Dir. 1998:77
Beslut vid regeringssammanträde den 1 oktober 1998.
Det tidigare givna uppdraget preciseras så att utredaren beträffande kostnader och förvaltningen vid konkurs skall
- utreda behovet av samordning av avgifter i konkurs samt vissa frågor om andra kostnader vid konkurs och
- utreda vissa frågor angående förvaltarberättelsen m.m.
Utredaren skall i övrigt undersöka frågor och lämna förslag endast i den mån utredningens arbete i övrigt ger anledning till det.Tiden för redovisning av uppdraget förlängs till den 30 september 1999.
Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05) skall enligt direktiven (dir.
1997:74) utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske.
Det huvudsakliga utredningsuppdraget tar sikte på tre frågor. För det första avser uppdraget frågor som allmänt har att göra med konkurstillsynen. En utgångspunkt är därvid att den statliga konkurstillsynen skall behållas och att tillsynen alltjämt skall vara knuten till kronofogdemyndigheterna i organisatoriskt hänseende samt att Riksskatteverket även i fortsättningen skall ha den centrala funktionen.
Den andra huvudfrågan är frågan om hur konkursförvaltare skall utse och den tredje handlar om arvodering av konkursförvaltare. De två senare frågorna kan sägas ha med konkurstillsynen i vid bemärkelse att göra.
Enligt direktiven skall utredningsarbetet också inriktas på att lämna förslag till åtgärder som kan innebära effektiviseringar och besparingar för såväl staten som enskilda som berörs av konkurshanteringen.
I direktiven sägs vidare under rubriken "Övrigt" att utredaren är oförhindrad att föreslå andra ändringar beträffande konkurstillsynen och konkursförvaltningen. Det anges dessutom att utredaren också i övrigt har fria händer att föreslå de ändringar som kan göra det konkursrättsliga systemet effektivare. Utredaren ges sålunda ett mycket omfattande - men opreciserat - mandat.
Utredaren skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1998.
Utredningen påbörjade sitt egentliga arbete under hösten 1997. De tre huvudfrågorna har naturligtvis alltsedan dess stått i förgrunden.
Landets samtliga tillsynsmyndigheter och tingsrätter har sålunda besvarat utförliga enkäter angående dessa frågor. Utredningen har gjort ett studiebesök i Finland för att på plats studera delar av den finländska konkurshanteringen som förhållandevis nyligen har reformerats. Utredningen har också genomfört en hearing med företrädare för myndigheter och organisationer. Även i övrigt har utredningen på olika sätt införskaffat underlag för sina kommande ställningstaganden.
Ytterligare undersökningar pågår eller är under planering.
Under våren 1998 har det inom utredningen uppmärksammats att det utöver huvudfrågorna finns en rad frågor som på ett eller annat sätt har anknytning till utredningsuppdraget. Gemensamt för många av de senare frågorna är att de rör kostnader i samband med konkurs. Det är frågor som i första hand regleras i 14 kap. konkurslagen. Hit hör emellertid också vissa frågor som närmast rör konkursförvaltningen (7 kap.
konkurslagen). Därutöver har noterats ett stort antal frågor som närmast har att göra med önskemål från skilda håll om ändring i och/eller klarlägganden av olika bestämmelser i konkurslagen.
Utredaren har därför hos regeringen begärt att uppdraget i dessa hänseenden preciseras samt att tiden för redovisning av uppdraget utsträcks till den 30 september 1999.
Åtskilliga av de frågor som nu nämnts kan sägas omfattas av direktiven.
Det följer av direktivens mycket allmänna formuleringar under rubriken
"Övrigt". Den inventering utredningen gjort av vilka uppgifter som mer konkret skulle kunna fullgöras av utredaren ger dock regeringen anledning att precisera utredarens uppdrag i dessa delar. En precisering krävs också med tanke på övriga önskemål om reformering av konkurslagen.
Av central betydelse för konkurshanteringen i allmänhet är frågor som har att göra med vem av konkurshanteringens olika aktörer (borgenärer, gäldenären, staten) som slutligt bör svara för olika slag av kostnader.
Redan av de givna direktiven följer att utredaren skall utreda om konkurskostnaderna kan minskas och i så fall hur det kan ske. Inom ramen för strävanden att minska kostnaderna ligger också frågor som har att göra med förenklingar i regelverket. Frågor som faller inom den nu angivna ramen och som utredaren därför skall ta sig an är:
1. Frågor som har att göra med storleken och beräkningen av tillsynsavgiften, kungörandeavgiften och kallelseavgiften (14 kap. 1 §
första stycket 4-6 konkurslagen).
2. Frågor som har att göra med omfattningen av annonseringen vid kungörande.
3. Frågor som rör borgenärernas betalningsskyldighet enligt 14 kap. 3 §
konkurslagen.
4. Frågan om när ett särskilt arvode för viss egendom får lyftas (14 kap. 5 § första stycket och 11 § konkurslagen).
5. Frågan om tidpunkten för skyldigheten att erlägga mervärdesskatt på konkursförvaltararvode (14 kap. 11 § konkurslagen).
6. Frågor om kostnadsersättning och tillsynsavgift i konkurser som lämnar utdelning till borgenärer med särskild förmånsrätt men brist i allmänna boet (s.k. hybridkonkurser).
7. Frågan om tillsynsavgift i konkurs som avslutas med ackord.
8. Frågan om kostnader för förvaring av gäldenärens räkenskapsmaterial m.m.
Flera av de problem som nu angetts rör förvaltarnas möjligheter att få ersättning för sitt arbete. En utgångspunkt bör vara att förvaltarna inte skall bära någon del av kostnaderna vid en konkurs. Utredaren bör generellt överväga frågan om vem som slutligen skall ha kostnadsansvaret.
Det nu sagda hindrar inte utredaren att behandla andra frågor rörande kostnader i konkurs om utredningsarbetet ger anledning till det.
I direktiven anges också att utredaren bör kartlägga den nuvarande ordningen för bestämmande av förvaltararvode i konkurs, bl.a.
principerna för hur konkursförvaltarna debiterar, tillsynsmyndighetens inflytande och hur myndigheterna praktiskt arbetar med granskningen av konkursarvoden samt tingsrätternas handläggning av frågan.
Regeringen vill i detta avseende göra följande tillägg. Den avsedda kartläggningen är främst avsedd att ge ett underlag för vilken roll tingsrätten respektive tillsynsorganet skall spela när förvaltarens arvode skall bestämmas. Det är av mindre vikt i sig vilken roll de olika aktörerna har spelat i det förgångna och vilken roll de spelar i dag.
Med hänsyn till det och till att det kan vara förenat med praktiska problem och stora kostnader att göra en fullständig kartläggning av historiska förhållanden står det utredaren fritt att välja hur omfattande kartläggningen bör vara och vad den närmare skall bestå av.
Även vissa frågor som främst rör konkursförvaltningen har ett sådant samband med utredarens uppdrag att det är lämpligt att utredaren tar sig an dessa frågor. Sådana frågor som utredaren skall se över är om bestämmelserna rörande förvaltarberättelsen m.m. i 7 kap. 15 § första stycket 5 och 6 samt andra stycket, 16 §, 20 § och 21 § konkurslagen i sak är lämpligt utformade. I övrigt skall utredaren ta upp frågor som har med förvaltningen att göra endast i den mån arbetet i övrigt ger anledning till det.
Regeringen är medveten om att det också i andra hänseenden än som nämnts i direktiven 1997:74 och i det föregående kan finnas ett behov av reformering av konkurslagen och angränsande lagstiftning. Sådana frågor bör dock inte behandlas av utredaren i vidare mån än de faller inom ramen för huvuduppdraget.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 1999.