Dir. 1998:104
En särskild utredare tillkallas med uppgift att allsidigt belysa alternativmedicinska behandlingsformer för djur och föreslå åtgärder för att säkerställa att djur inte utsätts för onödigt lidande. I uppdraget ingår att utreda omfattningen samt konsekvenserna av befintlig alternativmedicinsk behandling liksom att redovisa eventuella för- och nackdelar med denna. I uppdraget ingår även att redogöra för och utvärdera dagens utbildningar för alternativmedicinsk behandling av djur samt bedöma behovet av sådan utbildning. Utredaren skall även föreslå hur bestämmelser för området alternativmedicinsk behandling av djur bör utformas.
Enligt djurskyddslagen (1988:534) skall djur behandlas väl och skyddas från onödigt lidande och sjukdom. I 11 § djurskyddslagen anges att veterinär måste anlitas för operativa ingrepp på djur eller för annan behandling som orsakar lidande som inte är obetydligt.
Särskilda behörighetskrav gäller vid behandling av sjukdomar på vilka epizootilagen (1980:369) och lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur är tillämplig. Lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket ställer krav på att veterinärer i sin yrkesutövning skall "fullgöra sina uppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet". Vid sidan av veterinärbehandling av djur förekommer behandlingar av skilda slag utförda av lekmän mot ekonomisk ersättning. Intresset för sådan alternativmedicinsk behandling av djur ökar. Många av de alternativmedicinska behandlingsmetoderna är inte baserade på vetenskapliga undersökningar av effekter och eventuella bieffekter. Således kan lagen om behörighet att utöva veterinäryrket hindra veterinärer från att behandla djur enligt sådana alternativmedicinska principer. Alternativmedicinsk behandling av djur utövas ofta av personer som saknar utbildning inriktad på djur.
Behandlingsformerna kan t.ex. vara homeopati, kiropraktik och olika former av massage. Den metodik som tillämpas är ofta utarbetad och anpassad för människan och saknar ofta vetenskaplig dokumentation som gäller effekterna på såväl människa som djur. Kunskapen om verksamheten och om hur de olika behandlingsmetoderna påverkar djuren är alltför liten, liksom konsekvenserna av att djur i dessa fall inte diagnostiseras och behandlas av veterinär.
Användningen av s.k. alternativmedicinska behandlingsformer för djur tenderar att öka. Trav- och galoppsportens centralorganisationer har i en gemensam skrivelse till Statens jordbruksverk framfört farhågor för den pågående utvecklingen inom alternativmedicinen och begärt att verket skall vidta åtgärder för att motverka densamma. Även Sveriges veterinärförbund och Veterinärmedicinska sällskapet har i flera skrivelser framfört kritiska synpunkter till Jordbruksverket på såväl förekommande alternativmedicinska behandlingsformer som existerande utbildningar inom området.
Jordbruksverket har som en följd bl.a. av dessa skrivelser låtit göra en preliminär utredningsrapport om alternativmedicinsk behandling av djur. I rapporten redovisas att det saknas tillförlitlig statistik över omfattningen av alternativmedicinsk behandling av djur, att de alternativa behandlingsmetoderna är vanligast i fråga om hästar och nötkreatur, att dokumentationen om olika behandlingsmetoders effekt på djur ofta är bristfällig, att flertalet verksamma alternativbehandlare av djur saknar utbildning inriktad på behandling av djur. I rapporten påpekas också att det finns ett flertal utbildningar och att kvaliteten på dessa utbildningar varierar. Jordbruksverket har i en skrivelse föreslagit att regeringen skall tillsätta en utredning med expertis inom veterinärmedicin, läkemedelsregistrering och utbildning liksom med representanter för alternativmedicinsk verksamhet och för djurägare för att ytterligare utreda frågan.
Enligt regeringens mening är det ett oavvisligt krav att alternativmedicinsk behandling av djur bedrivs på ett djurskyddsmässigt godtagbart sätt. Det saknas såväl av samhället godkända utbildningsmöjligheter som erkända metoder för alternativmedicinsk behandling av djur. Detta gör att vissa risker från djurskyddssynpunkt måste anses förknippade med verksamheten och att frågan bör studeras närmare. Mot bakgrund av detta anser regeringen att det finns anledning att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda omfattningen och konsekvenserna av den befintliga alternativmedicinska behandlingen av djur.
Utredarens huvudsakliga uppdrag är att allsidigt belysa de alternativmedicinska behandlingsformerna och föreslå åtgärder för att säkerställa att djur inte utsätts för onödigt lidande. Utredaren skall göra följande:
- Kartlägga och redovisa vilka alternativmedicinska behandlingar som finns, hur och av vilka de används och i vilken utsträckning de förekommer.
- Sammanställa tillgängliga utvärderingar av metoderna och redovisa eventuella för- och nackdelar med alternativ-medicinska behandlingar, samt redovisa eventuella djurskyddsproblem.
- För en jämförelse kartlägga lagstiftningen och användningen av alternativmedicinsk behandling av djur i några jämförbara länder.
- Redogöra för och utvärdera dagens utbildningar för alternativmedicinsk behandling av djur, samt bedöma behovet av sådan utbildning.
- Lämna förslag till hur bestämmelser för området alternativmedicinsk behandling av djur bör utformas.
Utredaren skall beakta vad som sägs i direktiv (dir. 1994:23) till kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden.
Utredaren skall även följa regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir.
1996:49).
Utredaren skall vidare redogöra för hur eventuella förslag förhåller sig till EG-bestämmelser på området.
Utredaren skall samråda med berörda myndigheter och organisationer.
Samtliga förslag skall kostnadsberäknas och finansiering skall redovisas för föreslagna åtgärder.
Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 1 juli 2000.