt pröva två frågor: Omhändertagande och bärg- ning respektive övertäckning. Mot bakgrund av detta in- bjöd analysgruppen till ett expertmöte den 17 juni, vid vil- ket inbjudna experter besvarade frågor, som förberetts av en frågepanel. Närvarande var förutom analysgruppens ledamöter och dess sekretariat anhörigföreningarnas re- ferensgrupp. Inom flera områden söktes fördjupad kun- skap:

Massmediabevakning

Försvårar massmediernas bevakning arbetet med en bärg- ning av Estonia eller ett omhändertagande av de om- komna? Analysgruppen har vid flera tillfällen delgivits synpunkten att massmediernas förmodade närgångna be- vakning skulle påverka de anhöriga negativt och riva upp

de sår som börjat läka. Etiska rådet uttrycker i sin rapport oro över att ”medias bevakning vid en bärgning skulle bli utomordentligt integritetskränkande för både de döda och de efterlevande”.

Elisabeth Aarsaether, informationsansvarig vid polisen i Svalbard, har erfarenheter från ett flyghaveri, där ett stort pressuppbåd samlades i samband med räddningsarbetet. Aarsaether beskriver medierna som en viktig informa- tionsförmedlare och länk till omvärlden och de gavs därför förutsättningar att arbeta på ett sätt som gjorde att varken offrens värdighet eller deras familjer kränktes. Hennes fö- redragning inleddes med en dokumentärfilm, som be- skrev arbetet efter olyckan och den komplexitet som om- gav det. Det framgick tydligt att ett bra informationsar- bete, både riktat till anhöriga och till massmedierna, förut- sätter att det integreras i det övriga arbetet.

167

P R O C E S S E N

Övertäckningsarbetets påverkan

Har övertäckningsarbetena, som inletts vid Estonia på- verkat fartygets tillstånd och möjligheterna att ta sig in i fartyget idag? Dessa frågor ställdes till Åke Wide, projekt- ledare vid Sjöfartsverket samt Jan-Erik Jansson och Per Engström, uppdragsledare och geotekniker vid VBB som arbetade med övertäckningen.

Övertäckningsarbetet avbröts när bottenförstärkning- sarbetena fortfarande pågick. Sand har lagts ut på havsbot- ten, liksom textilremsor och stensträngar som ska hålla sanden på plats. Ett jordskred på havsbotten vid Estonia har inträffat, men detta har inte påverkat fartyget eller för- svårat tillgängligheten. Dessa uppgifter är baserade på den information som finns tillgänglig från tiden när arbetet utfördes.

Identifiering av omkomna

Vilka möjligheter finns det idag att identifiera de om- komna. Rättsläkare, poliser och rättsodontologer från de svenska, norska och finska ID-kommissionerna svarade på frågor hur kroppar kan antas vara förändrade efter drygt fyra år i vatten, och vilken organisation krävs för ett sådant omhändertagande.

Att med säkerhet uttala sig om kropparnas påverkan efter flera år i vatten, var inte möjligt. Förhållanden kan förändras beroende på vattnets syrehalt och den aktuella bottenfaunan på platsen. De erfarenhetsmässiga antagan- den som gjordes av rättsläkarna beträffande kropparnas tillstånd var dock relativt samstämmiga. Det är inte osan- nolikt att kropparna kan vara relativt välbevarade, efter- som vattnet håller en jämn och låg temperatur vid Estonia.

Möjligheten att identifiera de omkomna förefaller i stort vara desamma som 1994. I Finland kompletterades jämförelsematerialet efter den svenska regeringens beslut att inte bärga, men materialet är inte fullständigt. Rätts- läkarna antog att merparten av de omkomna kan identifie- ras men man utesluter inte att det i vissa fall kan vara ett relativt komplicerat arbete.

På frågan om det finns kapacitet och kompetens inom Norden att identifiera de omkomna – det krävs förutom rättsläkare och rättsodontologer, kriminaltekniker, ob-

duktionstekniker med flera – gavs beskedet att med god tid och noggrann planering skulle vara möjligt. Den psy- kiska belastningen för den inblandade personalen skulle sannolikt inte vara så stor att den skulle äventyra deras hälsa, under förutsättning att man kan reglera tillflödet av kroppar.

De experter som deltog i denna del av mötet var Ro- land Ståhl, Jan Lindberg och Håkan Mörnstad från den svenska identifieringskommissionen. Göran Wennqvist och Antti Pettilä från den finska ID-kommissionen och Arne Björkås från den norska.

Arne Björkås som är polis uppgav att kriminaltekniker- na i flera fall kan avlasta dykarna genom att de hjälper till vid hanteringen av kropparna. Den typen av organisation hade han erfarenhet av från ett tidigare bärgningsuppdrag, då en helikopter störtat över havet och bärgats av dykare medan kriminaltekniker avlöst i hanteringen av krop- parna.

Dyknings- och omhändertagandefrågor

Ett omhändertagande av omkomna genom dykning be- lystes av Dave Cawson från säkerhets- och arbetsmiljö- relaterade utgångspunkter. Cawson var arbetsledare vid dykföretaget Rockwater när dykningarna vid Estonia ge- nomfördes 1994. Hans slutsats var att det är tekniskt möj- ligt att återvända till Estonia och arbeta där. Uppdraget är tekniskt sett krävande och innehåller moment av säkerhetsrisker, men dykföretaget sätter gränserna för dykarnas säkerhet och dessa gränser kan inte tänjas av en- skilda dykare. Han menade att det möjligen finns en hand- full företag som har kompetens och utrustning att genom- föra uppdraget.

Innan tekniska lösningar diskuteras måste provdyk- ningar göras för att ta reda på förhållandena inuti Estonia menade Cawson. Cawson uteslöt inte att det kunde bli svårt att motivera dykare att genomföra uppdraget med att omhänderta döda, eftersom detta är en ovanlig arbetsupp- gift för dykare. Dykarna måste vara motiverade för upp- draget och förberedda så att deras psykiska hälsa inte sätts på spel.

En svensk expert, Jan Jacobsson, var också inbjuden för

168

P R O C E S S E N

att svara på frågor. Jacobsson sade sig känna till ett antal aktiva dykare som är villiga att omhänderta omkomna ur Estonia. Båda experterna var dock överens om att man måste rekognosceringsdyka innan man kan fatta beslut om omhändertagande. Syftet med det är att undersöka om det är möjligt att arbeta vid Estonia nu och att i så fall tekniskt

lösa uppgiften och mentalt preparera dykarna som ska ar- beta där. Dessa undersökningar kan genomföras med ROV.

Avslutningsvis beräknade Dave Cawson att man skulle behöva ett par månaders förberedelsetid inför ett eventu- ellt uppdrag.

169

P R O C E S S E N

Expertmöte den 29 september 1998

Isyfte att ånyo granska och uppdatera det underlag som låg till grund för regeringens beslut 1994 att inte om- händerta omkomna eller bärga Estonia anordnades ett expertmöte den 29 september. Analysgruppen ville även undersöka vilka möjligheterna är 1998 att lyfta fartyget. Till mötet inbjöds bärgningsinspektören Lars Landelius, civilingenjören och skeppsbyggaren Ulrich Dischler samt teknologie doktorn och skeppsbyggaren Thomas Milchert. Förste kustbevakningsinspektören Carl Gustaf von Konow var tillgänglig per telefon under delar av mö- tet.

Bärgning och vrakröjning av Estonia

Lars Landelius, som utfört bärgnings- och vrakröjnings- uppdrag redovisade teknik som kan användas för att lyfta Estonia.

Ett lyft av Estonia framstod som mycket komplicerat. Speciella kranfartyg, s.k. cheerleg-kranar, eller fartyg av

typen semisubmersiable måste enligt Landelius användas för att utföra lyftet. Ett fartyg av typen semisubmersiable, med större lyftkraft än kranar, är att föredra eftersom det inte är lika väderkänsligt. Väljer man kranfartyg, krävs minst fyra stycken. Ett lyft skulle kräva att Estonia först rätas upp. Lyftet skulle föregås av att ett stort antal kraftiga vajrar, ca 1 dm i diameter, placeras under fartyget. Skrovet skulle före ett lyft behöva förstärkas på vissa utsatta ställen.

På grund av djupet måste mättnadsdykare arbeta på botten med att placera vajrar på rätt plats. Dykarnas situa- tion skulle kompliceras av att de befinner sig drygt 80 me- ter under servicefartyget, att de har kablar mellan sig och dykarklockan samtidigt som de måste arbeta med tjocka och tunga vajrar. Detta arbete bedömde experterna som komplicerat och riskfyllt. Mättnadsdykare har heller ingen vana att arbeta med bärgning eller vrakröjning.

När vajrarna är på plats kan fartyget lyftas och därefter föras in mot grundare vatten. Arbetet måste utföras i lugnt

170

P R O C E S S E N

väder. Fartyget måste allt eftersom det förs in sättas ned på botten så att vajrarna kan kortas och fartyget lyftas högre upp. Behovet av lyftkraft kan minskas om ballonger med luft placeras inne i fartyget på de övre däcken. Luft- tillförseln måste dock anpassas så att inte stabilitet och kontrollerbarhet i processen äventyras.

Ett lyft av ett fartyg stort som Estonia har aldrig ut- förts. Det skulle därför bli komplicerat och mycket kost- nadskrävande. Ett fåtal företag skulle kunna åta sig ett uppdrag som detta. För dessa och hela dykeriindustrin skulle ett lyft av Estonia betyda väsentlig teknikutveckling. Kostnaden för att hyra ett semisubmersiable fartyg är drygt £ 130 000 per dag.

Ett omhändertagande av omkomna skulle kunna ske i etapper. Det kan börja innan arbetet med vändningen in- leds och sedan fortsätta när fartyget vänts i sitt rätta läge. Så många som möjligt av de omkomnas kroppar bör om- händertas när fartyget ligger på grundare vatten men

medan det fortfarande ligger under vattenytan. Detta bland annat för att kropparna är enklare att hantera i vat- ten.

Skrovet kan undersökas på styrbords sida om Estonia rätas upp. Troligen kan även mättnadsdykare gå in i farty- get som det ligger idag och undersöka skrovet från insi- dan.

Carl Gustaf von Konow berättade om sina erfarenhe- ter från dykarbeten som genomförts av kustbevakningen. Beträffande psykiska reaktioner från dykarna menade han att svårigheterna kan minskas om dykarna känner motiva- tion för arbetet. Mängden omkomna spelar givetvis roll men när dykarna väl är inställda på att omhänderta ett visst antal kroppar blir det inte nämnvärt svårare om antalet ökar.

För analysgruppen framstår en vrakröjningsoperation av Estonia som mycket komplicerad men inte omöjlig att genomföra. Operationen skulle bli mycket dyr.

171

P R O C E S S E N

6 Analysgruppens kontakter

med anhöriga och överlevande

Hearings – öppna möten

I enlighet med direktiven bildades en referensgrupp med företrädare för de anhörigas och överlevandes organisa- tioner. Samarbetet med referensgruppen har givit analys- gruppen inblick i de anhörigas och överlevandes erfaren- heter av stödet och bemötandet från myndigheter och kommunföreträdare m.fl. En viktig del i analysgruppens arbete har varit att söka upphäva bilden av fartygsolyckans anonyma offer och fördjupa kontakterna med och kunska- perna om de drabbades livssituation. Mot bakgrund av ovanstående har analysgruppen under det första halvåret 1998 arrangerat s.k. hearings, dvs. öppna möten, runt om i Sverige. Orter som besökts är sådana som drabbades särskilt hårt av Estoniaolyckan; Borlänge, Jönköping, Lindesberg, Norrköping, Stockholm, Uppsala och Vil- helmina. I juni skedde en uppföljning av dessa möten ge- nom en videkonferens, riktad till samma orter.

Planering och genomförande

Mötena har planerats och genomförts i samarbete med referensgruppen och de lokala anhörig- och överlevande- föreningarna. Till mötena har inbjudits anhöriga och överlevande vars adresser återfinns i SPF:s register. Dess- utom annonserades sammankomsterna i lokalpressen några dagar före mötet för att nå även dem som av olika anledningar valt att avstå från SPF:s regelbundna informa- tionsutskick.

Från analysgruppen deltog minst en ledamot samt en medarbetare från analysgruppens sekretariat. Mötena do- kumenterades i form av minnesanteckningar.

I enlighet med analysgruppens informationsstrategi och regeringens direktiv, att arbetet skall präglas av öp- penhet och insyn informerades lokalpressen om hear- ingen i förväg och försågs med pressmaterial, som efter redaktionell bearbetning användes i artiklar som föregick

172

P R O C E S S E N

mötena. Detta bidrog till att öka intresset och sprida kän- nedom om sammankomsterna. Av omsorg om anhöriga och överlevande ombads journalister och fotografer att respektera en önskan från arrangörerna att inte närvara under hearingen. På samtliga orter respekterades detta fullt ut.

På resan genom Sverige mötte analysgruppen om- kring 300 berörda människor. Under dessa möten, fördes samtal om fyra centrala frågor:

Stöd – Vilket stöd har givits från samhället? Vad har det personliga nätverket betytt?

Bemötande – Hur har bemötandet från myndigheter, kommunföreträdare, kyrkan och organisationer m.fl. va- rit?

Påverkan – Har det funnits möjlighet att påverka beslut och åtgärder?

Information – Har informationen varit tillräcklig? När analysgruppen summerar intrycken från dessa

möten framstår de som avgörande för analysgruppens möjlighet att fördjupa sin förståelse för de drabbade män- niskornas livssituation och de långsiktiga konsekvenserna som Estoniakatastrofen fått för många människor. Sam- talen har förts fritt och stämningen på mötena har varit tillåtande. Emellanåt har hård kritik riktats mot beslutsfat- tare och det offentliga Sverige. Men framför allt har mö- tena präglats av en stor vilja från de drabbade att dela med sig av smärtsamma och mycket personliga erfarenheter. Analysgruppen tackar varmt alla dem som deltagit i dessa möten.

Röster från hearing i Borlänge

Mötet i Borlänge arrangerades tillsammans med SEA2 och hölls i Borlänge Folkets Hus den 1 mars 1998. Närvarande var ett 20-tal anhöriga.

En misstro mot regeringens sätt att hantera Estonia- frågan präglar många av de anhörigas upplevelser. Förhal- ning och försening är omdömen som nämns när det gäller bärgningsfrågan och haveriutredningen. Besvikelsen över bemötandet i kontakterna med kommunikationsdeparte- mentet är stor och flera nämner det svikna löftet inför regeringsbeslutet den 15 december 1994, då de anhöriga

lovades att få beskedet före pressen, vilket inte infriades. Flera av deltagarna var med när representanter för reger- ingen och Sjöfartsverket kom till Borlänge den 27 oktober 1994 – ett möte som slutade i sorg och besvikelse efter beskrivning av problem vid en eventuell bärgning i termer som ”stank” och ”köttkvarn”.

Det stöd som kommunerna givit i form av etableran- det av krisgrupper och statens ekonomiska stöd till anhörigföreningen har uppskattats. Detsamma gäller po- lisen som i den akuta fasen hjälpte till med att lämna infor- mation. I övrigt var de anhöriga hänvisade till den infor- mation som förmedlades via TV, radio och tidningar.

Många av deltagarna kände sig tvungna att skriva på uppgörelsen med försäkringsbolaget Skuld trots att detta kom att medföra att de förhindrades att driva andra pro- cesser till exempel avseende orsaks- och ansvarsfrågan.

Någon har nämnt att tidpunkten för utsändningen av Erstaenkäterna är olämplig. De kommer vid jul och mid- sommar, just när ensamheten är som störst och river där- för upp sår. Andra menar att enkäterna var ett tecken på att någon brydde sig om, men att de inte ledde till någon kon- takt.

Röster från hearing i Lindesberg

Mötet i Lindesberg arrangerades tillsammans med FAE3 och hölls i församlingshemmet i Lindesberg den 1 mars 1998. Till mötet hade drygt 40 anhöriga och överlevande kommit.

Mötet inleddes med att Patrik Wallmark, präst i Fellingsbro församling, läste upp en artikel som han själv skrivit och som publicerats i Bergslagsposten och Kyrkans Tidning. Artikeln är som helhet en uppmaning till bärg- ning och omhändertagande av omkomna för att försoning skall kunna uppnås.

Det tycks som om bristen på relevant information följt Estoniafrågan från allra första början. Några deltagare fick först bud om att deras anhöriga levde, därefter att de var omkomna. Någon ringde till polisens telefonmottagning och blev bara hänvisad vidare till nya telefonnummer. Många sökte information genom att se på TV och lyssna på radio.

173

P R O C E S S E N

Några anhöriga påminner om statsministrarnas löften om att allt skulle göras för att de omkomna skulle tas upp.

En av deltagarna säger att ärkebiskopen gjorde fel som gick ut och talade om att båten skulle ligga kvar. Det känns som om kyrkan inte är till för dem som vill bärga båten och de omkomna. Kyrkans roll blev oklar, det kändes som om kyrkan blev regeringens förlängda arm. Någon påstår att kyrkan utgör det största motståndet mot bärgning.

En deltagare ifrågasätter nyttan med Erstaenkäterna och menar att man svarar på frågor men får inte delta i några beslut.

Röster från hearing i Stockholm

Mötet hölls på Foresta, Lidingö den 19 mars. Flera perso- ner uppger att Ersta varit det bästa stödet för dem. Många uppskattar enkäterna, men någon upplever dem som be- svärande; ett gammalt par som förlorat sin dotter undrar enligt sonen om de måste fylla i dem. Några klagar över att tafatthet präglade omhändertagandet i Värtahamnen. I terminalen saknades stolar, man fick ta en nummerlapp för att få stödsamtal och information; många reagerade över rederiets reklamskylt ”Trevlig resa till Tallinn”. En annan invänder att det fungerade ganska väl.

Informationen var dålig initialt och flera vittnar om att god information behövs för att ge stöd.

Regeringens beslut känns inte som ett demokratiskt beslut. Någon säger att det känns fel att ta 350 Mkr till övertäckning när man sparar i samhället för övrigt. Många av de närvarande uttrycker bitterhet över att inte ha fått begrava sin anhörig.

”Jag blev berövad rätten att ta hand om min fru, men fick istället ta hand om min svärmor”. Någon säger ”en bok har ett sista kapitel”.

Flera ger exempel på hur man förvägrats möjligheter att påverka beslut. Varför fick ingen anhörig vara med i Etiska rådet frågar man.

Röster från hearing i Norrköping

Mötet hölls i Norrköping den 24 mars 1998. Stödet i sta- den fungerade bra. Sjukhuset och kyrkan fanns till hands. Någon säger att de som hamnar utanför allt stöd är de som

bor utanför de platser där många anhöriga bor. En person som miste sin bror berättar att föräldrarna fick stöd men att ingen tänkte på syskonen. Flera berättar om stöd från präster och någon omvittnar att medmänsklig kontakt är det man behöver initialt. Flera talar om betydelsen av det långsiktiga stöd som har givits.

Informationen till de anhöriga fungerade inte förrän SPF kom in i bilden säger någon. Den första tiden sökte man fakta, ville veta vad som hänt och fick frågan ”vill du tala med en präst?”

Medierna har vräkt ut information och såren får aldrig läka. En man berättar om oron för inbrott i de omkomna föräldrarnas villa, när deras namn blev kända genom me- dierna.

En person berättar att båda föräldrarna omkom, men i dödsattesten står att modern blivit änka. Vid förfrågan hos myndigheterna blev svaret att pappren låg i den ord- ningen. Ett godtyckligt förfarande som under andra om- ständigheter kan få juridiska konsekvenser enligt sages- mannen.

Någon klagar över att omsorgen om dykarnas hälsa skall hindra att kropparna omhändertas.

Några tar upp frågan om hur Estland och Finland stäl- ler sig till bärgning. Flera personer uttrycker att de är för ett omhändertagande av de omkomna.

Röster från hearing i Jönköping

Mötet i Jönköping arrangerades tillsammans med SEA och hölls i Sjöåkragården i Bankeryd den 26 mars 1998. Omkring 35 anhöriga och överlevande deltog.

Flera av deltagarna är medlemmar i Pingstkyrkan och de uttalar sig positivt om stödet därifrån. Krisarbetet va- rade omkring en månad och avslutades med en minnes- stund för de omkomna. En kvinna som förlorat sin dotter, svärson och barnbarn fick hjälp genom Karolinska sjukhu- sets telefonmottagning, dit hon ringde varje natt de första tio dygnen. En anhörig från Halmstad erbjöds ingen hjälp alls på sin hemort. En ung man, som reste med bibelskolan och överlevde katastrofen berättar om ångest och rädsla under året efter olyckan. Med professionell hjälp klarade han av att leva och fungera.

174

P R O C E S S E N

Kvinnan som förlorat tre av sina närmaste är emot att de omkomna tas upp idag, andra accepterar inte Estonia som en gravplats. Samstämmighet råder vad gäller över- täckning – ingen av deltagarna är för en sådan lösning.

Med på mötet är Samuel Svensson, som deltog i expe- ditionen till Estonia tillsammans med Peter Barasinski under december 1994. Samuel Svensson som är rädd- ningsdykare förlorade sin far och berättar att identifier- bara kroppar kunde ses vid dykningarna på Estonia. ”Jag upplevde en känsla av frid nere vid Estonia. Det var mörkt, tyst och kallt. Mitt intryck är att det vore så lätt att ta upp dem.” Samuel Svensson säger också att han känner sig ignorerad som människa vid kontakter med ”myndighets- personer”.

En av deltagarna är kritisk till att Etiska rådet tog mer hänsyn till dykare och identifieringspersonals psykiska hälsa än till de anhörigas vilja att få hem sina döda. En annan upplever att tillsättandet av Etiska rådet var som att omyndigförklara alla anhöriga.

Flera av deltagarna är upprörda över massmediernas agerande. Man nämner att journalister varit okänsliga, ställt ”dumma” frågor, att fotografer tagit bilder i smyg och ”gräver i enskildas sorg – varför grävde man inte efter sanningen om Estonia?”

Gemensamt för deltagarna är att de känner att de inte haft någon möjlighet att påverka beslut. En kvinna säger att hon skrivit till Ines Uusmann och andra beslutsfattare men inte fått några svar. ”Jag skickade med ett foto på min dotter också för att visa att det var levande människor som omkom, människor som varit och fortfarande är älskade.”

Röster från hearing i Uppsala

Mötet hölls i Uppsala Folkets hus den 1 april 1998 och arrangerades i samarbete med Stödföreningen för Esto- niaoffren i Uppsala län. Kommunen i Uppsala har ställt upp med informationsträffar och stöttat ekonomiskt. Kyr- kan och polisen likaså. En minneshögtid hölls i domkyr- kan på kvällen efter katastrofen. Uppsala kommun initierade ett möte två månader efter olyckan och genom Allmänna advokatbyrån fick man hjälp i sex månader framöver. Det gällde allt från lokaler att mötas i, till bo-

uppteckning och utskick. En anhörigförening bildades. Landstinget erbjöd psykologhjälp via anhörigföreningen.

Kyrkan ordnade ett enkelt träkors redan någon vecka efter olyckan. Där placerades en minnesvård på ettårs- dagen av olyckan. Kommunen och kyrkogårdsförvalt- ningen gav ekonomiskt stöd till denna.

Polisernas insats både i direkt samband med olyckan och när de senare återkom för att samla in jämförelse- material uppskattades av flera.

Erstaenkäterna ändrade karaktär från att till en början ha handlat om hälsofrågor till att så småningom även ta upp bärgningsfrågor. Dessa frågor bör hållas isär. Några frågor berörde självmordstankar och man frågar sig vad Ersta gjorde för att hjälpa dem som svarade jakande på en sådan fråga.

Anhörigföreningen i Uppsala beslutade på ett tidigt stadium att inte ta ställning i frågan om bärgning. Trots att regeringen fattat beslut i frågan känns det ändå som om inget är bestämt eftersom frågan aktualiseras oupphörligt. Flera på mötet motsätter sig en bärgning. ”Det är de som vill bärga som hörs mest”.

Synen på media omnämns som både positiv och nega- tiv. ”Det finns bra och dåliga journalister”.

Röster från hearing i Vilhelmina

Mötet hölls den 25 april i församlingshemmet i Vil- helmina och arrangerades i samarbete med Stöd- och brottsofferföreningen i Vilhelmina. Svikna löften nämns flera gånger och en oro att även analysgruppen bara ska lyssna och inte ta hänsyn till vad de anhöriga vill är uppen- bar. Man ger exempel på svikna löften. Löftet om bärg- ning, liksom löftet om att få information om regeringens beslut före massmedierna som inte infriades. Många an- höriga känner obehag inför tanken på en övertäckning av vraket. Några oroas även över tanken på att de omkomnas tillhörigheter kan komma att saluföras i en framtid och tar Titanic som exempel på detta.

Flera vädjar att man bör försöka att omhänderta så många omkomna som möjligt och menar att om det visar sig inte gå så har man i alla fall försökt. ”Det vore som högsta vinsten att få hem kroppen.” Ett par som tidigare

175

P R O C E S S E N

varit emot bärgning beskriver att man idag inte motsätter sig det. De antar att man annars inte kommer att få ro i sitt eget liv. Någon uttrycker besvikelse över Etiska rådet och menar att det tillsattes för att regeringen skulle få det svar de ville ha. Flera uttrycker besvikelse över att som anhörig ha blivit överkörd och omyndigförklarad och fråntagen rätten att fatta egna beslut.

Flera vittnar om att det är värre att förlora ett barn, vilket var fallet för de flesta drabbade i Vilhelmina och ger exempel: ”Jag kan leva med att min man dör men inte att mitt barn dör”. Uppmuntran med uttryck som att ”livet går vidare” har varit upprörande att höra. Ett par oroar sig för hur syskonen till omkomna barn haft det under sorge- arbetet.

Flera av de anhöriga genomförde en mycket uppskat- tad resa till Tallinn efter olyckan. Stödet och informatio- nen från det kriscentrum som upprättades i församlings- hemmet i Vilhelmina fick stor uppskattning. Alla drab- bade kommuner ställde emellertid inte upp på samma sätt som Vilhelmina. Någon säger ”jag skäms över min kom- mun”.

Massmedierna uppträdde mycket okänsligt. Inne i för- samlingshemmet lyckades man dock värja sig mot journa- listernas frågor.

Möten med överlevande

Till analysgruppens hearings ute i landet kom vid några tillfällen även överlevande. Några av dessa tog tillfället i akt att försöka beskriva sina upplevelser under och efter fartygskatastrofen men analysgruppen beslöt efter att ha genomfört samtliga hearings att särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt de överlevande. Analysgruppen bedömde att överlevande varit en försummad grupp. Att deras erfa- renheter av denna exceptionella händelse inte tagits till- vara. Deras behov av stöd har inte heller varit tillräckligt uppmärksammat.

Som ett exempel kan nämnas att när regeringen den 21 oktober 1996 beslutar att uppdra åt Styrelsen för psykolo- giskt försvar, SPF, att vara statens organ för kontakter så omfattar uppdraget enbart anhöriga efter Estonia-

katastrofen. Först den 18 september 1997 utvidgar SPF själva uppdraget till att omfatta även överlevande.

Analysgruppen inbjöd därför de överlevande till ett möte som planerades i samråd med representanter för stödföreningen Neptunus och hölls på analysgruppens se- kretariat i Stockholm den 16 juni 1998. Vid mötet deltog 14 av de 54 svenska överlevande.

Röster från mötet

Analysgruppens bild av att överlevande känner ett utan- förskap bekräftas när mötet inleds med att en av de överle- vande tackar för inbjudan och säger att det är ovanligt att överlevande uppmärksammas på detta sätt. Han nämner SPF och säger att tilläggsuppdraget innebar att de överle- vande synliggjordes för första gången.

Redan vid presentationen framgår att de överlevande alla har nära relationer till personer som omkommit. Flera är både överlevande och nära anhöriga till omkomna.

En av deltagarna beskriver de överlevandes situation som oerhört svår på grund av att olyckan för dem dels innebar en upplevelse långt bortanför de normala referensramarna och dels att många av dem samtidigt för- lorade anhöriga och vänner. Flera instämmer och säger att det fanns ingen i det personliga nätverket man kunde tala med efter olyckan, ingen som kunde förstå det som man hade varit med om. ”Alla döda, det var som ett slagfält.”

Det blev oerhört viktigt att hitta forum för möten med andra överlevande. Några av deltagarna gjorde ganska snart efter hemkomsten försök att få samla överlevande från hela Sverige till gemensamma samtal. De vände sig till Södersjukhuset för att få hjälp men möttes av oförstå- ende. ”Det är inte bra för er att träffas och sitta och älta”. Efter starka påtryckningar och till slut hotelser om att de skulle vända sig till pressen med sina synpunkter på sjuk- husets agerande, kom möten till slut till stånd.

Flera av deltagarna berömmer sjukhusen i Finland dit de fördes efter olyckan och jämför bemötandet de fick där, med hur de bemöttes när de kom hem till Sverige. Någon nämner att han inte ens fick en filt i ambulansflyget hem och att han fick sitta i en och en halv timme och vänta medan det diskuterades vilket sjukhus som skulle ta emot

176

P R O C E S S E N

honom och om hur transporter skulle betalas. Väl framme vid sjukhuset hindrades man att träffa sina anhöriga. Un- dersökningen skulle först genomföras och läkaren var upptagen med annat. En annan deltagare berättar att flera överlevande fick hämta ut kläder och skor på ett varuhus i Helsingfors.

En genomgående synpunkt som framförs är att ingen i det svenska samhället har efterlyst de överlevandes berät- telser om vad som hände under olycksnatten. De anser själva att de har ovärderliga upplevelser och erfarenheter som skulle kunna komma till användning i flera samman- hang. ”Vi vet så mycket om hur människor beter sig under stark stress”, säger någon, ”är det inte värdefullt att ta del av?” Flera av dem bär med sig känslan av att ha blivit gran- skad som ett psykologiskt objekt, snarare än som en män- niska med kunskap att förmedla. Några nämner att de fick enkäter från många olika håll, med hundratals frågor att besvara, utan att någon tog kontakt. Detta förstärkte käns- lan av dem som objekt.

En annan deltagare nämner ett positivt exempel på hur hans upplevelser kommit till nytta för andra. Han reste med gruppen från pingstkyrkans bibelskola i Jönköping och fick ett bra stöd när han kom hem. Bland annat fick han i uppgift att träffa anhöriga till de som omkommit och berätta för dem om de sista timmarna ombord. Det kän- des meningsfullt och kontakten med flera av de anhöriga har fortsatt efter det.

De förhör som hölls av poliser i Finland och Sverige var brottsförhör med syfte att klarlägga om orsak fanns att misstänka terrorbrott och attentat. I samband med detta framförs synpunkten att det vore värdefullt att få ta del av varandras förhörsprotokoll, för att därmed kunna jämföra bilder och sammanfoga det pussel som var och en försöker lägga av händelserna natten mot den 28 september 1994. Några av de överlevande har på eget initiativ gjort en så- dan jämförelse.

Den internationella haveriutredningen kommer upp och några av deltagarna säger sig inte lita på innehållet. Som ett exempel nämner man att tidsuppgifter i rappor- ten inte stämmer med de egna upplevelserna av händelse- förlopp.

På frågan om hur de överlevande mår och lever idag görs flera starkt personliga inlägg. Det tycks som om många av deltagarna upplever att det blivit allt svårare att leva med upplevelserna efter Estonia. Många av dem kny- ter denna känsla till det faktum att Estonia fortfarande lig- ger kvar på botten av Östersjön. Någon säger att hennes liv är i spillror.

Många bär på frågor: Varför lät man värdefull tid gå till spillo genom att låta helikoptrarna köra till land och lämna överlevande, istället för att föra dem till båtarna som låg vid förlisningsplatsen? Vem stoppade räddningsarbetet? Vem hade rätt att besluta om att de omkomna inte skulle omhändertas? Hur skall vi få veta vad som verkligen hände? Flera av de överlevandes frågor skulle sannolikt kunna besvaras om man bara tog sig tid med dem.

En annan fråga som ställs är hur det kom sig att hela debatten om vad som skulle hända med Estonia och de döda kom att handla mer om sakfrågor och politik än om emotioner.

Telefonsamtal och brev

Sedan analysgruppens arbete inleddes, i oktober 1997, har många anhöriga och överlevande hört av sig för att fram- föra sina synpunkter i framför allt frågan om bärgning av Estonia och omhändertagande av offren ombord. Syn- punkter har även framförts rörande den påbörjade och därefter avbrutna övertäckningen av fartyget.

Många synpunkter har framförts genom brev till analysgruppen men även genom, flera gånger, långa tele- fonsamtal. Några av de anhöriga och överlevande har hört av sig upprepade tillfällen, för att utveckla sina synpunkter ytterligare men även för att löpande förhöra sig om hur arbetet i analysgruppen fortskridit.

I samband med analysgruppens hearings på sju orter i Sverige uppmanades deltagarna att skriftligen höra av sig för att delge gruppen sina erfarenheter av kontakterna med offentliga organ, kyrkan, krisgrupper med flera. Sär- skilt intresse skulle i sammanhanget ges de personliga in- trycken av bemötandet, informationsförmedlingen, möj- ligheten att påverka centrala beslut och det krisstöd som erbjudits från det offentligas sida såväl som från de indivi-

177

P R O C E S S E N

duella nätverken. Uppmaningen hörsammades av ett stort antal berörda.

Analysgruppens intryck

Den bild som har förmedlats genom dessa kontakter är att livet för ett stort antal anhöriga och överlevande fortfa- rande påverkas starkt av frågor rörande Estonia. En majo- ritet av de hundratals människor som hört av sig har fram- fört synpunkter om att Estoniaoffren måste hämtas hem från botten av Östersjön. Det har framgått genom samta- len och breven att många har svårt att förlika sig med det beslut som regeringen fattade den 15 december 1994. Ord som ”omyndigförklarande” används för att uttrycka käns- lan av att regeringen ställt berörda vid sidan om beslut som fattats. Beslut som inneburit att den egna möjligheten att få fullgöra det som anses som en rättighet och skyldig- het, att föranstalta om begravning och genomföra sedvan- liga ceremonier, fråntagits dem. Både vrede och sorg över detta har kommit fram i kontakterna.

Analysgruppen har också mött anhöriga som ger en annan bild av sin livssituation. Människor som anger att man har gått vidare i livet och integrerat sorgen efter dem de förlorat. Många av dessa har accepterat beslutet om att låta Estonia vila på olycksplatsen och säger att de önskar att det så ska förbli. Flera har uttryckt en rädsla för vad som skulle hända om beslutet från den 15 december 1994 rivs upp. Rädsla för den ovisshet man tvingas leva med en lång tid som kommer av att inte veta om just deras anhö- riga finns kvar ombord och kan omhändertas.

Så gott som alla av de anhöriga och överlevande som analysgruppen mött har varit emot en övertäckning.

Kritik mot myndigheters agerande och ”löften” som inte infriats

En återkommande synpunkt som framförs är att Estonia- frågan varit illa skött från svenska myndigheters håll. Många beskriver hur två statsministrar i tidigt skede ut- tryckte att Estonia skulle bärgas och de omkomna omhän- dertas. För de flesta av de anhöriga som hört av sig med sådana synpunkter har dessa uttalanden uppfattats som löften. När ett beslut sedan fattades om att inte genomföra

en bärgning uppfattades det som ett löftesbrott.

Flera av de anhöriga som mött representanter för re- gering och myndigheter uttrycker också att man har blivit illa bemötta och framför allt att ingen tagit hänsyn till de- ras önskemål och åsikter.

Etiska rådets arbete har också berörts i många kontak- ter. Genomgående synpunkter som framförts är att rådet ”tog deras plats”, att regeringen lyssnade till några experttyckares synpunkter på för dem stora och avgörande frågor, istället för att vända sig till anhöriga och överle- vande. Flera anhöriga säger också att de har intryck av att Etiska rådet hade bestämt sig för en uppfattning, innan arbetet inleddes.

När det gäller frågan om hur anhöriga och överle- vande fått informationsbehovet tillfredsställt säger de flesta av dem som hört av sig att informationen genomgå- ende varit bristfällig. Under hela beredningsprocessen i regeringen efterlystes information om vad som pågick – men inga svar gavs. Den information som förmedlades kom huvudsakligen via massmedierna och det upplevs av de berörda som otillräckligt.

Beröm till krisgruppsarbete, polisinsatser och Ersta sjukhus

Det beröm som framförs i brev och telefonsamtal berör framför allt insatser som gjordes av de lokala polis- myndigheterna i initialskedet. Många anhöriga kom i kontakt med poliser då de mottog dödsbuden och poliser fanns även med som viktiga stödpersoner i krisgrupper.

Arbetet i krisgrupperna får mestadels utomordentliga vitsord. Många framför åsikter om att de inte hade klarat sig igenom den svåra tiden, utan det stöd som erbjöds i dessa grupper.

Haveriorsaken inte accepterad

I kontakterna med analysgruppen har även framförts syn- punkter på den internationella haveriutredningens arbete. Dessa rör framför allt frågan om olyckans orsaker verkli- gen blivit fullständigt utredda. Flera anhöriga och överle- vande, som yttrat sig i denna fråga har framfört önskemål om att en ny, ”oberoende”, utredning skall tillsättas. Man vill inte acceptera att en olycka som krävde så många döds- offer får passera, utan att någon eller några ställs till svars.

178

P R O C E S S E N

Filmer från dykningar ned till Estonia

Analysgruppen har vid två tillfällen tagit del av filmmaterial som togs då företaget Rockwater, på Sjöfarts- verkets uppdrag, utförde dykningar i och utanför Estonia, under december 1994. Den 27 april 1998 samlas analys- gruppen och referensgruppen i Statens haverikommis- sions lokaler och förevisas utvalda avsnitt ur dessa filmer. Syftet är att granska det underlag som låg till grund för de rapporter Sjöfartsverket skrev. Genom att ta del av film- materialet, hoppades analysgruppen få en uppfattning om dykarnas arbetssituation och möjligheterna, som de såg ut 1994, att omhänderta omkomna. De filmsekvenser deltagarna ser innehåller även några sekvenser som, enligt rykten bland anhöriggrupperna, anses ha blivit redige- rade.

Bilderna visar inredning som lossnat, förstörts eller flyter omkring. Man kan se hur dykarna tar sig in i vraket, bl.a. genom att skära upp delar av skrovet. Sikten är dålig. Man uppfattar kommunikationen mellan dykaren och

dykledaren. Dykarna ser och räknar omkomna inne i vra- ket. Vid ett tillfälle flyttar en dykare på en omkommen så att kroppen skall kunna filmas och bedömning senare kunna göras av möjligheten att omhänderta de omkomna. I fartygets trappor finns många omkomna. Man får även följa dykarnas vandring uppe på Estonias ena sida, hur de ser in genom hyttfönster, räknar synliga omkomna och markerar antalet vid hyttfönstret.

Efteråt diskuterar analysgruppen och referensgruppen dykarnas arbetssituation. Det ifrågasätts om de funnit ar- betet meningsfullt, när uppdraget exkluderade möjlighe- ten att ta om hand kroppar. Hur upplevde dykarna att gå ned i vraket, se, räkna och i något fall, röra vid, omkomna som var fullt identifierbara, för att sedan lämna dem kvar?

Analysgruppen kan inte av filmvisningen se att några redigeringar av banden skett.

Ingen av beslutsfattarna 1994 såg filmerna. Mötet avslutades med en tyst minut för de döda.

179

P R O C E S S E N

8 Besök i Finland

Av det totala antalet personer ombord på Estonia var 13 finländska medborgare. Tre av dessa räddades, nio saknas och en påträffades död och identifierades. För att informera sig om hur finska myndigheter ser på Estonia- frågan idag genomför en representant för analysgruppen tillsammans med en representant ur referensgruppen i slutet av augusti 1998, en resa till Helsingfors och Åbo. I Helsingfors besöker gruppen Trafikministeriet, Utrikes- ministeriet och den svenska ambassaden. I Åbo besöks Centralbrandstationen.

Trafikministeriet

På Trafikministeriet sammanträffar gruppen med reger- ingsrådet Aila Salminen och informationschefen Katariina Kivistö, båda på sjöfartsenheten, samt byråchefen Jukka Häkämies på finska Sjöfartsverket. Aila Salminen och

Katariina Kivistö informerar om arbetet med Estonia- katastrofen under hösten 1994. Jukka Häkämies talar om Sjöfartsverket roll och arbete.

Utrikesministeriet

Vid mötet på Utrikesministeriet träffar gruppen avdel- ningschefen Holger Rotkirch, byråchefen och f.d. chefen för konsulära enheten Markus Laurent och utrednings- sekreteraren Seppo Tauren. De redogör för arbetet på ministeriet efter Estoniakatastrofen. Holger Rotkirch in- formerar bl.a. om arbetet med lagen om gravfrid och över- enskommelsen mellan Sverige, Estland och Finland om gravfrid.

Svenska ambassaden

På den svenska ambassaden tar ministern Fredrik Vahl- quist emot gruppen tillsammans med förste ambassadse-

180

P R O C E S S E N

kreterare Gunilla Arnell och kanslisten Marjatta Ikonen. De skildrar Finland i ett historiskt perspektiv och hur de uppfattar att finländare i allmänhet ser på Estoniafrågan idag. Marjatta Ikonen informerar om arbetet vid ambassa- den vid tiden för Estoniakatastrofen.

Centralbrandstation

Brandchefen Jari Sainio vid Åbo Centralbrandstation in- formerar om sjöräddningsarbetet, där brandvärnet med sin sjögrupp blev en viktig del. Brandmästaren Reijo Salminen, som arbetade under räddningsoperationen som ytbärgare, redogör för sina erfarenheter.

Slutsatser

Analysgruppen drog slutsatsen att finska myndigheter, ef- ter det akuta första skedet , främst inriktat insatserna på att förbättra säkerheten inom sjöfartsområdet.

Finland gjorde en stor insats vid räddnings- operationerna. Sjösäkerhetsarbetet efter olyckan blev in- tensivt. Det finska samhället blev inte drabbat lika hårt som Sverige och Estland, eftersom ett mindre antal om- komna kom från Finland. På grund av detta har Finland inte tagit ställning till frågorna rörande bärgning av farty- get eller omhändertagande av omkomna. Analysgruppen får uppfattningen att man från finsk sida är nöjd med de insatser som gjorts.

181

P R O C E S S E N

9 Besök i Estland

Estland drabbades hårt av Estoniakatastrofen, fär- jan Estonia var på flera sätt en symbol för den återvunna friheten. Av de 989 ombordvarande var 347 estniska med- borgare. 63 av dem räddades (en av de räddade dog senare på sjukhus), 237 saknas och 47 personer återfanns döda och identifierades. En tredjedel av Estlands befolkning kände någon som var med på olycksfärden. Analys- gruppen önskade en orientering om bl.a. följande frågor: Vilka följder har olyckan fått för de drabbade och det est- niska samhället? Hur mår de anhöriga och överlevande i Estland idag? Med på resan till Estland åker några perso- ner från analysgruppen respektive referensgruppen.

En av de hårt drabbade orterna är Võru

En grupp besöker Võru, en stad som drabbats hårt efter- som medlemmar ur kommunledningen och företagare på orten förolyckats. I Võru träffar gruppen borgmästaren, därefter hålls ett möte med anhöriga och överlevande.

Möte med anhöriga Võru

Ett trettiotal anhöriga kommer till mötet som syftar till att ge analysgruppen tillfälle att lyssna till tankar och upple- velser från estniska anhöriga. Flera av de närvarande be- rättar om sina erfarenheter och framför synpunkter på hur såväl den svenska som den estniska regeringens agerande påverkat deras situation. Flera framför missnöje med haverikommissionens arbete och flera är oförstående till att den svenska regeringen beslutat om en övertäckning av fartyget. Mötet tyngs av stor sorg och flera personer uttrycker, utan att direkt förespråka bärgning, förhopp- ningar om att de omkomna skulle kunna begravas i jord.

Flertalet deltagare är föräldrar till omkomna bland be- sättningen och de berättar för analysgruppen att de fram- förallt lider av ifrågasättanden som riktats mot den est- niska besättningens duglighet. Bland dessa anhöriga är det många som förespråkar bärgning, just för att olycks-

182

P R O C E S S E N

orsaken skall kunna klarläggas och besättningen ren- tvås.

Möten i Tallinn

I Tallinn träffar gruppen företrädare för medier, myndig- heter, olika trossamfund och anhörigföreningar.

Massmedier

Piret Tali och Indrek Treufeldt, journalist vid morgon- tidningen Eesti Päevaleht, respektive nyhetschef vid Eesti Televisioon, berättar om sina erfarenheter av Estonia- katastrofen ur mediernas perspektiv. Piret Tali, som skrivit om anhörigas situation menade att det finns en stor miss- tänksamhet mot estniska myndigheter. Detta utgör gro- grund för rykten och teorier om sabotage. Många anhö- riga i Estland har också tagit illa vid sig av att besättningen pekats ut som oprofessionell.

Anhörigorganisationer

Kersti Berendsen från anhörigorganisationen Memento Mare berättar att föreningen bildades i november 1994, på initiativ av ett 10-tal anhöriga till passagerare. Idag har föreningen ca 320 medlemmar. Uppgiften för föreningen var under 1994–95 att bistå anhöriga i frågor gällande lö- ner, pensioner, social omsorg och psykologiska problem. En av frågorna var ersättningen från försäkringsbolaget Skuld. Medlemmarna fungerade som stöd för varandra. Kersti Berendsens uppfattning är att Carl Bildts uttalande om att omhänderta de omkomna även påverkade de anhö- riga i Estland. Hon anser att olycksorsaken inte har blivit tillfredsställande utredd och uppger att samtliga anhöriga i Estland är emot en övertäckning.

Ander Paeorg berättar om Memento Estonia, fören- ingen för anhöriga till omkomna besättningsmedlemmar. Föreningen bildades efter ett stormöte den 25 november 1994. Syftet var i första hand att driva försäkringsfrågor och ekonomiska frågor för de anställda vid rederiet. Efter hand visade det sig att medlemmarna också var i behov av psykologisk hjälp. Många sändes till en kurort för att vila upp sig under en 10-dagarsperiod. Ander Paeorg uppfat- tar det som om Estlands regering följde de beslut den

svenska regeringen fattade i frågor rörande Estonia. Han är missnöjd med Den Internationella Stödgruppen, DIS. Många estländare har betalat in stora summor till DIS, men Ander Paeorg säger att det inte har gått att få någon redovisning av de inbetalda beloppen.

Under våren 1995 tillfrågades föreningens medlem- mar om de önskade att Estonia skulle bärgas och svaret blev då nej. Ander Paeorg tror att det är en allmänt spridd uppfattning bland estniska medborgare att anhöriga till fartygskatastrofens offer har blivit mer än väl kompense- rade för sina förluster. Att även kräva åtgärder, som skulle kosta pengar, upplevs därför som orimligt.

Möten beträffande krisarbetet i Estland

Pingstkyrkopastorerna och psykologerna Allan Laur, Lea Mossin och Mart Murdree berättade följande: På kvällen den 28 september 1994 hölls minnesgudtjänst i kyrkorna. Estniska psykologer fick hjälp från finska psykologer med att planera krisarbetet. Krisgrupper etablerades och stod i regelbunden kontakt med ca 800 personer. 345 av de an- höriga skickades till en kurort för att få hjälp under tio dagar. Laur, Mossin och Murdree har uppfattningen att de anhöriga som inte accepterar haverikommissionens orsaksförklaring förespråkar bärgning av Estonia. I övrigt har esterna accepterat olyckans konsekvenser och gått vi- dare med sina liv.

Syster Theresa hos Birgittasystrarna i Tallinn berättar att systrarna besökte de flesta av de familjer där barn hade förlorat någon förälder i Estoniaolyckan. Detta arbete på- gick i två år. Systrarna hjälpte till med att ordna pengar och annat till familjerna. De förmedlade även kontakt mellan barn och hjälpfamiljer.

Transportministeriet

Viktor Palmet vid Transportministeriet berättade att man där utarbetat ett åtgärdsprogram efter att det att en utvär- dering av Estoniakatastrofen gjorts. Arbetet i sjösäker- hetsfrågor har lett till att färre fartyg idag fastnar i utländ- ska hamnkontroller. Man underströk att ett närmare sam- arbete vad gäller sjöräddningen i Östersjön är viktigt för framtiden.

183

P R O C E S S E N

Inrikesministeriet

Tiit Sepp vid Inrikesministeriet arbetade med bland annat passagerarlistorna efter olyckan. Han framför till analys- gruppen att han betraktar platsen där Estonia ligger som en begravningsplats och menar att denna uppfattning de- las av hela det estniska folket.

Estniska ID-kommissionen

Pritt Männik och Robert Antropov vid den estniska ID- kommissionen berättar att kommissionen bildades 1996. Tidigare fanns ingen särskild grupp som arbetade med identifiering av estniska omkomna vid internationella olyckor. Männik och Antropov bedömer identifiering av de omkomna från Estonia som mycket krävande beträf- fande ekonomiska och arbetskraftsresurser i relation till de tillgängliga resurserna i Estland.

Kyrkan i Estland

Ärkebiskopen Jaan Kiivit och hans medarbetare Lauri So- nen, Nathan Hamer, Jaan Leppik och Joel Luhamets be- rättar att kyrkan samarbetade med psykologer för att bistå de anhöriga. Kyrkorna hölls öppna och det kom överras- kande mycket folk. Jaan Kiivit säger att han uppfattade

minnesgudtjänsten till havs i november 1994 som en be- gravningsakt. Han anser att man därefter aldrig får röra graven. Omkring 800 personer, de flesta ester, deltog vid gudstjänsten. Esterna har accepterat beslutet att inte bärga. Ett annat beslut idag skulle, enligt Jaan Kiivit upp- fattning, slita upp gamla sår. Om något görs måste alla kroppar upp.

Möte med anhöriga i Tallinn

Besöket i Tallinn avslutades med ett möte i Social- ministeriets lokaler varvid ett 80-tal anhöriga och överle- vande deltog. Flera framförde missnöje över myndighe- ternas agerande mot de anhöriga och många ansåg sig illa behandlade. Försäkringsuppgörelsen för de omkomna som var anställda på Estline diskuterades och kritiserades.

Många deltagare välkomnade initiativet till mötet, medan andra kände motstånd att tala inför så många män- niskor i Socialministeriets lokaler och skrev istället ner sina synpunkter. Som en följd av mötet fick analysgruppen senare dessutom ett tiotal brev med ytterligare synpunk- ter.

Det framfördes också önskemål om att en motsva- rande estnisk analysgrupp skall tillsättas.

184

P R O C E S S E N

Internationella jämförelser av andra olyckor

Som en del i analysen av myndigheternas insatser för de överlevande och anhöriga ingår uppdraget att be- akta internationella erfarenheter på området.

Analysgruppen har samlat information om flyg- och fartygsolyckor i andra länder. Nedan beskrivs översiktligt åtgärder i samband med några olyckor som inträffat under senare år.

Den ryska ubåten S7

I oktober 1942 sänktes den ryska ubåten S7 i Ålands hav. Vraket påträffades i under sommaren 1998 och Ryssland har nu meddelat svenska Försvarsdepartementet att man inte önskar bärga ubåten.

Kvarlevorna efter de 43 ryska sjömännen som finns ombord kommer att hedras med en minnesceremoni.

Alexander Kielland

Oljeplattformen Alexander Kielland välte i mars 1980. 123 personer omkom och 89 räddades. Den information,

som följer bygger på Odd Kristian Remes uppgifter. Odd Kristian Reme, som är präst, men också ordförande i Kiel- land-fonden miste sin bror i katastrofen.

Hur många och vilka som hade varit ombord på oljeriggen tog enligt Reme flera dagar att fastställa. Infor- mationen till de anhöriga var mycket bristfällig och budet om broderns död lämnades på telefon. Inte heller förekom något professionellt omhändertagande av sörjande vid sjukhus, kyrkor eller organisationer. De anhöriga fick lita till och bygga upp egna nätverk. Idag är förhållandena i Norge helt annorlunda vid stora olyckor.

Genast efter olyckan uttalade regeringschefen att man skulle bärga riggen och de omkomna. Det var också de anhörigas uppfattning och önskan. De anhöriga upplevde emellertid ganska snart efter olyckan att regeringen var passiv. Ett misslyckat försök att vända riggen gjordes av ett bolag under hösten. En ny regering tillträdde i september 1981 och i maj 1982 redovisade man att man ville sänka plattformen och således inte bärga.

185

P R O C E S S E N

Tre och ett halvt år efteråt bärgades oljeriggen och sex omkomna omhändertogs. 30 personer är fortfarande rap- porterade som saknade, däribland Odd Kristian Remes bror. De som fick hem sina anhöriga har uttryckt att de nu fått ro. De som inte fick hem sin anförvant vet nu att inga tekniska eller ekonomiska hinder legat i vägen, utan allt har gjorts som kunnat göras. Det är först nu som de kun- nat betrakta havet som en värdig grav.

Herald of Free Enterprise (HFE)

Den 6 mars 1987, kl. 19.08 lämnade bilfärjan ”Herald of Free Enterprise” Zeebrügge för att gå till Dover. Ombord fanns 540 personer. När färjan efter ca 20 minuters resa ändrade kurs kantrade den och vatten strömmade in ge- nom den öppna bogporten. Färjan lade sig på babordssi- dan på en sandbank – till två tredjedelar under vatten- linjen. 351 passagerare kunde räddas. Totalt omkom 188 personer. Inga namnuppgifter fanns på dem som med- följde färjan. Det saknades även säkra uppgifter på antalet passagerare och besättningsmän.

De överlevande som fördes iland registrerades, men på grund av språkförbistring skedde förväxlingar och dubbel- registreringar. (Olycksnatten räknades antalet överle- vande till 409, men korrigerades senare till 351). Succes- sivt bärgades omkomna; de första kl. 23.15 på olycks- kvällen. Identifieringen ägde rum i en sporthall, som iord- ningställts för ändamålet. Anhöriga lämnade in uppgifter till grund för identifiering.

Ungefär en månad efter katastrofen, den 7 april, kunde färjan vändas på rätt köl. Med hjälp av dykare drogs om- komna fram. Ett bårhus vid flottbasen i Zeebrügge tog hand om kropparna, som identifierades av närmare 200 experter från Belgien, Storbritannien och Nederländerna. Av de 188 personer som miste livet har identiteten fast- ställts på alla utom fyra (tre män och ett litet barn).

Dykarna som arbetade med bärgning av färjan och omhändertagande av de 112 kroppar som fanns kvar om- bord hade före insatsen erbjudits att få träffa psykologer, men avböjt. En av dem sade efteråt ”Det finns saker man måste klara av själv”.

Scandinavian Star

På natten till lördagen den 7 april 1990 utbröt brand om- bord på passagerarfärjan Scandinavian Star på kryssning från Oslo till Fredrikshavn i Danmark. Ombord fanns to- talt 482 personer. Det första brandtillbudet inträffade strax före kl. två på natten. Det brann i en hög sängkläder som låg i en korridor på däck 4. Besättningsmän och pas- sagerare lyckades att släcka elden. Endast 15 minuter se- nare började det brinna på däck tre och denna gång lycka- des man inte få elden under kontroll. Den spred sig mycket snabbt och tät rök låg över däck 4 och 5. 324 passa- gerare räddades från fartyget, men 158 blev kvar ombord.

Färjan bogserades in till Lysekil, dit den anlände på lördagskvällen. Den svenska polisinsatsen organiserades från Uddevalla, där en ledningscentral upprättades och ett samarbete med norsk och dansk polispersonal etablerades. På ett tidigt stadium beslutades att ansvaret för identifie- ringsarbetet var norskt. Norsk polis inledde en preliminär identifiering av de omkomna ombord på fartyget. Efter transport till Norge skedde sedan den slutliga identifie- ringen i Oslo. De 158 kropparna uppvisade varierande skador, en del var i det närmaste kremerade, samtliga kunde dock identifieras. Några tillförlitliga passagerar- listor existerade inte. I identifieringsarbetet bistod svenska kriminaltekniker, samt danska och norska rättsläkare och rättsodontologer.

På ett stort hotell i närheten av färjeterminalen i Oslo inrättades ett center för information och psykosocialt stöd till de anhöriga. Här hölls på dagen efter katastrofen, un- der ledning av polischefen, ett stormöte för de drabbade, där de bl.a. informerades om räddnings- och identifie- ringsarbetet, försäkringsfrågor, samt tidpunkt för minnes- gudstjänst. Minnesgudstjänsten ägde rum fyra dagar efter katastrofen. Den kungliga familjen och statsministern del- tog och ceremonin sändes i TV. Nationalsorg proklame- rades. Denna ceremoni markerade en avslutning av den akuta stödverksamheten vid centret.

Jan Heweliusz-olyckan

Den polska bil- och tågfärjan Jan Heweliusz på resa från Swinoujscie till Ystad, sjönk den 14 januari 1993 på inter-

186

P R O C E S S E N

nationellt vatten 19 nautiska mil utanför Rügen. Katastro- fen ägde rum inom tyskt räddningsområde. Räddningsak- tionen koordinerades från Bremen. Med ombord fanns 63 människor. Av dessa räddades nio personer. Ingen av de räddade var svensk. Sju svenskar omkom vid katastrofen. Två svenskar omhändertogs i samband med räddningsin- satserna och två har senare hittats och omhändertagits.

Jan Heweliusz sjönk efterhand ned till 25 meters djup. Överbyggnaden ligger ca 15 meter under vattenytan.

Den svenska regeringen meddelade den polska några veckor efter katastrofen att det fanns mycket starka intres- sen i Sverige för att bärga Jan Heweliusz. Under de kom- mande åren framfördes denna ståndpunkt flera gånger till den polska regeringen.

Dykningar ned till Jan Heweliusz genomfördes under januari och februari samma år. Dessförinnan hade fartyget som legat upp och ned vänts till sidoläge. Sammanlagt uppgick dyktiden till ca 200 timmar. Dykningarna var svåra att genomföra på grund av kraftiga undervattens- strömmar. Hela vraket kunde inte genomsökas. Två om- komna omhändertogs.

Den 22 januari transporteras två omkomna till Sverige i kistor svepta i en stor svensk fana.

De svenska anhöriga ville att fartyget skulle bärgas. På UD upprättades en PM där skäl för bärgning redo-

visades enligt följande. För det första var det ett anständig- hetskrav att bärgning skulle genomföras med hänsyn till de anhöriga. För det andra behövdes en bärgning för att haveriutredningen skall kunna slutföras och orsaken till olyckan klargöras. Vidare måste färjan flyttas eftersom den ligger mitt i en farled och det finns risk för oljeläckage. Om den polska regeringen ändå skulle säga nej till bärg- ning skulle Sverige kunna föreslå en offentlig hearing där anhöriga kan fråga ut polska ansvariga personer beträf- fande dykningarna och haveriutredningen. I sista hand skulle Sverige kunna föreslå att Sverige, Tyskland och Po- len gemensamt genomför en bärgningsaktion. Kostnaden skulle dock bli stor. Den grundläggande avvägningen måste vara anhörigas strävan att få visshet. Mot detta kan ställas kostnaderna och den prejudiciella verkan en svensk bärgning skulle få.

Den 11 juni 1993 förklarade rederiet att de inte tänker bärga färjan. Deras försäkringsbolag sade nej till att be- kosta en bärgning eftersom någon sådan skyldighet inte åligger rederiet. Den 15 augusti samma år avsade sig rede- riet äganderätten till Jan Heweliusz genom att förklara färjan som övergiven. I början av 1995 förklarade den svenska regeringen att man inte tänker bärga Jan Heweliusz. Förklaringen som gavs var att, om Sverige re- gelmässigt skulle finansiera bärgning av svenska och ut- ländska fartyg med svenska medborgare ombord så skulle det innebära mycket höga kostnader. Den 30 juni 1995 beslutar regeringen att avslå en begäran från anhöriga om medel för en bärgningsoperation.

I medierna har förekommit uppgifter om att sportdy- kare dykt ned till Jan Heweliusz. Tysklands och Sveriges uppfattning är att inget kan göras åt detta.

M/V Bukoba

Victoriasjön är till ytan ungefär lika stor som Schweiz. Det är en relativt grund sjö. När m/v Bukoba den 21 maj 1996 nästan nått destinationshamnen i Mwanza kantrade den och hamnade upp och ner. Färjan var starkt överlastad och hade gått i 13 timmar. 700 registrerade biljetter hade sålts, men man beräknade att det fanns minst 800 passagerare ombord. Tanzanias röda kors tog genom sin katastrof- beredskap initiativet i räddningsarbetet tillsammans med polisen och rekryterade bland andra s.k. beach boys, som var duktiga simmare. Totalt räddades 114 personer där- ibland båtens kapten. Ett antal omkomna omhändertogs. I fem timmar låg båten och flöt upp och ner och skrik hör- des inifrån den. Att bogsera den in till land var omöjligt; det fanns inte resurser till det. Så småningom beslutade man att skära ett hål i båten i hopp om att få ut fler över- levande. Följden blev istället att båten sjönk och endast två personer räddades. Båten ligger i slam på 25–30 meters djup. Tanzanias statschef Benjamin Mkapa sade genast ef- ter olyckan att alla kroppar skulle bärgas.

Redan dagen efter katastrofen anordnades i Mwanza en minneshögtid med 20 000 personer närvarande. Vid högtiden deltog Tanzanias statschef, biskopen för såväl

187

P R O C E S S E N

den protestantiska som katolska kyrkan samt imamen för muslimerna.

Eftersom Victoriasjön är en grund sjö är vattentempe- raturen hög, ca +20 ºC. Dykare rekryterades från Zanzibar och Sydafrika för att bärga döda kroppar. Men efter 10 dagar var man tvungen att avbryta bärgningen, eftersom kropparna inte längre bedömdes vara i ett sådant skick att omhändertagande var rimligt. Då hade 403 kroppar om- händertagits. Minst 400 kroppar finns fortfarande kvar i Victoriasjön.

Alla oidentifierade kroppar begravdes vid en mass- begravning. En begravningsplats och minneslund anlades strax utanför Mwanza. Bristen på uppföljning från myn- digheternas sida efter olyckan har varit stor och i hög grad lämnats till kyrkor och frivilligorganisationer.

Albansk flyktingbåt

Den 28 mars 1997 förliste en båt med albanska flyktingar i Korintkanalen efter att ha kolliderat med en italiensk mo- torbåt. Flyktingbåten var starkt överlastad. Ombord fanns 122 passagerare och båten var trefaldigt överlastad. 34 personer räddades och fyra omkomna togs om hand i sam- band med räddningsaktionen. Båten låg på 800 meters djup och den bärgades ett halvt år senare, den 19 oktober. 84 omkomna fanns då kvar ombord (däribland 21 kvinnor och 24 barn). I ett pressmeddelande från Reuters den 27 oktober i samband med att 11 passagerare omhändertagits kommenterar en bärgningsarbetare: ”They are not skeletons, these are well conserved bodies which are still clothed. That will help us to identify them”. Samtliga om- komna från olyckan har omhändertagits och identifierats med hjälp av albanska handlingar. Därefter har de repatrierats till Albanien, där jordbegravning ägt rum.

Tupolev 154-M

I mycket dåligt väder flög det ryska Aeroflotplanet Tupolev 154-M rakt in i bergväggen öster om Long- yearbyen på Svalbard. Olyckan inträffade strax före land- ning onsdagen den 28 augusti 1996 och ombord fanns 129 passagerare ( i huvudsak ryska och ukrainska gruvarbetare) och 14 besättningsmän. Vrakdelar spreds dels uppe på

toppen på Operafjället, dels nere i Helvetiadalen. Samtliga ombord omkom. På flygplatsen väntade 120 gruvarbetare på att flyga hem efter att de skulle ha blivit avbytta av de nu förolyckade arbetskamraterna. Ett mindre antal kvinnor och barn fanns också ombord. Olyckan är den största som inträffat i Norge. Gro Harlem Brundtland lovade på mån- dagen efter olyckan att alla tillgängliga resurser skulle sät- tas in för att snabbt och värdigt identifiera och sända hem offren.

Tre veckor efter det att olyckan inträffat kunde stoften med de omkomna sändas hem till Ryssland och Ukraina. Samtliga var då identifierade trots att kropparna varit svårt sargade. Avfärden föregicks av en ceremoni med heders- vakt. Ceremonin filmades och en video från minnes- stunden sändes senare i Ukrainas och Rysslands television.

Elisabeth Aarsaether informationsansvarig vid polisen i Svalbard delgav sina personliga upplevelser från rädd- ningsarbetet: Det är svårare att hantera åsynen av offrens insamlade personliga tillhörigheterna än att konfronteras med sargade kroppar.

TWA flight 800

I juli 1996 störtade ett flygplan tillhörande TWA, flight 800 utanför Long Island i USA. 229 människor omkom. Bärgningsarbetet inriktades dels på att hitta vraket för att fastställa olycksorsaken, dels på att bärga de omkomna. President Clinton sade i ett tal ”vår regering gör allt vi kan för att fortsätta sökandet efter överlevande och för att finna orsakerna till denna olycka”.

En minneshögtid hölls strax efter olyckan. Enligt tidningsuppgifter, var de anhöriga både arga och förtviv- lade över att räddnings- och identifieringsarbetet gick långsamt. Ca 10 dagar efter katastrofen saknades fortfa- rande 69 kroppar, men företrädare för myndigheter som träffat de anhöriga försäkrade att det var första prioritet att hitta och identifiera de omkomna. Identifieringsarbetet var mycket besvärligt eftersom de kvarlevor som kom till det tillfälliga bårhuset på stranden var fragmenterade och svårt brända. I ett tidigt skede räknade man 160 säckar som förts iland, vilket inte betydde att lika många kroppar omhändertagits. Att ta hjälp av anhöriga i identifieringsar-

188

P R O C E S S E N

betet var en omöjlighet. På grund av trycket från de anhö- riga att få hem sina döda kom utredningen kring haveri- orsaken att något försenas. Enligt Anders Kamb, bered- skapsplanerare på SAS bärgades samtliga döda och 98% av flygplansvraket togs upp. Över 1 000 personer var syssel- satta i räddningsarbetet.

En av dykarna, som deltog sade ”.. seeing personal effects, such as passports or wallets with family photos, affected us more than the remains themselves.”

Swissair flight 111

Swissairs flight 111 var på väg från New York till Genève på onsdagen den 2 september 1998 när det efter halvan- nan timme kraschade i havet utanför Kanadas kust. 215 passagerare och besättningen på 14 personer omkom. En av räddningsarbetarna berättar att de bland vrakspillrorna hittat leksaker, plånböcker, ryggsäckar, nappflaskor och sade ”Man måste koppla bort hjärnan för att orka”. Ett

provisoriskt bårhus hade iordningställts i en hangar. Där togs ett antal lemlästade kroppar omhand.

Mot bakgrund av erfarenheterna från TWA olyckan två år tidigare blev omsorgen om de anhöriga satt i fokus. Ett kriscentrum upprättades och speciella telefonnummer för de anhöriga installerades för att tillgodose informa- tionsbehovet. Anhöriga anvisades till speciella rum, där präster och psykologer tog emot dem. I Zürich meddelade en representant för Swissair att man ställt ett plan till de anhörigas förfogande för transport till Kanada. De anhö- riga erbjöds också 20 000 dollar som en första utbetalning för att täcka akuta kostnader. Inför resan till Kanada upp- manades de ta med de omkomnas tandkort och medicin- journal för att underlätta identifieringen. På fredagen an- lände anhöriga från Schweiz och under veckoslutet hölls minnesgudstjänster tillsammans med de sörjande. Under söndagen konfronterades de anhöriga med offrens per- sonliga tillhörigheter som bärgats från olycksplatsen.

NOTER

1I ett senare kapitel i detta avsnitt redovisas omständigheterna kring Alexander Kielland-olyckan närmare.

2Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga

3Föreningen för anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var an- ställda i Lindesbergs kommun

189

A N A L Y S E N

A V S N I T T 4 E N P R E S E N T A T I O N A V A N A L Y S G R U P P E N S S L U T S A T S E R R Ö R A N D E

H Ä N D E L S E R N A I T I D E N E F T E R

190

A N A L Y S E N

Inledning

M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 och händelserna därefter har väckt många allvarliga frågor om samhällets beredskap för att hantera sådana ka- tastrofer. Analysgruppen för granskning av Estonia- katastrofen har fått regeringens uppdrag att granska hur vårt svenska samhälle har påverkats av händelsen. Olika aktörers agerande med anledning av katastrofen skall be- lysas, bland annat myndigheter, inklusive regeringens och Regeringskansliets, kommuner och landsting. Därutöver skall även andra offentliga organ, massmedier och enskil- das insatser belysas; Svenska kyrkan och andra trossam- fund, olika frivilligorganisationer samt organisationer för anhöriga och överlevande.

I direktiven till analysgruppen framgår att det övergri- pande syftet med analysgruppens arbete är att bidra till att den offentliga behandlingen av Estoniahaveriet och dess konsekvenser kan slutföras på ett sätt som innebär att all- mänhetens förtroende återställs, som ett led i detta arbete

skall analysgruppen ”belysa de långsiktiga återverkning- arna för vårt samhälle av ett händelseförlopp av detta slag.” Särskild uppmärksamhet skall ägnas de anhöriga och överlevande och de långsiktiga konsekvenser som följ- derna av Estoniakatastrofen inneburit för deras livssitua- tion.

Avgränsning av analysgruppens uppdrag

Analysgruppens uppdrag är att granska och analysera de händelser som inträffat efter det att haveriet var ett faktum. Den internationella haveriutredningens uppdrag och ar- bete omfattas inte. Inte heller omfattar uppdraget frågan om vem eller vilka som bär skuld för haveriet.

Avgränsning i denna rapport

I denna första rapport har tonvikt lagts på att granska och analysera myndigheters, inklusive regeringen och Regeringskansliets, agerande efter Estoniakatastrofen.

191

A N A L Y S E N

Enligt direktiven till analysgruppen skall även lands- tingen, kommunerna och andra offentliga organs och an- dras insatser belysas. Exempel på sådana är Svenska kyrkan och andra trossamfund, frivilligorganisationer, massmedi- erna och organisationer för anhöriga till omkomna och överlevande.

I denna rapport kommer att ges en övergripande be- skrivning av landstingens och kommunernas agerande samt en övergripande belysning av bland andra svenska kyrkans och massmediernas agerande i anledning av kata- strofen. En fördjupad presentation och granskning av dessa organs arbete kommer att ske i en senare rapport, som innehåller analysgruppens slutsatser av samhällets kris- och katastrofberedskap, och även innehåller förslag som kan bidra till att stärka denna i framtiden.

Presentation av analys och slutsatser

Analysgruppen har i avsnittet Beskrivningen, beskrivit händelser som ägt rum till följd av Estoniakatastrofen den 28 september 1998. I avsnittet Processen har gruppen presenterat en översikt av det mycket omfattande material som samlats in genom intervjuer med aktörer och exper- ter, genom föredrag och seminarier, diskussion och läs- ning av tidigare utredningar, mediamaterial med mera. Där har även redogjorts för analygruppens möten och

samtal med anhöriga och överlevande.

Mot bakgrund av innehållet i dessa båda avsnitt skall analysgruppen här spegla ett antal principiella frågeställ- ningar som fått stor betydelse för händelserna kring Esto- nia. I centrum för dessa står de båda statsministrarnas ti- diga uttalanden om bärgning och omhändertagande av de omkomna samt det senare fattade beslutet om att låta Estonia vila kvar på havets botten och att låta övertäcka vraket. Kring dessa centrala händelser står frågor som: är statsmakterna skyldiga att vidtaga åtgärder då en olycka inträffat utanför Sveriges gränser? Har det allmänna före- träde framför enskilda att bestämma över avlidnas krop- par? Har kommunikationen mellan statsmakterna och den enskilde i denna katastrofhantering fungerat?

Granskningen följer i stort det kronologiska händelse- förloppet och kan indelas i tre skeden: åtgärder vidtagna i det initiala skedet av den avgående regeringen, den tillträ- dande regeringens beredningsprocess inför ett beslut om Estonias öde samt avslutningsvis följderna av regerings- beslutet att ej bärga fartyget eller de omkomna.

I varje kapitel sammanfattas analysgruppens slutsatser mot bakgrund av Estoniafrågans långsiktiga återverkning- ar för vårt samhälle. Särskild uppmärksamhet ägnas livs- situationen för de överlevande och de omkomnas anhö- riga.

192

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Den avgående regeringens inledande åtgärder

I detta kapitel analyseras orsakerna till att räddningsarbetet inte övergick i ett omedelbart omhändertagande av omkomna efter Estonias förlisning, statsminister Carl Bildts uttalande samt uppdraget till Sjöfartsverket

Intresse av och ansvar för ett omhändertagande

Estonia ägdes vid förlisningen av ett cypriotiskt företag. Ägarintressen fanns i Sverige och Estland. Fartyget bar estnisk flagg.

Ägaren av ett fartyg har inget ansvar för att omhän- derta omkomna efter en förlisning. På grund av detta sak- nas försäkringar som täcker kostnader för ett omhänderta- gande. Ett omhändertagande av omkomna från Estonia skulle kräva mycket stora resurser. Förmodligen har en- dast stater både förmåga och intresse att genomföra ett sådant arbete, i vart fall om många skall kunna omhänder- tas. De stater som skulle kunna ha ett sådant intresse vad gäller Estonia, är framför allt de som hade medborgare med ombord. Det förhållande att de flesta omkomna kom från Estland eller Sverige gör att dessa länder kan förvän- tas ha störst intresse av ett omhändertagande av om- komna. Här skall endast Sveriges agerande granskas.

Det fria havet

Sedan lång tid tillbaka finns det en gemensam rätt för sta- ter att utnyttja havet. Folkrätten ger dock kuststater be- stämmanderätt till det havsområde närmast kusten som hör till dess territorium och i varierande mån i olika zoner som sträcker sig ännu längre från kusten. Utanför dessa områden finns det ”fria havet”. På det fria havet har alla stater rätt att utöva de s.k. fria havsrättigheterna. En av dessa rättigheter är rätten till fri sjöfart. Estonia sjönk ute på det fria havet.

Det finns inga internationella överenskommelser om omhändertagande av omkomna på det fria havet. Inte hel- ler finns det någon svensk lagstiftning som reglerar detta.

Svenska myndigheter som berörs

Det är Sjöfartsverket som svarar för svensk sjöräddnings- tjänst1. Sjöräddningstjänst innefattar efterforskning och

193

D E T I N I T I A L A S K E D E T

räddning av människor som är eller kan befaras vara i sjö- nöd.

På Östersjön har kuststaterna ansvar för sjöräddningen inom olika regioner i enlighet med avtal som har träffats mellan staterna. Estonia förliste inom finsk sjöräddnings- region. Sjöfartsverket får när olyckor inträffar på annan stats område bistå denna stats myndigheter vid räddning- sinsatser2. Den räddningscentral som samordnar sjö- räddningen bör normalt vara ansvarig för att arbetet upp- hör3. I fallet Estonia var det MRCC i Åbo som var räddningscentral. Eftersökning bör upphöra först när det inte längre finns något rimligt hopp om att rädda överle- vande4. Ansvariga inom den finska räddningstjänsten har uppgivit att räddningsinsatserna efter Estonias förlisning avbröts när liv inte längre fanns att rädda.

Uppgifterna inom räddningstjänsten syftar till att rädda levande människor. Att omhänderta omkomna in- går inte i dessa uppgifter. Vid sjöräddningen efter Estonias förlisning omhändertogs de omkomna som fanns tillgäng- liga för ytbärgare. I Sverige tas omkomna som påträffas efter olyckor normalt om hand av räddningspersonal. Detta görs även om någon direkt skyldighet i detta avse- ende inte åligger svenska myndigheter som fullgör räddningstjänstuppgifter.

Det fanns således ingen skyldighet för den svenska sjö- räddningen att omhänderta omkomna från Estonia ome- delbart efter olyckan.

Resurser för ett omedelbart agerande saknades

För att kunna omhänderta omkomna inne i Estonia hade dykningar behövt ske ned till ett sådant djup att mättnads- dykning hade krävts. Detta hade inte kunnat påbörjas omedelbart eftersom kustbevakningen i Sverige inte har sådana resurser. En upphandling av kommersiella dykare hade erfordrats. Ett omhändertagande av omkomna utan- för Estonia men under ytan hade krävt avsökning av områ- det och sedan dykning med hjälp av ROV5. Inte heller ett sådant arbete kunde ha påbörjats i direkt anslutning till räddningsarbetet, med hänsyn till tillgängliga resurser.

Statsminister Carl Bildt uttalar sig för ett omhändertagande av omkomna

Carl Bildts resa till Åbo, där han sammanträffade med sina estniska och finska statsministerkollegor mitt på dagen den 28 september, resulterade bland annat i den presskon- ferens där han uttalade att mycket stora ansträngningar skulle göras för att omhändertaga de omkomna. Hur arbe- tet skulle inledas hade Carl Bildt, enligt sitt uttalande dis- kuterat med de övriga ländernas statsministrar. Genom de erfarenheter som gjorts efter Jan Heweliuszolyckan ansåg statsministern att det var angeläget att ett omhänder- tagande av omkomna skulle ske samt att arbetet kom igång snarast.

Uttalandet nådde svenska anhöriga via TV redan kväl- len efter olyckan, då endast motsägelsefulla passagerar- listor fanns att tillgå och det saknades tillförlitliga uppgif- ter om antalet överlevande eller vart de förts.

Det får anses självklart att den avgående statsminis- tern, som främste företrädare för regeringsmakten, ut- tryckte sorg och deltagande med de sörjande. Det måste också anses naturligt att han erbjöd insats av statens resur- ser för att mildra konsekvenserna av en olycka av sådan väldighet, där flera hundra svenskar befarades ha mist livet och tusentals var direkt drabbade genom att deras närstå- ende saknades och befarades omkomna.

Uttalandet ledde ej till omedelbara åtgärder

Statsministerns uttalande innebar inte att räddningsin- satsen, som leddes av finsk räddningstjänst, övergick i ett omhändertagande av de omkomna. Uttalandet ledde inte heller till att den svenska regeringen fattade beslut om ett omedelbart omhändertagande. Analysgruppen konstate- rar att detta hade flera bidragande orsaker.

En direkt orsak var först och främst, som redan på- pekats, att det inte var praktiskt möjligt att omedelbart påbörja ett omhändertagande. Det hårda vädret, det fak- tum att fartygets läge och position på havsbotten inte var kända samt bristande tillgång till lämplig utrustning gjorde det omöjligt att omedelbart igångsätta en konkret verksamhet i detta syfte. I regeringens krisgrupp denna

194

D E T I N I T I A L A S K E D E T

dag konstaterades i en promemoria från Försvarsdeparte- mentet att en insats inte var möjlig på grund av vädret. Under gynnsamma förhållanden beräknades att det skulle bli möjligt att genomföra dykningar på platsen tidigast några dagar efter olyckan då våghöjden avtagit till mindre än 1,5 meter.

Det måste vidare erinras om att frågan inte är en intern svensk angelägenhet. Regeringens uppdrag till Sjöfarts- verket att skyndsamt undersöka och redovisa de tekniska och legala förutsättningarna för ett omhändertagande innefattade ett åläggande för verket att ta kontakt med be- hörig myndighet i Estland och Finland. Från finsk sida beslöts att all identifiering av de omkomna skulle ske i Helsingfors. Detta var uppenbarligen något som den svenska regeringen inte rådde över.

Förestående regeringsskifte

En annan omständighet som påverkade regeringens age- rande var det faktum att olyckan inträffade i samband med ett regeringsskifte. Ett beslut om ett omhändertagande av de omkomna från Estonia skulle få konsekvenser för den tillträdande regeringen eftersom beslutet till stor del skulle genomföras efter det att regeringen Bildt avgått.

I samband med krisgruppens möte den 28 september diskuterades vilken den avgående regeringens roll skulle vara i det uppkomna läget. Av minnesanteckningarna från mötet framgår att regeringens roll i relation till händelse- förloppet skulle vara främst bevakande. Analysgruppen konstaterar att regeringen utifrån denna tolkning av sitt uppdrag inte utan att samråda med den tillträdande reger- ingen kunde fatta beslut om ett omhändertagande av om- komna. Analysgruppen har inte funnit att något samråd förekommit mellan den avgående regeringen och den till- trädande beträffande Carl Bildts uttalande och vad som skulle kunna bli de direkta följderna av detta.

Det första uppdraget till Sjöfartsverket

Regeringen gav dagen efter olyckan Sjöfartsverket i upp- drag att ”skyndsamt undersöka och till regeringen redo-

visa de tekniska och legala förutsättningarna för att åter- finna och omhänderta omkomna från färjan Estonia”.

Bakgrunden var Carl Bildts uttalande att mycket stora ansträngningar skulle göras för att omhändertaga de om- komna. När uppdraget gavs till Sjöfartsverket var den av- gående regeringen inte beredd att fatta något beslut om att omedelbart omhänderta omkomna. Den ville förbe- reda ett beslutsunderlag för den tillträdande regeringen. Tanken var att Sjöfartsverket skulle redovisa uppdraget den 10 oktober, det vill säga på den nya regeringens första arbetsdag efter regeringsskiftet.

Sjöfartsverket uppfattade inte heller uppdraget så att det skulle avrapportera före den utsatta tiden.

Under den första veckan fanns i svenska medier upp- gifter om möjligheter att använda ett fartyg från ett stort dykeriföretag, Stolt Comex Seaways, som befann sig i när- heten av olycksplatsen. Fartyget hade dykutrustning för att söka omkomna utanför fartyget.

Slutsatser

•Det fanns ingen skyldighet och inte heller någon prak- tisk möjlighet för den svenska regeringen eller någon svensk myndighet att i omedelbar anslutning till olyckan inleda ett omhändertagande av omkomna.

•Analysgruppen finner att det får anses självklart av den avgående statsministern, som främste företrädare för regeringsmakten att uttrycka sorg och deltagande med de sörjande. Det måste också anses naturligt att han erbjöd insats av statens resurser för att mildra konse- kvenserna av en olycka av Estoniakatastrofens väldig- het.

•Analysgruppen kan inte finna att den avgående reger- ingen låtit någon tid gå förlorad. Såväl utredning som internationell överenskommelse och tillförsel av resur- ser var oundgängliga förutsättningar för fortsatt om- händertagande. Detta hindrar inte att det i efterhand kan synas föreligga en motsägelse mellan stats- ministerns uttalande och det faktum att regeringen av- stod från att pröva möjligheten av att omhänderta om- komna utanför och inuti fartyget i omedelbar anslut- ning till olyckan.

195

D E T I N I T I A L A S K E D E T

•Analysgruppen har inte funnit att det förekom sam- ordning mellan den avgående statsministern, hans re- gering och den tillträdande statsministern, avseende det uttalande som Carl Bildt gjorde. Mot bakgrund av olyckans stora omfattning skulle det enligt analys- gruppen varit naturligt att en sådan kontakt ägt rum.

•Analysgruppen anser att uppdraget till Sjöfartsverket borde ha utformats så att Sjöfartsverket först skulle ha undersökt och avrapporterat om några omedelbara åt- gärder kunde och borde ha vidtagits för att omhän- derta omkomna, särskilt de som kunde finnas utanför Estonia. Detta hade stått i bättre överensstämmelse med statsministerns uttalande om omhändertagande av de omkomna.

196

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Internationell haverikommission och svensk förundersökning

I detta kapitel analyseras den internationella haverikommissionens sammansättning och åklagarmyndighetens initiala agerande

Efter en olycka är det alltid angeläget att fastställa olycksförloppet och orsaken av flera skäl: dels för att för- söka förhindra att en olycka av samma slag inträffar igen, dels för att eventuellt finna någon ansvarig.

Estonias förlisning ger anledning att granska varför en internationell haverikommission skulle utreda Estonias haveri.

Svenska regler om utredning av sjöolyckor

Det finns två svenska lagar som gäller för utredning av or- saker till sjöolyckor, dels reglerna om sjöförklaring i Sjö- lagen, dels reglerna i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.

Reglerna om sjöförklaring gäller endast för olyckor som inträffat med svenska fartyg. Sjöförklaring behöver inte äga rum när Statens haverikommission skall under- söka händelsen enligt lagen om undersökning av olyckor6.

Enligt lagen om undersökning av olyckor ska Statens haverikommission undersöka allvarliga sjöolyckor7 för att så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet, orsa- kerna till händelsen och skador och andra följder av olyckan. Dessa regler gäller olyckor som har inträffat i Sverige eller som har ägt rum utomlands men berör svenskt fartyg, om inte annat följer av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

Estonia var inte ett svenskt fartyg och olyckan inträf- fade på det fria havet. Ingen av ovan nämnda lagar var såle- des tillämpliga.

Internationella regler om utredning av sjöolyckor

Enligt den internationella konventionen Safety of life at sea (SOLAS), om säkerheten för människoliv till sjöss, åtar sig flaggstaten att utreda olycksfall som inträffar med dess fartyg8.

197

D E T I N I T I A L A S K E D E T

När Statens haverikommission enligt svensk lag har skyldighet att utreda en sjöolycka skall myndigheten sam- arbeta med andra berörda staters myndigheter enligt en resolution från IMO9. I resolutionen rekommenderas att samråd skall ske med flaggstaten eller andra stater för att avgöra vilken stat eller vilka stater som skall utföra haveri- utredningen och hur samarbetet skall organiseras10. Ut- redningen bör anordnas så att en stat som har ett bety- dande intresse inbjuds som observatör under utredningen. En stat kan ha betydande intresse i en sjöolycka om med- borgare har omkommit eller skadats i olyckan. Om en stat skall anses ha betydande intresse i en olycka av detta skäl skall avgöras av den stat som utför haveriutredningen.11

I FN:s havsrättskonvention12 artikel 94(7) fastslås att varje stat skall se till att en utredning hålls efter en sjöo- lycka på det fria havet där statens fartyg har orsakat att någon annan stats medborgare omkommit eller allvarligt skadats. Flaggstaten och den andra staten skall samarbeta vid utredningar som hålls av den andra staten.

Havsrättskonventionen rör förhållanden mellan stater. I den redovisade artikeln slås flaggstatens skyldigheter fast. En flaggstat är bl.a. skyldig att samarbeta med den stat som utreder en sjöolycka som rör flaggstatens fartyg. Detta har betydelse till exempel vad gäller fartyg som går under s.k. bekvämlighetsflagg. Dessa stater har inte alltid kapacitet att utreda fartygsolyckor. I sådana fall kan en an- nan särskilt berörd stat inleda haveriutredningen och flaggstaten är då skyldig att samarbeta. Enligt internatio- nella regler var det dock i första hand flaggstatens, Est- lands, ansvar att se till att en haveriutredning kom till stånd.

Det har från vissa håll ifrågasatts varför haveri- utredningen inte utfördes av nationer som inte var be- rörda av olyckan och därmed skulle kunna göra en obero- ende utredning. Om en sådan ordning har använts i andra sammanhang är inte känt för analysgruppen. De interna- tionella överenskommelserna på området fastslår att det är de direkt berörda staterna som har ansvar för och möjlig- het att delta i en haveriutredning. Det är ju också naturligt att det i första hand är de stater som är inblandande som har intresse av att utreda orsakerna till en olycka.

Lämpligheten av att Sverige hade åtagit sig att utreda haveriet

I Sverige finns en myndighet som har till uppgift att ut- reda bl.a. sjöolyckor, Statens haverikommission.

Estland blev egen nation den 20 augusti 1991. Vid ti- den för Estoniakatastrofen fanns i Estland ingen myn- dighet som hade ansvar för undersökning av olyckor. När den svenske kommunikationsministern Mats Odell under olycksnatten ringde till den estniske transportministern Andi Meister, sade denne att han själv tänkte ingå i den estniska haverikommissionen. Senare sade Andi Meister till Olof Forssberg, generaldirektör på Statens haverikom- mission, att han trodde att utredningen av Estoniahaveriet skulle vara klar efter två veckors arbete.

Det var enligt analysgruppens mening positivt att Sve- riges intresse att delta i en haveriutredning mycket snabbt anmäldes av regeringen till Estland. Eftersom Estland så vitt kunnat utrönas saknade erfarenhet och organisation för ett sådant förfarande kunde det härutöver ansetts lämpligt att Sverige tagit huvudansvaret för utredningen. Det är emellertid enligt analysgruppens mening uppen- bart att det fanns stora politiska svårigheter med att ge- nomdriva ett sådant krav.

Estland var en nation som nyligen vunnit sitt obero- ende och som hade starkt behov av att visa sin självständig- het. Sverige å sin sida försökte skapa goda relationer både politiskt och ekonomiskt med Estland. Det var därför självklart och viktigt att visa respekt för den estniska natio- nens självständighet. Frågan om huvudansvaret för utred- ningen blev på grund av detta en svår fråga för den svenska regeringen. Dåvarande kommunikationsministern Mats Odell har till analysgruppen uppgivit att det av hänsyn till esterna, inte var möjligt att kräva att Sverige skulle ta led- ningen i den internationella haverikommissionen i stället för Estland. Analysgruppen har inga ingående kunskaper om relationerna mellan länderna, varför frågan om lämp- ligheten inte kan besvaras.

En överenskommelse mellan regeringscheferna i Sverige, Estland och Finland om en gemensam utredning nåddes redan samma dag som olyckan inträffade. Efter- som det land som skulle leda haveriutredningen, Estland,

198

D E T I N I T I A L A S K E D E T

tydligen saknade föreskrifter om förfarandet kunde det ha varit lämpligt att följa de internationella rekommendatio- nerna att överenskomma om hur samarbetet skulle orga- niseras, så att det från början hade stått klart för dem som skulle ingå i den internationella utredningen vilka regler som skulle tillämpas vid utredningsarbetet.

Lämpligheten av att åklagarmyndigheten i ett tidigt skede inledde en förundersökning

När det finns skäl att anta att det har begåtts ett brott skall polis eller åklagare inleda en förundersökning för att ut- reda vem som kan misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal mot denne i domstol.

I fallet med Estonias förlisning finns det anledning att studera vad som gäller när ett brott har begåtts utanför Sveriges gränser. I vissa fall kan svensk domstol vara behö- rig och döma efter svensk lag även för brott som begås utom riket. Så är förhållandet t.ex. om brottet har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare. Åtal för brott som begåtts utom riket får dock, med vissa undantag, inte väckas utan för- ordnande av regeringen13. Estonia sjönk på det fria havet. En förundersökning kunde därför inledas.

Chefsåklagare Tomas Lindstrand och överåklagare Uno Hagelberg har för analysgruppen uppgett att beslut om huruvida förundersökning skall inledas eller ej, nor- malt fattas först efter det att Statens haverikommission har kommit med en preliminär rapport. Åklagarna har som jämförelse nämnt att åklagaren oftast avvaktar Socialsty- relsens utredning i fall som avser misstanke om felbehand- ling inom vården. Beslutet att inleda förundersökning i ett tidigt skede i detta fall var enligt åklagaren betingat av katastrofens vidd och det faktum att de överlevande passa- gerarna skulle skingras åt olika håll efter olyckan.

Slutsatser

•Sverige skulle enligt folkrätten ha kunnat inleda en ha- veriutredning rörande Estonias förlisning.

•Det finns starka skäl att hävda, att det varit lämpligt att Sverige tagit huvudansvaret för haveriutredningen med tanke på att Estland såvitt kunnat utrönas saknade lagstiftning och erfarenhet gällande haveri- utredningar, men analysgruppen kan å andra sidan inte bedöma de eventuella negativa politiska konsekven- serna av ett sådant initiativ.

•Analysgruppen anser att det var riktigt att inleda en förundersökning i syfte att säkra bevisning.

199

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Svenska statens möjligheter att agera i frågan om omhändertagande av omkomna vid sjöolyckor

I detta kapitel analyseras den svenska statens möjlighet och eventuella skyldighet att agera i frågan om omhändertagande av omkomna från Estonia

En av de frågor som analysgruppen enligt direkti- ven skall ta ställning till är om det är rätt myndighet som har agerat. I detta avsnitt följer en genomgång av ett antal verksamhetsområden inom vilka ett omhändertagande närmast kunde tänkas bli aktuellt. Genomgången, som in- leds med en belysning av ägarens roll, behandlar även bärgning eftersom sådan kan användas som metod att omhänderta omkomna ombord på förlista fartyg.

Om ägaren avsäger sig äganderätten kan vem som helst tillägna sig fartyget. Det försäkringsbolag som utgav kaskoersättning till Estonias ägare har skriftligen avstått från alla anspråk på fartyget. Ägaren uttalade i januari 1995 att det stod de svenska och estniska regeringarna fritt att utöva de rättigheter i förhållande till vraket som bola- get har som ägare.

Sjösäkerhet

Ägarens roll

Efter en förlisning råder ägaren fortfarande över fartyget. Sedan ett försäkringsbolag vid en totalförlust har utbetalat ersättning enligt en s.k. kaskoförsäkring är det försäk- ringsbolaget som har äganderätt till fartyget. Ägaren lär bara ha intresse av att bärga fartyget av ekonomiska skäl. Ägaren till ett förlist fartyg kan i vissa fall åläggas av myn- dighet att utföra en bärgning. Om någon annan bärgar fartyget kan ägaren bli skyldig att utge bärgarlön.

I Sjöfartsverkets uppgifter ingår att ha tillsyn över sjö- säkerheten, att svara för farledshållning och att se till att sjöfartens påverkan på miljön minimeras14. Sjöfartsverket kan förelägga ägaren till ett förlist fartyg att bärga det om det ligger i vägen för trafiken eller utgör en miljöfara. Ef- tersom Sjöfartsverkets befogenheter i dessa avseenden är begränsade till Sverige fanns det ingen möjlighet för Sjö- fartsverket att förordna om bärgning av Estonia.

200

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Utredning av olycksorsak

När Statens haverikommission utreder en allvarlig olycka enligt lagen om undersökning av olyckor kan myndighe- ten föranstalta om bärgning av ett förlist fartyg om åtgär- den bedöms vara nödvändig för att myndigheten skall kunna klarlägga händelseförloppet och orsaken till olyckan.

Eftersom Estonia inte förliste på svenskt vatten hade Statens haverikommission ingen uppgift enligt svensk lag. Till följd av regeringens överenskommelse med Estlands och Finlands regeringar fick Statens haverikommission regeringens uppdrag att biträda i den internationella haverikommissionens arbete. Den internationella haveri- kommissionen kunde ha tagit initiativ till en bärgnings- operation, men bedömde att en sådan åtgärd inte var nöd- vändig för att fastställa olycksorsaken.

Räddningstjänst

Sjöfartsverkets räddningstjänstuppgifter har avhandlats i ett tidigare avsnitt.

Svensk polis har i uppgift att söka efter försvunna män- niskor både enligt polislagen och räddningstjänstlagen. All efterforskning av försvunna personer som inte är ett led i spaningsarbete i samband med en förundersökning på grund av misstanke om brott skall betraktas som rädd- ningstjänst15. Med räddningstjänst menas de räddningsin- satser som staten och kommuner skall svara för vid olycks- händelser i syfte att hindra och begränsa skador på män- niskor m.m.16

Polisen uppgifter inom räddningstjänsten avser efter- forskning personer som har försvunnit under sådana om- ständigheter att fara för deras liv kan föreligga17. I dessa uppgifter ingår således inte att söka efter och omhänderta omkomna.

Att omhändertagande av omkomna ändå förekommer inom ramen för räddningstjänsten beror på att det är hos räddningstjänsten som den ofta nödvändiga utrustningen och kunnandet finns. När polisen i enlighet med sina upp- gifter inom räddningstjänsten söker efter en försvunnen person, fortsätter sökandet ofta en tid även efter det att experter på området gjort bedömningen att personen

måste vara död. Hur långt myndigheterna inom rädd- ningstjänsten går i sina ansträngningar att efterforska och omhänderta omkomna får i förlängningen avgöras med hänsyn till risker för personalen och resurstillgången.

Utredning av brott

I en brottsutredning kan det vara aktuellt att söka efter en död människa för att få klarhet i vad som hänt personen i fråga. Vid misstanke om svåra brott leds för- undersökningen av åklagare. Så var fallet efter Estonias förlisning.

Det kan tänkas att åklagarmyndigheten inom ramen för en förundersökning föranstaltar om omhändertagande av omkomna, om det behövs för att bekräfta eller veder- lägga en misstanke om brott. För att utreda misstankarna om brott i samband med Estonias förlisning erfordrades dock inte att de omkomna omhändertogs. Det var i stället orsakerna till haveriet som var av intresse.

Att utreda händelseförloppet vid en förlisning åligger dock ofta andra myndigheter. I fallet Estonia var det den internationella haverikommissionen som hade detta upp- drag och där gjordes bedömningen att bärgning av farty- get inte var nödvändig för att utreda orsaksförloppet. Att få orsaken till olyckan klarlagd bortom allt rimligt tvivel var en förutsättning för att åklagarnas ansvarsutredning skulle kunna leda till åtal mot någon. Åklagarna har gjort bedömningen att det genom internationella haveri- utredningens rapport inte går att bevisa att något brott begåtts i samband med Estonias förlisning och att en ny underökning inte skulle bidra till att en för ansvarsfrågan erforderlig klarhet nås om orsakerna till haveriet. Det fanns därför inte skäl enligt åklagarna, att försöka initiera en bärgning av Estonia.

Registrering och identifiering av omkomna

Polisen har också i uppgift att registrera och identifiera omkomna efter en olycka. För registreringen av om- komna krävs inte något omhändertagande. När en större olyckshändelse eller naturkatastrof har inträffat skall vid behov en särskild expertgrupp bestående av rättsläkare, rättsodontologer och kriminaltekniker hjälpa till vid

201

D E T I N I T I A L A S K E D E T

identifieringen. Expertgruppen benämns vanligen svenska identifieringskommissionen. När en större olycka inträffat utomlands beslutar Regeringskansliet i samråd med Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket om identifieringskommissionen skall sändas ut. Identifie- ringskommissionen skall hjälpa till, eller som det uttryck- tes före den 1 augusti 1998, biträda, vid identifieringen av omkomna. I denna uppgift kan inte anses ha ingått efter- forskning och omhändertagande av omkomna.

Efter Estonias förlisning beslutade Utrikesdeparte- mentet att personer ur den svenska identifierings- kommissionen skulle åka till Finland för att bistå vid identifieringen av de omkomna som påträffats och om- händertagits.

Hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvårdens ansvar för en människa upphör inte när hon dör utan först sedan ett dödsbevis har utfär- dats och den omkomne efter en eventuell obduktion har lämnats ut för bisättning och begravning. Sjukvården skall inom Sverige ha samma ansvar oavsett var dödsfallet in- träffar18. Hälso- och sjukvården skall utföra sina uppgifter med respekt för den avlidne19. Stoftet skall tas om hand på ett värdigt sätt och hälso- och sjukvården skall visa respekt för den avlidnes vilja i fråga om vad som skall iakttas efter dödsfallet. Hälso- och sjukvården skall också visa de efter- levande hänsyn och omtanke20. Deras önskemål skall om möjligt respekteras om de inte strider mot gällande författningar och om det inte finns något som talar för att önskemålen skulle strida mot den avlidnes vilja21. Hälso- och sjukvårdens uppgifter kan inte anses innefatta det praktiska sökandet efter och omhändertagande av om- komna efter en olycka.

Statens ansvar i övrigt

Frågan om staten har skyldighet att omhänderta om- komna från Estonia har prövats i domstol. Det var ett an- tal anhöriga som stämde staten och begärde att domstolen skulle ålägga staten skyldighet att efterforska och om- händerta de omkomna efter Estonias förlisning eller att bistå de efterlevande i försök att finna och bärga de om- komna för att på så sätt möjliggöra för de anhöriga att låta de omkomna bli begravda på det sätt som de önskat. Både tingsrätten och hovrätten fann att staten inte hade någon sådan skyldighet, vare sig enligt sedvanerätt eller på grundval av den europeiska konventionen för de mänsk- liga rättigheterna och de grundläggande friheterna.22

Den högsta statsledningen hade alltså inte skyldighet att agera för ett omhändertagande av omkomna. Det för- hållandet att Estonia sjönk på det fria havet medförde att regeringen var den enda svenska myndighet som kunde agera i denna fråga.

Analysgruppen menar att landets högsta ledning bör agera för ett omhändertagande av hundratals omkomna medborgare. Det var därför enligt analysgruppens me- ning riktigt att regeringen tog initiativ i denna fråga.

Slutsats

•Analysgruppen konstaterar att det fanns ingen skyldig- het för vare sig den svenska regeringen eller någon svensk myndighet att omhänderta omkomna från Estonia. Det var dock enligt analysgruppen rätt att re- geringen ändå agerade i frågan om ett omhänderta- gande av omkomna från fartyget.

202

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Betydelsen av statsministrarnas uttalanden

I detta kapitel analyseras vilken roll statsministrarnas uttalanden spelade för regeringens beredningsarbete, rimligheten av dessa uttalanden samt hur de uppfattades av och påverkade anhöriga och överlevande

Ingvar Carlssons uttalande i samma anda som Carl Bildts

Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson, som vid den aktuella tidpunkten dock inte hade tillträtt ämbetet, uttalade i TV den 30 september att mycket stora ansträng- ningar skulle göras för att bärga Estonia. För allmänheten och de anhöriga förmedlade uttalandet föreställningen att den tillträdande regeringen hyste samma intention att agera som den avgående. I den allmänna brist på informa- tion som rådde, gavs vad som uppfattades som tydliga och raka besked från den svenska statsledningen. Den svenska statens högsta ledning hade ingripit på ett för alla synligt sätt. Anhöriga fick på detta sätt en utgångspunkt för sin uppfattning om vad som var att förvänta, och många ställde därmed in sig på att återfå och så småningom kunna begrava sina nära.

Såvitt analysgruppen har kunnat utröna skedde ingen samordning mellan Carl Bildt och Ingvar Carlsson med

avseende på deras respektive uttalanden. Det är utrett att Bildt medvetet undvek termen ”bärgning”, medan detta ord användes av Carlsson. Genom att både den avgående och den tillträdande statsministern uttalat sig i frågan om omhändertagande av de omkomna tydliggjordes emeller- tid för de anhöriga och för allmänheten från regeringshåll att i detta ärende rådde i princip ingen oenighet eller poli- tiska skiljelinjer.

Det har tidigare konstaterats att det var naturligt för statsledningen att ställa statens resurser till förfogande vid en olycka av dessa proportioner. Detta gäller inte minst med tanke på olyckans art och de många svenska döds- offren. I och med att den högsta statsledningen tidigt han- terade frågan blev det också rimligt, för såväl anhöriga som för den svenska allmänheten, att antaga att utfästel- serna skulle komma att verkställas. Det finns heller ingen anledning att betvivla att de båda statsministrarna menade allvar med sina respektive uttalanden.

203

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Beredningen inriktades mot bärgning av Estonia

I och med Ingvar Carlssons uttalande redovisade den till- trädande regeringen vilka riktlinjer som skulle styra han- teringen efter regeringsskiftet. När den nya regeringen tillträdde kom beredningen att i det närmaste helt inriktas på en bärgning av hela fartyget. Syftet med denna opera- tion var att de omkomnas kroppar skulle kunna omhän- dertas. När Sjöfartsverket överlämnade verkets första rap- port till Ingvar Carlssons regering den 11 oktober, redovi- sades såväl de tekniska förutsättningarna för ett om- händertagande genom dykning som förutsättningarna ef- ter ett lyft av fartyget.

Rimligheten av statsministrarnas uttalanden

De båda statsministrarnas uttalanden fick långtgående konsekvenser som ingendera av dem tycks ha varit med- vetna om i den stund de gjordes. Med hänsyn till hur många människor som var drabbade av olyckan och enga- gerade i dess följder anser analysgruppen att det inte kan anses olämpligt av de båda statsministrarna, i egenskap av ledande politiker, att svara på de direkta frågor de fick från medierna och därmed uttala sina uppfattningar.

Analysgruppen ställer sig emellertid kritisk till att ingen av de två regeringscheferna lade in någon form av reservation i sina uttalanden och hänvisade till att de en- dast hade ett bräckligt underlag som grund. Konsekven- serna för de många närstående till de saknade blev att de i ett tidigt skede efter olyckan skapade sig förhoppningar om hur regeringen ämnade agera.

Otydlighet i regeringens beslutsgång

Den 11 oktober, när Sjöfartsverket lämnade sin första ut- redning till regeringen, fanns ämbetsverkets underlag om förutsättningarna för att omhänderta omkomna, dels ge- nom dykningar i fartyget och dels genom ett lyft av hela fartyget. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning skulle det vara möjligt att med beprövad teknik lyfta Estonia, men utred- ningen var endast översiktlig beträffande tillvägagångssät- tet vid en bärgning.

Utifrån detta underlag ansåg inte regeringen att det var möjligt att starta bärgningsarbetet, varför en ytterli-

gare utredning, konsekvensanalysen, lades ut på Sjöfarts- verket den 20 oktober. Under den tid som förflöt hade det funnits möjligheter för regeringen att tydligt redogöra för beslutsläget, det vill säga att ett beslut inte var fattat och att regeringen så småningom skulle kunna besluta att inte bärga Estonia eller omhänderta de omkomnas kroppar. Det hade också varit möjligt att åtminstone försöka skaffa sig en bild av ståndpunkter och önskemål hos dem som enligt gällande regler i första hand hade ansvar för omhän- dertagandet av de döda, det vill säga de anhöriga.

Uttalandena uppfattades av de anhöriga som utfästelser

Medan regeringen beredde ärendet inför beslutet i bärgningsfrågan hörde åtskilliga anhöriga av sig, via brev och telefon, till Regeringskansliet. Det var framför allt till Kommunikationsdepartementet många vände sig. De sökte information om vilka åtgärder regeringen planerade och framförde sina synpunkter. Samtalen och breven bör- jade komma till Regeringskansliet direkt efter olyckan och fortsatte att komma i stora mängder under tiden som följde.

Trots att samtal och brev inte sammanställdes systema- tiskt inom Regeringskansliet, uppfattade många av tjäns- temännen, enligt vad som framkommit i samtal med analysgruppen, att den vanligaste frågan som anhöriga önskade besked om, var hur och när en bärgning av Esto- nia och ett omhändertagande av de omkomna skulle ske. Enskilda tjänstemän, som svarade på brev och telefonsam- tal, såg som sin uppgift att försöka lugna dem som ringde och hänvisade till att det pågick utredningar innan något beslut skulle fattas. Många av de anhöriga som hörde av sig uppfattade å sin sida att statsministrarna uttalat vad som skulle göras, nu skulle det utredas hur det skulle gö- ras.

Inom Regeringskansliet måste det ha stått klart att många anhöriga uppfattade statsministrarnas uttalanden som klara försäkringar om att regeringen ämnade sätta in alla tänkbara resurser för att de omkomna skulle kunna föras hem och kunna begravas. Ändå gjordes inga samlade uttalanden från regeringens sida för att förtydliga håll-

204

D E T I N I T I A L A S K E D E T

ningen. Statsministern såväl som kommunikations- ministern hade som redan framhållits haft möjlighet att tydligt deklarera vad utredningen kunde leda till och att beslut ännu inte fattats om huruvida Estonia skulle bärgas eller ej. Regeringen kunde ha kontaktat de anhöriga brev- ledes eller via medierna tydliggjort beslutsgången och de tvivel som rådde inom regeringen. Anhöriga har vid mö- ten med analysgruppen uppgivit att ju längre tiden gick, under hösten 1994, desto mer fick många av dem känslan av att det som de uppfattade som ett bindande löfte, kan- ske ändå inte var det.

Uttalandena påverkade anhörigas sorgearbete

Konsekvenserna av statsministrarnas uttalanden kom att bli negativa för många anhöriga. Uttalandena gjordes vid en tidpunkt då många sörjande befann sig i en chockfas eller en tidig reaktionsfas och inte hade tillgång till infor- mation om olyckan och vad som hänt deras nära. Stats- ministrarna ville otvivelaktigt bidraga till att lindra sorgen för de drabbade och reagerade med att erbjuda den hjälp som staten förfogade över. De överblickade emellertid inte alla svårigheter som var förknippade med att verkli- gen genomföra det som de uttalat sig om.

Statsministrarnas utfästelser och regeringens agerande därefter fick till följd att de anhörigas praktiska bestyr runt en begravning eller annan form av minnesceremoni i många fall sköts upp. Analysgruppen har genom samtal med många av de anhöriga funnit att även den mentala sorgeprocessen lades åt sidan i väntan på att den begrav- ning som man ställt in sig på skulle bli möjlig att genom- föra. De ceremonier som ändå hölls upplevdes i många fall som innehållslösa av de sörjande mot bakgrund av den uppfattning om att det skulle bli möjligt att genomföra begravning på vanligt sätt, som skapats genom statsministrarnas uttalanden.

I normala fall kan de sörjande lokalisera sin sorg till praktiska bestyr kring begravningens anordnande och till kistan med den dödes stoft och sedermera graven. Symbo- ler som gravstenen, blommorna och begravnings- ceremonien erbjuder stöd och en väg mot tröst. Även i de situationer då den dödes kropp inte kan återfinnas kan en

minnessten för många vara ett viktigt led i sorg- bearbetningen och bli till en viktig plats och en stödje- punkt för sorgens närvaro.

Det är analysgruppens uppfattning att sorge- hanteringen, så som ofta sker, födde vrede och bitterhet hos många anhöriga. Möjligen hade de som tog sig genom den första perioden, och lyckades ställa in sig på att politi- kernas uttalanden skulle bli svåra att uppfylla eller att deras anhöriga ändå inte skulle kunna återfinnas, lättare för att bearbeta sorgen. Det var sannolikt inte möjligt för anhö- riga att på egen hand omhänderta de döda ur Estonia eller bärga fartyget.

Slutsatser

•Analysgruppen finner ingen anledning att ifrågasätta det självklara i att såväl den avgående som den tillträ- dande statsministern uttalade sig och uttryckte sorg och deltagande efter olyckan. Det får anses naturligt att statsministern, som främste företrädare för reger- ingsmakten, erbjuder insats av statens resurser för att mildra olyckans konsekvenser för de många drabbade i en situation som denna.

•Analysgruppen anser inte att det kan betraktas som olämpligt av de båda statsministrarna, i egenskap av le- dande politiker, att svara på de direkta frågor de fick från medierna och därmed uttala sina uppfattningar.

•Analysgruppen anser att regeringen under den föl- jande beredningsprocessen borde ha ägnat större upp- märksamhet åt betydelsen av de två statsministrarnas uttalanden och åt den innebörd som allmänheten kunde lägga i dessa.

•Många anhöriga och allmänheten uppfattade statsministrarnas uttalanden som klara försäkringar om att regeringen ämnade sätta in alla tänkbara resur- ser för att de omkomna skulle kunna föras hem och kunna begravas.

•Analysgruppen anser att såväl den avgående som den tillträdande regeringen till följd av statsministrarnas uttalanden sammantaget förmedlade en otydlig bild av de åtgärder som regeringen ämnade vidta för att om- händerta de omkomna.

205

D E T I N I T I A L A S K E D E T

Sjöfartsverkets inledande utredning

I detta kapitel analyseras Sjöfartsverkets inledande utredningsarbete samt verkets första rapport

Analysgruppen har att granska om rätt myndig- het har agerat, hur myndigheten agerat och på vilket un- derlag detta har skett. Granskningen skall avse tiden efter Estoniakatastrofen.

Efter olyckan blev Sjöfartsinspektionens arbete gran- skat av regeringen genom en särskild utredare, Magnus Sjöberg. Granskningen avsåg tiden före olyckan och vilka åtgärder som skulle vidtas med anledning av olyckan. Analysgruppen har avgränsat sitt uppdrag till att inte om- fatta en granskning av dessa frågor.

Sjöfartsverkets arbete, med anledning av de uppdrag som regeringen lämnade till verket om omhändertagande av omkomna, har granskats.

Sjöfartsverkets ansvarsområde

Sjöfartsverket är den myndighet som har hand om frågor som rör sjöfarten inom svenska farvatten23. Verkets hu- vuduppgifter är bl.a. att utöva tillsyn över sjösäkerheten,

svara för farledshållning, sjöräddning och isbrytning. Verksamheten skall inriktas huvudsakligen på handelssjö- fart. I sitt arbete får Sjöfartsverket överlägga med andra länders sjöfartsmyndigheter. Sjöfartsinspektionen är en enhet inom Sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets styrelse ansvarar för verksamheten. Under styrelsen ansvarar generaldirektören för den lö- pande verksamheten enligt de riktlinjer och direktiv sty- relsen beslutar. Sjöfartsverket erhöll inga speciella riktlin- jer eller direktiv med anledning av Estoniaärendet. Ären- det handlades inom den löpande verksamheten.

Sjöfartsverket är en myndighet underställd regeringen och verket har därigenom att utföra de uppgifter som åläggs myndigheten.

Uppdraget som gavs den 29 september

Sjöfartsverket fick den 29 september 1994 i uppdrag att undersöka de tekniska och legala förutsättningarna för att

206

D E T I N I T I A L A S K E D E T

återfinna och omhänderta omkomna från Estonia. Sjö- fartsverket agerade således direkt på regeringens uppdrag. Genom att Estonias förlisning hade skett på internatio- nellt vatten och inom finskt sjöräddningsområde var det nödvändigt med ett uppdrag från regeringen för att Sjö- fartsverket skulle agera.

Sjöfartsverkets chefsjurist ansvarig utredare

Sjöfartsverkets generaldirektör Kaj Janérus beslutade att uppdra åt chefsjuristen Johan Franson att ensam ansvara för utredningens genomförande. Uppdraget skulle ge- nomföras skyndsamt och preliminärt vara klart senast den 10 oktober. Sjöfartsverket fick följaktligen mindre än två veckor på sig att genomföra utredningen.

Utredaren kontaktade experter på skilda områden för sin utredning, bland annat kontaktades ett bärgnings- företag och två dykeriföretag. Johan Franson hade före arbetets början ingen djupare praktiskt orienterad kun- skap om bärgning av fartyg eller omhändertagande av omkomna i förlista passagerarfärjor. Genom de experter han anlitade fick han kunskaper om vad som var möjligt att göra och vilka problem som kunde tänkas uppstå. Johan Franson utförde den svåra och omfattande utredningen ensam.

Rapportens innehåll

I rapporten redogörs för hur ett omhändertagande av kroppar på botten utanför Estonia skulle kunna genom- föras. Där redovisas också att det inte går att säga var krop- par kan finnas på grund av strömmar i vattnet. Analys- gruppen saknar i denna del uppgifter om när ett sådant arbete lämpligen borde ha genomförts och om det var brådskande, med tanke på strömmarna.

Två alternativa förslag till hur ett omhändertagande av omkomna som fortfarande fanns kvar inuti Estonia skulle gå till förs fram i rapporten. I sammanfattningen står det att ”Eftersökning och omhändertagande av omkomna i fartyget kan ske genom dykare/ROV eller lyft av fartyget”. Inte på något ställe framgår att lösningarna kan kombine- ras, att ett lyft bör föregås av omhändertagande med hjälp av dykare. Således nämns inte heller att nya dykningar ef-

ter ett lyft, skulle kunna genomföras inuti fartyget på grundare vatten. I rapporten saknas även uppgifter om när det skulle vara möjligt att inleda arbetet med att omhän- dertaga omkomna genom dykare.

Uppdraget var omfattande och skulle utföras skynd- samt. Analysgruppen finner att det var mindre lämpligt av Kaj Janérus att lägga hela ansvaret på en enda person som han gjorde. Om flera personer hade delat på uppdraget kunde ett bredare underlag ha presenteras. Teoretiska ex- perter borde ha kontaktats och rådfrågats, t.ex. för att be- kräfta de upplysningar som inhämtades från företagen. Olika alternativa tekniska lösningar borde ha undersökts och redovisats. Detta gäller t.ex. hur lyftet av Estonia skulle kunna utföras.

Statens skyldighet att omhänderta omkomna

Johan Franson har uppgivit för analysgruppen att han var noga med att hålla sig inom uppdragets ramar, vilket var att utreda förutsättningarna för att omhänderta om- komna. Trots detta påpekas det tre gånger i rapporten att staten inte har någon skyldighet att omhänderta om- komna. Detta måste innebära att Sjöfartsverket ansåg att uppgiften hade betydelse för utredningen. Analysgruppen konstaterar dock att denna uppgift var av mindre intresse så länge utgångspunkten var att ett omhändertagande skulle ske.

En klar inställning i samhället vid den här tiden, vilket bland annat förmedlades av mediernas rapportering, var att ett omhändertagande skulle ske. Möjligen kan uppgif- ten vara ett uttryck för Sjöfartsverkets generella inställ- ning i frågan om ett omhändertagande av de döda. Vid analysgruppens intervjuer med olika tjänstemän vid Sjö- fartsverket har framkommit att inställningen bland perso- nalen på Sjöfartsverket i allmänhet var den att ett omhän- dertagande inte borde ske.

Erbjudande om omedelbara åtgärder

Sjöfartsverket tog tidigt del av Stolt Comex Seaways er- bjudande att omhänderta omkomna utanför Estonia. Sjö- fartsverket vidtog inte någon åtgärd med anledning av detta, eftersom myndigheten ansåg att beslut om omhän-

207

D E T I N I T I A L A S K E D E T

dertagande låg utanför uppdraget. Analysgruppen anser att Sjöfartsverket borde ha tagit initiativ till en diskussion med sin uppdragsgivare regeringen, beträffande vem som skulle handlägga denna propå. Som det nu var hamnade beslutsfattandet i denna fråga mellan regeringens och Sjöfartsverkets ansvarsområden.

Slutsatser

•Analysgruppen anser att Sjöfartsverkets generaldirek- tör borde försökt fördela utredningsuppdraget på mer än en person, även om det skulle innefattat kontakter med experter utanför Sjöfartsverket.

•Vissa brister fanns i rapporten vad gäller möjligheterna att omedelbart påbörja ett omhändertagande av om- komna.

•Sjöfartsverket borde ha medverkat till att erbjudandet om att omedelbart omhänderta omkomna utanför Estonia blev handlagt.

208

D E T I N I T I A L A S K E D E T

6 Regeringsskiftets betydelse för hanteringen av bärgningsfrågan

I detta kapitel analyseras hur regeringsskiftet på kort och lång sikt påverkade regeringens fortsatta beredningsprocess inför beslut i bärgningsfrågan

Statsministern och ett antal politiska tjänstemän fick beskedet om olyckan bland de första i Sverige, medan de fortfarande var kvar i Rosenbad på olycksnatten. Detta ledde till att samtal och diskussioner uppstod om vad som inträffat på Östersjön och inom regeringen blev man där- med på ett tidigt stadium på det klara över att fartygs- haveriet var en angelägenhet för den svenska regeringen. Många svenska medborgare förmodades vara inblandade i, och sannolikt drabbade av olyckan. Reaktionerna ledde till att aktiviteter satte igång på olika håll inom Regeringskansliet. Informationsinsamlingen kom igång snabbt och kontakter togs tidigt exempelvis med Sjöfarts- verket, räddningstjänsten och den estniska regeringen.

Medvetenhet om behov av åtgärder

När Carl Bildt for till Åbo, dagen efter olyckan, hade han och regeringen tillgång till kunskap och erfarenheter som gjorts efter att färjan Jan Heweliusz förliste på internatio-

nellt vatten i södra Östersjön 1993. En viktig erfarenhet gällde betydelsen av ett snabbt agerande för att omhän- derta omkomna. Den gången hade den svenska reger- ingen flera gånger krävt att den polska regeringen skulle bärga fartyget, främst av hänsyn till de omkomnas anhö- riga. Anhöriga till de sju omkomna svenskarna efter Jan Heweliuszolyckan, varav tre fortfarande saknades, förde en lång kamp i syfte att förmå den svenska regeringen att bärga färjan och omhänderta de saknades kroppar. Trots de kunskaper som fanns inom regeringen från denna olycka gjordes ingenting för att omedelbart påbörja ett omhändertagande av de omkomna efter Estoniaolyckan.

Då Carl Bildt sammanträdde med sina finska och est- niska statsministerkollegor i Åbo den 28 september åtog sig den finska regeringen att lokalisera vraket på havsbot- ten. Räddningsinsatsen var avslutad och eftersom haveriet skett på internationellt vatten var ett omhändertagande av de omkomna inte en självklart svensk angelägenhet ur ju-

209

D E T I N I T I A L A S K E D E T

ridiskt hänseende. Det fanns heller ingen svensk myndig- het som formellt hade ansvar för ett eventuellt omhänder- tagande av fartygsvraket eller de omkomna som fanns kvar inuti.

Alternativa beredningsvägar

Det återstod för den svenska regeringen att undersöka vilka tekniska och legala förutsättningar som fanns för att göra det möjligt att agera i frågan om omhändertagandet av de omkomna, vilket man uppdrog åt Sjöfartsverket. Analysgruppen frågar sig om det hade funnits andra alter- nativa vägar för beredningen som regeringen kunde valt. Ett alternativ hade kunnat vara att anlita den juridiska ex- pertis som fanns inom Regeringskansliet för att på kort tid få utrett de juridiska förutsättningarna för ett omhänder- tagande. Den tekniska utredningen, liksom en eventuell upphandling av dykföretag som skulle kunna genomföra uppdraget, kunde däremot inte ske inom Regerings- kansliet utan skulle rimligen behöva lämnas till Sjöfarts- verket.

Fördelen med att låta Regeringskansliets jurister ut- reda de legala förutsättningarna för ett omhändertagande och Sjöfartsverket de tekniska hade varit att den svenska regeringen då, via Sjöfartsverket, omedelbart hade kunnat sätta igång med att rekognosera möjligheterna att söka ef- ter och omhänderta de omkomna. Konsekvenserna av att regeringen istället valde att lämna uppdraget till Sjöfarts- verket så som skedde blev att beslutet om igångsättande av omhändertagandet sköts upp och lämnades till den tillträ- dande regeringen att ta ställning till, utifrån det underlag som förberetts av den avgående regeringen.

Analysgruppen finner att handläggningen av frågan om ett omhändertagande av de omkomna sannolikt påver- kades av det förestående regeringsskiftet. Något som ty- der på detta är den diskussion som förekom i regeringens krisgrupp den 28 september där det sades att regeringens roll, förutom att bidraga till krishanteringen, främst skulle vara bevakande. Istället för att inleda omedelbara åtgärder för att omhänderta de omkomna ur fartyget, vilket senare skulle kunna utvidgas till att även omfatta en bärgning av fartyget, lämnade man frågan tills vidare öppen.

Krisgruppens lämplighet som organisationsform

För den avgående regeringen återstod vid den här tiden i stort sett bara att avsluta, och i förekommande fall över- lämna, arbete till den tillträdande regeringen. De flesta statsråden befann sig vid denna tid i Stockholm, på Regeringskansliet, och var inte, som i vanliga fall, fullt upptagna med andra frågor. Det var alltså möjligt för re- geringen att koncentrera sig på arbetet kring Estonia- olyckans följder.

I syfte att hantera krisen tillsatte regeringen en kris- grupp som bestod av statsråd och andra representanter från berörda departement. Att tillsätta en grupp, vid sidan om den ordinarie organisationen, som samlar och sam- manställer information i syfte att bevaka utvecklingen och om möjligt fatta snabba beslut, finner analysgruppen vara lämpligt i denna situation.

I krisgruppen konstaterades att den avgående reger- ingens roll i denna situation skulle vara bevakande, vilket är det normala agerandet för en regering som ska avgå.

En omständighet som enligt analysgruppens åsikt talar för att regeringen borde handlat aktivt och inte som en ”expeditionsministär” är att den uppkomna situationen inte liknade någon annan som denna regering, eller någon annan modern svensk statsledning, tidigare erfarit. Flera hundra, kanske tusen svenskar befarades döda i den största olycka som inträffat i fredstid. För att fullfölja intentionen i Carl Bildts uttalande skulle det krävts att den avgående regeringen fattade sådana omedelbara beslut om aktiva, operativa åtgärder beträffande ett omhändertagande av de omkomna i Estonia som vid varje tidpunkt var praktiskt möjligt. Ett avgörande hinder mot ett omedelbart ingri- pande i det första skedet har behandlats i ett tidigare av- snitt.

Representation i krisgruppen

Analysgruppen menar att en lämplig organisation av arbe- tet i den uppkomna situationen hade varit om represen- tanter från båda regeringarna tillsammans bildat en kris- grupp.

Först den 3 oktober hade den tillträdande regeringen en representant närvarande vid mötet i krisgruppen ge-

210

D E T I N I T I A L A S K E D E T

nom att Ingela Thalén deltog. Då var redan arbetsformen och inriktningen på regeringens insats formad. Den 5 ok- tober, när krisgruppen sammanträdde för sista gången, var förutom Ingela Thalén, också Laila Freivalds närvarande från den tillträdande regeringen. Det stod då klart att Ines Uusmann skulle bli ny kommunikationsminister och överlämnandepärmar iordningställdes åt henne, Ingela Thalén och Laila Freivalds. De två sistnämnda kom dock inte att arbeta med Estonia i nämnvärd omfattning senare.

Förändrad inriktning av beredningsarbetet

När nu inte krisgruppen var sammansatt av representanter för såväl den avgående som den tillträdande regeringen hade det, enligt analysgruppens mening varit lämpligt om kommunikationsministern, statsministern och andra be- rörda av de tillträdande statsråden åtminstone hade låtit sig informeras tillsammans och i dialog med den avgående regeringen om händelseutvecklingen efter olyckan, men så skedde inte. Hade så skett hade de berörda statsråden haft samma information och kunskap om frågan att utgå ifrån och fått tillfälle att sätta sig in i de olika problem som olyckan aktualiserat. Det hade varit naturligt eftersom Estoniaolyckan var så väldig, berörde så många och dess- utom krävde långtgående och annorlunda typer av ställ- ningstaganden än vad politiker vanligen har erfarenhet av.

Med utgångspunkt från Ingvar Carlssons uttalande om bärgning kom den tillträdande regeringen, till skillnad från den avgående, att helt inrikta sig på att det var genom en bärgning av Estonia som de omkomna skulle kunna omhändertas. Den nya regeringen utgick från att det en- dast var på detta sätt de omkomna, det vill säga alla som förmodades kunna påträffas döda inuti fartyget, skulle kunna omhändertas. Vid den nya regeringens tillträde var det med denna inriktning som beredningen i frågan helt kom att drivas.

När den nya regeringen tillträdde var inte situationen efter Estoniakatastrofen lika akut beträffande sökandet ef- ter information om antalet döda, räddningsinsatsens för- lopp, lokaliseringen av fartyget och så vidare, som den varit tidigare. Inga liv stod att rädda, fartygets läge på havsbotten var klarlagt, haverikommissionen var utsedd

och arbetet med haveriutredningen var inlett. Dessutom arbetade Sjöfartsverket med att utreda de tekniska och le- gala förutsättningarna för att omhänderta omkomna, vil- ket även inkluderade en bärgning av fartyget.

Ines Uusmann fick huvudansvaret

Kommunikationsminister Ines Uusmann fick huvud- ansvaret för Estoniafrågan. Jan Nygren, som var statsråd i Statsrådsberedningen och arbetade direkt under statsmi- nistern fick i uppgift att särskilt bevaka Estoniafrågan. Re- geringen agerade därmed på ett, för en svensk regering, sedvanligt sätt, det vill säga utan någon särskilt tillsatt kris- grupp och genom att invänta att sakmyndigheterna arbe- tade fram beslutsunderlag.

Analysgruppen finner anledning att reflektera kring om det var ett lämpligt beslut av statsminister Ingvar Carlsson att lägga ett så stort ansvar för Estoniafrågorna på Kommunikationsdepartementet och på en nytillträdd minister som saknade tidigare erfarenheter av regerings- arbete. Med tanke på de frågeställningar som aktualisera- des inför beslutet i bärgningsfrågan kan det också förefalla naturligt att reflektera över huruvida även andra departe- ment, exempelvis Civildepartmentet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilligorganisationerna, och Social- departementet, med ansvar för bland annat hälso- och sjukvården, också borde haft ansvar för beredningsarbetet inför beslutet i bärgningsfrågan.

Enhetlig ledning

Statsminister Ingvar Carlsson har i samtal med analys- gruppen uppgivit att han förordade en enhetlig ledning av Estoniafrågan, eftersom hans erfarenheter från samman- satta grupper lärt honom att dessa, tvärt emot alla inten- tioner, enligt hans bedömning tenderar att tunna ut ansva- ret så att viktiga frågor hamnar mellan stolarna. Att lägga ledningen och ansvaret inom Kommunikations- departementet, som ansvarade för Sjöfartsverket, blev mot denna bakgrund, ett självklart val för statsministern. Analysgruppen finner ingen anledning att ifrågasätta statsministerns bedömning på denna punkt men konstate- rar att valet att lägga huvudansvaret på Kommunikations-

211

D E T I N I T I A L A S K E D E T

departementet samtidigt innebar att viktiga frågeställ- ningar, exempelvis de som berörde livssituationen för överlevande och anhöriga till omkomna, därmed fick en underordnad roll.

Bemötandet av anhöriga

I sammanhanget fanns en viktig faktor som varken den avgående eller den tillträdande regeringen tillräckligt be- aktade, nämligen kravet på att kommunicera med de många oroliga anhöriga och andra sörjande som från första dagen efter olyckan och framåt hörde av sig till Regeringskansliet. Mängder av brev strömmade in och åt- skilliga telefonsamtal fortsatte att komma under en lång tid framåt. Mot bakgrund av den brist på bekräftad infor- mation som rådde i initialskedet och med de motstridiga uppgifter som förekom i massmedierna tiden därefter vände sig anhöriga, av naturliga skäl, till den källa som ut- talat handlingskraft och en inriktning på konkreta åtgär- der, nämligen regeringen.

Att regeringen inte insåg vikten av att tidigt bemöta de anhöriga på ett mer genomtänkt sätt som de hade rätt att kräva, var ett stort misstag som innebar att många anhö- riga, oavsett hur de senare kom att förhålla sig till huruvida de omkomna eller fartyget borde bärgas eller ej, fick mins- kat förtroende för regeringens och Regeringskansliets re- presentanter.

De som tog emot samtal från anhöriga var tjänstemän på olika nivåer, framför allt inom Kommunikationsdepar- tementet. Uppgifter om hur många telefonsamtal som togs emot och vad de som ringde önskade tala om sammanställdes inte, vilket sannolikt påverkade frågans

hantering. Att det fanns ett problem i kommunikationen med de anhöriga identifierades därför inte heller i kris- gruppen. Den avgående regeringen formulerade i linje med detta inte heller några övergripande tankar om hur anhöriga borde bemötas från regeringens och Regerings- kansliet sida, trots att det var dit så många vände sig. Detta förhållande förändrades inte när regeringen Carlsson till- trädde, istället lämnades problemet med bemötandet av anhöriga åt sidan under lång tid.

Slutsatser

•Det faktum att Estoniaolyckan inträffade i samband med ett regeringsskifte fick påtagliga konsekvenser för frågans hantering.

•Inom den avgående regeringen var man inställd på att inte fatta något långsiktigt beslut i frågorna om om- händertagande av de omkomna eller bärgning av farty- get, utan överlämnade detta åt den tillträdande reger- ingen.

•Att samla en krisgrupp så som gjordes inom den avgå- ende regeringen var en lämplig organisationsform i en extraordinär situation som denna. Krisgruppens roll borde dock ha varit tydligt definierad.

•Både den avgående och den tillträdande regeringen borde ha representerats i krisgruppen från början.

•Om överlämnandet mellan regeringarna skett i dialog, med flera av de tillträdande statsråden närvarande, hade kunskapsutbytet blivit större.

•Inom såväl den avgående som den tillträdande reger- ingen fanns brister i bemötandet av anhöriga.

212

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Regeringens informationsverksamhet

I detta kapitel analyseras regeringens informationsarbete och relationer till anhöriga och överlevande

Under olycksnatten insamlades information sys- tematiskt inom Regeringskansliet. Då kontaktades myn- digheter och andra informationskällor såväl i Sverige som i Finland och Estland för att bekräfta olyckan och för att få en uppfattning om omfattningen av det inträffade. Under morgontimmarna och dagen som följde, när massmedier- nas rapportering var intensiv, kom dock regeringen och övriga myndigheter att i hög grad förlita sig på mediernas rapportering. Analysgruppen anser att beslutsfattarna i större utsträckning borde haft bättre tillgång till första- handsinformation istället för att få en stor mängd av sin information via medierna.

Informationsinhämtning

Mediernas rapportering

Medierna samlade snabbt in och förmedlade information, och i flera fall blev korrektheten i rapporteringen lidande till förmån för snabbheten. Mediernas rapportering, inte

minst TV:s, var i många fall dramatiserande, så som nyhetsrapportering är och brukar vara, och utgjorde en stor del av kunskapsunderlaget om det inträffade för beslutsfattarna. Bristen på bekräftad information var stor under den första tiden efter olyckan, det förekom bland annat motstridiga uppgifter om antalet räddade, om- komna och saknade, bland annat till följd av bristande passagerarlistor, vilket ledde till förvirring och ovisshet bland anhöriga.

Andra informationsvägar

Regeringen samlade även information och kunskap ge- nom de uppdrag som lades ut på berörda myndigheter samt på andra vägar. Carl Bildts resa till Åbo gav statsmi- nistern en fördjupad inblick i situationen i det akuta ske- det. Analysgruppens genomgång visar att det mer handlar om insamling av intryck än en systematisk informations- insamling. Krisgruppens arbete är ett annat exempel på

213

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

hur berörda departement inom regeringen kunde utbyta	Regeringskansliets möjlighet att möta anhörigas behov
och sammanställa information. Att regeringen lade utred-	av information
ningsuppdrag på Sjöfartsverket innebar att information	Det informationsproblem som uppstått och som drab-
som skulle ligga till grund för senare beslut hämtades in.	bade de anhöriga hårt, fick även konsekvenser för perso-
	nalen i Regeringskansliet. Det saknades vägledning för
Statsministern i fokus i pressarbetet	personalen i den situation som uppstått och som ställde
Statsministern i fokus i pressarbetet	krav på personalen som gick utöver deras normala arbets-
Regeringskansliet förmedlade via pressmeddelanden in-	uppgifter.
formation om regeringens arbete i samband med krisen.	Kommunikationsdepartementets uppdrag är att ar-
Pressmeddelandena under det första dygnet etablerade	beta med vägtrafik, sjöfart och strukturella frågor. Perso-
regeringen som en central informationskälla i krisen. Det	nalen fick en stor mängd samtal och många upplevde att
förmedlades en bild av att det var regeringen, och framför	de inte orkade eller hade tillräcklig kompetens för att
allt statsministern, som agerade. Ett dygn efter olyckan,	möta och samtala med människor i kris. De ansåg inte hel-
när bland annat Sjöfartsverket hade fått det första uppdra-	ler att de kunde erbjuda hjälp eller hade möjlighet att hän-
get och en haverikommission tillsatts, upphörde denna	visa de ringande till lämpliga instanser där information
rapportering men då var statsministern redan en central	och stöd fanns. Många anställda inom Kommunikations-
aktör som gjort en konkret handlingsinriktad utfästelse i	departementet bar en tung arbetsbörda under en lång tid
skeendet. Medierna vände sig därefter till den tillträdande	efter katastrofen, vid sidan om sina ordinarie arbetsupp-
statsministern för att få ledning om hur den nya reger-	gifter.
ingen ämnade agera.	Informationsproblem definierades inte
	Informationsproblem definierades inte
Informationsarbetet inriktat på medierna	Analysgruppen finner flera brister i organisationen av
Information inom Regeringskansliet hanteras vanligtvis	informationsarbetet inom Regeringskansliet. Genom att
av de pressekreterare som arbetar på varje departement	problemet egentligen aldrig definierades fullt ut drabba-
tillsammans med ministrarna. Pressekreterarens uppgift	des de anhöriga på ett mänskligt plan. Detta gäller även
är framför allt att föra ut information, företrädesvis till	personalen vars arbetssituation blev mycket svår att han-
medierna, om regeringens agerande i olika frågor. Inom	tera. En konsekvens blev att många anhöriga fick minskat
den avgående regeringen fanns en presschef som hade det	förtroende för regeringen genom att de inte fick tydliga
övergripande informationsansvaret inom Regeringskan-	besked eller inte blev bemötta på ett sätt som var anpassat
sliet, inom den tillträdande regeringen hade stats-	efter deras krissituation.
ministerns pressekreterare en samordnande funktion.	I slutet av november 1994, när tiden för regeringens
Några övriga informationsansvariga fanns inte inom	beslut i bärgningsfrågan började närma sig, anställdes
Regeringskansliet. Organisationen var anpassad efter att	inom Kommunikationsdepartementet, en politisk sak-
föra ut information, men det fanns ingen lämplig organi-	kunnig med ansvar för kontakter med anhöriga som av-
sation för att ta emot information eller för att snabbt kom-	lastning för den övriga personalen i dessa ärenden.
municera per brev eller telefon med ett så stort antal en-	Kommunikationsministern hade konstaterat att det fanns
skilda människor som det nu var frågan om. Dessutom var	brister i kontakterna med anhöriga och sökte genom
de som ringde och skrev brev personer som direkt drab-	denna personalförstärkning en lösning på problemet. När
bats av Estoniaolyckan och som nu blivit beroende av re-	denna nya tjänsteman kom till sitt arbetsrum på den första
geringens beslut för sitt personliga agerande. De var	arbetsdagen möttes hon av mängder av obesvarade brev
ledsna, upprörda, förtvivlade.	och en ständigt ringande telefon.

214

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Informationsplan saknades

Det fanns ingen övergripande plan för informations- arbetet i stort inom Kommunikationsdepartementet, inte heller för hur kommunikationen med anhöriga skulle ske. En dialog med anhöriga hade varit välgörande både för de informationssökande anhöriga och för regeringen. Istället för att själva initiera kommunikation, i syfte att etablera kontaktkanaler med anhöriga, arbetade man inom Kom- munikationsdepartementet i stort sett enbart med att ta emot samtal och besvara brev. Denna arbetsmodell gällde även efter det att man fått personalförstärkningen.

Med undantag för de brev som skickades från kommunikationsministern till anhöriga – ett initiativ som i sig var bra – det första sändes den 25 november, och ett par möten som ordnades, framför allt inför de anhörigas uppgörelse med försäkringsbolaget Skuld, var det hela ti- den anhöriga som sökte information, de tog själva initiati- vet. Analysgruppen anser att de initiativ som togs från Regeringskansliets sida till kommunikation med anhöriga var enkelriktade och alltför ostrukturerade. Eftersom en analys av situationen saknades kände regeringen inte till vilka behov av kommunikation och bemötande som anhö- riga hade.

Anhörigkontakter

När det anställdes en person inom Kommunikations- departementet för att ta hand om anhörigkontakterna trodde man att det skulle behövas förstärkning under två månaders tid. Det tyder på att Kommunikationsdeparte- mentet kraftigt underskattade informationsbehovet, så som det varit dittills, och förväntade sig att i och med att ett beslut i bärgningsfrågan kom så skulle anhöriga sluta höra av sig till departementet. Den tjänsteman som hade ansvaret för kontakterna med anhöriga kom dock att ar- beta kvar inom Kommunikationsdepartementet, med an- hörigkontakter, fram till oktober 1996, det vill säga i näs- tan två år, då informationsuppdraget genom ett regerings- beslut flyttades till Styrelsen för psykologiskt försvar.

I samtal med analysgruppen har den aktuella tjänste- mannen uppgivit att arbetsbelastningen på henne inom

Kommunikationsdepartementet var mycket tung under hela hennes tid där. Några möjligheter för henne att ta fler initiativ till dialog och utåtriktad kommunikation med an- höriga rymdes inte inom ramen för hennes uppdrag som ensam handläggare av information till och från anhöriga efter Estoniakatastrofen.

Analysgruppen finner att en av anledningarna till att inga samlade åtgärder vidtogs i rimlig tid efter olyckan för att hantera anhöriginformation berodde på att den interna informationen hade klara brister. Inom Regeringskansliet skaffade man inte sig en samlad bild av hur många samtal som kom in och vad de ringande ville tala om. Eftersom omfattningen av de samtal, som enskilda tjänstemän inom Kommunikationsdepartementet tog emot, inte var känd hos ledningen söktes inte heller någon samlad strategisk lösning på detta omfattande informationsproblem.

Styrelsen för psykologiskt försvar blev kontaktorgan

När Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, drygt två år efter olyckan, i oktober 1996 fick i uppdrag av regeringen att vara kontaktorgan för de anhöriga, och senare även för överlevande efter olyckan, började informationsblad sän- das ut på initiativ av myndigheten. Med SPF som kontakt- organ har regelbunden informationsförmedling införts och möten med anhöriga genomförts. Uppdraget avrapporteras till regeringen två gånger per år och pågår fortfarande i oktober 1998. I analysgruppens nästa rapport återkommer diskussionen om informationsproblemen och regeringens och statens roll.

Kommunikationsministern i medierna

När Ines Uusmann tillträdde som kommunikationsminis- ter var efterfrågan på hennes medverkan i olika samman- hang i medierna mycket stor. Tillsammans med sin press- sekreterare hade hon kommit fram till en arbetsmodell som innebar att hon skulle vara tillgänglig och ställa sig till mediernas förfogande så mycket hon förmådde. Det inne- bar att den nytillträdda kommunikationsministern snabbt blev känd hos allmänheten som den ansvariga Estonia- ministern.

215

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Istället för att avböja intervjuer och frågor som hon inte kunde besvara, eller intervjusammanhang som var olämpliga forum för att föra ut hennes budskap, med- verkade hon och gav svar. I något fall, när hon uttalade sig om svårigheterna med dykningar till Estonia gav hon svar som var felaktiga i sak.

Ministern uttalade vag tveksamhet

När kommunikationsministern uttalade sig om besluts- läget, från det tillfälle då hon kommenterade Sjöfarts- verkets första rapport med anledning av katastrofen, fram till att regeringen fattade sitt beslut i bärgningsfrågan, gavs vaga antydningar om var i beslutsprocessen reger-

ingen befann sig. Anhöriga, som uppfattat stats- ministrarnas initiala uttalanden som löften, tolkade ur Ines Uusmanns uttalanden i medierna en tveksamhet angående huruvida regeringen avsåg att bärga Estonia eller ej.

Åtskilliga anhöriga har uppgivit för analysgruppen att de tidigt läste mellan raderna i ministerns uttalanden att regeringen nog inte hade för avsikt att bärga Estonia, ändå fick de inga besked som bekräftade denna känsla. När Ines Uusmann, den 11 oktober 1994 uttalade sig i TV och sa att ...”det havet tar det ska havet också behålla”... är detta ett exempel på ett uttalande som de anhöriga tolkar i denna riktning. Det är sannolikt anledningen till att så många vände sig med frågor till Kommunikationsdeparte- mentet efter att ministern uttalat sig på detta sätt, samma dag som hon mottog Sjöfartsverkets rapport där det fram- gick att inga legala hinder fanns, samt att det var tekniskt möjligt, att omhänderta omkomna och bärga Estonia.

Bristande tydlighet från regeringen

Analysgruppen bedömer att för de anhörigas del, och för regeringens, hade mycket varit vunnet om regeringen, lämpligen via statsminister Ingvar Carlsson, som var den som ursprungligen uttalat sig i bärgningsfrågan, på ett tydligt sätt i lämpligt sammanhang förklarat att något be- slut i bärgningsfrågan inte var fattat, att frågan bereddes på sedvanligt sätt inom regeringen och att detta skulle ta viss tid.

I samtal med analysgruppen har framkommit att för regeringen fanns egentligen bara ett huvudalternativ till beslut i frågan om bärgning av Estonia. Hela fartyget skulle bärgas. Beredningen av frågan syftade till att komma fram till beslut i denna fråga. Något annat alterna- tiv, som exempelvis omhändertagande av de kroppar som var möjliga att omhänderta genom dykningar, var aldrig med som ett reellt alternativ för regeringen. Detta borde regeringen tydliggjort för anhöriga och för allmänheten. Det hade också varit lämpligt om regeringen i god tid an- givit vilka tidsramar man arbetade efter och vilket under- lag man ämnade basera beslutet på. En viktig fråga var hur stor betydelse man tillmätte anhörigas vilja.

216

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Regeringens agerande påverkade enskilda

Det finns enligt analysgruppen flera skäl till detta. Ett är att den fråga som regeringen skulle fatta beslut i ytterst påverkade de sörjande och hur de skulle agera kring prak- tiska arrangemang som var förknippade med sorgen. Det normala förfaringssättet i vårt land är att när en person avlider så är det de nära anhöriga som ansvarar för att be- grava den döda, detta regleras i begravningslagen. Ett an- nat skäl är att de anhöriga ägde rätt att få information ef- tersom regeringens planer påverkade dem i sorgen, på ett mänskligt plan på grund av den ovisshet som drabbat dem i deras kris.

Slutsatser

•Regeringskansliets organisation var inte lämplig för att möta anhörigas behov av information, vilket innebar att man inte identifierade problemet med hur anhöriga bemöttes när de kontaktade Regeringskansliet.

•Brister i bemötandet av anhöriga fick konsekvenser dels för de anhöriga dels för personalen inom Rege-

ringskansliet som saknade vägledning i den situation som uppstått.

•Brister i bemötande av anhöriga har bidragit till att många anhöriga fått minskat förtroende för statsmak- ternas förmåga att motsvara de förväntningar som ska- pats.

•Kontakterna med anhöriga från regeringens och Regeringskansliets sida var alltför ostrukturerade och baserades inte på kunskap om de anhörigas behov.

•Kommunikationsministern uttalade vag tveksamhet inför frågor som relaterades till bärgning under den tid som frågan bereddes, vilket av anhöriga kom att upp- fattas som att regeringen tvekade.

•Analysgruppen anser att regeringen, lämpligen genom statsministern, tydligt och i ett lämpligt sammanhang borde förklarat att något beslut i bärgningsfrågan inte var fattat, varken för eller emot en bärgning, att frågan bereddes på sedvanligt sätt och att detta kunde ta viss tid.

217

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Regeringen initierar viktiga uppdrag

I detta kapitel analyseras den fortsatta beredningen innefattande uppdraget åt Sjöfartsverket att genomföra en konsekvensanalys och tillsättandet av ett etiskt råd

Om den avgående regeringen kunde ägna mycket tid åt Estoniafrågan, var situationen den motsatta för den tillträdande regeringen. Den nytillträdda kommuni- kationsministern skulle sätta sig in i frågor och hantera problem av en annan art än hon ställt in sig på som politi- ker.

Den period då beredningen skedde, under hösten 1994, var en intensiv period i det politiska Sverige. Ekono- min och behovet av en sanering av statsfinanserna hade stått i fokus under valrörelsen och engagerade nu en stor del av statsministerns tid. Dessutom pågick förberedel- serna inför folkomröstningen om Sveriges EU-medlem- skap. Kommunikationsminister Ines Uusmann och stats- minister Ingvar Carlsson tillhörde de mest aktivt engage- rade på Ja-sidan inför omröstningen. Båda reste runt i lan- det och deltog i debatter och möten där det framtida EU- medlemskapet diskuterades och ifrågasattes. Bland de frå- gor som den tillträdande regeringen engagerade sig i di-

rekt efter regeringsskiftet var Estoniafrågan en av flera viktiga frågor.

Viktiga steg i den fortsatta beredningen

På tredje arbetsdagen efter regeringsskiftet överlämnades Sjöfartsverkets första rapport, där det framgick att det både var möjligt att omhänderta omkomna genom dykningar och att bärga Estonia. Trots dessa besked fatta- des inget beslut om att planera och påbörja arbetet med att eftersöka de saknade. Ines Uusmann kände sig osäker in- för att fatta ett beslut om bärgning av Estonia och hon blev medveten om att andra problem fanns förutom de tek- niska och legala.

Etiska rådet tillsätts

Det svenska samhället saknade erfarenheter från händel- ser som Estoniakatastrofen. Katastrofen gav upphov till frågeställningar som saknade givna svar och som krävde

218

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

övervägande som en svensk regering inte tidigare kon- fronterats med. Många personer var direkt drabbade av katastrofen och inför beslutet i bärgningsfrågan behövde regeringen svar på tekniska frågor såväl som frågor av en mänsklig natur. Ett fartyg av Estonias storlek hade inte ti- digare bärgats från det aktuella djupet, de omkomna var många och problem med hur de skulle kunna omhänder- tas och identifieras skulle lösas. Politiska beslut baseras normalt på underlag av rationell karaktär, vilket reger- ingen inte ansåg möjligt att enbart förlita sig till inför be- slutet i bärgningsfrågan.

Det saknades i samhället klara utgångspunkter för vad som bör gälla vid omhändertagande av omkomna i sam- band med olyckor, oavsett om olyckan sker på land eller till sjöss, när olycksplatsen med de omkomna är lokalise- rad och tillgänglig.

Efter Sjöfartsverkets första avrapportering insåg reger- ingen att den inte skulle vara beredd att ansvara för ett beslut i bärgningsfrågan med endast tekniska och legala förutsättningar undersökta. Frågor som uppkom gällde det rimliga i att utsätta personal för följderna av en bärg- ning av Estonia liksom hur omkomnas kroppar skulle han- teras på ett värdigt sätt i en situation då hundratals om- komna måste omhändertas på kort tid. Dessa frågor hand- lar om hur människor ser på livet och på döden och vad som är mänskligt beteende, inte om beslutsfattande inom ramen för den normala politiska agendan. För att få väg- ledning tillsatte regeringen Etiska rådet.

Uppdrag om konsekvensanalys

Analysgruppen förstår att ett beslut att lyfta fartyget be- hövde ytterligare överväganden. Ett beslut att upphandla

kompetens för att påbörja arbetet med omhändertagandet av omkomna genom dykningar var dock möjligt att fatta utifrån det underlag som Sjöfartsverkets första rapport tillhandahöll. Ett sådant beslut var brådskande eftersom det krävde viss förberedelsetid, även årstiden bidrog till att det var angeläget att starta arbetet. Eftersom även ett lyft av fartyget med stor sannolikhet borde föregås av ett om- händertagande av de omkomna genom dykningar borde sådana dock ha inletts så snart det var möjligt. Detta fram- gick dock inte av Sjöfartsverkets rapport.

Samma dag som regeringen beslutade att ett etiskt råd skulle inrättas uppdrog man åt Sjöfartsverket att genom- föra en konsekvensanalys.

Slutsatser

•När den nya regeringen tillträdde kom fokus i frågan att förskjutas från att primärt inriktas på ett omhänder- tagande av omkomna till att handla om ett omhänder- tagande genom bärgning av hela fartyget.

•Estoniakatastrofen gav upphov till frågeställningar av en art som politikerna inte tidigare ställts inför och som krävde överväganden som en svensk regering dit- tills inte konfronterats med i denna form och i denna skala.

•Analysgruppen förstår att ett beslut att lyfta fartyget behövde ytterligare överväganden. Ett beslut att upp- handla kompetens för att påbörja arbetet med omhändertagandet av omkomna genom dykningar tycks dock ha varit möjligt att fatta på det underlag som fanns efter Sjöfartsverkets första rapport.

219

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

9 Konsekvensanalysens genomförande

Sjöfartsverket fick den 20 oktober 1994 ett nytt uppdrag. Denna gång skulle verket genomföra en konse- kvensanalys avseende ett omhändertagande av de om- komna. Anledningen till uppdraget var att Sjöfartsverket vid redovisningen av deras första uppdrag till regeringen sade att ett omhändertagande skulle få betydande prak- tiska och etiska konsekvenser. Dessa förhållanden låg ut- anför det första uppdraget och hade således inte utretts.

Även det andra uppdraget till Sjöfartsverket fick Johan Franson utreda ensam. Han skulle nu genomföra en för- djupad analys av hur ett omhändertagande och en bärg- ning av Estonia skulle gå till. Samma kritik som tidigare kan riktas mot verksledningen. Även om analysgruppen kan förstå att Johan Franson, med de kunskaper han nu fått, skulle ha en central roll i utredningsarbetet, var upp- draget för omfattande för att vila på enda person. Därtill kom att det andra uppdraget tog upp frågor som låg långt utanför det normala kompetensområdet för en jurist på Sjöfartsverket. I uppdraget låg bl.a. att bedöma psykiska risker för olika personalkategorier.

Externa experter anlitade

Johan Franson anlitade experter från Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket. Statens haverikommissions ge- neraldirektör Olof Forssberg kontaktades för att diskutera om lyft av Estonia behövdes för haveriutredningen och i detaljfrågor kontaktades även andra myndigheter, organi- sationer och företag. Beträffande utredningen om de psy- kiska riskerna för inblandad personal togs hjälp av den norske professorn Lars Weisæth och docenten Tom Lun- din.

Brister i rapporten

Analysgruppen kan i det stora hela inte rikta någon kritik mot konsekvensanalysen med hänsyn till att den gjordes under en mycket kort tid.

Analysgruppen anser att rapporten dock innehåller flera svagheter:

1.Sjöfartsverket bortsåg ifrån de långsiktiga konsekven- serna som skulle kunna drabba de anhöriga och överle- vande vid olika alternativ. För dessa de närmast be-

220

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

rörda skulle ett omhändertagande eller ett beslut att inte omhänderta de omkomna självklart få mycket stora konsekvenser. En jämförelse med erfarenheterna efter Alexander Kielland- och Jan Heweliuszolyckorna hade därför varit värdefull.

2.Trots att en djupare teknisk utredning gjordes och re- dovisades saknas detaljerad beskrivning av en vrak- röjningsoperation i denna rapport. Det nämns att ett lyft kan genomföras enligt beprövade metoder, men tillvägagångssättet preciseras inte. Det sägs i rapporten att ”ett så stort fartyg som Estonia aldrig lyfts från ett så stort djup.”

3.Det nämns inte i rapporten att ytterligare dykningar inuti fartyget skulle ha kunnat ske efter att Estonia rätats upp på havsbotten.

4.En slutsats i rapporten är att stor vikt måste läggas på den professionella personalens motivation. Klara bevis måste finnas för att dessa grupper upplever uppdraget som absolut nödvändigt för att de psykiskt ska klara uppgiften. Analysgruppen saknar i rapporten uppgif- ter om huruvida personal tillfrågats om sin inställning till att arbeta med en bärgning eller ett omhänderta- gande av omkomna.

Var dykningarna inne i Estonia nödvändiga för konsekvensanalysen?

Till skillnad från i den första rapporten slås det i konsekvensanalysen fast att ett lyft av Estonia måste före- gås av omhändertagande av så många omkomna som möj- ligt genom dykningar. Under arbetet kom Sjöfartsverket fram till att det var nödvändigt att genomföra dykningar inne i Estonia för att kunna belysa möjligheterna att om- händerta omkomna. På Sjöfartsverket ansåg man att så- dana dykningar låg inom ramen för uppdraget varför man vände sig till regeringen för att få pengar att genomföra dykningarna.

Dykarna skulle bl.a. se efter hur förhållandena var inne i Estonia, i syfte att ta reda på möjligheterna för omhän- dertagande och identifiering av de omkomna, räkna anta- let omkomna som skulle kunna omhändertas av dykare

och se efter hur kropparnas tillstånd var samt ge ett säkrare underlag för att bedöma konsekvenserna av ett lyft av Estonia.

Erfarenheter från dykoperationer i andra fartygsvrak skulle ha kunnat ge en bild av hur det i allmänhet ser ut i sjunkna vrak. Färjan Jan Heweliusz hade vid sin förlisning i januari 1993 hamnat upp och ned. Därifrån fanns 200 timmars dykningsarbeten dokumenterade. Genom detta och liknande material borde en tillräckligt säker bedöm- ning kunnat göras över hur det såg ut inne i Estonia. Det var dessutom inte nödvändigt att räkna antalet kroppar innan en dykoperation inleddes med syfte att omhänderta omkomna. Genom de överlevandes vittnesmål kunde med stor sannolikhet konstateras att många fanns kvar inuti Estonia och även var många av de omkomna fanns i fartyget. Att få kännedom om kropparnas tillstånd var inte avgörande för möjligheten att identifiera om- komna.

Varken regeringen eller Sjöfartsverket synes ha haft betänkligheter mot att skicka ned dykare för att titta på de omkomna, trots att dykarnas fysiska och psykiska risker var ett av skälen till att göra en konsekvensanalys. Enligt analysgruppens bedömning blir de psykiska riskerna på- tagliga för dykaren också när denne får lämna kvar de om- komna som påträffas. Inte heller talades det i samman- hanget om respekt för gravfriden vid detta tillfälle trots att en minnesgudtjänst till havs hållits någon vecka dessförin- nan, en gudstjänst som den estniske ärkebiskopen karakte- riserar som en begravning.

Sjöfartsverkets slutsatser efter dykuppdraget

I konsekvensanalysen påstås att ett utdraget dykarbete skulle ha kunnat leda till att de verksamma dykarnas arbete hade blivit slentrianmässigt med tiden. För analysgruppen är denna tanke främmande med tanke på de risker dykarna utsätts för. Vidare bör dykarnas arbete bli mer och mer säkert med tanke på att de under arbetets gång lär sig far- tygets inre. Analysgruppen har i sitt arbete erfarit att det inte är den enskilde dykaren som avgör när dykarbetet är för riskfyllt för att utföras. Detta avgörande ligger på dyk- ledaren, vilket inte framgår av Sjöfartsverkets rapport. I

221

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

rapporten ifrågasätts vem det är som skall sätta stopp för dykningarna; dykaren, Sjöfartsverket eller annan myndig- het.

Analysgruppen anser att dykarnas uppdrag inte var nödvändigt att genomföra. Ett dykuppdrag borde ha innefattat ett omhändertagande av de omkomna som på- träffades och som var möjliga att omhänderta. Ett sådant omhändertagande skulle inte ha inneburit några särskilda psykiska risker för andra personalkategorier, t.ex. identifieringspersonal. Identifieringsarbetet skulle ha kunnat anpassas efter personalresurserna.

Föredragningar av konsekvensanalysen

Johan Franson föredrog den första rapporten bl.a. för kommunikationsministern och andra i regeringen, repre- sentanter för riksdagspartier och Etiska rådet. Den andra rapporten föredrog han för bl.a. Etiska rådet, representan-

ter för regeringen och riksdagspartierna. De personer som analysgruppen har intervjuat har berättat att Johan Fransons föredragningar var sakliga och korrekta. Flera personer har omvittnat att föredragningarna gjorde ett starkt känslomässigt intryck.

Slutsatser

•Utredningsansvaret borde inte ha lagts på en enda per- son.

•Konsekvensanalysen har vissa brister, t.ex. vad gäller beskrivning av bärgning av Estonia.

•Dykningarna inuti Estonia borde innefattat ett upp- drag att omhänderta de omkomna som påträffades.

•Det förhållandet att Johan Franson var ensam utre- dare, fick till följd att han fick stort inflytande över hur utredningen presenterades.

222

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Etiska rådets arbete

I detta kapitel analyseras Etiska rådets sammansättning, arbetssätt och slutsatser

Analysgruppen har förståelse för att regeringen fann det motiverat att tillsätta Etiska rådet i syfte att vidga beslutsunderlaget. Det uppdrag som lämnades till Etiska rådet enligt regeringsbeslutet skilde sig dock från hur upp- draget preciserades av Ines Uusmann vid rådets första sammanträde. Hon sa då att hon behövde hjälp för att kunna fatta beslut i bärgningsfrågan.

Regeringen tillsatte ett etiskt råd för att få etiska fråge- ställningar genomlysta. I ett brev till anhöriga den 24 no- vember 1994 skrev Ines Uusmann att de etiska frågeställ- ningarna som var aktuella att ta ställning till var: ”respek- ten för de anhörigas olika uppfattningar, respekten för de omkomnas kroppar och respekten för de människor som ska arbeta med omhändertagandet.” Några ytterligare etiska frågeställningar formulerades inte som utgångs- punkt för arbetet. Istället valde regeringen att i Etiska rå- det samla personer som ansågs ha kunskap och erfarenhet om etik och låta dem definiera vilka de etiska spörsmålen var.

Integriteten ifrågasatt

Arbetet i Etiska rådet kom efter Ines Uusmanns precise- rade föredragning vid rådets första sammankomst att in- riktas på att lämna ett ställningstagande i bärgningsfrågan. Med hänsyn till att detta var ett skäl till att man tillsatte rådet, anser analysgruppen att det var olämpligt att till två av ledamöterna utse personer som tidigare uttalat en åsikt i bärgningsfrågan i medierna. Inte minst är detta en brist med hänsyn till att anhöriga kommit att ifrågasätta syftet med uppdraget och integriteten hos ledamöterna.

Etiska rådets arbete rekonstruerat

Dokumentation från Etiska rådets arbete saknas, vilket innebär att enda möjligheten för analysgruppen att rekon- struera rådets arbete och tillvägagångssätt har varit genom de samtal analysgruppen fört med var och en av ledamö- terna. Analysgruppen anser att dokumentation, till exem- pel i form av mötesprotokoll och förteckning över under- lag som rådet baserat sitt ställningstagande på, borde ha

223

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

lämnats i den akt på Kommunikationsdepartementet som finns efter Etiska rådets arbete.

Rådets sammansättning

Två av rådets ledamöter var präster, två var läkare, två var före detta politiker med inriktning på humanitära frågor, en var journalist, en uppfattade att hennes roll var att vara ”en vanlig människa” och en var ordförande i Sjöfolks- förbundet. Ledamöterna hade gjort sig kända som allmänt kloka personer med stor integritet som åtnjöt ett stort för- troende hos allmänheten. Ledamöterna representerade sig själva och sina egna åsikter, inte de organisationer de arbetade i.

De ledamöter som så önskade, formulerade vid rådets andra sammanträde de etiska utgångspunkter som de per- sonligen utgick från. Det framgår endast mellan raderna i ställningstagandet som överlämnades till regeringen när arbetet avslutats, vilka dessa etiska utgångspunkter var, vil- ket får anses vara en brist. Innebörden i begreppet etik definierades alltså inte. Det kom därför att få en oklar be- tydelse i sammanhanget. Etik förefaller i detta samman- hang närmast som en samlingsbenämning på frågor och frågeställningar som normalt ligger utanför det politiska beslutsfattandet men som nu utgjorde ett viktigt underlag och måste vägas in.

Endast fyra sammanträden

Den tid som stod till Etiska rådets förfogande var kort. Det hade visserligen gått upp till fem veckor från det att de första ledamöterna tillfrågades om de ville ingå i ett etiskt råd, tills dess att första sammanträdet i gruppen ägde rum. Men när arbetet väl startat gavs en knapp månad, och fyra sammanträden, för rådet att komma med ett ställningsta- gande. Ines Uusmann formulerade vid det första mötet, att regeringen ansåg att det var viktigt för de anhörigas del, att ett beslut i bärgningsfrågan kom före jul.

Praktiska förutsättningar för en bärgning var givna

Till första sammanträffandet var Johan Franson och en expertgrupp inbjudna. Då föredrogs i detalj de givna prak- tiska förutsättningar som enligt Sjöfartsverkets pågående

utredning skulle bli en nödvändighet om regeringen valde att bärga Estonia.

De förutsättningar som gavs innebar att fartyget skulle lyftas, forslas på en pråm till ett avspärrat område i den svenska skärgården där det skulle tömmas på kringkastade föremål och lösryckt inredning från fartygets inre. I sam- band med detta skulle de omkomnas kroppar omhänder- tas och identifieras. Arbetet skulle ske i sommarvärmen och inkludera en rad svårigheter.

Etiska rådets ledamöter hade varken tid, kompetens eller resurser att ifrågasätta detta underlag eller ta fram andra alternativa tillvägagångssätt, utan förlitade sig på att regeringen valt ut landets främsta experter inom området. Det var inte Etiska rådets uppgift att ta fram tekniskt be- slutsunderlag utan att bedöma etiska konsekvenser av det tillvägagångssätt som presenterades.

En fråga man kan ställa sig är hur Etiska rådets arbete hade formats om man inte haft denna utgångspunkt. Den föredragning rådet fick vid den första sammankomsten, tillsammans med Ines Uusmanns uttryck för den villrådig- het regeringen upplevde inför att fatta ett beslut i frågan, gjorde att ledamöterna kastades direkt in i frågan om att bärga eller inte bärga Estonia. Flera av dem har uppgivit för analysgruppen att de under arbetets gång mer och mer insåg vilken viktig roll deras ställningstagande skulle få in- för regeringens beslut.

Videofilmer från dykningar i Estonia

Vid föredragningen fick de veta att Sjöfartsverket plane- rade att genomföra dykningar inuti Estonia i syfte att få underlag för den pågående konsekvensanalysen. Ingen av ledamöterna i Etiska rådet bad att få se på filmerna från dykningarna. Analysgruppen anser att det är en brist att inte någon i Etiska rådet såg dessa filmer. Hade så skett hade ledamöterna fått se hur det såg ut inuti fartyget och var i fartyget många av de omkomnas kroppar fanns. Då hade de på ett annat sätt kunnat ta ställning till det möjliga eller omöjliga i uppdraget med att omhänderta de döda. Analysgruppen finner det vara en brist att Etiska rådet, lik- som för övrigt regeringen, förlitade sig till andrahands- information om situationen inuti fartyget.

224

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Lars Weisæths rapport

Ytterligare underlag för sitt ställningstagande som Etiska rådet hade var en rapport från Lars Weisæth, som innehöll en genomgång av de psykiska riskerna för personalen i samband en bärgning. Etiska rådet fick denna av Johan Franson eftersom den också utgjorde en del av Sjöfarts- verkets underlag. Den del av rapporten som diskuterar de anhörigas psykiska lidande vid olika beslut i bärgnings- frågan fick de dock inte del av.

Genom Lars Weisæths rapport fick Etiska rådet kän- nedom om bärgningen av den norska oljeplattformen Alexander Kielland. Från beslutsfattarnas sida uppfattades bärgningen som ett misslyckande, vilket redovisades i Weisæths rapport. Vad Etiska rådet inte fick veta, genom att de bara tog del av en del av det underlag som Lars Weisæths tagit fram, var att från de anhörigas sida ansågs bärgningen av plattformen som en lyckad avslutning på en flerårig organiserad kamp, där de anhörigas krav till slut vann gehör hos makthavarna.

Begränsat underlag om anhörigas uppfattning

Etiska rådet valde att inte basera sitt ställningstagande på de anhörigas uppfattning i frågan och arbetade således inte för att få fram ett heltäckande underlag om detta. En stor del av informationen om de anhörigas inställning fick de förmedlade via mötessekreteraren, som också arbetade med anhörigkontakter inom Kommunikationsdeparte- mentet. Hon berättade om en del av de telefonsamtal och brev hon tog emot på departementet. Analysgruppen be- dömer att Etiska rådets underlag beträffande de anhörigas uppfattning var mycket begränsat.

Etiska rådet kunde genom sina kontakter med anhö- riga och deras representanter inte i tillräcklig omfattning bilda sig en uppfattning om hur de klarade sitt sorgear- bete. Eftersom kontakterna var ostrukturerade kunde rå- det inte bilda sig en uppfattning vare sig om hur de anhö- riga befann sig och hur de förmådde hantera sorgearbetet eller hur de ställde sig inför regeringens förestående be- slut. Man drog slutsatsen att de var splittrade och formule- rade sitt ställningstagande utifrån denna uppfattning. Rå- det bedömde att det viktigaste för de anhörigas del var att

man kom till ett snabbt beslut, vilket rådet antog skulle leda till ett avslut.

Anhöriga har uttryckt för analysgruppen att de kände sig omyndigförklarade i och med att Etiska rådet tillsattes. De uttrycker för analysgruppen att istället för att lyssna på de anhöriga, genom att till exempel ordna ett antal möten i landet på drabbade orter, valde regeringen att tillsätta ett råd av utomstående experter som skulle komma fram till vad som var bäst för de sörjande och således blanda sig i en fråga som vanligen ankommer på anhöriga till en avliden att avgöra, nämligen frågor angående begravningen av den döde.

Ställningstagandet formulerat i allmänna ordalag

När Etiska rådet kommit fram till att en bärgning av Esto- nia inte var etiskt acceptabel återstod mycket kort tid tills dess att regeringen skulle fatta beslut. Ställningstagandet formulerades i allmänna ordalag. Osäkerhet och nyanse- ring i ställningstagandet kom inte till uttryck, vilket san- nolikt berodde på en kombination av bristande beslutsun- derlag och tid för att noggrant överväga denna fråga.

Ett argument som genomgående fördes fram av Etiska rådet var att de anhöriga måste få ro och komma vidare i sitt sorgearbete. Ovissheten för de anhöriga fick inte för- längas och ett beslut i bärgningsfrågan fick inte dra ut på tiden. Etiska rådet diskuterade inte de anhörigas ovisshet om varför olyckan inträffade och vad som hänt med deras kära, hur de omkom, var i fartyget de fanns och så vidare. Denna ovisshet skulle de anhöriga få fortsätta att leva med om en bärgning eller ett omhändertagande av de omkom- nas kroppar inte genomfördes.

Rekommendation om förslutning

I ställningstagandet ingick rekommendationen att fartyget skulle förslutas men Etiska rådet förutsåg inte att denna fråga skulle innebära att hanteringen drog ut på tiden. Rå- det lämnade åt regeringen att ta ställning till hur en för- slutning skulle se ut, man hade varken tid eller kompetens att lösa denna fråga. Med tanke på att det endast tog veckor efter olyckstillfället att ta fram en plan för hur ett bärgningsarbete skulle gå till tänkte sannolikt ingen i

225

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Etiska rådet på att det skulle dröja tills januari 1996 innan planerna för hur förslutningen, som blev en betong- övertäckning, slutgiltigt skulle genomföras. I och med att övertäckningen tills vidare är avbruten är det analys- gruppens slutsats att ovissheten beträffande förslutningen varar än idag.

Eftersom Etiska rådet inte diskuterade de tekniska as- pekterna av vad en förslutning skulle innebära hade var och en av ledamöterna sin inre bild av hur en sådan skulle se ut. När de senare fick höra att regeringen beslutat om en betongövertäckning upplevde flera av ledamöterna att detta gick emot deras intentioner med en förslutning av fartyget. De enskilda ledamöterna hade var och en sin egen föreställning om vad en förslutning av Estonia skulle innebära.

Etiska rådets ställningstagande innehåller flera rekom- mendationer som var och en bygger på och är beroende av varandra. När rådet kom fram till att det av olika skäl inte ansågs lämpligt att bärga fartyget konstaterade man att olycksplatsen skulle bli en gravplats i havet. Tanken var också att om de anhöriga inte fick gravar på land att gå till skulle ändå en grav i havet finnas. Etiska rådet föreslog att fartyget skulle förslutas för att förhindra gravplundring, eftersom man upplevde att risken för gravplundring oroade anhöriga.

Information, bemötande, påverkan

Information kom från Etiska rådet när arbetet var avslutat och man kommit till ett ställningstagande. Redovisningen var tydlig men knapphändig. Det går inte att utläsa ur rap- porten hur rådet resonerat sig fram till ställningstagandet eller vilka etiska principer man utgått från.

En del av de anhöriga var nöjda efter att Etiska rådet, och därefter regeringen, kommit till ett ställningstagande. Tiden av ovisshet var över, och eftersom det inte var möj- ligt för enskilda anhöriga att omhänderta de omkomna, upplevde flera att detta blev en punkt att gå vidare från. Av dem som accepterade regeringens beslut uttrycker flera idag att de är bekymrade och oroliga eftersom de upplever ovisshet när övertäckningen är stoppad. Flera av de perso- ner som kände sig lättade då besluten togs har uppgivit för

analysgruppen att de återigen kände förtvivlan när reger- ingen beslutade att den av det Etiska rådet föreslagna förslutningen skulle bli en övertäckning av betong.

Anhöriga uttrycker för analysgruppen att de kände maktlöshet inför ställningstagandet. Deras röst blev inte hörd, ingen lyssnade på dem, ändå innehöll ställningsta- gandet mycket långtgående rekommendationer som ut- gick från vad Etiska rådet ansåg vara bäst för dem och de omkomna. De anhöriga gavs aldrig möjlighet att bemöta resonemang från rådet utan ställdes inför fullbordat fak- tum i frågor som var mycket personligt djupgående och privata. Etiska rådet skriver att sorgen inte kan kollektivi- seras. Analysgruppen konstaterar dock att Etiska rådet, genom att formulera sig som de gör, kollektiviserar något av det mest privata för många av de anhöriga, vilket fått konsekvenser för såväl de anhörigas sorgearbete som för deras förtroende för regeringen och enskilda ledamöter ur Etiska rådet.

Dokumentation

Akten på Kommunikationsdepartementet, där dokumen- tationen från Etiska rådets arbete borde ha funnits, inne- håller, förutom regeringsbeslutet från den 20 oktober, en- dast ställningstagandet. I övrigt är akten tömd och ingen av alla dem som analysgruppen frågat om ärendet vill idag ta på sig ansvaret för att ha rensat akten. Mötesprotokoll saknas, liksom ledamöternas skriftliga bidrag, förteckning över inhämtat underlag med mera. Eftersom Etiska rådets ställningstagande utgjorde en viktig del av regeringens beslutsunderlag är det anmärkningsvärt att akten rensats så grundligt.

Att underlag saknas kan antas vara en starkt bidragande orsak till att anhöriga uppfattat Etiska rådets arbete som vad som kallats ”ett beställningsuppdrag från regeringen”. Analysgruppen finner ingenting i hanteringen som styrker detta påstående men konstaterar att den bristande redo- visningen, tillsammans med det faktum att ställningsta- gandet inte grundades på djupare kontakter med de anhö- riga sannolikt bidragit till att anhörigas förtroende för re- geringen minskat.

226

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Slutsatser

•Analysgruppen har förståelse för att regeringen fann det motiverat att tillsätta Etiska rådet men finner inte att rådets faktiska uppdrag stämde med det formella uppdrag de tilldelats genom regeringsbeslutet. Att man till två av ledamöterna utsåg personer som tidi- gare uttalat sig i bärgningsfrågan får mot denna bak- grund anses som en brist.

•Innebörden i begreppet etik och vilka aktuella etiska frågor som skulle belysas och besvaras formulerades inte, vare sig genom regeringens uppdrag till Etiska rådet eller av rådet självt. Analysgruppen menar att di- lemmat för statsmakterna egentligen var en komplice- rad intresseavvägning, där pietetshänsyn stod mot an- dra överväganden. Begreppet ”etik”, som i grunden är benämningen på en filosofisk specialdisciplin, fick i sammanhanget en oklar innebörd.

•Etiska rådets ställningstagande baserades på utgångs- punkten att fartyget skulle lyftas sommartid, bärgas till en plats i den svenska skärgården och därefter tömmas. Alternativa lösningar såsom att omhändertagandet av de omkomna skulle ske genom dykningar, diskutera- des inte.

•Analysgruppen finner det anmärkningsvärt att doku- mentation från Etiska rådets arbete saknas. Detta, till- sammans med det faktum att många anhöriga inte upplever att deras röster blivit hörda av rådet, får antas vara en starkt bidragande orsak till många anhörigas uppfattning att Etiska rådet var vad som kallats ”ett beställningsuppdrag från regeringen”. Analysgruppen finner dock ingenting i hanteringen som styrker detta påstående.

227

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Regeringens förankring av beslutet

I detta kapitel analyseras regeringens tillvägagångssätt för att skapa en bred politisk enighet inför det kommande beslutet i bärgningsfrågan

Under hela hösten då beredningsprocessen på- gick inför beslutet i bärgningsfrågan strävade regeringen efter att få en bred politisk förankring och enighet inför beslutet. I syfte att skapa denna enighet hölls partiledar- överläggningar.

Riksdagspartierna kallades till överläggningar

Regeringens beredning syftade till att få ett avslut på den offentliga hanteringen av Estoniafrågan och en förutsätt- ning för detta var att det rådde politisk enighet. Riksdags- partiernas representanter fick vid en överläggning den 7 december en föredragning av Johan Franson om vilka de tekniska och praktiska förutsättningarna skulle vara vid ett lyft av Estonia. Vid föredragningen presenterades samma tillvägagångssätt som för Etiska rådet samma dag. Riks- dagsledamöter som var närvarande vid mötet har uppgivit för analysgruppen att föredragningen gjorde starkt intryck

på dem. Några alternativa tillvägagångssätt diskuterades inte.

Den 12 december hölls den sista överläggningen med representanter för riksdagspartierna innan regerings- beslutet. Då hade också Etiska rådet avlämnat sitt ställ- ningstagande. Frågeställningen inför beslutet gällde om Estonia skulle bärgas eller ej, alternativet med dykningar efter de omkomnas kroppar var inte aktuellt efter Etiska rådets ställningstagande.

Riksdagspartiernas representanter såg inte videofil- merna som tagits vid dykningarna i Estonia i december 1994, vilket för övrigt inte heller regeringen, berörda statsråd eller Etiska rådet gjorde. Detta anser analys- gruppen vara en brist. Hade de sett filmerna hade de haft möjlighet att ta ställning i frågan om ett omhändertagande av omkomna genom dykningar eftersom de då skulle ha sett att det var möjligt att dyka inuti Estonia.

228

R E G E R I N G E N S B E R E D N I N G S P R O C E S S

Anhörigas uppfattning kom i andra hand

I det underlag som riksdagspartiernas representanter fick del av redovisades inte heller någon samlad bild av de an- hörigas uppfattning i frågan om bärgning och omhänder- tagande av de omkomna. Det fanns riksdagsledamöter, och i vissa fall politiska partier, som på eget initiativ tog kontakter med anhöriga för att skapa sig en föreställning om deras uppfattningar i frågan. Enligt analysgruppens uppfattning kom de anhörigas uppfattning inför beslutet i bärgningsfrågan i andra hand. De tekniska förutsättning- arna enligt den framtagna planen tillsammans med Etiska rådets ställningstagande var det underlag som avgjorde re- geringens beslut och även de politiska partiernas ställ- ningstaganden inför beslutet.

När Ingvar Carlsson, den 15 december 1994, från riks- dagens talarstol meddelade att regeringen beslutat att inte bärga Estonia, följdes han av Carl Bildt som därefter utta- lade sitt stöd för regeringens beslut. Ingvar Carlsson med- gav att hans tidigare uttalande skapat förväntningar som inte infriats, och han beklagade detta. Hans ursäkt förefal- ler dock inte på ett effektivt sätt ha nått fram till dem den gällde. Hans och regeringens helomvändning i bärgnings- frågan kom därmed att uppfattas som ett svek.

Slutsatser

•Analysgruppen anser att det var värdefullt att reger- ingen sökte partipolitisk enighet inför beslutet i bärgningsfrågan i syfte att få ett avslut på den politiska hanteringen av Estoniafrågan.

•Anhörigas uppfattningar utgjorde inte en del av ett systematiserat underlag för de politiska partierna inför beslutet. Istället kom enskilda riksdagsmän och parti- grupper att luta sig mot personliga intryck beträffande anhörigas vilja.

•Analysgruppen anser att det är en brist att varken re- geringen eller berörda statsråd, Etiska rådet eller riksdagspartiernas representanter såg videofilmerna från dykningarna i Estonia i december.

•I samband med regeringsbeslutet framförde Ingvar Carlsson sitt beklagande till de anhöriga vilket inte tycks ha nått dem det gällde. Än idag framför många anhöriga till analysgruppen att den känsla av svek som de då upplevde fortfarande är levande.

229

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Följderna av regeringens beslut den 15 december 1994 för anhöriga och överlevande

I detta kapitel analyseras regeringens tillvägagångssätt vid tillkännagivande av beslutet i bärgningsfrågan och statsminister Ingvar Carlssons beklagande i samband med detta samt innebörden av beslutet för berörda

Regeringen fattade den 15 december 1994 beslut angående frågan om bärgning av passagerarfärjan M/S Estonia. I beslutet stod följande:

M/S Estonia skall inte bärgas.

Några åtgärder för att ta upp de omkomna skall inte vidtas.

Platsen där fartyget förliste skall betraktas som en gravplats.

För att säkerställa att gravfriden respekteras skall farty- get täckas över och skyddas rättsligt.

Med beslutet avsåg regeringen att slutligen skingra de anhörigas ovisshet om vad som skulle hända med Estonia och därmed sätta en definitiv punkt.

Beslutet tillkännagavs i riksdagen

Under punkten Information från regeringen tillkännagav statsminister Ingvar Carlsson beslutet i riksdagen. Han redogjorde för vad som hade lett regeringen fram till det

slutgiltiga ställningstagandet i Estoniafrågan. Han poäng- terade att det fanns en bred uppslutning bakom beslutet från riksdagens partier och meddelade att den estniska re- geringen under dagen skulle fatta motsvarande beslut.

Samtidigt framhöll han att platsen där Estonia förliste skulle betraktas som en gravplats samt att fartyget skulle täckas över för att säkerställa gravfriden och att åtgärder skulle vidtas för att ge gravplatsen ett rättsligt skydd.

Avslutningsvis tog Ingvar Carlsson upp sitt tidigare ut- talande för en bärgning och sa att uttalandet kunde ha ska- pat förväntningar som nu inte infriades. ”Det beslut re- geringen nu fattat kommer att diskuteras lång tid fram- över. Mitt tidigare uttalande för en bärgning kan ha skapat förväntningar som i dag inte infriats. Jag beklagar mycket djupt den besvikelse jag därmed kan ha orsakat en del av de anhöriga.”24

Efter statsministern uttalade Carl Bildt sitt stöd för re- geringens beslut. Även han berörde sitt eget tidigare ut-

230

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

talande om att stora ansträngningar skulle göras för att bärga de omkomna och sa att han efter att ha prövat om detta är möjligt och lämpligt, kommit fram till att det inte var det. ”Omedelbart efter katastrofen sade också jag att stora ansträngningar skulle göras för att bärga de om- komna. Kanske inte hela fartyget, det trodde jag inte var möjligt. Men att man skulle göra stora ansträngningar för att se om det var möjligt att bärga de omkomna, det ansåg jag vara en moralisk förpliktelse.”

Åtgärder som vidtogs för att informera och bemöta anhöriga i samband med beslutet

Statsrådsberedningen hade planerat att sända ut ett faxmeddelande till polismyndigheter i landet, dit de anhö- riga kallades. Syftet var att de anhöriga skulle ges möjlig- het att få besked om beslutet före allmänheten. Man hade även på de flesta orter förberett en psykologisk beredskap, som innebar att de anhöriga i samband med meddelandet kunde erbjudas stöd från krispersonal. Faxmeddelandet nådde dock på flera håll inte fram i tid, nyheten spreds via medierna, innan många av de anhöriga hade underrättats.

Utöver detta sändes samma dag ett brev om beslutet, som undertecknades av kommunikationsminister Ines Uusmann, till alla anhöriga och i Rosenbad öppnades un- der några timmar på eftermiddagen ett telefonväkteri där Ines Uusmann och flera av Etiska rådets ledamöter be- redde sig på att bemöta anhörigas frågor.

Beslutets innebörd för anhöriga

För en stor grupp av anhöriga som satt sin förhoppning till två statsministrars uttalanden om att allt skulle göras för att omhänderta de omkomna från Estonia, innebar beslu- tet en stor besvikelse som så småningom ledde till bitter- het. Analysgruppen har hört många anhöriga säga att de ”sköt upp” den naturliga sorgeprocessen i väntan på att den omkomne skulle komma hem och kunna begravas på hemorten. När regeringen fattade det slutliga beslutet om att låta Estonia förbli i havet uppfattades detta som ett löftesbrott och ett uttryck för att regeringen satte sig över deras önskan om att få ta hand om sina anhöriga.

Det förefaller för analysgruppen som att statsmakter-

nas handlande över berördas huvud utgör den djupaste och starkaste grunden till det misstroende och missnöje som kommit att prägla många efterlevandes hållning till det offentliga agerandet i Estoniaärendet.

Mot bakgrund av den stora betydelse som regeringens beslut hade för de anhöriga, och den relativt sett långa tid som förflutit sedan fartygskatastrofen med väntan i oviss- het till följd, ifrågasätter analysgruppen om tillvägagångs- sättet vid tillkännagivandet var det rätta. Det faktum att många anhöriga fick kännedom om beslutet via mass- medierna, istället för som de blivit lovade, få ett förhands- besked på den lokala polismyndigheten, innebar att en känsla av stark besvikelse spreds bland de anhöriga. Bilden av att redan från allra första början inte ha blivit respekte- rad förstärktes bland många av dem genom detta.

Ingvar Carlssons beklagande i riksdagen

Det är troligt att det var flera mekanismer som styrde det faktum att många anhöriga inte nåddes av Ingvar Carlssons uppriktiga beklagande av det tidigare uttalan- det, om att allt skulle göras för att de omkomna skulle omhändertas. Det kan exempelvis ses ur ett psykologiskt perspektiv; för de anhöriga som satt sin förhoppning till regeringen och väntat på ett positivt besked kom troligen beslutet att blockera möjligheten att ta till sig annan infor- mation knuten till beslutet. Som ett exempel på denna ef- fekt kan tolkas det faktum att den förväntade anstorm- ningen av samtal till telefonväkteriet i Rosenbad uteblev under eftermiddagen. Emellertid kom de anhöriga en kort tid efter beslutet att återuppta kontakterna med Kommu- nikationsdepartementet för att framföra sin åsikter.

En annan tänkbar anledning till att beklagandet inte nådde fram är att det enbart framfördes från riksdagens talarstol. Riksdagstalet borde ha kompletterats med ytter- ligare åtgärder. Eftersom såväl det ursprungliga uttalandet som det slutliga regeringsbeslutet förmedlades av statsmi- nistern skulle det ha varit rimligt att just statsministern själv, eventuellt tillsammans med Ines Uusmann, exem- pelvis i brevform meddelade sig med de anhöriga och di- rekt framförde sitt beklagande.

Med anledning av Estoniaolyckans omfattning och det

231

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

faktum att den medförde ett ingrepp i så många männis- kors livssituation anser analysgruppen att regeringen dess- utom borde ha övervägt att använda mindre traditionella och kanske mer personliga sätt att meddela beslutet och framföra ett uppriktigt beklagande.

Slutsatser

•Analysgruppen anser att regeringens intentioner med ett meddelande till de anhöriga genom polismyndig- heterna och uppföljning av lokala krisgrupper på hem-

orten var goda, men konstaterar att det brast i genom- förandet. För att visa respekt mot de anhörigas situa- tion och förväntningar inför beslutet borde alla åtgär- der ha vidtagits för att tillse att informationen verkli- gen kom till de berörda på det sätt som hade planerats.

•Analysgruppen anser vidare att regeringen borde ha försäkrat sig om att statsministerns beklagande verkli- gen nådde fram till de berörda, exempelvis genom att komplettera det formella tillkännagivandet i riksdagen med ett mer informellt tillvägagångssätt.

232

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Rättsliga och tekniska följder av beslutet

I detta kapitel analyseras de åtgärder som vidtagits

i syfte att säkerställa gravfriden vid Estonias förlisningsplats

Regeringsbeslutet av den 15 december 1994 innebar bland annat att inga ansträngningar skulle göras för att omhänderta de omkomna från Estonia och att Estonias förlisningsplats skulle betraktas som en gravplats. Nedan analyseras dels de åtgärder som på regeringens uppdrag har vidtagits i syfte att säkerställa gravfrid på Estonias förlisningsplats, dels den principiella innebörden av regeringens agerande. I samband härmed lämnas en redogörelse för vissa förhållanden som är av intresse för denna analys.

Bestämmelser gällande avlidens kropp

Generellt kan sägas att vad individen under livstiden har uttryckt som sin vilja styr hanteringen av kroppen efter döden. Om det inte är känt vad den döde själv skulle ha velat får oftast de anhöriga eller andra närstående ett avgö- rande inflytande. I vissa fall har dock lagstiftaren ansett att

ett samhällsintresse väger tyngre än den avlidnes och de anhörigas viljor.

Ingrepp i den döda kroppen

Utgångspunkten är att ett ingrepp i en död kropp endast får ske om det är förenligt med kravet på respekt för den avlidne. Ändamålet med ingreppet måste väga tyngre än intresset för att kroppen bevaras intakt.25 Beslut om in- grepp fattas för det mesta av läkare. För att ett ingrepp skall få utföras krävs ofta att åtgärden står i överensstäm- melse med den avlidnes vilja eller, om den avlidnes inställ- ning inte är känd, att ingreppet inte går emot de efterle- vandes vilja.

I vissa fall har dock lagstiftaren ansett att ändamålet med en åtgärd är viktigare än den avlidnes eller de anhöri- gas åsikter i saken. Exempelvis får polis, allmän åklagare eller domstol mot den avlidnes under livstiden uttalade

233

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

vilja och de anhörigas önskemål besluta om rättsmedicinsk undersökning om detta behövs för att identifiera en per- son som har omkommit i en olycka, om dödsfallet kan ha samband med brott eller fel inom hälso- och sjukvården eller om döden inträffat till följd av en trafik- eller arbets- platsolycka.26 Dessa ur säkerhets- och skyddssynpunkt samhällsviktiga ändamål anses alltså vara viktigare än den avlidne och de anhörigas vilja.

Ordnandet med gravsättning

När någon har avlidit så bör hans önskan om kremering och gravsättning såvitt möjligt följas av den som i egen- skap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen.27

I förarbetena till begravningslagen fördes följande re- sonemang om i vilken utsträckning det offentliga skulle föreskriva regler på detta område: Vid bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder som var befogade måste man utgå ifrån att de efterlevande med beaktande av den avlidnes önskemål skall ha full frihet att bestämma om vem som skall sköta om begravningen och hur den skall ordnas. Lagstiftningen bör syfta till att stödja enskilda människor i deras strävanden att själva finna en lösning. Den får inte utformas så att den uppfattas som en otillbörlig inbland- ning i enskildas angelägenheter. Det finns ingen skyldig- het för anhöriga eller närstående att ordna med begravningen (även om det åligger dödsboet att betala begravningskostnaderna). Snarare skulle man kunna tala om en rättighet för de efterlevande att själva ordna begravningen innan man från samhällets sida griper in med de åtgärder för gravsättning av stoft eller kremering som till sist ändå blir nödvändiga.28

Val av begravningsplats

Gravsättning av stoft och aska får som huvudregel endast ske på en begravningsplats.29 Allmänna begravningsplatser skall anordnas och hållas av pastoraten inom Svenska kyr- kan eller av kommun.30 Om länsstyrelsen ger tillstånd kan man få sprida askan efter en avliden på annan plats än en begravningsplats. Länsstyrelsen kan bara ge sådant till- stånd om den plats där askan skall strös är lämplig för än-

damålet och om det är uppenbart att askan kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.31

Vikten av en grav

Det kan vara en tröst att ens anhörig vilar på en bestämd plats, som man kan smycka eller där man i enskildhet kan gråta ut. Vi får veta hans stund och plats på jorden. Detta kan vara viktigt också för kommande släktled.

Etnologiska undersökningar visar att människor i alla tider lagt ner omsorg på att återfinna personer som för- svunnit till havs. Då kroppen efter den saknade inte kunde återfinnas tvingades man att acceptera havet som en grav, en s.k. våt grav. Som ersättning för begravningsriten skedde då andra rituella markeringar. Ett exempel på detta är att det i Skåne hölls s.k. gråtegillen.

Den våta graven behöver inte vara ett sämre alternativ än jordbegravning. I likhet med jordbegravning återgår människan till ett av de grundelement av vilka människan är skapad. Dödsfall ombord på fartyg följdes tidigare såväl inom marinen som inom handelsflottan av sjöbegravning efter en jordfästningsakt ledd av båtens befälhavare, varpå kroppen, insydd i segelduk, stjälptes överbord. Havet var en grav liksom jorden. I båda fallen skulle kroppen upplö- sas och förtäras som organisk materia. I den våta graven kan den avlidna människans kvarlevor dock inte på samma sätt som vid en jordbegravning förknippas med en be- stämd plats.32

Möjligheten att efterforska de människor som för- svunnit till havs har styrts av tekniska begränsningar då det gäller att lokalisera fartygsvrak och att finna och omhän- derta de omkomna. Idag är de tekniska förutsättningarna betydligt bättre vilket medför att utvecklingen går emot att långtgående insatser görs för att begravning till lands skall kunna ske.

Innebörden av begreppet gravfrid

I svenskt språkbruk definieras gravfrid som skydd för lik, avlidens aska, dödas vilorum och gravvård.

Kravet på gravfrid har ställts sedan kyrkans äldsta tid och har sitt ursprung i den vördnad och hänsyn mot de döda som har funnits i alla kulturer. Vördnaden för den

234

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

döda kroppen i den kristna traditionen går ytterst tillbaka på synen på människan som Guds skapelse och kroppen som den heliga Andes tempel.33

Att bryta mot gravfriden är i de flesta fall brottsligt i Sverige

Det är ett brott att obehörigen bryta mot gravfriden i Sverige. Straffet för brott mot griftefrid enligt brottsbal- ken är böter eller fängelse i högst två år.34 Det straffrätts- liga skyddet för gravfrid har utvidgats med tiden. Tidigare omfattade det endast liket (oavsett om det var gravsatt el- ler obegravt).35 Numera skyddas även kistan eller urnan som den avlidne förvaras i samt själva graven och grav- vården. En minnesvård på en kyrkogård bör anses som gravvård och omfattas av skyddet även om den avlidne inte ligger där t.ex. därför att den döde inte har återfunnits el- ler har flyttats till en annan gravplats.37

Brott mot griftefrid enligt brottsbalken torde endast kunna förövas i Sverige.38

I undantagsfall är det tillåtet att bryta mot gravfriden i Sverige

Brott mot griftefrid begår bara den som obehörigen stör gravfriden. Ibland är det tillåtet att störa gravfriden, t.ex. när en redan gravsatt person skall flyttas eller bli föremål för rättsmedicinsk undersökning. Utrymmet inom vilket det är tillåtet att störa gravfriden är dock mycket begrän- sat.

Stoft eller aska som har gravsatts på en begravnings- plats får enligt huvudregeln inte flyttas från gravplatsen. När det finns särskilda skäl kan dock kyrkogårds- myndigheten ge tillstånd till en sådan flytt, om det är klar- lagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt.39 Det är respekten för de avlidnas rätt att få vila i frid som motive- rar en restriktiv inställning till framställningar om flytt- ning. Vägledande för bedömningen bör vara vad den av- lidne själv under livet har uttryckt för önskemål om plats för sin gravsättning. När denna vilja inte är känd krävs som regel att flyttningen sker till en plats dit den avlidne hade anknytning. Flyttning kan tillåtas när det handlar om att sammanföra makar eller föräldrar och ett minderårigt barn till en gemensam grav.40

Allmän domstol kan besluta att en grav ska öppnas och att kroppen ska tas om hand för rättsmedicinsk undersök- ning. Det rör sig huvudsakligen om situationer när det finns misstanke om att dödsfallet har samband med ett all- varligt brott och då en rättsmedicinsk undersökning av kroppen är av väsentlig betydelse för utredningen.41

Beslut fattades om att gravfrid skall råda vid Estonias förlisningsplats

Regeringen beslutade den 15 december 1994 att låta Estonias förlisningsplats bli en gravplats. När Estonia sjönk befann hon sig utanför Sveriges gräns. Det straff- rättsliga skyddet för gravfriden enligt brottsbalken gäller därför inte där. För att gravfriden skulle säkerställas beslu- tade regeringen att fartyget skulle täckas över och att åt- gärder skulle vidtas i samarbete med estniska och finländ- ska regeringarna för att skydda gravplatsen rättsligt.

Regeringsbeslutet innebar i sig inget legalt hinder mot att eftersöka och omhänderta omkomna från Estonia ef- tersom en straffrättslig sanktion kan bara beslutas genom lag.

Internationella regler på havet

Förhållandet mellan stater regleras i folkrätten. Enligt denna rätt delas havet in i olika områden. Estonia sjönk ute på det fria havet. Alla stater har enligt gammal sedvana som nu finns nedtecknad i FN:s havsrättskonvention möj- lighet att utöva vissa rättigheter på det fria havet. Dessa rättigheter kallas fria havsrättigheter.42 En av dessa rättig- heter är rätten till fri sjöfart. Det innebär att varje stat har rätt att låta sina fartyg segla på det fria havet.43 När ett fartyg befinner sig på det fria havet är det bara den stat vars flagga fartyget seglar under som kan ingripa mot fartyget med stöd av nationella regler.44

Det finns inga särskilda regler i den internationella folkrätten som föreskriver skydd för vrak. Vad som finns är allmänna bestämmelser som avser rätten till arkeologiska och historiska fynd.45 I anledning av dessa föreskrifter har Sverige i sin nationella lagstiftning föreskrivit att minst hundra år gamla skeppsvrak som påträffas på havsbottnen eller dess underlag utanför gränserna för nationell juris-

235

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

diktion, tillfaller staten om vraket bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige. Om vraket inte har anknyt- ning till Sverige skall det enligt internationell rätt över- lämnas till den stat som är berättigat till det.

Den internationella överenskommelsen om gravfrid beträffande Estonia

Sverige, Estland och Finland kom den 23 februari 1995 överens om att vraket efter Estonia och ett område där- omkring skulle betraktas som ett sista vilorum för de om- komna i katastrofen. Området skall därför tillägnas till- börlig respekt. I överenskommelsen sägs att verksamhet som stör offrens sista vilorum, särskilt dykning eller annan verksamhet i syfte att ta upp de omkomna eller egendom från vraket eller havsbotten, skall kriminaliseras. Brotts- liga handlingar skall i de tre länderna kunna straffas med fängelse.

Överenskommelsen trädde i kraft den 27 augusti 1995. En viss grad av bundenhet anses dock föreligga redan ge- nom undertecknandet. En internationell överenskom- melse gäller mellan de anslutna staterna. För att uppnå skydd mot handlingar utförda av staternas medborgare krävs nationell strafflagstiftning.

Genom ett tilläggsprotokoll ges andra stater möjlighet att ansluta sig till avtalet. Inom Regeringskansliet har stora ansträngningar gjorts för att förmå andra stater att bli avtalsparter. Trots detta har ingen annan stat anslutit sig.

Bevakning av Estonia

När det gäller bevakning av Estonia redovisade Sjöfarts- verket till regeringen den 10 februari 1995 att det var tek- niskt möjligt att bevaka platsen, men att man folkrättsligt inte kunde ingripa mot en fridsstörare på platsen. Om en verksamhet påbörjas inom området skulle denna kunna störas och göras offentlig, men ett ingripande med tvång eller våld skulle inte kunna göras. Sjöfartsverket drog slut- satsen att det som var viktigast för skyddandet av Estonia var att en övertäckning utfördes på ett sådant sätt att det i praktiken skulle bli omöjligt att tränga in i fartyget.

Sedan det stod klart att övertäckningsarbetet inte kunde förväntas bli klart förrän under 1996 redovisade Sjöfartsverket i en skrivelse till regeringen av den 12 maj 1995 att bevakning av Estonia kunde utföras genom att ett fartyg placerades i området eller att området radar- bevakades av Finland och avlyssningsbojar placerades vid Estonia.

Den 15 maj 1995 delgav en anhörig Sjöfartsverket sina planer att försöka omhänderta sin omkomna och för- svunna hustru från Estonia. Den anhörige hade planer på att upphandla bärgningshjälp från Polen. Den 16 juni 1995 skickade UD en skrivelse till polska ambassaden i Stockholm i vilken angavs att den svenska regeringen be- stämt motsatte sig dykaktiviteter vid Estonias förlisnings- plats.

Regeringen beslutade den 24 maj 1995 att Sjöfartsver- ket skulle ombesörja bevakningen. Sjöfartsverket sände ut isbrytaren Ale för att bevaka platsen. I Sjöfartsverkets in- struktion för Ale angavs att varje försök till dykning eller undervattensverksamhet skulle förhindras och störas så långt det var möjligt utan personer eller egendom skadas. Bevakningen skulle utföras dels genom det sätt på vilket Ale fördes, dels genom anrop över radio och högtalare. Sjöfartsverket angav i instruktionen att besättningen på Ale inte fick borda annat fartyg. Sjöfartsverket konstaterar i instruktionen att undervattensverksamhet i området kan utföras som området vore det fria havet och att folkrätten säger att det inte är möjligt att utöva straffrättslig kontroll över utländska fartyg i området. Dessa förhållanden gjorde enligt Sjöfartsverket bevakningsuppdraget till en grannlaga uppgift som skulle kunna föranleda konflikter. Sjöfartsverket påpekar dock att folkrätten inte säger något uttryckligt om att en stat inte får störa en annan stats far- tygs verksamhet om denna verksamhet står i strid med den första statens och två andra staters uttalade vilja. Här syftar Sjöfartsverket på det förhållandet att Sverige, Finland och Estland enligt avtalet länderna emellan önskar skydda Estonia som ett sista vilorum för olycksoffren och uppma- nar allmänheten och alla andra stater att för all framtid visa tillbörlig respekt för den plats där Estonia förliste.

Den 29–30 juni 1995 genomförde en anhörig försök

236

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

att lokalisera och omhänderta sin omkomna hustru från Estonia. Dykexpeditionen utfördes från ett tyskt fartyg. Kommunikation förekom mellan Ale och det tyska farty- get och Ale störde verksamheten genom att lägga sig intill det tyska fartyget och blåsa ut luft med sina propellrar.

Dåvarande rättschefen på Kommunikationsdeparte- mentet har uppgett att Ale som alla andra hade rätt till fri sjöfart och att denna rätt får utnyttjas så långt det inte är uppenbart att syftet är att hindra någon annan från att ut- nyttja sina fria havsrättigheter i form av internationella transporter, internationellt fiske och liknande.

Enligt havsrättskonventionen skall stater när de utövar sina rättigheter och fullgör sina skyldigheter enligt konventionen, avstå från varje form av hot om eller bruk av våld mot någon stats territoriella integritet eller poli- tiskt oberoende eller någon annan handling som strider mot folkrättsliga principer nedlagda i Förenta nationernas stadga.

Lagen om gravfrid

Den 1 juli 1995 trädde den svenska lagen om skydd för gravfrid vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. Ge- nom lagen förbjuds dykning och annan undervattens- verksamhet inom ett visst område i och omkring Estonia. Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fäng- else i två år. Liknande lagstiftningar har införts i Finland och Estland.

Lagen innebär att svenska medborgare, och i vissa fall utländska medborgare, som stör gravfriden kan dömas till ansvar. Platsen där Estonia ligger är som tidigare konsta- terats en del av det fria havet. Enligt 2 kap. 3 § 4 punkten brottsbalken kan den som gör sig skyldig till brott mot Sverige straffas enligt svensk lag och vid svensk domstol. Enligt samma paragraf punkten 5 kan den som på det fria havet gör sig skyldig till brott mot svensk medborgare dö- mas till ansvar.

Av förarbetena till lagen om gravfrid framgår att det är osäkert om de ovan nämnda paragraferna i brottsbalken är tillämpliga. På grund av detta regleras i 5 § i lagen om gravfrid att svensk domstol är behörig att döma för brott

mot lagen, även om 2 kap. 2 eller 3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga.

I propositionen till lagstiftningen46 sägs att ”svensk domstol, med hänsyn till intresset att skydda gravfriden vid Estonia, bör vara behörig att döma vem som helst som stör gravfriden”. Det konstateras dock att ”det i vissa situa- tioner inte är möjligt att utöva statsrättslig kontroll över utländska fartyg. Enligt folkrätten finns det nämligen ett principiellt förbud för en stat att utöva makt mot andra staters fartyg på det fria havet. I praktiken kan det därför i vissa fall bli svårt att få till stånd ett rättsligt förfarande i Sverige, om inte fartyget angör svensk hamn eller annars kommer in på svenskt inre vatten

Övertäckning av Estonia

I samband med regeringens beslut att platsen för Estonias förlisning skall vara en gravplats fick Sjöfartsverket ett nytt uppdrag, att skyndsamt lämna förslag om hur Estonia skulle övertäckas och bevakas.

Sjöfartsverket uppdrog i sin tur till Kungl. Tekniska högskolan att analysera och belysa alternativa lösningar för försegling av Estonia. Uppdraget utfördes av profes- sorn i vattenbyggnad Klas Cederwall i samarbete med do- centen Per Anders Hedar.

Den 10 februari 1995 överlämnade Sjöfartsverket sin utredning till regeringen. Under rubriken Etik redovisar Sjöfartsverket sin syn på begreppet ”ostörd gravplats”. Enligt Sjöfartsverket menas med detta begrepp att farty- get efter en övertäckning skall vara oskadat, att fartygets inre delar inte påverkas, att fartyget inte flyttar sig under arbetet gång och att intrång utifrån i praktiken inte ska kunna ske.

Genom att föreslå hur Estonia skulle övertäckas avslu- tades denna del av uppdraget. Förslaget byggde dels på vad som var tekniskt möjligt, dels på en etisk bedömning. Analysgruppen har inte kunskap att bedöma förslaget med en skalkonstruktion av betong ur teknisk synvinkel.

Regeringen beslutade den 2 mars 1995 att uppdra åt Sjöfartsverket att upphandla och genomföra en övertäck- ning av Estonia enligt det förslag Sjöfartsverket lämnat.

237

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Detta innebar att en skalkonstruktion med betong skulle skydda Estonia från intrång.

Analysgruppen har inte granskat den upphandling av arbetet som Sjöfartsverket gjorde. Det kan konstateras att ett ras inträffade under arbetet med utfyllnad av sand på botten runt Estonia. Raset skall enligt uppgifter från Sjö- fartsverket inte ha påverkat Estonias läge. Arbetet som har genomförts skall inte heller ha påverkat Estonia och inte möjligheterna att omhänderta omkomna.

Övertäckningen avbryts

Den 19 juni 1996 uppdrog regeringen åt Sjöfartsverket att avbryta arbetet med hänsyn till att en övertäckning skulle göra det omöjligt att få fram ytterligare bevisning från vra- ket om olycksorsakerna och att den internationella haveri- kommissionen ännu inte var klar med sin utredning om orsakerna till haveriet. Analysgruppen har uppfattat att även anhörigas och överlevandes negativa reaktioner mot en övertäckning var en bidragande orsak till att regeringen bestämde att övertäckningsarbetena skulle avbrytas.

Enligt regeringsbeslutet skall arbetet kunna återupptas vid den senare tidpunkt som regeringen bestämmer och det anges att vad som i övrigt beslutades den 25 december 1994 fortfarande skall gälla.

Anhörigas reaktioner

Analysgruppen har i sina möten med anhöriga erfarit att det finns ett stort motstånd mot en betongövertäckning och att vissa anhöriga synes ha uppfattat regeringens be- slut som ett slutligt ställningstagande i övertäcknings- frågan. Många har även uppfattat att regeringen genom beslutet att avbryta övertäckningen öppnade för en dis- kussion i bärgningsfrågan. Mot den bakgrunden har anhö- riga uppgivit att osäkerheten om vad som skall ske med Estonia är svår att leva med.

Slutsatser

•Vad som skall hända med en avlidens kropp i Sverige bestäms i första hand av vad den avlidne uttalat under sin livstid. Om den avlidnes vilja inte är känd får ofta de

anhörigas åsikter avgöra. Om det krävs för att uppfylla ett viktigt samhällsintresse kan den avlidnes och de an- hörigas uttalade åsikter lämnas utan avseende.

•Gravfrid innebär ett skydd för den avlidnes kropp och dess vilorum. Gravfriden inom Sveriges har ett straff- rättsligt skydd i brottsbalken.

•Regeringens beslut att Estonias förlisningplats skall betraktas som en gravplats innebar i sig inget skydd för platsen. För att åstadkomma ett sådant skydd var re- geringen tvungen att vidta ytterligare åtgärder.

•Analysgruppen förstår motiven till statsmakternas för- sök att genom olika åtgärder skydda vraket efter Esto- nia sedan beslut fattats om att varken omhänderta om- komna eller bärga fartyget. Åtgärderna har vidtagits i syfte att försöka åstadkomma frid på platsen och hos de närmast berörda.

•Av förarbetena till lagen om gravfrid framgår att det är osäkert hur starkt skydd lagen ger, vad gäller utländska fartyg. De fria havsrättigheterna synes innebära att Sverige inte kan bestraffa någon som genomför dyk- expeditioner såvida inte fartyget, varifrån dykningarna genomförs, är svenskt eller kommer in på svenskt vat- ten. Motsvarande förhållanden gäller för Finland och Estland. Lagen ger därigenom ett bristfälligt skydd för gravplatsen.

•Genom att andra stater kan ansluta sig till det avtal om gravfrid som slutits mellan Sverige, Estland och Fin- land kan det rättsliga skyddet för förlisningsplatsen utökas på så vis att ytterligare stater därigenom åtar sig att straffbelägga dykningar till Estonia. Trots ansträng- ningar från Regeringskansliet har dock ingen stat ut- över de tre avtalsslutande parterna anslutit sig till avta- let.

•Analysgruppen ställer frågan om det är förenligt med grunderna för havsrättskonventionen att störa annan stats fartyg på det fria havet på sätt som gjorts vid utfö- randet av bevakningsuppdraget.

•Frågor om huruvida isbrytaren Ales agerande i sam- band med dykförsöket i juni 1995 strider mot nationell strafflagstiftning har prövats av åklagare. Analys- gruppen har inte behörighet att pröva detta beslut.

238

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

•Sjöfartsverkets arbete med att ta fram förslag till en övertäckning av Estonia har enligt analysgruppen ge- nomförts på ett lämpligt sätt med hänsyn till de av re- geringen givna förutsättningarna.

•Den valda övertäckningsmetoden i form av en betong- konstruktion väcker starka negativa känslor hos, vad analysgruppen efter sina kontakter uppfattar som en klar majoritet av anhöriga. Motståndet mot en sådan övertäckning finns både hos förespråkare för och mot- ståndare till ett omhändertagande av omkomna från Estonia.

•Anhöriga har för analysgruppen uppgivit att de upp- fattade att regeringen genom sitt beslut att avbryta övertäckningen visade lyhördhet mot anhörigas käns- lor i frågan.

•Analysgruppen har erfarit att många anhöriga har upp- fattat att regeringens beslut om att avbryta övertäck- ningen innebar att frågan om omhändertagande av omkomna från Estonia lämnats öppen för ompröv- ning.

239

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Den principiella innebörden av regeringens agerande

I detta kapitel analyseras den principiella innebörden av regeringens agerande för att säkerställa gravfriden

Det har i svensk domstol slagits fast att stats- makterna inte har någon skyldighet att söka efter och ta om hand de omkomna efter Estoniakatastrofen för att de efterlevande skall få möjlighet att låta de omkomna bli be- gravda på det sätt som de hade önskat. Inte heller är stats- makterna enligt denna domstolsprövning skyldiga att bistå de efterlevande i sådana försök till omhänderta- gande.47

Trots att statsmakterna inte har haft skyldighet till ak- tivitet i dessa frågor har de faktiskt agerat genom en rad beslut och åtgärder. Analysgruppen anser, som tidigare framgått, att det måste anses riktigt att statsmakterna tog initiativ till och aktiv del i hanteringen av katastrofens följ- der i dessa avseenden. Denna analysgruppens värdering görs mot bakgrund av Estoniaolyckans karaktär av natio- nell katastrof med många omkomna svenska medborgare som var svåra att återfinna och ta om hand.

Genom sitt agerande har statsmakterna dock inte stan-

nat vid att ta ställning för det allmännas eventuella med- verkan till åtgärder i syfte att omhänderta omkomna. Sta- ten har tagit ytterligare ett steg – beslut, ingångna avtal med andra stater och stiftad lag innebär att några sådana åtgärder inte får vidtas av någon och att försök till sådana åtgärder skall hindras och bestraffas. Därmed har stats- makterna förutom att hindra plundring också de facto fråntagit de anhöriga och närstående möjligheten att själva ta hand om sina avlidna. Visserligen kan det tyckas att så- dana åtgärder i praktiken nära nog är ogörliga för den en- skilde med tanke på de tekniska svårigheterna och stora kostnaderna. Härtill kommer att det från regeringens främsta företrädare uttalats att det allmännas resurser skulle sättas in för att hjälpa de berörda med ett omhän- dertagande av de omkomna, vilket alltså faktiskt inte kom att bli fallet.

Av begravningslagens regler framgår att den avlidnes vilja i fråga om kremering och gravsättning skall följas så

240

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

långt det är möjligt. Den som ordnar med gravsättningen skall se till att detta sker. De anhöriga och närstående till de offer för Estoniaolyckan som inte har omhändertagits har inte haft möjlighet att fullgöra vad som normalt an- kommer på dem i fråga om ordnandet med begravning.

Stockholms tingsrätt har uttalat att lagstiftaren förut- sett att praktiska och ekonomiska hinder kan omöjliggöra att den avlidnes önskan tillgodoses och att anhöriga till offer för Estoniaolyckan därför inte kan anses ha någon rättslig plikt att tillgodose de omkomnas önskemål om be- gravningsplats och inte heller någon rättslig plikt att för detta ändamål efterforska och bärga de omkomna. Hov- rätten prövade inte i sak de anhörigas yrkande om faststäl- lelse av en rätt för dem att efterforska och bärga de om- komna eftersom deras talan i den delen inte avsåg ett rätts- förhållande, vilket är förutsättningen för att en fast- ställelsetalan skall tas upp till sakprövning.48

Huruvida regeringens ageranden rättsligt sett har kränkt den enskildes rätt har prövats i den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i avseende på beslutet om övertäckning.

I mål mellan två anhöriga och svenska staten49 ville dessa anhöriga, få fastslaget att regeringens beslut att täcka över Estonia kränkte deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, närmare bestämt rätten att själva avgöra hur kvarlevorna efter deras anhöriga skulle behandlas. De an- höriga åberopade artikel 8 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna enligt vilken offentlig myndighet, utom i vissa fall, inte får störa enskilds rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv.50 Staten bestred i och för sig inte att artikel 8 eventuellt innefattar en rätt att ta hand om döda anhöriga. Staten menade dock att de anhörigas klagomål ändå skulle avvisas bl.a. eftersom statens agerande stod i överensstäm- melse med svensk och internationell lag och sedvanerätt och eftersom beslutet syftade till att skydda intressena hos de anhöriga som vill betrakta platsen som en grav och att förhindra stöld av privat egendom. Kommissionen fann att beslutet om övertäckning inte visade någon bristande respekt för de anhörigas rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv enligt konventionen. Kommissionen grundade

sin bedömning på att det knappast var möjligt att tillfreds- ställa önskemålen från alla anhöriga och till att beslutet syftade till att skydda vraket från plundring men också att säkerställa friden för vraket som skulle betraktas som en begravningsplats. Kommissionen hänvisade i sitt beslut till att konventionen medger visst utrymme för bedöm- ningar från statlig sida enligt artikel 8.

De anhöriga hävdade också att de hade rätt av be- stämma över begravningen av sina släktingar och att re- geringens beslut kränkte deras rätt till religionsfrihet en- ligt artikel 9.51 Kommissionen fann vid i sin prövning av detta klagomål inte något som tydde på en kränkning av artikel 9.

1998 prövades på talan av andra anhöriga samma frå- gor på nytt av Europakommissionen.52 Denna fann på samma skäl som i det tidigare fallet klagomålen ogrun- dade.

Statsmakternas agerande innebär sålunda rättsligt sett inte en kränkning av de mänskliga rättigheterna enligt europakonventionen. Analysgruppen har dock erfarit att regeringens agerande av många ändå uppfattas som ett kränkande ingrepp i deras privatliv. Vid arbetet med den svenska begravningslagstiftningen framhölls att denna lag inte fick utformas så att den kunde uppfattas som att det offentliga på ett otillbörligt sätt blandade sig i privata an- gelägenheter. En bidragande orsak till att anhöriga upple- ver att staten har satt sig i deras ställe är den bristande kommunikationen mellan statsmakterna och den enskilde under beredningsprocessen.

Det borde rimligtvis ha varit möjligt för statsmakterna att parallellt med de tekniska undersökningar som genom- fördes under perioden oktober–december 1994 söka kon- takt med de anhöriga för att utröna deras uppfattning om hur man borde förfara med de kroppar som kunde påträf- fas i vraket. Självfallet får man inte underskatta de prak- tiska svårigheterna med att finna och avgränsa gruppen av anhöriga och att inhämta deras mening. Möjligen skulle ett sådant arbete redan tidigt lett till slutsatsen att något samlat handlande med offentligt stöd inte var möjlig. Mot bakgrund av de yttranden som fällts på högsta politiska nivå om viljan att ställa resurser till förfogande framstår

241

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

uppgiften att inleda och fullfölja sådana kontakter emel- lertid inte som olöslig.

Det borde också rimligtvis ha varit möjligt för stats- makterna, om man velat göra allvar av de uttalanden som två regeringschefer offentligen framfört, att parallellt med övriga utredningar undersöka hur eventuella aktioner av de anhöriga själva för att bärga omkomna skulle kunna med statliga resurser underlättas, samordnas och organi- seras för att uppnå resultat och undvika kaos och ovärdiga situationer. Även ett sådant utredningsarbete skulle mycket väl ha kunnat leda till slutsatsen att något samlat handlande inte var möjligt, och i sista hand till åtgärder av det slag som regeringen nu kom att besluta i december 1994 och därefter. Som redan framhållits föreligger ingen rättslig skyldighet för staten att vidta åtgärder.

Här gjorde den svenska regeringen vad som i efter- hand, såsom situationen utvecklades, visat sig måste anses vara en grundläggande felbedömning. Visserligen kan inte något rättsligt övergrepp eller annat fel enligt vare sig in-

ternationell eller svensk lag läggas regeringen till last. Sna- rare handlar det om en psykologisk eller politisk felbe- dömning av det läge som inträdde genom de båda regeringschefernas uttalanden som av många kom att uppfattas som utfästelser. Statsmakternas handlande före- faller att utgöra den djupaste och starkaste grunden till det misstroende och missnöje som kommit att prägla många efterlevandes hållning till det offentliga agerandet i Esto- niaärendet.

Det skall tilläggas att statsmakternas agerande med största sannolikhet skulle ha accepterats utan invänd- ningar om de statliga resurserna utan uppskov satts in på att så snart som möjligt bärga kropparna efter de om- komna som utan mycket stor fara och svårigheter var till- gängliga för dykare. Hade regeringen på detta sätt så att säga förlängt själva räddningsarbetet in i nästa fas, skulle många, kanske de allra flesta, av de negativa verkningar som det nu faktiskt valda agerandet utlöst förmodligen ha uteblivit.

242

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Prövningarna i orsaks- och ansvarsfrågorna

I detta kapitel analyseras hur enskilda människor och svensk allmänhet påverkats av diskussionerna kring orsakerna till och frågan om ansvar för Estonias förlisning

Analysgruppens granskningsuppdrag omfattar enligt uttryckligt uttalande direktiven inte den internatio- nella haveriutredningens arbete och uppdrag.

Det ligger vidare utanför analysgruppens befogenhet att göra någon form av överprövning av de bedömningar som åklagarna har gjort i ansvarsfrågan. Analysgruppen ska dock i sitt arbeta fästa särskild vikt vid de långsiktiga effekterna för de anhöriga och överlevande och försöka belysa de långsiktiga återverkningarna för vårt samhälle av Estoniakatastrofen och dess följder. Det finns därför an- ledning för analysgruppen att dröja vid frågan hur enskilda och allmänhet påverkas av orsaks- och ansvarsfrågorna.

Orsaksfrågan fyra år efter förlisningen

Vid oväntade och omfattande olyckor av Estoniakatastrof- ens slag uppkommer ofta spekulationer kring vad som or- sakade händelsen och vem eller vilka som kan ha varit an- svariga för att den inträffade. Det föds tankar och rykten

av skiftande innehåll, t.ex. olika typer av konspirations- teorier. Analysgruppens erfarenheter från möten med an- höriga och överlevande visar att sådana påståenden som har framförts i anledning av Estonias förlisning har påver- kat människors förtroende för de svenska statsmakterna och myndigheterna.

Tvivel har yppats om hållbarheten i den förklaring av olycksorsaken som har getts av den internationella haveri- kommissionen.53 Inbördes oenighet, avhopp och förse- ningar har skadat tilltron till den internationella haveri- kommissionen och därmed har även deras arbete och slut- satser fått svårare att nå allmän accentens.

Förklaringen i den internationella haverikommission- ens rapport ifrågasätts bl.a. bland anhöriga till omkomna, och frågan dryftas fortfarande emellanåt i massmedia. Direktivens uttryckliga begränsning av uppdraget har av gruppen tolkats så att den inte ägt föranstalta om egna tek- niska expertutredningar rörande orsaksförloppet. Grup-

243

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

pen har inte prövat trovärdigheten i olika utredningar och teorier, eftersom det inte ingår i direktiven. Analys- gruppen kan för sin del endast fästa regeringens uppmärk- samhet på att debatten om vad som orsakade Estonias för- lisning fortfarande pågår.54

Åklagarnas prövning av ansvarsfrågan

Så gott som omedelbart efter olyckan inleddes en förun- dersökning av Åklagarmyndigheten i Stockholm. Miss- tankarna gällde inledningsvis brotten grovt vållande till annans död och vårdslöshet i sjötrafik. För vållande till annans död döms den som av oaktsamhet orsakar annans död till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.55 För vårdslöshet i sjötrafik döms den som brister i gott sjöman- skap till förekommande av en olycka, om oaktsamheten inte är ringa. Straffet för detta brott är böter eller fängelse i högst sex månader.56 Misstanke om att dessa brott för- övats mot svenska medborgare utgjorde den rättsliga an-

knytningen till Sverige som var grunden för svensk åkla- gare att inleda förundersökning. Eftersom ansvarigt befäl omkom kunde misstanken om vårdslöshet i sjötrafik inte utredas.

Efter juni 1995 har brottsmisstankarna, förutom vål- lande till annans död, gällt brott mot sjölagen (323 § 2 och 3 styckena). För brott mot sjölagen enligt angivna lagrum döms redare till böter eller fängelse i högst sex månader om han försummat att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga skick varom han ägt eller bort ägt vetskap eller till böter eller fängelse i högst två år om han, såvitt det var honom möjligt, har underlåtit att hindra fartyget att gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i farty- gets behöriga skick kunde bli förenad med allvarlig fara för de ombordvarande.

Av åklagarens beslut att lägga ned åtalet framgår det att förundersökningen även omfattat frågor om oaktsamhet vid konstruktion, byggande, klassning och myndighets- kontroll av fartyget.

244

R E G E R I N G S B E S L U T E T D E N 1 5 D E C E M B E R 1 9 9 4 O C H D E S S F Ö L J D E R

Förundersökningen lades ned eftersom den handläg- gande chefsåklagaren bedömde att brott inte kunde styr- kas. Vid överprövningen delade överåklagaren den be- dömningen. Det betyder att åklagarna har funnit att det inte går att bevisa att något brott har begåtts. Chefs- åklagaren har anfört: ”En grundförutsättning för att ens kunna delge någon misstanke om att ha orsakat 852 män- niskors död är att orsaken till olyckan är klarlagd bortom rimligt tvivel”.

Åklagarens bedömning i ansvarsfrågan har grundats på utredningar i orsaksfrågan som har utförts av andra. Efter att ha redogjort för den internationella haveriutredning- ens och den tyska expertgruppens utredningar som ger olika förklaringar till olycksorsaken konstaterar åklagaren att ingen av dessa enligt hans mening helt klarlägger händelseförloppet och att ingen av dessa utredningar hel- ler kan avfärdas till förmån för den andra. En ny utredning skulle enligt åklagarens bedömning inte förklara olyckan på ett sådant sätt att orsaken blev otvetydigt klarlagd. Åklagarna har hänvisat till att uppgiften att utreda orsa- kerna till en olycka är Statens haverikommissions författningsenliga ansvar. I fallet Estonia hade dock Sta- tens haverikommission inget utredningsansvar enligt lag eftersom svensk lagstiftning, lagen om utredning av olyckor, inte var tillämplig. Statens haverikommission hade i stället till följd av ett regeringsbeslut i uppgift att biträda i utredningsarbetet med anledning av färjans för- lisning. Utredningsansvaret låg hos den internationella haverikommissionen. Även i detta fall måste det anses vara en med hänsyn till tillgång till resurser och kompetens rimlig ordning att åklagaren inte genomför en egen paral- lell utredning av de tekniska orsaksfrågorna.

Orsaks- och ansvarsfrågorna är intimt sammankopp-

lade. Även om de olika utredande myndigheternas uppgif- ter skiljer sig, har ett klarläggande av händelseförlopp och orsakerna till en olycka avgörande betydelse för en be- dömning av ansvarsförhållandena. Därmed är emellertid inte sagt att ett klargörande av orsaken till en olycka alltid leder till att någon kan dömas för brott. Analysgruppen finner på denna punkt anledning att erinra om att bevis- kraven i brottmål är, och bör vara, mycket höga. Det räcker inte med att det bortom varje rimligt tvivel kan konstateras att något objektivt sett har varit fel. Det krävs även att det kan bevisas att någon med avsikt eller av oakt- samhet har orsakat felet och att detta är skälet till att en viss effekt har inträtt.

Reaktioner hos anhöriga

Genom den internationella haverikommissionens rapport har orsakerna till olyckan enligt åklagaren inte klarlagts på ett sådant sätt att han har kunnat framställa ett straff- rättsligt ansvarsyrkande. Analysgruppen lägger inte några synpunkter på åklagarnas beslut i sak. Efter omfattande kontakter med anhöriga och överlevande kan analys- gruppen dock slå fast att det förhållandet att samhället inte ställer någon till svars för brottslig gärning i samband med olyckan har lett till frustration hos många anhöriga och gett näring till misstankar om att något döljs i fråga om Estonias förlisning.

Slutsatser

•Debatt om vad som orsakade Estonias förlisning pågår fortfarande.

•Analysgruppen har erfarit att många anhöriga är frustrerade över att ingen ställs till svars för Estonias förlisning.

245

N O T E R

NOTER

1	27 § räddningstjänstlagen (1986:1102) och 1 § 2 st. 4 punkten förordningen	23	Se 1 § förordning om instruktion för Sjöfartsverket (1995:589), tidigare
	(1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket.		(1993:928).
2	69 § räddningstjänstlagen.	24	Ingvar Carlssons och Carl Bildts anföranden i riksdagen den 15 december 1994
3	5.13.2 i 1979 års internationella sjöräddningskonvention som trädde i kraft i		rörande Estonia återges i sin helhet i avsnittet Bilagorna.
	Sverige 1985 (SÖ1986:29) och i Finland 1986.	25	Regeringens proposition 1994/95:148 om transplantationer och obduktioner
4	5.13.1 i 1979 års internationella sjöräddningskonvention.		m.m., s. 67.
5	Remote Operated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster.	26	13 och 17 §§ lagen (1995:832) om obduktion m.m.
6	Se 18 kap. 6–19 §§ sjölagen (1994:1009) som trädde i kraft den 1 oktober 1994	27	5 kap. 1–2 §§ begravningslagen.
	och för tiden före dess 301–315 §§ Sjölagen (1891:35 s.1).	28	Regeringens proposition 1990/91:10 med förslag till begravningslag s. 4.
7	Med allvarlig olycka avses här en olycka där fem eller fler människor har omkom-	29	5 kap. 5 § begravningslagen.
	mit eller där skador uppstått på miljön eller omgivningen för mer än 20 miljoner	30	2 kap. 1 § begravningslagen.
	kronor. Även händelser som inte är av allvarlig art skall undersökas om det är	31	5 kap. 5 § begravningslagen och 30 § begravningsförordningen (1990:1147).
	påkallat ur säkerhetssynpunkt. I så fall skall undersökningen göras av Sjöfartsver-	32	Ovanstående uppgifter är hämtade från professor emeritus i etnologi vid Lunds
	ket när det gäller sjöfartsolyckor. 3 § förordningen (1990:717) om undersökning		universitet Nils-Arvid Bringeus arbete ”Död och begravning från ett kulturhisto-
	av olyckor.		riskt perspektiv”, som utförts på uppdrag av analysgruppen.
8	SOLAS trädde i kraft för Sverige under 1980 (se SÖ 1995:90–91), för Finland un-	33	Se Svenska kyrkans centralstyrelses yttrande i de refererade rättsfallen från
	der 1981 och för Estland under 1992.		Regeringsrätten, RÅ 1991 ref. 93. Tre av ledamöter i Svenska kyrkans församlings-
9	8 § 2 st. förordning om undersökning av olyckor. IMO, International Maritime		och pastoratsförbunds styrelse uttryckte att gravfrid även kan ses i skenet av att
	Organisation är ett organ inom FN med ansvar bl.a. för att förbättra sjö-		någon har en grav att gå till. Att en människa kan stilla sin sorg genom kärleksfull
	säkerheten.		vård av en gravplats i vetskap om att den anhörige ligger just där.
10	Cooperation in Maritime Casualty Investigations, Resolution A.637(16).	34	16 kap. 10 § brottsbalken.
11	Vid en IMO-konferens i november 1997 antogs resolution A.849(20), Code for the	35	11 kap. 4 § strafflagen före 1948 års strafflagsrevision.
	investigation of marine casualties and incidents, genom vilken resolution	37	Beckman, Nils m.fl. Brottsbalken jämte förklaringar, band 2, s. 272.
	A.637(16) upphävs.	38	Jarberorg, Nils, Brotten Tredje häftet Brotten mot allmänheten och staten., s. 120
12	Havsrättskonventionen upprättades 1982, då den undertecknades av bl.a. Sverige		och Falk, Per, Straffrätt och territorium, s. 252.
	och Finland. Konventionen kan dock inte träda i kraft förrän den ratificerats av	39	6 kap. begravningslagen (1990:1144).
	ett visst antal stater och det skedde inte förrän den 16 november 1994. Sverige	40	Prop. 1990/91:10, s. 36–37 och rättsfallen refererade i RÅ 1994 ref. 93.
	och Finland ratificerade konventionen den 25 juni 1996, vilket innebär att den	41	16 § lagen om obduktion m.m.
	för Sveriges och Finlands del trädde i kraft en månad senare. Redan när en stat	42	Artikel 87 havsrättskonventionen.
	har undertecknat en konvention anses staten vara bunden att verka i	43	Artikel 90 havsrättskonventionen.
	konventionens anda. Estland har varken undertecknat eller ratificerat	44	Artikel 92 havsrättskonventionen.
	konventionen. Stora delar av havsrättskonventionen anses dock vara folkrättslig	45	Artiklarna 149 och 303 havsrättskonventionen.
	sedvanerätt och därigenom bindande även för stater som inte formellt anslutit	46	Prop. 1994/1995:190 sid 9.
	sig till konventionen.	47	Stockholms tingsrätts, avd. 4:4, dom den 16 januari 1996, DT 42 och Svea
13	Se angående detta stycke 2 kap. brottsbalken.		hovrätts dom den 29 mars 1996, DT 13.
14	1 § förordning (1988:14) med instruktion för Sjöfartsverket, som gällde vid tiden	48	Se föregående not.
	för Estonias förlisning, och 1 § i nu gällande förordning (1995:589) med instruk-	49	Målet Bendréus mot Sverige MR 68/1996.
	tion för Sjöfartsverket samt 3 § förordning (1990:717) om undersökning av	50	I artikel 8 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
	olyckor enligt vilken Sjöfartsverket skall utreda sjöfartsolyckor som inte är av		grundläggande friheterna stadgas:
	allvarlig art om det är påkallat från säkerhetssynpunkt och det inte är fråga om		1. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korre-
	militär sjöfart.		spondens.
15	Regeringens proposition 1991/92:70 om vissa ändringar i räddningstjänstlagen s.		2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undan-
	7.		tag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt
16	2 § räddningstjänstlagen.		med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekono-
17	27 a § räddningstjänstlagen.		miska välstånd, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet
18	Regeringens proposition 1991/92:152 om hälso- och sjukvårdens ansvar vid		av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.
	dödsfall, s. 15.	51	I artikel 9 slås vars och ens rätt till religionsfrihet fast. Denna rätt innefattar bl.a.
19	2 c § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).		att alla har rätt att utöva sin tro genom iakttagande av religiösa sedvänjor. Envars
20	2 c § hälso- och sjukvårdslagen.		frihet att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränk-
21	Prop. 1991/92:152, s. 14.		ningar som är angivna i lag i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den all-
22	Stockholms tingsrätts 1996-01-16 DT 42, Svea hovrätts dom 1996-03-29 DT 13.		männa säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet
	Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.		av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

246

N O T E R

52Målet Lennart Berglund m.fl. mot Sverige, MR/ER 66/1988.

53Se bl.a. Den tyska expertgruppen för utredning av förlisningen av M/S Estonia, skeppsbyggnadsingenjören Anders Björkmans bok ”Lies and truths about the M/V Estonia accident”, Christer Lindvalls artikel i Nautisk tidskrift 1/98 ”Sveriges fartygsbefärlsförenings ståndpunkt: Estonia var inte sjövärdig, Nigel Lings artikel i Nautisk Tidskrift april 1998 och professorn i marin konstruktionsteknik Anders Ulfvarsons arikel i Svenska Dagbladet den 23 september 1998.

54Se exempelvis: Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 3 augusti 1998 (Anders Björkman), den 23 september 1998 ( Anders Ulfvarson), den 30 september 1998 (Madli Vitismann) och den 14 oktober 1998 (Anders Björkman).

Finanstidningen den 4 februari 1998 (Åke Sundström), den 25 mars 1998 (Anders Björkman), den 2 april 1998 (Johan Fransson och Anders Björkman), den 15 maj, 3 juni och 1 oktober 1998 (Knut Carlqvist).

The Naval Architect april 1998 (Nigel Ling) och september 1998 (Mikael Huss, Tuomo Karppinen och Klaus Rahka).

Nautisk Tidskrift 1/98 (Christer Lindvall)

Den 18 november 1998 håller Internationella Transportarbetarfederationen och Nordiska Transportarbetarfederationen en konferens med anledning av det brit- tiska konsultföretaget Burness, Corlett & Partners kritiska utvärdering av den in- ternationella haverikommissionens rapport.

553 kap. 7 § brottsbalken.

56Se 324 § sjölagen (1891:35) som gällde vid tiden för olyckan, jfr. 20 kap. 2 § sjölagen (1994:1009).

247

R E K O M M E N D A T I O N E N

A V S N I T T 5 E N P R E S E N T A T I O N A V A N A L Y S G R U P P E N S R E K O M M E N D A T I O N

248

R E K O M M E N D A T I O N E N

Inledning

Direktiven

Analysgruppens uppdrag är i korthet att granska olika myndigheters och andra offentliga organs agerande efter Estoniaolyckan. Även andra aktörers agerande ska belysas. Särskild vikt skall fästas vid frågan om rätt myndighet age- rat, vid informationsinsatserna samt vid bemötandet av anhöriga och överlevande.

Olyckan innebar stort mänskligt lidande och en pröv- ning för det svenska samhället. Många beslut fattades efter svåra överväganden, beslut som i efterhand har väckt kri- tik. Direktiven uttrycker oro över att besluten kan ha lett till att en förtroendeklyfta skapats mellan medborgare och det offentliga Sverige.

Den samlade kritiken ledde till att analysgruppen till- sattes på hösten 1997 efter överläggningar mellan reger- ingen och företrädare för riksdagspartierna.

Direktiven betonar vikten av att analysgruppen i sitt arbete tar stor hänsyn till de långsiktiga effekterna för an- höriga och överlevande. Det anges särskilt att en referens- grupp, bestående av representanter för anhöriga och över- levande, måste tillsättas och att arbetet skall präglas av stor öppenhet – det innebär t.ex. att hearings och seminarier bör arrangeras och att flera delrapporter bör presenteras.

Förtroende och försoning

Analysgruppen ser granskningen mot bakgrund av direktivens formulering om att den är särskilt viktig för att stärka allmänhetens förtroende för statsmakternas och det offentliga Sveriges agerande i samband med svåra olyckor.

Det är analysgruppens förhoppning att gruppens granskning skall bidra till att föra frågan om Estonia till en slutpunkt, som präglas av försoning och kan accepteras av så många människor som möjligt. För att så skall kunna ske är det nödvändigt att bringa klarhet i samhällets hante- ring av olyckan och dess följder, att skapa förutsättningar för att anhörigas och överlevandes livssituation underlät- tas samt att bidra till att samhällets framtida katastrofbe- redskap utvecklas.

Analysgruppen vill i samband med denna förhoppning dock erinra om att en stor olycka, präglad av lidande och död, förblir en olycka. Det är inte möjligt att i efterhand vända den till något gott.

Arbetssätt

Initialt bestod analysgruppens arbete av informations- inhämtande.

Ett hundratal intervjuer med företrädare för regering,

249

R E K O M M E N D A T I O N E N

myndigheter, politiska partier och organisationer genom- fördes. 4 expertseminarier arrangerades. Material som på olika sätt belyser t.ex. information och bemötande av an- höriga och överlevande efter olyckan insamlades.

I samtliga dessa sammanhang har analysgruppen mötts av stor öppenhet och vilja att redovisa beslutsprocesser och bakomliggande resonemang.

Arbetet har givit ett omfattande och unikt underlag, som gör det möjligt att relativt detaljerat beskriva och ana- lysera de processer och överväganden, som lett fram till de beslut som fattats med anledning av Estonias förlisning.

Analysgruppen har fäst stort avseende vid kontakterna med anhöriga och överlevande. En referensgrupp bilda- des redan i inledningen av arbetet med företrädare för de anhöriga och överlevandes organisationer. Referens- gruppen har nära kunnat följa arbetet och bidragit med värdefulla kunskaper och erfarenheter.

Möten med anhöriga och överlevande genomfördes under våren 1998 på de orter som särskilt drabbades av olyckan, möten som följdes upp av en videokonferens som riktades till samma orter i början av juni. Under arbetets gång har analysgruppen även tagit del av ett stort antal brev och telefonsamtal från anhöriga och överlevande. Resor till Estland och Finland har bidragit till att fördjupa bilden av anhörigas och överlevandes situation efter olyckan och öka kännedomen om hur olika myndigheter i dessa länder har agerat i.

Analysgruppens möten med flera hundra anhöriga och överlevande har tillfört granskningen viktiga perspektiv.

Gruppen vill uttrycka stor tacksamhet över att så många människor trots sorgen velat dela med sig av sina erfarenheter och känslor. Det har givit viktigt underlag för bedömningen av informationsfrågorna och myndigheter- nas och andras bemötande av dem som drabbats av olyckan.

Rapporter

Analysgruppen presenterar sina överväganden i två del- rapporter samt en slutredovisning under vintern 1999.

I denna första delrapport behandlas framförallt bärg- ningsfrågan och de anhörigas livssituation. I den andra rapporten behandlas frågor som rör samhällets beredskap för olyckor och katastrofer. I den tredje rapporten sam- manfattas analysgruppens granskning.

I denna delrapport har givits en omfattande beskriv- ning av händelserna efter olyckan. Det innebär att olika aktörers agerande belyses. De ofta komplicerade frågor, överväganden och beslut som regeringen och olika myn- digheter ställdes inför beskrivs. Relationerna och bemö- tandet av anhöriga och överlevande lyfts fram.

Beskrivningen har givit underlag för en analys av olika aktörers agerande och av de beslut som fattats i samband med Estoniaolyckan. Analysen utgår från de huvudfrågor som anges i direktiven gällande huruvida rätt myndighet har agerat, om någon myndighet har underlåtit att agera, hur informationsfrågorna och kontakterna med anhöriga och överlevande har hanterats.

Beskrivningen och analysen leder fram till den över- gripande rekommendationen, som formuleras i detta av- slutande avsnitt. Direktiven ger stor frihet i upplägg- ningen av arbetet och kräver inte att analysgruppen skall lämna rekommendationer. Den alltjämt kvardröjande ovissheten kring Estoniakatastrofen och det förhållande att något slutligt avgörande inte anses ha fattats har dock lett analysgruppen fram till uppfattningen att den bör lämna rekommendation om vad som skall ske med de omkomna och det förlista fartyget.

250

R E K O M M E N D A T I O N E N

Bakgrund till rekommendationen

Olyckans väldighet

Estoniakatastrofen var en nationell och internationell olycka av en väldighet, som ställde det svenska samhället liksom berörda grannländer inför frågor av en art som i varje fall vårt land inte hade någon erfarenhet av.

Estonias förlisning påverkade framförallt livet för tu- sentals enskilda människor; det finns skäl att dröja vid de- ras perspektiv.

137 människor överlever. Ingen av dem kommer nå- gonsin att glömma den stormiga septembernatten 1994. Några bär på känslor av skuld, många funderar ännu kring hur de skall använda den gåva som det innebar att bli räd- dad. Många har känt sig glömda och osynliggjorda, som om deras upplevelser ingenting varit värda.

852 människor omkommer. Händelsen kommer att påverka barn, syskon, föräldrar, övrig släkt och vänner för återstoden av deras liv. Somliga kommer efter att ha be- arbetat upplevelsen att kunna gå vidare men för andra kommer sorgen att vara en börda för överskådlig framtid.

95 omkomna människor omhändertas. De förs till sin hembygd och begravs där.

Av de omkomna saknas ännu 757 människor. Många av dem finns kvar inne i vraket, i hytter eller gemensamma utrymmen. Många anhöriga har lärt sig att leva med bil- den av havet som den våta graven; de har skapat uthärdliga och rentav tröstande bilder av det som har skett. För många andra anhöriga är Estonia endast en olycksplats. Till sorgen har lagts bitterheten över att ingenting gjordes för att omhänderta de omkomna.

Estonia har också påverkat livet för många människor som på något sätt kom i kontakt med olyckan. För den som fanns i Estonias färjeterminal för att ge tröst, för beslutsfattaren inom departement och myndigheter, för polisen som bar fram sorgens besked, för den som arbe- tade i den lokala krisgruppen. Alla påverkades. Få kan glömma.

Estoniaolyckan påverkade den svenska allmänheten. Nationen förenades i sorgen efter de omkomna. Den kol- lektiva sorgen kan nu sägas ha bleknat.

Trots det är Estonia nära.

Fartyget är nära i fysisk mening. Andra fartyg passerar olycksplatsen flera gånger varje dygn; fartyget finns som

251

R E K O M M E N D A T I O N E N

en ständig påminnelse. Djupet är inte alltför stort, det är möjligt att dyka och att arbeta där. Inom några år kommer tekniken kanske att göra det möjligt också för fritids- dykare att komma i Estonias närhet. Privata expeditioner har redan gjorts, i syfte att omhänderta egna anhöriga.

Fartyget är nära också i en annan mening: dels därför att händelsen påverkar så många människors liv, dels där- för att många inte har accepterat de fattade besluten. Un- der år har Estonias öde väckt debatt, ifrågasättande och missnöje. Hon har blivit symbol för något som visade sig utomordentligt svårt för politiker, myndigheter, medier, kyrkor, samfund och organisationer att hantera, all god vilja till trots.

Nationell olycka

Olyckans karaktär och omfattning uppfattades och be- handlades som en nationell katastrof.

Det var rimligt och självklart att Estoniaolyckan och dess konsekvenser redan inledningsvis kom att behandlas på högsta politiska nivå. Det är vidare analysgruppens slutsats att rätt myndighet har agerat i relevanta frågor och att ingen myndighet har underlåtit att agera.

Det finns mot den bakgrunden enligt analysgruppens mening inte skäl att principiellt och generellt utdöma agerandet hos svenska myndigheter och andra organ, som inadekvat, olämpligt eller inkompetent.

I det mycket stora material som analysgruppen samlat finns åtskilliga exempel på förvirring, rådlöshet, bristande fantasi och även bristande förmåga att visa inlevelse och deltagande både hos myndigheter och enskilda ansvariga, men det finns också talrika exempel på motsatsen.

Analysgruppen har mött många exempel på initiativ- förmåga, uppfinningsrikedom, självuppoffrande enskilda insatser, rådighet och förmåga att visa och förmedla mänsklig värme. Endast i mycket få fall har det verkligen brustit i god vilja och strävan att göra det bästa i en mycket svår och för många helt ovan situation. En del av de ansva- riga som var överraskade och oerfarna handlade på ett sätt som ibland var mindre genomtänkt eller mindre lämpligt.

Uttalanden om omhändertagande och bärgning

Analysgruppen har såväl i den beskrivande som i den ana- lyserande delen av rapporten återgivit de uttalanden som gjordes av Carl Bildt och Ingvar Carlsson, avgående res- pektive tillträdande statsminister, under dagarna efter olyckan. Uttalandena var olika i sak, men bidrog ändå till intrycket att det rådde politisk enighet om att göra allt för att få hem de omkomna. Båda uttalandena utgick från djup förståelse för de anhörigas livssituation och från att det inte skulle resas några ekonomiska hinder för att vidta nödvändiga åtgärder.

Ingvar Carlssons uttalande om att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget fick avgörande bety- delse för regeringens och myndigheternas beredning av bärgningsfrågan.

I praktiken kom beredningen helt att inriktas på att bärga fartyget. Andra möjligheter att omhänderta de om- komna kom i skymundan. Det gäller omhändertagande såväl i nära anslutning till olyckan som i ett senare skede.

Uttalandet var väsentligt för många anhöriga och över- levande. Det uppfattades som en utfästelse, ett löfte.

Det blev av överordnad vikt att anhöriga skulle få be- sked före jul – motivet var sannolikt att julen skulle ge en- skilda möjlighet att få frid i sitt sorgearbete.

Det är analysgruppens intryck att sorgearbetet för många enskilda vävdes samman med förhoppningen att man skulle få hem de omkomna. Beslutet om att inte bärga fartyget och att inte omhänderta de omkomna väckte stor besvikelse och till och med bitterhet. Det kom att uppfattas av många som ett löftesbrott präglat av bris- tande lyhördhet för de anhörigas livssituation.

Ingvar Carlssons uppriktiga beklagande och uttryck för förståelse av att regeringsbeslutet, som tillkännagavs från riksdagens talarstol den 15 december 1994, för många anhöriga skulle väcka besvikelse nådde uppenbarligen ald- rig fram. Hos stora grupper fick beslutet inte heller accep- tans.

Analysgruppen vill återigen understryka att de uttalan- den som gjordes i samband med olyckan var rimliga. Av- sikten var att ge tröst och även att tjäna till vägledning för den fortsatta behandlingen av olyckans konsekvenser. I ef-

252

R E K O M M E N D A T I O N E N

terhand framstår det emellertid som uppenbart att utta- landena och den fortsatta beredningsprocessen borde präglats av större tydlighet när det gällde att inriktningen var att pröva och utreda möjligheterna av en bärgning och att redovisa svårigheterna med att genomföra den.

Regeringens hållning förtydligades aldrig av reger- ingschefen – agerandet kom istället av många anhöriga att uppfattas som att regeringen sviktade i sin övertygelse utan att vilja stå för det.

Omhändertagande av omkomna i direkt samband med olyckan

Analysgruppen har ingående diskuterat frågan om varför räddningsarbetet inte direkt övergick i ett omhänderta- gande av de omkomna. Det har konstaterats att ägare av fartyg inte har något ansvar. Det ingår inte i räddningstjänstens uppgifter att omhänderta omkomna. Det finns inte några internationella överenskommelser om omhändertagande på det fria havet, där Estonia ligger. Inte heller finns det någon svensk lagstiftning som regle- rar detta. Det finns således ingen skyldighet för vare sig den svenska regeringen eler någon myndighet att omhänderta omkomna.

Mot detta kan vägas statsmakternas möjlighet att agera i ett extraordinärt läge som Estonias förlisning. Vid en granskning av förhållandena finner analysgruppen att det i den akuta situationen saknades resurser för efterforskning och omhändertagande genom ROV och mättnads- dykning. Det fanns således ingen praktisk möjlighet att inleda ett omhändertagande under de första dygnen.

Det framstår dock i efterhand som rimligt att reger- ingen mer ingående skulle ha låtit pröva frågan om ett omhändertagande av omkomna inuti och utanför fartyget genom mättnadsdykning. Dykningar skulle ha kunnat ske under hösten 1994, utan att för den skull störa beredningsprocessen rörande bärgning av fartyget. Analysgruppen har tidigare konstaterat att denna möjlig- het inte heller prövades i samband med dykningarna i de- cember 1994.

Beredningsprocessen

Beslutet om att inte bärga Estonia föregicks av en beredningsprocess på central myndighetsnivå i enlighet med svensk förvaltningstradition. Analysgruppen finner inga skäl att rikta klander mot de framtagna utredning- arna, även om enskildheter i materialet kan kritiseras. Att varje åtgärd måste föregås av grundlig utredning var själv- klart.

Det finns dock inslag i beredningsprocessen, som för- tjänar principiell kritik.

Orimlig börda för utredaren

I efterhand kan konstateras att Sjöfartsverket internt han- terade sitt uppdrag så att en person, Sjöfartsverkets jurist, fick en orimlig arbetsbörda. I praktiken kom han att på egen hand utföra verkets utredningar, som fick avgörande betydelse för regeringens beslut. Det hade varit rimligt att Sjöfartsverkets ledning givit uppdraget till en grupp av ex- perter.

Anhöriga och överlevande utestängdes

Anhöriga och överlevande ger en samstämmig bild av att de genom regeringens val av utredningsform utestängdes från beredningsprocessen. Deras uppfattningar avfärda- des. Inga ansträngningar gjordes för att inhämta deras synpunkter. Det är analysgruppens uppfattning att anhö- riga och överlevande inte blev bemötta på det sätt som si- tuationen krävde.

Kommunikationen med anhöriga och överlevande led av avsevärda brister. Inom Regeringskansliet upprättades aldrig någon organisation för att möta brev och samtal från anhöriga och överlevande. Bristen på systematik innebar att de berördas erfarenheter ej togs tillvara. Denna brist ledde även till att det skapades ett utomor- dentligt tryck på enskilda befattningshavare. Först under 1996 gavs ett särskilt uppdrag till Styrelsen för psykolo- giskt försvar.

Etiska rådets roll

Analysgruppen vill vidare uttrycka tveksamhet till det Etiska rådets roll och uppdrag. Uppdraget och direktiven

253

R E K O M M E N D A T I O N E N

var otydliga. Som rådet tolkade uppdraget blev uppgiften och tidsplanen inte rimlig. Det är inte möjligt att genom samlad dokumentation följa hur dess ställningstaganden växte fram. Det är en brist som är uppenbar eftersom ställ- ningstagandet utgjorde ett väsentligt underlag i regering- ens beslut.

Filmerna från dykningarna 1994

Analysgruppen vill också uttrycka förvåning över att ingen beslutsfattare såg filmerna från dykningarna i december 1994. Istället valde man att förlita sig på de skildringar av förhållandena i fartygets inre som gavs vid föredragningar av Sjöfartsverket. Det är analysgruppens intryck att dessa skildringar i hög grad påverkade såväl det etiska rådets ställningstaganden som regeringens beslut.

Analysgruppen har som tidigare beskrivits sett delar av filmerna från dykningarna. Ett huvudintryck är att de många kroppar av omkomna som filmades var relativt välbehållna och vid tidpunkten för dykningen möjliga att identifiera. Det framstår i efterhand som anmärkningsvärt att dykarnas uppdrag inte omfattade åtminstone ett om- händertagande av de omkomna som på ett relativt enkelt sätt kunnat föras upp till ytan.

Regeringens beslut i bärgningsfrågan

Regeringens beslutsunderlag visade att det var tekniskt och juridiskt möjligt att bärga fartyget. Motiven till att re- geringen trots detta frångick innebörden av statsministerns tidigare uttalande är andra. Det är analys- gruppens intryck att komplexiteten av en bärgningsope- ration var den främsta orsaken till regeringens beslut att inte bärga fartyget. Flera faktorer bidrog till detta: det stora antalet omkomna, de fysiska och psykiska riskerna för personalen, de praktiska svårigheterna att hinna med att identifiera alla omkomna, mediernas förmodade när- gångna bevakning av operationen.

Analysgruppen har inte sett det som sin uppgift att för- söka överpröva regeringens beslut. Motiven för att inte bärga fartyget ter sig rimliga och förståeliga också i efter- hand. Regeringen kunde inte förutse de långsiktiga konse- kvenserna av de samlade besluten i Estoniafrågan, att Estonia ännu fyra år senare kan beskrivas som ett sår i det svenska samhället. Besluten om att inte bärga utan istället övertäcka fartyget med en konstruktion av betong vann aldrig den acceptans, framförallt hos många av de närstå- ende, som var en nödvändig förutsättning för att Estonia- olyckan skulle kunna läggas bakom oss.

254

R E K O M M E N D A T I O N E N

Överväganden

Anhörigas livssituation

Det är analysgruppens uppfattning att många, förmodli- gen en majoritet, av de anhöriga har haft mycket svårt att acceptera beslutet att inte bärga fartyget eller omhänderta de omkomna. Hos många av dem som analysgruppen mött finns fortsatt sorg och starka känslor av att ha ställts utanför.

Uttalandena om bärgning av fartyget alternativt om- händertagande av de omkomna uppfattades som ett löfte. Detta bröts utan att de anhöriga fick komma till tals. Många av dem beskriver det som att de blev omyndig- förklarade.

Analysgruppen har också mött anhöriga som ger en annan bild av sin livssituation. De menar att de har kunnat gå vidare i sitt sorgearbete, att de har fått frid med de be- slut som fattats. För dem är havet en värdig grav.

Analysgruppen har djup respekt för båda förhållnings- sätten.

Frågan om övertäckning har ofta återkommit i analys-

gruppens kontakter med anhöriga och allmänheten. In- trycket är entydigt. Beslutet om att täcka över Estonia med en konstruktion av betong har aldrig accepterats av anhöriga och avvisas oavsett vilken inställning man har i bärgningsfrågan.

Anhörigas rätt att besluta om begravning

Enligt svensk rätt har det allmänna inte företräde framför enskilda rättsägare att fatta och genomföra beslut om till- varatagande av avlidnas kroppar och föranstalta om be- gravning.

Även om det i fallet med Estonia kan ha ansetts prak- tiskt omöjligt för anhöriga att omhänderta de omkomna följer inte att statsmakterna kan bortse från enskild rätt. I Estoniafallet tillkommer att det från regeringens högsta ledning uttalats att alla resurser skulle sättas in för att hjälpa de berörda i den uppgift de annars skulle ha stått inför på egen hand.

Nu kom den offentliga insatsen att i praktiken inne-

255

R E K O M M E N D A T I O N E N

bära ett hinder för de enskilda att fullgöra vad de i flera fall uppfattade som sin rättighet och skyldighet. Statsmak- terna har bland annat genom den till sitt syfte i och för sig legitima åtgärden att fridlysa området kring Estonias vrak faktiskt förhindrat dem som enligt gällande regler ansva- rar för begravning att ens försöka att fullgöra vad som nor- malt kommer an på dem.

Internationell jämförelse

Analysgruppen har studerat ett antal större internationella olyckor som ägt rum under senare år och funnit att paral- leller kan dras mellan vissa av dessa och Estoniaolyckan. Vid en jämförelse visar det sig exempelvis att omständig- heterna kring olyckshändelsen med den norska oljeplattformen Alexander Kielland och den polska färjan Jan Heweliusz är sådana att värdefulla kunskaper kunde ha inhämtats genom erfarenheterna av den politiska hante- ringen i båda dessa fall.

I det ena fallet, Alexander Kielland-olyckan, gjordes uttalanden av regeringschefen liknande dem som gjordes av de svenska regeringscheferna, vilket användes av anhö- riga i kampen om att få oljeriggen bärgad och de om- komna omhändertagna, vilket också skedde tre och ett halvt år efter olyckan. I det andra fallet, Jan Heweliusz- olyckan, tog den svenska regeringen initiativ till en propå om bärgning, som framfördes till den polska regeringen, med uppgivande av anhörigas livssituation som främsta orsak till denna önskan. Även efter denna olycka utlöstes starka reaktioner bland anhöriga och påtryckningar utöva- des för att få till stånd ett omhändertagande, vilket dock inte skedde.

Oljeplattformen Alexander Kielland

Oljeplattformen Alexander Kielland välte i Nordsjön i mars 1980. 123 personer omkom och 89 räddades. Direkt efter olyckan uttalade den norske regeringschefen att rig- gen och de omkomna skulle bärgas. De anhöriga tyckte emellertid ganska snart efter olyckan att regeringen före- föll passiv. Ett misslyckat försök att vända riggen gjordes under hösten samma år. Efter regeringsskiftet i september 1981 redovisade regeringen i maj 1982 att man hade för

avsikt att sänka plattformen och således inte omhänderta de omkomna.

Efter starka påtryckningar från anhöriga bärgades oljeriggen efter tre och ett halvt år. Sex omkomna omhändertogs, men 30 personer saknas fortfarande. De som fick hem sina anhöriga uttryckte att de därmed fick ro. De som inte fick hem sin anförvant menade att de nu var förvissade om att allt hade gjorts som kunde göras och att inga tekniska eller ekonomiska hinder fått stå i vägen för insatser. De uttryckte att de tack vare denna förviss- ning slutligen kunde betrakta havet som en grav.

Färjan Jan Heweliusz

Den polska bil- och båtfärjan Jan Heweliusz sjönk den 14 januari 1993 på väg från Swinoujscie till Ystad. Färjekatastrofen inträffade inom tyskt räddningsområde och räddningsaktionen koordinerades från Bremen. Om- bord fanns 63 personer av vilka nio räddades. Sju svenskar fanns med på färjan. Ingen av dem överlevde. Fyra av dem har omhändertagits.

Den svenska regeringen framförde några dagar efter katastrofen till den polska regeringen att det fanns mycket starka intressen i Sverige för att bärga färjan. Denna stånd- punkt framfördes under de kommande åren till den polska regeringen. En promemoria upprättades på Utrikesdepar- tementet där skälen för en bärgning redovisades. För det första var det ett anständighetskrav mot de anhöriga. För det andra var det angeläget att klarlägga orsaken till kata- strofen. För det tredje utgjorde det faktum att färjan ligger i farleden, på 25 meters djup, ett skäl till att den bör flyttas. För det fjärde förelåg risk för oljeläckage.

I juni 1993 förklarade rederiet att det inte tänkte bärga färjan och avsade sig äganderätten till fartyget efter det att försäkringsbolaget sagt nej till att bekosta bärgning. Den 30 juni 1995 beslutade den svenska regeringen att avslå en begäran från anhöriga om medel för en bärgningsope- ration. Motiveringen var att om Sverige regelmässigt skulle finansiera bärgning av svenska och utländska fartyg med svenskar ombord skulle det innebära mycket stora kostnader.

I båda dessa fall har anhörigas kamp för att få hem de

256

R E K O M M E N D A T I O N E N

omkomna utgjort en viktig del av de åtgärder som vidtogs av berörda regeringar. En viktig slutsats som kan dras är att efterlevandes engagemang kring frågan om de om- komnas öde efter Estoniaolyckan inte är någon isolerad företeelse. Det utgör snarare ett tecken på en tydlig ut- veckling i samhällen i olika länder, möjligen påverkad av jämförelsen med tillvägagångssättet vid motsvarande ty- per av flygolyckor. Tilläggas bör att den debatt som hade varit kring Alexander Kielland stillnade efter att försök gjorts att omhänderta de omkomna, trots att endast ett få- tal av det totala antalet saknade återfanns.

Analysgruppens förhållningssätt

Analysgruppen har i sitt arbete letts till att formulera ett grundläggande förhållningssätt när det gäller räddning av människor och omhändertagande av omkomna vid olyckor – en uppfattning som enligt analysgruppens iakt- tagelser och erfarenheter från talrika möten och intervjuer har mycket starkt stöd i samhället.

Vid en olycka måste allt göras för att rädda så många människor som möjligt. Detta i vetskap om att de som ut- för räddningsarbetet kommer att utsättas för risker. Arbe- tet bör avslutas först när räddningsansvariga bedömer att det inte längre finns någon möjlighet att finna drabbade vid liv.

Stora insatser bör göras i anslutning till olyckor för att lokalisera och omhänderta omkomna. Det bör gälla såväl till lands som till sjöss. Även detta i vetskap om att det medför risker för dem som utför arbetet. Uppgiften att omhänderta omkomna avbryts när det inte längre är möj- ligt att utföra uppgifterna utan att det innebär alltför stora fysiska och psykiska risker för personalen eller uppställer olösliga tekniska problem.

Uppgiften får aldrig reduceras till en fråga om att ”städa upp” på en olycksplats. I ett samhälle byggt på hu-

manistiska värderingar måste viljan att omhänderta om- komna utgå från respekten för den döde och de efterle- vande. Det är ett uttryck för den efterlevandes rätt att få bestämma om begravningen av den anhörige, att det är en fundamental del av en människas sorgearbete. Det är också ett uttryck för principen att respekten för männis- kan sträcker sig bortom hennes levnad, en princip som av- speglas i vår och andra kulturers sätt att omhänderta sina döda.

Det finns fall inte minst till havs när omständigheterna gör det omöjligt att finna omkomna. Så har det varit i alla tider, så kommer det att vara också i framtiden även om teknikens utveckling ökar möjligheterna att göra det som förr var omöjligt. Havet måste också i framtiden betraktas som en grav när det inte längre är möjligt att gå vidare i omhändertagandet av omkomna.

Omhändertagande, identifiering samt legala möjligheter

Analysgruppens arbete visar att det inte finns någonting som tyder på att de tekniska möjligheterna och problemen med att bärga fartyget eller att omhänderta omkomna skall ha väsentligt förändrats, i förhållande till vad som konstaterades i utredningar 1994. Vidare framgår att det sannolikt är möjligt att identifiera en majoritet av de om- komna. Detta gäller framförallt de svenska medborgarna. En del av de utländska medborgarna kommer att vara svå- rare att identifiera.

De legala möjligheterna att vidta åtgärder har dock förändrats genom lagstiftning och framförallt genom folk- rättsligt bindande avtal med Estland och Finland. Varje åtgärd vid fartyget kräver därför överläggningar med de båda grannländerna och att man gemensamt överenskom- mer att avtalen inte längre är gällande. En ändring i, alter- nativt upphävande av, lagen om gravfrid krävs även.

257

R E K O M M E N D A T I O N E N

3 Rekommendation

Omhändertagande rekommenderas

Utgångspunkt

Analysgruppens främsta mål är som tidigare formulerats att bidra till att återställa ett grundläggande förtroende i samhället, som riskerar att skadas genom Estoniaolyckans långsiktiga konsekvenser främst för anhöriga och överle- vande. I det följande formuleras en rekommendation som trots att den inte innebär någon för alla berörda tillfreds- ställande lösning dock enligt gruppens mening borde kunna skapa förutsättningar för att så skall kunna ske.

Enligt analysgruppens grundsyn borde dykningar i syfte att omhänderta omkomna inuti och utanför fartyget ha genomförts redan under hösten 1994 så snart resurser och praktiska möjligheter medgav. Den åtgärden prövades dock aldrig under hösten 1994, vare sig i samband med förlisningen eller senare i samband med dykningarna i de- cember samma år.

Beredningsprocessen inriktades på en bärgning av hela fartyget. Så småningom ledde detta fram till beslutet om

att inte bärga Estonia, utan att istället låta täcka över farty- get med en konstruktion av betong – ett beslut som inne- bar att regeringen istället för att underlätta för anhöriga att få hem de omkomna skapade hinder för detta.

Den principiella innebörden av regeringens agerande

Principiellt avgörande är att regering och riksdag genom sitt handlande kan sägas ha i ett väsenligt avseende satt sig i de närståendes ställe. Det måste framhållas att det dikte- rats av en strävan att finna en humanitärt, socialt och prak- tiskt god lösning i en utomordentligt svår situation. Som den europeiska kommissionen för de mänskliga rättighe- terna framhåller, är det också riktigt att regeringen i en svår avvägning av detta slag har en viss bedömningsfrihet. Svensk rätt känner dock veterligen inte några regler som ger det allmänna företräde framför enskilda rättsägare att fatta och genomföra beslut om tillvaratagande av avlidnas kroppar och föranstalta om begravning.

Beslutet att inte bärga fartyget fick negativa konse-

258

R E K O M M E N D A T I O N E N

kvenser för många anhörigas livssituation. Det är analys- gruppens uppfattning att detta har bidragit till att de inte kunnat gå vidare i sitt sorgearbete. De fattade besluten har inte vunnit acceptans, främst hos en stor grupp efterle- vande – det bidrar till att Estonias öde för år framöver kommer att väcka uppslitande debatt och ifrågasättande. Till detta bidrar beslutet om den valda metoden för över- täckning som enligt analysgruppens entydiga intryck ter sig orimlig för en majoritet av de anhöriga och som möter oförstående också hos en bred allmänhet.

Beaktande av tidigare erfarenheter

Internationella jämförelser, framförallt när det gäller Alexander Kielland-olyckan, visar att försök till omhän- dertagande av omkomna skapar möjlighet till försoning för anhöriga. Man accepterar att alla inte kan återfinnas, men först efter det att försök har genomförts. Innan dess lever anhöriga uppenbarligen med en ständig känsla av att alla ansträngningar inte gjordes.

De tekniska förutsättningarna

I fallet Estonia har beslutet om övertäckning inte fullföljts. Det förlista fartyget har inte skadats ytterligare. Det är tekniskt möjligt att genom så kallade mättnadsdykningar genomföra ett omhändertagande av omkomna som finns inuti eller utanför fartyget. Enligt identifieringsexperter är det sannolikt möjligt att identifiera en majoritet av de om- komna.

Sammanvägning och slutsats

Analysgruppen vill mot denna bakgrund rekommendera följande inriktning:

Ansträngningar bör göras för att omhänderta och identifiera omkomna som finns inuti eller utanför Estonia. Målet bör vara att de döda under värdiga for- mer skall kunna omhändertas och begravas på det sätt anhöriga finner lämpligt. För omkomna som ej kan identifieras bör särskilda åtgärder vidtas som exem- pelvis gravsättning på gemensam minnesplats i en- dera Sverige eller Estland.

Analysgruppen vill understryka att varje åtgärd vid far-

tyget kräver förhandlingar med Estland och Finland i syfte att genomföra nödvändiga förändringar i ingångna mel- lanstatliga avtal. Vidare krävs förändringar i sådan natio- nell lagstiftning som kriminaliserar åtgärder i syfte att omhänderta omkomna från Estonia.

Analysgruppens direktiv innebär att gruppen skall ge den svenska regeringen underlag för ett ställningstagande till hur Sverige skall agera i Estoniafrågan. Frågan om ett omhändertagande av omkomna från Estonia är inte en- bart en angelägenhet för Sverige. Många av de omkomna kom från Estland, som drabbades utomordentligt hårt av Estonias förlisning. Även Finland blev särskilt berört av olyckans följder. Om regeringen väljer att agera för ett ge- nomförande av analysgruppens rekommendation får detta juridiska, politiska och andra följder av internationell ka- raktär. Innebörden av dessa har analysgruppen inte haft att bedöma eftersom det inte ingår i gruppens uppgift att be- reda rekommenderade åtgärder i dessa hänseenden. Analysgruppen är emellertid medveten om att dessa inter- nationella konsekvenser kan få avgörande betydelse för möjligheterna att genomföra analysgruppens rekommen- dation.

Ett etiskt dilemma

Analysgruppen är medveten om att flera i sista hand olös- liga värderingskonflikter utlöses av denna rekommenda- tion. Det är viktigt att påminna om att detta är en del av frågans stora komplexitet. Det finns inget självklart svar på frågan om vad som är rätt eller fel.

Analysgruppen är väl medveten om att alla kroppar inte kommer att kunna återfinnas och omhändertas. Det finns en uppenbar risk för att en familjemedlem kan om- händertas medan en annan blir kvar i havet. Det finns li- kaså en risk för att inte alla omhändertagna kan identifie- ras.

Analysgruppen har vid avgivandet av sina rekommen- dationer noga övervägt det faktum att det finns en uppen- bar risk för att anhöriga som lyckats försona sig med hän- delsen och gå vidare kommer att utsättas för nya påfrest- ningar genom att de omkomna tas omhand.

Inte heller kan man bortse från risken för att allmänhe-

259

R E K O M M E N D A T I O N E N

ten upprörs av skildringar och bilder från arbetet vid Esto- nia och att påträngande mediebevakning förekommer.

Analysgruppens slutsats är trots detta att ett arbete som syftar till omhändertagande bör inledas. Beaktandet av de nämnda riskerna leder till att arbetet måste ske steg- vis, med stor varsamhet och under värdiga former.

Själsligt lidande kan inte mätas och vägas, men grup- pen har under sitt arbete kommit till den övertygelsen att de efterlevande som inte accepterat den rådande situatio- nen befinner sig i ett mer svårbemästrat läge än de som funnit sig i den. Denna ståndpunkt har fått bli vägledande vid sammanvägningen. Att skipa rättvisa mellan de olika synsätten är inte möjligt och analysgruppen gör inte an- språk på att ha lyckats med det.

Analysgruppen vill avslutningsvis framhålla att den har fäst stor vikt vid de uttalanden som gjordes av den högsta politiska ledningen dagarna efter olyckan och som tveklöst uppfattades som utfästelser. Ett fullföljande av dessa skulle

sannolikt bidra till att återupprätta samhällsförtroendet. Utan bevis om en konkret strävan att omhänderta de om- komna kommer Estoniaolyckan svårligen att bringas till en definitiv slutpunkt för enskilda individer och för de svenska samhället i stort.

Omhändertagande genom dykningar

De tekniska bedömningar som är nödvändiga inför ett omhändertagande är omfattande. Valet av metod och till- vägagångssätt samt beräkning av den tid operationen tar måste göras i samråd med det eller de dykföretag som an- litas för uppdraget.

Omhändertagandet måste ske i flera steg. I det föl- jande skisseras ett tänkbart förlopp. Det vore oveder- häftigt av analysgruppen att påstå sig kunna erbjuda mer.

I ett första steg genomförs dykningar i syfte att inför- skaffa aktuell information om förhållandena inuti och ut- anför fartyget. Dessa dykningar blir avgörande för en be-

260

R E K O M M E N D A T I O N E N

dömning om hur arbetet skall kunna gå vidare, om inte oöverstigliga svårigheter redan på detta stadium konstate- ras. Om omkomna påträffas under rekognosceringsdyk- ningarna omhändertas dessa.

Dessa dykningar kan även bidra till att ytterligare in- formation om olycksförloppet kan införskaffas.

I ett andra steg går mättnadsdykare ner för att omhän- derta så många omkomna som möjligt inuti och utanför fartyget. Detta arbete måste självfallet utföras under nog- grant hänsynstagande till de psykiska och fysiska risker som dykarna utsätts för.

De omkomnas kroppar kan enligt vad analysgruppen från flera håll erfarit placeras i s.k. body bags, föras till ytan och omhändertas av rättsmedicinsk och kriminalteknisk personal. Med användande av kylförvaring kan arbetet med att identifiera omkomna ske i den takt som resurserna vid varje tidpunkt medger.

Ett arbete på det aktuella djupet är alltid riskfyllt och kräver därför särskilda säkerhetsåtgärder. Förr eller senare nås den punkt i arbetet från vilken fortsatt risktagning inte längre är försvarbar. Gränsen för det arbete som är möjligt att göra inuti och utanför Estonia avgörs av ansvariga dyk- ledare.

Bärgning

Analysgruppen har övervägt frågan om bärgning av farty- get i syfte att underlätta målet att omhänderta största möj- liga antal omkomna. Ett alternativ som dryftats vid ett av analysgruppens expertmöten är att fartyget etappvis lyftes och bogseras in på grundare vatten. Tillvägagångssättet skulle underlätta fortsatta dykarbeten inuti fartyget ge- nom att konventionell dykning då är möjlig. I bästa fall skulle hela fartyget kunna genomsökas. Även det kriminaltekniska arbetet underlättas genom denna metod.

En annan möjlighet är att räta upp fartyget på plats för att skära sig in och leta efter fler omkomna. Därefter kan man även inspektera styrbordssidan. Förfarandet har be- dömts kräva arbete med mättnadsdykning under lång tid.

Om omkomna efter en sådan undersökning fortfa- rande finns kvar i fartyget, synes ytterligare ett steg vara att fartyget dockas, vatten pumpas ut och ett slutligt genom-

sökande äger rum.

Analysgruppen har särskilt granskat de nu angivna bärgningsmetoderna vid ett expertseminarium om bärg- ningsteknik. Slutsatsen var att bärgning inte kan beskrivas som tekniskt omöjlig men att det är en utomordentligt komplicerad och krävande operation. En liknande bärg- ningsoperation har aldrig tidigare utförts. Det öppna ha- vet gör arbetet särskilt sårbart liksom fartygets storlek och konstruktion.

Mot bakgrund av ovan angivna förutsättningar anser sig analysgruppen icke kunna förespråka bärgning för att omhänderta omkomna.

Informationsarbete i samband med ett omhändertagande av omkomna

Med insikt om att ett eventuellt omhändertagande av om- komna från Estonia kommer att leda till en intensiv bevak- ning av medier från hela världen har analysgruppen vid ett expertmöte särskilt diskuterat och inhämtat kunskaper om informationsarbete och mediehantering. Gruppen vill särskilt betona vikten av att detta arbete planeras och ge- nomförs väl.

Anhöriga till de omkomna kommer att utsättas för ett hårt psykologiskt tryck i och med att åtgärden beslutas och påbörjas. Det är därför angeläget att här framhålla vikten av att informationen till närstående organiseras med hän- syn till deras behov. Även det informationsarbete som rik- tas till massmedierna bör planeras med stor omsorg. Vär- dighet inför de omkomna och respekt för deras närstående bör prägla arbetet i alla delar. Analysgruppen vill i sam- manhanget understryka mediernas särskilda ansvar när det gäller bemötande av överlevande och anhöriga samt vid bevakning av ett eventuellt omhändertagande av om- komna.

Övertäckning och övervakning

Övertäckning av Estonia med den föreslagna skal- konstruktionen av betong bör inte fullföljas.

För eventuellt kvarstående behov av skydd mot fram- tida intrång måste effektiv övervakning utformas om skep- pet blir kvar på havsbotten.

261

R E K O M M E N D A T I O N E N

Att leva med Estonia

Stöd till anhöriga och överlevande

Analysgruppen vill understryka vikten av att anhöriga och överlevande får hjälp att gå vidare i sitt sorgearbete.

Estoniaolyckan skapade genom sin väldighet, sin sär- skilda karaktär och det förlopp som följde på katastrofen en situation, som innebar svåra psykologiska hinder när det gällde många anhörigas möjligheter att gå vidare.

En lämplig form för ett särskilt stöd till dem som drab- bats av Estoniaolyckan är att landstingen, såsom huvud- män för denna del av sjukvården, erbjuder psykologiskt stöd, om och när katastrofen på nytt kommer i fokus i samband med att frågan om ett omhändertagande av om- komna på nytt kommer att prövas. Analysgruppen kom- mer i ett brev till landstingen att rikta uppmärksamheten mot behovet av att psykologiska stödåtgärder omedelbart förbereds. Statliga medel synes böra komma till använd- ning för detta.

Misstag medges

Analysgruppens granskning av viktiga aktörers agerande ger en relativt entydig bild av vad som faktiskt har skett efter olyckan. Det har därför varit viktigt att ägna stort utrymme åt den beskrivande delen, som bygger på ett mycket omfattande material. Analysgruppens förhåll- ningssätt är kritiskt men präglas också av förståelse för de svårigheter som följde av olyckans exceptionella väldighet.

Som tidigare konstaterats är det analysgruppens me- ning att det inte går att rikta generellt klander mot reger- ingens och myndigheternas agerande efter olyckan. Av analysen framgår dock att flera enskildheter förtjänar kri- tik.

Analysgruppen vill särskilt framhålla bristerna i bemö- tandet av anhöriga och överlevande och att regeringens otydliga hållning i bärgningsfrågan under hösten 1994 bi- drog till att besluten om att inte bärga eller omhänderta de omkomna kom att betraktas som ett löftessvek.

262

R E K O M M E N D A T I O N E N

Det vore både orimligt och förmätet om analys- gruppen upphöjde sig till domare över dem som haft att uttala sig och fatta tunga beslut och som också uppriktigt beklagat de ställningstaganden som de i god tro nått fram till. Likväl vill gruppen uttala, att det säkert skulle bidra till ett värdigt och försonligt slut på ett långvarigt tillstånd av misstro och bitterhet om de felbedömningar och misstag som granskningen pekat på skulle medges öppet.

Minneshögtid

Om regeringen väljer att följa analysgruppens rekommen- dationer bör en nationell minneshögtid anordnas i sam- band med att arbetet med att omhänderta omkomna blivit avslutat. Högtiden bör präglas av vilja till försoning och uttrycka en möjlighet för enskilda och för det svenska samhället i stort att kunna gå vidare.

Försoning

Analysgruppens rekommendation är – det skall slutligen än en gång medges – formulerad med insikt om att den kommer att orsaka smärta på många håll. Den smärtan går inte att undvika. Den måste erkännas. I ett sådant erkän- nande ligger en möjlighet till försoning.

Det krävs att en lång rad aktörer ser det gemensamma ansvaret: politiker och myndigheter som måste kunna medge de misstag som begicks, anhöriga och överlevande som måste söka sig mot försoning och en vilja att lämna det som skett bakom sig utan bitterhet, medierna som måste respektera sörjandes krav att få vara ifred med sin sorg.

263

B I L A G A 1

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Analysgrupp för granskning

av Estoniakatastrofen och dess följder

Dir. 1997:105

Beslut vid regeringssammanträde den 18 september 1997.

Sammanfattning av uppdraget

M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 och hän- delserna därefter har väckt många allvarliga frågor om samhällets beredskap för att hantera sådana katastrofer.

En analysgrupp tillsätts med uppgift att granska olika myndigheters, men också andra organs, agerande med an- ledning av katastrofen. Analysen skall omfatta såväl myn- digheters, inklusive regeringens och Regeringskansliets, agerande som åtgärder av berörda kommuner och lands- ting. Även andra offentliga organs och enskildas insatser bör belysas. Det gäller t.ex. Svenska kyrkan och andra trossamfund samt olika frivilligorganisationer. De insatser som gjorts av organisationer för anhöriga till omkomna och för överlevande skall särskilt beaktas.

Analysgruppen skall fästa särskild vikt vid frågor om rätt myndighet agerat och på vilket underlag detta skett. Gruppen skall vidare analysera informationsfrågorna och myndigheternas insatser för de överlevande och för de omkomnas anhöriga. Internationella erfarenheter på om- rådet bör därvid beaktas.

Analysgruppen skall ha stor frihet när det gäller granskningsarbetets inriktning och omfattning men måste i sitt arbete ta hänsyn till de långsiktiga effekterna för de överlevande och för de omkomnas anhöriga.

Den internationella haveriutredningens arbete och uppdrag skall inte omfattas av granskningen.

Bakgrund

M/S Estonias förlisning natten till den 28 september 1994 var en av de största katastrofer som drabbat vårt land i modern tid. Av 550 svenskar ombord förolyckades 501. Totalt omkom 852 personer från 16 länder. Passagerar- färjan seglade under estnisk flagg och förliste på interna- tionellt vatten.

Ännu tre år efter förlisningen är det svårt att förstå katastrofens vidd. Anhöriga lever fortfarande i djup sorg och det öde som drabbade dem som var ombord och deras anhöriga berör oss alla.

Utöver det mänskliga lidandet har katastrofen också inneburit en prövning för det svenska samhället i stort. Frågor och problem som vi aldrig tidigare ställts inför har krävt svar och lösningar. Ofta har frågorna varit komplexa och många beslut har föregåtts av mycket svåra övervä- ganden.

De beslut som har fattats och det arbete som har ut- förts av olika myndigheter, inklusive regeringen, med an- ledning av olyckan har i flera fall kritiserats. Många anhö- riga anser att kontakterna med beslutsfattare haft brister, vilket resulterat i ett minskat förtroende för myndighe- terna. De anhöriga menar att beslut tagits utan att de haft rimliga möjligheter att lämna synpunkter och påverka beslutsfattarna.

En annan diskussion som förts är om den svenska för- valtningen är lämpligt uppbyggd för att kunna hantera ka- tastrofer. De självständiga myndigheterna har det primära ansvaret inom sina respektive områden. Men i sådana ex- traordinära situationer som denna uppstår ofta krav på att även regering och riksdag skall agera.

Den samlade kritiken har resulterat i krav på en obero- ende granskning av hur myndigheter, inklusive Rege- ringskansliet, och regeringen samt olika enskilda organ

264

B I L A G A 1

har agerat under hela händelseförloppet från förlisningen och fram till i dag.

Regeringen och företrädare för samtliga riksdagspar- tier är överens om att en sådan granskning skall komma till stånd.

Tidigare utredningsarbete m.m.

Ett omfattande arbete, som på olika sätt direkt belyser hur samhället agerat vid och efter olyckan såväl i vid be- märkelse som vad avser information till och bemötande av överlevande och anhöriga till omkomna, har utförts efter Estoniakatastrofen.

I januari 1997 lämnade den särskilde utredaren Peter Nobel sin rapport Efter Estonia (SOU 1996:189). Utredaren hade regeringens uppdrag att vara till hjälp för överlevande och anhöriga till de omkomna vid Estonias förlisning genom att lämna information och allmän väg- ledning om hur de kunde ta till vara sina intressen med anledning av katastrofen. Rapporten utmynnar i ett antal förslag. Bland annat förordar utredaren att regeringen skall tillsätta en arbetsgrupp för att se över rutinerna inom Regeringskansliet vid inträffade eller hotande katastrofer, särskilt avseende informationsfrågorna. Vidare föreslår utredaren att regeringen låter utreda krisberedskapen i vårt land.

Regeringen uppdrog den 21 oktober 1996 åt Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) att vara statens organ för kontakter med anhöriga till dem som omkom vid passage- rarfärjan Estonias förlisning (K96/3742/RS). SPF skall dels förmedla information till de anhöriga, dels ta emot deras synpunkter i olika frågor som har anknytning till ka- tastrofen. En delredovisning från SPF avseende genom- fört informationsarbete till maj 1997 lämnades den 30 maj 1997.

Regeringen har vidare den 19 juni 1997 med hänvis- ning till bl.a. Peter Nobels rapport uppdragit åt Socialsty- relsen och Statens räddningsverk att klargöra myndighe- ternas uppgifter och ansvar i fråga om psykiskt och socialt omhändertagande vid bl.a. svåra påfrestningar på samhäl- let i fred (S97/5097/S).

I rapporten Det ser verkligen illa ut... (rapport 168-1)

från Styrelsen för psykologiskt försvar behandlas frågor om information och kommunikation med anknytning till Estonias förlisning.

En medicinsk rapport med anledning av Estonia- olyckan har utarbetats av Socialstyrelsen. I rapporten be- skrivs bl.a. räddnings- och vårdinsatserna. Även Stock- holms läns landsting har bedömt sjukvårdens medicinska arbete i landstinget med anledning av Estoniakatastrofen. En utredning pågår också om hur socialtjänsten bör orga- niseras i krissituationer. Socialstyrelsen har dessutom revi- derat sina allmänna råd (1991:2) om psykiskt och socialt omhändertagande vid stora katastrofer.

Överstyrelsen för civil beredskap arbetar för närva- rande med en studie som skall vara klar i november 1997 och som skall visa vilka lärdomar som kan dras bl.a. ur beredskapssynpunkt av Estonias förlisning.

Också i andra myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen, har rutinerna i katastrofsituationer gåtts igenom.

Uppdraget

En analysgrupp skall tillsättas med uppgift att granska samhällets agerande med anledning av katastrofen. Analy- sen skall i första hand omfatta myndigheters, inklusive re- geringens och Regeringskansliets, agerande samt åtgärder av berörda kommuner och landsting. Även andra offent- liga organs och andras insatser bör belysas. Det gäller t.ex. Svenska kyrkan, andra trossamfund, olika frivillig- organisationer samt massmedierna. De insatser som gjorts av organisationer för anhöriga till omkomna och överle- vande skall särskilt beaktas.

Analysgruppen skall fästa särskild vikt vid frågor om rätt myndighet agerat och på vilket underlag detta skett. Gruppen skall vidare analysera informationsfrågorna och myndigheternas bemötande och omhändertagande av de överlevande och de omkomnas anhöriga i samband med förlisningen och därefter. Internationella erfarenheter på området bör därvid beaktas.

Estoniakatastrofen saknar motsvarighet i vår moderna historia. Analysgruppen bör därför söka belysa de långsik- tiga återverkningarna för vårt samhälle av ett händelseför- lopp av detta slag.

265

B I L A G A 1

En granskning är särskilt viktig för att stärka allmän- hetens förtroende för statsmakternas och det offentliga Sveriges agerande i samband med händelser av katastrof- karaktär. Granskningen bör även ge erfarenheter för det framtida agerandet vid eventuella katastrofer. Ytterst handlar det om hur samhällets katastrofberedskap skall kunna stärkas.

Gruppen skall ha stor frihet när det gäller gransk- ningsarbetets inriktning och omfattning och kan behandla ämnet även från andra infallsvinklar än de ovan nämnda. Den måste dock i sitt arbete ta hänsyn till effekterna av olyckan på längre sikt för de överlevande och de omkom- nas anhöriga.

Granskningen skall inte omfatta den internationella haveriutredningens arbete och uppdrag.

Viktigt i sammanhanget är att betona att analys- gruppen inte har någon kontroll- eller tillsynsfunktion av det slag som t.ex. konstitutionsutskottet, JO eller JK utö- var. Granskningen skall vara mer principiell och system- inriktad.

Referensgrupp

Analysgruppen skall knyta en referensgrupp till sig be- stående av företrädare för de överlevande och anhöriga till omkomna.

Analysgruppen skall kontinuerligt sammanträffa med referensgruppen för att diskutera olika frågor om upp- läggningen av arbetet och analysen.

Arbetsformer och redovisning av uppdraget

Analysgruppens arbete skall präglas av öppenhet och insyn. Detta kan åstadkommas t.ex. genom att gruppen arrangerar offentliga seminarier och hearings, till vilka bl.a. de anhöriga till omkomna och de överlevande bjuds in, samt genom samrådet med referensgruppen.

Vid de överväganden som gruppen gör gäller reger- ingens generella direktiv till kommittéer och särskilda ut- redare om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om att redovisa konsekvenser för brottslig- heten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

En redovisning av uppdraget i form av ett samlat be- tänkande är inte ändamålsenlig. I stället bör analys- gruppen löpande lämna rapporter i enskilda ämnen samt presentera en slutrapport med redovisning av gruppens analys av händelserna efter Estoniakatastrofen.

Uppdraget skall vara slutfört den 1 december 1998.

266

B I L A G A 2

Bilaga 2

Anhörigföreningar

Föreningen för Anhöriga till saknade och omkomna från Estonia vilka var anställda av Lindesbergs Kommun (FAE)

33 personer från Lindesbergs kommun omkommer då Estonia förliser. 32 av dessa är anställda inom kommunen, de flesta är kvinnor och arbetar i storkök inom äldre- omsorgen och kommunens skolor. Många av dem efter- lämnar barn som går i dessa skolor. Med på resan är även gruppens bussförare.

I kommunen bildas stödgrupper i fyra församlingar, Fellingsbro, Lindesberg, Näsby och Ramsberg och dessa utgör ursprunget till den förening som sedan bildas, För- eningen för Anhöriga till saknade och omkomna från Estonia vilka var anställda av Lindesbergs Kommun (FAE). Syftet med föreningen är att tillvarata de anhörigas intressen och att vara ett socialt stöd.

Föreningens organisation och verksamhet

Medlemmar i föreningen är 33 dödsbon. Föreningen leds av en styrelse vars medlemmar väljs på två år, har antagna stadgar och en revisor som granskar räkenskaperna.

Under det första året efter olyckan träffas föreningens medlemmar ungefär en gång i månaden. Målet med verk- samheten är framför allt att skapa gemenskap och erbjuda socialt stöd. Man samtalar, utbyter erfarenheter och försö- ker ge varandra tröst.

Efter hand som tiden går börjar föreningens verksam- het att rikta in sig mot ett bestämt mål. Målen formuleras för de flesta av medlemmarna så att man vill veta hur Esto- niaolyckan kunde ske och varför. Man upplever att haveriets orsaker inte är tillfredsställande utredda. Man vill att de omkomna skall omhändertas och möjligen att även fartyget bärgas för att orsakerna skall kunna faststäl- las. Föreningen är emot övertäckning, bland annat därför att en sådan omöjliggör ett klarläggande av olycksorsaken.

För att uppnå sina mål har föreningens medlemmar varit aktiva på olika sätt. Ett exempel är att Lindesbergs- föreningen den 17 november 1994 arrangerar en demon- stration i Stockholm, vars syfte är att uppmana ansvariga politiker att fatta ett beslut om bärgning av Estonia.

Föreningen deltar även i den samverkanskommitté som kommit till på initiativ av SEA och de flesta av de enskilda medlemmarna är även medlemmar i SEA. Under SEA:s namn genomför Lindesbergsföreningen en utställningsturné under 1997. Syftet med den ambule- rande utställningen är att väcka allmänhetens intresse för föreningarnas kamp för att få hem sina anhöriga. Genom att sprida kännedom om centrala händelser sedan haveriet 1994 och det regeringsbeslut från den 15 december 1994 som många medlemmar anser vara ett svek mot anhöriga som velat få hem sina omkomna, hoppas man på att få för- ståelse för sin sak. Under utställningen ges besökare möj- lighet att skriva på ett upprop där man kräver att de om- komna skall hämtas upp från Estonia och få en värdig be- gravning. Allt som allt får SEA in 1 335 namnunder- skrifter från de sju utställningar som visats i olika delar av Sverige. Utöver detta tas även initiativ av enskilda med- lemmar. Man försöker till exempel påverka beslutsfattare genom att skriva brev och insändare m.m. Allt för att uppnå ett värdigt slut på Estoniafrågan.

Finansiering av verksamheten

FAE är en av de föreningar som sökt och fått statliga medel för verksamheten. Totalt har 140 000 kronor mot- tagits. Inga arvoden har betalats ut, vare sig för styrelsens arbete eller till någon annan som varit verksam i förening- en. De medel som man förfogat över har använts för att finansiera sammankomster, bland annat förtäring och lokalhyror.

267

B I L A G A 2

Föreningen 1998

Efter en period av glesare träffar i föreningen har mötes- frekvensen under 1997 och 1998 återigen varit omkring en gång per månad. En anledning till det är tillkomsten av analysgruppen. Till mötena kommer minst 15–20 perso- ner och ordförande i föreningen är Lennart Flodin.

FAE har deltagit i referensgruppens arbete.

Anhörigföreningen inom Kooperationen

22 personer från kooperativa institutet i Sverige, Dan- mark och Finland reste med Estonia till Estland. 19 av dessa kom från Sverige, två från Danmark och en från Fin- land. Ordförande i gruppen var Rut Hammarström. En av de övriga deltagarna var Kent Härstedt.

Syftet med resan var att etablera en organisation för fred och samverkan runt Östersjön för den kooperativa rörelsen. Kooperativa institutet arbetar för den koopera- tiva tanken och man bedriver lobbyverksamhet, utveck- lingsarbete och rådgivning. Exempel på företag i Sverige som företräds av institutionen är Folksam, KF, Hyresgäst- föreningen, tidningen VI med flera.

2 personer överlevde. Mårten Boje från Danmark och Kent Härstedt från Sverige.

Föreningen bildas

Efter haveriet kontaktas samtliga anhöriga till de 18 om- komna svenskarna av kooperativa institutet. Institutet tar på sig ansvaret för att de omkomna skall erkännas och driva försäkringsfrågor.

Den 17/11 1994 bjuder institutet in de anhöriga till ett första möte och vid detta tillfälle beslutas att en anhörig- förening skall bildas, vars syfte skall vara att driva ersätt- ningsfrågan och att ge stöd till de anhöriga.

Föreningens organisation och verksamhet

Föreningen har inget formellt medlemsskap. Vid de mö- ten som hållits har omkring 40 personer deltagit och för varje dödsbo har en person fungerat som kontaktperson. Efter hand har några familjer dragit sig ur och i oktober 1998 finns det 14 kontaktpersoner på föreningens adress- lista.

Två personer har fungerat som talesmän för förening- en. Den ena är Kent Härstedt, som var efterfrågad av massmedia framför allt i sin roll som överlevande. Den andre är Olle Hammarström, som blev informell ordfö- rande i föreningen och som även han haft flera kontakter med pressen för föreningens räkning.

Av de två uttalade syftena med föreningens verksamhet har i första hand frågan om försäkringsersättning domine- rat. Stöd i sorgearbetet har sökts i medlemmarnas natur- liga egna nätverk, familj och vänner. Kooperativa institu- tet erbjöd dock de anhöriga individuellt stöd samt delta- gande i samtalsgrupper. Några sådana grupper kom inte till stånd och om någon anhörig utnyttjat erbjudandet om individuellt stöd är inte känt.

Enstaka medlemmar har engagerat sig i frågan om bärgning och övertäckning. Någon gemensam linje har dock inte drivits av föreningen. Medlemmar som entydigt förespråkat bärgning eller omhändertagande av omkomna har sökt medlemskap i SEA, som är tydligt profilerad i denna fråga. De som stannade kvar tycktes acceptera re- geringens beslut om att inte låta bärga Estonia.

Några medlemmar var även med i DIS under en tid. Vissa av dessa har av olika anledningar senare anmält sin önskan om att träda ur föreningen, men inte fått någon formell bekräftelse på sitt utträde.

1997 utarbetade anhörigföreningen inom kooperatio- nen remissvar på sjösäkerhetsutredningen.

Finansiering av verksamheten

Föreningen ansökte om bidrag till verksamheten under januari 1995 men beviljades inte något sådant.

Det ekonomiska stöd föreningen fick kom från koope- rativa institutet. Institutet upplät lokaler för möten, bjöd på förtäring och bekostade portot vid utskick till medlem- marna.

Ingen person har varit anställd i föreningen och ingen har heller arvoderats på annat sätt. Inga årsrapporter finns.

Föreningens verksamhet 1998

Det sista mötet i anhörigföreningen hölls på försommaren 1995. Då var syftet med föreningens verksamhet uppfyllt;

268

B I L A G A 2

med hjälp av advokat Karin Grauers som juridiskt ombud hade föreningens medlemmar förhandlat med och antagit den norska assuranceföreningen Skulds anbud. Sedan dess har föreningens verksamhet i princip varit vilande. I sin egenskap av informell ordförande har dock Olle Ham- marström under 1996–98 upprätthållit en viss kontakt med övriga medlemmar.

Föreningen har deltagit i referensgruppen som bistår analysgruppen i arbetet. Detta engagemang har fört med sig att kontakterna mellan medlemmarna ökat under slu- tet av 1997 och 1998.

ST-Polisväsendes anhörigförening

Från ST-Polisväsende1 reser 68 personer på en konferens till Tallinn. Bland dem är Barbro Nälsén. Omkring 22- tiden på kvällen den 27 september ringer hon hem till sin man och berättar att det är rörigt på båten och att det gungar mycket. Hon säger att hon därför skall gå till sängs. Detta telefonsamtal är den sista kontakt Bengt-Olof Nälsén har med sin hustru. Av de 68 personer som reste ut återvänder endast 5.

Föreningen uppstår

Den 9 november 1994 samlas ett 100-tal anhöriga till de omkomna i polishuset, på Kungsholmen i Stockholm. Man skall få information från Kommunikationsdeparte- mentet om vad som händer i frågan om Estonia. Under detta möte växer tanken om en anhörigförening fram. Den 6 december hålls ett nytt möte och då bildas en inter- rimstyrelse, ordförande är Örjan Norlin. Den 9 januari 1995 hålls det första styrelsesammanträdet och då fast- ställs föreningens stadgar. Den 29 mars hålls det första års- mötet. Under detta möte avgår Örjan Norlin som ord- förande och till ny ordförande väljs Bengt-Olof Nälsén.

Föreningens organisation och verksamhet

ST-Polisväsendes anhörigförening har omkring 120 med- lemmar, de flesta boende i Stockholm, som representerar 63 omkomna. Föreningen har en styrelse, antagna stadgar och en revisor. Styrelsen sammanträder 3–4 gånger per år, ordförande är Bengt-Olof Nälsén.

Verksamheten var under den första tiden inriktad på frågor av både ekonomisk och psykologisk karaktär. I för- eningens stadgar står att läsa att föreningen skall ”bistå och ta till vara medlemmarnas intressen i frågor som har med M/S Estonias förlisning att göra”. Ett exempel är försäk- ringsfrågan. Genom ST-Polisväsende fick de anhöriga kontakt med en advokatfirma som biträdde dem i för- handlingarna med norska Skuld. Förhandlingarna avsluta- des i april 1995 och utbetalningarna skedde under juni 1995.

Utöver att bistå medlemmarna i denna fråga har för- eningens syfte även varit att utgöra ett socialt och psykolo- giskt stöd. Föreningens ordförande berättar för analys- gruppen att många av medlemmarna kände varandra se- dan tidigare och att det var naturligt att man sökte sig till varandra i den gemensamma sorgen. Denna kontakt har upprätthållits under åren, även om man inte längre träffas lika ofta. Det har även förekommit att föreningen bidragit ekonomiskt till enskilda medlemmar som varit i behov av långvarigt och kostsamt psykologiskt stöd.

Finansiering av verksamheten

ST-Polisväsendes anhörigförening har mottagit 360 000 kronor i statligt stöd för verksamheten. Dessa medel har bland annat använts för att finansiera olika aktiviteter och psykologiskt stöd för medlemmar. Föreningen har inte haft några anställda och inte heller betalat ut några arvo- den.

Verksamheten 1998

Idag är verksamheten framför allt av social karaktär. Man ordnar utflykter, teaterbesök och företar resor tillsam- mans och medlemmarna inbjuds till årsmöte och luciaträff varje år. Vid dessa sammankomster informerar styrelsen om aktuella händelser som är kopplade till Estonia.

Föreningen driver inte någon särskild intressefråga, det finns däremot enskilda medlemmar som har engagerat sig i frågan om en bärgning av Estonia. Föreningen är inte medlem i anhörigföreningarnas samordningskommitté.

ST-Polisväsendes anhörigförening har deltagit i referensgruppen

269

B I L A G A 2

Stödföreningen för Estoniaoffren i Uppsala län

Från Uppsala län reser ett knappt 60-tal personer till Tallinn med Estonia, bland andra ett 30-tal nämndemän och kommunpolitiker.

I november 1994 inbjuder Uppsala kommun anhöriga till ett möte. Syftet är att de skall få träffa den advokat från Allmänna Advokatbyrån, som kommunen ställt till de an- hörigas förfogande, Mats Arde. Han informerar om möj- ligheterna till skadestånd och förhandlingarna med Skuld och föreslår att en stödförening bildas för att de anhörigas intressen skall tas tillvara på bästa sätt. Förslaget antas och under mötet bildas en interimstyrelse, bestående av 10 personer, ordförande var Christina Jonsson. Det första årsmötet i föreningen hålls den 19 januari 1995 och Olof Nilsson väljs då till ordförande.

Föreningens organisation och verksamhet

Föreningen har omkring 140 medlemmar som represen- terar det knappa 60-talet dödsbon. Under det första verk- samhetsåret bestod styrelsen av sju personer och under följande år av fem personer. Man sammanträder under de första två åren 5–6 gånger per år. Föreningen har antagna stadgar och revisor.

Det övergripande syftet med Stödföreningen för Estoniaoffren i Uppsala län är att ge anhöriga och över- levande stöd och hjälp, med ekonomiska frågor – primärt knutna till uppgörelserna med Skuld, liksom vid fysisk och psykisk ohälsa. Man har även verkat för att ge med- lemmarna fortlöpande information om frågor med an- knytning till katastrofen. För dessa ändamål har för- eningen inbjudit flera talare till sina medlemsmöten, bland andra Olof Forssberg, Haverikommissionen och Johan Franson, Sjöfartsverket och deltagit i samman- komster med bland andra Peter Nobel och kommunika- tionsminister Ines Uusmann. I samband med Etiska rådets slutliga ställningstagande mötte Uppsalaföreningen re- presentanter för ledamöterna. Man har även arrangerat föreläsningar om exempelvis barns sorg och sorgearbete i allmänhet.

När det gäller frågan om bärgning beslutade förening-

ens medlemmar redan i november 1994, då föreningen bildas, att inte driva någon ståndpunkt i föreningens namn. Bland medlemmarna finns företrädare för båda uppfattningarna, bärgning respektive inte bärgning, bärg- ningsanhängarna har dock valt att driva denna fråga via SEA eller på annat sätt utanför föreningen.

En viktig fråga för föreningens medlemmar har varit utformningen av en minnesplats. I detta arbete samarbe- tade styrelsen och ytterligare 4–5 medlemmar med kom- munen och kyrkogårdsförvaltningen. Man hjälptes åt för att hitta en lämplig plats, valde gemensamt konstnär och landskapsarkitekt. Minnesplatsen invigdes på årsdagen 1995 av landshövding Sven-Erik Wikström och en minnesgudstjänst hölls i Uppsala Domkyrka under sjuk- huspräst Lars Björklunds ledning.

Finansiering av verksamheten

Föreningen ansökte om och fick del av de 3 000 000 kro- nor som regeringen avsatt för stöd till anhörigföreningar med anledning av Estoniahaveriet. 1995 mottogs 340 000 kronor. Av denna summa återstår 1998 omkring 200 000. Föreningen har inte utbetalat några löner eller arvoden till styrelse eller medlemmar. Det statliga stödet har använts för att bland annat bekosta arrangemang kring minnes- dagarna, möten, utskick, annonser och resor. Föreningen och föreningens medlemmar gemensamt har skänkt 23 000 kronor till kyrkogårdsförvaltningen för plante- ringar i anslutning till minnesplatsen och föreningen har även avsatt medel för fortsatt upprustning av minnes- platsen och särskilt de avlidnas minnesplattor.

Verksamheten 1998

Verksamheten i föreningen har minskat under 1997–98. Under 1997 hölls två styrelsemöten och två medlems- möten, varav det ena i samband med en minnesstund vid minnesplatsen på årsdagen. Till årsmötet 1998 kom 24 personer. Trots det avtagande intresset har medlemmarna beslutat att föreningens verksamhet ska fortsätta tills- vidare.

Med anledning av att Uppsalaföreningen beslutat att

270

B I L A G A 2

inte driva någon ståndpunkt rörande frågan om bärgning, har man valt att inte delta i anhörigföreningarnas samord- ningskommitté.

Uppsalaföreningen deltar i referensgruppens arbete.

Stöd- och brottsofferföreningen i Vilhelmina

Malgomajskolan i Vilhelmina har arbetat med ett välgörenhetsprojekt, riktat mot en skola i Šiaulai, Litauen. Man har beslutat att göra ett besök i skolan och diskuterar olika alternativ till resvägar. Man bestämmer sig för att resa med Estonia till Tallinn. Med på resan är fem gymnasieflickor, två lärare och skolans rektor. Av dessa återvänder ingen till Vilhelmina.

I Vilhelmina finns sedan olyckan med Kistabarnen, en stöd- och brottsofferförening. När beskedet om olyckan når företrädare för föreningen beslutar dessa omedelbart att bilda en krisgrupp för anhöriga till de saknade. Till krisgruppen knyts en präst och en diakonissa från Vilhelmina församling samt polismästaren och kyrkans församlingshem blir en central plats för gruppens verk- samhet. Denna krisgrupp blir senare en del av stöd- och brottsofferföreningen.

Föreningens organisation och verksamhet

Stöd- och brottsofferföreningen2 är ideell. Den har ett 40- tal medlemmar och ett stort antal personer som är engage- rade på olika sätt i verksamheten. Föreningen har en sty- relse och stadgar. Verksamheten är organiserad som en stödjour och bygger på att frivilliga, icke-professionella personer, under professionell ledning, arbetar med emo- tionellt omhändertagande av människor som drabbas av uppskakande händelser.

Anhörigföreningen bildas som en del av stöd- och brottsofferföreningen, då det blir aktuellt att söka pengar för verksamheten ur den fond som regeringen avsatt för anhörigföreningar med anknytning till Estoniakatastro- fen. Ansökan dateras 10 januari 1995.

I anhörigföreningen är de åtta omkomnas familjer medlemmar. Verksamheten har varit inriktad framför allt på emotionellt stöd och medlemmarna träffades mycket

ofta efter olyckan, under 1996 en gång i månaden och un- der 1997 varannan månad.

I juni 1995 gjorde föreningen en resa till Baltikum. Med på resan var även en präst och stödpersoner. Man höll en minnesstund nära olycksplatsen och besökte minnesplatsen i Tallinn.

Frågan om bärgning var från början en anledning till starka motsättningar bland föreningens medlemmar, men efter hand har man enats om att någonting måste göras. Familjerna vill att så många omkomna som möjligt skall omhändertas och att ansvaret för olyckan skall klarläggas. Dessa synpunkter drivs dock inte i föreningens namn utan av de enskilda medlemmarna, några av dem även medlem- mar i SEA.

Finansiering av verksamheten

Föreningen sökte och fick i januari 1995 del av det statliga stödet till anhörigföreningar. Dessa medel har använts för att finansiera sammankomster och ersätta medlemmarna för resor till dessa. Även resan till Estland och Litauen fi- nansierades genom det statliga stödet.

Föreningen har inte haft någon anställd och heller inte arvoderat någon.

Verksamheten 1998

Föreningen liksom krisgruppen är fortfarande verksam, även om mötesfrekvensen är betydligt lägre nu än 1994. Graden av medlemsaktivitet varierar över tiden, Monica Köpsén tillhör de mest aktiva och har påtagit sig ansvaret för föreningens information till och från medlemmarna.

Föreningen har deltagit i referensgruppens arbete.

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga

Ombord på Estonia finns 48 Borlängebor, bland dessa 44 busspassagerare som är medlemmar i Metalls pensionärs- klubb inom avdelning 63. En person från Borlänge överle- ver fartygsolyckan, Vilho Itäranta.

Under det första dygnet efter olyckan samlas många anhöriga på Jakobsgården, där krisgruppen i Borlänge

271

B I L A G A 2

finns beredd att ta emot dem. Många återkommer även under de följande dygnen för att få stöd och hjälp i sorgen. På ett tidigt stadium uppkommer frågor kring de omkom- nas ekonomiska situation, kring försäkrings- och bank- frågor. Men det som överskuggar dessa frågor är frågan om hur olyckan kunde ske och vem som bär ansvar för den. I samband med detta diskuteras regeringens inställ- ning till bärgning och omhändertagande av de omkomna.

I ett brev till kommunikationsminister Ines Uusmann den 13 oktober framför anhöriga sin förhoppning om att få framföra sina synpunkter, innan beslut om bärgning fat- tas av regeringen. Brevet undertecknas av Lennart Berg- lund, som anställts av Borlänge kommun för att bistå an- höriga och överlevande från Dalarna, samt att samordna insatser. Detta är inledningen till en intensivt arbete för att få hem de omkomna och början till vad som skall bli en nationell förening för anhöriga och överlevande.

Stiftelsens organisation och verksamhet

Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga bildas den 3 no- vember 1994. Det övergripande syftet är att arbeta för att de offer som kan återfinnas, skall omhändertas för att få en värdig begravning. I stiftelseurkunden kan man läsa: ”Stiftelsen har till huvudsakligt ändamål att bistå anhöriga till omkomna och saknade, överlevande samt anhöriga till överlevande, i juridiska och andra angelägenheter i anled- ning av katastrofer och olyckor.”

Vid det första styrelsemötet den 3 november 1994 ut- ses en interimsstyrelse bestående av fyra personer: Len- nart Berglund samt Georg Karlsson som är kommunalråd i Borlänge, Lennart Lindgren från Metalls avdelning 63 samt Anders Åkerlund från kyrkan i Borlänge. Den ordi- narie styrelsen, som väljs den 13 december 1994, består enbart av anhöriga från olika delar av landet. Lennart Berglund väljs till verkställande ledamot.

Stiftelsen har omkring 265 familjer/dödsbon som medlemmar från Sverige, Finland, Estland, Lettland och England, de flesta är dock svenska familjer. I adressregist- ret finns dock sammanlagt omkring 500 adresser till dessa familjemedlemmar.

Stiftelsen är ansluten till Samordningskommittén3.

Aktivt opinionsbildande arbete

SEA har varit mycket drivande i opinionshänseende. Man har exempelvis arrangerat utställningar om händelser som är knutna till Estoniafrågan, bland annat med information om andra länders omhändertagande av omkomna i sam- band med stora olyckshändelser. Syftet är att sprida kän- nedom om SEA:s verksamhet och målsättning bland svensk allmänhet. I föreningens regi arrangerades en ma- nifestation för ”Heder och moral” på Norrmalmstorg i Stockholm den 9 november 1996.

Frågor som drivits särskilt hårt är: stopp för lagen om gravfrid, stopp för övertäckning av Estonia samt den över- gripande frågan om omhändertagande av omkomna.

I föreningens regi genomfördes en enkätundersökning bland anhöriga under första halvåret 1995, i syfte att ut- röna hur många anhöriga som var för respektive emot ett omhändertagande.

Medlemsaktiviteter

Samtliga medlemmar informeras regelbundet om aktivi- teter som bedrivs i föreningen. Årsdagen uppmärksammas lokalt och vid dessa tillfällen träffas anhöriga i kyrkan för musik och sång. Mötesfrekvensen, som under det första halvåret 1994 var en gång i månaden, har dock minskat.

Finansiering av verksamheten

Stiftelsens verksamhet har finansierats genom bidrag och donationer. Ur den statliga fonden har man mottagit 740 000 kronor. Övriga större bidragsgivare är: Borlänge kommun, Svenska Metallindustriarbetarförbundet, både centralt och lokalt, och Svenska Kommunalarbetare- förbundet. Utöver detta har också enskilda människor och företag bidragit med större och mindre belopp.

Stiftelsens styrelse har erhållit ersättning för rese- kostnader och verkställande ledamoten avlönades under ca sex månader. Stiftelsen har även avsatt medel till en minnesfond. Medel har använts för att finansiera informationsträffar och deltagande i olika möten med myndigheter, företag och organisationer. Man har även haft kostnader för informations- och opinionsbildande verksamhet; trycksaker, Text-TV med mera.

272

B I L A G A 2

Verksamheten 1998

Föreningen är i allra högsta grad levande och aktiv fortfa- rande. Ordförande är Lennart Berglund och i styrelsen sitter ytterligare åtta personer som alla arbetar aktivt med föreningens intressefrågor. Det är stiftelsens uttalade am- bition att fortsätta verka med det övergripande syftet att återföra de omkomna som kan återfinnas, till en värdig begravning i respektive hemland.

SEA har deltagit i analysgruppens referensgrupp.

Stödföreningen Neptunus (de överlevandes förening)

Av de överlevande som kommer till Sverige förs några till Södersjukhuset för fysisk behandling och emotionellt om- händertagande. Bland dem finns ett antal personer som har en stark önskan om att få träffa andra överlevande. När de framför sina önskemål till sjukhusets personal får de först svaret att det inte är lämpligt för dem. Efter en tid av diskussioner och starka påtryckningar bildas så små- ningom en grupp för överlevande bosatta i Stockholms läns landstingsområde.

Den första träffen hålls på Södersjukhuset i slutet av oktober 1994 och man träffas därefter en gång i veckan, under två – tre timmar varje gång. Vid träffarna deltar per- sonal från Södersjukhuset, bland andra kuratorer. Grup- perna är öppna och deltagarna är fria att komma när de själva vill. Under mötena samtalar man om olyckan, jäm- för sina upplevelser med varandras.

Dessa täta sammankomster pågår fram till jul 1994, därefter träffas man ett par gånger per månad, fram till juni 1995. Under tiden har tanken om att bilda en natio- nell förening vuxit fram. Syftet är att alla överlevande i Sverige skall kunna träffas – inte bara boende inom Stock- holms län.

Föreningens organisation och verksamhet

Den 10 maj 1995 hålls ett konstituerande styrelsemöte i Stödföreningen Neptunus. Till styrelsen väljs åtta leda- möter, med Kent Härstedt som ordförande. Den 12 maj

går föreningen ut med ett pressmeddelande i vilket man kan läsa att föreningen skall verka för medlemmarnas so- ciala och psykiska hälsa samt för att förbättra insatserna efter katastrofer och minimera följderna för drabbade. Utöver detta nämns att sjösäkerhetsfrågor är ytterligare ett område som kommer att engagera föreningen.

Av de 54 svenska medborgare som överlevde fartygs- olyckan är 32 medlemmar i föreningen. Tillsammans med deras familjer, som också är registerade medlemmar, upp- går medlemsantalet till 83 personer.

Det främsta målet med föreningens verksamhet har varit att utbyta erfarenheter, jämföra hur man mår och ”lära sig att skratta igen”. En fråga man drivit var önskan om att få genomföra en gemensam träff med anhöriga till de överlevande och de överlevande, också detta i ett lä- kande syfte. Ambitionen från Neptunus medlemmar var att berätta om sina minnesbilder och låta egna anhöriga få ställa alla de möjliga och omöjliga frågor som reses vid en händelse som Estonias förlisning. Denna idé föddes under ett möte på Södersjukhuset i slutet av november 1995 och var en bidragande orsak till att man ansökte om statliga medel under 1996. Träffen planerades och preliminära bokningar gjordes men på grund av att Neptunus ansökan om statliga medel avslogs fick idén skrinläggas.

När det gäller frågan om bärgning och övertäckning beslutade föreningens medlemmar från början att inte driva sin syn. Då diskussionerna om övertäckning svallade som mest tog man dock ställning och valde att engagera sig för att stoppa denna. Med Kent Härstedt som talesman för föreningen skrevs ett protestbrev till regeringen och föreningen deltog även i träffen med partiledarrepresent- anterna, under våren 1997.

Finansiering av verksamheten

Kent Härstedt, som vid tiden för regeringens beslut om att bevilja statliga medel för anhörigföreningarna arbetade i regeringen, framförde muntligen ett besked om att även de överlevande övervägde att bilda en förening.

Den formella ansökan inkom dock till regeringen först den 16 juli 1996. Vid det laget hade det statliga stödet re-

273

B I L A G A 3

Bilaga 3

Anföranden i riksdagen den 15 december 1994

Utdrag ur Riksdagens protokoll 1994/95:43 Torsdagen den 15 december

Kl. 12.00–17.55, 19.00–22.55

Information från regeringen

§ 11 Information från regeringen om frågan om bärgning av Estonia

Anf. 5 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Fru Talman! Natten till den 28 september förliste passage- rarfärjan M/S Estonia under en storm på sin färd från Tal- linn till Stockholm. Ombord fanns mer än 1 000 männis- kor av vilka 137 kunde räddas till livet. Alla andra – svenskar, ester, letter, norrmän, danskar, finländare och medborgare från ytterligare 11 nationer – omkom i kata- strofen. Bland dem fanns män, kvinnor och barn, unga och gamla, fäder och mödrar, söner och döttrar, makar och syskon. Där fanns hela familjer.

För oss svenskar saknar färjekatastrofen motstycke i modern tid. Något liknande har vi inte varit med om. Den omedelbara reaktionen bland de flesta av oss, oavsett om vi hade anhöriga ombord eller inte, var att fartyget skulle bärgas och kropparna föras hem. Jag hörde själv till dem som hade denna uppfattning.

Sedan dess har vi alla fått ytterligare kunskap om katastrofens dimensioner, konsekvenserna vid en bärg- ning och ett omhändertagande av de omkomna. Vi vet att det går att bärga MS Estonia och ta hand om de om- komna. Vi vet också att det är komplicerat, att det inte är riskfritt och att det tar lång tid att genomföra.

Det mycket stora antalet omkomna i kombination med den långa tid en bärgning skulle ta har väckt en rad etiska frågor. Hur skall ett omhändertagande av de om- komna kunna ske på ett värdigt sätt? Hur reagerar de som skall arbeta med bärgning och identifiering? Vilka risker utsätts de för? Den personal som vid en bärgning eller

omhändertagande via dykning skall utföra de nödvändiga uppgifterna kommer att utsättas för stora psykiska påfrest- ningar.

Vi vet att alla omkomna inte kommer att återfinnas. Det kan inte uteslutas att en del kroppar inte kommer att kunna identifieras.

Frågan om bärgning eller inte bärgning kan bedömas från olika utgångspunkter. Där finns alla de praktiska pro- blemen och de etiska frågeställningarna, men där finns också enskilda människors önskemål. Anhöriga som var och en på sitt sätt sörjer sina nära. Anhöriga till omkomna i Sverige, Estland och de övriga länderna. Sammantaget innebär detta att det inte finns ett beslut som alla anser vara rätt. Regeringen har emellertid strävat efter ett så väl genomarbetat beslutsunderlag som möjligt.

Konsekvenserna av en bärgning och omhänderta- gande via dykning har undersökts. Ett särskilt råd har övervägt de etiska frågeställningarna. Regeringen har sammanträffat med anhöriga med olika uppfattningar. Samråd har skett med de estniska och finska regeringarna, liksom med samtliga svenska riksdagspartier.

Därför finns det nu ingen anledning att dröja med ett beslut. De anhöriga och alla andra har rätt till besked, även om det kommer att tas emot med förtvivlan av en del.

Den svenska regeringens beslut är att passagerarfärjan MS Estonia med de omkomna skall förbli i havet. Bakom detta beslut finns en bred uppslutning från riksdagens par- tier. Den estniska regeringen fattar idag motsvarande be- slut.

Platsen där MS Estonia förliste skall betraktas som en gravplats. För att säkerställa att gravfriden respekteras skall fartyget täckas över och särskilda åtgärder vidtas för att ge gravplatsen ett rättsligt skydd. Sjöfartsverket får i uppdrag att till regeringen skyndsamt lämna förslag om hur fartyget skall övertäckas och bevakas.

275

B I L A G A 3

Jag har tidigare redovisat att en bärgning i och för sig skulle vara tekniskt möjlig att genomföra. Likaså är det möjligt, om bärgning genomförs, att ta hand om och iden- tifiera merparten av de omkomna. Det etiska rådet pekar i sin bedömning på att den tekniska utvecklingen i sig för- sätter oss i svåra valsituationer. Det är inte säkert att allt som kan göras alltid skall göras. Det är inte tekniken som skall styra gränsdragningen, utan etiska värderingar, skri- ver rådet, och avråder från bärgning av fartyg och kroppar. Detta är en uppfattning som regeringen delar.

Regeringens beslut grundas också på hänsyn till den personal som skulle arbeta med omhändertagandet av kropparna. Det finns en gräns för vad som är rimligt att utsätta människor för. Av Sjöfartsverkets rapport framgår att de psykiska riskerna är stora och att arbetet med om- händertagandet av de omkomna troligen inte kan utföras utan att en del av den engagerade personalen utsätts för psykisk traumatisering. Denna uppfattning stöds av psy- kiatrisk expertis.

Jag vill nu rikta mig direkt till de svenska offrens anhöriga. Jag vet att anhöriga som hoppats på en bärgning och att de omkomna skall tas upp kommer att bli djupt förtvivlade över det besked jag just lämnat. Många vill ha en grav att gå till och upplever inte att platsen för för- lisningen någonsin kan bli något annat än en olycksplats. De känner inte att deras nära kan vila i frid på en plats och ett fartyg där de kämpat för sina liv. Detta känner jag djup respekt för.

Bland de anhöriga i Sverige och Estland finns också de som inte vill att färjan bärgas eller att de omkomna skall tas upp. Deras önskan är att de omkomna skall få vila i frid på platsen. De ser i havet en grav för de sina. Dessa männis- kor fruktar också att bärgning eller dykning innebär att sorgen försvåras för dem vars omkomna inte återfinns. Även detta är en uppfattning som skall respekteras. Vi måste alla ha respekt för att det finns olika uppfattningar om hur man kan möta sorgen.

Det beslut regeringen nu fattat kommer att diskuteras lång tid framöver. Mitt tidigare uttalande för en bärgning kan ha skapat förväntningar som i dag inte infriats. Jag be- klagar mycket djupt den besvikelse jag därmed kan ha or-

sakat en del av de anhöriga.

Även om regeringen har fattat sitt beslut, återstår mycket arbete i att klarlägga olyckans orsaker. Sjö- säkerheten måste förbättras, formerna för information och stöd till anhöriga vid svåra olyckor måste ses över.

Från regeringens och riksdagens sida kan vi bistå drab- bade med olika former av praktisk hjälp, men det är bara som människor vi kan visa vårt deltagande och lämna vårt personliga stöd. Vi kommer aldrig att glömma natten den 28 september 1994. Vi kommer aldrig att glömma Esto- niakatastrofens offer.

Anf. 6 CARL BILDT (m):

Fru talman! Natten, morgonen och dagen den 28 septem- ber är vi många som aldrig kommer att glömma – chocken, bestörtningen, sorgen, förtvivlan, ibland också vreden. Det finns ingen i Sverige, i Estland eller i Finland som kommer att kunna glömma detta.

Jag har, liksom många i denna kammare här idag, un- der lång tid av politisk verksamhet haft att hantera och ta ställning till många och även svåra frågor. Det ligger i det politiska ansvarstagandets natur. Men ingen har nog be- rört eller plågat mig så mycket som denna – om allt ändå hade gjorts för att förhindra en katastrof, om alla som kunde räddas verkligen kom att räddas, om allt det som möjligen kunde göras verkligen gjorts för att lindra den sorg och saknad som i grunden aldrig går att lindra.

Omedelbart efter katastrofen sade också jag att stora ansträngningar skulle göras för att bärga de omkomna. Kanske inte hela fartyget, det trodde jag inte var möjligt. Men att man skulle göra stora ansträngningar för att se om det var möjligt att bärga de omkomna, det ansåg jag vara en moralisk förpliktelse.

Liksom regeringen på sitt sätt och i samverkan har prövat har jag på mitt sätt prövat om detta är möjligt, om det är lämpligt. Min slutsats är densamma som stats- ministerns och regeringens. Jag tror inte att det är möjligt eller att det är lämpligt.

Vi måste inse att det finns de som vi aldrig kommer att kunna finna och för vilka havet, oavsett hur stora våra an- strängningar än skulle bli, till slut alltid kommer att vara

276

B I L A G A 3

den sista viloplatsen. Att då börja ett arbete som aldrig kommer att kunna avslutas tror jag ytterst kommer att bli långt mer plågsamt än att i dag låta den havets frid som för evigt kommer att gälla vissa från början gälla alla.

Vi vet alla – statsministern sade det också – att det i denna fråga inte finns rätt eller fel, sanning eller osanning. Alla känner hjälplöshet och förtvivlan, alla plågas av det beslut som måste fattas. Ändå måste det fattas. Inget och

ingen kan göra katastrofen ogjord.

Vi har under senare år, vant oss vid att se Östersjön som det hav som förenar svenskar, ester, finländare och många andra i glädje och i framtidstro. Sedan den 28 sep- tember förenar det oss också i sorg. Under kommande år är det min innerliga förhoppning att det skall förena oss också i respekten för dem som i dess djup fått sin sista vila.

277

B I L A G A 2

dan betalats ut och ansökan avslogs. I regeringsbeslutet från den 29 augusti 1996 hänvisas till beslut av den 18 juli 1996 om att ytterligare ekonomiskt stöd till anhörig- föreningar med anledning av M/S Estonias förlisning inte skall utbetalas. En senare ansökan om omprövning av be- slutet avslogs också.

Föreningens verksamhet har finansierats genom medlemsavgifter. Inga löner eller arvoden har betalats ut.

Verksamheten 1998

Sedan den 29 november 1997 har styrelsen bestått av tre ledamöter med Mikael Öun som ordförande. Styrelse- möten hålls sporadiskt. Medlemmarnas behov av att träf- fas regelbundet har minskat, årsdagen uppmärksammas dock och det senaste medlemsmötet hölls just den 28 sep- tember 1997.

Stödföreningen Neptunus har medverkat i analys- gruppens referensgrupp.

NOTER

1ST-Polisväsende är en facklig organisation för de civilanställda vid polisen och utgör en del av Statsanställdas tjänsteförbund.

2Räddningsverket har publicerat en rapport, ”Vilhelmina Kommun efter Estonias förlisning”, som är en fallbeskrivning. Där presenteras föreningens verksamhet utförligt.

3Samordningskommitténs tillkomst och arbete har beskrivits utförligt i avsnittet Beskrivningen.

274

B I L A G A 6

Bilaga 4

Förteckning över möten, seminarier och intervjuer

Förteckning över möten i analysgruppen och referensgruppen

1997-10-05	Analysgruppen
1997-10-27	Analysgruppen
1997-11-17	Referensgruppen
1997-12-03	Analysgruppen och referensgruppen
1997-12-21	Analysgruppen
1998-01-15	Referensgruppen
1998-01-21	Analysgruppen
1998-01-22	Referensgruppen
1998-02-11	Referensgruppen
1998-02-23	Analysgruppen
1998-03-04	Analysgruppen
1998-04-02	Analysgruppen och referensgruppen
1998-04-21	Analysgruppen och referensgruppen
1998-04-27	Analysgruppen och referensgruppen
1998-04-28	Referensgruppen
1998-05-08	Analysgruppen
1998-05-12	Referensgruppen
1998-05-19	Referensgruppen
1998-05-20	Analysgruppen
1998-05-28	Referensgruppen
1998-06-02	Analysgruppen
1998-06-07	Analysgruppen
1998-06-09	Referensgruppen
1998-06-29	Referensgruppen och analysgruppen
1998-08-20	Analysgruppen och referensgruppen
1998-09-02	Analysgruppen och referensgruppen
1998-09-06	Analysgruppen och referensgruppen
1998-09-08	Analysgruppen
1998-09-14	Analysgruppen
1998-09-22	Analysgruppen
1998-09-23	Referensgruppen
1998-10-01	Referensgruppen
1998-10-07	Analysgruppen
1998-10-20	Analysgruppen och referensgruppen
1998-10-25	Analysgruppen

Möten med anhöriga och anhörigföreningar

1997-12-01	Ersta sjukhus
1997-12-04	Statens Haverikommission
1998-01-19	Odd Lundqvist, SEA

1998-01-30	Anhörigföreningen SEA
1998-02-12	Henning Witte
1998-03-01	Hearing, Borlänge
1998-03-01	Hearing, Lindesberg
1998-03-19	Hearing, Stockholm
1998-03-24	Hearing, Norrköping
1998-03-26	Hearing, Jönköping
1998-04-01	Hearing, Uppsala
1998-04-25	Hearing, Vilhelmina
1998-04-28	Representanter för SEA, Stöd- och brottsoffer-
	föreningen i Vilhelmina, Föreningen för anhöriga
	till saknade och omkomna anställda i Lindesbergs
	kommun, Stödföreningen för Estoniaoffren i
	Uppsala
1998-06-02	Anhörigföreningen inom kooperationen
1998-06-08	Videokonferens med anhöriga
1998-06-16	Hearing med överlevande, Stockholm

Seminarier och expertmöten anordnade av analysgruppen

1998-02-10 Seminarium 1, bärgningsfrågan

Föredragande:

Ray Honour och Dave Cawson, Rockwater A/S Lars Molinder, civilingenjör

John Hjelle, läkare, MediTeam Aina Teivens, rättsodontolog

Håkan Mörnstad, rättsodontolog, svenska ID- kommissionen

Arne Björkås, avdelningschef vid polisen i Oslo Roland Ståhl, polisöverintendent, ordf. svenska ID-kommissionen

Jan Olsson, kriminalkommissarie

Deltagare i panelsamtal:

Jan Jacobsson, Göteborgs Dykeriteknik AB Anders Lindahl, dykare

Bengt Grisell, forskningsingenjör, KTH Robert Grundin, överläkare, Rättsmedicinalverket

Gunnar Bengtsson, f.d. chef ostkustens marinkommando

Johan Franson, f.d. chefsjurist, Sjöfartsverket

278

B I L A G A 6

1998-03-16–17	Seminarium 2, sorg och kris
	Föredragande:
	Ylva Eggehorn, författare
	Conny Nordin, professor i psykiatri, Linköpings
	universitet
	Bo Brander, präst och föreståndare Laurenti-
	stiftelsen
	Lars Weisæth, professor i psykiatri
	Atle Dyregrove, ledare för Center för
	krisepsykologi, Bergen
	Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef
	Ersta sjukhus
	Odd Kristian Reme, präst och företrädare för
	Alexander Kiellandfonden
1998-06-17	Expertmöte 1
	Föredragande:
	Elisabeth Aarsaether, informationskonsulent,
	Sysselmannen på Svalbard
	Åke Wide, civilingenjör, Sjöfartsverket
	Jan Erik Janson, tekn. dr., uppdragsledare, VBB
	Per Engström, civilingenjör, VBB
	Roland Ståhl, ordförande, svenska ID-
	kommissionen
	Dave Cawson, Rockwater A/S
	Jan Jacobsson, Göteborgs Dykeriteknik AB
	Göran Wennqvist, chef, finska ID-kommissionen
	Antti Penttilä, rättsläkare, finska ID-kommissio-
	nen
	Arne Björkås, chef för kriminalteknikerna, norska
	ID-kommissionen
	Jan Lindberg, överläkare, svenska ID-
	kommissionen
	Håkan Mörnstad, rättsodontolog, svenska ID-
	kommissionen
1998-09-29	Expertmöte 2
	Föredragande:
	Lars Landelius, bärgningskapten

Ulrich Dischler, civilingenjör och skeppsbyggare Thomas Milchert, tekn. dr.

Karl Gustaf von Konow, förste kustbevaknings- inspektör, dykaröverledare, kustbevakningens centrala ledning

Intervjuer och möten i samband med analysgruppens besök Estland

1998-08-24 Indrek Treufelt, nyhetschef på Eesti TV Piret Tali, journalist på Eesti Päevalet

1998-08-24 Kersti Berendsen, anhörigföreningen Memento Mare

1998-08-24 Allan Laur, pastor i Pingstkyrkan, Lea Mossin, psykolog, Mart Murdree, rådgivare till socialministern och Raivo Oherde, anhörig

1998-08-24 Hearing med anhöriga och överlevande i Võru 1998-08-25 Syster Theresa, Birgittasystrarna i Tallinn 1998-08-25 Anhörigföreningen Memento Estonia, Ander

Paeorg

1998-08-25 Tiit Sepp, vice konsul, Inrikesministeriet, Mairit Kratovits, avdeln. för utrikeskontakter

1998-08-25 Pritt Männik, vice polischef, Robert Antropov, ordförande i estniska ID-kommissionen

1998-08-25 Victor Palmet, bitr. statssekreterare, Transportministeriet

1998-08-25 Hearing med anhöriga och överlevande i Tallinn 1998-08-25 Jaan Kiivit, ärkebiskop och Lauri Sonen, Nathan Hamer, Jaan Leppik, Joel Luhamets, företrädare

för den estniska kyrkan

Intervjuer och möten i samband med analysgruppens besök i Finland

1998-08-24 Aila Salminen, Katariina Kivistö, finska Trafikministeriet, Jukka Häkämie finska Sjöfartsverket

1998-08-24 Holger Rotkirch, ambassadör, Karkus Laurent, chef för konsulära avdelningen Seppo Tauren, finska Utrikesdepartementet

1998-08-24 Fredrik Vahlquist, Marjatta Ikonnen, Gunill Nell och Elisabeth Vahlquist, Svenska ambassaden i Helsingfors

1998-08-25 Brandchefen Jari Sainio, brandmästarna Reijo Salminen och Leif Eriksson samt bitr. brandchefen Pertii Sommero

Intervjuer

Medlemmar i den avgående regeringen

1998-02-12 Carl Bildt, statsminister

1998-03-18 Mats Odell, kommunikationsminister

1998-03-19 Gun Hellsvik, justitieminister

1998-03-19 Alf Svensson, biståndsminister

1998-03-20 Anders Björck, försvarsminister

1998-03-26 Margareta af Ugglas, utrikesminister

1998-04-02 Inger Davidsson, civilminister

1998-05-05 Reidunn Laurén, bitr. justitieminister

1998-08-04 Bo Köhnberg, sjukvårdsminister

Politiska tjänstemän i den avgående regeringen

1998-03-06 Per-Egon Johansson, statssekreterare, Kommunikationsdepartementet

279

B I L A G A 6

1998-03-20 Peter Egardt, statssekreterare, Statsråds- beredningen

1998-04-01 Lars Christiansson, presschef, Statsråds- beredningen

1998-04-20 Jonas Hafström, departementsråd och utrikeshandläggare, Statsrådsberedningen

1998-04-22 Per Zetterquist, pressekreterare, Statsråds- beredningen

1998-04-23 Inger Strömbom, pressekreterare, Kommunika- tionsdepartementet

1998-04-24 Hans Dahlgren, statssekreterare, Statsråds- beredningen

1998-04-27 Emil Svensson, kommendör, Statsråds- beredningen

1998-04-28 Rolf Tufvesson, planeringschef, Kommunika- tionsdepartementet

1998-05-29 Per Blixt, pressekreterare, Näringsdepartementet

Medlemmar i den tillträdande regeringen

1997-10-28 Inez Uusmann, kommunikationsminister

1997-12-17 Ingvar Carlsson, statsminister

1998-02-12 Jan Nygren, statsråd, Statsrådsberedningen

1998-04-01 Laila Freivalds, justitieminister

1998-04-17 Ines Uusmann, komunikationsminister

1998-05-05 Ingvar Carlsson, statsminister

1998-10-27 Göran Persson, statsminister

Politiska tjänstemän i den tillträdande regeringen

1997-10-20 Kjell Lindström, politisk sakkunnig, Statsråds- beredningen

1997-10-29 Ulf Mårtensson, politisk sakkunnig, Statsråds- beredningen

1998-02-06 Birgitta Wallström, politisk sakkunnig, Kommunikationsdepartementet

1998-02-16 Siv Gustavsson, politisk sakkunnig, Kommunika- tionsdepartementet

1998-03-10 Eva Lindau, pressekreterare, Kommunikations- departementet

1998-03-12 Kjell Lindström, politisk sakkunnig, Statsråds- beredningen

1998-04-22 Magnus Persson, statssekreterare, Kommunika- tionsdepartementet

1998-05-05 Kjell Lindström, politisk sakkunning, Statsråds- beredningen

1998-05-05 Gisela Lindstrand, pressekreterare, Statsråds- beredningen

1998-05-06 Nils Gunnar Billinger, statssekreterare, Statsrådsberedningen

Tjänstemän inom Regeringskansliet

1997-10-28 Åsa Kastman Heuman, rätts- och exp. chef, Kommunikationsdepartementet

1998-01-14 Bosse Wallin, chef för affärsverksamheten på Kommunikationsdepartementet

1998-01-29 Magnus Stephansson, departementssekreterare, Kommunikationsdepartementet

1998-01-29 Alf Stenqvist, departementssekreterare, Kommunikationsdepartementet

1998-02-17 Jan-Olof Selén, enhetschef, Kommunikationsde- partementet

1998-02-18 Åsa Kastman Heuman, exp.- och rättschef, Kommunikationsdepartementet

1998-03-13 Göran Sellvall, expeditionschef, Statsråds- beredningen

1998-03-20 Bertil Roth, departementsråd, Niklas Hedman, departementssekr., Utrikesdepartementet

1998-03-25 Anders Iacobaeus, rättschef, Kommunikationsde- partement

1998-03-30 Gunnel Pettersson, assistent, Kommunikationsdepartmentet

1998-04-01 Göran Schäder, rättschef, Justitiedepartementet

1998-04-22 Lars Magnuson, rättschef, Utrikesdepartementet 1998-05-11 Bengt-Åke Nilsson, rättschef, Statsråds-

beredningen

1998-05-18 Anders Iacobaeus, rättschef, Kommunikationsde- partementet

1998-07-16 Ingvar Paulsson, exp- och rättschef, Civil- departementet

1998-08-18 Göran Blomberg, enhetschef, Brita Lundh, kansliråd, Hans Enflo, kansliråd

Claes Eriksson, dep. sekr. Kulturdepartementet

Myndigheter

1997-10-09 Björn Körlof, generaldir., och Johanna Enberg, projektledare, SPF

1998-01-30 Johan Franson, chefsjurist och t.f. generaldirek- tör, Sjöfartsverket

1998-02-05 Olof Forssberg, generaldirektör Statens Haverikommission

1998-03-24 Bertil Arvidsson, teknisk direktör, Sjöfartsverket 1998-03-24 Sten Andersson, avdelningsdirektör, Sjöfartsver-

ket

1998-03-25 Maj Lindhagen, funktionsansvarig, stab personal, Sjöfartsverket

1998-03-25 Lars-Göran Bronow, informationschef, Sjöfartsverket

1998-03-25 Kaj Janérus, generaldirektör, Sjöfartsverket 1998-03-30 Thomas Lindstrand, chefsåklagare och Uno

Hagelberg, överåklagare

280

B I L A G A 6

1998-XX-XX Johan Franson, chefsjurist och t.f. generaldirek- tör, Sjöfartsverket

1998-08-05 Kajsa af Petersens, Statens Konstråd

Ledamöter av Etiska rådet

1998-02-25	Eva Sahlin
1998-03-05	Lars H. Gustavsson
1998-03-09	Peter Paul Heinemann
1998-03-10	Yrsa Stenius
1998-03-11	Karin Söder
1998-03-12	Sten Andersson
1998-03-13	Anders Lindström
1998-03-18	Caroline Krook
1998-03-19	Bertil Werkström

Övriga

1998-XX-XX Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef, Ersta sjukhus

1998-XX-XX Lars Weisæth, professor i psykiatri 1998-03-23 Gunnar Weman, ärkebiskop

1998-03-23 Ingela Thalén, riksdagsledamot (s), ledamot av soc.dem. verkst. utskott

1998-03-27 Eva Eriksson, vice partiordförande(fp)

1998-03-31 Peter Nobel, jur. dr. särskild utredare 1998-03-31 Tove Gunnarsson, läkare, Huddinge Sjukhus 1998-04-20 Gustav Hannliak, mättnadsdykare 1998-04-22 Kia Andersson, riksdagsledamot (mp) 1998-04-24 Lars Grundberg, ambassadör, svenska

ambassaden i Estland

1998-04-25 Knut Isaksson, skolchef Vilhelmina kommun 1998-04-25 Ulla-Britt Granberg, diakonissa, Vilhelmina

kommun

Britt-Marie Lundström, diakonissa, Vilhelmina kommun

Bengt-Göran Lindfors, komminister, Vilhelmina kommun

1998-04-30 Helena Nilsson, vice partiordförande(c)

1998-05-05 Robert Grundin, överläkare, Rättsmedicinalverket

1998-05-07 Göran Pettersson, Stockholms stift 1998-05-28 Roland Ståhl, svenska ID-kommissionen 1998-09-04 Gert Rosencrantz, enhetschef Jourhavande

kurator, och Monica Johannesson och Berit Dahlström, jourhavande kurator

1998-09-21 Anders Kamb, beredskapsplanerare, SAS

1998-10-14 Elisabeth Aarsæther, informationskonsulent, Sysselmannen, Svalbard

281

K Ä L L F Ö R T E C K N I N G

Källförteckning

Offentligt tryck

SOU 1987:16; Begravningslag, Betänkande av arbets- gruppen för översyn av begravningslagstiftningen

SOU 1989:98; Transplantation - etiska, medicinska och rättsliga aspekter, Betänkande av transplantations- utredningen

SOU 1996:189; Efter Estonia, Rapport av Utredningen för vägledning efter Estoniakatastrofen; jämte arkiv- material från utredningen, Göteborg, 1997

Prop. 1985/86:170 om räddningstjänstlag m.m. Prop. 1990/91:10 med förslag till begravningslag

Prop. 1991/92:70 om vissa ändringar i räddningstjänst- lagen

Prop. 1991/92:152 om hälso- och sjukvårdens ansvar vid dödsfall m.m.

Prop. 1994/95:148 Transplantationer och obduktioner m.m.

Prop. 1994/95:190 Skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia

Prop. 1995/96:140 Havsrättskonventionen och tillämp- ningsavtalet

Riksdagens protokoll 1994/95:43 Torsdagen den 15 de- cember

Rättsfall

Från Europakommissionen för de mänskliga rättighe- terna; MR 68/1996 och MR/ER 66 /1988

Från regeringsrätten; RÅ 1994 ref. 93

Från hovrätterna; RH 1991:36 och RH 1997:79

Svea hovrätt; Dom 1996-03-29, avd 15, DT 13 i mål T 243/96

Stockholms tingsrätt, avd. 4; Dom 1996-01-16, DT 42 i mål T 4-2112-95

Rapporter och annan litteratur

Ahlers & Vogel; Hamburg; Den Tyska Expertgruppen för utredning av förlisningen av M/S ”Estonia”; 1996 Akehurst, Michael; A modern introduction to Internatio-

nal Law, femte upplagan, George Allen & Unwin (Publishers) Ltd, London 1984

Beckman, Nils m.fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Band 2 Brotten mot allmänheten och staten m.m., sjätte upplagan, Norstedts förlag, Stockholm 1994

Berggren, Nils-Olof och Munck, Johan; Polislagen En kommentar, tredje upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm 1998

Björkman, Anders; Lies and truths about the M/V ESTO- NIA accident; Beausoleil 1998.

Björkman , Anders; M/S Estonias undergång. En studie i bristerna i utredningen, publicerad fyra år efter olyckan i samband med SEA:s hearing i Stockholm, september 1998

Bogren, Leif; Därför överlevde jag Estoniakatastrofen; Eslöv 1996

Falk, Per; Straffrätt och territorium; P A Norstedts & Söners Förlag, Lund 1976

Jareborg, Nils; Brotten Tredje häftet Brotten mot allmän- heten och staten, P A Norstedts & Söners förlag, Lund 1986

Härstedt, Kent; Det som inte kunde ske, Trondheim, 1995

The Joint Accident Investigation Commission of Estonia, Finland and Sweden; Final Report on the Capsizing on 28 September 1994 in the Baltic Sea of the Ro–Ro passenger Vessel MV Estonia, Helsingfors, 1997

The Joint Accident Investigation Commission of Estonia, Finland and Sweden; Supplement; Part I and Part II.

Pihlajamaa, Terttu; Vi kan inte glömma ESTONIA, Stockholm 1998

282

K Ä L L F Ö R T E C K N I N G

Rikspolisstyrelsen; Registrering av dödade, skadade, oska- dade och utrymmande personer vid olyckor och andra nödlägen, Rapport 1994:1

Rikspolisstyrelsen; Estoniastudien, Rapport 1995:8 Rikspolisstyrelsen; Efterforskning enligt räddningstjänst-

lagen av försvunna personer, Rapport 1997:1 Räddningsverket; Vilhelmina kommun efter Estonias för-

lisning.

Räddningsverket; Räddningstjänstens roll i krisstöds- arbetet efter Estonia-olyckan. En rapport från fyra kommuner; R61-113/95.

Krissamverkan kommun landsting, Rapport från Stöd- arbetet i Uppsala med anledning av Estoniakatastrofen 28 september 1994.

Socialstyrelsen; Estoniakatastrofen, M/S Estonias förlis- ning i Östersjön den 28 september 1994

Socialstyrelsen; Allmänna råd. Psykiskt och socialt om- händertagande vid stora olyckor och katastrofer. 1991:2 reviderad upplaga 1996

Statens Konstråd; En minnesvård; Miroslav Balka, Stock- holm, 1998.

Styrelsen för psykologiskt försvar; ”Det ser verkligen illa ut...”, Kommunikationsproblem i samband med Esto- niakatastrofen 1994, 168-1, Stockholm 1996.

Styrelsen för psykologiskt försvar, Mediernas Estonia, Myndigheter och massmedier som informatörer i Fin- land Rapport 168-2, Stockholm, 1996

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia i Medierna, Rapport 168-3, Stockholm, 1996

Styrelsen för psykologiskt försvar; Bilder av en katastrof, Rapport 168-4. Estonia, Stockholm, 1996.

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia, The Disaster in Estonian media, Rapport 168-5, Stockholm, 1996 Styrelsen för psykologiskt försvar; Estoniakatastrofen,

massmedierna och allmänheten, Rapport 168-6. Esto- nia, Stockholm, 1996

Styrelsen för psykologiskt försvar; När nyheten nådde Estland, Rapport 168-7, Stockholm, 1996

Styrelsen för psykologiskt försvar; Rapport om det arbete som hittills bedrivits inom projekt Estonia - 1997-05- 30

Styrelsen för psykologiskt försvar; Rapport om det arbete som bedritivts inom projekt Estonia-katastrofen vid Styrelsen för psykologiskt försvar 1997-06-01 till 1997-11-27

Styrelsen för psykologiskt försvar ; Rapport om det arbete som bedritivts inom projekt Estonia-katastrofen vid Styrelsen för psykologiskt försvar 1997-11-28 till 1998-05-29

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia, Ett forsk- ningsprojekt 1996, Minnesanteckningar från SPI, ko- pia av den 30 juni 1997

Styrelsen för psykologiskt försvar; Kriskommunikation, kunskapsöversikter, Rapport 163:1-4, Stockholm, 1993

Weisaeth, Lars; Utvärdering av belastningar och risker för den psykiska hälsan vid omhändertagande av om- komna vid bärgning av M/S Estonia hos sökande- och identifieringspersonal, samt andra berörda grupper; Oslo Universtitet, 1994

Weisaeth, Lars; Några kommentarer om verkningarna vid en bärgning av M/S Estonia, Oslo Universitet, no- vember/december 1994

Witte, Henning; Sänktes M/S Estonia? Nya fakta och teorier kring M/S Estonias förlisning, bok på Internet 1997

Överstyrelsen för civil beredskap; Styrbjörn Lindow; Er- farenheter och lärdomar av Estoniakatastrofen, En studie om krishantering, ÖCB, 1998

Artiklar och promemorior

Bringeus, Nils-Arvid; Död och begravning ur kulturhisto- riskt perspektiv, Lund 1998

Etiska Rådet; Redovisning av ställningstagande inför re- geringens beslut avseende M/S Estonias förlisning och dess följder, 1994

Gustafsson, Lars H; PM 1994-12-06 Etiska synpunkter angående en eventuell bärgning av Estonia.

Gustafsson, Lars H; Beslutet att inte bärga M/S Estonia, PM

Gustafsson, Lars H; Föredrag vid SKKPF:s symposium, Solna 1995-04-25

283

K Ä L L F Ö R T E C K N I N G

Haga, Eivind; The wet grave, sudden death and the berea- ved, Tradisjoner, sed og skikk om sjødraugen, Nord Psykiatr Tidsskr 1985;39:23-28, Oslo

Haga, Eivind; Tradisjoner, sed og skikk om sjödraugen, Stavanger Aftenblad, 831031

Jacobsson, Jan; Utvärdering av ev. dykeriinsats samt syn- punkter på stensättningsmetod

Kjelland-fonden; Estonia-ulykken: Det etiske rådets redegjörelse. Kommentar i lys av erfaringer fra Kjell- and-ulykken

Kommunikationsdepartementet; Några rättsfrågor med anknytning till Estoniaolyckan

Kommunikationsdepartementet; Rapport avseende sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen

Moderna Tider; Den mentala övertäckningen av Estonia, Maria Carlshamre; Nr 68–69,1998

Nautisk tidskrift; ”SFBFs ståndpunkt: Estonia var inte sjö- värdig”, Christer Lindvall; Nr 1, 1998

Reimers, Eva; Tema Kommunikation Linköpings Univer- sitet, Från olycksplats till gravplats – en analys av hur frågan om Estonias bärgning skildras i dagspress; arbetsrapport 1996:8

Reme, Odd Kristian; Erfarenheter etter Kielland- ulykken, föredrag vid Ersta sjukhus 980112, Kom- mentarer till Etiska rådets ställningstagande angående Estonia-olyckan i ljuset av erfarenheter från Kielland- olyckan 1980

Sandin, Birgitta; PM beträffande: Örebro Röda Kors- krets; Finska Röda Korset; Estlands Röda Kors;– Minnesanteckningar av S. Hedrenius; Röda Korsets psykosociala insatser samt PM av Anders Kamb, SAS Sandin, Birgitta; PM beträffande internationella erfaren-

heter gjord på uppdrag av analysgruppen, 1998 Sjöfartsinspektionen; Sakkunnigutlåtande med anledning

av Estoniakatastrofen, April 1995 Göran Steen, Sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen

Sjöfartsverket; Rapport ang. tekniska och legala förutsätt- ningar för att återfinna och omhänderta omkomna; 1994-10-11

Sjöfartsverket; Konsekvensanalys, Estonia; 1994-12-12 Sjöfartsverket; Övertäckning, Estonia; 1995-02-10 Description of Protective Cover of the Estonia; VBB–An-

läggning; Stockholm 1996-05-10

The Naval Architect, Nigel Ling; April 1998

The Naval Architect, Mikael Huss, Tuomo Karppinen och Klaus Rahka; Estonia: hard facts and realities, Sep- tember 1998

Socialstyrelsen; Kollektiva sorgekriser och samhällets re- aktion, referat av Socialstyrelsens seminarium den 16 oktober 1997

Socialstyrelsen; SoS-rapport 1997:15

Statens Haverikommission; Handlingar rörande fråga om utlämnande av bandinspelning från dykning vid M/S Estonia

Övrigt

M/S Estonia; skrift från Estline, 1995

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia Informations- blad; 1997 och 1998

Videoband - animation av olycksförloppet från Statens Haverikommission

Massmedia

Div. underlag från svenska massmedier från 980928 och framåt

Spiegel TV; Reportage om Peter Barasinskis expedition till Estonias vrak, 950713

Tidningarnas Telegrambyrå; Sammanställning av vissa larmtider i anslutning till M/S Estonias förlisning (ut- gåva 3) Claes Wahlberg

TT-telegram 1994-09-28–29

284