Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:83

Onsdagen den 21 april

Kl. 09.00 - 17.57

---

19.00 - 22.32

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Särskilt anordnad debatt om det politiska
läget

Anf. 1 CARL BILDT (m):
Fru talman! God morgon! Jag ber om ursäkt om
jag är lite harklig. Så blir det när det är vår.
Denna debatt har begärts av oss - en särskild de-
batt med anledning av det politiska läget. Valet i
höstas resulterade i en komplicerad parlamentarisk
situation. Uppgiften var att på denna grund ge Sveri-
ge en tydlig politisk inriktning för framtiden. Vi fick
en förlorad höst. Vi fick därefter en förvirrad vinter
när regeringen och dess underlag skulle söka sig fram
till någon typ av samordnad, ordnad politik.
Så skulle allt förklaras i och med vårpropositio-
nen. Två dagar innan denna skulle läggas på riksda-
gens bord avgick den ansvariga finansministern. Han
åberopade bl.a. hela den process som hade lett fram
till vårpropositionen som grund för den osedvanligt
bittra både personliga och politiska ton som känne-
tecknade det avskedet. Därefter kom en vårproposi-
tion som mest utmärks av vad som inte står där och
av den ständiga begäran från regeringen att återkom-
ma, att skjuta upp, att inte göra någonting.
Så här kan enligt vår mening Sverige inte regeras.
Vi är ett land med både möjligheter och problem.
Men vi är ett land som kräver politisk ledning för att
möta problemen och för att kunna ta till vara möjlig-
heterna. Därför står valet nu mellan ett nyval till riks-
dagen, som ger nya parlamentariska förutsättningar
både för politisk ledning och samverkan, och vad som
i grunden, fru talman, blir fortsatt förvirring och fort-
satt förfall.

Anf. 2 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag tror att det finns en risk för oss
alla att det politiska arbetet blir ett mål och inte ett
medel. Att behålla makten blir det centrala. Och så
blir omtanken om medborgarnas välfärd och landets
ekonomi något som kommer i andra hand.
Många med mig kände och känner den djupaste
ängslan över att regeringspartiet förlovat sig med två
antitillväxtpartier. Och det vore ju mer än egendom-
ligt om inte människor skulle få både skrämselhicka
och frossa när man jämför socialdemokratins, Väns-
terns och Miljöpartiets program och vallöften.
Däremot var det få, tror jag, som gått och våndats
över att regeringspartiet skulle leva med ett eget in-
ternt råkurr. Vem kunde ana att det i den socialdemo-
kratiska regeringen härskade lång och varaktig sönd-
ring? Inte jag, i alla fall.
Göran Persson sitter i ett skruvstäd. Och han kan
och han får tydligen acceptera i stort sett vilka ma-
növrer som helst för att få sitta kvar där. Han måste
buga åt två antitillväxtpartier, och han måste kråma
sig inför LO. Och han är tvungen att hålla förnyare
inom partiet mycket kort.
Har inte Persson rätt att göra sitt eget val? kan nå-
gon fråga. Jo, om det enbart handlar om att Göran
Persson är ordförande för socialdemokratin. Men
Göran Persson är alla svenskars statsminister. Han
bär det yttersta ansvaret för hur vårt land regeras.
Och, fru talman, det behöver inte uppammas någon
avoghet eller illvilja för att påstå att i dag regeras inte
landet. Vårpropositionen kommer inte att tina upp
den politiska tjälen.
Svenska folket skall inte behöva vara enbart åskå-
dare till ett regeringsarbete som sitter fastlåst i oför-
måga. Därför borde, oberoende av parlamentarisk
matematik, svenska folket få säga sitt i ett nyval.

Anf. 3 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Härdade politiska bedömare kan na-
turligtvis säga: Vadå? Vad är det för särskilt som har
hänt? Regeringen har ju stöd i riksdagen. Det är inget
konstigt. Det är bara en minister som har avgått. Det
finns flera. Business as usual.
Men man kan också fråga, som många människor
gör runt om i landet: Ligger det mer bakom Erik
Åsbrinks avgång än vad vi har fått reda på? Vad be-
rodde den på egentligen? Vad är det egentligen som
pågår i regeringen? Man frågar förstås varför Miljö-
partiet och Vänsterpartiet hela tiden hoppar på den
socialdemokratiska regeringen i frågor som man
säger sig vara överens om. Och man frågar sig natur-
ligtvis: Har man omröstningar i regeringen på det där
sättet: 18-1?
Varför behöver riksdagens socialdemokratiska
gruppledare kräva att regeringen skall tala med en
röst? Vad innebär det när en av Sveriges främsta
statsvetare säger att statsministerns agerande skapar
osäkerhet i regeringen och gör statsråden mindre
effektiva? Kanske, fru talman, sitter statsministern
med svaren på åtminstone några av de här frågorna.
Jag tycker också att människor i Sverige har rätt
att få höra svaren. Framför allt har människor rätt att
få veta vad som händer med ekonomin, jobben, vår-
den, miljön, oavsett om regeringen har tillräckligt
många röster i riksdagen för att hanka sig kvar.
Jag säger det här, fru talman, mot bakgrund av de
svenska kraven på öppenhet i EU. Vi kräver en sådan
öppenhet därför att vi anser att den är demokratiskt
viktig. På samma sätt är det förstås med kraven på
öppenhet i vad som sker i regeringen. Är regeringen
Perssons? Persson kallar den gärna sin regering. Jag
tycker att det är svenska folkets regering. Det för-
pliktigar till öppenhet, debatt och besked. Därför har
vi i Centerpartiet begärt denna debatt i dag.

Anf. 4 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det som hände förra måndagen be-
rodde inte på tillfällig sinnesförvirring. Det berodde
inte på bufflighet. Det var en politisk händelse som
kommer att få politiska konsekvenser.
De båda presskonferenser som hölls bekräftade en
sorglig bild av en regeringsmakt i förfall. Den avgå-
ende finansministern sade att statsministern vid en
serie av tillfällen inte hade givit honom stöd. I sin
iver att försvara sig försade sig statsministern och
sade: Det har ofta varit 18-1 vid bordet. Bilden av en
voterande regering träder fram.
Visst, väljarna valde rödgrön röra. Ja, men de val-
de inte detta. De valde inte sönderfall. De valde inte
handlingsförlamning. De valde inte dåligt ledarskap.
Det som sades väcker nya frågor. Vad ville de 18?
De är ju kvar i regeringen. Åsbrink är borta, men de
18 är kvar och driver sin linje vid varje regering-
slunch och i varje regeringsberedning. Ville de riva
upp utgiftstaket? Ville de höja skatterna ännu mer?
Ville de bli ännu otydligare i EMU-frågan?
Göran Persson förnekar att det finns en politisk
bakgrund till Åsbrinks avgång, men varför säger han
då själv att Åsbrink under alla förhållanden skulle ha
fått gå inom en nära framtid?
I dag offentliggörs att ännu ett stort och anrikt
svenskt företag, Esselte, flyttar utomlands. Det är den
typen av fakta som skapar bakgrund till den här de-
batten. Tillväxten sjunker, jobben kommer inte alls i
den takt som utlovats och vård- och skolkrisen blir
ännu värre.
Det här är inte vad väljarna valde. De borde få sä-
ga sitt på nytt. Varför vågar ni inte möta väljarna i
nyval den 13 juni?

Anf. 5 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! För exakt en vecka sedan stod fi-
nansminister Bosse Ringholm i den här talarstolen
och presenterade vårbudgeten, en vårbudget som är
förankrad bland 190 av kammarens 349 ledamöter,
den bäst förankrade vårbudget som har lagts fram.
Det är en vårbudget som lever upp till de vallöften
som vi socialdemokrater ställde ut i valet. Det är en
vårbudget som är förankrad i en lång rad beslut i den
socialdemokratiska rörelsen men också i den folk-
majoritet som har skapat den riksdagsmajoritet som
nu tar sitt ansvar.
Det blir något märkligt, fru talman, när minorite-
tens klagan är den att vi inte genomför dess politik
och när den därför kräver ett nyval. Det är så att
svenska folket har sagt vilken inriktning politiken
skall ha, och den inriktningen följer vi.
Denna inriktning är tydligt uttryckt på en liten röd
lapp som delades ut i valrörelsen. På den står som
första punkt: Betala av på statsskulden! - Ja, det gör
vi i denna vårbudget, och vi gör det i en sådan ut-
sträckning att det går snabbare för oss att bli skuldfria
i Sverige än vad vi trodde för några år sedan. När
mandatperioden är slut har Sveriges nettoskuld för-
svunnit.
Den andra punkten var: Öka sysselsättningen och
satsa mer på utbildning! - Ja, nu växer antalet jobb.
Vi är inte nöjda - det bör kunna gå fortare - men
jämfört med Europa i övrigt och industriländerna i
övrigt intar Sverige en tätposition.
Vad gäller satsningen på utbildning och allmän
förskola fortsätter högskoleutbyggnaden med 20 000
nya platser, med en stor forskningspolitisk proposi-
tion, med 770 nya miljoner i denna vårbudget samt
med miljardsatsningar på kompetensutveckling för
dem som finns i arbetslivet.
Den tredje punkten var: Anställ fler i skolan, vår-
den och omsorgen! - I den vårbudget som Bosse
Ringholm kunde presentera finns nya miljarder till
den kommunala sektorn. Där finns också en insikt om
att kommunerna nu går in i en sådan situation att det
gamla kravet på ett kommunalt skattestopp för att
förhindra kommunerna att lösa sina strukturproblem
med skattehöjningar inte längre är nödvändigt. Också
kommunernas ekonomi börjar bli frisk. Därmed kla-
rar vi jobben i skolan, i vården och i omsorgen, och
därmed klarar vi också att se till att äldre, barn och
ungdomar får det bemötande, den vägledning och den
vård som de har rätt till.
Jämför det med situationen för några år sedan!
Det står i vårbudgeten. Det är förankrat i riksdagen
och i en svensk folkmajoritet.
Den fjärde punkten var: Höj pensionerna och öka
bostadstillägget! - Detta genomfördes den 1 januari i
år.
Den femte punkten: Höj barnbidraget till 950 kr!
- I vårbudgeten finns också detta uttalat. Det kommer
att ske genom en höjning den 1 januari år 2000 och
ytterligare en höjning år 2001. Flerbarnstilläggen höjs
på samma sätt. Det är stora pengar för många svenska
barnfamiljer som har haft en trängd ekonomisk situa-
tion i spåren av det ekonomiska vanstyre som några i
den här kammaren bär ansvaret för.
Den sjätte punkten: Inför maxtaxor på dagis och
fritis! - Det finns resurser avsatta också för detta i
vårbudgeten. Nu skall det utformas. Det skall göras i
en öppen dialog med andra, och grunden skall vara en
allmän förskola som växer till att omfatta fyra- och
femåringar.
Detta stod på det röda lilla kort som jag och tiotu-
sentals andra socialdemokratiska valarbetare delade
ut i valrörelsen. Det här är en politik som vi tänker
genomföra. Det är en politik som det är möjligt att
samarbeta med andra partier omkring i denna riksdag.
Vi avgår naturligtvis inte när vi nu har en möjlighet
att genomföra vår politik, och det blir bisarrt när man
hör oppositionen kräva nyval just därför att vi genom-
för vår politik.
Om det är så att nyvalskravet är allvarligt menat
från oppositionen och inte bara ett spel för galleriet
för att dölja den egna kraftlösheten, den egna bristen
på samling och initiativ, fullfölj i så fall också kravet
på nyval genom att gå vidare med det i denna kam-
mare!
Det är en farlig situation om det är så att opposi-
tionen regelmässigt ropar på nyval när man inte får
igenom sin politik. Oppositionen har precis som ma-
joriteten att iaktta de majoritetsförhållanden som valet
har gett i denna kammare. Utifrån dem arbetar vi med
försök till samarbete för att skapa majoriteter. Jag kan
i och för sig förstå om svenska folket röstade fram en
riksdag som oppositionen inte gillar, men att kräva
nyval därför att valutslaget ser ut som det gör blir
tungt.
Å andra sidan: Säger man nyval, skall man också
ha kraften och modet att ta nästa steg och fullfölja det
i kammaren. Jag väntar på ett sådant besked under
dagens debatt.
Det kan också vara så, fru talman, att vi nu står in-
för en situation då våra förutsättningar blir bättre än
vad vi själva har räknat med. Jag har som finansmi-
nister och som statsminister varit noga med att vara
försiktig med alla kalkyler som har lagts fram. Jag
lärde mig av min företrädare som finansminister
bittert vad det betyder att vara för optimistisk.
Det kan vara så att vi nästa år har ett större över-
skott än vad vi har räknat med. Vårt konjunkturinsti-
tut tror att det är på det viset. Om det är så har jag
svårt att se det som ett problem. Det är naturligtvis i
så fall en oerhörd möjlighet. Tänk om vi nästa år kan
vara i ett läge i Sverige där vi klarar resurserna till
skolan, till vården och till omsorgen, där vi har klarat
att höja barnbidraget, att justera pensionerna, att börja
införandet av maxtaxan på dagis och där vi samtidigt
som vi amorterar på våra skulder har pengar över så
att vi kan justera skatterna! Det är väl en oerhörd
styrka om vi kommer i ett sådant läge. En del talar
också för att vi kan göra det.
För oss socialdemokrater är skatten inte någonting
som har ett värde i sig. Skatt tar vi ut därför att vi
gemensamt vill klara att bygga ett gott välfärdssam-
hälle. Det är det som skatterna används till som är det
viktiga. Om vi ser att vi klarar välfärdssamhället med
en viss summa pengar och sedan får lite över för att
justera skatterna, gör vi gärna det, men inte till priset
av sämre vård eller att vi måste börja låna igen.
När vi justerar skatterna skall vi naturligtvis göra
det på ett sådant sätt att rättvisan stärks. Det är många
vanliga inkomsttagare i Sverige som har burit en
väldigt tung börda för att ta landet ur den ekonomiska
krisen. Alla vet vad vi har fått göra med hjälp av
höjda egenavgifter. Det är formellt sett ingen skatt.
Men för en löntagare är det i praktiken en skatt när de
träffar plånboken.
Tänk om vi nu kan börja en process där vi succes-
sivt med egna pengar, inte med lånade, lägger tillbaka
till vanliga löntagare i deras plånböcker det som ege-
navgifterna en gång tog av dem. Vi står inför en så-
dan situation. Det ligger inom räckhåll. Jag har tillåtit
mig att glädjas åt detta och dessutom att säga att om
det kommer tidigare än vi har trott är det desto bättre.
Jag tror också att det skulle passa väldigt väl in i
konjunkturbilden. Det skulle inte alls vara fel om
vanliga löntagare fick den typen av påspädning av sin
köpkraft, naturligtvis med iakttagande av att vi klarar
statsfinanserna och tillsammans med möjligheten att
använda skatterna för att klara tillväxt. En del skatter
behöver justeras av det skälet att de kanske hindrar en
del företag från att utvecklas. Vi är öppna för det och
villiga att pröva det konstruktivt och logiskt. Det är
samma restriktion där. Det skall inte ske med lånade
pengar utan med egna.
Vi vet också att skatterna kan användas för att
driva på den ekologiska omställningen. Finns det
någonting mer lockande för vår generation än att
också på detta samhällsområde flytta fram positioner-
na, se till att man med en skatteväxling åstadkommer
en ökad stimulans, sparar på råvaror och minskar
utsläpp och att man som konsument uppträder mer
solidariskt mot kommande generationer? Det ligger
inom räckhåll. Vi har det precis runt hörnet.
Vi för i dag skattesamtal med alla riksdagens par-
tier och tänker fortsätta att göra så. Vi inser naturligt-
vis också att justera skatter ofta inte alls kräver den
breda majoritet vi i andra sammanhang talar om. Det
går bra att justera skatter också med ganska små ma-
joriteter och små övervikter i denna kammare. Men vi
är öppna för samarbete, vi bjuder in till samtal och
vill på så sätt se vad som finns av idéer på exempelvis
den andra sidan blockgränsen.
För min del utformas politiken baserat på det som
har beslutats vid vår partikongress. Det är mitt upp-
drag. Det jag har sagt till väljarna i valrörelsen är vårt
uppdrag. Utifrån den majoritet som har skapats sker
det i samtal och i förhandlingar i Sveriges riksdag. Vi
har nu ett politiskt läge då vi har lagt fram en vårbud-
get som är förankrad bland 190 av riksdagens leda-
möter. Mot den bakgrunden, fru talman, måste jag
återigen ställa frågan till oppositionen: Om ni inte
gillar majoriteten och kräver nyval, varför tar ni då
inte steget fullt ut?
(Applåder)

Anf. 6 CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tror i och för sig inte att proble-
met är att regeringen inte kan överleva i kammaren.
Jag tror att den än så länge kan det. Jag är inte över-
tygad om att den kommer att klara det så värst myck-
et längre till, men än så länge är det inte det som är
problemet. Problemet är egentligen ett annat och
mycket allvarligare.
Vi har en regering som framstår som i ett ständigt
tumult och därmed är ständigt tunn i alla de viktiga
sakfrågor som måste komma upp till avgörande i
denna kammare för att Sverige skall kunna få politisk
vägledning inför framtiden. Jag vill hävda att denna
regering och denna regeringskonstellation saknar
kraft, saknar politik och saknar förmågan att ge poli-
tisk ledning.
Statsministern filosoferade lite som han ofta gör
kring vad ekonomiska prognoser kan komma att
innebära hitåt och ditåt. Låt oss hoppas att allting går
bättre än vad det ser ut att göra. Men statsministern
har ägnat sig åt detta relativt länge. För ett år sedan
när vi stod i denna kammare såg de ekonomiska pro-
gnoserna ännu mycket bättre ut, i höstas såg de ännu
mycket bättre ut och för några månader sedan var de
också mycket bättre än vad de nu råkar vara.
Men det är inte filosoferande om ekonomiska
prognoser som vi behöver. Det vi behöver är en poli-
tisk ledning från landets regering, förankrad i en
majoritet, som ger vägvisning inför framtiden. Man
måste nog vara - utan att anklaga statsministern di-
rekt - bra tondöv för att inte höra det muller av miss-
nöje över avsaknaden av politisk ledning som går
tvärs genom det politiska livet i detta land i dag.
Om vi ser på den politiska situationen sade jag när
jag började debatten att det valresultat vi fick i höstas
var ett komplicerat valresultat. Det är ingen tvekan
om den saken. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta
riksdagsval sedan 1914, och det var ganska länge
sedan. Den samarbetskonstellation de möjligtvis hade
hoppats på var inte i närheten av någon riksdagsmajo-
ritet. Den förändring som var till den borgerliga icke-
socialistiska kanten var å andra sidan otillräcklig för
att bilda underlag för en ny regering.
I detta läge valde statsministern för det första att
icke över huvud taget pröva regeringsfrågan på det
sätt som enligt min mening låg i författningens anda
och författningens praxis. Han valde att som om ing-
enting hade hänt regera vidare med en svag minori-
tetsregering i en svag samarbetskonstellation. Han
hävdade att han med detta kunde ge politisk ledning.
Så fick vi då det som Aftonbladets ledarsida - det
är inte jag som har hittat på det - kallade den förlora-
de hösten, och det ständiga sökandet efter en social-
minister. Ingen kan väl riktigt utgå från att den pro-
cessen i varje del är fullbordad i dessa dagar. Det kan
komma nya varv på den rätt kända valsen.
När vi sedan stod här när riksdagen återsamlades i
januari sade vi från oppositionens sida: Vad är politi-
ken? Vad vill ni? Vad skall ni göra? Varför är det
bara prat och ingen politik? Näringsdepartementet,
känt för sina intervjuer, hade levererat en proposi-
tionsförteckning som var så tunn att man knappt hit-
tade den över huvud taget.
Här i kammaren fanns det anledning att resa frå-
gan om det över huvud taget inte var bättre att hem-
förlova riksdagen, eftersom det inte fanns några rege-
ringsförslag att ta ställning till. Då steg statsministern
upp och höll ett anförande med sina visioner för
framtiden. Det var väl lite av kretsloppsprincipens
tillämpning på politiska anföranden, men det var inte
den första tillämpningen av den principen i vår mo-
derna politiska historia. Han försökte skapa ett in-
tryck av: Nu skall saker och ting hända.
Sedan fick vi vad som med alla rimliga mått mätt
måste betecknas som den förvirrade vintern. Det
tillsattes arbetsgrupper enligt det löpande bandets
princip. Det fortsattes att ställas ut löften och ges
intervjuer, inte minst från det berömda
"tillväxtdepartementet", enligt samma det löpande
bandets princip. I vårpropositionen skulle politiken
för skatter, tillväxt, jobb och ställningstaganden av
betydelse för Sveriges framtid komma. Samtidigt
blev debatten om företagandet akut. Det hade man
viftat bort tidigare. Nu var det uppenbart att det var
viktigt.
Det som oroar mig är inte i första hand att huvud-
kontor flyttar. Lars Leijonborg refererade till att Es-
selte i dagens tidningar meddelar att det flyttar sitt
huvudkontor till London. Det är illa för sysselsätt-
ningen och för tilltron till Sverige.
Men nu är det de unga människorna, de unga
framgångsrika nyföretagarna, som säger: Vi klarar
inte det här med regleringar och skatter längre. Vi ser
bättre möjligheter i andra länder. Det oroar mig
mycket. När Sveriges ledande tillverkare av flaggor
flaggar ut och Sveriges ledande tillverkare av flagg-
stänger följer efter, då är det inte bara djup symbolik i
det som håller på att inträffa. Det är också substans
vad gäller jobben.
Det finns många Bengtsfors i Sverige. Jag kan
inte lasta vare sig Göran Persson, Erik Åsbrink eller
Björn Rosengren - för att inte tala om Bosse Ring-
holm - för Bengtsfors. Det tänker jag inte göra. Men
jag kan lasta dem för att det inte finns någon politik
för det som skall komma efter. Nyföretagandet går
ned. Företagsamheten känner pessimism. När företag
flyttar, då flyttar framtidens jobb och då flyttar förut-
sättningarna för framtidens välfärd.
Vi vet nu vad Erik Åsbrink sade, att hela den pro-
cess som ledde fram till vårpropositionen var under-
lag för den bitterhet som kom till uttryck i den där
dramatiska måndagens dramatiska presskonferens, att
vårpropositionen absolut inte innehöll någonting och
att detta har sin grund i en politisk splittring inom det
socialdemokratiska partiet och inom den regerings-
konstellation som finns.
Skattesamtalen förs i snigeltakt. En snigel skulle
nästan falla i sömn. Pensionsfrågan förmår man inte
att föra i hamn. Någon politik vad gäller Sveriges
deltagande i det europeiska valutasamarbetet förefal-
ler inte ens finnas vid horisonten.
Vi gjorde en datorsökning, fru talman, på vårpro-
positionen för att se hur många gånger det finns en
begäran från regeringens sida att få återkomma i en
fråga. 80 gånger begär regeringen att få återkomma
till riksdagen i olika frågor. 80 gånger säger de att de
inte kan fattat beslut, de har ingen politik, de vet inte
vad de skall göra, de ber att få återkomma.
Vi kan inte ha business as usual; ett statsråd
kommer och ett annat statsråd går. Business as usual,
var god dröj, vi ber att få återkomma - fyra år är en
för lång tid för detta politiska förfall! Därför är nyval
det som är rimligt, fru talman.
(Applåder)

Anf. 7 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag kan
ha en viss förståelse för de borgerliga partiernas age-
rande utifrån att jag har en erfarenhet av hur det är att
vara partiledare och i opposition. Det utbryter gärna
en viss frustration när man inte har möjlighet att göra
det som man vill och det man har sagt till sina väljare
att man vill och skall göra. Då kan jag förstå att det
gäller att hitta på något för att komma till tals och få
ut sitt budskap.
Nu tycker jag inte att ni har valt en särskilt bra
metod måste jag säga; att begära en särskild debatt
utifrån att det råder en osäkerhet om det politiska
läget bara för att finansministern har avgått. Det
stämmer ju inte med verkligheten. Det skulle i så fall
innebära att det var en stor mängd väljare som röstade
på finansminister Erik Åsbrink som person i kombi-
nation med finansministerämbetet. Det har jag väldigt
svårt att tro. Visserligen har vi nu till en viss del per-
sonval i landet. Men att det skulle ha en sådan oer-
hörd omfattning att hela politiken skulle stå och falla
med denna enda person har jag verkligen svårt att tro.
Det är ju så, som Göran Persson har redogjort för,
att politiken ligger fast. Vi har en budget som samtli-
ga tre samarbetspartier står bakom. Vi är inte nöjda
med allt, det är väl känt. Men som helhet tycker vi att
det är bra. Det går åt rätt håll. Vi har framtiden för
oss. Vi har en hel mandatperiod då vi skall fortsätta
att arbeta tillsammans och säkert både göra fler och
bättre saker.
Men det som ni är besvikna på är ju inte att vi gör
någonting utan att vi inte gör det ni tycker att vi skall
göra. Det har jag som sagt var en viss förståelse för,
men att vi skulle ändra detta för att finansministern
avgår har jag ingen förståelse för.
Jag skulle vilja rikta en uppmaning till er. Om ni
verkligen skulle vilja få gehör för er politik, och att
det här mullret av missnöje som Carl Bildt pratar om
skulle få en verklighetsanknytning, en förankring ute
bland dem som går och röstar och som har valt en
annan politik än den moderata och den borgerliga, då
tror jag inte att ni skall stå här i kammaren. Då tror
jag att ni skall åka ut i landet och träffa mängder av
människor och diskutera med dem hur det egentligen
ser ut, hur det är i vardagen. Hur är det med jobben?
Hur är det med vården? Hur är det med välfärden,
tryggheten, skolan, äldreomsorgen osv.? Hur är det
för de små företagen, vad har ni för problem egentli-
gen?
Det tror jag att ni skulle göra allihop. Ni skulle ge
er ut i landet och resa och föra en dialog med de
människor som ni tycker skall stödja er politik. Det är
ju möjligt att ni kanske skulle få gehör då. Jag har
svårt att tro det. Alternativet, dvs. er politik om vi i
alla fall tar det största borgerliga partiet, Moderater-
na, innebär ju faktiskt stora skattesänkningar. Det
finns naturligtvis de som är lyckliga över det; de som
skulle tjäna mycket på det, alltså de som har relativt
höga inkomster.
Det här har ni tänkt att finansiera genom sänkta
ersättningsnivåer i sjukpenning och föräldraförsäk-
ring och genom att införa ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen. Ni vill försvaga arbetslöshetsför-
säkringen genom att sänka lägsta dagpenning, skärpa
arbetsvillkoren och successivt införa en bortre paren-
tes. Det skall bli nedskärningar när det gäller arbets-
marknadspolitiska åtgärder och besparingar när det
gäller förtidspensioner, underhållsstöd, räntebidrag
och bostadsbidrag. Det står att läsa i den moderata
ekonomiska motionen.
Det här innebär att det sker en inkomstöverföring,
främst från kvinnor till män och framför allt från
kvinnor med låga inkomster till män med höga in-
komster. Det visar en analys av den här politiken. Det
är stora skattesänkningar som ni föreslår, och de skall
betalas på det sätt som jag nu redogjorde för.
Om ni åker ut och talar för den här varan, och jag
tycker att ni skall göra det, så kommer det väl att visa
sig hur stort stöd ni kommer att få. Och det visade sig
väl i det val som vi faktiskt hade för lite drygt sju
månader sedan. Det fanns inte ett särskilt stort stöd.
Då får ni väl respektera att väljarna har valt en annan
politik.
Väljarna vill att det skall finnas en politisk majo-
ritet som har en annan politisk dagordning, en dag-
ordning som säger att alla människor som kan och
vill ha ett arbete skall kunna få det, att det skall finnas
en väl utbyggd välfärd i form av vård och omsorg, en
bra skola till barnen, en förskoleplats till alla barn
oavsett vad deras föräldrar gör och en aktiv satsning
på miljöomställning. Den skall bygga på trygghet.
Den skall bygga på rättvisa i kombination med till-
växt och jobb.
Det är den politik som en majoritet visade sig vilja
ha när vi hade val så sent som i september förra året.
Jag tycker att ett valresultat är värt respekt för att de
människor som har tagit ställning är värda respekt.
Sättet att få respekt är att möta människor och föra
samtal om hur deras situation ser ut.
Jag är säker på att om ni åker ut nu kommer ni
naturligtvis att möta ett fortsatt missnöje. Ni kommer
att möta ett fortsatt missnöje med att det inte går
tillräckligt fort, att det fortfarande är för många ar-
betslösa, att det fortfarande är stora brister i vården,
att det fortfarande är stora brister i skolan, att miljö-
omställningen går för sakta och att många tycker att
det går för långsamt i politiken. Det har jag förståelse
för. Men det är också ett demokratiskt sätt att arbeta
som, det tror jag att vi är överens om, är att föredra
framför andra, mindre demokratiska, arbetssätt i poli-
tiken.
Men vi måste, och ni måste, ju prata med väljarna
om det här. Det här stödet kommer inte att förändras
för att ni begär en extra debatt i riksdagen utifrån en
osäkerhet i politiken som inte uppfattas av väljarna.
De opinionsundersökningar som har kommit under
den här tiden visar ju att stödet för de partier som nu
samarbetar om politiken faktiskt ligger fast. Så är det.
Det här mullrande missnöjet visar sig inte mer än i
ganska begränsade kretsar och då handlar det framför
allt om företagens utflyttning, som ju är en fråga som
får orimliga proportioner i förhållande till den roll
den spelar. Jag menar inte att den är oviktig. Vi skall
naturligtvis också diskutera dessa frågor. Vi skall
diskutera företagens villkor, både de stora företagens
och de små, men vi måste ha en balans i det politiska
samtalet. Saker och ting måste få sina rätta proportio-
ner.
Den här debatten tror jag inte blir mer klargörande
än att vi kan slå fast att det finns en parlamentarisk
majoritet för den politik som statsministern har redo-
gjort för. Vi kommer säkert att förbättra den.
Jag har vid något tillfälle sagt att detta samarbete
behöver växa till sig, att vi behöver stärka samarbetet.
Om det finns en svag länk i samarbetskedjan, skall vi
naturligtvis stärka den. Det är vi förmögna att göra.
Vi skall använda hela mandatperioden.
(Applåder)

Anf. 8 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! En rimlig fråga att ställa till statsmi-
nistern, till Gudrun Schyman och till Birger Schlaug
är om kvaliteten på vård, skola och omsorg har blivit
bättre än vad den var för fem år sedan, då Socialde-
mokraterna tog över. Det skulle vara intressant att få
ett svar på den frågan.
Statsministern använde här ordet bisarr, men
statsministern måste ju faktiskt förstå att vi känner
häpnad, för att inte säga ängslan, vänligt uttryckt, när
vi 1995, 1996, 1997, 1998 och också 1999 har hört att
åtgärderna kommer - de kommer, vänta de kommer.
Ordet bisarrt, ja. Vi fick ju höra i höstas att nu är
budgeten framlagd. Det är inte så mycket att göra åt
den, men vänta till våren. Då kommer den. Det är
klart att vi har varit lyhörda.
Och så kom då den där dagen när det basunerades
ut att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet var överens om någonting, vad det nu var.
Jaha, tänkte man. Men nästa dag framträdde Schyman
eller Schlaug och sade: Nja, vi vet inte om vi är över-
ens om det som vi var överens om i går - och så har
journalisterna fått ett nytt skoop - för att sedan tredje
dagen få uppleva att någon från stöttapartierna träder
fram och säger: Nja, vi vet inte precis om vi är över-
ens om det som vi sade i går att vi inte skulle vara
överens om när det gäller det vi bestämde i förrgår.
Då träder Birger Schlaug fram när det blir afton
och det blir morgon den fjärde dagen och säger: Det
är ynkligt att man inte kan stå för det man har ställt
upp på. Och så kommer den schlaugska knorren: Vad
är detta för tjafs?
Då levererar Schyman en truism. Hon säger: Jag
tror att vi behöver fördjupa vårt samarbete.
Då säger Göran Persson, general för detta Orsa
kompanis sanning som vi alla ansluter oss till: Så här
kan det inte fortsätta. Det är direkt citat, fru talman,
och vi håller med honom om det.
Som politisk såpopera är det ju lite underhållande,
men man kan ju inte kalla det att regera.
Nåja, nu vore det orätt att inte ta med en annan
viktig rollinnehavare, nämligen Björn Rosengren,
som hojtar att vi skall skaffa världens bästa före-
tagsklimat. Företagarna sätter i halsen, tror jag, och
börjar väl så småningom undra vilket land han avsåg.
Efter allt detta säger Göran Persson: "Det finns
inget i dagens parlamentariska situation som säger att
vi inte kraftfullt skall kunna regera vidare." Han kun-
de väl åtminstone ha strukit ordet kraftfullt, fru tal-
man.
Sanningen är naturligtvis den att ju längre det
dröjer innan vi får punkt satt för denna kraftlösa och
oförmögna s.k. regeringspolitik, desto högre pris får
svenska folket betala.
Två dagar innan vårpropositionen presenteras får
vi veta, till allas vår häpnad, att det knappast likväl är
dragkampen mellan regeringen och stödpartierna som
utgör problemen, som om inte detta vore nog. Det har
rått omfattande split och långvarig söndring inom det
socialdemokratiska partiet. Det brukar bli 18-1, be-
rättar Göran Persson. Åsbrink kontrar då med att säga
att han inte kan minnas någon sådan situation. Alltså
inte ens om målkvoten efter matcherna är man över-
ens.
Fru talman! Vi har hört Mona Sahlin säga att det
får vara slut på rätten att rikta blockader mot ensam-
företagare som inte har någon anställd. Kan man
tänka sig något mer rimligt krav? Hur blir voterings-
resultatet i regeringen när denna självklarhet någon
gång i framtiden måhända skall avhandlas? Blir det
18-1 eller 17-2, eller vad blir det? Förresten, spelar
det någon roll? Herrarna i LO-palatset vid Norra
Bantorget har ju redan fällt ned stoppbommen.
Vi har nu i flera år hört Mona Sahlin klokt nog slå
fast att skatten inom tjänstesektorn måste sänkas.
Men vilket skulle ett eventuellt voteringsresultat bli?
Blir det 18-1 eller 15-4? Frågan är hur länge svenska
folket skall behöva vänta på den här typen av kon-
kreta besked.
Fru talman! Den första meningen i vårpropositio-
nen lyder: "Svensk ekonomi står stark." Det vore
orätt att inte tillstå att Göran Persson har varit duktig
på att skära ned, dra in och avfolka, sådant som av en
regering kallas för att spara. Men statens budgetsaldo
är ju inte hela svenska ekonomin. Sedan hade det
kanske varit klädsamt om Göran Persson, när han
bröstade upp sig om budgeten, hade nämnt hur många
miljarder han tar hem på försäljning av statlig egen-
dom och hur många miljarder han plockar hem från
AP-fonden för att rädda sin budget.
Men inte kan man säga att landstingens ekonomi
står stark. Inte kan man hävda att alla kommuners
ekonomi står stark. Inte vill väl någon göra gällande
att skolornas ekonomi står stark, när eleverna är ute
och demonstrerar därför att de har lärarlösa lektioner.
Jag tror inte heller att någon vill hävda att de ekono-
miskt sämst ställda pensionärerna eller de ofantligt
många arbetslösas ekonomier står starka.
Mats Odell påtalade i debatten här i kammaren i
samband med att vårbudgeten presenterades att han
samtidigt som han läste den såg programmet Striptea-
se i TV - och det gjorde jag också - om hur persona-
len inte orkar, om hur gamla människor kränks och
föses åt sidan. Jag tror inte att en enda ledamot önskar
att våra gamla och sjuka skall behöva leva under så
ovärdiga förhållanden. Vi måste få något slags vär-
dighetsgaranti för våra sjuka och gamla.
Fru talman! Det har i decennier existerat en före-
ställning i vårt land om att värdighet i vård och om-
sorg står i absolut relation till skattetryckets nivå. Om
vi vill ha god vård och omsorg måste vi betala värl-
dens högsta skatter, har det tutats i oss. Om detta vore
sant, borde fältropet i dag vara: Betala hela lönen i
skatt!
Socialdemokraterna har i landstingen i Västra
Götaland, i Skåne och i Stockholm lämnat efter sig
miljarder i underskott - alltså i de riktigt folkrika
områdena saknas hisnande belopp. Nu kommer den
socialdemokratiska oppositionen där att peka ut dessa
landsting för att allt inte är som det skall vara. Så
fungerar den politiska debatten. Hur skall då lands-
tingen klara av att ge värdig vård och omsorg? Det är
en av de viktigaste frågor som någon kan ställa, och
fru talman, jag skall svara på den i nästa anförande.
(Applåder)

Anf. 9 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag och många med mig har med sti-
gande förvåning sett och hört hur regeringsunderlaget
successivt vittrar sönder. Oförmågan att hålla sams är
ju ett stående samtalsämne hos de människor som vi i
dag fått uppmaningen att vi skall lyssna på. Där talar
man om detta.
Göran Persson har själv sagt så här: Om v och mp
inte orkar stå för helheten så blir det problem. Då får
de en nästan ohållbar situation att först göra upp med
oss, sedan kritisera och sedan rösta för. Man tappar i
förtroende, har Göran Persson sagt.
Han har också sagt: Man får vara tacksam för att
det inte var dessa partier som skulle ta landet ur kri-
sen. Nu är vi så starka att vi kan kosta på oss en del
piruetter av det här slaget.
Det är uppenbart att även med Perssons mått mätt
är den här konstellationen sådan att den riskerar att
uppnådda resultat förfuskas och föröds. Även utan
Perssons bedömning hade jag varit oroad över kon-
sekvenserna av den politik som regeringen tvingas till
eller frivilligt för tillsammans med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet.
Men det som man känner störst oro för, fru tal-
man, är ju oförmågan till förnyelse. Var är handlings-
kraften någonstans? Det var ju ett magert program
som den nya finansministern presenterade i vårpropo-
sitionen. Om det är något som skall ändras så är det i
alla fall inte nu, som flera talat om. Det har skjutits på
framtiden.
Makt kan man ju få om man ställer ut löften som
människor tror på. Det gjorde Göran Persson i valrö-
relsen. Jag har förstått att den lilla röda lappen spelar
en viktig roll i det här sammanhanget. Men det finns
en poäng, fru talman. Den röda lappen har ju ingen-
ting med den här kammaren att göra. Den här kam-
maren har hört på och tagit ställning till det som kal-
las en regeringsförklaring. Den lappen är lite viktiga-
re än den här lilla röda lappen som Göran Persson har
vinkat med i dag. Den lappen, regeringsförklaringen,
är ju framkommen i samtal med dem som bildar ett
regeringsunderlag. Fru Schyman tycks ju nu tro att
hon har lämnat rollen som ledare för ett oppositions-
parti, vad jag har förstått.
Fru talman! Låt oss gå igenom lite av det som sa-
des i regeringsförklaringen, den kanske lite viktigare
lappen, förra året. Där sades det så här: "En politik
för ökad tillväxt måste formuleras i aktivt samarbete
med det svenska näringslivet." Dessutom sades det:
"Formerna för lönebildningen, arbetsrätten, arbetsti-
derna och andra frågor som rör förhållandet mellan de
anställda och företagen bör formas i samarbete mel-
lan parterna på arbetsmarknaden." Så hette det i rege-
ringsförklaringen.
Resultatet är i själva verket att diskussionerna
med parterna på arbetsmarknaden har havererat och
att regeringen sitter ensam med problemet i knät.
Rosengrens överläggningar med storföretagarna slu-
tade med att de talade om svek och lurendrejeri när de
inte återfann några förslag i vårpropositionen. Några
enklare regler eller sänkta arbetsgivaravgifter för
småföretagarna blev det inte.
Hela Sverige skall leva, upprepade Göran Persson
i regeringsförklaringen. Det ekologiskt hållbara sam-
hället och aktiva konsumenter gör lantbruket till en
framtidsnäring. Jordbruket skall ges villkor som är
likvärdiga med andra näringars. De här orden gav
möjligen bönderna en smula hopp i hopplösheten.
Vad blev det? Jo, löst prat i vårpropositionen. Nå-
gon lättare packning och avlyft ryggsäck har jordbru-
ket inte fått, trots att det förvisso är en framtidsnäring.
Sveriges tätposition som IT-land skall befästas
skrev regeringen i regeringsförklaringen. Varför byg-
ger ni inte då den infrastruktur som behövs för att
klara av det som vi så riktigt har betecknat som en
digital allemansrätt? Ge hela landet en chans att växa!
Låt enskilda människor få bo och arbeta där de vill!
Det skapar en grund för tillväxt och framtidstro.
Fru talman! Jag vet inte om regeringen över hu-
vud taget ser människor utanför de stora städerna. Det
pågår en avfolkning av Sverige som är utan jämförel-
se. Det finns över huvud taget ingen motkraft i rege-
ringens politik. Där finns bara hopplöshet att vänta
för de människor på landsbygden och i småorterna
som vill ha möjligheter. 210 av landets kommuner
tappar i befolkningsantal. Den utvecklingen, eller
snarare den avvecklingen, har regeringen och Göran
Persson ansvaret för. Det kan inte få fortgå.
Sverige skall vara ett föregångsland i omställ-
ningen till en hållbar utveckling har det hetat. Ja, men
det som skett är att det vi utarbetade för några år
sedan i regeringsställning håller på att förfuskas i ett
traditionellt soptänkande. Biodrivmedlen, som är en
viktig del av Centerpartiets klimatstrategi, vill rege-
ringen och Miljöpartiet lägga skatt på. Så är det. Löst
prat om skatteväxling, så även i dag, har i regering-
ens, Vänsterpartiets och Miljöpartiets regi blivit till
straffbeskattning av biodrivmedel. Så har det blivit,
fru talman. De ökade medel till miljön som regering-
en, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kallar historiska är
ju bara ett avancerat dribblande med pengar mellan
konton.
Jag menar att vi har goda förutsättningar i Sverige
att bli ett föregångsland för en hållbar utveckling. Det
finns mycket bra miljöarbete i det svenska näringsli-
vet. Det finns möjligheter till ett ekologiskt lyft som
bl.a. Miljöexportutredningen visar. Vi har en historisk
chans, men regeringen, Vänstern och Miljöpartiet
väljer att stå vid sidan av vägen och titta på när möj-
ligheterna passerar förbi. Likadant är det med trygg-
heten, fru talman.
Steget in i 2000-talet skall tas med en politik som
ökar rättvisan i Sverige stod det kanske inte på den
röda lappen, men det stod så i regeringsförklaringen.
De första stegen på det området tog regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet och vill höja högkost-
nadsskyddet för läkemedel. Så har det gått till. Det
betyder att de människor som behöver läkemedel får
betala mer.
De funktionshindrade skall ha goda möjligheter
till delaktighet sades det, inte på den röda lappen men
i regeringsförklaringen. Trots det lägger regeringen
inget förslag om assistans för dem som är funktions-
hindrade och över 65 år.
Fru talman! Jag menar att det är vår viktigaste
uppgift som förtroendevalda att göra det bättre för
dem som har det svårast i samhället. Att skapa trygg-
het och rättvisa i samhället är grundläggande för att få
människors förtroende. Regeringen har tappat det
perspektivet på sitt uppdrag.
Fru talman! Den här regeringen och det här rege-
ringsunderlaget räcker inte till för att förnya och lyfta
Sverige. Sverige skulle må bra av en ny regering.

Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Politiken ligger fast sägs det, men
sanningen är ju att den har kört fast. Den sitter fast i
gyttjan. Den är handlingsförlamad. Aftonbladet hade
för en tid sedan fyra sidor om alla långbänkar, allting
som borde ske men som i praktiken inte sker.
Gudrun Schyman försade sig också. Hon sade
detta gång på gång - politiken ligger fast - men till
sist kom det: Politiken ligger fast, men den skall för-
bättras. Det var ju just det som gjorde att Erik Ås-
brink var så missnöjd. Konflikterna med Gudrun
Schymans förbättringar med upprivet utgiftstak och
allt detta var ju det stora problemet.
Jag måste säga att det är besvärligt att debattera
med Göran Persson. Han kastar in nya fakta i debat-
ten som gör att själva grunden för det man skall tala
om hela tiden förändras. Nu säger han t.ex. att Sveri-
ge snart inte har någon nettoskuld. Det är ju livsfarligt
att säga detta när man skall ha med Gudrun Schyman
att göra. Då kommer hon att driva sitt krav på sprängt
utgiftstak ännu hårdare. Men detta är ju en ganska
meningslös formulering.
Vi kan väl inte ta våra pensionsavsättningar för att
betala statsskulden? Det reella är alltså att Sverige
fortfarande har en skrämmande hög statsskuld.
Beträffande detta med prognoser så har de flesta
av era prognoser i verkligheten inte infriats, utan det
har blivit sämre - det gäller tillväxten under de flesta
åren, och det gäller jobben. Men i debatter säger
Göran Persson att det mycket väl kan bli bättre och
att man då skall göra både det och det. Ja, men det
brukar ju bli sämre. Ta detta med t.ex. skatterna. Så
sent som något år före valet, alltså för ungefär två år
sedan, sade ni att skattekvoten i år, 1999, skulle vara
ungefär 52 %. Men nu är den 56 %. Det är en skillnad
på 70 miljarder kronor.
När jag såg Göran Persson i det TV-inslag som
retade Erik Åsbrink så mycket, så ryckte jag bara på
axlarna och tänkte för mig själv: En ny pratbubbla.
Sådant har vi ju hört så mycket. Man säger: Det kan
mycket väl bli bättre, och då skall vi göra det och det.
Men i praktiken blir det ju sämre.
Nu kommer ni inte att nå ert löfte om halverad ar-
betslöshet - i sig en oerhörd politisk skandal. Men då
har ni kastat in ett nytt löfte som skall infrias 2004.
Jag tittade på när vi kommer att nå det löftet om sys-
selsättningen framöver utvecklas på samma sätt som
den utvecklades under den förra mandatperioden.
Och då når vi inte detta år 2004 utan år 2054. Det
kommer att ta 50 år om vi skall hålla fast vid den takt
på jobben som ni uppnådde under den förra mandat-
perioden. Det är ju detta som är den reella diskussion
som det är så oerhört viktigt att vi får.
Visst, Sverige befinner sig för närvarande inte i
någon akut ekonomisk kris. De som har jobb har fått
reallöneförbättringar. De som har haft turen att ha
sina barn i en någorlunda skola har inte bekymmer
med skolan i varje fall. De som är friska har inte
bekymmer med vården. Visst, för en hel del männi-
skor är det ganska hyggligt i detta land. Men det som
vi måste diskutera är: Skall vi vara nöjda med detta?
Skall vi vara nöjda med att hundratusentals männi-
skor som vill och kan arbeta inte får arbeta? Skall vi
vara nöjda med att en massa företag flyttar utom-
lands? Skall vi vara nöjda med att situationen i skolan
fortsätter att försämras?
Göran Persson lade fram en gymnasiereform när
han var skolminister som han kallade Gymnasium för
alla. Vi har gått in i statistiken och tittat på hur många
20-åringar i storstäderna som nu verkligen har en
avslutad gymnasieutbildning med godkända betyg i
kärnämnena. Och tittar man på den gruppen så finner
man att beteckningen Ett gymnasium för hälften hade
varit en bättre rubrik. Så många är avhoppen, och så
många är de underkända.
Det händer alldeles för lite. Och tyvärr är det så
att politiken också har en inriktning där de allra sva-
gaste i mycket hög grad drabbas. I dag inleder Kom-
munförbundet sin kongress i Göteborg. Där driver
Socialdemokraterna att handikappreformen skall rivas
upp, ett krav som ligger väl i linje med antalet för-
sämringar som man har genomfört under de senaste
åren från den här kammaren.
Gudrun Schyman sade i den förra debatten som vi
hade: Lars Leijonborg kan vara lugn. Vi kommer inte
att svika våra löften till änkorna.
Men nu bekräftas det ju att det är precis det som
Vänsterpartiet kommer att göra.
Och Pierre Schori, som redan är den biståndsmi-
nister i Sveriges historia som har skurit ned biståndet
mest, avslutar sin bana med ett jättehugg i biståndet.
Detta är sorgligt.
Det här är exempel på att jag tror att väljarna kän-
ner att vi inte fick det som vi trodde när vi gick och
röstade. Och om Gudrun Schyman är så övertygad
om att det fortfarande finns ett folkligt stöd för denna
politik, varför är hon då så avvisande till att testa det
bland väljarna? Gudrun Schyman behöver inte säga
till mig att jag skall ut till väljarna. Jag är ständigt ute
bland väljare. Och det är bl.a. det som gör att jag
menar att nyvalskravet är mycket berättigat, därför att
jag är övertygad om att om vi fick driva en valrörelse
inför t.ex. den 13 juni så skulle vi få majoritet för en
ny politik.
Det har, både här och i en del massmedier, talats
om att oppositionen regelmässigt, tror jag att Göran
Persson sade, kommer med nyvalskrav. Det är full-
ständigt felaktigt. Det är många många år sedan som
Folkpartiet krävde något nyval. Men vi gör det nu
därför att Sverige har hamnat i en exceptionell poli-
tisk situation. Regeringsmakten rämnar inför våra
ögon, finansministern avgår, och det är tal om att
Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall in i regeringen.
Det är inför denna osäkerhet som det är mycket rim-
ligt att svenska folket får säga sitt om framtiden.
(Applåder)

Anf. 11 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Alla ni på läktaren som lyssnar och
alla ni som ser på TV eller lyssnar på radio! Lars
Leijonborg sade att han ständigt är ute bland väljarna.
Se där, en förklaring till de dåliga opinionssiffrorna.
I morse när jag vaknade låg det en Kalle Anka-
tidning vid min sida. Min son hade sovit i sängen
bredvid. Den sida som var uppslagen i denna Kalle
Anka-tidning fanns det fyra tomma pratbubblor. Jag
tyckte att det var likadant här i dag - fyra tomma
pratbubblor. Det som var tomt i Kalle Anka-tidningen
var Knattes, Fnattes, Tjattes och farbror Joakims
pratbubblor. Här var det de borgerliga partiledarnas
pratbubblor.
Vad vill ni egentligen? Ni har pratat i 40 minuter
utan att säga vad ni vill. Och sedan kräver ni nyval
utifrån att den konstellation som nu samarbetar inte
driver moderat politik. Är det ändå inte lite märkligt?
Erik Åsbrink måtte, i alla fall i de borgerligas
ögon, ha varit en mycket stor man, så stor att man
uppfattar det som fullständig kris när han har avgått -
det bör bli nyval och extra krisdebatt i Sveriges riks-
dag.
Erik Åsbrink hade sannerligen sina ljusa sidor och
gjorde ett gott hantverk. Men någon måtta måste det
väl ändå vara?
Efter att ha hört de fyra borgerliga herrarna är det
bara att konstatera att det finns ett nytt gnällbälte i
svensk politik. För så tomma pratbubblor har jag
sällan hört som när dessa fyra herrar har pratat. Att
glömma vad de själva gjorde är uppenbarligen det
enda som de vill komma ihåg. Och jag har sagt det
förut, och jag säger det igen, nämligen att det är en
stor likhet mellan en adventskalender och Carl Bildts
minne - lucka efter lucka.
Vi samarbetar med regeringen nu, och det fort-
sätter vi med, och det har fungerat väldigt bra. Men
samtidigt har vi nu också tagit på oss rollen som lite
ilskna i vissa frågor, därför att det behövs någon som
säger någonting och som har några visioner, eftersom
den borgerliga oppositionen inte har några.
Jag tror att det var bra och nyttigt när vi tog strid
för att pengarna inte skulle hamna hos militären som
de borgerliga partierna och andra ville.
Jag tror att det är bra när vi nu lägger in så mycket
krut vi kan för att se till att biståndet kommer att
höjas.
Jag tror att det är klokt att driva miljöfrågor, både
i samarbetet och i ett utåtriktat samtal. Men jag menar
att de tre partier som nu samarbetar har en gemensam
vilja att satsa på miljön, på ett rättvisare samhälle och
på att återuppbygga politiken som ett instrument för
de många människorna. Mot detta står de fyra tomma
pratbubblorna.
Vad innebär då vårbudgeten som man nu kastar
sig över och säger att den inte innehåller någonting?
För det första: Som första land i världen har Sve-
rige fått in gröna nyckeltal i finansplanen, dvs. tal
som visar hur politiken fungerar ihop med miljön.
För det andra: En av inriktningarna på skattesam-
talen skall, enligt vårbudgeten, vara en grön skatte-
växling som minskar skatterna på arbete och höjer
skatterna på miljöförstöring. Det driver på en tekni-
kutveckling och underlättar för tjänstesektorn att
växa. Det ger bättre miljö och fler jobb.
För det tredje: En stor satsning på miljöforskning,
miljöbrottsbekämpning, stora inköp av ur- och natur-
skogar, satsning på biotopskydd och genombrott när
det gäller satsning på marksanering. Det ger både
bättre miljö och bra, nyttiga jobb.
För det fjärde: En stegvis ökad satsning på integ-
ration. Vi måste se allvaret i den uppdelning, diskri-
minering och höga arbetslöshet som nu drabbar in-
vandrare. Här måste ännu mer till.
För det femte: Mer pengar till kommunerna, vilket
ger fler vuxna i skolan och barnomsorgen och bättre
äldrevård och sjukvård. Det ger fler jobb och bättre
kvalitet. Hur kan man få det, Alf Svensson, om du
skall samarbete med Carl Bildt, som vill ge kommu-
nerna mindre pengar? Fler vuxna i skolan kostar
pengar, och det skall kosta pengar. Dessa tre partier
har sett till att kommunerna får mera pengar.
För det sjätte: Sänkt skatt för låginkomsttagare,
sänkta arbetsgivaravgifter för långtidsarbetslösa och
den tillfälligt sänkta fastighetskatten förblir sänkt. Det
är väl bra?
För det sjunde: Rätt till barnomsorg för alla barn,
högre pension för de sämst ställda pensionärerna och
höjt barnbidrag. Dessa fyra tomma pratbubblor tycker
inte att detta är någonting.
För det åttonde: En rejäl utbyggnad av grund-
forskning och forskarutbildning ökar stegvis med 700
miljoner kronor. Det är bra, det är nödvändigt och det
kommer att ge nya jobb i framtiden.
Jag kan fortsätta min uppräkning, men jag avslu-
tar med att säga att statsskulden betalas av i den takt
som vi lovade före valet. Det är viktigt. Både miljö-
skuld och statsskuld skall betalas av. Vi skall inte
lämna några skulder till kommande generationer, för
då minskar våra barns frihetsutrymme.
Mycket få, om ens några av dessa framgångar,
hade varit möjliga med ett moderatledd regering. Det
vet ju alla.
Vi som sitter här hade säkert fått lägre skatt. Vi
som redan har hade fått ännu mer.
Militären hade fått mer pengar till nya vapenköp,
men skolan och vården hade fått mindre.
Grön skatteväxling, inköp av ur- och naturskogar,
marksanering, biotopskydd - inget hade blivit av. Det
vet vi allihop.
Nu vill Miljöpartiet gå vidare. Vi ser fram mot en
sänkning av arbetstiden. Att sänka arbetstiden till 35
timmar är ett klart mål för oss. Det ökar livskvaliteten
för många människor, ger mer tid till våra barn och
minskar statens kostnader för förslitningsskador och
utbrändhet, något som inte minst drabbar de kvinnor
som arbetar väldigt hårt inom sjukvården och inom
äldrevården.
Men sänkt arbetstid innebär också att vi kan
minska arbetslösheten och snabbt nå upp till de mål-
sättningar som finns när det gäller att sänka arbets-
lösheten.
Men Miljöpartiet vill också gå vidare när det gäl-
ler biståndet. Ökningstakten är för låg. Vi är långt
ifrån enprocentsmålet. Vi är visserligen bäst i värl-
den, som det heter, men vi måste nå upp till enpro-
centsmålet. Det är för oss högprioriterat.
Den globala kampanjen Jubel 2000 driver kravet
på en skuldavskrivning av den del av de fattigaste
ländernas skuld som klassas som obetalbar. Vi i den
rika delen av världen måste nu besinna oss. Vi måste
ställa upp allihop, oavsett om vi är med i EU eller står
utanför. Alla i den rika delen av världen måste ställa
upp på detta.
En nyligen presenterad rapport från FN:s utveck-
lingsprogram visar att konsumtionen i världen har
fördubblats på 25 år, samtidigt som 1 miljard männi-
skor har blivit fattigare. Detta är den absolut största
globala krisen och därmed också den största krisen
för vårt eget samhälle.
Solidaritet är ett ord som aldrig kan bli omodernt.
Det är en förutsättning för ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle i en socialt och ekologiskt hållbar
värld. Det är den rödgröna utmaningen. Men vilken
plattform har ni andra fyra partier med era tomma
pratbubblor? Är det Natomedlemskap, lägre skatt för
dem som har höga inkomster, moderat miljöpolitik?
Alf Svensson, Gud bevare oss för en sådan poli-
tik.
(Applåder)

Anf. 12 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! När jag följer den här debatten blir
jag faktiskt lite nedstämd. Bristen på samordning i
inläggen är total. Här har man utlyst en debatt för att
kräva nyval. Det finns ingen som helst politisk sam-
ordning, politisk inriktning eller politiskt fokus, utan
bara en allmän skur av löften och spridda påhopp.
Vi lever just nu i en tid som gör att vi kanske
skulle ta vår kraft i anspråk för att diskutera andra
saker. Det pågår krig i Europa. Världen präglas av
våld: de hemska övergreppen i USA i natt, mördandet
i Östtimor. Det är en sådan värld som vi lever i. Och
här diskuterar vi just nu någonting som de allra flesta
nog har väldigt svårt att förstå.
Ansvaret för detta finns det ingen anledning för
mig att utkräva. Men när jag hör hur lite som man har
lärt och hur snubblande nära det är för dessa fyra
partier att falla tillbaka till det gamla, då blir jag lite
ängslig.
För den som är intresserad av historia är det i dag
nästan på pricken fem år sedan som Anne Wibble och
Carl Bildt lade fram den finansplan som i praktiken
försatte Sverige i konkurs. Då gick allt åt rätt håll,
sade man. Och Wolrath sade: Jag lånar inte ut en
krona åt svenska staten. Det där känner ni till.
Man trodde ju att ni hade lärt er någonting, men
jag har skrivit ned vad ni har sagt under era inlägg. I
kritiken av mig, av regeringen, av socialdemokratin
och av riksdagsmajoriteten har nu fyra oppositions-
politiker klivit fram och sagt: Vi vill leda Sverige
genom en politik som präglas av följande:
· högre utgifter för bistånd,
· större satsning på och mer pengar till vården än
vad regeringen anslår i vårbudgeten,
· ännu mer pengar till skolan,
· ännu mer pengar till gymnasieskolan,
· ännu mer pengar till regionalpolitiken,
· ännu mer pengar till jordbruket,
· ännu mer pengar till pensionssystemet och särskilt
till änkorna,
· ännu mer pengar till IT-sektorn,
· ännu mer pengar till de handikappade,
· ännu mer pengar för att klara en värdighetsgaranti
samt
· ännu mer pengar för att klara högskostnadsskyd-
det och för att undvika en höjning i läkemedels-
försäkringen.

Detta vill vi betala, säger man, med hjälp av ännu
lägre skatter.
Ni som har ett lån, du som just har flyttat in i ett
hus och förverkligat din livsdröm, passa dig för denna
förnyelse! Det är ingenting annat än det gamla som
redan är prövat och som körde Sverige till den rui-
nens som vi nu gemensamt har tagit landet bort ifrån.
Vad som skrämmer mig är att ingen av dessa fyra
gör anspråk på att leda kvartetten. Vem är det som
har samordnat detta budskap? Vem är den briljanta
hjärnan bakom denna debatt? Vem är det som har
suttit på sin kammare och lagt upp strategin och sagt
att det är detta som Sverige nu behöver? Vem av
dessa fyra känner sig kallad att leda den s.k. opposi-
tionen, och består den av fyra?
När man går så långt att man kräver nyval och
totalt dömer ut en riksdagsmajoritet hade man väl
ändock kunnat försöka att åtminstone före debatten
sätta sig ned och samordna det budskap som skall
vara regeringsalternativet.
Det är möjligt att Carl Bildt inte stannar i Sverige
- de klagomålen har vi ju hört - men det finns väl
andra i det moderata partiet som i så fall kan ta på sig
ansvaret.
Det är möjligt att Alf Svensson inte tycker att det
är hans uppgift att kliva fram när moderaterna inte
fungerar. Men det finns kanske andra i kristdemo-
kraterna som känner ansvar för att valresultatet också
skall omsättas i något slags ansvarstagande för landet.
Folkpartiet skall vi kanske inte kräva så mycket
av, och Centerpartiet har sin ställning.
Men varför utlysa debatt? Varför kräva nyval, när
man inte ens har orkat träffas före debatten för att ge
ett samlat budskap om vilket alternativ som i så fall
erbjuds? Om ni har träffats före debatten och kommit
fram till det budskap som har presenterats från talar-
stolen, är det i sanning ingenting annat än att gå till-
baka till det gamla, som en gång i tiden störtade
55 000 småföretagare i konkurs, gjorde att Sverige
hade 500 % ränta, gjorde 600 000 människor arbets-
lösa och försatte oss i ett läge som innebar att man
faktiskt skrattade åt oss ute i världen.
Jag vägrar tro att det är så illa. Jag tror att det helt
enkelt är så att oppositionen, i avsaknad av politik,
sade: Vi måste göra någonting för att visa att vi också
har någonting att komma med. Debatten som sådan
blev det politiska grepp man tog. Men när det gäller
vad debatten skulle handla om och vilket alternativet
var, fanns inget svar att ge, och detta i en tid då det
krävs en samling, inte bara i vårt land utan också i
Europa, för att hantera det kanske mest dramatiska vi
upplevt på länge.
Fru talman! Någonting svagare har jag aldrig
upplevt.
(Applåder)

Anf. 13 CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag ber att få instämma i det som
statsministern avslutade med. Det är debattens kärna:
Någonting svagare än detta har Sverige aldrig sett vad
gäller regering.
Statsministern försökte höja tonen. Jag skall inte
göra det. Men Sverige har i vår moderna historia inte
upplevt någon statsminister med större svårigheter att
hålla ihop sin egen regering, därtill en regering med
företrädare för bara ett parti.
Vi har aldrig tidigare sett strömhopp av statsråd
av den art, den dignitet och med den bitterhet som vi
ser nu. Vi har aldrig förut sett en sådan osäkerhet om
den politiska kursen av den dignitet som vi ser nu.
Denna debatt handlar i grunden inte om politikens
inriktning. Vi har olika meningar på den punkten. Så
skall det vara. Det har vi många tillfällen att diskutera
i kammaren. Vi lägger fram våra förslag. Regeringen
lägger fram sina. Denna debatt har tillkommit av ett
annat skäl, nämligen avsaknaden av politisk ledning
och förvirringen om hur landet leds.
Alf Svensson talade om såpopera - ett hårt ord.
Men det ligger mycket i det. Rederiet har fått konkur-
rens av Rosenbad. Snart väntar vi på filmatiseringen.
Jag har förstått att bokförläggarna står på kö till Erik
Åsbrink. Vi får väl den versionen först.
Vår enkla mening är att det är svårt att regera ett
land, herr statsminister. Det var ett svårt valresultat i
september förra året, som väljarna gav oss alla att ta
ansvar utifrån. Den första som började tala om nyval
efter det valresultatet var inte vare sig Lars Leijon-
borg, Lennart Daléus, Alf Svensson eller jag. Det var
dåvarande statsrådet, sedermera bankdirektören An-
ders Sundström som sade: Det här kommer inte att
gå. Det kommer att leda till nyval förr eller senare.
Jag tillhörde då dem som sade: Ja, kanske, en bit
fram. Men de borde ha hyggliga möjligheter att ma-
növrera lite, under en period.
Jag måste säga att jag är förvånad över att förfallet
har börjat så tidigt och över att vi har fått så mycket
av såpopera så tidigt. Läget är ju sådant att det behövs
handlingskraft, också i Europapolitiken. Där handlar
det inte om trevliga inslag i resandet utan om fred och
krig. Jag såg att statsministern varnade för att hasta
fram när det gäller Sveriges ställning i det europeiska
valutasamarbetet. Den risken förefaller begränsad,
lindrigt uttryckt.
Det finns många Bengtsfors runt om i landet. Vi
behöver en politik för företagande och tillväxt.
Det enstaka viktigaste vallöfte och mål som soci-
aldemokratin har satt upp för sin politik under senare
år har varit halverad öppen arbetslöshet till år 2000,
dvs. 4 %. Vårpropositionen lämnar beskedet att det
inte ens har blivit tavelträff när det gäller sysselsätt-
ningen. Sverige kommer att ligga kvar på tvåsiffriga
tal totalt sett. Men ännu mer anmärkningsvärt är det
inte föranleder någon åtgärd alls. Vi vet att interna-
tionella omständigheter kan förändras. Men man
misslyckas med det viktigaste, och man bryr sig inte
ens om saken. Det är det allvarliga.
Jag tror i och för sig att man kan fortsätta på det
sätt som kallas business as usual. Jag har förstått att
det också är statsministerns inriktning. Ett statsråd ut,
ett statsråd in. Uppskov, uppskov, uppskov. Åter-
komma, återkomma, återkomma. Business as usual.
Det finns också ett annat engelskt uttryck - det är
ju populärt med sådana - som lyder muddle through,
dvs. det går. Regeringar kan klamra sig fast. Såpope-
ror har fortsättningar. Ibland framstår de närmast som
oändliga. Men det är inte vad det handlar om. Det
handlar om politisk ledning.
Jag har ingen aning om hur ett nyval skulle utfal-
la. Det är inte vad det är frågan om. Politisk ledning
handlar inte om att läsa dagens opinionsundersök-
ningar utan om att skapa andra och bättre förutsätt-
ningar för att leda ett land när det är alldeles uppen-
bart att det inte går så vidare bra.
Det finns i landet - jag vågar nästan inkludera hu-
vuddelen av statsråden - bara en enda person som är
så nöjd med regeringen som statsministern. Det är
statsministern själv. Vi vet att det är så, och då bör vi
agera därefter.
(Applåder)

Anf. 14 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det blir en något förvirrad debatt. Nu
säger Carl Bildt att det inte handlar om nyval. Jag
trodde att vi hade debatten för att ni borgerliga partier
i opposition ville ha ett nyval. Om ni inte vill ha det,
vad vill ni då ha? Ni vill ha er politik genomförd av
en socialdemokratisk regering i samarbete med Mil-
jöpartiet och Vänsterpartiet. Det är en orimlighet.
Det verkar inte riktigt klokt att ha den här debat-
ten, uppriktigt sagt. Jag förstår inte vad den syftar till,
mer än att det kanske är en rent mentalt välgörande
process för er att få vädra ert missnöje med den sit-
tande regeringen och det samarbete som vi fick man-
dat för av väljarna i september förra året. Det handlar
om att driva en politik för jobb, rättvisa, solidaritet
och jämställdhet. Jag respekterar att ni är av en annan
uppfattning i de frågorna. Vi har ett flerpartisystem,
och det är alldeles utmärkt. Vi skall ha respekt för
varandras åsikter. Men vi måste också ha respekt för
väljarna.
Det mullrande missnöjet lyser med sin frånvaro.
Gå ut och bilda opinion! Gå ut och bilda tryck i frå-
gan! Det är så man får arbeta med politiken. Politiken
har inte något självändamål, att vi skall stå här i talar-
stolen och tala vackert. Politiken är ett redskap för
förändring. Man måste vara ute och prata med männi-
skor, diskutera de problem som finns och ta reda på
vad människor tycker är de verkliga problemen.
Sedan får man lägga fram ett förslag om hur man
vill komma till rätta med det som man tycker är pro-
blematiskt - ett samlat förslag från en samlad opposi-
tion, som då skulle kunna vara alternativet, attraktivt
nog för att kunna få ett brett stöd i ett val. Det gick
inte i valet 1998. Ni får samla kraft inför valet år
2002. Men att nu, drygt sju månader efter valet,
komma och säga att det krävs ett nyval - det finns ju
inte något samlat alternativ för människor att ansluta
sig till - tycker jag inte verkar riktigt klokt, uppriktigt
sagt.
Jag tror att det, som sagt, handlar om att ni vill
försöka få vädra ert missnöje på det här sättet. Men
jag tycker att det är oansvarigt att göra det genom att
resa frågan om nyval, som ni ju också vet är omöjligt
att förverkliga genom några parlamentariska initiativ.
Det är inte möjligt att få fram nyval på det sättet.
Vad skulle ett nyval i det här läget innebära? Vad
skulle det innebära för synen på Sverige i andra län-
der? Vad skulle det innebära för stabiliteten, för fö-
retagens vilja att investera eller för framtidsplane-
ringen hos både företag och företagare och bland
anställda människor i alla de olika branscherna?
Det skulle kanske innebära flera månader av
ovisshet om vad som skulle hända. Den reformpolitik
som vi ju har ambitionen att driva skulle helt och
hållet stanna upp. Är det ett klokt steg att ta i det läge
som vi befinner oss i? Skulle det gynna den positiva
process som nu pågår genom de satsningar som vi gör
i vårbudgeten och genom de ytterligare satsningar
som jag är övertygad om att vi kommer att göra i
höstens budget?
Vi har ett mål med det här samarbetet: Vi skall få
ned arbetslösheten. Vi skall få en bättre rättvisa. Vi
skall trygga välfärden. Vi skall få en bra tillväxt,
också miljömässigt. Det målet och det uppdraget har
vi, och det skall vi genomföra. Men allt är inte gjort
nu och jag är inte nöjd med allt.
Lars Leijonborg tog upp frågan om hur man skall
se på spretigheten i samarbetet. Man skall se på den
precis som det är. Vi är ju tre partier. Vi har olika
uppfattningar i en del enskilda frågor. Vi lämnar inte
de uppfattningarna när vi går in i samarbetet men vi
är kloka nog att se på politiken som en helhet och att
också i tid se på mandatperioden som en helhet. Det
är tryggheten och stabiliteten i vårt samarbete. Det är
så tryggt och stabilt att vi inte behöver låsa in oss i
stängda sammanträdesrum utan att meddela oss med
omvärlden, utan vi kan faktiskt kosta på oss att tala
om att vi driver frågor och hur vi gör det.
Det är inte ett uttryck för en svaghet i ett samar-
bete att man kombinerar det med en öpppenhet, utan
det är ett uttryck för en styrka. Det finns möjligheter.
Vi skall öppet föra fortsatta samtal med våra väljare.
Jag tror att alla vet att det finns frågor där Socialde-
mokraterna, Vänstern och Miljöpartiet kan ha olika
uppfattningar men vi väger samman och tar ansvar
för helheten. Det talar vi naturligtvis om. Det är alltså
ett starkt samarbete, och det kommer att hålla man-
datperioden ut.
Jag uppmanar er: Åk ut och bilda opinion för era
skattesänkningar för högavlönade och för era försäm-
ringar inom välfärdssektorn! Jag tror inte att ni kom-
mer att lyckas. Jag kommer att bekämpa den typen av
politik men jag kan ändå vara generös nog och önska
er lycka till.
(Applåder)

Anf. 15 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! För en vecka sedan var jag med i en
mycket trivsam debatt i Malmö där bl.a. Mona Sahlin
deltog. Hon sade oprovocerat: Jag tycker att vi kan
dela på skulden mellan borgerliga och socialdemo-
krater för vad som har hänt från 1976 och framåt. Fru
talman, jag inbillar mig inte för en sekund att Göran
Persson skall flyta upp till den hederlighetsnivån.
Det var också intressant att höra Birger Schlaug.
Vi är kanske några som av och till har undrat vad han
fyller sina mycket kompakt fyllda pratbubblor med.
Nu vet vi, fru talman! Det är från Kalle Anka.
Det var patetiskt att höra att här skulle ett slags
avledningsmanöver ske från statsministerns sida
genom att säga att vi i dag borde tala om Kosovo och
om att elever skjutits i USA. Ja, förvisso. Statsminis-
tern kan sitta där hela dagen när vartenda betänkande
kommer upp här i kammaren och säga detsamma. Det
var inget imponerande patetiskt försök till bortförkla-
ring. Jag tror att vi alla är lika illa berörda av det.
Försök inte att genom trick få det till att några här
inte skulle vara engagerade i de frågorna!
Fru talman! Jag är övertygad om att det, om vi vill
vi kunna ge värdig vård och omsorg åt sjuka och
gamla och om vi vill ha en skola som fungerar,
handlar om att Sverige måste få det bästa före-
tagsklimatet med expansiva företag som kan ge män-
niskor meningsfulla arbeten och som lyfter av oss den
ofattbara kostnad på över 100 miljarder kronor som
arbetslösheten kostar varje år. Vi måste sluta att totalt
fixera oss vid relationen mellan vård och skatter och i
stället nu koncentrera oss på relationen mellan vård-
kvalitet och skolkvalitet och företagsklimatet.
Man skulle faktiskt kunna hävda, och det är vad
som gång på gång hävdas i OECD-rapporter: Säg mig
hur bra ett lands företagsklimat är, så skall jag säga
dig hur värdig vård och omsorg det landet kan ha.
Göran Persson, visa förtroende för vårt lands fö-
retagare, avbyråkratisera och underlätta för företagare
i stället för att misstro, visa förtroende också för fa-
miljerna, lita på att föräldrar kan välja barnomsorg
och sluta socialisera familjerna! Hjälp till med att
skapa konkurrensneutralitet, för det är väl ändå rim-
ligt i en marknadsekonomi!
Varenda en av oss begriper att svenska fiskare
måste få konkurrera på samma villkor som danskar
och norrmän. Alla förstår väl att den svenske bonden
tycker att det är outhärdligt att finska och danska
bönder skall ha bättre konkurrensvillkor än vad han
själv har. Det borde naturligtvis också vara självklart
att svenska åkerier skall ha samma förhållanden att
arbeta under som åkerier har nere på kontinenten.
Detta med att skapa konkurrensneutralitet är något
som ger resurser. Gör som andra socialdemokratiska
ledare i Europa och ta bort dubbelbeskattningen - inte
för att gynna några få, utan för att Sverige skall få fart
på tillväxten och börja klättra uppåt i välfärdsligan!
Tvätta den svarta tjänstesektorn vitare genom att lätta
på det orimliga skattetrycket! Höj inte högkostnads-
skyddet för gamla och sjuka! Ta bort förmögenhets-
skatten så att svenskar tar hem sitt kapital från utländ-
ska kapitalförvaltare och så att vi får fart på svensk
ekonomi och resurser till det som vi alla talar om,
nämligen vård, skola och omsorg! Låt alltså inte
missunnsamheten styra!
Fru talman! Jag måste också utnyttja den minut av
taletiden som jag har kvar till att efterlysa lite klarhet
i något som yttrades av Johan Lönnroth för Vänster-
partiet när budgetpropositionen presenterades. Han
sade: Det är nödvändigt att Vänstern är med för att
upprätthålla den internationella solidariteten och för
att klara biståndsmålet.
Jag trodde knappt mina öron. Biståndet skall ökas
till 0,74 % av BNI. Men enligt vårbudgeten skall
biståndet sänkas både år 2000 och år 2001. Detta yvs
vänsterpartister över!
Skall jag tolka Lönnroths uttalande så att rege-
ringen och Miljöpartiet inte skulle ha gjort denna
futtiga höjning om inte Vänsterpartiet hade visat
klorna - eller vad man nu visade? Det var nödvändigt
att Vänstern var med på detta, sade Lönnroth.
Därefter har vi läst att utgiftstaket i budgeten för-
hindrar Sida att betala ut 1,4 miljarder kronor som
man planerat för bl.a. nödlidande i Kosovo. Det häv-
dar Sidachefen Bo Göransson; detta, samtidigt som
biståndsminister Pierre Schori kliver ur Herculespla-
net på Tiranas flygfält och går runt bland chockade,
utblottade och trakasserade medmänniskor. Är det
avgörande också för detta simpla och upprörande
dubbelspel att Vänstern finns med?
Jag vill faktiskt ha klarhet i hur det är med de 1,4
miljarderna. Vi är alla upprörda och känner förtvivlan
över de vedervärdiga bilder som medierna förmedlar
dagligen. Nu vill vi ha en förklaring på hur det är med
detta. Birger Schlaug sade t.o.m. att vi har världens
bästa bistånd. Bäst i världen. Nej, den här gränsen på
0,7 % har tidigare kallats skammens gräns av Pierre
Schori. Är det dessutom så att utgiftstaket ordnar till
det så att man inte kan betala ut till de sämst ställda,
då är det inte bara skammens gräns, då är det en
skammens rodnad.
(Applåder)

Anf. 16 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Göran Persson varnade de familjer
som nu har köpt ett nytt hus för de fyra partier som
har begärt denna debatt. Han menar att den politik vi
har fört skulle innebära högre ränta och att svårighe-
terna för familjer som längtar efter ett eget hem skulle
vara stora. Jag vill bara ha ett förtydligande på den
punkten. Är det statsministerns uppfattning att Cen-
terpartiet under de gångna åren har fört en oansvarig
ekonomisk politik som lett till höga räntor? Är det
statsministerns uppfattning?
Jag vill också bemöta den fråga som statsminis-
tern tog upp om samordningen mellan de fyra partier
som har begärt debatten i dag. Någon sådan finns
inte, säger statsministern. Underförstått finns det
naturligtvis en samordning mellan hans agerande,
Birger Schlaugs och Gudrun Schymans.
Jag hör, fru talman, Birger Schlaug säga att han
nu har lyckats - jag kommer inte ihåg ordvalet exakt
- att ta pengar från militären och stoppa vapentill-
verkning. Kort sagt har han drivit fram den politik
som kommer att leda till att vi om fem år helt har
avvecklat det militära försvaret.
Fru talman! Det kan vara på det sättet som Birger
Schlaug säger, att han har lyckats med det. I sådana
fall, fru talman, existerar det någon annan uppgörelse,
någon annan överenskommelse än den jag känner till.
Det vore intressant att få besked på den punkten i
samordningens tecken er emellan. Jag trodde nämli-
gen att de var på det sättet att vi i Centerpartiet under
den här mandatperioden, på grund av att vi vill se ett
starkt modernt svenskt försvar, har en överenskom-
melse med regeringen om hur det skall utformas så
att resurser som frigörs kan gå till vård och omsorg.
Nu har man ett problem här, fru talman. Det kan
vara på det sättet att jag har rätt. Jag utgår från och
hoppas att det är på det sättet. Då, fru talman, pratar
som vanligt Birger Schlaug strunt. Då bör statsmi-
nistern korrigera på den punkten, annars hamnar vi i
ett problem.
Birger Schlaug brukar stå här och hälsa till TV-
tittarna, radiolyssnarna och dem som sitter på läkta-
ren. Det är val artigt på sitt sätt. Men han skall kom-
ma ihåg att TV är ett grymt medium. Jag vet att
många TV-tittare har sett en intervju med regeringens
miljöminister. De har sett honom försöka hantera
beskrivningen av den svenska miljöpolitiken. Jag
skall inte beskriva hur den TV-intervjun var. Männi-
skor har sett den.
Jag vet också att många människor såg ett inslag i
TV för några dagar sedan som handlade om bistånds-
frågorna. Där talade man mycket obarmhärtigt om
vad regeringens och dess stödpartiers agerande på
biståndsområdet har lett till - just stoppandet av de
1,4 miljarder som Alf Svensson tidigare nämnde.
Människor har sett, fru talman och Birger
Schlaug, den i sig förträffliga Åsa Domeij i Sidas
styrelse åtminstone bildligt svettas över denna situa-
tion, inte riktigt kunna förklara hur det kan ha blivit
på det här sätet. Hon talade om att man väl får ta upp
detta på något sätt i partistyrelsen. Det är inte bra än.
Det går bra att hälsa till TV-tittarna i dag, men
glöm inte, Birger Schlaug, att TV-tittarna ser även
annat än det som sker i den här talarstolen.
Underskatta inte TV-tittarna och läsarna, Birger
Schlaug! Det är klart att läsarna av dokument och av
tidningar kan se vad det är som står i vårpropositio-
nen om t.ex. skatteväxling. Där finns inget innehåll.
Där står något som vi var överens om för tre fyra fem
sex eller åtta år sedan i en utredning om skatteväx-
ling. Det är vad som står. Hade det varit något kon-
kret, fru talman, skulle Birger Schlaug naturligtvis
kliva upp här alldeles strax och säga: Vi genomför si
och så mycket, då och då och på de och de områdena.
Men låt mig gissa, fru talman, att han inte kom-
mer att göra det. Jag är beredd att slå vad, fru talman.
Han kommer inte att gå upp och säga det. Han kom-
mer att gå upp och säga något annat som inte inne-
håller siffror, som inte innehåller årtal och som inte
innehåller ämnesområden. Så är det naturligtvis. Han
är möjligen frustrerad över situationen, att det i stället
i klartext står i vårpropositionen att man vill lägga
skatt på biodrivmedel. Det står ju där. Det kan natur-
ligtvis läsaren av det dokumentet mycket klart se. Jag
är övertygad om att inte bara TV-tittarna utan även de
som följer en sådan här debatt och skall rapportera
om den vet att det är på det sättet. Var lite försiktig,
Birger Schlaug, med att vädja om en inträngande
granskning från TV-tittarnas sida. Det tycker jag. Den
kan vara obarmhärtigare än man tror.
Till slut, fru talman, menade jag allvar med att
försöka få statsministern att förstå att det finns ett
land bortom den här talarstolen, bortom de stora stä-
derna. Där finns människor som är förtvivlade, män-
niskor som behöver stöd och möjligheter att leva och
verka i sin hembygd. Det finns inget svar från rege-
ringen eller de två partier som hjälper den.

Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det är gapande tomt på regeringsbän-
ken. Jag tycker att det hade varit intressant att få se
ansiktsuttrycken på Göran Perssons regeringskolleger
under den här debatten. Det var länge 18-1, men nu
har också Margareta Winberg givit upp, såvitt jag kan
se.
Jag har ett par reflexioner över stödpartiernas in-
lägg. Gudrun Schyman sade: Vi har ett flerpartisys-
tem och det tycker jag är bra. De flesta av oss skulle
nog ha funnit den formuleringen något egendomlig.
Men på något sätt kändes det rätt bra att Gudrun
Schyman ändå uttalade den.
Birger Schlaug sade att Lars Leijonborg är mycket
ute bland väljarna. Det förklarar varför Folkpartiet är
så litet. Det hade väl varit ett halvhyggligt skämt från
vem som helt utom just ledaren för det enda parti i
riksdagen som är ännu mindre än Folkpartiet.
Det är också mycket bra att både Alf Svensson
och Lennart Daléus har gått till storms mot uttalande-
na om biståndet som Birger Schlaug använde för att
blåsa upp sig. Jag vet inte hur mycket ni förstår av de
samtal ni deltar i med regeringen. Men sanningen kan
ni få om ni talar med t.ex. tjänstemän på Sida.
Det som nu skall ske är ett allvarligt hugg. Förut-
om det som har nämnts tidigare kan jag påpeka att när
Birger Schlaug talar om skuldavskrivning är det
mycket sannolikt att det är just skuldavskrivnings-
möjligheterna som kommer att begränsas genom det
hugg som nu sker.
När jag satt och lyssnade på de båda presskonfe-
renserna i måndags var det en person som stod bred-
vid mig. Efter en stund sade han. Ja, de kan i varje
fall aldrig, aldrig mer tala om borgerlig splittring. Det
var en felbedömning. Göran Persson är tydligen
mäktig vad som helst. När hans regering rämnar inför
folkets åsyn och det skall vara debatt om det börjar
han tala om borgerlig splittring.
Det är en viktig markering att denna debatt har
begärts av den samlade borgerliga oppositionen. Man
behöver inte vara särskilt lyhörd för att höra att det
finns ett tydligt tillväxtalternativ till den nuvarande
stagnationen. Väljarna borde ha alternativet att ge
förtroendet till den grundsynen att forma Sveriges
framtid.
Vi vet på punkt efter punkt vad som skulle behöva
göras. Näringsminister Björn Rosengren har sagt att
vi i vårpropositionen kommer att få ett starkt tillväxt-
program. Alla bläddrar förtvivlat, men tillväxtpro-
grammet har fallit bort. Det finns inget tillväxtpro-
gram.
Det är möjligt att ett nyval skulle skapa en kort tid
av osäkerhet, som Gudrun Schyman talar om, men
det är långt bättre än tre år till av handlingsförlam-
ning.
Jag har plockat fram Göran Perssons bok. På s. 51
skriver han att Ingvar Carlsson gav honom fullt stöd
för saneringsprogrammet. Det lönade sig inte för en
fackminister att gå till statsministern för att få en sak
överprövad. Några meningar senare står det att han
inte kunde erinra sig något tillfälle då han blev sid-
steppad eller överkörd i regeringen när det gällde
saneringsprogrammet.
Det är så det måste vara för en finansminister. En
finansminister har ett tufft jobb. Tro inte ett ögon-
blick på att Sverige befinner sig i en situation där
finansministrar inte behöver driva tuffa krav gente-
mot sina kolleger. Det fungerar inte utan statsminis-
terns stöd. Det är många som har ställt frågan: Varför
ringde Göran Persson Bosse Ringholm den där mån-
dagförmiddagen? Jag är övertygad om att knappast
någon annan hade svarat ja. Det behövs en extremt
partilojal person för att gå in i finansministerjobbet
efter de förutsättningar som Göran Persson har etab-
lerat. Det är omöjligt att klara jobbet utan statsminis-
terns stöd. Erik Åsbrink har avslöjat att det stödet har
vid en serie av tillfällen saknats. Det är klart att efter-
trädaren därmed börjar i en oerhörd uppförsbacke.
Detta är en politisk del av begreppet Göran Pers-
sons ledarstil. Den politiska delen är bekymmersam.
För min del får Göran Persson vara hur bufflig han
vill. Det spelar ingen roll. De politiska inslagen i hans
ledarstil måste kunna diskuteras. Dit hör att han ge-
nom att undandra Erik Åsbrink sitt stöd har skapat en
stor osäkerhet om Sveriges framtida politiska kurs.

Anf. 18 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Hade det funnits någon heder i dessa
fyra herrar, hade de åtminstone krävt en misstroende-
förklaring. Nu blir allt lite löjligt.
Ni gnäller på att en socialdemokratisk regering i
samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte
driver en moderat politik. Detta är vad ni egentligen
gnäller på. Det känns konstigt. Det måste vara väldigt
avslöjande för alla som lyssnar på debatten. Ni kräver
att andra skall driva er politik, annars tycker ni att det
skall utlysas ett nyval. Det är löjligt.
Vad är då alternativet? Kan Carl Bildts alternativ
stå för ökad jämlikhet? Kan det stå för mer rättvisa,
en bättre fördelningspolitik, en bättre miljöpolitik?
Var och en som sitter hemma och lyssnar och var och
en som sitter här vet att det inte kan bli så. Det finns
en rågång när det gäller ideologi. En del menar att allt
blir bättre eftersom vi som redan har det bra skall få
det ännu bättre. Men det finns andra - där Miljöparti-
et, Vänstern och Socialdemokraterna ingår - som
menar att det är i första hand de som har det sämst
som måste få det lite bättre. Det är där skatterna skall
sänkas. Det är därför det är viktigt att kommunerna
får mer pengar.
Jag blir lite förvånad över att höra Alf Svensson.
Han talar vackert och har en fin retorik. Han har fått
pris för sin vältalighet. Det förstår jag. Han är välta-
lig. Han talar vackert om skolan, om vården, om
familjerna, om barnen.
Jag var förra hösten ute i långt över 100 skolor.
Jag både pratade och lyssnade mycket. Efter framträ-
danden satt jag med lärare, elever och sidopersonal -
den lilla sidopersonal som finns kvar. Ett enda krav
fastställdes överallt. I 95 % av fallen ville man ha fler
vuxna i skolan.
Vad är det som gäller i den svenska barnomsor-
gen? Fler vuxna i barnomsorgen. Det handlar om att
ge rimliga löner till dem som arbetar inom barnom-
sorgen och till dem som arbetar inom skolan. Det
skall vara rimliga löner och fler vuxna. Det innebär
ökade kostnader.
Jag undrar hur Alf Svensson med Carl Bildt som
statsminister skall se till att kommunerna får mer
pengar. Det är det han står och säger. Det har inte
med etik och moral att göra. Erkänn i stället att ert
alternativ inte kommer att tillföra mer pengar. Ni
kommer att "surra" om allt möjligt annat, t.ex. att
organisationer skall göras om. Det är väl i sig bra.
Men till syvende och sist handlar det om fler vuxna i
skolan och barnomsorgen, och det kostar pengar.
Lennart Daléus har dåligt samvete för den tid
Centerpartiet satt i regeringen. Nu passar ingenting av
de nya miljösatsningarna. Nu är det skräp med 100
miljoner kronor till miljöforskning. Nu är det skräp
med ett gigantiskt genombrott med 300 miljoner
kronor till marksanering. Nu kan vi se slutet på all
den förgiftade mark som i dag läcker gifter ned till
grundvattnet.
Lennart Daléus säger att de redan för åtta år sedan
kom fram till att det skulle ske en skatteväxling. Men
problemet var att det inte hände någonting. I vårbud-
geten står det uttryckligen att skattesamtalen skall
inriktas på en grön skatteväxling. Vi har t.o.m. hört
Göran Persson säga det här och nu. I budgeten hänvi-
sar man också till storleksordningen 3 miljarder kro-
nor per år. Det är inte så mycket som vi vill, men det
är åt rätt håll. Det var det som Lennart Daléus aldrig
lyckades med under sin tid.
Lennart Daléus ställde också frågor om militären.
Det är riktigt att Centern och Socialdemokraterna har
gjort upp om hur pengarna skall användas. Problemet
uppstod den dag jag blev uppringd av en mängd upp-
rörda människor och det framkom att ni och andra i
försvarsutskottet var på väg att driva igenom höjda
anslag till militären. Det var fråga om många miljar-
der kronor. Om ni hade fått igenom det förslaget,
Lennart Daléus, hade det inte funnits många kronor
till barnomsorg, vård, skola och miljövård.
Vi ställde ett ultimatum, dvs. om detta skulle hän-
da skulle vi lämna samarbetet. Åsbrink tyckte att det
var bra. Jag tror också att Göran Persson tyckte att det
var förbannat bra.
Pengarna behövs i barnomsorgen. Pengarna be-
hövs för miljövården. Pengarna behövs i skolan.
Pengarna behövs inte för att satsa på nya vapenköp.
De fyra herrarna, med sina fyra tomma pratbubb-
lor, är ändå lite bisarra. De klagar över det som finns,
och de klagar på det som faktiskt går i rätt riktning.
Men framför allt är de bisarra i att de inte har fram-
fört ett enda gemensamt alternativ.

Anf. 19 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det var många som var förvånade
förra onsdagen, när Bosse Ringholm så säkert och
tryggt presenterade regeringens ekonomiska politik,
över att han så snabbt gick in i rollen, så kraftfullt och
med sådan pondus. Jag var inte förvånad; jag känner
Bosse Ringholms kapacitet. Men det är inte det som
är förklaringen, utan förklaringen är en annan.
I socialdemokratin är det inte person det handlar
om, utan det är politiken, sakfrågorna, vi sysslar med.
Den politik som Bosse Ringholm presenterade i förra
veckan i den här talarstolen är en politik som för vår
del är förankrad i partikongresser, valrörelser, interna
rådslag och i en riksdagsgrupp efter samtal och för-
handlingar med andra partier i kammaren. Det är en
känd politik. Där sätter vi sakfrågorna i fokus. Person
spelar mindre roll i vår rörelse.
Andra partier har en annan tradition, där enskilda
individers avgång eller avhopp eller t.o.m. tillkorta-
kommanden drabbar partierna och ändrar partiernas
politik.
Vi för resonemanget om inriktningen öppet och
frimodigt, och sedan står vi för den gemensamt. Nu
var det Bosse Ringholm som presenterade den, och
det gjorde han på ett sådant sätt att det inte bryter mot
den tradition eller den kultur vi har inom socialdemo-
kratin. Så enkelt är det - eller precis så märkvärdigt
är det, kanske man också kan säga.
Jag har sagt att jag är förvånad över den här de-
battens förlopp, inte över att den begärdes - det var
väl logiskt att oppositionen ville utnyttja detta tillfälle
- men förvånad över att man inte kan redovisa ett
alternativ. Jag är ännu mer förvånad över att höra
Carl Bildt säga att det här inte alls handlar om nyval.
Om det inte handlar om nyval eller om att redovisa ett
alternativ, och om regeringen har stöd för sin propo-
sition i riksdagen av 190 ledamöter, vad handlar då
debatten om? Vad var då syftet med den?
Om det uppfattas som nästintill kränkande att jag
pekar på att den opposition som nu utmanar oss helt
saknar egen politik, kan vi då hoppas på en förbätt-
ring på den punkten? Eller skall vi se en fortsättning i
tangentens riktning? Efter det att jag kritiserade er
från talarstolen här fortsatte Alf Svensson i nästa
inlägg av bara farten och sade att utöver alla nya
utgifter han utlovar nu skall också fiskarna ha sitt,
åkeriägarna ha sitt och de som äger aktier ha sitt. Vad
blir då kvar, Alf Svensson, åt dem som är sjuka och
handikappade och åt alla dem som vi har anledning
att se till att vi gemensamt tar det kollektiva ansvaret
för i en välskött ekonomi?
Fru talman! Den här debatten har visat att nyvals-
hotet från de borgerliga inte var allvarligt menat. Den
här debatten har visat att det saknas alternativ politik.
Den här debatten har visat att man tycker att Sverige
är så starkt att man återigen kan börja slarva med de
löften man ställer ut. Den här debatten har visat, fru
talman, att oppositionen saknar ledning.
(Applåder)

Anf. 20 CARL BILDT (m):
Fru talman! Den här debatten har tyvärr bekräftat
att Sverige saknar ledning. Det var också därför som
vi begärde denna debatt, för att vi här i kammaren
skulle diskutera det som diskuteras i hela vårt politis-
ka liv i övrigt och, vågar jag säga, i varje politiskt
parti, nämligen svagheterna i regeringen, svamlighe-
ten i den politiska kursen och motsättningarna så som
de har kommit till uttryck.
Statsministern avvisar detta, vilket är föga förvå-
nande - det ligger på något sätt i rollen. Han förefal-
ler nästan nöjd med att han blev av med Margot
Wallström, nöjd med att Anders Sundström inte är
där och väldigt nöjd med att Erik Åsbrink inte längre
är där. Han har rätt när han säger att detta är bara
personer och att det handlar om politiken. Men politi-
ken har ju gått i stå. Det händer ju ingenting. Business
as usual är uppskov igen. Det är så det ser ut.
Jag fick i min hand en redogörelse för Sveriges
läge i världen, där man mäter konkurrenskraft. En del
har blivit bättre, och en del har blivit sämre i Sverige.
Betyget för politiken i Sverige går ned, ned, ned och
är i bottenläge - det är inte bra.
Det är helt enkelt så att vi behöver en tydligare
politisk ledning. Såpoperan Rosenbad bromsar Sveri-
ges framtidsmöjligheter. Nyval är det medel som
finns för att åter ge politiken den kraft den behöver
för förnyelsen och framtidsarbetet, och målet är just
att vi skall få en politisk ledning värd detta namn.
Sverige är värt en bättre regering.
(Applåder)

Anf. 21 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Den här debatten begärdes, såvitt jag
förstår, av borgerliga partiers ledare därför att det
hade skett någonting nytt. Det skall ju vara någon
aktuell fråga som debatteras när man begär en sär-
skild debatt, och det skall vara ett nytt politiskt läge.
Jag tror att de flesta som har lyssnat på den här de-
batten har förstått att det inte är ett nytt politiskt läge i
den bemärkelsen att det är någon fara för regerings-
politiken, någon fara för det samarbete som finns
mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöparti-
et. Dessutom har vi ett väldigt klart och tydligt upp-
drag som vi fick i valet för drygt sju månader sedan.
Det som möjligen är nytt, om jag skall försöka
mig på en välvillig tolkning av varför debatten kom-
mer till stånd, är just att det finns ett samarbete mel-
lan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet
och att det samarbetet fungerar. Det har det också
gjort i många kommuner och landsting under man-
datperioden 1994-1998, och det fortsätter nu i många
kommuner och landsting. Det är ett gott samarbete,
som vilar på en stabil grund. Den grunden är att vi
vill ha en politik som ger människor jobb, som re-
spekterar människors värdighet och som sätter rättvi-
san i högsätet. Det verkar fungera också i riksdagen,
och det är alldeles nytt. Det är väl det som gör oppo-
sitionen så frustrerad, just att detta går och att vi ma-
nifesterar en politik som går åt det håll som vi har
sagt att vi vill, dvs. mot jobb, rättvisa och solidaritet.
Det som möjligen också är nytt är att det inte
finns någon samlad opposition, att det inte finns nå-
got klart alternativ till den politik som nu drivs och
pågår. Det är väl det som är ert problem, att ni som
har begärt den här debatten har drabbats av en hand-
lingsförlamning som opposition, att ni inte har för-
mått samla er till ett rejält alternativ. Ni gjorde inte
det i valet 1998, och ni har inte presterat någonting i
dag heller. Men skam den som ger sig.

Anf. 22 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Fiskarna skall ha sitt. Bönderna skall
ha sitt. Åkerinäringen skall ha sitt. Vad blir då kvar?
Jo, fungerande företag, som skapar resurser, som ger
oss möjligheter. Om de inte får sitt och inte kan kon-
kurrera, vad blir då kvar? Ja, Göran Persson förstås,
men det räcker inte.
Jag tror att vi är överens om att vård, skola och
omsorg måste ha rejält med resurser. Men tänk om vi
hade haft Finlands ekonomiska tillväxt! Jag gav upp-
giften åt en medarbetare att räkna fram hur många
fler miljarder man då skulle ha haft i våra stora
landsting.
Fru talman! Det är inte så att vi kräver att ni skall
driva en borgerlig politik, som flera har varit uppe
och sagt. Vi kräver bara att ni skall ha en politik. Vi
vill utgå ifrån att den politiken skall skapa resurser till
just vård, skola och omsorg - fler vuxna i skolan, fler
vuxna i barnomsorgen, fler händer i vården, som
Birger Schlaug tog upp. Där är vi överens.
Men om vi fortsätter att tro att lösningen är att
ligga fast vid det skattetryck, de skattenivåer och den
fastlåsning som vi har får vi inte detta. Förutsättning-
en för att vi skall få större resurser är ett fungerande
näringsliv. Det är ju där vi kan hämta resurserna. Tro
inte fortsättningsvis att det är genom att skifta lite
grann på skatterna här och där, utan det är genom att
näringslivet fungerar och tar bort den arbetslöshet
som i dag kräver mer än hundra miljarder åt de ar-
betslösa.

Anf. 23 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Miljöpartiet ställde ultimatum, säger
Birger Schlaug, när man fick höra Centerns förslag i
de försvarsöverläggningar som Miljöpartiet inte del-
tog i. Man ställde ultimatum när man fick höra talas
om Centerns förslag till utformning av det svenska
försvaret. Om man inte fick igenom sitt ultimatum
skulle man lämna samarbetet med regeringen. Det
innebär rimligen att det är Miljöpartiet som har fått
igenom sin försvarspolitik.
Samordna debatten lite nu, statsministern! Tala
om om det är på det sättet. Är det så att Centerns
förslag i överläggningarna avviker på någon väsentlig
punkt från det som nu är beslutat? Är det på det sättet
att Miljöpartiet är det parti som styr den svenska
försvarspolitiken? Eller är det möjligen på det sättet
att vi har medverkat till ett tydligt och klart beslut på
försvarsområdet som leder till att vi får resurser just
till de kommuner och just till den vård och omsorg
som Birger Schlaug tror inte är med?
Man kan tala om några miljoner till miljöarbetet
när man har tagit bort en halv miljard från kretslopps-
arbetet. Det är klart att man har lite resurser då.
Problemet är, fru talman - vilket också denna de-
batt har visat - att det inte finns något konkret att ge
människor som en följd av regeringens och dess stöd-
partiers arbete. Jag kan prata till människorna på
landsbygden, i små orter och i jordbruket genom
TV:n och säga att de har glömt er. Det är på det sättet.
De har glömt er. Ni finns inte med i denna regerings
och dess stödpartiers arbete.
Det är också tydligt att det inte finns någon kon-
kret skattepolitik för miljöarbete, utveckling och
tillväxt i hela landet. Det finns inte med, helt enkelt.
Det finns inget konkret för att förändra och förnya
arbetsliv och företagsamhet. Det är så, fru talman.
Sverige behöver en ny regering.

Anf. 24 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag noterar att Birger Schlaug inte
med ett ord berörde biståndet i sitt andra inlägg.
Det finns ett inslag av politisk liturgi i en sådan
här debatt. Det blir väldigt uppenbart när man sitter
och lyssnar. Statsministern säger sådant som att poli-
tiken ligger fast och att personerna inte betyder nå-
gonting. Oppositionen kritiserar handlingsförlam-
ningen.
Göran Persson talar med stor tyngd och skicklig-
het, men det som till sist avgör är trovärdigheten.
Människor minns ju att det är er splittring som har
trätt i dagen. Människor hör ju att den samlade oppo-
sitionen kräver åtgärder för ett bättre tillväxtklimat
och för fler jobb.
Göran Persson säger att personerna inte betyder
någonting. Men det var ju Göran Persson som talade
om 18-1! Det var ju 19 personer som satt kring bor-
det. En tyckte en sak, och 18 tyckte någonting annat.
Personerna betydde någonting. Mona Sahlin talar för
åtgärder för att den hushållsnära tjänstesektorn skall
kunna expandera. Aldrig, säger Margareta Winberg.
Personerna betyder någonting. Björn Rosengren säger
att man visst kan tänka sig slopad dubbelbeskattning.
Aldrig, säger Gudrun Schyman. Personerna betyder
någonting.
En statsminister har flera ansvar att ta. Ett av dem
är ansvaret för respekten för de politiska institutio-
nerna. Det är någonting mer man måste ta ansvar för
än det egna partiet.
Hade Göran Persson känt ansvar för respekten för
det politiska systemet hade han efter det sammanbrott
vi nu har upplevt låtit väljarna ta ställning till Sveri-
ges fortsatta kurs.

Anf. 25 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Nej, Lars Leijonborg. Som jag sade är
jag inte nöjd med biståndet. Jag vill att det skall höjas
mer. Vi vill också att man inte skall vara så hård när
det gäller taken för biståndet. Vi tycker från Miljö-
partiet att det är den viktigaste frågan, men inbilla
inte mig att det hade gått lättare att diskutera denna
fråga med moderaterna. Gör inte det.
Alf Svensson talar om skola, barnomsorg, vård,
etik och moral. Jag förstår fortfarande inte hur Alf
Svensson gång på gång kan säga dessa vackra ord i
talarstolen, när kristdemokraterna i Stockholms
landsting sänker skatten med 40 öre. En miljard för-
svinner, som skulle kunna användas till sjukvården.
Man går med på att sänka skatten i Stockholm också.
Vad leder det till? Hur många tusen människor skulle
kunna få jobb för de pengarna? Hur många fler vuxna
hade kunnat arbeta i skolan och barnomsorgen för de
pengarna?
Jag tycker också att det är viktigt att diskutera till-
växt och tillväxtens innehåll. Om jag åker hem till Alf
Svensson och diskar hans disk och han åker hem till
mig och diskar min disk, och vi sedan krockar på
vägen med Göran Persson i hans bil, ökar tillväxten.
Ekonomin ökar, särskilt om vi tar betalt av varandra
och betalar skatt. Men kvaliteten i det samhället ökar
inte. Det är kvaliteten och innehållet i tillväxten om är
så viktigt, och därför är det avgörande att vi får en
grön skatteväxling som stimulerar rätt ekonomisk
tillväxt - en hållbar tillväxt.
Sedan skall vi inte inbilla oss att vi kan låta vår
kaka i vår del av världen växa så mycket. Naturresur-
serna och råvarorna till den kakan tar vi hela tiden
från den fattiga delen av världen, och vi ställer inte
upp på det. Det är beklagligt att Alf Svensson gör det.
(Applåder)

Anf. 26 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Låt mig allra först säga till Lennart
Daléus att jag inte tror att Centern kommer att med-
verka till förfallna statsfinanser. Det tror inte jag. Det
förtroendet har jag för Centerpartiet efter nära samar-
bete.
Sedan vill jag också säga att den ekonomiska vår-
propositionen nu ligger på riksdagens bord, stött av
190 av riksdagens 349 ledamöter. Till det skall nu
utarbetas alternativ. De alternativen har vi fått en
aning om i dag i denna debatt. Det är klart: Om det är
det som vi nu har fått redovisat som är den alternativa
regeringspolitiken, och om den skulle bli verklighet,
är Sverige mycket illa ute.
Vad som förvånar mig mest är att man ingenting
har lärt. Det som förvånar mig ännu mer, kanske, är
att man så svart målar Sverige.
Vi har skaffat 100 000 nya jobb det senaste året.
Vi kan tillföra 103 miljarder kronor ackumulerat till
vård, skola och omsorg under de närmaste åren. In-
flationen är lägst i Europa. Räntorna är t.o.m. lägre än
Bildts euroränta. Tillväxten är högre än i Europa i
övrigt.
Dessutom får folk återigen reallöner i plånboken.
Vi kan höja barnbidragen och pensionerna. Det är så
Sverige ser ut nu. Det går åt rätt håll, men inte till-
räckligt fort. Vi är stolta, men inte nöjda.
När jag har lyssnat på debatten har jag förstått att
det inte var nyval man egentligen ville ha. Det var
inte misstroendeförklaring som ställdes. Det var ing-
en ambition att redovisa en alternativ politik det
handlade om. Det var någonting annat. Vad är det
ganska svårt för mig, och säkert också för dem som
har följt debatten, att riktigt förstå.
Låt mig säga så här, generöst och öppet: Om inte
misstroendevotum ställs, överge då demonstrations-
politiken och samarbeta för Sveriges bästa under
resten av den här mandatperioden, så som andra par-
tier gör i den här kammaren. Sverige blir bättre om vi
alla hjälps åt.
(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 april.

3 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:107 till kulturutskottet

4 § Staten och trossamfunden - begravnings-
verksamheten, kulturminnena, personalen, av-
giftsbetalningen, m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU18
Staten och trossamfunden - begravningsverksamhe-
ten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalning-
en, m.m. (prop. 1998/99:38)

Anf. 27 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! Det är faktiskt fjärde gången vi de-
batterar stat-kyrka-frågan här i kammaren. 1995
fattades principbeslutet om ändrade relationer och
sedan följde alla utredningar, statliga och andra. Se-
dan grundlagsändringarna nu är avklarade återstår det
materiella innehållet, närmare bestämt frågorna om
begravningsväsende, kyrkoantikvarisk ersättning och
finansiering, m.m.
Två synpunkter har givits allt större vikt alltsedan
principbeslutet: att reformen skall ske i största möjli-
ga enighet och att lösningarna skall vara långsiktiga.
Konstitutionsutskottet har för sin del levt upp till
kravet på konsensus, i varje fall i ett avseende. Jag
tänker på lösningen av problemet med begravnings-
avgiftens grundlagsenlighet. Normgivningsmakt -
som t.ex. fastställande av en obligatorisk avgift - kan
inte delegeras till församlingarna, visar det sig, när
dessa förlorar sin kommunstatus från årsskiftet. Vi
kom så småningom fram till att det var nödvändigt att
ett offentligt organ får en formell beslutanderätt i
fråga om avgiftssatsen för dem som inte tillhör
Svenska kyrkan. Avgiften för dem som tillhör kyrkan
kan däremot ses som en del av kyrkoavgiften, och
tillhörigheten är ju frivillig. I de två fall där kommu-
ner är huvudmän för begravningsväsendet uppstår
inte heller något problem med normgivningsrätten, i
varje fall inte ett problem på samma sätt. Lösningen
blev alltså att den myndighet som regeringen be-
stämmer - vi har föreslagit Kammarkollegiet - kom-
mer att fastställa begravningsavgiften för de icke
tillhöriga.
Jag tror att det var värdefullt att konstitutionsut-
skottet kunde enas i en sådan här principiellt viktig
fråga. Jag tycker också att lösningen är acceptabel.
Genom att församlingarna även i fortsättningen
får vara huvudmän för begravningsverksamheten
tillgodoser vi ju också ett väsentligt krav som bl.a.
kyrkomötet formulerat. En annan viktig förutsättning
för hela stat-kyrka-reformen var hjälpen, genom
Riksskatteverket, med uppbörden av kyrkoavgiften.
Likställigheten med andra trossamfund löstes genom
att också dessa kan få uppbördshjälp. I detta sam-
manhang måste jag än en gång påpeka hur egendom-
lig konstruktionen av avgiften är. Genom att avgiften
beräknas på den kommunalt beskattningsbara för-
värvsinkomsten kommer kyrkan, även efter frigöran-
det från staten, att direkt påverkas av alla de föränd-
ringar av grundavdrag, reseavdrag och annat som
riksdagen ganska säkert kommer att besluta om fram-
över. Denna gång nöjer jag mig med att påpeka att vi
har sagt detta i vår kommittémotion än en gång, och
jag påpekar det också på detta sätt. Men i övrigt
måste ju initiativet till förändring komma från kyrkan
själv på denna punkt.
Kravet på långsiktighet, som jag inledningsvis
nämnde, har flera gånger understrukits av KU och
andra instanser. Beträffande den kyrkoantikvariska
ersättningen skrev den eniga utredningen om den
kulturhistoriskt värdefulla egendomen att överens-
kommelsen borde sträcka sig över 25 år. Regeringens
förslag omfattar däremot endast åtta år, från år 2002
till år 2009. Det finns åtskilliga andra exempel på
bristande långsiktighet i propositionens förslag, som
jag skall återkomma till strax.
Men först ett ord till om begravningarna. En
egendomlig detalj i propositionen är förslaget att en
del av transporterna, närmare bestämt den transport
som sker från bisättningslokal eller liknande och till
exempelvis ett krematorium, skall ingå i begrav-
ningsavgiften. Det är en opraktisk ordning. Begrav-
ningsbyrån kan på så sätt komma att ersättas av en
annan transportör den sista resan. I värsta fall kom-
mer huvudmannen själv att ordna den transporten i
egen regi, vilket ju skulle krångla till systemet ytterli-
gare. Även av texten i propositionen framgår det att
förslaget i denna del är illa genomtänkt. Det talas om
att "det är en fråga som får lösas i den praktiska till-
lämpningen". Detta är bakgrunden till reservation 1 i
betänkandet.
Grundtanken bakom det kyrkoantikvariska bidra-
get tycker jag är helt riktig. Det är förstås ett allmä-
nintresse att t.ex. medeltida kyrkor bevaras, alltså inte
bara ett intresse för dem som tillhör trossamfundet
Svenska kyrkan.
Här visar sig också en viss brist på långsiktighet.
Den statliga utredningen i frågan förespråkade ju en
avtalsperiod på 25 år. Nu blir det till år 2009. Därefter
heter det att nya överväganden skall göras.
Jag tycker också att man kan ifrågasätta om i varje
fall andan i principöverenskommelsen lever kvar i
förslaget när man inte ger något bidrag alls de två
första åren. Skall man lämna ett kyrkoantikvariskt
bidrag och utfäster sig att göra detta från statens sida,
och sedan fastställer bidraget till 0 kr för första året
och 0 kr för andra året, kan man ju ifrågasätta om det
verkligen utgår något bidrag.
Jag tycker också att det är ett svagt argument när
regeringen och utskottsmajoriteten hänvisar till det
s.k. miljardprogrammet för kyrkliga jobb och menar
att på grund av detta miljardprogram är inte behovet
av kyrkoantikvariska åtgärder så stora de närmaste
åren. Det är ju nämligen så att de här jobbskapande
åtgärderna inte alls kom att inriktas mot i första hand
antikvariskt värdefull egendom av olika praktiska
skäl.
Ett litet ord också om finansieringen och de eko-
nomiska regleringarna. Här blir bristen på långsiktig-
het tydlig. Det finns ett krav på departementet, som
föreslår exempelvis reformer, på statsfinansiell neut-
ralitet. Detta är säkert befogat i många fall. I det här
fallet är det lite svårt att tillämpa eftersom det är en så
speciell reform där en del av det som är det offentliga
i dag avskiljes och övergår till en privaträttsligt be-
stämd sfär.
Exempelvis de s.k. administrativa avgifterna, som
det talas en hel del om i propositionen, hänger natur-
ligtvis ihop med församlingarnas kommunstatus, dvs.
pengar som kyrkan i dag genom församlingarna be-
talar in till staten hänger samman med att församling-
arna är kommuner. Detta upphör vid sekelskiftet. Det
är ju svårt att egentligen se det rimliga i att det på
något sätt skall kompenseras av kyrkan. Det är ju det
som är själva reformen att församlingarna lämnar den
offentligträttsligt reglerade sfären.
Sedan tycker vi också att det är olyckligt att man
hotar med att återkomma med nya skatter och avgif-
ter. Det går mot den strävan efter långsiktighet och
tydliga regler som ändå har präglat mycket av refor-
men.
På s. 260 i propositionen står det t.ex. så här:
"Eftersom den föreslagna lösningen för åren
2000-2009 inte är statsfinansiellt neutral kommer
regeringen att överväga att under perioden och för
tiden därefter införa någon form av avgift eller skatt
för att uppnå statsfinansiell neutralitet."
Beträffande skattefriheten för prästlönetillgångar-
na har regeringen och därmed också utskottsmajori-
teten väl valt en kompromissväg. Dessa tillgångar blir
under en begränsad tidsperiod skattebefriade. Även
utskottsmajoritetens skrivningar och propositionen
andas en viss förståelse för att det här kanske egentli-
gen inte borde utgå någon skatt. Det är en speciell typ
av egendom, som kyrkan har fått kanske redan på
medeltiden och vars ändamål alltid har varit kyrkans
förkunnelse. Dessutom är det så att själva relations-
förändringen eller reformen inte syftade till den här
typen av skatteförändringar. Det är, som sagt, en
mycket speciell egendom, som faktiskt har varit
skattebefriad sedan 1280. Det var långt innan det
egentligen fanns något modernt Sverige.
Alltså: En viss bristande långsiktighet och några
lite onödiga hot om att återkomma med avgifter är
skönhetsfläckar i det här förslaget. Det är t.ex. inte
riktigt bra när det apropå kyrkoantikvarisk ersättning
står på följande sätt på s. 141 i propositionen: " Som
framgår i avsnitt 13 kommer regeringen att överväga
att under perioden och för tiden därefter införa någon
form av avgift eller skatt. - - - En sådan finansiering
av den kyrkoantikvariska ersättningen skulle innebära
att det blir tydligt för var och en att bevarandet av de
kyrkliga kulturvärdena är en gemensam angelägenhet
som bekostas av alla, både kyrkotillhöriga och icke-
tillhöriga. Vidare skulle det innebära en markering av
de kyrkliga kulturminnenas särskilda värde."
Jag tycker att här är en lite underlig psykologi.
Man tror att det skall bli en särskild entusiasm för de
kyrkoantikvariska värdena genom att man särskilt
markerar för skattebetalarna att de får betala en speci-
ell skatt eller avgift för detta ändamål. Det är en något
diskutabel psykologi.
Dessutom är det principiellt diskutabelt också från
en mera allmän utgångspunkt. Vi skall inte ha speci-
aldestinerade eller, som man ofta säger, öronmärkta
skatter eller avgifter, och det verkar ju av formule-
ringen att döma som om det här handlade om det.
Det är, som sagt, vissa skönhetsfläckar i förslaget.
Men skall man vara helt uppriktig och så gott det går
leva upp till kravet på enhällighet, är det kanske ändå
lämpligt att avsluta med konstaterandet att mycket av
det som nu beslutas tas i ganska stor enighet och att
vi nog alla tycker att det är bra att reformen går vida-
re utan fördröjning, så att denna viktiga förändring
kan fullföljas på ett lyckligt sätt.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 1.

Anf. 28 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Kammaren har nu att ta ställning till
några av slutstegen i en mycket lång process, vars
mål är skiljandet av kyrkan från staten. Jag skall inte
ta upp tiden med någon historisk exposé över förhål-
landet mellan statsmakt och religiös makt i vårt land
utan bara konstatera att det här har tagit lång tid. Det
har tagit lång tid att komma fram till ett beslut som
eftervärlden helt säkert kommer att uppfatta som
självklart och ofrånkomligt.
Det är självfallet fullständigt orimligt att en stat
som har ambitionen att vara en demokratisk stat, där
yttrandefrihet och religionsfrihet hör till grundstenar-
na, håller sig med en statskyrka, att ett av de många
religiösa samfund som finns i vårt land skall ha ställ-
ning som del av statsapparaten. En demokratisk stat
måste både formellt och reellt vara konfessionellt
neutral.
Oavsett om vi är kristna, muslimer, hinduer eller
buddister eller om vi är hedningar, spiritister eller
ateister - oavsett på vilken fason vi söker vår egen
salighet - skall vi som medborgare ha samma anled-
ning att känna förtroende för staten, för de folkvalda
organen och för myndigheterna. Förstatligad religion
är något lika orimligt som en religiös stat.
Den 1 januari 2000 skiljs Svenska kyrkan från
staten - eller rättare sagt: Då skiljs Svenska kyrkan
nästan från staten. Det är därför som vi i de officiella
dokumenten talar om ändringen av relationerna mel-
lan staten och Svenska kyrkan.
Riksdagens majoritet kunde nämligen 1995, när
principbeslutet fattades, inte samla sig till ett konsek-
vent beslut. Svenska kyrkan skulle, menade man då,
även efter sekelskiftet ha en särställning i vissa avse-
enden jämfört med andra samfund. Denna brist på
konsekvens, närmare bestämt när det gäller huvud-
mannaskapet för begravningsväsendet, är orsaken till
de intrikata grundlagsproblem som konstitutionsut-
skottet nu i elfte timmen tvingades ta itu med.
Vänsterpartiets principiella hållning är att begrav-
ningsväsendet inte skall vara en angelägenhet för ett
av de religiösa samfunden i vårt land. Få saker är så
säkra som det faktum att vi alla, oavsett eventuella
religiösa trosföreställningar, kommer att dö och att
våra kvarlevor skall tas om hand. Som regeringen
själv understryker i propositionen: Ansvaret för en
väl fungerande begravningsverksamhet vilar ytterst
på samhället.
Vad vore då mer naturligt än att låta huvudman-
naskapet ytterst vila på de borgerliga kommunerna,
alltså att övergå från de kyrkliga kommunerna, som
har upphört, till de borgerliga kommunerna - en lös-
ning som för övrigt redan finns i Stockholm och, om
jag inte missminner mig, Tranås.
Inom Svenska kyrkan fanns och finns emellertid
ett stort motstånd mot en sådan lösning, ett motstånd
som man kan anta vilar på en rädsla att förlora sin
ställning i samhället om man fråntas ansvaret för en
viktig samhällelig uppgift.
I principbeslutet 1995 var det därför sagt att
Svenska kyrkan även fortsättningsvis skulle vara
huvudman för begravningarna. Jag tycker att det är
högst beklagligt att riksdagens majoritet den gången
stannade för den här kompromissen. Det är olyckligt
såväl ur religionsfrihetens som ur konstitutionell
synpunkt.
Begravningsväsendet skall på något sätt betalas,
och detta föreslås ske genom en inkomstrelaterad
obligatorisk begravningsavgift, i realiteten en skatt.
Att det verkligen är fråga om en skatt understryks av
att avgiften, som regeringen hade tänkt det, skall
drivas in tillsammans med övrig inkomstskatt av
skatteförvaltningen. Avgiftens storlek skall dock
enligt regeringens förslag fastställas av huvudman-
nen, dvs. av Svenska kyrkans församlingar. Det inne-
bär att en stor del av befolkningen, de som inte är
medlemmar i Svenska kyrkan, genom lag tvingas
betala en avgift, i realiteten en skatt, som de inte har
några demokratiska möjligheter att påverka.
Här uppstår ett problem som inte bara är politiskt
eller principiellt utan ett grundlagsproblem. Konstitu-
tionsutskottet har efter en mycket noggrann prövning
och analys funnit att den lösning som regeringen hade
föreslagit inte är förenlig med grundlagen; eller om vi
skall vara lite försiktigare: att det inte är självklart att
denna lösning är grundlagsenlig.
Det är nämligen så enligt regeringsformen att s.k.
normgivningsbeslut inte får delegeras till privaträtts-
liga subjekt, t.ex. företag eller ideella organisationer.
Förvaltningsbeslut kan delegeras, men inte normgiv-
ningsmakten.
Vad är då ett normgivningsbeslut? Utskottet skri-
ver på s. 12 i betänkandet att normgivningsbestäm-
melser i princip kännetecknas av att de är bindande
för myndigheter och enskilda, att de utgör generella
föreskrifter, varför de inte uttryckligen skall avse ett
konkret fall utan ha generell tillämpbarhet.
Förvaltningsbeslut handlar däremot typiskt om
verkställighet av generella regler i enskilda fall. Ett
beslut som säger att alla med en viss inkomst skall
betala 30 % i skatt är ett normgivningsbeslut. Skatte-
förvaltningens beslut att medborgare Andersson med
personnummer si och så skall betala 85 568 kr i skatt
för 1998 är däremot ett förvaltningsbeslut.
Beslut om begravningsavgiftens storlek är mot
den bakgrunden helt klart ett normgivningsbeslut.
Utskottet har dock funderat på om besluten om be-
gravningsavgiften i församlingarna skulle kunna
betraktas som en samling av en lång rad enskilda
förvaltningsbeslut, nämligen för var och en av de
avgiftsskyldiga i församlingen. De här personerna är
ju i princip kända när beslutet fattas. Vi menar dock
att det vore att tänja argumenten lite för långt. Ett
sådant synsätt är bara alltför uppenbart konstruerat
för att komma runt grundlagen.
En annan invändning som rests är att beslut om
kommunal skattesats faktiskt inte betraktas som
normgivningsbeslut. Det anses bero på att den kom-
munala beskattningsrätten är grundad direkt i 1 kap.
7 § regeringsformen. Beslut om kommunal skattesats
skulle således vara ett förvaltningsbeslut, eller möjli-
gen en helt egen kategori av beslut. Eftersom kostna-
derna för begravningsväsendet tidigare ingick i kyr-
koskatten, som ju var en kommunalskatt, skulle dessa
besluts karaktär av icke-normgivning så att säga följa
med över till Svenska kyrkan i dess nya roll som en
från staten självständig organisation. Även detta nå-
got subtila resonemang har utskottet funnit vara
ohållbart, eller i vart fall diskutabelt.
Eftersom konstitutionsutskottet anser att det vore
mycket olyckligt om man i efterhand skulle kunna
ifrågasätta om de beslut riksdagen fattat är förenliga
med grundlagen har vi funnit det nödvändigt att finna
en annan lösning. Den lösning vi nu enhälligt föreslår
är i korthet följande. Regeringen eller den myndighet
regeringen utser kommer att fastställa begravnings-
avgiftens storlek för dem som inte är medlemmar i
Svenska kyrkan på förslag från huvudmannen, dvs.
Svenska kyrkans församlingar. Undantagna är de
kommuner som redan i dag är huvudmän för begrav-
ningarna. Där fattas beslutet av kommunen.
Det är ingen vacker eller elegant lösning lagtek-
niskt sett. Men det är en grundlagsenlig lösning. Från
Vänsterpartiets sida har vi aktivt medverkat till den,
och vi står bakom den. Men vi framhåller i ett särskilt
yttrande att vår principiella uppfattning alltjämt är att
kommunerna bör vara huvudmän för begravningsvä-
sendet. Med en sådan lösning skulle det här proble-
met över huvud taget inte ha uppstått. Det skulle i och
för sig berövat grundlagsexperterna och KU en del
intressanta diskussioner, men det hade ändå varit att
föredra.
Slutligen några ord i all hast om övriga frågor i
detta betänkande. Regeringen föreslår att en kyrko-
antikvarisk ersättning skall utgå till Svenska kyrkan.
Vi har inget att invända mot detta. Våra kyrkor är en
del av vårt kulturarv. De har byggts och bekostats av
den svenska allmogen, även om pengarna ibland har
tagit omvägen över någon adelsman, och de är därför
ett gemensamt ansvar.
Den kyrkliga kulturminnesvården bör som annan
kulturminnesvård finansieras solidariskt över skattse-
deln. Där är vi överens. Vi har dock två principiella
invändningar. Vi menar att riksdagen inte bör binda
sig vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningens
storlek ända fram till år 2009. Vi menar att denna
utgift självfallet måste behandlas som alla andra pos-
ter i statsbudgeten, och riksdagen måste vara fri att
justera sin bedömning av vilken ersättning som är
rimlig och möjlig varje gång budgeten fastställs. Vi
avvisar också de tankegångar som finns i proposi-
tionstexten om att införa någon särskilt öronmärkt
avgift eller skatt för detta ändamål.
För det andra menar vi att beslut om fördelning
och användning av den kyrkoantikvariska ersättning-
en bör fattas av Riksantikvarieämbetet och länsstyrel-
serna, givetvis efter ett nära samråd med Svenska
kyrkan. Det finns inga skäl att den kyrkliga kultur-
minnesvården skall skötas annorlunda än annan kul-
turminnesvård.
Vad gäller statlig medverkan vid betalning av
kyrkoavgift och avgift till trossamfund vidhåller vi
vår uppfattning. Statens fiskala maktinstrument skall
inte användas till att driva in trossamfunds medlems-
avgifter. En sådan sammanblandning av statens och
de enskilda trossamfundens angelägenheter är inte
förenlig med principen om statens neutralitet i religi-
onsfrågor. Vi har accepterat att en sådan uppbörds-
hjälp av praktiska skäl ges till Svenska kyrkan under
en övergångstid, men vi motsätter oss att uppbörds-
hjälpen utvidgas till andra trossamfund.
I övrigt får jag hänvisa till de reservationer som
finns bifogade till betänkandet. Jag står bakom
Vänsterpartiets samtliga reservationer men yrkar
bifall endast till reservation nr 9.

Anf. 29 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag skall bara lämna några korta syn-
punkter på KU18 om staten och trossamfunden.
Först kan vi notera att processen med åtskiljande
av stat och kyrka fortgår, eller skall vi säga kyrkans
befrielse från staten. Det sker i betydande enighet.
Med denna process kan vi uttala en mycket stor till-
fredsställelse.
Den kyrkoantikvariska ersättningen har varit fö-
remål för synpunkter i de två tidigare inläggen, och vi
har också en del synpunkter på den delen. Redan i
1995 års principproposition framhölls det att beva-
randet av de kyrkliga kulturvärdena är en angelägen-
het för hela samhället och att det inte är rimligt att
den totala kostnaden bärs enbart av medlemmarna i
Svenska kyrkan.
Eftersom relationsförändringen mellan staten och
Svenska kyrkan sker år 2000 vore det också enligt vår
mening naturligt att den kyrkoantikvariska ersätt-
ningen lämnas från denna tidpunkt. Men det finns i
regeringens förslag inte någon sådan ersättning för
åren 2000 och 2001. Det innebär enligt vårt synsätt
ett avsteg från principbeslutet. Därför bör regeringen i
samband med budgetpropositionen till hösten åter-
komma med nytt förslag som också innefattar en
kyrkoantikvarisk ersättning för åren 2000 och 2001.
Vi har även synpunkter på den tid den kyrkoan-
tikvariska ersättningen skall utgå. Den omfattar tiden
fram till år 2009. Enligt vårt synsätt är den tiden allt-
för kort. Det finns här ett behov av långsiktighet och
stabilitet. En rimlig period bör enligt vår mening vara
minst 25 år.
En annan fråga som diskuterats i betänkandet är
de s.k. prästlönetillgångarna. De har i huvudsak till-
kommit genom gåvor och donationer till enskilda
församlingar från församlingsbor eller andra privat-
personer. De har, som Nils Fredrik Aurelius tidigare
var inne på, många gånger ett medeltida ursprung. De
skäl som talar för att prästlönetillgångarna även i
framtiden skall vara skattebefriade är främst egendo-
marnas unika ursprung och karaktär samt att deras
identiteter och ändamål inte bör förändras i samband
med relationsförändringen. De är också en viktigt
komponent i det utjämningssystem som är en viktig
förutsättning för att kyrkan skall upprätthålla en rik-
stäckande verksamhet. Mot den bakgrunden bör en-
ligt vår mening inte någon tidsgräns införas i den
lagstiftning som nu antas om beskattningen av präst-
lönetillgångarna.
Fru talman! Vad sedan gäller begravningsverk-
samheten kan vi notera att det i det föreliggande för-
slaget finns vissa religionsfrihetsproblem. Svenska
kyrkan blir begravningshuvudman även för icke-
kristna trosbekännare, bortsett från de platser där
kommunen utgör huvudman. På sikt måste den situa-
tionen förändras så att religionsfriheten respekteras i
större utsträckning. Det har vi markerat genom ett
särskilt yttrande i betänkandet.
En inte oviktig fråga är det praktiska utförandet
vid en begravning. I förslaget förutsätts att huvud-
mannen skall ha ansvar för transporterna från bisätt-
ningslokal fram till graven. Det förefaller ganska
opraktiskt att huvudmannen skall överta ansvaret bara
för en begränsad del av transporten. Oftast sköter
begravningsbyrån hela processen. På den punkten
skulle vi vilja ha ett nytt förslag till riksdagen.
Fru talman! Kristdemokraterna står bakom ett
antal reservationer i betänkandet, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Anf. 30 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Mycket i betänkande 18 från konsti-
tutionsutskottet har antagits i mycket stor enighet,
vilket är viktigt i denna stora fråga som är en del i
processen att skilja kyrkan från staten. Jag vill dock
trots denna breda enighet yrka bifall till reservation nr
5 som Centerpartiet har tillsammans med Kristdemo-
kraterna beträffande utvärdering av den kyrkoantik-
variska ersättningen. I övrigt yrkar jag bifall till ut-
skottets hemställan i betänkande KU18.
Riksdagen har fattat ett principbeslut 1995 inne-
bärande att kulturminneslagens skydd för kyrkliga
kulturminnen skall behållas även vid ändrade relatio-
ner mellan staten och Svenska kyrkan därför att beva-
randet av de kyrkliga kulturvärdena är just en angelä-
genhet för hela samhället och svenska folket. Därmed
har man också konstaterat att kostnaderna inte enbart
skall bäras av Svenska kyrkans medlemmar.
Det som framgår i betänkandet är att Svenska
kyrkan skall ha rätt till viss ersättning mellan 2002
och 2009 för vård och underhåll av kyrkliga kultur-
minnen. Men samtidigt anges en viss tveksamhet om
långsiktigheten. Det anges att det kan bli nödvändigt
att sänka ambitionsnivån efter denna tioårsperiod.
Vad jag vill säga är att man kan acceptera att det i
dag kan finnas svårigheter att bedöma just omfatt-
ningen av kostnaderna. Därför är det som anges re-
servationen viktigt; att det snarast eller skyndsamt
tillsätts en utredning för att utvärdera och följa nivån
på den kyrkoantikvariska ersättningen.
Jag stannar härvid, och jag yrkar som sagt var bi-
fall till reservation 5 och i övrigt till hemställan i
betänkandet.

Anf. 31 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Religionsfriheten är en del av de
medborgerliga fri- och rättigheter som omfattas av
rätten att hysa och uttrycka personliga övertygelser.
Det innebär också att var och en har rätt att samman-
sluta sig i eller stå utanför religiösa samfund. En följd
av religionsfriheten är också att staten förhåller sig
neutral i trosfrågor.
För oss liberaler har kampen för religionsfrihet
alltid varit mycket central. En viktig utgångspunkt för
Folkpartiet liberalerna är att Svenska kyrkan inte
skall vara föremål för en sådan särbehandling att den
också efter relationsförändringen kan betraktas som
en bärare av en statsreligion och i viss mån utgöra ett
offentligrättsligt subjekt.
Vad gäller den nu aktuella propositionen vill jag
uppehålla mig vid förslagen rörande begravnings-
verksamheten, kulturminnena och effekterna när det
gäller skattetrycket och för den enskilde.
I direktiven till Begravningsverksamhetskommit-
tén anger statsrådet att ansvaret för att anordna och
hålla särskilda begravningsplatser för icke kristna
trosbekännare inte längre borde ligga på Svenska
kyrkan. Av det skälet prövade kommittén olika lös-
ningar, bl.a. att lägga ansvaret på kommunerna eller
länsstyrelserna. Men regeringen har ändå kommit till
slutsatsen att det, trots de uttryckliga ställningstagan-
dena i direktiven till Begravningsverksamhetskom-
mittén, är bäst att pastoraten skall ha ansvaret för att
anordna särskilda begravningsplatser för den här
gruppen, som alltså står utanför Svenska kyrkan.
Vi i Folkpartiet anser att det av religionsfri-
hetsskäl hade varit bättre om regeringen hade kommit
fram till en lösning i enlighet med de ställningstagan-
den som finns redovisade i direktiven till utredningen.
Enligt vår uppfattning kan det inte var rimligt att
staten uppdrar åt Svenska kyrkan att, efter relations-
förändringen vid tusenårsskiftet, fortsätta att ansvara
för att ordna avskilda begravningsplatser för personer
som valt att stå utanför varje kristet samfund.
Det blir ju så att allt större grupper i framtiden
kommer att stå utanför församlingarna och därför
vilja ha egna begravningsplatser. Det finns alltfler
människor som har olika typer av religiös uppfatt-
ning. Av respekt för dessa människor borde regering-
en mycket mer aktivt ha sökt en lösning för att hitta
en lämplig huvudman utanför Svenska kyrkan. Men
regeringen har tydligen inte velat göra det. Vi i Folk-
partiet ser inte det här som ett problem. Vi anser att
länsstyrelserna borde vara mycket lämpliga huvud-
män för den här uppgiften.
Av riksdagens principbeslut följer att kulturmin-
neslagens skydd skall behållas även vid ändrade rela-
tioner mellan staten och Svenska kyrkan. Vidare
uttalades att relationsförändringen inte bör leda till
försämrade förutsättningar för vård och underhåll av
de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. I principp-
ropositionen framhölls också att bevarandet av de
kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela
samhället och för svenska folket. Det är inte rimligt
att den totala kostnaden för de här allmänintresset
bara bärs av Svenska kyrkans medlemmar. Därför bör
Svenska kyrkan enligt principbeslutet kunna få viss
ersättning för vård av kulturhistoriskt värdefull egen-
dom.
Regeringens förslag nu innebär ett årligt stöd på i
snitt 200 miljoner kronor fr.o.m. år 2002 t.o.m. år
2009. Det här vill Folkpartiet se som en övergångs-
lösning inför ett fullständigt skiljande mellan staten
och kyrkan. Vi vill sedan inte ha några särlösningar
för ett enda samfund. Målet måste vara att vården och
underhållet på sikt får en principiell lösning som är
gemensam för alla samfund. Folkpartiet ställer därför
inte upp på regeringens löfte att innan tidsperioden
löper ut överväga en fortsatt finansiering enligt den
modell som nu kommer att tillämpas t.o.m. år 2009.
Regeringens resonemang om att det genom att
kyrkoskatten upphör finns utrymme att höja de statli-
ga skatterna med 7 miljarder kronor för att förstärka
den offentliga sektorns finanser kan vi folkpartister
inte ställa upp på. Det är en helt orimlig form av
skatteväxling.
Vi anser inte heller att det är rimligt att regering
och riksdag skall tillhålla Svenska kyrkans försam-
lingar eller några andra frivilliga samfund eller före-
ningar att sänka sina medlemsavgifter. Det måste ju
vara en uppgift för respektive samfund eller förening
att ta ställning till. Det är därtill en nästan omöjlig
uppgift att skilja ut reformens ekonomiska effekter
från de skäl som en församling kan ha för att höja
eller sänka sin kyrkoavgift. En självklar konsekvens
av detta är naturligtvis att den framtida kyrkoavgiften
inte ingår i de samlade skatterna.
Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om
transportkostnaderna i samband med begravningar.
Regeringens förslag innebär att vissa transportkost-
nader skall inrymmas i de tjänster som ingår i be-
gravningsavgiften. Men det här förslaget är så utfor-
mat att bara en del av transporterna omfattas. Det
handlar om sådana transporter som sker efter det att
stoftet kommit till bisättningslokalen eller liknande.
Innebörden av det här är väldigt oklar. Regeringen
har också konstaterat att det inte är möjligt att i lag
precisera alla förutsättningar i detalj utan att frågan
måste tillämpas i den praktiska hanteringen. Det före-
faller också opraktiskt att huvudmannen för begrav-
ningsverksamheten skall överta ansvaret för en be-
gränsad del av transporterna. Det förslaget anser vi
från Folkpartiet vara så illa förberett att det inte kan
bli föremål för lagstiftning.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla Folk-
partiets reservationer i den här frågan, men jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation 1.

Anf. 32 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det har varit snårigt att ta sig igenom
det här betänkandet under utskottsbehandlingen, men
i de avgörande frågorna har vi ändå kunnat samlas
kring acceptabla lösningar. Det gör att relationsänd-
ringen mellan staten och Svenska kyrkan kan hålla
sitt tidsschema och bli verklighet vid årsskiftet till det
nya millenniet.
Miljöpartiet har tre motioner kopplade till det här
betänkandet. Utskottet har i stort sett tillgodosett våra
yrkanden vad gäller två av dem. I motionerna K16
och Kr274 vill vi att kyrkan i större utsträckning än i
dag bör hållas öppen för alla och att kyrkobyggnader-
na i ökad utsträckning görs tillgängliga för konserter
o.d. Just kyrkobyggnaderna har ofta utmärkt akustik
och bra utrymme för olika sorters, inte minst speci-
alinriktade, publika evenemang.
I ett annat yrkande, i motion K16, vill vi ha en
tydligare tidsangivelse för överläggningarna om den
kyrkoantikvariska ersättningen efter år 2009. Utskot-
tet förutsätter i samma anda att underlaget skall finnas
tillgängligt senast vid slutet av år 2008. Vi ställer oss
bakom den föreslagna kyrkoantikvariska ersättningen
så som den är föreslagen i betänkandet eftersom vi
anser att det är ett samhälles ansvar att bidra med
förvaltning och förädling av vårt kulturarv. Detta får
inte minska med relationsändringen.
Ett tredje yrkande handlar om att länsstyrelserna
skall få resurser för att kunna fullgöra sitt ansvar
enligt kulturminneslagen. Utskottet utgår från att
regeringen i budgetarbetet bevakar att så sker. I det
här fallet är det också troligt att regeringen faktiskt
kommer att göra det. Ovanstående motionsyrkanden
föranleder alltså inga reservationer från vår sida.
Det allra snårigaste i betänkandet, och som flera
har varit inne på, har givetvis med huvudmannaskapet
för begravningsverksamheten att göra. Det allra enk-
laste vore, menar både vi i Miljöpartiet och Vänster-
partiet i våra motioner, att låta kommunerna stå för
det, så som förhållandet redan är i Stockholm och
Tranås. Men vi har alltså godtagit kompromissen med
tanke på att frågan om begravningsverksamheten
varit en så viktig del i den tidigare samförståndslös-
ningen mellan stat och kyrka. Det innebär att begrav-
ningsavgiften för dem som inte tillhör Svenska kyr-
kan fastställs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer i stället för av den församling
som är huvudman för begravningsverksamheten.
Undantagen är alltså Stockholm och Tranås.
Utskottet anser att övervägande skäl talar för att
den myndigheten blir Kammarkollegiet. På det sättet
löste utskottet problemet med osäkerheten vad gäller
grundlagsenligheten och vad som i det här fallet skall
anses vara normbeslut respektive förvaltningsbeslut.
Jag ser det också som en styrka att vi i utskottet i en
fråga som denna kunde samla oss och finna en något
knagglig men ändå gemensam väg framåt.
Fortfarande anser jag emellertid, fru talman, att
det hade varit ett smidigare och framför allt ett mer
konsekvent förhållningssätt till religionsfrihetens krav
att låta kommunerna vara huvudmän för begravnings-
avgiften. Av samma anledning som samhället tar på
sig ett självklart ansvar för att hjälpa oss att födas till
det här livet, borde samhället också ha huvudansvaret
för att hjälpa oss att lämna det, menar jag.
I vårt särskilda yttrande, som vi har gemensamt
med Vänstern, påtalar vi att regeringen tidigare mer
aktivt borde ha sökt just en sådan lösning. Med tanke
på den kompromiss som vi nu alla ställt oss bakom är
väl detta inte en fråga för de närmaste åren, men jag
utgår ifrån att nästa gång begravningsavgiften aktua-
liseras är det just en sådan här, mer konsekvent lös-
ning som blir den naturliga.
Fru talman! I motion K14 har vi i Miljöpartiet
vänt oss mot att Svenska kyrkan eller annat trossam-
fund skall ha en särskild uppbördshjälp av staten. Vi
tycker att det är självklart att begravningsavgiften
skall behandlas separat och betalas över skattsedeln,
medan trossamfunden själva får hantera övriga av-
gifter för sina verksamheter.
Enligt skatteutskottets uttalande, som också stöds
av konstitutionsutskottets majoritet, skall man se
stödet mot bakgrund av bl.a. statens krav att Svenska
kyrkan skall upprätthålla en demokratiskt uppbyggd
rikstäckande verksamhet. Samtidigt menar man av
jämställdhetsskäl att samma erbjudande skall ges till
andra trossamfund. Men ges detta erbjudande till
andra trossamfund av samma anledning, nämligen att
en demokratiskt uppbyggd verksamhet skall upprätt-
hållas? Jag bara undrar och har svårt att se slutet på
en sådan tankekedja. Erbjudandet innebär ju i prakti-
ken att alla andra registrerade trossamfund efter rege-
ringsbeslut skall kunna få biträde med uppbörden av
avgift. Det gäller alltså alla frikyrkor, alltifrån Livets
Ord till Scientologkyrkan. Dessutom kan i förläng-
ningen, vad jag förstår, en hel rad andra registrerade
livsåskådningsgrupper och föreningar komma i fråga.
Eller hur? Och detta, krasst uttryckt, bara för att inte
Svenska kyrkans ekonomi skulle drabbas av en dras-
tisk försämring.
Fru talman! Jag förstår inte detta. Jag och Miljö-
partiet anser att inget trossamfund, inte heller Svens-
ka kyrkan, behöver statlig hjälp med att ta in avgifter.
Därför har jag reserverat mig i frågan och har också i
reservationen fått stöd av Vänstern.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 9
under mom. 12.

Anf. 33 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Frågan om vem som skall ha ansvar
för begravningsplatserna är väldigt omdiskuterad. Jag
kan personligen känna att det vore skönt om kommu-
nerna hade ansvaret. Men enligt de uppgifter som jag
har fått vill inte kommunerna ta på sig detta ansvar.
Jag tycker att regering och riksdag skall vara väldigt
försiktiga med att lägga på kommunerna uppgifter
som de inte vill ha. De har fullt sjå med att klara de
uppgifter som de har.
En annan komplikation är också att begravnings-
platserna i dag till stor del ligger omkring en kyrka.
De ligger alltså på kyrkans mark. Att man har löst
problemet i Stockholm så pass bra beror ju på att man
har så många separata begravningsplatser som inte
ligger i direkt anslutning till kyrkan.
Jag hoppas att de olika församlingarna i det prak-
tiska arbetet i fortsättningen kan lösa detta på ett
smidigt sätt. Men jag tycker inte att vi skall föreskriva
kommunerna dessa uppgifter när de känner att de inte
vill ha dem och när Svenska kyrkan vill behålla an-
svaret för begravningsplatserna.

Anf. 34 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte varifrån Helena Bargholtz
har fått uppgiften att kommunerna inte vill ta det här
ansvaret. Det är möjligt att det har gjorts någon enkät.
Kommunförbundet har möjligen gjort någon. Det vet
inte jag. Men frågan är om kommunerna verkligen
har fått sig tilldelad frågan om de vill ha ett ansvar för
begravningsverksamheten som en del i ett hel-
hetsansvar för människorna i kommunen. Som jag
nämnde nyss hjälper kommunerna folk att födas och
ser till att vi kommer till den här världen på ett bra
sätt. Därför menar jag att det vore fullt naturligt att de
också hjälper oss att lämna den här världen på ett
naturligt sätt.

Anf. 35 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Då vill jag säga att det faktiskt inte är
kommunerna som hjälper folk att födas, utan det är
landstingen. Det är också landstingen som i praktiken
kanske hjälper folk när de går bort. Det är i så fall ett
annat ansvar. Jag har i alla fall inte än så länge hört
någon säga att landstingen skall ha ansvaret för be-
gravningsplatserna. Problemet som jag har pekat på
och som jag tycker är angeläget är vem som skall ha
ansvaret för de personer som inte tillhör Svenska
kyrkan och som inte ens är kristna. Här tycker jag att
det skall vara en annan huvudman, och vi från Folk-
partiet har föreslagit att det skall vara länsstyrelserna.

Anf. 36 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Landstinget är ju också en kommun,
som du vet.
Eftersom både Tranås och Stockholm tydligen
klarar av detta, funderar jag lite över vad som är
skillnaden mellan dessa kommuner och de övriga i
landet. Vad är den avgörande skillnaden? Varför
accepterar de här två kommunerna att ta detta ansvar,
som jag ser som ett väldigt naturligt ansvar för en
primärkommun?

Anf. 37 PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Det har varit en lång resa. Det är
många frågor som har varit aktuella. Efter att frågan
har behandlats av den förra riksdagen och av denna
under de två mandatperioderna har nu frågan närmat
sig en lösning. Vi fattar nu det andra delbeslutet, och
det är fjärde gången, vilket har påpekats, som frågan
är uppe i denna kammare. Vi lär få ytterligare en
gång på oss till hösten innan hela reformen har satts
samman.
Men det har ju också hänt ganska mycket utanför
det här huset. Jag tog med mig några av de utredning-
ar som i dag ligger till grund för det betänkande som
vi nu har att hantera. Dessutom har över 3 000 re-
missinstanser yttrat sig i frågorna. Så detta har verkli-
gen engagerat Sverige, kyrkor och samfund i första
hand men även många andra instanser.
Betänkandet handlar inte bara om begravnings-
verksamheten och ytterligare någon fråga, utan det är
faktiskt en lång rad ämnen som nu summeras. Be-
gravningsverksamheten och kyrkoantikvarisk ersätt-
ning är frågor som har behandlats. Handlingsoffent-
ligheten, som hänger samman med de offentligt regle-
rade uppgifterna som ligger kvar hos Svenska kyrkan,
tas också upp. Anställningsavtalet för offentligan-
ställda inom kyrkan behandlas. Frågan om registrera-
de trossamfunds förhållande till staten i övrigt i skat-
tehänseende har också varit föremål för utredning och
behandlas nu i proposition och i detta betänkande,
därtill också avgiften till trossamfund.
Jag tycker att detta är en spännande reform. Vi har
redan hört en del årtal i luften. Jag skall inte nämna
några ytterligare. Vi har haft en del historiska expo-
séer tidigare när vi har diskuterat de här frågorna.
Men när man, som Nils Fredrik Aurelius gjorde, kan
rota fram årtalet 1280 inser man vilket enormt spän-
ningsfält som vi här rör oss med. Man inser också de
komplikationer som hänger samman med detta långa
historiska arv.
Vad som måste sägas för att klarlägga själva po-
sitionen i dessa frågor tror jag är att Svenska kyrkan,
med dessa beslut, fortsätter att sköta vissa offent-
ligrättsligt reglerade uppgifter men att Svenska kyr-
kan inte längre är en del av det allmänna. Jag tror att
man är ute i ogjort väder om man tror att man bakvä-
gen får in en statskyrkodimension genom att hänvisa
till en del av de frågor som nu är aktuella. Detta är
mycket renodlat både i lagtext och i hanteringen och
innebär en tydligt åtskillnad mellan å ena sidan den
rättsliga juridiska ställningen och å andra sidan de
speciella uppgifter som nu måste tas om hand på ett
särskilt sätt.
Fru talman! Jag väljer att i fortsättningen kom-
mentera några av de synpunkter som har kommit
fram från mina meddebattörer i den här frågan.
Nils Fredrik Aurelius hänvisade till det principbe-
slut som fattades här i kammaren den 8 december
1995, men det verkar som om han glömt bort vad en
del av det här principbeslutet faktiskt innehöll. I hu-
vudsak fanns de frågor som vi nu behandlar med och
låg till grund för de utredningar som jag tidigare
visade upp. Där fanns också frågan om hur man nu
skall ta hand om den särskilt kulturhistoriskt värde-
fulla egendomen. Redan då fanns det aviserat ett
förslag om en särskild skatt. Det fanns också ett reso-
nemang om nödvändigheten av att hela folket är med
och betalar och inte bara de som tillhör Svenska kyr-
kan.
Nu valde regeringen att i nuläget inte leverera ett
förslag om en särskild skatt. Den är förbunden med
vissa andra problem, men utredningen hade faktiskt
ett sådant förslag. På ett sätt hade det, som det har
citerats ur regeringens proposition, varit en sorts
klarhet med en sådan lösning. Då hade det varit så
uppenbart att alla var med och bidrog. Man hade sett
det i själva skatteuträkningen.
Nu väljs en lösning där detta finansieras över
statsbudgeten i övrigt. Regeringen har valt - och
KU:s majoritet har ställt upp på det - att hitta en
lösning som innebär en upptrappning de närmaste nio
tio åren. Jag tycker inte att det är så alldeles orimligt.
Jag tycker att den hänvisning till miljardpro-
grammet som har gjorts är ganska rimlig. Nu diskute-
rar man ju att Svenska kyrkan tar över detta kost-
nadsansvar i ett läge där stora insatser gjorts delvis
med statliga pengar. Det är naturligtvis svårt att gå
ned på ett enskilt objekt eller en enskild kyrka och
säga att nu är den restaurerad, renoverad eller repare-
rad på en sådan nivå att man klarar av detta tidspers-
pektiv. Om man tittar på det totalt sett, med den kost-
nadsmassa som detta innebär framöver, tycker jag
nog att det är en ganska rimlig lösning som är vald.
Jag tror att det vore olyckligt om detta bakades in i
den normala budgethanteringen, som andra har före-
slagit. Det är bra att det ligger i ett långsiktigt per-
spektiv.
Det finns också reservationer som säger att man
skall ha en särskild utvärderingsgrupp här. Det ligger
ju egentligen i själva förslaget, eftersom det efter år
2009 skall hanteras på ett nytt sätt. Jag tycker att det
är en ganska god långsiktighet, och jag räknar med att
det stöd som finns i dag för Svenska kyrkans ansvar
att sköta den kulturhistoriskt värdefulla egendomen
kommer att finnas här i riksdagen även om tio år.
Det finns en övergripande fråga som också var
med i principbeslutet. Det är att reformen skall vara
statsfinansiellt neutral. Det är inte alldeles enkelt att
räkna på detta, men det har naturligtvis inneburit en
begränsning såväl för utredningarna som för rege-
ringens hantering av frågan. Med de beräkningar som
nu är gjorda bedömer man att detta i huvudsak är en
sådan neutral lösning. Detta motiverar den typ av
lösning som nu är vald när det gäller den kulturhisto-
riskt värdefulla egendomen och dess finansiering och
övriga kostnader som hänger samman med detta. Dit
hör ju också frågan om ett eventuellt utvidgat skat-
teutrymme. Det skall inte ses som ett förslag om
förnyade skatter, utan det handlar mer om en diskus-
sion om den totala ekonomiska situationen.
Nu talar vi om Svenska kyrkan som huvudman för
begravningsverksamheten. Det är naturligtvis en
speciell fråga att hantera. Kommunerna har avvisat
detta ansvar, eftersom de såg stora problem med att ta
hand om det. Det skulle kanske fungera i ett antal
tätbefolkade områden, men jag ser uppenbara pro-
blem med att man i hela landet, och inte minst i gles-
bygden, skulle få en sådan här ansvarsöverföring. Jag
tycker att Svenska kyrkan har skött det här ansvaret
oerhört väl.
Det blir ännu tydligare formulerat att Svenska
kyrkans församlingar och samfälligheter, som hu-
vudman för begravningsverksamheten, nu får ett
ansvar också för att ta hand om och värdera de even-
tuella synpunkter som finns på hur man vill ha frågan
omhändertagen i ett enskilt fall. Det kan gälla männi-
skor som har en annan bekännelse. Det kanske i
första hand drabbar dem som har en icke-kristen
bekännelse, men i ett längre perspektiv kan jag
mycket väl tänka mig att människor med en kristen
bekännelse som tillhör ett annat samfund också skulle
vilja välja en annan lösning. Där finns också ett an-
svar för dem som inte tillhör något trossamfund.
Jag har lite svårt att se att själva begravningsfrå-
gan skall göras till en så religiös fråga, om ni vill
förstå mig rätt. Det handlar ju om ett generellt
mänskligt omhändertagande och hänger ihop med en
värdig död och ett värdigt omhändertagande. Jag tror
att den kritik som på principiella grunder har riktats
mot detta inte är förankrad i någon erfarenhet av hur
detta fungerar. Man tar ett slags teoretisk utgångs-
punkt när vi i själva verket har ett praktiskt problem.
Svenska kyrkan har visat stor kompetens och stor
känsla för de här frågorna.
Jag har också en del synpunkter på religionsfri-
heten. Jag tycker inte att det förslag som nu ligger är
oförenligt med religionsfriheten, snarare tvärtom. Jag
vill avsluta med att ta upp en intervju med en dokto-
rand som doktorerade den här veckan i Uppsala uti-
från den katolska kyrkans perspektiv. Jag tycker att
han gör en riktig iakttagelse av hur religionsfrågorna
har tagits om hand i vårt land. Hela reformen om en
ny relation mellan staten och kyrkan tog sin utgångs-
punkt i ett slags negativ religionsuppfattning när
frågan rullade upp under 50- och 60-talen. Nu har
den, inte minst genom invandringen, fått en annan
karaktär där man både ser och värderar trossamfun-
dens och religionens roll i samhället. Den perspektiv-
förändringen såg han ganska tydligt utifrån ett ka-
tolskt perspektiv.
Då tycker jag att det är ganska rimligt att man,
som konsekvens av att Svenska kyrkan i fortsättning-
en får stöd och hjälp med uppbörden av dem som
tillhör den, också ger den rätten till övriga trossam-
fund. Från början fanns det en ganska stor tveksamhet
till den här frågan i flera frikyrkosamfund och i andra
samfund, men i dag är frågan väl förankrad. Att re-
gistrerade trossamfund kan få hjälp med uppbörden
kommer sannolikt att innebära att en stor mängd olika
trossamfund kommer att lämna in en begäran om
detta. Jag tycker att det är ett bra tecken på att refor-
men är väl förankrad, väl avvägd och har ett gott stöd.
Fru talman! Jag tycker att detta är ett mycket bra
betänkande och ställer mig bakom det.

Anf. 38 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kan hålla med Pär Axel Sahlberg i
mycket av det han sade om begravningsväsendet. Jag
tror att det är viktigt att vi uppfattar kyrkan som ett
slags entreprenör åt det allmänna när det gäller be-
gravningsväsendet och inte som ett trossamfund,
särskilt inte när det har att göra med omhändertagan-
det av icke tillhöriga.
Däremot föreligger det här onekligen ett visst pe-
dagogiskt problem, vilket också har avspeglats i en
del motioner.
Jag skall avstå från att kommentera det som har
nämnts här om kommunernas eller landstingens an-
svar för att vi finns till. Jag tycker att det finns en
stark övertro på många håll för den roll som kommu-
ner och landsting spelar för vår existens.
Jag har emellertid en liten fråga till Pär Axel
Sahlberg om begravningsfrågan. Det verkar som om
många av oss har svårt att se poängen i detta förslag
att en del av transporterna skall ingå i begravningsav-
giften. Pär Axel Sahlberg kanske kan vara lite peda-
gogisk och förklara vad det är som är så bra med
detta och som gör att det är ett bra förslag trots de
invändningar och den oklarhet som finns också enligt
propositionen med detta förslag.
Jag har också en lite allvarligare fråga. Hur kan
Pär Axel Sahlberg mena att det i propositionen sägs
att den ekonomiska uträkningen är klar och att man i
huvudsak har klarat av detta, när man ju uttryckligen
ändå talar om att man kan återkomma med nya skat-
ter eller avgifter riktade mot kyrkan? Pär Axel Sahl-
berg talar om att det skall föras en diskussion. Det är
ju en synnerligen förmildrande omskrivning för det
ganska uttryckliga hot som finns om att återkomma
med nya skatter eller avgifter och som ju lite grann
talar emot dessa allmänt omfattande krav på långsik-
tighet och tydliga förutsättningar som vi alla har talat
om.

Anf. 39 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! I dessa dagar vet vi ju hur komplice-
rade gränsdragningar är, och detta med transporter
inom begravningsverksamheten är väl ett bra uttryck
för det. Jag tycker att Anders Svärds utgångspunkt i
utredningen i fråga om begravningsverksamheten,
och som remissinstanserna i huvudsak ställde sig
positiva till, nämligen att huvudmannen för begrav-
ningsverksamheten har ett tämligen heltäckande an-
svar för de frågor, omhändertaganden och transport-
frågor som hänger samman med begravningarna, är
rimlig.
Nu tror jag inte att det i praktiken kommer att bli
ett så stort bekymmer, utan jag tror att begravnings-
entreprenörerna, som i dag tar hand om kroppen efter
begravningen, i huvudsak kommer att göra det även i
fortsättningen.
Men det finns en lång rad frågor som ändå skulle
ha hängt i luften om inte förslaget hade omfattat den-
na fråga. Jag tror alltså att den reaktion som har fun-
nits och som också syns i vårt betänkande är överdri-
ven i denna fråga.
När det gäller frågan om nya skatter och avgifter
liksom frågan om finansieringen av underhållet av
den kulturhistoriskt värdefulla egendomen hänger
detta naturligtvis ihop med frågan om statsfinansiell
neutralitet. Jag tycker att det är bra att man håller
öppet för dessa diskussioner, och jag tycker inte att
man behöver vara så överdrivet rädd för hur detta
skall hanteras, eftersom hela denna reform ju har
gjorts i en anda av stor generositet, dels därför att den
är historiskt svår att reda ut, dels därför att det har
funnits en självklar uppbackning bakom det perspek-
tivet att Svenska kyrkan nu behåller det som alla
allmänt uppfattar tillhör Svenska kyrkan men som
historiskt inte alltid kan bevisas av den anledningen
att staten och kyrkan har varit så sammanväxta av
historiska skäl.
Jag tror alltså att Nils Fredrik Aurelius kan vara
lugn på denna punkt. Men det är väl bra att man har
öppningar för att finansiera detta totalt sett? Nils
Fredrik Aurelius förslag om en 25-årig lösning nu på
dessa grunder hade kanske inte varit bättre ur an-
svarstagandesynpunkt när det gäller vare sig statens
finanser eller neutraliteten.

Anf. 40 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Begravningshuvudmannens övergri-
pande ansvar för det som sker finns under alla om-
ständigheter. Det är inte direkt kopplat till att en del
av transporterna skall ingå i begravningsavgiften,
eller hur? Jag förstod inte riktigt vad det skulle vara
bra för att krångla till systemet på detta sätt. Men Pär
Axel Sahlberg får en möjlighet till att reda ut detta för
mig och andra tvivlande.
Jag vill ställa en fråga om den statsfinansiellt
neutrala lösningen. Pär Axel Sahlberg säger att det är
bra att man håller öppet för diskussioner om skatte-
höjningar. Det kan jag egentligen inte tycka i något
sammanhang, men särskilt inte i ett sådant här speci-
ellt sammanhang där ju tanken var att det skulle vara
tydliga och överblickbara förändringar som skulle
genomföras. När man då antyder att det i detta sam-
manhang kan komma att krävas ytterligare skattehöj-
ningar är det ju faktiskt lite mot den andan och inte
alls att bara hålla någon dörr öppen i all vänlighet,
utan det är ett slags hot.
En lite mer principiell fråga är ju om man över
huvud taget skall acceptera specialdestinerade skatter
eller avgifter. Det finns ju formuleringar i propositio-
nen som onekligen tyder på att det skulle kunna
handla om det. Jag har tidigare underkänt psykologin
i att det är så bra att en viss skatt är specialdestinerad
därför att det då är tydligt vad den går till och att det
skulle vara så bra för själva ändamålet. Det kan man
nog ifrågasätta. Dessutom är det principiellt mycket
diskutabelt, som Pär Axel Sahlberg säkert vet. Är det
verkligen så lämpligt att i en sådan proposition kom-
ma med förslag om specialdestinerade skatter?

Anf. 41 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag sade faktiskt inte att vi skall hålla
öppet för skattehöjningar, men det tycker jag att vi
skall göra, liksom för skattesänkningar. Men vad vi
skall hålla öppet för är ju att reformen skall bli stats-
finansiellt neutral. Det är ju det som är själva frågan.
När det gäller lämpligheten av specialdestinerade
skatter tycker jag att man kan diskutera det. Och jag
tycker kanske inte att det är en generellt bra lösning,
även om det är en god pedagogik i det, dvs. att man
ser sambandet mellan inbetalda pengar och kostnader.
Men jag vill varken utveckla eller överdriva den di-
mensionen, utom möjligen i just denna fråga, efter-
som vi här har en historisk reform och frågan över
huvud taget aldrig har behövt tas om hand tidigare.
Staten och kyrkan har så att säga samkört i denna
fråga från reformationen. Dessförinnan har vi en
annan historik i fråga om den kyrkliga egendomen.
Därför fanns en sådan diskussion med i principbe-
slutet. Det fanns ett behov av att flytta kostnadsansva-
ret från dem som bara tillhör Svenska kyrkan till hela
svenska folket. Att det därför finns med i diskussio-
nen är ju ett uttryck för att denna lösning ändå är
principiellt möjlig. Men att man ändå inte har löst
detta är å andra sidan ett tecken på att det är svårlöst.
Låt oss därför återkomma i denna fråga, om vi nu
sitter i denna kammare när det börjar gå mot 2010-
talet.

Anf. 42 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte ta lätt på denna fråga om
ansvaret för begravningsplatser för icke-kristna. Det
är kanske en sak om man är helt neutral och helt
likgiltig i denna fråga. Men vi har ju många icke-
kristna som mycket starkt har tagit ställning för att
tillhöra en annan religion, t.ex. muslimska religioner.
Vi har också blivit uppvaktade av representanter för
Humanetiska förbundet. Dessa icke-kristna männi-
skor känner mycket starkt att detta är fel. Jag tror inte
att det är så stora problem om man tillhör olika krist-
na samfund. Därför kan jag förstå det som sades från
den katolske forskaren, nämligen att man inte såg
något problem därifrån. Det handlar därför framför
allt om de icke-kristna och om att vi måste tillgodose
respekten för deras religionsfrihet. Man tillsatte också
en särskild kommitté, nämligen Begravningsverk-
samhetskommittén, som tog upp denna fråga mycket
seriöst och bedömde den. Men sedan blev det ingen-
ting av den. Jag tycker att det är beklagligt att man
inte mera aktivt arbetar för den här frågan med en
gång.

Anf. 43 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det i grunden är en miss-
uppfattning att det på vägen skulle ha funnits någon
sorts tanke om att vi också efter döden skulle sorteras
in i konfessionella eller icke-konfessionella kategori-
er. Denna fråga tar ju sin utgångspunkt i dagens lös-
ning, och den hänger i sin tur ihop med historien då
denna fråga över huvud taget aldrig behövde vara
aktuell, på 1700- och 1800-talen, eftersom man då
både var svensk och tillhörde kyrkan på en gång. Det
fanns då inte något bekymmer med någon uppdel-
ning, med vissa undantag. Religionsfriheten var ju för
övrigt större i Sverige för icke-svenskar än för svens-
kar, och det är ju en del av illustrationen av hur detta
har hanterats.
Nu har vi ett läge där Svenska kyrkan fortsatt får
ansvaret för denna samhälleliga uppgift men får ett
specificerat krav på sig att ta hand om de särskilda
frågor som gäller människor som inte tillhör Svenska
kyrkan utan tillhör andra trossamfund eller som har
tagit avstånd från trossamfund och ser till att dessa
människor får en begravning som motsvarar deras
krav och behov. Men när det gäller upplåtare av be-
gravningsplats i övrigt som vi i dag har, på judiska
begravningsplatser, på muslimska begravningsplatser
och kanske på ytterligare någon, så har frågan om att
också ha helt icke-konfessionella kyrkogårdar inte
diskuterats någonstans på vägen, åtminstone inte på
någon formell nivå. Jag tror inte ens att de kommu-
nala kyrkogårdarna rimligtvis kan betraktas på det
sättet. Men det är möjligen en mera semantisk fråga.
Man kan möjligen också reflektera, om man nu
skall vara lite mer filosofisk, vad det ligger för värden
i att efter döden försöka värdera den konfessionella
eller icke-konfessionella anslutningen. Det borde vara
ett ganska litet problem för den som inte har en tro.
Det är möjligt att det faller utanför det här resone-
manget. Det som Helena Bargholtz tar upp har inte
varit föremål för prövning på annat sätt än att Svens-
ka kyrkan nu får ansvar för att detta sker på ett bra
sätt för alla.

Anf. 44 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! När en särskild kommitté har tittat på
denna fråga om kommit med ett förslag har man väl
ändå haft tankar åt ett annat håll.
Hur vi sedan uppfattar tiden efter döden och vad
vi tror om det är synnerligen personligt. Jag kan tänka
mig att det för många personer skulle kännas riktigt
och rimligt att inte ingå i något slags gemenskap efter
döden med kristna om man själv känner att man inte
är kristen.

Anf. 45 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Alla som är aktiva i föreningslivet vet
att det inte alltid är så lätt att driva in medlemsavgif-
ter. Jag kan avslöja att det t.o.m. i Vänsterpartiet
krävs ett visst mått av tjat ibland.
Jag förstår fuller väl att Svenska kyrkan gärna vill
ha hjälp av staten med att driva in medlemsavgifter-
na. Om man själv skulle räkna ut medlemsavgiften
för var och en och skicka ut inbetalningskort osv.
skulle det krävas rätt så mycket arbete. Risken finns
naturligtvis att man skulle förlora av del av sina i dag
ganska många medlemmar.
Jag förstår också att även andra trossamfund
skulle vilja komma i åtnjutande av denna service.
Detta betvivlar jag inte. Men vad är den principiella
grunden för att låta staten driva in medlemsavgifter åt
ideella organisationer, som ju trossamfunden är? Om
det skulle finnas en sådan principiell grund, varför
inte åt andra ideella organisationer som idrottsföre-
ningar, Röda korset, Amnesty och varför inte politis-
ka partier? Vari ligger konsekvensen i det ställnings-
tagande som bl.a. socialdemokraterna har gjort i det-
ta?

Anf. 46 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Den sista frågan, hur man ser på detta
med olika organisationer, tycker jag är den principi-
ellt intressanta i diskussionen. Det är inte helt uteslu-
tet att den kommer tillbaka på olika sätt. När vi
eventuellt skall diskutera den i framtiden måste vi ta
vår utgångspunkt i det här nu liggande förslaget.
Utgångspunkten är att vi i dag - eftersom Svenska
kyrkan är en del av det allmänna - ser skatten till de
olika offentliga nivåerna som en mer eller mindre
naturlig del av hur ett samhälle organiseras, och det
uppkommer ett behov efter reformens genomförande
vid årsskiftet att avgiften till Svenska kyrkan tas om
hand. Det tycker jag är ganska rimligt. Det är många
som har varit inne på det. En del tycker att detta skall
vara tillfälligt, andra tycker som jag att det här kan
vara en permanent lösning. Det är utgångspunkten.
Då uppkommer en situation där vi får ett slags
praxis där det finns ett sådant system för ett trossam-
fund. Det förefaller ganska rimligt att detta system
också breddas till övriga trossamfund. Nu tror jag att
många trossamfund skulle få problem med Mats
Einarssons begrepp om medlemsavgift, för det är
någonting som normalt inte tillämpas alls i de här
trossamfunden, utan de bygger helt och hållet på
kollekter och gåvor. Där har det tidigare funnits en
principiell diskussion om huruvida man skall blanda
in staten.
Jag skulle vilja tolka det här mera positivt, som att
staten och vi i denna kammare nu säger att vi värderar
religionens roll, som en av spelarna på samhällets
arena, som så viktig att detta erbjudande nu ges. Men
mera praktiskt kommer det sig av den historiska bak-
grunden.

Anf. 47 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Då måste jag ändå konstatera att det
inte finns någon principiell grund för det här ställ-
ningstagandet, utan det är enbart grundat på de prak-
tiska problem som uppkommer vid skiljandet av
staten från Svenska kyrkan. Jag inser också de prak-
tiska problemen. Därför har Vänsterpartiet stött att
man som en övergångslösning hjälper till med indri-
vandet av medlemsavgifterna. Men jag förstår fortfa-
rande inte varför man dels måste permanenta en prin-
cipiellt tveksam lösning, dels utvidga den till andra
organisationer där inte dessa praktiska skäl finns.

Anf. 48 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligen en fråga som skulle
kräva en lite längre mässa än en tvåminutersreplik,
för då är vi inne på frågan om religionens roll. Det
låter som att Mats Einarsson - och kanske en del
andra i debatten - lever kvar i ett perspektiv där vi så
att säga skulle kunna befria oss från den religiösa
dimensionen. Jag är personligen inte av den uppfatt-
ningen. Jag tror att många människor med eller utan
tro delar min uppfattning, att religionen spelar en
oerhört stor roll. Det finns positiva inslag, men vi kan
självfallet sätta frågetecken för en del andra former av
religiös aktivitet som vi kanske inte är så positiva till.
Men för det grundläggande behovet i ett samhälle av
en diskussion om värderingar, hur ett samhälle och
värderingar byggs upp spelar religionen en unik roll
som inte självklart kan jämföras med vare sig Am-
nesty eller en idrottsklubb i det här sammanhanget.
Det är för min del den principiella grunden. Att den
skulle kunna få ett genomslag bara i sig tror jag dock
inte på, eftersom vi inte är där ännu att vi värderar
religionen som en samspelare på den samhälleliga
arenan. Där har naturligtvis den praktiska historiska
bakgrunden spelat en roll. Jag har mycket enkelt för
att försvara den, men jag har också stor respekt för
dem som tycker att ett trossamfund är som vilken
förening som helst, vilket jag menar att det inte är.
Jag menar också att den lagstiftning som vi nu antar i
Sveriges riksdag faktiskt uttrycker ett annat synsätt.
Varför gav vi annars en nästan grundlagsenlig karak-
tär för de lagar som gäller för Svenska kyrkan och
trossamfunden? Jo, det finns naturligtvis skäl för att
på ett särskilt sätt värdera och räkna med religionens
roll i det här sammanhanget.

Anf. 49 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag har egentligen samma fråga som
Mats Einarsson med anledning av den motion som
jag skrivit när det gäller den statliga hjälpen med
uppbörden av avgiften.
Jag förstår att Pär Axel Sahlberg inte ser något
problem i framtiden med den hjälpen, dvs. att den kan
sprida sig, att man kan ställa krav från andra trossam-
fund och ideella organisationer och grupperingar. Just
andra ideella organisationer och grupper tror jag
kommer att ställas inför frågan: Skall vi inte begära
hjälp från staten? Trots allt är trossamfunden, även
om de är lite annorlunda uppbyggda, ideella organi-
sationer.
Ser inte Pär Axel Sahlberg faran i detta med upp-
bördshjälpen och vad som i förlängningen kommer
att ske när alla andra sådana här organisationer funde-
rar över att ställa samma krav?

Anf. 50 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad att Per Lager riktar frågan
till mig med mitt namns angivande, för det är inte
alldeles säkert att jag talar för mitt parti i denna fråga.
Jag är fortsatt inte speciellt oroad över den diskussio-
nen. Vi har för övrigt haft samma diskussion när det
gäller t.ex. rätt till avdrag för gåvor i vissa organisa-
tioner som finns i olika länder. Jag tycker inte att
steget är så hemskt stort för att också staten ger sitt
bidrag i det här sammanhanget.
För mig är det dock ganska självklart att trossam-
funden spelar i en särskild division - som möjligen
passar som bild i det här sammanhanget - i det här
avseendet. Jag förstår att utgångspunkten är hur man
ser på de olika funktionerna i det samhälleliga arbe-
tet. När det gäller statens insatser i övrigt är statens
stöd till trossamfunden inte större utan snarare mindre
än till andra organisationer som idrottsrörelser och
andra sådana organisationer. Det är kanske rimligt.
Jag har inga bekymmer med den fråga som vi nu
behandlar. Jag har heller inga bekymmer med att
frågan möjligen kan växa. Dessutom tror jag att det
fiskala system som vi har i landet datatekniskt skulle
tåla att hantera flera andra frågor. Men på den punk-
ten är jag på hal is, för nu talar jag bara utifrån mitt
eget hjärta.
Trossamfunden har en särställning. De har det
historiskt. Vi har förhållandet med Svenska kyrkan.
Då är det rimligt att detta utifrån reformens principer
nu vidgas till övriga trossamfund.

Anf. 51 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Pär Axel Sahlberg tycks inte se några
bekymmer med den eventuella utvecklingen, vilket
jag gör, särskilt med tanke på att själva grunden till
uppbördshjälpen har att göra med att Svenska kyrkan
skall kunna upprätthålla en demokratiskt uppbyggd
rikstäckande verksamhet. Det är ju grunden för denna
hjälp.
Vi vet att uppbörden medför en stor kostnad för
alla organisationer. Då är inte steget långt, Pär Axel
Sahlberg, från att fler vill spela i samma division. Det
gäller framför allt de grupperingar som vi kan kalla
för livsåskådningsgrupper och som kan liknas vid
trossamfund. De kan ha de speciella kännetecken som
trossamfund har.
I konsekvensens namn är man ute på hal is när det
gäller ideella föreningar. Pär Axel Sahlberg får kan-
ske rätt. Det är kanske inte så många som tycker att
detta är någonting som man skall utnyttja eller försö-
ka att få del av. Men för mig är risken uppenbar. Ser
inte Pär Axel Sahlberg också den risken?

Anf. 52 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Eftersom jag inte tycker att läget är
speciellt hotfullt ser jag inte heller någon risk. Hur
utvecklingen sedan ser ut kan man ju fundera över.
Vi får tyvärr anledning att återkomma till den här
diskussionen när regeringen om några veckor lägger
fram sitt förslag till beslut om statligt stöd till tros-
samfund i övrigt. På goda grunder kommer man då att
principiellt sambehandla frågan om uppbördshjälpen
som ett slags statligt erbjudande och det övriga statli-
ga stödet. Då får vi den diskussion som Per Lager
efterfrågar: På vilka grunder skall detta ske?
Från mitt perspektiv är grunden given utifrån det
historiska perspektivet: Svenska kyrkans position
som nu förändras och den allmängiltighet som bör
finnas i förslaget och som gäller trossamfunden i
övrigt. Där kommer också den principiella frågan in:
Kan staten ställa speciella krav, och bör staten göra
det? Detta är ju en fråga som gäller all typ av statligt
stöd till alla typer av organisationer.
Staten måste balansera för att hitta en god form.
Man kan självfallet uppställa olika kriterier för hur
stödet skall ges, men man får ändå inte hamna i det
läge där man så att säga förstatligar eller styr dessa
fria organisationer.
Vi återkommer till denna debatt. Jag tror att det är
ett bra förslag på gång från regeringen. Men när det
gäller den principiella frågan om att bidra till upp-
bördshjälpen tycker jag nog - om jag skall samman-
fatta debatten så här långt - att det historiska skälet i
första hand också på den här punkten motiverar den
nu valda lösningen.

Anf. 53 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Innan jag tittar ned i mitt manuskript
skall jag med anledning av den tidigare debatten bara
helt kort kommentera ett par saker.
Jag hoppas att när den dagen kommer jag kan
lämna livet naturligt utan vare sig kommunal licens
eller kommunal hjälp. Det var kanske en lite mer
skämtsam kommentar.
Det diskuteras alltför mycket om stöd och bidrag.
I den utredning som har handskats just med frågorna
om den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendo-
men och de kyrkliga arkiven talar vi hela tiden om
ersättning för kyrkans utförda arbete och ersättning
för vård av kulturarvet. Det är alltså inte fråga om
bidrag eller stöd från staten.
Fru talman! När regeringen föreslår att den kyrko-
antikvariska ersättningen till Svenska kyrkan skall
utgå från år 2000, men att den under de två första
åren skall sättas till 0 kr, får det mig som historiker
osökt att tänka på när Gustaf III i samband med infö-
randet av förenings- och säkerhetsakten 1789 gjorde
upp med riksdagen om att själv få avgöra hur många
ministrar som han skulle ha i en regering. Han beslu-
tade då att antalet skulle vara noll, och enväldet var
ett faktum. Så kan man uppenbarligen agera även i
dag om man anser att språket mera är till för politisk
manipulation än för ärlig kommunikation.
Samma socialdemokratiska minoritetsregering
som vi har i dag föreslog själv i sin principproposi-
tion 1995 att bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena
var en angelägenhet för alla. Det beslut som fattades
med ledning av den propositionen har av alla uppfat-
tats - t.ex. av oss som satt med i utredningen om det
kyrkliga kulturarvet och de kyrkliga arkiven, av vår
juridiska expertis och även av de socialdemokrater
som satt med inklusive av ordföranden - som att ett
system för kyrkoantikvariska åtgärder och ty följande
finansiering skulle träda i kraft från tidpunkten för
relationsändringen, dvs. från den 1 januari 2000. Att
det nu framlagda förslaget är ett brott mot ingånget
principavtal är uppenbart och ett skäl till att jag och
Erik Arthur Egervärn, som ledamöter av utredningen,
motionerade i frågan.
Men det finns flera skäl. Under utredningens gång
diskuterade vi mycket ingående utifrån de omfattande
utredningar som vi fick ta del av såväl omfattning
som utformning av stödet. Med stor tvekan enades vi
i utredningen till slut om att lägga fram ett förslag
som låg på den lägsta nivå som vi arbetade med. Vi
var tveksamma till om det skulle vara nog, men vi
ansåg att vi kunde göra så i avvaktan på den första
avstämningen som skulle ske efter fem år, enligt vårt
förslag.
Våra experter fann att detta svarade mot något
mera än 5 skatteören, och vi gjorde en ytterligare
avrundning nedåt till den nivån, dvs. till de 460 mil-
joner kronor per år som hade varit aktuella. Jag kan
samtidigt nämna att en av socialdemokraterna i ut-
redningen länge hävdade att vi borde lägga oss på 7
skatteören, vilket mera motsvarade den beräkning
som togs fram för att visa vad som krävdes både för
att åtgärda ackumulerade ej åtgärdade behov och för
att åtgärda det löpande behovet.
Allt detta redovisades i utredningens betänkande,
men som i så många andra frågor låter sig inte rege-
ringen övertygas av fakta. Man agerar som i den
gamla historien där den som hade makten bestämde
att om kartan och verkligheten inte stämde överens,
så gällde ändå kartan - i detta fall regeringens egna
politiska värderingar.
Fru talman! Som i fallet med andra utredningar -
och det är inget konstigt med det - har de flesta som i
dag skall vara med och fatta beslut som baserar sig på
dessa utredningar inte läst betänkandet och än mindre
haft en möjlighet att ta del av dess bakgrundsmaterial.
Därför måste vi lita på våra kamrater i respektive
utskott. Däremot bör alla vara medvetna om vilka
principer som ligger bakom fortsatta detaljbeslut.
Jag begärde ordet för att påpeka att det beslut som
vi nu står i begrepp att fatta strider mot principöver-
enskommelsen samtidigt som det innebär en stor risk
för bevarandet av en mycket väsentlig del av vårt
kulturarv.
Fru talman! Jag står självfallet bakom reservatio-
nerna 1, 2, 4, 8 och 10, men jag framställer inga yr-
kanden utöver dem som har framställts av Nils Fred-
rik Aurelius tidigare i debatten.

Anf. 54 PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Jag vill börja med att kommentera
detta med att Lennart Fridén avslutade sitt anförande
med att ansluta sig till Nils Fredrik Aurelius yrkan-
den. Då får han bekymmer när det gäller just den
valda lösningen, om det skall vara en särskild skatt
eller inte. Där hade Nils Fredrik Aurelius uppenbart
en annan åsikt än vad Lennart Fridén hade i utred-
ningen och som han uttryckte här från talarstolen.
Det är bra att det i denna kammare finns röster
som talar för detta självklara ansvar som det redo-
gjordes för såväl i principbeslutet som i dess följdar-
bete. Det innebär att staten fortsatt skall ta sitt ansvar.
Sedan kan man diskutera på vilken nivå som detta
ansvar skall ligga och möjligen den valda lösningen.
Det är orimligt att bortse ifrån det miljardprogram
som har upprättats under de senaste åren och som har
värnat de aktuella fastigheterna och kyrkorna. Det har
också varit ett uttryck för sysselsättningsskapande
åtgärder och ett kulturbevarande åtgärdsprogram.
Jag kan mycket väl föreställa mig att detta också
har inneburit ett kompetensbevarande när det gäller
att underhålla den här typen av väldigt speciella och
mycket gamla hus och kyrkor.
Därför borde Lennart Fridén inte vara så negativ i
sin hållning till det framlagda förslaget. Det innebär
de facto att det som var vår uppgift, nämligen att se
till att hela folket är med och bidrar, fullgjordes. Se-
dan får vi se hur vi långsiktigt skall hantera denna
fråga, och det bedömer jag inte som något stort be-
kymmer, eftersom riksdagen nu har ställt sig bakom
hela reformen och hela upplägget och också bakom
de synsätt som ligger till grund för reformen.
Det finns ju andra parter som är ett större bekym-
mer när de säger att detta borde kyrkan sköta själv.
Det är ju det stora hotet i sammanhanget.

Anf. 55 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag ser inte att det är så mycket som
skiljer mellan mig och Nils Fredrik Aurelius. Jag
säger som Pär Axel Sahlberg sade förut: Det är inte i
alla lägen som man talar för sitt parti till punkt och
pricka. Vi förbehåller oss rätten att tänka själva innan
vi tittar i partiprogrammet. Det är en stor fördel.
Om det finns en principöverenskommelse som ger
en fingervisning, skall man följa den. Jag sade också i
mitt inledningsanförande att våra juridiska experter i
utredningen utgick från det. I det framlagda förslaget
har man inte följt principöverenskommelsen.
Det är en självklarhet att detta är ett kulturarv ge-
mensamt för hela folket. Ingenting som sägs i reser-
vationerna eller i propositionen strider mot det. Vi
begär inte att de asatroende skall ansvara för vården
av de förkristna runstenarna. Den står vi för gemen-
samt. På samma sätt är det med mycket av det kyrkli-
ga kulturarvet, som har byggts upp av hela svenska
folket genom snart ett årtusende. Vi är gemensamt
ansvariga för det. Jag ser inte något knepigt i det.

Anf. 56 PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Jag välkomnar att Lennart Fridén ta-
lar väl för frågan. Det är en garant för hanteringen.
Jag är dock inte riktigt säker på att runstenarna hör
hit. De tas om hand inom ramen för andra delar av
kulturminneslagen. Här handlar det om en speciell del
av kulturminneslagen, som rör den kulturhistoriskt
värdefulla egendom som hänger samman med Svens-
ka kyrkan sedan reformationen och andra kyrkor
dessförinnan. Denna egendom måste tas om hand.
Det görs också enligt regeringens förslag, som KU
har ställt sig bakom.

Anf. 57 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Det är naturligtvis skillnad mellan det
vi nu diskuterar och bevarandet av runstenar. Jag ville
bara peka på att det också kan ha med religiös bak-
grund att göra. Nu har det varit ett tvångsäktenskap
och mer eller mindre statlig tvångsförvaltning sedan
konfiskationen av Svenska kyrkans egendomar på
Gustav Vasas tid. Det är rimligt att försöka städa ut
efter det. Jag tycker att de förslag som förts fram bl.a.
i utredningen är bra. De har förfuskats vid hantering-
en i Regeringskansliet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)

5 § Massmediefrågor

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU23
Massmediefrågor (prop. 1997/98:184)

Anf. 58 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Så är vi tillbaka i kammaren med den
s.k. TV-listan. Vi hade en debatt för ett par månader
sedan, som handlade om regeringens förslag att få rätt
att på en särskild lista föra upp idrottsevenemang som
undandras det normala skydd sådana evenemang
annars har.
När ärenden remitteras tillbaka till utskottet dyker
de ibland upp med vändande post, med ny stämpel
och ett nytt datum. Sedan beslutar kammaren enligt
de ursprungliga förslagen trots allt. I detta fall har det
inte blivit så. Konstitutionsutskottets rekommenda-
tioner i dag är mycket bättre än utskottets rekommen-
dationer till kammaren när ärendet senast var här. Det
som konstitutionsutskottet skriver är mer avslöjande i
fråga om regeringens och kulturministerns korttänkt-
het än vad som framgick av det tidigare betänkandet.
Vad är det då som har upptagit så mycket av ut-
skottets och kammarens tid? Den grundläggande
frågan är huruvida en innehavare av ett evenemang,
framför allt inom idrotten, skall tvingas lämna ifrån
sig rätten till evenemanget till någon annan, helt eller
delvis. Den formella utgångspunkten är ett EU-
direktiv som öppnar en möjlighet för riksdagen att ge
regeringen rätt att frånta idrottsrörelsen dess rättig-
heter. Däremot tvingar EU-direktivet ingalunda riks-
dagen att fatta ett sådant beslut. EU-direktivet ger en
möjlighet, om riksdagen så vill, men innebär inget
tvång. Det är riksdagen som här och nu skall ta ställ-
ning till huruvida riksdagen tycker att EU-direktivets
möjlighet är rimlig och bör utnyttjas.
Propositionen är i dessa delar mer än lovligt svag.
Utan några som helst principiella eller praktiska ana-
lyser av vad regeringens förslag innebar beställde
statsrådet Ulvskog en rätt att handskas med idrottsrö-
relsens evenemang enligt eget gottfinnande. Det må,
fru talman, ursäktas mig om jag tycker att den hante-
ringen av en väsentlig fråga är symtomatisk för vad
regeringen har uppvisat så långt. Det tänks lite och
pratas mycket utan eftertanke. Möjligen är det också
symtomatiskt för Sverige att man kan lägga fram en
proposition för Sveriges riksdag om så fundamentala
ting utan att det blir föremål för en mer principiell
opposition.
Den fråga vi nu talar om handlar om frågeställ-
ningar som är snarlika dem som ligger bakom det
numera starkare men alltjämt otillräckliga skyddet för
äganderätten. En första slutsats av samtalet så här
långt är att det uppenbarligen finns mycket att göra
innan vi har ett skydd för rättigheter såsom ägande-
rätten och rätten till de egna evenemangen.
Fru talman! Förslaget har varit i kammaren förut.
Under diskussionen här i kammaren spred sig ett
slags eftertanke hos många av deltagarna i debatten.
Det ledde fram till en ny behandling i konstitutionsut-
skottet. Under behandlingen har insikten om de prak-
tiska konsekvenserna och olägenheterna med rege-
ringens förslag börjat gripa om sig och fått fatt i dem
som tidigare uppenbarligen bedömde förslaget som
acceptabelt. Det är ett utmärkt resultat av återremis-
sen till utskottet.
Det nya förslaget från konstitutionsutskottet är
bättre än det förslag som lades fram när det senast
begav sig. Men - och det är ett viktigt men - de
praktiska konsekvenserna av förslaget bottnar i en
felaktig princip, och det har dessvärre varit omöjligt
att övertyga utskottsmajoriteten om det. Det är be-
klagligt att återremissen inte har lett till en tillnykt-
ring också i detta sammanhang.
Fru talman! Det må tillåtas mig att tycka att det
möjligen ligger något typiskt i att ett samhälle som
har tappat något av sina fasta värden kommer fram
till så lättsinniga ställningstaganden som utskottsma-
joriteten gjort. Än mer beklagligt är att många inte
ens märker att viktiga gränser överträds.
Somliga hävdar att grundlagen inte innehåller nå-
got exklusivt skydd mot den typ av ingrepp som nu
förbereds. Det är dessvärre korrekt. Likväl brukar
partier med en tydlig värdegrund gå lite längre än
lagens bokstav och se till de etiska värden på vilka
vårt samhälle borde grundas. Jag beklagar att det inte
har varit möjligt att vinna utskottet för en sådan tan-
ke.
Den principiella frågan är alltså: Skall den som ar-
rangerar och tar ansvar för ett idrottsevenemang eller
annat evenemang ha rätt till de intäkter som publiken
är beredd att betala för att ta del av evenemanget,
oavsett om dessa intäkter inkasseras i det vanliga
svängkorset vid entrén till idrottsanläggningen eller
om intäkterna inkasseras indirekt genom att publiken
väljer att se evenemanget från den egna vardagsrums-
soffan?
Ja, den som arrangerar och tar ansvar skall ha rätt
till intäkterna, säger vi som vill skydda det som ligger
i äganderättens förlängning. Nej, säger de som an-
tingen inte tänker igenom detta ordentligt eller som
visserligen tänker efter men som gör det ideologiskt
blockerade.
Den princip som riksdagsmajoriteten nu vill slå
fast är regeringens rätt att konfiskera, dessutom god-
tyckligt, rättigheter som legat hos någon annan. Vida-
re vill riksdagsmajoriteten i realiteten ge regeringen
rätt att konfiskera utan begränsningar. Men, som jag
tidigare antytt, för en del följs, gudskelov, detta ställ-
ningstagande av eftertankens kranka blekhet. Kon-
sekvenserna av att tillämpa principen fullt ut blir för
svåra. För framför allt Socialdemokraterna blir inte
ens konsekvenserna ett bekymmer.
Fru talman! Enligt min mening är därmed rege-
ringen, och de som i denna fråga bestämt sig för att
stödja den, långt borta såväl från princip som från
verklighet.
Det är något av en ödets ironi att vi debatterar
denna fråga i kammaren i dag, blott en enda dag efter
det att regeringen har presenterat sin idrottspolitiska
proposition - en proposition som jag antar att rege-
ringen vill se som ett epokgörande inlägg i fråga om
stödet till den svenska idrottsrörelsen. Regeringen
skall nog vara oändligt tacksam för att den i dag san-
nolikt förlorar en votering som flerfalt skulle komma
att radera ut konsekvenserna i positiv mening av vad
gårdagens proposition möjligen skulle kunna ge.
Det blir alltså, fru talman, inte fullt så illa som
man skulle kunna befara med tanke på det principge-
nombrott som en riksdagsmajoritet uppenbarligen är
beredd att göra. En ny majoritet har etablerats under
utskottets andra behandling som i realiteten håller den
svenska idrottsrörelsen skadeslös för konsekvenserna
av principgenombrottet.
Det som konstitutionsutskottet nu föreslår begrän-
sar därmed avsevärt kulturministerns manö-
verutrymme i fråga om hur den tilltänkta TV-listan
egentligen kommer att se ut. Principgenombrottets
konsekvenser blir mindre, och idrottsrörelsens ut-
vecklingsmöjligheter tryggas - det var värt att åter-
remittera ärendet till utskottet.
Fru talman! Samtidigt som vi gläds åt att idrotten i
Sverige nu kan andas ut och fortsätta sitt viktiga ar-
bete börjar för vår del arbetet i strävan att öka det
grundläggande skyddet för den typ av arrangemang
som vi här och nu diskuterar.
Jag ber, fru talman, att med det som jag nu har
sagt, få yrka bifall till reservation nr 1.

Anf. 59 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Frågan om en, som det heter, TV-lista
väcktes i det s.k. TV-direktivet från EU. De principi-
ella felaktigheter som Per Unckel ser i listan är
egentligen ursprungligen inte den svenska regering-
ens utan EU:s. Den förmyndarmentalitet som listan
uttrycker gentemot idrottsrörelsen är i grunden EU:s
förmyndarmentalitet. Det är bara tragiskt att den har
ärvts vidare och att man har önskat fortplanta den in i
svensk lagstiftning.
Förra gången vi diskuterade listan uttryckte jag
från denna talarstol över huvud taget starka betänk-
ligheter mot förekomsten eller skapandet av en lista.
Denna inställning står jag fast vid. Idrottsrörelsen
äger, enligt min mening, rätt till sina arrangemang,
och det är idrottsrörelsens ansvar att avgöra hur ar-
rangemangen skall föras till allmänheten. Därför
behövs det ingen lista.
Förra gången lyckades vi få ärendet återförvisat
eftersom majoritetsförhållandena vid det tillfället
kunde ha blivit sådana att vi fick en lista där man
hade fått vida befogenheter att styra också den svens-
ka idrottsrörelsens arrangemang.
Under den fortsatta behandlingen har KU vid ett
antal tillfällen diskuterat frågan. Kristdemokraterna,
som först intog en till listan vänlig hållning genom
Ingvar Svensson, som har varit talesman i de här
diskussionerna, har ändå visat receptivitet och ly-
hördhet och tagit till sig en insikt. Det har därför varit
möjligt att också få fram en sådan konstruktion av en
lista att den svenska idrottsrörelsen hålls i det när-
maste skadeslös. Det tycker vi är ett stort framsteg.
Då har vi tyckt att det varit viktigt att biträda detta
och göra en kompromiss.
Vår inställning till detta grundar sig inte på att vi,
som Per Unckel säger, skulle vilja förstärka ägande-
rättsskyddet i grundlagen. Det är exempellöst starkt
redan - enligt vår mening för starkt. I stället grundar
sig vår inställning på synen på idrottsrörelsen.
Vi har en självständig demokratisk folkrörelse
som sysslar med idrott i det här landet. Den äger sina
arrangemang. Den har sina tävlingar och matcher -
även om majoriteten av dem kanske inte är så värst
publika. Det är ju själva målet med dess verksamhet,
och det är en frivillig verksamhet bedriven av en
folkrörelse.
De mera publika arrangemangen är entrébelagda.
De ännu mera publikt intressanta arrangemangen kan
man dessutom sälja till TV-kanaler för att på det viset
öka idrottsrörelsens intäkter.
Som en självständig demokratisk folkrörelse äger
idrottsrörelsen rätt att själv besluta över sina angelä-
genheter. Detta skall ingen ta ifrån idrottsrörelsen.
Idrottsrörelsen är därför bäst skickad att avgöra också
hur man skall saluföra de tillgångar som man har,
nämligen sina arrangemang, och hur man skall pris-
sätta dem gentemot allmänheten för att allmänheten
skall få se på dem. Det finns ingen absolut rättighet
att se idrottsarrangemang. De är alltid begränsade
geografiskt eller på så vis att antalet åskådarplatser är
begränsat. Det som gäller när det är publika arrange-
mang är att man får lösa entrébiljett om man vill se
tävlingen i fråga. Idrottsrörelsen har också möjlighet,
om man vill sprida sitt arrangemang vidare i TV, att
ta betalt för TV-sändningarna.
Idrottsrörelsen har naturligtvis intresse av att
väcka så bred uppmärksamhet som möjligt kring sina
arrangemang. Det har betydelse för idrottens egen
nyrekrytering, för att man skall få nya kullar av barn
och ungdomar att ägna sig åt idrottsverksamhet. Det
har betydelse för idrottens intäkter. Ju bredare speg-
lad i medier och publikt idrotten är, desto mer intres-
sant är den också för ett samarbete med sponsorer och
andra, som därmed bidrar till idrottens ekonomise-
ring.
Idrotten och idrottsrörelsen kan alltså som själv-
ständig folkrörelse väl se sitt eget intresse i att dess
arrangemang är brett speglade och att de kommer ut
till en så bred allmänhet som möjligt.
Men det finns givetvis också ett avvägnings-
problem i sådana situationer där TV-kanaler erbjuder
pengar för arrangemang. Där har idrottsrörelsen att
göra en bedömning om en smalare spegling, som på
kort sikt kanske ger större pengar, är att föredra fram-
för en bredare spegling, som kanske skulle ge mindre
pengar men som på lång sikt ändå skulle främja id-
rottens intresse mer. Den avvägningen skall en demo-
kratisk folkrörelse få göra själv. Det behövs ingen
myndighet över idrottsrörelsen för att göra den av-
vägningen. Likaväl som det inte finns någon lag eller
något annat som tvingar idrottsrörelsen att genomföra
tävlingar och arrangemang över huvud taget, bör det
heller inte finnas någon myndighet över idrottsrörel-
sen som bestämmer för idrottsrörelsen om tillgäng-
ligheten till arrangemang.
Idrottsklubbar som anordnar sådana tävlingar där
det går att ta ut entré äger själva ansvaret att bestäm-
ma entréavgiftens storlek. Samma balansproblem är
det naturligtvis också när det gäller den typ av entré-
avgift som TV-bolag är beredda att betala för idrot-
ten. Det skall också vara idrottens självständiga be-
slut. Den här frågan handlar alltså i djupet om idrot-
tens självständighet som folkrörelse. Därför är tanken
bakom EG-direktivet och bakom en TV-lista princip-
vidrig.
Det är naturligtvis också så, vilket kan vara ett
motiv för att vi ingår i den här kompromissen, att
utomlands kan idrottsverksamhet bedrivas på lite
annorlunda grunder, mer ensidigt kommersiellt in-
riktad, mer inriktad på kortsiktighet. Det tycks under
de senaste månaderna med en viss förfärande tydlig-
het ha visat sig, t.ex. när det gäller delar av den olym-
piska rörelsens verksamhet, att så är fallet.
När det gäller vissa sådana attraktiva internatio-
nella arrangemang kan det väl vara möjligt att en TV-
lista kan tjäna ett syfte. Men det är viktigt att den
folkrörelseledda svenska idrotten i så fall hålls utan-
för en sådan lista.
Det är glädjande att vi i KU:s betänkande nr 23
har kunnat samla en majoritet av utskottet, som jag
hoppas representerar en majoritet av kammarens
ledamöter, för en sådan linje. Vi är alltså kritiska mot
principen bakom en TV-lista utifrån delvis andra
utgångspunkter än Per Unckel har redovisat. Vi har
redovisat denna kritik i ett särskilt yttrande. Men vi är
nöjda med att vi har fört frågan fram till en kompro-
miss.
Vi beklagar att inte ytterligare partier har kunnat
delta i denna kompromiss. Reservationen från Social-
demokraterna och Miljöpartiet andas ändå en sorts
misstänkliggörande av svensk idrottsrörelses förmåga
att kunna fatta kloka och långsiktiga beslut i sina
egna intressen. Detta har inte varit något problem,
tillstår man, och det har det inte heller varit. De pro-
blem som en TV-lista skulle lösa i Sverige har i varje
fall inte varit stora. Men försåvitt idrottsrörelsen
skulle ändra sin praxis skulle man behöva en lista.
Det är den tankegång som reservationen andas. Vi
menar att risken inte finns och om den skulle finnas
är det idrottsrörelsens rätt att göra sina bedömningar i
sina angelägenheter utan någon statlig överprövning.
Med dessa ord, fru talman, ber jag att få yrka bi-
fall till utskottets hemställan i betänkandet KU23. Vi
har också i en annan del av betänkandet en vänster-
partireservation, men för tids vinnande avstår vi från
att yrka bifall till den.

Anf. 60 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Bakgrunden till dagens beslut om den
s.k. TV-listan är ett EG-direktiv. Det omfattar för
övrigt hela EES-området. Enligt detta får, jag citerar
det byråkratiskt krångliga språket, "medlemsstaterna
rätt att säkerställa att programföretag inom resp. ju-
risdiktion inte, med utnyttjande av exklusiva rättig-
heter, sänder evenemang som av den medlemsstaten
anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant
sätt att en väsentlig del av allmänheten i den med-
lemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana
evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten
sändning i fri TV."
Detta direktiv har implementerats - som det så
vackert heter - genom riksdagsbeslut på senhösten
1998. Det som återstår är bedömningen om Sverige
skall kunna utnyttja möjligheterna att upprätta en
sådan lista.
I den tidigare debatten pekade jag på att vi var be-
redda att stödja en sådan möjlighet. Vad som var
oroande var en del agerande på marknaden, där man
från visst håll försökte sig på att utnyttja sin bedöm-
ning att en sådan lista skulle komma. Publicitetsmäs-
sigt hade det också förekommit en del uppgifter som
oroade. I debatten ställde jag en del raka frågor till
kulturministern, och jag menade att om de inte var
nöjaktigt bevarade skulle jag yrka på en återremiss.
Frågorna besvarades emellertid nöjaktigt, men har
tanken om en återremiss väl framförts finns det ju
andra som kan haka på. Det var också Vänsterpartiet
som yrkade på detta. Jag får väl lov att skicka tillbaka
en eloge till Kenneth Kvist och hans parti för att de
gjorde detta. Ingen motsatte sig återremissen, och i
dag kan vi bedöma att det var en riktig åtgärd, så att
frågeområdet kunde ytterligare belysas.
Det intressanta i den konstellation som uppstått är
att Kristdemokraterna egentligen är det enda parti
som helhjärtat står bakom majoritetskrivningen i
frågan i dag. Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande,
och Moderaterna och Folkpartiet stöder i andra hand
den linje som Kristdemokraterna föreslagit.
I den tidigare debatten i höstas sade jag att det fö-
religger en skärningspunkt mellan allmänhetens in-
tresse av tillgång till program av särskild och unik
vikt och t.ex. idrottsrörelsens berättigade ekonomiska
intresse att kommersiellt kunna utnyttja vad vi kan
kalla för en förfoganderätt, dvs. en möjlighet att kun-
na avtala om ett TV-bolags sändningsrätt. Det är den
utgångspunkten som har varit vägledande för oss i det
fortsatta arbetet med frågan.
Sedan återremissen väl var ett faktum har vi ar-
betat för att lösningen skulle innebära att lagstiftning-
en om möjlighet till en svensk TV-lista skulle lämna
den inhemska marknaden på området i fred. Listan
borde användas för att få hem arrangemang som
sänds från annat land inom EES-området. Observera
att det är det sändande TV-bolagets tillhörighet som
avgör om listan skall ha effekt, inte främst var eve-
nemanget går av stapeln. Det fanns ett exempel på en
match i Bulgarien. Där hade det gått att utnyttja lis-
tan. Det var ett bolag inom EES-området som hade
sändningsrätten, trots att Bulgarien ligger utanför
området.
Det finns ett exempel som kan vara belysande för
hur en sådan konstruktion kan slå. Antag att Sverige
spelar en VM-kvalmatch i fotboll mot Danmark i
Danmark och att ett svenskt betal-TV-bolag tecknar
sändningsavtal med det danska förbundet. Danmark,
som har en sådan lista, kan då kräva distribution till
en väsentlig del av den danska befolkningen. Men om
Sverige inte har möjlighet till att upprätta en lista kan
en väsentlig del av den svenska befolkningen lämnas
utan möjlighet att se evenemanget.
EG-direktivets grundläggande syfte är just denna
möjlighet att tillgodose ett brett allmänintresse vid ett
evenemang i ett annat land. Direktivet syftar alltså
egentligen inte alls till att lägga sig i medlemsstater-
nas inre regleringar på området. Den möjligheten har
ju medlemsstaterna haft tidigare eftersom regleringen
ligger inom den egna jurisdiktionen.
Om vi tycker att den svenska marknaden fungerar
väl finns det därför ingen anledning att utöva klåfing-
righet på den. Och det är just denna åsikt som vi fö-
reträder i det betänkande som nu föreläggs riksdagen.
Nu kan man alltid fråga sig om regeringen skall få
möjlighet att upprätta en lista. Det kan då diskuteras
vilka ramar som riksdagen skall angiva för detta. En
alltför långtgående raminstruktion borde kanske i
stället leda över i att riksdagen själv borde fastställa
en sådan lista. Men det skulle enligt min mening leda
till en bristande flexibilitet. Därför har vår bedömning
varit att vara så tydliga som möjligt i instruktionen till
regeringen, dvs. att EG-direktivet enbart skall använ-
das för sitt grundläggande syfte, nämligen att från
annat land hämta hem evenemang till Sverige.
Fru talman! Det gläder mig att denna tydlighet lett
till att Vänsterpartiet sluter upp bakom förslaget - och
Moderaterna och Folkpartiet i andra hand. Därmed är
en majoritet säkrad för denna inriktning.
Reservationen från Socialdemokraterna, Center-
partiet och Miljöpartiet innehåller också en instruk-
tion, men med betydande möjligheter för regeringen
att avvika från den linjen.
Genom majoritetslinjen lämnas den svenska id-
rottsmarknaden i fred när det gäller tecknande av
avtal om sändningsrätter. I utskottets skrivning står
det: "Med hänsyn till svensk idrotts ekonomi och
konkurrenskraft anser utskottet därför att idrottseve-
nemang i Sverige där rättigheter upplåts av inhemska
arrangörer skall lämnas utanför en eventuell lista.
Utskottet förutsätter att regeringen inhämtar riksda-
gens godkännande om någon annan bedömning aktu-
aliseras." På den punkten följer ett tillkännagivande
till regeringen. Genom den här inriktningen har
svensk idrottsrörelse fredats på intäktssidan i det
sammanhanget.
Fru talman! EG-direktivet och regeringens propo-
sition angående den s.k. TV-listan fokuserade på TV-
bolags sändningsrättigheter och hur dessa utnyttjas.
Själva debatten - den har även Per Unckel berört i
dag - koncentrerades däremot i stor utsträckning på
arrangörens ställning och sändningsrättigheterna. I
debatten nämndes både äganderätt och upphovsrätt.
Detta område behandlades inte i propositionen.
Fru talman! I dag finns ingen skyddslagstiftning
för t.ex. arrangörer av idrottsevenemang. Arrangören
har visserligen rätten till arenan där evenemanget
sker, men informationen kring det som sker under
evenemanget är inte skyddad i upphovsrättslig me-
ning.
Kristdemokraterna har därför i konstitutionsut-
skottet väckt ett förslag till utskottsinitiativ på områ-
det. Enligt vår mening bör utskottet ta initiativ till en
utredning kring dessa frågor genom ett tillkännagi-
vande till regeringen. Frågan behandlas inte i detta
betänkande, men KU kommer senare i vår att ta ställ-
ning till förslaget. Jag hoppas att det kan bli en majo-
ritet. I andra länder finns det faktiskt arenarättigheter.
Vi borde möjligen också införa dem i Sverige. I varje
fall bör enligt vår åsikt frågeområdet utredas.
Fru talman! I betänkandet står vi också bakom en
reservation angående det s.k. riksförbudet i närradion.
Jag avstår dock från att yrka bifall till den. På övriga
punkter yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 61 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Ingvar Svensson lade ned stor möda
på att övertyga kammaren om att Folkpartiet och
Moderaterna ansluter sig i en andra omgång till
Kristdemokraternas ståndpunkt. Jag hoppas att det
inte framstår som opassande att påminna om att den-
na möjlighet över huvud taget existerar. Just nämnda
partier tillsammans med vpk släpade bokstavligen
Kristdemokraterna tillbaka till utskottet för en ny
beredning.
Ingvar Svensson påpekar att Kristdemokraterna
tagit ett utskottsinitiativ för skydd av de mer immate-
rialrättsliga rättigheter som ärendet innehåller. Det är
en utmärkt tanke.
Om man anser att detta är betydelsefullt, varför
inte nu agera i enlighet med dessa principer? Vad
anser Kristdemokraterna egentligen om den grund-
läggande frågan om en idrottsarrangörs, teaterarran-
görs eller annan liknande arrangörs rätt till sin egen
produktion och intäkterna från denna?

Anf. 62 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! "Bokstavligen släpades" är väl lite
tufft uttryckt, men vi har framfört en eloge till Väns-
terpartiet för att de bidrog till en ytterligare belysning
av frågan. I efterhand har jag fått uppgifter som tyder
på långtgående planer på detaljerade listor för eve-
nemang inom landet som inte hade någon internatio-
nell bäring. Det hade varit allvarligt om det hade
blivit så. Det var bra att möjligheten gavs. Vi hyllar ju
ofullkomlighetstanken i partiet - även kristdemokra-
ter är ofullkomliga.
Per Unckel argumenterar länge och väl om pro-
blemen kring äganderätten. Ingen rättighet är absolut.
Det finns alltid avvägningar. Regeringsformens 2
kap. 18 § innehåller t.ex. en avvägning mellan allmä-
nintresset och äganderätten. Jag har själv varit med
om att konstruera den paragrafen i mitt arbete i fri-
och rättighetskommittén - med bl.a. moderat hjälp.
Den typen av avvägningar finns alltid med i bilden.
Vi har velat utnyttja den avvägningen för att i vissa
sammanhang tillgodose allmänintresset. Men det får
inte ske till priset av konfiskation. I EG-direktivet
talas det om skälig ersättning.

Anf. 63 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Ofullkomlighetsdiskussionen lämnar
jag därhän. Jag koncentrerar mig på frågan om rättig-
heten till evenemanget.
Det är sant att det finns motstridiga intressen även
när det gäller äganderätten. Men när sådana motstri-
diga intressen kan anses vara för handen, är det vår
tradition att så noga som det är möjligt precisera hur
avvägningen skall ske. Som jag sade i mitt huvudan-
förande: Ingenting av detta problem tas med i propo-
sitionen. Intet. Där sägs bara att regeringen vill ha
rätten. Gudskelov kommer utskottet att inskränka den
rätt regeringen vill ha. Men detta lämnar fortfarande
frågan obesvarad från Kristdemokraternas sida, dvs.
efter vilken princip som avvägningen skall utgå från.
Detta är för Moderaternas del mycket uppenbart,
nämligen att huvudprincipen är att en idrottsarrangör,
en teaterarrangör eller annan motsvarande arrangör,
har rätten till biljettintäkterna, oavsett om biljettin-
täkterna tas upp i entrén eller de tas upp i vardags-
rumssoffan. Den som vill komma i åtnjutande av
arrangemanget får faktiskt betala vad det kostar till
arrangören. Det är denna fundamentala fråga jag vill
att Ingvar Svensson kommenterar. Håller han med
mig eller inte?

Anf. 64 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det här resonemanget förs inte i pro-
positionen, och det är anledningen till att vi har tagit
upp förslaget till initiativ i utskottet. Men kom också
ihåg att direktivet och möjligheterna enligt direktivet
inte bygger på arrangörernas möjligheter utan ställer
krav gentemot det bolag som har sändningsrättighe-
terna. Det är ingen inskränkning i den meningen av
arrangörernas rättigheter. Kraven är ju riktade mot ett
bolag som redan har tillskansat sig de här rättigheter-
na.
Man kan säga att det är viktigt att det inte får ske
en konfiskering, utan det handlar hela tiden om att en
vidaresändning eller ett evenemang som man överta-
git skall ske just till marknadsprissättning.

Anf. 65 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det här är en favorit i repris. Precis
som program i TV som sänds flera gånger kommer
TV-listan i repris i kammardebatten. TV-lista eller
inte - det handlar om enstaka arrangemang av stort
intresse för svenska folket. Jag poängterar det, efter-
som Per Unckel tar upp diskussionen om teaterarran-
gemang osv. TV-listan handlar alltså om enstaka
arrangemang av stort intresse för svenska folket.
Frågan engagerar i alla fall, inte bara oss som sit-
ter i utskott och riksdag utan även gemene man. Både
före och efter den debatt vi hade i december har jag
mötts av folk, både vanliga Svenssons och engagera-
de inom idrottsrörelsen, som har kommenterat Cen-
terpartiets motion och sagt: Stå på dig! Det är angelä-
get att så många som möjligt i vårt land får se
"viktiga" sportsändningar i vanlig TV och inte bara i
betal-TV.
Vi i Centerpartiet värnar om människornas lika
rättigheter. Det går mycket skattepengar till mark-
bundna TV-kanaler, och då skall medborgarna få se
intressanta arrangemang.
Det förvånar mig att vänstern och kristdemokra-
terna går emot förslaget. Under valrörelsen fick jag
en känsla av att båda de partierna värnade om alla
människors rättigheter, men i den här frågan tycks
man ha glömt det.
Efter att ha läst betänkandet kan jag konstatera att
regeringen vill införa en bestämmelse som gör det
möjligt att upprätta en TV-lista. Samtidigt säger rege-
ringen att det i dagsläget inte behöver göras en lista,
då flera av de aktuella sportevenemangen redan är
upplåsta för flera år framöver till olika programföre-
tag.
Det resonemanget håller inte, anser jag. Det gör
det extra angeläget att en lista upprättas för att säkra
evenemang framgent, så att betalkanalerna inte köper
upp program och vi helt plötsligt står där och har
blivit överkörda, utan möjligheter att sända i mark-
TV.
Det finns en del andra skrivningar som känns väl-
digt kryptiska. Regeringen skriver att det i vissa
sammanhang kan vara naturligt att sända TV-program
med viss förskjutning på grund av nyheter eller barn-
program. Okej, det kan jag köpa. Men sedan står det
att huvudregeln är att sändningen skall ske inom ett
dygn. Jaha! Vadå? Är det att anse som direktsänd-
ning? Då hinner ju tidningen före med resultatet, och
då kan inte jag se hur man skall kunna tolka det som
direktsändning i TV.
Andra konstigheter som står där är att det enligt
regeringen är nödvändigt att rätten att sända evene-
manget har erbjudits till företag som uppfyller kraven
på befolkningstäckning, som är 95-100 % enligt EG-
direktiv. Sedan kommer det märkliga! Det program-
företag som har köpt sändningsrätten kan upplåta
sändningsrätten till ett annat programföretag. Vad
kommer det att leda till? Kan det första företaget sälja
rättigheterna och tjäna pengar på det utan att sända
programmet?
Jag vill inte fortsätta och spekulera i vad det kan
leda till, därför att då hamnar jag i ett negativt tän-
kande, som ligger långtifrån motionen om en TV-lista
som skulle göra det möjligt för svenska folket att få
se de stora sportarrangemangen i direktsändning.
Förmodligen är inte tanken såsom jag beskriver den,
men texten är väldigt kryptiskt skriven.
Det finns en sak till som jag känner för att ta upp.
Enligt betänkandet skall idrottsevenemang i Sverige
lämnas utanför en eventuell TV-lista. Tänk om det
hade varit så att SM-finalen i ishockey i söndags
mellan Mo-Do och Brynäs inte hade sänts i markbun-
den TV! Vad hade då hänt i t.ex. mitt hem? Jo, maken
hade naturligtvis åkt till någon bekant som har para-
bol, medan jag som ser på hockey med ett öga hade
stannat hemma. Likadant hade det säkert blivit i tu-
sentals andra hem. Det kan knappast vara positivt för
familjegemenskapen. Då fungerar visserligen den
svenska marknaden väl, som Ingvar Svensson påpe-
kade i sitt anförande. Ja, det är bra i dag, men vi vet
ingenting om morgondagen.
TV-sändningarna är en höjdpunkt för idrottsin-
tresserade, både gamla och unga, inte minst ideellt
arbetande idrottsledare. Alla kan inte se TV-
arrangemang live, och då är TV viktigt.
Per Unckel sade att om vi vill ha en TV-lista är
det långtifrån verkligheten. Jag tycker att det snarare
är han som inte bryr sig om medborgarnas rättigheter.
För oss är det etiskt viktigt att värna om allmänhetens
möjligheter att se program.
Kenneth Kvist tog upp att det är viktigt att idrot-
ten speglas brett. Det innebär naturligtvis inte i betal-
TV, och då kan man verkligen över varför det inte
skall krävas en lista över svenska arrangemang.
Fru talman! Centerpartiet skulle egentligen ha
velat se en positivare behandling av motionen om en
TV-lista, men vi har kompromissat och tror att det
inte går att komma längre i dag. Vi yrkar därför bifall
till reservation 2 under mom. 2.
För övrigt vill jag passa på tillfället att yrka bifall
till en folkpartimotion, som folkpartisten efter mig
säkert kommer att tala om. Det handlar om det s.k.
riksförbudet i närradion. Vi ställer upp på reservation
9 under hemställanspunkt 10.

Anf. 66 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det blir nog knepigt att följa Birgitta
Selléns argumentation. Hon säger: Vad hade hänt i
mitt hem om Ishockeyförbundet hade bjudit ut SM-
finalen till en betal-TV-kanal och den inte hade visats
i allmän-TV? Jo, då hade mannen fått ge sig i väg etc.
Men det gjorde inte Ishockeyförbundet, trots att vi
inte har en TV-lista i Sverige. Man såg just till idrot-
tens långsiktiga intressen och intresset av att få en
bred spegling.
Det är det vi menar. Det är folkrörelsen som har
rätt att ta det ansvar och de beslut som den vill ta, och
den tog också ett bra beslut.
Det är ingen allmän mänsklig rättighet att se olika
arrangemang. Om det vore så skulle vi inte kunna ha
entréavgifter vare sig till idrottsarrangemang eller till
kulturarrangemang. De skulle få spela matcher eller
visa föreställningar så långt som det var möjligt så att
alla som ville skulle kunna få se dem. Den ordningen
har vi inte, och den är inte heller möjlig, av fysiska
skäl. Det blir begränsningar i detta.
En demokratisk folkrörelse som idrottsrörelsen är
mogen och skall ha ansvaret. Den skall äga sina egna
beslut. Det är det frågan gäller. Det är synd att Cen-
tern inte ser detta utan vill sätta in ett stycke EU-
mässig förmyndarmentalitet gentemot folkrörelsen.

Anf. 67 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Vi i Centerpartiet tycker att det är
mycket skattepengar som går till våra markbundna
TV-kanaler. Vi tycker att det finns en allmänmänsklig
rättighet här. När man betalar via skatten har man
också rätt att se väldigt mycket av utbudet.
Vi har definitivt inte sagt att vi skall visa alla ar-
rangemang. Det vi har talat om är sådana arrange-
mang som är av speciellt intresse. På internationell
nivå handlar det om VM-finaler, OS-finaler osv.
Inom Sverige gäller det t.ex. SM-finaler. Vi har i vår
motion även nämnt Elitloppet, eftersom vi vet att
hästintresset är stort i Sverige. Det skulle vara tråkigt
om gemene man helt plötsligt en dag inte längre
skulle ha möjlighet att se dessa saker.
Vi tror dessutom att intresset ökar om människor
har möjlighet att se mycket idrott, vilket i sin tur
medför att de går till de arrangemang som äger rum i
närheten av hemmet. Jag tror också att det ökar
mångas intresse för att vara aktiva inom idrottsrörel-
sen. I dag behövs det verkligen.

Anf. 68 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Argumentationen blir något konstig.
Bara för att skattemedel indirekt via någon fond och
licensmedel går till allmän-TV har allmän-TV ingen
automatisk rätt att sända vilket arrangemang som
helst, och det skall man väl inte heller ha.
Varför har man i så fall inte rätt att sända en all-
mänt intressant teaterföreställning eller en allmänt
intressant konsert? Är det en konsert med improvise-
rad musik ges den dessutom bara en enstaka gång,
eftersom improvisationen bara görs en gång.
Nej, det är bara idrottsrörelsen som förmyndar-
mentaliteten skall råda över. Jag menar att detta är ett
orimligt sätt att tänka. En folkrörelse har rätten att
fatta sina egna beslut, och man har även rätten att
besluta om att sälja arrangemangsrättigheter även till
kabel-TV-kanaler. Man äger det beslutet.
Resonemanget om att det är en allmänmänsklig
rättighet är oerhört märkligt. Skulle det gälla alla
intressanta publika arrangemang? Varför skall då
Lidköpingsborna inte kunna gå på allsvensk fotboll?
De har ju inget allsvenskt fotbollslag. Då borde man
lägga några av de allsvenska lagens matcher i Lidkö-
ping, Skövde eller Kiruna. Varför skall matcherna
vara koncentrerade till de orter vars lag kvalificerat
sig till dessa serier om det är en allmänmänsklig rät-
tighet att se spännande matcher?
Då har vi TV-mediet, men TV-mediet får precis
som andra entrébetalare, höll jag på att säga, betala
för sig. Då gäller i detta sammanhang i viss mening
en sorts marknadens lagar.

Anf. 69 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det vore ganska trevligt om lagen
skulle spela sina allsvenska matcher på dessa orter,
men det har jag i och för sig aldrig begärt. Jag har
pratat om enstaka arrangemang. Vad det gäller svens-
ka arrangemang har jag pratat om SM-finaler, t.ex.
Jag har inte pratat om allsvenska matcher. Men det
skall vi kanske spinna vidare på!
Jag sitter i kulturutskottet, och vi hade denna fråga
uppe till diskussion i ett första skede. Många fler var
faktiskt positiva till detta. Vi kan se att både kd och
Folkpartiet har vikit sig ganska rejält efter det. Där
tog vi upp och skrev ned att det inte bara handlar om
idrottsarrangemang utan också exempelvis om kul-
turarrangemang. Om det kommer någon på besök - vi
kan ta Ryska baletten - skulle man kunna sända det i
markbundna kanaler i TV. Man skulle kunna notera
på ett lista att vissa kulturarrangemang som är av
enstaka karaktär skall sändas. Då menar jag inte tea-
terföreställningar som körs år efter år eller vecka efter
vecka.
Dessutom vill jag säga att kabel-TV kostar ganska
mycket pengar. Jag vet. Vi betalar hemma. Jag vet att
det är dyrt varje månad. Dessutom är det på många
orter i Sverige svårt att få fram bilder. Vi har ett långt
och stort land med folk ända längst upp i norr, som
också vill ha möjligheter att se speciella arrange-
mang.

Anf. 70 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Birgitta Sellén på
en punkt, nämligen när hon säger att vi inte vet nå-
gonting om morgondagen. Så är det ju.
När det gäller frågeställningen om de evenemang
som sker inom landet, t.ex. SM-finaler, är det så att
det ligger i förbundens och klubbarnas intresse att
sprida informationen så vitt som möjligt. Jag kan säga
att jag i denna fråga har haft en hel del kontakt med
Lars-Åke Lagrell i Fotbollförbundet. Problemet för
t.ex. Fotbollförbundet har varit att man inte har lyck-
ats intressera televisionen för att sprida de inhemska
arrangemang som är intressanta bara inom nationen,
t.ex. finaler av olika slag eller elitserier. Man har
utnyttjat de internationella evenemangen för att ställa
krav på att även de evenemang som sker inom landet
skall bevakas.
Man kan säga att det har funnits ett intresse från
idrottsrörelsens sida att sprida denna information så
vitt som möjligt för att öka intresset för idrotten.
Därmed finns det i dagsläget inget större behov av en
lista över evenemang med enbart svenska lag och
under svenska förhållanden.

Anf. 71 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Ingvar Svensson sade själv att sådana
här arrangemang skall spridas så vitt som möjligt. Då
är det markbunden TV som gäller, och inte betal-TV.
Jag har också pratat med många av dessa ledare.
De har bl.a. varit på uppvaktning i kulturutskottet, så
vi har träffat på de flesta där. Det är lobbyverksamhet
som de har jobbat med. Jag har inte kunnat se bara på
den biten.
Det handlar inte bara om att vi skall ta pengar från
idrottsrörelsen, som ni verkar mena när ni kritiserar
vårt förslag. Idrottsrörelsen skall få en ersättning även
när arrangemangen sänds i markbunden TV.
Det är människans rättigheter som är så viktiga
för oss. Lobbyverksamhet i all ära, men kristdemo-
kraterna har verkligen stupat på den.

Anf. 72 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Vi har försökt hämta in information
om vad som faktiskt gäller.
Vad jag försökte säga i mitt förra inlägg, som inte
tycks ha gått fram, var att det har legat i idrottsrörel-
sens eget intresse att sprida information om evene-
mang inom landet som gäller enbart svenska förhål-
landen så vitt som möjligt.

Anf. 73 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det är inte mycket att lägga till om
just den biten, tycker jag. Vi tror ändå att intresset
kan öka betydligt om vi ger så många människor som
möjligt möjlighet att se evenemangen.

Anf. 74 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! I dag repriserar vi mycket av den de-
batt om vi hade i december, som ledde till att riksda-
gen skickade tillbaks denna fråga till konstitutionsut-
skottet. Men dagens utskottsutlåtande handlar faktiskt
inte bara om TV-listan. Jag tycker att det känns väl-
digt angeläget att också ta upp några av de andra
frågorna. Självklart kommer jag också att uppehålla
mig lite grann vid listan, men jag avslutar med det.
Folkpartiet strävar efter en ökad mångfald och
större kvalitet i medierna. Kvalitet och alternativ skall
garanteras genom en stark och kvalitetsinriktad public
service-verksamhet. Mångfalden och det demokratis-
ka meningsutbytet gynnas naturligtvis av goda etable-
ringsmöjligheter för nya aktörer på medieområdet och
av att det finns ett stort och varierat utbud.
Den främsta metoden för att uppnå det här målet
är att erbjuda största möjliga frihet för både konsu-
menter, distributörer och producenter. Därför är
Folkpartiet för att det frekvensutrymme i etern som
staten förfogar över ställs till TV-tittarnas och TV-
företagens förfogande.
Med en markbunden digital TV skapas möjlighe-
ter till ökad mångfald. Fler TV-program kan nu nå
hushållen via den nya distributionsformen om företag
och konsumenter känner att man vill utnyttja den
möjligheten Tyvärr har regeringen på ett antal punk-
ter valt en politik som begränsar friheten och mång-
falden i etern i stället för att öka den. Ett sådant beslut
är det om fördelningen för att sända markbunden
digital TV. I stället för att konsumenternas val tillåts
styra t.ex. vilken av de sökande betal-TV-kanalerna
som skall få tillstånd lät regeringen politiska önske-
mål fälla avgörandet. Kanal plus vann över TV 1000
på politiska grunder.
Enligt Folkpartiets mening skall digitaliseringen
av TV-mediet och formerna för distribution av sänd-
ningarna inte vara en politisk fråga. Det råder ju en
väldigt stark konkurrens på det här området. Det finns
goda möjligheter för konsumentintressen att göra sig
gällande. Därför vill Folkpartiet att staten skall ut-
forma nya principer för fördelning av sändningstill-
stånd i det digitala marknätet. Statens val av de före-
tag som skall få sända bör göras med hänsyn bara till
ekonomisk betalningsvilja och inte utifrån politiskt
godtycke.
Dessutom bör det största möjliga frekvensutrym-
met ställas till tittarnas och programföretagens förfo-
gande.
Vi i Folkpartiet anser också att det finns ett rätt-
mätigt behov för många föreningar att kunna sända
material i etern som är av allmänt intresse i regionen.
Sådana här sändningar kan fylla en viktig funktion för
att nå fler människor med informativa program och
för att sprida den kunskap som annars bara förmedlas
i föreläsningssalar.
Därför vill Folkpartiet att det införs en bestäm-
melse i radio- och TV-lagen om ytterligare undantag
från det s.k. riksförbudet så att sändningar av särskilt
lokalt eller regionalt intresse kan medges. Till min
glädje kan jag se att det är flera andra partier som
ställer upp bakom det här kravet.
Fru talman! När det så gäller den uppmärksam-
made frågan om TV-listan har det redan av Per
Unckels anförande framgått vad vi tillsammans med
moderaterna tycker i frågan och att det som vi nu
ställer upp på är det minst sämsta av tänkbara alter-
nativ.
Jag vill faktiskt säga att hela frågan egentligen är
ganska gammalmodig. Vi är ju på väg att via Internet
kunna se allting varifrån det än kommer. För närva-
rande är det bara enstaka TV-program som ligger ute
på nätet. Men bara om några år kommer säkert de
flesta att finnas parallellt på Internet och på TV, och
med den nya digitaltekniken kommer kvaliteten på
Internetprogram som man ser på sin vanliga TV att
vara nästan i klass med vanliga sändningar.
I ett sådant läge kan man välja att se på svensk TV
eller på TV från något annat land. Att då ha speciella
listor i Sverige kommer inte att fungera, det är jag
övertygad om.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
folkpartireservationer. Men jag nöjer mig med att
yrka bifall till reservation 1, som vi har tillsammans
med moderaterna, och reservation 9, som handlar om
det särskilda riksförbudet och som är gemensam med
kd, c och m.

Anf. 75 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag känner igen det här från debatten
vi hade i december om digitala sändningar.
Visst, okej, kvaliteten blir bra. Jag vet t.o.m. en
TV-handlare som testade hos oss. Han ville veta om
det gick att utnyttja det digitala. Jag råkar nämligen
bo i Sundsvall som har digitala sändningar. Det visa-
de sig att det är väldigt många ställen som fortfarande
inte klarar det här. Det kommer att bli väldigt dyrt.
Och sedan har jag jättesvårt att tänka mig att en familj
skall samlas framför dataskärmen för att titta på mat-
cher osv. Jag tycker att det är så oromantiskt, om jag
får använda det ordet. Jag funderar verkligen på om
Helena Bargholtz har varit norr om tullarna. Hur skall
det här fungera i hela Sverige?

Anf. 76 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan säga till Birgitta Sellén att jag
har varit norr om tullarna. Jag har också ett lite längre
tidsperspektiv för att se på de här frågorna. Jag är
övertygad om att det just precis nu kanske inte kan
vara tekniskt fulländat. Alla människor har än så
länge inte heller Internet. Men det sker en explo-
sionsartad utveckling på det här området, en fantas-
tisk utveckling. Det är en utveckling som vi politiker
naturligtvis inte styr och inte skall styra.
Dessutom är det väldigt intressant att se att TV
och Internet liksom växer i hop. I dag har jag min TV
hemma i vardagsrummet och min dator i arbetsrum-
met. Och sedan är det en viss kamp. Var kommer vi
slutligen att hamna när Internet och TV växer i hop?
Blir det i arbetsrummet eller blir det i vardagsrum-
met? Jag tror att det blir både-och. Jag tror att vi
kommer att sitta tillsammans i familjen, kring den här
apparaten. Vi kommer både att ägna oss åt mera tra-
ditionell dataverksamhet, inte minst att kommunicera
med grannar, vänner och bekanta över hela landet,
och att t.ex. hämta in föreställningar och matcher från
hela världen. Det är en otroligt spännande utveckling.
TV-listdebatten har, tror jag, en mer symbolisk än en
reell betydelse.

Anf. 77 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag beundrar Helena Bargholtz visio-
ner om hur det här kommer att se ut. Jag hoppas att
det ligger mycket sanning i det i framtiden och att det
kommer att växa fort. Men jag tror faktiskt inte att det
kommer att kunna nå hela Sverige så väldigt snabbt.
Fram till dess att vi vet att det fungerar i hela Sverige
behöver vi en lista, som jag ser det.

Anf. 78 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är självklart att man skall ha vi-
sioner när man är politiker. Det är det vi bygger vår
diskussion på. I Folkpartiet säger vi att vi ser möjlig-
heterna. Det gör jag i högsta grad.
Jag tror att vi redan i dag ser att många människor
runtom i Sverige ändå bygger upp ett eget Internet-
system. Det är en väldigt kraftig utveckling, inte bara
i storstadsområdena, utan runtom i Sverige.

Anf. 79 PER LAGER (mp):
Fru talman! I den här första vändan skall vi försö-
ka hålla oss till den s.k. TV-listan. Förra gången, den
3 december i fjol, återförvisades ärendet och hela
betänkandet efter en lång debatt. Det finns ingen
anledning att med i stort sett samma argument göra
om debatten, menar jag.
I stället kan det konstateras att åsiktsskillnaderna i
betänkandetexten som den nu ser ut har blivit mindre
mellan utskottsmajoriteten, som i det här fallet är en
kombination av Vänstern och borgerliga partier, och
minoriteten, bestående av Socialdemokraterna, Cen-
tern och Miljöpartiet. Det handlar enbart om ifall
inhemska arrangörer skall ingå i eller lämnas utanför
en eventuell lista. Majoriteten i utskottet vill att rege-
ringen inhämtar riksdagens godkännande om någon i
gruppen inhemska arrangörer skulle bli aktuell.
Vi i utskottsminoriteten utgår i stället från att re-
geringen upprättar och för upp evenemang på en
svensk lista först när det finns ett behov av att på det
sättet säkerställa att de aktuella evenemangen skall bli
tillgängliga för den svenska allmänheten.
För övrigt tycker jag att det är viktigt att betona
att det inte bara handlar om idrottsevenemang, utan
även om andra viktiga nationella evenemang. På den
här punkten är det också intressant, tycker jag, att se
att när det gäller kulturutskottets yttrande i betänkan-
det är det faktiskt, vad jag kan upptäcka, bara mode-
raterna som har reserverat sig. I kulturutskottet ansåg
både Vänstern och Folkpartiet att en lista var bra. Det
gjorde förresten även kd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
Fru talman! Miljöpartiet har fogat tre motioner vid
betänkandet men har ändå inte haft anledning att
lägga in någon ytterligare reservation mot utskotts-
skrivningen. Vi står alltså bakom utskottsmajoriteten,
men jag vill ändå peka på ett problem som förr eller
senare måste hanteras på ett mer påtagligt sätt av
riksdagen. Det handlar om vår motion K333 och de
farhågor som vi där för fram om tidningarnas distri-
butionskanaler.
Vi anser att det i dag råder allvarliga distribu-
tionsproblem för många tidningar och tidskrifter. Det
är samtidigt en fråga om hur tryckfrihetens goda
principer fungerar i verkligheten. De redan beslutade
åtgärderna, som utskottet anser först bör utvärderas,
räcker förmodligen inte alls. Jag kan ändå i det här
skedet acceptera majoritetsskrivningen. Jag åter-
kommer dock om det blir uppenbart att effekterna
inte är tillräckliga.
Ewa Larsson kommer lite senare att i sitt anföran-
de ta upp frågan om avkodningsutrustning, något som
vi har avgivit ett särskilt yttrande om. Vi anser att
möjligheterna att skydda de utsatta och försvarslösa
barnen mot de kraftigt ökande våldsinslagen i framför
allt TV-mediet måste utvecklas.

Anf. 80 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Också Per Lager, som i mycket är en
insiktsfull person, har den villfarelsen att det finns en
sorts förfoganderätt för allmänheten över idrottsrörel-
sens arrangemang. Jag vill för tydlighetens skull säga
att idrottsrörelsen har rätt att spela även intressanta
matcher inför tomma läktare, på en arena som man
stänger för alla utom för dem som deltar. Den rätten
har idrottsrörelsen, eftersom den äger sina arrange-
mang. Någon gång har man också i bestraffningssyf-
te, på grund av beklagliga händelser som vi inte skall
diskutera här, hotat med en sådan tingens ordning.
Vad det här handlar om är synen på idrottsrörel-
sens självständighet. Det är synd att Miljöpartiet inte
kan se att en folkrörelse faktiskt äger rätt att själv
förfoga över sina arrangemang.
Jag kan i övrigt ansluta mig till det som Ingvar
Svensson sade i ett tidigare replikskifte om rättighe-
terna på det här området. Jag menar att det blir en
snedvriden debatt när man diskuterar detta som en
allmän absolut rätt eller som om idrottsrörelsen behö-
ver en förmyndare över sig.
Problemet har snarast varit det omvända: att all-
män-TV inte i tillräckligt hög grad speglar inhemska
idrottsarrangemang. Snarare har idrottsrörelsen begärt
att få mycket mera sändningstid.
Jag skulle dock vilja säga att en stor del av all-
mänheten väl ändå inte tycker att det för den sakens
skull är för få sportsändningar i TV.

Anf. 81 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist talar här om idrottse-
venemang i allmänhet. Jag talar om enstaka arrange-
mang, idrottsevenemang och andra, som är av stort
nationellt intresse för befolkningen. Det är något helt
annat än det som Kenneth Kvist pratar om. Det gäller
sådant som vi anser vara av stort allmänt intresse -
och de arrangemangen är väldigt få. Vi måste ge
regeringen möjlighet att säkerställa att 95 % av be-
folkningen kan se dessa arrangemang.

Anf. 82 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag förstår Per Lagers resonemang,
men det förhållandet att man skall utgå från arrange-
mang av särskilt stort intresse gör egentligen saken än
mer obegriplig. Man säger: Ganska ointressanta ar-
rangemang får du sälja bäst du vill, men gäller det ett
russin, en jättespännande tävling, får du inte styra
själv. Staten skall tala om för dig till vem eller på
vilka villkor den skall upplåtas.
Det är väl ändå att sätta idrottsrörelsen som själv-
ständig folkrörelse under förmynderi. Jag tycker att
det är en oacceptabel syn. Miljöpartiet borde inte stå
för en sådan auktoritär förmyndarmentalitet, grundad
på EU-byråkraternas fantasier om hur verkligheten ter
sig.

Anf. 83 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Min inställning kan ju inte vara så
underlig, eftersom Kenneth Kvists egna partikamrater
i kulturutskottet hade samma åsikt. Dessutom gäller
det bara, som jag sagt tidigare, enstaka stora och
märkliga arrangemang, som regeringen skall ha möj-
lighet att föra upp på en lista. Något annat handlar det
inte om.

Anf. 84 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Hör och häpna! Jag syftar inte så
mycket på vad jag kommer att säga, men den som
sätter sig in i vad den här frågan handlar om och tittar
efter vilka som står bakom majoritetstexten om TV-
listan måste faktiskt häpna.
Man är oense inom majoriteten, och ledaren i
majoritetsgruppen säger att man fick släpa in kd. Det
måste vara trevligt att umgås i det sällskapet.
Hela debatten har en sådan utformning att man
skulle kunna tro att man är på ett årsmöte inom Fot-
bollförbundet eller någon annan idrottsorganisation.
Det som skall vara en debatt om public service tende-
rar att bli en idrottspolitisk debatt. EG-direktivet och
den proposition som regeringen har fotat på det
handlar ju inte om idrottspolitik utan om public ser-
vice.
Vi kan också konstatera att efter den förra debat-
ten, där bl.a. Moderaterna och Folkpartiet anförde
närmast grundlagsmässiga invändningar emot en TV-
lista, och efter förlusten i omröstningen om det första
momentet, är alla principer borta. Man kastar sig med
liv och lust över att konstruera den TV-lista som man
inte vill ha.
Dock vill riksdagsmajoriteten såsom den kommer
till uttryck i utskottets uppställning - det kan ju tän-
kas att röstningen tar någon annan vändning - förbju-
da inrättandet av en svensk TV-lista. Den starka men
otillräckliga minoritet som finns bakom reservation 2,
som jag yrkar bifall till, vill ge regeringen möjlighet
att om behov härav uppstår se till att det kan upprättas
en public service-lista, dvs. en lista över evenemang
som är så viktiga att de bör kunna göras tillgängliga i
allmäntelevisionen.
Jag vill också säga, fru talman, att lagstiftningen
inte riktar sig mot den som arrangerar en idrottstäv-
ling eller ett annat evenemang. Det handlar alltså inte
om att ta ifrån någon arrangör befogenheten att sälja
rätten till sändning från arrangemanget. Lagstiftning-
en riktar sig mot det sändarföretag som köper rättig-
heten. Jag kan tänka mig att EG-direktivet är antaget i
god demokratisk ordning och med iakttagande av
fundamentala äganderättsregler som allmänt gäller
ute i Västeuropa. Bl.a. Per Unckel brukar ofta hänvisa
till att vi i Sverige borde närma oss de västeuropeiska
rättsprinciperna.
Den är antagen i god ordning och ger möjlighet
för ett land att skapa denna TV-lista, denna public
service-TV-lista. Det gäller för övrigt inte bara inom
EU-området utan också i de länder som har EES-avtal
med EU.
Fru talman! Det har sagts i debatten nu och tidiga-
re att vad riksdagen enligt propositionen skall göra är
att ge regeringen en möjlighet att efter eget tycke och
egen smak skriva vilka listor den själv vill. Den enda
begränsningen är att regeringen själv måste anse att
det den gör är av särskild vikt för det svenska sam-
hället. Det är regeringen som avgör vad som är sär-
skilt viktigt. Per Unckel sade det i den tidigare de-
batten, och jag kan tänka mig att det fortfarande står
som uttalande.
Fru talman! Det kan då vara något intressant att se
vilka förutsättningar som enligt EG-direktivet skall
vara uppfyllda för att ett av en nationell regering
angivet evenemang skall kunna tas upp på denna
public service-lista och publiceras i den officiella
tidskriften. Två av följande fyra kriterier måste vara
uppfyllda.
· Evenemanget skall ha en särskild allmän genklang
i den aktuella medlemsstaten och inte enbart för
dem som vanligtvis följer sporten eller aktiviteten
i fråga. Det är alltså inte så att man med hjälp av
en TV-lista, Kenneth Kvist, kan säga: Ni måste
spela en match i Lidköping trots att det inte finns
något fotbollslag där som ligger i högsta divisio-
nen.
· Evenemanget har en allmänt erkänd specifikt
kulturell betydelse för invånarna i den aktuella
medlemsstaten, i synnerhet som en katalysator för
invånarnas kulturella identitet.
· Det nationella laget medverkar i en större interna-
tionell idrottsturnering.
· Evenemanget har av tradition sänts i TV utan
extra kostnad och har dragit en stor TV-publik till
medlemsstaten i fråga.

Med hänsyn till debattinnehållet tidigare borde
dessa fyra kriterier, varav två skall vara uppfyllda,
repeteras ytterligare för att klargöra att regeringen
inte kan sätta sig ned och välja ut lite olika arrange-
mang och säga: Det vore väl trevligt om det var på
TV-listan. Det finns alltså ganska strikta kriterier
uppställda för vilka arrangemang som kan vara av
intresse.
Även om jag gillar sport och har haft många un-
derbara kvällar och eftermiddagar vid TV-apparaten
vid olika tillfällen, och även vid många andra evene-
mang, kan man inte säga att alla idrottsevenemang
eller alla andra evenemang fyller kraven som de krite-
rier som jag nyss redogjort för leder till. Det finns
alltså starka begränsningar.
Nu vill majoriteten förbjuda regeringen att sätta
upp arrangemang ordnade i Sverige på listan. Men
om den arrangören säljer ett sådant arrangemang till
ett sändarföretag exempelvis i Tyskland, i Frankrike
eller i Danmark och det evenemanget fyller två av de
fyra kriterierna kommer inte den svenska regeringen
kunna göra anspråk på att detta evenemang skall
göras tillgängligt i Sverige. Lagstiftningen riktar sig
inte mot arrangören utan mot den som har köpt sänd-
ningsrättigheten, och då går det Sverige förbi. Det är
naturligtvis majoriteten beredd att ta ansvar för ge-
nom sitt upplägg av den här frågan.
Man måste också fråga sig hur majoriteten av
kulturutskottets ledamöter känner sig. De förväntas
nu att rösta emot sin uppfattning när kulturutskottet
yttrade sig i den här frågan. Det är Inger Davidson,
Charlotta Bjälkebring, Peter Pedersen, Dan Kihlström
och Kenth Skårvik. Såg de detta förbud framför sig
när de som del av utskottsmajoriteten skrev "Således
talar främst rättviseskäl för att det är angeläget att
regeringen ges möjlighet att upprätta en lista över
viktiga evenemang, däribland sportevenemang, som
bör kunna ses av praktiskt taget hela befolkningen"?
Om de nu har åhört tidigare inlägg i debatten vill
jag fråga: Hur känner ni er inför att rösta emot det
som var rättvisa, klokt och förnuftigt i kulturutskot-
tet? Det är möjligt att de har visat prov på det Ken-
neth Kvist på ett utomordentligt sätt formulerade,
nämligen prov på receptivitet och lyhördhet. Det var
kd som hade visat prov på det i KU, dvs. receptivitet
och lyhördhet, och ändrat ståndpunkt. Det är möjligt
att kristdemokraterna har visat detta prov på recepti-
vitet och lyhördhet. Men det inger knappast inte re-
spekt inför ytterligare yttranden från kulturutskottet.
Jag kan inte heller tänka mig att dessa ledamöter
och majoriteten i övrigt i kulturutskottet bestående av
socialdemokrater, centerpartister och miljöpartister är
beredda att skriva under på det som Kenneth Kvist
och Mats Einarsson skriver i sitt särskilda yttrande.
Det är ett försök att försöka tillfredsställa möjligen
ytterligare någon del av opinionen inom Vänsterparti-
et. Där skriver de nämligen så här, och det har också
Kenneth Kvist tidigare sagt: "Som självständig folk-
rörelse har idrotten själv att avgöra balansen mellan
de ekonomiska realiteterna och intresset av bredast
möjliga spegling av ett enskilt arrangemang".
Det är alltså så att Vänsterpartiet, som ju bekänner
sig till public service-intresset, i det här samman-
hanget bestämmer sig för att pengarna får råda. Om
det är ekonomiskt intressant att begränsa antalet titta-
re för ett arrangemang är Kenneth Kvist och Vänster-
partiet beredda att göra det eftersom det då skulle
trilla in mer pengar i verksamheten.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag också ta upp,
såsom det har uttryckts här, att man genom att ta upp
utomlandsarrangemangen kan ta hem dem enkelt till
Sverige. Jag är inte alls så säker på att det kommer att
vara alldeles riktigt så enkelt som majoriteten före-
språkar. Dessutom måste jag slutligen få konstatera
att det tydligen är så att det som gäller för den svens-
ka idrottsrörelsen - åsikten om pengar, resurser, ställ-
ning, principer kring en TV-lista och annat - uppen-
barligen inte gäller idrottsverksamheten i andra län-
der. Den kan man behandla lite hur som helst genom
att peta upp arrangemang på en sådan principvidrig
lista, vilket skulle leda till ekonomisk undergång eller
i varje fall stora ekonomiska påfrestningar för idrotts-
rörelsen i Sverige.
Jag tycker att det hade varit bra om utskottet hade
kunnat samlas i enlighet med kulturutskottets reso-
nemang kring public service-aspekter i den här frågan
i stället för att försöka ge sken av att detta skulle vara
en idrottspolitisk fråga. Den minst halva miljard som
riksdagen satsar på svensk idrott - jag har inte sum-
merat den nya propositionen - överskrider vida de
pengar som det här handlar om för idrottsrörelsen,
dvs. pengar från försäljning av sändningsrättigheter
och annat.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande nr 23, dock med un-
dantag under mom. 2 där jag yrkar bifall till reserva-
tion nr 2.

Anf. 85 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Göran Magnusson hade en intressant
utläggning om kulturutskottet. Detta gäller inte minst
hans allra sista konklusion, nämligen att det hade
varit förtjänstfullt om vi alla hade samlats bakom
kulturutskottets syn på saken.
Det förtjänar möjligen att påpekas att nämnda
kulturutskott är ett ytterst tydligt bevis på vad som
kan hända när principer saknas. Som Birgitta Sellén
mycket vältaligt tidigare beskrev anser ju kulturut-
skottet alls icke att det vi nu talar om skall begränsas
till sådana futiliteter som idrottsevenemang. Viktiga
kulturhändelser skall minsann också omfattas av
listan. Och där kommer, Göran Magnusson, hela
illustrationen till var man hamnar om man ställer sig
med galoscherna på på det sluttande planet.
Min andra kommentar handlar om att Göran
Magnusson förefaller tro att den här lagstiftningen
inte har med idrottsrörelsen att göra. Några andra
talare har också sagt detta, att det bara är programbo-
lag. Men vems rättigheter är det programbolagen
disponerar? Jo, idrottsrörelsens. Så frågan handlar ty
följande om vilken rätt idrottsrörelsen har att med
eller utan mellanhänder förfoga över sina evenemang.
Då säger uppenbarligen somliga i denna kammare
att den rätten måste begränsas. Någon sade för övrigt
att de skulle få marknadsmässigt betalt för att upplåta
detta enligt TV-listan. Det är dösnack. Hela poängen
med TV-listan är att de inte skall marknadsmässigt
betalt. Jag vill be Göran Magnusson att förklara hur
det kan komma sig att hela denna fråga som idrottsrö-
relsen är upprörd över plötsligt inte gäller idrottsrö-
relsen. Det är klart att den gör det. Hela frågan hand-
lar om att idrottsrörelsen enligt somliga i denna
kammare inte fritt skall få förfoga över sina biljettin-
täkter.
Jag har också en tredje kommentar. Göran Mag-
nusson är bekymrad över att några av oss har bestämt
oss för att vi, om vi nu förlorar huvudvoteringen om
listan, ändå skall göra vad vi kan för att begränsa
skadan av den. Jag är stolt att i ett sådant hänseende
kunna hjälpa till att åtminstone säkerställa att kon-
sekvenserna av ett felaktigt beslut blir så begränsade
att så många som möjligt kan leva drägligt också med
principgenombrottet.

Anf. 86 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! En anledning till att jag refererade till
kulturutskottet är ju att det är kulturutskottet som
vanligtvis i denna riksdag svarar för public service-
frågorna, alltså de egentliga public service-frågorna.
Konstitutionsutskottets befattning med den här frågan
handlar mer om själva lagstiftningen kring det här.
Därför tillmäter jag kulturutskottets yttrande avsevärd
betydelse, och jag tycker fortfarande att det skulle
vara intressant att få reda på vad Inger Davidson,
Charlotta Bjälkebring, Kenth Skårvik m.fl. har fört
för resonemang när man har landat på den här upp-
fattningen i kulturutskottet och om det är så att man i
stället försöker hitta ett annat sätt att rösta i dag i
denna kammare.
När det gäller rätten till arrangemangen är det ju
så att idrottsrörelsen eller någon annan arrangör har
full rätt att överlåta sändningsrättigheterna till vilket
företag man vill. Det är först om arrangemanget se-
dan står på listan som man kommer in i en process för
att möjliggöra sändning i allmäntelevisionen.
Sedan tycker Per Unckel att han gör en hjälte-
modig insats när han efter att ha förlorat principfrå-
gan i mom. 1 övergår till mom. 2, där han skall be-
gränsa skadan, som han uttrycker saken. Finns det
inga principiella resonemang kvar sedan? Det här
med idrottsrörelsen, för att hålla sig till den, i andra
länder, det bekymrar inte Per Unckel? Det är alltså en
rent nationalistisk syn på den här frågan som styr Per
Unckel och Moderata samlingspartiet?

Anf. 87 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Först har jag en liten kommentar till
det här med förhållandet mellan kulturutskott och
konstitutionsutskott. Förvisso är det så att kulturut-
skottet handlägger frågor om public service-TV och
att konstitutionsutskottet, som Göran Magnusson
säger, handlägger frågor om lagstiftning.
Men då hade man väl möjligen kunnat förvänta
sig av utskottets vice ordförande att han kunde lämna
något litet rudiment till en synpunkt i den principfrå-
ga som det är konstitutionsutskottets huvuduppgift att
försvara, nämligen: Vem har rättigheterna till vad? I
propositionen står det ingenting, och Göran Magnus-
son ägnar detta ett mycket sporadiskt intresse.
Nu säger Göran Magnusson i den andra frågan,
den om huruvida idrottsrörelsen över huvud taget
berörs av denna fråga, att det är först när de står på
listan som de möjligen berörs. Ja, det är just det som
är kruxet. Ingenting i denna diskussion handlar om
människors rätt att se TV. Människor har all rätt att se
TV, och vi tycker alla att så många som möjligt skall
få se så mycket som möjligt. Vad frågan handlar om
är om de som vill sända TV eller gå på en match
faktiskt skall betala priset för det.
Vad Göran Magnusson väl vet, och som är själva
poängen med den här listan, är att så fort regeringen
finner det förenligt med sina intressen att föra upp ett
evenemang på sin lista så gäller ett annat pris. Då
skall plötsligt arrangören, för att regeringen har fattat
ett visst beslut om listan, finna sig i att inte kunna få
ut det rättmätiga priset.
Det är detta som är knäckfrågan, och om detta har
Göran Magnusson ingenting att säga. Vi säger att
idrottsrörelsen själv förfogar över sina arrangemang,
liksom kulturlivet förfogar över sina. De skall natur-
ligtvis säkerställa att de får så bra betalt och så stor
publik som möjligt. Staten har enligt vår mening
ingen rätt att köra in en kil mellan dem som vill
handla arrangemanget och dem som är ansvariga för
det och ty följande är innehavare av rättigheterna.
Svårare än så, Göran Magnusson, är inte konstitu-
tionsutskottets frågeställning. Jag tycker att det är
synd att Göran Magnusson ägnar detta ett så legärt
intresse.

Anf. 88 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Knäckfrågan i det här replikskiftet är
enligt min mening snarare att Per Unckel ännu inte
vill inse vad det här egentligen handlar om. Det
handlar alltså inte om arrangörens möjligheter eller
rättigheter att upplåta sändningsrättigheter från arran-
gemanget. Det är inte ifrågasatt på något sätt. Det är
ju faktiskt i nästa steg som det här blir aktuellt under
förutsättning att arrangemanget uppfyller de, skulle
jag vilja säga, högt ställda krav som jag redogjorde
för inledningsvis om nationellt intresse och annat.
Sedan finns det en procedur för att se till att man kan
göra det här tillgängligt i allmäntelevisionen.
Och uppenbarligen, Per Unckel, är det så att Mo-
derata samlingspartiet accepterar det här förfarandet
när det gäller arrangemang i utlandet. Man röstar ju
för en lista som innehåller arrangemang i utlandet.
Eller skall man nu ändra ståndpunkt ytterligare en
gång i de här frågorna? Inom parentes kan jag säga att
det väl bara är Socialdemokraterna, Centern och
Miljöpartiet som faktiskt har haft samma ståndpunkt
under den långa diskussionen kring TV-listan. De
flesta andra partier har ju gjort väsentliga positions-
förskjutningar.
Gäller alltså inte de här principerna, som är så hö-
ga och rena i Sverige, de arrangemang som Per
Unckel nu kommer att medverka till att de blir upp-
förda på TV-listan? Gäller inte detta?

Anf. 89 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Göran Magnusson försöker sig på en
liten historieförfalskning när han säger kristdemo-
kraterna släpades in i majoriteten. Han vet mycket väl
att det inte var så. Vi formulerade ett självständigt
motivuttalande. Att detta sedan fick anslutning från
Vänsterpartiet och i andra hand från Moderaterna och
Folkpartiet kan man ju inte kalla för att släpa in krist-
demokraterna i majoriteten. Det hade nämligen blivit
så att hade vi varit ensamma hade det blivit en reser-
vation på den här punkten.
Jag kan hålla med Göran Magnusson om att den
här frågeställningen givetvis handlar om public ser-
vice. Samtidigt blir man ju oroad. Här redovisar Gö-
ran Magnusson en lång rad kriterier som bör gälla för
en sådan här lista. Samtidigt vet jag nu i efterhand att
man i den här processen hade mycket långtgående
planer, där man tydligen hade glömt bort de här krite-
rierna, på detaljerade listor för nationella evenemang,
som alltså inte hade internationell bäring, i Sverige.
Får jag också säga att Göran Magnusson pratar
om förbud mot en lista i Sverige. Det gäller idrottse-
venemangen. Det får man väl kanske också klargöra.
Sedan raljerar Göran Magnusson om receptivitet
och lyhördhet. Så säger han att det hade räckt med
kulturutskottets utlåtande. Men nog är det väl så att
den här reservationen som Socialdemokraterna står
bakom också innebär en positionsförflyttning? Är det
inte så?

Anf. 90 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det var faktiskt inte jag som påstod
att kd hade släpats och dragits in i majoritetsfållan,
utan det var ett citat av Per Unckel. Jag har ju inga
möjligheter att bedöma hur majoriteten har formats
och vilka överläggningar som har skett på den kanten
i den här frågan. Det kanske är att dra det lite för
långt, men jag ansåg att Per Unckel var en trovärdig
uppgiftslämnare om hur majoritetsskapandet gick till,
att kd drogs och släpades in i majoriteten.
När det sedan gäller public service och detaljerade
listor är det klart att man kan fota sin politiska stånd-
punkt på rykten eller andra uppgifter. För min del har
jag använt propositionen och de kriterier som jag har
redovisat här, och det är ju inte Göran Magnussons
kriterier. De hade lika gärna kunnat redovisas av
utskottets ordförande Per Unckel, därför att det är ju
EG-direktivets innehåll på den här punkten. Jag har
lite svårt att förstå att det, när jag som sjunde talare
får ordet här, skall framstå som närmast en nyhet i
debatten att det är dessa kriterier som gäller. Var och
en som har ansvar för saken hade ju faktiskt kunnat
medverka till att reda ut vilka faktiska omständigheter
som gäller på denna punkt.
Det är riktigt, Ingvar Svensson, att vi på ett tidigt
stadium formulerade att en svensk public service-lista
skulle inrättas först om det visade sig att det fanns
behov av en sådan. Det tycker jag är en ganska rimlig
ståndpunkt. Däremot är det ju ljusår från det direkta
förbud som Ingvar Svensson och majoriteten nu
medverkar till.

Anf. 91 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller detta med att släpa
kristdemokraterna - Per Unckel får väl kanske korri-
gera mig på den här punkten - handlade det om åter-
remissen och inte om majoritetsformuleringar. Det
som har skett förhandlingsvägen när det gäller dessa
frågor har skett öppet i utskottet och inte på några
andra plan.
Jag kan bara notera att socialdemokraterna och
övriga reservanter i slutändan visserligen har lagt till
en formulering om att det inte skall ske några ytterli-
gare begränsningar. Men det finns dock en andeme-
ning i reservationen om att innebörden egentligen
skulle vara samma fast inte så låst som den som ma-
joritetsskrivningen utgör.

Anf. 92 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Minoritetstexten handlar ju om att en
TV-lista skall upprättas om det finns behov av en
sådan och att man då också skall beakta olika slag av
konsekvenser. Det som har gjort mig oroad är att kd
släpades in i en majoritet som innebar att man skulle
utfärda ett direkt förbud, alltså mer i linje med det
som Per Unckel och Moderata samlingspartiet står
för, nämligen att här skall marknaden fullt ut råda.
Kenneth Kvist är ju inne på samma linje. Det är den
uppfattning som Per Unckel har redogjort för här
tidigare, och jag förmodar att Ingvar Svensson anslu-
ter sig till den. Att alla skall få titta, men att kostna-
derna skall betalas av dem som tittar förstår jag att
också Ingvar Svensson nu ställer upp på.
Jag vill sedan ställa en fråga till Ingvar Svensson.
Har kristdemokraterna nu beslutat att Inger Davidson
och hennes kollega Dan Kihlström i kd och kulturut-
skottet skall rösta som Ingvar Svensson har bestämt
att de skall göra, eller hur är det på den punkten?

Anf. 93 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vår värderade vice ordförande i kon-
stitutionsutskottet, Göran Magnusson, bekymrar sig
över hur vissa ledamöter mår efter det att de har del-
tagit i interna diskussioner i vissa partier och sedan
övertygats om att komma fram till en för partiet ge-
mensam ståndpunkt. Detta händer i alla partier. Jag
känner flera socialdemokratiska idrottsledare i denna
kammare som har mått riktigt illa över regeringens
förslag om en lista. Jag undrar hur de mår om de
tvingas att rösta efter den socialdemokratiska par-
tilinjen eller om de tillämpar fri röstning.
Vid Vänsterpartiets senaste gruppmöte kom vi
fram till ett fullständigt enhälligt beslut om att ställa
oss bakom utskottsmajoritetens uppfattning. Ingen
anmälde någon avvikande uppfattning.
Men så är ju ibland politikens processer, att vi
diskuterar, lyssnar, tar intryck och argument. Det är
bra när detta sker i politiken. Vi kanske skulle ha en
större öppenhet också i andra frågor.
Göran Magnusson ville vända resonemanget bort
från idrottsrörelsen genom att säga att detta bara är en
fråga mellan sändarföretag, där en liten sändarföreta-
gare som har en begränsad del av tittarna tvingas att
sälja ett arrangemang till public service. Men detta
drabbar ju den som sänder det som skall sändas,
nämligen själva idrottsarrangemanget. Om en arran-
gör skall sälja sitt arrangemang till ett sändarföretag
och sändarföretaget vet att om de tar detta arrange-
mang blir de av med det på en gång, är det klart att de
inte bjuder på arrangemanget. Då får inte idrottsar-
rangören ut någonting.
Vad det i grunden handlar om, vilket är beklagligt
att en folkrörelseman som Göran Magnusson inte ser,
är att det handlar om folkrörelsens självständighet,
nämligen idrottsrörelsens förmåga, ansvar och rätt att
fatta sina egna beslut om den egna verksamheten.

Anf. 94 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstår att Kenneth Kvist anser att
det är bra för folkrörelsen idrotten att man har möj-
ligheter att se till att färre ser arrangemanget än vad
som skulle vara möjligt i allmäntelevisionen. Det är
ju inte på det sättet att ett sändarföretag som köper en
sändningsrätt blir av med sändningsrätten. Det finns
ett system som, under förutsättning att arrangemanget
finns på public service-listan, gör det möjligt att sän-
da det i allmäntelevisionen till marknadspris.
Kenneth Kvists resonemang bygger snarast på att
en arrangör, idrottsarrangör eller annan, skall ha möj-
ligheter att till ett sändarföretag som inte disponerar
allmäntelevisionens sändningskapacitet sälja ett ar-
rangemang till ett högre pris än marknadspris. Är det
så, Kenneth Kvist?

Anf. 95 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det som blir priset, om arrangemang-
et är utsatt för konkurrens vid försäljningen, är mark-
nadspriset. Man säljer enligt definition inte till ett
högre pris än marknadspriset. Men själva poängen
med listan är ju att arrangemangen skall säljas till ett
lägre pris än det som marknaden skulle erbjuda.
Det handlar inte om att det är bra för idrottsrörel-
sen om färre ser arrangemangen. Jag har många
gånger sagt att idrottsrörelsens och dess sponsorers
intresse inte är något annat än att idrotten ses av så
många som möjligt. Detta är idrottsrörelsens önskan.
Detta är inget problem i svensk idrottsrörelse.
Det hela handlar om att det är idrottsrörelsen själv
som äger rätten att förfoga och bestämma över sina
arrangemang, se till att de arrangeras och ansvara för
under vilka omständigheter som de skall spridas till
allmänheten.
En självständig folkrörelse behöver inget för-
myndarskap över sig. Vi måste ha ett förtroende för
att den självständiga folkrörelsen fattar rationella och
kloka beslut som ligger i dess eget intressen. Om en
styrelse eller en ledning för en idrottsorganisation inte
skulle göra det, är det ju idrottsrörelsens medlemmars
sak att byta ut den styrelsen. De behöver inte den typ
av överförmynderi som EU-direktivet i praktiken
gäller, även om det går indirekt via dessa sändarföre-
tag. Vi behöver inte den typen av förmynderi över en
självständig folkrörelse som idrottsrörelsen i Sverige.
Det är därför som vi motsätter oss tanken på en lista.

Anf. 96 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Låt mig till en början säga att jag inte
har sett till någon TV-lista från regeringen att förfasa
sig över. Kenneth Kvist refererade till det i ett tidiga-
re inlägg. Jag har inte sett till någon sådan lista, och
jag tror inte att någon annan heller har sett till en
sådan lista att förfasa sig över.
Jag håller med Kenneth Kvist om att folkrörelser-
na, och inte bara idrotten utan även andra, har stor
betydelse, är viktiga och skall ges goda förutsättning-
ar att arbeta. Det finns i huvudsak ingen anledning
bakåt i tiden att hysa någon oro över den här frågan.
Det som man i och för sig skulle kunna befara, har
inte inträffat.
Socialdemokraterna ser på vad som kan hända
framåt i den här frågan med den tekniska utveckling
som sker och med den starka kommersialisering som
sker av elitidrotten. Det är utan tvekan så att man
köper upp sändningsrättigheter för att kommersialise-
ra detta på ett sätt som inte ligger i public service-
intresset. Det är väl där som detta skär sig något,
Kenneth Kvist. Vänsterpartiet och Socialdemokrater-
na brukar ju i andra sammanhang gemensamt slå vakt
om public service-intresset. Men här är det uppenbar-
ligen så att Kenneth Kvist och Vänsterpartiet inte vill
se den möjlighet till förbättrad public service som
detta EU-direktiv ger. Det är möjligen just detta att
det är ett EU-direktiv som gör att sikten skyms för
Kenneth Kvist och andra vänsterpartister.
Det gäller framför allt att se framåt. Vad kommer
att hända? Varför skall regeringen inte få en möjlig-
het att se till att viktiga arrangemang kan sändas i
allmäntelevisionen om det uppstår behov?

Anf. 97 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Fria medier är en av demokratins bä-
rande grundvalar. Det är det fria ordet, den spännande
och spänstiga debatten, den kritiska granskningen av
olika företeelser i samhället, granskandet av makten
och också granskandet av den politiska makten i fria
medier som avgör hur demokratin skall fungera.
Detta är därmed av avgörande betydelse för vårt
svenska samhälle.
Om vi skall säkra en fullödig kritisk granskning
av den politiska makten får vi inte bygga upp bind-
ningar och beroenden i regelverket som riskerar att
granskningen och genomlysningen försämras och att
informationen till medborgarna om vad makten, ock-
så den politiska makten, har för sig inte blir så god.
Därför är debatten om fria medier så viktig och nöd-
vändig. Därför behöver den föras ofta i riksdagen och
i andra politiska organ.
Fru talman! Därför är den utveckling som vi har
sett sedan valet 1994 också så oroande. Vi har kunnat
konstatera att regeringen använt så gott som varje
möjlighet att styra och reglera framför allt etermedi-
erna för att på olika sätt skapa beroendeförhållanden.
Signalen har varit tydlig. Det är lydiga och anpassliga
medier som är goda medier i Marita Ulvskogs Sveri-
ge. Det är lydiga och anpassliga medier som får till-
stånd att sända i radio och TV. Det är lydiga och
anpassliga medier som kan räkna med att behålla sina
tillstånd. Det är lätt att räkna upp exempel på hur det
har fungerat.
Direkt efter valet 1994 lade man fram förslaget
om den s.k. stopplagen, en lag som förbjuder nya
radiostationer, en lag som förbjuder nya arbetsplatser
inom radion och som förbjuder nya fria röster i etern.
Vi borgerliga lyckade skjuta upp stopplagen ett år,
men den trädde i kraft 1995. Under tiden kunde 24
nya radiostationer öppna. Dessa 24 radiostationer
hade varit tysta i dag om Socialdemokraterna fått sin
vilja igenom.
Utredningen om den privata lokalradion föreslog
att en tredjedel av de privata lokalradiostationerna
skulle avvecklas. Den föreslog att det var politiska
skönhetstävlingar som skulle avgöra vilka som skulle
få tillstånd. Programföretagen skulle redovisa pro-
gramförklaringar som de skulle vara tvungna att hålla
sig till för att vara säkra på att få behålla sina till-
stånd. Varje ändring i programförklaringen och varje
ändring av ägandet kunde riskera att tillstånden drogs
in eller inte förnyades. Efter en massiv juridisk kritik
av utredningens förslag tvingades regeringen att kasta
det i papperskorgen där det såväl hörde hemma.
Sedan har vi fått ytterligare en ny utredning om
lokalradion som föreslår begränsade tillståndsperio-
der, återigen skönhetstävlingar, och som också den
bygger upp ett starkt politisk beroende för de olika
radiostationerna.
I hanteringen av den digitala radion har resultatet
av Marita Ulvskogs och Socialdemokraternas politik
blivit ingenting. Det som skulle ha kunnat bli en
mängd nya spännande radiostationer har blivit ingen-
ting därför att ingen av de privata kommersiella sta-
tionerna har velat eller vågat ställa upp på de villkor
som Marita Ulvskog ställt upp.
När det gäller digital-TV i marknätet har den po-
litiska skönhetstävlingen avgjort vilka program och
vilka bolag som skulle få vara med och sända. Även
dessa bolag tvingas att hålla sig till en i förväg läm-
nad programförklaring. De tvingas in till de statliga
monopolbolagen som kan bygga upp ett omfattande
register över vilka kanaler folk tittar på. Staten gör
långtgående regleringar i tillstånden.
Budskapet är att det är det politiskt korrekta som
har möjlighet att få tala i etern. Vill man ha tillstånd
skall man passa in i den politiska mallen. Det är rege-
ring och riksdag som bestämmer vad som är mång-
fald, inte tittaren eller lyssnaren.
Men vill vi ha ett system där den politiska makten
granskas kritiskt så måste vi ha ett system där vi
minskar beroendet av den politiska makten. Vi måste
ställa oss frågan: Hur mycket vågar medierna granska
och kritisera den som har makten att klippa av livli-
nan för samma medier?
Jag skulle vilja fråga Kenth Högström: Var vill
Kenth Högström och hans parti dra gränsen för sta-
tens styrning av etermedierna? Ser Kenth Högström
några som helst risker med dagens system, där medi-
erna görs beroende av ministrars och politikers god-
tycke? Detta är den stora och viktiga frågan.
Sedan finns det en annan mindre fråga, men också
den är viktig, och det är en fråga om mediernas ut-
veckling. En stark politisk reglering hindrar framväx-
andet av en spännande framtidsbransch. Jämför den
privata lokalradion, där 80 nya företag och över 2 000
nya jobb skapades med hjälp av en framsynt reglering
av den borgerliga regeringen 1991-1994, med den
digitala radion, där ingenting har hänt. Jämför också
med digital-TV, där få kommersiella aktörer ännu har
startat sändningar och där man har ett regelverk som
hindrar och försvårar och minskar möjligheterna att
starta nya och spännande program och som därmed
också hindrar möjligheterna till nya röster i etern, nya
spännande kritiskt granskande röster, röster som
också vågar granska den politiska makten.
Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 1.

Anf. 98 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande 23
betitlat Massmediefrågor handlar ju som ni har hört
här inte bara om den här TV-listan, även om den
debatten tog en mycket stor del av den anslagna tiden
i anspråk. Betänkandet handlar också om, som man
kunde förstå av Ola Karlssons anförande, andra
massmediefrågor, t.ex. den digitala TV:n, den digitala
radion, principer för medieägande, närradions re-
striktioner, mediestöd, avkodningsutrustning och
mycket annat.
Betänkandet är därvidlag ett svar på ett tiotal mo-
tioner från den allmänna motionstiden och bärs i
dessa avseenden upp av en bred utskottsmajoritet.
Till betänkandet är åtta reservationer och ett sär-
skilt yttrande fogade som alltså inte hänger samman
med TV-listan. Jag vill därför redan på detta stadium
yrka bifall till hemställan i betänkandet i de delar som
handlar om annat än TV-listan och därmed avslag på
reservation 3 under mom. 3, reservation 4 under
mom. 5, reservation 5 under mom. 6, reservation 6
under mom. 6, reservation 7 under mom. 7, reserva-
tion 8 under mom. 8, reservation 9 under mom. 10
och reservation 10 under mom. 14.
Men jag tillåter mig att börja bakifrån med en
kommentar till Miljöpartiets särskilda yttrande om
förbud mot viss avkodningsutrustning. Jag är i likhet
med miljöpartisterna och många andra i utskottet
bekymrad över det som vi har fått ta del av via de
uppvaktande organisationerna STOP och SAMI,
nämligen att ett stort, betydande och för kulturen
väsentligt inkomstbortfall kan redovisas. Närmare
800 miljoner anser man sig förlora på att alltför
många enskilda och kommersiella aktörer avkodar
parabolsändningar. Det är naturligtvis inte någon
rimlig ståndpunkt att försvara en sådan ordning, utan
här måste Sveriges riksdag och regering reagera.
Därför har vi i utskottet tagit del av de initiativ som
nu förekommer i EU om att försöka få till stånd en
annan och skärpt lagstiftning när det gäller förbud
mot avkodningsutrustning och förbud mot avkod-
ningsutrustare och andra som försöker ta bort in-
komster för det kulturella livet. Vi är i princip över-
ens om att detta måste ses över. Vi är rörande överens
om att den nuvarande lagstiftningen synes vara otill-
räcklig, och vi är väldigt intresserade av att ta del av
de lagstiftningsförsök med skärpt lagstiftning som nu
har introducerats i våra grannländer, exempelvis i
Norge.
När Miljöpartiet nu har ett särskilt yttrande om
detta och vi ändå inte går Miljöpartiets motion helt
till mötes, beror det på att vi i grunden är rörande
överens och att vi hoppas att regeringen nu kommer
tillbaka till riksdagen med en översyn av denna fråga.
Därutöver tänkte jag uppehålla mig vid den gans-
ka djupa klyfta som har blottlagts mellan utskotts-
majoritetens ståndpunkt och den moderata stånd-
punkten, eller möjligen den nyliberala ståndpunkten.
Flertalet av dessa reservationer är nämligen Modera-
ternas egna. Det är endast två av reservationerna som
även andra partier står bakom. En reservation är folk-
partistisk, men den innehåller också en nyliberal
ståndpunkt, nämligen att man hela tiden sätter det
enskilda initiativet och marknadens överlägsenhet i
motsatsställning till det offentliga. Man kallar det
allmänna och det offentliga initiativet för politiskt
godtycke. Alltså är godtyckets raka motsats betal-
ningsvilja, betalningskraft och marknadsaktivitet.
Och jag undrar om det i någon svensk ordlista finns
en sådan association av motsatsen till godtycke.
I flera av de väckta motionerna från Moderaterna
och från Folkpartiet säger man att det politiska god-
tycket är den socialdemokratiska ståndpunkten och är
det som utskottsmajoriteten nästan lurat svenska
folket med, medan den raka motsatsen är marknaden
och dess enskilda aktörer.
Digital-TV, digitalradio och lokalradio är samtliga
exempel på medier som Moderaterna menar skall
auktioneras ut till högstbjudande. Och endast genom
detta auktionsförfarande, antingen på Bukowskis eller
på Stockholms Auktionskammare, kan man garantera
kvaliteten, friheten och oberoendet. Jag undrar om
Moderaterna egentligen har tänkt igenom denna
ståndpunkt.
Jag vill påminna Moderaterna, och särskilt Ola
Karlsson eftersom han är talesman för den moderata
ståndpunkten, om den historia som finns bakom väl-
digt många kommunikationsföretag i vårt land och i
andra länder.
Saker och ting har ofta börjat med en enskild akti-
vitet, en enskild entreprenör, ett lokalt initiativ. Så var
det med järnvägarna, så var det med posten, telegra-
fen och rader av andra kommunikationssystem. Men
det blev fart och kraft först när det allmänna i någon
mening engagerade sig i utbyggnaden. Det var långt
före ismernas tid, socialismen och liberalismen.
Vi kan gå tillbaka till den tid då riket Sverige
styrdes av Axel Oxenstierna, som mitt under ett brin-
nande trettioårigt krig år 1636 skapade en poststadga i
det här landet. Det var då vi fick våra lokala post-
mästare som med kraft och auktoritet kunde organise-
ra postdistributionen för hela landet. Det kallades inte
då för monopolistiskt eller socialistiskt utan som
möjligen ett sätt för konungen att få större grepp över
Sverige och kanske också få in lite mer skatter till
kriget. Det var ingen som protesterade mot att det
allmänna lade sig i. Man tyckte att det var bra att det
systemet utvecklades.
Så här var det med telegrafen och den privata tele-
foni som sedermera inkapslades i någonting som så
småningom kom att heta Televerket.
Jag skulle vilja be Ola Karlsson fundera över vad
Internet, det nya, spännande, stora kommunikations-
system som vi alla i dag använder hade blivit om inte
det statliga Pentagon hade beställt ett robust datanät.
Hur hade systemet kunnat byggas ut om inte univer-
siteten i USA, både privata och statliga om vartannat,
hade begärt att få vara med i den utveckling som
Pentagon plöjde mark för? Hur hade Internet utveck-
lats om inte CERN, dvs. sammanslutningen av stater,
skapat de protokoll som gör att datorer kan tala med
varandra?
Det är naturligtvis så att enskilt entreprenörskap
och enskild aktivitet ibland mår väldigt bra av att det
allmänna blandar sig i, fastlägger regler, gör beställ-
ningar, skapar lagar, målsättningar. Det är inte att
blanda sig i och stoppa utvecklingen, utan ofta snarast
motsatsen. Man påskyndar en utveckling så att hela
landet kan ta del av en godartad utveckling.
Så här är det också med digital-TV. Den här riks-
dagen beställde för knappt två år sedan en utbyggnad
av den digitala televisionstekniken så att den skulle
kunna gälla i hela landet. Man valde så småningom
det marknära nät som i dag används vid analog distri-
bution. Det var en bred majoritet i denna riksdag som
uppenbarligen tyckte så. 99,8 % av svenska folket
skulle kunna nås av den nya tekniken med större
bildskärpa, hög kvalitet och ett mångfasetterat an-
vändningsområde. Är det politiskt godtycke att man
banar väg för en möjlighet för hela vårt land att ta del
av ny teknik? Vad skulle alternativet ha varit, Ola
Karlsson? Kan Ola Karlsson ge ett besked på den
punkten? På vilket sätt hade godtycket därmed un-
danröjts?
Nej, det finns många exempel från vår historia
som tyder på att det allmänna skall ligga om inte först
i kön för olika äventyr så kanske i andra hand och i
vart fall ploga väg för starka entreprenörsaktiviteter.
Det är först då den nationella hopknytningen kan ske.
Internet är ett utomordentligt belysande och bra ex-
empel på att det allmänna, det offentliga, det statliga,
de politiska beslutsfattarna har blandat sig i och ska-
pat regelsystem som i dag gynnar en hel värld.
Jag uppehöll mig således bara vid den ideologiska
principiella skillnaden mellan den moderata nylibe-
rala ståndpunkten och utskottsmajoritetens, inte vid
de olika delprogrammen och de olika motionerna.
Dem kan vi i och för sig debattera i replikskiftet.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets majoritets-
förslag i betänkandet.

Anf. 99 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Många argument har jag hört för en
stark politisk styrning av radio och TV, men jag tror
att det är först i dag som jag har fått möta Axel Oxen-
stierna och 1636 års poststadga. Jag kanske skall
förvåna Kenth Högström genom att säga att jag inte
är motståndare till statligt agerande inom radio och
TV. Jag tycker att staten har en uppgift att sätta upp
regler för public service-uppdraget i Sveriges Televi-
sion och Sveriges Radio. Jag tycker att staten har en
uppgift att se till att fördelningen av frekvenser fun-
gerar och att Post- och telestyrelsen tar fram nya
frekvenser. Men det är inte detsamma som att jag
tycker att staten skall avgöra innehållet i varje pro-
gram eller kanal.
Internet är ett bra exempel, låt vara att staten i
form av Pentagon startade det. Men hur skulle det ha
fortsatt om vi hade haft en stopplag som förbjöd nya
webbsidor, som för lokalradion? Hur många hade fått
starta egna nya webbsidor om man var tvungen att
lämna en programförklaring till staten och få den
godkänd före publicering av varje ny webbsida?
Det Kenth Högström och majoriteten argumente-
rar för är en situation där staten reglerar varje pro-
grambolag och varje kanal, inte ett begränsat statligt
uppdrag som skulle kunna driva tekniken, utan den
allsmäktiga politiska hand som styr och reglerar det
mesta.

Anf. 100 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Först en sak som Ola Karlsson tog
upp i sitt förra inlägg och som jag glömde av att
kommentera. Det var hans syn på den lokala och, som
han säger, fria radion, den som hade skapat 80 nya
företag, som går en spännande tid till mötes och som
dessutom har tillfört etern nya kritiska röster.
Jag är en stor lyssnare av radio, eftersom jag kör
många mil i bil och ofta lyssnar på radio, även lokal-
radio. Några kritiska röster har jag väl knappast upp-
fattat i denna mångfasetterade lokalradio - mångfa-
setterad bara i Stockholm för resten. Det är bara här
det finns tillräckligt utbud, resten av landet har fyra
kanaler: Megapol, Radio Rix, NRJ plus ytterligare
någon. Det är riksnät, det är inte längre 80 nya fristå-
ende företag, utan det är fyra rikssamverkande kedjor
av bulvanföretag till dagstidningar. Det är vad de är. I
det läge där man frångick alla de kriterier som var
uppställda för det här auktionsförfarandet var det
naturligt att införa en stopplag och hitta nya kriterier
så att vi verkligen får nya friska lokala etermedier.
Jag är en stor och varm tillskyndare av detta, liksom
mitt parti är, men då skall det vara lokala etermedier
som är fria från riksnät och som kan tillföra etern
någonting nytt. Det kan man inte påstå att vissa av
rikskedjorna i lokalradion har gjort.

Anf. 101 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har alldeles väl förstått att Kenth
Högström vill reglera innehållet i varje ny lokalradio-
station, att det är politiker av Kenth Högströms typ
som skall få avgöra vilka som skall få de nya sänd-
ningstillstånden.
Den avgörande och viktiga frågan är hur vi byg-
ger upp ett regelverk som inte gör medierna rädda för
och beroende av den politiska makten. Risken är
uppenbar för att man blir beroende av statsrådens och
politikernas godtycke. För att man skall få behålla
sändningstillståndet, för att man skall få det förlängt
eller för att få ett nytt sändningstillstånd kommer man
att vara anpasslig och inte göra granskningen så nog-
grant och så kritiskt som man annars skulle göra.
Det vi behöver i Sverige är många röster, friståen-
de från varandra och från den politiska makten - detta
för att våga granska den kritiskt, för att våga granska
Kenth Högström, Ola Karlsson och alla andra i riks-
dagen och i regeringen. Vi behöver inte ett system där
det är den politiska makten som avgör vilka som skall
få granska oss. Vi behöver friare medier.

Anf. 102 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Huruvida Ola Karlsson eller jag vid
något tillfälle i våra liv skall reglera och styra framti-
da medier överlåter jag naturligtvis åt framtiden att
utvisa. Det är i varje fall inte jag, snarare Ola Karls-
son som själv sitter med i Digital-TV-kommittén och
har möjlighet att påverka innehållet.
Men regleringen är ju inte till för att strypa den
kritiska granskningen av den politiska makten. Regle-
ringen är ju till för att ange vissa kvalitetskrav när det
gäller det som skall sändas i ett begränsat eterme-
dieutrymme. Etermediet är inte totalt fritt. Samhället
tillhandahåller frekvenser, och en viss kvalitet skall
känneteckna det som sänds, det tror jag att alla är
överens om, t.o.m. djupt i det moderata samlingspar-
tiet.
Våren 1982 befann jag mig i Frankrike efter
François Mitterands tillträde som fransk socialistisk
president. Jag såg de jublande ungdomsmassorna som
tog emot hälsningen från den socialistiska regeringen
om att radio och TV nu skulle släppas fria. Det var
fritt fram för lokalradion att startas, fritt från den
franska, statliga, nästan monopolistiska censuren.
Jag är en varm anhängare av fria medier som
kontrollerar den politiska makten liksom andra
maktcentrum. Det skulle aldrig falla mig in att ens
fundera i de termer som Ola Karlsson påstår att jag
skulle kunna göra.
Men det finns alltid någonting som säger mig att
det allmänna skall ställa krav på dem som utnyttjar
sin fria röst. Därför kommer det också framdeles att
vara möjligt för Sveriges riksdag att ställa vissa kva-
litetskrav.

Anf. 103 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Just nu pågår ett seminarium i andra-
kammarsalen om demokrati och medier. Syftet med
det seminariet är att belysa mediers ansvar för ökad
yttrandefrihet och utveckling på ländernas egna vill-
kor.
En av de frågor som togs upp flera gånger var den
rörliga bildens makt och den bild av verkligheten som
den förmedlar, hur hela vår världsuppfattning påver-
kas av det som vi ser. Om vi hela tiden matas med
bilder av våld, brand, bomber, mord, förtryck och
våldtäkter påverkar det självfallet din världsuppfatt-
ning på kort sikt, kanske också på lång sikt.
Motkrafter finns: kultur- och naturreportage från
hela världen som visar människan som en del av det
demokratiska samhället. Det ger oss en annan verk-
lighet om än i försumbart små doser, en verklighet
som är större och som existerar samtidigt. Vi talar här
om komplementära sanningar.
Frågan ställdes av flera seminariedeltagare: Var-
för tillåts hemskheterna att dominera när ingen
egentligen tycks vilja det? Ja, det finns ju en avstäng-
ningsknapp, är det lätt att kontra med, och så är de-
batten om problematiserandet avfärdad - så enkelt.
Från Miljöpartiet har vi vid ett flertal tillfällen
ställt krav på ställningstagande i en fråga som vi
kallar för konsumentmakt, att jag själv som TV-
innehavare bättre skall kunna veta, innan jag drabbas
av ett utbud, vad det utbudet innehåller. Det rör sig
om en varudeklaration helt enkelt som kräver kod-
ning. I Kanada arbetas det med den här frågan, precis
som i USA.
Inom EU har parlamentet väckt frågan, och kom-
missionen arbetar med den. Men Sveriges riksdag har
ännu inte uttalat något eget ställningstagande, annat
än att vi avvaktar EU:s besked. Det är pinsamt, tycker
jag. På det pågående seminariet efterlyste man poli-
tiskt agerande och politisk kraft.
Riksdagen borde här vara pådrivande utifrån bar-
nens bästa.
I EG:s TV-direktiv sägs att det skall tas fram reg-
ler om att alla program skall kodas som kan vara
skadliga för minderåriga. Föräldrar skall ha möjlighet
att spärra vissa typer av program. Det är bra, men det
är ju EU-parlamentet som driver på, inte Sveriges
riksdag. Jag tycker att det är ett svaghetstecken. Det
är från den här kammaren som kraften skall komma,
den kraft som ger våra svenska EU-förhandlare råg i
ryggen.
Så några ord om olovlig piratkopiering, som i dag
är en omfattande verksamhet. Det finns uppemot 200
kort ute på marknaden. I och med pågående övergång
från analoga sändningar till digitala sändningar kan vi
misstänka att kopieringen kommer att öka. Mot denna
bakgrund förefaller det helt orimligt - för att inte säga
sinnessvagt - att även fortsättningsvis ha samma
straffsats för professionell privatkopiering som för
snatteri. Så är det i dag, och därför behöver ingen
fundera över varför anmälningarna mera sällan leder
till dom. Med så låga straffsatser kan inte ett överbe-
lastat rättsväsende prioritera den här typen av brott.
I Sverige i dag går vi miste om ca 1 miljard kro-
nor beroende på pågående brottslighet, pengar som
upphovsmän och TV-kanaler blir bestulna på. Jag
talar om pengar som musiker, författare, skådespela-
re, kompositörer och kanaler annars skulle få.
Kära ledamöter! För att ni skall få en liten upp-
fattning om vad 1 miljard är värd i kultursamman-
hang kan jag påminna om att hela den statliga kultur-
budgeten ligger på 4,7 miljarder. Vi talar här om ett
svinn på nästan en fjärdedel av denna budget.
De som i dag köper piratkort är mycket medvetna
om att det inte är olagligt att inneha ett sådant kort.
Vore innehav förbjudet skulle många s.k. vanliga
människor avhålla sig från att beställa kortet från
Internet.
Därför är en kriminalisering av innehav nödvän-
dig i preventivt syfte, precis som en höjd straffsats.
Utskottet är enigt i omdömet att lagstiftningen måste
skärpas. Jag utgår ifrån att regeringen nu tar ett
krafttag för att vi skall kunna minimera denna pågå-
ende lukrativa brottslighet så att pengarna framöver
hamnar i rätt ficka.

Anf. 104 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Ewa Larsson och jag är helt överens
på den senaste punkten. Jag hoppas att hon lyssnade
på mitt förra anförande. Vi är överens om att vi skall
försöka påverka regeringen att påskynda EG-
direktivets tillämpning. Vi är också överens om att
försöka att skydda kultursektorn och försöka att tillfö-
ra pengar till densamma.
Men när det gäller Ewa Larssons inledande anfö-
rande, som handlade om möjligheten för svenska TV-
tittare att skydda sig mot allehanda skräp, våld och
annat som vissa TV-kanaler introducerar, har många
hänvisningar gjorts till de s.k. V-chipsen, eller control
view-chips, en teknik som Kanada har försökt att
utveckla.
Jag har nyss tagit del av en EG-rapport Parental
Control of Television Broadcasting. The Final Re-
port. I den rapporten står det att den amerikanska och
kanadensiska V-chipstekniken inte fungerar i Europa.
Enbart tekniska medel är inte heller tillräckliga för att
uppfylla kravet på att barn skall skyddas från olämp-
liga TV-program. Däremot ger digitaltekniken så
småningom mycket större möjligheter att skydda från
olika typer av oönskade program. Man ger alltså
föräldrarna större möjligheter att sätta stopp för oöns-
kade TV-program, om bara den nya digitala tekniken
tillåts att utvecklas.
Därför säger jag till dig Ewa Larsson som vi sade
i utskottet, nämligen att vi är i princip överens om
målsättningarna. Vi väntar på en utvärdering av den
nya tekniken, och jag hoppas att regeringen så fort det
går tar hem de nya tekniska landvinningarna från dem
som arbetar med detta i EG.

Anf. 105 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag vill inte att vi bara skall avvakta,
utan vi måste driva på från svensk sida. Självklart
skall vi utveckla relevant teknik. Vi skall inte ut-
veckla en teknik som inte fungerar. Det viktiga är att
vi är medvetna om att det inte går att skydda barn
från t.ex. det som jag drabbades av i riksdagen i förra
veckan - ett erbjudande om att köpa live sex från
avklädda, onanerande kvinnor. Satellitsändningen
hade så att säga trillat in där det förut fanns nyhets-
sändningar. Om jag hade haft tillgång till någon form
av filter och kunnat programmera in att porr inte
skulle sändas på min TV, hade detta inte varit möj-
ligt.
Det håller inte att säga som moderaterna länge har
sagt, att det finns en avstängningsknapp och att för-
äldrarna är ansvariga. Du vet inte som förälder var
någonstans detta kan trilla in.

Anf. 106 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Oavsett teknisk lösning kommer vi
aldrig ifrån ett eget ansvar - ett föräldraansvar, ett
personligt ansvar och ett ansvar som skall läggas på
TV-producenterna och TV-distributörerna. I EU-
rapporten står också att inget klassificeringssystem
kan ersätta TV-företagens ansvar, som bör behållas
på nuvarande nivå när det gäller sändningstider,
märkning och varningar. Man har alltså möjlighet att
ställa krav på märkning och programförklaring om
vilka program som sändas skall.
Någon kanske oroar sig över att man ställer såda-
na kvalitetskrav på sändande TV-företag - jag vänder
mig nu till Ola Karlsson. Det gör man uppenbarligen i
EU och även i Kanada och på andra ställen. Det är
inget ovanligt eller onaturligt. Det är bra att man kan
göra det, som en del av de fria mediernas utveckling.
Det är endast så de kan förbli fria.

Anf. 107 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Självklart skall vi ställa krav på satel-
litkanaler, precis som vi gör på våra digitala, mark-
sända kanaler. Men vi måste veta vilket avsändarlan-
det är. Det är inte alltid så lätt när programmen inte
sänds från Sverige.
Märkning är bra. Men vi måste komma ihåg att
porr är den fjärde största marknaden, där man har
mycket pengar. Porrsändningar trillar in lite här och
där. Det kan du inte skydda dig mot som förälder, lika
lite som jag som riksdagsledamot kan skydda mig
mot det. Därför räcker det inte att säga att föräldrar
har ansvar. Vi måste också få andra medel för att
kunna skydda oss.
Det är bra att ett enigt utskott vill påskynda rege-
ringens arbete med att ta fram relevant lagstiftning
mot privatkopiering. Min fråga är om regeringen
också vågar kriminalisera innehav.

Anf. 108 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Som Ewa Larsson förstår represente-
rar jag inte regeringen. Jag kan möjligen framföra
min ståndpunkt till regeringen, och det har jag nyss
gjort. Jag tycker att man skall specialstudera det
norska exemplet vad gäller kriminalisering av inne-
hav. Jag inser att det finns ett juridiskt problem, ett
kontrollproblem, ett polisiärt problem. Det finns kan-
ske problem med eventuella åtal och domstolsbe-
handling i samband med den typen av kriminalise-
ring. Men eftersom det finns andra länder i vår demo-
kratiska omvärld som har infört en sådan regel tycker
jag att man skall pröva det noga. Det har jag framfört
till regeringen. Det sade jag i utskottet. Jag har ingen
anledning att ändra på det. På den punkten är Ewa
Larsson och jag troligen helt överens.
Det står i rapporten att den nya tekniken med filter
i någon form kan ges ökad möjlighet att fungera via
en tidig varudeklaration av program. Det kan ge oss
möjlighet att skydda oss mot pornografi och framför
allt de oerhörda våldsscener som vissa TV-företag
frossar i. TV-företagen tror att det finns pengar att
tjäna på reklamen runtomkring. Jag kan inte den
tekniken, och det är inte många andra som kan heller.
Men de som följer frågorna noga säger att det finns
brister både hos det kanadensiska V-chipset och den
teknik som nu håller på att utvecklas i Europa. Ytterst
kommer vi aldrig ifrån det ansvar vi själva har, som
föräldrar och vuxna medmänniskor. Det ansvaret kan
vi aldrig helt överlåta till tekniska lösningar.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)

6 § Ekonomisk brottslighet

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU9
Ekonomisk brottslighet (skr. 1998/99:25)

Anf. 109 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Ekobrotten blir allt grövre. Under för-
ra veckan presenterade organisationen Samverkan
mot ekonomisk brottslighet en omfattande rapport om
den ekonomiska brottsligheten i Stockholms län.
Rapporten konstaterar att Sveriges huvudstad har
blivit centrum för internationella ligor. Ligornas me-
toder blir allt grövre. Aktörerna har förändrats. Brot-
ten blir allt grövre. Under 1980-talet rörde det sig
framför allt om skalbolagsaffärer och momsfusk. I
dag anses det oerhört lönsamt att ägna sig åt sprit,
knark och guld. Enligt poliser och åklagare är brotts-
lingarna grovt kriminella personer som är mycket
våldsbenägna.
Mycket av den traditionella ekonomiska brottslig-
heten är dock kvar. I den tidigare refererade rapporten
har bl.a. städ-, flytt- och byggbranschen granskats.
Inom samtliga områden saknas ordentlig redovisning
i form av kontrolluppgifter till skattemyndigheten och
redovisning av moms. Man använder sig av underle-
verantörer, som i sin tur använder andra underleve-
rantörer.
Åklagare vid Ekobrottsmyndigheten säger att en
stor del av arbetskraften är svart. Man använder s.k.
målvakter och skickar luftfakturor mellan olika före-
tag. Allt är mycket svårt att kontrollera för våra myn-
digheter. Momsbedrägerierna dränerar samhället på
stora pengar, säger åklagaren vidare.
Nu till skrivelsen. Vänsterpartiet instämmer i stora
delar i regeringens bedömning, som redovisas i skri-
velsen. Vi har trots detta några kritiska synpunkter.
Hanteringen av miljöbrott har hitintills varit dålig.
Ett samlat och genomgripande grepp är därför nöd-
vändigt. Det har förekommit allvarliga brister i alla
led vid hanteringen av miljöbrott. Endast ett litet antal
miljöbrott har anmälts. De flesta har sedan avskrivits
av polis och åklagare. Endast ett fåtal fall har resulte-
rat i fällande domar, trots att uppenbara miljöbrott har
begåtts. De straff som utdömts har, enligt vår mening,
dessutom varit milda.
I skrivelsen konstaterar regeringen att miljöbrotts-
bekämpning skall vara en prioriterad verksamhet för
polis och åklagare. Medel för att uppnå detta är bl.a.
skärpt lagstiftning, bättre samordning och samarbete,
kompetenshöjning och en effektivare organisation.
I Riksåklagarens miljöbrottsutredning föreslås att
miljömålen skall handläggas av ett begränsat antal
åklagare och poliser med specialistkompetens. Sär-
skilda tjänster för miljöåklagare och poliser föreslås
inrättas. Vidare föreslår Riksåklagaren att en särskild
enhet inrättas vid Ekobrottsmyndigheten, som har till
uppgift att stödja den lokala miljöbrottsbekämpning-
en. Vänsterpartiet tycker att detta låter förnuftigt, och
vi hoppas att det också genomförs.
I min inledning nämnde jag organisationen SA-
MEB, Samverkan mot ekonomisk brottslighet. Jag
har precis tagit del av en sammanfattning av en om-
fattande rapport om den ekonomiska brottsligheten i
Stockholm.
Det har ju genom myndigheternas samlade erfa-
renheter visat sig att det inom vissa branscher före-
kommer ekonomiska oegentligheter i stor skala. Des-
sa branscher är i första hand städ, bygg, restaurang
och taxi.
Nu till några exempel. Det finns i dag ingen skyl-
dighet för rörelseidkare inom kontanthandeln och
restaurangbranschen att stämpla in försäljningen på
kassaapparater. Bokföringslagen anger endast att det
för varje affärshändelse skall finnas en verifikation.
Nu föreslås att alla näringsidkare inom kontanthan-
deln måste registrera all försäljning i typgodkända
kassaregister. För närvarande bereds ett sådant för-
slag inom Justitiedepartementet. Jag hoppas att detta
viktiga förslag genomförs.
I detta betänkande har vi i Vänsterpartiet en reser-
vation, reservation 5 om identitetskontroll, som jag
vill yrka bifall till. Vi anser att skattemyndighetens
revisorer bör ges rätt att utföra identitetskontroller vid
revisioner och andra kontroller hos arbetsgivare.
Detta tror vi skulle vara speciellt effektivt inom bygg-
och restaurangbranscherna.
Om det exempelvis vid kontrollen konstaterades
att det fanns avvikelser mellan arbetande personal
och de aktuella arbetsgivaruppgifterna skulle man
t.ex. dra in restaurangens tillstånd att servera alkohol.
I SAMEB:s rapport föreslås något liknande.
Enligt alkohollagen skall tillståndshavaren anmäla
serveringsansvarig personal till kommunen. SAMEB
föreslår ett tillägg till denna bestämmelse som skulle
innebära att tillståndshavaren åläggs att anmäla all
anställd personal till kommunen. För skattemyndig-
heterna innebär detta att man, i de fall man ämnar
företa en revision mot en restaurang, kan vända sig
till kommunen och begära att få ut listorna.
Avslutningsvis yrkar jag alltså bifall till reserva-
tion 5.

Anf. 110 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Större delen av det här betänkandet
handlar om bekämpning av miljöbrott, och det är vad
jag kommer att uppehålla mig vid.
Vi kristdemokrater har under många år yrkat att
en särskild ekobrottsmyndighet skall inrättas för att
hantera den avancerade ekonomiska brottsligheten.
Därför såg vi med tillfredsställelse på att en myndig-
het inom åklagarväsendet med särskilda uppgifter att
samordna och utveckla bekämpningen av ekonomisk
brottslighet inrättades den 1 januari 1998. Vi menar
att all allvarlig ekonomisk brottslighet, innefattande
också grova miljöbrott, kräver operativa insatser av
sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighets-
struktur och ledning är nödvändigt.
Vi har tidigare motionerat om vikten av att miljö-
brott ses som en del av den ekonomiska brottsligheten
eftersom de har samma karaktär som traditionell
ekonomisk brottslighet, på så sätt att brottet begås i
näringsverksamhet och utgör ett utpräglat vinnings-
brott. Bekämpandet av miljöbrott kräver utpräglad
kompetens och en avancerad organisationsstruktur.
Därför ser vi det som naturligt att Ekobrottsmyndig-
heten också skall handlägga ärenden som rör miljö-
brott.
I december 1997 fick Riksåklagaren i uppdrag av
regeringen att utarbeta förslag till effektivare utred-
ning av miljöbrott. Ett av uppdragets direktiv var att
Ekobrottsmyndigheten skulle ha en central roll när
det gäller att utreda brott mot miljön. Ett år senare, i
december 1998, överlämnade Riksåklagaren sin ut-
redning till regeringen. Nu lär ärendet beredas vidare
inom Justitiedepartementet.
I den text i det nu aktuella betänkandet som
handlar om miljöbrottsbekämpning refereras bl.a.
flera av regeringens anmärkningsvärda och allvarliga
konstateranden när det gäller brister i miljöbrottsbe-
kämpningen. Sålunda sägs t.ex. att det i dag inte finns
något samlat grepp om bekämpningen av miljöbrott
och att det inom polisen och åklagarväsendet finns
bristande kunskaper när det gäller miljörätt och miljö-
frågor. Vidare sägs det att den kompetens som finns
inte alltid utnyttjas rätt. Poliser och åklagare med god
miljöbrottskompetens används för handläggning av
andra slags utredningar, medan miljöbrottsutredning-
ar handläggs av poliser och åklagare utan tillräcklig
utbildning. Allvarligt är också regeringens konstate-
rande att samarbetet mellan tillsynsmyndigheter, polis
och åklagare på många håll fungerar mindre väl.
Fru talman! Med anledning av detta synes det mig
vara hög tid för regeringen att i sitt arbete med att
hitta en struktur i miljöbrottsbekämpningen allvarligt
överväga det kristdemokratiska förslaget att låta
Ekobrottsmyndigheten handlägga ärenden som rör
miljöbrott.
Senast under förra riksdagsåret behandlade ut-
skottet frågor som hade med bekämpning av miljö-
brott att göra. Vid behandlingen av budgetpropositio-
nen för 1998 ansåg utskottet att miljöbrott ofta borde
kunna betraktas som en kvalificerad typ av ekono-
misk brottslighet. Enligt texten i det nu aktuella be-
tänkandet borde, enligt utskottets mening, i varje fall
kvalificerad miljöbrottslighet kunna handläggas av
Ekobrottsmyndigheten. Intressant är att utskottet
vidhöll dessa uttalanden i samband med behandlingen
av förra årets lägesrapport från regeringen om den
ekonomiska brottsligheten.
Fru talman! Här finner jag ytterligare skäl för re-
geringen att överväga den av oss kristdemokrater
föreslagna rollen för Ekobrottsmyndigheten när det
gäller bekämpning av miljöbrott.
Sedan några månader tillbaka har regeringen på
sitt bord Riksåklagarens utredning Effektivare miljö-
brottsbekämpning, vilken delvis skiljer sig från ut-
skottets tidigare redovisade uppfattning att en mer
sammanhållen organisation för miljöbrottsbekämp-
ning skulle kunna vara en fördel. Riksåklagaren me-
nar bl.a. att det skall vara en uppgift för samtliga
myndigheter inom åklagarorganisationen och polis-
myndigheterna att handlägga miljömål.
Utskottsmajoriteten förklarar sig dock i huvudsak
positivt inställd till Riksåklagarens förslag men kon-
staterar att det finns ett flertal frågor av såväl princi-
piell som mera praktisk natur som måste övervägas
innan en ny organisation för miljöbrottsbekämpning
kan införas. Vidare vill man ej föregripa de övervä-
ganden som görs inom Justitiedepartementet men vill
i sammanhanget understryka att utskottet alltjämt har
uppfattningen att miljöbrott ofta kan vara en kvalifi-
cerad form av ekonomisk brottslighet.
En majoritet i utskottet har förklarat sig vilja avslå
vår reservation om att Ekobrottsmyndigheten skall
handlägga ärenden som rör miljöbrott. Jag kan dock
konstatera att trots denna majoritets avslagsambition
andas själva textinnehållet i betänkandets avsnitt om
miljöbrottsbekämpningens organisation mera bifall än
avslag.
När det gäller miljöbrottsbekämpning finns det i
betänkandet ett särskilt avsnitt om oljeutsläpp. Ol-
jeutsläppssituationen är speciellt allvarlig när det
gäller Östersjön där det sker mer än ett utsläpp om
dagen.
Oljeutsläppsutredningen skulle senast den
31 december 1997 redovisa sitt uppdrag till regering-
en men var inte klar förrän i januari 1999 - således
mer än ett år efter den ursprungligen utsatta tiden,
vilket också kommenteras i utskottets betänkande.
Fru talman! Här har vi en tempoförlust på drygt
ett år. I ett så här angeläget ärende är det oaccepta-
belt. Det indikerar ju inte precis någon dådkraft hos
de styrande.
Regeringen har ej agerat tillräckligt kraftfullt i
fråga om skyddet av Östersjön. Nu förväntar vi oss
emellertid att regeringen gör allt för att påskynda den
pågående beredningen så att en proposition läggs
fram under hösten.
Vidare anser vi att Kustbevakningen och åklagar-
väsendet skall få tillräckligt stora resurser för att dels
öka övervakningen och få möjlighet att beivra brott
mer än som i dag sker, dels göra det möjligt att ome-
delbart sätta in åtgärder när det behövs samt dessutom
påbörja iordningställandet av mottagningsanlägg-
ningar för oljespill och annat avfall.
De ökade resurser som behövs för detta bör anslås
ur de 2 miljarder kronor som regeringen avsatt för
Östersjösamarbete respektive investeringsbidrag för
främjande av omställning i ekologiskt hållbar rikt-
ning.
Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom våra
två reservationer men för att måna om kammarens tid
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 2
under mom. 2.

Anf. 111 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Brottslighet och kriminalitet känner
inga gränser, det vet vi. Skall vi klara att på ett dra-
matiskt sätt minska brottslingarnas framfart gäller det
att vi under de sista skälvande månaderna på detta
årtusende och början av nästa verkligen tar krafttag.
Ett försök att ta krafttag mot den organiserade
brottsligheten och annan brottslighet och kriminalitet
var att införa Ekobrottsmyndigheten. Vi i Folkpartiet
har åsikter om hur den används och hur den är orga-
niserad.
Låt mig innan jag kommer in på vår motion och
vår reservation säga att jag har fått signaler om att
denna myndighet, som infördes den 1 januari 1998
och som började fungera den 1 juni 1998, har haft
inkörningsproblem. Jag tycker att det är tråkigt att
man får signaler om att den kompetenta personal som
man delvis har inte används rätt. Den personal man
ändå har skall man använda sig av på rätt sätt. Kanske
beror det på att Ekobrottsmyndigheten inte är organi-
serad som den borde. För att den skall kunna maxi-
mera sina möjligheter och förutsättningar säger vi att
Riksåklagaren bör ha huvudansvaret för all åklagar-
verksamhet i riket, även för Ekobrottsmyndigheten.
Men det här tar tid, om man från majoritetens sida
bestämmer sig för att göra den här förändringen.
Därför säger vi i Folkpartiet att man under tiden i alla
fall måste förstärka Ekorådet och samordna den per-
sonaladministrativa och den ekonomiadministrativa
verksamheten hos själva Riksåklagaren och EBM, så
att man där kan maximera sina förutsättningar.
Fru talman! Jag står bakom Folkpartiets reserva-
tion 1, men jag tänker inte yrka bifall till den för tids
vinnings skull.
Vi har en reservation till och den gäller området
miljöbrottsbekämpning.
Vi har i många år, fru talman, talat om att det nu
får vara nog med alla miljöbrotten. Men det har varit
mycket prat och lite handling. Äntligen har det börjat
hända saker. Men tyvärr är det som vanligt, det skulle
kunna göras mycket mer.
Ett av försöken att göra mycket mer har kommit
från oss i Folkpartiet, där vi i vår partimotion från
allmänna motionstiden säger: Inför en miljöåklagare
som har Justitieombudsmannen som förebild! Det
skall vara en miljöåklagare som skall kunna väcka
åtal mot dem som gör sig skyldiga till brott mot mil-
jöförfattningarna. Målen skall då vara underställda
Riksåklagaren.
Den här miljöåklagaren, han eller hon, skall kunna
ta emot och utreda om jag som enskild person eller
någon organisation kommer med klagomål över för-
hållanden på miljöområdet. Dessutom skall denna
myndighet kunna vidarebefordra klagomål och syn-
punkter till de olika tillståndsmyndigheterna och även
till dem som förorsakar miljöproblemen. Vi vet ju
alltför väl att det är väldigt svårt för framför allt en-
skilda, men även för organisationer att komma fram i
de olika korridorer som finns i myndighetssfären.
Naturligtvis skall miljöåklagaren också ha möjlig-
het att komma med förslag till ändringar på före-
skrifter. Vi tror i Folkpartiet att det här kan vara en
möjlighet som gör det lättare att komma åt de många
miljöbrott som vi faktiskt lever med och tyvärr kom-
mer att få leva med i fortsättningen också.
Fru talman! Därmed vill jag för Folkpartiets räk-
ning yrka bifall till reservation 3.

Anf. 112 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! När jag stod här i kammaren år 1995
och framförde Miljöpartiets synpunkter på regering-
ens skrivelse Samlade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten beklagade jag mig över hur miljöbrot-
ten behandlades eller rättare sagt inte alls behandla-
des. I den skrivelsen togs miljöbrottsproblematiken
inte upp och analyserades ej, som gjordes med den
traditionella brottsligheten, trots att miljöbrott ingick i
ekonomisk brottslighet, vilket konstaterades på en
liten rad.
Varje år därefter när vi fick regeringens skrivelse
om ekonomiska brott skrev Miljöpartiet motioner
med förslag om hur miljöbrotten skulle behandlas
inom den ekonomiska brottsligheten, vilket ju skulle
vara en prioriterad uppgift för rättsväsendet. Vi skrev
även enskilda motioner, vi påpekade problemet i
budgetsammanhang och i interpellationer.
När jag denna gång, fru talman, med spänning
slog upp regeringens skrivelse kunde jag med glädje
och lättnad konstatera att det ideliga påpekandet och
utskottets välvilliga behandling för förändring hade
resulterat i att miljöbrottsproblematiken nu behandla-
des i ett självständigt och mycket utförligt kapitel.
Utskottet gav nämligen regeringen till känna att
det skulle utarbetas en nationell strategi. År 1998
gavs det tillkännagivandet. Nu har en nationell strate-
gi för att förebygga och bekämpa miljöbrott presente-
rats. Jag håller inte med Siw Persson när hon säger att
man kan göra mycket mer. Det har inte hänt någon-
ting, men nu plötsligt har alltihop hänt på en gång.
Jag känner mig väldigt nöjd med den skrivelse som
presenteras. Jag skulle t.o.m. kunna säga att Miljö-
partiets samlade yrkanden från förra mandatperioden
faktiskt i stort sett är tillgodosedda.
Det skall nu vara en prioriterad uppgift att ut-
veckla och effektivisera bekämpningen av miljöbrott,
en huvudfråga i det fortsatta reformarbetet inom
ekobrottsbekämpningen. Man har i skrivelsen gjort en
genomgång av kända svårigheter och hinder på ett
mycket bra och riktigt sätt, som stämmer överens
med verkligheten. Speciellt påpekas det brottsföre-
byggande arbetet och utredningar om miljöbrott.
Tillsynen tas upp, vilken har varit mycket eftersatt,
liksom samarbetet mellan alla organisationer och
myndigheter som skall vara inblandade, bevissäkran-
det och även förundersökningen. Den skall bli bättre
när åklagare gör den.
En central specialistkompetens inom åklagarvä-
sendet skall sättas i sjön, och tillsynsmyndigheterna
skall ha kompetens i samarbetet. Kunskapen skall
även höjas när det gäller straffrättskompetensen, som
inte har varit den bästa i dag. Polis och åklagare skall
också få en miljökompetens i grundutbildningen som
är större än i dag och fortbildning skall ske. Det finns
fortbildning även i dag, men problemet har varit att
de duktiga människor som har fortbildats sedan inte
får arbeta med problemen när de kommer tillbaka till
de ordinarie sysselsättningarna.
Myndighetskompetens för miljöbrott skall vara en
nyckelfråga, så att den kompetensen finns. Det är
faktiskt en nödvändighet att de människor som skall
syssla med miljöbrott också har en naturvetenskaplig
insikt. Det är nödvändigt för att förstå skeendet.
Ändock har Miljöpartiet tillsammans med Krist-
demokraterna en reservation, nr 2, som jag yrkar
bifall till, därför att det är så angeläget att
Ekobrottsmyndigheten får handha miljöbrott. Det står
inte så tydligt i betänkandet, och det är därför Miljö-
partiet vill understryka vikten av att Ekobrottsmyn-
digheten ges en central roll och skall ta tag i samord-
ning, utveckling och förslag till åtgärder.
Men det som är bra och som står tydligt är att
Ekobrottsmyndigheten skall redovisa miljöbrottsbe-
kämpningen varje år till regering och riksdag och att
regeringen årligen utfärdar myndighetsgemensamma
mål och riktlinjer för miljöbrottsbekämpning. På det
viset kan vi följa arbetet, Siw Persson, så att alla
dessa bra förslag som nu finns verkligen också sätts i
sjön.
Dessutom skall forskningen om den ekonomiska
brottsligheten öka i omfattning. BRÅ har fått uppdra-
get, och 6 miljoner kronor har avsatts för år 2000 och
8 miljoner kronor har avsatts för år 2001.
Riksåklagaren har lagt fram sin rapport, vilket har
nämnts tidigare. I rapporten redovisas för en djup-
dykning, som bl.a. har skett genom att skicka ut en-
käter till organisationer och myndigheter och genom
att ha samråd med Rikspolisstyrelsen, Kustbevak-
ningen, Tullen och Naturvårdsverket. Man har även
studerat hur miljöbrott hanteras i andra länder, t.ex.
Norge, Holland, Tyskland och USA. Rapporten är
mycket omfattande och bra.
Riksåklagarens rapport behandlas nu på Justitie-
departementet. Det blir den bästa tänkbara lösningen
om förslagen i rapporten genomförs.
Det behövs naturligtvis öronmärkta resurser - vil-
ket påpekas i Riksåklagarens rapport. I vårpropositio-
nen har avsatts 30 miljoner för år 2000 och ytterligare
30 miljoner för år 2001. Med all sannolikhet kommer
detta att fungera i praktiken. Men man får aldrig
glömma att det alltid behövs människor med enga-
gemang och intresse - de skall brinna för frågorna -
för att det skall bli riktigt bra.
Jag har inte pratat så mycket om oljeutsläpp. En
utredning har lagts fram. Det är självfallet en angelä-
gen fråga även för Miljöpartiet att få bukt med dessa
oljeutsläpp. De förekommer inte bara i Östersjön utan
även på Västkusten där jag bor.
Utredningens förslag behandlas också på Justitie-
departementet. Remissförfarandet pågår. Jag hoppas
innerligt att det läggs fram en proposition till hösten,
som vi då kan debattera närmare. De förslag som
finns i utredningen verkar positiva och stämmer över-
ens med det Miljöpartiet har yrkat tidigare.
Jag kan sammanfatta med följande: Om Riksåkla-
garens förslag och det som behandlas i denna skrivel-
se ges resurser och sätts i sjön, kommer det inte att
löna sig att begå brott mot miljölagarna för att minska
kostnader, öka vinster och slippa besvär. Vi skall inte
glömma att en skärpt lagstiftning i miljöbalken ligger
i botten.
Jag skall också nämna att det har lagts fram en
rapport som heter Att se till eller titta på - om tillsy-
nen inom miljöområdet. Rapporten lades fram 1998.
Allt har skett nyligen. De förslagen om tillsyn kan ge
en mycket bättre verksamhet.

Anf. 113 MÄRTA JOHANSSON (s):
Fru talman! I regeringens årliga lägesrapport till
riksdagen angående den ekonomiska brottsligheten
redovisas översiktligt de åtgärder som har vidtagits
sedan föregående lägesrapport i oktober 1997. Till de
åtgärder som behandlas hör bl.a. en nationell strategi
för att förebygga och bekämpa miljöbrott, principer
för att utveckla den internationella dimensionen av
ekobrottsbekämpningen och den nya myndighets-
strukturen för ekobrottsbekämpning och ökad forsk-
ning om ekonomisk brottslighet. Man redovisar också
en ny lagstiftning och utredningar på flera områden.
När det gäller utskottets överväganden vill jag
börja med Ekobrottsmyndigheten och Ekorådet. Des-
sa inrättades den 1 januari 1998 och kom i gång fem
månader senare. Ekobrottsmyndigheten har operativa
uppgifter, och Ekorådet har en mellan myndigheter
samordnande uppgift. Särskilda ekobrottsmyndighe-
ter finns i Stockholms, Västra Götalands och Skåne
län. Men, dessa myndigheter får också överta ärenden
som härrör sig till övriga delar av landet, om dessa
kan anses vara av kvalificerad ekonomisk natur med
nationell utbredning eller har internationell anknyt-
ning.
Vid inrättandet av Ekobrottsmyndigheten var så-
väl Moderaterna som Folkpartiet emot förslaget. Vi
hörde Siw Persson prata för reservationen från Folk-
partiet. Folkpartiet har ännu inte accepterat den nuva-
rande organisationsmodellen. Moderaterna säger i sitt
särskilda yttrande att man visserligen inte tycker om
modellen, men nu finns den där och får visa vad den
går för.
Jag är, liksom utskottets majoritet, övertygad om
att det genom inrättandet av myndigheten har skapats
ett betydligt skarpare vapen att angripa den ekono-
miska brottsligheten. Det fick vi belägg för när ut-
skottet besökte Ekobrottsmyndigheten i Göteborg i
januari.
När det gäller organisationen för miljöbrottsbe-
kämpning är strategin att skärpa lagstiftningen, att få
en bättre samordning och samarbete mellan myndig-
heterna, att höja kompetensen hos polis och åklagare,
länsstyrelser och andra tillsynsmyndigheter. Ekorådet
och de regionala samverkansorganen skall se till att
samarbetet fungerar och utvecklas.
Riksåklagaren har i sin utredning, som lades fram
i december 1998, en mängd förslag som bearbetas i
Justitiedepartementet. Vi kan förvänta oss en propo-
sition inom en inte alltför avlägsen framtid.
Det var verkligen roligt att höra Kia Andreassons
positiva utlåtande om utredningen. Kia Andreasson
har också föredragit många av förslagen som finns i
utredningen. De hoppar jag över i mitt anförande.
Riksåklagaren avslutar sin utredning med att tala
om att dessa förslag inte är helt gratis. Det behövs
ytterligare resurser. Utskottet tycker att det får bli en
fråga för regeringen att ta ställning till då beredningen
är färdig. I denna del finns ett antal motioner och
reservationer från såväl kd som fp. Men utskottets
majoritet avstyrker dem, och vi vill avvakta proposi-
tionen.
En annan viktig fråga som utskottet har behandlat
vid ett antal tillfällen är frågan om oljeutsläpp. Vi har
också här ett antal motioner och en reservation. Den
utredning som tillsattes 1996 blev tråkigt nog kraftigt
försenad. Utskottet har verkligen försökt att trycka på
i frågan och föra den framåt.
Nu är utredningen avlämnad. Förslagen remissbe-
handlas, och vi kan förvänta oss en proposition i
slutet av året. Här redogjorde inte Kia Andreasson för
några förslag. Jag kanske kan nämna några.
Man föreslår totalförbud mot utsläpp av oljehalti-
ga blandningar oavsett koncentration inom Sveriges
sjöterritorium. Ett förslag är att varje person som
uppsåtligen eller av oaktsamhet medverkar till ett
förbjudet utsläpp döms för överträdelsen. Ytterligare
ett förslag är att en administrations- och sanktionsav-
gift införs om någon har åsidosatt att föra oljedagbok.
Avgiften skall enligt förslaget uppgå till lägst
3 000 kr och högst 30 000 kr. Man föreslår också i
utredningen att det internationella samarbetet skall
vidareutvecklas.
Det är en hel katalog av förslag som just nu be-
handlas i departementet. Fru talman! Vi har väntat
länge på utredningen. Men nu är jobbet på gång, och
det är hela utskottet mycket glad för.
Sven-Erik Sjöstrand har talat om vänsterns reser-
vation som handlar om identitetskontroll. I många
länder är man skyldig att alltid bära på sig sitt identi-
tetskort. Det förnyas ungefär som vi brukar förnya
våra körkort. I Sverige har vi aldrig infört någon
generell skyldighet att bära legitimationshandling.
Motioner har förekommit till denna riksdag vid ett
flertal tillfällen, senast i skatteutskottet efter Skatte-
flyktskommitténs utredning. Motionerna har avstyrkts
med hänvisning till att om skattemyndigheten skulle
få denna möjlighet till identitetskontroll skulle den få
mer långtgående befogenheter än vad polisen har.
Utskottet finner ingen anledning att ändra på detta nu.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på samtliga reservatio-
ner.

Anf. 114 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Det är dags för den årliga debatten
om den ekonomiska brottsligheten, som föranleds av
regeringens skrivelse en gång om året. Det har blivit
en tradition sedan några år, efter att Riksdagens revi-
sorer för en tid sedan klart markerade den socialde-
mokratiska regeringens handlingsförlamning och brist
på initiativ när det gäller bekämpning av ekobrotten.
Det har blivit en förbättring, och jag tror att hela
riksdagen hälsar detta varmt välkommet.
Det är inte direkt några nya frågor vi debatterar.
Jag skall uppehålla mig vid det särskilda yttrande som
moderaterna har fogat till betänkandet och ta upp tre
saker. Det är frågan om Ekobrottsmyndighetens vara
eller inte vara. Den andra frågan är hur man organi-
satoriskt skall placera miljöbrottsbekämpningen. Jag
skall också säga några ord om kampen mot oljeut-
släpp.
Det är riktigt, som Märta Johansson pekade på, att
vi detta år inte har motionerat och inte har reserverat
oss utifrån den ganska kända ståndpunkten att vi var
kritiska mot att tillskapa en särskild ekobrottsmyn-
dighet. Vi tyckte att med ordentlig samordning av
olika resurser skulle man under åklagarväsendet ha
hanterat de här frågorna med väl så stor framgång.
Det har vi påpekat och motionerat om under några år.
Som refererades av utskottets talesman Märta Jo-
hansson finns myndigheten här nu. Jag skulle i och
för sig kunna peka på ett antal brister som har rap-
porterats om verksamheten, men låt oss nu se på
myndigheten under en tid - inte alltför lång tid - och
ge den en ärlig chans att leva upp till alla de förvänt-
ningar som åtminstone några har på myndigheten.
Förhoppningsvis kan en del farhågor då komma på
skam. Men vi kommer att ganska snart önska en ut-
värdering av verksamheten för att få en bild av hur
den fungerar.
När det gäller hanteringen av miljöbrotten kan vi
konstatera att även den debatten har vi fört ett antal
gånger. För några år sedan menade jag att de vikti-
gaste bristerna helt enkelt var att det saknades en
nationell strategi för att bekämpa miljöbrotten. Det
fanns en dålig samordning mellan de resurser som
existerade mellan olika myndigheter. Det existerade
en för dålig kompetens. Det fanns säkert brister i
lagstiftningen. Givetvis var de rent materiella resur-
serna för små.
Nu finns det en lång rad förslag, som har refere-
rats tidigare i debatten och som jag inte upprepar, fru
talman. Jag är övertygad om att det finns möjligheter
att framöver få en betydligt bättre effekt på den här
typen av brottsbekämpning.
När det sedan gäller oljeutsläppen och frågan vad
man gör åt dem är det en lång lidandets historia, som
även andra påpekat. Utskottet har vid flera tillfällen
med viss skärpa påtalat förseningarna. Nu finns det
förslag, och det är glädjande. Det finns en lång rad
förslag, som säkert skulle effektivisera bekämpning-
en. Utskottet utgår från att regeringen kan lägga fram
förslag före utgången av 1999. Jag vill påstå, och
kanske hota med det, att om det inte kommer sådana
förslag är det uppenbarligen inte bara Moderata sam-
lingspartiet utan samtliga partier som starkt skulle
ogilla detta.
Jag vill understryka här i kammaren att vi nu för-
väntar oss från regeringen att det inte blir motsvaran-
de förseningar i remissförfarandet och berednings-
processen i Regeringskansliet, utan att det på riksda-
gens bord under hösten 1999 kan ligga ett förslag om
kraftfulla åtgärder mot de oljeutsläpp i olika former
som nu förekommer! Det är bland de största proble-
men i Västerhavet och i Östersjön, fru talman. Jäm-
fört med en del andra åtgärder som regeringen vidtar
för att förbättra miljön är kampen mot oljeutsläppen
en utomordentligt viktig uppgift.
Som sagt var, utgår jag från att det som utskottet
förväntar sig, nämligen en proposition före årsskiftet,
också blir fallet. Eljest lär utskottet höra av sig. Jag
förstår redan nu att det i så fall blir ett kraftigt tillkän-
nagivande från ett enigt utskott.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan.

Anf. 115 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag tänkte bara med några ord beröra
den praktiska verksamheten på Ekobrottsmyndighe-
ten. Det har nämnts tidigare i debatten att det inte har
varit så lätt att sjösätta den här organisationen. Man
har hållit på i över ett år nu, och fortfarande är inte
alla tjänster besatta. Det är 50 poliser av 80 som är
tillsatta. Det finns alla möjliga sådana här saker som
inte är bra.
Nu fick jag i morse höra att generaldirektören har
varit uppe hos justitieministern för att få kompensa-
tion för att säkerställa ett fortsatt kontrakt i de lokaler
som man nyligen har flyttat in i. Många av oss var
med på invigningen av lokalerna på Kungsgatan. Det
är fullkomligt groteskt att man av statsfinansiella skäl
inte skall kunna sitta i de lokaler som har iordning-
ställts för den här verksamheten centralt i Stockholm.
Det kan förefalla marginellt, men någonstans är det
ett uttryck för den tafatthet med vilken statsmakterna
hanterar den här myndighetsorganisationen.
Ute på fältet ser vi väldigt lite resultat av organi-
sationens verksamhet, och brottsligheten frodas all-
deles utomordentligt väl och är knappast hämmad av
några insatser från rättsväsendet. Det kan inte vara
möjligt att man åberopar statsfinansiella skäl för att
inte klara hyreskostnader, och att man redan nu ska-
par en oro i organisationen så att det försvårar att få
in de människor som man skall ha och att andra åter-
går till traditionell polisverksamhet i Kronoberg.
Jag vill gärna ta tillfället i akt att få in det här i
protokollet. Jag är alltså synnerligen missnöjd med
det sätt på vilket regeringen hanterar den här myndig-
hetsfrågan. Nästa gång vi får den här broschyren från
regeringen, där man talar om hur duktig man har varit
på det här området, kunde man kanske tala om alla de
problem som finns och vad man tänker göra åt dem.
Vi måste vara medvetna om att vi vill ha resultat och
inte en allmän semantisk övning av intet värde.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

KU18 Staten och trossamfunden begravningsverk-
samheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbe-
talningen, m.m.
Mom. 2 (transportkostnader)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
Votering:
171 för utskottet
116 för res. 1
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 36 v, 11 c, 13 mp
För res. 1: 69 m, 34 kd, 13 fp
Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 3 mp

Mom. 8 (utvärdering av den kyrkoantikvariska ersätt-
ningen)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, c)
Votering:
233 för utskottet
45 för res. 5
11 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 2 fp, 14 mp
För res. 5: 34 kd, 11 c
Avstod: 11 fp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 12 (statlig medverkan vid betalning av kyrko-
avgift/avgift till trossamfund)
1. utskottet
2. res. 9 (v, mp)
Votering:
242 för utskottet
48 för res. 9
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 70 m, 1 v, 34 kd, 11 c, 13 fp, 1
mp
För res. 9: 35 v, 13 mp
Frånvarande: 19 s, 12 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU23 Massmediefrågor
Mom. 1 (bestämmelse om en svensk TV-lista)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
188 för utskottet
84 för res. 1
18 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 17 v, 34 kd, 11 c, 14 mp
För res. 1: 71 m, 13 fp
Avstod: 18 v
Frånvarande: 19 s, 11 m, 8 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 2 (en svensk TV-lista)
1. utskottet
2. res. 2 (s, c, mp)
Votering:
154 för utskottet
136 för res. 2
1 avstod
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 71 m, 36 v, 34 kd, 13 fp
För res. 2: 111 s, 11 c, 14 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 19 s, 11 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 10 (det s.k. riksförbudet i närradion)
1. utskottet
2. res. 9 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
128 för res. 9
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 36 v, 14 mp
För res. 9: 71 m, 33 kd, 11 c, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 11 m, 7 v, 9 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU9 Ekonomisk brottslighet
Mom. 2 (organisationen för miljöbrottsbekämpning)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, mp)
3. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
48 för res. 2
13 för res. 3
231 avstod
57 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Votering:
231 för utskottet
48 för res. 2
13 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 72 m, 36 v, 11 c
För res. 2: 34 kd, 14 mp
Avstod: 13 fp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 6 (identitetskontroll)
1. utskottet
2. res. 5 (v)
Votering:
254 för utskottet
36 för res. 5
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 71 m, 34 kd, 11 c, 13 fp, 14 mp
För res. 5: 36 v
Frånvarande: 20 s, 11 m, 7 v, 8 kd, 7 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid arbets-
plenum onsdagen den 28 april.

7 § Vissa mineralpolitiska frågor

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1998/99:NU10
Vissa mineralpolitiska frågor

Anf. 116 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Minerallagen är en skamfläck i
svensk lagstiftning. Den är skriven som om det fanns
massor av ledig mark kvar att muta in och nästan
obegränsade naturresurser att exploatera. Det är en
lag som ger internationella företag rätten att för snab-
ba pengars skull sätta sig över enskilda markägare,
kommun och stat. 7,5 % av Sveriges yta är föremål
för undersökningstillstånd. Minst 20 000 markägare
är hotade. Många kommuner påverkas. Statens infly-
tande är begränsat. Tidigare regler om del av vinsten
är borttagna. Minerallagen bygger på att exploate-
ringen skall underlättas. Staten driver en aktiv inter-
nationell marknadsföring för detta.
Fru talman! Berättigad oro och ilska sprider sig
hos många av de människor vars marker, tomter och
omgivning hotas av mineralletande företag som får
söka mineral ända in på husknuten. Företagens rätt att
inmuta och leta efter mineral lägger en död hand på
hela bygder. Många känner sig djupt kränkta och
upplever att demokratin har eroderat med hjälp av
minerallagen.
När den nya minerallagen antogs av riksdagen var
de få som insåg dess konsekvenser. Det visar den
debatt som blossat upp under de senaste åren. Miljö-
partiet motsatte sig den lagstiftning som blev följden
av riksdagsbeslutet under mandatperioden 1988-
1991.
Fru talman! Minerallagen innehåller något för-
enklat en process i tre led, undersökningstillstånd
med påföljande undersökningsarbete, bearbetnings-
koncession och markanvisningsförrättning.
Man får undersöka på de flesta ställen oavsett
vem som är markägare. Ett stort antal naturreservat
och andra värdefulla natur- och kulturmiljöer har
kommit att omfattas av undersökningstillstånd. Om
bergmästaren medger det får man leta vid vägar,
järnvägar, kyrkor, skolor och boningshus. Man kan
t.o.m. få leta på kyrkogårdar. Undersökningstillstån-
det söks hos bergmästaren. Bergmästaren får avgöra
utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att
yttra sig. Någon laglig rätt att stoppa prospekteringen
har varken markägare eller kommun.
Inom två månader från det att tillståndet är givet
meddelas beslutet i en kungörelse i ortstidningen.
Fastighetsägaren ges en kopia. Det går att överklaga,
men få gör det och endast en liten del av överklagan-
dena bifalls. Minst två veckor innan undersöknings-
arbetet påbörjas skall bergmästaren och fastighetsäga-
ren underrättas. Markägaren får ersättning bara för
själva intrånget. Om någon annan gjort inmutningen
får han inte själv göra undersökningar på sin egen
mark.
Tillståndet gäller i tre år. Tiden kan förlängas med
tre år och sedan med ytterligare högst fyra år. Det
innebär att man inom sex år måste påbörja undersök-
ningarna och efter tio år skaffa sig koncession för att
öppna en gruva, i annat fall upphör tillståndet. Under
tiden som undersökningen pågår kan den som har
tillståndet få uppföra byggnader och bygga vägar till
och inom området. Markägaren kan inte hindra detta.
Tillstånd enligt minerallagen ges av bergmästaren.
Antalet ansökningar har ökat starkt de senaste åren
liksom antalet tillstånd. Främst är det utländska pro-
spektörer som har tillkommit. Det har också tillkom-
mit nya mineraler, främst diamanter. År 1998 utfär-
dades 313 nya tillstånd mot 83 år 1993. År 1993
förlängdes 66 tillstånd mot 101 år 1998.
Fru talman! Många enskilda markägare, framför
allt i södra Sverige, har kommit att beröras av under-
sökningstillstånd. Från dessa håll har uttryckts farhå-
gor för att gruvverksamhet skall förändra förutsätt-
ningarna för boende och arbete i bygden. Miljöas-
pekterna både på kort och lång sikt måste tas på all-
var.
År 1998 ändrades minerallagen. Regeringen gjor-
de detta med motiveringen att den svenska gruvdrif-
ten hade blivit så betydande att lagen som antogs
1991 måste moderniseras. Undersökningstiden, dvs.
den tid som gruvföretaget har på sig att prospektera
området, förlängdes från 10 till 15 år. Även vissa
andra försämringar för markägaren infördes.
Fru talman! Sverige har den mest liberala mine-
rallagstiftningen i hela världen. Det är för att Sverige
vill att utländska investerare skall välja att prospekte-
ra i Sverige. Jag tycker inte att detta är bra.
Det är viktigt att vi skyddar värdefulla natur- och
kulturmiljöer för framtiden. Det är också viktigt att
inte kränka markägare så som sker i dag. Bland de
som hotas finns t.ex. Mariavalls kloster utanför To-
melilla. Så här redovisar syster Benedikte: Ett stort
dagbrott här vore en katastrof för oss och för hela
Österlen.
Jag vet inte hur det har gått, men exemplet visar
hur heltokigt det kan bli. Det är likadant i Tingsryd
och Urshult där Terra Mining har mutat in nästan
9 000 hektar. Runt 600 markägare berörs. Området
vid Urshult är gammal kulturbygd klassad som områ-
de av riksintresse. Det är omgärdat av en mängd re-
striktioner som begränsar fastighetsägarnas intressen
men inte mineralletarnas. I Östanbäck utanför Skel-
lefteå har nyligen undersökningstillstånd beviljats
över en stor del av byn.
Fru talman! Miljöpartiet har tre huvudkrav på för-
ändringar i minerallagen. De är i huvudsak desamma
som vi motionerade om redan 1989, men de har blivit
allt aktuellare i takt med att mineralsökandet sprider
sig och tar sig alltmer skrämmande uttryck. Vi före-
slår en vetorätt mot undersökningstillstånd för mark-
ägare, kommun och stat var för sig. Det skall alltså
vara tillräckligt att en part säger nej för att undersök-
ning inte skall ske.
En del av den uppkomna vinsten vid exploatering
skall hamna hos staten, kommunen och/eller mark-
ägaren.
Försiktighetsprincipen skall gälla. Om det finns
hot mot grundvattnet, den biologiska mångfalden
eller liknande skall tillstånd inte ges.
Fru talman! Jag yrkar att utredningen får tilläggs-
direktiv enligt ovan angivna riktlinjer.

Anf. 117 KARL GUSTAV ABRAMS-
SON (s):
Fru talman! I alla de motioner som har väckts med
anledning av mineralfrågornas hantering är ett ge-
nomgående tema att markägarintressena skall skyd-
das. Det är i huvudsak det som har varit intressant för
motionärerna. Dessutom tillkommer från Miljöparti-
ets sida en inställning att man över huvud taget inte
skall acceptera mineralhantering, prospektering och
gruvhantering.
Nu kan man fråga sig om en så liten volym som
det är fråga om skall ge så stort eko när det i detta fall
är fråga om 0,1 % av de mineral som finns inom
landets gränser. Övriga 99,9 % är ju faktiskt mark-
ägarmineral som markägarna själva förfogar och
disponerar över.
Sedan kan man också se att det är en ganska stor
skillnad mellan norra och södra Sverige. Det har
bekräftats när utskottet har diskuterat detta. Men det
har också bekräftats av en undersökning som två
teknologer vid KTH har gjort i den uppsats som de
har skrivit. De konstaterar att det är ganska påtagligt
att man i norra Sverige är mycket positiv till pro-
spekteringsverksamhet och gruvhantering. Men nu
när det har begynt en större aktivitet i södra Sverige
kan man se en mer negativ inställning där. Och det är
framför allt bland fritidsboende som man ser detta
ifrågasättande.
Jag tycker att det är viktigt att man ser till vad nä-
ringen bidrar med. En försiktig beräkning visar att
55 000 jobb skapas inom mineral- och gruvnäringen i
Sverige. Det är ett oerhört betydelsefullt tillskott när
vi annars har stora problem att skapa de jobb som vi
behöver ha för att vi skall kunna upprätthålla en rim-
lig välfärd. Näringen omsätter ca 15 miljarder kronor.
Och, som jag har sagt tidigare, aktiviteten är förmod-
ligen störst i norra Sverige. Av 16 gruvor har vi 12 i
norra Sverige, i Norrbotten och i Västerbotten.
En tanke bakom den nuvarande minerallagstift-
ningen är ju att vi skall kunna utvinna mineral ur
berggrunden för att öka sysselsättningen och stärka
industrin. Därför har det också varit intressant att
stimulera utländska investeringar i denna verksamhet.
Och det har ju tagit fart ordentligt sedan 1993-1994.
Och det tycker jag att man skall se positivt på.
Det som man kan ha en negativ inställning till är
naturligtvis de prospekteringsföretag som har burit
sig illa åt mot boende och markägare, de som inte har
tagit vederbörlig hänsyn till att de rör sig i miljöer där
människor bor och där de kanske har gjort mer våld
på naturen än vad som har varit nödvändigt. Och det
är ingenting som vi på något sätt försvarar. Men i
fråga om detta har man ju tagit ett gemensamt tag
från branschens sida för att skapa reda i denna fråga.
Och jag tror att det är bättre att branschen själv be-
stämmer sig för att uppträda schyst än att det skall
skrivas regler och författningar för att man skall
komma till rätta med detta problem.
Alla de frågor som nu är under diskussion kom-
mer ju faktiskt att beröras i den utredning som rege-
ringen har tillsatt. Man har utsett en särskild utred-
ningsman, som jag tror är en kvinna. Man har ännu
inte, såvitt jag vet, utsett sekretariatet. Men arbetet
skall ju komma i gång, och det skall vara klart till maj
år 2000.
Fru talman! Jag vill särskilt vända mig till Miljö-
partiet som i sin reservation har uttryckt ett önskemål
om att man över huvud taget inte vill jobba med dessa
frågor. Jag tycker att det är desto mer beklagligt då
Ingegerd Saarinen kommer från en kommun i Sverige
där gruvnäringen har betytt så oerhört mycket. 2 000
personer har jobb i Skellefteå kommun i gruv- och
metallindustrin. Och Handelskammaren har gjort en
undersökning av hur många som berörs av näringen i
Skelleftebygden, och man räknar med att ungefär
20 000 personer är direkt eller indirekt beroende av
att denna verksamhet kan vara i gång. Då tycker jag
att det är viktigt att vi satsar även i fortsättningen på
denna verksamhet.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
Miljöpartiets reservation.

Anf. 118 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag blev förvånad över att Karl Gus-
tav Abramsson sade att jag har begärt att ingenting
skall göras och att ingen mineralletning skall före-
komma. Var det detta som Karl Gustav Abramsson
sade?

Anf. 119 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Det står väl inte direkt uttryckt på det
sättet. Men om man läser reservationen är det väldigt
lätt att förstå att man egentligen inte skulle vilja se
någon som helst verksamhet, vare sig prospekterings-
verksamhet eller gruvindustri. Om man har gått så
långt att man vill ge enskilda markägare en absolut
vetorätt i fråga om undersökningsverksamheten, då är
det lätt att förstå att denna näring i princip kan be-
traktas som död.

Anf. 120 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag håller inte med Karl Gustav
Abramsson i fråga om detta. Jag tror inte att vetorätt
för markägare innebär det som han sade. I norra Sve-
rige, där vi vet att gruvnäringen är viktig, är männi-
skor i många fall ganska positiva till den. Om de
dessutom blir hyggligt behandlade och får en rimlig
ersättning, så tror jag att det är ganska ovanligt att
människor vägrar.

Anf. 121 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är nämligen så, precis som jag
har sagt tidigare, att man i norra Sverige har ett stort
intresse av att hålla i gång denna typ av verksamhet.
Jag tror därför inte att det i första hand skulle vara
norrländska markägare som skulle proponera på att
stoppa en sådan verksamhet. Men vi ser att det finns
intresse av att bedriva undersökningsverksamhet även
i andra delar av detta land. Och med den ovana som
man har kring denna verksamhet så är det säkert
mycket lättare att där säga att man inte vill veta av
detta och att man inte accepterar det. Och om man får
den absoluta vetorätt som Miljöpartiet föreslår, då är
det ganska enkelt att se att någon undersökningsverk-
samhet eller prospekteringsverksamhet annat än i
Norrland över huvud taget inte kommer att förekom-
ma. Det är därför som jag tycker att det är väldigt trist
att Miljöpartiet formulerar sig på detta sätt. Om Mil-
jöpartiets uppfattning skulle vinna kammarens gillan-
de kan vi säkert lägga ned denna typ av verksamhet.

Anf. 122 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! En stor del av Sveriges ekonomiska
historia är en historia om mineral- och gruvbrytning
och utvinning av de metaller som har gjorts ur vår
berggrund. I min egen hembygd Bergslagen bröt
järnet och silvret mark. I Västerbotten och Norrbotten
har det varit likadant. Det är mineral- och gruvintres-
sena och intresset av att utvinna de rikedomar som
funnits i det svenska berget som har gjort att vi har
den industristruktur och den samhällsstruktur som vi
har i stora delar av Sverige.
Gruv- och mineralhanteringen är fortfarande en
viktig näring i stora delar av Sverige. Därför gör det
mig lite bekymrad när jag läser Miljöpartiets reserva-
tion där det står: "Enligt utskottets mening utgör
emellertid inte prospektering och mineralhantering
något angeläget allmänt intresse."
Det innebär ju i sin förlängning att Zinkgruvan
med alla de hundra som jobbar där, att Garpenbergs
gruva med alla som jobbar där, att alla de tusentals
människor som jobbar direkt i mineral- och gruvin-
dustrin i Västerbotten och Norrbotten inte skulle vara
något angeläget allmänt intresse. Det innebär vidare
att de tusentals som jobbar i SSAB:s anläggning i
Luleå eller i Rönnskärsverken i Skellefteå inte skulle
vara av något angeläget allmänt intresse för Sverige.
Jag måste säga att jag blir bekymrad över detta.
Skall dessa delar av Sverige fortsätta att leva är det
viktigt med en fortsatt mineralhantering. Från mode-
raterna kan vi aldrig ställa upp på att mineralhante-
ring inte skulle vara av ett angeläget allmänt intresse i
stora delar av vårt land.
Fru talman! De problem som motionen och mo-
tionärerna tar upp måste alltså tas på allvar. Resultatet
av den nya minerallagen från 1991 var en kraftigt
utökad prospekteringsverksamhet som i sin förläng-
ning garanterar Norrlands- och Bergslagsgruvornas
överlevnad.
Resultatet blev också en kraftig prospekterings-
verksamhet i delar av landet där vi aldrig någonsin
tidigare har haft en mineral- och gruvtradition. Det är
fråga om en prospektering i bygder som ser helt an-
norlunda ut än de norrländska malmfälten. Därför
måste vi ta denna frustration, den ilska och den vrede
som många smålänningar och skåningar känner på
allvar. Vi måste se över minerallagen så att vi kan
hantera den här typen av nya konflikter i vissa bygder
mellan ett mer småskaligt ägande i kulturlandskap
och intressena av mineralhantering.
Därför är det bra att regeringen har tillsatt en ut-
redning som skall se över minerallagen. Det är bra
med de förtydliganden som vi har fått i utskottet, att
utredningen också skall se över äganderättens inne-
håll för markägarna och se över avvägningen mellan
markägares intressen och mineralnäringens intressen.
En utgångspunkt måste då vara att markägarens
ställning stärks. Detta är viktigt också för gruv- och
mineralindustrin. Skall vi fortsätta att ha en stark och
betydande gruv- och mineralindustri bygger det yt-
terst på markägares och det omgivande samhällets
acceptans av verksamheten.
Därför är det positivt med denna utredning och
denna översyn. Jag välkomnar de förslag som skall
redovisas senast nästa år.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.

I detta anförande instämde Anders G Högmark
(m).

Anf. 123 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Ola Karlsson minns vår
diskussion i utskottet om termen angeläget allmänt
intresse.
I den folkliga betydelsen håller jag naturligtvis
med om att gruvnäringen är ett sådant intresse, men i
den juridiska betydelsen håller jag inte med. Då bety-
der det att det går över det mesta annat, och det är just
detta som gör att markägarnas intressen blir så allvar-
ligt åsidosatta. I juridisk mening är detta inte av ett
angeläget allmänt intresse.

Anf. 124 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det som Ingegerd Saa-
rinen nu sade stämmer. Enligt den juridiska meningen
måste det föreligga ett angeläget allmänt intresse för
att man skall få ta i anspråk annans egendom med
tvång. Om ni definierar bort mineralhanteringen som
ett angeläget allmänt intresse bortfaller möjligheten
för mineralindustrin att över huvud taget delta i av-
vägningen mellan ett enskilt intresse och det angeläg-
na allmänna intresset.
Det är detta som gör Miljöpartiets reservation så
allvarlig. Man vill definiera bort en hel näringsgren
som tusentals människor i olika bygder är beroende
av.

Anf. 125 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Låt mig först och främst klart dekla-
rera att Vänsterpartiet ser den svenska gruv- och
mineralindustrin som nationellt viktig - detta med
tanke på de stora intäkter som näringen genererar till
statskassan i form av t.ex. företagsskatter, sysselsatta
som betalar skatt, export av kunnande, men också
med tanke på näringens regionalpolitiska betydelse.
Gruvnäringen bygger på ett utnyttjande av natur-
resurser. I gruvnäringens fall handlar det dessutom
om ändliga tillgångar. Det är därför av stor betydelse
att samhället har en god kontroll över verksamheten.
Samhället har också ansvar för att näringen bedrivs
med långsiktighet, för att man tar hänsyn till miljön
och för att näringen utvecklas.
När det gäller naturrikedomar är det viktigt att
samhället får möjligheter att ta dela av det mervärde
som skapas vid utnyttjandet. De resurser som sam-
hället därmed får kan användas till bl.a. infrastruktur,
utbildning och forskning, dvs. till alla åtgärder som
direkt påverkar förutsättningar för ett utvecklat nä-
ringsliv. Vänsterpartiet menar att någon form av
royalty som kunde innebära ett resursåterflöde borde
vara möjligt att diskutera. Den nu tillsatta mineralpo-
litiska utredningen kommer förhoppningsvis att berö-
ra denna viktiga fråga.
Denna utredning om minerallagen har ett antal
viktiga uppgifter att hantera. Vänsterpartiet vill in-
stämma i utskottets konstaterande om att det i grun-
den finns ett nationellt intresse av gruvhantering och
mineralindustri samt att den inhemska mineralutvin-
ningen är viktigt såväl från försörjnings- och syssel-
sättningssynpunkt som från industriell synpunkt.
Ett faktum som är viktigt att konstatera är att pro-
spektering och därtill hörande verksamhet utgör
grunden till en framtida gruvbrytning. Under senare
tid har ett antal händelser i samband med prospekte-
ring i t.ex. Tingsryds kommun och på Österlen aktua-
liserat frågor om hänsyn till miljön, till fritidsintres-
sen, till turistnäring, till jord- och skogsbruk samt till
boende.
Vissa prospektörer har agerat på ett sätt som gör
det angeläget att följa upp och se över aktuella lagar,
inte minst vad beträffar miljöhänsyn. Vänsterpartiet,
liksom utskottet, välkomnar den nyligen beslutade
utredningen, samtidigt som jag här och nu vill betona
vikten av att Sverige har en modern minerallagstift-
ning som möjliggör ett ansvarsfullt nyttjande av den
naturresurs som våra mineraltillgångar utgör.
Fru talman! Få länder i världen kan uppvisa de
förutsättningar som Sverige har beträffande prospek-
terings- och gruvverksamhet. Som exempel kan näm-
nas att Sveriges andel 1997 av EU-områdets produk-
tion av järnmalm var 92 %, av bly var 55 %, av silver
var 48 % och av koppar var 44 %. Trots att Sverige
intar en ledande ställning som råvaruproducent finns
det mycket övrigt att önska när det gäller forskning
och utveckling. Mot den bakgrunden valde Vänster-
partiet att i sin kommittémotion beröra dessa frågor.
Det är med ganska stor tillfredsställelse som jag kon-
staterar att utskottet i många stycken delar Vänster-
partiets uppfattning.
Jag tillåter mig att citera från utskottets ställ-
ningstagande: "Med hänsyn till Sveriges starka ställ-
ning som gruvnation inom Europa är det nödvändigt
med forskning och utveckling för att bibehålla kom-
petens och konkurrenskraft på sikt. I ett europeiskt
och internationellt perspektiv har Sverige unika förut-
sättningar att vara ledande i fråga om geologisk kom-
petens. Detta förhållande bör rimligtvis beaktas i
fråga om den framtida inriktningen av forskningspo-
litiken, där geovetenskap bör ha ett givet utrymme.
Samma sak bör gälla frågan om miljöforskning i
gruvsammanhang."
Skulle dessa ambitioner lyckas kommer nya om-
råden inom tjänste-, utbildnings- och miljösektorn att
öppnas. Sverige kan då vara ledande vad gäller inte
bara råvaruproduktion utan också inom en mängd
andra områden. Som ett exempel kan nämnas de
redan inledda projekten som avser att utveckla mil-
jömässigt och ekonomiskt effektiva metoder för att
motverka miljöproblem som uppstår vid gruvhante-
ring och som hänger samman med det avfall som
kvarstår då den värdefulla malmen brutits ut och
förädlats. Naturligtvis kommer den kunskapen och
kompetensen att vara intressant för många utanför
Sveriges gränser. Jag kan lätt se framför mig ett
framtida miljöteknikföretag som mot bakgrund av de
stora geovetenskapliga kunskaperna är lyckosamt i
arbetet med att sanera grovt förorenade avfallsdepo-
nier.
När man talar om avfallsdeponier saknas inte ar-
betsuppgifter, vare sig inom eller utom landets grän-
ser. Själv bor jag mycket nära en drygt 40 hektar stor
avfallsdamm som är resultatet av en 30-årig gruvepok
- en avfallsdamm som innehåller stora mängder
tungmetaller och som nu håller på att saneras. Den
typen av minst sagt icke önskvärda konsekvenser av
gruvbrytning kan och måste undvikas i framtiden,
med ökad kunskap om bl.a. miljökonsekvenser.
För mig är alltså utvecklingen av den nationella
geovetenskapliga kompetensen ett bra exempel på hur
naturtillgångar och kunskaper om dessa kan användas
för att bredda näringslivet.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja ut-
veckla och bredda debatten omkring geovetenskap.
När man talar om geovetenskap och geologi går ofta
tankarna till gruv- och mineralhantering. Det är vik-
tigt att påpeka att kunskap om geologi är viktig ur en
mängd andra synpunkter än för att hitta malm.
Geologi betyder läran om jorden. Jorden är allt det
vi går på, från ytan ända in till dess mitt. Allt vi gör
på jordens yta påverkas av hur det som finns under
ytan är beskaffat. Genom att använda geologisk kun-
skap kan vi förstå varför vi har vulkanutbrott, jord-
bävningar, jordskred, laviner och översvämningar.
Men vi kan också förstå och förklara t.ex.
· varför grödorna växer bättre på en del ställen
· grundvattnets beskaffenhet
· var vi har höga naturliga radonvärden
· varför det är dumt att bygga hus på vissa områden
· hur och var det är säkrast och billigast att dra
vägar och andra infrastruktursatsningar
· varför det inte går att borra tunnlar hur som helst
· varför en del marker är mer känsliga för surt ned-
fall
· hur föroreningar förflyttar sig i marken.

Egentligen skulle skriften Geologi i kommunal
planering ligga på många beslutsfattares bord.
Min och Vänsterpartiets förhoppning är att nä-
ringsutskottets uttalade mening om en förstärkt natio-
nell geovetenskaplig kompetens skall omsättas i kon-
kret handling. Det skulle stärka Sveriges ställning
som gruvnation men också - det är viktigt att komma
ihåg - öka möjligheterna att utveckla miljöarbetet och
arbetet med en långsiktig hushållning med naturresur-
serna.
Till slut vill jag yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 126 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet. Jag vill också
rekommendera intresserade att ta del av betänkandets
inledande skrivningar om minerallagens principer och
historia i Sverige, visserligen kortfattade men ändå
intressanta.
Under valrörelsen kom frågor om mineralpro-
spektering och undersökningstillstånd att bli en gans-
ka stor fråga i södra Sverige. Det var något nytt för
oss i söder och kom sig av de undersökningstillstånd
Bergsstaten hade meddelat ett antal markägare bl.a. i
Kronobergs län. Den proteströrelse som drog i gång
på våren 1998 gjorde att alla partier i den nyvalda
riksdagen lämnade in motioner under den allmänna
motionstiden. Genomgående i alla motioner var att
minerallagens balansering mellan å ena sidan mark-
ägarens och å andra sidan det allmännas intresse av
undersökning om mineralförekomst måste avvägas
mera till markägarens fördel.
Inför detta hot valde regeringen att i början av
detta år tillsätta en utredning med uppgift att se över
minerallagen. Den utredningen välkomnar vi krist-
demokrater. Det var bl.a. det vi motionerade om.
Utredningsdirektiven var dock vaga med avseende på
hur utredningen skulle hantera begreppet ägarintresse.
Ett annat viktigt begrepp att definiera är "angeläget
allmänt intresse". Det fanns såvitt jag kommer ihåg
inte ens nämnt i utredningsdirektiven.
För oss kristdemokrater är det mycket viktigt att
dessa båda begrepp får en ordentlig belysning av
utredningen. De har av tidigare utredningar i stort sett
lämnats utan genomlysning.
Är jag lagfaren ägare till mark, betalar påkrävda
skatter för den - ja, då är det väl ett legitimt krav att
jag har den fulla dispositionsrätten över min egen-
dom. Det minsta kravet borde i alla händelser vara att
jag i förväg får veta om att en myndighet tänker ge
rätten att undersöka mineralförekomst i min mark till
en vilt främmande person eller ett företag.
Nu vet jag, precis som det skrivs i det betänkande
vi skall fatta beslut om, att det är avgörande för bl.a.
gruvnäringens framtid att vi har en aktiv prospekte-
ringsverksamhet i vårt land. Det är ett faktum att
Sverige är ett av de mineralrikaste länderna i Europa,
och då bör vi naturligtvis på ett intelligent sätt dra
nytta av det. Det är alltså inte meningen att lägga en
död hand över Sverige i detta avseende.
Det är just mellan dessa motstående intressen ut-
redningen har att finna en ny balanspunkt.
Fru talman! Under behandlingen i utskottet fann
vi kristdemokrater att det var bättre att få största möj-
liga majoritet omkring starka skrivningar om våra
krav på utredningens direktiv än att hårt driva våra
motionskrav om utökad informationsplikt, sedan
reservera oss och förlora i kammarens omröstning.
Jag vill härmed avge ett slags röstförklaring och tala
om varför kristdemokraterna står bakom utskottets
hemställan.
Ovanstående resonemang och röstförklaring skall
också ses mot det faktum att markägares reaktioner,
våra motionskrav, samtal med bergmästaren m.fl.
omständigheter har medfört att bergmästaren, enligt
vad han har sagt mig, avsevärt stramat upp Bergssta-
tens rutiner i samband med informationen till mark-
ägare inför kommande beslut om undersökningstill-
stånd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i dess helhet.

Anf. 127 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Vi är några enskilda vänsterpartister
som har lämnat in en motion om minerallagen, N243.
Med motionen och detta inlägg vill vi på intet sätt
förlänga dagens debatt utan snarare starta en ny och,
som vi ser det, nödvändig diskussion om vårt behov
av mineraler.
Först vill vi säga att vi är mycket nöjda med att
regering och riksdag är lyhörda för många medborga-
res reaktioner framför allt i Österlen och Småland
mot gruvföretagens sätt att undersöka och prospekte-
ra. En översyn pågår av minerallagen, bl.a. med avse-
ende på skyddet för värdefulla natur- och kulturmil-
jöer. Vi hälsar detta med tillfredsställelse.
Trots det är vi inte riktigt nöjda, samtidigt som vi
inser att det vi har tagit upp i vår motion är ett så
kraftigt brott mot en djupt rotad inställning att det lär
ta tid att ändra attityderna. Vad menar vi då med det?
Jo, hela vår lagstiftning - liksom för övrigt lagar-
na i andra länder med gruvdrift - genomsyras av en
rakt igenom positiv inställning till gruvdrift och ut-
vinning av gas och olja. Visserligen finns det också
miljöregler och andra smärre inskränkningar men
mineralfyndigheter ses som ett samhällsintresse och
går därför före många andras.
Vi vill ifrågasätta denna traditionellt grundade po-
sitiva syn på gruvbrytning som någonting mer eller
mindre automatiskt gott. Oavsett vilket mineral vi
talar om är det fråga om ändliga resurser. Skall vi då
fortsätta med en politik som ger ständigt nya och
djupa sår i naturen?
Senast i går redovisades i Svenska Dagbladet en
kartläggning gjord av Världsnaturfonden. Det gällde
miljöolyckan i Spanien häromåret då en reservoar för
miljöfarligt avfall från en zinkgruva ägd av svenska
Boliden brast och fem miljoner kubikmeter förgiftat
vatten vällde ut i den närbelägna nationalparken.
Nu redovisar Världsnaturfonden att det enbart i
Europa finns flera tusen sådana giftupplag. Flera av
dessa har redan orsakat mindre eller större miljöska-
dor. Självklart har Sverige som en stor gruvnation sin
del i dessa upplag med gruvavfall. Den geoveten-
skapliga forskning som utskottet nu lyfter fram med
anledning av en annan motion från Vänsterpartiet är
därför av största vikt.
Men som sagt: Skall vårt behov av mineraler och
fossila bränslen till varje pris tillfredsställas? Finns
det inte anledning att fundera över alternativ och
andra sätt att se på frågan än gängse sätt?
För något år sedan fanns det över 300 000 ton
guld lagrat i centralbankernas kassavalv. Trots det
bröt man enbart i Australien ca 300 nya färska guld-
ton.
I Västafrika jämnas hela berg med marken för att
få fram bauxit till vårt snabbt ökande behov av alu-
minium till bl.a. öl- och läskburkar. Samtidigt vet vi
att det mesta av det som bryts och som orsakar djupa
sår i naturen bara kommer till användning en gång,
för att sedan hamna på soptippen. Återvinningen är
totalt sett miserabel - tekniskt möjlig men inte lön-
sam helt enkelt.
Listan kan göras längre men vi hänvisar till vår
motion för ytterligare argument. Vi vill med detta
rikta uppmärksamheten på att vårt behov av guld och
andra mineraler måste vägas om inte på guldvåg så
dock på ett helt annat sätt än tidigare. För att åstad-
komma en ekonomisk utveckling som kan vara en del
av en ekologiskt hållbar utveckling måste vi våga
vända bevisbördan vid mineralutvinning.
Vi anser, kort och gott, att trycket på producenter-
na och på oss konsumenter att återanvända och åter-
vinna måste öka. Metaller och andra mineraler måste
hanteras i produktionen på ett sådant sätt att det blir
möjligt att samla in dem för att sedan gå tillbaka i ett
fungerande kretslopp. Dessutom kan vi göra stora
energivinster om vi kan öka andelen återvunna mine-
raler i produktionen.
Om marknadskrafterna ges sådana villkor att nya
och relativt billiga dagbrott och gruvor hela tiden kan
fylla på med jungfrulig råvara fungerar inte en ekolo-
giskt balanserad ekonomi. Vi måste höja priset på
råvaran - på naturen, på de ändliga resurserna.
Eftersom gruvhanteringen i högsta grad är inter-
nationell är det dessutom angeläget att Sverige tar
upp frågan och med kraft driver den i EU och i övriga
internationella sammanhang.
Vi måste bli mer varsamma med den enda jord vi
har, liksom vi borde bli mer ömsinta i fråga om hur vi
hanterar våra systrar och bröder. Kom ihåg att allt
som glimmar inte är guld! Och även det som är guld,
vad nyttar det om det blir till 300 000 ton som lagras i
mörka bankvalv?
I regeringens proposition i december skriver man:
"För att underlätta och effektivisera verksamheten
för företagen och för att förenkla myndigheternas
tillståndsgivning föreslås ändringar i minerallagen - -
-."
Vi är övertygade om att efter den nu inledda över-
synen kommer motiveringen att låta annorlunda,
liksom förslagen till förändringar. Vi vill driva på en
fortsatt debatt som för vidare i den riktningen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)

8 § Vissa arbetsrättsliga frågor

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU8
Vissa arbetsrättsliga frågor

Anf. 128 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! För exakt en vecka sedan stod den
nya finansministern i denna talarstol och uttalade:
"Arbetslösheten skall betvingas. Målet är att den
öppna arbetslösheten skall nå 4 % under år 2000."
Detta var helt i linje med den socialdemokratiska
retoriken och höstens regeringsförklaring.
I dag finns det nog ingen seriös bedömare som
tror på det uppsatta 4-procentsmålet. Vårpropositio-
nen ger också helt andra signaler.
Halveringsmålet är devalverat till ett riktmärke,
och prognosen för arbetslösheten ligger på 5,4 % -
långt ifrån det uppsatta målet. Denna prognos är i sig
optimistisk, om jämförelse görs med Konjunktur-
institutets prognos där den öppna arbetslösheten be-
räknas ligga på 5,7 % år 2000. Visserligen sjunker
arbetslösheten för närvarande, till stor del beroende
på konjunkturella faktorer. Men konjunkturen kan
snabbt förändras, och är de strukturella felen inte
åtgärdade kan arbetslösheten åter öka.
Jag beklagar att varken utskottets socialdemokra-
tiske ordförande eller ministern deltar i dagens debatt.
Det hade varit intressant att höra deras syn på 4-
procentsmålet. Hur ser Socialdemokraternas Anders
Karlsson på detta? Tror Anders Karlsson på talet om
att de 4 procenten skall uppnås? Det ärliga svaret
borde vara att målet inte kommer att uppfyllas. Detta
reser ett antal följdfrågor: Varför gör regeringen ing-
enting? Vilka hinder finns det för ökad sysselsätt-
ning? Vad behövs för anpassning till en modern ar-
betsmarknad?
Om regeringen, enligt vårpropositionen, inte själv
tror på sitt uppsatta mål, varför kommer då inga för-
slag som är verkningsfulla? Samtalen mellan rege-
ringen och näringslivet har varken lett till någonting
konkret eller skapat förutsättningar för ett bättre fö-
retagsklimat. Det ömsesidiga förtroendet mellan nä-
ringslivet och regeringen har snarare försämrats.
Någon annan slutsats är det svårt att dra, efter bl.a.
statsministerns klumpiga inhopp i debatten. Den 6
mars redovisade näringslivets företrädare i Tillväxt-
gruppen i DN Debatt sin syn på statsministerns utta-
lande:
"Tror Göran Persson att ett gott samtalsklimat
mellan företag och regering främjas av att regering-
ens främste företrädare söker politiska poäng i vad vi
inte uttalat oss om? Tror man att förtroendet ökar när
näringsministern och hans grupp betraktas som en
'opinionsgrupp bland andra' av finansministern?"
I dag kunde vi höra Lars Ramqvist säga: Förtro-
endet är i botten. Vi har bränt oss. Sorgligt utfall.
Kastade på gatan.
Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att
relationerna är särskilt hjärtliga.
Fru talman! I regeringsförklaringen 1994, alltså
för fem år sedan, beskrev Ingvar Carlsson målande:
"Arbetslösheten skär som en kniv genom det
svenska välfärdssamhället. Alla drabbas av arbetslös-
heten, inte bara de arbetslösa. Får arbetslösheten
fotfäste kommer välfärden att undermineras."
Ingvar Carlsson menade att en av regeringens ab-
soluta huvuduppgifter var att minska arbetslösheten.
Men löften blev just bara löften. I dag är närmare
20 000 färre svenskar i arbete än då Ingvar Carlsson i
oktober 1994 presenterade sin regeringsförklaring.
Jag får säga som i TV-reklamen: Bra jobbat rege-
ringen!
Att det finns grundläggande strukturella fel inom
arbetsmarknaden går det inte att komma runt. Såväl
företag som kvalificerad arbetskraft flyr Sverige. Det
nya valspråket tycks vara: Ur Sverige - i tid!
Stora företag flyttar både huvudkontor och verk-
samhet utanför Sveriges gränser. I dag kan vi erfara
att Esselte flyttar till London. Omkring 60 % av stor-
företagen tror att inköpen i Sverige kommer att mins-
ka inom de fem kommande åren. Detta kommer att
slå hårt mot de svenska underleverantörerna.
En av fyra av årskullen nyutexaminerade civilin-
genjörer lämnar Sverige och bara två av fem av dessa
kommer tillbaka. Det är bra för Sverige att arbeta
internationellt, men problemet är att alltför få kom-
mer hem igen.
Det finns mer än 600 000 företag i Sverige. Över
400 000 av dessa är utan anställda. Problemet är att
dessa ensamföretag i ringa grad växer och anställer
arbetskraft. Det finns alltså grundläggande hinder för
att företagen skall anställa.
Huvudsakliga hinder för fler jobb är skattesys-
temets utformning, synen på företagandet och en
omodern arbetsrätt.
Fru talman! Dagens betänkande behandlar motio-
ner om förändring av arbetsrätten. Det är en arbetsrätt
som härrör från början av 1970-talet och bygger på
förlegade föreställningar om hur näringslivet ser ut
och under vilka villkor företagen arbetar, en arbetsrätt
som också så gott som entydigt, av företagare, anses
vara en hämmande faktor för tillväxt och ökad syssel-
sättning.
Arbetsrätten är illa anpassad till de krav som ställs
på företagen, vilka måste kunna vara flexibla till
såväl konjunktursvängningar som andra strukturella
förändringar. Störst konsekvenser har lagstiftningen
för de små företagarna. Den arbetsrättsliga lagstift-
ningen har aldrig anpassats för små företag. Dessa
anser regelverket alltför krångligt och omfattande.
Därför väljer många mindre företag att inte växa och
utvecklas, som de annars skulle kunna göra.
Något som ofta hörs, av framför allt småföretaga-
re, är att de inte har viljan att växa. Utan vilja och
motiv för tillväxt får vi därför inte de många arbets-
tillfällen som skulle kunna tillkomma.
I dag kan vi också konstatera att nyföretagandet
minskar kraftigt. Under årets början minskade antalet
nystartade företag med 14,1 % jämfört med samma
period förra året och med hela 22,1 % jämfört med
1997.
Fru talman! Arbetsrätten består av ett omfattande
regelverk som i grunden måste anpassas till en mo-
dern arbetsmarknad. Det är ett stort arbete, det finns
nästan 80 lagar och förordningar inom arbetsrätten.
Utgångspunkten för en sådan här utredning är enligt
den moderata grundsynen regler som ger största möj-
liga utrymme för nya anställningar och som samtidigt
stärker den enskildes egen ställning på arbetsmarkna-
den. Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte kunde
ställa sig bakom förslaget att göra denna mer genom-
gripande översyn av arbetsrätten.
Det finns bland motionerna i betänkandet många
förslag som skulle göra att det svenska företagskli-
matet blev bättre. Utskottsmajoriteten, framför allt
Vänstern och Socialdemokraterna, förkastade så gott
som alla ansatser till att åstadkomma strukturella
förändringar som innebär förbättringar för företag-
samheten.
Det finns dock ett undantag där en motion har till-
styrkts. Det gäller turordningsreglerna i LAS, som
bland företagsledare anses vara bland de största pro-
blemen.
Det är svårt att förstå att en mindre förändring av
turordningsreglerna, där de små företagen kan un-
danta två anställda vid en neddragning, kan väcka så
upprörda känslor hos LO-pamparna och vice nä-
ringsminister Mona Sahlin.
Förklaringen till att LO:s avtalssekreterare Hans
Karlsson uppmanat till strid kan vara att LO inte
tolererar några som helst förändringar som gör att
deras maktposition förändras. Den egna makten går
före dem som står utanför arbetsmarknaden. LO tycks
värna om dem som har ett arbete, men är ointresserat
av dem som står utanför arbetsmarknaden.
Turordningsreglerna brukar inte vålla företagen
några problem är ett argument som facket vanligen
hävdar. Det kan måhända vara så i många fall. Men
då skall man komma ihåg att det oftast gäller de stör-
re företagen och de som har kollektivavtal.
Lagen är semidispositiv, vilket gör att undantag
endast kan göras med stöd av kollektivavtal. De som
står utanför kan inte göra turordningslistor, och det
finns exempel på att företagare av den anledningen
har tvingats att lägga ned sin verksamhet.
Att facket till stor del står isolerat i sin inställning
verifieras av en Skop-undersökning. Två av tre
svenskar anser att den som klarar jobbet bäst skall få
stanna. I samma undersökning framkommer även att
två av fem tvekar att byta jobb därför att det skulle ge
en sämre anställningstrygghet. Det är en mycket hög
andel, som visar att turordningsreglerna motverkar en
nödvändig flexibilitet och rörlighet inom arbetsmark-
naden.
Varför går då inte regeringen och Socialdemo-
kraterna emot facket? En viktig förklaring ligger
säkert i det socialdemokratiska partiets stora beroende
av facket, inte bara propagandahjälpen utan även de
stora belopp som partiet erhåller av LO. Röster från
facket visar detta tydligt: "Från fackets sida ställer vi
krav på att arbetsrätten inte skall förändras, vi vill inte
se några försämringar i LAS." Det säger en ombuds-
man på Kommunalarbetareförbundet.
En annan röst: "De fyra miljoner vi har gett är
förbundna med krav. Pengarna skall användas till att
fatta beslut som gagnar våra medlemmar, annars
skulle vi inte ge dem." - Ekonomichef, Handels.
Fru talman! Det finns all anledning att snarast ge-
nomföra en förändring av turordningsreglerna för
framför allt de små företagen. Jag hälsar därför ut-
skottets ställningstagande med tillfredsställelse och
hoppas att vi därigenom både kan underlätta för dessa
företag, så att de får en chans att behålla erforderlig
kompetens i samband med neddragningar, och un-
derlätta för arbetslösa att komma in på arbetsmarkna-
den.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan
vad gäller turordningsreglerna, så att undantag med-
ges från dem vad gäller totalt två personer i företag
med färre än tio anställda.
Fru talman! Under perioden 1991-1994, under
fyrpartiregeringen, förbjöds fackliga stridsåtgärder
mot enmans- och familjeföretag för att tvinga fram
kollektivavtal. Denna lagändring var bland de s.k.
återställarna som den socialdemokratiska regeringen
skyndsamt införde i samband med att de återkommit i
regeringsställning 1994.
I dag kan alltså facket sätta en ensamföretagare,
utan någon anställd, i blockad för att tvinga honom att
teckna kollektivavtal. Detsamma gäller familjeföreta-
gare utan någon anställd utanför familjen. Det är för
mig obegripligt och oanständigt att arbetstagarorgani-
sationerna skall kunna bestämma vilka relationer som
skall råda mellan de familjemedlemmar som arbetar
inom sitt företag eller att tvinga en enmansföretagare
utan någon anställd till kollektivavtal. Stridsåtgärder
mot denna typ av företag tillgodoser inte något rim-
ligt fackligt intresse. Det finns naturligtvis heller
ingen anledning att tillåta att man genom sympatiåt-
gärder stöder någon i en konflikt med sådana företag.
Den bestämmelse som gällde 1994 byggde på ett
omsorgsfullt utredningsarbete. Den hade befunnits
förenlig med regeringsformen och av Sverige ratifice-
rade internationella konventioner på området. Det
finns alltså inga som helst skäl att inte skyndsamt
begära att regeringen återkommer med förslag till
riksdagen om förbud mot blockad av enmans- och
familjeföretag.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag helt kort redo-
visa den moderata inställningen till lagstiftningen vad
gäller rätten till stridsåtgärder. Vi motsätter oss inte
rätten till fackliga stridsåtgärder. Vår inställning är
dock att det måste finnas en balans på arbetsmarkna-
den för att inte en organisation skall ha ett otillbörligt
inflytande på lönebildning och avtal.
I dag är det möjligt att med små insatser mer eller
mindre slå ut verksamheter med stora ekonomiska
skador till följd. Det är fråga om insatser som kostar
lite för den egna organisationen men orsakar opro-
portionellt stora kostnader för motparten eller tredje
man. Detta gäller särskilt förbund som organiserar
nyckelpersoner. Ett proportionalitetskrav för stridsåt-
gärder bör därför införas.
Vi finner det även orimligt att andra än de som di-
rekt berörs av en konflikt skall kunna dras in i den.
Sympatiåtgärder till förmån för en helt utomstående
part bör därför förbjudas i den möjliga omfattning
som står i överensstämmelse med internationell rätt
och mot regeringsformen.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bifall endast till reservation nr 5 samt till utskottets
hemställan under mom. 7.

Anf. 129 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Man vet inte riktigt hur man skall ta
Patrik Norinder. Den första hälften av anförandet
handlade om regeringens ekonomiska politik. Det
blev inte så mycket arbetsrätt mer än några cynismer
på slutet. Det handlar om likgiltighet för vad arbets-
rätten egentligen har till uppgift.
Låt mig börja med att slå fast att Moderaternas
intresse att ta ställning för kapital, i motsättningen
mellan kapital och arbete, har varit en röd tråd genom
historien. Det gäller ert sätt att vilja avskaffa kollekti-
vavtal - som det också framgår i er förra motion som
behandlades i samband med budgetbetänkandet. Det
handlar om att det behövs flexibel arbetsrättslagstift-
ningen. Kollektivavtalsmodellen passar inte på ar-
betsmarknaden. Turordningsreglerna bör avskaffas.
Så ser era förslag ut. Så ser er vision ut, dvs. ta bort
inflytandet för löntagarna. Det behövs inte. Arbetsgi-
varna klarar skivan.
Ni säger att de fackliga organisationerna inte blir
obehövliga, men den enskilde skall inte behöva vara
beroende av deras välvilja - nähä, men kanske av
företagets.
Utskottet skriver i samband med tillstyrkandet av
Miljöpartiets motion att utskottet motsätter sig en
försvagning av arbetsrätten i övrigt. Det har också
Patrik Norinder från moderaternas sida sagt, och det
har övriga borgerliga partier sagt. Ha ha! Det var lång
näsa till Miljöpartiet. Det är det parti som är i allians
med moderaterna när det gäller arbetsrätten och alltid
går reaktionära kapitalintressen till mötes.
Sverige är fortfarande ett kapitalistiskt klassam-
hälle, där privata ekonomiska intressen styr över
människors välfärd och rättigheter. Vår demokrati gör
fortfarande till stor del halt vid arbetsplatsens port.
Var och en borde kunna se att pratet om fackets makt
är en myt. Människor känner sig ofta rättslösa och
maktlösa på jobbet. Ofriheten och bristen på inflytan-
de är, liksom när det gäller löne- och arbetsvillkor,
dessutom klass- och könsbunden. LO-kvinnor i bot-
ten, SACO-män i topp. Chefsprivilegierna är korken
ovanpå allt.
Yttrandefriheten har måst döljas i papperspåsar.
Uppsägningarna har stått som spön i backen, och
alltfler känner sig utbrända på jobbet. Var hamnar
civilkuraget när jobbet står på spel? Jag frågar er alla,
ni som inte har lagt fram ett enda förslag för att för-
stärka den anställdes rättigheter på jobbet: Är ni blin-
da? Ser ni inte frustrationen och rädslan hos de an-
ställda, både inom offentlig sektor och inom närings-
livet? Tror ni att mer arbetsgivarmakt är modellen?
Tror ni att otrygghet borgar för kvalitet och kompe-
tens? Tror ni att rädda människor vågar vara kritiska
och kreativa och kräva bättre miljö?
Produktinnovationer, miljöomställning, kvali-
tetstänkande, ny företagsamhet och tillväxt kräver
trygga och jämlika människor med inflytande.
Genom att gå samman i fackföreningar vinner de
anställda kollektiv styrka. Underminera inte den de-
mokratiska makten med en destruktiv lagstiftning!
Vi i Vänstern tror på den produktiva rättvisan. Vi
tror både på hållbar tillväxt och jämlik välfärd. Vi vet
att det förutsätter lag och rätt, lika för alla utan un-
dantag för vissa. Vi vet att subjektivt godtycke un-
dergräver de anställdas rättigheter. Vi vill utvidga och
återställa demokratiska rättigheter, både när det gäller
skydd och trygghet och när det gäller inflytande och
medbestämmande. Därav kommer mängden av reser-
vationer från Vänsterpartiet i detta betänkande.
Arbetsrätten är till stor del ett arv från 70-talet.
MBL, LAS, förtroendemannalagen och arbetsmiljö-
lagen gav ny praxis och utvidgades till hela arbets-
marknaden, dvs. till den offentliga sektorn och de
små företagen. På de stora företagen var det ofta
redan praxis och kutym med starka fackliga, själv-
ständiga organisationer.
Men fortfarande gäller § 32 i sina grunddrag. Ar-
betsgivaren anställer fritt och fattar egentligen de
avgörande besluten ensam på arbetsplatsen. Men han
har att tala med facket. Det finns i olika frågor spel-
regler som ger en del inflytande.
Förutsättningarna har faktiskt blivit svårare under
90-talet för att upprätthålla löntagarnas och de an-
ställdas inflytande. Massarbetslösheten är naturligtvis
det allra viktigaste. Under täcket av massarbetslös-
heten går det väl an att rikta en offensiv mot de fack-
liga organisationerna som organiserar de enskilda
löntagarna. Marknadskrafterna på global nivå, en allt
hårdare konkurrens, hjälper till att bryta upp demo-
kratin på hemmaplan i Sverige. Vi har fått se en hel
del social dumpning, både globalt och inom ramen
för EU. Just in time-mekanismen, som leder till en
oerhörd mängd övertid, korta anställningskontrakt,
mer deltider, inhyrning, vikariat osv., skapar otrygg-
het för anställda. Det kan ge problem i deras vanliga
civila liv, t.ex. att få ett lån, att binda sig vid ett hus-
kontrakt.
Bolagisering, out-sourcing och avknoppning ska-
par allt mindre juridiska enheter och allt mindre och
snävare turordningskretsar. Det blir allt svårare att få
överblick och inflytande.
Det finns exemplet med koncernförsäljning. När
STORA och ENSO gick ihop och hamnade i Finland,
försvann representationen i bolagsstyrelsen. Det var
ett stort nederlag för det fackliga inflytandet för de
anställda. Vem bryr sig? Ja, inte borgarna i parla-
mentet. Vem bryr sig när det visar sig att det är billi-
gare att lägga ned verksamhet i Sverige, t.ex. Erics-
son i Norrköping, och flytta verksamheten till Skott-
land med social dumpning som följd? Vem bryr sig?
Inte är det borgarna i den här församlingen. Tyvärr
tycker jag att även regeringspartiet är förvånansvärt
passivt i frågan.
Utvecklingen i arbetslivet som förändrat förutsätt-
ningarna för att uppnå våra mål om trygghet och
inflytande ligger bakom Vänsterpartiets upprepade
förslag om en modernisering och komplettering av
arbetsrätten. Vi vill ha mer demokrati, inte mindre. Vi
vill ha bättre skydd för de anställda, inte sämre.
Nya lagar har på förslag av Vänsterpartiet vid ti-
digare tillfällen drivits igenom för att förhindra dis-
kriminering på grund av kön, sexuell läggning, funk-
tionshinder, etnisk tillhörighet osv. Idén är att synlig-
göra grunderna för beslut, framför allt i anställnings-
processen. Därmed, Barbro Johansson, skapas en
objektiv grund och arbetsgivarens subjektiva besluts-
fattande och godtycke minskar i omfattning. Det är
därför det är så skrämmande när jag ser utskottsmajo-
riteten fatta ett beslut om undantag från turordnings-
reglerna. Det strider mot ambitionen att uppnå objek-
tivitet, saklig prövning och argumentation för att i
stället få mer av arbetsgivarmakt och godtycke.
Vi har nu lagt en serie förslag, och vi har sam-
manfattat dem i en plattform för mer demokrati på
arbetslivets område. Vi menar att det är dags för en
rejäl parlamentarisk utredning i dialog också med
parterna. Det bygger på begrepp som demokrati, som
handlar om inflytande över det egna jobbet, över
investeringar, över bemanningsplaner, över arbetsor-
ganisation och allt vad det kan vara. Det bygger på att
ta ett rejält grepp på arbetstagarbegreppet. När entre-
prenörer, konsulter, inhyrda, korttidsanställda och
vikarier nu står som spön i backen ger det en mer
oklar bild när det gäller hur arbetsrättsliga rättigheter
skall kunna utövas.
Hur skall kompetensutvecklingen gå till? Alla
löntagare och anställda borde verkligen få del av
kompetensutveckling som en naturlig del i jobbet, så
att man står starkare i en flexibel värld med allt hår-
dare krav på arbetsmarknaden. Så långt är jag överens
med Patrik Norinder.
Slutligen gäller det yttrandefriheten, både inne i
företaget och externt. Hur skall vi se till att våra kon-
stitutionella rättigheter också gäller när vi jobbar, den
stora del av vår tid som vi ger järnet för att utveckla
tillväxt och välfärd och sociala kontakter i vårt ar-
betsliv? Varför skall vi där vara berövade så mycket
av yttrandefrihet som vi i dag är, särskilt på det pri-
vata området? Varför finns det inte engagemang när
människor drabbas, vilket de ofta har gjort både i
näringsliv och i offentlig sektor, genom brister i ytt-
randefrihetslagstiftningen som gäller arbetsrätten?
Alla ställde ju upp när det gällde Polhemsgården,
efteråt, och applåderade Sarah. Det hon gjorde är inte
möjligt med vår arbetsrätt i dag, men ingen följer upp
det annat än Vänsterpartiet när det gäller krav på
lagförändringar.
Då kommer jag till dagens stora fråga, LAS. Det
är en svår avvägning mellan den enskildes skydd i
anställningen och verksamhetens effektivitet. Sverige
har funnit en bra modell. Vi har en modell som byg-
ger på tillsvidareanställning. Det är då det här funge-
rar. Det bygger på företrädesrätt. Det bygger på be-
greppet saklig grund. Det bygger på turordning, som
är ett objektivt kriterium, som en utgångspunkt för
diskussionen. Och så finns det invägt kompetens,
begreppet tillräckliga kvalifikationer i samband med
omplacering som kan bli en följd av att man säger
upp personer. Att säga upp personer är någonting
mycket svårt och bekymmersamt. Det blir lättare om
man skapar en dialog och försöker få ett samförstånd
som tar hänsyn till både de enskildas intressen av
skydd och trygghet och verksamhetens fortsatta liv.
Att införa undantag är att införa godtycke. Det är
att införa en process utan argumentation, som bakvä-
gen kan stöta ut andra på listan. Man väljer gubevars
inte ut dem som man vill bli av med, utan man väljer
ut de pärlor som man vill ha kvar, och så kommer
turordningen att sköta resten. Det är cynism. Det är
att införa någonting som är motsats till lag och rätt på
svensk arbetsmarknad.
Och hur skall man bevisa diskriminering och ut-
sortering, när man som arbetsgivare har fått privilegi-
et att helt enkelt innan processen drar i gång välja
bort dem?
Vi har en viss erfarenhet. Den borgerliga rege-
ringen införde, lite mer omfattande men motsvarande
idé, nämligen undantag. Var det de stora koncernerna
som gjorde undantag? Nej, det var det inte. Det var de
små arbetsplatserna. Jag har undersökt detta och träf-
fat många som har råkat ut för detta. Inom HTF:s
område är det kvinnliga kontorister till största delen.
Inom Handels område är det butiksbiträden, inom
Fastighets är det städare och inom Hotell och Restau-
rang är det servitriser. Det är den typen av folk. Det
är inte dataingenjörerna eller utvecklaren som skall
lyfta företaget till tillväxtens himmel.
Det är fel spår som ni är inne på när ni går den här
vägen, och ni har fått det väl belyst från de fackliga
organisationer som visste mest om detta. De har ock-
så kunnat dokumentera hur det i många fall handlat
om kvinnor, äldre eller yngre, som varit gravida eller
föräldralediga. Det finns mycket dokumentation som
visar hur det här slog. Och hur man kan anse att detta
är någonting som är positivt för sysselsättning och
tillväxt, när man skapar mer av otrygghet och mer av
rättslöshet, är för mig en gåta. Just de som behöver
lagen bäst får sämst stöd av lagen.
Med de små nystartade företagen blir det alltfler
som hamnar i den här situationen. Många företag
delar i dag upp sig - de har andra skäl för det - för att
bli smidiga och små och kunna agera på marknaden.
Plötsligt är 18-mannaföretaget 2 gånger 9, och plöts-
ligt förändras rättsläget. Varför skall man ha olika
rättigheter som anställd beroende på i vilket företag
man är anställd i vad gäller storleken?
LAS skyddar mot ensidiga arbetsgivarbeslut. Då
kan man väl inte som en reform inom ramen för LAS
införa just ensidiga arbetsgivarbeslut? Detta är en
mycket allvarlig rättsförlust. I och för sig är utskotts-
majoriteten klar över detta, därför att man säger att
några ytterligare försvagningar skall det inte bli frå-
gan om. Men borgarna vet vad de vill. Det blir myck-
et.
Jag vädjar till Miljöpartiet: Ta chansen att i sam-
arbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet göra bra saker för småföretagandet!
Det är regelförenklingar, stimulanser och nätverks-
lösningar. Ta t.ex. bort förmedlingsansvaret för sjuk-
lön för de riktigt små företagen. Hjälp till med kom-
petensutvecklingen och riskkapitalet! Men driv inte
igenom sakligt omotiverade och principiellt rättsvid-
riga förslag i strid med hela den politiska och fackliga
arbetarrörelsen! Ni som säger att det är bra för syssel-
sättningen! Vi skulle ha ett samarbete kring syssel-
sättning, rättvisa och jämställdhet. Ni lyckas gå ihop
med borgerligheten i alla de frågorna och förstöra
förutsättningarna på området. Men än finns det tid.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 2 och reservation 9.

I detta anförande instämde Mats Einarsson, Kalle
Larsson, Ingrid Burman, Carlinge Wisberg, Willy
Söderdahl, Sven-Erik Sjöstrand, Johan Lönnroth,
Rolf Olsson, Murad Artin, Peter Pedersen, Tanja
Linderborg, Lena Olsson, Yvonne Oscarsson, Gunilla
Wahlén, Claes Stockhaus, Camilla Sköld, Lennart
Gustavsson och Siv Holma (alla v).

Anf. 130 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Hans Andersson! Den bakgrund som
jag gav under mitt anförande var ju för att visa att vi
bl.a. behöver en förändrad arbetsrätt. Det behövs
många åtgärder för att vi skall kunna tillskapa nya
jobb, skapa möjligheter för nya jobb. I dag flyttar
företagen, och kompetensen flyttar ut ur landet och
kommer inte tillbaka. Nyföretagandet minskar, och
små företag nyanställer inte. Färre är i arbete än 1994.
Det här är ingen bra utveckling, Hans Andersson. Det
rör bl.a. just det vi pratar om i dag, dvs. att förändra
arbetsrätten.
Vårt moderata intresse är att skapa möjligheter för
arbetstillfällen, så att nya jobb kan tillkomma. Alla
pratar om att det är inom de små företagen som vi
skall finna de nya jobben. Men det görs ju ingenting
för att tillskapa möjligheter för de små företagen att
växa och nyanställa. Det är det stora problemet, Hans
Andersson.
Jag skulle kunna bolla tillbaks frågan och fråga
Hans Andersson om han anser att arbetsrätten är
anpassad till den arbetsmarknad som vi har i dag. Är
den arbetsrätt vi har anpassad till en modern arbets-
marknad?
Vi har olika syn på hur arbetsrätten skall vara och
hur arbetsmarknaden skall vara. Den Hans Anders-
sonska modellen är att individen skall inpassa sig i
kollektivet. Vi ser gärna att individen har en frihet
och en valfrihet.
Hans Andersson kanske kan ge mig svar på om
han tycker att det är tillfredsställande att företag och
kompetens flyr landet.

Anf. 131 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, det är inte bra. Det är komplice-
rade orsaker bakom detta. Men låt mig få säga några
saker.
Det är väl alldeles klart av vad vi har skrivit i våra
motioner, av vad det står i vår reservation nr 2 och av
vad jag har sagt från talarstolen att vi icke är nöjda
med dagens arbetsrätt i förhållande till dagens arbets-
livsstruktur. Det har förvärrats under 1990-talet. Pro-
blemet med er är att ni tar bort det lilla som finns.
Får jag ta ett exempel? Anställningstryggheten är
kopplad till tillsvidareanställning. I det svenska kol-
lektivet av löntagare ökar andelen korttidsanställda.
De har egentligen inget anställningsskydd i förhållan-
de till LAS. Vi vill förstärka detta på olika sätt. Det är
en av de saker vi vill utreda.
Ni vill enbart plocka ned den arbetsrätt som finns.
Ni vill krossa förutsättningarna för de anställda att i
organiserade former påverka situationen genom vä-
sentligt sämre stridsregler och konfliktregler och
genom mycket sämre regler som skulle bära upp
kollektivavtalen. Ni vill egentligen ta bort dem. Ni
vill ha fram enskilda avtal. Vad är det för problem
med kollektivavtalen? De är ett yttersta skydd. Det är
inget som hindrar den enskilda att förhandla fram
något bättre, om det skulle gå.
I själva verket visar den syn som Patrik Norinder
uttrycker i dessa frågor total likgiltighet inför de an-
ställdas situation. Det finns inte ett förslag som tryg-
gar den anställdes rättsskydd - inte ett - från ert håll.
Men det finns hundra, tror jag, som skulle förstöra
det.
Sedan är det en annan sak att det finns allt intresse
av att diskutera tillväxtens mekanismer och hur vi
ytterligare förstärker sysselsättning, nyföretagande,
innovationspolitik och sådana ting. Men inte går det
med er väg, och det har nästan ingenting med arbets-
rätten att göra, Patrik Norinder!

Anf. 132 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Hans Andersson! Man kan naturligt-
vis tolka våra förslag precis hur som helst. Men grun-
den för vår politik är att vi vill skapa den flexibla
arbetsmarknad som vi så väl behöver här. Vi behöver
inte en rigid arbetsrätt där människor låses in ytterli-
gare i kollektivavtal. Vi vill ge människor möjlighet
att själva skapa sig olika sätt att verka på arbetsmark-
naden och mer kunna anpassa sig till individuella
avtal, och vi vill se till att företagen blir mer flexibla.
Det är grunden, Hans Andersson.
Er väg är ingen väg att gå. Det är den vägen som
vi har gått i Sverige och som har visat sig inte vara
verkningsfull. Den väg ni förespråkar leder till ytter-
ligare arbetslöshet.
Vi måste ha en arbetsmarknad som är anpassad
till den internationella miljö vi lever i, till den nya
teknik vi lever under och till de nya företag som
kommer. Verkligheten ser inte ut som på den tid som
Hans Andersson beskriver. Han talar om det nya
industrisamhället i kollektivavtalens anda på 1950-
och 1960-talet. Så ser arbetsmarknaden inte ut. Vak-
na, Hans Andersson! Vi lever i en annan tid.

Anf. 133 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Just det, Patrik Norinder. Vi lever på
slutet av 1900-talet - snart på 2000-talet - och inte på
1700- eller 1800-talet, som man kan tro när man hör
Patrik Norinder.
Allvarligt talat kan jag säga att jag har gått ige-
nom det mesta av den forskning som finns kring
arbetsrättsreglering och dess samband med tillväxt
och sysselsättning. De samband som Patrik Norinder
förutsätter finns inte. Jag skulle säga att det snarare är
tvärtom.
Det jag talar för - det jag kallar för den produkti-
va rättvisan - innebär att man också drar in anställda
och deras kompetenser i inflytandet. Man lägger inte
hela inflytandet, makten och bestämmanderätten hos
den som äger företaget, utan man låter kollektivet av
människor - det är i grunden alla individer - utöva
sitt ansvar och dra nytta av sin kompetens, kreativitet
och entreprenörsanda och gemensamt skapa de vär-
den vi alla har nytta av.
Arbetsrättslagstiftningen är en skyddslagstiftning,
och det är det moderaterna aldrig har förstått. De tror
att det avtal som anställningsavtalet utgör är som
vilket avtal som helst om att köpa eller sälja en bil,
men det är det inte. Det är ett avtal där jag säljer min
arbetskraft. Det är ett avtal där jag och hela min
framtida försörjning blir beroende av verksamhetens
existens. Det är därför jag som anställd och min fack-
förening är så intresserade av verksamhetens utveck-
ling och inte bara av kortsiktiga vinster.
Patrik Norinder ställer sig bakom skrivningen om
att utskottet motsätter sig en försvagning av arbets-
rätten i övrigt, och återkommer sedan med reservatio-
ner och ett särskilt yttrande som strider fullständigt
mot detta. Är inte det att bryta mot bibelns ord "Du
skall icke ljuga"? Nu finns det ingen replikrätt kvar,
så jag kan svara på det. Jo, det är det, Patrik Norinder.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.57 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Anf. 134 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! En effekt hade i alla fall middagsup-
pehållet, att stämningen av klasskamp och kamp mot
det reaktionära kapitalets intressen avtog och dämpa-
des. Det var som att komma tillbaka till den gamla
debatten på 70-talet när man började känna igen
kommunisterna och Hans Andersson i den retorik
som var före pausen.
Fru talman! Arbetslösheten är i dag det största so-
ciala och ekonomiska problemet i Sverige. Trots en
god konjunktur under flera år är den totala arbetslös-
heten fortfarande så hög som 11,6 % av arbetskraften,
enligt SCB. Studerar man antalet sysselsatta är bilden
ännu dystrare. Jämfört med krisåret 1993 är syssel-
sättningen i stort sett densamma, bara 14 000 fler i
arbete - detta trots att antalet personer i yrkesverksam
ålder under den här perioden har ökat med omkring
160 000.
Den kraftiga ökningen av sysselsättningen, som
fyrpartiregeringen lämnade efter sig, bröts snabbt av
den socialdemokratiska regeringen och vändes till en
rekordlåg nivå 19997.
Man får gå tillbaka ända till 1973 för att hitta en
lägre sysselsättningsnivå i Sverige. Men då var den
arbetsföra befolkningen 390 000 personer färre än
1997. Det visar på ännu en sida av problemet, nämli-
gen hur stor andel av den arbetsföra befolkningen
som var sysselsatt. Denna andel har under socialde-
mokraternas regeringstid utvecklats ännu sämre än
just antalet sysselsatta. Läget på arbetsmarknaden är
alltså mycket allvarligt.
Det finns inte en metod som på allvar kan vända
utvecklingen. Det krävs ett batteri av åtgärder, både
på kort och på lång sikt. Arbetsmarknaden måste
fungera bättre, skattepolitiken måste läggas om, re-
gelverket för och attityden till företagarna måste
förändras osv. - allt för att öka sysselsättningen och
bättre rusta Sverige för att möta det nya årtusendet. I
detta sammanhang är arbetsrätten en komponent.
Fru talman! Dagens arbetsrätt är anpassad till
1970-talets samhälle med stora varuproducerande
företag som förebild. Tron att människor är utbytbara
i en produktionskedja präglar tänkandet som ligger
bakom dagens arbetsrätt.
Förändringstakten i näringslivet har accelererat
sedan dess. Människor är alltmer välutbildade och
svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de
nya idéerna föds och de nya jobben skapas. Arbetsli-
vet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll.
Företag som är på snabb tillväxt upplever sällan pro-
blem med arbetsrätten, inte heller stora företag med
hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter att
disponera om arbetskraften. Däremot upplever mind-
re företag som är i förändring arbetsrätten som ett
stort problem. Sammantaget innebär detta att arbets-
rätten måste moderniseras och förenklas.
Arbetsrättens syften, att skapa trygghet för de an-
ställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina
anställda godtyckligt, är viktiga och riktiga principer
bakom dagens lagstiftning. Tydliga spelregler på
arbetsmarknaden är bra för att underlätta för arbetsta-
gare och arbetsgivare att träffa överenskommelser
och för att ha något att falla tillbaka på vid tvister.
Men mycket talar också för att dagens arbetsrätt
motverkar sitt syfte. Det visar samtal som jag har haft
med företagare, det visar undersökningar som har
gjorts och det visar det allvarliga läget på arbets-
marknaden.
Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl
för att reformera arbetsrätten, inte för att den är den
enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet
eller den avgörande frågan. Men nuvarande arbetsrätt
skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla
företaget. Den skrämmer många från att nyanställa,
och den skapar en känsla av vanmakt hos många
företagare. Dessutom innebär exempelvis reglerna för
provanställning att många företag väntar i det längsta
med att nyanställa tills de vet om konjunkturen bär
eller inte.
Under fyrpartiregeringens tid 1991-1994 genom-
fördes en del förändringar av arbetsrätten i syfte att
underlätta och skapa en mer flexibel arbetsmarknad.
Dessa förändringar upphävdes av den socialdemo-
kratiska regeringen efter maktskiftet 1994.
Vi kristdemokrater anser att arbetsrätten måste
göras mer flexibel och bättre anpassad till inte minst
de mindre företagens situation. Det handlar om
· rätten att undanta två personer från turordnings-
reglerna vid uppsägning. De som undantas skall
vara personer som är viktiga för företagets fort-
satta drift, s.k. nyckelpersoner. Detta är viktigt för
främst mindre företag vid en neddragning av
verksamheten. Förutsättningarna för företaget att
överleva och så småningom återigen växa är stör-
re om viktig kompetens kan behållas vid en ned-
dragning.
· att avskaffa fackets vetorätt vid entreprenader.
· att införa förbud mot blockad av enmans- och
familjebolag samt av företag som inte har kollek-
tivavtal därför att ingen av de anställda är med-
lemmar i något fack eller vill ha något kollekti-
vavtal. Detta är ett förslag som tydligen statsrådet
Mona Sahlin har aviserat skall komma, men som
socialdemokraterna verkar säga nej till i dag.
· möjligheten att förlänga tiden för provanställning
från nuvarande 6 månader till 12 månader, vilket
skulle öka företagens benägenhet att nyanställa i
stället för att utnyttja övertid vid exempelvis en
konjunkturuppgång.
· att tillåta visstidsanställning upp till två år vid
arbetsanhopning.

Dessa förändringar innebär ingen kraftig försäm-
ring av tryggheten för den anställde. Men de innebär
ett friare regelverk för de företagare som måste bli
fler och måste våga anställa fler om Sverige skall
bemästra den höga arbetslösheten.
I det betänkande som vi diskuterar i dag har krist-
demokrater, folkpartister, centerpartister och mode-
rater bifallit en miljöpartimotion. Motionen kräver att
två personer skall kunna undantas från turordnings-
listan vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det
skall gälla företag med högst tio anställda. I övrigt
skall samma lag om anställningsskydd gälla som i
dag.
Vi skulle helst velat se att gränsdragningen vid tio
anställda togs bort för att undvika tröskeleffekter,
men förslaget är ett steg i rätt riktning, vilket vi påpe-
kar i ett särskilt yttrande.
Detta ganska modesta förslag har väckt en enorm
indignation från bl.a. LO. I en annonskampanj för
några miljoner kronor attackeras det lilla Miljöparti-
et. I helsidor sprider LO avsiktligt vilseledande in-
formation. Med annonsrubriker såsom "Är det vi
kvinnor som ska få sparken först?" framställs det
förslag som riksdagen skall ta ställning till som om vi
införde djungelns lag på arbetsmarknaden. Det är
faktiskt beklämmande att LO nedlåter sig till den
fördumning av debatten som man gör.
I Aftonbladet i går försökte sig socialdemokraten
Johnny Ahlqvist, utskottets ordförande, och LO-
ordföranden Bertil Jonsson på att argumentera mot
förslaget. Låt oss göra en liten analys av de argument
som de tog upp, punkt för punkt.
Socialdemokraten Ahlqvist och LO-Jonsson skri-
ver att det blir mer "rädda löntagare" på arbetsplat-
serna därför att två av de anställda som har särskild
kompetens vid en eventuell neddragning skulle få
undantas från turordningsreglerna.
Men, fru talman, det skulle med Ahlqvists och
Jonssons logik innebära att alla nyanställda i dag
skulle vara tysta och rädda på våra arbetsplatser, för
de står ju först i kön för att tappa sitt jobb om det
skulle behöva göras neddragningar. Är det verkligen
så? Är det inte i stället den höga arbetslösheten som
skapar tystnad, därför att man är orolig för jobbet rent
allmänt sett. Det är inte turordningsreglerna som i
första hand skapar tystnaden.
Ahlqvist och Jonsson skriver att det är en
"avgrundsdjup skillnad mellan att bli arbetslös därför
att man var sist anställd mot att bli arbetslös därför att
arbetsgivaren hellre ville ha någon annan kvar".
Samtidigt brukar ju facket, socialdemokrater och
vänsterpartister hävda att det inte behövs några änd-
ringar i LAS, eftersom facket alltid går med på att
frångå turordningslistan om det är bra för företaget.
Men, fru talman, det värsta som kan drabba en ar-
betslös måste då vara om kompisarna i fackklubben
säger att de hellre vill ha någon annan kvar på företa-
get än den som blev sist anställd. Detta måste ju vara
logiken i resonemanget. Jag tror inte att argumentet
håller. Att bli arbetslös är en smärtsam upplevelse,
oavsett anledning. Det har inte i första hand att göra
med om facket, arbetsgivaren eller anställningstiden i
företaget har orsakat det hela.
Ahlqvist och Jonsson skriver att erfarenheterna av
de regler som gällde under fyrpartiregeringens tid
visar att de svaga på arbetsmarknaden drabbas.
Fru talman! Tyvärr finns det ingen riktig utvärde-
ring av den period 1993/94 då vi hade dessa regler.
Lagen gällde ju under så kort tid och under en tid då
det var kraftig turbulens på arbetsmarknaden. Det var
tragiskt för alla som drabbades av uppsägningar.
Frågan är ju om de företag som utnyttjade undantags-
regeln klarade krisen bättre och kunde nyanställa
tidigare när uppgången kom än om de hade praktise-
rat dagens regelverk. De slapp kanske att slå igen
butiken helt och hållet. Ingen av oss vet detta riktigt
säkert, eftersom en sådan här lag måste få finnas
några år under mer normala arbetsmarknadsbetingel-
ser för att sedan utvärderas ordentligt.
Tonen i debattartikeln i Aftonbladet i går och i
LO:s kampanj är ganska ensidig. Perspektivet är bara
den fast anställde löntagarens, och det är ett viktigt
perspektiv. Det erkänner jag. Det tycker jag också.
Men omsorgen om den arbetslöse som vill få fotfäste
på arbetsmarknaden och den enskilde småföretagaren
saknas helt. Samma sak har det varit i Hans Anders-
sons inlägg, och det kommer säkert att vara samma
sak i Anders Karlssons inlägg.
Man utgår ifrån att alla företagare bara är ute efter
avskeda alla småbarnsmammor och alla halta och
lytta, som någon förhandlingsman från Elektrikerför-
bundet har sagt i ett uttalande. Alla rakryggade per-
soner som har åsikter skulle försvinna om man inför-
de dessa regler. I LO:s värld verkar det som om da-
gens företagare bara skulle vilja ha fogliga, mesiga
män under 50 år utan barn. Är det verkligen så?
Låt oss inse att 70-talets arbetsmarknad och 2000-
talets inte är densamma. Låt oss öppet, t.ex. i den
utredning vi föreslagit i reservation 1, diskutera vad
2000-talet kräver av oss! Låt oss visa tilltro till både
företagarna och de anställda och inte den misstro som
nu gäller.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bara bifall
till reservationerna 1, 5 och 7.

Anf. 135 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var kanske inte så konstigt att det
var en doft av 70-tal när jag talade, eftersom jag tala-
de om en lagstiftning som faktiskt kom till på 70-
talet. Det var ett viktigt decennium. Innan det gällde
fullständig arbetsgivarmakt i frågor om uppsägning.
Vi fick ett system där man kunde pröva i förhål-
lande till saklig grund. Arbetsgivaren var tvungen att
argumentera för sin sak. Det vill ni ta bort i än högre
grad än vad betänkande i dag föreslår. Jag menar att
det är en oerhört dålig lösning av ett arbetsrättsligt
problem.
Sedan säger ni att ni inte vill att några skall drab-
bas av detta och bli utsorterade eller diskriminerade.
Men hur skulle man kunna pröva det i förhållande till
den diskrimineringslagstiftning vi har. När jag har rätt
att plocka ut så blir det som det blir med det som blir
kvar.
Stefan Attefall undrar vad som händer med dem
som blir utplockade i dag. Jag håller med om att det
är en svår situation vid en uppsägning. Men i dag har
vi möjlighet att se det hela som en paketlösning. I dag
kan några få gå på utbildning, och man kan göra
ekonomiska åtaganden för någon. Det finns många
sådana exempel för äldre. Man kan rumstera om i
turordningslistorna. Man hittar nästan alltid en bra
lösning. Det bygger på samförstånd och dialog, och
det rycker ni undan. Ni rycker undan mattan för de
parter som bär upp avtal och dialog på arbetsplatser-
na.
Det är detta som jag menar är det stora brottet
med 70-talslösningen. Det är det som gör det så dåligt
arbetsrättsligt. Sedan ser jag egentligen inga starka
skäl för att det här skulle gynna sysselsättningen, men
det är en annan sak.

Anf. 136 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! En doft av 70-tal, säger Hans Anders-
son. Det är kanske det som är problemet. Hans An-
dersson är kvar i 70-talet, både i retoriken och i den
verklighet som rådde då. Min fråga till Hans Anders-
son är: Finns det ingen skillnad mellan 70-talets ar-
betsmarknad och den arbetsmarknad som vi ser fram-
för oss in på 2000-talet? Har det inte hänt något under
dessa år? Har inte arbetskraften blivit mer välutbil-
dad? Har inte företagens förutsättningar förändrats?
Har inte Sveriges roll i världen förändrats?
I Hans Anderssons värld är vi kvar i den gamla
världen. Vi är fortfarande kvar i parollerna om klass-
kamp och högerns allians med det reaktionära kapi-
talet och den typen av retorik som bara låter patetisk.
Hans Andersson pratar om samarbete på arbets-
platserna. Tycker Hans Andersson att hans anförande
var ett uttryck för samarbete och samförstånd. Nej,
det var klasskampsretorik. Om vi får sådant på våra
arbetsplatser kommer det inte att gå bra för Sverige.
Däremot delar jag helt Hans Anderssons uppfatt-
ning om att vi inte skall gå tillbaka till en station där
arbetsgivaren har allt makt på arbetsplatserna. Det vill
inte vi kristdemokrater. Men vi måste hitta ett regel-
verk som har en rimlig balans. I dagens läge vet vi att
balansen inte fungerar.
Det finns rötägg bland alla, bland fackliga före-
trädare, bland anställda och bland företagare. Men de
absolut flesta företagarna tar mycket seriöst på sitt
ansvar som arbetsgivare. Jag tror att man kan lösa de
flesta problem genom samtal. Men det finns lägen,
och det vittnar många också om, när man inte kom-
mer överens och det blir en stridsfråga som förs upp i
centrala förhandlingar. Då går det prestige i frågorna
och då blir principerna viktigare än den lokala före-
tagsstationen. Då får vi dessa problem som t.o.m. kan
hota många företags existens, inte minst de små fö-
retagens.
Frågan är om det har hänt någonting i Hans An-
derssons värld sedan 70-talet. Har det hänt någonting
på arbetsmarknaden sedan 70-talet som kräver ett
nytänkande?

Anf. 137 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Ja, och det vet Stefan Attefall också.
Jag yrkade bifall till reservation 2, och det är en re-
servation som talar om en arbetsrättslig utredning. Vi
har krävt det i många år. Det handlar om att hävda
demokratin under nya förhållanden. Det handlar om
att hävda anställningstryggheten när alltfler männi-
skor har korta anställningskontrakt. Det handlar om
att ta hänsyn till hela omvälvningen av arbetsmarkna-
den. Stefan Attefall berörde själv några aspekter. Jag
berörde så många flera.
Men vad jag inte ser i era reservationer och i era
motioner är idén om att försöka utveckla de rättighe-
ter som vi ville få till stånd när det gällde den gamla
arbetsrätten som kom till på 70-talet, nämligen trygg-
het, skydd och inflytande för den anställde. Det är
dessa frågor vi väcker inom ramen för ett nytt arbets-
liv.
Det ni står för, även här i reservationer, är ännu
längre provanställning och ännu liberalare former för
visstidsanställning som leder till mer otrygghet för
den enskilde.
Jag har gått igenom de förbund som kunde redo-
visa resultat från 1994. Det är entydigt så att det var
kvinnor, gravida, föräldralediga och äldre med kom-
petensproblem som sorterades bort. Jag anser att det
är ovärdigt svensk arbetsmarknad. Man skall se till att
folk får sin kompetensutveckling. I samarbete skall
man skapa den trygghet som gör att vissa inte skall
offras för att företagen skall leva vidare. Man skall
både kunna klara företagens verksamhet och trygghet
och välfärd för de anställda.
Om detta kallas för klasskampsretorik är jag
mycket stolt över att vara en som försvarar klass-
kampsretorik, Stefan Attefall.

Anf. 138 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Om statsrådet Mona Sahlin får ur sig
den beställning som riksdagen förhoppningsvis gör
när vi går till votering, skulle jag skulle gärna vilja se
det förslaget prövat under ett antal år med en veten-
skaplig utvärdering av det hela. Sedan är jag beredd
att ta en diskussion om det fungerar på en arbets-
marknad som är något mer normal än den var
1993/94 då det var oerhört turbulent.
Jag tror visst att Vänsterpartiet kan ha goda idéer
på arbetsmarknadens och arbetsrättens område som
man kan pröva. Men om man tittar på reservation 2 är
det ju ett centralistiskt perspektiv som dominerar. Vi
skall bestämma centralt om hur det skall fungera ute
på de lokala arbetsplatserna. Vi vet ju att beslut måste
fattas i än högre grad ute i den verklighet som berörs.
Då gäller det också att utforma en lagstiftning som
öppnar upp för detta mer och mer så att vi får färre
centrala beslut.
Å andra sidan är det ganska enkelt för Hans An-
dersson att göra något åt detta. Han ingår nu i ett
regeringsunderlag. Han frågar retoriskt i sitt anföran-
de: Vem bryr sig? Frågan han kan ställa är ju om
Socialdemokraterna bryr sig om hans förslag. Han får
reservera sig i utskottsbetänkandet. Han samarbetar
med dem. Om detta är så viktiga frågor som kräver en
sådan retorik som han uppvisade här, borde han ju
vara missnöjd och leva rövare. Hans Andersson borde
ta den retoriken med Johnny Ahlqvist och Anders
Karlsson och se till att de ändrar sig. Han kan väl inte
stillatigande se hur de går det reaktionära kapitalets
intressen, eller vilken retorik han nu vill använda sig
av. Anpassa argumentationsnivån eller ta kampen
mot de samarbetspartner ni har så att ni får någonting
uträttat! Annars blir det mest tom retorik från riksda-
gens talarstol.

Anf. 139 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Jag inleder mitt anförande med att yr-
ka bifall till reservation 4. Jag står givetvis bakom de
ytterligare reservationer där Centerpartiet finns med,
men jag nöjer mig med att yrka bifall till denna.
Dessutom kommer vi att stödja reservation 5 angåen-
de regelförändringar.
Den svenska arbetsrätten behöver reformeras. Re-
dan i de diskussioner som Centerpartiet förde med
Socialdemokraterna under den förra mandatperioden
stod det klart att det här området behöver en ordentlig
översyn. Det fanns en del förslag som kanske mer
handlade om den bortre parentesen i arbetslöshetsför-
säkringen, men andra frågor var också uppe. Efter att
de här diskussionerna avslutats har mycket lite hänt.
Regeringen har tillsatt ett antal utredningar och ar-
betsgrupper. Regeringen följer frågan och överväger
att komma med förslag vid nästa tillfälle. Detta till-
fälle har hittills aldrig kommit. Det är i stort sett inga
skarpa förslag på området, och det är vid det här laget
ingen hemlighet att det inte ser bättre ut i vårproposi-
tionen, även om den debatten skall ske i maj.
I Centerpartiets partimotion tar vi upp ett antal
förslag som regeringen kan börja med att lägga fram
förslag om. Det är turordningsreglerna vid uppsäg-
ning på grund av arbetsbrist, där Centerpartiet före-
slår att företag skall få undanta två nyckelpersoner.
Tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet, Kristde-
mokraterna och Miljöpartiet har vi bildat majoritet för
att i alla fall ta ett litet steg på vägen i denna fråga då
vi stöder Miljöpartiets motion i ärendet och föreslår
att man i företag med upp till tio anställda skall få
undanta två nyckelpersoner vid uppsägning på grund
av arbetsbrist. Jag yrkar därför bifall till hemställan i
betänkandet under mom. 7.
Detta förslag kan endast anses som ett första steg
för att förenkla för företagen att anställa fler medar-
betare. Som det ser ut i dag är det mycket orättvist på
arbetsmarknaden. Den som är anställd i ett litet före-
tag har på ett sätt ett bättre skydd för sin anställning
än den som arbetar i ett storföretag. Den lille arbets-
givaren känner sig trängd av den stora fackliga orga-
nisationen och vågar eller kan ibland inte utnyttja sina
möjligheter att säga upp medarbetare. Det kan tyvärr
leda till att hela företaget går omkull, och även de
som skulle skyddas blir utan arbete.
Hos en stor arbetsgivare med en stor facklig orga-
nisation kan å andra sidan en anställd känna sig totalt
överkörd av både fack och arbetsgivare då den fackli-
ga organisationen kommer överens med arbetsgivaren
om vilka som skall undantas från turordningsreglerna.
Därför anser vi från Centerpartiets sida att en utred-
ning och översyn av lagen om anställningsskydd är
nödvändig för att de anställda verkligen skall ha nytta
av lagen då uppsägningar annars skulle kunna ske på
ett otillbörligt sätt. Samtidigt skall det vara möjligt att
utforma regler som inte missgynnar den lille företaga-
ren med få anställda. Eventuellt måste det finnas
olika regler för stora och små företag, men det är i sig
ingenting att sträva efter. Ett sådant system riskerar
tyvärr att leda till tröskeleffekter.
De förbättringar som har genomförts med större
möjligheter att förhandla lokalt utan att den centrala
fackliga organisationen skall ha vetorätt bör utökas
och förbättras. Ofta finns det på både arbetsgivarhåll
och fackligt håll stor förståelse för den andra sidans
problem lokalt. Därför är det lättare att komma fram
till en rimlig lösning på det lokala planet.
Eftersom det har blivit allt vanligare att människor
arbetar med bostaden som sin arbetsplats är det också
viktigt att man därför inte gör bostaden till en turord-
ningskrets utan att dessa utlokaliserade anställda
ingår i den ordinarie krets som de skulle höra till om
de vore stationerade inom företagets väggar. Detta är
ytterligare ett exempel på att bl.a. lagen om anställ-
ningsskydd börjar bli otidsenlig och behöver ses över.
Man kan inte ha regler som gäller gårdagens arbets-
marknad i dagens samhälle.
Lagen om medbestämmande i arbetslivet är en
annan lagstiftning som behöver ändras med hänsyn
till hur läget på dagens arbetsmarknad ser ut. Vissa
delar i lagen skulle aldrig ha kommit dit, men de
finns där, och då behöver de ändras. Bl.a. gäller detta
förbud mot blockad av enmansföretag. Att man från
fackligt håll skall tvinga på egenföretagare ett avtal
de aldrig kommer att tillämpa är helt orimligt. När
man står i begrepp att anställa någon utanför den egna
familjen blir situationen en annan. Då finns det skäl
till ett fackligt agerande men inte så länge ingen ut-
omstående berörs av verksamheten.
Ett annat förslag från Centerpartiets sida är att det
bör finnas en proportionalitetsregel som reglerar hur
en facklig aktion t.ex. en strejk eller en blockad slår
mot ett företag eller tredje man i förhållande till vad
den kostar organisationen som vidtar åtgärden. Ba-
lansen mellan parterna skulle på detta sätt radikalt
förbättras.
I en insändare i gårdagens Aftonbladet oroar sig
Bertil Jonsson och vår utskottsordförande Johnny
Ahlqvist över kvinnornas situation om de regler vi
från utskottsmajoritetens sida föreslår genomförs. Det
är möjligt att ett antal kvinnor skulle drabbas, men
situationen för dem när facket har förhandlat bort
dem är väl inte bättre? Dessutom undrar jag vilket
ansvar herrarna är beredda att ta för alla de kvinnor,
ungdomar, äldre, arbetshandikappade m.fl. som aldrig
kommer in i systemet, de som aldrig får chansen att
känna glädjen i en arbetsgemenskap eller tillfreds-
ställelsen i att kunna försörja sig själva och sin familj,
de som aldrig kan kvalificera sig för a-kassa över
huvud taget, de som blir utförsäkrade därför att ar-
betsgivarna inte vågar anställa. Vad säger Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet om detta?
Jag är inte motståndare till fackliga organisationer
eller kollektivavtal. Jag vill att det skall finnas en
lagstiftning i det här landet som passar dagens ar-
betsmarknad med de problem som vi ser i dag. Da-
gens problem går inte att lösa med gårdagens meto-
der.

Anf. 140 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall vara mycket kortfattad. Jag
förstod inte det senaste i Margareta Anderssons anfö-
rande. Det hemska faktum att många människor ald-
rig har kommit in på arbetsmarknaden och därmed
aldrig har kvalificerat sig för a-kassa har väl ingen-
ting med arbetsrätten att göra? Om jag minns rätt var
Centerpartiet på sin tid pådrivande när det gällde att
få en bortre parentes. Den tog vi sedan bort. Och
Centerpartiet har stått bakom alla de extra kvalifika-
tionsregler som har kommit. Jag förstår därför inte
hur dessa saker hänger ihop.
Vad jag talar om och vad vi har tagit upp i vår re-
servation är en serie rättigheter som borde finnas för
människor som är anställda i dag men som faktiskt
inte finns. Vi vill komma åt frågor om yttrandefrihet.
Det skall inte vara så att den som är kritisk och obe-
kväm - det kan tyckas så på kort sikt - skall behöva
ha påse på huvudet därför att man har ett så dåligt
rättsläge exempelvis när det gäller yttrandefriheten i
den privata sektorn. Det finns fråga på fråga av den
karaktären som tillhör arbetsrätten och som har pop-
pat upp under senare år. Och jag vill påstå att väldigt
många människor är rädda i dag, och väldigt många
människor har stark kritik mot dagens rättsläge på
arbetsmarknaden. Men Centerpartiet har inte ett enda
ett förslag eller en enda synpunkt. Jag skulle önska
mig ett större engagemang och helst att vi var överens
om att vidta åtgärder med anledning av att arbetslivet
faktiskt har förändrats så mycket. Men sätt då infly-
tande, trygghet och skydd för de anställda i högsätet.
Då kanske vi kan ha en rimlig dialog, Margareta
Andersson.

Anf. 141 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag skulle också önska att vi kunde ha
en rimlig dialog. Men som det ser ut i dagens läge
hamnar väldigt många människor utanför arbets-
marknaden av det skälet att många företagare inte
vågar anställa någon ny medarbetare eftersom de är
rädda att inte kunna sysselsätta denna person. Och de
små företagarna är ofta väldigt rädda för att hamna i
en situation där de får säga upp människor. De står
nämligen ansikte mot ansikte med dessa människor.
De måste gå och säga till Pelle, Lisa och vad de nu
heter att det inte finns jobb till dem längre utan att de
får gå hem efter ett antal månaders uppsägningstid.
Då avstår dessa arbetsgivare hellre. Detta handlar
nämligen om människor som arbetar väldigt mycket
tillsammans och har en situation som är helt olik de
stora företagens situation. Detta är alltså ett av de
stora och grundläggande problemen i den svenska
arbetsrätten i dag. Vi har alltså regler som är anpassa-
de efter stora företag där fackliga organisationer kan,
som någon sade, rumstera om i turordningsreglerna.
Det var Hans Andersson som sade detta. Till vilken
nytta har vi då turordningsregler?
Jag tycker att det är viktigt att en lagstiftning är
anpassad efter den situation som råder på arbets-
marknaden i dag, inte till den situation som rådde på
70-talet. Vad gör vi med alla dem som har elva eller
tolv månaders anställningskontrakt? De kommer inte
in i systemet.
Vi måste se till att man hittar ett nytt system som
över huvud taget tar hänsyn till alla de nya anställ-
ningsformer som finns på arbetsmarknaden i dag.

Anf. 142 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det som Margareta Andersson säger
hänger ju inte ihop. Hon säger att många står utanför
arbetsmarknaden och inte har något jobb. Javisst, det
är vårt största problem. Det har vi diskuterat ofta och
det innehåller en mängd aspekter.
Margareta Andersson säger att det är jobbigt att
säga upp någon. Ja, det tror jag också. Det är nog
jobbigt för de allra flesta, även i stora företag. Det är
inte så att det är den högsta direktören som säger upp
utan man befinner sig ofta i en liten gemenskap i ett
litet arbetslag. Det är jobbigt att säga upp, men det
blir väl inte bättre bara för att arbetsgivaren får en-
väldig makt att fatta vilket beslut han vill om uppsäg-
ningar för ett antal personer. Det ligger ju i proces-
sens art att det är svårt när det är dåligt och man
måste dra ned och beröva en människa sin anställ-
ning.
Däremot vimlar det av korttidsanställningar som i
dag prövas. Såvitt jag vet har Centerpartiet inte heller
där försökt att hålla emot den utvecklingen. Vi försö-
ker att hålla emot den så att det skall vara en mycket
starkare motivering när man vill införa deltidsanställ-
ningar och kortidsanställningskontrakt. Sådana be-
hövs ibland, men vi tycker att de används alldeles för
mycket i dag, vilket har gjort att väldigt många män-
niskor - inte minst unga och inte minst kvinnor -
permanent har en otrygg tillvaro.
Jag förstår egentligen inte vad Margareta Anders-
son argumenterar för eller emot. Hon har inte argu-
menterat för att det stärker den enskilde anställde om
man gör undantag från turordningsreglerna. Det inne-
bär ju bara en rättsförlust för den anställde.

Anf. 143 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Återigen är det tydligt att vi har väl-
digt olika uppfattningar om hur dessa problem skall
lösas. Jag tror att det är viktigt att det finns många fler
människor som vågar starta företag och som vågar
anställa fler människor i sina företag än vad det finns
i dag. Därför behöver vi se över många av de regler
som finns på arbetsmarknaden.
Turordningsreglerna är bara en liten detalj. Jag är
inte ens övertygad om att vi går åt rätt håll, men nå-
gonstans måste vi börja att ta ett steg åt något håll.
Annars får vi aldrig i gång den bil som har startat. Det
kanske går att sparka i gång den, och då får man göra
det åt det håll som det lutar. Nu råkar det luta åt det
här hållet. Sedan får vi kanske vända skutan och hitta
nya sätt att lösa problemen.
Vi måste se till att arbetsmarknadslagstiftningen
fungerar i dagens samhälle. Vi kan inte ha en lagstift-
ning som är avsedd för den situation som rådde på
70-talet. Nu har vi en internationalisering och ut-
vecklingen går med snabba ryck. Det händer saker
och ting väldigt snabbt. Företagen har inte den fram-
förhållning som hade varit väldigt bra om vi hade
velat att det skulle finnas livstidsanställningar.
Jag medger att det finns väldigt många problem.
Vi vill ändra på många olika förslag på det här områ-
det. Det här är bara ett litet första steg på vägen. Vi
måste ta många fler steg och det måste gå åt rätt håll.
Men det måste finnas företagare som kan anställa
människor. Det måste också finnas olika möjligheter
att hitta anställningsformer som passar för både före-
tagare och anställda. Dessutom är det många ungdo-
mar som inte vill ha långa anställningskontrakt. De
vill pröva på olika saker och accepterar en mindre
trygghet mot en annan form av anställning.
Det finns så mycket som behöver göras på det här
området. Men som det ser ut i dag händer det inte
någonting. Att stå still är i alla fall det absolut sämsta
alternativet.

Anf. 144 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Knappast någon fråga har under den-
na vårvinter fått en sådan uppmärksamhet som en
delfråga på arbetsrättens område. Uppmärksamheten
föranleds av att regeringen står inför ett hotande vote-
ringsnederlag. Men debatten - för att inte säga pro-
cessen - om de arbetsrättsliga frågorna, där turord-
ningsreglerna kanske är den mest publika frågan, är
ju inte ny. Ett flertal reformkrav förverkligades då
den förra regeringen satt vid rodret. Denna förändring
och ett antal för näringslivet och småföretagsamheten
gynnsamma förändringar återställdes ju efter 1994 års
val då socialdemokraterna återtog regeringspositio-
nen.
En av de viktigaste uppgifterna är att modernisera
de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Det
är uppenbart att en rigid lagstiftning bidrar till att
cementera massarbetslöshet och problem med löne-
bildning. Skadeverkningarna av lagstiftningen märks
på många olika sätt:
· arbetsgivare drar sig för att anställa,
· småföretagen tvingas att betala dryga skadestånd
för att de har missförstått snåriga regler,
· människor som en gång hamnat utanför arbets-
marknaden har mycket stora svårigheter att ta sig
in på den,
· lönesättningen avspeglar dåligt såväl det sam-
hällsekonomiska utrymmet som produktivitetsut-
vecklingen i skilda branscher och företag.

En tid därefter återställde emellertid regeringen en
del av återställandet från hösten 1994. Situationen
inom näringslivet och på arbetsmarknadens område
har väsentligt förändrats mellan 70-talets början och
det nya sekel och årtusende som vi strax går in i. Det
har bekräftats praktiskt taget av samtliga talare här i
debatten.
Vi har varit med om ett 90-tal då arbetslösheten
ökade i svallet av 1980-talets vårdslösa ekonomiska
politik. Det var då som finanshajar härjade och bank-
kriserna dränerade såväl statskassa som enskilda
människors sparkapital.
Hösten 1990 - under en socialdemokratisk rege-
ring - sköt arbetslösheten i höjden med katapultfart.
Vi fick efterkrigstidens svåraste lågkonjunktur, och
regeringsskiftet på hösten 1991 ändrade inte trenden.
Arbetslösheten fortsatte att stiga fram till 1993 för att
därefter plana ut och sjunka samtidigt som nyanställ-
ningarna satte fart.
Samma år beslutade riksdagen om en begränsad
reformering av arbetsmarknadslagarna, förändringar
som för arbetstagarna var förhållandevis marginella.
Det var de förvisso också för arbetsgivare och småfö-
retagare, men de hade en psykologiskt positiv effekt.
Nyanställningarna ökade under såväl 1994 som 1995
innan socialdemokraternas återställare medverkade
till att dra ned på engagemanget för nyanställning.
I dagens betänkande återkommer yrkanden från
oppositionen om att man vill komma tillbaka till det
gynnsamma läge som var under 1994 och som med-
verkade till att sätta fart på nyanställningarna. Det
gäller i första hand vissa regelförändringar. Det gäller
vidare decentralisering av arbetsrätten. Det gäller
turordningsreglerna där utskottet och dess majoritet
har varit klok nog att ta ett viktigt steg. För detta skall
Miljöpartiet ha support för att man inte låtit sig
skrämmas av miljonkampanjer från LO, understödda
och livligt applåderade från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet.
En förändring som vi kräver är förbud mot block-
ad av enmansföretag. Mona Sahlin har bekräftat att
regeringen avser att förbjuda en sådan stridsåtgärd
när det gäller fåmans- och familjebolag utan anställ-
da. Hon har ju tydligt bekräftat att ett sådant förslag
är tänkt att ingå i en proposition om lönebildning som
regeringen skall lägga fram i höst. Det är bra om
regeringen orkar fullfölja åtminstone något av allt det
som statsrådet Sahlin har varit ute och pratat om.
I en av reservationerna tar vi upp proportionali-
tetsregeln som berör frågor kring stridsåtgärder där
det är rimligt att anpassa balansen mellan parterna. I
en teknisk ny modern tid har parterna helt andra möj-
ligheter att utan förluster för den egna stridskassan
medverka till förödande skador för motparten.
Vi har en helt förändrad arbetsmarknad där allt
färre tillsvidareanställs, där projektjobb och korttids-
anställningar just nu dominerar och där vi har en
internationell influens vars effekter långsiktigt inte
går att överblicka. Då behöver vi se över hela det
arbetsrättsliga fältet. Det är så tydligt att 70-talets
behov inte kan jämföras med situationen på arbets-
marknaden 30 år senare.
Hans Andersson påstod visserligen att normallä-
get var tillsvidareanställning. Det hade varit bättre om
han hade sagt att det har varit normalläget. Som jag
sade är det alltfler som korttidsanställs, projektan-
ställs och visstidsanställs. Jag gör ingen värdering av
detta, men det är ett faktum att vi har en mycket an-
norlunda arbetsmarknad.
Samtidigt är det viktigt att man vid en regel-
förenkling och en reformering av arbetsrättsliga frå-
gor inte tappar bort det som är arbetsrättsreglernas
huvudsakliga syfte, nämligen att ge enskilda männi-
skor skydd så att de kan hävda sina rättigheter. Men
det är så uppenbart att det behövs en förändring och
en större smidighet, eller som jag själv ofta har ut-
tryckt det i den här kammaren: Det behövs en lag-
stiftning som är rundare i kanterna.
När det gäller avvikelser från turordningsreglerna
som finns i kollektivavtal m.m. är det intressant att
konstatera att praktiskt taget samtliga LO-förbund har
avtal som medger avsteg från lagens turordningsreg-
ler. Det vanligaste är att avtalen anger att lokal över-
enskommelse om avvikelse får ske men att det i öv-
rigt inte anges några riktlinjer för vilka kriterier som
skall tillämpas. I några få avtal finns det dock riktlin-
jer. Det kan röra sig om de kriterier som skall beaktas
när man bestämmer turordningslistan. Det gäller för
bl.a. elektrikerbranschen, som har tydliga anvisningar
om hur undantag från turordningsreglerna skall hante-
ras.
På tjänstemannasidan finns det en trygghetsöver-
enskommelse mellan PTK och SAF och den lokala
tjänstemannaparten beträffande överenskommelser
som avviker. Riktmärket vid en sådan överenskom-
melse skall vara att med minsta möjliga olägenhet för
berörda tjänstemän bibehålla en personalstyrka i
företaget som gör att effektiviteten inte eftersätts. I
flera centrala avtal på SIF-området har sedan be-
stämmelser av denna innebörd införlivats. Därför är
det något patetiskt då man från t.ex. LO-håll tar till
storsläggan mot alla avvikelser. Hetskampanjen mot
Miljöpartiet i turordningsfrågan talar sitt tydliga
språk.
Arbetslöshetsmålet, regeringens främsta mål un-
der fyra år, har nu havererat. Det har ersatts av ett
sysselsättningsmål, som ligger långt borta i tiden. Det
låter som om socialdemokrater och toppfunktionärer i
LO har behov av en politisk kampfråga. För Vänster-
partiets del handlar det mycket om att göra kampen
till en klasskamp. Jag tror att det är därför partiets
talare så ofta går upp i falsett, om inte i rösten så i
argumenteringen.
Fru talman! Vi måste få vidare. Det är inte därför
att vi skall trappa upp prestigen mellan löntagarorga-
nisationerna och arbetsgivarnas företrädare, och inte
heller i relationen med den lagstiftande församlingen.
Det är angeläget att säga att det inte handlar om att
"välja sida", till skillnad från vad politiker på höger-
och vänsterkanten menar. Det handlar om att få till
stånd spelregler som gör att den politiska instansen
mera kan ta på sig "domarrollen" än vara en "aktör på
spelplanen".
För Folkpartiets del gäller att vi har varit med om
att driva fram många arbetsrättsliga reformer genom
åren. Det må vara den lagstadgade åttatimmarsdagen
eller införandet av Arbetsdomstolen i slutet på 20-
talet. Vi var med och initierade den s.k. § 32-
utredningen. Liberala krafter var med om huvudpar-
ten av den arbetsrättsliga lagstiftningen på 70-talet.
Den kom i samband med att vi med liberala arbets-
marknadsministrar var med om att reformera arbets-
miljölagen och besluta om den historiska jämställd-
hetslagen.
Det skulle vara en olycka för arbetsmarknadens
möjligheter att fungera om riksdagen inte drog slut-
satser av ett förändrat arbetsliv, där skyddet och vär-
net för den enskilde arbetstagaren hävdas. Det måste
dock ske i ljuset och genom en balanserad avvägning
mot en smidigare och mera flexibel arbetsmarknad,
där möjligheten till nya jobb har högsta prioritet.
Frågan är av den digniteten att den tar över myck-
et av det som rubriceras som "trygghet i anställning-
en". Den största prioriteringsfrågan för parterna,
lagstiftaren och regeringen är att stimulera och un-
derlätta för att vi skall få fram nya, riktiga jobb. Att
de sedan måste komma i en utvidgad arbetsmarknad
med tyngdpunkten mot tjänstesektorn och alla dess
grenar är en självklarhet. Det skulle vara ett lyft för
kvalitet och trygghet i jobbet. Dagens betänkande
visar att det återstår en hel del att göra.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till i första
hand reservationerna 1 och 16.

Anf. 145 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att det i Elver Jons-
sons förslag enbart finns försämringar för de anställ-
da.
Elver Jonsson gör, precis som många andra, re-
flexioner om att arbetslivet förändras. Det är vad som
ligger bakom våra mångåriga krav på en rejäl parla-
mentarisk utredning. Vi är överens om detta.
Elver Jonsson säger att han skulle vilja ha en lag-
stiftning som är lite rundare i kanterna. Det innebär
tydligen bara rättsförluster för de anställda.
Centrala avtal finns redan, säger Elver Jonsson.
Det är ju det jag talar för, att man på grundval av en
tydlig lagstiftning ger rättigheter för parterna att träffa
avtal som sedan kan anpassas till det enskilda företa-
get. Först skall avtalen anpassas till branschen, sedan
till företaget och den alldeles specifika situation som
råder när uppsägning skall ske. Det är inget konstigt.
Det är det LO, TCO och SACO försvarar.
Vad Folkpartiet nu förordar är att man inte alls
skall gå den vägen. Lagstiftaren skall säga: Vi gör
undantag. Här gäller inga särskilda principer. Här
gäller arbetsgivarmakt. Det är verkligen att mycket
dåligt förvalta det socialliberala arv som Folkpartiet
hade, i nära anknytning till tjänstemannarörelsen i
Sverige. Som Elver Jonsson själv sade biträdde Folk-
partiet mycket av arbetsrättsreformeringen. I dag är
Folkpartiet en ynklig svans till Moderaterna i dessa
frågor.

Anf. 146 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Hans Andersson är inte helt uppdate-
rad när det gäller historien, även om han kan ge in-
tryck av det. Vi biträdde inte arbetsrättsreformering-
en, vi drev en rad frågor. Vi fick t.o.m. driva några
frågor, där vi var mer progressiva, i kamp med dåva-
rande vpk. Det vill inte säga lite.
Fru talman! Jag tror att vi gör löntagarna och hela
arbetsmarknaden en otjänst om vi tror att vi skall
fortsätta i samma spår, som om verkligheten inte hade
förändrats. Alla talare har talat om den oerhörda för-
ändringen. Inte ens Hans Andersson kan styrka sitt
påstående att tillsvidareanställning är normalläget
längre. Det är helt annorlunda. Det får vi dra slutsat-
ser av.
Det visade sig att det blev en uppgång i syssel-
sättningen och att arbetslösheten sjönk samtidigt med
den förändring av turordningsreglerna vi i dag föror-
dar. Jag skall inte påstå att uppgången berodde enbart
på det. Det var en del i sammanhanget. Men det blir
en krystad argumentering när man påstår att en för-
ändring av arbetsrätten skulle vara det stora hotet, när
vi kan peka på att det var en tillgång. Vi kom ju åt det
svåra problem som vi lever med i dag, nämligen att
små företag inte vill bli större. Det är landets stora
problem. Om vi kunde åstadkomma den stimulansen
skulle mycket av våra bekymmer på arbetsmarknaden
lösas.

Anf. 147 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Elver Jonsson överdriver arbetsrättens
betydelse åt alla håll. Det är nästan löjligt att åberopa
sysselsättningsökningen 1994 och hänföra den till
arbetsrätten. Jag skall låta bli att hänföra sysselsätt-
ningsökningen 1996 till att vi gjorde en återställare
eller tala om att vi just nu har årtiondets största ök-
ning av sysselsättningen. Det hänger inte ihop ett dyft
med arbetsrätten.
Kom dessutom ihåg att det inte är storföretag som
expanderar! Det är inte heller den offentliga sektorn.
Det är mindre företag som expanderar, huvudsakligen
i tjänstesektorn på privat sida. Jag säger inte att det
beror på den underbara arbetsrätt vi har i dag. Jag
sänker mig inte så lågt.
Jag förstår inte varför Elver Jonsson grälsjukt sö-
ker sak i frågan om tillsvidareanställningar eller kort-
tidsanställningar. Han skall få svaret. Korttidsanställ-
ningarna ökar dramatiskt men står fortfarande för
ungefär bara 15 % av den totala anställningsvolymen.
85 % är tillsvidareanställningar. De är, om något,
dominerande. Däremot ökar korttidsanställningarna
starkt, särskilt bland unga. Bland unga kvinnor under
25 år rör det sig om 50 %. Det vill jag göra någonting
åt. jag vill skapa anställningsformer som gör att även
yngre vuxna kan ha ett liv i rimlig trygghet, våga
satsa på ett hus eller ett lån eller göra något som visar
att de har förtroende för sin framtid. Ingenting av
detta visar Elver Jonsson eller Folkpartiet intresse för.
Det är sorgligt med tanke på den bakgrund ni trots allt
har, som ett socialliberalt alternativ här i landet.

Anf. 148 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Hans Andersson nu
överdriver sitt eget fotarbete när han försöker attacke-
ra en svartmålad bild på väggen som inte finns. När
Hans Andersson talar om 85 % med tillsvidare-
anställning handlar det inte om de nyanställda - det
var ju dem vi talade om. Där är det en helt annan bild
och det är den som jag försökte korrigera och som jag
tror att Hans Andersson skulle behöva se över.
Det är lite olyckligt när Hans Andersson med
nästintill ett statsråds tonfall och auktoritet vill tala
om denna oerhörda ökning av sysselsättningen. Tittar
man i statistiken för de fem senaste helåren finner
man ju att kvinnosysselsättningen 1998 är den lägsta
på fem år. Ändå står Hans Andersson här och talar
om den fantastiska ökningen!
Det vore väl om den kom nu. Men den politik som
har förts och som ni nu backar upp har faktiskt inte
lett till en ökad sysselsättning för kvinnor. Det var ju
kvinnor som råkade så illa ut då en massa konstighe-
ter prövades bland offentliganställda - med genera-
tionsskiften, OTA-anställningar och allt vad det var.
Det är den politikens sviter som vi lever med.
Jag tror att det, som bl.a. Margareta Andersson
sade, vill till att det blir ett helt batteri av insatser. Där
är regelsystemet en viktig bit. Sedan finns det ytterli-
gare saker som måste förändras. Att bortse från det
och göra det till enbart retorik där man talar om
klasskamper, cynism och annat innebär helt klart att
man har lämnat det anständighetens utrymme där vi
bör föra debatten; jag hoppas att vi kan föra den till-
baka dit.
Vi kan lätt bli exalterade och lidelsefulla, för det
är ett engagerande ämne, men jag tror att det är vik-
tigt att vi också får de rätta proportionerna när vi nu
har en ny och svår arbetsmarknad.

Anf. 149 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Efter fyra heta veckor står vi till slut
här för att debattera arbetsrätten, med motioner från
allmänna motionstiden - veckor som har präglats av
hot, påhopp och intensiva påtryckningar med uttryck
som inte lämpar sig för den här talarstolen.
Miljöpartiet har genom tidigare motioner och in-
terpellationer fått igenom en hel del som betytt myck-
et för arbetstagarna men som facket, tyvärr, inte har
en aning om och inte heller har brytt sig om att fråga
om eller ens ta reda på. Nej, nu satsas det miljoner på
att driva en kampanj som i många stycken har varit
smutskastning. Birger Schlaug kommer att prata mer
om det i sitt inlägg. Miljöpartiets manliga språkrör
har minst sagt varit utsatt i den här kampanjen.
Miljöpartiets förslag om ett undantag i turord-
ningsreglerna för småföretagen syftar till att säkra
jobben och att underlätta tillkomsten av nya jobb. Det
är viktigt att små företag vågar anställa och att ar-
betstagare trivs med sin uppgift.
Fru talman! I maj 1997 framställde jag en inter-
pellation till dåvarande arbetsmarknadsminister Mar-
gareta Winberg om inlåsningseffekter på arbetsmark-
naden. Professor Gunnar Aronsson på Arbetslivsin-
stitutet har gett ut en rapport som visar att så mycket
som 28 % av dem som har ett arbete känner sig in-
låsta på det jobb de har och därför inte vågar sluta.
Jag tog i det sammanhanget upp det faktum att ka-
rensdagarna för egen uppsägning var för många.
Regeringen hade tidigare föreslagit 60 dagar men
Miljöpartiet fick igenom en sänkning till 45 dagar
med sikte på 20 dagars karenstid. Dessa människor
mår psykiskt dåligt. Att mista sin a-kassa under så
lång tid kan i flera fall vara förödande.
Fru talman! Jag kände det som en framgång när
regeringen, efter ett flertal interpellationer och frågor,
tillsatte en arbetslivsdelegation där det nu skall dis-
kuteras om tystnaden på jobben.
Professor Gunnar Aronsson pekar i sin rapport på
att många av dem som är tillsvidareanställda upplever
att de inte befinner sig i det yrke där de skulle vilja
vara. Dessa människor är ofta kompetenta och skulle
kunna gå direkt till en annan arbetsgivare. Men de
vågar inte detta därför att de får ett sämre anställ-
ningsskydd som nyanställda. 25 % uppger att de inte
vågar ta steget därför att regeln sist in, först ut då
kommer att drabba dem.
Symtom som dessa människor uppvisar är bl.a.
stress och huvudvärk. Det kan vara människor som
har fått behålla jobbet när arbetsstyrkan för övrigt
skurits ned och som också drabbas av en inlåsningsef-
fekt.
Om man vill byta jobb hamnar man nederst på tu-
rordningslistan. Detta leder till att omsättningen på
arbetsmarknaden minskar. Det blir inte rätt person på
rätt plats och därmed minskar produktiviteten, till
förfång för hela samhället. Många skulle vilja byta till
ett jobb där de bättre kommer till sin rätt eller för att
komma ifrån en påfrestande psykosocial arbetsmiljö.
En del vill kanske dra ned på sin arbetstid men saknar
den möjligheten på den nuvarande arbetsplatsen.
Den vantrivsel och överansträngning som kan bli
följden har också ett pris, både för den enskilde och
för samhället. Trygghetssystemen bör kunna ge social
trygghet på en framtida flexibel och rörlig arbets-
marknad. Detta är viktigt, inte minst för de arbetslösa
som i dag har svårigheter att komma in på arbets-
marknaden och därmed inte heller kan komma in
under fackets stora vingar.
Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till reser-
vation 3 i betänkandet, vilken handlar om att en ut-
redning av arbetsrätten behöver göras för att i större
utsträckning se om trygghetssystemen och för att se
hur dessa kan utformas så att de följer personen, inte
anställningen. Jag kan undra vad facket egentligen
gör för de ungdomar som i dag har projektanställning
eller andra tillfälliga jobb.
Själv jobbade jag i 20 år som obehörig lärare och
gick med i facket men jag kunde aldrig få någon hjälp
när lärarbrist uppstod. Elever t.o.m. demonstrerade
för att få behålla mig. Vid varje terminsslut fick jag
avsked, alltså innan jag hade varit anställd i sex må-
nader. Det blev fem och en halv månad så jag kunde
aldrig uppfylla kravet för att få fast anställning. Sedan
gick jag arbetslös utan ersättning flera månader varje
år.
Som strålskyddsingenjör på Sahlgrenska sjukhu-
set fick jag laboratorieassistentbetalning men jag fick
inte gå med i laboratorieassistentfacket - ingen hjälp
där heller. De killar som jag lärde upp fick ingenjör-
stjänst och kom med i sjukhusingenjörernas fack.
För att kunna försörja mig och passa in på arbets-
marknaden var jag tvungen att ständigt vidareutbilda
mig. När jag t.ex. hade tagit taxikort för att börja köra
taxi möttes jag av kompakt motstånd med krångliga
regler i facket bl.a. I princip gick det bara att köra taxi
om man var gift med en taxiägare e.d. Därför blev jag
så småningom kopparslagare och egenföretagare och
kunde arbeta själv i min lilla verkstad.
Men, fru talman hur går det för ungdomarna i
dag? De hamnar naturligtvis alltid sist på turord-
ningslistan. Till följd av kostnadsbesparingar har
många organisationer, som offentliga verksamheter
och privata företag, antingen stopp för nyrekrytering
eller sagt upp personal. Detta får till följd att vi nu har
många organisationer som nästan saknar anställda
som är under 40 år. Yngre människor har fått stryk
dubbelt upp genom en svag efterfrågan på arbetskraft
och genom att man blivit uppsagd enligt principen
sist in, först ut. Konsekvensen är en svår ekonomisk
och social situation för många barnfamiljer som har
dryga utgifter för barn och bostad, vilket oförskyllt
drabbar barn och ungdomar. Separationer till följd av
arbetslöshet är inte ovanligt.
Det är också en bortkastad utbildningssatsning för
både samhället och den enskilde när man inte inom
rimlig tid får tillfälle att praktisera sina kunskaper.
Minskad produktivitet och lönsamhet är också en
konsekvens av att unga människor med nya kunska-
per och idéer inte kan behållas eller nyanställas. Man
kan t.o.m. i företagen hamna i en ond cirkel där man
tvingas till ytterligare nedskärningar varvid de yngre
återigen drabbas. Det blir också problem vid framtida
nyrekrytering. Vilka skall ta över när stora klumpvisa
pensionsavgångar blir verklighet? Jag tillhör faktiskt
en sådan jättestor kull.
Målet måste ju vara att företag som vågar satsa på
ny kompetens kan växa så att alla kan få en säkrare
anställning. För oss i Miljöpartiet är det självklart att
företagens överlevnadsförmåga utgör en viktig del av
anställningstryggheten.
Fru talman! Miljöpartiets förslag till beslut har
från LO:s sida inte alltid återgivits som det ligger.
Man hänvisar till det förslag som gällde 1994. Soci-
aldemokraterna går tillsammans med LO ut i pressen
och påstår att kvinnor, speciellt gravida eller små-
barnsmammor, kommer att drabbas.
Förra gången gällde undantaget från turordnings-
listan alla företag och det inrättades turordningskret-
sar där man i varje krets kunde frånta två personer.
Detta skedde i stora företag och i kommuner där en
stor del av arbetskraften var just kvinnor.
Vårt förslag säger bestämt att några turordnings-
kretsar inte får inrättas, utan att högst två personer
skall kunna skyddas från uppsägning per företag, och
det skall vara företag med mindre än tio anställda.
Det gäller alltså inte kommuner, inte landsting eller
större företag. Det handlar om att behålla folk och att
inte fritt få avskeda folk. Vårt förslag innebär att
företag skall ges möjlighet att anställa medarbetare.
Detta öppnar för att de nya arbetstillfällen som alla
partier säger skall komma i de små företagen verkli-
gen kommer till.
Arbetsgivaren skall ha saklig grund för uppsäg-
ning, alltså skall arbetsbrist gälla. Uppsägning får inte
bryta mot jämställdhetslagen och andra diskrimine-
ringslagar som nu har skärpts, bl.a. genom Miljöpar-
tiets motioner. Företrädesrätten för återanställning
skall gälla. Därmed kan arbetsgivaren inte avskeda
folk ena dagen och anställa någon annan nästa dag.
På förekommen anledning måste jag påpeka att vi i
Miljöpartiet var emot försämringen av återanställ-
ningstiden 1996, från tolv månader till nio månader.
Vi reserverade oss för att tolv månader skulle gälla
som återanställningstid. Det har också påståtts i pres-
sen att så inte var fallet.
Jag vill till slut också säga, fru talman, att ett för-
slag som är ägnat att säkra jobben och i en helhet
skapa nya arbetstillfällen läggs fram i förebyggande
syfte. Vårt mål är att de arbetslösas intresse måste
komma i första hand.
Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till utskot-
tets hemställan under mom. 7.

I detta anförande instämde Gunnar Goude, Birger
Schlaug, Helena Hillar Rosenqvist och Thomas Julin
(alla mp) samt Elver Jonsson (fp).

Anf. 150 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag noterar att Barbro Johansson gång
på gång åberopar idén om att det här skall ge fler
jobb. Det skall minska arbetslösheten och öka syssel-
sättningen. Jag har gång på gång under den period
som jag har försökt föra en dialog med Miljöpartiet
fått höra att det här inte är någonting som är föremål
för samarbete mellan de tre samarbetspartierna. Sys-
selsättningen var en av de frågorna. Det är för mig ett
obegripligt agerande.
När det handlar om turordningen argumenterar
Barbro Johansson med hänvisning till Gunnar Arons-
sons artikel som om turordningen skulle väck. Jag har
ingenting emot reservation 3. Den tar upp ett av de
problem som vi vill att en arbetsrättslig utredning
skall titta närmare på, nämligen den korta arbets-
marknaden, den situationen att många människor blir
inlåsta och saknar trygghet. Men det låter som om
Barbro Johansson argumenterade emot hela idén om
en arbetsrättslig trygghet, en turordningsprincip,
därför att den i så fall leder till inlåsningseffekter. Jag
skulle vilja att Barbro Johansson preciserade sig på
den punkten.
Min huvudfråga är: Hur skall man förhindra dis-
kriminering och utsortering när arbetsgivaren får göra
undantag? Då finns det inte någon juridisk grund att
pröva sakligheten på. Det är alltså den arbetsrättsliga
huvudinvändning jag har.
När vi tittade närmare på vad som hände med
motsvarande regler visade det sig uppenbart att det
var utsatta grupper, speciellt äldre kvinnor som dess-
utom hade föräldraansvar eller ansvar för barnen och
därmed inte ansågs vara så fördelaktiga för arbetsgi-
varen som kom att drabbas.
Slutligen företrädesrätten, som Barbro Johansson
åberopar. Vi har ju motionerat om det. Det finns en
reservation kring detta. Reservation nr 11. Det var för
två år sedan en mycket hård reservation från Barbro
Johansson. Jag kan läsa upp den i nästa replik. Men
nu ingenting. Har ni bytt åsikt?

Anf. 151 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi har inte bytt åsikt. Men eftersom
inte Vänsterpartiets Hans Andersson yrkar bifall till
reservation 11 yrkar inte jag heller bifall till den. Jag
hade tänkt ställa mig bakom den, för 1996 gick vi
emot att återanställningsrätten skulle minskas till nio
månader. Den hade jag gärna ställt mig bakom, och vi
hade röstat med Hans Andersson.
När det gäller Gunnar Aronssons utredningar på-
pekar jag att vi i små företag vill ändra på turord-
ningsreglerna för att vi tycker att små företag skall ha
en annan arbetsrätt än stora företag har. Som det är i
dag vågar inte småföretagen anställa. Det är bl.a. för
att turordningsregeln gäller. Man har kanske blivit
bränd vid ett tidigare tillfälle och vågar inte anställa
på nytt.
Personer som ingår i Gunnar Aronssons utred-
ning, som jag berättade om, vågar alltså inte gå vidare
till exempelvis ett småföretag för att den här turord-
ningsregeln gäller. Det kan vara ungdomar, men det
behöver det inte vara, i det här avseendet befinner sig
människor i alla sorters yrken i den här stressituatio-
nen. Skulle de få chansen att gå vidare och börja i ett
sådant företag skulle de göra det, har de sagt. Det är
alltså mycket kompetenta människor som kan byta
direket till ett annat företag. Det visar också Gunnar
Aronssons forskning.
När det gäller annan forskning vet jag att Hans
Andersson alltid vill hänvisa till det som gäller de
utsatta grupperna och han hänvisade bl.a. till HTF:s
undersökning, som LO har gjort mycket stort nummer
av i sina annonser. Jag kan inte fatta att man kan
hänvisa till en sådan undersökning som är så svag
som den är. Den gjordes 1994.
Jag återkommer.

Anf. 152 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är ingen forskning, det är en en-
kel undersökning. Jag kunde hitta ett åttiotal fall där
jag menar att det var rent orättfärdiga undantag som
gjordes. Men jag har som jag nämnde i mitt anföran-
de hittat motsvarande inom handelns område när det
gällde butiker, inom hotell och restaurang gällde det
servitriserna. Jag har hittat sådana på skogs- och
träsidan. De finns på väldigt många områden. Det är
väl inte så konstigt. Även om jag inte menar att de
flesta arbetsgivare skulle utnyttja detta, så är det till-
räckligt många för att vara ett problem. Det är till-
räckligt många om det är en.
Det handlar om rättsförlust för enskilda männi-
skor av kött och blod, som inte kan försvara sig. De
plockas bort. Deras rättighet blir ett undantag. Man
tog dem i mössan och lyfte bort dem. Hur kan man
försvara detta?
När det gäller att inte våga anställa har Barbro Jo-
hansson gått på myter. Det är SAF:s myter som är i
gång nu. Det är de små företagen som växer. Det är
de små tjänsteföretagen som växer för tillfället. Det är
inte tillverkningsföretagen. Det går bra att provan-
ställa. Alldeles för bra, tycker jag. Det går bra att
visstidsanställa. Alldeles för bra, tycker jag. Och det
går bra att anställa. Under de första två åren är det en
månads uppsägningstid. Vad är man så rädd för om
man är företagare? Nej, det handlar inte om detta.
Man är osäker på marknaden. Man har inte till-
räckligt med kapital. Det är kompetensbrister i styrel-
serna i små företag. Det finns en mängd olika pro-
blem som vi gemensamt kunde angripa för att komma
till rätta bl.a. med att vi har för få växande företag i
Sverige. Inte handlar det om att de anställda har ett
för bra rättsläge. Barbro Johansson borde titta sig om
i Sverige.

Anf. 153 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte hur Hans Andersson har
kunnat hitta 80 stycken. Jag har undersökningen
framför mig och i Stockholms län har man, om jag
skall vara snäll, kanske hittat sju stycken. Förra gång-
en gällde det också alla företag. Det var inte speciellt
småföretagen. Om jag räknar vilka som kan vara
småföretag får jag fram sju stycken kvinnor och en
man. Det tycker jag är ett mycket svagt underlag.
När jag tänker på vad Hans Andersson sade förut
är det som om Hans Andersson försvarar en arbetare
när han är svag och skall skyddas, om han har ett
lönearbete. Startar man däremot ett eget företag är
man en kapitalist, och då skall man behandlas med
misstänksamhet.
Det är fel att tänka så. Det skulle vara så med mig
om jag blev kopparslagare. Då skulle jag bli en kapi-
talist. Det är fel, för så är det inte. Småföretagen har
inte samma ekonomiska möjlighet som storföretagen,
absolut inte. De kan inte omplacera en arbetstagare,
det har de inte en chans till. Vi säger i vårt förslag att
det bara är företag med under tio anställda som detta
gäller.
Sedan frågade Hans Andersson om rättstrygghe-
ten. I det här förslaget försvinner inte återanställ-
ningsrätten. Alla diskrimineringslagar skall gälla. Det
är absolut inte godtycke av en arbetsgivare att säga
upp någon när lagarna gäller. Det gäller även gravida
kvinnor och småbarnsföräldrar. Där får man titta på
föräldraledighetslagen. En arbetsgivare som bryter
mot föräldraledighetslagens 16 § blir skadestånds-
skyldig.

Anf. 154 ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! Arbetsrätten är en djupt ideologisk
fråga. Som så ofta när det handlar om maktfrågor står
Socialdemokraterna på ena sidan och högern på den
andra. Det är ett mönster som ständigt återkommer.
Det gäller synen på den generella välfärden. Det
gäller synen på de arbetslösa. Det gäller synen på
skatter. Det gäller synen på utbildning och mycket
mer.
Medan vi socialdemokrater ser politikens möjlig-
heter, där politiska beslut skall stötta och stärka dem
som annars riskerar att hamna i underläge, så säger
moderaterna och deras vänner på högerkanten att
ensam skall vara stark och påskiner att alltför mycket
redan gjorts för att stärka dem med mindre ekono-
miska och kulturella resurser i förhållande till dem
som har större resurser.
Arbetsrätten är ett mycket tydligt exempel. Vår
socialdemokratiska linje är att arbetsrätten är avgö-
rande just för maktförhållanden på arbetsmarknaden.
För att ge arbetstagare stöd och rusta dem för att de
tillsammans med arbetsgivaren skall kunna utveckla
arbetsplatserna, för att man som anställd skall våga
framföra kritik, för att man skall kunna ställa krav på
utveckling av arbetskraften och för att man skall
känna trygghet i den förändring som är nödvändig i
många företag och organisationer.
Därför är de fyra hörnstenarna i arbetsrätten så
väsentliga, hörnstenarna så som de beskrivs t.ex. i
LO:s rättviseutredning.
· Tillsvidareanställning som den vanliga anställ-
ningsformen
· Saklig grund för uppsägning
· Rätt till återanställning
· Turordningsregler: Sist in, först ut

Med utgångspunkt i dessa hörnstenar kan arbets-
rätten bidra till en utveckling på arbetsplatserna som
gynnar både anställda och arbetsgivare. Högern och
arbetsgivarnas organisationer har varit och är fortfa-
rande alltför upptagna av att driva maktfrågor för sin
egen skull så att de inte ser effekterna av sina egna
förslag.
Det är många företagare som genom åren har pri-
sat den svenska modellens styrka där arbetstagare och
företagsledare tillsammans arbetat för en utveckling
av den egna arbetsplatsen. Därför är kampanjhögerns
perspektiv ett hot inte bara mot rättstryggheten för de
anställda utan också ett hot mot företagens och orga-
nisationernas kraft i utveckling mot ett mer effektivt
och starkt näringsliv.
Fru talman! Det betänkande vi i dag diskuterar här
i kammaren handlar om de motioner från den allmän-
na motionstiden som tar upp arbetsrättsfrågorna. På
alla punkter utom en står vi socialdemokrater bakom
utskottsmajoritetens text. Undantaget gäller Miljö-
partiets motion om undantag av två personer från
turordningsreglerna i företag med upp till tio anställ-
da.
Vi socialdemokrater ser det som angeläget att
skapa en kultur i arbetslivet som i större utsträckning
myndigförklarar människor, en kultur som inte bara
gynnar redan privilegierade utan som beaktar alla
vuxna människors rätt och önskan att arbeta under
anständiga arbetsvillkor, en kultur som gör att männi-
skor växer och utvecklas.
Mot detta står de borgerligas och Miljöpartiets
förslag om inskränkningar i arbetsrätten. Risken med
förslaget att undanta två från turordningen är att de
anställda töms från sin kreativitet och vilja till föränd-
ring. Näringslivet förlorar då det som det så väl behö-
ver för att hävda sig i en allt tuffare konkurrens i vår
omvärld.
Tillåt mig citera en debattartikel av en partivän till
Barbro Johansson Ulf Löfgren, som i förra veckan
skrev i en av mina hemmatidningar Arbetet:
"Inte ens i min vildaste fantasi har jag kunnat fö-
reställa mig att Miljöpartiet skulle ge sig på löntagar-
nas anställningstrygghet och därmed falla in i den
politiska högerns och Svenska Arbetsgivareförening-
ens ständiga attacker på de anställdas tillkämpade
rättigheter."
Ulf Löfgren har givetvis rätt. Miljöpartiet gör ett
rejält klavertramp när de utan större eftertanke kliver
rakt in i armarna på kampanjhögern. Vad hjälper det
att de i motionen skriver att de "med kraft motsätter
sig de som inom såväl politiken som näringslivet vill
krossa viktiga delar av den svenska arbetsrätten" när
de samtidigt ger sig på en av grundstenarna i arbets-
rätten?
Varför skall de nära 600 000 anställda som finns i
företag med upp till tio anställda drabbas av sämre
rättstrygghet än andra? Varför skall de anställda i de
små företagen undantas? På vilket sätt gynnas de små
företagen av att det blir sämre arbetsplatser, där god-
tycklighet och rättslöshet sätts i system? Miljöpartiet
säger sig värna de små företagen, men här visar de
tydligt att det inte handlar om dem som jobbar i dessa
företag.
Miljöpartiet, livligt påhejat av borgerliga partier,
väljer att blunda för att det redan i dag inom ramen
för lagen om anställningsskydd ges möjlighet att låta
människor med kvalifikationer för speciella arbets-
uppgifter finnas kvar vid neddragningar, även om det
betyder att personer med längre anställningstid får gå.
Miljöpartiet, återigen påhejat av kampanjhögern,
väljer att blunda för det faktum att undersökningar
genomförda av bl.a. HTF visat att de som drabbades
när den borgerliga regeringen införde dessa undan-
tagsregler under 1994 framför allt var kvinnor.
Miljöpartiet, med stöd bland de nya kamraterna på
högerkanten, väljer att avvika från sin tidigare så
höga svansföring i fråga om yttrandefrihet på arbets-
platserna. Med denna motion sänker de sin egen ar-
gumentation om att samhället och arbetsplatserna
utvecklas av att människor är delaktiga och kan på-
verka utvecklingen. Det här förslaget kan komma att
leda till att det blir tyst på många arbetsplatser.
Fru talman! Det är beklämmande att höra Miljö-
partiets språkrör avfärda LO:s kritik mot denna mo-
tion som om att det bara handlar om LO:s maktintres-
sen. LO företräder många av de 600 000 som kommer
att drabbas om kammaren i dag går på utskottsmajo-
ritetens linje. Deras skäl att engagera sig i debatten är
självklart. De vet, precis som vi socialdemokrater i
arbetarrörelsens politiska gren, att detta förslag snara-
re hotar de små företagens utveckling än stärker den.
De vet också att de som drabbas av det godtycke som
förslaget innebär ofta är kvinnor.
Miljöpartiets retorik om att LO bara bryr sig om
sina organisationsegoistiska maktintressen känns
också igen. Vi har hört det från arbetsgivarhögern i
flera decennier. Vi har hört det här i kammaren från
partierna på högerkanten många gånger. Att avfärda
LO på detta sätt gör att Miljöpartiet går ännu längre
in i kampanjhögerns famn.
Men låt oss avstå från LO:s argument - om det
gör debatten lättare för Barbro Johansson. Vad är då
svaret till HTF, till SKTF eller till TCO? De har tyd-
ligt talat om att detta är ett hot mot yttrandefriheten
och rättssäkerheten i de små företagen.
HTF har, som jag tidigare har nämnt, gjort under-
sökningar om vilka som drabbades förra gången, då
den högerledda regeringen lyckades genomföra ett
sådant förslag i kammaren. Faktum är att när arbets-
givarna på eget bevåg, utan att behöva komma över-
ens med det lokala facket, fick undanta två personer
från turordningsreglerna i samband uppsägning, blev
ålder och kön de två främsta sorteringsfaktorerna. Av
det åttiotalet HTF-medlemmar som orättfärdigt förlo-
rade sina jobb under 1994 var det framför allt två
grupper som arbetsgivarna sade upp, nämligen föräld-
ralediga unga kvinnor och kvinnor i 50-årsåldern med
lång anställningstid. Vad säger Miljöpartiet om det?
Fru talman! Jag hoppas innerligt att det också i
Miljöpartiets riksdagsgrupp finns personer som delar
sin partikamrat Ulf Löfgrens åsikter och insikter. Han
skriver att han inte vill ha ett samhälle grundat på
godtycke och rättslöshet, och han vill inte ha arbets-
platser där tystnaden breder ut sig. Det är redan i dag
alldeles för tyst på många arbetsplatser i vårt land.
Miljöpartiets väg är otidsenlig. På dagens moder-
na arbetsmarknad är det trygghet och inflytande som
gäller. Ett minimikrav är naturligtvis att dra tillbaka
motionen, Barbro Johansson. I annat fall har vi soci-
aldemokrater endast att hoppas på att enskilda riks-
dagsledamöter röstar på vår reservation.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 9
och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 155 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! I mitt anförande anklagade jag LO för
att med sin kampanj fördumma debatten. Jag tycker
att Anders Karlsson också försöker fördumma debat-
ten genom att använda uttryck som t.ex. att rättslös-
heten sätts i system. Bara för att man föreslår en
smärre ändring i turordningsreglerna, har man inte
satt rättslösheten i system. Vi måste ha en lite mer
sansad diskussion för att kunna föra en anständig
debatt.
Vad tror Anders Karlsson skapar störst otrygghet
på arbetsplatserna? Är det den höga arbetslösheten
som har rått under socialdemokratisk regeringstid?
Eller är det en smärre förändring av turordningsreg-
lerna? Jag har trott att den höga arbetslösheten har
varit den viktigaste orsaken till att människor inte
vågar protestera mot sådant som inte är bra på arbets-
platserna.
Anders Karlsson sade att tystnaden skall breda ut
sig om turordningsreglerna ändras. Innebär detta,
enligt Anders Karlssons synsätt, att alla nyanställda i
dag, som alltså står först i tur att bli avskedade om det
blir arbetsbrist på företagen, är tysta? Vågar de aldrig
säga någonting? Det är konsekvensen av vad Anders
Karlsson säger. Jag har inte den känslan, och jag tror
inte att arbetsgivarna har det intrycket.
Jag vill ställa en principiellt intressant fråga till
Anders Karlsson. Betyder förändringen av arbetsrät-
ten någonting för sysselsättningen? Svarar Anders
Karlsson ja på den frågan, måste han komma med
bevis. Varför har ni inte andra förslag än vi har på
förändringar i arbetsrätten? Svarar Anders Karlsson
nej på frågan, måste jag fråga hur ni kunde motivera i
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU4
om överenskommen visstidsanställning att gälla från
den 1 januari 1997. Detta motiverades just med att det
skulle skapa nya jobb. Hur kan en sådan förändring,
men inte andra förändringar, i arbetsrätten skapa nya
jobb? Har ni nått det perfekta arbetsrättssystemet i
dag som skapar maximalt antal nya jobb? Hur ser
logiken ut i Anders Karlssons värld?

Anf. 156 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Arbetslösheten är en annan fråga än
arbetsrätten, Stefan Attefall. Självklart är arbetslös-
heten ett stort bekymmer i vårt samhälle. Därför sat-
sas så mycket pengar på att försöka få ned arbetslös-
heten. Men det är att tro för mycket att en förändring
av turordningsreglerna genom att undanta två stycken
skall skapa en mängd jobb.
I fråga om överenskommen visstidsanställning
pågår studier för att se hur utfallet har blivit, om det
har skapat fler jobb. Jag har ganska lång erfarenhet
inom ombudsmannakåren i Byggnadsarbetarförbun-
det. Erfarenheten visar att inga av de företag som jag
jobbade med såg anställningstryggheten som ett pro-
blem för att anställa nya.
Jag finner ingen grund att det skulle skapas fler
jobb genom att kunna undanta två stycken från tu-
rordningsreglerna i småföretag med upp till tio an-
ställda.

Anf. 157 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Anders Karlsson sade att arbetslös-
heten är en annan fråga än arbetsrätten. Motivet för
att införa överenskommen visstidsanställning var att
det skulle skapa nya arbeten. Så står det i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande nr 4 från 1996/97. Det är
bara att gå hem och läsa. Betänkandet är underskrivet
av utskottets ordförande Johnny Ahlqvist.
Om den förändringen - som inte är tillräcklig när
det gäller visstidsanställningar - kan skapa nya arbe-
ten i en socialdemokratisk retorik och argumentation,
måste en del andra förändringar också kunna göra så.
Då kan vi få en spännande diskussion om var föränd-
ringarna skall ske i regelverket. Detta skall vara en
komponent av många för att skapa ökad sysselsätt-
ning.
Jag tror att det krävs ett batteri av åtgärder. An-
ställningsreglerna är ett område. Men vi skall själv-
fallet inte ta bort anställningstryggheten. Vi skall inte
skapa ett rättslöst samhälle. Det är inte det detta
handlar om. Det handlar om att skapa förändringar
som gör det lättare för företag att våga nyanställa, och
det handlar om att underlätta för företag som hamnar
i kris att gå stärkta ur krisen för att kunna nyanställa
igen.
Jag har ett annat exempel på en förändring av ar-
betsrätten som socialdemokraterna också har aviserat.
Det gäller förbudet mot blockad av enmansföretag
och familjeföretag. Mona Sahlin skall sedan komma
till riksdagen med ett förslag. Anders Karlsson avfär-
dar nu förslaget i det här betänkandet. Varför är för-
slaget så hemskt i dag? Anders Karlsson anser att
detta är, i hans retorik, ett uttryck för kampanjhögern.
Men om några månader kan detta vara högsta visdom
och vara regeringspolitik. Detta påminner om tidigare
debatter i kammaren där den socialdemokratiska
majoriteten avslår ett förslag som någon månad sena-
re blir officiell regeringspolitik. Var står Anders
Karlsson i dessa frågor? Kan vi få en mer sansad
debatton, eftersom vi vet att det som sägs i dag tro-
ligtvis inte kommer att gälla om några månader?

Anf. 158 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns 600 000 anställda i företag
med färre än tio anställda. De kommer med detta
förslag att onekligen få en sämre arbetsrättslig grund
att stå på än övriga i andra företag. Visst är det en
klar försämring och en otrygghet för de människorna.
Kd talar ofta om att ta hand om de små männi-
skorna. Hur är det med de små människorna som
finns i företagen med färre än tio anställda? Hur är
det med dem, Stefan Attefall?

Anf. 159 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag ta upp vad Anders
Karlsson sade om tystnaden på jobbet. Det är riktigt
att tystnaden brer ut sig på företagen. Vi har som
enda parti i riksdagen motionerat och interpellerat i
frågan.
Det är inte riktigt bra att blanda ihop denna fråga
med turordningsreglerna. Man säger att den anställde
som sitter säkert i företaget vågar kritisera mera. Det
är inte säkert att man kritiserar mer för den sakens
skull.
Vad jag tog upp i min interpellation var bl.a. att
jag tyckte att man i MBL och yttrandefrihetslagstift-
ningen skulle kunna göra en regeländring. I privata
företag och även i bolag som Posten och Telia har
man i dag inte den yttrandefriheten. Det har jag tagit
upp.
Frågan om tystnaden hoppas jag skall bli en stor
fråga, men man skall inte blanda ihop den med tu-
rordningsreglerna. Jag vill höra vad Anders Karlsson
säger om det.
Anders Karlsson tog upp HTF. Jag sade redan ti-
digare till Hans Andersson att det är en mycket tunn
undersökning, som gäller väldigt få. Jag räknade
efter, som jag sade, och fann att det var sju stycken
som man undersökte år 1994. Det var en helt annan
lagstiftning som gällde då. Det handlade också om
stora företag. Det var ofta kvinnliga arbetsplatser man
tittade på, så det var inte så konstigt att det var kvin-
nor som blev uppsagda. Man sade också att bara
10 % av företagen hade ett kollektivavtal. Det gällde
faktiskt 40 % av företagen, så det som sades i den
undersökningen stämmer inte.
Jag vill återkomma till det här i nästa replik.

Anf. 160 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag citerar Barbro Johanssons par-
tibroder från Malmö, Ulf Löfgren. Han säger: Jag vill
inte ha ett samhälle grundat på godtycke och rättslös-
het, och jag vill inte ha arbetsplatser där tystnaden
breder ut sig. Det är redan i dag alldeles för tyst på
många av våra arbetsplatser i vårt land. Det är vad
Ulf Löfgren säger.
Jag skulle också kunna citera forskaren Catharina
Calleman från Umeå universitet som har gjort en
avhandling om turordning vid uppsägning. I ett tret-
tiotal företag inom både privat och offentlig sektor
har arbetsgivare och fackliga företrädare intervjuats
om hur turordningsreglerna fungerade vid de uppsäg-
ningar som företagen gjorde 1995. Det var samman-
lagt omkring 1 000 uppsägningar. Avhandlingen talar
entydigt om att båda parter var i stort sett nöjda med
det regelverk som finns. Det talar också emot att man
skulle behöva undanta två i företag med mindre än tio
anställda.

Anf. 161 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Eftersom Anders Karlsson nämner
miljöpartister vill jag fråga en sak. Det gällde HTF,
och man pratade om ålder och kön. Anders Karlsson
sade att det var främst kvinnor i 50-årsåldern som
blev uppsagda. Det är nu officiellt att man inom ett
stort socialdemokratiskt kansli skall säga upp en stor
mängd människor. Jag undrar om ni då kommer att
använda er av turordningsreglerna vid den uppsäg-
ningen. Kommer ni att se till att grupper inte blir
diskriminerade? Blir det äldre kvinnor eller små-
barnsmammor som får gå? Hur värnar ni om just de
äldre kvinnorna, handikappade och invandrare? Hur
kommer ni att behandla den uppsägning som inträffar
på ert kansli?

Anf. 162 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall inte sköta de förhandlingar-
na. Jag förutsätter att man, om det skall bli sådana
förhandlingar på vårt kansli, följer den lagstiftning
som finns i dag.
Det finns i dag möjligheter att frångå turordning-
en. Hans Andersson har på ett föredömligt sätt i re-
pliker tidigare talat om hur det fungerar. Det går all-
deles utmärkt med den lagstiftning som finns i dag.
Man behöver inte inrätta något speciellt för företag
med tio anställda.
Jag förutsätter att man i vår rörelse ser till att följa
den lagstiftning som finns. Det är svaret jag kan ge.
Det är inte jag som skall förhandla.

Anf. 163 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Det har talats mycket här i dag om
tystnaden på arbetsplatserna. Men det finns en stor
arbetsplats med 349 personer som är sysselsatta med
politisk verksamhet, och där är också tystnaden all-
deles förskräcklig. Jag vill fråga: Vilka skarpa förslag
kommer den socialdemokratiska regeringen att lägga
på det här området? När vi har ungefär lika många
arbetslösa som de som är anställda i företag med
mindre än tio anställda, kan jag inte inse att det här
skulle vara ett enda område som inte behöver någon
form av förändringar.
Vi har i arbetsmarknadsutskottet sett till att det
har funnits utrymme för att behandla propositioner
från regeringen på arbetsrättsområdet, men det har
inte kommit några. När oppositionen då kommer med
förslag säger man: Nej, det kan vi inte göra. Men vad
tänker regeringen och socialdemokraterna åstadkom-
ma för att göra någonting för de människor som är
utanför arbetsmarknaden? Det är lovvärt att skydda
dem som finns där inne, men vilka förslag tänker man
komma med för alla dem som aldrig tar sig in? Är
man nöjd med situationen som den ser ut i dag?

Anf. 164 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Självklart är vi inte nöjda med den
situation som råder. Då skulle man väl inte vidta
dessa kraftiga åtgärder. Då skulle man väl inte ge de
extra miljarderna till kommunerna för att öka syssel-
sättningen och för att ge vård och omsorg åt de gam-
la. Självklart är vi inte nöjda.
Det som förvånar lite grann är att Centerpartiet,
som var överens med den socialdemokratiska rege-
ringen under den förra perioden om att de fyra hörn-
stenarna i arbetsrätten skulle ligga kvar, nu har bytt
fot. Detta var man överens om under perioden 1994-
1998, men nu har ni ändrat er. Vad är det som har
gjort att ni har ändrat er i ert parti?

Anf. 165 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Att ändra ståndpunkt är ibland enda
möjligheten att få någonting att hända. Vi kan inte ha
den situation vi har i dag. Jag tror inte att en föränd-
ring av arbetsrätten är vare sig det allena saliggörande
eller det enda förslaget som är vettigt att komma med.
Men det händer absolut ingenting.
Vi kan titta på hur situationen ser ut för den en-
skilda människan där det finns en facklig organisa-
tion. Om man inte får facket med sig sitter man otro-
ligt ensam. Likaså är det för den lille företagaren som
är ensam och har en stor facklig organisation att dis-
kutera med. Han känner sig också ensam och över-
körd och vågar inte göra någonting. Vi måste alltså
hitta nya förslag till förbättringar på arbetsrättens
område, för att fler människor skall få jobb.
Det är klart att det är jätteviktigt att vi får fler an-
ställda inom kommuner och landsting för vård, om-
sorg och skola, men det måste också finnas männi-
skor som producerar varor och tjänster och som ser
till att vi har en grund för att kunna anställa fler män-
niskor inom den offentliga sektorn. Den är oerhört
viktig för oss, och den måste också finnas för att vi
skall ha en grund för att kunna utöka antalet företag
och antalet anställda i den privata sektorn. Vi måste
också se till att den privata sektorn fungerar bättre än
i dag.
Men vi får inga förslag till riksdagen. Det händer
ingenting. Det är det som ibland gör mig så uppgiven
i den diskussion som förs i kammaren.

Anf. 166 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Sysselsättningen stiger mycket kraf-
tigt nu. Det är ingenting som talar för att när man
undantar två stycken i företag med upp till tio anställ-
da, som jag sade tidigare, skulle fler människor an-
ställas. Det finns alla möjligheter. Hans Andersson
har också i denna fråga på ett föredömligt sätt talat
om vilka regler som finns och vilka möjligheter det
finns att anställa. Det är de facto också så, som hans
Andersson sade, att när man anställer en person är det
inom de två första åren en månads uppsägning. Vad
är det för företag som inte kan planera för en månads
verksamhet framåt?
Nej, det här är inget förslag som ökar sysselsätt-
ningen. Det är ett förslag som försämrar för de män-
niskor som jobbar i företag med upp till tio anställda.
Vad säger ni till dem? Vad säger ni till de 600 000
som nu får en sämre arbetsrätt? Vad säger ni till de
människorna om ni träffar dem på gatan? Den som
jobbar i ett företag med nio anställda skall ha en form
av anställningstrygghet, men i företag med tolv an-
ställda är det en annan form. Det kan inte vara rätt.

Anf. 167 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att det själv-
fallet inte beror enbart på andra turordningsregler att
vi under 1994 och 1995 hade mycket gynnsammare
sysselsättning. Anders Karlsson säger nu att 1994 års
regelsystem drabbade främst kvinnorna. Men är det
då inte märkligt att det är just åren 1997 och 1998
som kvinnorna har haft den lägsta sysselsättningen,
och den bästa sysselsättningen under femårsperioden
för kvinnorna var 1994-1995?
Återigen hör det här inte enbart samman med tu-
rordningsregler, men visst har det ett samband. Vill
Anders Karlsson förklara varför det är så exceptio-
nellt dåligt de två senaste helåren jämfört med den
period då vi hade en annan regering?
Anders Karlsson började med att mycket högtid-
ligt tala om att frågan om arbetsrätten är en djupt
ideologisk fråga för socialdemokraterna. Jag tror att
Anders Karlsson har tittat lite för djupt. Det verkade
som om han i sitt anförande läste från en borttappad
valpamflett.
Om han hade lyft blicken lite högre hade han sett
att den bild han tecknade av arbetsmarknaden inte
stämmer. Det är en förändrad arbetsmarknad, och då
räcker det inte att läsa ur LO:s önskelista och säga att
det är tillsvidareanställning som gäller.
Vi har nu en arbetsmarknad som är annorlunda.
Den kräver ett regelsystem som både säkrar den an-
ställdes trygghet och har en smidighet som gör att det
nyanställs. Den viljan måste finnas hos de hundratu-
sentals småföretagare som för landets skull behöver
bli större.

Anf. 168 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det var roligt att Elver Jonsson sade
att jag borde befinna mig i verkligheten. Jag undrar
vem som var sist i verkligheten, om verkligheten inte
finns i kammaren. Jag har nämligen jobbat som om-
budsman och tidigare som byggnadsarbetare till den
sista september i år, när jag inträdde i kammaren,
vilket jag är oerhört stolt över. Jag har nog funnits i
verkligheten.
Jag har träffat småföretagare vid många tillfällen
och diskuterat med dem, och de jag har pratat med
finner inte något problem i arbetsrätten. Den är inget
hinder för dem att anställa fler. Det gäller i alla fall
inte i den bransch jag jobbade i.
Detta är en myt som sprids av SAF och andra. Det
är inte så. Det skapar inga nya jobb. Det har jag sagt
hela tiden.

Anf. 169 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Förvisso är byggsektorn en verklig-
het, men jag tror inte att den fångar in alla dimensio-
ner - t.ex. inte verkligheten på små arbetsplatser som
är kvinnodominerade. Vi lever, Anders Karlsson,
tyvärr fortfarande i ett starkt mansdominerat samhäl-
le.
Anders Karlsson sade också i sitt anförande att
man från socialdemokratiskt håll lägger oerhörd vikt
vid rättstrygghetsfrågorna. Det är bra. Det är bara det
att man inte kan vara lika stolt historiskt. Vi kan börja
med Arbetsdomstolen. Vi kan titta på hur ni bekäm-
pade jämställdhetslagen, som fick drivas igenom av
en annan regering. Vi skall inte tala om stopplagen
från 1990. Ni ville ha förbud inte mot vilda strejker,
för det fanns det en majoritet för i kammaren, utan
mot legala fackliga stridsåtgärder. Nu börjar man
skrävla om hur högt man håller rättstryggheten.
Det är möjligt att vi borde tona ned vår högstämd-
het, men när man vill utmåla socialdemokratin som
garanten för både facklig och arbetsmarknadspolitisk
rättstrygghet är det inte en korrekt bild.
Vad vi nu behöver är ett samtal om hur framtidens
arbetsmarknad skall tacklas - om hur vi finner ett
system som förenar arbetsrätt för de anställda med en
möjlighet för företag att växa.
Det har sagts i debatten att detta inte är något pro-
blem för de stora företagen, för där anställer man.
Vad värre är: man flyttar t.o.m. utomlands. Men de
små svenska företagen, som är för små för att bära
upp landet, skulle behöva bli ett stycke större. Då tror
jag att vi behöver se över väldigt mycket - inte bara
turordningsreglerna.

Anf. 170 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Elver Jonsson om
att vi behöver se över detta, att vi behöver fler jobb
och att det måste komma fler jobb i de små företagen.
Men det är ju också så, som utredningar visar, att
många företag och företagare inte vill växa. Då växer
företaget ifrån dem - ifrån innovatörerna och entre-
prenörerna, som kanske har startat en företagsamhet
och drivit den upp till en viss nivå. Deras kompetens
räcker kanske inte till för att utveckla företaget, men
då vill de inte ta steget åt sidan. Det är också en häm-
sko. Det behövs kanske en form av utbildning för de
företagen. Men det var faktiskt arbetsrätten vi skulle
diskutera.
Jag vill fortfarande hävda att turordningsreglerna
om att man kan ta undan två i ett företag med mindre
än tio anställda inte kommer att skapa några nya jobb.

Anf. 171 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag fick frågan förut om jag inte med
klasskampsretorik skulle angripa Socialdemokraterna.
Det skall jag inte. Men jag skall ställa några kritiska
frågor till den andra grenen på den politiska grenen i
arbetarrörelsen.
Vi har en reservation 2, som handlar om en par-
lamentarisk utredning. Den ansluter till vad vi har
sagt i flera år. Den ansluter också till att vi är klara
över att den arbetsrättsliga lagstiftning som vi har i
dag har ett ursprung i ett samhälle som dominerades
av industriell massproduktion och hierarkiska ar-
betsorganisationer, och där arbetskraften skulle över-
vakas.
Vi har ett helt annat läge i dag. Vi har andra krav
på inflytande. Vi har fått nya anställningsförhållan-
den. Vi har fått arbetstagarbegrepp som är svåra att
tillämpa - entreprenörer och inhyrda. Vi har ett pro-
blem med alla dessa korttidsanställningar i förhållan-
de just till trygghetsambitioner som LAS var ägnade
att lösa. Vi har yttrandefrihetsproblem.
Anders Karlsson vet vad som händer. Vi vet hur
Lear alldeles nyss utförde sina prestationer. De skulle
flytta in till Göteborg och sedan till Portugal som
underleverantör till Volvo. Vi hade Ericsson i Norr-
köping, som utnyttjade dumpning, som var möjlig att
utnyttja i Skottland.
Vi har en stor mängd arbetsrättsliga problem som
väller över oss med nya strukturer i arbetslivet. Då
säger vi: Låt oss sätta oss ned och göra en rejäl utred-
ning för att kunna uppfylla målen om skydd, trygghet
och inflytande. Varför är ni inte med på det som är så
viktigt, dvs. att verkligen förverkliga den ekonomiska
demokratin i 2000-talet? Just nu är den ordentligt
ihålig, Anders Karlsson.

Anf. 172 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Om vi skall komma till rätta med fö-
retagsförflyttningen - ett exempel är det företag från
Bengtsfors som flyttar vidare till Portugal - kan man
inte säga att man skall lösa problemen i Sverige. Då
handlar det om att vi i ett enat Europa skall kunna
driva och flytta in den sociala dimensionen i Europa-
politiken. Det handlar inte bara om handel och fri
rörlighet av kapital. Man måste även föra in de ar-
betsrättsliga frågorna i Europapolitiken.
Låt oss ändå slå fast, Hans Andersson, att vi skall
samlas kring arbetsrättens grundpelare och här i dag
gemensamt lägga vårt krut på att övertyga de borger-
liga och Miljöpartiet om att de inte skall bifalla den
motion som Miljöpartiet har lagt fram utan gå på vår
reservation. Då har vi nått ett steg i den riktning som
Hans Andersson vill gå i. Då tror jag också att vi kan
fortsätta att ute i Europa driva frågorna om att för-
hindra s.k. social dumpning, som detta företag sysslar
med när det flyttar till Portugal.

Anf. 173 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt att många frågor går
över gränserna, precis som när det gäller styrelsere-
presentation. Jag drog exemplet med Stora Enso, där
vi tappar inflytande. Det är till stor nackdel för de
anställda. Men jag tror att det är en farlig strategi.
Jag hoppas att socialdemokratin, inte minst med
tanke på det som nu sker i kammaren, tänker om. Jag
hoppas att de tänker så här: Det ändras så mycket i
arbetslivet. Våra gamla lagstiftningar är bra, bygger
på bra principer och har bra målsättningar, men mål-
sättningarna är svåra att uppfylla. Vad har man för
anställningstrygghet om man är korttidsanställd? Ja,
då fungerar inte LAS. Då är turordningsreglerna irre-
levanta.
Därför vädjar jag också till socialdemokraterna
om en positivare syn på att nyutveckla arbetsrätten,
på att förändra arbetsrätten på ett progressivt sätt och
på att upprätthålla de sociala mål som vi var överens
om och förverkliga den ekonomiska demokratin.
Sedan håller jag med Anders Karlsson om att da-
gens stora fråga är att få riksdagen att inte fatta ett
beslut som inför mer godtycke och mer rättslöshet på
den svenska arbetsmarknaden. Där är vi alldeles för-
färligt överens, och vi har t.o.m. enats om en gemen-
sam reservation.

Anf. 174 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har inte så mycket att säga, Hans
Andersson. Jag instämmer i det han har sagt om att
det är viktigt att man hittar regler som gör att man
kommer ifrån den form av social dumpning som har
skett i detta företag och att man hittar regler så att
styrelserepresentationen fortsätter i företag som köps
upp eller sammangår med företag i våra grannländer.
Vi tror att man måste försöka förändra i ett Euro-
paperspektiv. Att föra in den sociala dimensionen i
Europaarbetet är en viktig fråga inför framtiden i
Europaparlamentet, så att det inte bara handlar om fri
rörlighet för kapital och varor.

Anf. 175 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Det märktes på Anders Karlssons an-
förande att han har lång erfarenhet som ombudsman.
Det var klassisk facklig retorik och agitation. Jag
saknade de konstruktiva förslagen till en modern
arbetsmarknad. Det var mer agitation från Anders
Karlssons sida.
Jag blev dock lite skrämd av det Anders Karlsson
sade om hans inställning till företagare och småföre-
tagare. Det gav intrycket att småföretagarna utnyttjar
sina medarbetare på det mest förskräckliga sätt, att
det är fråga om ett skoningslöst utnyttjande. Är det
verkligen Anders Karlssons åsikt att småföretagare
skoningslöst utnyttjar sina medarbetare? Om det
skulle vara på det viset, tror jag att Anders Karlsson
är mycket dåligt insatt i småföretagarens verklighet
och vardag. Man månar om dem som man jobbar
tillsammans med, man umgås och känner varandra
väl.
Jag ställde en fråga till Anders Karlsson i mitt in-
ledningsanförande. Jag frågade om Anders Karlsson
själv tror på att fyraprocentsmålet skall uppnås till år
2000.
Jag har även en annan fråga till Anders Karlsson.
Enligt Skopundersökningen sade svenska folket nej
till LAS, åtminstone i nuvarande form. Två av tre
svenskar svarade att den som bäst klarade jobbet
skulle få stanna. Anser Anders Karlsson att de fackli-
ga kraven är viktigare än en massiv svensk opinion
som anser att turordningsreglerna bör ändras?

Anf. 176 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! För att börja i den ändan där Patrik
Norinder talar om Skopundersökningen kan jag visa
en annan undersökning som motparten till SAF, som
har gjort Skopundersökningen, har gjort. Man har
graderat de frågor som de anställda i företagen, näm-
ligen 4 800 tillfrågade, ser som de viktigaste.
För LO-kollektivet är det lönerna som är viktigast.
Där ligger siffran uppemot 80 %. Den fråga som
kommer på andra plats är anställningstryggheten, som
också ligger på närmare 80 %. För TCO-
medlemmarna är det faktiskt anställningstryggheten
som har den mest framskjutna positionen och hamnar
på runt 80 %. Lönerna kommer på andra plats. För
SACO-medlemmarna är det lönerna som kommer på
första plats och anställningstryggheten på andra plats.
Hänvisa till utredningar eller opinionsmätningar
kan vi nog göra från olika håll. Det är väl ungefär
som i ordspråket: Som man ropar i skogen får man
svar. Opinionsmätningen får vi nog ta för vad den är
och hur den kom, och den kom ju ganska lägligt pre-
cis till dagens debatt.
Min inställning till småföretag, Patrik Norinder, är
mycket god. Jag har lång och god erfarenhet av små-
företagare. Men det är inte detta det handlar om. Som
Hans Andersson också har sagt på ett föredömligt sätt
tidigare handlar det om jämvikten mellan arbetstagare
och arbetsgivare, och den förskjuter man om man gör
förändringen att undanta av två personer i företag
med upp till tio anställda.

Anf. 177 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Det är inte SAF som har gjort under-
sökningen. SAF har beställt den, men det är Skop
som har gjort den. Om Anders Karlsson underkänner
den, får han väl ta en diskussion med dem. Det är i
alla fall ungefär tusen personer som är tillfrågade, och
resultatet av undersökningen är signifikativt. Två av
tre svenskar anser att den som bäst klarar jobbet skall
få stanna, och så är nog också situationen.
Anders Karlsson säger att han har god erfarenhet
av små företag. Jag vet inte om Hans Karlsson då
borde ha det förtroendet för småföretagarna att de
klarar de här situationerna. Det är svårt att befinna sig
i en neddragningssituation. Om man har jobbat med
samma medarbetare under många år är det svårt att
fatta ett sådant beslut. Jag tror att småföretagaren
själv i detta fall är mer lämpad att avgöra vad som är
bäst för företagets överlevnad än vad facket är, och
denna lilla förändring i turordningsreglerna gäller ju
bara småföretagare.
Fortfarande kvarstår frågan: Tror Anders Karlsson
att fyraprocentsmålet kommer att uppnås?

Anf. 178 ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Patrik Norinder säger att turordnings-
reglerna bara gäller de små företagen. Bara de små
företagen har 600 000 anställda, så det är bara
600 000 som kan komma att undantas från turord-
ningsreglerna - bara 600 000!
Jag har inte sagt att jag underkänner Skops under-
sökning, utan jag har sagt att LO har gjort en annan
undersökning som talar om motsatsen. Därför får man
kanske ta den för vad den är. Jag underkänner den
inte, men LO:s undersökning talar om något helt
annat. Det är också så att som man frågar får man
också svar. Man får inte förglömma att om frågan
hade varit lite annorlunda ställd, hade kanske också
svaret varit annorlunda.
När det gäller fyraprocentsmålet får jag väl säga
som statsministern, att målet ligger fast. Vi skall
försöka att uppnå det. Vi får väl se när vi är där om
arbetslösheten är 4 % eller ej. Det finns ju institut
som säger att vi inte kommer att klara det. Men låt
oss se när vi är framme. Då kanske vi har klarat målet
4 %, Patrik Norinder.

Anf. 179 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Moder Teresa sade en gång: "Vi kan
inte utföra storverk här på jorden. Vi kan bara göra
små saker med stor kärlek." Jag tror att moder Teresa
hade helt rätt. Vi kan inte förändra hela världen, men
det är inte heller nödvändigt för att den skall bli bätt-
re. Allt vi egentligen behöver göra är att inrikta oss på
de små goda gärningarna, på sådant som vi kan göra
nu.
En god gärning som jag tycker att denna riksdag
kan göra är att förstärka eller åtminstone inte försvaga
vår arbetsrättsliga lagstiftning. Men denna fråga är så
kontroversiell att t.o.m. Miljöpartiet, som i några
andra frågor arbetar lite som moder Teresa, vill för-
svaga arbetsrätten. Jag måste säga att jag är förvånad
och besviken. För oss i Vänsterpartiet är arbetsrätten
en omistlig del av demokratin, och demokrati i ar-
betslivet handlar om alla människors lika värde.
Vi vet nog alla att under 1990-talet är det inte de
stora löntagargrupperna som har fått mer inflytande
eller makt. I stort sett varje förändring av arbetsrätten
som gjorts under 1990-talet har haft sin udd riktad
mot löntagarna. Maktförskjutningen som har ägt rum
till arbetsgivarens och kapitalägarnas förmån tycks
fortsätta, nu påhejad av bl.a. Miljöpartiet.
I detta betänkande kring arbetsrättsliga frågor har
vi i Vänsterpartiet lagt fram tio reservationer. Efter-
som jag har lärt mig att man skall välja sina strider
med omsorg kommer jag att yrka bifall bara till några
av reservationerna.
Arbetslivet genomgår en djupgående förändring.
Sysselsättningen har blivit instabil för stora grupper.
Anställningskontrakten har blivit alltmer osäkra och
arbetstiderna mer varierande. Såväl unga som äldre
har drabbats av denna utveckling, och invandrare och
funktionshindrade har drabbats allra värst. Det saknas
effektiva verktyg för att upprätthålla människors
trygghet och inflytande.
Könsuppdelningen på arbetsmarknaden syns i
fördelningen av betalt och obetalt arbete, i fördel-
ningen mellan yrken och branscher och i fördelningen
av positioner och makt i arbetslivet. Den flexibilitet
som följer av en avreglering av arbetsmarknaden
omfördelar omställningens ekonomiska och sociala
kostnader från företagen till samhället och de anställ-
da. Ett exempel på detta är det som hände i Bengts-
fors. Det finns också andra stora företag som för en
oansvarig politik. Vem får betala vid en företagsned-
läggelse?
Flera andra EU-länder har ett bättre skydd för
löntagare. I många fall får ägarna till fabrikerna be-
tala skadestånd om verksamheten flyttar. Någon mot-
svarighet till detta finns inte i Sverige. Det är ju inte
bra om det är billigare att lägga ned verksamheten i
Sverige än i andra länder.
Vår uppfattning är att företag med verksamhet i
flera länder enligt lag skall vara skyldiga att betala
skadestånd till de anställda när de lägger ned verk-
samheten i Sverige. I dag är det bara mycket högav-
lönade yrkesgrupper som har oförskämt höga och
orättvisa fallskärmar. Nu är det dags för lite rättvisa.
Jag yrkar därför bifall till vår reservation 15 om ska-
destånd vid företagsnedläggelse.
Fru talman! Alltfler kvinnor finns i ofrivilligt del-
tidsarbete. De är överrepresenterade i tidsbegränsade
anställningar, speciellt i de otryggaste formerna. I dag
är det så att arbetsgivaren har rätt att, oberoende av
verkliga behov, välja deltidsarbete som anställnings-
form utan att motivera varför. I dag finns det också
dessvärre många arbetsplatser och hela branscher där
man har satt i system att endast anställa på deltid. Det
gäller inom stora delar av sjukvården och detaljhan-
deln. Kvinnornas inflytande på arbetsplatserna är
mindre än männens. Många kvinnor får sämre möj-
ligheter till fortbildning och befordran. Världens mest
jämlika riksdag borde kunna göra mer för kvinnorna.
I Vänsterpartiet anser vi att arbetsgivarens fria rätt
att tvinga löntagarna till deltidsanställning bör be-
gränsas i lag. Huvudprincipen bör vara heltidsarbete.
Undantag bör kunna göras från denna huvudprincip
om det finns sakliga skäl. Det skall då naturligtvis ske
i förhandlingar mellan parterna. Vänsterpartiet visar i
reservationen om deltidsanställda och i många andra
reservationer att vi står på samma sida som de alltför
många som har en svag ställning på arbetsmarknaden
- detta till skillnad från Moderaterna och Kristdemo-
kraterna.
I många av debatterna försöker Kristdemokraterna
framhäva en social politik. När det gäller de deltids-
anställda och i andra arbetsrättsliga förslag ställer
man sig systematiskt på Moderaternas sida. Bakom
Kristdemokraternas mjuka och sociala fasad döljer
sig en stenhård högerpolitik på arbetsrättens område.
Sedan 1991 har Vänsterpartiet motionerat om att
mål enligt jämställdhetslagen skall avgöras av en
domstol med jämn könsfördelning. Kravet är lika
aktuellt i dag som för åtta år sedan. Vi anser därför att
Arbetsdomstolen i mål om diskriminering på grund
av kön skall utökas med två ledamöter som är exper-
ter på diskrimineringsjuridik och jämställdhetsfrågor.
För att antalet ledamöter inte skall bli alltför stort bör
arbetsmarknadens parter i dessa mål endast företrädas
av en arbetsgivar- och en arbetstagarrepresentant.
Dessutom anser vi att det bör införas regler som ga-
ranterar en jämn könsfördelning i jämställdhetsmål.
Om vi tittar tillbaka på detta sekel ser vi att vårt
land har förändrats mycket. Det har förändrats från ett
enkelt och fattigt jordbrukssamhälle till ett effektivt
industrisamhälle. Vi har gått från fattighus till folk-
hem.
För några år sedan när min far levde brukade han
berätta om den fackliga kampen på 20- och 30-talen.
1922 var han 13 år, och då började han grovarbeta.
Några år senare på ett cementgjuteri ville han och alla
hans arbetskamrater bilda en fackklubb. För att mins-
ka risken för att sparkas skrev de sina namn på en
rund skiva som delades in i tårtbitar. Sedan gick alla
jobbarna in till cementgjuteriets ägare. Nu slutade det
hela lyckligt, och så småningom kunde de bilda sin
fackliga klubb. Men visst var det förnedrande, och
många var rädda för att bli sparkade, berättade min
far.
Är det då så mycket bättre i dag? Tig och lyd bor-
de vara en förlegad princip från det gamla klassam-
hället. Det vore väl ett rimligt krav att de medborger-
liga fri- och rättigheterna förverkligas i hela samhäl-
let. Det skall ju inte upphöra nästan helt vid grinden
till arbetslivet. Därför vill jag också från denna talar-
stol yrka bifall till reservation 9 om undantag från
turordningen.
Slutligen Birger Schlaug m.fl. i Miljöpartiet, vå-
gar vi föra miljökampen på de små arbetsplatserna
utan att riskera att få avsked efter många års lojalt
arbete? Vågar vi arbeta fackligt och försöka att hjälpa
våra arbetskamrater? Minskar inte möjligheterna att
arbeta enligt de solidaritetsprinciper som Miljöpartiet
säger sig stå för? Är detta den solidariska rödgröna
politik som Miljöpartiet sade sig stå för i förmiddags?

Anf. 180 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Det var en spänstig, kul och viktig
debatt så här på kvällen. Har ni alltid så roligt i ar-
betsmarknadsutskottet? Då tänker jag försöka att
hoppa in där efter det att jag har varit språkrör. Den
saken är klar.
Jag skall börja med att kommentera det Elver
Jonsson sade. Han sade att regeringen riskerar ett
nederlag. Det vete sjutton vad regeringen egentligen
tycker. Det är kanske så att de egentligen tycker att
det här är ett ganska bra förslag och är glada för att de
slipper att lägga fram det själva. Så är det kanske
egentligen.
Sedan har vi hört mycket. Hans Andersson sade
att om man står på vår sida i dag så är man nästan en
reaktionär kapitalist. En grundläggande kurs i eko-
nomisk historia vore kanske inte helt fel i det här
fallet. Hans Karlsson på LO har tidigare sagt om vi
gör det Miljöpartiet nu vill, går vi tillbaka till seklets
början. En kurs i historia vore kanske inte helt fel för
honom. Anders Karlsson målar ut att miljöpartister är
kapitalets lakejer. Det är första gången vi får höra det.
Det är i och för sig lite kul att höra det, men jag är lite
ironisk när jag säger att det känns roligt.
Har ni någonsin sett en småföretagare, Hans och
Anders? Har ni sett en kille eller tjej som har en
fruktaffär, en grönsakshandel eller en bensinstation.
Har ni sett en musikproducent eller en webbsidetill-
verkare? Har ni egentligen sett några sådana? När ni
målar ut småföretagare är det som hin håle själv, och
så är det inte. Jag tycker faktiskt att ni har fastnat i
lite gammal rödvinsretorik, om jag skall vara ärlig.
Jag tror inte att ni kan skilja på småföretag och ABB.
Häromkvällen vid halvtolvsnåret ringde en kvin-
na. Hon hade sett en sådan annons som LO har gått ut
med. Man har satsat 2 miljoner kronor på annonser.
Det är mer än vad vi satsade i hela valrörelsen. Hon
sade att hon tillhör LO-kollektivet. För några år sedan
fick hon ett starta-eget-bidrag. Nu var hon småföreta-
gare, och plötsligt tyckte LO att hon var någonting
skumt och fult. Hon kände inte att hon var speciellt
skum och ful. Hon tyckte tvärtom att hon gjorde ett
fruktansvärt bra jobb. Hon slet med sitt företag 12-15
timmar per dygn nu i början och kunde ta ut högst två
veckors semester. Hon jobbade som sjutton med sitt
företag. Om det här inte skulle hålla tyckte hon att
hon skulle ha rätten att skydda två anställda om det
blev arbetsbrist. Hon tyckte det trots att hon hade
tillhört LO-kollektivet. Hon sade att hon egentligen
gjorde det fortfarande i hjärtat.
Det gäller ju att hitta en balans. Men om arbets-
rättsreglerna är gjorda för de stora företagen skall
man inte inbilla sig att de små företagarna kan leva
med dem. Det blir ett strypkoppel på de småföreta-
gen. Här har vi alla, från Vänsterpartiet till Modera-
terna, stått och talat om att nu är det viktigt att satsa
på småföretagen. Det hörde jag redan 1988/89 när jag
satt här, men vad händer? Det händer väldigt lite.
Jag tror att man måste inse att arbetsrätt är alldeles
utmärkt, viktigt och nödvändigt i ett demokratiskt
samhälle. Och turordningsreglerna som de är tycker
jag fungerar alldeles utmärkt i storföretag. Men i det
lilla företaget är det inte rimligt.
Om ni känner småföretagare så vet ni att de arbe-
tar på ett helt annat sätt än direktören i ett storföretag.
De lägger ned sin själ i detta. De har ingen semester.
De arbetar massor med timmar. Skall de då inte få
skydda två personer om det blir arbetsbrist? Det är ju
det som vårt förslag handlar om.
Detta upprör LO centralt. Däremot tycker 44 % av
LO:s medlemmar att detta system är ganska korkat,
och det förstår jag.
LO har satsat 2 miljoner på att tala om att det skall
svida i skinnet på miljöpartisterna, särskilt på mig, att
det skall bli ett djävla liv och att jag skall akta mig
djävligt noga.
Detta sägs alltså från LO, ombudsmännens cent-
rum vid Norra Bantorget. Man säger: Du skall akta
dig djävligt noga Schlaug.
Det är gammal klasskampsretorik, fastän vi står
på småföretagens sida. Men LO kan inte skilja på
småföretagare och kapitalister, enligt deras vokabu-
lär.
Detta är egentligen en ganska liten fråga. Men den
har fått väldigt stora konsekvenser om man tänker på
vad LO-medlemmarna, av vilka 44 % inte gillar idén,
har fått satsa på i kampanjer mot Miljöpartiet.
För LO är allting uppenbarligen heligt, och även
för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i just den-
na fråga, ända tills Mona Sahlin kommer med något
förslag om att man skall ändra i arbetsrätten. Då blir
det säkert annorlunda. Allt som varit skall alltid vara.
Jag tror att både LO och ni som stöder det nuva-
rande regelverket som stryper småföretagen biter er
själva i svansen, därför att om man inte anpassar
arbetsrättsreglerna till verkligheten kommer hela
arbetsrätten att krossas. Och det är någonting som
SAF gillar. Genom att inte inse att man måste anpassa
arbetsrättsreglerna till verkligheten och småföreta-
gens situation, riskerar man i själva verket hela ar-
betsrätten.
LO har gått ut med en rad påståenden på alla
möjliga sätt.
Påstående ett: LO påstår att vi stöder högerns syn
på arbetsrätten.
Nej, vi har ett eget förslag. Vi har inte accepterat
de borgerliga partiernas gamla förslag och inte SAF:s
heller. Vårt förslag handlar om upp till tio anställda,
och turordningskretsar skall inte godkännas.
Påstående två: Miljöpartiet underlättar för arbets-
givaren att avskeda folk. Inte ens arbetsbrist skall
föreligga har LO sagt i busspropagandan.
Det är lögn, och det vet man. Men lögner är kul i
retoriken, tycker LO. Därför hävdar man detta. Det är
arbetsbrist som gäller, precis som vanligt. Och åter-
anställningsreglerna gäller precis som vanligt, även
om LO inte vill låtsas om det.
LO påstår att vi vill ge arbetsgivaren rätt att av-
skeda vem man vill. Det har man spritt, och den upp-
fattningen har kommit från ett antal LO-distrikt. När
man ringer och frågar var de har fått detta ifrån, säger
de: Men är det inte så det är? Det har vi hört. Tjusigt!
Det handlar alltså om att man skall skydda två
personer, inte att man skall ha rätt att avskeda två
personer. Man skall få skydda två personer om ar-
betsbrist uppstår.
LO påstår att arbetsgivarens godtycke kommer att
breda ut sig. Man får skydda två personer, och jag
tycker att det lilla företaget har rätt att göra det.
LO påpekar, vilket är sant, att det är obehagligt att
komma hem och säga att man inte dög. Men samti-
digt kommer det mängder med brev från olika fack-
förbund där det sägs att man löser detta i alla fall och
att man kommer överens med arbetsgivaren, dvs. att
man får sparken av facket också. Skall inte det vara
obehagligt? Det kanske är ännu mer obehagligt, Hans
Andersson, att få avsked både från arbetsgivaren och
från facket. Det kanske är värre. Så kom inte och säg
att det ena är himlen och det andra är helvetet i alla
fall. Någon ordning måste det väl vara på retoriken.
LO påstår att vårt förslag innebär att man kan ma-
nipulera genom inrättande av små turordningskretsar.
Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att det i
betänkandet står att det inte gäller. Det skall inte vara
så. Men lik förbaskat går man ut med detta. Det är
samma propaganda, eftersom den slår bra.
Man påstår t.o.m. att det i landsting och kommu-
ner nu upprättas LAS-listor för att avskeda gravida,
ensamstående och äldre kvinnor i listor om tio och
tio.
Detta förslag gäller inte kommuner och landsting.
Det gäller småföretag med mindre än tio anställda.
LO frågar: Varför skall man tvinga fram detta på
arbetsplatser där det ändå fungerar så bra mellan
arbetsgivare och anställda?
Om det fungerar bra så behöver man inte utnyttja
det. Det finns ingen anledning. Det är en rättighet för
den lilla företagaren, ingen skyldighet.
LO påstår att hela arbetsrätten slås sönder.
Jag vågar nog säga att det är tämligen marginellt.
Men efter att ha hört en del av argumenationen här
börjar jag darra på manschetten. Det kanske faktiskt
är så att det skall ändras för fler företag. I sådana fall
är det en ny tanke för mig. Men ibland när jag hör
den retoriken från LO, från Vänsterpartiet och från en
del socialdemokrater börjar jag bli orolig.
Jag tror att denna kampanj är uttryck för LO:s
frustration över sitt eget misslyckande. Man har ju
misslyckats på många sätt. LO har ett ointresse för
unga människor som aldrig någonsin har en chans att
komma in på arbetsmarknaden. Och LO och tydligen
också Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ett
intresse av att värna dem som redan har jobb. Men de
som inte har jobb är mindre viktiga. De skall inte
komma in på arbetsmarknaden.
Jag skall avsluta med att säga att jag har jobbat
fackligt, och jag har jobbat i familjens småföretag,
och jag tror att vi har hittat rätt balans med vårt för-
slag. Vi sitter inte i LO:s knä, och vi sitter inte i
Svenska arbetsgivareföreningens knä. Vi har vår egen
uppfattning, och den uppfattningen är i överensstäm-
melse med ungefär 44 % av LO-kollektivet.

I detta anförande instämde Lars Ångström, Gun-
nar Goude, Helena Hillar Rosenqvist, Barbro Johans-
son, Mikael Johansson, Ingegerd Saarinen och Kers-
tin-Maria Stalin (alla mp).

Anf. 181 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall ta en replik även om det
kanske hade varit bättre om Bertil Jonsson hade gjort
det. Detta var huvudsakligen en argumentation med
LO och inte en politisk argumentation om vad som
har sagts här i kammaren. Men det var väl ett behov
av att upprepa dagens tidningsartikel.
Det är ett stort problem, Birger Schlaug. T.ex. sa-
de Birger Schlaug i sin avslutning att Vänsterpartiet,
Socialdemokraterna och LO inte bryr sig om de unga
och att de aldrig får komma in på arbetsmarknaden.
Vad har det med detta att göra? Är ert förslag av den
digniteten att det strömmar in unga från arbetslöshet
till arbete. Birger Schlaug talar mot bättre vetande.
Detta tal om småföretagshat och sådant är full-
ständigt fel. Birger Schlaug veta lika väl som jag hur
många förslag som vi har väckt för att stödja småfö-
retagsverksamhet - kompetensutbildning, starta eget-
verksamhet, borttagande av sjuklönebördan och re-
gelförenklingsfrågor. Och detta är en av de frågor
som vi tillsammans skulle diskutera, och där jag tror
att vi inte har särskilt svårt att komma överens.
När det gäller att anpassa arbetsrätten till verklig-
heten är det ju detta som vi vill. Det är därför som vi
år ut och år in har framfört krav på en arbetsrätt som
tar hänsyn till de stora strukturförändringarna i ar-
betslivet och som hävdar demokrati, inflytande och
trygghet på en helt ny arbetsmarknad. Men det gör
man ju inte genom att införa ett drastiskt undantag
och därmed föra in godtycke.
Nu behöver man inte argumentera för två personer
- de som du vill skydda, som du uttrycker det - och
då är det andra som enligt turordningsprinciperna
råkar illa ut. Men du tycker ju att turordningsprinci-
perna är bra för alla företag med tio anställda och
uppåt. Hur skall du ha det, Birger Schlaug?

Anf. 182 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Chansen att få vara kvar som ung är
större med vårt förslag. Det är inte så att man med
automatik försvinner från jobbet, men det gör man i
dag med de turordningsregler som finns.
Att vi inskränker detta till småföretag beror ju på
de har det mycket svårare att klara arbetsrättsreglerna.
Om du hade känt en småföretagare - det kanske du
gör - måste du förstå att det är svårt när man har
dagarna fyllda med arbete att sedan sätta sig och
juridiskt förhandla med facket. Det drar man sig för.
Man orkar inte med det. Jag vet hur många företagare
som helst som har det precis på det sättet.
Jag vill ställa en fråga till dig, Hans: En småföre-
tagare har tidigare kanske har varit LO-ansluten och
har kanske fått starta eget-bidrag. Han eller hon läg-
ger ned mängder av jobb i sitt företag. Om det blir
arbetsbrist, tycker du då att det är för mycket begärt
att hon eller han skall ha rätt att skydda två anställda?
Är det för mycket begärt?
Även småföretagaren är en utsatt person, Hans.
Småföretagaren befinner sig ofta längst ned i hierar-
kin när det gäller makt och inflytande. Vi vill skydda
dessa småföretagare.

Anf. 183 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Den möjligheten finns ju redan i dag.
Det är inte så att man går strikt på turordningsregler
och sedan går det lilla företaget i konkurs. Frågan om
kompetens och tillräckliga kvalifikationer bedöms i
varje läge.
Sedan kan du inte använda den lille småföretaga-
ren som arbetar i sitt anletes svett som argument. Jag
känner många löntagare och företagare, storföretagare
och småföretagare samt tjänstemän som jobbar hårt
och lägger ned sin själ i sitt arbete. Men de måste
ändå klara formalia. Man måste betala skatt enligt
reglerna. Men ibland kanske man kan underlätta för
dem.
Småföretagare skall inte ha lindrigare regler när
det gäller arbetsmiljö än anställda. Arbetsmiljön skall
vara lika säker och trygg. Men det är svårt att klara
internkontrollen. Javisst, och därför har Yrkesinspek-
tionen andra rutiner till hjälp och stöd för den lille
företagaren.
Tänk om företagsorganisationerna kunde stödja
och hjälpa sina medlemmar att klara förhandlingarna
och den lilla juridik som behövs och inte delta i att
sprida myter och missnöje kring företagsamhetens
villkor! Jag tror att många småföretagare saknar det
stöd som de borde ha, och det borde de få i kraft av
att de skrev kollektivavtal. Jag vill stimulera småfö-
retagare att teckna kollektivavtal för sina anställda.
Då har de också goda möjligheter att göra undantag
och att få stöd och hjälp.
Men jag vill inte ha rättslöshet för den enskilde.
Och jag vill inte att den som jobbar i ett litet företag
inte skall våga kritisera miljöförhållandena eller ar-
betsrättsförhållandena. Han eller hon skall våga säga
sin mening utan att arbetsgivaren skall kunna dra sig
undan de turordningsregler som gäller i arbetslivet i
övrigt.

Anf. 184 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Den sista frågan har ju diskuterats rätt
mycket. Jag tycker att de svar som har getts på den
frågan hittills har varit väldigt bra. Därför skall jag
ägna mig åt något annat.
Till att börja med: Inser du inte att det är svårare
för unga människor att behålla en plats på arbets-
marknaden om man har den här regeln? Inser du inte
det?
Förstår du att en liten företagare kan ha det väldigt
jobbigt med den här situationen? Man har nog med
sitt eget arbete och man är rädd för att gå in i för-
handlingar med det stora facket. Kan du inte förstå
småföretagarens situation?
Vårt förslag innebär inte att den elaka arbetsgiva-
ren får avskeda vem han eller hon vill. Det bygger på
att man skall få skydda två anställda innan turord-
ningsreglerna upprättas, innan fack och arbetsgivare
förhandlar.
Jag tror att det stora felet med Vänsterpartiet när
det gäller just dessa frågor är att ni inte kan se skill-
nad på stora företag och småföretag.

Anf. 185 CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Kampen mot arbetslösheten är social-
demokraternas allra viktigaste uppgift. Nu kan vi säga
att vi är på rätt väg. Många jobb har under det senaste
året skapats. För att fortsätta denna positiva utveck-
ling krävs det naturligtvis många olika åtgärder.
I den vårproposition som vi har lagt fram sade vi
bl.a. att vi skall ge grupper med svag ställning på
arbetsmarknaden ett förstärkt anställningsstöd.
Vi har också sagt att vi skall låta arbetsförmed-
lingen få mer pengar för tillfälliga personalförstärk-
ningar, varav en del skall användas för att stärka
invandrarnas ställning på arbetsmarknaden och för att
planera ytterligare åtgärder för att förbättra företagar-
nas möjligheter att skapa tillväxt och nya jobb.
Vi har förhandlat fram vårpropositionen tillsam-
mans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De står
också bakom dessa förslag.
Å ena sidan säger man att man vill vara med och
planera åtgärder för att skapa nya jobb hos företagen.
Å andra sidan säger man i motionen att anställ-
ningstryggheten skall vara sämre i företag med mind-
re än tio anställda. I företag med t.ex. tre anställda
kommer den anställningstrygghet som LAS i dag ger
att helt försvinna. Vem kommer då att vilja ta anställ-
ning i ett litet företag under sådana förhållanden? I
alla fall inte de som har möjlighet att välja.
Den huvudregel som nu gäller är att de anställda
vid arbetsbrist sägs upp i turordning efter anställ-
ningstid. Dessutom kan facket och arbetsgivaren
komma överens om avsteg från detta, men då måste
parterna vara överens. Arbetsgivaren kan inte be-
stämma godtyckligt. Den svenska lagen ger arbetsgi-
varen flexibilitet, men skyddar den anställde mot
godtycke.
Vi måste också lära oss av historien. Många kvin-
nor upplever det här förslaget som ett hot, eftersom
det är många kvinnor som i dag arbetar i småföretag.
Under 1994, när den här regeln gällde förra gången,
var det många kvinnor som faktiskt fick sluta sina
anställningar.
De småföretagare som jag har träffat har inte sagt
att det har varit problem med att avskeda. De har i
stället framfört att de har haft det svårt med att hitta
folk med spetskompetens.
Fru talman! Jag kan inte längre hoppas att Miljö-
partiet skall dra tillbaka sin motion. Men man kan
hoppas att vissa miljöpartister, liksom deras partikol-
lega i Skåne, kommer att ta en annan ställning när vi
skall votera om detta nästa onsdag. Är det inte bättre
att vi koncentrerar våra krafter på att få små företag
att växa och att anställa fler, som vi var överens om
när vi diskuterade vårpropositionen, i stället för att
göra det lättare att avskeda?

Anf. 186 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Du sade så här: Vem vill ta anställ-
ning i ett litet företag med det nya regelverk som
kommer att gå igenom nästa vecka? Vilken vill det?
Är det inte svårare att få folk att ta anställning i ett
företag där man vet att man nästan med automatik
åker ut först, om det blir arbetsbrist? Snarare är det
väl lättare att ta anställning i ett företag där man vet
att man har chans att stanna kvar, om man är duktig
och framåt. Så jag förstod inte den logiken.
Barbro Johansson har svarat fyra fem gånger nu
på det som sagts om undersökningen om kvinnor. Det
är klart att det blir kvinnor som avskedas i kvinnliga
branscher. Det är väl inte så konstigt. Dessutom var
undersökningen mycket tunn. Det har vi diskuterat
fyra gånger nu. Jag tycker inte att Christina Axelsson
skall köra den varianten en gång till, för det blir litet
konstigt.
Christina Axelsson hänvisar till en miljöpartistisk
skåning, Ulf Löfgren, som också citerades förut. Om
jag skulle citera vad alla socialdemokrater har sagt
och låta Christina Axelsson, Johnny Ahlqvist och
andra stå till svars, skulle ni blekna. Jag kan t.ex.
citera vad Mona Sahlin sade om just turordningsre-
geln innan hon blev näringsminister.

Anf. 187 CHRISTINA AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det jag sade var: Vem skulle då vilja
ta anställning i sådana företag? Inte de som har möj-
lighet att välja. Det skulle Birger Schlaug ha hört, om
han hade lyssnat ordentligt.
Man känner sig tryggare om det finns en lagstift-
ning som innebär att den som är sist anställd också är
den som åker först ut. Om det finns möjligheter att
skydda eller undanta två personer kan det leda till
följande. I ett litet företag med exempelvis fyra an-
ställda kanske två personer anställs den ena dagen.
Nästa dag konstaterar man att det är arbetsbrist. Då
avskedar man två personer. Inte är det då de som
anställdes dagen innan som blir avskedade. Hur länge
räcker ens kompetens?
Det är viktigt att man känner sig trygg på arbets-
platsen och har det här skyddet.

Anf. 188 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det vore kul att höra Christina Axels-
son kommentera det jag sade om Ulf Löfgren. Skall
jag då citera en massa socialdemokrater, t.ex. Mona
Sahlin?
Det var bra att vi slutade diskutera undersökning-
en om kvinnor, för den var lite tunn.
Jag förstår fortfarande inte Christina Axelssons
resonemang. Om man tar anställning i ett företag i
morgon dag, är man den som är sist anställd. Det
måste kännas otryggt. Med vår regel har man en rim-
lig chans att få stanna kvar. Det måste öka tryggheten
för den som tar anställning. Jag förstod inte Christina
Axelssons resonemang.

Anf. 189 CHRISTINA AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Med Miljöpartiets förslag är jag
otrygg inte bara när jag är sist anställd. Jag kommer
att vara otrygg hela tiden, oavsett hur många som
anställs efter mig. Jag vet aldrig vem som får undan-
taget. Det kanske inte blir jag.

Anf. 190 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Redan i dag görs undantag från tu-
rordningsreglerna om det finns acceptabla skäl, t.ex.
för att ta till vara speciell kompetens i ett litet företag.
Det görs via förhandlingar mellan arbetsgivare och
fack.
Facket har givetvis inget intresse av att sänka ett
företag och göra alla anställda arbetslösa, Birger
Schlaug. Genom Miljöpartiets förslag stärks arbetsgi-
varens makt i de små företagen ensidigt. Birger
Schlaug säger att det inte är något problem om man
kan lösa det på annat sätt och komma överens. Då
behöver man inte tillämpa regeln. Men problemet är
ju att om man inte kommer överens kan arbetsgivaren
ensidigt bestämma. Inser inte Miljöpartiet det?
I ett särskilt yttrande från de borgerliga partierna,
som inte diskuterats speciellt i dag, framgår att man
"ser utskottets ställningstagande som ett viktigt steg
på vägen mot en mer flexibel och modern arbetsrätt".
Jag hörde Birger Schlaug säga i sitt anförande att
detta bara skulle gälla små företag. I nästa mening
sade han att han funderade på om det inte skulle kun-
na tillämpas på fler företag. Hur skall Birger Schlaug
ha det?
Vi tycker att den meningen i de borgerligas ytt-
rande är klarspråk för en entydig klasspolitik. Den
borde ni miljöpartister kunna genomskåda och ta
avstånd från.
Detta är ett första steg för att försvaga arbetsrätten
inte på ett modernt sätt, utan enligt gårdagens modell,
där arbetsgivaren hade större makt och de anställda
och facket mindre makt.
Fru talman! För mig är det fullständigt ofattbart
att Miljöpartiet väljer att genomföra detta förslag i
enighet med en samlad borgerlig opposition mot sina
egna samarbetspartier Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet samt den samlade fackföreningsrörel-
sen. Om det verkligen fullföljs vid omröstningen
kommer förtroendet och därmed det fortsatta samar-
betet mellan å ena sidan Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet och å andra sidan Miljöpartiet att ska-
das på ett allvarligt sätt. Det blir inte bättre av att
Birger Schlaug, enligt en källa som jag inte känner
till, hävdar att regeringen tycker att det är ett bra
förslag men att man vill slippa genomföra det själv.
Har Miljöpartiet glömt det pajaseri som de bor-
gerliga partierna med Bröderna Brothers genomförde
i förmiddags? De initierade en debatt med synpunkter
på nyval. Det enda syftet var dock att försöka komma
in i debatten och få tillfälle att smutskasta och håna
samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterparti-
et och Miljöpartiet. Ser inte ni miljöpartister här i
riksdagen att ni låter er utnyttjas för att slå in en kil
mellan de tre samarbetspartierna? Miljöpartiet gör
politiskt självmål och petar självmant in en pinne in i
borgarnas missnöjesbrasa mot denna konstellation.
Fru talman! Det känns märkligt att miljöpartister i
riksdagen inte förstår detta. Många lokala miljöpar-
tister är mer klarsynta. Det kan man läsa i många
insändare i lokalpressen. Jag kan referera gårdagens
Värmlands Folkblad. Bo Sundbäck från Åmotsfors
skriver att vi behöver en förstärkt arbetsrätt. Birgitta
Karstensson, Miljöpartiet, Torsby, skriver att fackets
roll i stället skulle stärkas. Hon betecknar Miljöparti-
ets politik som häpnadsväckande. Marianne Samuels-
son kom också till insikt, men hon kom snabbt åter in
i fållan.
Fru talman! Frågan avgörs inte i dag utan nästa
vecka. Jag hoppas att alla miljöpartister i kammaren
använder tiden till att tänka över konsekvenserna av
beslutet. Vi ser det som en klar provokation mot nå-
got som är ideologiskt viktigt för oss. Ni och Mode-
raterna kallar det för en liten fråga. Frågan är om ni är
beredda att ta strid för en liten fråga och riskera att på
sikt stjälpa ett gott och positivt samarbete i en rad
olika viktiga samhällsfrågor, där det inte finns något
bättre alternativ från de borgerligas sida. I andra av-
seenden säger ni ju att ni inte kan tänka er att samar-
beta med de borgerliga.
Om man lyssnar på Birger Schlaug får man nästan
intrycket att vi skall ha en motsatt turordning, alltså
först in först ut. Det skulle verkligen gynna ungdo-
marna. Att ni i Miljöpartiet inte föreslår det, för att
vara riktigt konsekventa.

I detta anförande instämde Sven-Erik Sjöstrand,
Sten Lundström, Rolf Olsson, Murad Artin, Lena
Olsson, Gunilla Wahlén, Camilla Sköld och Stig
Eriksson (alla v).

Anf. 191 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Apropå detta med att köra ihop med
Moderaterna - var det inte Vänsterpartiet som gjorde
det alldeles nyss, när det gäller TV-listan? Jag har ett
svagt minne av något sådant.
Vi säger samma sak efter valet som vi sade före
valet. När det gäller samarbetet mellan Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tror jag inte
att regeringen har någon större invändning mot att vi
driver frågan. Så sent som häromdagen såg jag en
rubrik i Dagens Nyheter: Persson rosar mp och risar
v. Innehållet stämde också med rubriken. Jag tror inte
att detta skadar. Tvärtom väcker det viss respekt att
man säger samma sak efter valet som före. Det är inte
helt fel i politiken. Det är helt rätt.

Anf. 192 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Birger Schlaug återkommer till att
han tvivlar på att socialdemokraterna egentligen tyck-
er att det är så illa att försämra arbetsrätten. Jag hop-
pas vid Gud att det inte stämmer. Jag har inga upp-
gifter om att så skulle vara fallet. Jag kommer att utgå
från hur man röstar nästa vecka. Det är avgörande.
Vilka personliga åsikter man har struntar jag fullstän-
digt i. Det viktiga är hur man röstar i frågan. I en tid
då anställda i både små och stora företag trängs till-
baka på grund av den höga arbetslösheten vill man på
ett uppenbart ensidigt sätt stärka arbetsgivarsidan.
Sedan kommer man med kommentarer om att det är
bra om det går att komma överens. Men om man inte
kommer överens innebär förslaget att arbetsgivaren
har ensidig makt att bestämma vilka två som skall
vara kvar.
Kan Birger Schlaug ge några exempel på att fack-
et varit bångstyrigt och kört ett företag i botten så att
alla har fått gå, därför att man inte kunnat komma
överens? Jag kan ge en rad exempel på motsatsen.
Sedan gäller det att ta sina strider. Jag misstänker
att Birger Schlaug hänvisar till TV-listan. Såvitt jag
vet har den inte varit uppe i något sammanhang, me-
dan det här uppenbart tangerar både arbetsmarknads-
frågor och rättvisefrågor.
Om ni åtminstone kunde säga att det här är en
mycket viktig fråga men ni säger att det är en liten
fråga. Det är samma ordval som Moderaterna har
använt. Jag kan inte svara för Socialdemokraterna
men vi vänsterpartister ser det här som en uppenbar
provokation mot det som vi inom arbetarrörelsen
tycker är mycket viktiga principer. Detta kommer på
ett allvarligt sätt att skada vårt förtroende för Miljö-
partiet i andra sammanhang. Kan man lita på Miljö-
partiet? frågar jag.

Anf. 193 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Ja, det kan man definitivt göra. Vi har
gjort det till en viktig princip att säga samma sak efter
valet som vi sade före valet. Peter Pedersen hade inte
kunnat lita på oss om vi hade gjort precis tvärtom.
Jag har inte funnit att vi på något sätt har några
problem med samarbetet med regeringen och inte
heller med Vänsterpartiet, så det måste vara en liten
nyuppfinning att det skulle vara stora problem.
Skall man ha känsla för schyst politik finns det
nog en väldigt viktig sak. Har man fått en enda röst i
valet på att man i glesbygdsriksdag, i näringslivspoli-
tiska debatter eller i hundratals debatter har framfört
en åsikt - alltså oavsett om man bara fått en enda röst
eller om man fått 10 000 röster - skall man försöka
genomföra det sagda i Sveriges riksdag; annars är
man icke politiskt hederlig. Dessutom blir det, när det
är ett väldigt bra förslag, ännu tyngre.
Nog är det väl ändå så, och jag har sagt detta för-
ut, att när en liten småföretagare, t.ex. som tidigare
varit anställd på LO eller som tillhört LO-kollektivet,
startar ett företag och sliter som sjutton många tim-
mar, även lördagar och söndagar, med lite semester -
detta är det enda som vi begär - skall hon eller han ha
rätten att skydda två personer om det skulle bli så
olyckligt att det blir arbetsbrist och man måste avske-
da. Är det verkligen för mycket begärt?

Anf. 194 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Birger Schlaug, det är i många fall
inget problem över huvud taget. Kan Birger Schlaug
ge en rad exempel på att små företag blivit nedlagda
därför att facket har vägrat att inse att en eller två
personer är viktiga för den fortsatta utvecklingen av
företaget? Jag kan inte ge sådana exempel.
I den politiska verkligheten krävs det också vissa
kompromisser. Jag måste erkänna att varken Miljö-
partiet, Vänstern eller Socialdemokraterna har fått
igenom exakt det man vill i de överenskommelser
som träffas, utan man måste så att säga hitta en lämp-
lig kompromiss.
Om man ser att de två andra partierna finner ett
förslag uppenbart orättfärdigt och man ändå väljer att
så att säga liera sig med fienden och driva igenom det
förslaget för att kunna få ett slags politiskt monument
- att det kan sägas att Birger Schlaug har varit med
och förändrat arbetsrätten - tror jag inte att historie-
skrivningen kommer att vara speciellt lysande.
Jag vill, som sagt, speciellt uppmana Birger
Schlaug, som har ett stort inflytande, att verkligen
fundera över om det är värt priset att driva igenom det
här eller om man kan se över arbetsrätten och komma
med andra funderingar och ha lite mer långsiktighet i
politiken.

Anf. 195 CAMILLA SKÖLD (v):
Fru talman! Jag tror att det var Herbert Tingsten
som vid något tillfälle påstod att ideologierna är döda.
Det är väl lite grann av Miljöpartiets idé att ge sken
av att man är liksom varken höger eller vänster. I
själva verket är det en omöjlig position. I de allra
flesta frågor tar man ställning ideologiskt, oavsett om
man vill det eller ej och oavsett om man låtsas om det
eller ej.
När det gäller arbetsrätten torde det vara uppen-
bart för de flesta att det handlar om maktfrågor. Ar-
betsrätten reglerar ju just de frågor där arbetsgivare
och arbetstagare ofta har motstridiga intressen. De
förändringar man gör stärker den ena eller den andra
sidan, flyttar på maktpositioner.
Nu är Miljöpartiet på god väg att sätta sig i höger-
buren. Miljöpartiet, det minsta partiet i riksdagen, har
för avsikt att utnyttja sin vågmästarroll och att föränd-
ra majoritetsförhållandet, lämna samarbetet och dra
undan grundbulten i arbetsrätten, något som Birger
Schlaug tycker är kul, en liten fråga osv. Men turord-
ningsregler och anställningstrygghet utgör en grund-
bult.
Det är ingen slump att SAF så hårt driver de här
frågorna. Det är ingen slump att SAF så högt nu ap-
plåderar Miljöpartiets aningslöshet. Det är heller
ingen slump att LO tycker att det är värt att satsa
miljonbelopp för att försöka förmå Miljöpartiet att
inse vidden av det man gör.
Det handlar nämligen om så mycket mer än de di-
rekta förändringar som har kommit fram under den
här debatten, även om de i sig är fullt tillräckliga för
att trycka på nej-knappen för dem som vill försvara
de anställdas rättigheter. Nej, frågan är allvarligare än
så. Det är det som både SAF och LO inser. Rycker
man undan anställningstryggheten för alla anställda
på småföretag - det är faktiskt det som det handlar
om; ingen vet ju vilka två som skall undantas -
handlar det om att ingen har anställningstrygghet.
Gör man det då öppnar man för arbetsgivarmakt i
alla andra frågor. Man tar bort grindvakten, försvagar
de anställdas position i löneförhandlingar, i frågor om
arbetsmiljö, arbetstider, arbetsvillkor osv. Det är
därför som frågan har en sådan dignitet för SAF och
LO, och det är därför som Barbro Johansson har haft
fyra jobbiga veckor. Men detta är ingenting jämfört
med det tryck som Miljöpartiet nu utsätter arbetsta-
garna och den framtida arbetsrätten för. Tänk efter!
Tänk om!

Anf. 196 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag skall bara berätta en kort historia
här. Det är nämligen så att min son Daniel arbetade
på LO:s kansli, och han tyckte faktiskt att det var
väldigt roligt att arbeta där. Men valet närmade sig
och man fick reda på att Daniels mamma var miljö-
partist och kandiderade till riksdagen. Man frågade
därför: Daniel, vad tänker du rösta på i valet? Daniel
var aningslös och ärlig och svarade att han skulle
rösta på Miljöpartiet. Han ville naturligtvis stödja sin
mamma. Ganska snart därefter fick Daniel avsked
från LO. Ingen turordningsregel gällde. Man kan säga
att han hade framfört lite kritik; han röstade ju inte på
Socialdemokraterna utan på Miljöpartiet. Därefter
fick han alltså avsked från LO - utan att någon tu-
rordningsregel gällde.

Anf. 197 CAMILLA SKÖLD (v):
Fru talman! Jag kan självklart inte gå in på just
den situation som Barbro Johansson beskriver efter-
som jag inte känner till den. Men det här är ett exem-
pel på hur arbetsgivaren kan hantera en person som
tycker något olämpligt, beter sig olämpligt, kritiserar
e.d. Den personen kan man avskeda. Det är precis vad
ni nu vill förstärka - det är ju precis vad ni nu vill
åstadkomma.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)

9 § Krigsmaterielexport

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU13
Krigsmaterielexport (skr. 1997/98:147)

Anf. 198 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skall försöka att denna sena tim-
me inte bli alltför långrandig. Först vill jag yrka bifall
till reservation 3 som är lagd av fem partier. Vi krist-
demokrater är ett av de partierna.
Reservationen handlar om krigsmaterielexport till
Indonesien. Vi vet ju att Indonesien under en lång
följd av år har gett uttryck för en verklig brist på
respekt för de mänskliga rättigheterna, inte minst när
det gäller behandlingen av Östra Timor och dess
befolkning.
Utskottet har tagit del av rapporter som har kom-
mit från FN:s kommission för mänskliga rättigheter
och från FN:s särskilda rapportör för detta land. Det
har också varit människorättsorganisationer av olika
slag, bl.a. Human Rights Watch och även årsboken
från USA:s Statedepartment.
Vi har tvingats konstatera att förhållandena inte
har blivit bättre. I det betänkande som vi skrev om
mänskliga rättigheter för ett tag sedan konstaterade vi
att en process hade kommit i gång när det gällde
Indonesien visavi Östra Timor. Man hade från Indo-
nesiens sida uttryckt att man kunde tänka sig att män-
niskor skulle få rösta om hur Östra Timor skulle sty-
ras. Men vi vet att oroligheterna efter detta har blossat
upp och förtrycket fortsätter. Många människor far
illa.
Vi har inte sett någon anledning att ändra vår upp-
fattning. När det gäller krigsmaterielexport till Indo-
nesien anser vi inte att någon sådan skall förekomma,
inte ens när det gäller följdleveranser. Det är inte
kutym att vi ofta uttalar oss om exporten till enskilda
länder. Men att detta över huvud taget skall kunna ske
vänder jag mig absolut emot.
Jag menar att vi som riksdag, vi som utskott, vi
som enskilda riksdagsledamöter har all rätt att ut-
trycka vår uppfattning och även ställa krav på rege-
ringen, även om deras hanterande av en del frågor
sker genom vissa myndigheter. Vi förstår att vi inte
direkt kan gå in och säga att myndigheten eller rege-
ringen omedelbart skall förfara på ett visst sätt. Men
vi kan föra fram frågan och vi kan uttrycka vår upp-
fattning, som i det här fallet, då vi tycker att följdle-
veranser inte bör förekomma så länge situationen är
sådan den är.
Det var faktiskt så att i det betänkande som
skrevs, 1998/99:UU3, som handlade om mänskliga
rättigheter, vågade sig utskottet ändå på att säga att
utskottet utgår från att några följdleveranser inte
genomförs till Indonesien förrän utredningen presen-
terats. Detta är dock en uppfattning från utskottets
sida.
Jag var inte med vid det sista sammanträdet, då
detta slutbehandlades. Jag vet inte om man då disku-
terade om detta skulle föras in och om man avförde
det därför att utredningen kommer så snart. Den
skulle ha kommit i slutet av mars, men såvitt jag
förstår rör det sig om endera dagen. Men man har
ändå här uttryckt en uppfattning. Man tycker i alla
fall inte att det skall genomföras förrän utredningen
har presenterats.
Vi menar att det finns fullt fog för att ha detta yr-
kande i vår reservation eller att uttrycka i en reserva-
tion att vi inte håller med utskottet, som anser att man
inte bör uttrycka en uppfattning. Jag yrkar alltså bifall
till den här reservationen.
Vi skrev en motion från kristdemokraternas sida
som också handlade om några andra frågor. Jag skall
bara i korthet nämna ett par av de krav som vi hade.
När det gäller ett vapenembargo till Indien och Pa-
kistan tyckte vi att Sverige i EU och FN skulle verka
för detta. Det har också blivit avstyrkt. Vi tycker att
det är viktigt att frågan tas upp i internationella sam-
manhang.
Sedan har vi begärt att Sverige skall uppmana
länder till vilka svensk vapenexport sker att rapporte-
ra till FN:s vapenhandelsregister. Det svaras att Sve-
rige verkar för detta, men det sägs inte direkt om man
gör det i direktkontakt med de här länderna. Jag är
lite förvånad över att man har avstyrkt motionskravet,
därför att vi kräver faktiskt inte det som man sedan
behandlar i svaret. Vi kräver inte i vårt motionsyr-
kande att man skall införa detta som ett kriterium.
Vi har också sagt att vi tycker att Sverige skall va-
ra pådrivande för en förbättrad europeisk etisk kod
för vapenexport. Det blir besvarat och vi vet att Sve-
rige har agerat för den här frågan, även om det före-
föll oss att Storbritannien var det land som agerade
mest. Men vi menar att man måste fortsätta på den
här vägen, därför att de krav som nu finns i en kod
inte är bindande.

Anf. 199 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter och protokollsläsa-
re! Vapenexportfrågan har kommit i fokus under 90-
talet på grund av två stora händelser. Den första var
Irakkriget 1990 och det hot som Saddam Hussein
utgjorde och utgör mot omvärlden. Det är bara att
konstatera det faktum att Saddam Hussein skulle ha
varit en politisk nolla utan den omfattande vapenex-
port som skedde till Irak under hela 80-talet. Det var
den som gjorde Saddam Hussein till den farliga poli-
tiker han blev.
Det är en vapenexport som har kostat ett oerhört
mänskligt lidande och oerhört mycket pengar om man
ser till de FN-insatser som har gjorts. Det är en vape-
nexport som också i dag kostar i stort mänskligt li-
dande. Det var Sverige som exporterade krut till flera
miljoner italienska landminor som Saddam Hussein
spred ut över irakiska Kurdistan och som dagligen
skördar människoliv, främst kvinnor och barn.
Den andra stora händelsen som har satt vapenex-
porten under strålkastarljuset är kriget i det forna
Jugoslavien, som bekräftar utvecklingen mot att kri-
gen blir alltmer lokala och regionala, vilket ställer
helt andra krav på FN, till skillnad mot tidigare, då
krigen i huvudsak var mellanstatliga. För varje FN-
mission med fredsfrämjande insatser från olika natio-
ner innebär det att alltfler nationaliteter kommer att
komma i kontakt med olika krig runt om i världen.
När grabbar kommer hem i svart plastsäck, döda-
de av det egna landets vapen, sätts obönhörligen
vapenexporten i blixtbelysning. Det har gjort att va-
penexportfrågan har förts upp på både nationella
dagordningar och FN:s dagordning.
Jag tror att just Jugoslavien sätter fokus också på
svensk vapenexport. Jugoslavien var det tredje största
köparlandet av svenska vapen under 80-talet. Vi såg
hur serberna i april 1994 använde svenskexporterade
Bofi-kanoner för att beskjuta humanitära hjälpflyg-
ningar i FN-regi in till Bosnien. Vi kan med ganska
stor säkerhet anta att de svensktillverkade och svens-
kexporterade kanonerna också nu används av serbisk
militär och kanske beskjuter flygplan som det finns
norska och amerikanska pojkar i.
Hade Sverige varit med i Nato, vilket vissa partier
här i riksdagen oförblommerat pläderar för, kanske vi
hade haft en situation där svenska pojkar hade kom-
mit hem i svart plastsäck, dödade av svenskexporte-
rade vapen. Det belyser problematiken som den ser ut
i dag, med vapenexporten och FN:s ökade roll i olika
lokala och regionala krig.
Vapenhandeln i världen i dag utgör ett av de
största hindren för fred, demokrati, mänskliga rättig-
heter och utveckling i tredje världen. Vi vet att vape-
nexporten förlänger och förvärrar krig. Utan kontinu-
erliga leveranser till krig i länder som saknar egen
krigsindustri kan krigen inte pågå. Ett konkret exem-
pel är Iran-Irak-kriget: 9 år, 1 miljon döda, 40 länder
som försåg kriget med vapen. Sverige var ett av dem.
Vi vet också att export till diktaturer förstärker
diktaturerna och effektivt motverkar alla möjligheter
till utveckling av demokrati. Vi vet att av världens
närmare 30 miljoner flyktingar flyr över 90 % från
krig som i huvudsak förs i den fattiga delen av värl-
den, med vapen som sålts från de rika länderna. Vi
har t.ex. kurder som flyr till Sverige från minfälten i
Kurdistan, just från minor som är fyllda med spräng-
ämnen exporterade från Sverige. Vi vet också att
underutveckling och extrem fattigdom förstärks.
Olika FN-utredningar visar på ett tydligt samband
mellan export av vapen till ett fattigt land, som i vissa
fall t.o.m. lånar pengar utomlands, och ökad analfa-
betism och spädbarnsdödlighet. Man cementerar på
ett effektivt sätt fortsatt underutveckling och extrem
fattigdom.
I dag har man en överkapacitet i krigsindustrin.
Det har vi också i Sverige, 25-30 % överkapacitet.
Det finns en risk för att man försöker lösa problemet
genom att exportera sig ut ur krisen. Det är en helt fel
väg. Svensk vapenexport står i kontrast och konflikt
med Sveriges utrikespolitiska målsättning om att
bidra till fred och stärka demokratin. Därför är det
viktigt att ha en mycket restriktiv politik.
Fru talman! Jag vill i det här sammanhanget yrka
bifall till reservation 1. Tack!

Anf. 200 URBAN AHLIN (s):
Fru talman! Vår säkerhetspolitik har under en
mycket lång tid varit uppbyggd kring den militära
alliansfriheten och kring ett starkt och allsidigt för-
svar med vars hjälp vi har kunnat trygga vår själv-
ständighet och frihet. En viktig förutsättning för den-
na inriktning av säkerhetspolitiken har varit en kvali-
ficerad inhemsk försvarsindustri. Med dess hjälp har
vi kunnat utveckla, tillverka och underhålla vapen-
system som har varit anpassade till våra speciella
förhållanden. Det har gett oss en trygghet. Det har
minskat risken för att vi skulle utsättas för utländska
påtryckningar. Detta har verksamt bidragit till att
stärka vår trovärdighet i vår militära alliansfrihet.
Vi har internationellt sett haft en mycket hög
självförsörjningsgrad när det gäller militär utrustning.
Men det svenska försvarets beställningar har inte
räckt till för att vidmakthålla den kvalificerade in-
dustriella kapacitet som vi ansett oss behöva. Därför
har export av krigsmateriel varit ett element i vår
säkerhetspolitik. Vi har varit beredda att acceptera en
viss export för att kunna upprätthålla en kvalificerad
försvarsindustri. Sverige bedriver en ansvarsfull och
restriktiv krigsmaterielexportpolitik som vi inte har
anledning att skämmas för i ett internationellt per-
spektiv.
Betydande förändringar har ägt rum i vårt närom-
råde under 90-talet, förändringar som även påverkat
den hotbild som vårt försvar skall vara inriktat på. En
inhemsk försvarsindustri måste dock alltjämt anses
utgöra en säkerhetspolitisk tillgång. En produk-
tionskapacitet måste finnas för att möjliggöra en
återtagningsförmåga och för att underlätta för framti-
da anpassningar i Försvarsmakten.
Regeringen lämnar sedan 1985 en skrivelse till
riksdagen som redovisar den svenska krigsmaterie-
lexporten. Den skrivelse som vi i dag diskuterar re-
dovisar hur exporten såg ut 1997. Under 1997 har
tillstånd beviljats för försäljning av krigsmateriel till
ett värde av ungefär 5 miljarder kronor. Hälften har
varit krigsmateriel för strid, andra hälften övrig
krigsmateriel.
Utskottet framhåller i sitt betänkande att det kalla
krigets slut har resulterat i en ny omvärld med dra-
matiskt minskade väpnade styrkor och därmed en
kraftigt reducerad internationell vapenhandel. Från
1990 till 1995 minskade vapenhandeln med 50 %.
Efter 1995 har dock kunnat konstateras en mindre
uppgång. För svensk del har sysselsättningen inom
försvarsindustrin minskat från 23 000 anställda 1990
till lite över 14 000 år 1997.
Fru talman! Sverige erkänner varje lands rätt att
ha ett eget försvar. Det är en princip som vi godtagit i
FN-stadgan. Svenska folket anser med överväldigan-
de majoritet att vi behöver ett militärt försvar. Visst,
vi har gjort neddragningar de senaste åren, men vi
kan inte avhända oss denna yttersta garant för Sveri-
ges säkerhet och självständighet. Andra folk skall
också kunna göra samma val. Inget folk har ännu i
fria val helt gett upp sina försvarsmöjligheter utan att
försäkra sig om annat militärt skydd eller stöd.
Erkännandet av rätten till självförsvar innebär att
andra länder också skall ha rätt att köpa vapen, också
av oss, precis som vi får köpa vapen utomlands. Den-
na rätt att köpa kan dock förverkas. Vi förbehåller oss
i Sverige rätten att vägra export till stater som är
inblandade i yttre konflikt, har inre stridigheter eller
som omfattande och grovt kränker de mänskliga
rättigheterna. Vår exportpolitik är bland världens
strängaste, om inte världens strängaste.
Stater som lever upp till de tre kraven får köpa. Vi
har haft samma krav i 40 år. Den svenska politiken
har alltså inte liberaliserats. Det är däremot glädjande
att många tidigare otänkbara mottagarländer för
svensk vapenexport nu klarar våra höga krav. Det är
en naturlig konsekvens av att politisk frihet och de-
mokrati sprider sig i världen. Flertalet länder i värl-
den är dock fortfarande uteslutna från export. Att
demokrati och fredliga konfliktlösningar har gjort
framsteg innebär att världens samlade militärutgifter
sänkts med en tredjedel på tio år. Det är mycket lo-
vande och betyder att förmågan att starta krig minskat
till förmån till en mer rimlig och balanserad för-
svarskapacitet.
Fru talman! En ny och viktig framgång för sprid-
ningskontrollen var att EU:s länder förra sommaren
enades om en uppförandekod som ger stöd åt att
förhindra farlig vapenexport motiverad av kortsynta
vinstintressen. En viktig nyhet i koden är notifie-
ringsmekanismen, som innebär att de nej-besked som
ges i Sverige blir en faktor som övriga EU-
medlemsländer måste väga in när de i sin tur övervä-
ger export av motsvarande materiel till samma desti-
nation. Sverige har deltagit aktivt och konstruktivt till
arbetet med att utforma den europeiska uppförande-
koden för vapenexport.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi avstår från
export för att freda våra samveten och därmed lägger
ned hela vår försvarsindustri. Det är inte givet att
världen skulle bli fredligare för det. Antagligen skulle
leverantörer försvinna. USA:s redan i dag nästintill
världsmonopol på marknaden skulle stärkas. Världen
är redan i dag farligt nära en sådan situation. Då
skulle för det första den amerikanska kongressen
bestämma vilka stater som får lov att ha ett modernt
försvar och vilka som inte skulle få det.
För det andra skulle ett hemskare perspektiv öpp-
nas. Stater som nekas tillräckligt eget konventionellt
försvar skulle hänvisas till enklare och faktiskt myck-
et billigare och råare alternativ, biologiska och ke-
miska vapen. Värst av allt: Det skulle också kunna ge
argument åt flera att följa Indiens, Pakistans, Israels
och Nordkoreas mardrömslika lek med kärnvapen.
För det tredje skulle vår trovärdighet som militärt
alliansfritt land allvarligt skadas om inte vi skulle
upprätthålla en försvarsindustriell kompetens. Vi bör
alla i denna kammare erkänna att valen inte är så
enkla. Alla vapen är av ondo, och vi måste jobba för
deras slutliga avskaffande, men det sker inte genom
att de goda krafterna görs försvarslösa.
Fru talman! Låt mig få säga någonting om den
diskussion som har varit om JAS-exporten, eftersom
det är den som lite grann hängt över den debatt vi haft
i utrikesutskottet med anledning av den här skrivel-
sen.
JAS Gripen-exporten handlar om samarbete de-
mokratier emellan. I Chile och Sydafrika är dessutom
alla partier i båda parlamenten för den pågående upp-
handlingen. Regeringen stöder Saabs och övriga
Gripengruppens tillåtna export, men alla ekonomiska
frågor är företagens eget ansvar. De står för åtagande
om t.ex. motköp och industriinvesteringar. Svenska
staten däremot är den enda som hittills har köpt Gri-
pen och kan därför redogöra för om hur vi utnyttjar
planet och hur vi utbildar våra piloter. Köparna behö-
ver ha förtroende för att leveranserna sker ordentligt,
att man får ta del av teknologisk utveckling och att
man öppet kan diskutera tekniska och eventuellt and-
ra problem. Därför krävs ett förtroende regeringar
emellan. Det finns mellan Sverige och såväl Sydafri-
ka som Chile, inte minst genom vårt långvariga och
starka stöd till befrielsekampen och motståndet mot
militärdiktaturer.
Sydafrika - Chile och andra länder - vill säkra sin
självständighet och stabilisera sin nyvunna demokrati.
De vill visa att demokratisk och civil kontroll över
militären bäst tillvaratar landets intressen. De vill
frigöra sig från stormaktsdominans - i synnerhet
USA som stödde diktatorerna. De ser Sverige som ett
bra land för försvarssamarbete, eftersom vi har sam-
ma syn och inga egna stormaktsintressen. Det gör
mig stolt, fru talman.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i utskot-
tets betänkande och avslag på alla reservationer.

Anf. 201 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det Urban Ahlin sade låter bra, och
jag hoppas att jag har fel i mina farhågor om att den
svenska exportpolitiken skall liberaliseras som ett
medel för att hantera industrins överkapacitet.
Tyvärr finns det många exempel på att det råder
en skillnad mellan ord och handling. Urban Ahlin
säger att Sverige inte exporterar till diktaturer och att
Sverige förbehåller sig rätten att säga nej. Jag vet att
flera diktaturer är intresserade av svenska vapen, inte
minst diktaturerna i Mellersta östern.
Jag vill ställa en konkret fråga. Flera länder har
uttryckt intresse de senaste åren. Saudiarabien är ett
land som betraktas som en av världens mest totalitära
diktaturer. Det är ett land där förtrycket omfattar
precis hela samhället. Det råder censur över press,
radio och TV. Yttrandefrihet, mötesfrihet och religi-
onsfrihet saknas helt. Kritik mot regeringen är förbju-
den. Försvarsadvokater är förbjudna. Rättegångar
hålls inför stängda dörrar. Avrättningar och tortyr
sker på ett summariskt sätt. Det finns rapporter från
Amnesty om fångar som hängs upp i taket och t.o.m.
misshandel och tortyr av barn.
Enligt riksdagens beslut bör krigsmaterielexport
till stater där det förekommer "omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter" inte godkän-
nas. Saudiarabien kränker de mänskliga rättigheterna
grovt, omfattande och systematiskt. Är Saudiarabien
ett land som det socialdemokratiska partiet säger nej
till, dvs. följer riktlinjerna och intentionerna?

Anf. 202 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Lars Ångström vet mycket väl att
Sveriges riksdag inte beslutar vilka länder som Sveri-
ge skall exportera vapen till. Sveriges riksdag har
beslutat om de riktlinjer och de lagar som styr över
krigsmaterielexporten. För detta har riksdagen skapat
en inspektion. Det finns ett exportkontrollråd som
faktiskt rådgör i dessa ärenden. Om jag inte missmin-
ner är Lars Ångström Miljöpartiets ledamot i Export-
kontrollrådet. Frågan avgörs inte i kammaren. Den
avgörs av de lagar som har stiftats här och i ett försök
att finna konsensus mellan partierna i Exportkontroll-
rådet. Där sitter Lars Ångström med.
Låt mig ställa en fråga till Lars Ångström om en
sak jag tycker är fullständigt obegriplig. Det gäller
reservation nr 4 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Där framgår att Sverige inte skall exportera JAS 39
Gripen till länder som Sverige samtidigt ger bistånd
till. Det måste bero på att man tycker att det inte är
rätt av det landet att satsa sina pengar på militärt
försvar eller att köpa svenska JAS och att pengarna
skall användas till något annat.
Låt mig gärna erkänna att Lars Ångström en gång
i tiden var inbjuden till min SSU-klubb i Mariestad.
Under min tid i SSU Mariestad samlade vi in pengar
till Isolera Sydafrika-kommittén. Vi ville avskaffa
apartheid. Vi ville att de svarta i Sydafrika skulle få
avgöra sin egen framtid. Nu gläds vi alla åt att de i
fria demokratiska val kan välja sitt eget parlament
och sina egna parlamentariker, som själva väljer hur
de vill utveckla sitt samhälle. De gör en fantastisk
neddragning på sitt militära försvar, och de vill mo-
dernisera det. De ser sig ut över världen och säger att
de vill ha ett bra flygplan. De vill samarbeta med ett
land de kan lita på. Då visar det sig att de vill köpa
svenska produkter. Då säger Miljöpartiet: "Nej, vi
skall inte sälja JAS 39 Gripen till länder som Sverige
ger bistånd till." Men om vi säger nej, och Sydafrika i
stället köper ett amerikanskt flygplan, skall vi avbryta
biståndet?

Anf. 203 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Urban Ahlin svarade inte riktigt på
min fråga. Han gav en felaktig beskrivning av hur
besluten fattas. Det är inte enskilda ledamöter i Ex-
portkontrollrådet som avgör detta, utan det är partier-
na i Sveriges riksdag som har en uppfattning om
vilken typ av exportpolitik som Sverige skall föra.
Hur ställer sig Urban Ahlins parti till export till
Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer med ett
konstaterat förtryck av hela befolkningen? Det måste
vara enkelt att svara på den frågan. Vad har social-
demokratiska partiet för uppfattning, som man när det
blir aktuellt kommer att föra i Exportkontrollrådet?
Sedan var det Urban Ahlins fråga till mig om ex-
port av JAS till Sydafrika. Det finns först och främst
en stark opposition i Sydafrika mot ett beslut som har
fattats om att köpa dyra vapensystem. Man menar att
de pengarna hade gjort större nytta för stabiliteten,
demokratin och utvecklingen av samhället på andra
områden än på det militära området. Vi måste förbe-
hålla oss rätten att tycka att ett lands beslut är bra
eller dåliga och om Sverige vill bidra till bra eller
dåliga beslut. Den rätten har vi, och den skall vi ut-
nyttja.

Anf. 204 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! I fråga om Saudiarabien har jag redan
redogjort att Sveriges riksdag fastställer riktlinjerna
och hur lagen ser ut. Sedan är det upp till inspektio-
nen, regeringen och Exportkontrollrådet att arbeta
vidare med frågan. Jag kommer inte att stå här och
säga ja eller nej till något specifikt land.
Vi har valt denna ordning för att situationen i re-
spektive länder kan förändras oerhört snabbt. Det är
därför det finns ett exportkontrollråd, där Lars Ång-
ström har glädjen av att vara en av ledamöterna.
Lars Ångström skall inte försöka slingra sig undan
min fråga. Ni har skrivit en reservation tillsammans
med Vänsterpartiet där ni säger att det är fel av Syd-
afrika att köpa JAS 39 Gripen bara för att vi ger bi-
stånd till dem. De borde använda pengarna till något
annat.
Jag gick runt med bössan på torget i Mariestad
och samlade in pengar för att de skulle slippa koloni-
alherrarnas styre över sig själva. När de i sina fria,
demokratiska val väljer ett parlament som faktiskt vill
köpa JAS 39 Gripen säger Miljöpartiet: "Ajabaja! Vi
vill inte sälja till länder som vi ger bistånd till." Då
måste det betyda att om Sydafrika vänder sig till
något annat land för att köpa flygplan därifrån, skall
vi avbryta vårt bistånd.
Lars Ångström sade alldeles nyss att Sverige för-
behåller sig rätten att tycka att vad vissa länder gör är
bra eller dåligt. Ja, det kan vara så att vi också tycker
att de skall använda pengarna till något annat. Men de
har demokrati i sitt land. När den demokratin har valt
ett parlament som vill köpa ett svenskt flygplan, säger
Miljöpartiet nej. Miljöpartiet vill att vi skall sätta oss
till doms över dem.
För mig är detta fullständigt obegripligt. Miljö-
partiet kopplar detta i sin reservation till biståndet.
Varenda en som läser riksdagsprotokollet och reser-
vationen förstår att det är detta som är Miljöpartiets
baktanke. Om Sydafrika köper sitt plan någon annan-
stans skall vi skära ned biståndet. För då har Sydafri-
ka visat att man inte kan fatta tillräckligt bra beslut i
Sydafrikas parlament. Det har Lars Ångström gett
klart besked om i dag.

Anf. 205 KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! I denna sena timme behandlar vi allt-
så regeringens skrivelse 1997/98:147 Redogörelse för
den svenska krigsmaterielexporten år 1997. Samtidigt
behandlar vi motioner som har väckts med anledning
av skrivelsen och även motioner från allmänna mo-
tionstiden.
Först vill jag klargöra att vi moderater i stort delar
utskottsmajoritetens bedömningar. Vi har inte fogat
några reservationer. Men jag vill ändå utnyttja detta
tillfälle att utveckla den moderata synen på svensk
krigsmaterielexport.
Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin re-
dan i dag väldigt högt. Detta beroende kommer att
öka ytterligare, eftersom de svenska beställningarna
på grund av regeringens nuvarande försvarspolitik
kraftigt kommer att minska.
För att svensk försvarsindustri skall kunna överle-
va och därmed den inhemska kompetensen överleva
krävs internationellt samarbete försvarsindustrier
emellan. På detta område finns det sedan juni 1998 en
överenskommelse mellan de sex viktigaste krigsmate-
rielproducerande länderna inom Europeiska unionen,
nämligen Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, Sve-
rige och Storbritannien.
Arbete pågår nu för att underlätta det här samar-
betet. Det fortsätter alltså utifrån överenskommelsen
1998, bl.a. avseende leveranssäkerhet mellan länder
och avseende konsekvenser av exportkontroll. Vi
tycker att det här initiativet är mycket bra.
Att åstadkomma en harmonisering av i första hand
tillämpning och i andra hand regelverk för de länder
som är aktuella för samarbete med svensk försvarsin-
dustri är svårt men viktigt. Det som är särskilt vä-
sentligt i det här samarbetet är regelverket för export
till tredje land.
Vi moderater anser att det är angeläget att få ge-
mensamma EU-regler för export av försvarsmateriel.
Den europeiska uppförandekoden är ett första steg i
rätt riktning, och Sverige måste vara pådrivande för
att de samarbetsinitiativ som pågår också skall leda
till gemensamma regler för export av krigsmateriel
och strategiska produkter. Det är produkter som i
snabbt ökande grad utvecklas och produceras gemen-
samt i flera länder.
Till exportfrågorna hör också hur dessa skall
hanteras av statsmakter och myndigheter. Enligt vår
moderata uppfattning bör försvarsindustrin få allt det
stöd som behövs för att kunna göra affärer med de
länder som försäljning godkänns till. Vi tycker att
regeringens initiativ till att se över nuvarande stöd till
svensk försvarsindustris exportansträngningar är bra.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 206 LARS OHLY (v):
Fru talman! Låt mig först stödja Ingrid Näslunds
argumentation angående reservation nr 3 och Indone-
sien. Jag har förstått av Urban Ahlins anförande att
han har pläderat starkt för en svensk vapenexport. Det
kan man göra. Det finns inget yrkande i det här be-
tänkandet eller i någon reservation som säger att vi
skall upphöra med all svensk vapenexport. Den dis-
kussionen kan vi ta senare.
Det är däremot obegripligt att socialdemokraterna
gör gemensam sak med moderaterna i att avslå ett
yrkande om att avbryta krigsmaterielexport till Indo-
nesien. Det stämmer inte med den allmänna argu-
mentation som Urban Ahlin i övrigt för. Tvärtom
hyllar han principerna som bygger på att svensk
krigsmaterielexport i lag är förbjuden och att undan-
tag skall medges för att sådan export skall kunna
förekomma.
Låt mig också stödja Lars Ångströms argumenta-
tion för reservation nr 1 om ett demokratikriterium
och kvinnoperspektiv. Låt mig bara säga att jag tyck-
er att det är lite märkligt att ett parti som Folkpartiet
inte stöder denna reservation. För Folkpartiet är tydli-
gen demokratin och värnandet om den underställd
viljan att värna Sveriges roll som vapenmånglare.
Låt mig också yrka bifall till reservation nr 4. JAS
är det dyraste exemplet i svensk historia vad gäller
utvecklandet av svenska vapensystem. Planet har
kostat och kostar miljarder kronor. Nu gäller det för
förespråkarna att se till att man får igen på gungorna
vad man har förlorat på karusellerna. Då kastas prin-
ciperna över ända.
Export av JAS 39 Gripen kan göras till länder
oavsett om militären står under full civil kontroll eller
om de utrikespolitiska, säkerhetspolitiska och ut-
vecklingspolitiska konsekvenserna har utretts angå-
ende export till de länder som det handlar om. Jag
frågar mig: Har någon sådan utredning gjorts av vad
de säkerhetspolitiska konsekvenserna blir för regio-
nerna, t.ex. om JAS exporteras till Sydafrika, Brasili-
en, Chile eller Filippinerna?
Urban Ahlin försöker vältaligt försvara t.ex. JAS-
export till Chile, men vad är det för fel på det före-
slagna tvååriga moratoriet för försäljning av högtek-
nologiska vapen till Latinamerika? Det har fram-
kommit just därför att man ser risken för en stor upp-
rustning i regionen. Vad är det för fel att vi deltar i
det moratoriet? Och vad är det för fel att inte exporte-
ra JAS 39 Gripen till länder där militären inte står
under full civil kontroll?
Svensk vapenexport är enligt lag förbjuden, men
tyvärr har undantagen från förbudet blivit så många
och så omfattande att vi närmast fått en principlös
praxis. Ändå finns det vissa hårda restriktioner. Brott
mot mänskliga rättigheter, konfliktsituationer där
freden hotas och krig är sådana exempel där vape-
nexport och krigsmaterielexport inte får förekomma
under några omständigheter.
Min fråga är då: Kommer dessa regler att följas?
Det borde innebära ett omedelbart stopp för alla
krigsmaterielleveranser till Natoländer. Det här åter-
kommer vi till i senare debatter.
Fru talman! Ibland verkar det som om socialde-
mokraternas politik vad gäller krigsmaterielexporten
fungerar enligt samma princip som Groucho Marx
formulerade: Detta är mina principer. Passar de inte
så har jag andra.
Jag yrkar bifall till reservation 4.

Anf. 207 URBAN AHLIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till Lars Ohly, och
den handlar just om reservation nr 4, som han yrkade
bifall till. Det gäller export av JAS 39 Gripen.
Jag vet inte hur ni i Vänsterpartiet gjorde under
era Lenintavlor på väggarna, om ni hade några bössor
för insamling till Isolera Sydafrika-kommittén. Jag
hade det i alla fall. Jag gjorde det därför att jag ville
bli av med apartheid och införa demokrati i Sydafri-
ka. Jag var ganska aktiv i det här, och jag arbetade
hårt för det. Jag tyckte att också Vänsterpartiet under
den tiden var en av de krafter som verkade för att få
bort apartheid och att låta invånarna i Sydafrika själva
avgöra sitt framtida öde.
Av vilken anledning tycker Lars Ohly att han är
en bättre domare att avgöra deras framtid än vad
deras valda representanter är i sitt eget parlament?

Anf. 208 LARS OHLY (v):
Fru talman! Jag var i Sydafrika i somras, och jag
träffade oerhört många som ifrågasatte den starka
satsning på upprustning av nya högteknologiska va-
pensystem som nu genomförs i Sydafrika.
Det finns inte för mig någon automatik i att bara
därför att man har stött trepartsalliansen ANC och
stöder befrielsekampen tar man över ståndpunkter
som de formulerar när de har fått makten.
Min motfråga blir i stället: Anser Urban Ahlin att
rustning över huvud taget kan påverka biståndet eller
biståndets storlek? Är det rimligt att i något fall sätta
rustningens storlek i relation till det bistånd som Sve-
rige ger till olika länder?

Anf. 209 URBAN AHLIN (s):
Fru talman! Det sista var väldigt intressant. Vi so-
cialdemokrater har inte någon gång kopplat biståndet
till vår vapenexportpolitik. Det är Vänsterpartiet och
Lars Ohly, som står bakom den här reservationen,
som säger att om länder handlar med sådana saker
som vi inte tycker är bra skall vi genast se över vårt
bistånd. Det är väl det som står i reservationen? Eller
skall vi vara något slags lustigkurrar här uppe i Nor-
den och säga att vi ger bistånd men att man inte skall
köpa av oss, utan gärna köpa av någon annan? Det är
väl det som det betyder, att vi inte skall exportera till
länder som vi ger bistånd, att om de använder peng-
arna så illa skall vi inte fortsätta att ge dem bistånd?
Det är väl det man skall utläsa här.
Lars Ohly sade att han var där nere och mötte
många som var i stark opposition. Jag är helt överty-
gad om det. Det är samma här, att det finns många
utanför kammaren som är i opposition mot vad riks-
dagen har beslutat. Men det är det som är demokrati.
Det kanske är det som skiljer oss. Det kanske är lite
för mycket inspiration av Lenin uppe på väggen som
avgör vad som är demokrati för Vänsterpartiet.
Lars Ohly talade om de stora satsningar som Syd-
afrika helt plötsligt skall göra. Det kan vara intressant
för Lars Ohly att veta att 1989 gick 59 % av BNP till
försvarsutgifter, och 1998 var det 1,4 % av BNP. Det
är alltså en dramatisk neddragning av de militära
kostnaderna. Det är därför man vill ha JAS 39 Gri-
pen; det är ett modernt och billigt vapen. Men Lars
Ohly vill, sin vana trogen från mannen på väggen, ta
ifrån vissa människor deras rätt att välja sina egna
representanter i parlament och att få avgöra landets
framtid.

Anf. 210 LARS OHLY (v):
Fru talman! Det är ett oerhört fattigdomsbevis att
en debattör i Sveriges riksdag börjar vifta med Lenin
i debatten därför att argumenten tryter. Jag tar gärna
en diskussion om Lenin, framför allt om hans oför-
rätter och om det som han har stått för som har inne-
burit lidande i historien. Men det är knappast det
denna debatt handlar om. Jag tycker att det är en dålig
debattstil av Urban Ahlin.
Opposition får inte bara finnas utanför riksdagen i
min värld. Den får också finnas i riksdagen. Jag för-
behåller mig rätten att uttrycka den mening som mitt
parti har och som också väldigt många progressiva
radikala människor i Sydafrika har.
Min fråga till Urban Ahlin var: Har rustningstak-
ten eller antalet rustningar i ett land som får bistånd
av Sverige någon som helst påverkan på svensk bi-
ståndspolitik? Då svarar Urban Ahlin på en annan
fråga. Han säger: Nej, det har ingenting med svensk
vapenexportpolitik att göra.
Min fråga var: Har det med svensk biståndspolitik
att göra? Svaret, Urban Ahlin, är ja. Enligt socialde-
mokratin är det tveklöst så att det har med vartannat
att göra.
I fallet Indien innebar kärnvapensprängningarna
en omedelbar frysning av allt svenskt bistånd. Själv-
klart tycker jag att det handlar om att sätta den mängd
pengar som avsätts och den satsning som ett land gör
för att rusta upp i en region som knappast behöver
mer av högteknologiska vapen i samband med svensk
biståndspolitik och vårt bistånd. Ja, det tycker jag, i
likhet med den svenska regeringen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)

10 § Europa-Medelhavsavtalet med Jordani-
en

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU6
Europa-Medelhavsavtalet med Jordanien (prop.
1998/99:57)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)

11 § Partnerskaps- och samarbetsavtalet mel-
lan EU och Turkmenistan

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU7
Partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och
Turkmenistan (prop. 1998/99:58)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)

12 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 april

1998/99:271 av Roy Hansson (m) till näringsminis-
tern
Gotlandstrafiken
1998/99:272 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nistern
Skattetillägg
1998/99:273 av Göran Hägglund (kd) till näringsmi-
nistern
Posten AB och konkurrenslagen
1998/99:274 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Industriella utvecklingscenta
1998/99:275 av Ola Karlsson (m) till näringsminis-
tern
Kompetensflykt

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 27 april.

13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 20 april

1998/99:548 av Inga Berggren (m) till näringsminis-
tern
Öresundsregionen
1998/99:549 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Ansvarsfrågor i rehabilitering
1998/99:550 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Försäkringskassan i Dalarna
1998/99:551 av Maud Ekendahl (m) till socialminis-
tern
Provsmakning hos vin- och spritproducenter
1998/99:552 av Ulla Hoffmann (v) till finansminis-
tern
Nordiska Fondkommissionen
1998/99:553 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Pierre Schori
Språktest för invandrare
1998/99:554 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Pierre Schori
Vårdarbete för invandrare

den 21 april

1998/99:555 av Anders Ygeman (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Ädelträ
1998/99:556 av Inger René (m) till näringsministern
Europaväg 6
1998/99:557 av Inger René (m) till miljöministern
Oljeprospektering i Skagerrak
1998/99:558 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Pierre Schori
Minskning av biståndsverksamheten 1999
1998/99:559 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Försäkringskassornas situation
1998/99:560 av Mikael Odenberg (m) till näringsmi-
nistern
Hemnära tjänster
1998/99:561 av Sten Tolgfors (m) till näringsminis-
tern
Bamseprojektet

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 27 april.

14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 20 april

1998/99:533 av Birger Schlaug (mp) till näringsmi-
nistern
Oljeletning på Gotland
1998/99:537 av Carina Hägg (s) till statsministern
Natos firande

den 21 april

1998/99:461 av Michael Hagberg (s) till näringsmi-
nistern
Generationsskiften i fåmansbolag
1998/99:527 av Anders Ygeman (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Den personliga integriteten vid anställningar
1998/99:529 av Margareta Viklund (kd) till socialmi-
nistern
Utnyttjande av barn
1998/99:531 av Eva Flyborg (fp) till finansministern
Hushållsnära tjänster
1998/99:532 av Maud Ekendahl (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Rättvisa vid utbildning
1998/99:534 av Amanda Grönlund (kd) till försvars-
ministern
Luftvärnssystemet Bamse
1998/99:538 av Carina Hägg (s) till näringsministern
Patentansökningar på engelska

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 april.

15 § Kammaren åtskildes kl. 22.32.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 27 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 58
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 98 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 125
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.57,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 179
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.