
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:67</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 11 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 12.00 - 17.54</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 5 mars.</pre><pre>2 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1998/99:53 till finansutskottet
1998/99:62 till bostadsutskottet
1998/99:65 till justitieutskottet
1998/99:66 till konstitutionsutskottet
1998/99:68 till försvarsutskottet
1998/99:70 till justitieutskottet
1998/99:73 och 76 till socialförsäkringsutskottet
1998/99:77 till bostadsutskottet
1998/99:82 och 83 till skatteutskottet
1998/99:85 och 87 till finansutskottet
1998/99:88 till miljö- och jordbruksutskottet
1998/99:90 till arbetsmarknadsutskottet
1998/99:91 och 92 till trafikutskottet
1998/99:93 till finansutskottet</pre><pre>Skrivelser
1998/99:55 och 56 till utrikesutskottet
1998/99:59 till näringsutskottet
1998/99:60 och 67 till utrikesutskottet</pre><pre>3 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 10 mars</pre><pre>FöU2 Kustbevakningen, m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FöU4 Totalförsvarsplikten
Mom. 1 (totalförsvarplikten)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
288 för utskottet
13 för res. 1
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 71 m, 36 v, 37 kd, 14 c, 13 fp, 1
mp
För res. 1:     13 mp
Frånvarande:    15 s, 11 m, 7 v, 5 kd, 4 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Mom. 2-6
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>NU7 Vissa regionalpolitiska frågor
Mom. 1 (allmän inriktning av regionalpolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (s, mp)
Votering:
143 för utskottet
163 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll res. 1.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  2 s, 73 m, 1 v, 38 kd, 16 c, 13 fp
För res. 1:     114 s, 35 v, 14 mp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 2 c, 4 fp, 2 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 2 (återförande av del av vattenkraftsvinster)
1. utskottet
2. res. 3 (v, c, mp)
Votering:
239 för utskottet
67 för res. 3
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 73 m, 37 kd, 13 fp
För res. 3:     36 v, 1 kd, 16 c, 14 mp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 2 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Mom. 3 (statlig verksamhet)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
139 för res. 4
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 36 v, 1 fp, 14 mp
För res. 4:     73 m, 38 kd, 16 c, 12 fp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 2 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Mom. 6 (regional näringspolitik)
1. utskottets hemställan med godkännande av utskot-
tets motivering
2. utskottets hemställan med godkännande av motive-
ringen i res. 5 (m, kd, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med godkän-
nande av utskottets motivering med acklamation.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>4 §  Mänskliga rättigheter, m.m.</pre><pre>Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU3
Mänskliga rättigheter, m.m.</pre><pre>Anf.  1  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Utrikesutskottets betänkande 3 som
vi skall debattera här i kammaren i dag är ett mo-
tionsbetänkande, motioner som rör mänskliga rättig-
heter och svensk utrikespolitik. Jag skall först göra
några allmänna reflexioner.
Det råder stor samstämmighet mellan partierna på
MR-området, och det är mycket glädjande. Det finns
dock några reservationer och särskilda yttranden
fogade till betänkandet. Vi moderater har en reserva-
tion, nämligen reservation 6 under mom. 28 i vilken
vi redovisar en annan uppfattning än utskottsmajori-
tetens, och den gäller skattebefrielse för Taiwans
representationskontor här i Stockholm. Herr talman!
Jag vill inledningsvis yrka bifall till vår reservation 6
under mom. 28. Skälet till detta är att vi inte delar
utskottsmajoritetens uppfattning om att riksdagen inte
skulle kunna fatta beslut om skattebefrielse på grund
av att vi är bundna av Wienkonventionen. Detta är
enligt vår uppfattning en fråga som riksdagen dispo-
nerar oavsett konventioner om bara viljan finns. Den-
na vår uppfattning delas av kristdemokrater, center-
partister och folkpartister.
Vi har också i ett särskilt yttrande utvecklat vår
syn på hur man bäst skall främja mänskliga rättighe-
ter i södra Afrika, och jag kommer under resten av
min talartid att utveckla vår syn på detta.
Herr talman! Det råder i södra Afrika en situation
som inger mycket stor oro. Det finns dock strimmor
av ljus i mörkret. Avvecklingen av apartheid i Sydaf-
rika samt freden och försoningen i Moçambique inger
hopp för framtiden - en utveckling som är gynnsam
för framväxt och demokrati i denna del av världen.
Samtidigt som vi kan glädjas åt denna utveckling
lägger den senaste tidens utveckling i framför allt
Kongo och Angola sordin över området. Det är flera
länder som deltar i kriget i Kongo. Minröjda fält i
Angola mineras åter. Inom det samarbete som finns
mellan länderna kommer den ekonomiska integratio-
nen att snabbas upp bl.a. genom Sydafrikas frihan-
delsavtal med EU, och förestående anslutning till
Lomékonventionen borde ge - jag säger borde ge -
ett värdefullt stöd till en god ekonomisk utveckling i
hela regionen, även om villkoren hade kunnat vara
något mer generösa från EU:s sida. Andra viktiga
förutsättningar är så självklara att de knappt skulle
behöva nämnas i denna kammare, nämligen fred,
stabil demokratiutveckling och respekt för de mänsk-
liga rättigheterna.
Herr talman! Fred är inte bara motsatsen till krig.
Verklig fred fordrar att vi kommer till rätta med det
bakomliggande indirekta våldet i form av ofrihet,
förtryck och sociala orättvisor samt andra hinder för
människor att leva ett värdigt liv.
Det indirekta våldet skördar långt fler offer än det
direkta och ger samtidigt näring åt krigets rötter. En
fredlig värld skapas genom att förebygga, genom att
vi tar oss an de bakomliggande konfliktorsakerna.
För att skapa fred och för att respekten för
mänskliga rättigheter och demokrati skall bli beståen-
de i södra Afrika är det viktigt att bygga strukturer
som främjar och kontrollerar att utvecklingen går i
rätt riktning. Med den senaste tidens utveckling kan
man fundera över om det inom ramen för det samar-
bete som finns i dag går att åstadkomma den utveck-
ling som bör eftersträvas. Vi moderater tror inte det.
Det är grundorsakerna som måste angripas, inte
symtomen.
Vi har hitintills inom ramen för vårt samarbete
mer koncentrerat oss på just symtomen i stället för på
problemens grundorsaker. Vi kan ta som exempel
Somalia och Rwanda. Vi var medvetna om proble-
men men förmådde inte att agera i tid. Kanske sakna-
de vi den politiska viljan, kanske hade vi inte de rätta
instrumenten?
Herr talman! Sverige bör i dialogen med länderna
i södra Afrika betona vikten av att det skapas regio-
nala strukturer för mänskliga rättigheter och demo-
krati. Europarådet kan här vara en förebild. Erfaren-
heterna visar att integrationsarbetet började med just
mänskliga rättigheter och demokrati när Europarådet
bildades för 50 år sedan. Samarbetet i södra Afrika
kan ges fastare strukturer när det gäller att övervaka
efterlevnaden av mänskliga rättigheter och demokrati
mellan de tolv länder som är medlemmar i samarbe-
tet. Det finns ett framväxande parlamentariskt samar-
bete inom organisationens ram som gör detta möjligt.
Europarådets konventioner och mekanismer skulle
kunna vara förebilder. EU-biståndet kan finansiera
detta eftersom det är fråga om regional integration.
Herr talman! Sverige bör agera för detta inom EU.
Befolkningen i södra Afrika behöver det här stödet
för att kunna leva under mänskliga villkor.
Jag har under den senaste tiden försökt att sätta
mig in i hur respekten för mänskliga rättigheter ser ut
i länder i södra Afrika. Jag har granskat offentliga
rapporter och artiklar, och jag har läst en del böcker -
böcker om och av människor som har lång erfarenhet
av u-landsarbete. Jag har valt Tanzania.
På grundval av de studier som jag gjort har jag till
dagens debatt här i kammaren sammanställt en rap-
port på ca 15 sidor som jag själv tycker ger en hygg-
lig bild av hur det ser ut och under vilka villkor män-
niskor i Tanzania tvingas leva. Till saken hör att Tan-
zania är ett av våra allra äldsta samarbetsländer.
Jag hade tänkt att i dag här i kammaren överräcka
rapporten till statsrådet Pierre Schori. Jag hade, herr
talman, hoppats - kanske inte så mycket för rappor-
tens skull - att just biståndsministern skulle vara här
men jag tycker att det är värdefullt att ansvariga mi-
nistrar deltar i debatterna.
Inte heller de två senaste gångerna som mänskliga
rättigheter och demokratiutveckling debatterats här i
kammaren har ministern varit närvarande. I debatten
den 10 december meddelade ministern utskottet detta
i mycket god tid. Jag har full förståelse eftersom han
vid det tillfället självklart prioriterade att åka till de
katastrofdrabbade länderna i Latinamerika. Den andra
gången som det fanns tillfälle att visa sig här i kam-
maren var i samband med regeringens utrikespolitiska
deklaration. Förmodligen fanns det även då starka
skäl för ministern att inte vara närvarande. Så är kan-
ske fallet också i dag - vad vet jag? Det vore emel-
lertid värdefullt att någon gång under ett riksdagsår få
tillfälle att ha med ministern i debatten.
Herr talman! Jag kan också tolka detta positivt.
Den 10 december gjorde riksdagen ett tillkännagi-
vande till regeringen om en utförlig rapport om
mänskliga rättigheter och demokratiutveckling i våra
samarbetsländer. Vi ansåg då att det kan ske i form av
en skrivelse som skall debatteras här i kammaren.
Man kan tolka ministerns frånvaro positivt om bak-
grunden är att en skrivelse kommer att underställas
riksdagen i år - i god tid före budgetbehandlingen. Då
blir det tillfälle att föra en debatt detta riksdagsår.
Det är nämligen viktigt att en diskussion om läget
för de mänskliga rättigheterna kan föras inte bara i
Utrikesdepartementets hemligstämplade rapporter
utan även öppet i Sveriges riksdag. Det är en styrka
för svensk biståndspolitik att på så sätt uppmärksam-
ma den vikt vi fäster vid demokrati och mänskliga
rättigheter. Det är också en mycket viktig signal till
Sveriges programländer om att läget för demokrati
och mänskliga rättigheter i respektive land kommer
att diskuteras öppet i Sveriges riksdag inför beslut om
fortsatt samarbete.
Och rapporten då? Ja, den kan man ju skicka med
internpost eller med modernare kommunikationssys-
tem.
Herr talman! Låt mig så till sist ge två ögon-
blicksbilder från Tanzania.
Det är en svart stjärnbeströdd kväll någonstans i
Tanzania i en kal lokal där det spelas teater. En till
synes galen flicka skrattar. Det är ett uppkäftigt
skratt, rakt i ansiktet på politikern som i snitsig kos-
tym orerar om faran av aids. Flickan säger: "Aids är
inte den största sjukdomen som sveper över oss, det
är den ruttna politiken" - korrupta politiker, lögnakti-
ga vallöften, politiskt våld och köpta lojaliteter. Pjä-
sen som spelas petar närgånget på landets unga de-
mokratiska system och drar fram missförhållandena i
ljuset. I centrum står flickan som får publiken att
skratta och dra efter andan genom sitt sanningssägan-
de. När pjäsen är slut säger regissören Godwin Ka-
duma: "Hon är den ensamme dåren som vågar säga
det ingen annan vågar. Att hon kan göra sig hörd är
själva grunden för ett demokratiskt samhälle."
Prästen Joseph Bocko i Bukoba i norra Tanzania
säger: "Själv arbetar jag med ungdomen och försöker
få dem att stanna här på landsbygden, men jag undrar
hur jag skall kunna motivera dem för utveckling, där
de bor. De vill ha del av vad folk i stan har - vatten,
el, tillgång till massmedia. Ändå får de inte det de vill
ha när de kommer till städerna - varken jobb eller
bostäder - och många hamnar i kriminalitet."
Herr talman! Detta är bilder från Tanzania. Hur
läget är i våra samarbetsländer i övrigt när det gäller
respekten för de mänskliga rättigheter skall regering-
en ge besked om. Det dokumentet skall ha offentlig-
hetens prägel, en rapport som inte är försedd med en
röd stämpel, en stämpel som dokument av det här
slaget förses med troligtvis för att höja läsvärdet på
rapporterna i UD-kretsen. En rapport om tillståndet i
världen om hur det ser ut på MR-området skall fritt
kunna debatteras av Sveriges riksdag. Beställningen
är gjord. Nu ser jag med stort intresse fram mot verk-
ställigheten.</pre><pre>Anf.  2  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Herr talman! På 50-årsdagen av tillkomsten av
deklarationen av mänskliga rättigheter mottog förfat-
tare José Saramago nobelpriset i litteratur här i
Stockholm. Jag skall låna några av hans ord i hans
tacktal som inledning till denna debatt
"Den universella deklarationen av mänskliga rät-
tigheter antogs för exakt 50 år sedan. Uppmärksam-
heten mattas av, vet ni, och när andra allvarliga frågor
tränger fram börjar allmänhetens intresse att minska,
till och med samma dag. Jag har ingenting emot dessa
minneshögtider. Jag har själv bidragit till dem, på
mitt enkla sätt, med några ord. Och om det inte är fel
tillfälle eller fel tidpunkt, låt mig tillägga något. På
detta halva sekel har regeringar uppenbarligen inte
gjort allt det de moraliskt borde ha gjort för mänskli-
ga rättigheter. Orättvisorna ökar, ojämlikheten blir
värre, okunskapen växer, eländet utökas. Samma
schizofrena mänsklighet som har kapacitet att skicka
instrument till en planet för att studera sammansätt-
ningen av dess klippor kan med likgiltighet konstate-
ra att miljoner människor dött av svält. Att resa till
Mars tycks enklare än att bege sig till sin nästa. Ingen
uppfyller sin plikt. Regeringar gör det inte, därför att
de inte vet, därför att de inte kan eller därför att de
inte vill. Eller för att de inte tillåts av de som effektivt
styr världen: de multinationella och flerkontinentala
företagen vars makt - absolut icke-demokratisk -
reducerar till ingenting det som är kvar av demokra-
tins ideal. Vi medborgare uppfyller inte heller våra
förpliktelser. Låt oss tänka att inga mänskliga rättig-
heter kan existera utan symmetri av förpliktelser som
hör till. Man kan inte förvänta sig att regeringar under
de kommande femtio åren skall uppnå vad de inte
uppnådde under de femtio år vi nu firar. Låt oss där-
för, vi vanliga medborgare stå upp. Må vi med sam-
ma kraft som vi krävde våra rättigheter nu ta vårt
ansvar för våra skyldigheter. Kanske kan världen bli
lite bättre - - -"
Det var José Saramagos något dystra ord om tilli-
ten till världens regeringar och för den delen riksda-
gar. När vi i dag diskuterar utrikesutskottets betän-
kande är det väldigt tydligt att vi har uppmärksammat
en rad av de svåra problem som existerar på området
mänskliga rättigheter. Men många av de globala
orättvisorna har kommit i skymundan - det tysta
kriget, där miljoner barn dör av undernäring eller
svält, där kvinnor dör i sviter av illegal abort och där
mer än en miljard människor inte har tillräckligt att
äta. Problemen är enorma, och det går inte att i en
sådan här debatt ge rättvisa och belysa alla, men jag
skall försöka peka på några av dem. Jag vill också
understryka hur viktigt det är att FN:s deklaration
klart och tydligt inte bara anger de demokratiska
rättigheterna, yttrandefriheten, rättigheten att skriva
det man vill utan också rätten till mat, till god ut-
veckling, miljö, utbildning, hälsa, arbete osv. Det
innebär också att vi har ett ansvar för sådana struktu-
rella frågor som hjälp till återuppbyggnad efter natur-
katastrofer, skuldavskrivning men också rättvisa
handelsvillkor, stopp för dumpning av hälsovådliga
ämnen eller mediciner i fattiga länder och inte bara
individens rätt att yttra sig i olika sammanhang.
Vi har ett väldigt viktigt instrument inom FN-
systemet för att ta upp mänskliga rättigheter. Det är
kommittén för mänskliga rättigheter som nu den
22 mars i Genève börjar sina förhandlingar och dis-
kussioner. Det pågår under sex veckor, och det är en
omfattande dagordning som presenteras där en rad av
världens stora frågor lyfts fram. Jag vill särskilt kon-
statera att det är bra att en särskild resolution förbe-
reds om rätten till utveckling. Det är också viktigt att
vi noterar inte bara alla de problem som finns på det
här området utan också, vilket kommer fram i Genève
men som även vi bör uppmärksamma, de positiva
steg som faktiskt ändå sker i världen på det här områ-
det. Jag tänker t.ex. på Västsahara där man haft en
fredsplan och diskussion om folkomröstning under
decennier och där den förhoppningsvis i slutet av
detta år kommer att äga rum. Det finns trots alla de
hinder som rests av framför allt Marocko en vilja. Det
är min förhoppning att en folkomröstning skall äga
rum i december detta år.
Men vi har också Östra Timor. Det är ett ämne
som vi diskuterat åtskilliga gånger. Där har många av
oss tyckt att ingenting har hänt, att ockupationen har
funnits där, överträdelser av mänskliga rättigheter har
varit mångfaldiga, och det tycks inte finnas något slut
på problemen. I dag pågår samtal, i dag finns en öpp-
ning. Det finns all anledning att Sverige stöder den
utvecklingen och med kraft driver på för att på mot-
svarande sätt få en folkomröstning på Östra Timor
och få människorna där att själva avgöra sin framtid
och vart man vill höra.
Jag vill också peka på dödsstraffet. Trots att
många länder har det kvar har fler än hundra länder
avskaffat dödsstraffet. Jag vill peka på Chile där vi nu
ser ut att få det som nästan ingen trodde var möjligt:
en rättegång mot diktator Pinochet. I dagarna väntar
vi på besked från London om Pinochets immunitet
skall tas ifrån honom, vilket gör det möjligt för en
rättegång. Jag hoppas verkligen det. Det vore ett
genombrott för mänskliga rättigheter och ett genom-
brott för att även statschefer lyder under samma folk-
rättsliga regler som andra, att det inte skall vara möj-
ligt att begå sådana brott mot mänskligheten som
Pinochet har gjort utan att det blir föremål för pröv-
ning i rättslig instans.
Jag vill vidare peka på FN:s standardregler om
delaktighet och jämlikhet för människor med funk-
tionshinder som har fått ökad spridning och ökad
tyngd. Många länder har antagit lagstiftning i enlighet
med standardreglerna. Det är oerhört betydelsefullt
eftersom mer än 300 miljoner världen över är männi-
skor med funktionshinder. Det är de som ofta drabbas
värst av bristande resurser och står lägst på skalan.
Det är ofrånkomligen så att vi måste ägna mer tid
åt problemen i dagens värld än åt det som är fram-
steg. Jag börjar med situationen i Kosovo, som ju
stod något i skymundan inför de gigantiska problem
som rådde under kriget i f.d. Jugoslavien och där
omvärlden blundade för att man i fredsöverenskom-
melsen i Dayton inte fick någon lösning för männi-
skorna i Kosovo. Det faktum att invånarna huvudsak-
ligen agerade med fredliga medel och på ett sätt som
inte uppmanade till våld bidrog till, är jag rädd för, att
omvärlden inte lyssnade tillräckligt på signalerna. I
dag är det inte svårt att förstå att det har uppstått en
gerilla och att UCK driver sin kamp med vapen. Det
är också lika självklart att omvärlden måste agera.
Där har omvärlden och framför allt Europa ett ansvar.
Vi har fått frågan i Sverige vad gäller bordtennis-VM
i Belgrad. För mig och Vänsterpartiet känns det rätt
självklart att man bör avråda från att ge Milosevic
den poängen att få ha ett VM i bordtennis i Belgrad.
Vi bör uppmana Bordtennisförbundet att flytta det
och få en annan plats för VM.
Herr talman! Om vi går vidare ut i världen till La-
tinamerika kan vi konstatera att det finns många
glädjande tecken i Latin- och Centralamerika.
Vi har fredsavtal i flera av de länder där tidigare
krig rådde, t.ex. El Salvador och Guatemala. Men vi
har också stora problem. Fredsavtalet har inte löst
problemet med våldet. Vi har rättssystem i många av
dessa länder som definitivt inte fungerar, och proces-
sen att implementera fredsavtal och andra överens-
kommelser går oerhört långsamt.
Orkanen Mitch har haft ödesdigra konsekvenser
för Centralamerika, och det är ändå förhoppningen att
det ur problemen skall resa sig en mer rättvis sam-
hällsstruktur som gör att de fattiga inte drabbas lika
hårt som hittills.
Jag vill också peka på Colombia, som är ett land
som har stått mycket i fokus för utrikesutskottets
intresse. Där har vi sett många hoppfulla tecken. Vi
har regeringen Pastrana som gick till val på förhand-
lingar om en fredsöverenskommelse. Senast somma-
ren 1997 tyckte jag själv att det fanns mycket hopp-
fulla tecken vid en fångutväxling som skedde helt
utan våld då gerillan återbördade regeringssoldater
som alla var oskadda. Jag och många med mig trodde
att detta var inledningen till en mer omfattande freds-
förhandling.
Man kan väl säga att utvecklingen har tagit ett
steg framåt och två tre steg tillbaka. Man kan peka på
omfattande massakrer som ägt rum framför allt från
paramilitära gruppers sida. För en månad sedan hade
jag möjlighet att besöka ett ställe i Barrancabermeja i
norra Colombia, där en massaker ägde rum i maj
förra året. Många människor mördades och andra
bortfördes, och ännu vet ingen var dessa personer
finns. För en vecka sedan fick jag nytt bud från sam-
ma ställe att en ytterligare massaker hade skett där,
och man hade ännu inte fått någon som helst klarhet i
vilka som var de skyldiga, men man misstänkte pa-
ramilitärer i samarbete med militärer.
Det sker mycket i Colombia, och många goda ini-
tiativ har tagits. Jag nämnde regeringens initiativ,
men vi har också FN-kontoret, som är en ny skapelse,
en innovation från FN:s sida. Där har man möjlighet
att på plats bevaka mänskliga rättigheter, och det är
en stor glädje för oss att det är en svensk som blir
chef för det här kontoret. Men ändå finns det anled-
ning att, som utrikesutskottet skriver i betänkandet,
överväga om inte MR-kommissionen bör tillsätta en
särskild rapportör för mänskliga rättigheter. Det finns
både faktorer som talar för och faktorer som talar mot
ett sådant tillsättande, men regeringen bör definitivt
bevaka den frågan.
Även om situationen i Colombia är dyster när
man tittar på många faktorer tror jag att de som har
haft förmånen att besöka landet ändå känner sig upp-
fyllda av hopp när de träffar de människor som ändå
är beredda att riskera livet för att få en ändring till
stånd, som inte accepterar ett land fyllt av våld och
övergrepp och som också intensivt vädjar om och
välkomnar allt deltagande från Sverige och från in-
ternationella samfund i olika fredsprocesser.
Jag vill också peka på ett annat problem, nämligen
Algeriet. Även där är omvärldens oförmåga att bidra
till fred och ett stopp på våldet uppenbar.
Men inom Afrika vill jag gå vidare till Djibouti.
Sverige besöktes nyligen av Aicha Dabale som kom
för att berätta om villkoren i sitt hemland. Och nu
undrar ni kanske, precis som jag gjorde inför hennes
besök, var Djibouti ligger och vad det är för ett land.
Det har vi knappt hört talas om. Det ligger i Östafrika
vid Röda havet, mellan Etiopien och Eritrea. Det är
självständigt sedan 1979, men såsom en gammal
fransk koloni ingår det fortfarande i en militärallians
med Frankrike. Frankrikes största militärbas utanför
Frankrike ligger i detta lilla land, Djibouti. Det är en
diktatur, och demokratin lyser med sin frånvaro. Där
bidrar Frankrike, och indirekt också EU, till att vid-
makthålla en diktatur, och jag undrar vad vi genom
EU genom handelsavtal kan göra för att påverka att
åtminstone inte EU ger sitt bidrag till att vidmakthålla
diktaturen där.
Herr talman! Turkiet är ett land som självklart står
i fokus i dag, där övergreppen avseende de mänskliga
rättigheterna är omfattande, men jag överlåter diskus-
sionen och beskrivningen av den frågan till Murad
Artin som kommer senare, och även Maggi Mikaels-
son.
Herr talman! Jag vill också beröra frågan om ytt-
randefrihet och politisk frihet i länder som Kuba,
Kina och Vietnam. Där är bristen på fri- och rättig-
heter mycket allvarlig och uppenbar. I Kina inte bara
existerar dödsstraffet; det tillämpas också flitigt. Det
är mer än 3 000 människor som avrättas per år, och
det är i dag, tio år efter massakern på Himmelska
fridens torg, minst 250 personer som fortfarande sitter
fängslade. Kinas militära hot mot Taiwan, inskränk-
ningarna i Hongkong, religiöst förtryck i Tibet av
oliktänkande är många andra oroande signaler.
I Vietnam riskerar den som ifrågasätter enparti-
systemet repressalier i form av uteslutning ur partiet
eller fängslande.
På Kuba betraktas den som ifrågasätter det poli-
tiska systemet som fiende till landet. Nya uppgifter
om fängslande av omkring 100 personer har kommit
fram i dagarna och är också klara exempel på bristan-
de demokrati.
Hur skall då de här missförhållandena uppmärk-
sammas? Vad kan vi göra? Och vad gäller de asiatis-
ka länderna: Är det korrekt som somliga debattörer
hävdar att de asiatiska värdena är annorlunda och att
Kina alltid varit ett auktoritärt samhälle? I den stora
utredningen Framtid med Asien, som precis presente-
rades före jul av UD och som nu kommer som skri-
velse till riksdagen, refererar man till ett intressant
inlägg av nobelpristagaren i Ekonomi, Amartya Sen.
Han har varnat för förenkling. Han hävdar att Konfu-
cius inte var mer auktoritär än Platon och citerar från
Konfucius att då staten "förlorat sin väg skulle indi-
viden handla djärvt och tala tyst".
Vietnam har en lång historia av krig, invasion och
umbäranden bakom sig. De lovvärda ekonomiska
reformer, doi moi, som inleddes 1986, har inte åtföljts
av politiska reformer.
Sveriges roll i förhållande till Asien som konti-
nent kan tyckas vara marginell; det handlar, som
professor Staffan Helmfrid uttryckte det härom da-
gen, om "myggan och elefanten". Men Sverige har en
speciell roll i förhållande till Vietnam genom vår
långa vänskap och vårt stöd. Under januari månad
hade jag möjlighet att bl.a. besöka nationalförsam-
lingen i Hanoi där Sverige finns med för att konkret
bidra till att bygga upp en fungerande institution.
Andra insatser består av stöd för att bygga upp ett
oberoende rättssystem, en transparent budget, åtgär-
der för att stoppa korruption och utbildning av jour-
nalister. Det är självklart att vi skall fördöma och ta
avstånd från övergrepp och kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, men om vi också vill påver-
ka och bidra till förändring måste det finnas en kon-
takt. Och vi kan se i IDEA:s skrift som kom i slutet
av 1968 och som heter Democracy and Deep-Rooted
Conflicts, Options for Negotiations, eller på svenska
Demokrati och djupt förankrade konflikter och alter-
nativ för förhandlingar, där man också väldigt klart
tar fram hur slutsatsen måste bli att det internationella
samfundet måste assistera och stödja snarare än att
föreskriva, sätta sin prägel på och tvinga fram åtgär-
der.
Jag menar att enskilda organisationer har en viktig
roll att spela, men det behövs också statliga insatser
av det slag som jag här beskrev. Kontakterna måste
öka, inte minska, utan att för den skull legitimera
förtryck av något slag.
Herr talman! Jag vill också peka på situationen för
barn. Barnkonventionen är en bra grund, men pro-
blemet är att den inte åtföljs i länder runtom. Det som
finns som är positivt är ett bra samarbete mellan nor-
diska länder och Baltikum. Men det finns också pro-
blem med barnsoldater. De senaste dagarna har det
kommit rapporter om Sierra Leone, där det är barn
som är både offer och förövare. Det är fruktansvärda
rapporter.
Herr talman! Jag vill peka på FN:s konvention
mot diskriminering av kvinnor som i år fyller 20 år,
men en tredjedel av länderna har gjort reservationer,
och omkring 30 länder har inte skrivit under alls. Men
detta är ändå ett viktigt dokument att använda. Jag
tror att det är viktigt när vi diskuterar länder som Iran,
där kvinnor stenas för äktenskapsbrott, eller Afghani-
stan, i talibanernas värld, där kvinnor inte har några
rättigheter alls, att man där kan använda just kvinno-
konventionen. Murad Artin kommer att ta upp frå-
gorna om Iran närmare.
Jag vill också peka på Kina och de selektiva ab-
orterna. Det fattas ½ miljon kvinnor eller flickor.
Men också arbetet med detta visar att det finns fram-
komliga vägar. Afghanistankommittén gör t.ex. ett
värdefullt arbete i Afghanistan, och faktiskt når ut-
bildning till kvinnor.
När vi nu behandlar det här betänkandet i utskot-
tet och här i riksdagen är det ju så att Sverige gene-
rellt inte prövas. Men Sverige måste också prövas
utifrån en hård mall med precis samma krav som vi
ställer upp för andra länder, eller högre krav. Det
gäller att ha en bra bas i det vi står i, i vårt eget land.
Jag vill ta ett exempel, och det är Nordiska rådet
där det har funnits ett samiskt observatörskap. Väns-
terpartiet och flera andra partier menar att vi måste
acceptera ett fullt samiskt deltagande. De måste få ett
fullvärdigt medlemskap i Nordiska rådet. Därför
yrkar jag bifall till reservation 2, där Vänsterpartiet
finns med, för samernas ställning.
Jag vill också peka på att Sverige har fått allvarlig
kritik av bl.a. FN:s kommitté, som bevakar konven-
tionen mot tortyr, för utvisning av flyktingar som
riskerar tortyr.
Jag vill också peka på Europarådets kommitté för
att förhindra tortyr och inhuman och nedsättande
behandling eller bestraffning, som besökte Sverige i
februari förra året och pekade på hur polisvåld och
andra missförhållanden existerar här. Detta kommer
att belysas senare i en debatt med anledning av en
interpellation av Sten Lundström.
Sveriges uppfyllande av barnkonventionen, om
vilket vi senare kommer att få höra av Maj-Inger
Klingvall, är ett annat väsentligt område att bevaka.
Det finns därför all anledning att diskutera kravet
på en nationell handlingsplan i Sverige för att upp-
fylla förpliktelser i internationella MR-instrumentet.
Det finns anledning att ta det krav som Centern och
kd tar upp i sitt särskilda yrkande på allvar. Även
Mary Robinson har tagit upp detta krav i skriften A
Human Rights Message, som Regeringskansliet gav
ut 1998. Hon pekar där på hur "länder som berömmer
sig själva av att välkomna immigranter slår igen por-
tarna för flyktingar och asylsökande."
När utrikesutskottet därför debatterar och föreslår
beslut till riksdagen är det inte våra egna medborger-
liga rättigheter och det som händer i vårt land som
står i fokus. Men det går aldrig att komma ifrån att
hur vi sköter våra egna frågor, våra egna affärer i
Sverige, mycket starkt påverkar trovärdigheten när vi
agerar ute i världen.
Jag vill också kommentera de reservationer som
finns i betänkandet från de borgerliga partierna som
gäller förhållandena för Taiwan och som vill visa att
Taiwan borde bli fullvärdig medlem av FN, få bättre
handelsvillkor osv.
Vi har från samtliga partiers sida klargjort att Ki-
nas militära hot mot Taiwan är oacceptabla. Men
konflikten blir knappast mindre om omvärlden agerar
bakvägen för att Taiwan skall bli erkänt som stat.
Omvärldens stöd måste bestå av påtryckningar för att
få Kina till förhandlingar och avstå från militära hot.
Därför har jag mycket svårt att ställa mig bakom den
väg som man anvisar i dessa reservationer.
Jag vill också, herr talman, instämma med föregå-
ende talare Liselotte Wågö, för jag efterlyser också
närvaro från regeringen. Det var min förhoppning att
regeringen detta år, när man inte själv har presenterat
skrivelser eller någon proposition, ändå skulle marke-
ra den betydelse som svenska regeringen säger sig
vilja ge, vilket man i praktiken huvudsakligen gör, till
de mänskliga rättigheterna. Regeringen skulle ha
markerat detta genom sin närvaro här i dag. Det är
förvånande att man inte har velat göra detta, och jag
är besviken över det.
Jag ser, precis som Liselotte Wågö, fram emot att
den rapport som vi har begärt från utrikesutskottet om
mänskliga rättigheter i förhållande till bistånd kom-
mer och att den blir offentlig.
Till slut, herr talman, är FN-deklarationen från
1948 en milstolpe och Wienkonferensen 1993 en
annan. Att 171 länder antog Wienkonferensen, som
klart betonade alla staters skyldigheter att leva upp till
förpliktelser, är av stor betydelse.
Ändå är det lätt att känna sig maktlös när man ser
sig om i dagens värld. Men det finns oerhört mycket
som vi kan göra som riksdag, regering och som del av
det internationella samfundet. Jag hoppas och tror att
vi vill leva upp till José Saramagos ord om att vi som
individer på alla sätt skall främja mänskliga rättighe-
ter världen över men också att vi skall ha lite större
tilltro till vad vår regering, vår riksdag och andra
regeringar faktiskt kan göra om den politiska viljan
finns världen över.</pre><pre>Anf.  3  JAN ERIK ÅGREN (kd):
Herr talman! Jag glömmer aldrig mötet med den
tonårige Bernd som var jämnårig med mig. Vi möttes
i Västtyskland, som det då hette. Han hade riskerat
livet genom sin flykt från öst. Det fanns ju de som
blev skjutna. Men för Bernd var det värt att ta den
risken för friheten, för att få mänskliga rättigheter.
Förhållandena där är ändrade - muren är borta. Men
det finns alldeles för många Bernd runtom i världen
också i dag. Vi får inte svika dem. Vi får aldrig ge
upp kampen för de mänskliga rättigheterna, oavsett
var det gäller i världen, oavsett vilka som drabbas.
Människovärdet utgör fundamentet för den krist-
demokratiska ideologin. Alla människors lika värde
och varje människas unika värde är de principer som
vår syn på mänskliga fri- och rättigheter bygger på.
Demokrati och människovärde hänger intimt
samman. Utan en för samhället gemensam värde-
grund kan inte en demokrati existera mer än till nam-
net. De värderingar som bär upp ett samhälle måste
ständigt genomsyra debatten och utgöra grund för
normer, beslut och lagstiftning. Friheter och rättighe-
ter men också skyldigheter måste tydligt framgå av
samhällets regelverk, och dess tillämpning måste vara
föremål för en kontinuerlig granskning.
Man kan också säga att människovärdet kräver
demokrati. En totalitär regim, den må vara av fascis-
tisk eller kommunistisk natur, förnekar sina medbor-
gare deras rättigheter och ger en klart begränsad del
av befolkningen särskilda förmåner och privilegier
för deras status i maktapparaten.
För kristdemokraterna utgör den personalistiska
människosynen den bästa garantin för att människo-
värdet upprätthålls. Individualismen betonar visserli-
gen de individuella fri- och rättigheterna, men utan att
sätta in människan i relation till andra människor.
Egenintresset kan då gå ut över andra, framför allt de
svagare. Kollektivismen, å andra sidan, gör männi-
skan till ett objekt eller ett redskap för det gemen-
samma bästa. I denna samhällssyn är det kollektivet,
representerat av en mindre grupp människor, som
avgör vad som är det gemensamma bästa. Människan
försvinner i mängden.
Den personalistiska människosynen betonar den
enskilda människans fri- och rättigheter men placerar
henne också i relation till andra, vilket ger upphov till
ansvar och hänsyn. Det är i relationerna till andra
människor, i de små gemenskaperna i vår omgivning,
som vår personlighet utformas. Det är också genom
detta samspel som en gemensam värdegrund formas
med en gemensam syn på människovärdet.
Herr talman! FN-systemet utgör kärnan i det ar-
bete som bedrivs för att upprätthålla respekten för de
mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s
generalförsamling 1948, är i dag erkänd av i stort sett
hela världssamfundet och kan därför sägas ha univer-
sell giltighet. Människovärdet och behovet av en
gemensam värdegrund framtonar tydligt i förklaring-
en, som varit vägledande för de konventioner om
mänskliga rättigheter på FN-nivå och på regional nivå
som senare har trätt i kraft.
Det internationella systemet för bevakning av re-
spekten för de mänskliga rättigheterna som vuxit
fram är en stor framgång för världssamfundet. I juli
1998 kunde beslut fattas om en permanent internatio-
nell brottmålsdomstol.
I Europa kan individuella fall av brott mot de
mänskliga rättigheterna behandlas i Europadomstolen
för mänskliga rättigheter. Kommittéer inom FN och
på regional nivå övervakar och påvisar kränkningar
av mänskliga rättigheter, bl.a. i fråga om tortyr och
förtryck av nationella minoriteter.
Samtidigt vet vi att mänskliga rättigheter fortsätter
att kränkas världen över, inte bara i totalitära regimer
utan även i demokratier - ja, faktiskt också i vårt eget
land.
Generellt kan man ändå säga att regelbundna
kränkningar främst sker i länder som inte kan beteck-
nas som demokratier. Det är därför ytterst angeläget
att de länder som är demokratiska och som aktivt vill
arbeta för att öka respekten för de mänskliga rättig-
heterna också i omvärlden gör det tillsammans och på
ett sätt som är konsekvent och trovärdigt.
Tyvärr har inte alltid konsekvens varit ett ledord
för hur Sverige och andra demokratier agerat gente-
mot brott mot de mänskliga rättigheterna. Så har t.ex.
kritiken mot Kina för dess ständigt återkommande
kränkningar av de mänskliga rättigheterna och för
dess behandling av den tibetanska befolkningen varit
sporadisk. Men en regim som bär ansvaret för att
landets politiska fångar räknas i tusental, att religiösa
minoriteter och politiska oliktänkande förföljs och att
antalet dödsstraff är större än någon annanstans i
världen måste fördömas. Sverige måste ta ett större
ansvar och i EU och FN verka för en skarp markering
mot Kina i kommande resolutioner. I går påmindes vi
genom demonstrationer runtom i världen om att det är
40 år sedan Dalai lama tvingades fly från Tibet.
Herr talman! Kränkningarna av de mänskliga rät-
tigheterna pågår i ett förskräckande stort antal länder.
Jag vill från lite olika utgångspunkter uppmärksamma
några. I kommande anföranden kommer Ingrid Näs-
lund och Margareta Viklund att göra ytterligare mar-
keringar.
I Turkiet fortsätter upprepade kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, inte minst genom förtryck av
etniska minoriteter. Kränkningarna sker trots att Tur-
kiet är medlem av Europarådet och redan 1954 ratifi-
cerade den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Påtryckningarna mot den turkiska regi-
men måste fortsätta och vara regelbundna och ske så
snart det är påkallat. Men balansgången kan vara
svår. Sanktionerna får inte bli så hårda att Turkiet
väljer att vända Europa ryggen. I den kommande
rättegången mot Öcalan måste internationella obser-
vatörer tillåtas delta.
Våldet mot kristna i Indien ökar. I en rapport
nämns 30 fall av religionsvåld i delstaten Orissa
1998. I år har redan flera mord begåtts i den delstaten,
enligt indiska massmedier.
Konflikten i Sudan har tydliga religiösa inslag där
de kristna grupperna är speciellt utsatta, skriver vi i
utskottet i avsnittet om Sudan. Sida har lämnat bidrag
till Liv- och Fredsinstitutet för delaktighet i det förso-
ningsarbete som pågår. Också på annat sätt agerar vi
från svensk sida i denna konflikt, och det är nödvän-
digt.
Jag vill här också säga att Sverige på många sätt
gör goda insatser när det gäller MR-arbetet, även om
det finns anledning till kritik i vissa fall.
Herr talman! Extrem fattigdom innebär i de allra
flesta fall en avskärmning från grundläggande politis-
ka och sociala rättigheter. Genom det internationella
utvecklingssamarbetet kan vi därför via ekonomiskt
stöd bidra till inte bara en ekonomisk utan även en
demokratisk utveckling i de länder och regioner som
är mest utsatta. De allra fattigaste länderna och regio-
nerna är ofta högt skuldsatta och tvingas avsätta en
orimligt stor del av sina inkomster till avbetalningar.
Att bryta den trenden måste ha hög prioritet för vårt
land och andra industriländer.
Vi kristdemokrater har konsekvent verkat för en
höjd svensk biståndsnivå och en större satsning på
skuldavskrivningar. Världsbankens skuldavskriv-
ningsstrategi samt kampanjen Jubel 2000 är två lov-
värda initiativ. I den av kristdemokrater ledda rege-
ringen i Norge har man utarbetat en nationell skul-
davskrivningsstrategi, en s.k. gjeldsplan, för 22 av de
fattigaste och mest skuldtyngda länderna.
European Peoples Party, EPP, den europeiska
partifederationen för kristdemokratiska och andra
likasinnade partier, antog vid sin årliga kongress i
februari i år en resolution som understryker vikten av
skuldavskrivning för de mest behövande länderna
som respekterar de fundamentala mänskliga rättighe-
terna och visar en sann vilja till ekonomiska och
politiska reformer.
Vi kristdemokrater menar att det nu är hög tid för
Sverige att ta fram en egen "gjeldsplan", skuldav-
skrivningsplan. Det skulle ligga väl i linje med den
höga profil som Sverige, i alla fall tidigare, har velat
stå för i dessa sammanhang. Kristdemokraterna i
Sverige och Norge och den kristdemokratiska grup-
pen i EPP står upp för skuldavskrivningstanken. När
är den svenska socialdemokratin beredd att göra det?
Det är en viktig, ja, nödvändig del i kampen för de
mänskliga rättigheterna i de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna. Jubel 2000 förutsätter det.
Sverige får inte svika i någon del i kampen för de
mänskliga rättigheterna.
Jag vill avslutningsvis säga beträffande vår mo-
tion MJ257 om samernas ställning att det finns skäl
att inte stanna upp i arbetet med att söka lösningar
och att positivt lösa frågan om samiskt medlemskap i
Nordiska rådet.
Med anledning av det vill jag yrka bifall till reser-
vation 2, reservation 3 om mänskliga rättigheter i Iran
och reservation 4 om Taiwan. Vi står naturligtvis
också bakom övriga reservationer.
Jag vill också säga att rapporten om MR, som ti-
digare har berörts och som vi från utskottets sida har
beställt, ser vi fram mot att få utan hemligstämpling-
ar.</pre><pre>Anf.  4  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! De mänskliga rättigheterna kränks
varje dag och varje stund runtom i världen. Vi som
arbetar med de här frågorna och med flyktingar möter
ständigt människoöden som förskräcker. Man förund-
rar sig över att människor orkar leva vidare efter
sådana upplevelser.
När vi i december förra året firade 50-årsminnet
av FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna
var vi alla fullt medvetna om de ständiga kränkning-
arna. Men ändå har väl de mänskliga rättigheterna
aldrig fokuserats så som under 90-talet, inte bara på
grund av ett ökande antal kränkningar utan också på
grund av ett ökat medvetande om frågan som sådan i
hela samhället och i alltfler länder. Det finns en
ökande insikt om att inte vare sig bestående fred eller
bestående utveckling kan uppnås utan yttrandefrihet
och respekt för mänskliga rättigheter. Vi ser det bl.a. i
Sydostasien, där de länder som har drabbats värst av
Asiensjukan är de som visar minst respekt för
mänskliga rättigheter. Taiwan kan tas som ett exem-
pel där man har klarat situationen ganska bra.
Vad är då mänskliga rättigheter, och vad är folk-
rätt? Yttrande-, religions- och åsiktsfrihet är väl vad
vi i väst mest förknippar med det, likaså att ingen
skall diskrimineras på grund av ras, färg eller kön. De
30 artiklarna i deklarationen innehåller ändå så
mycket mer, som jag tror att de flesta kanske inte
känner till. Det är alltifrån respekt för varje individ,
rätt till asyl, frihet från tortyr, slaveri och fängslande,
rättssäkerhet, rörlighet inom och utom det egna lan-
det, rätt till arbete och fritid och lika lön för lika ar-
bete samt rätt till rimlig levnadsstandard och utbild-
ning.
Dessutom finns det en rad internationella konven-
tioner inom MR-området som tillkom efter 1948. Jag
vill särskilt framhålla barnkonventionen.
Med allt detta i tankarna är det lätt att inse att nog
inget land i dag uppfyller FN-konventionen till fullo.
Det är viktigt att vi här i Sverige arbetar mycket hårt
för att förbättra situationen när det gäller de mänskli-
ga rättigheterna i andra länder. Det är viktigt att vi
gör det. Vår trovärdighet stärks om vi kombinerar det
med en ödmjuk inställning till våra egna svagheter.
När vi nu behandlar MR-frågorna finns det anled-
ning att peka på den stora enighet som råder här i
riksdagen. Många, kanske de flesta av motionerna, är
flerpartimotioner, och antalet reservationer är förhål-
landevis litet. Det råder alltså en stor samstämmighet
i Sverige om hur vi skall kunna agera på bästa sätt för
att förbättra läget när det gäller mänskliga rättigheter i
olika länder.
Med hänvisning till det jag nyss sade om en öd-
mjuk svensk inställning till våra egna svagheter och
styrkor vill jag kommentera det särskilda yttrande vi
har tillsammans med kristdemokraterna som handlar
om en nationell handlingsplan för förverkligande av
de mänskliga rättigheterna i Sverige. FN:s högkom-
missarie för mänskliga rättigheter har inbjudit alla
länder att presentera sådana handlingsplaner. Möjli-
gen funderar man på detta i Regeringskansliet. Det
står så i betänkandet, men vi vet inte riktigt säkert.
Vi i Centerpartiet tycker att det är angeläget med
en sådan plan. För att Sveriges internationella arbete
med de här frågorna och vår mycket berättigade kritik
mot andra länder skall få en stark trovärdighet är det
nödvändigt att visa på hur vi själva hanterar de här
frågorna. Vi bör systematiskt visa hur vi uppfyller
åtagandena i de olika MR-instrument som finns. Det
handlar t.ex. om hur detta integreras i all undervis-
ning, i rättsväsendet, i alla myndigheter och organi-
sationer och i kommuner och landsting.
Det som nu görs ute i skolorna om Förintelsen är
mycket bra, men det räcker naturligtvis inte. Det är
mycket mer som behöver komma till.
Rädda Barnen har slagit larm om hur utsatta barn
får det allt svårare i Sverige, och Sverige får också
kritik från FN när det gäller uppfyllandet av barnkon-
ventionen, bl.a. när det gäller gömda flyktingbarn och
barn till arbetslösa. Vi kommer att få information om
det här senare i eftermiddag.
Jag förutsätter att regeringen snarast utarbetar en
sådan handlingsplan. Jag måste säga att det är lite
svagt av majoriteten att inte klart uttala sig för att det
skall ske.
Så till samerna. Det är ju också en nationell fråga
för oss. Vi har en fempartireservation om samernas
ställning i Nordiska rådet. Det är en gammal fråga,
och den har utretts många gånger i det nordiska sam-
arbetet. För några år sedan kom man så långt som till
att samerna erbjöds observatörsstatus.
Sedan dess har det nordiska samarbetet omorgani-
serats ganska mycket, och det innebär att en sådan
position inte har den betydelse som den hade från
början. Vi menar att det nu är hög tid att ge samerna
fullvärdigt medlemskap i det nordiska samarbetet.
Argumentet mot medlemskap har ju främst varit att
det strider mot Helsingforsavtalet. Det är ju riktigt att
det är på det sättet. Men vi menar att man då får för-
söka omarbeta Helsingforsavtalet i detta avseende.
Det kan inte vara någon omöjlighet. Vi menar att
regeringen bör verka för en sådan ändring och för att
samerna skall ges möjlighet att bli fullvärdiga med-
lemmar i Nordiska rådet.
Här har i dag givits många beskrivningar av hur
mänskliga rättigheter kränks i flera länder. Jag skall
ta upp några områden som är aktuella. En del, kanske
de flesta, har nog berörts här tidigare. Men jag tycker
att det är viktiga frågor.
Först Turkiet. Det är ju en återkommande fråga i
den här kammaren. Vi diskuterar ständigt de kränk-
ningar som sker när det gäller kurderna.
Nu har frågan fått en förnyad och obehaglig aktu-
alitet genom det som händer kring gripandet av PKK-
ledaren Öcalan. Regeringen i Turkiet tycks ta gripan-
det som intäkt för att trakassera och gripa människor
som arbetar med mänskliga rättigheter i Turkiet på ett
mycket otrevligt sätt, får man säga. Vi är flera styck-
en här i riskdagen som har erbjudit oss att åka som
observatörer till rättegången mot Öcalan. Vi vet inte
om det kommer att bli så. Man säger att man i varje
fall inte tar emot observatörer. Möjligen kan besökare
komma in. Men vi vet inte om det kommer att bli så.
Det är ändå viktigt att vi hela tiden sätter ett tryck
på Turkiet och att vi skiljer på den här frågan om
PKK och kurderna. Vi måste tydligt visa att vi är
medvetna om att PKK inte är kurderna. PKK är en
del av kurderna och de flesta kurder är inte medlem-
mar i PKK. Det är viktigt att man skiljer på den frå-
gan och att vi härifrån arbetar för mänskliga rättighe-
ter för alla kurder i Turkiet och självklart i andra
länder också. Det är viktigt att man gör det väldigt
klart, för på något sätt känner jag nu att den turkiska
regimen försöker att låtsas och ge sken av att alla vi
som arbetar för mänskliga rättigheter för kurderna
skulle vara någon sorts PKK-anhängare. Så är absolut
inte fallet.
Turkiet kommer säkert att beröras mer här i kam-
maren. Det är en oerhört viktig fråga.
Så till Östtimor. Det är ju också en sådan här
gammal återkommande fråga som har diskuterats här
väldigt mycket. Nu syns ändå vissa öppningar för att
det skall kunna bli en folkomröstning om självstän-
dighet. Det är i ett sådant här känsligt skede alltmer
viktigt att vi visar vårt stöd och att vi från svensk sida
arbetar så mycket vi kan för att en sådan folkomröst-
ning skall komma till stånd, så att folket själva får
bestämma hur de vill se på sin framtid. Det är viktigt.
Kina har vi ett ganska långt avsnitt om i det här
betänkandet. Det är bara att konstatera att trycket mot
oliktänkande hårdnar, censuren skärps och gripanden
av oliktänkande sker i mycket stor omfattning.
Vad jag skulle vilja konstatera här, och vad jag
hoppas att Kina kommer att inse, är det som jag sade i
början, att utveckling utan demokrati och mänskliga
rättigheter i längden är omöjlig. Det visar sig nog lite
grann därför att den ekonomiska utvecklingen nog
inte är riktigt sådan som många hade trott och som de
själva hade väntat sig. De har problem, ekonomiskt
också, och att det finns en koppling mellan det ökan-
de förtycket och den bristande ekonomiska utveck-
lingen är jag alldeles övertygad om. Det kanske är det
som kommer att åstadkomma förändringar. Men då
tycker jag att det är viktigt att vi från svensk sida
trycker på så mycket som möjligt för att hjälpa den
utvecklingen på traven. Man kan hoppas att det skall
vara så om man är optimist.
Frågan om Taiwan är en naturlig följd när man
pratar om Kina. Där är det en helt omvänd utveck-
ling. Det är en mycket positiv ekonomisk utveckling
och en positiv demokratisk utveckling, och det känns
naturligtvis bra. Det är som det står i reservation 4, att
medborgarna i Taiwan naturligtvis själva skall avgöra
sina framtida relationer med Kina. Vi skall arbeta för
att stödja det som de vill, att det blir så som de vill att
det skall vara. Det är viktigt, tycker vi.
Vi ser ju att Kinas hållning skärps alltmer. Det
märks ju efter det som har hänt med Makedonien, där
Kina lade in sitt veto mot FN-trupperna i Makedoni-
en.
Västsahara är också en återkommande fråga. Det
är en lång process mot folkomröstning. Än vet vi inte
om den verkligen kommer att ske i slutet av det här
året, som det nu är sagt. Den skulle ju ha skett i de-
cember förra året. Så blev det inte. Det är bara att
konstatera att vi inte får förtröttas i strävan att stödja
det arbetet för att det skall bli en folkomröstning.
Marocko får inte tillåtas att sabotera den processen
ytterligare, så som man har gjort så många gånger.
Så till Kosovo. Först vill jag säga att jag instäm-
mer med, jag tror att det var Eva Zetterberg, som sade
att bordtennis-VM självklart inte skall förläggas till
Belgrad. Det är en utmaning, tycker jag. Nu ser vi
återigen hur världsmästaren i förhalningstaktik och
brutna löften, Milosevic, hela tiden håller världen på
sträckbänken när det gäller att åstadkomma en fredlig
lösning av konflikten i Kosovo. Det finns ju egentli-
gen ingen ljusning som man kan se i den här situatio-
nen.
I går avslutades en ny förhandlingsomgång. Man
kom ingen vart. Återigen är det så. Under tiden pågår
kriget. Byar förstörs och bränns. Människor drivs på
flykt. Affärerna förstörs. Varuförsörjningen är helt
utslagen. Unga män skiljs från sina familjer, kunde vi
se på TV häromdagen.
Det kommer dagligen rapporter om de här över-
greppen. Det pågår ett krig. Man sade att vi skall
undvika ett krig, men kriget pågår ju i Kosovo. Det är
mycket upprörande att världssamfundet inte klarar
detta på ett bättre sätt.
Jag vill också säga något om Afrika.
Det är kanske det område och den världsdel där
utvecklingen går långsammast och där bakslagen är
stora både när det gäller mänskliga rättigheter och
ekonomisk utveckling. Som någon - jag tror att det
var Liselotte Wågö - sade förut är det viktigt att titta
på de bakomliggande orsakerna till bristande utveck-
ling.
En sådan är naturligtvis när gamla frihetsrörelser
stelnar och utvecklas till förstenade maktstrukturer.
Det är naturligtvis inte bra. Då får man en diktatur
och ett förtryck av mänskliga rättigheter från deras
sida i stället för från de gamla förtryckarna.
En orsak som vi i Centerpartiet ser är att de flesta
bönder i Afrika inte har rätten till sitt eget land. Det
finns ingen ägarstruktur. Dessutom får de inte till-
närmelsevis så mycket betalt för sina produkter som
de skulle behöva ha. De får halva världsmarknadspri-
set. Det är ganska upprörande. Ofta är det regeringar-
na och centralmakten som lägger beslag på den andra
halvan. Det är de enda inkomster man har.
Jag tror att om man kunde åstadkomma någon
sorts landreform och jordbruksreform kopplade till
lokal demokrati och avskrivning av skulderna i enlig-
het med Jubel 2000 t.ex. skulle de tre sakerna till-
sammans kunna utgöra en realistisk och verksam bas
för utveckling i Afrika som så väl behövs.
Jag vill särskilt nämna ett land i Afrika. Det är
Guinea-Bissau. Där har varit stora oroligheter, som
de flesta av oss säkert känner till. Nu har äntligen en
regering bildats. Det är en mycket skör situation. Jag
tycker att vi i Sverige bör stödja den utvecklingen
eftersom vi har en mycket lång tradition i Guinea-
Bissau. Det är ett litet land i Afrika. Inte minst har
Sverige spelat en mycket betydande roll i processen
för att ändå nå fram till det bräckliga läge som är i
dag och till det relativa lugn som ändå råder.
I det läget vore det mycket olyckligt om regering-
en fullföljde beslutet att lägga ned ambassaden i Gui-
nea-Bissau. Just nu, när läget är så känsligt, vore det
en olycklig signal till landet. Jag skulle vilja fråga om
socialdemokraterna verkligen tänker fullfölja det
beslutet.
Jag skall säga något om Kambodja också. Sedan
skall jag avsluta.
Det finns mycket att säga om mänskliga rättighe-
ter i Kambodja, men jag nöjer mig med att säga att
Sverige bör arbeta med stor kraft för att de ansvariga
för Röda khmerernas folkmord skall ställas inför
rätta. Det är oerhört viktigt för framtiden i Kambodja.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 2 och 4. Självklart står jag bakom de andra
reservationerna som vi har. I övrigt yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  5  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! I samma stund som vi i Sveriges
riksdag diskuterar och debatterar och för fram
mänskliga rättigheter pågår otaliga brott mot just
mänskliga rättigheter runt om i världen.
I USA och dess fängelser väntar interner på att bli
avrättade.
I Turkiet torteras fångar. I Kuba fängslas politiskt
oliktänkande. I Zimbabwe fängslas och torteras jour-
nalister. I Iran stenas kvinnor. I Algeriet dödas civila.
I Västsahara förhalas folkomröstningen år ut och år
in. I Kina sitter fortfarande ett stort antal dissidenter
fängslade utan rannsakan tio år efter massakern på
Himmelska fridens torg.
I Burma förföljs, fängslas och torteras oppositio-
nella. Sedan augusti förra året har militären arresterat
mer än 200 parlamentariker i Burma. Detta medan vi
här i ett fritt land kan diskutera utan oro.
Omkring 700 medlemmar av det demokratiska
partiet NLD i Burma har också arresterats.
Aung San Suu Kyi, som hålls isolerad vädjar till
oss, till världens parlamentariker, om starkt stöd till
de demokratiska krafter i Burma som i dag är utsatta
för militärens förtryck.
Jag tänker nu lite närmare gå in på den situation
som råder på två öar i vår värld. Det är två öar som
under efterkrigstiden har utvecklats på helt olika sätt
när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati.
Den ena ön har gått mot diktatur och grova kränk-
ningar av mänskliga rättigheter.
Den andra ön har gått mot demokrati med vad det
innebär för mänskliga rättighetsutvecklingen och för
en säkrare värld för människorna som lever på ön.
Jag syftar i första fallet på Kuba, i andra fallet på
Taiwan. Två öar i vår värld som har utvecklats helt
olika. Man kan undra varför.
Herr talman! För någon vecka sedan instiftades i
Kuba en ny lag som utvidgar bruket av dödsstraff och
ökar straffen på upp till 30 års fängelse för bl.a. spri-
dande av material som kan "underminera Kubas eko-
nomi och samhälle".
Den hårdnande attityden har följts av fängslanden
av flera journalister då de har försökt föra fram poli-
tiska budskap. Castroregimen har den senaste tiden
visat alltfler prov på ett oacceptabelt förhållningssätt
mot alla dem som inte går i regimens ledband.
Brutna telefonlinjer till USA, massarresteringar
och införandet av den s.k. skyddslagen är några ex-
empel på den kubanska diktaturens återkommande
förtryck av sitt eget folk.
Sverige har haft kontakt med Kuba sedan lång tid.
Det är därför av särskilt intresse hur vårt land agerar
då övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter äger
rum i Kuba.
I detta sammanhang vill Folkpartiet uppmärk-
samma det svenska biståndet till Kuba. Folkpartiet
anser att bistånd till de demokratiskt sinnade krafter-
na på Kuba i opposition mot det nuvarande förtrycket
bör förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för
att uppmuntra detta.
Från Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi
dock att eventuellt arbete för att stärka de demokra-
tiska krafterna i Kuba skall ske genom enskilda orga-
nisationer. Vi säger bestämt nej till bilateralt samar-
bete med Kuba. Den utfasning av det statliga bistån-
det till Kuba, som den borgerliga regeringen påbörja-
de borde ha fullföljts. Det ger felaktiga signaler när
regeringen nu ger bilateralt bistånd till Kuba, dvs. har
kubanska myndigheter som motpart. Vi anser också
att det strider mot hela intentionen med biståndet till
Kuba att förmedla stöd till Kuba genom svenska
organisationer vars syfte är att stödja Castros regim.
Det måste bli ett slut på att representanter för län-
der som Kuba eller andra diktaturstater inviteras till
dyra resor till Sverige, om det inte finns mycket spe-
ciella skäl till detta. Så skedde t.ex. under den svens-
ka valrörelsen. För en kostnad om 46 000 kr per per-
son kunde representanter för en av världens kvarva-
rande diktaturer komma på besök till Sverige på vår
bekostnad.
Argumentet är att man på detta sätt vill försöka
påverka. Det kan tyckas vara rätt tänkt, men det blir
så fel. I stället för vad man från svensk sida hoppas
uppnå ger man på detta sätt Castroregimen stöd och
legitimitet, som den saknar eftersom den ej valts
genom fria val från befolkningens sida. Folkpartiet
vill se ett bistånd som tar ställning för världens med-
borgare - inte för deras härskare.
Så till utvecklingen under efterkrigstiden på en
annan ö. Folkrepubliken Kinas anspråk på att företrä-
da ett och hela Kina har i förhållande till Asiens mest
lovande demokrati Taiwan tagit sig uttryck i arrogans
och aggressivitet. Den militära uppladdningen i hav-
sområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presi-
dentvalet i mars 1996 saknar motstycke internatio-
nellt.
Kina har ofta hotat Taiwan med att återta ön med
våld, om dess regering gör allvar av att formellt för-
klara ön som självständig stat. Under den senaste
tiden har det från området kommit alltfler oroande
rapporter som inte talar för en ändrad inställning från
Kina gentemot Taiwan.
I december förra året gjorde Peking klart att man
inte tänker acceptera någon folkomröstning i Taiwan
för att undersöka om invånarna vill ha en återförening
med fastlandet eller ej. Det är så man från Kinas sida
ser på demokrati och folkets vilja.
Kinas arroganta och aggressiva hållning mot
Taiwan visade sig i slutet av februari, då man lade in
sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett förlängt mandat
för den fredsbevarande styrkan i Makedonien. Make-
doniens s.k. brott bestod i att man upprättat diploma-
tiska förbindelser med Taiwan. Folkpartiet anser att
Kinas agerande är ett hot mot freden på Balkan och
ett fullständigt oacceptabelt beteende, eftersom en-
skilda stater måste ha rätt att upprätta diplomatiska
förbindelser med vilka länder som de vill.
Jag skulle kunna utveckla detta ytterligare, men
jag nöjer mig med att avslutningsvis framhålla att
Sverige på olika sätt bör utveckla sina förbindelser
med Taiwan. Taiwans representationskontor i Stock-
holm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska
representationen i Taipei bör förstärkas, och Sverige
bör inom EU medverka till att EU upprättar ett in-
formationskontor i Taipei. Folkpartiet anser att Sveri-
ge måste ta större initiativ än i dag för att stödja den
taiwanesiska demokratins fortlevnad.
Det är dessa signaler som vi skall ge. Vi skall vara
kritiska mot den öregim som är en diktatur och som
förtrycker sitt folk. Vi skall ge vårt stöd till regimen
på den ö där fördjupad demokrati och mänskliga
rättigheter råder. Jag tycker därför att det är lite för-
vånande att det är ganska få partier som fullt ut stöder
de reservationer som just rör Taiwan.
Vi hörde Eva Zetterberg förklara att hon inte kun-
de stödja t.ex. reservation 4, där det framhålls att
medborgarna i Taiwan själva måste få avgöra om de
vill bli en del av folkrepubliken eller om de föredrar
fortsatt självständighet. Jag är övertygad om att ut-
vecklingen kommer att visa att folket i Taiwan kom-
mer att få bestämma detta och att  folket på Kuba en
gång kommer att få bestämma vem som skall leda det
landet.
Jag yrkar bifall till reservation 4.</pre><pre>Anf.  6  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Från Vänsterpartiets sida delar vi i
mångt och mycket den kritik som Karl-Göran Bi-
örsmark ger uttryck för mot inskränkningarna i och
allvarliga övergrepp på mänskliga rättigheter och
yttrandefrihet på Kuba, i Vietnam och i Kina. Men
sedan är frågan när man kommer bortom honnörsor-
den, vare sig det gäller Folkpartiet, Vänsterpartiet
eller vilket parti det vara månde, om man menar all-
var med att försöka stödja just folken och inte rege-
ringen.
Jag menar först och främst, Karl-Göran Bi-
örsmark, att vi måste se till bakgrunden på Kuba, om
vi tar det som exempel, med det regelrätta krig som
pågår från USA:s sida gentemot Kuba. Man är utsatt
för en blockad. Jag menar inte att det försvarar över-
greppen, men den förklaringen måste ändå finnas
med.
Jag menar, Karl-Göran Biörsmark, att det som
Folkpartiet driver så hårt, nämligen att det bara skall
ges bistånd via enskilda organisationer, är bra. Det
finns från svensk sida en klar uppmaning till ytterli-
gare organisationer att engagera sig för att få till stånd
arbete på Kuba, men jag tror inte att det räcker.
Jag vill därför att Karl-Göran Biörsmark visar på
vad sätt de kontakter som nu finns med Kuba är av
ondo. Hur skall ett samhälle kunna öppna sig, om det
inte har kontakter? Är inte isolering och utstämpling
av landet Kuba, som ändå har så pass avgörande
svårigheter, fel väg?</pre><pre>Anf.  7  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att man skall
se på bakgrunden till situationen både i Kuba och i
Taiwan. När det gäller Kuba menar jag att den boj-
kottpolitik som USA för inte är bra. Det har jag sagt
tidigare här i kammaren. Jag stöder inte den upplägg-
ningen.
Jag tror nämligen att handel kan öppna vägar. Jag
har själv sett hur Kuba har förändrats i vissa avseen-
den på grund av handel. Men det sitter i toppen en
man som hårt styr sitt folk. Att ha kontakt med ho-
nom och med hans hejdukar och gelikar och att ta
dessa hit till Sverige för att följa svensk demokratisk
utveckling ger fel signal. Det ger honom, inte folket,
credit. Det är det som är poängen.
Därför skall svenskt bistånd arbeta genom enskil-
da organisationer och som målgrupp ha de personer
som Castro nu fängslar. Det är dem som vi skall
stödja. Det är oberoende journalister som behöver vår
signal. Det är de själva som tycker att det är en van-
sinnig politik av Sverige att ha kontakt med Castros
folk. Det är på gräsrotsnivån som vi skall arbeta. Där
finns de oberoende journalisterna, och det är dem
som vi skall stödja. Det kan vi göra bara genom en-
skilda organisationer.</pre><pre>Anf.  8  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Med Folkpartiets resonemang ham-
nar man ändå på samma linje som USA, och jag me-
nar att man med den taktiken direkt motarbetar ut-
vecklingen av mänskliga rättigheter på Kuba, för att
fortsätta med det exemplet.
Kuba är ett oerhört mångfasetterat samhälle. Det
finns gräsrötter och människor på alla andra nivåer
som vill utveckla demokratin och som inte är fullt
överens. De utgörs inte bara av den lilla grupp som
man kallar dissidenter. Jag menar att det är av stor
vikt att vi har kontakter med alla delar av det kubans-
ka samhället, och de kontakterna kan vi klart och
tydligt understödja. Det är det som Folkpartiet och
Karl-Göran Biörsmark inte vill. Därmed bidrar man
till att förtrycket hårdnar på Kuba.
Jag vill också göra en jämförelse med Vietnam.
Karl-Göran Biörsmark talade om stödet till journa-
lister. I Vietnam har ett omfattande bistånd givits från
svensk sida. Det har anordnats kurser för journalister
om hur man skall kunna ha en annan typ av journa-
listik än den som bara följer maktens direktiv. De
svenska journalisterna fick då höra från vietnameser-
na: Det där går ju inte att ha hos oss. Sådana saker
kan vi inte föra fram och ha olika åsikter om.
De svenska journalisterna som ledde kursen sade:
Okej, då bryr vi oss inte om den saken. Då fortsätter
vi med bara tekniska aspekter. Men då invände en
vietnamesisk journalist: Nej, men det är jätteintres-
sant. Man vet aldrig om man kan få användning för
det.
Min slutsats är: Om man inte ger impulser och om
man inte ger den information som behövs för att
förändra ett samhälle för att få till stånd en utveckling
i demokratisk riktning, hur skall då detta åstadkom-
mas? Jag hävdar bestämt att Folkpartiet har valt fel
väg och att man därmed motverkar sina egna syften.</pre><pre>Anf.  9  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det är intressant att lyssna på Eva
Zetterberg när hon så varmt talar om att man skall
stödja regimens hejdukar i Kuba. Inte med ett ord tar
hon upp den kritik som jag hade när det gällde Kina
och Taiwan. Jag tog upp dessa två öar som exempel
på hur en ö kan gå i riktning mot en diktatur, där man
förtrycker människorna och där mänskliga rättigheter
inte har utrymme. Men Eva Zetterberg ägnar nästan
hela sin repliktid åt att förklara varför det är så viktigt
att stödja de krafter som Castro dirigerar, medan jag
har försökt att peka på att det är de demokratiska
krafterna både i Kuba och i Taiwan som behöver allt
vårt stöd. Men detta berör inte Eva Zetterberg med ett
ord.
Jag förstår inte riktigt detta upplägg. Den signal
som vi sänder härifrån skall innebära stenhård kritik
gentemot sådana diktaturer som Castros och vara en
markering. Inte skulle Eva Zetterberg ha försvarat
diktatorer av olika slag - t.ex. Hitler eller Stalin - om
det gällt att få deras representanter till Sverige för att
följa den demokratiska utvecklingen.
Vi skall jobba för de krafter i Kuba som har den
inställningen att demokrati och mänskliga rättigheter
skall råda, och vi skall ge en klar signal till Taiwan
om att man är på rätt väg och att man har vårt stöd.
Det finns en reservation som förespråkar att Taiwan
på något sätt borde komma med i FN-familjen, lik-
som bl.a. PLO och ANC fick komma med. Taiwan
skulle t.ex. kunna få en observatörsstatus i Ecosoc i
FN. Det är dessa signaler som är viktiga för demo-
krati och för utvecklingen av mänskliga rättigheter.</pre><pre>Anf.  10  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Utrikesutskottets betänkande om de
mänskliga rättigheterna är intressant såtillvida att det
behandlar bara motioner som är väckta av riksdagens
ledamöter och partier. När man läser betänkandet kan
man tydligt se att det finns ett stort engagemang i
riksdagen för mänskliga rättigheter, vilket är oerhört
positivt. Men det ligger inte som grund någon skri-
velse från regeringen om hur man ser på situationen
för mänskliga rättigheter i dag. Det hade kanske varit
bra, men vi får återkomma till det. Det känns dock
positivt att det finns ett så pass stort engagemang och
en vilja att lyfta fram dessa frågor för att försöka att
förändra situationen i världen så att det blir en mer
mänsklig värld.
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet
mellan statsmakten och de enskilda människorna.
Rättigheterna beskriver statens ansvar gentemot den
enskilda människan när det gäller såväl att respektera
individens frihet som att skydda individen mot
kränkningar och att utan diskriminering tillgodose
individens grundläggande materiella behov.
I första artikeln av FN:s allmänna förklaring kan
man läsa följande: Alla människor är födda fria och
lika i värde och rättigheter. De är utrustade med för-
nuft och samvete och bör handla gentemot varandra i
en anda av broderskap.
Detta låter självklart och ganska enkelt. Det borde
vara ett naturligt led i den mänskliga gemenskapen.
Ändå är dessa ord så långt borta för så många männi-
skor. Vi ser ständigt hur människor förföljs för sitt
kön, för sin ras, för sin tro eller för sin sexuella lägg-
ning eller bara för att de råkar vara födda i en del av
världen där de inte blir accepterade som de är.
Rättigheterna i FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna är universella. Det är en vik-
tig princip. Det gäller människor utan åtskillnad.
Rättigheterna är universella också i den meningen att
de gäller över hela världen oavsett land, kultur eller
specifik situation. Religionsfriheten skall respekteras
i länder både med och utan statsreligioner.
Förbudet mot tortyr gäller såväl i fred som under
väpnade oroligheter. Rätten till utbildning är lika
angelägen i fattiga länder som i rika länder. Minori-
teters rättigheter är lika viktiga i såväl heterogena
som homogena samhällen.
En viktig princip är att rättigheterna är en interna-
tionell angelägenhet. Den folkrättsliga utvecklingen
har bekräftat att de mänskliga rättigheterna är en
internationell angelägenhet och att det är fullt legitimt
att framföra åsikter om och försöka påverka situatio-
nen i olika länder på detta område.
Det är därför viktigt att Sverige utnyttjar denna
princip. Alexander Nikitin i Ryssland, situationen i
Turkiet, assyriernas situation, Algeriet och fallet med
Vanunu i Israel är bara några exempel på situationer
när vi kan, bör och måste agera. Vi i riksdagens MR-
grupp får ofta en lång lista på aktuella och viktiga fall
där vi bör agera och göra något för att förändra situa-
tionen.
Det finns starka samband mellan mänskliga rät-
tigheter och demokrati. All demokratisering är in-
hemska processer, men det kan ges internationellt
stöd. Sverige har flera olika instrument, olika medel
och olika aktörer för att agera på olika nivåer. Demo-
krati- och rättighetsfrågorna blir alltmer integrerade
aspekter i övriga verksamhetsgrenar. Kvinnornas
rättigheter främjas bl.a. genom utarbetande av jäm-
ställdhetsprogram. Barns rättigheter måste lyftas
fram. Metoder för att utveckla ett rättighetsperspektiv
i allt bistånd måste utarbetas. Barnkonventionen
måste följas upp, både här hemma och i andra länder.
De ekonomiska och sociala rättigheterna måste
tillmätas en ökad vikt i svensk utrikespolitik. Männi-
skor är den viktigaste resursen i alla samhällen. Soci-
al utveckling handlar om att stärka människors säker-
het, förmåga och möjligheter. Tillgång till hälso-
vård och utbildning är grundläggande för att åstad-
komma detta. Rätten till hälsa och utbildning är dess-
utom konventionsbundna mänskliga rättigheter.
Ökad tonvikt måste därför läggas på fattiga kvin-
nors, mäns och barns rättmätiga tillgång till sådan
service samt på att inkludera de människor som van-
ligtvis exkluderas. De svaga gruppernas rättigheter
måste lyftas fram.
Det svenska utvecklingssamarbetet är ett viktigt
verktyg i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter måste bli en integrerad och
väsentlig dimension i det svenska utvecklingssamar-
betet. I en värld där klyftorna ökar mellan rik och
fattig blir det ännu mer angeläget att lyfta fram de
mänskliga rättigheterna.
Konventionssystemen måste effektiviseras och
ges nödvändiga resurser. Miljöpartiet har alltid ansett
att FN är ett av världens allra viktigaste internatio-
nella forum. Det är det enda riktigt öppna forum där
alla jordens länder kan mötas och där inte marknads-
krafter och ekonomisk eller militär styrka påverkar
rätten att få delta och komma till tals.
FN är också den enda organisation som inom sitt
verksamhetsfält har den agenda som är nödvändig för
att tackla de nya icke-militära hoten i världen som
fattigdom och ökade klyftor mellan rik och fattig.
Därför kan FN också snabba på arbetet och titta på
frågor som folkökningsprocesser, naturresurserna och
naturligtvis också de ökade hoten mot miljö och na-
tur.
När det gäller de konkreta frågor som behandlas i
betänkandet har vi i Miljöpartiet inte så många från
utskottsmajoriteten avvikande meningar. Vi har en
reservation som berör samernas rättigheter och möj-
ligheter att finnas med i Nordiska rådet. Det är egent-
ligen väldigt märkligt att man inte från svenskt håll
som i så många andra sammanhang driver minoritets-
gruppernas rättigheter och ser till att lyfta in frågan
och ger samerna möjlighet att finnas med som en del i
Nordiska rådet och dess arbete. Därför yrkar jag bifall
till reservation 2.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
har nu existerat i 50 år. Detta till trots finns det länder
som inte respekterar dessa rättigheter. I många delar
av världen har förtycket ökat. Övergrepp, våld, miss-
handel blir till en vardag för människorna.
Därför är det också angeläget att bevakningen av,
debatten om och uppföljningen av de mänskliga rät-
tigheterna ständigt pågår. Det är med mänskliga rät-
tigheter som med demokrati och jämställdhet. Bevak-
ningen och debatten av dessa måste hela tiden finnas
med. Annars vet vi inte om det bara är en pap-
persprodukt eller om det också finns i verkligheten.
Mänskliga rättigheter har ett viktigt inslag av att
agera och att bry sig. Regeringen gör en hel del. Vi
kan också se att det ageras från svenskt håll inom FN
och inom EU för att lyfta frågor som är viktiga. Det
arbetet måste få fortgå och vara någonting som vi
ständigt vet att den svenska regeringen gör. Därför
tycker jag att det är väldigt förvånande att det är så
tyst från regeringen när det gäller VM-spelen i bord-
tennis som är placerade i Belgrad.
Det går naturligtvis att säga att det får Bordtennis-
förbundet självt avgöra, eller t.o.m. lämna över det till
spelarna att avgöra om de tycker att det är rätt eller
fel att åka. Men jag anser att det är ett politiskt ställ-
ningstagande som måste göras av regeringen för att
säga om de svenska spelarna skall åka eller inte. Jag
tycker att det är självklart att regeringen säger att den
inte står bakom det och att det inte skall arrangeras
något bordtennis-VM i Belgrad i nuvarande situation,
utan spelen får flyttas till annan ort.
Det är fortfarande inte fred i området. Vi matas
ständigt med situationen där nere. Människor tvingas
fly på sina traktorkärror undan hoten att bli ihjäl-
skjutna. Barn, kvinnor och gamla sitter på sina kärror
och försöker rädda sitt liv. Det skulle vara ytterst
märkligt att nästa stund se bilder från samma region
där man ser glassiga VM-spel genomföras.
Det går nämligen inte att koppla isär idrotten och
den politiska situationen om man menar någonting
med sitt agerande för mänskliga rättigheter och inter-
nationell solidaritet. Att politik och idrott hör ihop har
vi tydligt fått se i de rapporter som framkommit om
t.ex. skandalerna när det gäller att få arrangera OS.
Jag hoppas att regeringen kommer att agera och med
tydlighet visa var den står i den här frågan för att
också markera mot Milosevic och bristen på försök
att skapa fred i området.
Det finns många frågor med i detta som skulle va-
ra viktiga att lyfta och diskutera när det gäller länder-
situation och allmänt kring mänskliga rättigheter,
men jag tänker inte gå in så mycket på de detaljer
som vi har tagit upp och som är viktiga.
Något som jag tycker är oroande och också väl-
digt normgivande är frågan om USA och dödsstraf-
fen. Jag tycker att det är helt oacceptabelt att vi kan se
att USA som i andra sammanhang framhålls som en
demokrati och en förebild för många länder tillämpar
dödsstraffet och att man kan se ökad användning i
dag. Vi vet också att situationen för de fängslade
många gånger är helt oacceptabel.
Sedan har vi naturligtvis kurdernas situation, situ-
ationen i Kina, osv. Det finns mycket man kan säga
om vad som skulle behöva göras och vad som borde
vara den faktiska situationen för människorna i dessa
länder. Men det har vi uttryckt i utskottets betänkan-
de.
Slutligen vill jag säga att svensk utrikespolitik
skall främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Denna ambition måste prägla hela utrikespolitiken i
alla dess olika delar såväl bilateralt som i multilate-
rala kontakter.
(forts. 7 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 13.57 att ajournera för-
handlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle
börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.</pre><pre>5 §  Frågestund</pre><pre>Anf.  11  TALMANNEN:
Följande statsråd kommer i dag att svara på frå-
gor: Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, kultur-
minister Marita Ulvskog, statsrådet Pierre Schori,
statsrådet Maj-Inger Klingvall, statsrådet Leif Pag-
rotsky, utbildningsminister Thomas Östros, statsrådet
Ulrica Messing och statsrådet Britta Lejon.
Vice statsministern besvarar allmänpolitiska frå-
gor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts beröra
deras respektive ansvarsområden.
Naturgasledning genom Sverige</pre><pre>Anf.  12  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag vill ta upp en fråga som spänner
över både miljöområdet och energiområdet och har
att göra med relationen till andra länder. Det är därför
naturligt att fråga Lena Hjelm-Wallén.
Näringsutskottet här i riksdagen har i dag diskute-
rat naturgasfrågan och konstaterat att det inte är aktu-
ellt med en storskalig introduktion av naturgas eller
en ny naturgasledning genom Sverige. Jag vet att den
frågan naturligtvis skall behandlas också i kammaren,
men det kan vara skönt att redan i dag veta hur rege-
ringen kommer att agera för att tydliggöra att det är
en svensk uppfattning att en sådan gasledning inte är
aktuell. Det måste naturligtvis få konsekvenser för
dem som till äventyrs är intresserade av en sådan
ledning eller för andra länder. Hur kommer regering-
en att agera för att se till att den här ståndpunkten slår
igenom?</pre><pre>Anf.  13  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Lennart Daléus tar som utgångspunkt
en diskussion och kanske ett beslut i ett utskott i dag.
Jag tycker att vi måste hålla oss till ordningen. Först
må riksdagen besluta i den här frågan, sedan skall
naturligtvis regeringen göra vad den kan för att leva
upp till det riksdagsbeslut som fattas.</pre><pre>Anf.  14  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag delar naturligtvis i grunden den
uppfattningen. Men jag har ställt frågor kring den här
naturgasledningen många gånger här i kammaren,
just vid sådana här tillfällen.
Som vi vet planeras ibland saker, och till slut står
man om inte inför fullbordat faktum så åtminstone
långt gången hantering. Jag vet att många människor i
södra Sverige, där det här diskuteras mycket, är väl-
digt oroliga, för det finns de, i företag eller liknande
sammanhang, som ändå planerar en sådan här led-
ning. Jag tror att det skulle vara skönt om Lena
Hjelm-Wallén kunde tydliggöra den inställning som
vi självklart har också i Centerpartiet, att en storskalig
satsning och en ny ledning genom Sverige inte är
aktuell. Det vore bra om det snabbt kunde nå ut, inte
minst till människor som känner den här oron. Trots
att vi just nu väntar på ett utskottsbetänkande finns
diskussionen att förhålla sig till.</pre><pre>Anf.  15  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det här är en fråga som är mycket
stor och synnerligen komplicerad. Många människor
är oroliga, andra människor har stora förväntningar på
att det skall hända saker och ting. Riksdagen är inne i
en beslutsprocess, och regeringen lyssnar naturligtvis
till vad riksdagen har att säga. Till det kommer det
allmänna som vi har kommit överens om vad gäller
energipolitiken.
Jag menar att om Lennart Daléus vill gå djupare
in i den här frågan bör det vara fackministern, alltså
energiministern, som svarar på den.
Integration i Öresundsområdet</pre><pre>Anf.  16  LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Leif
Pagrotsky. Den handlar om integrationssträvandena i
Öresundsregionen.
I takt med att förbindelsen växer fram blir det
alltmer konkreta frågor som sätts på dagordningen.
Det uppstår naturligtvis många problem när två län-
ders regler, lagar och förordningar skall samordnas.
Ett nu uppmärksammat problem är taxinäringen.
Om jag har förstått saken rätt innebär de danska reg-
lerna att en svensk taxibil inte skall kunna ta passage-
rare tillbaka från Köpenhamn. Det är naturligtvis en
omöjlig situation. Vi måste få den här verksamheten,
liksom all annan trafik, att fungera över förbindelsen.
Min fråga är: Tänker regeringen agera i den här
frågan, och kan man se någon lösning på detta?</pre><pre>Anf.  17  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Nu bygger vi en stor och dyr bro
mellan Malmö och Köpenhamn. Själva poängen är
naturligtvis att det skall leda till att de här två stora
regionerna flätas samman och att människor kan röra
sig enkelt över bron. Man skall t.ex. kunna ta en taxi i
Malmö för att gå på restaurang i Köpenhamn, åka till
Kastrup eller något annat. Men om bilarna skall åka
tomma tillbaka, som dagens danska regler innebär,
kommer det inte att bli möjligt. Allt detta kommer att
bli poänglöst.
Jag tycker att det arbete som vi nu är inne i är en
naturlig utgångspunkt för Sverige, att försöka få våra
danska kolleger att lätta på regleringarna. Danmark är
ju ett land som i alla fall jag har fått intryck av är
ganska lättsinnigt. Man har stora friheter på olika
områden och lägger sig inte i så mycket. De brukar
retas med oss svenskar för att vi är så petnoga med
regleringar och sådant. Men i integrationsarbetet
måste jag säga att jag blivit alltmer förvånad och
häpen över vilken förbuds- och reglerarmentalitet
som råder i Danmark. Inte minst på det område som
vi diskuterar nu, där danskarna insisterar på att
svenska taxibilar möjligen kan få lämna av passagera-
re om de åker tomma tillbaka.
Jag tycker att vi med kraft skall kräva av danskar-
na att de luckrar upp det integrationsfientliga regle-
ringssystemet, så att det blir möjligt att få en riktig
kollektivtrafik, som taxi faktiskt innebär, i kölvattnet
av att bron öppnas.</pre><pre>Anf.  18  LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret och hoppas att
det kommer att bli möjligt inte bara att åka till Kö-
penhamn och äta på restaurang utan även att en kö-
penhamnare kan åka till Malmö och göra detsamma.
Förtroendevalda revisorer</pre><pre>Anf.  19  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Vi fick i går en proposition om kom-
munal revision. Jag skulle vilja fråga statsrådet Lejon
av vilken anledning regeringen, trots riksdagens på-
pekande via lagutskottet, trots en enig kommunrevi-
sionsutredning och utan motivering, såvitt jag har
kunnat se, fullföljer sin linje att kalla förtroendevalda
revisorer i t.ex. kommunala bolag för lekmannarevi-
sorer. I svensk kommunal demokrati har vi hittills
inte kallat förtroendemän för lekmän. Det är ju ett i
ickekyrkliga sammanhang oegentligt begrepp. Vi
kallar dem just förtroendevalda.
Vad är det för fel på det gamla fina begreppet,
statsrådet Lejon? Jag är spänd på att höra den kom-
munaldemokratiska motiveringen till detta sned-
språng.</pre><pre>Anf.  20  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Någon sådan sorts förklaring tror jag
inte att jag kan åstadkomma. Begreppet är ju till för
att skilja dessa revisorers ställning från den ställning
de auktoriserade revisorerna har i dessa bolag.
Jag blir tyvärr, Lennart, svaret skyldig på den här
frågan. Jag vet inte varför vi har valt just ordet lek-
mannarevisor. Det måste jag medge.</pre><pre>Anf.  21  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag tror faktiskt att det är någon
tjänsteman som har skapat den här villan. Men jag
tycker att det vore bra om vi kunde rätta till detta här i
riksdagen.
Det är faktiskt så att vi brukar kalla de här perso-
nerna för förtroendevalda revisorer, till skillnad från
yrkesrevisorerna. Den distinktionen gör ju statsrådet
Lejon i propositionen i övrigt. Men det här blir väl-
digt konstigt, eftersom vi i kommunerna ibland väljer
just yrkesrevisorer till förtroendevalda revisorer. Då
blir det egendomligt att kalla en sådan yrkesrevisor
för lekmannarevisor bara för att han får ett förtroen-
deuppdrag.
Jag vet att här i riksdagen sitter förträffliga perso-
ner som kanske kommer att utses till förtroendevalda
revisorer i vissa statliga bolag, t.ex. Vin  &  Sprit AB.
Varför skall dessa personer plötsligt kallas lekmän?
Detta är något helt befängt.</pre><pre>Anf.  22  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag kanske har förstått det hela fel,
men jag levde i tron att titeln för dessa personer i de
kommunala och landstingskommunala bolagen tidi-
gare var just denna. Jag är kanske felinformerad.
Självfallet skall det inte råda något tvivel om att
statusen för dessa revisorer är just förtroendeuppdra-
get. Tanken med hela propositionen var att stärka och
öka revisorernas ställning och betona betydelsen av
en kraftfull revision, oavsett i vilken form de kom-
munala och landstingskommunala verksamheterna
bedrivs.
Det är möjligt att Lennart Hedquist har rätt i att
riksdagen kan hjälpa oss att finna en bättre benäm-
ning, men det väsentliga är att betona förtroendeupp-
dragets karaktär och öka dess status.</pre><pre>Anf.  23  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Riksdagen reagerade mot begreppet
lekmän när det framkom i propositionen i våras.
Riksdagen efterlyste hos regeringen ett annat be-
grepp. Eftersom Kommunrevisionsutredningen före-
slog begreppet förtroendevalda revisorer trodde vi att
det skulle framkomma i propositionen. Nu hoppas jag
att utskottet gör en ändring.
Utvisning av homosexuella</pre><pre>Anf.  24  TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Pierre Schori.
Fru talman! Redan under nazismen blev männi-
skor förföljda, misshandlade, torterade och mördade -
många på grund av sin sexuella orientering, sin sexu-
ella tillhörighet. Det var då det. Men fortfarande för-
följs många homosexuella runt om i världen.
Nazisterna märkte oss med rosa trianglar och
svarta stjärnor. Här i Sverige stiftar vi och kommer att
stifta lagar som skyddar och motverkar diskrimine-
ring. Vi har t.o.m. stiftat en lag, utlänningslagen, där
det i 3 kap. 3 § bl.a. står att utlänningar har rätt till
uppehållstillstånd om de är flyktingar, skyddsbehö-
vande i övrigt och på grund av homosexualitet.
Fru talman! I dag blev vi återigen märkta, inte av
nazister men av Invandrarverkets och Utlännings-
nämndens inhumana beslut. Kl. 06.00 i morse avvisa-
des en rädd och otrygg 27-åring från Sverige.
Fru talman! Jag vill fråga statsrådet Pierre Schori
om hur 3 kap. 3 § i utlänningslagen egentligen skall
tillämpas.</pre><pre>Anf.  25  TALMANNEN:
Vi diskuterar frågans principer, inte de enskilda
fallen.</pre><pre>Anf.  26  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det är riktigt att Sverige som, tror jag,
första land införde i lagstiftningen, utöver Genève-
konventionens skyddsbegrepp, att man om man är
förföljd på grund av kön, t.ex. kvinnlig könsstymp-
ning eller förföljelse på grund av homosexualitet, kan
få skydd i Sverige. Det var viktigt och riktigt.
Detta betyder inte att t.ex. alla homosexuella i ett
land där man kan hotas av förföljelse mot homosexu-
alitet eller av könsstympning automatiskt får skydd,
asyl, i Sverige - inte heller i något annat land. Man
ser i det individuella fallet om det finns ett individu-
ellt skyddsbehov.
I det här aktuella fallet - som jag inte känner till -
har väl myndigheterna dömt enligt lag. Självfallet
skall lagen följas, och jag är övertygad om att det är
så.
Men alla som säger sig hotas för sin homosexua-
litet eller av könsstympning får inte automatiskt asyl.
Det sker en prövning av det enskilda fallet. Det är
fråga om att värna asylrätten.</pre><pre>Anf.  27  TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Just fallet med 27-åringen var bara ett
exempel. Förra veckan utvisades ytterligare en person
som hade sökt asyl i enlighet med 3 §. Det var en
person från Turkiet.
Det finns ett fundamentalt fel i tillämpningen. Vid
en översyn av statistik från flyktingmottagandet går
det ibland att tro att homosexuella inte förföljs ute i
världen.
Fru talman! I förra årets statistik gick det inte att
se en enda siffra, det var helt tomt i rutan, om hur
många som fick uppehållstillstånd just med den para-
grafen som grund.
Jag vill återigen fråga statsrådet Schori - inte i ett
enskilt fall - om det rent generellt inte finns ett behov
av detaljerade riktlinjer av hur paragraferna skall
tillämpas - kanske en utbildning för personalen om
denna paragraf.</pre><pre>Anf.  28  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag vet att det har pågått utbildning
inför utvidgningen av Genèvekonventionen. Jag är
säker på att man följer lagen på ett humanitärt och
rättssäkert sätt.
Jag kan ge ett exempel från när jag själv besökte
Utlänningsnämnden. En familj från ett afrikanskt land
hade sökt asyl i Sverige. Det visade sig att föräldrarna
inte hade skyddsbehov, medan den unga 12-åriga
flickan hotades av bl.a. släkten av en obligatorisk
könsstympning. Hela familjen fick skydd i Sverige,
inte på grund av föräldrarnas situation utan just av att
barnet hotades av könsstympning. Liknande situatio-
ner kan jag se när det gäller homosexuella.
Det avgörande är att det inte går att säga att alla
homosexuella är hotade. Man måste se till det indivi-
duella fallet. I de fall som har åberopats - utan att jag
känner till dem - har man sett till det enskilda fallet.
Det säger sig inte av sig självt att en homosexuell från
Turkiet skall få asyl i Sverige. Det finns inte en gene-
rell förföljelse mot homosexuella i Turkiet. Man får
se till det enskilda fallet.</pre><pre>Anf.  29  TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Dessa fall är inte de enda fallen -
Turkiet och det forna Jugoslavien. Här har personer
utvisats till Iran, där homosexualitet är förknippat
med avrättning.
Det är fundamentalt fel att tillämpningen inte fun-
gerar. Jag tycker att Invandrarverket har missbrukat
möjligheten till omedelbar verkställighet, som fak-
tiskt präglar alla besluten. Omedelbar verkställighet
innebär i praktiken att man inte hinner överklaga.</pre><pre>Anf.  30  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det finns ingenting av omedelbar
verkställighet om man har åberopat förföljelse av kön
eller någonting annat. Då prövas ärendet i laglig ord-
ning och rättssäkert. Det finns ingen omedelbar verk-
ställighet i detta.
Fru talman! Det är riktigt att man även till Iran har
utvisat personer som man anser inte har skyddsbehov
trots att de har uppgett sig vara homosexuella. Å
andra sidan har andra varande från Iran fått skydd i
Sverige när de har åberopat homosexualitet. Det beror
helt och hållet på det enskilda fallet.
Säkerhetspolitiken</pre><pre>Anf.  31  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén. Egentligen skulle
jag ha velat ställa frågan till statsministern eftersom
den rör honom. Frågan gäller det inlägg han i går
gjorde om säkerhetspolitiken på ett seminarium i
Stockholm.
Om man får tro Svenska Dagbladet i dag skall
statsministern efteråt ha fått följande fråga: Om ett
EU-land angrips, är det då politiskt möjligt att stå
neutralt?
Svaret skulle enligt tidningen vara: Jag har inte
ens reflekterat över den frågan. Den tål att tänka på
innan man svarar. Jag har inte stött på frågan förut.
Det är ett närmast häpnadsväckande svar. Jag kan
inte alls vara säker på att det är korrekt. Men jag vill
då fråga vice statsministern, tillika f.d. utrikesminis-
tern, om denna påstådda brist på reflexion inför denna
näraliggande tanke utmärker hela regeringen.</pre><pre>Anf.  32  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Inte heller jag vet vad som utspann
sig mellan journalisten och statsministern i det avse-
endet.
Detta är en fråga som det verkligen finns anled-
ning att reflektera över. Det gjordes under den man-
datperiod det var en borgerlig regering och under
förra mandatperioden. Man ändrade t.o.m. i det som
var den säkerhetspolitiska basen 1992 just för att vi
då såg att vi skulle bli EU-medlemmar.
Det är ju så att ordet "neutral" är förbundet med
en krissituation. Skulle det ske ett anfall mot någon
av våra EU-partner är det klart att vi kommer att
ställning i en sådan situation. Däremot är vi fortfa-
rande militärt alliansfria. Att ta ställning i en konflikt
är ju en sak. Men att för den sakens skull bli krigfö-
rande är en annan sak.
Det här är ganska komplicerade ting där man hela
tiden måste vara väldigt noga med hur man uttrycker
sig. Det kräver kanske lite längre diskussion än vad
man kan ha i en sådan här enkel frågestund.</pre><pre>Anf.  33  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Ja, det gör det säkert. Det är ju en stor
och viktig fråga. Det var därför jag nämnde den. Jag
kände mig lite förvånad när jag läste morgontidning-
en eftersom jag och många andra väl hade uppfattat
att huvudinvändningen bakom socialdemokraternas
mångåriga motstånd mot medlemskapet i EU hade
just med den här frågan att göra. Om den då betrakta-
des som helt ny fanns det kanske anledning att höja
på ögonbrynen.</pre><pre>Anf.  34  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Då får vi gå tillbaka lite i historien.
Det var ju så att så länge vi hade ett uppdelat Europa
ansåg vi inte att det var möjligt att gå in i EU. När
Berlinmuren föll i november 1989 blev det en helt
annan situation.
Folkrörelsernas förutsättningar</pre><pre>Anf.  35  CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulrica
Messing, som ju är den i regeringen som ansvarar för
folkrörelsefrågorna. Jag är både stolt över och orolig
för svensk folkrörelse och svenskt föreningsliv. Jag är
stolt över att vi i olika sammanhang lyckas så bra
med att nå idrottsliga framgångar, att vi genom mu-
sikverksamhet finns på världens alla topplistor och att
vi här i riksdagen är representerade av många männi-
skor med olika bakgrund, med bra politisk skolning
och med samhällsengagemang.
Men jag är också orolig för att jag ser att möjlig-
heterna för självständiga organisationer med egen
försörjning blir allt mindre. Ett konkret exempel är
det som nu händer på spel- och lotterimarknaden. Det
råder i dag en ganska stor obalans här till folkrörel-
sernas nackdel.
Jag vet att lotterifrågorna inte längre sorterar un-
der Kulturdepartementet, men jag vill i alla fall höra
om Ulrica Messing som folkrörelseminister håller
med mig om att det är viktig att det ges bättre förut-
sättningar än i dag för att t.ex. administrera egna
lotterier. Jag undrar också om Ulrica Messing i det
här sammanhanget håller med om att passivt beroen-
de av bidrag från samhället är en olycklig utveckling
som kan och måste förhindras.</pre><pre>Anf.  36  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Vi brukar ju ofta prata om att det
samarbete som finns mellan arbetsmarknadens parter
i Sverige är en viktig del av den s.k. svenska model-
len, en tradition som vi ofta värnar och är rädda om.
Jag tycker också att det breda utbudet av folkrörelser,
och den tradition som våra folkrörelser står för i Sve-
rige, är en annan viktig del av den svenska modellen.
Det är också något som vi skall vara rädda om och
stolta över.
Det pågår flera olika sorters arbete inom Rege-
ringskansliet för att stödja och underlätta folkrörel-
sernas förmåga att överleva och utvecklas, och också
för att göra det möjligt för nya folkrörelser att bildas.
En del av detta är den översyn av momsfrågan för
bl.a. ideella föreningar som just nu ligger på Finans-
departementets bord.
I samband med att Sverige är ordförande i EU år
2001 kommer vi också att stå värd för en stor euro-
peisk konferens om social ekonomi. Den har redan
börjat planeras i den meningen att jag har haft en
första träff med företrädare för de folkrörelser som
finns i vårt land. Vi har bildat en arbetsgrupp för att
gemensamt planera hur vi skall genomföra konferen-
sen.
Det kommer självklart att ta tid, och det kommer
att vara ett brett arbete där stora delar av Folkrörel-
sesverige kommer att vara engagerade. Jag tror att
arbetet inför den konferensen kommer att vara lika
viktigt som själva konferensen, för det ger oss en
chans att uppleva en renässans inom en del områden
och att utveckla och lyfta fram de folkrörelser som
finns.
Jag skall själv lägga fram två propositioner under
våren, en ungdomspolitisk proposition och en idrott-
spolitisk proposition. Dessa propositioner skall utgå
från att stärka folkrörelsernas roll just på dessa områ-
den. Det är oerhört viktigt att ta ett helhetsgrepp när
det gäller folkrörelsernas förutsättningar att verka. Då
gäller det allt från momsfrågan till förutsättningarna
för ideella föreningar. Självklart gäller det också
förutsättningarna att hitta en egen försörjning vid
sidan av statsbidragen.</pre><pre>Anf.  37  CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Jag känner mig ganska nöjd med det
svaret. Jag vill tacka så mycket. Jag är väldigt glad
över att Ulrica Messing håller med mig om vikten av
självständiga och starka folkrörelser. Jag tolkar också
hennes svar som att möjligheten till egen försörjning i
största möjliga mån är något eftersträvansvärt. Jag
återkommer så småningom med en interpellation i
denna fråga.
Lika behandling i alla landsting</pre><pre>Anf.  38  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till biträdande
socialministern, bl.a. utifrån statsrådets ansvar för de
sociala försäkringsfrågorna. Anser statsrådet att det är
angeläget att de som bor i de olika landstingen, pati-
enterna i samtliga landsting, har tillgång till samma
profession när det gäller sjukvård? Jag menar olika
former av profession. Är det angeläget att man be-
handlas lika i de olika landstingen?</pre><pre>Anf.  39  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka
Göte Jonssons fråga. Det kanske handlar om att ha
tillgång till de olika yrkeskategorier som är verk-
samma inom hälso- och sjukvården. Det är naturligt-
vis ett ansvar för våra landstingspolitiker att se till att
människor får sina sjukvårdsbehov tillgodosedda
både med en god vård och med personal som har en
mycket god kompetens och utbildning. Det är själv-
klart en viktig fråga att landstingen har möjlighet att
tillgodose människors olika vårdbehov.</pre><pre>Anf.  40  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för det svaret.
Jag ställde frågan med anledning av att man i Jönkö-
pings län landsting vägrar att teckna vårdavtal med
kiropraktorer och naprapater. I väldigt många andra
landsting tecknar man den formen av vårdavtal, vilket
innebär att det i dessa landsting finns tillgång också
till den kunskap som kiropraktorer och naprapater
besitter. I Jönköpings läns landsting förvägras alltså
patienterna den möjligheten. Likaså förvägras de
möjligheten att då få lägre kostnader vid besök och
att komma in under högkostnadsskyddet.
Jag förstår nu att biträdande socialministern delar
min uppfattning att det är fel att ha det på det här
sättet i t.ex. Jönköpings läns landsting. Jag hoppas att
man från regeringens sida ser till att det blir ordning
på den här punkten så att patienterna, de som bor i de
olika landstingen, behandlas lika inför lagen och lika
när det gäller rätten att få behandling vid sjukdom.</pre><pre>Anf.  41  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det jag svarade på var frågan om hur
den som är sjuk och i behov av bra sjukvård kan få
detta behov tillgodosett på bästa sätt. Det är ett ansvar
för landstingspolitikerna. Det som är viktigt är natur-
ligtvis att man gör en bedömning. Det handlar också
om en medicinsk bedömning av hur behovet kan
tillgodoses. Den typen av medicinska bedömningar
överlåter jag åt den medicinska professionen att göra.
Det kommer jag som minister aldrig att ge mig in på.
Arena Nordens informationsverksamhet</pre><pre>Anf.  42  JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Leif Pagrotsky angående Arena Norden - dess infor-
mationskontor och dess  informationsverksamhet om
Norden, om nordiskt samarbete, om möjligheten till
nordiska studier osv.
I februari gjorde utrikesutskottet en mycket tydlig
markering när det gäller fortsatt stöd till den verk-
samheten, som regeringen tydligen inte hade tänkt
skulle fortsätta. Detta stöd skulle enligt utskottets
mening, och riksdagen ställde sig bakom denna, gälla
för det här året tills frågan om samnordisk finansie-
ring var löst. Men märkligt nog tog regeringen bara
fram pengar för första kvartalet i år. Då vill jag fråga:
För hur lång tid har pengar tagits fram nu?</pre><pre>Anf.  43  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Frågan om Arena Norden är en gans-
ka lång följetong. Föreningen Norden har startat en
informationsbutik på Kungsholmen i Stockholm utan
finansiering. Efter att ha lagt sina egna pengar på att
inreda lokalen kom man i efterhand till regeringen
och begärde särskilt stöd för att kunna bedriva verk-
samhet i den lokal de har investerat i. Den ligger på
en plats där det inte passerar några människor, och
den har nästan inga besökare.
Vi vill ha ett mer kraftfullt nordiskt fönster i
Stockholm. Jag tycker att det är rimligt att Sveriges
skattebetalare, som är huvudfinansiärer av det nordis-
ka samarbetet, har en bra och direkt koppling till vad
de får för sina pengar - en nordisk informationsverk-
samhet i huvudstaden i det största nordiska landet.
Det jobbar vi på, och vi hoppas kunna åstadkomma
ett sådant.
I avvaktan på det har vi än så länge lyckats åstad-
komma finansiering för att hålla Arena Nordens in-
formationsbutik vid liv. Sedan den tidpunkt då vi
diskuterade frågan senast - i februari - har vi fått
fram pengar för ytterligare en period, så att vi klarar
en betydande del av detta år. Jag är mycket optimis-
tisk när det gäller frågan om det räcker ända fram till
den tidpunkt när vi får gemensam nordisk finansie-
ring för en mer kraftfull närvaro i Stockholm, men jag
kan inte ställa ut några sådana löften.
Under tiden tycker jag att det är angeläget att vi
försöker öka utbytet av den verksamhet som redan
finns och som Föreningen Norden så förtjänstfullt
bedriver. Vi har för övrigt hjälpt till att skapa intäkter
till verksamheten, t.ex. genom att förlägga den nor-
diska servicetelefonen Hallå Norden till just dessa
lokaler för att få bättre utnyttjande och bättre intäkter.</pre><pre>Anf.  44  JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret och säga att
det nog inte råder delade meningar om att det handlar
om att lösa denna fråga tills vi kan få en bättre lös-
ning på längre sikt när det gäller informationen. Det
utskottet var mycket tydligt med, och det riksdagen
också ställde sig bakom, var att pengar skulle tas fram
under detta år tills frågan var löst genom den samnor-
diska finansieringen.
Jag skulle vilja få lite tydligare besked om för hur
lång tid finansieringen är löst och om var den sam-
nordiska finansieringsfrågan ligger. Det måste hända
något före sommaren - annars har vi förlorat ett år
igen.</pre><pre>Anf.  45  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag kan inte på rak arm säga exakt
vilket belopp som har utbetalats och som det har
fattats beslut om. Det kan vi ombesörja om det kom-
mer en skriftlig fråga om detta, t.ex.
Om riksdagen fattar beslut om att vi skall ha spe-
ciella utgifter på detta område förutsätter jag att riks-
dagen, när den beslutar om budgeten, anvisar finansi-
ering för sina egna reformönskemål. Vi jobbar hårt på
att få fram riktiga pengar som går att använda till
löner och hyra för dessa lokaler, och det hoppas vi
kunna lösa för hela den tid som det kommer att behö-
vas.
Jag kan för dagen inte säga exakt hur många da-
gar, månader och kvartal detta gäller, men jag är rätt
optimistisk när det gäller att det skall gå att lösa. Men
det är inte så lättvindigt att en ledamot av ett utskott i
riksdagen bara kan knäppa med fingrarna och säga att
regeringen får fixa pengar till detta. Varsågod att ta
fram pengar! Så går det inte till. Det är riksdagen som
fattar beslut om budget. Om riksdagen är enig om att
vi skall öka utgifterna på ett område har riksdagen,
tycker jag, också att ta fram finansiering för detta.
Samhällspåverkan på barn</pre><pre>Anf.  46  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Min fråga handlar om barn, och jag
riktar den till Maj-Inger Klingvall.
Tillgängligheten till sex och porr är större nu än
någonsin. Knappar du in ordet porno på den vanliga
Alta Vista-uppkopplingen ger det ungefär två miljo-
ner träffar. På Rädda Barnens barndagar berättade
Börje Svensson, som arbetar med barn och ungdomar
i kris, att de barn som utövar övergrepp på andra barn
sällan själva varit utsatta för övergrepp. De kun-
skapskällor och inspirationskällor som de anger är
vanliga medier som tidningar, t.ex. Kamratposten,
TV, t.ex. Aschbergs program, nyheter, t.ex. Rapport,
och så Internet både hemma och på bibliotek.
Då är min fråga: Hur ämnar statsrådet hantera
denna synnerligen allvarliga samhällspåverkan på
barn?</pre><pre>Anf.  47  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det är en väldigt angelägen fråga som
Ewa Larsson ställer, och också en fråga där det inte
finns några enkla lösningar att ta fram. Detta är nå-
gonting som handlar väldigt mycket om attityder och
också om hur vi vuxna agerar både som föräldrar och
i våra roller som förskollärare, lärare och fritidsleda-
re. Vi måste stå för en motkraft mot det utbud som
möter barn.
På något sätt har vi alla ett oerhört stort ansvar för
att mota de bilder som barn möts av. Vi måste alltid
kunna svara på barns frågor, men också själva vara
aktiva, förklara och, som jag sade, ta ett stort ansvar
när det gäller att motverka effekten av de bilder som
barn egentligen inte har någon möjlighet att försvara
sig mot eller säga nej till. De möter dem på väldigt
många olika sätt.
Det har gjorts och görs naturligtvis en rad saker
från samhälleligt håll. Diskussionen som kan föras
inte minst i alla skolklasser och mellan föräldrar och
barn tror jag är oerhört väsentlig.</pre><pre>Anf.  48  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det visar sig också att antalet över-
grepp barn till barn ökar. BRIS kommer snart med en
rapport. När nyheterna toppas av pedofili påverkar
det självklart barnen. Jag delar statsrådets uppfattning
om att det behövs motbilder. Det behövs många mot-
bilder, och motbilderna måste naturligtvis anpassas
utifrån barnens olika åldrar. Enligt FN-konventionen
är barn barn tills de är 18 år.
Är statsrådet beredd att nu verkligen satsa på bar-
nen? Finns det stöd i regeringen för en sådan sats-
ning?</pre><pre>Anf.  49  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det som vi kommer att behandla här i
riksdagen inom kort är regeringens strategi när det
gäller barnpolitiken. Där har vi också avsatt resurser
för tre år framåt - 10 miljoner per år - för att kunna
rikta speciella insatser på olika områden.
Någonting som jag vill understryka är förstås den
utbildning omkring barnkonventionen som vi vill se
komma i gång för all personal som på något sätt
kommer i kontakt med barn. Då handlar det både om
kommuner och landsting, men också om alla som är
verksamma i staten.
Vi har precis påbörjat den utredning som rör
barnmisshandel. Det är en stor parlamentarisk utred-
ning som också kommer att få särskilda medel - 3
miljoner första året - för att kunna arbeta utåtriktat
med opinionsbildning och attitydpåverkan. Det är ett
lite annorlunda grepp. Det är en utredning som fak-
tiskt kan arbeta processinriktat för att få i gång dis-
kussionerna när det gäller just utsatta barns situation.
Ungdomars kroppsfixering</pre><pre>Anf.  50  ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Messing.
Det skrivs och har skrivits mycket i tidningarna
om inte minst ungdomars kroppsfixering. Medierna
påverkar, modet påverkar osv. Det känns ibland lite
som om det är en modenyck. Det är säkert inte helt
riktigt, med tanke på att kroppsfixering funnits mer
eller mindre genom hela historien och i de flesta
kulturer. Men tyvärr är det inte bara ett modeproblem.
Inom idrotten är detta också ett stort problem - något
som i synnerhet tycks påverka kvinnliga idrottsutöva-
re. Studier visar nämligen att det är betydligt fler
kvinnor än män som drabbas av ätstörningar inom
idrotten.
Idrotten fostrar unga människor, men tyvärr står
vältränade kroppar i fokus. Det finns som sagt myck-
et som fostrar ungdomar inom idrotten. Man lär sig
regler, att samspela med varandra, gruppdynamik och
liknande, men det allvarliga är just denna kroppsfixe-
ring.
Min fråga till statsrådet Messing är: Vad tänker
hon göra för att förbättra denna situation? I svaret på
en fråga tidigare i dag talade statsrådet om att man
skall stärka folkrörelserna. Gäller detta också inom
denna bit? Kommer man att bedriva någon form av
utbildning?</pre><pre>Anf.  51  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Vi gör redan flera saker. Jag tycker
att den fråga som Anne-Katrine Dunker tar upp är
oerhört viktig.
Om kroppsfixering är en modenyck eller inte vå-
gar jag inte svara på, men jag tycker att fixeringen
blir allt tydligare. Dels blir den alltmer exploaterad,
dels går den allt längre ned i åldrarna. Vi kan se det
inom den organiserade idrotten och också utanför
denna - i skolan, på fritidsgårdar och i andra före-
ningar. Jag tror att vi som vuxna måste ta en diskus-
sion om detta på alla dessa områden.
Maj-Inger Klingvall nämnde i sitt svar på förra
frågan ett perspektiv på det här problemet: kroppsfix-
ering hos barn. Vi kan se det när det gäller ungdoms-
gårdar. Här har vi en ungdomspolitik som nu aktivt
agerar för jämställdhets- och könsrollsfrågor bland
killar och tjejer.
Vi har också samma debatt inom idrottsrörelsen.
Regeringen har stöttat ett projekt som Riksidrottsför-
bundet har genomfört, som heter Tjejer på arenan.
Projektet handlar bl.a. om att tjejer skall utveckla sitt
idrottande men också om vilka villkor man idrottar på
och att hjälpa tjejer att våga stå på sig som tjejer och
inte acceptera den fixering de utsätts för. Vi kommer
att fortsätta med den typen av stöd.</pre><pre>Anf.  52  ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Tack för det svaret. Det gläder mig att
höra. För det är väl ändå så att idrotten, precis som så
mycket annat i samhället, tyvärr styrs av manliga
ideal. Tyvärr börjar man också med elitidrottsträning
i alldeles för unga år.
Jag hoppas att det statsrådet har sagt också kom-
mer att drivas vidare och nå ut inte minst till tränare.
Tydligen är det så att när flickor har ätstörningar - det
gäller även en del pojkar men framför allt flickor -
upptäcker man det först vid vägning. Det finns ju
tecken på detta långt tidigare. Det här borde vara en
upplysningsfråga. Vi borde se till att det finns en god
utbildning för de tränare som nu handhar våra ung-
domar.</pre><pre>Anf.  53  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag tror att det ligger ett stort ansvar
hos den organiserade idrotten - både när det gäller att
vara förebilder och att som ideella ledare vara obser-
vanta på de signaler som kan finnas i klubbar och
föreningar. Jag tror att man skall vara observant på
både killar och tjejer. Tjejerna har sin anorexi, sin
självsvält, men vi kan se killarnas motsvarighet i t.ex.
missbruket av anabola steroider.
Både killar och tjejer möts i dag av ett stort tryck
när det gäller bilderna av vad de skall prestera och
vilka mönster de skall leva upp till. Jag tycker att vi
som vuxna har ett gemensamt ansvar att agera i de
här frågorna på olika sätt. Att barn och ungdomar
skall få idrotta på jämlika och jämställda villkor är en
viktig förutsättning. Vi måste också låta barn och
ungdomar behålla bredden inom idrottandet och und-
vika specialiseringen så länge som möjligt, så att man
kan utvecklas både som människa och självklart ock-
så kroppsligt. Jag tror inte att det råder några delade
uppfattningar om det. Detta arbete skall pågå både
inom idrotten och utanför, i resten av samhället.
Upphovsrätten</pre><pre>Anf.  54  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Leif Pagrotsky.
Det handlar om handelsfrågor och musik.
Vi vet alla att Sverige och övriga Europa har ett
system som skyddar upphovsrätten, dvs. att textför-
fattare och artister får ersättning när deras musik
spelas i restauranger, butiker och andra sammanhang.
Enligt uppgift fungerar nu inte det här systemet i
USA, en väldigt stor och viktig marknad för musik-
branschen. Det handlar naturligtvis om väldigt stora
pengar som försvinner årligen, bl.a. för de svenska
artisterna.
Jag skulle vara mycket intresserad av att veta på
vilket sätt vi kan se till att amerikanerna i detta fall
ordentligt följer samma regler som vi har i Europa.</pre><pre>Anf.  55  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Vi har ett internationellt handelsavtal
för den här typen av betalningar. Där har USA, precis
som 134 andra länder, skrivit på att man skall betala
ersättning till artister när man utnyttjar deras alster så
att dessa får betalt för sitt arbete. Vi i Sverige lever
upp till detta efter bästa förmåga, och såvitt jag vet
gäller det också övriga Europa. Nu visar det sig dock
att USA inte har ett system för att hålla ordning på
detta och se till att artister får den betalning de har
gjort sig förtjänta av.
Vi i Europa bör driva det här mycket hårt mot
amerikanerna. Vi bör anmäla detta till Världshan-
delsorganisationen, WTO, för att få en ändring - inte
minst med tanke på att USA självt så oerhört offen-
sivt driver att Sverige skall ändra i sin offentlighets-
princip så att den amerikanska scientologirörelsen
skall få ersättning varje gång någon går in till Justi-
tiedepartementet eller riksdagen och begär att få titta
på dess skrifter som har lämnats in här.
Vi kan inte acceptera att USA ställer långtgående
krav på Sverige samtidigt som man själv inte lever
upp till de åtaganden man har gjort i internationella
handelsavtal. Det är helt otänkbart - särskilt i en
bransch där Sverige nu är så expansivt och där svens-
ka yrkesutövare har stora inkomster att fordra av
amerikanska användare av de jobb de uträttat.</pre><pre>Anf.  56  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag tycker att det är bra om vi kan få
en ändring på detta. Musikbranschen är viktig för
Sverige, och den blir allt viktigare. Då är det själv-
klart att se till att vi kan få de här intäkterna och att
detta verkligen fungerar. Man tycker att ett land som
USA skulle kunna se till att sådana här regler följs
lika bra där som i Europa och Sverige.</pre><pre>Anf.  57  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag kunde inte ha sagt det bättre.
Vi har i Sverige någonting som kallas för STIM,
som med minutiös noggrannhet samlar in uppgifter
om varje gång ett svenskt spelmanslag eller en svensk
kyrkokör framför verk av amerikanska kompositörer
och ser till att dessa får den ersättning de skall ha. Vi
måste ställa samma krav på de amerikanska motsva-
righeterna till STIM och de amerikanska lagstiftarna.
Dessa måste se till att motsvarande gäller i andra
riktningen: när svenska artisters verk framförs i ame-
rikanska restauranger, barer, varuhus, danslokaler och
var det nu kan vara någonstans. Vi kan inte acceptera
att de stjäl frukterna av svenska musikers arbete.
Sveriges ordförandeskap i EU</pre><pre>Anf.  58  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till vice statsminis-
tern.
Den 1 januari 2001 blir Sverige ordförandeland i
EU. Det är ganska snart, tycker jag. Dessutom kom-
mer vi att vara med i den s.k. trojkan ett halvår innan,
alltså om drygt ett år. Vi i Centerpartiet har i motio-
ner och även här i kammaren efterlyst en strategi och
en målsättning för detta ordförandeskap. Vi har också
velat se en förankring av denna målsättning här i
riksdagen. Dessutom har vi efterlyst en strategi för
hur vi skall kunna involvera det svenska samhället i
ordförandeskapet, t.ex. Folkrörelsesverige.
Vi har fått svar på frågorna från utrikesministern,
men vi har inte hört någonting om tidpunkten för när
det här skall ske. Jag tycker att det är ganska bråttom.
I januari fick jag svaret från en socialdemokrat att det
är gott om tid. Den uppfattningen delar inte jag.
Därför vill jag fråga: När kommer en strategi för
ordförandeskapet? Hur och när skall den förankras i
riksdagen? Och - mycket viktigt - hur skall det
svenska samhället kunna involveras i den här proces-
sen?</pre><pre>Anf.  59  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Från regeringens sida är vi mycket
måna om att vårt ordförandeskap i EU första halvåret
2001 inte bara är någonting för regeringen och Rege-
ringskansliet. Vi skall se till att det civila Sverige, om
vi använder det ordet, blandas in ordentligt. Det gäller
naturligtvis riksdagen, men det gäller också kommu-
ner och landsting, näringsliv, fackliga organisationer,
handikapporganisationer osv. Jag har själv kontakter
med många i den här kretsen.
Vi har planerat att till riksdagen ge en första in-
formation om det ganska omfattande arbete som
redan har bedrivits inom Regeringskansliet. Det
kommer en sådan information under våren. Vi vill
dock försöka fylla denna med så mycket innehåll som
möjligt, och innan dess vill vi inte gärna komma till
riksdagen. Men jag lovar: Jag kommer under våren.</pre><pre>Anf.  60  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Det kändes
ganska betryggande.
Att jag är så angelägen om att det här skall ske
snabbt beror på att vi vet att en sådan här förank-
ringsprocess tar ganska lång tid. Med tanke på det
bristande intresse som finns inför valet till EU-
parlamentet är det än viktigare att vi kommer i gång
med denna process, för då kan vi så att säga få dubbel
nytta av den. Därför är det viktigt att vi kommer i
gång nu.
Jag har en följdfråga. Hur kommer mötena att
förläggas i landet? Vi vet ju att toppmötet skall vara i
Göteborg. Jag tycker att det är väldigt viktigt att fler
orter än Stockholm och Göteborg lite tydligare kom-
mer på den europeiska kartan. Finns det några planer
på det?</pre><pre>Anf.  61  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Många möten kommer förvisso att
förläggas till andra orter än Göteborg och Stockholm.
Det skall ju vara ganska många informella minister-
rådsmöten. Dessutom kommer det att vara andra
typer av möten. Vi vill ju gärna visa upp olika delar
av Sverige, och många län och kommuner har redan
hört av sig. Men vi måste först se vilka möten som vi
faktiskt kan planera. Detta skall ju äga rum om två år,
och då förstår alla att vi inte kan vara så väldigt ex-
akta redan i dag.
Forskarutbildningen</pre><pre>Anf.  62  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsmi-
nister Thomas Östros. Jag var med på ett seminarium
på KTH i februari som handlade om forskarutbild-
ning. Då framkom det att 32 % av studenterna anser
att den handledning de får inte är tillräckligt bra, att
tiden för handledning har urholkats och att det inte
finns någon forskning om högskolans egen utveck-
lingsprocess. Samtidigt framhölls också att det fanns
väldigt lite tid för egen forskning, brist på postdokto-
rala tjänster, osv. Jag undrar därför hur utbildnings-
ministern arbetar med just dessa frågor.</pre><pre>Anf.  63  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström tar upp en myck-
et angelägen fråga inom utbildningspolitiken, nämli-
gen forskarutbildningen. Den spelar en mycket stor
roll på flera olika sätt. Det handlar om utbildningen
av framtidens forskare och framtidens högskolelärare.
Men efterfrågan på forskarutbildade människor ökar
också i det övriga samhället - i näringslivet och i
offentlig sektor - därför att man genom forskarut-
bildningen får analysverktyg som är mycket viktiga
för att kunna hantera olika problem.
Vi är ju i början av en process där forskarutbild-
ningen reformeras ordentligt och går från att vara en
ganska odefinierad utbildning till att bli en sådan
utbildning att man så att säga får ett körkort eller en
licens för att fortsätta forska, dvs. att man skall vara
garanterad handledning och försörjning och att fors-
karutbildningen skall kunna genomföras under en
rimlig tidsperiod. Det är ju en reform som riksdagen
fattade beslut om förra året, och jag har stora förvänt-
ningar på att den kommer att få effekt på forskarut-
bildningen på ett mycket positivt sätt. Det är också ett
sätt att se till att vi framöver kan öka antalet for-
karsutbildade både i våra högskolor och i samhället i
övrigt.</pre><pre>Anf.  64  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Tack, Thomas Östros. Det framkom
också att en stor andel av lärarna på universitet och
högskolor saknar forskarutbildning. Och när man
sedan tittade på Forskning 2000 redovisade den fak-
tiskt en underskattning, så att det kommer att bli
framtida problem också om vi skulle acceptera den.
Då behövs det också stimulans. Det framkom också
att det behövs stimulans mellan högskolor och uni-
versitet, så att de samverkar. Två områden som också
var ytterst angelägna och som ligger risigt till i dag i
fråga om forskning är vård- och lärarutbildningen. Då
undrar jag om utbildningsministern kommer att gå in
i de olika vetenskaperna, disciplinerna och ämnesom-
rådena.</pre><pre>Anf.  65  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Min uppfattning är att vi behöver fler
forskarutbildade. Reformen är ett sätt, och sedan
handlar det naturligtvis på längre sikt också om resur-
ser. Vi behöver fler forskarutbildade för att täcka upp
med fler lärare som har forskarbakgrund. Det är ju det
sätt vi har att se till att utbildningen på högskolan är
anknuten till forskningen som sker på våra universi-
tet.
Det är klart att det i dag finns områden där tradi-
tionen är sådan att det finns väldigt litet av forskarut-
bildning och väldigt litet av forskning. Man kan tycka
att det är märkligt på en del områden. När det gäller
lärarutbildningen är det ju så. När det gäller vårdut-
bildningarna är det också så. Jag hoppas att vi kan gå
in i en period där vi också kan fokusera på att steg
måste börja tas för att dessa utbildningar skall få mer
av forskaranknytning. Det handlar givetvis om resur-
ser, och de innebär att takten får stämmas av mot de
resurser som vi har. Men visst är det angeläget att vi
ser till att det också på dessa två områden blir mer
forskaranknytning och forskarutbildning.
Mänskliga rättigheter i Vitryssland</pre><pre>Anf.  66  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om mänskliga
rättigheter och riktar mig då naturligtvis till Pierre
Schori. Jag tänker på det land som ligger bara ett par
timmars flygresa österut, nämligen Vitryssland där
presidenten, som i och för sig är folkvald, 1996 ge-
nom mer eller mindre statskuppsliknande operationer
tillskansade sig makten och satte det valda parla-
mentet ur spel. Han har sedan dessutom på olika sätt
infört regler och system som innebär att det trampas
ganska ordentligt på de mänskliga rättigheterna i
landet. Det är vanligt med trakasserier mot journalis-
ter och regimkritiker. Det är också vanligt att opposi-
tionella utsätts för rent provokativa överfall av civil-
klädda personer.
Min fråga är vilka åtgärder som Pierre Schori är
beredd att vidta inom ramen för Europarådets arbete
men också naturligtvis inom ramen för EU:s arbete
för att försöka vända utvecklingen i just Vitryssland,
eftersom det är det enda land av de frigjorda f.d.
Sovjetstaterna som har en alldeles negativ utveckling.</pre><pre>Anf.  67  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vitryssland är ett stort problembarn,
vilket antytts här, i det europeiska samarbetet. Och
det är väldigt svårt att nå fram i en riktig dialog med
den nuvarande regimen. Därför har vi förutom att
försöka ha en uppriktig dialog med president Luka-
sjenko också valt att genom våra folkrörelser stödja
olika organisationer för mänskliga rättigheter och
demokrati. Vi har också i Sverige utbildning av jour-
nalister för de nya demokratierna, och där deltar även
människor från Vitryssland. Men det är utomordent-
ligt svårt att nå fram. Presidenten har också utmanat
president Jeltsin i Moskva och gör anspråk på att en
dag bli president i Ryssland, ett Storryssland. Det är
alltså den typen av politiker som vi har att göra med.
Det är svårt. Vi får jobba målmedvetet för att stärka
de demokratiska krafterna på andra sätt, och det gör
vi också.</pre><pre>Anf.  68  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag är också
medveten om att det är lite grann som att tala för
döva öron att försöka få kontakt med president Luka-
sjenko och regimen i Vitryssland. Icke desto mindre
måste vi naturligtvis på olika sätt göra allt vi kan.
Min fråga gällde de mänskliga rättigheterna. Men
tillåt mig också att konstatera att företrädare för både
Polen och Ukraina alldeles nyligen har uttryckt oro
för den rent säkerhetspolitiska situationen i denna del
av Östeuropa just beroende på bristen på insyn, bris-
ten på mänskliga rättigheter och bristen på demokra-
tisk debatt som råder i Vitryssland. Jag är tacksam för
det som jag vet har gjorts och som görs på olika sätt.
Men det skulle också vara väldigt bra att få mer kon-
kreta insatser formulerade genom regeringens arbete
både i EU och i Europarådet.
Nyhetsbevakning i hela landet</pre><pre>Anf.  69  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nister Marita Ulvskog. I Norrbotten är det inte bara
jobben som försvinner utan även viktiga samhälls-
funktioner håller på att flyttas från länet. En sådan
viktig funktion är mediebevakningen och speglingen
av medierna. Sveriges Radios Ekoledning har ju be-
slutat att dra in Ekoreportertjänsten i Luleå och Öster-
sund fr.o.m. år 2000. Bevakningen av hela Norrland,
Nordkalotten och Barentsregionen - två tredjedelar
av Sveriges yta - skall göras av en enda reporter i
Umeå.
Min fråga till kulturministern är: Uppfylls kraven
från regeringen i anslags- och sändningsvillkoren mot
bolaget om den planerade förändringen genomförs?
Av kraven framgår att hela landet skall speglas och
att nyhetsförmedling och samhällsbevakning skall
utgå från olika perspektiv så att händelserna inte
enbart värderas från Stockholmsregionen.</pre><pre>Anf.  70  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag vill varmt tacka för denna fråga
på ett mycket viktigt område. Det är, precis som Er-
ling Wälivaara beskriver, ett mycket viktigt uppdrag
för public service-radion och public service-
televisionen att spegla hela landet.
Jag kan inte ge något enkelt svar på frågan om fö-
retagen lever upp till detta. Det kommer att göras en
mycket noggrann utvärdering i samband med att vi
inom kort skall ta ställning till de nya sändningstill-
stånden för public service-bolagen. Detta kommer att
ske i ett sammanhang där samtliga partier är repre-
senterade.
Tittar man bara på de årliga public service-
avrapporteringarna kan man inte se att uppdraget inte
fullföljs på bästa möjliga sätt men vid den mera
grundliga genomgången kommer vi naturligtvis att
genomlysa frågan mera detaljerat. Detta gäller fråga
nummer ett.
Fråga nummer två är hur man gör för att nå upp
till detta. Där tror jag att det vore farligt om vi som
sitter i riksdag eller regering började tala om för re-
daktionerna hur de skall leva upp till uppdraget.</pre><pre>Anf.  71  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Först och främst vill jag tacka kul-
turministern för svaret. Det var ett bra svar. Men den
här förändringen sker år 2000. Det är viktigt, tycker
jag, att vi från riksdagshåll ser till att hela landet
bevakas och speglas. Det kan inte vara rimligt att två
tredjedelar av landet skall bevakas och speglas av en
enda människa.</pre><pre>Anf.  72  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag tror att det vore fel om vi gick in
och talade om exakt hur styrkorna skall fördelas, hur
redaktionerna skall arbeta - om man använder sig av
människor som finns på plats eller om man använder
andra arbetsformer. Frågan är om man klarar att full-
göra uppdraget genom att ha så få placerade norr om
Gävle. Det kommer att bli en fråga för riksdagen och
för den public service-beredning, eller något liknan-
de, som kommer att ägna sig åt att utvärdera om pub-
lic service-bolagen uppfyller sina uppdrag.</pre><pre>Anf.  73  TALMANNEN:
Detta var det sista inlägget i dagens frågestund,
som nu är avslutad. Jag tackar regeringens och kam-
marens företrädare för deras medverkan.</pre><pre>6 §  Information från regeringen om FN:s barn-
rättskommittés andra utfrågning av Sverige</pre><pre>Anf.  74  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! I höst är det tio år sedan FN:s barn-
konvention kom till. Sverige var en av påskyndarna
till konventionen. I dag är i princip alla länder anslut-
na till den. Konventionens budskap kan sammanfattas
i tre ord: Barn skall respekteras. Konventionen byg-
ger på fyra grundläggande principer: förbud mot
diskriminering, barnets bästa, rätten till liv och ut-
veckling samt rätten att uttrycka sina åsikter.
När Sverige ratificerade konventionen om barnets
rättigheter åtog vi oss att även rapportera till FN:s
kommitté för barnets rättigheter. I september 1997
lämnade Sverige sin andra rapport om hur vi uppfyl-
ler förpliktelserna enligt barnkonventionen. Rappor-
ten har nu behandlats vid ett möte i januari i år mellan
Barnrättskommittén och svenska regeringsrepresen-
tanter under ledning av statssekreterare Hans Svens-
son i Socialdepartementet.
Kommitténs kommentarer till Sverige spänner
över flera områden och har olika karaktär. Vi fick
både beröm och riktningsangivelser. Men det fanns
också kritik som vi måste ta fasta på. Trots att kom-
mitténs slutsatser ännu inte är slutliga finner jag det
angeläget att i korthet informera kammaren dels om
mötet i Genève, dels om kommitténs synpunkter och
rekommendationer samt om regeringens åtgärder som
dessa föranleder.
FN-kommittén ser oss som ett föregångsland när
det gäller att genomföra barnets rättigheter. Kommit-
tén var angelägen om att få ta del av vårt arbete, de
problemområden vi har identifierat och hur vi har valt
att gå vidare i arbetet med att genomföra barnkon-
ventionen. Detta innebär å andra sidan att kommittén
ställer högre krav på Sverige än på andra länder.
En fråga som inledningsvis ställdes vid mötet var
hur Sverige hade hanterat frågan om inkorporering av
barnkonventionen. Delegationen redogjorde för riks-
dagsbeslutet 1995, som innebar att riksdagen avvisa-
de yrkande om inkorporering, svensk rättstradition
när det gäller internationella konventioners införli-
vande i svensk lagstiftning samt Barnkommitténs
genomgång och slutsatser.
Skälet till att inte inkorporera barnkonventionen
är bl.a. att konventionen innehåller många relativt
vaga formuleringar och ett inte obetydligt inslag av
målsättningsartiklar som siktar till ett gradvist ge-
nomförande och är svåra att direkt tolka av domstolar
och myndigheter. Regeringen anser i likhet med
Barnkommittén att tolkningen av barnkonventionen
bör göras av riksdagen för att rättigheterna i barnkon-
ventionen skall slå igenom på bästa sätt. I anslutning
till detta ställdes också frågan om Sverige överväger
att införa en s.k. Children s Code, dvs. en särskild
barnlag. Delegationen svarade nej på den frågan.
Kommittén återkom inte heller till den i sina kom-
menterande slutsatser.
I sammanhanget är det värt att nämna att kom-
mittén i sina slutsatser uttrycker uppskattning över att
Sverige tillsatte en parlamentarisk kommitté, Barn-
kommittén, med uppgift att göra en bred översyn av
hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till
barnkonventionens principer och bestämmelser. Re-
geringens uppfattning är att Barnkommitténs betän-
kande utgör ett värdefullt dokument när det gäller
tolkningen av Sveriges åtaganden enligt barnkonven-
tionen. Barnkommitténs arbete har också haft stor
betydelse för det löpande lagstiftningsarbetet i Rege-
ringskansliet.
Sverige får också beröm för sitt internationella ar-
bete när det gäller att bekämpa kommersiell sexuell
exploatering av barn, och regeringens antagande av
den nationella handlingsplanen välkomnas särskilt. I
det internationella utvecklingssamarbetet får vi beröm
för att vi är en av de få stater som uppnår och över-
träffar Förenta nationernas mål om att avsätta 0,7 %
av bruttonationalprodukten till bistånd. Kommittén
uppmanade också Sverige att ta ledningen i detta
arbete. Även våra ansträngningar att ordna med ut-
bildning om mänskliga rättigheter och barnets rättig-
heter för såväl UD- som Sidapersonal välkomnas av
kommittén. Jag vill här passa på att nämna att en
liknande utbildning om barnkonventionen på sikt
skall erbjudas all personal inom Regeringskansliet.
FN:s barnrättskommitté uppskattar även de an-
strängningar som Sverige har gjort för att genomföra
kommitténs tidigare rekommendationer vad avser
förbättrad överensstämmelse mellan barnkonventio-
nen och bestämmelserna rörande unga lagöverträdare,
bl.a. när det gäller ändringen i kriminalvårdslagen
och den nya frihetsberövande påföljden - sluten ung-
domsvård.
Genomgående i kommitténs frågeställningar var
relationerna mellan makro- och mikroperspektivet. Vi
talar mycket om lagstiftningen, men hur har barn det
egentligen? Hur följer vi upp barns situation, hur vet
vi att intentionerna följs? Hur ser vi till att barn inte
diskrimineras utifrån var i landet de bor? Hur får vi
kommunerna att följa barnkonventionen? Detta är
mycket relevanta frågor som vi noga skall följa.
Det är regeringen som skrivit på barnkonventio-
nen, och det är därmed regeringens ansvar att vi lever
upp till den. Samtidigt är kommuner och landsting
ansvariga för de flesta frågor som berör barn och
ungdomar; skola, barnomsorg, socialtjänst, kultur-
och fritidsaktiviteter m.m. Därför är möjligheten att
uppfylla konventionen helt beroende av kommuners
och landstingens vilja och ambitioner att leva upp till
barnkonventionen.
Den kanske viktigaste synpunkten från kommittén
var just att staten bättre måste kontrollera vad som
händer på lokal nivå. Kommittén uttrycker också en
oro över hur det tidiga 1990-talets budgetnedskär-
ningar har slagit mot barnen och rekommenderar att
regeringen ser över nedskärningarnas konsekvenser.
I den proposition om en strategi för att förverkliga
barnkonventionen i Sverige som regeringen i somras
lämnade till riksdagen understryks kommunernas och
landstingens ansvar för att leva upp till barnkonven-
tionen. I regeringens strategi ligger därför att utveckla
riktlinjer för hur barnkonsekvensanalyser kan göras.
Diskussioner pågår med bl.a. Kommunförbundet,
Barnombudsmannen och Ekonomistyrningsverket om
hur vi på bästa sätt skall finna och utveckla verktyg
och modeller för uppföljning av hur olika beslut som
berör barn också påverkar barn.
Regeringen har vidare för avsikt att i höst lägga
fram en skrivelse till riksdagen med en analys av
barnfamiljernas ekonomi för att få ett bättre underlag
att bedöma hur de senaste årens nedskärningar har
påverkat barn och deras familjer. Dessutom skall
effekterna av 1990-talets ekonomiska kris, inte minst
för barn och ungdomar, utvärderas av en nyligen
tillsatt forskargrupp.
I regeringsförklaringen uttryckte regeringen att
barnkonventionen skall efterlevas och att alla rele-
vanta politiska beslut skall analyseras utifrån hur de
påverkar barnens situation. Konkret innebär det nu att
vi har inrättat en samordningsfunktion, där jag är
ansvarig för att barnkonventionens perspektiv finns
med i alla beslut där det är berättigat.
En annan fråga som kommittén återkom till flera
gånger vid mötet, och även i sina slutsatser, är Barn-
ombudsmannens mandat och funktion. Eftersom
denna fråga är under utredning avvaktar regeringen
utredningens resultat, vilket skall redovisas senare i
vår. Dock understryks i kommitténs synpunkter be-
hovet av ett tydliggörande av BO:s uppgifter men
samtidigt också hur viktig Barnombudsmannen är.
Många länder vill införa en liknande institution.
Jag vill i det följande särskilt kommentera några
av de frågeställningar som kommittén lyfte fram i
sina kommenterande slutsatser och som också redovi-
sats i svenska medier.
Rätt till barnomsorg för barn till arbetslösa:
Barnkonventionen slår fast att staten skall säkerställa
att barn till förvärvsarbetande föräldrar får den barn-
omsorg som de är berättigade till. Sverige har genom
ett målmedvetet och framgångsrikt arbete byggt upp
en barnomsorg med det dubbla syftet att dels ge barn
en stimulerande pedagogisk verksamhet för utveck-
ling och lärande, dels göra det möjligt för föräldrar att
förena förvärvsarbete med föräldraskap. I stort sett
alla kommuner kan i dag uppfylla lagstiftningens
intentioner och tillhandahålla barnomsorg tre fyra
månader efter det att man ansökt om plats. Målet om
full behovstäckning enligt lagstiftningen är därmed
uppfyllt.
Regeringen vill dock ta ytterligare steg och på sikt
ge alla barn - också den mindre andel som i dag inte
får del av barnomsorgen - rätt till förskola från tidig
ålder. Frågan om förskola till arbetslösas barn har hög
prioritet.
Gömda barn: Regeringen är också mycket be-
kymrad över situationen för de barn som lever gömda
efter avslag på asylansökan. Frågan om de gömda
barnen innehåller flera svåra dilemman. Socialstyrel-
sen och Statens invandrarverk fick därför i maj förra
året i uppdrag att se över situationen för dessa barn.
Den studien skall redovisas senare under våren.
Statslösa barn: I dag har medborgarskapskom-
mittén överlämnat sitt betänkande till regeringen. Den
hade bl.a. i uppdrag att se över de statslösa barnens
situation utifrån barnkonventionens artikel 7. Rege-
ringen kommer nu att bereda frågan i vanlig ordning.
I år är det som sagt tio år sedan barnkonventionen
kom till. Detta kommer regeringen att uppmärksam-
ma på flera sätt, både genom informationsinsatser
kring konventionen och genom en stor konferens i
november.
Avslutningsvis vill jag betona att förverkligandet
av barnkonventionen är en ständigt pågående process.
I denna process spelar FN-kommitténs slutsatser en
viktig roll för oss i Sverige när det gäller att ta ställ-
ning till hur vi i fortsättningen skall gå vidare. Kom-
mitténs synpunkter skall i första hand ses som ett
värdefullt bidrag till den livliga diskussion som förs i
Sverige när det gäller att genomföra barnets rättighe-
ter.
Arbetet för barnets bästa är allas ansvar. En viktig
fortsättning i detta arbete är därför morgondagens
uppföljningsmöte för att diskutera FN-kommitténs
kommentarer som jag inbjudit frivilligorganisationer-
na och Barnombudsmannen till.</pre><pre>Anf.  75  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det var väldigt bra att få denna ge-
nomgång i dessa frågor, och det är bra att regeringen
tar fasta på den kritik som fördes fram i samband med
den första rapporten när det gäller barnkonventionen.
Det är bra att man jobbar vidare med det.
Ändå återstår det faktum att många barn far illa i
Sverige. Rädda Barnen kom alldeles nyligen med en
rapport om hur utsatta barn far illa. Det är ingenting
som vi kan vänta särskilt länge med att göra någon-
ting åt. Det är bra med konferenser och arbetsgrupper,
men det viktiga är faktiskt åtgärder. Det är det som
jag hoppas skall komma. Vi vet att barn far illa i
skolans stora klasser, av mobbning, de grova ord och
det grova språk som används. Det är jobbigt för ut-
satta barn.
Jag skulle vilja ha lite mera konkreta svar på vad
man tänker göra för att kunna åstadkomma något ute i
kommunerna. Jag vet att regeringen inte kan gå ut
med pekpinnar och befalla kommunen att göra si eller
så. Det är ganska bråttom, för det är många barn som
far illa. Jag skulle vilja har besked om detta.</pre><pre>Anf.  76  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Marianne Andersson pekar på en väl-
digt viktig fråga som handlar om utsatta barn. Det är
en grupp som i sig består av många olika grupper. En
problematik som Marianne Andersson pekar på är
situationen i skolan. Där händer det väldigt mycket i
dag - uppföljningsarbete och insatser av olika slag.
Resurserna till skolan, de extra statsbidragen, är oer-
hört väsentliga för att man gradvis kan bygga upp en
högre kvalitet i skolan.
Sedan har vi utsatta barn även på annat sätt, något
som diskuterades under frågestunden. Jag vill peka på
det väldigt konkreta arbete som vi nu drar i gång i
och med den parlamentariska barnmisshandelsutred-
ningen, som är ett viktigt led i att sätta fokus på ut-
satta barn. Samtliga politiska partier är representerade
i utredningen. Vart och ett tar ansvar för ett viktigt
opinionsbildningsarbete. Därför är det viktigt att
utredningen har fått pengar för att kunna arbeta opi-
nionsbildande, synas ute och initiera en viktig debatt
på området. Det handlar mycket om att synliggöra.</pre><pre>Anf.  77  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Tack för svaret. De gömda barnen be-
rörde ministern också och även de statslösa barnen.
Jag känner en familj där halva barnkullen är föremål
för utredning. Den andra halvan har fått besked om
att man accepterar deras status. Det är alltså föräld-
rarnas ursprung och identitet som det varit en strid
om. Barnen hamnar då i en ohållbar situation. Famil-
jen har varit här i mer än fem år. Det finns säkert
många sådana exempel.
Nu har den här utredningen kommit. Jag tycker att
det är oerhört viktigt att det kommer en proposition
och att det kan fattas ett beslut så att frågan kan lösas.
Det är inte rimligt att barn skall behöva leva statslösa
så oerhört länge.</pre><pre>Anf.  78  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag kan bara instämma i vad Marian-
ne Andersson säger. Det är väldigt bra att vi har fått
utredningens betänkande i dag. Nu fortsätter arbetet
med en sedvanlig beredning i Regeringskansliet.</pre><pre>Anf.  79  ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Statsrådet tog själv upp situationen
för de gömda barnen. Jag skulle vilja fortsätta på den
punkten. Vi har blivit kritiserade för att vi inte har
avskaffat den diskriminering det innebär att gömda
barn inte får tillgång till samma sjukvård som andra
barn. Det är en fråga som vi i Vänsterpartiet har drivit
länge. Det är bra att det sitter en utredning som skall
tolka regelverk kring detta.
Under tiden har Landstinget i Stockholm gett ut
en broschyr där man skriver att den sjuksköterska
eller läkare som ger ett barn mer vård än den akuta
kan komma att åtalas för trolöshet mot huvudman och
straffas alltså för att de följer barnkonventionen.
Då skulle jag vilja veta om statsrådet redan i dag,
utan att vi har sett regelverksförändringar eller nå-
gonting sådant, kan säga att Sverige i fortsättningen
kommer att leva upp till barnkonventionen vad gäller
sjukvård för gömda barn. Det var min ena fråga.
Sedan har jag en fråga till. Jag skulle vilja veta om
statsrådet tänker göra någonting åt den här broschy-
ren så att politikerna i Stockholms läns landsting inte
skall kunna straffa den personal som följer barnkon-
ventionen.</pre><pre>Anf.  80  MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag har inte sett den broschyren, jag
känner inte till innehållet i den. Vad som ändå är
viktigt när det gäller den här gruppen, som är en
grupp som vi kan förstå lever under väldigt svåra
förhållanden, är att vi redan riktat uppmärksamheten
på den genom att Socialstyrelsen har fått det här upp-
draget och skall under våren återkomma med sin
rapport om hur situationen ser ut. Samtidigt är det
också viktigt att understryka att föräldrar alltid är
ansvariga för sina barn. Här ligger också ett föräldra-
ansvar. Som förälder är man ansvarig för den situa-
tion som barn befinner sig i.
Det är också viktigt att understryka att även ett
gömt barn har rätt till akut sjukvård. Man står i dag
inte helt och hållet utan sjukvård, utan man har som
sagt rätt till akut sjukvård. Det är viktigt att vi verkli-
gen klarar av den delen.</pre><pre>Anf.  81  ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Mig veterligen lägger inte barnkon-
ventionen någonstans ansvaret på barnen för föräld-
rarnas missgärningar. Det tycker inte jag heller att vi
skall göra. Det gör vi inte vad gäller svenska barn,
och vi borde inte göra det vad gäller utländska barn
heller.
Den kritik som Barnrättskommittén framför gäller
inte den akuta sjukvården utan det faktum att svenska
barn har rätt till sjukvård och barn med uppehållstill-
stånd har rätt till viss sjukvård men att gömda barn
endast har rätt till akut sjukvård.
Jag vidhåller att barnkonventionen inte någon-
stans lägger ansvaret för föräldrarnas missgärningar
på barnen.</pre><pre>Anf.  82  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Föräldrarnas ansvar för barnet löper
som en röd tråd genom barnkonventionens sakartik-
lar. Det vill jag ändå framhålla, men barnkonventio-
nen är en konvention som har tillkommit för att sä-
kerställa barns rätt. Det är någonting som vi arbetar
oerhört intensivt med. Därav också den diskussion
som vi kommer att ha framöver när propositionen om
regeringens strategi skall diskuteras.
Frågan om gömda barn är en oerhört svår fråga -
det tror jag att vi ändå är överens om - där en avväg-
ning måste göras när det gäller konsekvenserna för
barnens situation på både kort och lång sikt. Det är
viktigt att understryka att barnen har rätt till akut
sjukvård.</pre><pre>Anf.  83  ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Det är det som FN kritiserar, att vi ba-
ra ger den akuta sjukvården. Vi borde ge dem rätt till
också annan sjukvård.
Jag hade en fråga till. Statsrådet säger att det är
regeringen som har ansvaret för att barnkonventionen
följs. Har statsrådet för avsikt att vidta några åtgärder
för att politikerna i Stockholms läns landsting inte
skall straffa den personal som följer FN:s barnkon-
vention? Jag har broschyren med mig, så jag skall
lämna över den till statsrådet.</pre><pre>Anf.  84  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Då skall jag läsa den. Jag har inte sett
den, jag känner inte till dess innehåll.</pre><pre>Anf.  85  MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka för tillfället att få ta del
av informationen från Genève. Jag tycker att det är
positivt att höra att regeringen har angripit både de
positiva och de mindre positiva kommentarerna i
rapporten. Nu har jag redan blivit av med några av
mina frågeställningar genom ministerns kommenta-
rer. Jag hade särskilt noterat problemställningen
mellan decentralisering och tillgänglighet.
Jag undrar om ministern vill kommentera det
faktum att frågan om rätten till barnomsorg inte hängs
upp på artikel 18 utan i stället handlar om alla barns
rätt, om barnets bästa, om rätt till utbildning och lek
och fritid, vilket jag som socialdemokrat måste säga
känns väldigt positivt i arbetet för att förskolan skall
ses som en viktig pedagogisk del av barnens uppväxt.
Vad jag slutligen skulle vilja fråga om är om rege-
ringen i det här skedet på något sätt funderat kring de
kommentarer som kommittén hade om den svenska
rapportens utformning. Har man diskuterat att angripa
den frågan på något nytt sätt inför nästa rapport som
skall lämnas?</pre><pre>Anf.  86  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! När det gäller rätten till barnomsorg
som en viktig pedagogisk del i barns vardag vill jag
bara understryka det Margareta Israelsson sade. Vi är
helt överens om att det är någonting som är oerhört
viktigt i regeringens arbete för att på sikt tillgodose
det behovet hos alla barn.
Rapportens uppläggning har vi ännu gått in i nå-
gon diskussion om. Tids nog kommer det att bli dags
för nästa rapport, och då kan det vara angeläget att
föra en diskussion om hur den skall se ut.</pre><pre>Anf.  87  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag tackar också för informationen.
Det är jättebra att Sverige  ligger i topp när det gäller
hur barn har det och hur vi skall kunna gå vidare med
barns rättigheter. Men det finns en del frågor kring
och tyvärr undantag från de barn som har det bra. Vi
vill inte lämna några barn utanför.
Jag har ett antal frågor som berör bl.a. kommu-
nernas möjligheter. Ministern påpekar att det är gans-
ka ojämnt mellan kommunerna hur man har införlivat
barnkonventionen, tagit till sig barnkonventionen
eller över huvud taget diskuterat frågorna. Jag undrar:
Vad kan regeringen göra för att påskynda arbetet så
att alla kommuner tar till sig barnkonventionen och
genomför den, och åtminstone som första steg utbil-
dar all personal som jobbar med barn?
Min andra fråga är: Har vi en barnminister nu när
socialförsäkringsministern så tydligt tar ansvaret för
införlivandet av FN:s barnkonvention? Eller finns det
ändå risk för att barn hamnar mellan stolarna, t.ex.
handikappade barn eller flyktingbarn som vi har hört
exempel på här tidigare?
Min tredje fråga gäller barnomsorgen som även
andra har diskuterat. Vi kan konstatera att barns soci-
ala liv och barns kamrater finns på dagis och att ar-
betslösheten har ett barnansikte. Också barnen blir
drabbade och känner sig orättvist behandlade eller
känner sig straffade för att en förälder blir arbetslös.
Det är oerhört viktigt att vi går vidare med detta och
ger även barn till arbetslösa möjlighet att få barnom-
sorg. När kan det bli genomförbart?</pre><pre>Anf.  88  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det var en rad intressanta och viktiga
frågor.
Först när det gäller frågan om kommunerna  hän-
der det faktiskt saker i kommunerna som är väldigt
glädjande.
Det visar sig i dag att 64 kommuner har behandlat
barnkonventionen i fullmäktige. 82 kommuner an-
vänder barnkonventionen i samband med kommunala
beslut. 82 % av landets kommuner vill ha mer stöd i
sitt arbete för att just kunna införliva barnkonventio-
nen. Detta är en öppning som känns väldigt lovande
och positiv. Det är klart att det handlar både om kun-
skap för att göra bra prioriteringar och om resurser.
När det gäller kunskap har vi bl.a. arbetat till-
sammans med frivilligorganisationerna. Vi har ju
nyligen avslutat utdelningen av de 20 miljoner - jag
tror att vi har gjort av med alla pengar - som var
specialriktade till frivilligorganisationerna för projekt
för att öka kunskapen om barnkonventionen hos
framför allt politiker men också hos annan ledning-
spersonal samt anställda i kommuner och landsting. I
det arbetet har frivillorganisationerna haft en väldigt
viktig roll att spela.
I samband med barnstrategin har Barnombuds-
mannen tillsammans med Landstingsförbundet och
Kommunförbundet fått i uppdrag att utarbeta förslag
till  utbildningsinsatser för personal inom landsting
och kommuner. För detta har Barnombudsmannen
fått särskilda medel, 1 ½ miljon. Hon har också fått 1
miljon för att arbeta just med metodutveckling, barn-
konsekvensanalyser och barnplaner som kan använ-
das som redskap i arbetet ute i kommunerna. Dess-
utom finns det redan i dag en handbok som Barnom-
budsmannen har tagit fram, Dags för barnkonventio-
nen, som är ett handfast redskap för våra kommunpo-
litiker att arbeta efter.
Sedan var det frågan om barnminister. Det som
har hänt sedan regeringsombildningen är att jag har
fått ett tydligare ansvar för samordningen i Rege-
ringskansliet. Det handlar inte om att på något sätt ta
över politik- eller sakområden från andra departe-
ment, utan det handlar om en granskningsfunktion på
Socialdepartementet. Det innebär att vi skall granska
de förslag som kommer utifrån barnkonventionspers-
pektivet. Alla frågor som på något sätt rör barn upp
till 18 år skall beredas gemensamt med de tjänstemän
som är ansvariga på Socialdepartementet.
Det ligger också ett ansvar på Socialdepartemen-
tet när det gäller utbildningen om barnkonventionen
för alla inom Regeringskansliet. Det är ett arbete som
vi kommer att dra i gång.
Slutligen är frågan om barnomsorgen och arbets-
lösheten, som jag sade i mitt anförande, en högt prio-
riterad fråga. Den ingår förstås i den budgetberedning
som nu pågår inom regeringen inför vårbudgeten.</pre><pre>Anf.  89  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Det är ju glädjande att höra att vår-
budgeten kan komma att innehålla sådana saker. Men
jag vill kommentera några saker till.
När det gäller införlivandet av barnkonventionen i
kommunerna är det jättebra att man har kommit så
pass långt, även om det fortfarande är ojämnt. Även
om daghem och skola är de viktigaste ställena när det
gäller att tidigt se om barn far illa, mår dåligt osv.,
måste man också använda sig av barns engagemang
och lita på att barn kan ta del av viktiga beslut och ge
dem möjligheter inte bara i mjuka frågor. Man borde
kunna ge barn och ungdomar möjlighet till inflytande
över t.ex. trafikplaneringen av vägen till skolan eller
över samhällsplanering över huvud taget. Det tror jag
att vi kan gå vidare med i nästa steg.
Min fjärde fråga gäller frivilligorganisationerna.
Som ministern påpekade har ni ett samarbete med
frivilligorganisationerna. Unga Örnar har varit en av
dessa frivilligorganisationer. Hur tänker ni göra för
att gå vidare? Nu blir det ett möte i morgon. Men vad
händer sedan?</pre><pre>Anf.  90  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att
använda sig av barns engagemang. Det är viktigt att
barn har kunskap om barnkonventionen. Väldigt
många barn har det, alla barn behöver det. Det är
oerhört viktigt att se barn som en resurs i detta arbete
och att gemensamt försöka att öka barns delaktighet
och inflytande.
Monica Green tog upp frågan om inflytandet över
trafikplaneringen. Boverket har fått ett konkret upp-
drag att tillsammans med bl.a. Vägverket se hur ett
ökat inflytande kan se ut och om man behöver göra
några justeringar i plan- och bygglagen. Detta är ett
uppdrag som redan är utdelat.
Samarbetet med frivilligorganisationerna upp-
skattar jag oerhört mycket. Vi skall fortsätta detta
samarbete, och vi kommer att träffas i morgon. Jag
ser fram emot att på olika sätt utveckla samarbetet. I
vilka former det skall ske får vi gemensamt diskutera.</pre><pre>Anf.  91  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag vill påpeka en sak för statsrådet
Maj-Inger Klingvall.
Det sägs ofta att få barn i världen mår så fysiskt
bra som svenska barn, men tyvärr påpekas det i sam-
ma andetag att många svenska barn mår psykiskt
dåligt i dagens läge.
Vi har bl.a. i Göteborg sett exempel på detta efter
brandkatastrofen. Det var redan tidigare en lång kö
till barn- och ungdomspsykiatrin. Efter brandkatastro-
fen blev det ju ett oerhört stort behov av krisbehand-
ling för många ungdomar. Det gjorde att den vanliga
kön försköts ytterligare, viket har blivit ett mycket
stort problem. Psykiska problem hos både barn och
vuxna kräver ofta en snabb behandling om inte pro-
blemen skall förvärras.
I samband med Göran Perssons besök i Göteborg
utlovades pengar från regeringen. Enligt vad jag hör-
de för någon vecka sedan väntar man fortfarande på
pengarna. Bl.a. tänker man använda pengarna för att
förstärka resurserna till barn- och ungdomspsykiatrin.
Kan jag från  statsrådet Maj-Inger Klingvall få något
besked om ifall pengarna är på väg och om vad vi kan
göra för att göra något åt den svåra situationen?</pre><pre>Anf.  92  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag kan dessvärre inte ge något be-
sked om pengarna. Det är någonting som jag inte
känner till, men jag lovar att ta med mig frågan.
Jag kan instämma i mycket av vad Ingrid Näslund
säger om slutsatserna när det gäller att barn i kris och
barn som mår dåligt behöver en snabb behandling.
Detta är ett område som det naturligtvis är viktigt att
arbeta med.
Vi har ju utrett frågan om barnpsykiatrin. Det på-
går ett arbete i Regeringskansliet också i den frågan.</pre><pre>Anf.  93  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag har bara en kort fråga till. Jag
tackar för de svar som jag hittills har fått.
Maj-Inger Klingvall påpekade att det är regering-
ens ansvar, eftersom det är regeringen som har skrivit
under barnkonventionen, att kontrollera att barnkon-
ventionen efterlevs men att man står sig slätt om inte
kommunerna och landstingen gör sitt. Detta är natur-
ligtvis sant. Men det är ju också så att pengar måste
komma från regeringen. Det har länge varit för lite
pengar till många av dessa viktiga områden. Jag vet
att det har tillskjutits pengar. Men jag tycker inte att
man längre behöver analysera vilka konsekvenserna
har varit för barn och ungdomar. Det finns ett skrian-
de behov av pengar, och det har på alla sätt uttalats
vilka konsekvenser som redan har uppstått. Nu vill vi
se att de åtgärdas. Kan vi förvänta oss något sådant?</pre><pre>Anf.  94  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag är glad att Ingrid Näslund är be-
redd att ge kommuner och landsting ökade resurser.
Det är någonting som vi arbetar med i regeringen i
och med att vi nu har de extra statsbidragen till kom-
muner och landsting.
Men det behövs också kunskap. Man behöver veta
var resurserna skall sättas in, var de gör mest nytta
och var de behövs mest. Därför är kunskap, insikt och
analys viktiga instrument för att vi skall kunna göra
det bästa för de pengar som vi har.</pre><pre>Anf.  95  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Tack för den här informationen, stats-
rådet Klingvall!
Rätt till barnomsorg för arbetslösa, gömda barn
och statslösa barn var en fråga som tämligen utförligt
behandlades i betänkandet från Barnkommittén, där
jag själv medverkade. Jag förstår den kritik som har
kommit från kommittén i Genève på de här område-
na.
Det är dock en annan sak som jag ställer mig nå-
got frågande till, och jag vill höra om statsrådet möj-
ligen delar min fundering över detta. Det måste väl
vara så att kommittén i Genève utifrån konventionen
skall tolka våra åtgärder här i Sverige för att främja
barns trygghet och annat. Då tycker jag att det är lite
märkligt att kritiken från kommittén i Genève har
kommit när det gäller de nedskärningar som har skett
under 90-talet. Konventionen är nämligen uppbyggd
så att så många länder som möjligt skulle kunna an-
sluta sig till den, i fråga om absoluta rättigheter för
barn och sådana rättigheter där det är de ekonomiska
förutsättningarna avgör om man kan leva upp till
konventionens anda.
Har statsrådet någon kommentar till just detta att
man i granskningen i Genève har ägnat så mycken tid
åt sådana saker som är en nationell angelägenhet,
saker som vi öppet och ärligt skall diskutera i denna
kammare, på kommunnivå och på landstingsnivå? Jag
tycker inte riktigt att de här frågorna har bäring i
konventionen. Skulle det vara på det sättet är jag rädd
för att många länder får skriande kritik för att de inte
lever upp till de här förutsättningarna.</pre><pre>Anf.  96  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tror att detta kan förklaras med att
man ställer stora krav på Sverige, att vi är ett föredö-
me när det gäller barnets rättigheter. Jag tror också att
kommittén har resonerat så att man skall utgå från
den levnadsnivå som vi har i vårt land och bedöma
våra satsningar på barnen utifrån den situation som vi
har i vårt land. Just därför ställer man, som jag sade i
mitt anförande, kanske större krav på Sverige än på
andra länder.</pre><pre>Anf.  97  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Det är klart att man har stora krav på
Sverige, och det skall man naturligtvis ha. Men den
principiella frågan gäller att uppbyggnaden av kon-
ventionen gör att det finns absoluta rättigheter och
rättigheter som kan genomföras i kraft av att det finns
resurser. Jag måste ändå säga att det är anmärknings-
värt att kommittén har ägnat så mycken tid och riktat
så stark kritik mot Sverige just när det gäller tillgång-
en på resurser.
Jag tycker att vi här i kammaren kan ha synpunk-
ter på hur man har prioriterat för barn och ungdomar,
men jag tycker inte att kommitténs kritik har bäring i
konventionstexten och uppbyggnaden av konventio-
nen. Jag ifrågasätter lite grann hur kommittén i Genè-
ve har tolkat sitt uppdrag.</pre><pre>Anf.  98  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag har ingen ytterligare kommentar.</pre><pre>Anf.  99  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag skall börja med en fråga som har
sin utgångspunkt i Värnamo kommun, min hem-
kommun. När vi implementerade konventionen i vår
kommun bestämde vi att vi också skulle ta hänsyn till
barnarbete på så sätt att vi implementerade det som
en faktor vid upphandling. Jag skulle önska att rege-
ringen på samma sätt, eftersom jag vet att det är möj-
ligt, tittar på om man kan lägga in det här kriteriet vid
statlig upphandling, som är en stor ekonomisk bit.
Det skulle inte minst vara en psykologiskt viktig
signal ut mot det svenska samhället och vår omvärld.
Man skulle alltså kunna koppla ihop våra djupa vär-
deringar med vårt praktiska handlande på ett tydligare
sätt på det här området.
Jag vill gå vidare till frågan om barnsoldater. Jag
har tagit upp den tidigare i kammaren, strax efter att
det genom PKK-lägret i Värmland blev känt att man
rekryterade barn och ungdomar till att bära vapen. Vi
visste naturligtvis tidigare att det förekom i olika
etniska grupperingar, men vi hade inga fakta för att
kunna ta fram det i debatten. Nu kom det i dagen, och
därmed blev det lättare för mig som politiker att ta
upp frågan och försöka driva den. Jag hyser fortfa-
rande oro för att det inte händer tillräckligt mycket på
det här området. Man kan säga att detta inte berör så
många barn till antalet, men jag tycker att varje barn
är oerhört viktigt. Vi får inte bortse från den svåra
frågan att barn rekryteras till väpnad strid även från
vårt land. Vi tror ofta att barnsoldatfrågan bara är
någonting som rör barn långt borta från vårt eget
geografiska område, och så är det ju inte. Jag skulle
vilja ha statsrådets kommentar till den frågan.
En annan aktuell fråga i debatten, som jag natur-
ligtvis har varit bekant med länge, sedan 70-talet, är
att flickor inte alltid kan göra ett medvetet val när de
väljer äkta man. De kan inte heller väga in känslor i
detta viktiga val för livet. Detta styrs av andra om-
ständigheter. Det handlar ofta om att begränsa flick-
ors möjligheter att välja sin make och vid den tid de
själva vill. Detta har Sverige fått kritik för. De ofri-
villiga giftermål som begränsar flickors val skulle jag
vilja ha en kommentar kring.</pre><pre>Anf.  100  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! När det gäller Carina Häggs syn-
punkter på barnarbete tar jag dem med mig.
När det gäller barnsoldater är vi väldigt överens i
vår inställning.
När det slutligen gäller frågan om äktenskap mel-
lan unga personer, eller där flickan är mycket ung,
pågår det en översyn om internationell familjerätt.
Det är en fråga för Justitiedepartementet. Den här
översynen innehåller en rad olika saker inom det stora
området internationell familjerätt. Jag vet att frågan
om lägsta äktenskapsålder i förhållanden som har
internationell anknytning ingår i det arbete som på-
går.</pre><pre>Anf.  101  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag trodde inte någonting annat än att
statsrådet och jag hade samma syn på frågan om
barnsoldater. Men det räcker inte, utan det är viktigt
att gå vidare och visa att man gör någonting. Det är
symtomatiskt för Europa att i samband med Öcalans
gripande har ingen i samtalen kring honom och de
diskussioner man från Europas sida önskar föra med
honom fört upp det faktum att han är en del i rekryte-
ringen av många barnsoldater. Jag tycker att den
frågan måste få en större dignitet i den interna debat-
ten men också i Europas debatt.
När det gäller att väldigt unga flickor gifts bort,
har jag vid kontakt med invandrarflickor fått uppgif-
ten att det i vissa grupper är en negativ utveckling, att
det finns en stor rädsla för en frigörelseprocess och
ett eget val av liv. I stället för att man öppnar sig, som
är det naturliga steget när man har varit i landet en
tid, stramar man åt så att alltfler flickor och vissa
grupper får svårt att välja sitt eget liv och göra sitt
eget val i de här sammanhangen. Därför måste frågan
uppmärksammas ytterligare.</pre><pre>Anf.  102  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Carina
Hägg har uppmärksammat den här frågan. Som jag
sade i min tidigare kommentar pågår det ett arbete
inom Justitiedepartementet.</pre><pre>Anf.  103  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag tänkte betona vuxnas ansvar och
brott mot barnkonventionen.
Jag delar inte den uppfattning som tidigare talare
har framhållit att kommittén har tolkat uppdraget fel,
utan jag tycker att den har tolkat det rätt. Den lyfter
fram att de nedskärningar som har genomförts i Sve-
rige under 90-talet har påverkat vardagen för barn och
ungdomar. Redan när den förra svenska rapporten
behandlades av FN-kommittén 1993 uppmanade
kommittén regeringen att tillse att kommunala bespa-
ringar genomförs med tillbörlig respekt för barnets
bästa, i synnerhet såvitt avser barn från de mest ut-
satta grupperna. Jag blir glad att höra att vi 1999 nu
äntligen får en samordningsfunktion.
Då undrar jag om det blir så att den här funktio-
nen också kommer att kunna granska alla regerings-
förslag ur ett barnperspektiv.
Jag undrar om vi också kommer att få barnkon-
sekvensdirektiv till alla utredningar, så som vi har
jämställdhetsdirektiv.
Sedan undrar jag vilka som kommer att få den här
utbildningen. Enligt mig är det finansen i det här
huset som behöver mest utbildning, och det är kom-
munstyrelsernas ordförande som behöver mycket
utbildning. Det är där som spelreglerna och förutsätt-
ningarna för arbetet sätts upp, och sedan får skola och
barnomsorg anpassa sig.</pre><pre>Anf.  104  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Statsministerns uttalande i regerings-
förklaringen att barnkonventionen skall efterlevas och
att alla relevanta politiska beslut skall analyseras
utifrån hur de påverkar barnens situation har ju tagit
sitt mer konkreta uttryck i att gransknings- och sam-
ordningsfunktionen finns på Socialdepartementet.
Man skall, precis som det står i regeringsförklaringen,
granska alla relevanta beslut utifrån ett barnkonven-
tionsperspektiv.
Däri ligger också detta med hur vi skall utforma
även utredningar som har bäring på barn och barns
situation med barnkonventionen som en viktig ut-
gångspunkt.</pre><pre>Anf.  105  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Enligt barnkonventionen har alla barn
rätt till kultur och fritid. Men vi vet - vi här i kamma-
ren som har nära kontakt med våra kommuner - att så
icke är fallet. Det beror på var du bor i Sverige om du
som barn kan delta aktivt i kultur- och fritidsaktivite-
ter.
Vi vet att det fortfarande läggs ned kommunala
musikskolor. När man i kommunen gör sina bespa-
ringar säger man: Det här är icke lagstadgad verk-
samhet, så då spar vi på bl.a. musikskolan.
Det finns länder som har lagstiftning och som
hanterar frågan på ett annat sätt. Jag vill nu inte för-
orda att vi går över det kommunala självstyret. Men
vi kan ju verka för en förändring i skolplanen, så att
kultur blir en del av det skolan skall förmedla - tea-
ter, musik, dans osv.</pre><pre>Anf.  106  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag kan bara konstatera att Ewa Lars-
son har fört in en annan intressant aspekt i den här
diskussionen.</pre><pre>Anf.  107  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag skall försöka fatta mig kort, men
det betyder inte att jag inte anser att den här aspekten
på frågan är oerhört viktig. Jag anser att den är en
integrerad del av hela barnkonventionen, och det är
mobbningen i skolan.
Jag tror att många av oss som sitter här har varit
mobbade någon gång under skoltiden under barna-
åren. Jag tror att det är ännu många fler som har sett
kamrater bli mobbade. En del kanske har vågat ingri-
pa. Men det har de flesta inte gjort, utan man har låtit
mobbningen fortskrida.
Man kan ju säga att det här till stor del är skolmi-
nisterns verksamhetsområde. Men så som jag ser på
frågan är det lika mycket en trygghet i barnkonven-
tionen som skall gälla också på det här området. För
att förkorta den här debatten, eftersom vi har mycket
kvar under torsdagen, vill jag i alla fall se till att vi får
ett svar från statsrådet Klingvall vad gäller samarbetet
med skolministern för att så långt som möjligt stödja
de här barnen.
Vi vet alla, tror jag, hur många barn som går
hemifrån på morgonen och känner skräck och fruktan
inför dagen i skolan och hur olyckliga de går hem på
eftermiddagen när det blev precis så förfärligt som de
tyvärr hade väntat.</pre><pre>Anf.  108  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Elisabeth Fleetwood tar också upp en
väldigt viktig fråga som berör alldeles för många
barn. Jag vet att den här frågan och kopplingen till det
som kallas värdegrunden är högt prioriterat av vår
skolminister.
Det är ju också så att rektorns och lärarnas ansvar
skärptes och förtydligades i skollagen och även i
läroplanen under förra året. Det var ett viktigt steg.
Det som skolministern arbetar oerhört mycket
med är värdegrundsprojektet som startade alldeles i
början av det här året. Det kommer också att knytas
ett ungdomsråd till det arbetet. Jag tror att det är ett
annat viktigt steg.
Sedan har Skolverket fått regeringens uppdrag att
göra en kvalitetsgranskning av hur skolornas hand-
lingsplaner mot mobbning används, hur man följer
upp det här i praktiken och hur kommunikationen
mellan elever, föräldrar, personal och skolledare är.
Då kommer vi tillbaka till det här värdegrundsar-
betet. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att enga-
gera eleverna i det arbetet.
Granskningen skall också göra en bedömning av
vilka möjligheter eleverna faktiskt har att påverka och
utöva inflytande när det gäller att motverka mobb-
ning.</pre><pre>Anf.  109  ELISABETH FLEETWODD (m):
Fru talman! Det är väldigt bra att läraransvaret har
förstärkts. Men vi måste också vara medvetna om att
det är väldigt svårt för lärare att alltid se vad det är
som försiggår. Det är, tycker jag, lika mycket ett
ansvar för eleverna, även om man inte kan lägga det
på en ung elev på samma sätt som på en lärare.
Jag vill också säga att föräldrarna naturligtvis har
ett ansvar om de upptäcker att deras barn är mobbat,
men även om man upptäcker att det egna barnet till-
hör den mobbande gruppen. Det är väldigt viktigt att
föräldrar har kraft att ingripa även då.
Jag har en ganska lång lärargärning bakom mig
innan jag kom hit. Jag vet hur svårt det kan vara, men
jag vet också hur oändligt skönt det känns för det
barn som får stöd i en mycket svår situation som vi
vuxna ofta har svårt att förstå.</pre><pre>Anf.  110  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag är väldigt glad över att vi har
kunnat ha det här utbytet av frågor och svar. Det
bildar en viktig grund för det fortsatta arbetet som vi
nu kommer att bedriva. Jag ser också fram emot rege-
ringens behandling inom kort tid när det gäller rege-
ringens strategi för att införliva FN:s barnkonvention
på alla nivåer i samhället. Vi har alla ett ansvar och
jag utgår från att alla också är beredda att ta detta
ansvar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  (forts. från 4 §) Mänskliga rättigheter, m.m.
(forts. UU3)</pre><pre>Anf.  111  MARIANNE JÖNSSON (s):
Fru talman! Det betänkande som vi nu debatterar
och skall besluta om i kammaren baserar sig på ett
antal motioner som rör mänskliga rättigheter och
svensk utrikespolitik.
Antalet motioner både i dagens betänkande och i
tidigare betänkanden visar på ett starkt engagemang
från riksdagens ledamöter för freden, för demokratin
och för mänskliga rättigheter.
Liksom i förra årets motsvarande debatt kan kon-
stateras att samsynen är stor i utskottet, vilket flera
andra talare tidigare också har nämnt. Vi har be-
handlat ett hundratal yrkanden. Dessa har endast lett
till sju reservationer.
Jag kommer i mitt anförande att beröra den senare
delen av betänkandet som handlar om de olika län-
derna. Min partikamrat Birgitta Ahlqvist kommer att
svara för den första delen.
Sveriges tillfälliga medlemskap i FN:s säkerhets-
råd är nu till ända. Säkerhetsrådet har till uppgift att
upprätthålla internationell fred och säkerhet. Skyddet
av de mänskliga rättigheterna ingår inte direkt i denna
uppgift men diskuteras allt oftare i rådet.
Sverige har under sina medlemsår 1997-1998
verkat för att de mänskliga rättigheterna skall ses som
en integrerad del av fredsarbetet. Alla medlemsstater
har beklagligt nog inte samma strävan.
Våra två år i säkerhetsrådet inleddes med en av de
värsta flyktingströmmarna i modern tid när hundratu-
sentals människor flydde undan oroligheterna i östra
Zaire. Striderna i området har visserligen avstannat,
men läget är fortfarande oroligt.
Bombningarna i Irak som utfördes av Storbritan-
nien och USA, utan att frågan först hade diskuterats i
säkerhetsrådet, blev en dyster avslutning på Sveriges
två år i säkerhetsrådet.
Sverige har under sitt medlemskap fått fungera
som medlare mellan olika intressen, å ena sidan har
det gällt att undvika veton från Kina och Ryssland, å
andra sidan att försöka motverka hoten om ensidiga
ingripanden från västmakterna.
Under dessa händelserika år har Sverige spelat en
viktig roll.
Resolutionen som fördömde Indiens och Pakistans
kärnvapenprovsprängningar och försvaret av FN:s
ställning och auktoritet i Irakfrågan, men också kam-
pen för den humanitära rätten, är några exempel på
svenska insatser.
Sverige fortsätter att förespråka en tydligare hu-
manitär inriktning av FN:s insatser även i fredsbeva-
rande insatser.
Fru talman! Den grundläggande principen för
mänskliga rättigheter är att de är universella och gäl-
ler alla människor. FN:s generalsekreterare Kofi
Annan beskriver i ett tal den globala dimensionen på
följande sätt:
Mänskliga rättigheter är afrikanska rättigheter. De
är också asiatiska rättigheter. De är europeiska rättig-
heter, och de är amerikanska rättigheter. De tillhör
ingen regering. De är inte begränsade till någon kon-
tinent. De är grundläggande för mänskligheten själv.
Av detta följer att det också är legitimt att lägga
sig i och att man kan och skall lägga sig i andra sta-
ters respekt för de mänskliga rättigheterna.
För att det skall vara möjligt att följa efterlevna-
den av de olika konventionerna om mänskliga rättig-
heter, som världens länder frivilligt anslutit sig till, är
det nödvändigt att vissa länder förändrar sin inställ-
ning, nämligen att utomstående skall avhålla sig från
att blanda sig i och att mänskliga rättigheter är varje
lands interna angelägenhet.
Denna inställning döljer inte sällan övervåld och
förföljelser inom landets gränser. Mänskliga rättig-
heter skall inte göra halt vid statsgränserna. Länder
skall lägga sig i andra staters efterlevnad.
Efter vad utskottet erfarit finns denna fråga med
på dagordningen på MR-kommissionens möte i Ge-
nève nu i vår.
Förbrytelser mot mänskliga rättigheter är en tidig
varningssignal för kommande konflikter. Genom
lämpliga FN-insatser skulle många inbördeskrig kun-
na stoppas redan i sin linda.
Fru talman! I år är det tio år sedan barnkonventio-
nen antogs. Vi har talat om barnkonventionen en lång
stund här. Jag skall i alla fall nämna lite om den.
Det är glädjande att 191 av världens stater har an-
slutit sig till konventionen. Endast USA och Sudan
har valt att stå utanför.
Sverige är ett föregångsland när det gäller mänsk-
liga rättigheter och var en av initiativtagarna när
barnkonventionen kom till 1989. Vårt land har därför
ett särskilt ansvar att självt leva upp till intentionerna
i konventionen.
Som en konsekvens av vårt konventionstillträde
har en del ändringar i den svenska lagstiftningen
redan gjorts, men mycket arbete återstår för att barn-
perspektivet skall få genomslagskraft i alla beslutande
församlingar och i lokalsamhället.
Barnets rättigheter ligger till grund för en översyn
av barnfrågor som regeringen påbörjade hösten 1998.
Arbetet skall pågå i tre år, och målet är att barnets
bästa skall genomsyra Sveriges internationella ut-
vecklingssamarbete.
För att komma åt bakomliggande orsaker till att
barn är särskilt utsatta skall Sverige verka för att det
utvecklas strategier på sex olika områden. Det hand-
lar om barnarbete, sexuell exploatering av barn, barn
med funktionshinder, barn i väpnade konflikter och
humanitära katastrofer, barn på institutioner samt
barn och hiv och aids.
Fru talman! Situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i Kina ger fortfarande anledning till djup
oro. Behandlingen av oliktänkande är allvarliga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Det är heller inte acceptabelt att Kina använder
militär maktdemonstration mot Taiwan. Taiwans
framtida status är en fråga som måste lösas på ett
demokratiskt och fredligt sätt.
På senare tid har vissa framsteg uppnåtts i dialo-
gen med Kina om mänskliga rättigheter. Två FN-
konventioner har undertecknats. Kina har också tagit
emot besök av EU:s trojka och av högkommissarien
för mänskliga rättigheter. Detta döljer inte att MR-
situationen i Kina uppvisar stora brister.
Sverige har i några år gett ett litet stöd för att för-
bättra de mänskliga rättigheterna. Biståndet kommer
att diskuteras när Kinas utrikesminister besöker Sve-
rige nu i mars.
Så till reservationerna i betänkandet.
I reservation 3 anförs att Iran är en riskfylld plats
för politiskt oppositionella och religiöst oliktänkande,
varför utvisning av människor som flytt från Iran av
religiösa eller politiska skäl måste upphöra.
Jag delar reservanternas oro vad gäller MR-
situationen i Iran. I en interpellationsdebatt den
28 januari beskriver vår utrikesminister Anna Lindh
hur Sverige på olika sätt protesterat mot de förföljel-
ser, trakasserier och mord på oliktänkande som sker i
Iran. EU har under flera år varit initiativtagare till en
resolution om MR-läget i Iran i FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna.
Den som flyr till Sverige och som har en välgrun-
dad rädsla för förföljelse på grund av religion, poli-
tisk åsikt, kön osv. skall få en fristad i vårt land. Varje
ansökan om asyl i Sverige prövas enligt vår asyllag-
stiftning. Att med automatik ge asyl till grupper av
människor är inte förenligt med lagstiftningen.
I två reservationer som handlar om Taiwan talas
om att Sverige bör verka för Taiwans självständighet
och medverkan i FN:s olika underorgan.
Utskottets liksom regeringens och FN:s majoritet
och en övervägande majoritet av världens länder
erkänner ett-Kina-politiken.
Den taiwanesiska ledningen har inte heller efter-
frågat ett stöd för självständighet.
Frågan om Taiwans medlemskap i FN tänker jag
kommentera lite utförligare.
Först lite bakgrund. Den kinesiska regering som
bekämpade Japan under andra världskriget deltog i de
allierades överläggningar om en ny världsorganisa-
tion. Kina blev en av de ursprungliga medlemmarna i
FN och fick en permanent plats i säkerhetsrådet. Kina
styrdes vid den tiden av den politiska rörelsen
Guomindang vars ledare var Chiang Kai-shek.
År 1949 fullbordade den kommunistiska rörelsen
under ledning av Mao Zedong erövringen av det
kinesiska fastlandet.
Guomindangregimen flydde till ön Taiwan. Den
hävdade att den fortfarande var den lagliga regering-
en för republiken Kina som även omfattade fastlan-
det.
I Beijing satt regeringen för Folkrepubliken Kina
som även den gjorde anspråk på hela landet, inklusive
Taiwan.
I FN:s generalförsamling krävde Sovjetunionen
med stöd av ett fåtal länder att Beijingregeringen
skulle ersätta Taiwanregeringen. USA motsatte sig
detta och hade flertalet stater med sig under drygt 20
år. Men 1971 beslöt generalförsamlingen att Kinas
plats i FN tillhörde Folkrepubliken Kina. Därmed
försvann representanterna för Republiken Kina, dvs.
Taiwan, ur FN.
I en del andra sammanhang behandlas Kina och
Taiwan som två skilda länder. Men FN kan inte göra
det så länge båda regeringarna hävdar att det endast
finns ett Kina och att Taiwan ingår i det.
Ett av FN:s underorgan, Ecosoc, som också om-
nämns i reservationen, har 54 medlemsländer. Ecosoc
har att samordna de olika fackorganen som t.ex. ILO,
WHO och WTO. FN-stadgans artikel nr 71 är grun-
den för förbindelserna mellan FN och icke-statliga
organisationer, s.k. NGO. I artikeln anförs att Ecosoc
kan söka samråd med enskilda organisationer. Under
årens lopp har alltfler organisationer sökt och fått
rådgivande status hos Ecosoc.
Taiwan är inte en folkrörelse och kan inte heller
som geografiskt territorium ansöka om medlemskap i
Ecosoc. Däremot kan enskilda organisationer på
Taiwan söka och få rådgivande status hos Ecosoc.
Fru talman! Sverige ser positivt på den demokra-
tiska utvecklingen på Taiwan. Detta har utvecklats i
tidigare debatter och i ett flertal betänkanden. Det
förekommer också breda kontakter och ett flitigt
handelsutbyte mellan vårt land och Taiwan.
Slutligen återstår ytterligare några reservationer
som syftar till ett gradvis de facto-erkännande av
Taiwan. De handlar om skattebefrielse, utökad repre-
sentation m.m. Jag anser att de inte hör hemma i
dagens debatt och tänker därför inte gå närmare in på
dem.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga reserva-
tioner.</pre><pre>Anf.  112  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till de re-
servationer som rör Taiwan. Som jag sade i mitt tidi-
gare inlägg tycker jag att det är en märklig skillnad i
Sveriges behandling av de båda öarna Kuba och
Taiwan.
En av reservationerna berör bl.a. möjligheterna att
förhindra - vilket Sverige har gjort - demokratiskt
valda politiker från Taiwan att komma in i Sverige.
Detta hände förra året, när vicepresidenten skulle
komma hit och hålla föreläsningar. Han fick inte
inresetillstånd, trots att han är demokratiskt vald i
Taiwan.
Samtidigt vet vi att man från Kuba på svensk be-
kostnad tar hit icke demokratiskt valda parlamentari-
ker från Castroregimen för att dessa skall följa svensk
valrörelse. Min fråga till Marianne Jönsson är: Tycker
Marianne Jönsson att det på svenskt håll är en bra
balans mellan kontakterna med Kuba och kontakterna
med Taiwan?</pre><pre>Anf.  113  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att Karl-Göran Bi-
örsmark och jag har någon annan uppfattning om
tillståndet på Kuba än att det där råder stora problem
och förekommer brott mot de mänskliga rättigheter-
na. Biståndet till Kuba, som nämns i reservationen, är
ju väldigt litet, och detta bistånd syftar till att skapa
förutsättningar för demokratiska reformer och stärkt
respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar inte om
någon ren kapitalöverföring utan om ett bistånd i
form av kurser, forskningsstöd osv.
Jag vill ställa en fråga tillbaka till Karl-Göran Bi-
örsmark om Taiwan. På vilket sätt tror Karl-Göran
Biörsmark att det gynnar Taiwan och världsfreden,
om vi deltar i en självständighetskamp som inte ens
Taiwan själv efterfrågar?</pre><pre>Anf.  114  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag har påpekat för Marianne Jönsson
att det inte i någon reservation eller i något yrkande
från vår sida krävs  självständighet för Taiwan. Vad
vi talar om är det som Taiwan själv vill, t.ex. bli
medlem i WHO och WTO och finnas med i de sam-
manhangen. Detta är krav som Taiwan självt för
fram. Det skedde senast i riksdagen häromdagen av
dess representant här i Stockholm, som framförde
synpunkten att det vore önskvärt att Sverige verkar
för att Taiwan kan finnas med i WHO-sammanhang.
Jag fick inte något svar på följande fråga: Tycker
Marianne Jönsson att det är balanserat och rätt signal
till de här två öarna att vi på svenska skattebetalares
bekostnad tar hit diktaturens "parlamentariker" för att
följa svensk valrörelse, under det att vi utestänger en
folkvald vicepresident från att komma hit och med-
verka på ett seminarium i Stockholm?
Det är för mig obegripligt att man kan handla på
det sättet, och det var det som min fråga gällde.
Tycker Marianne Jönsson att detta är rätt signal till
det diktatoriska Kuba och det demokratiska Taiwan?</pre><pre>Anf.  115  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill svara så att oavsett om länder
bryter svårt mot mänskliga rättigheter och har ett
totalitärt samhälle, tycker jag ändå att dialog måste
vara att föredra framför isolering. Jag tror att det är
viktigt att man har en god kontakt med länderna i
fråga och kan ge dem erfarenheter från ett demokra-
tiskt land som vårt, som har goda erfarenheter av hur
man genomför mänskliga rättigheter. Vi vet alla att
om man isolerar länder för mycket, cementerar man
också deras samhällsförhållanden och deras odemok-
ratiska styresskick.</pre><pre>Anf.  116  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först säga att jag instämmer i
mycket av det som Karl-Göran Biörsmark sade om
Taiwan. Något svar på frågan varför man kan vägra
en människa från Taiwan inresetillstånd fick vi inte,
och jag upprepar den frågan.
Jag vet inte riktigt vilka frågor jag skall ställa till
Marianne Jönsson respektive till Birgitta Ahlqvist,
som kommer senare på talarlistan, men jag ställer så
många frågor som jag hinner med, så får vi se hur det
går.
Jag ställde i mitt anförande en fråga om ambassa-
den i Guinea-Bissau. Att i det nuvarande mycket
känsliga men ändå ganska hoppfulla läget lägga ned
en ambassad är en mycket olycklig signal. Hur ser
Marianne Jönsson på den frågan?
Vi fick inte heller någon kommentar till samernas
ställning i Nordiska rådet. I majoritetstexten finns en
mycket defensiv skrivning, som går ut på att man nu
avvaktar Nordiska rådets beredning. Men Nordiska
rådet består faktiskt av sina olika medlemsländer, och
om de länderna har en åsikt i en fråga, är det klart att
detta påverkar processen. Det är alltså defensivt att
bara säga att vi avvaktar frågans beredning.
Jag skulle vilja få ett svar på frågan om regeringen
är villig att verka för en förändring av Helsingfors-
avtalet så att det blir möjligt för samerna att få status
som medlem i Nordiska rådet.
Jag står vidare bakom ett särskilt yttrande om en
nationell handlingsplan för förverkligande av de
mänskliga rättigheterna. Efter den information som vi
här alldeles nyss har fått om barnen tycker jag att en
handlingsplan är ännu mer angelägen. Vi vet inte om
det pågår något arbete med en sådan i Regerings-
kansliet. Jag förstår att majoriteten inte riktigt kände
till detta när vi diskuterade frågan i utskottet. Hur är
läget, och vad är Marianne Jönsson villig att säga om
detta? Det är viktigt att vi går före, och vi bör ställa
större krav på oss själva än vi ställer på andra länder.
När vi kritiserar andra skall vi också visa att vi gör
någonting själva. Jag skulle vilja få ett besked i denna
fråga.</pre><pre>Anf.  117  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det var många frågor. De sista frå-
gorna, som handlade om samerna och om  handlings-
planerna, kommer Birgitta Ahlqvist att beröra, så jag
låter dem gå vidare till henne.
Jag vet att Marianne Andersson har ställt en fråga
till regeringen om ambassaden i Guinea-Bissau. Jag
föredrar att inte just nu ta upp tid med den utan av-
vakta tills svaret på den kommer.
Jag skulle vilja ställa en fråga tillbaka till Marian-
ne Andersson, som tillhör dem som står bakom reser-
vationen om Taiwan. Jag tycker att den är lite märk-
lig. Inte heller jag fick något tillfredsställande svar,
Karl-Göran  Biörsmark. Ordet självständighet nämns
nämligen i reservationen. Jag undrar på vilket sätt det
kan gynna Taiwan och världsfreden om vi deltar i en
självständighetskamp som inte ens Taiwan själv efter-
frågar. Finns det något svar på det?</pre><pre>Anf.  118  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag ser nu att det står i reservationen:
"om de föredrar fortsatt självständighet". Det måste
ju innebära status quo, eller hur? Ordet självständig-
het är nog fel valt, det kan jag hålla med om. Det är ju
inte riktigt så. Taiwaneserna lever självständigt, men
Taiwan utgör ändå en del av Kina. Jag vet att man har
företagit en omröstning och gjort en undersökning i
Taiwan som visar att en stor del av befolkningen
föredrar status quo, alltså precis som det är i dag.
Det står i reservationen att taiwaneserna själva
skall få avgöra hur de vill ha det. Det är detta som är
den springande punkten i reservationen. Men Kina
skall inte med vapen och missiler hota Taiwan och
uppträda som parterna gör i Makedonien. Man beter
sig fruktansvärt utmanande. Därför är det viktigt att
världssamfundet markerar för Kina att man inte beter
sig så.
Det är synd att vi hakar upp oss på ordet själv-
ständighet i reservationen. Jag var kanske ouppmärk-
sam, men det är status quo som saken gäller. Det vore
också intressant att få ett svar på frågan om inresetill-
ståndet.</pre><pre>Anf.  119  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Då fick vi det utrett. Jag tycker givet-
vis att det inte är acceptabelt att Kina använder mili-
tära maktdemonstrationer, vilket jag också nämnde i
mitt anförande.
Men, Marianne Andersson, kan vi inte vara över-
ens om att det viktigaste är att man löser problemet
mellan Taiwan och Kina på ett fredligt och demokra-
tiskt sätt?</pre><pre>Anf.  120  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tänkte återknyta till frågan om
Iran och den rådande situationen för flyktingar. Mari-
anne Jönsson sade att man inte kan ge asyl till grup-
per, och så är det ju, det vore konstigt annars. Där-
emot borde regeringen ge en tydlig signal om ifall
man anser att det är lämpligt att utvisa människor till
Iran eller inte. Jag har ingen känsla av att det hela har
skärpts upp på något sätt. Det skickas fortfarande
tillbaka människor till Iran som är oliktänkande.
En annan fråga som inte direkt berör Iran utan
som berör den s.k. tvåårsregeln som tillämpas när det
gäller kvinnor som har kommit till Sverige och gift
sig med en svensk man. Det händer att kvinnan blir
misshandlad av sin man, och om hon inte står ut med
misshandeln i två år får hon tydligen inte stanna i
Sverige.
Såvitt jag vet var frågan uppe på socialdemokra-
ternas partistämma för något år sedan. Då ville man
avskaffa tvåårsregeln och införa en annan prövning.
Fortfarande tyckts det vara så att tvåårsregeln tilläm-
pas, vilket innebär att en kvinna som misshandlas av
sin man måste stå ut med det i två år för att över hu-
vud taget få stanna här, trots att det kan vara omöjligt
för henne att ta sig till sitt forna hemland som från-
skild och på flykt från en svensk man.
Finns det några planer på att ändra denna regel?
Jag tycker att detta är en oerhört viktig mänsklig
rättighets-fråga och en oerhört viktig jämställdhets-
fråga.</pre><pre>Anf.  121  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag instämmer helt i att det är en väl-
digt viktig fråga. Men jag har tyvärr inget konkret
svar att ge Marianne Samuelsson just nu. Dessutom
tycker jag inte att den här frågan riktigt hör hemma i
utrikesutskottet, utan den skall kanske debatteras i det
utskott där dessa frågor normalt sorterar.</pre><pre>Anf.  122  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det blir lite grann fel om vi bara hän-
visar flyktingfrågorna som gäller vårt eget land till
socialförsäkringsutskottet. Då är det som att vi ansåg
att detta med mänskliga rättigheter på hemmaplan
inte är lika viktigt.
I en debatt om mänskliga rättigheter är det oerhört
viktigt att vi sopar rent framför egen dörr och funde-
rar mycket kring om situationen kan förbättras i vårt
eget land när det gäller mänskliga rättigheter och om
vi kan vara ett bra föredöme. Då tycker jag att detta
med tvåårsregeln är en oerhört angelägen fråga att ta
upp. Det handlar inte om tiden, utan det handlar om
vad som händer under denna tid som är viktigt att ta
hänsyn till, om man menar någonting med mänskliga
rättigheter.</pre><pre>Anf.  123  MARIANNE JÖNSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Också jag tycker att det är viktigt att
sopa rent framför egen dörr så att vi inte har några
egna belastningar. Men jag kan inte kommentera den
här frågan ytterligare, utan vi får ta upp den i ett annat
sammanhang.</pre><pre>Anf.  124  BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Vid denna sena timme i debatten vill
jag bara göra tre korta anmärkningar.
Mänskliga rättigheter är världens viktigaste ge-
mensamma värdegrund. Det har faktiskt hänt mycket
positivt när det gäller mänskliga rättigheter under det
senaste decenniet.
Berlinmuren har fallit. Rader av diktaturer har
fallit under denna tioårsperiod. MR-debatten har
kommit i fokus i Sveriges riksdag. Vi har fått en
allmän enighet om MR-frågorna som är väldigt rolig
att se.
När jag för drygt tio år sedan kom in i riksdagen
stod Margaretha af Ugglas tämligen ensam och slogs
för krav på mänskliga rättigheter i våra biståndslän-
der. Då hävdade man att vi ekonomiskt skulle stödja
rader av regimer som nu har fallit med motiveringen
att vi skulle tala dem till rätta snarare än att låta dem
falla med hjälp av statsbankrutt. Nu är inställningen
betydligt tuffare när det gäller de mänskliga rättighe-
terna, och det är en klar fördel.
Vårt bistånd till Afrika är fortfarande i många av-
seenden en besvikelse från MR-synpunkt. Vad gör
man då? Också Europa har under det här seklet här-
jats av många krig. När man skulle återuppbygga
Europa efter andra världskriget började man med att
satsa på MR-frågorna. Man satsade på Europarådet,
och det lyckades.
Det har blivit lugnt i större delen av Europa. Den-
na lyckade satsning borde vara en väg även i Afrika.
Vi skall inte tvinga på Afrika europeiska lösningar,
men det kan vara ett bra tips att fånga upp. Varje land
behöver inte själv uppfinna hjulet, utan man kan
hämta goda idéer och uppslag till bra lösningar från
de håll där dessa lösningar har visat sig vara fram-
gångsrika.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp Taiwanfrå-
gan. Vi ställer oss bakom ett-Kina-politiken, och vi
vill att återföreningen skall ske på demokratisk och
fredlig väg. Samtidigt tycker jag att vi skulle kunna
visa samma frikostighet som Taiwan visar mot våra
representanter från Exportrådet som befinner sig i
Taiwan.
Vi borde kunna lösa det snåla småkrånglet med
skatten som vi håller på med i Sverige. Vi har full rätt
att lösa detta i riksdagen. I Danmark kallar man så-
dant för smaatingene, och sedan löser man dem.
Detta har lett till att Danmark har rader av internatio-
nella institutioner medan vi i Sverige har några få
institutioner som vi till huvuddelen får betala själva.
Jag tror att en lite frikostigare inställning till småsaker
skulle kunna vara till stor nytta för vårt rykte interna-
tionellt.
Fru talman! Jag instämmer i övrigt i den allmänna
enigheten.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att dagens ärende fick avgöras vid arbetsple-
num onsdagen den 17 mars.</pre><pre>Anf.  125  MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag vill instämma i Eva Zetterbergs
anförande samt yrka bifall till reservation nr 2 vid
mom. 13.
Fru talman! Flera länder i Främre Orienten och
Mellanöstern har under senare tid varit på tapeten när
det gällt mänskliga rättigheter. Det ena landet är Tur-
kiet och det andra Iran. I Iran har brotten mot de
mänskliga rättigheterna pågått i stor omfattning och
med praktiskt taget oförminskad styrka i närmare två
decennier. Det handlar om tiotusentals människoliv
som offrats. Man har dödat och mördat människor
därför att de ansetts ha fel politisk inställning eller fel
religion eller därför att de förbrutit sig mot de orimli-
ga lagar som den fundamentalistiska regimen stiftat.
Det är lagar som inneburit kränkningar av människors
integritet och självaktning och tvingat dem att klä sig
eller se ut på ett bestämt sätt. Man har på lösa grunder
anklagat och avrättat kvinnor för äktenskapsbrott.
Kvinnor och män har inte haft, och har fortfarande
inte, lika rättigheter inför lagen. I fängelserna hör
tortyr, fysisk som psykisk, till ordningen för dagen.
Barnen har fått medfölja kvinnorna i fängelserna och
där tvingats växa upp i en vidrig och skräckfylld
miljö. Listan över MR-brott begångna av den iranska
regimen är omfattande.
Efter valet av president Khatami för två år sedan
kunde en viss lättnad i förtrycket märkas. De religiösa
restriktionerna när det gäller klädsel, utseende och
uppträdande blev inte lika stränga. Livet verkade bli
något lättare. Men i november och december förra
året inledde regimen en ny mordvåg, som dock vålla-
de så starkt internationellt uppseende att man uppen-
barligen var tvungen att avbryta den. Regimen tving-
ades t.o.m. att efterforska dem som mördat Moham-
mad Mokhtari, Majid Sharif, Mohammad Pouyandeh
och Darioush Foruhar och hans hustru. Man har
t.o.m. talat om att det var tjänstemän inom informa-
tionsdepartementet, dvs. en del av säkerhetstjänsten,
som begått morden.
Fru talman! Jag vill poängtera en sak när vi de-
batterar Iran. Jag talar hela tiden om regimen i Iran
och inte om regeringen. Det kan synas vara samma
sak, men så är inte fallet i Iran. I Iran är den andliga
makten med ayatolla Khamenei i spetsen tongivande
och den verkligt maktägande. Det är Khamenei som
har makten över militär och polis. Regeringen och
presidenten blir därmed i praktiken underordnad eller
i bästa fall jämställd med det andliga styret. Det är
under sådana omständigheter svårt att få en klar bild
av vad regeringen egentligen vill - bilden av dess
politik blir otydlig. I dag är det i första hand regimen
- det tongivande andliga styret - som vi riktar vår
kritik mot.
Vänsterpartiet har tillsammans med företrädare
för flera andra svenska partier krävt att en oberoende
internationell kommission skall ha rätt att besöka och
på plats undersöka förhållandena i Iran när det gäller
mänskliga rättigheter. Några av oss riksdagsmän har
också välkomnat organiserandet av en tribunal i Haag
mot den iranska regimens - jag vill här poängtera att
det gäller regimen - brott mot mänskliga rättigheter,
understödd av såväl iranska borgerliga grupper som
vänsterorganisationer i exil.
Med anledning av detta ställningstagande har vi
ledamöter av riksdagen tillställts ett brev från Is-
lamska republiken Irans ambassad, där man miss-
tänkliggör och anklagar denna tribunal för att vara ett
hot mot president Khatamis popularitet.
President Khatami utpekas inte på något särskilt
vis av de organisationer som står bakom tribunalen.
En människas popularitet kan knappast vara ett giltigt
argument för att han eller hon skall undslippa rättslig
granskning om sådan är påkallad.
Vi i Vänsterpartiet beskylls för att vårt ställnings-
tagande skulle vara följden av infiltration av en med-
lem i vårt parti med iransk bakgrund. Jag vill på det
bestämdaste tillbakavisa att våra ställningstaganden
skulle grunda sig bara på medlemmars uppgifter. Jag
kan försäkra att våra ställningstaganden inte grundar
sig på uppgifter från ett enda håll. Våra källor är
många. Vi diskuterar noga olika aspekter av en och
samma fråga innan vi tar ställning.
Fru talman! Självfallet har fallet Abdullah Öcalan
gjort att MR-situationen i Turkiet aktualiserats. Jag
hade inte tänkt att uppehålla mig särskilt vid fallet
Öcalan utan snarare vid vad fallet Öcalan är uttryck
för och vilka missförhållanden som blottläggs genom
denna speciella händelse.
Det som gjort Öcalan och PKK möjligt är de för-
hållanden som växte fram efter att det ottomanska
riket föll samman och det moderna Turkiet tog form.
Det har under hela 1900-talet funnits en stark turkisk
nationalism, för att inte säga chauvinism, som tagit
sig blodiga och våldsamma uttryck som riktat sig mot
andra folkgrupper i landet. Det är folkmord mot en
och en halv miljon armenier. Det är folkmord mot
hundratusentals assyrier och syrianer. Det är folk-
mord som begåtts av turkiska staten mot kurderna.
Även om ambitionen varit att skapa en modern stat
har metoderna knappast varit moderna.
Den största folkgrupp som under flera decennier
under efterkrigstiden lidit av detta nationalistiska
förtryck har varit kurderna. Brotten mot de mänskliga
rättigheterna har inte bara drabbat dem utan samtliga
folkgrupper. Jag upprepar dem. Det är kurderna,
armenierna, assyrierna, syrianer, yazidier och andra
folkgrupper. Även politiskt oppositionella turkar har
drabbats av detta.
Någon har sagt att tortyren, som i stor utsträck-
ning tillämpas i fängelser och på polisstationer, är en
av Turkiets största folksjukdomar. Den drabbar inte
bara den som direkt utsätts för den. Den drabbar ock-
så hustru, barn, familj och släktingar. Den skapar
psykiska trauman som påverkar hela samhället.
Förtrycket av kurderna i olika länder i Mellanös-
tern har drivit dem in i en desperat situation, som
också drivit dem till att tillgripa desperata eller om
man så vill terroristiska metoder i kampen för sitt
människovärde och i kampen för respekt för sin na-
tionella och kulturella särart. Samtidigt har kurderna i
alla de länder där de levt utnyttjats som brickor i
spelet mellan olika stater. Detta är en del av den kur-
diska tragedin.
I dag är situationen i Turkiet mycket tillspetsad.
Den politiska situationen är mycket mer överhettad
än tidigare. Kammen på de turkiska nationalisterna
har vuxit ytterligare. Den kurdiska folkgruppen kän-
ner sig än mer kränkt och förtvivlad. Det måste vara
Europas och världssamfundets uppgift att kraftfullt
mana till besinning.
PKK har i sin kamp gjort bruk av terroristiska
metoder. Den turkiska staten har begått brott mot
kurderna som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Nu när Öcalan, efter kidnappningen som strider mot
internationell rätt, skall ställas inför rätta måste det
ske på ett juridiskt korrekt sätt. Det kan knappast ske
i dagens Turkiet. Skulle en rättsprocess gå korrekt till
skulle såväl den turkiska staten som Öcalan sitta på
de anklagades bänk. Nu blir det en process där doma-
ren är jävig.
Den turkiska staten varken ser eller hör det som
hela världen talar om. Sverige och EU måste utöva
hårdare påtryckningar mot Turkiet så att det tvingas
till reformer och förhandlingar.</pre><pre>Anf.  126  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Tyvärr har jag nog tagit till något för
lite tid med tanke på att jag också måste replikera lite
grann. Men jag skall försöka att koncentrera mig.
Rent allmänt, fru talman, kan påpekas att överallt
där en krigssituation råder förtrampas mänskliga
rättigheter. Även om mellanstatliga konflikter numera
utgör en mycket liten procent av pågående konflikter,
ger de interna konflikterna anledning till stor oro, inte
minst därför att de för med sig mycket grymhet mot
civilbefolkningen som kommer i kläm mellan olika
intressen. På många håll i världen utsätts människor
för våld, tortyr, övergrepp, död och förintelse och
förvägras allt det som har med mänsklig värdighet
och respekt för mänskliga rättigheter att göra.
Jag behöver bara nämna Sierra Leone där t.ex.
barn kidnappas och dödas på det mest grymma sätt.
Där är situationen för de mänskliga rättigheterna en
av de värsta man kan tänka sig just nu.
Jag vill också gärna nämna Kongo-Brazzaville
som jag tog upp i den utrikespolitiska debatten. Se-
nast i går fick jag på min dator uppgiften att man tror
att det är 200 000-300 000 människor som nu är
internflyktingar eller befinner sig strax utanför
Kongo-Brazzavilles område. De befinner sig i en
katastrofal situation rent humanitärt sett. 10-15 barn
bland dessa flyktingar dör varje dag. Så nog är det
frågan om ett förtryck av en av de mest grundläggan-
de rättigheterna, nämligen rätten till liv, som vi ser i
spåren av dessa inre konflikter.
Jag skulle kunna tala om Stora Sjöområdet, An-
gola, Sudan, Somalia, Uganda osv. Ni känner väl till
alla dessa länder i Afrika. Jag skulle kunna gå vidare
till andra världsdelar där vi på samma sätt ser att i de
väpnade konflikternas spår sker övertramp av mänsk-
liga rättigheter som är svårt att jämföra med något
annat.
Därför kan vi inte slå oss till ro förrän vi blivit
bättre rustade att på ett tidigt stadium göra allt som
står i vår makt för att förhindra att konflikter övergår i
våld. Vi måste med sorg erkänna att världssamfundet
alltför ofta misslyckas med detta, men vi får inte ge
upp våra ansträngningar. Om världen handlade med
större konsekvens och utan att snegla på eventuella
egenintressen, skulle vi förhoppningsvis kunna vara
något mer framgångsrika än vad vi är i dag.
Världssamfundet och även Sverige behöver ge
uttryck för en konsekventare hållning i sin kamp för
de mänskliga rättigheterna. Ibland framkommer inget
som tyder på någon allvarligare kritik, inte ens i um-
gänget med stater som på ett mycket allvarligt sätt
kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges budskap
måste i dessa sammanhang vara otvetydigt och får
under inga omständigheter ge anledning till miss-
förstånd. Det är också viktigt att kritiken inte bara
sker i slutna rum utan också inför öppen ridå.
Den svenska regeringen kommer i nästa vecka att
ta emot Kinas utrikesminister. Vad kommer den
svenska regeringen att ha att säga till den kinesiska
regeringens representant vid detta tillfälle? Vi för-
väntar oss ett kraftigt fördömande från den svenska
regeringen av de ständiga övergreppen mot mänskliga
rättigheter. Vi förväntar oss att det sker så att det
hörs. Skall vi kunna umgås, och det tycker vi att vi
skall, måste det ske på ett öppet och ärligt sätt. Det
finns inte plats för något hyckleri när det gäller ett
land där alla mänskliga rättigheter är satta på undan-
tag.
Vi hör ständigt rapporter om dissidenter som
fängslas, om att inget parti utom det kommunistiska
kan verka i landet, om att människor förhindras att
fritt uttrycka sina åsikter både i tal och skrift, om att
dödsstraff utdöms även för små förseelser. Fortfaran-
de utsätts fler människor för dödsstraff i Kina än i alla
övriga länder tillsammans.
Jag vill inom parentes säga att USA skulle ha en
betydligt starkare ställning i sitt hävdande av mänsk-
liga rättigheter i Kina om man avskaffade sitt döds-
straff.
Enligt Amnesty finns det fortfarande mer än 3 000
fångar efter händelsen på Himmelska fridens torg för
tio år sedan. För ett drygt år sedan fängslades 1 000
pastorer för längre eller kortare tid. Religionsförföl-
jelsen drabbar förutom kristna också muslimer i vissa
provinser. Buddisternas öde i Tibet möts mer och mer
av världens tystnad. Det pågår en hård omskolning i
munk- och nunnekloster. Det enda sättet att fritt få
utöva sin religion i detta ockuperade land tycks vara
att ta till flykten.
Allt detta är fullständigt oacceptabelt, och det
måste Kina få höra av alla som menar sig stå för
mänskliga rättigheter. Vad kommer regeringens reak-
tion att bli vid den kinesiske utrikesministerns besök?
Jag är ledsen att jag inte kan få svar på den frågan i
dag. Men det får vi förhoppningsvis via pressen.
I ljuset av att Kina, som saknar demokratisk legi-
timitet, har fritt tillträde till olika internationella fo-
rum och till det officiella umgänget med olika länder,
ter det sig mer och mer absurt att Taiwan inte har
kunnat inta någon plats i den internationella folkge-
menskapen. Om Taiwan önskar söka medlemskap i
något av FN:s underorgan eller i t.ex. WHO, borde
demokratiska stater vara beredda att verka för detta.
Detta gäller även Sverige. En god början vore obser-
vatörskap i några underorgan. Enligt praxis har t.ex.
PLO och ANC haft observatörsstatus i FN. Varför
inte Taiwan?
Det fanns vissa förväntningar på en friare utveck-
ling i Kuba efter påvens besök, men dessa har tyvärr
kommit på skam. Hundratals politiska fångar sitter
fängslade, och dissidenter trakasseras och förföljs på
olika sätt. En ny lag har antagits som kommer att
innebära långa fängelsestraff, och i vissa fall även
dödsstraff, för politiska dissidenter. Fyra ledande och
mycket välkända dissidenter har efter 19 månaders
häktning ställts inför rätta för att ha försökt omstörta
den socialistiska staten, trots att de bara på fredlig
politisk väg har försökt propagera för sina politiska
åsikter. Trots vädjanden från Vatikanen, EU, Kanada
och USA, Amnesty och andra människorättsorgani-
sationer har de inte släppts.
Den enda politiska åsikt som tolereras på Kuba
tycks fortfarande vara den kommunistiska. Den
svenska regeringen har tyvärr talat mycket tyst om
övergreppen mot de mänskliga rättigheterna på Kuba
under årens lopp. Ett ökat tryck behövs uppenbarli-
gen. Skall det bli en ändring på den punkten?
Colombia har nämnts här tidigare. Jag kan inte
förbigå alla dessa människor som under de senaste tio
åren har fallit offer för politiska mord. Det talas om
30 000. Det talas om över 3 000 som har försvunnit
och vars öde man inte vet. Även om man försöker att
komma till vissa lösningar, är situationen fortfarande
oacceptabel. Det är viktigt att Sverige i alla interna-
tionella forum fortsätter att verka för att de paramili-
tära grupperna upplöses och att straffriheten för dessa
brott mot mänskliga rättigheter upphör.
Vi noterar att utskottet åtminstone tycker att rege-
ringen skall överväga att ta upp frågan om en särskild
landrapportör för Colombia, och det verkar inte vara
ur vägen.
Kristdemokraterna anser fortfarande, fru talman,
att läget för de mänskliga rättigheterna i Iran är
mycket oroväckande. Även om kvinnorna tycks vinna
ökade politiska framgångar under Khatamis regim,
innebär det ingen allmän och konkret förbättring av
grundläggande mänskliga rättigheter. Antalet avrätt-
ningar har ökat, och Iran är fortsättningsvis en mycket
osäker plats för politiskt oppositionella, religiöst
oliktänkande och kvinnor som flytt efter att ha ankla-
gats för äktenskapsbrott.
Trots omfattande internationell och även svensk
dokumentation om att både ursprungligen kristna och
konvertiter förföljs, fängslas och torteras, trots att det
också finns dokumentation om att kvinnor som påstås
ha begått äktenskapsbrott - i många fall är det inte
sant - far mycket illa och i många fall mördas, finns
det kvinnor här i Sverige som väntar på avvisningsbe-
slut eller som har blivit avvisade, trots att de befinner
sig i denna situation. Vi menar att det är ohållbart.
Amnesty International framhåller att när det inte i
vanlig iransk lag finns regler för vad man skall göra
med någon som t.ex. har bytt religion tar man till
Sharia-lagen. Enligt den kan konvertiter och kvinnor
som påstås eller har begått äktenskapsbrott dömas till
döden. Det här sker naturligtvis inte i alla fall. Men
risken är stor och man riskerar sitt liv. Det som är
verkligt svårt i det här sammanhanget är, och det
påpekar också Amnesty International, att även om
inte straffet verkställs så saknar dessa personer lagens
skydd. Vem som helst kan döda en som har avfallit
från islam utan någon som helst rättspåföljd. Om
detta inte gör att man behöver skydd vet jag inte vad
det är. Sedan må man låta bli att betrakta de här män-
niskorna som en grupp. Men i varje enskilt fall borde
man ta hänsyn till en sådan här omständighet.
Enligt Iranian Christian International har drygt 40
personer som avvisats - de flesta från Nederländerna,
men några av just dessa personer från Sverige - trots
omfattande efterforskningar och kontakter inne i Iran,
inte kunnat lokaliseras. Därför anser vi att Sverige tar
på sig ett stort ansvar genom att avvisa personer som
har den här indikationen på att de riskerar sina liv. Vi
menar att man enligt svensk lag egentligen inte får
genomföra en avvisning i sådana fall. En person får
inte återsändas till ett land där han riskerar sitt liv.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättighe-
terna stadgar att varje människa har rätt till livet.</pre><pre>Anf.  127  BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Svensk utrikespolitik syftar till att öka
respekten för de mänskliga rättigheterna. De mänsk-
liga rättigheterna skall vara universella, de skall gälla
utan åtskillnad. Man kan inte rangordna dem, alla är
lika viktiga.
Jag är mycket glad, men faktiskt också positivt
överraskad över att det råder så stor samstämmighet i
utrikesutskottet och i Sverige när det gäller detta
arbete. De få reservationer som har kommit in visar
också den stora samstämmigheten.
Av de reservationer och yttranden som utskottet
har tagit emot kommer jag att ta upp tre i mitt anfö-
rande. De tre berör ett nationellt handlingsprogram,
abortfrågan och samerna. Dessutom vill jag avsluta
med en kort deklaration om dödsstraffet.
Först till ett nationellt handlingsprogram.
Den person som drivit frågan om nationella hand-
lingsplaner för MR-frågor är Mary Robinson, FN:s
högkommissarie för mänskliga rättigheter. Hon anser
att det är viktigt att vi inte bara i tal betygar vår re-
spekt för mänskliga rättigheter, utan att enskilda län-
der också gör en nationell handlingsplan som visar
hur vi vill förverkliga dessa löften. Detta anser också
den svenska regeringen vara rätt sätt att arbeta, därför
bör regeringen mycket tydligt presentera mål och
riktlinjer på MR-området.
Under Wienkonferensen om mänskliga rättigheter
1993 lades förslaget om nationell handlingsplan fram
för första gången. Och högkommissarie Mary Robin-
son gjorde sedan en förfrågan till FN:s medlemsstater
om resultatet av dessa nationella handlingsplaner.
Den svenska regeringen gav en rapport förra året, och
statsrådet Britta Lejon har fått i uppdrag av statsmi-
nister Göran Persson att lägga fram ett förslag om en
svensk nationell handlingsplan för MR-frågor.
Jag vill i detta sammanhang också berätta att även
EU har insett vikten av att arbeta fram en handlings-
plan för MR. Arbetet med och diskussionerna om
denna har påbörjats, vilket jag tycker är mycket
glädjande. EU har en stor roll att spela när det gäller
mänskliga rättigheter och gör också en hel del på
detta område.
Även om syftet var gott tycks det särskilda yttran-
de som Centerpartiet och kd lämnat in vara överspe-
lat.
Fru talman! Den reservation som handlar om rät-
ten till fri abort är en s.k. motivreservation. Abort
förekommer och har sannolikt förekommit i alla tider
och i de flesta kulturer. Man vet t.ex. att det förekom
redan i antika Grekland och Rom. Moraliska och
juridiska diskussioner om abort har också alltid fun-
nits, både i Sverige och i övriga länder.
Förbud och förföljelser av kvinnor som hade kun-
skap om att göra abort har varit vanligt. Fram till
1800-talet vet vi att de brändes på bål.
I Sverige har vi haft dödsstraff, spöstraff, straffar-
bete, tukthus eller fängelse som straffpåföljd. Efter
århundraden av livsfarliga aborter med giftiga väts-
kor, strumpstickor, skam och skuld insåg Sveriges
riksdag att dessa okontrollerade aborter var ett hot
mot folkhälsan. Någonting måste göras.
År 1938 fick vi i Sverige den första lagen som
tillät aborter, även om det var mycket begränsat.
På 60-talet åkte ungefär 2 000 svenska kvinnor
varje år till Polen för att göra abort, och 1996 fick vi
vår abortlag. I dag kan en kvinna som begär abort få
den utförd. Hon fattar själv sitt beslut.
Den svenska abortlagstiftningen har också ett
mycket starkt stöd bland befolkningen. I dag gäller
det inte Sverige, utan det gäller andra länder, utveck-
lingsländer, där kvinnors rätt att bestämma över sin
egen hälsa inte respekteras.
Kvinnors hälsa relaterar ofta till barnafödande och
aborter. Ett mycket viktigt skäl för att främja kvin-
nors hälsa i världen är därför att reducera sjuklighet
och dödlighet i samband med illegala aborter. Därför
är det viktigt att vi även internationellt, precis som vi
har gjort i vårt eget land, tydligt driver frågan om fri
abort - vilket den svenska regeringen också gör i alla
internationella sammanhang. Rätten till abort är en
prioriterad fråga. Dessutom verkar vi genom bistån-
det för fri abort, bl.a. genom att stödja lokala och
internationella grupper som driver denna fråga.
Jag förstår egentligen inte vad kd vill säga med
sin s.k. motivreservation. Vill ni att vi skall kämpa så
att kvinnor i hela världen får möjlighet till legal sjuk-
vård vid aborter, eller skall vi acceptera att de känner
skam och skuld och därför avstår eller gör illegal
abort? Jag tycker att vi skall vara tydliga och inte
gömma oss bakom en otydligare eller, som ni säger,
mera balanserad skrivning. Jag tycker att vi skall
våga lägga oss i. Vi skall påtala kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, och vi skall vara tydliga.
Fru talman! Så till samerna. Kd tar i en av sina
motioner upp frågan om samernas ställning i Sverige.
De anser det vara angeläget att stärka det samiska
folkets språk och kultur, att regeringen skall ratificera
ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar. Vidare
anser man att samerna skall ges ställning som fullvär-
dig medlem i Nordiska rådet. Vad man däremot up-
penbarligen inte har gjort är att ta kontakt med sa-
merna själva för att höra vad de tycker.
Jag vill börja med att ta upp frågan om ILO-
konventionen. Där har regeringen tillsatt en särskild
utredning som den 18 mars skall redovisa sitt resultat.
Det finns ingen anledning att fatta något beslut innan
man har läst slutsatserna i utredningen. Det anser
både en majoritet i utskottet och samerna själva.
Samernas deltagande i det nordiska samarbetet
har varit föremål för utredningar och diskussioner vid
ett flertal tillfällen. Det framkom även tidigare i dag.
Både Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
stöder ett samarbete med samerna i olika former. Men
det regelverk som i dag finns i Nordiska rådet säger
att dess medlemmar skall vara ledamöter av ett lands
eller ett självstyrt områdes folkrepresentation. Tyvärr
uppfyller inte samerna detta krav. Nordiska rådet
bereder frågan, och det är viktigt att den behandling-
en får ha sin gång.
Vid Nordiska rådets 50:e session i Oslo i novem-
ber förra året fanns frågan om medlemskap med på
dagordningen. Samerna själva ville att frågan inte
skulle behandlas under sessionen. Det fanns flera
orsaker till detta. Bl.a. pågår ett arbete i de nordiska
regeringarna och de tre sametingen om hur ett framti-
da samarbete skall se ut. Ett framtida samiskt med-
lemskap bör värderas utifrån detta arbete. Dessutom
är sametingen i färd med att etablera ett nytt samar-
betsorgan. Detta bör också finnas med i diskussionen.
Samernas åsikt är därför, liksom utskottets, att frågan
om ett samiskt medlemskap i Nordiska rådet bör
avvaktas tills pågående processer och arbete är avkla-
rade.
Jag vill också passa på att säga att socialdemo-
kraterna arbetar även i EU för stärka den samiska
kulturen och språket. Minoritetsspråken, både samis-
kan och tornedalsfinskan, får ett stort stöd i EU-
samarbetet, till viss del tack vare ett aktivt deltagande
av socialdemokraterna - faktiskt som enda parti - i
det utskott som arbetar med kultur och språk i Euro-
paparlamentet.
Så avslutningsvis några ord om dödsstraffet. Den
svenska regeringen har vid upprepade tillfällen uttalat
sig mot dödsstraffet. Dödsstraffet är inhumant och
oåterkalleligt och har ingen plats i modern rättsord-
ning. Rätten till liv är den mest fundamentala av alla
mänskliga rättigheter. Dessutom har dödsstraffet inte
någon avskräckande effekt som motiverar dess an-
vändning vare sig för att minska eller förhindra kri-
minalitet eller social oro. Dödsstraffet är oavsett brott
oacceptabelt. Vi måste arbeta för att fler stater av-
skaffar dödsstraffet. Det är oroande att dödsstraffdo-
mar i Kina ökar, och där sker dessutom avrättningen
direkt efter domen. Det är också mycket anmärk-
ningsvärt att det i en demokrati som Förenta staterna
utdöms och verkställs dödsstraff, och speciellt an-
märkningsvärt är det när det görs mot minderåriga.
Till sist yrkar jag avslag på alla motioner och bi-
fall till hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  128  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för beskedet om hand-
lingsprogrammet och att Britta Lejon fått uppdraget.
Däremot håller jag inte med om att vårt särskilda
yttrande skulle vara överspelat. När frågan behandla-
des i utskottet fick vi inte detta besked. I stället tänker
jag ta åt mig lite grann äran för att Britta Lejon fick
uppdraget. Vi väckte en motion i höstas just precis
efter det att Britta Lejon blev minister. Det är bra, och
jag tror att vi var en del i den processen. Det känns
bra, och vi får följa utvecklingen.
Sedan var det frågan om samernas ställning i
Nordiska rådet. Som f.d. medlem och numera ersätta-
re i Nordiska rådet har jag följt frågan och sett utred-
ningarna, hört debatterna och sett att samer har varit
observatör. Jag kan förstå att samerna nu vill avvakta
processen. De vet vilket motstånd som finns. De vet
att det är Helsingforsavtalet som sätter käppar i hjul-
et. Det måste ändras för att de skall kunna bli med-
lemmar.
Det är precis som jag sade när jag ställde min frå-
ga till Marianne Jönsson, nämligen att det Nordiska
rådet består av de nordiska länderna. Det är de som
står bakom Helsingforsavtalet. Om de nordiska län-
derna vill ändra på det kan de naturligtvis göra det.
Det är en självklarhet. Det är klart att samerna tackar
och tar emot om ett land tydligt säger att de skall vara
med. Men de vet hur läget har varit hela tiden.
Jag tycker fortfarande att det är defensivt att Sve-
rige inte vill ta ställning i frågan.</pre><pre>Anf.  129  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Först till frågan om uppdraget om en
handlingsplan. Jag kan faktiskt inte svara om det var
Centerpartiet eller regeringen som var först. Jag vet
att statsrådet Britta Lejon fick uppdraget förra året.
Precis som Marianne Andersson säger, skall vi vara
glada för arbetet och hoppas att det går bra.
Sedan var det frågan om samerna och deras möj-
ligheter att vara med i Nordiska rådet. Jag tycker att
det är viktigt att man lyssnar på den grupp som be-
rörs. Eftersom jag kommer från Norrbotten och har
goda kontakter med samerna har jag gjort så. Jag har
läst protokoll och följt med i frågan - jag sitter ju inte
själv med i Nordiska rådet.
Samernas önskan är - hur vi än tolkar den - att vi
skall avvakta och se vad som händer i de förhand-
lingar som pågår mellan Nordiska rådet, regeringarna
och sametingen.</pre><pre>Anf.  130  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att de ser det så. Var och
en begriper att det är så. Men det är klart att samerna
tar emot med öppna armar den regering, det land,
som visar en öppenhet. De vill ha ett inflytande. Om
det är några som borde ha plats i det nordiska samar-
betet så är det samerna. De finns i tre nordiska länder.
Det är skamligt att de inte har fått vara med under
denna långa tid. De blir observatörer, organisationen
ändras, och deras inflytande försvinner.
Så är ju ändå läget för dem. Att de inte driver
detta utan avvaktar beror naturligtvis på att de inte
vill mota in sig i ett hörn. De vill ha handlingsfrihet.
Det kan jag begripa. Men jag tycker att Sverige verk-
ligen skall gå i frontlinjen när det gäller det här. Och
jag vet att det också finns stöd från många håll i de
andra nordiska länderna.</pre><pre>Anf.  131  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Återigen kan jag bara säga att rege-
ringarna i de nordiska länderna för ett samtal med
sametingen och ser positivt på ett samarbete. Det är
bara hur detta samarbete skall se ut som ännu inte är
bestämt. Det är viktigt att parterna får diskutera fram
detta. Så jag tror ändå att det beslut som vi har fattat i
utskottet, och som vi skall ta ställning till, är det rätta
- framför allt för samerna.</pre><pre>Anf.  132  INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill säga något om den motivre-
servation som vi har gjort eftersom Birgitta Ahlqvist
tog upp den. Jag tycker att det är helt tydligt och klart
att vi inte är ute efter att kvinnor skall känna skam
eller skuld. Det vi ville var att man inte bara sade att
Sverige skulle verka för fri abort och värna den rätten
utan att man också tog fram andra sidor i samman-
hanget.
Situationen är inte helt okomplicerad. Vi har ju
länder där det går ett mycket stort antal aborter på
varje fött barn. Detta kan jag inte tro att det är något
parti som vill förorda. Då kanske det inte i första
hand är den fria aborten som från Sveriges sida skall
värnas i sådana länder. Det kanske är rätten till liv
som behöver lyftas fram i det sammanhanget - och
inte minst kvinnors rätt till hälsa. Det kan ju inte vara
särskilt hälsosamt för kvinnorna med en sådan situa-
tion.
Det vi lyfter fram är allsidigheten. Detta skall inte
vara en metod för familjeplanering. Man skall göra
allt man kan för att minska behovet av aborter genom
förebyggande verksamhet. Man skall försöka förhind-
ra oönskade graviditeter, och man skall, när kvinnor
kommer för en abort, försöka hjälpa dem att undvika
fler aborter. Att detta ses som något som man på
något sätt behöver angripa har jag väldigt svårt att
förstå. Egentligen är det väl den strävan vi har här i
Sverige också att det skall gå till på det sättet.</pre><pre>Anf.  133  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tolkar den skrivning som kd har i
den här motivreservationen som en balanserad skriv-
ning, som att man inte riktigt vågar gå ända fram med
att säga att vi skall driva fri abort i hela världen och
inte bara i Sverige.
Sedan är det precis som Ingrid Näslund säger att
det finns många andra saker som det också är viktigt
att kvinnor får hjälp med i samband med att de föder
barn eller skall föda barn. Men i det här fallet gällde
det fri abort. Där tycker jag att vi skall våga vara
tydliga och verkligen lyfta fram frågan. Då tycker jag
att en motivreservation var helt onödig.</pre><pre>Anf.  134  INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag kan inte hålla med om det. Vi
förde fram de här åsikterna och hade hoppats att hela
utskottet skulle kunna ställa sig bakom att också den
andra sidan fick lov att komma fram. Det ser ju väl-
digt olika ut på olika håll i världen. Därför menade vi
att den här synen borde få komma fram.
Sedan är det också så att man i vissa länder ser det
som att detta står i strid med MR-konventionen om
rätten till liv. Därför vill vi också framhålla rätten till
liv och att aborten så till vida alltid är ett dilemma. Vi
tror att man kan få större förståelse hos många kvin-
nor om man visar denna balanserade syn. Man kan då
lättare komma kvinnorna till hjälp.</pre><pre>Anf.  135  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte vi kommer så mycket
längre. Jag tror att både jag och Ingrid Näslund har
varit tydliga.</pre><pre>Anf.  136  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tänkte knyta an till det som Bir-
gitta Ahlqvist sade om samernas rättigheter och möj-
ligheter. Det gäller framför allt det här med Nordiska
rådet. När jag först kom in i riksdagen 1988 satt jag
också med i Nordiska rådet. Då fanns det i Nordiska
rådet medlemsförslag som just yrkade på att samerna
skulle få möjlighet att sitta med i Nordiska rådet.
Då hänvisade man till Helsingforsavtalet och sade
att det inte var möjligt. Sedan dess har faktiskt Hel-
singforsavtalet ändrats, men dock inte på det område
som berör samernas möjligheter att ingå i Nordiska
rådet. Det är lite underligt då att liksom få en känsla
av att egentligen vill vi, eller låtsas vilja, att de skall
få vara med. Men man gör inget politiskt - vare sig
från nuvarande regering eller från föregående rege-
ring. Det ändrades ju inte till samernas fördel när den
förra regeringen satt heller.
Jag uppfattar det här som att det faktiskt finns en
ganska stark ovilja mot att låta samerna finnas med i
Nordiska rådssammanhang. Det tycker jag är mycket
förvånande, för när man tittar på hur samerna bor och
lever så är ju det om något en angelägenhet för alla de
nordiska länderna. Dessutom är det en internationell
sak när det gäller minoritetsgrupper.
På samma sätt tycker jag att det är när det gäller
ILO-konventionen. Det är ju ganska länge sedan den
kom till. Det har tillsatts en utredning, men den har
väl också funnits i över tio år, tror jag. Det har inte
heller där hänt någonting. Sverige brukar vara ganska
angeläget annars när det gäller FN-konventioner.
Man vill ratificera och visa att man vill.
Är det så illa att det i det politiska livet i Sverige
inte finns ett reellt intresse av att förbättra samernas
demokratiska möjligheter att vara med i de politiska
processerna?</pre><pre>Anf.  137  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte att jag var väldigt tydlig
när jag svarade Marianne Andersson på den frågan.
Men jag får ta svaret en gång till då.
Regeringarna i Norge, Finland och Sverige har en
diskussion med de tre sametingen om hur detta sam-
arbete skall se ut. I november förra året, när man hade
Nordiska rådets session i Oslo, fanns det här på dag-
ordningen. Man ville då från Nordiska rådets sida ta
upp det tillsammans med samerna och få en diskus-
sion.
Men då ställde sig samernas representant upp och
bad uttryckligen att få stryka den här punkten från
agendan på grund av att detta samarbete med rege-
ringarna pågick. Man ville se var det hamnade. Dess-
utom håller man, som jag berättade, på att etablera ett
nytt samarbetsorgan. Det är väl också lite osäkert hur
det kommer att se ut. Det vill man också ha med i
diskussionen.
Det pågår alltså ett positivt arbete för samerna.
Intresset för detta är stort. Jag har varit i kontakt med
dem och pratat med dem senast i går. Så det pågår en
hel del, Marianne. Jag tror nog att det här skall bli
positivt i slutändan. Även om den här diskussionen
kring ILO-konventionen har pågått i många år är det i
nästa vecka vi får resultat från arbetet.</pre><pre>Anf.  138  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Man får väl uppfatta det som positivt
att det pågår ett arbete och att det kommer några
förslag. Men jag tycker ändå att det är en alltför seg
process när det gäller mänskliga rättigheter i vårt eget
land. Jag tycker att det har tagit alldeles för lång tid.
Min fundering när man strök detta från dagord-
ningen i Oslo var att man var rädd att man helt enkelt
skulle förlora, att det skulle komma ett väldigt nega-
tivt beslut utifrån den diskussion som skulle vara och
att det var därför man drog tillbaka ärendet, inte för
att man kände att man hade parlamentarikerna och
regeringarna med sig i sina krav.
Det är väl klart att det här är en seg process, men
jag tycker att det är oerhört viktigt att vi visar vilja
och är pådrivande om vi menar något med detta och
om vi också skall kunna ställa krav på andra länder
när det gäller deras minoritetsgrupper.</pre><pre>Anf.  139  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag fick alltså helt andra kommentarer
från samerna när det gäller varför detta drogs tillbaka.
Jag känner att jag litar på att den information jag har
fått från samerna är riktig.
Det är möjligt att det också fanns en annan dis-
kussion, men den känner jag inte till. Precis som
Marianne Samuelsson hoppas jag att arbetet nu skall
slutföras, att det skall bli positivt för samerna och att
vi skall hitta en positiv lösning för alla.</pre><pre>Anf.  140  JAN-ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Först kort om den nationella hand-
lingsplanen, där vi också står bakom det särskilda
yttrandet. Jag tror att det ligger mycket i det som
Marianne Andersson sade. Bara det att frågan har
tagits upp kan ha påverkat det som nu har hänt, och
det får vi se positivt på.
När det gäller vår motion om samernas ställning
vet jag inte om Birgitta Ahlqvist har haft tillfälle att
delta vid Sametinget eller SSR:s stämmor när dessa
frågor diskuterats. Ulf Björklund, som är en av mo-
tionärerna, har av sameradion utsetts till den främste
förespråkaren för samefrågor i Sveriges riksdag. Han
bör därmed veta något om hur samernas uppfattning
är. Han har deltagit vid ting och SSR-stämmor. Han
och jag har en lite annan uppfattning än Birgitta
Ahlqvist har gett uttryck för.
Det har funnits ett stöd som har varit väldigt starkt
för att den här frågan skulle drivas. Det är möjligt att
det finns lite olika uppfattning bland samerna i den
här frågan. Det kan jag tänka mig. Men på tingen och
stämmorna har det varit tydligt. Tack vare de diskus-
sioner som har varit bl.a. i riksdagen tror jag att frå-
gan har lyfts. Jag kan dela Birgitta Ahlqvists för-
hoppning om att vi skall kunna hitta en bra lösning.
Men i dag är lösningen inte bra, och vi måste driva
frågan vidare.</pre><pre>Anf.  141  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan svara Jan-Erik Ågren att jag
inte har varit på Sametinget. Men jag har fått mig
tillskickat protokoll både från Nordiska rådet och från
Sametinget. Jag har också varit i kontakt med samer.
Det är möjligt att det som Jan-Erik Ågren säger
finns olika tyckande och tänkande också i den grup-
pen. Men jag menar i varje fall att den information
som jag har fått är riktig, och jag jobbar utifrån den.
Jag hoppas att vi tillsammans alla partier här i riksda-
gen skall arbeta för en bra lösning för samerna.
Det är viktigt att processen får ha sin gång, att vi
inte hoppar förbi något steg och att vi som sitter i
riksdagen inte tror att vi är bättre än andra att fatta ett
beslut.</pre><pre>Anf.  142  JAN-ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag tror att Birgitta Ahlqvist kan ha
fått en annan bild av dem som hon har varit i kontakt
med. Det tror jag. Det viktiga om man vill ha en rätt-
visande bild av var samerna står i den här frågan är
att försöka följa den debatt som är på Sametingen och
Svenska samernas riksförbunds stämmor.
Där kommer på ett väldigt öppet och tydligt sätt
deras uppfattning fram. Det är den som vi skall ha
med om vi gör en avvägning av vad riksdagen skall
kunna göra för att kunna stödja det som vi tycker är
rimliga krav från samernas sida.
Jag vill upprepa att jag hoppas att vi bl.a. genom
den här debatten och reservationen kan lyfta frågan
framåt till en positiv lösning. Det får inte ta ytterliga-
re ett antal år. Den här frågan har diskuteras många
år, och vi har inte kommit till någon bra lösning än.
Vi får inte fastna i utredningar och långbänk.</pre><pre>Anf.  143  BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att jag tackar och avslutar
här.</pre><pre>Anf.  144  ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill bara informera kammaren om att den an-
mälda talartiden som finns kvar för dagens debatt
uppgår till 28 minuter. Det innebär att om återstående
talare håller sina talartider blir det möjligt att avsluta
debatten före klockan 18.00. Gör vi inte det kommer
debatten att fortsätta efter kl. 19.00 i kväll med de
talare som återstår.</pre><pre>Anf.  145  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag instämmer i tidigare talares be-
klagande att inte regeringen, något av statsråden, är
eller har varit med här i dag när mänskliga rättigheter
har behandlas. Jag instämmer också i Jan-Erik Ågrens
uttalande om att vi kristdemokrater har människovär-
det och de mänskliga rättigheterna överst på vår prio-
riteringslista. Det utgör en av grundbultarna i den idé
som vi bygger vår politik utifrån.
Fru talman! Att Kosovo skulle utsättas för liknan-
de övergrepp som Bosnien kom inte oväntat. I
Daytonavtalet glömdes Kosovo bort trots att den
serbiska centralregeringens förtryck av den albansk-
talande majoriteten, dvs. 90 % av Kosovos befolk-
ning, redan inletts i slutet på 80-talet.
Slobodan Milosevic spelar huvudrollen i kriget i
Kosovo på samma sätt som han spelat bakom kulis-
serna i kriget i Bosnien. Ändå är det han som är stor-
makternas viktigaste samtalspartner trots alla hans
brutna försäkringar och löften. Historien har visat att
det enda han tycks reagera inför tyvärr är våld och
inte tomma hot.
Att fred mäklas mellan krigsförbrytare och offer
är ett hån mot de dyrköpta erfarenheter som andra
världskriget och krigets överlevande offer gav. Det är
också ett hån mot FN:s konvention om mänskliga
rättigheter. Liksom krigsförbrytarna i andra världs-
kriget ställdes inför rätta vid domstolen i Nürnberg
måste Slobodan Milosevic ställas inför rätta vid
krigsförbrytardomstolen i Haag.
Men under tiden som världen och framför allt ko-
sovoalbanerna väntar på att fredsförhandlingarna
skall ge resultat, nu närmast på måndag, samlar presi-
dent Milosevic alltfler soldater i Kosovo, trots en
överenskommelse i Rambouillet om motsatsen. Sam-
tidigt planeras VM i bordtennis i Serbien, vilket jag
liksom några tidigare talare anser måste inställas för
att visa världen att vi inte sanktionerar den etniska
rensning som Milosevic igångsatt och utför.
Fru talman! Mycket sällan kan det tyckas att man
generellt sett tar hänsyn till vill vilka konsekvenser ett
krigs maktspel får för civilbefolkningen. Vilken eti-
kett man än sätter på ett krig handlar det ändå ytterst
om makt. Makten över land och folk och dess egen-
dom.
I Bosnien handlade det om hur människor fick fly
för sina liv. Många flydde till utlandet, bl.a. till Sve-
rige. Många utsattes för övergrepp av olika slag:
systematiska våldtäkter, tortyr, fångläger, massdö-
dande, granatbeskjutning, den brända jordens taktik,
osv.
I Kosovo handlar det om samma sak men med den
stora skillnaden att kosovoalbanerna inte har så
många platser att fly till. Här i Sverige har vi skickat
tillbaka kosovoalbanska flyktingar till Kosovo fastän
kriget pågick. Jag har faktiskt mött en del av dem
som skickades tillbaka. Det var inget upplyftande
möte, fru talman.
Jag kan inte se någon medmänsklighet i att skicka
tillbaka flyktingar trots att man visste att det är ett
krig dit de skickas och att dessa människor skulle
komma att utsättas för ett stort lidande. Det anser inte
jag handlar om mänskliga rättigheter och medmänsk-
lighet utan i stället om en brist på medmänsklighet,
ett skamfilande av de mänskliga rättigheterna och en
fruktansvärd skamfläck för vårt lands anseende för
vad vi säger oss vilka kämpa för i olika internatio-
nella sammanhang.
Fru talman! Så en annan frågan som gäller motion
U632. Jag anser att utskottet har feltolkat hemstäl-
lanspunkt 3 i den motionen. Innebörden av texten i
motionen är att de länder som är överens om princi-
pen om mänskliga rättigheter gemensamt skall driva
förändringar i de länder som har stora problem med
mänskliga rättigheter. Det handlar således om olika
demokratiska länders gemensamma arbete för att
tillsammans driva konkreta förändringar i riktning
mot mänskliga rättigheter i sådana länder där mänsk-
liga rättigheter inte råder.
Det är bra, som utskottet säger, att Sverige på po-
litikernivå samarbetar i olika politiska organisationer
som t.ex. FN, EU, OSSE och Europarådet för att
förbättra situationen i länder som har MR-problem.
Men det anser inte jag svarar på den kristdemokratis-
ka motionens, U632, intention om hur man kan driva
förändringar i länder med stora problem på MR-
området. Många länder med sådana problem låter sig
inte påverkas av och finns inte heller med i Europarå-
det, EU, OSSE eller FN. De organen ligger ofta all-
deles för långt bort från deras verklighet och situa-
tion.
Dessutom anser jag att de organisationerna i
många fall är alldeles för uddlösa. Det visar t.ex.
situationen på Balkan eller i Mellersta Östern. Trots
att en del av de nämnda organen finns mycket nära
källan till brotten mot mänskliga rättigheter har ändå
svåra brott mot dessa rättigheter begåtts inför ögonen
på de organisationerna.
Nej, fru talman, det krävs något annat än bara
vackra ord och sammanträden. Det krävs tydliga
handlingsplaner och konkret aktivitet för att hjälpa
speciellt människor som är utsatta för de brott mot
mänskliga rättigheter som sker särskilt i krig. En stor
broms i utvecklingen mot mänskliga rättigheter är ju,
som jag ser det, kvarlevan från andra världskriget,
nämligen vetorätten i FN:s säkerhetsråd. Jag anser att
vetorätten måste ses över. Dessutom anser jag att EU
måste ta ett större konkret ansvar för situationen i
Europa.
Fru talman! Några ord om assyrierna/syrianerna.
Utskottet har generellt behandlat motionen om assyri-
erna väl, anser jag. Men jag vill ändå göra några
kommentarer.
Assyrierna är ett folk som ofta kommer i kläm
mellan olika stridande fraktioner av kurder, den tur-
kiska armén och den irakiska regimen i Syrien och på
andra håll. Det är ett otroligt illa behandlat folk, som
fått utstå den mest grymma förföljelse och som i dag
är hårt klämt av och mellan olika regimer.
Som jag uppfattar assyrierna är de ett folk som
vill leva i fred och vänskap med den befolkning som
finns i de länder som de kallar för sina hemländer.
Och det är kanske det som är felet, att de är fredliga
och att därför så få har lyssnat till dem. Det kanske är
därför som deras byar gång på gång har ockuperats
och tagits ifrån dem, som de har fått sina ägodelar
stulna och tvingats till flykt. De har utsatts för bom-
battentat, utan dom och rannsakan satts i fängelse. De
har blivit våldförda, terroriserade, fått sina döttrar
bortrövade, inte fått tala sitt eget språk, allra minst
undervisa sina barn i det, fått kloster och kyrkor för-
störda, m.m.
Assyrierna är således ett kristet folk mitt i den
muslimska världen. Det är ett gammalt folk. Man kan
t.o.m. läsa om dem i Gamla testamentet. De hade en
gång sitt hemland mellan floderna Eufrat och Tigris. I
dag är de spridda i många länder. I Turkiet är de näs-
tan utrotade. Den utrotningen har med stor intensitet
skett under de senaste 50-70 åren. Assyrierna är hårt
trängda.
Många assyrier finns i dag i vårt land och är
svenska medborgare. Därför hör det också till vår
skyldighet att förena oss i kampen för det folkets rätt
till mänskliga rättigheter i de hemländer där många av
dem finns. Det assyriska folket måste för det första
erkännas som ett folk. De är inte erkända som det i
dag. För det andra måste de tillåtas att undervisa på
sitt folks språk i de länder där de vistas. För det tredje
måste deras kulturarv, framför allt i Turkiet, bevaras.
Det är ett kulturarv som inte bara angår det assyriska
folket utan faktiskt också hela västvärlden och även
andra. Det är en del av en mycket gammal historia
och kultur.
Fru talman! Det är hög tid att det assyriska folkets
situation lyfts upp på FN:s och EU:s dagordning.
Fru talman! För ett par dagar sedan var det den
internationella kvinnodagen. Då talades det mycket
om jämställdhet och människors lika värde. Men den
allra största bristen på jämställdhet och mänskliga
rättigheter är väl ändå att inte få födas därför att man
är ett flickfoster. Olika utredningar säger att det fattas
100 miljoner flickor/kvinnor i världen därför att de
inte fått födas på grund av att de var ämnade att födas
som flickebarn.
Utskottet har besvarat min motion som behandlar
den här frågan och då pekat på hur Sverige på olika
sätt arbetar för att öka jämställdheten i världen. Ut-
skottet talar om hur Sverige på olika sätt försöker att
höja kvinnans status på olika håll. Man talar om ut-
bildningsprogram och arbete med attitydförändringar.
Det är bra, men jag tycker att det är alldeles för
lite. Vilka signaler sänder vi t.ex. till de svenska små-
flickorna när de får höra att deras systrar i anda länder
inte får födas, svälts ihjäl eller annat otäckt därför att
de just är flickor. Världens gränser har krympt. Det
som händer i Indien, i något annat land eller i någon
annan världsdel ligger för många av oss lika nära som
om det skulle gälla Sverige. Att när man är en liten
flicka få höra att man inte duger till att ens få födas
därför att man är just flicka, vilka spår sätter det,
individuellt och generellt?
Jag vill påstå att indirekt angår också den prena-
tala könsdiskrimineringen den svenska flickan. Det
gäller hennes självkänsla och människovärde lika väl
som för flickan i Asien eller någon annanstans i värl-
den. För människovärdets och de mänskliga rättighe-
ternas skull anser jag att den prenatala könsdiskrimi-
neringen måste upp på FN:s dagordning.
I dessa tider av uppenbara brott mot mänskliga
rättigheter på många håll i världen är det viktigt, fru
talman, att vårt land, som ändå är internationellt er-
känt för vår kamp för mänskliga rättigheter, blir mer
synligt och att vi gör vår röst starkare i arbetet för de
mänskliga rättigheterna. Det behövs, och det finns
mycket att göra.
För övrigt instämmer jag i de yrkanden på reser-
vationer som Jan-Erik Ågren och Ingrid Näslund har
framfört.</pre><pre>Anf.  146  NALIN PEKGUL (s):
Fru talman! Ibland önskar man att man kunde låta
bli att lägga sig i vissa frågor. Men när saker och ting
händer kan man ändå inte förneka sin bakgrund, så
man måste ta tag i frågan.
När PKK-ledaren Abdullah Öcalan greps för någ-
ra veckor sedan hörde jag den turkiske premiärmi-
nistern Bulent Ecevit på satellit-TV säga att den enda
anledningen till att PKK drar till sig ungdomar är att
sydöstra Turkiet är ekonomiskt eftersatt. Arbetslös-
heten har alltså skapat PKK.
Om man som Ecevit förnekar att det finns kurder
och att vi alltså inte kan förtryckas i Turkiet på grund
av vår etnicitet blir det kanske den mest rimliga för-
klaringen. Det absurda i den förklaringen är att den
turkiska staten i stället för investeringsprogram skick-
ar militären till regionen för att utpressa, arrestera
eller döda människor för lösa anklagelser om samröre
med PKK. I stället för ett kunskapslyft används sko-
lorna till indoktrinering av lågstadiebarn. De barn
som bara pratar kurdiska misshandlas tills de lär sig
turkiska.
Fru talman! I sitt elektroniska veckobrev den
22 februari skriver Carl Bildt: "Bilden av ett Turkiet
som förtrycker alla kurder är en felaktig bild. I mångt
och mycket är de väl integrerade i det turkiska sam-
hället. Många framstående män och kvinnor i Turkiet
av i dag är kurder."
Detta är inte sant. Det är bara de kurder som för-
nekar sin kurdiska identitet som kan lyckas i Turkiet
och de är en försvinnande liten del av de kurder som
finns i Turkiet. Det är sorgligt att en person som Carl
Bildt tar den turkiska regimens ord för gott. Men hela
hans veckobrev visar tydligt hur okunnig han är om
kurdernas situation. Om jag tolkar Bildt rätt är det
enbart terrorister som förföljs i Turkiet. Därmed an-
klagar han mig, min familj och alla våra vänner för
att vara terrorister. Vårt krav att få tala, läsa och skri-
va på kurdiska var enligt turkisk lag ett brott. Vi ville
helt enkelt inte förneka vår kurdiska identitet. Detta
brott har tvingat oss att leva i exil. Carl Bildts
veckobrev är en skymf som kan uppfattas av oss som
lyckats fly från vårt land och mot de tusentals männi-
skor som har offrat sitt liv för sin kultur och sitt språk
och därför inte kan uppfatta den.
PKK är det enda parti som i dag för ett gerillakrig
i den turkiska delen av Kurdistan. Men den turkiska
staten visar tydligt att det inte enbart är terrorhand-
lingar som bekämpas. Partier som i sina program
endast nämner kurdproblemet anklagas för separa-
tism. Den 26 februari förbjöds Demokratiska
Masspartiet, DKP, i Turkiet. I partiprogrammet finns
krav på att Turkiet skall acceptera kurderna samt att
kurderna skall tillerkännas sina mänskliga, demokra-
tiska och kulturella rättigheter. Partiet vill att kurder-
na skall kunna leva i landet utan att behöva förneka
sin kurdiska identitet. De är emot politiskt våld och
vill lösa den kurdiska frågan på politisk väg.
Genom att förbjuda DKP och dess ordförande Se-
rafettin Elci att verka politiskt visar Turkiet att landet
inte på några villkor accepterar den 15 miljoner stora
kurdiska befolkningen i landet som en nationell mi-
noritet.
Carl Bildt ser i sitt elektroniska veckobrev ett
samband mellan PKK:s väpnade kamp och Turkiets
problem med de mänskliga rättigheterna. Jag förmo-
dar att han har svårare att förklara hur fredliga partier
som vill verka inom Turkiets s.k. demokrati kan för-
bjudas. Jag hoppas verkligen att han tar upp frågan
med sina vänner i Turkiet.
Men, fru talman, det är inte bara kurder som för-
trycks och utsätts för en hårdhänt assimileringspoli-
tik. Även assyrier och armenier drabbas av den tur-
kiska statens förtryck. Trots folkmordet mot assyrier
och armenier, och trots att de flesta assyrier och ar-
menier har tvingats fly utomlands, utsätter man dem
som är kvar för diskriminering och hot.
Fru talman! Turkiet har aldrig fungerat demokra-
tiskt, trots ett folkvalt parlament. Varje regering får
sina direktiv från det nationella säkerhetsrådet, dvs.
generalernas råd. På kort tid har regeringsmakten vid
tre tillfällen övertagits av militären och sedan över-
lämnats till civilt styre när militären känt att den kun-
nat kontrollera den politiska makten. Som den mäkti-
gaste gruppen i landet har militären alltid satt sig över
de mänskliga rättigheterna. För Turkiets medborgare
finns ingen yttrandefrihet.
Den turkiska staten är ökänd när det gäller tortyr
och misshandel i fängelserna. Det som sker i turkiska
fängelser i dag kan jämföras med det gamla Sydafri-
kas sätt att behandla sina oliktänkande.
Turkiet har en tradition som innebär att man helt
enkelt anser det vara ett brott att föreslå förändringar i
statens uppbyggnad. Man inser inte att yttrandefrihet
är en förutsättning för demokrati. Vad blir kvar för
medborgarna att besluta om ifall man inte får diskute-
ra vilka rättigheter som skall finnas eller hur staten
skall vara uppbyggd?
Regering efter regering har antingen förnekat
kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller också
förklarat att de är en oundviklig följd av insatserna
för att försvara den nationella säkerheten.
Eftersom Turkiet önskar upptas som medlem i EU
har den europeiska unionen fått en unik möjlighet att
bidra till att mänskliga rättigheter respekteras och att
den kurdiska frågan får en lösning. I sina relationer
med Turkiet har EU-länderna hittills intagit en myck-
et försiktig hållning, av rädsla för att Turkiet skall
vända sig från västländerna mot den muslimskt fun-
damentalistiska världen. Detta hot saknar emellertid
verklighetsförankring, eftersom den egentliga makten
i Turkiet finns hos militären som förvaltar arvet av
den sekulariserade stat som Kemal Atatürk bildade. I
det arvet ingår dock också ett totalt förnekande av att
det i Turkiet skulle finnas några andra folk än det
turkiska.
Därför är det nödvändigt att Sverige via EU verk-
ligen utnyttjar sin möjlighet till påtryckningar och i
varje förhandling med Turkiet om ett närmande till
Europa bestämt kräver att kurdernas kulturella och
demokratiska rättigheter erkänns, och därmed också
armeniers och assyriers. Det innebär att de ges möj-
lighet att leva som fullvärdiga medborgare i Turkiet
utan att förnekas sin kurdiska, assyriska eller arme-
niska identitet.</pre><pre>Anf.  147  LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Först vill jag notera att det här betän-
kandet är bra i många avseenden. Inte minst upp-
skattade jag den fina bilagan på slutet, där vi kan se
vilka länder som har ställt sig bakom vilka av FN:s
olika deklarationer.
Fru talman! Jag har med två av mina utrikesmo-
tioner i detta betänkande. Den ena, U615, handlar om
vårt förhållande till Kina och Taiwan. Mycket har
redan sagts i dag om detta. Jag skall nöja mig att säga
att det är förfärande att ett land som Folkrepubliken
Kina kan använda FN:s säkerhetsråd för att skapa
internationella kriser och utnyttja sin ställning som
permanent medlem av säkerhetsrådet som ett instru-
ment för att direkt straffa Makedonien och indirekt
Taiwan därför att dessa båda länder har öppnat dip-
lomatiska förbindelser med varandra. Man visar där-
med såväl att man inte är fullt mogen att inneha den-
na post som att man inte stöder FN:s viktigaste upp-
gift: att bevara och skapa fred. Man brukar sin makt
på samma omänskliga sätt internationellt som man
gör på hemmaplan.
Dessvärre uppvisar denna stat en "stabilitet", för
att citera en viss regeringschef, av det slag som
egentligen ingen av denna kammares demokrater kan
stödja.
Just därför att demokratin nu genomsyrar Taiwan
och att det landet i sanning både är politiskt, socialt
och ekonomiskt stabilt borde vi börja med att som ett
minimum ställa oss bakom reservation 6 till det här
betänkandet, vilket jag yrkar på.
Fru talman! Den andra fråga som jag tagit upp i
motionens form, motion U607, gäller vårt agerande
mot Iran, både unilateralt och i samverkan med EU
och andra.
Det ställdes stora förhoppningar till den 1997 ny-
valde presidenten från västerlandets sida. Själv var
jag mycket skeptisk. Han gjorde visserligen en del
positiva uttalanden - men kom ihåg att den mannen
är propagandaspecialist! Under Khomeyni var han
vad som kallades minister för politisk och andlig
ledning. Han behärskade och styrde alltifrån bokför-
lagen och tidningarna till utbildningsanstalterna och
etermedierna. Han var med andra ord ayatolla Kho-
meynis egen Goebbels. Han lyckas fortfarande lura
en del att tro att han är liberal. Om så är fallet har jag
i hela mitt liv missuppfattat vad liberalism är. Jag
måste då i jämförelse med den iranske presidenten
framstå som en anarkistisk, radikal revolutionär, och
det har ännu ingen haft en tanke på att beskylla mig
för i det här landet.
Under denne s.k. liberale president har bl.a. åtta
människor - eller möjligtvis nio; jag fick en ny rap-
port i går - stenats. Hundratals har avrättats på annat
sätt. Fem författare som försökte bilda ett fristående
författarförbund har tillsammans med ett antal andra
skriftställare mördats ganska nyligen. Ett trettiotal
motståndare till regimen har under samma tid mör-
dats i utlandet.
Vi har med rätta under de senaste 15-20 åren för-
fasats över vad som ligger bakom de gråtande möd-
rarna i Argentina. De sörjande mödrarna i Iran kan
inte ens gråta eller demonstrera offentligt, och de är
hundratals gånger fler. Jag träffade några av dem i
Rom i förrgår, men de fick inte träffa sin egen presi-
dent. Han skyddades av den egna livvakten och av ca
2 000 specialkommenderade poliser och karabinjärer.
Det finns väldigt mycket information att hämta.
Ändå är det i Sverige väldigt många som är okunniga
om vad som verkligen händer. Enligt Irna, den irans-
ka nyhetsbyrån, och iransk TV i går har presidenten
vid sitt besök i Italien ånyo sagt att man inte kan häva
dödshotet mot Salman Rushdie. Så fortsätter den
klerikala klicken att agera. Den måste fås att återvän-
da till sina moskéer och religionsskolor i stället för att
förstöra det politiska och sociala livet i Iran.
Det finns som jag sade väldigt mycket informa-
tion att hämta. För den som läser internationell press
håller jag nu upp ett exemplar av gårdagens nummer
av Frankfurter Rundschau, där en medlem i Interna-
tionella föreningen för människorätt har gjort en
oerhört genomgående analys av läget i Iran. Det räck-
er att bara läsa rubriken: Hur den islamiska republi-
ken Iran framställer sitt barbari som en ny civilisa-
tion. Han konstaterar bl.a. att de dunkla sidorna i
systemet, den islamiska rätt som genomförts, förhind-
rar varje äkta reform. Jag behöver inte citera resten,
men det finns som sagt mycket information.
Vad jag saknar är en genomgående analytisk de-
batt i Sverige som bättre skulle kunna leda oss till att
också agera på ett helt annat sätt. Dessa klerker borde
hjälpa till med frågor inför evigheten, inte med kulor
och krut skicka sina egna medborgare till evigheten.
Med tanke på fru talmannens knackande och på
att timman går slutar jag med detta. Jag tycker dock
att vi skall hålla den här frågan levande och se till att
det verkligen händer någonting på det här området.
Det kräver Irans folk nu. De har rätt att få den frihet
som borde vara deras.</pre><pre>Anf.  148  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! I går kom jag hem från en tvådagars-
resa till Istanbul. Förutom jag var det tre medlemmar
från Grekland, Italien och Portugal ur den förenade
vänsterns grupp i Europarådet som gjorde ett kort
besök för att lite grann få en lägesbild av hur förhål-
landena är.
Vi träffade tre politiska partier. Vi träffade en
MR-organisation, Human rights foundation of
Turkey. Vi träffade också det turkiska advokatsam-
fundet. Anledningen var förstås fängslandet av Ab-
dullah Öcalan.
Jag kan bara understryka det Murad Artin tidigare
har sagt och det Nalin Pekgul nyligen sade, att för-
hållandena i Turkiet är allt annat än demokratiska.
Jag skall inte upprepa det som de sade, utan bara
komplettera med att Turkiet är ett av de länder som
fortfarande har kvar dödsstraffet. Det betyder också
att man bryter mot Europarådets stadgar förutom alla
andra internationella konventioner.
Samstämmigheten hos dem vi pratade med var
väldigt stor. Det går inte att få en rättvis rättegång
mot Abdullah Öcalan i Turkiet. Det beror på rätts-
systemet som sådant. Man har en särskild säkerhets-
domstol med militärer som domare. Det beror också
på de stämningar som bl.a. uppammas i turkiska me-
dier, där Abdullah Öcalan framställs som barnamör-
dare, kvinnomördare eller han som har mördat 30 000
människor. Det är en bild som påverkar många i den
turkiska befolkningen. Det beror även på de uppgifter
vi har fått om hur Öcalan behandlas i fängelset. En
del bilder har vi ju sett i svenska medier. Det är bl.a.
en ständig närvaro av maskerade militärer.
Vi hade möjlighet att tala med en av Öcalans ad-
vokater som har träffat Öcalan på den fängelseö där
han sitter. Det är alldeles uppenbart av de berättelser-
na att han drogas troligen med ett s.k. sanningsserum,
vilket är vanligt i Turkiet.
Vid de besök som hans advokater hade med ho-
nom var han väldigt passiv. Han satt ned hela tiden,
han hade ingen mimik och han hade inga ögonrörel-
ser och väldigt stel blick. Droger och ögonbindlar på
anklagade är ett brott mot internationella konventio-
ner som Turkiet har skrivit under.
En annan utveckling som också blev väldigt tydlig
under den här resan var det politiska spelet, hur man
använder fängslandet av Öcalan som en del i den
turkiska valrörelsen. Den 17 april kommer Turkiet att
gå till val.
Man använder också det här som täckmantel för
arresteringar. De har ökat mycket när det gäller
vänstersympatisörer, vänsterpartier och kurdiska
kulturarbetare. Hadep är ett parti som står kurderna
nära. De berättade när vi träffade dem att över 4 000
anhängare och partiarbetare har blivit arresterade bara
de senaste veckorna. Man gör razzior i partilokaler,
man beslagtar deras handlingar. Och det gör man
alltså en månad före ett val.
En kurdisk kulturorganisation har blivit utsatt för
en razzia under en föreställning där både skådespelare
och publik arresterades, allting utan förklaring.
Under de två dagar vi var där såg vi mycket tungt
beväpnad polis och bilar med vattenkanoner och
annat på gatorna.
En slutsats av den här resan är att det är oerhört
viktigt med ett internationellt tryck på Turkiet. Sveri-
ge borde skicka en parlamentarisk delegation till
Turkiet.
Det är också viktigt att politiska partier skickar
valövervakare. Om inte riksdagen skall skicka en
egen grupp tycker jag att de politiska partierna på
eget initiativ - alla har vi partier som vi kan ha kon-
takt med - skickar folk till Turkiet under valet och
under valkampanjen som med egna ögon faktiskt kan
se hur valrörelsen går till, om den kan ske på ett nå-
gorlunda demokratiskt sätt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 mars.)</pre><pre>8 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Redogörelser
1998/99:RR5 Riksdagens revisorers berättelse över
granskningen av Riksbankens verksamhet under
år 1998
1998/99:RR6 Riksdagens revisorers berättelse över
granskningen av Riksbankens Jubileumsfonds
verksamhet under år 1998</pre><pre>9 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 11 mars</pre><pre>1998/99:207 av Kent Olsson (m) till näringsministern
Villkoren för företagande
1998/99:208 av Sten Andersson (m) till näringsmi-
nistern
Stöd till varvsnationer
1998/99:209 av Siw Persson (fp) till miljöministern
Valfångst
1998/99:210 av Beatrice Ask (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
De obligatoriska proven i årskurs 9</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 mars.</pre><pre>10 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 10 mars</pre><pre>1998/99:434 av Willy Söderdahl (v) till justitiemi-
nistern
Barns rättssäkerhet
1998/99:435 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Mona Sahlin
EU-körkort
1998/99:436 av Johan Lönnroth (v) till statsministern
Forskarna och sekretessen
1998/99:437 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Resurser till rehabilitering</pre><pre>den 11 mars</pre><pre>1998/99:438 av Ola Rask (s) till miljöministern
Koloniträdgårdsrörelsen
1998/99:439 av Johan Pehrson (fp) till justitieminis-
tern
Kronofogdemyndigheternas processföring
1998/99:440 av Sylvia Lindgren (s) till näringsmi-
nistern
Cabotagetrafiken
1998/99:441 av Lena Olsson (v) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Skattestoppet i kommuner och landsting
1998/99:442 av tredje vice talman Rose-Marie Freb-
ran (kd) till justitieministern
Forskningen om IB
1998/99:443 av Lilian Virgin (s) till jordbruksminis-
tern
Miljöersättning för sockerbetsodling</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 mars.</pre><pre>11 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 11 mars</pre><pre>1998/99:404 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Pierre Schori
Biståndet till Eritrea och Etiopien
1998/99:409 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till utri-
kesministern
Kuba
1998/99:414 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
ministern
Vetorätten
1998/99:416 av Marianne Andersson (c) till utrikes-
ministern
Guinea-Bissau
1998/99:420 av Berndt Ekholm (s) till utrikesminis-
tern
Inbördeskriget i Kongo-Brazzaville
1998/99:427 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till statsrådet Pierre Schori
Mänskliga rättigheter i Colombia</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 mars.</pre><pre>12 §  Kammaren åtskildes kl. 17.54.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.47,
av talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 111 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>