Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:58

Torsdagen den 18 februari

Kl. 12.00 - 16.34

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 12 februari.

2 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 17 februari

BoU2 Kooperativ hyresrätt och ägarlägenheter
Mom. 3 (ägarlägenheter)
1. utskottet
2. res. (s, v)
Votering:
157 för utskottet
158 för res.
34 frånvarande
Kammaren biföll res.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 75 m, 36 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp
För res.: 119 s, 39 v
Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU3 Hyresrätt och bostadsrätt
Mom. 1 (bruksvärdessystemet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
235 för utskottet
75 för res. 1
2 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 39 v, 36 kd, 16 c, 14 fp, 11 mp
För res. 1: 75 m
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 3 fp, 3 mp

Mom. 6 (porrklubbsverksamhet som grund för upp-
sägning)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, mp)
Votering:
259 för utskottet
53 för res. 4
2 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 72 m, 39 v, 16 c, 13 fp
För res. 4: 1 m, 36 kd, 16 mp
Avstod: 1 m, 1 fp
Frånvarande: 12 s, 8 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Mom. 8 (självförvaltning)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 6 (kd, c)
3. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Sf634 yrk. 14 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 6 genom uppresning.
Huvudvotering:
248 för utskottet
52 för res. 6
15 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 39 v, 15 mp
För res. 6: 36 kd, 16 c
Avstod: 14 fp, 1 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Mom. 9 (förvärvslagens tillämpning vid aktie- och
andelsförvärv)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
275 för utskottet
39 för res. 7
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 36 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp
För res. 7: 39 v
Frånvarande: 13 s, 7 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Mom. 12 (ett personligt låneansvar för bostadsrätts-
havaren)
1. utskottet
2. res. 8 (kd)
Votering:
279 för utskottet
35 för res. 8
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 39 v, 1 kd, 16 c, 13 fp, 16
mp
För res. 8: 35 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 v, 6 kd, 2 c, 4 fp

Mom. 22 (bostadsanvisning m.m.)
1. utskottet
2. res. 16 (v)
Votering:
275 för utskottet
39 för res. 16
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 35 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp
För res. 16: 38 v, 1 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 5 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Mom. 23 (rätten att hyra en lägenhet)
1. utskottet
2. res. 17 (v)
Votering:
275 för utskottet
38 för res. 17
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 36 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp
För res. 17: 38 v
Frånvarande: 13 s, 7 m, 5 v, 6 kd, 2 c, 3 fp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att socialut-
skottets betänkanden SoU4 och SoU5 samt arbets-
markandsutskottets betänkande AU5 skulle avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.

3 § Narkotikapolitik samt kontroll av syntetis-
ka droger och åtgärder mot dopning

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU4
Narkotikapolitik (skr. 1997/98:172)
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU5
Kontroll av syntetiska droger och åtgärder mot dop-
ning (prop. 1997/98:183 och prop. 1998/99:3)

Anf. 1 HANS HJORTZBERG-
NORDLUND (m):
Fru talman! Dagens betänkanden grundar sig på
en regeringens skrivelse om narkotikapolitiken och
två propositioner om kontroll av syntetiska droger
respektive åtgärder mot dopning. Dessutom finns en
rad motioner med anledning av regeringens skrivelser
och propositioner förutom 27 motioner från allmänna
motionstiden. Trots denna mångfald kan konstateras
att det råder en betydande samsyn på dessa problem i
vårt land. Skillnaderna mellan partierna är marginella.
Narkotika fortsätter dock att vara ett stort folkhäl-
soproblem. Dagligen kan vi ta del av rapporter i pres-
sen om nya tragedier. Det förefaller som om Sverige
också har blivit ett transitoland för narkotika. Väldiga
mängder narkotika tas om hand av tullen, så stora
mängder att svenskarna knappast kan konsumera allt
själva. Narkotikapolitiken i Sverige har som sagt
kunnat föras under en förhållandevis stor enighet. Vi
har alla den uppfattningen att narkotikapolitiken skall
bedrivas kraftfullt, tydligt och konsekvent. Motåtgär-
derna omfattar ansträngningar från hela samhället.
Och huvudansvar har föräldrar och skola. Möjlighe-
terna att på ett tidigt stadium upptäcka drogmissbruk
är beroende av om föräldrar och andra ansvariga har
tillräckliga kunskaper. Samhället och dess myndig-
heter måste samarbeta också med de frivilligorgani-
sationer mot narkotika som ofta har stor kunskap om
dessa problem.
A och o vid denna verksamhet är information och
kommunikation framför allt till ungdomarna. Det är
vanligast att ungdomar rekryteras till drogmissbruk.
Ungdomar är de mest lättrekryterade. Vi har visserli-
gen den s.k. ANT-undervisningen i skolan som be-
handlats mycket seriöst i utbildningsutskottet, men
den fungerar trots allt ganska dåligt. Varken elever
eller lärare lär sig på detta sätt tillräckligt om alkohol,
droger och tobak. ANT-undervisningen måste intensi-
fieras. Lärarna har en bra observatörsroll. De kan ofta
se när en individ snabbt förändrar sitt beteende, t.ex.
börjar skolka, visar likgiltighet, är hyperaktiv, osv.
Förändringar i personligheten kan vara det första
tecknet på ett begynnande narkotikamissbruk.
Det finns också modernistiska trender i dagens
samhälle där narkotika har en stor lockelse. Vi känner
alla till uppståndelsen för något år sedan då rejvfes-
terna blommade som mest. De s.k. medvetandevid-
gande drogerna kan aktivera en stark lockelse till det
översinnliga, till nyhinduism, sekter och guruer. So-
cialt avvikande företeelser, t.ex. satanism, kräver
praktiskt taget narkotika med gravskändningar, kyrk-
bränder och t.o.m. mord som följd. I detta samman-
hang måste vi betona föräldrarnas oavvisliga ansvar.
De måste veta vad deras ungdomar gör. Det offentli-
ga skall medverka och stödja genom information och
normbildning. Detta gäller också alkoholbruk som ju
är inkörsporten till narkotikabruk.
Jag skall inte läsa upp listor på vilka sorters nar-
kotika som är särskilt farliga. Alla är farliga om än på
olika sätt. På senare tid har de s.k. syntetiska prepa-
raten blivit ett stort problem, eftersom lagstiftningen
har haft svårt att hänga med. Genom att ändra den
kemiska sammansättningen får man fram nya prepa-
rat som inte är narkotikalistade och därmed kan säljas
till dess att samhället har hunnit i fatt.
Narkotikamissbruket har fördubblats under en tio-
årsperiod. Missbruket har också börjat tränga allt
längre ned i åldrarna. Missbruket har också blivit
tyngre. Utvecklingen mot allt tyngre medel är illa-
varslande. Poliser och ungdomar rapporterar om
tilltagande missbruk hos barn under 15 år. Lagens
begränsning tills straffmyndighetsåldern uppnåtts
hindrar polisen att få fram bevis. Lagstiftningen borde
snarast kompletteras så att polisen kan ta drogtester
även när missbrukaren är under 15 år.
Man bör inte heller glömma bort en äldre genera-
tion bara för att detta är mindre vanligt hos den.
Drogmissbruk i arbetslivet kan medföra svåra risker i
vissa yrken och måste med kraft motarbetas. Arbets-
domstolen har nyligen i en dom gett kärnkraftverken
tillstånd att drogtesta personal även om dessa perso-
ner inte traditionellt tillhör riskpersonalen. Den första
förutsättningen för att man skall kunna bekämpa
missbruket är ju att man kan identifiera det.
Staten har tillsammans med kommunerna ett an-
svar för missbrukarvården. Och i år fördelar staten 50
miljoner kronor för insatser på detta område. Denna
summa behöver förmodligen förstärkas till komman-
de år.
Idrottsrörelsen arbetar i stort sett mycket bra mot
droger och narkotika. Den har också stor erfarenhet
av att bekämpa förekomster av dopningsmedel. Fusk
via dopning måste till varje pris bekämpas. En sär-
skild anledning till detta är naturligtvis preparatens
medicinska effekter som kan ödelägga unga männi-
skors liv. Även dessa medel kan vara starkt vanebil-
dande. En kriminalisering som nu föreslås av bruket
av dopningsmedel är befogad.
Någon skillnad mellan alkoholbruk och narkoti-
kamissbruk finns egentligen inte ur teoretisk syn-
punkt. Hur pass vanebildande alkohol är kan vara
mycket individuellt. Ur praktisk synpunkt finns där-
emot betydande skillnader, kanske framför allt därför
att alkohol är ett av samhället sanktionerat berus-
ningsmedel. Alkohol kan konsumeras utan vare sig
medicinska eller sociala konsekvenser. Alkohol kan
visserligen också leda till missbruk med svåra negati-
va konsekvenser både medicinskt och socialt, men
detta är inte regel. Narkotikabruk däremot ingår i vårt
land inte i vårt normativa beteende.
Trots mångårigt arbete har man ännu inte fått
fängelserna narkotikafria. Man räknar med att om-
kring 45 % av de intagna på fängelserna är narkoti-
kamissbrukare. Rekryteringen av nya missbrukare är
också mycket stor. Detta är otillfredsställande. Här
om någonstans måste man ha en nollvision. Lösning-
en kan ligga i en differentiering av klientelet och
mycket större restriktivitet vid permissioner. Besöks-
verksamheten bör inte vara fri utan ske i skilda glas-
ruteförsedda rum för dem som har ett konstaterat
narkotikabruk. Fortsatt regelbunden provtagning
borde vara en självklarhet. Bättre utredningar när
personal misstänks smuggla in narkotika och verkligt
kännbara straff för detta är en annan åtgärd.
Jag stöder självklart alla moderata reservationer,
men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till re-
servation 1 i socialutskottets betänkande 4.

Anf. 2 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Låt oss först konstatera att begreppet
droger innefattar såväl legala som illegala droger. Vi
får inte glömma att den drog som skapar flest pro-
blem såväl vad avser mänskligt lidande som sam-
hällsekonomiskt är den legala drogen alkohol. Detta
är nödvändigt att konstatera för att se helheten men
får naturligtvis inte skymma det faktum att narkotika
och andra illegala droger utgör ett växande problem
som kräver betydande samhällsinsatser för att mot-
verkas. Tillgången på droger ökar dramatiskt över
hela Europa, och den illegala droghandelns besväras
numera inte mycket av t.ex. gränskontroller. De s.k.
syntetiska drogerna tillverkas både inom och utom
landet och utgör ett nytt och än mer svårkontrollerat
område.
Narkotika och droger är ett stort och växande häl-
soproblem, inte minst för många unga människor som
i dagens samhälle blir alltmer exponerade för en stän-
digt växande flora av nya och gamla droger. Utöver
hälsoproblemen utgör den ökade drogförekomsten
också ett växande socialt problem. Vänsterpartiet
menar att de djupnande ekonomiska klyftorna i vårt
land, den ökade segregationen, arbetslösheten och
marginaliseringen av stora grupper människor utgör
en grogrund för ett växande missbruk av droger och
för nyrekrytering. Här finns inga enkla orsakssam-
band, det vill jag understryka, men avsaknad av hopp
och framtidstro är ett signum för hundratusentals
människor i vårt land, och detta är mycket allvarligt
och har betydelse för rekrytering av nya missbrukare.
Därtill kommer att utslagningen av människor
med missbruksproblem i viktiga och för alla männi-
skor avgörande sociala sammanhang som arbete,
utbildning och boende är mer definitiv och brutal i
dag än vad den var för bara några år sedan.
I Sverige har vi av tradition en massiv och bred
uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik, med
en strävan att motarbeta allt bruk av narkotika syftan-
de till ett narkotikafritt samhälle. För att uppnå detta
krävs en balans av åtgärder av förebyggande och
informerande karaktär, behandling och rehabilitering
av människor med missbruksproblem samt åtgärder
och sanktioner som är ämnade att verka restriktivt
och stoppa tillförsel och handel.
Vänsterpartiet sluter upp bakom denna politik och
utgår från att enigheten kring dessa utgångspunkter
fortsätter att gälla, för det är värdefullt och viktigt
utåt.
Vi har hittills i Sverige haft en mer begränsad ut-
bredning av narkotikamissbruk än många jämförbara
länder, även om problemen växer också här. Till
denna mer gynnsamma utveckling torde just balansen
mellan åtgärder av olika karaktär bidra. Det går inte
att enbart använda restriktioner och repressiva åtgär-
der. Vid många internationella jämförelser visar det
sig inte vara särskilt framgångsrikt.
Regeringens narkotikapolitiska redogörelse lyfter
fram denna balanserade politik som utgångspunkt
även i fortsättningen. Det anser vi i Vänsterpartiet
vara viktigt och värdefullt.
Det finns dock anledning, menar vi, att vara kri-
tisk och ifrågasättande när det gäller just balansen
mellan olika åtgärder som den har utvecklats under
senare år. På den förebyggande sidan har det i många
kommuner skett en kraftig neddragning av insatser i
skolorna, t.ex. ANT-undervisningen. Fritisverksam-
heten har också drabbats kraftigt på många håll. Även
den sociala fältverksamheten, den uppsökande verk-
samheten, har kraftigt beskurits på många håll.
Av redogörelsen framgår att antalet platser på
LVM-hem har skurits ned kraftigt. Beläggningen
totalt på alla behandlingshem - det gäller alltså även
frivilligplaceringarna, har också gått ned på ett myck-
et radikalt sätt. En förklaring till denna utveckling
tycks vara den överallt växande förekomsten av öp-
penvårdsprojekt som tagit över behandlingen av
många missbrukare. Det finns ingen anledning att
generellt ifrågasätta framväxten av nya öppna be-
handlingsformer men som så ofta i socialt utveck-
lingsarbete svänger pendeln så kraftigt att det ger
anledning till eftertanke. Det är svårt att tänka sig att
grava missbrukare, som för bara några år sedan place-
rades på behandlingshem med omfattande insatser, nu
får behoven tillgodosedda i öppenvård med vanligen
glesa personalinsatser. De har tillsyn men det är
ibland allt de får. Det är Vänsterpartiets uppfattning
att det är nödvändigt att ägna stor uppmärksamhet åt
utvecklingen på behandlingsområdet framöver.
Vi i Vänsterpartiet menar att det, tyvärr, finns en
risk även i vårt land med att bemöta dessa växande
drogproblem med enbart högre straffsatser och re-
pressiva insatser. Vi är säkert helt överens om att
även i fortsättningen ha kraftfulla åtgärder riktade
mot försäljning, hantering och innehav av narkotika
och andra illegala droger. Men när det kommer ned
till bruket av droger borde det vara problematiskt med
ytterligare straffskärpningar för alla människor som
menar allvar med att behålla balansen i samhällets
utbud av insatser.
Detta gör att vi i Vänsterpartiet, mot den bakgrund
som jag har tecknat, i dagens situation motsätter oss
en kriminalisering av bruket av dopningsmedel, som
ju föreslås i regeringens proposition. Vi kan tänka oss
skärpta straffsatser för langning och försäljning men
att kriminalisera bruket utan att mer precist ange hur
ansträngningarna skall ökas för att erbjuda missbru-
karna lämplig vård och behandling är något som vi i
Vänsterpartiet för närvarande motsätter oss.
Jag vill i sammanhanget också erinra om att flera
tunga remissinstanser - exempelvis Göta hovrätt,
Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Socialstyrelsen
- avstyrker kriminalisering. Ett skäl för flera av dem
är att detta strider mot den straffrättsliga principen att
inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna
personen eller det egna intresset.
Till yttermera visso kan vi konstatera att framti-
den är synnerligen oviss för ett av de fåtaliga centrum
för kunskap och kompetens som finns på området,
nämligen Dopingjouren. Vi ställer oss bakom den
motion från Kerstin Heinemann m.fl. som syftar till
initiativ för att trygga Dopingjourens framtid. Alla
här som menar allvar med att behålla kunskaper och
kompetens på området borde, tycker vi, stödja den
reservation som vi och andra partier har lagt. Det
innebär ett litet ekonomiskt åtagande men verksam-
heten har stor betydelse för utvecklingsarbetet på
området. Det understryks också av Riksidrottsförbun-
det, som ju har kunskaper på området.
Som jag redan framhållit ser vi i Vänsterpartiet
positivt på grunderna för narkotikapolitiken som de
formuleras i regeringens skrivelse, och vi bejakar det
arbete som Narkotikakommissionen inlett. Vi vill
dock komplettera och förtydliga på några punkter,
som framgår av reservation 8. Det handlar om att
belysa inte minst ungdomars livssituation på ett bre-
dare sätt än vad direktiven antyder. Det gäller att peka
på riskmiljöer men också på alternativ till drogmiss-
bruk. Vi framhåller också värdet av att försöka kost-
nadsberäkna ökade ansträngningar avseende förebyg-
gande och behandlande insatser så att dessa blir syn-
liga, också i jämförelse med kostnader för repressiva
insatser.
Slutligen är det viktigt att tydligt belysa och be-
skriva de starka krafter i Europa som i dag verkar för
legalisering och liberalisering av droger så att bättre
kunskap kan spridas och för att effektivt bemöta den
propagande som alltmer oblygt når oss.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till Väns-
terpartiets reservation 8 vad avser socialutskottets
betänkande 4 samt till reservationerna 1 och 2 vad
avser socialutskottets betänkande 5. Vi står självfallet
också bakom våra övriga reservationer men för tids
vinnande avstår jag från fler yrkanden.

Anf. 3 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Narkotika och andra droger är ett gis-
sel för alla dem som blir inblandade i sådant. För dem
som fastnar i ett beroende blir beroendet ett fängelse
som inte stannar vid missbruket utan som får vidare
konsekvenser, både socialt och medicinskt.
Det svenska samhället gör tillsammans med fri-
villigorganisationer och enskilda stora och behjärt-
ansvärda insatser, vilka är värda allt stöd. Det allra
viktigaste är dock att människor inte hamnar i en
missbrukssituation. Det är därför glädjande med den
övergripande samsyn om ett narkotika- och drogfritt
samhälle som utskottets betänkande ger uttryck för.
Vi kristdemokrater anser att arbetet med att uppnå
målet om ett narkotikafritt Sverige oförtrutet måste
fortsätta. Samhället måste klargöra att bruk och miss-
bruk av narkotika är oacceptabelt. Information och
normöverföring på detta område kan inte nog beto-
nas, och här måste alla hjälpas åt - föräldrar, skola,
sociala myndigheter, frivilliga organisationer och
enskilda.
Ibland skiljs det på socialpolitik och kriminalpoli-
tik, trots att dessa borde ses i ett sammanhang. Vid
narkotikabekämpning räcker inte nationellt arbete,
utan ett internationellt samarbete är nödvändigt för att
stoppa narkotikaflödet. Det är bl.a. därför som vi
kristdemokrater i vårt budgetförslag vill anslå mer
pengar än riksdagsmajoriteten till tullen för en bättre
gränskontroll.
En ny effektiv narkotikabekämpning inom krimi-
nalvården måste byggas upp. Förekomsten av narko-
tika på anstalter är oacceptabelt. Till vissa delar som
berör t.ex. finansiering av rehabilitering, där vi vill
undersöka möjligheterna till statlig garanti som hjälp
till kommunerna, utbytesverksamhet av sprutor,
missbrukssituationen på kriminalvårdsanstaler och
synpunkter på Narkotikakommissionens arbete har vi
lämnat reservationer.
Fru talman! Problemet med syntetiska droger har
ökat och blivit alltmer sofistikerat. Nya, hälsofarliga
missbruksmedel som inte kan definieras som narkoti-
ka, dopningsmedel eller läkemedel förekommer.
Dessvärre ökar tillgängligheten till dessa produkter,
trots att arbetet för att motverka spridning pågår.
Alltfler ungdomar har fått tillgång till dessa varor
med drogliknande effekter, ibland med mycket all-
varliga konsekvenser.
Det ligger i både samhällets och medborgarens
intresse att hälsofarliga missbruksmedel inte florerar i
samhället - det gäller då oftast bland våra ungdomar.
Det finns också ett viktigt folkhälsoperspektiv i dessa
frågor som inte nog kan överskattas.
De möjligheter till inskränkningar på området
som nu ges måste ske med restriktivitet så att hälso-
kostvaror och godkända naturläkemedel inte drabbas
av den nya lagen.
Kriminalitet, sexuella övergrepp m.m. är ofta
knutna till bruk av droger i någon form. Inte bara
missbrukaren utan även omgivningen involveras,
ibland t.o.m. som brottsoffer. I många fall leder miss-
bruket till livslånga problem både för missbrukaren
och det sociala nätverket, om nu något sådant existe-
rar. Därför har samhället och beslutsfattare ett ansvar
även på detta område som inte kan avsägas.
Dopning och dopningsmedel är ett annat bekym-
mer som tyvärr förekommer - till skada för dem som
brukar dessa medel. Främst är det unga människor
som använder dopningsmedel, vilket ytterligare för-
stärker allvaret med problemet. Konsekvenser av
bruket av dopningsmedel är allvarliga fysiska bief-
fekter och ibland bestående men. Samhället bör med
kraft motverka att unga människor utsätter sig för
dylika hälsorisker.
Rent generellt bör man inta en restriktiv hållning
till inskränkningar för den enskilde medborgaren,
men dessvärre måste samhället vid vissa tillfällen
tillgripa begränsningar för det allmännas bästa. Detta
är ett av dessa.
Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till reservation
9 i SoU4. För övrigt står vi bakom våra motioner,
men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall
till dessa.

Anf. 4 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Hela 96 % av svenska folket anser att
det behövs kraftfullare åtgärder från samhällets sida
för att hejda narkotikamissbruket enligt en nyligen
gjord SIFO-undersökning. Det visar tydligen vilket
starkt stöd och starkt krav som ställs på att det verkli-
gen vidtas långtgående åtgärder, på alla nivåer, för att
bekämpa narkotikamissbruket, att det görs resolut,
tydligt och med kraft innan det blir för sent att hejda
en förödande utveckling. Det finns således en allmän
folkförankrad uppfattning att vi skall göra rent hus
med knarket.
En annan viktig förutsättning är den politiska
samsyn som råder om att den svenska narkotikapoli-
tiken bygger på en kompromisslös inställning, att vi
skall ha ett narkotikafritt samhälle. Jag vill tydligt och
klart markera att Centerpartiet står bakom detta syn-
sätt. Ett narkotikafritt samhälle är ett lika högt ställt
som viktigt mål som ger uttryck för samhällets håll-
ning till narkotikan, att vi inte accepterar att narkoti-
kan integreras i samhället. Målet om ett nakotikafritt
samhälle uttrycker, enligt min uppfattning, optimism
och en positiv människosyn. Det går att hejda narko-
tikans framfart, och det går att rehabilitera missbruka-
re. Det finns dock farliga drogliberala krafter, främst i
vår omvärld. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kanske
fler partier, bör t.ex. ägna kraft åt att påverka sina
partikamrater i Europaparlamentet. Vi måste stenhårt
arbeta för att få förståelse och genomslag för den
svenska narkotikapolitiken, klargöra att ökad legalise-
ring av narkotikan leder till ökad tillgänglighet, som i
sin tur leder till ökad användning av narkotika och
andra droger.
Jag och Centerpartiet delar det allra mesta av in-
nehåll och bedömningar i utskottets betänkanden.
Utöver de principiella utgångspunkterna krävs ett
batteri av åtgärder, av många och på alla nivåer -
internationellt och nationellt, av myndigheter, organi-
sationer och enskilda, förebyggande och vårdande
insatser. Framför allt krävs det att vi som vuxna i
olika roller som förälder, lärare, fritidsledare etc. ges
kunskaper och stöd att ta vårt ansvar. Att reagera,
säga nej, markera gränser och normer är att bry sig
om och visa kärlek.
Jag har - om jag tillåts vara lite personlig - som
pappa fått den bok om droger som Folkhälsoinstitutet
givit ut. I materialet beskrivs nya preparat, diskuteras
rollen som tonårsförälder och ges kunskaper, tips och
råd. Jag tycker att det är ett bra exempel på vad som
kan göras men som självfallet enbart är ett komple-
ment till alla övriga insatser som krävs. Mot bak-
grund av att utbudet av droger ökat, att alltfler ung-
domar visar intresse för och prövar narkotika känns
det oerhört angeläget att prioritera just ungdomsgrup-
pen.
Fru talman! Centerpartiet står bakom två flerparti-
reservationer i narkotikabetänkandet SoU4. Jag yrkar
bifall till reservationerna 6 och 7.
I den förstnämnda reservationen handlar det om
sprututbytesverksamheten, där vi menar att pågående
projekt i Malmö och Lund med utdelning av fria
sprutor till narkotikamissbrukare skall avbrytas. Att
först säga ja till en kompromisslös inställning och till
det narkotikafria samhället och att därefter acceptera
en verksamhet som tillhandahåller de verktyg som
behövs för att injicera narkotika är inte att vara kon-
sekvent och står i strid med en restriktiv hållning till
narkotikamissbruket.
I den andra, reservation 7, vill vi markera betydel-
sen av en effektiv narkotikabekämpning på kriminal-
vårdsanstalterna. Ambitionen måste vara att alla an-
stalter skall vara narkotikafria. Narkotikafria fängel-
ser är ett viktigt led i kampen mot narkotika.
Centerpartiet tillstyrker betänkandet om syntetiska
droger, dopning m.m., SoU5. Vi ökar beredskapen
och möjligheterna att möta nya droger, ingripa mot
hälsofarliga missbruksmedel och att tillgripa åtgärder
mot dopning. Ett gammalt centerkrav, att bruket av
dopningsmedel skall kriminaliseras, blir enligt detta
förslag genomfört. Det tycker vi är utmärkt. Jag är
förvånad över att Vänsterpartiet som enda parti inte
ställer sig bakom detta. Debatten från 1980-talet dy-
ker upp i minnet åtminstone hos mig. Jag skulle vilja
direkt fråga Vänsterpartiets representant: Vill man
som en konsekvens att ställningstagandet här också
riva upp det beslut som vi en gång i tiden kämpade
för att få igenom, nämligen att förbjuda konsumtion
av narkotika?

Anf. 5 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Kenneth Johansson torde känna till att
Vänsterpartiet är en stark motståndare till alla former
av legalisering av droger. Vi ser mycket kritiskt på
framväxten av en legaliseringsrörelse i Europa. Vi ger
klart uttryck för detta i vår reservation 8 i SoU4. Vi
för fram att kommissionen skall studera och kritiskt
analysera legaliseringsrörelsen för att den skall kunna
bemötas med sakliga argument. Jag undrar om Ken-
neth Johansson kanske är beredd att stödja den reser-
vationen med tanke på att vi tycks vara överens om
sakinnehållet. Det vore bra med ett klarläggande på
den punkten.
Vi måste se samlat på utvecklingen. Jag ägnade
ganska mycket tid åt att beskriva bristen på balans
som den har kommit att utvecklas mellan olika typer
av åtgärder: förebyggande, behandlande och restrikti-
vitet. Kenneth Johansson uppehöll sig särskilt vid det
restriktiva. Jag är lite orolig för hur Kenneth Johans-
son ser på balansen. Är det viktigt att behålla balan-
sen i åtgärderna? Det är en enkel fråga som det går att
svara ja eller nej på. Är vi överens på den punkten?

Anf. 6 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! För det första anser jag att den reser-
vation som omnämns täcks av den uppgift som Nar-
kotikakommissionen har. För det andra tror jag att
Rolf Olsson lyssnade aningen dåligt på mitt anföran-
de. En mycket stor del av det ägnade jag åt att tala om
förebyggande åtgärder - föräldrarollen och det fak-
tum att vi måste se till att skapa ett samhälle som gör
att människor inte kommer i de fruktansvärda situa-
tioner som missbruk av alkohol eller narkotika och
annat missbruk leder till.
Jag tycker verkligen att det finns balans både i
Centerpartiets politik och i det anförande som jag
nyligen höll. Men det som jag anser vara inkonsek-
vent är att inte kunna stå för en konsekvent linje att
förbjuda konsumtion av dopningsmedel på samma
sätt som det 1988 med starkt krav från folkopinionen
infördes ett förbud mot att bruka narkotika. I det fallet
mäler Vänsterpartiet som enda parti ut sig.
Jag fick inget var på min fråga om det är så att
Vänsterpartiet analogt med sitt ställningstagande i
dag också vill riva upp förbudet mot att konsumera
narkotika.

Anf. 7 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har inget aktuellt förslag om att ri-
va upp detta beslut.
Jag varnade för en utveckling mot högre straffsat-
ser, och jag hoppas att vi är överens på den punkten,
Kenneth Johansson.
Det finns en antydan i Kenneth Johanssons anfö-
rande om att vi på något sätt skulle vara positiva till
dopningsmedel. Jag vill understryka att vi inte är
ensamma om att vara negativa till kriminalisering av
bruket av dopningsmedel. Sådana tunga remissinstan-
ser som Göta hovrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrel-
sen, Socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och
Brottsförebyggande rådet är också negativa till en
kriminalisering.
Jag tycker, Kenneth Johansson, att detta är en svår
fråga, eftersom den strider mot en viktig straffrättslig
princip. Det vore en befrielse om också Kenneth
Johansson kunde säga att det inte är någon enkel
fråga.

Anf. 8 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Detta är inte någon enkel fråga, men
det handlar om tydliga budskap, om att vara konsek-
vent och om att resolut ta tag i problemen. Här är ett
exempel på vad vi politiskt kan göra.
Jag markerade att det var bland de politiska parti-
erna i denna församling som Vänsterpartiet som en-
samt parti har en annan uppfattning. Efter att ha varit
med under beredningen och läst betänkanden och
proposition vet jag också att det finns underlag för
olika bedömningar. Men när man gör en sammanväg-
ning kommer man fram till en slutsats om vad man
politiskt vill göra, och jag är glad för att det finns en
stor, bred enighet - bortsett från Vänsterpartiet - om
att vi skall ge ett klart besked om att vi skall göra allt
vad som står i vår makt, inklusive att även förbjuda
konsumtion av dopningsmedel. Jag tycker att detta är
ett tydligt budskap.

Anf. 9 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Först vill jag framföra att Folkpartiet
helt delar utskottets bedömning när det gäller att
målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa
ett narkotikafritt samhälle. Det är också av mycket
stor vikt att vi har en politisk enighet här i riksdagen
kring detta och att den uppfattningen stöds av en stor
majoritet av människorna i Sverige. Det ger oss en
bättre förutsättning att bekämpa narkotikabruket än
vad man har i många andra länder. Vi delar också
uppfattningen att narkotikapolitiken måste bygga på
en kombination av olika insatser och även på att man
med kraft skall motverka ungdomars narkotikaan-
vändning.
Fru talman! Folkpartiet har reservationer till detta
betänkande, men de handlar inte om narkotikapoliti-
kens inriktning.
Den första reservationen handlar om vård och re-
habilitering. Modern forskning börjar nu att kunna ge
svaret på varför en del människor utvecklar beroende
till och missbruk av ämnen som narkotika, alkohol
och tobak. Det finns också forskning som tyder på att
även ärftliga faktorer kan spela en roll för benägen-
heten att utveckla ett beroende. Vi anser därför att det
är viktigt att forskningen kring narkotika inte ses
isolerad från övriga beroendeframkallande medel.
Vården och rehabiliteringen av missbrukare måste
också bli effektivare. Den måste individualiseras, och
personalen behöver en grundlig och seriös utbildning.
Kvinnliga narkomaner måste kunna få välja att kom-
ma till avdelningar med bara kvinnor.
Många narkotikamissbrukare är inte kända inom
missbrukarvården. Däremot är de kända av t.ex.
Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Ansvariga
myndigheter bör därför enligt vår uppfattning ta
kontakt med dessa ideella organisationer för att ta
reda på i vilken omfattning dessa missbrukare inte
sökt samhällets missbrukarvård och skälet därtill.
Metadonbehandling bedrivs i Uppsala, Stockholm
och Skåne. Övriga delar av landet måste remittera
sina patienter dit. Det händer att man avstår av eko-
nomiska skäl. Vi ser det som mycket olyckligt, efter-
som metadonbehandling tillsammans med psykosoci-
alt stöd har positiva effekter och ger humanitära
vinster. Dessutom är sådan behandling samhällseko-
nomiskt lönsam.
Fru talman! I regeringens skrivelse nämns att ca
45 % av de intagna på svenska fängelser är narkoti-
kamissbrukare. Det är inte acceptabelt. Det är inte
heller acceptabelt att en person börjar sitt missbruk
under vistelsen på fängelset. En del åtgärder har vid-
tagits, men resultaten har låtit vänta på sig.
Vi anser därför att det bör prövas att låta männi-
skor med missbruksproblem avtjäna sitt fängelsestraff
på en särskild anstalt där det bara finns andra miss-
brukare. Att bekämpa narkotikan på fängelser är en
viktig del i bekämpningen av narkotika.
Fru talman! Till detta betänkande har vi från
Folkpartiet ett par reservationer, men vi har också
avgivit ett särskilt yttrande som knyter an till vårt
förslag när det gäller forskningen.
Det kommer ju att inrättas ett särskilt alkohol- och
narkotikaforskningsinstitut. Det är inte riksdagen som
ger riktlinjer för vad institutet skall forska om, men vi
tycker att det är olyckligt att man inte får forska om
flera medel - eftersom vi vet att det finns samband
mellan olika beroendeframkallande medel - så att det
blir en sammanhängande forskning kring beroende-
framkallande medel.
Fru talman! Jag går nu över till betänkande SoU5,
som behandlar kontroll av syntetiska droger och åt-
gärder mot dopning.
Folkpartiet välkomnar att regeringen förslår att
bruket av dopningsmedel kriminaliseras och att före-
byggande insatser och andra åtgärder vidtas för att
åtgärda problemet. Vi har dock några invändningar
mot propositionens och utskottets majoritetsförslag.
Fru talman! I utredningen Doping från 1996 be-
skrivs Dopingjouren på Huddinge sjukhus. Det är en
telefonjour som är bemannad med två sköterskor, och
den är öppen för allmänheten i hela landet. Jouren
förmedlar också kontakt med specialister inom sjuk-
vården för uppföljning av dopningsrelaterade pro-
blem. Under 1997 tog man hand om 3 464 samtal
medan 2 083 inte kunde besvaras på grund av resurs-
brist, vilket visar att behovet är stort.
Folkhälsoinstitutet finansierade verksamheten från
början, men avbröt den eftersom man ansåg att det
fanns kunskap lokalt och regionalt kring drogproble-
matiken. Dopingjouren har sedan finansierats av
Pharmacia & Upjohn, men den finansieringen upphör
i och med utgången av 1999.
Dopingjouren samverkar med det landstingsfinan-
sierade Kompetenscentrum för dopingfrågor, som
finns vid Huddinge sjukhus. Kompetenscentrum
utvecklar behandlingsprogram för missbrukare av
dopningsmedel. Kompetenscentrum är beroende av
Dopingjouren, och om den upphör försvinner också
Kompetenscentrums verksamhet. Verksamheten är
också viktig för fortbildnings- och vidareutbild-
ningsinsatser. På det här sättet avhänder man sig den
kunskap som finns samlad och som behövs för de
utbildningsinsatser som bl.a. föreslås i propositionen.
Vi från folkpartiet bedömer att det inte finns till-
räcklig kompetens för rådgivning och kunskapsin-
hämtande lokalt och regionalt. Därför är det av stor
vikt att Dopingjouren finns kvar som en riksresurs.
Detta gäller naturligtvis såväl för den enskilde som
vänder sig till Dopingjouren med frågor som för den
verksamhet som jag tidigare har beskrivit.
Vi föreslår därför i vår reservation nr 1 att staten
bör ta upp förhandling med Landstingsförbundet för
att verksamheten vid Dopingjouren skall kunna fort-
sätta sin viktiga uppgift att bekämpa dopningen.
Fru talman! Trots att Läkemedelsverket, Riks-
idrottsförbundet och Dopingjouren har fört fram be-
hovet av en särskild myndighet för dopningsfrågor
anser regeringen och utskottets majoritet att en sådan
är överflödig. Vi delar inte den uppfattningen. Risken
är stor att frågorna faller mellan olika stolar.
Det måste t.ex. vara säkerställt vem som har an-
svar för den samlade kunskapen om dopning, vem
som skall slå larm om nya dopningsmedel, vem som
skall klassa dem och vem som har ansvar för att re-
gistrera problem och bieffekter av dopningsmedel. Vi
anser därför att någon av de myndigheter som möter
dopningsfrågorna skall få huvudansvaret för tillsynen.
Socialstyrelsen är den myndighet som ligger närmast
till, men vi anser att regeringen bör få i uppdrag att
utreda var ansvaret bör läggas och sedan återkomma
till riksdagen med förslag. Folkpartiet anser också att
regeringen i sina regleringsbrev till berörda myndig-
heter borde ange hur resurserna skall säkras för det
här området. Utan resurstillskott eller tydliga anvis-
ningar från regeringens sida om vad som skall ned-
prioriteras till förmån för dopningsinsatserna riskeras
effekterna av förslaget i propositionen.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer i dessa båda betänkanden. Men för
tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 1
i SoU5, dvs. det betänkande som behandlar syntetiska
droger.

Anf. 10 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att vända mig till
Kenneth Johansson som i sitt anförande sade att vi i
Miljöpartiet skulle vända oss till våra EU-
parlamentariker och påverka dem. När det gäller
drogfrågorna tror jag inte att vi behöver påverka dem.
De har samma inställning som vi har som parti och
som vi riksdagspartier har. Och jag vet att de gör ett
bra arbete när de försöker påverka de drogliberala
partierna där nere.
Fru talman! Även om jag inser att vi inte kommer
att uppnå det som vi alla vill, ett narkotikafritt sam-
hälle, känns det bra att vi alla har det målet och den
drömmen och att inget parti här i riksdagen har en
drogliberal inställning.
Varje år talar vi i debatten om förebyggande in-
satser och om att man måste ta krafttag när det gäller
ungdomarnas narkotikaanvändning. Vi vill vända
trenden när det gäller det ökade missbruket, framför
allt bland ungdomar. Och det är ju bra.
Vi har nu fått en narkotikakommission som för-
hoppningsvis kommer med förslag som ger resultat.
Just nu känns det som om vi har ett överflöd av ord
för hur vi bör göra och hur det skall se ut, men det är
magert med konkreta handlingar.
Vid narkotikakonferensen i Hassela förra året sa-
des det när det gäller narkotikapolitiken att det är
billigt med ord men dyrt med handling. Och det är
kanske det som det handlar om. Vi kan i riksdagen
tala om hur vi vill att narkotikapolitiken skall vara
och se ut. Men sedan finns det inte tillräckliga eko-
nomiska och personella resurser hos statliga myndig-
heter och kommuner för att man där skall kunna leva
upp till de mål som vi talar om.
För ett år sedan hade jag kontakt med en mamma
som under två års tid hade kämpat för att få sin hero-
inmissbrukande son i 25-årsåldern under vård utan att
lyckas. Nu har det gått ett år. I går tog jag kontakt
med henne för att höra hur det hade gått. Sonen sitter
nu i fängelse, dömd till att vara där i ett år. Han har
inte fått någon vård än, och han har inte lyckats ham-
na på en drogfri anstalt, vilket var önskemålet.
Mamman är självfallet mycket besviken på sam-
hället. Hon har sett att flera av sonens kompisar har
dött under de senaste åren och är orolig över att hen-
nes son skall gå samma väg. Hon tycker att miss-
bruksvården, som den ser ut i dag, är ett hån mot alla
berörda och att det verkar som om samhället vill att
missbrukarna skall ta sina liv.
När det gäller vården anser hon, som många and-
ra, att det bara är de som ännu inte har blivit tunga
missbrukare som klarar av den öppna vård som sam-
hället nu satsar mer och mer på. Hon säger vidare att
det inte finns några glada missbrukare - om någon
tror det - och att de som inte klarar av sitt liv och
drabbas av svår ångest på natten inte klarar av den
öppna vård som i dag erbjuds. Hon säger också att
den som inte har varit närvarande och upplevt sitt
barns svåra ångest aldrig kan föreställa sig vilken svår
upplevelse det är.
Hon anser att kategorin missbrukare, som hennes
son tillhör, måste tvingas till vård men att det som det
ser ut i dag känns som om LVM inte längre existerar.
Jag har återkommande hört att dessa missbrukare ses
som samhällets sopor och att de också behandlas på
det sättet av omgivningen och även ibland av myn-
dighetspersoner, som om det inte vore svårt nog ändå
för dem. Vem bryr sig om en missbrukare? Jag kän-
ner starkt med den här kvinnan och hennes barn, och
jag har flera gånger hört henne berätta om sin situa-
tion.
Fru talman! Trots min uppgivenhet står jag i stort
sett bakom båda dessa betänkanden, men jag har
avvikande meningar på några punkter och har därför
reserverat mig.
I reservation nr 5, Vård och rehabilitering, har
Miljöpartiet tagit upp de problem som mamman be-
skriver. Det handlar om de anhörigas mångåriga
kamp för att barn skall få vård, om kommunernas
svaga ekonomi som påverkar missbruksvården och
om det olyckliga att kommunerna har både utred-
ningsansvaret och betalningsansvaret, om man kom-
mer fram till att missbrukaren behöver dyr vård.
Självfallet påverkas utredningen av om kommunen
inte har de ekonomiska resurser som krävs för den
här vården. Vi anser därför att man måste skilja på
det ekonomiska ansvaret och ansvaret för utredning
när det gäller vårdbehovet. Vi anser också att staten
måste ta ett större ekonomiskt ansvar när det gäller
den tunga missbruksvården. Det får inte vara så att
missbrukare inte får nödvändig vård på grund av att
de av ekonomiska skäl prioriteras bort. Vi anser ock-
så att det skall tillsättas en ombudsman med ansvar
att hjälpa missbrukare och deras familjer. Jag tror att
det finns ett stort behov av det.
Fru talman! Även i år står vi bakom den reserva-
tion där det föreslås att den mångåriga försöksverk-
samheten med utlämning och utbyte av sprutor måste
avbrytas. Det är ett märkligt hälsoprojekt; det be-
skrivs ju som ett hälsoprojekt. Man lämnar ut rena
sprutor. Sedan skall narkomanen illegalt skaffa sig
droger, och det kan vara vilket skräp som helst som
han stoppar i sprutan. Jag kan omöjligen se det som
ett hälsoprojekt.
Jag står också bakom reservation nr 8, där det fö-
reslås en komplettering av direktiven till Narkotika-
kommissionen. Det är viktigt att kommissionen gör
en beräkning av kostnaderna för de insatser som skall
följa i spåren av kommissionens arbete. Det är också
viktigt att de legaliseringskrafter som finns i vår om-
värld beskrivs, eftersom de påverkar narkotikasitua-
tionen även i vårt land.
Jag har i reservation nr 10 reserverat mig till för-
mån för en socialdemokratisk motion som tar upp
vikten av att man informerar om sniffning av butang-
as och att försäljningen av butangas till ungdomar
under 18 år bör förbjudas.
Fru talman! När det gäller betänkandet SoU5
tycker jag att det är mycket bra att vi nu får bättre
möjligheter att agera mot nya hälsofarliga droger och
att det blir en kriminalisering av dopningen. Jag väl-
komnar det betänkandet. Ändå är jag med på två
reservationer. En är reservation 1 om Dopingjouren.
Jag stöder här Folkpartiets förslag och delar dess åsikt
om vikten av att Dopingjouren finns kvar och att dess
framtid tryggas. Jag står också bakom reservation 3,
också ett yrkande från Folkpartiet, där regeringen
föreslås återkomma med förslag om vem som skall ha
huvudansvaret för tillsynen av dopningsfrågorna.
Som vi ser det är Socialstyrelsen en lämplig myndig-
het.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 till
betänkande SoU4 om narkotikapolitik, vård och re-
habilitering.

Anf. 11 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Den partigruppering som Miljöpartiet
tillhör i Europaparlamentet har ju inte precis gjort sig
känd för att driva en restriktiv narkotikapolitik. Det
var det jag åsyftade i mitt anförande. Alla, framför
allt de partigrupperingar som är mest drogliberala, har
en väldigt viktig uppgift i att slåss för att den svenska
narkotikapolitiken vinner största möjliga gehör.
Jag tolkar Thomas Julins kommentar som att han
tar avstånd från den narkotikapolitik som den egna
partigrupperingen för i Europaparlamentet. Min
kommentar till det är att det är bra.

Anf. 12 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare tycker jag att
det är viktigt att påpeka att de miljöpartister som
kommer från Sverige faktiskt slåss rätt hårt för den
modell vi har i Sverige. Det kan inte belasta oss att de
andra partierna har en, som jag tycker, felaktig in-
ställning i narkotikafrågan.

Anf. 13 RINALDO KARLSSON (s):
Fru talman! Vi behandlar nu betänkandena SoU4
och SoU5, som handlar om narkotikapolitiken samt
syntetiska droger och dopning.
Låt mig inledningsvis slå fast att det råder en jät-
testor och bra majoritet i denna kammare när det
gäller dessa frågor, trots att det finns en del reserva-
tioner. Det är dock av största vikt och av stort värde
att en stor enighet om detta råder också bland männi-
skorna ute i samhället och att vi har dem med oss.
Om vi tittar på hur det ser ut ute i världen ser vi
att tillgången på narkotika blir större och större. Allt-
fler typer av narkotika dyker upp, varav en del kan
verka ganska oskyldiga. Vi vet att många parlament
och regeringar ute i världen håller på att ge upp i den
här frågan. Det, menar vi, är ett svek mot i synnerhet
unga människor. Därför tycker jag att det är glädjan-
de att alla partier i denna kammare står upp och för-
svarar den narkotikapolitik som Sverige för.
Jag vet också att alla ställer upp i Europaparla-
mentet för att försvara vårt ställningstagande. Här
skall ingen oklarhet råda. Vi kan inte svara för en-
skilda ledamöter bara därför att de bär samma parti-
beteckningar som vi gör. Det finns många vildar ute i
världen som vi inte ställer upp för.
Visst har nyfikenheten ökat mycket här i världen.
Det är många gånger den nya informationstekniken
som ligger bakom. Men man får därför inte släppa
taget om narkotikan. Vi vet ju hur mycket elände den
ställer till, både för den enskilde och inte minst för
familjer och samhället i stort. Därför är bekämpning-
en av narkotika ett av de högst prioriterade målen i
kriminalpolitiken. Jag tycker att det är ett gott ut-
gångsläge att regeringens och en enig riksdags in-
ställning till narkotikan är kompromisslös och att
målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa
ett samhälle fritt från narkotika.
Att bli av med narkotikan går inte, som alla vet,
genom bara ord eller någon typ av besvärjelse. Det
måste till många olika insatser. Det går inte heller att
genom enbart lagstiftning eller hårdare straff få unga
människor att avstå från droger. Detta får dock inte
frånta lagstiftarna deras uppgift.
Därför måste narkotikafrågan liksom regeringens
förslag spänna över en rad stora, skilda politikområ-
den. Exempel är tullen, socialtjänsten, sjuk- och häl-
sovården m.m. Men vi kan inte nog betona de frivilli-
ga organisationerna, som gör ett stort och bra arbete
på detta område. Jag vill också nämna de enskilda
människornas ansvar i den här frågan, människornas
ansvar för varandra.
Jag tycker att det är bra att regeringen lyssnar på
utskottet och riksdagen när det gäller olika förslag till
oss. Den nya narkotikakommission som tillsatts är ett
bra exempel. Den parlamentariskt tillsatta referens-
gruppen är också ett steg i rätt riktning. De vida ra-
mar som kommissionen har fått ger oss i socialut-
skottet förutsättningar att återkomma med olika frå-
gor som vi vill ha besvarade eller uppföljda.
De reservationer som finns till betänkande 4 om
narkotika är enligt min mening väl tillgodosedda. Jag
vill därför yrka avslag på dem. Låt mig dock säga när
det gäller försöksverksamheten med s.k. utbytbara
sprutor att här måste Socialstyrelsen skyndsamt åter-
komma till utskottet och avrapportera. Detta har vi
krävt förut. Nu är det sista gången.
Fru talman! Betänkandet om syntetiska droger
och dopning är ett belysande exempel på vad jag sagt
om utvecklingen på drogområdet och den gråzon som
råder. Här måste vi lagstiftare reda ut de oklarheter
som råder så att inte minst yngre människor får höra
våra varningssignaler.
Därför är det bra att man nu har lagt fram detta
förslag till ny lag om förbud mot vissa hälsofarliga
varor. Lagen syftar till att åstadkomma ett effektivare
kontrollförfarande när det gäller dessa nya droger.
Den nya lagen utgör ett regelverk som är mer begrän-
sat men har ett vidare tillämpningsområde än narkoti-
kalagstiftningen.
Man kan inte annat än förundras över de brev som
vi har fått där man tyder den nya lagen på så sätt att
den skulle kunna förbjuda olika kosttillskott och
livsmedel. Jag vet inte vad dessa brevskrivare har för
uppfattning om riksdagen och dess ledamöter. Fru
talman! Låt mig på hela riksdagens och utskottets
vägnar slå fast - jag citerar nu ur lagförslaget:
"Denna lag gäller varor som på grund av sina innebo-
ende egenskaper medför fara för människors liv eller
hälsa och som används eller kan antas användas i
syfte att uppnå berusning eller annan påverkan." Jag
undrar stilla: Är det någon som skrivit till oss som
försäljer sådana medel?
Regeringen kommer att lista de i dag kända prepa-
raten. Läkemedelsverket och Folkhälsoinstitutet har i
uppdrag att följa utvecklingen på området och rap-
portera till regeringen om eventuell listning. Många
av de nya medel som dyker upp kommer att direkt
klassificeras som narkotika eller dopningsmedel. Ett
sådant medel kan vara det omtalade GHB, som nu
skall provas i rättslig instans.
Det är ytterst viktigt, som en del motionärer påpe-
kar, att information går ut till skolor och andra ställen
där ungdomar vistas så att dessa görs underkunniga
om den nya lagen och om de farligheter som dessa
droger innebär.
Lagar är bra och nödvändiga men kan aldrig er-
sätta medmänsklighet och skyldighet att bry sig om
varandra.
Fru talman! Dopning - som utskottet är överens
om att det skall heta - har under en längre tid varit ett
problem, och det har vuxit med åren. Ungdomar i
aktiv ålder har använt dopningsmedel, på grund av
dålig upplysning eller dåligt omdöme, för att höja sin
förmåga. Nu har det fått sådana följder att en krimi-
nalisering av bruket måste till.
Det är viktigt att samhällets ställningstagande mot
missbruk av dopningsmedel är klart och konsekvent.
Det kan aldrig vara den enskildes sak om man drogar
sig. Alla vet vi konsekvenserna för familjen, för nära
anhöriga och inte minst för samhället.
Det har diskuterats om det skall vara straffbart att
för eget bruk använda dessa droger. Här kan man
diskutera och ha olika åsikter. Men om man lyssnar
på föräldrar, på socialarbetare, på närpolisen kan man
höra att de menar att detta ändå är ett sätt för sam-
hället att gå in och markera att olagligheter pågår.
Föräldrar menar också att ingenting kan vara värre
än ett missbruk. T.o.m. ett ingripande från en myn-
dighet, t.ex. polisen som har rätt att ta urinprov och
liknande i detta sammanhang, kan vara ett sätt att
lyfta ut ungdomarna ur deras beroende.
Vi hade ett exempel för några veckor sedan i
Umeå, där ett trettiotal ungdomar som aldrig varit
kända av polisen på grund av denna lagstiftning blev
uppmärksammade och fick höra varningsklockorna
ringa. På det sättet kanske de lyfts ur detta problem.
En kriminalisering innebär att man markerar att
alla former av icke-medicinsk befattning med dop-
ningsmedel är socialt helt oacceptabelt. Framför allt
är intresset för att motverka missbruk bland unga
människor framträdande. Kriminaliseringen kan antas
ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion
bland yngre personer.
Fru talman! Även här yrkar jag avslag på samtliga
reservationer och bifall till utskottets hemställan i
dess helhet i båda betänkandena.

Anf. 14 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill gärna understryka att jag
tycker att det var viktiga saker som Rinaldo Karlsson
sade. Han underströk värdet i att se gemensamt på
grunderna och på balansen i narkotikapolitiken. Där
är vi helt överens. Det är de viktiga och tunga saker-
na.
Men det finns ändå en del problem att diskutera.
Det var Rinaldo Karlsson inne på själv.
Balansen mellan de olika ingående åtgärderna är
ett sådant problem, anser vi i Vänsterpartiet, balansen
mellan förebyggande insatser, behandlingsinsatser
och de repressiva insatserna. Jag skulle gärna vilja
veta om också Rinaldo Karlsson ser risken att det får
en slagsida åt de repressiva insatserna. Det är speci-
fikt just för dopningsmedlen. Om man läser proposi-
tionen kan man se att det också där konstateras att det
finns brister när det gäller det förebyggande och be-
handlande arbetet. Vi har inte kommit så långt på de
områdena. Det var min fråga.
Utöver detta är det som rör Dopingjouren natur-
ligtvis en avgörande fråga. Dopingjouren är ett av de
få centrum som finns för kompetens och kunskap,
som kan ge ringar på vattnet för att bygga upp den
kompetens som propositionen efterlyser.
Min fråga till Rinaldo Karlsson är: Räcker det
med kommunernas kompetens, som utgör det som
blir kvar? Riksidrottsförbundet, som onekligen är en
auktoritet på området, anser inte att det räcker.

Anf. 15 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Fru talman! För att börja bakifrån vill jag säga att
det så klart är olika inom kommunerna. Jag är per-
sonligen lite rädd för att det kan bli för olika över
landet. En del har säkert den här kompetensen. Men
vi har också sagt att vi bör titta närmare på om man
inte på något sätt kan försöka att samordna dem som
håller på med liknande låt säga preparat. Det är kan-
ske inte så många som håller på med dopning, men
någonting åt det hållet. Jag tänkte på medicinska
aspekter och liknande.
Kan man hitta ett sätt att ekonomiskt hålla det här
på en rimlig nivå är det klart att vi inte har någonting
emot det, utan det applåderar vi.

Anf. 16 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det är bara det att Dopingjouren är en
mycket liten verksamhet, ett i det stora hela litet eko-
nomiskt åtagande, men som principiellt har stor bety-
delse. Därför tycker jag att det är lite bakvänt om man
lägger ned den kompetens som finns för att bygga
upp den på andra håll. Går det verkligen inte att för-
söka hitta någon lösning på detta problem, som jag
anser utgör lite av en nyckel för att komma vidare?

Anf. 17 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kommer inte ihåg exakt, men jag
minns att vi skrev någonting i betänkandet om att titta
närmare på det här för att se om man kunde hitta
någonting som gjorde det ekonomiskt bärande.
Låt mig också säga, så att Rolf Olsson inte tror att
jag smiter från frågorna, att jag inte heller tycker att
insatserna får övervältras så att vi tror att straff och
moraliskt tänkande är det enda som hjälper de ung-
domar som har fått bekymmer. Helt klart behöver vi
ett helt spektrum. Vi behöver uppmärksamma det
hela tidigt. Jag tänkte att det kanske innebär att poli-
sen kommer på dem. Men sedan måste man ju kunna
göra någonting för ungdomarna. De måste ändå få sin
vård och behandling.
Jag är den förste att instämma i att öppenvård inte
är en undermedicin som räcker för alla. Här måste
också finnas ett ansvar ute hos kommunerna att ta till
de medel som behövs. Människor är individer och
måste bedömas individuellt.

Anf. 18 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Min fråga handlar faktiskt också om
Dopingjouren. Det är som tidigare sagts en i och för
sig ganska liten verksamhet. Det är två sköterskor
som bemannar jouren, sedan samarbetar man med
bl.a. Kompetenscentrum.
Nu skall kommuner och landsting ta över detta.
Är det inte ett ganska bra förslag som Folkpartiet har,
att regeringen tar upp förhandlingar med Landstings-
förbundet och försöker att få landstingen att vara med
och finansiera den här verksamheten? Den är ju en
riksangelägenhet, och det skulle kunna vara en möj-
lighet och bevara den.

Anf. 19 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns ingen som har sagt eller på
något sätt uttryckt att det skulle ha varit en dålig
verksamhet. Det vill jag påpeka, så att det inte skall
falla några orättvisa beskyllningar på dem som arbe-
tat med detta.
Det här är mer eller mindre en ekonomisk fråga.
Regeringen menade att kommunerna har skaffat sig
kompetens på det här området, så man borde klara av
åtagandet. Men det är klart att vi kommer att följa
frågan noga. Det här är ingenting som får stoppas
under stolarna eller som det finns orsak att inte ta på
fullaste allvar. I så fall får vi återkomma.

Anf. 20 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för det beskedet. Jag hop-
pas i så fall att man följer upp det ganska snart, innan
det finansiella åtagandet tar slut i och med 1999.
Betydelsefullt är just att verksamheten nu är känd,
att människor vet vart de skall ta vägen. Det kostar
ganska lite. Man samlar också kompetens och kun-
skap som man kan använda på många sätt när man
har verksamhet samlad på en enda central i stället för
att den skall splittras upp. Jag är väldigt rädd för att
kompetensen inte kommer att räcka till och att de
människor som verkligen behöver råd och stöd och
någon som kanske kan gripa in när det är någonting
på gång inte vet vart de skall ta vägen.

Anf. 21 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara säga att det är ganska
intressant och t.o.m. roligt att få delta i en debatt där
man verkligen kan känna att allihop är på samma
nivå. Våra viktigaste mål är att det här skall skötas på
ett riktigt sätt. Det är klart att vi alltid också har eko-
nomiska saker att ta hänsyn till. Men jag applåderar
denna kammare, där vi verkligen kan visa vad vi står
för. Jag tycker synd om de andra utskotten som alltid
måste strida. Det gör inte socialutskottet.

Anf. 22 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag vill hålla med de tidigare talare
som har sagt att vi har tur som bor i Sverige, med vår
restriktiva narkotikapolitik. Det är jag glad för.
Jag är också glad, måste jag säga, efter att ha sett
direktiven och arbetsplanen till Narkotikakommissio-
nens fortsatta arbete. Jag tycker att de är välformule-
rade och välarbetade. De handlar inte bara om direkt
narkotikamissbruk, utan om allmänna livsfrågor, hur
vi lever och hur vi sköter om varandra.
I likhet med andra frågor som handlar om männi-
skor innebär narkotikaproblematiken en helhet som vi
tycker kräver helhetslösningar, vilket några redan har
varit inne på. Det är många faktorer som samverkar,
och det är många olika insatser som behövs. Ingen
insats är finare än den andra.
För mig är det rätt solklart att grunden för hållbara
lösningar är att ändra attityder och förändra värde-
ringar. Jag tror tyvärr inte att punktinsatser, kampan-
jer och aktioner av olika slag är speciellt hållbara
lösningar. Det jag tror på är integrerade lösningar,
integrerade verksamheter som redan finns.
Rolf Olsson pratade tidigare lite grann om vår
motion, som handlar om ungdomars situation. Skolan
är naturligtvis en självklar arena för att jobba med de
frågorna. Där finns det många ungdomar samlade
"gratis".
Diskussionen måste breddas att handla om livs-
frågor. Frågor som hur, varför, hur vi tänker och
varför vi beter oss som vi gör, måste ställas. Hur
förbereder vi ungdomar mot det starka grupptrycket?
Ungdomar måste stödjas att säga nej åt saker som är
destruktivt och säga ja åt sådant som är livsbejakan-
de.
Detta är väl beskrivet i arbetsplanen till Narkoti-
kakommissionen. Det är bra frågeställningar. Bl.a.
vill man titta på hur ungdomar uppfattar det drogfö-
rebyggande budskap som finns. Hur ser ungdomar på
sin livssituation? Vilken plats har droger i ungdomars
liv? Vad är det som gör narkotika lockande för en del
men inte för andra? Vilka faktorer är det som spelar
roll? Vad är det som gör att de flesta ändå avstår från
att prova narkotika? De flesta avstår från att prova -
även de ungdomar som vi ibland tycker kommer från
svåra och omöjliga livssituationer. Vad beror detta
på?
Integreringen av dessa viktiga frågor är svår. Det
inser jag själv som har jobbat inom skolan. En tanke
är att till att börja med schemalägga ett ämne som
döps till livskunskap - eller något annat bättre ord.
Ungdomar skall då få prata om dessa viktiga frågor.
Det är många gånger vi vuxna som är rädda och inte
vågar prata om dessa frågor. Ungdomar vill att vi
skall ställa frågor.
Med all respekt för skolans primära uppgift att
förmedla faktakunskap, men vad har ungdomar för
nytta av all den fina faktakunskapen om de inte får
lära sig att hantera konflikter, att leva i goda relatio-
ner med andra människor - som inte betyder att säga
ja till allting, men att säga nej till rätt saker och ja till
rätt saker?
Jag fick en dikt av någon jag inte känner till i min
hand i helgen. Jag kan inte hänvisa till var dikten
kommer från, men jag vill gärna läsa den. Dikten
heter En insänd dikt.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi tycker att motbok är en inskränkning i vår
frihet.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi för debatter om rätten att brygga snabbvin.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi pratar fortfarande om att man kan lära sig
att umgås med spriten.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi vågar inte ens prata om varför vi drogar
oss själva.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi ställer inte krav på oss själva, bara på de
andra.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
och vi hjälper till att förse dem med döden.
Vi vuxna måste ta vårt ansvar, och vi måste våga
bestämma och vi måste våga besluta i svåra frågor.
Ungdomar kräver att vi skall göra det. Många ung-
domar kräver att vi skall våga stå kvar och att vi inte
skall lämna dem i fred. Alla som känner ungdomar
vet att de ibland på ett kraftfullt sätt visar att de vill
lämnas i fred. Men vi begår ett misstag om vi låter
dem vara i fred. Ungdomar vill att vi skall fråga, bry
oss och tala om vad vi vuxna står för.
Det är känt sedan lång tid tillbaka att barn inte gör
som vi säger. Barn gör som vi gör. Jag skulle önska
att vi vuxna vågade prata om varför vi så gärna vill
droga oss, om vår lust, längtan och behov av att hitta
saker som förändrar sinnevärlden till att bli något som
inte är verklighet. Det går att kalla det för flykt. Det
är inte bara fråga om det vi skall prata om i dag,
nämligen narkotika. Vi kan arbeta så att det blir ett
beroende. Vi kan spela. Vi kan äta så att det blir ett
sjukligt beroende - naturligtvis måste vi äta, men för
många blir det en sjuk situation. Vi äter tabletter av
alla möjliga och omöjliga slag. Vi dricker kaffe, och
vi knarkar. Men framför allt dricker vi alkohol - som
även Rolf Olsson var inne på.
Ibland kan det tyckas att narkotikaproblem och
alkoholproblem ligger långt från varandra. Men för
mig hör de ihop. Det är nödvändigt att vi vågar titta
på oss själva. Jag skall våga prata öppet om varför jag
dricker eller inte dricker, när jag dricker och hur jag
blir när jag dricker, hur jag tänker innan jag dricker
och hur jag tänker efter det att jag har druckit. Vi
kräver att ungdomar skall svara på dessa frågor.
Emellanåt pumpar vi dem rätt hårt. Men vi vuxna vill
inte prata.
Förebyggande arbete är för mig en politisk grun-
dideologi. För mig handlar det om rätt till arbete, rätt
till bostad, jämställdhet mellan könen och olika åld-
rar, men framför allt en rättvis ekonomisk fördelning
där det inte förekommer konkurrens eller utslagning.
Detta är i sig förebyggande arbete för att vi skall få
leva bra liv. Det direkt drogförebyggande arbetet
handlar om att fördela det som behöver göras, att
samverka över gränserna mellan olika myndigheter
och personer.
Ibland saknar många av dem som är satta att ta
hand om dessa problem direkta kunskaper i dessa
svåra frågor, t.ex. socialarbetare, sjukvårdspersonal,
lärare, kuratorer, om de inte har ett privat intresse och
själva skaffar sig kompetensen. Det ingår t.ex. inte
som en naturlig del i lärarutbildningen hur man tar
hand om barn till alkoholister. Det är, enligt min
uppfattning, ett mycket klart förebyggande, bra och
viktigt arbete. Vi vet att det föreligger risk för barn
till alkoholister och narkomaner att själva hamna i
missbruk.
Jag har haft förmånen att jobba med drogförebyg-
gande arbete på en del arbetsplatser. Vi borde lära oss
mer av de metoder som redan finns. En metod som
jag tycker är spännande att titta på är Sundsvallsme-
toden. Man jobbar där efter trafiksignalsprincipen -
grönt, gult, rött.
Grönt betyder att det inte föreligger något pro-
blem. Det är fråga om människor som klarar sitt sätt
att dricka eller droga. Gult innebär riskgrupper. Det är
människor som befinner sig i någon form av utsatthet,
och det kan behövas andra insatser. Rött betyder
stopp och belägg, här behövs det krafttag. Det finns
väl utarbetade metoder för att komma vidare.
Jag har t.ex. undrat vad det finns för handlings-
planer för oss i riksdagen. Jag vet att det finns hand-
lingsplaner för anställda i riksdagshuset. Men vad
händer när någon av oss politiker råkar illa ut? Detta
är ett riskfyllt arbete när det gäller både alkohol och
droger. Vad finns det för beredskap?
Jag vill instämma i Rolf Olsson yrkande, med un-
dantag av reservation 2 under mom. 5.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)

4 § Vissa frågor om arbetstid

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU5
Vissa frågor om arbetstid

Anf. 23 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! Ganska skickligt har regeringen lyck-
ats undvika att göra några direkta utfästelser om en
generell arbetstidsförkortning, samtidigt som man
fortsätter att inge många människor förhoppningen
om att de skall få kortare arbetstid utan att det skall
kosta någonting. Visst finns det de som hoppas få
jobba mindre - samtidigt som många ser det som ett
stort hot mot familjens ekonomi.
Arbetstidskommittén lade fram sitt slutbetänkande
i september 1996. Sedan dess har regeringen inte
företagit sig någonting alls i arbetstidsfrågan - utom
att prata, förstås. Jo, en sak har man gjort. Man har
tillsatt en arbetsgrupp med företrädare för Socialde-
mokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Uppdraget till
arbetsgruppen är ungefär detsamma som det Arbets-
tidskommittén hade. Samma sak skall nu alltså utre-
das ett varv till. Och så har man lyckats hålla denna
uppenbarligen mycket politiskt känsliga fråga borta
från dagordningen i ytterligare några år.
I själva verket tror jag att ledande socialdemokra-
tiska politiker inser att Sveriges problem inte är att vi
jobbar för mycket utan för lite. De inser att syssel-
sättningen måste höjas om ekvationen skall gå ihop
på sikt. De inser att inga Perssonpengar i världen kan
rädda välfärden om Sverige plötsligt skulle sänka sin
produktion av varor och tjänster med bortåt 20 %,
som vissa partier drömmer om. Men regeringen har
genom valet av samarbetspartier målat in sig i ett
hörn. Det har blivit politiskt omöjligt att lösa arbets-
tidsfrågan, liksom övriga arbetsrättsliga frågor, på ett
förnuftigt sätt.
Arbetstidskommittén gjorde en grundlig genom-
gång av vetenskap, praktiska försök och internatio-
nella förhållanden. Den kom fram till att det inte finns
någonting som tyder på att en generell arbetstidsför-
kortning eller ett ännu lägre övertidstak skulle skapa
fler jobb. Snarare kommer det att slå ut många företag
i den internationella konkurrensen eller driva dem
från Sverige. Redan ovissheten om en framtida ar-
betstidsreglering är en av de faktorer som kan ligga
bakom den accelererande utflyttning av företag som
vi nu ser.
Arbetsmarknaden styrs inte av andra grundläg-
gande förutsättningar än andra marknader. Gör man
en resurs dyr eller svåråtkomlig, t.ex. genom omfat-
tande regleringar, kommer efterfrågan på den resur-
sen att minska. Detta gäller naturligtvis även efterfrå-
gan på arbetskraft. Enligt en nyligen publicerad rap-
port från OECD uppgår de totala kostnaderna för de
offentliga regleringarna av näringslivet till inte mind-
re än 10 % av BNP - och det är de små företagen som
drabbas hårdast.
I stället för att införa nya kostsamma regleringar
anser vi moderater att det är dags att upphäva arbets-
tidslagen, som är otidsenlig och innehåller en rad
hinder för arbete och företagande. De grundläggande
regler som behövs till skydd för människors liv och
hälsa finns i arbetsmiljölagen. Därutöver bör anställ-
ningsförhållandena regleras genom avtal. Det är en i
grunden orimlig tanke att staten i ett modernt och
civiliserat samhälle skall anses ha rätt att reglera alla
enskilda människors val av arbetstid respektive rätt
att i pengar få ut lönen för mödan.
Föreställningen att mängden arbete är begränsad
och bör ransoneras har inget stöd i vare sig teori eller
historiska fakta. Det finns inget stöd för teorierna om
att en generell arbetstidsförkortning skulle generera
fler jobb. Företagen måste i stället kunna utvecklas
och växa för att fler människor skall få jobb i Sverige.
Arbetslösheten kan varaktigt pressas ned endast ge-
nom ökad ekonomisk aktivitet i vårt land.
Redan nu har Sverige en internationellt sett myck-
et låg faktisk arbetstid. År 1997 var den lagstadgade
veckoarbetstiden, som nu, 40 timmar, men den fak-
tiska arbetstiden var 31,7 timmar för arbetare och
33,8 timmar för tjänstemän. I OECD Employment
Outlook 1998 görs en jämförelse av årsarbetstiden
mellan totalt 14 OECD-länder. Av den framgår att
Sverige hade den tredje kortaste arbetstiden. Endast i
Nederländerna och Norge var årsarbetstiden kortare. I
USA är antalet arbetade timmar hela 25 % större än i
Sverige. Det är ett gott bevis för att det finns ett så-
dant samband mellan längre arbetstid, lägre arbets-
löshet och högre välstånd som de flesta ekonomer
hävdar.
Docenten i nationalekonomi Stefan Fölster skrev
på DN Debatt i oktober 1998 att en kortad arbetstid
inte bara skulle krympa skatteunderlaget som skall
finansiera välfärden utan dessutom riskera att bli ett
dråpslag mot låginkomsttagare. Jag citerar:
"Om lönen hålls oförändrad innebär en arbets-
tidsminskning att arbetskraft blir dyrare per timme.
Detta minskar allmänt efterfrågan på arbetskraft. Men
det späder också på den rationaliseringsprocess som
redan har lett till att framför allt enklare arbetsupp-
gifter automatiseras. Det slår därför hårdare mot låg-
inkomsttagare.
Om kortad arbetstid räknas av från löneökningsut-
rymmet finns större förutsättningar för lägre arbets-
löshet, men priset är då att många låginkomsttagare
som redan i dag ligger under skälig levnadsstandard
får ännu lägre inkomster.
Det hävdas ibland att kortad arbetstid kan finansi-
era sig själv genom ökad produktivitet. I de flesta
försök som gjorts saknas emellertid tecken på pro-
duktivitetsökning. Det som saluförs som produktivi-
tetsökning är att de anställda trivs med färre arbets-
timmar till samma lön - konstigt vore det väl annars."
Det är så sant som det är sagt - det vore väl kons-
tigt om inte många människor gärna skulle vilja ar-
beta mindre för samma lön. Därmed är det naturligt-
vis många väljare som ger sin röst till ett parti som
utlovar något sådant. Det tror jag är drivkraften för
Vänstern och Miljöpartiet, liksom för det socialde-
mokratiska kvinnoförbundet, att så hårt driva frågan
om en generell arbetstidsförkortning. Populism kallas
detta fenomen.
Även i övrigt ansluter vi moderater oss till den
analys som Stefan Fölster har gjort.
Moderata samlingspartiet kommer aldrig att ac-
ceptera en i lag bestämd generell arbetstidsförkort-
ning. Kollektiva lösningar är otidsenliga redan nu och
blir alltmer omöjliga i det moderna kunskaps- och
tjänstesamhälle som håller på att växa fram. Verk-
samheterna både inom näringslivet och service inom
den offentliga sektorn behöver i stället kundanpassas
och individualiseras. Det kräver att arbetstiden be-
slutas direkt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Människor är olika och prioriterar därför olika. En
och samma individ kan också ha olika behov och
önskemål under olika skeden i livet. Det är därför
nödvändigt att eftersträva individuellt anpassade
lösningar. Dessutom visar forskningen att den faktor
som har störst betydelse för människors trivsel i ar-
betet är möjligheten att själv kunna påverka sin ar-
betstid och förläggningen av den.
Bortsett från att enskilda löntagare genom en kol-
lektiv arbetstidsförkortning fråntas rätten till en högre
ersättning för sitt arbete undergräver arbetsdelningen
Sveriges möjligheter att växa. Att dela på jobben är
inte detsamma som att skapa förutsättningar för nya
riktiga jobb. Det innebär i stället att man har kapitule-
rat inför massarbetslösheten och utgör den obotfärdi-
ges ursäkt för bristande konstruktiv handlingsförmå-
ga.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den till betänkan-
det fogade reservationen.

Anf. 24 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! De som ristade runor i Sverige på
1000-talet hade gott om tid. De funderade kanske inte
i termer av fritid och arbetstid när de använde sin
futhark.
Dagens nyblivna pensionärer kan se tillbaka på ett
arbetsliv huvudsakligen reglerat måndag till fredag
sju till fyra eller åtta till fem. Det är en norm som inte
längre efterfrågas - varken av arbetstagare eller ar-
betsgivare.
Människor har också olika behov under olika ske-
den av livet. När jag var ny i arbetslivet ville jag
gärna jobba mycket - gärna extra timmar. Jag var
beredd att satsa allt på jobbet - min tid och mitt liv.
När jag var småbarnsförälder ville jag jobba mindre
för att ha tid med barnen, familjen och det sociala
livet. I dag kan jag tycka att det är jättebra att förläg-
ga en del av arbetstiden när jag vill på dygnet och att
till dels kunna distansarbeta hemifrån, uppkopplad
mot min arbetsplats. 200 000 svenskar distansarbetar
i dag.
60 % av alla anställda anser att de har en påverkan
på sin egen arbetstids förläggning. Den andelen har
ökat markant, enligt SCB:s statistik, de senaste åren.
Det är glädjande, och det är också för den enskilde
motivationsskapande. Detta gagnar bägge parter på
arbetsmarknaden.
Alltfler företag arbetar med tillverkning enligt
just-in-time-metoder, dvs. att de måste klara en snabb
omställning allt efter inkomna order. Det är i dag ett
krav för att företagen skall klara sin lönsamhet och
därmed också kunna behålla sina anställda. Möjlig-
heten för företagen att i en konjunktursvacka behålla
sin arbetskraft ökar också med flexiblare system. Sju
av tio företag tillämpar i dag en flexibel förläggning
av arbetstiden.
Det betyder att framtiden redan är här. Ovako Ste-
el i Hofors har plus- och minustid med kvartalsvis
planering som konjunkturanpassas. Volvo Bussar i
Borås har arbetstidsbank över året. Individuella
scheman godkänns och avvikelser ger rätt till över-
tidsersättning. Metall har varit positivt. Det finns
timbank inom vårdsektorn, superflextid hos Telia när
åsknedslagen kommer osv.
Många kombinerar lönearbete med egenföreta-
gande i dag. Att projektanställas för att utföra ett visst
jobb i stället för att anställas för ett antal timmar är
vanligt. Vi kristdemokrater ser positivt på job sha-
ring, där två parter med en likartad kompetens delar
på ett jobb för att också exempelvis klara barnomsorg
på ett familjenära sätt. Arbetstidsförläggning som går
att förena med familjeliv är en angelägenhet också för
en framtidsinriktad arbetsgivare. Vi ser positiva ef-
fekter när de som vill också får byta ett löneutrymme
mot mer ledighet.
Arbetstagaren har önskemål om att få påverka ar-
betstidens förläggning. Arbetsgivaren har önskemål
utifrån verksamhetens behov. Givetvis kan konflikter
i önskemålen uppstå som bara kan klaras i dialog och
med stor öppenhet för nya arbetstidsmönster.
Men en generell lagstiftning, som Miljöpartiet och
Vänsterpartiet förespråkar, har vi ingen förståelse för.
Vad vill Socialdemokraterna? Här föreligger också
socialdemokratiska motioner i denna fråga.
I likhet med andra dylika kontroversiella frågor
har man begravt också denna i en arbetsgrupp som
skall komma med ett förslag år 2000. Men jag för-
väntar mig att företrädarna för Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna debatt åt-
minstone anger färdriktningen för det arbetet.
Lönefrågan, som ni undviker i era motioner, är
också av intresse för väljaren. Handlar det om sänkt
arbetstid med bibehållen lön - ett nog så frestande
förslag, men samhällsekonomiskt förödande - eller
handlar det om lön i proportion till arbetstidssänk-
ningen? Då blir det återigen låginkomsttagarna som
kommer i kläm. Är det detta ni vill?
Den stora skillnaden i svenskt arbetsliv kommer
med en generell arbetstidsförkortning att bestå. Den
stora skillnaden kommer fortsatt att vara mellan dem
som har jobb och de 500 000 som i dag saknar jobb.
Tänk om vi i stället kunde kraftsamla kring hur vi
stimulerar tillväxten av nya jobb till gagn för dem
som i dag saknar ett. I det arbetet är flexibel arbetstid
en del.
Jag kan inte avhålla mig från att skicka med några
råd till arbetsgruppen, som nu skall titta på detta.
Titta gärna ut i Europa, i omvärlden och i verklighe-
ten. Titta gärna på Frankrike, där man genomdrev en
35-timmarsvecka i juni 1998. Regeringen där hävda-
de att reformen skulle leda till mellan 500 000 och
700 000 nya jobb. Det har hittills blivit 8 000-10 000
nya jobb. Av dessa jobb var flertalet planerade innan
lagförslaget genomfördes.
Fru talman! Det föreligger i detta ärende en bra
fyrpartireservation. En enig opposition vågar ta in
framtidsperspektiven, som också möjliggör tillkoms-
ten av nya jobb. Antalet jobb är inte statiskt, och vi
politiker har ansvar för att skapa förutsättningar för
tillväxt av nya jobb. En kraftfull opposition står sam-
lad för tillväxt.
Jag vill härmed yrka bifall till den reservationen.
(forts. 6 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.57 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

5 § Frågestund

Anf. 25 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas, nu för riks-
dagens frågestund. Regeringen företräds i dag av vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminister
Anna Lindh, statsrådet Mona Sahlin, utbildningsmi-
nister Thomas Östros, statsrådet Ulrica Messing,
socialminister Lars Engqvist, miljöminister Kjell
Larsson och statsrådet Lars-Erik Lövdén. Vice stats-
ministern besvarar såväl allmänpolitiska frågor som
frågor inom sitt ansvarsområde. Övriga statsråd be-
svarar frågor inom sina respektive ansvarsområden.
Vi börjar omedelbart. Ordet är fritt.
Ålderspensionssystemet

Anf. 26 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! För snart fem år sedan fattade riksda-
gen principbeslut om ett nytt pensionssystem. Fortfa-
rande kvarstår betydande frågor som skall lösas. Jag
föreslog i höstas att vi skulle få en gemensam arbets-
grupp som tog ett helhetsgrepp över detta. Så beslu-
tades också. Det sattes ut sammanträden i början på
året, den 15 januari och den 2 februari. Båda dessa
sammanträden inställdes med kort varsel. Något
nytt finns inte utsatt.
Nu är det Lena Hjelm-Wallén som har hand om
samordningen inom regeringen. Jag vill fråga henne:
Beror den handlingsförlamning som regeringen visar
i denna fråga på motsättningar mellan Social- och
Finansdepartementen? Vad tänker i så fall vice stats-
ministern göra åt den saken?

Anf. 27 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror att alla de partier som har va-
rit med om överenskommelsen om de framtida pen-
sionerna är måna om att de frågor som fortfarande är
olösta kommer till en lösning. Det är naturligtvis
också regeringens vilja och ambition. Men det är
stora och komplicerade frågor, och då har beredning-
en tagit lång tid - onödigt lång tid kan jag hålla med
Lars Tobisson om - i kanslihuset. Men vi kommer att
komma tillbaka, och det kommer att bli sammanträ-
den inom kort. Det kan jag lova.

Anf. 28 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Jag vill understryka att det inte bara
är en fråga för regeringen att komma med förslag om
vad man kan uppfatta som en lösning. Det här är ju en
gemensam angelägenhet för fem partier. Från början
var det tänkt att det skulle läggas fram en proposition
i mars. Den tiden är längesedan förbi. Nu siktar man
på maj. Men även så; det räcker ju inte att Finans-
och Socialdepartementen lyckas krysta ur sig något
slags lösning. Det måste ju ut på remiss, och framför
allt måste vi i oppositionen ha möjlighet att resonera
om och fundera över de här frågorna. Jag undrar:
Kommer nu vice statsministern att personligen enga-
gera sig för att det skall bli möjligt att återuppta
överläggningarna mellan partierna i pensionsfrågan?

Anf. 29 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är nog inte så väldigt mycket mitt
engagemang det handlar om. Det här är socialförsäk-
ringsministern mycket engagerad i - och även fi-
nansministern eftersom det är stora finansiella frågor
det handlar om. De vill båda att man så snabb som
möjligt skall komma till beslut i dessa frågor. Så jag
utgår från att det kommer att kallas till sammanträden
inom kort.
Balanskravet på kommunerna

Anf. 30 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet Löv-
dén angående det balanskrav på kommunerna som
man har. Finansdepartementet har enligt en TT-
rapport gjort en kartläggning av hur många kommu-
ner och landsting som skall klara av balanskravet. Ett
flertal beräknas klara av det. Men det är ett fyrtiotal
kommuner som beräknas vara i farozonen.
Min fråga är: På vilket sätt klarar dessa kommu-
ner det här kravet? Och hur klarar man både av balan-
skravet och behoven av god kvalitet inom vård, skola
och omsorg? Vad avser statsrådet att vidta för åtgär-
der för det fyrtiotal kommuner som möjligtvis inte
kommer att klara balanskravet?

Anf. 31 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är riktigt att Finansdepartementet
nyligen har genomfört en enkät rörande samtliga
kommuner och landsting om förutsättningarna för
dessa att klara balanskravet. Denna enkät ger ett
glädjande besked. Det är att om man ser till kommun-
sektorn och landstingssektorn som helhet kommer vi
att klara balanskravet till år 2000. Det finns dock
stora individuella skillnader. Ett fyrtiotal kommuner
får svårt att nå upp till balanskravet, och sju åtta
landsting får också svårt att klara balanskravet.
Vi kommer i anslutning till vårpropositionen att
göra en bedömning av hur situationen ser ut. De
kommuner och landsting som har underskott år 2000
kommer ju att ha två år på sig att reglera det under-
skottet enligt den lagstiftning som riksdagen har an-
tagit.
Sedan vill jag tillägga att jag tycker att det är oer-
hört viktigt att vi håller kvar balanskravet. Kommu-
nerna måste ha ett gott utgångsläge för att möta de
stora utmaningar vi står inför under nästa sekel.

Anf. 32 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Så statsrådet tycker inte att det finns
en möjlighet att skjuta upp de här balanskraven och i
och med det också slopa det skattestopp som man har
haft?

Anf. 33 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Svaret på den frågan är nej. Balan-
skravet ligger kvar. Och det ligger i kommunernas
och landstingens intresse att orientera sig mot balans.
Vi vet vilken utmaning vi står inför när det gäller att
klara äldreomsorgen under nästa årtionde och åren
därefter. För att kunna hantera den situationen måste
vi ha kontroll på ekonomin i kommunerna och lands-
tingen.
Sedan skall man lägga till att vi redan i nuvarande
treårsbudget har en ökning av statsbidragen till kom-
munerna med fyra miljarder kronor år 2000 och yt-
terligare två miljarder år 2001.
Rättegången mot Öcalan

Anf. 34 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister
Anna Lindh. Vem en människa än är, vilka brott han
eller hon än har begått mot människor och mot
mänskligheten i fråga om mord, uppvigling, beslagta-
gande av andras egendom och odemokratiska aktivi-
teter av olika slag, måste väl ändå mänskliga rättig-
heter visas också mot den människan? Jag tänker på
Öcalan. Hade inte hans gatlopp mellan olika länder
kunnat stoppas? Det hade kanske också kunnat för-
hindra den akuta situation som i dag har uppkommit
med demonstrationer i många länder, i vissa fall
t.o.m. med dödlig utgång, och som i Sverige kid-
nappning.
Vilka möjligheter har Sverige nu att medverka till
att det blir en rättvis rättegång och en anständig be-
handling före och efter rättegången mot honom?

Anf. 35 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är ju självklart att mänskliga rät-
tigheter gäller alla. Fallet med Öcalan till Sverige
blev aldrig aktuellt för Sveriges del. Andra länder där
det eventuellt har varit aktuellt får svara för sig. Jag
vet inte var Öcalan eventuellt har försökt komma. Nu
är det dock min bestämda övertygelse att vi måste
vara väldigt tydliga mot Turkiet när det gäller att vi
förutsätter att han får en rättvis rättegång, att han blir
väl behandlad i fängelset och att dödsstraff självfallet
inte får komma i fråga.

Anf. 36 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag är nöjd med svaret, någotsånär i
alla fall. Men jag fick kanske inte riktigt svar på det
jag frågade om vad gäller hur vi som land, som na-
tion, i våra utrikespolitiska aktiviteter hade kunnat
förhindra att han fått löpa det här gatloppet som han
ändå tvingades till mellan olika länder.

Anf. 37 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det blev ju aldrig aktuellt för svensk
del. Han kom aldrig till Sverige. Han begärde aldrig
att få komma till Sverige. Därför har Sverige inte
kunnat agera i just den frågan. Däremot kommer vi
nu, både själva och genom EU, att agera för att han
får en rättvis rättegång, att den blir öppen, att det
finns möjlighet för internationella representanter att
följa rättegången och att det självklart inte får komma
i fråga med dödsstraff.
Stöd till de ideella barn- och ungdomsorganisatio-
nerna

Anf. 38 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till ungdomsminister
Ulrica Messing som till viss del anknyter till den
förra frågan. Alla ungdomar vill synas, och det är bra
om de syns på ett bra sätt. Alla behöver uppmärk-
samhet. Det kan tyvärr ta sig olika former ibland om
man inte ser barnen eller ungdomarna på ett tidigt
stadium. Det kan t.ex. utmynna i gisslandramer, men
det är som tur är väldigt sällsynt i Sverige. Det kan
också vara klotter och andra saker.
Demokratin är grunden för vår trygghet och vårt
civila samhälle. Det är oerhört viktigt att den kom-
mande generationen får en demokratisk skolning, att
vi som är vuxna lyssnar på barn och ungdomar och att
vi ger dem möjlighet att ta oss på allvar. Där har vi
alla vuxna ett ansvar som föräldrar och i skolan, och
inte minst i föreningar.
De ideella barn- och ungdomsorganisationerna
gör en stor insats för att barn och ungdomar skall få
en bra start i livet. Det handlar om demokrati, rättvisa
och solidaritet och om att lösa saker gemensamt. Hur
skall vi som samhälle och stat på ett tydligare sätt
stödja de ideella barn- och ungdomsorganisationerna?

Anf. 39 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Det ligger ett gemensamt ansvar hos
alla vuxna att vinna nya generationer för tron på de-
mokratin och för lusten att försvara de fri- och rättig-
heter som vi uppnått i Sverige, men som självfallet
också uppnåtts i andra länder. Vi kan göra det på
olika sätt. Vi kan göra det som föräldrar och som
vuxna i skolan, men vi kan också göra det som vuxna
på andra platser i samhället, t.ex. inom föreningslivet.
Vuxna som på olika sätt kommer i kontakt med
barn och ungdomar via t.ex. en folkrörelse gör ett
oerhört viktigt arbete i rollen att förmedla synen på
demokratin och att förmedla den värdegrund som vi
har i vårt samhälle också till barn och ungdomar. Att
underlätta villkoren för ideella föreningar att växa
och utvecklas och att underlätta förutsättningarna för
vuxna att vara ideella ledare i olika föreningar är
någonting som ligger i regeringens intresse.
Som en viktig del i det arbetet kommer jag under
slutet av våren att göra en översyn för att se vilka
förutsättningar de ideella föreningarna har att verka i
dag utifrån de villkor som finns i resten av samhället.

Anf. 40 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag tycker att det låter som ett ut-
märkt bra initiativ. Då vill jag bara skicka med att det
är viktigt att man börjar från början så att det inte går
snett. Att avsätta 500 miljoner för att ta bort klotter
eller att kräva att polisen skall ha mer resurser känns
fel, när man egentligen kan satsa mycket tidigare på
barns och ungdomars uppväxt för att se till att de får
en bra demokratisk fostran. Där gör de ideella organi-
sationerna en väldigt stor insats. Det vill jag skicka
med Ulrica Messing.

Anf. 41 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag delar Monica Greens uppfattning.
Det är viktigt att förmedla intresset för demokratiar-
betet och för andra grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter. Att visa barn och ungdomar respekt redan
från början är ju också att som vuxna vinna respekt
för det politiska systemet och för tron på att det går
att förändra samhället och världen i en positiv rikt-
ning. Att stötta det frivilliga arbetet på olika sätt är en
del för att skapa just det mervärde som vi kan få fram
genom folkrörelserna i vårt samhälle.
Glesbygdsstödet

Anf. 42 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Näringsminister Björn Rosengren har
varit i EU och på ett orimligt sätt börjat förhandla och
prata bort EU:s glesbygdsstöd till Sverige. Jag vill
fråga Lena Hjelm-Wallén vad regeringen tänker göra
för att få stopp på Björn Rosengren.

Anf. 43 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det bästa är kanske att fråga Björn
Rosengren själv vad han har sagt. Då skulle han kan-
ske kunna korrigera en del av massmediebilden. Han
har inte pratat bort något glesbygdsstöd.
I stället är ju regeringens inställning att vi inom
EU skall försöka få området utvidgat så att inte bara
Norrlands inland utan också kustområdet skall tillhö-
ra det område som faktiskt skall få regionalpolitiskt
stöd av EU.

Anf. 44 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag har följt Rosengrens palaver med
TT och andra under kvällens lopp. Han bekräftar att
han också har sagt att på sikt är en utfasning ound-
viklig. Då talar vi om just glesbygdsstödet. Det är
uttalanden som Björn Rosengren har bekräftat. Det
skiljer sig, fru talman, väldigt mycket från den tidiga-
re starka svenska positionen att inte vara med om en
nedtrappning av detta stöd efter 2006.
Om Lena Hjelm-Wallén nu kan bekräfta att det är
helt uteslutet att Rosengren driver något resonemang
framöver om att stödet från EU till den svenska gles-
bygden över huvud taget skall trappas ned från 2006,
är jag naturligtvis mycket nöjd, fru talman.

Anf. 45 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag har lite svårt att uttala mig om
vad som händer efter år 2006 och vilka överväganden
som finns där. Nu planerar vi för våra initiativ under
den kommande budgetförhandlingen. Där driver vi
glesbygdsstödet väldigt hårt. Jag vet att Björn Rosen-
gren har dementerat det som har lagts i hans mun vad
gäller att han skulle stå för någon sorts försämring av
glesbygdsstödet.

Anf. 46 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Då vill jag bara tillägga att jag delar
Lena Hjelm-Walléns uppfattning att det är svårt att
uttala sig om 2006 och bortåt, men det är just det
Björn Rosengren har gjort. Då kan vi kanske enas om
att han skall undvika den typen av årtalsresonemang
också.
E 4:an genom Uppsala

Anf. 47 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Trafiksituationen på E 4-genomfarten
i Uppsala är nu oacceptabel. Trafikskadornas antal
ökar. Miljön förstörs. Bullret och luftföroreningarna
ökar.
Den här frågan ligger nu på regeringens bord. Det
är en miljöfråga. Det är Näringsdepartementets fråga.
Därför vill jag fråga vice statsministern: När får vi ett
beslut i frågan?
Det finns en politisk majoritet bakom Vägverkets
förslag till ny dragning. Frågan har legat och legat.
När kommer beslutet?

Anf. 48 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Även om vi är många statsråd här i
dag, är det ingen fackminister som är kommunika-
tionsansvarig. Jag föreslår att frågan ställs till Björn
Rosengren som är ansvarig för kommunikationsfrå-
gorna.
Taxinäringens villkor

Anf. 49 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Jag vill ta upp en fråga som rör tu-
sentals småföretagare i vårt land. Den rör en stor del
av allmänheten också. Om jag har förstått saken rätt
finns det någon slags arbetsfördelning i regeringen
som innebär att Mona Sahlin sköter småföretagen och
Björn Rosengren storföretagen. Därför hoppas jag få
ett svar.
Det handlar om taxirörelsens villkor. Runt om i
vårt land har taxiägare slagit sig samman i beställ-
ningscentraler. Om jag har förstått saken rätt har
Marknadsdomstolen och Konkurrensverket gjort
olika bedömningar av huruvida man får samverka i
den här typen av beställningscentraler. I min hem-
kommun Hudiksvall skulle detta, om det dras till sin
spets, innebära att de 21 taxibilar som verkar där
tvingas organisera sig i tre fyra olika företag eller
verksamheter. Det framstår ju som helt orimligt att
göra på det sättet och slå sönder en väl fungerande
verksamhet.
Kan statsrådet Sahlin ge något svar på hur det här
kommer att hanteras och ge något besked till dem
som nu oroar sig för hur det skall bli med taxirörel-
sens framtid? Det handlar om sjuktransporter,
skoltransporter och mycket annat.

Anf. 50 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Det här handlar ju om småföretag i
samverkan och hur det eventuellt påverkar konkur-
rensförhållandena. Det berör t.ex. ICA. Det berör en
del på skogssidan och även taxinäringen. Det har
funnits en utredningsgrupp inom departementet som
har lämnat ett förslag om detta som nu är ute på re-
miss. Det här kommer att hanteras i regeringen under
våren. Jag kan inte nu gå in på några detaljer om vilka
ståndpunkterna är. Som vanligt avvaktar vi remissut-
gången först.

Anf. 51 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Det var ju inget lugnande besked i
sakfrågan. Jag skulle vilja att Mona Sahlin om möj-
ligt ger ett inriktningsbesked. Förhoppningsvis kan
statsrådet hålla med mig om att det inte är rimligt att
slå sönder en väl fungerande verksamhet i den här
typen av rörelse. Det skulle drabba väldigt många
människor.
Den här typen av samverkan fungerar väldigt bra i
många små kommuner i dag. Det ger en trygghet åt
färdtjänsten, sjuktransporter, skolskjutsar och annat.
Det vore väldigt angeläget att skingra oron i den här
frågan. Jag hoppas att Näringsdepartementet skyndar
på frågan så att det snabbt kommer fram ett besked.

Anf. 52 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Det sista vill jag villigt hålla med om.
Det krävs ett ganska snabbt besked, så vi skyndar på
frågan - ja.
Sedan är det lätt för mig att stå och säga: Visst,
inte skall man slå ihjäl väl fungerande verksamhet,
som frågeställaren uttryckte det. Men det gäller också
att garantera att det verkligen är fri och öppen kon-
kurrens, så att samtliga små företag har tillgång till de
här näringsverksamheterna som är så otroligt viktiga
inte minst i glesbygden. I den här svåra frågeställ-
ningen gäller det nu att hitta en balans mellan att inte
slå sönder det som fungerar väl och att ändå garantera
att konkurrensförhållandena blir så bra som möjligt.
Jag hoppas kunna återkomma inom kort i hela den
här sakfrågan.
Schabloniserad assistansersättning

Anf. 53 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Att socialministern och jag inte är
stöpta i samma form är väl ganska uppenbart, dvs. vi
är olika. Och då menar jag inte att socialministern är
man och jag är kvinna och att vi har olika skonum-
mer, utan att vi också t.ex. tar olika lång tid på oss för
att göra oss i ordning på morgnarna eller när vi äter.
Jag hoppas att vi är överens om att även dessa skill-
nader finns.
Därför är det märkligt, för att inte säga obegrip-
ligt, att socialdemokraterna och socialministern
fr.o.m. september 1997 har schabloniserat assistan-
sersättningen för funktionshindrade i tron att de är
stöpta i samma form. Visst kan man få lite högre
ersättning om man redogör för sitt liv, vänder ut och
in på sig och talar om hur lång tid det tar att gå på
toaletten, osv.
Min fråga, fru talman, till socialministern är om
han här och nu inför riksdagen är beredd att säga att
han snarast kommer att lägga fram ett förslag som
innebär att den schabloniserade ersättningen till assi-
stenter tas bort.

Anf. 54 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Nej, det är jag inte beredd att ge be-
sked om. Här krävs det att vi utvärderar det regelverk
som finns. Avsikten med schabloniseringen är ju
faktiskt att se till att vi får en bättre hantering. Av-
sikten är inte att försämra assistansersättningen. Den
information jag har pekar snarare på att det här fak-
tiskt har lett till en positiv utveckling.
Men under alla omständigheter görs en utvärde-
ring av hur detta fungerar, och vi får anledning att
komma tillbaka när vi har en säkrare bild av hur situ-
ationen är.

Anf. 55 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag undrar för vem det har varit en
positiv utveckling. Det är inte för de handikappade
när man pratar med dem, absolut inte. Många av de
alternativa formerna håller på att slås ut just av denna
schablonisering. Och det är inte heller för försäk-
ringskassan som skulle få administrativa lättnader.
Tvärtom går det nu åt så mycket tid för att försöka få
den särskilda ersättningen att det man tjänade på att
schablonisera är helt borta.
Tyvärr har socialministern inte tagit chansen att
som första minister gå från ord till handling och göra
det han sade när han tillträdde som socialminister,
dvs. göra något för de funktionshindrade.
Men jag hoppas att socialministern i nästa svar jag
får kanske ändrar sig och säger att här måste det ske
något positivt för de funktionshindrade, att assistan-
sersättningen inte får vara schabloniserad mer.

Anf. 56 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag tror att de handikappade likaväl
som andra medborgare är väl betjänta av att vi fattar
beslut på grundval av en säker kunskap och en säker
utvärdering av hur det ser ut.
Jag är alldeles säker på att det finns människor
som kan kritisera det system som finns. Men det är
ganska klokt att faktiskt se vad som har blivit utfallet
av schabloniseringen, och den bild jag har är inte
densamma som nu framförs.
Men vi får ju en säkrare grund att stå på, och jag
tror att det är väl för alla berörda att vi vet på vilka
grunder vi fattar beslut.

Anf. 57 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Visst skall man ha underlag för sina
beslut, det håller jag med om. Men då kan man undra
vilket underlag den majoritet hade som fanns 1997
när man fattade beslutet att införa schabloniseringen.
Det man trodde att man skulle uppnå har man ju be-
visligen inte uppnått. Därför finns det all anledning
att ändra tillbaka till det som var innan man försäm-
rade för de funktionshindrade.
Koldioxidutsläpp

Anf. 58 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till miljömi-
nister Kjell Larsson. Hotet om klimatförändringar till
följd av utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, är
ett mycket allvarligt miljöproblem som kräver inter-
nationell samverkan för att lösas. Riksdagen har för
att ta sin del av ansvaret, fastställt målet att Sveriges
utsläpp av koldioxid inte skall öka till sekelskiftet och
därefter minska.
Naturvårdsverket har satt upp som mål att kol-
dioxidutsläppen skall minska med 20 % fram till år
2020. Tyvärr överstiger de faktiska koldioxidutsläpp-
en kraftigt den utsläppsnivå som krävs för att de här
målen skall kunna uppnås. Utan kraftfulla åtgärder
från regeringens sida kommer det att bli mycket svårt
för Sverige att klara de uppsatta målen.
Samtidigt pågår ett omfattande planeringsarbete
för en gigantisk fossilgasledning med sträckning från
Uppland till Skåne, något som riskerar att slå ut
biobränsleanvändning i de kommunala värmeverken i
södra och mellersta Sverige och bidra till en kraftig
ökning av koldioxidutsläppen.
Med anledning av det undrar jag om miljöminis-
tern delar min uppfattning att det ur miljösynpunkt är
mycket olämpligt att bygga en ny fossilgasledning
från Gävle till Ystad.

Anf. 59 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag håller med Matz Hammarström
om att klimatfrågan, klimatpolitiken kanske är det
viktigaste långsiktiga miljöproblem vi har att arbeta
med. Det är på sätt och vis också en oerhört fascine-
rande uppgift, för det gäller nu att hitta bra åtgärder
som ofta kommer att vara ganska tunga, att göra det
på en global basis, att komma överens om de här
åtgärderna mellan länder som har helt olika utveck-
lingsnivåer och att göra detta för att möta ett hot som
ändå är ganska osäkert och sträcker sig långt in i
framtiden. Det är en oerhört tung och viktig uppgift,
och här har naturligtvis alla ett ansvar.
När det gäller utvecklingen av utsläppen i Sverige
under den senaste tioårsperioden har den faktiska
utvecklingen varit en ökning av utsläppen av växt-
husgaser. Men om man väderkorrigerar siffrorna,
vilket man nog måste göra när det är sådana stora
fluktuationer mellan åren beroende på vädret, visar
det sig att vi ligger nu och kommer nästa år förmodli-
gen att ligga på nästan exakt samma nivå som 1990.
Vi har alltså, sett på det sättet, klarat den målsättning
som riksdagen har.
När det gäller Matz Hammarströms konkreta frå-
ga kommer det förmodligen att vara ett ärende hos
regeringen. Jag vill inte medverka till en lösning med
en gasledning som innebär ett hot mot möjligheterna
att använda biobränslen på bekostnad av fossila
bränslen.

Anf. 60 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Häromdagen kritiserades miljömi-
nistern av Naturskyddsföreningens ordförande för att
vara osynlig och för att inte ta ställning i vissa miljö-
mässiga nyckelfrågor. Som en av de här nyckelfrå-
gorna nämndes just den aktuella fossilgasledningen
genom södra Sverige.
Miljöministern och regeringen kan, genom att ta
tydlig ställning i den här frågan, visa om man verkli-
gen vill satsa på förnybara bränslen och en långsiktigt
hållbar utveckling eller om man är beredd att godta
en ökad användning av fossila bränslen med de nega-
tiva miljökonsekvenser det medför. Jag tvingas tyvärr
konstatera att miljöministern svävar på målet och
väljer att fortsätta att vara osynlig.

Anf. 61 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag är i högsta grad synlig. Här är jag.
Ser ni mig allihop?
Däremot kan jag faktiskt inte i förväg ta egen per-
sonlig ställning i ett ärende som jag kommer att han-
tera som statsråd och där jag som miljöminister
kommer att vara direkt indragen i förhandlingar som
skall leda fram till ett konkret regeringsbeslut.
Om kravet på att vara synlig innebär att jag måste
göra våld på grundlagen är nog den uppförsbacken
ganska tung för mig. Jag skall i och för sig överväga
detta pris för synligheten. Men jag är rädd för att jag
nog kommer fram till ungefär samma ståndpunkt som
jag har för närvarande.
Jag har tagit fasta på den kritik som Naturskydds-
föreningens ordförande har lämnat, och jag funderar
på vad som ligger i den. Jag har en ambition att kunna
företräda miljöintressena, och jag kan nog göra det på
ett tydligare och synligare sätt i framtiden.

Anf. 62 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Är det så illa, Kjell Larsson, att vi har
en grundlag som gör det omöjligt för en miljöminister
att säga om han tycker ett projekt som är på gång är
lämpligt eller olämpligt ur miljösynpunkt?

Anf. 63 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Om Matz Hammarström läser i pro-
tokollet, när det kommer ut, vad jag sade nyss finner
Matz Hammarström att jag svarade på exakt den
frågan.
Bostadsrättsbeskattning

Anf. 64 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Frågan om taxering av bostadsrätts-
fastigheter brukar återkommande vara aktuell. Det
handlar om att det från tid till annan lanseras idéer om
att man skulle taxera bostadsrättsfastigheter på ett
annat sätt än vanliga hyreshus. Man skulle alltså låta
de enskilda bostadsrättslägenheternas marknadsvärde
ligga till grund för taxering och sedermera för be-
skattning.
Detta innebär ett hot om höjda skatter för bostads-
rättsinnehavare som är oroande. Frågan var aktuell
för ett och ett halvt år sedan. I oktober 1997 förklara-
de den dåvarande skatteministern att regeringen inte
avsåg att framlägga några förslag om ändrad beskatt-
ning med en sådan innebörd. Det var fastighetstaxe-
ringsutredningen som då var på tapeten.
Nu har vi en fastighetsbeskattningskommitté på
tapeten i stället.
Jag undrar om statsrådet Lövdén är beredd att för
den nuvarande regeringen upprepa den här dementin
och säga att den nuvarande regeringen inte heller är
beredd att lägga fram några förslag om skärpt bo-
stadsrättsbeskattning.

Anf. 65 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är riktigt att det sitter en fastig-
hetsbeskattningsutredning vars syfte är att hitta en
neutral beskattning av olika upplåtelseformer såsom
hyresrätt, bostadsrätt och boende i eget hem.
Den utredningen skall vara klar i slutet av det här
året.
Vad jag känner till är frågan inte just nu aktuell i
fastighetsbeskattningsutredningen att åstadkomma ett
förslag i den riktning som Mikael Odenberg anvisar.
Jag vill i övrigt inte kommentera utredningens arbete.
Utredningen skall vara klar i slutet av det här året.
Samtliga partier är representerade i utredningen, och
vi får bedöma utredningens resultat i ett senare skede.

Anf. 66 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Även detta icke-besked är, fru talman,
ett besked.
Den dåvarande skatteministern var för ett och ett
halv år sedan beredd att klart och tydligt säga att den
regeringen inte avsåg att lägga fram några förslag om
ändrad bostadsrättsbeskattning. Det beskedet gav han
trots den då sittande fastighetstaxeringsutredningens
pågående arbete.
Lars-Erik Lövdén är inte beredd att för den nuva-
rande regeringens räkning upprepa den dåvarande
skatteministerns löfte. Det är ju en betydande glid-
ning som borde oroa landets bostadsrättshavare.

Anf. 67 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är ingen betydande glidning. Som
jag sade i mitt tidigare svar sitter det en fastighetsbe-
skattningsutredning där samtliga partier är represente-
rade. Syftet med den utredningen är att åstadkomma
en neutralitet i beskattningen av fastigheter.
Vi får bedöma utredningens resultat när den pre-
senterar sitt betänkande i slutet av det här året.
Läkemedelskostnaderna

Anf. 68 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern.
Kostnaderna för läkemedelsförmånen har ökat
oroande mycket den senaste tiden. Förra året kostade
läkemedlen 13 ½ miljard kronor, dvs. 800 miljoner
kronor mer än beräknat.
En förklaring till de ökade kostnaderna är att lä-
kemedelspriserna har stigit, och det beror t.ex. på att
man har bytt till dyrare läkemedel. Det är också fler
som kommer upp till frikortet efter att själva ha beta-
lat 1 300 kr.
Samtidigt får vi hela tiden nya läkemedel som
subventioneras; senast bantningsmedlet Xenical.
Min fråga till ansvarige statsrådet Engqvist är:
Har regeringen några planer på att försöka komma till
rätta med de höga kostnaderna och i så fall hur?

Anf. 69 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Om man följer massmedierna får man
ibland ett intryck av att alla frågor är budgetfrågor
och att alla frågor handlar om vårpropositionen. Den
här frågan är i den meningen inte någon budgetfråga
utan en allvarlig sjukvårdspolitisk fråga.
Det är rätt som Susanne Eberstein säger att kost-
naderna för läkemedel totalt har fördubblats under de
första sju åren på 1990-talet. För statens del ökar
subventionskostnaderna med mellan 12 och 14 % per
år.
Detta är ett problem eftersom relationen mellan
övriga sjukvården och läkemedel blir oproportionellt
stor. Det är en fördel att vi kan medicinera i stället för
att använda annan behandling. Men det är uppenbart
att vi har en överkonsumtion av läkemedel, beroende
på dåligt incitament både hos patienten, förskrivande
läkare och läkemedelsindustrin att pressa kostnader-
na.
Jag anser att man på något sätt måste hitta ett
system som ger möjlighet för de patienter som behö-
ver medicin att kunna hantera detta med ett högkost-
nadsskydd. Å andra sidan är jag alldeles övertygad
om att vi på sikt måste hitta ett system som innebär
att vi tar en större del av kostnaderna själva.
Hur vi skall hitta en sådan avvägning med ett rätt-
vist system har jag inte något svar på i dag. Men jag
avser att försöka återkomma, inte nödvändigtvis som
ett led i en budgetbehandling utan som ett led i en
sjukvårdspolitisk reform.
Studiemedelssystemet

Anf. 70 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! I tisdags blev statsrådet Östros åhöra-
re till en interpellationsdebatt mellan mig och statsrå-
det Klingvall om födelsetalen, som är vikande. Det är
mycket oroande.
Vi kom in på en delfråga som är viktig.
När det gäller yngre och studerande är födelseta-
len särskilt låga. De är som lägst för studenter som
läser vid högskola.
Jag skulle vilja fråga om utbildningsminister
Östros är beredd att vidta några åtgärder för att un-
derlätta för kvinnor som blir gravida under studieti-
den att kunna fortsätta sin utbildning, även om de inte
klarar det antal poäng som krävs, och om man kan
göra undantag för den som blir gravid så att man inte
tvingas till abort.

Anf. 71 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Den samlade familjepolitiken är na-
turligtvis viktig för unga människors lust och möjlig-
het att skaffa barn. Det gäller alla delar: barnbidraget,
föräldraförsäkringen, rätten till ledighet. Men villko-
ren för studenter är naturligtvis också viktiga.
Om det i dagens studiemedelssystem finns pro-
blem som gör att unga människor på grund av studi-
emedelssystemets utformning och regler tvekar att
skaffa barn är jag naturligtvis villig att titta på det.
Däremot är det av budgetskäl och många andra
skäl inte möjligt att återinföra speciella barntillägg
e.d. i studiemedelssystemet. Det skulle kosta mycket
pengar. Om det finns något i regelverket som behöver
ses över är jag naturligtvis villig att titta på det.

Anf. 72 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Nej, utbildningsministern, den här
akuta situationen handlar nog inte om att tillföra mer
pengar, utan om att lätta på kravet när det gäller det
antal poäng man måste prestera för att få sitt studi-
elån.
Just i en svacka när barnen är små kan det vara
nödvändigt att man är generösare från departementets
sida när det gäller att bedöma hur mycket man måste
prestera. Jag tar det därför som ett löfte att utbild-
ningsministern vill gå vidare och titta på detta och
underlätta för gravida kvinnor.

Anf. 73 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Vi arbetar på departementet med att
se över det studiemedelssystem vi har i dag, som ju är
ett mycket generöst system men som också har en del
nackdelar.
Det är viktigt att titta över regelverket som sådant.
Däremot tror jag att det mest centrala när det gäl-
ler möjligheterna för småbarnsföräldrar att studera
och följa med i studietakten är att ha en fungerande
barnomsorg så att man kan koncentrera sig på sina
studier.
Jag är inte säker på att det är studiemedelssystem-
et i sig som är det stora hindret. Men det är klart att vi
är villiga att titta igenom systemet även ur den här
aspekten.

Anf. 74 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Utbildningsministern och jag är väl
överens om att det är rimligt att den som är förvärvs-
arbetande får vara tjänstledig åtminstone ett år och
kunna vara tillsammans med barnen, som är det dyr-
baraste man har och som man vill ge tid och amning
och uppmärksamhet det första året. Studenterna skall
ju inte ha det sämre. De har inte ett förvärvsarbete,
men de och deras barn har samma behov av tid.

Anf. 75 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! En väsentlig distinktion är viktig att
göra. Studiemedelssystemet är inte en del av social-
försäkringssystemet. När det gäller betald ledighet för
att ta hand om sina barn sköts det i annan ordning.
Det är inte aktuellt att involvera studiemedelssystem-
et i den typen av lösningar. Det skulle inte vara bra
med tanke på välfärdspolitiken och det skulle också
vara mycket kostsamt för studiemedelssystemet.
Den decentraliserade högskoleutbildningen

Anf. 76 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! För merparten av landets invånare
finns numera en högskoleort eller en ort med decent-
raliserad utbildning inom pendlingsavstånd på fem
mil eller mindre.
Även lärare vid de flesta av landets högskolor och
universitet har relativt korta avstånd till förrättnings-
ställen utanför den egentliga högskoleorten.
Läget är däremot helt annorlunda i Norrland och
framför allt i Norrlands inland. Många individer har
stora avstånd till universitet och högskoleorter.
Min fråga rör de 1 500 distansutbildningsplatser
som framför allt riktas mot Norrlands inland. Sats-
ningen och ambitionen är god, men jag hyser en per-
sonlig oro över genomförandet.
Jag vill fråga statsrådet Östros: På vilket sätt ar-
betar regeringen med att förverkliga denna satsning?

Anf. 77 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Lennart Gustavsson pekar på en del
av den kraftiga utbyggnad som vi gör av den högre
utbildningen, med 68 000 platser över hela landet.
1 500 av dem har avsatts särskilt för decentraliserad
utbildning på orter som inte har någon högskola och
för distansutbildning, där vi använder ny teknik för
att möjliggöra högre utbildning.
Departementet arbetar med frågan tillsammans
med andra delar av Regeringskansliet och naturligtvis
i dialog med kommuner och andra parter som är in-
tresserade av den här utbildningssatsningen. Jag tror
att det är väldigt viktigt att kunna erbjuda en decent-
raliserad högskoleutbildning på orter där det inte är
realistiskt att starta en egen högskola. På detta sätt
kan man få chansen att utbilda sig under en tid när det
råder efterfrågan på någon speciell utbildning.
Jag räknar med att återkomma med besked i frå-
gan om den exakta fördelningen.

Anf. 78 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Regeringen konstaterar själv att det
finns merkostnader för den decentraliserade utbild-
ningen. Min följdfråga blir om och i så fall på vilket
sätt regeringen tänker ta ett ansvar för att de regionala
och lokala aktörerna, främst länsstyrelser och kom-
muner, ges ekonomiska förutsättningar för att täcka
dessa merkostnader och därigenom kan skapa förut-
sättningar för att denna viktiga satsning realiseras.

Anf. 79 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! De 1 500 platser som skall fördelas
åtföljs av resurser som vi bedömer är tillfyllest för att
ge en bra utbildning. Det är inte alltid självklart att
det handlar om merkostnader. Man kan också göra
kostnadsbesparingar när man genomför den här typen
av utbildning. Det beror alldeles på vilken inriktning
man har, hur stort underlaget är, vilken teknik man
använder, avstånd och mycket annat.
Men med de 1 500 platserna följer också resurser,
så att man kan genomföra den här utbildningen. Vi
kommer att återkomma om fördelningen av platser.
Jag tror att det är väldigt viktigt att fortsätta att arbeta
med detta. Vi har i Sverige en bra tradition. Umeå
universitet, Luleå universitet och många andra utbild-
ningsanordnare ägnar stor del av sin aktivitet åt att
erbjuda distansutbildning eller decentraliserad utbild-
ning på många orter där man annars skulle ha väldigt
långt till högre utbildning.
Mänskliga rättigheter i Turkiet

Anf. 80 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till utrikesmi-
nistern. Den har anknytning till något som har varit
uppe till diskussion, nämligen situationen i Turkiet.
Utrikesministern säger att man skall kräva att få
övervaka den kommande rättegången. Men det råder i
dag, inte minst bland människor som bor i Sverige
och som kommer från det kurdiska området, en oer-
hört stor oro för vad som är på gång och för vad som
sker där nere i dag.
Turkiet underteckande 1995 ett tullunionsavtal
med EU, där det särskilt skrevs in att man skulle
efterleva kravet på iakttagande av mänskliga rättig-
heter. Jag skulle vilja veta vilka planer utrikesminis-
tern har på att ställa krav på Turkiet i dag.

Anf. 81 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är väldigt tydligt att Turkiet inte
respekterar mänskliga rättigheter på det sätt som man
där borde göra. Särskilt tydligt är det när det gäller
kurdernas situation. Därför har Sveriges regering vid
upprepade tillfällen både direkt i kontakterna med
Turkiet och genom EU förklarat att vi inte kan ac-
ceptera det sätt som kurderna behandlas på i Turkiet.
Turkiet har ofta hittills angett Öcalan som en av
anledningarna till att man inte vill ta upp förhandling-
ar om kurdernas situation. Det är då för det första
viktigt att komma ihåg att PKK inte representerar en
majoritet av kurderna. För det andra har den turkiska
regeringen nu möjlighet att visa att den faktiskt har en
dialog med de demokratiska krafterna bland kurderna
i Turkiet om att komma till rätta med kurdernas situ-
ation och respektera deras mänskliga rättigheter.
Den svenska regeringen kommer att fortsätta att
driva detta både direkt mot Turkiet och genom EU.
Det är självklart inte möjligt för Turkiet att bli med-
lem av EU så länge man där inte respekterar de
mänskliga rättigheterna.

Anf. 82 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Det är ju viktigt att Sverige är pådri-
vande i detta sammanhang. Jag vill också höra lite
grann om hur man ser på de rapporter som kom i går
om att Turkiet har gått över gränsen till Irak. Vi vet
att det i Irak finns stora flyktingförläggningar där
kurdiska flyktingar vistas. Hur ser situationen ut där i
dag?

Anf. 83 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi har ännu inte fått några kompletta
uppgifter om vad som sker i regionen i dess helhet.
Jag kan därför inte med säkerhet tala om vad som
sker i gränstrakterna. Däremot vet vi mycket väl att
det inte bara är i Turkiet som det sker kränkningar av
kurdernas mänskliga rättigheter, utan det sker i oer-
hört stor utsträckning t.ex. också i Irak. Det är en
väldigt allvarlig situation i flera länder, där man sys-
tematiskt kränker de mänskliga rättigheterna.
Det är också viktigt att framhålla att vi oavsett
syftet aldrig kan acceptera att en organisation använ-
der terroristhandlingar eller terrorliknande metoder
för sina syften. Jag tycker dock att det är viktigt att
man skiljer mellan frågan om PKK och frågan om
kurdernas situation.
Miljöpolitiken

Anf. 84 LARS LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag vänder mig till miljöminister
Kjell Larsson. I regeringsförklaringen höll statsmi-
nister Göran Persson en mycket hög profil i miljöfrå-
gorna. En av fyra viktiga punkter som han tog upp
var att Sverige skulle vara ett föregångsland i miljö-
frågorna och driva på en s.k. hållbar utveckling. Mil-
jön skulle vara en av regeringens profilfrågor.
Det har nu gått 136 dagar sedan regeringen till-
trädde. Vad har hänt i regeringen och Miljödeparte-
mentet under de här 136 dagarna? Jag antar att mil-
jöministern inte tror att miljöfrågorna utvecklas av att
man själv sitter vid makten. Jag tror inte heller att
ministern menar att vi inte har några miljöproblem.
Jag har uppfattat att regeringen är uppseendeväckan-
de passiv i miljöfrågorna.
Min fråga är när Miljödepartementet och rege-
ringen kommer att leverera någonting på miljöområ-
det och när ni skall ta tag i de miljöfrågor som växer
fram.

Anf. 85 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Vi har levererat ganska mycket under
de 136 dagar som har gått sedan regeringsförklaring-
en avgavs. Jag har inte någon möjlighet att nu göra en
fullständig genomgång av det arbete som vi hållit på
med under den här perioden. Jag är säker på att Sve-
rige fortfarande kan betraktas som ett föregångsland
när det gäller miljöpolitiken, och jag har en stark
ambition att vi ytterligare skall kunna stärka vår roll
som föregångsland i framtiden.
Låt mig ge bara ett exempel. Vi har dragit i gång
ett ganska omfattande samarbete med den svenska
bilindustrin. Vi hade i fredags ett mycket positivt och
bra möte med företrädare för de svenska tillverkarna
av både lätta och tunga fordon. Vi har identifierat ett
ganska stort antal projekt som samtliga har en mycket
tydlig miljöinriktning. Vi kommer förmodligen före
sommaren att kunna komma fram till en uppgörelse
om finansieringen av de här projekten och deras kon-
kreta inriktning.
Detta är ett exempel. Jag skulle kunna fortsätta
ganska länge till, men jag har en känsla av att den här
frågestunden inte lämpar sig för en sådan utförlig
redovisning.

Anf. 86 LARS LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret,
men jag blev inte mycket klokare av det. Det handlar
ju bl.a. också om vad ni är redo att göra inom lag-
stiftningsområdet. Det är ett faktum att regeringen har
verkat något passiv i miljödebatten. Inte minst har
Naturskyddsföreningen markerat detta.
En fråga som aktualiserats på den senaste tiden är
koldioxidproblematiken. Man har fått dispens från att
klara de mål som krävs för att Sverige skall kunna ta
hand om koldioxidproblematiken.
Detta är ett exempel. Jag är oroad över utveck-
lingen och över att det inte sker någonting. När kom-
mer det några lagstiftningsförslag, och när kommer
man att gå vidare på detta område?

Anf. 87 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det är nästan genant att behöva säga
det som jag nu skall säga. I Sverige trädde vid det
senaste årskiftet en utomordentligt stor lagstiftning i
kraft, nämligen miljöbalken. Den har tillkommit efter
ett förberedelsearbete av ett tiotal år, där inte minst
Anna Lindh har spelat en framträdande roll. Den
innebär klarare riktlinjer, hårdare bestraffning och att
man bättre kan klara ut brottsbeskrivningar på miljö-
området. Den innebär en rationalisering och en ökad
tydlighet.
Och jag får nu frågan: När kommer vi med några
lagstiftningsåtgärder?
Jag har sagt tidigare att jag har tagit till mig kriti-
ken från SNF som gäller att jag kanske har haft en lite
väl låg profil hittills i miljöpolitiken, och det skall jag
försöka rätta till. Jag har inte det minsta dåligt sam-
vete för vad jag har uträttat på departementet och i
regeringen under den här perioden.
Läkarnas arbetssituation

Anf. 88 LENA EK (c):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga socialministern
om arbetssituationen för läkare på våra sjukhus.
Det är ju känt att vi har problem inom sjukvården
på olika sätt. Patienter skickas hem, avdelningar akut-
stängs, t.o.m. akutmottagningar akutstängs, operatio-
ner skjuts upp, unga skickas hem väldigt snabbt efter
operationer - för snabbt i många fall - osv. Det som
bekymrar mig särskilt nu är en genomgång av läkar-
nas arbetssituation där man kombinerar ordinarie
timmar med jourtjänstgöring och bakjour och där
man kan komma upp i många dygn i sträck i aktivt
arbete utan vila emellan. Samtidigt är det ju väldigt
hårt ansträngt inom sjukvården. Läkarna själva anser
att de har mycket låga löner, och jämför man interna-
tionellt så ligger det en del i det.
Det kanske dock inte är det som är det bekymmer-
samma, utan: Hur uppmärksammar man på Socialde-
partementet läkarnas arbetssituation?

Anf. 89 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Regeringen och därmed också riksda-
gen har ansvar för de allmänna villkoren för den
svenska sjukvården, för lagstiftning, för att se till så
att sjukvårdshuvudmännen har rimliga förhållanden
för sitt arbete och för översyn. Men det är sjukvårds-
huvudmännen, landstingen och när det gäller delar av
sjukvården också kommunerna som har ansvaret för
att organisera sjukvården, fördela resurser och prio-
ritera men också för att erbjuda vettiga anställnings-
villkor. Detta ansvar är huvudmännens. Det är viktigt
att vi ger landstingen och kommunerna möjlighet att
utveckla detta.
Jag är alldeles övertygad om att sjukvården i Sve-
rige på sikt behöver ökade resurser och att det är
viktigt att vi här i riksdagen fattar beslut som ger
sjukvårdshuvudmännen möjlighet att agera. Men det
är inte riksdagens sak att organisera akutsjukvården
vare sig i Stockholm, Uppsala eller Malmö som ju har
uppmärksammats. Där måste vi ställa krav på sjuk-
vårdshuvudmännen att ta sitt ansvar.

Anf. 90 LENA EK (c):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att ett stort an-
svar faller på i första hand landstingen, men på den
klinik i Lund som hanterar ryggskador t.ex. kommer
förmodligen tre av sju läkare som betjänar större
regioner än det storlandstinget att flytta till Norge,
och den situationen finns på väldigt många kliniker
runtom i Sverige. Därmed blir detta ett strukturellt
problem som är riksdagens och regeringens ansvar.
Då är frågan: Hur uppmärksammar socialministern
den här situationen? Vad görs för att se till att vi inte
tappar den kompetenta arbetskraften i sjukvården? Vi
har ju - jag höll på att säga gemensamt - försökt att
se till att det kommer att föras över medel till sjuk-
vårdshuvudmännen, men det finns också strukturella
problem i det här med läkarflykten.

Anf. 91 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Än en gång vill jag påpeka det allra
sista som Lena Ek bara nämnde i förbifarten, nämli-
gen att det är viktigt att vi skapar resurser långsiktigt.
Där är ju den försvarsuppgörelse som har träffats
mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet ganska
viktig.
Jag tror nämligen att det som i dag upplevs eller
beskrivs som akuta problem och som just handlar om
exempelvis läkarnas situation handlar om resursfrå-
gan långsiktigt.
När det gäller bilden av hur det ser ut just nu på
de olika sjukhusen skulle jag vilja rekommendera
Lena Ek att lite noggrannare läsa Socialstyrelsens
omfattande rapport över svensk sjukvård 1998. Bil-
den är inte riktigt som massmedierna ger den. Det
finns problem inom vissa delar av sjukvården och det
finns problem inom vissa områden, men den totala
bilden är faktiskt att vi har en god svensk sjukvård
och att vi inte generellt sett har en läkarbrist i Sverige
kortsiktigt. Vi kan få det och kommer att få det fram-
över, och det är därför vi också gör särskilda sats-
ningar för att klara detta på utbildningssidan. Men
bilden är inte riktigt så dyster som man kan tro om
man bara läser kvällstidningarna.

Anf. 92 LENA EK (c):
Fru talman! Självklart överdriver kvällstidningar-
na, det vet vi allesammans i den här kammaren, men
även Socialstyrelsen uppmärksammar i sin rapport -
som jag faktiskt har läst - det faktum att vi har en
brist på specialläkare på många håll och att den här
bristen blir akut värre av att läkarna flyttar utomlands
därför att de upplever sina arbetsvillkor som så tuffa
att man inte klarar mer än ett visst antal år förrän man
är utbränd generellt.
Överföring av premiepensionsrätten

Anf. 93 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén.
Möjligheterna att överföra premiepensionsrätten
makar emellan har gett viss uppmärksamhet. Vi krist-
demokrater välkomnar att den samlade familjein-
komsten skall kunna komma båda makarna till del.
Men nu har detta hänt att Premiepensionsmyndighe-
ten lägger beslag på 14 %. Det är ju flest kvinnor
fortfarande som har haft låga inkomster och som
skulle kunna dra nytta av den här överföringen, men
att bara kunna tillgodogöra sig 86 % gör att männi-
skor inte blir intresserade av att använda överförandet
av premiepensionsrätten.
Jag undrar om ministern anser att det är rimligt att
ha så höga avgifter i det här fallet.

Anf. 94 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag har också sett de här uppgifterna i
tidningen, men det är min befattning med de frågorna.
Skall man gå djupare in i det och diskutera det i sak
så tror jag att man får vända sig till fackministern,
dvs. socialförsäkringsministern.
Miljökrav vid upphandling

Anf. 95 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöminister
Kjell Larsson.
Vi som kunde följa generalsekreterarens i FN,
Kofi Annans, tal i Davos där han talade ekonomi med
finansministrar och ekonomifolk hörde honom ta upp
det här med företag och det ansvar man har som ar-
betsgivare även från offentlig sida. Det finns många
delar i det där talet, tillika den artikel av Kofi Annan
som vi har kunnat läsa i svenska medier och som har
varit väldigt intressant och som man då har kunnat ta
upp kanske under andra fackministrars område, som
under den utrikespolitiska debatten då jag tog upp en
del.
Men jag tycker också att det finns berörings-
punkter till miljöministerns område. Även om vi har
kommit väldigt långt när det gäller att jobba med
miljöfrågor så finns det ju ändå alltid sådant som man
kan göra bättre och göra lite till. Jag tror att man från
svensk sida skulle kunna ge väldigt positiva signaler
på miljöområdet och också göra väldigt stor nytta om
man använde upphandlingsinstrumentet för att hjälpa
företagen att bli lite bättre och att vara en motvikt
från statens sida till den här globaliseringen.
Kan miljöministern tänka sig att använda upp-
handlingsinstrumentet inom regeringen för att driva
på miljöfrågorna?

Anf. 96 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Vi arbetar nu i en upphandlingsdele-
gation med att se över statens och kommunernas
möjligheter att ställa hårdare miljökrav vid upphand-
lingen, och det är en oerhört viktig fråga. Det handlar
om 300 miljarder kronor om året. Det är naturligtvis
stora miljöeffekter förknippade med sådana här stora
upphandlingar. Det här jobbar vi alltså med, och jag
skall faktiskt träffa Monica Sundström som leder det
arbetet nästa vecka för att diskutera med henne hur
arbetet fortgår.
Sedan vill jag gärna säga att när det gäller Kofi
Annan var jag i Nairobi på UNEP:s konferens i förra
veckan. Det här har en koppling till Kofi Annan på
det sättet att vi där lyckades formera ett starkt stöd åt
Kofi Annans reformsträvanden i FN när det gäller det
framtida globala miljöarbetet. Jag ser också det som
ett steg framåt.

Anf. 97 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag får tacka för det väldigt positiva
svaret från miljöministern. Det var mer positivt än jag
hade hoppats kunna få svar på här i dag.
Jag vill bara göra en komplettering. Jag vet att
efter Rio tog man från FN:s sida itu med miljöupp-
handling och kriterierna för det, men då handlade det
mest om att göra det på kontorssidan. Där vet jag att
vi från Sveriges riksdag har försökt svara upp - vi
källsorterar och vi försöker hjälpa till på vårt sätt -
men jag vill förvissa mig om att det här positiva som
miljöministern redovisar inte begränsar sig till det vi
redan jobbar väldigt aktivt med, och då menar jag
kontorsmiljön, utan att man tar ett vidare grepp den
här gången.

Anf. 98 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Eftersom jag tycker att det här är ett
viktigt instrument som kan bli ännu viktigare i miljö-
politiken är jag naturligtvis beredd att vidga det här
arbetssättet utöver det som vi jobbar med i dag.
Socialtjänstlagen

Anf. 99 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Lars Engqvist, och den går in på rättigheter och ställ-
ning för socialtjänstens klienter. Socialstyrelsens
generaldirektör Kerstin Wigzell skrev en debattartikel
i DN nyligen där hon jämförde förhållandena inom
socialtjänsten med utvecklingen under senare år inom
sjukvården, bl.a. avseende patientens ställning. Det
handlar om beslut som vi har fattat om second opini-
on inom sjukvården samt om rätten till information
om olika behandlingsalternativ.
Det saknas i dag motsvarande rättigheter för kli-
enter inom socialtjänsten. Sjukvårdens patientnämn-
der har heller ingen motsvarighet inom socialtjänsten.
Vi vet att motsvarande behov finns i allra högsta grad
för dessa grupper av människor, som väl kan sägas
tillhöra de allra röstsvagaste i samhället.
Min fråga är: Avser ministern att vidta några åt-
gärder för att stärka klienternas ställning inom social-
tjänsten på motsvarande sätt som inom sjukvården?

Anf. 100 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Rolf Olsson hänvisar till en mycket
spännande debattartikel av Kerstin Wigzell. Hennes
avsikt med artikeln var egentligen, som jag förstod
det, att skjuta fram socialtjänstlagens styrka. Vi har
glömt bort en del av motiven för att vi införde social-
tjänstlagen och att den har som utgångspunkt just den
enskilde medborgarens ställning och rättigheter.
Jag är övertygad om att problemet med den nuva-
rande socialtjänsten har varit kommunernas resurser.
Socialarbetarna har inte fått de möjligheter som soci-
altjänsten förutsätter. Den stora uppgiften framöver
kommer att bli att rusta upp socialtjänsten i kommu-
nerna så att de kan leva upp till sina krav. Vi har
många gånger i andra sammanhang här i riksdagen
diskuterat hur vi kan se till att kommunerna lever upp
till sina skyldigheter.
Jag tror att socialtjänstlagen räcker som utgångs-
punkt för att ge medborgarna de rättigheter som
Kerstin Wigzell efterlyser. Jag tror inte att det är
nödvändigt att arbeta om socialtjänstlagen. Jag ser det
mer som ett spännande debattinlägg för att höja soci-
altjänstlagens ställning.

Anf. 101 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Ett problem i sammanhanget är att utvecklingen i
vissa avseenden har gått i motsatt riktning. Jag tänker
t.ex. på att den 1 januari 1998 försämrades möjlighe-
terna för den enskilde att överklaga biståndsbeslut
enligt socialtjänstlagen. Det kan gälla t.ex. beslut om
behandling av missbrukare, alltså beslut som gäller de
röstsvagaste grupperna.
Hur ser ministern på möjligheterna att stärka rätts-
säkerheten och att återinföra besvärsrätten för dessa
grupper?

Anf. 102 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Detta är en av de frågor som vi kom-
mer att få anledning att diskutera i samband med att
socialtjänstutredningens betänkande kommer.
Jag delar Rolf Olssons bekymmer när det gäller
just möjligheten att överklaga, därför att det har ska-
pat en del nya problem. Vi får se vad vi kan göra, och
vi får anledning att diskutera det när vi får utredning-
en.

Anf. 103 TALMANNEN:
Detta var det sista inlägget i denna frågestund som
nu är avslutad. Jag tackar regeringens företrädare och
kammarens ledamöter för inläggen och deltagandet i
frågestunden.

6 § (forts. från 4 §) Vissa frågor om arbetstid
(forts. AU5)

Anf. 104 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Detta ärende handlar om arbetstider.
Centerpartiet har ingen egen motion i denna frågan.
Vi hade hoppats att regeringen skulle komma med en
proposition i ärendet. Jag satt med i arbetstidsutred-
ningen, som avlämnade sitt betänkande redan hösten
1996.
Jag tycker att diskussionerna på arbetsmarknaden
och i det politiska livet har försiggått så länge att man
borde ha kunnat komma fram till ett ställningstagan-
de. Nu blev det ingen bred uppgörelse. Det finns
väldigt många olika åsikter om ifall det skall finnas
någon lagstiftning eller om man skall försöka att
finna andra avtalade lösningar på problemet.
Jag undrar vad regeringen vill i detta avseende.
Har man funnit några nya ståndpunkter? Regeringens
nuvarande samarbetspartner, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet, har ju en helt annan åsikt i denna fråga än
vad vi hade som bildade majoritet i arbetstidsutred-
ningen för några år sedan.
Dessutom finns det två lagstiftningar liggande
ovanpå varandra, dels den gamla arbetstidslagstift-
ningen som har funnits i Sverige sedan 70-talet, dels
det EG-direktiv som vi fattade beslut om före novem-
ber månads utgång 1996. Vi hade då blivit medlem-
mar i den europeiska unionen och skulle därför till-
lämpa denna lagstiftning.
Jag hoppas att vi snart får en förnyad lagstiftning.
Jag är däremot inte hundraprocentigt övertygad om
att den skall skilja sig så enormt mycket från den
lagstiftning som gäller i dag, för mycket av det som
vi vill går att genomföra eftersom den är mycket
flexibel och dispositiv. Man kan alltså genom avtal
komma överens om hur man vill ordna arbetstid och
annat på det enskilda företaget.
Vad jag framför allt hoppas på är att vi i framtiden
skall få ett mer flexibelt arbetsliv som bygger på
lokala avtal. Det finns också en överenskommelse
sedan några år tillbaka om att man skall kunna kom-
ma överens om både arbetstidens längd och förlägg-
ning på den lokala arbetsplatsen. Det skall inte nöd-
vändigtvis behöva slutas centrala avtal mellan ar-
betsmarknadens parter för att man skall komma fram
till en överenskommelse.
En mer flexibel lagstiftning kommer förhopp-
ningsvis att gynna båda parter. Det är både arbetsgi-
varna och arbetstagarna som kommer att få nytta av
den nya lagstiftningen som jag hoppas kommer. Den
behöver också anpassas till de nya anställningsformer
som vi ser framför oss och som redan finns på olika
ställen.
Det finns projektanställningar. Det finns överens-
kommen visstidsanställning. Det finns nya företagare
- människor som är någonting mitt emellan företaga-
re och anställda - konsulter, egenföretagare och solo-
företagare - som i stort sett bara har de kunskaper de
bär med sig men egentligen inga verktyg - nya data-
konsulter och många andra. Alla dessa kommer att
behöva nya arbetstidslagar och nya anställningsfor-
mer för att de skall få en trygg anställning. Arbetsta-
garna skall inte behöva bli utlämnade till en arbetsgi-
vare som kanske upplevs som maktfullkomlig.
Det viktigaste för arbetstagarna är att få inflytan-
de över förläggningen av arbetstiden. Man skall på
arbetsplatsen kunna komma överens om hur arbetet
skall ordnas. Det har på många ställen redan i dag
träffats överenskommelser, t.ex. inom den kommu-
nala sektorn, om att tillämpa den s.k. tvättstugemo-
dellen. Man vet hur många timmar hemtjänst pensio-
närerna i ett område behöver. Man vet också hur
många timmar de anställda arbetar. Sedan får man
inom arbetslaget själv fördela tiden.
Projektanställningar är en arbetsform som innebär
att man är anställd för att utföra ett visst jobb snarare
än för att arbeta ett visst antal timmar. Distansarbete
är också en arbetsform som behöver en ny arbetstids-
reglering, eftersom det är väldigt svårt för arbetsgiva-
ren att kontrollera hur mycket arbetstagaren arbetar.
Detta har förekommit så länge det har funnits männi-
skor som har gjort saker och ting på olika ställen. Den
stora skillnaden nu är att människor kan arbeta hem-
ifrån. Tidigare handlade det om resemontörer och
andra människor med liknande arbetsuppgifter, som
arbetsgivaren hade en viss kontroll och ett visst in-
flytande över.
Men nu finns det alltså andra kategorier som ock-
så behöver denna arbetstidsreglering. Det behövs
alltså nya lagar och nya överenskommelser för att
detta skall fungera på ett smärtfritt och smidigt sätt i
arbetslivet.
Även arbetsgivarna har goda skäl att se fram emot
en mer flexibel lagstiftning. För dem finns det ett
behov av säsongs- och konjunkturanpassade arbetsti-
der. Som det i dag ser ut kommer det med jämna
mellanrum att hända att människor sägs upp på
grund av att konjunkturen sjunker. Orderingången
minskar, och då vågar arbetsgivaren inte behålla de
anställda.
Om man i stället kunde behålla de som var an-
ställda från början - kanske genom någon form av
utbildning och kompetensutveckling för medarbetar-
na - skulle man få en jämnare bemanning under cyk-
lernas gång. Företagen skulle inte bli så konjunktur-
känsliga som de är i dag, utan de skulle kunna ha en
jämnare personalbemanning. Det skulle innebära
färre våldsamma kast på arbetsmarknaden och färre
arbetslösa. De anställda skulle också ha en bättre
kompetens när företagets orderingång ökar.
Dessutom skulle man också ha större möjlighet att
möta olika former av förhöjda orderingångar med
personal som redan finns i företaget. Man skulle
också kunna kvitta olika former av övertid mot att
man tar ut det i form av ersättning, antingen ekono-
misk men framför allt i ledig tid.
Eftersom det ännu inte har kommit någon propo-
sition som vi kan ha någon uppfattning om yrkar jag
bifall till den gemensamma reservation vi har från
oppositionen.

Anf. 105 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Är arbetstidsfrågan en kvinnofråga?
Det kan förefalla så när man tittar på talarlistan till
den här debatten. Vi är bara kvinnor som har anmält
oss än så länge. Visst är vi många kvinnor både i och
utanför politiken som har mycket bestämda men olika
åsikter när det gäller arbetstiderna. Det är frågor som
i allra högsta grad berör oss alla.
Folkpartiet anser att det nu är hög tid att reformera
de regler som gäller på arbetstidsområdet. Sverige har
i dag en helt annan arbetsmarknad än i slutet av 1960-
talet, när lagstiftningen om 40-timmarsveckan arbeta-
des fram. Även de regler som utformades för 15 år
sedan, och som återfinns i 1982 års arbetstidslag, ter
sig i dag föråldrade. De motsvarar inte behoven hos
människor som vant sig vid att bestämma mer om
sina egna liv och inte heller behoven hos företagare
på en ständigt föränderlig marknad.
Det är också rimligt att mer än två årtionden av
debatt om arbetstidsförkortningen leder fram till nå-
gon typ av politiskt ställningstagande. Den debatten
har visserligen delvis varit vildvuxen och mer förvir-
rande än klargörande, eftersom vissa debattörer kon-
sekvent blandat ihop arbetstidsförkortning med och
utan sänkt lön, och det är en stor skillnad. Men speg-
lar ändå en känsla hos åtskilliga människor, att det
skulle vara av värde att kunna prioritera annorlunda
mellan materiella resurser och mer tid för familjen.
Svaret på behoven hos anställda och företagare
och de känslor som kommit till uttryck i debatten är
enligt Folkpartiets mening flexibilitet. Vi folkpartister
menar att huvudinnehållet i en arbetstidsreform måste
vara att politikerna skall bestämma mindre och att de
berörda människorna - dvs. de miljontals anställda
och hundratusentals företagare - skall bestämma mer.
Det behövs vissa regler om arbetstider av säker-
hets- och hälsoskäl och för att något skall finnas att
tillgå på arbetsplaster som saknar kollektivavtal. Men
därutöver finns stora möjligheter att avreglera arbets-
tidsområdet. Politikerna skall lämna till individer,
företagare och fackföreningar att lösa många av de
frågor som hittills varit statligt reglerade. Flexiblare
arbetstider kommer att öka effektiviteten i svensk
ekonomi och därmed skapa nya jobb.
Vi i Folkpartiet föreslår en arbetstidsreform med
vissa lagändringar men också att flexibiliteten som
attityd bör komma till uttryck i en rekommendation
från de centrala parterna på arbetsmarknaden. Jag vill
skicka med det vi från Folkpartiet föreslår till den
särskilda arbetsgrupp som regeringen tillsatt för att
utreda frågan om arbetstiderna.
Vi vill ha en ramlagstiftning med stort utrymme
för flexibilitet. Lagen bör innehålla nödvändiga regler
om rätt till vila under dygnet och veckan. Lagen bör
sålunda medge överenskommelser om betydande
förskjutningar av arbetstiden inom ramen av en ge-
nomsnittsberäknad arbetstid. Sådan lagstiftning med-
ger också den typ av konjunkturanpassad arbetstid
som nu diskuteras och på sina håll också prövas. Det
generella nattarbetsförbudet som nu gäller, och som
bara kan undanröjas genom dispens, bör tas bort.
Nuvarande utformning av lagen, som bygger på en
normalarbetstid om 40 timmar per vecka, bör alltså
slopas.
Den enskilde arbetstagarens möjlighet att få den
arbetstid som hon eller han önskar måste bli större.
Självfallet måste sådana önskemål också vägas mot
arbetsgivarens möjligheter och behov. Men en regel
bör införas som ger arbetsgivaren en skyldighet att
seriöst pröva en arbetstagares önskemål om ändrad
arbetstid, och arbetsgivaren skall kunna motivera ett
eventuellt avslag. Om arbetstagarparten anser att
avslaget inte vilar på saklig grund måste det finnas en
möjlighet att diskutera frågan vidare, t.ex. inom ra-
men för en förhandling mellan den anställdes fack
och arbetsgivaren.
Rätten till tjänstledighet för vård av barn skall
även tillkomma föräldrar som har andra anställnings-
former än tillsvidareanställning. Exempelvis skall en
vikariatsanställd småbarnsförälder ha rätt att efter viss
förvarningstid få sänkt arbetstid. Detta blir allt vikti-
gare när vi nu har en arbetsmarknad som alltmer
bygger på vikariatsanställningar. I synnerhet unga
människor som kanske är ute på sina första jobb får
ofta börja som vikarier. Det kan ofta sammanfalla
med deras småbarnstid. Därför skall också de ha
samma möjligheter till rätt till tjänstledighet för vård
av barn som föräldrar som har fast anställning.
Vi anser också att semesterlagen kan göras mer
flexibel. Den del av semestern som överstiger fyra
veckor skall få disponeras enligt arbetstagarens öns-
kemål löpande under året i både dagar och timmar.
Vi avvisar med detta en lagstiftning om sänkt
normalarbetstid per vecka. Det saknas övertygande
bevis för att en sådan förändring skulle skapa fler
jobb. Jag har läst många undersökningar om detta.
Det finns sådant som talar för och sådant som talar
emot. Men ett klart bestående intryck är att det inte
skapar fler jobb. Internationellt finns det inget sam-
band mellan kortare arbetstid och låg arbetslöshet. En
sådan lagstiftning skulle göra oss fattigare, skapa
stora problem i den offentliga sektorn och innebära en
fortsättning av en förlegad detaljstyrning av männi-
skors vardag. Det vill vi från Folkpartiet inte vara
med på.
Däremot är vi från Folkpartiet öppna för en ut-
veckling där individer och grupper på arbetsmarkna-
den framöver i högre utsträckning prioriterar kortare
arbetstid framför hög lön. Vi tror att det har väldigt
stora mänskliga kvaliteter. Det finns exempel som
visar att en arbetstidsförkortning som växer fram
underifrån - i samspel mellan en arbetstagare och en
arbetsgivare - kan öka produktiviteten.
För det politiska systemet bör gälla att denna typ
av avvägningar överlämnas till medborgarna själva
samtidigt som de generella reglerna i samhället - t.ex.
på skatteområdet - alltjämt utgår från principen att
det bör löna sig bättre att arbeta än att vara ledig.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till den
gemensamma borgerliga reservationen.

Anf. 106 LAILA BJURLING (s):
Fru talman! De fyra borgerliga partierna har skri-
vit en gemensam reservation angående arbetstiderna
till arbetsutskottets betänkande. Men när vi nu hört
företrädare för dessa partier är det svårt att tro att de
har en gemensam syn på dessa frågor och att de verk-
ligen menar samma sak med samma ord. Moderaterna
fortsätter att rabbla sitt mantra om avreglering, medan
de övriga partierna verkar vara lite mer nyanserade i
sina åsikter.
Arbetstidsfrågan är en mycket angelägen fråga för
många av riksdagens partier och framför allt för
många av människorna utanför denna kammare, dvs.
våra väljare, det svenska folket.
Vi socialdemokrater anser att denna fråga är så
viktig att den finns med i det samarbetsavtal som
finns mellan oss socialdemokrater och Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Regeringen har som vi har hört
tillsatt en arbetsgrupp som skall arbeta fram underlag
till hur vi skall gå vidare i denna fråga, och gruppens
arbete skall vara färdigt under våren år 2000, och den
har nyligen haft sitt första möte. Och redan vid det
här första mötets genomgång av material och fråge-
ställningar märker vi hur mycket som har hänt under
de drygt två år som har gått sedan Arbetstidskom-
mittén lade fram sitt betänkande.
Kommittén föreslog ingen lagstadgad förkortning
av normalarbetstiden men rekommenderade parterna
att ta upp dessa frågor i avtalsförhandlingarna. Och
det är ingen överdrift att säga att parterna har tagit till
sig Arbetstidskommitténs rekommendationer.
Jag skulle tro att arbetstidsfrågan på ett eller annat
sätt finns med i de flesta avtalsförhandlingar, även
om alla avtal inte kommer att innehålla någon för-
kortning. I många förbund, särskilt i dem som domi-
neras av deltidsarbetande kvinnor, känns inte just en
förkortning av arbetstiden som det viktigaste. Där vill
medlemmarna i stället få chans att arbeta full tid så att
de kan försörja sig på sitt arbete. Men i andra förbund
har man börjat ta de första stegen mot en kortare
normalarbetstid. T.ex. Metall har träffat avtal om 30
minuter kortare arbetstid i veckan. I den kommunala
sektorn finns överenskommelser om att det är möjligt
för de anställda att byta framförhandlade löneökning-
ar mot förkortad arbetstid. I dagsläget har endast ett
tiotal kommuner gått ut med det erbjudandet, och
såvitt jag har hört har inte heller de anställda visat så
stort intresse för den modellen. På många kommunala
arbetsplatser pågår det eller har pågått försök med
arbetstidsförkortning på lite olika sätt. Men inom det
privata näringslivet är det inte lika ofta förekomman-
de.
Arbetstidskommittén menade att försöksverksam-
heterna som redovisades ofta var bristfälligt fördelade
så att det är svårt att dra några generella slutsatser av
alla dessa försöksverksamheter ur ekonomisk synvin-
kel. Men samstämmiga uppgifter finns ändå om att de
anställda som fått kortare arbetstid eller deltidsan-
ställda som behållit sin arbetstid men fått högre lön
alla trivs bättre och känner sig friskare och mer moti-
verade för sitt arbete. De hinner med så mycket mer
genom att de orkar bättre. Det bekräftar Socialdemo-
kraternas syn på arbetstidsförkortning som främst en
välfärdsfråga och en jämställdhetsfråga. Med kortare
arbetstid hinner vi förhoppningsvis med livet runt
omkring oss lite bättre. Och både mamma och pappa
skulle kunna ägna mer tid åt barnen. I dag arbetar ofta
småbarnsmamman deltid, medan småbarnspappan
arbetar både heltid och övertid, dvs. kvinnan betalar
själv sin arbetstidsförkortning och får sedan ta de
konsekvenser som det bär med sig genom hela livet i
form av bl.a. lägre pension.
Arbetslivet skulle troligen också organiseras på ett
sätt som skulle gynna jämställdheten om normalar-
betstiden var kortare än dagens. I dag måste en an-
ställd som t.ex. vill göra karriär vara beredd att arbeta
många fler timmar än vad heltidsmåttet innebär. Det i
sin tur betyder ofta att många måste välja antingen
barn eller karriär. Nu har vi det lite bättre i Sverige
genom vår generösa föräldraledighetslag. Men i t.ex.
USA är det mycket vanligt att yrkesarbetande kvinnor
avstår från att föda barn. Samma tendenser finns i
Japan och i andra länder. När kvinnorna vill gå ut på
arbetsmarknaden minskar barnafödandet.
Den socialdemokratiska kongressen slog 1997 fast
att det borde vara möjligt att minska arbetstiden med
100 timmar under en femårsperiod med början senast
år 1999 och att det främst skulle ske avtalsvägen.
Men om parterna misslyckas i sina avtalsförsök kan
vi också överväga en lagstiftning.
Fru talman! Ofta hör vi i debatten att vi i Sverige
jobbar mest av alla i hela Europa. Men vi hör också
andra röster som hävdar att inget land har så generösa
ledighetsregler som vi har och att det gör att vi jobbar
minst av alla länder i Europa. Vad är sant i detta?
Sanningen är att statistiken kan ge oss precis det svar
som vi vill ha. Det beror alldeles på hur vi ställer
frågan. Först och främst måste vi skilja på vad lagen
säger och vad avtalen säger. Sverige har en lag om 40
timmar per vecka som normalarbetstid, men nästan
ingen arbetsgrupp jobbar så mycket. Och nu höjer
säkert många ögonbrynen och tänker: Vad säger
människan? Jobbar vi inte 40-timmarsvecka i Sveri-
ge?
Det vanligaste arbetstidsmåttet i Sverige är 40
timmar per helgfri vecka, dvs. när vi inte har några
röda dagar måndag-fredag. De flesta är ju fortfarande
lediga om det är en helgdag under måndag-fredag,
och om man räknar bort den ledigheten blir genom-
snittet ungefär 38,5 timmar i veckan. Men många
avtal innebär en ännu kortare arbetstid, särskilt för
dem som jobbar obekväm arbetstid eller oregelbund-
na arbetstider.
Den andra frågan som vi måste ta hänsyn till är
om vi bara räknar heltidsarbetande eller om vi också
räknar in deltidsarbetande. Om vi räknar bara helti-
der, då arbetar vi mycket vid en internationell jämfö-
relse. Men om vi räknar både heltider och deltider
jobbar vi lite i genomsnitt per anställd.
Den tredje frågan som vi måste vara observanta
på är om vi räknar genomsnittlig arbetstid på dem
som arbetar eller på hela befolkningen i arbetsför
ålder. Om vi jämför den faktiskt arbetade tiden per år
och anställd ligger vi lågt i Sverige. Men om vi slår ut
arbetstiden som ett genomsnitt på befolkningen i
arbetsför ålder då jobbar vi mycket och ligger högt.
Detta beror ju på att vi har en stor andel av befolk-
ningen i arbete genom att nästan lika många kvinnor
som män arbetar utanför hemmet i Sverige. Men vi
har en stor andel av deltidsarbetande jämfört med
andra länder.
Fru talman! Jag skall inte trötta kammaren med
mer statistik. Men jag vill med dessa exempel visa att
det inte går att så tvärsäkert säga vare sig att vi jobbar
mest eller minst vid en internationell jämförelse. Man
får det svar som man vill ha på den frågan.
När vi diskuterar arbetstidsfrågor finns det mycket
tyckande. Nästan alla människor tycker någonting i
den frågan, och det är roligt, eftersom det visar det
engagemang som människor har för dessa frågor.
Men jag tycker också att det är viktigt att vi inte bara
tycker utan att vi seriöst arbetar med frågan och för-
söker komma fram till en lösning. En del debattörer
är så oerhört tvärsäkra på att just han eller hon sitter
inne med den enda och den riktiga lösningen, anting-
en en generell lagstadgad arbetstidsförkortning lika
för alla eller en avreglering och flexibilitet. Jag tror
inte att det finns en enda utan många olika sätt att
förkorta arbetstiden. Vi har alla olika behov under
olika skeden i livet och olika behov beroende på hur
vi vill använda vår fritid. Olika branscher har olika
lätt att genomföra en arbetstidsförkortning, och fram-
för allt kostar det olika mycket i olika samhällssekto-
rer. Ingen tror väl längre att en arbetstidsförkortning
är gratis. Låt oss därför seriöst diskutera varifrån
pengarna skall tas. Det är att göra det lite för enkelt
för sig att säga att man tar det från arbetslöshetsför-
säkringen eller från sjukförsäkringen. Det finns inga
belägg för att människor som jobbar kortare tid är
mindre sjukskrivna än de som jobbar längre tid. Det
finns inga belägg för att dagens lagreglering hindrar
tillväxten.
Arbetstidskommittén redovisar i sitt betänkande
en hel del forskning som visar att det inte alls är sä-
kert eller ens troligt att arbetslösheten skulle minska
bara därför att vi förkortar arbetstiderna. Och såvitt
jag vet har inte heller någon forskning under senare år
visat på ett sådant samband. Men det är en sådan
fråga som regeringens arbetsgrupp tillsammans med
Rådet för arbetslivsforskning naturligtvis skall titta
på.
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottet ser fram
emot den redovisning och de förslag som regeringens
arbetsgrupp kommer fram till och ser inget skäl att
föregripa det arbetet, varför motionerna - i den mån
de inte är tillgodosedda i betänkandet - avstyrks.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 107 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det var en positiv över-
raskning att lyssna till Laila Bjurlings inlägg här. Det
andades väldigt mycket precis samma tankegångar
som jag har, nämligen att det handlar om väldigt olika
förutsättningar, att man måste ha ett flexibelt tänkan-
de. Det tycker jag nog att Laila Bjurling visade. Vi är
så att säga överens om problembilden.
Det är klart att det här skall skötas genom parter-
na. Det är de som skall förhandla centrala avtal. Se-
dan skall detta läggas så långt ut som möjligt i verk-
samheten. Det mår alla bäst av.
Att det här är en välfärdsfråga behöver vi inte
heller debattera. Många människor gillar att jobba,
och att jobba mycket, och det skall de få göra. Men
det finns perioder i ens liv då man inte vill göra det
och då skall det finnas möjligheter till en flexibel
lösning beträffande den egna situationen.
Jag uppfattade att Laila Bjurling inte anser att lag-
stiftad sex timmars arbetsdag skulle skapa fler jobb.
Det är väldigt skönt om vi kan rensa bort den saken
från debatten. Då har jag förhoppningar om det som
arbetsgruppen kan komma fram till.

Anf. 108 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Såvitt jag förstår är Helena Bargholtz
ny för den här mandatperioden. Kanske är det därför
som hon blir förvånad och positivt överraskad över
Socialdemokraternas inställning i frågan. Det här är
precis det ställningstagande som vi gjorde i Arbets-
tidskommitténs betänkande. Socialdemokraterna var,
givetvis, med på majoritetssidan.
Det går inte att säga att en arbetstidsförkortning
ger någon större effekt vad gäller arbetslösheten.
Däremot finns det många andra värden som gör att
det kan vara riktigt att se över och förkorta arbetsti-
den, just från de välfärds- och jämställdhetsaspekter
som jag i mitt anförande nyss talade om.

Anf. 109 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har följt arbetstidsfrågan i sam-
band med att jag varit engagerad på den kommunala
sidan i förhandlingar där detta kommit in som ett
moment. Jag kan tydligen tolka Laila Bjurling så att
förslaget om lagstiftning om sex timmars arbetsdag är
något som vi inte behöver vara oroliga för.

Anf. 110 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Om vi skall vara oroliga för det ena
eller det andra kan jag inte uttala mig om i dag; det
beror ju på vilka utgångspunkter man har. Det ställ-
ningstagande som vi från socialdemokratisk sida har
gjort och som jag redovisade i mitt anförande är att
det här är en fråga som parterna i första hand äger.
Man måste titta på den i avtalsförhandlingar, vilket
man också har börjat göra på många orter och i
många förbund.
Men, har vi sagt, kommer man ingenstans den vä-
gen får vi naturligtvis titta på om det behövs en liten
puff också på lagstiftningens väg. Vi tycker alltså att
detta är en fråga för parterna och att man måste titta
på välfärdsfrågorna i stort. Jag berättade i mitt anfö-
rande om vissa förbund, framför allt förbund som
består av många deltidsarbetande kvinnor, där man
inte alls i första hand prioriterar en arbetstidsförkort-
ning. I stället vill man gå upp i tid; man vill kunna
försörja sig på sin lön. Det finns alltså lite olika upp-
fattningar. Men visst tycker vi att det här är en oer-
hört viktig välfärds- och jämställdhetsfråga.

Anf. 111 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Också jag tycker att det är roligt och
glädjande att höra att Laila Bjurling tycker att den
arbetsgrupp som tillsatts skall sträva efter en gemen-
sam syn. Men om man hade tyckt att frågan var rik-
tigt angelägen skulle man naturligtvis ha breddat den
här gruppen och försökt att nå konsensus med alla
partier, så att frågan kan få en lösning på väldigt lång
sikt.
Att Laila Bjurling drar slutsatsen att alla männi-
skor trivs om de får arbeta mindre och får mer betalt
är inte förvånande. Den slutsatsen kan vi väl alla dra.
Problemet är bara att det kostar lite för mycket. Det
var intressant att Laila Bjurling tog upp kostnadsas-
pekten, som det ofta inte nämns så mycket om.
Apropå sextimmarsdagen: Kan jag tolka Laila
Bjurling på det sättet att sextimmarsdagen egentligen
är avskriven från agendan i arbetsgruppen, att det inte
är den problematiken som i första hand skall behand-
las? Stämmer den uppfattningen?

Anf. 112 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Att vi skulle kunna nå konsensus
mellan riksdagens alla partier i arbetstidsfrågan tror
jag är en mycket from förhoppning, Maria Larsson!
Jag har nog inte riktigt samma förhoppning i det här
fallet. Vi kommer nog också fortsättningsvis att ha
lite spretande uppfattningar om hur frågan skall lösas.
Vi har hört av de inlägg som hittills varit att vissa
partier inte vill ha någon reglering över huvud taget i
de här frågorna, medan andra partier tycker att det i
varje fall måste finnas ett grundskydd. Man måste ha
ett visst regelverk kring det hela som parterna själva
sedan kan använda sig av i flexibilitet och i ett avtals-
skrivande som passar bra för de enskilda arbetsplat-
serna, för de olika branscherna och också för de en-
skilda anställda.

Anf. 113 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller det sistnämnda tror jag
nog att det går att nå konsensus mellan våra partier.
Vad som dock bekymrar mig är att det verkar spreta
väldigt mycket i den arbetsgrupp som skall arbeta
med frågan. Flera av de partier som är representerade
där har ju gått ut med detta om sextimmarsdag, vilket
Socialdemokraterna inte verkar vara så förtjusta i. Jag
skulle gärna vilja ha ett klarläggande på den punkten.

Anf. 114 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Arbetsgruppens uppgift är att lägga
fram ett underlag för regeringen om hur man skall gå
vidare med frågan. Arbetsgruppens uppgift är där-
emot inte att lägga fram ett förslag till hur detta med
sextimmarsdagen skall lagregleras. Det är inte grup-
pens uppgift, utan det handlar om hur man skall gå
vidare i arbetstidsfrågan. Vi kommer att lägga fram
ett förslag, förhoppningsvis under våren år 2000, men
vad resultatet blir kan vi i dag inte uttala oss om. Den
saken måste vi få jobba med.

Anf. 115 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Det var skönt att höra Laila Bjurling
tala klarspråk och säga att Socialdemokraterna inte
tror att en generell arbetstidsförkortning genererar fler
jobb. I alla fall på den punkten är vi överens.
Sedan fick vi höra att det här för er socialdemo-
krater i huvudsak är en välfärdsfråga. Då undrar jag:
Vad menar ni egentligen med välfärd? Kan vi vara
överens om att det krävs välstånd för att människor
skall få välfärd?
Om ni inte tror att en arbetstidsförkortning ger fler
jobb är frågan: Hur skall detta finansieras? Laila
Bjurling är tydligen också medveten om att detta är
en reform som kostar - och som kostar mycket.
Jag tror att Laila Bjurling fanns här i kammaren
tidigare i dag när jag citerade Stefan Fölster. Han är
övertygad om att en arbetstidsförkortning skulle bli
ett dråpslag för låginkomsttagarna. Han kan inte se
något skäl till att de skulle ta emot detta som en för-
bättrad välfärd. Stefan Fölster och många andra eko-
nomer talar om risken för att enklare jobb rationalise-
ras och automatiseras bort.
Dessutom är det så att det i dag i Sverige finns
många låginkomsttagare som lever under skälig lev-
nadsnivå. Tycker Laila Bjurling att en generell ar-
betstidsförkortning är en välfärdsfråga för dem?

Anf. 116 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Christel Anderberg var en av leda-
möterna i Arbetstidskommittén, så det borde inte
heller för henne vara någon överraskning att vi soci-
aldemokrater inte ser detta med en eventuell arbets-
tidsförkortning som en lösning på arbetslöshets-
problemet. Detta konstaterade vi redan i det betän-
kande som Arbetstidskommittén lade fram. Däremot
kan det naturligtvis inte uteslutas att det kan skapa ett
visst antal nya jobb. Det är dock inte lösningen på
arbetslöshetsproblemet. I stället är det, precis som vi
säger, en välfärdsfråga och en jämställdhetsfråga.
Hur tar man då ut välfärdsökningar, tillväxtök-
ningar och välståndsökningar? Tas de ut i form av
mer pengar, i form av mer fritid eller i form av högre
skatter så att vi kanske kan få en bättre gemensam,
offentlig, sektor? Ja, hur vi vill ta ut vår välståndsök-
ning och vår tillväxtökning väljer vi själva i det här
landet.
Där tror vi att det passar parterna bäst att diskutera
hur man skall ta ut denna ökning. Vi tror att det är lite
olika inom olika branscher, men vi tror ändå att vi på
sikt måste komma till lägre normalarbetstid. Vi har
ett 40-timmarsmått som vi har haft under väldigt lång
tid. Så har vi valt under mellantiden att förkorta ar-
betstiden i form av olika ledigheter.
Vi tycker också att det är dags att börja ta de
första stegen, och det är det vår kongress har sagt,
mot en generell arbetstidsförkortning. Däremot tror vi
inte att vi med ett alexanderhugg kan lösa arbetslös-
hetsproblemen. Givetvis kostar det pengar. Någon-
stans måste de pengarna tas ifrån. Därför passar det
bäst att parterna hanterar denna fråga.

Anf. 117 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Frågan är: Vilka är vi som skall be-
stämma hur den ökade välfärden skall tas ut och hur
den skall användas? I Laila Bjurlings värld är vi det-
samma som politikerna och de fackliga organisatio-
nerna. I Moderata samlingspartiets värld är det män-
niskorna, de enskilda individerna som skall fatta det
beslutet. Därför tycker inte vi att den här frågan över
huvud taget skall diskuteras i Sveriges riksdag.
Åter till välfärden. Laila Bjurling vill inte lagstifta
om generell arbetstidsförkortning men är uppenbarli-
gen hundraprocentigt inställd på att vi nu skall gå
inför en sådan. Men på vilket sätt blir det bättre för en
deltidsarbetande kvinna som gärna vill gå upp i lön?
Det gör hon inte därför att hon vill arbeta mer utan
därför att hon inte klarar familjens försörjning på en
deltidslön. Låt oss säga att hennes man, som är med-
lem i Metall, samtidigt går ned motsvarande tid. Det
innebär att familjeekonomin kommer att fortsatt vara
lika dålig. Men kvinnan, som förmodligen redan
håller på att jobba ihjäl sig eftersom hon har huvud-
ansvaret för hem, barn och familj, får jobba mer.
Hennes man - som enligt alla undersökningar använ-
der sin arbetstidsförkortning till sina hobbyer, till att
jobba i trädgården eller meka med bilen - får kortare
arbetstid. Var finns logiken i detta?

Anf. 118 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Nu börjar jag känna igen moderater-
na. Det är den gamla moderatstilen igen: den enskilde
individen mot politikerna, mot facken. Vår uppfatt-
ning, Christel Anderberg, är att de fackliga organisa-
tionerna består av sina medlemmar. Medlemmarna är
enskilda individer. Politikerna, som låter lite konstigt,
är faktiskt enskilda människor som företräder andra
människor som har valt dessa för att föra deras talan.
Det är ingenting konstigt med vare sig politiker eller
fackliga organisationer, utan det är den stora massan
människor som har valt oss att vara företrädare i vissa
specifika frågor som behöver gemensamma lösningar
på gemensamma problem. Det är inget problem för
oss socialdemokrater. Men jag har förstått att det är
en ständig nagel i ögat på moderaterna att kollektiven
går samman för att jobba för gemensamma lösningar.
Men det tycker vi är bra.

Anf. 119 CAMILLA SKÖLD (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Jag var i Bryssel för någon vecka sedan där jag
deltog i en fristående konferens i EU-parlamentet
som hade rubriken Full sysselsättning. Ett av under-
seminarierna handlade om arbetstidsförkortning, och
där diskuterades frågan med representanter för en
mängd länder i EU - Sverige, England, Spanien,
Italien, Tyskland, Frankrike osv. Utan överdrift visa-
de seminariet att Sverige skiljer sig från andra länder
när det gäller den offentliga debatten kring arbetstid i
allmänhet och arbetstidsförkortning i synnerhet.
Från flera håll redovisades en intensiv och levan-
de offentlig debatt, inte minst från fackföreningsrö-
relsen, där man ser frågan om arbetstidsförkortning
som en central del för att fördela arbetstid men också
som ett sätt att fördela gjorda produktivitetsvinster
och fördela och därmed öka köpkraft.
Den slutsatsen delas av flera, bl.a. Jeremy Rifkin,
en välkänd amerikansk forskare som nyligen var på
besök i Stockholm. Rifkin ser det som en skandal att
det inte pågår någon egentlig debatt om arbetstidsför-
kortning i Sverige. "Hela Europa diskuterar detta,
men i Sverige ställer sig politiska ledare, fackliga
ledare och företagsledare utanför debatten. Det är
skamligt, ni borde befinna er i fronten." Allt enligt
Rifkin.
Det är bara att instämma. Sverige har inte haft nå-
gon arbetstidsförkortning sedan början av 1970-talet.
Detta trots en alltmer avancerad teknologi och en allt
snabbare datorisering som gör det möjligt att klara
produktionen med allt färre människor och trots att
samhället blir alltmer tudelat, där några är stressade
därför att de tvingas arbeta för mycket medan andra
bär på en stress därför att de står utanför arbetsmark-
naden.
Som Rifkin säger är "arbetstidsförkortning ingen
utopi utan det handlar om sunt förnuft". Så visst är
det att beklaga att Sverige hamnat i bakvattnet i en så
viktig framtidsfråga. Å andra sidan betyder det att det
finns värdefulla erfarenheter att ta del av utifrån det
faktum att många länder ligger före.
En arbetstidsförkortning motiveras som bekant av
flera skäl, som vi hört flera gånger här i dag. Det
handlar om en välfärdsreform i livskvalitet. Det
handlar om rättvisa och ett sätt att fördela produkti-
vitetsutveckling m.m. Men en arbetstidsförkortning
kan också vara ett medel i kampen mot arbetslöshe-
ten. Och det är här som vi kan dra nytta av de arbets-
tidsförkortningar som genomförts i andra länder. Är
syftet med en förkortning "enbart" en välfärdsreform,
ja, då behövs det få eller inga styrmedel, och det
mesta kan överlämnas till parterna att besluta om. Det
visade Laila Bjurling i sitt anförande flera exempel
på. Men vill man dessutom få effekt när det gäller
sysselsättning krävs en sammanhållen politik, där
staten på olika sätt skapar incitament för nya jobb. Då
går det inte att göra som man t.ex. gjort i Frankrike,
att man trots lagstiftning lämnar över frågan till de
enskilda företagen. Då riskerar man precis det som nu
händer i Frankrike, nämligen att den faktiska arbetsti-
den inte minskar utan att man i stället konsekvent
använder sig av övertidsuttag.
Erfarenheterna visar att det, för att en arbetstids-
förkortning skall ge nya jobb, för det första fordras en
reglering av normalarbetstiden i botten, alltså lag-
stiftning. Skälet till det är att man måste se till att en
arbetstidsförkortning omfattar hela arbetsmarknaden.
Det krävs också att man ser till att den faller ut i en
daglig förkortning och inte exempelvis i extra se-
mesterdagar eller någon form av arbetstidsbank, ef-
tersom det inte skapar några nya arbetstillfällen.
För det andra krävs det ekonomiskt stöd för att fö-
retag, landsting och kommuner dels skall ha råd med
den fördyring som uppstår när kostnaderna ökar per
arbetstimme, dels skall kunna skapa incitament för
nyanställning. Här har Stefan Fölster helt rätt, som
nämndes tidigare i dag. Det är bara det att Fölster
tydligen inte följt med i debatten och trodde att det
var något nytt han kommit på. I själva verket tar han
upp en gammal frågeställning som varit klar för
Vänsterpartiet sedan lång tid tillbaka. Det fordras
ekonomiskt stöd och att den här reformen sker med
bibehållen lön.
För det tredje visar all erfarenhet att reformen
måste kombineras med en begränsning av övertids-
uttaget. Det är här, som jag ser det, som den verkliga
knuten ligger och som är en av anledningarna till att
det i Sverige har varit så svårt att samla sig kring
frågan om arbetstidsförkortning. Jag tror att detta är
en orsak till att fackföreningsrörelsen är splittrad i
synen på avtal kontra lagstiftning. Med andra ord
måste vi börja med att enas kring syftet med en ar-
betstidsförkortning.
Nu har, som det nämnts flera gånger i dag, rege-
ringen tillsatt en arbetsgrupp som har till uppgift att
fördjupa underlaget i arbetstidsfrågan.
Visst är det så att direktiven, som så ofta, kan tol-
kas som om man så att säga vill gömma undan frå-
gan, men de kan också tolkas som om man tvärtom
prioriterar frågan. För oss som deltar i gruppen är det
ju ingen tvekan om saken: Det handlar om att lyfta
upp frågan på bordet och om att uträtta något konkret.
Jag hoppas också att gruppens arbete kommer att
bidra till att frågan lyfts fram till en offentlig debatt.
Här hoppas jag att en utgångspunkt blir en modell av
arbetstidsförkortning som kan leda till att nya arbets-
tillfällen skapas.
Det som annars dominerar debatten när det gäller
arbetstider är det återkommande mantrat avreglering
och flexibilitet. Och precis som när det gäller arbets-
rättslagstiftningen i stort finns det ingen övertygande
forskning som styrker påståendet att lagar och regler
till skydd för de anställda skulle vara orsaken till
arbetslösheten och inte heller att sådana lagar skulle
utgöra hinder för att få ned arbetslösheten. Inom
parentes kan jag säga att det var många intressanta
artiklar i det ämnet i det senaste numret av tidningen
Riksdag & Departement.
Och frågan är: Flexibilitet i arbetstider för vem
och på vems villkor?
Den arbetstidslag som vi har i dag är en form av
skyddslagstiftning som bl.a. reglerar normalarbetsti-
den. Lagen är dispositiv, alltså den kan förhandlas
bort. I praktiken finns ju redan i dag alla möjligheter
för en flexibel utläggning av arbetstiden. Det bekräf-
tar ju också Maria Larsson från kristdemokraterna i
sitt anförande, där vi fick flera siffror som visar att
både arbetstagare och arbetsgivare upplever att möj-
ligheterna att påverka arbetstiderna har stärkts och
fortsätter att stärkas. Precis som Maria Larsson illust-
rerar är det fullt möjligt att med nuvarande lagstift-
ning åstadkomma olika anpassningar av arbetstiden.
Därför måste det vara något annat än flexibiliteten
i sig som SAF, kd m.fl. är ute efter.
Och det är här som det blir så uppenbart att ar-
betstiden i mångt och mycket är en fråga om makt.
Om det då handlar om att arbetsgivaren enväldigt
skall få bestämma om arbetstiden, eller om man vill
slippa att betala för övertid, skiftarbete eller obekväm
arbetstid låter jag vara osagt. Det är bara att konstate-
ra att det ligger i arbetstagarnas intresse att med kraft
försvara den typ av skydddslagstiftning som arbets-
tidslagen utgör.
Om nu SAF och den politiska borgerligheten har
avregleringar och flexibilitet som ett mantra för att
stärka arbetsgivarens möjlighet att maximera sina
vinster, vad kan då arbetstagarns så att säga ha som
moteld, som sitt alternativ?
Ja, fru talman, exempelvis en lagstiftad arbetstids-
förkortning, en välfärdsreform som ökar rättvisan,
som är solidarisk, som ökar jämställdheten och som
ger ett positivt bidrag till folkhälsan och som rätt
utförd kommer att minska arbetslösheten. Och lika
mycket som vi i Vänstern gillar arbetstidsförkortning,
lika mycket ogillar man det från arbetsgivarhåll.
Men tiden talar för oss, och jag är övertygad om
att det kommer en arbetstidsförkortning, och för att
återigen citera Rifkin: "Arbetstidsförkortning är ingen
utopi utan det handlar om sunt förnuft."

I detta anförande instämde Lena Olsson, Yvonne
Oscarsson och Gunilla Wahlén (alla v).

Anf. 120 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag begrep inte inledningen av Ca-
milla Skölds anförande. Hon talade om att hon sak-
nade en debatt om arbetstidsfrågor. Jag tycker att vi
har haft en mycket intensiv debatt under de senaste
åren just omkring arbetstidsfrågor. Jag förstår inte
heller vad forskaren Rifkin menar med att vi i Sverige
inte skulle debattera dessa frågor.
Senast i går fick jag en tidning i min hand från
SAF, där man ställde frågan om kortare arbetstid ger
fler jobb. Detta är kanske den mest intensiva debatt
som vi har haft när det gäller arbetsförhållandena.
Den arbetsgrupp som leds av Inger Segelström
kommer nog att få det urjobbigt. Såvitt jag förstår
spretar det kolossalt mycket i gruppen i fråga inställ-
ningen till en lagstadgad arbetstidsförkortning. Laila
Bjurling gjorde mycket klart här att socialdemokra-
terna inte har den uppfattningen, och från Vänster-
partiet är man mycket militant när det gäller en
lagstadgad förkortning av arbetstiden.
Jag fick en väldigt intressant upplysning i morse
när jag knäppte på radion apropå arbetstidsförkort-
ning. I Linköping har man inom hemtjänsten gjort
försök med förkortad arbetstid. Man gick ned till 35
timmars tjänstgöring per vecka, och det var naturligt-
vis skönt för personalen. Men man klarade inte av
sina arbetsuppgifter. Man klarade inte vården av de
gamla med denna begränsning av arbetstiden. Så nu
går man i stället upp till 37 timmar per vecka. Det
visar hur svårt det är att uttala sig om en generell
sänkning av arbetstiden, om man inte har tillräckligt
med personal för att kunna genomföra livsviktiga
uppgifter.
Folkpartiet har gång på gång talat om flexibilitet
på de anställdas villkor.
Slutligen vill jag säga att det finns många arbets-
givare som uppmuntrar de anställda till att gå ned i
arbetstid.

Anf. 121 CAMILLA SKÖLD (v) replik:
Fru talman! Angående debatten kan jag delvis in-
stämma i det som Helena Bargholtz säger. Inte minst
jag själv som vänsterpartist har ju deltagit i debatten.
Problemet är att det förs ingen offentlig debatt. Det
pågår ingen debatt på bred front. Vi i arbetsgruppen
har som delmål att försöka lyfta fram den debatten så
att fler än fackföreningsföreträdare och politiker är
engagerade.
När det gäller samarbete får man tacka för omtan-
ken. Jag tror att vi klarar oss alldeles utmärkt. Vi är
tre partier som skall samarbeta. Som i alla olika for-
mer av samarbete har man olika infallsvinklar och
man får jämka sig samman. Vi får se vad resultatet
blir.
Jag känner inte till exemplet Linköping. På be-
skrivningen här låter det som att man bara har gått
ned i arbetstid utan att nyanställa. Självklart kräver en
sådan arbetskraftsintensiv verksamhet som vården att
man nyanställer.
För att argumentera emot kan jag ta upp exemplet
Kiruna. Där införde man också en arbetstidsförkort-
ning inom hemtjänsten som var väldigt lyckad, både
enligt arbetstagarna och enligt kommunledningen.
Man har också gjort stora besparingar när det gäller
sjukskrivningar och arbetsskador.

Anf. 122 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Då vill jag upplysa Camilla Sköld
om att det där med nyanställningar är ingenting som
man genomför rakt av i dagens läge inom hemtjäns-
ten. I min egen hemkommun har vi oerhört svårt att
rekrytera personal till hemtjänsten. Man är nu beredd
att betala mycket bra för att få tag på personal. Så det
är inte alls säkert att man skulle kunna lösa problemet
i Linköping genom att anställa mer personal. Vad gör
man när det inte finns mer personal?
Det är detta som är så viktigt när man diskuterar
arbetstidsförkortning. Hur skall man kunna genomfö-
ra arbetstidsförkortning i de sektorer där det inte finns
personal? Anställda är inte utbytbara, det är väldigt
viktigt att komma ihåg. Det finns många andra områ-
den, t.ex. inom databranschen, där det inte heller
finns tillräckligt med personal.
Det är därför som jag blir så orolig inför tanken på
att lagstifta om förkortad arbetstid. Det är därför som
vi måste ha ett flexibelt system.

Anf. 123 CAMILLA SKÖLD (v) replik:
Herr talman! Ett bekymmer med att man har svårt
att få anställda till vården är just anställningsvillko-
ren. Jag är övertygad om att en arbetstidsförkortning
kommer att höja statusen och öka intresset för att
jobba inom vården. Jag ser en arbetstidsförkortning
som ett bidrag till att lösa den kris som vi har inom
vården. Att jobba inom vården är tungt. Sex timmars
arbetsdag borde räknas som heltid.

Anf. 124 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Detta är sanningens dag. Jag gissar
att det var intressant för vänsterpartisten att ta del av
den deklaration som vi tidigare hörde från socialde-
mokratiskt håll om att denna arbetsgrupp är tillsatt av
representanter för de olika partierna och att de har
mycket olika ingångsvärden. Det är uppenbart att
Vänsterpartiet har blivit lurat in i någonting som från
början icke är vad det syntes vara.
Socialdemokraterna talar om välfärdsreform.
Vänsterpartiet talar om sysselsättning. Syftet skiljer
sig åt redan från början.
Hur skall det kunna gå att förenas i någon form av
gemensam deklaration? Sextimmarsdagen är tydligen
avskriven från agendan. Jag tror att Vänsterpartiet
kan känna sig lurat.
När det gäller sysselsättningseffekten vid en ar-
betstidsförkortning skall jag läsa innantill om erfa-
renheter i Europa. I Danmark genomfördes en arbets-
tidsförkortning 1986-1990 - inga sysselsättningsef-
fekter. Finland genomförde en arbetstidsförkortning
1986-1990 - oklara sysselsättningseffekter. Frankri-
ke genomförde en arbetstidsförkortning 1982. Den
förväntade effekten var 150 000 nya jobb. Resultatet
blev 14 000-18 000 nya jobb. Holland genomförde
en arbetstidsförkortning 1982-1985 - lägre effekter
än väntat. Och så här fortsätter det.
Det finns en ganska samstämmig forskning när
det gäller hur man får till stånd positiva sysselsätt-
ningseffekter vid en generell arbetstidsförkortning. I
så fall gäller att det skall råda en högkonjunktur. Man
skall ha en stor andel arbetsintensiv produktion. Man
skall ha ett oförändrat eller minskat övertidsuttag.
Man skall ha en homogen arbetskraft som är lätt att
byta ut. Man skall ha en rörlig arbetskraft som är
villig att flytta, och man skall ha en låg arbetslöshet.
Om dessa faktorer är gällande kan man få positiva
sysselsättningseffekter.
Jag undrar hur många av dessa punkter som Ca-
milla Sköld tycker uppfylls i dagsläget.
Sedan måste jag invända mot den inledande be-
skrivningen, att vi inte skulle ha någon arbetstidsde-
batt. Många avtal som slöts i Sverige under 1998
inkluderade en arbetstidsförkortning. Detta har natur-
ligtvis föregåtts av ett antal diskussioner ute på ar-
betsplatserna. Att 60 % av arbetstagarna anser att de
kan påverka sin arbetstid tycker jag också indikerar
att det försiggår en våldsam och bra debatt, men det
är den flexibla varianten som gäller om vi skall få en
lyckad lösning på det här.

Anf. 125 CAMILLA SKÖLD (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om det är så fruktbart att
diskutera det här. Vi kanske värderar debatten olika.
Vi kan väl enas om att det är bra med en ännu livliga-
re debatt, så kan vi lämna den frågan.
Man kan genomföra en arbetstidsförkortning med
olika syften. Det kan vara en ren välfärdsreform. Man
kan göra det i syfte att öka jämställdheten, men man
kan också göra det i syfte att skapa sysselsättning.
Om man har syftet att en arbetstidsförkortning
skall skapa sysselsättning krävs det att den sker i
kombination med en aktiv politik. Det var just det
som jag sade i mitt anförande. Jag menar att det krävs
en lagstiftning, begränsningar i övertidsuttag osv.
Detta stärks också av de exempel som Maria Larsson
räknade upp. Det finns andra exempel också.
Tyskland inledde en 35-timmarsvecka inom me-
tallindustrin. Där ersatte man mellan 30 % och 80 %
av den tid som gick bort med nya jobb. Och man
räknar med att en miljon arbetstillfällen skapades.
Jag kan hålla med Maria Larsson om att en ar-
betstidsförkortning i sig inte behöver innebära nya
arbetstillfällen men kombinerad med en aktiv politik
finns det alla förutsättningar för att den gör det.

Anf. 126 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Den aktiva politiken skall ju betalas
på något sätt. Och då är min fråga till Camilla Sköld:
Hur tänker Vänsterpartiet kring den här biten? Hand-
lar det om en generell arbetstidsförkortning med
bibehållen lön, eller handlar det om en lön som ges i
förhållande till arbetstiden?

Anf. 127 CAMILLA SKÖLD (v) replik:
Herr talman! Varken Maria Larsson eller jag
fanns i riksdagen förra våren när Vänsterpartiet pre-
senterade sitt utomordentligt väl genomarbetade för-
slag om hur en arbetstidsförkortning skall genomfö-
ras. Liksom vad som gäller för alla andra förslag
lägger inte Vänsterpartiet fram något förslag som är
ofinansierat. Det finns ett färdigt utarbetat förslag.
Det handlar om skatteväxling. Det handlar om pro-
gressiva, och i vissa fall sänkta, arbetsgivaravgifter,
och det handlar i slutändan om att överföra medel
från arbetslöshetsunderstöd till aktivt arbete.
Jag kan gärna vidarebefordra den skriften till Ma-
ria.

Anf. 128 BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Frågan om att förkorta vår arbetstid generellt ges
en allt större spridning. Om vi höjer blicken och tittar
oss omkring i vår omvärld kommer vi att upptäcka att
arbetsmarknaden har bytt ansikte.
För bara några decennier sedan kunde en anställd
känna att där man en gång hade fått ett arbete kunde
man förhoppningsvis få stanna i flera år. Speciellt
inom den offentliga sektorn fanns den tryggheten.
Nu känner nog de flesta ungdomar som börjar sö-
ka sig ut på arbetsmarknaden att de flesta jobb är av
övergående art. Antalet tillfälliga arbeten ökar. Pro-
jektanställning blir allt vanligare, och man får vara
beredd på att skifta yrke under levnaden.
Framtidsforskare hävdar bestämt att antalet jobb
kommer att minska in på 2000-talet. Ny teknik, bl.a.
genteknik, medför att antalet människor på vår jord
som försörjer sig på jordbruk kommer att minska
kraftigt; nu är det två miljarder som gör det. Detta är
ingen utveckling som jag personligen önskar, men
efter att ha besökt livsmedelsindustrierna i förrgår
blev jag stärkt i min uppfattning. Livsmedelsförsörj-
ningen, bl.a., mekaniseras alltmer. Substitut för na-
turliga råvaror tas fram.
I en framtid när jobben inte kommer att räcka till
alla bör vi dela på dem som finns, herr talman. Det
som nu händer är att några jobbar alltmer och allt
längre tid. Stressen ökar på våra arbetsplatser mer och
mer.
Cirka en tredjedel av de yrkesverksamma upp-
skattas arbeta övertid minst en gång i veckan. Detta
visar flera undersökningar gjorda av SIF, TCO, Fi-
nansförbundet och Statistiska centralbyrån.
Hälften av de anställda uppger att arbetstakten har
ökat under de senaste fem åren. En internationell
jämförelse av OECD visar att Sverige ligger mycket
högt.
Forskare konstaterar att många anställda i dag
förväntas utföra en viss mängd arbete som inte hinns
med under ordinarie arbetstid. De arbetar då övertid
eller tar med arbetet hem utan att registrera det och
utan att få extra betalt.
Vi är på väg mot ett begynnande 24-
timmarssamhälle med tidsrelaterade stressfaktorer
som tempoökning, arbetsbelastning och fulltecknade
kalendrar.
Oron ökar för anställning och familjeekonomi
samt för ständiga förändringar i arbetsliv och sam-
hälle. Samtidigt som denna oro finns går mängder av
människor arbetslösa. Varför kan man då inte dela på
jobben med en arbetstidsförkortning, så att vi kan
minska samhällets utgifter för arbetslösheten?
Människor behöver känna sig efterfrågade och
komma in i den sociala tillvaro som det innebär att
kunna gå till arbetet varje dag. Ekonomin för den
arbetslöse har varit hårt ansträngd under en lång tid
och kommer att förbättras med en anställning. Då
minskar också påfrestningen för familjen.
Herr talman! I hela Europa diskuteras arbetstids-
förkortning. Och s-gruppen i EU-parlamentet uttalade
sig i veckan positivt om en arbetstidsförkortning. Här
i Sverige ställer sig ofta politiska ledare, fackliga
ledare och företagare utanför debatten, som Camilla
Sköld sade förut. Men vi hoppas att detta kommer att
ändras i och med att den nu tillsatta gruppen för ar-
betstidsfrågan börjar arbeta. Det sägs också att man
skall ha täta kontakter med parterna, med SAF och
med arbetsmarknadens parter över huvud taget. Även
människorna runtomkring skall komma med i den här
debatten.
I vårt grannland Finland finns goda exempel på att
en arbetstidsförkortning är bra för företagen, i motsats
till vad Maria Larsson sade förut. På fjäderfabriken
Imatra Steel lades skiftarbetet om från tre åttatim-
marsskift till fyra sextimmarsskift.
De anställda säger att arbetsdagen går väldigt fort,
och de uppger att de inte hinner bli trötta. Speciellt
bra är det naturligtvis för dem som har barn. Produk-
tiviteten har ökat, och sjukfrånvaron har minskat.
Imatra Steel är ett exportföretag som har ökat an-
talet anställda från 86 till 120 på tre år. Den kortare
arbetstiden gynnar även de äldre, de som är över 50
år, på grund av att arbetet är tungt. Förslitningsska-
dorna blir mindre med en arbetstidsförkortning.
Företaget säger att man kan utnyttja sina maskiner
bättre genom att effektivare kapacitetsutnyttjande.
I företaget Orthex, också i Finland, är sedan länge
skift om fyra gånger sex timmar infört. Här berättar
ägaren att han från början, för flera år sedan, erbjöd
sex timmars arbetsdag med bibehållen lön medan
grannföretaget betalade tre gånger så mycket. Folk
valde ändå att ta arbete hos Orthex.
Människorna hos Orthex tycker om fritid, säger
ägaren Kallonen. Hans anställda är glada och motive-
rade i arbetet. Kvalitetskontrollen har blivit bättre,
och sjukfrånvaron har minskat. Äldre, som inte längre
orkar lika mycket som förut, behöver inte bytas ut.
Orthex har också nyanställt personer på grund av de
kortare arbetstiderna.
I ett försök med arbetstidsförkortning i sex olika
industriföretag säger de som deltar att de är nöjda.
Ägarna säger att kapitalet blir mer effektivt om man
kan använda maskinerna längre.
I förra avtalsrörelsen krävde en del fack lägre ar-
betstid, men det var mycket små steg på arbetstids-
förkortningsvägen. Enligt Miljöpartiet krävs en rejäl
arbetstidsförkortning för att det skall bli effekter på
arbetslösheten. En förkortning, herr talman, till 35
timmar i veckan i ett första steg bör ske utan att den
totala produktionen minskar, vilket är fallet om de
timmar som faller bort i storleksordningen 9 % till en
del kompenseras av förbättrad produktivitet och er-
sätts med arbetslösa personer.

Anf. 129 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Jag har två frågor till Barbro Johans-
son. Den första lyder: Hur ser Barbro Johansson på
möjligheterna att Socialdemokraterna, Vänstern och
Miljöpartiet kan komma överens i regeringens arbets-
grupp om arbetstider när man har så olika åsikter?
Min andra fråga lyder: Om arbetsmarknadens
parter avråder från lagstiftning om sex timmars ar-
betsdag, är Miljöpartiet då berett att avstå från att
driva detta krav?

Anf. 130 BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! Jag ser mycket positivt på våra möj-
ligheter att komma fram till en lösning när det gäller
arbetstidsfrågan. Naturligtvis har vi olika utgångs-
punkter. Vi i Miljöpartiet ser en ökad sysselsättning
om man gör en kraftig minskning av arbetstiden. Tar
man bara exempelvis en kvart i veckan blir det inga
sådana rejäla effekter på sysselsättningen. Men även
om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet har olika synpunkter tror jag säkert att vi kan
komma fram till en bra ståndpunkt. Det är min stora
förhoppning när det gäller arbetstidsgruppen.
Sedan frågade Helena om arbetsmarknadens par-
ter. Bara för något år sedan gick vår statsminister
Göran Persson ut i tidningarna och sade att om inte
parterna kan komma överens - och naturligtvis är det
också vår förhoppning att parterna i ett första steg
skall komma överens om en arbetstidsförkortning -
kommer lagstiftning att gälla. Likaså har vår f.d.
arbetsmarknadsminister Ulrica Messing sagt att lag-
stiftning då skall vara för handen.

Anf. 131 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Skall jag tolka Barbro Johansson,
när det gäller vad arbetsmarknadens parter säger, som
att man bara vill ha lagstiftningsmöjligheten för att
hota arbetsmarknadens parter så att de går med på
avtal? Jag hade uppfattat att Miljöpartiet tillsammans
med Vänstern aktivt ville driva en lagstiftning om sex
timmars arbetsdag oavsett vad arbetsmarknadens
parter tycker. Förhoppningsvis hade jag alltså fel.

Anf. 132 BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har lämnat en rapport
om hur vi vill att en arbetstidsförkortning skall ge-
nomföras. Vi vill se ett trepartsavtal där arbetsgivare
och arbetstagare finns med och där en lagstiftning
ligger i botten. Vi ser flexibel arbetstid som en lös-
ning, men vi ser inte enbart detta som bra. Självklart
skall också arbetstagarna ställa upp på detta i kollek-
tivavtal. Men man måste gå in för en lagstiftning med
att sänka normalarbetstiden. Det vill vi se.
I Tyskland har bl.a. IG Metall genomfört detta.
Man har sänkt arbetstiden, och det har gett en miljon
jobb. Där har man lagstiftat och kommit fram på en
bra väg.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

SoU4 Narkotikapolitik
Mom. 2 (vård och rehabilitering)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 1 genom uppresning.
Huvudvotering:
142 för utskottet
73 för res. 1
83 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 1 m, 10 v, 4 kd, 13 c, 1 fp
För res. 1: 69 m, 4 kd
Avstod: 26 v, 29 kd, 2 c, 13 fp, 13 mp
Frånvarande: 18 s, 12 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp
Charlotta L Bjälkebring (v) och Margareta Viklund
(kd) anmälde att de avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Fanny Rizell (kd) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.

Mom. 3 (sprututbytesverksamheten)
1. utskottet
2. res. 6 (m, kd, c, mp)
Votering:
164 för utskottet
133 för res. 6
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 36 v, 12 fp, 2 mp
För res. 6: 70 m, 1 v, 36 kd, 15 c, 11 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 4 (vissa kriminalpolitiska frågor)
1. utskottet
2. res. 7 (m, kd, c, fp)
Votering:
164 för utskottet
136 för res. 7
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 37 v, 13 mp
För res. 7: 70 m, 37 kd, 15 c, 14 fp
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp

Mom. 6 (Narkotikakommissionen)
1. utskottet
2. res. 8 (v, mp)
3. res. 9 (kd)
Förberedande votering:
52 för res. 8
37 för res. 9
211 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Huvudvotering:
213 för utskottet
50 för res. 8
37 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 70 m, 15 c, 14 fp
För res. 8: 37 v, 13 mp
Avstod: 37 kd
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp
Ewa Larsson (mp) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU5 Kontroll av syntetiska droger och åtgärder
mot dopning
Mom. 4 (Dopingjouren)
1. utskottet
2. res. 1 (v, fp, mp)
Votering:
234 för utskottet
64 för res. 1
2 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 70 m, 35 kd, 15 c
För res. 1: 37 v, 14 fp, 13 mp
Avstod: 2 kd
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp

Mom. 5 (kriminalisering av bruket av dopningsmedel)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
265 för utskottet
31 för res. 2
3 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 70 m, 2 v, 37 kd, 15 c, 14 fp, 13
mp
För res. 2: 31 v
Avstod: 3 v
Frånvarande: 17 s, 12 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

AU5 Vissa frågor om arbetstid
1. utskottet
2. res. (c, m, kd, fp)
Votering:
164 för utskottet
136 för res.
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 37 v, 13 mp
För res.: 70 m, 37 kd, 15 c, 14 fp
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 3 mp

7 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 18 februari

1998/99:174 av Roy Hansson (m) till justitieministern
Information om utländska spel och lotterier
1998/99:175 av Magnus Jacobsson (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Ändring av gränsen mellan Västmanlands och Upp-
sala län

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 17 februari

1998/99:280 av Birger Schlaug (mp) till miljöminis-
tern
Valfångst
1998/99:309 av Gunilla Wahlén (v) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Export av begagnade kläder
1998/99:318 av Jan Backman (m) till näringsminis-
tern
Transeuropeiska vägnät
1998/99:344 av Jeppe Johnsson (m) till kulturminis-
tern
Sjörapporterna i radion
1998/99:348 av Kjell Eldensjö (kd) till miljöministern
Den s.k. älgsjukan
1998/99:352 av Agneta Brendt (s) till
kulturministern
Vård av kulturhistoriska byggnader
1998/99:353 av Ola Karlsson (m) till näringsminis-
tern
Kärnkraftverk av Tjernobyltyp
1998/99:355 av Harald Nordlund (fp) till jordbruks-
ministern
Industriavfall som kalkningsmedel

den 18 februari

1998/99:339 av Barbro Westerholm (fp) till justitie-
ministern
Giltighet i Sverige av adoption i annat land
1998/99:340 av Mona Berglund Nilsson (s) till soci-
alministern
Läkemedelskostnader
1998/99:341 av Rolf Olsson (v) till socialministern
Försörjningsstödet

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 2 mars.

9 § Kammaren åtskildes kl. 16.34.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.57,
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 121 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.