
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:70</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 17 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 17.54</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 21.37</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>--------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Särskilt anordnad debatt om Agenda
2000</pre><pre>Anf.  1  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det har varit dramatiska dagar i EU.
Några har kallat det inträffade den värsta krisen i
EU:s historia. Kommissionens avgång är en logisk
följd av den allvarliga krisen. Jag tycker att det är bra
att det blir tydligt att slarv och fusk med EU-pengar
inte kan accepteras.
Det är klart att avgången innebär svårigheter för
EU:s arbete på kort sikt, men på längre sikt kan det
som hänt bidra till en modernare, öppnare och mer
effektiv union. Nu måste alla inse att förändringar är
nödvändiga. Det betyder bättre regler för öppenhet
och offentlighet i EU, det som Sverige har kämpat för
och i stor utsträckning också lyckats med i Amster-
damfördraget. Det betyder en skärpt ekonomisk kon-
troll, mindre byråkrati och en union närmare medbor-
garna.
Agenda 2000, som vi skall tala om i dag, är en
viktig del av moderniseringen av EU. Agenda 2000 är
också nödvändig för att förbereda EU:s utvidgning,
det stora fredsprojektet att ena Öst- och Västeuropa.
Därför är det viktigt att få beslut om Agenda 2000 i
vår och att trots kommissionens avgång försöka få en
överenskommelse i Berlin nästa vecka.
Agenda 2000 handlar om att förbereda EU för
framtiden, att modernisera och reformera gamla sub-
ventionssystem för jordbruket, att klara ut EU:s bud-
get för de kommande sju åren och att underlätta
enandet av Europa, EU:s utvidgning till nya länder.
I dag skall vi främst tala om den nya framtida
budgetplanen. I mars förra året presenterade kommis-
sionen förslag till en ny budgetplan för att fastställa
de ekonomiska ramarna, och det påverkar naturligtvis
den framtida inriktningen av arbetet. De två största
kostnadsposterna är den gemensamma jordbrukspoli-
tiken, som motsvarar ca 45 % av utgifterna, och
strukturpolitiken, som tar ca 35 % i anspråk. Reste-
rande 20 % är uppdelade på utrikespolitik inklusive
bistånd och interna program, som t.ex. forskning och
utveckling samt administration.
Medel har också öronmärkts för kostnader som
hör samman med utvidgningen, t.ex. stödet till de
blivande medlemmarna och extra resurser till de nya
medlemmarna.
Sverige har i grova drag fyra övergripande mål i
förhandlingarna. Dessa fyra mål är att kostnaderna
måste begränsas, att en genomgripande reform av den
framtida jordbrukspolitiken kan genomföras, att regi-
onalstödet i Sverige kan fortleva och - kanske det
allra viktigaste - att göra något åt det faktum att vi
betalar betydligt mer i medlemsavgift än vi får tillba-
ka, vår s.k. nettobördesituation. Jag återkommer till
alla de här fyra frågorna.
Vi är nu mitt uppe i en väldigt intensiv avslut-
ningsfas i arbetet. Den 24-25 mars är det toppmöte i
Berlin. Alla hoppas vi att vi skall klara målet och
tidsplanen att faktiskt komma överens i Berlin nästa
vecka.
Jag går så in på de fyra övergripande målen. Det
första gäller budgetens storlek. Regeringens utgångs-
punkt när vi inledde förhandlingarna var att vi natio-
nellt - precis som övriga länder - har arbetat för en
stram budget och varit tvungna att strama åt under
senare år. Det måste också gälla för EU. Vi har därför
velat ha kvar kostnaderna på 85 miljarder euro fram
till år 2006 i stället för att acceptera den ökning till
105 miljarder som kommissionen föreslagit.
Det finns två skäl till detta. Dels är det inte för-
svarbart att de gemensamma kostnaderna i EU tillåts
öka när vi i våra nationella budgetar måste vända på
varje krona, dels måste vi ha tillräckligt med resurser
kvar för att klara utvidgningen.
Den andra frågan är jordbruket. Den överens-
kommelse som slöts för knappt en vecka sedan om
den gemensamma jordbrukspolitiken ligger i linje
med svenska önskemål. Vi har länge drivit på för en
sundare och mer marknadsorienterad jordbrukspoli-
tik. Jordbruket bör egentligen behandlas som vilken
annan näringsverksamhet som helst. Den nuvarande
jordbrukspolitiken i EU går inte att försvara. Den är
dyr, ineffektiv och alldeles för hårt reglerad.
I Sverige inledde vi ju en reform redan innan vårt
land blev medlem, och vi har sedan inom EU fortsatt
att driva en liberal och frihandelsinriktad politik. Den
reform som man nu enats om innebär ett trendbrott,
där man går från marknadsreglerande prisstödssystem
till direkta producentstöd. Det kan innebära och
kommer att innebära lägre priser och ökad konkur-
rens. Samtidigt har vi inom ramen för detta försökt
slå vakt om speciella och specifika svenska intressen.
Men reformen är fortfarande för dyr. Kostnaderna
håller sig inte inom de ramar som stats- och rege-
ringscheferna tidigare har beslutat om. Vi kommer
därför från svensk sida att fortsätta att driva kravet att
stödet till jordbruket trappas ned över tiden.
Den tredje frågan, herr talman, är struktur- och
regionalpolitiken. Dagens struktur- och regionalpoli-
tik i EU präglas av ett mycket komplicerat och
krångligt regelverk. Vi ställer oss därför helt bakom
kommissionens förslag att förenkla, effektivisera och
koncentrera politiken. Däremot tycker vi även här att
kommissionen är lite för vidlyftig vad gäller kostna-
derna. Vi skulle vilja hålla nere kostnaderna till 28
miljarder euro per år, medan kommissionen har före-
slagit 34 miljarder euro per år.
Kommissionens förslag innebär att man övergår
från dagens sex strukturpolitiska mål till tre. Det
tycker vi är bra. Man föreslår också att de gemen-
samma programmen bantas till tre. Även det tycker vi
är riktigt. Programmen kommer att riktas mot de mest
behövande regionerna inom unionen och kommer
dessutom att skapa utrymme för att vi skall kunna få
bra program i de nya medlemsländerna.
Det är fortfarande många frågor som inte har
lösts: omfattningen av och stödnivåerna för mål 1, 2
och 3, hur medlen skall fördelas mellan dessa mål
samt dessutom vilka stödnivåer som skall finnas för
den s.k. sammanhållningsfonden.
En viktig svensk fråga i detta är det som vi var
överens om i anslutningsförhandlingarna, nämligen
att stödet till glesbygden i Norrland måste upprätt-
hållas. Därför vill vi ha ett s.k. gleshetskriterium i det
nya mål 1. Vi vill dessutom att den geografiska av-
gränsningen för våra mål 1-områden skall göras på ett
annat sätt än i dag, så att hela Norrbottens, Väster-
bottens, Västernorrlands och Jämtlands län därmed
omfattas av mål 1.
Slutligen, herr talman, vill jag ta upp den viktiga
frågan om bördefördelningen.
Det är ett välkänt faktum att Sverige betalar in
mer till EU:s budget än vad vi får tillbaka. I år betalar
vi in 22 miljarder kronor. Vi får tillbaka i form av
jordbruks- och regionalstöd ca 11 miljarder kronor.
Det innebär alltså ett underskott på ca 11 miljarder
kronor.
Vi vet också att vår nettobörda - dvs. skillnaden
mellan det som vi betalar och det som vi får tillbaka -
kommer att bli ännu större om budgeten tillåts öka
enligt kommissionens förslag. Därtill måste vi, precis
som alla andra, stå för vår andel av kostnaderna för
utvidgningen.
Även om samarbetet inom EU är väldigt omfat-
tande, och man i och för sig inte skall räkna fördelar
enbart i kronor och ören, är även detta med kronor
och ören viktigt, och vi måste arbeta för ett mer rätt-
vist avgiftssystem.
När vi började förhandlingarna och tog upp frågan
om bördefördelningen fanns den inte ens på bordet.
Det var inget land som ville diskutera den frågan. Nu
ligger den på bordet. Efter helgens förhandlingar
konstaterade min tyske kollega att detta är kanske en
av de allra viktigaste frågorna som måste lösas innan
man kan nå en överenskommelse om Agenda 2000.
De flesta medlemsländer erkänner vårt och andras
problem, men det finns ännu inte någon enighet om
lösningen.
En strikt budget, som är viktigt i sig, är alltså inte
tillräckligt för att man skall komma till rätta med
problemet. Vi måste arbeta med t.ex. en s.k. nettokor-
rigeringsmekanism eller med en brittisk lösning, och
det finns andra förslag som jag återkommer till senare
i debatten, eftersom jag ser att min talartid håller på
att ta slut.
Herr talman! Slutligen: Vår kanske viktigaste po-
litiska fråga inför framtiden är att underlätta utvidg-
ningen. Om vi lyckas i Agenda 2000 och får en stram
budgetplan, då blir det mer pengar till de nya med-
lemsländerna. Om den gemensamma jordbrukspoliti-
ken genomgår en genomgripande reform underlättas
utvidgningen. Om strukturpolitiken koncentreras och
förenklas underlättas också utvidgningen.
Nu skall vi driva förhandlingar så att vi får ett så
bra resultat som möjligt för svensk del, men där vi
också underlättar för utvidgningen och den politiska
framtiden för unionen.</pre><pre>Anf.  2  LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Agenda 2000 gäller mycket viktiga
frågor. Det handlar om EU:s finanser, om jordbruks-
stöd och regionalpolitik. Men framför allt handlar det
om att göra EU redo för att ta emot de nya länder som
ansökt om medlemskap efter kommunismens fall i
Central- och Östeuropa.
Därför är det bra med denna debatt inför slutför-
handlingarna vid Europeiska rådets möte i Berlin
nästa vecka. Men om förhandlingsläget var besvärligt
när utrikesministrarna sågs senast, kan det inte undgå
att försvåras av de senaste dagarnas händelser i Brys-
sel.
Kommissionens avgång efter kritik för oegentlig-
heter och svågerpolitik kan möjligen leda till en bättre
ordning i framtiden. Men på kort sikt är risken stor
för handlingsförlamning. Mycket hänger på hur det
tyska ordförandeskapet förmår att hantera situationen.
Men även den tyska regeringen är försvagad efter
finansministerns avgång nyligen.
Skall reformarbetet inom EU och utvidgningen
kunna drivas vidare måste kommissionen snabbt
komma i gång igen. Att utse en ny kommission är i
sig en komplicerad procedur. Den underlättas nu inte
av att Europaparlamentet har en viktig roll att spela
och att det nuvarande parlamentet snart skall upplösas
inför valet i juni. Det nyvalda parlamentet blir knap-
past beslutsdugligt förrän en bit in på hösten.
Hur anser regeringen att läget skall hanteras efter
kommissionens plötsliga avgång? Att redan nu välja
ny kommission för fem år framåt torde inte vara för-
enligt med fördraget. Skall en tillfällig ny besättning
utses med alla de komplikationer jag tidigare nämnt
och den tidsutdräkt som detta medför? Eller går det
att finna en övergångslösning, där de mest belastade
kommissionärerna försvinner, medan återstoden skö-
ter löpande ärenden fram till årsskiftet, samtidigt som
ordinarie tidtabell följs för valet av en ny kommission
för nästa femårsperiod?
Det är angeläget att toppmötet i Berlin kommer
fram till ett snabbt svar på denna fråga. Annars finns
det en risk för att medlemsstater, som är ovilliga till
de reformer som Agenda 2000 förutsätter, tar avsak-
naden av en kommission till ursäkt för att skjuta be-
slut på framtiden. Till följd av de förhållanden som
jag nyss berört - valet av nytt Europaparlament och
byte av kommission - skulle det innebära ett dröjsmål
på sannolikt bortåt ett år, och det har Europasamar-
betet faktiskt inte råd med.
Herr talman! Agenda 2000 handlar i stor utsträck-
ning om ekonomi. Före årets slut skall det antas ett
nytt finansiellt perspektiv - en flerårsbudget för peri-
oden 2000-2006. Och när det handlar om ekonomi
inom EU, rör det sig i hög grad om jordbruks- och
regionalpolitik. Dessa båda områden svarar ju för
nära hälften respektive drygt en tredjedel av EU:s
utgifter.
Det är glädjande att det tycks finnas ett brett stöd i
medlemsländerna för stor återhållsamhet på utgiftssi-
dan. Som vi moderater ser det bör utgifterna för EU:s
nuvarande 15 medlemsländer frysas på nuvarande
nivå, så att det utrymme som kvarstår till budgettaket
på 1,27 % av BNI kan disponeras för nya medlems-
stater.
Återhållsamhet på utgiftssidan är en förutsättning
för att medlemsavgiften skall kunna hållas nere. Det
har särskild betydelse för Sverige, eftersom vi till-
sammans med några av EU:s rikare medlemsländer är
nettobetalare. Vi betalar alltså - som utrikesministern
var inne på - in till den gemensamma kassan betyd-
ligt mer än vad vi får tillbaka. I annat sammanhang
har utrikesministern sagt att detta är en följd av att
den borgerliga regeringen var dålig på att förhandla
inför Sveriges inträde i EU. Men avgiftssystemet var
då fastlagt och gick inte att komma åt med någon
smart förhandlingsteknik. Vad vi lyckades med var
att utverka en nedsättning av avgiften under en infas-
ningsperiod, och jag kan försäkra utrikesministern att
den dåvarande socialdemokratiska oppositionen -
personifierad främst av Mats Hellström - var in-
kopplad hela tiden och fullt införstådd med vad som
hände. Det är först nu som reglerna för avgiftssys-
temet kan ändras, och vi får väl se vilka stordåd utri-
kesministern kan uträtta. Jag önskar lycka till, men
skildringen av att det var försummelser som inträffa-
de när vi förhandlade om medlemskapet är djupt
oriktig.
Jag har noterat att regeringen i alla fall inte skäms
för att i detta sammanhang åberopa Sveriges relativa
fattigdom. Bland EU:s 15 medlemsländer kommer
Sverige först på elfte plats i välstånd. Att vi ändå blir
nettobetalare har ungefär samma beräkningstekniska
förklaring som en gång ansågs motivera Storbritanni-
ens rabatt. Det bästa vore naturligtvis att sätta ett tak
för nettobidragets storlek, som då även skulle avlösa
den brittiska rabatten. Men är inte denna väg fram-
komlig, skulle en övergång till en rent BNI-baserad
avgiftsberäkning vara en hjälp, i synnerhet om det
vore möjligt att utgå från köpkraftskorrigerad BNI,
som ju så tydligt avslöjar Sveriges svaga ekonomi.
I detta sammanhang kan jag inte underlåta att på-
peka att den svenska avgiften i år blir 2 miljarder
kronor större än vad den hade behövt vara om vi, i
likhet med t.ex. Finland, anslutit oss till euron från
starten eller åtminstone låst kronans värde mot euron
i den europeiska växelkursmekanismen ERM. Så en
del av vår extra börda är faktiskt självförvållad.
Herr talman! Vi moderater har länge hävdat att
jordbrukspolitiken inom EU måste bli mer marknads-
anpassad. Kommissionens förslag i det avseendet var
ett klart steg i rätt riktning. Sedan har jordbruksmi-
nistrarna fört segdragna förhandlingar, som skulle ha
varit avslutade före jul. Men det dröjde till förra
veckan, innan de presenterade en uppgörelse som
enligt jordbruksminister Winberg var en strålande
framgång för Europa i allmänhet och för Sverige i
synnerhet. Det är bara det - vilket också utrikesmi-
nistern medgav - att kostnaderna klart överskrider
den ram som jordbruket blivit tilldelad. Dessutom
sägs det inget om nedtrappning i framtiden. En sådan
kommer under alla omständigheter att tvinga sig på,
om inte redan i den kommande WTO-rundan så dock
när nya medlemsländer skall tas in.
Vid EU-nämndens sammanträde i fredags uppma-
nade jag jordbruksministern att dämpa sina glädjetjut.
Det fanns en viss återklang av detta i utrikesminis-
terns anförande här. Det föreligger ju faktiskt inte
något slutligt resultat så länge det inte ryms inom
ramen. Och i de förhandlingar som återstår mellan
utrikesministrar och regeringschefer finns det en risk
för att Sverige råkar illa ut om vår jordbruksminister
ger intryck av att ha kammat hem särskilt stora vins-
ter.
De svenska jordbrukarna anser ju dessutom att ut-
fallet är betydligt sämre än för exempelvis Finland
och Danmark. Men den viktigaste hjälpen till jord-
brukarna är kanske inte fler och större bidrag från EU
utan att de får jämförbara konkurrensförhållanden
genom att de befrias från de extra pålagor som rege-
ringen alldeles på egen hand lagt på dem i form av
höga skatter på drivmedel, gödsel m.m.
Är utrikesministern beredd att verka för att jord-
bruksstödet inom EU hålls inom den tilltänkta ramen
på 40,5 miljarder euro, att det redan nu beslutas - och
inte bara talas - om nedtrappning och att de svenska
jordbrukarna på hemmaplan befrias från den extra
ryggsäck de fått att bära av regeringen?
Även när det gäller regionalpolitiken är återhåll-
samhet ett verksamt medel för att hålla nere Sveriges
kostnader för EU-medlemskapet. Strävan måste vara
att EU:s stöd går till dem som verkligen är svaga och
eftersatta. På kort sikt bör stödet koncentreras till de
regioner som ligger under 75 % av unionens brutto-
nationalprodukt per capita. På längre sikt bör struk-
turstöd ges endast till gränsöverskridande samarbete
och i övrigt omvandlas till rabatt på medlemsavgiften.
Att betala in pengar till EU för att sedan få dem till-
baka i form av strukturstöd är ju meningslöst. I såda-
na fall bör medlemsavgift och stöd kunna kvittas mot
varandra.
Vid de s.k. EFTA-ländernas, däribland Sveriges,
inträde i EU tillkom nya sammanhållningsfonder för
de fyra svagast utvecklade medlemsländerna. Det
sades att detta stöd skulle avvecklas när dessa, de
svaga länderna, kvalificerat sig för införande av eu-
ron. Så är nu faktiskt fallet för tre av dem. Och det
fjärde - Grekland - förefaller hinna före Sverige, som
trots att vi betraktades som ett rikt EFTA-land har
svårt att uppfylla alla konvergenskriterier. Det har
förvånat mig att Sverige inte kräver att sammanhåll-
ningsstödet skall fasas ut för länder som infört euron.
Herr talman! De frågor som ryms under beteck-
ningen Agenda 2000 är viktiga för EU:s framtid och
för Sveriges ställning i det europeiska samarbetet. Det
säger sig självt att det inte är lätt att finna lösningar
när alla 15 medlemsländer måste vara ense om tagen.
Men redan kommissionens utgångsbud innebar ett
viktigt steg framåt. Blir det dessutom gehör för den
nypåfunna återhållsamheten på utgiftssidan, och för
kravet på bördefördelning på inkomstsidan, så har
faktiskt åtskilligt kunnat åstadkommits.
Men med detta är EU inte redo att ta emot nya
medlemmar. De institutionella frågor som aldrig
löstes i Amsterdamfördraget, t.ex. röstviktningen i
rådet samt kommissionens sammansättning och orga-
nisation, måste också hanteras. För att undvika ytter-
ligare dröjsmål bör en ny regeringskonferens tillsättas
så snart Amsterdamfördraget har trätt i kraft. Det blir
väl någon gång nu på försommaren.
Om dess uppdrag begränsas till nyss nämnda frå-
gor bör arbetet kunna vara slutfört senast till Sveriges
ordförandeskap våren 2001. Göteborgsfördraget kan-
ske kan bli en triumf för Sveriges utrikesminister
oavsett om denna heter Anna Lindh eller - förhopp-
ningsvis kanske - något annat.</pre><pre>Anf.  3  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Det pågår en förhandling om bud-
geten, vårbudgeten, mellan tre partier. Det är inte en
alldeles enkel förhandling. Vi har ett budgettak som
vår finansminister försvarar som ett lejon. Vi kanske
blir tvingade att spara på för oss vänsterpartister oer-
hört smärtsamma ting som mediciner och u-
landsbistånd.
Det finns ett utgiftsområde som spränger utgift-
staket rejält, och det är bidraget till EU. Det spränger
med mer pengar än vad medicinsubventionerna
spränger taket med. Men det här utgiftstaket för EU-
betalningarna kan vi inte ändra. Det kan vi inte på-
verka. Det landar i år på storleksordningen 2 400 kr
per invånare i Sverige. Det skulle ha varit ungefär
2 100 enligt budgeten, men det landar förmodligen på
uppemot 2 400 kr.
Nu vill EU-kommissionen kraftigt höja EU:s bud-
get. År 2006 kommer vi enligt kommissionens förslag
att ligga på nivån 3 000 kr per invånare. Regeringen
och Anna Lindh säger, om jag räknar rätt, att man vill
ligga ungefär på nivån 2 300 kr per invånare. Det är
en ganska stor skillnad.
Vad jag skulle vilja fråga, och få en försäkran av
utrikesministern om, är: Kommer utrikesministern att
vara lika hård i förhandlingarna om Agenda 2000 och
de här pengarna som Erik Åsbrink är i förhandlingar-
na om budgeten?
Om jag minns rätt var det så att när Margaret
Thatcher drev igenom den berömda brittiska rabatten
dängde hon sin handväska i bordet. Jag vet inte om
utrikesminister Lindh brukar handväska, men jag
skulle vilja ge det lilla tipset. Det finns ju en möjlig-
het att göra om Margaret Thatchers bravad. Även om
hon inte gjorde så mycket annat som var särskilt klokt
var det kanske ett ganska smart drag den gången.
Eller så är det kanske Göran Persson som skall
drämma sin plånbok i bordet, det vet jag inte. Det
kanske också är en möjlighet. Ni kan ju agera båda
två.
Men mer allvarligt vill jag veta: Var går regering-
ens smärtgräns? Vad kommer regeringen att tolerera
när det gäller den totala svenska avgiften till EU?
Vi är överens om att det var bra att kommissionen
avgick. Det var bra att de ledamöter av EU-
parlamentet som inte ville rösta för misstroende mot
kommissionen nu har ändrat sig och tänkt om. Vi
skall inte hålla på att reta dem för det. De har blivit
klokare, och det är bra.
Kommissionens avgång öppnar också för en de-
batt om hela EU-systemet; om korruption och om
bristande demokrati. Jag försökte en gång berätta för
en ledamot av EU-parlamentet från södra Europa, jag
skall inte peka ut något namn för att inte befrämja
olika sorters fördomar, om den här affären med Mona
Sahlin och tobleronen. Det var för den här manlige
EU-parlamentarikern fullständigt obegripligt hur vi
kunde debattera en chokladkaka.
Det säger något om den kultur, det system, som
råder inom EU. Där är det en självklarhet att man
lever med de här privilegierna och  lönenivåerna och
att man kan använda systemet för att befrämja sin
egen privata tillvaro på ett sätt som egentligen inte de
vanliga väljarna har något att göra med.
Det handlar om en demokratisyn som också
präglar EU-systemet i stort. Jag brukar tala om den
nya konstruktionen med centralbanken som inte får
lyssna på vad parlamentariker säger om den ekono-
miska politiken utan själva i slutna rum skall driva
det här och forma penningpolitiken. Jag brukar säga
att det egentligen är den gamla högerns syn på demo-
krati i ny tappning, dvs. att vanligt folk helt enkelt är
för dumma för att kunna sköta den ekonomiska poli-
tiken. Därför måste man låsa in politiken bland ex-
perterna. Det är det synsätt som fortfarande präglar
EU-systemet, och det är det som nu måste reformeras
i grunden.
Ekonomiprofessorn Calmfors skriver i det senaste
numret av Ekonomisk debatt en mycket intressant
artikel om EMU och den europeiska centralbanken
som faktiskt har mycket stor bäring också på dagens
debatt om Agenda 2000. Han skriver att det måste ske
ett slags demokratisk kontroll över den europeiska
centralbanken. Sedan vänder han sig till EMU:s vän-
ner i Sverige och frågar retoriskt: Har ni förstått att
den demokratiseringen framtvingar en federalism, en
federal stat?
Om man skall kunna utöva den demokratiska
kontrollen måste det bli en federal stat. Jag tolkar
Anna Lindh så att hon är positiv till EMU. Då vill jag
fråga: Har utrikesministern förstått att om man skall
klara denna demokrati leder EMU i sin förlängning
med nödvändighet till en federal superstat?
Jag ställer gärna samma fråga till Lars Tobisson
som ju är en ännu mer tydlig förespråkare för EMU.
Jag skulle vilja påminna kammaren om att EU
faktiskt är en tullunion. När Sverige gick med i EU
betydde det att vi tvangs överge den förändrade poli-
tik som vi var på gång att skaffa oss inom jordbruks-
politiken och på textilområdet, där vi försökte driva
den internationella solidariteten. EU-medlemskapet
tvang oss in i en mer protektionistisk, osolidarisk,
genomreglerad och byråkratiserad politik på båda de
här områdena.
Anna Lindh har alldeles rätt i att det finns en
mycket stark ineffektivitet i det här systemet. Om vi
skall klara vår svenska jordbrukspolitik måste vi
faktiskt i huvudsak agera nationellt. Nu är det t.ex. en
akut kris i det svenska jordbruket inom köttproduk-
tionen. Då måste vi göra någonting, och det pågår
samtal om den s.k. ryggsäcken. Det kan jag försäkra
Lars Tobisson som ställde frågor om det. Men om vi i
längden skall klara av miljöomställningen och kunna
fortsätta att ha ett starkt och miljövänligt svenskt
jordbruk måste vi i huvudsak agera nationellt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Lars Tobisson.
Ni pratar ju väldigt gärna om ineffektivitet, företags-
stöd och alla möjliga byråkratiska anordningar inom
Sverige. Ni angriper frejdigt alla möjliga sorters sub-
ventioner av det ena eller det andra. Men varför är
dessa subventioner så mycket bättre om de går omvä-
gen via Bryssel och EU-budgeten? Det verkar ju så.
Man hör sällan Lars Tobisson med samma glöd an-
gripa de här mängderna av ineffektivt använda pengar
i EU.
Vänsterpartiet är för internationell solidaritet. Vi
måste bryta den trend som har pågått i Sverige där
Sveriges röst i världen alltmer har tystnat. Sverige har
alltmer blivit en liten och svag röst i det totala EU-
systemet. Sverige håller på att tappa sin profil av
internationell global solidaritet.
I de här förhandlingarna, för att till sist återvända
till dem, pågår det diskussioner om att ytterligare
begränsa u-landsbiståndet, samtidigt som vi förmod-
ligen kommer att tvingas att betala ännu mer till EU
om inte Anna Lindh åstadkommer ett underverk. Min
sista fråga till utrikesministern är: Anser utrikesmi-
nistern att det är väsentligt och avgörande att vi nu
kan bryta denna trend och i stället göra tvärtom, dvs.
använda mer pengar för den globala solidariteten med
jordens fattigaste länder och rejält banta anslagen till
detta byråkratiska och ineffektiva EU-system?</pre><pre>Anf.  4  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Den här debatten skall handla om
Agenda 2000, dvs. nästa stora steg för EU att öppna
för medlemskap för länder som önskar bli medlem-
mar i unionen.
För att skapa förutsättningar för detta krävs en rad
förändringar som kraftfullt berör de nuvarande 15
medlemsländerna. Agenda 2000 är ett åtgärdspaket
som skapar djup och ingående debatt också här i
Sverige, och det är bra.
Låt mig redan här i inledningen slå fast att vi
kristdemokrater inte tvekar inför projektet att ansluta
de kandidatländer i Öst- och Centraleuropa som nu är
aktuella. Vi vill också se en fortsatt öppning och
anslutning av nya länder i framtiden. Jag vill gärna
återkomma till motiven till detta.
Herr talman! Inför ett framtidsprojekt som Agen-
da 2000 är det viktigt att vi har rätt proportioner på
Europa och Europas roll i förhållande till den när-
maste omgivningen. Söder och sydost om Europa
möter vi kontinenter som präglas av nationalism och
revirtänkande och där frånvaron av demokrati och
mänskliga rättigheter ständigt leder till stamkrig och
fattigdom. Trots stundtals enorma biståndsinsatser
kan vi där uppleva en hopplöshet inför samhällsut-
vecklingen. Jag tänker på Afrika och delar av Mella-
nöstern.
Öst och nordöst om Europa möter vi resterna av
det forna Sovjetunionen som byggdes upp runt en
centralistisk ideologi som skulle skapa ekonomiska
jämlikar. Det var ett samhälle med en enda politik
men med många angivare. Där ersattes demokrati och
mänskliga rättigheter med taggtråd och höga murar
mot omvärlden. I dag känner vi resultatet av detta
samhällssystem som har lett till total fattigdom och
till bestående kris och krig i f.d. Jugoslavien.
Herr talman! Detta är Europas närmaste grannar,
och avståndet är bara någon timmes resa. EU och
Europa består av många kulturer, många språk,
många religioner och många politiska influenser som
det ibland kostar ganska mycket att slå vakt om och
överbrygga för ett fungerande samarbete.
Europa står framför allt för ett engagemang för
demokrati och mänskliga rättigheter och för fred och
frihet. Detta är enligt oss kristdemokrater värden som
måste spridas på alla upptänkliga sätt, inte minst till
Europas närmaste grannar. Det är detta som Agenda
2000 handlar om. Det är kostnaderna för det projektet
som vi skall ta ställning till när vi värderar politik,
samarbete och ekonomisk standard inom och runt
Europa.
För mig är det helt oförståeligt hur vi kan ha två
partier i Sverige som argumenterar för att Sverige
skall ta steget ur EU och därmed öppna upp för mer
nationalistiska och kostnadsmässigt egoistiska ström-
ningar.
Den demokrati och de mänskliga rättigheter som
EU:s 15 medlemsländer står för behöver med all kraft
mobiliseras för att få en spridning till vår del av värl-
den. Dessa värden sprids inte av vinden, och de kan
inte heller köpas för pengar. Det är värden som stän-
digt måste hållas vid liv. Varje ny generation måste
vinnas för dessa värden.
Vilken människosyn ligger bakom en Europapoli-
tik där man hävdar att Sverige av egoistiska skäl skall
gå ut ur EU, medan man stöder nya länders ingång i
EU? Är tanken att de skall bära de ekonomiska kost-
naderna själva? Är det det som är filosofin?
Låt mig återkomma till de ekonomiska proportio-
nerna i Europaprojektet. Någon har räknat ut att hela
EU:s budget, dvs. de 15 medlemsländernas avgifter
ett helt år, är ungefär samma kostnad som en dags
kostnader i samband med andra världskriget för Eu-
ropa. Och de ständigt framlyfta kostnaderna för den
gemensamma jordbrukspolitiken uppgår de facto till
någon tiondel av medlemsländernas samlade BNI.
Det är klokt att vi behåller proportionerna i det här
sammanhanget!
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att det är
nödvändigt att nya steg i EU:s utvidgning tas, och
därmed står vi helt bakom de steg som representeras
av Agenda 2000. För oss handlar det om ett med-
mänskligt projekt som säkrar demokrati och mänskli-
ga rättigheter och som säkrar en ekonomisk utveck-
ling för kandidatländerna. Det är också en säkerhets-
politisk nödvändighet med ett projekt som syftar till
att bevara freden och utvidga friheten i vår region av
Europa.
Detta är huvudfåran i svensk kristdemokratisk Eu-
ropapolitik. Det innebär inte att vi är omedvetna om
EU:s många vardagsproblem - tvärtom! För att
åstadkomma en bättre lösning på alla dessa problem
kommer vi att engagera oss starkt i det kommande
Europavalet i sommar.
Herr talman! Så vill jag beröra de nu aktuella
kostnaderna som är specifikt förknippade med Agen-
da 2000. Vi kristdemokrater är i stort överens med
kommissionen om att dagens kostnader för struktur-
fonder och jordbrukspolitik kan reduceras för med-
lemsländerna. Regeringens krav på en stramare bud-
get stöder vi också. Målet är att budgeten 2000-2006
skall sikta in sig på en oförändrad budgetnivå, och
den kamp som förs från svensk sida står vi bakom.
Men vi är inte överens med den svenska regering-
en om den förhandlingsstrategi som nu är på väg att
sätta Sverige i en konkurrenssituation som är till
mycket stor nackdel för vårt land. Det är en strategi
som gör att vi förlorar ekonomi och arbetstillfällen i
relation till övriga medlemsländer på den gemen-
samma marknaden.
Herr talman! Det förefaller som att Sverige i de
pågående förhandlingarna förlorar konkurrenskraft i
förhållande till de övriga medlemsländerna både på
grund av utanförskapet i EMU och framför allt på
grund av en oskicklig strategi i de nu avslutade jord-
bruksförhandlingarna. Det räcker att göra en jämfö-
relse med Finland för att konstatera detta.
Eventuella kostnader för utanförskapet i EMU är
vi kristdemokrater beredda att ta vår del av ansvaret
för eftersom vi har den ståndpunkten att vi vill av-
vakta introduktionen och även en folkomröstning.
Men en klumpig och osmart strategi i jordbruksför-
handlingarna, vars resultat mer liknar ett stolpskott än
ett uppnående av ett nationellt ekonomiskt mål, kän-
ner vi ingen som helst delaktighet i.
Uppgörelsen innebär att man har sålt ut svenskt
jordbruks konkurrensförmåga och därmed ytterligare
reducerat antalet arbetstillfällen inom såväl det
svenska jordbrukets primärproduktion som inom hela
den svenska livsmedelsindustrin. De svenska bönder-
na har redan tidigare en ekonomisk konkurrensnack-
del på i stort sett 1 500 miljoner kronor per år. Nu
förvärras det genom att bl.a. Finland har gjort en
betydligt mera framgångsrik förhandling, där man i
stället har lyckats få EU:s förståelse för ökade kost-
nader i finskt klimat jämfört med situationen i övriga
Europa.
Den svenska regeringen valde en ensidig strategi
med ambitioner att alla medlemsländer skulle reduce-
ra stöd och bidrag till livsmedelsproduktionen och i
stället betala hela matpriset i butiken.
Detta förhandlingsmål höll man fast vid så länge,
tillsammans med Danmark, Storbritannien och Itali-
en, att när övriga länder kom fram till en uppgörelse
fanns det inte tillräcklig svensk beredskap för att få
hem mer än några mycket begränsade fördelar för
Sverige.
Så har man mage att framställa detta resultat som
en framgång för konsumenterna. Regeringens för-
handling leder till att en ökad andel av livsme-
delsproduktionen flyttas utomlands med de kvalitets-
problem som vi väl känner till i det sammanhanget.
Vidare leder det till färre arbetstillfällen och en ökad
svårighet för svensk landsbygd att klara den ekono-
miska försörjningen.
Herr talman! Konsumenten är inte bara konsu-
ment, han eller hon är också arbetstagare, och ganska
många av oss bor på landsbygden.
Herr talman! Den i Europaperspektivet haltande
svenska regeringsmajoriteten har redan lett till ett
dåligt förhandlingsresultat där Sverige i relation till
de övriga länderna har förlorat stora pengar.
Nu återstår förhandlingarna om strukturfonderna
och regionalstöden till Sverige och den andel som
Sverige skall betala av den gemensamma EU-
budgeten.
Vi kristdemokrater anser att svenska medborgare
skall ha lika förutsättningar som andra länders med-
borgare att arbeta, sälja och konkurrera på den ge-
mensamma marknaden. Då har vi bättre förutsätt-
ningar både att tåla kostnadsnivåer och att gemensamt
bära kostnaderna för Agenda 2000 och allt vad det
innebär för kommande generationer i Europa och
dess närmaste områden.
Herr talman! Till sist: Finland och Österrike har
lyckats skapa positiva ekonomiska cirklar kring sitt
medlemskap, medan Sverige drar runt i en negativ
cirkel. Detta kritiserar vi regeringen, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet för.</pre><pre>Anf.  5  ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! EU står utan kommission. Komman-
de beslut om Agenda 2000 bedöms vara i gungning
och EU:s trovärdighet är starkt skadeskjuten. Det gör
naturligtvis att resultatet av nu aktuella Agenda 2000-
förhandlingar blir mycket viktigt för att nu anta in-
riktningen för EU:s framtida arbete, upprätta långsik-
tiga politiska mål för 2000-talet, skapa en grund för
en trovärdighet hos medlemsländernas invånare och
komma närmare medborgarna.
Anna Lindh har ett betydande ansvar för det
svenska uppträdandet i förhandlingarna om Agenda
2000. Det är viktiga förhandlingar som är av stor
betydelse för vilken väg utvecklingen i Europa kom-
mer att ta. Framtida generationer kommer att värdera
dagens europeiska politiker på grundval av hur vi har
klarat av sammanlänkningen av Europas länder och
folk. Vi har möjlighet att ena Europas länder i ett nära
och förpliktigande samarbete. Det kräver solidaritet
och uppoffringar av oss alla.
Sammanlänkningen av Europa är värt såväl eko-
nomiska som politiska uppoffringar. Detta är Center-
partiets entydiga besked. Vi vill att EU är öppet för
omvärlden. Utvidgningen av Europeiska unionen till
länderna i Central- och Östeuropa, inklusive Balti-
kum, innebär en historisk möjlighet för EU att med-
verka till ökad stabilitet och säkerhet på vår konti-
nent. För Centerpartiet är utvidgningen av EU österut
en central fråga.
Agenda 2000 handlar om detta, om att förbereda
EU för utvidgningen och om att skapa resurser för att
stödja ansökarländerna så att de kan bli redo för ett
inträde i unionen.
Herr talman! Den svenska regeringen har höga
ambitioner för utvidgningen österut. Det finns ett
brett och väl förankrat stöd i Sverige för EU:s utvidg-
ning. Men hur rimmar regeringens förhandlingsupp-
lägg när det gäller Agenda 2000 med dessa höga
ambitioner för utvidgningen?
Den svenska regeringen verkar ha en enda ambi-
tion just nu för Europapolitiken, och lösningen på alla
europeiska problem och utmaningar verkar stavas
sänkt svensk medlemsavgift till EU! Vad sänder det
för signaler till våra grannländer på andra sidan Ös-
tersjön? Det är inget att hymla med att EU:s utvidg-
ning måste få kosta! Lika viktigt är att de kostnader
som utvidgningen medför fördelas efter bärkraft.
Det är en vällovlig ambition att vara sparsam och
nagelfara varje utgift. Men det är dock i dag uppen-
bart att den revisionsrapport som har fått EU-
kommissionen att avgå visar på att stora brister vad
gäller ansvarstagande, kryddat med lögner och passi-
vitet, har kunnat prägla hanteringen av våra gemen-
samma resurser. Det som nu har avslöjats är mycket
allvarligt för både ambitionsnivåer, utvidgningstempo
och aktuella förhandlingar. Kommissionens avgång
räcker inte, utan nu måste regeringen, med statsmi-
nistern, ställa krav på öppenhet och ökade kontroll-
funktioner. EU:s trovärdighet och förankring bland
medlemsländernas invånare är med rätta starkt skade-
skjutet men måste inte desto mindre åtgärdas med
stora krav på förändringar.
Dagens formel för bördefördelning mellan EU:s
medlemsländer har uppenbara brister. Den brittiska
avgiftsrabatten är stötande. Men Centerpartiet ifråga-
sätter ändå regeringens prioriteringar. Det finns san-
nolikt bättre sätt att påskynda sammanläkningen av
Europa och stärka solidariteten mellan EU:s länder
och folk än att sänka den svenska avgiften till unio-
nen.
Utvidgningen har högsta prioritet för Centerparti-
et. Men vi har också höga ambitioner för EU:s regio-
nalpolitik. Regional- och strukturfondspolitiken skall
ges sådan kraft och styrka att tillväxt och ökad syssel-
sättning kan uppnås i alla regioner. EU:s jordbruks-
politik är viktig. Den syftar till att trygga en europeisk
livsmedelsproduktion och till att bevara och utveckla
en levande landsbygd i unionen. Dessa mål är bra.
Jag hyser visserligen inga illusioner om att social-
demokraterna bryr sig om en livskraftig jordbruksnä-
ring eller värnar om den regionala utvecklingen i
Europas utflyttningsregioner. Utifrån ett snävt, icke-
visionärt och kameralt socialdemokratiskt perspektiv
kan dock upplägget försvaras. Det är däremot rent
intellektuellt ohederligt av andra partier att å ena
sidan starkt kritisera regeringen för att den inte driver
frågan om sänkt medlemsavgift tillräckligt hårt och å
andra sidan hävda att regeringen driver en för hård
nedskärningslinje på jordbruksområdet. De oheliga
företrädarna för en sådan politik är i det här samman-
hanget kristdemokraterna. Det vore klädsamt om
Holger Gustafsson kunde erkänna det uppenbara att
ert krav på en lägre medlemsavgift till EU skulle göra
svenska bönders situation än mer utsatt!
Regeringen har genom sitt förhandlingsarbete
inom ramen för Agenda 2000 lyckats förena två onda
ting. Regeringens långtgående besparingsförslag
skapar oro och bristande uppslutning för utvidgning-
en i andra EU-länder. Dessutom innebär regeringens
förhandlingsupplägg ett minskat återflöde av EU-
medel till Sverige. Sveriges företrädare i förhandling-
arna har deklarerat att regeringen prioriterar budget-
neddragningar och budgetrestriktivitet och "ej ett
maximerat återflöde till Sverige".
Som enda regering i EU har den svenska rege-
ringen detta huvudlösa förhållningssätt. Det är oklokt
att gå in i en förhandling utan krav för egen del. Så
värnas inga svenska intressen. En nation som går in i
en sakpolitisk förhandling med andra nationer utan
egna nationella krav är en förlorare på förhand.
Herr talman! I torsdags morse kom jordbruksmi-
nistrarna överens om en jordbruksreform. Det är bra
för Sveriges bönder att det gick dåligt för Margareta
Winberg. Det är magstarkt av regeringen att fram-
ställa uppgörelsen som en framgång för Sveriges
förhandlare. Uppgörelsen ligger tvärtemot långt från
den extrema avregleringslinje som Sveriges förhand-
lare drivit.
Resultatet av jordbruksförhandlingarna illustrerar
ganska väl hur två olika förhållningssätt i en förhand-
ling ger vitt skilda resultat. Låt oss jämföra Sverige
med Finland, två nykomlingar i EU som båda har
höga ambitioner för EU:s utvidgning. Finland har
målmedvetet lyft fram frågor som gagnat egna jord-
bruksföretagare, medan Sveriges jordbruksminister
bildat allians med länder vars jordbruk inte besitter
några likheter med Sveriges jordbruk.
Jordbruksministrarnas överenskommelse innebär
att den svenske bonden får ännu sämre konkurrens-
villkor i förhållande till kollegerna i Finland. Refor-
men av EU:s jordbrukspolitik gör det än mer nödvän-
digt att lyfta av den ryggsäck av betydligt högre kost-
nader i form av skatter och avgifter som den svenske
bonden släpar på jämfört med sina kolleger i EU. Det
resultatet vill vi nu återfinna i vårbudgeten.
Herr talman! Den gemensamma struktur- och re-
gionalpolitiken blir ännu viktigare när EU utvidgas
österut och när valutaunionen upprättats. Olika ge-
menskapsinitiativ är betydelsefulla för att främja
mellanfolkligt samarbete och för att stärka regioner-
nas samarbete i Europa. EU:s regionalpolitik skall
vara ett komplement till den regionalpolitik som
medlemsländerna bedriver själva. En gemensam
regionalpolitik skall vara kraftfull, annars riskerar den
inre marknaden i kombination med den gemensamma
valutan att ytterligare förstärka centraliseringen och
därmed obalanserna i Europa.
Den svenska regeringens linje i förhandlingarna
om en ny strukturpolitik är minst sagt otydlig. En
vänlig själ skulle möjligen säga att svenskarna verkar
vara mycket kompromissvilliga. Risken för att svens-
ka förhandlare ger upp stöd som Finland får behålla
är överhängande. När det gäller regionalpolitiken
tycks regeringen inriktad på att tillåta ökade klyftor -
inte på att skapa jämlika villkor mellan regionerna.
Därför är det viktigt att Anna Lindh i dag talar
klarspråk och förmedlar vilket intresse det finns bland
svenska förhandlare att återföra medel till Sverige.
Eller är en fryst EU-budget regeringens enda intres-
se?
Småortssverige är berörd av Agenda 2000 och
önskar besked från regeringen. Blir det några resurser
till nyföretagande i Filipstad, till förnyelse av indust-
rimiljöer i Hallstahammar? Hur blir det med lands-
bygdsutvecklingen i Lessebo, Vännäs eller Tanum?
Kommer det att vidtas några sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Torsby eller Sollefteå? Eller är en fryst EU-
budget regeringens enda intresse?</pre><pre>Anf.  6  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Vanskötsel, svågerpolitik och bedrä-
gerier. Det var knappast oväntat när den skandalom-
susade EU-kommissionen meddelade sin avgång sent
i måndags kväll. Det var tvärtom nödvändigt och på
tiden.
Papoutsis, Wulf-Mathies och van den Broek. Gra-
din, Liikanen och Bonino. Santer, Marín och Cresson.
Listan över de kommissionärer som har varit i
skottgluggen under de senaste månaderna är längre än
listan över deltagarna i den här debatten. Det säger en
hel del om omfattningen av denna skandal.
Jag vill understryka att jag säger detta som en
stark EU-vän. Det har varit år av bortförklaringar,
undanflykter och ren nonchalans. Det har varit år av
omfattande slarv med de europeiska väljarnas skatte-
medel. Detta tvingade till slut ordföranden Jacques
Santer att lämna in sin kommissions avskedsansökan.
Han hade inget val. När ridån gått ned var det hög tid
att lämna scenen, och det var precis vad de 20 EU-
kommissionärerna fick göra i måndags kväll.
Det tragiska med hela denna härva av omfattande
misskötsel och misstankar om bedrägerier är att den
fått fortgå så länge. Redan i december när den hol-
ländske internrevisorn Paul van Buitenen förde upp
skandalerna i offentlighetens ljus krävde Folkpartiet
och den liberala gruppen i Europaparlamentet kom-
missionens avgång.
Då, precis som nu, utkrävde vi ansvar av dem som
begått fel. Vi krävde att kommissionärer som begått
uppenbara fel skulle tvingas gå. I Europaparlamentet
röstade vår parlamentariker Hadar Cars för ett miss-
troende mot kommissionen. Men den gången var alla
inte lika villiga att stödja vår linje. Trots att klara
fakta låg på bordet, och trots att de utpekade kommis-
sionärerna inte velat förklara sina handlingar, kunde
Santers gäng sitta kvar.
Utrikesminister Anna Lindhs partikamrater nere i
Bryssel tillhörde dem som då röstade för kommissio-
nen. Den röda partilojaliteten med socialisterna Edith
Cresson och Manuel Marin framstod som viktigare än
att utkräva ansvar.
Priset för denna onödiga försening av upprens-
ningen i EU kan komma att bli mycket högt, både vad
gäller tempoförlust i en känslig och viktig tid för
Europasamarbetet och i form av sjunkande förtroende
hos medborgarna för Europatanken.
Samtidigt har socialisternas ovilja att ta itu med
rötan givit EU-motståndarna lättköpta gratispoäng i
debatten, de vars uttalade syfte det är att kasta grus i
maskineriet och undergräva det europeiska samarbe-
tet. Det är sorgligt. Det är oansvarigt. Det är högst
beklagligt.
Men EU-arbetet är för viktigt för att tillåtas av-
stanna på grund av en oansvarig kommission. Viktiga
reformer inom jordbruket och regionalpolitiken måste
drivas vidare med kraft och frenesi, vilja och beslut-
samhet.
Herr talman! Det senaste halvseklet har lärt oss att
varaktig fred endast kan byggas genom samarbete -
politiskt och ekonomiskt. Europatanken får inte kas-
tas i papperskorgen över en natt. Ingen här i kamma-
ren har väl kommit på tanken att skrota den kommu-
nala demokratin på grund av skandalerna i Motala,
Gävle eller Alingsås?
Men naturligtvis måste EU förändras. Unionen
måste bli fullständigt och totalt öppen för insyn, på
samma sätt som Europaparlamentet redan är. Det
krävs inte bara en "svensk" offentlighetsprincip. Det
krävs också en konstitution som gör beslutsfattandet
glasklart för varje medborgare. Den allra enklaste
åtgärden för att öka öppenheten och insynen inom EU
är att stärka parlamentets makt på kommissionens
bekostnad. Det är ett krav som vi liberaler tidigt har
drivit och drivit länge. Detta krav måste nu förankras
och förverkligas.
Kommissionens arbetssätt måste bli öppet, tydligt
och kontrollerbart. Givetvis skall länderna och Euro-
paparlamentet gemensamt tillsätta kommissionen och
kunna avsätta den. Vi liberaler kräver en ordentlig
öppenhetsreform med start så snart som den nya
kommissionen har tillsatts.
Herr talman! Arbetet inom Agenda 2000 får na-
turligtvis inte överges, stanna upp eller gå i stå på
grund av detta. Jordbruket och regionalpolitiken
måste reformeras, bl.a. för att det är där det stora
fusket har varit, men framför allt för att östutvidg-
ningen skall bli möjlig - den stora utmaningen.
Sverige måste göra sitt yttersta för att driva re-
formarbetet framåt. När jordbruksministrarna pre-
senterade sin reform i förra veckan verkade glädjey-
ran inte känna några gränser. Margareta Winberg
talade om en historisk överenskommelse och ett
trendbrott. Men var överenskommelsen i förra veckan
verkligen ett glädjeämne och något att vara stolt
över?
För Sveriges del ter sig uppgörelsen knappast som
en succé. Kravet på en nedtrappning av direktstödet
nämns inte, och uppgörelsen säger heller ingenting
om mjölkkvoternas framtid. Sveriges bönder miss-
gynnas kraftigt i konkurrensen med övriga Europa.
Det är obegripligt varför Finland fått ett bättre avtal
än Sverige, med tanke på att våra förutsättningar
liknar varandra.
Huvudproblemet med Agenda 2000-
förhandlingarna är dock ett annat. Det senaste komp-
romisspaketet spräckte det budgettak som stats- och
regeringscheferna fastställde för bara en månad se-
dan, men vi vet fortfarande inte med hur mycket. Vi
har inte fått klara besked om det. Grundtanken med
Agenda 2000 sattes åt sidan. Hur denna reform skall
gå att kombinera med östutvidgningen är fortfarande
en gåta - östutvidgningen som ju är den enskilt vikti-
gaste framtidsfrågan för vår kontinent!
Därför skulle jag vilja fråga utrikesministern vilka
av ansökarländerna som inte ryms inom ramen för
denna s.k. historiska överenskommelse. Är det po-
lackerna, är det ungrarna eller är det tjeckerna som
tvingas stå tillbaka för kraven om bevarade spann-
målsstöd och oförändrade eller höjda bidragsvoly-
mer? För mig är det obegripligt och oansvarigt att
politiska ledare upptar sin tid med att bråka om bi-
drag och volymregler när frågan om EU:s östutvidg-
ning ännu inte är löst. Med den senaste överenskom-
melsen har en lösning inte närmat sig, tvärtom.
Herr talman! Det är två år kvar till dess att Sveri-
ge tar över klubban och blir ordförandeland i EU.
Med start i dag måste den svenska regeringen utar-
beta en Europapolitik som kan uppnå resultat - en
politik som kan leda utvecklingen i unionen framåt
och visa vad vi faktiskt vill göra.
För Folkpartiet är utvidgningen av den europeiska
unionen till Öst- och Centraleuropa den enskilt vikti-
gaste frågan för EU. Under Sveriges tid som ordfö-
randeland bör därför en tidsplan för medlemskap för
ansökarländerna fastställas. Folkpartiet är Sveriges
mest Europavänliga parti, skulle jag tro. Vi vill ut-
veckla EU. Vi föredrar mer, inte mindre, samarbete
mellan demokratier. Vi tror på EU. Vi tror på att
nationerna kan lösa problemen gemensamt. Därför
kan vi också vara starka kritiker.
Utmaningarna är många. Därför är det bekymmer-
samt att den svenska regeringen hållit så låg profil i
Europafrågorna. Medlemskapet ger oss enorma möj-
ligheter som vi i dag inte utnyttjar. EMU är det tydli-
gaste exemplet. Vänta-och-gör-ingenting-linjen har
tyvärr lett till att vårt inflytande och anseende i EU
har minskat betydligt.
Jag skulle vilja avsluta med att förtydliga frågan
om regeringens hållning när det gäller resultatet av de
överläggningar som har varit. Jag ser att också jord-
bruksministern har kommit in i kammaren. Jord-
bruksministern har hyllat denna överenskommelse.
Samtidigt har vi här hört utrikesministern, som kri-
tiskt har granskat överenskommelsen och som är
bekymrad över utgången.
Vilken bedömning är det som gäller, egentligen?
Är det utrikesministerns, eller är det jordbruksminis-
terns bedömning som är regeringens bedömning?
Avslutningsvis skulle jag också vilja vända mig
till Johan Lönnroth, som höll ett vackert tal om bi-
ståndet och volymen. Jag vill bara påminna Johan
Lönnroth om att det är Vänsterpartiet, Miljöpartiet
och Socialdemokraterna som har sytt fast en budget
när det gäller biståndet på en historiskt låg nivå -
0,7 %.</pre><pre>Anf.  7  MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! EU är i kris. De orden upprepades
ett otal gånger i nyhetsförmedlingen i går. Vi har fått
se en avgång av hela EU-kommissionen, eller EU:s
regering, som det nu talas om i debatten. Den av-
gången borde vi ha sett något tidigare, eftersom det
har varit uppenbart att det har förekommit både my-
gel och fusk och att man har hanterat ansvaret på ett
helt oacceptabelt sätt.
Det visar sig också att EU egentligen inte är upp-
byggt på ett demokratiskt sätt. Den insyn och den
möjlighet till folklig kontroll som behövs i en demo-
krati finns inte. Det finns uppenbarligen inte heller ett
regelsystem som tydligt reglerar vad som skall hända
i fortsättningen när nu EU:s regering, eller EU-
kommissionen, har avgått.
Det är angeläget att vi här och nu kan få höra från
utrikesministern hur hon ser på det framtida hante-
randet av kommissionen och på vad som skall ske.
Anita Gradin sade i ett uttalande bl.a. att det här kan
leda till att Agenda 2000 försenas kraftigt. Det är
naturligtvis viktigt att vi får en bild av hur regeringen
tänker hantera frågan med tanke på den konstitutio-
nella kris som har uppstått och att vi får veta vad man
har för synpunkter på detta när det gäller det framtida
arbetet. Det här förstärker också Miljöpartiets åsikt att
det måste finnas ett regelsystem som också tar upp
frågan om vad som händer om ett land t.ex. skulle
vilja lämna EU. Det finns inte heller med i EU:s kon-
stitution.
Den gröna gruppen och våra gröna parlamentari-
ker i EU har varit väldigt aktiva när det gäller att ta
fram fakta och information kring vad som har pågått.
Detta har visat på att det faktiskt behövs politiker
inom EU som är kritiska och som vågar stå för det
när det blåser. Det vågade inte alla när frågan om
kommissionens ansvarsfrihet var uppe första gången.
Händelserna i går gör naturligtvis att den här de-
batten blir ännu mer aktuell än vad den hade varit
annars, och detta förändrar naturligtvis situationen
inför förhandlingarna. Det är viktigt att vi får en tyd-
lig bild av vad vi kan förvänta oss framöver.
Jag har varit förvånad över att arbetet med Agen-
da 2000 har pågått under en ganska lång period utan
att vi egentligen har haft någon genomgripande debatt
i Sveriges riksdag kring hur vi ser på framtidsfrågor
inom EU. Det är så dags att vi får den debatten nu, en
vecka innan beslutet egentligen skall fattas. Men det
är också ett bevis på att det är en brist när det gäller
folklig förankring, demokrati och debatt. Det här ger
ju inte människor möjlighet att vara med i den viktiga
debatten kring hur man ser på EU och framtiden.
Det går an att säga att det är oerhört viktigt och
angeläget med förändringsarbetet osv. Men, som jag
ser det, måste man också ha en folklig förankring i ett
förändringsarbete. Då är det viktigt att det finns en
öppenhet i debatten och att det finns en möjlighet till
insyn. Konsekvenserna måste också klart redovisas i
god tid, så att man kan vara med och diskutera frå-
gorna.
Utrikesministern tog upp fyra viktiga frågor som
är med i diskussionen. Det är budgeten, jordbruket,
regionalpolitiken och bördefördelningen. Jag tror
också att det finns en annan fråga som är med i dis-
kussionen; det är maktfördelningsfrågan. Skall EU i
framtiden ha mer makt och befogenheter, eller skall
vi decentralisera besluten i större utsträckning? Den
frågan nämnde inte utrikesministern. Jag skulle därför
vilja höra hur regeringen ser på detta och hur aktuell
den frågan är i dag i den debatt som pågår inom EU.
Budgeten skall läggas som något slags sjuårspro-
jekt. Det är angeläget att vi får en tydligare bild av
ökningen av budgetanslagen. Johan Lönnroth var
tidigare inne på att det inte tycks finnas något tak. Det
är ju märkligt om det skall vara en politik som bygger
på att man måste ha en restriktiv budget för att klara
av att betala tillbaka tidigare skulder. Inom vissa
områden får det rinna i väg pengar, och det får up-
penbarligen kosta ganska mycket utan att något tak
sätter stopp. Jag har hört att kostnaden inom några år
skulle gå upp från nuvarande drygt 20 miljarder per
år till över 30 miljarder per år. Det är ju en ansenlig
ökning av en kostnad som måste tas någonstans ifrån
och som innebär ytterligare åtstramningar, förmodli-
gen inom andra väsentliga områden.
Den finns en annan fråga som jag inte heller tyck-
er blev tydlig. Det gäller utrikesministerns beskriv-
ning av regionalpolitiken. Vi har nu haft en diskus-
sion om fördelningen av pengarna till kommunerna
och om vikten av att vissa kommuner får mer än
andra för att de skall kunna klara sin ekonomi. Men
stora delar av regionalpolitiken ligger inom EU:s
beslutsområden. Och vad händer om man gör om
områdena här och har gleshetskriteriet som ett nytt
kriterium för hela Norrland och om man inte får ge-
hör för detta inom EU? Då faller ju stödområdet som
stödområde på grundval av att inkomsterna totalt sett
är för höga för detta område. Det är ju egentligen bara
med det nya regelsystemet, gleshetskriteriet, som
stödpengar kan ges till Norrland. Därför skulle jag
vilja veta om man i och med denna omfördelning av
budgeten är helt säker på att man får med gles-
hetskriteriet när det gäller regionalpolitiken. Vad blir
konsekvenserna för Norrlands inland när det gäller
stöd om man inte får med det?
När det gäller bördefördelningen och utvidgning-
en av EU tycker vi i Miljöpartiet de gröna att det är
oerhört viktigt att de nya länder som eventuellt vill
vara med i EU också har möjlighet att påverka fram-
tidsprocessen. De borde naturligtvis också få vara
med i diskussionen om framtidsfrågorna, inte minst
när det gäller maktfördelningsfrågorna, för att de
skall veta vad som gäller i framtiden i de länderna.
Man skall också klart och tydligt tala om att man
fördelar så, att dessa länder har en möjlighet att reellt
bli medlemmar utan att det skadar deras miljö och
utvecklingsmöjligheter. Det går ju inte att ställa en
mängd krav på länder som har ett betydligt sämre
ekonomiskt utgångsläge utan att man vet vilka effek-
ter det blir. Jag undrar lite grann hur Sverige har
resonerat. Man talar om att man vill ha möjligheter
och om att man kämpar för att dessa länder skall vara
med. Men på vilket sätt skall man ge dem reell möj-
lighet, så att dessa länder verkligen kan vara med och
att det blir villkor som inte missgynnar människorna i
dessa länder när det gäller ekonomin? Jag tänker t.ex.
på kraftiga neddragningar i områden med hög ar-
betslöshet.
Den beskrivningen tycker jag är viktig att få in i
debatten.
När det gäller jordbruket finns det säkert mycket
att säga om detaljerna i den uppgörelse som i stort
sett tycks vara klar.
Det är alltid viktigt att man tar med framtiden för
det svenska jordbruket i det här. Sverige har ju ett
helt annat geografiskt läge och helt andra natur- och
miljöförutsättningar att driva jordbruk än vad många
av de andra länderna har, och detta måste det tas
hänsyn till i fördelningen.
Vi hoppas och tror att detta kan ge möjligheter för
det svenska jordbruket att klara sig konkurrensmäs-
sigt gentemot övriga EU-länder. Vi förutsätter att så
måste vara fallet.
I frågan om skatterna, som också har varit uppe,
kan vi tänka oss att sänka skatten på el och eld-
ningsoljor till de nivåer som tillverkningsindustrin har
- naturligtvis under förutsättning att detta finansieras
via energisektorn, så att inte de 300 miljoner kronor-
na skall plockas från skola, barnomsorg eller något
annat angeläget.
En annan viktig del i det hela tycker jag är frågan
om ansvarsfrihet för kommissionen i framtiden. Den
frågan har varit uppe i EU-nämnden. Jag vet att Mil-
jöpartiet då tyckte att man från svenskt håll inte
skulle ge ansvarsfrihet för 1998, men tydligen har
regeringen tyckt att det är okej att göra det. Jag skulle
då vilja veta: Tycker regeringen fortfarande att det är
okej med ansvarsfrihet, fast vi över huvud taget inte
vet vad som hände under det året?</pre><pre>Anf.  8  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag skall försöka svara på ett antal
olika frågor som har ställts. Men frågeställarna får
också ursäkta om jag inte hinner med allt i denna
omgång. I så fall kan jag komma tillbaka i replikerna.
Jag kan börja med att konstatera att det finns
många olika, spretiga viljor i kammaren. Några vill
inte vara med alls och inte betala alls. Vore jag Johan
Lönnroth skulle jag tycka att det kändes lite konstigt
att inte vilja vara med i det projekt - det fredsprojekt
- där ett antal länder från Östeuropa i dag står i kö för
att få komma med. Några, t.ex. Centern, vill betala
mer till jordbruk och regionalfonder. Vore jag Åsa
Torstensson skulle jag kanske tycka att det kändes lite
konstigt att förklara det för de skattebetalare som
faktiskt skulle bli lidande av ett sådant agerande.
Regeringen värnar EU. Vi värnar utvidgningen
och att ena Öst- och Västeuropa. Vi värnar det
fredsprojekt som EU är. Men vi värnar också svenska
skattebetalare och vill därför få en så bra överens-
kommelse som möjligt. Och det lyckliga är att det här
faktiskt stöder vartannat. Någon, jag tror att det var
Åsa Torstensson, sade att den svenska snålheten i
fråga om de svenska bidragen skulle drabba utvidg-
ningen. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom.
Budgeten handlar ju om hur mycket pengar EU:s
nuvarande 15 medlemsländer får göra av med. Ju
strängare och stramare budget vi har för de nuvarande
15 medlemsländerna, desto mer resurser har vi att ge
till de nya medlemsländerna och desto lättare kan
utvidgningen gå. En stram budget och en utvidgning
av EU går alltså hand i hand. Alternativet är att vi
gynnar svenska eller spanska jordbrukare på utvidg-
ningens bekostnad, och det vill vi inte se från svensk
sida.
Låt mig innan jag går in på de olika sakområdena
börja med den aktuella kris som många har talat om.
Hur skall EU klara krisen, kortsiktigt och långsiktigt?
På kort sikt tror jag att alla europeiska regeringsche-
fer är överens om att man måste försöka hitta en så
snabb lösning som möjligt, dvs. att vi redan i Berlin
nästa vecka försöker hitta en lösning som gör att vi
har en fungerande kommission.
Det allra viktigaste är dock det långsiktiga. Hur
skall vi nu kunna använda den här situationen och
vända den till någonting mer positivt, till att få ett
öppnare EU? Jag tog tidigare upp att Sverige i Ams-
terdamförhandlingen drev att vi i princip skulle få
igenom en offentlighetsprincip i EU. När Amster-
damtraktaten träder i kraft innebär det också att detta
skall bli verklighet. Det innebär att vi kommer att få
en liknande offentlighetsprincip i EU som vi sedan
tidigare har i Sverige och andra nordiska länder. Det
innebär att man skall ha speciella regler för när man
måste sekretessbelägga handlingar, men detta skall
vara undantag i stället för regel. Det innebär att man
skall upprätta listor över alla handlingar, både öppna
och hemliga, osv.
Det handlar också om hur vi skall kunna få in en
ny förvaltningsstruktur i EU, dvs. få en effektivare
och modernare förvaltning. Det kanske allra vikti-
gaste är just öppenheten, som vi har berört. Men det
handlar också om att få ett mindre hierarkiskt och
mindre slutet system, ett system där man fördelar
ansvar och tar ansvar. Det här är frågor som vi har
drivit tidigare och som jag tror att vi har mycket stör-
re möjligheter att nu få gehör för efter det som har
hänt.
Sedan går jag över till själva frågorna kring
Agenda 2000. Låt mig börja med bördefördelningen
och kostnaderna för Sverige.
Lars Tobisson undrade om jag ansåg att det bara
var den tidigare borgerliga regeringens fel att Sverige
betalade ett så högt nettobidrag. Nej, jag tycker inte
att det är så enkelt som att det bara skulle vara Lars
Tobissons eller Anne Wibbles fel. Regeringen har
naturligtvis alltid ett huvudansvar för förhandlingar,
men jag tycker nog att alla de partier i den svenska
riksdagen som var med då skall ta ett ansvar för att vi
fick ett dåligt resultat i förhandlingarna. Vi måste
utgå från att vi har en besvärlig svensk nettobörda,
och sedan får vi göra vad vi kan för att förbättra den
inför framtiden.
Kommissionens förslag innebär tyvärr att vi
skulle få betala ännu mer i framtiden, eftersom kost-
naderna tillåts öka och vi som nettobidragsgivare
därmed också får betala mer. Här har vi från svensk
sida försökt arbeta med olika förslag, såsom jag sade
tidigare, t.ex. att sätta ett tak för hur höga bidrag ett
land skall betala - det som med ett annat ord kallas
för nettokorrigeringsmekanism. Vi har också diskute-
rat om vi kan slippa vara med och finansiera Storbri-
tanniens speciella rabatt. Det är ju en regel som bara
gäller för Storbritannien efter det att Margaret That-
cher drämde handväskan i bordet, som Johan Lönn-
roth sade. Kanske kan vi hitta några lösningar där för
att komma fram till ett bättre resultat för svensk del.
Jag tycker att det är viktigt att vi har rimliga för-
väntningar på den här förhandlingen, eftersom vi har
ett svårt utgångsläge. Men jag kan försäkra Johan
Lönnroth och alla andra att vi skall göra allt vi kan.
Tror vi att det underlättar om Göran Persson dunkar
skorna i bordet och jag portföljen - jag har ingen
handväska - kan jag garantera att vi gör det också,
även om jag inte är säker på att detta är det mest ef-
fektiva i förhandlingarna. Och om Johan Lönnroth
tycker att Erik Åsbrink är hård i de interna förhand-
lingarna kan jag garantera att han har varit lika be-
stämd i de EU-förhandlingar som förs, liksom både
Göran Persson och undertecknad.
Lars Tobisson tog upp att vi skulle förlora 2 mil-
jarder i onödan på att inte vara med i EMU. Jag inser
att Lars Tobisson tyckte att det var ett bra debattknep,
men han glömde tala om att vi faktiskt får tillbaka de
pengarna året efter. Om vi förlorar på valutakursen
får vi tillbaka det året efter. Där gör vi alltså ingen
förlust. Det är slutsatsen. Detta påverkar inte den
svenska betalningen.
Johan Lönnroth sade att detta kostar oss 2 400 kr
per invånare. Då räknar han ingenting av det vi fak-
tiskt får tillbaka från EU i olika stödformer, som ju
faktiskt går till olika drabbade och utsatta regioner i
Sverige eller t.ex. till lantbruket.
Marianne Samuelsson undrade över avgiftsök-
ningen. Den summa hon pekar på är lite svår att jäm-
föra med de andra, eftersom den inkluderar dels in-
flationsuppräkning, dels ökningen på grund av ut-
vidgningen.
Den fråga som kanske har diskuterats mest är
jordbrukspolitiken. Vi kan se en total splittring mel-
lan de partier som finns här, som både vill att man
skall minska bidragen och att man skall öka dem.
Regeringens linje är mycket tydlig. Vi skulle vilja
hålla jordbrukspolitiken på 40,5 miljarder euro. Vi
vill därför ha en nedtrappning av jordbruksstödet. Det
har varit en fullständigt enig linje. Det uttalade också
jordbruksministern i en egen deklaration i direkt
samband med jordbruksministrarnas möte, när över-
enskommelsen slöts. Hon förklarade att detta var bra i
innehåll, men det saknade den viktiga ekonomiska
aspekten att trappa ned kostnaden.
Några talare säger att jordbruksöverenskommel-
sen inte är en revolution. Nej, det kanske inte är en
revolution, men det är faktiskt den största reform som
har gjorts av EU:s jordbrukspolitik sedan den starta-
des 1957. Jag upptäckte att vi är årsbarn, jordbruks-
politiken i EU och jag. Jag hoppas att jag har föränd-
rat mig mer än EU:s jordbrukspolitik under de här
åren.
I denna reform, som alltså är den största föränd-
ring som faktiskt har skett av jordbrukspolitiken se-
dan 1957, har Margareta Winberg och de svenska
förhandlarna lyckats få gehör för ett antal svenska
önskemål. Reform av mjölksektorn och ett antal spe-
cifika svenska frågor: ensilage, dikor, handjur, olje-
växter, m.m. Vill ni diskutera de olika frågorna i
detalj tror jag att ni gör det bättre med jordbruksmi-
nistern.
Även om vi har haft principer när det gäller jord-
bruksreformen har vi samtidigt velat se till att de
svenska lantbrukarna får bra villkor. Där har vi ett
antal specifika svenska frågor.
Jämförelsen med Finland, som flera har gjort,
haltar. Sverige har ett mycket rationellare och moder-
nare jordbruk. Det kan svenska lantbrukare vara stolta
över. Jag tror att hälften så många lantbrukare produ-
cerar lika mycket som man gör i Finland. Vi är över-
tygade om att den här överenskommelsen i och med
att man faktiskt stärker marknadskrafterna på jord-
bruksområdet också kommer att gynna det jordbruk
som har kommit längst när det gäller marknadskraft,
och det är det svenska jordbruket.
Jämför man med de norrländska bönderna, som
har ungefär samma situation som de finländska bön-
derna, kan man konstatera att de har samma stöd
enligt EU-reglerna.
Vi får också ett bra återflöde av den senaste över-
enskommelsen. Men målet med jordbruksreformen är
naturligtvis att det skall underlätta östutvidgningen.
Vi skall fortsätta avregleringen. EU skall också
vara mer öppet för import från tredje världen. Jag
tycker ofta att det är pinsamt när jag träffar represen-
tanter från utvecklingsländer och de talar om sina
problem att exportera sina jordbruksvaror till EU.
Vi skall ha en politik för konsumenterna, så att
mjölken, brödet, köttet blir billigare för konsumenter-
na. Jordbruksreformen var bra steg på vägen.
Kommissionens förslag när det gäller struktur-
och regionalpolitiken innebär att man går över från
sex mål till tre.
Mål 1 är stöd till regioner som släpar efter vad
gäller välstånd. Det är framför allt nuvarande mål 6
och väldigt perifera regioner, några speciella fall, som
kommer att räknas in i mål 1.
Mål 2 blir stöd till områden i industriell och eko-
nomisk omvandling, strukturomvandling.
Mål 3 är mer programanslutet. Stöd till utbildning,
praktik och sysselsättning.
Inriktningen är att man skall koncentrera insatser-
na på de områden som behöver det allra bäst. Det här
är bra och viktigt för att vi skall skapa ett utrymme
för EU:s utvidgning.
Samtidigt som vi stöder är vi måna om att behålla
vår svenska andel av strukturfonderna. Vi vill bibe-
hålla och förstärka vårt glesbygdsstöd. En del har satt
Norrland och mål 1 i motsats till resten av landet.
Men det är viktigt att säga att får vi igenom den
svenska förhandlingslinjen skulle det gagna hela
Sverige. Får vi ett mål 1-område som omfattar alla de
fyra nordliga Norrlandslänen, och hela länen, innebär
det att det mål 2-stöd som satsas där i dag i stället kan
satsas i andra delar av landet.
Avslutningsvis, herr talman, råder det ändå enig-
het kring en del frågor här i kammaren, och det tycker
jag är viktigt. Jag hoppas att vi kan vara överens om
att det vi nu driver, striktare budget, ett reformerat
jordbruk och enklare regler för strukturfonderna, är
viktigt därför att det också underlättar EU:s fortsätt-
ning som fredsprojekt och EU:s utvidgning till Östeu-
ropa.</pre><pre>Anf.  9  LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Medlemsförhandlingarna gällde inte
avgiftssystemets konstruktion. Det var redan fastlagt
när vi kom så långt. Det är okunnigt av utrikesminis-
tern att hävda att det var dåliga förhandlingar som
ledde till att vi blev nettobidragsgivare. Jag kan inte
förstå hur en sådan slutsats kan dras, eftersom vi
beträffande reglerna för infasning av avgiften var så
noga med att hela tiden ha kontakt med den social-
demokratiska oppositionen, som då inte hade några
invändningar, utan tvärtom delade vår uppfattning att
det var ett överraskande bra resultat.
Det är likaledes, såvitt jag förstår, okunnigt av ut-
rikesministern att hävda att vi får tillbaka 2 miljarder.
Den kostnad vi har åsamkats för detta år beror på att
kronans värde i förhållande till euron var sämre när
kurserna lades fast i maj, och vi hade chansen att
inträda, än den var när euron infördes. Jag vill gärna
att utrikesministern förklarar hur vi skall kunna få de
pengarna tillbaka.
Sedan ställde jag några frågor till utrikesminis-
tern. Den mest påträngande gäller hur vi skall få en
fungerande kommission. Jag vill hävda att en stark
kommission är de mindre EU-ländernas bästa vän. Vi
har all anledning att eftersträva detta. Då ställer jag
frågan: Hur klarar man slutförhandlingen om Agen-
da 2000 utan att kommissionen kan vara med och
lägga fram de kompromissförslag som alltid behövs i
en sådan här slutförhandling? Och hur får vi fram
underlag för den kommande regeringskonferensen
om vi bara har en kommission som sitter som expe-
ditionsministär?
Jag frågade förut om man tänker sig att gå igenom
hela den komplicerade procedur som krävs för att få
en ny kommission, som då bara sitter i som mest nio
månader, fram till nästa kommission, eller om man är
beredd att verka för, vilket jag tycker vore bäst, en
tillfällig lösning baserad på en del av de nuvarande
ledamöterna av kommissionen.</pre><pre>Anf.  10  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! När det gäller det tidigare förhand-
lingsresultatet är det inte okunnighet. Det är faktiskt
ärlighet från oss båda att erkänna att det resultat vi
uppnådde när vi blev medlemmar i EU inte gav oss
ett bra resultat ekonomiskt. Vi måste kunna erkänna
att vi har en hög nettobörda. Nu har vi också ett ge-
mensamt ansvar för att försöka se till att vi får ett så
bra utfall för Sveriges del som möjligt samtidigt som
vi värnar viktiga principer som utvidgning och refor-
mer av jordbruks- och strukturpolitiken.
Sedan kan jag hålla med Lars Tobisson om att det
är väldigt viktigt för oss i ett litet land med en stark
kommission. Det är i praktiken omöjligt, förmodligen
också ogörligt enligt författningen, att kunna utse hela
den nya kommissionen för nästa femårsperiod i för-
väg. Då återstår i realiteten möjligheten att förnya
några av ledamöterna i kommissionen och i övrigt
låta kommissionen fortsätta med också några av de
gamla ledamöterna fram till årsskiftet, när den helt
nya kommissionen tillsätts.
Hur stora förändringar det blir i en sådan här inte-
rimskommission, alltså en tillfällig kommission, är
det för tidigt att säga i dag. Men det finns en bred
överensstämmelse mellan regeringscheferna om att
man ändå skall försöka hitta en fungerande tillfällig
kommission, en interimskommission, som kan sitta
året ut.
Den kommissionen kommer dock inte att hinna ta
fram några förslag när det gäller Agenda 2000 till
Berlinmötet, som äger rum nästa vecka. Ledamöterna
utses ju samtidigt som förhandlingen sköts. Där hop-
pas jag att alla medlemsländer tar på sig ansvaret att
försöka se till att vi klarar att få igenom Agen-
da 2000, trots att vi inte kommer att ha en sittande
kommission vid det tillfället.</pre><pre>Anf.  11  LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Först och främst: Den nettobörda
som vi dras med följer av den avgiftskonstruktion och
de finansiella perspektiv som förelåg när vi inträdde i
EU. Det gick inte att påverka då. Vad vi kunde på-
verka var själva infasningsreglerna, och de var vi
överens om.
Sedan noterar jag att utrikesministern inte förkla-
rade hur vi skulle kunna få tillbaka de 2 miljarderna.
Kom igen nu och förklara det!
När det gäller kommissionen tror jag att det är en
vettig uppläggning som utrikesministern här talar om.
Jag tror också att man skall göra så och att det har
betydelse redan för utgången av Agenda 2000-
förhandlingarna i nästa vecka att man vet hur man
skall hantera frågan, även om kommissionen då fort-
farande är skadskjuten.
Jag skulle vilja lägga till en sak: En av de kom-
missionärer som är minst anfäktad av de svårigheter
som har varit är Leon Brittan. Han har en nyckelroll
när det gäller att förhandla om banantvisten och andra
svårigheter som vi har på handelssidan men också att
förbereda den kommande WTO-rundan. Det är därför
önskvärt att han får en nyckelroll i fortsättningen. Att
bli av med honom nu skulle vara direkt förödande för
EU:s möjligheter att sköta handelsförhandlingar i
framtiden.</pre><pre>Anf.  12  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! Vi kanske inte skall ta namndiskus-
sionerna om de enskilda kommissionärerna direkt i
kammaren. Det är naturligtvis viktigt att komma ihåg
att det skiljer sig väldigt mycket i den kritik som
rapporten ger de olika kommissionärerna. Några
kommissionärer har gjort sig skyldiga till oerhört
allvarliga övergrepp. Ta t.ex. Edith Cresson. I rap-
porten kallas det som hänt för ren nepotism. Detta är
naturligtvis oerhört allvarligt. Även om man tycker
att kommissionen också skall ha ett gemensamt an-
svar gäller det att kunna se skillnaderna mellan det
och de kommissionärer som bara så att säga har ett
gemensamt ansvar, inte ett individuellt ansvar.
De 2 miljarderna får vi igen, Lars Tobisson, ge-
nom att man kompenseras och får tillbaka den typen
av valutaförluster.
Hur ser vi då till att vi klarar Agenda 2000 i Ber-
lin? Ja, när vi inte har en fungerande kommission
utan så att säga har den gamla kommissionen kvar
kan det kompenseras genom att vi har en aktiv ordfö-
rande - ett aktivt tyskt ordförandeskap som är fast
beslutet att driva igenom Agenda 2000 därför att man
också vet att det senare kommer att underlätta utvidg-
ningen. Om alla medlemsländer då är beredda att ta
sitt ansvar och att se till att vi, trots den här krisen för
kommissionen, tar oss igenom Agenda 2000 och
fattar beslut om den stora reformen, som är så viktig
för EU:s framtid, vore det, tycker jag, en väldigt bra
signal att skicka till alla medborgare i Europa.</pre><pre>Anf.  13  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! EU har säkert bidragit till att det nog
aldrig blir krig mellan länderna inom EU. Det är bra.
Men det är inte där som de framtida krigsriskerna
finns. I dag tycker jag att man ser en process som
handlar om att motsättningarna mellan de olika han-
delsblocken skärps. Där finns också krigsriskerna. De
finns alltså på den globala nivån. Jag är rädd att det -
som EU nu utvecklas, med EMU och mot en su-
perstat - snarare blir högre murar mot resten av värl-
den.
Jag ser fram emot att på TV få se utrikesministern
drämma sin portfölj i bordet. Jag har tidigare tagit
detta med Göran Perssons skor som ett löfte att för-
söka övertala statsministern att göra som Chrusjtjev
en gång gjorde och slå sin sko i bordet.
Jag talade om bruttosiffrorna, och det är relevant
att tala om dem. Det är ju ändå skattebetalarna som
står för dem. Återflödet hamnar i privata företag och i
privata individers fickor. Men jag har faktiskt också
räknat på nettosiffrorna. Det handlar då om 1 400 kr
per invånare i dag. Kommissionens förslag för år
2006 landar på i storleksordningen 1 800 kr per invå-
nare. Regeringens linje är 1 200 kr per invånare. Det
är alltså mycket stora skillnader. Därför vill jag upp-
repa: Var går utrikesministerns smärtgräns? När
kommer den svenska regeringen att säga absolut nej?</pre><pre>Anf.  14  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! Johan Lönnroth frågade om smärt-
gränsen men jag tror inte att Johan Lönnroth är be-
redd att före en förhandling offentligt deklarera var
hans smärtgräns går. Det skulle inte ge Johan Lönn-
roth särskilt bra resultat i förhandlingarna. Så agerar
inte heller regeringen.
När det gäller frågan om EU kontra omvärlden är
det, Johan Lönnroth, väldigt viktigt att vi ser till att
EU är ett EU som är öppet mot omvärlden. Jag kan se
både väldigt glädjande exempel och negativa exempel
men där kan Sverige faktiskt vara med och bidra till
att EU blir ett EU som är öppet mot omvärlden. Att
Sverige skulle ställa sig utanför EU skulle bara inne-
bära att vi byggde upp murar mot den gemenskap där
i princip alla andra europeiska länder deltar. Det
skulle inte heller underlätta kontakterna för Sverige
med världen utanför EU.</pre><pre>Anf.  15  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag kan väl erkänna att det inte är så
lätt att exakt spika det här med smärtgräns. Jag efter-
lyser ändå hårdare uttalanden från regeringen. Det har
varit, tycker jag, ganska mycket av ett slags inställ-
ning att man redan har accepterat att den egna linjen
inte kommer att gå igenom.
I mitt huvudanförande försökte jag visa på att det
faktiskt finns en motsättning mellan engagemanget på
den globala nivån och engagemanget på EU-nivån.
Det har varit en trend i Sverige att det i denna kam-
mare mera talas om interna EU-angelägenheter, som
ju dagens debatt är ett exempel på. Debatten om Sve-
riges ansvar och roll på den globala arenan har där-
emot mer och mer tystnat.
Det är oerhört viktigt att vi nu får till stånd en dis-
kussion om hur vi skall bygga motmakter till den
enorma kapitalmakt som har brett ut sig över världen.
Hur skall vi skapa regler över världen som begränsar
storfinansens makt? Den diskussionen är oändligt
mycket mer angelägen än de eviga debatterna om
EU:s regleringssystem. Det handlar alltså snarare om
var regeringen lägger sitt engagemang.</pre><pre>Anf.  16  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! För det första är det inte alls så att vi
har accepterat kommissionens förslag. Vi har tvärtom
sagt att det är fullständigt oacceptabelt för Sverige att
acceptera det och därmed betala så mycket som skulle
kunna bli konsekvensen.
För det andra har vår röst när det gäller resten av
världen inte alls tystnat. Så sent som häromveckan
gav vi riksdagen en Asienskrivelse som handlar om
regeringens syn på vårt framtida samarbete med Asi-
en och alla de länder som finns i Asien. Tidigare har
vi haft en presentation i riksdagen, och personligen
har jag ägnat en stor del av våren åt Afrika, en konti-
nent där vi kan se både glädjeämnen och väldigt stora
problem. Gentemot Asien, Afrika, Latinamerika och
andra kontinenter är det, tror jag, en styrka att vi kan
agera både som svenskar, som Sverige, och genom
EU för att därmed kunna påverka också EU:s politik.</pre><pre>Anf.  17  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Centerpartiet förordar, utrikesmi-
nistern, absolut inte en ökning av Sveriges medlems-
avgift. Däremot gör vi precis det som utrikesminis-
tern fångade in, nämligen vänder på perspektivet just
från skattebetalarnas aspekt. Det är därför som jag har
frågor till utrikesministern. Det gäller den totala kon-
centrationen på budgetrestriktiviteten för att utifrån
denna diskutera den svenska nettobidragsutgiften.
Man lägger ju ambitionen på den ena sidan och ger
inga signaler eller möjligheter till en diskussion om
återflödet till Sverige.
Är Sveriges regering i sina förhandlingar, t.ex. när
det gäller de kvarvarande strukturfonderna, intresse-
rad av att bibehålla det återflöde som många av våra
småorter i dag är starkt beroende av? När det gäller
nuvarande mål 2-områden, starka industriorter i
strukturförändring och våra landsbygdsorter i 5 B-
området har ingenting av detta klargjorts eller disku-
terats. Den aspekt som jag tycker är väldigt viktig
utifrån ett ledarskap när vi diskuterar EU-
problematiken och EU-frågorna är att få det hela
förankrat och att få en delaktighet också i det svenska
medborgarperspektivet.</pre><pre>Anf.  18  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! När det gäller principerna tycker jag
att det är viktigt för Åsa Torstensson - Centern har ju
talat för det högre jordbruksstödet - att komma ihåg
att för varje krona vi får betalar vi mer eftersom vi är
nettobidragsgivare, för varje krona eller euro som
EU:s budget ökar minskar möjligheterna och förut-
sättningarna för en utvidgning. Därför är det viktigt
att vi sätter budgeten i centrum både för att hålla den
gemensamma europeiska budgeten så stram som
möjligt och också för att inom den ramen få ett så bra
resultat för Sverige som möjligt.
När det gäller strukturfonderna förmodar jag att vi
alla inom våra respektive partier och folkrörelser har
tagit möjligheten att informera våra medlemmar om
den svenska positionen. Det har informerats om den i
EU-nämnden och i regeringens diskussioner med
övriga partier i en mycket öppen anda under hela
förhandlingstiden. Positionen innebär att vi vill se till
att få ett bra stöd för Norrland, för alla de fyra Norr-
landslänen inklusive att vi därmed får en bättre situa-
tion för andra områden i Sverige i dag som ingår i s.k.
mål 2-områden.</pre><pre>Anf.  19  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill åter påpeka att jag är väldigt
starkt kritisk till den svenska regeringens förhåll-
ningssätt vad gäller det strategiska sättet att förhand-
la, att man ensidigt diskuterar budgetrestriktiviteten
och inte tar en aktiv och utvecklande debatt vad gäller
strukturfondernas framtid i Sverige.
Tillbaka till den andra delen, som handlar om
jordbrukspolitiken. Anna Lindh beskrev berömmande
Margareta Winbergs förhandlingsresultat i jordbruks-
förhandlingarna. Strax efter markerade Erik Åsbrink
att åtgärder måste vidtas i ett senare förhandlingsläge.
Utgifterna måste pressas. Vad är det som gäller?
Kommer regeringen att förändra det förhandlingsläge
som Margareta Winberg har nått?</pre><pre>Anf.  20  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! Först om strukturfonderna. Sverige
har drivit mycket aktivt att vi skall få ett bra regional-
politiskt stöd i Sverige, men vi driver också väldigt
tydligt att vi skall hålla igen på budgeten av alla de
skäl som jag beskrivit. Jag vet inte riktigt vad det är
som brister i strategin enligt Åsa Torstensson. Tvärt-
om är det här den absolut enklaste modellen för att vi
både skall få ett stöd till Sverige och dessutom skall
kunna klara utvidgningen och andra mål, ifall vi nu
klarar den svenska linjen: både stöd till Norrland och
en skärpt budget.
I jordbrukspolitiken finns inga olika ståndpunkter
eller ställningstaganden i den svenska regeringen. Vi
har alla sagt att vi skulle vilja se en ram på 40,5 mil-
jarder euro. Eftersom den nuvarande överenskommel-
sen inte ligger på 40,5 miljarder euro skulle vi vilja se
en nedtrappning av stödet, s.k. degressivitet, så att
man kommer ned till 40,5 miljarder euro. Men vi
tycker samtidigt att den överenskommelse som gjor-
des ändå var ett mycket viktigt steg på vägen, efter-
som det faktiskt är den största reformen av EU:s
jordbrukspolitik sedan 1957. Det har Margareta Win-
berg och andra all anledning att vara nöjda med.</pre><pre>Anf.  21  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Utrikesministern sade att det är
spretiga viljor här i kammaren. Det kan jag naturligt-
vis hålla med om. Det är ingen nyhet heller. Vi har ju
partier som inte vill vara med i EU-samarbetet över
huvud taget utan vill lämna det, såsom Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Det är som sagt ingen nyhet, men
det som är intressant i sammanhanget är egentligen
att det är spretiga viljor inom regeringen. Det är olika
signaler som regeringen sänder ut. När man lyssnar
på utrikesministern här måste jag säga att det är en
väldigt positiv anklang i anföranden och i repliker.
Det välkomnar jag. Det andas en EU-vän i hennes
ord. Däremot om man lyssnar på andra ministrar,
Margareta Winberg, Marita Ulvskog och andra, mär-
ker man en annan framtoning. Det är naturligtvis
bekymmersamt att regeringen är splittrad i frågan. Vi
kan ta t.ex. statsministern eller finansministern som
inte ger besked i EMU-frågan. Detta är förbryllande
för svenska folket. Det här är en signal som borde
vara en varning i den kommande valrörelsen inför
EU-valet.
Jag skulle vilja skicka med inför de fortsatta för-
handlingarna det här med Thatcherrabatten. Det är
orimligt att England skall fortsätta att ha en rabatt i
det här sammanhanget när t.ex. Sverige betalar
mycket mer. Här har utrikesministern ändå en bra
kontakt med sin gode vän Tony Blair som tillhör
Labour och borde försöka påverka honom. Det vill
jag gärna skicka med.</pre><pre>Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! Om Margareta Winberg ibland låter
mer negativ om EU än jag kanske inte är så konstigt
eftersom hon har ansvaret för jordbrukspolitiken. Det
är verkligen EU:s akilleshäl, en oproportionerligt stor
akilleshäl.
När det gäller den brittiska rabatten kan jag natur-
ligtvis hålla med om att den i dagens läge ter sig
orimlig för ett antal andra medlemsländer. Det har vi
också framfört till våra vänner i Storbritannien vid ett
antal tillfällen. Samtidigt är det så att ingen regering
blir överdrivet populär på att förhandla bort förmåner
som man har fått. Därför kan jag inse att regeringen i
Storbritannien sitter i ett dilemma när det gäller att ge
upp den brittiska rabatten.</pre><pre>Anf.  23  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill ändå att utrikesministern för-
söker, tillsammans med andra ministrar som skall
förhandla om detta, att höja rösten när det gäller
Thatcherrabatten därför att den är orimlig.
Jag har en konkret fråga: Det har figurerat olika
siffror på med hur mycket jordbruksuppgörelsen har
spräckt budgeten på 40,5 miljarder. Vi vet inte om det
är 1, 2, 3, 4 eller 5 miljarder. Där borde vi få ett be-
sked. Det måste naturligtvis betyda att man måste
pruta på något annat område för att klara den allra
viktigaste uppgiften, nämligen östutvidgningen. Det
är huvuduppgiften. Vi får inte, på grund av att man
inte kunnat upprätthålla en budgetdisciplin, missa
denna historiska chans att få med öststater som nu
knackar på dörren. Det är otroligt viktigt. Om vi mis-
sar denna chans nu, då kan det dröja ganska länge
innan vi har möjlighet att ta in nya medlemmar i EU.</pre><pre>Anf.  24  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Herr talman! Jag kan inte ge någon exakt siffra på
jordbruksuppgörelsen i dag. Jag skulle gärna vilja ha
den själv, men det finns inte den typen av exakta
beräkningar ännu. Det blir lätt så att det låter som om
det vore en fråga för den svenska regeringen. Den
svenska regeringen satt inte ensam vid förhandlings-
bordet när jordbruksuppgörelsen träffades. Det fanns
14 andra viljor vid ordet. Den viktiga frågan är att vi
måste se till att klara utvidgningen. Där upplever jag
att vi är fullständigt ense.</pre><pre>Anf.  25  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! När utrikesministern beskrev krisen
med kommissionens avgång sade hon att frågan
skulle få en snabb lösning. Dessutom sade utrikesmi-
nistern att vi skulle få offentlighetsprincipen och
regler om när sekretess fick tillämpas.
Det här är ju en gammal fråga som vi känner igen
delvis från tiden innan Sverige blev medlem. Vi
skulle få både offentlighetsprincip och medde-
larskydd inom EU bara Sverige blev medlem och
kunde påverka. Nu har vi sett hur seg den processen
har varit. Är det så att det finns någon öppning nu för
att offentlighetsprincipen skall tillämpas, och finns
det också någon diskussion om meddelarskydd? Då
tänker jag särskilt på den person som avslöjade skan-
dalerna och som nu är arbetslös därför att han visade
civilkurage och vågade tala om att man här misskötte
sina uppdrag. Har regeringen i det fallet agerat för att
man faktiskt måste tillåta en viss form av öppenhet
och civilkurage inom EU?</pre><pre>Anf.  26  Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! När det gäller meddelarskyddet tyckte
jag att brevväxlingen mellan Göran Persson och
Santer var ganska tydlig vad gäller den svenska in-
ställningen till detta. Göran Perssons kritik av vad
som skedde med den här tjänstemannen innebar ju
sedan att han fick en brevväxling med EU:s president
i kommissionen, och enligt svenska regler offentlig-
gjordes ju brevet. Det ger väl en ganska bra bild av
skillnaden mellan förhållandena hittills i EU-
kommissionen och Sverige.
Men Sverige har ju inte suttit overksamt under de
här åren. Vi fick in i Amsterdamtraktaten en skriv-
ning om offentlighet och öppenhet som innebar att
när Amsterdamtraktaten nu träder i kraft kommer
också offentlighetsprincipen att fungera inom EU
med ett antal konkreta specifika regler som jag tidiga-
re gick igenom.
Nu ser jag att min talartid är slut, och därmed vill
jag tacka kammaren för den här debatten. Jag hoppas
att vi kan fortsätta se till att vi gemensamt får ett bra
resultat i förhandlingarna och fortsätter att lägga
grunden för EU:s utvidgning och enandet av Östeu-
ropa och Västeuropa!</pre><pre>Anf.  27  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tackar också för debatten, och
också för svaret att Sverige driver på arbetet med
offentlighetsprincipen. Det är så oerhört viktigt, om
man över huvud taget skall få ett någorlunda demo-
kratiskt fungerande system, att det finns en offentlig-
hetsprincip och också, som jag ser det, ett medde-
larskydd. Särskilt med tanke på vad som har hänt
borde det vara ännu mer angeläget att man faktiskt får
med detta med meddelarskydd. Jag har förstått att det
är milsvida skillnader i uppfattning emellan EU-
länderna i hur man ser på möjligheten att få ett med-
delarskydd. Den svenska uppfattningen tycks ju inte
vara den som råder i alla fall, och det är väl naturligt-
vis en lång process att få övriga länder att hänga med
på det här.
Jag tror att det är oerhört viktigt för att över huvud
taget kunna få en tilltro till ett system som i dag up-
penbarligen inte alls fungerar demokratiskt, där insyn
och kontroll är under all kritik och där man inte ens
vågar kritisera. Det tycker jag också att vi tyvärr har
sett i den här processen som har pågått en lång tid, att
inte ens regeringen har vågat kritisera EU-
kommissionen tillräckligt tydligt. Det är först när man
har fått den här rapporten, av vilken misskötseln
framgår väldigt tydligt, som man också vågar säga att
det var rätt att kommissionen nu avgick. Det här
fanns ju ändå uppe på EU:s bord för ganska länge
sedan, och det hade också varit möjligt att i tid påpe-
ka det.</pre><pre>Anf.  28  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag skall försöka att vara klädsam
gentemot Åsa Torstensson som tyckte att kristdemo-
kraterna borde förklara hur lägre avgifter inte skall
försämra för svenska bönder, och det har jag inte
svårt att göra.
Vi kristdemokrater accepterar att vi får sänkta
stöd även till jordbruket på lång sikt och lika för alla.
Den linjen har vi drivit i EU-nämnden, och jag har
inte uppfattat att Centern heller har haft någon annan
linje i den frågan. Den linje vi driver i det här sam-
manhanget är mycket tydlig. Det är lika villkor för
alla bönder och också andra näringsidkare i Sverige
jämfört med kollegerna ute i Europa. Det är inte
många år sedan som vi fick förhandla för varje ton ost
man skulle sälja till Europa. Vi pläderar för lika vill-
kor, och det är vår politik. Där har vi också ett gott
stöd från svensk näring över huvud taget och också
från LRF och de bönder som är aktiva.
Marianne Samuelsson sade i debatten tidigare här
att man från regeringens sida bör beakta maktfördel-
ningsproblematiken, och det är naturligtvis viktigt att
man gör det i det kommande arbetet gentemot östlän-
derna. Jag vill bara påpeka att den politik som Miljö-
partiet för skulle leda till att man tar steget ur EU. Det
skulle i sig innebära ett nollinflytande för svenska
folket, och det är väl inte precis det som vi är ute
efter. Man lyfter också fram kostnaderna som det
enda stora problemet, och målar upp och fokuserar på
detta i sammanhanget. Man glömmer helt att ens
försöka diskutera fördelar och intäkter när det gäller
medlemskapet i EU. Vi kan ju bara se den svängning
som håller på att ske nu i Norge, som valde utanför-
skapet. Men när oljan börjar sina och kostnaderna
stiger där blir man mer och mer positiv till EU. Jag
tycker att vi skall beakta detta, även när vi ser de
bekymmer som finns i sammanhanget.
EU har brister, och det har vi sett i dessa dagar.
Jag och vi kristdemokrater försvarar inte detta, inte en
sekund. Här gäller det att agera mot de brister som
organisationen har. Vi tror för vår del att det handlar
om att öppenhet och en hög etik i sammanhanget är
viktigt och att vi framför allt nu får en hög personlig
integritet som ett av de viktiga kriterierna när man
skall utse en ny kommissionsordförande. Jag skulle
beklaga mycket om Sverige så att säga drar sig ur,
eller om det finns partier som vill dra sig ur, den
europeiska politiken i denna kamp för att förbättra
etiken och moralen i Europa. Det kan knappast vara
den vägen som vi skall gå.
Jag beklagar att utrikesministern inte har mera tid
för att svara på frågorna, men jag vill ändå skicka
med som kristdemokraternas uppmaning: Se nu till
från den svenska regeringen att de viktigaste kriteri-
erna för en ny kommissionsordförande inte enbart
skall vara den politiska färgen och varifrån personen
kommer, utan att man nu tar lärdom av vad som har
hänt de senaste dagarna och låter personlig kompe-
tens, hög etik och civilkurage få vara vägledande när
det gäller att utse en ny kommissionsordförande.</pre><pre>Anf.  29  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Det har talats om att det har spretat i
den här debatten, och det kan nog vara sant. Det finns
ju olika åsikter i EU-frågan och i EMU-frågan. Men
jag måste nog ändå säga att det parti som slår alla
rekord när det gäller spretighet faktiskt är Kristdemo-
kraterna. Jag begriper inte alls var Kristdemokraterna
står i de grundläggande EU-frågorna, för att inte tala
om EMU-frågan.
Jag har bara en mycket kort fråga: Om man röstar
på kd i valet till EU-parlamentet nu i juni så röstar
man på en hängiven EMU-anhängare på första plats.
Längre ned på listan finns det lika hängivna motstån-
dare till EMU. Kd:s officiella linje är oklar för mig.
Vad röstar man på när det gäller inställningen till EU
och EMU om man röstar på Kristdemokraterna nu
den 13 juni?</pre><pre>Anf.  30  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Det är mycket enkelt att svara på den
frågan. Röstar man på Kristdemokraterna så gäller
beträffande EMU-frågan att vi har uttalat oss för en
folkomröstning i det här sammanhanget. Vi vill inte
tvångsinföra Sverige i det här steget på det sättet som
man forcerade in oss i ett medlemskap. Vi tror att det
var fel att göra det. Det var ingen tvångsanslutning,
men det gick för fort. Nu skall folket ha en chans att
säga sitt. Det måste vara ganska enkelt att förstå den
logiken. Den gäller för Kristdemokraterna.</pre><pre>Anf.  31  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Johan Lönnroth agerar gentemot kd
och påpekar att det finns en spretighet, och den är
naturligtvis anmärkningsvärd. Det är mycket tydligt
två riktningar som kd här anger, dvs. att driva sänkt
medlemsavgift samtidigt som man med ganska kraft-
fulla ord kritiserar regeringen för nedskärningslinjen
på jordbruksområdet. De är inte förenliga om man
skall vara trovärdig i det politiska perspektivet.
I dag tillförde Holger Gustafsson ordet långsiktig-
het. Nu får jag ju inte möjlighet till svar på vad den
långsiktigheten i detta sammanhang innebär.</pre><pre>Anf.  32  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Till Holger Gustafsson: Demokrati är
oerhört viktigt för Miljöpartiet. Det verkar vi för på
alla nivåer där vi har möjlighet att göra det. Det inne-
bär att även om vi inte får majoritet för våra åsikter,
lämnar vi inte vår ideologi. Det är därför som vi fort-
farande hävdar att det kan vara en fördel att stå utan-
för EU.</pre><pre>Anf.  33  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det fortsatta EU-arbetet handlar om
att bereda vägen och marken för de nya demokratier-
na i Öst- och Centraleuropa för att de skall kunna bli
fullvärdiga medlemmar i EU, som de så gärna vill.
Denna historiska uppgift får inte förspillas på grund
av dålig budgetdisciplin inom EU.</pre><pre>Anf.  34  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag vill bara tacka för debatten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>2 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 11 mars.</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1998/99:54 till konstitutionsutskottet
1998/99:81 till socialförsäkringsutskottet</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkande 1998/99:UbU3
Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU3
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1998/99:SfU6 och SfU5
Kulturutskottets betänkanden 1998/99:KrU4, KrU5
och KrU7</pre><pre>5 §  Informationssamhället inför 2000-talet</pre><pre>Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU4
Informationssamhället inför 2000-talet (skr.
1997/98:190, 1998/99:2 och 1998/99:40)</pre><pre>Anf.  35  PER-RICHARD MOLÉN (m):
Fru talman! Dagens betänkande om IT gäller tre
skrivelser från regeringens sida och ett sjuttiotal mo-
tioner. Den första skrivelsen gäller lägesrapport om
IT-omställningen i samhället inför år 2000, den andra
informationssamhället inför 2000-talet och den tredje
handlar om elektronisk handel.
Fru talman! Jag noterar av dagens talarlista att nä-
ringsminister Björn Rosengren avser att delta i de-
batten. Jag förstår att näringsministern ser det som
nödvändigt eftersom regeringens skrivelser är tomma
på konkreta åtgärder.
Jag tycker dock att det är lite märkligt att nä-
ringsministern efter vår utskottsdebatt kommer upp i
denna debatt med ett 15 minuters anförande, när vi
själva bara har möjlighet till två minuters repliker på
hans anförande. Jag tycker att IT-frågorna är av så
utomordentligt stor betydelse för Sverige att de moti-
verar en mycket bred debatt och att näringsministern
därför borde ha inlett debatten.
Låt mig först beröra frågan om IT-omställningen
inför sekelskiftet, vars problem är orsakade av att
årtalen i våra datorer är inprogrammerade med två
siffror i stället för fyra. Det innebär att datorn inte vet
vilket sekel eller millennium vi övergår till.
Som bekant har Moderata samlingspartiet och inte
minst Carl Bildt på ett mycket tidigt stadium aktuali-
serat problemet. Kravet har varit att regeringen borde
tillsätta en IT-general som skulle haft det totala an-
svaret för att staten, landstingen, kommunerna och
näringslivet i god tid skulle förmås att gå igenom sina
datorstyrda system, så att systemen i en eller annan
form inte kollapsar vid övergången från 1999 till
2000.
Gång på gång, i flera år, har vi från vårt partis sida
krävt gehör för våra krav, men regeringen har inte
lyssnat. Statsministern har knappast, och lika lite hans
regeringskolleger, uttalat ordet IT och mycket mindre
sätt till att inte viktiga samhällsfunktioner rasar sam-
man och drabbar enskilda.
Statskontoret, som har fått regeringens uppdrag att
driva på, har gjort vad man har kunnat. Men ansvaret
och ledningen borde ha knutits till regeringen och ett
IT-statsråd eller, som vi moderater kallar det, en IT-
general.
En statlig myndighet har, som vi vet, inte rätt att
lägga sig i vad en annan myndighet gör. I stället har
det hela blivit lite av en polsk riksdag - ingen har haft
det uttalade ansvaret och det uttalade ledarskapet.
I dag, fru talman, ser vi resultatet - 289 dagar före
årsskiftet. Hur ser det ut? Det är rent skrämmande.
Det står i utskottets betänkande att regeringen inte
med säkerhet kan uttala sig om risken för störningar i
de för samhället viktigaste sektorerna - 289 dagar
före årsskiftet.
Det står i utskottets betänkande att vissa kommu-
ner inte kommit tillräckligt långt i arbetet, vilket är
oroväckande mot bakgrund av kommunernas viktiga
uppgifter som distributörer av el, värme, vatten m.m.
Betänk att årsskiftet sker mitt i vintern, och det är
bara 289 dagar dit!
Det står i utskottets skrivning att medvetenheten
om problemen på många håll i samhället fortfarande
är alltför låg och måste höjas - 289 dagar före års-
skiftet.
För några dagar sedan kunde Statskontorets grupp
för 2000-omställningen meddela att en rad myndig-
heter redan nu vet att de inte blir färdiga med sina
tester till den 1 juni. Försvarsmakten, Läkeme-
delsverket, CSN, Energimyndigheten och Riksskatte-
verket är några av dessa. Statskontoret bedömer att
myndigheterna just nu befinner sig mittemellan att
vara helt klara och total katastrof - 289 dagar före
årsskiftet.
Ericsson tar 2000-problemen på så stort allvar att
ledningen avser att hålla vissa av sina produktionsen-
heter stängda runt det kommande årsskiftet, och
Ericsson om några borde veta vad man talar om. Men
vad skulle hända om viktiga samhällsfunktioner som
sjukvård, tele, vatten, el etc. inte skulle fungera?
Fru talman! Den 11 februari i år har en rad 2000-
generaler i företag och myndigheter - Volvo, Vatten-
fall, Stockholms stad, Posten, Ericsson, Telia, Stock-
holms läns landsting och Föreningssparbanken bland
några - skrivit till statsminister Göran Persson och
vädjat till honom att personligen lyfta upp frågorna på
samhällsagendan. De anser nämligen att insikten om
graden av medvetenhet och förberedelseaktivitet på
många håll i landet är betänkligt låg - och det är bara
289 dagar kvar till årsskiftet.
Varför gör statsministern ingenting? Varför gör
regeringen ingenting? Det vi har framför oss är en
tickande bomb. Varje dag som går av passivitet från
regeringens sida är en förlorad dag. Vad finns det
några månader för årsskiftet för garantier för att elen
kommer att fungera, att vattenförsörjningen kommer
att fungera, att sjukvårdens all avancerad teknik
kommer att fungera, att telefonväxlar kommer att
fungera och att vi får våra pensioner?
När vi vet att det finns kommuner och landsting
som just har börjat att testa sina datorprogram finns
det, fru talman, all anledning att vara orolig.
När vi diskuterade detta betänkande i utskottet
kunde jag notera att en del ansåg att vi skulle dämpa
kritiken och inte ge uttryck för oro. Vi skulle sitta
stilla i båten. Men är kejsar Persson naken, så är han
naken, och då måste det sägas. Hur påklädd närings-
ministern är får vi se om en stund.
Inget parti och ingen partiledare har som Mode-
rata samlingspartiet och dess partiledare varnat för
millenieskiftets problem för våra datorsystem. Inget
parti har som det Moderata samlingspartiet har så
starkt krävt ett kraftfullt ledarskap, en IT-general för
Sverige, som skulle kunna driva på för att klara om-
ställningen inför sekelskiftet.
En IT-general skulle kunna samla alla, inte minst
det i samhället så väl integrerade näringslivet, för att
göra allt för att årsskiftet inte skall inledas med obe-
hagliga överraskningar. I dag när vi har 289 dagar
kvar har vi inga som helst garantier för att ingenting
skall hända. Närmare ett fiasko, fru talman, kan vi
inte stå.
Låt mig sedan gå över till de andra två skrivelser-
na om IT rent generellt och frågan om elektronisk
handel. Regeringen kommer i skrivelserna med en rad
politiska plattityder när den säger att Sverige skall
befästa sin tätposition som IT-land, bl.a. genom att
bygga ut digital infrastruktur för höghastighetsförbin-
delser. Det är viktigt, säger man, att förutsättningar
skapas så att Sverige kan bli ledande i elektronisk
handel. Men vilka förutsättningar tänker man på? Det
är svårt att i skrivelserna notera några som helst kon-
kreta förslag.
Lika passiv och lika viljelös som regeringen är
vad gäller datorproblemen vid sekelskiftet lika tom-
hänt står den inför en av de största utmatningarna
inför framtiden, informationstekniken. I dag, fru
talman, är Sverige en av världens mest avancerade
telekomnationer. Den tekniska utvecklingen går så
snabbt att det som för nio månader sedan togs fram i
dag i stort sett är obsolet.
Infokomindustrin, där telekommunikationer,
elektroniska medier och informationsteknik går sam-
man - eller konvergerar, som man säger i branschen -
är en av världens mest dynamiska sektorer, om inte
den allra mest dynamiska sektorn. Redan i dag sys-
selsätter infokomsektorn i Sverige flera än vad
skogs-, stål- och verkstadsindustri gör tillsammans.
Regeringen är tagen på sängen. Den lyssnar mer
på IT-analfabeter inom LO som bara har kvar de
gamla industristrukturerna på näthinnan än på de
unga. Det är den unga generationen som står för det
nya, det som kommer att förändra vår värld lika
mycket som industrialismen en gång gjorde.
Regeringen tar inte svensk IT-industri på allvar.
Det verkar som om den tror att de som ägnar sig åt
detta är en rad 25-åringar som leker med dataspel. Vi
moderater ser med bekymmer delar av våra svenska
IT-företag och vår kompetens söka sig utomlands.
Rubrikerna i våra tidningar gäller Volvo och Astra.
Men det som händer i det tysta bland våra unga IT-
företagare kan vara minst lika allvarligt. I synnerhet
som just dessa företag är framtidsföretagen.
Bristen på riskkapital, den i Sverige i jämförelse
med andra IT-nationer hårda beskattningen av perso-
naloptioner, den höga inkomstskatten som gör det
svårt att knyta till sig utländsk kompetens och dub-
belbeskattningen är några av de faktorer som håller
tillbaka IT-utvecklingen i Sverige. Många unga
svenskar driver i dag sina företag i Frankrike och i
Tyskland i stället för i Sverige. Den tätposition som
regeringen antyder att den vill att Sverige skall inta
håller i dag på att glida oss ur händerna. Vad går vi
inte miste om i fråga om arbetstillfällen och ekono-
misk tillväxt genom att inte ge dem och det svenska
näringslivet förutsättningar att driva sina företag på
ett gentemot sina konkurrenter likvärdigt sätt?
Vi måste ge våra IT-företag oberoende av vad de
jobbar med - bredbandskapacitet, elektronisk handel,
telekom, algoritmer, routrar eller IT-telefoni - bra
konkurrensförhållanden och goda näringsbetingelser i
Sverige. Då är vi övertygade om att Sverige kan för-
svara sin tätposition. Marknaden, de enskilda initiati-
ven, kommer att ge oss de bredband som efterfrågas.
Vi kan konstatera att den svenska befolkningen,
oberoende av var människor bor, har tillgång till
telefon och el som kan användas för avancerad data-
överföring. Kommuner, privata entreprenörer, elpro-
ducenter och eldistributörer kommer att verka för att
bredband med betydligt högre överföringshastigheter
kommer att erbjudas konsumenterna.
Bredband är inte bara en optisk fiber. Det är också
elledningar, telefonledningar och användning av
radiofrekvenser och satelliter. Utvecklingen går
snabbt. I en tidning häromdagen kunde man läsa att 4
½ megabyte trådlöst skall kunna erbjudas i Stock-
holm, Göteborg och Malmö. I vissa glesbygdsområ-
den finns redan 10 megabyte. Utvecklingen går otro-
ligt snabbt.
Vi inom Moderata samlingspartiet har en lång rad
personer som på olika sätt har följt och engagerat sig i
denna IT-teknik. Kunnandet inom partiet är stort.
Efter mig kommer en rad andra moderater att med liv
och lust delta i den här debatten. Med detta, fru tal-
man, yrkar jag bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  36  STURE ARNESSON (v):
Fru talman! Vi behandlar i dag tre regeringsskri-
velser, Elektronisk handel, Informationssamhället
inför år 2000 och Lägesrapport om IT-omställningen
inför år 2000 samt ett antal motioner.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservationer
nr 2 och 5 och i övrigt bifall till utskottets hemställan
i betänkandet.
IT-utvecklingen går rasande fort. Vem kunde t.ex.
för några år sedan tro att Internet skulle få den roll det
spelar i dag? IT-samhället ger nya möjligheter, men
vi måste också vara på vår vakt mot avarter och ställa
nya krav.
För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att IT kan
användas för att minska klyftorna mellan rika och
fattiga länder, mellan olika regioner och mellan fatti-
ga och rika i samhället.
Så är det inte i dag. Vissa grupper står utanför och
tenderar att fortsätta med detta. De som kan vill lära
sig mer. De som inte kan vill över huvud taget inte ta
i en dator, ofta av rädsla för att de inte förstår. Alla
måste få en möjlighet att på egna villkor lära sig be-
härska tekniken.
Vi i Vänsterpartiet har ställt upp åtta punkter för
rättvisa på IT-området.
För det första kräver vi rättvisa för de delar av
världen som i dag inte är delaktiga. Att surfa på nätet
är en surfning mellan olika välståndsöar. Särskilt vill
vi betona det ansvar Sverige har för att utveckla sam-
arbetet med de forna östländerna. Vi föreslår en stor
FN-konferens om dessa frågor - bl.a. tycker jag att vi
behöver diskutera etik när det gäller IT - varför inte i
Stockholm?
För den andra kräver vi rättvisa för glesbygden i
Sverige. Hur skall vi kunna tro att företagen vill
etablera sig i glesbygden så länge som IT-
kommunikationerna inte fungerar? Vi vill ha ett na-
tionellt bredbandsnät - observera att jag säger natio-
nellt nät - över hela Sverige där olika operatörer kan
hyra in sig. Till husknuten och yttersta glesbygden
kan vi tänka oss andra modeller - satellit, el, koppar-
kablage, osv. - men tillgängligheten och priset skall
vara samma i hela landet. Det bör vara en politisk
uppgift att se till att tillgängligheten till näten inte
förebehålls en informationsteknisk elit utan att alla
kan använda tekniken till rimliga kostnader. Princi-
pen bör vara politiskt ansvar och samhällsägande för
maximal tillgänglighet och stor frihet för den enskilde
att använda tekniken.
För det tredje kräver vi rättvisa för de lågutbilda-
de. Det är ofta de som inte får del av IT-utvecklingen
och även de som i första hand slås ut när arbetsplatser
datoriseras.
För det fjärde kräver vi rättvisa för de fattiga
grupperna i Sverige. Det står i skrivelsen att priset
inte är något hinder för att skaffa sig en dator. Det
anser jag är en grov lögn. Många arbetslösa, ungdo-
mar och äldre har helt enkelt inte råd att skaffa sig en
dator i dag.
För det femte kräver vi rättvisa för kvinnorna. IT
är i stor utsträckning pojkars område, vilket innebär
att flickor halkar efter. Med tillfredsställelse noterar
vi att regeringen uppmärksammat denna fråga och
hoppas att regeringens ambitioner gällande IT i sko-
lan leder till konkret handling.
För det sjätte kräver vi rättvisa för de äldre. När
den elektroniska handeln nu kommer med stormsteg
liksom banktjänster m.m. på Internet borde ju de
äldre, som ofta har svårt att ta sig till sitt bankkontor
eller till sin affär, gynnas. Vi vill då se en större sats-
ning på utbildning av de äldre.
För det sjunde kräver vi rättvisa för de funktions-
hindrade. Datortekniken har på ett dramatiskt sätt
öppnat helt nya möjligheter för många grupper funk-
tionshindrade att delta i samhällslivet. Allmänna
arvsfonden bidrar med medel för att sprida informa-
tion till dessa grupper, men faktum är att många
funktionshindrade inte har den ekonomiska möjlig-
heten att köpa en dator, och då faller dessa intentio-
ner.
Slutligen och för det åttonde kräver vi rättvisa för
alla dyslektiker. De måste få ha en egen dator, både
hemma och i skolan eller på arbetsplatsen, för att
kompenseras för sina funktionshinder.</pre><pre>Anf.  37  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja göra en reflexion över
det som Sture Arnesson har sagt. Han efterlyser väl-
digt mycket av politiska inslag och styrningar i denna
verksamhet. Skulle vi ändå inte kunna vara lite över-
ens om att det är tack vare marknaden, den dynamis-
ka utvecklingen och ett privat näringsliv som hela
denna teknik nu ställs till förfogande för funktions-
hindrade, för arbetslösa, för kvinnor och för många
andra grupper? Jag är övertygad om att om man ser
på prisutvecklingen på hela IT-området är det ett av
de starkaste incitamenten som skapar möjligheter för
alla att få tillgång till denna fantastiska verksamhet på
IT-området som privat näringsliv har bidragit till.</pre><pre>Anf.  38  STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag förnekar inte att marknaden är
drivande och även böra vara drivande i dessa sam-
manhang. Det tycker jag är helt riktigt. Men samtidigt
måste det vara samhällets uppgift att se till att dessa
rättvisekrav uppnås, eftersom jag inte tror att mark-
naden - den erfarenheten har vi från andra håll - är
speciellt intresserad av att se till att dessa grupper får
det som de bör ha rätt till. Jag tror att om t.ex. männi-
skor i glesbygden skall få möjligheter i detta sam-
manhang måste vi samlas nationellt och erbjuda dem
det.</pre><pre>Anf.  39  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! I stort sett alla, med undantag av ett
par hundra hushåll som inte har tillgång till elektrici-
tet men som förmodligen har telefon, har i dag rela-
tivt goda höghastighetsmottagningsmöjligheter när
det gäller den här nya tekniken. Och det är tack vare
den marknad som vi har. Jag är därför helt övertygad
om att ju mindre som den politiska sektorn ger sig in
på att reglera detta, desto lättare är det för Sverige att
inta och förhoppningsvis bibehålla den tätposition
som vi har i dag. Vi har Stålverk 80 och många andra
underbara exempel på politiska kraftgrepp som på
något sätt har förstört väldigt mycket. Det vore en
olycka om det hände igen. Låt oss låta marknaden
fungera på ett bra sätt. Då ger vi också alla möjlighe-
ter att få tillgång till denna nya teknik.</pre><pre>Anf.  40  STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det var märkligt att dra in Stålverk 80
i denna debatt. Jag skall inte kommentera det. Men
jag håller inte med Per-Richard Molén om att alla i
glesbygden har tillgång till dessa system på samma
villkor. ISDN är i dag oerhört dyrt på vissa ställen.
Jag vet t.o.m. att en ledamot i kammaren, Hans An-
dersson, inte kan kommunicera via dator med riksda-
gens server. Jag tycker att det belyser problematiken.</pre><pre>Anf.  41  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Vi skall i dag behandla tre IT-
skrivelser från regeringen. Kristdemokraterna kan i
mycket dela regeringens syn på IT-frågorna. Men om
jag skulle sammanfatta den kritik som vi ändå har är
det tre saker som vi saknar, nämligen bättre ledar-
skap, fiber åt folket och tuffare tag inför år 2000.
Varför behövs ett särskilt IT-ledarskap? Jo, bl.a.
därför att informationstekniken, eller IT, ger oss
enorma möjligheter att få nya tjänster, nya arbeten,
ökad kunskapsspridning och, rätt hanterad, en bättre
demokrati.
Men låt mig först stanna upp och ställa några kri-
tiska frågor. Är det bara fördelar med IT? Alla kan
väl inte jobba med datorer? Vad skall alla de andra,
som inte kan eller vill utbilda sig inom detta område,
göra? Och hur skall man kunna stoppa allt elände
som väller fram på Internet?
Man skulle kunna påstå att Sverige inte bara är
tudelat när det gäller synen på IT utan t.o.m. tredelat.
Vi har de som är på gränsen till fanatiska och gör
datorer och informationsteknik i övrigt till ett själv-
ändamål, som helt okritiskt hyllar allt som kommer
fram på dataskärmen och som tror att alla företagsi-
déer kan lyckas bara man har tillräckligt många dato-
rer och system till förfogande.
Sedan har vi de som ser datorn och Internet som
hotet om världens undergång. På Internet kan pedo-
filer sprida sin avskyvärda hantering. Recept för att
tillverka bomber kan fritt hämtas med känt resultat.
Denna mörka sida som ofta slår emot oss i form av
svarta rubriker skrämmer många människor i dag.
Och då tänker man inte på att IT i sig självt är neu-
tralt. All teknik kan ju användas både till gott och till
ont. En brevkonversation som jag nyligen har haft har
fått mig att tänka efter och försöka förstå de männi-
skor som känner sig skrämda av just IT.
Den tredje kategorin människor torde vara de som
inser att det finns två sidor av myntet - en mörk och
en ljus sida - och som väljer att satsa på den nya
teknikens möjligheter och samtidigt bekämpa det
destruktiva. Jag vill själv gärna tillhöra den sistnämn-
da kategorin.
Just av dessa skäl är det viktigt med ett bra ledar-
skap på IT-området. Det behövs goda föredömen som
pekar på möjligheterna samtidigt som de är beredda
att bekämpa det kriminella och det destruktiva. De
båda regeringarna som suttit sedan 1994 har i detta
sammanhang varit alldeles för passiva. Jag vet att det
har anslagits pengar till skolprojekt, jag känner till att
utredningar har startats, och jag vet att näringsminis-
tern har träffat Bill Gates i Malmö. Men det räcker
inte om det skall skapas tillväxt här i Sverige och inte
enbart i Silicon Valley. Bill Gates var 20 år när han
startade Microsoft 1975. 1998 redovisade bolaget
14 ½ miljarder US-dollar i intäkter och 4 ½ miljarder
US-dollar i vinst.
Hur många Bill Gates har vi i Sverige, och hur
många av dem tar sina idéer med sig utomlands? I
Finland har man ett framtidsutskott i parlamentet som
aktivt arbetar med framtidsfrågor, bl.a. på IT-
området. Vad betyder detta för tillväxtklimatet? Det
tål att fundera på.
Jag efterlyser en offensiv regering, som på rätt sätt
lyfter fram IT-frågorna i olika sammanhang - för
bättre tillväxt och för ökad kunskapsspridning, inte
bara för ungdomar utan även för de äldre - samt för
ökad tillgänglighet för funktionshindrade.
Bara detta att bankomaterna inte fullt ut är till-
gängliga för funktionshindrade är talande för hur
sakta utvecklingen går. Nu installeras visserligen
talsyntes för synskadade i vissa bankomater, men
sitter man i rullstol når man oftast inte ens upp till
tangentbordet. "Tänkte inte på det ."
Vad gäller skrivelsen om elektronisk handel har
utskottet i stort tillmötesgått kristdemokraternas mo-
tionsyrkanden, och vi står därför bakom utskottets
skrivning.
Frågan om den digitala infrastrukturen är mycket
viktig. Vem skall betala höghastighetskommunikatio-
nen? Vem skall ordna med "fiber åt folket"?
Alla skall kunna utnyttja möjligheterna med IT -
småföretagaren i en liten landsbygdskommun likaväl
som storföretaget i storstaden; distansarbetaren på ön
i skärgården likaväl som tonåringen på gymnasiet i
stan.
Kristdemokraterna anser att staten har ett huvud-
ansvar för infrastrukturen. Det innebär inte att staten
skall betala varje meter optisk fiberkabel som grävs
ned. Det mesta tror vi kan göras på rent kommersiell
basis. Men där inte marknaden räcker till måste staten
ta ett särskilt ansvar.
I väntan på att alla hushåll och företag i Sverige
får höghastighetsförbindelser borde man försöka få
ISDN-priserna att hamna på en rimlig nivå. Vi pekar
på det orimliga i att man får betala ca 2 000 kr i
Stockholmsområdet medan man på landsbygden kan
få betala 40 000 kr, i extremfallet upp till 60 000 kr
för en ISDN-anslutning. Vi vill att regeringen enga-
gerar sig i frågan.
Fru talman! Här yrkar jag bifall till reservation 7.
Slutligen: Vad händer på nyårsafton?
Regeringens skrivelse om 2000-problematiken ger
en bra översikt över hur det ser ut i samhället med
datoromställningen. Men tyvärr tickar klockan
snabbt, och medan vi talar här närmar vi oss årsskif-
tet. Vi vill inte sälla oss till domedagsprofeterna och
tro att allting skall stanna den 1 januari, men vi har i
vår motion pekat på ett antal brister och faror. Nu har
utskottet behandlat vår motion så bra att vi slipper
reservera oss.
Problemet är att innan bläcket har torkat i betän-
kandet framkommer nya uppgifter om osäkerheten
hos olika aktörer. Få vattenverk är 2000-säkra, påstår
TT. Försäkringsbolag ändrar sina klausuler och
frånskriver sig betalningsansvar för eventuella 2000-
problem i bilarnas datorer. Dagligen kan man se nya
uppgifter om osäkerheten. Här gäller det för regering-
en att driva på. Självklart har företag, organisationer
m.fl. ett eget ansvar, men till syvende och sist är det
stat och kommuner som måste se till att samhället
fungerar normalt den 1 januari år 2000. Vi vill se
tuffare tag från regeringen. Klockan tickar.</pre><pre>Anf.  42  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Mot bakgrund av den stundom eufo-
riska diskussionen om vad den snabba utvecklingen
av informationstekniken kan innebära vill jag i da-
gens debatt lyfta fram några grundläggande utgångs-
punkter samt Centerpartiets vision av hur informa-
tionssamhället bör utvecklas och byggas ut.
För oss i Centerpartiet är det en första och själv-
klar utgångspunkt att tekniken skall stå i människans
tjänst. Nya och bättre tekniska lösningar och snabbare
kommunikationer skall bidra till att förbättra männi-
skors vardag. Tekniken skall vidare användas för att
överbrygga klyftor, inte skapa nya klyftor. Tekniken
skall också nyttjas i arbetet för att forma ett ekolo-
giskt anpassat, långsiktigt hållbart samhälle.
Men tekniken skall också stå i företagsamhetens
tjänst. Den skall bidra till att göra det enklare och
effektivare att driva företag, oavsett om det är ett litet
enmansföretag eller en större verksamhet.
Informationstekniken skall alltså enligt vår me-
ning inte bara komma ett fåtal till del. Det är utomor-
dentligt centralt för oss att alla, oavsett kön, ålder,
social och ekonomisk bakgrund eller var man bor i
landet, skall få tillgång till snabba och säkra förbin-
delser och få det på likvärdiga villkor. Det är i detta
sammanhang som vi brukar tala om en digital alle-
mansrätt.
I dagens betänkande talar också utskottets majo-
ritet om fortsatta insatser för att bygga ut en digital
infrastruktur för höghastighetsförbindelser och att
hushåll och företag i hela Sverige bör ges goda förut-
sättningar att utnyttja den tekniken. Men utskottsma-
joriteten vågar inte, eller vill inte, se de stora möjlig-
heter och det utvecklingssprång det skulle innebära
att bygga ut IT-samhället med tydligt sikte på den
vision om en digital allemansrätt som vi i Centerpar-
tiet vill förverkliga.
Socialdemokraterna, som i dag sitter i regerings-
ställning med stöd av Vänstern och Miljöpartiet,
väntar på utredningar och regeringsinitiativ. Till dess
förlitar man sig på de stressade koppartrådarna och de
gamla koaxialkablarna.
På s. 4 i skrivelsen Informationssamhället inför
2000-talet sträcker man sig som längst när man väl-
menande skriver: "Målet är att alla skall ha lika möj-
ligheter att använda informationstekniken som ett
medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa." Det
låter väldigt bra, men vilka konkreta initiativ är soci-
aldemokraterna beredda att ta för att förverkliga detta
mål? Är näringsministern, som ju är i kammaren i
dag, beredd att här och nu ta några initiativ och redo-
visa en planering och en strategi? Jag ser gärna att
flera partier blir mera offensiva i denna centrala
framtidsfråga.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
har i utskottet gett besked om att inte heller de så här
långt varit beredda att förorda en målmedveten offen-
siv satsning på fiber till hemmen och till företagen.
De hoppas mera på att marknaden skall lösa proble-
met. Att avvakta eller hoppas på att marknaden ord-
nar saken går kanske för sig i de större städerna, men
det bidrar knappast till lika möjligheter för alla i hela
landet - den digitala allemansrätt som Centerpartiet
föreslagit.
Det är lite typiskt att Per-Richard Molén här säger
att man ju har relativt goda förbindelser även ute på
landsbygden. Så långt sträcker sig moderaternas am-
bitioner. Vi har betydligt mera långtgående ambitio-
ner än så.
Samhället har historiskt tagit ett ansvar för landets
infrastruktur. Det har gällt utbyggnaden av vägar och
järnvägar, elnät och teleförbindelser. I dagens sam-
hälle är det om möjligt ännu viktigare att det tas ett
samhällsansvar för den infrastruktur som kan lägga
grunden för tillväxt och utveckling i 2000-talets kun-
skapssamhälle.
Centerpartiet har, mot bakgrund av den optiska fi-
berns överlägsna kapacitet, föreslagit att staten initie-
rar en utbyggnad av ett finmaskigt fibernät till hem-
men och till företagen. Den långsiktighet som ett
sådant beslut kräver innebär enligt vår mening att
kommersiella aktörer inte kommer att vara villiga att
ta på sig det fulla ansvaret för detta. En gemensam
utbyggnad garanterar också den fria konkurrensen
och tillgången till informationstekniken i hela landet.
Därmed motverkas den regionala obalans som vi ser
så tydligt i dag.
Ett avgörande viktigt argument för optofiber till
hemmen är den helt överlägsna bandbred-
den/kapaciteten. Ett optofibernät skulle få en kapaci-
tet som kommer att täcka alla förutsägbara behov för
framtiden. För alla andra tekniker finns en tydlig
kapacitetsgräns, som kommer att kräva nya dyrbara
investeringar så snart taket har nåtts. Detta innebär att
en utbyggnad av fiber är en framtidssatsning som
med åren kommer att visa sig vara en mycket klok
och framsynt investering.
Jag vill i detta sammanhang yrka bifall till reser-
vation nr 6, där Centerpartiets syn på dessa frågor har
utvecklats.
Fru talman! Låt mig i det här sammanhanget ock-
så kommentera innehållet i reservation nr 7, som är
gemensam för Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Den handlar om prissättning och vikten av att alla
människor och företag i vårt land har tillgång till
tekniken på likvärdiga ekonomiska villkor. Det finns
tyvärr skrämmande exempel på hur oerhört stora
skillnader som finns i dag, när människor i avvaktan
på ett nationellt nät av fiberoptiska förbindelser vill
installera t.ex. ISDN eller motsvarande teknik. Pri-
slappen varierar från under 2 000 kr i Stockholms
innerstad till en kostnad på upp till 60 000 kr på
landsbygden och i glesbygden. Det är enligt vår me-
ning orimliga prisskillnader om man menar någonting
med likvärdig tillgång. Vi anser att anslutningsavgif-
ten bör vara densamma över hela landet för att man
skall skapa likvärdiga villkor. Jag vill i det samman-
hanget yrka bifall till reservation nr 7.
Men för oss i Centerpartiet är alltså teknik typ
ISDN något som används nu i avvaktan på ett hel-
täckande fiberoptiskt nät. En målmedveten satsning
på fibernät har också det goda med sig att Sverige har
möjlighet att befästa sin position som en av världens
ledande IT-nationer. Det förstärker våra möjligheter
att dela med oss av teknik och kompetens till andra
länder i form av nya stora exportframgångar.
Just denna vecka öppnar världens största IT-
mässa, cebit-mässan i Hannover. 81 svenska företag
finns då på plats med Ericsson i spetsen för att de-
monstrera hur långt vi har kommit i teknikutveck-
lingen. Läs gärna mera om detta i den utmärkta tid-
ningen Ny teknik.
Fru talman! Låt mig understryka ytterligare två
viktiga komponenter som vi i Centerpartiet vill beto-
na för att informationssamhället skall utvecklas på ett
positivt sätt.
En digital allemansrätt handlar i grunden om alla
människors lika möjligheter och rätt att ha tillgång till
informationsteknikens verktyg, oavsett social bak-
grund, kön eller andra faktorer som traditionellt ver-
kat diskriminerande. Avgörande för detta är att tekni-
ken är spridd över landet, men det finns också två
andra viktiga faktorer som jag här kort vill beröra.
Det gäller kunskapsfrågorna och människornas kun-
nande för att tillgodogöra sig tekniken. Det gäller
också rättsordningen och att lagstiftningen måste vara
anpassad till de nya förhållanden som informations-
samhället för med sig.
Tillsammans med den utbyggnad av fiber till hem
och företag som vi förordar är det av central betydel-
se att förebygga de kunskapsklyftor som IT-
utvecklingen riskerar att föra med sig. Det framstår
som en av de viktigaste sociala rättvisefrågorna att ge
alla människor möjligheter till en bra utbildning som
ger goda förutsättningar för yrkeslivet, ett livslångt
lärande och aktivt deltagande i samhället.
Vi från Centerpartiet vill se ett nationellt kun-
skapslyft inom IT. Det skall innebära att alla männi-
skor får möjlighet att lära sig att utnyttja verktygen
och därmed de möjligheter som en utbyggd in-
frastruktur ger. Här har alla de traditionella studieför-
bunden en central roll, men också pensionärsorgani-
sationer, invandrarorganisationer, idrottsrörelsen,
handikapporganisationer - för att ta några exempel.
Rättsordningen är den tredje faktor som jag här
vill betona som grundläggande för människors tilltro
till informationstekniken. Inom flera områden måste
lagstiftningen ses över. Frågor om integritet och ytt-
randefrihet har blivit aktuella genom debatten om
personuppgiftslagen (PUL). Och det framstår som
uppenbart att en modern integritetslagstiftning måste
ta hänsyn till att alla människor kommer att vara
såväl konsumenter som potentiella producenter av
information.
Ett exempel är den elektroniska handel som berörs
i de skrivelser som utgör underlag för dagens betän-
kande. Det behövs såväl svenska som internationella
regler för att underlätta den elektroniska handeln. Det
kan handla om digitala signaturer, betalningssystem
eller kryptering. Konsumenternas ställning vid elek-
tronisk handel måste ses över.
Centerpartiet har flera gånger lyft fram frågor som
berör elektronisk handel. Jag har i detta avsnitt valt
att avstå från reservationer. Det innebär dock inte att
jag är fullt nöjd med regeringens insatser på området.
Det finns flera viktiga framtidsfrågor än att det i dag
behövs större insatser.
Fru talman! Jag ser att min talartid håller på att ta
slut. Jag hinner därför inte kommentera mera kring
t.ex. IT-omställning, utan jag får återkomma till det i
en replik.
Jag vill ytterligare en gång yrka bifall till reserva-
tionerna nr 6 och 7. Jag står självfallet bakom även
andra reservationer, men för tids vinnande avstår jag
från att yrka bifall till dem.</pre><pre>Anf.  43  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Centerpartiet har ju tagit patent på det
trevliga uttrycket digital allemansrätt. Men jag tycker
att det haltar lite grann. Ni jämför detta med IT-
området och vill att staten skall bygga ut kabelnätet i
hela landet. Då är det ju staten som äger kablarna. I
naturen är det många som äger olika fastigheter. Där
har allemansrätten en annan betydelse, men låt vara.
Jag skulle gärna vilja veta vad det är som skiljer
våra partier åt i den här frågan. Sven Bergström säger
att vi andra partier inte vill driva på, vilket jag tycker
är fel. Om jag förstår det rätt vill Centerpartiet att
staten skall gräva ned och betala de optiska fiberkab-
larna med skattemedel. Jag vill gärna att Sven Berg-
ström utvecklar detta.</pre><pre>Anf.  44  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tackar för Johnny Gyllings
komplimang, att vi har tagit patent på uttrycket digital
allemansrätt. Det är vi stolta för och vill gärna ut-
veckla det ytterligare.
Johnny Gylling frågade vad det är som skiljer
Centern från andra partier. Det finns självfallet olika
nyanser hos olika partier, men det som vi så starkt
betonar är att det är ett samhälleligt ansvar att se till
att det nya IT-samhället når ut till samtliga människor
och till samtliga företag - stora som små - över hela
landet. Därvidlag finns det i dag inte någon kommer-
siell drivkraft för att bygga det finmaskiga nätet.
De stora strukturerna, de digitala motorvägarna,
byggs naturligtvis. I Stockholms innerstad, i Linkö-
ping, i Umeå och i andra städer är det inga som helst
bekymmer, och knutpunkterna finns. Men beträffande
de elektroniska grusvägarna, det finmaskiga nätet, är
det ett samhällsansvar att se till att detta kommer ut
till alla och envar.
Som vi ser det är poängen att detta är en långsik-
tigt klok och riktig investering. Vi slipper bygga på
stressade koppartrådar och koaxialkablar, utan vi
bygger framtidens teknik redan nu.
Jag hoppas att Johnny Gylling och kristdemokra-
terna, liksom andra partier, efter hand ansluter sig till
synsättet att detta är en klok och framsynt investering.</pre><pre>Anf.  45  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar Sven Bergström för svaret.
Men jag konstaterar att vi har lite olika uppfattningar
här.
Det som vi är överens om är vem som har huvud-
ansvaret för att alla hushåll och företag så småningom
skall få ta del av höghastighetsförbindelser. Det är en
sak, men vem skall betala?
Det finns många som gräver i marken, kommu-
nerna, elbolagen och operatörer. Finns det inte andra
sätt att få det finmaskiga nätet utbyggt än att använda
skattepengar? Jag vill som ett exempel nämna Svens-
ka kraftnät, som i sin bolagsordning saknar detta att
man har som uppgift att lägga ned kabel. Svenska
kraftnät skulle mycket väl kunna lägga ned fler kablar
av bara farten, om regeringen hade ändrat bolagsord-
ningen. Delar inte Sven Bergström den uppfattningen
att man inte behöver använda skattepengar till allting
sådant här?</pre><pre>Anf.  46  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! För att börja i den sista änden är det
självklart utmärkt om vi slipper använda skattepeng-
ar, om vi kan initiera detta på annat sätt, t.ex. genom
att engagera olika enskilda aktörer. Svenska kraftnät
är en aktör i sammanhanget.
Men - och det är det som är poängen med vår di-
gitala allemansrätt och vår rapport kring denna - om
detta skall nå ut till alla människor och alla småföre-
tag över hela landet finns det i dag ingen kommersiell
drivkraft som garanterar att detta sker. Därför säger vi
att samhället måste vara berett, inte i första hand att
bygga, gräva och lägga kabel men att se till att det
blir gjort - gärna i samarbete med olika andra aktörer.
Ingen annan än staten kan ta ansvaret för att detta når
ut till alla. Annars kan det bli ett selektivt nät och
olika lösningar som kanske inte blir så bra.
Det finns goda exempel i historien på att detta har
varit klokt och framsynt när det gäller telenät, järn-
vägsförbindelser, vägar och andra system som ingår i
infrastrukturen. Jag är övertygad om att det är nästa
stora uppdrag för oss att se till att detta kan bli nå-
gonting som når ut till alla människor.</pre><pre>Anf.  47  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är glädjande att Centern på senare
tid har ställt upp bakom tanken på någonting som
man kallar för digital allemansrätt.
Jag minns när Carl Bildt som statsminister 1994
satte Internet, och därmed hela den här tekniken, på
den svenska kartan. Jag minns att han redan då argu-
menterade för behovet att ge hela landet tillgång till
den här tekniken. Speciellt betonade han behovet av
att skolor, grundskolor och gymnasier, skulle få till-
gång till det här, att glesbygden skulle få tillgång till
det här och att vården på olika sätt skulle få tillgång
till den här verksamheten.
Jag är inte, och där instämmer jag med herr Gyl-
ling, så övertygad om att vi hela tiden behöver vara
fixerade vid fibernät. Vi ser hur tekniken hela tiden
går väldigt snabbt fram när det gäller radiofrekvenser.
Vi ser på satelliter. Vi ser hur man kan stressa upp
elledningar. I grund och botten är det ju faktiskt ändå
så som jag har sagt tidigare i den här debatten att i
stort sett alla i Sverige har tillgång till el och telefon.
Därmed har de möjligheter till uppkopplingar - i dag
kanske med relativt långsamma modem upp till 56,6.
Men redan nu finns, inte minst i Gävleborgs län
dit vi i trafikutskottet gjorde en resa, alltså herr Berg-
ströms eget län, privata initiativ som skapar möjlig-
heter till en höghastighetsöverföring som ligger uppe
på 10 megabyte. Låt oss alltså vara öppna och inte
bara tänka oss att staten skall gå in. Det finns så
många intressen; elbolag, kabelbolag och kommuner
som tillsammans med andra skapar sådana här initia-
tiv. Jag tror att det tillgodoser våra behov.</pre><pre>Anf.  48  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det sista var väldigt avslöjande. Per-
Richard Molén säger att det tillgodoser våra behov på
ett rimlig sätt. Och i ett tidigare inlägg sade han att
det här ändå ger relativt goda förbindelser. Alla som
har inblick i den här branschen, Per-Richard Molén,
talar om att det är en oerhört snabb utveckling. 10
megabit i dag kommer om några år att vara 100 me-
gabit i behov hos det enskilda hushållet och hos den
lille företagaren.
Alla oberoende aktörer i branschen är ense om att
det då inte räcker med vare sig radio, snabba modem
eller något sådant. Då är fibern, optofibern, det som
har de långsiktiga förutsättningarna att bli bärkraftigt.
Alla är övertygade om att det kommer att vara fram-
tidens melodi.
Jag vill gärna ge moderaterna, och Per-Richard
Molén och Carl Bildt, en eloge. Ni var nog tidigt ute.
Dock tycker jag inte att det är rimligt att ni får mono-
pol på det här området. Nu tycks ni ha fastnat i att det
räcker med relativt goda förbindelser för en stor del
av svenska folket.
Vi har högre ambitioner än så. Vi tycker att här
har vi nu svensk teknik som kan byggas ut, och som
det är klokt och långsiktigt rätt att bygga ut. Då skall
vi inte tveka. Då skall vi våga ha tydliga visioner om
hur vi skall gå till väga. Vi i Centerpartiet säger att
det här systemet, en digital allemansrätt byggd på
optofiber till alla hushåll och alla företag i landet, är
framtidens melodi. Jag hoppas att också moderaterna
efterhand ansluter sig till det synsättet.</pre><pre>Anf.  49  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Är det någonting vi moderater är
emot så är det monopol. Om det på något sätt kan
förändra situationen att Centern kommer in i det hela
så får vi väldigt mycket av den mångfald som vi mo-
derater talar så mycket om.
Jag tror, fru talman, att jag och Sven Bergström
kanske har lite lätt att underskatta den snabba teknis-
ka utvecklingen. Vi bollar i dag gärna med megabyte
- om det är 5 eller 10 eller 100. Jag är övertygad om
att utvecklingen kommer att ge oss möjligheter till en
sådan kapacitet att vi kan konvergera digital TV och
digital radio med telefoni och mycket av den infor-
mation som snurrar runt på Internet.
I princip är vi alltså överens. Det är i alla fall rätt
skönt att få en kommentar om att det inte ens hos
Centern i första hand är staten som skall stå för det
hela. Det är ju trots allt den marknad som finns som
vi måste luta oss emot.</pre><pre>Anf.  50  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är självklart inget självändamål
att staten skall pumpa in en massa miljarder i det här.
Men vad vi i Centerpartiet betonar så starkt är att det
är ett samhällsansvar att se till att det blir gjort. Det är
därför vi vill ha en utredning nu med tydlig inriktning
på den här digitala allemansrätten som skall nå ut till
alla.
Jag hoppas och tror att det kommer att bli ett väl-
digt givande samspel mellan enskilda aktörer, olika
företag och samhället när det här sätts i gång.
Per-Richard Molén sade att vi underskattar ut-
vecklingen. Ja just det, många underskattar utveck-
lingen. Det är just därför vi säger: Stanna nu inte vid
stressade koppartrådar, XDSL, ADSL, snabba mo-
dem och allt vad det heter. Låt oss satsa målmedvetet
och konsekvent på det vi vet kommer att hålla 10, 20,
30 år fram i tiden, nämligen optofiber.
Dessutom ligger svensk teknik långt framme på
det här området. Vi har svenska företag som jobbar
med detta. Det kan ge oerhört stora synergieffekter.
Det kommer att ge exportframgångar.
Så jag hoppas att näringsministern när han så
småningom kommer upp i kammaren i dag kan ge en
ordentlig signal om att den här vägen skall vi gå och
den här strategin skall vi lägga fast för att utveckla
oss på det här området.</pre><pre>Anf.  51  KENTH SKÅRVIK (fp):
Fru talman! Internet har fått snabbare genomslag
än någon annan teknik. På fem år har Internetanvän-
dandet i Sverige ökat från nästan noll till att i dag
hälften av befolkningen över tolv år surfar varje må-
nad.
En sådan genomgripande ny teknik där informa-
tion samtidigt finns tillgänglig för alla kan inte undgå
att påverka vår världsbild. "På ett dunkelt sätt som i
en spegel" hette det i den gamla bibelöversättningen.
I dag måste vi välja andra metaforer. Ingen förstår att
speglar då bestod av putsade mässingsplattor som gav
en oklar spegelbild. På samma sätt kommer många av
dagens uttryck och bilder att bli obegripliga för dem
som växer upp i informationssamhället.
Vilka förändringarna blir vet vi inte. Alexander
Graham Bell och Lars Magnus Ericsson utvecklade
telefonen. Men de kunde inte föreställa sig telefons-
varare, 020-nummer, Sagolinjen, faxar eller mobilte-
lefoner. Lika lite vet vi vart Internet tar vägen.
Den liberala slutsatsen måste vara att politiker
skall och kan göra mycket lite för att påverka infor-
mationsteknikens utveckling. Politiker skall inte hind-
ra utvecklingen utan sträva efter att skapa förutsätt-
ningarna för att tekniken kommer så många männi-
skor som möjligt till godo.
Redan nu kan vi se hur IT förändrar samhällen
och människors sätt att arbeta. Kunskapssökande blir
mindre hierarkiskt och kombinationerna blir fler när
det i texten ligger hyperlänkar som gör att den som
läser snabbt kommer vidare, får förklaringar eller kan
låta sina associationer blomma ut.
Sannolikt får IT-samhället större politiska effekter
än vi hittills insett, inte minst i de politiska partierna.
Informationstekniken innebär att avstånden mellan
människor minskar både geografiskt och socialt.
Ökade möjligheter till snabb och effektiv kommuni-
kation och informationsutbyte mellan människor är
bra för oss alla.
Låt mig ta några exempel: Informationstekniken
ger människor möjligheten att själva söka information
och delta i den demokratiska beslutsprocessen i dia-
log med andra. Informationstekniken vidgar yttrande-
friheten genom att man själv kan söka information.
Man kan delta i den demokratiska beslutsprocessen i
dialog med andra. Informationstekniken vidgar ytt-
randefriheten genom att det blir lättare för vem som
helst att publicera sig och nå fram med budskap.
Många ekonomiska hinder för publicering försvinner.
Informationstekniken kan bl.a. effektivisera sjuk-
vården, förbättra miljön samt underlätta för funk-
tionshindrade att få information och utföra tjänster.
Informationstekniken tillåter människor att bo på
ställen av andra skäl än att arbete finns där eftersom
mycket arbete kommer att kunna utföras på distans.
IT gör det möjligt att behålla en levande landsbygd.
Informationstekniken både bygger broar och rase-
rar barriärer mellan stater och människor. Det är
lättare för svenskar att hålla kontakt när de bor ut-
omlands. Det är lättare för invandrare i Sverige att
behålla sina rötter.
Informationstekniken ger medborgare nya möjlig-
heter att bevaka sina intressen gentemot myndigheter
och att göra sina stämmor hörda på ett snabbt och
effektivt sätt. Det underlättar de demokratiska vinster
som finns att hämta i protokoll, diarier och annat på
nätet.
Om nuvarande lagstiftning lägger hinder i vägen
för att alla offentliga handlingar läggs ut på nätet,
skall lagen ändras.
I stort anser Folkpartiet att det liggande betänkan-
det innehåller bra tankar inför informationssamhället
år 2000. Därför har vi endast deltagit i en reservation,
nämligen reservation nr 4. Jag yrkar därför bifall till
denna.
Fru talman! Vi reservanter anser att staten bör ha
som huvuduppgift att garantera informationstekni-
kens infrastruktur och se till att möjligheter till snabb
kommunikation finns i hela landet. Det innebär att
bredbandsuppkoppling skall vara möjlig för företag
och hushåll i hela Sverige till en rimlig kostnad.</pre><pre>Anf.  52  MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 11.
Miljöpartiet de gröna har tidigare krävt en samlad
redogörelse till riksdagen för hur 2000-problemet
hanteras. Vi hälsar nu med tillfredsställelse att riks-
dagen har fått en sådan redogörelse.
Regeringen lämnar i skrivelsen en bild av det ak-
tuella läget i regeringen och de statliga myndigheter-
na beträffande arbetet med IT-omställningen inför år
2000. När det gäller det statliga sektorsansvaret och
kommunernas omställningsarbete reser skrivelsen
tyvärr fler frågor än den ger nöjaktiga svar.
Ett krav från Miljöpartiet på den redovisning som
nu givits var att den skulle innehålla vilka kostnader
för IT-omställningen som kan beräknas samt hur
dessa skall budgeteras. Det finns mycket knapphän-
diga kostnadsberäkningar i regeringens skrivelse. De
totala kostnaderna för omställningsarbetet uppskattas
till 1,1 miljarder kronor, men då hade nästan hälften
av de 180 myndigheterna inte gjort några kost-
nadsuppskattningar. En lång rad brister och osäker-
heter i lägesbedömningen räknas upp i skrivelsen.
Man konstaterar att det fortfarande finns en betydan-
de osäkerhet om vilka kostnader som omställningen
kommer att innebära för de statliga myndigheterna.
Regeringen förutsätter att myndigheternas omställ-
ningsarbete skall klaras inom befintliga ramar. Detta
skrivs i slutet av år 1998 då cirka ett år kvarstår och
statsbudgeten för 1999 är lagd.
Även med Statskontorets uppskattningar från ja-
nuari 1999 på 1,3 miljarder kvarstår kritiken.
Det mycket osäkra läget beträffande kostnaderna
för IT-omställningen är uppenbart oacceptabelt i en
fråga som handlar om miljardbelopp.
Miljöpartiet kräver att regeringen snarast åter-
kommer till riksdagen med en redovisning av IT-
omställningens beräknade kostnader inom det statliga
området och vilka konsekvenser detta har för stats-
budgeten.
Regeringen redovisar uppenbara problem med
styrningen av IT-omställningen inför år 2000. Man
har upprepade gånger uppmärksammat och ställt krav
på sina underlydande myndigheter att ta tag i proble-
men och redovisa analyser och resultat. Gensvaret
från de statliga myndigheterna har varit anmärk-
ningsvärt svagt. Det finns ingen analys i skrivelsen av
varför regeringen inte förmår styra sina egna myn-
digheter i denna fråga. Regeringen meddelar att man
under 1999 skall ställa krav på myndigheterna att alla
verksamhetsinriktade system skall vara åtgärdade,
testade och klara att tas i drift senast den 1 juni 1999.
Med hänsyn dels till den uppenbart svaga led-
ningsförmåga regeringen hittills haft, dels till den
stora eftersläpning som finns i omställningsarbetet i
de statliga myndigheterna, ställer Miljöpartiet frågan
om regeringen verkligen lyckas uppnå driftklara
2000-säkrade system inom ett halvår, som man före-
satt sig. Följdfrågan blir vad regeringen har för bered-
skap om man skulle stöta på ytterligare bakslag i
arbetet. Vilka kraftåtgärder finns förberedda om det
vid halvårsskiftet fortfarande finns samhällsfarliga
IT-system i de statliga myndigheterna? Om detta
finns inget att läsa i regeringens redovisning.
När man sedan vidgar frågeställningen till att inte
bara gälla de statliga myndigheternas egna system,
utan också tar in kommunernas IT-omställningsarbete
samt myndigheternas sektorsansvar för fungerande
samhällsviktiga funktioner såsom hälso- och sjuk-
vård, energi- och vattenförsörjning, transporter osv.,
blir det redovisade läget ännu mer oroande.
Regeringen konstaterar att med det underlag som
finns i dag kan regeringen inte med säkerhet uttala sig
om risken för störningar i de för samhället viktigaste
sektorerna. Vidare bedömer regeringen att det är
oroväckande att vissa kommuner inte kommit till-
räckligt långt i arbetet. Kommunerna står ju för
mycket viktiga funktioner som distributörer av el,
värme och vatten m.m. Miljöpartiet instämmer i be-
dömningen att utvecklingen är oroväckande inte bara
vad gäller kommunerna, utan också vad gäller myn-
digheternas sektorsansvar för samhällsviktiga funk-
tioner.
Än mer oroväckande är enligt Miljöpartiets me-
ning regeringens planerade åtgärder. Regeringen
planerar åtgärder i form av informationsinsatser,
uppföljningar och analyser för att åtgärda problemen
under första halvåret 1999. Dessutom har regeringen
uppenbarligen stor tilltro till att anpassningen skall
främjas genom en lokal debatt som ger ett tryck från
energiföretagens kunder t.ex. Även här måste vi ställa
frågan: Vad har regeringen för beredskap om man
skulle stöta på ytterligare bakslag i arbetet med att
med information, uppmaningar och kundtrycksska-
pande debatt påverka kommuner och sektorsmyndig-
heter att ta sitt ansvar? Vilka kraftåtgärder finns för-
beredda om det under andra halvåret 1999 visar sig
att omställningsarbetet för samhällsviktiga funktioner
inte nått tillräckligt resultat?
Miljöpartiet menar att en situation där otillräckli-
ga omställningsåtgärder för samhällsviktiga funktio-
ner identifierats men där staten förhåller sig passiv
inte kan accepteras. Vi antar att regeringen delar
denna uppfattning. Vi vill därför under våren 1999 ta
del av en redovisning av hur regeringen avser att
agera om IT-omställningen inför år 2000 under andra
halvåret 1999 fortfarande uppvisar brister som gör att
samhällsviktiga funktioner inte kan garanteras och
därmed hotas vid årsskiftet 1999/2000.
Kärnkraftsreaktorer bör vara stoppade under tim-
marna kring årsskiftet 1999/2000 om inte alla del-
system i ett kärnkraftverks hela drift- och säkerhets-
system har funktionstestats fullt ut av en oberoende
part, så att absolut säkerhet råder om att de inte reage-
rar fel för årtalet 2000, och om inte absolut säkerhet
råder om att kärnkraftverket klarar andra störningar
på elnät och andra försörjningssystem som kan befa-
ras inträffa vid detta årsskifte.
Detta gäller givetvis alla kärnkraftsreaktorer i hela
världen, men riksdagen kan bara ta ansvar för de
svenska reaktorerna.
Effekterna av en allvarlig incident eller ett reak-
torhaveri på grund av funktionsfel i något datorpå-
verkat system som beror på omställningen till årtalet
2000 måste vägas mot kostnaderna för att kärnkraft-
verken stoppas under timmarna kring årsskiftet
1999/2000. Effektbehovet under ca 36 timmar från
nyårsafton kl. 12.00 till nyårsdagen kl. 24.00 torde
vara lägre än under normala vinterdygn.
Många kraftkrävande industrier bör kunna stop-
pas för planerat underhåll under den aktuella tiden.
Detta förefaller rimligt, eftersom planerat underhåll
normalt kräver längre stopptider än de 36 timmar som
det här är fråga om. Vattenkraft kompletterad med
normal krafttillförsel från kraftvärmeverk bör därför
räcka till för att klara den nödvändiga energitillför-
seln under de aktuella 36 timmarna. Några kondens-
kraftverk och gasturbiner kan hållas driftklara i be-
redskap.
Ett stort antal tänkbara incidenter både inom
kärnkraftsindustrin och inom andra verksamheter har
sin grund i mänsklig oförmåga att förutse vad en
olycklig kombination av händelser kan få för effekter.
Ytterligare ett antal tänkbara incidenter har sin grund
i en oförmåga att reagera tillräckligt snabbt för att
avbryta olycksbringande händelsekedjor som utlöses
av oväntade händelser, respektive att i tid spåra fel-
källan och stoppa händelseutvecklingen eller länka
den in i mindre olycksbringande banor.
Vår bedömning är att riskerna för felfunktion i
något drift- eller säkerhetspåverkande datasystem är
väsentligt större vid omslaget till årtalet 2000 än de är
normalt. Därför bör de svenska kärnkraftsreaktorerna
vara stoppade under timmarna kring årsskiftet
1999/2000.</pre><pre>Anf.  53  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Det skulle vara intressant att veta lite
mer om Miljöpartiets IT-politik. Jag kan bara hitta två
motioner i sammanhanget. Den ena handlar om
forskning på elektromagnetiska fält. Jag kan hålla
med om att det är viktigt att veta mer om detta. Den
andra motionen handlar om det som Mikael Johans-
son nu har talat om, nämligen om kostnaderna för år
2000-omställningen.
I övriga frågor har inte Miljöpartiet sagt någon-
ting, inte i den här debatten i alla fall. Jag vill fråga:
Hur ser ni på den nya tekniken? Ingår datorer i er
politik? Ingår Internet? Skall vi ha bredband för alla?
Ni har inte kommenterat regeringens syn och våra
andra partiers syn på IT-samhället.</pre><pre>Anf.  54  MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Kortfattat går vår politik ut på att IT
skall vara tillgänglig för alla och begriplig för alla.
Sedan vill jag gärna återkomma till hur vi ser på
den framtida satsningen av statens medel när vi har
de konkreta planerna framme på bordet. Kanske kan
näringsministern ange en del av de idéer han har haft
i samband med t.ex. utförsäljningen av Telia som ett
led i att investera de pengar som frigörs i en in-
frastruktursatsning på IT-området.</pre><pre>Anf.  55  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Risken är stor att man tror att Miljö-
partiets IT-politik enbart går ut just på forskningen
och år 2000-omställningen. I så fall är ju halva politi-
ken borta nästa år när vi har passerat årsskiftet.
Nu säger Mikael Johansson att Miljöpartiet kom-
mer tillbaka med idéer lite längre fram. Det är ju
trevligt. Problemet är bara att utvecklingen går så
rasande fort att det hade varit bra att presentera några
idéer i dag. Men vi får väl vänta på dem.</pre><pre>Anf.  56  MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! I första hand är det en budget som vi
lägger. Det gör vi ihop med Vänstern och Socialde-
mokraterna. Först i det läget är det aktuellt att pre-
sentera de konkreta planer och idéer vi skall förverk-
liga i framtiden.</pre><pre>Anf.  57  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är bara att läsa betänkandet så ser
man hur tomhänt Miljöpartiet är när det gäller IT-
politik. Men det är inte det jag i första hand skall
kommentera.
Om det är några som verkligen har gått igenom
omställningsproblemen så är det de svenska kärn-
kraftverken. Det är ett sätt att skrämma genom att
börja föra fram detta. Det förstår jag eftersom Miljö-
partiet inte vill något hellre än att stänga av de svens-
ka kärnkraftverken.
Det skulle vara intressant att se en avstängning
vid millennieskiftet samtidigt som vi inte längre har
särskilt mycket av gasturbiner och gaskraftverk kvar i
det nya elsystemet. Det blir kallt. Har vi vatten i våra
älvar? Vi har inte tillräckligt mycket kraftvärmeverk
som skall kunna kompensera det hela, så jag tror att
vi kan vara trygga när det gäller kärnkraftverken. De
har också kommit med sina försäkringar på det här
området.</pre><pre>Anf.  58  MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Den myndighet som enligt skrivelsen
har satts att kontrollera detta är SKI. Man har gjort
dokumentgenomgångar. Man har ställt muntliga frå-
gor till bolagen. Man avser under det halvår som nu
är att ta del av den dokumentation som kärnkraftsbo-
lagen har. Man har ingen annan roll. Man går helt och
hållet på att det som kärnskraftbolagen lämnar som
uppgifter stämmer. Vi vill se en oberoende part som
testar om kärnkraftverken är år 2000-säkrade. Vi kan
inte leka med denna verksamhet med de enorma kon-
sekvenser det kan få vid en olycka.</pre><pre>Anf.  59  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är ganska starkt att höra att man
behöver ett oberoende organ när staten har tillsatt SKI
för att utföra en ständig, kontinuerlig, löpande
granskning av verksamheten. Arbetet för en omställ-
ning har pågått under ett antal år redan, och därför
kan vi vara övertygade.
Jag tycker att det är att verkligen föra fram en
mycket allvarlig kritik mot SKI som man inte är för-
tjänt av.</pre><pre>Anf.  60  MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara försöka citera ur den
skrivelse som finns:
"SKI:s bedömning är för närvarande, baserad på
inlämnade rapporter och de muntliga föredragningar
som skett, att kraftbolagen hanterar år 2000-
problemet på ett sådant sätt att SKI inte skall behöva
ställa ytterligare krav på redovisning eller vidtagande
av åtgärder."
Därför tycker jag att det är allvarligt. Därför krä-
ver vi en oberoende part som gör även tester och inte
enbart går på det som kraftbolagen gör. Naturligtvis
skall vi inte råka ut för någonting som Tage Daniels-
son redan på sin tid framförde i sin monolog om
osannolikheten i det som hände i Harrisburg.
Vi vågar inte det. Jag tycker inte att någon annan
heller skall våga sig på det konststycket.</pre><pre>Anf.  61  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Samhällsomdanande kraft - ja, vi har
sagt det tidigare, men det tål att sägas igen. IT är inte
bara ett verktyg, IT förändrar hela vårt samhälle i
grunden. Det förändrar vårt sätt att leva, bo, arbeta
och kommunicera. Förändringen är så stor och ge-
nomgripande att vi i dag inte kan se vidden av den.
Sverige som IT-nation eller digitalt samhälle är i
fronten och skall så förbli.
Vi har sedan 1996, då riksdagen behandlade må-
len om de prioriterade uppgifterna för den nationella
IT-strategin, både vässat lagstiftningen och flyttat
fram positionerna inom så gott som samtliga sam-
hällsområden när det gäller IT. Informationstekniken
har så stor betydelse att den påverkar vår produk-
tionsförmåga, våra levnadsmönster och förutsättning-
arna att utveckla vår demokrati.
Det innebär i dag
1.      att fortsatta insatser bör göras för att bygga ut en
digital infrastruktur för höghastighetsförbindelser
och att hushåll och företag i hela Sverige bör ges
möjligheter till goda förutsättningar att utnyttja
den nya tekniken,
2.      att man bör underlätta för elektronisk handel för
nya affärsmöjligheter som drivkraft för sysselsätt-
ning och tillväxt samt ge konsumenterna ökade
möjligheter,
3.      att man - vilket det är mest bråttom med - bör ge
arbetet med omställningen av datorer och IT-
system inför år 2000 högsta prioritet. Omställ-
ningsarbetet måste ske målmedvetet och kraftfullt
i alla samhällssektorer, dvs. myndigheter, kom-
muner, landsting, företag och organisationer.</pre><pre>Men vi börjar med den nationella IT-strategin som
skall stimulera användningen av informationsteknik
på ett sätt som befrämjar kreativitet, tillväxt och sys-
selsättning. Vi skall vara pådrivare och underlätta
utvecklingen genom att anpassa regelverket till de
nya förutsättningarna. Vi skall också på olika sätt
försöka hindra och förhindra att IT-utvecklingen
skapar nya klyftor i samhället, tvärtom.
I den nationella IT-strategin som vi föreslår skall
ligga fast finns tre områden som skall prioriteras i
syfte att främja utvecklingen av informations- och
kunskapssamhället. Det är rättsordningen, utbildning-
en och samhällets informationsförsörjning.
Under senare år har skillnaderna mellan olika
former av tele-, data- och massmediekommunikation
minskat. Denna utveckling har påverkat de olika
branscherna inom medie- och kommunikationsområ-
det. Marknaderna för de olika tjänsterna flyter sam-
man. Vi kan bara ta statens egna bolag och företag
som exempel. Telias marknadsplats på Internet, Pas-
sagen, och Postens motsvarighet, Torget, är fram-
gångsrika. Telias och Postens satsningar på mark-
nadsplatser på Internet har bidragit till att påskynda
Internetanvändandet i Sverige. Det är viktigt att även
våra samhällsägda företag och myndigheter inte stan-
nar i utvecklingen. Även de måste ges möjligheter att
möta framtiden på ett bra sätt.
Den svenska telemarknaden har under senare år
genomgått stora förändringar som påverkar statens
roll och ansvar. Avregleringen av telemarknaden har i
Sverige liksom i många andra europeiska länder med-
fört en helt ny lagstiftning. Det har blivit konkurrens
på nätet vilket har lett till lägre kostnader. Post- och
telestyrelsen har ansvar för att följa upp och redovisa
marknadsutvecklingen och regionala konsekvenser på
marknaden.
Det finns klara samband mellan IT och miljö.
Med möjlighet till distansarbete och distansutbildning
kan mycket resande sparas in. Många transporter
borde kunna samordnas och dirigeras effektivare med
hjälp av datakommunikation och datorstödd trafik-
ledning. Men informationstekniken minskar inte
automatiskt belastningen på miljön. Det finns all
anledning att följa utvecklingen mycket noga, t.ex.
transporter för Internetförsålda varor. Om informa-
tionstekniken skall utnyttjas för att öka medborgarnas
livskvalitet, måste vi följa utvecklingen och se till att
det går mot ett långsiktigt ekologiskt hållbart sam-
hälle.
Så till utgångspunkterna för en digital infrastruk-
tur. Informationstekniken har mycket stor betydelse i
arbetet med att stärka Sveriges konkurrenskraft och
utvecklingsmöjligheter. Den digitala infrastrukturen
skall vara tillgänglig också för olika grupper i sam-
hället, såsom unga, gamla, män, kvinnor, välutbildade
och lågutbildade, människor i hela landet, pensionä-
rer, invandrare och funktionshindrade. Genom en väl
utnyttjad informationsteknik kan hela vårt land ut-
vecklas. Men det blir inte så med automatik. Markna-
den klarar det inte helt själv. Vi måste ha en politisk
vilja och kompetens att styra informationssamhället
med en tydlig viljeinriktning.
Vi behöver en kapacitetsstarkare infrastruktur,
bl.a. tack vare den snabba teknikutvecklingen och
Internetanvändningen. En nationell utbyggnad av
digital infrastruktur för höghastighetsförbindelser är
nödvändig, och det behövs en samordning. Utveck-
lingen av ny teknik i dag är mest marknadsledd. Detta
medför att investeringarna i första hand görs inom
företagssektorn och att satsningarna sker inom tätbe-
folkat område - eller med aktörernas språk: där det
finns en kritisk massa.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare med
uppdrag att undersöka tillgången till avancerad in-
formations- och kommunikationsteknisk infrastruktur
ur ett regionalt och socialt perspektiv. Utredningen
skall kartlägga den befintliga infrastrukturen och
föreslå åtgärder. Uppdraget skall redovisas senast den
11 juni 1999. Vi får avvakta till dess utredningen har
lagt fram sitt förslag. Men det råder inget tvivel om
att vi vill ha en snabb, högkvalitativ digital kommu-
nikation i hela landet.
Den tekniska utvecklingen driver ständigt fram
nya och bättre produkter. Flera aktörer på marknaden
sätter press på priserna och tvingar fram nytänkande.
Det är därför fel att i lagstiftningen binda sig vid en
viss teknik, t.ex. ISDN. ISDN är inte, som bekant,
allena saliggörande. Det är tjänsten som sådan och
inte tekniken som skall regleras.
En samhällsstyrning av tekniken kan medföra fel-
bedömningar och stora felinvesteringar. Det är viktigt
att prisutvecklingen på telefonitjänster följs ur ett
konsumentperspektiv - som vi beslöt i samband med
de telepolitiska målen 1997.
Fru talman! Vi har ett nationellt program för IT i
skolan. Det omfattar förskoleklasser, grundskolan,
särskolan, sameskolan och gymnasieskolan. Det finns
en delegation för en särskild satsning på IT i skolan.
Det är bra och nödvändigt. Men alla människor skall
kunna dra nytta av IT:s möjligheter. En kompetensut-
veckling för hela befolkningen behövs så att inte nya
klyftor uppstår. Äldre människor och vissa funktions-
hindrade kan om vi inte är uppmärksamma ha svårt
att utnyttja den nya tekniken. Även kvinnors möjlig-
heter bör särskilt beaktas i mån av att de utnyttjar IT-
tekniken alltmer och även driver företag den vägen.
Konsumenterna kan stärka sin ställning på mark-
naden. Det blir lättare att få tillgång till viktig infor-
mation och tillgång till ett större utbud av varor och
tjänster, vilket på sikt kan främja konkurrensen och
ge lägre priser. Informationstekniken kan även med-
föra förbättrad tillgång till service för vissa grupper
såsom äldre eller boende i glesbygd. Men för att kon-
sumenterna skall kunna dra nytta av tekniken krävs
IT-kunskap.
Med Internets starka framväxt har elektronisk
handel och andra former av elektronisk affärskom-
munikation blivit ett av de viktigaste användningsom-
rådena för informationsteknik. Vi bör uppmuntra
samspel med näringslivet och konsumentgrupper. Vi
vill ha ett effektivt regelverk, samordnade offentliga
aktiviteter samt en tillgänglig och säker teknisk in-
frastruktur i syfte att främja den elektroniska handeln.
På så sätt kan vi få ytterligare tillväxt i näringslivet,
bl.a. i de små företagen. Men vi skall också skydda de
enskilda konsumenterna.
Informationsteknik och elektronisk handel kan ut-
nyttjas som en drivkraft för regional utveckling. Men
förutsättningarna för landets olika regioner ser olika
ut. I storstadsregionerna finns marknadskrafter som i
många fall driver utvecklingen snabbt framåt. I regio-
ner med vikande befolkningsunderlag och svag sys-
selsättning kan främst kommuner, länsstyrelser och
landsting tillsammans med högskolor spela en aktiv
roll för att påskynda utvecklingen. Det finns många
regionala IT-projekt runt om i landet som visar ett
stort intresse för att ta till vara informationstekniken
som drivkraft för regional utveckling.
Så till vårt närmast liggande problem med 99 och
00, dvs. sekelskiftesproblemet. Vi har all anledning
att vara korrekta, dvs. vi skall varken negligera pro-
blemen eller haussa upp stämningen.
Frågan angående IT-omställningen inför år 2000
måste ges högsta prioritet. Riksdagen skall hållas
informerad om utvecklingen. Myndigheterna tar frå-
gan på stort allvar, och arbetet med att säkra de egna
verksamheterna har kommit en god bit på väg.
Vissa kommuner har inte kommit tillräckligt långt
i arbetet, vilket är oroväckande med tanke på distri-
butionen av el, värme och vatten, m.m. Störningar
inom kommunerna kan leda till konsekvenser inte
bara för deras invånare utan för samhället i stort.
Arbetstakten med IT-omställningen måste ökas vä-
sentligt bland små och medelstora företag liksom i
kommunerna för att undvika driftstopp och kedjeef-
fekter.
Alla - myndigheter, kommuner, landsting, före-
tag, branschorganisationer och andra aktörer - skall ta
sitt ansvar och driva på omställningsarbetet inför
2000-talet.
Vi förutsätter att regeringen i nästa skrivelse till
riksdagen redovisar vilka åtgärder som har vidtagits
eller kommer att vidtas för att avhjälpa eventuella
brister.
Sammanfattningsvis: IT är en samhällsomdanande
kraft som saknar motstycke. Vi ser stora möjligheter,
men också stora problem eller utmaningar, att klara
övergången. Barnen ser det redan som självklart att
ha en snabb kommunikation med hela världen - och
det är de som är framtiden.
Vi skall från samhällets sida ta vårt ansvar för
rättsordningen, utbildningen och informationsförsörj-
ningen. Jag yrkar med detta avslag på motionerna och
bifall till hemställan i betänkandet.
Jag skall avsluta med ett citat från Karin, 70 år, en
s-kvinna från Skövde. Hon skickade ett mail till mig
när hon hade sett min hemsida. Så här skriver hon:
"Jag har tidigare tyckt att ni i Stockholm är så långt
bort, jag har inte riktigt vetat vad ni håller på med. Nu
kan jag både läsa på Sverige direkt och se riksdagens
beslut och jag kan till och med maila till er direkt vad
jag tycker. Du Monica," skriver hon avslutningsvis
"du är längre bort nu när du är i Stockholm på veck-
orna men ändå känns det som om du är mycket när-
mare än förut."</pre><pre>Anf.  62  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Monica Green hade tre synpunkter i
sitt anförande som jag helt delar. Hon säger att IT
förändrar hela vårt samhälle. Där är vi helt överens.
Vi är också överens om att Sverige befinner sig i
fronten. Och vi skall vara pådrivare.
Det är lätt att konstatera detta. Men frågan är vad
den socialdemokratiska regeringen har gjort. Jag
minns att den borgerliga regeringen avreglerade tele-
marknaden under motstånd från det socialdemokra-
tiska partiets sida. Det var avregleringen av telemark-
naden som på något sätt öppnade möjligheterna för en
lång rad aktörer att engagera sig och göra så att Sve-
rige kom fram i fronten. Det är mycket av tomhet
som präglar den socialdemokratiska politiken.
Man kan läsa i betänkandet att huvudinriktningen
på den nationella IT-strategin är att stimulera an-
vändningen av informationsteknik på ett sätt som
befrämjar kreativitet, tillväxt och sysselsättning. Har
regeringen gjort det? Vi vet att skatter och många
andra regler är en kolossal hämsko mot att kunna
bibehålla den tätposition vi har lyckats uppnå. Det är
inte tack vare regeringens initiativ, utan trots rege-
ringen och de många goda idéer som har kommit
fram på en privat marknad och där unga entusiastiska
entreprenörer i större utsträckning flyttar utomlands.
Här behövs åtgärder.</pre><pre>Anf.  63  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Om man skall vara ärlig, och det skall
man väl vara, hände det inte ett dyft. Jag vet att Carl
Bildt och er partiledning gjorde ett stort nummer av
IT-frågan, men det hände inte ett dyft under den ti-
den. Visst kan det vara bra med medieutspel osv.,
men det är under vår tid som vi har vässat lagstift-
ningen och vi som har flyttat fram positionerna.
Vi har goda förutsättningar i Sverige att vara kvar
i fronten, därför att vi har ett företagsvänligt klimat,
bra ränta osv. Därför finns det många exempel på IT-
företag som placerar sig i Sverige nu. Jag kan ta ett
exempel från min hemkommun Skövde, där Netsour-
ce placerar sig och ger många nya arbetstillfällen. Det
är en av förklaringarna till att arbetslösheten sjunker,
trots att de gamla arbetstillfällena försvinner.
Jag tycker att vi jobbar på bra, och vi betar av frå-
ga efter fråga. Vi kanske inte är så massmedie- och
klyschmässiga som den förra regeringen, men det här
är ett effektivare sätt.</pre><pre>Anf.  64  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att vi skall vara ärliga i
debatten. Det är då bara att konstatera att de här ste-
gen togs under den borgerliga regeringen, där Carl
Bildt verkligen var en pådrivare.
På vilka områden har lagstiftningen vässats?
Finns det en åstundan att vässa lagstiftningen? Jag är
rädd för, utifrån tidigare erfarenheter, att när social-
demokraterna säger att de vässar lagstiftningen leder
det till betydligt mycket mer av regleringar och elän-
de. Jag tror att man skall vara väldigt försiktig med
att vara alltför ambitiös på lagstiftningsområdet, där-
för att utvecklingen går så kolossalt snabbt.
Därför förväntar jag mig lite mer av mark-
nadsvänliga åtgärder, som gör att företag stannar kvar
i Sverige och utvecklar det kunnande som finns, inte
minst när det gäller digitala signaturer och krypte-
ringsteknik, där regeringen inte är särskilt pådrivande
för att ändra på Wassenaaröverenskommelsen, som
förhindrar export av mycket avancerad, i Sverige
framtagen, krypteringsteknik.</pre><pre>Anf.  65  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att det var
1996, under den här regeringens tid, som vi för första
gången behandlade IT-frågor i riksdagen. Det var
under den här regeringens tid som vi flyttade fram
positionerna. Det första betänkandet kom 1996, och
1997 förändrade vi de telepolitiska målen och tog nya
avstamp. Det finns många fler exempel inom olika
områden där det framgår att det är vi som har flyttat
fram positionerna. Jag kan ge en eloge till Carl Bildt
för att han gjorde det glamoröst och tjusigt, men han
flyttade inte fram några positioner.</pre><pre>Anf.  66  STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att det är en stor sam-
syn mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i
de här frågorna, och det gläder mig. Jag skulle vilja
utvidga det här lite grann när det gäller rättvisa för
grupper som kanske har svårt att tillgodogöra sig de
IT-satsningar som görs.
När det gäller lågutbildade, arbetslösa, ungdomar,
äldre, kvinnor och funktionshindrade, är socialdemo-
kraterna villiga att tillsammans med oss föreslå speci-
ella satsningar på de grupperna? Jag vet att det finns
satsningar, men jag tycker inte att de räcker utan att
vi behöver satsa mer. Är socialdemokraterna villiga
att tillsammans med oss föreslå mer satsningar?</pre><pre>Anf.  67  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Det pågår redan nu, och det är själv-
klart att vi vill fortsätta utbildningen och möjligheter-
na för människor att skaffa en god IT-kunskap. Det
stärker också konsumentintressena. Vi har skrivit i
betänkandet om både de äldres och de handikappades
möjligheter. Vi vill ge dem ytterligare möjligheter.
Det finns också under äldreåret möjlighet att söka
pengar från Socialdepartementet för kommuner, in-
tresseorganisationer, PRO och studieföreningar som
vill utbilda äldre. Det är ett sätt. Sedan måste vi se till
att fortsätta med IT i skolan och flytta fram positio-
nerna även för den nationella strategin för IT i skolan.
Jag delar den uppfattningen.</pre><pre>Anf.  68  STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag noterar det svaret med tacksam-
het. Samtidigt finns det grupper som vi ger informa-
tion och lär detta, men det kan stupa på en så enkel
sak som att en funktionshindrad inte har råd att skaffa
en dator. Där skulle jag vilja att vi tillsammans tittar
på detta och gör mer satsningar. Är ni beredda att
delta i det?</pre><pre>Anf.  69  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Oberoende av hur människors eko-
nomiska ställning och livssituation ser ut måste vi
självfallet se till att människor har en grund att stå på
rent ekonomiskt. Vi får konstatera att det som LO har
gjort med sina satsningar på paket med LO-datorn,
och det som andra företag har gjort när de givit sina
anställda möjligheter att köpa dator på avbetalning,
har inneburit att Sverige är i en tätposition när det
gäller antalet datorer i hemmet. Vi får följa den ut-
vecklingen och se till att även andra grupper får möj-
lighet att skaffa dator.</pre><pre>Anf.  70  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag blev lite förvånad när Monica
Green tog så lätt på kostnaderna för ISDN. Monica
Green säger att vi inte skall skriva in ISDN i lagstift-
ningen. Nej, det är ingen som har begärt det. Men jag
tycker att utskottet borde ha gjort ett uttalande i frå-
gan till regeringen.
Jag undrar: Försvarar Monica Green att det finns
en så stor prisskillnad för dessa anslutningskostnader
som mellan 2 000 kr i storstaden och 60 000 kr i det
mest extrema fallet på landsbygden?</pre><pre>Anf.  71  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Nej, jag försvarar inte det. Jag har se-
dan 1996 förväntat mig att det skulle gå snabbare att
få en jämnare prisutveckling mellan storstäder och
vissa regioner där man får betala orimliga kostnader.
Jag tycker inte att Telia riktigt har levt upp till de
förväntningar som vi hade. Det stärker mig också i
min uppfattning att vi behöver ytterligare kapacitet.</pre><pre>Anf.  72  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Det är bra att vi har samma uppfatt-
ning om att det är något fel här, men jag kan bara
konstatera att om den här prisskillnaden hade gällt ett
vanligt telejack hade Sverige inte stått stilla länge. Då
hade man säkert reagerat från regeringens sida och
från socialdemokraternas sida. Om det hade gällt
priset på en tågbiljett, med en skillnad mellan
2 000 kr och 60 000 kr, hade det säkert varit full fart.
Vi kristdemokrater menar nu inte att man skall
binda sig till den teknik som ISDN innebär, men för
närvarande kan det betyda att en ensamföretagare kan
ha en tillförlitlig uppkoppling och driva sitt företag,
eller inte kan göra det om man bor på landsbygden.
Därför hade det varit bra om utskottet hade tagit vårt
förslag om ett uttalande i den här frågan.</pre><pre>Anf.  73  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag måste varna för det här; vi skall
inte hänga upp oss just på ISDN. Det finns redan nu
fiber och hypersnabba modem, och tekniken stannar
inte. Det finns alltså andra möjligheter redan nu. Vi
skall också vara ärliga och se att det är 90-95 % som
har enhetspriset, men det försvarar ändå inte priset i
de andra delarna av landet. Jag delar uppfattningen att
vi borde kunna ha en jämnare prisutveckling.</pre><pre>Anf.  74  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är inte så lätt att ta replik på Mo-
nica Green, därför att hon har många välmenande och
positiva formuleringar, som vi är överens om i hela
utskottet och i hela riksdagen. Det är jättebra. Men
vår uppgift som politiker är naturligtvis också att sätta
ned fötterna ibland, ge klara besked och uttala visio-
ner. Det är här som jag skulle vilja se tydligare ton-
gångar. Om vi inte får det från Monica Green hoppas
jag att näringsministern har något mer i bakfickan när
han så småningom kommer upp i talarstolen.
Jag vill hänga på det Johnny Gylling tog upp i sitt
replikskifte med Monica Green. Det är en intressant
fråga. Monica Green svarade på frågan om prisskill-
nader. Oavsett om det rör ISDN eller annan teknik
finns det prisskillnader när det gäller anslutningsav-
giften. Kristdemokraterna och Centern har i en ge-
mensam reservation sagt att anslutningsavgiften bör
vara densamma.
Monica Green säger här och nu att hon inte för-
svarar skillnaden. Det är för stor skillnad mellan
2 000 kr i Stockholms innerstad och 60 000 någon-
stans ute på landsbygden. Den intressanta frågan är
då självklart följande: Ansluter sig Monica Green och
socialdemokraterna i utskottet till synsättet att det bör
vara en likvärdig anslutningsavgift - densamma över
hela landet? Om inte - var ligger den acceptabla
skillnaden? Ligger den mellan 2 000 och 20 000 eller
mellan 2 000 och 10 000?
Är det inte enklare, Monica Green, att säga att vi
har rätt i denna fråga? Om man har höga ambitioner
när det gäller regionalpolitisk utjämning och likvärdi-
ga förutsättningar bör det vara självklart att säga att
anslutningsavgiften skall vara densamma.</pre><pre>Anf.  75  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Nu är det inte vi som sätter priserna,
men vi kan rekommendera. Man kan ha en åsikt, och
det har vi. Vi tycker inte att glappet skall vara för
stort. Det antog vi i de telepolitiska målen 1997.
Då sade vi att skillnaderna gentemot resten av
landet inte får bli alltför stora om priserna av konkur-
rensskäl blir väldigt mycket lägre i storstäderna. Det
har vi uttalat från riksdagens sida. Jag förutsätter
också att våra statliga bolag följer våra rekommenda-
tioner, men det är inte vi som sätter priserna här.</pre><pre>Anf.  76  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Monica Green har sagt att skillnaden
- kostnader mellan 2 000 kr och 60 000 kr - är oac-
ceptabel. Men ändå vill hon inte ansluta sig till den
om man har ett jämställdhetsperspektiv och ett lik-
värdighetsperspektiv ganska självklara åsikten att
kostnaden borde vara densamma över hela landet.
Vilken är då den skillnad som Monica Green och
socialdemokraterna kan acceptera? Är det 20 000
kronors skillnad? Är det 10 000 kronors skillnad,
eller var går gränsen? Säger man a i detta samman-
hang måste man rimligen också säga b.
Jag kan skicka med som en hälsning att jag tycker
att det vore klädsamt och bra om vi kunde vara över-
ens om att ambitionen självklart bör vara en likvärdig
anslutningsavgift över hela landet. Jag hoppas att
Monica Green så småningom kan landa där tillsam-
mans med hela socialdemokratiska partiet.</pre><pre>Anf.  77  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag får skoja lite med Sven Berg-
ström. Han sade att det inte är lätt att ta repliker på
Monica Green eftersom vi tycker ungefär samma.
Alltså har han sagt a, och då behöver han inte begära
repliker.
Jag tycker att vi skall ha ungefär samma priser i
hela landet. Det är mitt svar. B-svaret blir då att glap-
pet inte får vara för stort. Det har vi sagt i de telepoli-
tiska målen, som vi antog 1997 i denna kammare.</pre><pre>Anf.  78  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Sverige är och skall förbli en IT-
nation av yttersta världsklass. Sverige bejakar tekni-
kutveckling, kunskap och kompetens, och så skall det
vara även i framtiden. Sverige har ett stort antal högt
kvalificerade företag som ligger i teknikutvecklingens
framkant. Så skall det vara även i framtiden.
Sverige är ett av världens datortätaste länder. I år
kommer mer än hälften av alla svenskar att ha till-
gång till en dator i hemmet. De flesta kommer att
vara anslutna till Internet. Så är det, och så skall det
vara i ännu högre grad i framtiden.
Fru talman! IT och telekommunikationer bidrar
alltmer till den svenska ekonomin, till sysselsättning-
en och tillväxten. År 1996 omsatte svenska IT-företag
ca 325 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket
som de totala intäkterna i Sveriges kommuner. Skulle
vi göra en beräkning i dag skulle vi se att det är avse-
värt högre än dessa 325 miljarder.
Den elektroniska handeln mellan företag i Sverige
väntas explodera under de kommande åren. Den
svenska handeln företag till företag omsatte förra året
2,7 miljarder kronor, är uppe i 14 miljarder kronor
nästa år och förväntas växa till 59 miljarder kronor år
2003. Vidare kommer Internethandeln att öka snabba-
re i Sverige än på något annat håll i världen.
Utvecklingen går, som har sagts tidigare här i ta-
larstolen, oerhört fort. Vi politiker måste hela tiden
vara offensiva för att behålla Sveriges tätposition. Vi
måste lämna industrisamhällets gamla strukturer. Vi
måste anpassa regler och normer till de behov och
villkor som kommer att gälla för medborgarna och
företagen i det framtida digitala samhället.
Regeringen ser därför över den nationella IT-
strategi som riksdagen lade fast våren 1996, och vida-
reutvecklar den till en strategi för det framtida digi-
tala Sverige. Grundläggande är att alla - jag vill beto-
na alla - skall ha tillgång till modern infrastruktur
över hela - jag vill betona hela - Sverige.
Infrastrukturutredningen lämnar sitt betänkande i
juni. På grundval av det kommer regeringen att lämna
konkreta förslag till åtgärder som garanterar att den
digitala tekniken blir tillgänglig i hela landet.
För att IT till fullo skall kunna användas av en-
skilda, företag och organisationer behövs också kun-
skap om den moderna tekniken och dess möjligheter.
Det krävs såväl en hög allmän kunskapsnivå och en
hög IT-mognad som en spetskompetens, så att vi kan
skapa och behålla kvalificerade företag i Sverige.
För den enskilde ger också det livslånga lärandet
ökade möjligheter till delaktighet och ansvar. Det
gäller både möjligheten att styra sitt arbete och att
påverka samhällsutvecklingen.
Utbildningen måste vara av världsklass och ge
goda förutsättningar för livslångt lärande.
Min vision om hur framtidens Sverige skall se ut
innebär
· att IT används av alla grupper i samhället på det
sätt som passar varje individ och varje enskilt fö-
retag,
· att IT ökar människornas frihet när de väljer bo-
stad, arbete eller studier,
· att IT används för att förbättra den offentliga
verksamheten, inte minst vård och omsorg,
· att IT bidrar till att Sverige får fler världsledande
företag som har tillgång till en global miljö,
· att IT leder till en fördjupning av demokratin
genom de ökade möjligheterna till dialog mellan
väljare och valda,
· att IT skapar nya samarbetsformer mellan stora
och små företag liksom kunskapsövergripande
nätverk som ökar kvaliteten och slagkraften i hela
näringslivet, vilket därmed skapar fler jobb.</pre><pre>Fru talman! Regeringens arbete med en strategi
för det framtida Sverige bygger vidare på 1996 års
IT-strategi. Tre områden prioriterades av riksdagen.
Det var rättsordningen, utbildningen och samhällets
informationsförsörjning.
Strategins huvudinriktning är att stimulera an-
vändningen av IT på ett sätt som främjar kreativitet,
tillväxt och sysselsättning. Ett annat viktigt mål är att
se till att IT blir ett medel för ökad kunskap, demo-
krati och rättvisa.
Vi måste undvika ett samhälle där några ges möj-
lighet att delta i informationssamhället medan andra
stängs ute. Samtidigt skall vi vara medvetna om att
individer, företag och regioner har olika förutsätt-
ningar och olika intressen av att ta till sig den nya
tekniken.
1996 års beslut har bl.a. resulterat i följande:
· En omfattande satsning på IT i skolan genomförs.
1,5 miljarder används under tre år för att öka
kompetensen hos lärarna och ge dem bättre till-
gång till datorer som arbetsverktyg. Skolornas an-
slutning till Internet har förbättrats, och lärarna
och eleverna får egna e-postadresser.
· Antalet platser på högskolan har ökat, med tyngd-
punkt på naturvetenskap och teknik.
· Regeringen och Industriförbundet har utarbetat ett
nationellt program för att utbilda 10 000 personer
inom IT-området under 1998 och 1999.
· Antalet datorer i hushållen har ökat explosionsar-
tat genom beslutet om undantag från förmånsbe-
skattning. Detta har haft avgörande betydelse för
svenska folkets datormognad.
· Många myndigheter har blivit förebilder när det
gäller användningen av IT, och nu tas en hand-
lingsplan för utveckling av den statliga förvalt-
ningen fram. Utveckling av IT-användningen är
en viktig del i detta.
· En ny IT-kommission har inrättats, och arbetet har
intensifierats.
· Sverige arbetar intensivt i nationella och interna-
tionella grupper för att skapa goda förutsättningar
för säker elektronisk kommunikation och elektro-
niska affärer. En stor och viktig del av det arbetet
sker i EU.</pre><pre>Innehållet i den nya strategin blir följande:
Den första och övergripande uppgiften är att ska-
pa goda förutsättningar och klara spelregler för ut-
vecklingen.
För det första måste vi garantera en väl fungeran-
de teknisk infrastruktur. Alla skall kunna använda den
nya tekniken. Den nya tekniken skall svara mot den
efterfrågan och det behov som finns hos individer och
företag i hela landet. Men vi skall inte låsa fast oss
vid en enda teknisk lösning. Därför behövs en väl
fungerande konkurrens på telemarknaden. Det sti-
mulerar också utbudet av tjänster och tillämpningar,
och kostnaderna pressas.
För det andra skall vi ha stabila regelverk som är
förutsägbara och begripliga.
Sveriges tidiga avreglering av telemarknaden har
haft stor betydelse för utvecklingen, och vi måste
fortsätta att ligga i framkant.
En viktig del av infrastrukturen är att det finns
förutsättningar för en säker elektronisk kommunika-
tion. Dokument måste kunna undertecknas elektro-
niskt, och den elektroniska kommunikationen måste
kunna skyddas från insyn.
Jag nämnde tidigare att vi arbetar intensivt med
detta i EU. Vi tar fram ett program för att stimulera
elektronisk handel.
Den andra uppgiften är att se till att vi har en god
kompetensförsörjning.
I informationssamhället är kunskapen viktig, och
vi måste ha en hög allmän kunskapsnivå, en hög IT-
mognad och spetskompetens. Effekter på utbildning
och forskning är kopplade till detta och på den indust-
riella utvecklingen, företagandet och tillväxten.
Den tredje uppgiften är att se till att vi har ett
gynnsamt näringslivsklimat, inte minst för IT-
branschen. Företag skall skapas, utvecklas och växa.
Den fjärde uppgiften är att använda den offentliga
sektorn som förebild och motor för att stimulera ut-
vecklingen och medverka till att nya tjänster och
produkter skapas.
Den femte uppgiften är att förhindra att nya klyf-
tor uppstår i samhället.
Till sist: I det korta perspektivet är 2000-frågan
den viktigaste frågan inom IT-området. Detta är en
förtroendefråga för det nya digitala samhället.
2000-delegationen arbetar målmedvetet för att
störningarna i samhället skall bli så små som möjligt
vid millennieskiftet.
Jag vill betona att varje företag, varje organisation
och varje myndighet måste ta sitt ansvar för 2000-
omställningen i sin egen verksamhet.
Fru talman! Regeringen fortsätter nu sitt arbete
med att vidareutveckla strategin för hur Sverige skall
utvecklas i den digitala miljön i enlighet med vad jag
nu har redovisat. Vår avsikt är att presentera resultatet
av detta arbete i en proposition i början av år 2000.
Tack!</pre><pre>Anf.  79  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på
Björn Rosengren. Allt som han ger uttryck för i lite
mer vida och generösa formuleringar kan vi ställa upp
på. Jag noterar med tillfredsställelse att han konstate-
rar att avregleringen av telemarknaden, som drevs
fram av den borgerliga regeringen, har haft en så stor
betydelse för IT-utvecklingen i Sverige.
Vid många tillfällen har näringsministern talat om
behovet av att svenska företag skall vara i världsklass
och att Sverige som IT-nation skall vara i världsklass.
Några dagar senare har man kunnat notera att andra
statsråd har gått emot detta. Man vet inte riktigt om
alla utfästelser som näringsministern nu kommer med
även kommer att gälla för regeringen.
När det gäller ett bra näringsklimat är jag överty-
gad om att det i den näringslivsgrupp som Björn
Rosengren deltog i kom klara signaler om att många
svenska IT-företag är på väg att flytta ut eller redan
har flyttat ut. Det handlar inte minst om den elektro-
niska handeln. Hindren är stora när det gäller digitala
signaturer och krypteringstekniken. Det behövs be-
tydligt mer konkreta åtgärder. På vilket sätt skall ni
åstadkomma allt detta? Den frågan hoppas jag att jag
får svar på i den proposition som väntas om några
månader.</pre><pre>Anf.  80  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag konstaterar att Sverige är i
världsklass när det gäller IT. Det är så. Vi kan jämfö-
ra oss med vilket land som helst. Därför blir Per-
Richard Moléns frågeställning ganska innehållslös.
Vi är i världsklass. Det handlar om att vi måste fort-
sätta att utvecklas ännu snabbare.
Som jag sade tidigare bedömer alla på marknaden
att Internet kommer att utvecklas snabbast i Sverige, i
förhållande till många andra länder. Är det ett uttryck
för att vi har ett dåligt företagsklimat? Eller är det ett
uttryck för att vi har ett bra företagsklimat?</pre><pre>Anf.  81  PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om att Sverige befinner
sig i världsklass på IT-området. Vi är överens om att
det här är någonting som exploderar i Sverige. Och
detta med elektronisk handel kommer på något sätt
också att drivas på.
Men bakom dessa siffror finns också en del saker
som hämmar utvecklingen. Jag tänker på dubbelbe-
skattningen och den ogynnsamma beskattningen när
det gäller optioner till personal; den är betydligt mer
negativ än den som finns i andra länder.
Alla dessa saker leder till att vi många gånger ser
IT-företag utvecklas i Sverige, men när de sedan får
svårt att få tag i utländsk arbetskraft och får svårt att
komma runt beskattningsreglerna är dessa företag
tvungna att flytta ut. Vi har sett exempel på detta.
Det är åtgärder när det gäller det här som vi från
Moderata samlingspartiets sida efterlyser. Vi har inte
råd att satsa på kompetensutveckling och samtidigt
förlora många av de stora IT-begåvningar som vi
skulle behöva för att komma till rätta med den ar-
betslöshet som den socialdemokratiska regeringen
inte har kommit till rätta med trots att det har gått
många år och att det har getts löften.</pre><pre>Anf.  82  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag konstaterar att många utländska
IT-företag etablerar sig i Sverige. Under de senaste
åren har vi haft direktinvesteringar i Sverige på 80
miljarder per år. Det är första gången på 25 år som
det investeras lika mycket i kronor här som Sveriges
företag investerar utomlands. Det är väl ändå uttryck
för att det finns ett starkt intresse för att etablera sig i
Sverige.
När det gäller arbetslösheten är jag tacksam över
att frågan togs upp och över att jag får chansen att
uppehålla mig en kort stund vid den.
År 1998 skapade vi 105 000 nya jobb här i Sveri-
ge. Vi har fått ned arbetslösheten i en takt som ingen
trodde på. Sysselsättningen ökar, arbetslösheten sjun-
ker och de s.k. konjunkturberoende åtgärderna för att
få ned den öppna arbetslösheten sjunker också.
Det underliga tycker jag är detta: Vi ser framför
oss att arbetslösheten sjunker, att sysselsättningen
ökar och att alltfler investerar. Vi måste, som sagts
tidigare här i dag, gå tillbaka 50 år för att hitta en
räntenivå som dagens och 20 år för att hitta en reallö-
neökning som dagens. Men lik f... får man höra, inte
minst från moderat håll, att det inte är bra. Vad är det
som är dåligt? Jo, det kanske kommer att gå åt sko-
gen. Det är bra att ni intresserar er för framtiden, men
det vore kanske bättre om det var lite mer lyft i ert
intresse för framtiden - inte minst när det gäller in-
formationstekniken.
Det kommer att gå bra för Sverige. Det kommer
också den här propositionen att visa.</pre><pre>Anf.  83  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Näringsministern hade många fina
formuleringar. Det är också lätt att instämma i myck-
et av det han har sagt, i synnerhet när han talar om att
alla - han betonade alla - i hela Sverige - han beto-
nade hela - skulle ha tillgång till den här tekniken.
Det hälsar vi med tillfredsställelse från Centerpartiets
sida.
Jag noterar dock att Björn Rosengren svävar lite
på målet när det gäller hur det här skall gå till och
vilken teknik man långsiktigt skall eftersträva. Han
talar om att de goda förutsättningarna i den tekniska
infrastrukturen skall svara mot efterfrågan och behov.
Men problemet, näringsministern, är att det som i dag
svarar mot behoven och efterfrågan i morgon, eller i
alla fall i övermorgon, är en gammaldags teknik.
Det är därför vi i Centerpartiet så tydligt målar
upp visionen om en digital allemansrätt byggd på
optofiber, som vi med säkerhet vet kommer att hålla
åtminstone under den tid som näringsministern och
jag är politiskt verksamma - 10, 20, kanske 30 år
framåt i tiden. Jag skulle gärna vilja att näringsmi-
nistern sade något ytterligare om detta. Vore det inte
rimligt att i dag, i ett stort, framtidsinsriktat projekt
tillsammans med näringsliv och aktörer, satsa lång-
siktigt på detta hållbara system, vilket också kan bli
en injektion för export och framtidsutveckling?
Vi vet mycket väl att många småföretag som i dag
är underleverantörer kräver bredbandsteknik för att
kunna kommunicera med sina uppdragsgivare. Då är
optofibern det som behövs. Vi vet också att behovet
av kapacitet ökar explosionsartat.
Jag skulle gärna vilja ha näringsministerns kom-
mentarer till detta. Varför skall vi nöja oss med
ISDN, ADSL och annat som kommer att vara alldeles
för dåligt om inte i morgon så i alla fall nästa år eller
året därpå?</pre><pre>Anf.  84  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag skall tillåta mig ofoget att här i
kammaren citera Tony Blair. Hans bok Min dröm är
mycket bra, och jag rekommenderar den. Han säger
så här:
Nya Labour vet att de elektroniska motorvägarna
bör byggas av den privata sektorn. Vi vet att staten
varken har skyldighet att välja ny teknik eller önskar
det. Vi vet att vår roll inte är att välja ut vinnare utan
att ange ramar som främjar konkurrens, och inom
dem får företagen sedan tävla.
Jag delar helt Tony Blairs uppfattning. Men jag
vill göra tillägget - och här kanske Storbritannien
skiljer sig från Sverige - att vi också måste ta ett
ansvar för att ge alla, som jag sade, i Sverige möjlig-
het att använda den nya tekniken. Här måste staten
spela en roll.
Det är dock lite för tidigt att nu bestämma sig för
vilken teknik man skall ha och bygga ut den. I varje
fall är jag inte beredd att uttala mig om detta förrän vi
har fått svar på en mängd frågor, och det var för att få
det som vi tog initiativ till IT-
infrastrukturutredningen. Det gäller frågor som
handlar om t.ex. huruvida det skall vara statligt stöd i
någon form till höghastighetsnät i mindre orter och på
landsbygd, stöd till abonnenter i glesbygd, ett offent-
ligägt nytt nät, regionala sammanbindningsnät, bil-
dande av statligt nätverk och krav på kommunala
stadsnät.
Problemet i dag är sådant att vi i varje fall måste
göra en kartläggning. Ingen vet riktigt hur det ser ut.
När vi vet det kan vi ta initiativ och säga: Så här skall
vi göra. Jag bedömer att vi från regeringens sida
kommer att klara av det när vi lägger fram vår propo-
sition våren 2000. Här krävs faktiskt att man är lite
seriös.</pre><pre>Anf.  85  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är gott och väl att näringsminis-
tern är seriös. Men näringsministern vet naturligtvis
mycket väl att om marknadskrafterna skall styra den
här utvecklingen blir det med nödvändighet så att
man räknar, kalkylerar och ser vad som är lönsamt.
Den stora risken är att man då bränner en massa mil-
jarder på teknik som om ett eller annat år kommer att
vara förlegad.
Sverige har genom åren haft förmågan att se lång-
siktigt och försökt hitta de långsiktiga visionerna.
Och det är ingen tvekan om - näringsministern som
har goda kontakter i branschen vet självfallet att alla
är överens om detta - att optofibern är den överlägsna
och tydliga framtidsinriktningen. Varför skall man då
gå halvvägs och halvhjärtat till väga, i synnerhet om
näringsministern och jag - och det hoppas jag - har
gemensamma visioner om att detta faktiskt måste
gälla hela landet och att det skall vara likvärdiga
villkor i hela landet?
Jag vill bara ta upp en sak till. Näringsministern
talade väl om kunskapen och att överbrygga kunskap-
sklyftor. Jag har förstått att detta är något man säger
ofta och gärna, och det är utomordentligt bra; vi säger
det också i Centern. Men problemet är att lärarutbild-
ningen här släpar efter, och jag undrar om näringsmi-
nistern är riktigt uppmärksam på detta.
Som jag har förstått det finns det bara en lärarut-
bildning i landet, nämligen den i Norrköping, som på
riktigt allvar lyfter fram IT-frågorna i utbildningen.
Här borde det vara viktigt för riksdag och regering att
initiera någon förändring så att man verkligen tar IT-
frågorna på stort allvar och ser till att de lärare som
nu kommer ut i skolorna är mycket duktiga på det här
området.</pre><pre>Anf.  86  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att vi är
ganska eniga om att vi behöver en bra IT-
infrastruktur. Men en aktiv IT-politik måste bygga på
kunskap. IT-infrastrukturen är svårbeskriven. Den
finns i privata bolag, i statliga bolag, i kommuner och
på andra ställen, och det finns ingen heltäckande
karta att utgå ifrån. Innan vi bygger ut måste vi veta
vad som är viktigast att bygga. Det vet vi faktiskt inte
i dag. Det är just därför vi har tagit initiativet till att
kartlägga det här. Detta kan ju inte kritiseras! Vi
kartlägger och får in mer kunskap, och när vi har fått
denna kunskap kommer vi att agera och vara aktiva.
Detta tycker jag är det minsta man kan förvänta sig av
en regering.</pre><pre>Anf.  87  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra citatet från
Tony Blair. Jag kan säga till ministern att kristdemo-
kraterna har samma inställning i den här frågan. Med
ministerns tillägg om att staten måste känna ett extra
ansvar för dem som kanske inte omfattas av markna-
den är vi helt överens på den punkten.
Vi pratar om fiber åt folket. Vi vill att optisk fiber
skall läggas ut till alla i landet så långt det är möjligt.
Jag vet att den utredning som ministern hänvisar till
pågår, men ett år i det här sammanhanget är en väl-
digt lång tid. Utvecklingen går väldigt fort. Många
som överväger att starta ett eget företag kanske inte
gör det på grund av att infrastrukturen inte är på plats.
Jag undrar hur ministern ställer sig till våra tankar
när det gäller att skynda på den här utbyggnaden. En
tanke är ROT-avdrag för hemmen om man ansluter
sig till ett sådant här nät. En annan är att skynda på
kommunerna. Vi vet att många kommuner bygger
egna nät. Kan man tänka sig att Svenska Kraftnät,
som vi nämnde tidigare, får ett bolagsdirektiv att
lägga ned kabel när man ändå är ute och gräver?
ISDN-avgifterna har vi debatterat. Är ministern be-
redd att påtala den orimliga prisskillnaden för Telia,
t.ex.? Hur skall vi annars kunna ha den här garantin
om tillgänglighet?</pre><pre>Anf.  88  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag måste ändock än en gång upprepa
att vi vill ha kunskap. Det får vi i juni månad. Däref-
ter skall vi föra en diskussion och ta in olika syn-
punkter. Sedan skall vi lägga fram förslag till riksda-
gen.
Än en gång: Vi är överens om att det är markna-
den, som har en väldig kraft, som har gjort att det har
gått så fort och att staten måste ta ett ansvar, så att
alla får del av detta.
Jag vill också säga att det finns väldigt stora re-
surser inom staten, som nämndes här. Vi har Svenska
Kraftnät, vi har Banverket och vi har Vattenfall som
äger nät, om jag använder det uttrycket. Det är klart
att detta är en resurs som kanske kan användas. Men
jag vill även där avvakta. Med det har jag sagt att jag
inte kan ta ställning direkt och säga: Så här skall vi
göra. Jag tycker att det skall respekteras tills vi vet att
det ser ut på ett visst sätt. Därifrån går vi vidare.</pre><pre>Anf.  89  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag
har respekt för att man vill se på utredningen först,
men jag hoppas att ministern också har förståelse för
att det finns en otålighet hos många när det gäller
infrastrukturen.
En annan fråga jag vill ställa till ministern är den
som gäller klyftan i samhället. Ministern nämnde t.ex.
att vi politiker måste vara offensiva. Det är just det
jag har efterlyst i mitt anförande. Vi måste vara ute
och tackla den klyfta som uppstår. Jag kommer från
Blekinge. Blekinge har fått stora möjligheter att satsa
på IT. Det fungerar mycket bra och många goda ex-
empel finns. Samtidigt finns klyftan till de människor
som inte kommer in i den nya tekniken, som fortfa-
rande är arbetslösa. Har ministern några tankar på hur
ett offensivt ledarskap kan tackla det problemet?</pre><pre>Anf.  90  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att det finns
mycket stora klyftor i vårt samhälle, inte minst inom
detta område. De finns dessvärre också inom många
andra områden. Ofta ser vi dem i den mycket starka
regionala obalans vi har.
Jag tycker att enda möjligheten att klara detta är
att vi gör väldigt breda satsningar på många områden.
Det kan ju låta lite voluminöst, men det är enda vä-
gen. Det gäller regionalpolitiken, det gäller IT-
infrastrukturen och det gäller utbildningen. Regering-
en har också gjort stora satsningar på utbildning i
skolorna. Dessutom utbildas många i IT inom ar-
betsmarknadspolitiken.
Jag tycker ändå att vi för det första förstår detta,
för det andra vidtar en hel del åtgärder. Men självklart
kan vi vidta fler åtgärder för att minska de här klyf-
torna. Det vill jag också återkomma till när vi har mer
kunskap om helheten. Det gäller även infrastrukturen.</pre><pre>Anf.  91  BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag vill tacka trafikutskottet för att
min motion om mobiltelefoner har behandlats med ett
stort allvar i betänkandet. Motionen avstyrks men är
ändå behandlad på ett bra sätt, tycker jag.
Under de år som jag har skrivit motioner om mo-
biltelefoner har användningen ökat explosionsartat.
När jag skrev första gången under allmänna motions-
tiden 1995 såldes det 23 000 abonnemang under de
tre fösta månaderna. Det var lika mycket som under
hela 1993.
Den här utvecklingen av antalet abonnemang
tyckte jag var anmärkningsvärd på grund av den
strålning som mobiltelefoner utsänder och att de s.k.
SAR-värdena skulle öka i samhället.
Följande år har ökningen varit exponentiell och
kraftig. Nu ligger försäljningen på nära 4 miljoner,
och telefonbolagen räknar med att nio personer av tio
kommer att ha mobiltelefon om några år.
Gränsvärdena är satta för användning under en till
två minuter. Knappast någon pratar i dag så kort tid.
Jag har sett människor sitta och prata i 30 minuter,
och då ökar naturligtvis exponeringen och de upptag-
na SAR-värdena.
Som jag skriver i min motion har forskning visat
att mänskliga celler reagerar på lågfrekvent strålning.
Koncentrationsförändringar av kalcium gör att cellen
skickar ut små s.k. antenner, vilket kan mätas.
Fru talman! Försiktighetsprincipen är viktig i så-
dana här sammanhang. Påverkan under lång tid och
vad det kan innebära är alltid svårt att förutse. Därför
bör försiktighet gälla.
Sverige har en undantagsklausul som innebär att
mobiltelefoner under en uteffekt av 7 watt inte behö-
ver kontrolleras. Denna klausul bör försvinna, bl.a. på
grund av att ett så stort antal olika mobiltelefoner
kommer ut på marknaden och ökar på SAR-värdena.
Forskare på mobiltelefoner säger också att en slopad
gräns för kontroll nu bör antas.
Visst har mobiltelefonen gjort att olycksfallsar-
betet har kunnat underlättas. Antalet sjöolyckor, spe-
ciellt med småbåtar, har kunnat minskas på grund av
att mobiltelefoner finns ombord, och antalet utryck-
ningar från sjöräddningen har också gått ned. Själv-
klart är detta mycket positivt, men det undantar inte
det faktum att mobiltelefontillverkare måste se till att
designa telefonerna med en antenn som inte utsätter
människokroppen för uppvärmning eller förse telefo-
nerna med s.k. handsfree och därmed minska strål-
ningsrisken.
En varningstext som varnar för att prata alltför
länge i mobiltelefon skulle hjälpa till att minska ut-
sattheten. Det finns dock forskning som visar på
risker och följder redan nu av användningen av mo-
biltelefoner.
Fru talman! Den strålning som tas upp av kropp-
svävnaden benämns SAR-värden. Dessa värden testas
av telefontillverkarna, men de görs inte officiella. Jag
påpekar i min motion att dessa värden bör vara helt
öppna.
Gränsvärdet, som mäts i SAR, är ett tidsmedel-
värde - när 10 gram kroppsvävnad under sex minuter
har utsatts för strålningen från en mobiltelefon. För
GSM-telefoner är gränsvärdet 2 watt per kilo.
Utgångsvärdet för gränsen är satt till att kaniner,
som blev exponerade för mikrovågsstrålning, fick
grumlade linser, alltså starr. Detta är en säkerhets-
marginal för att inte få grumlade linser, men det visar
inget om t.ex. nervpåverkan eller annat som kan bli
påverkat.
Det är faktiskt ett rimligt krav att öppenhet ges
från tillverkarna. Oron hos människor ökar naturligt-
vis när mätningar är hemliga. I en debatt som hölls i
förra veckan på Chalmers högskola i Göteborg fråga-
de forskare just detta, varför inte värdena offentlig-
görs. De fick till svar att detta inte skulle vara intres-
sant för forskarna.
Den stora undersökning som utfördes av docent
Kjell Hansson-Mild vid Umeå universitet omfattade
11 000 personer. Det är den största undersökning som
har gjorts i världen i sitt slag och den besvarades av
svenska och norska mobiltelefonanvändare.
Denna undersökning visade på symtom såsom
trötthet, huvudvärk, minnesluckor och koncentra-
tionsproblem, värme på och bakom örat, brännande
hud, stickningar och yrsel.
Fru talman! Den här forskningen har visat att yt-
terligare forskning behövs för att klargöra eventuella
samband med allvarligare konsekvenser, nu när mo-
biltelefonpratandet tenderar att bli allt frekventare och
ta längre tid.
En grupp personer utsattes vid ett försök helt ny-
ligen i England för mobiltelefonfrekvent strålning
under en halvtimme tillsammans med en kontroll-
grupp. Alla de bestrålade försökspersonerna uppvisa-
de att korttidsminnet hade påverkats, enligt de eng-
elska forskarna.
Fru talman! På kontor och i hemmen blir nu
sladdlösa telefoner vanliga. De s.k. DECT-
telefonerna har konstaterats avge tio gånger mer
strålning än de vanliga mobiltelefonerna. Sådana
används bl.a. här i riksdagen av våra kanslier. Anled-
ningen är att signalen till de här telefonerna är kon-
stant och att sändaren hela tiden avger ett strålnings-
fält. De människor som använder dessa mobila tele-
foner utsätts nu för en onödig exponering.
Runtomkring oss i vår livsmiljö, i luften, finns nu
en mängd olika elektriska fält som samverkar, intera-
gerar, med varandra. Lodräta fält uppstår från satelli-
ter i rymden, som används av digital TV. Dessa lod-
räta fält korsas av vågräta fält från elektrisk utrust-
ning, bl.a. telefoner. Luften är nu så mättad att det
fattas frekvenser, och de stora telefonbolagen blir
tvungna att ta fram nya system.
De här korsande elektriska fälten i atmosfären kan
liknas vid en enorm mikrovågsugn. Man kan säga att
mänskligheten nu ingår i ett gigantiskt experiment där
jorden med atmosfär är denna enorma mikrovågsugn
och där ingen kan säga vad detta kommer att innebä-
ra.
Med detta, fru talman, vill jag avsluta med att
önska att vi alla kan titta framåt och ta åt oss nya
tekniker, men med en viss försiktighet vad gäller liv
och hälsa.</pre><pre>Anf.  92  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att också
min motion har blivit välvilligt behandlad i utskottet.
Utvecklingen av informationssamhället går myck-
et snabbt och förändringstakten är hög. I dag har
tekniken nästan inga begränsningar. För att detta inte
skall skrämma de människor som inte känner sig
delaktiga i utvecklingen krävs det information och
utbildning. Det bästa för samhällsutvecklingen är att
så många som möjligt känner att de är med i utveck-
lingen, förstår vad som händer och själva kan hantera
informationstekniken.
Vi politiker måste ta till vara denna utveckling på
bästa sätt därför att den, som det står i propositionen,
påverkar vår produktionsförmåga och vårt lev-
nadsmönster liksom förutsättningarna för att utveckla
vår demokrati.
Sverige har en tätposition som IT-land, och den
skall vi självfallet behålla genom att bygga ut en
digital infrastruktur för höghastighetsförbindelser och
ge hushåll och företag i hela Sverige goda förutsätt-
ningar att använda den nya tekniken.
Vidare framgår det av regeringens förslag om IT i
skolan att vi satsar rejält på IT i utbildningsväsendet.
Jag har i min motion tagit upp att även förskolan
ingår i det livslånga lärandet. Det är därför angeläget
att även resurser fördelas till förskoleverksamheten så
att alla barn, inte bara de som har dator hemma, hin-
ner få lite vana vid datorn innan de börjar i försko-
leklass och i den reguljära skolan.
Vidare är det synd att inte ta till vara den fantas-
tiska lust att "leka med datorn" som många små barn
har. Jag har egna erfarenheter av hur tre- och fyra-
åringar mycket snabbt lär sig att hantera datorn just
genom lusten att leka och lära. De är orädda för tek-
niken.
För att använda informationstekniken i den peda-
gogiska verksamheten behöver lärarna ha kunskaper
och egna erfarenheter. Alla som avlägger lärarexa-
men bör ha den kompetensen. Tyvärr är kunskaperna
inom lärarkollektivet mycket ojämna. Därför är det
viktigt att man när den stora satsningen på skolan
görs också följer upp den med statistik över lärarnas
IT-kunskaper.
I nämnda proposition hänvisas det till att även
förskolan ingår i det nationella programmet för IT i
skolan. Jag hoppas att det innebär en satsning även på
förskolan.
När det gäller uppföljningen av IT-området och
redovisningen av statistik är det bra att det blir ett
samlat system för statistik över modern informations-
och kommunikationsteknik och att det sker i samråd
och i samarbete med övriga myndighe-
ter/organisationer med statistikansvar på IT-området.
Det är också viktigt att stärka konsumenternas
ställning på marknaden. Konsumenterna kan exem-
pelvis lättare få tillgång till viktig information och
tillgång till ett större utbud av varor och tjänster,
vilket på sikt kan främja konkurrensen och ge lägre
priser.
Utskottet skriver att informationstekniken även
kan medföra förbättrad tillgång till service för vissa
grupper, såsom äldre och boende i glesbygd. Men för
att konsumenterna skall kunna dra nytta av den nya
tekniken krävs det IT-kunskap.
Dessutom är det viktigt att konsumenten känner
sig trygg i användandet av Internet för elektronisk
handel. För det krävs regelverk med lagar och förord-
ningar men det handlar om mer än regelverk - kon-
sumenterna bör vara med och utforma den framtida
möjligheten till konsumentinformation via nätet. För
att få konsumenterna delaktiga bör ett folkbildnings-
arbete initieras om konsumenternas möjligheter vad
gäller IT-stöd.
Fru talman! Samhället har ett viktigt ansvar för att
informationstekniken kommer alla till del och att vi
tar till vara de stora möjligheter som tekniken erbju-
der.</pre><pre>Anf.  93  PER BILL (m):
Fru talman! Tiden går fort. Det märks inte minst
när man debatterar på det här området. När jag första
gången tog upp 2000-problematiken var det drygt
1 000 dagar kvar till år 2000.
Jag minns de debatter som jag haft med Erik Ås-
brink, som då var ansvarig för 2000-problematiken.
Hans enda kommentarer var: Det här får inte kosta ett
enda öre. Vi vet inte om det kommer att kosta någon-
ting. Dessutom behövs det ingen samordning.
Verkligheten har visat att Erik Åsbrink hade fel,
förskräckligt fel. Nu är det omkring 297 dagar kvar
till år 2000. Det finns i dag en samsyn men det är
väldigt sent. Vi får lita till hoppet. Jag tror nämligen
att det mera är hopp som vi nu får ha, för i fråga om
många av de här projekten är det för sent att starta.
Just i dag skulle man vara långt inne i testning av de
nya systemen eller ha bockat av problemen.
Fru talman! Jag hade sett fram emot näringsmi-
nisterns tal i dag - jag vet att näringsministern också
planerat att vara på en kongress anordnad av Expo
Nova - och trodde att vi skulle få en agenda med
några tydliga och klara besked. Tyvärr blev det mest
prat - visserligen en del, tycker jag, positivt prat. Jag
vill då framför allt säga att jag tycker att det är posi-
tivt att vi ändå kan tolka ut att vi sakta är på väg mot
ett ökat intresse från Socialdemokraterna när det
gäller bredband.
Näringsministern tycks nu vara klart mer intresse-
rad av en avreglering av telemarknaden. Kanske vill
han gå vidare på den vägen. Det är hög tid. Vi var
kanske först ute men nu säger flera rapporter att vi
ligger långt bak i fråga om avregleringen.
Fru talman! Det finns mycket positivt att säga om
läget i Sverige på IT-sidan. Man brukar prata om de
tre 50 som någonting magiskt: 50 % datapenetration i
hemmen, 50 % uppkopplade på Internet och 50 %
med mobiltelefon. Jag tror att Sverige och Finland i
dag är de enda länder som kan nå dit, och det är
mycket bra. Tyvärr är det väl så inte på grund av
regeringen utan trots regeringen. Snarare har det att
göra med just avregleringen av telesektorn, med Carl
Bildts ledarskap och, kanske mest, med det kompe-
tenskluster som har vuxit fram kring Ericsson, Nokia
och alla de tusentals små IT-företag som har skapat
en kreativ miljö i Sverige för detta.
Men småföretagarklimatet är faktiskt inte bra. När
Socialdemokraterna och t.o.m. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har en samsyn kring att vi har ett bra
småföretagarklimat stämmer det inte med verklighe-
ten. De IT-företagare som jag träffar är förbannade -
ja, man skulle t.o.m. kunna säga förtvivlade - över att
de inte kan få tag i kompetent personal och över att
de inte kan förse sina medarbetare med personalop-
tioner som har samma värde som exempelvis i USA.
På punkt efter punkt efter punkt är de förbannade och
förtvivlade. Det är ju ändå de små företagarna som är
värdemätaren på huruvida vi har ett bra småföreta-
garklimat eller inte. Om tre politiska partier blir över-
ens om att vi har det, så är det fullständigt ointressant.</pre><pre>Anf.  94  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag skulle bara helt kort vilja redogö-
ra för vad som händer när det gäller 2000-frågan, som
togs upp här av Per Bill. Vi har förändrat delegatio-
nen. Vi har förstärkt med en vice ordförande. Därmed
skulle jag kunna säga att vi har anskaffat, om man vill
ha det så uttryckt, en general. Delegationen har nu
tagit initiativ till oberoende bedömningar av viktiga
sektorer, t.ex. elmarknaden och telemarknaden. Vi
kommer att göra oberoende studier där. Vi börjar föra
diskussioner med elmarknaden i morgon.
Jag vill också säga att det som i dag tagits upp i
kammaren om 2000-frågan har grundats på den rap-
port som riksdagen fick tidigare. Den nya rapporten,
som kommer att lämnas i maj, kommer att visa - jag
kan säga det utan att överdriva - att vi kan känna oss
mycket trygga i 2000-frågan. Vi har tagit en hel del
initiativ, och de olika branscher, offentlig sektor etc.
är jag övertygad om kommer att klara detta mycket
bra.
Slutligen: Att i talarstolen försöka måla svarta bil-
der - det kommer att gå åt skogen, kärnkraftverk
kommer att explodera, det kommer att hända det ena
och det andra - är faktiskt oansvarigt. Det finns ingen
grund för det.</pre><pre>Anf.  95  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Låt mig börja med det sista. Jag håller
helt med näringsministern om att de som ser 2000-
problematiken som en möjlighet att prata om jordens
undergång, om att kärnkraftverken skall explodera
eller att man inte kan införa någon typ av lagstiftning
därför att detta kommer att ta all kraft försvårar de-
batten.
Jag var orolig när näringsministern uttryckte sig
ungefär så här: Någon var ju tvungen att ta på sig
frågan. Detta angående vem som skulle ta 2000-
problematiken i regeringen. Med det lilla övertrampet
tycker jag ändå att vi efter det har sett flera saker gå
åt rätt håll. Det är synd att Erik Åsbrink såsade med
detta så väldigt länge. Det gör arbetet för näringsmi-
nistern och nuvarande regering och arbetet för den
s.k. generalen, som skulle ha varit tillsatt för flera år
sedan, väldigt mycket svårare.
Jag skulle vilja ställa en fråga till näringsminis-
tern. Näringsministern lär träffa en hel del IT-
företagare i dag på Expo Novas stora arrangemang
"IT och karriär". Om IT-företagarna säger att de inte
är nöjda med klimatet och man samtidigt får höra att
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med småfö-
retagarklimatet, vilket väger tyngst för näringsminis-
tern? Är det det IT-företagarna säger eller det koali-
tionsbröderna säger?</pre><pre>Anf.  96  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Först får jag konstatera att nä-
ringsklimatet är hyggligt i dag. Det går bra för Sveri-
ge och även för småföretagarna. Sedan finns det re-
gelsystem och hinder för företagandet som vi måste
se över - skatteregler och annat. Det kommer vi att
återkomma till.</pre><pre>Anf.  97  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det är också en moderering åt det
bättre. Det finns områden där näringslivsklimatet är
hyggligt. Jag tror att det är precis den typen av in-
ställning man skall ha. Man kan inte samla ihop fem
direktörer och fem fackföreningsbossar och vips
skapa världens bästa företagsklimat. Det här är en
ständigt pågående process. Det är en ständig kamp.
Hela tiden måste vi flytta fram våra positioner. Vad
IT har gjort är bl.a. att verkligen över natt utsätta oss
för mycket större global konkurrens. Om vi mot för-
modan skulle kunna låsa in fem direktörer, fem fack-
föreningsbossar och en minister och de skulle komma
ut med ett recept som just den veckan skulle vara
världens bästa företagarklimat, skulle det bara några
månader senare inte vara det därför att konkurrensen
fortsätter, därför att fler och fler länder gör sitt bästa
för att attrahera företag och de allra bästa.
Under industrisamhället var det möjligt att ha då-
ligt företagarklimat på många sätt. Skogen stod där
den stod, malmen låg där den låg, näringen var
tvungen att vara kvar. I dag har IT-företagarna nästan
allt i sina huvuden och kan flytta till Silicon Valley
eller något annat ställe precis när som helst.</pre><pre>Anf.  98  ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Också jag vill uppehålla mig vid sä-
kerheten inför årtusendeskiftet. Mycket trygga kan vi
vara, säger näringsministern. Det kan vi i en sådan
här situation bara vara på ett enda sätt, nämligen
trygga att vi har gjort vårt absolut yttersta för att
hantera en mycket speciell situation. Jag vill faktiskt
påstå, herr näringsminister, att den här regeringen inte
lyckats, inte den förra heller, göra det som skulle få
oss att känna oss trygga.
Det här är en mycket speciell situation med riktig
osäkerhet och samtidigt risk inom alla sektorer. Det
kan i värsta fall braka ihop precis överallt - i bästa
fall bara i vattenkokaren. Någon har sagt att ventila-
tionssystemet i riksdagen eventuellt kan slås ut, men i
värsta fall är det ett kärnkraftverk, ett gammalt sovje-
tiskt byggt kärnkraftverk på andra sidan Östersjön.
Internationellt ses det som den kanske största risken
inför 2000-årsskiftet.
Det är bra att vi har fått rapporter och utredningar
och att man nu har satt till en ledning. Det är alldeles
utmärkt. Samtidigt är det oroande att det finns så
många rapporter om akuta brister. Vad som är absolut
anmärkningsvärt är att regeringen fortfarande inte har
satt av några pengar för det här. T.o.m. de egna myn-
digheterna skall klara av detta inom sin egen budget.
Det måste naturligtvis till en ledning och en orga-
nisation så att arbetet inte försvagas genom att vara
uppdelat sektorsvis. Näringsministern har i dag låtit
oss få veta att det har tillsatts en vice ordförande. Det
låter i och för sig bra, men den skulle ha funnits för
många år sedan. Det behövs en rejäl samlande led-
ning i en sådan här risksituation. I vårt land är det så
att det bara är en enda enhet som kan utöva det led-
ningsansvaret vid påfrestningar i fredstid. Det är
regeringen och ingen annan. Det är tyvärr inte så att
man, som näringsministern gör, kan uppmana företag,
myndigheter och organisationer att var och en bör ta
sitt ansvar. Nej, det här är en allvarlig risksituation
för hela landet. I det läget är det faktiskt bara rege-
ringen som kan ta ansvar. Det finns vissa gemen-
samma uppgifter som skall vara statens. Det här är en
av dem.
Vi hade kunnat vara i ett betydligt bättre läge om
regeringen hade vidtagit åtgärder när vi moderater för
första gången för flera år sedan tog upp frågan. Jag
kan bara uppmana ministern och hans vice ordföran-
de att hämta modeller från andra håll. Arbetet har gått
betydligt fortare i andra länder där man tagit detta på
allvar.
Ministern påpekade hur viktigt det är med IT-
utvecklingen. Ja, i den här frågan kan den offentliga
sektorn gå före och vara motor. Jag vill vädja till
ministern att han tar den här frågan på allvar och
genast och med kraft arbetar för en konkret kraftsam-
ling när det gäller problemet inför 2000-årsskiftet.
Försvarsutskottet har uppmanat regeringen att
lämna en rapport. Fru talman! Jag vill uppmana rege-
ringen: Låt det inte stanna vid detta. Gör någonting
nu!
Fru talman! Med detta vill jag instämma i de yr-
kanden som Per-Richard Molén tidigare framfört.</pre><pre>Anf.  99  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Det är tredje moderaten som försöker
göra partipolitik av 2000-årsproblematiken. Det är
bara att beklaga att man försöker skrämma svenska
folket på detta vis. Vi har tagit 2000-problematiken
på mycket stort allvar.
Vi har tillsatt den här generalen, och 2000-
delegationen fortsätter att ge klartecken allteftersom
myndigheterna bockar av när de har testat klart sina
områden. En skrivelse läggs fram på riksdagens bord
i maj.
Vi tar detta på mycket stort allvar, och det är att
beklaga att moderaterna försöker göra partipolitik av
en sådan här sak. Man kan faktiskt skrämma upp
svenska folket här. Vi måste vara sakliga och kor-
rekta och sköta det här på ett snyggt sätt, och jag
tycker att det är osmakligt av moderaterna att göra så
här.</pre><pre>Anf.  100  ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker ändå att det är viktigt att så
att säga försöka väcka regeringen vid denna sena
timma, och jag tycker att det är väldigt bra att man
har vidtagit de här åtgärderna.
Problemet är bara att det ju inte finns folk som
kan göra någonting åt saken. Om regeringen - den
förra regeringen - hade satt i gång för tre år sedan
hade man på sikt kunnat ta sig an de här problemen.
Jag tycker inte att vi skall jaga upp svenska folket
och börja lagra konserver och sådant, men jag vill
däremot faktiskt skrämma upp regeringen till att ta
lite ordentligare tag i den här frågan. Jag vet att det
har legat flera utredningar på regeringens bord ända
sedan förra sommaren, och man har försökt att få
regeringen att ta tag i den här problematiken och
faktiskt tillsätta en ledning och se till att man får
framför allt ett samlat grepp.
Vad det handlar om nu är ju inte en IT-
problematik. Det här handlar ju om att skapa bered-
skap för en risksituation. Det är ju dit vi har kommit
nu. Tyvärr är vi så sena att det inte längre är fråga om
att förebygga, utan nu gäller det att se till att vi kan
fixa konsekvenserna. Då är det beredskap vi talar om,
och det är regeringens ansvar.
Jag är glad att man har tillsatt en ny vice ordfö-
rande - det tycker jag är jättebra - men se till att han
får mandat och resurser också så att han faktiskt, med
några månaders varsel, kan se till att man tar sig an
frågorna ordentligt.</pre><pre>Anf.  101  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Om Anna ville skrämma upp rege-
ringen så var det alldeles onödigt, eftersom de här
åtgärderna redan var vidtagna. Talet var väl skrivet
redan innan Anna fick rapporten av Björn Rosengren
i dag. Jag tycker att det är synd att man inte försöker
vara saklig i den här frågan. Regeringen har tagit
frågan på mycket stort allvar. Man har tillsatt Jan
Freese, och vi får en ny skrivelse i maj där man tittar
på hur långt man har kommit på kommuner, myndig-
heter och andra organ. Jag betackar mig alltså för den
partipolitik man försöker göra av detta från modera-
ternas håll.</pre><pre>Anf.  102  ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Vi tycker ju att det är bra att man änt-
ligen har kommit till insikt, men det är bara det att vi
nu har så få månader på oss. Vi i försvarsutskottet har
läst de här rapporterna, och vi tyckte att det var ut-
märkt att Statskontoret nu äntligen har levererat sin
första rapport. Vi har fått utredningen från i somras
från Statskontoret. ÖCB har tagit initiativ till en in-
ternationell konferens, även om det inte var särskilt
många där och lyssnade på den heller, vad jag för-
stod, från den centrala regeringen. Men det är fortfa-
rande så att vi inte är längst i framkant.
Jag hoppas, precis som Monica Green, på den
rapport vi får i maj. Inget skulle glädja mig mer än att
de besked jag får höra då är att vi nu ligger långt
framme och att vi är på väg att göra så mycket som
det någonsin går. Som jag sade inledningsvis: Trygg-
het kan vi inte tala om i det här sammanhanget. Det är
osäkerhet. Trygghet kan vi bara känna när vi vet att
man faktiskt gör sitt yttersta för att det här skall bli
bra och fungera på bästa möjliga sätt.</pre><pre>Anf.  103  LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter! Som ung juridikstuderan-
de var det för mig liksom för många andra så att
pengarna tog slut, och jag försökte reparera det ge-
nom att vikariera som lärare. Efter att under ett par
veckor gått igenom allt om rymden, månen och stjär-
norna med alla eleverna i första klassen ställde jag
frågan: Innan vi går över till att lära oss om lantgår-
den, är det något barn som har någon sista fråga om
rymden nu? Då räcker flickan som sitter längst bak,
en liten mörkhårig tjej, dotter till en katolsk religi-
onshistoriker, en ganska känd pappa, upp handen och
frågar: Var bor Gud?
I det läget blir man som lärarvikarie ganska
svarslös. Men efter att nu ha sett fyra eller kanske
t.o.m. fem ministrar vifta med en känd bok med kän-
da valtal från en känd engelsk politiker undrar jag om
jag kanske borde ha svarat 10 Downing Street i stäl-
let.
Björn Rosengren har i dag i kammaren meddelat
att regeringen kommer att lägga fram en skrivelse om
IT i början av sommaren och att man väntas lägga
fram en proposition om infrastrukturfrågor i början av
nästa år. Han sade också att alla skall få ta del av den
här nya tekniken, alla över hela landet, och att staten
skall garantera en väl fungerande teknisk infrastruk-
tur. Det här är förstås förskräckligt bra. Det är det vi
har efterlyst i allt vårt arbete och allt vårt tal från
Centerpartiet om den digitala allemansrätten.
Men nu pågår en väldig industriell omstrukture-
ring i det här landet, både vad gäller ägande och vad
gäller produktion. Det innebär att stora delar av verk-
stadsindustrin och underleverantörerna är extremt
beroende av att kunna använda bredbandsteknik nu,
mycket snart, för att inte hamna utanför de listor som
finns över kvalificerade underleverantörer. Det inne-
bär att många mellanstora företag och småföretag
faktiskt är väldigt illa ute därför att infrastrukturen
inte finns framme; ledningarna är inte dragna.
Jag instämmer med näringsministern att markna-
dens krafter självklart skall användas där de kan fun-
gera och användas på ett bra sätt i det här samman-
hanget, men den sista biten fram till dessa företag och
fram till hemmen måste staten gå in och garantera att
det dras fiber ända fram.
IT:s roll för tillväxt har nämnts i många olika
sammanhang, och den kan inte underskattas. Det
handlar inte bara om tjänstesektorn, som alltid nämns
när vi pratar om IT. Det handlar lika mycket om att
bevara och utveckla t.ex. verkstadsindustrin. Och då
är det bråttom, mer bråttom, tror jag, än vad närings-
ministern tycks ha i det här sammanhanget.
En annan fråga som har berörts i debatten i dag är
frågan om priset för ISDN-uppkoppling. Skillnaden
mellan detta och telefoni är ju att när det gäller tele-
foni har Telia faktiskt ett ägaruppdrag, ett ägarupp-
drag som säger att bolaget har ett regionalt ansvar för
att telefonin skall vara likvärdig över hela landet.
Något motsvarande ägaruppdrag vad gäller in-
frastruktur för informationsteknologi finns inte, och
det är det som fattas i det här sammanhanget. Det är
det som skulle göra att bolaget i sig faktiskt kan ga-
rantera likvärdiga priser för ISDN-uppkopplingar
över hela landet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)</pre><pre>6 §  Investeringsplaner för trafikens infrastruk-
tur</pre><pre>Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU5
Investeringsplaner för trafikens infrastruktur (skr.
1998/99:8)</pre><pre>Anf.  104  LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Infrastrukturfrågorna har hög prioritet
bland riksdagens ledamöter. Lite ironiskt skulle man
kunna uttrycka det så att antalet motioner och förslag
om åtgärder på såväl det enskilda vägnätet och de
allmänna vägarna som järnvägsnätet står i omvänd
proportion till de anslagsramar majoriteten har fast-
ställt.
Den höga investeringstakt som följde av satsning-
arna i början av 90-talet har förbytts till en nivå där
såväl vägkapitalet som delar av järnvägsnätet sakta
devalveras. De stora investeringsambitioner som den
dåvarande socialdemokratiska oppositionen visade
upp och vid den tiden ansåg vara långsiktigt nödvän-
diga har dessvärre prioriterats ned till en nivå som gör
att man i vissa delar av vårt land nu inte vågar satsa
på investeringar i näringslivet och på permanentbo-
ende.
I det betänkande, TU5, som vi just nu behandlar,
avhandlar vi såväl regeringens skrivelse om investe-
ringsplanen för trafikens infrastruktur som de 158
motioner som avgivits i ärendet, varav flertalet har
lämnats under den allmänna motionsperioden.
I den moderata kommittémotionen belyser vi
sambandet mellan ekonomisk utveckling på trans-
portområdet och en god tillgänglighet för alla på ett
infrastrukturnät som uppfyller kraven på att upprätt-
hålla näringslivets konkurrenskraft gentemot omvärl-
den. Det geografiska avståndshandikapp som Sverige
har gentemot våra främsta konkurrentländer i Europa
måste enligt vår mening krympas och inte, som nu
sker, öka.
Fru talman! Frågorna om de ekonomiska ramarna
som anges i regeringens skrivelse avhandlades i sam-
band med budgetbehandlingen i december 1998. Jag
vill bara hänvisa till de ställningstaganden som vi
moderater gjorde i den debatten. Eftersom de ekono-
miska ramarna nu är fastställda av riksdagen vill jag i
stället kommentera utskottets ställningstagande till
några av de 158 motioner som utskottet haft att be-
handla. Bland dessa finns naturligtvis såväl parti- som
kommitté- och enskilda motioner.
Enskilda vägar utgör ingen stor budgetpost i na-
tionalräkenskaperna. Den sammanlagda väglängden
på detta s.k. kapillära vägnät utgör dock cirka två
tredjedelar av det totala vägnätets längd i landet.
Dessa vägar utgör tillsammans en grundförutsättning
för att upprätthålla det näringsliv, det skogs- och
lantbruk som tillsammans ger sysselsättning och
inkomst till en betydande del av landsbygdsbefolk-
ningen. Samtidigt bidrar inte minst skogen till en
mycket stor del av landets samlade exportöverskott.
Ett stort antal av de enskilda vägarna är också för-
utsättningen för att många fritidsboende med rimlig
ansträngning skall kunna nå sina fastigheter. Själv-
klart är också dessa enskilda vägar en förutsättning
för att det rörliga friluftslivet skall kunna bibehållas
och utvecklas.
Den anslagsnedskärning som regeringen tidigare
låtit det enskilda vägnätet drabbas av har vi energiskt
vänt oss emot. För innevarande budgetår äskar vi 100
miljoner ytterligare i driftsanslag för det enskilda
vägnätet. Samtidigt som vi vill höja anslaget till detta
område med ytterligare 50 miljoner, vill vi satsa på
bärighetshöjande åtgärder på samma vägområde. Vi
vill alltså bygga bort flaskhalsar i form av försvagade
broar och andra kapacitetsbegränsande delar av det
enskilda vägnätet. Riksdagsmajoriteten har dessvärre
avvisat detta krav, varför vi genom vår reservation nr
1 än en gång vill markera behovet av dessa insatser.
För att för framtiden med större precision än vad
som är fallet i dag och på ett tillfredsställande sätt
kunna fördela de alltför små anslagen för upprustning
av det enskilda vägnätet, föreslår vi i vår motion att
en inventering av dessa vägar genomförs med skynd-
samhet så att vi kan få ett nytt utgångsläge för att
göra bedömningar. För att åtgärda brister i broar och
andra bärighetsbegränsande brister som då kartläggs
kan adekvata åtgärder sättas in.
Fru talman! På regeringens förslag beslöt riksda-
gen 1997 att lagen om enskilda vägar och vägsamfäl-
ligheter skulle sammanföras i en för gemensamma
anläggningar anpassad lagstiftning för att därefter
hanteras enligt anläggningslagen. I samband med
denna förändring yrkade vi moderater att de fastig-
hetsägare som genom delaktighet i befintliga samfäl-
ligheter och som genom den förändrade lagstiftningen
kom att drabbas av nya lantmäteriförrättningar för att
erhålla ändring av andelstal skulle hållas ekonomiskt
skadeslösa.
För oss är det en självklarhet att kostnader som
förorsakas av samhället också skall bäras av samhäl-
let och inte med hjälp av en ny lagstiftning övervält-
ras på enskilda människor. I en med Centern och
Folkpartiet gemensam reservation nr 5 begär vi därför
att regeringen med skyndsamhet skall se över de
ekonomiska konsekvenserna av denna förändrade
lagstiftning.
Fru talman! Visionen om att genom satsningar på
såväl nybyggnation som förbättrat vägunderhåll och
att med massiv information om det egna trafikan-
tansvaret kunna nedbringa antalet olyckor på våra
vägar är tyvärr på väg att haverera. Ansvaret för den-
na negativa utveckling kan säkert fördelas på många,
men om vi som politiker har tagit vårt fullt ansvar kan
ifrågasättas. Målsättningen att bygga bort olycks-
drabbade vägavsnitt har på grund av otillräckliga
anslag inte kunnat genomföras. Regeringen har i sina
förslag gjort svårbegripliga omprioriteringar.
Löftet att förbinda landets största städer med väg
av motorvägsstandard har bantats bort. Vi moderater
beklagar regeringens omsvängning i denna fråga,
men vidhåller enligt tidigare ställningstaganden och
enligt reservation nr 6 i betänkandet vårt förslag att
färdigställa objekt vid Markaryd på väg E 4. Därmed
skulle man kunna nå målet en fullständig motorväg
mellan Malmö och Stockholm.
Det ekonomiska utrymme som regeringspartierna
har avsatt i investeringsplanen motsvarar till ingen
del det behov som inventerats. Möjligheten att genom
andra finansieringsmetoder öka utbyggnadstakten bör
därför enligt vår mening prövas även i Sverige. P.P.P.
eller skuggtullsmodellen, som den också kallas, har i
andra länder visat sig vara en framkomlig väg att höja
utbyggnadstakten.
Att låta privatkapital medverka i framtida in-
frastrukturinvesteringar ger enligt vår mening flera
fördelar. Nödvändiga utbyggnader kan tidigareläggas,
samtidigt som statens investeringsbudget kan hållas
på en mer rimlig nivå. Med högre vägstandard kan
antalet olyckor nedbringas. En ökad konkurrens bland
entreprenörer och investerare medför samtidigt lägre
byggkostnader, och bättre vägar ger svenskt närings-
liv ökade konkurrensförutsättningar.
Vi moderater är även öppna för att pröva en finan-
siering genom trafikantavgifter. Det kan vara en
framkomlig väg för att inte minst i storstadsområden
finna lösningar på trafikproblem som måste byggas
bort.
Fru talman! Satsningen på upprustning av det
svenska järnvägsnätet präglar 90-talet, speciellt dess
inledning. För att järnvägens konkurrenskraft gente-
mot andra transportslag skall kunna upprätthållas
måste de banor som i dag inte klarar tafikbelastningen
få sin upprustning. Att snabbt, säkert och miljövänligt
kunna transportera såväl stora passagerarmängder
som ökade godsvolymer är ett måste om järnvägens
konkurrenskraft skall kunna upprätthållas. På samma
grunder som framförts beträffande behovet av att
knyta samman landets huvudorter med vägar av hög
standard, måste den framtida satsningen på järnväg
styras av de ekonomiska incitament som trafikerings-
underlaget ger.
Satsningar som leder till att de stora godsflödena
på järnväg når exporthamnar och andra internatio-
nella knutpunkter ger enligt vår mening bättre och
snabbare avkastning än att bygga ny järnväg som
främst konkurrerar med det gods som i framtiden kan
eller redan i dag transporteras sjövägen.
Fru talman! Effektiva, snabba och säkra transpor-
ter av människor och gods är några av grundförutsätt-
ningarna för vår välståndsutveckling. Det ekonomiska
utrymme som vi i vårt land likväl som andra länder
kan avsätta för infrastrukturinvesteringar är och
kommer alltid att vara begränsat. Det är därför viktigt
att vi låter ny teknik, nya investeringslösningar och
övrig teknikutveckling med moderna miljöhänsyn
och fri konkurrens vägas samman i den nya trans-
portpolitik som ger näringslivet nödvändig konkur-
renskraft för att våga investera i de nya framtida job-
ben i Sverige.
Avslutningsvis, fru talman, står vi naturligtvis
bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande
yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  105  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Också jag väljer att yrka bifall till en-
bart en reservation, reservation 6 under mom. 8. Jag
står naturligtvis bakom övriga reservationer.
Bland alla dessa fina tankar om vägar och in-
frastruktur och behovet av upprustning blir det natur-
ligtvis mycket subjektivt vad man väljer ut att tala
om. Jag vill bara nämna att vi står bakom den första
reservationen, om bärighetshöjande åtgärder.
Vi har blivit uppvaktade i riksdagen och i trafikut-
skottet om de leriga vägarna i stora delar av Norr-
landslänen som varken bär eller brister när tjälen går
på vårkanten. Även Vägverket har konstaterat att det
finns ett stort behov av bärighetshöjande åtgärder på
enskilda vägar även om en del kunnat uträttas med
hjälp av tioårsprogrammet. Vägverket självt har kon-
staterat att det ordinarie statliga bidraget till enskild
väghållning inte räcker till stöd till sådana åtgärder.
Mot den bakgrunden och med hänsyn till det en-
skilda vägnätets avgörande betydelse för näringslivet
och för människorna som är bosatta på landsbygden
instämmer vi med texten i reservation 1.
Så kommer vi till frågan om Markaryd och
E 4:an. Vägverket har i sitt förslag till nationell väg-
hållning för perioden 1998-2007 tagit upp projektet
förbifart Markaryd. Vägverkets förslag innebar att 21
km av E 4:an förbi Markaryd skulle byggas ut till
motorvägsstandard i en delvis ny sträckning. Projek-
tet beräknades kosta 740 miljoner kronor och skulle
enligt planeringen genomförts under perioden 2002-
2007.
Nu vet vi alla smärtsamt att regeringen har i sitt
fastställandebeslut lyft ut detta projekt ur väghåll-
ningsplanen och i stället lyft in Motala, som av en
tanke mitt under valrörelsen, med en kostnad på 138
miljoner kronor. Det tycker vi är olyckligt. Bakgrun-
den är att praktiskt taget hela E 4:an är utbyggd till
motorväg. Här blir det en flaskhals. Att på en begrän-
sad sträcka av Sveriges kanske viktigaste transportled
nöja sig med en lägre standard är enligt reservanter-
nas och också Vägverkets mening inte rimligt.
Det må vara siffermässigt korrekt, som regeringen
anför, att projektet inte uppfyller något av Vägverkets
kriterier. Det förnekar vi inte. Men fakta i form av
tillgänglig olycksstatistik talar ett tydligt språk. Det är
inte för inte som vägen kallas Dödens väg. Vägver-
kets statistik visar att på den aktuella sträckan under
perioden oktober 1990-juni 1998 inträffade det 488
trafikolyckor med 9 dödade, 28 svårt skadade och 91
lindrigt skadade.
Låt oss nu blicka framåt. Statistiskt sett kommer
under den nu löpande planeringsperioden 10 männi-
skor att dödas, ca 110 att skadas svårt och ca 125 att
skadas lindrigt. Man kan lugnt säga att det finns goda
trafiksäkerhetsmässiga skäl till att bygga ut sträckan
till motorväg.
Inte nog med detta. I bygden runtomkring Mar-
karyd sviktar förtroendet för oss politiker. Det blir
besvärande konsekvenser med det beslut som majo-
riteten har fattat för Markaryds kommun och dess
invånare. Det har varit en omfattande demokratisk
process. Det har medverkat ca 400 markägare, kom-
munen, övriga myndigheter och intresseorganisatio-
ner, och nu har projektet förts fram nära nog till
byggstart. Det har kostat 20 miljoner kronor. De 20
miljonerna, fru talman, är kastade i sjön om man inte
effektuerar vad planeringsarbetet har lett fram till.
Även kommunen och privata intressenter har av-
satt betydande resurser för att skapa förutsättningar
för genomförandet. Detaljplaner har fått omarbetas
och anpassats till Vägverkets planering och flera
fastighetsägare, därav för sysselsättningen väldigt
betydelsefulla företag, kan inte få bygglov eftersom
fastighetsbildningen och detaljplanerna inte stämmer
överens.
Därför, fru talman, yrkar vi bifall till reservation
6.
Jag vill också säga några ord om Europabanan.
Europakorridoren är ett projekt och en frivillig sam-
manslutning av Stockholms stad och Nyköpings,
Norrköpings, Linköpings, Jönköpings, Värnamo och
Ljungby kommuner samt Helsingborgs stad med
tanke på en sammanhängande förbindelse från Hel-
singborg upp till Stockholm. Vi vill lyfta betydelsen
av Europabanan. Vi vill att regeringen bör uppdra åt
Banverket eller åt en särskild utredningsman att ge-
nomföra en studie av Europabanan.
Fru talman! Jag vill lyfta fram en viktig del av
landets, nämligen Blekinges och östra Skånes, in-
frastruktur. Nordöstra och östra Skåne samt Blekinge
har sedan länge betraktats som en återvändsgränd.
Med Berlinmurens fall 1989 och de politiska föränd-
ringar som sedan dess har inträffat i Östeuropa har
nya förutsättningar skapats för ett ökat handels- och
kulturutbyte med länderna på andra sidan Östersjön.
Östra Skånes och Blekinges närhet till dessa folkrika
regioner har gett nya möjligheter, och de skånska och
blekingska hamnarna har åter blivit en naturlig port
för Öst- och Centraleuropa.
Nu kräver vi kristdemokrater en omfattande upp-
rustning av infrastrukturen i Blekinge och östra Skåne
för att de vackra orden i regeringsförklaringen som
talar om vikten av Östersjökontakterna skall realise-
ras.
Det är några viktiga projekt som jag vill nämna
här i avslutningen av mitt anförande och som bör
genomföras för att Blekinge och östra Skåne skall
kunna spela sin viktiga roll som port mot Öst- och
Centraleuropa.
Kustbanan mot Karlskrona och Kristianstad skall
elektrifieras för att den positiva trafikutvecklingen
skall fortsätta.
Med Sydostlänken, en ny järvägssträckning från
Olofström till Kustbanan, skulle gods på Södra stam-
banan kunna länkas av vid Älmhult för att gå nedåt
Europa via hamnen i Karlshamn.
Kust-till-kust-banan mellan Karlskrona och Göte-
borg via Kalmar menar vi kristdemokrater bör rustas
upp.
Beslutet om elektrifiering av järnvägssträckan
Ystad-Simrishamn måste snarast effektueras. Vi
tycker att den nedlagda järnvägen mellan Kristianstad
och Gärsnäs och vidare ned mot Ystad behöver sättas
i skick och åter tas i bruk för att undvika flaskhalsar i
transportnätet.
Europaväg 22 genom Blekinge bör byggas ut till
fyrfilig väg med mittbarriär genom hela länet. Också
sträckningen mot Kalmar är i behov av åtgärder.
Det är ett nationellt intresse att väg 30 mellan
Jönköping, Växjö och Ronneby rustas upp och klas-
sas om till Europaväg med anslutning till E 77 i Gdy-
nia.
Fru talman! Vi vill betona vikten av infrastruktu-
rer i sydöstra Skåne och i Blekinge för att de mål som
regeringen har satt upp och som vi håller med om
skall effektueras. Vi vill att detta skall beaktas i sam-
band med den kommande revideringen av den tioåri-
ga infrastrukturplanen.</pre><pre>Anf.  106  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Under förmiddagen i dag har vi talat
om vikten av väl fungerande IT-trafik för att samhäl-
let skall utvecklas och fungera väl. Nu har turen
kommit till det mer traditionella väg- och järnvägs-
nätet, som också måste hålla en hög och jämn stan-
dard om samhället skall fungera väl. Det är grunden
för dagliga arbetsresor och person- och varutranspor-
ter över hela vårt land i mycket stor omfattning.
En bra vägstandard är av avgörande betydelse för
att devisen om att hela Sverige skall leva skall ha
någon mening. Under senare år har vi kunnat konsta-
tera hur de stora satsningarna inom kommunika-
tionsområdet gjorts på jätteprojekt i anslutning till de
mer tätbefolkade delarna av vårt land medan det fin-
maskiga vägnätet - länsvägar, mindre vägar och en-
skilda vägar - fått klara sig med mindre pengar.
För någon vecka sedan hade trafikutskottet ett
länsbesök i Gävleborg då vi i kontakter med länsled-
ning, kommuner, företagare och andra fick väldigt
tydligt beskrivet för oss vilken betydelse det har att
de dagliga kommunikationerna fungerar väl och att
vägnätet är väl utbyggt, väl underhållet och fungerar
bra.
Vi har också i förra veckan haft en uppvaktning
här i riksdagshuset från Jämtlandsregionen, länssty-
relse och enskilda, som har påtalat hur vägnätet ser ut
i den delen av landet. För något år sedan var utskottet
i Västernorrland och konstaterade att även där finns
stora brister i vägnätet.
Investeringar som har gjorts i infrastruktur av
detta slag lätt gå förlorade om de inte följs av insatser
för drift och underhåll. Väg- och järnvägskapitalet
måste förvaltas på sådant sätt att värdet av gjorda
investeringar inte urholkas. För att upprätthålla en
sådan princip krävs naturligtvis en långsiktig strategi
för drift och underhållsåtgärder.
Upprustningen av vägnätet är en ytterst angelägen
regionalpolitisk fråga av avgörande betydelse för
möjligheten att utveckla ett decentraliserat samhälle
där hela landet lever och utvecklas.
Dåligt underhållna vägar är till stort men för de
boende och näringsliv utmed vägarna. För att vid-
makthålla vägkapitalet måste drift och underhållsåt-
gärder prioriteras. Avstängningar eller dålig fram-
komlighet innebär betydande merkostnader för nä-
ringslivet. Längre restider, försämrad framkomlighet
och högre underhållskostnader drabbar både männi-
skor och företag.
En av reservationerna i betänkandet handlar om
bärighetshöjande åtgärder. Det är viktigt. Det handlar
om tjälsäkring och beläggning av grusvägar som är av
mycket stor betydelse. Andelen vägar som avstängs
på grund av tjällossning måste kraftigt reduceras, inte
minst med tanke på skogsindustrins transportbehov
och de enskildas möjlighet att bo och verka på lands-
bygden. Vi har ju fått bevittnat att det har gått så långt
att man under de känsliga årstiderna vår och höst, då
vägen varken bär eller brister som Tuve Skånberg
sade, försöker hitta någon timme på dygnet då det
faktiskt är så kallt att det är tjäle i backen så att man
kan köra. Men det får, enligt min mening, absolut inte
betyda att man drar ned på underhåll och bärighets-
höjande åtgärder bara därför att man har uppfunnit en
ny metod att faktiskt komma fram på vägen. Det är
viktigt att vägarna håller en hög och jämn standard.
I Sverige finns det drygt 2 000 mil allmän väg
som inte är hårdbelagd. Detta finmaskiga vägnät
utgör en betydande verksamhetsförutsättning för en
väldigt stor del av vår industri och vårt näringsliv.
Detta vägnät utgör också start eller slut på flertalet av
de transporter som utförs. Om investeringar i större
transportförbindelser skall få avsedd effekt är också
vidmakthållandet av det finsmaskiga vägnätet av
största betydelse.
Fram till för någon vecka sedan hade vi trott att
Sveriges vägnät består av ungefär 10 000 mil statlig
väg, 3 700 mil kommunala gator och vägar och ca
28 000 mil enskilda vägar. Vid ett besök uppe i Gäv-
leborg, som jag refererade till tidigare, hävdade en
ledande företrädare för Lantmäteriverket att det är fel.
Vi har inte drygt 41 000 mil vägar här i landet, utan
vi har 53 000 mil vägar här i landet, och Lantmäteri-
verket borde väl vara de som kan mäta väglängder, så
vi får väl anta att den uppgiften är korrekt. Det finns
alltså 53 000 mil vägar i landet.
Det är inte heller 28 000 mil enskilda vägar, utan
det är över 40 000 mil enskilda vägar enligt Lantmä-
teriverket. Det illustrerar väldigt tydligt vikten av att
vi faktiskt avsätter resurser som räcker till för att
underhålla detta vägnät. Det enskilda vägnätet, alltså
40 000 mil vägar, är för många boende på landsbyg-
den förbindelsen till det allmänna vägnätet. Det stats-
bidragsberättigade enskilda vägnätet berör ca 1 mil-
jon av Sveriges befolkning och närmare 50 % av den
totala skogs- respektive åkerarealen. Var fjärde gods-
eller persontransport genereras från de enskilda vä-
garna. En stor del av alla transporter som sker startar
eller slutar på en enskild väg. Bidragen till de enskil-
da vägarna är en liten men väldigt viktig del för att
upprätthålla en stor tillgänglighet till natur och rekre-
ation.
Fru talman! Låt mig därefter övergå till att kom-
mentera några av reservationerna. Lars Björkman och
Tuve Skånberg har kommenterat några reservationer
särskilt, och jag tänkte därför koncentrera mig på
reservation 5 och reservation 8 som jag yrkar bifall
till.
Reservation 5 handlar om förrättningskostnader.
Genom riksdagsbeslutet våren 1997 upphävdes ju
lagen om enskilda vägar. I korthet innebär lagstift-
ningen att vägföreningar och vägsamfälligheter
fr.o.m. den 1 januari 1998 anses utgöra gemensam-
hetsanläggningar enligt anläggningslagen. Därmed
måste man också göra nya förrättningar för att fast-
ställa andelstal, och det skall ske senast vid utgången
av år 2002. Detta innebär naturligtvis kostnader som
inte är uppkomna i den enskilda vägföreningen utan
är uppkomna på grund av ett riksdagsbeslut. Vi me-
nar därför att det inte är rimligt att denna kostnad
skall läggas ut på de enskilda väghållarna utan att det
är ett samhällsansvar att försöka hjälpa till med detta.
Därför yrkar jag bifall till reservation 5 om förrätt-
ningskostnader.
Europabanan har redan kommenterats en del. Det
handlar alltså om ett projekt, den s.k. Europakorrido-
ren, som har många olika intressenter. Det är ingen
tvekan om att detta projekt är angeläget. Det bör in i
planeringsprocessen nu för att kunna förverkligas
under nästa tioårsperiod. Det finns en motion från
Eskil Erlandsson, centerpartist från Kronoberg, i detta
ärende, och jag yrkar därmed bifall till reservation 8.
Sedan vill jag säga några ord om förbifarten Mar-
karyd på E 4, som också har kommenterats här tidiga-
re. Vi har haft en uppvaktning i utskottet av företräda-
re för Markaryds kommun som väldigt tydligt har
beskrivit hur angeläget detta projekt som omfattar två
mil är. Det är på något sätt nästan absurt om detta nu
skall lyftas ut ur den pågående planeringen. Vägver-
ket har lagt ned 20 miljoner kronor på planeringen,
och kommunen, enskilda markägare och företagare
har hjälp till och försökt få fram detta projekt så att
det nu skall kunna förverkligas inom ett eller annat år.
Då väljer regeringen att lyfta ut det hela. Vi vet sam-
tidigt att olycksstatistiken för detta vägavsnitt visar
att det har skett väldigt många dödsolyckor och
många olyckor med svårt skadade där under de se-
naste åtta åren - 9 dödade, 28 svårt skadade och 91
lindrigt skadade. Det borde väl ändå vara en tanke-
ställare för oss alla när vi ser hur tydligt ett vägavsnitt
drabbas att kunna säga tydligt och klart att vi inte kan
vara med om detta och att vi måste ta vårt ansvar, i
synnerhet när planeringen har kommit så långt så att
man är beredd att sätta spaden i jorden. Det kommer
då att upplevas som mycket märkligt av lokala och
regionala företrädare om man nu skjuter detta framåt
och får nya stora kostnader för att planera detta på
nytt. Jag står alltså bakom reservation 6 liksom reser-
vation 1, men tidigare talare har redan yrkat bifall till
dem.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag alltså bifall
till reservationerna 5 och 8.</pre><pre>Anf.  107  KENTH SKÅRVIK (fp):
Fru talman! Samhället behöver av många skäl ett
väl fungerande vägnät. Under den borgerliga rege-
ringsperioden 1991-1994 satsades det på att förbättra
vägnätet, och på många håll höjdes vägarnas standard
och kapacitet. Detta var välkommet då våra vägar
länge hade eftersatts under 1980-talet.
Vägarna i hela landet måste hålla en sådan stan-
dard att trafiksäkerheten garanteras och transporter
till och från industrin kan upprätthållas. En god stan-
dard är en förutsättning för att hela Sverige skall leva
och utvecklas samt för att vi skall kunna få ett före-
tagsklimat som gör att sysselsättningen och välfärden
säkras inför framtiden.
Ett allvarligt flaskhalsproblem är den bristfälliga
bärigheten hos många vägar. Detta är av stor betydel-
se främst för skogsindustrins råvaruförsörjning men
också för exempelvis åkerinäringen.
Underhållet är av väsentlig betydelse i ett sam-
hällsekonomiskt perspektiv. De stora investeringar
som görs skall vårdas väl.
Underhållet är även av stor betydelse för fram-
komligheten. Detta illustreras varje vår under tjäl-
lossningsperioden då problem ofta uppstår med av-
stängda vägar i stora delar av Norrland, västra Svea-
land till Dalsland och norra Bohuslän.
Folkpartiets förhoppning är att regeringen snarast
skall komma med ett förslag till åtgärder för att för-
bättra underhållet och standarden på de utsatta delar-
na av vägnätet i hela vårt land.
De tunga transporterna kommer alltid att behövas,
och då måste vi se till så att vägarna är av en sådan
standard att transportörerna kan utföra sitt arbete på
ett för dem nödvändigt ekonomiskt säkert och bra
sätt.
Sverige måste också se till så att våra s.k. huvud-
vägar som sträcker sig mellan de nordiska huvudstä-
derna, t.ex. Stockholm-Malmö-Köpenhamn, Köpen-
hamn-Göteborg-Oslo, Stockholm-Oslo samt Stock-
holm-Luleå och Stockholm-Göteborg, håller en
sådan standard i hela sin längd som man kan kräva av
dessa nationella sträckor. Detta gäller även riksväg 45
i hela dess längd genom Sverige som håller en myck-
et låg standard. Detta är exemplet på vägen som byter
skepnad på sin färd genom Europa - först som Euro-
paväg, sedan från svenska gränsen som omväxlande
riksväg, dålig landsväg och byväg med urusel stan-
dard som Sverige borde skämmas över.
Europaväg 6 har diskuterats i denna kammare vid
ett flertal tillfällen, senast i fredags under en inter-
pellationsdebatt. Då gavs inga positiva uppgifter om
en snabb utbyggnad av denna olycksdrabbade väg.
När Norge äntligen har bestämt sig för utbyggnad av
denna väg till motorvägsstandard tvekar man i Sveri-
ge, där vi förut har varit ganska klara över utform-
ningen av vår vägstandard.
Jag undrar hur många som skall behöva mista sina
liv eller skadas svårt innan vi får fram ett slutgiltigt
beslut om en utbyggnad av denna väg till motorväg.
Senast i söndags kväll inträffade en olycka med last-
bil och personbil, där ett äldre par miste sina liv. Det
går snart inte en vecka utan en olycka med dödlig
utgång. Under sommaren är det givetvis ännu värre.
När skall regeringen ta sitt ansvar och se till att
Vägverket får fram pengar för att fortsätta denna
ombyggnad? Alla olyckorna kostar mängder av peng-
ar för staten.
Liknande sträckor finns, som förut nämnts, på E 4
och på riksväg 44 Vänersborg-Trollhättan-Uddeval-
la. Jag skulle här kunna göra en lång plädering för
behovet av att mycket snabbt göra något för att få
trafiksäkrare vägar som kan rädda liv.
Fru talman! Våra järnvägar är givetvis en mycket
viktig del av infrastrukturen i vårt land. För tillfället
är ganska många projekt på gång, speciellt i Stock-
holmsregionen med Mälarbanan och Arlandabanan,
men också Botniabanan längs den nordöstra kusten.
Ett annat viktigt projekt är Götalandsbanan Göte-
borg-Landvetter-Borås-Jönköping och vidare till
Stockholm. Regeringen bör undersöka möjligheterna
att genomföra detta projekt. Vi utgår också från att
det snarast kommer någon form av lösning av Väst-
kustbanan genom eller förbi Hallandsåsen.
Med detta, fru talman, hoppas Folkpartiet att Nä-
ringsdepartementet skall ta sitt ansvar och arbeta hårt
och fort för att ta fram förslag och pengar för att kun-
na verkställa påbörjade och nödvändiga förslag inom
den infrastruktur som har med vägar och järnvägar att
göra. Det gäller att spara liv eller långa sjukhusvistel-
ser samt att få fram snabba förbindelser inom vårt
land och med våra grannländer och det övriga Euro-
pa.
Jag stöder de reservationer som Folkpartiet har
ställt sig bakom i detta betänkande men yrkar bifall
endast till reservationerna nr 1 och nr 4.</pre><pre>Anf.  108  JARL LANDER (s):
Fru talman! Det är ofta stimulerande att arbeta
som trafikpolitiker. Trafikpolitiken är ett stort områ-
de, som många är intresserade av. När man är ute i
landet träffar man mycket folk, man får stimulerande
besök osv.
I det betänkande som vi nu debatterar behandlas,
som vi har hört, regeringens skrivelse om investe-
ringsplanerna för infrastrukturen och ett stort antal
motioner. Lars Björkman hade räknat ut att det var
158 motioner, och det kan stämma. Vi har alltså haft
ett ganska digert arbetsmaterial till vårt förfogande.
Vi har också fått ett stort antal uppvaktningar och
många skrivelser med krav på satsningar. Vi har tagit
emot krav på ökade resurser till i stort sett alla områ-
den. Det har handlat om extra resurser till järnvägar,
länsvägar, grusvägar, motorvägar och enskilda vägar
liksom om andra projekt i det nationella stamvägnä-
tet.
Man måste erkänna att det inte alltid är lika sti-
mulerande att tvingas konstatera att det ekonomiska
utrymme som vi har att disponera för infrastruk-
tursatsningen inte räcker till för att genomföra alla de
för trafiksäkerheten, framkomligheten och miljön
angelägna projekt som föreslås i motionerna. Precis
som på alla andra politikområden tvingas man att
göra ganska hårda prioriteringar.
Underlaget för den skrivelse som vi nu debatterar
är Vägverkets och Banverkets planförslag för åren
1998-2007. Dessa förslag baseras i princip på det
infrastrukturbeslut som togs 1997. Där slog riksdagen
fast att transportinfrastrukturen skall främja ett miljö-
anpassat och trafiksäkert transportsystem som skall
bidra till tillväxt och sysselsättning i alla delar av
landet. Sammanlagt skulle 190 miljarder fördelas
under de närmaste tio åren.
När Vägverkets plan framlades för regeringen
kunde man konstatera att åtgärderna översteg den ram
som hade beslutats. Därför måste en del reduceringar
göras i denna plan.
Jag har inte för avsikt att kommentera alla de ob-
jekt som finns i planerna på väg- och på järnvägssi-
dan, men jag skall lyfta fram bl.a. några objekt som
har föranlett reservationer från meddebattörerna.
Låt mig börja med objektet förbifart Markaryd.
Jag håller med om att det icke är acceptabelt att vi har
vägsträckor där det sker ett så stort antal olyckor, i
synnerhet inte om det beror på att vägstandarden är
mycket dålig. Vi måste gemensamt få till stånd en
klar förbättring av trafiksäkerheten.
Regeringen har beslutat att lyfta ut objektet förbi-
fart Markaryd på E 4. Det kan hänvisas till att Väg-
verkets förslag inte uppfyller något av Vägverkets
prioriteringskriterier för förslag till nya sträckor. Det
har föreslagits  en ny sträckning som skall byggas ut
till motorvägsstandard. Kostnaden är ca 740 miljoner,
och projektet skulle genomföras under perioden
2002-2007. Slutförandet skulle ske ganska sent under
perioden.
Vägverket konstaterar att objektet inte är sam-
hällsekonomiskt lönsamt och att det inte heller upp-
fyller något annat av Vägverkets kriterier. Vägverkets
förslag beror också på att riksdagen beslutat om att
överge det tidigare s.k. stråktänkandet. Det viktiga är
att vägstandarden tillgodoser de mål och de behov
som finns i respektive del av landet. Vi måste inte ha
motorväg överallt för att klara trafiksäkerheten och
tillgängligheten, för att få fram trafiken säkert osv.
Varje vägsträcka bedöms utifrån sina egna förutsätt-
ningar.
När det gäller utlyftandet av förbifart Markaryd ur
Vägverkets planer har flera sagt att detta inte är till-
ständigt på grund av alla de olyckor som sker. Vi och
regeringen har dock sagt att Vägverket skall åter-
komma med ett enklare förslag till utbyggnad i nästa
planeringsomgång. På det sättet kan man ändå kom-
ma i gång med förbifarten och faktiskt få den färdig-
ställd lika tidigt som blir fallet enligt förslaget i den
skrivelse som vi nu behandlar.
Vi finner alltså inte att vårt förslag utmynnar i att
det inte blir en trafiksäkrare väg förbi Markaryd.
Fru talman! Jag går över till en annan punkt, som
också har tagits upp av många andra. Den har även
föranlett reservationer. Det gäller de enskilda vägar-
na. Som vi har hört har de en stor längd. Två tredje-
delar av Sveriges vägnät består av enskilda vägar. Vi
i utskottet delar motionärernas uppfattning att det
enskilda vägnätet har en stor betydelse i vårt land. Vi
är mycket väl medvetna om att det behövs ett stort
ekonomiskt stöd för det enskilda vägnätet. Samtidigt
måste statens ekonomiska engagemang på det här
området vägas mot behovet av medel för nyinveste-
ringar och drift liksom för underhåll av det allmänna
vägnätet.
Regeringen kommer nu att göra en översyn av den
enskilda väghållningen, och vi förutsätter från vårt
håll att behovet av stöd till enskilda vägar tillhör de
frågor som kommer att behandlas i denna översyn.
Detsamma gäller frågan om statligt stöd till bärig-
hetssatsningar på det enskilda vägnätet.
Vad gäller vägföreningar som kan komma att
drabbas av merkostnader till följd av att lagstiftning-
en om enskild väg upphörde den 1 januari 1998 kan
det bemötas med att Riksförbundet för enskild väg-
hållning befarar att merkostnaderna skulle uppgå till
700-750 kr för varje hushåll. Men om vi - som Sven
Bergström sade - skall tro på Lantmäteriverket kom-
mer kostnaden att stanna på 200-300 kr per fastighet.
Differensen blir då i alla fall 50 %, och kostnaderna
kanske inte blir så enorma.
Vi utgår ändå ifrån att regeringen kommer att
uppmärksamma problemet med förrättningskostna-
der, antingen i samband med den planerade översy-
nen av det enskilda vägnätet eller i annat lämpligt
sammanhang, och att man, om det visar sig nödvän-
digt, ämnar vidta erforderliga åtgärder.
Fru talman! Några korta ord om järnvägen. Jag
skall bara kommentera det som så här länge har tagits
upp i debatten, Europabanan, Götalandsbanan osv.
Vad vi säger är inte direkt nej, men vi säger inte
heller ja, för det finns ju inte möjlighet att plocka in
detta inom de nuvarande ekonomiska ramarna. Men
vi förutsätter att Banverket i sin egenskap av sektor-
sansvarig myndighet tar med detta i beaktande och
presenterar möjliga förslag i kommande planerings-
processer.
Fru talman! Vi har i och för sig fattat beslut om de
ekonomiska ramar som vi har att arbeta inom. Trots
detta utger sig andra partier och vissa utskottsföreträ-
dare här för att vara alla goda gåvors givare. Man
presenterar nya sträckningar på enskilda vägar, man
vill ha mer pengar till enskilda vägar, till motorvägar,
till nya järnvägar, m.m.
Som avslutning vill jag säga att det hade varit väl-
digt klädsamt om ni hade talat om var dessa pengar
kunde hämtas. Om ni skall lägga 740 miljoner extra
på en förbifart vid Markaryd, vilka vägsträckor skall
då tas bort? Vi är ju låsta med de medel som vi har
inom ramen.
Jag har kontrollerat med det budgetmaterial som
övriga partier presenterade när budgeten antogs i
höstas. Det är ingen som har mer pengar för den här
sektorn än vad socialdemokraterna föreslog. Visserli-
gen ville moderaterna lägga mer pengar på vägsek-
torn, men de ville i stället lägga mycket mindre peng-
ar på järnvägar. Totalt betyder det att samtliga oppo-
sitionspartier ville anslå mindre pengar. Hur skall ni
vara trovärdiga när ni säger att ni kan plocka fram
mer pengar till vägnätet?
Fru talman! Med det anförda yrkar jag avslag på
samtliga reservationer och bifall till hemställan i
trafikutskottets betänkande nr 5 i dess helhet.</pre><pre>Anf.  109  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! När det gäller pengarna kan jag bara
påminna Jarl Lander om att vi ligger någon promille
under regeringens anslag, men i stort sett på samma
nivå. Det handlar om 40 miljoner kronor inom denna
stora budget. Vi tar på oss både bördan och privilegiet
att kunna omfördela inom anslaget.
Beträffande Markaryd får ju inte avståndstagandet
från stråktänkande medföra den sortens konsekvenser
att man accepterar att det rör sig om en motorväg där
det har uppstått en flaskhals. Vi vet om att vägsträck-
an är olycksdrabbad och att människor kommer att dö
i olyckor där. Då kan vi inte hänvisa till att riksdagen
har beslutat att vi inte skall ha ett stråktänkande.
Det är självklart att denna vägsträcka måste åtgär-
das. Jag tycker att Jarl Lander gav intryck av att han
höll med i sak, även om han inte kunde omdisponera
pengarna. Detta blir ytterligare komplicerat genom de
ca 400 markägarna och kommunens ansträngningar.
Det rör sig om 20 miljoner i planeringskostnader som
blir kastade i sjön.
Min enkla fråga till Jarl Lander och den socialde-
mokratiska majoriteten är: När får dessa människor
sin väg?</pre><pre>Anf.  110  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag kan först hålla med om att krist-
demokraterna i stort sett har samma budget som vi
socialdemokrater när det gäller infrastrukturobjekt.
Men det gör det ju inte lättare, och det förklarar inte
var man hämtar de 740 miljonerna. Vi ser ingen möj-
lighet att ta bort så pass mycket pengar från andra
objekt runtom i landet. Det hade likafullt varit kläd-
samt om ni hade talat om varifrån ni hämtar pengar-
na.
Som svar på frågan när dessa människor får sin
väg kan jag säga att de kan få den lika tidigt och den
kan bli minst lika trafiksäker med det nya sättet som
regeringen har föreslagit, nämligen att Vägverket
skall återkomma i nästa planprocess. Färdigställandet
i den första planprocessen, där regeringen nu har lyft
ur projektet, innebar att det skulle vara klart i slutet
av denna tioårsperiod. Med en ny planprocess som
börjar inom fyra år hinner det ändå bli klart innan
2008. Jag kan bara säga att vägen kan vara färdig vid
samma tidpunkt som det var tänkt från början.</pre><pre>Anf.  111  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Detta låter ju bra, sånär som på det
lilla ordet "kan". Det "kan" vara färdigt. Det hjälper
ju inte markarydsborna. De behöver  kunna ha en
framförhållning och med trygghet kunna räkna med
att det är färdigt innan 2008. Finns det möjlighet att
ändra det lilla ordet "kan" till "skall"?</pre><pre>Anf.  112  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Om man har varit politiker i ett antal
år blir man försiktig med att lova någonting om "kan"
och "skall". Det skall t.ex. hållas ett val innan 2008.
Man vet aldrig vad som händer.
Det enda jag vill poängtera är att socialdemokra-
terna ser lika allvarligt som alla övriga partier på att
det sker olyckor bl.a. på denna vägsträcka och på
andra vägar. Vi måste få bort olyckorna på vägarna.
Kan vi sedan göra det på ett sådant sätt att vi snabbar
upp möjligheten att få ett bättre vägnät över hela
landet genom att inte genomföra så storartade projekt,
t.ex. genom Markaryd, som Vägverket har föreslagit,
är det en bra mycket bättre lösning, för då räcker
pengarna till fler trafiksäkra projekt runtom i landet.</pre><pre>Anf.  113  LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Markaryd har berörts åtskilliga gång-
er här. Fortfarande är det bara på diskussionsplanet.
Såväl markarydsborna som trafikanterna får nöja sig
med att vi för tillfället inte har någon möjlighet att se
när någonting kan ske som verkligen ger en bättre
väg.
Jarl Lander tycker att det skulle vara klädsamt om
vi anvisade pengar till objekten. Han noterade i och
för sig att vi hade ett gott utrymme i vår budget. Det
finns fullt tillräckligt för de åtgärder som vi pläderar
för i det här sammanhanget, fattas bara annat.
Sedan säger Jarl Lander i en parentes: Vi har inte
satsat lika mycket som ni på järnvägar. Men, Jarl
Lander, det är ju det som är poängen, att vi har gjort
en annan markering när det gäller insatserna. Därav
har vi alltså ett gott utrymme för att finansiera detta
stråktänkande, varav Markarydsdelen utgör en länk.
Jag vill ställa en motfråga till Jarl Lander. Mar-
karydsprojektet låg ju i pipeline och var i stort sett på
väg att förverkligas när regeringen av någon anled-
ning beslutade sig för att omprioritera detta projekt.
Pengarna hamnade i stället i trakterna kring Motala.
Då kan man börja fundera över varför den vägsträck-
an plötsligt blev så viktig, men Jarl Lander kan kan-
ske berätta vilka grunder som man hade för det be-
slutet.
Jarl Lander var inne på förrättningskostnaderna
för det enskilda vägnätet. Han avvisade förslagen
med att man skulle avvakta vägdatabankens färdig-
ställande.
Jag måste bara konstatera att de två frågorna inte
har något samband. Förrättningskostnaderna för det
enskilda vägnätet uppstår den dag då någon begär en
ny förrättning. Där har vi principiellt olika uppfatt-
ningar. Vi hävdar att enskilda inte skall behöva ta
ansvaret för lagändringar som riksdagen genomför,
alltså att kostnader som uppstår i samband med nya
lagar skall täckas av samhället.</pre><pre>Anf.  114  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Återigen kommer Markaryd upp. Det
är klart att moderaterna har mer pengar på vägsek-
torn. Det var ju det jag sade också. Men de har ändå
inte så mycket pengar att det skall kunna täcka Mar-
karyds 740 miljoner plus alla dessa miljoner som ni
skall höja bärigheten på enskilda vägnätet med och
plus övriga satsningar på vägnätet. Det räcker ändå
inte, Lars Björkman. Tyvärr klarar ni inte av den
biten.
Sedan påstås att man för att lyfta ut Markaryd
slänger in Motala i stället. Jag vill påstå att Motala
har varit med hela tiden i Vägverkets diskussion. Det
är inte fråga om antingen eller, utan problemet var att
Vägverket överskred den ram som var fastställd för
väginvesteringar totalt sett med drygt 700 miljoner
kronor. På något sätt måste man banta.
Kan man då göra en förbifart vid Markaryd något
enklare men ändå åstadkomma samma resultat vad
gäller trafiksäkerheten och framkomligheten, då tyck-
er jag att vi har pengar att tjäna på den biten. Kan vi
dessutom inse att det här kan färdigställas inom minst
samma tidsperiod som det första förslaget tycker jag
att det är helt okej att man gör på det här sättet.</pre><pre>Anf.  115  LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Det var ju inte mycket till förklaring i
fråga om på vilka prioriteringsgrunder man bytte
objekt. Men jag kanske får ha förståelse för det. Re-
geringen hade kanske andra bevekelsegrunder än vad
Jarl Lander kände till, eller i alla fall än vad det kan
finnas anledning att här i kammaren redovisa. Vi får
förmodligen inget svar på den frågan även om jag
låter den hänga kvar. Det finns möjlighet att kom-
mentera den vidare.
Sedan gäller det enskilda vägar. Driftsbidrag och
en inventering av det enskilda vägnätet är två frågor
som hänger nära samman. Att täcka det enskilda
vägnätets driftskostnader med 70 % är en gammal
princip som man sedan länge har levt med. Man har
kunnat finansiera underhållet på stora delar av det
enskilda vägnätet.
På grund av anslagskrympningar har man nu
tvingats minska till 60 %. Det finns exempel på att
man t.o.m. ligger under den nivån i vissa samman-
hang. Det vore bra, Jarl Lander, om ni konstaterade
att det inte räcker att skriva procentsatser i ambitions-
nivåer. Vi måste också se till att anvisa medel för att
täcka upp till den nivån. De enskilda väghållarna blir
inte särskilt nöjda med att få en procentsats på pappe-
ret men i plånboken utdebitering efter en betydligt
lägre nivå.
När det gäller inventeringsbiten har vi också för-
slagit att man skall påskynda för att få ett bättre grepp
om standarden på det enskilda vägnätet. Där kan vi
konstatera att det är en väldigt vag skrivning i ut-
skottet. Den avslutas med: "Det kan enligt utskottets
mening inte uteslutas att mer enhetliga förhållanden i
nu behandlat avseende skulle erbjuda fördelar, inte
minst från rättvisesynpunkt."
Jarl Lander, när skall ni leva upp till detta? Vad
har vi för tidsaspekt på att denna rättvisesynpunkt
verkligen kan tillgodoses?</pre><pre>Anf.  116  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Först och främst tycker jag att Lars
Björkman kanske skulle ha varit lite tydligare i fråga
om vad han syftar på när han står och insinuerar att
man har lyft pengar från ett område till ett annat. Det
är i alla fall ingenting som vi i trafikutskottet har
behandlat på något sätt. Vi har inte heller något un-
derlag för det. Det hade varit klädsamt av Lars
Björkman att tala om vad han menar när han kommer
med sådana insinuationer.
Vad gäller enskild väghållning över huvud taget
kan jag vara en av de första som beklagar att vi inte
har tillräckligt med pengar inom vår ram, inom kom-
munikationssektorns ram, för att klara alla önskemål.
När vi står inför de här prioriteringsfrågorna är det
det allmänna vägnätet, så att industri och sysselsätt-
ning klarar sig någotsånär, som vi skall prioritera före
enskild väg. Då kanske det är så att man får sänka
anslagsprocenten något. Men nu säger vi ju att vi
förutsätter att den utredning och översyn som skall
göras av de här reglerna snabbt kommer till stånd och
att vi kanske får en bättre fördelning.
Får vi sedan bara - det är återigen det som är
grunden för allt det här - en bättre   situation i sam-
hället totalt sett, så att vi får in mer skattepengar,
något som jag skulle tro att Lars Björkman motsätter
sig, då kan vi använda samhällets medel till fler en-
skilda mil - och till fler mil på allmänt vägnät också.</pre><pre>Anf.  117  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Först det här med Markaryd, Jarl
Lander. Jag tycker att man kan läsa mellan raderna i
det Jarl Lander säger att han inte själv riktigt tror att
det är möjligt att göra de här omdispositionerna och
få fram den här vägstumpen, 21 kilometer, i den takt
som hade klarats om man hade fullföljt som planerat.
Markaryds kommun har haft samråd med 400 mark-
ägare, företag och andra, och Vägverket har lagt ned
20 miljoner kronor på att projektera och planera den
här stumpen. Och så kastar man om planeringen - på
ett avsnitt som är olycksaligt hårt drabbat av olyckor.
Då borde det finnas kraft i den här församlingen
att säga att det här inte är rimligt. Här tycker vi att vi
måste hjälpas åt att klara detta och göra de nödvändi-
ga dispositionerna för att faktiskt få fram projektet.
Det är inte rimligt att bara stillatigande acceptera.
Risken är betydande att det här nu skjuts flera år
framåt i tiden. De här 20 miljonerna som Vägverket
har investerat brinner inne osv.
Sedan gäller det de mindre vägarna och de delar-
na. Jarl Lander är ju värmlänning och vet väldigt väl
hur det ser på det allmänna vägnätet och på de enskil-
da vägarna ute i bygderna. Det är ingen tvekan om att
det är kontraproduktivt, att det är en dålig affär lång-
siktigt för samhället att underlåta att underhålla och
se till att bärigheten är tillräcklig på dessa vägar. Vi
förlorar långsiktigt pengar på att inte vidta åtgärder
nu. Vi brukar tala om långsiktigt hållbar politik. Det
vore verkligen långsiktigt hållbar politik att faktiskt
göra de här satsningarna nu.
När det gäller var de olika partierna har lagt sina
pengar vet Jarl Lander mycket väl att Centern har
motsatt sig de här storskaliga satsningarna typ Södra
länken i Stockholm där det kostar 1,2 miljoner kronor
per löpmeter väg att bygga. Vi har sagt att vi vill
använda de 500 miljoner kronorna som regeringen
håller inne för senare användning. Om viljan finns
tror jag att det går att klara det här på alla håll. Just i
Markaryd är det faktiskt särskilt angeläget att få fram
det här projektet nu.</pre><pre>Anf.  118  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! För sista gången från min sida skall
jag ta upp Markaryd. Som jag ser det, som vi har sett
det, som jag förstår att regeringen har sett det, finns
det möjligheter att med en enklare utformningen av
vägstandarden nå samma resultat vad gäller trafiksä-
kerhet och framkomlighet till en lägre summa pengar.
Man kan dessutom om Vägverket - och det förutsät-
ter vi naturligtvis - återkommer med ett sådant här
förslag i nästa planeringsprocess, få detta färdigställt
vid samma tidpunkt som Vägverkets första förslag
skulle vara färdigställt till. Då förstår jag inte varför
ni skall motsätta er det här förslaget. Ni har ju ändå
inte de pengar som behövs för detta.
Sedan kan jag hålla med Sven Bergström. Jag är
också ute i landet, t.ex. ute i Värmland, och ser alla
dessa dåliga vägar. Det är bedrövligt att vi i stort sett
är tvingade att förslita vägkapitalet så mycket som vi
gör nu. Det var lite därför som jag hade det här lilla
replikskiftet med Lars Björkman förut. I så fall måste
jag prioritera det allmänna vägnätet framför en stor
procentsats statsbidrag till det enskilda vägnätet.
Problemet är ju i grund och botten statens ekono-
mi. Vi måste alltså från den statliga ekonomin hämta
en tillräckligt stor ram att jobba med inom kommuni-
kationssektorn för att klara det här totalt sett. Och det
är det vi gör. Det var någon som efterlyste att Nä-
ringsdepartementet skulle göra det här hårt och fort
och stort. Då vill jag lova att det gör de.
Sedan har vi också konkurrens från andra sektorer
i samhället om våra skattemedel. Vården skall ha sitt,
det är vi överens om. Skolan skall ha sitt, det är vi
överens om. Omsorgen skall ha sitt, det är vi också
överens om. Det står bl.a. i Folkpartiets motioner att
de krymper anslagen till kommunikationssektorn bara
för att få utrymme för det här. Det tycker jag är bra på
sitt sätt. Men samtidigt kan man inte då gå ut och
säga att man skall ha mer pengar till motorväg.
Låt oss bygga enklare och billigare men nå sam-
ma resultat!</pre><pre>Anf.  119  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Låt mig för min del också ta upp
Markaryd en sista gång. Det är klart att endast framti-
den kan visa om Jarl Lander får rätt, dvs. om det går
att ta fram en annan och enklare lösning som blir lika
bra och om det går att göra det vid samma tidpunkt.
Jag är tyvärr lite pessimistisk på den punkten. Jag
hoppas verkligen att Jarl Lander har rätt. Det vore en
olycka om det här nu skjuts många år in i framtiden
med tanke på den olycksfrekvens som vi har på det
här vägavsnittet.
Det är självklart så att det är ont om pengar. Vård,
skola och annat vill ha sitt. Nu har ju Jarl Landers
parti och mitt parti hjälpts åt för att försöka få ordning
och reda på statens finanser här i landet. Nu ser vi i
alla fall lite ljus i tunneln. Det finns mera pengar att
disponera. Vi kan kanske vara överens om att det är
dålig hushållning med resurserna att förslita ett kapi-
tal så att det kostar mer att återställa det, vare sig det
är enskilda vägar, statliga vägar eller kommunala
vägar. Det är kontraproduktivt, det är en dålig affär,
att slita ned vägkapitalet så att det kostar mer att rusta
upp det en dag. Därför borde vi kunna vara överens
om att det är en klok och bra politik att se till att un-
derhålla vägkapitalet så att vi inte råkar ut för en
situation där det kostar mer att rusta dem så småning-
om.
Jag har tyvärr inte hunnit med att ta upp förrätt-
ningar och annat som jag också gärna skulle ha velat
säga någonting om. Men där kan jag instämma i det
Lars Björkman sade. Det är orimligt att ägare av
enskilda vägar, som inte har beställt någon ny lag, får
stå för kostnaden när vi här i riksdagen fattar ett be-
slut. Det borde vi också kunna vara överens om.</pre><pre>Anf.  120  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Sven Bergström om
att det inte är bra att vi sliter ned vägkapitalet på det
sätt som vi gör. Vi gör allt för att det inte skall behö-
va vara en så drastisk förslitning av det heller. Det är
bristen på pengar till infrastruktursektorn i landet som
gör att vi sitter i den här sitsen.
Men, som Sven Bergström också sade, vi ser lju-
set i tunneln. Och det är inte ett mötande tåg, utan det
är en öppning som finns där borta. Med den utveck-
ling som vi har pratat om tidigare i dag i IT-debatten
med ny sysselsättning osv. ser vi att vi är på rätt väg.
I nästa planeringsprocess skall det kunna bli ett större
utrymme för detta. Vi skall inte behöva ha de här
limiterna, som det heter, på investerings- och under-
hållssektorn på väg- och järnvägssidan i framtiden.</pre><pre>Anf.  121  STIG ERIKSSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har inga reservationer i
trafikutskottets betänkande Investeringsplaner för
trafikens infrastruktur. Vi ställer oss bakom utskottets
betänkande. Det betyder däremot inte att vi saknar
åsikter eller visioner om dagens eller kommande
revideringar av investeringsplanerna.
Riksdagens beslut med anledning av regeringens
proposition 1996/97:53 Infrastruktursatsningar för
framtida transporter innebar bl.a. att transportin-
frastrukturen skall främja ett miljöanpassat och trafik-
säkert transportsystem. Detta avspeglas också i riks-
dagens beslut våren 1998 med anledning av proposi-
tionen Transportpolitik för en hållbar utveckling.
Vi i Vänsterpartiet tycker att dessa beslut är bra
och väsentliga. Men de ger också anledning att ifrå-
gasätta dagens dyra och stora motorvägsinvesteringar
som t.ex. Södra länken. Det är ett motorvägsbygge
som kostar drygt en miljon kronor per meter eller 30-
50 gånger mer än vad en genomsnittlig motorväg på
landsbygden kostar.
Dyra och stora motorvägsinvesteringar är knap-
past att hänföra till en miljöanpassning av transpor-
terna. Sådana investeringar medför tvärtom ökade
transportvolymer, och då framför allt ökade gods-
transporter, på vägar. En ökad transportvolym och
fler tunga fordon på vägarna innebär ökade kostnader
för samhället i form av vägunderhåll, och samtidigt
kan de påverka trafiksäkerheten negativt.
Det är inte heller fler vägar som behövs. Däremot
måste naturligtvis förbättringar av de befintliga vä-
garna ske. Då måste man analysera och utreda om det
är ytterligare dyra motorvägar som skall till eller om
det finns billigare alternativ som dessutom uppfyller
kravet på trafiksäkerhet. En ökad trafiksäkerhet är
inte heller enbart knuten till vägarnas kvalitet utan till
en rad andra frågor som bilbältesanvändning, alko-
holpåverkan, hastighet osv.
I dagens betänkande under den nationella stom-
nätsplanen finns Citytunneln i Malmö med. Det är
Vänsterpartiets förhoppning att det finns en ordentlig
analys av kostnaderna för tunnelprojektet och av
konsekvenserna för miljön innan spaden sätts i jor-
den, och det brådskar. Vi hoppas att de geologiska
undersökningarna görs så bra som det över huvud
taget är möjligt så att vi undviker ett nytt Hallandså-
sprojekt.
Fru talman! Inför kommande år anser vi i Väns-
terpartiet att det är viktigt att man inför styrmedel för
att person- och godstransporter skall kunna flyttas
över till järnväg och sjöfart. Det skulle bättre svara
mot en miljöanpassning av transporterna. Det innebär
att man måste se över hur avgifter och skatter skall
utformas för att också få en mer rättvis kostnadstäck-
ning för de olika transportslagen.
Det är också mer samhällsekonomiskt riktigt att
använda redan gjorda stora investeringar som bl.a.
järnvägen. Det finns en stor kapacitet att ytterligare
öka andelen transporter på järnväg. Detta bör utgöra
en grundbult vid kommande beslut kring framtida
transporter. Vår långa kust är en stor fördel som gör
att sjöfarten även bör lyftas fram vid framtida plane-
ringar av hur transporterna skall ske.
För att klara en framtida planering av transporter-
na och för att följa de av riksdagen beslutade riktlin-
jerna om en miljöanpassning för en hållbar utveckling
och om en ökad trafiksäkerhet, krävs också ett nytt
tänkande och en större samordning mellan de olika
trafikslagen.
Fru talman! För att framöver klara de stora pro-
blemen med underhåll av och bärigheten på vårt
grusvägnät, och även på de enskilda vägarna, behövs
det en genomgripande utredning och analys av detta.
Dessutom behövs det troligen en stor omfördelning
av resurser. Vänsterpartiet anser att man bör se över
hur Vägverkets relativt stora resurser används när det
gäller investeringar och underhåll av det befintliga
vägnätet samt när det gäller bärigheten. Man måste
också se över hur dessa pengar fördelas regionalt.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till hemställan i
trafikutskottets betänkande TU5 i dess helhet.</pre><pre>Anf.  122  MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag har vid utskottssammanträdet den
2 mars 1999 föreslagit att trafikutskottet, med stöd av
3 kap. 7 § riksdagsordningen, skall hemställa att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna att
tunnelbygget genom Hallandsåsen inte skall fortsätta.
Utskottsmajoriteten har emellertid motsatt sig detta
förslag. Med anledning av detta vill jag i detta anfö-
rande redovisa motiven till att Miljöpartiet anser att
tunnelbygget skall stoppas.
I detta sammanhang diskuterar jag inte åtgärder
som kan motiveras av alla de brister i miljötillsyn,
miljöstyrning samt eventuella brister i lagar och reg-
ler som ledde fram till att Hallandsåskatastrofen in-
träffade. Fokus är alltså på vad som skall göras i
framtiden, inte på anledningarna till katastrofen.
Vi har tidigare tydligt tagit ställning för en tunnel
genom Hallandsås som en del av en dubbelspårig
Västkustbana. Motivet var att få ett konkurrenskraf-
tigt, miljövänligt alternativ till bil- och flygtrafik i ett
av landets mest miljöstörda områden, men nu har vi
ändrat oss.
Miljökonsekvenserna av ett ingrepp i Hallandså-
sen är många och kan, som bekant, bli drastiska. Efter
en genomgång av den stora mängd miljöfrågor som
diskuteras i utredningsmaterialet har två miljöfrågor
av avgörande betydelse identifierats. Det gäller dels
grundvattensänkningens ekologiska effekter på Hal-
landsås och effekter på dricksvattenförsörjningen,
dels tätningsmetoder och tätningsmedel i kontakt med
grundvatten. Frågorna hänger naturligtvis ihop.
När det för det första gäller grundvattensänkning-
en och dess effekter bör man skilja på grundvatten-
sänkningen under byggtiden och en eventuell perma-
nent grundvattensänkning då tunneln är färdigbyggd.
En grundvattensänkning under byggtiden är oundvik-
lig och dess effekter har varit allvarliga. Brunnar,
källor och vattendrag har sinat. Den kan i ekologiskt
hänseende liknas vid en serie torrår. Men effekterna
bedöms ändå vara av övergående karaktär. Vattnet
kommer tillbaka då läckaget stoppas. SGU räknar
med att grundvattenbalansen är återställd inom två till
tre år om tunneln görs helt tät.
De ekologiska konsekvenserna av en permanent
sänkt grundvattennivå är allvarliga. Detta blir fallet
om man bygger en otät tunnel. Trycksänkningen
innebär en minskande tillgång på grundvatten i jord-
lagren på åsens yta, vilket i sin tur påverkar utström-
ningen till källor, våtmarker och vattendrag. Utström-
ningsområdena utgör ofta värdefulla naturtyper med
en specifik biologisk mångfald som är beroende av
tillförseln av grundvatten och av vattenmättade jord-
lager. Om tillförseln av ytligt utströmmande grund-
vatten upphör kan enligt SGU det ekologiska system-
et långsiktigt påverkas. Det handlar i första hand om
en förskjutning av flora och fauna från arter som trivs
i våta miljöer till "torra" arter. Dessutom tillkommer
effekter av ytterligare sinande brunnar och potentiell
förorening av grundvattnet med utfällt järn och man-
gan.
Banverket verkar nu inställt på att bygga en helt
tät tunnel. För att göra detta krävs annorlunda tät-
ningsmetoder och tätningsmedel än de som hittills
använts. Den nu använda tekniken har ju misslyckats
fullständigt. Den har orsakat en kemikaliekatastrof
och den har inte tätat tillräckligt. Anledningen är i
grunden att det saknas teknisk kunskap och erfaren-
heter av tunnelbyggen under höga vattentryck. Det är
nämligen vanligt att man sänker grundvattnet ovanför
en tunnel i berg av denna typ.
Vattentrycket mot tunnelväggen i Hallandsås blir
mycket högt, som mest 150 meter vattenpelare. Enligt
Banverkets egen utredningsgrupp saknas det erfaren-
heter i världen av tunnelbygge under sådana tryck.
Tunnelborrning har utförts under upp till 100 meter
vattenpelare - Stora Bält-tunneln. Men skall Hal-
landsåstunneln borras blir det enbart en enkelspår-
stunnel. Övriga tätningsmetoder har prövats under
tryck upp till 75 meter vattenpelare.
I utredningsmaterialet presenteras ett antal tät-
ningsmetoder som alla innebär injektering av kemi-
kalier i kontakt med grundvatten. De kemikalier som
nu diskuteras är cement i olika kvaliteter, vattenglas,
akrylater och polyuretan. Vattenglas och viss typ av
polyuretan klarar bara 80 meter vattenpelare. Bestän-
digheten för cement och polyuretan anses överstiga
120 år. För de övriga är beständigheten väsentligt
kortare, men ingen vet förstås säkert. Denna osäker-
het är avgörande för hur projektets långsiktiga effek-
ter bedöms. Att utsätta framtida generationer för
denna risk är oacceptabelt. Att överlämna förutsätt-
ningar för ett opåverkat grundvatten måste tillhöra
varje generations uppgift. Åtminstone akrylater och
polyuretan innebär miljörisker och arbetsmiljörisker.
Tätningsmetoden som nu förespråkas är s.k. flexibel
stegvis tätning, vilket mer eller mindre innebär att
man får pröva och se vartefter man möter nya förhål-
landen.
Det kan ifrågasättas om Hallandsås bör användas
som experimentstation för täta tunnlar under högt
vattentryck. Försiktighetsprincipen och det som redan
inträffat talar för att man bör avstå ett sådant experi-
ment. Det kan också ifrågasättas om den färdiga tun-
neln verkligen kommer att bli helt tät, vilket ökar
risken för permanenta ekologiska skador ovanpå
Hallandsås.
Järnvägen över eller igenom Hallandsås har stor
betydelse för hela Skånes järnvägstrafik. Banverket
har därför genomfört en revidering av sin systemplan
för Skåne med alternativet ingen tunnel genom Hal-
landsås. I studien kommer man fram till att befintlig
sträckning med vissa förändringar kan vara ett full-
gott alternativ till tunnlarna genom Hallandsås, åt-
minstone fram till år 2010.
Förslaget innebär att spåret över Hallandsås dose-
ras och byts ut mot ett nytt helsvetsat spår på sträckan
Båstad-södra tunnelmynningen, samt att signalsys-
temet förbättras. Vidare innebär Banverkets förslag
att fler godståg leds över Markarydsbanan, alltså
Halmstad-Markaryd-Hässleholm, samt att Mar-
karydsbanan rustas upp med två nya mötesstationer
och bättre elförsörjning. När godstågen leds över
Markarydsbanan till Hässleholm uppstår kapacitets-
problem på Södra stambanan mellan Hässleholm och
Malmö. Därför behövs kapacitetsförstärkningar på
denna del av bannätet.
Skillnaden mellan ovan beskrivet alternativ och
det ursprungliga tunnelalternativet är betydande, inte
minst på sikt. Persontågen kommer att få 5-10 minu-
ter längre restid och godstågens transporttid förlängs
med ca 1 timme, enligt Banverkets egna beräkningar.
Restiden kan troligen förkortas då Västkustbanan är
fullt utbyggd till dubbelspår. På längre sikt kommer
den förväntade trafikökningen att tas om hand av
bilar, bussar och lastbilar, men dessa problem accen-
tueras först efter år 2010. Om en skatteväxling av
Miljöpartiets modell genomförs blir kapacitetsbristen
förstås tydlig tidigare. De samhällsekonomiska kal-
kyler som genomförts enligt gängse modell av Ban-
verket visar på att fortsatt tunnelbygge inte är sam-
hällsekonomiskt lönsamt i dagsläget men att det ovan
beskrivna förslaget är lönsamt. Om förutsättningarna
ändras, t.ex. genom skatteväxling eller billigare och
miljövänligare tunnelbyggnadsteknik, så förändras
också resultatet av den samhällsekonomiska kalkylen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns
en godtagbar alternativ trafiklösning till tunnlar ge-
nom Hallandsås. Detta alternativ bör väljas för att
lösa problemen på kort sikt. För att åstadkomma
tillräcklig kapacitet på längre sikt bör alternativet
med en dubbelspårig Markarydsbana och ytterligare
kapacitetsförstärkningar av bannätet i Skåne utredas
vidare. Det bör vara möjligt att åstadkomma tillräck-
lig bankapacitet även utan en tunnel genom Hal-
landsås om resten av Västkustbanan byggs ut till
dubbelspår.
Tunnelbygget har kostat 1,1 miljarder kronor
t.o.m. år 1997. Därefter har tätning - betonginklädnad
- av de existerande tunnlarna m.m. budgeterats för
ca 600 miljoner kronor. Detta arbete pågår nu. När
detta arbete har färdigställts uppgår alltså de totala
kostnaderna nedlagda i projektet till 1,7 miljarder.
Ett fortsatt tunnelbygge har av Banverket kost-
nadsberäknats till ytterligare mellan 2,1 och 3,2 mil-
jarder kronor. Beloppet beror på vilken tunneldesign
som väljs. Det lägre beloppet gäller en enkelspårig
tunnel som borras - jodå, men med en annan slags
borrmaskin än den som tidigare havererade. Det hög-
re beloppet gäller om man fortsätter med liknande
teknik som i dag. Det finns också underlag för tre
mellanprisalternativ som alla innebär två spår genom
berget.
Det är uppenbart att det är svårt att få fram ytterli-
gare ett par, tre miljarder till Banverket. Det är stor
risk för att de mycket dyra tunnlarna genom Hal-
landsås kommer att dra resurser från andra kortsiktigt
angelägna järnvägsinvesteringar, vilka alla uppvisar
samhällsekonomisk lönsamhet enligt samma beräk-
ningsmodell som anger Hallandsåstunneln som olön-
sam.
Bygget av tunnlarna genom Hallandsås skall inte
fortsätta. Det nu pågående arbetet med att täta den
existerande tunnelsträckningen skall avslutas. Däref-
ter skall befintliga tunnlar förslutas på ett sätt som gör
att eventuella framtida utläckage av farliga ämnen
skall kunna tas om hand och ej tillföras grundvattnet.</pre><pre>Anf.  123  PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag har väckt en av de motioner som
hanteras i det här betänkandet. Som så många andra
motioner handlar den om en speciell vägsträcka, för
min del om E 6 genom Bohuslän. Motionen har inte
föranlett någon reservation, eftersom utskottet be-
handlat den välvilligt och understryker giltigheten i
mina påståenden. Bl.a. påpekas att regeringen inte
fastställt Vägverkets förslag för sträckan Rabbalshe-
de-Svinesund, vilket är viktigt. Dessutom utgår man
från att planerade vägprojekt på E 6 skall prövas
enligt gällande lagstiftning, nämligen enligt miljöbal-
ken från den 1 januari 1999 för fyrfiliga och 10 kilo-
meter långa vägsträckor. Detta innebär att den fort-
satta utbyggnaden av E 6 kommer att ställas inför allt
hårdare krav - inte minst miljökrav.
Jag vill ändå säga några ord med anledning av
motionen och utskottets ställningstagande. Utbygg-
naden av E 6 genom Bohuslän har nu pågått under
många år. Tillskyndarna tycker att det inte går till-
räckligt snabbt, medan vi som anser att detta jätte-
projekt inte stämmer överens med en hållbar framtida
trafikpolitik tycker att Vägverkets planer borde stop-
pats för länge sedan.
Den vägsträcka som nu återstår, från Lerbo i Sö-
der till Svinesund i norr, har delats upp i sju avsnitt,
och den kommer under planperioden, som nu omfat-
tar 1998 till 2007, att kosta ca 6 miljarder kronor. De
senaste neddragningarna på investeringsanslaget för
vägar skapar bara mindre fördröjningar.
Fru talman! Jag har i många anföranden och de-
batter försökt att få andra i den här kammaren och
politiker i mitt eget län att förstå hur illa den här sats-
ningen rimmar med ett hållbart och framtidsinriktat
transportsystem, hur illa den rimmar med vår skyl-
dighet att hålla oss innanför gränserna för vad naturen
tål. Men jag har också under årens lopp förstått att
Miljöpartiet står ganska ensamt bland partierna i den
här frågan. Bilisternas och åkeriägarnas organisatio-
ner har framgångsrikt drivit frågan om behovet av en
utbyggnad, inte till den 13 meters målstandard som
riksdagen tidigare fattade principbeslut om, utan till
en motorvägsstandard eller minst fyrfilig 18,5 meters
"slimmad" motorväg. Huvudargumentet för den rik-
tigt breda vägen är numera den s.k. nollvisionen, dvs.
olycksfritt, samtidigt som ingen hänsyn tas till miljön
och en långsiktigt hållbar framtid.
Jag har ännu inte förstått att argumentet om
olycksfrekvensen används för utbyggnad, för fartök-
ning och mer av större och tyngre godstransporter på
vägen. I stället borde det argumentet tala tydligt för
en fartsänkning, mer av poliskontroll av fart och
droger, en tyglad bilism, planskilda korsningar, ökad
kollektivtrafik och framför allt att tyngre godstrans-
porter i huvudsak skall ske per järnväg och via sjö-
transporter.
Länsstyrelsen i Västra Götaland har nyligen skri-
vit ett intressant miljöstrategiskt dokument om mil-
jömålen i länet, där man bl.a. påpekar vägtrafikens
negativa och avgörande påverkan på miljön. Vägtra-
fiken kommer inte med dagens planering att klara de
uppsatta långsiktiga miljömålen vad gäller kväveoxi-
der, koldioxid, partiklar och kolväten. Därför menar
Miljöpartiet att det behövs en helt annan inriktning på
trafikpolitiken.
Vad gäller den pågående utbyggnaden av E 6 le-
ver ingen av delsträckorna upp till den nationella
miljömålsättningen. Trenden är i stället den motsatta.
Alla alternativ innebär ytterligare påspädning med
högre trafikintensitet och högre hastighet.
Fru talman! Jag tror att bilen behövs även i fram-
tiden. Men enbart katalysatorer och alltmer bräns-
lesnåla modeller kommer inte att minska utsläppen
tillräckligt. Det handlar i stället om att ställa om till
icke-fossila bränslen och också att den totala trafik-
mängden på vägarna minskar.
I Vägverkets PM om den här vägsträckan nämns
inte miljön, och tågtrafiken nämns bara i förbigående.
Med tanke på försurningssituationen i Bohuslän, de
nationella målen och Vägverkets ansvar för kollek-
tivtrafiken, är det anmärkningsvärt att miljösituatio-
nen inte alls uppmärksammas. Visserligen konstaterar
man att buss är tio gånger säkrare än bil, men man
säger inte samtidigt att tåg är 15 gånger säkrare än bil
och fem gånger säkrare än buss.
Fru talman! Den planerade utbyggnaden är fel.
Vägverket borde ha satsat på att räta svåra kurvor,
bredda till 13 meter - vilket var riksdagens beslut -
göra säkra korsningar och ge bilismen utrymme inom
de ramar som den omgivande naturen sätter. För att
lyckas måste samhället samtidigt satsa kraftigt på
kollektivtrafik, på att föra över person- och framför
allt godstransporter på en upprustad och snabb järn-
väg. Utefter vår bohuslänska kust finns också goda
möjligheter att komplettera ett miljöanpassat trans-
portsystem med s.k. sjöpendel som går upp och ned
utefter kusten.
Fru talman! Nu spränger sig Vägverket fram -
dygnet runt - genom Bohuslän, skapar barriärer för
djurens spridningskorridorer och bäddar för en väg-
trafik som vi alla vid det här laget borde veta går stick
i stäv mot ett ekologiskt hållbart samhälle. I stället för
att minska miljöskulden ökar vi den. Det är mycket
allvarligt.
En liten, men viktig, detalj i detta stora, gigantiska
projekt är att korsningen vid Gläborg tydligen fortfa-
rande inte finns med i planarbetet. Ändå sprängs där
för fullt, schaktas och byggs, just nu i denna stund.</pre><pre>Anf.  124  LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Sjöpendeln som går upp och ned fa-
scinerade mig. Det innebär att vi, såvitt jag kan tolka
detta, får civil användning av ubåtarna.
Jag skall ge två meddelanden till Per Lager. Det
ena är lite tråkigt, därför att jag ställer mig helt bak-
om utbyggnadsplanerna av E 6. Den andra är lite
trivsammare, nämligen en motion som jag har väckt
och som gäller tåg.
Det var nog den kortaste motionen som väcktes i
höstas. Det fanns bara två ord i själva motionstexten:
Götalandsbanan behövs. Det är för att jag tycker att
det är en självklarhet.
Förra gången frågan om Götalandsbanan behand-
lades i ett betänkande från trafikutskottet fanns de
motioner som berörde frågan införda i förteckningen
över okommenterade allmänt avslagna motioner. Nu
har vi denna gång i alla fall fått ett eget avsnitt där vi
motionärer - det är tre motioner som tar upp frågan -
i princip får medhåll. Jag bara väntar på nästa be-
handling, för då utgår jag från att det blir bifall.
Detta är en fråga som rör halva Sveriges befolk-
ning - om man börjar i Göteborg och slutar i Stock-
holm och går genom de befolkningstätaste områdena,
bortsett från dem i Skåne. Därför är frågan av oerhört
stor betydelse. Det är en så självklar förbindelse att
den finns inritad i Europeiska järnvägsunionens för-
teckning över kommande stomjärnvägsnät i Europa -
fastän den ännu inte finns i verkligheten.
Det som har varit viktigt för mig - och som fram-
går i de andra motionerna - är att förarbetet i avvak-
tan på de ekonomiska resurserna för utbyggnaden inte
får avstanna. Banverket borde ha fått en signal om att
hålla grytan kokande.
Götalandsbanan bör tas med i stomnätsplanen. De
olika intressenternas strävanden bör samordnas. Jag
hade velat att de olika förslag som finns från de olika
intressenterna längs banan hade utvärderats i Banver-
kets regi. Nu har inte Banverket gjort något åt frågor-
na sedan 1996. Det är bara att beklaga.
Fru talman! Jag avslutar mitt anförande med
samma som jag skrev i min motion: Götalandsbanan
behövs.</pre><pre>Anf.  125  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag vill börja med att reservera mig
mot trafikutskottets beslut under mom. 18 till förmån
för motion 1998/99:T334, som innebär mer pengar
till de värmländska vägarna.
Bakgrunden till mitt förslag är det eftersatta un-
derhållet på de värmländska vägarna. På flera ställen
på våra riksvägar är vägstandarden så undermålig att
den anses vara en trafikfara. Privat- och yrkesförare
har kontinuerligt framfört klagomål till Vägverket,
men hittills har inga löften givits om förbättringar.
Under vintern 1998/99 har vägstandarden ytterli-
gare försämrats, och främst gäller det riksväg 62, som
är Värmlands pulsåder i länet från norr till söder.
Vägens dåliga kvalitet har lett till att Yrkesinspektio-
nen har övervägt att eventuellt stoppa yrkestrafiken.
Det skulle vara förödande och bidra till att människor
som bor i området skulle tappa framtidstron. Rege-
ringen måste uppmärksamma detta.
Det finns starka skäl för regeringen att tillskjuta
mer pengar till de områden där vägarna är extremt
dåliga. 62:an är ett sådant exempel. Västra regionens
vägverk bör därför erhålla pengar från den "pott" som
ännu inte är öronmärkt.
Vi värmlänningar har stora förhoppningar att vårt
län under de kommande åren skall få en positiv till-
växt. Vi satsar stort på turismen i hela länet och på
året-runt-turism. Det finns i dag turister som undviker
vårt län på grund av de dåliga vägarna. Det anser vi
att man måste ändra på.
Men skall vi lyckas med att få fler turister, både
svenskar och andra, till oss är det ett måste att
vägstandarden blir bra. Det är svårt att locka turister
till områden där vägarna betecknas som en trafikfara.
Det är också svårt att behålla eller få turisterna tillba-
ka där vägarna inte underhålls eller förbättras.
Jag vill uppmana regeringen att gärna komma till
Värmland och ta en biltur på 62:an. Efter det tror jag
att vi är överens med tanke på nuvarande standard.</pre><pre>Anf.  126  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag är den förste att hålla med Vivi-
ann Gerdin om att många borde komma till Värmland
och se de dåliga vägarna. Det är bevisligen urusel
kvalitet på merparten av länsvägnätet. Det är just
länsvägnätet som är dåligt. Då skulle jag för ordning-
ens skull vilja vädja till Viviann Gerdin att icke yrka
bifall till sin motion.
Jag hoppade över ett avsnitt i mitt skrivna anfö-
rande, och det handlade om att riksdagens uppgift är
att ange övergripande mål och riktlinjer för plane-
ringen samt fastställa ekonomiska ramar. Riksdagen
skall i planeringsprocessen inte ta ställning till en-
skilda infrastrukturprojekt eller andra enskilda åtgär-
der. Därför har vi avstyrkt de 115 motionsyrkanden
som behandlas i betänkandet om sådana frågor, och
vi har redovisat dem i tabellform.
Vi har alltså icke i den nya planeringsprocessen
möjlighet att från riksdagens sida uttala oss om
länsvägnätet. Det är i en process som går i flera steg,
där pengar fördelas från budgeten över till Vägverket,
sedan ut till länsregioner och vägverks- och banverks-
regioner, och därefter återkommer de och samman-
ställs osv.
Tyvärr har vi inte möjligheten att påverka det som
Viviann Gerdin skulle vilja och som jag ville vara
med på, att vi får ett mycket bättre vägnät i Värm-
land. Det är ingen tvekan om det. I synnerhet väg 62
behöver dessa medel. Men jag ser inte någon möjlig-
het att genomföra de beslut som Viviann Gerdin syf-
tar på här i riksdagen i dag.</pre><pre>Anf.  127  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! På det vill jag svara att jag tycker att
det är fel om vi här i riksdagen inte kan uttala oss när
vi märker att de kanaler vi har inte räcker till. Det
smyger sig in en hopplöshet här. Vi vet att Vägver-
kets budget är alldeles för liten. Det har gjorts påstöt-
ningar om det.
I och med att regionen har ökat och Värmland be-
finner sig i ett ytterområde upplever jag att det har
blivit än svårare att kunna påverka. Jag tycker natur-
ligtvis att när det går så långt att det blir en trafikfara,
att man ingriper från Yrkesinspektionens sida och
överväger att eventuellt stoppa yrkestrafiken, är det i
första hand Vägverkets ansvar. Men om det inte sker
någonting där ligger huvudansvaret i regeringen och
här i riksdagen.
Jag har inte yrkat någonting här, men jag har en
reservation och vill ha en markering i protokollet att
jag inte delar utskottets mening. Jag anser att det är
särskilda skäl som råder.</pre><pre>Anf.  128  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! I sak kan jag hålla med om att det är
bra om vi från riksdagen påtalar olika problem som
finns ute i samhället. Som jag sade i mitt förra inlägg
är jag den förste att hålla med om att vägsystemet är
dåligt i Värmland, och kanske i synnerhet väg 62.
Men sedan kan jag räkna upp alla andra vägar i
Värmland, och jag kan sträcka mig till nästa län och
räkna upp vägarna där.
Problembilden är den jag var inne på i en debatt
tidigare i dag, att den summa pengar vi har till förfo-
gande inom infrastrukturens område för dagen inte är
tillräcklig. Men som jag sade till Sven Bergström,
Viviann Gerdins partikollega, har vi konstaterat att
ljuset finns där framme i tunneln och är på väg. Jag är
övertygad om att vi i nästa planprocess kommer att ha
bättre förutsättningar.
Återigen betyder det sakliga som vi skall behandla
här att vi från riksdagens sida icke kan ställa oss bak-
om en enskild motion som rör länsvägnätet.</pre><pre>Anf.  129  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! På det vill jag svara Jarl Lander att
när problembilden blir så omfattande att man från
Yrkesinspektionens sida överväger att stänga yrkes-
trafiken, anser jag att det har gått väldigt långt och att
man måste göra någonting. Jag är väl medveten om
att det kan finnas vägar på andra ställen som också
har samma situation, men då är det en fråga om prio-
ritering att åtgärda just de här vägarna i första hand.
Jag ser fortfarande att vi som är förtroendevalda
här i riksdagen skall vara opinionsbildare. Det är klart
att vi kan utöva påtryckningar på Vägverket och deras
omdisponeringar - det hoppas jag verkligen. Till
syvende och sist handlar det om en prioritering var
man lägger pengarna.</pre><pre>Anf.  130  HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 6 till det betänkande vi debatterar.
På väg E 4 mellan Jönköping och Värnamo om-
kom i trafikolyckor de tre åren 1990, 1991 och 1992
tio människor och 33 skadades svårt. De fem och en
halv milen var ombyggda till motorväg år 1994. Un-
der de första tre åren därefter, alltså åren 1995, 1996
och 1997, hade inte en enda dödats och antalet svårt
skadade var elva. Den standard Vägverket har byggt
där har blivit kallad den "förlåtande vägstandarden".
De ca 22 km E 4 vid Markaryd som omnämns i
betänkandets punkt 4 på s. 26 har fått den förfärliga
benämningen "Dödens väg". Sedan regeringen den
11 juni 1998 fattade sitt olyckliga beslut om att
"objektet förbifart Markaryd på E 4 utgår ur planen
eftersom objektet inte uppfyller något av de priorite-
ringskriterier som Vägverket ställt upp" har minst sju
personer omkommit. Vid den svåraste av dessa
olyckor var det fem personer som miste livet.
Regeringens motivering att prioriteringskriterierna
inte har uppnåtts är, som jag skriver i min motion,
siffermässigt riktiga, men framstår som cyniska när
man vet både vad jag här nämnt om olycksstatistik på
den nybyggda E 4 norr om Värnamo och vad som har
hänt motsvarande period vid Markaryd. Där var det
från 1990 till 1998 inte mindre än nio personer som
miste livet och ett stort antal som skadades. Så följer
den förskräckliga hösten 1998. Nu borde väl det tra-
fiksäkerhetsmässiga prioriteringskriteriet vara fyllt
med råge.
Detta är den mänskliga sidan av saken, tragedier-
nas sida. Till den ekonomiska sidan bör läggas att
Vägverket i sin planering av bygget fram till färdiga
arbetsplaner har lagt minst 20 miljoner kronor och
Markaryds kommun minst 1 miljon. Vägen har blivit
så dyr därför att Vägverket, kommunikationsexperten
vid Länsstyrelsen i Kronoberg, kommunens tjänste-
män och också departementets tjänstemän varit över-
ens om att även här bygga en s.k. "förlåtande väg".
Då kostade den 740 miljoner.
När regeringens beslut att ta bort objektet ur den
nationella vägplanen kom reagerade många männi-
skor med vrede, såväl bland allmänheten och berörda
markägare som bland beslutsfattare och tjänstemän i
länet. Inte minst jag själv reagerade. Jag blev arg. Hur
kan man göra så, och samtidigt lyfta in ett tidigare
oprioriterat projekt vid Motala? De flesta hade, under
den lama inledningen på valrörelsen vid denna tid
1998, Motala i färskt minne, men då av helt andra
orsaker.
Jag har hört delar av debatten, och jag har också
hört talas om de 740 miljonerna och att det inte finns
pengar nu. Men när regeringen fattade sitt beslut om
att lyfta ur objektet fanns det pengar.
Nu skulle jag vilja avsluta med att tacka alla er
som tänker rösta för Markaryd. Jag tackar å alla be-
rördas vägnar, särskilt å deras vägnar som slipper att
dödas och skadas.
Jag hoppas att vi blir så många som röstar för re-
servation 6 att kammaren fattar det enda rimliga be-
slutet om ombyggnad - ett beslut som samtidigt stäl-
ler regeringen vid skampålen.
Tack för ordet.</pre><pre>Anf.  131  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Harald Bergström har
haft möjlighet att lyssna på den debatt vi har haft. Jag
har varit uppe fyra fem gånger, tror jag, och förklarat
vad regeringens utlyftning av objektet förbifart Mar-
karyd ur vägplanen betyder. Det betyder inte att vi
skall fortsätta att ha en trafikfarlig vägsträcka förbi
Markaryd, men det betyder att vi skall bygga ett nå-
got enklare och mindre storvulet projekt. Det är inte
motorvägar som är allenarådande eller absolut bäst
överallt.
Har vi begränsad ekonomi, och har vi dessutom
förutsättningar att till samma tidpunkt för en mindre
summa pengar åstadkomma samma sak vad gäller
framkomlighet och trafiksäkerhet, tycker jag att vi
kan gå på de projekten.
Vägverket skall ju återkomma vad gäller förbifart
Markaryd i nästa vägplan, och den kommer inom fyra
år. Det betyder att detta projekt ändå kan vara färdig-
ställt till samma tidpunkt som det s.k. storvulna mo-
torprojektet skulle ha varit färdigställt - någon gång
2007 eller 2008.
Återigen: Regeringen har icke på något sätt annat
i åtanke än att vi skall ha en "förlåtande" väg som
förbifart vid Markaryd också.</pre><pre>Anf.  132  HARALD BERGSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hörde de första replikerna och det
första replikskifte som Jarl Lander var involverad i.
Enligt de informationer jag har stämmer inte detta.
Vägverket skulle enligt sina planer vara färdigt till
2001 och 2002. Då skulle det vara klart. Vi talar nu
om 2008. Jag hävdar att det är så angeläget att den
ursprungliga vägplanen borde följas.
Jag hävdar också att det fanns pengar reserverade
vid den tidpunkt då regeringen hade beslutet för han-
den. Att det inte gör det i dag är självklart, eftersom
projektet en gång har lyfts ur.
Jag vet också hur exceptionellt det är med ett re-
geringsbeslut till följd av ett tillkännagivande på det
sätt som jag och flera av oss har begärt. Av det skälet
har jag full förståelse för att regeringen inte har räk-
nat med dessa pengar i sin plan.
Fru talman! För alla de människors skull som är i
fara - inte minst för de utlänningar som brassar på för
fullt på en rejäl motorväg från Helsingborg och sedan
kommer in på en vanlig landsväg - hoppas jag att
kammaren fattar ett riktigt beslut i dag.</pre><pre>Anf.  133  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Tyvärr måste jag ta en replik till. Jag
tycker att det är lite oanständigt att nu hävda att ut-
ländska förare och andra brassar på förbi Markaryd,
oavsett vad det är för vägstandard, oavsett vilka has-
tighetsregler som gäller osv.
För det första vill jag ha sagt att vi måste ha re-
spekt för de trafikregler som gäller om vi skall klara
trafiksäkerheten. För det andra vill jag ha sagt att en
väg förbi Markaryd färdigställs vid samma tidpunkt
oavsett om man tycker som Harald Bergström eller
som majoriteten i trafikutskottet. Går vi på det förslag
regeringen och trafikutskottets majoritet har talat om
får vi en trafiksäker väg för en mindre summa pengar
vid samma tidpunkt som Harald Bergström föresprå-
kar.</pre><pre>Anf.  134  HARALD BERGSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara nämna att jag sade
"brassa på" om våra utländska goda vänner och af-
färskontakter. De är vana vid att köra på en motorväg.
De har kommit på en sådan långt nerifrån Danmark,
och så plötsligt är motorvägen inte längre motorväg.
En av företagsledarna i Ljungby, som jag hörde
häromdagen, bor i Helsingborg och färdas dagligen
på den vägen. Han är mycket ofta utsatt för olycks-
tillbud och incidenter på just denna vägstump. Han
bad mig innerligt att brassa på i debatten.
Tack för ordet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)</pre><pre>7 §  Vissa revisionsfrågor</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU16
Vissa revisionsfrågor</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Beslut</pre><pre>TU4 Informationssamhället inför 2000-talet
Mom. 1 (övergripande utgångspunkter)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (v)
Förberedande votering:
72 för res. 1
38 för res. 2
189 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
209 för utskottet
72 för res. 1
18 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 33 v, 36 kd, 13 fp, 13 mp
För res. 1:     71 m, 1 kd
Avstod: 4 v, 14 c
Frånvarande:    17 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 2 (bredbandsutbyggnad m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, fp)
3. res. 5 (v)
4. res. 6 (c)
Förberedande votering 1:
38 för res. 5
14 för res. 6
247 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Förberedande votering 2:
120 för res. 4
40 för res. 5
140 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Huvudvotering:
162 för utskottet
121 för res. 4
15 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 36 v, 13 mp
För res. 4:     71 m, 37 kd, 13 fp
Avstod: 1 v, 14 c
Frånvarande:    18 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 3 (prissättning)
1. utskottet
2. res. 7 (c, kd)
Votering:
247 för utskottet
50 för res. 7
2 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 38 v, 13 fp, 13 mp
För res. 7:     36 kd, 14 c
Avstod: 2 m
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp
Per Landgren (kd) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 19 (kostnader, redovisning och avställning av
kärnkraftsreaktorer)
1. utskottet
2. res. 11 (mp)
Votering:
287 för utskottet
13 för res. 11
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m, 38 v, 37 kd, 14 c, 13 fp
För res. 11:    13 mp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU5 Investeringsplaner för trafikens infrastruk-
tur
Mom. 2 (stöd till bärighetshöjande åtgärder)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, kd, fp)
Votering:
164 för utskottet
135 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 38 v, 13 mp
För res. 1:     71 m, 37 kd, 14 c, 13 fp
Frånvarande:    18 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 5 (revision av vägnätet)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp)
Votering:
213 för utskottet
87 för res. 4
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 38 v, 35 kd, 13 c, 13 mp
För res. 4:     71 m, 2 kd, 1 c, 13 fp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp
Mikael Oscarsson (kd) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 7 (förrättningskostnader)
1. utskottet
2. res. 5 (c, m, fp)
Votering:
202 för utskottet
98 för res. 5
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 38 v, 37 kd, 13 mp
För res. 5:     71 m, 14 c, 13 fp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 8 (förbifart Markaryd på E 4)
1. utskottet
2. res. 6 (c, m, kd, fp)
Votering:
158 för utskottet
135 för res. 6
5 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  109 s, 36 v, 13 mp
För res. 6:     71 m, 37 kd, 14 c, 13 fp
Avstod: 4 s, 1 v
Frånvarande:    18 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 16 (Europabanan)
1. utskottet
2. res. 8 (c, kd)
Votering:
247 för utskottet
51 för res. 8
2 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 70 m, 38 v, 1 kd, 12 fp, 13 mp
För res. 8:     1 m, 36 kd, 14 c
Avstod: 1 s, 1 fp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>KU16 Vissa revisionsfrågor
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>8 §  Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 11 mars</pre><pre>UU3 Mänskliga rättigheter, m.m.
Mom. 13 (samernas ställning)
1. utskottet
2. res. 2 (v, kd, c, fp, mp)
Votering:
181 för utskottet
116 för res. 2
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 68 m
För res. 2:     2 m, 38 v, 36 kd, 14 c, 13 fp, 13 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande:    18 s, 12 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 19 (mänskliga rättigheter i Iran)
1. utskottet
2. res. 3 (kd)
Votering:
260 för utskottet
37 för res. 3
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 69 m, 38 v, 14 c, 13 fp, 13 mp
För res. 3:     1 m, 36 kd
Avstod: 1 s
Frånvarande:    17 s, 12 m, 5 v, 6 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 26 (utvecklingen i Taiwan)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, c, fp)
Votering:
234 för utskottet
65 för res. 4
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 70 m, 38 v, 12 mp
För res. 4:     37 kd, 14 c, 13 fp, 1 mp
Frånvarande:    17 s, 12 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 28 (skattebefrielse för Taiwans representa-
tionskontor m.m.)
1. utskottet
2. res. 6 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
135 för res. 6
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 38 v, 11 mp
För res. 6:     71 m, 37 kd, 14 c, 13 fp
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 5 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 4 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras vid arbetsplenum torsdagen
den 18 mars.</pre><pre>9 §  Offentlig upphandling</pre><pre>Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU17
Offentlig upphandling (förs. 1997/98:RR10)</pre><pre>Anf.  135  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! En ökad offentlig upphandling och en
effektivare sådan skulle ge en besparing på 15-20
miljarder kronor, utöver den besparingseffekt som
redan tagits hem under senare år genom den offentli-
ga upphandlingen.
Denna uppskattning gör Nämnden för offentlig
upphandling. Troligtvis är siffran förhållandevis låg.
En effektivare offentlig upphandling av det som re-
dan i dag upphandlas ger naturligtvis en viktig bespa-
ringspotential. Men den stora potentialen ligger i att
fler uppgifter som i dag sköts i offentlig regi verkli-
gen konkurrensutsätts och upphandlas.
Sett mot den bakgrunden borde det vara lätt att
vara överens om att det är viktigt att den offentliga
upphandlingen fungerar bra och att alltfler områden
av den offentliga verksamheten konkurrensutsätts.
Det betänkande som vi nu skall behandla är
emellertid ett sorgligt exempel på att vi har en rege-
ring som inte tycks förstå detta, eller i varje fall fort-
farande har ideologiska skygglappar. Visserligen har
utskottsmajoriteten samlat sig till att föreslå en all-
män översyn av lagen om offentlig upphandling. Men
när man sedan diskuterar direktiven till en sådan
utredning går man förbi vissa givna frågor och ägnar
sig i stället åt detaljer som snarast är ägnade att kunna
försvåra en effektivisering.
Fru talman! Jag menar att detta betänkande mot
den bakgrunden är tämligen torftigt. Visserligen lan-
dar man så småningom i en parlamentarisk utredning
när det gäller de här frågorna, och det kan vara bra.
Men man får, som sagt, se till bakgrunden. Och bak-
grunden är bl.a. att Riksdagens revisorer har gjort en
ganska ingående undersökning av den offentliga
upphandlingen och lagt fram förslag som skulle kun-
na innebära påtagliga förbättringar.
I det sammanhanget är en viktig punkt att den of-
fentliga upphandlingen sker så att den stimulerar
konkurrens och försvårar oligopolbildningar. Då är
det viktigt att så många företag som möjligt verkligen
kan delta i den offentliga upphandlingen. Riksdagens
revisorer har visat att det fortfarande är så att små och
medelstora företag har stora svårigheter att på ett
riktigt sätt delta i de stora upphandlingarna. Upp-
handlarna gör fortfarande alltför lite för att tillgodose
de möjligheter som egentligen redan i dag finns men
som inte utnyttjas, t.ex. till delad upphandling. Jag
tycker att det är märkligt att utskottsmajoriteten här
inte har velat ge tydliga direktiv till den kommande
utredningen att klara ut detta med förbättrade möjlig-
heter för små och medelstora företag.
En annan fråga som Riksdagens revisorer har pe-
kat på är att många företag som anser sig förfördelade
i en upphandlingssituation själva inte vill överklaga i
ett sådant ärende, med hänsyn till att de i framtiden
kanske får ännu större svårigheter. Riksdagens revi-
sorer har tagit upp ett förslag som tidigare framförts
från moderat håll här i riksdagen och som utskottet då
avvisade, nämligen betydelsen av att få en utvidgad
talerätt - dvs. att talerätten också skulle gälla för en
sammanslutning av företagare. Riksdagens revisorer
var eniga på den punkten. Här har utskottsmajoriteten
dock inte velat ge någonting. Jag hoppas att den frå-
gan likväl kommer att kunna utredas ordentligt i
framtiden.
Jag har redan nämnt att den stora potentialen för
besparingar inom den offentliga sektorn ligger i att
fler uppgifter verkligen blir föremål för upphandling.
I den gemensamma borgerliga reservationen till da-
gens betänkande, reservation 1, säger vi:
"En viktig uppgift för utredningen bör också vara
att lägga fram förslag som säkerställer att besparings-
potentialen utnyttjas genom en mer omfattande of-
fentlig upphandling i stat, kommuner och landsting."
Detta är grunden för att man verkligen skall kunna
spara ordentligt med pengar genom offentlig upp-
handling men det är en mening som, naturligtvis,
lyser med sin frånvaro i majoritetstexten.
Från moderat håll har vi också en egen reserva-
tion, nämligen reservation 2. Där behandlar vi frågor-
na om den här vidgade offentliga upphandlingen
kontra egenregi. Vi har nu noterat att man ånyo avvi-
sar motionskraven från oss moderater om en princip-
bestämmelse i kommunallagen, nämligen att verk-
samhet som kan upphandlas i konkurrens skall upp-
handlas så. Vi tror att det är väldigt viktigt att få till
stånd en sådan principregel. Naturligtvis kan den inte
fungera utan undantag men den skulle kunna fungera
på det sättet att kommunfullmäktige eller kommun-
styrelsen när man inte upphandlar skulle få lov att
protokollföra de synnerliga skäl som man vill åberopa
för att inte genomföra en upphandling. Därmed skulle
man kunna få fram de skäl som föreligger. Det är
nämligen så att det i de allra flesta fall är en ren ovilja
mot konkurrensutsättning. Ibland kan det vara omöj-
ligt att genomföra en upphandling, och då kan även
det framgå.
I reservation 2 behandlas frågan att regeringen i
sina regleringsbrev till myndigheterna borde låta
regleringsbreven innehålla riktlinjer om verksamhet
som skall upphandlas. Det är ett ganska modest öns-
kemål från vår sida. Det är märkligt att utskottet avvi-
sar det, trots att regeringen faktiskt har börjat ge så-
dana anvisningar i vissa regleringsbrev. Det skulle
vara väldigt intressant att höra från utskottsmajorite-
ten varför man tycker att regleringsbreven inte skall
innehålla några sådana riktlinjer till myndigheterna.
Om man ser att konkurrensupphandling sparar pengar
åt staten är det märkligt om regeringen inte vill ta
hem den besparingspotentialen genom att ge tydliga
riktlinjer till myndigheterna.
Fru talman! Det här betänkandet visar alltså att vi
fortfarande har en lång väg att gå innan vi kan hämta
hem den besparingspotential som Nämnden för of-
fentlig upphandling har pekat ut. Vi kan hoppas på att
det utredningsarbete som nu kommer att bedrivas
leder till att vi om något eller några år får en mer
moderniserad lagstiftning men framför allt att vi
också kan hoppas på ett nytt tänkesätt från socialde-
mokraterna i dessa frågor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 men
jag står självfallet bakom båda reservationerna.</pre><pre>Anf.  136  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Lagen om offentlig upphandling
måste ses i ett större sammanhang än det svenska. Det
handlar egentligen i första hand inte om att vinna
effektivitet och besparingar i den offentliga sektorn,
trots att detta är mycket viktigt. Det handlar framför
allt om ekonomisk integration för att skapa ett stabilt
och fredligt Europa. Medlet för detta är just ekono-
misk integration och ett ömsesidigt beroende länderna
emellan. Med de fyra friheterna och icke-
diskrimineringsregeln i Romfördraget med öppenhet,
konkurrens, affärsmässighet och objektivitet skall
integrationen förverkligas. Ett direkt resultat av detta
är den europeiska gemenskapens lagstiftning om
offentlig upphandling. Det är angeläget att påminna
riksdagen om detta inför EU-valet. Ekonomisk integ-
ration leder till besparingar och effektivitet. Det är så
lätt att sätta det pekuniära i första rummet och glöm-
ma visionen och missförstå all harmoniserande lag-
stiftning på det ekonomiska området.
Nu har, som vi hört, Riksdagens revisorer lämnat
viktiga förslag till riksdagen om just offentlig upp-
handling. Det behövs en lättfattlig samlad svensk
policy för offentlig upphandling. Nu gällande regler
är svåröverskådliga och har en hög detaljeringsgrad.
En god redovisning behöver krävas av offentliga
upphandlare för valet av leverantör. Kvalitetsaspekter
och inte bara det lägsta budet behöver ges större
tyngd. De små och medelstora företagens möjligheter
att delta i upphandlingen behöver också underlättas.
En samordning av inköp snöper gärna de mindre
företagens möjligheter att delta. Klara instruktioner
om tröskelvärden, om lagenliga möjligheter till upp-
delning och delkontrakt behöver presenteras i lättfatt-
lig form. Frågan om en utvidgning av den krets som
har rätt att klaga på upphandlande enheter behöver
utredas.
Det föreligger, fru talman, enighet i utskottet om
behovet av en snabb översyn. Den pågående utred-
ningen behöver tilläggsdirektiv och bör övergå till att
bli parlamentarisk. Det som föranleder oenighet är det
urval av riktlinjer som utskottsmajoriteten gjort. Nu
lider det av en slagsida och genomsyras inte alls av
vare sig grundtanken om att underlätta ekonomisk
integration genom konkurrens, affärsmässighet och
objektivitet eller om att underlätta för de små och
medelstora företagen. Det är inte svårt att ana stöd-
partiernas krav. Miljökraven är i sig rimliga. Vi har
själva från kd:s sida motionerat om dem, men de bör
utredas och skärpas med sikte på konkurrensneutrali-
tet med successiva reformer på direktivsnivå inom
EU. Det är knappast en framkomlig väg att bara rikta
krav mot svenska företag med svensk lagstiftning.
Det, fru talman, var vad jag hade att säga i detta
ärende.</pre><pre>Anf.  137  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Nu är den årstid då läckorna om vår-
budgeten står som spön i backen. Mycket av läckorna
handlar som vanligt om att man diskuterar mer peng-
ar till vård, omsorg och skola. Men vad man mycket
mer sällan talar om är vad man gör med dessa pengar
som går till kommunerna och den kommunala och
landstingskommunala verksamheten. Det handlar inte
bara om att kommunerna skall göra rätt saker utan -
och det gäller just i det här sammanhanget - om att
göra sakerna på rätt sätt.
Den offentliga upphandlingen, alltså kommuner
bestämmer sig för att köpa i stället för att producera i
egen regi, handlar om mycket stora belopp, kanske
bortemot 15 % av BNP. Det betyder att om man ge-
nomsnittligt kunde sänka priset med en procentenhet
innebär det över 3 miljarder kronor i effektivisering.
Det är pengar som i dag används till saker som inte är
att använda pengarna på det bästa sättet. När vi talar
om att vi tycker att det är angeläget med bättre ser-
vice i äldreomsorgen, om kvalitet i skola för våra
barn, då handlar det inte bara om att ge mer statsbi-
drag. Det handlar om att de som ser till att skola och
äldreomsorg fungerar gör det på bästa möjliga sätt.
Ett mycket viktigt sätt är att se till att upphandlingen
sköts professionellt, affärsmässigt och i fri konkur-
rens mellan olika företag. Det har en mycket stor
ekonomisk betydelse för den kommunala verksam-
heten.
Många kommuner väljer att engagera sig i egna
bolag i stället för att upphandla duktigt från privata
företag. Det här är ett sätt att använda kommunens
pengar på fel sätt. Hur hör det hemma i sammanhang-
et? Jo, ofta skall de kommunala bolagen konkurrera
med de privata i upphandlingarna. Men vi vet att de
kommunala bolagen ofta sköts på ett sådant sätt att
man inte ställer samma avkastningskrav, man kan
alltid spela med skattebetalarnas pengar. Förutom att
pengarna ibland används på ett märkligt sätt kan man
också skaffa sig olika typer av insiderinformationer
om hur anbuden skall utformas osv. på grund av att
det ofta är personalunioner, det går att använda kom-
munens resurser. Om man i stället för att ägna sig åt
att värna de kommunala bolagen, vilket jag tror att
regeringspartiet alldeles för mycket gör, ser till att
avveckla dem och satsar på att få en välfungerande
kommunal upphandling, skulle mycket vara vunnet
både för den kommunala verksamheten och för det
lokala företagsklimatet.
Det är nämligen så, fru talman, att ett villkor för
att de privata småföretagen i kommunen skall kunna
delta på ett bra sätt, till nytta för kommunens invånare
och för dem som får jobb inom företagen, är att reg-
lerna inte är alltför krångliga och inte kräver alltför
stora resurser i bolaget för att kunna vara med och
bjuda och få vettigt med tid på sig för att kunna lägga
anbuden. Det är inte alltför ovanligt att anbudsför-
frågningarna sköts lite med vänsterhand, så att det
bara är de stora bolagen som redan är insatta och
erfarna som kan vara med och bjuda.
Många av de tjänster som man i dag bedriver i
antingen kommunal bolagsverksamhet eller i vanlig
kommunal regi kan man upphandla helt och hållet på
entreprenad, men man kan också upphandla olika
typer av stödfunktioner eller delar av den kommunala
verksamheten, t.ex. gatuunderhåll, matlagning inom
äldreomsorgen m.m. Genom att bryta ned det i små
enheter och göra en korrekt upphandling kan man
utan förtäckta subventioner, svågerpolitik eller annat
faktiskt också gynna det lokala näringslivet.
Jag kan ta ett konkret exempel. När Sollentuna
kommun för ett par år sedan valde att dela upp sitt
anbudsförfarande för parkunderhållet i mindre enhe-
ter lyckades man både sänka kostnaderna och få en
extremt professionell skötsel av slottsträdgården vid
Edsbergs slott, samtidigt som man använde helt andra
entreprenörer för att sköta det vanliga parkunderhål-
let. Till både nytta och nöje för kommunens invånare
blev alltså Edsbergs slottsträdgård bättre skött, och
man kunde spara pengar och använda sig av lokala
företagare. Det är ett exempel på hur man använder
den offentliga upphandlingen på ett bra sätt för både
skattebetalare och företag.
Man kan också gynna den lokala utvecklingen på
andra sätt. Om en kommun begär in ett anbud för
skolmåltiderna till hela kommunen i ett anbud är det
klart att det inte finns speciellt många företag som
kan vara med och bjuda på ett sådant, och inte kanske
det blir så speciellt trevlig verksamhet heller. Men om
man däremot lägger ut anbuden på varje skola för sig
eller varje äldreboende för sig så kan den lokale krö-
garen vara med och bjuda på ett bra sätt.
Det här handlar också väldigt mycket om att ska-
pa ett gott företagarklimat i vårt land; att skapa ett
positivt företagarklimat som också skapar en god
lokal utveckling. Vi vet ju att det finns väldigt få
saker som en kommun i praktiken kan göra utöver att
ha en bra skola och en bra infrastruktur, men några
saker man kan göra är just att genom den lokala upp-
handlingen se till att man får ett gott företagsklimat
för de små företagen. Få saker gynnar tillkomsten av
nya företag på en ort så mycket som just att det finns
andra levande företag på orten. Då är det ju bra att
man nu har samlat sig till att vilja lyfta fram upp-
handlingsfrågorna i en statlig utredning. Vi har haft
lagen i ett antal år, och detta visar att det fortfarande
finns brister i den.
Förslaget från Riksdagens revisorer kom för rätt
länge sedan, men de pekar på ett antal områden där
man borde flytta fram positionerna. I betänkandet är
majoritet och opposition överens om att det finns
väldigt mycket utestående frågor och att det kan vara
bra att samla ihop det här i en gemensam utredning.
För att det inte skall bli så som man så ofta lite
ironiskt säger, att man begraver saken i en utredning,
måste man också ge den här utredningen en mycket
tydligare inriktning. Den inriktningen menar vi måste
vara att underlätta för de små och medelstora företa-
gen att vara med och bjuda på ett bra sätt så att man
kan få fram de bästa produkterna till det bästa priset
och gynna företagandet utan att använda sig av de
metoder som vi så ofta tycker är dåliga.
Det framgår mycket mer av vad tidigare talare har
fört fram om den exakta inriktningen på det här, och
jag skall inte ta upp mer av kammarens tid. Men jag
vill ändå till sist peka på de miljökrav som jag tycker
att det är viktigt att man skall ta med i den här utred-
ningen och som vi vill skall uttryckligen framgå av
direktiven, liksom vi vill att det skall framgå att vill-
koren för de små och medelstora företagen och den
svenska linjen i EU-arbetet skall ingå i den här utred-
ningen. Man skall inte blanda ihop miljökrav med att
snedvrida konkurrensen. Det viktiga för medborgarna
i kommunen är ju att man till de kvaliteter som man
sätter upp att man vill ha får de bästa priserna, inte att
man så att säga gynnar lokalt företagande på bekost-
nad av kanske företagare i grannkommuner eller
något längre bort som kan tillgodose de önskemål
som man faktiskt har satt upp. Därför är det viktigt att
man också är tydlig i att det skall vara klara och öpp-
na konkurrensvillkor som gäller i den lokala offentli-
ga upphandlingen.
Därmed, fru talman, har jag förbrukat min talartid
och yrkar alltså bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  138  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Ämnet offentlig upphandling är en
mycket stor och komplicerad fråga. Av den anled-
ningen tog också finansutskottet initiativ till att Riks-
dagens revisorer skulle granska just detta ämne. Så
har skett, och detta betänkande vilar på den grund
som revisorernas rapport innehöll. Att frågan dess-
utom väcker ett stort intresse inom den politiska de-
batten kan avläsas av de många motioner som väckts
med anledning av just frågor kring offentlig upp-
handling.
Vi kan dessutom konstatera att den offentliga
upphandlingen har stor ekonomisk betydelse, då den
omfattar ett belopp motsvarande ca 300 miljarder per
år. Det är ett stort belopp - det har sagts även tidigare
här - där även små effektiviseringar i upphandlings-
processen naturligtvis ger betydande besparingar till
beställaren, besparingar som lämnar utrymme till
andra satsningar inom den offentliga verksamheten,
om den politiska viljan så bestämmer.
För övrigt anser också utskottsmajoriteten att en
offentlig upphandling bör vara ett effektivt instrument
för att påverka utbudet på marknaden så att beståndet
av produkter snabbare kan anpassas till t.ex. krav på
ekologisk hållbarhet osv.
Om man sedan ser till kommuner och landsting
och den offentliga upphandling som sker där rör det
sig även där om betydande belopp, uppskattningsvis
ca 200 miljarder per år. Utan att här nämna några
belopp är ändå en kvalificerad bedömning att det
finns betydande besparingar att göra även inom dessa
sektorer genom en effektivare upphandlingsprocess.
Jag tror att det vore fel att sticka under stol med det.
För att göra en återblick i Riksdagens revisorers
rapport så bedömer dessa att det behövs ett mera
samlat grepp om upphandlingsfrågorna för att upp-
handlingen skall bli effektivare. Likaså delar ut-
skottsmajoriteten revisorernas bedömning att det som
vägledning för upphandlarna och för arbetet i EU
behövs en tydlig nationell policy för upphandlings-
frågor, samt att det också föreligger behov av en
fortsatt översyn av reglerna för offentlig upphandling.
Vi kan alltså med andra ord konstatera att vi inte på
något sätt är framme och att det råder full tillfreds-
ställelse med den situation som råder, utan det finns
mer att göra.
Den 25 juni 1998 tillsatte regeringen en särskild
utredare som skulle titta på vissa frågor om offentlig
upphandling. Av direktiven framgår det att utredaren
bl.a. skall utreda organisationen av Nämnden för
offentlig upphandling och vilken roll samt vilka upp-
gifter nämnden bör ha i framtiden med hänsyn till
behoven inom de här områdena. Det tror jag är viktigt
att understryka. Utredaren skall även se över hur
tillsynsrollen skall utvecklas och ges större tyngd.
Likaså skall utredaren vid prövningen av det offentli-
ga åtagandet särskilt pröva hur informationsverksam-
heten bör avgränsas i förhållande till andra aktörer
och precisera den informationsskyldighet som har ett
direkt samband med tillsynsfunktionen och som kan
anses vara ett offentligt åtagande. Som synes finns
det en rad olika frågor av hög svårighetsgrad. Det här
är komplicerade frågor.
Med anledning av vad jag tidigare sade beträffan-
de behovet av en nationell policy samt vägledning för
arbetet inom EU i dessa frågor, så vill utskottsmajo-
riteten att den pågående utredningen snarast ges
tilläggsdirektiv. Det innebär att utredningen bör över-
gå till att bli parlamentariskt sammansatt. Senast
den 31 december 1999 bör utredningen lämna ett
delbetänkande omfattande de tidigare direktiv jag
nämnde.
Vidare bör tilläggsdirektiven ge utredningen i
uppdrag att ta fram övergripande linjer för den of-
fentliga upphandlingen samt även riktlinjer för det
svenska arbetet inom EU i dessa frågor. Viktigt här är
att det tas fram under vilka förutsättningar miljökrav
får ställas vid offentlig upphandling. Rimligt är att
anse att produkter som köps in också bör uppfylla
kriterier för miljömärkning.
En annan fråga vid offentlig upphandling är det
som brukar kallas lokal upphandling, alltså beaktan-
det av möjligheten att väga in inköp av produkter som
produceras lokalt. Denna fråga har varit och är före-
mål för mycket diskussion, inte minst ute i kommu-
nerna där man handlar upp. Utredningen bör även
behandla denna fråga i sitt fortsatta arbete. Jag tror att
det kan vara bra att man belyser de olika aspekter
som det här kan innebära.
Det som utskottet sagt om behovet av övergripan-
de riktlinjer vid offentlig upphandling samt riktlinjer
för det svenska arbetet i EU, och där pågående utred-
ning ges tilläggsdirektiv för att uppfylla dessa upp-
gifter, skall ges regeringen till känna, vilket fram-
kommer i betänkandet. Detta innebär att Riksdagens
revisorers yrkande 1 och 2 tillstyrks samt att yrkande
3 avstyrks i detsamma.
Fru talman! Med de orden vill jag till sist yrka bi-
fall till hemställan i betänkandet i dess helhet samt
yrka avslag på de båda reservationerna.</pre><pre>Anf.  139  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! När Sven-Erik Österberg nu har talat
om betydelsen av offentlig upphandling - ord som
man självfallet kan instämma i - vore det av värde att
höra Sven-Erik Österberg säga något om varför han
och utskottsmajoriteten avvisar tanken på en mer
omfattande offentlig upphandling.
Vi har från utskottsminoritetens sida varit klara
över att ju mer man upphandlar, desto större bespa-
ringspotential tas till vara. Då undrar jag av vilken
anledning socialdemokraterna inte vill medverka till
en mer omfattande offentlig upphandling.
Sedan har utskottsmajoriteten skrivit i betänkan-
det, tydligen i polemik mot den moderata motionen:
Finansutskottet anser det självklart att kommunerna
skall kunna bedriva verksamhet i egen regi om de så
önskar.
Det är ju inte det som är tvistigt. Det är klart att
kommunerna skall kunna bedriva verksamhet i egen
regi. Men frågan är ju om de skall bedriva verksam-
het i egen regi utan att den har föregåtts av konkur-
rensupphandling, dvs. att egen regi visar sig vara den
fördelaktigaste produktionen av tjänsterna i fråga.
Genom att göra uttalanden av den typ som gjorts i
utskottsbetänkandet stimulerar man inte minst de
egna kommunalmännen i en rad kommuner att köra
verksamheten i egen regi utan att plocka hem de
vinster som står att finna när man konkurrensutsätter
verksamheten.
Jag skulle vilja att Sven-Erik Österberg utveckla-
de den här inställningen.</pre><pre>Anf.  140  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det första som Lennart Hedquist tar
upp är varför utskottsmajoriteten inte hårdare har
tryckt på vikten av offentlig upphandling. Jag säger
inte att Lennart Hedquist inte har läst betänkandet, för
det tror jag alldeles säkert att han har. Men om man
läser noga på s. 13 ser man att vi ganska klart poäng-
terar vikten av en effektiv och konstruktiv offentlig
upphandling och att man tar vara på de resurser som
ges.
Man kan mena två olika saker, Lennart Hedquist.
Den offentliga upphandling som faktiskt sker kan
ju ske på ett bra eller mindre bra sätt. Det är klart att
den upphandling som sker naturligtvis skall ske på ett
så bra sätt som möjligt. Ett sådant sätt är effektiv
upphandling.
Det andra, som jag vet är moderaternas och Len-
nart Hedquists hjärtepunkt, är att allt skall upphandlas
offentligt. Lennart Hedquist har här snuddat vid tan-
ken att det i princip skulle vara nästan förbjudet att
bedriva offentlig verksamhet i egen regi, vilket är en
uppfattning som jag absolut inte delar. Det förutsätter
i så fall att upphandling alltid blir billigare om den
inte bedrivs i offentlig regi. Det kan ju så vara i det
korta perspektivet i vissa fall. Men Lennart Hedquist
har ju precis som jag sett vad som har hänt inom det
offentliga området, inte minst när det gäller privata
sjukhem som vid anbudsförfarandet och i upphand-
lingens inledningsskede visade sig väldigt billigt.
Det vore roligt att i efterhand se notan för de pro-
jekt som har varit mindre lyckade och vad den totala
kostnaden blir när man skall städa upp. Det kan man
naturligtvis fundera lite grann över.
Jag delar Lennart Hedquists uppfattning att of-
fentlig upphandling skall vara effektiv och skötas på
ett bra sätt. Det finns säkert mycket att göra där.
Framför allt gäller det att upphandlarna blir mer pro-
fessionella. Det är nog någonting som vi gemensamt
kan sträva mot.</pre><pre>Anf.  141  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att det är väldigt viktigt
att vi har en effektiv offentlig upphandling. Det finns
exempel, bl.a. inom det kommunala området, på
dåligt upphandlingsunderlag. Man har inte preciserat
kvalitetskraven osv., och då kanske man har fått pro-
dukter därefter. Här har kommunerna självfallet
mycket att lära, och det är dessbättre också många
som lär sig av gjorda misstag.
Men det som är det viktiga att diskutera utifrån ut-
skottsbetänkandet är att det inte bara gäller en effek-
tiv offentlig upphandling utan också en mer omfat-
tande offentlig upphandling. Det är här vi skiljer oss
åt. I utskottsbetänkandet finns det ju exempel på att
man avvisar tanken på en mer omfattande offentlig
upphandling. Nu vet jag att många socialdemokrater i
många kommuner är positiva till mer upphandling
och också genomför sådana. Varför skulle då inte
också utskottsmajoriteten kunna visa denna positiva
inställning till upphandling? I stället talar man om
vikten av egenregi. Jag avvisar inte egenregi, själv-
fallet inte. Men jag menar att man först skall förvissa
sig om att egenregin är konkurrenskraftig, dvs. att den
skall vinna en upphandling.
I många kommuner skyddar man egen regi från
konkurrensutsättning, och det lider medborgarna av
eftersom de då får betala för mycket för den service
som skall produceras.</pre><pre>Anf.  142  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Beträffande omfattningen av den of-
fentliga upphandlingen har vi faktiskt inte preciserat
oss i betänkandet.
Lennart Hedquist frågade i sitt förra inlägg varför
en rad synpunkter som framförts inte har verkställts.
Det är ytterst sällan man fattar beslut under tiden en
utredning pågår och därigenom föregår utredningens
resultat. Med anledning av de synpunkter som fram-
förts och den motionsmängd som finns i frågan har vi
tyckt att det finns anledning att låta en parlamentarisk
utredning belysa frågan i hela dess bredd. Jag har inte
någon förutfattad mening om det exakta innehållet,
utan jag förutsätter att utredningen i vanlig god ord-
ning - precis som Karin Pilsäter sade skall den natur-
ligtvis inte grävas ned - analyserar och klarar ut de
frågetecken som finns, så att man kan fatta ett bra
beslut som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet
inom offentlig upphandling. Detta är viktigt att påpe-
ka.
Jag tycker att Lennart Hedquist har en lite förut-
fattad mening när han säger att vi i varje läge försöker
bromsa en offentlig upphandling därför att en egenre-
gi skall sättas före. Det finns naturligtvis en rad om-
råden som kan vara mycket lämpliga för offentlig
upphandling, t.ex. inom tekniska områden, vilket
också sker. Däremot kan det finnas andra aspekter på
andra områden där kommunen, trots att man gör
upphandlingar fortfarande har ett mycket stort ansvar.
Det måste naturligtvis följas upp mycket noga, men
när man handlar upp måste man också beräkna vad
man lämnar ifrån sig och inte själv har kontrollen
över. Det är viktigt att det finns en balans däremellan.</pre><pre>Anf.  143  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Riksdagens revisorer anvisar en rad
olika områden som lämpar sig för en fortsatt översyn,
vilka utskottsmajoriteten gjort till sina. Det handlar
om detta med behovet av en nationell policy, frågan
om små och medelstora företag, annonsering, för-
handling, ramavtal, miljöfrågor och en rad andra
frågor. Jag vill fråga Sven-Erik Österberg varför ni
väljer ut enbart  miljöfrågorna - låt vara att de är
viktiga i sig - till riktlinjer för utredningen. Vad är
utskottsmajoritetens argument för att lyfta fram dessa
frågor men hävda att alla andra viktiga frågor skall
lämnas fritt för utredningsarbetet?
Sedan vill jag passa på att yrka bifall till reserva-
tion 1 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  144  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Ett skäl till att vi har lyft fram frågan
om lokal upphandling är att det pågår en stor diskus-
sion bland våra kommunala företrädare som lyfter
fram den här frågan. De säger: Vi skulle vilja att
snickaren på orten fick jobbet att bygga om, därför att
det skulle gynna vår verksamhet.
Det kan man ha olika infallsvinklar på. Per Land-
gren vet lika väl som jag vad Nämnden för offentlig
upphandling tycker. Det spelar inte någon roll. Det
råder många delade meningar om det. Då tycker vi att
det finns anledning att lyfta fram den frågan och låta
den särskilt belysas av utredningen. Hur klarar man ut
det så att man kan få ett samförstånd och en lokal
upphandling? Ett sätt kan vara det som Karin Pilsäter
nämnde. Om man delar upp det i små poster kan man
på det sättet tillgodogöra sig det bättre.
Det andra är miljöaspekten. Det har under ganska
lång tid kanske inte beaktats som ett fullgott skäl att
man skall ta miljöhänsyn när man gör upphandling.
Nu har det hänt saker på senare tid. Det finns miljö-
märkning och sådant. I ett gott underlag för en upp-
handling kan man också ställa ganska höga miljökrav
och krav på miljömärkning. Men vi har också där
tyckt att det kan finnas anledning att påpeka att det
också är något man bör beakta när man utreder.
För övrigt anser vi att de saker som revisorerna
har påpekat och är sådant som kan göras om till di-
rektiv naturligtvis kommer att beaktas av regeringen
när den skriver direktiven. Då får man en fullständig
belysning av den problembild som finns omkring den
här frågan så att man också får en bra utredning som
ett resultat av detta.</pre><pre>Anf.  145  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag kan bara säga att jag noterar sva-
ret. Det ger bara ett lite godtyckligt intryck när det
plockas fram några saker och det inte är en större
bredd, som vi i vår reservation har velat att man skall
prestera.</pre><pre>Anf.  146  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Skulle utskottet och utskottsmajori-
teten göra som Per Landgren föreskriver skulle det i
princip innebära att utskottet skulle skriva direktiv till
utredningen för att belysa frågan. Nu är det inte vår
uppgift. Det är faktiskt regeringen som skall göra det.
Med de kontakter som vi har med regeringen kan vi
nog belysa frågan så att vi får bra direktiv som mot-
svarar vad som står i revisorernas rapport. Det kan jag
lugna Per Landgren med.</pre><pre>Anf.  147  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Sven-Erik Österberg refererar till de
s.k. vårdskandalerna som ibland har skett vid privat
upphandling och tar dem som exempel på att det
kanske är bra med egenregi i stället. Det visar snarast
på dels behovet av en ökad professionalitet inom
politiker- och tjänstemannakåren i kommuner, dels på
behovet att föra en vidare debatt.
Vad det handlar om vid vårdskandaler - oavsett
om de har skett i privat regi eller i kommunal regi -
är att man har varit dålig att styra och leda. Man har
vid den privata upphandlingen varit dålig på att mar-
kera vad det är man vill ha.
Vilken husmor som helst vet, att går man in på
Konsum eller ICA och säger: Jag skall ha korv, och
jag vill ha den billigaste, är det inte säkert att man får
den bästa. Man måste definiera vad det är man vill
köpa. Sedan får man se vem som har det bästa priset
för just det man vill köpa.
Det är inte säkert att det alltid är det billigaste, och
det inte är inte säkert att det alltid är den privata
entreprenören. Det kan mycket väl vara så att det
bästa är att behålla verksamheten i egen regi. Men då
har man fått klart för sig både vad det är man vill ha
och att man får ett bra pris.
Vad jag verkligen skulle vilja fråga är: Varför är
socialdemokraterna nu - om jag vänder på Per Land-
grens fråga - så angelägna om att kunna utreda frågan
om lokal upphandling, dvs. om det är rätt eller fel
med lokal protektionism, men inte intresserade av att
man skall utreda frågan om att förbättra och förenkla
för de små företagen, dvs. hur vi skapar ett gott lokalt
företagsklimat?</pre><pre>Anf.  148  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Företagsfrågor och gott näringsklimat
kanske hör hemma i en annan debatt, men det kan
häröra lite grann till den här frågan.
När det gäller vårdskandaler har jag egentligen
ingen annan uppfattning än Karin Pilsäter. Det hand-
lar naturligtvis i grund och botten om att man när man
gör upphandlingsformulären också preciserar på ett
sådant sätt att den som skall lämna pris också kan
göra det utifrån de grunder man har ställt upp.
Här vet vi att det brister mycket. Det visade sig
kanske inte minst vid busstrejken för inte så länge
sedan. Det fanns vissa upphandlingar som inte regle-
rade någonting om det blev några störningar i verk-
samheten. Det är en indikation som gäller den här
biten.
Man kan naturligtvis ha olika ideologiska uppfatt-
ningar. Inom många socialdemokratiska kommuner
har man också upphandlat en del för att få en jämfö-
relse med verksamhet i egen regi, t.ex. vård. Om vi
anklagas tycker jag nog ändå att det finns en hel del
att peka på där man har gjort en del på den fronten.
Det går nog inte att komma ifrån detta oavsett hur
slipad man är och hur uppmärksam man är som poli-
tiker. Har man lagt ut verksamhet på ett privat företag
är det klart att man inte har samma möjlighet att gripa
in och styra på det sätt som man har med egenregi.
Det tycker jag ändå att man skall beakta när man
har en egen verksamhet. Där har man lättare att styra.
Är det en privat vårdfirma som sköter verksamheten
är det ändå ett eget företag som har ett ansvar för sin
verksamhet. Det skall kringgärdas av regler. Man kan
ha en lång diskussion om det.
När det gäller lokal upphandling sade jag i svaret
till Per Landgren att det är en fråga som är mycket
stor i våra led och som diskuteras bland vårt kom-
munfolk. Det gäller framför allt i glesbygdskommu-
ner där man tittar på hur man kan göra med det lilla
näringsliv man har och hur man bäst kan behålla det.</pre><pre>Anf.  149  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Återigen tillbaka till vårdverksamhet,
förskollärare, eller vad det kan vara fråga om. Sätter
du upp ordentliga krav och kriterier för hur verksam-
heten skall skötas har du också någonting att gå efter
ifall det inte fungerar. Men bedrivs verksamheten i
egenregi kan det faktiskt vara betydligt mycket svåra-
re att sätta fingret på problemet och förändra om det
inte fungerar.
Jag tror inte alls att det är så enkelt som att man
skall se till att man alltid har kontroll över själva
driften. Det kan vara väl så effektivt och funktionellt
för kommunens medborgare att få den service de
skall ha genom att man har definierat vad det är som
skall gälla och att man kan ställa krav på entreprenör-
er.
Vad jag verkligen vill invända mot är resone-
manget som Sven-Erik Österberg nu för fram. Anled-
ningen till att ni tycker att det är så viktigt att utreda
frågan om lokal protektionism är att det är en diskus-
sion inom socialdemokratin. Då får ni väl ha en egen
arbetsgrupp inom det socialdemokratiska partiet.
Det här är en offentlig utredning som hör till sta-
tens offentliga utredningar, och den skall väl utreda
de frågor som är viktiga för de svenska medborgarna.
Ute i kommunerna är det för de olika företag som där
inte ges möjlighet att vara med och konkurrera på
grund av att det är för krångligt eller att man bedriver
lokal protektionism fullkomligt ointressant vad ni har
för interna partiproblem.
När det gäller ett lokalt gott företagsklimat kan
man inte skjuta över den frågan för att det är en nä-
ringspolitisk fråga. Det är just det man gör i många
kommuner. Man bedriver näringspolitik för sig och
lägger sig i saker som definitivt ligger utanför den
kommunala kompetensen. Men det som ligger innan-
för, exempelvis frågor om offentlig upphandling,
struntar man i och sköter på ett sätt som inte skapar
ett gott lokalt företagsklimat i alla sammanhang.
Därför tycker vi från Folkpartiets sida att det vore
mycket bättre om den statliga utredningen verkligen
utredde det som är viktigt, nämligen: Hur skapar vi
ett gott lokalt företagsklimat? Det gör vi genom att se
till att småföretagens villkor kommer in i utredning-
en.</pre><pre>Anf.  150  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det sista förutsätter jag. Jag har sagt
det tidigare här. Jag kan än en gång bedyra att det är
klart att utredningen skall se på hela perspektivet när
det gäller offentlig upphandling. Det som Karin Pil-
säter nämner kommer också in.
Karin Pilsäter påpekar vad vi i majoriteten skriver
i betänkandetexten. Det är fråga om inte Karin Pilsä-
ter går ett steg för långt. Vi må väl ändå bestämma
vad vi vill ha i vår text. Det kan Karin Pilsäter ha
åsikter om. Ytterst tycker jag inte att det är något
konstigt att vi tar vårt politiska material ur vår poli-
tiska debatt. Det förutsätter jag att också Karin Pilsä-
ter gör från Folkpartiet när hon argumenterar och
diskuterar i utskott eller i annat politiskt forum. Det är
i sig inget märkvärdigt.
Sedan till frågan om privat verksamhet. Jag vill
inte sträcka mig så långt att det skulle vara lättare att
styra verksamhet genom att man lägger ut den. Det
tror jag helt enkelt inte på. Däremot är det viktigt att
man omgärdar det med regler när man gör det. Det
gäller också när man har egen verksamhet.
Man måste ha en tydlig målbeskrivning för den
som är utförare av verksamheten. Om man har en
köp-och-sälj-funktion eller en vanlig förvaltnings-
funktion är det ändå viktigt att personalen, arbetsleda-
re, osv. vet vad kommunen, politikerna, fullmäktige,
beställarna vill ha ut av verksamheten. Det tycker jag
gäller båda sidor. Att det skulle vara lättare att bedri-
va verksamhet genom att lägga ut det på entreprenad
tror jag inte. Det handlar om noggrannheten i verk-
samheten.
Till sist, Karin Pilsäter, tror jag i alla fall att om
man har egna anställda och driver en verksamhet har
man större inflytande och större möjlighet att påverka
under resans gång än om man lägger ut verksamheten
på ett annat privatföretag som driver den. Jag säger
inte att det behöver bli fel, men jag gör bara en liten
gradering i detta. I grund och botten handlar det nog
om hur man vill se att detta skall skötas, och det kan-
ske vi har lite olika uppfattningar om.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>10 §  Allmänna motioner om företags- och kapi-
talbeskattning</pre><pre>Föredrogs
Skatteutskottets betänkande 1998/99:SkU11
Allmänna motioner om företags- och kapitalbeskatt-
ning</pre><pre>Anf.  151  CARL ERIK HEDLUND (m):
Fru talman! Skatteutskottet gjorde i början av
veckan en resa till Göteborg, och som vi fick lära oss
i den tyska grammatiken så har var och en som har
gjort en resa något att berätta, och jag skall strax
berätta vad vi upplevde i Göteborg som har en direkt
koppling till det betänkande som vi nu skall behandla.
I detta betänkande har samtliga motioner givetvis
avstyrkts av utskottsmajoriteten. Det är synd, efter-
som en del av dem många gånger innehåller väl av-
vägda och väl framförda lösningar på de stora pro-
blem som nationen har. Skall vi acceptera den höga
arbetslösheten och stillatigande se hur 8-10 % av
landets arbetsvilliga tvingas in i ett totalt beroende av
statsmakternas välvilja för sitt uppehälle? Skall vi
fortsätta att rutscha utför i OECD:s statistik över
välståndet? Hur skall vi kunna skapa de resurser som
krävs för att de grundläggande uppgifterna för ett
samhälle skall kunna fungera?
Alla partier verkar sedan länge överens om att det
är genom ett ökat företagande som den helt nödvän-
diga tillväxten skall komma. Här tillsätts olika prat-
grupper på regeringsnivå för att prata om behovet av
tillväxt. Runtom i landet pågår ett intensivt arbete för
att skapa underlag för tillväxtavtal. Inom parentes kan
jag säga att arbetet med tillväxtavtal liknar hur man i
Sovjetunionen arbetade fram sina femårsplaner -
mycket väsen för ingenting.
Skattesamtal mellan partierna pågår också. Och
under den pågående budgetprocessen läcker det ut
nya bidragssatsningar. Men när det gäller företagar-
nas villkor händer praktiskt taget ingenting. Stopp-
reglerna för fåmansföretag är utredda, och landets
fåmansbolag väntar otåligt på att den aviserade pro-
positionen om slopandet av flertalet stoppregler skall
läggas fram.
Den av regeringen tillsatta Småföretagardelega-
tionens 71 förslag bereds fortfarande i Regerings-
kansliet. Vi moderater har tillsammans med kristde-
mokraterna motionerat om de allra flesta av delega-
tionens förslag. Men motionerna avslås på löpande
band.
De käcka löften som lämnades av företrädare för
riksdagsmajoriteten vid den s.k. småföretagarriksda-
gen före valet har förbytts i tystnad och väntan. I
likhet med teaterpjäsen I väntan på Godot är det
högst osäkert vad man väntar på.
Fru talman! Nog är det väl skräp om inte riksda-
gens ledamöter skulle kunna ha en uppfattning i alla
dessa frågor, även om det pågår diskussioner och
överläggningar på regeringsnivå? Skall inte vi som är
valda ombud för Sveriges folk kunna säga ifrån och
tala om vad vi tycker är viktigast? Om vi inte anses
kunna göra det, vad har vi då för funktion?
Fru talman! Vad var det nu som hände i Göte-
borg? Jo, skatteutskottet gjorde några mycket intres-
santa studiebesök. Vi var bl.a. på Atlet AB som är ett
av landets största familjeägda verkstadsföretag med
en omsättning på 1,2 miljarder och med 950 anställ-
da. Atlet tillverkar truckar som till 90 % säljs på ex-
port. Vi träffade grundaren och styrelseordföranden
Knut Jakobsson som gav en exposé över företagets
utveckling. Med ett startkapital på 17 000 kr startade
han 1958 företaget, till en början ensam och på deltid.
Men genom en bra produktutveckling har detta före-
tag så småningom blivit mycket framgångsrikt och
har nu på dessa 40 år blivit något som vi inte har
många av i Sverige, nämligen ett medelstort familje-
ägt företag. Men det har inte varit problemfritt. Och
det största problemet enligt Jakobsson har varit skat-
terna i Sverige som vid några tillfällen t.o.m. har
hotat företagets existens.
Knut Jakobsson pekade på att det största hotet i
dag mot företagets framtid som familjeägt är arvs-
skatten, som i sin nuvarande utformning omöjliggör
ytterligare ett generationsskifte. Våra reservationer på
den punkten förkastades av riksdagen häromveckan.
På dagens agenda står slopandet av såväl dubbelbe-
skattningen på företagsvinster som förmögenhets-
skatten som också fanns med på Knut Jakobssons
lista över förutsättningar för ett framgångsrikt företa-
gande i framtiden.
Så långt Atlet och Knut Jakobsson. Men hans
vittnesmål är inte unikt. Så har familjeföretagare
berättat och resonerat i minst 40 år. Det är den tids-
rymd som jag själv har varit verksam i svenskt nä-
ringsliv och kunnat se hur stora framgångsrika fa-
miljeföretag har sålts för att ofta slaktas och sedan
försvinna. Den utlösande faktorn har praktiskt taget
alltid varit svårigheterna att kunna ta ut en rimlig lön
utan att äventyra företagets framtid. Det var som värst
med 85 % marginalskatt på inkomst av tjänst och 3 %
i förmögenhetsskatt på kapitalet, och det skulle dess-
utom betalas med skattade pengar. Situationen är
bättre i dag, men fortfarande har vi ett mycket företa-
garfientligt klimat i Sverige. Det unika med Knut
Jakobsson och Atlet är att han trots allt velat fortsätta
trots hård internationell konkurrens och mycket
ogynnsamma skatteregler. Det vanliga är ju att före-
tagarna har sålt sina företag och flyttat från Sverige.
En del spelar golf i behagligt väder. Men många har
också startat företag i sina nya hemländer. Och då
känns det motigt. Vi skulle i dag behöva deras ska-
parkraft för att få fart på tillväxten. Entreprenörsanda,
uthållighet och affärsmannaskap är bristvaror i Sveri-
ge.
I dagens nummer av Ny Teknik konstateras att
Sveriges patenthandel under de senaste sex åren har
gett ett överskott på 5,2 miljarder. Det låter ju bra.
Det finns ju tydligen fortfarande klyftiga och uppfin-
ningsrika personer i landet som kan skapa morgonda-
gens produkter. Problemet är att patenten inte ut-
vecklas i landet. Enligt tidningsartikeln beräknar man
att 600 000 jobb skulle ha skapats i industrin om vi i
Sverige utnyttjat dessa patent och tillverkningslicen-
ser. Varför det inte görs beror i hög grad på oförmån-
liga skatter för såväl företagare som uppfinnare. Fru
talman! Det kan vi i riksdagen ändra på.
Fru talman och övriga ledamöter i riksdagen kän-
ner alla väl argumenten till att vi moderater anser att
företagsvinster inte skall dubbelbeskattas. Företags-
flyttningar till Finland under senare tid är t.ex. en
direkt följd av nuvarande dubbelbeskattning. Ett steg
i rätt riktning vore att införa de dubbelbeskattnings-
regler som gällde 1994 och som infördes av den då-
varande borgerliga regeringen men som var en av de
för svensk företagsamhet fatala återställarna av den
socialdemokratiska regeringen. Bland OECD:s 24
medlemsländer har 10 helt avskaffat dubbelbeskatt-
ningen av bolagsvinster. Och i Norge och Finland är
därför beskattningen av företagsvinster bara 28 %
jämfört med 50 % i Sverige. Det, fru talman, är skill-
naden.
Även förmögenhetsskatten i Sverige är ett hinder
för den ekonomiska utvecklingen. 15 av OECD:s 24
medlemsländer har helt avskaffat förmögenhetsskat-
ten. Om vi jämför med de länder som fortfarande har
förmögenhetsskatt är vi unika igen. På en förmögen-
het på 10 miljoner kronor är förmögenhetsskatten i
Sverige 1,07 %. Men snittet för OECD är 0,21 % och
för EU 0,17 % för samma förmögenhet. Men det är
inte bara förmögenhetsskatten i sig som är tillväxtfi-
entlig. Som lök på laxen har vi i Sverige det unika
förhållandet att vi fortfarande har sambeskattning.
Förmögenhetsgränsen för skatt är 900 000 kr för
såväl en ensam person som för ett par. Detta är en
besynnerlig regel i ett land där jämställdhet diskuteras
flitigt och där det finns en jämställdhetsminister.
Förmögenhetsskatten bör avvecklas stegvis, sambe-
skattningen upphöra omgående och beloppsgränserna
höjas.
Reglerna för fåmansbolag måste också revideras
så att företagsvinster skall kunna beskattas som kapi-
tal och företagarna kunna ta ut en marknadsmässig
lön. Dessutom bör alla stoppregler för fåmansföretag
slopas. Nuvarande regler är diskriminerande gente-
mot småföretagarna och deras familjer.
Fru talman! Vår resa till Göteborg innehöll även
ett besök i arla morgonstunden på Göteborgs fisk-
marknad. Vi kunde där se hur tillgång, efterfrågan
och kvalitet skapade en prisbild. Dessutom hade vi en
diskussion med företrädarna för fisket om mom. 10 i
betänkandet. Det handlar om att ge de svenska yrkes-
fiskarna samma möjligheter som deras spanska kolle-
ger att göra ett yrkesfiskaravdrag. Detta är inte heller
någon ny fråga.
Hösten 1996 uttalade riksdagen att regeringen
skulle lägga fram ett förslag med detta innehåll. En
statlig utredning har genomförts och redovisats. Men
regeringen kommer ändå inte loss. Vi anser därför att
riksdagen ånyo skall uppmana regeringen att lägga
fram ett förslag om ett särskilt yrkesfiskaravdrag
under innevarande riksmöte.
Fru talman! Självklart står jag bakom de nio re-
servationer som Moderaterna skrivit ensamma eller
tillsammans med företrädare för andra partier, men
jag yrkar bifall endast till reservation 1 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  152  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Jag skall också berätta lite om vår re-
sa till Göteborg. Jag tyckte också att besöket på Atlet
AB var intressant och lärorikt.
Vad Carl Erik Hedlund inte nämnde var att vi
också var på skattemyndigheten och där fick mycket
intressant information. Bl.a. sade man att skatteplane-
ringen i dag är aggressivare än någonsin. Det handlar
om bolagens skatteplanering.
Jag vill också erinra om det faktum att Volvo säl-
jer sin personbilsdivision - det kanske alla i kamma-
ren känner till. Volvo söker förhandsbesked för att
komma undan den skatt som kommer att uppkomma i
samband med realisationsvinsten.
Jag skall läsa lite grann ur en motion vi väckte i
samband med den omstruktureringsproposition som
antogs för inte så länge sedan: Vi menade att det är
bra att det införs klara och förutsägbara regler när det
gäller omstruktureringar. I den bästa av världar skulle
detta fungera, men med kännedom om vissa delar av
näringslivets förmåga och intresse av att kringgå
gällande lagstiftningar för att tillskansa sig skatteför-
måner var vi tveksamma till regeringens milda skriv-
ningar när det gäller tillämpningar av lagen om skat-
teflykt.
I den bästa av världar kan skattelagstiftningen va-
ra relativt enkel, och alla agerar i enlighet med lag-
stiftningens intentioner. Men historien har visat att
näringslivet inte alltid är intresserat av enkla regel-
system, eftersom det ofta förekommer att man försö-
ker kringgå gällande lagstiftning. Näringslivets krav
på politikerna är att vi skall skapa klara, enkla och
hållbara regelsystem och att vi skall ha förståelse för
näringslivet. Samtidigt agerar delar av näringslivet
emellertid på ett sådant sätt att man omöjliggör just
denna typ av regelsystem och förståelse. Förtroendet
och förståelse måste vara ömsesidigt, annars kommer
vi även i framtiden att ha oerhört komplicerade skat-
teregler.
Regeringen skrev att det självfallet inte kan ute-
slutas att den praktiska tillämpningen kommer att ge
oförutsedda exempel på förfaranden som medför icke
önskade skatteförmåner. Detta talar för ett allmänt
hållet krav utöver de specifika krav som anges på att
överlåtelsen inte får medföra otillbörlig skatteförmån.
Utredningens slutsats är att en regel av detta slag
emellertid skulle minska förutsägbarheten, vilket i sig
skulle försvåra omstruktureringen skattemässigt.
Visserligen kan man med den föreslagna lagstift-
ningen snabbt ingripa vid missbruk av reglerna, men
man kommer inte att kunna ingripa mot redan genom-
förda åtgärder för att undgå skatt. Om lagen om skat-
teflykt gavs mer utrymme skulle man emellertid kun-
na ingripa även mot försök till kringgående, som den
föreslagna lagen inte direkt förbjuder.
Detta tycker jag visar ganska tydligt vad det är
som håller på att ske. Tolkningsföreträdet hamnar
snart hos storföretagen, och de fiskala intressena finns
inte kvar. Här står man i kammaren och säger att det
skall vara enkla regler och att stoppregler skall tas
bort. Men stoppreglerna infördes en gång i tiden just
på grund av kringgåendet. Jag håller med om att de
flesta stoppreglerna i dag faktiskt kan slopas. Jag tror
att det inom en snar framtid läggs fram en proposition
som innebär att de flesta stoppreglerna kommer att
slopas.
Det är ganska naturligt. De flesta regler som anges
i bestämmelserna om stoppregler finns inbakade i
annan skattelagstiftning. Egentligen behövs de inte.
Samtidigt finns det inslag i stoppreglerna som inte är
önskvärda i dagsläget.
Den information vi fick på skattemyndigheten om
företagens aggressiva skatteplanering talar för att
näringslivet måste agera för att skapa ett ömsesidigt
förtroende.
Vi har en reservation fogad till betänkandet. Den
gäller förmögenhetsskatten. Vi menar att dagens
beräkning av t.ex. den skattepliktiga delen i förmö-
genhetsbeskattningen inte är särskilt lyckad. Bl.a.
behandlingen av olika typer av aktier gör att mång-
miljardärer faktiskt skattebefrias. Det är knepigt. Vi
vill ha en klarare definition av den del som är riskka-
pital för att kunna undanta det från förmögenhets-
skatt. Det hade varit intressant att ha en gemensam
reservation om en del av förmögenhetsskatten, näm-
ligen den slopade sambeskattningen. Vi har samma
uppfattning. Det finns säkert en majoritet. Men ge-
nom ett otaktiskt förfarande och genom att i en reser-
vation kräva att förmögenhetsskatten skall tas bort,
hamnar vi i en situation där vi inte kan gå med på en
gemensam reservation.
Reservation 1 från Moderaterna är intressant. Där
står följande: "Ett grundläggande krav på skattesys-
temet är att näringsverksamhet som drivs här i landet
får samma villkor som gäller för näringsverksamhe-
ten i de länder som våra företag konkurrerar med."
Det ligger mycket i det. Men sedan står där följande:
"Motionärerna pekar på de höga svenska skatterna,
bl.a. drivmedelsskatterna - - -."
Jag läste häromdagen en artikel om åkerinäringen.
Dieselskatterna för åkerinäringen nämns inte längre.
Det har visat sig att drivmedelsskatterna i Tyskland
kommer att hamna högre än de svenska drivmedels-
skatterna. Åkerinäringen för i stället fram de höga
personalkostnaderna. Då vill jag koppla detta till
problemen med yrkesfiskarna. Jag inser att även yr-
kesfiskarna vill ha en situation där de kan konkurrera
på lika villkor med t.ex. danska fiskare. Men det får
väl ske med hjälp av näringspolitiken. Det blir väldigt
underligt om man i skattepolitiken inför principen att
kunna göra avdrag för icke-havda kostnader. I så fall
går det att säga att åkerinäringen skall kunna göra
samma sak. Varför skulle inte de kunna göra ett yr-
kesåkaravdrag? Det börjar bli kärvt i fråga om perso-
nalkostnader.
Vi kan hålla på att urholka hela lagstiftningen och
ge olika typer av avdrag för olika branscher och nä-
ringar. Det är inte hållbart. Säg vad ni vill i stället.
Säg att ni vill ge ett näringspolitiskt stöd till detta.
Detta kommer från Moderaterna, som vill minska på
varenda företagsstöd. Jag är lite förvånad.
Det finns en del andra reservationer. Det kan vara
intressant att titta på EMU-reglerna för momsen på
spelarköp osv. Enligt mitt sätt att se har RSV gjort
felaktiga tolkningar. Man diskuterar huruvida idrotts-
föreningarna driver näringsverksamhet eller ej. Men
man ser för tillfället över dessa frågor.
När det gäller t.ex. arbetslokal i hemmet handlar
det om en myt. Vad är det för extrakostnader man har
när man har en arbetslokal i hemmet i ett hus som
redan är byggt och som man kanske bygger om?
Ombyggnadskostnaderna får man göra avdrag för,
och de får föras upp på avskrivningsplan. Räntorna är
avdragsgilla under kapital i vanlig ordning. Jag vet
inte vilka extrakostnader man har.
Det är bra att det i dag finns ett schablonavdrag
för det här. Vi kan diskutera huruvida det skall vara
2 000 eller 4 000 kr. Om man hyr en lägenhet har
man 4 000-kronorsavdraget, och om man har egen
villa har man 2 000-kronorsavdraget. Om man sedan
kan visa att det är kostnader förenade med det hela får
man göra avdrag för dem. Om man t.ex. inreder på ett
speciellt sätt är inredningen i det avseendet avdrags-
gill.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 11.</pre><pre>Anf.  153  KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna har genom sitt
motionsarbete på flera olika sätt påpekat behovet av
lägre beskattning på flera områden, vilket jag vill
beröra i mitt anförande i dag. Speciellt vill jag lyfta
fram motion Sk309, där vi anfört att vin och sprit ej
skall ingå i avdragsramen för representation.
Det är emellertid inte för att förringa det värde
som finns i bl.a. reservation 2 som jag inskränker mig
till reservation 7, utan jag anser den vara synnerligen
välformulerad.
Jag kommer bl.a. att tala om denna avdragsram
och yrkar redan nu bifall till reservation 7 under
mom. 7. Övriga kristdemokratiska motioner och yr-
kanden ställer vi oss naturligtvis bakom, men mitt
yrkande inskränker sig till reservation 7.
Vid en snabb genomläsning av samtliga motion-
syrkanden och sammanfattningar av motionerna kon-
staterar jag ganska snart att behovet kvarstår av lätt-
nader för företagare i allmänhet och småföretagare i
synnerhet. I betänkandet försöker utskottet finna svar
på och argument för att samtliga yrkanden avslagits i
den nu pågående överläggning som finansministern
tagit initiativ till. Det var ett lovvärt initiativ, men låt
oss inte bli lurade på konfekten. Förväntningarna är
höga på att konstruktiva förslag skall födas efter des-
sa samtal. Konstateras bör dock att intensiteten i
samtalen är påfallande låg. Det kan inte vara den
högst prioriterade frågan för regeringen när man
samlas en handfull gånger och har fyra veckors be-
tänketid mellan sammankomsterna. Vi är många som
väntar på besked, och det brådskar. Det borde snart
vara tid för konkreta förslag och synbara resultat efter
dessa månader som gått sedan första träffen avhölls i
början på december 1998.
"Skattenivå i företaget, resultatutjämning" heter
ett av avsnitten i betänkandet som jag vill belysa, med
tanke på att utskottet inte anser sig kunna låta vissa
branscher erhålla differentierad beskattning. Men det
är ju ofta det man tillåter. Jämfört med övriga euro-
peiska länder kräver svensk skattelag en högre be-
skattning och strängare miljöregler för bl.a. åkerinä-
ringen. Detta om något är en differentierad åtgärd
som hindrar en sund och god utveckling av svensk
företagsamhet.
Låt mig påminna om dessa regler, som på flera
sätt kan drabba Sverige och svensk åkerinäring med
så pass negativa reaktioner så att vi förlorar ytterliga-
re företag. Dessa kan komma att "flaggas ut", inte
bara fartyg och rederier utan även hjulburna lastare
och företag inom åkerinäringen. Med reglerna för
samtliga i landet verksamma godsbärare drabbas
många av skilda beskattningar. Med andra ord: ge
åkernäringen konkurrenskraftigt rättvisa skatteregler
framöver!
Åkerinäringen och andra företagare förväntar sig
förslag från regeringens skattesamtal, och man kan
ställa sig frågan: När har regeringen talat färdigt? När
kan vi läsa konkreta och trovärdiga förslag som ger
företagen bättre förutsättning att driva företag och
därmed skapa jobb?
Fru talman! Ägarbeskattningen är nästa avsnitt i
mitt anförande.
Om en person sätter in eget kapital i sitt företag,
gör han det då inte i första hand för att få en god
tillväxt på sitt kapital? Det gör åtminstone vi privat-
personer. Men det finns också en drivkraft hos före-
tagaren, nämligen att driva sitt företag, som har
nämnts tidigare här i kammaren i dag. Drivkraften är
att det egna företaget skall få ett grundkapital och ett
rörelsekapital att använda. Detta risktagande borde
också stimuleras av den svenska skattelagstiftningen.
Kristdemokraterna vill därför anföra att vi önskar
se åtgärder som skulle säkra tillgången på riskkapital,
speciellt med tanke på onoterade, mindre och nya
företag. I vårt grannland Danmark finns redan en
modell med förlustgarantier om 50 % av riskbolagens
placeringar i onoterade bolag.
Dubbelbeskattningen av bolagsinkomster som vi
fått i Sverige inskränker sig till onoterade företag.
Kristdemokraterna hävdar att det borde vara lika
självklart att gå vidare så att dessa regler kommer att
gälla alla företag som att vi skall sträva efter arbete åt
alla människor. Om vi går ut och påstår att vi skall
minska arbetslösheten måste vi också ikläda oss ett
ansvar som möjliggör för de personer som genom
handling visat att de är beredda att gå in under oket
att driva ett företag.
Riskkapitalförsörjningen måste således åtgärdas
om vi i riksdag och regering skall vara trovärdiga och
om Sverige skall uppfylla kravet om sänkt arbetslös-
het.
På motsvarande sätt borde alltså även fåmansfö-
retagen behandlas. Småföretagardelegationens förslag
bör genomföras för att på så sätt få till stånd ett bättre
företagsklimat i Sverige.
Fru talman! Nästa punkt är representationsavdrag
för måltider.
Det torde inte råda någon tveksamhet om att fö-
retagare förlägger många affärsöverläggningar i an-
slutning till en måltid. Ibland kan det t.o.m. vara
tvärtom, att en måltid är inledningen på en givande
affärsöverenskommelse och därmed skapande av
ännu fler arbetstillfällen. Även om jag yrkar på att
avdragsrätten skall begränsas genom att vin och sprit
inte skall ingå i avdragsramen, i enlighet med reser-
vation 7 till detta betänkande, borde det vara rimligt
att även höja avdragsutrymmet i stället för att sänka
det.
Vad kan man bjuda någon på för futtiga 90 svens-
ka kronor? Det är väl möjligtvis en tallrik makaroner
och falukorv under en kvällsvickning. Det är förun-
derligt att vi svenskar skall vara förmyndare över
vilka måltider som skall vara representation och där-
med ha möjlighet att yrka avdrag för en affärsmåltids
kostnader.
Hösten 1996 halverades avdragsutrymmet till
90 kr till en kostnad av 500 miljoner kronor. Det är
försumbart i sammanhanget, eftersom jag tror att
måltiderna hade blivit desto fler. Jag vidhåller fortfa-
rande att det borde vara en rättvisefråga att skatteme-
del inte skall avsättas för vin- och spritkonsumtion i
anslutning till arbetsplatserna. Genom att begränsa
avdragsutrymmet borde det också bli mindre kon-
sumtion och därmed lägre kostnader för polis och
sjukvård.
Jag anser det vara värdefullt med ett avdragsut-
rymme som är högre än 90 kr, men detta skulle skapa
ännu fler servicearbeten inom hotell- och restaurang-
näringen.
Jag vill även nämna någonting om yrkesfiskarna,
fru talman.
En gammal näring i Sverige är fiskeribranschen.
Det borde inte råda något tvivel om att vi skall göra
allt vi kan för att behålla svenska fiskare i svenska
vatten. Det är fel i systemet när utländska fiskebåtar
opererar i svenska vatten och dessutom går till svens-
ka hamnar och säljer sina produkter.
Kristdemokraterna vill därför införa konkurrens-
neutralitet för de svenska yrkesfiskarna. Vi anser att
det är fel, som vi läser i pressen, att utländska båtar
opererar i svenska vatten som har helt andra ekono-
miska förutsättningar att avyttra fångsten på ett för
svenska konkurrensmöjligheter negativt sätt.
Även i detta fall har regeringen krav på sig att
snarast prestera ett genomtänkt och bra förslag. Den
särskilda utredaren som tillkallades i slutet på 1997
har i början av detta år avlämnat sitt arbete. Även i
detta sammanhang väntar vi med spänning på rege-
ringens kraftfulla åtgärder till förmån för småföreta-
gande fiskare.
Avslutningsvis vill jag också nämna förmögen-
hetsskatten, fru talman. Den vidrördes här tidigare
dels av Moderaternas Hedlund, dels av Per Rosen-
gren.
På sikt bör denna skatt avskaffas. Vid en översyn
och jämförelse mellan övriga europeiska länder fram-
står vi som ett dyrt land att inneha förmögenhet i. Det
är inte rätt att vi skall hårt beskatta de människor som
på ett hårt och ärligt sätt tjänat ihop ett kapital som de
kanske har för avsikt att konsumera under den kom-
mande pensionstiden. Med den låga ränta som ban-
kerna för tillfället erbjuder kan det rentav bli så illa
att de 30 procentens reavinstbeskattning gör att gläd-
jen och motivationen att spara till den egna ålderdo-
men helt försvinner. Även om möjligheterna finns att
minska förmögenhetsbeskattningen är det ändå en
ganska dyr och omständlig skatt.
Inom några år skulle vi kristdemokrater gärna se
att denna beskattning är helt borttagen. Vi kan inte
som ett enskilt land fortsätta att driva en skattepolitik
som inte tar hänsyn till utvecklingen i omvärlden.
Hur detta skall gå till behöver vi inte debattera här
och nu. Viktigast är att vi kommer fram till den ge-
mensamma åsikten att förmögenhetsskatten skall
mildras och att vi därmed uppmuntrar människor att
behålla sitt kapital i Sverige.
Jag vill också avslutningsvis säga att jag ställer
mig bakom det Hedlund nämnde angående de för-
månliga regler som sambor, till skillnad från gifta par,
får åtnjuta. Även Per nämnde detta. Jag går inte in på
det djupare.
Avslutningsvis yrkar jag alltså bifall till reserva-
tion 7.</pre><pre>Anf.  154  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Kenneth Lantz nämnde beskattningen
av åkerinäringen. Jag har roat mig med att titta just på
utvecklingen när det gäller dieselbeskattning i Tysk-
land och de nya förslag som nu kommer. De innebär
faktiskt att Tyskland kommer att ha en högre diesel-
skatt än Sverige. Att döma av Kenneth Lantz anfö-
rande verkar det som om han tror att svensk åkerinä-
ring skulle ha en högre dieselbeskattning. Så är det
alltså inte.
Det man från åkerinäringen nu själv hävdar är just
att personalkostnaderna skulle vara högre och att de
skulle behöva vissa andra regler. Då är vi inne på
yrkesfiskaredebatten. Anser kristdemokraterna att
man skall använda skatteinstrumentet för att subven-
tionera olika typer av branscher? Hur många bran-
scher ytterligare är man beredd att subventionera?
Skall man sänka skatterna på diesel trots att omvärl-
den har högre skatter och dessutom andra vägavgifter
som nu också, framför allt i Tyskland, är på väg upp.
Jag skulle vilja ställa en fråga när det gäller dub-
belbeskattningen. Det finns inte någon enda under-
sökning som pekar på att ett borttagande av dubbel-
beskattningen skulle skapa ett enda nytt arbetstillfäl-
le. Snarare visar det sig att så inte är fallet, dvs. att det
inte skapar någonting. De undersökningar som är
gjorda har ju visat att det inte påverkar sysselsätt-
ningen. Det gäller kanske något annat. Det är signaler
av annan natur till näringslivet. Det handlar om sym-
bolfrågor. Jag tycker att det är lite väl kostsamt att
kasta ut mellan 8 och 15 miljarder på rena symbolfrå-
gor.
Ni nämner alkohol i er reservation när det gäller
representationsavdragen, Kenneth Lantz. Gäller det
också lättöl? Kenneth Lantz talar i anförandet om vin
och sprit. Förut var starköl tillåtet. Vill ni gå tillbaks
till det?
Han sade också att kostnaderna för polis och
sjukvård skulle minska om man förbjöd avdrag för
alkohol vid representation. Låt säga att avdragsgrän-
sen ligger kvar på 90 kr, som räcker till falukorv.
Menar Kenneth Lantz att människor skulle dricka så
mycket alkohol på representationskontot att det skulle
orsaka stora kostnader för sjukvården och för poli-
sen?</pre><pre>Anf.  155  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Två minuter räcker föga för att åter-
komma till detta. Vi får kanske fortsätta på denna
debatt vid något senare tillfälle, Per och jag. Det gör
jag med nöje.
Fru talman! Jag bor nere i Helsingborg. Det är
inte ovanligt att jag förflyttar mig mellan Malmö och
Helsingborg på motorvägen, och jag åker även ner till
Trelleborg och Ystad. Jag konstaterar dagligen när
jag är ute och kör på dessa vägar att de flesta fordon
inte längre kommer från de tyska vägarna. Det är i
allt högre grad polska bilar som trafikerar vägarna.
Vad ägarna till dessa företag kommer ifrån förtäljer
inte historien, men det är i allt högre grad polska
trafikanter som trafikerar de skånska vägarna.
Genom det fria cabotaget har vi fått en helt annan
situation för de åkerier som finns i Sverige i dag. Det
finns begränsningar. Jag skulle kunna fördjupa mig
väldigt mycket i detta, men låt mig inte göra det. Låt
mig bara nämna att det finns regler som möjliggör för
en polsk gammal lastbil att köra rakt in i Malmö cent-
rum, medan en svensk modern Volvo hindras av
miljöskäl. Det är bl.a. här vi skulle vilja ha lättnader.
Jag vill, precis som Per nämner, verkligen se att vi
sänker personalskatterna. Även om han politiskt inte
delar min uppfattning kan jag säga att det är en lägre
personalbeskattning som skapar ännu fler sysselsätt-
ningstillfällen i vårt land. Det är det viktigaste och
absolut säkraste sättet att höja sysselsättningen i vårt
land.
Per Rosengren frågade vilka branscher vi skall
subventionera. Vi skall inte subventionera någon
speciell bransch, utan vi skall subventionera småfö-
retagare och företagarnäringen i vårt land. Det kom-
mer att skapa möjligheter för ett bättre Sverige.</pre><pre>Anf.  156  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Det är väldigt intressant att den pols-
ka åkerinäringen nu skall bli måttstock för den svens-
ka beskattningen. Det är trots allt miljöbeskattningen
det handlar om. Det är de polska miljöreglerna och
den polska nivån när det gäller att skydda miljön som
vi skall anpassa oss efter. Jag kan inte uppfatta Ken-
neth Lantz svar på något annat sätt. Då kanske också
lönenivån skall anpassas efter de baltiska lönenivåer-
na? Då skulle vi säkert också få högre sysselsättning.
Så kan man inte resonera. Framför allt på miljösi-
dan måste vi ha en beskattning som gör att vi kommer
åt detta. Nu hävdar man plötsligt att det är de polska
åkerierna som vi skall jämföra oss med, när det förut
har varit de tyska. Tyskarna har nu insett miljöpro-
blematiken och skall faktiskt minska landsvägstrans-
porterna och gå över till mer miljövänliga transporter.
När de börjar agera på det sättet skall vi i stället börja
jämföra våra regler med de polska reglerna, som inte
tyder på någon miljömedvetenhet. Jag tycker att det
är att ge efter ganska ordentligt.
Jag fick inget konkret svar när det gäller dubbel-
beskattningen. Är det så att kristdemokraterna anser
att mellan 8 och 15 miljarder är väl använda pengar,
när denna ändring enligt alla utredningar inte skapar
några nya jobb? Att ta bort dubbelbeskattningen är i
stort sett att skattebefria utdelningar. Vad man prio-
riterar är alltså skattebefrielse på arbetsfria inkomster.
Jag måste säga att jag är lite förvånad när jag hör
kristdemokraterna uttala sig om detta.</pre><pre>Anf.  157  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Vi talar om svensk arbetskraft. Jag re-
spekterar de polska åkarna och den arbetskraft som
finns där nere, men det är svensk arbetskraft vi pratar
om, och det är svenska regler som vi vill förbättra.
Jag kommer inte att agera för att vi skall få ännu fler
polska aktörer. Vi har det fria cabotaget i dag i vårt
land. Låt oss se till att vi också får behålla svensk
åkerinäring.
Jag tror att en gynnsammare beskattning av det
kapital som finns i företagen - riskkapitalet - påver-
kar också de svenska åkarna. Dubbelbeskattningen är
inte minst viktig. Det kanske inte skapar så extremt
många nya arbetstillfällen, men det kommer inte
minst att bespara oss en utflyttning av företagare. Det
tror jag att både Per Rosengren och övriga här i
kammaren inser. Ökade och förbättrade sysselsätt-
ningsmöjligheter och förbättrad möjlighet att driva
företag i Sverige kommer att bespara oss en utflytt-
ning av ännu fler företag.</pre><pre>Anf.  158  ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Beskattningsområdet ligger för närva-
rande i ganska stor utsträckning i träda beroende på
de pågående skattesamtalen. Det gäller också det
ämnesavsnitt som vi har anledning att diskutera i dag
- företags- och kapitalbeskattningen. Det är i och för
sig ganska naturligt att det är på det sättet, om vi nu
vill ha ett samlat långsiktigt skattepaket som ger tyd-
liga signaler inför framtiden för alla beslutsfattare.
Det är också viktigt att detta långsiktiga, breda
skattepaket får en bred partipolitisk uppslutning. Om
det skall vara möjligt måste det här naturligtvis få ta
lite tid. Men i det perspektivet är det oerhört viktigt
att de här samtalen snabbt inriktas på att man skall
åstadkomma substans och att man verkligen ger de
signaler som är så viktiga för beslutsfattare. Det gäl-
ler både individer och företagsledare och dem som på
annat sätt är ansvariga för företagens utveckling.
Jag hoppas att det blir så, och jag skall försöka
medverka till det, eftersom vi har upplevt alldeles för
många otydliga och spretiga signaler från olika aktö-
rer på det politiska området när det gäller skatter.
Jag skall uppehålla mig en kort stund vid två saker
i det här betänkandet. Det ena är ägarbeskattningen.
Det andra är yrkesfiskaravdraget.
Trots den ordväxling som har föregått det här an-
förandet om behovet av ägarbeskattning tror jag att
det är oerhört angeläget att vi så fort som möjligt får
signaler om att den dubbelbeskattning som vi för
närvarande har skall elimineras ur det svenska skatte-
systemet.
När det gäller yrkesfiskaravdraget vill jag redovi-
sa att vi i skatteutskottet besökte en fiskeauktion i
Göteborg i förrgår. Det var mycket intressant att se
den verksamheten. Det enda politiska budskap som
de, mycket försynt men ändå mycket tydligt, för-
medlade var att vi skulle se till att ge dem konkur-
renskraftiga förutsättningar, framför allt jämfört med
deras danska fiskarbröder. Det som man mycket en-
tydigt förordade var just införandet av ett yrkesfis-
karavdrag enligt den s.k. danska modellen.
Med den här korta pläderingen, fru talman, vill
jag yrka bifall till reservationerna nr 2 och 9.
Avslutningsvis vill jag kortfattat beröra ett äm-
nesområde som borde ha varit med i det här betän-
kandet. Det är hänförligt till generationsskiftespro-
blematiken i de små företagen. Det är speciellt inrik-
tat på reavinstbeskattningen av näringsfastigheter,
som ju har en lång historia. En del av oss har varit
med om att fatta beslut i en tidig del av det här de-
cenniet om mycket långtgående övergångsregler som
nu håller på att ebba ut.
Nu kan vi se de skadliga effekterna av detta i form
av att alltfler näringsfastigheter av skatteskäl går till
försäljning. Det gäller fastigheter som inte skulle
försäljas om inte just dessa skattemässiga skäl hade
förelegat. Det har dessutom gått så långt att mindre
seriösa fastighetsmäklare åberopar detta som en fak-
tor för att man i dag skall fatta beslut om att sälja sin
näringsfastighet utan att man i tillräcklig omfattning
har övervägt det.
Vi har sedan länge krävt att man skall förlänga
övergångsreglerna i avvaktan på den utredning som
behöver genomföras för att man långsiktigt skall
kunna lösa frågan om reavinstbeskattningen på nä-
ringsfastigheter.
Anledningen till att denna fråga inte finns med i
det här betänkandet är att regeringspartiet har utbett
sig om betänketid för att överväga om man skall
medverka till en sådan förlängning som vi har begärt
och som vi faktiskt också har blivit utlovade av rege-
ringen så sent som för ungefär ett år sedan.
Min fråga till Lars U Granberg blir därför: När
kan den här betänketiden förväntas ha löpt ut?
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.54 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>10 §  (forts.) Allmänna motioner om företags-
och kapitalbeskattning (forts. SkU11)</pre><pre>Anf.  159  JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Folkpartiet lade under den allmänna
motionstiden fram ett förslag om en skattereform i
fyra steg. Denna innebar sammanlagda strategiska
skattesänkningar på 65 miljarder över en fyraårsperi-
od. Inriktningen var tydlig: Vår framtida välfärd
hänger på hur väl vi kan skapa förutsättningar för
tillväxt och ökat företagande i vårt land. Den största
orättvisan i vårt land är ändå den mellan dem som har
ett jobb och dem som faktiskt inte har det. Arbetslös-
heten skapar maktlöshet.
Folkpartiet står nu liksom i höstas självklart bak-
om vår skattemotion och samtliga våra reservationer i
utskottet. I dag väljer jag dock, för att underlätta
riksdagsbehandlingen, att yrka bifall endast till en
reservation.
Skattesystemets utformning och stabilitet spelar
en central roll för att skapa goda förutsättningar för
tillväxt i Sverige. Fler och växande företag är nöd-
vändigt enligt de flesta. Ändå saknas det majoritet för
att vidta de nödvändiga åtgärderna, åtgärder som går
ut på att anpassa skattesystemet till en omvärld i
ständig förändring.
Det som hittills kommit fram av vad som väntas i
vårbudgeten är inte tillräckligt för att komma till rätta
med bristen på företag och nya jobb i vårt land. Ända
sedan 1994 har socialdemokraterna talat och talat om
förbättringar vad det gäller företags- och kapitalbe-
skattning. Sedan valet är regeringen dessutom än mer
beroende av partier som är tveksamma till tillväxt i
ekonomin eller närmast fientliga till marknadseko-
nomins funktionssätt. Vad som krävs är en offensiv i
detta trängda läge.
När Sverige i den senaste skattereformen besluta-
de om sänkt bolagsskatt till 28 % blev effekten efter
några år att skatteinbetalningarna nästan fördubbla-
des. Ett skäl till detta är att företagen väljer att redo-
visa mer av sina vinster i vårt land tack vare den
relativt låga bolagsskatten. Alltså: Sänkt skatt på
företagande kan ge högre skatteinkomster, och det är
detta vårt land så väl behöver.
Irland passerade nyligen Sverige i produktions-
värde per invånare. Här har man varit ännu mer of-
fensiv på detta område. Genom en medveten satsning
på företagande och goda förutsättningar för detta har
industriproduktionen på Irland ökat med 145 % under
90-talet, medan den ökat med endast 12 % inom EU i
genomsnitt. Satsningar på företagande och fler nya
jobb lönar sig.
Men rejäla förbättringar och offensiva satsningar
måste också kosta något i det korta perspektivet -
även om bättre företagsklimat förbryllande ofta en-
dast handlar om attitydförändringar och regelförenk-
lingar för företag, något som vi tidigare debatterat i
kammaren. Således bör det begränsade utrymme för
skattesänkningar som finns i form av ett sannolikt
överskott i statens finanser efter avbetalning på
statsskulden användas till strategiska skattesänkning-
ar för fler nya jobb.
Herr talman! Jag skulle vilja peka på några exem-
pel där det är önskvärt att offensivt och strategiskt
sänka skatten för att öka möjligheterna till tillväxt och
fler nya företag.
Folkpartiet har under en rad av år krävt att skatte-
villkoren för fåmansbolag förbättras. Dessa har i
decennier diskriminerats jämfört med de noterade
företagen. Reglerna upplevs med rätta som både
orättvisa och krångliga. Regeringen aviserar i sin
propositionsförteckning att de s.k. stoppreglerna till
viss del skall slopas och ersättas med allmänna regler.
Vi är självklart positiva till detta men avvaktar de
konkreta förslag som vi förväntar oss skall presente-
ras.
Det faktum att fåmansbolagen träffas av strängare
skatteregler när det gäller reavinster och utdelningar
borde enligt Folkpartiets uppfattning ha kunnat åtgär-
das för länge sedan. I avvaktan på konkreta förslag
har Folkpartiet föreslagit en tillfällig lösning, nämli-
gen att utdelningen i fåmansbolag, efter det att ägaren
tagit ut lön ungefär motsvarande vad en anställd i
branschen tjänar, skall beskattas som kapitalinkomst.
Det är ett mysterium att man kan ha en särskild
straffskatt på investeringar när vi behöver mer av just
detta. Oavsett hur man lägger orden i munnen och
tycker illa om att ta bort skatten på aktieutdelningar
är det ändå ett faktum att skatten på den utdelade
vinsten redan är betald en gång, och jag tycker inte att
man skall behöva skatta dubbelt. Det borde säga sig
självt att det är negativt att ha en av de högsta sam-
mantagna aktiebeskattningarna i världen, om man tar
med beskattningen i alla led.
Svårigheter att erhålla riskvilligt kapital är en
ständig källa till bekymmer för många småföretagare.
Den enskilt viktigaste åtgärden för att öka tillgången
till riskvilligt kapital är därför kanske att slopa den
s.k. dubbelbeskattningen på aktier. Den gör det svårt
att anskaffa riskkapital. Den gör det svårt för småfö-
retag att själva växa med sitt eget kapital.
Herr talman! Samlat kapital hos många människor
i vårt land är en viktig säkerhetsbuffert och en god
källa för investeringar. Sveriges välstånd har byggt på
att vi accepterat och utnyttjat de möjligheter som
ekonomiskt utbyte med omvärlden erbjuder. Nu för-
ändras omvärlden, och därför är det också dags att
förändra kapitalskatten i form av förmögenhetsskatt.
Folkpartiet har föreslagit att denna stegvis skall av-
skaffas under mandatperioden. Eftersom detta är en
märklig specialskatt på dem som har sparade pengar
bör man kanske se över i vilken ordning man skall ta
det. Till en början tycker vi att man skall ta bort den
sambeskattning som sker och som diskriminerar
människor som väljer att t.ex. gifta sig. Vi tycker
också att fribeloppet till en början skall höjas till 1,2
miljoner kronor i stället för nuvarande belopp. Detta
blir dessutom en väldigt stor lättnad för många män-
niskor som inte har något kapital men som råkar bo i
bostäder med höga förväntningsvärden på realisa-
tionsvinster.
Med dessa tre områden vill jag belysa att det finns
strategiska områden som vi måste satsa på när det
finns ett begränsat utrymme för skattesänkningar. Det
är nödvändigt om vi skall kunna möta de utmaningar
som Sverige står inför när omvärlden har förändrats.
Härmed, herr talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 2.</pre><pre>Anf.  160  LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Vi debatterar nu betänkandet SkU11,
vilket handlar om de motioner från den allmänna
motionstiden som handlar om företagsskatterna men
också om synen på det rådande företagsklimatet i vårt
land och vad som bör göras för att förbättra detta vad
avser skatter för företagen.
Att tillväxt och ett gott företagsklimat är viktigt
råder det inget tvivel om. Men om debatten enbart
fokuseras på skattesänkningar tror jag att ett sådant
perspektiv tyvärr kommer att visa sig snävt. Att dra
slutsatsen att sänkta skatter oavkortat skulle leda till
en förbättrad tillväxt och ett bättre företagsklimat i
vårt land är, som jag ser det, att föra in skattepolitiken
på en okänd och oklar väg.
I dag, herr talman, är Asienkrisen fortfarande
kännbar. Om man tar en titt i riksdagens protokoll
kan man se att för ett år sedan var de då snabbt väx-
ande ekonomierna i Sydostasien de stora förebilderna
för många ledamöter här i riksdagens kammare, bl.a.
när vi debatterade företagsskatterna. Många menade
att vi borde ta efter recepten från dessa länder, vilket
skulle leda till att tillväxten sköt fart och att före-
tagsklimatet blev mycket bättre även i Sverige. Men,
herr talman, det vi i dag kan se är att tillväxten i de
länder som många vill hålla högt, som någon sorts
föredöme i hur tillväxt och företagsklimat skall ska-
pas, till slut visat sig vara något helt annat än ekono-
misk och social uthållighet. I stället för att vara före-
bilder har de här länderna hamnat i ett läge där man
brottas med politiska kriser och där sociala missför-
hållanden och problem blottas.
Herr talman! Man vill ibland även önska sig till-
baka till de gamla goda dagarna i Sverige. Varför inte
då ta en titt på rekordåren för tillväxt på 50- och 60-
talen. Det var en tid då tillväxten skapade en ökad
efterfrågan på högre materiell levnadsstandard, vilket
skapade resurser som kunde användas för en snabb
utbyggnad av utbildning, vård och social trygghet.
Men även den här tiden hade som myntet två sidor.
Man kan bl.a. klart och tydligt se spår av rovdriften
på våra naturresurser.
Visst finns det avtryck i den kris som vi som land
också har gått igenom. Men såren i svensk ekonomi
har klart och tydligt fördjupats ytterligare och blivit
tydligare under tider av kraftiga skattesänkningar. Det
synsätt som rått har varit att just sänkta skatter är den
enda vägen till ökad tillväxt och ett bättre före-
tagsklimat. Då tillväxtpolitiken även i det här landet
fördes in på en oklar och okänd väg blev resultatet
nästintill detsamma som det har blivit i Asien, eko-
nomisk instabilitet och sociala missförhållanden.
Problemen växte. Det finns alltså klara likheter mel-
lan krisen i Sydostasien och den kris som vi som land
har tagit oss igenom.
Herr talman! Jag tror att det är bra att vi debatterar
företagsskattefrågorna. Men vi måste också våga ta
en titt utanför det område som skatteutskottet vakar
över för att finna lösningar som ger ett bättre före-
tagsklimat och ökad tillväxt i vårt land. Miljö, utbild-
ningsnivå och skolan i övrigt, vård och omsorg är
också delar som man måste väga in för att få en poli-
tik som ger ett bättre företagsklimat och en bättre
långsiktig tillväxt. Därför känns det skönt att betän-
kandet visar att ett noggrant arbete sker i form av
utredningar och utvärderingar av remissvar på depar-
tementen.
Vissa frågor ur det betänkande som vi nu debatte-
rar kommer att beröras på ett eller flera sätt. Arbetet
med frågorna går vidare vad gäller regelförenkling
för småföretagen, och på skattesidan handlar arbetet
om att slopa merparten av de s.k. stoppreglerna för
fåmansföretagen.
Sedan har vi den s.k. Förenklingsutredningen som
fortsätter sitt arbete med att försöka åstadkomma
enklare skatteregler för enskilda näringsidkare och
handelsbolag. Samtidigt fortsätter arbetet med de
förenklingsförslag som Småföretagsdelegationen lagt
fram.
Parallellt med det här noggranna arbetet fortsätter
också skatteöverläggningarna. Det är en diskussion
som säkert kommer att påverka de frågor vi debatte-
rar i dagens betänkande. I de här överläggningarna
skall man speciellt ta en titt på hur skattepolitiken
skall användas för att förbättra förutsättningarna för
en högre och långsiktigare tillväxt och sysselsättning.
Man undersöker hur man stimulerar arbete, företa-
gande, utbildning och sparande. Sedan skall allt detta
sammanföras med sund samhällsekonomi och starka
offentliga finanser.
Det får inte äventyra den höga kvaliteten inom
skolan, vården och omsorgen. Det får inte heller leda
till att klyftorna ökar i vårt samhälle. Målet är att
knyta samman de sakfrågor och områden som hör
hemma i diskussioner rörande ett bättre företagskli-
mat och långsiktig tillväxt. Där hör företagsskatten
självklart hemma.
När det sedan gäller reservationerna, herr talman,
pågår som sagt var ett flertal utredningar, och andra
utredningsförslag bereds vidare. Det har ett avgöran-
de inflytande på den fortsatta behandlingen av de
frågor som reservanterna tar upp i sina frågeställning-
ar. Därför anser vi från socialdemokraterna att det
arbete som pågår för att på ett bättre sätt belysa de
olika sakfrågorna bör få fortsätta, om vi nu inte tar
ställning till dem, så att vi får möjlighet att komma
tillbaka till en förnyad debatt med ett bättre och mer
samlat underlag för beslut. Det gäller förstås också de
frågor som hör hemma i skattesamtalen.
Låt mig ändå reflektera över en del reservationer.
När det gäller konkurrenssituationen i förhållande
till andra länder bör det sägas att vi i Sverige har en
konkurrenskraftig företagsskattenivå på 28 %. Den
kan jämföras med Storbritanniens som ligger på 31 %
eller Nederländernas på 35 %. När det sedan gäller
Tyskland skall man nog vara lite avvaktande på grund
av deras arbete med ett förslag till en bolagsskatt på
35 %.
När det gäller yrkesfiskaravdraget delar jag upp-
fattningen att det tar lång tid att få fram ett utrett
underlag till beslut i frågan. Det var just en begäran
från Sveriges riksdag. Men nu när utredningen är klar
och beredningen av frågan fortgår känner vi att det
skulle se underligt ut om vi skyndade på den, efter-
som vi från riksdagen beställt ett så belyst underlag
som möjligt just för att vi här i kammaren skall kunna
enas om ett beslut i den här långdragna frågan. Vi
socialdemokrater vill därför avvakta den pågående
beredningen.
Förmögenhetsskatterna är också en del i de skat-
teöverläggningar som hålls mellan regeringen och de
andra partierna. Därför vill inte jag nu gå in i någon
form av ställningstagande. Men regeringen har dekla-
rerat att man under den här mandatperioden kan tänka
sig att göra ändringar i förmögenhetsskatterna.
Frågan om begreppet arbetande kapital och den
gränsdragning som finns mellan olika aktieslag i
förmögenhetsbeskattningen tycker jag det är bra om
vi försöker följa upp så mycket som möjligt så att,
som reservanterna säger, de som skall betala verkli-
gen betalar förmögenhetsskatt. Här har utskottet ock-
så drivit på och krävt av regeringen att man skall göra
en ordentlig genomlysning av problemet för att hitta
en långsiktig lösning.
En god tillväxt och ett bra företagsklimat är något
som alla i den här kammaren vill uppnå, men det
finns en ganska så stor skillnad i synen på vad som
bör göras. Vissa anser att vi har ett dåligt före-
tagsklimat med alldeles för höga skatter på företagen.
Frågorna blir då: Hur kan det komma sig att vi nu kan
blicka tillbaka på ett år då vi har fått drygt 100 000
nya arbeten och där räntan och inflationen ligger
rekordlågt? Hur kan det komma sig i ett företagskli-
mat som är så dåligt som vissa säger? Hur kan det
komma sig att Sweden Agency, ett företag som arbe-
tar med utländska investeringar i Sverige, ger Sverige
högsta betyg när det gäller satsning på forskning och
utveckling, ökat sparande inom landet, antal elever
per lärare, hänsyn till aktieägare, socialt ansvarsta-
gande, antal verksamma patent, m.m.? Skulle det vara
ett bevis på ett land som har dåligt företagsklimat och
dåliga förutsättningar för en långsiktig tillväxt?
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  161  CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Jag noterade att jag skulle börja med
att ge Lars U Granberg en eloge. Det är första gången
en företrädare för socialdemokraterna i en debatt om
företagsskatter inte säger att vi har det bästa företa-
garklimatet och att vi har det så fantastiskt här. Lars
U Granberg sade vid flera tillfällen att han är positiv
till att vi skall förbättra företagarklimatet. Då finns
det ju mer att göra. Tidigare har det inte funnits nå-
gonting enligt andra företrädare.
Men mot slutet kom vi tillbaka till att det är så bra
i det här landet. Det växer så det knakar. Det är inte
en bild som överensstämmer med vad de upplever
som jobbar i näringslivet, framför allt är det inte en
bild som stämmer med de företag som flyttar ut ur
landet och de företagare som säljer och flyttar ut ur
landet. Vi har ju haft den här utflyttningen länge.
Jag skulle vilja fråga Lars U Granberg: Varför
finns det så få mellanstora företag i Sverige nuförti-
den? Jämfört med praktiskt taget alla länder som jag
känner till har vi en extrem struktur. Vi har många
små företag, extremt små företag. Sedan har vi ett
antal stora företag. Däremellan har vi ingenting. Det
är det som är kärnan för att det skall kunna bli till-
växt, att vi har mellanstora företag. Men de har för-
svunnit. Tror Lars U Granberg att det finns något
samband mellan bl.a. skatten på förmögenhet, dub-
belbeskattning, arvsskatt och sådant och att dessa
företag har lämnat landet?</pre><pre>Anf.  162  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Carl Erik Hedlund säger att jag först
var kritisk till det företagsklimat som råder och att jag
sedan kom tillbaka och hyllade det. Jag tror att man
som politiker skall passa sig för att hamna i en sorts
fålla där allting är bra. Även det som är bra kan ju
förbättras. Vad jag har visat är lite siffror som nyligen
har presenterats - inte från Regeringskansliet utan
från andra, ganska opartiska, personer och institut.
Carl Erik Hedlund nämnde företagssidan men jag
vill inte gå in på den saken. Det här är ju en del av de
skattediskussioner som vi har. Vi vill hitta fram till en
bred uppgörelse här i kammaren för att kunna förbätt-
ra, och kanske också utveckla, de små företagen så att
de blir större; detta för att få fler medelstora företag.
En intressant fråga som jag skulle vilja ställa till
Carl Erik handlar om det här med neutralitet mellan
olika länder och skatter för företagen. I en interpella-
tionsdebatt i går med moderaten Olle Lindström och
näringsministern drev Olle Lindström linjen att man
skulle harmonisera skatterna med Ryssland. Det är en
intressant vinkel vad gäller den moderata politiken
om man nu har övergett Nya Zeeland för att i stället
vända sig till Ryssland. En liten kommentar skulle
vara bra, Carl Erik Hedlund!</pre><pre>Anf.  163  CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har ingen anledning att gå in på
den debatten eftersom jag inte deltog i den. Jag har
inte heller lyssnat på den eller läst referatet. För egen
del, och även för Moderata samlingspartiets del, kan
jag dock säga att vi inte strävar efter någon skatte-
harmonisering över huvud taget, vare sig med Ryss-
land eller inom EU. I stället tycker vi att länder skall
kunna konkurrera med effektiva och bra skattesys-
tem. Med denna institutionella konkurrens kan de
länder som har den bästa mixen lyckas bra.
Jag fick inget annat svar på min fråga annat än
något om att diskussioner nu är på gång utanför den-
na kammare - utanför riksdagen där valda ombud för
Sveriges folk skall prata och bestämma saker och
ting. Eftersom höga vederbörande - partiledare eller
företrädare för partierna och regeringsföreträdare -
sitter i ett annat rum och diskuterar skall de 349 le-
damöterna inte ha någon uppfattning. Det kunde väl
vara en vägledning för de här förhandlarna om riks-
dagen fattade beslut i någon av de frågor som vi har
lagt fram. I stället säger man att utredningar är på
gång etc.
Det är konstigt att det alltid utreds så mycket när
det skall göras förbättringar för företagen. När det
däremot gäller försämringar brukar det vara fråga om
omedelbara stoppregler, retroaktiv beskattning osv.
Detta tyder på en attityd som inte är särskilt trevlig.
Sedan har jag en fråga om någonting helt annat
som berör både Lars U Granbergs och mitt intresse
för idrotten. Det gäller frågan om avdrag för spons-
ring som tas upp i en av motionerna. Vem är bäst att
bedöma om en sponsringsinsats är till nytta för före-
taget - företaget och företagsledningen eller skatte-
myndigheten? Företaget står faktiskt för 72 % av
kostnaden!</pre><pre>Anf.  164  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tar den sista frågan först. Jag tror
att det är farligt att gå den väg som moderaterna vill
gå. Det skulle öppna för möjligheter att yrka på av-
drag i stort sett för gåvor. Det är den verkan som det
skulle få. Mitt svar på frågan är att jag än i dag vill
hålla fast vid att skattemyndigheterna är bäst på att
bedöma detta. Jag tror nämligen mera på den model-
len.
Sedan gäller det skattesamtalen. Att Carl Erik
Hedlund kan tycka att det är dumt att jag inte här kan
slå fast en linje för vad vi socialdemokrater på många
områden tycker i denna kammare är något som må stå
för honom. Å andra sidan är Carl Erik Hedlunds parti
också inbjudet till skattesamtalen. Ni får ju delta i
dem och därmed påverka och vara med. Därför kan
jag inte förstå kritiken på den punkten.
Vi kommer att hamna i den situationen att vi sena-
re får diskutera de här frågorna; det är jag ganska
övertygad om. Jag hoppas att moderaterna då finns
med i de samtalen.
Skatteharmoniseringen tog jag upp. I reservation 1
kritiserar ni den bolagsskatt som finns. Ni tycker att
den är för hög. Det har ju varit en liten debatt om den
saken här mellan Per Rosengren och Kristdemokra-
ternas och Moderaternas företrädare. Ni tycker, som
sagt, att bolagsskatten är för hög. Av detta drog jag
slutsatsen - Carl Erik Hedlund kan ju läsa protokollet
- att Moderaterna har uttalat att man vill harmonisera
skatterna med Ryssland. Man har lämnat Nya Zee-
land och väljer i stället Ryssland.</pre><pre>Anf.  165  ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Lars Granberg delgav oss en del
synpunkter på jämförelser mellan å ena sidan 60- och
70-talen och å andra sidan nuläget när det gäller till-
växt och företagsklimat. Så långt håller jag gärna med
Lars Granberg. Det är naturligtvis en ganska kompli-
cerad helhetsbild som reglerar detta, med många
ingående faktorer. Jag kan t.o.m. vara med så långt
som till att det kanske är så att skattefrågorna har
tillmätts alltför stor betydelse i den allmänna debat-
ten. Ändå är det väl så att framför allt internationali-
seringen, som betydligt har ändrat förutsättningarna
från dåtid till nutid, gör att skattefrågorna har väsent-
ligt större betydelse nu än vad de hade då, främst med
avseende på de lättrörliga skattebaser som vi bl.a.
behandlar i det här betänkandet. Det gäller då exem-
pelvis förmögenhetsbeskattningen och kapitalbe-
skattningen i vid bemärkelse; här närmast exemplifie-
rat med lättnader i ägarbeskattningen.
Tveklöst är det väl så att det bara finns en riktning
för Sveriges vidkommande när det gäller den harmo-
nisering som ändå måste ske framöver. Det är när-
mast takten i denna förändringsprocess som det är
fråga om. Jag skulle gärna vilja höra Lars Granbergs
reaktion på detta resonemang. Dessutom vill jag erin-
ra om frågan i mitt huvudanförande, vilken jag inte
behöver upprepa.</pre><pre>Anf.  166  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tar Rolf Kenneryds fråga först.
Egentligen hör den hemma i ett annat betänkande.
Rolf Kenneryd kanske kan dra sig till minnes att den
frågan var lite av en vals i utskottet - frågan flyttades
hit och dit. Jag skulle vilja säga att den som väntar på
något gott inte väntar för länge men det är kanske att
sticka ut hakan alltför långt. Vi har ju väntat ganska
länge i den här frågan.
Jag har inget svar att ge. Lisbeth Staaf-Igelström
är den som har hand om frågan i vårt utskott. Om
Rolf kan avvakta till i morgon kan han nog få ett
besked då, antingen av Lisbeth eller också av mig. Vi
har diskuterat saken men jag har inte i dag i huvudet
när frågan skall tas upp igen.</pre><pre>Anf.  167  ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis medveten om att
vi gemensamt har kommit överens om att detta skall
hamna i ett annat betänkande. Jag har själv drivit
fram frågan för att det inte skulle bli avslag beträf-
fande det betänkande som vi nu diskuterar.
Vad som är väldigt angeläget tycker jag är att alla
som är berörda av frågan om reavinstbeskattningen
vad gäller både näringsfastigheter och fastigheter i
övrigt är väl värda ett besked. Det hastar. Därför
hoppas jag att betänketiden blir så kort som möjligt.</pre><pre>Anf.  168  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Rolf Kenneryd om
att jag har fört en diskussion med finansen men jag
har inte i huvudet vid vilken tidpunkt finansen skall
presentera detta. Rolf Kenneryd kan få det beskedet i
morgon.
Jag återkommer till frågan om tillväxten. Jag för-
sökte lite grann hävda att det är fel att göra en så vid
jämförelse på så kort tid. Jag tror att det som Rolf
sade stämmer, alltså att vi när vi internationaliserades
mera blev betydligt mer utsatta. Det är därför som
regeringen har lämnat dörren öppen för att under
nuvarande mandatperiod kunna diskutera kapitalbe-
skattningen och förmögenhetsskatterna. Därför är det
intressant för oss att följa skattediskussionerna. Jag
får säga samma sak som jag sade till Carl Erik Hed-
lund, nämligen att jag hoppas att så många partier
som möjligt kan stanna kvar så länge som möjligt i de
skattediskussioner som förs; detta för att få en bred
uppgörelse som sedan kan diskuteras här i kammaren.</pre><pre>Anf.  169  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja återkomma dit där
Rolf Kenneryd började, på 50- och 60-talet. Det var
en imponerande tillväxt. Man kan fråga sig vad vi
skall göra för att uppnå detsamma. Hur länge skall vi
vänta på de konkreta åtgärderna? Vi hör att vi skall
vänta på fiskeriavdraget, vi skall vänta på förmögen-
hetsskatteändringen och kanske mångt mycket mer.
Även om inte Granberg företräder regeringen är det
ändå ett regeringsparti, och därför bör han kunna ha
bättre kontakt än vi övriga här i riksdagen och kunna
ge oss en vink om hur länge vi länge skall behöva
vänta på beskeden.
Det pågår skattesamtal. Det var utifrån dem man
skulle göra överenskommelser. Inte skall vi behöva
läsa att det sker överenskommelser med andra partier
utanför dessa samtal.
Min fråga är: Hur länge skall vi behöva vänta?</pre><pre>Anf.  170  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Kenneth Lantz har rätt i att jag inte
ingår i regeringen, och därför skall han kanske inte
sätta upp den dagordningen med alla dessa frågor
som dimper ned i Sveriges riksdag. Jag vill inte gå in
på det. Jag tycker att det är lite magstarkt om jag skall
stå i talarstolen och ange någon tid.
Kenneth Lantz säger att jag som ingående i det
socialdemokratiska partiet skulle ha så stort inflytan-
de och stor insikt. Det är en stor vinst med de skatte-
samtal som pågår. Kenneth Lantz och hans parti har
säkert tillgång till de diskussioner som förs precis på
samma sätt som jag har som tillhör regeringspartiet.
Det är en styrka och en fördel. Återigen: Jag hoppas
att även kd finns kvar i diskussionerna länge.</pre><pre>Anf.  171  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Herr talman! Jag tackar för att Granberg har note-
rat att vi har beteckningen kd, inte längre kds. Det
uppskattar jag.
Låt mig gå tillbaka till skattesamtalen och fråga
om Granberg är medveten om de samtal som försig-
går nere i Danmark. Man talar om att eventuellt in-
stifta en fristat skattemässigt för företagarna. Hur
kommer den konkurrensen att slå för våra, inte minst
skånska, företag som då har ganska enkelt att flytta
sitt säte från Malmö, Helsingborg, Kristianstad över
till den själländska jorden?</pre><pre>Anf.  172  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Just den fråga som Kenneth Lantz
tar upp har faktiskt s-gruppen i skatteutskottet haft
anledning att diskutera. Vi har gjort en resa till Dan-
mark och tagit upp den diskussionen med det danska
utskott som har hand om dessa frågor. Det var en
väldigt stor förvåning. De har aldrig hört talas om
något sådant. De skulle kontakta oss direkt om något
sådant dök upp. Jag vill inte kommentera det mer. Vi
har fört det på tal med danskarna. Vi från Sveriges
sida, åtminstone jag som riksdagsledamot och inte en
del av regeringen, ser allvarligt på om vi får någon-
ting sådant så pass nära oss. Från min horisont uppe i
Norrbotten kan jag säga att vi haft en del problem
med gränshandelsfrågorna. Sådant skulle försämra
situationen i Danmark.</pre><pre>Anf.  173  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill uppehålla mig vid takt och
prioritering i arbetet med att se över svenskt skatte-
system och försöka anpassa det lite till den verklighet
vi nu lever i. Jag vill gärna framhålla att jag är jätte-
tacksam att socialdemokraterna vill diskutera skatte-
politik med även andra partier i riksdagen än Miljö-
partiet och Vänsterpartiet. Därför tycker jag att skat-
tesamtalen är väldigt bra. Om man är väldigt nog-
grann blir man ibland också väldigt långsam. Medan
vi är väldigt långsamma händer det saker i verklig-
heten som kan vara väldigt negativa.
Jag skulle vilja fråga om det finns någon chans att
Lars U Granberg kan släppa lite grann och tala om
vilken sorts prioritering man har, om det finns vissa
skatter som är mindre skadliga än andra vad gäller
förekomsten, tillkomsten och uppmuntrandet av till-
växt och nya jobb. Finns det någon sådan priorite-
ring? Det har kommit fram en del förslag om att man
skall förlänga den tillfälliga lilla svackan för de män-
niskor som har små inkomster. Kan det tänkas att det
finns andra skatter som är mer skadliga? Jag tänker
exempelvis på straffskatten på investeringar. Kan det
vara så att man tycker att det är dumt att ha den om
man vill ha fler investeringar? Jag avser dubbelbe-
skattningen på aktier, för att vara extra tydlig. Tycker
Lars U Granberg att det väsentliga är att se på den
totala beskattningen av aktieutdelningen, dvs. den
beskattning som sker i bolaget till 28 %, som är en
relativt låg siffra, adderat med den ytterligare be-
skattning som sker en andra gång i vårt land på dessa
investeringar? Det är ändå det totala uttaget av skatt
på riskkapital som är det relevanta.</pre><pre>Anf.  174  LARS U GRANBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill inte säga någonting om det.
Jag kan inte gå in på de frågorna, för det är inte jag
som sitter på Finansdepartementet och lägger upp
dagordningen, utan det sköts ju därifrån. Vi får rap-
porter framöver om vad diskussionen handlar om och
vad den kommer att landa i.
Johan Pehrson tar upp frågan vilka skatter som är
skadliga för företagen. Jag skulle vilja peka på en sak
som Johan Pehrson tog upp i sitt eget huvudanföran-
de. Han pekade på Irland som någon sorts mönster-
land i fråga om skatter. Jag tror att det är farligt -
precis som i den fråga som Kenneth Lantz tog upp
om Danmark - att gå på en linje där vi anpassar oss
mot länder med skattedumpning, som Irland. Då har
vi snabbt ryckt sönder stabiliteten inom den europeis-
ka gemenskapen vad gäller att kunna få någon fart på
företagande. Det tror jag att Folkpartiet får passa sig
väldigt noga för att driva fram som en linje och hålla
Irland som någon sorts föregångsland.</pre><pre>Anf.  175  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Det har jag verkligen inte gjort, utan
jag pekade snarare ut Sverige som ett föregångsland.
Sänkningen av bolagsskatten till 28 % i första ledet
har lett till att vi nästan fördubblat skatteinkomsterna
på det här området. Exemplet Irland visar att man har
lyckats få in väldigt mycket mer skattepengar trots att
man har sänkt skatten. Det kan vara ett sätt. En del
hävdar att sänkt skatt på kapital är dåligt, för man
förlorar kortsiktigt. Det är ett statiskt tänkande. Men
Sveriges eget exempel och även Irlands är ett bevis
på motsatsen. Då tänkte jag att det kan ge en känsla
av att det kan finnas något att hämta här. Vissa skatter
som man kan tycka per definition är obehagliga att
sänka, därför att det ser ut att gynna de rika, faktiskt
kan gynna väldigt många människor som i dag är
arbetslösa i och med att det skapar förutsättningar för
fler och växande företag och fler nya jobb.
Tycker Lars U Granberg att det är rimligt att vi
bara jämför skattesatsen 28 % i första ledet, eller skall
vi se på hela beskattningen och vad det är som verkli-
gen påverkar investeringsviljan i vårt land?</pre><pre>Anf.  176  LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Sista frågan först. Jag tar Tyskland
som exempel som har haft en egentlig beskattning på
bolag på 19 %. Trots det har Tyskland tappat väldigt
mycket av investeringar. Så det finns ingen direkt
koppling däremellan. Vi har i dag 28 %. I Tyskland
har man lagt fram ett förslag om en eventuell ny bo-
lagsskatt på 35 %. Så den kopplingen att om vi skulle
sänka lite grann kanske vi skulle spilla över och till-
baka har jag lite svårt för. Det gäller alla skatter. Det
var just där problematiken fanns - jag skall inte bli
tjatig men går tillbaka lite historiskt - med den se-
naste borgerliga regeringen i Rosenbad.
Det finns ingen säkerhet i att man växlar skatter
mot nya jobb eller någonting annat. Men om man gör
det så får man räkna på att kanske ligga ute med stora
förluster på intäktssidan under en lång tid, tills det
kanske ger en intäkt i form av nya jobb eller nya
företag.
Jag var inne på det lite grann i mitt huvudanföran-
de, att man skall vara lite försiktig när man använder
skattesänkningar som någon sorts drivmedel. Det är
lätt att man hamnar på en väldigt osäker väg där det
är väldigt svårt att beräkna någon eventuell effekt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>11 §  Insolvensrättsliga frågor</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU11
Insolvensrättsliga frågor</pre><pre>Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>12 §  Historiska arrenden</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU12
Historiska arrenden</pre><pre>Anf.  177  ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Som framgår av lagutskottets betän-
kande LU12 Historiska arrenden är det utskottets
mening att det finns behov av en kartläggning av i
vilken utsträckning frivilliga överenskommelser om
friköp ägt rum och om det alltjämt kan anses förelig-
ga intresse av lagstiftning om friköp av historiska
arrenden.
Ett särskilt yttrande av Moderaterna har fogats till
betänkandet, där vi pekar på några förhållanden som
enligt vår mening även bör kunna belysas i samband
med kartläggningen.
De historiska arrendena utgörs ofta av mark som
ingår i ett fideikommiss. Skulle den kartläggning som
utskottet föreslår visa att det föreligger intresse av en
lagstiftning om friköpsrätt så finns det också skäl att
överväga vissa justeringar när det gäller reglerna
kring fideikommiss.
Fideikommissinstitutet innebär nämligen att viss
egendom bildar en särskild förmögenhetsmassa som
inte får överlåtas, pantsättas eller tas i anspråk för
betalning av skulder. En avyttring förutsätter därför
särskilt tillstånd enligt 1972 års permutationslag. Ett
sådant tillstånd får lämnas endast om bestämmelsen i
stiftelseurkunden på grund av ändrade förhållanden ej
längre kan följas, om bestämmelsen blivit uppenbart
onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens
avsikter, eller om det föreligger annat särskilt skäl.
Från Moderata samlingspartiets sida tycker vi att
det vore olyckligt om en fideikommissinnehavare,
trots en vilja att avyttra egendomen eller en del av
den, skulle ha nekats tillstånd enligt permutationsla-
gen, medan däremot en önskan från en arrendator att
friköpa sin arrendedel ges företräde framför de in-
skränkningar som enligt stiftelseurkunden gäller för
avyttring av marken. Det går inte att bortse från det
faktum att marken, om den säljs i sin helhet eller i
större delar, i vissa fall betingar ett högre värde än om
den säljs uppstyckad i mindre delar som tidigare
utgjorts av arrenden. Det kan därför vara en uppenbar
nackdel för fideikommissinnehavaren att tvingas sälja
marken till arrendatorn trots att han tidigare har ne-
kats tillstånd att sälja marken till en annan köpare. Vi
menar därför att även dessa frågor bör övervägas
inom ramen för den övriga kartläggningen.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till
lagutskottets betänkande men vill alltså samtidigt
peka på vikten av att man beaktar skrivningen i det
särskilda yttrandet.</pre><pre>Anf.  178  WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
glädje över lagutskottets välvilliga behandling av
motionerna i ärendet om friköp av historiska arren-
den. Det är väl inte alla nya ledamöter förunnat att
redan första motionsomgången få ett bifall från ett
enigt utskott.
Jag har haft förmånen att få lyssna på mina farför-
äldrar och morföräldrar när de har berättat om sin
uppväxt i början av detta sekel. Min farfar försörjde
sig under en tid som statare. Det har också varit en
stor förmån att få höra, och för den delen också se,
hur de på olika sätt med framgång kämpat mot detta
djupt orättvisa och feodala system. Det är otillständigt
att det än i dag finns enstaka rester kvar av det feo-
dala systemet.
Med morgondagens beslut i denna kammare ges
regeringen möjlighet att undanröja en sådan rest. Jag
utgår från att regeringen utnyttjar denna möjlighet
och återkommer med ett förslag som gör det möjligt
att friköpa historiska arrenden. Det handlar inte i
första rummet om en ekonomisk fråga. Det handlar
mer om en mänsklig och medborgarrättslig fråga.
Den utredning som aviseras i utskottets yttrande
tror jag kommer att ge klart besked att friköp av his-
toriska arrenden äntligen kan bli verklighet och att
statsministerns ord i regeringsförklaringen - "Steget
in i 2000-talet skall tas med en politik som ökar rätt-
visan i Sverige" - också skall gälla för den lilla grupp
som fortfarande förvägrats att friköpa den jord som
de brukat i generationer.
Med dessa ord, herr talman, vill jag än en gång
uttrycka min glädje över ett enigt lagutskotts betän-
kande och yrka bifall till detsamma.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>13 §  Homosexuella och barn</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU13
Homosexuella och barn</pre><pre>Anf.  179  TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Inledningsvis vill jag läsa några ra-
der ur brev från barn som växt upp med homosexu-
ella föräldrar.
Så här skriver Andreas: "Hej, jag heter Andreas
och är 13 år. Jag har levt med två mammor under
nästan hela min livstid. När jag var mindre tyckte jag
att den enda skillnaden mellan att ha två mammor
eller en mamma och en pappa var att när man har två
mammor, så är det ju två som tjatar på en att borsta
tänderna. Senare ville jag ha en pappa för att ha nå-
gon att spela fotboll med. Men strax efter det träffade
min mamma en kvinna som gärna spelade fotboll
med mig, då ändrade jag uppfattning om det.
I skolan så vet de flesta att jag har homosexuella
föräldrar och det är ingen som retar mig för det. De
flesta kommenterar det inte ens."
Herr talman! 23-åriga Lisa skriver så här: "Hej!
Har tänkt på vad jag vill skriva om min lesbiska upp-
växt. Om jag i dag ser tillbaka på hur det har varit att
växa upp i ett lesbiskt hem, måste jag säga att det var
mycket positivt. Genom att ha blivit uppfostrad av
personer som lever på ett annorlunda sätt i samhället
tycker jag att jag har lärt mig att se skillnader och
förstå olika grupper bättre.
Könsrollerna försvinner helt i en familj som bara
består av kvinnor. Det blir en självklarhet att mam-
mor både kan laga mat och mecka med bilen. Att jag
har sluppit få inpräntat i mig 'Det gör mamma och det
gör pappa' är värdefullt. Det är en bra grund att stå på
för att själv skapa jämlika relationer i framtiden."
Jag vill avsluta med att läsa ur det brev som 16-
åriga Felicia skrivit: "Det finns en kvinna som känner
mig bäst av alla. Hon som jag inte skulle klara mig
utan. Hon som alltid finns där när jag behöver henne.
Hon är min bästa vän. Hon som födde mig till den här
världen.
Min mamma är lesbisk. Det har hon alltid varit för
mig. Det är inget konstigt med det. Det är en tillgång
i mitt liv. Det ger mig erfarenheter jag inte delar med
så många.
När jag var yngre bodde mamma och pappa i
samma hus. Jag föddes i samband med deras skils-
mässa, och de ville hålla ihop familjen för min och
mina systrars skull. Vid fem års ålder bodde jag i en
tvålägenhetsvilla tillsammans med mamma, pappa,
syskon och mammas flickvän.
Att mamma och pappa alltid hållit sams har betytt
väldigt mycket för mig. Även om jag så gott som
alltid har bott med mamma, har pappa alltid funnits
där.
Jag tror att min mors homosexualitet främst gör
mig mera öppen för andra synsätt och ger mig en
bättre förmåga att genomskåda folks fördomar. Jag
vet att kärlek inte handlar om kropp utan om själ, så
vilket kön det är på den kropp min blivande själsvän
besitter är i det stora hela oväsentligt."
Herr talman! Dessa brev kan man läsa i dess  hel-
het i Ann-Marie Helmadotters och Ann-Christine
Jansons Handbok för homosexuella föräldrar.
Motionerna som behandlas i betänkandet LU13
handlar just precis, som Felicia skriver, om själ, inte
om kropp. De handlar om kärlek, om gränslös kärlek
oavsett sexuell orientering eller sexuell tillhörighet.
Motionerna handlar om att homo- och bisexuella
fortsättningsvis inte skall diskrimineras i lagstiftning-
en. Men vad är då diskriminering?
Ur Folkhälsoinstitutets Homosexuellas rättigheter
läser jag följande: Det finns flera förklaringar till
ordet diskriminering. En enkel förklaring är att en
person utan godtagbart skäl behandlar någon sämre
än andra. Diskriminering är alltså att missgynna eller
särbehandla.
De bakomliggande skälen har ofta sitt upphov i
- en tro att mänskligheten kan delas upp i avskilda
grupper efter något kriterium, t.ex. ras vid rasism
- en åsikt att vissa grupper är underlägsna, mindre
naturliga än andra, t.ex. judar och homosexuella
för nazister
- en uppfattning att den överlägsna - alltså den
"naturliga" - gruppen skall regera över - vara
tongivande - den underlägsna - eller "onaturliga"
- gruppen, t.ex. manligt och kvinnligt kön vid
sexism.</pre><pre>Herr talman! Diskriminering kan ske öppet eller
dolt. Öppen diskriminering kan ta sig många former.
Misshandel, ofredande, förtal, förolämpningar m.m.
är vanliga former. Den mest utbredda diskriminering-
en är tystnaden om homosexuella. Detta kan också
beskrivas så, att man i samhället och umgängeslivet
räknar med att alla individer är heterosexuella och
därigenom inte "ser" homosexuella.
Herr talman! Det blir allt vanligare att homo- och
bisexuella väljer att bli föräldrar. I takt med öppen-
heten i samhället har också våra egna spärrar och vår
egen homofobi börjat ge vika. En undersökning från
USA visar att 70 % av de lesbiska kvinnorna och
54 % av de homosexuella männen önskar sig barn.
Många homo- och bisexuella har redan barn från
tidigare heterosexuella relationer, och nu väljer allt-
fler att skaffa barn med sin partner eller som ensam-
förälder. Ett liv med barn står inte längre i motsats till
ett liv som homosexuell.
När man fattar beslut om hur en familj skall se ut
är det viktigt att alltid tala om och alltid utgå från
barnets perspektiv och sätta barnets bästa, barnets
behov, i centrum.
Inledningsvis nämnde jag att motionerna ytterst
handlar om kärlek. Men tyvärr märks inte detta i
utskottets betänkande, trots att lagutskottet är ett
kärleksfullt utskott, herr talman.
För två veckor sedan var vi mer än 1 200 personer
från riksdag och regering som såg Ecce Homo-
utställningen i Nubiska rummet. Elisabeth Ohlsons
första bild föreställde bl.a. två lyckliga kvinnor. Man
kunde också se ett provrör. Om bilden skrev Elisa-
beth Olson: Laila och Marie bor i Jordbro utanför
Stockholm. Laila är i sjunde månaden efter att ha låtit
inseminera sig. En liten Moa föddes två månader
senare. Varje barn är ett under. Varje älskat barn är
ett älskat barn.
Yvonne Ruwaidas och Barbro Westerholms mo-
tioner handlar just om insemination - assisterad be-
fruktning - att homosexuella inte skall särskiljas, inte
diskrimineras, utan behandlas lika som heterosexuella
i lagen.
Herr talman! I Elisabeth Ohlsons andra bild fick
vi se den homosexuella familjen: mamma, mamma,
pappa och pappa. Det är vad de andra motionerna
handlar om; återigen att vi inte skall ha en lag som
diskriminerar människor på grund av deras sexuella
orientering. Att ha en förmåga att älska en människa
av samma kön handlar inte om perversiteter och sex.
Det handlar om kärlek och åter kärlek.
Den svenska lagstiftningen diskriminerar homo-
och bisexuella i flera olika avseenden, och detta är
mest påfallande i lagstiftningen om föräldraskap. I
vår motion L409 begär vi ett tillkännagivande om att
regeringen snarast skall tillsätta den av riksdagen
våren 1998 begärda förutsättningslösa utredningen
om situationen för barn i homo- och bisexuella fa-
miljer.
Herr talman! Det är med glädje jag kan konstatera
att regeringen den 4 februari i år beslutade att tillkalla
en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersö-
ka och analysera villkoren för barn i homosexuella
familjer. Jag vill rikta ett stort tack till de personer
som har arbetat fram direktivet till utredningen. Det
är nämligen ett väldigt bra direktiv i stora drag.
Jag vill särskilt lyfta fram två saker i direktivet. På
sista sidans näst sista mening kan vi läsa:
"Kommittén skall inhämta synpunkter från Statens
medicinsk-etiska råd, barnrättsorganisationer och
homosexuellas organisationer".
Herr talman! Homosexuella föräldrar och barn till
homosexuella - ja, även de barn som är vuxna i dag -
borde också stå med här. Men jag tar för givet att
kommittén inhämtar synpunkter även från dem som
redan i dag lever i det som vi nu skall utreda.
Sedan vill jag påpeka vikten av att utredningen
gärna får bli klar redan efter första halvåret år 2000,
så att beslutsprocessen inte ytterligare fördröjs - om
den möjligheten finns, och det gör den eftersom upp-
draget skall redovisas senast den 1 januari 2001.
Herr talman! I betänkandet ser vi att utskottet av-
slår alla motioner, bl.a. med motiveringen att utskot-
tet bör avvakta resultatet av arbetet i utredningen om
barn till homosexuella föräldrar samt Socialstyrelsens
enkätundersökning och uppföljningsarbete vad gäller
lagstiftningen om insemination.
Min önskan och min förhoppning, herr talman, är
att ingen skall diskrimineras i lagstiftningen, att vi i
denna kammare inte skall stifta lagar som diskrimine-
rar människor. Hade min och många andras önskan
fått råda skulle vi därför redan för länge sedan ha
genomfört de krav som tas upp i motionerna. Så är
det inte, i alla fall inte än. Vi kommer således att fatta
beslut i sak längre fram under mandatperioden. Till
dess ser jag fram emot utredningarbetet i kommittén
Barn i homosexuella familjer, till vilken jag har no-
minerats av mitt parti.
Nästa vecka har vi justeringssammanträde i lagut-
skottet och kommer att behandla familjerättsliga
frågor med ytterligare krav på likställighet inför la-
gen, att alla skall behandlas lika och äger rätt till
samma mänskliga rättigheter, oavsett om man är
hetero-, homo- eller bisexuell.
Jag vill avsluta mitt anförande, herr talman, med
att läsa upp ytterligare två utdrag ur Ann-Marie Hel-
madotters och Ann-Christine Jansons Handbok för
homosexuella föräldrar, här om hur det är att möta
samhället utanför familjen. De allra flesta som lever
öppet har inte stött på några större problem.
Så här säger Karin: "Personligen har jag fått revi-
dera många av mina egna fördomar om heterosexu-
ella sedan jag fick barn. På vår gård finns det en
kvinna som är dagmamma. Hon är hemma hela da-
garna och vet allt om alla. Jag tyckte att hon glodde
surt på oss båda när vi gick arm i arm med Jon i vag-
nen när Ann var höggravid. Tji, vad jag bedrog mig.
När vårt andra barn kom hem från BB var hon en av
de första att gratulera oss båda. - Jag såg att ni fick en
pojke till, grattis! Gissa om jag blev häpen."
Så här sade Ann: Ibland får jag frågan om vilka
som är de största problemen med att vara homosexu-
ell förälder. Jag kan ärligt säga att de problem som
jag och de flesta homosexuella föräldrar upplever är -
hör och häpna - precis desamma som heterosexuella
föräldrar har. Eftersom ett av våra barn är ett öron-
barn, har vår oro ofta handlat om öroninflammatio-
ner, feber och sjukhusbesök.
Mitt liv handlar om att få tiden att räcka till för
mina barn och min fru, mitt i slitet med tvätt, disk och
andra praktiska saker som måste fixas. Jag har aldrig
ångrat att vi skaffat oss barn. Det är det absolut bästa
jag gjort i mitt liv. Jag önskar bara att jag kunde ar-
beta lite mindre så att jag kunde vara med mina barn
ännu mer."
Herr talman! Det är lyckliga människor fulla av
kärlek som redan lever i det som vi nu skall utreda.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>14 §  Vissa frågor rörande arbetslöshetsförsäk-
ringen</pre><pre>Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU7
Vissa frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen</pre><pre>Anf.  180  HENRIK WESTMAN (m):
Herr talman! Vi moderater är som bekant för en
allmän obligatorisk försäkring som skall ses som ett
grundläggande skydd som omfattar alla. Vi anser
vidare att försäkringen skall vara en omställningsför-
säkring som skall träda in för att klara övergången
från ett arbetet till ett annat och inte vara en perma-
nent försörjning.
Inte helt förvånande beklagar vi att socialdemo-
kraterna i den allmänna "återställningsyran" tog bort
den försäkring som den borgerliga regeringen infört.
Tyvärr är detta dock helt i linje med regeringens
handlande i övrigt. Man kan fråga sig vem som styr i
vårt land. Är det Socialdemokraterna, är det Vänster-
partiet och/eller Miljöpartiet eller är det kanske fack-
en som styr via Socialdemokraterna? Då det gäller
dagens ämne arbetslöshetskassorna tror jag att det är
det senare alternativet som gäller.
Alla utom en kassa är knuten till att man måste
tillhöra ett fack. Självfallet döljer sig en maktfråga i
detta. Det gör att förändringar är ytterst känsliga, och
försvagningar av fackens makt är helt otänkbara. Vad
gör man då när det kommer en massa motioner som
föreslår förändringar? Jo, man gör som man nu gjort
åtskilliga gånger förr. Man tillkallar en utredning, och
vips kan allt avslås med motivering att detta just nu är
under utredning och att den kommer att leda till
många kloka förslag där motionsförslagen kommer
att övervägas. Detta är regeringens och utskottmajo-
ritetens lösning i år, och likadant var det förra året.
Ränderna sitter i. Prat och utredningar, men inga
beslut.
Om man bara lyssnar till vad som sägs förefaller
det som om alla partier är överens om att den kanske
viktigaste frågan just nu är att få folk i arbete. Det
vore därför kanske inte orimligt att tro att alla åtgär-
der och bestämmelser som vidtas eller fastställs borde
arbeta i den riktningen. Så är inte fallet!
Ta som ett exempel utjämningssystemet mellan
kommunerna. Denna av regeringen vidtagna
"kraftfulla åtgärd" leder till att 18 kommuner förlorar
på att öka sin förvärvsfrekvens. Systemet är inte ens
neutralt. Man straffas om fler människor kommer i
arbete. Nu återkommer vi nog till den frågan senare i
vår, så jag skall inte orda mer om den här. Dessvärre
går det utmärkt att också hänvisa till nuvarande be-
stämmelser och tillämpning beträffande arbetslöshets-
försäkringen som ett exempel som motverkar syftet.
Vi moderater tycker att en arbetslöshetsförsäkring
skall ses som en omställningsförsäkring, dvs. en
övergång från ett arbete till ett annat. Man kan fråga
sig om detta är en tolkning som vi endast delar med
Kristdemokraterna och Folkpartiet. Regeringen och
utskottsmajoriteten anser att försäkringen skall ses
som en övergångslösning mellan de olika åtgärder
som kan komma i fråga och att detta skall kunna pågå
i evighet. Incitamenten att komma ut i arbete är svaga
eller obefintliga. A-kassan är evig.
Många kritiker och tänkare håller med oss om att
a-kassan inte får vara evig. Man måste ha en bortre
gräns för att öka motiven för den arbetssökande att
söka ett nytt arbete och motiven för a-kassorna att
lägga ned mer möda på att finna arbeten. Erfarenhe-
ten säger att ju närmare en utförsäkring man är desto
angelägnare är man att få ett arbete.
Vi vill ha en bortre parentes efter 300 dagar kom-
binerad med ett efterskydd som är längre för den
äldre arbetskraften. Är man över 58 år bör ytterligare
200 ersättningsdagar medges. 300 dagar är i realiteten
16 månader, och för den äldre arbetskraften blir det
således ännu längre. Särskilda övergångsregler be-
hövs intill dess arbetslösheten pressats ned till ac-
ceptabla nivåer.
Vi anser att ersättningen bör vara 75 % av den ti-
digare lönen. Högre ersättningsnivåer riskerar att
motverka den mer flexibla lönebildning som Sverige
behöver i dag. Ersättningsnivån skall ses tillsammans
med våra förslag om lägre inkomstskatter.
Vidare bör en komplettering av det grundläggande
skyddet ske med tilläggsskydd genom avtal mellan
fack och arbetsgivare. Ett sådant skydd bör kunna
variera från bransch till bransch.
Det är intressant att notera att även socialdemo-
kraterna hade med ett förslag om en bortre parentes
efter 300 dagar i förra årets förslag beträffande a-
kassan. Efter kritik från facken togs detta bort.
I år skriver utskottsmajoriteten: "En vanlig kritik
som framförs mot dagens ersättningssystem är att
ersättningsrätten uppfattas om obegränsad i tiden.
Kritikerna anser därför att det bör införas en s.k.
bortre parentes. Utskottet kan konstatera att syftet
med arbetslöshetsförsäkringen har varit och fortfa-
rande är att ersätta den enskilde för inkomstförlust vid
arbetslöshet under en omställningsperiod fram till
nytt arbete. En omställningsförsäkring behöver enligt
utskottets mening i första hand inte ses som om att
det är nödvändigt att det finns en tidsmässig gräns för
ersättning".
Men snälla rara! Om det inte skall finnas någon
tidsmässig gräns är väl tiden inte tidsmässigt begrän-
sad, dvs. då är den väl obegränsad? Vad menas
egentligen?
I dag är sambandet mellan inbetalda avgifter och
utbetald ersättning obefintlig. Staten betalar en myck-
et stor del av kostnaderna. Den nuvarande arbetslös-
hetsförsäkringen var tänkt som en omställningsför-
säkring som skulle finansieras genom avgifter som
skulle betalas av både arbetsgivare och arbetstagare.
Genom den höga arbetslösheten har en kraftig under-
balansering uppstått som lett till att statens andel av
finansieringen har ökat och arbetstagarnas andel har
minskat. Vi tycker att sambandet måste återställas så
att vi återigen får en omställningsförsäkring.
En högre egenfinansiering medverkar till att det
inte träffas avtal som leder till ökad arbetslöshet.
Finansieringen av den allmänna försäkringen bör
därför till en betydande del ske genom avgifter som
tas ut av den försäkrade. Vinsten är då bl.a. att man
får tillbaka ett samband mellan lönebildning och
arbetslöshet. Vidare förbättras arbetsmarknadens
funktionssätt och kostnaderna kan jämnas ut över en
konjunkturcykel. De högre premierna kompenseras
genom skattesänkningar. Vi tror också som sagt på
branschvisa avgifter och vill därför få till stånd en
utredning som ser över möjligheterna att införa såda-
na.
Herr talman! Det är ytterligare en fråga jag till ta
upp. Det gäller utformningen av arbetsvillkoret, dvs.
vilka kvalifikationskrav som ställs för att man skall
kunna komma i fråga för ersättning. Utformningen av
arbetsvillkoret ger besked, inte minst till unga, om
samhällets syn på arbete. Ett ringa krav på arbete för
att bli ersättningsberättigad skulle kunna ge det fel-
aktiga intrycket att bidragsberoende är normalt. Det
nuvarande arbetsvillkoret anser vi moderater ger just
dessa felaktiga signaler, och det bör därför förändras.
Vi anser att arbetsvillkoret bör ändras så att sö-
kanden under en ramtid av 18 månader måste ha
förvärvsarbetat minst 12 månader. Som alternativ till
denna huvudregel bör det vara möjligt att fullgöra
arbetsvillkoret i minst 900 timmar under en samman-
hängande tid om 360 dagar med viss kontinuitet. Ett
särskilt lägre arbetsvillkor för unga nytillträdande bör
också införas. På denna punkt om arbetsvillkoret har
vi moderater en egen reservation.
Herr talman! Till sist kan jag inte låta bli att be-
rätta att jag för någon månad sedan var på en konfe-
rens där Mona Sahlin höll ett anförande. Hon berätta-
de om Einstein, som ibland var något disträ. Han
hade gett sin sekreterare en bunt frågor som hon
skulle skicka till hans studenter. Hon blev förbryllad
och sade: Men professorn, det här är ju samma frågor
som ni ställde förra veckan. Han sade: Lugn, den här
veckan är svaren annorlunda.
Med denna historia ville Mona Sahlin visa att vi
måste vara flexibla och hitta nya svar på gamla frå-
gor. Detta håller jag helt med om. Tyvärr måste jag
konstatera att detta synsätt inte har trängt igenom då
det gäller den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det enda
nya skulle möjligen vara tolkningen av hur man ser
på en inte tidsbegränsad tid som obegränsad.
Herr talman! Vi står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall endast till
vår egen reservation 7.</pre><pre>Anf.  181  CAMILLA SKÖLD (v):
Herr talman! Alltför ofta hör man i debatten om
arbetslöshetsförsäkringen uttryck som att det måste
skapas incitament för att människor skall bli mer
aktiva i att söka jobb eller att arbetslöshetsförsäkring-
en inte tillräckligt motiverar den som är arbetslös och
att det måste införas en bortre parentes så att inte
ersättningen blir till permanent försörjning.
Dessa uttalanden avslöjar en sorts cynism, en
människosyn som kännetecknas av att vi människor
är lata av naturen och att vi hellre lever på bidrag än
gör rätt för oss. Synsättet lägger skulden på individen
- du är arbetslös därför att du inte har ansträngt dig
tillräckligt. Synsättet lägger också skulden på system-
et i sig, att det är rätten till arbetslöshetsersättning
som skulle vara orsaken till att så många går utan
arbete.
Det här är ett synsätt och en människosyn som
inte delas av Vänsterpartiet. Och efter att ha jobbat i
åtta år som socialsekreterare och bl.a. handlagt soci-
albidrag så vet jag inte av att jag har träffat en enda
människa som inte vill göra rätt för sig. Tvärtom är
det så att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsätt-
ningar som vi har och utifrån de förutsättningar som
ges.
Uppfattningen om att arbetslöshetsförsäkringen är
för generös och inte tillräckligt stimulerar människor
till att söka arbete kan man finna på olika håll. Mode-
raterna är tydliga i sin uppfattning, men tyvärr är de
inte ensamma.
Om man tittar på EU kan man hitta unionens syn-
sätt i olika sammanhang, bl.a. i ett dokument från den
6 juli förra året som samtliga finansministrar har
undertecknat. Där slås det fast att de sociala trygg-
hetssystemen behöver förändras för att incitamenten,
möjligheten och skyldigheten att börja arbeta, skall
öka. Vidare sägs det att det är för små fördelar att
arbeta jämfört med att ta emot bidrag och att de län-
der som kombinerar relativt generösa bidragssystem
med omfattande anställningsskydd bör se över sin
lagstiftning.
Detta dokument har bl.a. vår finansminister un-
dertecknat.
Som vänsterpartist kan jag konstatera att det är
mycket viktigt att vara synnerligen uppmärksam när
det gäller de förslag som kommer att komma kring
förändringen av arbetslöshetsersättningen och att man
sätter förslagen i relation till vilken människosyn som
de avspeglar. Det gäller inte minst när vi så småning-
om skall värdera de förslag som kommer att komma
från den grupp som arbetar med frågan inom Nä-
ringsdepartementet.
Så länge de arbetssökande är betydligt fler än de
arbeten som de kan söka och så länge vi har den sam-
hällsmoral som vi har, som säger att arbete är en
grundläggande del av vår identitet och ofta vägen till
självförverkligande, måste individens rätt till skälig
ersättning och rätt till trygghet vara det som styr ar-
betslöshetsförsäkringens inriktning, och betoningen
på arbetslinje och omställningsförsäkring skall utgå
från en människosyn som säger att vi när vi blir ar-
betslösa inte vill något hellre än att få jobb.
När det gäller risken för utförsäkringar har vi i ar-
betsmarknadsutskottet diskuterat farhågorna - det
finns också med i betänkandet - att det finns en otyd-
lighet när det gäller arbetsförmedlingens uppdrag att
prioritera dem som riskerar att bli utförsäkrade.
Anledningen till utskottsmajoritetens farhågor är
signaler som har kommit från olika håll om att det
kan tolkas som om arbetsförmedlingarna har fått ett
minskat ansvar för dessa människor. Och visst finns
det anledning till oro, och jag tänker ta upp ytterligare
ett exempel.
I Malmö har arbetsförmedlingen startat ett projekt
som riktar sig till invandrare. Syftet sägs vara att
undanröja det språkliga hindret för den enskilde att
söka tillträde till arbetsmarknaden. Därför skall man
bl.a. försöka utveckla ett samarbete med kommunens
sfi.
Med reservation för att jag inte riktigt har hunnit
fördjupa mig i frågan är mitt intryck ändå att detta vid
ett första påseende kan te sig som en satsning som
kan stärka invandrarnas möjligheter på arbetsmark-
naden. Men, och det är det som gör att jag vill ta upp
frågan här, projektet går också ut på att sortera bort
de invandrare som bedöms ha små möjligheter att
uppnå sfi-nivå. Dessa människor skall helt enkelt
avföras från arbetsförmedlingen och alltså inte anses
stå till arbetsmarknadens förfogande, detta trots att
många av dem bevisligen har varit ute i arbete efter-
som de har kvalificerat sig för a-kassa respektive alfa-
kassa.
För dem som har ersättningsdagar kvar skall
avaktualiseringen ske när ersättningsdagarna har tagit
slut, medan övriga skall avföras direkt. Om någon av
invandrarna framhärdar i att han eller hon vill fort-
sätta att vara inskriven på arbetsförmedlingen skall de
endast erhålla basservice.
Det här exemplet och även andra signaler från
andra håll visar allvarliga tecken på att ett förändrat
synsätt håller på att ta form och att det finns risk för
att en bortre parentes smygs in i praktiken. Så på
något sätt måste vi återkomma till detta i utskottsar-
betet, annars riskerar vi en utförsäkringsboom med
allt vad det betyder av otrygghet för den enskilde och
av ökade kostnader för kommunerna i form av social-
bidrag.
Herr talman! Ser man till de reservationer som vi
från Vänsterpartiet har fogat till betänkandet har de
det gemensamt att vi vill försvara människors rättig-
het till ett försäkringsskydd vid arbetslöshet, en för-
säkring som inte har någon bortre parentes och som
konsekvent bygger på arbetslinjen. Våra reservationer
handlar om rätten att bl.a. genom att ta del av en aktiv
arbetsmarknadspolitik få återkvalificera sig in i sys-
temet.
Vi har en reservation som handlar om tillsyn och
vikten av att stärka rättssäkerheten för de arbetslösa
när de av olika skäl är missnöjda med arbetsförmed-
lingen. Det skall då finnas en möjlighet att få sin
fråga överprövad av en annan institution än av den
som i förstone har fattat det beslut som man är miss-
nöjd med. Inte minst visar exemplet från Malmö vilka
konsekvenser ett beslut från arbetsförmedlingen kan
få för den enskilde individen.
Vidare menar vi att det är absolut nödvändigt att
förändra reglerna för de många, främst kvinnor, som
är ofrivilligt deltidsarbetslösa. Där har ju den s.k.
DELTA-utredningen nu kommit med sitt förslag, ett
förslag som vi menar ligger i rätt riktning, dvs. att
man försöker hitta en lösning som ställer krav på
arbetsgivaren att försöka få till stånd heltidstjänster.
Nackdelen med utredningsförslaget är att man vill
införa en s.k. bortre parentes, något som vi som sagt
var är emot.
Till sist vill jag också, innan min taletid är slut,
lite kortfattat beröra vår reservation om rätten till
semester för dem som är arbetssökande. Det skulle
vara en viktig reform som för den enskilde skulle
innebära en tillfällig lättnad för en tillfällig lättja. De
som har gått utan arbete vet att det inte är något lat-
mansgöra. De vet hur pressad man är och hur begrän-
sad man känner sig i sitt handlingsutrymme. Att då få
planera in en tids semester tillsammans med sin fa-
milj under sommaren betyder mycket, inte bara för
den arbetslöse utan också för hennes eller hans familj.
Det skulle ha en stark psykologisk betydelse att, i och
för sig i samråd med arbetsförmedlingen, få skriva in
en semester i sin almanacka, för en tid kunna slippa
säga att man är arbetslös utan i stället kunna säga att
man har semester - och därmed för en tid slippa kra-
vet att alltid vara tillgänglig för arbetsförmedlingen.
För de övriga reservationerna hänvisar jag till
texterna i betänkandet. Jag står självfallet bakom
samtliga reservationer. Men vi har valt att yrka bifall
till reservationerna 2, 12, 18 respektive 19. Jag utgår
från att reservation 18, som vi har tillsammans med
kd och Centern, kommer upp till diskussion senare i
debatten.</pre><pre>Anf.  182  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Arbete åt alla är ett viktigt politiskt
mål för oss kristdemokrater. Arbetet har ett egenvär-
de, men det betyder inte att avsaknaden av arbete
påverkar människans värde. Det är viktigt för oss
kristdemokrater att göra det påpekandet.
10,6 % är arbetslösa - och flertalet av dem vill
mest av allt ha ett jobb. Vad finns det för hinder? På
regeringens bord ligger i dag mängder med förslag
från övriga partier, från tillväxtgrupper, från småfö-
retagare, från alla möjliga håll, på hur tillväxten och
skapandet av nya jobb kan öka. Det är bara att sätta i
gång.
Sedan socialdemokraterna kom till makten 1994
har a-kassan ständigt förändrats, och redan fattade
beslut har rivits upp. Ersättningsnivån sänktes med
hjälp av Centern till 75 % för att sedan höjas i god tid
innan valet. År 1998 beslutade majoriteten i riksda-
gen om en ny och allmän arbetslöshetsförsäkring som
skulle vara anpassad till en modern arbetsmarknad.
Vi har alla sett att så inte är fallet. Den innehåller
fortsatt en rad olika brister där krångelverket har
blivit ännu större. Studenterna som inte fick som-
marjobb fick plötsligt inte räkna studietid som över-
hoppningsbar tid. Rätt till a-kassa från 20-årsdagen i
stället för efter kalenderår ger fördelar till dem som är
födda första kvartalet på året. Det är exempel på reg-
ler som har kommit till utan eftertanke och utan insikt
om dess konsekvenser.
A-kassereglerna är i dag ett socialdemokratiskt
lappverk, en övervintring från en tid med betydligt
lägre arbetslöshet och är inte alls det system som
arbetsmarknaden i dag behöver. Nu har återigen en
arbetsgrupp tillsatts som skall lägga fram förslag i
september. Det är fantastiskt. Bara ett år efter det att
en ny a-kassa har införts, där socialdemokraterna
tillsammans med Centern bestämt utformningen,
underkänner man sitt eget förslag. Det behöver göras
om.
Det hade varit bättre om framtidstankarna i fråga
om a-kassan hade tänkts från början innan beslutet
fattades. Denna plottrighet och brist på helhetstän-
kande skapar osäkerhet hos alla, både hos personalen
som skall handlägga a-kassan och hos de arbetslösa.
Hur skall de arbetslösa kunna lita på socialdemo-
kraterna? Jag hoppas att Kristina Zakrisson så små-
ningom kan besvara frågan. Hur skall de kunna lita på
att man denna gång kan åstadkomma ett regelverk
som håller mer än ett år? När skall ni bestämma er för
långsiktighet i a-kassetänkandet? Ni kunde åtminsto-
ne börja använda en bäst före-märkning på a-
kasseförslagen.
Arbetslöshetsförsäkringen måste ha enkla, över-
blickbara regler som uppmuntrar allt arbete i alla
former. Kristdemokraternas a-kassa har följande
grundelement.
Vi menar att tillhörigheten till en a-kassa skall va-
ra obligatorisk. Socialdemokraterna, tillsammans med
sina stödpartier, vill fortsatt ha en frivillig försäkring.
Är det bra, Kristina Zakrisson, att människor i dag
står arbetslösa utan skydd? Kristdemokraterna menar
att arbetslösheten är en kostnad som vi solidariskt
skall dela och samfällt arbeta för att utplåna. Varje
enskild människa skall ha en grundtrygghet i delak-
tighet i a-kassa - också de som i dag har valt att stå
utanför.
Det skall vara en omställningsförsäkring. Incita-
ment skall skapas för att också byta bransch och yrke.
Försäkringen skall finansieras genom avgifter, vilket
ger en bättre grund för lönebildningen. Avgiften
sjunker när arbetslösheten sjunker. Vi menar att den
kostnaden bör fördelas i lika delar mellan arbetstaga-
re, arbetsgivare och över statsbudgeten. För den en-
skildes del har vi kompenserat den ökade kostnaden
med sänkt skatt med hjälp av en höjning av grundav-
draget, vilket mer än väl tillgodoser utrymmet.
Arbetsvillkoret bör vara nio månader. Vi har ett
lågt arbetsvillkor i Sverige. Det är rimligt att vara en
längre tid i arbete innan man kan komma i åtnjutande
av bidragssystemet. I Danmark har arbetsvillkoret
höjts till 12 månader, i Norge är det nio månader.
Däremot är det oerhört viktigt att ha en låg tröskel
vad gäller att allt utfört arbete skall räknas. Säsongs-
arbete, projektarbete och deltidsarbete - allt skall
räknas till godo som kvalificerande för arbetslöshets-
försäkring. För att åstadkomma detta krävs att man
slopar kravet på minsta antal arbetade timmar per
månad. Sådana krav diskvalificerar i dag många
människor som faktiskt arbetar, bara för att de har
förlagt sin arbetstid på ett mer flexibelt sätt än vad
dagens stelbenta regelsystem tillåter.
Jag såg en sammanställning med kortast möjliga
text över arbetsvillkoret i Sverige jämfört med andra
nordiska länder. Det behövdes 15 rader för att beskri-
va arbetsvillkoret i Finland, i Norge och på Island.
Det svenska systemet tog 42 rader i anspråk. Krångel-
regler.
Det är bra att regeringen i kommande proposition
- enligt uppgift från Björn Rosengren - tagit bort
förslaget att undandra missionärers och biståndsar-
betares rätt till a-kassa. Det är ett oskick att ge sig på
små och svaga grupper som gör storslagna insatser
under ofta ganska påfrestande omständigheter. Jag
tolkar det så att den opinion som bl.a. kristdemokra-
terna tidigt varit med om att starta faktiskt har gett
utslag här.
Men visst är det konstigt tänkt; när man utför ett
avlönat arbete i sitt eget hem i egenskap av familje-
hemsförälder, är man trots detta inte berättigad till a-
kassa. Detta är stelbenthet och ideologiskt tänkande i
gamla strukturer.
Incitamenten för att skaffa arbete måste vara sto-
ra. Arbetslinjen skall gälla. Det måste alltid vara mera
lönsamt för den enskilde att ta ett kort tillfälligt arbete
än att låta bli. Varenda timme arbete som man kan
erhålla måste belönas i systemen - allt annat blir
absurt.
Vi vet genom studier att ett tillfälligt jobb ofta kan
ge en anställning av något slag. Därför är DELTA-
utredningen på fel väg när man vill införa en bortre
parentes efter 52 veckor. Då skall det inte längre vara
möjligt att jobba deltid och stämpla deltid. Ett dylikt
system ger den enskilde en orimlig valsituation. Skall
han välja en arbetsmarknadsutbildning på heltid och
ta steget bort från ett jobb på befintlig arbetsmark-
nad? Eller skall han välja ett jobb på deltid och straf-
fas ekonomiskt genom att förlora sin a-kassa?
Är uppmuntran till ett sådant beteende etiskt för-
svarbart? Om han väljer att vara kvar på ordinarie
arbetsmarknad får han leva på en halv lön och
komplettera med socialbidrag, dvs. kostnaden för-
flyttas från statskassan till kommunerna. Inget sägs
för övrigt om att finansieringsprincipen skall gälla.
Dessutom finns det förslag i DELTA-utredningen
om att den som söker heltidstjänst inte skall behöva
betrakta ett deltidsjobb som "lämpligt". Man skall
alltså kunna tacka nej eftersom arbetsmängden inte är
tillräcklig. Det är fullständigt vansinnigt och ger helt
fel signaler. Allt arbete man kan få som arbetslös
måste betraktas som viktigt och värdefullt, inte bara
om det passar in i arbetsförmedlingarnas och a-
kassornas färdiga mallar.
DELTA-utredningens förslag är - om de åter-
kommer i propositionen - bara ännu ett utslag för
socialdemokratisk klåfingrighet. Var snäll och låt bli!
Vi kristdemokrater menar att grundtryggheten för
den enskilde måste finnas. Man kan fråga sig vart
regeringen är på väg när tydliga tecken kan spåras på
att en bortre parentes är på väg. Jag nämnde DELTA-
utredningen. I proposition 1996/97:107 skrevs att
man skall lämna förslag om en treårig begränsad
ersättningsperiod. Den nya åtgärden arbetspraktik har
också uppfattats som att den enskilde kan ställas utan
skydd. Volymmålen är borttagna. Vad har den en-
skilde långtidsarbetslöse för garanti för att inte bli
utförsäkrad i dag? Här krävs ett klargörande från
Socialdemokraterna med stödpartier.
Arbetslösheten kostar i dag statskassan 150 mil-
jarder. Det är gigantiska summor. Tillväxtförslagen
fattas. Det tänks och tittas på mycket i Rosenbad,
men det skapar inga nya jobb - mer än i Rosenbad,
där arbetsstyrkan växer. Men för Sveriges del blir den
effekten bara marginell.
Med kristdemokratisk politisk skulle vi ha en be-
tydligt lägre arbetslöshet, vilket skulle minska kost-
naderna för a-kassan. Vårt budgetförslag innebär bl.a.
en satsning på sänkt skatt inom tjänstesektorn och en
förstärkning av kommunernas och landstingens eko-
nomi, vilket skulle innebära personalförstärkningar
bl.a. inom vård och omsorg.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra
reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig
med att yrka bifall till reservationerna 1 och 20.</pre><pre>Anf.  183  MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Arbetslöshetsförsäkringen - vad sä-
ger ordet oss, och vart har debatten lett oss i den här
frågan? Försäkring tolkar jag som något som jag har
möjlighet att erhålla ersättning från när det händer
något oförutsebart, katastrofalt, något som jag inte
normalt klarar av. Det är inte något som skall ge mig
pengar under resten av mitt liv eller som skall garan-
tera min framtida existens. Försäkringar skall hjälpa
mig över till en ny fas i livet där jag på nytt skall
kunna klara mig själv.
Att arbetslöshetsförsäkringen av många har upp-
fattats som en inkomstgaranti är därför mycket
olyckligt, dels för att man inte skall falla in i en falsk
trygghet att "även om jag inte gör något så tar sam-
hället hand om mig och ser till att jag klarar mig",
dels för att alltför många aldrig kommer att uppfylla
de krav som ställs för att få del av försäkringen.
Många unga människor och andra som haft en lös
anknytning till arbetsmarknaden ställs utanför, och
det är inte tillfredsställande. För något år sedan var
siffran över 100 000 personer, och den är säkert på
jämförbar nivå även om ungdomsarbetslösheten gått
ned under de senaste åren.
Att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en om-
ställningsförsäkring som ger skydd under en viss tid
fråntar inte samhället ansvaret att tillsammans med
den enskilde göra allt för att lösa problemen och att
man också måste se till att det finns fler alternativ än
socialbidrag för dem som har stora problem på ar-
betsmarknaden. Två saker är här viktiga, och det är
dels att staten inte skall flytta över det ekonomiska
ansvaret för invånarna till kommunerna utan vidare,
dels att det av många upplevs som ett totalt misslyck-
ande att behöva söka socialbidrag. Centerpartiet krä-
ver här i sin reservation nr 3 att regeringen tar ett
större ansvar för att de här frågorna blir slutbehandla-
de.
Som det ser ut i dag har AMS infört den bortre pa-
rentesen utan att det finns något skyddsnät för dem
som varken får jobb eller en åtgärd. Man skyller i stor
utsträckning på resursbrist när man nekar människor
åtgärder när de hamnat i en utförsäkringssituation.
Redan i februari månad talade man om för en per-
son som jag följde med till arbetsförmedlingen att
hon inte kunde få någon åtgärd därför att resurserna
skulle gå till utbildning. Själv var hon för gammal -
56 år - så henne kunde man inte satsa på. Att hon
dessutom är kvinna förbättrar inte hennes situation.
Utbildning var uteslutet, och annan lämplig åtgärd
kunde man inte hitta. Som väl var fick hon via ett
TV-inslag veta att man i grannkommunen hade svår
brist på personal i vården. Hon ringde i slutet av
veckan, och på måndagen i veckan därpå fick hon
börja arbeta. Hennes erfarenhet av 17 år i vårdarbete
var mycket efterlängtad, och hon har redan arbetat
längre arbetstider än de flesta eftersom det var många
som var sjuka. Dessutom fick hon löfte om praktik
om det skulle vara så att vikariaten inte räckte.
Då hade arbetsförmedlingen helt plötsligt resurser
som man inte haft en vecka tidigare. Den här kvinnan
kände sig mycket kränkt av behandlingen hon fick,
och hon var mycket ledsen innan hon själv fixade att
hon fick jobb. Centerpartiet har i olika sammanhang
krävt att personal inom olika myndigheter och orga-
nisationer som skall möta människor i utsatta lägen
skall lära sig mer om ett gott bemötande av dem som
söker myndigheten. Det här fallet anser jag vara ett
typexempel på hur det inte får gå till.
I ett betänkande av det slag som vi nu behandlar
kommer massor av detaljfrågor upp från alla slag av
motioner, parti- och kommittémotioner likaväl som
enskilda motioner. Ofta tar de upp någon lite speciell
fråga, som inte är viktig för hela arbetsmarknaden
men som ändå är en liten del som behöver ändras för
att det skall bli lättare för människor att få jobb, be-
hålla jobb och starta egna företag.
Centerpartiet har i tre motioner, A209, A210 och
N238, tagit upp frågor om tryggheten för dem som är
deltidsarbetslösa eller vill driva egna företag.
Regeringen och andra talar mycket om att under-
lätta för nyföretagande och att arbetslinjen skall gälla
för den som står utan arbete. Då måste frågor som de
här lösas på ett tillfredsställande sätt. Som det ser ut i
dag har man ingen trygghet eller riskerar att förlora
den om man startar eget eller tar ett jobb som inte har
samma omfattning som det man hade tidigare. Det är
bättre att gå på heltids a-kassa än att ta ett deltidsjobb,
för om man blir arbetslös igen kan a-kassan ha redu-
cerats till 80 % av deltidslönen. Individens skydd är
inte här relaterat till samhällets bästa, som vore att
personen tog ett deltidsjobb hellre än att stämpla.
Min fråga till Kristina Zakrisson blir: Kommer
Socialdemokraterna att ta upp de här och andra lik-
nande frågor så att det blir en förbättring för de här
grupperna?
Kooperativa lösningar på samhällsproblem är
heller inget att rekommendera om man skall räkna
med att få ersättning från a-kassan när man blir ar-
betslös. Den som råkar vara firmatecknare i ett för-
äldrakooperativ räknas inte som arbetslös eftersom
hon eller han anses vara delägare i ett företag. Det är
så orimligt att man kan tycka att varje människa med
sunt förnuft skulle reagera. Man hindrar på det här
sättet människor från att skapa kooperativ för att lösa
sina egna arbetslöshetsproblem.
Kunskaper är viktigt att ha med sig i bagaget när
man ger sig ut på livets långa resa. Tyvärr blir det där
bagaget ibland omodernt, och somliga fick inte med
sig tillräckligt från början. Därför är det viktigt att
den stora satsning som inleddes för ett par år sedan i
kunskapslyftet får en fortsättning. Det kommer alltid
att finnas de som går ut gymnasiet med för dåliga
betyg, fel ämnen eller för få. Därför bör man utreda
om det som första åtgärd när någon blir arbetslös är
att personen i fråga skall få läsa in gymnasiekompe-
tens i kärnämnena med ersättning från a-kassan. Det
här är ett stort område, men man kan anta att ökade
kunskaper gör människor mer anställningsbara i
framtiden.
En detalj som borde ha lösts redan tidigt i höstas
är möjligheten att få a-kassa under ferier om man inte
kan få arbete. Som det ser ut i dag tvingas många
avbryta sina studier för att de inte kan överleva fram-
för allt sommarlovet. De har inte rätt till a-kassa, och
för att få socialbidrag måste de stå till arbetsmarkna-
dens förfogande. Det är lätt att förstå att människor
upplever det som ett moment 22. Hur man än gör så
straffas man av samhället.
Ännu en fråga till Kristina Zakrisson är: Kommer
det någon proposition, eller skall de här människorna
även denna sommar sväva i ovisshet om hur de skall
klara sin försörjning?
Den projektgrupp som utskottets majoritet hänvi-
sar till har förvisso många frågor att ta upp i sitt ar-
bete. Många av de här frågorna kräver också snabba
lösningar. Så länge de inte är lösta kommer de att
utgöra hinder för människor som vill skapa nya förut-
sättningar för sitt eget liv. Dessutom innebär det att
samhället får bära kostnader som inte är nödvändiga.
Att ändra regler och anpassa dem till det samhälle vi i
dag lever i är nödvändigt. Vi löser inte dagens och
morgondagens problem på arbetsmarknaden med
gårdagens lösningar.
Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga
Centerpartiets reservationer, men jag nöjer mig med
att yrka bifall till reservationerna 3 och 17.</pre><pre>Anf.  184  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Det finns en utbredd misstro mot att
våra socialförsäkringar fungerar när vi verkligen
behöver dem. Många är oroliga för att spelreglerna
inte skall ligga fast, att ersättningsnivåer skall ändras
över en natt och att ingångna löften plötsligt skall
svikas. Denna oro är lätt att förstå. Under 1990-talet
har reglerna för de svenska socialförsäkringarna änd-
rats hundratals gånger.
De flesta av dessa ändringar är i och för sig små i
den meningen att de inte berör så många individer,
men å andra sidan kan just de individerna ha påver-
kats på ett mycket långtgående sätt.
Några tiotal av ändringarna kan definieras som
stora genom att de berör många - det gäller bl.a.
sänkningen av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäk-
ringarna - eller ha principiell räckvidd, som avskaf-
fande av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, som
kort dessförinnan hade införts av den borgerliga rege-
ringen.
Återkommande undersökningar visar att förtroen-
det för socialförsäkringarna sjunker. Det är ett allvar-
ligt problem genom att människors otrygghet ökar. I
konjunkturskeden där en ökning av den privata kon-
sumtionen vore önskvärd kan en sådan hållas tillbaks
helt enkelt av att människor är så oroliga för sin
framtid.
Tjänstemannarörelserna, TCO och SACO, har vi-
sat starkt missnöje med den socialdemokratiska rege-
ringen, som inte har förmått samla sig till en bra poli-
tik när det gäller socialförsäkringarna. TCO-
ordföranden Inger Ohlsson har bl.a. sagt att hon tyck-
er att regeringen lyssnar för mycket på LO.
Trots att socialdemokratin ideologiskt bekänner
sig till försäkringsprincipen i välfärdspolitiken är man
ändå ständigt beredd att göra avsteg från principerna.
En viss grupp skall gynnas, och en annan grupp skall
missgynnas. Låt mig påminna om några exempel ur
den socialdemokratiska politiken sedan valet 1994
när det gäller just arbetslöshetsförsäkringen.
· Den allmänna a-kassan avskaffades efter valet.
Motivet ansågs allmänt vara att socialdemokrater-
na fallit undan för att LO anser sig behöva fackli-
ga a-kassor som argument vid sin medlemsvärv-
ning.
· Egenavgiften till a-kassan avskaffades, trots
enorma behov av intäkter. I stället infördes en
högre egenavgift i sjukförsäkringen, som redan
gick med överskott.
· A-kasseersättningen sänktes från 80 % till 75 %
trots ett löfte att höja den till 90 %. Nu är den vis-
serligen höjd igen.
· Unga arbetslösa föreslogs gå miste om sin a-kassa
trots att de kvalificerat sig för ersättning.</pre><pre>Dessa exempel räcker för att visa att politiken
präglats av förvirring och en stor portion principlös-
het.
Grunden för de resurser som krävs för en generell
välfärdspolitik är arbetet. Arbete är också en förut-
sättning för att kunna leva ett självständigt liv. Alla
människor har också en skyldighet att försöka för-
sörja sig själva. Staten bör omfördela samhällets
resurser så att alla - inte bara vissa människor - ges
möjligheter till självständigt liv. Staten skall via
skatter, avgifter och sociala trygghetssystem försöka
minska skillnaderna mellan människor som beror på
omständigheter som ligger utanför deras påverkan.
Skillnader som skapar bättre totala förutsättningar
och villkor även för de sämst ställda skall däremot
inte motverkas. En politik utefter dessa principer
uppfyller bäst de liberala målen om alla människors
rätt till ett självständigt liv och till möjlighet att växa.
Folkpartiet anser att det bör införas en allmän och
obligatorisk försäkring. Denna försäkring skall ge den
enskilde ekonomiskt skydd när hon eller han söker ny
sysselsättning.
Det måste alltid löna sig att arbeta. Försäkringen
skall innehålla en självrisk som motverkar överut-
nyttjande och stimulerar till arbete och till en så kort
försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäk-
ringsmässig koppling mellan avgifter och förmåner
minskar de s.k. skattekilarna, och det lönar sig bättre
att arbeta.
Försäkringen skall finansieras med avgifter och
med direkta statsbidrag. Försäkringen skall huvud-
sakligen finansieras genom egenavgifterna. Detta
bidrar till att göra försäkringsmässigheten tydlig.
För att förbättra lönebildningen bör medlemsav-
gifterna variera mellan olika kassor med olika verk-
samhetsområden beroende på löneläge och arbetslös-
hetsnivå just där. Genom  att försäkringen lyfts ut ur
statsbudgeten och särredovisas ökar dess legitimitet.
Det är viktigt att taket i arbetslöshetsförsäkringen
sätts så att det stora flertalet inkomsttagare ligger
under taket. Eftersom inga avgifter skall tas ut där
inga förmåner finns måste taken för förmånen och
taket för avgifter vara desamma. Vi i Folkpartiet
föreslår att taket i arbetslöshetsförsäkringen på sikt
skall vara detsamma som överenskommits för det
reformerade pensionssystemet, nämligen 7,5 s.k.
lönebasbelopp. En övergång till lönebasbelopp bety-
der att förmåns- och avgiftstaket räknas upp med
standardstegringen i samhället.
Arbetslöshetsförsäkringen skall alltså vara allmän
och obligatorisk. Vi folkpartister ser inga skäl till
varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kravet på
en fast anknytning till arbetsmarknaden skall ha rätt
till en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men
det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäk-
ringen skall vara en omställningsförsäkring med lång
anknytning till arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen, som skall vara tidsbe-
gränsad, bör också kompletteras med ett nytt skydd
för utförsäkrade. Detta skydd skall inte, som socialbi-
drag, prövas mot innehav av t.ex. bil, egen bostad
eller sommarstuga. Ett villkor för stödet är självfallet
att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag också säga att
det är väldigt bra att biståndsarbetare och missionärer
nu får möjlighet att erhålla arbetslöshetsersättning i
de fall de blir arbetslösa efter fullgjord tjänstgöring.
Detta är ett krav som bl.a. folkpartisten Runar Pat-
riksson framgångsrikt drivit med mycket starkt enga-
gemang.
Jag stöder naturligtvis Folkpartiets samtliga reser-
vationer, men nöjer mig i dag med att yrka bifall till
reservation nr 10.</pre><pre>Anf.  185  BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! A-kassan är krånglig, dyr och byrå-
kratisk. Kraven är för höga. Inför en sorts grund-
trygghet i stället.
Det som jag nu har sagt tycker över hälften av de
tillfrågade i en nyligen gjord undersökning. 52 % av
dessa människor är för en allmän arbetslöshetsförsäk-
ring för alla. Bara 30 % vill att a-kassan skall vara
kvar på samma sätt som i dag. Bland arbetslösa vill
närmare 72 % ändra på a-kassan och ha ett system
med grundtrygghet. Då skulle de som nu inte har rätt
till a-kassa slippa leva på socialbidrag. Risken för
rundgång mellan åtgärder och ersättningsperioder
skulle avta.
Dagens socialförsäkringssystem har vuxit fram ur
olika historiska förutsättningar och uppvisar tillsam-
mans en brokig bild som är svår att förstå för de fles-
ta. Mycket kan göras för att samordna system och
göra dem billigare, enklare och mer lättbegripliga.
Den översyn som skett i ett flertal utredningar de
senaste åren har inte lett till förslag om den nödvän-
diga förenklingen och samordningen av socialförsäk-
ringssystemen. Problemet verkar vara att ingen tar det
nödvändiga helhetsgrepp som behövs.
I dag faller många långtidsarbetslösa ur a-
kassesystemet. Exakt hur många svenskar som går på
socialbidrag därför att de är arbetslösa och inte med i
arbetslöshetsförsäkringen är det ingen som vet i da-
gens läge. Inträdeskraven är i dag för hårda. De bör
sänkas, så att inte så många lämnas utanför.
Till dagens betänkande har Miljöpartiet fogat ett
särskilt yttrande som behandlar vårt förslag om ett
samordnat ersättningssystem vid arbetslöshet, ohälsa
och föräldraskap.
Herr talman! Socialförsäkringarna skall främst va-
ra ett socialt skyddsnät som skall ge en grundläggan-
de försörjning till den som av olika anledningar inte
kan försörja sig själv. Systemet skall vara heltäckan-
de, så att så få som möjligt faller mellan stolarna och
tvingas leva på socialbidrag. Det innebär bl.a. att
kvalifikationsregler och andra krav skall utformas så
att så få som möjligt utestängs.
Försäkringarna skall i första hand tillgodose en
grundtrygghet som alla solidariskt och efter förmåga
skall bidra till att finansiera. Det bör inte vara en
uppgift för det statliga försäkringssystemet att i varje
läge garantera att människor för all framtid skall
kunna behålla en gång uppnådd högre konsumtions-
standard.
En sådan garanti blir alltför dyrbar och kan likaväl
tillgodoses av var och en med eget sparande eller
egen försäkring. Det är viktigare att knappa skattein-
komster i första hand används för att garantera en bra
standard i den gemensamma vården, omsorgen och
utbildningen. Detta bör också ligga mer i välbeställda
personers intresse än att de i varje läge skall få en
statlig garanti för sin konsumtionsstandard.
För att tillgodose kraven på helhetssyn och
grundtrygghet bör socialförsäkringssystemen utfor-
mas med en kortvarig del, en omställningsförsäkring,
och en del som skyddar vid långvariga inkomstbort-
fall.
Vi vill införa ett s.k. brutet tak under de två första
åren som skall följas av en grundtrygghet som är lika
för alla. I sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkring-
arna skall det införas ett tak på 6 ½ basbelopp.
Ersättningsnivån bör höjas till 85 % för inkomsten
upp till 4,2 basbelopp. Och för den del av inkomsten
som ligger därutöver bör ersättningsnivån ligga på
40 %. Då skulle det bli en mycket bättre fördelnings-
politisk profil.
Om försäkringen skall kunna bli heltäckande bör
kvalificeringsreglerna ändras. Vi vill att arbetsvillko-
ret skall sänkas till fyra månaders arbete.
Det är bra att regeringen nu skall se över arbets-
löshetsförsäkringen i en arbetsgrupp. Att arbetsgrup-
pen bl.a. skall titta på inträdesregler och arbetsvillkor
och eventuellt mildra dessa är bra.
Herr talman! Det särskilda medlemsvillkoret har
medfört att människor inte riktigt vet om de är med i
a-kassan eller inte. De vet inte heller om de verkligen
uppfyller medlemsvillkoret eller inte. De svävar där-
för i ovisshet. Det här framkom när arbetsmarknads-
utskottet träffade Arbetslöshetskassornas samorgani-
sation. Jag tänker t.ex. på dem med jourtjänstgöring
eller korta vikariat. De kanske jobbar intensivt i två
veckor, är borta i tre veckor och arbetar sedan i två
veckor igen. Dessa människor kommer aldrig att
komma in i a-kassan. Det gäller t.ex. människor i
turistbranschen, guider och översättare. Många av
dem är, helt naturligt, kvinnor.
Herr talman! Miljöpartiet har också invändningar
när det gäller de oerhört stränga villkoren med ka-
rensdagar när man slutar en anställning utan giltig
anledning. Utskottet gjorde vid förra behandlingen
skrivningar som skulle vara generösa, men det har i
verkligheten visat sig att de som har slutat sitt arbete
behandlas hårdare än andra kategorier.
Det är bra att utskottet nu uttalar att arbetsgruppen
skall se över de här reglerna; det gläder mig.
Den arbetstagare som säger upp sig själv från en
fast anställning utestängs från a-kassan under 45
arbetsdagar. Undantag kan göras om synnerligen
starka hälsoskäl eller sociala skäl föreligger.
Denna långa karenstid infördes av regeringen för
tre år sedan, och det underförstådda politiska budska-
pet var att man i tider av hög arbetslöshet inte tolere-
rar att människor slutar på ett arbete om det inte inne-
bär att de går direkt över till en annan tjänst. Detta
kritiserades av bl.a. Arbetslöshetskassornas samorga-
nisation som menade att beslutet saknade ordentligt
underlag och att konsekvensanalysen var bristfällig.
A-kassornas samorganisation hävdade att beslutet
motverkade sitt eget syfte, eftersom det skapade en
inlåsning på arbetsmarknaden, som vare sig gagnar
den som vill ta sig ifrån ett arbete eller den arbetslöse
som skulle kunna komma i dennes ställe.
Som arbetsmarknaden ser ut är det mycket svårt
att gå direkt från en tjänst till en annan om man inte
tillhör en exklusivt utbildad grupp, vars utbildning är
högt åtråvärd. Att seriöst söka annat arbete är en
heltidssysselsättning som är svår att förena med hel-
tidsarbete. Detta bekräftas av de krav som samhället
ställer på arbetssökande.
Enligt en undersökning av hur arbetslösheten på-
verkar attityderna, inte bara hos dem som står utan
arbete utan också hos dem som har arbete, visar det
sig att den grupp som skulle vilja säga upp sig från en
fast tjänst för att söka annat arbete - det är så många
som 28 % - mådde väldigt dåligt, t.o.m. sämre än
dem som hankade sig fram mellan vikariat.
För mig innebär den här regeln att möjligheten att
utvecklas i sitt arbetsliv eller göra någonting kon-
struktivt åt en ohållbar arbetssituation förbehålls de
välbärgade som har möjlighet att leva på sparade
pengar i två månader.
Människor som av olika anledningar mår dåligt på
sin arbetsplats och som kanske t.o.m. får läkarintyg
på att de är i psykisk obalans på grund av hur det är
på arbetsplatsen får inte den behandling som kanske
kunde ha förväntats.
När man efter stor ångest har lämnat sin arbets-
plats möts man av beskedet att man har 45 arbetsda-
gars karenstid vad gäller a-kassan. I den situation som
man då befinner sig är det ett hårt slag. Man skall
betala hyra, dagis m.m. Och när allt faller sönder tar
man till slut till drastiska åtgärder och klarar sig inte
riktigt längre.
Med dessa ord vill jag yrka bifall till reservation
nr 4 i betänkandet och också meddela att Miljöpartiet
kommer att stödja reservation nr 18.</pre><pre>Anf.  186  MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag blir storligen
förvånad när jag hör Barbro Johanssons inlägg. Den
politik som beskrivs där skiljer sig markant från den
politik som Miljöpartiet har ställt sig bakom i form av
utskottets förslag, socialdemokraternas förslag.
Här hör vi talas om brutet tak, ersättningsnivå på
85 %, fyra månader som arbetsvillkor, ändrade regler
när det gäller karensdagar osv. På en rad punkter
skiljer sig det som Barbro Johansson nu har doku-
menterat som Miljöpartiets förslag ifrån det förslag
som man har ställt sig bakom vid utskottets behand-
ling.
Min fråga till Barbro Johansson är: Finns det ett
löfte om att alla de saker som förekom i anförandet
kommer att behandlas i den arbetsgrupp som nu är
tillsatt, eftersom det inte finns några reservationer
mer än när det gäller en liten bifråga i utskottets be-
tänkande?</pre><pre>Anf.  187  BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Herr talman! När det gäller Maria Larssons frågor
kan jag säga att vi har en reservation, och den gäller
avstängningsreglerna. Men jag skulle egentligen inte
behöva reservera mig, eftersom utskottet har skrivit
att arbetsgruppen skall se över de här inlåsningsef-
fekterna på grund av de karensdagar som finns. Men
jag kommer ändå att yrka bifall till den reservationen.
När det gäller de andra sakerna är det som vi har
sagt väl känt av utskottet. Detta har jag pratat om i
fem år. Dessa synpunkter har vi alltid haft. Vi har
alltid väckt stora motioner om detta. Men det här året
väckte vi inte motionen om arbetslöshetsförsäkringen.
Jag har däremot ett särskilt yttrande om det som jag
har sagt förut och även påpekat i våra budgetmotio-
ner.</pre><pre>Anf.  188  MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Både Barbro Johansson och jag vet
att reservationer smäller lite högre än ett särskilt ytt-
rande om man tycker annorlunda. Jag kan inte tolka
detta på annat sätt än att Miljöpartiet har lagt sig platt
för socialdemokraterna i det här avseendet. Jag förstår
också att det egentligen inte finns några löften om att
de saker som Barbro Johansson har tagit upp skall tas
med i arbetsgruppens arbete.
Jag tycker att Barbro Johansson är en mycket stor
optimist. Hon är glad över arbetsgruppen, som har
satt i gång med att arbeta, och hon hoppas att den
skall tillvarata alla Miljöpartiets intressen, trots att
Miljöpartiet inte har någon plats i arbetsgruppen. Jag
skulle nog inte vara lika optimistisk i det läget.</pre><pre>Anf.  189  BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vet inte vilka andra partier som
har plats i arbetsgruppen. Jag tror att arbetsgruppen
skall tillsättas inom Näringsdepartementet.
I budgetdebatten före jul uttryckte bl.a. Erik Ås-
brink förståelse för våra förslag vad gäller grund-
tryggheten; man kanske skall se över detta så små-
ningom. Så vi har visst fått vissa utfästelser. Det är
ingenting som säger att det måste bli så här, men jag
tror säkert att man i den här arbetsgruppen kommer
att ta upp bl.a. de avstängningsregler som jag nämn-
de, trots att jag nu reserverar mig i det avseendet. Att
vi har det här förslaget är absolut inte okänt för nå-
gon.</pre><pre>Anf.  190  KRISTINA ZAKRISSON (s):
Herr talman! Arbetslöshetsförsäkringen och re-
gelverket runt den är nästan ständigt uppe till diskus-
sion. Det är inte så konstigt, eftersom detta har väl-
digt stor betydelse för många människor. I dag har det
stor betydelse för alldeles för många människor,
skulle jag vilja säga.
Som några har påpekat tidigare har vi gjort ett
stort antal förändringar under de senaste åren. Men
såvitt jag förstår är hälften av dem gjorda under den
borgerliga regeringens tid. Och jag anser att det finns
anledning att göra förändringar om man ser att det är
fel i regelverket.
Den allmänna, sammanhållna arbetslöshetsförsäk-
ring som infördes 1998 och som gäller i dag var me-
nad att i viss mån anpassas till förändringar på ar-
betsmarknaden. Men trots att vi nyss har infört den
finns det skäl att återigen se över den.
Syftet med försäkringen är att ge den enskilde
möjlighet till omställning till ett nytt arbete. Många
ute bland allmänheten, och också bland oss politiker,
antyder ibland att de som är arbetslösa faktiskt inte
vill arbeta. Detta tror jag är en myt och en fördom.
Det är alldeles fel. Jag har träffat väldigt många ar-
betslösa. Det är som Margareta Andersson sade: Den
här försäkringen är till för att den som råkar ut för en
katastrof skall få ersättning. Jag tror att alla som blir
arbetslösa tycker att det är en katastrof.
Det regelverk vi har i dag kan ge utrymme för lite
olika tolkningar. Vi har i utskottet fått signaler om att
man kan göra olika tolkningar i olika delar av landet
och i olika kassor, t.ex. av vad som är ett lämpligt
arbete och vad som är ett rimligt pendlingsavstånd.
Tillsynsmyndigheten har uppmärksammat det här,
och därför har den arbetsgrupp som regeringen tillsatt
fått i uppdrag att se över rättssäkerheten.
Tyvärr pratar man för sällan om rättssäkerheten
för de arbetslösa. Alldeles för ofta pratar man om
deras skyldigheter, precis som om man inte trodde att
de uppfyllde sina skyldigheter. Jag skulle vilja säga
att alla som är arbetslösa gör allt för att få ett nytt
jobb. Någon här sade - jag kommer ärligt talat inte
ihåg vem - att incitamentet att söka jobb ökar ju när-
mare utförsäkringen man kommer. Det är inte alls
sant. Vi har haft föredragningar i utskottet där man
sagt att det inte finns någon sanning i detta. Det är
ännu en myt som man sprider.
Många av dem som i dag är arbetslösa - som kan-
ske jobbat 10 år, 20 år eller ännu längre och sedan
blivit arbetslösa - har ingen lång teoretisk utbildning.
I dag krävs det minst gymnasieutbildning för att få
jobb. För dessa människor kan det ta lång tid att skaf-
fa sig den utbildning som gör att de får nytt jobb. Det
kan ta längre tid än 300 dagar. Jag menar att den
omställningsförsäkring vi har skall omfatta den tid
det tar för den arbetslöse att skaffa sig möjligheter att
få ett nytt jobb. Då finns det ingen anledning att ha en
bortre parentes. Tidsbegränsningen är när man kunnat
skaffa sig möjligheter att åter få ett jobb.
Fru talman! Under den senaste tiden har arbets-
marknadspolitiken mer och mer inriktats på kvalifice-
rad arbetsmarknadsutbildning. Det är också riktigt,
därför att den politiken har visat sig leda till att man i
hög grad får jobb. Det är en dyr åtgärd, men den ger
goda resultat. Väldigt många får jobb, och företag
som saknar en viss kompetens får sina behov tillgo-
dosedda. Denna satsning på kvalificerad arbetsmark-
nadsutbildning, som alltså är dyr, får dock inte inne-
bära att de som inte kan få del av den hamnar utanför.
Arbetsförmedlingarna måste fortfarande aktivt jobba
med dem som är långtidsinskrivna.
Det finns all anledning att se till att den som är ar-
betslös har möjlighet att få en åtgärd. Om man inte
kommer ut i arbetslivet över huvud taget, om man är
hemma, är passiv, tappar kontakten med arbetskam-
raterna, inte har några arbetsuppgifter eller någon
som frågar efter en - då har man naturligtvis ännu
svårare att komma tillbaka. Därför är alla åtgärder
viktiga, även de som inte är av direkt utbildningska-
raktär.
Utskottet har också sagt, som det står i betänkan-
det, att avsikten med att avveckla åtgärderna arbets-
platsintroduktion och arbetslivsutveckling inte har
varit att fler personer skall bli utförsäkrade. Ar-
betslinjen skall givetvis fortfarande hävdas, och det
gör man bäst genom att se till att de arbetslösa kan
vara aktiva. Jag menar att alla åtgärder är lika viktiga.
Även om arbetsmarknadsutbildning fortare ger ett
jobb är det viktigt att de som inte är på den nivån att
de kan börja på en sådan får andra åtgärder.
Fru talman! Den arbetsgrupp som skall se över
försäkringen har också fått i uppdrag - nu skall jag
läsa innantill - att utreda om det bör öppnas en möj-
lighet att en arbetslös i vissa fall får behålla en mindre
del av sin arbetslöshetsersättning under en begränsad
övergångstid i en ny anställning. Man menar nämli-
gen att det finns skäl att se om en kombination av att
ändra regelverket i arbetslöshetsförsäkringen och
förenkla regelverket när det gäller arbetsmarknads-
politiken kan öka tillväxten. Alla åtgärder som gör att
folk lättare får jobb är viktiga, och då finns det skäl
att förändra regelverket.
Barbro Johansson tog upp risken för inlåsningsef-
fekter om vi har för hårda sanktioner när man själv
säger upp sig. Att se på detta är också ett uppdrag
som arbetsgruppen har. Jag läser innantill igen: I
detta sammanhang bör även prövas om en konsek-
ventare och mer ändamålsenlig tillämpning av sank-
tionsreglerna kan åstadkommas genom att reglerna
mildras.
Återigen är det samma sak: Vi har infört det här
regelverket för ett år sedan, men ser vi att det finns
regler som motverkar arbetslinjen skall vi ändra dem.
Det tror jag gynnar den arbetslöse.
Fru talman! Vi socialdemokrater anser inte att det
finns anledning att införa en bortre parentes. Vi anser
att den omställningsförsäkring vi har skall gälla tiden
tills den arbetslöse har kunnat omställa sig till ett nytt
arbete.</pre><pre>Anf.  191  MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra Kristina
Zakrisson säga att det är fel på det regelverk som
infördes för drygt ett år sedan av socialdemokraterna.
Jag tycker bara att det är så förfärligt synd, med tanke
på alla de arbetslösa och all den personal som skall
hantera a-kassans regler, att man inte tänkte till innan.
Varför tänkte man inte in dessa konsekvenser, som
var ganska lätta att förutsäga? Då hade vi besparat
väldigt många människor väldigt mycket onödig oro.
Hur kommer det sig att man t.ex. inte tänkte in
vad som skulle uppstå när det gällde studenternas a-
kassa? Hur kommer det sig att man inte alls har tänkt
in det här med familjehemsförälders a-kassa?
Jag har läst direktiven till arbetsgruppen, och jag
tycker att tilltron till denna grupps arbete är väl stor.
Direktiven i sig är ganska plottriga. Jag är ganska
övertygad om att detta inte kommer att förenkla re-
gelsystemet särskilt mycket utan snarare vara en
fortsättning på den lapptäcksteknik som socialdemo-
kraterna har tillämpat under ganska lång tid. Lägger
man dessutom till Miljöpartiets nya förslag, som har
framförts här i kväll och som tydligen också skall
behandlas i arbetsgruppen, kommer det nog att bli
ganska besvärligt att förenkla regelsystemet.
Och att tro att regelsystem inom a-kassan i sig kan
öka tillväxten får inte jag att gå ihop.</pre><pre>Anf.  192  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Maria Larsson är väldigt kritisk till
socialdemokrater och vårt sätt att införa regler. Hon
tycker att det är vansinne att införa ett regelsystem
som vi från början konstaterar är fel. Jag tror inte att
jag sade att detta var ett dåligt system. Jag sade att det
är ett regelverk med många olika regler, och om det
finns regler som har blivit fel såtillvida att de inte
främjar arbetslinjen skall vi naturligtvis vara beredda
att se över och ändra detta.
När det gäller familjehemsföräldrars rätt till a-
kassa ser i alla fall jag det på det sättet att det inte är
en anställning att vara familjehemsförälder. Arbets-
löshetsförsäkringen är en försäkring för den som har
ett jobb, blir arbetslös och mister sin inkomst.
Vill man försörja sig som familjehemsförälder an-
ser jag nog att man måste bilda ett företag och starta
ett vårdhem. Man måste ha minst tre ungdomar. Ser
man det mer som en inkomst, nästan affärsmässigt,
skall man kanske göra någonting annat än vara fa-
miljehemsförälder.</pre><pre>Anf.  193  MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag anser att uppgiften att vara fa-
miljehemsförälder är ett arbete. Jag är av den åsikten
att allt arbete skall kunna generera möjlighet till a-
kassa. Jag tycker att det är ett tråkigt undantag att den
här regeln finns.
Jag blir inte riktigt klok på om Kristina Zakrisson
är stolt över de a-kasseregler som kom till 1998 eller
inte. Det är en lite konstig argumentation. Men om
jag förstod slutledningen rätt är det i alla fall så att
reglerna blev fel och nu gör vi om dem. Jag har inte
tilltro till att det kommer att förenkla regelsystemen.
Kristina Zakrisson har talat sig varm för att det
skall finnas en grundtrygghet. Om det är vi tämligen
överens. Men vi vill sträcka den grundtryggheten lite
längre, till att innefatta alla, även de som i dag står
utan a-kassan därför att de har valt att inte gå in i a-
kassesystemet. Vi säger att a-kassan skall vara obli-
gatorisk. Är inte det att erbjuda ännu fler människor
en grundtrygghet?</pre><pre>Anf.  194  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fortfarande hävda att det inte
är en anställning att vara familjehemsförälder. Där-
emot förnekar jag inte att familjehemsföräldrar gör en
väldigt bra insats. Jag har själv som ordförande i
socialnämnden tidigare varit med om att familjehems-
föräldrar som under en kortare tid varit tvungna att
vara lediga från sina jobb, kanske ett par månader i
början, fått ersättning från socialnämnden för förlorad
arbetsförtjänst. Bägge två jobbade, men tog ändå
hand om barn. Det är ju helt naturligt.
Jag skulle fortfarande vilja hävda att det är en väl-
digt bra insats att vara familjehemsförälder, man får
betalt för det. Men det är inte en anställning i vanlig
mening.
Sedan frågar Maria Larsson om jag är stolt över a-
kassesystemet. Jag är stolt över att vi har en arbets-
löshetsförsäkring, och jag tycker att den är hyfsat bra.
Men det finns skavanker i den. Därför tycker jag att
det är bra att arbetsgruppen skall se över den.
Som vi tidigare har hört finns det de som tycker
att arbetsvillkoret är alldeles för lågt. Det finns de
som tycker att det är för högt. Det beror alldeles på
vad man menar med försäkringen. Vi socialdemo-
krater vill för vår del ha en inkomstbortfallsförsäk-
ring, inte den grundtrygghet som Maria Larsson pra-
tar om.</pre><pre>Anf.  195  HENRIK WESTMAN (m) replik:
Fru talman! Jag skall börja med att säga att jag är
överens med Kristina Zakrisson i alla fall på en
punkt. Det är att det är alldeles för många som är
beroende av a-kassa.
Hon sade att reglerna tolkades olika i olika a-
kassor. Det är just det som är problemet. Systemet är
väldigt krångligt.
Jag åkte tåg i måndags. Vad hittar man där om
inte SJ:s tidning Kupé, senaste numret. Där står det:
A-kassan är krånglig, dyr och byråkratisk, och varför
skall den vara kopplad till facket?
Nu sprids det till hela svenska folket att man tyck-
er att det är på det sättet. Då bör man väl vidta alla
möjliga åtgärder för att göra det mindre krångligt och
kanske inte heller koppla det till facket. Kopplingen
till facket har inte Kristina Zakrisson berört.
Det är väldigt krångligt, men incitamenten då, vad
gör man med dem? De bör ju öka. De flesta tänkare
och kritiker säger att det minskar incitamenten om
man vet att man aldrig blir utförsäkrad. Med ert sys-
tem blir man ju inte det. Systemet är tydligtvis obe-
gränsat. Jag har inte fått något bevis för det heller.
Man går från den ena åtgärden till den andra om det
inte finns någon som helst bortre parentes. Så är det
bara.
Det här insåg t.o.m. socialdemokraterna förra året,
när man hade ett förslag på 300 dagar. Sedan har man
frångått det. Nu finns det tydligtvis inte kvar. Nu är
det obegränsad tid som gäller. Vad vill ni egentligen?
Skall det vara medborgarlön?</pre><pre>Anf.  196  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Först och främst skulle jag vilja säga
som jag ibland brukar säga till min egen mamma: Allt
som står i tidningen är inte sant. Visserligen kanske
SJ:s tidning är mer att lita på än många andra, men i
alla fall.
Det står att systemet är dyrt och krångligt. Dyrt
beror på vad man ställer det i förhållande till. Jag
tycker att det är värt pengarna.
Krångligt kan det nog vara i mycket, därför att det
innebär ett stort mått av kontrollsystem. Det är ett så
stort mått att jag tror att många av dem som är ar-
betslösa nästan känner sig som kriminella därför att
de måste bevakas så väldigt mycket.
Frågan ställdes om varför a-kassan är kopplad till
facken. Vi har i dag den fristående alfakassan. Det är
ungefär 8 000 personer som har anslutit sig. Det ver-
kar inte vara ett skriande behov av en fristående kas-
sa. Jag tror faktiskt att många väljer att gå med i fack-
et, a-kassa eller inte. Under 90-talet har faktiskt fler
och fler löntagare gått med i facket. 84 % av arbetar-
na är med, och ca 80 % av dem som är arbetslösa är
fackligt organiserade. Man väljer alltså att gå med i
facket. Det verkar inte vara så att folk upplever det
som ett problem eller ett hot, tvärtom.
Jag tror också att det fackliga arbetet har väldigt
stor betydelse. Även om man bortser från a-kassan
tror jag att arbetsgivarna och företagen tjänar på att
ha ett bra fackligt arbete. Det gynnar både arbetsgiva-
ren och dem som arbetar på företaget om man har ett
bra samarbete.</pre><pre>Anf.  197  HENRIK WESTMAN (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt. Facket gör
mycket stor nytta. Jag har själv varit fackordförande
åtskilliga gånger och haft mycket med dem att göra.
Det är alldeles riktigt. Men eftersom det nu är knutet
på det sättet blir det branschvisa låsningar. Då får
man alltså inte den omställning som kanske skulle
krävas på en modern arbetsmarknad.
Jag har en son som är byggnadsarbetare. Han blev
arbetslös. Det lönade sig inte för honom att ta tillfäl-
liga andra arbeten, för då skulle han få lägre a-kassa
när han kom tillbaka. Alltså lönade det sig inte att
arbeta. Incitamenten måste alltid finnas. Det måste
alltid löna sig att arbeta, även om man tillfälligt får
lägre lön. Därför bör man nog bryta upp den där lås-
ningen till de särskilda facken, för då blir det en bran-
schinlåsning.
Jag läser naturligtvis inte bara den här tidningen.
Jag har besökt en hel del arbetsförmedlingar och
kassor och diskuterat detta. De flesta tycker nog att
det finns anledning att se över krångligheten.</pre><pre>Anf.  198  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Att det är krångligt och att det skapar
merarbete för a-kassehandläggarna om vi ändrar
reglerna kan inte få oss att inte ändra regler som vi
tror behöver ändras för att gynna arbetslinjen och
dem som är arbetslösa.
En av de saker som Henrik Westman tog upp är
att man kan dra sig för att ta tillfälliga jobb därför att
man tror att det påverkar a-kasseersättningen och
försäkringen negativt. Det är just en av de saker som
arbetsgruppen skall titta på, liksom på möjligheten till
övergång mellan olika kassor.
Som ni hör kommer arbetsgruppen att titta närma-
re på många av de frågor som oppositionen tar upp.
Naturligtvis skall man först analysera, finns det behov
av att förändra eller finns det inte? Finns det behov av
att förändra tycker jag att vi skall göra det, även om
det ger mer jobb åt a-kassehandläggarna.</pre><pre>Anf.  199  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag är ledsen om jag är lite påstridig
här, Kristina Zakrisson, men läget i dag är att männi-
skor blir utförsäkrade.
Ett exempel är den kvinna som jag berättade om i
mitt huvudanförande. Hon hade fyra dagar kvar tills
hon skulle bli utförsäkrad. Om hon inte hade hittat ett
jobb inom hemtjänsten i grannkommunen skulle hon
alltså ha blivit utförsäkrad.
Ett annat exempel är en ung kille på drygt 20 år.
Ibland är han inte så där enormt företagsam. Han blev
också utförsäkrad men också han fick jobb. Det var
nämligen ont om arbetskraft just då, så det löste sig.
Men människor blir alltså utförsäkrade.
Länsarbetsdirektören i Jönköpings län, Ylva
Ericsson - hon skall visserligen lämna sitt jobb men
än så länge står hon som länsarbetsdirektör - skrev,
tror jag, förra veckan i tidningen. Hon sade att det
inte finns något lagfäst skydd för människor, så de
kan visst bli utförsäkrade. Jag undrar därför vad som
gäller här.
Dessutom är jag lite besviken över att de diskus-
sioner som vi förde tillsammans med Socialdemo-
kraterna om att på det här sättet finna en vettig bortre
parentes totalt har "droppats". Jag tror att det alltid
kommer att finnas vissa människor som är i behov av
ett grundskydd. I dag är de hänvisade till socialbi-
drag. Det är att lyfta över kostnader från staten till
kommunerna, vilket är ett felaktigt sätt att hantera de
här frågorna.</pre><pre>Anf.  200  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Margareta Andersson, lagstiftningen
säger inte att det finns ett lagligt skydd för att aldrig
bli utförsäkrad. Som många andra har tagit upp står
det tydligt att det vilar ett stort ansvar på den enskilde
att hela tiden försöka hitta ett lämpligt arbete. Om vi
skriver in i lagen att man aldrig kan bli utförsäkrad är
det svårt att hävda att det är nödvändigt att ta lämpligt
arbete. Var skall man då dra gränsen?
Vi säger att vi vill ha en omställningsförsäkring.
För vissa människor tar det två veckor att få ett nytt
jobb. För andra kan det ta tre-fyra år. Det är kanske
så att man börjar utifrån en grundskoleutbildning och
inte har någonting annat. Men har man en bra arbets-
förmedlare som kan göra en bra individuell hand-
lingsplan går det kanske att lägga upp en långsiktig
studieplan och att faktiskt komma i arbete.
Från utskottets sida har vi försökt förhöra oss hos
AMS om hur många det är som har blivit utförsäkra-
de men i dag går det inte att få någon sådan siffra. Vi
har också pratat med a-kassehandläggare som säger
att man inte, om någon försvinner från försäkringen,
alldeles säkert kan veta på vilka grunder det skett.
När det gäller de signaler som vi fått om att männi-
skor blir utförsäkrade har vi alltså ännu inte sett några
siffror.
Det är kanske som i det fall som Margareta An-
dersson nämnde - väninnan som hade fyra dagar kvar
men som fick ett jobb. Då blev hon ju inte utförsäk-
rad.</pre><pre>Anf.  201  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Nej, hon blev inte utförsäkrad efter-
som hon fixade det här själv. Det tycker jag är myck-
et bra, och det är på det viset som det skall vara. Men
jag tycker att det borde finnas ett bättre regelverk för
hur det här skall gå till vad gäller de människor som
inte själva fixar detta eller som inte har goda vänner
som hjälper till och som på olika sätt ställer upp.
Väldigt många har det, så ibland går det här att lösa.
Det är alltså nödvändigt med en avtrappningsregel
och att kostnaderna inte förs över på kommunen.
Kristina Zakrisson säger att vi skall lägga upp en
handlingsplan. Det tycker jag också är mycket viktigt
men då krävs det att det finns människor på arbets-
förmedlingarna som klarar av detta. I dag är det pro-
blem med bemötandet. Man får ibland väldigt arro-
ganta och väldigt tråkiga svar av de här människorna.
Det är också något som vi behöver se över. Vi behö-
ver se till att det helt enkelt blir en bättre utbildning
för de här människorna.
Vi har som en av de första punkterna föreslagit att
människor som t.ex. inte har gymnasiekompetens
skall erbjudas att läsa in kärnämnena i gymnasiesko-
lan med a-kasseersättning. Det skulle kunna ingå i
paketet. Jag inser också att vi inte kan säga: Du har
300 dagar. Under den här perioden måste du lösa alla
dina problem.
Det kan behövas en utsträckt tid eftersom männi-
skor har olika behov. Men vi skall ha ett regelverk,
och det skall finnas handlingsplaner på ett mycket
tydligare sätt för de människor som i dag hamnar i
situationen att de inte riktigt vet vad som gäller och
vilken rätt de har att ställa krav på t.ex. arbetsför-
medlingen.
Det handlar alltså om människor som blir alldeles
förtvivlade. Arbetsförmedlingens personal säger: Vi
vet inte vad vi skall göra med dig. Sedan blir ingen-
ting gjort förrän det händer något som är ganska dra-
matiskt och människor blir alldeles förtvivlade och
upprivna. Det är så många problem förknippade med
detta att vi behöver se över dessa frågor i ett mycket
tydligare skick än som sker i dag.</pre><pre>Anf.  202  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! För att återgå till den kvinna som fix-
ade det här själv vill jag säga att man  naturligtvis
skall göra allt man kan för att fixa detta själv; det
råder ingen tvekan om det. Man kan inte gå till ar-
betsförmedlingen i tron att arbetsförmedlaren fixar
detta. Däremot kan arbetsförmedlaren hjälpa till.
Det kan nog vara så - sådana signaler får vi också
- att bemötandet inte varit det bästa. Å andra sidan
har man nog varit väldigt hårt pressad ute på förmed-
lingarna. Man har kanske inte alltid haft de resurser
som skulle ha behövts. De på arbetsförmedlingarna
behöver säkert, precis som alla andra, få kompe-
tensutveckling. Arbetsförmedlarna har nog i många år
haft en väldigt svår situation.
Sedan vill jag säga några ord om Centerns reser-
vation om generell rätt till gymnasieutbildning. Här
kommer vi tillbaka till detta med individuella hand-
lingsplaner. Man måste ju utgå från den enskilde. Jag
tycker inte att man skall ha ett generellt system för
vilken utbildning folk skall ha, utan man utgår från
den enskilde. I dag har vi t.ex. kunskapslyftet som har
varit väldigt bra. Vi har alltså stora möjligheter att
låta dem som bara har en låg grundutbildning vidare-
utbilda sig. Det tycker jag är en helt riktig satsning.
Hjälp alltså människor att få en bättre utbildning, och
de kan göra ännu större ansträngningar att själva
komma ut på arbetsmarknaden igen!</pre><pre>Anf.  203  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill med anledning av den utred-
ning som nu skall göra en översyn av arbetslöshets-
försäkringen fråga Kristina Zakrisson om den också
kommer att titta på arbetslöshetsförsäkringens finan-
siering. Den höga arbetslöshetsnivån har ju lett till att
försäkringen sedan flera år tillbaka är kraftigt under-
finansierad. Denna brist täcker man över statsbudge-
ten. Från flera partier har vi pekat på möjligheterna
att i stället göra det genom en ökad egenavgift. Då får
man mera fram karaktären av försäkring. Man uppnår
alltså ett bättre samband mellan lönebildning och
arbetslöshet.
Kristina Zakrisson, är man från socialdemokra-
tiskt håll beredd att ompröva sin dogmatiska inställ-
ning till hur arbetslöshetsförsäkringen skall finansie-
ras?</pre><pre>Anf.  204  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte direkt säga: Nej, det upp-
draget har inte arbetsgruppen men sedan tänkte jag att
det är bäst att för säkerhets skull kontrollera så att jag
inte säger något som är fel. Men det är faktiskt så att
man inte har det uppdraget, och vi anser inte att det
finns något behov av det uppdraget. Vi tycker att det
är helt okej som det är, nämligen att vi har en gemen-
sam finansiering av den här viktiga försäkringen.
Arbetsgruppen har fått i uppdrag att ta upp de frågor
som vi tycker att det eventuellt kan finnas problem
med och som eventuellt kan motverka arbetslinjen.
Det kan vi inte se att finansieringen gör.</pre><pre>Anf.  205  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är beklagligt att man inte är be-
redd att pröva det. Det är ju uppenbart att med den
höga arbetslöshet som vi nu har är detta en väldigt
tung belastning på statsbudgeten. Jag tror att väldigt
många människor skulle vara helt införstådda med
det här - att man är beredd att finansiera en eventuell
arbetslöshet så småningom genom att själv bidra. Det
kan då sättas i relation till lönen. Det finns ju en rad
andra försäkringar där det här är ett naturligt sätt att
finansiera det hela.
Ibland kommer det nytänkande från socialdemo-
kratin. Jag vill skicka med en förhoppning om det
också i det här sammanhanget. Vi är ju så många i
andra partier som ser att det här är en mycket bra
lösning.</pre><pre>Anf.  206  KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag instämmer fullt och fast i att det
här är en tung ekonomisk belastning. Vi gör ju också
allt för att minska arbetslösheten just för att få ned
den här kostnaden. Vi tycker nog att det bästa sättet
att få ned kostnaden för staten är att få folk i arbete.
Men uppenbarligen har Folkpartiet och Socialdemo-
kraterna helt olika syn på vad den enskilde själv skall
betala och vad staten skall stå för.
Jag glömde mina anteckningar i bänken men jag
tror att det var Helena Bargholtz som var inne på att
man, efter att under en tid ha haft en inkomstbortfalls-
försäkring med hög nivå, skulle övergå till en grund-
trygghet. Den skulle vara på socialbidragsnivå, men
den skulle inte som socialbidraget prövas mot om
man äger bil, båt eller sommarstuga. Det hjälper föga
för den som varken har råd att ha bil, båt eller som-
marstuga.</pre><pre>Anf.  207  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! I detta betänkande finns en motion
som jag skrivit, A227, och som handlar om över-
hoppningsbar tid i arbetslöshetskassans regelverk.
Det gäller 16 § mom. 5 om vård av eget barn som inte
har fyllt två år eller vård av adoptivbarn i två år efter
barnets ankomst i familjen, vilket är överhoppnings-
bar tid.
Jag tänker här ta upp ett autentiskt fall.
En kvinna blir arbetslös på grund av att företaget
går i konkurs. Vid tillfället är kvinnan gravid. Vid
födseln visar det sig att barnet är handikappat. Efter-
som barnet de första åren behöver mycket tillsyn och
läkarvård erbjuder försäkringskassan henne ett vård-
bidrag.
Efter många operationer i drygt tre år föreslår lä-
kare att hon skall försöka ordna en dagisplats och
själv komma ut i arbetslivet igen, eftersom sjukvår-
den för tillfället inte kan göra mer för barnet.
Sagt och gjort. Kommunen ställer upp med en da-
gisplats, och den unga kvinnan anmäler sig ånyo som
arbetssökande. När hon kommer till a-kassan får hon
avslag på sin begäran om ersättning. Detta på grund
av att tiden med vårdbidrag räknas som diversetid,
och eftersom drygt tre år har gått når man inte hennes
tidigare ersättningsperiod. Enligt reglerna är endast
de två åren från barns födelse överhoppningsbara.
Kvinnan har överklagat i alla instanser och fått
avslag. Just nu ligger ärendet i länsrätten för bedöm-
ning.
Mitt förslag i motionen är att även tiden med
vårdbidrag skall räknas som överhoppningsbar tid i
16 § mom. 5.
Utskottet har behandlat motionen och anser att
frågan bör tas upp i ett vidare sammanhang. Utskottet
utgår från att man inom ramen för arbetsgruppens
arbete även kommer att överväga denna fråga.
Fru talman! Jag är tacksam över att utskottet anser
att frågan bör utredas vidare. Jag har inget yrkande,
men jag utgår från att arbetsgruppen tar del av betän-
kandet och därmed även av motionen.</pre><pre>Anf.  208  MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag är väldigt glad över den motion
som Britt-Marie Lindkvist har skrivit. Vi har från
kristdemokraternas sida följt upp den i utskottet. Vi
ville i första hand få till stånd ett utskottsinitiativ för
att påpeka att det här skulle hänskjutas från utskottet
in i arbetsgruppen. Det förslaget föll. Då valde vi att
reservera oss till förmån för Lindkvists motion. Det
finns stora möjligheter för Britt-Marie Lindkvist att
yrka bifall till reservationen. För tids vinnande gjorde
jag inte det, men möjligheten kvarstår.
När jag läser direktivet till utredningen känner jag
mig inte alldeles säker på att detta kommer att be-
handlas där. Det är tvetydigt skrivet. Just den här
saken står inte omnämnd i exakt text. Vill man för-
tydliga och ytterligare trycka på skulle jag rekom-
mendera ett yrkande om bifall till reservationen.</pre><pre>Anf.  209  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Man skriver en motion för att upp-
märksamma ett problem. Detta problem är någonting
som man möter väldigt sällan. Jag tycker att detta
måste utredas. Jag har inte siffror på vad det här
skulle innebära. Jag vet ej heller hur många som
drabbas av detta. Jag tycker att det är väldigt bra att
arbetsgruppen tar del av det här. Jag tänker naturligt-
vis också själv följa frågan.</pre><pre>Anf.  210  MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Britt-Marie Lindkvist säger att hon
skriver en motion för att uppmärksamma ett problem.
Jag brukar skriva en motion för att genomdriva en
förändring. Det är två helt skilda saker.
Jag håller med om att problematiken finns. Den
berör ett väldigt litet antal personer, men det är oer-
hört viktigt för människor i en så utsatt situation att få
räkna den här tiden som överhoppningsbar tid. Om
man drabbas av att få ett sjukt barn befinner man sig i
en mycket utsatt position. Jag tycker att det är be-
klagligt att inte socialdemokraterna i utskottet valt att
stödja motionen.</pre><pre>Anf.  211  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag räknar med att särreglerna skall
ses över. Jag räknar också med att det här blir genom-
fört. Jag tror att det är väldigt bra att alla förändringar
som kommer att genomföras görs i ett sammanhang
så att vi verkligen får en helhet.</pre><pre>Anf.  212  KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! De frågor som tagits upp i motionen
och där vi hänvisar till arbetsgruppen skall vi natur-
ligtvis se till att arbetsgruppen får del av och att ar-
betsgruppen tar del av betänkandet.
Maria Larsson fick faktiskt den skrivning hon tog
upp justerad i betänkandet. Det står ordagrant:
"Utskottet utgår från att man inom ramen för arbets-
gruppens arbete även kommer att överväga denna
fråga." Det ändrade vi vid justeringstillfället.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)</pre><pre>15 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Förslag
1998/99:NR1 Nordiska rådets svenska delegations
berättelse angående verksamheten under 1998</pre><pre>Motioner
med anledning av skr. 1998/99:103 Kommittéberät-
telse 1999
1998/99:K19 av Gudrun Schyman m.fl. (v)</pre><pre>med anledning av förs. 1998/99:RR4 Riksdagens
revisorers förslag angående socialförsäkringens
administration
1998/99:Sf2 av Ulf Kristersson m.fl. (m)
1998/99:Sf3 av Bo Könberg m.fl. (fp)</pre><pre>med anledning av redog. 1998/99:RB1 Årsredovis-
ning för Sveriges riksbank för år 1998
1998/99:Fi8 av Johan Lönnroth m.fl. (v)</pre><pre>16 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 16 mars</pre><pre>1998/99:215 av Leif Carlson (m) till socialministern
Primärvårdsförsöken
1998/99:216 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Sjukvården</pre><pre>den 17 mars</pre><pre>1998/99:217 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Företagande och skatter
1998/99:218 av Rigmor Ahlstedt (c) till socialminis-
tern
Kompetenscentrum för forskning om biverkningarna
av dentala material
1998/99:219 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
ministern
Sierra Leone</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 mars.</pre><pre>17 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 17 mars</pre><pre>1998/99:454 av Ann-Kristine Johansson (s) till jord-
bruksministern
Förstärkt djurskydd
1998/99:455 av Rolf Gunnarsson (m) till finansmi-
nistern
EU-pensioner
1998/99:456 av Anders Sjölund (m) till näringsmi-
nistern
Utvecklingsbidrag
1998/99:457 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Minkonferens
1998/99:458 av Carina Hägg (s) till försvarsminis-
tern
Kompetensuppbyggnad kring vård och omsorg för
minornas offer
1998/99:459 av Bertil Persson (m) till socialminis-
tern
Functional foods
1998/99:460 av Rigmor Ahlstedt (c) till socialminis-
tern
Förbud av amalgam
1998/99:461 av Michael Hagberg (s) till näringsmi-
nistern
Generationsskiften i fåmansbolag
1998/99:462 av Murad Artin (v) till statsrådet Mona
Sahlin
Den statliga personalpolitikens medel
1998/99:463 av Marianne Andersson (c) till finans-
ministern
Skatteregler för småföretag</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 mars.</pre><pre>18 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 17 mars</pre><pre>1998/99:417 av Barbro Westerholm (fp) till statsrådet
Pierre Schori
Samhällets stöd till handikappade invandrare
1998/99:421 av Berit Jòhannesson (v) till försvars-
ministern
Stödköp från försvarsindustrin
1998/99:424 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsministern
Makedonien
1998/99:425 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
PKU-registret
1998/99:428 av Gunnel Wallin (c) till justitieminis-
tern
Övervakningskameror i taxibilar
1998/99:429 av Lena Sandlin (s) till statsrådet Ulrica
Messing
Svensk idrott och bolagisering
1998/99:430 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Skatteutjämningen och svaga grupper
1998/99:431 av Barbro Johansson (mp) till jord-
bruksministern
Jämställdhetsmärkning av reklam
1998/99:432 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
tern
Internationell kursgård för kvinnor i Ulvsunda
1998/99:433 av Marianne Samuelsson (mp) till utri-
kesministern
Bordtennis-VM
1998/99:434 av Willy Söderdahl (v) till justitiemi-
nistern
Barns rättssäkerhet
1998/99:435 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Mona Sahlin
EU-körkort
1998/99:437 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Resurser till rehabilitering
1998/99:438 av Ola Rask (s) till miljöministern
Koloniträdgårdsrörelsen
1998/99:439 av Johan Pehrson (fp) till justitieminis-
tern
Kronofogdemyndigheternas processföring
1998/99:441 av Lena Olsson (v) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Skattestoppet i kommuner och landsting
1998/99:443 av Lilian Virgin (s) till jordbruksminis-
tern
Miljöersättning för sockerbetsodling
1998/99:444 av Siw Persson (fp) till justitieministern
Klotter
1998/99:445 av Barbro Johansson (mp) till jord-
bruksministern
Könsfördelning bland chefer
1998/99:446 av Per Landgren (kd) till kulturminis-
tern
Världskulturmuseets lokalisering i Göteborg
1998/99:447 av Johnny Gylling (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Vårdbidrag för barn med diabetes</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 23 mars.</pre><pre>19 §  Kammaren åtskildes kl. 21.37.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 1 § anf. 25 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 78 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 119
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 145
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.54,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 189
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>