
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:53</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 10 februari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 17.43</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Utrikespolitisk debatt</pre><pre>Anf.  1  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Överlastade kärror med kvinnor och
barn på flykt. En krigsmaskin som dödar, slår sönder
och terroriserar. Etnisk rensning, oförsonlighet och
lögn som politikens redskap. Krypskyttar och mass-
gravar.
Detta har hänt i dessa dagar i vår egen världsdel, i
Europa. Detta är den ödesdigra verklighet som åter
kommer att spelas upp framför våra ögon om inte
förhandlingarna i Rambouillet leder till resultat och
lägger grunden till en fredlig utveckling.
Det påminner oss om vad politik - också utrikes-
politik - ytterst handlar om: människors vilja att leva
i trygghet, att få sina rättigheter respekterade och att
ha en chans att förverkliga sina drömmar.
Men i dag är Balkan ett tragiskt särfall i Europa.
Övriga Europa har under det senaste årtiondet haft en
dynamisk politisk och ekonomisk utveckling. Det är
hög tid att Balkan finner sin plats i det moderna Eu-
ropa.
Fru talman! Sveriges insatser kring Östersjön, i
EU, på Balkan och globalt visar hur förutsättningarna
för vår utrikespolitik förändrats. Utrikes- och inrikes-
politik flyter samman. Sambandet mellan politik och
ekonomi blir tydligare, liksom den ekonomiska ut-
vecklingens roll för demokrati och säkerhet. Utrikes-
politik är såväl handel och investeringar som utveck-
lingssamarbete och migration. Detta återspeglas ock-
så i Utrikesdepartementets nya organisation.
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen ger
oss möjlighet att verka för en kontinent präglad av
demokrati, solidaritet och öppenhet. Utvidgningen
och EU:s kontakter med Ryssland skall bidra till att
ena det Europa som alltför länge varit delat.
Vi vill bidra till att forma en union nära medbor-
garna genom ett aktivt arbete för sysselsättning, jäm-
ställdhet, miljö- och konsumentskydd. Ordförande-
skapet år 2001 blir en ny milstolpe i det svenska EU-
arbetet.
Rörelseriktningen i den internationella utveck-
lingen är i grunden positiv och hoppingivande. Anta-
let väpnade konflikter minskar, särskilt mellan stater.
Barnadödligheten går ned. Det internationella arbetet
för hållbar utveckling fördjupas. Vi ser en växande
värdegemenskap kring demokrati, mänskliga rättig-
heter, folkrätt och frihandel.
Försvarsberedningen har konstaterat att Sveriges
säkerhetspolitiska situation är god. I ett tioårspers-
pektiv är ett invasionsföretag mot hela eller delar av
Sverige inte möjligt att genomföra.
Samtidigt återstår långsiktiga hot. Klyftorna ökar.
Rovdrift hotar vår globala miljö. Ekonomisk osäker-
het i Asien, Ryssland och Latinamerika sänder
chockvågor genom världsekonomin.
Väpnade konflikter måste förebyggas genom att
bakomliggande orsaker angrips med alla de politiska,
ekonomiska och militära instrument som står till
världssamfundets förfogande.
Utvecklingssamarbete, handelspolitik och kon-
fliktförebyggande arbete är viktiga redskap i vår
samlade utrikespolitik. De måste ständigt utvecklas
för att möta de förändringar som globaliseringen
medför.
Sveriges omfattande bistånd har vunnit respekt i
omvärlden. Den utvärdering som ägt rum under sena-
re år kommer att föras vidare i en parlamentarisk
översyn. Regeringen vill med en aktiv handelsfräm-
jande politik stimulera ekonomisk utveckling och
sysselsättning. Utrikespolitiken bidrar så till vår egen
materiella välfärd.
Deltagande i fredsfrämjande och humanitära in-
satser är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Ett
handlingsprogram för konfliktförebyggande åtgärder
utarbetas nu.
Fru talman! Regeringen vill stärka samarbetet för
demokrati, säkerhet och utveckling i vårt närområde.
Under ett halvsekel var Östersjön en vallgrav mellan
öst och väst. Samma hav förenar i dag fria länder och
människor genom växande handel, kulturutbyte,
politiskt samarbete och kontakter mellan kommuner,
företag och folkrörelser. Ett nätverk av samarbete blir
ett skyddsnät för freden.
Trots den ekonomiska krisen i Ryssland har Ös-
tersjöregionen förutsättningar att på sikt bli ett av
Europas mest dynamiska tillväxtområden. Utöver
tidigare omfattande insatser anvisar regeringen under
de närmaste fem åren ytterligare 1 miljard kronor för
att utveckla näringslivet och höja välståndet i regio-
nen. Regeringen har tillsatt en Östersjöberedning som
kommer att utarbeta riktlinjer för hur dessa medel
skall användas.
I Östersjöområdet håller säkerhetsmönstren fortfa-
rande på att formas. Principen om varje stats rätt att
själv välja säkerhetspolitisk väg är av grundläggande
betydelse. Ansvaret att se till hela Europas säkerhet
reducerar inte denna rätt. Europas säkerhet är odelbar.
Säkerheten också i vår del av kontinenten är en an-
gelägenhet för hela Europa och Nordamerikas länder.
Ryssland är en del av Europa och måste också vara en
del av en alleuropeisk säkerhetsordning.
Östersjöstaternas råd, som i fjol fick sitt sekretari-
at i Stockholm, är ett allt viktigare samarbetsforum.
En aktionsgrupp under svensk ledning bygger upp
samarbetet för att bekämpa organiserad brottslighet.
En regional Agenda 21 blir verklighet.
På svenskt initiativ görs särskilda insatser för att
skydda utsatta barn. En konferens med ministrar
ansvariga för familje- och barnfrågor hålls i Stock-
holm senare i vår.
Under Finlands ordförandeskap kommer EU att
utveckla sin nordliga dimension. Detta skapar förut-
sättningar för att stärka såväl Östersjöstaternas råd
som det arktiska rådet och Barentsrådet.
Förhållandet mellan de baltiska länderna och
Ryssland har utvecklats positivt, även om det fortfa-
rande finns utestående frågor dem emellan. Ryssland
bör snarast underteckna gränsfördragen med Estland
och Lettland, och det ryska parlamentet bör ratificera
gränsavtalet med Litauen. Estland och Lettland tar
med stöd från Sverige och andra länder viktiga och
nödvändiga steg för att integrera de ryskspråkiga
befolkningsgrupperna i sina samhällen.
Regeringen stöder Rysslands inlemmande i det
europeiska samarbetet. Regeringen arbetar för att
utvidga samarbetet på regional och lokal nivå och
stöder det sociala reformarbetet.
Sverige deltar aktivt i EU:s arbete på en Ryss-
landsstrategi för bl.a. handel, ökad kärnsäkerhet och
demokratistöd. Det är av största betydelse att ett de-
mokratiskt Ryssland går vidare för att skapa en väl
fungerande rättsstat och en socialt hållbar marknad-
sekonomi.
Under mottot "Sverige-Polen: Östersjögrannar i
det nya Europa" gör regeringen i år en bred satsning
för att stärka banden mellan Polen och Sverige. Det är
av stor vikt att både Polen och Tyskland aktivt deltar i
samarbetet mellan Östersjöregionens länder.
Det nordiska samarbetet har fått ökad betydelse
och ny dynamik genom Sveriges och Finlands med-
lemskap i EU. Sverige har lämnat över ordförande-
skapet för det nordiska regeringssamarbetet till Is-
land. Vi har kunnat bidra till att ge samarbetet en
målmedveten och strategisk inriktning.
Norden är en viktig utgångspunkt för ett vidare
internationellt engagemang. Det nordiska samarbetet
stimuleras också genom en allt närmare samverkan
med de baltiska länderna.
Fru talman! Regeringen vill stärka samarbetet för
demokrati, säkerhet och utveckling i hela Europa.
Sverige har en europeisk identitet och ett europeiskt
ansvar. Det aktiva engagemanget i Europeiska unio-
nen är det viktigaste uttrycket för vår vilja att ta an-
svar för Europa.
Medlemskapet i EU gagnar vårt land. Det förbätt-
rar våra möjligheter att ta till vara våra ekonomiska
och säkerhetspolitiska intressen. Regeringen avser att
bedriva en aktiv och framåtsyftande EU-politik.
Under de närmaste åren står EU inför omvälvande
förändringar. Regeringen vill aktivt verka för att
unionen utvidgas samtidigt som samarbetet fördjupas
och vidareutvecklas.
EU:s arbetssätt och institutioner måste reformeras.
Starka och effektiva institutioner är ett intresse för
medlemsländer som Sverige. Under det svenska ord-
förandeskapet 2001 kommer Sverige att verka för att
Europeiska unionen bättre kan möta 2000-talets krav.
EU ändrar karaktär. Frågor som ligger medbor-
garna nära - sysselsättning, miljö, jämställdhet, kon-
sumentpolitik, brottsbekämpning - har blivit alltmer
centrala i unionen. Med en sådan utveckling ökar
också det folkliga stöd vi vill se för EU.
Europaparlamentet spelar en viktig roll för ett öp-
pet EU. Ett högt deltagande i parlamentsvalet i juni
stärker medborgarnas röst i Europa.
Den svenska regeringen bidrog aktivt till att driva
fram överenskommelsen om sysselsättning i Amster-
damfördraget. På denna gemensamma grund utarbe-
tas nu mål och riktlinjer för att bekämpa arbetslöshe-
ten på EU-nivå och i nationella handlingsplaner.
Förhandlingarna inom Agenda 2000 bör slutföras
redan i vår. De bör underlätta utvidgningen, en bättre
användning av EU:s resurser och en rättvisare börde-
fördelning. Jordbrukspolitiken måste reformeras.
Utvidgningen av EU har högsta prioritet för rege-
ringen. Vi måste motverka nya skiljelinjer i Europa
både genom en framgångsrik utvidgningsprocess och
genom att EU:s samarbete stärks med de europeiska
länder som inte omfattas av utvidgningen.
Det är ett vitalt svenskt intresse att länderna i vår
närhet inlemmas i det nya Europa.
Estland har, liksom Polen, inlett formella för-
handlingar om medlemskap i EU. Lettland och Litau-
en har genomfört viktiga reformer för att uppfylla
kraven för medlemskap. Dessa länder bör snarast
inbjudas att delta i de formella förhandlingarna.
Införandet av euron var ett historiskt steg för Eu-
ropa. Det är viktigt också för Sverige att EMU blir
framgångsrikt. Beslut om ett svenskt deltagande i
EMU:s tredje steg skall underställas folket i val eller
folkomröstning. Regeringen satsar under året 20
miljoner kronor för att stimulera debatt och folkbild-
ning om EMU.
Genom EU:s inre marknad vill vi vara med om att
skapa en modern, öppen och effektiv ekonomi - till
nytta för unionens medborgare, och också för männi-
skor utanför unionen. Regeringen avser driva på ut-
vecklingen av den inre marknaden, ett unikt och
framgångsrikt projekt, som gynnar ekonomisk ut-
veckling och sysselsättning.
Regeringen fortsätter arbetet för en bättre konkur-
rensövervakning. Reglerna om statsstöd måste re-
spekteras bättre, och mer effektiva och rättvisa regler
för offentlig upphandling måste tillämpas. Den eko-
nomiska kontrollen måste stärkas.
Hållbar utveckling och integrering av miljöas-
pekter i EU:s politik på olika områden har blivit ett
mål för unionen. Regeringen kommer att arbeta för
att miljöreglerna i Amsterdamfördraget får ett starkt
genomslag, t.ex. genom effektiva åtgärder mot för-
surningen.
Att utveckla och utvidga den europeiska värde-
gemenskapen om demokrati och mänskliga rättighe-
ter har sedan grundandet 1949 varit Europarådets
huvuduppgift. Regeringen har tillsatt en national-
kommitté för att samordna aktiviteter i Sverige inför
organisationens 50-årsjubileum. På svensk-norskt
initiativ har Europarådet beslutat om ett europeiskt
barnprogram.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Eu-
ropa - OSSE - har en viktig konfliktförebyggande
roll bl.a. genom fältverksamhet och den särskilde
högkommissarien för nationella minoriteter.
I Kosovo står OSSE nu inför sin hittills största
och mest krävande uppgift. Personal från över 30
länder samverkar i ett för regionen och Europa avgö-
rande skede.
Jag förmodar att vi kommer tillbaka till Kosovo
senare under debatten.
Sverige är, efter beslut i FN:s säkerhetsråd, berett
att medverka i en fredsfrämjande insats för att en
överenskommelse om Kosovo skall kunna genomfö-
ras.
Nato har efter det kalla kriget genomgått en dy-
namisk förändring. Det gäller såväl uppgifter som
organisation och medlemskrets. Insatsen i Bosnien -
till vilken Sverige fortsätter att lämna ett stort bidrag
- har gett Nato en ny och central roll för krishantering
i samarbete med länder utanför alliansen.
Sverige är aktivt engagerat i det arbete som be-
drivs inom Partnerskap för fred - PFF - och det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet.
PFF har en betydelsefull förtroendeskapande roll,
inte minst i vårt närområde. Partnerskapet är en viktig
del i arbetet på att bygga upp en förmåga till krishan-
tering i vår del av världen, så att vi gemensamt skall
kunna möta hot och kriser.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt
land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde består. Den minskar spänning och ökar
säkerheten i vår del av Europa. Vi har själva valt vår
politik och definierar dess närmare innebörd.
Militär alliansfrihet innebär inte utanförskap. Sve-
rige deltar konkret och aktivt i samarbetet för att
främja fred och förebygga konflikter såväl i Europa
som globalt.
Regeringen vill stärka den europeiska förmågan
till krishantering. EU har - med sin bredd och värde-
gemenskap - en stor potential på detta område. På
Sveriges och Finlands förslag har krishantering skri-
vits in som en EU-uppgift i Amsterdamfördraget.
En intensiv diskussion förs nu i Europa om dessa
frågor. Regeringen välkomnar detta. I första hand
gäller det att stärka ländernas gemensamma vilja att
agera. Vi är också beredda att se över beslutsformer
och institutionella lösningar för krishantering. En klar
skiljelinje mellan krishantering och territorialförsvar
bör upprätthållas.
Fru talman! Regeringen vill stärka samarbetet för
demokrati, säkerhet och utveckling globalt.
Vår strävan är att också på denna nivå skapa en
samarbets- och säkerhetsordning som bygger på en
allt starkare värdegemenskap.
FN:s säkerhetsråd är kärnan i den internationella
säkerhetsordningen.
FN:s ansvar är ytterst att stå som garant för folk-
rättens primat i världspolitiken. Det är säkerhetsrådet
som har till uppgift att besluta om militär våldsan-
vändning, förutom i fall av självförsvar eller i extre-
ma nödsituationer. Detta gäller oavsett vem som har
uppdrag att leda den fredsfrämjande insatsen.
Som medlem av säkerhetsrådet under de gångna
två åren såg Sverige som sin främsta uppgift att stär-
ka rådets vilja och förmåga att ta sitt fulla ansvar för
internationell fred och säkerhet. Vi kunde i många
frågor bidra till att viktiga resultat uppnåddes.
Samtidigt fick vi en handfast erfarenhet av de
problem som säkerhetsrådet står inför. Ibland har
nödvändiga rådsbeslut blockerats. Ibland har rådet
ställts åt sidan.
Lärdomarna från denna period i säkerhetsrådet är
en tillgång i vårt fortsatta FN-engagemang, som för-
blir en hörnsten i vår utrikespolitik.
Det svenska FN-arbetet präglas av en helhetssyn.
Fred, säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter,
humanitärt arbete och hållbar utveckling är i ett lång-
siktigt perspektiv oskiljaktiga.
Centralt för regeringens FN-politik är att verka för
att FN stärks och reformeras. Sverige har tilldelats en
ledande roll i arbetet för att reformera säkerhetsrådet.
Medlemsstaterna måste uppfylla sina finansiella åta-
ganden.
FN:s konfliktförebyggande arbete behöver ut-
vecklas. Respekt för de mänskliga rättigheterna bör
genomsyra FN:s arbete. Särskild uppmärksamhet
måste fästas vid barnens rättigheter och livsvillkor.
En strategi för fattigdomsbekämpning bör antas av
Millennieförsamlingen år 2000. Det humanitära bi-
ståndet är en del av det internationella arbetet för
fred, demokrati och utveckling.
Indiens och Pakistans kärnvapenprov har visat att
hotet från massförstörelsevapen har förnyad aktuali-
tet. Vårt mål är en värld fri från massförstörelseva-
pen.
Regeringen verkar aktivt för att stärka det inter-
nationella samarbetet för icke-spridning och nedrust-
ning av kärnvapen. Åttanationsinitiativet anvisar en
pragmatisk väg mot kärnvapennedrustning. Det lyfter
fram det nära sambandet mellan att förhindra sprid-
ning och kärnvapenstaternas åtaganden om nedrust-
ning och avskaffande av alla kärnvapen.
Vi har också sett vad kemiska och biologiska va-
pen kan åstadkomma i händerna på Saddam Hussein
eller terrorister i Tokyos tunnelbana.
Vi måste ha en strategi för att möta nya hot, så-
som terrorister med massförstörelsevapen eller an-
grepp på informationssystem. Det internationella
samarbetet måste stärkas, inte minst kring konventio-
nerna om förbud mot kemiska och biologiska vapen.
Sverige var pådrivande för att få till stånd Otta-
wakonventionen om ett totalförbud för antipersonella
landminor. Vi har en ledande roll i arbetet för minröj-
ning och stöd till minoffer.
Nedrustning och rustningskontroll är en viktig
uppgift också i Europa. De förhandlingar om två
viktiga avtal som skall avslutas i år - Wiendokumen-
tet och CFE-avtalet om konventionella vapen - är av
stor betydelse också för Sveriges säkerhet.
Regeringen verkar för en mer restriktiv vapenex-
port genom att bl.a. söka vidareutveckla EU:s uppfö-
randekod.
Sverige arbetar också tillsammans med andra län-
der för verkningsfulla åtgärder mot det stora lidande
som spridningen och användningen av lätta vapen
orsakar i dagens konflikter.
Fru talman! Respekten för de mänskliga rättighe-
terna skapar en fast grund för fred och säkerhet. Detta
perspektiv skall genomsyra vår utrikespolitik. Det är
lika viktigt i vårt arbete i Europa som globalt och i
vårt bilaterala samarbete med andra stater.
Rasism i alla dess former skall bekämpas, hårt och
kompromisslöst, här hemma och utanför våra gränser.
Projektet Levande historia handlar om att aldrig
glömma. Det handlar om att dra slutsatser för vår
egen tid. Regeringen fullföljer detta arbete.
Jämställdhet är ett prioriterat mål för regeringen.
Här är vägen lång att gå i en värld av diskriminering,
utbrett våld och förtryck av kvinnor.
I arbetet för mänskliga rättigheter skall vi bidra
till att utveckla det internationella normsystemet och
handla i konkreta fall när dessa normer kränks.
Regeringen agerar ofta inom EU för att förstärka
de mänskliga rättigheterna. Amsterdamfördraget har
fastlagt att EU bygger på frihet och respekt för de
mänskliga rättigheterna, som måste iakttas av såväl
dagens som framtidens medlemsstater.
I år är det tio år sedan konventionen om barnets
rättigheter antogs. Ingen annan konvention om
mänskliga rättigheter har fått så stor anslutning. Den
översyn av barnfrågor som regeringen påbörjat syftar
till att barnens bästa skall genomsyra Sveriges ut-
vecklingssamarbete.
Regeringen verkar för ett tilläggsprotokoll till
barnkonventionen som förbjuder användning av sol-
dater under 18 år.
Kampen mot dödsstraffet skall fortsätta med kraft.
Regeringen vill se ett universellt förbud mot denna
förkastliga kvarleva från en förgången tid. Det är
glädjande att flera länder under det senaste året av-
skaffat eller upphört att tillämpa dödsstraffet, som
dock fortfarande är i bruk i skrämmande stor ut-
sträckning i flera länder.
Romstadgan om en internationell brottmålsdom-
stol är ett viktigt genombrott för att minska risken för
straffrihet för grova brott mot folkrätten. Nationell
suveränitet får inte hindra lagföring av dem som be-
gått brott mot folkrätten.
Fru talman! Internationell samverkan krävs för att
förebygga och hantera kriser. Multilateralismen måste
försvaras. FN har en nyckelroll. Stormakterna måste
ta sin del av ansvaret. Regionala organisationer spelar
en allt viktigare roll.
WTO kan bidra till sunda och tydliga spelregler i
en globaliserad ekonomi. Det är av stor vikt att WTO
går vidare och öppnar marknader och därmed stimu-
lerar handel, investeringar och tillväxt. Sverige före-
språkar en ny stor förhandlingsrunda under året.
De globala ekonomiska problemen ställer krav på
samtliga världens länder att ta ansvar för att efterfrå-
gan och därmed tillväxten hålls uppe.
IMF och Världsbanken kan bidra till att förebygga
kriser genom att skapa förutsättningar för politisk och
ekonomisk stabilitet och utveckling. Det internatio-
nella finansiella systemet måste reformeras. Rege-
ringen kommer att aktivt delta i arbetet för att stärka
Bretton Woods-institutionerna och förbättra samar-
betet dem emellan.
Det är en prioriterad uppgift för regeringen att
stärka de internationella åtagandena för hållbar ut-
veckling.
Beslutet i Kyoto 1997 om att i-länderna skall
minska utsläppen av växthusgaser måste genomföras.
Samtidigt måste vi skapa förutsättningar för miljöin-
vesteringar i u-länderna.
Sverige välkomnar ett positivt engagemang från
Förenta staterna i det multilaterala samarbetet. Detta
gäller såväl FN och de internationella ekonomiska
organisationerna som europeisk säkerhet och samar-
betet i vårt eget närområde.
Regeringen vill ha en stärkt politisk dialog med
Latinamerika. Vi fäster stor vikt vid det toppmöte
som i år anordnas mellan EU, Latinamerika och Ka-
ribien.
Sverige har fått en ledande roll i arbetet för att
samordna återuppbyggnaden efter orkanen Mitchs
härjningar i Centralamerika. Regeringen är i maj värd
för en internationell konferens som skall lägga grun-
den till en ny utvecklingsstrategi för de drabbade
länderna.
Afrika genomgår omvälvande förändringar. På
flera håll pågår krig och kriser, med stort mänskligt
lidande som följd. Samtidigt är demokratisering och
ekonomiska reformer en lika påtaglig realitet i Afrika
som konflikter och krig.
En lösning av de djupgående konflikterna i Stora
sjö-regionen, Angola, Afrikas horn - där vi nu tyvärr
verkar se en farlig eskalering - Sierra Leone och
Guinea Bissau kräver stora internationella insatser.
Sverige är här starkt engagerat, i FN, i EU och i
Bretton Woods-institutionerna samt i ett direkt part-
nerskap med afrikanska länder. Under året görs en
särskild satsning för ett brett samarbete med Sydafri-
ka.
Sverige främjar den kulturella dialogen mellan
Europa och muslimska länder och deltar aktivt i det
av EU initierade Medelhavssamarbetet. Det kan på
sikt bidra både till säkerhet i Europa och till ökat
välstånd söder och öster om Medelhavet.
Den palestinsk-israeliska konflikten är ännu efter
ett halvsekel olöst. Fredsprocessen har gått i stå. Vad
som nu krävs är politisk vilja hos båda parter, särskilt
hos den starkare parten, Israel. Det krävs också ett
mer bestämt engagemang från omvärlden.
Israel har rätt till säkra och erkända gränser. Pa-
lestinierna har rätt att bilda en egen stat. Israels folk-
rättsstridiga bosättningspolitik måste upphöra. Inte-
rimsavtalet och Wye River-överenskommelsen, lik-
som förhandlingarna om slutlig status, måste genom-
föras.
Ansvaret för Irakfrågan måste återgå till FN:s sä-
kerhetsråd. Irak får inte tillåtas behålla, utveckla eller
använda massförstörelsevapen. Samtidigt måste vi
söka skydda Iraks folk - som så länge plågats - från
följderna av Saddam Husseins förödande politik.
Detta gäller inte minst den kurdiska befolkningsgrup-
pen i norra Irak.
Den ekonomiska kris som i fjol drabbade flera
länder i Asien var inte unikt asiatisk. Länder världen
över står inför liknande problem. De måste mötas
med demokrati, fungerande finansiella system och
sociala skyddsnät.
Förhandlingarna om Östra Timor tycks nu ha fått
ny dynamik. Den indonesiska regeringens vilja att nu
beakta östtimoresernas önskemål om områdets fram-
tid är ett välkommet steg i rätt riktning. Sverige har
det senaste året varit aktivt i att främja en dialog med
Indonesien och med Portugal om konflikten.
Genom reformer vinner länderna i Asien förnyad
styrka. För Sverige skapas därmed nya politiska och
ekonomiska möjligheter. Regeringen kommer att i en
skrivelse till riksdagen lägga fram ett förslag till en
svensk Asienstrategi.
Fru talman! I regeringens aktiva utrikespolitik
förenas internationell solidaritet med värnet av våra
egna intressen.
De demokratiska och sociala ideal som är grunden
för vårt eget samhälle och för det europeiska
fredsprojektet måste också få genomslag globalt.
På samma sätt som solidaritet skall prägla vårt
svenska samhälle måste solidaritet också prägla vår
utrikespolitik.
Utrikespolitiken stärker vår säkerhet. Den bidrar
också till ekonomisk utveckling och sysselsättning i
Sverige.
Gamla hot och problem träder nu i bakgrunden,
men nya tillkommer.
Den militära spänningen minskar, men hotet från
terrorism och spridning av massförstörelsevapen
består. Säkerheten i vårt grannskap ökar, men kon-
flikter på annat håll fortsätter att skapa stort mänskligt
lidande och flyktingströmmar som även når oss.
Framsteg sker på miljöområdet, men risken för kli-
matförändringar ökar. Den globala ekonomins tillväxt
skapar ökad välfärd, men klyftorna växer.
Gamla hinder och begränsningar faller bort och
nya öppningar skapas.
Sverige har kanske aldrig haft så stora möjligheter
som i dag att i samverkan med andra länder bidra till
fred, frihet och framtidstro.
Vi har den vilja och de verktyg som krävs för att
ta till vara dessa möjligheter - i närområdet, i Europa
och globalt.
I samarbete bygger vi vår gemensamma säkerhet,
och i samarbete bygger vi vår gemensamma framtid.</pre><pre>Anf.  2  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Denna utrikesdeklaration kommer tio
år efter det att Berlinmuren föll och det kalla kriget
upphörde. Den kommer fyra år efter det att Sverige
har gått med i EU. Och fortfarande är den centrala
formuleringen vad gäller Sveriges säkerhetspolitik att
alliansfriheten består i syfte att Sverige skall kunna
vara neutralt i händelse av krig i närområdet. Denna
formulering, som ju är en kvarleva från det gamla
kriget - förre kabinettssekreteraren Sverker Åström
kallar det för en redaktionell retusch av kallakrigs-
formuleringen - är fortfarande det centrala besked
som den svenska regeringen ger till svenska folket
och till omvärlden om vår säkerhetspolitik.
Men det är ju en alldeles orimlig hållning. Detta
är rimligen det minst sannolika, ja, rent av det osan-
nolika förhållningssätt som Sverige skall ha. Kan
någon tänka sig att Sverige skulle stå neutralt om en
EU-medlem, ett nordiskt grannland eller ett kandi-
datland skulle angripas? Det är svårt att förstå hur
regeringen menar. Skall ambassadörer som sitter här
på läktaren när de rapporterar hem till andra med-
lemsländer i EU rapportera det som är minst sanno-
likt, det som rimligtvis inte kommer att inträffa?
Det vore väl inte för mycket begärt att regeringen
efter alla dessa år som EU-medlem och sedan det
kalla krigets slut hade haft förmågan att mer tydligt
formulera vari Sveriges säkerhetspolitik består. Vilka
är möjligheterna? Vad kommer det sannolika att bli
för framtiden? Detta borde man göra i stället för att
titta bakåt och upprepa det som ingen tror på och det
som döms ut t.o.m. av dem som under det kalla kri-
gets tid var med om att formulera just den här politi-
ken.
Det utmärkande för den här regeringsdeklaratio-
nen är snarast det som saknas, det som inte står. Det
talas om att säkerhetsmönstret i närområdet nu om-
formas. Ja, det kan man säga. Det omformas mycket
snabbt. I mars, dvs. nästa månad, kommer t.ex. Polen,
Tjeckien och Ungern att bli medlemmar i Nato. Det
är en stor sak i det europeiska säkerhetspolitiska
mönstret. Vad tycker regeringen om detta? Har man
någon åsikt över huvud taget?
Estland, Lettland och Litauen strävar efter att bli
medlemmar i Nato. Det är en stor sak i Östersjöområ-
det. Statsministern sade för tre år sedan att Sverige
skulle stödja dessa strävanden. Nu är det tyst. Rege-
ringen har ingen uppfattning vare sig om det är bra
eller ej eller om Sverige skall ha någon roll i detta.
Det sägs att säkerheten i vår del av kontinenten är
en angelägenhet för hela Europa och för Nordameri-
kas länder. Men Sverige då? Skall vi stå neutrala om
det blir bekymmer med säkerheten i vår del av konti-
nenten? Skall Sverige delta i den europeiska säker-
hetsordningen eller skall Sverige stå utanför den
europeiska säkerhetsordningen? Det framgår inte. Det
framgår att Ryssland bör ingå i den europeiska säker-
hetsordningen. Men det framgår inte att Sverige skall
ingå.
Det står också att det förs en intensiv diskussion
om EU:s krishantering. Det gör det minsann. Stor-
britannien och Frankrike har lagt fram förslag, det
s.k. Saint-Malo-initiativet. Det vore intressant att höra
hur regeringen ställer sig till detta, inte bara att man
välkomnar en diskussion. Det är väl bra att man lyss-
nar och har öronen öppna. Men det vore kanske in-
tressant att höra om Sveriges regering hade en stånd-
punkt i denna för EU mycket centrala fråga.
Det sägs att regeringen vill att euron skall bli
framgångsrik och att Sverige skall ta ställning. Jaha,
vad intressant. Men har regeringen en uppfattning om
Sverige skall gå med i EMU eller ej? Det är den mest
centrala frågan som måste besvaras. Och det finns det
ingen uppfattning om. Utrikesdeklarationen är tyst på
denna punkt. Ambassadörerna får väl rapportera hem
att det finns ett stort frågetecken också i denna cent-
rala del.
På punkt efter punkt efter punkt beskriver man
någonting som sker, men man har själv ingen upp-
fattning.
Vad bordet det ha stått? Jo, det borde ha stått un-
gefär så här:
Sverige välkomnar Natos öppenhet. Vi tycker att
det är bra att Polen, Tjeckien och Ungern nu går med
i Nato. Det är bra för hela Europas säkerhet.
Det borde ha stått att Sverige stöder Estlands,
Lettlands och Litauens ansträngningar att gå med i
Nato, det som statsministern sade för tre år sedan.
Det borde ha stått att Natoutvidgningen är särskilt
viktig för Ryssland, därför att Ryssland är beroende
av trygga grannar, särskilt små länder som inte kan
försvara sig på egen hand och som har en historiskt
hård erfarenhet av ockupation och förtryck. Det är
viktigt för Ryssland att särskilt nordvästra grannom-
rådet är stabilt och tryggt.
Natoutvidgningen är också viktig för Rysslands
inre utveckling, för att avskärma de röd-bruna krafter
som förespråkar revanschism, något slags återtagande
av närområdet, den typ av debatt som vi inte får ha i
Europa. Det är ett eko av 30-talets debatt. Därför är
Natoutvidgningen så viktig för Rysslands interna
utveckling. Det säger inte minst demokraterna i
Ryssland.
Nato är viktigt också för Rysslands utveckling i
det avseendet att skall Ryssland bli en demokrati och
få ett någorlunda gott välstånd, ett välstånd på euro-
peisk nivå, kan det bara ske genom samverkan med
väst. Att Ryssland isolerat skulle kunna få en god
välståndsutveckling eller skulle kunna få det tillsam-
mans med länderna söder om Ryssland eller med
Kina är bara en dagdröm som en del röd-bruna krafter
i Rysslands duma har. Det måste naturligtvis ske
tillsammans med väst. Det kan enbart ske tillsam-
mans med väst. Då måste relationerna vara klara. Det
måste vara stabila spelregler mellan Ryssland och
dess västliga grannar. Det är därför som Natoutvidg-
ningen är så alldeles central och vital.
Det borde ha stått att Sverige är berett att fullt ut
delta i det euro-atlantiska samarbetet. Det vore en
alldeles orimlig hållning att Sverige skulle stå vid
sidan av den europeiska säkerhetsordningen. Kan
någon tänka sig att vi skulle stå vid sidan av den
europeiska säkerhetsordningen i centrala delar? Det
är klart att Sverige måste vara med. Skulle Sverige
kunna isolera sig från sina nordiska och baltiska
grannländer? Det skulle kunna bli en sådan utveck-
ling om den nyckelformulering som regeringen har
skulle fullföljas i framtiden. Då kunde Sverige ensamt
i hela Norden och Baltikum stå för sig självt, isolerad
från våra grannländer. Det vore en alldeles orimlig
utveckling.
Vi kan nu se att den gamla nordiska tanken, att vi
har ett gemensamt ansvar, kan komma att förverkli-
gas inom den euro-atlantiska säkerhetsordningens
ram. Det vore ett stort steg i Nordens historia om så
skulle bli fallet, att vi inte står likgiltiga för grannlän-
ders öde, utan att vi faktiskt engagerar oss.
Det borde ha stått att Sverige skall välkomna för-
slagen från Storbritannien och Frankrike att stärka
EU:s krishantering. Det är en viktig sak.
Sverige var t.o.m. 1994 mycket aktivt i säkerhets-
politiken. Många menar att Sverige då var en ledande
aktör i säkerhetspolitiken i Europa, i alla fall i den
norra delen. Sedan dess har det tystnat. En tysk tid-
ning säger att Sverige nu har blivit en dvärg i utrikes-
politiken. Man måste om man bedriver utrikespolitik
ha en uppfattning och man måste driva sina uppfatt-
ningar. Man kan inte bara inregistrera vad som sker i
omvärlden och nöja sig med det.
Fru talman! Också i försvarspolitiken råder oreda.
I stället för en bred och stark försvarsuppgörelse
valde regeringen en smal och svag bas för sin politik.
Därmed har försvarsplaneringen för de närmaste åren
kollapsat och fortsatta försvarskriser är att vänta.
Det är en gåta att regeringen kan välja att bedriva
en ansvarsfull försvars- och säkerhetspolitik tillsam-
mans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som båda
vill att Sverige skall lämna EU, som är starka mot-
ståndare till Nato och som är motståndare till försvar.
Det går inte att bygga ett varaktigt säkert Europa och
Östersjöområde utan både Nato och EU. Det är inte
möjligt. Regeringen har valt att liera sig med krafter
som är emot dessa båda centrala europeiska institu-
tioner.
Fru talman! Vår generations historiska uppgift är
att ena hela Europa. Utvidgningen av EU måste där-
för stå i centrum. Lettland och Litauen måste få på-
börja sina medlemsförhandlingar i år - därför att de
är kvalificerade för detta, inte därför att de skulle ha
något slags gemensam förhandlingsstart.
Toppmötet i Wien blev tyvärr ett misslyckande i
just det avseendet. Nya majoriteter vid toppmötet
kunde inte fokusera på det viktigaste, nämligen ut-
vidgningen. Nu får vi hoppas att toppmötet i Helsing-
fors i december lyckas att få Lettland och Litauen att
påbörja förhandlingarna. Det bör vara möjligt att de
första nya medlemmarna från Central- och Östeuropa
kan komma med i EU år 2003.
Sverige har varit med i EU i fyra år. Det har givit
oss stora fördelar. Samtidigt har Sverige inte förmått
utnyttja mycket av de möjligheter som EU har gett.
Det ser vi tydligt om vi jämför hur Finland och Sveri-
ge har utvecklats de fyra gångna åren. Finland har
haft en period av stark tillväxt, drastisk minskning av
arbetslösheten, stabiliserat sina finanser, kommit med
i den gemensamma valutan, tagit ned skattetrycket. I
Sverige har tillväxten varit låg, arbetslösheten och
skatterna har fastnat på en hög nivå. Sverige har blivit
Nordens fattigaste land. Det är det som har skett.
Detta beror naturligtvis inte på EU, utan tvärtom
på den nationella politik som har förts i Sverige. Men
det allvarliga är att man inte har förmått att bättre
utnyttja de chanser som EU skulle kunna ge. Vi kan
se på Finland hur det borde ha kunnat gå.
Under 1970-talet, när Västeuropa förra gången
hade ett flertal socialdemokratiska regeringar, stagne-
rade utvecklingen. Man talade om euroskleros. Regle-
ring av skatter försvårade utvecklingen och gjorde att
ekonomierna stagnerade med en kraftigt ökad ar-
betslöshet som följd. Sedan följde en helt annan ut-
veckling. Den inre marknaden skapades. Avregle-
ringar och privatiseringar kom i centrum, och vi fick
en helt annan fart i Europa. Den stora frågan nu är:
Skall detta fortsätta, eller skall vi se en uppbromsning
och en återreglering? Det finns både hoppfulla och
oroande tecken. Vi kunde läsa att Air France skulle
privatiseras. Det är fantastiskt att en kronjuvel i den
franska statsföretagsamheten skall privatiseras. Det
kan ses som ett hoppfullt tecken. I förhandlingarna
om Agenda 2000 finns det inga tecken på att man vill
omvandla EU till en transfereringsunion. Tvärtom,
det förslås snarare återhållsamhet eller t.o.m. frysning
av budgeten.
För att minska den höga arbetslösheten i Sverige
och många andra EU-länder är det bra om vi får en
ökad institutionell konkurrens. Det innebär att län-
derna skall lära sig av varandra för att finna de recept
som ger låg arbetslöshet och goda reallöner. Det kan
dock finnas tendenser i motsatt riktning. Det kanske
allvarligaste är om röda regeringar försöker reglera
arbetsmarknaden på europeisk nivå. Det skulle kunna
leda till att arbetslöshetsnivån består och dessutom
t.o.m. ökar.
För Sveriges del är det viktigaste att vi slutar fus-
ka med arbetslöshetsbekämpningen. År ut och år in
har regeringen vägrat att följa två av de mest centrala
kriterierna när det gäller sysselsättningsunionen,
nämligen att minska skatten på arbete och se till att
arbetsmarknaderna blir så flexibla att människor inte
stängs ut från dem. Skall det finnas en sysselsätt-
ningsunion, måste länderna naturligtvis lojalt följa
rekommendationerna. Vad skall man annars med
sådana rekommendationer till? Här har Sverige gått i
spetsen för att undergräva de gemensamma ansträng-
ningarna. Bakom retoriken om sysselsättningsunion
ligger i själva verket viljan att inte se till att den ge-
nomförs i Sverige.
Vi i Sverige har fått lära oss den hårda vägen att
höga skatter och stor offentlig sektor undergräver
tryggheten och skapar en kombination av hög ar-
betslöshet, låga reallöner och låga reala pensioner.
Amsterdamfördraget har ännu inte ratificerats.
Det viktiga när det har ratificerats är att se till att man
löser de två utestående frågorna på det konstitutio-
nella området inom EU. Den ena är kommissionens
organisation och sammansättning. Den andra är röst-
reglerna i ministerrådet. Båda två brådskar. Frågorna
måste vara avgjorda innan de första nya medlemmar-
na kan komma med i EU. Därför måste en ny rege-
ringskonferens med begränsat mandat snabbt kunna
fullfölja detta, så att inte utvidgningen av EU brom-
sas. Det vore allvarligt om man via regeringskonfe-
renser skulle fördröja den process som är så nödvän-
dig att den med kraft skall fullföljas i tid.
Fru talman! Den gemensamma valutan har trätt i
kraft. Det är ett stort steg i Europas historia. I denna
situation vill vi se att Sverige snarast möjligt ansluts
till euron. Detta kräver dels att vi förbereder oss, dels
att vi välkomnar euron. Förberedelserna måste ske
snabbt, och vi måste ha en beslutsordning som gör att
vi kan komma med helst redan år 2002. Sverige
måste nu se till att vi får en valutastabilitet, som be-
kräftas genom anslutning till ERM 2.</pre><pre>Anf.  3  LARS OHLY (v):
Fru talman! Ärade åhörare! Utrikesministerns tal
andades optimism, framtidstro och en stor dos diplo-
mati. Jag har en viss förståelse för att Sveriges utri-
kesminister inte alltid kan tala samma klarspråk som
en miljöminister, men jag skulle önska mig en något
mer nyanserad bild av utvecklingen inom EU, i Euro-
pa som helhet och i den värld som sträcker sig långt
utanför Europas gränser.
Det är inte svårt att teckna en mörk bild av till-
ståndet i världen i dag. Det går naturligtvis också att
finna ljusglimtar, men tyvärr måste vi konstatera att
demokrati och mänskliga rättigheter saknas i stora
delar av världen samtidigt som köns- och klassorätt-
visorna är lika stora som någonsin förut.
Låt mig bara göra några nedslag bland de 30 pa-
ragraferna i FN:s deklaration för de mänskliga rättig-
heterna. De visar hur människor dagligen drabbas av
våld och förtryck.
I hur många länder i världen kan vi säga att envars
rätt till liv, frihet och personlig säkerhet garanteras -
som det står i artikel 3?
Människors frihet är beskuren av politiskt för-
tryck. I hälften av världens länder sitter människor
fängslade på grund av sina åsikter. I en tredjedel av
dessa länder förekommer regelmässigt tortyr av fång-
ar. Dödsstraffet är fortfarande vanligt. Avrättningar
skedde förra året i 40 länder. I minst 70 länder finns
dödsdömda fångar.
I Kina avrättas människor för obetydliga brott,
som t.ex. stöld. Minst 2 495 människor dömdes till
döden och 1 644 avrättades förra året. Bland de av-
rättade fanns sådana som dömts för brott mot staten,
dvs. politisk opposition mot enpartistaten.
I USA avrättades 74 fångar i 16 stater under 1998,
och mer än 3 300 sitter alltjämt i dödscell. Den 4
februari i år avrättades Sean Sellers för brott som han
begick när han var 16 år gammal. Internationell rätt
förbjuder dödsstraff mot dem som var 18 år eller
yngre när de begick brott. I USA har man avrättat tio
minderåriga kriminella sedan 1990, vilket är fler än
resten av världen tillsammans.
I artikel 5 i deklarationen står det följande: "Ingen
må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning."
I Turkiet är omfattande och systematisk tortyr ofta
förekommande. Kurdiska aktivister har dött i häkte
eller har uppgivits vara försvunna sedan de gripits.
Minst 20 dödades förra året under omständigheter
som tyder på att de lagstridigt avrättades.
Den 16-årige Murat Yigit torterades på en polis-
station i Ankara då han kvarhölls där i januari. Han
uppgav att poliserna hade bundit för hans ögon, klätt
av honom naken, dränkt in honom med kallt vatten,
slagit honom på fotsulorna, givit honom elchocker
mot penis och velat tvinga honom att underteckna en
bekännelse om en rad brott.
Leyla Zana och ytterligare tre f.d. parlamentsle-
damöter för Demokratiska partiet sitter fortfarande
fängslade i Ankara, dömda 1994 till 15 års fängelse
för påstått medlemskap i PKK. Under en upprörande
bristfällig rättegång lades inga bindande bevis fram
mot dem, och de tycks ha fängslats framför allt för
sin kritik av den statliga turkiska politiken i de kurd-
dominerade sydöstra provinserna.
Artikel 14 föreskriver att "envar har rätt att i andra
länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse". Flyk-
tingströmmarna i världen går till största delen från
fattiga länder till lika fattiga länder i närområdet. I
många länder förvägras flyktingar rätten att söka asyl.
Men i vår världsdel avvisar vi regelmässigt och dag-
ligen flyktingar till Iran, Pakistan, Colombia, Peru,
Algeriet, Bangladesh, Nigeria och många andra län-
der där de mänskliga rättigheterna kränks på ett sys-
tematiskt sätt. Sveriges egen flyktingpolitik utgör
inget undantag. Endast ca 2 000 av 300 000 flyktingar
från krigets Kosova har kommit till Sverige. Vi är
numera en lydig medlem i det "Fort Europa" som
håller på att byggas upp inom den europeiska unio-
nen.
"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet",
står det i artikel 19. Och i artikel 23 står stadgat en-
vars rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar
till skydd för sina intressen.
Zafarayab Ahmed är journalist och aktivist för
mänskliga rättigheter i Pakistan. Efter att ha skrivit
om en tioårig pojke som sålts till slavarbete i en matt-
fabrik har Ahmed arresterats och åtalats.
Ett tusental arbetare som hör till Sydkoreas två
största fackföreningar har hotats med massarreste-
ringar av myndigheterna om de fullföljer sin strejk.
Polis och militär kan komma att användas mot de
strejkande, som protesterar mot privatiseringar och
uppsägningar och för ett utbyggt socialförsäkrings-
system.
I Colombia "försvann" minst 140 människor förra
året sedan de tagits av säkerhetsstyrkor eller halvmi-
litära grupper. Ledaren för jordbruksarbetarnas fack-
förening Ramón Osorio Beltran, som också är med-
lem i det colombianska kommunistpartiet, greps i
januari 1998 tillsammans med fyra andra personer
men frigavs i februari. Två månader senare
"försvann" Beltran i Medellín när han tillsammans
med sin yngste son greps av tungt beväpnade män.
Fru talman! Denna korta genomgång av förbrytel-
ser mot de mänskliga rättigheterna är inga undantag i
en god värld. Det handlar om ett mönster av förtryck
som existerar i många fler länder än de här uppräkna-
de. Till detta skall läggas att miljarder människor
lever i fattigdom, hemlöshet, arbetslöshet och köns-
diskriminering och förvägras sjukvård och undervis-
ning - även i rika och högt utvecklade länder. Kvin-
noförtrycket är en realitet. Två tredjedelar av alla
analfabeter är kvinnor, och två miljoner flickor köns-
stympas varje år. 80 % av alla dem som flytt undan
krig och katastrofer är kvinnor.
Samtidigt finns en omätbar rikedom samlad hos
ett fåtal människor. Den rikaste femtedelen av värl-
dens befolkning delar på 80 % av världens inkomster,
samtidigt som den fattigaste femtedelen - varav ma-
joriteten är kvinnor - delar på drygt 1 % av världens
inkomster.
Så orättvis är den värld där kapitalismen som
system sägs ha vunnit kampen om världsherraväldet.
Så sent som i går rapporterade medierna att anta-
let fattiga ökar. Mer än 1,3 miljarder människor lever
på mindre än 1 dollar om dagen. Vad gör de rika
länderna? Jo, inom OECD - världens 29 rikaste län-
der - har biståndet minskat från 0,33 % av BNP till
0,22 %. Även här har Sverige varit lydigt och skurit
ned år efter år, oavsett om kristdemokrater, modera-
ter, folkpartister, socialdemokrater eller centerpartis-
ter har varit ansvariga.
Vi får aldrig dölja att välståndet i vår del av värl-
den till stor del bygger på fattiga länders underord-
ning. Om arbetarna som syr handsydda läderfotbollar
får rimliga minimilöner ökar priserna på fotbollar i
väst. Anledningen till att t.ex. Ikea kan sälja en del
varor så billigt är att barn utnyttjas i fabriker i Pakis-
tan och Bangladesh.
De fattiga länderna är fast i en skuldfälla. Världs-
banken, Valutafonden och privatägda storbanker
dikterar de politiska villkoren i tredje världen och
ställer krav på en nyliberal ekonomisk politik som
leder till ökad arbetslöshet och minskade offentliga
utgifter.
Det skulle vara en välgärning om regeringen gav
sitt stöd till skuldavskrivningskampanjen Jubel 2000.
Det skulle visa att Sverige är ett land som vågar stå
upp mot de stora kapitalintressena, som vågar ta
ställning för den globala rättvisan och för en ny eko-
nomisk världsordning.
I stället har vi alltmer anpassats till den rika väst-
värld som ser som sin främsta uppgift att skydda sina
egna företags intressen. Ett exempel på detta är för-
handlingarna om ett multilateralt investeringsavtal
som pågick fram till oktober förra året. Här försökte
världens rikaste länder slutföra förhandlingar om ett
MAI-avtal som på punkt efter punkt skulle stärka
storföretagens ställning och minska utrymmet för
demokratiska beslut. Det var en välgärning av den
franska regeringen att se till att förhandlingarna inte
slutfördes. Men äran för att MAI-avtalet stoppades
skall i första hand tillfalla den globala solidaritetsrö-
relse som visade att det går att tvinga fram ett mått av
öppenhet kring förhandlingar som vissa vill föra i
tysthet. Det går att stoppa beslut som så otvetydigt
går emot en stark folkopinion. Den starka opposition
som finns i fackföreningar, miljöorganisationer,
kyrkliga organisationer och solidaritetsrörelser mot
den orättvisa världsordningen är mycket värdefull.
För att vara före detta miljöminister talade utri-
kesministern anmärkningsvärt lite om vikten av att
bekämpa miljöförstöringen. Man måste ändå proble-
matisera lite mer än att påstå att världens länder
måste ta ansvar för att "efterfrågan och därmed till-
växten hålls uppe". En stor del av den tillväxt vi ser i
dag leder till miljöproblem som kan omöjliggöra
målsättningar och åtaganden för en hållbar utveck-
ling. Förbrukning av ändliga resurser, klimatföränd-
ringar till följd av utsläpp av växthusgaser, trafik-
mönster som bygger på flyg och vägtrafik - allt detta
leder till irreparabla miljöskador.
"När den sista grenen brutits och det sista vattnet
förorenats och den sista vindpusten förgiftas - då
förstår ni att pengar inte går att äta."
Fru talman! Utrikesministern uppehåller sig i sitt
tal huvudsakligen kring Europa och EU. Till min
förvåning noterar jag att utrikesministern inte tycks se
några som helst problem med EU-medlemskapet. Det
finns ingen antydan av kritik mot bristande demokrati
och folklig förankring, ingen kritik mot långa avstånd
till beslutsfattarna och detaljinriktade beslut av klå-
fingriga EU-tjänstemän. Bedrägerier och korruption
verkar inte finnas i det EU som utrikesministern be-
skriver, ej heller några problem med bristande öppen-
het och offentlighet. Möjligtvis oroas utrikesministern
av att EU:s institutioner inte är tillräckligt "starka och
effektiva"!
Det som är än allvarligare är att utrikesministern
inte heller ser hur EU-medlemskapet lett till en för-
skjutning från ett tredje-världen-perspektiv till euro-
centrering. Om man får tro utrikesministern finns
ingenting av "Fästning Europa". Militariseringen av
EU och Natos utvidgning tycks vara konfliktfria, och
inte heller finns någon kritik mot den gemensamma
flyktingpolitik som håller på att etableras genom
Schengenavtalet.
EU är genom EMU på väg att omvandlas till en
superstat, som tar över alltmer av bestämmanderätt
från medlemsländerna. Varken EU eller EMU förmår
lösa de grundläggande problemen i Europa i dag -
arbetslöshet, fattigdom, klasskillnader och försvagad
demokrati.
Dock vill jag berömma utrikesministern för den
uttalade målsättningen att förebygga väpnade kon-
flikter och för en mer restriktiv vapenexport. På vilket
sätt anser utrikesministern att denna målsättning bör
påverka Sveriges roll som vapenmånglare till kon-
fliktområden? Kanske uppstår en svag rodnad på
utrikesministerns kinder när orden om en ljusning för
Östtimor fälls. Hur många svenska vapen har använts
för att döda motståndare till den indonesiska regi-
men?
Utrikesministern tycks vara odelat positiv till
Natosamarbete men avfärdar medlemskap -
"Sveriges militära alliansfrihet består". Det beskedet
tackar vi naturligtvis för, särskilt som vi vet att det
finns krafter som vill inlemma Sverige under Natos
kärnvapenparaply.
Mot bakgrund av den positiva beskrivningen av
Natos roll och USA:s militära närvaro i vår världsdel
vill jag fråga utrikesministern om USA:s närvaro i
Europa är positiv för freden och utvecklingen i Euro-
pa.
Fru talman! Sverige kan nu lägga två år av med-
lemskap i FN:s säkerhetsråd bakom sig. Jag vill gra-
tulera regeringen och Utrikesdepartementet till ett väl
förrättat värv. Många av oss har säkert också för-
stärkts i uppfattningen att en reformering och demo-
kratisering av FN har blivit alltmer nödvändig. Sam-
tidigt har världssamfundet under dessa år utmanats av
den enda kvarvarande supermakten på ett uppseende-
väckande sätt. USA, som häftar i skuld till FN, har i
praktiken fördröjt ingripanden och försvårat fredsbe-
varande operationer i FN:s regi. USA har ställt
världssamfundet åt sidan genom att avfyra missiler
mot Sudan och Afghanistan utan godkännande av
FN:s säkerhetsråd.
Den mest flagranta utmaningen mot säkerhetsrå-
dets och därmed mot folkrättens roll i frågor om in-
ternationell fred och säkerhet skedde i december
genom USA:s och Storbritanniens militära aktioner
mot Irak. Saddam Husseins fruktansvärda brott mot
Iraks befolkning och hans hot mot omvärlden får inte
mötas med godtyckliga bombningar av civila irakier.
En värld där USA tar sig friheten att ingripa militärt
utan sanktion från det internationella samfundet - är
det en värld vi vill leva i? Vill vi överlåta åt Pentagon
att bestämma när militärt våld skall användas? Vårt
svar måste vara nej.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  4  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Ärade publik! Helhetssyn och kon-
sekvens är utan tvekan nyckelbegrepp i utrikespoliti-
ken, eller borde åtminstone vara det. Säkerhetspolitik,
katastrofbistånd, utvecklingssamarbete, handel, nä-
ringslivsutveckling, skuldavskrivning, begränsad
vapenexport, en hållbar utveckling och mänskliga
rättigheter är nära förknippade med varandra och står
i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Det hjälper inte
att pumpa in nya fräscha pengar i ett land med stora
hjälpbehov, om mer pengar flyter ut ur landet för att
betala räntor på skulderna. Det är den situation många
länder i dag befinner sig i. Därför måste de rika län-
derna sluta upp omkring Jubel 2000. Vad tänker utri-
kesministern göra för att Jubel 2000 skall bli en suc-
cé?
Alltfler inser att ett av de starka skälen för ett ge-
neröst utvecklingssamarbete är säkerhetspolitiskt. Vi
kan inte stillatigande åse hur klyftorna växer mellan
rika och fattiga länder. Vi kan inte heller känna oss
lugna om klyftorna växer alltmer inom länderna.
Instabilitet och oro - det som ytligt betraktat ser ut
som etniska eller religiösa konflikter - har ofta sin
grund i stora sociala orättvisor. Jan Erik Ågren kom-
mer att ta upp säkerhetspolitik och utvecklingssamar-
bete i sitt tal senare här i dag.
Alla är överens om att en rättvisare handel och en
sund näringslivsutveckling är det som verkligen kan
få utvecklingsländerna på fötter. MAI-avtalet väckte
många protester, och förhandlingarna fick så små-
ningom avbrytas, därför att det hade förhandlats fram
utan att en hel del av de fattiga länder som skulle bli
beroende av det hade kunnat påverka villkoren. Min
fråga till utrikesministern är: Kan utrikesministern
garantera att det blir bättre för u-ländernas del när
omförhandlingar nu skall ske i WTO:s regi?
Nödvändigheten av katastrofbistånd beror tyvärr
alltför ofta på försummelser från den rika världens
sida. Misstanken att de stora katastrofer som vi blivit
vittnen till de senaste åren i form av översvämningar
och orkaner, som drabbat bl.a. Kina, Bangladesh och
Mellanamerika, kan ha sin grund i miljöförstöring
och växthuseffekt har inte kunnat motbevisas. Tycker
utrikesministern och f.d. miljöministern från den
utgångspunkten att överenskommelserna i Kyoto gick
tillräckligt långt? Är det verkligen konsekvent att de
länder som förbrukar mångdubbelt mer energi och
släpper ut mängder av avgaser skall kunna köpa sig
fria i viss utsträckning genom att förlägga en del av
sina nedskärningar till u-länderna? Visst är det bra att
u-länderna får hjälp att utveckla sin miljöteknik, men
det får inte innebära att vi som bor i i-länderna kan ta
ett mindre ansvar för de förändringar som måste ske.
När konflikter inte kan lösas med fredliga medel
utan övergår i våldshandlingar och krig innebär det
ett omätligt mänskligt lidande och ett resursslöseri
utan all like. Det som har byggts upp under årtionden
spolieras ofta på en mycket kort tid. Vi har sett det
hända i vår närhet, i Bosnien och i Kosovo. Situatio-
nen där kommer Margareta Viklund att återkomma
till något senare här i dag.
I Afrika har vi sett våldet, kriget och förtrycket av
de mänskliga rättigheterna ta överhanden i interna
konflikter i det ena landet efter det andra.
Jag kan bara nämna vad som händer sedan unge-
fär fem år tillbaka. Vi har sett ett folkmord i Rwanda
som kanske saknar sin motsvarighet. Vi har sett
hundratusentals människor på flykt i Burundi och i
Republiken Kongo. Det som följer i spåren av dessa
inre konflikter, som ännu inte på något sätt är avluta-
de, är att människor drabbas av humanitära katastro-
fer och att de mänskliga rättigheterna förtrampas
varje dag, att människor kommer i kläm på ett sätt
som är fullständigt oacceptabelt.
Jag kan fortsätta med att nämna Angola som
återigen går fel väg efter det långvariga krig då vi
hade förhoppningar om att man skulle nå en överens-
kommelse där de olika parterna skulle kunna samar-
beta för en fredlig utveckling. Nu vet vi att förutsätt-
ningarna för en sådan utveckling har blivit betydligt
mindre.
Jag vill också nämnda det som händer i Kongo-
Brazzaville. Ett nödrop har gått ut från de systerkyr-
kor som under mycket lång tid - ett 70-tal år - har
arbetat i landet. Människor får nu sätta livet till och
tiotusentals och åter tiotusentals drivs på flykten.
Sverige har en roll att spela i dessa konflikter. Jag
skall nu för ett ögonblick gå tillbaka till det närmare
samarbete som vi måste ha för att vi också ute i värl-
den skall kunna spela en roll.
Vad vi gör här i Sverige inrikespolitiskt, vad man
gör i Norge, vad man gör i vårt närområde i övrigt
och vad man gör i Europa har en oerhört stor betydel-
se också för utvecklingen i världen. Därför betyder
det faktum att vi är med i det nära samarbetet inom
EU mycket, inte bara för Sverige, utan det betyder
också en del för vår roll i världen.
Jag tror att det är nödvändigt att grundtanken med
EU, som har gjort unionen till ett lyckat projekt,
framhålls med stor skärpa. Fred och försoning skall
uppnås genom ett allt tätare samarbete på det ekono-
miska och politiska området. Det var det här som var
grundtanken, och det är det som har gjort att Euro-
paprojektet har lyckats. Detta måste med skärpa sägas
i vårt land där den tanken inte har fått tillräckligt
genomslag, enligt mitt sätt att se.
Europas länder hade upplevt krig och ofred i år-
hundrade efter århundrade. Frankrike och England
hade stått emot varandra under ett hundraårigt krig på
1300- och 1400-talen. På 1800-talet satte Napoleon
skräck i hela Europa.
Mot slutet av 1800-talet fortsatte Tyskland och
Frankrike att i krig efter krig göra upp om gränsom-
rådena, och under början och mitten av 1900-talet vet
vi att konflikterna i Europa utvidgades till två krig
som blev världsomfattande. Det var ur detta som
Europatanken föddes. Det var ur detta som tanken på
aldrig mera krig kom fram.
Jag menar att det är oerhört viktigt att vi förstår att
den inre marknaden, det ekonomiska samarbetet och
även det politiska samarbetet är metoder för att föra
Europas länder nära varandra och göra dem så bero-
ende av varandra att tanken på krig blir omöjlig.
Detta har länderna som har kommit loss från det
kommunistiska förtrycket förstått bättre än vad vi har
gjort. Därför söker de sig samfällt till den europeiska
gemenskapen, till den europeiska unionen. De står på
kö för att komma med i detta samarbete. Där menar
jag att Sverige har en roll, och jag vet att de flesta av
oss är överens om att vi skall arbeta för att detta in-
lemmande kan ske på ett så bra sätt som möjligt och
så snabbt som möjligt. Vi menar att inte bara Estland
och Polen skall vara med i första raden, utan att också
Lettland och Litauen skall kunna få komma med så
snabbt som möjligt. De håller på att förbereda sig för
detta, och jag tror inte att porten kommer att vara
stängd länge för dessa länder heller.
Fredstanken, som har fötts ur det enade Europa,
tror jag skulle kunna ha en stor betydelse också i
andra delar av världen. Det finns embryon till samar-
betsorganisationer på olika håll i världen, i Asien, i
Latinamerika och i Afrika. Men det är en lång väg att
gå innan de får samma betydelse för att undvika kon-
flikter som EU-samarbetet har fått.
Skall det behöva ta lika lång tid för Afrika att
uppleva och upptäcka att konflikter leder till kata-
strof, att väpnat krig leder till att människor måste ta
till flykt? Det leder till en oerhörd humanitär katastrof
och till ett resursslöseri utan like. På kort tid kan det
rivas ned som det har tagit årtionden att bygga upp.
Även grundläggande saker som grundläggande ut-
bildning, hälso- och sjukvård rivs ned på kort tid
därför att allt blir ett enda kaos. Skall det behöva ta
lika lång tid för Afrika att upptäcka att vägen till
framgång, vägen till en blomstrande utveckling, inte
går via krig och våld utan via samarbete - samarbete
mellan människor som har olika etniskt ursprung och
olika religion och som politiskt kan stå långt ifrån
varandra, men som ändå kan samarbeta? Kan vi för-
medla denna vision? Kan vi inom EU och utifrån EU
i vårt arbete i världen, i vårt arbete i FN, förmedla
visionen om vad som har uppnåtts i vår del av värl-
den?
Vi har naturligtvis inte mycket att skryta med. Det
har tagit oerhört lång tid. Det som egentligen är grun-
den för att fred skall kunna uppnås, nämligen den
kristna och humanistiska människosyn som gör att de
mänskliga rättigheterna respekteras, har det tagit
väldigt lång tid för oss i Europa att fullt ut acceptera
för vår egen del. Det har gjorts oerhört många felsteg
på vägen, och den vision som har funnits när det
gäller denna människosyn har inte fullbordats.
Nu har vi kommit en liten bit på väg, och det är
någonting som är värt att förmedla på ett ödmjukt sätt
i samarbete med människor som har en helt annan
bakgrund än den som vi har. Men om vi har sett en
vision i all sin otillräcklighet, i all sin svaghet, ut-
vecklas och gå framåt, så är det också någonting som
är värt att kämpa för och förmedla.
Vi har hört här i tidigare tal att de mänskliga rät-
tigheterna förtrampas på många håll i vår värld. Det
är någonting som vi måste försöka att komma till
rätta med genom att ta små steg varje dag, genom att
vara konsekventa i vår analys och vår kritik av de
länder som på olika sätt kränker de mänskliga rättig-
heterna, men också genom att vända ljuset mot våra
egna länder, ja, även mot Sverige, för att se om det
finns områden - och det gör det - där även vi felar.</pre><pre>Anf.  5  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Vi vet mer om varandra i dag. Globa-
liseringen ökar insikten om att vad vi gör i vår del av
världen får konsekvenser för resten av världen. Vårt
ömsesidiga globala beroende har ökat inom alla om-
råden, och det berör oss alla i vardagslivet. Globalise-
ringen innebär möjligheter men ställer också krav på
att det politiska systemet kan fungera effektivt på
global nivå. Annars hotar bakslag och problem till
följd av växande inkomstklyftor, rovdrift på männi-
skor och miljö och därmed ett ökat motstånd mot
frihandel. Jag är rädd för att globalisering utan ansvar
för människor och miljö kan leda till att vad som
uppfattas vara hoten från globaliseringen exploateras
av krafter som söker etnisk och nationalistisk splitt-
ring.
I en intressant debattartikel i Dagens Industri den
4 februari skriver FN:s generalsekreterare Kofi An-
nan att han vill ingå en global pakt med affärslivets
företrädare kring gemensamma värderingar och prin-
ciper som kan ge den globala marknaden ett mänsk-
ligt ansikte.
Låt oss konstatera att globaliseringen ställer krav
på ett förstärkt samarbete på världsnivå inom fler
områden än i dag. Låt oss också konstatera att bristen
på mänskliga rättigheter alltid långsiktigt leder till
dålig ekonomisk utveckling. Kampen för mänskliga
rättigheter är fundamentet för en bättre global ut-
veckling.
Vi kommer om ett par veckor att ha en MR-debatt
här i riksdagen, varför jag inte uppehåller mig så
mycket vid dessa frågor just nu. Men jag vill ändå
betona vikten av dem. Jag vill också betona vikten av
att barnens rättigheter sätts i fokus i det avseendet.
För att kunna möta de allvarliga fattigdom-
sproblemen, miljöproblemen och hoten mot fred och
säkerhet behövs ett fördjupat internationellt samar-
bete. Isolationism kan aldrig vara en lösning. Tillgång
till mat, rent vatten och ren luft är en förutsättning för
överlevnad. Eftersom världens alla folk delar luft och
vatten samt i hög grad kan påverka tillgången till
brukningsbar jord måste spelreglerna för fredlig
samlevnad läggas fast på global nivå. Det utgör själva
fundamentet för FN.
FN som organ för upprätthållande av internatio-
nell fred och säkerhet har under merparten av sin
existens haft det motigt. Beslutsprocesserna lades fast
i skuggan av andra världskriget och präglades av
misstron mellan segrarmakterna. Under det kalla
kriget förlamade deras vetorätt organisationens arbe-
te. Situationen är annorlunda i dag. Men genom sin
vetorätt har de permanenta medlemsländerna i säker-
hetsrådet fortfarande möjlighet att hävda nationella
intressen och driva maktanspråk på ett oacceptabelt
sätt. Konflikterna i forna Jugoslavien och hanteringen
av Iraks systematiska trots mot fred och säkerhet
visar i blixtbelysning hur bristande samsyn mellan
säkerhetsrådets permanenta medlemmar beskär FN:s
möjligheter att agera.
Då kan det vara lätt att tappa tron på FN, men jag
tror inte att pessimisten behöver få rätt. Målet måste
vara att skapa en fungerande global säkerhetsordning
inom FN och en europeisk fredsordning i Europa.
Bäst vore om vetorätten i säkerhetsrådet kunde av-
skaffas och säkerhetsrådet göras mer representativt. I
det korta perspektivet är detta orealistiskt. En mer
framkomlig väg är att flytta det praktiska genomfö-
randet till regionala organ. FN-stadgan ger ju den
möjligheten i artiklarna 52 och 53.
Vi i Centerpartiet menar att FN bör formulera
övergripande mandat och låta regionala organisatio-
ner axla ett större ansvar för det praktiska genomfö-
randet. Det är därför löftesrikt att regionala samar-
betsorgan med säkerhetsfrämjande inriktning vuxit i
antal och betydelse runt om i världen.
Alternativet är sannolikt att besluten flyttar från
säkerhetsrådet. Förmår inte säkerhetsrådet att ta sitt
ansvar kommer alltfler länder att acceptera att enskil-
da länder eller allianser som Nato agerar utan att höra
FN. Det skulle allvarligt urholka inflytandet för län-
der som Ryssland och Kina som i dag har vetorätt i
FN men ingen makt i Nato. Jag hoppas att de, liksom
många andra, inser att det är bättre att sitta med vid
bordet, agera konstruktivt och ta ansvar också för
svåra beslut än att motarbeta och se hur besluten
flyttar någon annanstans.
Kosovo är den senaste i raden av tragedier på
Balkan. På ett slott utanför Paris pågår nu fredsför-
handlingar mellan företrädare för Kosovoalbaner och
för det forna Jugoslavien under överinseende av den
s.k. kontaktgruppen. Det är ett välkommet initiativ
och återigen ett allvarligt menat försök att lägga
grunden för en hållbar fred i Kosovo. Utgångspunk-
ten är ett ökat oberoende för Kosovo.
Vid en fredsöverenskommelse kommer interna-
tionella fredsbevarande styrkor att krävas för att se till
att överenskommelsen efterlevs. Hållbar fred förut-
sätter också en ett långsiktigt återuppbyggnads- och
utvecklingsprogram för det civila samhället. Sverige
måste stödja implementeringen av ett sådant avtal.
Om förhandlingarna bryter samman måste världssam-
fundet överväga en strategi för Kosovo där betydande
militära insatser kan visa sig nödvändiga. Vi får hel-
ler aldrig glömma att det är det serbiska förtrycket
som lett till att den här konflikten fått denna omfatt-
ning.
Fru talman! Centerpartiet har träffat en uppgörelse
med regeringen om de framtida ekonomiska ramarna
för totalförsvaret. Uppgörelsen baseras på de slutsat-
ser om den säkerhetspolitiska utvecklingen som För-
svarsberedningen presenterat. Uppgörelsen grundas
på en samsyn om vilken hotbild som skall utgöra
grunden för inriktningen av framtidens försvar. Om
detta råder bred enighet mellan riksdagens partier.
Trots denna samsyn, och trots utdragna förhand-
lingar mellan Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna, gick det inte att nå en bredare enighet om
de ekonomiska slutsatserna. Jag beklagar att övriga
borgerliga partier ånyo väljer att kliva av nästan fär-
diga överenskommelser.
Något invasionshot föreligger inte under de när-
maste tio åren. Där är vi överens. Vårt försvar, base-
rat på förmåga att möta en invasion, är därför otids-
enligt. Samtidigt som vi inte är betjänta av ett inva-
sionsförsvar behöver vi utveckla ett modernt försvar
för att klara andra hot. Vi behöver ominrikta våra
försvarskrafter. Vi måste kunna försvara oss mot
informationskrigföring och mot terrorister och orga-
niserad brottslighet med tillgång till avancerade va-
pen. Vi måste kunna hantera svåra påfrestningar på
vår infrastruktur. Vi måste också utveckla vår förmå-
ga att delta i internationella fredsfrämjande och hu-
manitära insatser.
Centerpartiet vill se mer av svenskt ledarskap i
internationella sammanhang. Det är i linje med vad
Försvarsberedningen förespråkar. Det är också här
som vattendelaren går mellan partierna i riksdagen.
Den svenska säkerhetspolitiken skall underbyggas av
ett modernt totalförsvar anpassat för uppgifterna.
Detta kombineras med ett fördjupat internationellt
samarbete på den militära alliansfrihetens grund.
Den mest aparta säkerhetspolitiken företräds av
Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som vill avrusta det
svenska försvaret till, eller förbi, den gräns som inne-
bär ett avvecklande. De kombinerar detta med krav
på att Sverige skall lämna organisationer som bidrar
till att fördjupa säkerheten för oss alla. Det är bara
logiskt att dessa två partier saknar inflytande över
försvars- och säkerhetspolitiken.
Fru talman! EU:s toppmöte i Wien förra året blev
tyvärr bara en bekräftelse på att entusiasmen för
östutvidgningen svalnar i flera av EU:s medlemslän-
der. I slutsatserna från toppmötet står att utvidgnings-
processen "nu är på god väg" och att det skall bli en
"dynamisk fortsättning" på anslutningsförhandlingar
och anslutningsförberedelser. Men någon dynamik
står inte att finna. Regeringen måste rannsaka sitt
uppträdande under förhandlingarna om Agenda 2000.
Regeringens hårdnackade krav på lägre EU-avgift
och på en fryst EU-budget kyler av ett redan svalnan-
de intresse för östutvidgningen i flera EU-länder.
Parallellt kräver Sverige större nedskärningar inom
jordbruk och regionalpolitik än vad kommissionen
föreslagit. Denna okloka taktik hotar att begränsa
uppslutningen bakom östutvidgningen och att försena
dess genomförande.
Centerpartiet har varnat för detta och nu besannas
våra farhågor. Regeringen har alltså lyckats förena
två onda ting; dels skapa oro och bristande uppslut-
ning för utvidgningen i andra EU-länder, dels bädda
för ett minskat återflöde av EU-medel till Sverige. Så
värnas inga svenska intressen.
EU:s utvidgning måste få kosta. De kostnader
som utvidgningen medför skall fördelas efter bär-
kraft. För mig som centerpartist är det oacceptabelt
att låta EU:s utsatta regioner betala vad östutvidg-
ningen kostar. Sammanlänkningen av Europa kräver
såväl ekonomiska som politiska uppoffringar.
Fru talman! Om knappt två år, den 1 januari år
2001, kommer Sverige för ett halvår att ta över ord-
förandeskapet i EU. Då kommer vår ställning som
konstruktiv och aktiv kraft i Europa att prövas. Vi
väntar och väntar. När kommer regeringen att pre-
sentera en strategi för Sveriges ordförandeperiod?
Jag har tidigare frågat socialdemokrater i denna
kammare: Hur tänker ni förankra det svenska ordfö-
randeprogrammet i riksdagen? Och hur tänker rege-
ringen involvera hela svenska folket och hela Sverige
i detta värdskap? Jag bävar en del för ett svenskt
ledarskap utan ambitioner och visioner för EU, där
ordförandeskapet mest blir en fråga om mötesledning
och endast en angelägenhet för statsråd och rege-
ringstjänstemän. Det går att göra så mycket mer. Det
går absolut inte att sköta EU:s ordförandeskap med
vänsterhanden.
Låt oss göra något mer av detta! Vi i Centerpartiet
uppmanar regeringen att ta vara på det som är den
svenska demokratins styrka; de många människornas
delaktighet och kunskaper, det aktiva föreningslivet
och folkrörelserna, folkbildningstraditionen, samför-
ståndsandan och öppenheten.
Vi vill ha besked från regeringen i tre avseenden.
Vi har i en motion till riksdagen talat om hur vi vill
att Sverige förbereder sig för ordförandeskapet. Vi
väntar fortfarande på regeringens svar på tre konkreta
frågor. Jag vill upprepa dessa till utrikesministern här
i dag.
För det första: Kommer regeringen att skapa för-
utsättningar för hela det svenska samhället att axla ett
värdskap för det europeiska samarbetet våren 2001?
Centerpartiet vill att det svenska föreningslivet, folk-
rörelserna och de idéburna organisationerna skall
uppmuntras att fungera som kraftkällor i det medbor-
gerliga Europasamarbetet.
För det andra: Kommer regeringen att bedriva
förberedelserna med god parlamentarisk insyn?
Kommer riksdagen att ges möjlighet att påverka in-
nehållet i det svenska ordförandeprogrammet?
För det tredje: Kommer regeringen att göra Sveri-
ges kommuner, landsting och regioner delaktiga i
arbetet inför och under den svenska ordförandeperio-
den? Vi i Centerpartiet vill förmedla en bred och
mångfacetterad bild av vårt land genom en medveten
decentralistisk strategi som styr planeringen av mö-
ten, konferenser och informationssatsningar.
Exponera inte enbart Stockholms administrativa
kvarter! Att toppmötet är förlagt till Göteborg är bra
men det räcker inte, Anna Lindh. Fler orter bör sättas
på den europeiska kartan under ordförandeåret. Var-
för inte "Alingsåsavtalet",
"Östersundsöverenskommelsen" eller något sådant?
Jag förväntar mig svar på de här frågorna.</pre><pre>Anf.  6  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! I sin bok Sommartankar skriver Vác-
lav Havel:
"Människans frihet är odelbar - - -: om den för-
vägras någon, förvägras den därigenom också männi-
skan som sådan och därmed indirekt alla människor.
Därför får man inte tiga inför någon ondska eller
något våld: att tiga är att samtycka."
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter
måste föras konsekvent. Inget land är för litet eller för
stort för att kritiseras för brott mot de mänskliga rät-
tigheterna. Inga handelsrelationer är så viktiga att
förtryck av individer eller folkgrupper kan förbises.
Världen har visserligen blivit mer demokratisk, men
fortfarande utgör diktaturer ett hot inte bara mot sina
egna medborgare, utan mot internationell fred och
säkerhet.
I regeringens utrikesdeklaration som just presente-
rats råder en oförsvarlig tystnad - ett oförlåtligt tom-
rum. Hur skall vi tolka att regeringen inte med ett
enda ord berör den oroväckande utvecklingen under
de senaste månaderna i världens största diktatur -
Kina? Vad kommer Sverige och EU att välja för
strategi, när härskarna i Peking så uppenbart förned-
rar den s.k. konstruktiva dialogen?
Sverige och EU valde för ett år sedan att inte
längre driva frågan om granskning av Kina i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Det kine-
siska förtrycket skulle i stället förändras genom en
s.k. konstruktiv dialog.
Samtidigt som Kina i en till intet förpliktande gest
i våras inför president Clintons besök frigav studen-
ten Wang Dan sitter hundratals studenter fortfarande i
fängelse efter de brutala upprensningarna på Him-
melska fridens torg tio år senare.
I somras proklamerades bildandet av Kinas De-
mokratiska Parti, och under hösten bildades ett tiotal
lokalavdelningar av detta parti. Sammanlagt uppgår
medlemsantalet till högst ett par hundra personer i ett
land med 1,2 miljarder innevånare. Detta fick de
kommunistiska ledarna i Peking att slå till med järn-
hand före jul. Ledarna för det demokratiska partiet
dömdes efter snabbrättegång, utan tillgång till för-
svarsadvokater, till långa fängelsestraff i Kinas Gulag
- mellan 11 och 13 år.
Under de senaste månaderna har också de legala
möjligheterna att ge ut tryckta skrifter försvårats
radikalt och användningen av Internet begränsats för
oliktänkande. Kinas ledare med Jiang Zemin i spetsen
har i ett antal uppmärksammade offentliga tal gjort
alldeles otvetydigt att varje försök att utmana kom-
munistpartiet kommer att krossas - alldeles oavsett
vad omvärlden kan tänkas anse. Detta måste ses som
ett kraftigt bakslag för dem som tror att det går att
föra Kina mot demokrati och mänskliga rättigheter
genom dialog i det tysta, en dialog som är så tyst att
det inte hörs ett knyst av den i regeringens utrikes-
deklaration.
Regeringen måste presentera sin syn på vilken
strategi, som skall användas för att på allvar främja en
demokratisk utveckling i Kina. Folkpartiet kräver att
Sverige åter bör driva att Kina granskas av FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna redan
under den kommande sessionen i vår - tio år efter det
att den senaste demokratirörelsen i Kina krossades på
Himmelska fridens torg.
Jag vill fråga utrikesministern om det var ett rent
förbiseende att man inte tog upp världens största
diktatur i deklarationen eller om det var ett medvetet
val.
Fru talman! Likt en ohejdad skogsbrand har kon-
flikterna i det sönderfallna Jugoslavien avlöst varand-
ra. Inga ord kan med rätta beskriva den mänskliga
tragedi som drabbar våra medmänniskor i Europas
sydöstra hörn även denna vinter. Ingenting på den
europeiska agendan kan vara viktigare än att kosovo-
albanerna får tillbaka sin fred - nu!
Kriget i Kosovo kom inte som någon överrask-
ning. Sedan Kosovo för tio år sedan berövades sitt
självstyre har förtrycket bara ökat.
Under tiden har kosovoalbanernas folkvalde leda-
re Ibrahim Rugova, krävt självständighet för att kun-
na bygga ett fritt och demokratiskt Kosovo. Rugovas
fredliga kamp har mötts med tystnad. Men nu när
kriget är ett faktum kan omvärlden inte längre svika.
Nu måste demokratierna gripa in. Kosovo får inte bli
ett nytt Bosnien.
Kosovo får inte slukas av härskarna i Belgrad.
Folkpartiet anser att FN:s säkerhetsråd inte får stå i
vägen för ett sådant ingripande. Milosevic måste,
under Natohot om så krävs, tvingas upphöra med
övergreppen och dra tillbaka sina trupper från Ko-
sovo. Omvärlden, inklusive Sverige, måste, om det så
krävs, vara redo att sätta in militära resurser för att
hävda albanerans rättigheter. Därefter måste riktiga
förhandlingar om Kosovos framtid och status äga
rum.
De samtal som under helgen inleddes i Paris kan
inte kallas för förhandlingar i egentlig mening. Vill-
koren är nämligen på förhand dikterade av den s.k.
kontaktgruppen.
Enligt planen skall Kosovo under en treårsperiod
få fullt självbestämmande över skola, polis och sjuk-
vård. Men samtidigt skall Kosovo förbli en del av
Serbien, som också i fortsättningen skall ansvara för
utrikespolitik och försvar.
Kosovoalbanernas kamp för sin egen stat och ser-
bernas ovilja att släppa greppen om Kosovo kommer
inte att vara mindre om tre år, allra minst om Milose-
vic sitter kvar vid makten. Därför kan ingenting vara
viktigare för fredsprocessen på Balkan än att delar av
f.d. Jugoslavien omvandlas till demokratier, där
mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Så länge Serbiens Milosevic och Kroatiens Tudj-
man har makten i sina händer kommer Balkan att
förbli en oroshärd. Bara om Balkan demokratiseras
kommer det att finnas förutsättningar för att alla
människor, oavsett ursprung eller tro, kan leva till-
sammans inom samma gränser i samma stat.
Kriget på Balkan belyser på ett tragiskt men tyd-
ligt sätt att freden aldrig kan tas för given. Samtidigt
visar EU-samarbetet att krig och konflikter kan före-
byggas och aggressiv nationalism hållas tillbaka om
den politiska viljan verkligen finns.
Under de 50 senaste åren av detta millennium har
inte en enda soldat dött i krig mellan länder i Västeu-
ropa. Så har det aldrig tidigare varit i Europas histo-
ria!
Detta är faktiskt det första halvsekel under detta
årtusende som ingen västeuropeisk soldat har fått
sätta livet till i krig mellan länder i vår världsdel.
Själv föddes jag i slutet av den tid som kallas för
mellankrigstiden. Nu kallar vi vår tid för efterkrigsti-
den. Det låter ju förhoppningsfullt. Men tänk om vi
nu lever i en mellankrigstid?
Freden är något bräckligt som måste vårdas, inte
något vi kan ta för givet. EU är det projekt som ska-
pat denna fred. Från 1950 och fram till i dag har inte,
som sagt, någon människa dödats i något krig mellan
länder som är medlemmar av EU. I ett längre histo-
riskt perspektiv är detta unikt.
EU är dock inte färdigbyggt. Precis som freden
måste vi arbeta med att utveckla och förstärka EU. Vi
i Sverige har hela tiden möjlighet att påverka föränd-
ringarna när det gäller denna utveckling av EU. Den
möjligheten skall vi utnyttja!
Jag blev lite beklämd när jag lyssnade till Lars
Ohlys anförande här, inte minst när han kom in just
på EU. Det var mycket av nej, nej, nej. Även hans
sista ord i anförandet här från talarstolen var ett nej.
Folkpartiet säger ja till utvidgningen av EU.  EU-
utvidgningen är en möjlighet, en historisk chans, att
säkra freden och demokratin för kommande genera-
tioner i vår del av världen. Den möjligheten får inte
gå oss förbi. Den möjligheten är vi satta att ta till
vara.
Folkpartiet välkomnar därför - naturligtvis - att
förhandlingarna om EU-medlemskap har påbörjats
med länderna i Central- och Östeuropa. Demokratise-
ringen i Östeuropa är hela Europas angelägenhet.
Samtidigt står några av ansökarländerna, bl.a.
Lettland och Litauen, utanför den riktiga förhand-
lingsprocessen. Sverige måste aktivt arbeta för att
våra grannländer i Baltikum snarast kan börja för-
handla.
När jag lyssnade på Lars Ohly här tidigare och
funderade på utvidgningen av EU - Baltikum och
Östeuropa - kom jag att tänka på vad Folkpartiets
tidigare partiledare Bengt Westerberg för 16 år sedan
sade i sitt installationstal: Ingenting skulle mer gagna
en varaktig fred än om kommunistregimen i Sovjet-
unionen ersattes av en demokratisk regim.
När han sade det 1983 blev det ett visst rabalder.
Han kritiserades för detta uttalande, - så där skulle
man inte yttra sig om andra länder. Det var alltså
1983. Men ingenting har väl skapat en större säkerhet
i vår del av världen än när Sovjetunionen blev demo-
kratiskt.
EU är, som sagt, ett projekt för freden.
Folkpartiet säger också ja till gemensam valuta.
Vi säger ja till att vidga unionens befogenheter och
förmåga i fråga om fred, miljö och brottsbekämpning.
Vårt EU - medborgarnas EU - skall syssla med
sådant som är viktigt och som inte kan lösas på något
annat sätt. Med medborgarnas EU menar vi först och
främst ett öppnare, mer demokratiskt men mindre
byråkratiskt EU fritt från korruption.
Utrikesministerns deklaration talar mycket om
vilka stora förändringar EU står inför - att regeringen
vill arbeta för ett fördjupat samarbete och att utvidg-
ningen av EU har högsta prioritet. Det är bra men jag
skulle vilja fråga utrikesministern: Vilken syn på
EMU och euron har utrikesministern? Vi får ju olika
signaler från regeringen när det gäller den saken. Jag
skulle alltså vilja höra vad som är utrikesministerns
egen syn på euron och EMU-medlemskapet.
Fru talman! Slutligen: Väldigt många av de kon-
flikter som i dag äger rum är inte konflikter mellan
länder utan inom länder. Detta gäller t.ex. Algeriet,
Kongo och Sierra Leone. FN kan inte vara bakbundet
och förhålla sig passivt utan måste kunna agera. Det
är sannolikt att världen också under kommande år
framför allt kommer att plågas av våldsbrott inom
länder. För att kunna motverka detta måste FN:s roll
stärkas och FN ges befogenheter att verka även vid
andra konflikter än mellan länder.
Jag har tagit upp detta tidigare. Det finns ett för-
slag i boken Vårt globala grannskap skriven av bl.a.
Carlsson-Ramphal. Man brukar tala om Carlsson-
Ramphal-rapporten. Där finns förslag om ändringar i
FN-stadgan för att försöka komma till rätta med detta
med att FN kan höja sin profil när det gäller konflik-
ter inom länder som i dag plågar så många männi-
skor. Jag skulle alltså vilja höra om utrikesministern
är beredd att arbeta för en ändring av FN-stadgan så
att FN kan höja sin profil och få andra möjligheter att
hantera konflikter inom länder.</pre><pre>Anf.  7  MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Få saker gör väl oss så upprörda som
när vi läser om tillståndet i världen - om orättvisorna,
de ekonomiska och sociala klyftorna, om krigen, om
övergreppen och om barnens situation. Ja, i stort sett
allt gör oss upprörda. Men vad blir resultatet? Tar vi
konsekvenserna av vår upprördhet? Försöker vi för-
ändra så att det leder till en hållbar utveckling?
Svensk utrikespolitik skall syfta till global eko-
nomisk utjämning, fred och nedrustning, stöd för
demokratisk utveckling, spridning av demokrati och
mänskliga rättigheter och ett undanröjande av de
globala miljöhoten. Dessa mål måste vara överordna-
de begränsande andra svenska intressen, som t.ex. att
främja svensk export.
Jag tycker att det är väldigt upprörande att läsa om
med vilken aggressivitet som man från svenskt håll
har försökt att sälja JAS-plan till länder som Sydafri-
ka, Chile m.fl. Jag tycker att det fläckar svensk aktiv
utrikespolitik byggd på de mål som vi har satt upp för
att främja en bättre utveckling i världen.
För att det skall vara möjligt att främja dessa syf-
ten måste Sverige kunna driva en självständig utri-
kespolitik och vara oberoende av förpliktande allian-
ser. Sverige skall ha oinskränkt rätt att tala med egen
röst på världsarenan - naturligtvis i samverkan med
andra länder och folk som tycker likadant, men utan
bindningar.
Vi i Miljöpartiet tycker inte som Moderaterna och
Folkpartiet, dvs. att Sverige skall gå med i Nato och
därmed binda upp sig i en allians som gör att Sveriges
röst i världen måste anpassa sig efter andra intressen
och andras önskemål. Vi anser att Sverige skall fort-
sätta att driva en aktiv svensk utrikespolitik utifrån
våra grundvärderingar där den internationella solida-
riteten, rättvisan och den hållbara miljön är vägledan-
de.
Fru talman! Ett av målen för världsmiljökonferen-
sen i Rio de Janeiro var att skapa ett historiskt unikt
partnerskap mellan nord och syd. Syftet var att hjälpa
världens fattigare länder att klara övergången till en
hållbar utveckling. En grund för detta partnerskap var
ett löfte från industriländerna att öka sitt bidrag. Vi
kan i dag konstatera att mycket lite av de utlovade
medlen har synts till. Hotet mot klimatet liksom stor
miljöförstörelse i form av översvämningar och orka-
ner har vi däremot sett till.
Vad vi kan konstatera är att internationella privata
investeringar i form av lån och ökade investeringar i
u-länderna har ökat. För miljön är kanske det mest
oroande att vi genom flödet av kapital exporterar
västerländska konsumtionsmönster.
Med tanke på den "slösaktiga" hastighet med vil-
ken resurserna konsumeras i industriländerna är
spridningen av vårt konsumtionsmönster illavarslan-
de. Vi kan konstatera att 80 % av världens resurser
förbrukas av 20 % av dess befolkning. Skall alltså
resten av världens befolkning har samma konsum-
tionsmönster som vi har, då måste vi förmodligen se
till att vi får några jordklot till att leva på. Annars är
inte det här någon hållbar utveckling. Det är vi som
måste ändra vårt konsumtionsmönster så att övriga
världen också får plats att leva och bo på vår jord.
När en ökad konsumtion i världen överstiger
gränsen för vad naturen tål blir det startskottet för en
rad olika förändringar. Händelseförloppet är likartat i
det ena ekosystemet efter det andra. Fiske som kol-
lapsar, skogar som försvinner och grundvattenkällor
som torkar ut börjar nu påverka framtidsutsikterna för
världsekonomin.
Det kan vara intressant att få en liten bild av hur
regeringens aviserade Asienstrategi ser ut. Mer än
hälften av världens befolkning lever i Asien. Många
av länderna har under lång tid upplevt en snabb eko-
nomisk tillväxt, med åtföljande förbättringar. Samti-
digt är miljöförstöringen ett mycket snabbt växande
problem i denna del av världen. Luftföroreningarna i
många större städer överstiger kraftigt WHO:s gräns-
värden. I oktober 1996 rapporterade t.ex. Kinas na-
tionella miljöbyrå det svindlande antalet 3 miljoner
döda i städerna de senaste två åren på grund av kro-
nisk bronkit som resultat av luftföroreningar i tätorter.
Besökare i Peking klagar om vintern över halsirrita-
tion och hosta bara några timmar efter ankomsten.
Floderna i Asien är svårt förorenade, och en långt
mindre andel av invånarna i Asien har tillgång till
godtagbart dricksvatten än någon annan del i världen.
I Kina har miljöproblemen antagit skrämmande pro-
portioner och hotar den globala miljön. Under de
senaste 30 åren har hälften av skogsbeståndet förlo-
rats, och en tredjedel av jordbruksmarken försämrats.
Skogsskövlingarna är omfattande i många länder i
Syd- och Sydostasien. Omfattande skogsbränder i
Indonesien har medfört luftföroreningar i hela regio-
nen.
Ett av de kanske mest underskattade problemen i
världen nu när vi går in i det tredje årtusendet, är den
alltmer utbredda bristen på vatten. Grundvattennivå-
erna sjunker i alla kontinenter. En orsak till ökade
bekymmer i många regioner är att bristen på vatten
ofta betraktas åtskild från knappheten på mat. Mer än
70 % av allt vatten som pumpas upp och leds från
vattendrag används just för konstbevattning av mat.
Om vi i framtiden står inför vattenbrist kommer vi
också att stå inför livsmedelsbrist i framtiden.
Ett annat exempel på miljöpåverkan är Indiens
krympande vattenförsörjning, som hotar landets för-
måga att föda sitt folk. En rapport från International
Water Management Institute visar att medan Indien
beräknas öka sin folkmängd med 600 miljoner invå-
nare till år 2050 riskerar landet att förlora 20 % av sin
spannmålsproduktion.
Världen rör sig mot ett okänt land på matfronten
och ställs inför en rad problem som överskuggar alla
tidigare bekymmer. Det rör sig helt enkelt om ett
synligt tecken som pekar på behov av att stöpa om
ekonomin.
Miljöpartiet de gröna arbetar för en generös
världshandel. Frihandel får dock inte gå före mil-
jökrav. Även om offentliga och privata investeringar
helt tydligt har en viktig roll för miljöinnehållet i de
privata investeringsströmmarna är det fortfarande
regeringarnas uppgift att bestämma efter vilka regler
marknaden och investeringarna skall fungera. Men
detta kommer inte av sig självt. Nyliberala idéer om
total frånvaro av insyn och demokratisk kontroll av
snabbt växande globala marknader är inget annat än
den starkes krav på att ostört få fortsätta att roffa åt
sig. Varje marknad behöver spelregler.
Det vore intressant att höra om regeringen tänker
jobba för att spelreglerna blir sådana att de leder till
en hållbar utveckling. Har regeringen några planer på
att i de internationella förhandlingarna se till att vi får
in krav som gör att vi får en hållbar utveckling, där
miljön sätts i centrum så att vi inte förbrukar kom-
mande generationers möjligheter att leva på vår jord?
Det är precis det vi håller på med i dag: vi tar av nästa
generations möjligheter att finnas på vår jord. Det är
helt oacceptabelt. Det måste vi förändra. Därför är det
så viktigt hur regeringen agerar i de internationella
förhandlingarna. Hittills har vi sett att det skall bli en
och annan förhandling, men vi har inte sett särskilt
mycket av vad det kommer att innehålla.
Jag tänkte fråga om Agenda 2000. Utrikesminis-
tern poängterar vikten av den. Men innehållet i den
tycker jag att vi har fått höra väldigt lite av i den här
kammaren. Det berör flera viktiga frågor för svensk
del framöver. En gäller den kommande avgiften för
svensk del. Där kunde man i nyheterna i går höra att
den har stigit med ett par miljarder. Frågan är vart
barkar det här hän, och vilken kommer avgiften att bli
för svensk del framöver. Kan utrikesministern tala om
den närmaste kalkylen för detta? Det här är också en
fråga om hur man fördelar resurser och vem som
skall ha av vad.
När det gäller fred och nedrustning, som jag tyck-
er är en oerhört angelägen och viktig fråga för svensk
del att jobba med, har vi ett förslag som leder till att
det skall göras besparingar på det svenska försvaret.
Det tycker vi är nödvändigt för att visa också interna-
tionellt att vi strävar åt samma håll som många andra
länder, nämligen att kraftigt skära i försvarsbudgeten.
Men pengarna skall användas för att bygga upp en
säkerhet i världen. En del av de här pengarna borde
kunna användas för att öka det internationella bistån-
det.
Vi har även för svensk del dragit ned på biståndet
de senaste åren för att spara pengar. Men som världen
ser ut i dag måste vi för vår egen säkerhets skull se
till att höja biståndsandelen och se till att vi satsar
mer på det internationella biståndet för att få en håll-
bar utveckling, en värld i balans och möjligheter till
vår egen säkerhet i form av att människor inte kom-
mer att tvingas att fly från stora områden på grund av
miljöförstörelse eller av att vattnet försvinner så att
man inte kan odla och leva där, eller av andra skäl
som utgör ett framtida hot mot vår egen överlevnad.
Där tycker jag att utrikesministern i sitt anförande
ganska lite omnämnde vad Sverige ville och tänkte
göra den närmaste tiden.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  8  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är glädjande att som utrikesmi-
nister kunna konstatera att det i huvudsak råder bred
enighet kring de stora linjerna i svensk utrikespolitik.
Det tror jag är en styrka för vårt land.
Det finns också tydliga skillnader, och det är ock-
så tur. Annars skulle vi få en tråkig debatt, och även
utrikespolitiken skulle riskera att bli tråkigare om vi
inte hade något att debattera.
Jag försöker nu att hinna ta upp så många frågor
jag kan, men jag får också be alla debattörer om ur-
säkt om jag inte hinner kommentera samtliga de frå-
gor som har rests under debatten.
Jag skulle vilja börja med det kanske mest aktu-
ella exempel vi har i dag, nämligen Kosovo. Det är ett
väldigt bra exempel på varför det är nödvändigt med
en gemensam europeisk säkerhets- och utrikespolitik
och på hur Sverige kan vara och är aktivt i det inter-
nationella arbetet.
Sverige har ju varit med och väldigt aktivt verkat
för att parterna skall sätta sig vid förhandlingsbordet.
Det finns ingen annan långsiktig lösning än att par-
terna får en politisk förhandlingslösning vid förhand-
lingsbordet. Vi har haft direkta kontakter både på
tjänstemannanivån, dvs. diplomatnivån, och på den
politiska nivån. Vi har också varit aktiva på plats
genom att ha en stor mission. Tanken är att vi skall ha
80 personer på plats i OSSE-missioner. Men Sverige
har också deklarerat att vi är beredda att avdela en
betydligt större styrka, vår snabbinsatsstyrka, för en
insats i Kosovo om säkerhetsrådet eller OSSE så
beslutar.
Sverige kommer också att stå värd för en interna-
tionell konferens om några veckor för att diskutera
hur det civila samhället i Kosovo skall kunna styrkas.
Jag tror att det civila samhället spelar en väldigt stor
roll för att vi skall få en långsiktig, fredlig lösning.
Det leder mig till det som är kanske mest grund-
läggande för det långsiktiga fredsbyggandet: demo-
krati och mänskliga rättigheter. Jag tycker att det är
glädjande att det är så många som har tagit upp de-
mokrati och mänskliga rättigheter och det breda en-
gagemang man kan se i riksdagen för mänskliga rät-
tigheter. Det är viktigt att vi framför kritiken mot
olika länder där det finns skäl att kritisera hur man
uppfyller de mänskliga rättigheterna. Jag hade tänkt
ta ett antal exempel här i repliker, men bl.a. Lars
Ohly och K-G Biörsmark har redan tagit exemplen,
så jag tänker inte upprepa dem.
Jag vill bara säga till K-G Biörsmark om Kina att
det är självklart att det som sker där inte är accepta-
belt. Det är en väldigt upprörande försämring som vi
har kunnat se under senare tid. Både från den svenska
regeringen och från andra EU-länder kommer vi
naturligtvis att fortsätta ta upp de brott mot mänskliga
rättigheter som vi kan se bl.a. i Kina. Vi tror att det är
bäst att vi gör det i en dialog, men det skall vara en
s.k. kritisk dialog, och vi tror också att det behövs
direkta insatser för att försöka stärka de mänskliga
rättigheterna på plats. Vid sidan av att vi tar upp
mänskliga rättigheter i våra bilaterala kontakter är det
också viktigt att vi i alla globala organisationer - t.ex.
EU och FN men också i WTO och i Världsbanken -
tar upp mänskliga rättigheter.
I samband med WTO vill jag också ta upp frågan
om vad som sker efter MAI. I de fortsatta förhand-
lingar som nu äger rum skall man naturligtvis utgå
från en social och ekonomisk utveckling och miljö-
frågorna - flera talare har berört miljöfrågorna, och
jag är ju själv oerhört engagerad i dem som tidigare
miljöminister och tycker att Sverige har alla skäl att
spela en ledande roll när det gäller de globala miljö-
frågorna - men också frihandel och mänskliga rättig-
heter skall naturligtvis finnas med i det fortsatta han-
delssamarbetet och WTO-diskussionen. Det här får ni
en chans att återkomma till i riksdagen när handels-
ministern presenterar sin skrivelse senare under vå-
ren.
För att garantera mänskliga rättigheter är det ock-
så viktigt att vi fortsätter att garantera bistånd och
ekonomiskt stöd till tredje världen. Ingrid Näslund
tog upp Jubel 2000, skuldavskrivningen för tredje
världen. Regeringen arbetar här med ett åtgärdspaket,
men man skall komma ihåg att vi har få egna ford-
ringar eftersom vi redan har skrivit av de flesta gamla
biståndskrediter. Men vi fortsätter att se vad vi kan
göra i det här arbetet, och jag vill gärna ge en eloge
till kyrkan som har drivit på och pekat på detta vikti-
ga område.
Jag vill också när det gäller de globala frågorna
instämma med Marianne Andersson och andra som
har tagit upp FN-frågorna. De är ju väldigt centrala
för svensk utrikespolitik, och jag tycker att det är
glädjande att se att Hans Dahlgren, vår FN-
ambassadör, nu som vice ordförande i den grupp som
skall leda arbetet med att reformera säkerhetsrådet får
en väldigt framträdande plats.
K-G Biörsmark tog också upp Carlsson-Ramphal-
rapporten. Vi tycker också att det är en väldigt intres-
sant rapport med många intressanta förslag, och vi
kommer nu att arbeta så att vi tar fram rapporten igen
tillsammans med de erfarenheter som vi har fått under
vår tid i säkerhetsrådet för att se just vilka frågor som
vi från svensk sida nu bör lyfta fram och driva aktivt.
Den fråga som restes i rapporten om ett petitionsråd i
FN för att på det sättet kunna lyfta in och ge ett större
utrymme för de mänskliga rättigheterna och överträ-
delser i de enskilda länderna är en sådan väldigt in-
tressant tanke i Carlsson-Ramphal-rapporten som vi
tänker arbeta vidare med.
Jag vill återkomma till skillnaderna här. Först har
jag några kommentarer till Göran Lennmarker. Det
var ett mycket högt tonläge, men det påminde mig lite
grann om att man höjer rösten ifall innehållet tryter!
Göran Lennmarker undrade vad regeringen anser om
den gemensamma europeiska säkerhets- och utrikes-
politiken. Läser man utrikesdeklarationen framgår det
klart att Sverige och Finland tog initiativ till att skriva
in krishantering i Amsterdamfördraget. Därmed är vi
naturligtvis positiva till att också utveckla krishante-
ringen. Vi har varit positiva till det brittisk-franska
initiativet, och vi är också väldigt aktiva när det gäller
att utveckla det gemensamma europeiska säkerhets-
och utrikespolitiska initiativet. Några konkreta förslag
har däremot inte lagts fram från något land ännu, utan
det finns olika uppslag vad gäller de institutionella
lösningarna. Glädjande nog verkar det råda bred
enighet om att man skall ha en klar åtskillnad mellan
krishantering och territorialförsvar.
Göran Lennmarker vill också ha klarspråk om vad
vi anser om Nato. Samtidigt talar han inte klarspråk
om Moderaternas uppfattning. Förordar Moderaterna
medlemskap eller inte? Militär alliansfrihet låter som
en black om foten för Göran Lennmarker, men på
vilket sätt skulle säkerheten i norra Europa öka om
Sverige blev Natomedlem? Det har varken Göran
Lennmarker eller någon annan kunnat presentera. Att
den militära alliansfriheten dessutom har gjort Sveri-
ge mer aktivt när det gäller folkrätten och möjliggjort
en mycket aktiv kamp mot massförstörelsevapen, inte
minst ett aktivt kärnvapennedrustningsarbete, talar
Göran Lennmarker tyst om. Det enda Göran Lenn-
marker riktigt tydligt talar om är hur andra länder i
vårt närområde bör göra. Regeringen anser att andra
länder själva skall avgöra sitt val, precis som vi vill
avgöra vårt val i Sverige.
Göran Lennmarker tycker också att det är fel att
Europas regeringar nu gemensamt försöker bekämpa
arbetslösheten. Jag tycker att det är mycket positivt
att Europas regeringar nu försöker lösa de problem
som tidigare nyliberala regeringar ställde till. Det är
också tydligt att Göran Lennmarker inte har ett ord -
inte ett ord - till övers för FN eller för världen utanför
Europa, och det tycker jag är en föråldrad världssyn.
Lika föråldrad tycker jag att Vänsterns och Miljö-
partiets uppfattning att vi skall träda ut ur EU är. I en
tid när globaliseringen kräver att demokrati och poli-
tik skall stärkas för att kunna möta människors
grundläggande behov för framtiden förordar Vänstern
och Miljöpartiet att vi skall träda ur den politiska
gemenskap som ju kan motverka globaliseringens
negativa sidor. Länderna i öst, som har återerövrat
demokratin, vill vara med - ni vill gå ur. Visst finns
det allvarliga brister i EU, men det är ju de bristerna
vi nu åtgärdar. Först står utvidgningen så att vi får
med och enar Europa. Sverige och Danmark har varit
mest aktiva i arbetet kring utvidgningen, och nu ver-
kar vi få alltmer stöd. Dessutom skall vi driva frågor
som är viktiga för medborgarna: jobb till de arbetslö-
sa, bättre miljö, bättre jämställdhet och ett modernt
och öppet Europa. Var med i det här arbetet i stället
för att ställa er utanför!
Marianne Andersson tog upp frågorna om ordför-
andeskapet och om hur hela det svenska samhället
skall kunna vara med inför ordförandeskapet. Jag kan
svara ja på alla hennes tre frågor, dock utan att vilja
redan nu binda mig för just Alingsås. Vice statsmi-
nistern kommer senare att i EU-nämnd och riksdag
informera om hur det svenska ordförandearbetet och
förberedelserna bedrivs.</pre><pre>Anf.  9  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Utrikesministern gav något svar på de
frågor jag ställde inledningsvis, kanske inte så myck-
et, men i varje fall på någon punkt. Jag uppfattade att
regeringen är positiv till förslaget vid mötet i Saint-
Malo och därmed kan vidareutveckla EU:s krishante-
ringspolitik. Det är ett ganska betydande steg som
kommer att tas om det brittisk-franska förslaget
skulle förverkligas.
När det sedan gäller de frågor som utrikesminis-
tern ställde till mig kan jag mycket lätt besvara dem.
Moderata samlingspartiet anser att Sverige skall fullt
ut delta i den europeiska säkerhetsordningen. Vi skall
inte stå vid sidan av, utan fullt ut delta. Mycket tyder
på att den kommer att innehålla både EU och Nato,
och för övrigt också OSSE och Europarådet. Det
viktiga är att vi inte isolerar oss, att Sverige ställer sig
vid sidan av de nordiska och baltiska länderna, vilket
regeringens politik implicerar.
Jag kommer just från Nordiska rådet och Baltiska
rådet som har haft gemensamt sammanträde i Hel-
singfors. Där ställde alla frågor om Sveriges säker-
hetspolitiska linje, och ingen kunde svara. Det är
läget i vår omvärld. Ingen vet vad Sverige i dag avser.
Man vet inte vad Sverige har för uppfattning i cent-
rala säkerhetspolitiska frågor. Det är klart att Sverige
då framstår som en tyst röst, som en dvärg i utrikes-
politiken.
Låt mig också säga något om arbetslösheten. Den
socialdemokratiska regeringen struntar i EU:s re-
kommendationer och drar sig undan det som man
gemensamt kommit fram till att man bör göra för att
få ned arbetslösheten. Vi har en bestående massar-
betslöshet i Sverige.
Fru talman! Jag skulle vilja beröra en annan viktig
sak. Det gäller frihandel, fria kapitalrörelser och det
som kallas för globalisering. Den öppning som har
kommit de senaste åren är en stor chans för u-
länderna. Vi har lång erfarenhet av protektionism.
Större delen av u-världen har varit utestängd eller
snarare utestängt sig själv från handel. Världsmark-
naden har i allt väsentligt varit Nordamerika, Västeu-
ropa och några länder i västra Stillahavsområdet
medan Latinamerika, Afrika och större delen av Asi-
en inte har deltagit. Vi vet konsekvenserna av brist på
handel och brist på investeringar. Det har varit en
förödande fattigdom och en långsam standardutveck-
ling.
Den kris vi har sett i Östasien, Ryssland och Bra-
silien ställer krav på mer marknad, inte mindre mark-
nad. De bekymmer som vi där ser är när statsmakten,
ofta i kombination med banker eller storföretag, reg-
lerar, eller snarare genom en brist på reglering, agerar
själv och skapar stora bekymmer, hög skuldsättning
och stora underskott som leder till kriserna. Nu måste
man separera statsmakt och marknad. Staten skall ha
sin roll som reglerare eller som kontrollant och inte
vara aktör på de finansiella marknaderna. Det är den
viktigaste lärdomen vi har av Asienkrisen, Ryssland-
skrisen och Brasilienkrisen. Staten skall sköta sin roll
och inte vara en del i marknaden.
Skall vi få en fortsatt god utveckling i u-världen
krävs det betydande investeringar, framför allt ut-
ländska direktinvesteringar. De har erfarenhetsmäs-
sigt kanske den högsta kvaliteten av alla insatser från
omvärlden. Därför behövs ett investeringsavtal, helst
via WTO, eftersom det helst skall omfatta alla länder.
Det är viktigt att få till stånd tydliga och klara spel-
regler på området. Vi behöver också en ansvarsfull
skuldavskrivning som inte främjar korruption och
vanstyre. Den skall ske på sådant sätt att man kan ge
goda regeringar chansen att utvecklas men inte belö-
nar korruption och vanstyre.
Fru talman! Den stora risken nu är att protektio-
nismen ökar och att handelshindren på olika ställen i
världen blir dominerande. Här har vi ett stort ansvar
från Sverige att se till att EU inte får mer protektio-
nism utan mindre. Vi måste framför allt driva mot-
ståndet mot antidumpning kraftigt. Det finns alltid i
kristider starka protektionistiska tendenser. Vi lärde
oss under 1930-talet vad protektionismen kan ställa
till med, inte bara elände utan rent av katastrof.
Fru talman! Slutligen skulle jag ändå vilja ställa
en fråga till utrikesministern. Jag fick inget svar i
repliken om de centrala områdena av säkerhetspoliti-
ken. Jag har en viss förståelse för detta. Det är svårt
för utrikesministern att gå utöver det som är beskrivet
i utrikespolitiska deklarationen, men nog måste det
ändå vara en rimlig fråga att ställa. Avser regeringen
att bedriva utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans
med partier som är emot EU, emot Nato och emot
försvar? Skall det bli den centrala axeln i svensk
utrikes- och säkerhetspolitik de kommande åren? Det
kan väl ändå utrikesministern ge ett svar på.</pre><pre>Anf.  10  LARS OHLY (v):
Fru talman! Låt mig först säga att jag hoppas att
den översyn av barnfrågor som regeringen påbörjat
kommer att leda till ett starkare barnperspektiv i Sve-
riges utvecklingssamarbete. Trots den stora uppslut-
ning som finns kring barnkonventionen sker otaliga
kränkningar mot barns rättigheter dagligen, året runt,
i hela världen. Gatubarn, barnprostitution och barn
som enrolleras som soldater är alltför vanliga inslag i
vår omvärld. 250 miljoner barn utnyttjas som billig
arbetskraft i Asien, Sydamerika och Centralamerika.
Nu måste även Sverige leva upp till barnkonventio-
nen, inte minst i behandlingen av flyktingbarn.
Marockos konsekventa sabotage mot en folkom-
röstning i Västsahara är en skamfläck. Jag efterlyser
ett starkare agerande från Sveriges sida så att världs-
samfundet sätter press på Marocko för att få den
olagliga ockupationen upphävd.
Sverige bör också på ett mycket tydligare sätt ta
ställning mot dem som hävdar att Augusto Pinochet
skall åtnjuta immunitet mot de brott som begåtts på
hans direkta order eller som en följd av den terrorre-
gim han ledde. Inte minst alla svenskar med chilenska
rötter kräver en regering som ställer upp för att deras
anhöriga och andra demokrater inte dog förgäves i
kampen mot fascismen.
Fru talman! Jag utdelade en del beröm och riktade
en del kritik till utrikesminstern, och kritiken var
naturligtvis allvarligt menad. Men när jag lyssnar till
inläggen i dag måste jag säga att det är tur att Sveri-
ges utrikesminister inte heter Göran Lennmarker. Det
perspektiv som moderaterna tycks ha är ungefär det
perspektiv som tidningen The New Yorker har på en
affisch som heter Världen. Världen slutar vid
Hudsonfloden. För moderaterna slutar världen vid
Europas och Nordamerikas gränser. Det finns ingen
tredje värld. Det finns ingen anledning att rikta upp-
märksamhet på hur förhållandena ser ut i den fattigare
delen av världen.
Utrikesministern sade att de fortsatta förhandling-
arna om MAI skall föras på ett sätt som framhäver
demokrati, miljö, m.m. Det lät naturligtvis bra. Men
det har funnits farhågor sedan MAI-avtalet stoppades
att förhandlingarna skall föras över rakt av från
OECD till världshandelsorganisationen WTO och att
de rika länderna, som ändå har varit överens i stora
delar, skall föra med sig ett bagage in i förhandling-
arna i WTO där de fattigare länderna får ta ställning
för eller emot. I stället bör man börja från början,
rensa bordet och se till att nästa WTO-runda bidrar
till att ta ställning för demokratin och för ett interna-
tionellt regelverk som bidrar till att minska utsugning
och förtryck.
Utrikesministern sade också att i en tid när demo-
kratin och politiken måste stärkas är det viktigt att
använda den europeiska unionen i just det syftet.
Visst vill ni vara med i den europeiska unionen. Så
länge vi är det skall vi naturligtvis påverka så mycket
vi kan, men finns det ingen komplikation alls med
federalism och överstatlighet kontra demokratin?
Finns det ingen komplikation alls att vi har en ut-
rikesminister i EU:s nuvarande ordförandeland, den
gröne Joschka Fischer, som håller ett av de mest
federalistiska talen någonsin i EU-parlamentet där
han förespråkar långtgående förändringar av institu-
tionerna, dvs. bort med vetorätten och att demokratin
kommer att urholkas ytterligare? Är detta över huvud
taget inget problem? Vi måste ändå vara aktiva också
för att förhindra att EU utvecklas i en än värre rikt-
ning än vad som redan har skett.
K-G Biörsmark sade att han blev beklämd när han
lyssnade på mig. Då påminde han mig om en
skämtteckning. Det finns en som har rubriken Tänk
positivt! På den står en man svårt klämd av en tung
dörr och en annan man går förbi och säger: "Har du
fastnat med foten i dörren?" Den förste mannen sä-
ger: "Jajamänsan!"
Den killen var ingen nej-sägare. Det var en ja-
sägare det.
Problemet är ju att säger man bara ja låter man
andra bestämma utvecklingen, K-G Biörsmark. Då
förhåller man sig hela tiden till vad andra har sagt.
Det vi har att förhålla oss till i dag är förslag som
finns om att göra EU till en federal statsbildning. I
dag ser vi ett förhållande där en supermakt sätter sig
över Förenta nationernas rätt att vara den instans som
beslutar om när militärt våld skall användas i interna-
tionella sammanhang.
Biörsmark kritiserar mig för att jag säger nej till
detta. Men ett nej till det är också ett ja till någonting
annat. Ett nej till federalismen i Europa är ett ja till
mellanstatligt internationellt samarbete. Ett nej till
USA:s roll som världspolis är ett ja till en internatio-
nell rättsordning som är mer demokratisk och inte
låter dem bestämma.
Jag fick kritik av Biörsmark för att jag slutade
mitt anförande med att svara nej på frågan om vi vill
överlåta åt Pentagon att bestämma när militärt våld
skall användas i internationella konflikter. Om jag får
kritik för att svara nej på den frågan, är min slutsats
att Biörsmark i så fall tycker att man skall svara ja på
den frågan. Det är okej att USA bestämmer självt när
militärt våld skall användas. Då finns det en avgrund
mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet i den frågan.</pre><pre>Anf.  11  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag vill tacka för det svar jag redan
har fått på någon fråga som jag tog upp. Nu tänkte jag
gå in lite mer i detalj på situationen i en del av de
konflikter som vi har i vår omvärld.
Jag framhävde ju tidigare EU:s stora betydelse i
de här sammanhangen. Jag skall bara säga till Ohly
att det känns svårt att se att han inte på något sätt
framhäver den betydelse som EU ändå har haft för
utvecklingen av fred i Europa. Han har inte heller lärt
sig någonting av att de länder som förut var under
kommunistiskt förtryck nu inget högre önskar än att
få del av den gemenskapen. Sedan kan vi mycket väl
diskutera den fortsatta utformningen av den europeis-
ka unionen.
Jag vill nu komma tillbaka till vad som håller på
att ske i Kongo-Brazzaville. Det är mycket aktuellt.
1992 förlorade Kongo-Brazzavilles diktator, Sassou
Nguesso, makten i ett demokratiskt val till Pascal
Lissouba. Men 1997 störtades president Lissouba av
Sassou Nguesso och dennes Cobramilis med stöd av
angolanska trupper. I slutet av 1998 försökte den
störtade regeringens milis att inta Brazzaville från
söder. Utvecklingen har blivit sådan att inbördeskri-
gets massakrer nu betecknas som början till ett folk-
mord på den befolkning som finns i söder. Den andra
befolkningen råkar naturligtvis också illa ut på sam-
ma gång.
Man står inför en stor humanitär katastrof. Tu-
sentals människor har redan massakrerats och hund-
ratusentals är på flykt. Soldaterna fortsätter att döda,
våldta och plundra. Mitt i detta råder en internationell
tystnad.
I Sverige och Norge har nu systerkyrkorna till den
stora kyrka med drygt 100 000 medlemmar som finns
i Kongo-Brazzaville vädjat till regeringarna i våra
länder att utnyttja alla sina möjligheter till internatio-
nell påverkan för att få stopp på kriget.
Det märkliga är att FN:s säkerhetsråd inte har ut-
talat sig sedan 1997. Då var det ett ganska lamt utta-
lande. Förmodligen berodde det på att Frankrike höll
igen. Det har åtminstone tolkats på det sättet, efter-
som de hade stora oljeintressen i den här delen av
världen. Nu säger man ingenting. Då vill jag fråga:
Vad tänker utrikesministern göra för att FN:s säker-
hetsråd skall ta sitt ansvar i den här konflikten?
Vi har vid flera tillfällen sett hur man har gått in
för sent, enligt mitt förmenande. Jag hörde till dem
som låg på väldigt starkt när det gällde utvecklingen i
Rwanda, Burundi och främst i Kongo-Kinshasa, ef-
tersom man på ett mycket tidigt stadium såg varåt det
barkade. Alla farhågor har besannats när det gäller
utvecklingen i det här landet. Ofta tror jag att det
finns ett tillfälle som man måste gripa i flykten. Nu
får vi inte låta utvecklingen bli mer och mer negativ
också i det här området. Hur tänker utrikesministern
och Sverige agera?
Vi har sett hur situationen i Etiopien och Eritrea
har utvecklats till ett regelrätt krig. Under förra veck-
an hade vi besök därifrån. Ingen har lyckats förhindra
katastrofen. FN:s generalsekreterares speciella envo-
yé Sahnoun har sedan en tid tillbaka försökt att åstad-
komma fred och försoning mellan de olika parterna,
men det har inte hänt någonting.
Vi får inte nöja oss med att vi har vår säkerhet här
i Europa. FN får inte stå vid sidan om när konflikter
antar sådana här proportioner. Vad gör vi när det
gäller konflikthanteringen? Tar vi verkligen steg
framåt? Gång på gång ser vi att vi trots alla goda
avsikter misslyckas och inte kan förhindra att kon-
flikter övergår i öppet våld och krig.
Det talas om ett handlingsprogram i utrikesförkla-
ringen. Vilka konkreta åtgärder, som kan leda till mer
betydande resultat än de vi hitintills har sett, vill utri-
kesministern avisera för att vi skall komma längre när
det gäller konflikthantering?</pre><pre>Anf.  12  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för de svar som jag fick på
mina frågor. Jag välkomnar det besked som vi fick
om att Sverige skall vara värd för en konferens om
hur det civila samhället i Kosovo skall byggas. Jag
tror att det är oerhört väsentligt.
Det är också bra att det kommer en strategi om
ordförandeskapet. Jag får väl finna mig i att ministern
inte just nu vill binda sig för Alingsås. Men jag har
kanske ändå sått ett frö. Det hoppas jag. Det är fak-
tiskt ganska bråttom att den här strategin kommer, om
vi skall kunna få en förankring och det verkligen skall
bli så som utrikesministern svarar. Det vill jag po-
ängtera.
Sedan skall jag uppehålla mig lite grann vid EU:s
utvidgning och den nordliga dimensionen. Med ut-
gångspunkt från vår plattform i Europa skall vi agera
för fred, säkerhet och hållbar utveckling både på den
globala nivån och i vårt närområde. Det är vi nog
överens om. Vi behöver ett EU som är öppet för värl-
den runtomkring och som kan fungera som brobygga-
re mellan Europa och resten av världen.
EU skall konsekvent värna demokrati och mänsk-
liga rättigheter i samarbete med andra länder. Det är
av utomordentlig betydelse att Ryssland knyts närma-
re till övriga Europa. EU har ett stort ansvar för att
stödja Ryssland i dess utsatta situation och för att
skapa ett närmare politiskt samarbete. Det är bra att
EU håller på att utarbeta en strategi för samarbetet
med Ryssland. Jag tycker egentligen att Norden bör
göra upp en motsvarande strategi. Det framförde jag
också vid den nordisk-baltiska konferensen som var i
Helsingfors i början på veckan.
Utvidgningen, inklusive Baltikum, innebär en
historisk möjlighet för EU att medverka till ökad
stabilitet och säkerhet på vår kontinent. För Center-
partiet är detta en mycket central fråga. När Sverige
blir ordförande för EU våren 2001 bör EU:s utvidg-
ning vara nära förestående. De tre baltiska länderna
bör då stå nära ett inträde i unionen.
Utrikesministern säger att stödet för utvidgningen
ökar. Vad finns det egentligen för belägg för det? Det
finns ju också signaler som säger motsatsen. Man kan
hysa en viss oro för hur det egentligen kommer att
bli.
Jag går sedan över till en annan fråga. På den fin-
ländska regeringens initiativ arbetar EU nu med en
nordlig dimension i unionens politik. Kommissionen
presenterade i november utmaningar och prioritering-
ar för EU samt föreslog riktlinjer och rekommenda-
tioner. Som ordförande för EU kommer Finland att
utveckla detta koncept i nära dialog med samar-
betsländerna i det nordliga området - Ryssland, Est-
land, Lettland och Litauen samt hela Norden. Anna
Lindh och övriga utrikesministrar inom EU kommer i
höst att hålla en konferens om den nordliga dimen-
sionen.
Det är bra att den svenska regeringen välkomnar
det finländska initiativet. Skam vore väl annars. Men
ett välkomnande innebär inte mycket till stöd. Finland
behöver draghjälp för att på allvar etablera en nordlig
dimension i EU:s politik. Det handlar bland mycket
annat om att skapa en sammanhållen syn på de utma-
ningar och möjligheter som finns i norra Europa. Vi
behöver tätare band mellan Ryssland och EU, och EU
behöver tydligare involveras i arbetet med att minska
miljöhot och nukleära hot.
I kommissionens meddelande och i det finländska
initiativet finns mängder av uppslag. Centerpartiet har
också här i riksdagen och i Europaparlamentet pre-
senterat flera förslag till vad en EU-politik för de
nordliga regionerna bör innehålla. Jag vill fråga utri-
kesministern: Tänker regeringen ta några egna initia-
tiv för att utveckla den nordliga dimensionen i EU:s
politik, eller tänker ni låta Finland sköta jobbet?
Kommer utrikesministern att presentera några bidrag
från Sverige för att utveckla den nordliga dimensio-
nen i EU:s politik?
Sedan tänker jag, så långt jag hinner, säga någon-
ting om EMU och Centerns syn på euron. Vi menar
att nackdelarna med ett svenskt medlemskap i valu-
taunionen överväger de fördelar som också finns med
en gemensam valuta. Det är angeläget att vi så myck-
et som möjligt försöker minska de nackdelar som
följer av att inte vara med nu. Som vi ser det är det
mest praktiska nackdelar.
Vi ser en fara i att valutaunionen kommer att driva
fram en ökad finanspolitisk samordning och att det i
förlängningen kan komma att ställas krav på en ge-
mensam finans-, skatte- och arbetsmarknadspolitik.
Den utvecklingen vill vi inte se. Vi anser att det är fel
väg.
Vi är alltså tillfreds med att Sverige nu står utan-
för valutaunionen. Vårt land har skaffat sig rådrum.
Detta rådrum menar vi att Sverige skall utnyttja, t.ex.
till att följa utvecklingen av valutaunionen och stude-
ra konsekvenserna. Vi välkomnar en öppen och prö-
vande debatt om valutaunionen. Vi behöver åter-
kommande pröva giltigheten i våra argument mot ett
svenskt medlemskap.
Centerpartiet anser att den första möjliga och
lämpliga tidpunkt när frågan om ett svenskt inträde i
valutaunionen skulle kunna bli aktuell för folkom-
röstning är valdagen år 2002. Frågan är vad social-
demokraterna vill - men också vad utrikesministern
anser om detta. Anser Anna Lindh att tidpunkten för
en svensk folkomröstning skall anpassas till när soci-
aldemokraterna kan få ett ja till euron vid sin parti-
kongress eller till när svenska folket har haft möjlig-
het att studera effekterna av valutaunionen?</pre><pre>Anf.  13  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för att hon bemödar sig att svara på våra frågor. Det
är inte alltid man får svar, men det måste jag säga att
vi har fått i dag. När det gäller Kinafrågan, som jag
tog upp, fick jag dock inte riktigt klart för mig om det
var ett medvetet val eller ett förbiseende att inte Kina
nämndes. Lite anmärkningsvärt är det naturligtvis när
världens största diktatur, där dessa saker händer, inte
finns med kritiskt i deklarationen. Jag studsade fak-
tiskt till när jag läste den. Jag hade förväntat mig att
det skulle finnas några rader om detta. Nu har utri-
kesministern förklarat sin ståndpunkt, och det kanske
var ett förbiseende.
Om folket i de gamla kommunistiska diktaturerna
- Kina är ju inte den enda, utan vi har några till:
Nordkorea, Kuba och vilka det nu kan vara - självt
fick välja sina ledare betvivlar jag mycket starkt att
t.ex. Castro fortfarande skulle vara ledare på Kuba i
dag. Jag tror inte heller att Kim Il-Sungs son Kim
Jong-Il skulle sitta som ledare i Nordkorea om folket
fick bestämma. Och det är ju det som är problemet,
vilket också har markerats mycket tydligt i dag från
utrikesministerns sida. Det är demokrati och mänskli-
ga rättigheter som skapar en fredlig värld.
När det gäller en förhandlingslösning i Kosovo är
det klart att en sådan måste till i slutändan. Men
ibland måste det också till kraft bakom orden. Ibland
måste det till att man tvingar parterna till förhand-
lingsbordet. Vi har tidigare diskuterat i den här kam-
maren var man når den kritiska punkten. Händer det
ingenting i Kosovo menar jag och Folkpartiet att man
även måste ta till maktspråk.
När det gäller svaret på min fråga om Carlsson-
Ramphal-rapporten är jag glad att utrikesministern nu
ger en öppning för detta. Det har inte låtit riktigt så
tidigare i de här diskussionerna. Detta är jag tacksam
för.
Jag har en fråga till att skicka med. Det gäller en
sak i deklarationen som jag inte är riktigt klar över.
Det står att Sverige välkomnar ett positivt engage-
mang från Förenta staterna i det multilaterala samar-
betet. Betyder det att utrikesministern skulle välkom-
na detta och att det alltså är en förtäckt kritik mot
USA? Eller har det hänt någonting? Har USA höjt sin
profil? Har man betalat in till FN? Har man blivit
aktiv på det multilaterala området inom FN? Det är
lite oklart vad utrikesministern egentligen menar med
dessa rader.
Jag går så över till Lars Ohly. Jag trampade tydli-
gen på en mycket öm tå. Ohly gick upp i varv ordent-
ligt. Men det är jag å andra sidan van vid. Lars Ohly
brukar ta till de stora orden.
Jag blev lite förvånad, även om jag inte sade det
tidigare, när Lars Ohly i sitt inledningstal höjde rös-
ten när det gällde den internationella solidariteten och
hur vi i Sverige agerar. Han återkom till enprocents-
målet och hur viktigt det var, och Folkpartiet blev
utpekat tillsammans med andra partier för att skära i
biståndet osv. Samtidigt sitter nu Ohly där och har
accepterat en kraftigare nedskärning än vad Folkpar-
tiet någonsin har gjort. Jag förstår inte varför man
skall ta till sådana kraftuttryck och sådana kraftiga
och stora ord när man sitter så illa till och har så öm-
ma tår. Här ligger nu Vänsterpartiet på skammens
gräns, 0,7 %, tillsammans med regeringen. Och så
anklagar Lars Ohly oss för neddragning när vi i vårt
budgetförslag har en helt annan siffra, ett påslag på en
och en halv miljard. Tona gärna ned de där orden
något, Lars Ohly!
Sedan är det inte så att jag säger ja till allting
inom EU. Hade Lars Ohly lyssnat lite på mitt inled-
ningsanförande hade han upptäckt att jag också hade
kritik mot EU. Skillnaden mellan Lars Ohly och mig,
och mellan Vänsterpartiet och Folkpartiet, när det
gäller EU-frågan är grundsynen. Vi tycker att det är
bättre att sitta med vid förhandlingsbordet och disku-
tera de här sakerna. Vi tror på en vision med ett nära
och förpliktande samarbete mellan länderna. Lars
Ohly ställer sig hellre vid sidan av, liksom pekar
finger och säger nej, nej, nej.
Kom med i stället med konstruktiva förslag! Ha
inte liksom också Miljöpartiet som första målsättning
att vi skall ut ur EU, ut ur gemenskapen och ut ur
samarbetet. Vad får det för följder för möjligheterna
att delta konstruktivt i fortsättningen? EU kommer
ändå att fortsätta att utvecklas.</pre><pre>Anf.  14  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag tog upp en del frågor kring det
aviserade beskedet att slutförhandlingarna om Agen-
da 2000 skall bli klara i vår. Jag skulle gärna vilja
veta lite mer om innehållet i denna agenda. Det gäller
ett stort beslut, som i mycket påverkar framtiden
också i Sverige. Det gäller jordbruks- och regional-
politiken, bördefördelningen, avgiftsstorleken, ut-
vidgningen, förmodligen också EMU-frågorna osv.
Jag tycker inte att det är acceptabelt att så stora
förhandlingar genomförs enbart i slutna rum, utan att
riksdagen får en ordentlig deklaration eller proposi-
tion, så att också vi får möjlighet till påverkan. Jag
tycker att det är en naturlig demokratisk väg. Jag är
därför lite förvånad över att vårens propositionslista
inte innehåller någonting om hur vi framöver demo-
kratiskt skall hantera dessa frågor i Sverige, om EU
nu är så jättebra för demokratin som utrikesministern
vill hävda.
Jag är också lite förvånad över utrikesministerns
salva mot att Miljöpartiet inte är så mycket för EU
och inte tror på att EU skulle motverka globalisering-
en på ett positivt sätt. Skulle den första punkten, om
fri rörlighet för kapital, göra det? Nej, definitivt inte.
Är banankriget vägen att motverka problemen, eller
den företagsflykt som vi har sett och som EU hjälper
till med?
Nej, jag kan inte se att EU:s sätt att arbeta på nå-
got vis har bidragit till mindre negativa effekter av
globaliseringen. Men vi skulle väl i ett samarbete
med andra länder, i diskussioner och i förhandlingar,
kunna sätta upp regler och normer för detta.
Norges situation är inte så mycket sämre i ett in-
ternationellt perspektiv bara därför att Norge står
utanför EU. Kanske är situationen inte heller så
mycket bättre på grund av detta, utan det är en ganska
ovidkommande aspekt. Man har liksom i Sverige följt
folkets röst. Sverige är nu EU-medlem, men är för
den skull allting bara bra? Sverige måste som medlem
i den europeiska unionen jobba mycket för att se till
att utvecklingen inte går åt fel håll när vi nu sitter
med där.
Jag tycker att detta är oerhört viktigt. Det är också
väsentligt att vi vet vad som är på gång i förhandling-
arna och ser vart de leder. Det får inte vara lyckta
dörrar.
Miljöpartiet har alltid påpekat vikten av interna-
tionellt samarbete och av FN som ett internationellt
samarbetsforum i världen. Sverige måste vara mycket
aktivt för att se till att FN även fortsättningsvis kan ha
en viktig internationell roll, inte minst när det gäller
fred och nedrustning och förhandlingar för att minska
och förebygga konflikter.
Vi har också sagt att säkerhetsrådet borde ha stör-
re möjligheter att arbeta och agera, särskilt med tanke
på att en stor del av de krig som härjar i världen i dag
beror på regionala och interna konflikter där FN inte
kan uppträda på sådant sätt som borde vara möjligt.
Det är oerhört viktigt att FN:s arbete reformeras
så att FN blir det internationella forum där vi till-
sammans kan jobba för att förändra världen i en rikt-
ning som leder till en hållbar utveckling och ökad
internationell solidaritet. Människorna måste få en
värld att leva i där de starka inte bara skall kunna
roffa åt sig. Jag tycker att det är oerhört viktigt i det
internationella samarbetet.
Sverige har varit pådrivande och tagit ett stort an-
svar i detta sammanhang. Jag hoppas att Sverige
också fortsättningsvis kommer att göra det. Det är en
av anledningarna till att vi tycker att Sverige skall ha
en egen röst i världen. Vi skall inte vara tvungna att
tala med samma tunga som övriga EU-länder. När
vårt land tycker annorlunda skall det också ha möj-
lighet att skrika ut detta. På denna punkt ligger en hel
del av vår kritik mot det EU som i dag finns.
Vad gäller de svenska samarbetsfrågorna vill jag
också peka på ett stort hot i vårt närområde, nämligen
det kärnavfall som finns på Kolahalvön. Vi måste
naturligtvis tillsammans med övriga länder ta upp den
frågan innan det blir för sent. Jag hoppas att regering-
en är oerhört aktiv för att lösa detta problem. Annars
kommer det att drabba oss och vårt närområde.
Jag har någonstans läst att man skulle vilja skicka
avfallet till någon anläggning för upparbetning som
ligger tillräckligt långt ifrån oss. Jag tycker inte att
det är någon lösning. Vi måste naturligtvis ta ansvar
för att det inte skall utgöra ett hot för några männi-
skor, varken för oss själva eller för andra människor i
världen.</pre><pre>Anf.  15  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Först några ord om säkerhetspoliti-
ken. Militär alliansfrihet är inte lika med passivitet,
tvärtom. Det visar vårt engagemang i Kosovo. Det
visar vårt aktiva deltagande i Partnerskap för fred och
i Euroatlantiska partnerskapsrådet. Det visar vårt
aktiva arbete för europeisk krishantering och vårt
aktiva svenska FN-arbete.
Svensk säkerhetspolitik förändras inte av samar-
betet med Miljöpartiet och Vänstern och när de säger
nej till exempelvis Partnerskap för fred eller det euro-
atlantiska samarbetet. Svensk säkerhetspolitik föränd-
ras inte heller av att moderaterna låter kluvna när det
gäller den militära alliansfriheten.
Men jag tror faktiskt att den viktigaste säkerhets-
politiska frågan i dag är EU-utvidgningen. Det gäller
här att ena det Europa som så länge har varit splittrat
och att även Ryssland vävs in i det europeiska samar-
betet. Detta är en prioriterad fråga för den svenska
regeringen.
Jag har fått frågor om arbetet i EU, bl.a. om den
nordliga dimensionen. Sverige har lämnat väldigt
viktiga bidrag i det sammanhanget. Sverige har både
varit initiativtagare till den nordliga dimensionen
genom ett väldigt aktivt Östersjöarbete och sin Öster-
sjöstrategi och t.ex. genom förslag till en Rysslands-
strategi. Det arbetet kommer vi naturligtvis att fort-
sätta.
Frågorna kring Agenda 2000 har jag liksom min
företrädare ett antal gånger tagit upp i EU-nämnden.
På fredag blir det en utfrågning kring alla Agenda
2000-frågor, där det finns möjlighet att sätta sig in i
alla detaljer i detta sammanhang. Jag tror att de leda-
möter i riksdagen som har velat få information om
Agenda 2000-förhandlingarna har haft alla möjlighe-
ter till detta.
Jag vill återigen återvända till världen utanför Eu-
ropa. Göran Lennmarker tog i sitt första inlägg inte
upp världen utanför Europa med ett enda ord. I sitt
andra inlägg tog han upp världen utanför Europa bara
för att konstatera att det behövs mer marknad.
Det är klart att marknad och frihandel är viktigt.
Det förnekar jag inte, men det räcker inte som svar,
Göran Lennmarker. Det räcker inte som svar när
flickor i Afghanistan förvägras rätten till en utbild-
ning. Det räcker inte som svar till kurdiska pojkar i
Turkiet som inte får lära sig läsa på sitt eget språk.
Det räcker inte som svar till flickor i Egypten som
stympas genom omskärelse. Det räcker inte som svar
till småpojkar i Pakistan som tvingas att arbeta tidigt
för att klara sin familj.
För att klara mänskliga rättigheter och en ekono-
misk och social utveckling i hela världen, så att vi får
en rättvis värld, måste vi fortsätta vårt starka traditio-
nella svenska arbete för att stärka FN. Vi måste verka
för att fler länder än Sverige och några få andra euro-
peiska länder uppfyller biståndsmålen. Vi måste ock-
så fortsätta att öka vårt eget bistånd. Vi måste stärka
kampen för demokrati och mänskliga rättigheter, och
vi måste stärka det förebyggande arbetet.
Jag tror egentligen att vi ser den bästa bilden av
förebyggande arbete i vår egen region, Östersjöregio-
nen, där vi kan se hur ett brett samarbete på alla om-
råden - handel, miljö, utbildning och demokrati -
också skapar en säker, trygg och fredlig region. Det
vill vi skall prägla vår region. Det vill vi skall prägla
Europa. Det vill vi skall prägla världen.</pre><pre>Anf.  16  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Först vill jag säga att det faktiskt be-
hövs mer marknad om man skall klara finanskrisen.
Det stora bekymret är den korrupta statsmakten som
vanstyr och förhindrar sitt folk att utvecklas. Det är
det absolut största problemet i u-världen, och förres-
ten också på åtskilliga andra håll.
Avslutningsvis vill jag markera några punkter
som är viktiga när man skall se skillnaderna i svensk
utrikes- och säkerhetspolitik. Vi menar för det första
att Sverige inte kan stå likgiltigt inför angrepp på ett
EU-land, ett nordiskt grannland eller ett kandidatland.
Vi menar att neutraliteten är osannolik och snarast
missvisande som en beteckning på svensk utrikes-
och säkerhetspolitik.
Vi menar för det andra att Sverige fullt ut skall
delta i den europeiska säkerhetsordningen i alla delar
och inte stå vid sidan av.
För det tredje välkomnar vi Polens, Tjeckiens och
Ungerns Natomedlemskap. Det stärker säkerheten i
Europa.
För det fjärde vill vi att Sverige skall stödja de
baltiska ländernas strävan att komma med i Nato. Det
stärker säkerheten i Östersjöområdet.
För det femte menar vi att Lettland och Litauen
måste få börja förhandla om medlemskap i EU redan
i år. Det vore ett fiasko om inte så sker.
För det sjätte menar vi att de första nya medlem-
marna i EU skall kunna komma in kanske redan
2003.
För det sjunde menar vi att Sverige skall följa
EU:s rekommendationer för att minska arbetslösheten
- inte fuska.
För det åttonde menar vi att Sverige skall gå med i
samarbetet kring euron snarast möjligt.
För det nionde vill vi inom EU se en begränsad
regeringskonferens som kan vara klar i god tid för de
första nya länderna i Central- och Östeuropa att bli
medlemmar.
Som sista punkt menar vi att det är orimligt att ut-
rikes- och säkerhetspolitiken och försvarspolitiken
formas med partier som är emot EU, emot Nato och
emot ett försvar.</pre><pre>Anf.  17  LARS OHLY (v):
Fru talman! Jag har full förståelse för att utrikes-
ministern inte kan svara på alla frågor som ställs i en
debatt. Jag vill tacka för de svar jag ändå har fått.
Men ibland är också tystnaden ett sorts svar.
Jag frågade t.ex., mot bakgrund av utrikesminis-
terns positiva beskrivning av Natos roll och USA:s
militära närvaro i vår världsdel, om utrikesministern
anser att USA:s närvaro i Europa är positiv för freden
och utvecklingen i Europa. Det är en knepig fråga att
svara på, och jag kan förstå att det kanske inte är helt
lätt att formulera ett svar på kort tid.
Inte heller har jag fått svar på frågan om hur Sve-
riges negativa inställning till väpnade konflikter och
restriktiva inställning till vapenexport påverkar vår
egen roll som krigsmaterielexportör. Hur många
svenska vapen har använts för att utrota det indone-
siska kommunistpartiet och för att slå ned frihetssträ-
vandena i Östtimor?
Skall vi, mot bakgrund av utrikesministerns sanna
och pessimistiska bild av de på den afrikanska konti-
nenten pågående krigen, konflikterna och kriserna,
bidra till upprustning i regionen genom export av
attackflygplan?
K-G Biörsmark har svårt med argumentationen
om biståndet eftersom Folkpartiet tillsammans med
andra partier har minskat biståndet, medan Vänster-
partiet och Miljöpartiet är de enda partier som aldrig
har medverkat till sådana beslut. Den blygsamma
ökning som nu sker är ändå ett trendbrott efter många
års nedskärningar.
Lars Leijonborg sade i helgen att Folkpartiet inte
bara är det mest EU-vänliga partiet i Sverige utan
också det mest Amerikavänliga. Det kanske är därför
Biörsmark kritiserar mig och Vänsterpartiet för att vi
så tydligt säger nej till USA:s roll som världspolis,
medan Biörsmark själv inte säger någonting.
Fru talman! Det finns också ljusa inslag i utveck-
lingen. Det finns ett motstånd och en progressiv möj-
lighet att skapa bättre förhållanden, och det är viktigt
att vi tillsammans tar den.</pre><pre>Anf.  18  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skall i mitt sista inlägg ta upp yt-
terligare några tankar när det gäller de mänskliga
rättigheterna. Det är bra att många har framhävt bety-
delsen av att vi värnar de mänskliga rättigheterna. Jag
får nog hålla med K-G Biörsmark om att det är an-
märkningsvärt att Kinas mycket flagranta övergrepp
inte nämndes i grundtalet - det vi har fått skriftligt -
även om jag är glad för den klara markering som
senare gjordes.
Det är faktiskt inte så att stora förbättringar har
inträtt. Det hjälper inte att skriva på internationella
konventioner och avtal om man sedan inte imple-
menterar dem och om utvecklingen i många avseen-
den går stick i stäv med dem. Detta gäller både den
fortsatta förföljelsen och trakasserierna av politiska
dissidenter, företrädare för olika religioner, kristna
som inte är registrerade, muslimer - för att inte tala
om buddhisterna i Tibet. Detta måste angripas mer
offentligt gång på gång.
Sedan vill jag också som allra hastigast i slut-
klämmen säga att vi även inom Europa måste bevaka
religionsfriheten. Länder som Frankrike och Belgien
gör det faktiskt svårare för olika kyrkor att arbeta än
tidigare, och det är inte det man förväntar sig av ett
Europa som står upp för demokratin. Det måste vi
bevaka inom  Europa.</pre><pre>Anf.  19  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag förstår också att utrikesministern
inte hinner svara på alla frågor, men jag är lite orolig
över att vi inte fick höra vilka positiva signaler det
finns när det gäller utvidgningen. Det får vi väl åter-
komma till senare, och likaså till tidpunkten för folk-
omröstningen.
Jag skall säga någonting om biståndet, som jag
inte har sagt något om förut. Det hör till vårt lands
viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska insatser.
Vi i Centerpartiet har större ambitioner när det gäller
att återta enprocentsmålet i biståndet än vad regering-
en och samarbetspartierna har. Det skall inte ta 30 år
att komma tillbaka till 1 %, vilket det gör med nuva-
rande takt.
Till Lars Ohly vill jag bara säga att den enda gång
vi nådde enprocentsnivån faktiskt var under fyrklö-
verregeringens tid.
En debatt om det svenska biståndet handlar inte
bara om nivån, utan det handlar också om innehållet.
Det är bra att vi nu skall få en utredning om biståndet.
Och jag vill gärna peka på några frågor som vi tycker
är viktiga.
Vi menar att det svenska biståndet måste bli mer
flexibelt och att nya angelägna projekt måste kunna
startas. Samtidigt måste andra projekt eller land-
samarbeten kunna minska i omfattning eller helt
avvecklas.
En viktig fråga är skuldavskrivningen för de fatti-
gaste länderna. Den måste intensifieras. HIPIC-
initiativet är bra, men det räcker inte. Vi har hört att
Sverige nu stöder kampanjen Jubel 2000. Det är bra.
Men vad gör Sverige egentligen? Det skulle var in-
tressant att få ett svar på den frågan. Det skulle vara
bra om Sverige skulle kunna ta initiativ i det avseen-
det. Och jag föreslår att vi då skulle prioritera ett av
världens fattigaste och mest skuldtyngda länder, som
nu visar en positiv och demokratisk utveckling, näm-
ligen Moçambique.
Vi i Centerpartiet prioriterar småskalighet i bi-
ståndet. Vi vill se fokus på landsbygdsutveckling,
hållbar utveckling och miljö, anpassad teknik, hjälp
till självhjälp, kvinnor och mänskliga rättigheter. Det
är också väldigt viktigt med en demokratisk upp-
byggnad.
Tack!</pre><pre>Anf.  20  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Utrikespolitik omfattar mycket, som
vi har upplevt här i dag. Den spänner över hela värl-
den och över många områden.
Jag har inte själv hunnit säga så mycket om sär-
kerhetspolitiken. Jag menar att svensk säkerhetspoli-
tik och Natos roll i Europa måste kunna diskuteras
utan övertoner och med realistiska framtidsbedöm-
ningar. Erfarenheten från fredsarbetet i Bosnien-
Hercegovina vittnar exempelvis om behovet av Nato
och uppbackning från USA när det gäller akuta freds-
skapande uppgifter samt nödvändigheten att man
involverar Ryssland i detta arbete.
Nato har därmed utvecklats till att kunna bli det
militära benet i en framtida alleuropeisk säkerhetspo-
litik och säkerhetsstruktur där även Sverige kan vara
medlem. I ett läge där exempelvis Finland och de
baltiska länderna är medlemmar i Nato måste frågan
kunna aktualiseras även för svenskt vidkommande.
Detta var kanske också något av ett svar till Lars
Ohly som har sagt att Folkpartiet är Sveriges mest
USA-vänliga parti.
Det är klart att vi, med den bakgrund vi har i Eu-
ropa, känner en stor tacksamhet mot USA som stop-
pade kommunismens framfart i Europa. Det är klart
att vi är många som känner en viss tacksamhetsskuld
till amerikanska soldater som fick oss att leva i ett
fritt Europa. Och nu kan vi kan skapa ett fredens
Europa genom EU.
Jag vill slutligen ta upp det internationella ut-
vecklingssamarbetet. Tystnad är också ett svar, sade
Lars Ohly. Lars Ohly berörde inte med ett ord sin roll
i att man har hamnat på 0,7 % av BNI i biståndet. Det
är skammens gräns.</pre><pre>Anf.  21  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag skall skicka över den gröna fede-
rationens program för Europapolitiken till utrikesmi-
nistern. Det har de gröna partierna i Europa tillsam-
mans antagit. Det är ett mycket bra program som
visar vad vi vill göra i Europa. Utrikesministern kän-
ner uppenbarligen en frustration över att vi har en
paragraf i vårt program här hemma i Sverige där det
står att vi vill lämna EU. Den frustrationen kanske
kan försvinna och hon kanske kan se att det finns
andra delar att samarbeta kring. Det finns kanske mer
gemensamt mellan gröna partier och socialdemokra-
tiska partier i Europa än vad det finns mellan mode-
rata och socialdemokratiska partier. Det kan vara av
visst värde för utrikesministern att se den möjlighe-
ten.
Vi har, som sagt, antagit en politisk plattform för
EU-valet tillsammans med de gröna partierna. Vi står
bakom den politiken. Det är mycket kring miljö och
internationell solidaritet som är viktigt. Jag är glad
över att utrikesministern tog upp att man från svenskt
håll tyckte att det var viktigt med en utvidgning av
EU. Det senaste toppmötet hade en vinkling som
gjorde mig väldigt orolig. Det lät som om man nu
skulle satsa på den inre kärnan och bygga upp EMU-
länderna, så att de blev starkare. Sedan skulle man
lämna omvärlden åt sitt öde.
Vi har inte sagt nej till att fler länder skall få gå
med. Vi har dock sagt att vi tycker att det är folket i
de länderna som skall avgöra och att vi inte, så att
säga, skall putta in länder som medlemmar. Det här
skall ske under demokratiska former.
Till sist vill jag ta upp något som jag tycker är
oerhört viktigt. Det gäller satsningen på att man skall
bli av med en del av personminorna. Från svenskt håll
har det ju sagts att det här har högsta prioritet. Trots
det har bara 0,17 % av det totala försvarsanslaget gått
till detta. Jag tycker att det är dags att vi visar att det
här är oerhört angeläget, så att inte fler människor
omkommer på grund av detta.</pre><pre>Anf.  22  BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! En sådan här dag kan det finnas an-
ledning att erinra om att det är precis 350 år sedan
Sverige grundade sin slavhandelskoloni Cabo Corso i
nuvarande Ghana. Där kan man fortfarande besöka
den borg som Sverige med 250 slavar lät bygga.
Fru talman! Fattigdomen är stor i världen. En
femtedel av jordens befolkning somnar hungrande.
Drygt en miljard lever i absolut fattigdom. Fattigdo-
men är i själva verket det enda som är gemensamt för
alla världens u-länder. Det är därför den skall utrotas.
Och vi har i Sverige ett stort ansvar att bistå u-
länderna, de fattiga länderna, i deras viktigaste upp-
gift, nämligen att utrota fattigdomen. Vi vet av erfa-
renhet från många länder att detta, om man kommer
till rätta med det på ett riktigt sätt, kan det ske under
loppet av en generation, 20-30 år.
Världsbanken har kommit med en rapport, Asses-
sing Aid, som visar att en ökning av biståndet med
1 % av bruttonationalprodukten i det aktuella landet
ger 0,5 % i tillväxt, om man har en bra och utveck-
lingsinriktad regim. Men den visar också att tillväxten
med samma tillförsel av biståndsmedel minskar med
0,3 % om landet är vanstyrt. Det här innebär att det
finns tecken både på att bistånd kan vara mycket
effektivt och på att det kan vara direkt skadligt. Där-
för är biståndsdiskussionen oerhört grannlaga.
Biståndsdebatten har haft tre faser. Den första var
take-off-fasen. U-länderna skulle så snabbt som möj-
ligt föras till i-landsnivå. Det resulterade i att somliga
blev rika; andra blev fattiga. Och man fick en fördel-
ningsfas i biståndsdebatten, som sedan har gått över
till den nuvarande fasen, nämligen basalbehovsfasen.
Man skall tillgodose basalbehoven i de fattiga länder-
na.
Det här innebär en påtaglig risk som man måste
vara medveten om. Om man tillgodoser basalbeho-
ven, som en regering normalt skall göra, och koncent-
rerar insatserna så att vissa i-länder tar hand om vissa
u-länder är vi snart framme i någon form av neokolo-
nialism.
Jag tror att vi måste vara både illusionsfria och
fria från risken att bli desillusionerade när vi angriper
de här problemen.
Kyrkan driver nu kampanjen Jubel 2000. Man fö-
reslår skuldavskrivning, skuldsanering. För oss mode-
rater är detta naturligtvis utomordentligt vällovligt,
eftersom vi som enda parti hade en särskild post på
803 miljoner för snabb skuldavskrivning i särskilt
utsatta länder i Afrika.
Man skall komma ihåg att det är ett lysande sätt
att låta en ny regim, en ny utvecklingsorienterad
regim, slippa dra på bördor som gamla korrupta re-
gimer har ådragit landet. Men det skall inte användas
så att en statsmakt, som grovt och systematiskt krän-
ker mänskliga rättigheter, förtrycker medborgarna
och främjar korruption, får ett ökat låneutrymme och
en möjlighet att sitta kvar längre än nödvändigt. I
sådana fall kan en statsbankrutt och ett nytt styre vara
betydligt viktigare för landet.
MAI-avtalet sköt man på. Det tycker vi är bra.
Men vi skall komma ihåg två saker när man diskute-
rar de här frågorna vidare i WTO. Faktum är att u-
ländernas problem inte är ett överskott på investe-
ringskapital. Det kapital som skall investeras är den
rika världens pensionssparares pengar. Det är någon-
ting som faktiskt kräver noggranna avvägningar när
man utformar regelsystemet, och det är viktigt att vi
kommer fram i det sammanhanget.
Om man tittar på biståndet i övrigt kan man kon-
statera att katastrofbistånd alltid behövs. Det är bra att
vi nu satsar på de Mitch-drabbade Honduras och
Nicaragua. Det innebär inte särskilt mycket nya
pengar. I stället är det gamla pengar som finns i bud-
geten, som nu specialinriktas på området. Men det är
bra och det behövs. Och det ger möjlighet att också
påverka utvecklingen i länderna, inte bara reparera
broarna.
Jag tror att det är viktigt att utnyttja erfarenheter
från de länder som har tagit steget vidare. Treparts-
samverkan har vi talat om länge. Jag tror att det är
viktigt att alltmer utveckla biståndet dithän att man
också kopplar in länder som har erfarenhet av hur
man utrotar fattigdomen.
I vårt samarbete tror jag att kunskapsöverföring är
det viktigaste. Biståndet skall vara oljan i motorn, inte
bensinen i tanken. Men jag tror att det också är viktigt
att vi noga slår vakt om utvecklingen av mänskliga
rättigheter. Den redovisning riksdagen nu har begärt
av regeringen är ett viktigt inslag i detta. Det är vik-
tigt att slå vakt om en utveckling av ett rättssamhälle,
av marknadsekonomi. Det är viktigt att se till att man
får en utveckling av basal utbildning, basal hälsovård,
jordbruk, småföretag - inte minst det senare gäller
kvinnornas möjligheter att arbeta - liberalisering och
privatisering. Det är också viktigt att man mäter re-
sultatet av biståndet, inte de utbetalda kronorna.
Jag tror att man skall minska egenregin. Man skall
satsa mycket mer via enskilda organisationer, detta
alldeles särskilt där det är den aktuella regimen som
är själva hindret för landets utveckling.
Vi skall inrikta oss alltmer mot Afrika. Det är där
fattigdomen ökar. Det är där vi har de stora hiv- och
aidsproblemen. Det är där man har haft de tre konse-
kutiva katastroferna, med slaveriet, kolonialismen
och socialismen. Jag tror att när vi inriktar oss på
Afrika - och jag tror att vi särskilt skall titta på Zim-
babwe, där utvecklingen för närvarande är ganska
oroande - är det viktigt att finnas på plats och att
biståndet är en del i den samlade politiken.
Jag tror att det är viktigt att satsa på världsbanken.
Deras asiatiska ekonomers metod att byta bistånd mot
framsteg har visserligen lett till att de har fått skulden
för en rad nödvändiga reformer. Men de har varit
framgångsrika, och de är duktiga på utvärdering.
Alltmer av vårt multilaterala arbete bör inriktas på
den vägen.
Men, fru talman, det viktigaste är frihandeln. La-
tinamerika visar så tydligt vart protektionism och
planekonomi har kunnat föra. Det gäller att bekämpa
försök att skapa dolda handelshinder, och det gäller
att stimulera tillväxten i u-länderna. Det är nämligen
själva basen för att fattigdomen över huvud taget
skall kunna avvecklas. Därför är det positivt att vi nu
skall utreda biståndets framtida utveckling.</pre><pre>Anf.  23  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag kan ställa upp nästan till hundra
procent på det som Bertil Persson här för fram när det
gäller biståndspolitiken. Det är konstruktiva, framåt-
syftande förslag. Även det här med att vi nu skall få
en utredning stöder moderaterna. Det är ett gammalt
folkpartiförslag, och det är vi glada för.
Bertil Persson säger ofta en sak från talarstolen
som är en mycket talande bild: Olja i motorn, inte
bensin i tanken - så skall bistånd bedrivas.
Jag håller helt med. Vi kan aldrig bedriva bistånd
så att vi så att säga tar över ett lands ruljangs och
pumpar in så mycket pengar att det driver landet
framåt så som bensinen skulle göra.
Men moderaternas problem är att ni inte heller har
råd att köpa olja till bilen. Ni stjäl så mycket i pengar
att det fattas pengar att köpa olja för. Och då gnisslar
maskineriet. Det är det som är moderaternas problem,
och det är där ni måste ändra er politik.</pre><pre>Anf.  24  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är glad över att vi är överens om
utredningen. Vi har år efter år stött Folkpartiets reser-
vation när det gäller utredning av målsättningen för
biståndet, och nu börjar vi nå resultat av ett långvarigt
agerande. Det är bra.
Det är ändå ganska märkligt att man kan säga att
det är ont om pengar till det bistånd vi bedriver när vi
har en reservation på 3 miljarder som ligger och vän-
tar, och som man nu dessutom sätter i gång att an-
vända när man plötsligt får lite kris i kassan och stop-
par utbetalningarna från Sida.</pre><pre>Anf.  25  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag ser fram emot den utredning som
bl.a. skall utvärdera våra sex biståndsmål. Vi från vår
sida önskar att demokratimålet skall lyftas fram på ett
annat sätt. Men den diskussionen återkommer vi till.
Det är en konstig bild vi har, säger Bertil Persson,
när det finns reservationer. Javisst, detta är ett pro-
blem. Jag håller med om att det är ett organisatoriskt
problem. Men det beror ju ofta på - precis som Bertil
Persson tidigare sade - att det finns korrupta regimer.
Man startar en investering någonstans, och så skall
man bygga en bro. Så blir det förhinder av olika slag
- det kan även vara naturkatastrofer - och så byggs
det på så sätt upp en reservation.
Å andra sidan finns det ett behov på andra håll,
där vi kanske inte verkar så aktivt i dag. Bertil Pers-
son sade t.ex. att det är bra med bistånd via NGO:er.
Samtidigt finns det NGO:er som inte får tillräckligt
med pengar för att bedriva ett bra bistånd därför att
det är ebb i kassan, så resonemanget går inte riktigt
ihop.</pre><pre>Anf.  26  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! År efter år ökar vi våra förslag till an-
slag till NGO:er med 10 %. Det är ungefär vad
NGO:erna har sagt till oss att man har en realistisk
möjlighet att använda på ett bra sätt i de länder där
man verkar.
Jag tror att man successivt måste gå över från
egen regi. Det är alldeles onödigt att bygga upp en
statlig apparat med pensionsutfästelser för att ha en
egen biståndsorganisation.
Sedan vill jag komma tillbaka till det här med ut-
betalningsmål. Jag är väl medveten om att Carl Bildts
regering är den enda regering som har uppfyllt enpro-
centsmålet. Det var med kristdemokrater på den aktu-
ella ministerposten.
Men man skall också komma ihåg att resultaten är
viktigare än frågan om hur många kronor man betalar
ut. Dessutom är kronan beroende av inflation och allt
möjligt annat. Det är viktigare att åstadkomma att ett
visst antal flickor får utbildning, att ett visst antal
hushåll får rent vatten, än att man har betalat ut peng-
arna.</pre><pre>Anf.  27  VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Sverige återfinns bland världens le-
dande nationer när det gäller internationell solidaritet,
stödet till FN, utvecklingssamarbete och fredsfräm-
jande insatser. Vårt land åtnjuter ett mycket gott in-
ternationellt anseende, och vi kan med stolthet säga
att svensk utrikespolitik, trots stora svårigheter, bidrar
till att göra livet en smula lättare för många männi-
skor i världen.
Utrikesdeklarationen, som vi just har hört, speglar
väl hur komplex utrikespolitiken är. Men den speglar
också en vilja hos regeringen att spela på samtliga de
instrument som utrikespolitiken förfogar över för att
få till stånd en så effektiv politik som möjligt, så att
de olika delarna sammantaget och var och en för sig
samverkar för att uppfylla våra mål: att främja fred,
frihet och säkerhet för vårt eget land, att bidra till
fred, frihet och säkerhet för andra länder, att utrota
fattigdomen, att främja en materiell och demokratisk
utveckling, att öka respekten för mänskliga rättighe-
ter, att verka för en god miljö och ett hållbart utnytt-
jande av naturresurser.
Utvecklingssamarbete, handelspolitik och kon-
fliktförebyggande arbete är viktiga redskap i vår
samlade utrikespolitik, sade utrikesministern i inled-
ningen till deklarationen. Andra byggstenar som
också ingår är nedrustning, internationellt fredsfräm-
jande samverkan, civil liksom militär, kamp mot
internationell terrorism och brottslighet, miljösamar-
bete, katastrofhjälp och humanitär hjälp samt efter-
levnaden av internationella konventioner.
Att få utrikespolitikens olika delar att dra åt sam-
ma håll, så att politiken på ett område har sin själv-
klara motsvarighet och konsekvens på ett annat, är
säkert inte helt lätt, men det är viktigt att försöka få
en så hög samverkansgrad som möjligt. Genom UD:s
omorganisation och andra insatser har vi nått en bit
på väg. Men fortfarande finns det naturligtvis sådant
som skulle kunna bli mycket bättre. Jag skall ta några
konkreta exempel på sådant som jag har snubblat
över under de senaste veckorna och som kraftigt
skulle bidra till att förbättra samverkan mellan olika
politikområden och sammantaget göra oss mer effek-
tiva.
Jag börjar med utgångspunkt i biståndet.
Minorna och den problematik som följer av de
100 miljoner minor som finns utlagda i konfliktområ-
den utgör ett av de allra viktigaste utvecklingshindren
i världen. Ungefär 20 000 civila människor dör varje
år till följd av minor som exploderar, kanske 10, 20,
30 år efter det att ett krig är slut.
Sverige har aktivt verkat på utrikespolitikens om-
råde för att få till stånd ett totalförbud mot minor. Vi
har anslutit oss till Ottawadeklarationen, och Ottawa-
konventionen ratificerades här i riksdagen för kort tid
sedan. Den träder i kraft om en månad ungefär.
Vi har också tagit initiativ till ett tilläggsprotokoll
till konventionen om särskilt inhumana vapen.
Kort sagt, Sverige har drivit frågorna om ett total-
förbud. Men det finns ingen motsvarighet på bi-
ståndssidan. Vi plockar långsamt, långsamt upp mi-
nor till höga kostnader. Men vi kräver inte av de här
länderna att de också skall ratificera konventionerna.
Det handlar om våra samarbetsländer i bistånds-
sammanhang. Ta som exempel Angola! Där har vi
sysslat med minröjning under flera år. Ett mödosamt,
långsamt arbete. I dag ser vi att områden mineras igen
av angolanerna själva och av andra.
Inom ramen för partnerskapsavtalen som vi sluter
med våra programländer, och som framför allt nu
kommer att testas med afrikanska samarbesländer, är
det oerhört viktigt att man poängterar de här frågorna
och att man avtalar att länder som kommer i åtnjutan-
de av svenskt utvecklingsprogram för egen del skall
ratificera minkonventionen, Ottawakonventionen, och
förbinda sig att inte lägga ut minor vare sig hos sig
själva eller hos andra. Det är en typ av positiv kondi-
tionalitet som följer av det gemensamma ansvar som
partnerskapsavtalen innebär.
En annan sådan fråga, som också skulle kunna in-
gå i partnerskapsavtalen, är frågan om dödsstraffets
avskaffande. Jag tycker att våra programländer skall
avkrävas att de avskaffar och slutar att tillämpa döds-
straffet.
Fru talman! Envisa påståenden gör gällande att
det inom asylpolitiken inte anses vara skäl för asyl att
kvinnor upprepade gånger har våldtagits och på olika
sätt misshandlats, som ett vapen i krig och konflikt.
Här har Sverige varit drivande. Vi har från svensk
utgångspunkt betonat respekten för kvinnans rättig-
heter. Jag vet att det är oerhört svårt att vid utred-
ningssamtal få fram om kvinnor har blivit våldtagna,
sexuellt utnyttjade och misshandlade av soldater eller
poliser och att det är det som är ett av skälen bakom
deras flykt. Det krävs väl utbildade utredare på det
här området. Med konsekvens i vår syn på kvinnors
rättigheter borde detta också ge asylrätt.
Det finns många olika områden som vi skulle
kunna förbättra för att få en ömsesidig samverkan och
en starkare utrikespolitik. Jag har nämnt några, min-
problematiken och dödsstraffet, där man skulle kunna
ha en viss konditionalitet, en överenskommelse mel-
lan våra partnerskapsländer. Överensstämmelse mel-
lan asylpolitiken och den allmänna utrikespolitiken,
vari ingår respekt för kvinnors rättigheter.
Andra områden där man också skulle kunna ut-
veckla det här samarbetet närmare och mer konkret är
på FN-sidan, världshandeln och globaliseringen, som
har nämnts här tidigare. Men jag får återkomma till
detta i ett replikskifte.</pre><pre>Anf.  28  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Viola Furubjelke talade, vilket för
mig är väldigt positivt och nytt, om konditionalitet
och krav. Jag delar hennes uppfattning i de frågor där
hon tog upp den här diskussionen. Men jag skulle
ändå vilja fråga Viola Furubjelke om hon är beredd
att sätta press på regimerna.
Man kan exempelvis titta på Zimbabwe. Där har
vi sett deltagandet i Kongokrisen, där har vi sett eko-
nomin successivt gå över styr, där har vi sett de dåli-
ga försöken till expropriation, och i förrgår greps fyra
journalister från Zimbabwe Mirror av polisen. Är
man beredd att på allvar diskutera att skära bort det
bistånd som går till ett sådant land över statsmakten
och enbart låta det gå via enskilda organisationer?</pre><pre>Anf.  29  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Bertil Perssons replik visar tydligt att
vi inte alls har samma syn på de här frågorna. Bertil
Persson pratar om att omedelbart avbryta biståndet
till regimer som inte uppför sig. Jag pratar om att
utnyttja det positiva samarbete som partnerskapsav-
talen medger.
Partnerskapsavtalen innebär att man skall ha ett
gemensamt ansvarstagande, att mottagarlandet skall
värderas och respekteras som en jämbördig partner
och att partnerskapsländerna också skall få ett större
och bättre ägande för hela biståndet. Den konditiona-
litet som Bertil Persson talar om befäster bara givar-
mottagar-förhållandet.
När vi utnyttjar detta är det oerhört viktigt att det
är fråga om stora, angelägna principiella frågor som
att man följer internationella konventioner. På det
sättet stärker vi också FN:s verksamhet, och den vill
vi självklart också stödja på alla sätt.</pre><pre>Anf.  30  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att socialdemokrater-
na har kommit en bit på väg, men de har inte nått
riktigt ända fram. Men det finns väl fortfarande hopp
om det.
Det jag egentligen också skulle vilja fråga om är:
När man ser över organisationen av Utrikesdeparte-
mentet och biståndsverksamheten, vore det inte då
också en fördel om man lade väldigt mycket mer av
ledningen för biståndet till Afrika i Afrika i stället för
att ha den på Sveavägen?</pre><pre>Anf.  31  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Bertil Persson och jag kommer säkert
aldrig att färdas på samma väg. Vi färdas möjligen på
parallella körbanor men i motsatt riktning mot var-
andra. Vi har olika uppfattningar i den här frågan.
Man måste arbeta med mottagarländerna i ett per-
spektiv av partnerskap. Jämbördigheten skall betonas.
Det innebär inte - som ett direkt svar på Bertil Pers-
sons fråga - att Sida eller UD:s biståndsavdelning
skall flyttas till Afrika. Men vi skall samverka med de
UNDP-kontor som finns i utvecklingsländerna, och vi
skall samverka på lika villkor med andra internatio-
nella givare och med mottagarländerna.</pre><pre>Anf.  32  INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Viola Furubjelke tog upp två bra ex-
empel. Vi skall utnyttja de avtal om partnerskap som
skall skrivas med de partnerländer vi samarbetar med.
Viola Furubjelke tog upp ett intressant exempel
från asylpolitiken. Jag vill lyfta fram ett annat exem-
pel, där jag anser att vårt sätt att behandla asylsökan-
de går stick i stäv med den politik som vi förklarar
oss ha, nämligen att respektera mänskliga rättigheter
och ge människor det skydd de behöver. Jag tänker på
en fråga som har varit uppe flera frågor, nämligen
konvertiter som avvisas till Iran.
Jag måste fortsätta att förklara. De får inte det
skydd de skall ha. De garanteras inte skydd av lagar-
na.</pre><pre>Anf.  33  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! För att alla de olika instrument som
utrikespolitiken förfogar över skall kunna spela inte
bara olika stycken vackert utan samma musikstycke i
harmoni, krävs naturligtvis att man försöker samord-
na de olika politikområdena.
Vi har en asyllagstiftning. Den kan i sin tillämp-
ning uppvisa vissa brister. Vi har enskild prövning av
varje ärende. Det går inte att ta en enskild grupp -
som Ingrid Näslund nämner - och ge hela gruppen en
kollektiv särbehandling. Denna fråga har vi diskuterat
många gånger. Varje ärende utreds för sig och på sina
egna premisser.
Därför blir det svar Ingrid Näslund får detsamma
som i betänkandet, nämligen att ärendena hanteras
enskilt.</pre><pre>Anf.  34  INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Även om ärendena behandlas enskilt,
måste man se till de lagar som finns. När vi ger
asylsökande möjlighet att stanna i Sverige försöker vi
ge dem skydd. Det har de inte genom lagen i Iran.
Det är olagligt att konvertera. Där är dödsstraff på
det, även om det inte har tillämpats de senaste två
åren. Så sent som för två år sedan tillämpades det.
Den som mördar en konvertit, har inte gjort något
fel enligt lagen. Den personen kan inte lagföras för
det. Därför är konvertiterna fullständigt oskyddade,
även om de inte avrättas av regimen. Amnesty Inter-
national och jag menar att vi grovt bryter mot de lagar
vi har, nämligen att ge människor skydd.</pre><pre>Anf.  35  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara svara på samma sätt som
tidigare, nämligen att grupper av asylsökande inte
kollektivt kan få en rätt. Däremot är vissa skäl till
asyl stadgade i vår asyllagstiftning. Här gäller också
frågan om religiös förföljelse.
Det är möjligt att de som är experter på området
inte gör samma bedömning som Ingrid Näslund. Men
jag har inte själv de bakgrundskunskaperna att jag
skulle kunna uttala mig om att de har fel.
Vi måste försöka få till stånd en utrikespolitik
som bygger på en bred helhetssyn. Det arbetet måste
bedrivas på många plan samtidigt. Det måste inklude-
ra utvecklingssamarbetet, asylpolitiken, säkerhetspo-
litiken och alla de delar som utrikesdeklarationen har
tagit upp. Vi måste samtidigt bedriva arbetet natio-
nellt, internationellt och globalt.
Det är inte lätt, men jag är övertygad om att Sve-
rige är en god bit på väg. Vi ser nu den mest samver-
kande och samordnade utrikespolitiken någonsin i
Sverige.</pre><pre>Anf.  36  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! En 15-årig tibetansk pojke sköts till
döds av kinesiska gränspoliser då han försökte fly ur
landet. Ytterligare en jämnårig pojke skadades. De
tillhörde båda en grupp på omkring 40 personer som
hade tänkt gå över bergen till Nepal. Yeshe Dundrub,
som den döde pojken hette, ville skaffa sig en tibe-
tansk utbildning och bli munk. Pojkens s.k. brott var
alltså att han ville få en utbildning. Folkrepubliken
Kina har skrivit på också den andra av FN:s konven-
tioner om politiska och medborgerliga rättigheter. Det
skedde 1998 i samband med FN:s högkommissarie
Mary Robinsons besök i Kina.
Besökare i Beijing och Shanghai rapporterar att
boklådorna är överfyllda av historisk och politisk
litteratur om och av offer för utrensningskampanjer
under 50- och 60-talen. Det finns böcker om mänsk-
liga rättigheter och också kritiska analyser av 90-
talets tillväxtpolitik.
Anders Mellbourn har uttryckt i en rapport från
Utrikespolitiska institutet att "när den öppnare sam-
hällsdebatten riktar in sig mot politikens kärna och
enpartiväldet sätter regimen stopp. Utdömande av
dödsstraff tillhör vardagen i domstolarna."
Mellbourn säger också att alla som han träffat sä-
ger att man i Kina är beredd att tala om mänskliga
rättigheter, men man understryker - som väntat - att
de ekonomiska förutsättningarna är annorlunda i Kina
och att den ekonomiska utvecklingen måste komma
först.
Frågan som skall ställas är naturligtvis: Skall vi
för den skull ta särskild hänsyn när vi talar om demo-
krati och mänskliga rättigheter i Kina?
Fru talman! Det skall vi naturligtvis inte. Under
FN:s MR-arbete i början av 50-talet blev det allt
tydligare att medan västländerna tycktes sätta de
medborgerliga och politiska rättigheterna högst, gjor-
de kommuniststaterna och ett växande antal u-länder
en annan rangordning med sociala och ekonomiska
rättigheter överst. Denna skillnad består än i dag. Det
är inte för ro skull FN:s rättighetsförklaring har ordet
universell i sitt namn. Utan krav på lika rättigheter
skulle knappast någon övervakning värd namnet
kunna bedrivas. Den är svår nog ändå - som någon
uttryckte det.
Det finns således andra länder som jag också
skulle kunna ta som exempel där man grovt och sys-
tematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar
förtryck mot sina medborgare. "Skamlistan" kan
göras tämligen lång. Listan kan också innehålla de-
mokratier. Respekten för de mänskliga rättigheterna
är inte samma sak som demokrati, även om ett kon-
sekvent genomförande av rättigheterna leder till ett
samhälle med demokratiska förtecken - ett samhälle
där den enskilda människan kan delta i den politiska
processen, där det finns rättssäkerhet, där det finns ett
oberoende rättsväsende. Det finns alltså uppenbara
samband mellan mänskliga rättigheter och demokrati.
Men demokrati som styrelseform är ingen garanti för
att inga rättigheter kränks. Å andra sidan finns det
odemokratiska stater som respekterar en del av rättig-
heterna.
Fru talman! Alla rättigheter är lika viktiga. Det
går inte att välja ut dem som just för ögonblicket
faller på läppen och strunta i de andra. Alla rättigheter
måste respekteras oavsett ekonomisk utveckling,
kultur, traditioner osv. Att jag har valt Kina som
exempel i dag beror på att jag fick vetskap om döds-
skjutningen av 15-åringen förra veckan. Händelsen
inträffade emellertid i november förra året.
Den här unga tibetanska pojken hade ett enda mål
- han ville utbilda sig. Barns och ungdomars villkor i
världen ser, som vi alla vet, olika ut. Barn och ung-
domar här i Sverige har skolplikt. Det vi här i Sverige
diskuterar, inte minst i denna kammare, är kvaliteten i
utbildningen och hur den skall finansieras. På andra
håll har bara en bråkdel av barn och ungdomar möj-
lighet att få utbildning. I de baltiska staterna är det en
oroande utveckling i fråga om barns och ungdomars
villkor vad gäller just detta. Andelen som i dag står
utanför utbildningsväsendet tenderar att öka.
Den sociala lagstiftningen till skydd för barn upp-
visar också stora brister. Detta har bl.a. uppmärk-
sammats inom Nordiska rådets arbete. Sverige har
varit pådrivande i denna fråga. Det är mycket bra, och
det skall vi fortsätta med. Det gör man i den översyn
av barnfrågor som regeringen påbörjade under förra
året, "Barnets bästa i Sveriges utvecklingsarbete".
Målet "Barnets bästa" skall genomsyra Sveriges in-
ternationella utvecklingsarbete, och som grund för
arbetet skall konventionen om barnets rättigheter
ligga. Genomgående skall flickors och pojkars olika
villkor uppmärksammas.
Några av de viktigaste frågorna som Sverige skall
driva är ett ännu tydligare perspektiv än i dag utifrån
mänskliga rättigheter, ökad fattigdomsbekämpning
och satsning på utbildning. Strategier skall också
utarbetas för att stärka barns rättigheter och livsvill-
kor. Det är dags, fru talman, att i handling visa att
vårt engagemang för de mänskliga rättigheterna
präglar hela utrikespolitiken och att det också inklu-
derar barn.
Regeringens nu påbörjade översynsarbete innebär
att man vill utveckla strategier på sex viktiga områ-
den, som jag gärna vill nämna. Det gäller barnarbete,
sexuell exploatering av barn, barn med funktionshin-
der, barn i väpnade konflikter och humanitära kata-
strofer, barn på institutioner och slutligen barn och
hiv/aids. Detta är väldigt bra. Jag välkomnar detta,
därför att det är en strategi som fokuserar på de allra
mest utsatta barnen.
Fru talman! En effektiv politik för mänskliga rät-
tigheter bör, som jag ser det, åtminstone innehålla tre
huvudgrupper: offentlig kritik, erinringar och annat
meningsutbyte vid bilaterala kontakter samt bi-
ståndsarbete. Jag kommer här inte att närmare gå in
på Sveriges biståndsarbete, men jag vill ändå säga att
rapporter om hur mänskliga rättigheter respekteras är
av stort värde för riksdagen när man skall arbeta med
analyser av vilka biståndsinsatser som fordras. Det är
därför jag med stort intresse ser fram mot den rapport
som riksdagen beställde av regeringen den 10 decem-
ber i form av ett tillkännagivande.
Fru talman! Jag har i stort sett fokuserat på barn
och ungdomar i mitt anförande här i kammaren i dag,
och det finns naturligtvis en djupare tanke bakom
detta. Det är alltså min bestämda uppfattning att ge-
nom våra egna och andras insatser och ansträngningar
för att mänskliga rättigheter skall bli universella,
också i den meningen att de gäller i hela världen, får
inte barn och ungdomar komma i andra hand. Ett
sådant synsätt hindrar en långsiktig och stabil ut-
veckling på detta område.
Jag vill återknyta till vad jag anförde inlednings-
vis: Vad hände vid gränsen till Tibet? Jo, en 15-åring
förvägrades rätten till frihet, rätten till religionsfrihet,
rätten till utbildning och rätten till liv. Vittnen till
händelsen förvägrades rätten att yttra sig i fria medi-
er. Fru talman! Detta är en grov kränkning av de
mänskliga rättigheterna.</pre><pre>Anf.  37  MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Mitt anförande kommer i första hand
att handla om mänskliga rättigheter, regeringarnas
behandling av den egna befolkningen och stormak-
tens behandling av andra folk i Mellanöstern. Det
land som mina ögon först faller på när det gäller des-
sa frågor är Iran.
Efter valet 1997, då Ali Khatemi valdes till presi-
dent, väcktes förhoppningar hos det iranska folket att
livet skulle bli något lättare. Valet av honom väckte
entusiasm. Och folket tog sig för saker som de tidiga-
re inte vågat.
Detta tillstånd varade nästan ett år. Likafullt sked-
de ingen förbättring av de mänskliga rättigheterna.
Politiska mord och stening av kvinnor fortsatte trots
detta. Inte heller har förtrycket av det kurdiska folket
och den turkmeniska minoriteten mattats.
Detta våld och denna brutalitet ökade språngartat
under november och december förra året i och med
morden på flera författare och politiker. Jag tänker på
författaren Mukhtari, Poyandeh, Sharif och politikern
Darioush Frouhar och hans hustru. Nu har den irans-
ka regeringen, efter internationella påtryckningar,
gjort undersökningar, och det har framkommit att det
var tjänstemän inom informationsministeriet som
begått morden. Men vilka straff kommer de att få?
Sannolikt blir de lindriga, därför att de krafter som
ytterst ligger bakom morden är mycket starka i Iran.
Brottsundersökning och dom är i det här fallet ett spel
för galleriet.
Tro inte att man i dag slagit in på en ny väg i Iran,
att man är på väg mot större respekt för mänskliga
rättigheter. I väst vill man så gärna tro det, inte minst
därför att man vill göra affärer med Iran. Visserligen
finns det motsättningar inom regimen, men hittills är
de när det kommer till kritan eniga om att det rådande
systemet skall bevaras.
Klartecken att brottsundersökningarna är ett spel
för galleriet är att en lista på 190 tilltänkta mordoffer
eller fler har avslöjats av avhoppade iranska agenter i
Tyskland och att morden på regimkritiker fortsatt
efter att regeringen förklarat att de arresterat Mukhta-
ris och Poyandehs mördare. Till detta kan sägas att
många av dem som nämns på regimens dödslista är
kurder eller tillhör någon annan nationell minoritet,
som turkmener, balucher m.fl.
Därför måste Sverige bilateralt och i internatio-
nella organ kräva en oberoende internationell under-
sökningskommission.
Samtidigt vill jag berätta att iranier i exil i dag ar-
betar för att under året genomföra en tribunal i Haag
för att dokumentera den iranska regimens brott mot
mänskliga rättigheter och demokratiska fri- och rät-
tigheter. Bland dem som tagit initiativ till detta är
framstående iranska, amerikanska och europeiska
intellektuella. Jag vill appellera till alla här att stödja
denna tribunals genomförande.
Fru talman! Det irakiska folket har under lång tid
lidit under en diktatur under Saddam Husseins led-
ning. Den irakiska diktaturen har visat sig kapabel till
massmord och biologisk krigföring t.o.m. mot det
egna folket. Den irakiska civilbefolkningen blev
också offer i Gulfkriget, då uppskattningsvis 100 000
människor dog.
USA:s och Storbritanniens militära angrepp mot
Irak kan aldrig försvaras med Saddam Husseins brott
mot sitt eget och andra folk. Att så utmanande åsido-
sätta FN och säkerhetsrådet som USA och Storbritan-
nien nu gjort är ett brott mot folkrätten, anser vi.
Genom att ställa säkerhetsrådet inför fullbordat fak-
tum tar USA och Storbritannien själva på sig rollen
som världspolis.
I dag är Irak en belägrad stat med en svältande be-
folkning och fasaväckande barnadödlighet. Regimen
sitter dock orubbad och är komplett likgiltig för fol-
kets lidande.
Sanktionerna har visat sig så fullständigt felaktiga,
därför att de var för klumpigt utformade och träffade
fel mål. När nu praktiskt taget en hel generation unga
irakier efter åtta år tagit allvarlig skada av svälten och
sanktionerna står världssamfundet lika handfallet
inför situationen i Irak. Att det irakiska folket - för-
svagat och utblottat - skall resa sig och störta Saddam
är mindre sannolikt i dag än för åtta år sedan.
För att påskynda processen i Irak, för att få folk-
ligt stöd mot Saddam Husseins regim och för att
skydda barnen och de fattigaste i Irak krävs att Irak-
frågan behandlas av FN:s säkerhetsråd och att livs-
medels- och medicinsanktionerna upphävs.
Fru talman! Konflikterna i Mellanöstern är många
och svåra. En av de äldsta och mest utdragna är kon-
flikten mellan israeler och palestinier. Den har pågått
sedan andra världskrigets slut, då segermakterna i
andra världskriget beslutade sig för att försöka dölja
den oförrätt som de begick under mellankrigstiden i
och med att de inte hejdade Hitlers framfart i tid och
teg om judeförföljelserna i Tyskland.
Genom att föra hem en befolkning i exil, förjaga-
de man en annan. Orsaken till konflikten Israel-Pa-
lestina har legat i detta dilemma. I exil växte bitter-
heten bland palestinierna. Staten Israel stöddes av
USA. Snart ingick konflikten Israel-Palestina som en
del i den världsomspännande konflikten mellan öst
och väst.
Under decennier har palestinierna så småningom
övervunnit sin bitterhet, vilket till sist manifesterades
i det palestinska nationalrådets erkännande av Israels
rätt att existera. Likafullt har obstruktionerna och
trakasserierna mot palestinierna fortsatt. Likafullt har
bosättningspolitiken fortsatt. Dag efter dag fortsätter
regeringen Netanyahu att sabotera en fredsprocess
som redan från början hade många hinder att över-
vinna.
Det är bara att kasta en blick på vilken karta som
helst där de palestinska områdena är utsatta, så inser
man att det är fråga om att inhägna, isolera och
fängsla de palestinska enklaverna.
Fru talman! Skall fredsprocessen nå framgång nå-
gon gång i framtiden måste Sverige och EU utöva
hårdare påtryckningar gentemot Israel.</pre><pre>Anf.  38  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är en sak som förvånar mig väl-
digt mycket när man talar om olika minoritetsfolk,
hur svårt de har det och hur förföljda de är osv., fram-
för allt i Mellanöstern. Varför nämner man aldrig det
assyriska folket? Ändå är assyrierna ett urgammalt
folk i dessa områden som har blivit utsatt för förföl-
jelse, död och trakasserier på alla möjliga sätt under
årtionden och ännu längre. Varför nämns aldrig assy-
rierna?</pre><pre>Anf.  39  MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Den assyriska minoriteten som finns
lever mestadels i Irak, Turkiet och Syrien. Men det
finns väldigt få assyrier i Iran. Jag pratade om mino-
riteter som finns just i Iran. Det är självklart att det
assyriska folket i Irak och Turkiet är förföljt. Jag
håller med Margareta Viklund på den punkten.</pre><pre>Anf.  40  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det var ju bra att jag fick medhåll och
att det folkslaget har nämnts också här. Men Murad
Artin nämnde även andra länder, inte bara Iran. Jag
lyssnade noga.</pre><pre>Anf.  41  MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag koncentrerade mig i mitt anföran-
de just på Iran och Palestinafrågan, och jag nämnde
inga andra länder i mitt anförande. Men jag håller
med om att det finns andra minoriteter som är för-
tryckta. Det gäller assyrier, syrianer, armenier och
andra minoriteter som finns i Turkiet. Det finns också
minoriteter i Iran som är förtryckta. Så jag är överens
med Margareta Viklund på den punkten.</pre><pre>Anf.  42  LENA EK (c):
Fru talman! Barnkonventionen är ett juridiskt åta-
gande för Sverige som stat. Innan vi har nått full
respekt för de rättigheter som listas i barnkonventio-
nen finns det mycket kvar att göra också i Sverige.
Medlemsstater i FN som har ratificerat barnkon-
ventionen har åtagit sig att vidta alla lämpliga lag-
stiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra
åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns
i barnkonventionen.
Enligt artikel 4 i fråga om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna
vidta sådana åtgärder med nyttjande till det yttersta av
sina tillgängliga resurser och där så behövs inom
ramen för internationellt samarbete.
Jag vill fokusera en del på det internationella
samarbetet där vi alltså har en förpliktelse enligt
barnkonventionen.
FN:s kommitté för barnens rättigheter har hittills
granskat våra interna svenska förhållanden de gånger
som Sverige och vår nivå har varit uppe till diskus-
sion när det gäller barns rättigheter. Det har handlat
om omhändertagande av barn, handikappade barn,
minoriteter, asylsökande barn osv.
Nu börjar man successivt att fokusera på steg 2,
nämligen det internationella samarbetet. Det handlar
om teknisk rådgivning, tekniskt bistånd och den
grupp av artiklar som hänvisar till enskilda staters
ansvar när det gäller att utveckla barns rättigheter i ett
internationellt perspektiv.
Förra årets beslut om att använda barnkonventio-
nen som en plattform i svenskt utvecklingssamarbete
är förstås ett väldigt bra ställningstagande i det här
perspektivet. Det är verkligen på tiden att barnhänsy-
nen kommer fram i det svenska biståndet och utveck-
lingssamarbetet.
Fru talman! Nästa sommar kommer Sverige att
ingå i den s.k. trojka som skall leda EU:s gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitik. Det har inte
sagts någonstans hur Sverige kommer att agera i detta
sammanhang. Vi från Centerpartiet har efterlyst en
offentlig diskussion om det svenska agerandet. Det
blir en hearing på fredag.
Vi har också efterlyst ett engagemang där frivilli-
gorganisationer och folkbildningsorganisationer kan
diskutera EM och den europeiska unionen som platt-
form i olika sammanhang.
Efter Amsterdamfördraget används den europeis-
ka konventionen om mänskliga rättigheter som en bas
för arbetet. De grundläggande principer som dom-
stolen har tillämpat i sina domar har genom Amster-
damfördraget förts in i de grundläggande rättsregler
som styr EU:s arbete.
Men det finns ännu inte ett ord om barns rättig-
heter, någonting som har efterlysts av bl.a. Unicef.
Man har ställt flera frågor om EU:s agerande i det här
sammanhanget.
Vi från Centerpartiet vill hävda principen att barns
rättigheter inte skall ingå enbart som en plattform när
det gäller utvecklingssamarbete, utan också när det
gäller utrikespolitiskt samarbete, t.ex. inom EU:s eller
inom FN:s ram på ett annat sätt än hittills.
Som exempel kan nämnas minfrågan, som berör-
des alldeles nyss här i kammaren. Centerpartiet var
det parti som ställde ultimativa krav på ett minförbud.
Vi sade ifrån i den förra försvarsuppgörelsen att vi
inte går med på en uppgörelse om det inte blir ett
ensidigt svenskt ställningstagande om förbud mot
trampminor.
I dagens tidningar rapporteras det om barns situa-
tion i Indien. 62 % av barnen i Bombay har mer än 10
mg bly per deciliter blod i sig, och det hämmar både
tillväxten och barnens intellektuella utveckling. Blyet
förstör alltså barnens hjärnor och möjligheten för
barnen att utvecklas.
Det finns också ett krig som nu äntligen har nått
ut till europeiska massmedier, nämligen kriget mellan
Eritrea och Etiopien, ett område där vi vet att det
finns stora grupper av föräldralösa barn som driver
omkring i ökenområdena. De hjälpinsatser som görs
når inte dessa grupper, och utökade truppinsatser
kommer att drabba dessa grupper av barn mycket
hårt.
Vi har problem med vattenbrist, för att ta ett annat
exempel. FN konstaterar att från att det år 1990 var
132 miljoner människor som levde i områden med
vattenbrist, kommer det att vara 650-900 miljoner
människor år 2025.
Fru talman! Det finns alltså väldigt många områ-
den där inte bara utvecklingssamarbetet utan också
utrikespolitiken behöver ha barnkonventionen och
dess grundläggande rättsregler som plattform för
utrikespolitiska ställningstaganden från svensk sida.
FN:s High commissioner for Human Rights har
önskat sig att alla FN:s medlemsstater skall plocka
fram ett nationellt handlingsprogram för förverkli-
gande av mänskliga rättigheter. Det har också Cen-
terpartiet yrkat i en motion.
Varför ett nationellt handlingsprogram? Vi ratifi-
cerar ju olika konventioner i parti och minut. Så fort
de kommer upp på en agenda, så är vi där och skriver
under. Men det handlar om att vi behöver få ett sam-
manhang mellan olika områden, inrikespolitiskt och
utrikespolitiskt.
Jag noterade att utrikesministern - som inte orkat
eller hunnit vara kvar här längre och som förmodligen
har en överbelastad agenda - i dag här i kammaren
inledde med att tala om överlastade kärror med kvin-
nor och barn på flykt, om en krigsmaskin som dödar,
slår sönder och terroriserar, om etnisk rensning, om
oförsonlighet och lögn som politikens redskap, om
krypskyttar och massgravar.
Detta är en bra beskrivning av hur situationen är
på Balkan fortfarande. Vi har i dag kosovoalbanska
barn i Sverige som mår otroligt dåligt. De lider av
krigssyndrom av olika slag, psykiska skador av en
tyngd som vi inte har sett i Sverige sedan andra
världskriget.
Vi behöver alltså väva ihop utrikespolitik, asylpo-
litik, hälso- och sjukvårdspolitik med ett gemensamt
mål att garantera uppfyllandet av de mänskliga rättig-
heterna, särskilt när det gäller barn. Därför hoppas
jag, fru talman, att vi kan nå en politisk enighet om
att få fram dels en överenskommelse om att barnkon-
ventionen bör styra också utrikespolitiken, dels en
nationell handlingsplan för förverkligandet av
mänskliga rättigheter i grunden.</pre><pre>Anf.  43  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag har inte begärt replik för att po-
lemisera mot Lena Ek i denna angelägna fråga utan
för att understryka den stora enighet som råder om att
vi måste ha ett barnperspektiv i utvecklingssamarbe-
tet och i utrikespolitiken. Själv ägnade jag mitt anfö-
rande åt att tala om hur viktigt det är att ha överens-
stämmelse och samverkan mellan utrikespolitikens
alla olika instrument. Detta tycks vara ett tema för
dagen som jag vill instämma i.
Sverige var ju drivande för att få till stånd barn-
konventionen. Det är i år tio år sedan den antogs, och
vi skall fira tioårsjubileet av den. Sverige var också
det första landet som lämnade in en plan för hur
barnkonventionen skulle uppfyllas till gransknings-
kommissionen i Genève. Jag skulle vilja påstå att vi
håller flaggan högt, och jag är glad att vi kan göra det
gemensamt.</pre><pre>Anf.  44  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är väldigt roligt att höra denna
uppslutning kring barns rättigheter. Jag hoppas att vi
också kan vara överens om den maktplattform Sveri-
ge som stat kommer att ha som ordförandeland i den
europeiska unionen och som en av de tre staterna i
trojkan. Där har vi, om vi bestämmer oss för att nu
föra in barnens rättigheter i EU-arbetet, ett strålande
tillfälle - ett tillfälle som Unicef har efterlyst i många,
många år.
Jag tror att när EU nu aktiverar sig på den utrikes-
politiska arenan, som man faktiskt gör, är det viktigt
att engagemanget styrs av barns rättigheter.</pre><pre>Anf.  45  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Lena Ek har naturligtvis rätt i att vi
måste formera oss också i de utrikespolitiska samar-
betsorganisationer som vi är medlemmar i.
Inför EU-ordförandeskapet kunde det vara lämp-
ligt att vi gör en gemensam satsning över partigränser
för att försöka att åstadkomma någonting som är
mycket konkret, nämligen att se till att åldern för
barnsoldater höjs till 18 år. Barntoppmötet kommer
att äga rum under den tid då Sverige har ordförande-
skapet i EU. Jag tror att vi måste vara målmedvetna
och fokusera på några förbättringar för att vi skall
uppnå resultat just inom dessa områden. Frågan om
barnsoldaters ålder är en sådan fråga. Jag tror att vi
mycket effektivt skulle kunna driva den också genom
EU och få stöd där.</pre><pre>Anf.  46  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Frågan om barnsoldaters ålder är väl-
digt viktig. Svenska Röda korset har ju inom ramen
för Internationella Röda korset drivit denna fråga
väldigt tufft de senaste åren. Det är klart att de får en
väldig hjälp i sitt arbete om vi kan ha den gemen-
samma ståndpunkten att åldersgränsen för barnsol-
dater bör höjas till 18 år. Jag tror att det är bra att
fokusera på denna fråga, men jag tror också att det är
möjligt att fokusera på barnkonventionen som inter-
nationellt instrument. Det är nämligen en del teknisk-
rättsliga problem som behöver lösas för att den skall
kunna fungera som en plattform också i EU:s utrikes-
politik. Jag tycker inte att det är anständigt att den
skall vara någonting annat än just en plattform, en
grundpelare, både i EU:s utvecklingsarbete och i
EU:s utrikespolitik.</pre><pre>Anf.  47  PER LAGER (mp):
Fru talman! Mänskliga rättigheter måste alltid va-
ra ett av de viktigaste områdena i utrikespolitiken.
Brott mot mänskliga rättigheter sker så gott som
överallt i världen just nu. Just nu torteras människor
ihjäl. Just nu mördas människor. Just nu svälter barn.
Just nu våldtas kvinnor. Detta sker alltid och så gott
som överallt i världen. Vi måste uppmärksamma
dessa problem. Vi måste alltid sätta mänskliga rättig-
heter högst på agendan.
Jag tänkte ta upp ett av alla dessa länder där dessa
brott mot mänskliga rättigheter ständigt pågår, nämli-
gen det lilla landet Tibet. Jag tror att det var Liselotte
Wågö som tog upp detta för en stund sedan.
Tibet förtrampas totalt. Man har tagit ifrån männi-
skorna deras identitet och språk. Människorna flyr till
Indien. Dubbelt så många flydde förra året som tidi-
gare år. Barnen kastas i fängelse. De som har en bild
på Dalai lama får fängelsestraff. De som skriver "ett
fritt Tibet" får sju års fängelse. Nunnorna och mun-
karna torteras och mördas.
Det är en fruktansvärd situation i Tibet. Av alla de
länder som har det oerhört svårt menar jag att Sverige
måste ta sitt ansvar för detta land. Vi måste göra allt
vad vi kan genom vår utrikespolitik för att försöka
hjälpa människorna i landet och försöka få möjlighet
att skapa rättigheter för detta folk. Det kan vi göra i
FN och i andra sammanhang.
Det är väldigt viktigt att få ihop exilregeringen i
Tibet till diskussioner med ledningen i Kina. Det är
viktigt att vi kräver att barnen får lämna fängelserna
och att vi kan inspektera fängelserna. Alla politiska
fångar måste släppas i Tibet.
Sedan, fru talman, skulle jag vilja nämna några
exempel på enskilda personer som jag tycker att det
är viktigt att lyfta fram när det gäller mänskliga rät-
tigheter. Det är framför allt Mordechai Vanunu i
Israel. För er som inte kan historien skall jag snabbt
rekapitulera den.
Mordechai Vanunu var kärntekniker vid den
kärntekniska anläggningen Dimona. Det var han som
avslöjade det israeliska kärnvapenprogrammet 1986 i
en artikel i Sunday Times. Vad som hände sedan var
att han kidnappades, sövdes ned och fördes till Israel.
Där ställdes han inför domstol anklagad för brott mot
staten Israel, förräderi och spioneri. Han dömdes
också till 18 års fängelse i isoleringscell.
Detta var alltså 1986. Han har nu suttit i den där
cellen i snart 13 år. Alla försök, alla upprop och alla
möjliga internationella påtryckningar, har inte givit
något resultat kan man säga. Det har från EU:s sida
varit flera resolutioner. Man har bildat organisationer
för att skapa möjligheter dels  för att han skall få det
lättare i själva fängelset, dels förstås för att han skall
bli frigiven.
För hans brott var inget brott. Det han skrev i
Sunday Times visste alla som var någorlunda insatta i
de här problemen redan om. Det var känt att Israel
hade ett sådan här kärnvapenprogram. Icke desto
mindre blev han alltså dömd till 18 år. Och han sitter
där än, i Ashkelonfängelset. I mars förra året fick han
möjlighet att komma ut ur sin isoleringscell, som är
två gånger tre meter stor. Efter tolv år fick han alltså
möjlighet att komma ut ur cellen och få vistas bland
de andra.
I övrigt har han inte fått några lättnader. Han får
visserligen träffa sina advokater och sin bror, men
man gör allt för att trakassera honom och se till att
han inte får den kontakt utåt som han vill ha. Skulle
han få en dator, som han har begärt, har man sagt att
förutsättningen är att man får ta hand om hårddisken
och disketterna. Dem får han alltså inte spara. På det
här sättet trakasseras han hela tiden.
Men i mars fick han som sagt möjlighet att kom-
ma ut och röra sig lite grann. I maj trodde många av
oss som kämpar för Vanunus frigivning att Israels
femtioårsjubileum skulle innebära att man frigav
honom. För egentligen stod det ju klart att allt han
visste för länge sedan var förlegat. Det finns inga
statshemligheter att röja längre. Så skedde dock inte.
Han sitter fortfarande kvar.
Som jag ser det är det enda problem man har i Is-
rael att den dag han blir fri får vi också reda på vem
det var som låg bakom och hur det gick till när han
kidnappades. Det är säkert väldigt komprometterande
för vissa personer. Allt annat är bara prat när det
gäller statshemligheter och vad han vet som ingen
annan vet.
Så jag vill vädja till den svenska regeringen att
fortsätta att göra så mycket det bara går för att få
Mordechai Vanunu fri. Det är det enda som gäller: en
frigivning.
Den andra personen är Alexander Nikitin. Det är
ungefär samma sak där. Han avslöjade den stora
miljökatastrofen i Murmanskområdet när det gäller
radioaktiviteten. Han fängslades, han häktades febru-
ari 1996 i tio månader. Sedan dess har han haft kom-
munarrest, och hela tiden kommer hans ärende upp i
domstolen. Det är den federala underrättelsetjänsten
som tillsammans med en åklagare försöker få honom
fälld. Då gäller det 10-15 år eller dödsstraff. Det
lustiga med detta är att de lagparagrafer man går efter
i stort sett är hemliga militära dekret som har till-
kommit dels före och dels efter hans häktning.
Just i dagarna har Högsta domstolen fattat ett be-
slut. Det är där hans ärende ligger. Detta beslut inne-
bär att man kräver in mer förundersökningsmaterial.
Man kan helt enkelt inte döma honom. Detta visar att
man inte kan döma en människa för spioneri för att
han har avslöjat ett stort miljöbrott.</pre><pre>Anf.  48  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Per Lager ger skräm-
mande exempel på brott mot de mänskliga rättighe-
terna, och jag håller verkligen med om det som Per
Lager säger. Men jag kan ändå inte låta bli att undra
om det inte finns en motsättning. Vi har en möjlighet
i Europa att  delta mycket aktivt, inte bara kräva utan
även agera, för att skapa en gemensam handlingskraft
i den europeiska gemenskapen mot bl.a. det förtryck
av mänskliga rättigheter som har ägt rum i f.d. Jugo-
slavien. Där har vi t.ex. sett hur serbisk milis har gått
in i FN:s säkerhetszoner, tömt dessa på delar av be-
folkningen och massavrättat dem. Där menar jag att
det måste finnas en motsättning mellan Per Lagers
engagemang och denna ovilja att agera kraftfullt och
gemensamt i den europeiska gemenskapen för
mänskliga rättigheter.</pre><pre>Anf.  49  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag vill definitivt säga att vi inte me-
nar att man inte skall arbeta för mänskliga rättigheter
inom EU. Det är en självklar sak, tycker jag, inom
EU. Men jag menar också att det är väldigt viktigt att
föra upp den här frågan och de här speciella perso-
nerna på FN:s dagordning. Men inte bara så att man
för upp det där - jag vill också att Sveriges regering i
de bilaterala överenskommelserna med Ryssland och
Israel ständigt tar upp frågan och ställer det som ett
villkor att man redovisar hur man lever upp till de
mänskliga rättigheterna. För de här länderna har ju
skrivit under på dessa.</pre><pre>Anf.  50  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag instämmer med Per Lager i att
Sverige bör agera så. Men jag tycker att det är tråkigt
att vi frånhändar oss möjligheten, om vi följer Per
Lagers EU-politik, att inte bara kräva utan också
agera och vara med om att utforma en gemensam
politik visavi mänskliga rättigheter och demokrati
inom den europeiska gemenskapen.</pre><pre>Anf.  51  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Inom EU skall vi arbeta för mänskli-
ga rättigheter. Det har aldrig Miljöpartiet sagt något
annat om. Det är självklart att vi skall arbeta för det
också inom EU. Det har inget att göra med vår övriga
politik, att vi som parti vill att Sverige skall lämna
EU. Så länge EU finns skall vi självklart arbeta för
mänskliga rättigheter också inom EU.</pre><pre>Anf.  52  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! FN:s generalsekreterare Kofi Annan
har som vi vet uttalat sig om att han vill se mänskli-
gare företag. De globala storföretagen utmanades att
komma överens med världsorganisationen om ett
fördrag med värdering av principer som skulle kunna
ge den globala marknaden ett mänskligare ansikte.
FN:s generalsekreterare föreslog i sitt tal i Davos att
företagen skulle förbinda sig att följa FN:s deklara-
tion om mänskliga rättigheter, ILO:s, den internatio-
nella arbetsrättsorganisationens, deklaration om
grundläggande principer för arbetsrätt och Riodekla-
rationen om miljön.
Kofi Annan sade vidare att initiativet behövdes
eftersom globaliseringen fortfarande hänger på en
skör tråd. Om inget görs kan den globala ekonomin,
och särskilt multilaterala handelsförbindelser, hotas.
Hotet kommer från ett antal ismer, sade Kofi Annan
till dem som lyssnade på World Economic Forum.
Det gäller t.ex. protektionism, populism, nationalism,
etnisk chauvinism, fanatism och terrorism. Gemen-
samt för ismerna är enligt FN-chefen Kofi Annan att
de utnyttjar osäkerhet och fattigdom hos människor
som känner sig hotade av den globala marknaden.
Det går att lägga många aspekter på behovet av
mänskligare företag. Några har jag tidigare tagit upp
på annat sätt, men här i dag skall jag koncentrera mig
på barnen. Jag har kunnat konstatera att utrikesmi-
nistern talade väldigt mycket om barnens situation i
den utrikespolitiska deklarationen, och även flera
andra talare har tagit upp barnens situation.
Fru talman! I min barndom gavs två vitt skilda
bilder av barnens villkor genom barnvisans värld. Det
var i Alice Tegnérs Majas visa:
När lillan kom till jorden,
det var i maj när göken gol,
sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol.</pre><pre>Och därför säger mamma
så är jag nästan alltid glad:
jag tycker hela livet är som en solskensdag.
Men i barnboken Min skattkammare fanns också
Anna-Lisa Frykmans Kungens lilla piga med:
I Kungens granna slotts stora, stora kök
där fanns en liten, liten piga.
Hon alltid har så brått, för där finns så mycket
stök,
och jämt skall hon för alla niga.
Och bannor utav alla hon måste ta emot
för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot
och tidigast av alla hon stiger ur sin säng,
och sen går hela dagen lång uti ett enda fläng.</pre><pre>Och så går den lilla pigans dag till hårt arbete.
Fru talman! Även om få i dag vågar hävda att
barnarbetare som Kungens lilla piga trots allt knog
var på strålande humör och glada, så vet vi att allde-
les för många, och även Rädda Barnen, förbluffande
nog tvekat i att ta avstånd från barnarbete.
Jag önskar att alla barn kunde välkomnas och ges
all den kärlek som Maja i visan möttes av. Men för att
den lilla pigans villkor inte skall omfattas också av
många av morgondagens barn så måste frågor om
barn och barns villkor bli än mer politiskt centrala.
Vi som är politiker får inte låta talet om barnpers-
pektivet stanna vid vackra ord eller väja för att koppla
ihop frågan om barnarbete med FN:s generalsekrete-
rare Kofi Annans tal om behovet av mänskligare
företag. Barnpolitik tycks, som väl är, vara på väg att
också bli storpolitik.
FN:s konvention om barnens rättigheter stadgar:
att barn har rätt till skydd mot ekonomisk exploa-
tering, mot arbete som är farligt eller förhindrar deras
skolgång, som skadar barnens hälsa eller förhindrar
deras fysiska, mentala, själsliga eller sociala utveck-
ling.
Händer det då något inom EU? Ja, EU:s handel -
detaljhandel, grossister och importörer - har enligt
uppgift lovat att ta ett större social ansvar. Många
handlare är beredda att skriva avtal med leverantörer
som lovar att varorna inte tillverkas av barn eller
slavarbetare. Kontrakten skall också göra klart för
båda parter att köparen har rätt att när som helst och
utan förvarning genomföra kontroller på plats.
En rekommendation som har antagits av handelns
europeiska intresseorganisation, Eurocommerce, och
som även den svenska branschorganisationen, Svensk
Handel, har varit med om att ta fram är bra. Rekom-
mendationen är den första i sitt slag, och den täcker
hela EU.
Tanken med EU-rekommendationen är att den
skall utgöra ett stöd som är en miniminivå för han-
delsföretag som vill ta fram egna uppförandekoder.
EU-rekommendationen täcker förbud mot barn- och
tvångsarbete med direkta hänvisningar till ILO-
konventionen. ILO har som organisation sedan 1992
mer aktivt arbetat med ett projekt för att eliminera
barnarbete. Dagens konvention är dessutom ratifice-
rad av för få länder och har för hög minimiålder. ILO
uppskattar att det 1990 fanns 78,5 miljoner ekono-
miskt aktiva barn. Även siffran 250 miljoner barnar-
betare nämns i officiella sammanhang, vilket även har
gjorts här i dag.
Det finns enskilda företag som gått längre än den
nya europeiska rekommendationen. Men även för
svenska företag med egen uppförandekod kvarstår
frågetecken, inte minst när det gäller vad som sker
längst ut i kedjan av företag och underleverantörer.
Det blir lätt hyckleri att teckna avtal om inspektioner
om barnen utnyttjas av de underleverantörer som inte
nås av några kontrollanter.
Fru talman! Vi har i Sverige företaget Indiska som
har gett ut en liten skrift som beskriver barnarbete
och alla dess komplikationer. Vi har Hennes  &  Mau-
ritz som har tagit fram en Code Of Conduct. Vi har
Ikea som har tagit fram riktlinjer. Detta är positivt,
och det kan vara en ingång till att göra mer på detta
område, både för dem själva och för andra företag.
Ikea har i 1999 års katalog en barnbilaga. Jag
tycker att man skulle kunna komplettera den till år
2000 och lägga till en uppförandekod när det gäller
barnarbete till den information som man har i fråga
om sitt miljöengagemang.
För att ge perspektiv på dagens debatt om barnar-
bete bör vi veta att den italienska statsstaten Venedig
förbjöd barn under 13 år att arbeta redan år 1396. Nu
600 år senare brottas Europa fortfarande med frågan,
och det känns ju lite pinsamt.
I dag handlar det i Europa mindre om att grannens
barn utnyttjas för arbete och mer om vad grannens
barn har för kläder på sig och vilken matta de har på
barnkammarens golv.
Jag tycker också att det är pinsamt att vi har
verktyg som vi avstår från att använda. Då menar jag
upphandlingsinstrumentet. Jag vill därför uppmana
utrikesminister Anna Lindh och UD att de i fortsätt-
ningen kommer att göra uppköp endast av företag
som inte utnyttjar barn.
I en global ekonomi med konkurrens över grän-
serna och ett rörligt kapital ökar ansvaret för oss att
kräva mindre vidriga villkor för barn och att vara
extra uppmärksamma på att inte alltfler barn dras in i
arbetskraften.
Fru talman! FN:s generalsekreterare talar ju väl-
komnande om mänskliga företag. Låt oss ytterligare
driva på den utvecklingen genom att ställa konkreta
krav på företag vid upphandling i kommun, landsting
och stat på samma sätt som vi har gjort i min hem-
kommun Värnamo. Vi kan inte fortsätta undvika
upphandlingen som instrument och vårt moraliska
ansvar, detta som komplement till de engagerande
insatser som görs via biståndet samt såväl internatio-
nella som nationella initiativ på så många andra om-
råden.
Europeiska kommissionen har klarlagt att om man
inom unionen vid offentlig upphandling kan ta hän-
syn till sociala och arbetsmarknadspolitiska målsätt-
ningar så skall man också få göra det. Upphandlings-
direktiven tillåter således att anbudssökande eller
anbudsgivare som brutit mot gällande lagstiftning på
området utesluts, dvs. att de fortsättningsvis inte får
lämna anbud.
Kommissionen har också påpekat att offentlig
upphandling kan utgöra medel för att påverka eko-
nomiska aktörers agerande samt uppmanat medlems-
länderna att använda sitt inflytande som inköpare till
att fullfölja sociala och arbetsmarknadspolitiska mål.
Jag tycker också att man kan tillägga att det är väldigt
viktigt för konkurrensneutralitetens skull att man
driver på den här frågan ytterligare.
Den svenska regeringen har naturligtvis inte ställt
sig avvisande till att framdeles använda socialt hän-
synstagande inom svensk upphandling - tvärtom.
Men ordet framdeles bör bytas ut mot fr.o.m. nu. Och
jag hade hoppats och önskat att jag hade mött dessa
synpunkter bland andra politiska företrädare tidigare
men inte minst här i dag.</pre><pre>Anf.  53  HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Sveriges säkerhetspolitik har under
lång tid formulerats mycket noga i såväl utrikesdekla-
rationer som i utskottsbetänkanden och i tal av stats-
råd i skilda sammanhang. Så verkar det inte riktigt
vara längre. Det är som Jan Eliasson i ett annat sam-
manhang uttryckte det i Svenska Dagbladet den
18 februari förra året: Det är de verkliga situationerna
och de konkreta ställningstagandena som räknas.
Det kan tyckas vara lite synd i ett land som förr
har hållit hårt på den säkerhetspolitiska exegetiken
men kanske ändå en naturlig följd av oförmåga att
ompröva gamla sanningar. Det är ju lättare att hitta
majoritet för gamla säkra kort än för nya formule-
ringar hur obsoleta de än har blivit i ljuset av EU-
solidaritet, säkerhetssamarbete i närområdet och bi-
lateralt militärt bistånd till de baltiska länderna. Att
Sverige skulle stå neutralt i händelse av krig i vårt
närområde kan väl inte teoretiskt uteslutas, men var-
för göra den minst sannolika av optioner till dogm?
Att såväl Lena Hjelm-Wallén som Anna Lindh i
linjetal har valt andra uttryckssätt har jag sett som
positiva tecken. Men i dagens utrikesdeklaration
trillar man dit igen. Och varför sedan försöka klä
julgranen med i det närmaste löjeväckande attribut?
Alliansfriheten uppges minska spänning och öka
säkerheten i vår del av Europa. På vilket sätt då, till-
låter jag mig att fråga. Stabilitet och säkerhet i vår del
av världen säkras av integration, inte av utanförskap.
Det är inte vår alliansfrihet utan utbyggnaden av de
civila och militära säkerhetsstrukturerna som ökar
säkerhet och minskar spänning. Sveriges utanförskap
gör förvisso i dagsläget ingen skada, annat än för oss
själva som drabbas av ett begränsat inflytande, men
nyttan är mycket begränsad.
Är den option som anges i portalmeningen - den
folkrättsliga neutraliteten i händelse av att t.ex. våra
EU-bröder Tyskland, Danmark, Finland och inom en
relativt snar framtid Estland och Polen, alla i det
närområde som beskrivs i portalmeningen, angrips
eller hotas av våld - då en trolig och tänkbar option,
att vi skulle ställa oss neutrala? Hur skulle det kunna
vara förenligt med den grundläggande solidariteten
mellan medlemsländer i unionen? Skulle vi acceptera
ett sådant förhållningssätt gentemot oss själva i hän-
delse av att vi råkade i olycka? Vart tar i så fall det
säkerhetspolitiska plus, som vi tämligen enigt kon-
staterat att medlemskapet innebär, vägen?
I närområdet har vi då kvar Norge, Lettland, Li-
tauen och Ryssland. Är det troligt eller ens möjligt att
Sverige väljer neutralitet som förhållningssätt om
dessa länder utsätts för hot eller dras in i ett krig? När
det gäller Norge och de baltiska länderna är alternati-
vet, som jag ser det, oerhört långsökt. Norge samar-
betar vi ju nära med också militärt vad gäller freds-
främjande insatser och viktiga materielprojekt och
Lettland respektive Litauen ger vi militärt bistånd i
fred. Vad talar för neutralitet i krig? Det skulle väl i
så fall vara om Ryssland hamnade i konflikt med
Kina eller andra fjärran grannländer. Men behöver det
hypotetiska fallet täckas av den enda syftningen i
portalmeningen i det som kallas vår doktrin?
I stället för denna kvarleva - klok för sin tid -
borde vi anstränga oss att hitta en formulering som
verkligen täcker och beskriver det viktiga faktum som
de flesta partier är tämligen överens om i säkerhets-
politisk handling. Det är entydigt samverkansspåret
som gäller. Samarbetsvägen ligger öppen i alla avse-
enden och utan begränsningar.
Till regeringens förtjänster får man väl säga att
fördröjningsdjupet är stort fram till de stadganden i
Washingtonfördragets artikel 5 som återkommande
formuleras som definitionen på dagens alliansfrihet.
Sverige kan göra i det närmaste allt tillsammans med
alla innan den av regeringen självpåtagna begräns-
ningen vid ömsesidiga säkerhetsgarantier inträder.
Det är bra men det aktualiserar ännu en frågeställ-
ning.
FN-stadgan utgör ju en av de grundvalar som
svensk säkerhetspolitik vilar på. För ett litet land är
folkrätt och internationella avtal viktiga vapen i kam-
pen mot övergrepp och godtycke. Det är ett egenin-
tresse för oss att hävda dem.
I FN-stadgans artikel 51 klargörs det som också är
grunden för Natoländernas samarbete, nämligen rät-
ten till självförsvar - individuellt eller kollektivt. För
den som inte känner till det förtjänar det att påpekas
att Natoländernas ömsesidiga säkerhetsgarantier ut-
tryckta i Washingtonfördragets artikel 5 bara gäller
inom ramen för denna FN-stadgas bestämmelser om
just självförsvar.
Under en lång följd av år byggde vår egen säker-
hetspolitik på hopp och förväntan om hjälp från väst i
händelse av att vi skulle bli angripna av dåvarande
Sovjetunionen. Vår försvarsstrategi var i sin tur i
första hand tidvinnande. Vi skulle kunna hålla ut till
dess att hjälp anlände. Att vissa förberedelser för ett
mottagande av sådan här hjälp har gjorts - i enlighet
med FN-stadgan - är numera välkänt för alla.
Läget är i detta avseende i grunden detsamma.
Vår egen doktrin bör så länge vi står utanför Nato
alltså formuleras på ett sådant sätt att den också
stämmer överens med FN-stadgan. I stället för hän-
visningen till "ömsesidiga säkerhetsgarantier" bör vi
uttrycka att alliansfriheten - som ju inte är mycket
annat än ett konstaterande av det obestridliga faktum
att vi inte är medlemmar i Nato - inte utesluter vare
sig att Sverige bistår annan FN-medlem eller tar emot
bistånd i enlighet med FN-stadgans artikel 51.
Fru talman! Det är fullt möjligt att det var bättre
förr men ännu mer självklart är att förr inte är nu. Vi
lever i omprövningens tid. Enligt min mening är det
dags att förändra 1992 års neutralitetsformulering,
alldeles oavsett om man är av uppfattningen att ett
Natomedlemskap är en framtida option eller inte. Och
i fråga om solidaritet, som enligt dagens utrikesdekla-
ration också måste prägla vår utrikespolitik, är det väl
ett rimligt krav att solidariteten också kommer till
uttryck i vår säkerhetspolitiska stentavleskrift?</pre><pre>Anf.  54  URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Henrik Landerholm visar här att Mo-
deraterna har lite dåligt samvete när det gäller säker-
hetspolitiken och integrationsarbetet. Jag var i Nor-
diska rådet i går och flertalet moderater där hade
ungefär samma anförande som det som Henrik Lan-
derholm har här i dag.
I botten handlar det väl egentligen om integratio-
nen. Henrik Landerholm sade själv att integrationen
är det som ökar säkerheten i Europa. Då vill jag bara
fråga: Varför var Moderaterna det parti som först
släppte stödet till Lettland och Litauen när det gäller
EU-utvidgningen? Varför ställde ni er direkt på EU-
kommissionens sida? Varför ställde ni inte upp på
den svenska regeringens starka politik för att snabba
på processen även för Lettland och Litauen? Varför
duger inte integrationen då?</pre><pre>Anf.  55  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Urban Ahlin ställer intressanta frågor.
Jag tror inte att han försöker komma bort från huvud-
frågan, den fråga som jag tog upp i mitt anförande här
i dag och som handlar om vårt eget sätt att formulera
det centrala i vår säkerhetspolitik. Vilken väg man
valde som den potentiellt mest framgångsrika i fråga
om hur snabbt de baltiska länderna skulle kunna få
sätta i gång förhandlingar och i vilken kontext det
skulle ske har faktiskt inte med den här saken att
göra.
Vad vi talar om här i dag och vad jag har tagit upp
i mitt anförande är frågan om dagens neutralitetspoli-
tiska doktrin är relevant eller inte. Som den står och
som den upprepas i utrikesdeklarationen konstaterar
jag att den inte är relevant. Min motfråga till Urban
Ahlin är: Eftersom vi tycks vara överens om att integ-
ration, inte isolationism, är det viktiga, varför då inte
ställa upp på en förändring som just pekar på att det
är integrationen och solidariteten som skall vara det
avgörande i vårt eget sätt att uttrycka vår säkerhets-
politik?</pre><pre>Anf.  56  URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Om Henrik Landerholm hade lyssnat
på utrikesministerns tal skulle han ha hört att det
egentligen enbart handlade om integration och solida-
ritet i utrikespolitiken. Det är också det som styr vår
EU-politik. Jag vågar faktiskt hävda att för säkerheten
i norra Europa och för de baltiska länderna är EU-
medlemskapet betydligt mer betydelsefullt än Henrik
Landerholms hårklyverier.</pre><pre>Anf.  57  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Det här är inga hårklyverier, utan det
här är vår egen beskrivning av det centrala i vår sä-
kerhetspolitik. Jag förstår att regeringen har varit
splittrad. Jag förstår att regeringspartiet har varit
splittrat. Jag förstår att det finns en grundläggande
motsättning mellan dem som vill gå vidare och ha
handlingsfrihet för framtida möjligheter att också
välja ett Natomedlemskap och att de måste tillgodo-
ses på något sätt. Men jag tycker att det är fegt. Jag
tycker inte att det är en framgångsväg att välja att stå
fast vid gamla formuleringar som är uppenbart obso-
leta och uppenbart irrelevanta bara för att man inte
klarar av att beskriva det som är framgångsvägen i
säkerhetspolitiken grundat på integration och solida-
ritet, som utrikesministern så väl uttryckte i de övriga
delarna av utrikesdeklarationen. Jag litar på att Urban
Ahlin i framtiden kommer att tillhöra de progressiva
krafter som deltar i ett arbete för att förändra sten-
tavleskriften, för det är nödvändigt om inte omvärl-
den skall skratta lite lätt åt oss.</pre><pre>Anf.  58  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! I omvärldsfrågorna lever vi med stora
paradoxer. Den globala ekonomins tillväxt skapar
ökad välfärd, samtidigt som klyftorna växer. De tek-
niska framstegen har gett oss oanade möjligheter.
Ändå saknas primära förutsättningar för en stor del av
jordens befolkning att ha en dräglig vardagstillvaro
när det gäller mat och husrum. Det är positivt att
deklarationen innehåller en ambition om stärkt sam-
arbete för demokrati, för säkerhet och för en utveck-
ling i vårt närområde.
Som verksam i Nordiska rådet känner jag för den
ökade betydelse som regeringen tillmäter det nordiska
samarbetet som en ny dynamik i bl.a. vårt medlem-
skap i EU. Dessutom gäller att Norden är en viktig
utgångspunkt för ett vidare internationellt engage-
mang. Att detta samarbete för demokrati, säkerhet
och utveckling skall gälla hela Europa hindrar inte det
som regeringen själv säger, att "medlemskapet i EU
gagnar vårt land".
Jag delar också uppfattningen att EU:s arbetssätt
och institutioner måste reformeras. Det är bra att EU-
parlamentet nu "sätter fram foten" och därmed spelar
en tyngre och viktigare roll i ett öppet EU. Utvidg-
ningen av EU österut har hög prioritet för regeringen.
Det måste i sin tur leda till att man nu höjer aktivite-
ten gentemot de kontinentala Europaländerna, som
till synes visar en allt svalare inställning till en sådan
utvidgning. Jag tror också att vi får göra klart för oss
själva att en sådan öppning österut till fattiga f.d.
kommunistiska länder har ett pris även i vårt land.
Vad gäller intresset för den gemensamma euro-
peiska valutan finns det en intressant skrivning i
deklarationen. Man har på känn att regeringen vill
betydligt mer än den orkar eller vågar säga i förhål-
lande till sin egen partiopinion. Det är bra att rege-
ringen nu satsar en rejäl slant för att stimulera debatt
och folkbildning om EU. För övrigt tror jag att det
med den splittring som har rått inom regeringen i
förhållande till både EU och EMU kan vara dags för
en studiecirkel också inom regeringskretsen - kanske
rentav med de två partier som nu ofta villkorslöst
stöder regeringen men som har drivit en negativ linje
gentemot Europasamarbete. Men det ingår kanske i
de hemliga avtal som nu finns listade i kanslihuset.
Intressant är också att lyssna på utrikesministerns
ton när det gäller Nato. Regeringens hållning är ju
kraftigt förändrad till en mera Natovänlig inställning.
Låt vara att man använder språk som att Nato efter
kalla kriget genomgått en dynamisk förändring, och
man meddelar Sveriges fortsatta stöd då Nato getts en
ny och central roll för krigshantering i samarbete med
länder utanför alliansen. Detta uttryckssätt ligger
långt från den negativa hållning som en tidigare soci-
aldemokratisk försvarsminister ganska nyss hade, då
man närmast förbjöd en statlig utredning att över
huvud taget fundera på Natos roll visavi svensk med-
verkan i ett globalt säkerhetsarbete.
När Bengt Westerberg tillträdde som partiledare
för så där 15 år sedan hade han ett viktigt utrikespoli-
tiskt avsnitt i sitt första tal. Det gällde hans förhopp-
ning och önskan att dåvarande Sovjetunionen skulle
få en demokratisk utveckling. Han betonade att det
skulle vara det största bidraget till avspänning och en
förbättrad världsfred. Detta ogillades av den dåvaran-
de socialdemokratiska regeringen, och man rusade ut
och sade att så där fick man inte driva så att säga
inrikes utrikespolitik. Strax därefter kom en utrikes-
minister av samma partifärg och gav svenska debattö-
rer och politiker bannor för att man tog klar ställning
för den polska frigörelsen då den fackliga Solidaritet
ledde upproret mot kommunistregimen i Polen.
Men sedan dess har ju socialdemokratiska rege-
ringar tänkt om, och det är bra. Nu skriver man i
regeringsdeklarationen att det är av största betydelse
att skapa fungerande rättsstater och en socialt hållbar
marknadsekonomi. De raderna klingar vackert också
för oss som önskar en social och liberal god utveck-
ling i dessa tidigare diktaturstater.
I går och i förrgår hade Nordiska rådet en gemen-
sam konferens med den baltiska församlingen. Det
var även god medverkan från regeringssidan, och
flertalet länder hade sina statsministrar med. Jag på-
minde i debatten om att den som för tio år sedan hade
påstått att nordiska parlamentariker skulle ha ingåen-
de och öppna överläggningar med företrädare för de
baltiska länderna i februari 1999 knappast hade blivit
trodd. Men nu satt vi där, eller stod i talarstolen, med
många goda uppslag. Vi diskuterade miljö och eko-
nomi, men också säkerhet och folkligt och kulturellt
utbyte. Det är ingen tvekan om att det fanns en ge-
nuin önskan att freden och säkerheten, den ekono-
miska utvecklingen och förnyelsen av produktion och
samarbete skall sätta högsta fart.
Men det har sina villkor. Detta kräver ett närings-
liv som ger utrymme för fler människor i arbete och
att vi har ambitionen om social rättvisa. Allas rätt till
utbildning och god sjukvård måste hävdas. Staterna
har att gemensamt ansvar för att bekämpa kriminalitet
och våld som ofta har sina rötter i narkotikabruk,
alkoholmissbruk och en tilltagande prostitution, bete-
enden och verksamheter som är så destruktiva och
slår så hårt mot de allra svagaste i samhällena. Jag har
fått det bekräftat då jag under det senaste året besökt
såväl Baltikum som de ryska områdena i Moskva, S:t
Petersburg och Kaliningrad. Dessa besök har varit
intressanta, men ofta ganska dystra.
De mänskliga rättigheterna måste få en högre ga-
ranti än vad i dag kan uppbådas. Men då handlar det
om många förändringar, om vi skall få harmoni och
helhet i våra samhällen och stater. Det finns en stark
tradition i de nordiska länderna att samverka, inte
bara i den organiserade form som nu sker i Nordiska
rådet sedan snart 50 år. Dessutom har vi i Norden -
och jag tror att det är det viktiga - i ungefär 600 år
umgåtts på det mellanfolkliga planet. Handel och
arbete har inte varit särskilt gränsbundet, och kulturen
har flödat genom de nordiska länderna, ofta med en
gemensam grundsyn.
Intressanta var också deklarationerna från de båda
justitieministrarna i Sverige och Estland, där man från
båda sidor hävdade att det internationella samarbetet
också främjar nationellt inre samarbete.
Freden måste starta i basplanet om den skall bli
hållbar och långsiktig. I Nordiska rådets regi har ett
antal rapporter skrivits. Några är på gång när det
gäller att göra insatser för att förhindra kriminella
handlingar och främja välfärd och fred. Det är viktigt
att vi inser att all kriminalitet hindrar ekonomisk och
social utveckling och att den är ett direkt hot mot
fredens väg.
Det gavs under konferensen många goda uppslag,
inte bara om vad vi skulle bekämpa, utan också vad
vi skulle främja. Det är då viktigt att också verksam-
heter som rör människors vardagsvillkor blir grunden
för fredliga relationer. Här har de gamla kommunist-
diktaturerna en lång väg både till demokratiska ar-
betsformer och en välfärd som närmar sig den som vi
har haft förmånen att ha i Sverige under lång tid. Men
då får vi inte glömma att vår snart 200-åriga fred
kanske har varit den främsta förutsättningen för att vi
har haft en så priviligierad situation jämfört med de
flesta andra länder.
Därför blir, fru talman, min slutsats att globala
överskridande avtal är oerhört viktiga, men de måste
kopplas till de vardagssituationer vi har att hantera.
Om människor handlar med varandra, arbetar till-
sammans och utbyter kulturella erfarenheter, ja, då är
riskerna för ofred och krig minimerade.</pre><pre>Anf.  59  JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Vi lever i en värld som under det se-
naste årtiondet blivit både tryggare och osäkrare. Det
kalla krigets terrorbalans innebar ett ständigt över-
hängande hot om att en gnista snabbt skulle kunna
leda till en kraftig explosion. Samtidigt fanns en
trygghet i vetskapen om att de största hoten mot den
svenska säkerheten var väl kända och att man därige-
nom kunde inrikta säkerhetspolitiken mot just dessa
hot.
I dag är hoten mot vår säkerhet mer avlägsna, men
även mer diffusa. Sedan det kalla krigets slut har
också de internationella säkerhetsstrukturerna snabbt
ändrat karaktär. Man talar i dag om ett nytt Nato, om
ett mer aktivt OSSE, om en gemensam europeisk
utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, samt om den
västeuropeiska unionen som skall fungera som EU:s
förlängda arm och vars existens och utformning dis-
kuteras livligt. Dessutom spelar naturligtvis FN en
fortsatt avgörande roll.
Fru talman! Svensk säkerhetspolitik bygger i stor
utsträckning på vårt deltagande i dessa internationella
forum. Det är en kristdemokratisk uppfattning att
Sverige kan och skall spela en viktig roll i det inter-
nationella säkerhetspolitiska arbetet. Varken vårt land
eller omvärlden skulle i dag främjas genom ett
svenskt medlemskap i Nato. Det innebär dock inte att
vi skall låsa den positionen för all framtid. Snabba
förändringar kan ske både i omvärldsutvecklingen
och i Natos inriktning, vilket nödvändiggör en stän-
digt pågående debatt och förutsättningslös ompröv-
ning av vår egen säkerhetspolitik.
Faktum kvarstår dock att Sverige i dag spelar en
viktig roll som brobyggare mellan Natoländer och
icke-Natoländer inom PFF. Liknande synpunkter har
framförts även från amerikanskt håll.
Vi kristdemokrater vill inte se en europeisk för-
svarsunion, men vi är däremot mycket måna om ett
europeiskt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete.
Europa måste i framtiden ta ett större ansvar för kon-
flikter i dess närhet. Det måste finnas instrument för
att på ett tidigt stadium upptäcka hot mot freden i vår
omvärld. Inga ansträngningar får sparas för att försö-
ka kväva fredshotande krigsgnistor innan en förödan-
de och svårsläckt krigsbrand uppstår. Om de förebyg-
gande insatserna trots allt misslyckats och en konflikt
utbrutit skall vårt land vara berett att delta i humanitä-
ra operationer, men även fredsframtvingande insatser
om så krävs. Villkoret bör dock vara ett FN- eller
OSSE-mandat att agera.
Fru talman! EU är av fundamental betydelse för
säkerhet och stabilitet i Europa, och Sveriges med-
lemskap ger ökade möjligheter att verka för ett Euro-
pa präglat av öppenhet, demokrati och gemensam
säkerhet.
Sverige har ett intresse av att de hot, risker och
påfrestningar som ryms inom det vidgade säkerhets-
begreppet kan hanteras gemensamt med andra länder
i vårt närområde samt inom EU. Det innebär att vårt
medlemskap i EU i sig utgör en viktig säkerhetspoli-
tisk faktor.
Det nära och djupa samarbetet mellan EU:s med-
lemsländer stärker banden länderna emellan och byg-
ger upp solidaritet mellan dem. Det är klart att samar-
betet har bidragit till och även fortsättningsvis bidrar
till stabilitet i Europa. Det finns fog för att den solida-
ritet som byggts upp inom EU även utgör en outtalad
garanti till varje medlemsland om ett stöd från övriga
medlemmar om freden i landet skulle vara hotad.
Fru talman! Jag kan i den här debatten inte un-
derlåta att ta upp det hot mot freden och framtiden
som den växande klyftan mellan de rika och fattiga
länderna utgör. De rika ländernas hjälp till u-länderna
sjönk år 1997 för första gången på ett årtionde, och
alla bedömningar tyder på att biståndet fortsatte att
sjunka år 1998.
OECD-ländernas statliga utvecklingshjälp till
tredje världen sjönk till 0,22 % av BNI år 1997. Fram
till år 1992 var den i genomsnitt 0,33 %. Tyvärr finns
Sverige med bland de länder som sammantaget dragit
ned sitt bistånd, även om vi med lite darr på ribban
klarar den gräns på 0,70 % som FN satt som mål att
de rika länderna bör avsätta till bistånd av sin BNI.
Det finns här anledning att påminna om att
svenskt bistånd aldrig varit så högt som när vi krist-
demokrater i regeringsställning hade ansvar för detta
oerhört viktiga område. Vi fortsätter att hålla fanan
högt och står för de högsta ambitionerna för bistånds-
nivån. Tyvärr har t.ex. Vänsterpartiet tappat tempo
och accepterar nu regeringens 0,705 % för denna
period.
Fru talman! Jag vill sluta med något framtidsin-
riktat och positivt. Det jag tänker på är skuldavskriv-
ningskampanjen Jubel 2000 som i dag ett sextiotal till
sjuttiotal länder är engagerade i liksom en mängd
olika organisationer, kyrkor och fackföreningsrörelser
runt om i världen och även i vårt land. I Sverige har
man som mål att få in 300 000 namnunderskrifter.
Det sammanlagda målet är 22 miljoner namn som
man tänker överlämna till de rika G 8-ländernas leda-
re vid deras toppmöte i Köln den 19 juni i år.
Vi i den rika världen kan inte och får inte vara
passiva när situationen är den för u-länderna att de
varje år får 50 miljarder US-dollar i bistånd samtidigt
som de tvingas betala 200 miljarder i räntor och
amorteringar till den rika världen.
Det är både en ekonomisk och moralisk fråga för
oss i den rika världen att hjälpa människorna i de
fattigaste länderna att få en förändring. Världsbanken
och IMF har här ett oerhört ansvar. Vilka signaler vi
ger från svensk sida har betydelse. Vi har ett gott
renommé när det gäller bistånd.
Fru talman! Jag vill citera det utrikesministern sa-
de i slutet av utrikesdeklarationen: "Sverige har kan-
ske aldrig haft så stora möjligheter som i dag att i
samverkan med andra länder bidra till fred, frihet och
framtidstro. Vi har den vilja och de verktyg som
krävs för att ta till vara dessa möjligheter - i närom-
rådet, i Europa och globalt."
Viljan, verktygen och möjligheterna att skapa
framtidstro finns alltså. Vad hindrar då regeringen att
aktivt agera för ett stöd till skuldavskrivningskam-
panjen Jubel 2000? Varför passivitet i denna fråga?
Vi kristdemokrater kommer att fortsätta vårt stöd till
Jubel 2000. Ett stöd till Jubel 2000 kan verkligen ge
framtidstro till de fattigaste länderna. Låt oss ge det
stödet och den framtidstron.</pre><pre>Anf.  60  URBAN AHLIN (s):
Fru talman! I de utrikespolitiska debatterna de se-
naste åren har glädjeämnen kunnat staplas på varand-
ra. Öst- och Centraleuropas frigörelse, avskaffandet
av apartheid i Sydafrika, diktaturernas undergång och
mycket annat har varit positiva nyheter.
I förra årets utrikespolitiska debatt tog jag upp
några områden där jag dock oroades över framtiden.
Jag talade exempelvis om Indonesien. Jag var förar-
gad över det faktum att världssamfundet kunde bidra
med hundratals miljarder kronor för att rädda den
indonesiska ekonomin men ingen kunde skicka med
krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
Omvärlden ställde inte några krav på att det skulle
införas demokrati eller att ockupationen av Östtimor
skulle upphöra. I stället krävdes det otaliga upplopp,
dödsskjutningar, mord, studentdemonstrationer och
folkligt uppror innan Suharto tvingades på knä.
Det är glädjande att det indonesiska folket nu har
fått en liten möjlighet, men ändock en möjlighet, till
en framtid i demokrati. Glädjen skuggas dock av det
faktum att omvärlden egentligen inte bidrog med
annat än desperata räddningsaktioner för att rädda
den indonesiska ekonomin.
Att den indonesiska regeringen nu verkar intresse-
rad av en lösning på den långa konflikten om Östti-
mor är naturligtvis hoppingivande. Förhoppningsvis
leder de nu inledda förhandlingarna i FN till att den
östtimoresiska befolkningen i en fri och rättvis folk-
omröstning själva får avgöra sin framtid. Det är också
bra att Gusmao har flyttats från fängelse till husarrest.
Förhoppningsvis kommer han inom en nära framtid
att släppas och kunna återvända till ett fritt och själv-
ständigt Östtimor.
Förra året nämnde jag också Västsahara och de
positiva tecken som då fanns. Tyvärr finns det i dag
anledning att revidera den optimismen. Marocko har
gjort allt för att hindra att en folkomröstning skall
kunna genomföras trots att Marocko i Houstonavtalet
förbundit sig att verka för en folkomröstning.
Jag vädjar till regeringen att inte ge upp och att
absolut inte släppa kravet om en rättvis och fri folk-
omröstning. Omvärlden måste ge sitt fulla stöd till
fredsprocessen för att Marocko skall inse att det inte
lönar sig att förhindra det västsahariska folkets rätt att
självt avgöra sin framtid. Sverige behöver bidra med
såväl minröjare och civilpoliser som många valöver-
vakare från såväl enskilda organisationer som olika
internationella organisationer.
Fru talman! Den turkiska statens jakt på misshag-
liga politiska partier fortsätter. Förra året handlade det
om Välfärdspartiet som under Erbakans ledning an-
klagades för att arbeta emot den turkiska konstitutio-
nen. Det må vara hur som helst med det. Intressant är
dock att Välfärdspartiets ordförande Erbakan tidigare
var Turkiets premiärminister. I dag är han förbjuden
att verka politiskt.
Till omvärlden sänder detta naturligtvis tvivelak-
tiga signaler. Hur kan han den ena dagen vara premi-
ärminister för att nästa dag vara förbjuden att arbeta
politiskt? Detta visar med tydlighet att det turkiska
samhället har en lång väg att vandra innan det kan
sägas följa internationell praxis och demokratiska
normer.
I dag finns inte längre Välfärdspartiet. Den turkis-
ka staten letar i stället efter nya hotande partier.
Statsåklagaren har fått upp ögonen för det kurdiska
partiet HADEP. Där handlar det om anklagelser om
att HADEP skulle vara PKK:s politiska gren. Tidiga-
re har flera kurdiska partier förbjudits. Från den tur-
kiska militärens synpunkt är det naturligtvis lämpligt
att inleda de undersökningarna nu för att kunna hasta
fram ett beslut innan valet senare i vår. Man måste
våga debattera den kurdiska frågan i Turkiet. En
politisk lösning måste till.
För mig är det obegripligt hur någon kan tro att
Turkiet är moget för ett medlemskap i Europeiska
unionen. Att det är välkommet när det uppfyller de
s.k. Köpenhamnskriterierna om demokrati, respekt
för mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och
fungerande rättssamhälle är oomstritt. Turkiet har ett
medlemskapsperspektiv. Men det är upp till Turkiets
regering att visa att den möta de kriterier som satts
upp.
Den nye premiärministern Bülent Ecevit anses
som den anses som den störste förnekaren av de kur-
diska rättigheterna. Han bärs fram av en stark natio-
nalistisk framtoning. Ecevit ser den kurdiska frågan
enbart som ett socio-ekonomiskt problem. Han har
tidigare föreslagit stora satsningar för att modernisera
sydöstra Turkiet. Sydöstra Turkiet är fattigt och sön-
derslaget efter den långa och utdragna konflikten
mellan den turkiska militären och PKK-gerillan och
behöver naturligtvis allt stöd för att kunna bygga upp
samhället igen. Men det är dock viktigt att omvärlden
är vaksam så att moderniseringen inte syftar till att slå
sönder den kurdiska befolkningens identitet.
Fru talman! I Makedonien har Förenta nationerna
en styrka, Unpredep, som är den första i sitt slag. Den
utplacerades i ett mycket tidigt skede av förutseende
politiker för att förhindra att konfliktungar och inci-
denter urartar till regelrätta strider. Arbetet har varit
mycket lyckosamt.
Svenska FN-soldater har genom resoluta ingri-
panden och en stor del svenskt tålamod och samför-
stånd kunnat förhindra mycken blodspillan. Deras
insatser är det tyvärr mycket tyst om. Vem vet hur
många liv de har kunnat rädda? Det är det som är
problemet med den preventiva diplomatin, man vet
aldrig hur lyckosam den har varit. Man ser bara om
den har misslyckats.
I Makedonien finns det starka etniska motsätt-
ningar underblåsta av fundamentalistiska extrem-
krafter. Situationen i Kosovo har ju diskuterats utför-
ligt tidigare under debatten i dag, men tyvärr är den
konflikten ett exempel på hur omvärldens passivitet
gav grogrund för fortsatta kränkningar av kosovoal-
banernas rättigheter. Om omvärlden lyssnat till Ibra-
him Rugova i stället för att klappa honom på huvudet
för hans icke-våldspolitik hade förmodligen situatio-
nen sett annorlunda ut. Omvärlden skulle ha satt
Jugoslavien under stark press redan när Kosovos då
ringa autonoma rättigheter drogs tillbaka för bortåt tio
år sedan.
I Albanien har vi redan sett hur det går när sociala
spänningar, valfusk och ekonomiska kriser bryter ned
ett samhälle. Albanien har en lång väg att gå för att nå
politisk stabilitet.
Tyvärr exploaterar en del politiska ledare den sto-
ralbanska dröm som många albaner när. Situationen i
Kosovo underlättar ju inte heller för en stabil politisk
utveckling i Albanien.
Denna häxkittel av etniska motsättningar, miss-
troende och fattigdom utgör en fara för hela regionen
och Europa. Situationen för albanerna i Albanien,
Makedonien och Kosovo utgör en stor fara för freden
och säkerheten i Europa.
Jag vill uppmana regeringen att omedelbart ta po-
litiska initiativ för att kunna fylla orden om förebyg-
gande konflikthantering med innehåll. Här finns det
ett stort utrymme för preventiv diplomati. Låt oss
hoppas att den blir just preventiv och att den inte blir
reaktiv den dag denna krutdurk har antänts.</pre><pre>Anf.  61  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Europa har under 1900-talet varit
oförmöget att hantera sin egen säkerhet. Vi och de-
mokratins överlevnad har varit helt beroende av USA
och den amerikanska befolkningens välvilja. Det har
alltid förvånat mig att det land som räddat Europa och
Sverige ur de mest utsatta situationer så ofta har be-
skrivits så negativt.
Bara i andra världskriget förlorade USA nära
300 000 och Kanada 38 000 unga män i strid. Därtill
kom bortåt 900 000 personer som skadades, försvann
eller tillfångatogs. När man blickar bakåt är det na-
turligt för mig att känna djup tacksamhet över de
insatser som inte minst USA och enskilda amerikans-
ka soldater och familjer gjort för den europeiska fre-
den.
I Sverige har det varit kutym att kritisera USA och
officiellt avsvärja sig allt militärt, och tidigare också
säkerhetspolitiskt, samröre med USA samtidigt som
man inofficiellt vet och förstår att Sverige har varit,
och ytterst också är, beroende av USA för sin säker-
het. Utan USA och Nato i ryggen hade det svenska
försvaret behövt utformas och dimensioneras på ett
helt annat sätt också under det kalla krigets mest
utpräglade neutralitetspolitik.
Att det förekom underliggande och hemlighållet
samarbete och kontakter mellan Sverige och USA
klargörs nu allt tydligare.
När Göran Persson för något år sedan besökte
USA tackade han enligt uppgift president Clinton
särskilt för den hjälp som FBI hade gett Sverige och
de baltiska staterna. Det är intressant att en socialde-
mokratisk statsminister tackar en amerikansk presi-
dent för FBI:s hjälp. Men när kommer en socialde-
mokratisk statsminister officiellt att tacka USA eller
erkänna landets insatser för den europeiska freden
och tacka USA och Nato för det samarbete man haft
med Sverige genom åren? Inte förrän detta erkänns
och värderas kommer Sverige att driva en säkerhets-
politik utan skygglappar.
Fru talman! Europa är inte heller i dag förmöget
att klara sin egen säkerhet utan den transatlantiska
solidariteten. USA donerar miljontals dollar av säker-
het till Europa varje år. USA är också det enda land
som har de resurser som krävs för att klara t.ex. för-
svaret av Nordens rygg, dvs. det norska havet.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska
lösningar inkluderar en bevarad transatlantisk solida-
ritet. Vikten av den transatlantiska länken står inte i
motsats till ett ökat europeiskt ansvarstagande för den
egna säkerheten. Byggandet av en alleuropeisk säker-
hetsordning har förvisso kommit en god bit på väg,
men många delar återstår.
EU är, och är i än högre grad på väg att bli, den
alleuropeiska säkerhetsordningens politiska, ekono-
miska och, om än i mindre grad än så länge, säker-
hetspolitiska kärna. Nato svarar för, och kommer att
fortsätta att svara för säkerhetens hårda kärna, den
militära förmågan och alliansen. Samverkan mellan
dem kommer rimligen att utvecklas alltmer.
Nato har förändrat sin roll efter det kalla kriget.
Kvar finns den militära säkerhetens kärna med alli-
ansförpliktelser mellan medlemsländerna. Därtill har
kommit en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk
roll för Nato. Utan Nato saknar Europa strukturer för
att agera i fredsbevarande operationer av större dig-
nitet. Nato är den enda aktör som har de strukturer
som krävs för att utföra många av de fredsbevarande
uppdrag som man ser behov av nu och som man kan
komma att se behov av i framtiden. Utan Nato saknar
Europa också ett förpliktande samarbete för stabilitet
och fred.
Men Nato är nytt också i den meningen att organi-
sationen utökas. Polen, Ungern och Tjeckien, alla
gamla Warszawapaktsstater, är på väg in i organisa-
tionen. De baltiska staterna önskar medlemskap. Det
har de tydligt deklarerat. De har i många fall haft
lättare att orientera sig i den nya säkerhetspolitiska
situationen än många svenska politiker, vars säker-
hetspolitiska grundsyn präglas av tillbakablick.
I försvarsberedningen fanns, som Henrik Lander-
holm talade om tidigare, förslaget att den nuvarande
säkerhetspolitiska definitionen, att Sverige är militärt
alliansfritt syftande till möjligheten att stå neutral i
händelse av krig i vårt närområde, skulle utmönstras.
Socialdemokraterna ändrade sig dock, och formule-
ringen blir kvar. Det här är ett symtom på att den
säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar
att gå.
Nämn en situation där neutralitet i dag kan före-
falla rimligt och naturligt!
Sverige måste bättre finna sin roll i den framväx-
ande alleuropeiska säkerhetsordningen. Det gäller
naturligtvis vår egen situation, men också vårt age-
rande för strukturens utveckling.
På Nordiska rådets möte i Helsingfors, som av-
hölls måndag och tisdag, talade statsministern om alla
staters rätt att välja säkerhetspolitisk väg. Detta är
icke-kontroversiellt, men det råder ingen tvekan om
vad Estland, Lettland och Litauen vill. De ser inga
alternativ till medlemskap i Nato, varken militär alli-
ansfrihet eller ryska säkerhetsgarantier, som ju natur-
ligen betraktas om uteslutna.
Sverige är förhindrat att inifrån hjälpa de baltiska
staterna att vinna medlemskap i Nato eftersom vi
själva står utanför. Samtidigt tvekar regeringen att
göra allt den kan för att hjälpa dem utifrån.
När Göran Persson besökte Baltikum för ett par år
sedan signalerade han att vi skulle stödja de baltiska
staternas ambition om Natomedlemskap, vilket ome-
delbart tillbakavisades av den dåvarande utrikesmi-
nistern. Det hela utmynnade i ett stort frågetecken. Ett
frågetecken som fortfarande inte har rätats ut.
På Nordiska rådets möte med den baltiska för-
samlingen var det uppenbart att det finns en tilltagan-
de irritation bland baltiska politiker över den svenska
tvehågsenheten till den egna relationen till Nato och
dessutom, inte minst, i fråga om synen på de baltiska
staternas Natomedlemskap.
Därför är frågan naturlig. Frågetecknet bör rätas
ut. Är Socialdemokraterna beredda att stödja Estland,
Lettland och Litauen i deras strävan efter Natomed-
lemskap?
Sverige bör ingå i en alleuropeisk säkerhetsord-
nings alla delar och därtill understödja de baltiska
ländernas ambition att ingå i säkerhetsordningens alla
delar, inklusive deras arbete för Natomedlemskap.
Det är en lämplighetsfråga när Sverige skall ta
steget in i det nya Nato. Rimligen vore en gynnsam
väg att Sverige blir medlem samtidigt med Finland
och de tre baltiska staterna, en s.k. 2+3-lösning. Det
vore av strategiska skäl lättare för Nato att acceptera
de baltiska staterna som medlemmar om Sverige går
med.
Samtidigt finns en moralisk dimension. Hur kan
vi förvänta oss att andra länder skall vara beredda att
ingå i en säkerhetsgemenskap med de baltiska stater-
na om vi själva inte är beredda till det.
Regeringen vill spela en aktiv roll i Östersjöområ-
det men är inte beredd att ta konsekvenserna av sin
ambition.
Den naturliga frågan blir alltså: Vad innebär den
alleuropeiska säkerhetsordning som så många har
bekänt sig till och hyllat sedan murens fall för social-
demokraterna? Vad blir Sveriges plats i denna? Hur
vill man bidra till den alleuropeiska säkerhetsord-
ningens utveckling?
Det kan vara värt att betona att den militära alli-
ansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, inte
ett mål. Vid varje tid måste Sverige välja den väg
som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska situation och
bidrar till stabilitet i vår del av världen. Som Henrik
Landerholm redogjorde för tidigare kan man knappast
hävda att den militära alliansfriheten på något aktivt
sätt bidrar till stabilitet. Möjligen kan man säga att
den inte försvårar.
Det behövs inga brobyggare mellan EU och
Ryssland i dag, något som tidigare var ett argument
för regeringens politik. I dag finns inga hinder för
kontakter, varken mellan Ryssland och EU eller mel-
lan Ryssland och Nato. På flera sätt kan det tvärtom
sägas att Ryssland har närmare kontakter med Nato
än vad Sverige har.
Sverige, och inte minst regeringspartiet, behöver
en säkerhetspolitisk modernisering som främjar sta-
biliteten i vårt närområde och inte minst kan bidra till
att hjälpa de baltiska staterna.</pre><pre>Anf.  62  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Vid riksdagens högtidliga öppnande
förr i tiden brukade det i kungens tal finnas med en
mening som löd ungefär: Förhållandet till utländska
makter är gott. Det var alltid lika skönt att höra de
orden. De gav en viss trygghet. Det tycktes inte råda
något tvivel om att Sverige var den skyddade ö i
världen som ingen och inget kunde skada.
I ungefär 200 år har vi varit skyddade från krig.
Om det beror på att vi har haft en fantastisk förmåga
att kunna avläsa andra länders tankar om eventuella
illasinnade aktioner riktade mot vårt land så att vi
kunnat använda vår diplomatiska förmåga till att
förhindra dessa aktioner eller om vi försvarsmässigt
varit så avskräckande att ingen vågat angripa oss låter
jag vara osagt. Men att vi har många företrädare som
har en god förmåga och politisk blick för att kunna
stämma av eventuella gryende och kommande kon-
flikter vågar jag nog ändå påstå. Man behöver bara
komma till den svenska FN-delegationen i New York
för att få insikt om vilket fantastiskt arbete de svenska
diplomaterna utför där och vilket förtroende Sverige
fortfarande har internationellt sett, ett förtroende som
inte alls står i relation till vår folkmängd.
Fru talman! Vad jag kan förstå är detta anseende
ett resultat av ett målmedvetet förtroendeskapande
och enträget arbete under en lång följd av år. Men
vårt internationella anseende förpliktar. Vår diploma-
tiska och politiska kunskap om att mäta och förutse
om och när eventuella konflikter kan uppkomma
måste kunna användas i många sammanhang.
Vad jag egentligen menar med vad jag har sagt är
att jag har svårt att förstå varför inte den svenska
regeringen reagerade tidigare på de signaler Kosovo
sände ut om sin situation. Varför lyssnade man inte
på alla flyktingars information om situationen i Ko-
sovo? Varför tog man inte lärdom av kriget i Bosni-
en? Varför har man så ihärdigt lyssnat på president
Slobodan Milosevics försäkringar och avgivna löften,
som inte har varit något värda eftersom han inte har
hållit dem?
Jag vill påstå att denna avvaktande och därmed
förnekande hållning kan ha medverkat till att kriget
ännu inte är slut i Kosovo, även om det just nu pågår
s.k. fredsförhandlingar.
Fru talman! Jag vet att Sverige under sin period i
säkerhetsrådet förra året medverkade till att ett för-
dömande av kriget i Kosovo kom till stånd. Statsrådet
Pierre Schori har också i en interpellationsdebatt den
19 januari i år om situationen i Kosovo fördömt Mi-
losevics agerande. Men jag anser inte att det räcker.
Jag kan i sammanhanget inte undgå att undra vad
man har använt sitt goda internationella anseende, sin
diplomatiska kraft och förmåga till hitintills i denna
fråga.
Pierre Schori slöt i januari 1998 ett avtal om åter-
tagande av flyktingar från forna Jugoslavien. Det var
lugnt och tryggt i Kosovo och ingen fara för männi-
skor att flytta tillbaka, sade man. Men sex till sju
veckor senare började kriget på allvar i Kosovo.
I april 1998 hade EU ett utrikesministermöte om
vad man skulle göra åt den uppkomna situationen.
Dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén var
närvarande. Men man kom inte fram till något beslut.
Tiden skulle tydligen själv få fatta det beslutet. Att
konsekvenserna av detta icke-beslut blev fruktansvärt
ödesdigra för hundratusentals människor vet vi.
Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag vill
säga det igen, att jag har mött några av dessa
"svenska" flyktingar på ett flyktingläger i Sarajevo.
De hade blivit tillbakaskickade från Sverige till Ko-
sovo. De hade levt i skogen i Kosovo i flera månader
och levde då jag mötte dem i den mest fruktansvärda
situation som jag sett någon leva i.
Jag anser att vi har ett särskilt ansvar för dessa
från Sverige tillbakavisade kosovoalbanska flykting-
ar. Flyktingar som finns i bl.a. Bosnien är det inte
omöjligt att söka reda på.
Fru talman! Visst är det svårt att i alla samman-
hang säga vem som är skyldig eller icke skyldig till
olika illgärningar. Men nog måste ändå president
Milosevic ha dåligt samvete och nu äntligen förstå
vartåt det lutar. I Dagens Nyheter den 5 februari kun-
de man läsa: "Sannolikt kommer inte Milosevic till
Rambouillet, eftersom han lär frukta att FN:s krigs-
förbrytartribunal i Haag ska kräva att han grips och
åtalas för brott begångna under krigen i Bosnien och
Kroatien." Och Kosovo, är mitt tillägg. Det verkar nu
som om tiden skulle hinna i kapp Milosevic.
Jag anser ändå att Sverige med sitt stora kapital av
internationellt förtroende hade kunnat verka kraftful-
lare för att få ett slut på det skräckvälde Milosevic
utövat i både Bosnien och Kosovo.
Hur ofta har vi inte fått höra i debatten att kriget i
framför allt Bosnien var ett krig mellan serber, kro-
ater och muslimer? Jag vill påstå att man genom
skickligt genomförd propaganda ville få världen att
tro att det enbart handlade om motsättningar mellan
olika folkgrupper. Världen lät sig luras och såg inte
att det kriget, liksom kriget i Kosovo, ytterst handlar
om makt. Det handlar om att genom den välutrustade
f.d. jugoslaviska armén i serbernas händer kuva folk
och utvidga sitt landområde och sin makt.
Fru talman! Jag vet att jag gör det lätt för mig när
jag säger så och inte drar in historien i bilden - det
osmanska riket och andra orättvisor. Det är klart att
historien påverkar människors sätt att tänka och rea-
gera. Men skall vi kunna se fram emot ett gemensamt
Europa där våra barn och barnbarn formar framtidens
historia har vi ett gemensamt ansvar för att barnen i
Europa växer upp med inte alltför skrämmande barn-
domsupplevelser. Hur skall de annars kunna leva
tillsammans i förståelse för varandra? Därför måste vi
se till situationen nu och göra det bästa vi kan av den.
Historien får inte bli ett ok, utan vi måste kunna ta oss
framåt.
Fru talman! Just nu pågår fredsförhandlingar i
Rambouillet. Men det är förhandlingar under svärdet.
De som skall förhandla vill inte, kan inte eller får inte
ens möta varandra. Man talar om att UCK-gerillan
måste avväpnas. Men i så fall måste alla avväpnas,
och all krigsmateriel som serberna tagit över från den
f.d. jugoslaviska armén måste ut ur Kosovo. En inter-
nationell styrka måste in i landet. En gemensam polis
med både kosovoalbaner och kosovoserber måste
inrättas. Den albanska befolkningen måste få samma
möjligheter som den serbiska till skolor och utbild-
ning. Den sociala infrastrukturen måste gälla lika för
kosovoalbaner och kosovoserber.
Många politiska bedömare, och enligt massmedi-
erna även kosovoalbanerna själva, anser att det i de
s.k. fredsförhandlingarna inte kan bli fråga om någon
självständighet för Kosovo. Möjligen kan man tänka
sig någon form av autonomi. Jag tror dock att man
ändå inte kan utesluta en självständighet för Kosovo.
Utrikesminister Anna Lindh uttalade vid Folk och
försvars konferens i Sälen i januari i år att ett själv-
ständigt Kosovo skulle ge biverkningar i form av
signaler till de övriga länderna på Balkan och innebä-
ra att ett otal småstater skapades. Men än sedan då.
Kan självständiga stater öka fred, balans och mänsk-
liga rättigheter på Balkan, varför skall då vi sätta oss
som överförmyndare för andra länders vilja i det
avseendet? Här handlar det om att följa utvecklingen
och vara politiskt fingertoppskänslig och förutseende.
Men framför allt och i första hand måste Milose-
vic ställas inför FN:s krigsförbrytartribunal i Haag.
Innan det blir gjort tror jag inte att det blir någon fred
på Balkan. Människorna där måste få tron på rättvisa
tillbaka.</pre><pre>Anf.  63  PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Den gamla konflikten mellan öst och
väst har bytt karaktär. Nu står inte två ideologiska
block mot varandra med sina vidhängande försvars-
samarbeten. Demokratiseringen har tagit fart inom
det gamla östblocket, och den kommunistiskt totalitä-
ra eran ser ut att, liksom nazismen, kunna bli en ond
men avslutad parentes. USA:s dominans på världens
arenor visar dock blockmotsättningens restvärden. De
brittisk-amerikanska återupptagna bombningarna av
Irak, utan omedelbart stöd av FN, visar att stormakts-
blocket ännu inte inordnats i mellanfolkligt samarbe-
te. Iraks politiska ledning, liksom andra onda makt-
potentater, visar sitt suveräna förakt för mänskliga
rättigheter. Lika olämplig som agan är felriktade
bomber över Bagdad. FN:s roll måste stärkas och
upprätthållas - det finns ingen annan väg.
Det verkar som om den amerikanska världsbilden
kräver en tydligt definierad fiende. Saddam Hussein
fyller väl ut den rollen. Och det är inte till stöd för
irakiskt maktmissbruk jag kritiserar USA men av en
oro för att västvärlden utmålar en ny världsfiende.
I somras besökte jag Damaskus i samband med en
parlamentarisk konferens mellan Europas länder och
arabländerna. Överläggningen präglades av tre dis-
tinkta och viktiga teman.
Det första var relationen mellan arabvärlden och
väst. Konferensen slog fast att det är starkt behov av
att utveckla stor energi på att förstå och lära känna
varandra. Det finns så många bilder som hålls vid liv
av den "onda fienden". I själva verket är det inte
olikheten som är framstående utan likheten och ge-
mensamma behov.
Det andra temat var konflikten mellan Kuwait och
Irak. Då blev konferensen intensiv och spänningarna i
de arabiska delegationerna stora.
Det tredje var frågan om ökat handelsutbyte. Ge-
nom handel och utbyte av varor och tjänster slipas
trösklarna ned, och länderna och regionerna glider
närmare varandra. Globaliseringen utmålas av vissa
arabiska företrädare som den västerländska konspira-
tionen mot resten av världen. Globaliseringens nega-
tiva verkningar måste motarbetas. Därför behöver
bl.a. handeln utvidgas.
Utrikesministern framhöll i deklarationen:
"Sverige främjar den kulturella dialogen mellan Eu-
ropa och muslimska länder och deltar aktivt i det av
EU initierade Medelhavssamarbetet. Det kan på sikt
bidra både till säkerhet i Europa och ökat välstånd
söder och öster om Medelhavet."
Jag ser detta som ett ytterst ansvarsfullt område,
där Europa med kontinental närhet till arabregionen
kan spela en stor roll. Just därför är britternas med-
verkan till bombningarna över Irak oroande. Europa
får inte medverka till att barriärerna till Mellanöstern
och arabvärlden höjs.
Kung Husseins död och begravning lovar å ena
sidan något gott för relationen. Världens ledare var på
plats för att hedra en nationell ledare, och de möttes i
gemensam sorg och respekt. Å andra sidan är det
inträffade oroande, eftersom de regionala spänningar-
na åter kan öka.
Det var ett maktskifte orsakat av döden som sked-
de i Jordanien. Vi står inför motsvarande maktskiften
framöver i Saudiarabien, i Syrien, i Egypten och i
Palestina. Vad dessa generationsskiften rymmer kan
beskrivas i termer både av hopp och av risker.
Vi står nu på nytt inför ett avgörande i konflikten
mellan Israel och palestinierna. Vi når kanske en
kulmen mellan den 4 och den 17 maj. Med Osloavta-
let och med Wye River-avtalet har steg tagits med
sikte på en fredlig och säker lösning för både israeler
och palestinier och därmed också för grannfolken.
Bl.a. Osloavtalet resulterade i folklig rösträtt och
val till ett palestinskt parlament i januari 1996. De
förhoppningar som då tändes och den stolthet och
glädje varmed det palestinska folket gick till val
byggde upp ännu en förväntan. Denna förväntan mals
nu sakta ned av den israeliska oviljan att leva upp till
ingångna avtal.
Utrikesministern sade vidare:
"Israel har rätt till säkra och erkända gränser. Pa-
lestinierna har rätt att bilda en egen stat. Israels folk-
rättsstridiga bosättningspolitik måste upphöra. Inte-
rimsavtalet och Wye River-överenskommelsen, lik-
som förhandlingarna om slutlig status, måste genom-
föras."
Då Osloavtalets tidsplan - och detsamma gäller
för Wye River-avtalets tidsplan - har gått ut måste
det anses rimligt att palestinierna nu, drygt tre år efter
1996 års val, skall kunna gå vidare med att forma sin
stat.
Man kan fundera mycket över det politiska läget.
Finns det ett inre, dolt samband mellan utropandet av
en egen palestinsk stat den 4 maj och ett israeliskt val
den 17 maj? Är det fråga om samverkande eller mot-
verkande faktorer? Kommer världssamfundet att
stödja utropandet av en palestinsk stat? Kommer
staten att erkännas - liksom den israeliska staten
erkändes?
Jag ställer bara frågorna. Själv är jag kluven inför
hela problematiken, men för mig handlar det inte i
första hand om storpolitiska frågor utan om det var-
dagliga livet för såväl palestinier som israeler. När
kommer framtiden i detta område att kunna beskrivas
i andra termer än flyktingläger, bosättningar och
checkpoints?
Vad innebär det för generationer av palestinier
och israeler att deras bild av fienden cementerats?
Hur ser världen ut för en palestinier i tredje, ja kanske
fjärde lägergenerationen, en person som växer upp i
samma flyktingläger som mormor eller farfarsfar?
När den israeliska staten utropades 1948 dog
många människor. 737 000 fördrevs från sina hem,
och 418 palestinska byar utraderades. Organisationen
LAW arbetar både i Palestina och i Israel för att vär-
dera skyddet av de mänskliga rättigheterna och för
miljön. I dess rapport för 1998 lämnas nedslående
siffror över människor som dödats, hus som har för-
störts, bosättningar som har etablerats och olivträd
som har ryckts upp.
LAW granskar såväl den israeliska som den pa-
lestinska människorättssituationen, och det är dystra
bilder som ges. Jag är inte i första hand orolig för de
storpolitiska sammanhangen utan för de enskilda
människorna. Här har Sverige och EU ett ansvar, som
vi bör ta på ännu större allvar.</pre><pre>Anf.  64  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Pär Axel Sahlberg talar om sin klu-
venhet, och han återfaller i det klassiska kålsuparteo-
remet. Saddam Hussein och amerikanerna är lika
goda kålsupare. Vi tar avstånd från dem allesammans.
Jag tror att det hade varit klädsamt om Pär Axel
Sahlberg liksom utrikesministern hade tagit avstånd
från Saddam Husseins uppbyggande av massförstö-
relsevapen, kärnvapen, biologiska vapen och kemiska
stridsmedel liksom från Iraks överfall på Kuwait och
dess vägran att tillåta FN att kontrollera vapnen.
Det här kålsuparteoremet kan leda tanken alldeles
fel.</pre><pre>Anf.  65  PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, jag tar avstånd från alla de över-
grepp som hotar mänskligt liv, och jag har inte talat
väl om Saddam Hussein och Irak i det här samman-
hanget. Det hade dock varit intressant om Bertil Pers-
son ändå i någon mån hade satt in detta i det sam-
manhang som jag satt in det i, nämligen det växande
hotet om en konflikt mellan arabvärlden och väst, en
konflikt som oroar många människor, inte minst ara-
berna. Dessa bomber är i sig ett bekymmer, dels för
att de inte var beslutade och sanktionerade i FN-
familjen, dels för att de så allvarligt bygger upp just
den konfliktbilden. Jag tycker att det vore värdefullt
om vi kunde se dessa insatser i detta mer psykolo-
giskt och filosofiskt politiska sammanhang. Då kan
man inte isolera vare sig bomberna eller Saddam
Husseins sätt att driva sitt land. Här byggs en konflikt
som på längre sikt är farlig för denna värld.</pre><pre>Anf.  66  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara klart ta avstånd från detta
kålsupartänkande. Det är på det viset att konflikten
väcktes av Saddam Hussein när han överföll Kuwait.
Därom råder ingen som helst tvekan. Hans vägran att
samverka med FN är också fullständigt självklar. Att
man inte kan se detta utan försöker blanda bort korten
är för mig alldeles obegripligt.</pre><pre>Anf.  67  PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligen den mer klarläggande
delen av det hela. Hade Bertil Persson lyssnat på mig
hade han hört att det inte fanns någonting av en
kålsuparteori i detta resonemang, utan en mycket klar
markering mot såväl de övergrepp som Irak är ansva-
rigt för som olyckan att två av världens länder tycker
att de har ansvar för att bomba som repressalie. Jag
menar att detta måste lyftas in i sitt något större sam-
manhang. Om det skulle jag gärna höra Bertil Persson
tala.</pre><pre>Anf.  68  KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Jag hoppas att detta mitt första tal här
i riksdagen också skall utgöra en startpunkt för hur
jag önskar utforma mitt arbete såsom riksdagsledamot
- ett arbete för mänskliga rättigheter, rättvisa, jämlik-
het och internationalism och kamp mot rasism och
fördomar och för en värld präglad av humanism,
solidaritet och medmänsklighet.
Fru talman! Jag väljer i dag att lyfta fram och
sätta ljuset på en av jordens små folkgrupper. Till
antalet är de kanske ett par hundra tusen människor -
en ganska liten folkgrupp. Litet är dock varken deras
mod eller deras uthållighet i kampen för självständig-
het och i kampen för ett liv i fred och frihet.
Jag talar om en folkgrupp som har kommit i kläm
mellan olika kolonialmakters iver att få härska och
exploatera i ett område som till skillnad från Mella-
nöstern och Nobelpristagarnas Irland befinner sig
långt ifrån rubriker och strålkastarljus.
När spanjorerna 1975 lämnade sin sista och enda
koloni i Afrika, nämligen Västsahara, blev landet inte
fritt och självständigt, utan invaderades genast av
Marocko och också av Mauretanien.
Men västsaharierna accepterade inte Marockos
påtvingade överhöghet utan tog sig för att kämpa för
sin befrielse. Befrielseorganisationen Polisario bilda-
des och tog upp kampen mot Marockos ockupation.
Mot sig genom åren har man haft en mäktig fiende i
kung Hassan II:s diktatur med en lång och mörk his-
toria av undertryckande av demokratiska fri- och
rättigheter och många brott mot de mänskliga rättig-
heterna på sin mörka meritlista.
Orsakerna till intresset av att ockupera Västsahara
är inte svåra att utläsa. I Västsahara, som gränsar till
Marocko, Algeriet och Mauretanien och som till ytan
är ungefär hälften så stort som Sverige finns det stora
naturtillgångar. Här finns bl.a. fosfatfyndigheter, järn,
olja, koppar och uran, och utanför kusten finns ett av
världens rikaste fiskevatten. Området är också myck-
et lämpat för turism.
Här skulle det fria Västsahara en gång i mitten av
70-talet ha byggt upp sitt fria land. Här fanns och
finns förutsättningar att bygga en stat som har bra
förutsättningar för en god ekonomi.
Detta skulle för länge sedan ha varit verklighet
om det inte vore för Marockos strävan efter ett Stor-
marocko kombinerat med ekonomiska intressen. Det
är i detta ockuperade Västsahara, som har förutsätt-
ningar att vara så rikt och som vid denna tidpunkt -
om allt hade gått enligt planerna på 70-talet efter
frigörelsen från Spanien - sannolikt hade kommit
långt.
I takt med Marockos och Mauretaniens invasion
tvingas västsaharierna snabbt att se sina förhoppning-
ar krossade. I stället tvingas man lämna hus och till-
hörigheter för att gå i landsflykt för att rädda sina liv.
Förpassade till en öknens exil i södra Algeriet som
för tankarna till bibliska berättelser lever de i dag ett
liv som är långt ifrån vad som kan kallas människo-
värdigt. Där, i ökentältläger med minimalt med tillhö-
righeter, råder det knapphet på i stort sett alla områ-
den: mat, vatten, mediciner, sjukvårdsartiklar och
mycket annat.
I augusti i fjol hade jag möjlighet att besöka dessa
tältläger. Det var en gripande och chockerande upple-
velse. Redan då flygplansdörren öppnades och jag var
på väg att kliva ur och den 50-gradiga hettan slog
emot mig i ansiktet förstod jag att de förhållanden
man lever under i lägren måste vara fruktansvärda.
Den materiella situationen var minst sagt påver, men
kanske var det ändå hälso- och sjukvårdssituationen
som var det mest slående i sin misär.
Vid mina besök i deras sjukvårdsinrättningar såg
jag allvarligt sjuka människor som tvingades ligga på
marken i brist på sjukvårdssängar. Människor som
var handikappade sedan många år kunde inte förflytta
sig i brist på rullstolar och annan sjukvårdsutrustning.
Man saknade modern utrustning på de flesta områ-
den.
Inför 1999 - i år, alltså - var bristen på mediciner
omfattande. Ofta, på många områden inom sjukvårds-
sektorn, saknade man utbildad personal. När det gäl-
ler exempelvis tandvård hade man två tandläkare som
skulle serva 150 000 människor.
Det är självfallet att denna förödande humanitära
situation måste komma till ett slut. FN har genom sin
fredsplan, som antogs redan 1991 av FN:s säkerhets-
råd, försökt att föra fram folkomröstningen som en
möjlighet vid ett flertal tillfällen. Vid varje tillfälle
har Marocko satt sig på kant och förhalat, förskjutit
och ställt upp olika praktiska hinder för att detta
skulle kunna genomföras.
Jag läser Västsaharainformationen från förra året.
Man skriver att 1998 är ett avgörande år för västsaha-
rierna. Man skriver att västsaharierna i en folkom-
röstning den 7 december 1998 skall välja mellan
självständighet och integration med Marocko.
Det blev inte så denna gången heller. Därför
måste vi driva på.
Fru talman! Jag skulle mot denna bakgrund vilja
uppmana regeringen att tydlig markera sitt stöd för
västsahariernas legitima krav på en avgörande folk-
omröstning vid vilken de själva under demokratiska
former skall få avgöra sin framtid. Avgörandet gäller
om Västsahara skall bli en del av Marocko eller ett
fritt självständigt land.
Jag vill uppmana regeringen att öka sina an-
strängningar för att gentemot Marocko markera att vi
från svensk sida finner det fullständigt oacceptabelt
att den överenskomna folkomröstningen återkom-
mande skjuts upp, alltid av samma orsak, nämligen
att Marocko manövrerar för att skjuta på det slutliga
avgörandet.
Jag vill slutligen uppmana den svenska regeringen
att se över det svenska biståndet till västsaharierna, så
att det blir mer omfattande såväl till innehåll som
omfattning. Stora krav kommer att ställas på interna-
tionellt stöd. Behoven är stora i de västsahariska
flyktinglägren i dag, och kraven kommer att öka
under förflyttningsskedet då de 150 000 flyktingarna
skall återvända till Västsahara för folkomröstning,
och i synnerhet i det läge då de skall skapa sig en
tillvaro i Västsahara efter över 25 år i exil. Livet i
exilens inferno måste få ett slut.</pre><pre>Den utrikespolitiska debatten var härmed avslu-
tad.</pre><pre>2 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 4 februari.</pre><pre>3 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1998/99:118</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:118 av Rigmor Ahlstedt (c)
om samhällsplanering.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
16 mars 1999.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag som passar både interpellanten och
honom.
Stockholm den 5 februari 1999
Kjell Larsson
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:135</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:135 av Sofia Jonsson om
skolor i glesbygd.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 19 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 5 februari 1999
Ingegerd Wärnersson</pre><pre>4 §  Hänvisning av ärende till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:49 till försvarsutskottet</pre><pre>5 §  Sekretess för vissa uppgifter hos upp-
dragsmyndigheter</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU9
Sekretess för vissa uppgifter hos uppdragsmyndighe-
ter (prop. 1998/99:22 delvis)</pre><pre>Anf.  69  INGER RENÉ (m):
Fru talman! Dagens ärende aktualiserades genom
att en journalist begärde att få del av uppgifter om
vilka flerbostadshus i Uppsala som hade radonvärden
över gällande gränsvärden. Uppgiften fanns hos mil-
jö- och hälsoskyddsnämnden, som avslog framställan
med stöd av sekretesslagens 8 kap. 9 §. Kammarrät-
ten fastställde nämndens beslut, och Regeringsrätten
meddelade inte prövningstillstånd.
Därför föreslår regeringen i dag att en upp-
dragsmyndighet skall få möjlighet att till allmänheten
lämna de uppgifter som rör människors hälsa om
intresset av allmän kännedom om uppgifterna har en
sådan vikt att de bör lämnas ut.
I dag gäller sekretess "hos myndighet för uppgift
som avser provning, bestämning av egenskaper eller
myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk, ekono-
misk eller statistisk undersökning eller annat sådant
uppdrag som myndigheten utför för enskilds räkning,
om det måste antas att uppdraget har lämnats under
förutsättning att uppgiften inte röjs. Regeringen kan
för särskilt fall förordna om undantag från sekretes-
sen, om den finner det vara av vikt att uppgiften läm-
nas."
I regeringens proposition föreslås också att upp-
dragsmyndigheten skall kunna lämna ut uppgifter
rörande människors hälsa till berörd statlig eller
kommunal tillsynsmyndighet.
Det här låter i förstone ganska självklart och
harmlöst, men om man synar förslaget ordentligt kan
man starkt ifrågasätta om detta är det bästa sättet att
tillgodose enskildas berättigade hälso- och miljöin-
tresse.
Fru talman! För det första anser vi moderater att
det är en högst rimlig utgångspunkt att enskilda som
t.ex. vill veta radonhalter i en viss fastighet, där de
kanske bor eller där deras barn går i skola, skall ha
möjlighet att ta del av sådana uppgifter.
För det andra är en viktig moderat utgångspunkt
att skola, kommunala bolag och andra kommunala
organ, t.ex. miljö- och hälsoskyddsnämnder, inte skall
ägna sig åt kommersiell verksamhet som lika gärna,
eller hellre, kan tillhandahållas av privata aktörer.
Stat och kommun skall i detta avseende inrikta sig på
tillsynsverksamhet och på vad som i övrigt faller
inom ramen för myndighetsutövning.
För det tredje är det en avsevärd risk - som också
vissa remissinstanser påpekar - att uppdragsgivare i
framtiden kan komma att avstå från att lämna upp-
drag till myndigheter om sekretessen begränsas och i
stället låta privata företag utföra t.ex. radonmätningar.
I det fallet har syftet med en ändring av sekretessla-
gen förfelats.
För det fjärde medför regeringens förslag att
mindre nogräknade fastighetsägare kan komma att
låta bli att utföra radonmätningar i önskvärd omfatt-
ning om det föreligger en risk att deras fastighet
framstår i ofördelaktig dager.
På grund av dessa fyra punkter menar vi att det
principiellt mest riktiga är att uppdragsgivare skall ha
som huvudregel att anlita privata bolag. I förekom-
mande fall skall det vara kombinerat med tydliga
skyldigheter för alla berörda att redovisa uppgifter
som rör människors hälsa och miljö. Det skulle dess-
utom t.ex. kunna bidra till en vitalisering av konkur-
rensen på bostadsmarknaden eller vid valet av för-
skola.
Sammanfattningsvis tycks den lagändring som re-
geringen har föreslagit framför allt bli till nytta för
mindre seriösa fastighetsägare. Lagändringen kom-
mer mer att stimulera till hemlighållande av uppgifter
som rör människors hälsa och miljö än till att öka
spridningen av sådana uppgifter.
Därför menar vi moderater att riksdagen bör upp-
dra åt regeringen att återkomma med förslag i den
riktningen att uppdragsgivare som huvudregel skall
ha att anlita privata bolag och att det i förekommande
fall skall vara kombinerat med en skyldighet att redo-
visa uppgifter som t.ex. rör människors hälsa och
miljö.
Men i dag yrkar jag avslag på hemställan i dagens
betänkande och bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  70  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna ställer sig bakom
ändringen av sekretesslagen. Det är viktigt att all-
mänheten kan få ta del av uppgifter som rör männi-
skors hälsa. Att sätta uppdragsgivarens ekonomiska
intresse framför t.ex. en hyresgästs rätt att få ta del av
resultatet av en utförd radonmätning kan stå i strid
med det samhällsansvar som en myndighet har.
Men, fru talman, några av remissinstanserna har
framfört kritik mot förslaget. Den måste fortsätt-
ningsvis beaktas.
Stockholms kommun, Uppsala kommun, Svenska
Kommunförbundet och kammarrätten har påpekat att
det finns en avsevärd risk att uppdragsgivare i framti-
den kommer att avstå från att lämna uppdrag till
myndigheter om sekretessen begränsas och i stället i
större utsträckning låter privata företag utföra t.ex.
radonmätningar. Om så blir fallet har ju syftet med
den föreslagna ändringen av sekretesslagen gått om
intet.
Kristdemokraterna ser allvarligt på de problem
som dessa remissinstanser har tagit upp. Det finns ett
behov av att utöver den föreslagna ändringen i sekre-
tesslagen stärka allmänhetens möjligheter att få ta del
av information som rör människors hälsa. Det är
också grunden för det tillkännagivande som återfinns
i reservation 4.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 4.</pre><pre>Anf.  71  PER LAGER (mp):
Fru talman! Vi välkomnar det här betänkandet och
tycker att det är väldigt bra med en ändring i den s.k.
uppdragssekretessen. Men vi vill gå lite längre än
majoriteten. Vi vill nämligen att man också skall
inkludera miljön. Miljön är oftast steget före hälsan.
Det är väldigt viktigt att man inte hoppar över det
ledet.
Vi vill också att avstegen från uppdragssekretes-
sen skall gälla universitet och högskolor. Och vi har i
vår motion föreslagit en ändring av sekretesslagen
8 kap. 9 § första stycket andra meningen. Vi vill att
den skall lyda så här: "Sekretessen gäller dock inte
om intresset av allmän kännedom om förhållanden
som rör miljö eller människors hälsa har sådan vikt
att uppgiften bör lämnas ut."
Om vi inte får bifall för den reservationen har vi
ett andrahandsyrkande där vi vill att regeringen åter-
kommer med ett förslag just i den här andan.
När det gäller offentlighetsprincipen och framför
allt forskningen menar vi att huvudspåret alltid måste
vara öppenhet och stor insyn. Forskningen har sedan
gammalt en tradition av att kunna hantera saker på ett
sätt som gagnar den utan att man har någon sekretess.
Det finns ju sådant som heter arbetspapper och annat,
och vi vet att det fungerar inom forskningen i dag.
Det viktiga är att forskningsresultat inte hålls undan
allmänheten, speciellt när det gäller hälsa och miljö.
Sedan är det kanske viktigt att man i stället tittar
över patenträtten, så att den blir mer effektiv.
Med det här vill jag yrka bifall till Miljöpartiets
reservation 2 och, om den inte får något bifall i kam-
maren, till reservation 3.</pre><pre>Anf.  72  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Som Inger René sade är det här ären-
det föranlett av att en journalist inte kunde få ut upp-
gifter om radonmätningar. Journalisten överklagade
till alla instanser, men fick avslag.
Den nuvarande bestämmelsen om sekretess i upp-
dragsverksamhet har enligt regeringen visat sig vara
otillräcklig för att tillgodose allmänhetens insynskrav
angående uppgifter av betydelse för människors häl-
sa.
Regeringen anser att nuvarande lagstiftning lett
till och kan leda till att uppgifter som rör människors
hälsa och som är av intresse för allmänheten hålls
hemliga i alltför stor utsträckning.
Sådana uppgifter bör efter en avvägning mellan
det allmänna insynsintresset och den enskilde upp-
dragsgivarens intresse av sekretesskydd kunna läm-
nas ut.
Därför föreslår regeringen nu ett tillägg till sekre-
tesslagen 8 kap. 9 § enligt följande:
"Sekretessen gäller dock inte om intresset av all-
män kännedom om förhållande som rör människors
hälsa har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Trots
detta undantag gäller sekretess för uppgift från upp-
dragsverksamhet inom universitet och högskolor.
Sekretessen enligt första stycket hindrar inte att
uppgifter som rör människors hälsa lämnas till en
myndighet som utövar tillsyn inom miljö- och hälso-
skyddsområdet."
Inom Miljöpartiet ställer man sig positiv till änd-
ringen men anser att skrivningen skall formuleras:
"Sekretessen gäller dock inte om intresset av allmän
kännedom om förhållanden som rör miljö eller män-
niskors hälsa har sådan vikt att uppgiften bör lämnas
ut."
När det gäller möjlighet att få information angå-
ende miljön finns detta reglerat i direktiv från EU. I
direktivet står skrivet:
Medlemsstaterna skall säkerställa att offentliga
myndigheter åläggs att lämna ut uppgifter om miljön
till varje fysisk eller juridisk person på dennes begä-
ran och utan att kräva att skälen för begäran anges.
Vi anser att detta direktiv väl tillgodoser Miljö-
partiets krav.
Kristdemokraterna och Folkpartiet ställer sig ock-
så positiva till ändringen, men vill ha en uppföljning
genom att regeringen skall återkomma till riksdagen
med en konsekvensbeskrivning av hur föreslagen
ändring påverkat myndigheternas uppdragsverksam-
het, samt att möjlighet att få ta del av information
som rör människors hälsa i övrigt kan stärkas.
Upplysningsvis vill jag då påminna om att rege-
ringen redan har ett generellt uppföljningsansvar.
Regeringen har alltså möjlighet att återkomma i den-
na fråga. Låt oss därför ta ett steg i taget.
Moderaterna vill som vanligt att myndigheterna
inte skall syssla med kommersiell verksamhet, utan
det skall privata bolag göra.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i KU:s betänkande samt avslag på samtliga
motioner.</pre><pre>Anf.  73  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Britt-Marie Lindkvist säger: Låt oss
ta ett steg i taget.
Men ser inte Britt-Marie Lindkvist det problem
som ligger i detta? Om fler använder sig av privata
företag kommer möjligheterna att få insyn i denna
viktiga fråga att starkt begränsas. Innan regeringen
har tagit ett nytt initiativ kan det vara en mängd män-
niskor som inte får svar på sina oroliga frågor om hur
det förhåller sig med en förskola, en skola eller en
fastighet.</pre><pre>Anf.  74  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! En medborgare som känner oro - ett
exempel är just det här med radonmätningar - skall
kunna vända sig, anser vi, till myndigheter för att få
denna undersökning gjord.
Jag kan tala om att jag själv kände sådan oro när
radonhalterna i hus var på tal. Jag bor nämligen i ett
hus av lättbetong. Då vände jag mig till miljö- och
hälsoskyddsnämnden och sade: Jag måste få en mät-
ning gjord här. Naturligtvis fick jag det. Man kom
hem och gjorde mätningen, och det kostade ingen-
ting.
Den servicen tycker jag att myndigheterna skall
tillhandahålla alla medborgare. Jag tycker inte att
man skall behöva vända sig till privata aktörer för att
få en sådan sak gjord.</pre><pre>Anf.  75  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Som ett antal remissinstanser har på-
pekat förekommer det faktiskt i dag att privata företag
anlitas. De uppgifter som de privata företagen får är
inte offentliga och kommer så inte att vara framöver
heller. Därvid föreligger fortfarande en risk att man
som enskild människa inte har möjlighet att till alla
delar få tag på den information som man kanske vill
ha.
Dessutom föreligger det ytterligare en risk, och
det är att fastighetsägare underlåter att göra mätningar
över huvud taget. Ser inte Britt-Marie Lindkvist den
risken?</pre><pre>Anf.  76  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Även om fastighetsägaren skulle un-
derlåta att göra en sådan undersökning kan ju varje
medborgare få den gjord hos miljö- och hälsoskydds-
nämnden.
Det ni föreslår är att myndigheter över huvud ta-
get inte skall få lov att utföra dessa uppdrag, utan de
skall lämnas ut till privata aktörer.
Vår ideologi skiljer sig åt på den punkten. Vi
tycker att människor skall kunna känna trygghet och
få samhällets tjänster efter behov och inte efter plån-
bokens storlek.</pre><pre>Anf.  77  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det här med direktivet, Britt-Marie
Lindkvist, var intressant. Jag kan inte alls läsa om det
i betänkandet.
Det är ju oerhört fint om EU har ett sådant här di-
rektiv som innebär undantag när det gäller sekretes-
sen i svensk lagstiftning. Då kan man ställa sig en
följdfråga: Hur kommer det sig att man har lyft upp
miljön men inte hälsan? Det verkar oerhört obalanse-
rat i så fall.
Om det är på det viset som Britt-Marie Lindkvist
säger att man redan har tagit hänsyn till miljön så
borde detta ha stått i betänkandet.
I övrigt skulle jag vilja fråga Britt-Marie Lind-
kvist om det här med forskning, universitet och hög-
skolor. Ni säger i betänkandet att man kanske kan ta
det i nästa steg, men inte nu.
Då undrar jag: Vad är det som hindrar det steget?
Varför är ni inte mer intresserade av att hävda offent-
lighetsprincipen?</pre><pre>Anf.  78  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Enligt EU-direktiven finns det här
med i propositionen. Det var svar på den frågan.
När det gäller högskolor och universitet finns det
en undersökning som redan är i gång. Regeringen vill
att det skall bli en samordning. Som det står i betän-
kandet: Den hittills gällande ordningen vid uppdrags-
forskning bör därför tills vidare bestå, när det gäller
högskoleväsendet, men regeringen avser att åter-
komma i denna fråga.
Då kan man ju avvakta tills betänkandet är klart
på den punkten.</pre><pre>Anf.  79  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag tackar för det.
Jag fick hjälp av Inger René när det gällde frågan
jag ställde angående direktivet. Det står tydligen på
s. 13 i propositionen. Men det finns såvitt jag ser inte
återgivet i betänkandet. Det må vara hänt att detta
fungerar som det gör. Det är i så fall intressant, tycker
jag, att man har med en sådan här viktig sak, fast man
så att säga har hoppat över hälsosteget. Miljö och
hälsa hör ihop.
När det gäller det som var ursprunget, nämligen
radonproblemet, menar jag att det är ett så oerhört
tungt och allvarligt problem att fastighetsägarna
skulle vara skyldiga att från början, precis som med
den obligatoriska ventilationskontrollen, ha ett plakat
där man helt enkelt deklarerar sin fastighet och där
det står om de här mätningarna. Det borde vara en
självklarhet.</pre><pre>Anf.  80  BRITT-MARIE LINDKVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Nu vet Per Lager var det står i propo-
sitionen, på s. 13. Det finns även en FN-konvention
som vi har skrivit under i juni 1998. Vi följer natur-
ligtvis de förslagen.
Att vi tycker att miljön inte skall skrivas in beror
ju på att de frågorna redan finns reglerade på andra
ställen.</pre><pre>Anf.  81  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! För Folkpartiets räkning instämmer
jag i den reservation som Ingvar Svensson har lämnat
för kd:s räkning.
Britt-Marie Lindkvist talade om att det finns ett
uppföljningsansvar för regeringen i den här frågan.
Jag förstod faktiskt inte det riktigt. Det framgår inte
av betänkandet, utan jag utgår från att Britt-Marie
Lindkvist syftar på det generella uppföljningsansvar
som regeringen har för alla beslut som fattas.
Jag tycker att de synpunkter som har framförts av
de tveksamma remissinstanserna har varit mycket
tungt vägande. Jag vill därför fråga Britt-Marie Lind-
kvist om man är beredd att skynda på uppföljnings-
ansvaret, så att inte frågan ligger i något slags pipe-
line för kommande genomgångar. Skall man gå vida-
re i den här frågan måste man klara ut hur man skall
bemöta den kraftiga kritik som har kommit från
många tunga remissinstanser.
Sedan vill jag också peka på att vi ofta har talat
om att det handlar om radon, men människors hälsa
är ett mycket stort begrepp. När det gäller byggnader
är det verkligen inte bara radonproblem. Vi har mött
problem i många andra sammanhang när det t.ex.
gäller olika nya byggnadsmaterial. Det är en mycket
stor och omfattande fråga, även om det man har talat
om här inledningsvis har aktualiserats genom radon-
frågan.
Jag vill gärna få ett svar från Britt-Marie Lind-
kvist om när den här kritiken i så fall kommer att
bemötas av regeringen.</pre><pre>Anf.  82  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Det är riktigt som Helena Bargholtz
säger. Jag syftade på det generella uppföljningsansva-
ret. Naturligtvis kommer vi att följa frågan.
Det är riktigt att det finns tre instanser, tror jag att
det är, som är mycket betänksamma när det gäller just
de här delarna. Men det är 29 instanser som har fått
yttra sig, och 23 är enbart positiva. Två vill gå ännu
längre. Ja, sedan blir det fyra stycken kvar.
Men skulle det framöver visa sig att dessa farhå-
gor besannas får regeringen naturligtvis återkomma i
frågan.</pre><pre>Anf.  83  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag räknar med Britt-Marie Lind-
kvists löfte.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)</pre><pre>6 §  Ändring i miljöbalken</pre><pre>Föredrogs
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1998/99:MJU8
Ändring i miljöbalken (prop. 1998/99:22 delvis)</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades efter 7 §.)</pre><pre>7 §  Vallagsfrågor</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU17
Vallagsfrågor</pre><pre>Anf.  84  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag skall trots en något irriterande
förkylning försöka säga någonting begripligt om
kommunala utjämningsmandat.
Med jämna mellanrum dyker det upp tänkare av
olika storheter som hävdar att höger-vänster-skalan
inte längre äger giltighet. De har nästan alltid fel, men
det finns frågor där de traditionella politiska blocken
ersätts av helt nya konstellationer. En sådan fråga är
naturligtvis det kommunala kostnadsutjämningssys-
temet, där höger och vänster, rött och blått, konserva-
tism, socialism och liberalism ersätts av plus eller
minus i tabeller över utfallet för respektive kommun.
En annan fråga av det slaget är den som jag tänker
ta upp här, proportionaliteten i valsystemet. Där har
stora partier, oavsett ideologi, en förkärlek för system
som ger en överrepresentation åt just stora partier, på
de mindres bekostnad, medan de mindre partierna
tenderar att försvara en strikt proportionalitet i val-
systemet. Vi ser ett exempel på detta i reservation nr
1 och även nr 3 till KU:s betänkande nr 17. Det gäller
dels utjämningsmandat i de kommunala valen, dels
avskaffande av 4-procentsspärren vid val till EU-
parlamentet.
När vi införde enkammarriksdagen 1970 hade de
stora partierna - eller vid den tidpunkten kanske sna-
rare det stora partiet - tvingats ge upp sitt motstånd
mot den strikta proportionaliteten. Med hjälp av ut-
jämningsmandat såg man till att ett partis andel av
valmanskåren i princip motsvarades av en lika stor
andel mandat här i riksdagen. Sedan dess har det
också införts utjämningsmandat i landstingsvalen.
Däremot inte ännu i kommunfullmäktigevalen.
Kommuner med mer än 6 000 röstberättigade kan och
kommuner med mer än 24 000 röstberättigade skall
indelas i två eller flera valkretsar. Det kan få till re-
sultat att ett parti som skulle ha fått två tre eller t.o.m.
fyra mandat i fullmäktige om hela kommunen hade
varit en valkrets i stället bara får ett mandat eller
t.o.m. ställs helt utanför fullmäktigeförsamlingen. Det
här menar vi inte är rimligt. Ett sätt att åstadkomma
proportionalitet även i kommunerna är naturligtvis att
införa ett system med utjämningsmandat även på den
nivån.
Utskottsmajoriteten, socialdemokraterna och mo-
deraterna, har i betänkandet kort och gott konstaterat
att man inte tycker att detta är en bra idé. Man har
tyvärr inte bemödat sig om att formulera varför man
inte tycker att det är en bra idé. Jag förutsätter att man
har goda skäl, för skälet kan väl inte vara det enkla
faktum att vårt förslag i vissa fall skulle beröva s och
m ett eller annat överskottsmandat.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
och till reservation nr 3 till KU:s betänkande nr 17.</pre><pre>Anf.  85  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Först några ord om ett par saker som
vi är överens om i utskottet, men som ändå är värda
att uppmärksamma i sammanhanget.
Inom den nya vallagen förändrades några rutiner
till det bättre för utlandssvenskarna och deras möjlig-
het att utnyttja sin rösträtt. Samtidigt har det kommit
en hel del indikationer som tyder på att informationen
och röstkorten nått ut väldigt sent, så sent att rösträt-
ten av praktiska skäl inte har kunnat utnyttjas. Därför
behöver man se över rutinerna för röstningsförfaran-
det.
Vi har inte fullföljt detta genom att gå till kamma-
ren med något tillkännagivande. Riksskatteverket
skall ju göra en utvärdering av de här frågorna, och vi
utgår från att det kommer att göras på ett mycket
seriöst sätt, så att man förbättrar de här rutinerna.
En annan fråga som vi inte heller har avgett någon
reservation i gäller reglerna för dubbelvalsavveckling.
Det har visat sig i det här valet att en kandidats per-
sonröster i praktiken överförts på ersättare enligt
listordningen, trots att dessa inte erhållit personkryss
över den s.k. spärren i personvalet.
Det normala i svensk valsystemstradition är att
när en person redan är tillsatt på ett mandat betraktas
vederbörande som obefintlig i berörd valkrets. Rådet
för utvärdering av 1998 års val kommer att granska
dessa frågor, och jag utgår från att man kommer att se
seriöst på frågeställningen. Man kan ha synpunkter på
att kandidater kandiderar i flera valkretsar, men om
det tillåts bör också valsystemet vara utformat på ett
sådant sätt att personvalet inte får orimliga följdverk-
ningar.
Fru talman! Det kommunala valsystemet har dis-
kuterats och stötts och blötts i flera olika utredningar
under mycket lång tid. För en vital demokrati är det
angeläget att där inte är för stora svårigheter för ett
politiskt parti att etablera sig i kommunfullmäktige. I
de större tätorterna finns det en del problem genom
att valkretsindelningar kan användas för att förhindra
att partier etableras. Under mitt ganska långa politiska
liv har jag sett en hel del exempel på den typen av
manipulation. Så skall det inte behöva vara. Men
även utan sådana manipulationer är det rimligt att det
finns utjämningsmandat i de valkretsindelade kom-
munerna. Det är nu glädjande att fem av riksdagens
sju partier förespråkar ett sådant system. Det är för-
stås bekymmersamt att de två stora partierna inte bara
i dessa frågeställningar envist vägrar att göra någon-
ting åt situationen.
Fru talman! I betänkandet behandlar vi också krav
på borttagande av spärren i Europavalet. Man kan
förstås diskutera behov av spärr i val till riksdagen
och andra institutioner. Men samtliga de argument
som brukar anföras för en spärr till riksdagen är fak-
tiskt totalt irrelevanta i valet till Europaparlamentet.
Dessutom är den naturliga spärren så hög som 3-
3,5 %. Jag vill erinra om att Kristdemokraterna i det
förra EU-valet fick 3,92 % och därmed blev utan
representation - vilket partiet skulle ha fått om en
naturlig och strikt proportionalitet hade följts. I dag är
kanske inte risken så stor att Kristdemokraterna
skulle drabbas av ett så lågt resultat, men det finns
andra partier som kan drabbas. Därför hade det varit
rimligt att använda den strikta proportionaliteten och
låtit den naturliga spärren som finns i den jämkade
uddatalsmetoden vara den som gällde i valet till EU-
parlamentet.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 1 och reservation 3.</pre><pre>Anf.  86  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tänkte inte ta en så stor debatt om
detta betänkande som man kan tro när man ser den
anmälda taletiden - även om det finns många intres-
santa frågor och förslag som har stor betydelse för vår
demokrati i betänkandet.
Frågorna om personval behandlas av Rådet för ut-
värdering av 1998 års val. Jag kan bara personligen
betona att väljarnas val måste respekteras om vi skall
ha en chans att upprätthålla valdeltagandet. Det har
funnits en del fall efter detta val där de som har fått
många kryss ändå har förbigåtts vid tillsättandet av
betydande poster i kommuner, regioner och landsting.
Det vittnar om en betydande nonchalans från de poli-
tiska partierna mot den enskilde väljaren likaväl som
mot den som är vald. Men det här handlar faktiskt om
väljaren. Det finns all anledning att trycka hårt på att
valresultatet skall respekteras för att vi verkligen i
fortsättningen kan gå ut i valrörelsen och hävda att på
valdagen har alla lika mycket makt - att alla röster är
lika mycket värda. Det finns anledning till självrann-
sakan hos alla partier. Det jag just har sagt är mer
riktat till partierna än till riksdagen.
Jag begärde ordet för att yrka bifall till reservation
nr 1 om kommunala utjämningsmandat. Den handlar
delvis om samma sak som jag berörde tidigare, dvs.
att alla röster skall vara lika mycket värda. Så är det
inte i dag. Alldeles tydligt är det i de kommuner som
har valkretsindelning och där ett parti med ett ganska
jämnt röstetal i kommunen helt kan hamna utanför
fullmäktige, vilket inte minst Centerpartiet har fått
erfara.
Motståndet att se över frågan är obegripligt. Ma-
joriteten hänvisar bara till att det inte har gått att nå
enighet i 1993 års vallagskommitté om kommunala
utjämningsmandat. Därför håller man fast vid samma
uppfattning utan motivering. Det är en stor svaghet.
"Så har vi alltid gjort, så har vi alltid tyckt, alltså
måste vi tycka så i fortsättningen också." Vad är det
för något?
Sedan 1993 har vår demokrati utsatts för ytterliga-
re påfrestningar. Intresset för partipolitiken sjunker
ständigt, inte minst bland ungdomar. Många tycker
inte att det är någon idé att gå och rösta. Det värsta är
att det i långa stycken också är sant. Jag anser att det
är oerhört viktigt att göra allt vad vi kan för att stärka
människors möjligheter till demokratiskt inflytande.
Det skulle vara mycket intressant att höra socialde-
mokrater och moderater motivera sitt motstånd mot
att se över frågan om kommunala utjämningsmandat.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  87  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det valsystem som vi länge har haft i
vårt land är en bidragande orsak till klyftan mellan
väljare och valda. Det har ju i praktiken varit omöjligt
för väljarna att påverka ordningen för inval av kandi-
dater. Partierna har låst fast kandidaterna på listor. Vi
liberaler har länge arbetat för att de svenska valen
skall få ett inslag av personval. Höstens allmänna val
blev ju det första egentliga personvalet, även om
personval tidigare tillämpats dels på försök i några
kommuner, dels i det senaste EU-valet.
Den nuvarande konstruktionen är en kompromiss
mellan våra mera långtgående krav och den negativa
inställning till personval som främst Socialdemokra-
terna och Vänstern står för. Men inte desto mindre
har vi sett detta som ett betydande framsteg.
Många förutspådde att personvalet skulle bli ett
fiasko. En del klagar nu efteråt och menar att andelen
som utnyttjade sina möjligheter att kryssa för en kan-
didat var alldeles för liten. Det handlade endast om
30 %. Jag delar inte den negativa uppfattningen. Jag
tycker att det är en hyfsad början. Jag är övertygad
om att andelen som kommer att utnyttja kryssmöjlig-
heterna kommer att öka för varje val.
Personvalen innebär inte bara att valrörelsen vita-
liseras, den blir också spännande och mer meningsfull
både för väljarna och för kandidaterna.
Trots de informationsproblem som följer med
varje nyordning, visade det sig ändå att många kandi-
dater lyckades kryssa in sig i olika politiska försam-
lingar. De farhågor som yppades från många håll att
detta skulle missgynna kvinnliga kandidater kom tack
och lov på skam. För kvinnorepresentationen i mitt
eget partis riksdagsgrupp blev personvalet Bingo.
Fler kvinnor än förväntat kom in.
Vi i Folkpartiet anser att det vid genomgången av
erfarenheterna av personvalsinslaget i årets val måste
prövas hur man kan förstärka personvalsinslaget.
Procentsatserna bör sänkas. Det gäller i första hand
procentsatsen till riksdagsvalet.
Så vill jag säga några ord om de kommunala ut-
jämningsmandaten. För Folkpartiets del delar jag en
reservation tillsammans med kd, c, mp och v.
Vallagen ger ju möjlighet till valkretsindelning
när en kommun har fler än 6 000 röstberättigade. De
flesta kommuner har en valkretsindelning. Kommun-
fullmäktiges platser fördelas utifrån fasta valkrets-
mandat. Det innebär, som bl.a. Mats Einarsson har
pekat på, att ett parti trots ett relativt starkt stöd i
kommunen i sin helhet kan hamna utanför kommun-
fullmäktige i de fall som röstetalet är jämnt fördelat
över hela kommunen. Då får väljarnas röster inte
genomslag i kommunfullmäktiges sammansättning.
Man kan notera att systemet med utjämningsmandat
tillämpas i landstingen sedan flera år tillbaka. Det är
då ganska obegripligt varför det inte finns i kommu-
nerna, i synnerhet som det finns flera storstadskom-
muner som är större än ett ordinärt landsting. Därför
delar jag uppfattningen att det bör tillsättas en utred-
ning för att införa kommunala utjämningsmandat.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  88  PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna nr 1, 2 och 3.
De kommunala utjämningsmandaten har redan ta-
gits upp klart och tydligt, och argumenten finns i
reservationen. Som Helena Bargholtz nämnde har
detta fungerat i landstingen, så varför skulle det inte
fungera i kommunerna? Det är en självklar demokra-
tireform att se till att röstetalet bättre återspeglas i
fullmäktige.
Reservation 2 av Miljöpartiet handlar om utländ-
ska medborgares rösträtt. Om man kommer från ett
EU-land, Norge eller Island och är folkbokförd i
Sverige har man omedelbart rösträtt till kommun-
fullmäktige och landstingsfullmäktige. Om man där-
emot kommer från något land utanför EU krävs det
tre års folkbokföring innan man får rättigheten att
rösta.
Det där är väldigt olyckligt, tycker vi i Miljöparti-
et. Det är grogrunden till en diskriminering, enligt
vårt sätt att se. Dessutom kan det innebära att man
skapar A- och B-lag när det gäller röster och rösträtt.
Det är inte meningen att vi skall särbehandla männi-
skor i det här samhället - det har vi sagt i så många
andra sammanhang, inte minst när det gäller integra-
tionsarbetet. Vad vi menar är att man inte får göra en
sådan här begränsning, utan man måste ta med alla
invandrare under samma regler. Det är väldigt viktigt
för att inte skapa ytterligare segregationsproblem.
När det gäller reservation 3, som handlar om spär-
ren till EU-valet, har vi åsikten att det inte behövs
några spärrar till EU-valet. Den naturliga spärren
fungerar ändå, och det räcker med den. Det skall
givetvis vara strikt proportionalitet.
Vi har ytterligare en reservation, men den kom-
mer Barbro Johansson att ta upp om en stund.</pre><pre>Anf.  89  MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i betänkandet KU 17 och avslag på samt-
liga reservationer.
Hela betänkandet handlar om motioner från den
allmänna motionstiden efter det senaste valet. Efter
valet har det tillsatts ett råd för utvärdering av 1998
års val. Riksförsäkringsverket gör också sin utvärde-
ring, och det har tillsatts en demokratiutredning som
skall titta på valfrågor och demokratifrågor över hu-
vud taget.
På sätt och vis skulle man kunna säga att den här
debatten kommer något för tidigt, innan vi får en
ordentlig genomlysning av hur valet egentligen gick,
konsekvenserna av det och vilka slutsatser man kan
dra. Jag tycker ändå att det finns anledning att ta upp
några av de rent principiella frågorna som har varit
uppe i debatten hittills. Det gäller naturligtvis person-
valsinslaget, som var nytt i riksdags-, kommun- och
landstingsvalet 1998.
Det finns många synpunkter på de olika spärrarna,
t.ex. hur de skulle fungera och viljan att över huvud
taget införa ett personvalsinslag. Jag tror att det
många gånger bottnar i en oro för hur vårt valsystem
fungerar. Inte minst har de ekonomiska aspekterna
hävdats i debatten, att det inte får bli de ekonomiska
tillgångarna som avgör vilka som klarar en person-
valskampanj.
Så långt som utvärderingen hittills har kommit vi-
sar den att det inte finns något belägg för att så är
fallet. De som har lyckats bra i sina personvalskam-
panjer har skaffat sig ett brett kontaktnät och varit
mycket ute och träffat folk, föreningsrepresentanter
och andra. Det har alltså varit ett rent folkrörelsear-
bete.
Om det här blir den totala slutsatsen av personval-
sinslaget 1998 kommer också själva oron över vilka
konsekvenser det får i ett svenskt valsystem att lugna
många. Även de som har varit tveksamma, som jag
har varit förut, kan känna att det inte blev de konsek-
venser man befarade.
När det sedan gäller procentsatserna, om det är 8 i
riksdagsvalet och 5 i valet till kommuner och lands-
ting, tror jag att man skall vara försiktig med att vidta
alltför drastiska åtgärder. Min personliga åsikt är att
om det skall justeras så skall procentsatserna justeras
nedåt. Men hur mycket och var det ideala ligger
kommer det fortfarande att råda olika uppfattningar
om, dvs. om det är 5, 4 eller 2 %. Jag tror inte att
någon kommer med den exakta sanningen, utan det
blir väl som vanligt att vi hittar en kompromiss där
samtliga partier är överens om vad som är en rimlig
nivå.
Jag tror också att vi skall vara självkritiska, både
vi som själva var kandidater och deltog i person-
valskampanjer på ett eller annat sätt och våra respek-
tive partier, i fråga om hur vi hanterade det här. Det
gäller också medierna, som var lite valhänta i hante-
ringen av personvalet. Den kritiken skall vi alla ta till
oss. Vi måste bli bättre på att informera och vara
tydligare i att tala om skillnader mellan kandidater,
fördelar, olika intresseriktning osv., så att medbor-
garna blir informerade om av vilken anledning de
skall sätta kryss för just den kandidat som de vill ha.
Det har också riktats en del kritik mot hur infor-
mationen har gått ut. Det sades att om man var nöjd
med sammansättningen på den lista som partiet hade
gjort skulle man inte behöva sätta ett personkryss.
Det är ödesdigert när det blir en sådan missuppfatt-
ning. Några partier och partiföreträdare försökte då
korrigera det och sade att man skulle sätta kryss för
den första kandidaten på valsedeln om man var nöjd,
vilket också är fel.
Vi måste alltså bli tydligare i vår argumentation,
på samma sätt som vi argumenterar när det handlar
om varför vi skall gå och rösta. Om vi inte går och
röstar överlåter vi nämligen till andra, som går och
röstar, att bestämma vilka partier som skall sitta i
ledningen. På samma sätt skall vi argumentera när det
gäller personvalet. Om man inte sätter ett kryss för
någon kandidat överlåter man till dem som person-
röstar att avgöra vilka kandidater som skall sitta i den
beslutande församlingen.
Där tror jag att vi hamnar närmast det som vi vill
uppnå. Alla skall vara informerade om hur det går till.
Det är fortfarande frivilligt - jag tror att det är tvek-
samt att ha ett visst tvång. Det skall alltså bli tydligt
att vi som medborgare måste ta ställning när vi skall
rösta.
Det är en del andra saker som har förekommit
som man naturligtvis också måste ta sig en funderare
på, t.ex. om det skall lagstadgas eller om det är upp
till partiernas egen etik och moral hur man hanterar
vissa frågor. Det har förekommit att riktiga valsedlar
där en viss kandidat har varit förkryssad har delats ut
till hushållen. Detta strider inte mot vallagen. Mig
veterligt var den frågan inte ens uppe, därför att ingen
hade tänkt på det. Nu vet vi att det har förekommit på
ett och annat ställe.
Då är frågan: Skall man lagstifta mot sådant, eller
är det upp till varje parti att ha sina regler för hur man
bör göra och vad som är riktigt?
Den andra delen handlar om dubbelvalsavveck-
lingen som också har tagits upp i den här debatten.
Det är samma sak här: Skall vi lagstadga att man inte
får stå med på fler än en valsedel i en valkrets? Eller
skall man få göra som det har förekommit: ha
rikslistor med partiledarens namn i samtliga valkret-
sar? Skall vi förbjuda sådant, eller skall man bara få
stå med på en valsedel i den ort där man bor? Eller är
det upp till de politiska partierna att själva avgöra hur
systemet skall fungera? Jag tror att detta kommer att
bli en delikat fråga för rådet att utvärdera. Hur myck-
et skall vi lagstadga och hur mycket av ansvaret skall
läggas över på de politiska partierna?
Frågan om det skall vara tillåtet att göra stryk-
ningar på valsedlarna har också diskuterats. Hittills
har argumentet emot varit att det blir en oerhört
komplicerad sammanräkning när det gäller vilka
kandidater som kommer in i beslutande församlingar.
RSV hade svårt att klara av sammanräkningen till den
utsatta tiden när det gällde riksdagsvalet, eftersom det
är oerhört många valsedlar som skall räknas och kon-
trolleras. Skall möjligheten att stryka namn införas är
risken att det dröjer oerhört länge innan vi vet vilka
kandidater som är valda till de beslutande försam-
lingarna. Men tekniken går ju framåt, så det är kanske
möjligt att hitta de rent tekniska lösningarna även här.
Fru talman! Då skall jag säga några ord om de re-
servationer som har fogats till betänkandet.
En av det absolut knepigaste frågorna är detta
med de kommunala utjämningsmandaten. Många har
frågat efter argumenten för att ha en sådan ordning.
Ett av argumenten har varit att om man skall ha ett
rent proportionerligt val bör man också ha en spärr
för hur många procent av rösterna ett parti behöver
för att väljas in i beslutande kommunala församlingar.
Det har att göra med att det finns en fara för att få in
för många små partier och att det blir problem med
majoritetsbildning. Det var här som man viktade de
olika skälen mot varandra. Skall man ha ett propor-
tionerligt val, utjämningsmandat och en småpartispärr
eller skall man ha det system som vi har i dag?
Att gå in i en teknisk diskussion om hur olika des-
sa system slår är jag inte man att klara av. I de utred-
ningar som gjordes fanns det experter med som räk-
nade och analyserade, och resultatet blev varken svart
eller vitt. Det ena systemet har vissa fördelar medan
det andra systemet har andra fördelar.
Vi har ju haft en tradition i Sverige att om de po-
litiska blocken inte har kommit överens om hur val-
systemet skall fungera, har man inte förändrat det.
Även om Rådet för utvärdering inte har haft den här
frågan uppe till diskussion har frågan ändå dryftats i
den allmänna debatten och man har kommit fram med
synpunkter.
Det finns också en reservation som handlar om
val till Europaparlamentet och den 4-procentsspärr
som finns, samma spärr som gäller för val till riksda-
gen. Vi kom fram till denna procentsats därför att vi
vill ha samma procentsats som gäller för riksdagsva-
let. Den linjen håller fortfarande.</pre><pre>Anf.  90  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en rak fråga till Mats
Berglind. Han talade om utjämningsmandaten. Är det
så att socialdemokraterna vill avskaffa utjämnings-
mandaten i landstingen eller att man inte vill att såda-
na skall införas i kommunerna, eftersom man inte är
beredd att hålla sig till en enhetlig linje?</pre><pre>Anf.  91  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Nej, jag är inte beredd att göra vare
sig det ena eller det andra, och det hoppas jag att jag
förklarade. Detta är tekniskt väldigt komplicerat. Som
jag uppfattar det finns det ingen entydig sanning om
vilket som är det mest demokratiska. Skulle det vara
så enkelt hade nog förändringar redan skett. När man
inte kom överens om någon förändring som entydigt
skulle göra saker och ting bättre, så avstod man från
förändringar.</pre><pre>Anf.  92  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Då vill jag fråga: Varför har man över
huvud taget infört kommunala utjämningsmandat i
landstingen, om man har en så pass negativ inställ-
ning till utjämningsmandat?</pre><pre>Anf.  93  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Fördelen med att vara relativt ung är
att jag inte har en aning om hur diskussionerna fördes
på den tiden.</pre><pre>Anf.  94  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Mats Berglind kommer inte undan.
När det först gäller personvalet ser jag fram emot att
diskutera det i annat sammanhang. Jag är övertygad
om att det finns anledning till en betydligt mer kritisk
hållning till personvalet än den som Mats Berglind
ger uttryck för, och då tänker jag inte på de tekniska
detaljerna utan mer på de långsiktiga konsekvenserna.
Beträffande utjämningsmandat i kommunerna för-
söker Mats Berglind att komma undan genom att
hänvisa till att man, om man har utjämningsmandat,
måste införa småpartispärr. Det finns ingenting som
säger att det är på det sättet. Vi företräder inte heller
den linjen. Redan i dag ger systemet ett sådant utfall i
många kommuner att det finns ett antal partier som
bara har ett mandat, och det överlever uppenbarligen
kommunerna.
Jag förstår inte denna rädsla för mängden av små-
partier. Nåväl, om nu väljarna har en tendens att dela
upp sig på en mängd småpartier, skall de då inte bli
representerade i enlighet med detta? Jag har fortfa-
rande inte hört ett vägande argument mot antingen
införande av utjämningsmandat eller avskaffande av
kretsindelning i kommunerna.</pre><pre>Anf.  95  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag sade aldrig att det var ett avgö-
rande argument för ett införande. Jag ville bara redo-
visa de olika ståndpunkterna när debatten fördes i
dessa utredningar. Det var de argumenten som man
hade för denna spärr för småpartier. Rätt eller fel? Jag
gjorde ingen bedömning i den frågan. Det kan finnas
anledning att fundera över många tekniska lösningar
och frågor när det gäller valsystem, men jag försökte
bara med den lilla kunskap som jag har i dessa frågor
hänvisa till att detta var en del som fanns med i de-
batten.</pre><pre>Anf.  96  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag väljer att tolka Mats Berglind po-
sitivt. Jag uppfattar att han ser att här finns åtminsto-
ne ett problem som förtjänar en viss eftertanke inför
framtiden. Jag ser fram emot att vi skall kunna kom-
ma vidare i den här frågan, även om kammarens ma-
joritet inte stöder reservationen. Det är ju naturligtvis
ett annat alternativ. I annat fall ser jag fram emot en
fortsatt diskussion med bl.a. socialdemokraterna i den
här frågan.</pre><pre>Anf.  97  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Min kollega gör alldeles rätt som tol-
kar mig positivt. Jag hoppas att det framgick i mitt
inledningsanförande att alla frågor när det gäller ett
valsystem behöver noggrant gås igenom efter varje
val. Man skall göra en analys och se om det finns
saker och ting som kan göras bättre. Jag tycker inte
att det finns någon fråga som inte är värd att ta upp
till debatt och saklig behandling. Man bör också för-
söka beskriva konsekvenserna av olika alternativ.
Det jag höjer ett varningens finger för är tron på
att om man gör si eller så, då hittar man den perfekta
lösningen, valdeltagandet skjuter i höjden och allt är
frid och fröjd. Det är den varningen som jag vill
framföra. Vi skall vara försiktiga när vi ändrar i ett
valsystem, eftersom vi vet att många förändringar
skapar osäkerhet om vad som gäller och vi vet inte
hur de uppfattas av medborgarna.
Jag vill bara framföra den lilla varningen. Annars
är jag positivt inställd till mycket.</pre><pre>Anf.  98  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag välkomnar Mats Berglinds själv-
kritiska synpunkter när det gäller personvalet. Vi har
alla anledning att vara självkritiska i det samman-
hanget, såväl partier, myndigheter som medier.
Det finns en devis som säger att den största segern
är segern över sig själv. Jag tror att detta lite präglar
ställningstagandet när det gäller synen på de kommu-
nala utjämningsmandaten och även spärren till Euro-
paparlamentet.
Utjämningsmandaten har noggrant utretts. Det har
funnits ett förslag, som jag tror t.o.m. var enigt - jag
kommer inte ihåg de exakta detaljerna - men det
stoppades i sista vändan av att Stockholms stad avvi-
sade det hela. Det är inte nödvändigt i sig att ha en
spärr för att införa kommunala utjämningsmandat, för
det finns ju redan en spärr i 1,4-devisen.
Mats Berglind säger att det skulle kunna vara en
fara med många små partier. Får jag bara fråga: Är
Mats Berglind rädd för att vi får ett demokratiskt
genomslag i kommunalvalen? Är det inte väljarnas
preferenser som skall gälla? Är socialdemokraterna
rädda för konkurrens? Måste man ta till den här typen
av knep?
När det gäller spärren till Europaparlamentet hän-
visar Mats Berglind till de argument som används när
det gäller Sveriges riksdag. Men dessa argument
håller ju inte när det gäller t.ex. regeringsbildning
eller små partigrupper.</pre><pre>Anf.  99  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! När det gäller frågan om vi är rädda
för konkurrens tror jag att det är precis tvärtom. Jag
tror att vi alla som jobbar politiskt skulle känna det
som oerhört utarmande om det blev färre politiska
partier, färre politiskt intresserade och än mindre
politisk debatt. Det tror jag att vi alla stimuleras av på
alla nivåer. Men det är ju inte samma sak som att det
enbart är av godo i en beslutande församling som har
problem med majoritetsbildningar och liknande pro-
blem. Det är ju en helt annan fråga.
Samtidigt som medborgarna naturligtvis skall
rösta på det parti och på den kandidat som de vill ha
finns det också ett krav på de politiska partier som
kommer in i de beslutande församlingarna om att här
skall också verkställas och fattas beslut långsiktigt för
kommunens, landstingets eller rikets väl och ve i
framtiden, och det är inte precis så enkelt alla gånger.</pre><pre>Anf.  100  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Detta med majoritetsbildningar är ju
inte ett problem bara i kommunerna utan också i
riksdagen, så det är väl i och för sig  inte ett tillräck-
ligt skäl. Man måste ju så att säga gilla läget och
komma till rätta med den situation som uppkommer,
oavsett om det är i kommunfullmäktige, landsting
eller riksdagen.
Jag saknade några argument kring Europavalet.
När det gäller valet till riksdagen har man sagt, vilket
vi kristdemokrater i och för sig ifrågasätter, att grun-
den för en 4-procentsspärr är att man skall få starkare
regeringar, att man skall underlätta majoritetsbild-
ningar och att det kan vara svårt för alltför små parti-
grupper att arbeta effektivt i riksdagen. Det finns
också en del andra skäl. De kan i och för sig vara
rimliga att åtminstone diskutera, men de gäller ju
över huvud taget inte i Europaparlamentet. Oftast
ansluter sig de partier som ställer upp i Sverige till
partigrupper som är relativt stora nere i Bryssel och
Strasbourg. Det är inte heller någon regeringssitua-
tion som inträder där. Europaparlamentet utser ju
ingen regering i den meningen.</pre><pre>Anf.  101  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag håller med om att argumenten är
klart hållbara ur den aspekten. Jag hänvisade bara till
att när denna fråga diskuterades förra gången och när
beslut fattades var argumentet att det skulle vara
samma spärr till EU-valet som till riksdagsvalet. Det
bärande argumentet var att det skulle vara lika utifrån
svensk synpunkt.</pre><pre>Anf.  102  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Varför skall vi gå och rösta, sade
Mats Berglind i sitt inledningsanförande. Det tycker
jag är den viktigaste frågan att ställa sig. Hur skall vi
få människor att gå och rösta och känna att det är
meningsfullt? Det är detta som de kommunala utjäm-
ningsmandaten handlar om i mycket stor utsträck-
ning. Jag tycker att Socialdemokraterna som parti
verkligen skall ställa sig den frågan.
Mats Berglind varnade för övertro på för perfekta
lösningar. Det är klart att det inte är någon här som
påstår att den perfekta lösningen är kommunala ut-
jämningsmandat och att de kommer att göra demo-
kratin perfekt. Det finns självfallet mycket mer i
detta. Men det kan vara ett sätt att motverka sjunkan-
de valdeltagande. Den möjligheten tycker jag att vi
skall ta.
Det märks så tydligt på Mats Berglinds argumen-
tation att han egentligen inte alls tror på Socialdemo-
kraternas ståndpunkt. Han försöker argumentera mot
bättre vetande på något sätt. Jag skulle vilja uppmana
Mats Berglind att ta med denna fråga tillbaka till det
socialdemokratiska partiet för ett resonemang, för
motiven för detta är mycket genomskinliga. Fungerar
det i landstingen, så måste det väl fungera i kommu-
nerna. Det finns egentligen inga argument som är
hållbara för att vara så emot utjämningsmandaten.
Mats Berglind sade också att man efter varje val
skall göra en noggrann genomgång. Ändå vägrar man
att gå igenom just denna fråga. Jag förstår inte detta.
Kan Mats Berglind tala om varför man inte vill se på
just denna fråga när man skall gå igenom allting an-
nat?</pre><pre>Anf.  103  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Till att börja med håller jag fullstän-
digt med Marianne Andersson när det gäller den stora
frågan om valdeltagandet och demokratin. Det är en
oerhört avgörande och viktig fråga, och det är den
samsynen som denna diskussion bygger på.
Frågan ställdes om jag inte tror på Socialdemo-
kraterna längre. Jag kan trösta med att jag tror allde-
les oerhört mycket på Socialdemokraterna och social-
demokratisk politik. Men jag tycker att vi alla skall ha
en väldigt ödmjuk inställning till den här typen av
tekniskt komplicerade frågor som just denna om vi
skall ha utjämningsmandat i kommunalvalen eller
inte. Vi skall naturligtvis i vårt parti, vilket jag utgår
från att alla partier gör efter ett val, göra en utvärde-
ring och diskutera om det finns frågor som vi behöver
ompröva och om vi behöver göra nya ställningsta-
ganden för att få ett valsystem som stämmer överens
med de värderingar som vi kan få en samsyn om
mellan olika partier och som också medborgarna
uppfattar som rätt och rimligt. Hittills har det av de
utredningar som har gjorts inte framkommit vare sig
någon samsyn eller något klart ställningstagande om
vad som är rätt och riktigt.
Jag är för min del beredd att verka för att denna
diskussion förs i vårt parti. Även om det inte i dag
finns några direktiv för att utreda detta ytterligare, är
jag övertygad om att frågan kommer att ventileras i
de olika utredningar som i dag finns.</pre><pre>Anf.  104  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan verkligen hålla med om att
man skall ha en ödmjuk inställning. Vi reservanter
tycker också att man skall ha en ödmjuk inställning
och att frågan skall ses över igen. Men det är ju det
som ni socialdemokrater förvägrar oss. Det är ju ett
fullständigt bevis på att ni har en helt motsatt uppfatt-
ning. Ni har ingen ödmjuk inställning, och det tycker
jag att ni skall ändra på.
Det är väldigt konstigt att ni säger att det är så
tekniskt komplicerade frågor. Varför skall man ha
olika system i landsting och kommuner? Det är för
oss alla reservanter fullständigt obegripligt att ni kan
ha en sådan uppfattning.</pre><pre>Anf.  105  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag nu har
diskuterat detta med ett flertal, och det är samma
argument som används. Jag har försökt att svara så
gott jag har kunnat. Som jag sade från början måste
jag erkänna att jag inte är kapabel att göra någon egen
analys av för- och nackdelar i en sådan här fråga och
att jag därför avhåller jag mig från att göra det. Men
som sagt var tror jag att vi är överens om att vi behö-
ver fortsätta arbetet med att utvärdera och utreda
dessa frågor.</pre><pre>Anf.  106  BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Varje år då det är val tillverkas en
mängd valsedlar. Vid varje val används så många
som 600-650 miljoner valsedlar. För att tillverka
dessa valsedlar går det åt 20 000 tallar. Detta är ett
enormt resursslöseri. Vi vet att varje parti skickar ut
valsedlar, kanske i flera omgångar. Valsedlarna delas
ut utanför vallokalen, och inne i vallokalen ligger det
buntar. Också på postkontoren finns en mängd val-
sedlar.
Varje partiorganisation transporterar också ut val-
sedlar till de olika regionerna. Det här är ofta ett stort
arbete för de olika partirepresentanter som får göra
diverse resor för att hämta valsedlarna.
Jag föreslår i min motion att det skulle införas
gemensamma valsedlar för alla partier till respektive
riksdags-, landstings-, och kommunalval. En sådan
valsedel skulle innehålla samtliga partiers beteck-
ningar och listor. Intill varje partibeteckning och
kandidatnamn skall det finnas ett utrymme för välja-
ren att göra en markering på, ett kryss på samma sätt
som vi gjorde i det personval vi har genomfört. Val-
sedeln är tänkt att tillverkas i ett exemplar för varje
person med rätt att välja. De skulle finnas tillgängliga
och delas ut till den enskilde väljaren i vallokalen.
I Sverige finns ju 5,5 miljoner röstberättigade. Det
här innebär att antalet valsedlar skulle kunna minskas
från 600 miljoner till 5,5 miljoner. Man skulle alltså
kunna minska med drygt 600 miljoner valsedlar. Det
är en ansenlig mängd. Det skulle också innebära en
stor besparing för staten, som inte skulle behöva
tillverka den här stora mängden valsedlar. Det är ju
rätt många det handlar om; 600 miljoner.
Fru talman! Flera länder har infört sådana här ge-
mensamma valsedlar. Vårt grannland Danmark har på
sin valsedel ca 15 olika partier på samma sedel. Bel-
gien, Holland, Schweiz, Luxemburg och Tyskland
har också gemensamma valsedlar. I Danmark funge-
rar de här gemensamma valsedlarna bra. Men själva
valsystemet i Danmark är ganska krångligt i övrigt.
Mycket bra fungerar däremot hela valsystemet,
och de gemensamma valsedlarna, i Tyskland. Tysk-
land har ju både enmansvalkretsar och listval i regio-
ner. De samsas alltså på en valsedel. 26 olika partier
eller partibeteckningar kan parallellt förekomma på
en sedel. Jag hade en sådan här sedel med mig som ni
kan titta på sedan. Den är, om man tänker sig, en A3-
sida som man viker dubbel så att den blir som en A4.
Större är den inte.
Valsedlarna fyller ju flera funktioner än att för-
medla väljarnas val. De har också en informativ upp-
gift, och det är väldigt viktigt, om vilka personer som
kandiderar och om partiets prioritering av kandidater-
na. Den här informativa funktionen på valsedlarna är
viktig. På den gemensamma valsedeln kan ju bl.a.
informationen om hur man personvalsröstar stå. Ge-
mensamma valsedlar av det här slaget ger alltså väl-
jarna en samlad överblick över de partier och kandi-
dater som ställer upp i valet. Störst värde blir det
kanske nu när vi har infört det här personvalsinslaget.
En annan fördel är ju att väljaren i det ögonblick
då han väljer, alltså i valögonblicket, ser vilka som är
valbara och inte behöver samla in en mängd olika
partiers valsedlar bl.a. utanför och inne i vallokalen.
Väljarna får en väldigt god överblick över de olika
kandidaterna och partierna just i det ögonblick då de
skall välja.
Med det här vill jag yrka bifall till min motion och
till reservation 4 i betänkandet. Där önskar jag att
frågan om gemensamma valsedlar skall bli föremål
för utredning. Den kanske kan tänkas ingå i någon
utredning eller i rådet för utvärdering.</pre><pre>Anf.  107  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Vad jag har förstått skall man nu ha
en utvärdering av effekterna av 1998 års personval.
Det är väl i och för sig positivt. Men jag tycker att
man skulle ha haft en debatt innan vi genomförde,
eller beslutade om, personvalet. Okej, frågan be-
handlades i riksdagen, det vet jag mycket väl. Jag
påstår dock att det ställdes många frågor men man
fick svar på få. Vi var kanske tre fyra stycken som
under hela tiden debatterade den här frågan och för-
sökte få i gång en debatt. Men det var i praktiken
omöjligt. Personval var bra utan att någon sade vad
som var så bra. Jag har, fru talman, svårt att förstå att
engagemanget ökar genom att varje kandidat delar ut
vykort, flygblad och jackor som det t.ex. står "Kryssa
Sten" på.
Vi hade också en broschyr som förmedlades till
samtliga hushåll från Riksskatteverket som var klart
vilseledande. När man säger att det var en del - det
var det förvisso - som kom in i riksdagen tack vare
personvalsröster, så var det också en del som förlora-
de sin plats på grund av den här broschyren. Där stod
klart och tydligt: Om du godkänner den rangordning
som partiet har bestämt så behöver du inte person-
rösta. Då tillfaller rösten rangordningen. Det var
alltså inte så. Jag vet många människor som sade:
Varför skall vi rösta på dig? Du står ändå som num-
mer ett på ditt partis lista. Jag är säker på att detta
inträffade i många fall.
Man sade att personvalet skulle öka medborgarnas
engagemang för politik, deras inlevelse och allting.
Men om man tittar på de länder runtom i världen som
har personval eller inslag av personval i sina valsys-
tem, som de flesta faktiskt har, så visar det sig att det
svenska valdeltagandet under åren trots avsaknad av
personval har varit jämförelsevis mycket högt - alltså
utan personvalsinslag.
Det har också uppstått situationer som jag inte tror
att någon kunnat tänka sig tidigare men som har ska-
pat problem. Jag kan bara ta upp ett exempel som
gäller Socialdemokraterna i Skånes östra del - tror
jag att det var. Det var i alla fall nere i Skåne. Det var
en kvinna som partiet hade beslutat skulle ställas på
en plats som var klart valbar. Sedan hamnade hon
mitt i en personkrysstrid mellan två personer, en från
Helsingborg och en från Landskrona. Hon kommer
från lilla Eslöv. Icke en chans. De som kryssade krys-
sade på de här två från Helsingborg och Landskrona.
Hennes chanser att vara med var obefintliga.
Vi får inte glömma pengarna heller. Det var inga
pengar den här gången, men vi vet av utländska erfa-
renheter att pengar ibland t.o.m. betyder mycket när
det gäller personval.
Jag skulle dock, när vi nu skall behålla personval-
sinslaget, vilja att vi gör precis som i Belgien, där
man är tvingad att kryssa. Jag har väckt den frågan
förr i riksdagen och fått nobben. Jag anser att har vi
personval så är väljaren också skyldig att kryssa för
någon kandidat i det parti som han vill rösta på.
Fru talman! Mitt anförande i den här debatten
handlar egentligen om en motion som jag har väckt,
K244. Där tar jag upp utländska medborgares rösträtt.
Sedan ganska många år tillbaka har utländska
medborgare rösträtt i kommunalval om de har varit
folkbokförda i Sverige under de senaste tre åren. Det
är ett system som är ganska okänt globalt, men det
finns i de nordiska länderna. Och det har kommit för
att stanna. Det finns ingen anledning att ändra på det.
Däremot kan man bara hoppas att valdeltagandet blir
större framöver från den gruppen, eftersom resultaten
hitintills inte har varit lyckade.
Det som jag vill ta upp är att det stör mig lite
grann att människor vilkas identitet inte är säkerställd
får lov att rösta. En utländsk medborgare vars identi-
tet inte är säkerställd får lov att rösta i den kommun
där han eller hon bor om han eller hon har varit folk-
bokförda i Sverige under tre år. Jag tycker att det är
stötande.
Ännu mer stötande är det att en utländsk medbor-
gare som är dömd till fängelse och som sedan skall
utvisas också får lov att rösta i ett kommunalt val så
länge han eller hon sitter i fängelse. Det stör mig, och
jag skulle vilja ha reda på varför vi har det här sys-
temet. Betänkandet ger absolut inget svar på det. Det
sägs bara att man inte vill ändra på nuvarande system.
Men det skulle vara intressant att få reda på om det är
någon som vet varför vi skall ha det på detta sätt. Och
utan att begå våld på sanningen och utan att framhäva
mig själv tror jag att det är många utanför parlamentet
som ställer exakt samma fråga: Varför har vi detta
system? Jag tror att de även undrar över de frågor
som jag har tagit upp i min motion.</pre><pre>Anf.  108  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Sten Andersson är den enda modera-
ten som har talat i dag i denna fråga, men han har inte
berört frågan om kommunala utjämningsmandat. Men
jag vill ändå ställa samma fråga till Sten Andersson
som jag ställde till Mats Berglind: Vad har Modera-
terna emot att man har kommunala utjämningsmandat
i kommunerna när man kan ha det i landstingen?
Varför kan man då inte ha det i kommunerna?</pre><pre>Anf.  109  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Låt mig först och främst tala om för
Helena Bargholtz att hon på talarlistan kan se att det
faktiskt är en moderat som tidigare har hållit vårt
huvudanförande. Jag kan inte den frågan och kan
därför inte svara på den.</pre><pre>Anf.  110  TALMANNEN:
Får jag upplysa Sten Andersson om att vederbö-
rande strök sig i förmiddags och inte har hållit något
anförande.</pre><pre>Anf.  111  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Då ber jag om ursäkt. Jag har bara
tittat på talarlistan. Men svaret är fortfarande det-
samma.</pre><pre>Anf.  112  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Då hoppas jag ändå att Sten Anders-
son är beredd att diskutera denna fråga i den mode-
rata gruppen och betona vikten av att man har kom-
munala utjämningsmandat.</pre><pre>Anf.  113  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att samtliga moderater är in-
tresserade av att vi skall ha ett så bra och rättvist
system som möjligt. Om man vid en prövning finner
att man skall införa denna ändring i systemet, om den
påverkar positivt, är vi säkert intresserade.</pre><pre>Anf.  114  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det stör Sten Andersson att männi-
skor som inte har fått sin identitet fastställd eller att
människor för vilka det föreligger ett utvisningsbeslut
har rösträtt. Jag hade egentligen inte lust att säga
någonting, eftersom denna inställning stör mig så
oerhört mycket.
Sten Andersson, det handlar om människor av
kött och blod. Det handlar om människor som ofta
har kommit hit under förutsättningar som är så fruk-
tansvärda att det inte går att ställa dem bredvid män-
niskor från det samhälle som vi har vuxit upp i. Om
Sten Andersson inte har en vidare människosyn än
den som kommer till klarhet här så är jag skrämd.</pre><pre>Anf.  115  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Per Lager är lite väl
lättskrämd, med det får väl bli hans business.
Men tycker Per Lager att det är rätt och självklart
att en person som har begått ett så pass allvarligt brott
att han eller hon avtjänar straff i fängelse och även
har blivit dömd till utvisning skall ha rösträtt i en
kommun? Det tycker inte jag, och det är min uppfatt-
ning, och den står jag för.</pre><pre>Anf.  116  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag tog upp de människor som inte
hade fått sin identitet fastställd eller som var utvis-
ningshotade. Jag blandade inte in brott och straff i
detta. Det som stör mig så oerhört mycket är att Sten
Anderson blandar ihop dessa kategorier.</pre><pre>Anf.  117  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har tagit upp två exempel, och jag
har talat om dem var för sig, och jag har inte blandat
ihop dem. Men när det sedan gäller den som inte har
någon säkerställd identitet kan Per Lager fråga In-
vandrarverket. Då är jag säker på att han får svaret att
majoriteten av dem som inte kan styrka sin identitet
har kunnat göra det tidigare. Men av skilda skäl, t.ex.
för att lättare få lov att stanna i Sverige, föredrar de
att dölja sin rätta identitet.</pre><pre>Anf.  118  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Möjligheterna som personvalsinslaget
ger är tydliga: Väljarna kan ge politiker direkta för-
troendeuppdrag och utkräva ansvar. Banden mellan
väljare och valda stärks.
Bilden i medierna inför valet 1998 var dock enty-
dig - personvalet skulle svårligen få något genomslag
att tala om. Spärren var för hög - det krävdes
100 000-tals kronor och 10 000-tals kryss för att bli
personvald enligt denna Stockholmscentrerade bild.
Det var fel. Sammanlagt 105 personer - många med
utomordentligt god marginal - kom att passera 8-
procentsspärren till riksdagen. Det är ett tydligt teck-
en på motsatsen.
Av dessa 105 personer blev inte alla valda. 17
personer passerade spärren men blev inte valda därför
att de fick färre personröster än en konkurrerande
kandidat och därför att ytterligare mandat inte fanns
att fördela. I t.ex. Örebro län med 13 mandat klarade
sammanlagt 6 personer personvalsspärren. Av dessa
personer blev 3 personvalda från länet.
I praktiken räckte det inte med att bara passera
spärren för att bli vald. En kandidat var tvungen att
vinna personvalet för att bli vald. Flest kryss vann.
23 personer fick 6-8 % personröster. De var alltså
ganska nära att klara spärren. Men det vara bara en
enda av dessa personer som fick fler personröster än
den eller de kandidater som faktiskt valdes in.
Mycket lite tyder alltså på att spärren i detta sam-
manhang var ett problem. Storstadsregionerna är ett
särfall. Där är problemet snarare valkretsarnas stor-
lek.
Fru talman! Informationen inför personvalet kan i
bästa fall kallas bristfällig. Riksskatteverket hävdade i
informationsbroschyren till alla hushåll att den som
var nöjd med en listas utseende inte behövde kryssa
för någon kandidat utan kunde lämna in listan som
den var.
Ställt på sin spets innebar detta att listornas förs-
takandidater inte kunde bli personvalda om väljarna
följde Riksskatteverkets råd.
I kombination med den förhållandevis låga spär-
ren är den bristande informationen ett problem.
Om 92 % av ett partis väljare inte kryssar, därför
att de är nöjda med listans utseende och följer Riks-
skatteverkets anvisningar, men 8 % är missnöjda och
kryssar för en annan och gemensam kandidat så änd-
ras listordningen. En minoritet har därmed på grund
av ett ogenomtänkt system, men framför allt på grund
av ogenomtänkt information, tillåtits styra en majori-
tet.
Informationen måste trappas upp och tydliggöras.
Det behövs en debatt om vilket personval som vi
vill ha och om hur demokratin skall vitaliseras. I detta
ligger ett ansvar på kandidater, partier och medier att
informera om personvalets möjligheter.
Personvalet har i huvudsak varit positivt. Det
finns dock några saker som bör uppmärksammas.
Det finns en risk att en oproportionerligt stor an-
del av partiernas resurser används internt, eftersom
det är troligt att de egna medlemmarna verkligen
kryssar.
Systemet fungerar inte i de största valkretsarna,
där 10 000-tals kryss krävs för att bli personvald och
där personvalet kräver dyra kampanjer.
Det finns dessutom helt säkra mandat i dessa stör-
re valkretsar, en hittills icke alls uppmärksammad
konsekvens av systemet. Om det finns 10-12 mandat
att fördela på ett parti i en krets och spärren är 8 %
blir det knappt ens en teoretisk möjlighet för det
första namnet att kryssas bort.
Detta är dock barnsjukdomar när det gäller per-
sonvalet som borde kunna övervinnas. Per Bill och
jag försöker problematisera det här i motion
1998/99:K250. Barnsjukdomarna får inte göra att
personvalsinslaget - i nuvarande eller i reformerad
form - tas bort. Detta med personval innebär nämli-
gen en god möjlighet att förnya demokratin. Rätt
hanterat kan personvalsinslaget föra väljare och poli-
tiker närmare varandra. Det kan också bidra till att
vitalisera partierna.
Slutligen: Det är alltså viktigt att personvalets
vänner deltar i debatten om personvalets utveckling
så att inte enbart kritiken tillåts dominera debatten.</pre><pre>I detta anförande instämde Per Bill (m).</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut</pre><pre>KU9 Sekretess för vissa uppgifter hos upp-
dragsmyndigheter
Mom. 1 (lag om ändring i sekretesslagen [1980:100])
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
81 för res. 1
13 för res. 2
194 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Votering:
213 för utskottet
72 för res. 1
13 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 34 v, 36 kd, 14 c, 14 fp
För res. 1:     72 m
Avstod: 1 c, 12 mp
Frånvarande:    16 s, 10 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 2 (uppgifter om miljön)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
286 för utskottet
12 för res. 3
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 72 m, 34 v, 36 kd, 15 c, 14 fp
För res. 3:     12 mp
Frånvarande:    16 s, 10 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 3 (information som rör människors hälsa)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, fp)
Votering:
246 för utskottet
50 för res. 4
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m, 34 v, 15 c, 12 mp
För res. 4:     36 kd, 14 fp
Frånvarande:    17 s, 11 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>MJU8 Ändring i miljöbalken
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>KU17 Vallagsfrågor
Mom. 3 (kommunala utjämningsmandat)
1. utskottet
2. res. 1 (v, kd, c, fp, mp)
Votering:
185 för utskottet
112 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m
För res. 1:     1 m, 34 v, 36 kd, 15 c, 14 fp, 12 mp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 5 (utländska medborgares rösträtt)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
286 för utskottet
12 för res. 2
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 72 m, 34 v, 36 kd, 15 c, 14 fp
För res. 2:     12 mp
Frånvarande:    16 s, 10 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 7 (val till Europaparlamentet)
1. utskottet
2. res. 3 (v, kd, mp)
Votering:
213 för utskottet
82 för res. 3
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 72 m, 15 c, 13 fp
För res. 3:     34 v, 36 kd, 12 mp
Frånvarande:    18 s, 10 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 8 (gemensamma valsedlar)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
284 för utskottet
12 för res. 4
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 71 m, 34 v, 35 kd, 15 c, 14 fp
För res. 4:     12 mp
Frånvarande:    16 s, 11 m, 9 v, 7 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av talmannen medgav kammaren att
återstående ärenden på dagens föredragningslista fick
avgöras  ett i sammanhang torsdagen den 17 februari.</pre><pre>8 §  Hemlig teleavlyssning, m.m.</pre><pre>Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU10
Hemlig teleavlyssning, m.m. (skr. 1998/99:21)</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>9 §  Ett nytt offentligt rättsinformationssys-
tem</pre><pre>Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1998/99:JuU11
Ett nytt offentligt rättsinformationssystem (skr.
1998/99:17)</pre><pre>Anf.  119  INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Med sin skrivelse Ett nytt offentligt
rättsinformationssystem presenterar regeringen sin
syn på statens ansvar vad gäller kontinuerlig grund-
service på rättsinformationens område. Informationen
skall finnas tillgänglig på ett överskådligt och enhet-
ligt sätt med gemensam ingångssida på Internet. Det
skall finnas möjlighet till fritextsökningar och struk-
turerade sökningar över hela systemet samtidigt.
Vidare skall det finnas goda länkningsmöjligheter.
Fru talman! I det stora hela tillstyrker vi kristde-
mokrater regeringens förslag. Enligt vår mening är ett
nytt offentligt rättsinformationssystem en angelägen
och efterlängtad anpassning till de nya möjligheter
tekniken i dag erbjuder.
Det är en förutsättning i ett demokratiskt samhälle
att dess medborgare inte bara teoretiskt utan även
praktiskt har tillgång till förarbeten, lagar och praxis.
Vi anser att ett rättsinformationssystem skall vara en
grundpelare i det svenska informationssamhället.
Mottagaren skall klart kunna koppla informationen
till den demokratiska processen i riksdagen oavsett
vilka partier som sitter i regeringsställning.
Riksdagen har en väl fungerande och genomtänkt
hemsida som besöks av många. Där kan man finna
interpellationer, frågor, motioner, protokoll från riks-
dagens debatter och utskottsbetänkanden m.m. Trots
det omfattande materialet är hemsidan pedagogiskt
utformad samtidigt som den lockar till mer läsning,
och den har mottagits mycket väl av allmänheten, inte
minst av ungdomar. Att kunna ta del av och få insyn i
de förtroendevaldas arbete direkt är en demokratisk
utveckling och ett steg i rätt riktning. De som på ett
föredömligt sätt förmedlat denna information har
visat att de besitter erforderlig kompetens på området.
Fru talman! Med beaktande av riksdagens roll i
det demokratiska samhället som förmedlare av infor-
mation och mötesplats för politiska åsikter samt den i
dag inom riksdagen samlade erfarenheten av att han-
tera och pedagogiskt presentera omfattande offentligt
material bör enligt vår mening uppgiften att handa ett
nytt offentligt rättsinformationssystem läggas på
riksdagen.
Till sist, fru talman, ligger det ett icke obetydligt
symboliskt värde i det faktum att riksdagen till 100 %
består av ledamöter direktvalda av svenska folket. Så
är som bekant icke fallet när det gäller regeringen.
Dessutom kan en regering ha ett mycket begränsat
stöd. Minns Folkpartiregeringen som tillträdde i ok-
tober 1978 med stöd av ett valresultat på 11 %, vilket
resulterade i 39 ledamöter av 349.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokrater-
nas reservation i detta ärende.</pre><pre>Anf.  120  MORGAN JOHANSSON (s):
Fru talman! Riksdagen behandlar nu justitieut-
skottets betänkande angående regeringens skrivelse
om ett nytt offentligt rättsinformationssystem. Jag vill
inleda med att yrka bifall till utskottets hemställan i
betänkandet.
Ett nytt offentligt rättsinformationssystem låter
inte särskilt spännande utan t.o.m. lite tråkigt. Men
när man tittar på ärendet ser man att det är både spän-
nande och viktigt. Låt mig börja med att sätta in det i
ett nytt och kanske lite större perspektiv.
Det finns i dag en stor förtroendeklyfta mellan
rättsväsendet och allmänheten. Många människor har
inget eller litet förtroende för såväl de politiker som
stiftar lagarna som för de domstolar och myndigheter
som sedan tillämpar dem.
För att komma till rätta med det och för att kunna
förbättra förtroendet för det politiskt systemet behövs
insatser på många olika områden. Naturligtvis är det
så. Allt är inte ett informationsproblem. Men en liten
del kan kanske vara ett informationsproblem.
Vet man inte riktigt hur rättsväsendet fungerar el-
ler hur det politiska systemet fungerar är det också
väldigt lätt att känna sig främmande inför dem. Det är
då väldigt lätt att ta kvällspressens alla braskande
rubriker för sanning.
Det rättsinformationssystem som vi nu diskuterar
handlar just om att göra våra lagar och förordningar
mer tillgängliga för allmänheten. Det kan åtminstone
till en liten del vara nyttigt för att klara ut alla de
missförstånd som ideligen sker när det gäller rätts-
skipning i landet. Missförstånden är många. Många
människor tror t.ex. att i den lagbok jag nu håller i
min hand finns våra lagar, och att det också är därför
som staten ger ut den boken. Därför går man och
köper den och sätter den i bokhyllan.
Nu är det inte riktigt så. Det är fel i båda delar.
Dels är boken inte någon statlig publikation utan ges
ut av ett privat förlag, dels är det bara en liten bråkdel
av alla författningar och lagar som vi har att rätta oss
efter som står i lagboken. Skulle man ha hela Svensk
författningssamling hemma räcker det inte att ställa
lagboken i bokhyllan, utan då hade man fått ta ett par
bokhyllor till hjälp.
Det fantastiska med den nya tekniken, och då
kommer vi in på det nya rättsinformationssystemet, är
att det behövs inga bokhyllor. Med den nya database-
rade rättsinformationssystemet kan samtliga författ-
ningar nås över Internet med bara ett par knapptryck-
ningar. Det gäller inte bara lagarna utan också för ett
fullt utbyggt system alla förordningar, myndigheter-
nas föreskrifter, delar av de utredningar som har legat
till grund för lagstiftningen och också vägledande
domstolsutslag som talar om för oss hur bestämmel-
serna skall tolkas. Allt utlagt på Internet med sök-
funktioner och gemensam ingångssida, och allt på ett
enkelt och lättförståeligt sätt så att allmänheten kan
hitta och förstå informationen. Det är för övrigt något
som Centerpartiet har lyft fram i en motion i anslut-
ning till ärendet.
Fru talman! Det bär för långt att beskriva i detalj
hur det skall se ut när det är färdigt. Det är inte klart
än, men för dem som är intresserade har Statskontoret
gjort en modellsida. Den finns att söka på
www.statskontoret.se/rixlex. Den kan man gå in och
titta på för att se ungefär hur det skulle kunna se ut.
Det är inte bara allmänheten som har nytta av ett
sådant informationssystem utan också för våra myn-
digheter och domstolarna kommer det att vara ett bra
instrument i verksamheten, för att inte tala om vilken
nytta alla samhällsvetare och juriststudenter kommer
att kunna ha av det.
Fru talman! Detta utredningsarbete har pågått un-
der ganska lång tid. Det tog fart i och med IT-
kommissionens skrivelse till regeringen år 1996 vars
förslag sedan bereddes vidare av en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet år 1997. År 1998 lades det fram en
promemoria som remissbehandlades. Med den här
skrivelsen informeras riksdagen om planerna, och
därefter är det tänkt att arbetet med att bygga upp
databassystemet skall inledas på allvar.
Det är som alla förstår en ganska omfattande
samordningsuppgift att sammanställa all denna in-
formation och se till att det finns rutiner som säker-
ställer att databaserna alltid är uppdaterade. Kristde-
mokraterna har som enda parti reserverat sig mot att
Regeringskansliet tills vidare skall ha ansvaret för
samordningsarbetet. De vill i stället att riksdagen
skall få ansvaret. Men utskottsmajoriteten menar att
det finns mycket starka rent praktiska skäl som talar
för att Regeringskansliet skall ha uppgiften.
För oss är det en rent administrativ och praktisk
fråga. Det är visserligen riksdagen som stiftar lag,
men det är regeringen som utfärdar och kungör lagar.
När det gäller förordningar och myndighetsföreskrif-
ter ligger också de inom regeringens ansvarsområde
liksom för övrigt förarbetena, dvs. departementsskri-
velser och offentliga utredningar.
Regeringskansliet hanterar alltså redan i dag den
centrala rättsinformation som utgör kärnan i det in-
formationssystem som skall byggas upp. Att då lägga
samordningsansvaret på riksdagen verkar inte särskilt
genomtänkt. Varför skall man göra saker och ting
svårare än vad de egentligen behöver vara? Jag vill
därför avslutningsvis, fru talman, yrka avslag på
Ingemar Vänerlövs yrkande.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>10 §  Vissa ändringar i marknadsföringslagen,
m.m.</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU6
Vissa ändringar i marknadsföringslagen, m.m. (prop.
1997/98:188)</pre><pre>Anf.  121  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Lagutskottets betänkande om upp-
hovsrätt till musikaliska verk bygger på ett antal mo-
tioner som avgavs under den allmänna motionstiden i
höstas.</pre><pre>Anf.  122  TALMANNEN:
Förlåt mig. Vi är nu på lagutskottets betänkande
nr 6, Vissa ändringar i marknadsföringslagen, m.m.</pre><pre>Anf.  123  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Förlåt! Jag förväxlade ärendenas tu-
rordning här.
Lagutskottets betänkande nr 6, som handlar om
vissa ändringar i marknadsföringslagen, är föranlett
av en proposition från regeringen där man förslår att
instansordningen i marknadsföringsmål skall ändras
så att mål om förbud och åläggande som huvudregel
handläggs i Marknadsdomstolen som första och sista
instans. Regeringen säger att syftet med den här änd-
ringen är att göra det möjligt att snabbt kunna få ett
slutligt avgörande i frågan om en viss marknadsfö-
ringsåtgärd strider mot de marknadsrättsliga bestäm-
melserna.
Vi moderater hävdar tillsammans med Folkpartiet
i en reservation om instansordningen att övervägande
skäl egentligen talar emot att vi behåller specialdom-
stolar i Sverige. Vi menar att det vällovliga syftet att
minska handläggningstiderna för förbuds- och åläg-
gandemålen, som regeringen hävdar i propositionen,
bättre tillgodoses genom att Marknadsdomstolen
avskaffas och att domstolens samtliga arbetsuppgifter
överförs till det allmänna domstolsväsendet.
Vi menar dock att om man överför Marknads-
domstolens arbetsuppgifter till det allmänna rättsvä-
sendet, måste man givetvis också ta till vara den juri-
diska sakkompetens som har kommit att utvecklas vid
Marknadsdomstolen. Det finns ju - jag vill erinra om
det - möjligheter också för de allmänna domstolarna
att anlita sådana experter och sakkunniga som kan
biträda domstolsjuristerna inför avgörandena i målen.
Fru talman! Vi menar kort och gott att den huvud-
sakliga rättsskipningen bör äga rum i första instans.
Specialdomstolar bör i princip avskaffas, och vi tyck-
er att partssammansatta domstolar är en styggelse. Nu
är ju inte Marknadsdomstolen någon partssammansatt
domstol sedan början av 90-talet. Det motivet kan
alltså inte användas i det fallet, men den är likväl att
betrakta som en specialdomstol.
Fru talman! Mot den här bakgrunden yrkar jag bi-
fall till den moderata och folkpartistiska reservationen
i lagutskottets betänkande nr 6.</pre><pre>Anf.  124  KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Att stärka konsumentens ställning är
ett viktigt inslag i välfärdspolitiken. För mig som
socialdemokrat är det viktigt att slå fast detta. Kon-
sumenträtten är relativt ung, men den är mycket vik-
tig.
Först på 70-talet kom de civilrättsliga lagar som
stärker konsumentskyddet i enskilda köpsituationer.
Ett exempel är konsumentköplagen. 1970 kom den
första lagen som skyddar konsumenten mot otillbörlig
marknadsföring. Konsumentombudsmannen fick
uppdraget att övervaka marknaden och beivra över-
trädelser inom marknadsföringsområdet och fick
således den dömande funktionen.
Marknadsföringslagen skärptes i mitten av 70-
talet genom att den nya marknadsföringslagen bygg-
des upp kring tre vitessanktionerade generalklausuler.
Dessa klausuler innebär att Marknadsdomstolen kan
förbjuda marknadsföring som strider mot god affärs-
sed. Den kan också ålägga näringsidkare att lämna
viktig konsumentinformation, och den kan förbjuda
försäljning av produkter som är otjänliga för sitt hu-
vudsakliga ändamål.
Utgångspunkten var således att praxisbildning
skulle ske genom Marknadsdomstolens avgöranden
och genom konsumentmyndigheternas övervakande
och förhandlande verksamhet. Denna praxisbildning
skulle i sin tur påverka näringsidkarna.
Fru talman! 1995 antogs den marknadsföringslag
som nu gäller, och den överensstämmer i stort med
1975 års lag. Det nya i den lagen var att det, vid sidan
om generalklausulerna, infördes särskilda regler med
konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsfö-
ringsåtgärder. I dessa katalogregler upptas särskilda
bestämmelser om t.ex. vilseledande reklam.
Överträdelser av de särskilda reglerna kan innebä-
ra att en näringsidkare ådöms en marknadsstörnings-
avgift. Det är en avgift som kan fastställas till lägst
5 000 kr och till högst 5 miljoner. Den får dock inte
överstiga 10 % av näringsidkarens omsättning före-
gående räkenskapsår.
Marknadsdomstolen är en specialdomstol som
dessutom handlägger mål och ärenden enligt konkur-
renslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhål-
landen, produktsäkerhetslagen, konsumentförsäkring-
slagen, prisinformationslagen och konsumentkredit-
lagen, för att nämna några.
Det övergripande målet för domstolen är att på ett
rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål och
ärenden som domstolen har att handlägga. Domstolen
skall också handlägga samt leda rättsutvecklingen och
främja en enhetlig rättstillämpning inom det mark-
nadsrättsliga området.
Redan vid lagens tillkomst ifrågasattes det tvåin-
stanssystem som infördes även för förbuds- och åläg-
gandemål. På grund av detta ansåg lagutskottet att en
utvärdering var nödvändig. Utredningsarbetet avbröts
när det kom till utskottets kännedom att det inom
Regeringskansliet pågick ett lagstiftningsarbete. Det
är resultatet av det arbetet som vi skall debattera i
dag.
Enligt propositionen skall mål om förbud och
åläggande som huvudregel handläggas i Marknads-
domstolen som första och sista instans. Syftet är att
snabbare kunna få ett avgörande i fråga om en viss
marknadsföringsåtgärd strider mot de marknadsrätts-
liga bestämmelserna. Om kärande däremot samtidigt
väcker en talan om marknadsstörningsavgift eller
skadestånd med anledning av marknadsföringslagen
skall emellertid en talan om förbud eller åläggande
väckas vid Stockholms tingsrätt. Tingsrätten skall då
meddela Marknadsdomstolen detta.
Dessutom föreslås en bestämmelse som innebär
att Marknadsdomstolens dom eller slutliga beslut
skall meddelas så snart som det är möjligt.
Vidare föreslås i propositionen att Marknadsdom-
stolens ordförande skall ges ökade befogenheter att
ensam besluta i vissa frågor av mindre vikt.
Propositionen föreslår också att samarbetet mellan
de nordiska länderna skall öka genom att t.ex. utdöm-
da viten som enligt marknadsföringslagen har före-
lagts av Stockholms tingsrätt skall kunna överlämnas
för att verkställas i Danmark, Finland, Island och
Norge.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i lagut-
skottets betänkande 1998/99 nr 6 som också överens-
stämmer med propositionen. Samtidigt yrkar jag
avslag på den reservation som finns från Moderaterna
och Folkpartiet liberalerna.
Marknadsdomstolen är inte längre någon parts-
sammansatt domstol, vilket också Henrik S Järell
sade i sitt inlägg. Marknadsdomstolen är en special-
domstol, och specialdomstolarna anses besitta en
särskild kompetens som kommer konsumenterna till
del i slutändan, och det är bra.
Med hänvisning till det jag tidigare har sagt om
återgång till systemet med Marknadsdomstolen som
första och sista instans yrkar jag även avslag på det
yrkandet i reservationen.</pre><pre>Anf.  125  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag konstaterar bara att även i det
allmänna domstolsväsendet äger ju praxisbildningen
rum genom den allmänna rättstillämpningen. Mark-
nadsdomstolen utgör kanske inte något specialun-
dantag i den delen. Om man för över de här målen till
det allmänna domstolsväsendet får vi en praxisbild-
ning i den allmänna rättstillämpningen även där att
luta oss emot.
Vi moderater tittade lite på Marknadsdomstolen
häromåret. Vi såg på hur många mål man hade klarat
och hur ärendebalansen var. Det visade sig att det var
ganska hög balans av ärenden och det blev ganska
dyra mål när man slog ut det anslag som låg på
Marknadsdomstolen mot antalet avgjorda mål. Det
visade sig att det rörde sig om mellan 35 000 och
50 000 per avgjort mål i Marknadsdomstolen, om jag
minns rätt - jag kan minnas fel. Vi tyckte att det är
relativt höga kostnader. Det är också ett skäl till att vi
inte anser att Marknadsdomstolen fyller en effektivi-
tetsfunktion med hänsyn till anslagna medel.</pre><pre>Anf.  126  KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Henrik S Järrel säger att det blir dyra
mål. Men de mål som Marknadsdomstolen som spe-
cialdomstol har att besluta i måste också kunna avgö-
ras på ett väldigt effektivt och bra sätt. Jag vet inte
om det allmänna domstolsväsendet inte skulle kosta
någonting. De experter som behövs måste vi i så fall
ändå anlita, som Henrik S Järrel sade.
Eftersom det nyligen har skett en utredning av
domstolsväsendet genom Domstolskommittén och
den inte har ansett att vi skall ta bort specialdomsto-
larna yrkar jag fortfarande bifall till hemställan i det
betänkande vi har, på den grunden att konsumenten i
Marknadsdomstolen skyddas på ett alldeles speciellt
sätt.</pre><pre>Anf.  127  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Visst kostar det att handlägga mål
även inom allmänna domstolar. Bekymret i dag inom
rättstillämpningen är ju att vi har rätt små resurser
även till det allmänna domstolsväsendet, med den
påföljden att ärenden där anhopas som inte blir av-
gjorda i tid. Sedan finns det andra bekymmer med
delgivning osv. Det behövs alltså en allmän resursför-
stärkning till domstolsväsendet; det kan Karin Olsson
ha rätt i.
Vi menar dock att ärenden av det här slaget i prin-
cip skall avgöras i första instans och att specialdom-
stolar, som sagt, egentligen inte bör se dagens ljus. Vi
har en lite delad uppfattning här, och vi kommer väl
inte längre i debatten.</pre><pre>Anf.  128  KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Även om vi inte kommer längre i den
här debatten vill jag säga att framför allt Henrik S
Järrels sista inlägg tydligt visar att det skiljer stort
mellan moderaternas och socialdemokraternas syn på
konsumentens ställning. Utifrån konsumentens möj-
ligheter att få sina frågor prövade tycker jag fortfa-
rande att det är bra att vi har den specialdomstol som
Marknadsdomstolen är.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>11 §  Franchising</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU7
Franchising</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>12 §  Upphovsrätt till musikaliska verk</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU8
Upphovsrätt till musikaliska verk</pre><pre>Anf.  129  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Den här gången har vi väl träffat rätt.
Det här är ett betänkande som grundar sig på mo-
tioner som avgivits under den allmänna motionstiden
hösten 1998. Några av motionerna tar upp frågan om
STIM. Vad är då STIM? STIM är föreningen Svens-
ka tonsättares internationella musikbyrå. Det är en
ekonomisk förening till vilken tonsättare och författa-
re genom ett anslutningsavtal upplåter sina rättigheter
till bl.a. offentligt framförande. Föreningen tecknar
avtal med musikanvändare och inkasserar och förde-
lar ersättningen till rättighetshavarna.
Enligt STIM:s stadgar skall föreningens angelä-
genheter handhas av dess styrelse. Styrelsen består av
nio ledamöter varav regeringen utser ordföranden och
ytterligare två ledamöter. Övriga ledamöter utses av
föreningen Svenska tonsättare, föreningen Svenska
kompositörer av populärmusik samt Svenska musik-
förläggareföreningen. Styrelsen är i princip beslutsför
med sex ledamöter; dock skall alltid två av regeringen
utsedda ledamöter vara närvarande.
I några av de motioner som väcktes i höstas, bl.a. i
en moderatmotion, talas det om att det engagemang
som staten har i STIM:s styrelse rimmar illa med den
hårdnande attityd som STIM intar i förhållande till de
ideella organisationerna. I en annan motion, en cen-
termotion, talas det om att upphovsrättsorganisatio-
nerna numera är så välorganiserade och finansiellt
starka att det inte längre finns några skäl för staten att
vara engagerad i verksamheten. I en socialdemokra-
tisk motion talas det om att de skäl som tidigare fanns
för statligt engagemang i STIM inte är lika starka
som tidigare. I stället kan man ifrågasätta om statens
starka roll längre är befogad med hänsyn till att orga-
nisationerna själva är så starka.
Fru talman! Kulturutredningen föreslog i sitt be-
tänkande, SOU 1995:84, att staten i framtiden inte
skulle utse ordförande eller ledamöter i STIM:s sty-
relse. Enligt utredningen förlänade en sådan ordning
organisationen ett drag av statlig instans som inte
stämmer med dess roll som partsföreträdare för upp-
hovsmännen. Dock föll denna utredning i glömska,
och det resulterade i att någon förändring inte ansågs
aktuell när regeringen bedömde utredningens slutsat-
ser.
Nu vill vi från Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centerpartiet samt Folkpartiet reservera oss mot ord-
ningen att staten utser företrädare i STIM:s styrelse,
just mot bakgrunden att de organisationer jag inled-
ningsvis räknade upp är så starka rättighetsbevakare
att staten egentligen inte behöver någon närmare
insyn i förhållandena. Det var annorlunda under en
uppbyggnadsfas.
Dock vill jag säga att inget hindrar att de i organi-
sationen avtalsslutande parterna vänder sig till en
fristående, opartisk person - kanske en högre domare
typ regeringsråd eller justitieråd - för att få en juri-
disk klar kompetens som ordförande. Det är inget
som hindrar det, även om regeringen inte formellt har
att utse ordförande och två övriga ledamöter. Denna
ordning går alltså att upprätthålla på frivillig bas om
man ändå vill ha en opartisk ordförande med hög
juristställning.
Sedan hävdar utskottets majoritet i betänkandet att
det faktum att STIM också tillämpar internationella
konventionsförpliktelser inte gör en statlig insyn i
verksamheten genom styrelserepresentation mindre
motiverad. Vi menar att den omständigheten att inter-
nationella konventioner skall tillämpas av STIM inte
nödvändigtvis betyder att dessa tillämpas bättre bara
därför att det sitter en statlig företrädare som ordfö-
rande eller två stycken som representanter i styrelsen.
Fru talman! Mot bakgrund av vad jag här har an-
fört yrkar jag bifall till reservationen till lagutskottets
betänkande LU8, Upphovsrätt till musikaliska verk.</pre><pre>Anf.  130  ANDERS BERGLÖV (s):
Fru talman! Jag skall inleda mitt jungfruanförande
i den svenska riksdagen med att yrka bifall till lagut-
skottets betänkande nr 8. Samtidigt vill jag yrka av-
slag på den reservation som avgetts till betänkandet.
Grunden för att Sverige och andra länder i vår
värld har en upphovsrätt är att ge upphovsmän ett
förmögenhetsrättsligt skydd, bl.a. för sina musikalis-
ka verk. Lagstiftningen ger upphovsmannen en en-
samrätt att utnyttja det skyddade verket ekonomiskt
och ideellt. Detta gäller oavsett i vilket sammanhang
verket framförs. De undantag som anges i lagstift-
ningen är i princip i samband med gudstjänst, under-
visning eller sammanhang där framförandet av sådana
verk inte kan anses vara det väsentliga. Det sistnämn-
da innefattar främst situationer av typen militärpara-
der och demonstrationer men även begivenheter av
typen marknader där musikinslaget inte kan anses
vara det väsentliga.
I flera av de avgivna motionerna tas frågan om
avgiften till STIM upp som ett problem för det en-
skilda föreningslivet.
Inledningsvis kan konstateras att de avgifter som
arrangörer erlägger till upphovsmännen bestäms i
särskilda avtal som ingås mellan arrangör och STIM.
Avgiftens storlek är i sin tur baserad på arrangemang-
ets storlek, främst i förhållande till hur många arran-
gemanget vänder sig till.
Av diskussionens tonläge kan man ibland få in-
trycket att detta skulle vara av avgörande betydelse
för föreningslivets möjligheter att tillgodose männi-
skor med god musikkultur. I själva verket är oftast de
avgifter som erläggs till upphovsmännen av begrän-
sad storlek. Det kan t.o.m. sägas att dessa kostnader
är avsevärt mindre än kostnaderna för de musiker
som framför verken, i de fall sådana kostnader finns.
Ifrån socialdemokratiskt håll menar vi att man
alltför ofta försöker vinna kortsiktiga politiska poäng
genom att framställa de nuvarande avgiftsnivåerna
som av avgörande betydelse för vårt musikaliska
kulturliv. Tyvärr förs denna argumentation på be-
kostnad av de upphovsmän vilka genom lagstiftning
fått ett förmögenhetsrättsligt skydd. Detta skydd har,
enligt vad jag erfarit, samtliga politiska partier ställt
sig bakom i samband med den förändring av upp-
hovsrättslagstiftningen som skedde den 1 januari
1995.
Självklart skall föreningsliv och allmänhet på
rimliga villkor kunna ta del av den musikskatt som
svenska eller utländska kompositörer och musikska-
pare gett upphov till, men det skall ej ske till priset av
en alltför detaljerad lagstiftning om dessa upphovs-
mäns rätt till ekonomisk ersättning för de egna ver-
ken.
Detta om avgiftsdelen, herr talman. Jag övergår
nu till att kommentera den statliga styrelserepresenta-
tionen i STIM.
I en del motioner har yrkats att staten ej längre
skall delta i STIM:s styrelsearbete. De borgerliga
partierna har samfällt ställt sig bakom detta i en re-
servation mot föreliggande förslag från lagutskottet.
Av STIM:s stadgar framgår, som Henrik S Järrel
mycket riktigt påpekar, att staten skall utse ordföran-
de och två ytterligare styrelseledamöter i STIM:s
styrelse. Skälen härtill är bl.a att STIM på detta sätt
vill medverka till att allmänintresset ges insyn i och
påverkan på STIM:s arbete för tillvaratagande av de
egna medlemmarnas intressen.
Herr talman! Vi socialdemokrater ser statens re-
presentation i STIM:s styrelse som en god möjlighet
att tillse att allmänhet och föreningsliv på rimliga
villkor ges insyn i STIM:s arbete med frågor om
musikalisk upphovsrätt. Den bidrar också till att mot-
verka den relativa monopolställning som STIM intar
på området musikalisk upphovsrätt. Statens repre-
sentanter kan vidare komplettera med  juridisk sak-
kunskap på det upphovsrättsliga området i ett med-
borgarperspektiv.
Det skall också nämnas att STIM självt ser det
som fördelaktigt att styrelsearbetet kompletteras med
den mer oberoende bedömning som statliga repre-
sentanter kan ge i frågor som berör allmänhet och
upphovsmän.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag återigen bi-
fall till hemställan i lagutskottets betänkande nr 8.</pre><pre>Anf.  131  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag skall bara kommentera syn-
punkten att allmänintresset och insynen tillgodoses
bäst, om staten utser representanter i styrelsen. Det är
ändå så att STIM liksom de flesta andra ekonomiska
eller ideella föreningar har att avge en årlig berättelse.
Jag utgår från att det är möjligt även för företrädare
för staten, i departement och annorstädes, att ta del av
denna berättelse. Det kan alltså inte vara ett avgöran-
de skäl till att staten måste utse ordförande och två
andra ledamöter.
Anders Berglöv påstod vidare något som gjorde
mig lite mer betänksam, nämligen att det faktum att
staten utser ordförande och två andra ledamöter
skulle motverka den monopolställning som STIM kan
sägas inta på upphovsrättsområdet. Jag gissar att det
snarare understryker ett slags monopolställning om
staten lägger sig i genom att utse företrädare i en
egentligen privaträttslig upphovsrättsorganisation.
Det är väl snarast att understryka ett slags monopol-
ställning. Insynen kan ju åstadkommas på annat sätt
än genom officiella representanter.
Än en gång, Anders Berglöv: Organisationen kan
ju, om den så vill, på frivillig grund vidtala någon
högre domare att sitta som ordförande i styrelsen. Då
får man en juridisk sakkompetens och en neutral
person som kan hjälpa organisationen i juridiska
spörsmål.</pre><pre>Anf.  132  ANDERS BERGLÖV (s) replik:
Herr talman! Vad gäller den relativa monopol-
ställningen talas det i betänkandet om en marknads-
dominans som ett av skälen till en statlig styrelsere-
presentation.
I betänkandet anges mycket tydligt tre kriterier för
den statliga styrelserepresentationen. Det första är att
allmänintresset på det här sättet kan finnas med i den
relativa marknadsdominans som STIM har på det
upphovsrättsliga området.
Det andra kriteriet har att göra med de internatio-
nella konventionsförpliktelser som Sverige och STIM
har. Staten får en god möjlighet att skaffa sig en sak-
kunskap på detta område. Det gäller inte minst för oss
politiker som här i kammaren har att fatta beslut om
lagstiftning på det här området.
Det tredje kriteriet kan inte vara oviktigt, nämli-
gen att staten och medborgarna på det här sättet kan
få inflytande över något som torde vara av särskilt
intresse för oss alla, nämligen en musikskatt och en
fin musikkultur.</pre><pre>Anf.  133  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Det handlar fortfarande om att
marknadsdominansen skulle få en motvikt, om staten
utser ordförande och två andra ledamöter. Vi anser
inte det. Marknadsdominansen finns där, vare sig
man vill det eller inte, genom konstruktionen med tre
upphovsrättsorganisationer som bildar STIM.
Internationella konventioner tolkas varken sämre
eller bättre med eller utan statligt utsedd ordförande
eller statligt utsedda ledamöter i styrelsen. Glöm inte
att STIM har egna jurister, som säkert är väl förfarna
i att läsa konventioner.
Jag är i motsats till Anders Berglöv inte alldeles
övertygad om att medborgarna och staten behöver
något inflytande i upphovsrättstagarorganisationernas
rätt att uppbära ersättning för utförd prestation.</pre><pre>Anf.  134  ANDERS BERGLÖV (s) replik:
Herr talman! Jag behöver inte återigen föredra de
tre kriterier som finns. Jag ser det som ett fint och
viktigt inslag att staten ges möjlighet att vara med i
STIM:s styrelse. Grunden härtill är att STIM självt
vill detta. Jag ser ingen anledning till att vi skall änd-
ra den utgångspunkt som vi haft sedan tidigare i den
här frågan.</pre><pre>Anf.  135  EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Flera motionärer vittnar om en allt
hårdare attityd från STIM:s sida gentemot folkrörel-
ser och studieförbund, mot hembygdsföreningar och
icke kommersiella ideella organisationer. Den slutsats
som en del motionärer drar är att samhället skall
upphöra med sitt ansvar och i fortsättningen inte utse
ledamöter i styrelsen.
Det går att dra en helt annan slutsats, nämligen att
samhällets ansvar skall betonas. Om samhället inte
står bakom den hårdnande attityden, borde väl detta
markeras i styrelsen.
Såvitt jag förstår av motionärernas argumentation
finns det i riksdagen en viss enighet om att 21 § tol-
kas för snävt och att folkrörelser och studieförbund
missgynnas på ett otillbörligt sätt. Man vill alltså att
benämningen icke kommersiell verksamhet skall få
en bredare tolkning. Det är ju vi här som sätter upp
samhällets spelregler, och det gör vi av bakomliggan-
de ideologiska skäl, inte därför att STIM vill det.
Det behövs kanske helt enkelt en ansiktslyftning.
Marschmusik vid officiella högtider är kanske inte
det mest aktuella icke kommersiella utbudet i dag.
Jag håller med resonemanget från flera av motio-
närerna om att gränserna mellan ideellt och privat
musikutnyttjande och kommersiellt musikutnyttjande
behöver förtydligas. Annars skulle dagens missnöje
inte finnas.
Jag vill i sammanhanget också påminna om den
icke kommersiella närradion och Öppna kanalen. De
betalar också STIM-avgifter.
Sedan beslutet om kassettavgift fattades här i
kammaren är det än mer betydelsefullt med offentlig
insyn och medverkan i STIM, anser jag.
Den "ostimmade" icke kommersiella musiken, så-
som t.ex. folkmusiken, kommer framöver att betala
kassettavgift och måste självklart få något tillbaka,
eller hur? Detta är en het potatis att följa upp i lagut-
skottet.
Herr talman! I stället för att här i dag avskaffa det
offentliga inflytandet i STIM borde de offentliga
företrädarna verka för en vidgning och för en moder-
nisering av verksamheten, självklart i nära samarbete
med sina internationella systerorganisationer. Om inte
gränserna tydliggörs och om missnöjet inte upphör,
då är det bättre att först utreda om det hela är som vi
vill ha det innan vi avvecklar samhällets inflytande.</pre><pre>Anf.  136  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag skall undvika att vi hamnar i en
debatt om kassettavgiften. Vi har ju redan haft en
sådan här i kammaren, som vi kan erinra oss. Vi ser
det inte som en avgift, utan det är egentligen en dold
skatt.
Vad jag ville säga till Ewa Larsson var närmast att
jag tror att det var mycket befogat att STIM hade ett
statligt inflytande under uppbyggnadsskedet, att sta-
ten förbehöll sig rätten att utse ordförande och kanske
ytterligare några ledamöter. Men i dag har STIM nått
en sådan marknadsdominerande ställning att man är
ganska självgående och klarar sig relativt väl, vågar
jag påstå, staten förutan.
Än en gång: Chansen och möjligheten finns att
anlita en hög domare som ordförande, om man vill,
utan att det för den skull åläggs regeringen att utse
någon.
Sedan talar Ewa Larsson om en vidgning och en
modernisering av STIM. Ja, jag är inte alldeles över-
tygad om att den vidgning och modernisering som i
och för sig kan vara behövlig nödvändigtvis blir bäst
med statliga företrädare i styrelsen. Det tror jag säkert
att STIM:s egna representanter kan vara väl så skick-
ade att åstadkomma.</pre><pre>Anf.  137  EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var flera punkter på en gång.
När det först gäller kassettavgiften delar jag Hen-
rik S Järrels synpunkt. Det borde ha blivit ett beslut
om en skatt vars intäkter staten hade kunnat fördela
utifrån kulturpolitiska mål. I stället blev det en avgift.
Nu är det viktigt att samhället har möjlighet att på-
verka hur intäkterna från den avgiften sedan skall
användas, så att den icke kommersiella musiken får
del av dessa pengar.
Beträffande moderniseringen är det helt rätt. Det
behöver inte bli bättre för att samhället är med, men
ideologiskt tycker jag att det är rätt att samhället är
med som företrädare för det icke kommersiella, för
folkrörelser, studieförbund och hembygdsföreningar.
Det kan finnas möjlighet att vidga begreppet och få
en diskussion i styrelsen. Om det inte fungerar kom-
mer vi från Miljöpartiet kanske så småningom att
motionera om en utredning, så att vi kan tydliggöra
här i kammaren vad pengar skall fördelas till och hur
de skall fördelas.</pre><pre>Anf.  138  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Enligt Ewa Larsson skulle de icke
kommersiella intressena lättare kunna tillvaratas med
statliga företrädare. Ja, jag tror inte att det nödvän-
digtvis måste vara på det sättet. Jag har förstått att
STIM väl förmår hantera studieförbundens och hem-
bygdsföreningars behov av tillgång till musik på ett
upphovsrättsligt korrekt sätt. Det har i alla fall inte
framställts som något större problem från STIM:s
sida. Jag har svårt att se att det argumentet bättre
skulle tillvaratas med statliga företrädare i styrelsen
än utan.</pre><pre>Anf.  139  EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Nej, det är helt rätt. Det behöver inte
bli bättre, men det finns möjlighet att utkräva ett
ansvar, och det finns uppenbarligen ett missnöje i
dag. Då tycker vi från Miljöpartiet att det kanske är
lättare att utkräva ett ansvar av dem som är utsedda
av regeringen.
Som Henrik S Järrel kommer ihåg diskuterade vi
den här frågan mycket i kulturutredningen, hur länge
det skulle vara representation av offentliga företräda-
re i STIM:s styrelse, om det skulle vara det framöver
eller om STIM skulle vara självgående. Men eftersom
det finns ett uppenbart missnöje i dag tycker vi inte
att 21 § är tydlig att tolka.</pre><pre>Anf.  140  VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
motion 1998/99:L803 av Eskil Erlandsson (c) m.fl.,
som rör representation i STIM och bifall till min
reservation till lagutskottets betänkande.
STIM har nyligen firat 75-årsjubileum. Under
dessa år har många upphovsmän kommit att ansluta
sig till STIM.
Vi har tidigare också hört att STIM numera är en
välorganiserad och finansiellt stark organisation.
Dessutom är STIM en erkänt viktig verksamhet för
att skydda upphovsmännens rättigheter till ersättning
för sina alster. Därför anser vi i Centerpartiet att det
inte längre finns något skäl för staten att utse ordfö-
rande och ledamöter i STIM:s styrelse. Den statliga
representationen i styrelsen bör därför upphöra. Nu-
varande ordning ger styrelsen en alltför stark myn-
dighetskaraktär.
Under beredning av ärendet har det framkommit
att STIM intagit en allt hårdare attityd gentemot ide-
ella organisationer, studieförbund, och hembygdsfö-
reningar. Bl.a. godtar STIM inte längre avtal med de
centrala organisationerna.
Dessutom gör STIM sin egen tolkning av vilka ar-
rangemang som skall omfattas av ersättning för den
musik som framförs. STIM tolkar 21 § i upphovs-
rättslagen så, att musiken skulle vara det huvudsakli-
ga inslaget vid alla arrangemang. Vid många tillställ-
ningar är musiken endast ett litet inslag.
Även studieförbunden drabbas. Efter förhandling-
ar har de känt sig tvungna att acceptera en tariffmo-
dell som ger dem en avgiftshöjning med ca 4 ½ mil-
joner kronor. Studieförbunden bedriver ingen kom-
mersiell verksamhet. De erhåller statliga och kom-
munala bidrag för sina verksamheter.
Nuvarande regler i upphovsrättslagen 21 § ger i
dag möjligheter att fritt framföra verk, om framföran-
det inte är det huvudsakliga, om tillträdet är avgifts-
fritt och om anordnandet sker utan förvärvssyfte.
Tyvärr råder det i dag meningsskiljaktigheter om hur
21 § skall tolkas.
Vi i Centerpartiet anser att de ideella organisatio-
nerna utan vinstsyfte bör ha möjligheter att fritt fram-
föra verk i enlighet med 21 § i upphovsrättslagen. De
gränsdragningsproblem som finns bör därför över-
lämnas till rättstillämpningen. Det är också lagut-
skottets uppfattning. Vi från Centerpartiet kommer att
bevaka frågan och återkomma om så behövs. Det
finns otydligheter i tolkningarna i dag.</pre><pre>Anf.  141  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Lagen om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk är ju till för att de som har
skapat ett verk skall ha ensamrätt över hur deras verk
utnyttjas. Lagen är också till för att säkra musikerna
och författarna inkomster av sitt konstnärliga skapan-
de. För många av våra musiker skulle det vara full-
ständigt omöjligt att leva på sina inkomster om de
inte genom upphovsrätten garanterades en inkomst -
för många är det för övrigt omöjligt att leva av in-
komsten ändå.
Folkpartiet menar att svenska kulturskapare i dag
är alltför beroende av politiska beslut om bidrag. I
stället borde de genom olika åtgärder ges möjlighet
att i större utsträckning leva på inkomster från sitt
eget kulturskapande.
Här finns naturligtvis en viss motsättning in-
byggd. Det finns ju också ett allmänt intresse av att
spela musik och att lyssna till sånger i olika samman-
hang. Men lagen medger dock som sagt undantag för
tillfällen när ersättning inte skall utgå. Det gäller detta
att framförandet inte är det huvudsakliga innehållet i
ett arrangemang eller om arrangemanget är avgifts-
fritt, då ingen ersättning behöver utgå.
Det är naturligtvis mycket viktigt att bl.a. ideella
föreningar har möjlighet att framföra sång och musik
vid olika avgiftsfria tillställningar - något som flera
motioner tar upp. Om det framöver visar sig att avta-
len mellan STIM och de ideella organisationerna
utvecklas på ett sätt som skapar onödigt krångel,
kommer Folkpartiet att återkomma med förslag till
förtydligande av lagstiftningen.
Däremot, herr talman, kan jag inte se någon an-
ledning till att STIM, som är den dominerande orga-
nisationen för musikskapare, skall ha statlig ordfö-
rande och två statliga ledamöter. STIM:s uppgift är ju
att bevaka musikers, tonsättares och författares intres-
sen gentemot allmänhet och stat. Att staten då skall
utse ledamöter stämmer inte med föreningens roll att
företräda en part. Tvärtom ger det nästan föreningen
en myndighetsprägel - något som bl.a. framfördes av
kulturutredningen 1995 när den föreslog att staten
inte skulle utse ordförande och ledamöter i STIM.
STIM är den dominerande organisationen i dag,
men det står tonsättare och författare fritt att organise-
ra sig i andra föreningar som vill bevaka deras intres-
sen. Därför bör inte STIM särbehandlas med inslag
av statligt inflytande. På den punkten ger motioner
från Folkpartiet och flera andra partier övertygande
argument.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservatio-
nen under mom. 2.</pre><pre>Anf.  142  ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Jag vill i all enkelhet yrka bifall till
motionen L803, yrkande ett, och till den reservation
som är fogad till ifrågavarande betänkande. Jag vill
göra det därför att 1995 avlämnade kulturutredningen
sitt slutbetänkande som bekant är benämnt Kulturpo-
litikens inriktning. I detta betänkande finns det ett
avsnitt som i sin tur är benämnt Eldsjälars betydelse
och föreningslivets styrka. Där står att läsa ungefär
följande: Verksamheter i det lokala kulturlivet står
och faller med att enskilda människor på egen hand
eller tillsammans med andra engagerar sig för kultu-
ren. Det är deras olika insatser som är förutsättningen
för mångfalden. Samtliga partier stod bakom denna
lydelse, vilket också bekräftades senare här i riksda-
gen.
Det är enligt min mening angeläget att, som riks-
dagen tidigare har uttalat, de ideella organisationernas
vilja att verka i sin bygd utan egen vinning tas till
vara på ett för hela landets kulturutövning positivt
sätt. Därav mitt bifall till hela motion L803. Tack,
herr talman.</pre><pre>Anf.  143  HARALD BERGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag skall fatta mig väldigt kort.
I detta betänkande finns det två moment, nr 1 och
nr 2. Till moment två finns fogat en reservation, vil-
ken jag vill yrka bifall till. Till moment ett finns ing-
en reservation fogad. Där hänvisas till ett flertal mo-
tioner. I motionen L801 finns ett yrkande nr 1, och i
motionen L803 finns också ett yrkande nr 1. De båda
är i stort sett sammanfallande. De båda yrkandena
och de båda motionerna vill jag yrka bifall till. Jag
gör det utifrån samma argument som Eskil Erlands-
son använde nyss.
Jag vill till detta foga en egen erfarenhet. Jag har
varit verksam som verksamhetschef i ett studieför-
bund och märkt av den hårdnande attityden hos
STIM, som också utskottet talar om i betänkandet, att
klämma åt just ideella föreningar som inte har någon
vinning av utan en önskan om att med några sånger
fylla ut ett program där huvuddelen av programmet är
av en helt annan karaktär. Jag skulle kunna ge exem-
pel på småföreningar med några fåtal medlemmar
som är krävda på stora summor helt obilligt och där
man från STIM:s sida helt enkelt hotar med krono-
fogden om de inte betalar. Det går inte att komma
undan. Det är orimligt med ett sådant förhållande.
Varken kulturlivet eller skapande musiker tjänar på
ett sådant förhållande.
Alltså: Bifall till de båda motionernas yrkande 1,
där de ideella föreningarna undantas.</pre><pre>Anf.  144  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Herr talman! Med anledning av min partibroder
Harald Bergströms anförande vill jag tala om Krist-
demokraternas ståndpunkt i denna fråga.
Den första delen tar upp den huvudsakliga inrikt-
ningen när det gäller tillämpningen av upphovs-
rättslagen och de ideella organisationerna. Man kan
naturligtvis ha en förståelse för att de ideella före-
ningarna, såsom hembygdsföreningar och liknande,
kan känna det betungande att behöva betala STIM-
avgifter vid en del arrangemang. Men upphovsrätten
innebär ändå ett skydd, och STIM har till uppgift att
bevaka detta skydd för upphovsmännens räkning.
Därför måste de ideella föreningarna inom de
lagstadgade ramarna genom förhandlingar med STIM
komma fram till rimliga avtal.
I upphovsrättslagen sägs det att var och en får
framföra utgivna verk offentligt om framförandet inte
är det huvudsakliga, om tillträdet är avgiftsfritt och
om anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det borde
alltså finnas goda möjligheter för parterna, i detta
sammanhang ideella föreningar och STIM, att kom-
ma fram till en samsyn och avtal i denna fråga. Om
detta ändå inte går - det kan ju finnas gränsdrag-
ningsproblem - bör tvisterna överlämnas för
rättstillämpning så att det blir prejudikat i frågan.
Utskottet var enigt i denna del. Jag vill alltså yrka
bifall till utskottets hemställan i denna del, medan jag
vill yrka bifall till reservationen när det gäller STIM:s
styrelse.</pre><pre>Anf.  145  HARALD BERGSTRÖM (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag kan hålla med Kjell Eldensjö om
detta, men det funkar ju inte riktigt så i verkligheten.
En sådan förening som jag nu tänker på ville inte
tala med eller komma fram till avtal med STIM. Dess
centrala organisation hade heller inget avtal. Det enda
som föreningen hade kunnat göra var helt enkelt att
låta det hela gå till domstolsprövning, men det orkade
inte föreningen med - alltså åkte man på att betala.
Det hade kanske varit nyttigt med ett prejudicerande
utslag i en domstol som hade  fastställt vad som me-
nas med det huvudsakliga syftet med en samman-
komst.
Jag har också kritik mot att utskottet inte har lyss-
nat till t.ex. Folkrörelserådet, som jag vet begärde att
få uppvakta utskottet under behandlingen av ärendet.
De blev nekade ett företräde, en uppvaktning, medan
däremot utskottet självt lyssnade till STIM. Det hade
varit nyttigt, tror jag, för utskottet att lyssna på Folk-
rörelserådets företrädare.</pre><pre>Anf.  146  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Herr talman! Jag vill ju hävda att man inte i ett lä-
ge där parter inte kan komma överens när man har
förhandlingar samtidigt kan sätta i gång med nya
lagstadgningar. Jag tycker nog ändå att det är upp till
parterna att försöka komma överens. Sedan är det väl
också så att en hembygdsförening ingår i en större
sammanslutning. I så fall kan man hjälpa till så att det
inte enbart drabbar en enstaka förening. Det är ju
naturligtvis till gagn för hela rörelsen att man får
prejudikat om det nu skulle gå till en rättstillämpning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>13 §  Vissa fastighetsrättsliga frågor, m.m.</pre><pre>Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1998/99:LU9
Vissa fastighetsrättsliga frågor, m.m.</pre><pre>Anf.  147  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Jag vill bara kort uttrycka en till-
fredsställelse med att vi i utskottet är överens om ett
tillkännagivande när det gäller att komma till rätta
med de fastighetsbedrägerier som har förekommit.
Jag vill också understryka vikten av att regeringen när
man tittar på det här inte alltför mycket beaktar om-
sättningens intresse, vilket normalt sett brukar inne-
bära att man inte vidtar särskilt ingripande åtgärder
för att säkerställa att affärstransaktioner dokumente-
ras på ett otvetydigt sätt. Det är ju det som är proble-
met när man söker lagfart, att man på en enkel hand-
ling underskriven av parterna kan få lagfart utan att
det på något sätt bestyrks av något offentligt inslag.
Så jag tycker att man förutom vad justitieminis-
tern har sagt, att bara skicka en underrättelse i lagfart-
särendet, också skall överväga om inte köpehandling-
arna skall bestyrkas inför notarius publicus - i vart
fall när det gäller fastigheter med större värde - på
sätt som sker ute i Europa.</pre><pre>Anf.  148  MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Eftersom jag har fått en känsla av att
utskottet avser att avsluta det här före kl. 18 tänker
jag hålla mig ganska kort. Jag tänker bara koncentrera
mig på den reservation som är avlämnad i det här
ärendet. Den handlar om den fastighetsmäklarlag som
trädde i kraft den 1 oktober 1995. Den har ju utvärde-
rats av utskottet under förra mandatperioden. Vissa
förändringar har ju skett, och kommer att ske, när det
gäller den här lagen. Men i den reservation som Mo-
deraterna och kd har i betänkandet om den förändring
av fastighetsmäklarlagen som innebär att fastighets-
mäklaren skall agera som oberoende mellanman, där
anser reservanterna att denna nya bestämmelse har
skapat mer osäkerhet än klarläggande. I reservationen
står detta också vid utskottets utvärdering.
Men majoriteten i utskottet anser att det är fören-
ligt med god fastighetsmäklarsed att mäklaren skall
vara just oberoende mellanman. Det är ju det förtyd-
ligandet som har skapat en klarhet för mäklarna och
som förtydligar utskottets avsikt med lagen.
I reservationen står det också att i utskottets ut-
värdering av fastighetsmäklarlagen redovisas problem
när det gäller tillämpningen av den nya lagen. Det
gäller förbudet om självinträde och mäklarens möj-
lighet att agera som ombud. Men hur jag än har tittat i
alla papper, utvärderingar och sådant kan jag inte
hitta vad det är för problem. Ingenstans står det vad
det är för problem med självinträde och med mäkla-
rens möjlighet att agera som ombud. Det är inga
mäklare som har hört av sig. Men Rolf Åbjörnsson
kanske kan sprida ljus över vad det är för problem.
Om det inte finns någon riktig grund här tycker jag att
det är bra lättvindigt att göra en ändring i lagen, alltså
om man inte kan få beskrivet vilka problem det fak-
tiskt finns med den nya lagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande och avslag på reservationen.</pre><pre>Anf.  149  TANJA LINDERBORG (v):
Herr talman! Jag har begärt ordet i det här ärendet
för att uttrycka min glädje över den breda majoritet
som trots allt finns bakom betänkandet. Jag vill också
passa på att uttrycka min glädje över att ett enigt
utskott ställt sig bakom ett par motioner från fyra av
kammarens nya ledamöter. Det tycker jag är väldigt
roligt.
Jag känner också ett behov av att ta upp den här
reservationen som finns från Moderaterna och Krist-
demokraterna. Den förbryllar mig något. Jag gör det
utifrån att jag satt i den arbetsgrupp som utvärderade
fastighetsmäklarlagen. Det var ett mycket omfattande
och seriöst arbete som vi utförde i den gruppen. Jag
har en känsla av att vi faktiskt vände på varenda sten.
Men vi hittade inga som helst omständigheter som
gav oss någon  anledning att överväga ändringar i den
då nya fastighetsmäklarlagen.
Det som reservanterna främst vänder sig mot är
just bestämmelsen i lagen om att fastighetsmäklaren
skall agera som opartisk mellanman precis som Mari-
anne Carlström sade. Denna fråga diskuterades
mycket ingående under själva lagstiftningsarbetet
liksom vid utskottsbehandlingen och senare också av
utvärderingsgruppen.
Den här regeln är egentligen bara ett förtydligande
av vad som följer av begreppet god fastighetsmäklar-
sed. Den har kommit till för att det helt enkelt fanns
ett behov av att tydliggöra mäklarens roll. För i själva
uppdraget ligger ju att mäklaren skall sammanföra två
parter som i sin tur skall sluta avtal med varandra.
Det tycker jag och Vänsterpartiet förutsätter opartisk-
het från den som agerar som mellanman.
Frågans kärna är egentligen huruvida fastighets-
mäklaren skall sträva efter att tillgodose både sälja-
rens och köparens intresse eller i stället bevaka upp-
dragsgivarens, vilket i regel är säljaren, intresse. Ur
ett konsumentperspektiv tycker jag att det är själv-
klart att mäklaren skall vara opartisk. För när man
köper ett hus eller en lägenhet är det förmodligen den
största investering som man någonsin gör i sitt liv. Då
är det viktigt, och då måste man kunna lita på, att
mäklaren är opartisk. Som en konsekvens av det
tycker jag att det måste finnas en uttrycklig regel om
detta i lagen. Därför yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationen.
Jag tycker ändå att det skulle vara ganska kläd-
samt om reservanterna kunde ge ett enda exempel på
vad det är som är så fantastiskt obehagligt med den
princip som nu finns inskriven i lagen. Jag välkomnar
att få ett exempel på detta.</pre><pre>Anf.  150  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Jag hade egentligen inte tänkt säga så mycket om
den här reservationen för egen del, eftersom jag gjor-
de det under den förra mandatperioden. Jag tänkte att
det kunde räcka, men det kanske det inte gör.
Den principiella invändningen är att det är svårt
att vara opartisk när man har en uppdragsgivare. Det
strider mot uppdragets natur. Men det hindrar inte att
man, när man utövar sitt uppdrag, uppträder på ett
korrekt sätt.
Nu kan detta vara en subtil nyans, vilket jag är
oerhört medveten om. Men det är i alla fall den dis-
tinktionen som är orsaken till att jag och andra med
mig har ställt oss tveksamma till att man i lagen skall
skriva in denna opartiskhet. Man skulle erkänna att
om man har ett uppdrag så är man sin huvudman
trogen men att man ändå kan uppträda korrekt och
sanningsenligt och naturligtvis skall göra det. Det är
grunden till denna reservation.</pre><pre>Anf.  151  MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Det var trevligt att höra vad Rolf
Åbjörnsson sade, men det gav ju inte mycket. Jag har
inte hört en enda mäklare tala om att detta är ett pro-
blem. Vad är det för problem för en mäklare att vara
opartisk? Är det inte bra att man kan ge bra besked
till båda parter. Det tycker jag att konsumenterna har
rätt att kräva. Dessutom tycker jag att det är konstigt
att jag inte får svar på det som jag trodde var huvud-
punkten, nämligen självinträdet och vad det är för
problem med detta. Det är ju en av huvudbitarna, och
det kommer ju också fram, skriver man vid utskottets
utvärdering. Men fortfarande får jag inget svar på det.
Visst är det lite märkligt?</pre><pre>Anf.  152  TANJA LINDERBORG (v):
Herr talman! Jag hörde att Rolf Åbjörnsson sade
att mäklaren skall vara sin huvudman trogen. Hu-
vudmannen i det här fallet är ju ofta säljaren, och det
var precis det som var min misstanke, nämligen att
mäklaren i så fall företräder så att säga den starkare
parten. I fråga om detta råder det naturligtvis en klar
ideologisk skillnad mellan våra partier.
I reservationen står det ungefär att bestämmelsen i
själva verket har skapat mer osäkerhet än klarläggan-
de och att den sedan den kom in i lagen inte har inne-
burit några förbättringar.
Jag har inte fått några förklaringar till vilka för-
sämringar det är fråga om och inte heller ett enda
exempel på vad det är som är så problematiskt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)</pre><pre>14 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
1998/99:41 Ändringar i brottsskadelagen</pre><pre>15 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 9 februari</pre><pre>1998/99:339 av Barbro Westerholm (fp) till justitie-
ministern
Giltighet i Sverige av adoption i annat land
1998/99:340 av Mona Berglund Nilsson (s) till soci-
alministern
Läkemedelskostnader
1998/99:341 av Rolf Olsson (v) till socialministern
Försörjningsstödet</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 februari.</pre><pre>16 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 10 februari</pre><pre>1998/99:255 av Margareta Viklund (kd) till miljömi-
nistern
Miljöstationer
1998/99:270 av Ulla Hoffmann (v) till finansminis-
tern
Jämställdhetsdirektivet och den ekonomiska vårpro-
positionen
1998/99:285 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Mona Sahlin
Estonia
1998/99:286 av Dan Ericsson (kd) till socialministern
Ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talet
1998/99:289 av Lars Ångström (mp) till miljöminis-
tern
Aluminiumburkar
1998/99:292 av Sofia Jonsson (c) till näringsminis-
tern
Individuella serienummer i mikroprocessorer
1998/99:299 av Mats Odell (kd) till finansministern
Statsbudgetens utgiftstak för år 2000 och 2001
1998/99:300 av Yilmaz Kerimo (s) till finansministern
Tumba bruk
1998/99:302 av Charlotta L Bjälkebring (v) till stats-
rådet Ulrica Messing
Dopingjouren vid Huddinge sjukhus
1998/99:303 av Lennart Gustavsson (v) till närings-
ministern
Ökad kompetens i geovetenskap
1998/99:304 av Marianne Samuelsson (mp) till soci-
alministern
Behandlingsmöjligheter för missbrukande kvinnor
1998/99:305 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
socialministern
Rätt till ledighet för familjehemsföräldrar
1998/99:308 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksministern
Trålfiske nära kusten
1998/99:311 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nistern
Väganslagen
1998/99:312 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nistern
Utnyttjande av polisens resurser
1998/99:313 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialministern
Assistansersättningen
1998/99:314 av Helena Bargholtz (fp) till justitiemi-
nistern
Godmansinstitutet
1998/99:315 av Lilian Virgin (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Arbetsskadeförsäkringen
1998/99:316 av Sinikka Bohlin (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Utbetalning av bostadsbidrag
1998/99:317 av Inger Strömbom (kd) till justitiemi-
nistern
Polisens arbetsuppgifter
1998/99:319 av Maggi Mikaelsson (v) till jordbruks-
ministern
Renbetesskador på åkermark
1998/99:322 av Maggi Mikaelsson (v) till jordbruks-
ministern
Icke renskötande samers rätt
1998/99:323 av Johan Lönnroth (v) till näringsmi-
nistern
Försäljningen av Volvo
1998/99:324 av Åke Sandström (c) till näringsminis-
tern
Trafikansvaret för Holmön
1998/99:326 av Dan Kihlström (kd) till utbildnings-
ministern
Männen och kunskapslyftet
1998/99:328 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsministern
Tilldelning av högskoleplatser
1998/99:329 av Carina Moberg (s) till miljöministern
Finansiering av projekt rörande byggd miljö och
stadsplanering
1998/99:330 av Johan Pehrson (fp) till finansminis-
tern
Regler för reavinstbeskattning
1998/99:331 av Yvonne Ångström (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Arbetsmiljölagen
1998/99:333 av Eva Flyborg (fp) till näringsministern
Affären mellan Telia och Telenor
1998/99:334 av Eva Arvidsson (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Emotionell intelligens</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 februari.</pre><pre>17 §  Kammaren åtskildes kl. 17.43.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 8 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 42 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 81
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 130 (delvis)
och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>