
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:90</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 4 maj</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.24</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 19.14</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 27 och 28 april.</pre><pre>2 §  Avsägelser</pre><pre>Talmannen meddelade att Helena Höij (kd) avsagt
sig uppdragen som ledamot i skatteutskottet och som
suppleant i utbildningsutskottet.</pre><pre>Kammaren biföll dessa avsägelser.</pre><pre>3 §  Anmälan om kompletteringsval till skat-
teutskottet</pre><pre>Talmannen meddelade att Kristdemokraternas
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser an-
mält Kenneth Lantz som ledamot i skatteutskottet
efter Helena Höij och Desirée Pethrus Engström som
suppleant i skatteutskottet efter Kenneth Lantz.</pre><pre>Talmannen förklarade valda till</pre><pre>ledamot i skatteutskottet
Kenneth Lantz (kd)</pre><pre>suppleant i skatteutskottet
Desirée Pethrus Engström (kd)</pre><pre>4 §  Meddelande om frågestund</pre><pre>Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 6 maj kl. 14.00 skulle följande statsråd
närvara:
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, justitiemi-
nister Laila Freivalds, utrikesminister Anna Lindh,
statsrådet Mona Sahlin, försvarsminister Björn von
Sydow, utbildningsminister Thomas Östros, statsrådet
Ulrica Messing och socialminister Lars Engqvist.</pre><pre>5 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1998/99:285</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:285 av Åke Sandström om
Posten AB.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 31 maj.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 27 april 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:291</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:291 av Ola Karlsson (m)
om energipolitiken.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 31 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:292</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:292 av Christina Husmark
Pehrson (m) om kravet på nya taxametrar.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 31 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:294</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:294 av Lars Björkman (m)
om upphandling av trafik.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 31 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:297</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:297 av Stefan Attefall (kd)
om sysselsättningsmålet.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 31 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:305</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:305 av Elisabeth Fleet-
wood om osteoporos.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 21 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1998/99:288</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:288 av Beatrice Ask om
bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksam-
het.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är att vi inte har hittat något
lämpligt debattdatum.
Stockholm den 29 april 1999
Ulrica Messing
Enligt uppdrag
Martin Holmgren
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:280</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:280 av Kjell-Erik Karlsson
(v) om bekämpningsmedel och glyfosater.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 21 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag som passar både interpellanten och
honom.
Stockholm den 29 april 1999
Miljödepartementet
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:282</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:282 av Jonas Ringqvist (v)
om ungdomsinflytande på miljöpolitiken.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 21 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag som passar både interpellanten och
honom.
Stockholm den 29 april 1999
Miljödepartementet
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:293</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:293 av Tullia von Sydow
om stamning som funktionshinder.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 21 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1998/99:300</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:300 av Morgan Johansson
om Christiania.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 21 maj 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 29 april 1999
Lars Engqvist</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 1998/99:235 om
gömmande av flyktingar</pre><pre>Anf.  1  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat justitiemi-
nister Laila Freivalds om vilka åtgärder justitiemi-
nistern är beredd att vidta i syfte att föreslå straff för
dem som gömmer personer vilka saknar rätt att uppe-
hålla sig i riket, även i de fall då ekonomisk vinning
inte görs.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på interpellationen.
Sten Andersson har i interpellationen angett att
det enligt uppgift finns tusentals människor i Sverige
som inte har rätt att vistas här. Inledningsvis vill jag
därför påtala att någon statistik rörande denna grupp
inte finns. Utlänningar kan befinna sig i landet utan
att ha uppehållstillstånd av flera skäl. Ett skäl kan
vara att det av olika anledningar inte går att verkställa
ett beslut om avvisning eller utvisning. Så har exem-
pelvis varit fallet rörande medborgare från Kuba och
Etiopien. En annan kategori är personer som rest in
legalt med eller utan visering men som sedan stannar
i landet utan att söka uppehållstillstånd. Ytterligare en
anledning kan vara att vederbörande inte medverkar
till att frivilligt lämna landet och håller sig gömd,
ibland med aktiv hjälp från någon annan.
Skälen till att gömma en utlänning som fått ett av-
visnings- eller utvisningsbeslut kan vara av olika
karaktär. Det kan exempelvis röra sig om en anhörig
till utlänningen eller en enskild, som i motsats till
Utlänningsnämnden är övertygad om att utlänningen
riskerar förföljelse vid ett återvändande. Det kan
också vara fråga om en landsman som vill att så
många som möjligt från hans land skall få vistas i
Sverige eller någon som av humanitärt engagemang
gömmer en medmänniska.
Som Sten Andersson påpekat är det i Sverige, så
som det anges i lagtexten, bara straffbart att dölja en
utlänning eller att genom någon annan åtgärd försöka
hindra verkställighet av ett beslut om avvisning eller
utvisning, om gärningen har skett i vinningssyfte. Det
gäller oavsett om det är fråga om en enstaka handling
mot ersättning eller en systematiskt bedriven verk-
samhet i vinningssyfte. När bestämmelsen infördes
diskuterades om det även skulle vara straffbart att
gömma någon utan egen vinning. En generell krimi-
nalisering av åtgärder av detta slag ansågs dock inte
önskvärd.
Tillämpningen av utlänningslagstiftningen måste
präglas av både humanitet och respekt för lagen. Det
är naturligtvis olyckligt om vi får en utveckling med
många som väljer att leva utanför samhället. Särskilt
olyckligt är det när barn inte kan leva öppet och få
tillgång till det som barn har rätt till. Regeringen gav
därför i maj 1998 Socialstyrelsen och Statens invand-
rarverk i uppdrag att kartlägga hur många barn som
hålls gömda för att undgå verkställighet av avvis-
nings- eller utvisningsbeslut m.m. Uppdraget kommer
att redovisas inom kort.
Min uppfattning, fru talman, är att det genom
medmänsklighet, en tydlig lagstiftning och rättssä-
kerhet går att förebygga problem. Jag har inte för
avsikt att föreslå straff för den som t.ex. av starkt
humanitärt engagemang gömmer flyktingar.</pre><pre>Anf.  2  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Detta med antalet är säkert riktigt. Det finns det
ingen statistik på i dag, men det skall ju komma enligt
statsrådet. Det gäller inte heller de två första katego-
rierna som statsrådet nämnde, utan vad jag har tagit
upp är de som har fått sin asylansökan avslagen trots,
som jag vill påstå, Europas mest generösa asylpolitik.
Det är den gruppen som jag har tagit upp, och det tror
jag att statsrådet vet också.
Skälet till att jag ställde frågan till statsrådet Frei-
valds hade inte med dem som gömmer icke asylbe-
viljade utlänningar att göra, utan det var mer en prin-
cipfråga.
Statsrådet skriver om den som till skillnad från
Utlänningsnämnden är övertygad om att ett beslut är
felaktigt fattat, och där kommer min fråga in. Utlän-
ningsnämnden är, precis som en tingsrätt eller en
hovrätt, en myndighet.
Om man försöker hindra verkställandet av andra
myndigheters beslut är det straffbart, med garanti. Jag
vet att statsrådet inser det. Här är vi inne på en farlig
väg. Vissa myndigheters beslut skall man följa, an-
nars riskerar man att bli åtalad för delaktighet i brott.
I detta fall kan man inte åtalas för att ha hjälpt någon
att bryta mot Sveriges lag, om det inte har skett för
egen vinning.
Om jag gömmer en person som av domstolen har
blivit dömd för rån innan han skall avtjäna sitt fängel-
sestraff, riskerar jag att bli åtalad och dömd. Jag an-
ser, till skillnad från domstolen, att personen inte är
skyldig. Men den som gömmer en person som enligt
Utlänningsnämnden, en annan myndighet, inte får lov
att vistas i Sverige går fri om det inte går att bevisa att
det gjorts för att tjäna pengar. Vari ligger skillnaden?
Varför är det i det ena fallet, men inte i det andra,
tillåtet att bryta mot en myndighets föreskrifter och
bestämmelser? Skall vi ha två lagstiftningar i Sveri-
ge?</pre><pre>Anf.  3  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vi har inte två olika lagstiftningar.
Detta har diskuterats mycket ingående. Man kom då
fram till att en generell kriminalisering av åtgärder av
detta slag inte ansågs önskvärd.
Sten Andersson åberopar ett exempel med en rå-
nare. Det kan vara skillnad mellan en rånare och en
person som tror sig vara förföljd i sitt land, som fått
avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Men
det är en annan diskussion. Den är genomförd, och
man har kommit fram till den uppfattning som jag har
redovisat. Låt oss emellertid avvakta den utredning
som är på gång och kommer att vara avslutad inom
kort, så får vi klarhet i problemets omfattning, dvs.
hur många barn det kan gälla.
Mitt främsta engagemang gäller barnen, som hålls
gömda undan samhället och inte får tillgång till det
som de har rätt till - skola och umgänge med andra
barn.</pre><pre>Anf.  4  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Det är inte ofta jag är överens med
statsrådet Schori. I det här fallet verkar vi dock närma
oss varandra. Jag tog upp exemplet med rånaren för
att göra skillnaderna tydliga. Det kan finnas andra
myndighetsbeslut, som man kan hindra verkställandet
av, som ligger mycket närmare det vi diskuterar.
Med den lagstiftning vi har i dag riskerar barn till
föräldrar som inte får tillstånd att vistas i Sverige att
verkligen komma i kläm. De hamnar mellan två sto-
lan.
Jag hoppas att den utredning som statsrådet här
har refererat till kommer så fort som möjligt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 1998/99:236 om vi-
sumkrav vid väpnade konflikter</pre><pre>Anf.  5  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Fanny Rizell har frågat mig vilka åt-
gärder regeringen avser vidta för att viseringskravet
inte skall kränka den mänskliga rättigheten att söka
asyl samt vilka åtgärder regeringen avser vidta för att
viseringskravet i Sverige och Europa skall användas
mer restriktivt och att visumkravet kan upphävas vid
väpnad yttre eller inre konflikt.
Inledningsvis vill jag klargöra att Sverige i likhet
med alla andra EU-länder har krav på visering för
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ).
Detta krav kan inte någon medlemsstat frånsäga sig
med mindre än att EU:s ministerråd fattar ett sådant
beslut. Skälet till att EU-länderna har krav på visering
är att samtliga, i likhet med Sverige, har en reglerad
invandring som skulle utsättas för ett stort tryck om
krav på visering inte upprätthölls för länder som, av
olika skäl, många vill lämna. Att visering krävs som
ett stöd för upprätthållandet av en reglerad invandring
är viktigt inte minst för att undvika missbruk av asyl-
rätten och därmed, på sikt, riskera att undergräva
asylpolitiken.
Beslut om riktlinjer för viseringspolitiken fattas
av Invandrarverkets styrelse. Viseringspolitiken har
som mål att utgöra ett stöd för att upprätthålla den
reglerade invandringen och samtidigt skapa så stor
frihet som möjligt för rörelser över gränserna. Det
gäller i fråga om såväl släktkontakter som kommersi-
ella och kulturella förbindelser. Den generella praxis
som Invandrarverket tillämpar i viseringsärenden
visar att visering normalt beviljas för exempelvis
besök av föräldrar, barn och syskon. En viseringsan-
sökan skall dock inte bifallas om den sökande inte har
för avsikt att återvända hem när viseringen löper ut.
Invandrarverket skall således göra en bedömning av
om det finns en risk för att den sökande inte har för
avsikt att återvända till hemlandet.
Det kan med fog antas att konsekvenserna för
Sverige av en mot det övriga EU avvikande praxis för
enskilda länder på viseringsområdet skulle bli omfat-
tande.
Flyktingkrisen i Kosovo kräver andra åtgärder än
de som ryms inom ramen för viseringspolitiken. Sve-
rige har hörsammat FN:s flyktingkommissaries fram-
ställning om att ge en del av de flyktingar som uppe-
håller sig i Makedonien tillfälligt skydd utanför regi-
onen. Sverige har i detta sammanhang erbjudit sig ta
emot upp till 5 000 personer.
Invandrarverket har dessutom, som en reaktion på
den uppkomna situationen, placerat personal i Skopje
i Makedonien för att kunna hantera ansökningar om
familjeåterförening i Sverige ingivna av personer i
regionen. Även andra ambassader i regionen, Belgrad
undantaget av uppenbara skäl, hanterar dessa ärenden
varefter de kommer in.
Fanny Rizell låter förstå att människosmuggling
är ett resultat av EU- ländernas restriktiva viserings-
politik. Kampen mot olaglig invandring och männi-
skosmuggling förs bl.a. genom att verka för att det
skall finnas tillgång till en effektiv asylprocess så
nära ursprungslandet som möjligt. Detta arbete står
inte i någon motsatsställning till rätten att söka asyl.
Vad som nu är angeläget är att flyktingarna får skydd
och stöd i närområdet för att ett framtida återvändan-
de skall underlättas, så att de inte tvingas söka sig till
land efter land allt längre från sina hem.
Jag vill även redovisa vad Sverige i övrigt bidrar
med för att möta den nuvarande krisen i Kosovo och
regionen. Sverige tillhör de största bidragsgivarna till
FN:s flyktingkommissarie. Sveriges bidrag till
UNHCR för 1999 uppgår till 370 miljoner kronor,
varav 17 miljoner kronor har använts direkt till Ko-
sovokrisen. Regeringen beslutade den 22 april om ett
öronmärkt bidrag för Kosovo till Internationella rö-
dakorskommittén om minst 15 miljoner kronor.
Dessutom omfattar det föreslagna bidraget en reserv
på 20 miljoner kronor för oförutsedda händelser som
inte är intecknad. Regeringen fattade beslut den
13 april om att Räddningsverket skall stanna på plats,
med de lastbilar och den personal som transporterat
humanitär hjälp till Albanien, för att stå till Världs-
livsmedelsprogrammets (WFP) förfogande på plats,
under samordning av UNHCR under en månads tid.
Bidraget till WFP uppgår till 8 miljoner kronor.
Sammanfattningsvis har beslut redan fattats om hjäl-
pinsatser som omfattar drygt 51 miljoner kronor och
därutöver finns en reserv på 30 miljoner kronor för
oförutsedda händelser.
Som svar på Fanny Rizells direkta frågor vill jag
säga att det för närvarande inte är aktuellt att upphäva
kravet på visering för medborgare i Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien. Den allmänna utformningen av
viseringspolitiken diskuteras fortlöpande inom EU
och Sverige deltar aktivt i den diskussionen.</pre><pre>Anf.  6  FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det
har hänt en hel del sedan jag började fundera över
vilka konsekvenser vårt krav på visum får för flyk-
tingar från Jugoslavien. Jag skall kanske säga jugo-
slaviska medborgare. På ett sätt kommer debatten
alldeles för sent - Jugoslavien är nu helt enkelt i krig
- men jag tror ändå att principerna är värda att dis-
kutera. Det kanske borde göras i helt andra situationer
i helt andra forum.
Det redovisas i svaret vad Sverige gör för att möta
den situation som har uppstått i Kosovo och omgi-
vande länder. Det är lovvärt, men jag tror ändå att det
bara är en mycket liten del av det vi borde göra och
kommer att få göra i framtiden. Eftersom statsrådet
tar upp de saker som nu händer i Kosovo vill jag
gärna replikera.
När jag i TV ser bilder från kriget ser jag sjuka,
gråtande, skadade människor som vadar i leran. Jag
ser barn som har förlorat allting som gör barndomen
trygg. Jag ser sådant som man tycker att ingen männi-
ska borde få uppleva.
Jag hör varningsropen från UNHCR:s personal
och från andra organisationer om brist på vatten, brist
på mat och risken för epidemier.
Jag undrar ibland om parollen om att hjälp på
plats och om att hjälpa i närområdet verkligen är det
enda rätta och om detta skall vara en så stor del av
våra hjälpinsatser.
Är dessa människor verkligen hjälpta där de sitter
i sin misär? Räcker det att bara en bråkdel av dem får
lämna katastrofen? Borde bara några av dessa i dub-
bel bemärkelse få fast mark under fötterna?
Det skall komma 5 000 flyktingar till Sverige. I
dag såg jag en rapport om att drygt 100 hade gått till
Tyskland och drygt 100 till Slovakien eller någon
annanstans. Så småningom skulle några fler plan
lyfta, bl.a. mot Sverige. Något antal angavs inte. I
denna katastrof, som rymmer nära nog en miljon
flyktingar, är det vad vi gör här i Sverige.
Jag vet att det är fantastiskt lovvärda och bra in-
satser som skall göras på plats. De är viktiga. Jag tror
inte att det görs för mycket på något av de områdena,
men det finns så många människor som lider just nu
som kanske borde vara i Sverige.
Det gäller inte direkt frågan om visumkrav, men
det gäller frågan om att få komma nära sin familj. Det
borde inte ifrågasättas någon gång att man, när man
är i trångmål eller i en nödsituation, söker sig till de
människor som står en nära. Det borde på alla vis
uppmuntras och åtgärdas. Ingen myndighet borde
någonsin säga: "Du får åka dit i stället, för vi har
ordnat det så".
Eftersom min fråga gällde visum är det bäst att jag
håller mig till det, annars blir jag kanske återförd till
ordningen.
Under nära ett år har det varit massflykt i Kosovo.
Sverige har i många olika sammanhang hänvisat till
visumkravet. I svaret sägs att det med fog kan antas
att konsekvenserna för Sverige av en mot det övriga
Europa avvikande praxis för enskilda länder skulle bli
omfattande. Jag frågar vilka konsekvenserna skulle
bli. Skulle de bli att människor i behov av asyl sökte
asyl, eller vad är det vi vill förhindra med visumkra-
vet?
Man kan säga att visumkravet inte spelar någon
roll i dag. Det är ytterst få som söker visum, och det
är ingen som får visum. Då kan man fråga om man i
krigssituationer verkligen skall ha visumkrav. Borde
det inte upphävas just när inre eller yttre konflikt
pågår på det sätt som sker i Kosovo nu?</pre><pre>Anf.  7  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Ja, visst kommer det för sent. Visst
skulle världssamfundet ha kunnat förutse det som nu
sker i mycket, men inte i allt. Det vi nu upplever är ett
hot mot det Europa som vi vill bygga upp inför 2000-
talet - ett Europa som bygger på tolerans, respekt för
minoriteter, mänskliga rättigheter och demokrati. Vi
ser också hur massiva brott mot mänskliga rättigheter
hotar freden, och vi får en massflyktsituation - den
värsta sedan andra världskriget.
I detta läge måste man ha någon ordning i den
humanitära verksamheten, så att inte alla enskilda
organisationer, alla nationella organisationer och alla
länder gör saker och ting som går på tvärs mot var-
andra. Man måste ha en ordning i det hela. Det är
därför FN:s flyktingkommissarie har fått uppdraget -
och i sådana situationer alltid har uppdraget - att ha
ledningsansvaret.
Det man har kommit fram till, och den politik som
världssamfundet, Sverige, EU och FN stöder i detta
sammanhang, är att man inte på något sätt skall göra
saker som leder till att Milosevics etniska rensnings-
politik kan genomföras. Jag talar om att börja skeppa
ut hundratusentals människor - alla flyktingar - till
Europa.
I stället har man beslutat - det är därför insatserna
görs på plats - att så många som möjligt skall stanna
kvar i närområdet. Jag kan också med ledning av
mina besök i området - både i Albanien och i Make-
donien - tala om att de allra flesta flyktingar vi talar
med inte vill någonting hellre än att återvända. De vill
återvända i säkerhet, och de vill gärna återvända med
stöd, så att det som har raserats kan byggas upp. De
vill återvända.
Det finns de som måste lyftas ut av medicinska
eller andra skäl framför allt från Makedonien, där
trycket är oerhört stort politiskt och etniskt. Det är
därför som flyktingkommissarien har sagt att det i
första hand är de som nu är i Makedonien som behö-
ver lyftas ut ur regionen. Det är det som vi lojalt föl-
jer.
Det betyder inte att människor inte kan söka asyl i
Sverige ändå. Det kan man göra, och det kommer att
behandlas i vanlig ordning. Det kan man göra på våra
ambassader, som jag nämnde. Man kan också söka
asyl om man kommer som spontanflykting till grän-
sen. Det rör sig nu om ett par hundra per månad för
Sveriges del.
Rätten till asyl finns där, men vi är lojala mot
flyktingkommissariens strategi. Det är en strategi som
vi naturligtvis också delar uppfattning om. Vi skall på
plats hjälpa så många som möjligt och försöka se till
att all den nöd som finns där lindras på bästa sätt.
Under tiden är vi beredda att ta emot upp till 5 000
flyktingar här.
Sverige har, vill jag gärna säga avslutningsvis,
genom de två Balkankrigen ställt upp väldigt mycket.
Vi har tagit emot flyktingar från f.d. Jugoslavien
motsvarande ungefär 1 % av vår befolkning. Vi har
satsat två miljarder kronor i humanitära och andra
insatser, och vi har bidragit med upp till 1 000 perso-
ner - t.ex. militärer och biståndspersonal. Vi är nu
också beredda att tillsammans med andra länder - det
skall också vara en solidarisk ansvarsfördelning -
framför allt stödja på plats och också bidra till en
kommande Marshallplan som kommer att behövas.
Vi kommer också att ta emot upp till 5 000 flyktingar
som behöver komma till vårt land.</pre><pre>Anf.  8  FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag håller naturligtvis med om att vi
skall ha en reglerad invandring, i den mån det går. Jag
håller också med om att det är viktigt att människor
får hjälp där de är när de behöver det. Men en del av
dessa människor är redan utskeppade. De är inte i
Kosovo. De är inte kvar i sitt hemland. De är redan
ute, men lider nöd där de är. De har det inte särskilt
bra på flyktingförläggningar vare sig i Kosovo eller
Albanien.
Om vi återgår till visumfrågan kan jag säga att jag
håller med om att det är viktigt att vi är samstämmiga
i Europa, i den mån det går att vara samstämmiga.
Men har Sverige gjort någonting för att förmå de
andra länderna att lätta på visumtvånget om det nu
inte går? Det skulle naturligtvis vara lättare. Fyller ett
visumtvång någon som helst funktion i en krigssitua-
tion? Skall vi ha det ändå?
Det är ju inte så att de som är laglydiga och ansö-
ker om visum får det. I dag - i en krigssituation - får
de det inte. Det innebär att det är totalt meningslöst.
Det pågår väpnad konflikt och etnisk rensning.
Det är en etnisk rensning som inte heller jag tycker att
vi skall medverka till, men jag menar inte att vi måste
bestämma oss för att alla som kommer hit skall stan-
na i Sverige. Vi kan ge tillfällig hjälp, men i större
utsträckning än vad vi har gjort hittills. Då tycker jag
att visumtvånget inte spelar någon roll. Det fyller
ingen som helst funktion. Skall vi ha det kvar? Skall
vi ha det så?
Om vi fortsätter med visumtvång i fredstid, gen-
temot länder som vi fortfarande inte på något sätt
krigar eller bråkar med, nekar vi ändå väldigt många
anhöriga och släktingar att komma hit.
Vi nekar sådana som har permanent uppehållstill-
stånd i granländerna att komma hit och besöka sina
släktingar. Vi nekar asiater som inte har en tanke på
att lämna sitt land att komma hit för att besöka släk-
tingar eller vänner. Det är väldigt mycket sådant som
händer - faktiskt. Det är möjligt att det är skillnad om
man söker här i Sverige eller om man söker på ut-
landsmyndigheter, men faktum är att det här inte
fungerar bra. Då kan man undra över om visumfrågan
är bra löst.
Sedan är det inte svårt att föreställa sig att det i
Jugoslavien finns oppositionella serber som kan be-
höva lämna Jugoslavien. De kan inte offentligt besö-
ka en ambassad för att begära visum. De kanske ock-
så har släktrelationer som är sådana att de inte vill
visa vad de har för sig. Skulle de behöva visum för att
lämna Jugoslavien? Det krävs det ju egentligen om
man inte vill resa som flykting.
Jag tycker att sådana här frågor borde kunna lösas
utan att man direkt gjorde så stor affär av det. Vi
lyfter på visumtvånget när en väpnad konflikt pågår.
Då kan det ändå finnas kvar, för jag vet att det finns
skäl för det. Det gör det. Men inte i den situation som
råder i Kosovo och Jugoslavien i dag.
Sedan vill jag återvända lite grann till det här med
hjälpen till Kosovo och Jugoslavien. Det är självklart
att vi skall hjälpa. Vi skall hjälpa där och vi skall
hjälpa här. Jag tror att vi är totalt samstämmiga i den
synen. Men samtidigt tycker jag inte att man kan tala
om en reglerad invandring när människor lider nöd.
Krig kan vanligtvis inte regleras. I nödsituationer
gäller det att hitta oprövade lösningar.
Om nu inte övriga EU-länder vill bifalla Sveriges
önskan att upphäva visumtvånget, skulle inte Sverige
ha kunnat göra det ändå? Jag tycker att det rimmar så
illa med våra humanistiska traditioner att vi skulle
stänga dörren för nödställda människor. Eller är vår
humanism en mycket tunn fernissa? Det är något som
vi ofta och gärna talar vackert om, men hur fungerar
det i verkligheten?</pre><pre>Anf.  9  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Man skall ha både hjärta och hjärna,
tycker jag. När vi har en situation med massflykt vore
det orimligt, tror jag, att ett eller två eller tre länder
skulle ta ansvaret för att ta emot flyktingar. Det skulle
för det första inte hjälpa. För det andra skulle det, om
det blev så, skapa en fullständigt ohållbar situation
som snabbt skulle kunna vända de positiva stämning-
arna så att det blev andra stämningar.
I stället måste vi ha ett annat system - inte minst
inom EU, som gör anspråk på att vara, och som är, ett
område av humanitet, rättvisa och demokrati. När den
här typen av massflyktssituationer uppstår skall man
ha en mekanism, en nyckel, som innebär en solidarisk
ansvarsfördelning: Nu ställer vi alla upp. Vi tar vår
del. Kanske kan det ske i förhållande till folkmängd,
och man kan också ta hänsyn till bruttonationalin-
komst och sådant.
Där är vi inte ännu. Men kommissionären Anita
Gradin har med svenskt stöd slagits i nästan två år för
att EU skall införa den här typen av gemensam soli-
daritet i massflyktssituationer. Vi måste komma dit-
hän. Vi måste ha ett sådant system framöver. I det
läge som nu råder är det närmast opinionen i de län-
der som har varit negativa till den här nyckeln som
har tvingat fram att man har tagit emot flyktingar på
tillfällig basis. Denna nyckel skulle betyda att man
skulle kunna ställa upp i hela EU och att man skulle
ge tillfälligt skydd. Det är detta det handlar om.
Tills vi har fått den situationen får vi tillsammans
med FN:s flyktingkommissarie och andra försöka
hantera den här situationen. Men det vore ingen bra
politik, tror jag, på något sätt att man upphävde vi-
sumtvånget i den här situationen. Det skulle inte
hjälpa ändå.</pre><pre>Anf.  10  FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Min fråga kvarstår ändå. Om vi-
sumtvånget inte spelar någon roll här, visum kan
varken begäras eller fås, så tycker jag inte att det
fyller någon funktion. Därför tycker jag att man borde
lätta på det i den här situationen. Och min fråga kvar-
står: Har Sverige gjort någonting för att inom EU
lätta på visumtvånget - helst naturligtvis för alla
länder? Skulle det vara möjligt att göra det? Vad
säger EU om det?
Den här situationen är ju olik alla andra situatio-
ner. Medan gräset växer dör kon. Flyktingar kan inte
välja på reglerad invandring. Det är det jag är ute
efter. Det kanske är tråkigt att behöva ha en oreglerad
invandring i en sådan här situation, men till någon del
måste man ju ha det. Det är ofrånkomligt.</pre><pre>Anf.  11  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det finns ingen motsättning mellan
viseringstvång och rätten att söka asyl. Vi kan inte
komma tillbaka till tiden före första världskriget då
man kunde resa i hela Europa utan någon som helst
identitetshandling. Vi är inte där nu på grund av att vi
har haft två världskrig och på grund av att vi har stor
arbetslöshet. Man måste ta hänsyn också till den
inhemska situationen.
Men att viseringstvånget skulle hindra rätten att
söka asyl är inte riktigt. Tänk bara på det förra Bal-
kankriget, i Bosnien. Då kom det över 90 000 asylsö-
kande till Sverige, och de allra flesta fick också per-
manent uppehållstillstånd. Där var inte viseringst-
vånget något hinder, tvärtom.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 1998/99:278 om lant-
brukets villkor</pre><pre>Anf.  12  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Per-Samuel Nisser har frågat mig vil-
ka åtgärder jag avser att vidta för att svenska lant-
bruksföretagare skall få samma förutsättningar som
konkurrerande företagare i andra länder och när kon-
kreta besked kommer om att ta bort de särskatter som
belastar svenskt lantbruk.
Regeringens målsättning är att hela Sverige skall
leva. I regeringsförklaringen slogs det fast att
"avfolkningen av landsbygden skall motverkas ge-
nom god infrastruktur, ett brett och varierat näringsliv
och ett konkurrenskraftigt jordbruk." Detta skall bl.a.
ske genom att "Jordbruket skall ges villkor som är
likvärdiga med andra näringars."
För att kunna göra en rättvis jämförelse med andra
producenters förutsättningar måste man göra en
sammantagen bedömning av pris-, stöd- och kost-
nadsnivåer.
Ofta används Danmark som jämförande exempel
när LRF redovisar att vissa skatter är högre i Sverige
än i Danmark. Om en sammantagen bedömning görs
blir bilden en annan. De danska bönderna har samti-
digt kostnader som inte jordbruket i Sverige har.
Fastighetsskatten är en sådan. Likaså är skatten på
bekämpningsmedel betydligt högre i Danmark än i
Sverige.
Även i ett prisperspektiv finns många fördelar för
Sverige. Vi har de lägsta markpriserna i Europa. För-
visso är den nuvarande skatten på el högre i Sverige
än i Danmark, men våra låga elpriser gör att elkost-
naden totalt sett ändå är 10 % lägre i Sverige. Det
svenska elpriset är i dag lägst i hela EU. I Tyskland är
elpriset nästan tre gånger det svenska.
Ytterligare ett perspektiv är att se på stödnivåer.
Exempelvis är miljöstödet sju gånger så stort i Sveri-
ge som i Danmark.
Regeringen avser emellertid att vidta åtgärder för
att uppfylla målet i regeringsförklaringen. För två
veckor sedan presenterade regeringen årets ekono-
miska vårproposition. I den förklarar vi att det finns
anledning att överväga att skattemässigt jämställa
jordbruket med industrin. Det skattebortfall som en
ändring medför bör finansieras inom energiskatte-
systemets ram.
Regeringen anser att en skatteförändring för jord-
bruket med fördel kan ske i ett större energipolitiskt
sammanhang. Jordbrukets energibeskattning kan
aktualiseras i samband med de pågående överlägg-
ningarna om skattepolitikens framtida utformning
mellan samtliga riksdagspartier.
Detta är en signal till Sveriges bönder att rege-
ringen framöver ämnar förbättra jordbrukets konkur-
rensförhållanden.</pre><pre>Anf.  13  PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.
Frågan om lantbrukets särskatter, som den här inter-
pellationen handlar om, har ju diskuterats under lång
tid. Svenskt lantbruk har i dag stora lönsamhets-
problem. Inom flera områden har de svenska lantbru-
karna betydligt högre kostnader än företag i andra
länder. Det gäller elskatt och dieselskatt. Det gäller
avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. I
debatten kallas ju det här ofta för "ryggsäcken".
Svenskt lantbruk har inte bara ett tufft klimat att
slåss mot utan även en regering som inte gör nog med
förbättringar för den här näringen. För mig är det
svårt att förstå att en regering inte gör allt för att en så
betydelsefull näring skall få samma förutsättningar
som företag i konkurrerande länder.
Lantbrukets roll för landet och landsbygden är
mycket stor. Det skapar många arbetstillfällen, inte
bara på själva lantbruksföretagen utan även inom
livsmedelsproduktion, maskintillverkning, verkstäder,
byggföretag m.m.
Skall vi ha en levande landsbygd med boende, af-
färer, skolor, lantbrevbärarservice och öppna land-
skap är lantbrukarna och bönderna en av förutsätt-
ningarna. Lantbruksföretagens betydelse för att alla
skall få en bra kvalitet vad gäller livsmedel, både
miljömässigt och näraproducerad, är mycket viktigt.
Även i frågan om hur vi skall producera energi i
framtiden kommer jordbruket att spela en central roll.
Lantbruksföretagens betydelse, som jag här har
beskrivit, hoppas jag och tror att jordbruksministern
håller med mig om. I detta perspektiv måste den
svenska lantbruksnäringen ges rimligare förutsätt-
ningar. Politikers roll är inte att skapa en marknad
eller att styra enskilda företag. Men dock skall vi
politiker genom beslut ge rimliga och rättvisa förut-
sättningar för företagen att verka.
I riksdagen driver vi moderater frågan om att sän-
ka särskatterna så att svenska lantbruk får liknande
spelregler som kollegerna inom EU. Av det svar jag
fått på interpellationen från statsrådet får jag känslan
av att statsrådet anser att skillnaden mellan svenska
lantbruksföretag och motsvarande i andra länder inte
är så stor. Det ställer jag mig frågande till. Man kan
på område efter område se att särskatterna är betyd-
ligt mer betungande för Sveriges bönder.
I svarets avslutning skriver statsrådet:
"Regeringen avser emellertid att vidta åtgärder för att
uppfylla målet i regeringsförklaringen." Detta skall
ske genom att jordbruket skall ges villkor som är
likvärdiga med andra näringars. Statsrådet skriver
också i avslutningen: "Det finns anledning att över-
väga att skattemässigt jämställa jordbruket med in-
dustrin." Det var just om detta som interpellationen
och frågorna i den gällde.
Jag tycker inte att jag fick ett svar på en av de frå-
gorna, och jag vill därför åter ställa den till statsrådet.
När kommer konkreta besked om att ta bort de särs-
katter som belastar svenskt jordbruk? Kommer de
beskeden under detta år?</pre><pre>Anf.  14  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Får jag börja med att säga att jag de-
lar synen på svenskt jordbruk. Jag tror att det är en
viktig framtidsnäring. Ju mer internationaliserade vi
blir, desto mer kommer vi att inse och förstå att mat-
produktion och fördelning av produktionen är en av
världens absolut viktigaste frågor.
Där kan Sverige spela en viktig roll, inte som i
första hand producent och exportör av mat, utan ge-
nom att driva en politik som gör att andra länder, och
då tänker jag framför allt på länder i tredje världen,
får en chans att också de producera sin egen mat. Det
skall inte vara som nu att EU via exportsubventioner
skall dumpa sitt överskott, inklusive det svenska, på
tredje världens marknader. Det gör att landsbygden
där inte kan överleva, eftersom det är dyrare att pro-
ducera sin egen mat än att köpa billiga dumpade EU-
maten.
Jag tror att vi kanske är överens om vikten av ett
jordbruk, och ett bra och miljömässigt fint sådant. Det
tycker också våra bönder. I den allmänna offentliga
debatten får man nu intrycket av att de dignar under
bördor och inte har någon framtid. Men frågar man
enskilda bönder - och det är gjort i den s.k. lant-
bruksbarometern - visar det sig att de ser positivt på
sin framtid.
Jag kan i mitt hemlän Jämtland se att man där har
en mycket stor investeringsvilja. Det har naturligtvis
också att göra med att det är just nu är gynnsamt att
investera på grund av den låga räntenivån. Man tror
alltså på en framtid och att det är en framtidsbransch.
Egentligen tycker jag att vi politiker när vi debatterar
skulle ta fasta på det. Det betyder mycket psykolo-
giskt hur vi säger och vilken bild vi för ut.
LRF har dessvärre lyckats föra ut bilden att det är
så oerhört stora pålagor. Jag skall bara ta ett ytterliga-
re exempel. När man säger att skatten på el är högre i
Sverige än i Danmark, eftersom man jämför med
Danmark, är det visserligen sant. Men det intressanta
för bonden måste ändå vara det totala priset på el, och
det är lägre i Sverige än i Danmark. När man tar den
helhetsbilden blir jämförelsen något skev.
Skatt på bekämpningsmedel är högre i Danmark
än i Sverige. I Danmark är växtskyddsavgifterna 13-
27 % av priserna. I Sverige är de 4 %. Vi har ett
högre miljöstöd, osv. Tänk om vi i stället för att i ett
destruktivt perspektiv bara inrikta oss på denna rygg-
säcksdebatt kunde föra ut att det faktiskt också finns
fördelar med den svenska politiken och det svenska
systemet. Jag tror att vi skulle gynna det svenska
lantbruket genom att göra detta.
Sedan tog Per-Samuel Nisser upp att vi inte skall
styra de enskilda företagen utan skapa förutsättningar
för att det skall gå bra för dem. Det är precis det vi
gör med politiken, en politik som den här regeringen
försöker att förändra. Nu styr vi de enskilda företa-
gen. De är helt beroende av politiska beslut. Jag talar
nu om jordbruket. Precis som för övriga näringar vill
vi att det skall bli mer av marknadsinslag och mer av
marknadsanpassning i jordbrukspolitiken.
Det betyder också att diskussionen om jordbruket
i Sverige mer borde handla om bönderna som företa-
gare. Det är också en del som LRF mycket riktigt är
inne på. Men också i den offentliga debatten måste
det handla om att bönderna är företagare. Sedan kan
vi diskutera vad de producerar. De producerar mat, ja.
Men jag är övertygad om att i framtiden kommer våra
svenska lantbruk också att producera andra saker:
öppna landskap, biologisk mångfald, djur som vi ser
när vi är ute, osv.</pre><pre>Anf.  15  PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns
mycket positivt i jordbruket. Det är en framtidsnäring
både i Sverige och internationellt. Det är jag överty-
gad om. Men det finns också många problem. Det är
det som vi som politiker skall försöka ändra på. Vi
kan inte och skall inte påverka själva marknaden.
Men vi skall försöka fatta beslut här i riksdagen för
att förbättra för näringen.
Statsrådet sade att hon hade träffat många lant-
brukare. Det har också jag gjort. Den senaste tiden
har jag träffat många både i det län jag kommer ifrån,
Värmland, och i andra länd. Många håller just nu på
med vårbruket. I södra Sverige är man i stort sett klar,
och i Mellansverige är man i full gång. Alla jag träf-
far har ändå en oro för framtiden.
Det han handla om själva marknaden, priser på
mjölk, spannmål, kött och fläsk. Många undrar vad
som kommer att hända inom EU framgent för jord-
bruket och hur det kommer att påverka svenska lant-
bruksföretag. Men många frågar också om ryggsäck-
en. När försvinner den? När tas den bort? De tycker
att det är orättvist och orimligt att de skall ha en eko-
nomisk belastning som snedvrider konkurrensen.
Det är många som sitter på traktorer runt om i
Värmland och i hela landet i vårbruket. De oroar sig
över hur framtiden skall se ut. Den här diskussionen
om särskatterna har pågått så länge att många faktiskt
misströstar. Jag tror att det vore oerhört viktigt om
statsrådet kunde ge en signal att förändringar säkert
kommer under detta år, och inte bara säga att diskus-
sioner förs, eller som det står i skrivningarna: Det
finns anledning att överväga förändringar.
Här behövs konkreta besked om i vilken riktning
regeringen tänker gå. Svenskt lantbruk och svensk
landsbygd behöver det. Jag hoppas att statsrådet och
regeringen kommer att arbeta för att ta bort ryggsäck-
en som belastar svenskt lantbruk och att det snart
kommer konkreta besked. Frågan blir den som jag
ställde i förra omgången: Kommer det konkreta be-
sked under detta år?</pre><pre>Anf.  16  CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Vi var här inne på frågan om rygg-
säcken. Jag har en liten fråga att ställa angående den.
Jag såg i senaste numret av Land rubriken Persson
vill lyfta av lilla ryggsäcken. Det har den senaste
tiden diskuterats mycket om el- och oljeeldnings-
skatter. Där har vi förstått att regeringen nu är villig
att fatta ett beslut under detta år om just el- och olje-
eldningsskatterna.
På en fråga av Land säger ministern: Jag räknar
med att frågan skall lösas ut under året. Då frågar
man sig: Vad menas med att "lösa ut"? Att det skall
bli ett resultat i skattesamtalen? Vi har sagt att lant-
bruket skall likställas med annan industri. Det betyder
att dessa skatter skall ned. Man hänvisar här till skat-
tesamtalen.
Om man nu inte når så långt i skattesamtalen som
vi naturligtvis hoppas på, kan vi få någon garanti att
det åtminstone i denna fråga kommer ett konkret
förslag i höst?</pre><pre>Anf.  17  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! När kommer förslaget? är den samla-
de frågan ni har. Jag önskar att jag kunde säga: Det
kommer den 3 augusti eller den 1 juli. Men jag kan
inte det, av det skäl vi hörde här. Detta är en diskus-
sion som förs mellan alla partier. Den här frågan
ingår i den större diskussionen om skatterna i framti-
den. Jag sitter ju inte med i den diskussionen. Den
förs mellan de olika partiföreträdarna och vår nya
finansminister. Han har lovat att han skall speeda upp
takten i skattesamtalen. Jag hyser goda förhoppningar
om att detta skall kunna lösas ut under det här året
definitivt, kanske t.o.m. inom en relativt snar framtid.
Jag är inte bekymrad. Det kommer att lösa sig.
Det betyder alltså att det blir ett besked. Sedan blir
nästa fråga när det skall träda i kraft, men det är ju
beskedet som efterlyses. Jag har som sagt goda för-
hoppningar om att detta skall kunna ske inom en
relativt snar framtid.
Det är ju aldrig lätt att tala om rättvisa inom EU.
Vi har visserligen en gemensam jordbrukspolitik,
men det betyder ju inte att den är likadan i alla delar.
Det skall vi kanske vara glada för. De olika länderna
har ju trots allt ganska olika förutsättningar. Det som
är bra politik i detaljerna för Spanien kanske inte är
det för norra Sverige. Det gör att vi kan anpassa vår
politik lite grann efter klimatförutsättningar och andra
förutsättningar och variationer som råder inom de
olika EU-länderna.
Vi har ju inte en harmoniserad skattepolitik. Där-
för blir det lite olika skatt och lite olika avgifter. Den
s.k. lilla Björk togs upp i förhållande till den s.k. stora
Björk. Den s.k. lilla Björk rör ju el och eldningsolja.
Det är ju det som vi diskuterar.
Jag avvisar att skatt på t.ex. bekämpningsmedel
och handelsgödsel skall tas bort. Jag tycker att det
vore att ge alldeles fel signal. I det ligger ju den unika
svenska modellen. Vi har ju styrt med avgifter och
lagar och genom opinions- och upplysningsarbete.
Tillsammans med våra jordbrukare har vi ju kommit
så långt i Sverige med de här olika styrinstrumenten.
Att ta bort skatten på bekämpningsmedel och han-
delsgödsel skulle ju vara att ta bort en styrmekanism.
Det är jag inte villig att göra.
Det vi talar om nu är energiskatterna. Det var ock-
så de som avsågs i regeringsförklaring när vi där sade
att jordbruket skall ges med andra näringar, och det
skall läsas svenska näringar, likvärdiga villkor. Det är
inte likvärdiga villkor i dag när skatten på el och
eldningsolja är högre i jordbruket jämfört med t.ex.
den intilliggande tillverkningsindustrin.</pre><pre>Anf.  18  CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Låt oss uppehålla oss vid energiskat-
terna. I höstens alla debatter hörde vi från olika de-
battörer, bl.a. från Socialdemokraterna, att det kom-
mer konkreta förslag i vårpropositionen. Jag anser
inte att det har kommit, utan man skjuter det på fram-
tiden.
Ministern säger också att det pågår diskussioner
mellan alla partierna. Men enligt vad jag har förstått
är ju era samarbetspartner överens i den här frågan.
Miljöpartiet har sagt att de är positiva till att plocka
bort de här skatterna. Det har även Vänsterpartiet
gjort, och faktiskt också företrädare för Socialdemo-
kraterna. Därför har jag lite svårt att förstå vad man
väntar på och varför man skall fortsätta att diskutera
när parterna är överens.
En relativt snar framtid är också ett ganska diffust
begrepp. Jag hoppas att vi skall kunna få ett besked
av ministern här i dag att det kommer i höst.</pre><pre>Anf.  19  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag vet inte vem som har lovat att det
skulle komma ett preciserat förslag i vårpropositio-
nen. Det får stå för den personen i så fall.
Sedan säger Caroline Hagström att våra samar-
betspartner är intresserade och positiva till detta. Men
det räcker ju inte. Vi har brutit ut skatterna ur det
samarbetet. Där vill vi få en bredare uppgörelse till
stånd. Det handlar ju inte enbart om energiskatterna
för jordbruket utan om inkomstbeskattning, företags-
beskattning, aktiebeskattning och alla andra skatter
som vi har. Vi vill ha en helhetslösning och inte bryta
ut en liten del och diskutera den med några partier. Vi
önskar en bred lösning - så bred som det nu går i
denna parlamentariska situation - på hela skattesidan.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1998/99:283 om
djurskydd och livsmedelskvalitet</pre><pre>Anf.  20  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Sven Bergström har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att motverka inträ-
det av belgisk blå i Sverige samt om jag avser att ta
några initiativ inom EU för att söka höja ambitioner-
na när det gäller livsmedelskvalitet och konsument-
skydd.
Svensk djurhållning präglas av ett gott djurskydd
och en god djurhälsa. Från svensk sida anser vi att det
är mycket viktigt att ställa krav på djurskydd och etik
inom lantbrukets djurhållning och att ett sådant syn-
sätt skall genomsyra det svenska arbetet inom EU.
Tingsrätten i Helsingborg har i ett brottmål frågat
EG-domstolen hur EG-rätten skall tolkas när det
gäller avel med nötkreatur. EG-domstolen har i sin
dom svarat att Sverige inte har rätt att förbjuda avel
med ett nötkreatur som har godkänts för avel i en
annan medlemsstat. Sverige måste följa EG-
domstolens tolkning av EG-rätten. EG-domstolens
dom går inte att överklaga.
Det betyder emellertid inte att den svenska kam-
pen mot avel med nötkreatur med genetiska defekter
har avstannat. Jag kommer att fortsätta arbeta för att
det svenska synsättet på avel och djurskydd får ge-
nomslag i EU. Gemenskapsreglerna om avelsvärde-
ring måste i större utsträckning än i dag ta hänsyn till
djurens välbefinnande.
Det råder en stor enighet i Sverige om att nötkre-
atur med anlag för muskelförstoring inte hör hemma
här. Den uppfattningen företräds av bl.a. konsumen-
torganisationer, djurskyddsorganisationer, veterinä-
rer, mjölk- och köttproducenter, slakterier och Lant-
brukarnas Riksförbund.
Säkra livsmedel handlar trots allt inte bara om vad
producenterna tillhandahåller. Det handlar också om
att konsumenterna lär sig vad sunda livsmedel är och
kräver att få tillgång till dem. Jag vill påminna om att
konsumenten har makt; en makt som kan användas
till att ställa krav på producenterna. Ett sådant krav
kan t.ex. vara att få veta om köttet i butiken kommer
från genetiskt defekta djur eller ej.
Den svenska livsmedelspolitiken har som mål att i
konsumenternas intresse verka för säkra livsmedel av
god kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen och
bra matvanor. Från svensk sida har det framhållits,
och kommer även i det fortsatta EU-arbetet att fram-
hållas, att det finns ett tydligt samband mellan det sätt
på vilket jordbruket och djurhållningen bedrivs och
kvaliteten hos de livsmedel som produceras.
Inom gemenskapen har konsumenten en viktig
ställning och arbete pågår i många olika sammanhang
för att säkerställa att konsumenterna får tillgång till
säkra livsmedel. Kommissionen har nyligen lagt fram
en handlingsplan för konsumentpolitiken fram till år
2001, där det bl.a. anges att konsumenternas inflytan-
de över besluten inom livsmedelsområdet skall stär-
kas. Sverige driver aktivt konsumentintressen och
frågan om ökad konsumenthänsyn inom EU.
Jag anser att det är betydelsefullt att ha en fortlö-
pande dialog med berörda intresseorganisationer, i
synnerhet när det gäller djurskydd, livsmedelssäker-
het och konsumentskydd. Det är viktigt med en sam-
syn i dessa frågor för att vi framgångsrikt skall kunna
driva dem och för att konsumenterna skall kunna
känna förtroende för våra livsmedel.</pre><pre>Anf.  21  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva-
ret på min interpellation om belgisk blå. Bakgrunden
till min interpellation är att Jordbruksverket i Jönkö-
ping den 22 april tvingades att ändra sina föreskrifter
om djurskyddskrav efter ett utslag i EG-domstolen
som innebär att det är fritt fram att arbeta med rasen
belgisk blå också i Sverige. Den har ju kallats mons-
terdjur och monstertjur.
Jag är övertygad om att både Margareta Winberg
och jag tycker att det här är eländigt, dumt och tvivel-
aktigt.
Frågan är då vad man kan göra åt detta. Jag hade
hoppats att Margareta Winberg skulle kunna ha något
initiativ att redovisa här i riksdagen i dag. Jag är
ganska säker på att alla berörda i Sverige tycker att
det är mycket tråkigt att vi tvingas retirera.
För de okunniga kan det berättas att belgisk blå är
stora djur med defekta gener i dubbel uppsättning,
som ger särskilt stora, kraftigt förstorade muskler och
svåra kalvningar. Kalvning kan inte ske på normalt
sätt, utan man tvingas till kejsarsnitt. Skelettet är
vekare, och de inre organen är starkt tillbakabildade.
Det förstår ju alla att det här strider grovt mot det
som är tradition i Sverige, nämligen god djurhälsa,
god djuromsorg och höga krav.
Jag tycker att det svar jag har fått tyvärr andas lite
uppgivenhet. Jag frågar alltså vilka åtgärder ministern
är beredd att vidta för att motverka inträde av belgisk
blå. Det svar jag får är att Sverige och den svenska
regeringen och Margareta Winberg avser att fortsätta
i sitt arbete. Det är väl gott och väl, men på vilket
sätt? Med vilken framgång? Med vilka initiativ?
På fråga två, om jordbruksministen avser att ta
några initiativ inom EU för att söka höja ambitioner-
na, är svaret ungefär detsamma.
I svaret redovisar också Margareta Winberg att
det här egentligen också är en konsumentfråga. Det
håller jag med om. Men det är ju lite grann att retire-
ra. Konsumenter och producenter är ju alldeles eniga.
De har gjort uttalanden gemensamt, där de talar om
att de tar avstånd från belgisk blå, att de inte vill ha in
den. Vad de behöver är naturligtvis stöd från stats-
makterna. Blir det tillåtet att arbeta med avel med
belgisk blå kommer det att finnas äventyrare och
sådana som tror sig kunna göra kortsiktiga ekonomis-
ka vinster. De kommer att försöka introducera avel.
Då hjälper det inte, är jag rädd för, om Lantbrukarnas
riksförbund, mjölk- och köttorganisationer och kon-
sumenter tillsammans gör allt de kan. Marknaden har
en förunderlig förmåga att ändå ta till sig sådant här.
Det kan finnas intressen som vill främja detta och
som tror sig kunna göra snabba pengar.
Då är det lite uppgivet, tycker jag, att säga att det
här också är en konsumentfråga, därför att vi vet vad
konsumentorganisationerna tycker. Dock talar ju inte
konsumentorganisationerna för alla konsumenter. Det
finns säkert också konsumenter som tittar mer i plån-
boken än på kvalitet och djuromsorg. Jag tycker att vi
som politiker inte kan förlita oss på att konsumenter-
na skall välja rätt, och retirera och säga: Okej då, vi
tvingas att acceptera att belgisk blå har trängt sig in,
men vi får förlita oss på konsumenterna.
Jag skulle gärna vilja höra lite tydligare, kraftful-
lare och lite mer precist från Margareta Winberg: Vad
avser den svenska regeringen att göra? Avser man
t.ex. att försöka samordna uppträdandet med Dan-
mark och Finland, som ju har en likartad syn på djur-
hälsa och djuromsorg, för att få kraft bakom orden i
EU? Eller finns det några andra tankar från regering-
en om hur man skall kunna sätta kraft bakom orden
när det gäller att förhindra inträdet av belgisk blå i
Sverige?</pre><pre>Anf.  22  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Vad jag gjorde direkt när det här blev
klart, när domen kom till vår kännedom, var att ta upp
den här frågan inom EU. Jag tog upp den på ett mi-
nisterråd. Jag ifrågasatte det rimliga i att denna djur-
ras skulle om inte få finnas så ändå få exporteras till
de länder som liksom Sverige hade haft ett förbud -
och sperman likaså. Jag fick inte särskilt många bifall
till den propån. Jag fick i synnerhet kraftigt mothugg
från Belgien, naturligtvis, eftersom denna ras i Belgi-
en anses som en nationell stolthet. Det visar lite grann
hur svårt det här.
Det visar också hur svårt det är att inom EU få till
stånd en gemensam syn på djurskydd. Det är inte
första gången som jag upplever att olika länder på
grund av tradition och kultur har olika syn på vad ett
gott djurskydd är.
Lojalitetsplikten bjuder nu att vi inte agerar på ett
sätt som står i strid med domen från EG-domstolen i
det här målet. Skall man göra något juridiskt handlar
det om att förändra EU:s regelverk så att detta blir
förbjudet, så som vi hade det förut. Det finns inte stöd
för det i dag, tyvärr.
Det är klart att vi kommer att fortsätta att driva
detta, men inte i ministerrådet. Det har jag tagit upp
en gång, och jag inser att det är ett ganska kompakt
motstånd. Då får man driva det på andra vägar. Vi
driver t.ex. konsumentfrågor i olika internationella
organ. I konsumentfrågan och det perspektivet får
man lägga in den här typen av djuromsorg, och det
gör vi. Vi driver det inom FAO och inom WHO, i
båda de två organisationerna. Vi driver det också i ett
antal arbetsgrupper som vi sitter i. Sverige har ju en
negativ uppfattning om belgisk blå, och det präglar
alla våra ledamöter i olika arbetsgrupper och i olika
internationella organ. De för fram det här överallt där
de sitter.
Sedan är det också så att veterinärförbundet har
rekommenderat sina medlemmar att inte medverka
vid inseminering av sperma från belgisk blå. Skanek,
det sydsvenska slakteriföretaget inom Scan, har fått
en förfrågan om att slakta djur med inblandning av
belgisk blå. Man säger nej till det.
Det handlar nu mycket om att hålla tummen i
ögat, när vi nu inte har de juridiska verktygen. Det
handlar om att hålla tummen i ögat och att hålla de-
batten uppe, så att de olika aktörerna på livsmedels-
marknaden fortsätter att hålla fast vid sin uppfattning.
Och den vet vi ju är väldigt enhällig i dag.</pre><pre>Anf.  23  SVEN BERGSTRÖM  (c):
Fru talman! I sakfrågan är vi helt eniga, Margareta
Winberg och jag, liksom konsumentorganisationer
och producentorganisationer här i landet.
Men problemet är ju att nu har man stöd i lagen
och ett domstolsutslag i EG-domstolen som gör att
man kan hävda att vi har rätt att jobba med avel på
belgisk blå. Det är då jag vill efterlysa vad regeringen
gör i det här läget. Då säger Margareta Winberg att
hon har tagit upp det här, men hon har inte fått bifall
till sin propå.
Då är frågan: Skall man ge upp eller finns det
andra vägar att driva det här? Jag tycker att i det här
läget är det väldigt viktigt att regeringen vässar argu-
menten och talar om bakgrunden till varför vi ser
saker på det här sättet i de nordiska länderna, i syn-
nerhet i Sverige. När vi har så kraftfullt stöd både av
konsumenter och producenter så ger ju det en styrke-
position för regeringen att agera från.
Då efterlyser jag lite mer engagemang, lite mer
konkreta initiativ från regeringens sida. Det är ju t.ex.
en möjlighet att förbereda agerandet genom att för-
ankra ståndpunkter i andra länder som ligger oss nära.
Jag har hänvisat till Danmark och Finland tidigare.
Jag tror att där har vi goda möjligheter att få stöd för
det här synsättet.
Margareta Winberg sade sedan att det finns andra
motståndsfickor, alltså andra sätt att hejda det här: att
inte slakta djur, att inte inseminera osv. Det är ju
naturligtvis också användbara metoder. Men jag kan
tänka mig det läge som uppstår när en jordbrukare
ringer och anmäler att han har tre tjurar till slakt.
Slaktbilen kommer. Är det då den stackars chauffören
som skall bedöma: Är det här belgisk blå? Är det
någon mittemellankorsning? Är det en tredjedel bel-
gisk blå, eller vad är det? Om djuret sedan kommer in
till slakteriet, vem är det där som skall avgöra? Vem
tar de merkostnader som kan bli av att man faktiskt
inte får slakta? Man har ju stöd i lagen, i EG-
domstolen. Då kommer det att uppstå betydande
gränsdragningsproblem, och det kommer att bli pro-
blem för dem som ställs i den här situationen.
Därför är det mycket olyckligt att vi har fått det
här utslaget, som i och för sig inte var helt oväntat.
Margareta Winberg och jag stod ju på samma sida
inför EU-valet och varnade för just den här typen av
effekter som kunde komma. Vi kommer att tvingas
att retirera. Vi kommer att tvingas att acceptera sämre
djurhälsa på en rad områden.
Vi vet att den här veckan pågår det förhandlingar i
Kanada som kan innebära att också den genmodifie-
rade maten tar steg framåt. På område efter område
tvingas vi att kapitulera. Det här är oerhört negativt,
naturligtvis, och inte särskilt kul. Därför hoppas jag
att regeringen - och med riksdagens stöd, det är jag
säker på - har mer att ge än att bara säga att man
kommer att arbeta vidare med frågorna. Jag hoppas
att Margareta Winberg kan redovisa mer konkreta
initiativ för att få genomslag för det svenska synsät-
tet, som har så starkt stöd i opinionen.</pre><pre>Anf.  24  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Självklart skall vi inte kapitulera.
Skulle vi göra det skulle vi därmed säga: Nu vill vi
inte vara politiker längre. Är man politiker handlar
det om att man vill förändra, också på det här områ-
det. Jag har verkligen inte kapitulerat i den här frå-
gan.
Problemet är ju att det finns en skillnad i synen på
avel när det gäller svensk avel och avel i andra län-
der. Svensk husdjursavel inriktar sig på mer än bara
produktionsegenskaper, t.ex. motståndskraft mot
sjukdomar, hög fruktsamhet, sund konstitution, få
kalvningsproblem och låg kalvdödlighet. Det var
därför som vi inte ville ha in den. Nu har vi fått in
den, och då har Jordbruksverket gett ut instruktioner
om detta. I dessa instruktioner finns det något som
förhindrar det som Sven Bergström talade om, nämli-
gen om det är en tredjedel eller en fjärdedel Belgian
blue. Det kommer inte att inträffa, eftersom det av
instruktionerna framgår att djuren måste vara renrasi-
ga för att få avlas. De måste också vara godkända i
annat land inom EU. Det betyder att om man får en
kalv som är en blandning mellan Belgian blue och en
annan ras får man inte använda den kalven i sin tur
för avel. Detta är något som inte är uppmärksammat
så mycket i Sverige. Detta är ju ett sätt att tolka EG-
domen väldigt strikt, och som jag hoppas skall hålla.
I Sverige har vi ett frivilligt system för märkning
av kött som började gälla den 1 juli 1998. Vi håller
också på att bereda en obligatorisk märkning, och det
gör vi i hela EU. Köttet skall märkas med ursprungs-
land, men vi diskuterar också om köttet skall märkas
på något sätt utöver detta för att konsumenten skall
veta vad det är för kött som han eller hon köper, t.ex.
hur kon eller tjuren är uppfödd. Det kan ju vara en
lämplig upplysning i märkningssammanhang.
Det är viktigt att ha båda aspekterna med, både
vad vi som politiker kan göra på den ena eller andra
arenan, men också framhålla vad konsumenterna
faktiskt kan göra, särskilt i det läge som vi nu är i, där
de juridiska metoderna eller redskapen inte står på vår
sida i detta fall. Då får man försöka att förändra dem,
men det är ett arbete på lång sikt. Jag inser det efter
att ha lyssnat på mina kolleger. Och då måste man
också göra något på den andra arenan, nämligen på
konsumentarenan.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellationerna 1998/99:229
och 247 om den högre utbildningen i västra Sveri-
ge</pre><pre>Anf.  25  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Marianne Andersson har i en inter-
pellation ställt ett antal frågor till mig. För det första
vad jag avser att göra för att höja utbildningsnivån i
Bengtsfors. För det andra vad jag avser att göra för att
höja utbildningsnivån i Västra Götaland med särskild
betoning på Dalsland, Norra Bohuslän och Nordöstra
Skaraborg som har låg utbildningsnivå. För det tredje
på vilket sätt jag är beredd att jämställa utbildnings-
utbudet i form av såväl platser som resurser i Västra
Götaland med övriga regioner. För det fjärde om jag
är beredd att ta hänsyn till Västra Götalands nuvaran-
de låga antal läkarutbildningsplatser vid eventuell
satsning på fler utbildningsplatser.
Inger René har frågat mig vilka åtgärder jag avser
att vidta för att resurserna för högskoleutbildningen i
Västsverige skall komma i paritet med landet i övrigt.
Eftersom frågeställningarna i interpellationerna är
i princip likalydande vill jag ge ett gemensamt svar.
Utbildningspolitiken måste vara långsiktig och ge
så goda förutsättningar som möjligt för högre studier
oavsett var i landet man bor. Alla statliga högskolor
och universitet har ett nationellt utbildningsuppdrag.
Det som har hänt i Bengtsfors är olyckligt och har
drabbat en hel bygd. Därför avser regeringen att av-
sätta ytterligare resurser till regionen. De platser inom
designområdet vid Stenebyskolan som i budgetpropo-
sitionen för år 1999 planeras integreras i Göteborgs
universitet fr.o.m. år 2000, utökas nu med ytterligare
10 platser till totalt 70. Vidare undersöker vi möjlig-
heten att andra lärosäten i Västsverige förlägger yt-
terligare högskoleutbildning såsom distansutbildning
eller decentraliserad utbildning till Bengtsfors. Även
inom kunskapslyftet har de speciella problemen i
Bengtsfors uppmärksammats.
På Marianne Anderssons andra och tredje fråga,
samt Inger Renés fråga, vill jag ge ett samlat svar.
Stora insatser har gjorts för att genom ökad tillgäng-
lighet höja utbildningsnivån i hela Sverige. 68 000
nya högskoleplatser under 1997-2000 och ytterligare
20 000 platser för 2001-2002 föreslås nu i vårpropo-
sitionen. Kunskapslyftet ger ca 130 000 människor
per år en möjlighet att skaffa sig en gymnasieutbild-
ning. Kvalificerad yrkesutbildning är ett annat exem-
pel. Försöksverksamheten med den kvalificerade
yrkesutbildningen pågår sedan den 1 juli 1996 t.o.m.
år 2001. Målet med verksamheten är att pröva nya
eftergymnasiala utbildningar, nya pedagogiska for-
mer och nya anordnare. Utbildningen skall förena en
praktisk inriktning med fördjupade teoretiska kun-
skaper. I dagsläget finns drygt 200 olika KY-
utbildningar fördelade på 14 branschområden. Antalet
årsstudieplatser uppgår fr.o.m. 1999 till 12 000.
Tillgängligheten till högskoleutbildning i alla de-
lar av landet har varit en viktig grund för regeringens
förslag till fördelning av de nya högskoleplatserna,
men bakom förslaget ligger också många andra över-
väganden. Jag vill också framhålla att olika mått ger
olika resultat. Fördelningen av högskoleplatser ut-
trycks i procentsatser som påverkas av hur man av-
gränsar regioner och vilka mått man använder - an-
delen högskolenybörjare, andelen registrerade stu-
denter, andelen helårsstudenter, andelen examinerade
eller andelen högutbildade i området. Förekomsten av
utbildningar som endast finns inom en region påver-
kar också jämförelsen.
Om man jämför fördelningen av platser med för-
delningen av befolkningen i åldern 16-64 år, framgår
det att nordregionen har flest högskoleplatser per
innevånare. Den västra och den södra regionen ligger
på samma nivå och har minst antal platser per invåna-
re, och den östra regionen har en något större andel
platser än dessa båda. Inte heller fördelningen av de
68 000 nya platserna stämmer helt med befolknings-
fördelningen.
Vid fördelningen av högskoleplatser på olika hög-
skolor är den regionala fördelningen en viktig faktor.
I Statistiska centralbyråns utbildningsstatistik redovi-
sas bl.a. den regionala fördelningen. En blick på en
tabell över antalet registrerade studenter per tusen
invånare och per län läsåret 1996/97 visar på stora
skillnader mellan länen. Här är det fyra län som top-
par listan, nämligen Uppsala län, Västerbottens län,
Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län.
Tyngdpunkten ligger således kring de stora universi-
tetsorterna.
Exempel på andra grunder än befolkningsfördel-
ningen för regeringens förslag till fördelning av hög-
skoleplatser är bedömningar av högskolornas möjlig-
heter att ta emot studenter inom de prioriterade ut-
bildningsområdena teknik och naturvetenskap. Vidare
ryms inom utbildningssatsningen uppbyggnaden av
tre nya högskolor, nämligen Högskolan på Gotland,
Malmö högskola och Södertörns högskola. Enligt
regeringens bedömning har det varit viktigt att ge de
nya högskolorna goda förutsättningar för den framti-
da verksamheten.
När det gäller Marianne Anderssons sista fråga,
den som handlar om det låga antalet läkarutbild-
ningsplatser i Västsverige, så vill jag klargöra att
riksdagen, i enlighet med den borgerliga regeringens
proposition (prop. 1993/94:150), 1994 fattade beslut
om neddragningar av läkarutbildningen med 120
nybörjarplatser. Av dessa var 20 i Göteborg. Rege-
ringen har nu erfarit att denna neddragning i prakti-
ken ej ägt rum. Göteborgs universitet har t.o.m. ökat
antalet nybörjare på läkarutbildningen något sedan
riksdagsbeslutet fattades.
Mot bakgrund av Vårdkommissionens resultat är
jag beredd att se över dimensioneringen av läkarut-
bildningen. Vårdkommissionen inrättades i juni 1998
med uppgift att kartlägga utbildningsbehoven i vård-
och omsorgssektorn, men i detta sammanhang disku-
teras även behovet av en utökad läkarutbildning.
Kommissionen har konstaterat att det finns ett behov
av att utbilda fler såväl läkare som sjuksköterskor. De
synpunkter på dimensioneringen av läkarutbildningen
i Västsverige som tagits upp i denna interpellation
och i andra sammanhang kommer att ingå i den fort-
satta beredningen av frågan.</pre><pre>Anf.  26  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret, även om det
inte riktigt var svar på mina frågor alltigenom.
Först vill jag ändå ta upp den specifika situationen
i Dalsland. Och jag välkomnar givetvis att Göran
Perssons löfte om högskoleutbildning i Stenebysko-
lan från i maj förra året nu uppfylls efter det som har
hänt i Bengtsfors. Det är bra att det blir 70 platser. De
behövs verkligen. Det skulle ha behövts några till,
men 70 platser är bra.
Design och hantverk av hög klass är redan nu en
profil för landskapet och för Västra Götaland, och det
finns ännu större möjligheter för det i framtiden i och
med denna satsning. Men då får det inte bli så att
högskoleplatserna tas från de nuvarande fristående
kompletterande utbildningar som finns. Nu finns det
alltså 110 sådana platser, och det gick i alla fall ryk-
ten om att de nya platserna skulle tas från dessa plat-
ser. Då skulle det bli ganska fel. De behövs ju också.
Ett minimum enligt skolan är att det finns 80 sådana
platser. Kan vi få ett definitivt besked här att Stene-
byskolan får minst 80 fristående platser också? Jag
förstår att det har lämnats besked tidigare i frågesvar
och på annat sätt, men jag skulle vilja ha ett svar på
detta också här i kammaren.
Jag skall därefter ta upp utbildningssituationen i
Bengtsfors och i Dalsland i övrigt. Det finns stora
behov av distansutbildning, vilket utbildningsminis-
tern nämnde, och även av högskoleplatser.
Jag förstår att det finns en vilja att i viss mån till-
godose de behov som finns men jag vill understryka
behoven i hela Dalsland. Det är faktiskt inte bara
Bengtsfors som behöver platser, utan det gäller sär-
skilt de norra delarna av Dalsland. I det samman-
hanget är det viktigt att ha kontakt med regionen och
med Kommunalförbundet Dalsland för att komma
överens och få en så bra fördelning som möjligt av
platserna mellan de olika kommunerna. Situationen är
ju likartad, även om intresset har fokuserats på
Bengtsfors. Detta är viktigt. Jag skulle alltså vilja ha
ett svar på frågan om man ämnar ta just den typen av
kontakter.
Sedan gäller det övriga Västra Götaland. Det är
klart att jag är väldigt glad över att vi under senare år
har kunnat utöka antalet högskoleplatser på både
universitet och högskolor så pass kraftigt som har
skett under 90-talet. Under 80-talet stod det ganska
stilla.
Som parti har vi hela tiden drivit frågan, med sär-
skild betoning på att de mindre och medelstora hög-
skolorna skall få platser. Därför har jag haft anled-
ning att följa statistiken och hur det ser ut i Västra
Götaland. Först gällde det att kämpa för att det över
huvud taget skulle bli en högskola i Trollhät-
tan/Uddevalla - någon sådan fanns ju inte i mitten av
80-talet. Sedan gällde det att följa utbyggnaden av
den och de andra små högskolorna.
När det gäller statistiken kan jag inte komma ifrån
att hur vi än jämfört och vridit och vänt på siffror har
det alltid varit så att utbildningsnivån i Västra Göta-
land - Skaraborgs län, Älvsborgs län och Bohus län,
förutom Göteborg - är låg. Dessutom finns det väl-
digt få högskoleplatser. Så har det varit under den här
tiden. Sedan kan man alltid se olika saker i fråga om
statistiken.
En komplikation när det gäller statistiken är na-
turligtvis Göteborg och Bohus län som det förut hette.
Göteborg är en stor klump där nere, medan det inte
finns så mycket högskoleutbildning längre upp.
Om vi tittar på situationen nu kan vi t.ex. se att
antalet sökande till utbildningsplatserna är mycket
stort i Västra Götaland, alldeles särskilt till de teknis-
ka utbildningarna. Där ligger man högre än andra
regioner i södra, mellersta eller norra Sverige. Det
beror säkert på att högre utbildning tidigare inte var
tradition. I dag är situationen fullständigt förändrad.
De flesta unga människor vill nu gå vidare. Man vet
att det behövs. Dessutom är det nu en helt annan
situation på arbetsmarknaden osv. Därför behöver vår
del av Sverige också lyftas upp mera så att det blir
jämbördigt. Jag fick inte riktigt svar på min fråga om
vad ministern tänker göra för att just få en jämnare
fördelning. Jag återkommer till den saken.</pre><pre>Anf.  27  INGER RENÉ (m):
Fru talman! Också jag får tacka för svaret men
också jag måste, tyvärr, säga att jag inte är helt nöjd.
I en artikel i GP den 15 april säger utbildningsmi-
nistern att Sveriges position som kunskapsnation skall
stärkas. Det är ett påstående som det inte är svårt att
instämma i. Där är vi överens. Men jag skulle ha
önskat att det stod något om att detta gällde för hela
Sverige - att hela Sveriges position som kunskapsna-
tion skall stärkas.
Som det är i dag är människor med högre utbild-
ning mycket ojämnt fördelade över landet. Delar av
Västra Götaland tillhör de delar som har den minsta
andelen högskoleutbildade människor. Jag är mycket
medveten om att det finns andra ojämlikheter, som
också påpekas i nämnda artikel, än de geografiska.
De är inte mindre viktiga men just i dag skär vi de-
batten på den ledden att vi analyserar hur mycket
utbildning som ges i olika områden. Hur man än
räknar är Västra Götaland klart underförsörjt. Jag
inkluderar då Göteborg. Detta går dock att rätta till,
utbildningsministern!
Om knappt hälften av de 20 000 platser som till-
kommer nästa år, alltså knappt 10 000 platser, för-
läggs till Västsverige kommer Västsverige när det
gäller platsantal och antalet människor som bor där i
paritet med mellersta Sverige. För att sedan inte halka
ned igen när det gäller detta med en rättvis fördelning
av platser gäller det att de kommande 10 000+10 000
platserna också fördelas på ett rättvist sätt.
Det är dessutom populärt att studera i västra Sve-
rige. Marianne Andersson nämnde att det var många
sökande per plats. Antalet förstahandssökande i
Västsverige förra året var faktiskt nära 4 per plats. I
södra Sverige var motsvarande siffra 3 och i norra
Sverige 2,5.
Förutom att Västsverige är en trevlig del av riket
finns det i Västsverige utbildningar som är unika för
landet. Jag tänker på t.ex. Bibliotekshögskolan i Bo-
rås och på olika typer av textila utbildningar.
Jämfört med resurserna per plats för den grund-
läggande högskoleutbildningen är mönstret detsam-
ma. I mellersta Sverige satsas det ungefär 1 300 kr
per invånare på varje högskolestuderande. I västra
Sverige är motsvarande siffra 1 100 kr - lägst i lan-
det, alltså lägre än i norra och södra Sverige.
Forskningen har under en följd av år på ett kanske
ännu mer uppseendeväckande sätt särbehandlats. Det
är lätt att se om man läser regleringsbreven från
1996-1999. Samtliga tre högskolor i Västra Götaland
- Borås, Skövde och Trollhättan/Uddevalla - låg, i
och för sig tillsammans med Kristianstad, lägst i
landet vad gäller forskningsanslag 1996. När de sedan
relativt kraftigt räknades upp 1997 och 1998 blev
uppräkningen lägst vid just nämnda tre västsvenska
högskolor. Kristianstad fick under samma tid nästan
en fyrdubbling. Här har alltså pekats på tilldelningen i
kronor per plats, andelen platser per invånare och
forskningsanslagen. Jag ser gärna att utbildningsmi-
nistern kommenterar de tre faktorerna.</pre><pre>Anf.  28  SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Också jag vill tacka för utbildnings-
ministerns svar. Självklart är det väldigt glädjande att
vi satsar så mycket på högskola och kunskapslyft i
hela landet. Tyvärr måste också jag säga att just vi i
Västra Götaland och västra delen av Sverige är lite
styvmoderligt behandlade. Det går inte att komma
ifrån att det är så. Jag instämmer med interpellanter-
na, som i de interpellationer som lagts fram, har gjort
en verklighetsbeskrivning och en problemanalys. Jag
håller till fullo med interpellanterna.
Förhållandena i Västsverige är kanske ännu mer
uttalade i den bygd som jag kommer från. Jag bor i
Sjuhäradsbygden. Där är utbildningsnivån oerhört
låg. Vi har få högskoleplatser per invånare och vi har
mycket låga forskningsanslag. Som ministern säkert
känner till var Sjuhäradsbygden från början en tradi-
tionell textilbygd. Det i sig gör att man faktiskt ligger
väldigt lågt i fråga om utbildningsnivån. Därför måste
vi nu jobba upp oss så att säga. Jag måste säga att det
är glädjande och positivt att efterfrågan på personer
med högskoleutbildning är mycket stor. Dessutom
växer den.
De uppföljningar som Högskolan i Borås varje år
gör visar att praktiskt taget samtliga som tar examen
får jobb inom några få månader efter examen. Ar-
betslösheten bland de högskoleutbildade är mycket
låg, egentligen nästan obefintlig - de som inte går till
arbete är föräldralediga eller också studerar de vidare.
Efterfrågan på utbildade är särskilt stor inom vård,
teknik och IT. Men inte heller inom övriga utbild-
ningsområden har de som examinerats några svårig-
heter att få ett arbete.
Under en följd av år har trycket av sökande till
högskolor och universitet i Västsverige varit mycket
stort. Det gäller även de mindre högskolorna. Det kan
t.ex. nämnas att hösten 1998 gick det fler behöriga
förstahandssökande per antagen vid Högskolan i
Borås än det gjorde vid universiteten i Lund och
Umeå.
Snabbstatistiken inför hösten 1999 visar att sö-
kandetrycket är oförändrat högt. Vid Högskolan i
Borås har det skett en anmärkningsvärd omfördelning
från samhällsvetenskap till ingenjörsutbildning, matte
och naturorienterande ämnen inom grundskollärarut-
bildningen samt till vård.
När det gäller det som ministern pekar på, att en
del av fördelningen av platser bör ske till ingenjörsut-
bildningar, matte och naturorienterande ämnen, finns
det alltså ett stort sökandetryck i just Västra Göta-
land, framför allt i Borås.
Vi kan se att ingenjörsutbildningen har ökat med
44 %, medan grundskollärarutbildningen, där det är
en stor brist i dag just när det gäller matte och naturo-
rienterade ämnen, har ökat med 49 %. Det är en oer-
hörd ökning. Det är också positivt, för det är stor
efterfrågan. Där har vi faktiskt de flaskhalsar som vi
vill öppna.
Det som också är glädjande är att man i Västsve-
rige och även i högskolan i Borås har lyckats bryta
den sociala snedrekryteringen. Det är något som vi
socialdemokrater har kämpat hårt för.
Jag skulle också vilja nämna något om forskning-
en och forskningsläget.
Högskolan i Borås tillsammans med Trollhättan,
Uddevalla och Skövde ligger på de lägsta nivåerna
när det gäller forskningsanslagen. Ministern nämner
inte detta i sitt svar, men jag skulle vilja återkomma
till det i nästa fråga.</pre><pre>Anf.  29  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Västra Götalands län som storlän har
föregåtts av stor vånda, ett engagemang under mot-
stånd, frågetecken och mycket arbete, kan man säga.
Men länet har inte startats som försök bara för att
inbördes få mötas. Avsikten har faktiskt också varit
att regeringens blickar måste kunna vändas mot Väst-
ra Götaland, för att Västra Götaland skall kunna få en
större styrka. Utbildningsområdet är ett av de områ-
den där vi inte är nöjda. Det gäller fördelningen av
platser.
I februari i år ställde jag en skriftlig fråga till ut-
bildningsminister Thomas Östros just i det här ären-
det. Jag fick svar den 10 februari. När jag jämför
svaren finner jag att de tyvärr är likalydande. Det har
inte verkat hända något sedan dess. Det tycker jag är
synd, eftersom vårpropositionen hade haft möjlighet
att rätta till detta något.
I regeringens vårproposition, under utgiftsområde
16, Utbildning och universitetsforskning, föreslår
regeringen att anslagen för forskning och forskarut-
bildning tillförs ytterligare medel. Då trodde man:
Jaha, nu kommer Västra Götaland. Men så är det inte,
utan det är i huvudsak universiteten i Karlstad, Växjö
och Örebro det gäller, och snedfördelningen mot
själva Västsverige rättas inte till.
Faktum är att under slutet av 1998 angav man till-
sammans en avsiktsförklaring om det västsvenska
universitetssamarbetet för att skapa en större styrka.
Man hade studentorganisationerna med sig. De visade
intresse för samverkan. Detta kom till genom att
sökandetrycket till högskolestudier i landet ligger
högst i västra Sverige, om man fördelar det på antalet
helårsplatser och vad som finns att tillgodose. Trots
att sökandetrycket är störst hjälper tydligen inte detta
för att få fler platser. Södra Sverige hade 1 104 plat-
ser, mellersta Sverige 1 322, norra Sverige 1 186 och
västra Sverige 1 086. Det blev alltså 24,5 helårsstude-
rande per tusen invånare i västra delen mot 27,2 i
södra, 28,8 i mellersta och 28,6 i norra. Det är alltså
en ganska stor snedfördelning.
T.ex. Skaraborg, som jag själv kommer från, har
uppmärksammats av Högskoleverket för att ha lyck-
ats genomföra forskningsuppdrag med mycket hög
kvalitet, en forskning som i hög grad är koncentrerad
till teknikvetenskap, i synnerhet informationsteknik. I
svaret säger Thomas Östros att just exempel på andra
grunder än befolkningsfördelningen när det gäller
regeringens förslag till fördelning av högskoleplatser
är bedömningar av högskolornas möjligheter att ta
emot studenter inom de prioriterade utbildningsområ-
dena teknik och naturvetenskap.
I Västra Götaland finns mycket tydliga exempel
på detta. Där finns mycket av den utbildningen och
den verksamhetsinriktningen. Skövde t.ex. eftersträ-
var en funktionell integration av natur- och teknikve-
tenskapliga perspektiv med de humanvetenskapliga.
Man är alltså föregångare på det sättet.
Jag hoppas fortfarande att Thomas Östros vill
vända näsan mot väster och ge lite mer resurser, så att
vindarna vänder mot väster.
En slutlig fråga gäller neddragningen med 20 plat-
ser: Kommer Thomas Östros att ge en faktisk ökning
för läkardelen eller kommer han att konfirmera de 20
platser som i praktiken finns?</pre><pre>Anf.  30  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! De socialdemokratiska riksdagsleda-
möterna från Västsverige hade möjlighet att uppvakta
utbildningsministern om just de här frågorna tidigare
i år. Därför tycker jag att det är mycket glädjande att
Marianne Andersson har ställt den här interpellatio-
nen för att hålla grytan kokande. Det tycker jag är
mycket bra.
Däremot har jag betydligt mindre förståelse för
Moderata samlingspartiets företrädare som både nu
och tidigare i debattens olika lägen pratat sig varm för
högskoleutbyggnad. I dag får vi höra av Inger René
att hela Sverige skall leva och att 10 000 platser min-
sann skall styras till Västsverige. Det märkliga är att
Ingers eget parti inte i något sammanhang har velat
stödja den utvecklingen. Ni har ju varit emot detta. Ni
har föraktfullt kallat det för bygdehögskolor osv.
Trovärdigheten blir mycket låg.
När det gäller Centern är det däremot så att vi
gemensamt har varit med och byggt ut högskolorna.
Framför allt har vi sett till att vi har fått en utbyggnad
av de mindre och medelstora. Det är mycket glädjan-
de.
Jag kan också konstatera att vi har varit med om
att på våra mindre högskolor faktiskt få en fördubb-
ling av utbyggnadsvolymen. Och det är mycket gläd-
jande. Det är alldeles fantastiskt om man ser det i ett
historiskt perspektiv.
Detta tycker jag att man kan koppla till det som
nu sades av Thomas Östros och som handlade om att
dels vara positiv till läkar- och sjuksköterskeutbild-
ningen, dels om att vara med om att slå fast behoven
över huvud taget i Västsverige. Det är ändå glädjande
att konstatera det.
Sedan handlar det om framtiden. Det är viktigt att
konstatera att vi lever i en region som kanske är en av
Europas mest expansiva. Vi är enormt exportberoen-
de. Det gör att vi måste klara av våra flaskhalsar. Vi
måste klara av en expansion av utbildningen och
forskningen. Detta gör att det vi ser framför oss nu
handlar om att på ett ordentligt sätt få en fortsatt ut-
byggnad när vi går in i 2000-talet.
Jag tror att det handlar om att samverka i Västsve-
rige och att göra det på ett bra sätt. Det finns en am-
bition att göra det, att knyta ihop de olika högskolor-
na med universitetet för att kunna få en tydligare
rollfördelning och en bättre profil. Det skulle vara
intressant att veta vad utbildningsministern säger om
just den ambitionen. Är man beredd från departe-
mentets och ministerns sida att stödja en sådan ut-
veckling, som jag tror kan ge väldigt mycket mer av
både en bra utbyggnad och en bra kvalitet av hög-
skoleutbildningen? Det tycker jag är viktigt att kon-
statera.
Dessutom skulle jag vilja säga att vi är bekymrade
när det gäller forskningsdelen. Framför allt de mindre
högskolorna hos oss har i dag en koppling till Chal-
mers när det gäller satsning på forskning. Vi känner
att vi måste få egna forskningsmedel. Vi måste få en
chans att faktiskt satsa ordentligt på forskning. Vi vet
att förutsättningen för att få externa medel är att man
också har egna forskningsmedel på de mindre hög-
skolorna. Ännu en fråga till utbildningsministern är:
Kan vi se en sådan utveckling framöver, att vi får
egna forskningsmedel också på de små och medelsto-
ra högskolorna?</pre><pre>Anf.  31  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Utbildningsministern har här från fle-
ra talare fått argument för ytterligare utbildningsplat-
ser i Västsverige. Jag skulle vilja förstärka de argu-
menten.
Jag kommer från Mölndal, där många företag är i
behov av utbildad personal, bl.a. av forskare. Jag vill
berätta för utbildningsministern att vi i Göteborg har
haft en fantastisk vecka som vi har kallat Alltinget,
där det hölls lättillgängliga föreläsningar för s.k.
vanligt folk. Vi var väldigt glada för denna innova-
tion. Det har varit rusning till föreläsningarna, och
man har fått stå i kö för att få möjlighet att lyssna till
dem.
Vi hade i går en aktivitet för barn, som med hjälp
av kunnig personal skulle få lära sig att uppfinna. Jag
såg bl.a. en liten pojke som skulle göra ett slags appa-
rat med hjälp av en gammal video, som han fick
plocka sönder. Han ansåg själv att han var en Uppfin-
nar-Jocke.
Det finns i Västsverige ett sug efter kunskap och
ett behov av högre utbildning. När jag har lyssnat på
frågestunder och interpellationsdebatter har jag und-
rat om man inte har glömt Sveriges framsida. När det
pratas om vatten, fiske och sådant gäller det Öster-
sjön, och när man talar om utbildningsplatser o.d. är
det fråga om Stockholm eller Norrland.
Det skulle vara väldigt bra om vi fick hjälp med
till ett lyft för den nya regionen genom platser för
utbildning av våra anställda inom sjukvården. Det kan
gälla läkare men även röntgensjuksköterskor, som får
åka långa vägar för att utbilda sig. Det är då risk för
att de stannar på utbildningsplatserna. Vi behöver
väldigt många röntgensjuksköterskor i Västsverige.
Det var roligt att höra att utbildningsministern
tänker titta på de här sakerna. Jag vädjar till utbild-
ningsministern att blunda med det östra ögat och titta
lite extra med det västra. Jag är tacksam för att västra
Sverige får en chans att erhålla bra utbildad personal,
så att vi kan lyfta den nya regionen.</pre><pre>Anf.  32  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Som utbildningsministern har förstått
är det här en fråga som engagerar väldigt många
västsvenskar. Jag kommer själv från Göteborg och är
alltså företrädare för en storstad. Hur utbildningsplat-
serna i Västsverige skall kunna utvecklas är enormt
viktigt.
En fysiker som jag känner brukar säga att om man
skall mäta någonting, måste man först komma över-
ens om vad som skall mätas. Jag tyckte att det var
tråkigt hur utbildningsministern i sitt svar handskades
med statistik. Vi skulle kanske komma överens om
hur vi skall mäta över Sverige, så att vi kan komma
fram till var behoven är störst.
Det skulle vara intressant att få utbildningsminis-
terns syn på detta. Många föregående talare har sagt
att hur man än mäter har Västsverige fått för liten
utbildningskapacitet. Bl.a. har vi där för få högskole-
utbildade.
Den andra fråga som jag vill ta upp är läkarutbild-
ningsplatserna. Vi har i Göteborg utbildningskapaci-
tet. Utbildningsministern sade att man inte har dragit
in de 20 platserna, men vi har ytterligare kapacitet.
Ubildningsministern gav uttryck för osäkerhet i frå-
gestunden för två veckor sedan när det ställdes en
fråga om kostnader för olika utbildningsplatser. Man
kan utbilda fem humanister för samma kostnad som
för en läkare. Så mycket dyrare är läkarnas utbild-
ningsplatser. Det är viktigt att man tar hänsyn till det
när man fördelar platser till olika utbildningar.
Jag skulle vilja fråga utbildningsministern när vi
kan få ett besked om den aktuella vårdkommissionens
rekommendationer när det gäller inrättande av fler
platser för sköterske- och läkarutbildning. Jag hoppas
i det sammanhanget att utbildningsministern täpper
till den kunskapslucka som han tydligen har när det
gäller kostnader för olika utbildningar.</pre><pre>Anf.  33  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Fru talman! Utbildningsministern! Det är lätt att
upprepa argumenten när det är så många talare. Jag
vill bara peka på några punkter.
Som jag ser det är utbildningsnivån ganska låg
inte bara i Dalsland osv. utan också i Sjuhäradsbyg-
den. Någon talare var inne på att Borås jämfört med
andra högskoleorter har den lägsta utbildningsnivån.
Det är ett väldigt viktigt skäl till att man bör höja
Boråsområdet men också andra delar av Götaland.
Det nämns också speciella utbildningar, som t.ex.
läkarutbildning och IT-utbildning, men jag skulle
vilja understryka att det  exempelvis i Sjuhäradsbyg-
den, där det tidigare har funnits mycket av textilin-
dustri, nu växer fram andra typer av företag, som
teknikföretag och tillverkningsföretag, små och me-
delstora. Dessa behöver en kompetenshöjning för att
kunna konkurrera och bygga vidare på sin verksam-
het.
Ett ytterligare skäl är, som jag ser det, att västra
Götalands region har ambitionen att bli en konkur-
renskraftig region inte bara i Sverige utan ute i Euro-
pa. Då krävs det satsningar på många olika områden -
infrastruktur, handel, sjöfart, industriutveckling m.m.
men i allra högsta grad också på utbildning och
forskning.
Några talare har varit inne på vikten av att höja
forskningsanslagen. Som någon sagt ligger Borås
därvidlag ganska lågt. Man har där inte riktigt följt
med i de höjningar som har gjorts under senare år.
Det är viktigt att man kan rätta till detta.
Jag hoppas slutligen att utbildningsministern är
villig att se över dessa frågor och försöka rätta till de
snedheter som alla tycks vara överens om här.</pre><pre>Anf.  34  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är väldigt roligt med det här in-
tresset för högre utbildning och forskning. Med tanke
på den begränsade tid som jag nu har till förfogande
är jag säker på att ett antal av frågeställarna kommer
att framhålla att jag inte hunnit svara på just deras
frågor, men låt mig försöka beta av några och åter-
komma i nästa replik.
Först till Marianne Andersson, som ställer en väl-
digt viktig interpellation. Hon tillhör ett parti som vi
har samarbetat tätt med när det gäller utbyggnaden av
högre utbildning. Vi är övertygad om att vi har en
gemensam grundsyn på vikten av högre utbildning i
hela landet. Det är angeläget att inte bara de traditio-
nella orterna får växa utan också betydligt yngre
högskoleorter, i vissa fall helt nya sådana. Det är
viktigt för att höja utbildningsnivån i hela landet och
minska social snedrekrytering. Det är också viktigt
för orternas överlevnadsmöjligheter. Mycket av
framtiden kretsar kring högre utbildning, kunskap och
den kreativitet som finns i våra högskolar.
Marianne Anderssons parti har varit viktigt i ar-
betet på att genomdriva detta också i praktiken, och vi
har en gemensam politik för 68 000 platser fram till
nästa år.
Jag håller med Marianne Andersson om att det
finns ett stort behov i hela Dalsland. Vi har här valt
att ta fram Bengtsfors, där vi tar  ett ytterligare steg i
linje med ett tidigare beslut från riksdagen, från 60 till
70 platser på den högskoleutbildning som det nu
handlar om.
Man har testat om de kompletterande skolorna  är
högskolemässiga. Vi gör den bedömningen, och vi
satsar på dem. Detta innebär att de kompletterande
skolorna inte kan vara kvar i samma omfattning som
tidigare, eftersom en del av dem övergår till att ge
högre utbildning. Det är dock klart att vi noga kom-
mer att följa utvecklingen i Bengtsfors och i hela
Dalsland.
Jag känner stor respekt för Marianne Anderssons
fråga, och jag hoppas att våra partier kan fortsätta att
resonera om en framtida högskoleutbyggnad.
Det är lite genant när tre moderater har gått upp
och talat om vikten av högre utbildning i hela landet.
Hur har debatten gått under de senaste åren när det
gäller utbyggnad av högre utbildning? Vilka har sagt
att det inte går att hålla på så här? Det har kallats för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bygdehögskolor, en
mängd politiska ingrepp i den fria högskolevärlden.
Centerpartiet och Socialdemokraterna i riksdagen
har gjort medvetna satsningar i hårt motstånd från
Moderaterna. Det är en fantastisk omsvängning när
Inger René citerar mig och säger att hela Sveriges
position som kunskapsnation skall stärkas. Jag hop-
pas verkligen att Inger Renés riksdagsgrupp stöder
henne i detta. Vi i de övriga partierna som har slagits
för detta skulle välkomna stödet från Moderaterna.
Det är också en fantastisk omsvängning när Inger
René säger att forskningsanslagen till små och medel-
stora högskolor skall öka. Jag undrar om det finns
något stöd för detta hos Per Bill och Per Unckel och
de som driver utbildningspolitiken i det parti som
Inger René företräder.
Cecilia Magnusson frågar hur mätningarna skall
göras och var behoven är störst. Jag anar att det skall
ske en mätning och sedan skall utbildningen fördelas
där behoven är störst. Men det är det som ni är emot.
Ni vill inte ha den typen av satsningar. Ni vill inte ha
små och medelstora högskolor som har vuxit i den
omfattning de har gjort. Ni vill ha dem när de har
blivit mogna, bra och duktiga. Karlskrona/Ronneby är
nu en väldigt framstående högskola. Då säger ni att
detta verkar bli kvar. Men det krävs en politisk uthål-
lighet att stå fast vid det.
Det gör vi när det gäller Trollhättan/Uddevalla.
Det är en fantastiskt fin högskola. Det gäller också
Borås och övriga högskolor kring västra Sverige. De
behöver ett starkt politiskt stöd för att fortsätta att
utvecklas till att bli bra.
Jag återkommer till flera av de andra frågorna. Jag
har inte hunnit ta upp Kristdemokraternas fråga, och
jag skall komma tillbaka till Socialdemokraternas
synpunkter.</pre><pre>Anf.  35  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag är glad för erkännandet. Vi har
kämpat ihop under 90-talet. Under 80-talet var det
inte så mycket när det gäller de små högskolorna.
Men under 90-talet har vi kämpat ihop, och det är bra.
Jag är jätteglad att det är så många som deltar i
den här debatten. Det visar på den sammanhållning
som håller på att växa fram i Västra Götaland. Jag har
saknat den i många år. I och med den nya regionen
gör vi en kraftsamling och blir starkare. Detta är inte
för att vara emot någon annan, utan för att hävda allas
vår hembygd. Det är ett viktigt uppdrag för oss riks-
dagsledamöter. Vi kan då få lite större kraft att åstad-
komma den förändring vi efterlyser i fördelningen.
Jag hoppas att det är så.
Jag återkommer till statistiken som vi har haft lite
olika uppfattningar om. Man har inom regionen gjort
en beräkning av utbildningsplatser osv. Enligt de
beräkningarna krävs 5 000 platser extra för att Västra
Götaland skall komma i paritet med södra Sverige
och ytterligare 4 000 för att komma i paritet med
mellersta Sverige. Jag kan inte gå i god för vilka
siffror som är exakt rätt, men jag tror att det ligger
mycket i dem. Men jag är inte säker på att de är på
siffran rätt.
Jag fick inte riktigt svar på vad regeringen ämnar
att göra för att rätta till snedfördelningen. Ämnar ni
göra någonting? Det vore intressant att få veta. Ytter-
ligare platser skall fördelas. Då måste nog ett grepp
tas om det hela, även om det kommer att svida någon
annanstans. Det är viktigt och nödvändigt om vi skall
få den utveckling vi alla vill ha i hela landet.
Jag skall gå över till frågan om forskningen. Fasta
forskningsresurser till små högskolor har länge varit
en hjärtefråga för Centerpartiet. Där har vi verkligen
mött motstånd. Jag är glad över att det har blivit ett
genombrott. Nu ses det inte som något suspekt, och
nu finns det fasta forskningsresurser att fördela till de
små högskolorna.
Låt oss se på fördelningen igen. Högskolorna i
Borås, Skövde, Trollhättan och Uddevalla ligger lägst
i landet när det gäller forskningsresurser. Så var det
1996, och uppräkningen för 1997 och 1998 gav de
högskolorna de lägsta resurserna då också.
Nu finns det återigen signaler om att Västra Gö-
taland inte heller vid nästa fördelning kommer att
prioriteras. Jag vill med detta förekomma situationen
och fråga: Hur blir det egentligen? Kommer Västra
Götaland att prioriteras vid kommande fördelningar
av forskningsresurser i budgetpropositionen?
Jag är glad över frågan om läkarutbildningen.
Med tanke på svaret beträffande läkarutbildningen,
förutsätter jag att när nya platser skall skapas kommer
en rimlig del att förläggas till Göteborg. Jag tror att vi
är överens om att behoven är stora. Då förutsätter jag
att det blir så.</pre><pre>Anf.  36  INGER RENÉ (m):
Fru talman! Jag är glad om jag kan förvåna och
överraska utbildningsministern. I dag handlar debat-
ten inte om de totala anslagen till vare sig forskning
eller högre utbildning. Jag debatterar gärna den frå-
gan också, men det får bli en annan dag. I dag handlar
debatten om fördelning av de faktiska resurser som
finns. Där är Västra Götaland och Västsverige miss-
gynnat. Det är det som vi alla här vill ändra på.
Utbildning är långtifrån en privatsak för den en-
skilda människan. Den har en stor betydelse för lan-
det och för regionernas utveckling.
De faktorer som på lång sikt visat samband med
högre regional tillväxt är förutom en väl utbildad
befolkning - som av många brukar sättas som num-
mer ett - tillgång till växande kommunikationssystem
- den frågan debatteras med en annan minister då och
då - hög kvalitet, ledningsfunktioner och placering av
huvudkontor.
Västsverige intar en i flera avseenden unik posi-
tion i Norden. Näringslivet har en stor tyngd och
kvalitet inom ett ovanligt stort antal branscher i olika
sektorer. Det gäller fordon, läkemedel, elektronik,
informationsteknik, livsmedel och petrokemi. Det var
de största områdena.
Låt oss titta på den arbetskraft som behövs i Sve-
rige och fokusera blicken på Västra Götaland och
enkannerligen Bohuslän. Av Bohusläns 14 kommuner
är det bara två som inte anser att de har stort behov
eller mycket stort behov - dvs. underskott - av in-
genjörer på olika nivåer. Det är en extrem siffra jäm-
fört med övriga Sverige.
Jag tror inte jag har varit på ett enda studiebesök
på stora företag som Volvo, Saab, Ericsson Space,
Ericsson Microwave System, petrokemiföretagen i
Stenungsund eller på läkemedelsföretagen i Mölndal,
utan att man har berättat om de bekymmer som finns
med att få tag på medarbetare - ungdomar - med
kvalificerad utbildning. Det gäller inte bara ingenjö-
rer. Samma bekymmer visar en stor del av de nybil-
dade företag som nu börjar växa upp i Västra Göta-
land. Man får inte tag på det utbildade folk man be-
höver.
För att det kvalificerade näringslivet i Västsverige
- som skall vara en motor i näringslivet inte bara i
Västsverige utan överallt - skall ha fortsatt växtkraft
krävs tillgång till väl utbildad personal. Den vikti-
gaste möjligheten är att lokalt utöka antalet utbild-
ningsplatser och forskningsanslagen.
I dag är alla de västsvenska högskolorna helt be-
roende av ekonomiskt stöd utifrån för att bygga upp
den forskning som är nödvändig inte bara för forsk-
ningen själv utan för att säkra kvaliteten i grundut-
bildningen. Alla vet att sökandet av pengar utanför
forskningsanslagen är en tidskrävande åtgärd som i
sig stjäl tid från den egentliga forskningen.
Är det rimligt, utbildningsministern, med denna
snedfördelning av antalet utbildningsplatser och
forskningsanslag? Jag kan inte tänka mig att utbild-
ningsministern svarar ja på den frågan. Vad avser
utbildningsministern att göra? Jag kammade tydligen
noll när det gäller de 10 000 platserna, men 5 000
eller 7 000?</pre><pre>Anf.  37  SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta med forsk-
ning, som jag sade tidigare. Jag håller med Marianne
Andersson. Hon talade om att just de små högskolor-
na framför allt i Västra Götaland ligger allra lägst i
landet när det gäller statliga anslag till forskning och
forskningsutbildning. Men det var ett tillfälligt anslag
från Chalmers under två år på 5 miljoner per hög-
skola, och det har lättat trycket något. Det var enbart
tillfälligt och gällde två år. Från år 2000 finns det
alltså inga fasta forskningsresurser över huvud taget
till de mindre högskolorna, framför allt Borås, Troll-
hättan/Uddevalla och Skövde som under dessa två år
varit helt beroende av Chalmers och nu alltså inte får
något, medan andra högskolor över hela landet har
fått fasta forskningsresurser från staten. Det här är
mycket märkligt. Jag önskar att utbildningsministern
talar om hur man från 2000 kommer att kunna få
ersättning för dessa forskningsresurser och naturligt-
vis allra helst dessutom få mer forskningsresurser
beroende på att man ligger så lågt i landet och att det
finns ett så väldigt stort behov.
Precis som tidigare talare har sagt är Västsverige
en stor industriregion som är av mycket stor betydelse
för hela rikets ekonomi. Ökade satsningar på kompe-
tensförsörjning, utveckling och forskning är nödvän-
diga för att bibehålla och stärka regionens konkur-
renskraft. En utbyggnad av grundutbildning och
forskning är därför inte i första hand en fråga om en
regional rättvisa utan en fråga om att stärka hela Sve-
riges konkurrenskraft som industrination.
Min fråga är: Hur skall vi förse Västsverige med
forskningsresurser, allra helst de små högskolorna
som ligger så väldigt långt efter? Det är den ena de-
len.
Den andra är att det i Västra Götaland finns en bra
kvalitet på högskolorna, högt sökandetryck, låg ut-
bildningsnivå. Matte och naturvetenskap är viktiga
ämnen där, och vi kan ta emot oerhört många fler -
minst 5 000 utbildningsplatser, men upp till 10 000
platser, är det stora behovet just nu.</pre><pre>Anf.  38  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Förutsättningen för att vi i Västsveri-
ge skall kunna få en utbyggnad är att vi faktiskt får en
utbyggnad i hela landet. Jag tror inte på att särskilja
politiken, att se i det regionala perspektivet och bortse
från det nationella perspektivet. Jag tror att de hör
ihop. Jag tror att förutsättningen för att vi kan vara
med och fördela platser är att vi i hela landet får en
ordentlig utbyggnad. Då blir det här lite märkligt. Det
är bra och positivt att Inger René har den syn som
hon har här i talarstolen, men hon måste få problem i
sitt eget parti som i alla stycken har haft en helt annan
syn på de mindre högskolorna. Man får hoppas att
den kan förändras. Det vore välgörande.
När det gäller forskningen, som just nu kanske är
det allra viktigaste, har vi haft en utbyggnad av hög-
skolan, och vi kan se framför oss en fortsatt sådan
framöver. Det måste paras med en satsning på forsk-
ning. Våra högskolor i vår region hade för 1996 till-
sammans med Kristianstad de minsta satsningarna på
detta. Ändå kunde vi sedan se att Kristianstad sprang
i väg och fick forskningsmedel, och vi tillsammans
med Gotland har fått de minsta satsningarna. Det är
mycket bekymmersamt för vår utveckling. Det måste
vi få en ändring på. Då är frågan om utbildningsmi-
nistern är beredd på denna satsning framöver. Det tror
jag är kolossalt viktigt.
Sedan tror jag att det är farligt att fastna i exakta
tal på vad vi har för behov av utbildningsplatser. Jag
tror att det minsta är 5 000 sett i relation till de andra
som finns runt omkring oss. Men jag tror att det sna-
rare går mot 9 000-10 0000 platser om vi ser till hur
utvecklingen ser ut både på industrisektorn och i den
offentliga verksamheten.
När det gäller Dalsland vill jag ändå säga att det
är fantastiskt att Stenebyskolan, som är den första
högskolan i meningen att det kommer att finnas ut-
bildningsplatser där, nästa år kommer att växa från
111 studerande till ungefär 150. Det är en mycket
positiv utveckling. Sedan skall vi inte glömma bort
att den högskola som finns i landskapet i övrigt all-
deles i närheten, Trollhättan/Uddevalla, rekryterar sitt
underlag från Dalsland och har en ambition att öka
distansutbildningen. När man pratar om den låga
utbildningsnivån i Dalsland och Dalslands möjlighe-
ter framför allt betyder Högskolan Trollhät-
tan/Uddevalla kolossalt mycket.</pre><pre>Anf.  39  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Det är lite synd att utbildningsminis-
tern ger sig hän åt politisk polemik i stället för att se
allas vår gemensamma strävan att lösa sådana viktiga
problem som detta är. Som utbildningsministern sett
kan vi svenska ledamöter samverka i att försöka lösa
problemen och få frågan på rätt väg. Så gör man i
universiteten och på högskolorna i västra Sverige.
Där har man många intressanta projekt. Man samver-
kar mellan universiteten och högskolorna för att ut-
nyttja de resurser man har fått på rätt sätt. Det är
viktigt att man håller sig till det. Jag tycker att utbild-
ningsministern borde informera sig om detta också.
Det gäller inte bara för en storstadsbo, Göteborgs
universitet och Chalmers utan även för de små hög-
skolorna att använda varandra på bästa sätt.
Jag skulle vilja återkomma till den fråga som jag
ställde till utbildningsministern angående Vårdkom-
missionens rekommendationer om utökning av läkar-
och sjuksköterskeutbildningsplatser: När kan vi vänta
besked av utbildningsministern angående de rekom-
mendationerna?</pre><pre>Anf.  40  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Fru talman! Herr utbildningsminister! Jag skulle
vilja spinna vidare på en mening som finns med i
utbildningsministerns svar. Det står: "Vidare under-
söker vi möjligheten att andra lärosäten i Västsverige
förlägger ytterligare högskoleutbildning såsom di-
stansutbildning eller decentraliserad utbildning till
Bengtsfors."
Jag vill ta upp detta lite mer allmänt. Jag tror att
det skulle vara väldigt bra om man kunde öka möjlig-
heterna till distansutbildning från högskolorna i västra
Sverige, t.ex. Borås. Jag kan nämna att vi i den kom-
mun jag kommer ifrån, Tranemo kommun i Sjuhä-
radsbygden, har byggt ett gymnasium för några år
sedan. Nu finns det planer på ett s.k. lärcentrum som
skulle bygga på distansutbildning från högskola. Det
har visat sig när det gäller den utbildning som är tänkt
där att de lämpligaste högskolorna att samarbeta med
är Gävle och Uppsala. Det är ganska långt dit, 50 mil.
Det skulle vara bra mycket lättare att bedriva di-
stansutbildning om högskolan låg närmare. Därför
skulle jag vilja ställa frågan om utbildningsministern
är beredd att öka möjligheterna för högskolorna att
bedriva distansutbildning, t.ex. från Borås högskola.</pre><pre>Anf.  41  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Vi har de senaste åren verkligen gjort
en tydlig prioritering när det gäller högskolepolitiken.
Högre utbildning skall vara tillgänglig i hela landet så
att vi på det sättet på riktigt kan slåss mot social sned-
rekrytering och ta till vara de resurser som finns över
hela landet. Där har Centerpartiet och socialdemo-
kraterna samarbetat väldigt väl. Det har för Västsve-
riges del, Göteborgs universitet, i den storstadspropo-
sition som jag var med och lade fram resulterat i
många nya platser förra året.
Under perioden 1997-2000 fick man sammanlagt
2 300 platser. Under samma period vid högskolan i
Borås: 2 000 platser. Det är en mycket kraftig ut-
byggnad av en högskola av den storleken. Högskolan
i Skövde: 1 900 platser. Högskolan i Trollhättan-
Uddevalla: 2 000 platser, alltså en formidabel
utbyggnad av en högskola. Stiftelsehögskolan i
Jönköping: 1 600 platser. Universitetet i Karlstad,
som också räknas till Västsverige i dessa
sammanhang: 2 400 platser. Det visar i praktiken
vilka beslut som vi har fattat för att stärka högre
utbildning i den västra delen av Sverige.
Frågan om forskning och forskarutbildning har
tagits upp av flera frågeställare, framför allt av Sonja
Fransson och Nils-Erik Söderqvist. Min bedömning
är att det viktigaste som vi har att se till under de
kommande åren - när vi är mitt inne i en period av
mycket stor utbyggnad av högre utbildning - är att
stärka forskarutbildningen.
Skall vi få en forskningsanknytning som är reell
och viktig vid alla våra lärosäten måste det finnas en
större andel forskarutbildade lärare. Vi redovisade i
forskningspropositionen, som lades fram förra veck-
an, att resurser kommer att avsättas för att stärka
forskarutbildningen. Det kommer att behövas många
som sedan återfinns som lärare och forskare på alla
högskolor, inklusive de som ibland kallas för små och
medelstora högskolor men som nu alla börjar närma
sig medelstor storlek.
Samarbetet med Stiftelsen Chalmers ser jag som
ett viktigt inslag. Jag kommer att fortsätta att föra
resonemang med Stiftelsen Chalmers om hur man
kan bidra till att fortsättningsvis vara med som en
viktig aktör i denna region.
Nils-Erik Söderqvist tar upp någonting mycket
intressant som pågår, nämligen det västsvenska uni-
versitetssamarbetet, som jag ser som mycket positivt.
Det kommer underifrån, från högskolorna och univer-
siteten själva. Samarbetet spirar eftersom det nyss har
inletts. Man går igenom vilka starka sidor som finns
och hur ansvaret kan fördelas i framtiden. Jag kom-
mer att följa detta samarbete väldigt noga och ha en
dialog med företrädare för det västsvenska universi-
tetssamarbetet. Jag kan mycket väl tänka mig att detta
kan ge lärdomar också för det övriga landet. Det
behövs mer av samverkan mellan universitet och
högskolor framöver än vad vi har haft under senare
tid.
Ulla-Britt Hagström säger att ingenting har hänt
sedan februari när det gäller utbyggnaden utöver de
68 000 som tidigare har annonserats - 10 000 plus
10 000. Men vi har ju lagt fram en vårproposition
som i många stycken är en utbildnings- och forsk-
ningsproposition och som innehåller mycket stora
insatser. Tyvärr tror jag mig ha märkt att Kristdemo-
kraterna inte riktigt ställer upp på den utbildnings-
satsning som görs. Som jag har tolkat er motion vill
ni ha en långsammare utbyggnad, vilket naturligtvis
skulle drabba västra Sverige.
I fördelningen av 10 000 plus 10 000 platser är det
naturligt att också västra Sveriges behov finns med att
fundera kring. Det återkommer vi till i samband med
fördelningen av dessa platser i budgetpropositionen.
Det gäller också läkarutbildningen och dess framtida
dimensionering.
Budgetpropositionen är ett bra medel för avstäm-
ning. Min uppfattning är att det riksdagsbeslut som
har fattats om neddragningen av läkarutbildningen
framför allt av den borgerliga regeringen - och där
socialdemokraterna gick emot och inte ville minska
med 20 platser i Göteborg - var ett tveksamt beslut.
Det är nu dags att återigen se över dimensioneringen
av läkarutbildningen. Där kommer det att finnas ett
stort behov framöver. Jag är beredd att komma tillba-
ka till riksdagen för att föra en diskussion om den
framtida dimensioneringen.
Kort om distansutbildning och decentraliserad ut-
bildning: Det finns 1 500 platser som skall fördelas,
500 platser på distansutbildning och 1 000 platser på
decentraliserad utbildning. Jag räknar med att det
också i det sammanhanget finns anledning att se när-
mare på Västsveriges behov.</pre><pre>Anf.  42  INGER RENÉ (m):
Fru talman! När 1977 års högskolereform genom-
fördes inkorporerades utbildningar som tidigare stod
utanför högskolan. När denna reform infördes po-
ängterades just forskningens betydelse för grundut-
bildningen. Många försök har gjorts med att på olika
sätt låta forskning och forskningsmetodik vara en
grundläggande del i all utbildning. Redan från första
terminen av många utbildningar börjar man med
forskning och forskningsmetodik.
Utbildningsministern talade om att stärka forskar-
utbildningen, och det är naturligtvis bra. Men det tar
tid. I väntan på detta tycker jag att studenterna i
Västsverige skall ha samma möjligheter som studen-
ter på andra håll i Sverige att få en utbildning som är
färgad av forskning och forskningsmetodik. För den
sakens skull behövs det i dag en annan fördelning av
de resurser som finns. Det gäller inte bara forskarut-
bildningen, utan det gäller för Västsveriges växtkrafts
skull också antalet studerandeplatser i stort på den
högre utbildningen.</pre><pre>Anf.  43  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Först en liten kommentar om de
kompletterande fristående platserna på Stenebysko-
lan: Det svar som jag fick var lite diffust. Men jag
uppfattade det ändå som att dessa platser kommer till
tillsammans med de ordinarie högskoleplatserna. Jag
hoppas att jag har rätt i det.
Det talades om en kraftig utökning, och det är
riktigt. Det har tillskapats många nya platser under
90-talet, varav de västsvenska högskolorna har fått
ganska många. Men problemet för oss i Västra Göta-
land är att utbildningsnivån var mycket låg. Antalet
utbildningsplatser var mycket lågt. Trollhättan-Ud-
devalla är den nyaste högskolan, och de andra är inte
heller särskilt gamla.
Jag håller med om att satsning på forskningsresur-
ser och forskarutbildade lärare måste ske parallellt, så
att kvaliteten bibehålls. Därför är det så viktigt att
man får forskningsresurser så att man kan sätta in
krafter här. Så har det inte varit tidigare. Utbyggna-
den har ju gått så sakta. Nu är det problem med
forskningsresurserna till de mindre högskolorna i
Västra Götaland. Resurserna är de lägsta i hela landet.
Jag vidhåller att det är viktigt att prioritera Västra
Götaland vid fördelningen av dessa resurser likaväl
som när det gäller fördelningen av tillkommande
utbildningsplatser så att vi kommer i paritet.
Jag vet att man har jobbat väldigt mycket med just
kvalitetsfrågorna för att kunna hålla en hög kvalitet
och en hög nivå. Jag har följt högskolan i Trollhät-
tan-Uddevalla och där har man gjort denna satsning
trots att man har haft väldigt lite resurser, men man
har klarat av det, och det är jättebra.
Alla exempel som har tagits upp här visar på nä-
ringslivets struktur i Västra Götaland och hur diffe-
rentierat det är. Det finns mängder av småföretag och
många stora företag. De stora tekniktunga företagen
suger upp alla nyutbildade ingenjörer, och det är ett
jätteproblem för de små företagen. Därför behöver vi
flera utbildningsplatser.</pre><pre>Anf.  44  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka Thomas Östros för sva-
ret. Det är väldigt mycket som vi har gemensamt. Vi
tycker t.ex. att den ökande tillgängligheten som bidrar
till att minska den sociala snedrekryteringen är väl-
digt viktig. Forskningsdelen är oerhört viktig för oss
kristdemokrater. Vi vill ha en kvalitativ forskning, ha
det bättre på den postdoktorala sidan när det gäller
tjänster osv. Det som jag alltid talar för beträffande
högskolan i Skövde är att man skall förstärka forsk-
ningen.
Det som är problemet för Thomas Östros är att
han har ett gigantiskt arbete med att komma i kapp i
Västsverige när det gäller det som hände före utbild-
ningsministerns tid. Vi är glada för alla nya platser
och för alla nya forskningsresurser, men det finns
oerhört mycket kvar att göra.
När jag sade att ingenting hade hänt sedan februa-
ri menade jag - även om jag inte uttryckte det klart -
att inget hade hänt för Västra Götaland i vårproposi-
tionen.
Thomas Östros har rätt i att vi ligger något lägre i
fråga om antal platser, men nu talar vi om fördelning-
en i landet. Vi vill att man upprätthåller en god kva-
litet under utbyggnaden. Vi föreslår inte alls färre
platser, utan vi vill ha en lite längre tidsram för att
klara detta.
Det är viktigt att försöksregioner är konkurrens-
kraftiga. Här är det fråga om en region med 1,5 mil-
joner invånare som skall vara internationellt konkur-
renskraftig. Då är utbildningen det klart viktigaste
området för att bygga upp ett lands välstånd. Därför
är det oerhört viktigt att utbildningsministern ser till
att det blir medvind i ett försöksarbete med att bygga
upp en region. Om man inte på ministernivå uppfattar
detta som positivt, då är det väldigt svårt för en regi-
on att gå vidare.</pre><pre>Anf.  45  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Som ny i riksdagen är jag lite förvå-
nad över de politiska tjuvnypen och den ohämmade
flörten beroende på vilken bokstav som står bakom
våra namn. Vi är alltså från Västsverige, och vi talar
från Västsverige.
Hög utbildning har moderaterna alltid arbetat för.
Det har inget att göra med debatten om att konvertera
högskolor till universitet.
Genom åren har studenter, i alla fall i Göteborg,
häcklats av arbetare på varv och fabriker. Man har
sagt: Vi sliter för att ni skall leva lyxliv. Det kan man
få höra. Det vet jag som arbetarbarn på den tiden då
det inte var många i min miljö som gav sig på att
studera på universitetet.
Vi vill, som utbildningsministern säkert har för-
stått, ha vår del av kakan med utbildningsplatser. Jag
hoppas än en gång att utbildningsministern blundar
med det öga som är riktat mot Stockholm och tar till
sig våra argument.
Tack så mycket för en intressant debatt!</pre><pre>Anf.  46  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag vill inte på något sätt göra Inger
René, Berit Adolfsson eller någon annan moderat från
västra Sverige ledsen. Jag försöker bara beskriva den
politik som Moderaterna står för i fråga om utbild-
ningen. Jag tror inte att någon av er ägnar all er tid åt
utbildningspolitiken generellt sett för hela landet,
men Moderaterna har varit principiellt och starkt
emot en utbyggnad av den sort som Centerpartiet och
Socialdemokraterna har stått för. Då är det här allvar-
liga saker.
Här fattar vi beslut som får väldigt stora konsek-
venser i verkligheten ute i hela landet. Om modera-
terna då har varit emot den utvecklingen förstår jag
att det inte är lätt att vara företrädare för Västsverige.
Men det är ett faktum.
Marianne Andersson tar upp Stenebyskolan och
de kompletterande utbildningarna. Utbildningen där
görs om till högskoleutbildning. Vi utökar med tio
platser till så att det blir 70 högskoleplatser. Det är
klart att det också kommer att finnas behov av en
kompletterande utbildning, men det innebär inte att vi
självklart inrättar ett system där man får en förläng-
ning av en och samma utbildning, att man först går
gymnasiet, sedan en kompletterande utbildning och
därefter en högskoleutbildning. Det finns annars en
risk för att vi får just den typen av utveckling.
Däremot måste man göra en bedömning från både
regering och riksdag av hur stor den kompletterande
utbildningen skall vara framöver. Vi kommer att följa
det väldigt noga. Vi är måna om att utvecklingen i
kommunerna och i regionen blir bra.
Jag tror att forskarutbildningen är nyckeln till en
fin utveckling i hela Högskolesverige. Det innebär
naturligtvis att forskarutbildningen bedrivs vid de
högskolor och universitet som har vetenskapsområ-
den. Därmed blir det en viktig insats framöver att
också se till att göra det möjligt att öka forskarutbild-
ningen. Då måste också resurser fördelas så att de
som har möjlighet att bedriva den forskarutbildningen
kan göra det. Det har vi inte på alla högskolor, och
det kommer vi inte att ha på alla högskolor. Det krä-
ver en viss koncentration, så att vi också där får en
resursexpansion framöver. Det innefattar också uni-
versiteten. Jag tror att det är viktigt för att vi skall få
en bra kvalitetsutveckling över hela Högskolesverige
framöver.
Jag är verkligen glad över det engagemang för
högre utbildning som finns i Västsverige. Det är en
stark fördel för hela utbildningspolitiken. Jag kan
försäkra er att det finns ett engagemang i alla regioner
i Sverige, där man också känner att man vill ha ytter-
ligare satsningar. I den miljön är det inte så dumt att
vara utbildningsminister. Det är värre att som en
ensam röst verka i ett parti som inte vill ha en regio-
nalt väl spridd utbildningsexpansion framöver.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.24 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 1998/99:250 om
användning av biobanker</pre><pre>Anf.  47  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Barbro Westerholm har frågat mig
vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att skapa
garantier för att de vävnadsbanker som finns i sjuk-
vården kommer att användas på ett etiskt invänd-
ningsfritt sätt.
I Sverige finns liksom i andra länder sedan lång
tid ett stort antal samlingar av biologiskt material som
innehåller viktig information om människor. Sådant
biologiskt material från vävnadsbanker kan i dag
genom genteknikens snabba utveckling ge alltmer
information om framtida sjukdomar etc. De utgör en
stor och viktig kunskapskälla för framför allt epide-
miologisk forskning.
Det som skiljer vävnadsbanker med genetiskt in-
nehåll från andra typer av register är att vävnadsban-
ker kan ge uppgift om exempelvis framtida sjukdo-
mar, inte bara hos den som lämnat provet utan också
hos andra än den provet i första hand avser. Genetiska
uppgifter om en individ ger således indirekt även
uppgifter om dennes släktingar.
Det är precis så, som Barbro Westerholm säger i
sin interpellation, att information från vävnadsbanker
kan vara till stor nytta inom forskningen och i för-
längningen för patienten. Samtidigt väcks viktiga
etiska frågeställningar kring sekretess, samtycke,
utnyttjanderätt m.m. Hur hanteras exempelvis princi-
pen om informerat samtycke om en forskare i dag
skulle vilja använda ett prov som lämnades för länge
sedan och för helt andra ändamål? Och hur skall man
ställa sig till samtyckesproblematiken när man vet att
även provlämnarens släktingar indirekt berörs? Vad
händer om information kommer på avvägar? Vem har
äganderätt eller snarare dispositionsrätt till det in-
samlade materialet? Är det den forskare som initialt
samlat in materialet för sitt forskningsprojekt, eller
skall även andra forskare som skulle kunna ha glädje
av materialet i sin forskning få tillgång till det?
Det  finns också kommersiellt intresse för infor-
mationen. Under senare tid har enskilda landsting fått
förfrågningar från kommersiella företag om möjlig-
heterna för dem att överta ansvaret för de vävnads-
banker som finns vid bl.a. de större sjukhusen. Kom-
mersiella intressen kan naturligtvis inte tillåtas in-
kräkta på vedertagna etiska värden, som respekt för
människovärde och personlig integritet.
Det här axplocket visar att det finns en rad frågor
som behöver redas ut.
Det är därför regeringens avsikt att tillsätta en
kommitté med uppgift att göra en översyn av olika
frågor som är förknippade med användningen av
biologiskt material från vävnadsbanker. Det handlar
både om en etisk analys och om en genomgång av
svenskt regelverk och lagstiftning.
Utgångspunkten för översynen skall självfallet va-
ra att det är viktigt att kunna ta till vara den kunskap
som materialet i vävnadsbanker kan ge, men att det
inte får ske på sådana villkor att det skadar den en-
skilde eller dennes släktingar.</pre><pre>Anf.  48  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag får tacka socialministern för sva-
ret. Nu verkar det som om målet är nått, att det blir en
utredning om hur Sveriges biobanker skall kunna
användas, för att de ger ju möjlighet till många vins-
ter för patienterna,  samtidigt som man måste se till
att människors integritet inte träds förnär.
Statens medicinsketiska råd aktualiserade ju för
en tid sedan frågan om behovet av en reglering av hur
biobankerna används. I den utredning som jag har lett
om god sed i forskningen tog vi också upp frågan.
Man kan då säga att vi också borde ha utrett denna
fråga inom ramen för den utredningen, men vi förstod
att inom den tid som vi hade fått till förfogande skulle
vi inte hinna penetrera alla de problematiska frågor
som här finns. Jag trodde till en början att man skulle
kunna klara detta på samma sätt som med personre-
gister, men det är mer komplicerat än så.
Frågan har också aktualiserats i samband med frå-
gan om drogtester, som jag har haft en debatt om med
Mona Sahlin. Den har ju också en koppling till frågan
om vävnadsbanker och inte minst till den fråga som
har legat i många år i Socialdepartementet om gene-
tisk integritet. Det är faktiskt flera departement som
är inkopplade på denna fråga: Utbildningsdeparte-
mentet, Näringsdepartementet, Socialdepartementet
och kanske också Justitiedepartementet. Dessutom
finns det en utredning om bioteknik som kommer in i
bilden. Därför är det viktigt hur direktiven utformas
och hur utredningen läggs upp, så att den verkligen
kommer att belysa alla de frågeställningar som är
aktuella. Utredningen får inte bli för snäv med vat-
tentäta skott bara för att vi har departementsgränser.
Min fråga är vilka tankar man har på direktiven
och om man tänker ha en parlamentarisk utredningen.
Jag tror nämligen att när det gäller så här svåra
komplicerade etiska frågor är det en fördel att ha en
parlamentarisk utredning. Erfarenheterna av den
inomdepartementala utredningen om genetisk integ-
ritet, låt vara med remissbehandling av utredningen,
tycker jag visar att det hade varit en fördel om den
från början hade gjorts parlamentarisk. På det sättet
får man en debatt in i partierna. Man får också en
bättre debatt ute i samhället, för just i sådana här
svåra etiska frågor behöver vi inbegripa människorna
ute i samhället i debatten.
Vi fick ju en erfarenhet här i riksdagen i samband
med transplantationslagen. Vi var så övertygade om
att i sådana frågor skulle vi inte ha politiskt käbbel
utan försöka nå politisk enighet. Därför förde vi mel-
lan partierna här i riksdagen en mycket intensiv de-
batt under ganska lång tid, men den debatten nådde
inte ut i samhället. Ett år senare kom Socialstyrelsens
information om denna lag ut tillsammans med kött-
färsreklam i hushållsutskick till allmänheten. Det
lärde oss att den här typen av frågor måste bli föremål
för en bred debatt ute i samhället.
Jag är alltså intresserad av att höra lite mer om
vilka tankar som finns i Regeringskansliet om upp-
lägget av denna utredning.</pre><pre>Anf.  49  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag kan dessvärre inte tillfredsställa
Barbro Westerholms nyfikenhet i det här fallet efter-
som diskussioner just nu pågår.
Jag delar Barbro Westerholms uppfattning att det
är en avvägning mellan å ena sidan utredningseffekti-
vitet och snabbhet - behovet av att åtgärda saker och
ting snabbt - och å andra sidan att få en bred förank-
ring inte bara av utredningens resultat utan också i de
diskussioner om svåra etiska avvägningar som kom-
mer.
Just nu pågår skrivandet av direktiv till utredning-
en. Vi diskuterar hur utredningen skall se ut, om det
skall vara en parlamentarisk eller någon annan utred-
ning. Vi har inte tagit ställning till detta än, men jag
hoppas att få återkomma ganska snart.</pre><pre>Anf.  50  BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det finns ju en hel del arbete som
man kan ta vara på här. Jag tycker också att det är
viktigt att man inte drar det här i långbänk.
Socialstyrelsen har ju ett förslag ute på remiss,
Genetik inom hälso- och sjukvården, som kommer in
lite grann på dessa frågor. Rättsmedicinalverket har
också funderat en hel del över dem. Sedan har det
under våren startat ett forskningsprogram i Uppsala
under Annika Åhnbergs ledning. Huvudansvarig för
det praktiska arbetet är Mats G Hansson, som var
huvudsekreterare i utredningen om god sed i forsk-
ningen.
Forskningsprogrammet kan sammanfattas ungefär
så här: Att på ett etiskt godtagbart och effektivt sätt
förvalta mänskligt vävnadsmaterial och etiska, socia-
la, näringspolitiska och legala aspekter kring utnytt-
jandet av svenska biobanker.
Syftet är att samla in fakta och därefter komma
med förslag på hur man på ett effektivt, säkert och
integritetskänsligt sätt kan tillvarata detta material.
Man har då en rad delmål. Man skall genomlysa de
etiska problemen förknippade med utnyttjandet av
biobanker. Man skall föreslå modeller för informerat
samtycke avpassade för olika, kliniska ändamål och
forskningsändamål. Ett system skall tas fram för att
skydda provgivares och anhörigas integritet.
Man kommer också att ta upp frågan från nä-
ringspolitiskt och historiskt-demografiskt perspektiv
samt utveckla nya vägar för att få fram data som
kopplas till kliniken. Man kommer att genomlysa
äganderätts- och förfoganderättsproblematiken. I
programmet, som man redan har fått pengar för,
kommer man att föreslå lagstiftning och riktlinjer för
att ta till vara olika aktörers intressen. Dessutom skall
man genomlysa den offentligrättsliga lagstiftningen
och föra en dialog med samhället.
Ett sätt kunde vara att tillsätta en parlamentarisk
kommitté som tar vara på resultaten från forskargrup-
pen och sedan avger delrapporter allteftersom kun-
skap kommer fram i stället för att vänta till om tre år,
då man har det fullständiga materialet.
Jag fick mig tillsänd en 20-poängsuppsats av
Charlotta Samuelsson, som har studerat hos professor
Lotta Westerhäll. Den handlar om biobanker och den
rättsliga regleringen kring hanteringen av dem. Det är
en mycket bra 20-poängsuppsats. Den pekar tydligt
på var luckorna finns i lagstiftningen och på den
lagstiftning som faktiskt finns. Jag rekommenderade
henne att skicka uppsatsen till socialministern. För-
hoppningsvis har den kommit till Regeringskansliet.
Jag tror att den är en bra utgångspunkt för den utred-
ning som är på väg att tillsättas. Det finns en hel del
dokumentation att ta vara på. Jag kanske kan få några
kommentarer från socialministern till det.</pre><pre>Anf.  51  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag har inte sett uppsatsen. Men jag
skall omedelbart ta reda på ifall den finns på depar-
tementet och ta del av den. Jag kan bara lova Barbro
Westerholm att ta med mig hennes synpunkter på
utredningens uppläggning och arbete i den beredning
som just nu pågår.</pre><pre>Anf.  52  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det är tillfredsställande att höra.
Detta är inte en partipolitiskt skiljande fråga utan ett
gemensamt intresse för oss som arbetar politiskt. Vi
vill ha ett bra system som inte hindrar forskning som
syftar till att skapa en bättre situation för människor
samtidigt som man gör en avvägning mot människors
berättigade krav på att själva få bestämma hur deras
vävnadsprover används i medicin och forskning. Om
man har informerat samtycke som grundprincip kan
man undanröja många problem.
Ett projekt av detta slag har utförts i den forsk-
ningsetiska kommittén i Umeå. Där har man fört
omfattande resonemang om för- och nackdelar och
hur man skall informera de patienter från vilka prover
tagits. Vad jag har kunnat utläsa av det projektet har
man funnit en bra modell, som tillfredsställer alla
parter. Landstinget har kvar förfoganderätten och
äganderätten till proverna och kan tillsammans med
patienterna bestämma hur de används. Proverna går
inte över till något enskilt företag. Det är dock ett
företag inblandat i forskningen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1998/99:245 om
patientens ställning</pre><pre>Anf.  53  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Kerstin Heinemann har frågat om jag
avser att vidta några åtgärder för att stärka patienter-
nas egna val när det gäller andra vårdgivare än läkare
i primärvården.
Ett motiv till den lagändring som genomfördes i
januari i år på förslag från kommittén om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation -
HSU 2000 - var att lagstiftningen tidigare var oklar
när det gällde patientens rätt att välja en fast läkar-
kontakt i primärvården. Av den tidigare lagstiftningen
framgick inte om patienten hade rätt att välja mellan
t.ex. två läkare på den närmaste vårdcentralen eller
bland samtliga primärvårdsläkare inom det egna
landstinget. HSU påvisade också att tillämpningen av
lagstiftningen skilde sig över landet och att det inte
heller var ovanligt att patienternas val praktiskt be-
gränsades på ett sätt som inte överensstämde med de
politiskt fattade besluten i landstinget.
Möjligheten att välja en fast läkarkontakt i pri-
märvården är av stor betydelse för många människor.
I början av 1990-talet var det - som bekant - inte
ovanligt att patienterna fick träffa olika läkare varje
gång de besökte primärvården. Uppföljningar har
visat att den kontinuitet som en fast läkarkontakt
innebär är särskilt viktig för äldre patienter liksom för
andra patientgrupper med återkommande kontakter
med sjukvården. Möjligheten att välja läkare är också
en grundläggande förutsättning för förtroendet för
primärvården och därmed också möjligheterna att
verka för att befolkningen skall acceptera primärvår-
den som ett förstahandsval vid basala sjukvårdsbe-
hov.
Det fanns således tungt vägande skäl för regering-
ens förslag i propositionen Patientens ställning (prop.
1997/98:189) om att förtydliga lagstiftningen när det
gäller patientens rätt att välja en fast läkarkontakt i
primärvården.
I vårt decentraliserade hälso- och sjukvårdssystem
har landsting och kommuner ansvar för att organisera
och bedriva hälso- och sjukvård efter medborgarnas
behov. Det är därför viktigt att göra en avvägning
mellan den statliga styrningen bl.a. i form av lagstift-
ning och den kommunala självstyrelsen. Problem
med bristande kontinuitet i kontakterna med andra
vårdgivare inom primärvården än läkare torde enligt
min bedömning inte vara så stora att det motiverar en
lagreglering.
Jag anser emellertid att det är av stor vikt att pati-
enternas önskemål om vem man vill bli behandlad av
i största möjliga utsträckning respekteras. Sjukvårds-
huvudmännen har också generellt sett en positiv in-
ställning till patienternas önskemål om att kunna välja
vårdgivare.
Mot den bakgrunden har patientens möjlighet att
välja vårdgivare särskilt uppmärksammats i årets
Dagmaröverenskommelse. I det principdokument
som är en del av överenskommelsen konstateras att
patienterna skall ha möjligheter att välja vårdgivare
där det av skilda skäl passar dem bäst. Landstingen
skall därför ha och tillämpa valmöjligheter efter prin-
cipen att det är vården som skall stå för anpassningen
och flexibiliteten.
Enligt överenskommelsen skall landstingen vidare
se till att varje patient erhåller tydlig information om
sina möjligheter att välja vårdgivare, i det egna
landstinget och på annat håll. Landstingsförbundet
skall medverka till ökad tydlighet både när det gäller
vad som är möjligt att välja och de restriktioner som
finns.
Fru talman! Jag är mot denna bakgrund inte be-
redd att nu vidta några åtgärder i den riktning som
Kerstin Heinemann önskar.</pre><pre>Anf.  54  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för
svaret på min interpellation. Jag håller med socialmi-
nistern om att det var viktigt att man återställde den
reella möjligheten att få välja husläkare. Det betydde
i och för sig att man gick tillbaka till den lydelse i
husläkarlagen som gällde tidigare.
Anledningen till min interpellation är att det i dag
råder en del skillnader mellan landstingen när det
gäller möjligheten att välja vårdgivare då det inte
handlar om primärvårdsläkare. Det gäller i första
hand valet av sjukgymnast. I färre än hälften av
landstingen finns i dag inte något remisstvång. I res-
ten av landstingen krävs remiss. Reglerna kan dock
vara olika beroende på om kostnaden för sjukgym-
nastiken betalas centralt av landstinget eller om lä-
karna själva betalar den genom sin egen budget. Det
är möjligt att det är just detta, vem som betalar, som
spelar roll när det gäller patienternas möjligheter att
få välja.
Sjukgymnastik är inte något enhetligt. Många
sjukgymnaster specialiserar sig på olika områden,
även om de har en enhetlig utbildning. Det finns
sjukgymnaster som är experter på att behandla reu-
matiker. Det finns de som är duktiga på att behandla
ryggpatienter och har speciell utrustning för det. Där-
för är det viktigt att en patient skall kunna välja den
sjukgymnast som han eller hon tycker är bäst, kanske
t.o.m. med vägledning från sin läkare.
I alla sammanhang inom vården är det viktigt att
patienterna känner förtroende för vårdgivaren. För
kroniker som reumatiker kan det vara helt avgörande
att få komma till en sjukgymnast som är speciellt
kunnig på det området. Det är också speciellt viktigt
för människor med långvariga och återkommande
behandlingsbehov att få komma till samma sjukgym-
nast.
Fru talman! Jag noterar att socialministern i sitt
svar säger att han anser att det är av stor vikt att pati-
enternas önskemål om vem man vill bli behandlad av
i största möjliga utsträckning respekteras och att detta
speciellt har uppmärksammats i årets Dagmaröver-
enskommelse. Speciellt bra är det som sägs om att
landstingen skall tillämpa valmöjlighet efter princi-
pen att det är vården som skall stå för anpassningen
och flexibiliteten.
Tyvärr stämmer detta inte med verkligheten. I
mitt eget landsting Västmanland fattar man faktiskt
beslut som försvårar för patienterna när det gäller att
välja t.ex. sjukgymnast och uppmanar i stället pati-
enterna att byta läkare och leta reda på en läkare som
är beredd att skriva remiss till den sjukgymnast pati-
enten vill gå till.
Jag vill avslutningsvis fråga socialministern om
han har för avsikt att följa upp Dagmaröverenskom-
melsen och se i vilken grad den kommer att efterlevas
av de enskilda landstingen och kanske efter det, bero-
ende på resultatet, återkomma med förslag till åtgär-
der för att stärka patientens ställning och ge patienten
större möjligheter att välja vårdgivare.</pre><pre>Anf.  55  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Kerstin Heinemann hänvisar till situ-
ationen i Västmanland. Jag har blivit informerad om
att man i Västmanland överväger att skärpa kraven på
det sättet att ersättning bara skall utgå i den mån pati-
enten har godkänt familjeläkarens rekommendation
när det gäller sjukgymnast. Makten skulle då flyttas
till patienten i större utsträckning än vad som har
varit fallet hittills. Det tycker jag är ett steg i rätt
riktning, om man nu kommer till ett sådant beslut.
Problemställningen är av mer principiell art, näm-
ligen hur mycket vi skall reglera sjukvårdshuvud-
männens arbetsmetoder. Att något eller några lands-
ting valt att organisera sin verksamhet så att det de
facto begränsar valet av andra vårdgivare än läkare
motiverar inte nödvändigtvis en lagstiftning. Vi bör
måna om att landstingen och - när det gäller en del av
övrig sjukvård - kommunerna behåller sin rätt att
bestämma hur de vill lägga upp sjukvården.
Visst skall vi följa utvecklingen och återkomma
till frågan om det visar sig att det finns anledning att i
framtiden pröva möjligheten av ett statligt ingripande.
Men som situationen ser ut nu tycker jag inte att det
finns anledning att göra det.</pre><pre>Anf.  56  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag är inte så säker på att det är ett
steg i rätt riktning som man tar i Västmanland, men vi
kan se vad som händer där.
Jag håller med om att vi inte skall ha en lagstift-
ning som reglerar allting som sker ute i landstingen.
Det är viktigt att man kan anpassa sig till de lokala
förhållandena på många sätt.
Som ministern hänvisar till i svaret sker det en hel
del överenskommelser, bl.a. i Dagmaröverläggning-
arna. De kanske inte har följts upp så noggrant tidiga-
re. Jag tycker att det finns anledning att verkligen titta
på att det som man kommer överens om i Dagma-
röverläggningarna också sker ute i landstingen.
För mig är just frågan om att stärka patientens
ställning viktig. Det är ändå de som har att fatta avgö-
randen, även om de ibland får vägledning från vår-
dens personal som kan vara riktig. Jag tycker som
sagt att det är vården som skall stå för anpassningen
och flexibiliteten, som det står i svaret, och inte pati-
enterna. Det hoppas jag att ministern vill verka för,
även om det inte blir en lagstiftning på området.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 1998/99:259 om
reformerat högkostnadsskydd</pre><pre>Anf.  57  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Margit Gennser har frågat om vilka
åtgärder jag avser att vidta för att ersätta det nuvaran-
de högkostnadsskyddet. Margit Gennser har vidare
frågat om vilka initiativ jag avser att vidta för att
regeringen inte skall upprepa alla de allvarliga fel-
grepp som enligt hennes mening kännetecknat rege-
ringens läkemedelspolitik.
Regeringen avlämnade i samband med den eko-
nomiska vårpropositionen även propositionen Vissa
ändringar i läkemedelsförmånen m.m. (1998/99:106).
Regeringen redogör där för sin politik på de områden
som berörs i interpellationen. Propositionen kommer
inom kort att behandlas i denna kammare.</pre><pre>Anf.  58  MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Regeringens läkemedelspolitik har
faktiskt ännu en gång havererat. Det bekräftas om
man läser gamla propositioner och utredningar och
gör budgetuppföljningar. Det har faktiskt Lars
Engqvist själv bekräftat dels i tidningsuttalanden i
Aftonbladet, dels genom att i vårpropositionen lägga
fram ett förslag om tillfälliga åtgärder gällande hög-
kostnadsskydd och pensionstillskott. Tillfällig lag-
stiftning är någonting som skall undvikas.
Jag vill bara peka på att pensionstillskottet leder
till krav på förändringar inom RFV:s datasystem som
är utomordentligt störande i dagsläget, med tanke på
2000-talsskiftet. Det ger dessutom väldigt konstiga
fördelningseffekter.
Åtgärderna i propositionen skall alltså vara tillfäl-
liga. Om 18 månader skall ett nytt högkostnadsskydd
gälla. Det betyder att utredare, departement och stats-
rådet själv egentligen måste veta vad man skall göra
redan nu. Ni har inte ett rådrum på 18 månader utan
på betydligt kortare tid.
Den tidigare läkemedelspolitiken har skapat ökade
ekonomiska problem för enskilda, men även för
statsbudgeten. Den har gett ökade administrativa
kostnader och dessutom ganska kostsamma
hamstringar, som har lett till att man har haft svårt att
planera.
Interpellationer är ett led i riksdagens kontroll-
makt. Jag frågade faktiskt om och ville ha fram vad
som blir den långsiktiga politiken och inte om vad
som står i propositionen. Nu fick jag ett svar som
egentligen inte var ett svar. Det betyder att detta
egentligen kan vara det sista inlägget för mig i dag.
Jag tycker inte att vi har mycket att diskutera nu.
Jag måste säga att jag hoppas att herr Engqvist
kommer tillbaks i denna väldigt väsentliga fråga.
Därför tar jag mig friheten att överlämna min bok
Den rätta medicinen, som handlar bl.a. om läkeme-
delsfrågan och i och för sig också om Apoteksbola-
get, som vi tycker olika om.
Det heter, fru talman, att man inte skall titta given
häst i munnen. Men jag tycker att man skall titta i den
givna hästens mun. Här finns säkert olika värdering-
ar. Det kan finnas felslut. Det kan finnas inkonsek-
venser. Låt oss diskutera det och hitta en tredje och
fjärde väg, så att vi får ett stabilt system. Det är oer-
hört viktigt.
Jag vill säga att de åtgärder som vidtas är väldigt
allvarliga för Riksförsäkringsverket och för försäk-
ringskassorna, som redan nu är väldigt belastade av
2000-talsskiftet och den nya pensionsreformen.</pre><pre>Anf.  59  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag kommer att koncentrera mig på
högkostnadsskyddet och läkemedelsnotan. Målet för
läkemedelsbehandlingen är ju att patienten skall få
rätt läkemedel för rätt sjukdom på rätt indikation i rätt
dos och till en rimlig kostnad. Kostnaderna för läke-
medelsnotan är någonting som ansvariga politiker har
haft ögonen på sedan någon gång på 1950-talet. Det
har varit en väldigt tydlig post i statsbudgeten. På
sluttampen, när det har varit bråttom inför framläg-
gandet av budgetpropositionen, har det varit läkeme-
delsområdet som blivit föremål för besparingar, och
det är där man sänkt notan.
Det man gjorde till en början var att slå på en
femma på receptet. Det gav en del pengar. Själv blev
jag när jag var i Socialstyrelsen uppringd en natt. Jag
fick sju timmar på mig att spara 150 miljoner kronor.
Då blev det naturligtvis en slant till på varje recept,
och så undantog vi vitaminer och hostmedel från
rabatteringen. Det är ett typiskt exempel på snabba,
inte så väldigt väl genomtänkta förslag.
Då lärde jag mig att det fanns en bättre väg att gå.
Det var en skotsk klinisk farmakolog och professor i
medicin vid Dundees sjukhus, han hette Jim Crooks
och blev faktiskt kvällen innan han dog adlad till sir
James. Han var inte för inte skotte. Han sade att det
inte är de här administrativa greppen som behövs. Det
man skall försöka komma åt är ju läkarens indikation,
läkarens förskrivningsvanor och om det finns vinster
att hämta där.
Han introducerade ett system som med framgång
har prövats också i Sverige, nämligen att man till
läkarna återför deras egna förskrivningsmönster med
kostnader jämfört med genomsnittet för kåren i övrigt
- eller dem som arbetar inom samma specialitet. Det
här leder ofelbart till en kollegial debatt: Varför gör
du på det här sättet? Varför drar mina kostnader i väg
eller varför kan jag hålla den här låga notan?
I det sydvästra sjukvårdsområdet prövade vi det
här i mitten av 80-talet utan inblandning av någon
tillsynsmyndighet. Det sköttes av läkarna själva. Då
sjönk notan med 10 % och patienterna fick en bättre
behandling. Jag tror att det är den vägen som man
skall gå. Den finns anvisad i HSU 2000, men den har
inte prövats med full effekt. Det är också ett sympa-
tiskt system. Patienterna sitter inte i kläm med höjda
läkemedelskostnader. De får också ut mer av skatte-
medlen, och det här sker inom förskrivargruppen
själv.
Jag skulle vilja höra socialministerns syn på denna
väg eftersom det här nu skall utredas och prövas
närmare.</pre><pre>Anf.  60  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Vi skall, om jag förstår det rätt, dis-
kutera regeringens förslag när det gäller högkostnads-
skyddet om två veckor. Då får vi möjlighet till en
noggrannare diskussion omkring motiven för försla-
get. Låt mig bara säga att man måste skilja på det här.
Å ena sidan har vi det som faktiskt är ett sjukvårds-
politiskt resursproblem, dvs. risken att läkemedels-
subventionerna tränger ut annan vård. Å andra sidan
har vi det som vi kan kalla för det hälsopolitiska pro-
blemet med ständigt stigande läkemedelskostnader
som i hög grad också är en följd av en ökad läkeme-
delskonsumtion.
Jag vill bara berätta att i december förra året fatta-
de det danska folketinget beslut om hur de skulle
hantera detta. Man införde ett slags högkostnads-
skydd på 3 600 kronor om året, dvs. 300 kronor i
månaden. Dock var det egentligen inte något riktigt
skydd, för patienterna skulle även efter detta betala
15 % av läkemedelskostnaderna. Man kan, enligt
detta förslag som träder i kraft den 1 januari nästa år
men beslutades i december förra året, ansöka om att
få slippa betala dessa 15 % om man har vissa sjuk-
domar. Det finns ett antal indikationer redovisade.
Dock skall man alltid betala de 300 kronorna i måna-
den.
I Danmark blev det inte riktigt samma diskussion
som det har blivit här i Sverige, men problemställ-
ningen är densamma. Vi måste svara på frågan vad vi
tycker är en rimlig fördelning när det gäller samhäl-
lets kostnader för läkemedelssubventioner å ena sidan
och vårdkostnader och personalkostnader å den and-
ra. Det vi på det här sättet sparar nästa år motsvarar ju
faktiskt nästan 4 000 tjänster om vi skulle kunna
växla ut det till tjänster i vården i stället.</pre><pre>Anf.  61  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag är den första att understryka att vi
måste göra rätt prioriteringar med de pengar som vi
har tillgängliga i vården. Men det som är frustrerande
för mig är att jag ser att det finns metoder som inte
går ut över patienterna och som ger besparingar som
är väl så stora som dem som man försöker åstad-
komma med det här högkostnadsskyddet - om läkar-
na i högre utsträckning, och det är ju min egen kår,
skrev ut provförpackningar, om man följde SBU:s
rekommendationer om behandling av högt blodtryck,
om man hade den här möjligheten till självkritisk
granskning av de egna förskrivningarna. Det borde
också finnas läkemedelskommitéer som bistår läkarna
i det här arbetet. Jag skulle vilja kalla läkemedel-
skommittéerna för terapikommittéer också, så att de
inte bara koncentrerade sig på läkemedelsfrågan utan
vägde annan behandling mot läkemedelsterapi.
Jag skulle också vilja se att man var lite mer kri-
tisk till de nya läkemedel som kommer ut på markna-
den. Några innebär terapeutiska vinster, men långt
ifrån alla. Jag tror att man i fråga om en del patienter
gör väldigt klokt i att hålla sig till de gamla medlen
vilkas biverkningar man också känner till bättre än de
nyas. Man bör vara lite avvaktande när de här nymo-
digheterna kommer. Det är ju de som har gjort att
läkemedelsnotan har farit i väg som den har.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 1998/99:265 om
preimplantatorisk genetisk diagnostik</pre><pre>Anf.  62  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser vidta för att säkerställa att
riksdagens beslut och intentioner om preimplantato-
risk diagnostik följs. Chatrine Pålsson har också frå-
gat vilka åtgärder regeringen avser vidta för att säker-
ställa att människovärdesprincipen ligger till grund
för alla diagnostiska och terapeutiska insatser från
livets början till dess slut.
När det gäller frågan om preimplantatorisk dia-
gnostik är det så som Chatrine Pålsson säger att rege-
ringen i en proposition år 1995 föreslog att
preimplantatorisk diagnostik endast skall få användas
vid diagnostik av allvarliga, progressiva, ärftliga
sjukdomar som leder till tidig död och där ingen bot
eller behandling finns. Riksdagen ställde sig senare
bakom de förslag till riktlinjer som regeringen före-
slagit.
Skälen till att regeringen föreslog att preimplan-
tatorisk diagnostik endast skulle få användas med stor
restriktivitet var att metoden ännu var på forsknings-
stadiet. Sedan beslutet togs har några år passerat.
Metoden får dock fortfarande betraktas vara på forsk-
nings- och försöksstadiet. Det finns därför inte skäl
att frångå det tidigare ställningstagandet.
Socialstyrelsen arbetar för närvarande med en
kunskapsöversikt om användning av genteknik på
människa. Jag har erfarit att Socialstyrelsen för närva-
rande arbetar med att färdigställa rapporten och att de
slutliga formuleringarna när det gäller preimplantato-
risk diagnostik därför ännu inte är klara.
När det gäller frågan om att säkerställa att männi-
skovärdesprincipen läggs till grund för frågor som
gäller livets början och slut vill jag peka på att rege-
ringen år 1985, bl.a. på riksdagens begäran, inrättade
ett råd för medicinsk-etiska frågor. Rådet har bl.a. i
uppgift att bevaka sådan medicinsk forskning och
behandling som kan anses känslig för den mänskliga
integriteten eller påverka respekten för människovär-
det.
Chatrine Pålsson är själv ledamot i rådet och vet
mycket väl hur rådet arbetar och att regeringen i alla
väsentliga frågor har följt rådets ställningstaganden
till sådant som rör människovärdet.
Jag har stor tilltro till rådets arbete i olika frågor
och förutsätter att medicinsk-etiska rådet även fort-
sättningsvis följer frågan om tillämpningen av
preimplantatorisk diagnostik och informerar mig om
tillämpningen avviker från tidigare ställningstagande.</pre><pre>Anf.  63  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Jag är medveten om att det här är
utomordentligt svåra frågor, men det får inte hindra
oss som politiker från att diskutera dem och se till att
vi på alla sätt vet vad som händer.
Jag vill gärna göra en tillbakablick. Jag var själv
med när vi mycket minutiöst arbetade i socialutskot-
tet, där också Barbro Westerholm var med, för att
verkligen sätta oss ned och sakligt, utan prestige,
försöka att komma fram tillsammans och få eniga
beslut som skulle kunna ligga som förslag till riksda-
gen. Det lyckades vi också med. Då tyckte vi att det
var så viktigt att Socialstyrelsen gav ut riktlinjer om-
kring den här verksamheten, för det kan inte vi politi-
ker. Det går in på andra områden, där man behöver
professionella medarbetare. Vi sätter ramarna.
Nu ser jag att det har gått flera år. Det är riktigt att
Socialstyrelsens rapport Genetik i hälso- och sjukvår-
den, med underrubriken kunskapsöversikt och väg-
ledning vid etiska bedömningar nu är på väg att fär-
digställas. Då har man kommit en bit på väg.
Det är då jag blir lite tveksam. Socialstyrelsen har
inte bedömt att det behövs några allmänna råd efter
regeringens och riksdagens beslut. Uteblivna allmän-
na råd från Socialstyrelsen och den i praktiken tillå-
tande attityd som det lätt kan bli kan leda till en an-
nan utveckling än vad riksdagen hade tänkt sig.
Jag vill ställa en fråga till socialministern. Det
måste vara en demokratifråga att de beslut vi fattar
här i riksdagen följs upp vare sig det är på det ena
eller det andra sättet. Jag kan inte interpellera Social-
styrelsen, utan jag måste interpellera socialministern.
Jag vill fråga om socialministern delar min uppfatt-
ning att det är synd att man inte följer beslutet.
Den andra frågan jag undrar över är följande. En-
ligt mina uppgifter och enligt min minnesbild står det:
Med hänsyn till metodens karaktär anser vi att den
bör användas med stor restriktivitet. När jag läser
socialministerns svar står det: "Skälen till att rege-
ringen föreslog att preimplantatorisk diagnostik en-
dast skulle få användas med stor restriktivitet var att
metoden ännu var på forskningsstadiet". Det kanske
var regeringens tanke, men det var inte riksdagens
tanke. Riksdagen hade en djupare etisk argumenta-
tion.
De politiska partierna var överens om att det var
väldigt viktigt att vi såg till att balansera det så rätt vi
kunde. Jag vill gärna ha svar på frågorna. Det är inte
så att jag vill misstänkliggöra på något sätt. Men det
är ärligt och det är bra att vi vågar ta upp sådana frå-
gor. Jag har hört socialministern vid något tillfälle
säga sig vilja ha en starkt förankrad etisk grundsyn i
dessa frågor. Det var därför jag ställde interpellatio-
nen.</pre><pre>Anf.  64  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Av Socialstyrelsens rapport framgår
att ungefär 200 barn är födda i världen efter
preimplantatorisk diagnostik och några få i Sverige.
Den diagnos som har varit aktuell är Duchen-
nes/Beckers muskeldystrofi och vissa strukturella
kromosomavvikelser.
Det finns faktiskt en grupp i dag som diskuterar
den här frågan intensivt. Det är en rådgivande etisk
referensgrupp. Det är avdelningarna för klinisk gene-
tik och reproduktiv medicin i Göteborg, avdelningen
för klinisk genetik vid Karolinska sjukhuset samt
avdelningen för reproduktionsmedicin vid Huddinge
sjukhus som har bildat ett råd. I rådet ingår också
företrädare för handikapprörelsen och företrädare för
allmänheten.
I rådet, som bildades för drygt ett år sedan och
som har haft tre sammanträden, förs diskussioner
kring användning av preimplantatorisk diagnostik.
Man utgår från aktuella fall. Jag råkar vara en allmän
representant i rådet. Det har tillkommit med Social-
styrelsens goda minne även om det inte är knutet till
Socialstyrelsen. Vi diskuterar i rådet utifrån enskilda
fall. Om man skall försöka att formulera en lagstift-
ning utifrån detta blir det väldigt svårt.
Jag skulle kunna tänka mig en lagparagraf om att
den här typen av frågeställningar skall behandlas i ett
etiskt forum som stöd för ställningstaganden både av
föräldrarna och av de läkare och forskare som är
kopplade till fallet. Det finns med en för detaljerad
lagstiftning en stor risk att man kommer att gå en del
människor emot eller att den kommer i konflikt med
värderingar som finns ute i samhället.
Utifrån min erfarenhet anser jag att det är hemskt
viktigt att fråga dem det gäller, det föräldrapar det
handlar om. De kanske redan har ett skadat barn eller
skadade släktingar. Det är en komplicerad fråga. När
man gör diagnostiken kan man också få information
om andra anförvanter. Hur hanterar man den infor-
mationen? Vem skall få ta del av den?
Det är viktigt att det finns en grupp med forskare,
kliniker och allmänföreträdare som diskuterar dessa
frågor. Det skall vara en öppen diskussion. Efter
anonymisering av fallen kan man presentera dem för
ett bredare forum och få en diskussion kring det hela.
Det blir rätt för föräldraparet och bra för alla parter.
Jag ser en fara i att gå för långt i lagstiftningstek-
niken. Jag har erfarenhet från Socialstyrelsen när vi
fick i uppdrag att försöka göra en lista över missbild-
ningar som skulle föranleda abort. En sådan lista går
inte att göra. Inget fall är det andra likt.</pre><pre>Anf.  65  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har en poäng i såväl
sin interpellation som i sitt anförande. Socialstyrel-
sens rapport nämner inte de riktlinjer riksdagen har
fastställt. Jag kan förstå att de som har tagit ställning
till det förslag till rapport som nu är föremål för re-
missbehandling kan tro att det skulle innebära ett
slags liberalare tolkning än den som riksdagen fak-
tiskt beslutat om.
Nu har inte Socialstyrelsen bestämt sig för hur
rapporten skall formuleras. Men jag är alldeles över-
tygad om att de reaktioner som har kommit på den
text som Socialstyrelsen hittills har presenterat kom-
mer att påverka Socialstyrelsen när man fastställer
rapporten. Jag tycker att det är ganska viktigt att slå
fast att när riksdagen anger dessa riktlinjer är det de
som skall gälla.
Det finns ett problem med allmänna råd. Enligt
författningssamlingsförordningen kan allmänna råd
endast ges som rekommendation vid tillämpning av
lag, förordning eller föreskrifter. Till de riktlinjer som
riksdagen fastställer kan man inte ge allmänna råd.
Riktlinjerna som sådana skall egentligen vara till-
räckliga. Riksdagen formulerade själv att det borde
komma allmänna råd. Därmed befinner sig Socialsty-
relsen i ett formellt dilemma.
Det viktigaste är att det är riksdagens fastställda
riktlinjer som skall gälla. Det finns inte något utrym-
me för, om jag skall använda det uttrycket, någon mer
liberalare inställning i den här frågan. Det är riktlin-
jerna som gäller.</pre><pre>Anf.  66  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag är väldigt glad för det klara be-
skedet som socialministern ger. Det är viktigt att vi
från olika positioner kan inse de svåra dilemman som
finns kring dessa utomordentligt svåra och komplice-
rade frågor. Jag är inte ute efter att göra det enklare.
Jag är mer ute efter att vi i grundläggande värderings-
frågor skall våga både följa upp och tala om vad som
gäller.
Det är viktigt att lagstiftningen går i takt med ut-
veckling och tillämpning. Det skapar också trygghet
för medborgarna i vårt land så att de vet vad som
händer. Vi har under åren haft olika debatter som har
blossat upp. Ibland har många människor kanske känt
oro. Jag tycker att riksdagen som lagstiftare och rege-
ringen skall vara måna om att se till att frågan följs.
Tekniken och utvecklingen går fort framåt. Det är
mest på gott, tror jag. Men det är oerhört viktigt att vi
som politiker deltar och ser till vilka ramar vi sätter.
Det är det ansvar som riksdagen har som lagstiftande
församling. Vi måste se till att utveckling och teknik
går i takt med den etik och den princip om människo-
värdet som ett land skall stå för. Det tycker jag är
väldigt viktigt.
Det står i kapitel 8 i kunskapsöversikten från So-
cialstyrelsen som en sammanfattande vägledning vid
genetisk diagnostik att det "bör ske efter samma prin-
ciper som i fosterdiagnostik".
Men jag känner mig hoppfull. Jag är glad att soci-
alministern har uttalat sig tydligt. Detta är ju också,
som jag säger, en demokratifråga. Vi måste också
vara måna om att alla de beslut vi fattar följs.</pre><pre>Anf.  67  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag riktar mig både till socialminis-
tern och till Chatrine Pålsson. I den här rådgivande
etiska gruppen har alla både propositionen och det
betänkande som blev följden av riksdagsbehandling-
en med sig till varje sammanträde. Jag kan lugna er
båda med att de som ansvarar för den här verksam-
heten i Sverige har riksdagsbeslutet mycket klart för
sig.
Nästa sammanträde i den här gruppen är den 21
maj. Efter den här debatten känner jag att det kanske
vore bra om gruppen skrev ned vad man har diskute-
rat och vad man har åstadkommit hittills så att det blir
lite mera känt. Jag tror att det här är en grupp som
man kan bygga vidare på i den fortsatta utvecklingen
av verksamheten.</pre><pre>Anf.  68  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag ser fram emot en sådan redovis-
ning från gruppen. Jag tror att det kan bidra till att
skärpa vår egen hållning och också göra klart att det
är komplicerade frågeställningar, detta såväl som
andra frågeställningar i det här ämnet. Det är svårt
och komplicerat, men det är också viktigt att vi mar-
kerar riksdagens mycket restriktiva hållning och att
det är den som gäller. Jag ser fram emot en sådan
redovisning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>15 §  Svar på interpellation 1998/99:251 om
skolan och synskadade barn med multipelhandi-
kapp</pre><pre>Anf.  69  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Sten Tolgfors har bl.a. frågat om jag
avser att lägga fram förslag om att lägga ned
Ekeskolan, landets riksrekryterande specialskola för
synskadade barn med multifunktionshinder, och hur
jag avser att ge barn med funktionshinder rätt att välja
skola.
Jag vill inledningsvis bemöta Sten Tolgfors kritik
mot mig för att jag inte deltagit i någon som helst
debatt om FUNKIS-utredningens förslag rörande
specialskolan. Som Sten Tolgfors mycket riktigt
påpekar pågår alltjämt beredningen av utredningens
betänkande och en proposition är aviserad till den 11
maj 1999. Jag vill i sammanhanget påminna om att
beredningen av regeringsärenden präglas av att rege-
ringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv. Att
som statsråd gå ut och debattera en utredning samti-
digt som den är under beredning anser jag olämpligt.
Inte minst mot bakgrund av frågans karaktär ser jag
det som angeläget att propositionen presenteras i sin
helhet. Många tusentals barn är berörda av denna
proposition. Sten Tolgfors får således avvakta ytterli-
gare en liten tid med att få svar på sina frågor. Å
andra sidan ges i den aviserade propositionen svar på
hur regeringen som helhet ställer sig till olika frågor
rörande utbildning för barn och ungdomar med funk-
tionshinder.
Jag försäkrar Sten Tolgfors om att beredningen av
FUNKIS-utredningens förslag, i enlighet med vad
som följer av regeringsformen, sker på precis samma
sätt som andra ärenden i Regeringskansliet. De för-
slag som regeringen som kollektiv avser lägga fram i
en proposition grundar sig således på överväganden
som gjorts utifrån såväl utredningsförslagen som de
drygt 150 remissvar som inkommit och andra upp-
gifter som har relevans för ärendet som sådant.</pre><pre>Anf.  70  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Många politiker söker och ser nästan
en skönhet i enhetliga konforma system till vilka
människor förväntas anpassa sig och sina liv. Om
människor och system inte stämmer överens finns det
politiker som ser felet i människors beteende. Men
människor är varken enhetliga eller konforma. Därför
kan inte heller systemen vara det om vi vill ge alla
människor likvärdiga möjligheter i livet. Olika indi-
vider behöver olika lösningar.
Få frågor illustrerar problematiken så tydligt som
FUNKIS-utredningen där två principer har överord-
nats de berörda funktionshindrade barnens väl.
Den ena är skolans kommunalisering. Eftersom
grundskolan är kommunal skall det inte finnas statli-
ga specialskolor för barn med funktionshinder. Går de
flesta barn i kommunala skolor skall också barnen på
Ekeskolan göra det, resonerar FUNKIS.
Min invändning är att det rör sig om så få barn
med så speciella behov att också skolministern borde
kunna acceptera deras statliga specialskola.
Den andra principen FUNKIS driver är att barnen
mot sin vilja skall integreras i den vanliga skolan.
Därför vill FUNKIS lägga ned Ekeskolan. Men fun-
dera ett slag på hur de berörda barnens dagar skulle se
ut i den kommunala enhetsskolan! Ett barn är inte
integrerat för att det vistas i samma lokal som andra
barn om det inte accepteras, inte kan delta i lekar,
socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter. Många
av Ekeskolans barn har tidigare gått integrerade i
kommunala skolor, vilket ofta inneburit att de suttit
ensamma med en assistent i skrubb helt vid sidan av
de övriga barnens liv.
För svårt funktionshindrade barn, som många av
eleverna på Ekeskolan, skulle en tvångsintegrering i
den kommunala skolan snarare sätta fokus på barnens
utanförskap. Alla har rätt att gå integrerade i skolan,
men det är inte en skyldighet att integreras. Eller
tycker skolministern det?
Debatten om skolan för barn med funktionshinder
kan inte utgå från systemkonformitet. Den måste utgå
från barnen det handlar om. Jag är inte intresserad av
att värna system, Ingegerd Wärnersson. Jag är intres-
serad av att värna de barn som är beroende av sys-
temen.
Den här debatten är annorlunda såtillvida att
skolministern redan i förra veckan deklarerade att jag
inte skulle få något svar på mina frågor i dag. Men
dagens debatt är också annorlunda därför att skolmi-
nistern faktiskt är närvarande. Hon har vägrat att delta
i all debatt under det gångna året. Hennes skäl är
enligt mig tämligen svagt, nämligen att regeringen
fattar beslut kollektivt.
Men de flesta av mina frågor kan besvaras ändå.
T.ex. antingen har departementet utvärderat andra
kommunaliseringar av specialskolor eller så har de-
partementet inte gjort det.
Jag har också under de senaste veckorna noterat
en irritation från skolministerns sida över att många
människor intresserar sig för FUNKIS och Ekeskolan
och helt enkelt inte kan förstå varför någon vill lägga
ned den. Jag tvärtom gläds åt det engagemang som
väckts.
När diskuterades och belystes villkoren för barn
med funktionshinder så här mycket senast? Jag menar
att debatten om Ekeskolan stärkt förståelsen för bar-
nen där, och många känner starkt för dem. Man har
sett att det är fel att bara tycka synd om barnen där.
Man har sett att det är människor med ett enormt driv,
men stor livsglädje och stora möjligheter att utveck-
las. Ekeskolan är ett mänskligt drivhus där många
elever är mycket mer motiverade än många barn utan
funktionshinder.
Jag träffade Björn på stan i går, skolministern. Det
är en kille som går på Ekeskolan. Han bad mig hälsa:
Lägg inte ned Ekeskolan! Och jag håller med honom.
Det krävs ett i verklig mening specialistkunnande
för varje barns situation när man har svåra multihan-
dikapp. På Ekeskolan finns kompetensen samlad. Där
finns erfarenheten, engagerad personal, pedagogik
och specialistkunnande. De barn som går där får en
individanpassad undervisning därför att de har olika
kombinationer av funktionshandikapp. Alla är i sam-
ma situation. Barnen känner sig omtyckta och accep-
terade. Det är därför som skolan måste vara kvar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 1998/99:260 om
beskattning vid rabatterat inköpspris</pre><pre>Anf.  71  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att centrala
rabatter vid köp av bil för privat bruk och rabatter
avseende elpriser för privata bostadsändamål inte
skall beskattas.
Frågan är ställd mot bakgrund av att Sten Anders-
son uppfattat uppgifter från Riksskatteverket så att
centrala rabatter vid köp av bil för privat bruk nu
skall beskattas. Sten Andersson anser vidare att dessa
rabatter företer stora likheter med de rabatter på elpri-
ser som, enligt uppgifter i medierna, LO förhandlat
fram för sina medlemmar.
Gällande lagstiftning innebär att rabatt som läm-
nas som ersättning för arbete eller av annat skäl kan
anses som ett utflöde av tjänsten är skattepliktig. Om
arbetsgivaren på något sätt har förmedlat eller för-
handlat sig till rabattförmåner för sina anställda bör
rabatten vara att anse som ersättning för arbete. När
det gäller anställda som genom sin arbetsgivare får
centrala rabatter vid köp av bil för privat bruk är detta
således att betrakta som en skattepliktig förmån. Ett
undantag gäller dock för personalrabatter som under
vissa förutsättningar är skattefria. Personalrabatt
föreligger i princip när en anställd av sin arbetsgivare
får köpa en vara eller tjänst till rabatterat pris. Tidiga-
re omfattade skattefriheten också rabatter som en
anställd fick vid inköp från arbetsgivaren närstående
företag, s.k. korsvisa rabatter. Från och med 1997 års
taxering ändrades skattefriheten för rabatter till att
avse företag inom en och samma koncern. Om en
skattskyldig får rabatt hos ett fristående företag utan-
för den koncern som arbetsgivaren tillhör och rabat-
ten utgått på grund av tjänsten skall således denna
rabattförmån beskattas.
Enligt min mening finns inte tillräckliga motiv för
en skattemässigt gynnsam behandling av rabatter när
det inte är fråga om företag inom samma koncern.
När det gäller den rabatt som LO förhandlat fram
för sina medlemmar är situationen annorlunda efter-
som rabatten utgår på grund av medlemskap i LO och
inte på grund av anställning. Detta innebär att de
rabatter som medlemmarna i LO får inte är skatte-
pliktiga.</pre><pre>Anf.  72  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Det här handlar alltså om en situation
där man är anställd i ett företag där arbetsgivaren
lyckas förhandla fram billigare elström för sina an-
ställda av ett kraftföretag utanför företaget. Då har det
betraktats som en förmån som skall beskattas.
Om den anställde däremot är medlem i en fackfö-
rening och fackföreningen tecknar exakt samma avtal
blir det alltså inte beskattat.
Nu skriver statsrådet rätt så mycket i sitt svar om
nuvarande lagstiftning. Men vari ligger skillnaden?
Varför är det förmånligare att teckna ett sådant avtal
från en fackförenings sida än från ett företags sida?
Det är ju exakt samma situation för den människa
som berörs.
Jag tycker att statsrådets svar springer förbi det
här. Vari ligger skillnaden mellan ett företag och en
fackförening? Varför skall en fackföreningsmedlem
ha bättre förmåner än en anställd i ett företag när det
gäller exakt samma vara, i det här fallet elström?</pre><pre>Anf.  73  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det finns en väsentlig skillnad mellan
ett anställningsförhållande och de förmåner man kan
få som anställd och exempelvis ett medlemskap. Det
är att anställningsförmånerna är en kombination av
löner och andra förmåner. Ersättning i form av lön är
som bekant en beskattningsbar inkomst. På motsva-
rande sätt är naturligtvis också en förmån en beskatt-
ningsbar grund. Därför är det naturligtvis en väsentlig
skillnad mellan att få en förmån om man är medlem i
en organisation och att ha det som en del av sin an-
ställning. Det skulle i annat fall finnas möjlighet att
via olika system och arrangemang mellan lön och
förmån undandra en del från beskattning.</pre><pre>Anf.  74  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Om det här är ett sätt att popularisera
ett svikande fackligt intresse vet inte jag. Det skulle
vara rätt så bra att få reda på hur statsrådet tänker
eller hur lagstiftaren tänker i det här fallet.
Någon är anställd på ett företag. Hans arbetsgiva-
re lyckas förhandla fram ett avtal med ett utomståen-
de kraftbolag som inte tillhör företaget eller koncer-
nen. Då skall den strömförbrukning som den anställde
skall betala skattebeläggas. Är man däremot med i en
facklig organisation och den lyckas förhandla fram
exakt samma avtal skall det inte skattebeläggas.
Förstår finansministern att detta är rätt så svårt att
begripa inte bara för mig utan också för många män-
niskor utanför det här huset?
Jag tog upp ett konkret fall. Jag är anställd i ett fö-
retag och mitt företag har lyckats förhandla fram en
central rabatt hos, som jag beskrev det, ett bilföretag.
Då skall den vinst jag gör, den rabatt jag får, beskat-
tas. Men om jag hade varit, som jag var tidigare,
medlem i LO och LO hade lyckats få fram en exakt
likadan rabatt hade jag sluppit skatt. Har jag fattat
läget korrekt?</pre><pre>Anf.  75  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är rätt att det är skillnad om det
handlar om ett anställningsförhållande och i det här
fallet ett medlemskap. Det spelar ingen roll om det är
ett medlemskap i en fackförening, en idrottsförening
eller en kyrklig organisation. Då föreligger det inget
anställningsförhållande. När det föreligger ett anställ-
ningsförhållande och jag får lön eller förmåner är det
naturligtvis beskattningsbart. Jag tycker att det är en
ganska enkel princip.</pre><pre>Anf.  76  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Då kan jag alltså bilda aktiebolaget
Sten Anderssons inköpscentral. Människor blir med-
lemmar, och jag förhandlar fram ett bra avtal. Man
får köpa bil billigare. Anser finansministern att det är
tolerabelt inom den gällande lagstiftningen? Jag bil-
dar en förening. LO är också en förening. LO har ett
större perspektiv, det vet jag. Mitt enda mål är att
skapa lägre priser för människor. Jag får rabatt.
Medlemmarna får rabatten. Som jag tolkar statsrådet
och lagstiftningen innebär det att medlemmarna i min
förening slipper skatta för den rabatt jag har förhand-
lat fram till dem vid bilköp.</pre><pre>Anf.  77  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Det här illustrerar komplexiteten i
skattesystemet. Låt oss ta fackföreningen. Det är ju en
juridisk person. Om värdet av rabatten överstiger 100
kr per år, anser finansministern då att fackföreningen
skall skicka in kontrolluppgift för detta faktum? Det
borde ju rimligen bli konsekvensen, även om det inte
utlöser någon beskattningsskyldighet hos fackföre-
ningen. Det är ju en tricksig fråga att reda ut, som
ytterligare illustrerar problemet som Sten Andersson
har tagit upp.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>17 §  Svar på interpellation 1998/99:272 om
skattetillägg</pre><pre>Anf.  78  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Carl Fredrik Graf har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att:
1.      avskaffa skattetilläggen i fall då myndigheterna
skulle kunna rätta uppgifter med ledning av till-
gängligt kontrollmaterial,
2.      slopa skattetillägg vid periodiseringsfel,
3.      avskaffa skattetillägg vid redovisning av EU-
moms och
4.      säkerställa att de svenska reglerna om skatte-
tillägg, utan minsta tvekan, skall stå i överens-
stämmelse med Europakonventionen.</pre><pre>Regeringen har, som Carl Fredrik Graf är medvet-
en om, tillkallat en särskild utredare med uppgift att
göra en förutsättningslös översyn av skattetilläggsin-
stitutet. I uppdraget ingår bl.a. att analysera de fråge-
ställningar som Carl Fredrik Graf tar upp. I avvaktan
på att utredningen lägger fram sina förslag är jag inte
beredd att vidta några åtgärder.
Uttagsnivån vid periodiseringsfel sänktes per den
1 januari 1998 till 10 % vad gäller taxering och till
5 % vad gäller mervärdesskatt, vilket innebar en
halvering. Om detta är tillräckligt eller om ytterligare
åtgärder måste vidtas kommer jag att ta ställning till
när den särskilde utredaren är klar med sitt arbete.
Jag vill också nämna att Skattekontrollutredning-
en analyserade skattetilläggets förhållande till artikel
6 i Europakonventionen i sitt betänkande Artikel 6 i
Europakonventionen och skatteutredningen (SOU
1996:116). Skattekontrollutredningen kom fram till
att våra bestämmelser om skattetillägg inte strider
mot artikel 6. Utredningens ställningstagande möttes
av viss kritik. Frågeställningen kommer därför att
belysas ytterligare.</pre><pre>Anf.  79  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Finansministern hänvisar till utred-
ningen. Men eftersom den skall dröja tills året är slut
kan vi ändå ta en debatt kring de här frågorna.
Det är nämligen så att skattetillägg drabbar många
människor, över 70 000 per år. Skattetillägg har inget
medborgarperspektiv. Skattetillägg är en mycket
sträng administrativ sanktion. Skattetillägg används
också i fall då det inte betyder något negativt för
statens likviditet. Skattetillägg kräver inget uppsåt för
att det skall kunna dömas ut.
Jag har här, fru talman, en deklaration från en per-
son någonstans i Sverige. Den här personen redovisar
momsen i sin årsredovisning. På s. 2 har han tydligt
deklarerat både ingående moms och utgående moms.
På s. 1 har han glömt att fylla i summan av detta. För
detta dömdes den här personen till skattetillägg på
17 000 kr. Han dömdes inte, men det beslutades om
skattetillägg. Det är ju inte någon dom i traditionell
mening.
Detta tycker jag illustrerar problematiken i detta.
Denna person har ju klart och tydligt deklarerat in-
och utgående moms men av misstag inte fört över det
på s. 1. Skattemyndigheten frågar varför det är på
detta sätt. Och personen i fråga säger att det har skett
av misstag. Skattemyndigheten konstaterar då att man
inte kan ta någon hänsyn till detta - fel är fel. Och
därför blir det skattetillägg.
Jag menar att dessa regler är otidsenliga. Det är
naturligtvis bra att de utreds, men det skulle vara bra
om finansministern kunde ge lite signaler om vad han
själv tycker i dessa frågor i avvaktan på utredning.
Tycker finansministern att den här typen av regler är
bra för ett gott företagsklimat? Är det exempelvis
rimligt att vi har regler där en enskild riskerar sank-
tioner för hundratusentals kronor utan att vederböran-
de har haft uppsåt eller utan att ett sådant här ärende,
när det kommer upp i denna storleksordning, har
hamnat i domstol? Den högsta dagsboten som kan
dömas ut i en tingsrätt för en enskild person lär vara
150 000 kr. Om man deklarerar fel i dessa samman-
hang, då handlar det bara om procent på beloppet. Är
det då fråga om ett stort belopp - 3 miljoner kronor i
utgående moms och kanske 2 miljoner kronor i ingå-
ende moms - och man konstaterar att det står fel i
deklarationen så blir det procent på det beloppet. Det
är ju väldigt tuffa sanktioner som detta institut fak-
tiskt innebär för medborgarna.
Jag skulle vilja att finansministern ändå gav en
liten fingervisning om vad han tycker om dessa reg-
ler. Det är nämligen någonting som har engagerat
många under lång tid.
Fru talman! Avslutningsvis är det dessutom så att
redovisningen av EU-momsen inte behöver  betyda
någonting likviditetsmässigt för staten, eftersom det
är en in- och utredovisning av en transaktion. Det kan
också leda till skattetillägg med ganska svåra ekono-
miska konsekvenser.</pre><pre>Anf.  80  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Interpellanten och jag är överens om
att skattetilläggsinstitutet behöver utredas. Då tycker
jag att det är något övermaga att begära att jag innan
utredningen är slutförd skall tala om vad utredningen
skall komma fram till för slutsatser. Då hade jag ju
inte behövt tillsätta utredningen.</pre><pre>Anf.  81  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Detta är en mycket vanlig situation
som vi har i detta parlament, dvs. att om en utredning
pågår så vill den ansvariga ministern inte göra några
uttalanden med hänvisning till sittande utredning.
Sedan blir det en beredning i Regeringskansliet, och
då blir det ungefär som i det förra ärendet, dvs. att det
ansvariga statsrådet inte vill säga någonting på grund
av att det bereds i Regeringskansliet. Och sedan
kommer det så småningom kanske en proposition till
riksdagen. Då har ju finansministern i detta fall satt
ned foten och sagt att så här vill han ha det. Och då är
det ju egentligen rätt meningslöst att använda en
riksdagsdebatt till att övertyga varandra eller att ha en
seriös diskussion, utan då blir det att man redogör för
vilka ståndpunkter som man har intagit i en fråga.
Och sedan är debatten avslutad.
Jag hade välkomnat om finansministern lite mer
frimodigt hade kunnat diskutera en fråga som är ett
problem bland många företag och enskilda ute i lan-
det. Det behöver ju inte innebära att en sådan diskus-
sion samtidigt hade varit direktiv till en utredning,
eftersom dessa direktiv finns, och jag tycker att de
borde skrivas på ett annat sätt. Men det är en annan
sak. Men en lite frimodigare debatt kanske hade gett
signaler om att vi har en ny finansminister och att det
är ett nytt och bättre företagsklimat i vardande med
en positivare attityd till småföretagarnas situation.
Men finansministern säger: Nej, jag kommer att hålla
tyst i den här frågan till efter 1999. Då säger företa-
garna: Suck, samma sak av det gamla igen.
Nu har finansministern chansen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>18 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:113 till skatteutskottet</pre><pre>Motioner
1998/99:Sk32-Sk34 till skatteutskottet
1998/99:Fi37-Fi42 till finansutskottet
1998/99:Sf15 till socialförsäkringsutskottet
1998/99:Fi14-Fi36 till finansutskottet
1998/99:N10-N13 till näringsutskottet
1998/99:Fi43 till finansutskottet</pre><pre>19 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU8
Konstitutionsutskottets betänkanden 1998/99:KU26
och KU29
Finansutskottets betänkanden 1998/99:FiU19, FiU21
och FiU22
Justitieutskottets betänkanden 1998/99:JuU22 och
JuU26
Socialutskottets betänkanden 1998/99:SoU10-SoU12
Näringsutskottets betänkanden 1998/99:NU9 och
NU11</pre><pre>20 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1998/99:99 Sammanslagning
av Telia AB och Telenor AS
1998/99:N14 av Per Westerberg m.fl. (m)
1998/99:N15 av Göran Hägglund m.fl. (kd)
1998/99:N16 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
1998/99:N17 av Sven Bergström m.fl. (c)</pre><pre>Utbildningsutskottets betänkanden
1998/99:UbU9 Fristående förskoleklass
1998/99:UbU10 Förskoleverksamhet
1998/99:UbU11 Skolfrågor
1998/99:UbU12 Riksbankens Jubileumsfonds verk-
samhet under år 1998</pre><pre>Skatteutskottets betänkande
1998/99:SkU17 Avdrag för ökade levnadskostnader
vid tillfälligt arbete</pre><pre>21 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 30 april</pre><pre>1998/99:350 av Cinnika Beiming (s) till näringsmi-
nistern
Arbetsmarknadspolitiken
1998/99:351 av Eva Arvidsson (s) till socialministern
Färdtjänstbehovet
1998/99:352 av Per Lager (mp) till näringsministern
Båtregister
1998/99:353 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till stats-
rådet Pierre Schori
Psykoterapi till flyktingbarnen
1998/99:354 av Agne Hansson (c) till finansministern
Regionalpolitisk konsekvensanalys av EMU
1998/99:355 av Jonas Ringqvist (v) till miljöminis-
tern
Miljöpolitiken
1998/99:356 av Harald Nordlund (fp) till vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén
Miljöfrågornas behandling i EU
1998/99:357 av Elver Jonsson (fp) till socialministern
Alkoholpolitiken
1998/99:358 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till utri-
kesministern
FN-stadgan
1998/99:359 av Berndt Ekholm (s) till näringsminis-
tern
Transportpolitiken
1998/99:360 av Kent Härstedt (s) till utrikesministern
Flyktingsituationen på Balkan
1998/99:361 av Kent Härstedt (s) till justitieministern
Intrång på offentliga platser
1998/99:362 av Lars Leijonborg (fp) till statsrådet
Pierre Schori
Flyktingkatastrofen på Balkan och minskningen av
det svenska biståndet
1998/99:363 av Mats Odell (kd) till näringsministern
Frivilligorganisationernas trafiksäkerhetsprojekt
1998/99:364 av Johnny Gylling (kd) till näringsmi-
nistern
Blekinge
1998/99:365 av Kenneth Lantz (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Sjukersättning för företagare
1998/99:366 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
ROT-avdrag
1998/99:367 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nistern
Utförsäkring från a-kassan
1998/99:368 av Ragnwi Marcelind (kd) till statsrådet
Pierre Schori
Anhöriginvandring
1998/99:369 av Mats Odell (kd) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Bostadstillägget
1998/99:370 av Dan Ericsson (kd) till miljöministern
Oljeutsläppen i Östersjön</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 maj.</pre><pre>22 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 4 maj</pre><pre>1998/99:600 av Lena Olsson (v) till socialministern
Läkemedlet dextropropoxifen
1998/99:601 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Kulturskolan Kulturama</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 maj.</pre><pre>23 §  Kammaren åtskildes kl. 19.14.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.24 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>