Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:96

Onsdagen den 19 maj

Kl. 09.00 - 17.56

---

19.00 - 21.29

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Redogörelse 1998/99:RFK1 till konstitutionsutskottet
Motion 1998/99:Sk35 till skatteutskottet

2 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Bostadsutskottets betänkanden 1998/99:BoU10 och
BoU8
Försvarsutskottets betänkanden 1998/99:FöU6 och
FöU7
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1998/99:MJU10

3 § Ersättning av staten till steriliserade i vissa
fall

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU13
Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall
(prop.1998/99:71)

Anf. 1 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Betänkande SoU13 behandlar ersätt-
ning av staten till steriliserade i vissa fall. Jag vill
inledningsvis säga att utskottet är helt enigt i sina
ställningstaganden. Inga motioner har väckts med
anledning av regeringens proposition, och det finns
således inga reservationer. Det innebär att jag för hela
utskottets talan här i kammaren.
Fru talman! Fram till år 1976 steriliserades män-
niskor i vårt land med stöd av då gällande sterilise-
ringslagstiftning. Lagarnas utformning och hur de
kom att tillämpas i praktiken präglades av bl.a. ett
rashygieniskt synsätt och en tro på folkrening som var
förhärskande bland många beslutsfattare, forskare och
läkare under den första hälften av 1900-talet i Sveri-
ge, liksom i andra länder. Många av dem som sterili-
serades blev offer för detta synsätt. Sedan länge är
detta någonting som det svenska samhället starkt tar
avstånd ifrån.
I september 1997 gav den dåvarande socialminis-
tern en särskild utredare i uppdrag att allsidigt belysa
de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, fors-
karsamhällets och den medicinska professionens
ställningstagande och ansvar vad gäller tillkomsten
och tillämpningen av den steriliseringslagstiftning
som var i kraft i Sverige under 30-talet och fram till
en bit in på 1970-talet, dvs. fram till dess att den
nuvarande steriliseringslagstiftningen trädde i kraft år
1976.
Regeringen ställer sig i allt väsentligt bakom Ste-
riliseringsutredningens förslag och de överväganden
som där redovisas. Mot bakgrund av detta föreslår
regeringen en lag om ersättning till steriliserade i
vissa fall. Lagen skall gälla för dem som steriliserats
med tillämpning av 1934 års och 1941 års sterilise-
ringslagar. Utöver dem som steriliserats enligt dessa
lagar skall vissa andra personer som steriliserats ha
rätt till ersättning under de förutsättningar som lagen i
övrigt ställer upp.
Regeringens avsikt med ersättningen är att ge de
personer som steriliserats mot sin vilja eller på någon
annans initiativ upprättelse och en gottgörelse från
staten. Regeringen är medveten om att en sådan er-
sättning aldrig kan ersätta den enskilde för det lidande
som denne fått utstå. Ersättningen får därför framför
allt en symbolisk funktion. Regeringen anser att det
ersättningsbelopp som utredningen kommit fram till,
dvs. 175 000 kr, är en väl avvägd symbolisk ersätt-
ning. Beloppet på 175 000 kr bör vara ett schablon-
belopp, lika för alla, och skall vara skattefritt. Från
detta belopp avräknas ersättning som staten tidigare
kan ha lämnat på grund av steriliseringen. Rätten till
ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Propositionen anger villkoren för att ersättningen
skall kunna beviljas. Som exempel kan nämnas att
vederbörande kan vara berättigad till ersättning om
han eller hon varken undertecknat ansökan om sterili-
sering eller skriftligen samtyckt till steriliseringsåt-
gärden eller om han eller hon steriliserats till följd av
diagnos som sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker.
Regeringen föreslår att en av regeringen utsedd
nämnd skall pröva ansökan om ersättning. Initiativet
till en begäran om ersättning skall komma från den
enskilde själv. Regeringen föreslår att lagen skall
tillämpas på ansökningar om ersättningar som kom-
mit nämnden till del inom två år från det att lagstift-
ningen träder i kraft. Lagen föreslås träda i kraft den
1 juli 1999.
Ersättningen till dem som steriliserats mot sin
vilja eller på någon annans initiativ beräknas komma
att omfatta 500-1 000 personer. Detta skulle innebära
att kostnaderna för utbetalda ersättningar totalt kan
beräknas uppgå till 100-175 miljoner kronor. Inklu-
sive viss administration och information bedöms
kostnaden till ca 180 miljoner kronor under åren
1999-2001. Initialt har en del av den summan, 75
miljoner kronor, anvisats i vårpropositionen för 1999.
Fru talman! Jag vill också i det här sammanhanget
kommentera den diskussion som har förts om möjlig-
heten att undanta ersättningen från inkomstberäk-
ningen t.ex. då man uppbär försörjningsstöd eller
bostadsbidrag. Utskottet har diskuterat frågeställning-
en. Som jag uppfattar det ser alla partiers företrädare
komplexiteten i frågeställningen. Utskottet resonera-
de om olika typer av icke skattepliktig ersättning som
inte undantas vid inkomstberäkning vid tillämpning
vid viss annan s.k. skyddslagstiftning som t.ex. soci-
altjänstlagen vad avser försörjningsstöd.
Utskottet gör den bedömningen att det är svårt att
värdera graden av lidande, dvs. vilken ersättning som
skall och inte skall utgöra underlag för inkomstberäk-
ning. Utskottet förde också diskussionen om att det är
svårt att överblicka och göra sådana överväganden
och att det inte kan ske utan ett genomarbetat under-
lag som är väl genomtänkt med hänvisning till olika
lagars syfte och tillämpning samt kvaliteten i lagstift-
ningen. Lagförslaget om ersättning av staten till steri-
liserade i vissa fall riskerar då också att försenas vad
avser beslut och genomförande, vilket skulle miss-
gynna dem som ofrivilligt steriliserats.
Fru talman! Utskottet delar regeringens uppfatt-
ning att det är ytterst angeläget att de som mot sin
vilja steriliserats snarast får upprättelse och gottgörel-
se från staten. Utskottet anser också att den föreslag-
na lagen om ersättning till steriliserade är väl avvägd.
Till sist vill jag säga att detta förslag till lagstift-
ning inte på något sätt kan gottgöra det lidande som
en del av de människor som steriliserats mot sin vilja
fått utstå. Det får ses som ett erkännande från dagens
samhälle att tidigare händelser var fel och ett sätt att
säga förlåt.
Mot bakgrund av detta är det ett enigt utskott som
tillstyrker regeringens förslag vad avser ersättning av
staten till steriliserade i vissa fall. Avslutningsvis
yrkar jag härmed bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

4 § Vissa ändringar i läkemedelsförmånen
m.m.

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU14
Vissa ändringar i läkemedelsförmånen m.m. (prop.
1998/99:106)

Anf. 2 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Jag vill först säga att jag tycker att det
är trevligt att se socialministern här. Sedan, fru tal-
man, vill jag visa en av fem korgar med namnunder-
skrifter. Det är tusentals namnunderskrifter som har
kommit in i det här ärendet. Aldrig någonsin har
socialutskottet fått ta emot så många brev från upp-
rörda människor. Det är klart att det är svårt och bär
emot att spara på dem som är gamla och sjuka.
Visst är det angeläget att vidta åtgärder för att
minska samhällets kostnader för läkemedel. En god
ekonomisk hantering är alltid viktig, men vilka är de
verkliga kostnadsökningarna för läkemedel? Det är
komplicerat att överblicka. Visst kostar nya, oftast
mycket effektiva, mediciner mer än gamla. Visst har
vi fler äldre människor som behöver medicin. Det är
utgiftssidan som föranlett klagolåten från huvudmän-
nen och även krav på en time-out för introduktionen
av nya läkemedel. Men landstingen ser ju inte in-
täktssidan. De ser inte den högre livskvaliteten, de
minskade sjukskrivningarna, de färre sjukpensione-
ringarna och den ökade produktionen när fler kan
arbeta. De tycks inte ens se den egna intäkten i form
av färre operationer och mindre behov av vårdplatser.
Det föreligger en hälsoekonomisk paradox. Läke-
medlen frigör resurser och höjer livskvaliteten samti-
digt som landstingens budgetsituation i det begränsa-
de perspektivet verkar förvärras. Bakom den upphet-
sade stämningen inför läkemedelsnotan ligger också
att de nya s.k. komfortmedicinerna gjort entré. Här
har en oklar lagtolkning medfört att man trott att
dessa nu aktuella och alla tillkommande måste sub-
ventioneras vid varje tillfälle de skrivs ut. Möjlighe-
ten att förskriva preparaten utan subventionering när
orsaken inte kan anses vara strikt medicinsk har inte
observerats. Här gör utskottet på moderat initiativ ett
enigt tillkännagivande om ett lagförtydligande.
Om nu regeringen, fru talman, inte kan se läke-
medlens intäktssida och inte tror på sådana åtgärder
som hjälper förskrivarna till bästa rutiner, rationalise-
ringar och avmonopolisering så är ändock förslaget
inte acceptabelt. Det innebär kraftigt ökade kostnader
för dem som har en hög läkemedelskonsumtion och
slår naturligtvis särskilt hårt mot dem i små omstän-
digheter. Människor som har stort behov av läkeme-
del skall garanteras detta genom ett rimligt högkost-
nadsskydd. Det är för mig en gåta att regeringen kan
föreslå en besparing på 1,4 miljarder på dem som
behöver medicin, samtidigt som den vill genomföra
en maxtaxa i barnomsorgen, en taxa så konstruerad
att den förstärker dagens orättvisor. De stora vinnarna
är de som har sina barn på dagis, och de stora förlo-
rarna är de som vill ta hand om sina barn själva.
Man anser sig nu kunna lägga ytterligare 1,7 mil-
jarder första året på en maxtaxa och sedan öka på
efterhand upp till 5,1 miljarder om året. Samtidigt
säger man sig ha så illa ställt att gamla och sjuka
måste betala 1,4 miljarder mer. Är det underligt att
det jäser?
Men regeringens supportrar, t.ex. av förslaget li-
dande miljöpartister och plågade vänsterpartister,
säger kanske att man ju ger de svagaste pensionärerna
en höjning av pensionstillskottet. Sällan har, fru tal-
man, något blivit så sönderkritiserat av pensionärsor-
ganisationer och kommuner som pensionstillskotts-
höjningen. Förutom hisnande administrativa problem
för en 18 månaders förändring, oerhört välbeskrivna i
ett brev till utskottet av en plågad ekonom vid om-
sorgsförvaltningen i Skövde, är förslagets träffsäker-
het dålig då det gäller att skydda personer med låga
inkomster och stort medicinbehov. På grund av bo-
stadsbidragets konstruktion, skattesystemets utform-
ning och kommunernas ovana att ha inkomstrelatera-
de taxor kommer pensionärerna i mycket liten ut-
sträckning att kompenseras. Det mesta går i stället
direkt ned i kommunernas fickor.
Fru talman! Det är lätt att låta orättvist raljerande
och kritisk mot detta förslag. Det vore mig fjärran.
Jag skall därför låta företrädare för majoriteten ute i
ett av våra landsting komma till tals. Jag fick ett brev
från majoritetskoalitionen i Östergötlands läns lands-
ting, dvs. från socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister - en inte helt okänd majoritetskonstel-
lation och dessutom mycket välkänd av utskottsmajo-
ritetens talesman Conny Öhman, f.d. landstingsråd i
Östergötland. Representanterna för denna hedervärda
koalition skriver: "Först och främst är förslaget djupt
orättvist." Vidare: "De som drabbas av beslutet är
framförallt barnfamiljer, äldre, svårt sjuka och funk-
tionshindrade." Man redogör sedan för flera alternati-
va förslag som utbildning, råd och stöd till förskri-
varna samt för alternativinkomsterna på grund av
minskat vårdbehov m.m. - sådant som ligger oss
moderater nära. Man slutar med: "Slutsatsen blir att
regeringens förslag om en höjning av högkostnads-
skyddet för läkemedel till 1 800 kr är ett dåligt förslag
utan rimlig motivering."
Det är så sant som det är sagt, fru talman. Jag de-
lar helt undertecknarnas, det socialdemokratiska
landstingsrådet Bo Petterssons, det vänsterpartistiska
landstingsrådet Björn Grips och Miljöpartiets Agneta
Nilssons synpunkter. Om flera sådana företrädare för
respektive parti fanns här i riksdagen skulle många
sjuka och gamla få det bättre.
Fru talman! Hur svagt förslaget är framgår också
av att 8 % i dag, med 1 300 kr som högkostnadsskydd
och 400 kr som gräns för reducering av avgiften, inte
anser sig ha råd att ta ut sin medicin. Trots avbetal-
ningsmöjlighet står 20 000 i kö hos kronofogden. Hur
många kommer inte att ha råd när högkostnadsskyd-
det blir 1 800 kr och gränsen för reducering 900 kr?
Astma- och allergiförbundet tror att 20 % av astmati-
kerna inte kommer att hämta ut sina mediciner. Hur
många kommer att be om avbetalning, och hur många
är det då som inte är kreditvärdiga? För att rädda
ansiktet vill nu majoriteten höja gränsen för kredit-
prövning från 1 500 till 1 800 kr. Det betyder ju bara
att människor som i övrigt, med alla mått mätt, inte
anses kreditvärdiga nu kommer att beviljas kredit på
offentliga medel, och kronofogdarna kommer att få
ännu mer att göra.
Fru talman! Vår utgångspunkt är att människor
som har ett stort behov av läkemedel också skall
garanteras dessa genom ett rimligt högkostnadsskydd.
Vi föreslår därför att dagens högskostnadsskydd er-
sätts med en frivillig försäkring. Den skall ha en pre-
mie om 1 200 kr per år. Ansluter man sig till försäk-
ringen, som skall administreras av försäkringskassan,
ingår alla receptbelagda mediciner. Den enskilde
betalar endast 25 kr i expeditionsavgift vid varje
inköpstillfälle, inget mer.
Den som väljer att inte teckna försäkringen får
betala hela kostnaden för det receptbelagda läkemed-
let upp till 1 500 kr i likviditetsskydd. Man kan när
som helst ansluta sig till försäkringen, som gäller tolv
månader från det tillfälle man ansluter sig. Om man
inte är försäkrad och råkar ut för en sjukdom som
kräver mediciner kan man ansluta sig efter det att det
första receptet har expedierats. Väljer man detta till-
vägagångssätt betalar man mellanskillnaden mellan
vad läkemedlet kostade och likviditetsskyddet i inträ-
desavgift.
Barn under 18 år omfattas av vårdnadshavarens
försäkring och betalar således inte. En familj med två
vuxna och två barn under 18 år vet att den betalar
2 400 kr per år jämfört med regeringens förslag som
kan innebära 3 600 kr. Förslaget ger de svagaste med
höga kostnader ett bättre skydd.
Det finns, fru talman, möjligheter till ytterligare
besparingar genom rationaliseringar och genom att
mindre förpackningar förskrivs i större utsträckning.
Vi vill också understryka vikten av att förskrivarna
utbildas och har tillgång till ett väl utvecklat dator-
stöd, så att den enskilde förskrivaren löpande kan
följa sin förskrivning och sitt förskrivningsmönster.
Fru talman! Problemen runt läkemedelskostna-
derna visar hur olämplig överföringen av kostnads-
ansvaret till landstingen var. Vi moderater reservera-
de oss också redan i utredningen mot detta. Alla våra
farhågor har snabbare än vi kunnat befara visat sig
befogade. Vi anser att kostnadsansvaret för läkemedel
skall återföras till staten, så att det bl.a. blir möjligt att
göra en bättre avvägning mellan de direkta läkeme-
delskostnaderna och läkemedlens övriga effekter på
samhällsekonomin. Vi anser också att det s.k. recep-
tregistret bör avvecklas.
Till ärendet hör, fru talman, också frågan om
apoteksväsendets utformning. Vi anser att Apoteks-
bolagets monopol bör upphävas. Det är en fråga om
vårdtillgänglighet och service. Sverige är ett av de få
västländer som har ett statligt monopol för detaljhan-
del med läkemedel. Vi delar denna tvivelaktiga ära
med Kuba, ett land knappast känt för mångfald men
väl för planekonomi. Svensk läkemedelsdistribution
har utretts gång på gång. 1990-talet har kännetecknats
av överlappande utredningar, som i stort sett alla
kommit fram till att monopolet bör avskaffas. Efter-
som detta varje gång varit ideologiskt fel slutsats har
det tillsatts en ny utredning, som kommit fram till
detsamma, varför en ny utredning tillsatts, osv. Rege-
ringen och socialdemokraterna stöder sig i dessa
frågor huvudsakligen på departementsskriften Apo-
teksbolagets framtida roll som togs fram av en ar-
betsgrupp i departementet - jag tror det var 1995.
Den blev grundligt avrättad, bl.a. av Konkurrensver-
ket. Man skrev i sitt utlåtande: "Enligt Konkur-
rensverkets mening underskattar arbetsgruppen kon-
kurrensens och särskilt prisets betydelse som konkur-
rensmedel för att uppnå en effektiv kostnadspress till
nytta för konsumenterna." Vidare skrev man: "Enligt
Konkurrensverkets uppfattning har inte arbetsgruppen
kunnat visa att ett fortsatt monopol för Apoteksbola-
get är nödvändigt för att tillgodose konsumenternas
behov."
Fru talman! Monopol är ineffektiva och skadliga
var de än finns och bör avskaffas. Ett avskaffande av
Apoteksbolagets detaljhandelsmonopol skulle öka
tillgängligheten och ge egenvården bättre förutsätt-
ningar. En privatisering av Apoteksbolaget skulle
leda till billigare läkemedel, vilket skulle minska
kraven på fortsatta besparingar på de sjuka. Som jag
redan tidigare sagt är regeringens hållning märklig,
att hellre bevara ett dyrt monopol än underlätta för
gamla och sjuka. Det har bedömts att en avreglering
på tre till fem års sikt skulle ge ca 1 miljard, alltså en
stor del av den besparing man gör på de sjuka. Rege-
ring och socialdemokrati utnyttjar med stöd av väns-
ter och miljöparti gamla och sjuka för att bekosta ett
ideologiskt betingat planekonomiskt monopol.
Utgångspunkten för apotekens verksamhet måste
vara att människan sätts i centrum, både när det gäller
service och när det gäller säkerhet. Alla människor
skall vara garanterade en fullgod service. Ambitionen
måste då vara att öka apotekens service och tillgäng-
lighet.
Sverige har ca 900 apotek, Belgien 13 000 och
Frankrike 20 000. En normal västeuropeisk standard
tycks vara att ha ca 1 apotek på 3 000-4 000 invåna-
re. Sverige har 1 apotek på ca 10 000 invånare. I en
liten svensk stad finns i bästa fall 1 apotek, som för-
visso inte är nattöppet. I en fransk stad av samma
storlek finns 4 apotek, varav alltid något är nattöppet.
I hela Sverige finns bara ett enda nattöppet apotek.
Under det senaste året har antalet apotek minskats
med 25 samtidigt som, av vad jag har sagt, alla borde
förstå att antalet borde ha ökats.
Fru talman! Apotekets monopol bör ersättas med
licensierad försäljning av läkemedel. Enskilda apotek
bör kunna säljas ut till privata eller kooperativa före-
tag. Läkemedelsverkets kontroll och godkännande är
en garanti för säkerhet och kvalitet. Ytterligare ett
skäl för att avskaffa monopolet är att tillgängligheten
ökar om receptfria mediciner, s.k. OTC-preparat, kan
säljas i vanliga affärer samt om receptbelagda medi-
ciner kan köpas i privata affärer under farmaceutisk
ledning. Här finns en väl förberedd handel klar för att
öka servicen till allmänheten.
Fru talman! Läkemedel skulle enligt alla utred-
ningar bli billigare vid en fri konkurrens, och det har
tidigare fått regeringen att synas vackla i sin planeko-
nomiska nit när det gäller Apoteksbolagets monopol.
Men se då har Landstingsförbundet rusat till Apo-
teksbolagets hjälp och försvarat monopolet med att de
administrativa kostnaderna för landstingen skulle öka
vid en avmonopolisering. Ett bättre erkännande av
hur patientfrånvänt man arbetar går knappast att få.
Bestämmelserna om apotekens detaljhandelsmo-
nopol bör upphävas. En avreglering på området, för-
enklade hanteringsmetoder, konkurrens från postor-
derdistribution och nya apoteksformer skulle leda till
stora rationaliseringseffekter.
Fru talman! Det här är en bedrövlig proposition.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1, innebärande
avslag på propositionen. Jag står givetvis också bak-
om våra övriga yrkanden.

Anf. 3 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Det är många människor i Sverige
som har hört av sig med anledning av den här propo-
sitionen. Kanske borde vi som politiker vara glada för
att det finns ett engagemang, men jag har när jag har
tagit del av brev och telefonsamtal lidit oerhört med
människor som redan har drabbats svårt av sjukdom
och som på grund av det behöver hjälp, behöver me-
diciner, och nu har hamnat i ett läge där de känner att
de inte kommer att ha råd. Det finns bakom varje
brev en smärta, en oro och en ångest, och det tycker
jag är beklämmande år 1999.
Väldigt många människor har också frågat: Hur
kan en socialdemokratisk regering tillsammans med
miljöparti och vänsterparti lägga fram förslag som
gör att det kanske bara är de som har de största eko-
nomiska resurserna som kan få vård och behandling?
Den frågan tycker jag att majoritetens företrädare
Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna skall
svara medborgarna på. Jag kan inte förstå det.
Kristdemokraterna säger absolut klart och tydligt
nej till försämringar i högkostnadsskyddet. Vi tycker
redan att det är för dåligt. Anledningen till att vi säger
nej är att vi anser att det är oetiskt att de människor
som redan är drabbade så hårt skall få ökade bördor.
De som inte orkar bära skall få ryggsäckar med kilo-
vis av ytterligare bördor.
Vi accepterar inte att det är den enskildes ekono-
miska situation som avgör om man skall få vård och
behandling. Ingen skall behöva avstå från vård och
behandling av ekonomiska skäl. Vård och behandling
skall man få inte enbart för att man har gjort sig för-
tjänt av det eller betalat sin skatt. Vård och behand-
ling skall man få därför att man är människa. Detta är
en djup ideologisk fråga, och det är en grundbult i ett
välfärdssamhälle.
Samtidigt har vi kristdemokrater under flera år
påpekat att man måste se till helheten för enskilda
människor. Det är så lätt att säga att en viss åtgärd
innebär bara en liten höjning - inom tandvården,
inom läkemedelsavgifterna osv. Totalt sett blir det
ändå omöjliga bördor att bära.
Anledningen till att vi en gång i vårt land införde
det s.k. högkostnadsskyddet var att den enskilde
skulle veta vilka egna kostnader man maximalt skulle
få för den egna vården och behandlingen. Som bekant
förekommer det nu en mängd olika avgifter, men man
ser sällan till helheten. Därför vill vi kristdemokrater
ha en översyn för en samordning av de olika avgifter-
na, så att den enskilde vet vilken kostnad som kan
uppkomma under ett högkostnadsskydd. Först då kan
man garantera trygghet. Det här har vi utvecklat i en
reservation.
Vi har i vårt land den principen att våra avgifter
till sjukvården betalas via skattsedeln. Vi kristdemo-
krater tycker att det är en bra princip. Men ännu vik-
tigare är att vården fungerar när man behöver den,
och vi ser nu att det börjar fallera inom många områ-
den av sjukvården. Det räcker inte längre med det
som vi har betalat in, utan vi skall betala mer. Vård-
köer och annat är exempel på att det inte fungerar.
I propositionen saknas det också helt en kon-
sekvensanalys av vilka kostnader som skulle uppstå
om den sjuke inte får sin medicin. Jag tycker att det
måste kännas som ett nederlag för socialministern i
dag att man inte ens har förmåga att göra en prognos
av vad det skulle kosta om en patient inte tar sin me-
dicin.
Jag tänker på de kroniskt sjuka, kanske på reuma-
tiker som har behov av sin medicin bara för att kunna
vara i rörelse. Skulle de inte ha råd att ta ut denna
medicin utan får avstå från den, skulle det bli oerhört
mycket andra kostnader.
Vi vet ju att läkemedelskostnaderna har ökat. Det
kan vi inte sticka under stol med. Trots det har vi
internationellt sett inte höga läkemedelskostnader.
Men det är också kommunicerande kärl i frågan om
medicinerna. Alla vet att medicinkostnaden ökade när
Losecbehandlingen för t.ex. magsårspatienter kom
men också att det blev en kvalitetsökning för den
enskilda människan. Kirurgklinikerna fick minskade
kostnader när man inte behövde operera, och många
liv sparades tack vare den här behandlingen. Också
många sjukskrivningspengar sparades. Men man har
inte alltid förmåga att se de här kommunicerande
kärlen, utan man ser bara att läkemedelskostnaderna
har stigit i höjden.
Samtidigt är människors livskvalitet oerhört vik-
tig. Det är svårt att sätta prislappar på detta, men det
är ack så viktigt i alla fall. De icke materiella kvali-
teterna måste komma fram tydligare.
Enligt de prioriteringsprinciper som Prioriterings-
utredningen och också vi i riksdagen har fastslagit
skall människor med kroniska sjukdomar prioriteras
högst när resurserna fördelas. Det gäller också medi-
ciner. Vi har också föreslagit det i vår motion. Jag
skall i likhet med Leif Carlson med glädje notera att
också utskottet har ett tillkännagivande när det gäller
de regler vi har för rabatterade läkemedel. Det är
nästan genant att vi fattar sådana beslut att det inte
blir klara regler. Det är nu viktigt att man rättar till
det. Här kan pengar rinna bort oerhört fort.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till re-
servation 4. Givetvis står vi kristdemokrater bakom
de reservationer som vi finns med på. Men för att
spara tid här i kammaren, som man brukar säga, yrkar
jag bifall endast till reservation 4.
Målet för Kristdemokraternas vård- och omsorgs-
politik är att ge trygghet och medmänsklig omsorg åt
alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller yrke.
Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen skall
behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Inkoms-
ten skall aldrig styra om eller när man skall ha till-
gång till läkemedel. Därför stämmer regeringens
förslag om höjning av högkostnadsskyddet inte över-
ens med människovärdesprincipen.
Fru talman! Jag tycker att det är utomordentligt
allvarligt. Jag har tidigare ställt en fråga, och jag
ställer den gärna till socialministern. Jag är också
glad att socialministern är här i dag. Varför skall
behandlingens art vara avgörande för kostnaden? Om
förslaget vinner riksdagens bifall, vilket jag hoppas
att det inte gör, kostar det mer om man får en be-
handling med medicin än om man får en kirurgisk
behandling.
Alltså är det på vilket sätt läkaren föreslår en be-
handling som avgör vad det skall kosta. Hur stämmer
det med rättvisa? Hur stämmer det med trygghet? Hur
stämmer det över huvud taget med de principer vi
har? Jag kan ju inte rå för om jag drabbas av en sjuk-
dom där det behövs en behandling med medicin eller
om jag drabbas av en sjukdom där det är kirurgisk
behandling.
Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan. Jag
tror att det är många som liksom jag undrar var rättvi-
san finns någonstans. Kanske vi också borde se över
det inför framtiden.

Anf. 4 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! "Nu går skam på torra land." "Det är
sällan man ser ett förslag från regeringen som är så
allsidigt uselt." Det är två citat. Det första citatet
kommer från ordföranden i PRO i Dalarna och det
andra från ledaren i senaste numret av SPF:s tidning
Veteranposten.
Dessa båda citat tillsammans med alla upprörda
och ilskna brev från handikapporganisationer och
enskilda sammanfattar hur väldigt många känner
inför regeringens, Vänsterns och Miljöpartiets förslag
till försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel.
Ett förslag som enligt min och Centerpartiets uppfatt-
ning är synnerligen dåligt underbyggt och illa ge-
nomtänkt och som drabbar redan utsatta grupper hårt.
Förslaget verkar ha tillkommit i en hast utan en or-
dentlig analys av vad det får för konsekvenser för
människor som tack vare bra mediciner kan leva ett
normalt liv utan smärta och plågor.
Vi centerpartister redovisar i vår motion att det är
fullt möjligt att vidta åtgärder för att sänka läkeme-
delskostnaderna utan att det drabbar dem som är i
stort behov av att få läkemedlen subventionerade. Vi
säger bestämt nej till försämringen av högkostnads-
skyddet. Vi vidarebefordrar också till Socialdeparte-
mentet ca 2 500 namnunderskrifter som kommit oss
till del med protester mot förslaget.
Jag vill också inledningsvis yrka bifall till reser-
vation nr 5 och nr 11, men jag står självfallet även
bakom övriga centerreservationer.
Fru talman! Jag tycker att riksdagens vänsterma-
joritet faktiskt visar en brist på engagemang för den
enskilda människan och hennes problem. Många
äldre människor och sjuka människor känner sig
kränkta. Så skall det inte behöva vara i Välfärdssveri-
ge år 1999. Det borde vara en självklar rätt att alla
skall få de läkemedel de behöver även om man inte
har så hög inkomst.
Tillgång till sjukvård och läkemedel är en grund-
läggande rättighet för alla medborgare om det skall
finnas någon rättvisa och jämlikhet i samhället. Hög-
kostnadsskyddet infördes då Karin Söder var social-
minister. Vi skall vara rädda om dess fördelningpoli-
tiska profil. Självfallet sticker det i ögonen att för-
sämra för redan utsatta medan läkemedelsindustrin
gör miljardvinster.
Regeringen, Vänstern och Miljöpartiet står nu i
begrepp att medvetet försämra för många människor.
Man är beredd att äventyra både hälsa och vård. För
barnfamiljer, kroniskt sjuka och funktionshindrade
blir försämringen ytterligare en ekonomisk börda att
bära. Risken är ju så uppenbar. Om inte människor
får de läkemedel de behöver blir det ökade kostnader
för sjukvård och fler sjukskrivningar. Sammantaget
kan ett förslag som var menat som en inkomst för
staten i stället bli en större utgift.
Centerpartiet ställer sig bakom föreslagen höjning
av pensionstillskottet. Vi gör det för att vi i alla tider
arbetat för att förbättra för de ekonomiskt sämst ställ-
da pensionärerna. I väntan på pensionsreformen vill
vi således höja pensionstillskottet, inte som delvis en
kompensation för höjda läkemedelskostnader utan
som en förbättring av dessa gruppers ekonomi gene-
rellt.
Fru talman! Problemen med de ökade läkemedel-
skostnaderna måste åtgärdas. Det hjälper dock inte att
angripa symtomen utan det är de grundläggande or-
sakerna till skenande läkemedelssubventioner som
skall åtgärdas. Den kraftiga kostnadsökningen har
sina orsaker i, vilket också regeringen skriver i pro-
positionen, den demografiska utvecklingen, att allt
större del av läkemedlen skrivs ut i öppenvård samt
tillkomsten av dyrare nya läkemedel.
Bättre och effektivare läkemedel är en starkt bi-
dragande orsak till en bättre och effektivare sjukvård.
Utvecklingen inom läkemedelsområdet går snabbt,
och många nya läkemedel har hjälpt många kroniskt
sjuka att leva ett nästan normalt liv. Läkemedlen och
utvecklingen inom sjukvården bör ses i ett samman-
hang. Läkemedlen är en viktig faktor i sjukvården,
men de skall självfallet användas rätt. Det skall inte
finnas några hinder för att de som har behov av läke-
medel skall få dem, men samtidigt skall en alltför
vidlyftig förskrivning granskas.
Socialstyrelsen har i studier visat att många äldre i
t.ex. sjukhemsboende konsumerar för mycket läke-
medel - 40 % har tio eller fler läkemedel samtidigt,
och 76 % av de boende har någon form av psykofar-
maka. Studien pekar på en risk för överkonsumtion
som i vissa fall försämrar hälsan. Lösningen är inte
heller här ett försämrat högkostnadsskydd. I stället
handlar det om ökad medicinsk kompetens inom
äldrevården, informationsöverföring mellan olika
förskrivare m.m.
De erfarenheter vi dragit av tidigare förändringar
av frikortet, vilket vi inte fråntar oss medansvar för,
visar att det är de grundläggande åtgärderna som
måste till. Vi har från Centerpartiet visat på en lång
rad av åtgärder som bör vidtas för att få ett stopp på
de skenande läkemedelskostnaderna och förhindra
försämringen av högkostnadsskyddet. Vi måste lyck-
as, för i annat fall kommer övrig hälso- och sjukvård
att trängas ut.
Enligt Centerpartiets uppfattning borde regeringen
lägga kraften på att fullt ut nyttja de möjligheter som
överförandet av ansvaret för läkemedel till landsting-
en ger, t.ex. genom bättre ordinationsrutiner, nog-
grannare kontroll av hur läkemedel förskrivs, ut-
vecklade arbetsformer för läkemedelskommittéerna
och en ökad priskonkurrens på läkemedel i Sverige.
Några av förslagen vill jag fördjupa genomgången av.
Fru talman! Apoteksbolagets monopol bör av-
vecklas för att öka prispressen och förbättra servicen.
Sverige är i dag det enda OECD-land som har ett
statligt monopol avseende detaljhandel med läkeme-
del. Apoteksbolagets framtid och läkemedelsförsörj-
ning har varit föremål för utredning i flera omgångar
under 1990-talet. I utredningen Läkemedel i vård och
handel finns t.ex. förslag om hur apoteksverksamhe-
ten i framtiden kan regleras. Utredningen föreslår att
Apoteket AB skall finnas kvar men att även privata
apotek skall kunna etableras.
Centerpartiet anser att utgångspunkten för apo-
teksverksamheten skall vara att människan sätts i
centrum i fråga om både service och säkerhet. Alla
människor skall, oavsett bostadsort, vara garanterade
en fullgod service på lika villkor. Vi bör öka apote-
kens service och tillgänglighet. Vi anser att enskilda
apotek bör kunna säljas ut till kooperativa eller pri-
vata företag. Apotekets monopol bör ersättas med
licensierad försäljning av läkemedel. Läkemedelsver-
ket har en viktig uppgift att se till att säkerhet och
kvalitet säkerställs. Tillgängligheten ökar om re-
ceptfria mediciner i större utsträckning kan säljas i
vanliga affärer. Säkerhetsaspekten måste betonas.
Glesbygdsservicen får, enligt den modell som Cen-
terpartiet förordar, på intet sätt riskeras. Det är ett
krav från Centerpartiets sida. Olika utredningar pekar
på att en konkurrensutsättning bör leda till en 15-
procentig kostnadsreducering, vilket skulle kunna
minska kostnaderna med en bit över en halv miljard
kronor. Apotekskunderna har genom läkemedelsför-
månen en självklar rätt att betala genom delbetalning-
ar. Detta måste de lokala apoteken lämna tydlig in-
formation om.
Centerpartiet anser att Sverige behöver fler apotek
för att ge medborgarna en fullgod service. Postorde-
rapotek, eller postapotek, kan bli ett värdefullt kom-
plement. Erfarenheterna från bl.a. USA, Holland och
Schweiz är goda. Lägre läkemedelspriser med 10-
20 %, tidsvinster och avsevärt förbättrad service är
något som redovisas. Centerpartiet känner till att
mindre försök görs av Apoteket AB. Vi vill se en
betydligt snabbare och resolutare satsning, vilket
också framgår av reservation nr 12.
Inom landstingens läkemedelskommittéer pågår
ett viktigt arbete med att pressa kostnaderna för lä-
kemedel. Enligt uppgift går det t.ex. att spara närmare
300 miljoner kronor på att byta ut de vanligaste blod-
tryckssänkande medicinerna mot billigare men medi-
cinskt lika effektiva läkemedel. I Västerbotten är man
t.ex. i full färd med att ersätta vissa läkemedel med
billigare och lika bra parallellimporterade. Det är
intressant och prispressande. En stor andel av läke-
medlen som säljs nyttjas aldrig. Mindre förpackning-
ar, informations- och utbildningsinsatser är exempel
på åtgärder som krävs. Sjukvårdshuvudmännen har
numera rätt att fritt upphandla läkemedel för den
slutna vården, men de har inte möjlighet att på egen
hand förhandla med läkemedelsföretagen om priser-
na. Centerpartiet anser, som framgår av reservation
nr 10, att landstingen bör ges den möjligheten.
Av reservation nr 7 framgår dessutom att vi vill
införa en receptavgift på 10 kr för att ge en viss be-
gränsande effekt. Fördelen med en receptavgift är att
den är lätt att administrera och att den belastar alla
kunder, även dem som inte är berättigade till hög-
kostnadsskydd. Vi vill även se en ökad satsning på
egenvård. Möjligheten att få fler läkemedel receptfria
bör prövas. Tillkännagivandet om tydliggörande av
förskrivningsreglerna är nödvändigt, efter de uppgif-
ter som framkommit, och dessutom är det bråttom.
Fru talman! Vid hälso- och sjukvårdsdebatten här
i kammaren för 14 dagar sedan uttryckte jag min
stora förvåning över att Vänstern och Miljöpartiet
ställer sig bakom försämringen av högkostnadsskyd-
det - en åtgärd med sådan tydlig bakvänd fördel-
ningspolitisk profil. Vänsterpartiet har försökt skylla
på utgiftstak och Miljöpartiet på att man får ge och ta
i förhandlingar. Jag tycker att de argumenten från
dessa båda partier är svaga. Dessutom ger dessa par-
tier i annat sammanhang sken av att man vill kraftigt
utvidga högkostnadsskyddet. Det är dubbla budskap,
och det är avslöjande.
Jag avslutar mitt anförande med att ställa frågan
till företrädare för Vänstern och Miljöpartiet: Hur kan
ni ställa er bakom regeringens förslag?
Till socialministern vill jag ställa frågan: Vore det
inte vettigt, efter all den kritik som framkommer, att
dra tillbaka förslaget?

Anf. 5 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Förslaget om förändringar i högkost-
nadsskyddet är ett orättfärdigt förslag, som drabbar
dem som har stora behov av läkemedel. Dessutom är
förslaget framhastat för att rädda utgiftstaket. Det
enklaste sättet för regeringen och dess stödpartier var
tydligen att låta de enskilda människorna få ta ansva-
ret.
Visserligen sägs i propositionen att en utredning
skall tillsättas som skall se över läkemedelsförmånen,
men det kommer ju att dröja innan sådana förslag
kommer så långt som till riksdagen. Under tiden
riskerar läkemedelskostnaderna att fortsätta att stiga,
och då finns det väl risk för att högkostnadsskyddet
förändras uppåt ytterligare en gång.
Fru talman! Självklart anser Folkpartiet också att
det är oroande att samhällets utgifter för läkemedel
ökar år från år och att det är nödvändigt att vidta
åtgärder. Vi har i vår motion fört fram förslag till hur
man skall komma till rätta med detta. Vi har även i
vår motion med anledning av vårpropositionen ansla-
git medel som skall täcka upp kostnaderna tills ef-
fekterna av våra förslag kan slå igenom.
I propositionen saknas helt en samhällsekonomisk
analys av läkemedelskostnaden. Vi anser att en sådan
måste göras. Läkemedel är ingenting extra utöver
annan vård som ges, utan läkemedel är en del av en
behandling och i vissa fall den enda behandlingen.
Det finns naturligtvis flera förklaringar till att lä-
kemedelskostnaderna har ökat, och i betänkandet från
HSU 2000, Reform på recept, har tagits fram en del.
Ädelreformen och andra strukturella reformer har
naturligtvis bidragit, speciellt då övergången från
sluten till öppen vård. Detta medför att läkemedels-
försörjningen, som hittills finansierats av staten, ökar
på bekostnad av läkemedelsförbrukningen i den slut-
na vården, som finansieras av landstingen.
Den verkliga drivkraften är emellertid att nya och
dyrare läkemedel konkurrerar ut äldre och billiga. De
läkemedel som stod för den dominerande andelen av
både läkemedelskostnaderna och kostnadsökningarna
är medel mot sjukdomar i centrala nervsystemet,
mag-tarmkanalen, hjärt-kärlsystemet och andnings-
organen. Den främsta förklaringen till de kraftiga
kostnadsökningarna för dessa fyra läkemedelsgrupper
är att något eller några nya och mycket dyra läkeme-
del har fått stort genomslag i försäljningen.
Kostnaderna för sjukdomar i centrala nervsystem-
et, som totalt uppgick till en miljard kronor mellan
1988 och 1994, förklaras med nya läkemedel mot
migrän och mot depressioner. Losec, som används
mot sjukdomar i mag-tarmkanalen, står för en ökning
som uppgick till 600 miljoner under samma tidsperi-
od. Kostnadsökningen för hjärt-kärlsjukdomar var
375 miljoner. Det förklaras till stor del med att högt
blodtryck behandlats med nya läkemedel. Samma sak
gäller astma, där inte bara nya läkemedel har till-
kommit, utan också bättre inhalatorer. Mönstret är det
samma i flera andra läkemedelsgrupper.
Om man ser denna utveckling samhällsekono-
miskt kan man naturligtvis också se vinster. Nya
läkemedel kan ersätta en annan behandlingsform,
t.ex. en operation, eller leda till snabbare tillfrisknan-
de och därmed minskade sjukskrivningskostnader. I
andra situationer kan bättre läkemedel medföra att
patienten i större utsträckning klarar sig utan kostsam
service och omvårdnadsinsatser. HSU 2000 konstate-
rar i sitt betänkande Reform på recept följande: "Det
är således inte ett problem i sig att kostnaderna för
läkemedelsförmånen ökar om förskrivningen optime-
ras från såväl medicinsk som samhällsekonomisk
synpunkt". Det är detta som man inte har tagit hänsyn
till i propositionen. Vi från Folkpartiet har lagt fram
förslag för att nå dit.
Fru talman! Beslutet om att kostnadsansvaret för
läkemedel även i öppen vård skall överföras till
landstingen anser vi är riktigt. Det är där kostnaden
uppstår, och det är där en kontroll av kostnaderna kan
utövas. Läkemedelskommittéerna spelar här en avgö-
rande roll. Tyvärr har deras arbete inte kommit i gång
tillräckligt snabbt, kanske bl.a. beroende på att lands-
tingen ännu inte helt har tagit över kostnadsansvaret.
Det finns exempel på att man har nått framgång.
Som Kenneth Johansson bl.a. nämnde tidigare har
landstinget i Västerbotten sparat nästan två miljoner
kronor under första halvåret 1999 genom att parallel-
limportera läkemedel. Under hela 1999 räknar man
med att tjäna 10 miljoner kronor.
Folkpartiet föreslår en noggrannare uppföljning av
läkemedelsförskrivningen. Det måste också bli lättare
för den enskilde läkaren att följa upp sin egen för-
skrivning. Det beslut som riksdagen har tagit om
receptförskrivningsregister måste omgående omsättas
i praktiken. Då först kan en uppföljning av förskriv-
ningen ske både av den enskilde läkaren och av läka-
ren tillsammans med läkemedelskommittén.
Det måste också bli enklare för läkarna att finna
likvärdiga men billigare mediciner. Den modell som
utvecklats inom Stockholms läns landsting med da-
tahjälpmedel kan utgöra ett exempel på hur man kan
få enkel hjälp vid förskrivningstillfället.
Ett exempel på hur man kan spara pengar genom
förskrivning av likvärdiga men billigare mediciner är
SBU:s rekommendationer om mediciner vid högt
blodtryck, som enligt beräkningar från Nätverket för
läkemedelsepidemiologi skulle innebära besparingar
på 300 miljoner kronor per år.
Folkpartiet föreslår också att det år 1993 införda
referensprissystemet utvidgas. Riksdagen beslöt år
1992 att samhällssubventionen enbart skulle gälla det
billigaste preparatet i de fall det fanns i praktiken
identiska läkemedel. Enligt en rapport från NEPI i
fjol ledde det beslutet till besparingar det första året
med bortemot 500 miljoner kronor och under åren
1993-1996 med sammanlagt nästan en miljard kro-
nor. I den rapporten redovisas också beräkningar av
vad en utvidgning av utbytbarheten skulle ha gett år
1996 jämfört med referensprissystemet. En sådan
utökning av användningen av generika, dvs. läkeme-
del där patentskyddet upphört, skulle kunna spara upp
till 510 miljoner kronor.
Fru talman! I socialutskottets betänkande finns ett
tillkännagivande som bl.a. tillmötesgår ett yrkande
från Folkpartiet om ett klarläggande i frågan om och i
så fall på vilket sätt den förskrivande läkaren skall
kunna avgöra om ett läkemedel skall ingå i läkeme-
delsförmånen eller ej och därmed vara subventione-
rat. Här avses i första hand medel som Viagra och de
nya bantningsmedlen. Den frågan anser utskottet att
regeringen skall behandla med förtur. Det tycker vi är
bra.
Det här är en rad förslag som regeringen borde ha
tänkt på i stället för att höja högkostnadsskyddet. Det
är fakta som har funnits på bordet under en längre tid
och som har varit tillgängliga för alla som har velat
sätta sig in i frågan.
Fru talman! Regeringen har inte satt sig in i dessa
frågor, och man har än mindre satt sig in i situationen
för dem som är i behov av läkemedel. Förslaget inne-
bär att det fr.o.m. den 1 juni, alltså inom två veckor,
kommer att vara den enskilde som står för hela kost-
naden upp till 900 kr under en tolvmånadersperiod - i
dag är det 400 kr - samt att kostnaderna för de mest
läkemedelsbehövande höjs från dagens 1 300 kr till
1 800 kr. Det är en höjning med nästan 40 %.
Den enda grupp som regeringen föreslår skall
kompenseras för det kraftigt försämrade högkost-
nadsskyddet är de pensionärer som har rätt till pen-
sionstillskott. För dem som har rätt till fullt pen-
sionstillskott innebär det 509 kr per år.
Detta riskerar dock att bli en enda stor bluff, efter-
som det finns risk att kommunerna i sina beräkningar
av kostnader för hemtjänst och liknande och av för-
behållsbeloppet räknar in detta tillskott på 509 kr.
Därmed riskerar man att det i stället blir både högre
avgifter och högre kostnader för pensionären.
Barnfamiljer drabbas också av höjningen - inte
minst de familjer som har hemmaboende barn både
under och över 18 år. Det är inte ovanligt i dag att
man har både ett och två barn över 18 år hemmabo-
ende.
De som drabbas allra hårdast är naturligtvis de
kroniskt sjuka och de som har olika funktionshinder
och som redan i dag har extrakostnader för exempel-
vis sjukresor, hemtjänst och hjälpmedel. De har på
grund av sjukdom och handikapp redan i dag ofta
extrakostnader på flera tusen kronor i månaden.
Vi har också erfarit att alltfler skuldsätter sig för
att ha råd med vård. Siffror från skuldrådgivningsby-
rån i Stockholm visar att 15 % av hushållen där har
tvingats skuldsätta sig för att hålla sig friska. Orsa-
kerna är höjda avgifter för sjukvård, tandvård och
läkemedel i kombination med arbetslöshet och för-
sämrade socialbidrag.
Fru talman! Efter denna uppräkning av vilka som
kommer att drabbas av förslaget om höjning av hög-
kostnadsskyddet tycker jag att jag klart har bevisat
vad jag sade i inledningen av mitt anförande om att
detta är ett orättfärdigt förslag. Jag betvivlar att man
kommer att nå den besparingseffekt som anges i pro-
positionen.
Sedan förslaget blev känt har läkemedelsinköpen
ökat. Även om regeringens beslut om begränsning av
inköpen har införts kommer hamstringen att fortsätta.
Det går att få nya recept av doktorn och på det viset
hamstra läkemedel och hinna nå upp till högkostnads-
skyddet innan det nya börjar gälla.
Detta visar sammantaget på hur ogenomtänkt hela
propositionen är och på att man inte ens kommer att
nå det besparingsmål man anger.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa några
frågor till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. Hur har ni resonerat när ni har gjort
dessa prioriteringar i vårbudgeten? Vad är det som är
så mycket viktigare än att hålla nere kostnaden för
läkemedel för de människor som är i störst behov av
dessa?
Jag vill också speciellt fråga Vänsterpartiet, som
tydligen är det parti som har fått igenom kompensa-
tionen till de sämst ställda pensionärerna, om hur man
tänkte när man föreslog detta. Tänkte ni inte på följ-
derna, dvs. att höjda bidrag också ger höjda avgifter?
Det som staten ger tar kommunerna tillbaka. Tänkte
ni inte på de pensionärer som inte har fullt pen-
sionstillskott? Det är oftast ensamstående kvinnor,
som ligger precis över gränsen för att kunna få detta
tillskott. Nu får de också extra kostnader. Kvinnor
med väldigt låga pensioner är kanske de pensionärer
som är allra sämst ställda i Sverige i dag.
Till er alla tre, slutligen, vill jag säga följande:
Tänkte ni inte alls på de kroniskt sjuka och handikap-
pade, som redan i dag har jättestora extrakostnader?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1,
som innebär avslag på propositionen. Är det så, vilket
jag hoppas, att kammaren bifaller reservation nr 1 så
att vi får ett avslag på hela propositionen, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 2.

Anf. 6 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Miljöpartiet stöder de budgetmål som
riksdagen har satt upp. Det är viktigt för den allmänna
tilltron till samhällsekonomin att man håller fast vid
uppsatta mål. Därigenom kan valutakursen stabilise-
ras, inflationen hållas nere och räntan hållas låg.
Trots att ekonomin ser bra ut på lite sikt krävs vis-
sa besparingar och utgiftsbegränsningar i år och nästa
år för att man skall kunna hålla fast vid statens utgift-
stak och nå det fastlagda överskottsmålet för de of-
fentliga finanserna. Redan i höstbudgeten var margi-
nalen liten, och läget har försämrats genom stora
överskridanden på vissa områden. Bl.a. har statens
utgifter ökat för medlemsavgiften till EU, för sjukför-
säkringen och för läkemedelskostnaderna.
En av de åtgärder som Miljöpartiet har accepterat
för att möjliggöra att budgettaket inte spräcks och för
att minska statens kraftigt ökade kostnader för läke-
medelssubventionen är en höjning av beloppsgränsen
för högkostnadsskyddet vid inköp av läkemedel från
1 300 kr till 1 800 kr. Den höjningen medför som
mest en utgiftsökning för den enskilde med 42 kr i
månaden medan statens kostnader för läkemedels-
subventionen minskar med ca 1,4 miljarder kronor
per år.
Samtidigt som vi hellre hade sett att besparingen
hade hamnat på något annat område, t.ex. det militära
försvaret, finns det fog för den föreslagna förändring-
en. Kostnaden för läkemedelsförmånen har, som
utskottet anger i sitt betänkande, ökat kraftigt under
1990-talet. Mellan 1990 och 1998 ökade statens kost-
nader från knappt 7 miljarder kronor till drygt 13
miljarder kronor. Samhällets kostnader för läkemedel
ökar i en takt som inte är hållbar samtidigt som den
andel som patienterna själva betalar har sjunkit långt
under den nivå som man förutsatte när läkemedelsre-
formen genomfördes. Vi delar därför regeringens
bedömning att åtgärder måste vidtas för att hejda den
här utvecklingen. Förutom höjningen av högkost-
nadsskyddet initieras också en total översyn av läke-
medelsförmånen. En viktig fråga som bör ingå i den
översynen är om läkemedel som mer syftar till att
höja patientens livskvalitet än att lindra och bota
sjukdom skall omfattas av läkemedelsförmånen.
Översynen skall också omfatta förskrivningssystemet
över huvud taget.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till utskottets hem-
ställan med ett undantag. Det gäller mom. 5. I det
avseendet yrkar jag bifall till reservation nr 6.
Miljöpartiet har länge begärt att en översyn skall
göras av högkostnadsskyddssystemet i syfte att inklu-
dera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjukför-
säkringen. Vi har svårt att förstå varför sjukdomar
och skador i munhålan i det här sammanhanget skall
behandlas så annorlunda jämfört med sjukdomar och
skador i andra delar av kroppen.
Jag måste också kritisera den moderata frivilliga
läkemedelsförsäkringen, som skulle innebära ett tak
för individens läkemedelskostnader på 1 200 kr per år
och därför framställs som ett lockande alternativ till
den röd-gröna majoritetens tak på 1 800 kr när det
gäller högkostnadsskyddet. Problemet med den mo-
derata modellen är att den knappast går ihop ekono-
miskt. Det är långt under 30 % av svenska folket som
kommer upp i en läkemedelskostnad på över 1 200 kr
per år. Och de flesta av dem som gör det är över 65
år. Frågan är då: Varför skulle 30 % av befolkningen
i åldern 18-65 år betala för moderaternas frivilliga
försäkring? Jag undrar hur ni har kommit fram till
den siffran. Jag kan inte se annat än att er modell
skulle innebära en storförlust för staten som måste
betalas med ännu fler moderata nedskärningar än de
17 miljarder som ni redan vill skära i den ekonomiska
tryggheten vid sjukdom och handikapp i ert alternativ
till vårbudgeten.
Kristdemokraternas Chatrine Pålsson fick det att
låta som att den röd-gröna majoriteten vill avskaffa
högkostnadsskyddet helt, inte bara för läkemedel utan
också för sjukvård. Så är det ju inte. Jag har svårt att
förstå att gränsen för solidaritet med svaga och sjuka
skulle ligga just vid 1 300 kr medan det skulle vara
osolidariskt vid 1 800 kr. Kristdemokraternas retorik
skorrar också betänkligt om man sätter detta i sam-
band med deras eget budgetförslag. Man föreslår
nedskärningar på 7 miljarder i den ekonomiska
tryggheten vid sjukdom och handikapp medan man
satsar åtskilliga miljarder på sänkta aktieskatter och
det militära försvaret. Var finns rättvisan? frågar
Chatrine Pålsson. Den finns i alla fall inte i kristde-
mokraternas budget.

Anf. 7 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Först har jag bara en kort fråga till
Matz Hammarström. Du talar vackert om behovet av
att man skall göra besparingar. Det kan jag hålla med
om. Men varför väljer man de gamla och sjuka och
tycker samtidigt att man kan gå med på 1,7 miljarder
under kommande år till en maxtaxa? Det skulle vara
intressant att veta.
Jag vet inte heller riktigt hur Matz Hammarström
har resonerat när 8 % inte har råd att hämta ut medi-
cin i dag när det mesta som man kan få betala på en
gång är 400 kr. Jag undrar hur många som inte kom-
mer att ha råd om det nu blir 900 kr. Ömmar Matz
Hammarström speciellt för kronofogden, så att han
skall vara väl sysselsatt? Är det en insats i att minska
arbetslösheten att man ger mer jobb åt kronofogdar-
na?
Jag trodde knappast att jag skulle behöva gå ige-
nom försäkringarnas principer. Men jag kan nämna
t.ex. en brandförsäkring. Det kan kännas otryggt om
det finns risk för att man skall råka ut för en brand,
eftersom man då kan få en stor utgift. Man vill kan-
ske hellre ha en lägre avgift, vars storlek man känner
till. Det betyder att många av dem som det inte brin-
ner hos betalar till detta. Det finns alltså en solidaritet
med dem som råkar ut för brand och som skulle få
höga kostnader.
Det är samma idé när det gäller det här. Man vet
inte om man råkar ut för kostnader för läkemedel. I
dag har 40 % inte några kostnader alls. 70 % betalar
mindre än 500-600 kr, och 80 % betalar mindre än
1 300 kr. Men det finns en otrygghet och en osäker-
het. Om vi skall kunna ha subventionen kvar för dem
som har de stora kostnaderna måste vi bredda basen
så att fler - de som inte betalar några pengar i dag för
läkemedel - bidrar till dem som har kostnader. Det
kallas solidaritet. Man undviker otryggheten. Männi-
skor vet vilka utgifter de kommer att få - 100 kr i
månaden. Det är rimligt att betala det i stället för att
ha en otrygghet. Man vet ju aldrig om man råkar ut
för det här. Det är försäkringsprincipen.

Anf. 8 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det var mycket på en gång. Jag hade
till en början ingen penna. Därför kanske jag missade
någonting.
Jag tror ändå att det är svårt för er att få det här att
gå ihop. Eftersom bara 6 % av befolkningen i dag har
frikort och kommer upp i maxbeloppet tror jag inte
att ni får 30 % av befolkningen mellan 18 och 65 år
att betala 1 200 kr. Du tror att det handlar om det
allmänna försäkringsresonemanget, att man betalar
för säkerhets skull. Jag tror inte att man gör det i det
här fallet.
Du sade att 8 % inte har råd att betala i dag. Det
finns ett förslag till förändring när det gäller avbetal-
ningsmöjligheter som jag tror kommer att göra att fler
kommer att kunna betala sin medicin.
Sedan gör du en jämförelse med maxtaxan. Du
undrar hur vi kan spara i det här avseendet när vi
satsar på maxtaxan. Det är ju ingen hemlighet att vi
inte tycker att förslaget om maxtaxan är särskilt bra.
Vi ser än så länge dessa pengar som pengar till kom-
munerna. Sedan får vi se om det går att hitta en mo-
dell för en maxtaxa. Jag tror att det kan bli svårt att
hitta en sådan modell som inte innebär problem för
kommuner eller barn, men det återstår alltså att se.
Dessutom gäller pengarna för maxtaxan, som du
säkert vet, från 2001. Den omedelbara anledningen
till höjningen av högkostnadsskyddet är att man skall
klara utgiftstaket 1999 och 2000. Därför går det inte
att ställa dessa förslag mot varandra på det sätt som
du gör.

Anf. 9 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det man fokuserar på när man säger
att något är dåligt är att man vill spara på det som
man även framöver tycker är mindre viktigt och i
stället försöka satsa på dem som är svaga. Det skulle
man ha markerat här. Det finns också många andra
skäl.
Man kan alltid ifrågasätta hur många som ansluter
sig till en försäkring. Men om vi ser oss om i landet
finner vi att försäkringar inte är ovanliga. De finns för
allt möjligt. Folk uppskattar tryggheten. Det vet man
genom beteendevetenskapen. De vill veta att de kan-
ske har en utgift på 100 kr i månaden i stället för
osäkerheten. Säg att man har ett par barn som kan bli
sjuka. Man vet inte. Blir de det det här året eller inte?
Då är tryggheten att veta en planerad utgift långt
värdefullare än att spara den här hundralappen. Man
vet att om man har otur råkar man plötsligt ut för en
mycket större utgift. Det är det hela idén bygger på.
Samtidigt är detta det enda sättet att klara läkeme-
delskostnaderna för dem som har det svårast. Vi
måste vidga basen till att omfatta dem som har turen
att vara friska just det året, så att de bidrar till finansi-
eringen. Annars kommer kostnaderna hela tiden att
läggas på dem som har de största behoven. Det här är
den möjlighet som finns. Vi vet genom erfarenhet
från andra försäkringar att det är ett sätt som är bra,
därför att det ger trygghet. Det ger förutsebara utgif-
ter. Man kan planera sin ekonomi. Räknar man med
rimliga anslutningsgrader kommer man fram till att
man tar in betydligt mer pengar än regeringen gör.

Anf. 10 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det går inte att göra den jämförelse
som Leif Carlson gör mellan allmänna försäkringar
och just den här. En avgörande faktor är att differen-
sen mellan försäkringspremien i ert förslag och den
faktiska kostnaden om man behöver läkemedel är
väldigt liten om du t.ex. jämför med en villaförsäk-
ring. Vad kostar villaförsäkringen jämfört med vad du
får betala om ditt hus brinner ned? Du kan inte göra
sådana jämförelser. Er modell går inte ihop ekono-
miskt. Det är i alla fall mycket osannolikt.
Du talar om att satsa på dem som är svaga. Hur
rimmar det med besparingarna i er vårbudget, 13
miljarder på kostnaderna för sjukdom och handikapp?

Anf. 11 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill påstå att jag blev ganska be-
sviken på Miljöpartiet när jag förstod att man hade
gått med på det här förslaget. Det är på grund av att
jag trodde att man hade en helt annan ideologisk
utgångspunkt. Jag kan inte heller förstå varför max-
taxa på dagis skulle vara viktigare än svårt sjuka
människor.
Matz Hammarström raljerade lite över att jag hade
menat att man skulle avskaffa sjukförsäkringen. Det
har jag aldrig sagt. Någonstans finns en smärtgräns,
där enskilda människor som inte är förmögna inte
klarar av att få den nödvändiga vården och behand-
lingen. Sjukresan kostar, läkarbesöket kostar. De
kostnaderna har också höjts. Medicinerna kostar. Allt
detta skall den enskilde kunna betala när han eller
hon blir sjuk. Det blir oerhört tunga bördor att både
drabbas av sjukdom och att inse att man inte har råd
att hämta ut sin medicin.
Jag har fått frågan ett antal gånger, eftersom jag är
sjuksköterska: Vilken av de här medicinerna är vikti-
gast för mig att ta ut? Jag har inte råd att ta ut alla
medicinerna.
Jag måste få fråga Miljöpartiet: Är detta en ny
färdriktning i Miljöpartiet, att man låter sjuka männi-
skor drabbas så hårt som det här förslaget innebär?

Anf. 12 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Chatrine Pålsson säger att hon blev
besviken på Miljöpartiet på grund av hållningen i den
här frågan. Jag har varit besviken på Kristdemokra-
terna länge på grund av avståndet mellan er offentliga
retorik och det som ni faktiskt jobbar för här i riksda-
gen. Jag tog upp några aspekter av det när det gäller
er vårbudget. Ni föreslår nedskärningar på stora be-
lopp i det ekonomiska trygghetssystemet vid sjukdom
och handikapp, medan ni satsar på sänkta aktieskatter
och det militära försvaret.
Någonstans finns det en smärtgräns. Ja, jag håller
med om det. Men vi anser uppenbarligen att smärt-
gränsen ligger något högre än 1 300 kr per år, att det
här beloppet är möjligt.
Däremot delar vi kristdemokraternas uppfattning
att vi måste ha en bred översyn och samordning av
hela högkostnadsskyddssystemet. Därför ställer vi oss
bakom den gemensamma reservation som vi och kd
har i utskottet om att en översyn skall göras i syfte att
också inkludera tandvårdsförsäkringen i sjukvårdsför-
säkringen.

Anf. 13 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är ofta vanligt i sådana här de-
batter att man plockar in andra saker, som skall de-
batteras vid senare tillfälle. Alla har vi våra budget-
förslag som är balanserade och som skall diskuteras i
ett framtida sammanhang. Vi har gjort våra priorite-
ringar och Miljöpartiet har gjort sina.
Men de enskilda människorna - det har faktiskt
kommit 3 000-4 000 brev till oss om deras situation -
kan för en enda situation, för ett enda behov av be-
handling och läkemedel få punga ut med 1 000-2 000
kr. När man står där och inser att man inte har pengar
att betala detta kan man känna sig kränkt, eftersom vi
har ett system i Sverige där vi har betalat via skattse-
deln. Det är därför jag menar att man måste hitta en
annan nivå för att komma till rätta med detta.
Jag vill också fråga: Är det så lämpligt att svälja
denna ökning, om ni också är med på vårt förslag?
Det var vi som först lade fram förslaget om en sam-
ordning av högkostnadsskydden. Skulle ni inte ha
kunnat ha det med till er förhandling med socialde-
mokraterna, att vi kräver att det sker en översyn?
Varför var inte det viktigt när man förhandlade med
socialdemokraterna?

Anf. 14 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jo, det var viktigt när vi förhandlade
med socialdemokraterna. Men vi kom inte ända fram
i den frågan, tyvärr. Men vi återkommer.
Det lät på Chatrine Pålsson som om man skulle bli
tvungen att betala 2 000 kr kontant vid första besöket
på apoteket. Det är inte så. Man har möjlighet till
avbetalning. Ingen behöver betala 2 000 kr kontant
första gången man hämtar medicin.
Jag tycker också att det är egendomligt att Chatri-
ne Pålsson kritiserar mig för att jag lyfter in andra
delar av budgeten. Det går inte att på det sätt som
tyvärr en del partier ofta gör tala sig varm för olika
delaspekter av budgeten utan att ta ansvar för att det
hela går ihop på slutet. Om man i sin retorik fram-
ställer sig som en som värnar de svaga och sjuka i
samhället och det inte riktigt finns täckning för det i
partiets budget som helhet tycker jag gott att man kan
påpeka det. Det har jag också gjort.

Anf. 15 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! I mitt anförande ställde jag frågan till
Miljöpartiet hur ni i all sin dar kunde ställa er bakom
det här förslaget. Tidigare svar har varit att det gäller
att ge och ta. I dag var det tydligare. Vi fick besked
om att Miljöpartiet anser att det finns fog för det här
förslaget.
Jag vill fråga om det inte hade varit bättre att vidta
åtgärder som inte så direkt slår mot utsatta grupper.
Hade det inte varit bättre att titta på åtminstone några
av de konkreta ganska snabba åtgärdsförslag som
finns i t.ex. Centerpartiets motion?
Dessutom trodde jag att Miljöpartiet var emot
monopol och bejakade mångfald, liksom att man såg
positivt på alternativa driftsformer. Hur kan ni i Mil-
jöpartiet vara med och aktivt förhindra att det i Sveri-
ge ges sådana möjligheter som finns i så många andra
länder, att t.ex. driva kooperativa eller privata apotek?

Anf. 16 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att det kan finnas fog i
framtiden för att ändra förhållandena när det gäller
Apoteksbolagets monopol att sälja läkemedel. Men vi
tycker inte att tiden är mogen än för det. Vi är inte
redo att släppa Apoteksbolagets monopol än.
Vi hade i de förhandlingar vi bedrev svårt att hitta
andra åtgärder som snabbt skulle kunna bidra till att
hjälpa oss att klara det utgiftstak som riksdagen -
även Kenneth Johansson och hans parti - ställt sig
bakom.

Anf. 17 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag beklagar att Miljöpartiet har låst
möjligheterna att i framtiden avreglera apoteksmono-
polet. Det är en av de strukturella åtgärder som både
kan och bör göras för att få ökad konkurrens och
lägre läkemedelskostnader, dvs. prispress.
Jag konstaterar att det tydligen inte finns förslag
på snabba åtgärder som Miljöpartiet är beredd att
vidta. Man lägger över kostnaderna på redan utsatta,
svaga grupper. Jag beklagar det. Där har våra partier
helt olika uppfattning.

Anf. 18 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Den snabba åtgärden för att få minska
kostnaderna är den vi föreslår skall vidtas, nämligen
en höjning av högkostnadsskyddet. Men jag vill upp-
repa att förutom den höjningen skall det ske en total
översyn av läkemedelsförmånen, som syftar till att få
ned kostnaderna också på längre sikt.

Anf. 19 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag ställde ett antal frågor i mitt anfö-
rande. Jag tycker inte att jag har fått något svar från
Miljöpartiet på en viktig fråga. Jag vill ställa den
igen: Vad var det som var så mycket viktigare än att
hålla ned läkemedelskostnaderna för de människor
som är i så stort behov av läkemedel?
Jag har också en annan fråga. Det låter bra och
vackert att säga att man går med på höjningen nu men
att det skall ske en översyn och att tandvårdskostna-
derna skall ingå i högkostnadsskyddet. Hur mycket
kommer det högkostnadsskyddet att ligga på, Matz
Hammarström - tandvården är ju ganska dyrbar?

Anf. 20 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Som Kerstin Heinemann säkert för-
står kan jag i dag inte säga vad den totala summan
skall ligga på i ett sådant samordnat högkostnads-
skydd. Det är en omöjlighet.
Sedan var det frågan om vad det var som var så
mycket viktigare än att hålla ned läkemedelskostna-
derna för dem som är beroende av läkemedel. Kerstin
Heinemann formulerade sin fråga ungefär så. Rege-
ringen har ju riksdagens uppdrag att hålla det bud-
gettak och överskottsmål som riksdagen har fastställt.
För att regeringen skall klara det uppdraget, behöver
regeringen hitta en majoritet som kan stödja en bud-
get som gör saken möjlig.
Vi undersökte under förhandlingarna olika vägar
till besparingar. Vi stannade på att detta var en sådan
möjlig och nödvändig besparing för att klara de över-
gripande budgetmål som riksdagen har ålagt rege-
ringen.

Anf. 21 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Detta var ett svar som de som drabbas
av de höga kostnaderna har svårt att förstå. Det finns
andra möjligheter att spara på läkemedelskostnader-
na. Det har Folkpartiet och andra partier bevisat i dag.
Sedan var det att Matz Hammarström inte kan
ange hur högt högkostnadsskyddet kan bli. En anled-
ning till att läkemedels- och vårdkostnaderna delades
i två olika högkostnadsskydd var för att se till att de
människor som har väldigt höga läkemedelskostnader
skulle få det lite bättre. Om båda högkostnadsskydden
läggs ihop riskerar summan att bli väldigt hög -
7 000-9 000 kr per år. Är det verkligen Miljöpartiets
mening att människor skall drabbas av så höga kost-
nader på en tolvmånadersperiod?

Anf. 22 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag är i dag inte beredd att ange nå-
gon nivå på ett eventuellt nytt samordnat högkost-
nadsskydd.
Vi stannade vid att det inte var orimligt att göra
denna besparing i och med att det har skett en sådan
enorm ökning på området för statens kostnader för
läkemedelssubventioner.
Vi har också förslag på andra åtgärder för att
minska kostnaderna. Men för att få en effekt för 1999
och 2000 som hjälper oss att klara budgetmålen,
ansåg vi denna åtgärd nödvändig.

Anf. 23 CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! Förra gången som riksdagen behand-
lade läkemedelsfrågorna på ett grundligt sätt var
hösten 1996. Då ställde sig riksdagen bakom princi-
pen att läkemedel bör ses som en integrerad del av
sjukvården och att läkemedelsnotan på sikt borde
överföras till sjukvårdshuvudmännen. Då lagfästes att
varje sjukvårdshuvudman skall ha en läkemedel-
skommitté, nuvarande regler för högkostnadsskyddet
fastställdes och regler infördes för receptregister.
De grundläggande idéerna bakom 1996 års beslut
var bra. Många sjukvårdshuvudmän har startat ett
aktivt arbete kring läkemedelsfrågor. Verkligt starka
incitament att kontrollera läkemedelskostnaderna får
dock inte landstingen förrän år 2001, då de beräknas
överta det fulla kostnadsansvaret för verksamheten.
Samtidigt måste man konstatera att utvecklingen
inom läkemedelsområdet är mycket snabb. Ett antal
frågor som berör läkemedel behandlades inte i sam-
band med 1996 års beslut.
Alla siffror visar att vi har en fortsatt snabb ök-
ning av kostnaderna för läkemedel. Antalet nya läke-
medel ökar hela tiden. Ökningstakten har varit ex-
ceptionellt stor under de senaste åren. Delvis är denna
ökning av antalet preparat ett resultat av den gemen-
samma godkännandeprocessen inom EU, men fram-
för allt ett resultat av den stora forskningsaktivitet
som råder inom läkemedelsområdet. Den stora forsk-
ningsaktiviteten är självklart positiv, men innebär
också att finansieringen av läkemedel blir en allt
tyngre uppgift.
Under de år som läkemedelskostnaderna har ökat
med 10-12 % per år har sjukvården tvingats till be-
sparingar och kraftiga effektiviseringar. En av förkla-
ringarna till den snabba ökningen av läkemedelskost-
naden är uppenbarligen att svenska läkare är snabbare
och generösare med att skriva ut nya och dyrare lä-
kemedel, även om de inte är dokumenterat bättre än
äldre och billigare preparat.
Vid socialutskottets hearing om läkemedel i
framtiden visades mycket tydligt att det finns mycket
att vinna på att förbättra informationen till förskri-
vande läkare. Detta är ett arbete som måste påskyndas
och som på sikt kan minska kostnadsökningarna.
En sammanställning redovisad av tidningen Da-
gens Medicin visar att det fortfarande finns betydande
regionala skillnader i läkemedelsförskrivningen i det
här landet. I framtiden är det tänkt att fördelningen
skall baseras på invånarantalet hos respektive sjuk-
vårdshuvudman. I dag fördelas pengarna efter tidiga-
re förbrukning. I framtiden får sjukvårdshuvudmän
som i dag har en överförskrivning av läkemedel en
press på sig att vidta åtgärder för att minska sin för-
skrivning.
Många undersökningar visar också att en bety-
dande del av de läkemedel som hämtas ut på apote-
ken inte används. Burkarna står kvar oöppnade hem-
ma hos patienten. Ytterligare ett problem är att alltför
många patienter inte tar de läkemedel de skall äta på
det sätt de har ordinerats. Detta är ett problem som
borde uppmärksammas mer i kontakten mellan läkare
och patient. Läkare borde mer följa upp hur deras
patienter sköter sin medicinering. Om både patienter
och läkare blir mer kostnadsmedvetna skulle läkeme-
delshanteringen bli effektivare.
Mycket talar för att antalet nya läkemedel kom-
mer att fortsätta att öka. Jag har läst att en studie visar
att läkemedelsnotan kan två- och tredubblas i framti-
den om allt beaktas som läkemedelsforskningen i dag
har förhoppningar att klara i en framtid.
Nästan varje vecka kan man läsa om genombrott
inom forskningen och nya behandlingsprinciper.
Även om inte allt detta leder till nya läkemedel på
marknaden vet vi att nya och dyra preparat är på väg
att införas för många sjukdomsgrupper, t.ex. just nu
inom området reumatiska sjukdomar.
Det finns också exempel på att ett och samma lä-
kemedel kan användas både för att öka livskvaliteten
och bota och lindra sjukdomar. Den utvecklingen
torde bli än tydligare framöver. Antalet preparat som
enbart har funktionen att öka livskvaliteten kommer
också att öka kraftigt. Det är bra att regeringen upp-
dragit åt Läkemedelsverket och Socialstyrelsen att
utreda vilken utveckling vi kan förvänta oss inom
detta område de närmaste åren.
Denna utveckling reser samtidigt frågan vad som
skall subventioneras inom ramen för läkemedelsför-
månen och vad den enskilda patienten skall betala
fullt ut. Redan i dag finns denna problematik. Vid
utskottets hearing framkom med stor tydlighet att
oklarhet råder. Utskottet vill därför att denna fråga
behandlas med förtur i den totalöversyn av läkeme-
delsförmånen som regeringen aviserar.
Övriga regler i läkemedelsförmånen och förskriv-
ningsrätt är exempel på andra frågor som inte hante-
rades i samband med 1996 års riksdagsbeslut. Det är
bra att det sker en samlad översyn även av dessa
frågor. Även andra frågor som hör samman med det
planerade slutliga överförandet till sjukvårdshuvud-
männen år 2001 måste självfallet klarläggas.
Den fråga som tilldragit sig störst intresse är rege-
ringens förslag till höjning av högkostnadsskyddet.
Oavsett vilken kostnadspost det gäller måste grundin-
ställningen vara att man skall ha kontroll över kost-
nadsutvecklingen. Vårt land har bitter erfarenhet av
hur det kan gå om man inte använder sig av den
grundinställningen. De offentliga utgifterna för läke-
medel har nästan fördubblats under 1990-talet. Anta-
let patienter som uppnår gränsen för frikort har ökat
kraftigt. Den procentuella andel av läkemedelskost-
naden som betalas av patienten har minskat.
Regeringens förslag innebär att högkostnadsskyd-
det höjs men tyngdpunkten läggs på de patienter som
har en förhållandevis liten läkemedelskostnad. Samti-
digt kompenseras de mest ekonomiskt utsatta genom
att pensionstillskottet höjs.
Jag förstår den oro som en del grupper känner
över höjningen av högkostnadsskyddet. Samtidigt kan
vi konstatera att för ett antal år sedan betalades nästan
30 % av kostnaderna för receptförskrivna läkemedel
av den enskilde. I dag är vi nere i nästan 20 %. Kva-
liteten på de läkemedel vi får för de pengar vi betalar
har under den tiden ökat rejält.
Självfallet är det viktigt att ingen skall behöva bli
utan läkemedel. Därför höjs pensionstillskottet och
systemet med delbetalning förbättras, så att patienter
alltid skall erbjudas möjlighet till delbetalning.
Socialutskottet tillstyrker regeringens förslag.
Samtidigt är det viktigt att övrigt arbete som pågår för
att effektivisera läkemedelsområdet nu prioriteras.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att det
inte är aktuellt att förändra ensamrätten för apoteken
att ansvara för distributionen av läkemedel i Sverige.
Jag tycker att det är ett bra konstaterande. Sverige har
låga marginaler i distributionsledet. Många länder har
klart högre nivåer. Vi kan inte lägga den utvecklingen
ovanpå kostnadsutvecklingen för läkemedel i Sverige.
Fyra partier har reserverat sig mot förslaget. Mo-
deraterna återupprepar sina kända ståndpunkter. De
yrkar avslag på regeringens förslag, som innebär en
kostnadsminskning med ca 1 miljard. Moderaterna
vill i stället har besparingar på 3,7 miljarder på läke-
medelsområdet. I och för sig är det klädsamt att Mo-
deraterna i årets motion har plockat bort de 200 mil-
joner kronor som man har återanvänt i flera år, näm-
ligen besparingar på kostnader som redan är nedlag-
da. Man har tydligen insett att den kritik man fick på
den punkten var hållbar och plockar bort de pengarna.
Det är klädsamt för Moderaterna.
I övrigt bygger förslaget, som redan sagts, på att
friska människor frivilligt skall betala in 1 200 kr per
år. Man kan fundera över hur många människor som
kommer att göra det. Den som är mellan 20 och 40 år
och känner sig fullt frisk tänker kanske inte på sjuk-
domar och läkemedelsbehov. Tror verkligen Mode-
raterna att människor frivilligt kommer att betala in
1 200 kr? Om inte faller hela grunden för er matema-
tik på detta område, precis som Matz Hammarström
sade förut. Då blir det inte de besparingar ni tror er få
ut. Samtidigt vet vi att Moderaternas kraftiga skatte-
sänkningar allvarligt skulle drabba vårdens förutsätt-
ningar att bl.a. jobba effektivt med läkemedelsområ-
det.
Vad Kristdemokraterna egentligen vill på läkeme-
delsområdet är svårare att utröna. I sin sjukvårdsmo-
tion skriver de att de vill införa den fria listan igen. I
dagens reservation ser jag ingenting om den fria lis-
tan. I den ekonomiska motionen finns ingen finansie-
ring av förslaget om att återinföra den fria listan. Det
är symtomatiskt för Kristdemokraternas sätt att reso-
nera i olika frågor. Det upprepades av Chatrine Påls-
son här i dag att man inte kan blanda in andra saker
när man pratar om en fråga.
Om man läser Kristdemokraternas ekonomiska
motioner framgår att Kristdemokraterna vill försämra
tryggheten vid sjukdom och handikapp för människor
med upp till 6,5 miljarder kronor. Karensdagar och
annat påverkar självfallet den ekonomiska situationen
för människor som är sjuka. Det är den totala situa-
tionen för människor som är sjuka som är det intres-
santa, eller hur, Chatrine Pålsson?
Centerpartiet vill införa en receptavgift på 10 kr. I
sin ekonomiska motion skriver man att det i motionen
om läkemedelsförmåner finns förslag som rymmer
kostnadsreduceringar för innevarande år på 800 mil-
joner kronor. Var i er läkemedelsmotion kan man
hitta detta, Kenneth Johansson? De förslag ni framför
där kan omöjligt ge sådana stora effekter för inneva-
rande år.
Folkpartiets reservation bygger ungefär på samma
resonemang, nämligen att alla 35 000 förskrivare av
läkemedel vid varje förskrivningstillfälle, i princip
fr.o.m. i dag, skulle handla helt optimalt. Vid varje
möjligt tillfälle skriver man ut generika. Vid varje
tillfälle följer man SBU:s rekommendationer. Man
följer kontinuerligt sitt eget förskrivningsmönster. Jag
skulle önska att det vore så. Men att tro att man kan
basera en ekonomisk plan på att var och en av de
35 000 förskrivarna fr.o.m. i dag skulle handla opti-
malt vid varje förskrivningstillfälle är att hysa en
ekonomiskt from förhoppning, liknande de förhopp-
ningar Folkpartiet hade på den ekonomiska utveck-
lingen då man satt vid regeringsmakten.
Fru talman! Vi befinner oss ungefär i halvtid
mellan 1996 års beslut och det tänkta slutmålet år
2001. Mycket arbete återstår. Målet är att uppnå en
optimal användning av läkemedel, att få så medvetna
aktörer som möjligt på arenan samt att ta till vara de
möjligheter läkemedel ger men också vara observant
på de risker som finns på detta område. Även när det
gäller läkemedel måste vi använda de ekonomiska
resurserna på bästa sätt och ha kontroll över kost-
nadsutvecklingen.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till socialutskottets
hemställan och avslag på de framlagda reservationer-
na.

Anf. 24 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Conny Öhman tar upp många saker
som belyser det orimliga, att man har lagt kostnads-
ansvaret på landstingen som inte överblickar in-
täktssidan. Han exemplifierar utmärkt när han tar upp
preparat mot reumatiska sjukdomar. Conny Öhmans
hemlandsting säger att man kanske kan räkna med en
ökning med 1-2 miljarder av läkemedelskostnaderna.
Det är en katastrof för ett landsting. Samtidigt räknar
man med att samhällsintäkten i allt övrigt ligger på 5
miljarder. Det är den överblicken vi måste ha, i stället
för att försöka ta ut kostnaden från dem som är sjuka.
Dagens system leder bara till att högkostnads-
gränsen måste höjas hela tiden. Man måste titta efter
något nytt. Det gäller att få in flera i systemet, som
betalar till det men inte ger upphov till utgifter. Det är
vad en försäkring gör. Den erbjuder trygghet och
översyn över den egna ekonomin. Den försäkrade
råkar inte ut för överraskningar. På detta sätt kommer
även de som ett år har turen att inte få några medicin-
kostnader att bidra till kostnaderna.
Det är naturligtvis också attraktivt för företag att
erbjuda sina anställda, som ju ofta är yngre och friska
och inte har stora medicinkostnader, en löneförmån
där det ingår att man har en läkemedelsförsäkring. Då
får man in friska pengar som kommer dem som har
stora behov till del. Det gör det inte med nuvarande
system. Det betyder att de sjuka bara kommer att få
betala mer och mer i det hela.
Sedan har vi naturligtvis andra förslag, t.ex. av-
monopolisering och andra verksamhetsformer. Vi vet
från t.ex. utländska försök med andra distributions-
former att det kan ge 10-20 % lägre kostnader. Och
det är ju det vi måste åt.

Anf. 25 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson säger i klartext att det
gäller att få in fler som betalar. Då är frågan om man
skall tro på moderaternas modell att fler kommer att
frivilligt betala 1 200 kr. Jag tror inte att det är så. Jag
tror inte att människor som känner sig fullt friska och
som ser det här med sjukdomar som något som ligger
ganska många år framåt i tiden kommer att frivilligt
betala på det sätt som Leif Carlson har förhoppningar
om.
Sedan kan man ju undra, Leif Carlson, om mode-
raterna tänker tillämpa politik på fler områden. Man
kan undra om moderaterna har förhoppningar om att
de som inte omfattas av något slags system frivilligt
skall betala till de systemen också. Är det frivillighe-
tens väg vi skall gå när det gäller att försöka lösa de
ekonomiska problemen? Då tror jag att vi kommer att
få ganska många problem med kostnadsutvecklingen
i samhället.
När det gäller avvägningen mellan intäkter och
kostnader är det precis den möjligheten sjukvårdshu-
vudmännen får. Leif Carlson, som har varit verksam
inom sjukvården, känner ju till att det var ganska
vanligt för ett antal år sedan att man resonerade på det
sättet att man kunde vidta ett antal åtgärder inom
sjukvården som faktiskt innebar att man överförde
kostnader på staten, som var ansvarig för läkemedel-
snotan. Nu får man möjlighet i vården att väga olika
åtgärder mot varandra.
Jag kan säga att mitt eget landsting i Östergötland
har lagt ut budgetar på olika produktionsområden, där
man har en kostnadspost för läkemedel och har möj-
lighet att väga den mot andra kostnadsposter. Hittills,
Leif Carlson, talar allt i mitt hemlän för att detta har
varit bra och effektivt, och man har haft kontroll på
kostnaderna.

Anf. 26 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är väl därför som partikamraten
och landstingsrådet i Östergötland skriver att det är
ett ovanligt dåligt förslag som man lägger fram. Han
har sällskap också av Vänsterpartiets och Miljöparti-
ets företrädare, så på något sätt är tydligen Östergöt-
land avvikande från den linje som förs av samma
partier här i riksdagen.
Det är ju så att man i landstingen inte har över-
blick över samhällsekonomiska effekter. Man ser inte
sjukskrivningar, förtidspensionering, produktionsef-
fekter. Därför är det olämpligt. Hur man än lägger ut
det, är det ingen bra väg att göra på det sättet. Det
enda man kan överblicka är alltså de direkta medi-
cinska insatserna.
När det gäller försäkring och frivillighet tycker vi
att det är frivilligt att man erbjuder något som är bra,
så att människor utnyttjar det. Människor är rädda för
osäkerheten att plötsligt kanske ha 1 800 kr att betala
ut och inte ha pengar. Det kanske är precis före mid-
sommar, och det året kanske socialministern eller
biträdande socialministern inte har beslutat att dela ut
barnbidraget tidigare. Då kan man inte klara det här,
och det är olustigt.
Däremot kan man planera om man betalar 100 kr i
månaden för det hela. Vi har räknat lågt. Bland dem
som är unga och friska kanske inte mer än 30 % tyck-
er att det viktigt. Men de som har barn vet att det är
viktigt att känna trygghet. Vi tror att de som har hög-
re kostnader och som har större chans att råka illa ut i
pensionsåldern och senare ansluter sig i högre grad.
Men vi skall ha klart för oss att 80 % i dag inte har
kostnader över 1 300 kr, utan nästan hela kostnaden
ligger på dem som ligger över det beloppet. Vi måste
få med dem som har låga kostnader.
Det här är ett sätt att göra ett attraktivt försäk-
ringssystem. Alla känner till försäkringar - hemför-
säkringar, brandförsäkringar osv. - och vet hur det
fungerar. Det ligger en solidaritet i att man själv kan-
ske har tur och klarar sig, men att man med sin pre-
mie bidrar till att de som råkar illa ut faktiskt får en
möjlighet att klara sig.

Anf. 27 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller förhållandena i Öster-
götland blandar nu Leif Carlson äpplen och päron.
Det finns en viss kritik mot en höjning av de
500 kronorna, det är sant. Men Leif Carlson säger
också att det finns en kritik mot att sjukvårdshuvud-
mannen får möjlighet att faktiskt ta hand om läkeme-
delsbudgeten och göra avvägningar mellan läkemedel
och andra vårdinsatser. Där finns det ingen kritik, så
på den punkten, Leif Carlson, hugger du nog i sten.
Sedan var det ju roligt att höra en moderat tala så
med emfas för att endast den som har total överblick
har möjlighet att göra någonting i det här landet.
Sällan har jag hört en moderat tala ett så centralistiskt
språk som Leif Carlson gjorde nu. Slutsatsen av det
Leif Carlson sade är väl att allt måste skötas av aktie-
bolaget Sverige från högsta nivå. Jag tror inte att det
är en lycklig utveckling, Leif Carlson.

Anf. 28 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag blev orolig i början av Conny
Öhmans anförande med tanke på hur han talade om
nya läkemedel och om det man forskar fram om nya
läkemedel. Det kändes nästan som om det var en
hotbild. Jag tycker att det är fantastiskt att man ge-
nom forskning och utveckling kan bota alltfler sjuk-
domar och lindra alltmer lidande. Jag tycker att man i
stället skall se det här som en vinst och inte som en
belastning. Jag vill att Conny Öhman lite tydligt talar
om sin och socialdemokraternas åsikter i den här
frågan. Jag är övertygad om att hittar man bättre me-
diciner blir det en vinst inte bara för människan själv
utan även för hela samhället.
Den andra saken jag måste fråga om är den stora
översyn av läkemedel som skall göras nu. Det är ju
nödvändigt och bra. Men det har blivit alltför många
sådana olika sätt som socialdemokraterna begraver
problem på. Varför var det inte viktigt att göra en
översyn och en konsekvensanalys av den stora ök-
ningen av högkostnadsskyddet? I stället har man inte
ens med en konsekvensbeskrivning i propositionen av
vad det skulle kosta samhället om människor inte tar
sin medicin. Då måste jag fråga: Är det så att man
från socialdemokratiskt håll helt ogenerat lägger fram
förslag om stora ökningar utan att se vad konsekven-
serna blir för dem som är sjuka?
Till slut, när det gäller våra karensdagar: Vårt för-
slag om karensdagar med högkostnadsskydd på tio
dagar drabbar inte dem som är kroniskt sjuka och
som är sjuka ofta. Det drabbar Conny Öhman och
mig, och vi har råd att betala två dagar.

Anf. 29 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller nya läkemedel, Chatri-
ne Pålsson, sade jag ordagrannt: Den stora forsk-
ningsaktiviteten är självfallet positiv. Självfallet väl-
komnar jag alla nya läkemedel som är bättre än de
gamla. Det man kan vara lite orolig för är att den
svenska läkarkåren är väldigt snabb med att introdu-
cera nya läkemedel i snabb takt, innan man kanske
har en full utvärdering av vad de faktiskt står för i
olika sammanhang och av hur kostnadseffektiva de
är. Det är faktiskt något som jag inte är ensam om att
påstå. Man kan få ganska många i läkarkåren att vi-
dimera att det är på det sättet i Sverige.
Sedan tycker jag att det viktiga är att utvärdera
och titta över läkemedelsförmånen och regelverket
omkring det. Det är ju det som är styrande i olika
avseenden för vad som skall vara subventionerat och
vad som inte skall vara subventionerat och för hur
förskrivningsmönster skall se ut i framtiden. Det är ju
ändå det som genererar större delen av den kostnads-
utveckling vi har på det här området.
Konsekvensanalyser är väl bra. Men i alla sam-
manhang hinner man inte med att göra kon-
sekvensanalyser. Det hann inte heller kd med när man
hade del i regeringsmakten. Hade man gjort kon-
sekvensanalyser på den tiden hade man väl kommit
fram till att man skulle ha fört en helt annorlunda
politik, såvitt jag förstår.
Det viktiga tycker jag är att man ändå har klart för
sig att det finns ett samband mellan vad man gör
inom politikens olika områden. Jag tycker inte att kd
har det när man kan ta till sådana brösttoner i fråga
om det här förslaget, samtidigt som man ogenerat vill
skära ned 6½ miljarder kronor när det gäller ekono-
misikt stöd vid sjukdom och handikapp under utgift-
spost 10 i budgeten.

Anf. 30 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Conny Öhman säger att Folkpartiets
motförslag och de åtgärder vi har handlar om att man
skall handla helt optimalt fr.o.m. i dag. Då missar
Conny Öhman en sak. Vi har i vårt vårbudgetförslag
lagt med pengar. Vi tror nämligen inte att det går
fr.o.m. i dag. Vi lägger in pengar för att klara av det
här.
Dessutom: De åtgärder som vi föreslår är ju
egentligen inga stora nyheter. Det är sådana åtgärder
som har varit kända länge och som t.ex. regeringen
borde ha kunnat vidta långt tidigare.

Anf. 31 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Kerstin Heinemann, jag riktar ingen
kritik mot förslagen i er reservation. Jag tycker att
idéerna är bra, och som du själv säger har de varit
kända länge. Det är bara det att det gäller att få ge-
nomslag för den här typen av saker bland 35 000
förskrivare. Man skulle kunna ta till en ännu högre
siffra om man räknar med de sjuksköterskor som har
rätt att förskriva vissa preparat. Detta är faktiskt en
process som tar tid. Det tar tid att få genomslag för
vad som är optimalt när det gäller att förskriva läke-
medel i olika skeden.
Men självfallet, precis som jag sade i mitt anfö-
rande, är detta en minst lika viktig uppgift för olika
aktörer att jobba med. Alla aktörer måste ta sig an
uppgiften att komma närmare det som är optimalt.
Men problemet med Folkpartiets reservation är att
man tror att man kan basera en ekonomisk politik när
det gäller utgiftstak och annat på att alla fr.o.m. i dag
skall rätta sig efter denna.

Anf. 32 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Conny Öhman har tydligen inte ens
en gång nu tagit åt sig att vi inte räknar med att det
skulle vara optimalt från i dag. Men vi är i alla fall
överens om, antar jag, att kostnaden för läkemedel
inte uppstår förrän en läkare eller en sjuksköterska
har skrivit sitt namn på receptet och patienten har
hämtat ut receptet. Det är där kostnaden uppstår. Det
måste ju vara där som problemet skall angripas och
inte genom en höjning av högkostnadsskyddet.
I mitt anförande ställde jag en fråga som jag gärna
skulle vilja ha svar på. När ni ställde er bakom detta
förslag, som vi antagligen kommer att fatta beslut om
i dag, tänkte ni då inte alls på de kroniskt sjuka och
de handikappade som redan i dag har flera tusen
kronor i månaden i extra kostnader för sin sjukdom
och för sitt handikapp?

Anf. 33 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Nu är ju gruppen kroniskt sjuka och
handikappade en ganska heterogen grupp. Det finns
människor med mycket goda inkomster i denna grupp
och det finns människor som har det bekymmersamt.
Men den grupp som ändå har bedömts ha det allra
svårast att klara kostnaderna är de pensionärer som
har den allra lägsta pensionen, och de får helt klart en
full kompensation för detta.
Självfallet går ju inte en höjning obemärkt förbi
för någon, och det är jag fullt medveten om. Om den
inte märktes på något sätt vore den ju meningslös.
Anledningen till den är ju att vi har ett problem med
en kostnadsutveckling på läkemedel som är oerhört
snabb - en kostnadsutveckling som innebär att det här
kontot ökar en 10-12 % per år. Om vi inte hade den
verkligheten, skulle säkerligen inte detta förslag ha
lagts fram. Men det är ju den verkligheten vi lever i,
och vi socialdemokrater lever i verkligheten.

Anf. 34 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Conny Öhman bekräftar att utskotts-
majoritetens linje är att utreda, avvakta och vänta. I
väntan på detta får enskilda, redan utsatta människor
stå för de kortsiktiga lösningarna.
Centerpartiet har en helt annan linje. Jag har redo-
visat i dag och vi redovisar i vår motion de åtgärder
som vi föreslår. Vi bedömer att vi med dessa åtgärder
redan innevarande år skulle klara av de besparingar
som krävs.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Conny Öhman
utifrån vad NEPI, Nätverk för läkemedelsepidemio-
logi, har pekat på. Man säger att det krävs mycket
mer och djupare förhandlingar gentemot läkemedels-
företagen för att på det sättet få ned kostnaderna. Det
skulle ge stora pengar.
Vi har från Centerpartiet redovisat att vi tycker att
landstingen själva borde få sköta förhandlingarna om
priserna. Min fråga är: Vad anser Conny Öhman och
socialdemokraterna om vårt förslag i den delen?
Till sist vill jag mycket kort ta upp frågan om
Västerbotten och de mycket intressanta försöken med
parallellimport. Vad ger Conny Öhman för kommen-
tarer till sättet att arbeta där?

Anf. 35 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Prissättning av läkemedel tycker jag
för min del är en av de frågor som tål att tänka på
några varv till. Det är ju grundläggande för hur kost-
nadsutvecklingen kommer att bli framöver. Det finns
anledning att fundera över om den prissättning som vi
har i dag i Sverige är den bästa på sikt.
När det sedan gäller parallellimport och Väster-
botten är det klart att de i Västerbotten agerar på det
sätt som man skall agera i det sammanhanget, och fler
borde agera likadant. I och för sig är det konstifika att
det över huvud taget finns någonting som heter pa-
rallellimport, därför att vad parallellimport innebär är
ju att man åker till andra länder för att hämta läkeme-
del, packa om och sälja dem billigare än vad ordinarie
leverantör gör i Sverige. Detta är självfallet någonting
som man skall utnyttja så länge det pressar priserna
på läkemedel. Jag har absolut ingenting emot det.
Det som jag ifrågasatte i Centerpartiets motion är
de 800 miljoner kronorna. Även om man räknar både
bak- och framlänges på de förslag som ni har i reser-
vationen, så går det inte, när vi i dag är i slutet av maj
månad, att säga att de innebär besparingar på 800
miljoner kronor under innevarande år, Kenneth Jo-
hansson. Det är en matematik som inte innebär att
man adderar på ett riktigt sätt.

Anf. 36 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att om Conny Öhman räknar
både framlänges och baklänges så kommer resultatet
att bli detsamma.
Det som i denna del är våra förslag är alltså en re-
ceptavgift, som går ganska snabbt att genomföra och
som ger mycket pengar som alla får vara med och
betala, även de som inte omfattas av högkostnads-
skyddet. Det handlar vidare om att påbörja arbetet för
en ökad konkurrens som ger pengar på sikt, inte ome-
delbart. Det handlar om att snabbt få Läkemedel-
skommittén att intensifiera sitt arbete. Parallellim-
porten är ett exempel. Dessutom handlar det om att få
snabb effekt av förtydliggörandet av förskrivnings-
reglerna. Det borde ha genomförts för länge sedan,
för här står det och tickar och pengarna rinner i väg.
Detta är några exempel på åtgärder som vi har re-
dovisat.

Anf. 37 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Nu medgav Kenneth Johansson i sitt
inlägg att det är på sikt som den här typen av åtgärder
ger effekt, och det är precis min inställning också.
Men vad Centern försöker få oss att tro i sin reserva-
tion är ju att de ger effekt fullt ut under innevarande
år, och det vill jag mycket kraftigt ifrågasätta. Det blir
inte sådana effekter när man skall jobba mot så pass
många aktörer som faktiskt är inblandade när det
gäller förskrivning av läkemedel.

Anf. 38 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Den svenska sjukvården skall utgå
från allemansrättens principer. Det innebär för det
första att den skall vara tillgänglig för alla på lika
villkor. Det innebär för det andra att den skall vara
solidariskt finansierad med skatter. Det innebär för
det tredje att den skall vara offentligt styrd under
demokratisk kontroll. Så ser en sjukvård och en häl-
sovård på allemansrättens principer ut.
Läkemedel utgör en mycket betydelsefull del av
den moderna svenska hälso- och sjukvården. Utan en
aktiv läkemedelsanvändning skulle inte de goda be-
handlingsresultat som i dag uppnås inom den moder-
na sjukvården vara möjliga. Läkemedlen har dess-
utom genomgått en kraftig utveckling under senare
år, vilket naturligtvis ökat användningen.
Vi har fått effektivare och mer kraftfulla läkeme-
del. Vi har fått läkemedel som ersätter omfattande
operativa ingrepp och som därmed bidrar till en om-
fördelning av kostnaderna inom sjuk- och hälsovår-
den. Vi har fått läkemedel som bättre kan lindra
smärta och som ger mindre biverkningar.
Läkemedel som behandlingsform är således viktig
och skall självfallet också vara en del av allemans-
rätten. Därför är det viktigt att slå vakt om att alla
skall kunna hämta ut sina läkemedel. Därför är det
viktigt att det finns ett skydd mot orimligt höga kost-
nader. Därför skall det finnas ett högkostnadstak för
hur mycket en persons samlade läkemedel får kosta
under en tolvmånadersperiod.
Det är viktigt att konstatera att enbart Moderater-
na såvitt jag har förstått i den här diskussionen har
börjat ifrågasätta principen att vi skall ha ett högkost-
nadstak. Vi vill slå vakt om högkostnadsskyddet och
bestämma oss för att över en viss nivå skall de som
behöver medicin inte tvingas betala. Jag skall åter-
komma till Moderaternas förslag om ett tag.
Under senare år har läkemedelskostnaderna ökat i
mycket snabb takt. Det har påpekats av flera debattö-
rer. Men detta är vi inte ensamma om i Sverige.
Samma problem brottas man med i hela den industri-
ella världen. Samtliga parlament diskuterar just nu
den ena eller andra åtgärden för att komma till rätta
med problemet. Jag skall ta ett exempel. I Danmark
beslutade Folketinget i december om en ny princip
för läkemedelssubventionerna. Den innebar att man
införde ett slags högkostnadsskydd på 3 600 kr om
året, dvs. 300 kr i månaden.
Men som jag sade är detta ett slags högkostnads-
skydd, för även efter 3 600 kr skall alla betala 15 %
av de faktiska läkemedelskostnaderna. Då säger na-
turligtvis någon: Kan danskarna verkligen vara så
orimliga? Nej, det är de inte riktigt. Om man är kro-
niker har man möjlighet att tillsammans med sin
läkare ansöka om att bli befriad från kostnaderna.
Dock skall man alltid betala de grundläggande 3 600
kronorna. Så har man alltså diskuterat i Danmark för
att möta ett av våra gemensamma problem. Man inför
nu ett högkostnadsskydd, men på en nivå som jag
utgår ifrån att ingen i den här kammaren kan tänka sig
att vi skulle införa i Sverige, ett högkostnadsskydd
som är dubbelt så högt som vårt.
Nu vill jag ställa en fråga till Chatrine Pålsson,
som påstår att om man höjer högkostnadsskyddet
med 42 kr i månaden till 150 kr har man lämnat män-
niskovärdesprincipen. Har Danmark lämnat principen
om människovärdet för att de har bestämt sig för en
nivå på 300 kr? Det är rätt viktigt att vi har klart för
oss vilka proportioner vi talar om och vilka problem
vi faktiskt står inför.
I Sverige har under perioden 1990-1998, vilket
har påpekats av många, statens kostnader fördubblats
från 6,9 miljarder kronor till 13,9 miljarder. Läke-
medlen svarar alltså för en större andel av de totala
sjukvårdskostnaderna. Det innebär att vi nu står inför
två stora utmaningar inför framtiden. Den ena är
sjukvårdspolitisk. Läkemedelskostnaderna riskerar att
tränga undan resurser till annan vård och behandling.
För att uttrycka det alldeles begripligt: Ökade läke-
medelskostnader förhindrar oss att anställa den per-
sonal som vi behöver i vården. Det finns en faktiskt
motsättning mellan möjligheterna att anställa perso-
nal för att ge en god vård och att satsa pengar på
ökade läkemedelskostnader.
Genom den höjning som vi föreslår ges utrymme
för satsningar inom sjukvården och äldreomsorgen.
Detta innebär faktiskt en besparing som, omräknad
till antal anställda, motsvarar mellan 3 500 och 4 000
anställda. Och det har i budgetförhandlingarna de
facto öppnat för ett ökat stöd till landstingen och
kommunerna på 1,3 miljarder kronor. Det hade inte,
med tanke på det budgettak vi har, varit möjligt att
bereda väg för denna omfördelning av resurser. Det
har blivit det i och med att vi har bestämt oss för att
föreslå en förändring av högkostnadsskyddet.
Om vi inte gör något när det gäller hela kostnads-
utvecklingen för högkostnadsskyddet kommer det i
framtiden att leda till mycket allvarliga undanträng-
ningseffekter. Det har t.o.m. av vissa i debatten -
visserligen inte här i kammaren men utanför - häv-
dats att vi inom loppet av tio år skulle få en läkeme-
delsnota på 80 miljarder kronor om vi inte nu vidtar
en lång rad åtgärder för att hejda kostnadsutveckling-
en.
Den ena utmaningen är alltså vad vi kan kalla
sjukvårdspolitisk. Vi har att hitta en väg att fördela
kostnader mellan olika behandlingar. Den andra är
vad jag skulle vilja kalla hälsopolitisk. Hittills har
bara i föregående nämnts problemet med överför-
skrivning. Men det är ingen tvekan om att vi, vid
sidan av alla fördelar som läkemedelsutvecklingen
inneburit, också har ett växande problem med över-
förskrivning. Studier visar att både onödigt dyra och
onödigt stora mängder läkemedel skrivs ut och att vi
måste komma åt problemet med överförskrivningar.
Högkostnadsskyddet skall skydda mot orimliga
läkemedelskostnader för den enskilde. Även efter den
höjning vi nu föreslår kommer merparten, eller nära
80 %, av de totala läkemedelskostnaderna att betalas
av oss gemensamt med skattemedel. Patienterna
kommer sammantaget att svara för ungefär 20 %. När
högkostnadsskyddet infördes fördes i de förberedande
diskussionerna ett resonemang om att ett rimligt mål
borde vara en fördelning där patienterna svarar för
25 % av kostnaderna. Vi är långt ifrån detta, och jag
tror inte att vi kommer att vara beredda att fatta ett
sådant beslut. Det innebär nämligen att vi skulle läg-
ga på patienterna orimligt stora kostnader.
När vi har diskuterat frågan om högkostnadsskyd-
det är det många som har undrat för det första om
detta verkligen är nödvändigt och för det andra om
det räcker. Ja, det är nödvändigt för att snabbt komma
till rätta med de faktiska ekonomiska problemen och
se till att det finns resurser för att låta sjukvårdshu-
vudmännen expandera sin verksamhet. Men det är
inte tillräckligt. Höjningen av högkostnadsskyddet
löser inte alls alla de problem vi står inför.
Det är därför vi i propositionen redovisar att vi
mycket snart kommer att tillsätta en utredning för att
se över läkemedelsförmånen. Denna översyn skall ha
sin utgångspunkt i en analys av vilka faktorer inom
förmånssystemet som är kostnadsdrivande, såsom
introduktionen av nya och dyrare läkemedel. Det är
naturligtvis viktigt att utredaren anlägger ett sam-
hällsekonomiskt perspektiv på läkemedelsförmånen
så att det här förhållandet med dyra läkemedel som
leder till minskade kostnader i andra delar av sjuk-
vården beaktas.
En annan viktig fråga som ingår i översynen gäl-
ler huruvida läkemedel som mer syftar till att höja
patientens livskvalitet än till att lindra eller bota sjuk-
dom, t.ex. det mycket omdebatterade Viagra, verkli-
gen skall omfattas av läkemedelsförmånen. Denna
prövning skall göras med utgångspunkt i den rapport
som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen skall
lämna under sommaren om förskrivning av sådana
läkemedel.
En näraliggande fråga som också bör behandlas i
översynen är om, och i så fall på vilket sätt, den för-
skrivande läkaren skall kunna avgöra om ett läkeme-
del skall ingå i läkemedelsförmånen och därmed bli
subventionerat. Men det kan ju påpekas, med anled-
ning av flera inlägg i debatten, att Socialstyrelsen i ett
meddelandeblad riktat till den berörda personalen
närmare har beskrivit i vilka situationer ett läkemedel
kan förskrivas utan att det kommer att ingå i läkeme-
delsförmånen.
Det finns för övrigt också skäl att i utredningen se
över läkarnas förskrivningsrätt sedd i ett mycket
större sammanhang. Utredaren skall vidare beskriva
för- och nackdelar med separata högkostnadsskydd
för läkemedel och för sjukvård sett mot bakgrund av
att landstingen fullt ut fr.o.m. år 2001 skall ta över
kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen. Regering-
en kommer att fatta beslut om direktiven inom den
allra närmaste tiden, och avsikten är att utredningen
skall lägga fram en första rapport senast vid årsskiftet
i år för att sedan återkomma med en slutgiltig rapport
inom loppet av ett år. Det innebär att vi under de
kommande åren har möjlighet att vidta en rad åtgär-
der för att komma till rätta med riskerna för framtida
kostnadsökningar på läkemedelssidan.
Så vill jag mycket kort kommentera några av de
inlägg som har varit. Jag anser att inläggen från de
borgerliga partierna präglas av en lättsinnig ansvars-
löshet. Jag inser att det är oerhört lätt om man är i
opposition att utnyttja människors oro för ökade
kostnader för medicin för att försöka vinna politiska
poänger. Men också de borgerliga partierna har fak-
tiskt ansvar för att i den här kammaren diskutera hur
vi skall leva upp till de krav som kammaren beslutade
om när det gäller budgethanteringen. Vi kan inte
acceptera en ordning där kostnaderna för läkemedel
överskrids med 700-800 miljoner kronor utan att vi
lägger fram förslag om vad vi skall göra åt det, och
det handlar om innevarande år.
Vi måste också se till att leva upp till de krav som
ställts för budgeten år 2000. Det är en skyldighet för
samtliga partier att redovisa förslag på hur man kan
komma åt kostnadsutvecklingen på kort sikt. Och jag
måste säga att av det jag har fått ta del av blir jag
väldigt betänksam. Jag är medveten om att Leif Carl-
son är, eller i alla fall har varit, en skicklig läkare.
Men jag har insett att han aldrig har förstått något om
försäkringsbranschen. Till skillnad från mig har Leif
Carlson sannolikt aldrig jobbat i ett försäkringsbolag.
Men jag kan upplysa Leif Carlson om att det inte
skulle kunna finnas någon seriös försäkringsagent
som skulle försöka sälja en försäkring där man skulle
betala 1 200 kr för att undvika en självrisk på 1 500
kr.
Jag är alldeles övertygad om att Moderaterna i
själva verket är ute efter någonting här. Det förstår
jag utifrån den ekonomiska kalkylen. Om man tror att
30 % av medborgarna upp till 65 år frivilligt skulle
teckna en sådan här försäkring och att 80 % av med-
borgarna över 65 år skulle göra det kan man få kal-
kylen att gå ihop. Men om man inte får det måste två
alternativa åtgärder vidtas. Den ena är att införa ett
mycket högre högkostnadsskydd. Förmodligen rör det
sig om 4 000-5 000 kr. Den andra är att dra ned an-
slagen till sjukvårdshuvudmännen.
Leif Carlson, vad är alltså alternativet? Leif Carl-
son kan säga: Detta är en hypotetisk fråga därför att
jag tror på mitt förslag.
Nej, det är fråga om en riskkalkyl. Om denna
kammare skulle besluta att följa ert förslag tas en risk.
Kan vi, oss försäkringsagenter emellan så att säga, ett
ögonblick fundera över hur den riskkalkylen ser ut?
Vad är det vi riskerar - 10 000 färre anställda i sjuk-
vården eller ett högkostnadsskydd på 4 000-5 000 kr?
Chatrine Pålsson, jag vill upprepa frågan ifall
människovärdet är tillspillogivet i Danmark där man
har bestämt sig för en väsentligt högre nivå.
Kenneth Johansson måste jag allvarligt fråga: Har
Centern lämnat alla ambitioner i glesbygdspolitiken?
Under ett antal år har Farmacifacket kritiserat diskus-
sionen om en utförsäljning av Apoteket med i huvud-
sak ett argument, nämligen att man vill slå vakt om
en fungerande läkemedelsdistribution i glesbygden.
Glatt säger man nu i Centern att det lämnar man och
att man försöker lösa det genom en särskild receptav-
gift och subventioner till dem som vill öppna alterna-
tiva apotek. Varför inte lyssna på de anställda och slå
vakt om Apoteket just för att rädda glesbygden?

Anf. 39 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Just Danmark är inte ett särskilt ly-
sande exempel att ta fram. Danskarna införde 1992
ett system, ungefär som vårt, med ett högkostnads-
skydd på 800 danska kronor. Konstruktionen väckte
ett sådant uppror att systemet förlorade sin legitimitet.
Sedan har man haft problem. Nu hamnar man i den
situation som mycket riktigt skissats här, och det är
där vi kommer att hamna. Vi har ju ett system som nu
visat sig så att säga gå i väggen. Det fungerar inte.
Hela tiden måste vi höja högkostnadsgränsen för att
få in pengar och för att komma åt de problem som
finns. Därför måste man tänka nytt i stället för att,
som socialministern så gärna gör, gå i gamla hjulspår.
Vi har föreslagit ett system som är välkänt. Alla
har haft kontakt med det och vet att man oftast inte
behöver nyttja försäkringen. Vi tror alltså på trygg-
heten i systemet - att man vet att man inte plötsligt,
dagen före midsommar när man inte fått barnbidraget,
står där och skall hämta ut medicin men inte har
pengar. Då skall man alltså så att säga be om anstånd.
Vi tror att det är bättre att ha en planerad ekonomi där
man kan lösa ut det hela. Det ger trygghet.
Vad säger Lars Engqvist till folk som inte har råd
att ta ut sin medicin? Om Astma- och Allergiförbun-
det har rätt i att 20 % inte kommer att ta ut sina läke-
medel därför att man inte har råd med det i det nya
systemet, vilka blir kostnaderna för ökad sjukvård i
sådana fall? Har, "oss försäkringsagenter emellan",
Lars Engqvist beräknat hur det kan tänkas bli om man
inte hämtar ut sin medicin, alltså beräknat hur kost-
naderna faller på landstinget på annat sätt? Det är en
fråga som jag tror att alla de som har skrivit på de
3 263 listor som vi fått in - det är långt över 10 000
namn - skulle vilja ha ett svar på.
Jag lämnar den här försäkringsdelen och frågar:
Varför stöder Lars Engqvist Apoteksbolaget och
håller dem under armarna och därmed medverkar till
ökade kostnader och en orimlig prissättning? Så är
det ju. Det framgår om man jämför inköpspris och
försäljningspris.

Anf. 40 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag nämnde Danmark bara som ett
exempel på att den här diskussionen faktiskt förs i
stort sett i alla länder, alltså på att vi har ett gemen-
samt problem. Men av den offentliga debatten kan
man få intrycket att detta med att man diskuterar en
lösning är en fråga bara för Sverige. Danmark har valt
samma metod som vi men på en helt annan nivå; det
är ganska intressant.
Sedan har vi frågan om människor inte har råd att
lösa ut sin medicin. Det är naturligtvis väldigt svårt
att säga exakt hur det här kommer att fungera. När
förslaget först väcktes hade jag en föreställning om
att vi egentligen inte behövde kompensera någon
grupp. Jag var övertygad om att en kostnadsökning på
42 kr skulle klaras och blev ganska övertygad om att
det fanns skäl att också lägga ett förslag om att kom-
pensera pensionärer med bara folkpension eller med
låg ATP.
Jag är inte alldeles övertygad om att man inte kan
lösa finansieringsproblemen för övriga grupper men
man får naturligtvis följa detta. Det finns dock en
aspekt här som är lite bekymmersam, nämligen att vi
diskuterar högkostnadsskyddet som ett fördelnings-
politiskt instrument. När det infördes var det inte
avsikten. Jag tycker att det är en lite egendomlig
hållning att diskutera högkostnadsskyddet när det
gäller läkemedel som ett sätt att fördela resurser mel-
lan fattiga och rika. Vi har ju effektiva instrument för
det. Vi borde kunna diskutera förändringar i skatte-
systemet som innebär en rättvis fördelning. Vi borde
också kunna diskutera andra socialpolitiska insatser;
detta för att se till att vi hjälper människor i ekono-
miskt trångmål.
Att använda högkostnadsskyddet för att fördela
pengar mellan rika och fattiga är, milt uttryckt, ett
trubbigt instrument. Högkostnadsskyddets motiv är
att människor, oavsett inkomst, som behöver en om-
fattande medicinering skall kunna få det utan att be-
tala stora summor. Det skall vara begränsade utgifter.
Enligt vårt förslag kommer det att handla om 150 kr i
månaden. Jag hoppas att det här innebär att männi-
skor inte skall behöva gå till socialtjänsten och söka
socialbidrag för sina kostnader.

Anf. 41 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill säga till socialministern att
när vi arbetade med det här förslaget i HSU gällde
faktiskt en av diskussionerna hur man får de 40 %
som inte alls bidrar att på något sätt komma in i sys-
temet. Vi hittade då ingen direkt bra lösning, utan det
är något som vi har utvecklat senare i vårt parti just
för att försöka få med även nämnda grupp. Här finns
alltså solidaritetstanken. Det är kanske något främ-
mande för statsrådet men vi har haft med att försöka
få med även andra.
Jag återkommer till frågan: Varför icke göra sig
av med Apoteksbolaget? Det som i gårdagens Dagens
Medicin kunde läsas gör att man nog bör tänka sig en
avveckling. Där ställs frågan: Varför lägger Apoteket
på 102 %. Astmamediciner nämns. Där har Apoteks-
bolaget ett inköpspris på 25 kr men försäljningspriset
är 50:50 kr - 102 % mer. Det är bara ett monopol
som kan bete sig på det sättet. Bara det visar att man
måste avskaffa detta monopol, just för att alla de
sjuka skall få det bättre.
Vore jag statsråd skulle jag ta en rask hälsofräm-
jande promenad hem till departementet, undvika
kaffet och skriva en proposition om en avveckling av
apoteksmonopolet.

Anf. 42 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Det finns mycket starka skäl att be-
hålla Apoteket som ett monopol. Min principiella
inställning till monopolverksamhet är annars att man
skall undvika monopol, ifall det inte finns mycket
starka skäl. Detta är viktigt.
Ett starkt skäl i det här fallet är att vi just står inför
den stora utmaningen att klara läkemedelskostnader-
na. Det gäller att se till att vi får kontroll över för-
skrivningen och får en bättre hantering av prisut-
vecklingen gentemot leverantörerna, dvs. läkemedels-
företagen.
Apoteket erbjuder det offentliga insyn i och med
att det är ett helstatligt bolag. Det är staten som utser
styrelseledamöterna. Det innebär att vi också kan
utnyttja vår ägarroll och vårt ägaransvar när det gäller
förutsättningarna för betalning av läkemedel. Det
skulle ha varit svårt att hitta det system med månads-
betalningar som vi nu hittat om vi inte hade haft
Apoteket som ett samhällsägt företag.
Jag menar att det finns ytterligare ett skäl, och där
väntar jag mig att Centerpartiet skall redovisa varför
man går emot, nämligen att vi via Apoteket faktiskt
har en bättre apoteks- och läkemedelsförsörjning än
vi annars skulle ha haft. Om apoteksverksamheten
privatiserades tror jag att vi skulle få se många exem-
pel på nya apotek i storstadsområdena men väldigt få
exempel på apotek i glesbygden.

Anf. 43 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill börja med människovär-
desprincipen eftersom Lars Engqvist två gånger har
frågat om den. Min och Kristdemokraternas uppfatt-
ning är att om människor av ekonomiska skäl tvingas
avstå från vård och behandling är människovär-
desprincipen i fara. På frågan om huruvida det danska
förslaget innebär ett avsteg från den principen vill jag
säga att jag faktiskt är parlamentariker för Sverige
och har ansvar för det. Jag kan gärna sätta mig in i
danskarnas system men jag har framför allt ett ansvar
för att människovärdesprincipen, inte minst med
tanke på det riksdagsbeslut som vi ganska nyligen
tog, skall vara i fokus.
Den andra frågan ställde jag till socialministern
tidigare. Varför skall det vara högre kostnader för den
enskilde om man får en medicinsk behandling än om
man får en operativ behandling? Eller har Socialde-
mokraterna även förslag om att kostnaderna skall öka
när man blir opererad?
Min tredje fråga är: Är socialministern beredd att
se till att man också tar ett helhetsgrepp kring ege-
navgifter i vård och omsorg oavsett vilken sjukdom
man har och vad den heter? Jag tycker att det skulle
vara ett viktigt besked att få här i dag.

Anf. 44 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Låt mig först säga något om männi-
skovärdesprincipen. Chatrine Pålsson diskuterar en
förändring som innebär en höjning av högkostnads-
skyddet från 108 kr till 142 kr i månaden och säger
att detta är ett brott mot principen om människovär-
det. Då tycker jag att det är ganska rimligt att ändå
reflektera ett ögonblick över hur det är med Folke-
tinget i Danmark som i december införde ett högkost-
nadsskydd som är dubbelt så högt, dvs. 300 kr i må-
naden. Även om Chatrine Pålsson är ledamot av den
här riksdagen är människovärdet faktiskt globalt. Det
kan finnas anledning att reflektera kring det.
Man kan ha invändningar mot höjningen av olika
skäl och man kan försöka hitta andra alternativ, men
jag tycker att det är en smula högtravande och egent-
ligen ganska olämpligt att föra in en allvarlig diskus-
sion om människovärdesprincipen i en fråga av mind-
re omfattning som gäller högkostnadsskyddet.
Jag skall också svara på frågan om högkostnads-
skyddet för läkemedel kontra högkostnadsskyddet för
övrig medicinsk behandling. Jag redovisade med
vilka utgångspunkter vi skall göra en översyn och
vilka direktiv som skall gälla för utredaren. Jag påpe-
kade att utredaren skall beskriva för- och nackdelar
med separata högkostnadsskydd för läkemedel och
för sjukvård sett mot bakgrund av att landstingen fullt
ut skall ta över kostnadsansvaret för läkemedelsför-
månen. Jag menar, förmodligen i likhet med Chatrine
Pålsson, att det finns ett problem här. Det är viktigt
att utredaren ser över vad det betyder att vi har sepa-
rata högkostnadsskydd. Det är möjligt att vi i framti-
den skall återföra skydden till att vara ett gemensamt.
Men det är detta utredaren skall se över.

Anf. 45 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår att socialministern har lite
svårt när jag påstår att en väldigt stor och viktig del
av vår negativa hållning till detta handlar om männi-
skovärdesprincipen. Jag tror att man måste gå ned på
det djupet när man lägger fram sådana här förslag så
att man kan ge vård och behandling till alla, oavsett
ekonomisk inkomst. Detta blir ju en stor förändring
eftersom trappan också har höjts. Det kan ju bli gans-
ka mycket pengar i ett fall.
Men socialministern har inte svarat på frågan var-
för det skall vara dyrare att få en läkemedelsbehand-
ling för en sjukdom än en operativ behandling. Det
vill jag fortfarande ha svar på.
I socialutskottet hade vi besök av Sveriges Pen-
sionärsförbund. När det gäller frågan om pensionstill-
skottet sade de ungefär så här: Som en åtgärd för att
kompensera pensionärer med pensionstillskott höjs
detta till 56,9 % av prisbasbeloppet. Samtidigt höjs
det särskilda grundavdraget med samma procentsats.
Eftersom det särskilda grundavdraget påverkar pen-
sionsinkomster upp till ca 107 000 kr i årsinkomst
föreslår regeringen att avtrappningen av SGA i fort-
sättningen skall ske med 66,5 % av inkomster över
högsta SGA. Den ekonomiska situationen för pensio-
närer med upp till 2 ½ ATP-poäng innebär emellertid
redan i dag att dessa knappast har någon nytta av sina
ATP-poäng.
Jag vill fråga socialministern: Vad säger social-
ministern med anledning av deras analys i frågan?

Anf. 46 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Grundprincipen är naturligtvis att
alla människor som behöver vård skall ha rätt till det,
oavsett om det är sjukhusvård, sjukhusbehandling
eller läkemedelsbehandling. Det är alldeles självklart.
När Sverige i mitten på 50-talet införde hela systemet
med en sjukförsäkring som också inkluderade läke-
medelsersättning, införde man en princip om att man
skulle betala ungefär motsvarande en timlön för sin
egen del. Den var inte högre än 3 kr 1955 för en me-
tallarbetare. Därefter skulle man själv alltid betala
50 %. Det betraktades som en mycket radikal reform
och som en garanti för att alla skulle kunna få vård. I
dag diskuterar vi på en helt annan nivå. Jag menar att
vi, med det system som vi föreslår, fortfarande skall
kunna hävda att alla som behöver vård också skall
kunna få det.
När det gäller avgifterna har jag redan svarat att
utredaren skall se över möjligheten att sammanföra
högkostnadsskydden, eller i alla fall analysera nack-
delarna med att det är skilda högkostnadsskydd, dvs.
att man faktiskt betalar olika för olika medicinska
behandlingar.
Det är klart att pensionärsorganisationerna gärna
skulle se en ytterligare ökad kompensation. Men det
vi har valt innebär faktiskt att de som har enbart folk-
pension eller pension med låg ATP får full kompen-
sation. Den effekten följer av förslaget.

Anf. 47 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Socialministern sade någonting som
gjorde mig lite fundersam. Jag skulle gärna vilja ha
ett klarläggande. Han sade att höjningen av högkost-
nadsskyddet ger utrymme för att nyanställa 3 500-
4 000 personer inom vården.
Man vet ju vilka det är som kommer att få betala
för höjningen av högkostnadsskyddet, vilka som
drabbas. Det är de som har höga kostnader för läke-
medel, som är beroende av läkemedel. Nu skall hög-
kostnadsskyddet inte vara någon fördelningspolitisk
post har ministern sagt. Men det är väl ändå inte de
som inte har dessa stora extra kostnader för läkeme-
del och annat som skall stå för de nya tjänsterna i
vården, ministern?

Anf. 48 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Kerstin Heinemanns inlägg överras-
kar mig faktiskt. I den sjukvårdspolitiska debatten har
vi att göra avvägningar mellan vård och läkemedels-
behandling. Det är det vi diskuterar när det gäller att
landstingen skall ta över ansvaret. Landstingen skall
kunna göra bedömningar om man skall satsa på annan
medicinsk behandling eller på läkemedelsterapi.
Jag påpekade att genom det förslag som vi nu läg-
ger fram undviker vi att ta pengar från andra områden
för att klara kostnadsökningen. Kostnaden hade varit
1,4 miljarder högre nästa år och ungefär 600-700
miljoner högre i år. Genom att lägga fram det här
förslaget behöver vi inte ta från andra områden. Det
öppnar för möjligheten att skjuta till 1,3 miljarder
kronor mer till kommuner och landsting nästa år. Det
innebär att de kan öka sina insatser när det gäller vård
och omsorg. Om räknar om dessa pengar till antal
anställda rör det sig om 3 500-4 000 anställda. De-
batten handlar ju om den här typen av prioriteringar
av olika delar i vården. Om Kerstin Heinemann skall
ställa grupper mot varandra varje gång man diskute-
rar detta blir den sjukvårdspolitiska debatten me-
ningslös.

Anf. 49 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag får nog fortsätta att överraska
socialministern eftersom jag ändå inte kan förstå det
här resonemanget. Det handlar ju om att man ökar
kostnaderna för enskilda personer. På det viset ger
man utrymme för att anställa nya människor på något
annat ställe. Jag tycker inte att det här resonemanget
är bra.
Det finns en annan fråga som jag skulle vilja ställa
till socialministern. Socialministern talade om pro-
blemet med överförskrivningen av läkemedel och att
det skall ses över. Men det finns också ett stort pro-
blem med underförskrivning i dagens sjukvård.
Kommer det problemet också att undersökas?

Anf. 50 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! På den sista frågan kan jag svara att
det kommer det naturligtvis att göra. Det handlar om
förskrivning av läkemedel över huvud taget, även
problemet med det som kallas för underförskrivning.
Låt mig gå tillbaka till frågan om man tar pengar
från dem som behöver medicin för att finansiera ett
antal nyanställda. Jag försökte redovisa hur budget-
diskussionen har förts. Vi kunde konstatera att det
som riksdagen bestämde förra året när det gäller
kostnaderna för läkemedelssubventionen inte höll.
Kostnadsökningen är större än beräknat. Det innebär
att vi, för att hålla det utgiftstak som riksdagen har
beslutat om för i år, skulle behöva gå till riksdagen
med förslag om besparingar på ett antal områden.
För nästa år handlar överskridandet om, som det
är bedömt, 1,4 miljarder. För att hålla det tak som
riksdagen har beslutat skulle vi då behöva gå till
riksdagen med förslag om att minska utgifter på andra
områden med 1,4 miljarder. Det är så det har sett ut.
De pengarna skulle i så fall få tas från andra områden.
Hade vi gjort det hade det varit sannolikt att vi hade
tagit pengarna från det som berör kommuner och
landsting.
Nu behöver vi inte göra detta. Vi kan faktiskt föra
till nya resurser till kommuner och landsting som
innebär att de kan satsa på vård och omsorg och ett
antal fler anställda. Till sist handlar det ändå om att
göra just detta val. En del av överförskrivningen av
läkemedel beror på brist på personal, vilket Socialsty-
relsens undersökning av sjukhemmen visade. Läkare
har inte den tid som behövs. Det finns inte tillräckligt
mycket personal för att samtala med patienterna. Då
använder man läkemedel för att i akuta situationer
lösa problemen. Visst är en del av överförskrivningen
resultatet av personalproblem. Vi kommer säkert till
rätta med en del av problemen ifall vi ger landstingen
och sjukvårdshuvudmännen en möjlighet att expande-
ra antalet anställda. Så ser situationen ut. Den typen
av prioriteringar måste vi som politiker vara beredda
att göra.

Anf. 51 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Socialministern och Centerpartiet är
helt överens om att det måste vidtas åtgärder för att få
ned läkemedelskostnaderna. Var vi skiljer oss åt är på
vilket sätt som det skall gå till. Vi två har varken mer
eller mindre pengar till vården i den delen.
Det som också jag i mitt anförande tog upp var
bristen på en samhällsekonomisk analys. Jag skulle
vilja upprepa den synpunkten och fråga: Vet social-
ministern att förslaget verkligen ger de besparingsef-
fekterna när man nu försämrar för de utsatta, som ju
det här förslaget innebär? Det finns så många osäker-
hetsfaktorer och även faktorer på minussidan.
Sedan tar socialministern upp frågan om Apo-
teksbolaget och glesbygdsfrågor. Jag vill där konsta-
tera att Centerpartiet lämnar aldrig, aldrig socialmi-
nistern, till skillnad från andra partier, glesbygds- och
decentraliseringspolitiken. Vad vi vill är att förbättra
den, öka tillgängligheten, öka servicen. Vi vill tillåta,
inte förbjuda Apoteksbolaget, en konkurrens, en av-
reglering så att även andra skall kunna komma in på
marknaden. Var är det som kooperativa lösningar,
flexibla lösningar, postorderapotek - vilket vi föror-
dar - kan ha väldiga framgångar? Jo, det är just i
glesbygd där det är långa avstånd och där man kan
förbättra servicen.
Med tanke på den bakgrund som socialministern
har i den kooperativa rörelsen är jag mycket förvånad
över att han så tar avstånd från att tillåta kooperativa
privata lösningar som ett alternativ.

Anf. 52 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! När det gäller effekterna av det för-
slag som vi har lagt fram är vår bedömning att vi
uppnår de spareffekter i statens budget som är redovi-
sade. Man bör inte fullt ut jämföra den här föränd-
ringen med den som gjordes förra gången, då man
införde högkostnadsskyddet, helt enkelt av det skälet
att den gången var ett antal läkemedel fria och som
fördes över till högkostnadsskyddet och som man i
fortsättningen skulle betala för. Det var till stor del
detta som ledde till den hamstring som sedan blev ett
problem. Vi är övertygade om att vi, med de förslag
som lagts fram, både kan hantera risken för hamstring
och därmed få den kostnadsbesparing som vi har talat
om.
När det gäller Apoteksbolaget överraskar det mig
att Centern har bestämt sig för att föreslå att man
bryter upp Apoteksbolagets monopol. Det är problem
i den här typen av verksamhet. Man får t.ex. bestäm-
ma sig för att företaget har en skyldighet i ett sam-
hällsperspektiv att bedriva en verksamhet över hela
landet så att alla får tillgång till läkemedel. Om man
bestämmer sig för att konkurrensutsätta apoteken kan
man inte bestämma sig för att det samhällsägda apo-
teket om man nu skall behålla detta skall bedriva
verksamhet över hela landet mot att man blir utsatt
för konkurrens på andra områden. Vi får samma ef-
fekt som skett på andra områden där samhället tidiga-
re hade monopol, dvs. att effekten blir att vi får en
ökad mångfald i de tätbebyggda områdena, där det
finns en stor marknad, och att man drar ned verksam-
heten på andra områden därför att man inte klarar
sina kostnader. Jag är rädd för, och delar därmed
Farmacifackets uppfattning, att om man skulle ge-
nomföra en sådan förändring skulle det främst drabba
glesbygden. Vi skulle endera tvingas till omfattande
subventionering av glesbygdsverksamheten eller
tvingas inse att verksamheten upphör.

Anf. 53 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag vidhåller att bristen på den sam-
hällsekonomiska analysen gör att förslaget blir myck-
et osäkert. Socialministern talar också om bedöm-
ningar och tro. Tidigare erfarenhet av hamstring och
annat säger att många inte har råd eller tar sig råd att
ta ut sina läkemedel, vilket man får tillbaka i andra
änden. Där har vi olika uppfattningar. Här brister
underlaget.
När det sedan gäller Apoteksbolaget är jag över-
tygad om att om socialministern gick t.ex. den samla-
de konsumentkooperationen till mötes och lyssnade
på synpunkter från tidigare utredningar, som pekar på
möjligheterna att göra stora besparingar och förbättra
servicen, skulle vi kunna öppna möjligheter för alter-
nativ. Min uppmaning är: Släpp fram alternativen,
socialministern!

Anf. 54 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Just på den punkten ifrågasätter jag
utredningen. Det är väldigt svårt att se att man skulle
få de kostnadsminskningar som utredningen hävdar.
Om man inte får det är det pris som vi betalar för att
konkurrensutsätta apoteken att vi förlorar service i
glesbygden. Då kommer vi att tvingas till annat slags
subventionering, som innebär att vi här i riksdagen
får bestämma oss för att subventionera verksamheten
på annat sätt än vad som hittills varit vanligt.
Jag tycker att det finns mycket starka skäl för att
behålla apoteket som ett statligt ägt monopol under
överskådlig tid.
Till sist vill jag påpeka att när man lägger fram ett
budgetförslag och det rör sig om 1,3 miljarder kronor
på årsbasis, om man räknar bort de effekter som höj-
ningen av pensionstillskottet får, skall man vara med-
veten om att det är en mycket liten del av den statliga
budgeten. Att då säga att det behövs omfattande sam-
hällsekonomiska analyser för att anta det budgetför-
slaget tycker jag egentligen är ett sätt att komma runt
den fråga som Centerpartiet borde ha ställt sig självt,
nämligen: Vilka förslag tänker vi lägga fram för att
lösa de budgetproblem som vi står inför? Det handlar
i år om 700 miljoner, 1,4 miljarder nästa år. Det be-
slutet måste man kunna fatta utan att i varje läge
begära en omfattande samhällsekonomisk analys. Då
blir det svårt att anta en budget i den här riksdagen.

Anf. 55 INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Under de senaste åren har läkeme-
delskostnaderna ökat med ca 1,4 miljarder per år. Det
kan också uttryckas så att de har ökat från 6,9 miljar-
der 1990 till 13,4 miljarder 1998. Det här innebär att
om man inte ser över kostnaderna kommer vi att
behöva tillföra ytterligare 2,6 miljarder år 2000, 3,9
miljarder år 2001 och 5,3 miljarder år 2002 om pro-
gnosen står sig.
Kostnadsansvaret för läkemedel övergick till
landstingen den 1 januari 1998. Staten ersätter i dag
landstingen med ett särskilt statsbidrag. Det skall
gälla under en övergångsperiod. Men under år 2000
skall staten träffa avtal om en ny modell för ersätt-
ning till landstingen, där inriktningen är att ersätt-
ningen från år 2000 skall lämnas via det generella
statsbidraget.
Det här beslutet har fattats utifrån principen att
kostnadsansvaret skall läggas så nära beslutsfattarna
som möjligt. Landstingen är huvudmän för sjukvår-
den och har ansvar för utskrivning av läkemedel. Det
finns en politisk inriktning att landstingen också skall
ha ansvar för läkemedelskostnaderna, dvs. att dessa
kostnader helt enkelt skall vara en del av hälso- och
sjukvården och ingå i landstingens samlade priorite-
ringar inom området.
Skulle vi överlämna kostnaderna för läkemedel
utan vidare åtgärder till landstingen, innebär det att de
får minskade resurser till vård och omsorg, att mer av
landstingens pengar får gå till läkemedel och mindre
till sjukvård. Det innebär sannolikt färre händer i
vården, längre köer och kanske också sänkt kvalitet.
Enkelt uttryckt riskerar landstingens ansvar för läke-
medelkostnaderna att bli en gökunge som äter ut
sjukvården, om vi inte gör någonting.
Naturligtvis kan man tänka sig att staten skjuter
till pengar, en lösning som Vänsterpartiet gärna är
med om att diskutera. Det är också en lösning som
jag tror att det blir nödvändigt att diskutera. Men vi
vet att när det här omvandlas till generella bidrag
handlar det om tillförsel av pengar enbart baserad på
det första och kanske också på det andra årets pro-
gnos. Långsiktigt måste man hantera den här kost-
nadsökningen, om den inte skall gå ut över sjukvård
och omsorg.
Detta är bakgrunden till att vi i dag har en propo-
sition att behandla i det här ärendet. Regeringen har
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet
beslutat om en översyn av läkemedelskostnaderna.
Då handlar det bl.a. om att se över vilka läkemedel
som skall subventioneras, och därvid spelar de s.k.
komfortläkemedlen en roll. Också läkarnas förskriv-
ningsrätt och läkemedelsindustrins roll spelar in.
Vidare måste det handla om att stärka läkemedel-
skommittéernas roll och uppgift, ja helheten när det
gäller läkemedel.
Allt detta sker i akt och mening att hitta ett system
som garanterar alla läkemedel till en rimlig kostnad
oavsett sjukdom eller plånbok, dvs. ett generellt sys-
tem. Det måste samtidigt också vara ekonomiskt
hållbart, så att vi kan garantera att alla kroniskt sjuka
kan få tillgång till den senaste och mest effektiva
medicinen.
Vi vet att det är nya effektiva men också dyra me-
diciner på väg, inte minst när det gäller reumatiska
sjukdomar, något som också har lyfts fram från talar-
stolen i denna debatt. Vi vet att det kommer att kosta
uppemot 100 000 kr per patient och år, men vi vet
också att det här kommer att spara både mänskligt
lidande och pengar i andra system, t.ex. sjukförsäk-
ringen.
Skall vi klara framtiden behövs det beredskap och
insikt om att något måste göras för att vi även i fram-
tiden skall kunna garantera alla, inte minst kroniker,
tillgång till den mest effektiva behandlingen till en
rimlig kostnad för patienten.
I det korta perspektivet ligger läkemedelskostna-
den precis som alla andra kostnader under det s.k.
utgiftstaket. Detta utgiftstak har riksdagen själv ålagt
sig genom ett politiskt beslut. Hittills är Vänsterparti-
et det enda parti som har kritiserat principen om ut-
giftstak. Vänstern har som ensamt parti inte kunnat
ändra på utgiftstaken utan får i brist på andra beslut
leva med och under taken.
För det innevarande budgetåret pekar alla progno-
ser på att budgettaket spräcks med ca 1,4 miljarder,
om vi inte gör något åt läkemedelskostnaden. Alter-
nativt kan man titta på andra kostnader inom utgifts-
området. Visst kan man med rådande budgetordning
spara på t.ex. handikappfrågor, tandvård eller sjuk-
vård, men vi har inte ansett att det är möjligt och
rimligt. I stället har vi ställt oss bakom en höjning av
högkostnadsskyddet under förutsättning att man kan
kompensera grupper med hög läkemedelskonsumtion
och svag ekonomi.
Så sker också. Pensionärer som får fullt pen-
sionstillskott får en höjning med 509 kr per år. Mot-
svarande höjning görs också i det särskilda bo-
stadstillägget. För att de skall kunna tillgodogöra sig
hela kompensationen höjs även det särskilda grun-
davdraget.
Det här handlar om i storleksordningen 420 000
ålderspensionärer, sjukpensionärer och förtidspensio-
närer - grupper som vi vet är högkonsumenter av
läkemedel och som har en låg inkomst. Alla skall
dessutom kunna hämta ut sina recept utan kontant
betalning. Apotekens kunder skall alltid erbjudas
möjlighet att dela upp sina kostnader genom ett del-
betalningssystem.
Men naturligtvis kommer höjningen av högkost-
nadsskyddet att drabba människor. Annars vore det ju
ingen besparing. Låt mig då titta på vad det finns för
politiska alternativ till den höjning som regeringen nu
i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ge-
nomför. Moderaterna säger nej till höjningen och vill
i stället att människor skall teckna en frivillig försäk-
ring, som kostar 1 200 kr per år och att det tas ut en
receptavgift om 25 kr, dvs. en årskostnad i storleks-
ordningen 1 500 kr, om man hämtar ut ett recept per
månad. Vad man erbjuder är individuella försäkringar
i stället för generella.
Låt oss titta lite seriöst på det här förslaget. Skulle
det vara möjligt att sjösätta det till den 1 juni, om tolv
dagar, och få full budgeteffekt? Skulle det vara rea-
listiskt? Skulle man hämta in några pengar på det?
Reservationen handlar ju om att man skall införa det
här och få budgeteffekt av det inom tolv dagar. Jag
tror inte att det är möjligt. Moderaterna har t.o.m. ett
lägre utgiftstak än den majoritet som står bakom det
här förslaget.
Varifrån skall man ta pengarna? Vill man spräcka
utgiftstaken? Är det ett bättre och rättvisare förslag?
Nej, det är enbart ett steg i riktning mot att bryta ned
den generella välfärden. Det är alltså gammal höger-
politik, som moderaterna kombinerar med annan
gammal högerpolitik, nämligen minskade anslag till
kommuner och landsting och minskade transferering-
ar till hushållen. Kompensationen i sjukförsäkringen
skall t.ex. sänkas till 75 %. Vad säger då alla kroniker
och andra som är sjuka och behöver medicin? Det är
en politik som går ut över sjuka och fattiga männi-
skor.
Också Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folk-
partiet avvisar ändringen av högkostnadsskyddet utan
att finansiera det. De föreslår långsiktiga lösningar,
och många av dessa är bra - det vill jag understryka.
Man skall se över referensprissystem, förskrivnings-
rätt utan rabattering av vissa läkemedel och bättre
ordinationsrutiner. Noggrannare kontroll av olika
läkemedel föreskrivs. Man föreslår i vissa fall för-
handlingsrätt för landstingen. Man pekar på behovet
av information till läkare m.m.
Jag har nu blandat de tre partiernas förslag. Också
jag tror att man måste vidta vissa av de här åtgärder-
na. Det är nödvändigt med en översyn av läkemedel-
skostnaderna, och det är på gång. Det gäller långsik-
tiga lösningar. Förändringen av högkostnadsskyddet
nu kommer inte ensamt att kunna räcka till vid för-
delningen av framtida resurser till läkemedel och
sjukvård. Den här översynen krävs, och den är på
gång.
Långsiktigt finns det alltså inte så stora motsätt-
ningar, men kortsiktigt ger detta inte budgeteffekt i år
eller år 2000. Det är intressant att man säger nej och
pekar på långsiktiga lösningar. Det handlar om partier
som har lägre utgiftstak än de som Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och Socialdemokraterna står för. Det
finns dock ett undantag, nämligen Centerpartiet.
Det här är en politik som man skulle kunna be-
teckna som populism. Man avvisar förslaget och har
inte någon finansiering av alternativen. Jag tycker
visserligen att avvisandet av förändringen av hög-
kostnadsskyddet är sympatiskt, men det saknar all
realism när man inte samtidigt kan presentera en
alternativ finansiering.
Jag vill kommentera en av de reservationer som
finns vid det här betänkandet, nämligen reservation nr
6, som går ut på att man skall utreda ett gemensamt
högkostnadsskydd för tandvård, sjukvård och läke-
medelskostnader.
Vänsterpartiet har så sent som för två veckor se-
dan haft en liknande reservation som riksdagen har
avvisat. Vi tror att man måste återkomma till den här
frågan. Nu kommer det en översyn som enligt soci-
alministern kommer att titta lite vidare än bara till
högkostnadsskyddet för läkemedel. Vänsterpartiet har
valt att inte stå bakom reservation nr 6, men vi tycker
att det ligger väldigt mycket i det, och därför kommer
vi att avstå i omröstningen. Vi tror att man måste
återkomma med en mer samlad översyn.
Herr talman! Andra har redan yrkat bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet. Jag har inget annat
yrkande.

Anf. 56 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! I mitt inledningsanförande ställde
jag en fråga till Vänsterpartiet. Det skulle vara bra om
jag kunde få ett svar av Ingrid Burman. Det är tydli-
gen Vänsterpartiet som har fått igenom förslaget om
kompensation till pensionärerna. Jag måste fråga: Hur
tänkte ni när ni föreslog detta? Följderna av de höjda
bidragen blir också höjda avgifter ute i kommunerna.
Allt detta räknas in när det gäller förbehållsbeloppet.
Egentligen blir det knappast något tillskott, åtminsto-
ne inte för de pensionärer som har stora kostnader för
läkemedel.
Dessutom finns det grupper som kanske ligger
ännu sämre till och som jag talade om. Det gäller de
kvinnor som kommer precis över gränsen så att de
inte får detta tillägg. De ligger väldigt illa till, och de
får de extra kostnaderna. De kvinnorna är i dag oroli-
ga för om de skall kunna lösa ut sina mediciner. Här
handlar det om väldigt små marginaler. Det kan vara
fråga om 20-25 kr som gör att de drabbas av dessa
stora ökningar. Hur tänkte ni? Varför lade ni inte
fram något förslag om att även de kroniskt sjuka, som
vi vet har stora läkemedelskostnader, skulle kompen-
seras?

Anf. 57 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! För det första är det tre partier som
står bakom återlägget för pensionärer. Tanken bakom
detta var, precis som jag redovisade i mitt anförande,
att vi ville säkra att de allra sämst ställda grupperna,
som vi också vet är högkonsumenter av läkemedel,
dvs. pensionärer i olika kategorier, inte skulle drabbas
av höjningen av högkostnadsskyddet. Det var tanken.
Sedan pekar Kerstin Heinemann på att kommu-
nerna har rätt att sätta taxor. Detta är i sig någonting
som jag tror att både Kerstin Heinemann och jag
värnar, dvs. den kommunala självbestämmanderätten
över taxor. Vi som står för den statliga politiken kan
höja försörjningsnivåer, och vi kan höja pensioner.
Sedan kommer alltid kommunerna och sätter taxor.
Då gäller det att vi har politiker som tar ansvar så att
man inte höjer taxorna när vi kompenserar för t.ex.
ändringen i högkostnadsskyddet.
Från Vänsterpartiets sida har vi talat med våra
kommunpolitiker om att avsikten med denna kom-
pensation är att ersätta för höjningen i högkostnads-
skyddet för läkemedel. Jag hoppas att Kerstin Heine-
mann talar med sina kommunpolitiker, så får vi hop-
pas att det inte får genomslag när det gäller kommu-
nernas rätt och möjlighet att sätta taxor. Det vore att
gå för långt att ta ifrån kommunerna möjligheten att
själva bestämma avgifterna.

Anf. 58 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Det var ett mycket klargörande svar.
Det är alltså en förhoppning om att dessa pensionärer
blir kompenserade för de höga kostnaderna. Ni skall
tala med era partikamrater ute i kommunerna, och
Ingrid Burman ber mig att tala med mina kamrater i
kommunerna.
Är inte det att lura en väldigt stor grupp pensionä-
rer att tro att de får kompensation för höjda läkeme-
delskostnader? Det är naturligtvis beroende av själv-
styret. Men nu har ni lurat en stor grupp pensionärer
att de skall få kompensation för ökade läkemedel-
skostnader. Jag tycker inte att det är riktigt snyggt.

Anf. 59 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Det är ingen som har lurat några
pensionärer. Pensionstillskotten höjs. Jag har en fråga
till Kerstin Heinemann. Jag vet att Kerstin Heine-
mann inte har någon replikrätt, men hon kan väl svara
på den efteråt till mig.
Är Kerstin Heinemann beredd att ta ifrån kommu-
nerna rätten att själva bestämma sina avgifter? Eller
innebär det, Kerstin Heinemann, om vi låter dem ha
kvar den, att vi inte skall höja några ersättningar från
staten i försörjningssystem i fortsättningen, att vi inte
skall försöka att se till att pensionärerna har en dräg-
liga inkomst och att deras pensioner höjs? Vill Kers-
tin Heinemann ta ifrån kommunerna denna beslutan-
derätt?
Jag är helt övertygad om att kommunerna kommer
att ta ansvar för att pensionärerna får behålla pen-
sionstillskottet för att kunna möta höjningen i hög-
kostnadsskyddet. Sedan vet Kerstin Heinemann pre-
cis som jag att det finns en utredning på gång som
skall ta ett samlat grepp över just pensionärernas
villkor när det gäller de kommunala taxorna.
Jag tror att Kerstin Heinemann precis som jag
kommer att vara väldigt drivande för att se till att vi
hittar normer och regler som gör att pensionärerna har
kvar pengar både för att leva på och ha en bra liv-
skvalitet och för att kunna utnyttja kommunens om-
sorg och tjänster.

Anf. 60 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag till socialutskottets ord-
förande Ingrid Burman säga att mediciner är en viktig
del av sjukvården. Det är inte fråga om mediciner och
sjukvård. Väldigt mycket på våra sjukhus och i vår
sjukvård handlar om mediciner. Det är väldigt viktigt
att socialutskottets ordförande klarlägger det ut till
landet så att det inte blir något missförstånd.
Jag vet också att mediciner kan vara av livsavgö-
rande betydelse för människor som är sjuka. Jag vet
att mediciner kan vara oerhört viktiga i lindrande
syfte. Det angeläget för mig att få säga det. Det
handlar om människor av kött och blod, människor
som har smärta och människor som behöver hjälp.
Det kristdemokratiska förslaget om att säga nej till
höjningen är finansierat i vår budgetmotion. Det är
alltså inte ofinansierat, utan det är finansierat. Vi har
som alla andra partier lagt fram ett budgetförslag där
vi mycket kraftfullt har prioriterat för att vi skall
kunna ha pengar att genomföra de förslag som vi
tycker är viktigast. Jag vill gärna säga det.
Sedan vill jag ställa en fråga. Många av de männi-
skor som drabbas hårt av detta är människor som
finns i kommunala boendeformer. Där har de sitt
förmånsbelopp som skall räcka till hygienartiklar,
mediciner, sjukresor, fotvård osv. Vad säger Ingrid
Burman till dem i den här situationen? Jag förstår att
Ingrid Burman är lite trängd när det gäller pen-
sionstillskottet. Jag har förståelse för det. Det skulle
jag också ha varit i samma situation.

Anf. 61 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Har jag uttryckt mig otydligt skall
jag genast rätta mig. Mediciner är en viktig del av
sjukvården. Det är också därför som ansvaret för
kostnaderna skall överföras till sjukvårdshuvudmän-
nen landstingen. Så är det.
Jag är mycket nyfiken på finansieringen av Krist-
demokraternas avvisande av ändringen av högkost-
nadsskyddet. Vad jag hittar i Kristdemokraternas
motion är samma långsiktiga lösningar och förhopp-
ningar om att de åtgärder, som jag tror att vi är eniga
om skall vidtas långsiktigt, skall ge besparingseffek-
ter. Men hur de skall kunna falla ut under 1999, eller
fr.o.m. den 1 juni, och även ha den effekt som Krist-
demokraterna tror under år 2000 kan inte jag se.
Vad jag däremot ser i Kristdemokraternas budget
är att man räknar ganska friskt med s.k. dynamiska
effekter. Jag kan se att man sparar friskt inom vårt
utgiftsområde, nr 9. Jag kan också se att man vill
införa ytterligare en karensdag när det gäller sjukför-
säkringen. Jag kan dessutom se en rad åtgärder som
drabbar människor med låga inkomster och männi-
skor som är sjuka.
När det gäller förbehållsbeloppet vet Chatrine
Pålsson att detta är föremål för en översyn. Det är bra.
Chatrine Pålsson vet också att förbehållsbeloppet i
dag är för lågt i många kommuner, och det måste
alltså till andra åtgärder för att rätta till det. Det
kommer vi inte att kunna rätta till inom ramen för
högkostnadsskyddet.

Anf. 62 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara säga några saker om
vårt budgetalternativ. Först och främst lämnar vi mer
pengar till kommuner och landsting, nämligen 1,7
miljarder. Men vi accepterar inte maxtaxan på dagis.
Det är en viktig punkt. När man lägger in pengar till
kommuner och landsting i den potten har man ändå
förslaget om maxtaxa på dagis, med pengar anvisade
till den verksamheten. I den här debatten säger man
att det skall anställas sjukvårdspersonal för att det
skall bli fler händer i vården, men jag upplever att
man i stället tar pengarna från dem som är svårast
sjuka för att få igenom maxtaxan. Det är inte förenligt
med god etik och moral när det gäller de människor
som är i störst behov av sjukvård och omsorg.
Jag vill fråga Ingrid Burman om det är Vänster-
partiets åsikt att det är etiskt försvarbart.

Anf. 63 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! När man gör en budget gäller det att
inte ställa grupper mot varandra, utan att klara helhe-
ten. Vår ambition är att vi skall klara en god sjukvård,
inklusive läkemedel. Därför kommer en översyn, där
det gäller att hitta de långsiktiga strukturerna. Därför
innehåller också den budget som Socialdemokraterna,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom mer peng-
ar till kommuner och landsting.
Budgeten innehåller också förslag som gynnar
barnfamiljer. Jag tycker att det är bra. Några av de
förslagen är att höja barnbidragen och att införa lägre
taxor i barnomsorgen. Det finns väldigt många barn-
familjer som i dag lever nära och under fattigdoms-
strecket. Det införs också rätt till allmän barnomsorg.
Det är bra ur barnets perspektiv, tycker vi.
Det finns en helhet i vår budget. Vi väljer inte att
ställa grupper mot varandra, utan vi väljer att försöka
lyfta många grupper, inklusive barnfamiljer.

Anf. 64 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror att Ingrid Burman och jag
måste klara ut vissa saker. Ingrid Burman talar myck-
et varmt om ett generellt system, som gör att man kan
se alla effekter av läkemedel. I nästa andetag säger
hon att ansvaret därför skall vara hos landstingen.
Men det är ju det som inte är möjligt. Landstingen ser
inte detta. Landstingen ser åtgärder som operationer,
vårddagar osv., och där kan man lägga ansvaret. Men
de har inte finansieringsbroar till sjukförsäkring, till
förtidspensionering eller till produktion, och de kan
inte se vilka effekterna blir. Därför blir detta ett
suboptimerat system. Vi kan inte klara det i dagens
landstingssystem. Därför får vi det som jag talade om
förut, nämligen den hälsoekonomiska paradoxen.
Egentligen ger läkemedlen ett ökat välstånd, medan
landstingen bara ser ett budgetproblem i det hela.
Dessutom ger det en ojämlik effekt i landet om
landstingen har ansvaret. En del landsting, som Ös-
tergötland, har gott om pengar och kan lägga ut rätt
bra budgetar för sjukvården på kliniker. Andra har
ont om pengar och kommer att lägga ut mindre. Folk
kommer alltså att få medicin efter hur landstingen har
lyckats sköta sin ekonomi och inte efter hur sjuka de
är. Man kommer att använda läkemedelsnotan som ett
dragspel för att hålla landstingets och klinikernas
budget. Det är inte rimligt att ha det på det sättet. Det
betyder kanske att en reumatiker i slutet på året får
nöja sig med magnecyl och i början på året får en ny,
modern medicin.
Det är alltså ett orimligt system som Ingrid Bur-
man förespråkar. Man måste ha en mycket vidare bild
av läkemedelskostnadernas effekter på samhällseko-
nomin för att det skall fungera.
Jag vill också ge en sakupplysning. Man skall inte
hämta ut läkemedel varje månad med vårt system,
utan det är uppbyggt så att man normalt sett hämtar
medicin tre fyra gånger per år. Genomsnittet för den
svenske receptinnehavaren är tre gånger per år. Det
rör sig i vårt system om en hundralapp om året.
Vad sedan gäller frågan om finansieringen och att
vi inte hinner klara den nu, såg vi de här problemen
länge. Vi har lagt förslaget i ett par år, därför att vi
såg att systemet gick i väggen. Vi ville i stället ha en
förändring för att kunna bygga upp ett system som
klarar ekonomin och få med även dem som inte bi-
drar till det nu. Det är inte vårt fel att ni har röstat
emot oss och för ett system som har försatt er i en
paniksituation.

Anf. 65 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Först skall jag be att få tacka Leif
Carlson för svaret när det gäller införandet av den
individuella försäkringen. Vad jag hör är att Leif
Carlson säger att ni inte kommer att klara finansie-
ringen från den 1 juni. Då har ni moderater ett finan-
sieringsproblem, särskilt med tanke på att era utgift-
stak ligger mycket lägre. Hur ni skall få det här att gå
ihop vet inte jag, men det vet förhoppningsvis Leif
Carlson.
Leif Carlson pekade på att man inte skall hämta ut
medicin en gång i månaden och att jag hade räknat
för högt på er försäkringslösning. Men faktum är att
Leif Carlson i de flesta debatter också pekar på att det
skall skrivas ut mindre doser och ordineras ett mindre
antal tabletter eftersom det är så mycket som kastas
bort. Det finns en dubbelhet i det här. Moderaterna
och Leif Carlson pekar ju ofta på att det är bättre att
skriva ut ett mindre antal tabletter. Det innebär i så
fall att patienterna behöver lösa ut recepten ofta. Det
var mot den bakgrunden som jag tittade på ert försäk-
ringssystem.
När det gäller överföringen av ansvaret för läke-
medelskostnaderna till landstingen är jag den första
att tillstå att det kan ligga någonting i det som Leif
Carlson säger. Det är därför som det är så angeläget
med den översyn som nu görs. Det är därför som det
är så angeläget med de förhandlingar som skall föras
med landstingen under nästa år när det gäller hur man
ser på det här och vilka ramar man skall verka inom.
Den diskussionen måste vi ta på allvar.

Anf. 66 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller mindre förpackningar
läkemedel är det alldeles riktigt, som Ingrid Burman
säger, att man skriver ut mindre engångsförpackning-
ar. Man skriver inte ut en burk på 20 tabletter om det
räcker med 14. Det är det man måste komma åt. Det
vore orimligt att låta en diabetiker eller en hypertoni-
ker gå och hämta ut medicin på apoteket varje månad.
Så fungerar inte systemet. Därför har vi alltså ett
tremånaderssystem i det här fallet.
Det är ni som har finansieringsproblem. Vi har i
flera år lagt fram föreslag om hur man skall göra. Vi
säger fortfarande att det måste bli en lösning på sikt.
Jag är fullständigt medveten om att det här inte kan
sättas i sjön inom några veckor utan att det behövs
några månader för att göra det. Men den långsiktiga
effekten är alldeles tillräcklig för att vi skall nå det
resultat vi vill.
Ni har hamnat i ett akut problem, och det beror
inte på oss utan på att ni har sagt nej till det här för-
slaget.
Jag undrar fortfarande: Vad vill Ingrid Burman
säga till de tiotusentals personer som har skrivit på de
3 263 listor som socialutskottet har fått, som talar om
hur illa det slår mot dem och hur svårt de kommer att
ha att lösa ut sina läkemedel? Vad betyder det i ökade
sjukvårdskostnader att dessa människor kanske inte
har råd att lösa ut sin medicin, utan i stället får två tre
extra läkarbesök eller inläggningar? Hur håller man
då ett kostnadstak?

Anf. 67 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Det är intressant att oppositionen
inte har finansieringsproblem. Hur skall vi då kunna
ta oppositionspolitiken på allvar? Man har alltså inte
ansvar för att lägga alternativa budgetar som är fullt
finansierade, utan man kan nöja sig med att bara säga
nej. Man behöver inte heller ta ansvar för de utgift-
stak som jag vet att moderaterna kraftfullt står bak-
om.
Om vi skall ta oppositionen på allvar, och om vi
skall ta argumenten på allvar, är det klart att det
måste finnas fullt finansierade förslag - annars vet jag
inte hur den politiska debatten skall föras i framtiden.
När det gäller alla de människor som är allvarligt
bekymrade för höjningen av högkostnadsskyddet vill
jag säga att jag har stor respekt för deras oro. Vi har
försökt hitta vägar att kompensera de allra sämst
ställda och dem som har hög konsumtion. Det gäller
grupper av pensionärer. Vi har också sett till att det
finns möjlighet att betala medicinen på avbetalning.
Ingen människa skall behöva lägga ut mer än 150 kr i
månaden för att få tillgång till sin medicin.
Det innebär en ökning på 42 kr per månad för in-
divider. Jag vet att det är väldigt mycket för väldigt
många människor i detta land. Precis som socialmi-
nistern sade - det vill jag ställa mig bakom - måste
man hitta vägar för att se till att människor med
mycket svag ekonomi får det bättre.
Högkostnadsskyddet är inte det första redskapet,
men det finns ett behov av att se till att en utgiftsök-
ning på 42 kr i månaden inte spräcker människors
hushållsekonomi. Vi måste hitta system som gör att
de får det bättre. Det behovet finns, och det är reellt.

Anf. 68 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! I min inledning frågade jag hur
Vänsterpartiet kan ställa sig bakom förslaget. Det har
kommenterats av utskottets ordförande. Man har
skyllt på utgiftstaket och på att alternativen är sämre.
I andra sammanhang har det också handlat om att
man inte vill spräcka samarbetet med regeringen.
Det har varit, tycker jag, mycket av försvarstal
från utskottets ordförande. Det har varit många an-
grepp på oppositionen, men det har sagts väldigt lite
om vad Vänsterpartiet självt vill göra och om vilka
framtida idéer man har för att komma till rätta med de
problem som de ökade läkemedelskostnaderna för
med sig.
Jag skulle vilja fråga mera konkret om detta. Man
hänvisar nu till översyn och annat. Vad vill Vänster-
partiet göra mer konkret på läkemedelssidan, utöver
detta, för att komma till rätta med dessa problem?
Jag skulle också vilja fråga om det är så, vilket jag
befarar, att Vänsterpartiet är helt låst när det gäller
avregleringen av apoteksmonopolet.

Anf. 69 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! När det gäller höjningen av högkost-
nadsskyddet och att vi inte vill spräcka ett samarbete
har jag en kommentar. Vi vill samarbeta med de par-
tier som värnar de generella systemen och som ser till
att de är hållbara för framtiden och fullt finansierade,
så att människor kan känna trygghet. Vi har sett till
helheten i politiken. Då har vi funnit att de lämpli-
gaste samarbetspartnerna för Vänsterpartiet just nu är
Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Där finns det en
gemensam vilja att värna generella hållbara system
som också omfattar svaga grupper och verkar lång-
siktigt och som skall vara fullt ut finansierade. Det är
mot bakgrund av den helheten som man skall se detta
samarbete och budgeten i alla dess delar, inklusive
högkostnadsskyddet.
Jag tror att Kenneth Johansson har lyssnat dåligt.
Jag tycker att jag har redovisat ganska väl vad Väns-
terpartiet vill långsiktigt. Vi vill politiskt jobba för att
hitta ett system som garanterar alla människor läke-
medel till en rimlig kostnad. Vi har sagt att man då
måste jobba med en rad instrument. De instrumenten
finns inbegripna i den översyn som nu är på gång.
Om vi skall kunna klara framtiden och erbjuda
människor nya effektiva läkemedel måste vi också ha
en helhetssyn på området. Själv är jag inte främman-
de för att man också skall titta över sambandet sjuk-
försäkring-läkemedelskostnader. Det tror jag är en
uppgift för framtiden.

Anf. 70 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det var väldigt lite av konkreta för-
slag. Beskrivningen är allmänt hållen: vi skall ha en
hyfsat bra ekonomisk situation, osv. Men det är de
konkreta förslagen som jag efterfrågar. Det har jag
saknat, och jag saknar det även efter det senaste sva-
ret från Vänsterpartiets sida. Det tycker jag är synd.
Jag fick, såvitt jag kunde höra, heller inget svar
när det gäller avregleringen av apoteksmonopolet.
För vår del beklagar vi att det finns en låsning i den
frågan. Vi tycker att det vore bättre att leta struktu-
rella viktiga grepp inom detta område som möjliggör
besparingar och som gör att vi kan pressa priser och
öka tillgänglighet och service, i stället för att lägga
bördan på dem som redan har det svårt.

Anf. 71 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet har uppfattningen att
Apoteksbolaget skall vara kvar. Jag är förvånad över
att Centerpartiet har en annan uppfattning. Jag har
väldigt svårt att se hur man skall hitta lösningar i
glesbygd - i Pajala eller Boliden, där jag själv har
mina rötter - om vi privatiserar den delen. Hur skulle
man kunna få en fullskalig service vad gäller läkeme-
del på de små orterna, där det bor i storleksordningen
400-500 människor? Det finns ett regionalpolitiskt
perspektiv i detta som Centerpartiet bortser ifrån.
Jag tror inte att det skulle vara några problem att
hitta fullskaliga lösningar för storstäderna. Om vi
börjar tillämpa den principen måste ett statligt bolag
ta ansvar för verksamheten på de platser där det inte
finns någon s.k. marknad, medan de lukrativa delarna
av verksamheten i storstäderna skulle kunna privati-
seras.
Vi tror alltså att servicen i landet som helhet blir
bättre om vi behåller ett apoteksbolag.
Sedan tror jag att det är viktigt att man alltid har
tillgång till välutbildad personal som kan råda pati-
enter eller kunder när de kommer in. Apoteksbolaget
har en mycket kvalificerad personal. Detta är en kun-
skapskälla som vi skall värna och behålla.

Anf. 72 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Jag vill gärna se en utredning som
tydliggör kostnadsutvecklingen när det gäller läke-
medel och som ger en riktig bild av kostnaderna. Jag
tycker att det är bra om det kommer fram material, så
att vi kan väga kostnaderna för läkemedlen mot de
besparingar som samhället gör genom nya effektiva
läkemedel. I den vågskålen skall man också lägga den
nytta dessa läkemedel gör för samhället och de bespa-
ringar som görs.
Jag tycker att det är märkligt att man i dag bara
tittar på kostnaderna och helt glömmer bort nyttan
och de besparingar som de nya läkemedlen bidrar till.
Med andra ord saknas det ett viktigt underlag för den
föreslagna förändringen.
Herr talman! Redan under förhandlingarna mellan
s, v och mp var jag starkt kritisk till en höjning av
högkostnadsskyddet. Jag kunde inte då, och kan inte
nu, förstå varför kroniskt sjuka och funktionshindrade
människor skall tvingas ta ansvaret för de ökade lä-
kemedelskostnaderna. Det är kostnader som de långt
ifrån bär ansvaret för.
Skall inte vi alla ta ett delat solidariskt ekono-
miskt ansvar, så att alla kan få medicin till ett rimligt
pris? Många av dem som nu får ökade kostnader
måste ha sina mediciner för att överleva eller för att
få ett drägligt liv. För mig är det obegripligt att ett
sådant här förslag kommer nu när alla talar om att
ekonomin i landet har förbättrats och att det snart
finns utrymme för skattesänkningar. Jag förstår de
funktionshindrade som uttalar att det här förslaget
känns som ett hån mot dem och att tilltron för politi-
ker har skadats. Att vi som fattar beslut i dessa frågor
själva har fria läkemedel förbättrar inte situationen
när det gäller höjningen av högkostnadsskyddet.
Herr talman! Många av dem som drabbas av det
höjda högkostnadsskyddet har, som tidigare har
nämnts, också dryga kostnader för annat, t.ex. sjuk-
vård, färdtjänst och hemtjänst. Många har en ekono-
miskt svår situation. I vissa hushåll har båda parter
kostnader för läkemedel och handikapp. Det är t.ex.
inte ovanligt att funktionshindrade har en extra må-
nadskostnad för sitt handikapp på mer än 2 000 kr,
som tidigare har sagts.
Nu är det inte bara de som köper läkemedel som
drabbas av den här höjningen. De ca 20 000 stomio-
pererade som för två år sedan hade fria hjälpmedel
tillämpar i dag högkostnadsskyddet. De kommer
under resten av sina liv att få dras med en stadig må-
nadskostnad.
I stället för att försvåra för dem som har en eko-
nomiskt besvärlig situation borde man koncentrera
sig på att försöka komma till rätta med det som orsa-
ker onödiga läkemedelskostnader, t.ex. läkeme-
delsmissbruk och läkemedelsberoende. Vi måste
också se till att man kortar väntetiderna i vården, så
att sjuka människor slipper medicinera under en läng-
re tid än nödvändigt i väntan på vård och rehabilite-
ring. Det är också viktigt att det görs en översyn av
hur läkemedel skrivs ut. Givetvis bör vi också få en
debatt om hur de s.k. komfortläkemedlen skall hante-
ras. Framför allt måste vi skapa ett samhälle där be-
hovet av läkemedel blir mindre.
Ett annat problem i den här propositionen är att
gränsen för en reducering av läkemedelskostnaderna
höjs från 400 kr till 900 kr. Detta har också nämnts
tidigare. Redan i dag vet vi att det finns de som avstår
från läkemedel på grund av att de anser att de inte har
råd. Om människor nu får en kostnad på 900 kr -
ibland kan en pillerburk kosta så mycket - finns det
en uppenbar risk att de tänker att de kanske blir bra
ändå och avstår från medicinen. Jag tycker att det
vore olyckligt. Vi vet att redan i dag upptas ca 15 %
av vårdplatserna av patienter som felmedicineras. Det
handlar om dem som har tagit för mycket, för lite
eller som har avstått från att ta medicin.
Nya mediciner är på väg, bl.a. när det gäller reu-
matiska sjukdomar och MS. Det är läkemedel som vi
har väntat i årtionden på; människor har verkligen
längtat efter att de skall komma. Därför tycker jag att
det är märkligt om vi bara har en debatt om att det är
så dyrt och kostar så mycket. Vi måste se till det
solidariska och till den nytta som medicinen gör. Det
är det viktiga, och det skall också vägas in. Man får
inte glömma att skaffa sig en total bild över den nytta
och de besparingar som den medför.
Herr talman! Jag kan inte ställa mig bakom hem-
ställan i det här betänkandet. Jag kommer därför att
trycka på den gula knappen.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation
nr 6, Översyn av högkostnadsskyddet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

5 § En stärkt kommunal revision

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU30
En stärkt kommunal revision (prop. 1998/99:66)

Anf. 73 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Effektiviteten och kompetensen i det
kommunala revisionsarbetet måste öka. Detta är vik-
tigt inte minst mot bakgrund av det missbruk som
avslöjats under de senaste åren beträffande bl.a.
kommunpolitikers och kommunaltjänstemäns sätt att
representera och företa tjänsteresor. Det har också
visat sig att vissa kommuner, utan att det inträffat
något brottsligt, varit direkt misskötta i ekonomiskt
hänseende. Man har i många fall kunnat ifrågasätta
huruvida revisorerna verkligen skött sina uppgifter på
ett godtagbart sätt.
Det betänkande som vi nu skall behandla inne-
håller en rad förslag som är avsedda att förbättra den
kommunala revisionen. Förslagen grundar sig dels på
regeringens proposition 1998/99:66, dels på en rad
riksdagsmotioner. Vi moderater ställer oss i flera
avseenden bakom förslagen i propositionen och ingår
därigenom i utskottsmajoriteten, varför jag här skall
begränsa mig till att tala om de ämnen där vi har en
avvikande mening.
Även om man i betänkandet föreslår flera lagänd-
ringar är det ändå väsentligt att man har klart för sig
att en bättre situation inte kan uppnås enbart genom
att man gör ändringar i lagen. Det måste också skapas
en större medvetenhet ute i kommunerna, hos såväl
kommunala politiker och tjänstemän som medborga-
re, om hur viktigt det är med en väl inriktad och ge-
nomförd revision och att en sådan på sikt faktiskt
också bidrar till lägre kostnader, högre säkerhet och
bättre hushållning i kommunerna. En bra kommunal
revision betalar sig så att säga i det långa perspekti-
vet.
En grundläggande förutsättning för en bra kom-
munal revision är att revisionen är organiserad på ett
sådant sätt att den uppfyller kravet på oberoende.
Endast på det sättet kan den inge respekt och förtro-
ende. Det är därvid lika viktigt att kommunrevisionen
rent faktiskt är oberoende som att kommunmedbor-
garna också uppfattar den som oberoende och trovär-
dig.
Enligt den gängse definitionen av begreppet obe-
roende för statsrevision och revision av aktiebolag
m.m. skall revisorn inte vara delaktig i beslut eller
delaktig i verkställighet med anledning av genomförd
revision. En oberoende revision innebär definitions-
mässigt ett krav på funktionellt och organisatoriskt
oberoende. Revisionen måste följaktligen utgöra en
fristående och självständig organisation som fritt och
på eget ansvar garanteras att välja ut områden eller
delar av en verksamhet som behöver granskas. Kravet
på oberoende innebär också frihet från yttre påverkan
under pågående granskning bl.a. i fråga om val av
metoder, data och informationskällor. Oberoendet
gäller självfallet också de bedömningar och uttalan-
den som revisionen kommer fram till efter genomförd
granskning.
Mot den här bakgrunden står det klart att den
kommunala revision som vi har i dag inte uppfyller
kriterierna för en oberoende revision. Det nuvarande
systemet med förtroendevalda revisorer innebär ju att
kommunpolitiker granskar kommunpolitiker. De
förtroendevalda revisorerna, som alltså själva är akti-
va kommunpolitiker, granskar och uttalar sig om
verksamheter som de själva har fattat beslut om och
som de, om de fortsätter som ledamöter av kommun-
fullmäktige eller nämnd, kommer att fatta beslut om
även framdeles.
Det förhållandet att kommunpolitiker granskar
kommunpolitiker innebär i sig en icke obetydlig risk
för att kommunmedborgarna inte uppfattar den kom-
munala revisionen som oberoende eller tillräckligt
trovärdig. Och detta riskerar naturligtvis att skada den
medborgerliga tilltron till hela den kommunala verk-
samheten. Om medborgarna inte har förtroende för
politiker och tjänstemän kommer de inte heller att
känna sig nöjda och trygga med den myndighetsutöv-
ning och service som kommunerna svarar för.
Regeringen föreslår att det i kommunallagen skall
införas en bestämmelse att de förtroendevalda reviso-
rerna i sin granskning skall biträdas av sakkunniga
som de själva väljer och anlitar i den omfattning de
själva bestämmer. Som skäl för sitt förslag har rege-
ringen angivit att den kommunala verksamheten är så
speciell att de som biträder de förtroendevalda reviso-
rerna i kommuner och landsting bör vara personer
som har praktisk erfarenhet av kommunalt arbete i
olika avseenden.
Enligt den mening som kommer till uttryck i re-
servation nr 2 är det emellertid inte möjligt att i ett
och samma organ kombinera en politisk granskning,
som det ju i så fall handlar om, med en oberoende
revision, även om den förtroendevalda revisionen är
biträdd av revisionell expertis. Med en växande och
alltmer komplex kommunal verksamhet har det blivit
allt svårare för icke-professionella revisorer att full-
göra sin egentliga revisionsuppgift. De kommunala
förvaltningsutgifterna omfattar i dag inte mindre än
20 % av BNP.
Det är angeläget, herr talman, att Sveriges kom-
muner prövar en yrkesmässigt oberoende revision
som ett komplement till den förtroendevalda revisio-
nen, om det nu är önskvärt att denna finns kvar. Den
oberoende yrkesmässiga revisionen bör inte vara en
ren "sifferrevision" utan vid sidan av den direkt fi-
nansiella delen också utgöra en effektivitetsrevision
för att granska måluppfyllelsen i den kommunala
verksamheten. Frågor som skall ställas är bl.a. följan-
de: Lever de kommunala nämnderna upp till kom-
munfullmäktiges mål? Används resurserna effektivt?
Har nämnderna en tillräcklig kontroll över verksam-
heten? Ger årsredovisningen en korrekt information
till beslutsfattare, medborgare och medier?
En oberoende yrkesmässig revision skulle på sikt
också kunna bidra till lägre kostnader, högre säkerhet
och bättre hushållning i kommunerna och i förläng-
ningen till ett större förtroende för hela den kommu-
nala verksamheten. Det är mycket tveksamt om all-
mänhetens förtroende för revisionen kommer att öka
nämnvärt om det bara införs en föreskrift att anlita
sakkunnigt biträde vid granskningen.
Självklart har det ett värde att det ute i kommu-
nerna finns en demokratiskt förankrad revision med
personer som har god kännedom om den kommunala
verksamheten. Men jag tycker nog att såväl regering-
en som utskottsmajoriteten överbetonar den kommu-
nala verksamhetens särart. Det är inte lätt att se några
väsentliga skillnader mellan de krav som kan ställas
på revisionen på den statliga sidan och kraven på
revisionen i kommunerna. Det handlar ju i båda fallen
om att bokföring och verksamhet skall granskas uti-
från dels aspekten att internkontrollen är tillräcklig
och att inte felaktigheter föreligger, dels aspekten att
verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt och eko-
nomiskt tillfredsställande sätt.
Det finns många argument som talar för en helt
oberoende revision i kommuner och landsting. Inom
ramen för den kommunala självstyrelsen bör det
därför införas en möjlighet för kommuner och lands-
ting att välja en ordning med enbart professionell
revision. Ett förslag om att införa en sådan möjlighet i
kommunallagen bör föregås av en försöksverksamhet
med några kommuner som önskar pröva en sådan
modell.
För att understryka revisorernas opartiskhet och
självständiga ställning i det nuvarande systemet bör
ordföranden i revisionen normalt utses efter nomine-
ring av minoriteten i kommunfullmäktige. Trots att en
sådan ordning faktiskt enhälligt förordades av Kom-
munrevisionsutredningen har regeringen i sin propo-
sition avstått från att lägga fram ett sådant förslag.
Men som framgår av reservation nr 4 anser flera
partier i utskottet att det är angeläget att ett uttalande
görs i den riktningen.
Herr talman! På grund av vissa olyckliga omstän-
digheter är begreppet lekmannarevisor i dag inskrivet
i aktiebolagslagen. Detta begrepp används för att
beteckna en person utan formell kompetens som kan
utses för att utföra en allmän granskning av ett bolag.
Det som avses är den förtroendevalda revisorn.
Benämningen lekmannarevisor har fått mycket
kritik. Kommunrevisionsutredningen, riksdagens
lagutskott och regeringen är bara några av dem som
ansett att uttrycket är olämpligt. Regeringen har sagt
att man i det fortsatta arbetet med Aktiebolagskom-
mitténs återstående betänkande kommer att överväga
en annan benämning, men har i sin nu aktuella propo-
sition inte föreslagit någon ändring, varför man i
avvaktan på kommitténs förslag ändå använder den
benämning som man inte anser vara bra. Problemet är
bara att ju längre tiden går, desto mer inarbetat blir
lekmannauttrycket och desto svårare blir det att få till
stånd en ändring framöver.
I och för sig har uttrycket lekman gamla anor och
har rentav många gånger varit en benämning på en
person som uppbär en ansvarsfull befattning på ett
område utan att ha detta område som yrke. Som ex-
empel kan nämnas lekmannadomare. Men det är en
helt annan sak. I det avseendet är ju det centrala att
folkliga synpunkter skall komma in i bilden. När det
gäller mera specialiserade sammanhang, som här
beträffande revisionen, är det ju viktigt att ha omfat-
tande fackkunskaper på en mängd olika områden, inte
minst i fråga om aktiebolagsrätt och ekonomi, och då
för uttrycket lekmannarevisor i stället tankarna till en
person som rentav saknar erforderliga kunskaper för
sina uppgifter. Benämningen lekmannarevisor kan
t.o.m. leda till felaktiga slutsatser beträffande vikten
av den granskning som en sådan revisor utför.
Begreppet lekman är faktiskt också direkt oegent-
ligt i samband med den typ av uppdrag som det här är
fråga om, eftersom det till den förtroendevalda revi-
sorsfunktionen också kan väljas personer som i sin
yrkesutövning är just revisorer.
Det är viktigt att slå vakt om begreppet förtroen-
devald såväl i kommunala sammanhang som i t.ex.
föreningssammanhang. Förtroendevalda bör även i
fortsättningen i svensk lag benämnas förtroendevalda
och inte lekmän. Riksdagen bör därför besluta att
ordet lekmannarevisor i aktiebolagslagen skall bytas
ut mot benämningen förtroendevald revisor. Den
uppfattningen framförs i reservation nr 8.
Herr talman! Det inträffar gång på gång att det
uppstår problem med anledning av att såväl kommu-
nallagen som aktiebolagslagen gäller för kommunal
verksamhet. Parallella ändringar måste ständigt göras
i de båda lagarna för att det inte skall uppstå kompli-
kationer. Det regelverk vi har i dag gör också att
kommuner och landsting gärna ger sig in på affärs-
mässig verksamhet som inte kan anses ligga inom
ramen för vad som är en naturlig kommunal uppgift.
De kommunala företagen gynnas av sina ägare på ett
sätt som snedvrider konkurrensen i förhållande till
privata företag. Hela den här situationen, herr talman,
är det nu nödvändigt att se över. Det bästa vore na-
turligtvis om lagar och regler kunde utformas så, att
förvaltningsformen återigen blir det helt dominerande
sättet att bedriva kommunal verksamhet. En alternativ
lösning är att aktiebolagslagen inte skall gälla för
kommunala företag, utan att en särskild bolagsform
för kommunala företag inrättas. De här tankegångar-
na finns refererade i reservation nr 7.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

Anf. 74 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! En effektiv internkontroll och revision
är utomordentligt viktig för den kommunala verk-
samheten. De senaste årens erfarenheter, med de s.k.
affärerna i många olika kommuner, understryker
vikten av att man aldrig tummar på de säkerhetssys-
tem som skall ge allmänheten rimliga garantier för att
den offentliga verksamheten bedrivs enligt demokra-
tiska beslut och utifrån en grundläggande etik och
moral. Tilltron till revisionen och den kommunala
demokratin skapas inte enbart genom tekniska lös-
ningar utan i första hand via en grundläggande etik
och ett ansvarigt ledarskap.
Herr talman! Enligt nuvarande bestämmelser i
kommunallagen finns inga formella hinder mot att
rekrytera revisorer bland fullmäktigeledamöterna. Det
finns både fördelar och nackdelar med att rekrytera
revisorer bland ledamöterna. Men enligt vår mening
överväger nackdelarna.
Här vill jag citera ur Förnyelsekommitténs betän-
kande SOU 1996:169, som jag tycker innehåller en
del tänkvärda meningar kring dessa frågeställningar:
"Att revisionen bedrivs av förtroendevalda revisorer
under offentlig insyn ger den en värdefull särprägel.
Samtidigt som själva revisionsuppdraget är oberoen-
de och skall utföras självständigt, utkräver fullmäkti-
ge revisorernas ansvar. Både för den sittande politiska
majoriteten och för oppositionen ställer uppdraget
som revisor därför särskilt höga krav på personlig
integritet. Snöda partiintressen måste få vika för en
autonom granskning i allmänhetens tjänst, om inte
trovärdigheten skall gå förlorad. Revisorernas opar-
tiska ställning och politiska mod är av stor betydelse
för medborgarnas tilltro till rättssäkerheten och de-
mokrati. Allmänt sett måste också de förtroendevalda
revisorernas status höjas. Att undvika att revisionen
partipolitiseras framstår i det sammanhanget som
angeläget. Ett steg i den riktningen, som flera tagit, är
att inte rekrytera personer bland fullmäktigeledamö-
terna men gärna personer med goda erfarenheter av
kommunal verksamhet."
Dessa synpunkter är väl värda att beakta. Vi krist-
demokrater tycker att de förtroendevalda revisorerna
inte skall hämtas bland ledamöter i kommunfullmäk-
tige och landstingsfullmäktige. Revisorer skall vara
personer som i alla lägen kan uppträda självständigt
och fria från vad kommunalråd, landstingsråd och
andra ledande företrädare önskar. Detta krav bör
inarbetas i lagen. Det kravet återfinns också i reser-
vation 1.
Herr talman! För att markera att revisorerna är
oberoende och alltså inte knutna till den politiska
majoriteten förordar vi en ordning, liksom Jerry Mar-
tinger var inne på, som normalt innebär att ordföran-
den i revisionen utses från oppositionen.
Herr talman! Moderaterna och Folkpartiet vill ha
en försöksverksamhet med en oberoende kommunal
revision, såvitt jag förstår en alltigenom professionell
revision. Syftet med en sådan försöksverksamhet
skulle vara att sedan snabbt gå vidare på den linjen.
Vi tycker att det långsiktiga syftet är väl långtgående,
men vi kan tänka oss en sådan försöksverksamhet för
att sedan analysera om det kan vara något för framti-
den.
När det gäller benämningen på de förtroendevalda
revisorerna tycker vi också att det är rimligt att man
sorterar bort det märkliga uttrycket lekmannarevisor.
Herr talman! Kristdemokraterna finns med på ett
antal reservationer, men för tids vinnande nöjer jag
mig med att yrka bifall till reservation 1.

Anf. 75 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! De senaste årens kommunala skan-
daler har visat på nödvändigheten av att göra en nog-
grann granskning av hela den kommunala verksam-
heten. Revisionsfunktionen fylls inom den kommu-
nala förvaltningen av förtroendevalda revisorer, men
en växande och alltmer komplex kommunal verk-
samhet har gjort att det har blivit svårare för icke-
professionella revisorer att fullgöra en revisionsupp-
gift som tillgodoser de viktiga kraven. Detta har bl.a.
påtalats av Justitiekanslern. Han har krävt en översyn
av den kommunala revisionen.
Nu har regeringen lagt fram en proposition med
förslag som innebär en viss förstärkning av den
kommunala revisionen, genom att de förtroendevalda
revisorerna skall biträdas av sakkunniga. Men tyvärr
har förslaget avgörande brister. Regeringen säger:
"De förtroendevalda skall i sin granskning biträdas av
sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den
omfattning som de själva bestämmer." Men i detta
garanteras inte att det verkligen blir fråga om profes-
sionell revision i tillräcklig omfattning. De sakkunni-
ga skall endast vara biträden till de förtroendevalda
och inte ha ett eget ansvar för verksamheten: "Det
sakkunniga biträdets ställning skall inte vara annor-
lunda än andra kommunalt anställdas eller anlitade
konsulters."
Systemet med förtroendevalda revisorer har gamla
anor i Sverige. Bestämmelser om kommunala reviso-
rer fanns med redan i 1862 års myntförordningar. Det
här systemet anses ge den kommunala revisionen en
politisk förankring och därmed en demokratisk tro-
värdighet. Det finns också mycket goda skäl för att
behålla systemet med förtroendemannarevisorer.
Problemet med regeringens förslag är att det inte gör
klart skillnaden mellan olika slags revision.
Den kommunala revisionen kan delas upp i en
förvaltningsrevision och en redovisningsrevision.
Med förvaltningsrevision avses revision som syftar
till att undersöka om de politiska besluten efterlevs
och om de politiska besluten har den avsedda kvali-
teten. Med redovisningsrevision avses kontroll om
man har följt det som anses vara god revisionssed, om
räkenskaperna är rättvisande och om kommunens
förmögenhetsskydd är tillräckligt.
Det är en rimlig arbetsfördelning att de förtroen-
devalda revisorerna ägnar sig åt förvaltningsrevision,
dvs. följer upp om de politiska målen med verksam-
heten har uppnåtts. Det finns ett stort behov av upp-
följning och granskning av den politiska måluppfyl-
lelsen. Den politiska debatten handlar alldeles för lite
om ifall man har uppnått de mål man har strävat efter
och om man har använt de bästa metoderna samt om
kostnaderna ligger i linje med det som har planerats.
Jag vet från min egen tid som kommunpolitiker
att vi diskuterade ingående - ibland under många
dagar - kommunens budget men väldigt lite kommu-
nens bokslut, dvs. kontrollerade hur kommunen hade
skött sin verksamhet. Här skulle en koncentration av
de förtroendevalda revisorernas arbete på förvalt-
ningsrevision vara välkommen.
Både staten och näringslivet är föremål för en
oberoende granskning. För statens del handlar det om
Riksrevisionsverket, och för näringslivet finns reviso-
rer enligt aktiebolagslagen. Men detta gäller inte för
kommunerna.
De förtroendevalda revisorerna granskar och ut-
talar sig om verksamheter som de har fattat beslut om
och som de kan komma att fatta beslut om i framti-
den. Det gör att de förtroendevalda revisorerna inte är
oberoende enligt de krav som t.ex. ställs på statsrevi-
sionen och på revisorer i näringslivet.
Regeringens förslag går ett stycke i rätt riktning,
men det garanteras inte att de sakkunnigas revision
får en tillräckligt oberoende ställning. Det är enligt
regeringsförslaget de förtroendevalda som skall avgö-
ra omfattningen av de sakkunnigas verksamhet. Det
är inte förenligt med en oberoende revision, och det
kommer inte att ge de sakkunnigas revision den tro-
värdighet som en verkligt oberoende ställning skulle
innebära.
Detta innebär i praktiken att en kommunstyrelses
ordförande, som skall vara föremål för revision, kan
genom att vilja spara pengar dra ned på anslagen till
revisionen och på så sätt minska revisorernas möjlig-
het att revidera den verksamhet som kommunalrådet
är satt att leda.
Propositionen från regeringen är inte heller till-
fredsställande när det gäller jävsfrågan. Regeringen
definierar jäv med följande: "Med jäv avses att en
person har ett sådant förhållande till saken eller par-
terna att det kan äventyra hans opartiskhet vid be-
handlingen av ett visst ärende." Mot den bakgrunden
är den i propositionen framförda slutsatsen att jäv inte
skall införas för den som i styrelsen deltar i bered-
ningen av de förtroendevalda revisorernas budget
märklig. Det är olämpligt att en styrelse, t.ex. kom-
munstyrelsen, som är föremål för revisorernas
granskning skall ha ett avgörande inflytande om i
vilken utsträckning granskning skall ske.
Regeringens argument är att om jäv anses förelig-
ga genom att styrelsen bereder revisionens budget
skulle inte ett samlat förslag kunna läggas till budge-
ten. Det var detta jag var inne på tidigare, dvs. att
kommunalrådet kan i sina besparingsförslag lägga in
besparingar på revisionen.
Det finns sätt att lösa detta problem på. Det är inte
svårt. Det går att göra genom att följa det förslag som
kommer från Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet, nämligen att fullmäktige skall utse en särskild
budgetberedning för revisionsanslaget. På så sätt
bekräftas revisionens självständiga ställning. Det går
t.ex. att låta kommunfullmäktiges presidium utgöra
en sådan budgetberedning.
För att garantera att revisionen är opartisk och till-
förlitlig bör, tycker vi i Folkpartiet, ordföranden i
revisionen utses av den politiska minoriteten, som
också har föreslagits i Kommunrevisionsutredningen.
Herr talman! Jag stöder samtliga folkpartireserva-
tioner. För Folkpartiets del ställer jag mig också bak-
om reservation 9 om benämningen av lekmannarevi-
sorer. Jag nöjer mig dock med att yrka bifall till re-
servation nr 2.

Anf. 76 PER LAGER (mp):
Herr talman! En demokratiskt förankrad revision
har ett särskilt värde som, förutom att ge stadga åt
den kommunala självstyrelsen, tar till vara de förtro-
endevaldas kännedom om och engagemang för kom-
munal verksamhet. Miljöpartiet de gröna ställer sig
därför i huvudsak bakom regeringens förslag för att
stärka den kommunala revisionen. Framför allt ser vi
behovet av en utveckling av kompetensen vad gäller
kommunernas arbete med Agenda 21-bokslut och
gröna räkenskaper med nyckeltal för hållbar utveck-
ling. Behov finns även av en utveckling och förstärk-
ning av konsekvensanalyser på områden som berör
barn och jämställdhet. Här behövs vidareutbildning
av revisorerna vad gäller målsättningen om en socialt
och ekologiskt hållbar utveckling med bl.a. naturan-
passad resultatredovisning, konsekvensbeskrivningar
om barn, jämlikhet och jämställdhet.
En effektiv kommunal revision måste, enligt
Miljöpartiets uppfattning, kännetecknas av oberoende
och opartiskhet om inte trovärdigheten skall gå förlo-
rad. Vi delar därför regeringens bedömning att de
personer som väljs till revisorer måste uppfylla kra-
ven på oberoende, effektivitet och kompetens. Där-
emot anser vi att regeringen inte tillräckligt säkrar
kravet på representativitet. För oss är det självklart att
representativiteten skall upprätthållas vid val av revi-
sorer dels vad gäller partierna i kommunfullmäktige,
dels med tanke på jämställdhet m.m. Förutsättningar-
na för tilltro till revisionsarbetet skulle stärkas om
samtliga av folket valda grupperingar är representera-
de bland revisorerna. Vi föreslår därför att det i
kommunallagen tas in en bestämmelse som anger att
just samtliga partier i fullmäktige skall ges möjlighet
att bli representerade i revisionen. Regeringen bör
därför återkomma med ett sådant förslag till riksda-
gen. Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Herr talman! Regeringen gör bedömningen att nå-
got krav på certifiering av de sakkunniga biträdena
för närvarande inte bör införas. Vi i Miljöpartiet är
dock av en annan uppfattning och föreslår att det
redan nu införs en regel om certifiering i kommunal-
lagen. En certifiering bör utformas på ett sådant sätt
att yrkesverksammma skall ha tillräckliga teoretiska
kunskaper samt erfarenheter inom de specifika verk-
samhetsområden som certifieringen avser. Särskilda
övergångsregler kan förhindra eventuella kortsiktiga
problem med begränsad konkurrens.
Varje presumtivt revisionsbiträde hos landsting-
ens och kommunernas revisorer kan under en över-
gångstid åta sig uppdrag åt förtroendevalda revisorer
även om uppställda certifieringskrav ännu inte upp-
fyllts. Ett särskilt certifieringsorgan bör handha den
nödvändiga kontrollen av handlingar, register m.m.
avseende certifieringssökande och certifierandet.
Former för utkrävande av ansvar av de yrkesverk-
samma revisorerna bör lösas genom civilrättsliga
avtal.
Regeringen bör alltså återkomma till riksdagen
med ett förslag till ändring av kommunallagen som
innebär att krav på certifiering införs. Jag yrkar bifall
till reservation 7.
Herr talman! Regeringen föreslår ett system där
de förtroendevalda revisorerna i första hand åläggs en
skyldighet att anmäla misstänkta brott till berörd
nämnd. Regeringen anser sig dock inte främmande
för att i ett senare sammanhang även överväga frågan
om utformning av anmälningsplikt till åklagare av
misstänkta brott. Miljöpartiets utgångspunkt är föl-
jande: Om revisorerna skall anmäla misstanke om
brott efter misslyckade framställningar i nämnd och
fullmäktige bör detta ske direkt till åklagare. Vi förut-
sätter därför att regeringen återkommer med ett för-
slag om skyldighet att till åklagare anmäla misstänkta
brott efter det att Ekosekretessutredningen har pre-
senterat sitt förslag. Det lär vara aktuellt i dagarna.
Miljöpartiet har bifogat ett särskilt yttrande till
betänkandet om skyldighet att anmäla brottsmisstan-
ke. Vi reserverar oss därför inte i den frågan.
Herr talman! Det var allt jag hade att säga.

Anf. 77 KERSTIN KRISTIANSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i konstitutionsutskottets betänkande KU30
En stärkt kommunal revision och avslag på samtliga
reservationer.
De förslag som propositionen och betänkandet
handlar om är i korthet följande: skärpta regler om
jäv i kommunal revision, krav på att de förtroende-
valda revisorerna skall biträdas av sakkunnigt biträde
samt rätt för förtroendevalda revisorer att i fullmäkti-
ge, nämnder och fullmäktigeberedningar löpande
under året väcka ärenden som rör granskningen. Vi-
dare lagfäster man nämndernas ansvar för den interna
kontrollen. Årsredovisningen skall överlämnas till
fullmäktige och revisorerna tidigare än förut. Revi-
sionsuppgiften preciseras i syfte att tydliggöra att den
kommunala verksamheten skall revideras årligen. Det
finns också ökade möjligheter till informationsutbyte
mellan å ena sidan revisorer och lekmannarevisorer i
kommunala företag och å andra sidan förtroendevalda
revisorer i kommuner och landsting, i syfte att möj-
liggöra en samordnad revision i en kommun eller ett
landsting. De förtroendevalda revisorerna åläggs
dessutom skyldighet att anmäla misstanke om brott
till den nämnd som berörs. Om nämnden inte anmäler
ett misstänkt brott till åklagare skall revisorerna an-
mäla underlåtenheten till fullmäktige.
Det är i korthet de förslag till förändringar som
finns i propositionen. Det handlar om att stärka den
kommunala revisionen och därmed också stärka de
kommunalt förtroendevalda revisorerna i deras roll.
Jag vill göra några kommentarer med anledning
av de reservationer som föreligger, som har tydlig-
gjorts ytterligare här i kammaren.
En reservation från Kristdemokraterna gäller
fullmäktigeledamöters valbarhet. Den går ut på att
dessa ej skulle vara valbara som revisorer eller revi-
sorsersättare. Man måste förstå revisorernas roll. De
är tillsatta av kommunfullmäktige eller landstings-
fullmäktige för att granska verksamheten i styrelser
och nämnder. De är ett verktyg för fullmäktigeför-
samlingarna. Det kan många gånger vara en fördel
om de hämtas bland fullmäktigeledamöterna, efter-
som de har en stor kunskap om den kommunala verk-
samheten i stort. Det kan ses som en fördel snarare än
en nackdel.
I reservation 2 talas också om en oberoende pro-
fessionell revision. Trots vad som har sagts tidigare
vill jag understryka den kommunala verksamhetens
särart. Förtroendevalda revisorer rekryteras inte sällan
bland f.d. styrelseledamöter och fullmäktigeledamö-
ter. Det är människor med stor erfarenhet av och
kunskap om den kommunala verksamheten.
Jag har den största respekt för professionalism.
Men den mix med sakkunnigt biträde och förtroende-
valda revisorer som nu föreslås får anses vara något
att föredra.
Så var det detta med beredningen av revisorernas
budget. Jag kan hålla med om att det inte kan anses
vara lämpligt att revisorernas budget bereds exempel-
vis av kommunstyrelsen. Här bör det vara en bered-
ning, och lämpligen då fullmäktiges presidium, som
bereder revisorernas budget just för att sätta fingret på
att det är en oberoende revision, att det icke är kom-
munstyrelsen, som så att säga tillsätter pengarna som
revisorerna skall arbeta utifrån.
Det här är en möjlighet som redan finns i dag. Jag
vet många kommuner som tillämpar det. Man tillsät-
ter en beredning av fullmäktiges presidium eller and-
ra i fullmäktige oberoende för att bereda revisorernas
budget, så möjligheten finns. Jag tror att den tilläm-
pas på många ställen. Med det bör det icke vara nöd-
vändigt att lagfästa den.
Så var det detta med ordförandeskapet i revisio-
nen. Det är ju så att i förberedelserna till lagen finns
inte ordförandeskapet reglerat. Alltså finns formellt
sett ingen ordförande i revisionen. Däremot finns det
någon som leder sammanträdena. Varje revisor skall
nämligen agera självständigt.
Vad gäller partirepresentationen är det naturligtvis
en stor fördel med en så stor representation som möj-
ligt. Men jag tycker att det måste ankomma på lands-
ting och kommuner att själva utse denna. Det skall
inte vara någon överstatlighet, alltså att man går in
från regering och riksdag och lagstadgar om detta.
Så har vi certifiering av biträden, som Per Lager
talade om från talarstolen. De som anlitas som sak-
kunniga biträden är människor med god utbildning. I
många stycken motsvarar de de auktoriserade eller
godkända revisorernas kunskap. Många gånger är det
sådana människor som arbetar i revisionsföretag med
god erfarenhet både, kanhända, utifrån en lokal bild
och utifrån sin branschkunskap. Jag är övertygad om
att i de allra flesta fall beaktar kommuner och lands-
ting de ställda kraven. Om det då skulle visa sig vara
nödvändigt och att detta inte räcker övervägs frågan
på nytt.
En särskild lag om kommunala företag är något
som har utretts av Kommunalföretagskommittén.
Man ansåg inte att det fanns tillräckliga skäl för en
särskild kommunal företagsform. Det här tangerar ju
också nästa betänkande som vi har att avhandla här i
kammaren. Jag är övertygad om att liknande frågor
återkommer då. Jag tycker att kraven på insyn, infly-
tande och kontroll, som ju måste vara kärnan för
detta, ryms också inom nuvarande regelsystem.
Så var det till sist det som har förorsakat en del
diskussioner såväl i lagutskott som i konstitutionsut-
skott, nämligen begreppet lekmannarevisor. Jag delar
uppfattningen att det är ett olyckligt begrepp utifrån
att det kan ha ett felaktigt symbolvärde. Det här har
påpekats när vissa aktiebolagsfrågor behandlades i
lagutskottet under våren 1998. Det har också varit
föremål för diskussion nu i konstitutionsutskottet. Vi
delar uppfattningen att det här nog bör ändras. Men
nu arbetar en aktiebolagskommitté med detta, och
man kommer med sitt sista betänkande hösten 2000,
vill jag minnas att det var. Man är väl medveten om
just benämningsfrågan. Jag tycker att vi avvaktar och
ser vad man kommer fram till - kloka förnuftiga
människor förutsätter jag att det är - och så ser vi vad
det ger vid handen.
Med det vill jag sluta som jag började, med att yr-
ka bifall till hemställan i betänkandet och avslag på
samtliga reservationer.

Anf. 78 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ta upp ett par saker som
Kerstin Kristiansson tog upp i sitt anförande. Det
gäller bl.a. arbetsfördelningen mellan de förtroende-
valda revisorerna och de mera professionella reviso-
rerna.
Det viktiga nu är att man kan skilja ut att de för-
troendevalda revisorerna ju skall ägna sig åt gransk-
ningen av den kommunala verksamhetens mål och
hur verksamheten har genomförts, medan de profes-
sionella revisorerna enbart skall ägna sig sif-
fergranskningen.
Min egen erfarenhet är att det i dag är lite grann
av ett sammelsurium. De förtroendevalda revisorerna
känner allt för stort ansvar för att också ägna sig åt
siffergranskningen. Det gör att måluppfyllelsen av
den politiska verksamheten inte blir tillräckligt belyst.
Det i sin tur gör att den debatt man har i kommun-
fullmäktigeförsamlingarna med anledning av bokslu-
tet inte blir den viktiga debatt man skulle ha kring hur
kommunen har uppfyllt målen för sin verksamhet.
Därför tror jag att det vore väldigt bra att man förtyd-
ligar ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och
icke förtroendevalda revisorer.
När det sedan gäller beredningen av revisorernas
budget vill jag påminna om att man i kommunala
sammanhang är väldigt noga med jävsfrågan. Man får
inte vara jävig när man är med och fattar ett beslut.
Det här är så uppenbart en jävsfråga i den bemärkel-
sen att kommunstyrelsen, som ju är det organ som
bereder budgeten för kommunen och också ofta tar
hand om revisorernas budget, bereder en budget som
berör dem själva. Drar man ned på hela budgeten,
inklusive den del som handlar om revisorerna, får ju
revisorerna mindre möjligheter att granska kommun-
styrelseledamöternas verksamhet.
När det slutligen gäller frågan om vem som skall
vara ordförande stöder vi vårt förslag på Kommunre-
visionsutredningens förslag, som föreslår att den
politiska minoriteten skall utse sammankallande.

Anf. 79 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag börjar med detta med beredning.
Jag vet inte om jag var väldigt otydlig i mitt anföran-
de tidigare. Det är riktigt, för att markera oberoendet
för revisorerna, att beredning skall göras av någon
annan än kommunstyrelsen, som ju revisorerna är
satta att granska. Möjligheten att göra på det viset
finns redan i dag. Det är ingenting som förbjuder
detta. Det kan t.o.m. vara lämpligt att exempelvis
fullmäktiges presidium bereder budgeten för reviso-
rerna.
Sedan vill jag påpeka att det ändå i slutändan är
kommunfullmäktige som på hösten, vanligtvis i no-
vember, beslutar om den kommunala budgeten. Då
har ju var och en fullmäktigeledamot möjlighet att
tycka till, om de tycker att revisorernas budget är lite
för lågt satt utifrån de mål man har att uppnå.

Anf. 80 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det finns möjlighet, har vi fått höra,
att göra så att man har en oberoende budgetbered-
ning. Men vi i Folkpartiet tycker att det skall vara en
skyldighet att ha en sådan. Visst kan kommunfull-
mäktige i samband med beredning av hela budgeten
lägga fram extra pengar till revisorernas budget. Men
det är ett säkrare sätt att man redan från början lyfter
ut den beredningen. Det tycker vi skall markeras i
lagen.

Anf. 81 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att vi i sak har någon de-
lad uppfattning därvid lag. Revisionen skall vara
oberoende. Med det bör inte pengarna beredas av
styrelsen, exempelvis kommunstyrelsen, utan av en
beredning, t.ex. fullmäktige.
När det däremot gäller att det skall lagfästas tror
jag på att det finns kloka landstings- och kommunal-
politiker som inser det, såväl som vi som sitter i Sve-
riges riksdag.
Sedan till ansvarsfördelningen mellan sakkunnigt
biträde och de förtroendevalda revisorerna. Det ligger
i sakens natur när det gäller sakkunnigt biträde att
man skall biträda de förtroendevalda revisorerna i
deras arbete. Att då särskilja rollerna och säga att den
ena gruppen skall göra det ena och den andra det
andra tror jag är olyckligt. I stället skall man med sin
branschkunskap försöka att biträda de förtroendeval-
da, som också de har kunskap utifrån den kommunala
verksamheten. Det tror jag blir en väldigt bra mix.

Anf. 82 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Med anledning av vad Kerstin Kristi-
ansson sagt angående kravet på en oberoende revision
vill jag återge vad Riksrevisionsverket och Justitie-
kanslern har sagt med anledning av Kommunrevi-
sionsutredningen. Det kan ju knappast vara helt oint-
ressant hur dessa två myndigheter har uttalat sig.
Riksrevisionsverket säger följande: "RRV anser
att det för den kommunala verksamheten vars utgifter
omfattar en betydande andel av BNP inte är tillräck-
ligt med enbart en förtroendevald revision. Staten och
näringslivet granskas av yrkesmässig oberoende revi-
sion enligt god revisionssed och det är motiverat att
även det kommunala området granskas på samma
sätt. RRV anser också med hänvisning till utveck-
lingen i andra länder att det är angeläget att även för
svenska kommuner etablera yrkesmässig oberoende
revision som ett komplement till den existerande
förtroendevalda granskningen. Sådan yrkesmässig
revision skall innefatta både årlig finansiell revision
och effektivitetsrevision. RRV anser således att ut-
redningens förslag om sakkunnigt biträde som inte
har eget revisionsansvar är otillräckligt. RRV delar
därmed inte heller utredningens uppfattning att det är
tillräckligt att i lag (11 § kommunallagen) reglera att
de förtroendevalda skall biträdas i sin granskning i
den omfattning som behövs."
Från Justitiekanslern har sagts följande: "Inte
minst i allmänhetens ögon kan det därför te sig in-
konsekvent att revisionen i kommunerna skall utföras
av politiskt valda till skillnad från förhållandena på
den statliga sidan där det dels utförs en oberoende
revision genom RRV, dels en politisk granskning
genom Riksdagens revisorer."

Anf. 83 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det handlar ju om professionalismen
mot lekmännen, om jag får uttrycka det så.
Nu har man ju gått ett steg i rätt riktning, i vart
fall i den riktning som Jerry Martinger förordar, dvs.
att man har lagfäst att ett sakkunnigt biträde skall
biträda de förtroendevalda revisorerna. Jag tror att
båda delarna behövs för att få en så bred kunskap som
möjligt, för det är ändå något konstigt, tycker jag, att
man inte inser att även de förtroendevalda revisorerna
besitter viss kunskap i form av att de kan den kom-
munala gången. Den kunskapen kanske är en brist
hos en professionell revisor. Men att få båda delarna
- både branschkunskap och den kunskap som de
förtroendevalda besitter tillsammans - tror jag blir
bra inför framtiden. Skulle det visa sig att detta inte
räcker till, får vi pröva någonting annat.

Anf. 84 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Socialdemokraterna brukar ofta före-
slå försöksverksamheter i olika avseenden. Varför,
Kerstin Kristiansson, skulle man inte kunna göra en
försöksverksamhet här också?

Anf. 85 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har försökt att besvara denna frå-
ga flera gånger. Jag tror inte att vi kommer till bred
enighet, Jerry Martinger, i just denna fråga. Låt oss
nu prova detta med sakkunnigt biträde som ju är ett
steg i den riktning som, vilket jag sade tidigare, Jerry
Martinger förordar och se vad det ger vid handen.
Skulle det visa sig vara otillräckligt, låt oss då se över
om vi kan göra någon försöksverksamhet med en
oberoende revision. Men enligt min uppfattning be-
hövs även förtroendevalda revisorer utifrån att de
också har kunskap kring kommunala frågor.

Anf. 86 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Kerstin Kristiansson nämnde att det
skulle vara en stor fördel med en så stor representa-
tion som möjligt i kommunala revisionen och i lands-
tingsrevisionen. Det är just därför som jag och Miljö-
partiet menar att det vore att förenkla frågan om
samtliga partier i fullmäktige hade lagstadgad rätt att
vara representerade i revisionen. Det finns fall där
man förmodligen utesluter ett och annat parti ute i
kommunerna. Jag tror att det är olyckligt om man kan
göra det. Det vore alltså att förenkla saken för full-
mäktige om man visste att alla skulle vara represente-
rade.
När det sedan gäller certifieringen av biträdena
menar jag att det inte bara behövs lång och god erfa-
renhet, som Kerstin Kristiansson menade, utan det
behövs faktiskt också en ny och fördjupad kunskap,
speciellt vad gäller Agenda 21-arbetet, de gröna rä-
kenskaperna och de ekologiska och sociala konsek-
venserna. Detta är ju nya begrepp, och det är områden
som man traditionellt inte har sysslat med inom revi-
sionen. Eftersom de nya ekonomiska besluten hela
tiden skapar konsekvenser på dessa områden, måste
man ha nya kunskaper, och det kan man få genom
certifiering av biträdena.
Sedan tycker jag också att de sakkunniga biträde-
na, de certifierade och de professionella revisorerna
skulle ha ett eget revisionsansvar, därför att de då
skulle befrias från sin ställning under de förtroende-
valda revisorerna. Det tror jag skulle öka vitaliteten i
deras arbete.

Anf. 87 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vad gäller partirepresentationen tror
jag nog att detta ytterst är en fråga som skall avgöras
på lokal och regional nivå. Att lagfästa och tvinga in
ett sådant samarbete tror jag vore olyckligt. Jag har
den största aktning för det kommunala självstyret och
tror dessutom att de som är förtroendevalda ute i
kommuner och landsting förstår och inser att ju större
bredd det finns på partirepresentationen ute i kom-
muner och landsting, desto bättre är det, inte minst ur
ett oberoendeperspektiv.
Vad sedan gäller certifiering av biträden kan jag
nästan säga samma meningar. Jag tror nämligen att de
förtroendevalda ute i kommuner och landsting inser
att de skall se till att biträdena är kunniga människor.
De som väljs skall ha insikt, ansvar osv. Dessutom
skall de ställa krav på att biträdena är up-to-date vad
gäller nymodigheter, dvs. att de skall se till att vida-
reutbildningar, kurser och annat kommer till stånd för
att hålla sig ajour med det som sker i samhället. Om
ett sakkunnigt biträde en gång certifieras behöver det
ju inte innebära att han eller hon för evigt är uppdate-
rad på vad som händer, utan det pågår ju ständigt en
utbildning kring just dessa frågor på grund av att vi
lever i ett föränderligt samhälle.

Anf. 88 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Kerstin Kristiansson, i dag behövs
ingen certifiering av sakkunnigt biträde. Det behövs
alltså ingen professionalitet egentligen. Nu är det väl
så att de flesta kommuner ändå använder sig av yr-
kesverksamma revisorer. Vad jag menar är att beho-
vet av nya kunskaper hos revisorerna är så pass vik-
tigt i dag för att vi skall kunna leva upp till de stora
linjerna och de stora åtagandena som vi har gjort i
bl.a. Rio 1992 och i de lokala Agenda 21-arbetena,
som ju pågår i alla kommuner i dag. Utskottet hade ju
glädjen att få besöka Riksrevisionsverket, där jag bl.a.
tog upp denna fråga. Man höll klart och tydligt med
om att det finns en brist på kunskap just när det gäller
revisionen. Det är därför som jag menar att en sådan
här certifiering skulle innebära ett nytt steg, ett krav
på att revisorerna skall vara uppdaterade. Det skulle
förstås inte vara en gång för alla, utan en sådan upp-
datering är ju en pågående process. Därför behövs ett
certifieringsorgan som ser till att revisorerna kan vara
uppdaterade och att kommunerna får den uppdaterade
hjälp de behöver för att se över sin verksamhet.
Jag tror att de flesta kommuner förstår detta be-
hov, men så är det inte överallt. Detta är en hjälp på
vägen, menar jag, som skall ge kommunerna instru-
menten för att lättare utöva det kommunala självstyret
på ett riktigt sätt.

Anf. 89 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Om det skulle visa sig vara nödvän-
digt med en sådan här certifiering hålls ju dörren
halvt öppen både i propositionen och i betänkande-
texten för att en sådan skulle kunna övervägas i
framtiden - om det skulle anses nödvändigt. Nu tror
jag ju faktiskt på kommuner och landsting, som jag
sade tidigare. Jag tror att man ser till att vidareutbilda
såväl förtroendevalda som andra revisorer i akt och
mening att de skall kunna fungera på ett bra sätt uti-
från en föränderlig samhällsbild.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

6 § Kommunala kompetensfrågor

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU24
Kommunala kompetensfrågor

Anf. 90 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! Det betänkande som nu står på före-
dragningslistan handlar om frågor som vi har diskute-
rat åtskilliga gånger här i riksdagen. Jag kan väl er-
känna att det inte känns särskilt spännande att ännu
en gång stå här i talarstolen och tala om kommunala
kompetensfrågor. Positionerna i utskottet är ju i stort
sett desamma som tidigare. Icke desto mindre är
frågorna viktiga, varför de naturligtvis förtjänar att
diskuteras igen. Till slut kanske vi kan få majoriteten
att inse att vi har fått en olycklig utveckling i Sverige
när det gäller frågan om vilken verksamhet våra
kommuner skall syssla med.
Vad det i huvudsak handlar om är att kommuner
och landsting under senare år har utökat sin närings-
verksamhet till sådant som inte kan anses ligga inom
deras formella kompetens och naturliga verksamhets-
områden. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kom-
muner och landsting själva ta hand om sådana ange-
lägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område eller till deras
medlemmar och som inte skall handhas enbart av
staten, en annan kommun, ett annat landsting eller
någon annan.
Av 2 kap. 7 § kommunallagen framgår att det vis-
serligen är tillåtet för kommuner och landsting att
driva näringsverksamhet, men att det i så fall skall
ske utan vinstsyfte och gå ut på att tillhandahålla
allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlem-
marna i kommunen eller landstinget.
Den verksamhet som många kommuner i dag
sysslar med går långt utöver vad som avses i lagen.
Budbilsservice, tvätterier, plåtslagerier, frisersalong-
er, gym och blomsteraffärer är bara några exempel på
sådant som finns ute i kommunerna. Det är väl knap-
past vad lagstiftaren har tänkt sig att man skall hålla
på med. Och den här typen av verksamhet drivs i de
flesta fall i olika kommunala företag. Kommunerna
skall inte syssla med affärer utan endast med angelä-
genheter av allmänt intresse som måste lösas gemen-
samt för kommuninvånarna. När kommunerna driver
egna företag gynnas också de kommunala företagen
på ett sådant sätt att den fria marknaden skadas.
Skillnaderna mellan offentliga och privata företag
som agerar på konkurrensmarknader är så stora att
man utan vidare kan säga att det saknas objektiva
förutsättningar att åstadkomma full konkurrensneut-
ralitet. Detta beror naturligtvis främst på att all kom-
munal verksamhet ytterst garanteras av skattemedel.
Kapitalet i ett kommunalt företag är därför inte lika
flyktbenäget vid t.ex. dålig lönsamhet som kapital i
ett privat företag. Varje krona i det privata företaget
är däremot alltid en riskerad krona som satsats med
krav på förräntning. Om ett privat företag går dåligt
flyr kapitalet. Går ett kommunalt företag dåligt pum-
par kommunen bara in nya pengar. Genom skattefi-
nansieringen har man ju möjlighet att skaffa fram
nästan hur mycket pengar som helst. Den kommunala
verksamheten kan i all evighet finansieras med
skattemedel eller förlusttäckning från de kommunala
huvudmännen.
Det finns åtskilliga exempel på kommunala före-
tag som fortsätter sin verksamhet år efter år trots att
de går med förlust. I många fall ställer kommunerna
inga egentliga ekonomiska krav på verksamheten i
t.ex. kommunägda aktiebolag. Man gör sällan några
större anspråk på avkastning på insatt eget kapital.
Det är inte ovanligt att man avsäger sig aktieutdel-
ning, ger kapitaltillskott eller s.k. ägartillskott och
skriver in förlusttäckningsgarantier redan i bolags-
ordningen.
Kommunala företag får ofta låna pengar av kom-
munala kreditinstitut till lägre ränta än vad enskilda
företagare får hos affärsbankerna. Finansieringen av
den kommunala verksamheten garanteras ofta med
kommunal borgen. Det innebär att exempelvis ett
kommunalt bolag lättare kan få en låg kapitalkostnad
i jämförelse med sina privata konkurrenter.
De kommunala företagen är mycket nära bundna
till den egna kommunen eller det egna landstinget.
Det innebär att det ofta finns en mängd kostnader
som är gemensamma för den kommunala förvaltning-
en och det kommunala företaget. Givetvis är det svårt
att på ett rättvist sätt fördela sådana kostnader så att
den kommunala skattefinansierade förvaltningen inte
får bära en alltför stor andel av de gemensamma
kostnaderna.
Hur skall man t.ex. göra med kostnaderna för ge-
mensamma övergripande funktioner eller med en
sådan detalj som kostnader för gemensamma lokaler i
form av bl.a. garage - eller rent av gemensam arbets-
kraft som det ofta är fråga om? Genom de gränsdrag-
ningsproblem som finns ges här ett stort utrymme för
godtyckliga bedömningar. Det förhållandet att kom-
munala politiker ofta är styrelseledamöter och ledan-
de befattningshavare i de kommunala företagen är
självfallet ytterligare en komplikation. Risken för
jävssituationer och sammanblandning av de olika
rollerna i kommuner och företag är därför mycket
stor.
Näringsverksamhet i kommunal regi innebär ett
lågt - eller i många fall inget - ekonomiskt risktagan-
de jämfört med privata företag. Det snedvrider kon-
kurrensen till nackdel för de privata företagen. Vid
t.ex. en anbudstävlan kan kommuner och landsting
ofta beräkna anbudspriser med lägre riskmarginaler
än konkurrerande privata företag. Inte sällan favorise-
rar dessutom kommunerna egenregin i samband med
upphandlingar även om buden från de kommunala
företagen inte legat lägst. Det finns också fall där
kommuner helt enkelt struntat i att tillämpa anbuds-
förfarande eller avbrutit pågående upphandling och i
stället gjort direktköp från eget företag eller egen
förvaltning.
Det är mycket allvarligt, fru talman, att anbud-
stävlingar ute i kommunerna inte uppfyller rimliga
krav på rättssäkerhet och likabehandling av anbuds-
givarna. Eftersom det ofta är en tids- och kostnads-
krävande process att färdigställa ett anbud kan vi, om
det här fortsätter, få en situation där allt färre privata
företag bryr sig om att lämna anbud vid offentlig
upphandling. Detta kan i sin tur leda till en sämre
fungerande konkurrens och därmed också en sämre
kvalitet på marknaden.
De flesta kommunala företag har i sin egenskap
av aktiebolag tidigare varit helt skyddade från insyn
på grund av bestämmelserna i aktiebolagslagen. När
offentlighetsprincipen nu gäller även för de kommu-
nala bolagen är det många som tror att allt har blivit
mycket öppnare och att mycket av det negativa med
den här typen av kommunal verksamhet därmed
skulle vara borta. Men detta är en missuppfattning av
situationen. För den enskilde kommunmedborgarens
del föreligger fortfarande stora skillnader mellan
kommunal förvaltning och kommunala bolag.
För det första är regleringen av de kommunala
aktiebolagen i grunden fortfarande privaträttslig me-
dan den kommunala lagstiftningen är offentligrättslig.
För det andra finns det en särskild bolagskultur
som gör att det ofta brister i rutiner och attityder be-
träffande insynen. Den gamla principen om liten
insyn i aktiebolagen hänger så att säga kvar.
För det tredje ligger det i sakens natur att sekre-
tesslagen kan användas i ganska stor utsträckning i ett
aktiebolag. En stor del av det som behandlas i ett
bolag har ju betydelse för företagets ställning på
marknaden varför mycket kan hemligstämplas - så-
som affärshemligheter.
För det fjärde saknar kommunens medborgare
fortfarande rätt att överklaga besluten i ett kommunalt
bolag. Det förhåller sig visserligen på det sättet att en
kommun skall förvissa sig om att den får yttra sig
innan viktigare beslut fattas i de kommunala bolagen.
Men kommunens yttrande är å andra sidan inte bin-
dande för bolagen. Det förhållandet att det går att
överklaga fullmäktiges beslut att bilda det kommu-
nala bolaget eller beslut om t.ex. ekonomiskt tillskott
i bolaget är ju en helt annan sak.
Om Sveriges kommuner fortsätter att driva kom-
munala företag finns det ingen möjlighet för lokala
småföretag att växa fram på grund av den snedvrid-
ning av konkurrensen som de kommunala företagen
skapar. I många kommuner kommer de mindre pri-
vatföretagen att vara utslagna redan på förhand. Det
paradoxala är, fru talman, att den lokale småföretaga-
ren med sina skattepengar ju faktiskt är med och
betalar den kommunala verksamhet som konkurrerar
ut honom.
Ibland har det sagts att kommunala bolag behövs
för samverkan mellan olika kommuner eller mellan
en kommun och externa aktörer men det är fel. Sam-
verkan mellan olika kommuner går alldeles utmärkt
att ordna inom ramen för reglerna om kommunalför-
bund. I den mån privata företag behöver utnyttjas för
kommunal produktion av varor och tjänster finns det
andra möjligheter till arrangemang, t.ex. entreprena-
der eller olika former av s.k. kundvalsmodeller.
Det nuvarande regelverket räcker inte till för att
hindra att kommuner och landsting ger sin in på af-
färsmässig verksamhet som inte ligger inom ramen
för vad som kan anses vara en naturlig kommunal
uppgift. Det är därför angeläget att det görs en över-
syn av kommunallagen i syfte att hindra tillkomsten
av nya kommunala bolag och främja avvecklingen av
redan befintliga bolag. Riksdagen bör begära att rege-
ringen lägger fram ett förslag till sådana ändringar i
kommunallagen som syftar till att minska omfatt-
ningen av näringsverksamheten i kommuner och
landsting. Denna mening framförs i reservation nr 1.
I reservation nr 2 framförs förslaget att reglerna i
kommunallagen för laglighetsprövning bör ändras så
att det blir möjligt för förvaltningsdomstolarna att
pröva kompetensenligheten i sådan verksamhet som
kommunala företag bedriver och lagligheten av beslut
som fattats av kommunala bolag. Förslaget om infö-
rande av ett straffrättsligt sanktionssystem som finns i
reservation nr 3 är en naturlig följd av förslaget om
utökade möjligheter till laglighetsprövning.
Reservation nr 4 framför bl.a. uppfattningen att
kommunerna bör ägna sig åt sina kärnuppgifter och
undvika affärsverksamhet. All kommunal verksamhet
som inte utgör myndighetsutövning bör utsättas för
konkurrens för att den skall bli mer effektiv. Kom-
munerna bör därför upphandla alla varor och tjänster
som inte har samband med myndighetsutövning.
Även upphandling av verksamhet i egen regi bör
därvid omfattas. Upphandlingar bör inte heller få
avbrytas utan affärsmässiga skäl.
Det nyinrättade Rådet för konkurrens på lika vill-
kor mellan offentlig och privat sektor eller ett parts-
sammansatt prövningsorgan bör ges i uppgift att
belysa frågan om kommunernas affärsverksamhet och
att skapa bättre och tydligare gränser för offentlig
verksamhet. Detta förslag finns angivet i reservation
nr 5.
Reservation nr 6 med rubriken Kommunala till-
synsorgan anger att det behövs ytterligare förbätt-
ringar för att förhindra sammanblandning av kommu-
nal tillsyn och näringsverksamhet.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 91 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det pratas väldigt mycket om de
kommunala kärnverksamheterna. Vi har alla hört
ramsan vård, skola och omsorg. Det är ju det som de
kommunala pengarna skall gå till och det är det som
kommunerna skall ägna sig åt. Själv tycker jag att en
och annan gatlykta och snöröjning också kan höra dit.
Folk skall kunna få bygglov. Man skall kunna få
köttfärsen kontrollerad i butiken.
Men Sveriges kommuner ägnar sig också åt städ-
firmor, gym, skeppsmäkleri, plåtslageri, butiker,
busscharter, budbilar, körkortsutbildning, snöskott-
ning, konsultverksamhet, asfaltering, badhus, sekrete-
rarservice, inkassoverksamhet, parkeringsverksamhet,
flygplatser, skidliftar, stugbyar, teater, hamnar, mäs-
sor, hotell, restauranger, auktionsverk, symfoniorkest-
rar osv. Listan över vad man i kommunerna ägnar sig
åt kan göras oerhört lång men det är inte det som
människor tror när politikerna vitt och brett hörs tala
om de kommunala kärnverksamheterna.
Bland alla dessa bolag finns det många som är re-
na rama skräckverksamheterna för dem som tycker
att äldreomsorg för våra gamla och förskola för våra
barn är viktiga saker.
Vi har alla läst om hur Pitebuss lagt anbud runtom
i kommunerna. Anbuden var så bra att man fick upp-
dragen men det kostade väldigt mycket av pitebornas
pengar att gå in och täcka förlusterna. Vi har också
alla sett konsekvenserna för människorna i Haninge
av de otroliga utgifter som man drog på sig i bostads-
bolagen där.
De kommunala bolagen konkurrerar osunt. De
konkurrerar ut vanliga småföretag och hindrar männi-
skor från att få en vettig försörjning. De hindrar kärn-
verksamheterna och stjäl pengar från det som är
kommunernas viktiga verksamheter.
Bolagsförespråkarna säger då att man tjänar peng-
ar på de här kommunala bolagen. Nej, det gör man
inte! De kommunala bolagen är en mycket dålig affär.
Dels finns det väldigt många bolag som går med stora
underskott och som får anslag från sina kommuner
eller som har underskott i driften. Det handlar om
miljardbelopp. Dels är det så att de bolag som faktiskt
går med överskott har en väldigt dålig avkastning.
Det skulle ha varit bättre om kommunerna i genom-
snitt hade satt in sina pengar på bankbok. Då hade
man fått en bättre avkastning.
De kommunala bolagen är principiellt en dålig af-
fär, ja, helt förkastliga. Skattebetalarnas pengar är inte
riskvilligt kapital som lokala partipampar skall leka
företagsledare med.
Vad vi i Folkpartiet kanske ser som det allra vik-
tigaste argumentet/den allra viktigaste orsaken till att
inte ha kommunala bolag är demokratifrågorna.
Kommunen är till för att hantera gemensamma ange-
lägenheter såsom skola, äldreomsorg, gatubelysning
osv. Aktiebolag är till för att samla riskvilligt kapital i
en entreprenöriell verksamhet. Det här är två helt
väsensskilda saker.
Kulturen i bolag är, som Jerry Martinger nämnde,
en helt annan. Vad som händer är ju att kommunala
pampar tar med sig vad de tror är näringslivets kultur,
och kanske vissa avarter av näringslivets kultur, in i
de verksamheterna. Nästan alla exempel vi har på
gravt missbruk av pengar, fallskärmar och arvoden
och på rent brottslig verksamhet finns i de kommu-
nala bolagen. Det är naturligtvis inte en slump. Det
handlar om insyn och om hur man ser på besluts-
gången.
I den kommunala demokratin har man stora möj-
ligheter till insyn. Man fattar väl underbyggda beslut,
i alla fall oftast. Vem som helst kan i efterhand eller
under ärendets gång gå in och granska och följa med
och även kräva att de som tar besluten också förklarar
sig. I bolagen fungerar det inte så. De ändringar som
har skett när det gäller offentlighetsprincipen fyller
inte alls sin funktion tillräckligt.
Den kommunala bolagiseringen har på ett allmänt
sätt frätt på politikens förmåga. Öppenhet och insyn
minskar när kommunal verksamhet läggs på bolag. Vi
ser också hur de förtroendevalda förvandlas till bo-
lagspampar och försöker föra över även de här kultu-
rerna in i kommunalpolitiken. Bolagskulturen är
alltså något som verkligen skadar demokratin.
Vi har ett mycket stort problem med folk som an-
ser att politiker är människor som är värda att förak-
tas och som inte förstår människors vardag. Om inte
politikerna tar de demokratiska spelreglerna på allvar,
varför skulle då medborgarna göra det?
Mot den bakgrunden framstår det nu som helt ab-
surt att socialdemokraterna har lagt fram ytterligare
ett lagförslag i raden av förslag - i stället för att av-
veckla bolagen tvingas kommunerna att fortsätta. Det
gäller då bostadsbolagen. Har ni ingenting lärt av det
som hänt under de senaste åren?
Vi har ju just haft en debatt här om kommunal re-
vision. Även där får man intrycket att ni har lärt väl-
digt lite. Vi har uppenbarligen helt olika syn på bo-
lagsverksamheten.
Fru talman! Vi folkpartister vill rensa upp i bo-
lagsträsket. Vi vill ha en avvecklingsplan för befintli-
ga bolag. Vi vill ha en ändring i kommunallagen som
gör att nya bolag hindras och att avvecklingen av
befintliga bolag främjas.
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.

Anf. 92 KERSTIN KRISTIANSSON (s):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas 15
motioner från den allmänna motionstiden. Jag vill
börja med att yrka avslag på samtliga reservationer
och bifall till hemställan i betänkandet.
Motionerna rör frågor om omfattningen av kom-
munal affärsverksamhet och formen för en sådan
verksamhet, laglighetsprövning och sanktionssystem,
upphandlings- och konkurrenslagstiftning, tillsynsor-
gan samt uppgifter för ett råd för konkurrensfrågor.
Två motioner anknyter också till den kommunala
ekonomin och till det kommunala självstyret.
Jag skall inte ta upp kammarens tid med att ägna
mig åt att kommentera varje motion, men däremot i
någon mån åt att kommentera reservationerna.
När det gäller kommunal näringsverksamhet har
liknande motioner tidigare behandlats av riksdagen.
Då, liksom nu, sträckte sig yrkandena över en bred
och vid skala. Dock handlar övervägande delen om
omfattningen av kommunal näringsverksamhet och
driftsformen för denna, dvs. bolagsform eller nämnd-
form.
Vad gäller begränsningar av kommunal affärs-
verksamhet vidhåller utskottsmajoriteten tidigare
ställningstaganden, dvs. att det inte finns skäl att
begränsa eller förbjuda kommunala företag. Däremot
finns det en uttalad viljeinriktning att i mesta möjliga
mån driva kommunal verksamhet i nämndform. Det
kan dock finnas skäl att bedriva viss verksamhet även
i bolagsform. Jag vill påminna om att de kommunala
bolagen bedriver verksamhet främst inom olika tek-
niska områden, t.ex. el-, vatten-, värme-, fastighets-
och uthyrningsverksamhet. Detta med hårfrisörske-
verksamhet, plåtslageri och annat som togs upp här i
talarstolen tillhör nog snarare undantagen. Det kan
också hända att det är någon sorts projektverksamhet
som man bedriver ute i kommunerna.
Principen för den kommunala näringsverksamhe-
ten går ut på att tillhandahålla tjänster och nyttigheter
för kommunmedborgarna. Den skall också drivas
utan vinstintresse, precis som har sagts här tidigare.
Verksamhetens förutsättningar och den samlade
kommunala nyttan bör var utgångspunkten för orga-
nisationsformen. Här finns alltså inte skäl till eller
behov av några ytterligare regeländringar i kommu-
nallagen beträffande kommunal näringsverksamhet.
Laglighetsprövning av kommunal näringsverk-
samhet tas också upp i flera motioner. Bedömningen
huruvida en verksamhet ligger inom den kommunala
kompetensen är ju primärt en styrelsefråga. Här
handlar det om tilltro till de styrelseledamöter som är
demokratiskt valda och satta till att sköta den uppgif-
ten. Här har också ägaren möjlighet att agera genom
att det finns ombud valda av fullmäktige på deras
bolagsstämmor.
Är det då så att man ser att verksamheten inte
uppfyller de formella kraven finns det alltså möjlighet
att påverka detta genom att agera dels i styrelsen, dels
utifrån ett ägarintresse. Detta fungerar ju i de allra
flesta fallen mycket bra. Det ligger också i linje med
bolagsformens principer vad gäller styrning av verk-
samhet och vad gäller ansvarsfördelning. Detta gäller
också frågan om domstolsprövning av kommunalt
stöd, som tas upp i två motioner.
Även i fråga om sanktionssystem hänvisas till vad
som har framförts i fråga om laglighetsprövning.
Den kommunala verksamhetens förhållande till
upphandlings- och konkurrenslagstiftning tas också
upp i en motion. Vad gäller upphandling bör man
enligt utskottets mening avvakta den pågående utred-
ningen om vissa frågor angående offentlig upphand-
ling. Konkurrensfrågor belyses inom verksamheten
för Rådet för konkurrens på lika villkor mellan of-
fentlig och privat verksamhet.
I två motioner efterlyses vidare ett särskilt råd
med företrädare för stat och näringsliv för behandling
av vissa konkurrensfrågor. Även i detta fall vill ut-
skottsmajoriteten hänvisa till Rådet för konkurrens på
lika villkor och anser att rådets erfarenheter bör av-
vaktas.
Jag skall inte vara längre än så. Med detta anser
jag mig ha kommenterat de flesta av de reservationer
som har lämnats under behandlingen av betänkandet.
Jag yrkar alltså bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på reservationerna.

Anf. 93 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Som framgår av utskottsbetänkandet
har socialdemokraterna och deras stödpartier inte sett
någon anledning till att ompröva sin inställning. Jag
tycker att det är beklagligt. Man vidhåller sitt tidigare
ställningstagande, och det finns inga skäl att ompröva
det. Jag skulle därför vilja fråga Kerstin Kristiansson
om hon inte har tagit något intryck av alla de skan-
daler, både ekonomiska och demokratiska, som har
avslöjats, oftast inte av revisorerna utan av grävande
journalister och andra under de senare åren. Finns det
ingenting i hela det händelseförloppet som kan få er
att tycka att det ligger någonting i det vi säger?
Jag skulle vilja välkomna Kerstin Kristiansson ut i
verkligheten i kommunerna för att se att det faktiskt
inte alls är några enstaka undantag att man bedriver
all möjlig annan verksamhet än energibolag och bo-
stadsbolag. Jag kan ge ett konkret exempel. I min
hemkommun Botkyrka har man just startat ett bolag
som är till för att hjälpa vanliga människor att starta
privata företag. Samtidigt ligger man ganska högt upp
i ligan som visar andelen andra bolag som man bedri-
ver. Däremot har man sålt sitt elbolag. I och med
avregleringen av elmarknaden finns inte längre de
skäl som förut fanns, nämligen att kommunerna
skulle bedriva sin verksamhet när det gäller energi-
försörjningen i ett kommunalt bolag.
Jag skulle verkligen vilja fråga Kerstin Kristians-
son om det inte finns någonting som har skett som
kan få er att tycka att det ligger någonting i det vi
säger. Anser Kerstin Kristiansson verkligen fortfa-
rande att det är ett undantag att man bedriver allsköns
annan verksamhet än bostadsbolag och energibolag?

Anf. 94 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Välkomna mig gärna ut i verklighe-
ten. Det är nämligen så att jag är kommunfullmäkti-
geordförande hemmavid och lokal ordförande för mitt
parti i min hemkommun. Jag finns ofta ute i verklig-
heten. Jag ser verkligheten slå emot mig oerhört ofta.
Jag pratar med människor ute i min lokala verksam-
het. Jag är inte helt borta från den.
Jag vet att det i alla fall inte i mitt hemlän eller i
grannlänen bedrivs någon damfrisörskeverksamhet
och annat i syfte att konkurrera. Däremot, och det
sade Karin Pilsäter själv, bedrivs det verksamhet i
syfte att lära sig hur man kan anpassa sig till ett små-
företagarklimat, dvs. för att få ut människor på ar-
betsmarknaden. Möjligtvis är det på det viset.
Sedan talar Karin Pilsäter om att lära sig av alla
misstag genom åren. Jag försvarar inte det som inte är
tillbörligt. Däremot får man inte generalisera, och det
tycker jag faktiskt att Karin Pilsäter gör i det här
fallet. Hon generaliserar och talade från talarstolen
om alla kommunala pampar, bolagspampar och bo-
lagsträsket. Det är förödande om sådana saker skulle
komma från den här kammaren. Det föder bara ett
politikerförakt. Det föder bara tanken att alla som
finns i politisk verksamhet är mer eller mindre krimi-
nella. Så är ju inte fallet. Detta är undantagen, och det
tycker jag att vi bör understryka från den här talar-
stolen.

Anf. 95 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag måste be om ursäkt för att jag inte
känner till vilken kommun Kerstin Kristiansson
kommer ifrån. Men jag var personligen på besök i
Skellefteå, och jag förmodar att det ligger relativt
nära. Där talade jag med en småföretagare som just
hade blivit tvungen att stänga sin privata solarie- och
gymverksamhet därför att kommunen startat en kon-
kurrerande likadan verksamhet. Och det var inte i
någon projektform eller i syfte att man skulle lära sig
någonting om hur man bedrev gym, utan det var för
att man tyckte att det var bättre att kommunen bedrev
den verksamheten. Jag skulle kunna räkna upp många
andra exempel. Det finns 1 500 bolag, och även om
de inte finns i Kerstin Kristianssons kommun så finns
de i kommunerna runtomkring och i hela Sverige.
Jag vill återigen poängtera att vi måste kunna dra
lärdom av det som varit. Jag tror att det värsta politi-
kerföraktet uppstår när vi inte låtsas om de problem
som finns. Nästan alla exempel där enskilda kom-
munpolitiker har gått över styr och gjort sig till dåliga
representanter för medborgarna och för alla andra
hederliga, duktiga och hårt arbetande fritids- och
heltidspolitiker kommer från verksamheter inom de
kommunala bolagen. Man måste kunna se att det inte
är en slump. Det måste vara så att det finns en syste-
matik i att problemen med brist på insyn och brist på
respekt för hur man skall sköta sitt politiska arbete
har ett samband med bolagsverksamheten.
Det är därför jag undrar om ni ingenting har lärt
när ni nu, i stället för att vilja begränsa bolagsverk-
samheten, gång på gång kommer med olika förslag
som skall hindra kommunerna från att släppa bolags-
verksamheterna och koncentrera sig på sina kärnupp-
gifter. Jag vill verkligen poängtera att när en kommun
startar ett företag för att bedriva den typ av verksam-
het som t.ex. ALMI, NUTEK och arbetsförmedlingen
har till uppgift att driva, tycker jag inte att det är nå-
got positivt. För mig är det ett tecken på att någonting
är väldig snett och att kommunen lägger ned sina
resurser och sin energi på helt fel frågor.
Jag skulle verkligen uppskatta om man från majo-
ritetens sida kunde hålla med om det och i stället
värnade den viktiga kärnverksamheten.

Anf. 96 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Visst skall mesta möjliga verksamhet
drivas i nämndsform. Det har jag försökt att förklara i
mitt anförande och sagt också i replikskiftet.
Däremot lämpar sig vissa verksamheter för bo-
lagsformen. Samtidigt är det så att det finns en grun-
didé bakom all offentlig verksamhet, nämligen den att
man skall tillgodose människor inom området på de
nyttigheter som de är beroende av under olika skeden
av livet. Det är en väldigt vacker grundidé, som jag är
bärare av. Måhända är det så att Karin Pilsäter inte är
bärare av densamma. Då måste vi också se varför det
finns kommunal verksamhet oavsett om den bedrivs i
nämndsform eller i bolagsform. Grundidén är fortfa-
rande densamma.
Låt oss då inte säga generellt att detta är någon-
ting där fiffel och båg förekommer och i talarstolen
kalla seriöst arbetande kommunalpolitiker för kom-
munalpampar och kommunalpolitiker valda i bolagen
för bolagspampar och bolagsträsket. Detta är för-
ödande för demokratin. Det vill jag understryka.

Anf. 97 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! En del av de verksamheter som räk-
nades upp i början av debatten sade Kerstin Kristians-
son tillhörde undantagen. Låt oss ta blomsterförsälj-
ning som ett exempel. I Klintehamn på Gotland har
Gotlands kommun drivit en blomsteraffär och kon-
kurrerat med de privata blomsterhandlarna på orten.
En av de privata, Klinte Handelsträdgård, med tre
anställda hade verkligen stora problem häromåret för
att hålla jämna steg med den kommunala blomför-
säljningen. Den prislista som den kommunala
blomsterhandeln hade till jul visar att det var helt
förödande priser för de privata små blomsterhandlar-
na på orten. Man kunde köpa en stor begonia för 20
kr, en stor sankt paulia för 20 kr, hyacint för 5-10 kr.
Det fanns inte en chans för den privata blomster-
handlaren på orten. Nu klarade sig den privata
blomsterhandlaren till slut på något sätt, därför att
kommunen ändå insåg vad man höll på med.
Jag skulle vilja ställa en konkret fråga till Kerstin
Kristiansson: Vad tycker Kerstin Kristiansson om en
sådan sak som att Gotlands kommun säljer blommor
på det här sättet och konkurrerar med de privata fö-
retagen på orten? Jag skulle vilja höra Kerstin Kristi-
anssons uppfattning om det.

Anf. 98 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Nu kan jag naturligtvis inte uttala mig
om Gotland och förhållandena där, lika lite som man
tidigare kunde diskutera min hemkommun. Sverige är
ett avlångt land. Det är helt otroligt att man kan tro att
min hemkommun ligger nära Skellefteå när 65 mil
finns mellan. Jag kan inte de lokala förhållandena,
men jag kan uttala mig lite generellt. Det är olyckligt
- där är jag samstämmig med Jerry Martinger - om
man skall konkurrera med privat verksamhet. Så skall
det naturligtvis inte vara. Men det åligger också ett
ansvar på de lokala politikerna att se till att icke så
sker. Jag har själv varit verksamt kommunalråd i min
hemkommun och sett till att aldrig kommunal verk-
samhet konkurrerar med den privata, för då går sam-
hällsmedel in på två ställen. Det har också påpekats
här tidigare.
Dessbättre har man, som Jerry Martinger sade,
tillrättalagt det. Man upptäckte det från kommunens
sida och tillrättalade det. Den privata lyckades över-
leva den kommunala, om jag förstod det rätt.

Anf. 99 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Det borde inte vara så att kommunen
över huvud taget gav sig in på den här verksamheten
som man gjorde.
Jag skall bara säga att jag egentligen är ganska
nöjd med det svar som Kerstin Kristiansson nu gav.
Hon sade faktiskt att det naturligtvis inte skall vara så
att kommunen skall konkurrera med privat verksam-
het på detta sätt. Det är precis vad vi har sagt i våra
reservationer. Så jag har faktiskt inte mer att tillföra i
dag.

Anf. 100 KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jerry Martinger uttalar sig väldigt ge-
nerellt och svepande. Han tar fram ett exempel om en
blomsterhandlare på Gotland. Naturligtvis skall inte
kommunen bedriva blomsterhandel som dessutom
konkurrerar med den private. Där är vi helt överens.
Men sedan kan man svepa i väldigt generella ordalag
och tala om att näringsverksamhet över huvud taget
inte skall bedrivas i offentlig regi. Där har vi delade
meningar. Det tycker däremot jag att man skall göra
för att tillförsäkra människor olika nyttigheter i olika
skeden av livet.

Anf. 101 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag har varit kommunalpolitiskt aktiv
i snart ett tiotal år - för övrigt i samma kommun som
Karin Pilsäter, Botkyrka - och haft anledning att
någon gång emellanåt ägna en tanke eller två åt mo-
derat kommunalpolitik, eller rättare sagt moderat
politik i förhållande till kommunerna. Dess konsek-
vens och inre logik är inte alltid helt uppenbar.
I vissa sammanhang, närmare bestämt när det
handlar om att bekämpa det kommunala skatteutjäm-
ningssystemet, försvarar moderaterna den kommu-
nala självstyrelsen som vore den en helig relik hotad
av hedniska härskaror. "Bort med tassarna från våra
skatteintäkter i Täby, Vellinge och Danderyd! Vi
skall inte behöva dela med oss om vi inte vill. Och
det vill vi inte!" Den kommunala självstyrelsens
vackra princip får här tjäna som det fikonlöv som
nödtorftigt skall dölja den gamla vanliga klassegois-
men.
När det gäller att driva företag däremot gäller inte
den kommunala självstyrelsens principer längre. Då
kräver man lagstiftning som förbjuder kommunerna
att driva bolag. Det skall nämligen bara privata aktie-
ägare få göra. Medborgare sammanslutna i en kom-
mun skall inte få inkräkta på vinstmarginalerna.
Det är nämligen så orättvist, säger moderaterna.
Kommunerna har skattepengar och kan subventionera
sina företag och på det sättet konkurrera ut den lille
enskilde solarieägaren eller blomsterhandlaren.
Nåväl, det är något som i alla fall liknar ett argu-
ment. Men hur konsekventa är moderaterna? Det
finns som bekant stora, rika privata aktieägare också.
Familjen Wallenberg och Investor skulle, om man
ville, med sitt kapital i ryggen kunna konkurrera ut
vilken småföretagare som helst. Skall vi kanske, i den
fria konkurrensens intresse, förbjuda stora privata
aktieägare att driva företag?
Det vore i och för sig ett intressant förslag ur and-
ra aspekter, men något säger mig att moderaterna inte
är beredda att gå så långt i sitt försvar för småföretag-
samheten.
Även om moderaterna kraftigt överdriver den
konkurrenssnedvridning som kommunala bolag på-
stås göra sig skyldiga till - konkurrenslagen gäller för
övrigt även kommunala bolag - är det onekligen sant
att kommunala bolag ibland innebär ingrepp i den s.k.
fria konkurrensen. Ta t.ex. de kommunalt ägda, all-
männyttiga bostadsföretagen. De spelade i synnerhet
under 60- och 70-talen en stor och positiv roll för att
höja bostadsstandarden, hålla tillbaka hyrorna och
bygga bort bostadsbrist och trångboddhet. Det kunde
allmännyttan göra därför att man hade starka ägare
utan profitintressen, dvs. kommunerna, därför att
skattebetalarna via staten subventionerade ned ränte-
kostnaderna och därför att bruksvärdesprincipen
upphävde marknadens fria konkurrens när det gällde
hyressättningen.
Det är bara att beklaga att allmännyttans ställning
har försvagats kraftigt på senare år. Vi får väl hoppas
att den översyn av allmännyttans ställning som nu
skall ske leder fram till en vändning och att vi under
tiden lyckas förhindra att borgerligt styrda kommuner
säljer ut de kommunala bostadsföretagen.
Fru talman! Jag är medveten om att vi nu inte
skall diskutera bostadspolitik, men min poäng är
denna: Kommunala bolag är ofta till nytta för med-
borgarna, och de kan vara till nytta för medborgarna
just därför att de i viss mening upphäver eller begrän-
sar den fria konkurrensen.
Både Martinger och Pilsäter har tagit upp ett annat
argument. Man påpekar att insynen i de kommunala
bolagen fortfarande är mindre än i kommunal förvalt-
ning. Man säger att fiffelkultur från det privata nä-
ringslivet importeras i de kommunala bolagen.
Detta är eller kan vara ett problem, och det är
mycket möjligt att vi skall stärka insynen och den
demokratiska kontrollen över de kommunala bolagen
ytterligare, men vilken är Moderaternas och Folkpar-
tiets lösning? Att badhuset i fortsättningen skall dri-
vas i förvaltningsform eller att bostadsföretaget skall
övergå till att bli kommunal förvaltning? Nej, själv-
fallet inte. Moderaterna och Folkpartiet vill sälja ut de
kommunala bolagen eller lägga ut verksamheten på
entreprenad till privata bolag, där insyn och demo-
kratisk kontroll är näst intill noll och där fiffel- och
bågkulturen, i varje fall enligt Pilsäter, grasserar.
Moderaternas politik är på ytan ett försvar av den
fria konkurrensens principer men handlar i grund och
botten om en enda sak. Den handlar om att begränsa
den offentliga sektorn, om att begränsa den sfär av
samhället där det råder demokrati. Fru talman! Den
politiken måste med bestämdhet avvisas. Jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan under samtliga
moment.

Anf. 102 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det talas här väldigt mycket om att de
kommunala bolagen i alla lägen skulle bedriva en
verksamhet som är i kommuninvånarnas intressen.
Det kan också i många fall vara så att de driver verk-
samhet som bör vara kommunalt driven. Mats Einars-
son! Vi förordar från Folkpartiet då inte att allting
skall säljas ut eller läggas ned, utan att det som skall
vara i kommunal drift i första hand skall återföras till
kommunal förvaltning. T.ex. kan en simhall, om den
skall vara kommunalt ägd, vilket den förmodligen i
många fall skall vara, också skötas inom ramen för en
fritidsförvaltning och inte alls av något kommunalt
bolag. Det är ett alldeles utmärkt sätt.
Det finns ren näringsverksamhet som i och för sig
kan vara angelägen för många medborgare men som
det inte finns någon speciell orsak för just kommunen
att driva, t.ex. ett gym. Det är många som tycker om
att gå på gym, men det finns ingen anledning för
kommunen att driva ett sådant. Lika lite finns det
anledning för kommunen att driva en mataffär, även
om den sysslar med sådant som är bland det mest
angelägna för de flesta människor. Det finns såvitt jag
känner till inte någon kommunal mataffär, och en
sådan måste väl ändå tillgodose ett mycket mer basalt
behov än t.ex. av att sola sig. Olika aktörer är olika
bra på vissa saker.
Mats Einarsson sade att jag menade att det finns
en fiffel- och bågkultur i näringslivet. Nej, det kan
finnas enstaka exempel på det eller sådant som drar åt
det hållet. Man plockar in de värsta avarterna inom
det privata näringlivet som om det vore någonting
självklart.
Men det finns en grundläggande skillnad, och jag
skulle vilja höra hur Mats Einarsson ser på den skill-
naden. I privata företag spelar man med aktieägarnas
pengar medan man i kommunala bolag spelar med
kommuninvånarnas skattepengar. Det är enligt min
uppfattning två helt olika sorters pengar. Jag skulle
vilja veta hur Mats Einarsson ser på skillnaden mellan
aktieägares pengar och kommuninvånares skatte-
pengar.

Anf. 103 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Det finns säkert flera principiella
skillnader, men jag vill peka på åtminstone två av
dem. Den ena gäller det som Karin Pilsäter tog upp
om aktieägarnas pengar kontra kommuninvånarnas
pengar. Den andra gäller syftet med verksamheten,
om syftet är att generera största möjliga profit eller att
tillhandahålla en tjänst i en viss verksamhet. Där
finns en principiell skillnad.
Jag vet inte riktigt vart Karin Pilsäter vill komma,
men visst är kommunala bolag i en viss mening gyn-
nade framför privata bolag i det att de har skattefi-
nansieringsmöjligheter. Därför kan man säga att det i
viss mening är orättvist. Nåväl, jag har inga problem
med det. Det avgörande är vad som är till nytta för
kommuninvånarna.
Jag tror att kommunala bolag många gånger -
icke alltid - är till nytta för kommuninvånarna. Vi
kan nog också vara överens om att det i många kom-
muner har gått till överdrift med bolagisering av så-
dant som med fördel skulle ha stannat kvar i förvalt-
ningsform. Det skall erkännas att det i det avseendet
kanske framför allt är moderaterna som har varit
pådrivande, kanske inte Folkpartiet. Som jag ser det
har syftet varit att skapa förutsättningar för en privati-
sering i nästa steg.

Anf. 104 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag tyckte inte att jag fick något svar
på vad det är för skillnad mellan att bedriva bolags-
verksamhet och riskera skattebetalarnas pengar kon-
tra att riskera aktieägarnas pengar. För vår del är det
en oerhört stor skillnad. Man kan bedriva ren nä-
ringsverksamhet som inte har med de kommunala
kärnuppgifterna att göra. När ett kommunalt företag
bjuder under och konkurrerar ut andra för att få ett
uppdrag gäller det dina och mina skattepengar. Vi
kan då inte välja utan är tvungna att betala, och det
leder kanske till att våra ungar får en sämre skola.
Om ett aktiebolag t.ex. i Wallenbergssfären, som
Mats nämnde tidigare, bjuder under och konkurrerar
ut, får de som har köpt aktier i det företaget bedöma
om de vill ha kvar aktierna eller inte. De kan välja att
gå ur, men vi kan inte välja att gå ut ur kommunen
om vi inte vill att kommunen använder våra pengar
till att subventionera viss typ av verksamhet som inte
har med det kommunala att göra. För oss är det en
väldigt tydlig skillnad.
En annan tydlig skillnad är att det aldrig går att få
samma insyn. Själva meningen med bolagsformen är
ju just att verksamheten skall kunna bedrivas affärs-
mässigt och inte medge samma insyn. Om det går att
skapa likvärdiga villkor för medborgarna mellan
förvaltningsverksamhet och bolagsverksamhet, har ju
hela poängen med bolagsverksamheten fallit. Av det
skälet kan den lika gärna återgå i förvaltningsform.
Jag tycker alltså att Mats Einarsson och andra i
Vänsterpartiet borde gå hem och tänka över ett varv
till vad kommunerna egentligen borde ägna sig åt för
typ av verksamhet.

Anf. 105 MATS EINARSSON (s):
Fru talman! Folkpartiet blandar här på ett lite för-
såtligt sätt samman två diskussioner. Den ena diskus-
sionen gäller vilken som är den bästa formen för en
viss verksamhet i kommunen, förvaltningsform eller
bolagsform. Det kan ofta vara så att vi är överens
med Folkpartiet om att det kan vara bättre med för-
valtningsform än med bolagsform. Men den diskus-
sionen får föras i vanlig demokratisk ordning i re-
spektive kommun. Jag är inte så fundamentalistisk att
jag säger att kommunala bolag aldrig är en lämplig
form. Det finns ibland skäl att ha verksamheten i
bolagsform.
Den andra diskussionen drivs framför allt av Mo-
deraterna, och Folkpartiet hänger kanske tyvärr lite
obetänksamt på. Den går ut på att förhindra kommu-
nerna från att bedriva viss verksamhet i bolagsform i
syfte att få den verksamheten utlagd på den privata
sidan i stället - dvs. att skapa nya marknader för
privata bolag. Det är en annan typ av diskussion.
Den linje som Moderaterna här driver och som jag
framför allt har polemiserat mot är något annat än
diskussionen om vad som är den bästa formen för att
bedriva olika verksamheter i kommunen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

7 § Myndigheters öppethållande

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU28
Myndigheters öppethållande (prop. 1998/99:52)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

8 § Polisfrågor

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU21
Polisfrågor

Anf. 106 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! I betänkande JU21 behandlas ett antal
motionsyrkanden som rör polisen och som framställts
under allmänna motionstiden hösten 1998 samt ett
yrkande med anledning av regeringens proposition
Ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt.
Vi moderater har sju reservationer och två särskil-
da yttranden i detta betänkande. Jag ställer mig bak-
om samtliga reservationer och särskilda yttranden,
men jag yrkar bara bifall till en enda reservation, nr 2.
Fru talman! Låt mig här i kammaren få lyfta fram
några uppfattningar som utmynnat i olika reservatio-
ner från oss moderater.
Regeringen anser att den organiserade brottslig-
heten hör till de områden som polisen skall prioritera
i sin brottsbekämpande verksamhet. Det instämmer vi
moderater i, men vi efterfrågar en utökad användning
av kriminalunderrättelseverksamhet i syfte att komma
åt internationella smugglarligor. Man kan konstatera
att höga skatter på alkohol och tobak har medfört att
Sverige är ett intressant land att smuggla varor till,
eftersom det finns en stor kundkrets här. Även stora
mängder narkotika smugglas in i vårt land.
Ett annat allvarligt och dessutom svårbemästrat
problem är förekomsten av penningtvätt. Inom detta
område föreslår regeringen en del åtgärder som vi
moderater kan ställa oss bakom. Det gäller bl.a. att i
brottsbalken införa ett särskilt brott, s.k. penningt-
vätthäleri, samt att det straffbara området utvidgas till
att även omfatta sådan penningtvätt som kan följa på
skatte- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller
annan avgift undandras staten.
Däremot kan vi moderater inte ställa oss bakom
regeringsförslaget som uppmjukad sekretess för upp-
giftsskyldiga företag. Givetvis kan regeringens för-
slag kanske verka lockande av effektivitetsskäl, men
vad händer med den personliga integriteten? Rege-
ringen har inte på något sätt redovisat sin uppfattning
vad gäller integritetshänsyn. Därför kan vi moderater
inte acceptera förslaget. Det är mot den bakgrunden
som vi vill uppmana regeringen att nu ta ett samlat
grepp om integritetsfrågorna kontra kraven på effek-
tivitet i brottsbekämpningen.
Fru talman! När jag ändå är inne på integritetsfrå-
gorna vill jag passa på att framföra några synpunkter
angående en miljöpartists motion som handlar om att
polisen i förebyggande arbete vill registrera veganer
bara för att de är veganer. När vi förra året behandla-
de betänkandet Polisens register motsatte vi oss för-
slaget att låta polisen lagra och behandla personupp-
gifter i datoriserade underrättelseregister utan att ha
någon grad av brottsmisstanke mot en person.
En del motioner som behandlas i dag tar upp frå-
gor som berör polisens arbetstider, arbetssituation,
antalet poliser i landet samt New York-modellen. Att
dessa frågor står i fokus är inte konstigt efter de be-
sparingar som gjorts inom polisväsendet under flera
år.
Ett tusental 58-åriga poliser erbjöds förtida pen-
sionsuttag. Nästan lika många civilanställda försvann
från verksamheten. Utskottet blev informerat både i
Göteborg och i går när vi besökte Polismyndigheten i
Stockholms län att man borde ha nöjt sig med knappt
hälften av uppsägningarna, eftersom man lider brist
på civilanställda i verksamheten. Hur tänker ni soci-
aldemokrater hantera detta problem inom snar fram-
tid?
Dessutom har vi förlorat 800 poliser i och med det
tvååriga intagningsstoppet till Polishögskolan.
Vi moderater har i våra motioner pekat på olika
åtgärder som bör vidtas:
· För det första måste polisväsendet för att snabbt
frigöra poliser till renodlat polisarbete ges möjlig-
het att snarast återanställa civil personal.
· För det andra är det angeläget att regeringen sti-
mulerar utvecklingen av ensamtjänstgöring av
poliser i högre grad.
· För det tredje borde regeringen överväga om man
inte borde använda sig av beredskapspolisen i
större utsträckning än vad som görs i dag.
· För det fjärde skulle man kanske ta upp en diskus-
sion om att inrätta kommunala ordningsvakter.
Dessa kommunala ordningsvakter skulle kunna
fungera som trygghetspersoner och finnas synliga
på platser och tider där och när människor vistas
ute.
· För det femte måste man öka elevintagningarna
till Polishögskolan.

Det är bara vi politiker som kan och måste se till
att polisen har tillräckligt mer resurser få att männi-
skor kan känna sig trygga i samhället.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att för all
brottslighet som går att förebygga eller stoppas i tid
tror jag att New York-polisens arbetsmetoder borde
genomföras i hela landet. Vi ser vad Eskilstunapro-
jektet åstadkom. När vi i går besökte Stockholmspoli-
sen fick vi dessutom höra vilka resultat de uppnådde
med sitt riktade projekt under åtta veckor, något som
nu har lett till att de fortsätter under veckosluten.
När det gäller New York-modellen kan man ju
konstatera att brottsligheten för sjunde året i rad har
sjunkit i USA. Att slå till vid småbrott är oerhört
viktigt för de unga. Det ger en varningssignal både till
den som gjort något och till den som kanske har tan-
karna att begå ett brott. Oftast brukar man lära av sina
misstag, om man får veta det i tid.

Anf. 107 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Jag skall om en liten stund beröra
betänkande JuU:21 om polisfrågor och arbetstider.
Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1. I
övrigt ställer vi oss bakom våra reservationer och det
särskilda yttrandet.
Som vi hörde här av Maud Ekendahl handlar detta
betänkande om polisfrågor. Jag skulle vilja stanna en
liten stund just vid polisens arbetstider, som vi också
har ett yrkande om i det här betänkandet.
Under ett antal år har resurserna för polisens verk-
samhet knappats in. Effektiviseringar och omorgani-
sationer har kännetecknat en stor del av polisverk-
samheten. Uppsägning av ett alltför stort antal ci-
vilanställda ledde till att många av våra kvalificerade
poliser i stället för att utöva operativ arbete ute på
fältet hamnade på polisstationerna med högar av
pappersarbete som skulle utföras. Människor ute i
samhället, de vanliga samhällsmedborgarna, blev
irriterade när polisen inte fanns på plats där brotten
begicks. Det är i varje fall inte polisernas fel. Det är
snarare beslutsfattarna som har fattat för snabba be-
slut utan att vara riktigt klara över vilka konsekvenser
det för med sig.
I går när vi besökte City polismästardistrikt sade
just Gunno Gunnmo att då det gällde uppsägningen
av de 500 civilanställda i Stockholms län har han i
dag insett att det var för mycket och att han skulle
vilja återanställa, eller anställa på nytt, 250 civilan-
ställda.
När det gäller polisens arbete skrev vi en motion
under allmänna motionstiden som berörde frågan om
vad polisen egentligen skall syssla med. Vi kristde-
mokrater menar att polisens uppgifter skall vara att
förebygga brott, upprätthålla ordningen samt utreda
och beivra brott. Utskottet konstaterar att frågan om
vad som skall vara uppgifter för polisen har uppmärk-
sammats på flera håll, och man inväntar det inledda
arbetet med syfte att åstadkomma en effektiv re-
sursanvändning.
Det vi kristdemokrater tycker är så oerhört viktigt
är framför allt att polisen finns ute på fältet de tider
då behoven är som störst. Fler poliser i tjänst på hel-
ger och kvällar skulle kunna minska våldsbrottslig-
heten. Därför tycker vi att det är helt naturligt att
polisens arbetstider blir belysta, och det har också
delvis skett genom den s.k. ROPA-gruppen, som i en
rapport hösten 1998 har analyserat polisens arbets-
uppgifter.
I en hel del artiklar under hösten 1998, som flera
av oss tog del av, framkom det tydligt att ganska
mycket av polisens tid gick åt till annan verksamhet.
Man kunde t.ex. få jaga bortsprungna hundar och
hämta katter som sprungit in på ställen där de inte
skulle vara. Det är sådan verksamhet som vaktperso-
nal eller civil personal skulle kunna sköta.
Jag läste en intervju med en polisman i Dagens
Nyheter den 15 september 1998, och han berättade:
Service tar alltmer tid. En dag tillbringade jag sex
timmar i bilen tillsammans med en berusad som ingen
ville ta emot.
Vi tycker att man då har förfelat tanken med det
som en polisman skall arbeta med.
I motion 1998/99:K297 föreslår vi att det skall
skapas bättre förutsättningar för bevakningsföretagen
att avgöra hur många ordningsvakter som skall fin-
nas. Det skulle kunna leda till att fler ordningsvakter
kan göra en del av de uppgifter som polisen i dag
sysslar med. Vi anser även att det inte skall vara poli-
sens uppgift att avgöra hur många ordningsvakter
som skall finnas.
På helgkvällar och helgnätter når antalet polisin-
gripanden en toppnivå, och samtidigt är det då som
minst antal poliser är i tjänst. Rikspolisstyrelsen ut-
tryckte den 3 november 1998 kritik mot polisbrist och
sade sig vara missnöjd med den dåliga helgbeman-
ningen. Vi menar att vid schemaläggning måste hän-
syn tas till regelbundenhet och anpassning till tider då
erfarenhet och statistik visar att flest brott begås. Vi
menar därför att genom en översyn av polisens ar-
betstidsavtal och schemaläggning kan kontinuitet och
anpassning skapas.
Fru talman! Dessutom får antalet poliser natur-
ligtvis inte minska ytterligare. Men såvitt vi kan för-
stå kommer det att ske, genom det stora antalet pen-
sionsavgångar den närmaste tiden. Vi vet att det i en
första omgång antogs 68 nya elever till Polishögsko-
lan, och i höstas var det ytterligare 185 elever som
började sin utbildning. Men det här är inte tillräckligt.
Jag skulle vilja höra om socialdemokraterna vet hur
det kommer att gå till när vi skall försöka klara situa-
tionen med alla dessa pensionsavgångar.
Vi vet att de civilanställda har haft stor betydelse
för rättsväsendets sätt att fungera. Kristdemokraterna
menar att civilanställd personal måste finnas i till-
räcklig omfattning. Vi har därför i vårt budgetalter-
nativ avsatt mer pengar för att bl.a. fler poliser och
civilanställda skall kunna anställas. I vårt yttrande
säger vi att det måste till mer resurser för att polis-
myndigheten skall kunna anställa fler civilanställda.
Detta förstärktes ju bara under vårt studiebesök i går
när vi hörde redovisningen av verksamheten.
Vi har dessutom avsatt medel för den nationella
insatsstyrkan, som också är en del av polisens verk-
samhet. Vi anser att den är oerhört angelägen.
Samhället behöver en bra poliskår, som får arbeta
under drägliga förhållanden och som har schemalagda
arbetstider så att polisen kan finnas ute bland folk när
den som bäst behövs.

Anf. 108 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Rättssäkerhet och rättstrygghet måste
få kosta. En väldigt viktig del i att våra medborgare
känner rättssäkerhet och rättstrygghet är att vi har ett
tillräckligt stort antal poliser som får göra det som de
är utbildade till.
Den svenska poliskåren har en väldigt god
grundutbildning. Det tragiska är att man varje dag får
uppleva ett kompetensslöseri. Poliser får hålla på med
saker som de inte är utbildade för, som andra kan
göra mycket bättre. Det är bl.a. sådant som passären-
den, parkeringsfrågor och djurhållningsfrågor. Pass-
och parkeringsfrågor kan andra sköta. När det gäller
djurhållning finns det möjlighet för någon i kommu-
nen att både sköta det konkreta att ta hand om djuren
och stå för kostnaderna. Det tar mycket tid, och det
kan kosta mycket pengar för polisen. Detta är inte
deras uppgift.
En annan sak som vi också måste bestämma vem
som skall sköta är de stora idrottsevenemangen, som i
dag tar väldigt mycket resurser. Det gäller tiden före
och även under och efter själva evenemanget. Kon-
sekvensen är att berörda poliser - det kan vara väldigt
många, från ett tiotal upp till flera hundra - inte får ta
ut övertiden i lön utan att det blir kompensationsle-
dighet. Det gör att det aldrig blir tid över till att ta tag
i källarinbrott, bilinbrott eller vad det kan vara. Där-
för måste vi se över bestämmelserna, så att ett antal
poliser är befäl och håller i det hela men de stora
vaktbolagen tar hand om bevakningen.
En av reservationerna till dagens betänkande gäl-
ler den s.k. New York-modellen, med s.k. nolltole-
rans. Jag värjer mig alltid mot ordet nolltolerans. Vad
är det fråga om, fru talman? Jo, det är fråga om att
polisen skall se till att de lagar som vi har bestämt här
i riksdagen efterlevs. Men det är polisen som i varje
enskilt fall gör bedömningen om man skall se till att
lagen efterlevs exakt, t.ex. om man skall ta den som
cyklar utan lyse eller den som man misstänker för ett
knarkbrott. Det är polisen som skall göra den bedöm-
ningen. Polisen får den möjligheten om den får till-
räckligt mycket resurser och får använda sin tid till
det som den är väl utbildad för. Då kommer det också
att fungera mycket bättre ute i samhället.
Fru talman! Vi i Folkpartiet har också en reserva-
tion om utbildning m.m. för ordningsvakter. Där
pekar vi på att det när det gäller många ordningsvak-
ter som är s.k. frilansande finns många saker som
behöver stramas upp. Låt mig bl.a. påpeka att den
grundutbildning som finns för ordningsvakter i dag är
för kort. I den utbildningen avsätts inte en minut åt
t.ex. brandförebyggande åtgärder som släckning eller
utrymning. De kan alltså inte detta, som är så oerhört
viktigt.
Det finns inte heller några krav på att man skall
vara särskilt lämpad att klara av de stressituationer
som ändå uppkommer när man är ordningsvakt. Det
får bli ett slut på det här. Vi kan inte ha ett antal ord-
ningsvakter som har hjärnan i musklerna. Man skall
inte använda sina muskler. Man skall använda sin
hjärna. Det finns vissa människor som är extra läm-
pade för att ta hand om stressituationer.
Det som också är väldigt otillfredsställande är att
det i dag inte finns någon automatisk kontroll av
ordningsvakternas laglydnad under pågående förord-
nandeperiod, som det heter. Det sker först när förord-
nandeperioden skall förnyas. Det kan vara ända upp
till tre års fördröjning. I praktiken kan det innebära att
en ordningsvakt kan fällas för ett brott under pågåen-
de period och få fortsätta med sitt arbete tills det sker
en automatisk kontroll - om det vill sig illa om två,
två och ett halvt år.
Det som också är otillfredsställande är att länssty-
relserna, som har kontrollfunktionen, gör dramatiskt
olika bedömningar. Jag fick reda på att väktaren i ett
fall fick behålla godkännandet trots att han hade
dömts till sex månaders fängelse, ovillkorligt, för
misshandel. En annan länsstyrelse bara 20 mil däri-
från återkallade godkännandet till följd av en snatte-
ridom.
Det är självklart att reglerna för kontroll skall vara
samma oavsett var i Svea rike man befinner sig, men
det är tydligen inte självklart i verkligheten.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 7.
Naturligtvis står vi bakom de övriga reservationerna.

Anf. 109 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Detta betänkande tar upp många vik-
tiga punkter angående polisväsendet, som tidigare
präglades av omorganisation och besparingar. Myn-
digheten har också präglats av en oro, därför att detta
har inneburit nya arbetsuppgifter och annan metodik.
Man kan se övergripande synpunkter på polisvä-
sendet. Det framkommer att några partier förespråkar
New York-modellen. Vi har från Miljöpartiet den
åsikten att man inte bara kan ta en modell och sedan
hela tiden hävda att man kan genomföra den i ett
annat land. Visst finns det olika modeller i olika län-
der som är värda att studera, men vi tycker inte att det
bästa är att ropa på att en speciell modell skall överfö-
ras. Man kan titta på vissa saker som kan fungera
också här, men jag tycker att det problemorienterade
arbetssätt som vi har valt för närpolisen är det som
skall utvecklas.
Det ropas också på att fler ordningsvakter skall tas
i bruk. Miljöpartiets åsikt är att vi måste vara väldigt
försiktiga. Det är många problem med ordningsvak-
ternas utbildning och kompetens, och det är inte så
enkelt att man bara kan säga att denna kategori skall
överta arbetsuppgifter. Vi skall i stället vara väldigt
försiktiga och förändra den utbildning som finns i dag
för ordningsvakter. Det är ett angeläget område.
Vi ser också att vi har olika åsikter om hur resur-
serna används och om prioriteringsfrågor. Generellt
tycker jag att det är oerhört viktigt att man lyssnar på
de anställda i basen och att verksamheten inte styrs
för mycket från toppen.
Fru talman! Av alla de frågor som tas upp i betän-
kandet skall jag uppehålla vid följande: organisations-
frågor - det gäller polisens tillgänglighet - återan-
ställning av civil personal, registrering i polisregister
och evenemangskostnader. Jag yrkar också bifall till
reservation 10 och 12.
Miljöpartiets strävan är att fler polisstationer skall
vara öppna dygnet runt samtliga dagar. Det skall för
allmänheten vara självklart att man får hjälp på be-
mannande polisstationer, varifrån poliserna kan rycka
ut i sitt ansvarsområde.
De centrala kommunikationscentraler som byggts
upp till höga kostnader motverkar idén bakom närpo-
lisen och har inneburit alldeles för långa utrycknings-
tider. Vid utryckning skall det finnas poliser som
känner till både befolkningen i området och geogra-
fin, så att de snabbt kan vara på plats och göra en
adekvat bedömning utifrån sin lokalkännedom. Vi
anser alltså att den organisation som finns i dag inne-
bär alldeles för stora enheter och alldeles för långa
utryckningstider.
Jag läste i förra veckan notiser i tidningen om att
det hade förekommit två rån, efter vilka det hade tagit
en timme för polisen att komma till platsen. Det ena
rånet hade begåtts i Skåne, där det är väldigt korta
avstånd, vid sidan om en polisstation som var stängd.
På det sättet hade brottslingarna undkommit, och
rånet hade kunnat ske i lugn och ro. Vi menar att
sådant inte får ske. Det är något fel när det händer
ideligen. Jag har påpekat det flera gånger tidigare,
och det fortsätter att vara på detta vis.
Det är faktisk inte så som det står i betänkandet,
dvs. att de lokala myndigheterna själva skall bestäm-
ma i problemorienterad anda. Detta är påtryckt upp-
ifrån. Alla län är organiserade på samma sätt. Det
finns en stor kommunikationscentral i varje län och
ett vakthavande befäl. Det fungerar inte. Det som står
i betänkandet om att man kan ha olika modeller är
inte alls sant. Då skulle det ju funnits olika modeller,
för polismännen och poliskvinnorna ute i områdena
säger att detta inte är tillfredsställande. Jag har inte
hört någon som har tyckt att det är bra - varken all-
mänheten eller de enskilda poliserna.
Därför är det mycket angeläget att detta ses över
och ändras. Jag tror visserligen att det finns ett hård-
nackat motstånd på grund av att stora kostnader har
investerats i kommunikationscentralerna. Det har
varit oerhört dyrt att bygga upp dessa, men trots det
måste det hända någonting som gör att situationen
blir hanterlig och att allmänheten får veta att polisen
kommer efter en rimlig tid.
Jag blir också bekymrad när Riksrevisionsverket i
sin granskning av hinder för ett effektivt resursan-
vändande anger att man tycker att det är okej att det
finns en kommunikationscentral plus ett vakthavande
befäl i varje län. De tyckte att det inte finns några
hinder för det, men Miljöpartiet anser alltså att det
finns hinder för detta.
Nu när BRÅ närmare skall studera närpolisen och
hur det har blivit hoppas jag att man tar tag i just
denna fråga, för den är ett orosmoment.
Vad gäller återanställning av civil personal tror
jag att vi alla i justitieutskottet är eniga om att det
som skedde inte var bra. Med facit i hand kan vi säga
att det inte blev bra.
Det resonemang som föregick uppsägningarna
gick ut på att man inte skulle ta polispersonal utan
spara på administrativ personal när det var tvunget att
spara. Men vi ser också hur viktigt det är att göra en
konsekvensanalys. Naturligtvis måste dessa sysslor
ändå skötas. Då får i stället de utbildade poliserna
sköta uppgifterna. Det hade man kunnat förstå om
man hade studerat effekterna av förslagen lite nog-
grannare.
Tyvärr är det inte vi i justitieutskottet som skall
göra alla dessa bedömningar. Det är inom myndighe-
ten som man gör detta. Jag hoppas också att det rättas
till. Det finns inga siffror tillgängliga på hur många
som har återanställts totalt, men om man går efter de
uppgifter som finns i Stockholm kan man se att det
inte är många. Endast 15 av totalt 500 avskedade har
återanställts. Det finns alltså fortfarande en stor oba-
lans när det gäller hur arbetet sköts. Poliser sköter
administrativa uppgifter.
Vi har ingen reservation i detta ärende. Det står
tydligt i betänkandet att man har sett problemet och
att man inom den närmaste tiden kommer att göra
förändringar så att det blir en vettig balans.
En annan fråga gäller kostnaderna. Vad skall vi
prioritera i polisväsendet? Det är en mycket iögon-
fallande kostnad vid stora idrottsevenemang och
andra evenemang. Det är inte bara kostnader för poli-
ser vid scenen eller i det område som evenemanget
äger rum. Det är ju också stora kostnader för poliser
utanför dessa områden. Polisen måste vara på plats
när huliganer från England kommer från bussar och
flygplan. Sedan måste det finnas poliser efter t.ex. en
match. Det handlar om tävlingsinriktade moment där
känslorna svallar och alkoholen flödar. Det måste till
ett otroligt stort pådrag. Vi i Miljöpartiet och Folk-
partiet, som är med på den här reservationen, vill att
det här skall ses över. Det kan inte vara meningen att
de resurser som den lokala polisen eller polisen i
storstäderna har skall gå åt till detta, så att man senare
inte kan planera sin verksamhet. Det måste vara totalt
fel.
Jag skall också ta upp en integritetsfråga när det
gäller polisens register. När vi diskuterade att ändra
polislagarna hade Miljöpartiet en reservation. Vi
misstänkte och befarade att det här kunde utnyttjas av
polisen på ett felaktigt sätt. Det aktuella ärendet gäller
veganer vid en skola som massregistrerades av poli-
sen endast därför att de åt vegankost. I betänkandet
finns det ett långt utlägg om vilka möjligheter polisen
har att registrera. Av den texten drar jag slutsatsen att
polisen inte kan hantera uppgifter på det här sättet;
polisen har inte någon laglig rätt till det. Men det är
egentligen upp till JO att avgöra detta.
När det gäller det här fallet kom det in tre anmäl-
ningar till JO. Man menade att polisen inte kan göra
en massregistrering vid en skola på det här viset. Men
JO vidtog ingen åtgärd. Man skrev bara: ingen åtgärd.
Jag tycker att det är förfärligt att människor får ett
sådant svar när de tycker att de har blivit fel behand-
lade. Vi i utskottet borde tillsammans kunna tolka det
som att man inte kan göra så här. Men det görs ändå,
och JO säger: ingen åtgärd.
Det som vi misstänkte skulle ske kan tydligen ske.
Och den som utsätts har inte så stora möjligheter att
göra någonting åt det. Det måste ju vara fel.
Med detta, fru talman, yrkar jag, som sagt, bifall
till två reservationer.

Anf. 110 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson tog upp två saker
som jag skulle vilja fråga om, eftersom de berörde
mitt anförande tidigare.
En sak gäller ordningsvakter. Vi lägger fram ett
förslag om kommunala ordningsvakter. De skall
självfallet, Kia Andreasson, ha en gedigen utbildning.
Annars skall vi inte ha några ordningsvakter alls. Jag
försökte säga att vi, när det är en sådan polisbrist,
måste hitta olika åtgärder som gör att vi kan uppnå
trygghet för allmänheten. Därför ville jag kalla dessa
ordningsvakter för trygghetspersoner.
Kia Andersson talar hela tiden om polisbristen.
Varför tillskjuter ni inte mera medel till polisväsen-
det? Mig veterligt har ni inte gjort det på många år.
Hur skall ni då komma till rätta med polisbristen? Vi
har ju ändå det problemet. Vi måste göra något. Jag
tycker att det är bättre att komma med förslag än att
bara stå i talarstolen och säga något.
När det gäller New York-modellen har vi aldrig
sagt att den skall överföras till punkt och pricka. Men
det finns mycket i New York-modellen som man kan
föra över. Jag vill ställa en fråga till Kia Andreasson
som både är lärare och mamma. Det här handlar om
att man skall tillrättavisa och göra något snabbt när en
ungdom har gjort fel. Det går ut på att man skall slå
till vid småbrotten. Det handlar om att ungdomarna
inte skall tycka att det inte spelar någon roll vad de
gör; då byggs brotten på och blir värre och värre.
Varför har Kia Andreasson något emot detta?

Anf. 111 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det handlar inte endast om antalet
poliser, men visst måste vi ha poliser så att de räcker
till de uppgifter som vi säger är viktiga. Men när det
gäller antalet poliser kan det också vara en chimär,
som jag sade, om poliserna måste göra administrativ
personals arbete. Därför är det viktigt att se över hela
personalstyrkan inom polismyndigheten, så att det
frigörs poliser. Jag har hört uppskattningar om att ett
stort antal poliser kan frigöras om vi får mer admi-
nistrativ personal.
När det gäller trygghet och ordningsvakter är jag
tveksam. Sådana här uppdrag kan lätt blandas ihop.
Den långa utbildning som poliser har är bra. Poliser
är de personer som får lov att utöva våld och ta itu
med sådana här besvärliga situationer. Det är ett stort
steg att överföra uppgifter till ordningsvakter, och det
måste föregås av mycket noggranna analyser.
När det gäller pengar vet Maud Ekendahl att poli-
sen har fått, och får alltjämt i budgetförslaget, utöka-
de resurser, så det har visst blivit en ändring. Och
Miljöpartiet och Vänstern är med på detta budgetför-
slag.
Jag sade att New York-modellen innehåller vikti-
ga delar. Men jag tycker att det här är tillfredsställt i
den modell som vi i Sverige säger oss vilja ha med
närpolisen och dess problemorienterade arbete. I den
modellen finns sådana här moment. Man ser vad det
finns för problem i ett område, och så går man till
botten med dem och tar även itu med de mindre
brotten. Det finns ingen motsättning när det gäller
dessa modeller. Jag tycker tvärtom att vi skall ivra för
den modell som vi har.

Anf. 112 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Tror Kia Andreasson att det räcker
med att de poliser som har administrativa arbetsupp-
gifter kommer ut i operativ verksamhet? Det har ju
försvunnit 1 000 dugliga 58-åriga poliser, vilket har
sagts här i kammaren från flera håll. Det är ju för att
det skall bli ett tillräckligt antal personer som vi går
ut och säger att även ordningsvakter kan vara resur-
ser. Jag tror nämligen inte att det här räcker.
Ni har gått med på att det skall bli mer pengar till
polisväsendet. Vad har de pengarna gått till? Jo, de
har gått till löneutbetalningar. Poliser måste också få
löneökningar. Även om de har fått det har man en
eftersläpning på ungefär ett år inom polisväsendet när
det gäller lönehöjningar. Det handlar ju inte om friska
pengar till själva verksamheten, som vi medborgare
sedan har nytta av.

Anf. 113 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det handlar om utökade resurser som
har kommit polisen till del. De bidrar naturligtvis
också till att en ökning av polisantalet kommer till
stånd. Det är en intagning till Polishögskolan nu, och
ett större antal kommer att antas. Men det handlar inte
bara om antalet poliser. Jag vet att moderaterna ofta
stirrar sig blinda på just antalet. Det handlar också om
att andra delar i samhället måste fungera så att inte
brott begås. Hela samhället hänger ihop. Men jag
säger inte emot att vi måste ha en viss bas av poliser,
så att de täcker uppgifterna. Men man skall inte bara
prata om antalet.

Anf. 114 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas motio-
ner om polisfrågor. Det är motioner som väckts under
den allmänna motionstiden, som tidigare har sagts.
Motionerna tar upp allt från polisens organisation,
personalbehov, arbetstider, arbetsmetoder, evene-
mangskostnader och kostnader för djurhållning.
Det som krävs i många av motionerna ingår i
uppdraget till Rikspolisstyrelsen att arbeta med eller
är föremål för beredning i Regeringskansliet. Det som
krävs i reservationerna är mer omfattande utredning-
ar, skyndsammare utredningar eller mer intensifierat
arbete på olika områden. I de flesta reservationerna
alltså ingen större avvikelse från det arbete som redan
pågår.
Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna.
Det som utöver yrkanden på reservationerna har
framkommit i debatten är polisens resurser. Det trod-
de jag nog också skulle komma upp i dag. De anses
vara för små i förhållande till behovet.
I dag behandlar vi inte anslagsfrågan. Det gör vi i
samband med behandlingen av vårpropositionen och
kanske främst i höst vid behandlingen av budgetpro-
positionen inför år 2000.
Jag vill säga att det inte råder några delade me-
ningar mellan oss i justitieutskottet om att polisvä-
sendet faktiskt behöver mer resurser, och mer resurser
har anslagits till polisväsendet. Hur framgångsrikt
polisväsendet skall kunna bli i brottsbekämpningen
handlar dock inte enbart om mer resurser. Det handlar
lika mycket om vilken kompetens polisen skall inne-
ha, vilka arbetsmetoder som används och som behö-
ver utvecklas, vilka verktyg vi kan ge i form av re-
gistreringsmöjligheter och en ändamålsenlig lagstift-
ning. Det handlar om ledarskap, bedömning och
analys, om uppföljning, utvärdering och vikten av
samarbete mellan polisen, andra myndigheter och
andra aktörer.
Som har sagts här besökte justitieutskottet Stock-
holmspolisen i går. Vi fick naturligtvis veta att man
behöver mer resurser. Men vi fick också veta att man
faktiskt klarar av sin situation i dagsläget, men att
man är ytterst sårbar. Den civilanställda personalen
har nämnts här. Det togs naturligtvis upp att man
hade avskedat civilanställd personal. Man skulle
behöva ha tillbaka hälften av den, dock inte med den
kompetens som den personalen ägde vid tillfället för
avskedandet. Det var annan kompetens som civilan-
ställd personal skulle kunna ha.
Man visade också på att man trots ekonomiska
problem lyckats få ned brottsligheten med i genom-
snitt 8 %. Det kunde naturligtvis variera mellan olika
brottstyper, men det är en tydlig förbättring. Man
kunde också peka på anmärkningsvärt goda resultat
när det gäller närpolisverksamheten.
Den eländesbeskrivning som man ofta hör, kanske
främst från moderater, är inte sann på det här området
heller. Man pekade också från Stockholmspolisens
sida på att andra i samhället också har ett stort ansvar,
främst vad avser brottsförebyggande arbete. T.ex.
pekades på behovet av utökad missbrukarvård, att
affärsinnehavare och andra måste bli bättre på att
stävja snatterier och stölder samt vidare att den soci-
ala kontrollen måste stärkas.
Vi socialdemokrater hävdar bestämt välfärdens
betydelse som ett viktigt fundament i det brottsföre-
byggande arbetet, att människor har jobb, att alla
barns och ungdomars uppväxtvillkor är goda, att man
har ekonomisk trygghet, att kommunernas fritids- och
kulturutbud når alla. Vi tror nämligen att ökade klyf-
tor i samhället utgör en grogrund för kriminaliteten.
Vi är beredda att verka för mer resurser till polisen,
men inte på bekostnad av välfärden. Därför får en
ökning av anslaget till rättsväsendet ske i den takt
som det är möjligt ur detta perspektiv.
Jag vet att det i moderaternas motioner och även i
kristdemokraternas finns exempel på mer resurser till
rättsväsendet, men det finns också exempel på krafti-
ga besparingar som jag tror skulle försämra villkoren
för en hel del grupper i samhället. Det gäller inte
minst moderaternas förslag med indragna resurser
från kommunerna. Jag tyckte att det framgick ganska
klart i går vid besöket hos citypolisen att det är viktigt
att alla samhällets myndigheter och andra aktörer kan
medverka t.ex. när det gäller bra missbrukarvård och
annat.
Låt mig ta upp en annan sak. I Stockholm har
Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna och
Folkpartiet sänkt skatten med 40 öre. Vad har det fått
för konsekvenser på t.ex. anslagen till missbrukarvår-
den?
Häromveckan läste jag i dagstidningen att i Van-
törs kommundel har skattesänkningen lett till en dra-
matisk nedskärning av anslagen till barn- och ung-
domsverksamheten. Fritidsgårdar och parklekar
tvingas stänga. Ansvarig kommundelspolitiker, mo-
derat, anser inte att det är en kommunal uppgift att se
till att barnen blir sysselsatta. Jag undrar vad det kan
få för konsekvenser när det gäller ungdomars fritid att
man stänger fritidsgårdar. Vad gör de i stället? Inte
har alla föräldrar råd att bekosta en dyrbar fritidsverk-
samhet för sina barn.
Det är alltså viktigt att de här verksamheterna
finns ute i kommunerna för att man skall kunna er-
bjuda sina barn och ungdomar vettig aktivitet. Det är
viktigt att vi också satsar på det som vi normalt kallar
välfärd och att människor lever ganska gott i samhäl-
let. Därmed minskar vi grogrunden för kriminaliteten.
När det gäller reservationerna begränsar jag mig
till det som ni har yrkat bifall till i talarstolen. Det
handlar bl.a. om polisens arbetsuppgifter. Här kräver
reservanterna att regeringen snarast låter utreda frå-
gan om polisens arbetsuppgifter. Man anger passä-
renden och parkeringsfrågor samt att civilanställd
personal i större utsträckning tas i anspråk för sådana
uppgifter.
Som angetts i betänkandet är polisen passmyndig-
het, och polisen skall kunna avslå en ansökan om den
sökande t.ex. är belagd med reseförbud eller om per-
sonen är misstänkt för brott och detta anmälts till
förundersökning. Det är svårt att se vilken annan
myndighet som skulle kunna få ta del av denna in-
formation för att t.ex. avslå en ansökan.
Beträffande ianspråktagande av icke polisutbildad
personal för vissa arbetsuppgifter som i dag åligger
en polisman har regeringen givit Rikspolisstyrelsen i
uppdrag att undersöka möjligheterna och förutsätt-
ningarna för detta. Det återfinns i årets regleringsbrev
till polisen, liksom att se över om andra myndigheter
kan ta över vissa arbetsuppgifter.
I årets budgetproposition skriver regeringen att
polisen skall bedriva sådan verksamhet som just poli-
sen har kompetens och förutsättningar för. Polisen
måste också ställa sig frågan om en viss åtgärd är
motiverad med hänsyn till kostnader och personalåt-
gång och om den är rätt prioriterad i förhållande till
annan polisiär verksamhet.
Lägg därtill Stockholmspolisens egen rapport.
Man har tittat närmare på just polisens arbetsuppgif-
ter och delat upp dem i olika kategorier; sådant som
man själv kan besluta om man skall förändra, sådant
som är reglerat i föreskrifter och sådant som är regle-
rat i lag och författning. Man kommer naturligtvis att
jobba vidare med de frågorna och föra dem vidare för
eventuella ändringar i regler och lagar. Man kan inte
tvärsäkert säga att något inte är en arbetsuppgift för
polisen. Det kan variera över tiden.
Jag har ganska kort talartid kvar, så jag går in på
nästa åtgärd. Det gäller den kvalificerade brottslig-
heten. Här skriver moderaterna att skattetrycket är
orsaken till att smugglingen är så omfattande. Vidare
att kriminalunderrättelseverksamheten måste intensi-
fieras och slutligen att regeringen bör få i uppdrag att
driva dessa frågor mer intensivt i det internationella
samarbetet och samtidigt se till att en satsning görs på
denna verksamhet.
Då vill jag bara hänvisa till betänkandet som re-
dogör för EU:s högnivågrupp, där man jobbar med
detta. Man har bildat en aktionsgrupp som behandlar
organiserad brottslighet i Östersjöområdet. Vi har
ingått bilaterala och multilaterala avtal om tullsamar-
bete. Regeringen har tillkallat en kommitté för central
kraftsamling mot den organiserade brottsligheten.
Jag vill hävda med det som framgår av betänkan-
det att med de beskrivna och vidtagna åtgärderna har
regeringen intensifierat arbetet och kampen mot den
kvalificerade brottsligheten.
Då frågar jag reservanterna: Vad mer skall göras?
Borde man inte kunna vara lite mer konstruktiv i sin
kritik eller komma med förslag på vad som ytterligare
kan göras?
Jag har lite tid kvar. Jag får återkomma i repliker-
na om det är så att jag har missat att kommentera en
reservation som det har yrkats bifall till. Jag vill än en
gång yrka bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på reservationerna.

Anf. 115 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Det är så typiskt för Margareta Sand-
gren att när vi från oppositionen har fogat reservatio-
ner säga att arbete pågår i regeringen eller att rege-
ringen har för avsikt att tillsätta en utredning. Det är
därför vi vill trycka på och få ett tillkännagivande så
att det blir lite skjuts på ärendena i stället för att hän-
visa till att ett arbete pågår eller något annat.
Jag har läst i betänkandet om integritetsfrågorna.
Det står att frågorna skall ses över och analyseras.
Det skall göras inom det snaraste. När tänker man
sätta i gång med det arbetet? Varför har man inte tagit
upp frågorna tidigare? Ni sitter vid makten för femte
året. Ni kan inte varje ny mandatperiod säga att ni
tänker göra något osv. Ni måste väl ha gjort något
tidigare år också?
Sedan var det frågan om skattesänkningar. Jag vill
inte gå in i detalj om fritidsgårdar osv. Men en sak är
klart - och det står vi moderater för - nämligen att
skatteintäkterna till kommunen är ett lån från med-
borgarna. De pengarna skall politiker inte spendera
hur som helst. De pengarna skall i så stor utsträckning
som möjligt finnas i medborgarnas plånböcker.

Anf. 116 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Politiker i
kommunerna spenderar inte pengarna hur som helst.
Det finns naturligtvis en tanke bakom. Det finns sä-
kert de som har tittat på vad det innebär om fritids-
verksamhet för ungdomar tas bort och vart ungdo-
marna tar vägen.
Det är viktigt med integritetsfrågorna. Det finns
inga som helst delade meningar där. Det är viktigt att
regeringen har kommit i gång med arbetet. Just nu
bereds buggningsutredningen. Man kommer att följa
upp och noga utvärdera lagstiftningen om polisregis-
ter. Man skall återkomma till lagstiftningen om
tvångsmedel.
Det är inte så att det under fem år har pågått en
diskussion om integritetsfrågorna i kammaren. Frå-
gorna har tagits upp då och då. Det är viktigt att ar-
betet görs.
Regeringen har gett ett uppdrag till Rikspolissty-
relsen att se över frågan om arbetstider, arbetsupp-
gifter osv. Vad mer skall regeringen göra? Skall man
gå in och styra verksamheten i detalj? Skall regering-
en tala om att si och så skall göras? Myndigheten har
uppdraget och skall verkställa det.

Anf. 117 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Vad skall regeringen göra? Regering-
en kan sätta upp en sluttidpunkt. Det skall vara färdigt
inom en viss tid och sedan skall det ske en redovis-
ning. Det går inte att glida förbi frågorna. Det ger
ingen substans i debatten att debattera just den saken.
Fru talman! Jag hann inte bemöta Margareta
Sandgren i mitt förra inlägg i frågan om återanställ-
ning av civilanställda.
Vi fick i går på flera håll höra att arbetsinnehållet
har förändrats, även för civilanställda, men inte till en
sådan svårighetsgrad att det behövs en helt annan
kompetens. Det finns något som heter fortbildning
och som många andra använder sig av. Det går visst
att återanställa och sedan fortbilda inom vissa områ-
den, datateknik m.m.
Polisen sade i går att det inte behövs så många
fordonstekniker till de gamla bilarna. Det var ett litet
exempel som länspolismästaren ville peka på.

Anf. 118 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Visst går det att vidareutbilda perso-
nalen för andra arbetsuppgifter. Det har säkert gjorts
under åren och skulle säkert kunna göras här.
Polismästaren sade bl.a. det som Maud Ekendahl
tog upp, men han sade också att han inte skulle åter-
anställa just den personal han hade avskedat eftersom
de inte hade den kompetensen. Sedan kan det finnas
möjligheter till vidareutbildning, men det var vad han
själv sade.

Anf. 119 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Margareta Sandgren efterlyste kon-
struktiv kritik. Det är något häpnadsväckande, när
man samtidigt hör en argumentation som är så långt
bort från polisfrågor och rättsväsendet som man nå-
gonsin kan höra.
Margareta Sandgren buntar ihop oss kristdemo-
krater med moderaterna och talar om kommunalpoli-
tik och om prioriteringar i Stockholms län och om att
det har skett nedskärningar i den sociala omsorgen,
skolan osv. Om jag nu skall hålla mig till samma
dåliga argumentationsteknik, vill jag påpeka för Mar-
gareta Sandgren att i Gävle kommun där socialdemo-
kraterna har haft makten i 70 år har nedskärningar
skett inom social omsorg, skola, barnomsorg, miss-
bruksvården osv.
Det vore mer intressant om vi tillsammans kunde
inse att rättsväsendet ändå har fått för lite pengar
under de senaste åren, och det har drabbat poliskåren.
Omorganisationen, effektiviseringarna och bespa-
ringarna har drabbat poliskåren. Detta är helt uppen-
bart. Därför är det viktigt att vi får tillbaka mer per-
sonal. Då kvarstår min fråga till Margareta Sandgren:
Hur skall de ca 250 nya studerande på Polishögskolan
täcka behoven som kommer att uppstå i samband med
kommande pensionsavgångar?

Anf. 120 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte alls att jag är särskilt
långt borta från polisfrågor, Ragnwi Marcelind. Dessa
frågor rör även brottsförebyggande verksamhet, dvs.
det som polisen sysslar med. Det är lika viktigt. Poli-
serna själva tog vid gårdagens samtal upp frågan om
att satsa på annat.
Det är illavarslande med Gävle. Men jag tror inte
att man först har sänkt skatten för att sedan dra ned på
verksamheten. Men när man har varit i trångmål med
ekonomin har man varit tvingad att göra nedskär-
ningar för att klara verksamheten.
Jag har inte sagt något annat än att det behövs mer
resurser till polisen. Vi behöver öka omfattningen på
utbildningen. Det framgår också av betänkandet. I
polisens budgetunderlag framgår det klart att behovet
är 600-650 nyutbildade. Ett arbete pågår inom Riks-
polisstyrelsen för att utöka antalet utbildningsplatser
och förlägga dem på annat håll i landet. Regeringen
återkommer med förslag till hur de nyutbildade poli-
serna skall anställas. Det kommer säkert i höstens
budgetproposition. Det är Rikspolisstyrelsens uppgift
att redovisa för regeringen hur behovet av nyrekryte-
ring ser ut inom polisen.

Anf. 121 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi är alla intresserade av brottsföre-
byggande arbete, Margareta Sandgren. I Gävle sänks
inte några skatter, men kommunen äger alla bolag
som över huvud taget går att äga om de så är belåna-
de upp till hakan.
Vi kristdemokrater har aldrig påstått att vi tycker
att civilanställda skall återanställas med utgångspunkt
i hur det såg ut tidigare. Vi tror att det kan behövas en
annorlunda kompetens. Det var vi också inne på i
resonemangen under besöket. Men självklart behövs
det fler människor som kan arbeta med utredningar,
så att polisen med sin kompetens kan vara ute bland
folket.
Vi fick också information i går om att när polisen
finns på plats - som t.ex. i vissa kvarter i Stockholms
city - sjunker brottsligheten. Bara genom att visa sig i
tunnelbanan osv. och t.ex. med hjälp av videokameror
sjunker brottsligheten. Vi behöver fler poliser, och vi
kan vara överens om det.
Det vi tycker är svårt är att man hela tiden vill av-
vakta. Maud Ekendahl citerade också betänkandet på
den punkten. Det är hög tid att handla och se till att vi
har en poliskår som kan motsvara de behov vi går till
mötes inför millennieskiftet.

Anf. 122 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om att det behövs fler
poliser och att det är bra om polisen kan vara ute i
samhället. Det får effekter på brottsligheten. Rege-
ringen har gett ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen. Jag
förstår nu att Ragnwi Marcelind menar att det måste
till resurser. Vi har en kaka att dela på. Den skall
också gå till andra viktiga uppgifter i samhället. Väl-
färden är också en viktig del.
Ragnwi Marcelind tycker att jag talar om sådant
som ligger utanför polisfrågorna. Men vad har Gävles
kommunala bolag med saken att göra?

Anf. 123 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan. Jag tänker också föra ett reso-
nemang kring reservationerna och debatten här. Po-
lisväsendet är en viktig del av rättsväsendet. Det har
stor betydelse hur det fungerar.
I debatten har det framförts kritik mot att det har
hänt alldeles för mycket inom polisväsendet. Det har
varit stora omorganiseringar. Man stängde polisut-
bildningen för att göra om den. Nu har man börjat
med ny antagning igen och ett annat arbetssätt. Poli-
sorganisationen runtom i landet har genomgått stora
organisatoriska förändringar. Samtidigt väcks kritik
från talarstolen mot att ingenting händer. Det sägs att
allting står stilla. Det har varit helt förlamat. Man
bara pratar i talarstolen och ingenting händer. Man
bara utreder och avvaktar. Det har förvånat mig, för
detta är synpunkter som definitivt inte går ihop.
Det har hänt mycket inom rättsväsendet och po-
lisväsendet. Den stora omorganisationen inom polisen
och besparingskraven ledde till en mycket svår situa-
tion. Alla stora omorganiseringar föranleder stora
problem. Det gäller i vilken organisation som helst. I
en så stor och rikstäckande organisation som polisen
uppstår tydliga problem i ett övergångsskede.
Nu kan man se att närpolisverksamheten har bör-
jat sätta sig och utvecklas. Ett riktigt närpolisarbete
har kommit i gång. Omorganisationen har lett till att
det nu börjar vända.
Det har talats mycket om justitieutskottets besök
hos citypolisen i Stockholm i går. Det är tydligt att
man bara hör det man själv vill höra. Vi fick också
information om att närpolisarbetet har lyckats bra i
Stockholm. Nu har man börjat komma i gång. Brotts-
ligheten sjunker i flera olika brottskategorier. Statisti-
ken visar på en positiv utveckling. Det kan man också
höra runtom i landet, nu när närpolisverksamheten
börjar fungera. Men därmed är inte allting bra inom
polisväsendet. Mycket behöver göras.
De borgerliga partierna kräver hela tiden mer
pengar och tror att det skall lösa allt. Vi i Vänsterpar-
tiet har varit positiva till den förändring som skett
inom polisen. Polisen har varit tvungen att ta ett eko-
nomiskt ansvar. Det har varit ett oerhört ekonomiskt
slöseri inom polisen under tidigare år. Man har inte
behövt ta ansvar för ekonomin. Det har bara rullat på.
Den kritiken har varit tydlig när Riksrevisionsverket
har granskat polisen.
Det har visat sig att det har blivit för stora ned-
dragningar. Under de senaste åren har regeringen
börjat skjuta till mer pengar till rättsväsendet och
polisen. Det enda parti som brukar föreslå större
belopp är Moderaterna. Nu lägger regeringen mer
pengar på rättsväsendet enligt överenskommelsen i
budgeten än vad Folkpartiet och Kristdemokraterna
har krävt tidigare. Men det är helt plötsligt inte till-
räckligt. Det som tidigare var lösningen på problemen
inom polisen är nu, när det kommer, helt fel. Tidigare
sade dessa partier att extra tillskott skulle lösa allting.
Nu räcker inte det, utan man måste skjuta till ytterli-
gare medel och det skall lösa alla problem.
Vi måste hushålla med resurserna. Vi måste se
samhället i ett helhetsperspektiv. Rättsväsendet har
genomgått en stor förändring. Nu, när det börjar sätta
sig, kommer vi att kunna se mycket tydligare exakt
vilka resurser som behövs. Det kommer säkert att
behöva skjutas till mer.
Fru talman! Jag vill ta upp diskussionen om New
York-modellen. Den dyker upp i nästan alla polisde-
batter och framhålls som mycket positiv. Statistiken
från New York visar att brottsligheten har sjunkit
markant. När man i Sverige talar om New York-
modellen säger man ofta: Vill ni inte att polisen skall
ingripa snabbt mot ungdomsbrottslingar och mot
småbrott? Det är bra att man gör det. Jag tror att vi
alla är överens om att polisen skall ingripa och vara
speciellt uppmärksam när det gäller ungdomar som
börjar komma på glid. Men det man sällan pratar om
är den kritik som framförs mot modellen.
New York-modellen slår oerhört hårt mot de mest
utsatta. De hemlösa i New York är de som oftast blir
gripna av polisen, därför att de har sovit i hus som
står tomma osv. Man tar inte upp att flera organisa-
tioner som jobbar för mänskliga rättigheter kritiserar
New York-polisen för arbetsmetoderna. Det före-
kommer etnisk diskriminering, brott mot mänskliga
rättigheter och polisbrutalitet. I New York börjar
dessutom fängelserna bli överfulla. Där sitter männi-
skor som har gripits för småbrott. Oftast är den soci-
ala situationen orsak till brottsligheten.
Givetvis är det svåra gränsdragningar. Det är vik-
tigt att vi skapar ett arbetssätt inom polisen i Sverige
som passar det svenska samhället. Men vi får inte bli
så blinda att vi bara ser fördelar med en modell och
inte lyfter upp till diskussion de nackdelar som kan
finnas. För det finns också en svart sida av New
York-modellen.
Fru talman! Jag vill ta upp något som är positivt i
reservationerna. Moderaterna börjar nu signalera
ganska tydligt att man inte tänker ställa sig bakom ett
förslag om införande av buggning. Under alla tidigare
år som jag har suttit i riksdagen har moderaterna
krävt i motioner att man skall få införa buggning. I
detta betänkande skriver moderaterna i sin reservation
att man inte är beredd att införa buggning innan man
har gjort en översyn av integritetsaspekterna. Man
måste ta ett helhetsgrepp först. Vi i Vänsterpartiet ser
det som positivt att det börjar bli en förändring i den
frågan.
Regeringen signalerar att man skall göra en utvär-
dering av den nya polisregisterlagen ur integritetsas-
pekten och att man också kommer att tillsätta en
utredning som tar upp frågor om tvångsmedel osv. Vi
i Vänsterpartiet kommer att följa frågan noga, för att
se till att den inte blir liggande. Det får inte bara bli
ord i ett betänkande. Det måste komma en hel-
hetsöversyn av integritetsaspekterna.
Fru talman! Jag vill återigen yrka bifall till ut-
skottets hemställan.

Anf. 124 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja bemöta Alice Åström
när det gäller Polishögskolan. Vi moderater tycker att
det är för sorgligt att vi har förlorat 800 poliser som
skulle kunna vara poliser i dag för att man stängde
skolan i två års tid. Och så står Alice Åström och
håller med och säger: Jamen, det var ju för att man
skulle lägga om utbildningen, förändra den.
Vilken annan svensk skola stängs i ett par år bara
för att man vill förändra sin utbildningsplan? Den kör
man ju, och sedan sätter man ett stopp och så börjar
man den nya utbildningen en viss vår- eller höstter-
min. Jag bara undrar: Anser Alice Åström att det var
rätt att vi i Sverige i dag har förlorat 800 poliser?
När det gäller näpoverksamheten sade Alice
Åström att man bara hör det man vill höra och att
näpo börjar fungera riktigt bra. I går ställde vår ordfö-
rande, Gun Hellsvik, en fråga till polisen om hur näpo
fungerar i Stockholm. Man sade: Det är en sårbarhet
eftersom vi får göra utryckningar och vara med i
utryckningsstyrkan så ofta. Det är så svårt för oss att
kunna ha en ordentligt planerad arbetstid och jobba
med de frågor inom näpo som vi skulle vilja.

Anf. 125 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skall börja med det sista. Det sa-
des att det finns en sårbarhet och ett problem när det
gäller utryckningsfrågor. Det sades att närpoliser i
Stockholm ofta blir inkommenderade till större arran-
gemang och att det har skapat en ryckighet. Men jag
sade inte att närpolisverksamheten var perfekt. Jag
sade att den har börjat fungera bra. Tittar vi rent sta-
tistiskt på hur brottsutvecklingen är har man goda
resultat. Jag tror inte att det är varken det ena eller
andra, att det är helt dåligt och att ingenting fungerar
eller att allting är jättebra. Men vi behöver en balans i
debatten, och vi måste också kunna se när det börjar
fungera.
Sedan håller jag med om den kritik som finns när
det gäller utrycknigsverksamheten, när det gäller
övriga uppgifter. Men det pågår också en utredning
hos Rikspolisstyrelsen. Man tittar på hur man skall
kunna göra detta, på vilka arbetsuppgifterna skall
vara och på stora arrangemang. Det här kommer
också att leda till förändring när det gäller polisen.
Vad gäller polisutbildningen var frågan vilken an-
nan utbildning som skulle stänga helt och hållet. Det
är nog ganska få utbildningar som skulle göra det.
Men polisutbildningen är också väldigt speciell.
Visst, det fanns också ekonomiska skäl. Men det
fanns även just de här skälen att man skulle lägga om
utbildningen, att man skulle ha ett annat arbetssätt. Vi
vet också att de poliser som i dag går ut har en myck-
et bra utbildning. Jag tror inte att de 800 poliserna
kommer att vara förlorade. Det låter som att det här
kommer att vara ett jätteproblem. Jag tror att man
kommer att behöva se om man kan öka intagningen
till Polishögskolan i framtiden för att också kunna
fylla det här behovet. Men det är någonting man får
återkomma till.

Anf. 126 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Vad gäller näpoverksamheten i Skåne
län har jag varit där en hel del. Så sent som i måndags
var jag i Örkelljunga kommun. Där skall man ha fyra
poliser, men man har två. Veckan innan var jag i
Klippan. Där skall man ha åtta poliser, men man har
fyra.
Det är vakanta tjänster på många ställen ute i lan-
det, vilket gör att man inte kan arbeta som närpolis
som man borde göra. Jag kan inte instämma och hålla
med Alice Åström om att det börjar fungera riktigt
bra. Närpolisen får användas till utryckningsstyrkan.
Jag vågar inte tänka på hur sommaren skall bli. Då
finns det inte någon på polisstationerna i Skåne efter-
som man skall in till de större orterna och tjänstgöra.
Så vi har nog lite olika synpunkter och synsätt på hur
det fungerar.
Jag skall också bemöta det Alice Åström tog upp
om buggning. Jag är faktiskt glad för att vi har styrka
från moderaternas sida att göra det som vi politiker
ofta inte gör, nämligen att ändra oss, stanna upp och
säga: Det vi tänkte från början var inte bra. Vi måste
titta på helheten. Det är återigen de här integritetsfrå-
gorna. Vi vet inte hur det här slår gentemot andra som
inte är direkt berörda av buggning. Det handlar om de
effekter man kan få runtomkring. Jag är väldigt stolt,
Alice Åström, över att vi vågar utreda den saken.

Anf. 127 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag får börja med att säga till Maud
Ekendahl att jag sade att det var väldigt positivt att
moderaterna nu visar en annan inställning, att man
har vävt in det här. Jag tycker också att det är starkt
av moderaterna att göra det här, att våga titta på detta
och stanna upp. Där kan ni med all rätta känna er
stolta, och det har jag ingenting att invända emot.
Jag hade, fru talman, knappast väntat mig att
Maud Ekendahl och moderaterna på något sätt skulle
kunna instämma i att det fanns någonting som var
positivt inom polisen eller att någonting fungerar. Det
är nattsvart. Det är det enda moderaterna säger. Det är
tur att det inte fungerar så dåligt ute i verkligheten
hos våra poliser som moderaterna gör gällande i den
här kammaren. Då hade det varit en fullständig kata-
strof. Det är det inte, även om det är det man vill
beskriva.

Anf. 128 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att höra Alice
Åströms argumentation. Den är precis likadan som
den var i november när vi höll vår föregående debatt.
Hon påstod då att moderater och kristdemokrater vill
ta fram mer pengar till rättsväsendet bara därför att
regeringen har tillgodosett de tidigare kraven.
Jag kan väl i och för sig förstå Alice Åströms di-
lemma. Att nu vara stödparti åt regeringen är ju lite
annorlunda än att sitta i opposition, då ni tidigare
krävde mer pengar till polisens verksamhet och till
rättsväsendet.
Det jag ville ta upp är att Alice Åström motsäger
sig själv lite grann. I nästa andetag säger hon: Kan vi
inte lugna oss när organisationen har satt sig. Säkert
kommer mer pengar att behöva skjutas till.
Det är ju precis det vi redan har insett. Det räckte
inte, utan vi var tvungna att tillsätta mer, utöver vad
regeringen hade sagt, därför att vi ser att det fortfa-
rande är brist på poliser. Fortfarande behöver data-
system och digitala system bli bättre. Vi ser att det
behövs mer närpolisverksamhet som skulle kunna
fungera om det fanns mer personal som kunde vara
ute på fler tider. Det finns alltså en rad frågor.
Sedan säger Alice Åström: Det är tur att det inte
fungerar så dåligt ute i verkligheten som exempelvis
moderaterna säger. Jag tycker ändå att vi med all
respekt har gjort besök hos länspolisen i Göteborg
och Stockholm. Man har gett oss rop på att få mer
resurser därför att personalen är sliten. Man inser att
man inte orkar om man inte kan få mer pengar och
mer personal.

Anf. 129 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Nej, Ragnwi, det är absolut inget pro-
blem att samarbeta med socialdemokraterna. Det är
inte speciellt synd om mig som vänsterpartist, som nu
måste stå för en politik som jag inte har stått för tidi-
gare. Jag har definitivt inga problem med samarbetet
med socialdemokraterna när det gäller det här områ-
det. Att Vänsterpartiet tidigare något budgetår krävde
ytterligare medel till polisväsendet berodde på att vi
tyckte att det här tillskottet behövdes. När regeringen
sedan lägger ett förslag som ligger över de 100 miljo-
nerna har jag heller inget problem som politiker att
säga: Jamen titta, nu kommer de här medlen. Jag
behöver inte yrka på ytterligare 100 miljoner. De krav
Vänsterpartiet har haft under åren när det gäller po-
lisväsendet är de ökningar som också kommer nu
framöver.
Så till det här med bristen på poliser och frågan
om var man lägger pengarna. Så är det givetvis när
man besöker olika organisationer inom polis, dom-
stolsväsende eller kriminalvården eller när man besö-
ker kommunerna eller dagis och pratar om vilka re-
surser som behövs. Då finns det alltid krav utifrån
organisationerna på att man behöver lite mer för att
det skall fungera bättre. Man har olika behov.
Vår uppgift som politiker är att avväga hur myck-
et man behöver satsa på olika områden. Jag tror att
den avvägning som gjorts när det gäller rättsväsendet
har inneburit för stora besparingar under en period,
och det har krävt ganska mycket. Nu ökar man resur-
serna de närmaste åren. Innan vi har sett vad ökning-
arna resulterar i ute i organisationen är vi i Vänster-
partiet inte beredda att fortsätta att bara lägga på.

Anf. 130 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte för ett ögonblick att
Alice Åström tycker att det är jobbigt att arbeta till-
sammans med regeringen. Tvärtom tror jag att Alice
tycker att det är så trevligt att hon t.o.m. är beredd att
offra lite grann av sina hjärtefrågor av och till. Det
har vi också sett i utskottet.
Men när det gäller pengar skulle jag vilja veta om
Alice inte är beredd att sätta till mer pengar till rätts-
väsendet, utgiftsområde 4. Regeringen säger ju själv i
prognosen för det kommande året att det kommer att
vara ett behov på 0,4 miljarder. Kommer då Alice
Åström att säga nej när regeringen kommer att lägga
till de 0,4 miljarderna som kommer att behövas? Det
är en intressant fråga.

Anf. 131 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan tänka mig att det skulle vara
en intressant fråga. Men det jag sade tidigare var just
att vi anser att ställningstagandena om det kommande
behovet inom rättsväsendet och de tillskjutna resur-
serna kommer att vara tillräckliga.
Sedan, fru talman, kan det väl vara rätt trevligt att
det finns andra som är så bekymrade över att man får
göra sig av med hjärtefrågor osv. Det är självklart så
att jag som vänsterpartist inte får igenom all min
politik. Men det finns mycket som hela tiden går
framåt, och det är många förändringar som jag ser
som väldigt positiva i arbetet inom det här området.
Att man sedan inte kan få igenom allting på en gång
tror jag att alla är ganska väl medvetna om.
Från borgerligt håll börjar man nu många gånger
helt plötsligt att bara älska att lägga sig på ungefär
samma uppfattning som Vänsterpartiet eller Miljö-
partiet för att på så sätt kunna förändra saker och ting.
Det kanske mer är ett problem för borgerligheten att
man helt plötsligt börjar stå för en vänsterpartistisk
politik. Men det tackar vi och tar emot, och det får vi
väl använda oss av i framtiden.

Anf. 132 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Det är några frågor som jag ur Cen-
terpartiets synpunkt skulle vilja lyfta upp angående
polisens verksamhet.
Tillgången till poliser är begränsad i hela Sverige.
Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Det finns
många luckor, särskilt i glesbygden, som ger en säm-
re tillgänglighet, och glesbygd finns det även i Skåne,
Kia Andreasson. Just på de små orterna rycks närpo-
liserna bort, och man får stänga igen verksamheten
för längre eller kortare tid.
Att det skall finnas tillgång till polis även i gles-
bygden och att det bör finnas en glesbygdsfaktor vid
fördelningen av polisresurserna inom landet är något
som vi i Centerpartiet har fört fram vid åtskilliga
tillfällen tidigare. Vi fick ett exempel på det omtalade
studiebesöket hos polisen här i Stockholm i går. Man
jämförde Vasastan med en kommun ute i landet med
samma invånarantal, ca 40 000 invånare. Det visade
sig att antalet brott vara dubbelt så många i storsta-
den. Jag tycker att man kan sätta ett frågetecken för
och lite närmare analysera varför det är så enormt stor
skillnad. Är det så att en koncentration av människor
leder till en så starkt ökad brottslighet? Och var skall
vi göra angreppen kortsiktigt och långsiktigt?
När det gäller polisens arbetstid tycker jag att det
är viktigt att ge större frihet att bestämma utifrån de
lokala behoven, vilket flera här har tagit upp, för
behoven ser ju olika ut runt om i vårt land. Därför
skall man ha möjlighet till flexibilitet i sin verksam-
het.
Det har diskuterats återanställning av civil perso-
nal, och jag instämmer i att det är en viktig fråga. Jag
tror att man inom polisens verksamhet skulle må bra
av att ha olika grupper, t.ex. de som kan ekonomi, IT
och, som det talades om, fordonstekniker samt pro-
jektledning. Jag tror att det skulle bli en mycket ef-
fektiv verksamhet inom polisen om man blandade på
det sättet.
Vi har en grupp inom justitieutskottet som sysslar
med uppföljningsfrågor. Där har vi just tagit fasta på
polisverksamheten. Det är viktigt att följa upp effek-
terna av olika beslut och se vilken effektivitet de
leder till. Det skall bli mycket intressant att följa
denna fråga vidare.
Det har ålagts besparingar. Vi vet att det är perso-
nalen som man kan göra besparingar på för att det
skall få effekt, för det är den största utgiftsposten i
budgeten. Vi har försökt att få i gång den tekniska
utvecklingen, men det tar ju tid innan den får effekt.
Man kan ju inte dra bort personal samtidigt som man
sätter in den tekniska utvecklingen, utan det måste ju
finnas en överlappningstid för att få effekt.
Jag vill också trycka på detta med samverkan och
samarbete mellan myndigheter och olika organisatio-
ner. Man ser lite överallt i samhället att samarbetet får
effekt och att man kan minska brottsligheten på ett
tidigt stadium. Det behövs mer av detta samarbete för
att ytterligare minska brottsligheten. Då kommer jag
automatiskt in på mer brottsförebyggande arbete för
att på lång sikt få ned brottsligheten.
Fru talman! Centerpartiet ställer sig bakom de två
särskilda yttranden som finns i detta ärende, dels när
det gäller arbetstiden, dels när det gäller återanställ-
ning av civil personal.

Anf. 133 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara kommentera detta med
arbetstiderna. Det är en avtalsfråga som man för-
handlar om ute på polismyndigheten. Det är klart att
det måste ske en anpassning till de behov som finns i
de olika landsdelarna. Det är väldigt viktigt att det är
en balans mellan det som är den enskilde polisman-
nens intresse och verksamhetens intresse. Vad rege-
ringen har sagt är att tiderna måste anpassas mer till
verksamheten, och det är det man arbetar på. Frågan
ligger ute hos polismyndigheterna, och det ser lite
olika ut i olika delar av landet.

Anf. 134 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Om detta kan jag bara säga att det är
otroligt segt. Det tar tid och det sitter långt inne innan
man kommer till skott. Jag välkomnar att tanken finns
och att man är på gång. Jag vet att man på vissa håll
har kommit en bit framåt, men inte överallt.

Anf. 135 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, det kan vara segt eftersom det är
ett avtal som man tidigare har förhandlat sig till. Från
den fackliga organisationen hävdar man naturligtvis
det som tidigare har lagts fast i avtal, och det är klart
att det då kan vara segt. Men det är på gång, och det
händer en del ute i landet.

Anf. 136 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Det är därför det är så otroligt viktigt
att göra en uppföljning. Där man ser att det inte hän-
der någonting måste man ju skjutsa på och trycka på.
Det är ju ändå vi politiker som har det yttersta ansva-
ret.

Anf. 137 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag har i motion 210 tagit upp pro-
blemet med eftersök av försvunna personer. Utskottet
avstyrker motionen med i stort sett samma motive-
ringstext som i betänkandet 1997/98:18, där en miljö-
partimotion som delvis hade liknande innehåll av
utskottet ansågs tillgodosedd. Utskottets avstyrkan av
min motion är välvilligt formulerad, och utskottet
delar uppenbarligen min uppfattning att det fortfaran-
de finns brister i polisens organisation när det gäller
eftersök av försvunna. Jag kan därför inte förstå var-
för utskottet tvekar inför ett tillkännagivande i en sak
där det faktiskt råder enighet och där uppenbara bris-
ter fortfarande kvarstår.
Jag skall bespara kammaren ett yrkande. Eftersom
det inte finns någon reservation är det ju skäligen
meningslöst att jag yrkar, men jag kommer fortsätt-
ningsvis att följa frågan.
Det är utmärkt att, som utskottet skriver, 40 polis-
befäl har fått genomgå en utbildning i hur eftersök
skall organiseras. Det är också bra att ytterligare
utbildning planeras. Det här bör kunna förhindra
tragedier som Jesper-fallet i Kungsbacka för drygt två
år sedan. I Kungsbacka gick ju faktiskt hela eftersök-
ningen snett från början. Jag har nyligen gått igenom
terrängen. I själva verket är det ett parkområde och
ingen riktig skog. Det är en park som är avgränsad av
motorvägar och höga staket. Det är alltså ett mycket
begränsat område. Ändå gick det så fel. Jag har också
tagit del av hur sökarbetet utfördes steg för steg. Hade
man i den här parken på ett tidigt stadium anlitat en
kvalificerad spårhund så hade tragedin med säkerhet
kunnat undvikas.
Stora eftersök är dyrbara. De är svåra att organise-
ra. Därför är det viktigt att man alltid redan på ett
tidigt stadium försöker att koppla in utbildade spår-
hundar. Det gäller såväl polisens egna hundar, all
purpose-hundar, som frivilliga team med t.ex. blod-
hundar. Där är ett exempel det nu bildade Jespers
blodhundsteam. Det har startats av den förolyckade
Jespers föräldrar i Kungsbacka.
Först om hundarna misslyckas bör man anordna
skallgång. Lukten efter skallgångskedjan försvårar
hundarnas arbete. Dessutom är det inte helt enkelt att
ordna en skallgång med outbildade personer. Man
måste gå på ett visst sätt. Man måste se till att varje
buske är undersökt. Med otränade civila är det myck-
et svårt. Medan hundarna söker kan man ju i god
ordning kalla in tränad och lämplig personal, kanske
militär personal, för en eventuell skallgång. En skall-
gång är dessutom mycket långsam. Är det en person
som är i rörelse är det skäligen meningslöst med en
skallgångskedja. Det fungerar endast när den för-
svunne redan ligger eller sitter stilla.
Utomlands har man goda erfarenheter av spårar-
bete med blodhundar. Som jag har skrivit i motionen
har polisen i staden New York tre blodhundar som de
använder för eftersök. I Storbritannien har nyligen
polisen i Essex skaffat två stycken. Det finns också
andra polismyndigheter i Storbritannien som har
beställt blodhundar av uppfödare utifrån de erfaren-
heter man redan har gjort i Essex.
I början uppfattas de här hundarna som ett hot mot
den ordinarie hundpolisens verksamhet. Det får man
ju förstå. Allt ifrågasättande av en verksamhet inne-
bär ju att de som sköter verksamheten känner sig
hotade. Men i själva verket har det blivit så - och det
gäller både de amerikanska och de engelska erfaren-
heterna - att de nya teamen, den nya verksamheten,
har utgjort ett komplement. Det har inneburit att de
ordinarie tjänstehundarna har kunnat koncentrera sig
på sina egentliga uppgifter - som de är duktiga på. De
är alldeles utmärkta på det. Blodhundarna kan och
skall däremot endast användas som spårspecialister i
särskilt svåra fall.
En vanlig invändning brukar vara att polisen vill
ha skyddstränade hundar. Amerikanarna har löst det
problemet genom att man när man söker efter för-
brytare skickar en vanlig tjänstehund med förare med
blodhundsteamet. I det fallet får alltså tjänstehunden
bita och övermanna banditen i fråga. Essexpolisen
säger att det är hundens uppgift att hitta brottslingen.
Sedan är de ju själva utbildade poliser, och det är
deras sak att gripa brottslingen. Man vill inte "gömma
sig" bakom en massa vassa tänder.
I själva verket förhåller det sig ju faktiskt så att i
90-95 % av eftersöksfallen spårar man inte banditer
utan man spårar barn och förvirrade gamla personer
som har gått vilse. Då är det väl tvärtom bra att man
har med sig en snäll och glad spårhund som tror alla
människor om gott.
Essexpolisen var, under ledning av superintendent
Ian Cottgrove, nyligen på besök här i Sverige - de
hälsade även på här i riksdagen - för att ta del av
erfarenheter som finns hos Jespers blodhundsteam.
Jag sammanförde de här engelsmännen med Göte-
borgspolisens hundsektion, och det verkade ha varit
en bra träff. Man är uppenbarligen intresserad av ett
ömsesidigt utbyte, och det här är en fråga som vi har
anledning att bevaka och följa framöver så att det
kommer ut något gott av det här internationella sam-
arbetet, något som kan föra det dagliga polisarbetet
framåt.
Förutom samarbete med frivilliga spårhundsteam
måste ju polisen också ta hjälp av militärt kunnande
och militär högteknologisk utrustning. Försvaret har
faktiskt kapacitet i form av helikoptrar, mörkerseen-
de, riktmedel för vapen, värmedetektion och stor vana
vid ledning och organisation för att uppnå bestämda
mål. Det är en resurs som man faktiskt skulle kunna
utnyttja, och jag vet att man från försvarsledningens
och förbandens sida är mycket intresserade av att
ställa upp och göra sådana här meningsfulla insatser
för att hjälpa personer som har kommit bort. Det är
därför utomordentligt angeläget att alla goda krafter
samordnas för att vi skall undvika onödiga tragedier
med människor som hittas alldeles för sent.

Anf. 138 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag finner att Göran Lindblad tar upp
precis detsamma som vi påpekade i en motion, vilket
han så riktigt sade i talarstolen, från 1998. Men jag
har funnit, och det tycker jag också att jag kan finna i
Göran Lindblads anförande, att det har hänt saker.
Den här frågan, som vi har uppmärksammat, som vi
har exakt samma åsikt om och som är mycket angelä-
gen, har det ändå tagits tag i. Därför återkommer jag
inte med en motion i detta ämne, för jag finner att
Rikspolisstyrelsen har gjort bedömningen att det
måste till vidare åtgärder. Man har också planerat
sådana, som det står i betänkandet. Man kommer i
framtiden hela tiden att följa upp det här. Det gäller
även det som Göran Lindblad säger om försvaret, att
det är en viktig kunskapsbank i deltagandet.
Jag kan alltså bara instämma i det angelägna i det
här, men man har som sagt från myndighetssidan i
princip genomfört de åtgärder som vi talar om i mo-
tionerna.

Anf. 139 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Det är naturligtvis så att Kia Andreas-
son och jag är ganska överens i sakfrågan; om vart vi
syftar, vilken verksamhet vi vill ha och hur vi vill att
den skall fungera. Det är bara det att jag vill sätta lite
ytterligare press på polismyndigheterna i det här fallet
genom att riksdagen i så fall skulle ha fattat ett beslut
där man gjorde ett tillkännagivande om vartåt vi strä-
var. Det här är lite samma diskussion som fördes
tidigare i dag i kammaren mellan Maud Ekendahl och
företrädare för majoriteten när det gäller huruvida
man skall nöja sig med att det pågår utredningar, att
man har en viss verksamhet osv. Jag är inte nöjd. Jag
tycker inte att det går tillräckligt fort och tillräckligt
bra. Jag tycker att man måste göra mer.

Anf. 140 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det där med tidsaspekterna är ju alltid
ett diskussionsämne här i kammaren. Jag finner att
stora ansträngningar redan har gjorts, och man säger
också att det görs fortsatta ansträngningar. Det är
klart att med en organisation som polismyndigheterna
kan det inte ske omedelbart. Men jag tycker ändå att
jag är nöjd med beskedet. Att vi får följa upp huruvi-
da det genomförs är ju helt rätt, men än så länge har
det ju bara på denna korta tid gjorts ansträngningar.
Det är bra att vi är två som bevakar området.

Anf. 141 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Det är väldigt ofta som det diskuteras
om tid här i kammaren. När det gäller just den här
typen av ärenden kan varje minut vara av avgörande
betydelse för liv eller död. Därför är den här frågan så
viktig.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 § anf. 142.)

9 § Försöksverksamhet med videoteknik i rät-
tegång

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU23
Försöksverksamhet med videoteknik i rättegång
(prop. 1998/99:65)

Anf. 142 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas frå-
gor om försöksverksamhet med videoteknik i rätte-
gång. Moderata samlingspartiet har avgivit två reser-
vationer. Jag står självfallet bakom båda men jag
yrkar bifall endast till reservation nr 2.
Först några korta noteringar. Det handlar om en
hel del teknik här men det finns också några principi-
ella synpunkter som kan vara värdefulla och som vi
har utvecklat något i våra två reservationer.
Först och främst är det viktigt att löpande se över
domstolarnas verksamhet - den ordning i vilken för-
handlingarna sker, vilken teknik som kan användas
och formerna. Det här tycker jag är viktigt och det
markeras faktiskt från alla parters sida i utskottsbe-
tänkandet.
Det är viktigt att den nya tekniken kan tas i an-
språk och att man kan kombinera den nya tekniken
med de former, det innehåll och de mera rituella pro-
cesser som skall finnas vid en domstol. Det kan vara
en utgångspunkt.
Det finns anledning att också markera att det
normala vid förhandlingar i domstol är den fysiska
närvaron. Det säger majoriteten i och för sig men
sedan öppnar man för några möjligheter här som vi
kanske vill se något mera restriktivt på.
Det finns också en rätt att alltid vara närvarande.
Ingen kan förnekas rätten att fysiskt vara närvarande
vid rättegången. Detta är det också viktigt att under-
stryka.
Efter att ha markerat denna grundligt positiva syn
till tekniken kan jag peka på två områden där vi tyck-
er att regeringen borde återkomma med förslag till
riksdagen. Med majoritetens och regeringens förslag
finns det en möjlighet för åklagare att förekomma i
rättegång via videotekniken. Vi menar att det skall
vara en ovillkorlig skyldighet för åklagaren att vara
fysiskt närvarande vid förhandlingar i rättssalen. Det
har ett stort symbolvärde. Vi menar att det finns all
anledning för regeringen att ta sig ytterligare en fun-
derare och återkomma till riksdagen med förslag av
nämnda innebörd. Det skall alltså vara en skyldighet
för åklagaren att vid förhandling finnas fysiskt närva-
rande i rättssalen.
Även när det gäller frågan om de ungas närvaro i
rättssalen finns det både från majoritetens och från
reservanternas sida en allmän uppfattning om vikten
att de unga skall vara närvarande. Vi moderater mar-
kerar i vår reservation att det skall finnas en ovillkor-
lig skyldighet för de unga att vara fysiskt närvarande i
rättssalen. Det har ett stort pedagogiskt värde att unga
människor som ställs inför skranket också har en
skyldighet att rent fysiskt närvara i rättssalen. Även
om majoriteten i grunden delar vår inställning tycker
vi att man något onödigt öppnar för en möjlighet att
inte ha den här skyldigheten.
Vi tycker också att det i och för sig är värdefullt
att ha den här försöksverksamheten, med de begräns-
ningar som vi har utvecklat i våra två reservationer.
Det är bra att vi vinner erfarenheter av den nya tekni-
ken och att man sedan utifrån vunna erfarenheter och
med en bra utvärdering kan överväga om den här
lagstiftningen mera skall permanentas.
Fru talman! Det handlar alltså om att förena mo-
dern teknik med hävdvunna former i rättssalen där
åklagarens närvaro skall vara ett måste och där unga
lagöverträdare som rannsakas också skall ha en ab-
solut skyldighet att närvara.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 2.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då dagens votering skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.
Beslut

SoU13 Ersättning av staten till steriliserade i vissa
fall
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU14 Vissa ändringar i läkemedelsförmånen
m.m.
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
218 för utskottet
92 för res. 1
7 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 32 kd, 15 c, 13 mp
För res. 1: 76 m, 1 kd, 15 fp
Avstod: 1 s, 5 kd, 1 mp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 2 mp
Ingemar Vänerlöv (kd) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 4 (förslaget till lag om ändring i lagen
[1996:1150] om högkostnadsskydd vid köp av läke-
medel m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
3. res. 5 (c)
Förberedande votering:
38 för res. 4
16 för res. 5
264 avstod
31 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Huvudvotering:
173 för utskottet
38 för res. 4
106 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 3 fp, 12 mp
För res. 4: 38 kd
Avstod: 1 s, 76 m, 16 c, 12 fp, 1 mp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 3 mp
Barbro Johansson (mp) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats som frånvarande.

Mom. 5 (översyn av högkostnadsskyddet)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, mp)
Votering:
144 för utskottet
52 för res. 6
122 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 5 v, 16 c, 1 fp
För res. 6: 38 kd, 14 mp
Avstod: 76 m, 32 v, 14 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 11 (apoteksmonopolet)
1. utskottet
2. res. 11 (m, kd, c)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 11
14 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 37 v, 1 fp, 14 mp
För res. 11: 75 m, 38 kd, 16 c, 1 fp
Avstod: 1 m, 13 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU30 En stärkt kommunal revision
Mom. 1 (valbarhet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
279 för utskottet
38 för res. 1
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 75 m, 37 v, 16 c, 15 fp, 14 mp
För res. 1: 38 kd
Frånvarande: 9 s, 7 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 2 (en oberoende kommunal revision)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
Votering:
192 för utskottet
91 för res. 2
34 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 37 v, 3 kd, 16 c, 14 mp
För res. 2: 76 m, 15 fp
Avstod: 34 kd
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 5 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 5 (partirepresentation)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
303 för utskottet
14 för res. 6
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 75 m, 37 v, 38 kd, 16 c, 15 fp
För res. 6: 14 mp
Frånvarande: 9 s, 7 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 6 (certifiering av biträden)
1. utskottet
2. res. 7 (mp)
Votering:
304 för utskottet
14 för res. 7
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 76 m, 37 v, 38 kd, 16 c, 15 fp
För res. 7: 14 mp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU24 Kommunala kompetensfrågor
Mom. 1 (begränsning av kommunal affärsverksam-
het)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, fp)
Votering:
187 för utskottet
130 för res. 1
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 36 v, 16 c, 13 mp
För res. 1: 76 m, 1 v, 38 kd, 15 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU28 Myndigheters öppethållande
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU21 Polisfrågor
Mom. 1 (polisens arbetsuppgifter)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, fp)
Votering:
265 för utskottet
53 för res. 1
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 76 m, 37 v, 16 c, 14 mp
För res. 1: 38 kd, 15 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 2 (åtgärder mot den kvalificerade brottslighe-
ten)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
241 för utskottet
76 för res. 2
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 37 v, 37 kd, 16 c, 15 fp, 14 mp
För res. 2: 76 m
Frånvarande: 9 s, 6 m, 6 v, 5 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp

Mom. 8 (utbildning m.m. för ordningsvakter)
1. utskottet
2. res. 7 (fp)
Votering:
302 för utskottet
15 för res. 7
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 76 m, 37 v, 38 kd, 16 c, 14 mp
För res. 7: 15 fp
Frånvarande: 10 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 2 mp
(forts.)
Ajournering

På grund av ett tekniskt fel beslutade talmannen
kl. 16.20 att ajournera förhandlingarna till kl. 16.30.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.30.
(forts.) Beslut

Mom. 11 (arbetstider)
1. utskottet
2. res. 10 ( mp)
Votering:
210 för utskottet
9 för res. 10
130 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 84 s, 50 m, 20 v, 33 kd, 12 c, 11 fp
För res. 10: 1 m, 8 mp
Frånvarande: 47 s, 31 m, 23 v, 9 kd, 6 c, 6 fp, 8 mp

Mom. 20 (evenemangskostnader)
1. utskottet
2. res. 12 (mp, fp)
Votering:
272 för utskottet
28 för res. 12
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 70 m, 34 v, 36 kd, 16 c
För res. 12: 15 fp, 13 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 15 s, 11 m, 9 v, 6 kd, 2 c, 2 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § (forts.) Försöksverksamhet med videoteknik
i rättegång (forts. JuU23)

Anf. 143 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Det gläder mig att så många ledamö-
ter är intresserade av det spännande ämne som vi nu
skall debattera, nämligen videokonferens i rättegång.
Till att börja med skall jag yrka bifall till reserva-
tion 1.
Vi har avstyrkt regeringens proposition om att på
försök införa videokonferens i rättegång. Jag tror att
det är mycket väsentligt att man värnar rättssäkerhe-
ten runt det rättsliga förfarandet. Jag tycker mig under
min tid i riksdagen ha uppmärksammat att man av
kostnadsskäl tummar på rättssäkerheten.
En rättegång enligt svensk rätt präglas av munt-
lighet, närhet och omedelbarhet. Detta kräver alltså
en fysisk närvaro av alla deltagare. Varje avsteg från
detta är en försämring. Jag kan inte se att vi i vårt
samhälle inte har ekonomi att kunna upprätthålla
höga principer när det gäller rättegångar.
Det står någonstans att vi måste tillgodogöra oss
modern teknik. Vi har för några minuter sedan upp-
levt vad som kan hända med modern teknik. Det är
alltså en hel mängd tekniska problem kring detta.
Men det är inte skälet till att man skall avvisa det här
förslaget, utan det är att det mänskliga mötet är unikt.
Det är alldeles oerhört värdefullt just i en rättegång,
där man skall skipa rätt. Det är inte fråga om någon
förvaltning, utan man skall skipa rätt.
När man skall skipa rätt spelar det ingen roll om
det är ett litet mål eller ett stort mål. För den som
berörs av rättegången är det alltid väldigt väsentligt
och viktigt. Att då ha videokonferens eller telefon-
konferens är helt förkastligt.
Måste man tumma på de här principerna tycker
jag att man lika gärna kan ta steget fullt ut och helt
enkelt använda skriftliga utsagor som certifieras. Det
är egentligen lika mycket värt som att hålla på med en
telefonkonferens eller en videokonferens.
Man åberopar näringslivet i det här sammanhang-
et. Jag kan hälsa att i näringslivet förekommer inte
videokonferenser när det är någonting som är på
allvar. Tekniskt obetydliga ting kan man kommunice-
ra via de här vägarna, men när man skall göra upp
affärer och det är någonting viktigt som behöver
avhandlas, då träffas man. De videoapparater som
finns på olika kontor används nästan aldrig. Jag tyck-
er inte heller det är någonting att lyfta in i det här
sammanhanget. För övrigt har inte näringslivet ett
dugg med rättskipning att göra.
Det finns all anledning i världen att upprätthålla
de här principerna med stor fasthet. Det är klart att
jag är lite besviken över att vi är de enda som står på
rättssäkerhetens sida och över huvud taget på rätts-
ordningens sida. Jag tycker att det här är helt oaccep-
tabla intrång i säkerhetsfrågorna.
Vi brukar säga att ett papper aldrig rodnar. Det är
ett skäl till att man inte skall ha vittnesutsagor i skrift.
Förvaltningsprocessen är så pass torftig. Men det blir
inte bättre av att man har videokonferens. Man kan
inte se om någon rodnar där heller. Alla de här ele-
menten som vi utstrålar när vi träffas dödas i det
sammanhanget. Det här skall vi inte hålla på med. Jag
hoppas att den här försöksperioden vidimerar att det
här inte är en väg som vi skall gå.
Jag kan bara nämna, eftersom jag har kollat upp
detta lite grann sedan förra gången jag blev så där
riktigt upprörd. Det var när vi skulle ha delgivning
via posten. Vi vet alla att posten inte alltid kommer
fram. Mycket riktigt har det inträffat rättsförluster i
de sammanhangen. Jag kan inte se varför vi skall gå
in på den här vägen och tumma på sådana här prin-
ciper.
Fru talman! Med detta tackar jag för mig.

Anf. 144 ANN-MARIE FAGER-
STRÖM (s):
Fru talman! Vi skall, precis som framgått av tidi-
gare anföranden i dag, ta ställning till det förslag som
föreligger om en lag om en försöksverksamhet med
videokonferens vid handläggning av mål och ärenden
i allmänna domstolar.
I likhet med flera andra välkomnar jag detta be-
tänkande. Redan i 1995 års domstolsutredning gav vi
som var ledamöter av kommittén synpunkter på en
utveckling av detta slag. Vi lyfte fram vikten av att
möta den ökade internationaliseringen och de nya
krav som detta ställer på våra domstolar. Precis som
det står i betänkandet tror jag att användandet av
videokonferenser kommer att bli en tillgång vid rätte-
gångar, dels vad gäller gränsöverskridande brottslig-
het, dels vad gäller nationell brottslighet.
Vi vet att erfarenheterna av användningen av tele-
fon i rättegångar är positiva. Denna metod har bl.a.
varit till hjälp i situationer då rättegångar har riskerat
att bli inställda på grund av att vittnen har befunnit
sig på annan ort. I jämförelse med telefonen måste
videokonferenser vara ett bättre kommunikationsme-
del. Därför bör tillämpningsområdet också kunna bli
större.
Fru talman! Jag anser att det förslag som förelig-
ger är väl avvägt. Regeringen har tydligt klargjort att
användningen av videokonferens förutsätter antingen
att det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med
partens inställelse eller att sammanträdet annars
skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten
inställer sig i rättssalen. Under likartade förutsätt-
ningar skall också vittnesförhör och annan muntlig
bevisning kunna tas upp genom videokonferens.
Fru talman! Kristdemokraterna vill i reservation 1
helt avslå förslaget till denna utveckling som försöket
med videokonferenser innebär. I Kristdemokraternas
nästa reservation vill de ge vittnen säkrare skydd. Jag
anser - vilket också framgår av betänkandet - att
denna metod blir en del som kan ge vittnena en för-
stärkt situation, samtidigt som vi inte får se detta som
tillräckligt.
Fru talman! Även om Kristdemokraterna försöker
ge sken av att det är endast de allena som vill stärka
skyddet för vittnen, har mycket gjorts och mycket är
på gång. Det råder inget tvivel om att vi alla i kam-
maren är överens om vad som måste göras, trots att
vissa vill framstå som pådrivande i talarstolen.
Moderaterna har fogat två reservationer till betän-
kandet. Dels anser de inte att åklagaren skall få delta i
rätten genom videokonferens, dels anser de att unga
lagöverträdare inte skall delta i sammanträde inför
rätten genom denna metod.
Huvudregeln för alla parter är närvaro i rättssalen.
Vad beträffar unga lagöverträdare vill jag instämma i
vikten av inställelse i rätten av pedagogiska skäl. Men
med insikten att detta är fråga om en försökstid på två
år, anser jag att det skall ges utrymme för en prövning
av samtliga mål som lyder under de föreskrifter som
gäller.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkande JuU23 och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 145 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
hemställan i betänkandet.
Kristdemokraten Rolf Åbjörnsson höll det första
anförandet. Kristdemokraterna har ur rättssäkerhet-
saspekt yrkat avslag på propositionen. Jag har under
de år jag har suttit i riksdagen, fru talman, i hög ut-
sträckning försökt att lyfta fram rättssäkerhetsfrågor-
na. Jag har oftast delat kristdemokraternas synpunk-
ter. Men i det här fallet har jag svårt att förstå krist-
demokraternas ställningstagande att yrka helt avslag
på propositionen.
Rolf Åbjörnsson sade i sitt anförande att varje av-
steg från principerna om att mötas är ett dåligt avsteg.
Det mänskliga mötet är unikt. Det är vi helt överens
om. Av betänkandet framgår att förslaget innebär att
det fortfarande skall vara en huvudregel att närvara
vid huvudförhandlingar. Men i vissa fall skall man
kunna pröva videokonferens. I dag går det redan att
använda telefonkonferens. Även om Rolf Åbjörnsson
sade att det var förkastligt, har jag inte sett någon
motion från kristdemokraterna där man har krävt ett
avskaffande av möjligheterna till telefonkonferens.
Utvärderingar av telefonkonferenser har visat att de
har gett goda resultat.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att
kunna gå ett steg längre. En videokonferens är att
föredra framför en telefonkonferens. Det ger en ökad
rättssäkerhet. Det ger en ökad möjlighet att kunna se
människor, inte bara höra rösten. I det här fallet är
förslaget snarare ett steg framåt.
Vi anser att det skall vara en bred försöksverk-
samhet. Då går det att göra en utvärdering och se i
vilka fall och i vilka mål som detta har varit en bra
metod och i vilka fall det inte har varit så lyckat. Om
det skall permanentas att använda sig av modern
teknik, skall det finnas ett bra underlag på när det är
effektivt och när det inte kan anses skada rättssäker-
heten.
En av anledningarna till att Vänsterpartiet ställde
sig bakom förslaget är just frågan om vittnens möj-
ligheter. Vi brukar ofta när justitieutskottet har ett
ärende i kammaren prata om vikten av att förbättra
vittnenas situation - och kristdemokraterna har med
en reservation i frågan om vittnesskydd. Detta är ett
steg i att förbättra för vittnen som är rädda och som
inte vågar delta personligen och som därför håller sig
borta från huvudförhandlingar. Nu kommer de med
hjälp av videokonferensen att ges en möjlighet att
faktiskt delta med ett större skydd och en större sä-
kerhet.
Det finns också andra fall där detta kommer att
vara effektivt och bra för rättsväsendet. Det gäller
t.ex. vid omhäktesförhandlingar. Vi vet att de proce-
durerna ofta är korta, och det är ofta fråga om långa
transporter för de häktade. Detta ger en möjlighet att
få ett effektivare rättsväsende utan att det kommer att
inkräkta på rättssäkerheten.
Dessa sammanlagda fördelar med att genomföra
ett försök med den moderna tekniken innebär ett steg
framåt jämfört med telefonkonferens. Vi står bakom
försöksverksamheten. Vi kommer att noga följa ut-
vecklingen för att se hur mycket tekniken kommer att
användas, och vi kommer att följa utvärderingen av
försöksperioden noga.
Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att det är
möjligt att införa detta utan att inkräkta på rättssäker-
heten på det sätt kristdemokraterna befarar.

Anf. 146 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Alice Åström har alltid varit en för-
kämpe för rättssäkerheten i kammaren. Det ger hon
uttryck för även nu, genom att ändå vara nyanserad
och försiktig. Jag skall inte ge mig in i polemik med
henne.
Menar Alice Åström på fullt allvar att det skulle
ha ett större bevisvärde om man i ett brottmål har ett
vittne som deltar i målet via en videokonferens?

Anf. 147 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jämfört med att använda sig av tele-
fon är videokonferens bättre. Men jag håller fullstän-
digt med om att bevisvärdet givetvis sjunker när man
använder modern teknik och inte har den mänskliga
kontakten. Men om alternativet är att inte få något
vittnesmål alls eller om det är fråga om att skydda ett
vittne i en utsatt situation, anser jag att det är värt
med ett försök. Det är sådana saker vi kommer att få
se i utvärderingen, dvs. hur bevisvärdet har varit, hur
det har kunnat värderas, och hur rättegången har
utfallit.

Anf. 148 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Alice Åström har naturligtvis rätt i att
det är bättre med videokonferens än telefonkonferens.
Min utgångspunkt är att telefonkonferens inte heller
är acceptabelt. Vi har inte motionerat om det, men det
får vi väl göra. I den meningen är vi inte oeniga. Det
är en förbättring av någonting som i och för sig är
helt förkastligt.

Anf. 149 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! De utvärderingar som gjorts av tele-
fonkonferenser har visat att de har gett ganska goda
resultat. Man måste givetvis göra en avvägning.
Vänsterpartiet och jag har förhoppningen att Krist-
demokraternas farhågor för rättssäkerheten inte
kommer att besannas. Det kommer att gå att genom-
föra videokonferenser utan stora ingrepp i rättssäker-
heten. Vi skall ha en hög rättssäkerhet samtidigt som
vi kan använda oss av modern teknik.

Anf. 150 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Rättsväsendet måste ges möjligheter
att använda sig av teknikens möjligheter för att ratio-
nalisera och förbättra sitt arbete. Det är drygt tio år
sedan det infördes försöksverksamhet med användan-
det av telefon vid rättegång. Arbetet har utvecklats
och innebär en ökad effektivitet och smidigare hand-
läggning för alla parter.
Nu är det dags för videotekniken att göra inträde
vid våra domstolar. Jag välkomnar förslaget. Det
måste prövas och ställas i förhållande till rättstrygg-
heten. Naturligtvis måste det, som allt annat, följas
upp.
Domstolarna måste arbeta i tiden och använda sig
av nya rön, inte minst med tanke på människors stora
rörlighet, både inom och utom Sverige. Det är dock
viktigt att påpeka att närvaro i rättssal är huvudregeln.
Den som skall delta har rätt att välja om han vill vara
närvarande eller använda sig av tekniken.
Många remissinstanser har velat gå längre och ser
fler utvecklingsmöjligheter.
Fru talman! Från Centerpartiet ser vi positivt på
försöksverksamheten. Vi skall noga följa hur man på
bästa sätt kan använda tekniken i förhållande till
rättssäkerheten.

Anf. 151 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Efter att Rolf Åbjörnsson slagit på
stora trumman och framfört sin negativism känner jag
mig tvungen att försvara Miljöpartiets tillstyrkande av
förslaget.
För det första gäller det endast mål där påföljder
på högst tre månader kan vara aktuella. Man har alltså
gjort en begränsning. Det är inte vilka brott som helst,
herr Åbjörnsson.
För det andra står att huvudregeln skall vara fy-
sisk inställelse i rättssalen. Det är av stor vikt. Natur-
ligtvis skall man inte använda tekniken slentrianmäs-
sigt eller räkna på hur mycket pengar man kan spara.
För det tredje sägs också tydligt att tekniken skall
användas med återhållsamhet. Men det finns fall där
det skulle vara utmärkt att ta till videotekniken. Sam-
tidigt skall man tänka på att upprätthålla rättssäker-
heten.
Det kan också finnas målsägande eller vittnen
som av fruktan eller rädsla för sin egen säkerhet inte
vittnar. Vad skall man då välja? Skall man åse en
utveckling som innebär att fler människor inte vågar
komma till domstolen och vittna, när det finns alter-
nativ så att de kan våga ställa upp?
Miljöpartiet och jag tycker att en försöksverksam-
het på detta stadium är bra. Det finns röster inifrån
domstolarna, jurister, som vill gå ännu längre i an-
vändandet av ny teknik. Därför är det utmärkt att det
startas en försöksverksamhet, så att det finns en chans
att utvärdera den.
Men Rolf Åbjörnsson säger endast nej ur rättssä-
kerhetsperspektiv. Finns det inga situationer där Rolf
Åbjörnsson kan tänka sig att det är ett bra alternativ?
Han skakar på huvudet - det är bara nej.
Vi tycker från Miljöpartiets sida att det finns så-
dana situationer. Det skall bli intressant att följa an-
vändandet av videokonferens.

Anf. 152 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag vill göra några anmärkningar med
anledning av Kia Andreassons inlägg. Hon säger att
användningen är avgränsad till mål där det kan bli
fråga om högst tre månaders fängelse. Jag sade i mitt
anförande att man inte kan dela upp mål på det sättet.
För den enskilde kan tre månaders fängelse vara en
fullkomlig katastrof. Det kan även gälla ett bötesmål.
Det är ett fundamentalt feltänkande att dela in mål på
det sättet. Man gör något slags kostnadsanalys. Såda-
na ekonomiska resonemang passar inte in i rättsvä-
sendet.
Jag håller med om att det är ett stort problem med
vittnen som inte vågar komma. Men det skall inte
lösas på detta sätt. Man får tänka sig andra former för
upptagning av vittnesmål. Det skall inte ske genom
en maskering av det personliga framträdandet.

Anf. 153 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag vill inte gå i ytterligare polemik.
Jag fick ett mer detaljerat svar på varför förslaget inte
är acceptabelt för Kristdemokraterna. Vi får följa upp
försöksverksamheten. Det finns ändå en majoritet för
förslaget. Det kanske blir bättre än Rolf Åbjörnsson
nu säger sig tro.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

10 § Rättspsykiatriskt forskningsregister

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU25
Rättspsykiatriskt forskningsregister (prop.
1998/99:72)

Anf. 154 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Justitieutskottets betänkande nr 25
behandlar regeringens förslag om ett rättspsykiatriskt
forskningsregister. Vi kristdemokrater tillstyrker i
stort förslaget.
Det föreslagna rättspsykiatriska forskningsregist-
ret skall få användas för två ändamål, forskning inom
rättspsykiatrin samt Rättsmedicinalverkets uppfölj-
ning, utvärdering och kvalitetssäkring av sin verk-
samhet inom rättspsykiatrin. Forskningsprojekt måste
först godkännas av en forskningsetisk kommitté.
Något motsvarande krav på godkännande ställs
emellertid ej när det gäller Rättsmedicinalverkets
utvecklingsarbete.
Den normala påföljden för mord och dråp och för-
sök till dessa brott är fängelse. Om en rättspsykiatrisk
undersökning visar att den åtalade lider av allvarlig
psykisk störning blir påföljden normalt i stället
rättspsykiatrisk vård, vilket före 1992 benämndes
sluten psykiatrisk vård. Enligt en rapport från Brotts-
förebyggande rådet har valet av påföljd för mord och
dråp genomgått stora förändringar under de senaste
20 åren, varvid proportionerna mellan fängelse och
rättspsykiatrisk vård blivit i stort sett omvända. I
mitten av 1970-talet dömdes nämligen två av tre
lagförda till motsvarigheten till rättspsykiatrisk vård
och var fjärde dömdes till fängelse. Från år 1989 och
framåt är förhållandet i stort sett det omvända.
Brottsförebyggande rådet menar att den huvud-
sakliga förklaringen troligen är en förändring i synen
på hur gärningsmän med vissa psykiska störningar
skall dömas.
Det vore intressant att veta vad som i grunden bi-
dragit till denna på så kort tid onekligen mycket kraf-
tiga förändring. Det är lätt att ställa frågan: Vilken
syn är den rätta? Det är emellertid svårare att besvara
frågan. Det här, fru talman, är allvarliga frågor, och
det är av yttersta vikt att rätt påföljd väljs.
Vad här har anförts utgör en anledning till varför
det är angeläget att det inrättas ett rättspsykiatriskt
forskningsregister, vilket bör kunna ligga grund för
forskning i syfte att åstadkomma mera kunskap på det
här området, för att bl.a. minimera riskerna för att
psykiskt störda gärningsmän ej döms på rätt sätt.
Rättsmedicinalverket har ett ärenderegister för
rättspsykiatriska utlåtanden och intyg enligt 7 § lagen
om särskild personutredning i brottmål. I detta regis-
ter skall personuppgifter avidentifieras när det gäller
en klient som inte har varit aktuell vid någon av
Rättsmedicinalverkets enheter under de senaste fem
åren.
När det gäller ett forskningsregister krävs längre
bevarandetider av personuppgifter. I det tilltänkta
rättspsykiatriska forskningsregistret föreslog utred-
ningen om register för forskning inom rättspsykiatrin
i sitt betänkande 1996 att personuppgifter skulle få
bevaras i högst 30 år efter det att en uppgift om per-
sonen från undersökningsförfarande senast registrera-
des.
Regeringen har dock tydligen tagit intryck av flera
remissinstanser som tyckte att 30-årsgränsen är för
snäv eftersom man föreslår att uppgifter enligt
rättspsykiatriska forskningsregistret skall bevaras
enligt regleringen i personuppgiftslagen. Enligt denna
lag skall visserligen personuppgifter inte bevaras
under en längre tid än vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med behandlingen. Men för
behandling av personuppgifter för historiska, statis-
tiska eller vetenskapliga ändamål gäller vissa särreg-
ler som bl.a. innebär att behandling för sådana ända-
mål inte skall anses som oförenligt med det ändamål
för vilka uppgifterna samlades in och att personupp-
gifter insamlade för dessa ändamål får bevaras under
en längre tid. Det sägs däremot ingenting om hur lång
tid.
Eftersom detta i praktiken innebär att någon avi-
dentifiering över huvud taget ej behöver äga rum
anser vi att det i de föreskrifter som reglerar det
rättspsykiatriska forskningsregistret även skall finnas
en regel om etisk prövning av Rättsmedicinalverkets
utvecklingsarbete för att skyddet för den personliga
integriteten skall hållas på en så hög nivå som möj-
ligt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 155 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! När det gäller kunskap och forskning
om vård och behandling av psykiskt sjuka lagöverträ-
dare är det brist på detta. Det är en svår fråga som är
mycket omdebatterad i vårt samhälle. Det gäller att
ha ett så bra underlag som möjligt när beslut skall
fattas. Det vinner alla på.
För att få ett bra forskningsunderlag gäller det att
samla data om dem som genomgått en rättspsykiat-
risk undersökning. Det är känsliga personuppgifter
som det berör. Det är av största vikt att uppgifterna
hanteras säkert och etiskt rätt. Centerpartiet tillstyrker
att det rättspsykiatriska forskningsregistret skall ligga
under Rättsmedicinalverkets ansvar och att det regle-
ras i särskild lag.
Det är också av största vikt att registret och verk-
samheten i anslutning till detta omfattas av samma
sekretess som normalt gäller inom hälso- och sjuk-
vården angående enskildas hälsotillstånd och person-
liga förhållanden.
Uppgifterna i registret kommer också att användas
i utvärderingsarbetet inom Rättsmedicinalverket. Det
krävs noggranna uppgifter om vad som registreras
och om vem som får använda uppgifterna och för
vilket ändamål.
Fru talman! Centerpartiet är av den åsikten att an-
vändandet av uppgifterna i det rättspsykiatriska
forskningsregistret anses lika integritetskränkande för
utvecklingsarbete som för forskning, och därför skall
en forskningsetisk kommitté pröva oberoendet. Med
anledning av detta yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Anf. 156 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Behovet av forskning och utveckling
inom rättspsykiatrins område vet vi är mycket stort.
Tyvärr är det så att behovet också växer. Missbruk av
olika sorter gör att det blir alltfler psykiska konsek-
venser som måste behandlas på olika sätt. Detta gör
att behovet av ökade kunskaper av effekten av vård
och behandling av psykiskt störda lagöverträdare
också växer. Naturligtvis behövs det allt bättre meto-
der - man måste utveckla dem - för att göra en s.k.
farlighetsbedömning beträffande de personer som har
dömts just till rättspsykiatrisk vård.
Vi i Folkpartiet är också väl medvetna om att
forskningen underlättas genom att man får tillgång till
uppgifter inom det här området som har sparats sys-
tematiskt, främst de rättspsykiatriska undersökning-
arna och de s.k. § 7-undersökningarna samt uppgifter
om domar och verkställighet av utdömda påföljder.
Allt det här håller vi med regeringen om när man
nu har lagt fram sin proposition. Men vi i Folkpartiet
menar att det behövs strängare krav. Det är viktigt att
komma ihåg att både utvecklingsarbetet och forsk-
ningen ger lika stora risker för kränkning av den
personliga integriteten. Därför tycker vi i Folkpartiet
att det är viktigt att man har samma regler både när
det gäller utvecklingsarbete och forskning.
Ett väsentligt inslag när det gäller integritetsskyd-
det är prövning i en oberoende forskningsetisk kom-
mitté. Vi i Folkpartiet menar att en sådan prövning
bör göras, och därför vill vi ha ett tillägg i förslaget.
En sak som också är viktig är den s.k. återrappor-
teringen. Enligt Folkpartiets mening bör det åligga
den som bedriver den rättspsykiatriska forskningen
att med godkännande av en forskningsetisk kommitté
helt enkelt hålla kommittén underrättad om hur fort
forskningen framskrider, vad det är för spörsmål av
etisk karaktär som kan komma och också vad det är
för resultat man kommer fram till. Det är alltså viktigt
att man också i praktiken upprätthåller en hög etisk
nivå. Samtidigt ger det också möjlighet för de olika
s.k. brukarorganisationerna att hålla sig informerade
om vad som pågår och vad det är för problem som
kan uppstå, för det är ju också viktigt att det finns en
tvåvägskommunikation.
Sedan har vi i Folkpartiet också en reservation där
vi säger att det är viktigt att man i princip ser till att
det är ett informerat samtycke från den som uppgiften
avser. Om man då måste göra ett avsteg från huvud-
regeln bör beslut om det fattas i den s.k. forsknings-
etiska kommittén. Man bör alltså hela tiden tänka på
att utforma reglerna så att man ger största möjliga
hänsyn till den enskildes integritet samtidigt som man
naturligtvis tänker på att beakta de krav som forsk-
ningen ställer.
Fru talman! Vi i Folkpartiet står bakom alla de tre
reservationerna, men jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 157 HELENA FRISK (s):
Fru talman! Som tidigare sagts behandlar det här
betänkandet ett förslag som går ut på att inrätta ett
rättspsykiatriskt forskningsregister, som är tänkt att
träda i kraft den 1 januari år 2000. Det är svårt, kan
jag säga, att uttala rättspsykiatriskt forskningsregister.
Men det är faktiskt ett väldigt bra förslag, så det tyck-
er jag väger upp det hela.
Utredningen av register för forskning inom
rättspsykiatrin lade i maj 1996 fram betänkandet
Rättspsykiatriskt forskningsregister. I betänkandet
föreslås att ett särskilt register inrättas för att tillgodo-
se behovet av personuppgifter för forskning inom
rättspsykiatrin och för Rättsmedicinalverkets utveck-
lingsarbete.
Som har sagts här av flera talare är behovet av
forskning inom rättspsykiatrin stort. Syftet med detta
förslag är ju att underlätta forsknings- och utveck-
lingsarbete inom rättspsykiatrin. Men samtidigt skall
naturligtvis den enskildes integritet ges ett så starkt
skydd som möjligt.
Det är viktigt att säga att uppgifterna i registret
bara kommer att få användas för två ändamål. Det ena
är, som jag tidigare sade, för forskning inom rättspsy-
kiatrin, under förutsättning att behandlingen av per-
sonuppgifterna har godkänts av en forskningsetisk
kommitté. Det andra är för uppföljning, utvärdering
och kvalitetssäkring av Rättsmedicinalverkets verk-
samhet inom rättspsykiatrin.
Det behövs ökade kunskaper om effekterna av
vård och behandling av psykiskt störda lagöverträda-
re. Det behövs också bättre metoder för att göra far-
lighetsbedömningar beträffande personer som dömts
till just rättspsykiatrisk vård. Därför håller utskottet
med regeringen om att det behövs ett sådant här re-
gister och med det innehåll som regeringen föreslår.
Men vi vill återigen understryka vikten av att all
möjlig hänsyn tas till att registret kommer att inne-
hålla mycket integritetskänsliga uppgifter.
Det är också nödvändigt att noggranna övervä-
ganden sker kring vem som får registreras, vad som
får registreras och inte minst vem som får använda
uppgifterna och för vilka ändamål.
När det handlar om vem som skall föra registret
föreslås att det skall föras av Rättsmedicinalverket,
bl.a. för att Rättsmedicinalverket redan i dag för re-
gister med samma inriktning som nu föreslås. Inom
Rättsmedicinalverket finns alltså redan det skalskydd
och de rutiner som är anpassade till de integri-
tetskänsliga uppgifter som kommer att registreras. Vi
delar bedömningen att det också fortsättningsvis skall
ligga på Rättsmedicinalverket.
För att få använda uppgifter ur registret för forsk-
ningsändamål krävs det, som jag tidigare sade, att en
forskningsetisk kommitté har godkänt forsknings-
projektet. Jag börjar nu att använda förkortningar, för
det blir så långa ord annars. Rättsmedicinalverket
kommer jag nu att kalla för RMV. När det gäller
RMV:s utvecklingsarbete - alltså uppföljning, utvär-
dering och kvalitetssäkring av verkets verksamhet -
ställs inget motsvarande krav.
I reservation 1 begärs att ett sådant krav skall fin-
nas även när det gäller RMV:s utvecklingsarbete. Jag
och också utskottet kan ha viss förståelse för kravet,
för det kan vara svårt att tydliggöra gränsen mellan
RMV:s egen forskning och det utvecklingsarbete som
sker inom verket. Likaså kommer ju integritetshänsy-
nen in här liksom i forskningen. Men det handlar ju
om fler frågor, för det är också frågan om ifall det är
meningsfullt att kräva ett godkännande av en forsk-
ningskommitté för utvecklingsarbete, som faktiskt
ligger inom ramen för verkets uppdrag.
Det handlar också om att gränsen mot forskning,
som ju kräver godkännande, måste upprätthållas. Men
det är mycket troligt att denna fråga behöver tas upp
på nytt, t.ex. när remissutfallet på betänkandet God
sed i forskningen föreligger. Jag skulle som sagt tro
att frågan återkommer.
I reservation 2 tas frågan upp om återrapporte-
ringsskyldighet för forskare som får tillgång till re-
gistret. I dag finns ingen sådan återrapporteringsskyl-
dighet gentemot de forskningsetiska kommittéerna,
men jag återkommer till betänkandet God sed i forsk-
ningen, för där finns ett förslag med just den inrikt-
ningen. Men som brukligt är anser vi i utskottet att vi
bör avvakta remissutfallet och den fortsatta bered-
ningen av betänkandet och återkomma vid ett senare
tillfälle.
Till sist skall jag säga några ord om frågan om
samtycke vid användning av uppgifter ur registret.
Det handlar då om reservation 3.
I den här delen föreslår regeringen att den regist-
rerade skall få information om bl.a. registreringen och
om de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som
gäller för behandlingen av uppgifterna i samband
med registreringen.
När det däremot gäller samtycket avvisar rege-
ringen tanken på att samtycke av den registrerade
skall krävas för registrering eller när uppgifterna
används. Utskottet delar regeringens bedömningar,
som sammanfattningsvis innebär att registret nästan
skulle bli oanvändbart om samtycke krävdes med
tanke på att man kan förvänta sig ett ganska stort
bortfall.
Men, icke att förglömma, det är ju faktiskt så att
när det gäller användningen av uppgifterna i registret
kan vi redan nu konstatera att de forskningsetiska
kommittéerna normalt ändå kräver att samtycke in-
hämtas från de berörda. Därför tycker jag att man har
kommit så långt som man eftersträvar i reservationen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 158 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Med tanke på den förståelse som fö-
religger för reservation 1 just när det gäller utveck-
lingsarbetet tycker jag att man inte kan vara nog så
försiktig, eftersom det handlar om så känsliga upp-
gifter. Det sades att man skulle återkomma i ärendet,
men då kanske skadan redan är skedd i flera fall. Det
vore ju bättre att vända på resonemanget och vara
nog försiktig i detta läge och göra en etisk värdering
även av prövningen när det gäller utvecklingsarbetet
för att sedan återkomma och se om det verkligen
behövs.

Anf. 159 HELENA FRISK (s):
Fru talman! Som jag tidigare sade skulle jag tro
att den här frågan kommer att behöva aktualiseras på
nytt. Däremot vill jag inte låsa mig för att hela lös-
ningen är den som Gunnel Wallin förespråkar. Om
den här frågan behöver tas upp på nytt får vi ju gå
igenom den grundligt en gång till och inte bara låsa
oss för den lösning som föreslås i reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

11 § Påföljdsfrågor

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU27
Påföljdsfrågor

Anf. 160 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! I detta betänkande behandlas ett antal
motioner under rubriken Påföljdsfrågor. Till betän-
kandets 22 hemställanspunkter har lämnats 18 reser-
vationer och två särskilda yttranden. Av de 18 reser-
vationerna står vi moderater bakom 11, ensamma
eller tillsammans med andra partier.
I detta betänkande har regeringen inte behövt
kompromissa. Stödpartierna Vänstern och Miljöparti-
et har sett till att regeringspartiets linje, att avfärda
eller säga nej till alla förslag, har fått majoritet, även
om det i något fall betytt att man avstått från att följa
upp egna partimotioner och den linje som man vid
tidigare tillfällen hävdat som rätt och riktig.
Fru talman! Den s.k. fängelseutredningen över-
lämnade sitt huvudbetänkande till den dåvarande
regeringen i augusti 1993. Sedan dess har det gått
snart sex år. I fängelseutredningens betänkande före-
slogs att lagen om kriminalvård i anstalt, den s.k.
KvaL, skulle ersättas med en ny lag med benämning-
en lagen om verkställighet av fängelsestraff, fängel-
selagen. Den gamla lagen, KvaL, är från 1974.
Våren 1998 beslöt denna kammare med anledning
av regeringens proposition Ändringar i kriminal-
vårdslagstiftningen att det inte förelåg några skäl att
införa någon ny verkställighetslagstiftning. Vi mode-
rater delade inte denna uppfattning, och vi hävdar
fortfarande att regeringen snarast bör ta initiativ till
en utredning med uppdrag att lämna förslag till en ny
verkställighetslagstiftning benämnd fängelselagen. I
denna utredning bör även verkställigheten av ung-
domsstraff beredas. Då det gäller frågorna rörande
verkställighet av ungdomsstraff kräver vi att de be-
reds skyndsamt och ges förtur.
Trots beslutet förra våren har tydligen, enligt vad
utskottet inhämtat, regeringen för avsikt att på nytt
överväga frågan om en ny verkställighetslag. Detta
tycker vi naturligtvis är bra, men jag tillåter mig trots
allt att misstänka att det hinner gå avsevärd tid innan
vi i denna kammare får se ett bra förslag till ny verk-
ställighetslag. De olika socialdemokratiska regering-
arna sedan 1994 har hittills inte visat prov på någon
större skyndsamhet när det gäller att komma med nya
förslag inom rättsväsendet. Ja, man var förstås ganska
snabb med att göra de neddragningar som drabbat,
och även i dag drabbar, rättsväsendet.
Öppenheten för att ta till sig förslag från opposi-
tionen har inte varit speciellt påfallande med undan-
tag för de fall där man inte har lyckats hitta stödparti-
er för sina egna passiva linjer. Vi moderater anser att
regeringen snarast skall ta initiativ till en utredning
med uppdrag att lämna förslag till en ny lagstiftning.
Den nya lagen bör benämnas fängelselagen. Detta
tycker vi att riksdagen bör ge regeringen tillkänna. Vi
tycker inte att det vore så farligt om riksdagen någon
gång kunde göra ett tillkännagivande till regeringen.
Det ligger väl också i riksdagens uppgift.
Fru talman! Vi moderater står naturligtvis bakom
samtliga våra reservationer, men vi yrkar, för att inte
förlänga kammarens voteringstid, endast bifall till
reservation 1. Den tar upp vår syn på behovet av ny
verkställighetslag. Jag kommer i fortsättningen att ta
upp och argumentera omkring våra övriga reservatio-
ner i detta betänkande.
Jag utgår från att samtliga partier i denna kamma-
re vill att tiden i fängelse skall användas på bästa sätt.
Bland dem som döms till fängelse finns det många
som när de tas in inte kan läsa eller skriva och som
aldrig haft en riktig anställning här i livet. Möjlighe-
ten till grundläggande skol- och yrkesutbildning och
till att få hjälp att komma till rätta med missbruk och
andra problem är en förutsättning för att livet efter
fängelsestraffet skall kunna få en ny och positivare
inriktning. Detta är särskilt angeläget för unga fängel-
sedömda.
Fru talman! För en vecka sedan var jag på Tida-
holmsanstalten. Där pågick i och för sig en strejk till
förmån för semester. Samtidigt hade anstaltsledning-
en sina dagliga problem att brottas med, bl.a. den
ekonomiska verkligheten. Här skall krympande an-
slag räcka till att ge de intagna den utbildning och den
programverksamhet som är en förutsättning för att de
skall kunna börja ett nytt liv efter fängelsestraffets
slut.
Inte minst många socialdemokrater, vänsterpar-
tister och miljöpartister hävdar ofta att fängelsedömda
skall få utbildning och rehabilitering under vistelsen i
fängelserna. Detta skriver också utskottsmajoriteten
in i detta betänkande. Och vi moderater instämmer.
Men skall inte detta bara bli en läpparnas bekännelse
måste det finnas tillräckligt med resurser för den här
verksamheten - om man nu tror på den. Det gör vi.
Fru talman! Med det moderata budgetförslaget
hade det funnits betydligt bättre förutsättningar att
leva upp till de fina orden i detta betänkande och i
regeringens budgetproposition.
Som särskilt angeläget ser vi det att män som be-
gått vålds- eller sexualbrott får effektivast möjliga
behandling och terapi för sitt beteende. Strafftiden
måste användas på ett så effektivt sätt som möjligt. Vi
utgår från att det arbete som sägs pågå i Regerings-
kansliet leder fram till att verksamheten i framtiden
kan bedrivas på ett ännu bättre sätt än i dag. Vi utgår
också från att regeringens arbete med dessa frågor
leder fram till ett ställningstagande till framtida an-
vändning av medicinsk behandling, s.k. kemisk
kastrering, av sexualbrottslingar. Det är angeläget,
och det är rättsväsendets uppgift, att se till att antalet
brottsoffer blir så litet som möjligt, inte minst då det
gäller offer för vålds- och sexualbrott.
I denna kammare råder det som bekant delade
meningar om livstidsstraffets vara eller inte. Kamma-
rens majoritet är dock för att ha kvar livstidsstraffet.
Detta manifesterades här i kammaren i en debatt och
omröstning så sent som för 14 dagar sedan. Både
inom opposition och regeringsunderlag är partierna
delade i fråga om livstidsstraffet. Om inte kammaren
har något emot det kan jag inte låta bli att låna ett
uttryckssätt i debatten från socialdemokratin den
gången. Man hävdade att en viss allians var oense.
Det är också vänsteralliansen i den här frågan. Men
kammaren har en majoritet för att livstidsstraffet skall
behållas.
När vi nu har livstidsstraffet kvar måste man fun-
dera lite över hur det fungerar. Enligt vår uppfattning,
fru talman, är det oacceptabelt att livstidsdömda inte
kan åläggas någon direkt kännbar disciplinär be-
straffning om de uppför sig illa eller begår brott under
den tid då fängelsestraffet verkställs. Det här kan
ställa till ganska mycket oreda på en del av våra an-
stalter, något som gör det besvärligt både för med-
fångar och personal.
Frågan om disciplinär bestraffning av långtids-
dömda togs upp av den tidigare nämnda fängelseut-
redningen. Utredningen ansåg bl.a. att det skulle vara
möjligt att göra avdrag på den ersättning som utgår
till den intagne. Andra förslag som vi anser skall
övervägas är minskat antal permissioner och in-
skränkningar i möjligheterna att ta emot besök. Fäng-
elseutredningens förslag i dessa frågor har ännu inte
lett till lagstiftning. Vi moderater anser att det är
angeläget att det kommer förslag på disciplinåtgärder
även för livstidsdömda.
Den moderatledda, borgerliga regeringen satsade
ca 50 miljoner kronor på säkerhetshöjande åtgärder
på de tre tyngsta anstalterna. Detta har givit avsett
resultat. Rymningarna har upphört. Enligt vår åsikt
skall det vara omöjligt att rymma från de slutna an-
stalter där de farligaste fångarna avtjänar sina straff.
Allmänhetens skyddsintresse måste alltid sättas i
centrum. Vi anser att denna säkerhet även i fortsätt-
ningen skall ligga på nuvarande höga nivå. Detta har
vi markerat i en reservation med nr 9 i betänkandet.
Fru talman! Kvinnor och män skall aldrig avtjäna
fängelsestraff på samma anstalt. Enligt vår uppfatt-
ning skall blandade anstalter inte förekomma. Vi ser
positivt på de åtgärder som hittills vidtagits, men den
nuvarande minskningen av antalet fängelseplatser kan
komma att försämra möjligheterna för fängelsedömda
kvinnor i framtiden.
Fru talman! När det gäller permissionerna måste
intresset att skydda medborgarna väga tyngre än den
intagnes intresse av permission. Medborgarna måste
kunna lita på staten i detta avseende. Vi anser att
reglerna om permission måste vara restriktiva. Det
gäller i synnerhet i fråga om återfallsförbrytare. Vi
har lagt fram förslag om att man för att strama upp en
del permissioner inleder försöksverksamhet med
elektronisk övervakning vid permissioner.
Det är inte ovanligt att höra företrädare för olika
partier här i kammaren tala om vikten av att missbru-
kare får behandling under sin anstaltsvistelse. Detta
gäller även dagens regeringsunderlag, alltså social-
demokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Ett
verksamt redskap för detta är s.k. § 34-placering. En
sådan placering sker främst då den intagne skall få
möjlighet att få vård på behandlingshem, men även
för studier på internatskola och vård i familjehem är
det möjligt att använda § 34.
En § 34-placering bekostas av kriminalvården
fram till den villkorliga frigivningen. Efter detta
måste den frigivnes hemkommun bekosta placering-
en. Det är inte ovanligt att hemortskommunen avslår
en sådan ansökan på grund av kommunens ekono-
miska situation.
Fru talman! Vi tycker att det här är mycket olyck-
ligt och att det motverkar den dömdes möjlighet till
rehabilitering. Vi moderater föreslår, och får stöd från
samtliga oppositionspartier, att kriminalvården får ta
över det ekonomiska ansvaret för hela § 34-
placeringen. Trots att Vänstern motionerat i frågan
och tidigare år reserverat sig, byter man nu sida. Att
inte komma på kant med Socialdemokraterna, att inte
äventyra majoriteten i utskott och kammare, är tydli-
gen viktigare än att missbrukare inom kriminalvården
får bättre möjligheter att komma till rätta med sina
problem.
Trots en lagskärpning 1994 har andelen utländska
medborgare som döms till utvisning inte ökat. Denna
fråga faller inom ett annat utskotts beredningsområde,
men enligt vår uppfattning bör regeringen i alla fall
verka för att utländska medborgare som döms till
fängelse i Sverige i större utsträckning än i dag skall
kunna avtjäna straffen i sina hemländer.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att det i dag
faktiskt är så att de som är häktade får ersättning när
de ägnar sig åt fysisk träning. Det är visserligen
mycket ansträngande, det vet jag själv. Men jag tyck-
er att detta är direkt stötande. Ute i samhället är det
faktiskt åtskilliga människor som ägnar en stor del av
sin fritid åt fysisk träning, och det får de göra efter att
de avslutat sitt arbete - tungt eller lätt. Ibland får man
också betala själv när man går till ett gym. Nuvarande
regler, där samhället både betalar och ger timersätt-
ning åt häktade som ägnar sig åt fysisk träning, bör
slopas.

Anf. 161 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 3. Givetvis står jag bakom alla våra reser-
vationer men för tids vinnande kommer jag, som sagt,
att yrka bifall endast till reservation 3.
I det här betänkandet behandlas en mängd motio-
ner från allmänna motionstiden som rör påföljdsfrå-
gor. Tidigare har jag här i kammaren när vi haft såda-
na här samlade ärenden sagt att det många gånger är
synd att vi får kriminalpolitiken sönderstyckad i små
detaljfrågor i stället för att vi har möjlighet att debat-
tera helheten. När man får en sådan här mängd mo-
tioner samlade utan att det finns en proposition är det
säkert många frågor som vi skulle kunna diskutera
djupare. Kanske skulle vi också kunna komma till en
ännu större samsyn i en hel del frågor. Men nu är det
som det är.
Allteftersom åren går ser man ändå, fru talman, att
en hel del av motionerna från olika partier berikar
partierna. Man ser ju hur motionerna efter något år
återkommer hos andra partier. Även om man ibland
kan tycka att det blir sönderstyckat och att man kan
påverka mycket litet blir det på sikt en påverkan.
Fru talman! Jag skall ta upp de motioner som vi
från Vänsterpartiet har och som jag tycker att det är
viktigast att lyfta fram.
Reservation 3 handlar om möjligheterna till sys-
selsättning på anstalterna. Framför allt gäller det
möjligheten till studier på anstalterna. I dag finns det
ute på anstalterna ett stort klientel som har stora läs-
och skrivsvårigheter. Vi vet att det många gånger är
svårt att motivera just dessa interner att börja studera.
Där behöver ett mycket aktivare arbete bedrivas just
för att stimulera personer med de största behoven att
använda sig av studierna och de möjligheter som där
ändå finns.
Ett fenomen som börjar bli allt tydligare och som
kommer att komma fram ännu mer i framtiden är
möjligheterna till högre studier. Tidigare var studier-
na på anstalterna mera inriktade på grundskolenivå,
vilket ofta är fullt tillräckligt för stora grupper. Sedan
har man byggt på med möjligheter till gymnasieut-
bildning ute på anstalterna.
I dag ser vi att en allt större del av ungdomarna
går på gymnasiet men det är fortfarande stora avhopp
från gymnasieskolan. Dock börjar det också på an-
stalterna bli alltfler som ligger på en högre studienivå.
Man borde alltså ta till vara fängelsetiden även för
möjligheter till högre studier. Anstalterna själva av-
gör om man kan ge den möjligheten eller inte; det är
ju inte alltid möjligt att genomföra det här. Vi skulle
gärna vilja se en utveckling av studiearbetet och möj-
ligheterna att stödja även personer i nämnda grupp.
De skall ha rätt till utbildning även på högre nivå;
detta för att utnyttja fängelsetiden så effektivt som
möjligt.
Sedan, fru talman, vill jag ta upp frågan om be-
handlingsinnehållet vad gäller kvinnor. Inom krimi-
nalvården har man under senare år börjat uppmärk-
samma kvinnors situation ute på anstalterna. Från
kriminalvården har man nu tagit fram riktlinjer för ett
programinnehåll för kvinnor som är mera inriktat på
kvinnors speciella behov och speciella krav när det
gäller att få stöd i föräldraskapet. Det gäller också en
mängd andra bitar.
Även om kriminalvården har kommit en bra bit på
väg är det hela fortfarande långt ifrån utvecklat. Man
har tagit fram riktlinjerna och börjat med program-
verksamhet men det här ligger långt efter den manliga
biten som utvecklats på ett helt annat sätt. Därför är
det viktigt att hela tiden lyfta fram frågan och att
trycka på så att det trots allt blir så bra som möjligt.
Det speciella här är att man inom frivården, där de
flesta kvinnor hamnar som begår brott och som blir
dömda, inte kommit så långt att riktlinjer har tagits
fram. På en del ställen finns det program som är mera
riktade till kvinnor efter kvinnors behov men inom
frivården är det i dag en stor brist i det avseendet.
Därför är det viktigt att lyfta fram frågorna och att se
det här i ett helhetsperspektiv.
Fru talman! Reservation 15, som tidigare talare
här tog upp, handlar om kostnadsansvaret vid § 34-
placering. Jeppe Johnsson från Moderaterna gjorde
stort nummer av att Vänsterpartiet inte var berett att
stödja sin egen motion och sina egna krav. Det skulle
vara viktigare att hålla ihop samarbetet med regering-
en än att ge missbrukarna på fängelserna vård.
Moderaterna borde, fru talman, läsa andras mo-
tioner lite noggrannare och läsa innantill. Samtidigt
måste jag säga att jag är glad över att så många parti-
er så plötsligt har börjat inse den här problematiken.
Av Vänsterpartiets motion och vår hemstäl-
lanspunkt framgår att det Vänsterpartiet krävt är en
utredning för att se över kostnadsansvaret när det
gäller § 34-placeringar utifrån de problem som Jeppe
Johnsson har beskrivit. Vi har också krävt att om
förändringar görs skall de vara kostnadsneutrala. Det
innebär att man i förhandlingar med Kommunförbun-
det måste komma överens om finansieringen och om
hur kostnaderna skall delas. Enligt Vänsterpartiet är
det inte riktigt att en kommun så fort man har en
missbrukare som har hamnat i fängelse bara skall
kunna avsäga sig det totala ansvaret för kostnaderna
för vård och behandling. Fortfarande är det, och så
bör det också vara, kommunernas grundläggande
skyldighet att ge alla medborgare den rätt och de
möjligheter som socialtjänstlagen innebär.
Skall man göra förändringar här måste man alltså
även göra sådana förändringar att det blir kostnads-
neutralt. Det får inte bli en fördel för kommunerna att
strunta i att ta ansvar för just den här gruppen männi-
skor.
Just de krav som Vänsterpartiet ställer i motionen,
att det skall utredas och att det behövs en översyn när
det gäller kostnadsansvaret, har regeringen genom-
fört. Man har gett Narkotikakommissionen i uppdrag
att se över frågan, så Vänsterpartiets krav har blivit
tillgodosedda här.
Att Moderaterna nu är beredda att gå ännu längre
- att det här skall komma så snabbt som möjligt - tror
inte vi i Vänsterpartiet är en rimlig väg att gå. Det
finns ingen realism i detta med att på kortare tid,
jämfört med den tid som nu sittande utredning har på
sig, hitta ett förslag som är kostnadsneutralt. Om
Moderaterna är beredda att göra ett stort nummer av
skillnaderna inom majoriteten - av att man nu viker
sig - beror det kanske på att Moderaterna från sin
regeringstid är vana vid att övriga partier lägger sig
platta och inte vågar driva sina egna frågor. Kanske
har man den utgångspunkten. Vi har inte de proble-
men, så Jeppe Johnssons erfarenheter får nog stå för
Moderaterna själva.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om sär-
skilda avdelningar för interner med utvisningsbeslut.
Där har vi i Vänsterpartiet bara ett särskilt yttrande.
Jag vill ändå lyfta fram den här problematiken.
I dag har man påbörjat ett projekt med speciella
avdelningar för dem som är dömda till fängelse och
som har ett utvisningsbeslut med i domen. Det har
man gjort därför att man har sett problemen ute på
anstalterna. Det är svårt att motivera de här personer-
na till behandling och det är svårt att få in dem i de
vanliga programmen därför att de vet att de sedan
skall utvisas.
Vi i Vänsterpartiet tror inte på idén med speciella
avdelningar där man för samman alla med utvis-
ningsbeslut. Det rör sig ju om en mängd olika natio-
naliteter, en mängd olika språk och en mängd olika
behov. Att säga att de har samma behov därför att de
har ett utvisningsbeslut tror vi är en alldeles för dålig
grund. Snarare riskerar man då att få avdelningar med
personer som inte alls är behandlingsmotiverade och
där spänningarna, konflikterna och uppgivenheten
blir ännu större. Dessutom kommer man inte från
anstalternas sida att avsätta så stora resurser eller att
ha så stora ambitioner när det gäller att jobba med
denna grupp. Men eftersom det här nu är infört som
ett försök och man skall följa upp det och utvärdera
det inom kort tid, har vi valt att acceptera det, även
om vi är tveksamma. Vi kommer att följa frågan
väldigt noga.
Till slut, fru talman, vill jag återigen bara yrka bi-
fall till reservation 3.

Anf. 162 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Det händer mycket på ett år. Förra
året när vi stod här i kammaren och hade samma
förslag sade också regeringen att man var uppmärk-
sam på frågan. Men av någon anledning - jag kan
bara spekulera i vilken - nöjde sig inte Vänstern den
gången med detta utan man var med på en reserva-
tion, nr 8, till justitieutskottets betänkande 19.
Fru talman! Jag skall be att få läsa innantill ur
motionen. Det som står där kan jag väl i alla fall inte
missuppfatta. Under rubriken "Vård utanför anstalt"
står det:
"Tillgången till behandling utanför anstalt (§ 34)
har försämrats alltmer. Kommunerna ansvarar för
kostnaderna för att behandlingen slutförs när verk-
ställighetstiden tagit slut och kriminalvårdens kost-
nadsansvar upphör. Med dagens svåra ekonomiska
situation i kommunerna är de inte positiva till ytterli-
gare kostnader och därför genomförs inte behandling-
en. Det är olyckligt eftersom det är en behandling
med goda resultat som bör användas i större utsträck-
ning än i dag. Vänsterpartiet anser att regeringen bör
se över frågan om kostnadsansvaret för § 34 med
kostnadsneutralitet som målsättning. Detta bör ges
regeringen till känna."
Jag har just läst det som Alice Åström sade om
kostnadsneutralitet. Fru talman! Jag tycker att det är
ganska konstigt att Vänsterpartiet trots detta inte
följer upp en sådan här motion, när man nu skulle ha
kunnat få majoritet för det förslag som man stred för i
fjol. Vi som anser att det här är en angelägen fråga
hade varit beredda att ge regeringen detta till känna.
Så angeläget anser tydligen inte ni i Vänsterpartiet att
det är. Det får stå för er.
När det gäller pengarna till detta, för att få en
jämlik behandling av alla interner som behöver den
här formen av behandling, vore det mycket bra om
det lyftes över på kriminalvården.

Anf. 163 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan börja med det sista, om att
alla skall ha rätt till likvärdig behandling, att oavsett i
vilken kommun man är placerad bör det vara lika. Jag
önskar att moderaterna hade precis den inställningen i
en mängd andra frågor. När det gäller socialbidragen
ville man i fjol absolut inte ha den gemensamma
normen som skulle gälla överallt. Det kan alltså
pendla mellan olika frågor.
När vi stödde reservationen förra året sade rege-
ringen att man var uppmärksam på frågan men att
man fortfarande inte hade tagit ställning till vad man
skulle göra. Sedan har man gett Narkotikakommis-
sionen i uppdrag att särskilt se över finansieringsfrå-
gor som gäller samarbetet mellan kriminalvården och
kommunerna vid kontraktsvård och vistelse utanför
anstalt enligt 34 §.
Det var exakt det kravet som Vänsterpartiet ställ-
de i motionen, och det är ett krav som vi har fått till-
godosett. Att moderaterna sedan inte bryr sig om att
se en helhet eller att se kostnadsneutraliteten, utan
givetvis nu anser att regeringen kan återkomma ome-
delbart, tyder bara på att moderaterna återigen visat
fullständigt ointresse för ekonomiska frågor, för bud-
getfrågor och för helhetsbilden. Om moderaterna får
chansen att driva igenom någonting som de själva
inte vill ta något ekonomiskt ansvar för är de tydligen
beredda att göra det.
Vi i Vänsterpartiet har krävt en utredning för att få
ett underlag, och vi vill ha en kostnadsneutralitet. Det
underlaget kommer Vänsterpartiet att få, och då
kommer vi givetvis att fortsätta att driva frågan och
se till att få en bra lösning.

Anf. 164 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan förstå att Alice Åström och
Vänsterpartiet inte kan stödja den här motionen, där-
för att ni kanske inte har lagt några pengar till detta.
Men det hade ni inte gjort i fjol heller.
Jag måste bara avslutningsvis säga att fångvården
är och skall vara en statlig fråga och inte vara beroen-
de av vilken kommun man bor i. Vi moderater vågar
lägga det här förslaget därför att vi har ekonomisk
täckning både på den här punkten och på alla andra
punkter i hela budgeten.

Anf. 165 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag är mycket väl medveten om att
moderaterna lägger mycket pengar på just det här
området, inom kriminalvård, polis, osv. Samtidigt
tillhör moderaterna dem som drar ned på statsbidra-
gen till kommunerna, där möjligheterna för kommu-
nerna att genomföra någonting blir ännu mindre. Vi i
Vänsterpartiet har fortfarande helhetssynen, och vi
anser fortfarande att det bör vara en kommunal skyl-
dighet att göra det här. Men man måste hitta en lös-
ning för att människorna inte skall komma i kläm.

Anf. 166 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Som tidigare sagts har det här betän-
kandet om påföljdsfrågor sitt ursprung i ett antal
motioner från den allmänna motionstiden.
Kristdemokratisk ideologi utgår från principen om
människovärdet, alla människors lika värde och varje
människas unika värde. Det leder till att kriminalvår-
dens insatser måste syfta till rehabilitering om tiden
på anstalt skall bli en vändpunkt för den straffade.
Det är domen och frihetsberövandet som utgör straf-
fet och ej verkställighetens innehåll, vilket måste
syfta till att motverka återfall i brott.
Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom delar
av detta betänkande. Vi har dock en del invändningar,
och det är dessa som jag tänker närmast beröra.
Vi anser, i likhet med övriga talare här, att det är
av stor betydelse att fängelsetiden används till något
meningsfullt. Med vårt budgetförslag hade det funnits
tillräckliga resurser för att bl.a. förbättra möjligheter-
na till grundläggande skolutbildning och arbete under
fängelsetiden. För många fångar, som kanske aldrig
haft en anställning och dessutom kanske har en brist-
fällig skolgång bakom sig, är det en förutsättning för
att de skall ha en rimlig chans till en ny start efter
avtjänat straff.
Antalet anmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt
sedan början av 1980-talet och uppgick 1997 till ca
7 700. Trenden är densamma när det gäller misshan-
del av kvinnor. År 1997 anmäldes drygt 19 000 såda-
na brott. Det är rimligt att anta att mörkertalet är stort.
I huvudsak utgörs förövarna av män. Vi menar att
det är av yttersta vikt att de män som begått vålds-
eller sexualbrott får speciell behandling under straff-
tiden, i form av t.ex. psykoterapi och gruppterapi, så
att de ej återfaller i brott.
Enligt vad som framgår av betänkandet har ut-
skottet vid ett flertal tillfällen tidigare tagit ställning
till liknande yrkanden, senast under riksdagsåret
1997/98, då man bl.a. uttalade att frågor om behand-
ling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor
intar en särställning, eftersom det är synnerligen an-
geläget att risken för återfall i sådan brottslighet mi-
nimeras.
Trots att utskottet under senare år tydligt uttalat
sig i samma riktning har vålds- och sexualbrotten
fortsatt att öka. Fru talman! Det är hög tid att rege-
ringen kommer till skott i denna angelägna fråga.
Försöksverksamhet när det gäller intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll, s.k. fotboja, inled-
des den 1 augusti 1994. Denna försöksverksamhet har
tillämpats när en person dömts till ett fängelsestraff
på högst tre månader.
Samtidigt som intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll är en betydligt mindre kostsam påföljds-
form än fängelse fyller den också viktiga funktioner
av humanitär karaktär. Bl.a. ges de som är dömda till
denna påföljd en helt annan möjlighet att upprätthålla
familjekontinuitet, social och arbetsmässig kontinui-
tet, vilket är oerhört betydelsefullt för deras fortsatta
liv och för deras familjer.
I Straffsystemkommitténs betänkande Ett refor-
merat straffsystem, som var en statlig offentlig utred-
ning som kom 1995, diskuterades möjligheten att
även personer dömda till längre fängelsestraff än tre
månader som en övergång inför villkorlig frigivning
skulle kunna få en kortare tid av fängelsestraffet om-
vandlat till intensivövervakning med elektronik.
Skälen som talar för ett sådant förfarande är flera.
Ett tungt vägande skäl är att den dömde på så vis får
en stegvis övergång till full frihet, vilket skulle ge
bättre möjlighet till anpassning till livet utanför fäng-
elset. Ett annat skäl är att samhällets kostnader skulle
minska även vid sådan tillämpning.
I Straffsystemkommitténs utredning diskuterades
vidare möjligheten att verkställighet skulle kunna ske
utanför anstalt efter tre månader fram till villkorlig
frigivning efter fyra månader, vid fängelsestraff på
sex månader. Vid längre fängelsestraff skulle verk-
ställigheten utanför anstalt öka i enlighet med en
speciell beräkningsmetod till maximalt sex månader
vid en strafftid på minst tre år. Denna typ av inten-
sivövervakning med elektronisk kontroll i slutet av ett
fängelsestraff brukar benämnas back door-modellen.
Fru talman! Det är intressant att konstatera att
Straffsystemkommittén redan 1995 ansåg det angelä-
get att ett back door-system infördes i Sverige. Ty-
värr avstod dock kommittén från att i sitt betänkande
lägga fram något konkret förslag. Först ett par år
senare, under riksdagsåret 1997/98, lägger regeringen
fram propositionen Vissa reformer av påföljdssystem-
et, där man konstaterar att frågan om övergången från
anstalt till ett liv i frihet för dem som avtjänar långa
fängelsestraff borde ägnas särskild uppmärksamhet.
Vad som borde vidareutvecklas var enligt regeringen
formerna för utslussning ur anstalt. Det är ungefär
samma slutsats som Straffsystemkommittén kommit
fram till ett par år tidigare.
Trots tidsutdräkten avsåg regeringen något häp-
nadsväckande att återkomma till frågan om möjlig-
heterna till strukturerad utslussning i ett senare sam-
manhang. Fyra år efter det att resultatet av den statli-
ga offentliga utredningen Ett reformerat straffsystem
presenterades är frågan om den strukturerade utsluss-
ningen fortfarande under beredning i Regeringskans-
liet.
Fru talman! Denna tempoförlust är oacceptabel.
Vi kristdemokrater menar att det främst ur humanitär
men även ur samhällsekonomisk synpunkt är angelä-
get att försöksverksamhet på detta område snarast
inleds.
Om det finns särskilda skäl kan en intagen få
medgivande om vistelse utanför anstalt om det kan
antas underlätta hans anpassning i samhället enligt
34 § i lagen om kriminalvård i anstalt. Det har vi
tidigare hört en del talare nämna, så jag behöver inte
upprepa allt som har sagts om vad detta innebär. Det
har även sagts att kriminalvården står för behand-
lingskostnaderna fram till villkorlig frigivning. Där-
efter är det den intagnes hemkommun som får betala.
Här föreligger det självklart en uppenbar risk att
kommuner med ansträngd ekonomi ej anser sig ha råd
med att låta den intagne fullfölja en betydelsefull
behandling. För att eliminera den risken anser vi det
lämpligt att hela kostnadsansvaret åvilar kriminalvår-
den.
Av betänkandet framgår att utskottet tidigare har
tagit ställning till yrkanden om kostnadsansvaret för
en s.k. § 34-placering. Trots tidigare uttalanden, var-
av det senaste under våren 1998, som gick ut på att
utskottet kände viss oro när det gällde kommunernas
förmåga att bidra till kostnaderna för vård utanför
anstalt ansåg sig utskottsmajoriteten dock kunna
konstatera att regeringen var uppmärksam på frågan.
Våren 1998 gavs, som tidigare nämnts, Narkoti-
kakommissionen i uppdrag att särskilt se över finan-
sieringsfrågor som gäller samarbetet mellan krimi-
nalvården och kommunerna vid vistelse utanför an-
stalt för vård enligt § 34 i lagen om kriminalvård i
anstalt. Det uppdraget skall redovisas före utgången
av år 2000.
Fru talman! Om regeringen sedan, i likhet med
vad som gällde för frågan om den strukturerade ut-
slussningen från anstalt, behöver ytterligare fyra fem
år på sig för att komma med ett slutligt förslag står vi
inför ett nytt fall av oacceptabel tempoförlust. Vi
menar att det är angeläget att regeringen snabbar på
beredningen i denna för många intagna så viktiga
fråga.
När det gäller den dömdes anstaltsplacering me-
nar vi kristdemokrater att större vikt skall fästas vid
närheten till hemorten vid val av annan anstalt. Den
s.k. närhetsprincipen skall ha en mer avgörande bety-
delse. Det framgår av betänkandet att utskottet tidiga-
re vid olika tillfällen haft anledning att uttala sig om
denna närhetsprincip. Utskottet tillstyrkte bl.a. ett
förslag från regeringen under riksdagsåret 1994/95
som grundades på Fängelseutredningens första betän-
kande Verkställighet av fängelsestraff, vilket kom
1993.
Förslaget gick ut på att utöka möjligheterna att
placera en intagen på en anstalt där han kan få ade-
kvat vård och behandling. Det innebar att närhets-
principen inte längre skulle ha samma övergripande
betydelse som tidigare. I stället skulle den intagnes
behov av behandling lyftas fram, hette det.
Fru talman! Vi menar att det inte var en helt lyck-
ad kursändring. När jag på senaste tiden varit på be-
sök i fängelser har jag fått mycket klart för mig att
anstaltsplacering så nära hemorten som möjligt är
synnerligen önskvärt och betydelsefullt för de intag-
na. Tidigare nämndes att den intagnes behov av be-
handling skulle lyftas fram. Det är i och för sig gott
och väl. Men för att vilken behandling det än vara må
över huvud taget skall bli framgångsrik krävs att den
intagne är i någorlunda psykisk balans. Chansen för
det ökar markant ju större möjligheter som gives att
vidmakthålla eller bygga upp kontakten med familj,
övervakare, arbetskamrater eller andra resursperso-
ner.
Fru talman! Vi kristdemokrater står förstås bakom
de reservationer där vi finns med, men för att måna
om tiden nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vation nr 5.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Påföljdsfrågor (forts. JuU27)

Anf. 167 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Angående kriminalvården sägs det i
budgeten för 1999 att verkställighetens innehåll skall
motverka återfall i brott. Kriminalvården skall med-
verka till att de som är intagna på anstalt får en sådan
behandling och ett sådant stöd att de efter frigivning-
en kan leva ett laglydigt och värdigt liv. Det instäm-
mer vi i Centerpartiet i.
Det har skett en utveckling åt detta håll, men jag
anser att mycket återstår. Varje intagen borde få lära
sig en sådan enkel sak som att klara sig i det dagliga
livet. Då kan de använda sig av den kunskapen när de
kommer utanför anstalten.
En övergripande sak är att antalet anställda har
minskat inom kriminalvården och på fängelserna. De
är ofta för få för att hinna med att både bevaka och
behandla. Dessutom har personalen flyttats omkring
mellan olika avdelningar. De får rycka in här och där.
Därför har det varit svårt med kontinuiteten när man
håller på med de olika specialprogrammen. Jag kan ta
upp ett exempel från fängelset i Malmö. Där finns
särskilda program för de intagna som har begått
vålds- och sexualbrott. Om de intagna inte får denna
specialhjälp för att bearbeta sin situation är det en stor
risk för återfall. Det finns ett jättebra projekt. Det
finns specialutbildad personal, men personalen måste
också få tid att genomföra det här, så att det blir en
kontinuitet i detta program.
En åtgärd för att motverka återfall är att man har
en bättre förberedelse för utslussning till samhället,
gärna i samarbete med kommunerna. Ett sätt, som är
nämnt tidigare, är att man använder elektronisk över-
vakning med fotboja i slutfasen för att det skall bli en
mjukare övergång. Ett annat sätt är just detta med
§ 34-placering som tidigare diskuterades.
Jag har följt debatten här i kväll och blir lite orolig
när man skall vänta på att Narkotikakommissionen
skall komma med förslag i slutet av år 2000. Vi har
refererat till besöket hos Stockholmspolisen i går. Det
gäller missbrukare som inte får behandling. De måste
ha sin dagliga dos, och de måste skaffa sig medel för
att betala sitt missbruk. Då är de inne på brottets bana
och inne i ekorrhjulet. Man är missbrukare, begår
brott, får återfall och hamnar i fängelse, och så är man
inne i den onda cirkeln. Jag tycker därför att det är
viktigt att problemet får en snabb lösning, så att vi på
sikt kan minska antalet brott och inte minst hjälpa
dessa människor i den svåra situation som de befinner
sig i. Jag anser att det brådskar med att finna en lös-
ning på detta stora problem. Därför yrkar jag bifall till
reservation nr 15 under mom. 17, men jag står natur-
ligtvis bakom alla mina andra reservationer.
Till sist, fru talman, vill jag än en gång understry-
ka vikten av närhetsprincipen. När den dömde skall
placeras på anstalt är det viktigt att det finns närhet
till vardagslivet, så att kontakter med familj, vänner,
övervakare m.fl. kan upprätthållas. Allt detta skall
göras för att underlätta utslussningen och minska
antalet återfall.

Anf. 168 MÄRTA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det blev snabbt min tur. Vi är upp-
manade att försöka rationalisera verksamheten, så det
kanske var bra. Jag skall också försöka rationalisera
mitt anförande.
Vi diskuterar alltså ett stort antal motioner från
den allmänna motionstiden. Vi har inte kunnat enas
om skrivningarna när det gäller de frågor som har
tagits upp. Därför har det avlämnats 18 reservationer.
Innan jag kommenterar reservationerna vill jag
säga att meningsskiljaktigheterna när det gäller
många av frågorna inte är så stora. I de flesta fall
handlar det om att vi från majoriteten vill avvakta
utredningar eller väntade regeringsförslag innan vi är
beredda att låsa vår uppfattning. Därför kommer jag
dessvärre, Jeppe Johnsson, att hälla mer vatten på den
kvarn som mal om att vi från regeringen och rege-
ringspartiet bara vill avvakta och utreda. Så är t.ex.
fallet när det gäller den första reservationen från mo-
deraterna om en ny verkställighetslag. Man övervä-
ger, som tidigare har sagts, en ny verkställighetslag i
regeringen, och det finns ingen anledning att föregri-
pa den.
När det gäller sysselsättning på anstalterna finns
det flera motioner. I m-motionerna säger man att man
vill att tiden på anstalt skall användas för menings-
fulla aktiviteter. Vi har hört under sammanträdets
gång att vi är rörande ense om det. Vi i majoriteten
har ingen annan uppfattning.
Hur verksamheten inom anstalterna skall utformas
är i dag en prioriterad fråga för kriminalvården. Och i
regleringsbrevet för 1999 understryker regeringen att
inslagen av praktisk och teoretisk utbildning skall
förstärkas ytterligare. Det finns en brist, som Alice
Åström har pekat på, som vi ännu inte riktigt har
kommit till rätta med. Det gäller högskoleutbildning-
en. Men den får väl komma med i nästa skede.
Möjligheter till arbete skall tillvaratas och verk-
samheten med brotts- och missbruksrelaterade påver-
kansprogram skall fortsätta att utvecklas och kvali-
tetssäkras. Man skall också under anstaltstiden få
erforderlig behandling för psykisk störning. Därmed
anser jag att yrkandena i dessa reservationer redan är
tillgodosedda.
Rymningar från anstalterna har glädjande nog
minskat stadigt under 1990-talet. Under år 1997 och
1998 har ingen rymning skett från anstalterna i klass I
och II. Jeppe Johnsson tog åt sig äran och sade att
detta var moderaternas förtjänst. Men Kriminalvårds-
styrelsen anser att man i dag har en mer realistisk
differentiering och en ökad prioritering av rymnings-
hindrande insatser. Även utbildningsinsatser för per-
sonalen och bättre instruktioner har påverkat den
goda utvecklingen.
Utskottet konstaterar alltså att säkerheten vid våra
anstalter är fortsatt hög och skall så vara. Men något
särskilt uttalande är inte erforderligt. Att vi ändå skall
sträva efter att nå ännu lägre än i dag är det väl ingen
tvekan om.
Kvinnor på anstalt har också behandlats. Det har
sin särskilda problematik. Det är en problematik som
vi har uppmärksammat först de senare åren.
Vad gäller placeringen av kvinnor gäller från ja-
nuari 1999 att de normalt skall placeras på anstalter
avsedda enbart för kvinnor. Skall en kvinna placeras
på anstalt med män får detta inte ske utan kvinnans
medgivande.
När det gäller behandlingsinnehållet skall pro-
gramverksamheten inriktas på ett utbud som kvinnor
har varit med och påverkat. Man har som särskilt
viktiga frågor angett utbildning, föräldraskap, hälsa
och droger.
Kriminalvårdsstyrelsen har givit ut en skrift,
Riktlinjer. Den har tidigare refererats här. Den börja-
de gälla fr.o.m. den 1 juni 1998. Jag rekommenderar
den till läsning, för den är mycket intressant.
Det finns kanske fortfarande svagheter när det
gäller kvinnor dömda till frivårdspåföljd. Men det är
saker vi får ta itu med nu.
Permissionsreglerna tas upp. Man vill använda
elektronisk övervakning vid permissionerna. Under
senare år har antalet permissioner ökat samtidigt som
antalet misskötta permissioner har minskat. Under
såväl 1997 som 1998 var antalet misskötta permissio-
ner 0,6 %. Anledningen till att läget är mycket bättre
nu än tidigare är även där att planeringen för permis-
sionerna förbättrats avsevärt under senare år. Men
permissionen är ju ett led i den intagnes återanpass-
ning till samhället. Enligt majoritetens uppfattning
tillämpas reglerna på ett väl avvägt sätt. Därför finns
det för närvarande inte något behov att skärpa regler-
na.
När det gäller frigivningsproblematiken föreslår
man i ett par reservationer att det s.k. back door-
systemet, dvs. elektronisk övervakning, skall kunna
användas. Där har regeringen gett BRÅ i uppdrag att
kartlägga kriminalvårdens och andra myndigheters
arbete med frigivningssituationen för intagna i fäng-
else. BRÅ har redovisat sitt uppdrag och lämnat för-
slag som bearbetas i Regeringskansliet. Till slutet av
året kan vi förvänta oss en departementspromemoria.
Kostnadsansvaret vid § 34-placeringar har vi dis-
kuterat rätt ordentligt. Jag bara upprepar att Narkoti-
kakommissionen kommer med ett förslag om hur
finansieringsfrågorna mellan kriminalvården och
kommunerna skall kunna lösas. Det har påtalats här
att det är för sent. Men jag tror att vi får avvakta den
utredningen.
Närhetsprincipen är också en diskussionspunkt.
Här finns reservationer som kräver att man skall ta
större hänsyn till den. I kriminalvårdens allmänna råd
står det att vid valet av anstalt skall individuell be-
dömning göras. Man skall ta hänsyn till våldsbenä-
genhet, narkotikamissbruk, utbildningsbehov, etc.
Detta kan ibland inkräkta på närhetsprincipen. Ut-
skottet har vid flera tillfällen behandlat frågan, kon-
staterat att det är många intressen som skall tillgodo-
ses och funnit att det nu inte finns anledning att ändra
på gällande regler.
Jag tror, fru talman, att jag stannar här. Jag yrkar
avslag på samtliga reservationer och bifall till ut-
skottets hemställan.

Anf. 169 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag noterar, och det visste jag redan
innan från arbetet i utskottet, att Märta Johansson och
hennes kolleger inte är speciellt otåliga när det gäller
att vänta på en regering som nästan aldrig kommer
med någonting nytt. Att avvakta har tydligen blivit ett
honnörsord för den här regeringen. Vi har naturligtvis
vetat det länge när det gäller rättsområdet.
Jag medger, Märta Johansson, att vi nog många
gånger är överens om målen. Vi vill ha en kriminal-
vård och ett rättsväsende som är så bra som möjligt.
Vi vill också att de intagna på våra anstalter, i frivår-
den och på våra häkten skall bli påverkade i så positiv
riktning som möjligt. Det låter sig sägas, men för att
genomföra det krävs det också medel och det krävs
att man inte alltid avvaktar. Ibland måste man kanske
säga till sin regering: Kom nu med något förslag!
Medel; det kostar pengar att hålla denna höga
kvalitet i kriminalvården. Med de budgetförslag som
den sittande regeringen och dess stödpartier nu har
lagt fram blir det inte riktigt så lätt att leva upp till de
vackra målen.

Anf. 170 MÄRTA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte alltid enbart medel som
behövs, Jeppe Johnsson. Det behövs också att man
kan fatta beslut på goda grunder, beslut som är väl
avvägda. Där har Jeppe Johnsson lite mer bråttom än
vi har.
Medelsdiskussionen tar vi när vi behandlar vår-
budgeten.

Anf. 171 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! I betänkandet finns en övergripande
syn på hur partierna vill att kriminalvården skall fun-
gera. Den gemensamma nämnaren är att vi alla vill att
de som ändå tas in på anstalt inte skall återfalla i brott
och att anstaltstiden skall användas på bästa sätt för
att hjälpa de intagna med problem och svårigheter.
Den synen tycker jag är tydlig när man läser reserva-
tionerna.
Men reservationerna tar också upp flera ämnen
där det redan pågår aktiviteter. Men för att riktigt
markera vem som vill mest har det fogats ett så stort
antal reservationer till betänkandet.
Jag skall uppehålla mig vid en reservation, nr 4,
som jag yrkar bifall till. Den gäller behandlingen av
psykiskt störda personer som tas in på anstalter. Där
aviserar också regeringen att man tänker ta tag i pro-
blemet och göra någonting åt det. Men jag vill trycka
på just det som rättspsykiatriska avdelningen i Göte-
borg har påvisat i en studie.
Man har kommit fram till att över hälften av dem
som hamnar på häktet lider av en psykisk störning.
Den är inte av den digniteten att det blir någon speci-
ell vistelse, utan de hamnar på de vanliga anstalterna
där deras problem inte tas under behandling. Med rätt
vård skulle de ha en chans att bryta sig ur sitt miss-
bruk och sin kriminalitet.
Flera av de undersökta personerna som dömts till
fängelse återfaller ideligen när de friges därför att den
psykiska störningen ofta leder till missbruk som i sin
tur leder till kriminalitet. Det är ofta man ute på an-
stalterna hör just att klienterna självmedicinerar där-
för att de mår så dåligt. Kan de då få hjälp med de
problem som ligger i botten kan de också komma till
klarhet med andra följder av detta.
Det handlar också, som påpekats här, om inne-
hållet, att läsa, skriva, studera osv. Men mår en män-
niska så uselt psykiskt sett är det också svårt att få bra
resultat där. Det är grundläggande problem som jag
därför vill trycka på, de är viktiga.
De interner som nu diagnostiseras med ADHD,
Damp osv. får ingen vård. Nu sker det försök med att
fånga upp dessa barn i skolan. Det har blivit bättre.
Men för de vuxna kriminella som finns på anstalterna
behövs det stora insatser.
Vi i Miljöpartiet tror inte att det är en lösning att
döma fler till rättspsykiatrisk vård utan att starta be-
handlingsprojekt på fängelserna. Permissionerna bör
utformas med någon form av social träning.
Jag skall också svara Jeppe Johnsson. Han ut-
tryckte att stödpartierna hade övergett sina egna för-
slag i tidigare motioner. Jag känner inte till något fall
i detta betänkande där Miljöpartiet har övergivit tidi-
gare ståndpunkter. Det är precis samma inriktning
som vi har haft tidigare, dvs. diskussionen om tiden.
Men om Jeppe Johnsson menar frågan om kostnads-
ansvaret vid § 34-placering, kan jag tala om att en
utredning skall lägga fram förslag i slutet av år 2000.
Frågan måste utredas. Det går inte att bara bestämma.
Vi har inte heller övergivit våra synpunkter på
övervakning och utslussning med hjälp av elektronisk
fotboja. Det skall läggas fram en promemoria. Jag ser
inte ett enda fall.

Anf. 172 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag skall inte ta någon lång debatt.
Det enda fallet jag ser är att Kia Andreasson var med
på reservationen om § 34 i fjol. Då var det inte nå-
gonting om att det inte går att bara bestämma. Det var
andra tongångar i fjol - vi kan se i protokollet.
Jag tror att man bara kan bestämma. Det är fråga
om att överta kostnadsansvaret för staten. Det är en
statlig angelägenhet att internerna får sin fortsatta
§ 34-vård även efter fängelsetiden.

Anf. 173 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Vi har ingen dispyt där. Jag håller
fullständigt med, och det tycker vi fortfarande.
Men frågan gäller hur det hela skall utformas och
vad som har hänt på den fronten, och det behövs
naturligtvis en utredning. Vi förväntar oss att den
skall bli klar vid den angivna tidpunkten.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

12 § Yrkestrafik

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU10
Yrkestrafik

Anf. 174 LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Svenskt näringsliv är beroende av ett
väl fungerande transportnät. Goda kommunikationer,
effektiva och snabba transporter, krävs för att såväl
insatsvaror som färdiga produkter skall finna sin väg
från tillverkning till konsument.
I dagens betänkande TU10 avhandlas frågor kring
yrkestrafikens villkor i allmänhet och åkerinäringens
konkurrenssituation i synnerhet. I åtta motioner från
flertalet partigrupper uttrycks samfällt en oro för den
utveckling den svenska åkerinäringen för närvarande
befinner sig i.
Klimatet för svenskt näringsliv har de senaste åren
hårdnat alltmer på snart sagt alla områden, och mest
utsatt är småföretagen. Ökade lönekostnader, höjda
skatter och höjda avgifter pressar redan snäva margi-
naler till en nivå där lönsamheten är klart hotad. Det
fria cabotaget som ger svenska åkeriföretag rätten att
fritt konkurrera på den europeiska marknaden ger
samtidigt utländska åkeriföretag samma möjlighet att
konkurrera på den svenska transportsektorn.
Denna nya konkurrenssituation är positiv för
kostnadsbilden totalt sett, och med hjälp av ny teknik,
förbättrade transportlösningar och bättre logistik, kan
transportköparna erbjudas tjänster till priser som realt
är lägre än vad som gällt tidigare. Sammantaget ökar
svenskt näringsliv sin konkurrenskraft mot omvärlden
genom att dessa kostnader kring dessa tjänster kan
pressas.
En fri och öppen marknad förutsätter dock att alla
parter deltar på lika villkor. Så är tyvärr inte fallet,
utan svensk åkerinäring möter sina utländska konkur-
renter med ett ekonomiskt handikapp på en nivå som
är totalt oacceptabel. Långsiktigt riskerar detta att
leda till en utslagning av en gren i den viktiga trans-
portnäringen, nämligen åkeribranschen.
Fru talman! En lång rad utredningar visar entydigt
på att den svenska kostnadsstrukturen missgynnar
åkerinäringen. Senast har det i en SIKA-utredning
fastlagts att det verkligen är kostnadsskillnader mel-
lan svensk och europeisk åkerinäring. I tabell efter
tabell framgår tydligt den högre kostnad på lönesidan
som genom skatter och avgifter belastar den inhems-
ka näringens konkurrenskraft. På bränslesidan jäm-
förs svensk miljödiesel prismässigt med en sämre
oljekvalitet som tillhandahålls i övriga Europa. Detta
ger en snedvridning av prisbilden.
På bränslesidan har svensk miljöpolitik lett till att
svenska åkare i dag uteslutande använder diesel av
miljöklass 1 för att därmed minimera utsläppen av
miljöfarliga ämnen. Detta skulle medföra endast
marginellt högre kostnader för svenska åkerier. Men
med den sänkning av dieselskatten som vi förordar
skulle kostnadsbilden förbättras, och det skulle dess-
utom leda till att utländska fordon vid transport i
Sverige undviker att köra på den olja av betydligt
lägre kvalitet som man i dag tankar med i respektive
hemländer.
Med vårt förslag skulle två positiva effekter kunna
uppnås, nämligen bättre konkurrensneutralitet och
mindre utsläpp av skadliga ämnen. Regeringen bör,
enligt vår mening, vidare utreda och aktivt driva på
frågan om en harmonisering av bränsleklasserna för
att därigenom minska miljöutsläppen även i övriga
delar av Europa.
Fru talman! I den för moderater, kristdemokrater,
centerpartister och folkpartister gemensamma reser-
vationen nr 1 tar vi upp den situation som den svens-
ka åkerinäringen i dag befinner sig i. Denna ogynn-
samma konkurrenssituation leder till att svenska fö-
retag flaggar ut till andra länder och att svenska jobb
försvinner till utlandet. Det är inte endast det högre
kostnadsläget som missgynnar näringen och snedvri-
der konkurrensbilden, utan även många utländska
åkares brist på efterlevnad av det regelsystem som
omger verksamheten. Polismyndigheterna konstaterar
att utländska transportörer i stor omfattning bryter
mot yrkestrafiklagstiftningens regler om kör- och
vilotider. Polisens kontrollresurser är tyvärr alltför
begränsade, och påföljderna är ringa i förhållande till
den besparing regelöverträdelserna medför.
Från moderat håll föreslår vi bättre övervak-
ningsmöjligheter och ökad kontroll över att utfärdade
böter verkligen drivs in. Svenska chaufförer som på
utlandsuppdrag begår motsvarande överträdelser
drabbas oftast av betydligt strängare straff. Svenska
regeringen bör därför på EU-nivå verka för att ett
gemensamt regelverk upprättas och att det efterlevs
på ett effektivt sätt.
Fru talman! Även företrädare från regeringspartiet
har uppmärksammat näringens situation, och i en
motion har Bengt Silfverstrand och Anders Karlsson,
båda s, tydligt uttryckt den oro de känner för den
"prekära situation vad gäller kostnads- och konkur-
rensvillkor" som branschen befinner sig i. I slut-
klämmen av denna s-motion säger motionärerna: "För
att undvika en situation liknande den som redan drab-
bat svensk sjöfartsnäring, måste åtgärder nu skynd-
samt vidtagas i syfte att stärka den svenska åkerinä-
ringens konkurrens- och utvecklingsmöjligheter.
Åtgärderna måste omfatta ovan berörda områden,
dvs. samhällsekonomin i stort, skattevillkor, vägav-
gifter, momsindrivning etc., miljö, trafiksäkerhet och
efterlevnad av det nationella och internationella re-
gelverket."
Fru talman! Inte ens en moderat kan uttrycka detta
tydligare än vad dessa båda motionärer har gjort. Det
känns angeläget att understryka varje ord.
Såväl utredningen från Växjö högskola som den i
dagarna presenterade SIKA-utredningen visar på
tydliga skillnader mellan svenska och utländska åke-
riföretags kostnader för likartade verksamheter. Men
denna fråga, liksom så många andra, utreder rege-
ringen och ställer i utsikt att förändringar eventuellt
skall kunna ske. Konkreta ställningstaganden som
verkligen leder till förbättringar saknas här likaväl
som på många andra politikområden. Hur många
svenska åkeriföretag, hur många svenska jobb skall
rulla ut ur landet, Claes-Göran Brandin, innan rege-
ringen skall ta sitt ansvar och övergå från prat till
handling?
Fru talman! Småföretagsdelegationen, Biltrafi-
kens arbetsgivareförbund, Svenska åkeriförbundet,
Transportarbetareförbundet m.fl. instämmer i de krav
på förändringar som vi har framfört och alltjämt
framför här i riksdagen. Sänkta sociala kostnader,
lägre fordonsskatter, sänkt energiskatt på dieselolja,
effektivisering av kontroll- och sanktionssystemet
och en ökad svensk insats inom ramen för EU-
samarbetet krävs för att ge svensk åkerinäring en
rimlig chans att utveckla i stället för att avveckla
verksamheterna i Sverige.
Fru talman! I reservation nr 3 tar vi moderater till-
sammans med Kristdemokraterna och Folkpartiet upp
frågan om en förenkling av de regler som omger
företag som arbetar med biluthyrning. Utskottsmajo-
riteten följer sin traditionella linje att motverka för-
enklingar på näringslivssidan. Jag beklagar detta och
nöjer mig med att notera att allt tal om att med för-
enklade regelverk medverka till att fler och nya före-
tag skapas i olika branscher inskränker sig till ett
allmänt pratande. Även här saknas en progressiv
inställning till förändringar.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom de två bor-
gerliga reservationer som finns i betänkandet. Jag vill
avslutningsvis yrka bifall till reservation nr 1.

Anf. 175 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag vill säga några ord om taxinäring-
en. Liksom många andra näringar har taxinäringen
avreglerats. Det skedde den 1 juli 1990. Det officiella
motivet var att skapa konkurrens för att på så sätt
pressa priserna nedåt. Konkurrensen var också tänkt
att leda till nytänkande och kreativitet, men kostnad-
seffektivitet var det överordnade motivet. Risken att
bli utkonkurrerad skulle befordra detta. Det finns
obestridligen en viss logik i resonemanget. Men hur
blev det konkreta utfallet?
Kommunikationskommittén hade bl.a. i uppdrag
att utvärdera trafikpolitiken. I betänkandet konstateras
att utbudet av taxibilar i glesbygd har minskat, vilket
är dåligt eftersom möjligheterna till buss- och tågre-
sor är begränsade. I städerna blev det däremot många
nya taxiföretag, men med fallande avkastning. Många
taxichaufförer med brottsbelastning kom in i taxinä-
ringen, och taxififflet ökade. Taxinäringen har delvis
kommit att förknippas med brottslighet, vilket lett till
att många taxikunder upplever taxiresor som otrygga.
Den ekonomiska brottsligheten i samband med
yrkestrafiken har uppskattats till 10 miljarder kronor.
Sammanfattningsvis har alltså taxibilarnas antal ökat,
men det finns ingen konstaterad ökning av resandet.
Produktivitetsförlusten har resulterat i sänkta löner
för taxichaufförerna. Effektiviteten kan knappast
sägas ha ökat vare sig för kunderna, taxiföretagen
eller samhället i stort.
Betänkandet skrevs 1996, men situationen har inte
blivit mycket bättre sedan dess. Försämringarna för
dem som åker med färdtjänst är väl dokumenterade,
vilket i och för sig delvis beror på de försämrade
ersättningarna till färdtjänsten. Sammantaget med
taxinäringens pressade situation i övrigt har resultatet
blivit att servicen till dem som är i störst behov av
taxi har försämrats.
Sverige har påtagit sig den tveksamma rollen som
föregångare vad gäller avreglering. Det är bara Nya
Zeeland som har avreglerat taxinäringen lika dras-
tiskt. Kanske kommer Sverige att bli föregångare
även när det gäller att återbörda det inflytande man
tidigare avhänt sig.
Helsingborg var bland de första kommunerna att
lägga ut omsorgen om äldre på upphandling. Nu har
skandalerna blivit tillräckligt många för ett beslut om
att återta ett större offentligt ansvar. Detta behövs
även inom taxinäringen. I sammanhanget kan nämnas
att i Köpenhamnsområdet ökade skatteinbetalnings-
frekvensen med 77 % vid införandet av en s.k. Hyr-
vognnämnd.
Obligatorisk anslutning till en beställarcentral
ökar servicen för oss som åker taxi. Dit kan man
ringa för att fråga om priser och annat. Kvarglömda
ägodelar kan spåras, och det finns någon att rikta
eventuella klagomål gentemot. Det är en trygghet för
taxis kunder.
Avregleringen av taxi har inte bidragit till en ökad
trafiksäkerhet. Tvärtom, det finns inte tid att under-
hålla vagnparken på samma sätt. Minitaxi är ett sätt
att minska kostnaderna, där kostnaderna vid en
eventuell trafikolycka blir mycket allvarligare jämfört
med om vanliga bilar är inblandade. Tempot i trafi-
ken med många stressade yrkeschaufförer ökar också
risken för olyckor i trafiken.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2 från Vänster-
partiet. I den kräver vi att anslutning till en beställar-
central blir obligatorisk i alla län. Skulle så bli fallet
saneras branschen från några av dem som inte har
rent mjöl i påsen. Vi kräver också att det införs av-
giftsfinansierade yrkestrafiknämnder i alla län. Dessa
skall ha till uppgift att legitimera beställarcentraler,
tillståndsinnehavare och förare. De skall också kunna
återkalla legitimationer, svara för utbildning och
fortbildning.
Fru talman! Jag vill också passa på att kommente-
ra den borgerliga reservationen om svensk åkerinä-
ring. Jag yrkar avslag på reservationen.
Vi kan vara överens över partigränserna om hår-
dare tag gentemot de utländska åkerier som vid kör-
ning i Sverige inte efterlever gällande miljö- och
säkerhetsregler. Däremot tror jag att föregående talare
missuppfattat slutsatserna av SIKA:s åkerirapport.
Jag citerar följande från s. 37: "Det material vi har
tillgång till ger inte underlag för antagandet att olik-
heter i beskattningen av företagen skulle vara orsaken
till observerade kostnadsskillnader. Den genomgång
vi låtit göra visar att företagsbeskattningen är likartad
i de studerade länderna med i stort sett likartade reg-
ler för avskrivning och reserveringar. Om något är
företagsbeskattningen något förmånligare i Sverige
än i andra länder."
Dessutom vill jag påpeka att det fria cabotaget
förvisso har lett till att fler utländska åkerier får kör-
ningar i Sverige. Man glömmer i det avseendet att
den svenska åkerinäringen har tagit större marknads-
andelar utomlands än den har förlorat i Sverige. Jag
tycker att man i stället skall koncentrera sig på det
som åkerinäringen själv har tagit upp, dvs. näringen
vill bidra till den miljöanpassning av transporterna
som behövs för att samhället skall bli hållbart.

Anf. 176 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Karin Svensson Smith tar först upp
taxifrågorna och ondgör sig över att avregleringen har
medfört för stor konkurrens där det finns ett stort
resandebehov och för liten eller utebliven konkurrens
i glesbygderna. Det kan naturligtvis upplevas så. Men
låt oss konstatera att vi har fått full uppslutning från
näringen som sådan när det gäller att leva med de
regler som har fastställts. Det finns ingen som helst
önskan från näringens sida om att åter reglera verk-
samheten. Den har funnit sin form, må vara att det
finns en och annan brist som skall rättas till. Men det
tror jag näringen själv är beredd att ta itu med.
Karin Svensson Smith målar upp en bild av last-
bilsåkeribranschens situation som skulle tyda på att
svensk åkerinäring är på frammarsch. Det är tråkigt
att inte några av företrädarna här kan spegla verklig-
heten. Jag skulle vilja ställa en motfråga till Karin
Svensson Smith: Hur kommer det sig att svenska
åkeriföretag väljer att flagga ut i ett klimat som, enligt
den beskrivning som lämnades från talarstolen nu
senast, skulle vara sämre än klimatet i Sverige? Jag
ber om ursäkt om jag misstänkliggör de slutsatser
som lästes upp. Men de stämmer dåligt överens med
den verklighet åkerinäringen lever i.

Anf. 177 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller taxinäringen tycker jag
att man skall se till samhällets och kundernas behov
och inte enbart till näringens. Det är klart att vi skall
lyssna på näringen också. Utbudet av taxi i glesbygd
har minskat. Trafiksäkerhetsproblemen har ökat och
fifflet har ökat. Det leder oss till att ställa krav på
obligatorisk anslutning till beställarcentral. Det är
många inom taxinäringen som är överens om det.
Vi kan inte enbart gå på vad näringens officiella
organisationer säger. Vi måste ta ett vidare grepp än
så.
När det gäller åkerinäringen var det faktiskt inte
mina egna privata slutsatser. Jag har ingen personlig
sakkunskap i frågan. Det jag citerade ur är en utred-
ning från Statens institut för kommunikationsanalys,
som vi har fått oss tillsänd alldeles nyligen. I sam-
manfattningen konstaterar man, som jag sade tidigare
sade, att det snarast är lite lägre beskattning hos oss
jämfört med andra länder när det gäller företagsbe-
skattning.
Vi lever i en rörlig värld. Det är många utländska
företag som satsar här i Sverige, och svenska företag
satsar utomlands. Det jag sade var att sammantaget
har marknadsandelarna för svenska åkerier ökat mer
utomlands än vad man har förlorat inom Sverige. Jag
tror att vi måste leva med det. Så länge vi lever i en
öppen värld är det så det sker såväl inom åkeribran-
schen som inom andra branscher.

Anf. 178 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Låt oss hålla oss kvar vid taxifrågorna
och inledningsvis konstatera att vi kan vara glada
över att den politik, de regler och de skatter som har
föreslagits av det parti som Karin Svensson Smith
företräder inte har blivit verklighet. Då hade det inte
varit enklare att driva taxiverksamhet eller att över
huvud taget driva verksamhet som är baserad på
drivmedelskostnader. Dem har ni föreslagit ständiga
och permanenta höjningar av. Låt oss vara glada över
att det inte har förverkligats.
När det sedan gäller åkerier på frammarsch kan
jag, utifrån den insikt jag trots allt har skaffat mig i
branschen, konstatera att den ökning av svenska åke-
riers verksamhet som i och för sig kan vara riktigt
redovisad bygger på att man i stället för att bygga ut
sina flottor i Sverige, som ju vore det mest naturliga,
väljer att låta den nyetableringen ske i andra länder.
Ett stort antal åkerier, framför allt i Sydsverige, har
valt den lösningen. Det har man gjort därför att man
har lättare att få den lönsamhet som är fullständigt
nödvändig för att hålla liv i den verksamhet man skall
leva av.
Om det ger utslag i att man hävdar sig väl på en
del av kontinenten skall vi vara glada över det.
Svensk åkerinäring är livskraftig om den ges de förut-
sättningar som vi från vårt håll företräder.

Anf. 179 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror också att svensk åkerinäring
är livskraftig. Därför tror jag nog också att de klarar
av att tåla de åtgärder som behövs framför allt när det
gäller drivmedelskostnaderna för att vi skall kunna nå
de miljömål som den här riksdagen har beslutat om.
Det var också, tycker jag, det budskap vi fick oss till
livs när vi i trafikutskottet besökte åkerinäringen. Jag
tror att man klarar av att bidra till miljöanpassningen,
att överleva och att leva på en internationell marknad.
Jag är övertygad om att man klarar det.

Anf. 180 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Hit till riksdagen lär det levereras cir-
ka tio ton post varje vecka. Någon transporterar detta
hit, och det lär varken ske med tåg eller flyg. Även
om Helgeandsholmen är en ö så misstänker jag att
inte heller sjöfarten är aktuell som transportslag i
detta fall. Lastbilen och åkarna är viktiga för att det
samhälle vi har skall fungera. Den svenska åkerinä-
ringen är ambitiös vad gäller miljöfrågor, säkerhet
och transportkvalitet. Tyvärr har man i Sverige inte
samma villkor att konkurrera på som i en del andra
länder i vår omgivning. Det är bl.a. detta som trafi-
kutskottets betänkande handlar om i dag.
Två saker beklagar jag verkligen. För det första
beklagar jag att inte regeringen har gjort någonting
för att effektivisera påföljdssystemet för fordonsföra-
re som bryter mot gällande regler. Detta är en orsak
till snedvriden konkurrens, och riksdagen hemställde
för ett år sedan om en översyn av detta. Det är an-
märkningsvärt att regeringen inte har reagerat på
detta. Inte bara jag, utan hela trafikutskottet förutsät-
ter att näringsministern snarast tar itu med denna
översyn.
För det andra beklagar jag att inte regeringen velat
ta åkerinäringens problematik på allvar. Åtgärderna
från en samlad opposition beskrivs i reservation 1,
och de är väl kända för regeringen. I stället för att
göra något hänvisas till skattesamtal och utredningar.
Nu kom ju SIKA:s utredning nyligen, där man på
regeringens uppdrag utrett kostnadsstrukturen och
konkurrenssituationen för den svenska åkerinäringen.
Tyvärr bekräftas de värsta farhågorna när det gäller
skillnaden mellan förutsättningarna för svenska åkare
och för övriga åkare, såsom de danska, tyska och
nederländska. Det är t.o.m. värre än vad man tidigare
trott. Jag citerar här från SIKA:s utredning, s. 27:
"Kostnadsbilden för de danska och nederländska
åkerierna är intressant. Totalkostnaden ligger 18
respektive 25 kr/mil lägre än den svenska men också
11 respektive nära 17 kr/mil lägre än den tyska. Både
det danska och det holländska åkeriet slår det svenska
åkeriet (och även det tyska) rejält. Det holländska
åkeriet är ungefär lika mycket bättre på tre poster
nämligen den km-beroende kostnaden, lönekostnaden
och företagskostnaden. Bilden är likartad för det
danska åkeriet med undantag för att lönekostnads-
skillnaden är mindre."
När man jämfört tre större, internationella åkerier
i vart och ett av dessa länder, har man funnit att Sve-
rige visserligen i något avseende har lägre kostnader,
men den samlade bilden gör att totalkostnaden per
mil hamnar på 96,7 kr i Sverige, 86,6 kr i Tyskland,
78,5 kr i Danmark och 70,8 kr i Holland. Även med
reservation för osäkerhet är trenden tydlig. Frågan är
då om vi vill göra något för att behålla de jobb som
finns inom åkerinäringen i Sverige och kanske t.o.m.
rädda hem några nya arbeten till landet. I så fall bör
majoriteten lyssna på oppositionens förslag och age-
ra. Men det är svårt att tro att Miljöpartiet vill förstär-
ka lastbilsåkarnas konkurrensmöjligheter av ideolo-
giska skäl. Det är lika svårt att se Vänsterpartiet ställa
upp på detta. Och Socialdemokraterna är som sagt
beroende av dessa två stödpartier.
Men om det nu är miljöproblemen som anförs
som skäl för att inte stötta svensk åkerinäring så blir
ju inte miljön bättre av att utländska åkare tar över
transporterna, tvärtom. Enligt SIKA:s rapport har
Sverige högre marknadspriser på diesel än både
Danmark och Tyskland. Holland ligger faktiskt några
ören dyrare, medan det i Polen nästan är två kronor
billigare att tanka. Lägger man då till att Sverige har
den i särklass bästa dieseln, miljöklass 1, och förmo-
dar att utländska lastbilar tankar fullt på andra sidan
gränsen - i Danmark, Tyskland eller Polen - så släp-
per man ju ut en oerhört större mängd svavel när man
kör i Sverige än om man köpt sin diesel här i landet.
Dessutom hade ju faktiskt skatteintäkterna ökat
om man hade tankat här. Det är mot bakgrund av
detta vi kristdemokrater föreslagit en sänkning av
dieselskatten på miljöklass 1-diesel och även finansi-
erat densamma i vårt budgetförslag.
När kommer något besked från socialdemokrater-
na? När kommer besked från regeringen och de be-
römda skattesamtalen? För ärlighetens skull skall
sägas att den SIKA-rapport jag har citerat ur som
slutsats inte har föreslagit några skattelättnader på
detta område, utan man menar att kostnadsskillnader-
na kan överbryggas genom produktivitetsökningar.
Jag frågar mig bara hur. Skulle svenska åkare strunta
i att köra med vinterdäck? Skulle svenska åkare stres-
sa sina förare mera? Nej, den slutsats som SIKA har
dragit verkar tyvärr mindre genomtänkt. Svensk åke-
rinäring väntar på en signal från regeringen: Vill man
ha jobben kvar i Sverige? Säg det i så fall, men gör
det snabbt.
Fru talman! Jag vill också nämna något om mo-
tion N326, om biluthyrning.
Här har nu riksdagen chansen att tillmötesgå ett
av Småföretagsdelegationens alla förslag, nämligen
att göra det enklare att starta biluthyrningsföretag.
Men utskottets majoritet hänvisar endast till vad man
tyckte för ett år sedan. Jag undrar vad småföretagarna
tycker om det.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.

Anf. 181 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Anledningen till att SIKA kommer till
slutsatsen att man inte skall sänka skatterna för åkeri-
näringen kan delvis sökas i att det, om man tittar på
den samlade kostnadsbilden, uppstår en del intres-
santa sammanhang.
I flera av länderna inom EU finns det såväl väg-
tullar som försäkringsskatt. Detta saknar vi i Sverige.
När det gäller fordonsskatt och försäljningsskatt lig-
ger vi lägre än de andra länderna. Detta måste man ha
med i sammanhanget. Jag tror nog att åkerinäringen
klarar detta och att de också klarar att bidra till att
anpassa transporterna till de miljömål som riksdagen
har beslutat om.
Jag skulle vilja fråga Johnny Gylling vad han har
för recept för att sänka miljöskatterna och samtidigt
nå miljömålen. Har ni någon särskild trollformel,
eller?

Anf. 182 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! SIKA:s rapport har nyligen kommit.
Man hade ju önskat att den hade presenterats något
innan trafikutskottet skulle skriva sitt betänkande.
Som sagt står jag fast vid kritiken mot deras slut-
satser. Man anser nämligen att några åtgärder inte
behöver vidtas utan hänvisar till produktivitetsök-
ningar. Jag anser att svensk åkerinäring har gjort
betydande produktivitetsökningar under de senaste
åren. Åkerinäringen är, som jag tidigare sade, ambiti-
ös på miljösidan. Men konkurrenssituationen är inte
rättvis.
Som jag sade i mitt anförande skulle man genom
att sänka skatten på miljöklass 1-diesel kunna få ef-
fekten att flera utländska åkare skulle köra med rena-
re diesel i Sverige. Då skulle vi få lägre utsläpp och
ökade skatteintäkter. Det är ingen trollformel, utan
det är enkel logik.
Övriga förslag som vi har i reservation 1 tillsam-
mans med Centern, Moderaterna och Folkpartiet är
sänkta sociala kostnader, lägre fordonsskatter, en
effektivisering av kontroll- och sanktionssystemet
och en mer aktiv svensk insats inom ramen för EU-
samarbetet.

Anf. 183 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller de utländska åkerierna
kan vi vara överens. Men när det gäller de svenska
åkerierna har de själva en strävan att försöka anpassa
sin verksamhet till hållbar utveckling, och det kan de
inte göra om man sänker kostnaderna för det som
belastar miljön. Jag hörde inte något annat förslag
från kristdemokraterna till hur den svenska åkerinä-
ringen skall kunna klara målen för en hållbar utveck-
ling.

Anf. 184 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag håller med Karin Svensson Smith
om att den svenska åkerinäringen säkert kommer att
klara målen, för som jag tidigare sade är den mycket
ambitiös. Men vad hjälper det om inte omgivningen
är lika ambitiös och har samma strävan att leva upp
till miljömålen?
Varför skall de svenska åkeriföretagen ta på sig
hela bördan kostnadsmässigt för att leva upp till mil-
jömålen när inte samma krav ställs på omgivningen?
Vi måste se till att få jämlika konkurrensförutsätt-
ningar. Det är det som vi strävar efter.

Anf. 185 KENTH SKÅRVIK (fp):
Fru talman! Under lång tid har vi hört och läst
alarmerande siffror om hur svensk åkerinäring lider
av en förödande konkurrens från utländska åkare,
som ur kostnadssynpunkt har helt andra förutsätt-
ningar än de svenska åkarna.
Den 1 juli 1998 infördes fritt s.k. cabotage i Euro-
pa. Detta innebär att utländska bussar och lastbilar
fritt kan konkurrera i hela Europa. Det innebär också
att den nya situationen kräver att den svenska åkeri-
näringen ges möjligheter att konkurrera på likvärdiga
villkor om Sverige även fortsättningsvis vill ha en
levande åkerinäring.
Vi behöver en levande åkerinäring i vårt land för
in- och utlandstransporter, men då måste åkerierna
ges möjlighet att ha råd att förnya sitt bilinnehav med
nya och moderna bilar för att kunna konkurrera på
samma villkor. Det finns i dag många åkare som inte
vågar göra det, eftersom de känner osäkerhet inför
framtiden. Vi måste ge dem denna framtidstro med
nya och bättre villkor.
De konkurrensnackdelar som svenska åkare har
gentemot utländska ligger således i kostnadsbilden
där de fyra största kostnadsposterna är skatter, löner,
bränsle och avskrivningar. Framför allt måste krafttag
tas av den svenska regeringen när det gäller att driva
frågan om lika villkor för åkerinäringen inom EU-
samarbetet.
Åkerinäringen har vid många tillfällen påtalat
olikheterna inom EU-samarbetet, och regeringen bör
snarast återkomma med förslag till ett åtgärdspro-
gram.
Tyvärr har vi fått uppleva hur många av våra
svenska redare inom rederinäringen har tvingats att
flagga ut svenska fartyg av kostnadsskäl. Låt oss nu
slippa se samma tendens inom åkerinäringen. Även
om det redan har hänt att åkare har flaggat ut bilar,
sker det ändå inte i den utsträckning som verkligheten
visar vad gäller rederinäringen.
Fru talman! Regering och riksdag har här ett ge-
mensamt ansvar. Låt oss nu visa att vi kan och vill
göra något åt en besvärlig situation för denna trans-
portnäring och dess framtid.
Fru talman! Jag yrkar inte bifall till någon reser-
vation men står givetvis bakom de reservationer som
vi medverkar i.

Anf. 186 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Fru talman! Transportsystemet liknas ofta vid
blodomloppet i kroppen. Vägarna, järnvägarna, farle-
derna och flygrutterna sägs vara blodådrorna. Fordo-
nen, fartygen, flygplanen och tågen liknas vid blodet
som pumpas ut för att syresätta kroppen och få den att
fungera. När blodet inte kommer fram har det upp-
stått en propp. Då talar vi om trafikinfarkter.
Har den svenska åkerinäringen drabbats av en
propp i blodomloppet, en infarkt? Svaret måste bli
nej. Däremot kan man säga att det har uppstått en del
förkalkningar som gör att blodet har svårare att forsa
fram. Det visar inte minst SIKA:s nyligen gjorda
studie av konkurrensförhållandena inom branschen.
Sverige behöver en livskraftig åkerinäring i Sve-
rige - en åkerinäring som lever och utvecklas i kon-
kurrens på lika villkor med utländska åkerier. De
svenska företagen är mer än någonsin beroende av en
väl fungerande åkerinäring, eftersom många företag
har minskat sina lager och gått över till leveranser
just in time för att inte behöva betala höga lagerkost-
nader. Utan fungerande lastbilstransporter skulle
många av de svenska företagen stanna, inte minst i
glesbygden.
Konkurrensen inom åkeribranschen har hårdnat
under de senaste åren. Sedan Sverige gick med i EU
har våra gränser successivt öppnats för transporter
med utländska åkeriföretag. Utvecklingen kröntes av
att cabotaget släpptes fritt på våra vägar den 1 juli
1998.
Vägcabotage får bara utföras av åkerier som för-
utom nationellt yrkestrafiktillstånd innehar s.k. ge-
menskapstillstånd som ger rätt att utföra internationell
trafik. Skälet är att vägcabotaget i första hand skall
vara ett komplement till långväga transporter mellan
medlemsländerna och bidra till att tomtransporter
undviks. Avsikten är inte att lokaltransportörer dagli-
gen skall åka in i ett annat land och utföra transporter
i detta land för att vid dagens slut återvända hem.
I den EG-förordning som reglerar vägcabotage
definieras cabotage som "rätt att utföra tillfälliga
inrikes vägtransporter". Däremot har man inte defini-
erat ordet tillfälliga. Inte heller har man reglerat hur
många transportuppdrag ett åkeri kan åta sig i ett
annat medlemsland innan verksamheten betraktas
som permanent.
Trafikregisterutredningen, som har haft till upp-
gift att se över detta, har föreslagit att kommersiella
fordon skall få användas i Sverige under högst sex
månader under en tolvmånadersperiod. Utredningens
betänkande har just remissbehandlats. Regeringen
avvaktar utfallet av remissbehandlingen innan den tar
ställning i frågan.
I december förra året fick Statens institut för
kommunikationsanalys, SIKA, i uppdrag att studera
kostnadsstrukturen och konkurrenssituationen för den
svenska åkerinäringen. Studien avser både internatio-
nell trafik och inrikestrafik i förhållande till utländsk
cabotagetrafik.
Den första delen av analysarbetet, som gäller
kostnadsstrukturen och konkurrenssituationen inom
åkerinäringen, överlämnades till regeringen under
förra veckan. Nästa del skall avlämnas senast den
1 juli i år och gäller statistik- och informationsför-
sörjning. SIKA:s studie visar att de svenska åkerier-
nas totala lönekostnader är högre än i de närmaste
konkurrentländerna. Det finns också skillnader när
det gäller punktskatter, men där är bilden inte enty-
dig.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
har reserverat sig mot utskottsmajoritetens beslut att
invänta resultatet av SIKA:s arbete. Innan vi har en
tillförlitlig helhetsbild av situationen vill de att rege-
ringen skall återkomma till riksdagen med förslag till
en åtgärdsplan för konkurrensneutraliteten inom åke-
rinäringen. Denna treklövers recept är sänkta sociala
kostnader, lägre fordonsskatt, sänkt energiskatt på
dieselolja, effektivare kontroll- och sanktionssystem
och att Sverige skall vara mer aktivt inom EU-
samarbetet.
Sänkta sociala kostnader, dvs. sänkning av de so-
ciala avgifter som arbetsgivaren måste betala, skulle
innebära en social dumpning av Sveriges transportar-
betare. Det är något som jag som socialdemokrat inte
kan ställa upp på. Rättvis konkurrens skall inte skapas
genom att transportarbetarna ställs vid sidan av väl-
färd och trygghetssystem. Rättvis konkurrens skall i
stället skapas genom att man utarbetar gemensamma
standarder inom EU på det sociala området för att
säkra arbetstagarnas grundläggande intressen.
Konkurrensen på lika villkor är inte minst viktig
när det gäller uttaget av skatter och avgifter på väg-
trafiken. Det är viktigt att understryka det som rege-
ringen skrev om fordonsskatten i den transportpolitis-
ka proposition som riksdagen behandlade förra året.
Regeringen skrev dels att det i nuläget inte är aktuellt
att höja fordonsskatterna för tunga lastbilar för att inte
försämra konkurrensvillkoren för svenska åkare, dels
att "I ett längre perspektiv är det dock viktigt att Sve-
rige prioriterar det arbete som pågår med att ta fram
ett nytt direktiv om fordonsskatt, vägtullar och vä-
gavgifter." Regeringen prioriterar åtgärder inom EU
för en mer rättvis prissättning på transporter. Det är
också här, på EU-nivå, som man bör göra de främsta
insatserna för att stärka åkerinäringen.
Dieselkostnaderna är en större kostnadspost för
åkerierna än fordonsskatterna. Men inte heller där är
den svenska skattenivån på miljöklass 1-diesel mar-
kant högre än skatten i våra grannläder. När man
diskuterar det här med dieselpriset skall man komma
ihåg att en del av detta i Sverige består av moms. I
andra länder är det annorlunda, men momsen är av-
dragsgill i Sverige.
Flera utredningar som har beröring med skattefrå-
gorna inom åkeribranschen pågår eller har just av-
slutats. SIKA har haft till uppgift att ge oss en hel-
hetsbild av konkurrensvillkoren. Trafikbeskattnings-
utredningen har till uppgift att göra en teknisk över-
syn av fordonsskattelagen och lägga fram förslag om
anpassning av fordonsskattereglerna för tunga gods-
trafikfordon till gällande EG-regler.
Det är både ett säkerhetsproblem och ett konkur-
rensproblem att vissa utländska förare struntar i att
följa de säkerhetsregler, körregler och vilotidsregler
som de svenska förarna måste följa. I dag finns det
inte några möjligheter för svenska myndigheter att
tvinga de utländska förarna att betala böter eller att
dra in deras körkort. Det snedvrider naturligtvis kon-
kurrensen.
Snedvridningen blir ännu större när svenska före-
tags regelefterlevnad kontrolleras hårt utomlands.
Mot utländska åkare som brutit mot de svenska reg-
lerna står polisen i dag med tandlösa verktyg. De som
inte vill betala sina böter kastar bara lappen i när-
maste dike när polisen kört därifrån. Inom EU driver
därför regeringen att en de gemensamma EU-reglerna
skall tillämpas på samma sätt, att övervakning, tillsyn
och kontroll av den yrkesmässiga vägtrafiken skall bli
effektivare och att samarbetet mellan medlemslän-
dernas myndigheter skall stärkas. Dessutom skall
regeringen utreda frågan om indrivning av böter från
utländska förare vid trafikbrott. Det var också ett
tillkännagivande som regeringen fick vid den här
tiden förra året.
För att komma till rätta med problemet är det ock-
så viktigt att polisen avsätter tillräckliga resurser för
att beivra överträdelser som inte bara kan äventyra
trafiksäkerheten utan också rubba förutsättningarna
för en konkurrens på lika villkor inom åkeribran-
schen.
Det betänkande som vi debatterar i dag tar även
upp taxifrågor. Vänsterpartiet har reserverat sig mot
utskottsmajoriteten när det gäller avvisande av förslag
om införande av en bestämmelse om obligatorisk
anslutning till beställningscentral och inrättande av
yrkestrafiknämnder i alla län för att komma till rätta
med problemen inom taxinäringen. Dessutom har Siw
Persson motionerat om att en försöksverksamhet med
övervakningskameror i taxibilar bör inledas.
Ända sedan taxinäringen avreglerades har rege-
ring och riksdag vidtagit en lång rad åtgärder för att
komma till rätta med problemen inom näringen. Det
finns fortfarande allvarliga problem inom taxinäring-
en, och av just den anledningen har regeringen till-
kallat en särskild utredare som undersöker förutsätt-
ningarna för och effekterna av att införa ett krav på
obligatoriskt anslutning till en beställningscentral
eller annat gemensamt organ. Vi bör inte föregripa
detta utredningsarbete.
Vänsterpartiet vill som sagt också inrätta yrkestra-
fiknämnder i varje län. Förra gången trafikutskottet
behandlade taxifrågorna var det i samband med be-
handlingen av regeringens förslag till en reformerad
yrkestrafiklagstiftning. Redan då, våren 1998, kon-
staterade utskottet att den nya yrkestrafiklagen inne-
bar att länsstyrelserna skulle utöva tillsyn över att
tillståndshavare bedrev verksamhet enligt gällande
bestämmelser och att innehavare av taxiförarlegiti-
mation uppfyllde gällande krav. Länsstyrelserna har
dessutom möjligheten att inrätta nämnder som har till
uppgift att avgöra frågor inom vissa bestämda ansvar-
sområden. Det finns med andra ord inget behov av att
inrätta yrkestrafiknämnder i varje län.
När det gäller försök med kameraövervakning i
taxibilar vill jag påminna om att riksdagen nyligen
har fattat beslut om en lag om allmän kameraöver-
vakning. Liksom tidigare krävs tillstånd för kamera-
övervakning, men den nya lagen innebär ökade möj-
ligheter att använda kameraövervakning i brottsföre-
byggande syfte.
Brottslighet som riktas mot taxiförare är naturligt-
vis något mycket allvarligt. Det är därför rimligt att
taxiförare skall kunna ta ny teknik till hjälp för att
skydda sig mot angrepp. Däremot bör inte några
ytterligare åtgärder vidtas innan regeringen gjort sin
aviserade utvärdering av lagstiftningen.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
har reserverat sig när det gäller biluthyrning. Partier-
na vill ersätta det nuvarande kravet på tillstånd för att
bedriva biluthyrning med ett krav på registrering av
verksamheten. Skälet till att det infördes krav på
tillstånd för att bedriva biluthyrning var att man
skulle komma till rätta med bulvanförhållandena i
branschen. Som trafikutskottet och regeringen vid
flera tillfällen har slagit fast behövs det fortfarande ett
starkt skydd mot bulvanförhållandena i biluthyr-
ningsbranschen. Därför bör inte reglerna ändras.
Fru talman! Som jag inledde med att säga behöver
Sverige en livskraftig åkerinäring. För att åkerinä-
ringen skall kunna leva och utvecklas måste vi rensa
bort den åderförkalkning som bildats under de senaste
åren. En första åtgärd var att ansluta Sverige till Eu-
rovinjettsystemet. Nästa steg är att skapa ett effekti-
vare sanktionssystem för utländska förare som bryter
mot de svenska reglerna och att i EU driva att de
gemensamma reglerna skall tillämpas på samma sätt,
att övervakning, tillsyn och kontroll av den yrkesmäs-
siga vägtrafiken skall bli effektivare och att stärka
polissamarbetet över gränserna. Dessutom bör det
utarbetas gemensamma standarder inom EU på det
sociala området för att stärka arbetstagarnas grund-
läggande intressen. Det bör också inom EU tas fram
ett nytt direktiv om fordonsskatt, vägtullar och vä-
gavgifter. Över huvud taget är det viktigt att särskilt
prioritera samarbetet inom EU. Det är bara genom
effektivare åtgärder inom EU som vi långsiktigt kan
stärka den svenska åkerinäringens konkurrensvillkor.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationerna.

Anf. 187 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Claes-Göran Brandin liknar trans-
porterna vid ett näringslivets blodomlopp. Det tycker
jag är en bra liknelse som jag själv gärna använder
någon gång. Så säger han att detta blodomlopp precis
som alla andra blodomlopp måste syresättas. Men
sedan glömmer han på något sätt bort behandlings-
metoden, eller i varje fall åtgärderna som skulle sättas
in. Vad är det som skall syresätta det här blodomlop-
pet nu, Claes-Göran Brandin? Jag hoppas att du an-
vänder en del av repliken till att beskriva det i stället
för att bara tala om vilka åtgärder ni, liksom vi, tycker
borde komma till stånd men avstår från att konkret
föreslå.
I stället väljer ni ju vägen att först beskriva situa-
tionen på samma sätt som flera andra talare har gjort
redan innan. Därefter yrkar ni avslag i fråga om de
åtgärder som ni tycker er finna i dessa motioner. Det
är inte särskilt logiskt, och det är framför allt inte ett
särskilt bra sätt att syresätta det blodomlopp som är så
viktigt.
Fru talman! Fortsätter den här politiken, och det
har vi väl viss anledning att misstänka att den gör så
länge stödpartierna ställer upp och kanske t.o.m.
förvärrar situationen, så kommer det inte att hjälpa
med en syresättning av blodet framöver. Det kommer
att krävas stora blodtransfusioner för att klara det
akuta tillstånd som näringen befinner sig i om den
inte skall hamna på akutintaget för att sedan inte
kunna skrivas ut över huvud taget.

Anf. 188 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller åtgärder är det så att
regeringen efter diskussionen med branschen beställ-
de den utredning som SIKA nu har lämnat till rege-
ringen. Jag tycker att vi bör avvakta här så att rege-
ringen får möjlighet att återkomma utifrån det som
SIKA har kommit fram till. Dessutom gäller det att ta
den här diskussionen med näringen.
Jag tror inte att Lars Björkman behöver vara så
väldigt orolig. Vi kommer nog att kunna lösa de här
bitarna. Samma oro hade Moderaterna när det gällde
sjöfarten men där lyckades vi ju få en lösning. Kan-
ske var det en liten nagel i ögat på Moderaterna. Ock-
så från redarnas sida kunde vi få gehör och beröm.
Det är möjligt att det blir så också i det här samman-
hanget. Det är vad vi tänker arbeta för.
Min och mina partivänners inställning är att vi
skall ha en konkurrenskraftig åkerinäring i Sverige.
Vi är ju väldigt beroende av den. Sverige är ett av-
långt land och ett i vissa delar glest befolkat land.
Därför måste vi i Sverige värna om åkerinäringen. Vi
måste åstadkomma restriktioner för de utländska
åkarna för att på det viset få lika konkurrens. Men låt
oss alltså först avvakta det utredningsarbete som just
är lagt på regeringens bord för att sedan se vad vi kan
återkomma till! Det finns säkert bitar där som vi kan
vara överens om.

Anf. 189 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Det är fortsatt samma prat. I Claes-
Göran Brandins inlägg kan spåras att man i och för
sig har identifierat problembilden. Men möjligheterna
att bidra med konkreta lösningar uteblir totalt. Åter-
igen handlar det om att vänta på utredningar och att
se vad som kommer; detta för att om möjligt vinna tid
och inte irritera sina stödpartier genom att lägga fram
konkreta förslag.
Vi kan naturligtvis jämföra med sjöfartsnäringen.
För övrigt är det en bra jämförelse. Där har man ju
verkligen flaggat ut i stor omfattning men det är pre-
cis den utvecklingen vi varnar för. Därför vill vi sätta
in åtgärder innan vi hamnar i situationen att den in-
farkt som du befarade skulle kunna inträffa verkligen
sker och att det inte ens kommer att hjälpa med blod-
transfusioner. I stället kommer det att krävas uppliv-
ningsförsök i en ganska livlös bransch.
Claes-Göran Brandin värnade om arbetstagarna
inom transportnäringen. Det gör vi alla. Låt mig, fru
talman avslutningsvis få återge vad som står i ett litet
pressklipp från en inte helt obekant och, gissar jag, en
kunnig och insatt person inom transportbranschen:
Politikerna bara lovar och lovar men det händer ing-
enting. Detta säger Hans Wahlström, ordförande i
Transportarbetareförbundet angående de svenska
åkeriföretagens konkurrenssituation på Europamark-
naden.
Fortsätter det så här, säger Hans Wahlström, så
har vi snart ingen transportnäring kvar.
Hans Wahlström torde väl ändå, Claes-Göran
Brandin, vara sakkunnig. Eller är det möjligen så att
också Hans Wahlström överdriver?

Anf. 190 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är väl tur att Lars Björkman kan
få återgivet vad den socialdemokratiske ordföranden
inom Transport har uttalat. Jag har full förståelse för
Hans Wahlström när han uttalar sig på det här viset.
Det är som företrädare för de anställda inom trans-
portnäringen och som förbundsordförande han uttalar
sig. Han ser ju hur det är. Det är kanske inte på sam-
ma sätt som för oss som skall behandla detta och ta
ansvar för helheten. Men vi kan säkert ta diskussio-
nen med Hans Wahlström och Transport om hur vi
skall lösa de här bitarna. Det skall vi göra utifrån den
utredning som SIKA just har lagt på våra bord.
Alla ledamöter i trafikutskottet har ännu inte fått
utredningen. Därför är det viktigt att vi först sätter oss
ned och går igenom den i stället för att bara dra fram
lösa bitar. Jag vill inte i dag ta en debatt om SIKA:s
utredning eftersom jag inte tror att det ger rättvisa åt
det som man har kommit fram till.
Vi kommer att lösa detta gemensamt. Kanske
finns det, Björkman, anledning att nästa gång vi
sammanträder ha samma uppfattning om hur vi skall
få bukt med de här bitarna. Jag tror alltså att vi kom-
mer att få en bättre transportnäring. Det är jag mån
om att vi skall få.

Anf. 191 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Brandin talar om blodomloppet och
säger att vi kanske inte har några proppar i systemet
men att det finns förkalkningar. Det är hans diagnos
på åkerinäringens situation.
Min medicinska kunskap inskränker sig till att jag
är gift med en sjuksköterska. Jag skall inte göra allt-
för tvärsäkra uttalanden. Snarare skulle jag vilja likna
det hela vid att kroppen håller på att förblöda. Last-
bilarna rinner ju ut ur landet.
Det är nu ett år sedan regeringen uppvaktades av
branschen. Det är också ett år sedan trafikutskottet
och riksdagen förelade regeringen att ta tag i det här
med sanktioner mot trafikbrott. Men man har inte ens
hittat förbandslådan ännu.
Claes-Göran Brandin talar om social dumpning.
Om oppositionens förslag, att de sociala avgifterna
skall sänkas för den svenska åkerinäringen, liknas det
enligt Claes-Göran Brandin vid social dumpning. Jag
trodde att Brandin var medveten om att social dump-
ning faktiskt finns i Sverige just nu i och med de
utländska åkerierna.
Detta måste vi bekämpa, för det är ingen rättvis
konkurrenssituation. Därför måste polisen få mera
resurser, och regeringen måste se till att möjligheter-
na förbättras att på plats utfärda sanktioner. Man har
haft ett år på sig och man har alltså fått ett uppdrag
från riksdagen men man har inte gjort någonting på
detta område. I det läget säger Brandin att vi måste
vänta ytterligare.

Anf. 192 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att Johnny Gylling har
bättre medicinska kunskaper än jag. Jag är inte gift
med en sjuksköterska och min medicinska kunskap
bygger på att jag emellanåt går till läkaren. Jag gjorde
ändå liknelsen i fråga och vågar nog stå för en del av
det här.
Jag kan hålla med om mycket när det gäller vårt
tillkännagivande till regeringen för ett år sedan. Det
är lite dåligt att man inte har kommit längre - i alla
fall som vi fått reda på. Det vi gemensamt har skrivit
är väl så nära ett nytt tillkännagivande som man kan
komma.
När jag och min kollega skrev motionen kom vi
fram till att det här är en av de största bitarna när det
gäller den snedvridna konkurrensen. Utländska chauf-
förer kör alltså i det här landet med undermåliga bilar,
kanske med överlast osv.; att jämföra med de svens-
ka, eller nordiska, chaufförerna som måste följa reg-
lerna. Inom Norden har vi ju möjligheter driva in
trafikböter. Den möjligheten har vi inte i övriga EU,
och absolut inte utanför EU. Detta sade jag vid juste-
ringen av det här.
Jag kan väl lugna Johnny Gylling med att säga -
vi skall inte anklaga vår näringsminister vad gäller de
här bitarna - att ärendet ligger hos Justitiedeparte-
mentet och att jag i dag har fått vissa signaler som jag
dock inte vill stå för här. Andra får berätta vad det är
fråga om. Det är således saker på gång.

Anf. 193 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Det gläder mig att vi är överens om
att det här är ett av de värsta bekymren när det gäller
konkurrenssituationen. Det hedrar Brandin att han
instämmer i kritiken mot regeringen - att man har
varit alldeles för långsam på detta område. Som sagt:
Det återstår väl att se vad som händer.

Anf. 194 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Jag har deltagit i många debatter inför
den här mandatperioden och diskuterat åkerinäringen.
Jag måste säga att när jag skulle komma in i riksda-
gen kändes det ganska positivt, då vi var väldigt
överens. Jag kan näppeligen minnas en enda social-
demokrat som inte hade samma uppfattning som vi
om de problem som vi diskuterade när vi pratade om
åkerinäringen.
Man är tydligen alldeles för hetlevrad och tror på
resultat när man kommer in som ny riksdagsledamot.
Det betänkande som vi nu behandlar andas inte speci-
ellt mycket. Det andas något, men det återkommer jag
till.
Jag ansåg att jag fick ta det lite lugnt och se vad
som skulle inträffa under hösten. Jag var väldigt po-
sitiv när jag såg motionsfloran och tänkte att det nu
kommer att vidtas åtgärder. Men vi ser att samtliga de
motioner som ligger här kommer att avslås. Med
tålamodets envishet tänkte jag att VÅP:en kommer.
Men det var samma resultat.
Nu står vi här i kammaren i kväll, och jag tänkte
att det skall bli intressant att höra på Brandin. Det
enda konkreta jag hörde var när han avslutningsvis
sade att han har hört vissa signaler som han inte vill
nämna. Det är inte speciellt mycket.
Det betänkande som vi nu skall ta, där det finns
ett antal reservationer som verkligen tar sig an de
problem som åkerinäringen står inför, andas väldigt
lite.
Fru talman! Jag vill gärna citera vad som står på
s. 7 i betänkandet:
"Enligt vad utskottet har erfarit anser regeringen
att frågan om ett nytt system för fordonsbeskattning
av bussar är den för närvarande mest brådskande att
lösa."
Detta är vad vi håller på med. Vi skall alltså lösa
den brådskande frågan med att bussarna har fel be-
skattning.
Vi fick också höra av Brandin att här skall Sveri-
ges regering kämpa. Sveriges regering skall försöka
att på Europanivå få fram gemensamma regler. Det är
denna signal vi här i kammaren i dag har att ge åkeri-
näringen: Vi skall kämpa på Europanivå. Vi skall
kämpa på Europanivå när vi vet att Brandins kolleger,
socialdemokraterna Gerhard Schröder och Tony
Blair, pratar om sänkt beskattning för näringen. Men
det gäller icke i Sverige, utan vi skall försöka överty-
ga dem om högre beskattning. Vad kommer det att bli
för resultat? Jo, resultatet blir att åkerinäringen fort-
sättningsvis kommer att försvinna från vårt land, och
vi kommer att se det som vi tyvärr redan nu har fått
se.
Fru talman! Det är för en ny ledamot svårt att för-
stå arbetet när vi får sådana här betänkanden i kam-
maren, men jag skall med envishet försöka kämpa
vidare för att se den dag när vi kommer att få kon-
kreta förslag som gynnar åkerinäringen. Jag befarar
att det krävs en ny majoritet för att vi skall få se detta,
men vi får vänta på det och hoppas att det åtminstone
händer någonting då.
Fru talman! Jag vill i likhet med Björkman yrka
bifall till reservation 1.

Anf. 195 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om att det behövs en
livskraftig åkerinäring. Sverige är ett långt land, och
det finns ingen möjlighet att med järnväg och sjö-
transporter svara för de godstransporter som vi behö-
ver här. Åkerinäringen är uppenbarligen ganska livs-
kraftig, eftersom den tar mer marknadsandelar utom-
lands än vad den förlorar i Sverige.
Jag hade förra veckan möjlighet att besöka
Schenker BTL, som är ett mycket välskött företag i
den här branschen med säte i Göteborg. Det ledde
mig till uppfattningen att de vill stärka sitt bidrag till
miljöanpassningen. De vill vara med om att skapa ett
ekologiskt föregångsland av Sverige.
Jag undrar nu om det är så att moderaterna inte är
med på denna ambition. Det verkar inte så om man
tittar på förslagen här, om sänkt energiskatt på diese-
lolja och i övrigt minskade kostnader på miljöområ-
det. Hur går det ihop? Vill ni inte ha någon hållbar
utveckling? Eller har ni någonting i bakfickan som
jag inte känner till när det gäller att klara de här sa-
kerna?

Anf. 196 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Vi känner till åkerinäringens stora
ambitioner och arbete på miljöområdet. En sak som
Vänsterpartiet definitivt är med och hindrar miljöan-
passningen med är de skatter som ni lägger på åkeri-
näringen som gör att de inte klarar av investeringar i
ny fordonspark utan ständigt får hålla på att använda
gammal materiel. Det är en konkret sak där man kan
hjälpa till med miljöanpassningen som moderaterna
står bakom.

Anf. 197 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår inte hur sänkta bräns-
leskatter kan bidra till en ekologiskt hållbar utveck-
ling. Det var det jag frågade om, hur ni i denna reser-
vation kan stå bakom detta. Ställer ni inte upp bakom
visionen om miljöanpassning av transporterna som ett
led i arbetet för en hållbar utveckling?

Anf. 198 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Sänkta bränsleskatter får två effekter.
Den första effekten är att svensk åkerinäring ur kon-
kurrenssynpunkt får det lättare att investera i modern
materiel. Den andra effekten är att vi inte får så
mycket diesel i vårt land som är dålig för miljön, utan
att utländska åkare kan använda den svenska miljö-
dieseln.

Anf. 199 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det var surt, Rådhström, att påstå att
ingenting är gjort. Det var så, som jag sade i mitt
inlägg, att regeringen i samarbete med branschen
tillsatte den här utredningen för att konstatera vad det
egentligen handlar om.
Jag tycker också att det är viktigt att driva de här
frågorna inom EU. Vad hjälper det att vi får egna
regler om man har någonting annat i Europa? Det är
ju där vi skall driva frågorna. Men vi skall naturligt-
vis också driva våra frågor här hemma. Det har jag
varit inne på, bl.a. i den diskussion jag hade med
Johnny Gylling om konkurrensen när det gäller poli-
sens möjlighet att bötfälla utländska långtradare.
Sedan sade Rådhström någonting om att man nog
måste avvakta en ny majoritet. Men de lastbilsåkare
som upplevde den borgerliga regeringen mellan 1991
och 1994, när det ena dagen var 500 % ränta och
andra dagen var lite lägre ränta, hade ju ingen fram-
tidstro för att kunna investera i nya bilar. Vi kan väl
ändå vara överens om att den politik som vi har drivit
under den här perioden har gynnat åkarna på det viset
att de har kunnat investera i nya fordon. Jag har varit i
kontakt med de svenska tillverkarna av lastbilar, och
de konstaterar att det är väldigt många nya bilar på de
svenska vägarna i dag. Det är någonting som vi skall
vara stolta över. Påstå alltså inte att ingenting har
hänt!

Anf. 200 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Jag förstår att Brandin vill försöka
driva de här frågorna på Europanivå. Men vem har
Brandin som allierad? Hans partikamrater ute i Euro-
pa har ett helt annat budskap. Skall Brandin lyckas
vända hela Europeiska gemenskapen? Eller kan det
vara så att den svenska socialdemokratin är på fel
väg? Det är den frågan man kan ställa sig.
När det gäller räntan på 500 %, som Brandin tala-
de om, behöver vi nog inte ta den debatten här och
nu. Jag kan gärna återkomma till den. Det finns skäl
att säga att det har begåtts fel i politiken under decen-
nier, där vi skall ta åt oss och där Brandin får ta åt sig
för sitt parti.

Anf. 201 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag får för EU:s och Sveriges bästa
hoppas att det inte är Brandin som skall driva dessa
frågor i EU, men jag förlitar mig på de människor
som kan göra det. Jag tror säkert att vi kommer att
kunna komma överens och diskutera detta med våra
partivänner i Europa. Förhoppningsvis har vi fortfa-
rande efter EU-valet den 13 juni en stark socialdemo-
kratisk representation inom EU. Då skall vi nog kun-
na lösa dessa bitar. Det behöver Rådhström inte vara
orolig för.
Rådhström ondgjorde sig lite grann över skatten
på bussarna. Vi fattade beslut om att höja skatten på
bussarna i samband med den avreglering som skedde
av bussbranschen. Det är ett beslut som är fattat, men
som inte är verkställt. Det är så man skall se det. Man
behöver inte göra sig lustig över att det bara är detta
det handlar om när det gäller åkeribranschen.

Anf. 202 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Jag beklagar att Brandin anser att jag
försöker göra mig lustig över betänkandet. Det är
precis tvärtom. Det är rätt sorgligt.
Jag kan nu konstatera att även detta är ett fall där
beslut har fattats men inte verkställts. Ni får här, i
likhet med vad som gällde för de andra utredningar-
na, återigen försöka få regeringen att ta sig an frågan.
Vi får återigen göra ett tillkännagivande, så att de
beslut som fattats tidigare kan verkställas.
Nu förstår jag det bättre, men det gör mig defini-
tivt inte gladare.

Anf. 203 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar
behandlar den svenska åkerinäringens konkurrens-
villkor. Genom inträdet i EU har branschens totala
kostnadsbild hamnat i fokus. Risken för utflaggning
av de svenska åkerierna har ökat därför att de svenska
skatterna och avgifterna och restriktionerna för förar-
na inte är likvärdiga med vad som gäller i de när-
maste konkurrentländerna.
Alla de goda förutsättningar som en gång fanns
när man införde olika regler och skatter har delvis
blivit ett hot mot jobben inom åkeribranschen efter
inträdet i EU. Det är därför viktigt att uppmärksamma
vilka konsekvenser det får framöver om vi inte bättre
samordnar den svenska transportpolitiken med politi-
ken i övriga EU-länder.
Ställer vi höga krav på de svenska åkerierna bör vi
i rimlighetens namn även ställa likartade krav på de
utländska åkerier som bedriver näringsverksamhet
inom Sveriges gränser.
Den ökade internationaliseringen medför att kon-
kurrensen från grannländerna ökar, och de utländska
åkerierna ser också en marknad här i Sverige. Pro-
blemet är därför inte enbart utlandstrafiken. Åkerier -
oftast småföretagare - har redan i dag en dålig lön-
samhet, men kommer nu att tvingas till ytterligare
kostnadsreduceringar.
En utredning om åkerinäringens konkurrensförut-
sättningar har utförts på uppdrag av branschen av
Institutet för transportekonomi och logistik vid hög-
skolan i Växjö. I utredningen har man också funnit
belägg för åkerinäringens konkurrensproblem.
Utredningen har ifrågasatts av SIKA. Man bedö-
mer att den svenska åkerinäringen inte har några
egentliga konkurrensproblem.
Regeringen har nu uppdragit åt SIKA att genom-
föra en egen studie av bl.a. kostnadsstrukturen och
konkurrenssituationen. Under tiden kommer de
svenska åkarna att få leva med dagens konkurrens-
villkor. Enligt uppgifter är ca 6 800 åkerier enbilsåke-
rier. Det är alltså ca 55 % av landets åkerier. Låt oss
hoppas att de har den konkurrensförmåga som rege-
ringen tror. Tiden kommer att utvisa hur verkligheten
ser ut.
I Centerpartiet är vi övertygade om att skatterna
måste sänkas. Vi har tidigare också medverkat till
sänkta arbetsgivaravgifter, och vi vill nu gå vidare för
att ytterligare sänka dem. Sverige har en av världens
högsta skatter på arbetskraft. Vi måste därför ha in-
riktningen att nu sänka arbetskraftskostnaderna. Vi
föreslår också att lönesummegränserna höjs till 2
miljoner och för egenföretagare till 300 000 kr. Den
totala sänkningen bör då uppgå till minst åtta pro-
centenheter. Vi vill framför allt minska kostnaderna
för de mindre företagen.
I betänkandet redovisas också att det pågår flera
utredningar. Det skall bl.a. göras en teknisk översyn
av fordonsskattelagen. Det anser vi befogat, därför att
vissa beskattningsområden i dag överkorsar varandra.
Vid utformningen av skatt på bränsle anser vi i
Centerpartiet också att en ökad användning av
biobränslen måste stimuleras. En modern miljöpolitik
bygger på en kombination av olika former av styrme-
del.
Vi gör inte samma bedömning som regeringen,
dvs. att det skulle vara möjligt att ta ut energiskatt på
biodrivmedel från år 2004. Omställningen från fossila
bränslen till biobränslen kan i stället komma att
bromsas upp om regeringen och samarbetspartierna
skattebelägger biobränslen från år 2004.
I reservation nr 1 föreslås regeringen återkomma
till riksdagen med en åtgärdsplan, syftande till kon-
kurrensneutralitet inom åkerinäringen. Där föreslås en
rad åtgärder som vi säkert får anledning att komma
till senare. Jag instämmer i reservation 1.

Anf. 204 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag undrar om det verkligen är Cen-
terpartiets avsikt att vi skall bedriva social dumpning.
Det är ett uttryck Brandin använde tidigare som jag
instämmer i. Detta är något ganska upprörande.
SIKA konstaterar att det inte finns några egentliga
konkurrensproblem gentemot andra länder. Av vilken
anledning skall vi då pressa kostnaderna för de an-
ställda i Sverige och på det viset konkurrera? Är det
på det viset som Centern anser att vi skall få en bättre
välfärd?
Jag undrar också hur man kan tro att det kan bli
mer biodrivmedel inom åkerinäringen när man sänker
energiskatten på dieselolja. Jag är väldigt överens
med Centerpartiet om att det behövs mer biodrivme-
del om vi skall kunna fasa ut de fossila bränslena,
men det gör man inte genom att sänka energiskatten
på dieselolja.

Anf. 205 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag hoppas att jag uppfattade frågan
rätt. Det var lite svårt att höra i början.
När det gäller SIKA-utredningen kan jag säga att
branschen har gjort en egen utredning. Därefter har
det gjorts en utredning av SIKA. Man har kommit
fram till två olika ställningstaganden. Ändå har bran-
schens egen utredning gjorts av en utomstående part.
Jag kan inte tänka mig annat än att högskolan har
varit helt fristående från branschnäringen när den har
gjort denna utredning.
Nu har regeringen givit SIKA i uppdrag att göra
en studie. Alla som har talat tidigare har sagt att vi
skall avvakta. Vi får hoppas att den slutliga utredning
som kommer fram ligger så nära sanningen som möj-
ligt och att den hamnar någonstans mittemellan de två
tidigare.
Vi vet att man redan i dag använder biobränslen,
men det sker fortfarande i väldigt liten omfattning.
Bara signalen - bara det att man börjar prata om att
skattebelägga biodrivmedel från år 2004 - tror vi
kommer att påverka och hämma utvecklingen. Det
tycker vi vore mycket olyckligt. Utöver att minskad
användning av fossila bränslen bidrar till en bättre
miljö tillför det också en hel del jobb runtom i landet.

Anf. 206 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag konstaterar att SIKA är statens in-
stitut för kommunikationsanalys. Det är faktiskt en
större auktoritet när det gäller att analysera de samla-
de effekterna av transporterna. SIKA konstaterar att
det inte finns några problem, och då kan jag inte
komma till någon annan slutsats än att den borgerliga
reservationen innebär försämrade villkor för de an-
ställda i denna bransch. Är det verkligen det man
menar?
Hur kan man någonsin tro att sänkt energiskatt på
dieselolja kommer att stimulera någon till att använda
mer biodrivmedel?

Anf. 207 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Vad det gäller konkurrensvillkoren
vill jag säga att Vänsterpartiet och Centern tydligen
ser saken från två håll. Vi gör en koppling mellan
dålig lönsamhet och dåliga villkor för de anställda -
inte tvärtom. Det gäller alltså möjligheten till fortsatta
jobb. Att man försämrar villkoren för de anställda hör
faktiskt ihop med företagets möjligheter att överleva
och betala en lön.
När det gäller den andra frågan vill jag säga att
sänkt skatt för oss handlar om en omställning. Man
tar ut en skatt på det fossila bränslet och stimulerar
samtidigt fram en skattebefrielse på biobränslen. Den
totala kakan ligger som den gör i dag, men det är en
omställning som successivt betyder utfasning av det
ena systemet och infasning av det andra systemet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

13 § Vissa trafikfrågor m.m.

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU13
Vissa trafikfrågor m.m. (prop. 1998/99:91)

Anf. 208 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Trafikutskottet debatterar både lite
större och lite mindre frågor. Det går väl inte att be-
skylla betänkandet TU13 för att höra till de större. Jag
skall göra vad jag kan för att inte överdriva åsikts-
skillnaderna. De är inte särskilt stora.
En av de frågor som jag ändå vill lyfta fram
handlar om biträde vid trafikövervakning, dvs. om
parkeringsvakterna. Det finns två reservationer foga-
de till betänkandet från Vänstern och Kristdemokra-
terna. Det kan, som sagt, synas vara en viss skillnad,
men det är bara en gradskillnad. Det gäller i hur stor
utsträckning partierna vill låta den resurs som parke-
ringsvakterna är komma till bästa tänkbara använd-
ning.
Majoriteten anser att parkeringsvakterna skall
kunna tas i anspråk för att biträda polismän när de
fullgör trafikövervakningsuppgifter. Det är själva
grundhållningen. Vänsterpartiet är försiktigare och
vill bara medge att vakterna skall kunna biträda med
viss trafikreglering eller svara för viss trafikinforma-
tion. Vi kristdemokrater är något mer offensiva än
majoriteten och menar att vakterna förutom det som
majoriteten säger bör kunna få i uppgift att rapportera
iakttagna trafiköverträdelser till polisen. Detta skall
dock bara ske på prov. De skall likaså kunna få till
uppgift att rapportera till polisen när de ser skadegö-
relse, gatuvåld eller förargelseväckande beteende.
Vi menar naturligtvis inte någonting annat än att
poliser är poliser och att parkeringsvakter är parke-
ringsvakter. Det skall inte vara någon ihopblandning
av dessa roller. Men om vi vill ha kraftigare tag när
det gäller trygghet när man rör sig på en offentlig
plats och en nolltolerans när det gäller brott måste vi
utnyttja de resurser som vi har till förfogande. Och då
finns dessa trafikvakter, parkeringsvakter. De kan inte
göra så mycket, men vi föreslår att de också skall få
till uppgift att rapportera. De skall inte åtgärda, inte
lägga sig i ett slagsmål på ett torg. Däremot skall de
vara ålagda, inte bara allmänt som medborgare utan
som parkeringsvakter, att gripa in. Det är inte mer än
så vi föreslår. Men majoriteten är åtminstone inte nu
beredd att gå oss till mötes. Jag tror att framtiden
visar att det här är en väg som vi bör anträda.

Anf. 209 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Vi skall i kväll debattera prop.
1998/99:91 Vissa trafikfrågor m.m. Vi skall också
debattera de två motioner som är väckta med anled-
ning av den och åtta motioner från den allmänna
motionstiden som handlar om handikappolitiken.
Utskottet har ställt sig bakom regeringens samtli-
ga förslag. Det innebär att man nu inför ett permanent
system där parkeringsvakterna får bevaka långa,
tunga och breda transporter och ge anvisningar för
trafiken. Parkeringsvakterna skall också kunna biträ-
da polismän vid trafikövervakning, t.ex. vid hastig-
hets-, förar- och fordonskontroller. Det viktigaste
syftet med det här förslaget är att vi skall kunna av-
lasta poliserna dessa uppgifter, så att de kan ägna sig
åt mer polisiära uppgifter. Vi skall också kunna ut-
veckla parkeringsvakternas arbetsuppgifter, så att de
skall kunna göra mer än vad de gör i dag.
Vi får också en ändring i övergångsbestämmel-
serna om färdtjänsten som innebär att tillstånd som
har meddelats före den 1 januari 1998 fortsätter att
gälla. Men fr.o.m. den 1 januari 2000 kan nya be-
stämmelser komma om att föreskrifterna skall åter-
kallas eller förändras.
Utskottet anser att det är viktigt att kollektivtrafi-
ken anpassas bättre till de handikappades behov och
att all färdtjänst skall fungera bra. Vi hoppas att ett
utvärderingsarbete som regeringen har initierat skall
kunna lösa de återstående problem som flera av mo-
tionärerna visar på.
Jag går då över till att kommentera motionerna
med anledning av propositionen. Sture Arnesson m.fl.
i Vänsterpartiet motsätter sig att parkeringsvakterna
får dessa utökade arbetsuppgifter. Man motiverar det
med att det blir svårt för allmänheten att skilja mellan
polisen och de andra grupperna. Men de uppgifter
som föreslås är begränsade, och utskottet tar natur-
ligtvis för givet att man, när parkeringsvakterna age-
rar, med skyltar och på annat sätt klart visar vad det
är för arbete som utförs och av vem. Vi tror att det är
bra att man kan biträda polisen vid kontroller och
annat, så att man just kan ge polisen mer polisiära
uppgifter.
I motionen T19 av Johnny Gylling, kd, säger man
att trafikövervakarna skall få göra mer än vad som
föreslås i propositionen. Det säger vi nej till, eftersom
vi tycker att det rent juridiskt blir svårt med bevisbör-
dan. Vi vill alltså renodla det som polisen gör och det
som är parkeringsvakternas uppgifter.
Flera av motionerna från den allmänna motionsti-
den handlar om att kollektivtrafiken måste bli bättre
för funktionshindrade. Det håller utskottet naturligtvis
med om. Vid behandlingen av infrastrukturens inrikt-
ning våren 1997 sade utskottet att en ram på 1,5 mil-
jard kronor för perioden 1998-2002 skulle vara en
start. Vi har också fått en ny lag om riksfärdtjänst.
När det gäller några av motionerna vill jag kom-
mentera frågan om ledsagare. När vi i utskottet har
diskuterat och behandlat frågan har vi sagt att vi för-
utsätter att regeringen i den mycket stora utvärdering
av handikappolitiken som man gör just nu utvärderar
och löser de problem som har uppstått för ledsagare
så att alla kan bli nöjda.
I övrigt hänvisar jag till betänkandet, där vi väl-
villigt har besvarat alla motioner. Jag yrkar alltså
bifall till propositionen och avslag på samtliga motio-
ner.

Anf. 210 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Om jag eller Inger Segelström befin-
ner oss på ett torg och det sker någon lagöverträdelse,
kanske ett våldsbrott, räknar vi med eller hoppas att
medborgarna på något vis skall påkalla polisens
uppmärksamhet. Det gäller i all synnerhet om vi är
indragna i det här våldet; vi kanske är påhoppade.
Min fråga till Inger Segelström är om hon tycker
att dessa parkeringsvakter bör eller skall ringa polisen
om det sker ett våldsbrott i deras omedelbara närhet
på gator och torg.

Anf. 211 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker självfallet att parkerings-
vakterna, liksom alla andra medborgare i det här
landet, skall agera om det händer saker i vårt sam-
hälle.
I det här fallet handlar det om att vi vill bygga upp
en ny trovärdighet. Vi vill också se till att säkerheten
är garanterad i det här fallet. Vi tar ändå ett ganska
stort steg när vi nu permanentar ett försök, som har
prövats i Stockholm, i alla rikets kommuner som
önskar det här. Om det här utfaller väl får man utvär-
dera och i så fall titta på om vi kan avlasta polisen fler
arbetsuppgifter eller inte. Men jag tycker att det här är
ett ganska stort steg. Och det är viktigt att vi får en
trafik som alla kan lita på också när det gäller bevis-
frågan. Det är nämligen inte så bra om vi skulle få en
diskussion om bevisfrågor när det gäller trafikvakter i
en domstol. Det är bättre att vi tar dessa steg succes-
sivt.

Anf. 212 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att man måste
vara noga i fråga om bevisbördan. Men vi har reser-
verat oss när det gäller orden bör eller skall. Vi tycker
att parkeringsvakterna, som rör sig i den här miljön
och som ser många av överträdelserna både av tra-
fiklagen och ordningslagen, skall ha som uppgift att
påkalla polisens uppmärksamhet och därmed bistå
andra medborgare. De inte bara bör, som vilken med-
borgare som helst, utan skall göra det här.

Anf. 213 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Majoriteten i utskottet har en annan
uppfattning, och jag delar den uppfattningen. Jag tror
att vi skulle få en svår bevisbörda, därför att parke-
ringsvakterna inte har den utbildningen. Jag skulle
kunna tänka mig in i den situationen, för vi känner till
så många andra fall där man skall testa frågor som
gäller inför domstol.
Låt oss avvakta det stora steg som vi tar nu, som
också Stockholm, som har haft det här försöket, har
efterfrågat. Det är ingen annan som har efterfrågat att
vi skall ta nästa steg. Låt oss se resultatet av det här.
Blir det bra är det inte alls omöjligt att vi kan ta ytter-
ligare ett steg.

Anf. 214 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall
till reservation nr 1 från Vänsterpartiet. Den handlar
om arbetsuppgifterna för parkeringsvakterna. Vi
bejakar att de skall få andra arbetsuppgifter. Det är
inget särskilt attraktivt yrke i dag. Det har låg status.
Vi tycker att det är mycket bra att de får fortbildning
och möjlighet att göra en roligare mer övergripande
insats inom trafiken.
Det finns många exempel på hur detta kan fungera
tillfredsställande. Särskilt i Göteborgs kommun har
man gett parkeringsvakterna möjligheter att delta i
lokala försök när det gäller miljöanpassning av trans-
porter.
Däremot tror vi att man skall vara mycket försik-
tig när det gäller att sudda ut gränsen mellan polisens
uppgifter och trafikvakternas uppgifter. Vi tycker inte
att det är lyckligt att de kan bli föremål för sådant
som egentligen är polisiära uppgifter. Därför har vi
lämnat in den här reservationen. Jag vill härmed yrka
bifall till den.

Anf. 215 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! För någon vecka sedan debatterade
utskottet trafiksäkerhetsfrågor. Vi var alla rörande
överens om att det är viktigt att vi får en bättre trafik-
säkerhet i landet.
Jag som bor i den här staden, där det går tunga
transporter var tredje minut, är väldigt orolig över just
de här tunga transporterna som polisen inte har en
chans att kontrollera. Jag välkomnar att kommunerna
nu vill ta ett större ansvar för just de farliga transpor-
terna. Försöket har också utvärderats och alla parter
är mycket nöjda, polisen, kommunen och parkerings-
vakterna själva. Jag kan inte se någon anledning till
att misstro det försök som har gjorts och som alla
tycker är bra.

Anf. 216 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag är inte insatt i detaljerna när det
gäller försöket i Stockholm. Vi har tittat mer på re-
missvaren från nationella polismyndigheter. Där har
man varit rädd för att gränsen blir för luddig mellan
vad parkeringsvakterna skall göra och vad polisen
skall göra.
Helt klart är jag överens med dig, och det gäller
hela Vänsterpartiet, om att vi måste satsa mycket mer
på trafiksäkerheten. I det här fallet tror jag uppriktigt
sagt att det skulle vara bättre om polisen hade större
resurser att hjälpa till med efterlevnaden och med att
se till att de mål som vi har beslutat om uppfylls.

Anf. 217 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Vet man, som jag sade, att det går en
tung lastbil var tredje minut genom centrala innerstan
i Stockholm, och vi vet att det är omöjligt för polisen
att kunna klara detta, tycker jag att vi skall välkomna
att kommunerna faktiskt vill ta ett större ansvar och
att vi även kan reglera ersättningsfrågan.
Jag ser det här som en mycket stor trafiksäker-
hetsfråga, framför allt för de lite större städerna.

Anf. 218 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! De tunga transporterna är verkligen
ett stort problem. Det vill vi nog i första hand lösa
genom att tunga transporter i mindre utsträckning går
på väg och i större utsträckning förflyttas på annat
sätt.
Tills det har blivit avhjälpt tror jag ändå att man
skall passa sig för att pålägga parkeringsvakterna
uppgifter som snarare borde höra hemma hos polisen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

14 § Bekämpning av smittsamma djursjukdo-
mar

Föredrogs
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1998/99:MJU9
Bekämpning av smittsamma djursjukdomar (prop.
1998/99:88)

Anf. 219 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas rege-
ringens proposition om förslag till ny epizootilag och
en särskild zoonoslag med bestämmelser om före-
byggande åtgärder, kontroll och bekämpning av
smittsamma djursjukdomar. Bestämmelser i lagen om
provtagning av djur kompletteras.
Vi moderater ser en modernisering av lagstift-
ningen vad gäller bekämpningen av smittsamma
djursjukdomar som välbehövlig. Sverige är ofta för-
skonat från flera svåra djursjukdomar som förekom-
mer i många andra länder. Dock medför handeln och
transporterna av djur över gränserna, inte minst inom
EU, ökade risker för att smittsamma sjukdomar skulle
kunna spridas även till Sverige, med stora kostnader
som följd. Lagstiftningen på området måste därför
vara effektiv och ändamålsenlig.
Regeringen föreslår i propositionen en sänkning
av ersättningen för produktionsbortfall som en följd
av myndighetsbeslut till nivån 50 %. I övrigt föreslås
oförändrat full ersättning för kostnad eller förlust som
uppstår på grund av beslut enligt lagen.
Vidare föreslår regeringen att det skall vara möj-
ligt att jämka ersättningen om djurägaren avsiktligt
eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kost-
naden eller förlusten eller om djurägaren inte följer
föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av
lagen.
Moderata samlingspartiet anser att det är av stor
vikt att ersättningssystemet är upplagt så att det ger
djurägarna incitament att med förebyggande djurhäl-
sovård och frivilliga kontrollprogram förhindra att
smitta eller sjukdom uppstår. I de fall smitta eller
sjukdom ändå uppstår är det av stor vikt att ersätt-
ningsreglerna är sådana att den enskilde djurägaren
inte tvekar eller väntar med att tillkalla veterinär.
Vi moderater föreslår därför att de djurägare som
är anslutna till frivilliga kontrollprogram och som
arbetar med förebyggande djurhälsovård även fort-
sättningsvis skall garanteras full ersättning för kost-
nader eller förlust som uppstår som ett resultat av
beslut enligt lagen. Däremot vore det rimligt att sänka
den del av ersättningen som berör produktionsbortfall
till nivån 75 % för de djurägare som väljer att stå
utanför frivilliga kontrollprogram och förebyggande
djurhälsovård. På detta sätt ges klara signaler om den
enskildes ansvar för en god djurhållning med före-
byggande djurhälsovård. Samtidigt är det ett system
som ger en vinst för samhället, eftersom arbetet med
att förhindra att smitta över huvud taget uppstår måste
betonas.
Då det gäller förslaget i propositionen, att rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer, skall få meddela föreskrifter om att ersättning
inte lämnas för kontrollåtgärder eller förebyggande
åtgärder som vidtas med stöd av lagen meddelade
föreskrifter anser vi att regeringen går för långt. Vi
anser att ett samråd med berörda organisationer och
företag måste ske innan ett sådant beslut kan fattas.
Eftersom åtgärder i ett krisläge förvisso kan behöva
vidtas med kort varsel bör myndigheten ha möjlighet
att vidta åtgärderna utan samråd om situationen så
kräver.
Detta hindrar dock inte att man i dessa fall har en
mekanism för att samråda även efter det att åtgärder-
na påbörjats, detta för att pröva om åtgärderna är av
sådan art att det är rimligt att ersättning inte skall
utgå.
Vad gäller begränsning av hantering av djur anger
regeringen i propositionen att myndighet som rege-
ringen bestämmer har rätt att meddela föreskrifter om
begränsningar eller speciella villkor vad gäller hante-
ringen av djur eller produkter av djur och andra varor
eller såvitt avser kontakter mellan djur och männi-
skor.
Exempel på sådana föreskrifter kan vara villkor
för spridning av gödsel på vall, förbud mot att hålla
djur i anslutning till badsjöar och badplatser vid kus-
ten. Avsikten är inte enligt regeringens förslag att
sådana föreskrifter eller beslut skall föranleda någon
ersättning från samhällets sida till den enskilde
djurägaren. Vi tycker däremot att det kan finnas an-
ledning att den myndighet som regeringen bestämmer
ges rätt att meddela föreskrifter om begränsningar
vad gäller hanteringen av djur. Det finns dock en risk
att enskilda lantbrukare skulle kunna drabbas hårt av
de påtalade begränsningarna. Därför anser vi att den
enskilde näringsidkare som kan visa att han lider
väsentlig ekonomisk skada eller förlust till följd av
begränsningen skall få rätt till skälig ersättning. Jag
yrkar bifall till den gemensamma reservationen un-
dertecknad av moderater, kristdemokrater och center-
partister.
Fru talman! Jag är förvånad över att regeringen
och övriga partier inte inser risken som finns för
spridning av smittsamma sjukdomar. Den har faktiskt
ökat, inte minskat, i och med den numera öppna han-
deln och transporter av djur. Det är mot den bakgrun-
den som vi tycker att det är dåligt ansvarstagande att
minska på de ersättningar som tidigare har utgått. Det
är inte förenligt med vad den ändrade situationen
kräver. Det är mot den bakgrunden vi har lagt fram
förslagen, och det är därför som vi reserverar oss.
Fru talman! Jag förmodar att socialdemokraternas
taleskvinna har ungefär samma uppfattning och erfa-
renhet av djurhållning som jag. Hon är väl förtrogen
med detta. Det skall bli spännande att höra vilka syn-
punkter som finns till försvar för denna proposition.

Anf. 220 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Dagens betänkande behandlar rege-
ringens förslag till en ny epizootilag och en särskild
zoonoslag, och det finns en del välkomna förslag. Vi
ställer oss dock kritiska till vissa punkter.
Ett av förslagen innebär att den enskilde djuräga-
ren och jordbruksnäringen skall ta ett större ekono-
miskt ansvar för sjukdomsbekämpningen än vad som
följer av gällande bestämmelser. Ersättning för pro-
duktionsbortfall skall lämnas med endast 50 % av
kostnaden eller förlusten mot nuvarande full ersätt-
ning.
Den fulla ersättning som hittills har utgått har ut-
gjort ett viktigt incitament för djurägaren att tidigt
anmäla misstänkt sjukdom. I utskottsbetänkandet står
det att vid utbrott av smittsam sjukdom är tidsfaktorn
ofta av största betydelse.
Många animalieproducenter befinner sig i dag i ett
ytterst svårt ekonomiskt läge, och jag är övertygad
om att ingen lantbrukare av illvilja underlåter att
anmäla ett misstänkt sjukdomsutbrott. Men risken
med att minska ersättningen är att detta incitament
minskar eller försvinner helt. Det har man även påpe-
kat i de uppvaktningar som har kommit till utskottet.
Ett företag vill nu transportera danska svin genom
Sveriges svintätaste område, vilket kan innebära att
virussjukdomen PRRS, som faktiskt en tredjedel av
de danska grisarna bär på, kan drabba de svenska
grisstallarna via lastbilarnas ventilationssystem. Det
är inte rimligt att den enskilde lantbrukaren skall
förlora ekonomiskt på detta, då det är en risk som
lantbrukaren faktiskt inte kan påverka.
Sverige har i dag ett gott djurhälsoläge och där-
med en hög kvalitet på livsmedlen. Detta skall vi
värna om. Därför är det rimligt att staten har det
övergripande ansvaret för att hålla landet fritt från
allvarliga smittsamma djursjukdomar. Vi föreslår
därför att de djurägare som är anslutna till frivilliga
kontrollprogram och som arbetar med förebyggande
åtgärder, vilket ger förbättrad djurhälsa, även fortsätt-
ningsvis skall garanteras full ersättning för kostnader
eller förluster som ett resultat av ett beslut enligt
epizooti- eller zoonoslagen. Däremot är det rimligt att
för de djurägare som väljer att stå utanför frivilliga
kontrollprogram och förebyggande djurhälsovård
sänka ersättningen för produktionsbortfall till 75 %.
Ett annat förslag innebär, som tidigare sagts här,
att man i den nya zoonoslagen vill införa ett bemyn-
digande att meddela föreskrifter i avsikt att begränsa
smittspridning mellan djur och människor. Exempel
på sådana föreskrifter kan vara förbud mot att hålla
djur i anslutning till badsjöar och badplatser vid kus-
ten utan att det skall föranleda någon ersättning från
samhällets sida till den enskilde djurägaren.
Det finns i dag många djurägare som endast har
inhägnade betesmarker i omedelbar anslutning till
allmänna badplatser. Vi anser att det vore orimligt om
en djurägare skulle tvingas avstå från sina betesmar-
ker utan att särskild ersättning utgår. Förhållandena
kan dessutom bli särskilt anmärkningsvärda om
djurägare erhåller betesmarksersättningar för dessa
marker. Får han eller hon inte beta markerna bryts
villkoren för betesmarksersättningen och en återbe-
talningssituation med mycket stora effekter kan upp-
stå.
Fru talman! Svenskt lantbruk är i dag i behov av
en positiv signal, inte nya pålagor och farhågor som
dessa förslag faktiskt innebär. Jag yrkar bifall till
reservationen.

Anf. 221 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet tillstyrker införandet av
en ny epizootilag och en särskild lag om zoonoser.
Centerpartiet är däremot kritiskt till delar av rege-
ringens förslag när det gäller att ersätta bönder som
drabbas av epizootiutbrott respektive zoonoser.
Det vore olyckligt om bristen på budgetmedel
skulle innebära att den svenska tätpositionen när det
gäller livsmedelssäkerhet hotas. Ersättningsreglerna
får inte utformas så att risken ökar att sjuklighet hos
djur inte anmäls. Utskottsmajoritetens förslag ökar
denna risk.
Produkterna från svenskt jordbruk uppskattas med
rätta för den höga kvaliteten, den goda djuromsorgen
och de miljömässigt anpassade produktionsmetoder-
na. Kraftfulla instrument och åtgärder för att bekämpa
utbrott av allvarliga djursjukdomar har stor betydelse
för att förtroendet för svenska livsmedelsprodukter
hos konsumenterna skall vara fortsatt starkt. Därför
välkomnar Centerpartiet skärpta regler och tydligare
ansvarsförhållanden när det gäller bekämpning av
epizootiutbrott. Det är viktigt för svenskt lantbruk och
svensk livsmedelsindustri att Sverige kan behålla sin
tätposition när det gäller att producera säkra och rena
livsmedel. Livsmedelssäkerhet är ett försäljningsar-
gument såväl i Sverige som i utlandet. Det måste
klarläggas att staten har ett övergripande ansvar för
att hålla landet fritt från allvarliga smittsamma djur-
sjukdomar.
Fram till EU-inträdet ansvarade samhället för att
minimera risken för att smittsamma sjukdomar kom
in i landet genom regler för import av djur och ka-
rantän. Den svenska jordbruksnäringen har efter EU-
medlemskapet övertagit en stor del av detta ansvar
genom frivilliga smittskyddskontroller.
Det är rimligt att staten mer än tidigare ger nä-
ringen finansiellt stöd för det arbete med hälsokon-
troller som näringen bedriver. Det förefaller motsä-
gelsefullt att regeringen å ena sidan hävdar att det är
rimligt att sjukdomsbekämpning till stor del finansie-
ras med skattemedel, eftersom konsumenterna har
nytta av ett gott jordbruks- och djurhälsoläge och
därmed hög kvalitet på livsmedlen.
Å andra sidan förespråkar man en modell med
sänkta ersättningar, i enlighet med vad som nu gäller i
andra EU-länder med sämre djurhälsoläge.
Centerpartiet motsätter sig att ersättningarna för
produktionsbortfall vid zoonosutbrott reduceras till
50 %. Risken ökar att icke seriösa lantbrukare försö-
ker dölja sjuklighet hos djur. Centerpartiet anser att
det är mer korrekt att utforma ersättningsregler så att
förebyggande arbete stimuleras.
Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till reser-
vationen.

Anf. 222 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet om
bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Till be-
tänkandet finns fogat en reservation, och jag åter-
kommer till den längre fram.
En ny epizootilag skall ersätta den nu gällande la-
gen. Vidare föreslås en helt ny zoonoslag samt vissa
ändringar i lagen om provtagning på djur.
Det låter väldigt komplicerat och är det till viss
del. Förenklat kan man säga att epizootilagen är en
katastroflag som träder in när en definierad smittsam
djursjukdom misstänks eller har blossat upp. Då trä-
der lagen in och åtgärderna som sätts in skall snabbt
och effektivt begränsa sjukdomen.
Zoonoslagen är en renodlad lag för zoonotiska
sjukdomar och smittoämnen. Den tar över den nuva-
rande lagen om salmonella. Zoonoslagen omfattar
såväl allmänna förebyggande åtgärder som kontroll-
och bekämpningsåtgärder. Med zoonos menas en
sjukdom eller ett smittoämne som naturligt kan över-
föras från djur till människa eller tvärtom. Salmonella
är ett typexempel på en sådan sjukdom.
Som ett komplement till dessa två lagar föreslås
en ändring i lagen om provtagning på djur. Lagen
utvidgas till att omfatta även smittoämnen hos djur
som inte gör djuren sjuka men väl människan. Den
viktigaste orsaken till förändringen är att det krävs
mer kunskap och kartläggning av dessa smittoämnen
för att de framöver skall kunna omfattas av zoonosla-
gens bestämmelser om kontroll och bekämpningsåt-
gärder.
Fru talman! Den nu gällande epizootilagen trädde
i kraft 1980. Därefter har den ändrats tre gånger. 1996
fick Jordbruksverket regeringens uppdrag att göra en
total översyn av lagen för att kunna möta de nya hot
av smittsamma djursjukdomar som finns.
Handeln med djur över gränserna har ökat samti-
digt som möjligheterna till gränskontroller minskat.
Detta ökar riskerna för att smittsamma djursjukdomar
kommer in i landet.
Jordbruksverket fick också uppdraget att redovisa
hur det ser ut i övriga EU-länder. Rapporten har varit
ute på remiss och ligger nu till grund för regeringens
förslag.
Den nya epizootilagen omfattar sådana allmänfar-
liga djursjukdomar som kan spridas genom smitta
från djur till djur eller från djur till människa. Sjuk-
domarna skall utgöra ett allvarligt hot mot männi-
skors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska
förluster för samhället. Åtgärderna som vidtas skall
syfta till att befria landet från sjukdomen.
De sjukdomar som definieras som smittsamma
sjukdomar har en otrolig förmåga att snabbt sprida sig
om de inte bekämpas i tid. Det är viktigt att ett ge-
mensamt ansvar tas för att minimera riskerna och se
till att vi i Sverige inte får hit dessa fruktade sjukdo-
mar och får en spridning av dem.
Lagen innebär en skärpning av såväl den enskil-
des skyldigheter som samhällets möjligheter att vidta
effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa
epizootiska sjukdomar.
Det är viktigt att man tidigt anmäler misstanke om
sjukdom, så att åtgärder snabbt kan sättas in om det
värsta inträffar. Det är också viktigt att det går snabbt
med analys och utredning av sjukdomen så att spärr-
förklaringen kan prövas, eftersom det kan bli stora
konsekvenser för djurägaren och hela familjen.
När det gäller ersättningsreglerna föreslås att full
ersättning fortfarande lämnas för avlivade djur, sane-
ringskostnader och inkomstförlust medan produk-
tionsbortfall ersätts med 50 %. Denna modell liknar
den ersättningstradition som gäller i de flesta övriga
EU-länder. Vid vissa speciellt farliga sjukdomar kan
full ersättning även för produktionsbortfall lämnas,
t.ex. mul- och klövsjuka. Här kan nämnas att Sverige
vid en internationell jämförelse har ett mycket gene-
röst ersättningssystem.
Fru talman! Med zoonos menas, som jag sade i
inledningen, en sjukdom eller ett smittoämne som
naturligt kan överföras från djur till människa eller
vice versa. Exempel är EHEC, kampylobakterios,
borrelios och den kanske mest kända, salmonella.
Dessa sjukdomar påverkar sällan djuren, men för oss
människor kan de vara mycket allvarliga.
Nya zoonoser uppstår hela tiden genom smitto-
ämnen som ändrar karaktär eller kända smittoämnen
som sprids till nya områden eller finner nya värddjur.
Den nya zoonoslagen omfattar såväl allmänna fö-
rebyggande åtgärder som kontroll- och bekämpnings-
åtgärder.
Salmonella är den zoonos som än så länge bör
omfattas av lagen. Ännu finns inte tillräckliga kun-
skaper om hur man kontrollerar och bekämpar andra
zoonoser. Men forskarna jobbar vidare och när det
finns en grundläggande kunskap om ett smittoämne
eller en sjukdom kan Jordbruksverket besluta att den
skall ingå i lagen. Målsättningen är att EHEC så snart
som möjligt kan införas i zoonoslagen.
Principen för ersättningar enligt zoonoslagen
skiljer sig från principen i epizootilagen. Skillnaden
motiveras med att åtgärder enligt epizootilagen kan
bli mycket omfattande på grund av oväntade och
ibland katastrofartade sjukdomsutbrott.
Risken för t.ex. ett salmonellautbrott är något som
varje djurägare måste ta hänsyn till och försöka före-
bygga så långt som möjligt, eftersom salmonellas-
mittan alltid finns i den omgivande miljön.
Det är viktigt att staten, näringen och djurägarna
delar på det ekonomiska ansvaret för kontroll och
bekämpning. Alla gynnas av att bekämpningen lyckas
och att utbrott begränsas. Det handlar om eget ansvar
och försiktighet.
Fru talman! Utskottet är överens om det mesta i
regeringens förslag. När det gäller ersättningsprinci-
perna är vi dock oense. Här har Moderaterna, Krist-
demokraterna och Centern en gemensam reservation
som går ut på att ersättningsnivåerna skall höjas och
knytas till olika kontrollprogram. Jag vill påminna
reservanterna om att Sverige fortfarande har ett bra
ersättningssystem även om ersättningen vid produk-
tionsbortfall nu sänks till 50 %. Det tycker jag man
kan se som en viss självrisk. Övriga talare pratar om
att ersättningen skall sänkas. Det är ersättningen vid
produktionsbortfall som sänks till 50 %. Övriga er-
sättningar ligger kvar oförändrade. Sverige är ett av
de få länder som bl.a. ger ersättning för produktions-
bortfall.
Utskottsmajoriteten står bakom betänkandet, och
jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationen.

Anf. 223 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Enligt min uppfattning är det viktigt
att man stimulerar till förebyggande åtgärder. Jag
anser att förslagen i betänkandet inte gör det. Jag
skulle vilja höra Ann-Kristine Johanssons uppfattning
i den frågan.
Det måste vara en målsättning i allt politiskt ar-
bete att man försöker förenkla saker och ting så
mycket som möjligt. De ersättningsregler som nu
föreslås innebär i mitt tycke ingen förenkling alls,
snarare en utökad möjlighet till godtycke från den
som skall avgöra hur stor ersättning som skall utgå.
Även i den frågan vill jag höra Ann-Kristine Johans-
sons uppfattning.

Anf. 224 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Eskil Erlandsson tar upp att det är
viktigt att stimulera till förebyggande åtgärder. Det
håller jag fullständigt med om. Jag anser att de lagar
vi nu fattar beslut om gör det. Det är viktigt med
förebyggande djurhälsoarbete, att djurägaren har bra
koll på hur djuren mår och att möjligheten att få in
smitta begränsas. Det är ett gemensamt ansvar för
staten, djurägaren och näringen att se till att begränsa
den möjligheten och förebygga så mycket som möj-
ligt. Jag anser att lagen gör det.

Anf. 225 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Jag är förstås inte nöjd med det första
svaret. Jag har inte fått något konkret exempel på vad
stimulans från er sida gentemot djurägarna innebär.
Men så över till min andra fråga som jag fullkom-
ligt saknar svar på. Det skulle vara intressant att få
höra hur Ann-Kristine Johansson menar att man skall
förebygga det godtycke som kan bli följden av den
föreslagna lagstiftningen.

Anf. 226 ANN-KRISTINE JOHANSSON
(s):
Fru talman! När det gäller godtycke och lagstift-
ning anser jag att lagstiftningen ger möjlighet till att
ge en bra ersättning. Djurägarnas ansvar är viktigt.
Det är inga krångliga regler i den nya lagstiftningen.
Det är egentligen samma lagstiftning som förut. Vi
minskar bara ersättningen för produktionsbortfall till
50 %.

Anf. 227 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Epizootilagen är en katastroflag. Ja-
visst är det så. Men då får inga ökade risker tas, Ann-
Kristine Johansson. Jag har själv som 14-åring upp-
levt när granngården fick mul- och klövsjuka. Den
oerhörda dramatik som det innebar inte bara på den
gården utan på gårdarna runtomkring och för sam-
hället i övrigt glömmer jag aldrig. Det var höga kost-
nader med tanke på de snabba åtgärder som trots allt
vidtogs. Risken är nu uppenbarligen betydligt större
att man drar på att göra en anmälan. Man vet ju att
ersättningarna är sämre, och kanske har man inte
riktigt sett hur allvarligt det är. En halv dags eller en
dags försenad anmälan kan betyda spridning till fler
gårdar i grannskapet. Det är den risk vi från opposi-
tionen i det här fallet inte vill ta.
Därför vill jag fråga Ann-Kristine Johansson om
hon ändå inte håller med om att riskerna har blivit
större för smittsamma sjukdomar genom de numera
öppna gränserna. Mot den bakgrunden kan försäm-
ringen av ersättningen inte ses som en stimulans. Det
är ju tvärtom så att det är en försämring, och det kan
ju inte med bästa vilja i världen betecknas som en
stimulans. Tycker ändå inte Ann-Kristine Johansson
att det är ökade risker och att man inte borde få ta
dem?

Anf. 228 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Jag håller fullständigt med Ingvar
Eriksson. I och med att vi har öppnare gränser och att
inköp av levande djur har ökat, ökar också riskerna
för att få hit smittsamma djursjukdomar. Det håller
jag fullständigt med om. Men den här lagstiftningen
ger ju möjlighet att förebygga det så mycket som
möjligt.
Jag kan inte tro att det bara handlar om att vi sän-
ker ersättningen för produktionsbortfall till 50 %. Jag
kan inte tro att det gör att riskerna ökar ännu mer eller
att djurägarna inte gör anmälan i tid. Det kan inte
handla bara om det. Djurägarna är ju självklart be-
kymrade och vill se att djuren mår så bra som möjligt.
Misstänker man en sjukdom är jag övertygad om att
den kommer att anmälas i tid, så jag tror inte att er-
sättningen för produktionsbortfallet minskar riskerna.

Anf. 229 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Ann-Kristine Johansson håller med
om att riskerna har ökat. Det är mot den bakgrunden
jag inte kan förstå varför man inte kan behålla de
ersättningsregler som tidigare har varit gällande. Det
hade varit en klok åtgärd. Vad gör Ann-Kristine Jo-
hansson om det nu uppträder en husdjurssjukdom
som snabbt går över landet? Man förstår ju att det
bara behövs att ett par personer inte tar sitt ansvar för
att vi skall ha en spridning som är väldigt snabb. Vad
gör man då?
Det är ju inte så att lantbrukarna har det ekono-
miska utrymmet för att ta ett ökat ekonomiskt ansvar
för vad som kan hända efter en sådan smittspridning.
Det är ju hela samhällets viktiga uppgift att se till att
detta inte inträffar. Jag hoppas att Ann-Kristine Jo-
hansson håller med mig om att det här är ett samhäll-
sintresse av brett format, inte minst med tanke på att
vi hoppas att kunna behålla och stärka jordbrukets
utrymme i det svenska samhället i framtiden.

Anf. 230 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att vi är rätt överens, Ingvar
Eriksson och jag, om att det är stor risk och om att vi
måste göra allt vi kan från samhällets sida tillsam-
mans med näringen och djurägarna för att begränsa
risken för att få in smittsamma sjukdomar. Om detta
blomstrar upp eller om detta kommer in igen och det
sker ett utbrott gäller det att epizootilagen träder in
direkt. Jag tror fortfarande inte att det är ersättning-
sprincipen för produktionsbortfall som begränsar det
hela.
I och med att vi fattar beslut om lagstiftningen
förutsätter jag att näringen funderar över vilka försäk-
ringslösningar som i så fall krävs. Jag vet att Ingvar
Eriksson inte har någon replik. Men det måste finnas
någon möjlighet att få försäkringsbolagen att träda in
i så fall vid ett sådant utbrott om man känner att 50 %
inte är tillräckligt.

Anf. 231 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Om tidsfaktorn nu är så viktig och
smittan går under katastrofbenämning, tror då Ann-
Kristine Johansson att incitamentet att meddela sjuk-
dom tidigt ökar om man sänker ersättningen? Är det
en rimlig signal att sänka ersättningen om det nu
handlar om en katastrof?
Ett argument som vi har hört är att EU har lägre
ersättningsregler och att det är rimligt att Sverige
skall ha samma system. Men då får man faktiskt inte
glömma att de länderna också har ett sämre djurhäl-
soläge.

Anf. 232 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Tidsfaktorn är viktig, det tror jag att
vi alla är överens om. Det är viktigt att snabbt sätta in
åtgärder när ett utbrott sker.
Jag hävdar fortfarande att ersättningen för pro-
duktionsbortfall inte är det som gör att djurägaren inte
gör anmälan i tid. Det måste handla om bekymret om
djuren och om att man kan tappa inkomster om man
inte gör anmälan i tid. Är det sedan så att man är
bekymrad över det här med 50 % anser jag att näring-
en får fundera. Det borde finnas lösningar när det
gäller försäkringssystem. Det borde gå att få en för-
säkring som täcker in detta. Det finns det för andra
företag. Ni hävdar hela tiden från kristdemokraternas
sida att lantbruket skall ses som ett vanligt företag.
När det gäller vanliga företag finns det försäkrings-
lösningar för produktionsbortfall. Det borde även
finnas det inom jordbruket.

Anf. 233 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! När det gäller försäkringslösningar,
som Ann-Kristine Johansson talar om, bedömer åt-
minstone försäkringsbolaget Agria i ett remissyttran-
de att det är mycket svårt att få ett frivilligt försäk-
ringssystem och att kunna erbjuda försäkringar mot
epizootisjukdomar på grund av oöverblickbara kon-
sekvenser, så där håller jag inte riktigt med.
Sedan tycker jag inte att jag fick svar på min fråga
om det verkligen är så att Ann-Kristine Johansson
anser att det här innebär att incitamentet för att an-
mäla misstänkt sjukdom faktiskt ökar.
Sedan skulle jag slutligen vilja säga att den enda
vinst som staten faktiskt kan göra är en mycket kort-
siktig ekonomisk vinst. På sikt kan faktiskt de här
förslagen få stora samhällsekonomiska konsekvenser
eftersom de faktiskt kan utgöra risk för folkhälsan.

Anf. 234 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Den här debatten tenderar att handla
om att vi försämrar en lagstiftning och tar bort ersätt-
ningarna till lantbruket. Men det är faktiskt så att den
här lagstiftningen förbättrar möjligheten att hantera
smittsamma djursjukdomar. Det är fortfarande så att
full ersättning lämnas för avlivade djur, för inkomst-
förlust osv. Men när det gäller produktionsbortfallet
sänks ersättningen till 50 %. Det tror inte jag är ett
incitament för att djurägaren inte gör anmälan i tid.
Jag tror fortfarande att djurägaren är mån om sina
djur och ser till att de mår bra och att djurägaren gör
sin anmälan så att vi kan begränsa ett utbrott. Det
handlar om att begränsa ett utbrott så att det inte spri-
der sig även till många andra gårdar.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

15 § Utstationering av arbetstagare

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU9
Utstationering av arbetstagare (prop. 1998/99:90)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 19 maj

1998/99:633 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesministern
Åtgärder för att hjälpa indianorganisationen ONIC
1998/99:634 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesministern
Haagtribunalens resurser

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 25 maj.

17 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 19 maj

1998/99:594 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Smittskyddslagstiftningen
1998/99:600 av Lena Olsson (v) till socialministern
Läkemedlet dextropropoxifen
1998/99:607 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Steriliserade och bostadsbidraget
1998/99:611 av Viviann Gerdin (c) till miljöministern
Reservatsbildningar i jordbruket
1998/99:619 av Per-Olof Svensson (s) till näringsmi-
nistern
Bidrag till restelektrifiering
1998/99:621 av Åke Sandström (c) till miljöministern
Urval av skyddsvärd skog
1998/99:623 av Göran Hägglund (kd) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Generaldirektör för exportkreditnämnden
1998/99:624 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Invandrarelever
1998/99:625 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nistern
Personalköp av datorer

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 25 maj.

18 § Kammaren åtskildes kl. 21.29.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 38 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 77
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m.8 § anf. 114
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 15.54,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.56,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 219
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.