Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:43

Torsdagen den 21 januari

Kl. 09.00 - 21.38

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 42)
Välfärdsfrågor (forts.)

Anf. 1 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! När vi i början på december diskute-
rade budgetramarna sade jag att det finns minst tre
goda skäl för skatter och skattepolitik. Sent i går kväll
lyssnade jag på Vänsterpartiets företrädare Claes
Stockhaus, och han tog upp precis samma tre områ-
den. Jag påstår inte att han har härmat mig, utan det
är nog ganska naturligt att det är de områdena.
Det jag pekade på då, och som Claes Stockhaus
pekade på i går, var för det första att om man be-
stämmer sig för gemensamma utgifter måste man ha
kraften och modet att skaffa de resurser som behövs
för att betala dessa utgifter.
För det andra skall skatterna användas för att ska-
pa en så rättvis fördelning som möjligt.
För det tredje kan och skall skatter användas som
styrinstrument, exempelvis på miljöområdet.
Jag tänkte säga några saker som anknyter till
punkt ett, dvs. bestämmer vi oss för gemensamma
utgifter får vi faktiskt ha kraften och modet att se till
att vi kan betala för det också med egna pengar, inte
lånade.
Som utgångspunkt skall jag inte ta något av evan-
gelierna eller något annat ur Bibeln. Det får möjligen
bli någon annan gång och någon annanstans.
I dag tänkte jag ta den här boken som utgångs-
punkt. Det är Tage Danielssons Paket. Där finns det
avsnitt som handlar om Erik Göransson. Det är Sagan
om Erik Göranssons strid med det allmänna.
Erik Göranssons far Hilmer tjänade mycket peng-
ar och betalade en hel del skatt under sitt liv. Han,
Hilmer Göransson alltså, skrev i sitt testamente att
han tyckte att han hade betalt alldeles för mycket
skatt och att dessa pengar var bortkastade.
Enligt Sagan om Erik Göranssons strid med det
allmänna bestämde sig sonen Erik för att han min-
sann skulle se till att fick tillbaka de här pengarna,
och det med råge. Därför satte han i gång att göra av
med så mycket allmänna pengar han kunde, enligt
Tage Danielssons saga om Erik Göransson.
Han funderade mycket på hur han skulle få ut så
mycket som möjligt av det allmänna. Vad skulle han
satsa på. "Vilken yrkesgrupp, tänkte Erik Göransson,
är det som kostar stat och kommun mest pengar? Jo,
svarade han, det är naturligtvis professorerna i huma-
nistiska ämnen, som lever hela sitt liv på det allmän-
nas bekostnad i form av forskarlöner och annat, utan
att de ger stat och kommun något som helst vederlag i
form av reda pengar. Professor ska jag bli!" sade sig
Erik Göransson.
För undvika alla missförstånd vill jag säga att jag
tycker att Erik Göransson hade fel också i denna del.
Jag skall så småningom återkomma till några andra
delar där jag tycker att han hade fel.
Han försökte göra av med så mycket pengar som
möjligt, den gode blivande professorn. Han slet på
gatorna, han ryckte ned gatuskyltarna och under sina
gymnasieår såg han till att han fick gå om ett par
klasser. Det kostade ju pengar för det allmänna.
Dessutom karvade han sönder skolbänkarna så att de
fick byta dem. Allt detta i en strävan att få tillbaka de
pengar som fadern, som hade tjänat mycket pengar,
hade betalt i skatt.
Han åkte på orimligt dyra studieresor med första
klass flyg. Bl.a. gjorde han en studieresa till Mongo-
liet för att, enligt Tage Danielssons saga, undersöka
hur mongolerna uttalade tj-ljudet.
Han gifte sig och fick barn, mest för barnbidra-
gens och moderskapspenningens skull. Arma karl
som inte ens såg det fina i att få barn och ta hand om
dem.
Alltnog, när Erik Göransson var 87 år gick det
ihop. Äntligen hade han fått exakt lika mycket som
han och hans far hade betalt till samhället. "Nu börjar
livet!" tyckte Erik Göransson och föll död ned.
Tänk om Erik Göransson hade funderat en smula
på följande ord från Bibeln: "Bären varandras bör-
dor". Då hade säkert hans liv blivit mycket bättre,
varmare och inte minst mycket mer meningsfullt.
Statsministern citerade förresten dessa ord här i de-
batten i går.
Jag är kanske är alltför blåögd och optimistisk och
kanske t.o.m. dum, men jag tror faktiskt att en stor
majoritet i Sverige är beredda att ställa upp på att bära
varandras bördor när så är nödvändigt.
Ett sätt att göra det i ett modernt samhälle är att
betala sin del av våra gemensamma utgifter. Det finns
en del människor som varje gång de ser något som de
tycker är ett problem säger: Sänk skatten, sänk skat-
ten, sänk skatten!
I ett inlägg i går noterade jag, även om jag inte
räknade, att en debattör sade sänk skatten ett tvåsiff-
rigt antal gånger. Det är jag säker på, men jag skall
kolla i protokollet så småningom.
Jag tror inte på det. Jag tror inte heller på att höjd
skatt är lösningen på allt. Men en sak är vi socialde-
mokrater benhårda på, nämligen att man aldrig kan
låna till välfärd, i alla fall inte på lång sikt. Vi måste
vara beredda att betala för det vi vill ha. Kom ihåg att
vi vet så lite om livet. Vi kan alla råka ut för något
som gör att vi behöver den solidaritet som finns i det
starka samhälle som Tage Erlander och Olof Palme
talade om.
Vi kan råka ut för en olycka. Vi kan bli svårt sju-
ka. Vi kan drabbas av arbetslöshet. Vi vet ingenting
om det. Men vi vet att vi alla har varit unga, och för-
hoppnings kommer vi att bli gamla. När vi var barn
behövde vi, och när vi blir äldre kommer vi att behö-
va, andras solidariska uppställning. Detta skall vi
bidra till i kraft av vår förmåga. Då blir samhället
bättre, då blir Sverige varmare och då blir Sverige ett
bättre land för alla, inte bara för några.
Det jag nu har sagt är bakgrunden till det statsmi-
nistern sade i går om vår inställning till och våra
grundläggande förutsättningar för de skattesamtal
som har börjat och som skall fortsätta nästa vecka.
Vi eftersträvar en skattereform med en bred upp-
slutning. Reformen skall vara finansierad. Strävan är
att den skall bidra till att minska klyftorna i en vid
bemärkelse. Den skall gynna tillväxt och sysselsätt-
ning. Den skall förbättra sysselsättningen för vissa
grupper. Statsministern nämnde i första hand de
långtidsarbetslösa. Jag vet inte om det var i talarsto-
len eller på en fråga från någon journalist.
Om vi tillsammans kan åstadkomma detta kom-
mer vi, också tillsammans utgår jag ifrån, att förbättra
möjligheterna till en bra välfärd i en vid bemärkelse.
Välfärd är inte bara bidrag. Välfärd är inte bara skola,
vård och omsorg. Det är mera. Men kan vi göra detta,
kan vi få en bra välfärd i en vid bemärkelse. Och det
är vår strävan.

Anf. 2 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Fru talman! Det här är en allmänpolitisk debatt.
Jag måste säga att Arne Kjörnsbergs inlägg här på
morgonen var väldigt allmänt. Å ena sidan säger
Arne Kjörnsberg att han inte tror på sänkt skatt. Det
var en mycket tydlig och klar utsaga. Å andra sidan
säger han att vi nu skall inleda skatteöverläggningar,
där som ingrediens bl.a. ingår att man kan tänka sig
att sänka vissa skatter. Han refererade till vad stats-
ministern sade i går.
Jag är lite nyfiken att få veta vilken färdriktning
som skatteutskottets ordförande egentligen har i dessa
frågor. Är inriktningen i första hand att sänka skatten
för att skapa tillväxt och nya jobb, eller vad är syftet?
Jag tycker att inlägget här ger utrymme för tolkningar
som vi kunde ha varit utan. Om statsministern sagt att
vi skall sänka skatten hade det varit bra om Arne
Kjörnsberg hade kunnat tala med samma röst. Jag
skulle vilja ha ett klarläggande på den punkten. Nämn
gärna också något om det obetalda arbetet, möjlighe-
ten att öppna tjänstesektorn genom förändrad skat-
testruktur. Ser ni några möjligheter på den punkten?

Anf. 3 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag måste ha varit ännu otydligare än
vanligt. Carl Fredrik Graf säger att jag sade att jag
inte tror på sänkt skatt. Jag sade att jag inte tror att
sänkt skatt löser alla problem. Det var vad jag sade.
Sedan sade jag att vi har en strävan, precis som
statsministern sade i går - jag nästan citerade honom
- att i första hand sänka skatten på arbetsinkomster.
Jag talade också om att vi vill pröva möjligheten att
sänka skatten på arbete för särskilt utsatta grupper.
Statsministern nämnde långtidsarbetslösa.
Egentligen är det ganska ointressant vad jag har
för uppfattning i skattefrågor. Det enda intressanta för
mig och mina meddebattörer är vad det parti som jag
representerar har för åsikt. Det har jag försökt redovi-
sa.

Anf. 4 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Fru talman! Det senaste inlägget var ett väldigt
bra argument för att reducera antalet ledamöter i
denna kammare högst väsentligt. Vi kan han en ut-
nämnd talesman på Sveavägen som uttalar vad partiet
tycker. Då behöver vi ingen riksdag.
Jag är mycket nyfiken på vad Arne Kjörnsberg
har för åsikter och respekterar dem i hög grad. Lite
mer individualistisk tycker jag att man kosta på sig att
vara i denna debatt.
I min sista replik i denna debattomgång vill jag ge
Arne Kjörnsberg chansen att redogöra lite för inställ-
ningen när det gäller att öppna tjänstesektorn i vid
mening. Jag talar om detaljhandel, datatjänster och en
hel rad olika tjänster som i dag inte existerar på grund
av att utrymmet för entreprenörer är begränsat eller
obefintligt genom den struktur som skattesystemet
har. Finns det en möjlighet att gå vidare så att vi får
någonting att hända inom denna sektor?

Anf. 5 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att man skall ha ett öppet
sinne. Låt oss resonera om detta. Jag tror inte särskilt
mycket på särregler branschvis. Jag tror i stället att
det vore bättre om vi kunde hitta någon lösning som
gällde över hela fältet. Annars får vi direkt byråkra-
tiska problem. Vi får problem med att man dribblar
för att åstadkomma sänkt skatt för arbete. Men jag
vill inte vara kategorisk. Mitt parti är berett att dis-
kutera dessa frågor.

Anf. 6 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det var många varma och kloka ord
som Arne Kjörnsberg sade. Jag noterade att han i dag
har ett relativt öppet sinne inför skattesamtalen. Han
redogjorde för tre principer i skattepolitiken: gemen-
samma utgifter kräver gemensamma inkomster;
skatterna skall syfta till en rättvis fördelning och kan
vara ett styrinstrument i fråga om miljön och vissa
andra saker.
Jag tyckte att Arne Kjörnsberg mest talade om hur
kakan skall fördelas, väldigt lite om hur vi skall få
kakan att växa. Då är min fråga: Ser Arne Kjörnsberg
inget samband mellan skatten på exempelvis arbete
och sysselsättningen? Han ser ett samband mellan
hög skatt på alkohol och att efterfrågan minskar. Är
det inte också så att hög skatt på arbete, företagande
och sparande leder till minskad efterfrågan på dessa?
Det vore bra om Arne Kjörnsberg redde ut detta.
Sedan talade han om dribblande inom tjänstesek-
torn. Det mest allvarliga dribblandet är de ca 70 mil-
jarder kronor som där går genom den svarta sektorn.
Är det inte anledning att se lite mer allvarligt på den-
na fråga?

Anf. 7 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det vore, Mats Odell, att överskatta
sig själv att tro att man på en minut kan reda ut sam-
bandet mellan sysselsättningen och nivån på skatter-
na. Det finns ingen empirisk forskning som visar på
ett klart samband.
Jag påstår inte att det inte har någon betydelse.
Det är därför som vi är beredda att pröva detta. Vi har
sagt att vi i första hand vill sänka skatten på arbetsin-
komster. Det är en klar deklaration från vår partiord-
förande. Det är vi beredda att göra här i riksdagen. Vi
är beredda att i samtal med parterna göra det i skatte-
överläggningarna.

Anf. 8 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag noterar det positiva i det Arne
Kjörnsberg nu sade. Det väcker den andra fråga jag
ställde, nämligen sambandet mellan utgifter och in-
täkter. Nu har regeringen ett samarbete med två parti-
er, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, omkring budge-
tens utgiftssida. Nu inbjuds andra partier att delta i ett
samarbete omkring budgetens inkomstsida. Tror Arne
Kjörnsberg att det är möjligt att ha denna tudelning?
Antag att den här inkomstalliansen kommer fram till
att det nu är sänkt inkomstskatt och exempelvis slo-
pad dubbelbeskattning som är ett koncept. Tror Arne
Kjörnsberg då att utgiftsalliansen går med på detta,
eller står vi inför en regeringskris? Vilken mening är
det över huvud taget att fortsätta samtalen omkring
budgetens inkomstsida om det finns en total låsning i
dessa frågor? Det upplevde vi från de andra partierna
i gårdagskvällens debatt.

Anf. 9 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Man brukar säga att kärt barn har
många namn. Om det är så kärt vet jag inte, men nu
kallas det inkomstalliansen. I går kallades det för
jobballiansen. Jag noterade att oppositionsledaren
talade om sångalliansen. Jag tror att det är samma
sak.
Till den konkreta frågan. Uteslut ingenting, var
inte så självsäker, var inte kategorisk. Låt oss samtala
med öppet sinne i dessa frågor. Det vore knalldumt
om jag här gjorde en prognos av de fortsatta samtal
som vi skall föra nästa vecka och sade: Om de inte
ställer upp blir det regeringskris. Om de ställer upp
blir det regeringskris av annat skäl. Det vore inte
klokt. Det inser naturligtvis Mats Odell t.o.m. utan
närmare eftertanke.

Anf. 10 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg ägnade ganska
mycket tid åt att klargöra att man måste ha täckning
för sina utgifter för att också kunna skaffa sig in-
komster. Därom råder det inget tvivel. Det tror jag
alla kan ställa upp på. Men det finns inslag, som jag
påpekade i går, i skattesystemet där man genom
orimliga skattesatser eroderar skattebasen och därmed
minskar inkomsterna. Vad säger Arne Kjörnsberg om
den orsakskedja från verklighetens värld, inte sagans
värld, som jag redovisade i går? Är det möjligt att
göra någonting åt den?

Anf. 11 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det är kanske möjligt, om vi kan
komma överens. Men man kan inte få allt. Vi måste
välja och vi måste prioritera.
Jag lyssnade med stort intresse när Rolf Kenneryd
i går redogjorde för sin orsakskedja - det var ganska
spännande - som han anknöt till jordbrukets situation.
Men jag tror inte riktigt på utgångspunkten för pro-
blemen. Det grundläggande skälet för problemen är
nog att marknadens efterfrågan har gått ned och att
produktionen av grisar har ökat. För närvarande finns
det en överproduktion. Det produceras mer än vad
marknaden är beredd att köpa. Men låt oss diskutera
även detta.

Anf. 12 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Det är uppenbart att vi på den här
punkten såväl som på andra punkter i skattesamtalen
har behov att komma fram till en gemensam verklig-
hetsuppfattning. Då är det viktigast för oss alla att
studera verkligheten och ägna lite mindre tid åt att
studera sagans värld.
Arne Kjörnsberg har ju inför skattesamtalen visat
stor öppenhet i den här debatten. Det är i och för sig
lovvärt. Men jag ser det närmast som ett bekymmer
att man kan visa öppenhet på praktiskt taget alla
punkter på det flummiga plan som den här debatten
hitintills har förts på och att man kan visa så lite kon-
kret om vad man faktiskt vill åstadkomma med skat-
tesamtalen. Diskussionen måste föras på en nivå där
det verkligen rör sig om realiteter och icke enbart om
flummigheter.

Anf. 13 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Vi vill med skattesamtalen åstad-
komma bättre fördelning och skapa bättre förutsätt-
ningar för tillväxt och sysselsättning - för att nämna
två grundläggande punkter. I första hand gäller det
skatten på arbetsinkomster eller möjligen skatten på
arbete i vissa avseenden - Rolf Kenneryd förstår
säkert distinktionen där.

Anf. 14 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Jag tycker att den debatt som vi hörde
här i kammaren i går delvis vara ganska patetisk. Alla
talade om allas rätt till bästa möjliga vård och service.
Det handlade om att ge mer resurser till allt och alla.
Jag tror att det behövs en betydande ödmjukhet.
Jag har jobbat i och med sjuk- och socialvård se-
dan 1967, och jag är bekymrad. Sverige har ramlat
från 2:a till 18:e plats i väldståndsligan sedan 1970.
En koreansk varvsarbetare tjänar bättre än vad en
svensk gör.
Storföretagen flyr från landet på löpande band,
och vi har väldigt få medelstora företag. Småföreta-
gen är i stor utsträckning underleverantörer till de
utflyttade företagen.
Arbetslösheten är stor, och den fortsätter att vara
stor. Vi finns huvudsakligen i den priskonkurrerande
sektorn. Det tillverkas produkter som uppfanns vid
förra sekelskiftet och som måste säljas till låga priser.
Lönerna är låga.
Framtiden innebär att det finns få platser jämfört
med konkurrentländerna vid de tekniska utbildning-
arna. Det sker en stor utflyttning av tekniker från
landet. Vi har världens lägsta löner för den högkom-
petenta arbetskraften och världens högsta löner för
den lågkompetenta arbetskraften. Bortsett från JAS
har vi en liten satsning på forskningen.
När det gäller befolkningen blir det allt fler äldre
som kommer att bli alltmer vårdkrävande. Det föds
allt färre barn som kan hjälpa till att bidra till vård
och service.
Det ser besvärligt ut. Vi är redan inne i krisen.
Uteliggarna har kommit tillbaka liksom tiggarna på
gatorna.
ATP-pensionerna sprack.
Det kommer ständiga larmrapporter om äldrevår-
den och situationen där. Folk far illa.
Sjukvården har fått banta sina kostnader från
drygt 10 % till drygt 7 % av bruttonationalprodukten,
och BNP har inte ökat nämnvärt.
Sjukhemsanslagen är nu lägre än för tio år sedan.
Samtidigt kommer det nya effektiva och dyra be-
handlingsmetoder och nya effektiva och dyra läke-
medel. Man kan ersätta de gamla koksaltkompresser-
na mot bensår med fosterfibroblaster som kostar
25 000 kr per behandling, men som läker såren. Ex-
emplen kan radas upp.
Alla talar om att alla skall få bästa möjliga be-
handling. Jag tror att det är dags för lite grann öd-
mjukhet i den här debatten. Vi måste nog koncentrera
oss på att försöka att få ut så mycket som möjligt av
varje krona som satsas på välfärden i landet och se på
de system som finns för finansieringen av välfärden.
Beträffande sjukvården är det nuvarande incita-
mentsystemet naturligtvis att hålla patienterna lagom
missnöjda, inte så mycket att vårdgivarna blir anmäl-
da till ansvarsnämnden men så pass mycket att de går
på politikerna och kräver högre anslag.
Så fort som man har mellanhänder som betalar ut
blir det dyrt. Då blir både konsumenter och produ-
center intresserade av att överutnyttja systemen. Jag
tror alltså att man måste ge tillbaka pengarna till
vården, till patienterna, och det skall man göra under
någon form av kostnadskontroll, antingen i form av
HMO-system/HSF-system eller i form av Singa-
poremodellen.
Sedan skall man också låta vårdgivarna konkurre-
ra med varandra. Landstingen skall skötas professio-
nellt och vara en av de aktörer som konkurrerar. Då
får man konkurrera genom att skapa nöjda patienter.
I fråga om äldrevården är det nog nödvändigt att
gå över till att ha en huvudman i stället för två, så vi
slipper den förnedrande diskussionen om huruvida en
90-åring med en kateter är frisk eller sjuk och om
vem som skall betala för vården av vederbörande.
När det gäller trygghetssystemen får vi nog avvä-
ga mellan de två metoder som finns, fördelning eller
premiereservsystem.
Angående fördelningen måste vi kunna lita på att
barnen är villiga att betala, men vi vet ju att man inte
kan lita på det hur långt som helst. Det som kan läg-
gas på fördelningssystem är grundtryggheten.
Beträffande premiereservsystemen skall vi kunna
lita på banken, men vi lärde oss i början av det här
decenniet att det kan vi inte heller göra. Jag tror att
om vi skall ha ett inkomsttrygghetssystem får vi ha
det som ett premiereservsystem.
Jag tycker att den här debatten har visat att vi vill
så väl, men vi måste komma ihåg att möjligheterna är
begränsade. Vi måste se sanningen i ögonen och med
stor ödmjukhet försöka vara så effektiva vi kan. Om
vi skall ha någon chans att klara några av alla dessa
ambitioner får vi faktiskt ha en stor portion ödmjuk-
het. Vården har det sannerligen, fru talman, svårt nog
ändå.

Anf. 15 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är intressant när
Bertil Persson pratar om ödmjukhet. Det är ett ord
som verkligen borde känneteckna fler av Bertil Pers-
sons moderata partikolleger när de i många av de
samtal som förs här i kammaren vill nästan halvera
skattebasen.
Jag har stor förståelse för problematiken kring den
generella välfärden i Sverige. Men vi måste också
lyfta fram de goda sidorna. Vi fokuserar alldeles för
mycket på den bild som frammanas i massmedierna.
När jag hör moderaternas snack om grundtrygghet
blir jag alltid lika starkt övertygad om vikten av den
generella välfärden som omfattar alla, att vi solida-
riskt ställer upp för varandra och hjälper varandra.
En av Bertil Perssons kolleger talade om forntid.
Det gjorde han när jag berättade vad som hände tiden
1991-1994. Det betecknar man i de moderata leden
som forntid.

Anf. 16 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! När man diskuterar välfärden är det
viktigt att titta både på inkomsterna och på utgifterna.
Att få inkomsterna, resurserna, till vården är en
viktig sida. Där tror jag att utbildningen är den allra
viktigaste punkten, men skatterna är också viktiga.
När det gäller utgiftssidan gäller det också att se
till att utnyttja bl.a. marknadsekonomins möjligheter.
Här handlar det inte om att producera så mycket som
möjligt utan så effektivt som möjligt.
Problemet i Sverige är att vi är nyfattiga. Vi har
inte råd med de stora möjligheter som erbjuder sig
med den nya forskningen. Detta får vi försöka att
hantera på både inkomst- och utgiftssidan.

Anf. 17 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag håller fullständigt med om hur
viktig forskningen är. Där satsas det stora resurser
och kommer att satsas ännu mer resurser. Det tror jag
är en verkligt prioriterad angelägenhet för samtliga i
denna kammare.
Men bekymrad blir jag, för jag förstår alltmer att
det är en stark ideologisk skillnad mellan den gene-
rella välfärden, som omfattar alla oaktat plånbokens
tjocklek, och jobballiansen eller vilken allians det för
tillfället är som kännetecknar de tre borgerliga parti-
erna. Ni talar om grundtrygghet och individuella
medborgarkonton. Det är två helt skilda system.
Jag tycker att det vore mycket ärligare om ni tala-
de om det systemskifte som ni faktiskt vill genomfö-
ra. Ulf Adelsohn gjorde det 1995, och jag respekterar
honom för det. Jag tycker att ni skall tala om system-
skifte, för det är faktiskt vad det handlar om.

Anf. 18 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det var två problem som togs upp.
Det första var forskningen i Sverige.
Vi har en omfattande tillämpad forskning i Sveri-
ge, och JAS är det stora flaggskeppet. Den tillämpade
forskningen håller på att flytta ut. Det är tunt när det
gäller grundforskningen och när det gäller satsningen
på universiteten. Där har socialdemokraterna tyvärr
skurit ned.
När det gäller vård och service handlar det fak-
tiskt om att skilja på finansiering och produktion. Vi
vill ha en allmän obligatorisk sjukförsäkring som alla
omfattas av. Men i produktionen, och det är någon-
ting annat, vill vi ha konkurrens för att få ut mesta
möjliga av varje krona.

Anf. 19 INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! Jag har under flera mandatperioder
varit, och är fortfarande, också kommunpolitiker. Jag
vill därför tala om det kommunala utjämningssystem-
et.
I dag har vi sett siffror som visar att nästan alla
kommuner i Sverige uppvisar en befolkningsminsk-
ning. De unga flyttar till storstadsområdena, och kvar
blir de gamla som behöver alltmer av kommunala
insatser. När befolkningen minskar uttunnas ju också
underlaget för kommunala kärnverksamheter som
skola och barnomsorg med följd att servicekostnaden
ökar för varje plats i skolan och i barnomsorgen.
Samtidigt ökar andelen äldre. Därför skall vi ha ett
system som stöttar de kommuner som behöver hjälp
att klara dessa kärnverksamheter.
Redan när regeringen presenterade förslaget till
det nu gällande kommunala utjämningssystemet var
det mångas åsikt att förslaget strider mot regerings-
formen och är en urholkning av den kommunala be-
skattningsrätten. Flera kommuner överklagade be-
slutet, och nyligen kom Högsta domstolens besked att
ärendena inte prövas där utan att kommunerna kan
söka resning hos Regeringsrätten. Detta visar, fru
talman, att Sverige behöver en författningsdomstol
för denna typ av ärenden.
Ingen som i detalj studerat hur modellen är upp-
byggd kan vara tillfreds med de effekter som finns
inbyggda. Kommunförbundet har t.ex. visat i en rap-
port att en frisk 85-åring ger större inkomster till
kommunen än en arbetande skattebetalare. Också en
arbetslös ger i vissa fall mer till kommunen än en
arbetande skattebetalare. Så kan vi inte ha det.
Varje sunt tänkande människa inser att vi måste
ha ett regelverk som gör att det lönar sig för kommu-
nen att anstränga sig för att skapa en god ekonomi.
Men det nuvarande systemet ger faktiskt helt motsatta
signaler. Systemet premierar kommuner som ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv vidtar felaktiga åtgär-
der. Det leder till att bidragsberoende cementeras
både på lokal nivå och på individnivå. Det finns i
förlängningen också en uppenbar risk för att systemet
leder till segregation, då endast de riktigt rika kom-
mer att ha råd att bo i de kommuner som bidrar mest
till systemet.
Inkomstutjämningssystemet har ju också en kata-
strofal Pomperiopossaeffekt. Kommuner och lands-
ting med en egen skatteutdebitering som är lägre än
den länsvisa skattesatsen får en minskning av den
samlade inkomsten när det egna skatteunderlaget
ökar, dvs. att när kommunens invånare tjänar mer och
betalar mer skatt blir kommunens ekonomi sämre.
Detta system som ger denna effekt, vilken drabbar
både fattiga och rika kommuner, måste omedelbart
avskaffas.
Utjämningssystemet skulle ses över, och alldeles
nyligen har den kommunala utjämningsutredningen
kommit med sitt förslag. Men de har inte tittat på de
mycket dåligt utformade reglerna för intäktssidan.
Det som har kommit är faktiskt bara en halvmesyr,
för de har enbart koncentrerat sig på hur potten skall
fördelas.
Än en gång har det kommit ett förslag som är så
krångligt att nästan ingen annan än möjligen kon-
struktörerna själva förstår det i detalj. Ja, det är så
krångligt att utredningens ordförande lär ha sagt: Det
är inte nödvändigt att varje kommunpolitiker skall
kunna räkna ut hur det slår. Det räcker om de har
tilltro till systemet. Om han har sagt detta är det ett
minst sagt häpnadsväckande uttalande. Vart tog vär-
nandet om den kommunala demokratin och ansvaret
vägen? Är det så att de folkvalda och kommuninvå-
narna skall - förlåt, jag höll på att säga ett fult ord -
dumförklaras när de vill ta ansvar för de kommunala
utgifterna och inkomsterna? Budskapet var i alla fall
tydligt: Försök inte förstå, lyd bara!
Nu har diskussionerna gått höga kring vilka
kommuner som är vinnare och vilka som är förlorare.
De som för den diskussionen har inte förstått. Det
finns stora vinnare och det finns stora förlorare i
systemet, men en kommuns pengar är ju de enskilda
kommuninvånarnas pengar. Alla skattande i kommu-
nen bidrar till den gemensamma potten, som är förut-
sättningen för kommunens verksamhet. Förlorarna i
utgiftssystemet är de låginkomsttagare som bor i
bidragande kommuner, och vinnarna är höginkomst-
tagarna i mottagande kommuner.
Bären varandras bördor är ett uttryck som vi har
hört flera gånger från talarstolen i denna debatt. Visst
skall vi göra det, men i det här systemet är det de
svaga som faktiskt bär de starkas bördor.
Effekten av utjämningssystemet kan bli den att en
undersköterska i min kommun kanske bidrar till att
subventionera höginkomsttagarens motionssimning i
det kommunala badhuset i en mottagande kommun.
Det gör hon genom höjd skatt i hemkommunen, sänkt
servicenivå och höjda avgifter för den kommunala
servicen.
Jag trodde faktiskt att det fanns flera partier i vårt
land som värnade om människor med låga inkomster
och som skulle sätta denna strävan framför att försöka
skapa rättvisa mellan politiskt styrda organ som
kommuner.
Min hemkommun är den kommun som redan i
dag skickar mest pengar till systemet. Om utredning-
ens förslag genomförs skall vi, när systemet är fullt
utbyggt, betala 12 000 kr per invånare och år, totalt ca
340 miljoner kronor per år. Vi kan inte ha den segre-
gation som det kommer att leda till, för låg- och me-
delinkomsttagare kommer inte att ha råd att bo kvar i
Danderyds kommun och i andra starkt bidragande
kommuner.
Vi måste inse att i ett demokratiskt land med en
kommunal beslutsnivå går det inte att konstruera en
modell för en total rättvisa mellan kommunerna.
Visst skall vi ha ett system som hjälper kommu-
nerna att klara vården, skolan och omsorgen, men
dagens system är inte bra. Klart är också att utred-
ningens definierade strukturella faktorer är bättre
anpassade för glesbygd än för storstad. Effekterna för
Stockholmsregionens invånare är faktiskt orimliga.
Fru talman! Det vi ser i dag är ett skatteutjäm-
ningssystem som inte ger rätt signaler och som nästan
alla är missnöjda med. Och vi ser ett utredningsför-
slag som bara skrapar lite på ytan men som också
nästan alla i vårt land är missnöjda med. Missnöjet är
partipolitiskt obundet. Det sträcker sig från norr till
söder. Jag måste säga att det inte är ofta som det röda
Kiruna och det blå Danderyd är överens. Men här
kommer vi till samma uppfattning: Utredningens
förslag är en katastrof. Det bör förpassas till pappers-
korgen, och ett nytt system bör utarbetas.
Redan 1995, när regeringens förslag förelades
riksdagen, framhöll kristdemokraterna att den egna
beskattningsrätten naggas i kanten och att en del av
den kommunala självstyrelsen går förlorad. Vi mo-
tionerade också redan då om att regeringen skulle
tillsätta en utredning för att ta fram en bättre modell
för kommunal finansiering. Det behovet kvarstår med
all tydlighet.
Fru talman! I det nuvarande systemet måste Pom-
peripossaeffekterna omedelbart elimineras. En utred-
ning bör tillsättas för att finna en ny modell där in-
komstsidan i systemet regleras via statsbidrag. Utred-
ningen bör även få i uppdrag att förenkla systemet.

Anf. 20 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det kommunala skatteutjämnings-
systemet och dess effekter är det inte så lätt att förstå
sig på. Men att tycka synd om kommunen Danderyd i
det här sammanhanget är nog inget som jag och mitt
parti, Vänsterpartiet, gör. Man kan inte heller, som
Inger Strömbom gör, bryta ned det här på individnivå.
Dessutom sprids det en massa fördomar i de här
sammanhangen; att de stackars fattiga Norrlands-
kommunerna behöver så mycket hjälp för att de har
så lite inkomster. Bryter man ned bruttonationalpro-
dukten på regional nivå är mitt län, Gävleborgs län,
ett av de län i Sverige som toppar statistiken. Vi lig-
ger väldigt högt, men vi har hög utflyttning och gans-
ka hög arbetslöshet. Man måste alltså se samband på
olika sätt, inte bara inom det kommunala skatteut-
jämningssystemet. Meningen med systemet måste ju
vara att skapa likvärdiga förutsättningar för kommu-
ninvånare över hela Sverige när det gäller barnom-
sorg, skola, äldreomsorg och offentlig service.

Anf. 21 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Man skall inte tycka synd om Dan-
deryd - nej, man skall inte tycka synd om någon
kommun. Man skall tycka synd om de lågavlönade
och svaga kommuninvånare som råkar bo just där
man höjer skatten, där man tvingas rationalisera, där
man tvingas dra in på verksamheter och där man
sätter högre och högre avgifter som drabbar de svaga
och de med låga inkomster.
Danderyd har tyvärr en stämpel på sig att där bor
bara de rika och duktiga människorna i vårt land. Det
är inte så. Vi har en absolut normalfördelning när det
gäller invånarnas ekonomiska situation. Vi har några
få, en handfull, mycket rika personer. Men vi har
också väldigt många som har det väldigt svårt. Det är
de som drabbas genom att man brandskattar kommu-
nen, för kommunens pengar är kommuninvånarnas
pengar.

Anf. 22 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det där är väl en bild som inte stäm-
mer med verkligheten om man tittar på medelinkom-
stuppgifter när det gäller Danderyds kommun. Vilket
system Danderyds kommun sedan väljer när det gäl-
ler att sätta sina avgifter i förhållande till den kom-
munala skattenivån, det är något som har med kom-
munens egen roll att göra. Men i det sammanhanget
tror jag faktiskt att ni själva kan ordna till kommunal
service för dem som har det svårare i kommunen
genom att bl.a. titta på er skattesats.

Anf. 23 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Nu hörde vi det där igen att man inte
tror på hur det ser ut i Danderyd. Medelinkomsten är
hög, det är ju det jag säger: Vi har en handfull mycket
förmögna personer och då blir medelsiffran väldigt
hög. Det spelar ingen roll att vi har väldigt många
med låg inkomst i och med att den här lilla klicken
har så god ekonomi.
Skattesatsen bör ju sättas i relation till vad man
använder pengarna till, de kommunala pengarna.
Skall kommunerna bedriva affärsverksamhet eller
skall de koncentrera sig på kärnuppgifterna? I Dan-
deryd har vi koncentrerat oss på kärnuppgifterna. Vi
skulle ha en väldigt god ekonomi, vi skulle inte behö-
va protestera, om det var så att vi fick behålla de
kommunala pengar som vi behöver. För vi stöder inte
några stadshotell som går knackigt. Vi stöder inga
bostadsbolag som har det knackigt. Vi koncentrerar
oss på vården, skolan och omsorgen.

Anf. 24 ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Det fanns helt nyligen en rubrik i en
av länstidningarna hemma i Dalarna. Rubriken löd:
"Det är dags att göra något konkret!" Den rubriken
och meningen får sägas vara riktad till regeringen, till
Socialdemokraterna och aktuella stödpartier. Här
handlar det verkligen om det som är namnet på da-
gens debattrubrik: välfärd. På något sätt är rubriken
en bra sammanfattning. Det måste hända något, det
måste ske något nu. Det är som Carl Bildt sade vid
inledningen i går morse: Det räcker inte att bara prata.
Om regeringen bara gör en del av det som utlova-
des inför valet 1994 så är redan det ett bra steg. Det
fanns ju så många löften. Därtill kan läggas de nya
löftena modell 1998. Också där gäller att om bara
bråkdel infrias så ljusnar det.
Men om man läser informationen om vilka propo-
sitioner som kommer hit till riksdagen så ser man inte
minsta ljusning vid horisonten. Statsministern sade i
sin inledning i går att skattesänkningar skall komma
steg för steg. Det var ju för kravet på skattesänkning-
ar som vi moderater av bl.a. socialdemokraterna hå-
nades i valrörelsen. Det kan vi dock ta. Det är bra att
socialdemokraterna nu har kommit på andra och
bättre tankar. Men det är dags att ta några steg nu,
t.o.m. stapplande steg är bättre än inga steg alls.
Jag kommer alltså från Dalarnas län. Vid den förr-
förra befolkningsräkningen var det 14 av 15 kommu-
ner som tappade i befolkning. Också i centralregionen
Falun/Borlänge minskade befolkningen, och det är
allvarligt. Regeringen har, det skall också påpekas,
hjälpt till med befolkningsminskningen genom att
tvångsförflytta statliga myndigheter från länet. Vid
den senaste befolkningsräkningen var det fortfarande
14 av 15 kommuner som visade minus. Befolknings-
minus slår hårt skattemässigt mot kommunerna och
landstinget.
Har man dessutom, som vi där hemma, socialde-
mokrater i landstinget som älskar att hålla på med
andra uppgifter och verksamheter än de man är satt
att sköta - sjukvården är väl a och o - då blir det
ännu mörkare på himlen. Jag tänker här på vad fi-
nansminister Erik Åsbrink sade i en interpellations-
debatt i tisdags. Han sade något så klokt som att vi
måste tänka på att det är skattebetalarnas pengar vi
hanterar. Just det, tänk om vissa politiker hörde den
uppmaningen. Då tänker jag främst på många lands-
tingspolitiker. Det måste bli ett slut på det här med att
landstingen kapprustar med länsstyrelserna i region-
frågor och om samma ämnen.
Fru talman! Apropå välfärd, eller rättare sagt
grunden för välfärd, funderar man ju på hur regering-
en skall nå fram till att år 2000 få ned den öppna
arbetslösheten till 4 %. Det är ett mål som Socialde-
mokraterna själva har satt upp, och det är ett avgö-
rande löfte. Men kanske är det så, som Carl Bildt
också sade vid inledningen i går, att man har släng
det målet i papperskorgen.
Vi minns också orden från statsminister Göran
Persson under valrörelsen: "En tillväxt på över 3 %
de kommande åren är sannolik". Hur gick det? Vi vet
också att statsministern i valrörelsens slutskede sade
att det växte så att det knakade. Det sade alltså stats-
ministern. Nu knakar det bara.
Fru talman! Jag tittade i protokollet från den all-
mänpolitiska debatten för exakt ett år sedan. Då var
det valår. Det var löften hit och löften dit, och social-
demokraterna slog sig för bröstet. En socialdemokrat
från mitt hemlän stod här i talarstolen och avslutade
exakt så här: Det fungerar endast med en ren social-
demokratisk politik.
Nej, tyvärr fungerar det inte med en socialdemo-
kratisk politik. Det har gått ännu ett år och frågan är
vad folk tycker. Jag gissar att svaret mer är åt det
knakande hållet än att folk uppfattar att det växer så
det knakar.
Vi minns också alla enkäten från företagarna som
presenterades inför valet, där Socialdemokraterna
t.o.m. fick sämre betyg än Vänsterpartiet. Sådant
måste väl ge klang även in i Rosenbads alla heligaste
tankeverkstäder, om nu sådana finns.
Låt oss ta ned resonemanget, dessa löften, till
länsnivå, hem till mitt län, Dalarna. Rubriken jag
inledde med, "Det är dags att göra något konkret!",
var föranledd av en enkät hos länets företagare. Det är
väl trots allt där som de nya jobben skall komma.
Kanske kan vi vara överens om det, i alla fall en ma-
joritet här i kammaren. Det är i de privata företagen
som en fortsatt välfärd skall hämtas.
Företagsklimatet har försämrats ordentligt. Detta
påstående och denna mening är inte min, utan det är
sammanfattningen av en enkät hos 91 tillfrågade
företagare i Dalarna. Det är därför inte en mening
som man kan vifta bort hur som helst. Det konstate-
rades, tyvärr kan man säga, bl.a. att samarbetet med
facket blivit sämre.
En viktig bransch som vi har i vårt län är turis-
men. Det är en framtidsbransch. Men branschen
måste ges bättre förutsättningar för att leva och för att
utvecklas. Här kan många nya arbetstillfällen komma.
Men det finns många mörka moln över just turismen,
t.ex. en hög turistmoms. Den är högre än i EU-
länderna i snitt. Vi måste ge bättre förutsättningar för
nya jobb.
Ibland när man sitter i kammaren och lyssnar får
man känslan av att vissa tror att det är politikerna som
skapar jobben. Det kanske är så att man måste på-
minna sig om att vi bara kan skapa förutsättningar
och underlag för nya jobb.
Inom turismen handlar det verkligen om småfö-
retag. 90 % av alla turistföretag har färre än tio an-
ställda. En viktig bit som hör till välfärden och som
skapar jobb är bensinskatten. Jag tänker på dem som
skall besöka fjällvärlden, t.ex. de fjäll vi har i Idre
och Sälen. Vi vet att 86 % av alla som kommer dit,
kommer dit med bil. Vi vet också att om andra varor
skulle ha samma höga skatt som bensin skulle en Big
Mac på McDonalds kosta drygt 100 kr. 94 % av alla
barnfamiljer har en eller två bilar, och därför är ben-
sinskatten en viktig del.
Fru talman! Det här kan man ta som funderingar
om och kring vår välfärd. Jag har velat belysa en del
av Sverige som säkert många i kammaren kallar gles-
bygd. Och visst är det ett glest befolkat län, men jag
tror på vårt län, Dalarna. Ett land kan inte bara ha
storstäder. Sverige är ett avlångt land, och hela Sveri-
ge skall ju leva heter det. Men det är, som jag sade i
inledningen, dags att göra något konkret nu.
Slutligen: Det finns mycket att göra. Dagens ru-
brik handlar alltså om välfärd. Jag undrar om den 57-
årige svårt handikappade man, som jag just hjälpt att
överklaga ett beslut från försäkringskassan till läns-
rätten, tycker att det finns något som heter välfärd.
Han är 57 år och förtidspensionär. Och det är just
detta som är problemet. Han är över 50 år och han är
sjukpensionär. Det är också motiveringen från försäk-
ringskassan till varför han inte kan få bidrag till en
handikappmoped - detta inom avdelningen välfärd i
Sverige 1999.

Anf. 25 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Jag kan dela Rolf Gunnarssons oro
för att det sker en befolkningstillströmning till stor-
städerna. Det kanske inte är det bästa. Vi måste kan-
ske samarbeta mer för att hitta alternativa former så
att folk bor kvar även i s.k. glesbygd.
Men jag begärde inte ordet för detta. Jag begärde
ordet därför att Rolf Gunnarsson sade att partikamra-
terna i landstinget i Dalarna ägnar sig åt frågor som
inte hör hemma i landstinget. Jag skulle vilja att han
utvecklar vilka frågor det är.

Anf. 26 ROLF GUNNARSSON (m) replik:
Fru talman! Det är all verksamhet som inte har
med sjukvården att göra. Jag vet bara siffran från
landstinget hemma. Det är ungefär 200 miljoner kro-
nor som inte går till sjukvårdsverksamheten. Lands-
tinget hemma anställde den 1 januari en länskonstnär.
Det tycker jag är mycket magstarkt och ett exempel
på hur man hanterar pengar fel.
Vi vet att bemanningen inom sjukvården har sku-
rits ned dramatiskt. Det finns bra sjukvård, men vi
läser om dålig sjukvård och underbemanning. Och då
skär det i alla fall i mitt moderata hjärta och i mig
som landstingspolitiker. Man sysslar med så mycket
som inte är sjukvård. Siw Wittgren-Ahl kan få en lista
som är två och en halv A4-sidor lång på bidrag och
anslag som inte har med sjukvården att göra.

Anf. 27 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Rolf Gunnarsson och jag är grannar.
Vi bor ju i grannlän, och vi har väl en liknande ut-
veckling när det gäller befolkning i kommuner.
När jag lyssnade på Rolf Gunnarsson och hans
förslag till förändringar kunde jag upptäcka två saker:
Turism och sänkt bensinskatt är det som skall sätta
fart på jobben i Dalarna. I Gävleborg är väl situatio-
nen inte riktigt likadan. Jag undrar faktiskt, Rolf
Gunnarsson, om ni inte har något mer när det gäller
regionalpolitiken.
När det gäller kommunernas och landstingens
ekonomiska situation tror jag nog att med Rolf Gun-
narssons politik får kommunerna och landstinget i
Dalarna ännu mindre att röra sig med. Det beror bl.a.
på en annan syn på kommunal skatteutjämning och på
den offentliga sektorns ekonomi.

Anf. 28 ROLF GUNNARSSON (m) replik:
Fru talman! Som Owe Hellberg sade bor vi vis-
serligen i olika län, men vi bor ju ganska nära varand-
ra ändå.
Turismen var ett exempel på hur man i mindre fö-
retag och i småföretag, som jag sade i mitt anförande,
där man har under tio anställda, kan få en blomstring.
Det behövs en blomstring. Det behövs att man gör
någonting.
Det var ett exempel, men vi moderater har i våra
partimotioner många förslag på hur småföretagandet
och företagandet skall utvecklas. Det är det som är
det viktiga. Vi måste få fart på Sverige och företa-
gandet, men kanske inte med den inriktning som Owe
Hellberg har i sina partiprogram, med en kraftigt
växande offentlig sektor. Vi har nog olika uppfatt-
ningar. Vi moderater vill se en ökad satsning på fö-
retagen och småföretagen. Där kan de nya jobben
komma.

Anf. 29 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Rolf Gunnarsson får nog läsa vårt
partiprogram lite bättre, tror jag. Vår inriktning har en
stark betoning på småföretagandet och dess villkor.
Att begränsa det här till en fråga om turism tror
inte jag är riktigt gångbart i det här läget. Det handlar
om riskvilligt kapital via regionala fonder, om att
genom allmänna regelsystem se till att göra det bättre
för småföretagandet. Det gäller kompetensutveckling
och många andra saker. Och naturligtvis måste vi ha
en stark offentlig sektor för att bära upp och ta hand
om den reproduktion som behövs även i Dalarna.

Anf. 30 ROLF GUNNARSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan t.o.m. vara överens med Owe
Hellberg om vissa meningar som han sade i sin re-
plik.
Vi måste göra det bättre för småföretagen. Jag tog
under mina åtta begränsade minuter upp turismen
som ett exempel. Det är en starkt växande sektor, om
den sköts rätt. I Dalarna vet vi att vi är det tredje
största turistlandskapet i landet. Där kan det tillkom-
ma nya jobb, inte bara tillfälliga säsongsjobb under
några vinterveckor utan årsjobb. Det var det jag beto-
nade.
Än en gång: Vi moderater vill verkligen skapa
bättre förutsättningar för företagande i Sverige. Det är
det som saknas. Man såg vissa ljusningar i går. Jag
hoppas att det inte stannar vid ljusningar långt där
borta utan att det kommer sådana. Det har varit fyra
förlorade år, och man är väl inte alltför optimistisk
när man vet vilket sällskap regeringen har hamnat i.

Anf. 31 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Bostaden spelar en stor roll i männi-
skors vardag. Den har betydelse för möjligheterna till
en rik fritid och för att förhindra segregation mellan
olika befolkningsgrupper.
Den sociala bostadspolitiken började tillämpas
efter andra världskriget. Syftet var att bygga bort
bostadsbristen, höja utrymmesstandarden och göra
bostäderna modernare. Till stor del har den sociala
bostadspolitiken lyckats. De flesta människor i Sveri-
ge har ett mycket bra boende. Boendet är dessutom, i
en internationell jämförelse, jämnt fördelat.
Den sociala bostadspolitiken har varit utformad så
att människor skall kunna efterfråga en bostad som
svarar mot de behov som hushållet har. Standarden på
bostäderna har upprätthållits genom att normer för
bostadsbyggandet har funnits.
Det är en vanlig uppfattning att den sociala bo-
stadspolitiken är beroende av stora statliga subventio-
ner. Den mest omfattande perioden av bostadsbyg-
gande, miljonprogrammet, genomfördes emellertid
utan stora statliga subventioner. Därefter infördes
räntebidragen och staten garanterade en viss nominell
räntenivå för lån till nyproducerade lägenheter.
Under senare år har statens stöd till bostadssek-
torn minskat avsevärt och i allt högre grad gått från
generellt produktionsstöd till riktat konsumtionsstöd.
Dessutom har skatteintäkterna från bostadssektorn
ökat.
1990-talet kännetecknas av att produktionen av
bostäder minskat kraftigt, hyreskostnaderna har stigit
som andel av inkomsten och av att antalet lediga
lägenheter har varit rekordstort. Många människor
har tvingats flytta till allt mindre lägenheter när de
privata ekonomiska förutsättningarna har försämrats.
Under våren 1998 fattade riksdagen ett bostads-
politiskt beslut mot bakgrund av den bostadspolitiska
utredningens resultat. Beslutet innebär en viss för-
skjutning av finansieringen till riktat stöd för miljöin-
vesteringar i bostäderna.
Fru talman! Vi menar att det är viktigt att fortsätta
den sociala bostadspolitiken. Bostaden skall inte vara
en handelsvara utan en social rättighet. Det är viktiga
begrepp för oss socialdemokrater. Alla människor,
inte bara några, skall ha rätt att bo bra. Därför kom-
mer bostadspolitiken också i framtiden att spela en
stor roll, även om de medel som används kan se an-
norlunda ut än de traditionellt gjort.
Det är viktigt att det finns en vision för det fram-
tida boendet.
Bostadspolitiken bör inriktas på att möjliggöra
produktion av bostäder som motsvarar behovet, för-
bättra inom- och utomhusmiljön i våra bostadsområ-
den, underhålla fastighetskapitalet, minska segrega-
tionen mellan olika befolkningsgrupper och att mins-
ka boendekostnaderna.
De senaste åren har produktionen varit alltför låg
för att motsvara det långsiktiga behovet. Bostadspro-
duktionen, mätt i antalet påbörjade lägenheter, behö-
ver med säkerhet fördubblas.
Det är viktigt att planeringsförutsättningarna i
kommunerna är sådana att det finns beredskap för en
ökad bostadsproduktion. Det viktigaste medlet för att
få fart på bostadsproduktionen är att bedriva en sund
ekonomisk politik som håller tillbaka räntenivåerna
och som gör det möjligt för hushållen att öka de dis-
ponibla inkomsterna. Detta utgör en viktig grundför-
utsättning för en ökad efterfrågan på bostäder och en
fortsatt god produktion.
Många människor lider av allergiska problem,
sjukdomar och andra svårigheter orsakade av miljön i
bostäder och andra inomhusmiljöer. Det handlar om
emissioner från material och konstruktioner i bygg-
nader. Men det gäller också buller orsakat av trafik
och tekniska installationer. I byggnaderna handlar en
övergång till ett mer ekologiskt hållbart synsätt om att
minska energianvändningen och att i större utsträck-
ning återanvända material i ett kretslopp.
Det är viktigt att bibehålla en god standard på fas-
tigheterna om boendemiljön skall bli bra. Under sena-
re år har underhåll och ombyggnader i stor utsträck-
ning inte nått upp till de nivåer som motsvarar beho-
vet av investeringar och underhåll. Det behövs med
andra ord en politik för att behålla kvaliteten på bo-
städerna och ett ansvar från fastighetsägarna och
andra aktörer på bostadssektorn.
Fru talman! Splittringen mellan olika befolk-
ningsgrupper har blivit allt tydligare under senare år.
Det är viktigt att den negativa segregationen, som kan
bero på ekonomisk standard och etnisk tillhörighet,
inte förstärks. Det gäller att bryta det mönster som,
inte minst i storstäderna, har etablerats och som inne-
bär att segregationen tilltar. Detta är i första hand en
kommunal uppgift, men staten kan inte fråntas ansva-
ret för att göra det ekonomiskt möjligt att bryta seg-
regationens mönster. Samtliga aktörer inom bostads-
sektorn har här ett gemensamt ansvar.
Under 1990-talet har kostnaderna för boendet som
andel av inkomst eller konsumtion ökat avsevärt. Det
är en följd dels av försämrade inkomster, dels av
ökade kostnader för boendet, inte minst på grund av
en ökad skattebelastning. För att komma till rätta med
de höga boendekostnaderna måste både hushållens
inkomster tillåtas öka och hyresutvecklingen hållas
tillbaka. Det går därvid inte att bortse från att skatte-
belastningen på bostäderna är mycket hög. Man bör
således se över i vilken mån det är möjligt att minska
skattebelastningen, inte minst för hyreslägenheter, för
att också åstadkomma en mer neutral situation mellan
olika upplåtelseformer.
Fru talman! Vår vision om ett gott boende är ock-
så visionen om det goda samhället. Det är viktigt att
bryta kapitalets och marknadens ensidiga makt över
tillvaron. Politiken måste fortsätta att återupprätta sitt
förtroende, sin möjlighet att påverka samhällsutveck-
lingen och stärka den internationella handlingskraf-
ten.
För enskilda människor och hushåll är boendet en
mycket viktig del av tillvaron. Vi vill att bostaden
skall bli en källa till glädje för de boende, en plats för
rik fritid och möjligheter till goda uppväxtvillkor för
barn och ungdomar. Det skall vara en plats där ris-
kerna för ohälsa och sjukdomar minimeras. Det skall
finnas utrymme för vila och aktivitet, möjligheter till
rekreation utomhus och ett varierat utbud som svarar
mot människors olika behov. Det goda boendet måste
förstärkas och vidmakthållas.

Anf. 32 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill egentligen bara ta upp en frå-
ga. Det gäller det Ronny Olander säger när det gäller
segregationen.
Något som socialdemokrater aldrig talar om är ål-
derssegregationen i boendet, dvs. att man placerar
barnfamiljerna i andra stadsdelar än de där pensionä-
rerna bor, de s.k. käppastäderna.
Jag vill framför allt fråga: Om nu en etnisk grupp
vill bo tillsammans - om det uppstår ett Little Italy,
exempelvis - skall de då tvångsutflyttas med hänsyn
till det resonemang Ronny Olander förde om etnisk
segregation?

Anf. 33 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Bertil Persson försö-
ker säga att vi skulle vilja föra en bostadspolitik där
vi tvångsmässigt skulle flytta omkring grupper i sam-
hället. Det är fullständigt främmande att vi skulle
syssla med sådant, eller att vi över huvud taget skulle
ha gjort det.
Fundera på din frågeställning, Bertil Persson!
Men jag vill säga att erfarenheter inte minst uti-
från världen, men även från Sverige, visar att det är
viktigt att unga och gamla, människor med olika
bakgrund och från olika länder försöker leva tillsam-
mans även i boendet. Det är det det handlar om.
Vi skall inte försöka att med politiska medel styra
så att grupper hamnar var för sig. Vi vet att det senare
medför andra problem. Om man tror på och vill ställa
upp på ett integrerat samhälle, är naturligtvis boendet,
barnens uppväxt, lekkamrater osv. otroligt viktiga.

Anf. 34 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det var ett viktigt klarläggande. Det
kunde Ronny Olander gärna berätta även för en lång
rad av sina socialdemokratiska kommunala kolleger.
Tack.

Anf. 35 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Bertil Persson bor ju i en stad som
heter Malmö. Där är jag själv född och uppväxt. Jag
bor 20 km därifrån. Jag har stor sympati för Malmö.
Från socialförsäkringens s-grupp var vi där förra
veckan och fick ta del av de möjligheter som Malmö-
regionen har att utveckla, men också av de bekymmer
man har i vissa stadsdelar där många står utanför
möjligheten till arbete. Där finns en rejäl segregation.
Kanske kan vi, Bertil Persson, försöka att med
förenade krafter hjälpa till i regionen, se vilka möj-
lighet som finns att komma till rätta med bekymren
och göra något bra tillsammans. Men då får ni först
prata med era moderata partivänner. För den som tror
på det starka samhället och på den generella välfärden
fordras det också resurser i form av skatter. Som jag
ser det är det där som det stora bekymret finns. Ni
talar å ena sidan väl, och jag respekterar att ni har en
partiideologisk uppfattning, men det krävs också
resurser.

Anf. 36 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Intresset för bostadspolitiken i denna
debatt är inte stort. Detta visar kanske också vilken
plats den har fått på den politiska dagordningen. Inga
borgerliga politiker deltar i debatten, och även det är
kanske symboliskt. De borgerliga betonar väldigt ofta
varje individs och varje familjs frihet att välja boen-
deform eller bostadsområde. Det låter ju väldigt fint,
men det är en illusion att tro att den kan realiseras
utan politisk medverkan genom lagstiftning och eko-
nomiska insatser från statens sida.
I alla samhällen där marknaden helt får styra bo-
stadspolitiken ökar segregationen och kvalitetsskill-
naderna i boendet. Tyvärr är också Sverige på väg i
den riktningen, framför allt därför att bostadspolitiken
gjort en kraftig kursförändring under 90-talet.
I dag är statens intäkter från boendet större än ut-
gifterna för det. I och för sig är väl detta förhållande
inte någon självklar värdemätare, men det är en tydlig
indikation. Konkreta yttringar av detta är t.ex. att
hyrorna har fördubblats på 90-talet och nu slukar
ca 33 % av en normal hushållsbudget. I dag sker en
omflyttning till mindre bostäder, och antalet hushåll
med bostadsbidrag har på grund av ändrade regler
minskat med ca 200 000. Vi har 60 000 tomma lä-
genheter, samtidigt som 160 000 ungdomar inget
hellre vill än att flytta till ett eget boende.
En bostadsbrist börjar skönjas i våra storstadsom-
råden, och det som byggs är avsett för kapitalstarka
hushåll som kan köpa sig en bostadsrätt eller ett eget
hus eller som kan betala en ofta mycket hög hyra. Är
det så här ni socialdemokrater vill ha det, eller tänker
ni försöka ändra på situationen?
I tidningen Vår bostad gör man en kritisk gransk-
ning av det socialdemokratiska partiprogrammet när
det gäller bostadspolitiken. Jag kommer att referera
till det program som skrevs 1990 och skall jämföra
det med Vänsterpartiets ståndpunkter och dagens
verklighet. Vad har ni lyckats åstadkomma utifrån det
program som ni då lade fast? Det verkar inte vara
särskilt mycket. Snarare har det på flera punkter blivit
sämre.
Det står där att alla har rätt till en god bostad till
ett skäligt pris som motsvarar familjens behov. Det
skäliga priset är nu Europas högsta hyra, och många
familjer har av ekonomiska skäl tvingats att minska
sitt boende. Den största orsaken till detta är skatte-
omläggningen, som gav stora skattelättnader för me-
del- och höginkomsttagare men högre hyror för alla.
Denna socialdemokratiska reform, genomförd med
hjälp av Folkpartiet, var så att säga inte någon fördel-
ningspolitisk höjdare.
Det står där vidare: Det krävs ett samhällsekono-
miskt stöd till de boende och att staten finansiellt
stöder bostadsbyggandet för att garantera en tillräck-
ligt hög nyproduktion och en önskvärd sanering och
ombyggnad av äldre bostadshus.
År 1998 blir nog det sämsta året hittills för bo-
stadsbyggandet under detta århundrade. Ombygg-
nadsvolymen är så låg att det bostadskapital som för
tillfället finns sjunker i värde. Villkoren för ränte-
bidragen fortsätter att försämras under några år till.
Enligt ett av de statsråd som har ansvar för bostads-
politiken, Lars-Erik Lövdén, blir det inga mer pengar
till stöd för bostadsbyggandet.
Vänsterpartiet vill införa både ett nyproduktions-
stöd för hyresrätt med krav på hyrestak och ett om-
byggnadsstöd med ekologiska förtecken, dels för att
få rimliga hyresnivåer, dels för att få fart på omställ-
ningen till det ekologiskt hållbara samhället. Vad vill
ni i dag?
Det heter också: Kommunerna har det direkta an-
svaret för att bostäder byggs och förmedlas. Det för-
utsätter en aktiv kommunal markpolitik.
Verkligheten visar att det lilla som byggs ofta är
extra påkostade bostäder i centrala eller vattennära
gräddhyllor, och marken säljs ofta till privata intres-
senter. Är detta socialdemokratisk politik?
Det heter vidare: Allmännyttig och kooperativ bo-
stadsproduktion skall främjas och oskäliga vinster vid
byggande, förvaltning och försäljning skall förhind-
ras.
Verkligheten visar att särreglerna för allmännyttan
är borta. Flera kommuner tar ut övervinster ur sina
bostadsföretag, och delar av allmännyttan säljs ut.
Här är delvis en förändring på gång. Enligt bostadsut-
skottets senaste betänkande skall begreppet allmän-
nyttigt bostadsföretag preciseras och en förändring av
prisbilden genomföras i samband med omvandling
från hyresrätt till bostadsrätt. Detta sker bl.a. utifrån
en vänsterpartimotion i frågan. Vi väntar med iver på
regeringens förslag.
Där står dessutom: Kommunerna har ansvaret för
att bostadsbyggandet samplaneras med övrig sam-
hällsservice och utformas för att passa olika hushåll
och åldrar, så att boendesegregationen motverkas.
Kommunerna skall kunna ålägga fastighetsägarna att
lämna lediga lägenheter till förmedling via bostads-
förmedling.
När det gäller dessa frågor har det kommunala an-
svaret kraftigt försämrats. Det beror bl.a. på att lag-
stiftningen i dessa frågor helt tagits bort. Vänsterpar-
tiet tycker att kommunerna skall upprätta obligatoris-
ka boendeplaneringsprogram och skall ha kommunal
förmedling, om kommuninvånarna så önskar, och
ställa krav på att både privata och kommunala fastig-
hetsägare skall lämna ifrån sig bostäder till förmed-
ling via kommunen. Detta är nödvändigt för att mot-
verka segregation och stödja hushåll med svårigheter
på bostadsmarknaden. Vad vill ni socialdemokrater
egentligen i dessa frågor?
Andra viktiga frågor är inflytande över bostads-
förvaltning, miljö- och kvalitetsdeklaration av bostä-
der, barnsäkerhetsfrågor, handikappanpassning av
den byggda miljön, allergisanering m.m. Det går att
räkna upp ännu fler frågor, men jag skall inte tynga er
med fler problem under dagens debatt.
Trots detta tycker regeringen inte att det behövs
någon särskild bostadsminister utan lägger ut frågor-
na på sex olika departement. Så sent som 1994 ville
socialdemokraterna i opposition inrätta ett bostadsde-
partement. Nu när de är i regeringsställning finns det
inte ens en bostadsminister. Är detta inte märkligt?
Hur skall ni ha det med den framtida bostadspoliti-
ken? Jag tycker att dagens bostadspolitik rimmar
väldigt illa med det som skrevs i 1990 års partipro-
gram.

Anf. 37 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Owe Hellbergs lista var lång, och han
förstår själv att det är fullständigt omöjligt att i detalj
svara på alla hans frågor.
Jag vill först göra samma konstaterande som Owe
Hellberg gjorde, nämligen att inga borgerliga politi-
ker hitintills har anmält sig på talarlistan för att de-
battera bostads- och boendefrågorna, som är så oer-
hört viktiga och som också jag på mitt sätt försökte
att belysa i mitt anförande.
Det handlar här om att försöka återskapa ett in-
tresse inte minst från allmänheten och i massmedier-
na, där vi aktivt försöker driva de bostadspolitiska
frågorna och boendefrågorna. För mitt parti Social-
demokraterna är detta och har alltid varit viktiga
frågor. Jag vågar också påstå att de alltid kommer att
vara det, men vi måste också se till att det förs en bra
debatt i massmedierna och ute i allmänheten.

Anf. 38 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Nu vände jag mig inte till de borger-
liga partierna i mitt anförande, utan jag frågade fak-
tiskt var Socialdemokraterna står i de här frågorna.
Under förra mandatperioden hänvisade man hela
tiden till budgetsanering. Bara räntorna kom ned i
nivå skulle nog allt fixa sig. Men mycket av det jag
lyfte fram här, när det gäller barnens frågor, miljön
och segregationen, handlar faktiskt om lagstiftning
för att öka solidariteten med de här grupperna, de
grupper som har det svårt att komma in på bostads-
marknaden. Då handlar det inte bara om etnisk här-
komst, utan vi vet att det rör väldigt många männi-
skor. Den lagstiftningen, Ronny Olander, kostar inte
pengar. Den kostar ett tänkande som är solidariskt
med de här människorna.
Jag saknar förslagen från ert parti, men det var
väldigt bra, det som stod i partiprogrammet 1990.

Anf. 39 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Vi socialdemokrater är kända för att
det vi säger i partiprogram och fattar beslut om på
kongresser, det arbetar vi för att genomföra. Owe
Hellberg som själv är väl initierad i bostadsfrågorna -
han sitter i bostadsutskottet om jag inte missminner
mig - vet att vissa frågor tar tid. Owe Hellberg vet
också vad vi tog över 1994 och att vi nu faktiskt kan
se att det går bättre för Sverige på område efter områ-
de. Det är tid nu för den bostadspolitiska debatten och
att driva frågor kring den om vilka möjligheter som
finns och också att se till just vad jag sade i mitt anfö-
rande, dvs. att en bostad är en social rättighet - den är
ingen handelsvara.
Samtidigt har Owe Hellberg, jag och förhopp-
ningsvis Ewa Larsson från Miljöpartiet en unik möj-
lighet eftersom vi är samarbetspartner under den här
mandatperioden, då vi verkligen med gemensamma
krafter kan lyfta fram bostadsfrågan. Det pågår arbe-
te, och detta arbete kommer att fortsätta.

Anf. 40 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Jag hoppas verkligen det. Under den
allmänna motionstiden har vi vänsterpartister skrivit
en motion som handlar om att försvara och utveckla
den sociala bostadspolitiken, och den skall vi nu
hantera under vårens övningar i bostadsutskottet. Jag
hoppas verkligen att vi får bättre gensvar i de här
frågorna då än vad jag fick och förde fram i den bo-
stadspolitiska utredningen, där man från socialdemo-
kratiskt håll inte ville göra någonting. Tyvärr, Ronny
Olander: Så är det.

Anf. 41 SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Vi har i mer än en dag diskuterat väl-
färdsfrågor, och jag skall lyfta fram en välfärdsfråga
som har med boendet att göra och som handlar om ett
komplement till boendet.
Vad skall du göra på semestern? Åka utomlands,
hyra en stuga eller kanske åka till ditt alldeles egna
sommarställe? I så fall är du lyckligt lottad. Antalet
personer i Sverige som varken har tillgång till fritids-
hus eller möjlighet att göra någon semesterresa har
ökat kraftigt under 1990-talet. I en LO-rapport upp-
skattar man det totala antalet till cirka en miljon per-
soner.
Fru talman! Möjligheten att fira sin semester nå-
gon annanstans än i sin bostad har stor betydelse för
välbefinnandet. Sveriges Koloniträdgårdsförbund
bildades 1921, och koloniträdgårdarna blev en till-
flyktsort för stadsmänniskorna. Ett flertal sociala
grupper i sekelskiftets samhälle var representerade i
den framväxande kolonirörelsen. För många fattiga i
städerna var kolonin den enda möjligheten till som-
marställe.
I dag är de flesta kolonister barnfamiljer eller låg-
eller medelinkomsttagare. Det finns två typer av ko-
loniträdgårdar, dels den traditionella med byggrätt,
dels fritidsträdgården som saknar byggrätt. Det totala
antalet är för närvarande 55 000.
Fru talman! Det råder stor enighet över alla parti-
gränser om koloniträdgårdarnas samhällsnytta. Intres-
set för koloniträdgårdar tycks öka hela tiden. Ett
koloniområde med stugor, små eller lite större, kan
bli ett välbehövligt inslag i stadsmiljön.
Det finns kommuner som har förstått koloniträd-
gårdarnas betydelse. Nya områden planeras och
byggs, och det är bra, men de borde vara många fler.
Den här typen av kommunala investeringar ger ovan-
ligt stort utbyte i form av friskvårdseffekter och triv-
selvärde för alla boende. Koloniträdgårdarna ökar
dessutom mångfalden av växter och smådjur och är
bra för stadsmiljön på flera andra sätt. Ingenstans är
kretsloppstänkandet lika naturligt som i trädgården.
Att man också mår bra av att arbeta, umgås och lata
sig i trädgården är ju ytterligare en fördel!
Utvecklingen av nya koloniområden beror mycket
på kommunernas inställning till kolonirörelsen samt
kommunernas ekonomi. Detta förhindrar dock inte att
staten borde ta initiativ som möjliggör en mer beri-
kande fritid för medborgarna. Ett sätt kan ju vara att
göra det attraktivare för kommunerna att iordning-
ställa koloniområden. För att göra koloniområdena
till ett alternativ för alla grupper i samhället bör en
översyn också ske av de ekonomiska villkoren för
köp och byggande. Här tycker jag att inte minst
bankväsendet har ett stort ansvar.
Fru talman! Låt kolonirörelsen åter bli ett alterna-
tiv i folkrörelsernas Sverige, där människor umgås
och där människor både i stad och på landsbygd ges
möjlighet till ett mera utvecklande och avkopplande
liv.

Anf. 42 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag förstår att det har medfört visst
huvudbry att placera in mitt anförande under någon
lämplig rubrik. Det handlar om händernas arbete och
välfärden. Jag kommer att prata om utbildning, skat-
ter, arbete, kultur, näringspolitik, människan - och
bostäder.
Fru talman! De intellektuella verksamheterna ge-
nomgår i dag en snabb utveckling och har kommit att
helt dominera vår roll i tillvaron. När ilskna debattö-
rer skriver ned den svenska skolan talas ofta om de
"riktiga" skolämnena, underförstått naturvetenskapli-
ga ämnen. När ilskna debattörer talar om omotiverade
elever nämns hantverk som en lösning.
För mig och för Miljöpartiet är det helheten som
gäller. Oavsett om du läser på samhällslinje, natur-
vetenskaplig linje eller går yrkesprogram på gymna-
siet behövs helhet. Att vissa teoriämnen bättre behö-
ver nivågrupperas är en annan diskussion, så den för
jag inte här nu. Jag tror att just hantverket i skolan
kan ge oss den nödvändiga motvikten, så att vi inte
förlorar oss själva och vår förankring i livet.
En tilltro till den egna skaparförmågan kan stärka
tron på det egna kunnandet. "Skolan ska bidra till att
öppna blicken och frigöra möjligheterna". Ja, så ut-
tryckte sig Carl Malmsten, och han fortsatte: "Låt
människorna alltifrån tidig ålder snickra, väva, måla,
knåda i lera, bygga, musicera, spela teater, inreda
ungdomsgårdar och slöjda möbler till sin skola och
till sitt egna hem. Släpp loss hela kopplet av bundna
andar, som vill ut och skapa det som gläder själen och
som är vackert och nyttigt, färgrikt, enkelt, torftigt -
praktiskt." Carl Malmstens skola känns lika angelä-
gen i dag, fru talman, eller kanske ännu mer angelä-
gen.
Teori på förmiddagen och hantverk på eftermid-
dagen; det ger människan helhet. Och att få arbeta
med konsthantverk kan hjälpa elever att hitta sig
själva eller att inte förlora sig själva. Det handlar om
att lära sig att tänka med händerna. Spetsknyppling
ger bättre dataprogrammerare. Musik ökar vår språk-
förmåga.
Vet ni att ordet hantverket inte finns som sökord
på bibliotek i Stockholm? Vi ser dagligen många
exempel som visar på en klar brist i den svenska
välfärden. Hantverk, handens arbete, måste återeröv-
ras inte bara i skolan utan i hela samhället. Ett sätt att
dra proppen ur stiltjen på konst- och hantverksmark-
naden är att ge företag rätt till samma skatteavdrag
för konstinköp som offentlig sektor har.
Fru talman! Vi behöver kulturpolitiskt hjälpa till
att få i gång marknaden för handens arbete. Avdrags-
rätt är ett förslag och skatteändringar för alla ensam-
företagande kulturarbetare ett annat. De deklarerar i
dag under samma förutsättningar som storföretagare,
vilket närmast måste betraktas som absurt eftersom
årsinkomsten för denna yrkesgrupp ligger runt
100 000 kr. Det förslag om s.k. singelföretag som
presenterades i utredningen Generella konstnärsstöd
är mycket intressant. Efter mer än tio års utredande är
det nu dags för regeringen att komma med en propo-
sition.
Handens arbete är grovt försummat i Sverige
inom de flesta områden. Säg ordet kulturarv och alla
vill bevara det. Men yrkesskickligheten att vårda vårt
kulturarv behöver kraftfullt förstärkas. Omsättningen
behöver öka och priserna behöver gå ned. Det ger
jobb, och allas vår livskvalitet ökar.
Konstnärlig utsmyckning av allmänna platser är i
dag av oerhörd vikt för att skapa trivsel i samhället.
Samhällets konstbeställningar har stor betydelse i det
att det skapar förutsättningar för konstnärer att leva
på sin konst. Det går att bättre sprida uppdragen så att
icke-etablerade konstnärer också ges möjlighet att få
uppdrag.
Ett ökat kvalitetstänkande kommer att leda till
fördjupade diskussioner om skönhet och estetiska
värden. Det är min förhoppning att kvaliteten skall
höjas inte bara på skapandet av miljöer utan även på
möjligheten för invånare att vara delaktiga på ett
tidigt stadium i alla byggnads- och anläggningspro-
cesser. Jag menar att samhället måste ta ett hel-
hetsansvar också vi upphandling för att säkerställa
estetiska och andra kvaliteter och samtidigt föregå
med gott exempel.
Resultatet av de anslag som givits till byggnads-
hyttor har varit mycket positivt. Jag ser med förvå-
ning hur detta anslag successivt håller på att avveck-
las. Byggnadshyttorna hjälper till att bevara vårt kul-
turarv i form av att gammal hantverkskunskap sti-
muleras. Det skapar också meningsfulla och nyttiga
arbetstillfällen.
I samband med att samhällsstödet för att rusta,
ekologiskt förädla och handikappanpassa lokala Fol-
kets hus, folkparker, bygdegårdar och Vår gård höll
på att försvinna i höstas räknade Boverket ut att varje
av samhället satsad krona ger fem gånger tillbaka.
Det ger bättre odds än inkomster från statlig spelverk-
samhet. Eller, annorlunda uttryckt, kringeffekterna är
grovt underskattade.
Fru talman! Handens arbete ger arbete. De ar-
betsmarknadspolitiska målen bör underställas de
kulturpolitiska målen. Låt kulturen bli motor i svensk
ekonomi. Kulturen är den näringsgren som växer
snabbast av alla näringsgrenar i västvärlden, men vi i
Sverige hänger inte riktigt men i utvecklingen. Nu är
det nytt år och nya tag.
Demokratifrågor

Anf. 43 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Låt mig inleda debatten om demokra-
tins villkor i vårt land med fyra iakttagelser eller
påpekanden som jag menar är av betydelse för sam-
talet om demokratins värde och vitalitet.
Den första iakttagelsen är att det är hög tid för
denna riksdag att reformera bort en del ofullkomlig-
heter i den svenska författningen. Vi har i ett initiativ
från Moderaternas sida riktat till alla intresserade
partier föreslagit att partierna i god tid före nästa val
skall uppta samtal i akt och mening att nå en överens-
kommelse om en reform av grundlagen i de hänseen-
den där ståndpunkterna rimligtvis nu borde börja
klarna.
Vi har nämnt som exempel på sådana frågor val-
dagens förläggning. För de flesta i denna kammare
torde det vid det här laget vara uppenbart att en val-
dag på hösten med den budgetprocess vi samtidigt
arbetar efter inte är en rimlig ordning. Antingen kan
man flytta valdagen till våren, eller också kan man
bestämma sig för ett system med rullande valdagar i
den meningen att en valdag inträffar senast fyra år
efter det att det senaste valet hölls oavsett som detta
är ett gammalt ordinarie val eller ett extraval.
Vi har också föreslagit att partierna nu på allvar
bör säga sig och ge besked om att personvalet har
kommit för att stanna. Det skulle ge den utvärdering
av personvalet som har igångsatts en tydlig inrikt-
ning. Det bör fördjupas så att väljarnas möjligheter att
välja person blir allvar. Kanske skall vi t.o.m. låta
antalet kryss på valsedlarna bli helt avgörande för den
ordning i vilken kandidaterna väljs.
Fru talman! Vi skall också slå vakt om den kom-
munala självstyrelsen på ett bättre sätt än vad vi gör i
dagens författning. Det kräver att valdagen flyttas
från riksdagsvaldagen till egen valdag eller egna
valdagar för kommunerna. Men det krävs också att vi
på allvar i grundlagen går längre för att skydda kom-
munernas rätt att sköta sina medborgares angelägen-
heter än att bara säga att Sverige har kommuner och
landsting och att de har rätt att ta ut skatt. Se till att
den kommunala självstyrelsen blir verklig. Det är mitt
första påpekande i dagens debatt.
Mitt andra påpekande är att jag tror att det för
demokratins vitalitet och det demokratiska samtalets
skull är viktigt att erkänna att dålig politisk kvalitet
undergräver tilltron till demokratin. Det allvarligaste i
den delen, fru talman, är att när politiken tror sig
kunna klara allt klarar den till slut ingenting riktigt
bra.
I dag finns det tydliga tecken på att kvaliteten
bryter samman under politikens egen tyngd. Politiken
har tagit på sig så många uppgifter i den största av
välmening men saknar förmågan att hantera dem på
ett ansvarsfullt sätt. Den allomfattande politiken -
eller som det ibland felaktigt benämns, demokratise-
ringen - blir därmed ett hot mot demokratin själv.
Människor tappar med rätta förtroendet för sådana
styresmän som inte klarar av att leverera den kvalitet
väljarna med rätta kan begära.
Skolan, för att ta ett av de debattämnen som cir-
kulerar på tidningarnas sidor just nu, är det kanske
tydligaste exemplet på detta. Det är ett totalpolitiserat
område - eller totaldemokratiserat, som det så vackert
heter - som i dag uppvisar monumentala kvalitativa
brister. En skola som fungerar efter sådana linjer
riskerar inte bara att bli ett problem för skolans per-
sonal och eleverna utan också ett övertydligt exempel
på hur demokratin undergrävs genom politikens
oförmåga att sköta det den säger sig garantera med-
borgarna.
Ett liknande öde bäddar de politiker för som lovar
det orimliga för partipolitisk vinnings skull.
Vid det gångna valet drabbades det socialdemo-
kratiska partiet av ett större nederlag än vad något
parti har gjort sedan den allmänna rösträttens infö-
rande. Samtidigt får vi en diskussion om demokratins
vitalitet och tilltron till politiken.
Jag tror att det finns ett samband mellan de soci-
aldemokratiska utställda löftena i 1994 års valrörelse,
omöjligheterna att uppfylla dem och det resultat som
partiet drabbades av fyra år senare. Och jag tror att
det dessutom finns ett samband mellan den utveck-
ling som socialdemokratin genomgick och den dis-
kussion som vi för stunden har om demokratins för-
ankring bland medborgarna.
Slutsats: Det gäller inte bara att bli vald utan att i
sin politiska gärning också motsvara medborgarnas
förtroende.
Mitt tredje påpekande är att det är viktigt att inte
glömma var demokratins fiender finns och vilka kon-
sekvenser som irrläror får och har fått i det förgångna.
Statsministern har sagt sig skola kalla till samtal
om vad kommunismen har givit världen. Jag tror att
det är viktigt att dessa samtal kommer till stånd utan
ytterligare dröjsmål.
Rapporteringen från dagens Öst- och Centraleuro-
pa erbjuder rika illustrationer på vart historien har fört
oss. Det är inga tillfälligheter. Det är inte någon följd
av naturlig fattigdom t.ex. i fråga om naturresurser
som gör att dagens Öst- och Centraleuropa genomgår
den utveckling som står så uppenbar för oss i TV-
rutan varje kväll. Misären är ett ideologiskt verk. En
och annan kan säga sig att kommunismen är död. Det
kan man hoppas. För stunden verkar den i vart fall
inte livskraftig. Risken är bara att om ting tros vara
bara en del av historien så finns det en möjlighet för
irrlärorna att komma tillbaka. Också i dagens svenska
politiska debatt finns det de också i etablerade poli-
tiska partier som drömmer om sådana tankar som
många av oss, som sagt, trodde var döda.
Slutsats: Se upp. Upplys. Kalla en spade för en
spade.
Till slut är mitt fjärde påpekande att svenska fol-
ket måste få chansen att påverka Europas framtid. Det
lokala och det internationella, säger många, är de nya
politiska arenorna. Valet till Europaparlamentet i höst
blir en möjlighet att utöva demokratin på den euro-
peiska nivån. Men det räcker inte med detta. Sverige
som nation måste också kunna hävda Sveriges intres-
sen i det Europa som nu tar form. När socialdemo-
kratin säger sig behöva studiecirklar för att ena sitt
splittrade parti, sätter man Sveriges möjligheter att
utöva inflytande i Europa på spel. Det är det verkliga
demokratiska underskottet.

Anf. 44 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag noterar i massmedierna och i Per
Unckels anförande att Moderaterna själva försöker
reformera författningen vid sidan av den ordinarie
riksdagsordningen genom att skriva brev till partile-
darna.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Per Unckel så-
som varande ordförande i konstitutionsutskottet. Bör
inte författningsfrågorna diskuteras och beredas i
konstitutionsutskottet? Är etablerandet av extra kon-
stitutionella inrättningar som partiledaröverläggning-
ar verkligen ett bra sätt att försvara den svenska riks-
dagen och dess ställning?

Anf. 45 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Ja, det är det. Riksdagens konstitu-
tionsutskott skall vad det lider naturligtvis bereda de
konstitutionella förändringarna. Men att föra samtal
om konstitutionella förändringar i partiledarkretsen är
en gammal svensk tradition. Innan konstitutionsut-
skottet har att ta ställning bjuder den traditionen att vi
försöker bli ense så långt det är möjligt om vilka
förändringar som är angelägna och gagneliga.
Mats Einarsson kan vara väl förvissad om att kon-
stitutionsutskottet efter det att en sådan process har
genomgåtts kommer att ha sitt tillbörliga inflytande.

Anf. 46 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är naturligtvis inte motståndare
till konstitutionella diskussioner i en mängd olika
forum inklusive partiledaröverläggningar. Men jag
tycker att Per Unckel tar lite lätt på problemet att ett
antal frågor under senare år har förts från det ordina-
rie beslutssystemet till mer eller mindre informella
partiledaröverläggningar. Det tror jag är olyckligt för
den svenska demokratin. Det kanske inte är den avgö-
rande frågan, men jag menar att det ändå är viktigt att
försvara och hålla sig till de ordningar som vi har
beslutat om tills vi har beslutat annorlunda.

Anf. 47 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Mats Einarsson förefaller mig att vara
formalist i överkant. Jag tror att det vore klokt att
pröva olika vägar för att nå fram till konstruktiva
förslag. Det har dessvärre funnits en tendens i Sveri-
ges riksdag att inte klara av att genomföra de konsti-
tutionella förändringar som vi från tid till annan i
brett samförstånd normalt finner gagneliga. Låt oss då
genom öppna samtal partierna emellan se om det i
dag föreligger en bas för att föra fram ett antal viktiga
förändringar till ett slutgiltigt ställningstagande.
Jag tycker att Mats Einarsson borde vara fri och
öppen och pröva de olika vägar som står oss till buds
för att se till att reformeringen av den svenska författ-
ningen kan gå vidare.
Fru talman! Det värsta från demokratisk utgångs-
punkt vore att författningsdebatten och författnings-
förändringarna gick i stå. Då skulle vi fortsätta att
leva med en författning som inte uppfyller rimliga
vitala demokratikrav.

Anf. 48 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Till skillnad från Mats Einarsson väl-
komnar jag Per Unckels och moderaternas debattarti-
kel om vårval. Per Unckel är som ordförande i kon-
stitutionsutskottet välkommen att ta aktiv del i den
partimotion som Centern också har väckt när det
gäller just vårval och valdagens förläggande. Därtill
kommer också diskussionerna om just skilda valdagar
utifrån att man skall få en större fokusering på möj-
ligheten för den enskilde väljaren att särskilja rikspo-
litik och lokalpolitik.
Det som Per Unckel sade om en förändring av
valdagens förläggande med rullande valdagar tycker
jag dessutom är mycket intressant att följa och dis-
kutera. Jag ser därför fram emot dessa diskussioner
framöver.

Anf. 49 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Utan att polemisera mot Åsa Tors-
tensson vill jag lägga till ett argument för den typ av
öppen diskussion om författningen som vi eftersträ-
var, nämligen att jag tror att det finns många olika
vägar att nå fram till det mål som många av oss sätter
oss före. Bara det som Åsa Torstensson hänvisade till,
att man kan ha rullande valdagar eller att man kan ha
vårval, är ett exempel på en sådan frågeställning.
Det finns många olika sätt att vitalisera demokra-
tin. Jag tror att det skulle vara gagneligt för partierna
att nu starta den typ av öppna och gärna informella
samtal som vi efterlyser för att öppet pröva vilka
reformer som vore mest gagneliga. Därefter finns det
skäl att pröva dem i den lagstadgade ordning som
riksdagen föreskriver.

Anf. 50 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det är bra att vi har ett demokra-
tiblock i debatten. Det börjar dyka upp röster i den
allmänna debatten som talar om demokratins kris.
Några säger att det behövs mindre politik. Kanske Per
Unckel är en av dem. Det behövs i stället mer infly-
tande för marknaden, företagsledarna och experterna.
Men det är ingen ny debatt. Det var klassiska kon-
servativa argument redan när striden stod om rösträt-
ten. De argumenten avvisades då. De bör avvisas i
dag.
Verkligheten och problemen är de helt motsatta. I
dag behövs en debatt om hur demokratin skall be-
gränsa och återerövra makt från finansmarknadens
krav. Visst vore det allvarligt, fru talman, om det åter
skulle bli helt naturligt att säga som skalden en gång
sade:
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner
att medborgarrätt heter pengar

Andra debattörer säger att globaliseringen och Eu-
ropaunionen gör att demokratin måste lämna natio-
nalstaten. De internationella valutastormarnas verk-
ningar är i högsta grad konkreta. De måste mycket
riktigt mötas med ökad internationell politisk sam-
verkan. Men det betyder inte att vi vare sig bör eller
kan montera ned den inhemska demokratin. Tvärtom,
detta innebär att den måste fördjupas.
Av några larmrapporter fick vi nyligen höra att
eleverna brast i sitt demokratiska sinnelag. Det sades
att det var ett bevis på att skolan hade misslyckats
med sin demokratiska fostran. Per Unckel talade om
monumentala kvalitativa brister i skolan.
Den här rapporteringen är orättvis mot skolan,
men framför allt mot Sveriges unga. Jag tror inte att
de unga har sämre demokratiskt sinnelag än vi äldre.
Tvärtom brukar ungdomen just kännetecknas av
mycket starka krav på demokrati och rättvisa.
Men ett samhälle där de äldre, vissa experter och
t.o.m. vissa politiker säger att marknad och företags-
styrning är bättre än politik och demokrati sänder ju
fel signaler till de unga om synen på demokrati. Men
det är inte lärarnas, elevernas eller skolans fel. Det
kanske inte är de som behöver demokratisk fostran,
utan det kanske är hela samhället som behöver mer
demokrati.
Skolan kan möjligtvis vara en spjutspets mot
framtiden, men mest är den nog en spegelbild av
samhället i stort. Ett talesätt säger: Som de gamla
sjunga kvittra de unga. Det är demokratin i samhället
i stort som är problemet.
I det sammanhanget säger man att politikerförak-
tet ökar, människor har tröttnat på politik. De som
säger så har delvis rätt, men bara delvis. En viss för-
ståelse kan man ha för väljarna. Det gäller det Per
Unckel var inne på när han sade att man tappar för-
troendet när socialdemokraterna bryter löften och inte
håller vad de lovar. Men, Per Unckel, vad har ni lo-
vat? Ni lovade att sätta fart på Sverige när ni hade
makten. Hur gick det? Väljarna tappade förtroendet
för er och ni miste regeringsmakten. Ni sade: Kom-
mer vi bara med i EU löser det sig med jobben. Får vi
bara ned räntan löser det sig med jobben. Får vi bara
en skattereform löser det sig med jobben. Får vi bara
normpolitik och utgiftstak löser det sig med jobben.
Det har inte löst sig med jobben. Per Unckel sade:
Kalla en spade för en spade! Låt oss säga att proble-
men med jobben kanske också härrör från själva
kapitalismen, dess struktur, och våga tala om det.
Kalla en spade för en spade! Allt är inte politikens
fel, en del är marknadens och kapitalismens fel. Våga
kalla en spade för en spade!
Väljarna vet, Per Unckel, att det inte finns något
bättre alternativ till de demokratiska institutionerna,
allmän rösträtt och vår parlamentariska demokrati.
Den borgerliga alliansen säger att vi i Sverige har
både fel och för mycket politik. Den säger att det
bästa är att sänka skatten. Låt folk och företag behålla
sina pengar så att de får mer frihet. Mer frihet vill ju
alla ha.
Då blir kanske en del socialdemokrater rädda. I
våras gick de ut i en stor attack mot moderaterna och
sade att Bildt vill begränsa demokratin. Jag förstår
uppsåtet i det angreppet. Men den främsta kritik som
vänstern bör rikta mot liberalerna, moderaterna och
högern gäller deras marknadslösningar. Deras modell
minskar i praktiken just friheten. Även om några får
mer frihet i deras samhälle kommer långt fler, de som
har lite, att få mindre frihet när de inte har råd att
välja på den marknad där den som har mest också får
det bästa.
I sin förlängning kan högerpolitiken, där hade s-
debattörerna rätt, bli ett hot mot demokratin. Demo-
kratin behöver det sociala kitt som en jämn fördelning
av välståndet innebär. När samhällets goda och onda
fördelas alltmer ojämnt minskar också viljan och
möjligheten att aktivt delta i den demokratiska pro-
cessen. Den minskar framför allt hos dem som har
allra minst. Det är därför vi får ett fallande valdelta-
gande i vissa bostadsområden i storstäderna, segrega-
tionens områden.
Vi i Vänstern brukar säga att rättvisan är produk-
tiv, att en jämn fördelning och ett starkt välfärdssam-
hälle är bra också för den ekonomiska tillväxten. Men
en jämn fördelning är också viktig för att få alla del-
aktiga i den demokratiska processen. Det här blir allt
viktigare i det mångkulturella Sverige som håller på
att formas. Det är den här ideologiska striden som
demokratidebatten i grunden handlar om. Den hand-
lar om att rättvisa är produktivt, att rättvisa är bra för
demokratin. Det är själva grunden.
Men sedan har vi också riksdagens former att dis-
kutera. Trots skilda ideologiska uppfattningar borde
vi kunna enas om en del förändringar här i riksdagen.
Vi borde se till att fler debatter hölls innan vi fattar de
verkliga besluten i utskotten, debatter som tillåter oss
att ta intryck av varandras argument innan vi går till
våra slutliga avgöranden.
Per Unckel, man har i politiken tröttnat på att par-
tiledarna sitter i slutna rum och kommer ut ungefär
som när man i katolska kyrkan meddelar att man har
valt en påve. Människorna känner sig inte delaktiga
då. Därför är det faktiskt bättre att ni i KU gör offent-
liga utfrågningar och för en diskussion inom KU:s
ram än att det sitter en liten grupp partiledare. Det
krävs fördjupning av demokratin och att den breddas i
partierna. Det får inte bli en centralkommitté i Mode-
rata samlingspartiet och Vänsterpartiet som bestäm-
mer allting. Nej, för in frågan i KU och för en kam-
mardebatt om den, gör det här! Det är bra att vi gör
det. Men begränsa inte detta till partiledarna.
För en central diskussion om centrala frågor! Där
har Per Unckel faktiskt en viss poäng när han säger
att vi kanske diskuterar en del småfrågor här. Det gör
vi nog. Låt oss då koncentrera och ha veckovisa de-
batter om arbetslösheten. Ha gärna det! Vi kanske
kan ha debatter om jämställdheten, miljöomställning
och demokratifrågorna i stället för de små reserva-
tionsdebatterna. Där har Per Unckel en poäng. Men
då får vi förändra riksdagens arbetssätt. Det måste vi
våga göra i en öppen anda, för ingen av oss har den
absoluta lösningen. Det har vi inte. Det var det jag
talade om när jag sade att en spade är en spade. Allt
är inte politikens fel, en del är marknadens och kapi-
talismens fel. Låt oss våga vara öppna och erkänna
det.
Stärka riksdagens roll i budgetprocessen kan vi
göra. Är vi debattörer överens om att riksdagen har en
för svag ställning i budgetprocessen, låt oss då höra
det i denna debatt. Tycker ni att ni har lågt inflytande
över budgetprocessen så säg det. Vi i Vänstern tycker
att riksdagens roll i budgetprocessen bör stärkas.
Vi bör stärka riksdagens roll när det gäller upp-
följning, revision och målstyrning och stärka riksda-
gens roll när det gäller EU-processen. Vi kan dra
bättre nytta av den stora kompetensen i utskottskans-
lierna, så att vi får något av ett riksdagens utred-
ningsinstitut i stället för att tjänstemännen måste
skriva reservationer. Vi kan förändra riksdagen och
stärka den. Vill Per Unckel göra det?

Anf. 51 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Visst skall vi stärka riksdagens ställ-
ning. Vi kan föra en hel debatt till om olika delar för
att klara det.
Låt mig gärna också säga att jag mer än väl kan
tänka mig att nappa på Lars Bäckströms förslag att
låta de breda samtalen om författningens förändring
ske i stora kretsar. Jag underströk själv att de bör vara
öppna. Huvudsaken är att vi kommer fram till kon-
kreta resultat som kan föreläggas riksdagen innan
nästa val.
Det är lite underligt att Lars Bäckström, som är en
sådan motståndare till Europeiska unionen, talar om
behovet av internationellt politiskt samarbete, när han
säger nej till det främsta uttrycket som detta interna-
tionella samarbete har fått.
Till slut: Ja, jag tror att politiken blir bättre om
den blir begränsad. Låt mig fråga Lars Bäckström på
följande sätt: Vad är det för fel med tanken att elever
och föräldrar fritt får välja den skola de själva vill,
utan att Lars Bäckström och jag dirigerar villkoren?

Anf. 52 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det är fel. Det är så
det är i min hemstad, Uddevalla. Där får man göra så.
Den är styrd av socialdemokrater och vänsterpartister.
Däremot kan inte medborgarna ha fri dragnings-
rätt, dvs. få göra saker som kostar hur mycket som
helst. Då får man ingen kontroll på pengarna. Det är
väl viktigt, Per Unckel. Det är vi överens om.
Visst behövs det internationella samarbetet. Men
allt samarbete är inte bra. Det behövs mat, men alla
rätter är inte goda. De krav som den europeiska valu-
taunionen ställer på oss berövar oss en nationell suve-
ränitet. Det är det som är fel. Man kan se i internatio-
nella debattidskrifter att alltfler ekonomer börjar inse
att kraven blir för hårda och hotar själva den grund-
läggande nationella suveränitetens princip. Det är det
som är felet.
Men visst behöver vi ha kontroll på skattedump-
ningen och självklart på social dumpning. Det kan vi
få med ett mellanstatligt samarbete. Vi behöver en
finanspolitisk expansion på Europanivå.

Anf. 53 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Se där! Lars Bäckström medger att
det fria skolvalet, där politiker inte lägger sig i hur
eleverna väljer, är en god sak. Alltså: Genom föränd-
ringar av skolan syftande till att begränsa politiken
ökade man enskilda människors inflytande och beri-
kade och vitaliserade det demokratiska samtalet. Kan
inte Lars Bäckström fullfölja samma tanke in på nya
politiska områden?
Nej, Lars Bäckström, den europeiska unionen och
EMU tar inte ifrån oss ett nationellt bestämmande. De
ger oss tillbaka en del av det nationella bestämmandet
på internationell nivå som vi annars har förlorat.
Problemet i dag är att Sverige i den europeiska unio-
nen spelar bort Sveriges intressen. Vi vägrar att vara
med fullt ut och ge vårt bidrag och därigenom få
tillbaka det inflytande som svenska folket har rätt att
ställa krav på regeringen att slå vakt om och förstär-
ka.

Anf. 54 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Moderata samlingspartiet, ni befinner
er i 1999. Det är kanske så i en mystisk blå avkrok av
landet att allting bestäms av någon mystisk röd hård
makt. Men i de delar av Sverige jag känner till får
man välja vårdcentral och skola, men man har inte
fria dragningsrätter att hantera kommunens pengar
hur som helst. Det finns en begränsning, och det är
det ekonomiska utrymmet. Det är enkelt att förstå det.
Ekonomin sätter gränser, Per Unckel. Men ni vill
sänka alla skatter och dela ut pengarna till den enskil-
de. Då får de som har lite små valmöjligheter. I för-
längningen offrar ni - inte för att ni vill - demokratin
på frihetsaltaret.
Per Unckel tog upp frågan om Östeuropa. Det är
ett bra exempel, dvs. där har man gått från den ena
villan till den andra. Man har offrat den samhälleliga
solidariteten och fördelningen.
I den polska tidningen Res Publica har en kröni-
kör citerat en äldre filosof som säger att ett samhälle
är där var och en har friheten men att man är som en
varg gentemot varandra. Det samhället skapar en
dålig demokrati.
Fördelningsaspekten är en viktig grundval för att
skapa en aktiv levande demokrati och för att ge män-
niskorna frihet att kunna välja. Det är det ni tyvärr
glömmer i er längtan efter den starkes frihet.

Anf. 55 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först fråga om Lars Bäck-
ström har läst Skolverkets rapport Vad är rätt och
rättvist? Ungdomars val i etiska situationer som
uttryck för demokratisk kompetens. Lars Bäckström
refererade till rapporten.

Anf. 56 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag refererade till medierapportering-
en om den.

Anf. 57 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att när vi politiker drar
slutsatser av utredningar har läst vad där står. Det
bidrar till att skapa förtroende för oss.
Skolverket skriver: "Det är tydligt att många ele-
ver varken i hemmet, på fritiden eller i skolan med-
vetet tränar sig att se och hävda sin inre demokratiska
värdebas. Trots att undersökningen visar att många
elever, främst flickor, klarar att argumentera utifrån
klargjorda värden, visar studien också att alltför
många elever gör enkla val, t.ex. att fördela tillgångar
lika, och överger sin ståndpunkt när situationen änd-
ras. Studien visar också på många elever som inte ens
upptäcker den etiska valsituationen."
Skolverket slutar rapporten med följande: "Etisk
reflektion som en del i ämnesundervisningen ger
eleverna förståelse och styrka i sina handlingar. Om
de demokratiska värdena genom reflektion blir mer
medvetna hos eleverna bör detta leda till att deras
handlingar mer grundas på demokratisk rättskänsla
och mindre på kortsiktig egennytta."
Skolan vill alltså ta ett ansvar.

Anf. 58 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Självklart skall skolan ta ett ansvar.
Jag talar om hur medierna säger att det är skolans fel
att det brister i demokratisk fostran. Jag säger att det
är samhällets fel som sänder ut fel signaler. I medier-
na kan man läsa att vi i Vänstern ställer krav på fack-
lig demokrati, makt till löntagarna och de anställda -
och detta rubriceras som ett hot mot tillväxten. Sedan
hävdar medierna: "Bort med er politiker, så skall det
bli tillväxt."
De politiska krafter som Barbro Westerholm är li-
erad med är det största hotet mot de demokratiska
värderingarna i skolan. Skolan kan inte bli bättre än
det omgivande samhället. Ni i högeralliansen är en
del av problemet när ni så idogt kritiserar de demo-
kratiska principerna i olika former.

Anf. 59 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! I riksdagens talarstol står nu vad vi
skulle kunna kalla en fysisk struktur. Denna struktur
är 182 centimeter lång och väger ett avsevärt antal
kilon. I dagligt tal kallar vi denna struktur för männi-
ska.
Det är inte vanligt att vi definierar våra medmän-
niskor som fysiska och/eller kemiska strukturer. När
vi ser en medmänniska ser vi en helhet, och vi kan
mycket lätt uppfatta om denna medmänniska är något
mer än bara form och kropp. Vi uppfattar om det
finns liv, och det är främst livet som räknas.
När vi talar om demokrati har vi däremot ofta en
tendens att fastna i de formella strukturerna. Kring
dem debatterar vi gärna. Vi har lätt att glömma hur
helheten i en demokrati är och hur så att säga "livet"
är i en demokrati.
För ganska exakt 14 år sedan gjorde jag en resa
tillsammans med bl.a. Mats Odell till El Salvador.
Det var ett land som då befann sig i en brytningstid
med inbördeskrig. Men det fanns tecken som tydde
på en process i rätt riktning.
En ledande inhemsk kristdemokrat konstaterade
där vid ett tillfälle: "Ja, vår konstitution har under
lång tid i formell mening varit mycket demokratisk."
Men praktiken hade varit och var annorlunda. Den
formella strukturen räckte inte till. Demokratin fanns
ändå inte där.
En annan händelse hänför sig till mandatperioden
1991-1994. Ett afrikanskt land som under lång tid
mottagit stora biståndsbelopp från Sverige kritisera-
des för att man inte tagit viktiga steg i den demokra-
tiska utvecklingen. En delegation från det landet
besökte den svenska riksdagen. Vid ett samtal med
ledamöter frågade sig de besökande ängsligt hur de
skulle bete sig för att kunna behålla det svenska bi-
ståndet. För dem hade demokratireglerna ett pris. Att
demokrati är ett egenvärde tycktes inte ha föresvävat
besökarna.
Men, fru talman, demokrati är inte bara form och
struktur - även om de är viktiga i sig. En demokrati
har innehåll, den har värden och värderingar. Det
finns ingen värdelös demokrati.
Erwin Bischofberger brukar karakterisera demo-
kratin på följande sätt, och jag tycker det är en myck-
et bra beskrivning:
1. Människovärdesprincipen med mänskliga fri- och
rättigheter.
2. Majoritetsprincipen.
3. Principen om hänsynstagande till minoriteten.
Den centrala principen - människovärdesprinci-
pen - bär upp hela demokratin. De yttre formella
strukturerna som i sig är viktiga för en god demokrati
är underordnade denna princip. En demokrati är - för
att över huvud taget kunna existera - något som är
fyllt med värden, dvs. en människosyn som ser med-
människans värde, inser hennes behov och begräns-
ningar, inser hennes ansvar.
Likt livet är också demokratin en process. Demo-
kratin måste återerövras av varje ny generation.
Demokratin kan ses ur olika synvinklar. Man kan
se den som en sammanvägning av människornas
preferenser. Man kan se den som ett sätt att nå en
fredlig konfliktlösning. Dialog är ett bärande ord i ett
sådant sammanhang. Det är också helt klart att demo-
krati underlättar förnuftiga lösningar av politiska
problem, men jag vill verkligen betona att det verkli-
gen inte är någon garanti för att det blir så.
Demokratin kan också sägas rättfärdigas av vissa
viktiga grundvärden som individens rätt till frihet,
likhet och solidaritet och en rättvis beslutsprocedur.
Det finns olika kännetecken för en demokrati. Jag
har nämnt majoritetsprincipen, i vilken ingår fria och
allmänna val. Den gäller också den politiska repre-
sentationen, medborgarnas deltagande i politiken, fri
åsiktsbildning, fri tillgång till information och öppen-
het och andra fri- och rättigheter såsom inte minst
rättssäkerhet, maktdelning, kontroll över politiska
beslut och ansvaret hos de politiska befattningshavar-
na.
Fru talman! Det är denna strukturella helhet kom-
binerad med ett levande mänskligt engagemang som
konstituerar en demokrati. Jag tror alltså inte att det
finns något enstaka alexanderhugg mot den gordiska
knuten som ensamt skapar demokrati; att bygga en
demokrati handlar om små, många steg och mycket
tålamod. Likt Sisyfos får vi gång på gång rulla den
demokratiska stenen mot toppen. Varje ny generation
måste återerövra det demokratiska tänkandet. Den
uppfostran och den bildning som den nya generatio-
nen får är alltså avgörande för demokratins fortbe-
stånd. Ansvaret för att denna uppfostran och bildning
sker är den vuxna generationens, dvs. vårt ansvar.
I denna de små stegens utveckling tror jag också
att vi måste våga pröva lite nya vägar även på den
strukturella sidan. T.ex. har vi i Sverige inte utvecklat
maktdelningstanken tillräckligt. Eftersom vi männi-
skor har vår ofullkomlighet att kämpa med bygger
den goda demokratin på att maktfullkomlighet och
maktmissbruk bemöts genom flera relativt oberoende
maktcentra. Genom sådana skapas balans, jämvikt
och korrigerande möjligheter. Vi har i dag t.ex. KU:s
kontroll av regeringen, vi har JO:s kontroll av de
offentliga myndigheterna och vi har revisionskon-
troller av olika slag. Däremot har vi en relativt tand-
lös lagprövningsrätt, inte minst genom det s.k. up-
penbarhetsrekvisitet. Här borde vi få en uppskärpning
till stånd. Vi kristdemokrater har länge krävt en för-
fattningsdomstol - under lång tid var vi ensamma om
det - men nu är det flera partier som är med på den
vagnen. Det vore bra om även regeringspartiet åt-
minstone vore berett att ge den frågeställningen en
ordentlig genomlysning och inte bara avvisa den på
schablonartade grunder. Fri- och rättighetskommittén,
där jag själv var ledamot, hade uppdraget men full-
följde det dessvärre inte.
Fru talman! Ett annat område som borde vara av
intresse för en vitaliserad demokrati är subsidiaritets-
principen. Det är bara nio år sedan jag var med om att
föra in begreppet i den svenska politiska debatten; de
flesta av oss vet nu att det är en viktig princip inom
EU och gemenskapsrätten. Jag tror att vi skulle ha
stor glädje av den principen även på det nationella
planet för att genomlysa den politiska kompetensen
på de olika nivåerna. Subsidiaritetsprincipen är ett
utomordentligt arbetsverktyg för att t.ex. försöka
analysera gränserna mellan det civila samhället och
det offentligt reglerade samhället. Kanske skulle en
sådan genomlysning också kunna leda fram till att vi
fick tydligare gränsdragningar mellan kommuner,
regional nivå och stat.
Fru talman! Ett par tillkännagivanden från KU
vad gäller folkomröstningsinstitutet ledde fram till en
utredning i ämnet. Olof Ruin ledde det arbetet. I mars
är det två år sedan den utredningens betänkande
överlämnades, men sedan har det varit väldigt tyst.
Där beskrivs rågångarna mellan beslutande folkom-
röstningar och rådgivande, och förslag lämnas på ett
par olika möjligheter för att förbättra folkomröst-
ningsinstitutet.
Jag har en fråga till statsrådet Lejon, hur det ligger
till med det ärendet. Det finns ju inte med i den pro-
positionsförteckning som vi fick häromdagen. Det
handlar förstås om en ändring av regeringsformen,
men vi behöver faktiskt inte vänta med alla grund-
lagsförändringar till riksmötet 2001/02. Det kan bli
nog tungt ändå med det arbetet.
Fru talman! Det är viktigt att debatten kring vår
författning och vår demokrati är levande. Sverige har
under lång tid utvecklat en demokratisk tradition.
Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika for-
mer. Fru talman! En levande demokrati förutsätter en
politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinio-
ner bland folket ta sig nya uttryck.

Anf. 60 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! I de allmänna värderingarna är Lars
Bäckström och Ingvar Svensson överens. Men det är i
detaljerna som djävulen gömmer sig. Ibland är det
inte ens detaljer det handlar om, utan ganska stora
frågor.
Ingvar Svensson! Anser ni kristdemokrater att
löntagarna har för mycket inflytande i sina företag
eller för lite? Vill ni stärka löntagarnas demokratiska
ställning i arbetslivet? Ja eller nej?
Jag sade förut till en folkpartist att det är väldigt
viktigt hur demokratin ser ut ute i samhället. Man kan
inte bara ha demokrati här i riksdagen, utan det gäller
att sprida ut den. Subsidiaritet behövs även i företa-
gen.
Ingvar Svensson! Vill ni ha mer demokrati för
löntagarna eller mindre? Hur skall det ske i så fall?
Ingvar Svensson! Tycker ni kristdemokrater att
riksdagen har en för svag ställning i budgetproces-
sen? Vill ni stärka den?

Anf. 61 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Vi försöker här diskutera den politis-
ka demokratin, men vad Lars Bäckström ger sig in på
är den s.k. företagsdemokratin. Jag tycker också att
det är rimligt att man försöker tillämpa subsidiariteten
i företagens eget företagstänkande. Men vi behöver
inte intervenera på alla områden från politikernas
sida.
När det gäller budgetprocessen sitter nu en riks-
dagskommitté som skall titta på de frågorna. Jag sitter
själv med i referensgruppen för just budgetprocessen.
Jag tror att vi där skall kunna hitta lösningar som
förbättrar den situationen.

Anf. 62 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jo, vi diskuterar demokratin även
utanför den trånga synen på demokrati här i riksda-
gen. Jag gör det. Då får man i demokratin anpassa sig
till de spelreglerna, Ingvar Svensson.
Vill ni stärka löntagarnas demokratiska ställning i
arbetslivet eller inte? Era motioner pekar på motsat-
sen. Ni vill minska möjligheterna för löntagarnas
fackliga organisationer. Ni vill med lagstiftning be-
gränsa det inflytande som löntagarna har i dag. Ni vill
begränsa deras demokrati i praktiken.
Det är klart att man skall komma fram till lös-
ningar i en kommitté! Man kan väl inte starta med
målsättningen att man inte skall komma fram till
lösningar! Min fråga var mycket enklare än så: Vill ni
stärka riksdagens roll i budgetprocessen?

Anf. 63 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller den sista frågan är sva-
ret att vi vill stärka riksdagens roll i budgetprocessen.
Vi är inte riktigt nöjda med den utveckling som har
varit. Jag satt med i riksdagsutredningen som lade
fram det här förslaget, men vi hade inte tänkt oss att
det skulle bli den här typen av låsta positioner som
har utvecklats i riksdagens tillämpning.
När det sedan gäller löntagarnas ställning vill jag
bara säga att det är en tendens i alla vänsterrörelser att
anse att allting är politik. Vi tror att den politiska
kompetensen skall begränsas. Däremot är det väldigt
viktigt att vi i olika sammanhang slår vakt om männi-
skornas värde och värdighet.

Anf. 64 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag skall till skillnad gentemot många
tidigare i den allmänpolitiska debatten säga att den
allra viktigaste frågan som finns på den politiska
dagordningen i ett långsiktigt perspektiv är just de-
mokratin, den demokratiska utvecklingen och därmed
människors delaktighet, medansvar och insyn i sam-
hället. Att vara en part i det vi allmänt kallar sam-
hällsutvecklingen - som just är att kunna påverka sin
egen vardag - och att känna att man behövs blir mer
och mer viktigt för människans välbefinnande. Möj-
ligheten att påverka sin egen vardag kommer allt
oftare fram vid olika folkhälsoundersökningar om vad
människor anser som det viktiga i livet för att må bra.
Jag kommer i detta sammanhang att hålla mig till de
överordnade strukturerna i det svenska samhället och
vikten av förändring.
Lennart Daléus belyste i inledningen av den all-
mänpolitiska debatten faran kring den koncentration
som nu sker till ett fåtal områden i landet och pekade
på den tudelning som utvecklas i samhället mellan
starka och svaga orter.
Motsvarande tudelning återfinner vi i samhället
vad avser å ena sidan människor som har möjlighet
att påverka sitt närsamhälle och de beslut som skapar
samhällsutvecklingen, och å andra sidan många män-
niskor som är utestängda från all form av påverkan-
smöjligheter och som enbart känner vanmakt och
otillfredsställelse i livet. En demokratisk tudelning är
på väg.
En gemensam nämnare för dessa båda problem,
som båda resulterar i ett tudelat samhälle, har sin
grund i en samhällsplanering som bygger mycket på
en storskalighet och en stark koncentration och tilltro
till centralt styrda beslut. Denna samhällsplanering
skapar i sig svårgenomträngliga enheter och struktu-
rer, ofta med hierarkiska uppbyggnader, trots ambi-
tionen att bryta ned till platta organisationer.
Vi möter dessa strukturer i hela samhällsupp-
byggnaden, och som enskild individ ställs man ofta
inför blockeringar, oberoende om det handlar om
kommunens eller statens organisationer - organisa-
tionsstrukturer som i dag bygger på att de är "sig
själva nog" och vilkas representanter med ryggmärgs-
reflexer agerar motsträvigt när någon vill "lägga sig
i". Det kan vara föräldrars delaktighet i skolan såväl
som hyresgästföreningens engagemang i en
vägsträckning genom staden. Eller också agerar vi,
som nu, genom att i många sammanhang hänvisa till
detta diffusa EU, som har sagt hur ärenden skall han-
teras. Därmed ger vi legitimitet åt att det är omöjligt
att förändra, om ens diskutera. Detta är alltså helt
oantastligt.
Denna demokratiska tudelning är inte bara starkt
orättvis utan också mycket farlig. Den får genomslag
i ett ökat misstroende mot att politiken är eller över
huvud taget kan vara det redskap som skall användas
för att utveckla samhället. Detta ökande misstroende
såg vi senast vid höstens val, med ett allt lägre val-
deltagande.
Tudelningen märks också på att våra nya svenskar
väljer att avstå från att rösta eller inte ges inträde i de
beslutande församlingarna. Lika illa är det naturligt-
vis att vi finner en tudelning vad det gäller generatio-
ners delaktighet och medansvar i samhällsförändring-
arna.
Fru talman! Det krävs dock mycket självrannsa-
kan från oss som företrädare för politiska partier
eftersom det ofta är politiska beslut som ligger till
grund för människors vanmakt och känslan av att det
är politikerna "där uppe" eller "långt där borta" som
har fattat beslut utan att de har kunnat påverka eller
utan att någon över huvud taget har lyssnat på dem. I
vår ambition att utveckla rättvisa reformer har vi
plockat bort de många människornas delaktighet i just
dessa reformer.
Demokrati kräver närhet och dialog med direkt-
påverkan och eget ansvar för de beslut som fattas. För
att få närhet och dialog måste nu stora stenar rullas.
Mycket av det som beslutas här i riksdagen eller på
andra centrala nivåer måste överföras till lägre nivåer
i samhället. Fungerar inte demokratin på den lokala
nivån i närsamhället kan inga centrala direktiv i värl-
den få till stånd en demokratisk förnyelse. Det krävs
alltså att staten bryter ned och för ut mycket av det
som i dag regleras centralt både från riksdagen och
via regeringsbeslut.
En klåfingrighet visar sig ständigt med hänvisning
till att t.ex. kommunerna gör fel prioriteringar. Den
leder till att vi jobbar mycket med specialdestinerade
direktiv och formar 289 kommuner till en enhetlighet
i Sverige, vilket hämmar en lokal kreativitet och en
demokratisk medverkan. Möjligheten till lokal kreati-
vitet och lokala lösningar leder till att samhället byg-
ger på flexibilitet och inte likformighet. Jag tror att
människors möjlighet att forma sitt eget lokalsam-
hälle är mycket viktig både för en demokratisk fost-
ran och för viljan till engagemang. Man ser resultat
och lösningar utifrån det man själv har varit med om
att forma.
Jag menar inte att den kommunala nivån är den
optimala nivån och att människor per automatik kän-
ner delaktighet - absolut inte. Men genom att bryta
ned de centrala strukturerna kan nästa led - det regio-
nala eller det kommunala - i sin tur överföra ansvar
till andra grupperingar. Det kan t.ex. gälla utveck-
lingsgrupper, som växer fram både i städerna och ute
i våra landsbygder.
När jag pratar om centrala strukturer menar jag
t.ex. att staten eller riksdagen inte skall arbeta med
centrala direktiv som i detalj skall prioritera vad t.ex.
arbetsmarknadspolitiken skall innehålla. Det gäller
också det absurda i att vi i dag lockas att besluta vil-
ket pris som skall betalas för barnomsorg. Dessa
frågor kan tolkas som rättvisefrågor, men det lägger
en hämsko på den lokala demokratin och på lokala
politikers möjlighet att stå till svars både för vad som
prioriteras och varför och stimulera lokala lösningar -
oberoende av om grannkommunen gör samma sak
eller inte.
Det är dags att se helheten när vi pratar om sam-
hällets utveckling och bristen på demokrati. Lokal
demokrati kan inte utvecklas och människor blir inte
delaktiga genom att det ständigt sätts upp nya centrala
direktiv som någon annan har givit oss. Det sprids en
uppgivenhet med argumentet att det inte är någon idé,
därför att staten redan har beslutat.
Det behövs en genomgripande decentraliserings-
reform med syfte att bryta alla strukturer och låta
tusen blommande demokratiprojekt ta form. Jag tror
att arbetslöshet i sig inte blir så dramatisk för den
enskilde om han har makt över sin egen vardag.
Det finns flera övergripande decentraliseringsre-
former som kan stimulera till ökad delaktighet och
därmed ökad demokrati. Det gäller t.ex. kommundel-
ningar. Jag tror att storleken har stor betydelse när det
gäller insyn i demokratin och delaktighet. Det gäller
också folkomröstningar som innebär att en fullmäk-
tigeförsamling inte kan blockera initiativ från kom-
muninvånare om t.ex. 10 % av dem ställer ett krav.
Regionerna kan ges ansvar för stora delar av det som
i dag är statligt ansvar och som direkt har med regio-
nutvecklingen att göra.
Jag vet att Demokratiutredningen är i full gång,
och jag har stora förhoppningar på denna utredning.
Jag har en fråga till ministern, som jag hoppas åter-
kommer, med anledning av Demokratiutredningens
bredd. Det gäller just att bryta ned stora delar av
beslutsstrukturerna i dagens samhälle för att vi skall
kunna nå en ökad demokrati.

Anf. 65 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag har stor sympati för mycket av det
Åsa Torstensson säger om den lokala demokratin och
behovet av att vitalisera denna. Jag ser emellertid ett
problem med Centerns sätt att resonera när man vän-
der sig mot det internationella området. Jag tillhör
nämligen dem som tror att de har rätt som säger att
det är lokalt och internationellt som de stora demo-
kratiska utmaningarna faktiskt ligger.
Om man då, som Åsa Torstensson antydde, vän-
der ryggen åt det internationella och inte engagerar
sig fullt ut hamnar man i en situation där detta inter-
nationella får gå sin egen väg. Enligt min mening
varken kan eller bör vi vända det internationella ryg-
gen utan bör med liv och lust gå in för att diskutera
hur det folkliga inflytandet på det planet skall kunna
göra sig gällande. Skall vi i EU ha mera av Europa-
parlamentsinflytande? Hur skall det balanseras mot
nationernas inflytande via ministerrådet? Det är en
spännande och intressant debatt som, vågar jag säga,
är lika viktig som den som samtidigt måste föras om
den lokala demokratiska vitaliteten.

Anf. 66 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror att Per Unckel missuppfattade
mig, framför allt därför att jag inte tog upp det inter-
nationella perspektivet speciellt mycket. Det jag hän-
visade till var egentligen vår oförmåga att ta eget
ansvar för de strukturer vi har byggt upp. Vi hänvisar
till EU:s strukturer utan att ta ansvar för hur vi själva
hanterar olika EU-direktiv.
Det var det som min kritiska hållning gick ut på.
För övrigt håller jag fullständigt med Per Unckel om
att det lokala perspektivet - även i ett lokalt engage-
mang - kommer att utvecklas mycket mer internatio-
nellt än vad som hittills har skett.

Anf. 67 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! I den del som gäller att vi lite lättvin-
digt hänvisar till EU och inte tar eget ansvar ansluter
jag mig till Åsa Torstenssons kritik av oss alla. Vi tar
inte ansvar för det vi själva faktiskt kan göra eller är
skyldiga till. Likväl kvarstår min förundran. Låt mig
ta förundran ett steg vidare och fråga hur det faktum
att Centerpartiet så bestämt så här långt, i varje fall,
har sagt att Sverige inte bör vara engagerat i EMU går
ihop med det Åsa Torstensson nu säger, nämligen att
det internationella trots allt är betydelsefullt.
Jag sade i mitt inledningsanförande att jag tror att
det är ställt utom varje tvivel att Sveriges hållning till
EMU just nu betingar ett pris i form av inflytande och
därmed ett pris vad gäller demokratin. Vi avhänder
oss medvetet ett sätt att påverka Europas framtid. Jag
menar att detta är ett demokratiskt problem därför att
det fråntar svenska folket ett inflytande vi annars
skulle ha haft.

Anf. 68 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Detta skulle kunna bli en EMU-debatt
utifrån rent demokratiska diskussioner. Jag vill fort-
sätta att förtydliga vad jag menar utifrån ett interna-
tionellt perspektiv, som inte enbart behöver vara ett
EU-perspektiv. Det pågår i dag mycket tydliga lokala
demokratiarbeten. Det finns nätverk mellan lokala
områden i EU. Detta är tydliga EU-perspektiv, som
stimulerar till internationellt arbete. Det är precis i
linje med tanken att man utifrån skall stärka en de-
mokratisk aspekt i alla delar av EU - inte enbart i
Sverige. Vi har en del av ansvaret när det gäller att
föra in de frågor och de demokratiska former som vi
arbetar med i Sverige.

Anf. 69 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag, liksom Per Unckel, kände stor
sympati inför mycket av det som Åsa Torstensson
sade. Men jag vill utröna en del.
Jag förstår detta med att vi behöver en bättre regi-
onal balans och att det är viktigt för demokratin. Där-
för skulle man ta bort kompetensområden från riks-
dagen. Jag kan delvis förstå det. Men är det riksdags-
beslutens fel att Mälardalen och Stockholm snart är
överhettade, att vi får flaskhalsar och att det finns
stora problem med sysselsättningen i Norrland, Små-
land och kanske delar av norra Bohuslän? Är det inte
snarare marknadskrafterna som gör att det blir så här?
Då kanske man behöver en politik för att tygla de
marknadskrafterna. Är det inte, Åsa Torstensson, en
rimlig slutsats att vi behöver demokratiska beslut för
att stävja dessa marknadskrafters koncentrationsten-
denser?
Åsa Torstensson! Behöver riksdagens roll i bud-
getprocessen stärkas? Vad tycker Centern om det?
Och vad tycker Centern om arbetsplatsdemokrati?

Anf. 70 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Nu hamnade Lars Bäckström i
slutändan i en annan frågeställning än den han inled-
de med.
Lars Bäckström! När det gäller den regionala de-
mokratin och överföring av statens makt till regioner-
na trodde jag att vi sedan tidigare var överens om att
mycket av det som staten i dag beslutar egentligen
inte behöver ligga på en central nivå. Det kan finnas
separata genomförandemöjligheter ute i regionerna.
Jag ställer mig bakom Lars Bäckströms funde-
ringar om att hitta former för budgetprocessen i riks-
dagen, så att riksdagen därmed får en starkare roll.
Jag tycker att höstens arbete med budgetprocessen
har visat att det som Per Unckel inledde med att tala
om, att förflytta valdagen till våren, också är en del av
detta. Det handlar om möjligheterna att tydligare
arbeta med budgetprocessen.

Anf. 71 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Kristdemokraterna, Centern och
Vänsterpartiet tycker att riksdagens roll bör stärkas i
budgetprocessen. Det är bra. Vi skall få fler svar i
dagens debatt.
Detta med den regionala överföringen är bra. Men
det är fortfarande en politik. Det är politik i Stock-
holm eller i Västra götaland. Åsa Torstensson! Behö-
ver vi inte mer av demokrati och politik för att stoppa
marknadens tendenser att koncentrera allt till Mälar-
dalen? Är vi inte överens om det, till skillnad från
kristdemokraterna och moderaterna? Är det inte detta
som vi i Centern och Vänstern har gemensamt till
skillnad från kristdemokraterna och moderaterna som
säger: mindre politik och mer marknad?

Anf. 72 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Lars Bäckström! Jag har aldrig - inte
heller i det här anförandet - angett att vi skulle ha
mindre politik. Vi skall ha mer politik på andra nivå-
er. Det var konklusionen i anförandet.
När det handlar om regional balans behövs det i
allra högsta grad politiska beslut för att man skall
kunna stabilisera och låta hela Sverige leva. Det är
helt rätt.

Anf. 73 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! I dag debatterar riksdagen i sin all-
mänpolitiska debatt demokratifrågorna. Det är förstås
en viktig dag. Det är också en dag som förtjänar att
minnas i den meningen att den är Lenins dödsdag. I
dag är det 75 år sedan Lenin avled.
75 år är en lång tid i människors liv. Det är i
praktiken en mansålder, även med dagens medellivs-
längd. Men arvet efter Lenin lever kvar. Det lever
förstås kvar för alla de människor som tyvärr har
hamnat i länder där Lenins idéer och det som han fick
igenom har haft betydelse ända in i våra dagar.
Det lever också kvar i den meningen att ett av
riksdagens partier, numera - tyvärr - riksdagens
tredje största parti. Det är ett parti som behöver en
debatt om Lenin och har haft en sådan debatt under
hösten. Inget annat parti i denna kammare behöver
internt föra en debatt om Lenin.
Jag tror att det nu finns en bred uppslutning om att
vi skall ha en upplysningskampanj även om kom-
munismens illdåd. Jag tror t.o.m. att Vänsterpartiet
säger sig stå bakom detta.
Lars Bäckström, som är gruppledare för Vänster-
partiet, nämnde alldeles nyss i ett annat sammanhang
att han ville att man skulle kalla en spade för en spa-
de. Det tycker jag är en alldeles utmärkt idé. Jag fun-
derar på om de i Lars Bäckströms riksdagsgrupp som
på direkta frågor gång på gång förklarar att de är
kommunister också kallar en spade för en spade,
enligt Lars Bäckströms mening. Det rör sig väl om
ungefär en fjärdedel - kanske motsvarande ett fot-
bollslag. Menar de att de är kommunister när de säger
att de är kommunister?
Fru talman! Något av det mest glädjande som har
hänt under det senaste decenniet är förstås de stora
framgångarna för demokratin runtom i världen. Det är
framför allt manifesterat genom kommunismens fall i
vår del av världen, i Europa. Även om den lever kvar
i den mest folkrika staten på vår jord, Kina, där den
kommunistiska diktaturen härskar över mer än 1
miljard människor, har kommunismens fall ändå
spelat en oerhört stor roll för demokratins framsteg
under det senaste decenniet.
Det har även varit en glädjande utveckling i Syd-
afrika, på många håll i Latinamerika och Afrika. Det
pekar åt samma riktning. Demokratin har spritt sig till
fler människor än någonsin. En större del av världens
befolkning än någonsin under demokratins historia
har demokratiska regimer.
På många håll går det väl för demokratin. Man går
från diktatur till demokrati eller från mycket lite de-
mokrati till mer av demokrati. Samtidigt har man i
många av de gamla demokratierna stora problem.
I ett land som vårt och i många andra länder ökar
avståndet mellan väljare och valda. Det finns många
tecken på det. Några har redan nämnts i debatten. Det
är t.ex. ett sjunkande valdeltagande i vårt land. Därför
blir det förstås en huvuduppgift för oss som hyllar
demokratin att komma på olika sätt att se till att de-
mokratin fördjupas och förstärks.
För liberaler är det självklart att utgå från en när-
hetsprincip. Det gäller frågan om var kompetens skall
ligga i ett samhälle eller i en världsdel. Det naturliga
är att så mycket som möjligt ligger hos individer och
familjer, att de har så mycket vardagsmakt över sin
egen tillvaro som möjligt.
När det gäller saker som var och en inte kan be-
sluta om själva eller tillsammans med familjen vid
köksbordet handlar det förstås om att lägga besluten
så nära medborgarna som möjligt. Det skall ske på ett
sådant sätt att det är tydligt och klart var besluten
fattas så att det därmed blir lätt att utkräva ansvar av
dem som har att förvalta ansvar.
Detta har lett oss till att i olika sammanhang före-
språka reformer som skulle förstärka framför allt den
mest näraliggande nivån: kommunen, kommundelen.
Vi har förespråkat att det skall bli lättare att kunna
dela kommuner. Vi förespråkar att man skall kunna
ha direktval till kommundelsfullmäktige, så att varje
enskild kommundelsfullmäktige avspeglar önskemå-
len från de människor som bor just där och inte den
uppfattning som råder i genomsnitt i den berörda
kommunen.
Vi har i decennier förespråkat att vi skall ha ett
system som innebär att vi har skilda valdagar, att
riksvalen är en dag och att de kommunala valen är en
annan dag. Skälet har ständigt varit detsamma. Det
ökar rimligen medborgarnas möjlighet att ta del av
vad politikerna tycker i de olika frågorna. Det ger
möjlighet att ta ställning till vad som har skett och ägt
rum just i den egna kommunen eller den egna regio-
nen. Tyvärr fortsätter framför allt socialdemokraterna
att rida spärr mot en sådan utveckling och begränsar
därmed medborgarnas möjlighet till insyn och an-
svarsutkrävande.
Vi har också föreslagit att det skulle bli möjligt att
ordna extraval, det som vanligtvis brukar kallas ny-
val, i kommuner och regioner på samma vis som det
är möjligt att göra det på riksnivå. Tanken bakom
detta har varit densamma som har gällt de andra för-
slagen, nämligen att man skall öka möjligheten till
insyn och ansvarsutkrävande. Fungerar det dåligt i en
kommun? Har en majoritet fallit ihop? Har kommu-
nala skandaler ägt rum? Då bör det vara möjligt att
utlysa extraval i just den kommunen eller regionen.
Den nivå inom vårt land där möjligheterna till in-
syn och tydlighet rimligen är sämst är mellannivån.
Landstingsnivån eller regionalnivån är ju en nivå där
alla tre aktörer i svenskt samhällsliv trängs. Det är
företrädare såväl för statsmakten som för kommuner-
na och de direktvalda landstingen. Vi förespråkar att
det blir samma tydlighet på den nivån som vi har på
de övriga nivåerna, på den kommunala nivån och på
riksnivån, dvs. att man får en ökad makt för de folk-
valda, för landstingen, storlandstingen, regionerna
eller vad vi skall kalla dem.
Närhetsprincipen innebär ju också att en del beslut
kanske inte längre kan fattas fullt ut på den nationella
nivån. Därför förespråkar vi som liberaler att man
skall fatta de besluten på den europeiska nivån. Det är
väldigt viktigt att klara ut vilka frågor som är just av
den naturen. De bör rimligen handla om gränsöver-
skridande saker. Det kan handla om gränsöverskri-
dande miljöförstöring eller gränsöverskridande
brottslighet som inte längre kan klaras, eller kanske
aldrig har kunnat klaras, på den nationella nivån.
Därmed är det oerhört viktigt att se till att de beslut
som skall fattas där, följande närhetsprincipen, också
är beslut där det finns en god balans mellan önske-
målen om demokratiskt inflytande och effektivitet. På
den europeiska nivån förespråkar vi avsevärt mer av
genomslag för Europaparlamentet. Det som har ägt
rum i Amsterdamfördraget är ett steg i rätt riktning,
men jag tror att vi i framtiden kommer att få se att det
behövs mer inflytande för den nivån på de beslut som
skall fattas där.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa två frågor till
statsrådet Lejon som kommer att delta i debatten om
ett litet ögonblick. Dessa frågor har att göra med hur
man skall öka medborgarnas inflytande framför allt
på den mest näraliggande nivån. Är Socialdemokra-
terna nu beredda att ställa upp bakom att vi inför
skilda valdagar för de kommunala valen och riksva-
let? Är man beredd att ställa sig bakom att de kom-
muner som vill, tillåts att ordna direktval till de
kommundelsnämnder som de har inrättat?

Anf. 74 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är väl rimligt att jag besvarar frå-
gan först. Menar en vänsterpartist som kallar sig
kommunist allvar? Ja visst, måste nog svaret vara.
Men däremot tror jag inte att dessa personer uppfyller
Bo Könbergs definition av kommunister. Jag vet att
Bo Könberg anser att en kommunist står för demo-
kratisk centralism, enpartistyre och planekonomi. De
kriterierna uppfyller inte de här kamraterna.
De uppfyller nog snarare Marx kriterier i Kommu-
nistiska manifestet där han avslutade ett av de mest
viktiga kapitlen med orden: Och så framträdde ett
samhälle vari envars fria utveckling är en förutsätt-
ning för allas fria utveckling.
Det är snarare den definitionen man lyfter fram.
Ni rör er nog med helt olika definitioner av begrep-
pet.
Sedan skall jag ta upp lite mer närliggande och
verklig politik, Bo Könberg. Jag har en viss sympati
för det här med direktvalda kommundelsnämnder.
Visst är det knepigt att Rinkeby här i Stockholm, där
kanske 75 % av invånarna röstar på Vänstern och
Socialdemokraterna, skall styras av moderater från
Per Unckels parti. Visst är det konstigt.

Anf. 75 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Vi är tydligen överens på en punkt,
nämligen att det är mycket konstigt att ha en sådan
tingens ordning. Låt oss då, vi som tycker det, verka
för att vi får en förändring. Jag minns möjligen fel när
jag tycker mig minnas att vi inte fick stöd från Väns-
terpartiet här i kammaren för en kort tid sedan när just
den frågan var uppe. Men vi välkomnar alla, även
företrädaren för ett parti som nyligen hade ordet
kommunism i sitt namn, att stödja förslaget om di-
rektvalda kommundelsnämnder.
Sedan blev det, med förlov sagt, nästan lite pate-
tiskt att höra Lars Bäckström tala om vad man egent-
ligen menar med kommunist, nämligen personer som
ägnar sig åt och är anhängare av individers fria ut-
veckling, i ett läge där ordet kommunist för alla andra
förstås är förknippat med den hemska och blodiga
historia som kommunismen står för.

Anf. 76 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kallar mig i och för sig inte kom-
munist, och har aldrig gjort det, på grund av de brott
som har begåtts i kommunismens namn. Men det har
också begåtts brott i demokratins och i kristendomens
namn. Visst är det så. Det gör inte att man kan sluta
kalla sig kristdemokrat.
Jag kan som gruppledare säga att jag personligen
har sympati för det Bo Könberg sade om direktvalda
kommundelsnämnder. Vi lever inte under någon
demokratisk centralism där alla talar med en stämma.
Det är kanske möjligtvis så att ni har det så i Folk-
partiet eller Moderaterna att en man - en röst. Men vi
har en öppen och levande debatt i Vänsterpartiet där
vi tillåter oss att i fri demokratisk mening även i
kammaren bryta åsikter.
Sedan vill jag ställa en fråga: Bör riksdagens roll i
budgetprocessen stärkas, Bo Könberg? Jag har hört
till leda att Folkpartiet säger att vi skall göra upp om
en särlösning i ett utskott om änkepensioner. Ni borde
veta att det inte är möjligt att göra sådana uppgörelser
i utskotten. Det sänker kammarens anseende om er
partiledare står här och låtsas som om man kan hante-
ra budgetprocessen hur som helst. Vill ni stärka riks-
dagens roll i budgetprocessen, så säg det. Sluta annars
med dessa påhopp i pensionsfrågan!

Anf. 77 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag har noterat att Lars Bäckström är
en av dem som inte kallar sig kommunist i den parti-
gruppen. Jag var t.o.m. vänlig att tala om ungefär hur
många de var efter att ha läst innantill i tidningen. De
är ungefär en fjärdedel av partigruppen. Ungefär ett
fotbollslag av denna kammares ledamöter kallar sig
på direkt fråga för kommunist trots den långa historia
som gör att Lars Bäckström själv inte vill kalla sig för
detta.
Jag har antagit att de menar någonting med det.
Jag har, till skillnad från Lars Bäckström, varit beredd
att ta dem på allvar. Det är klart att det underlättar
Lars Bäckströms arbete som gruppledare för den
gruppen om han inte behöver ta dem på allvar utan
tror att de med detta menar att de är för individers
frihet.
Sedan konstaterar Lars Bäckström att det finns
andra åsiktsriktningar som har saker på sitt samvete.
Ja, Lars Bäckström, men den stora skillnaden är att
den som kallas kommunism hela tiden har varit för-
knippad med förtryck och diktatur medan de andra
säkert har gjort misstag genom årens lopp. Det är en
väldigt konstig jämförelse.
Sedan gällde det budgetprocessen och änkorna.
Där har vi framför allt kritiserat er när det gäller än-
korna för att ni uppenbarligen inte har sett till att det
hände någonting på den punkten, trots att ni lyfte
fram den kraftigt i valrörelsen.

Anf. 78 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag har egentligen inga sakliga in-
vändningar mot Bo Könbergs anförande och stånd-
punkter.
Däremot blir jag lite konfunderad över terminolo-
gin. Han använder begreppet närhetsprincip. Från den
kommunala sidan har jag vant mig vid att närhets-
principen uttrycker närheten till en institution, ett
daghem, ett ålderdomshem eller en läkarstation. Men
som jag förstår använder Bo Könberg begreppet när-
hetsprincipen för det som egentligen är subsidiaritets-
principen. Men den kan ju vara både en när- och en
fjärrprincip. Jag tror att det vore väldigt bra om man
övergav det dumma danska begreppet närhetsprincip.

Anf. 79 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag har flera gånger i denna kammare,
framför allt i Europadebatterna, varit inne på diskus-
sionen om närhetsprincip och subsidiaritetsprincip.
Då har jag sagt ungefär så här: I det praktiska arbetet
sammanfaller ofta den liberala närhetsprincipen, dvs.
att beslut skall fattas så nära medborgaren som möj-
ligt och helst av honom eller henne själv, med den
subsidiaritetsprincip som inspirerats av den katolska
socialläran. Många gånger har vi glädje av att kunna
åberopa subsidiaritetsprincipen inom EU, men jag
tror inte att de är alldeles identiska.

Anf. 80 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag fortsätter på samma tema. Jag
noterar att Bo Könberg talar om närhetsprincipen och
talar väl om densamma, men han berör inte företagen.
Då måste jag fråga Bo Könberg om detta innebär att
man skall tolka Folkpartiets hållning så att de anställ-
das makt och inflytande över sina företag bör stärkas.
Är Folkpartiet för arbetarmakt och ekonomisk demo-
krati? Om inte, varför skall i så fall andra principer än
de demokratiska gälla inom företagen?

Anf. 81 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Som så ofta skulle mänskligt um-
gänge och kommunikation underlättas om vi försökte
att använda orden på ungefär samma sätt. Då menar
jag inte att alla måste använda just min terminologi,
men det underlättar om vi använder den på samma
sätt.
Demokrati handlar om folkstyre. Traditionellt och
historiskt har det handlat om rätten att genom fri
röstning se till vem som bestämmer i landet och av-
sätta honom eller henne, att det finns en rättsstat etc.
Det är inte samma sak, fru talman, som frågan om
vilket inflytande man skall ha på den arbetsplats där
man är anställd. Det är en viktig fråga, men det är inte
samma fråga som frågan om rätten att göra detta.
De som har tyckt att det är samma fråga är ju ofta
kommunister eller demokratiska socialister som har
hävdat att man, inom ett företag som någon annan
äger, har rätt att bestämma över detta företag. Men
det är en annan fråga. Vi kan gärna diskutera den,
men den har inte så mycket att göra med hur vi vitali-
serar demokratin i vårt land.

Anf. 82 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Nu blir det intressant. Bo Könberg är
mycket tydlig. Det är sant att det finns en skillnad här
mellan å ena sidan socialister och vänster och å andra
sidan borgerligheten. Vänstern har genom sin historia
sagt att demokratin bör gälla hela samhället. Demo-
kratins principer bör även gälla för den bas på vilken
samhället vilar, nämligen produktionen. Borgerlig-
heten har däremot sagt gränsen för demokratin går
vid ägandet av produktionsmedlen. På den andra
sidan av den gränsen skall demokratin inte råda. Det
är grunden, kärnan i skillnaden mellan den borgerliga
sidan och den socialistiska sidan i demokratiuppfatt-
ningen.

Anf. 83 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Mats Einarsson har alldeles rätt i att
det går en väsentlig skiljelinje mellan liberaler och
kommunister - jag tror att Mats Einarsson tillhör det
fotbollslag som jag nämnde förut - i synen på hur vi
skall ha det. Det är inte så som Mats Einarsson sade
att skillnaden har funnits länge i historien mellan oss,
att ni tyckt att demokrati skall genomsyra hela sam-
hället. Under en större del av ert partis historia och er
rörelses historia har ni inte velat ha demokrati i sam-
hället utan i stället velat ha samhällets ägande av
produktionsmedlen. Den dag ni inte längre är för
socialism är avståndet mot liberaler självklart mindre.

Anf. 84 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Svenska Dagbladets största rubrik i
dag var: "Teliaaffären lyft för börsen". Dagens Ny-
heter hade en lite mjukare rubrik: "Patientsäkerheten
hotas" och en annan om att Persson fyller 50 år.
Jag undrar vad barn och ungdomar säger om Teli-
aaffären, om patientsäkerheten eller om att Persson
fyller 50 år. Och det jag hittade i min tidning i dag
om barn var om en liten pojkes talande docka, som
för in grannarnas mobiltelefonsamtal i sin elektronis-
ka mage. Barn förväntas inte ha några synpunkter på
den ekonomiska politik som förs i landet eller ens i
den egna kommunen. Ekonomi anses vara för svårt
för barn att förstå sig på.
År 1997 levde över 100 000 barn och ungdomar i
familjer där båda föräldrarna saknade arbete, och de
barnen och ungdomarna vet verkligen mycket om
både arbetslöshet och ekonomi.
Barn kan nämligen klara av väldigt mycket över
huvud taget. Det jag nu berättar är ingenting jag läst i
tidningar, utan det har jag lärt mig när jag arbetat på
ungdomsmottagningar och barnavårdscentraler. Ty-
värr, säger jag, klarar små barn av väldigt mycket,
t.ex. att förlåta vuxnas skröplighet. De klara av att
t.o.m. sköta om sina föräldrar, administrera föräldrar-
nas skilsmässa, medla, trösta, lugna.
Små barn klarar förvånansvärt bra av att vistas i
stora stökiga grupper på dagis, att klara sig själva när
vuxna inte har tid. Mycket små barn klarar av att vara
på dagis fastän de är hängiga eller sjuka och t.o.m.
förstår att pappa eller mamma inte har råd eller inte
törs för arbetsgivaren att vara hemma hos dem.
Skolbarn klarar av att gå till skolan trots mobb-
ning, trots att lärararna kanske inte hinner se dem,
trots obekväma stolar och obekväma lokaler med
dålig luft. De klarar av att vara utan mat fram till
skollunchen och att då snabbt och stressigt äta i
stimmiga lokaler.
Skolbarn tolererar att det fattas speciallärare och
resurser till barn med t.ex. dyslexi. De vet kanske inte
om att det finns hjälp att få. Det kanske inte ens vet
att de har läs- och skrivsvårigheter utan tror att det
beror på annat att det inte går att hänga med. En del
flickor tar på sig ansvaret att hjälpa till och sköta om
klasskamrater som t.ex. har koncentrationssvårighe-
ter.
Barn klarar suveränt att anpassa sig till föräldrar
som är jäktade, panka, bekymrade, ledsna, deprime-
rade eller psykiskt sjuka. Barn klarar av att föräldrar
kan vara så förtvivlade att de tar till flaskan för att
döva bekymren eller minska misshandlar varandra
eller barnen.
Barn är duktiga på att ljuga för att skydda sina
föräldrar. Små barn och skolbarn klarar av väldigt
mycket men inte hur länge som helst. Till slut brister
det.
Det här har med demokrati att göra. Demokrati,
fru talman, lever inte vidare av sig själv. Demokratin
måste vårdas. Både i går och i dag nämndes den un-
dersökning som Skolverket gjorde och där medierna
snappat upp att ju högre elever kommer upp i klas-
serna, desto mindre är deras känsla för rättvisa och
demokrati.
Vill vi bevara vår demokrati måste vi alla vuxna -
föräldrar, skola, politiker - satsa på våra barn. Om vi
vuxna är demokratiska mot barnen - det betyder att vi
ger dem det de behöver - bäddar vi gott för att solida-
ritet, rättskänsla och demokrati kan leva vidare.
Dessutom är det både bättre och billigare sam-
hällsekonomiskt att förebygga än att bota. En hållbar
ekonomisk och social utveckling är omöjlig utan barn
som mår bra. Barns otroliga anpassningsförmåga får
inte göra att vi slår oss till ro. Det är svårt med före-
byggande åtgärder, för det tar så lång tid innan man
ser resultaten.
Tillit grundläggs i barndomen. Den kan ödeläggas
under barndomen eller senare, men när barn växer
upp utan tillit uppstår skador som kan räcka hela livet
ut. Och hela samhällets sociala kapital försvagas.
Jag ställde före jul en fråga till vår socialminister.
Den handlade om alkohol och goda förebilder och
följaktligen bäddande av demokrati. Barn och ung-
domar gör inte som vi vuxna vill eller tycker eller
säger till dem att göra, eller som Lars Bäckström
sade: Som de gamla sjunger kvittrar de unga. De gör
som vi gör. Så är det med demokratin. De gör som vi
gör.
Vi kanske kan börja med barneko i radio varje dag
i stället för börseko, eller åtminstone både-och. Vad
sägs om barnkvarten varje dag?
Tack, fru talman!

Anf. 85 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om ett
ämne som Kerstin-Maria Stalin inte berörde. Härom-
dagen höll Europas högst rankade miljöpartist, den
tyske utrikesministern Joschka Fischer, ett anförande
om Europas framtid, det folkliga inflytandet och
demokratin. Jag håller inte med om allt, men det är
förvisso ett intressant anförande därför att det pekade
fram mot nästa Europadebatt för att göra Europa till
medborgarnas Europa.
En händelse som ser ut som en tanke är att detta
inträffar ungefär samtidigt som det ställs krav från det
svenska Miljöpartiets ledning på att alla miljöpartister
som vill in i Europaparlamentet skall kräva att Sveri-
ge skall gå därifrån.
Då anmäler sig frågan: Hur anser Miljöpartiet att
svenska folkets möjligheter att hävda sitt inflytande
på den europeiska demokratin i så fall skall se ut?
Vad är det som så monumentalt skiljer svenska mil-
jöpartisters analys från den Joschka Fischer gav ut-
tryck för i sitt anförande?

Anf. 86 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag tänkte först att inte svara. Det var
en mycket svår fråga, och jag hörde inte riktigt. Men
jag vill utgå från det jag berättat. Gör vi på det sättet
som jag sade, att vi ger våra barn vad de behöver,
klarar man förhoppningsvis också av demokratin i
landet och även i Europa. Jag kan inte säga på något
annat sätt.
Jag vill inte föra någon Europadebatt. Nu vill jag
tala om barn. Jag har med flit inte nämnt vare sig
moderater, folkpartister eller miljöpartister utan velat
koncentrera mig på att tala om barnen.

Anf. 87 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag har stor respekt för detta. Det var
bara det att jag inte kunde hålla tillbaka min nyfiken-
het. Kerstin-Maria Stalin var den miljöpartist som
kom att delta i denna del av demokratidebatten.
Det som Joschka Fischer säger är ingenting kons-
tigt. Han säger egentligen det som alla vi som på ett
eller annat sätt också är engagerade på den europeiska
nivån upptäcker, nämligen att man inte bara kan
blunda och säga: "Det där rör inte mig."
Det som oroar mig i Miljöpartiets förhållningssätt
är att man blundar och säger: "Vi går därifrån" - som
om det internationella inte fanns. Detta kommer att
leda till - och det vill jag att Kerstin-Maria Stalin tar
med sig - att Sverige isolerar sig och att svenska
folket går förlustigt en möjlighet att säga sin mening.
Jag tycker inte att detta är en god utveckling.
Lika väl som jag tycker att man skall öka möjlig-
heterna att säga sin mening i kommunerna måste vi
också skaffa oss ett forum där vi kan säga vår mening
om de internationella frågor som under alla omstän-
digheter angår alla oss.

Anf. 88 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Vi blundar inte. Om Per Unckel hade
hört mitt anförande hade han vetat att det handlade
om att inte blunda. Det handlade om demokrati och
att vi inte får blunda för våra barns behov. Vi måste
se till att de mår bra, och vi får inte blunda för om de
låtsas som om de anpassar sig. Det var detta som mitt
föredrag handlade om. Sedan får vi föra en Europa-
debatt vid ett senare tillfälle.

Anf. 89 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag vill tacka riksdagen för att vi i
dag har givits tillfälle att diskutera demokratin. Jag
tycker att det är många kloka synpunkter som hittills
har framförts i diskussionen.
De är dags att göra bokslut över århundradet.
1900-talet är det århundrade då folkstyret inledde sitt
segertåg över världen. Jag säger "inledde", för det är
min fasta övertygelse att människan hittills bara sett
demokratin födas.
I går var jag vid Viskafors folkhögskola, som inte
ligger särskilt långt från Borås. Där var 200 folkhög-
skoleelever samlade från hela landet för att under två
dagar diskutera den svenska demokratin. Den fram-
tidstro och det samhällsengagemang som dessa elever
uttryckte är vårt samhälles största tillgång.
Andra delar av den svenska demokratins utveck-
ling inger däremot större oro.
I höstens riksdagsval avstod nästan en femtedel av
befolkningen från att använda sin rösträtt. Av dem
som ändå valde att gå och rösta uttryckte 60 % att de
hade ett litet förtroende för politiker. Allt färre går på
politiska möten eller har förtroendeuppdrag. Mindre
än 8 % av den svenska befolkningen uppger i dag att
de är medlemmar i något parti. Sverige kan riskera att
utvecklas till ett fåtalsvälde där enfalden styr.
De som deltar i den offentliga debatten blir allt
färre. De som har förtroendeuppdrag blir allt färre
och har alltfler förtroendeuppdrag. De som fattar
avgörande beslut blir allt färre, men de fattar alltfler
allt viktigare beslut i en allt snabbare takt.
Klyftan mellan folket och dess förtroendevalda
växer. I synnerhet växer klyftan till de nya svenskar-
na.
Av dem som bor i Sverige och är medborgare i
f.d. Jugoslavien använde vid höstens kommunalval
27 % sin rösträtt. Av de finska medborgarna röstade
40 %.
Det finns naturligtvis ingenting ödesbestämt i den
här utvecklingen. Precis som demokratin och väl-
färdssamhället har vunnits genom människors envisa
kamp kan även denna utveckling vändas åt rätt håll.
Misstro kan vändas till engagemang och ömsesidigt
förtroende. Enfald kan ersättas med mångfald och
rikedom och klyftor med lika möjligheter för alla att
delta oavsett klass, kön, fysiska förutsättningar eller
etnisk bakgrund.
Under de närmaste månaderna tänker jag resa till
de tio kommuner och stadsdelar där valdeltagandet
var som lägst. Jag vill personligen träffa någon av
dem som valt att inte använda sin rösträtt, och jag vill
träffa någon som tvärtom valt att ta ett politiskt an-
svar just i dessa områden där vanmakten tycks som
störst. Jag tror att de alla har något att berätta.
I vårt alltmer internationaliserade samhälle har
demokratin halkat efter. Ekonomi, miljöhot, kultur
och medier är redan globaliserade. Det är oerhört
viktigt att de internationella organisationerna utveck-
las i en riktning som är positiv för hela världssamfun-
det. Demokratin är dödsdömd om inte också den
vidgar sin verkningskraft.
Vikten av att gå och rösta i valet till Europaparla-
mentet skall ses i detta ljus.
1990-talets ekonomiska kris och höga arbetslöshet
i vårt land är väsentliga orsaker till demokratins svaga
ställning i dag. Många var de människor som tving-
ades ut från arbetsliv och social gemenskap. Det
underminerar grunden för vårt demokratiska styrelse-
skick. Politikens möjligheter att styra vårt land ifråga-
sätts.
I dag har vi lyckats att bryta den ekonomiska ned-
gången och politikens spelrum har därmed ökat. Men
förtroendet är brutet.
Visst är det bra för en demokrati att människor är
kritiska mot makthavare. Blind auktoritetstro hör som
bekant andra samhällsskick till. Men ett visst mått av
förtroende mellan väljare och valda krävs för att dis-
kussion om samhällsfrågor skall vara meningsfull och
för att det skall fattas legitima beslut.
Förtroende krävs på alla politiska nivåer, bland
medborgare i kommunen, på riksplanet, i Europa och
globalt. Om medborgarna inte själva eller via medier-
na kan få insyn i den politiska processen kan de inte
heller bilda egna åsikter om eller påverka de politiska
besluten. Då växer misstron.
Därför är ökad öppenhet ett demokratiskt vägval
för EU. I och med Amsterdamfördraget skall en of-
fentlighetsprincip gälla för EU-institutionernas hand-
lingar. Det är nu en stor uppgift för den svenska rege-
ringen att tillsammans med andra medlemsländer
också genomföra detta.
I denna kammare har vi ett uppdrag gemensamt,
oavsett partifärg. Det gäller kampen mot dem som tar
avstånd från demokratins principer och som använder
våld och kränker människors rättigheter. Rasister,
nazister och delar av den s.k. djurrättsrörelsen är
några exempel.
Samhället måste naturligtvis ingripa mot dem som
bryter mot lagar som har antagits i demokratisk ord-
ning. Därutöver bör vi demokrater också möta de
åsikter som dessa grupper ger uttryck för i en öppen
diskussion. Diskussionen är demokratins grundläg-
gande och unika arbetsform.
Mot de som tar våldets och brottets väg för att nå
sina syften skall vi ta till vårt vassaste vapen: argu-
menten.
Det finns en demokratisyn som betonar valet som
handling. Medborgarna uppfattas som kunder, som
framför allt kräver att det som demokratin levererar är
av bra kvalitet. Vi kan kalla denna demokratisyn för
konkurrensdemokrati eller kunddemokrati.
Det andra synsättet kan vi kalla för deltagardemo-
krati, inte för att alla skall vara med och fatta varje
beslut utan för att alla har en roll, antingen i diskus-
sioner vid framtagande av de politiska förslagen, i
kritiken av dem eller i beslutsfattandet på någon nivå.
Som socialdemokrat tror jag att den verkliga dy-
namiken i demokratin frigörs först den dag då så gott
som alla människor deltar i utformandet av det ge-
mensamma. Med den grundsynen går utvecklingen åt
fel håll. Sedan 1952 har 150 000 förtroendevalda
försvunnit i det här landet.
Utvecklingen går också åt fel håll när valdelta-
gandet sjunker. Kompassen pekar på samma sätt fel
när allt färre människor väljer att engagera sig i parti-
er och folkrörelser. Vi borde bli fler.
För en rättvis diskussion krävs också att vi fram-
håller det som är positivt och det som är möjligt att
göra.
Vid en internationell jämförelse har Sverige väl
fungerande partier, kunniga och engagerade medbor-
gare samt ett högt valdeltagandet.
Förväntningarna på det politiska systemet i Sveri-
ge är höga, vad gäller både själva servicen och möj-
ligheterna att påverka.
Andelen kvinnor i våra folkvalda organ har ökat
markant under 90-talet.
Personvalet gav en högre representation av ut-
ländska medborgare i kommunfullmäktigeförsam-
lingar runt om i landet. Alltfler människor tar ansvar
för verksamhet som direkt angår dem, t.ex. i föräldra-
kooperativa dagis eller i elevstyrelser inom gymna-
sieskolan.
För att förstärka och utveckla den svenska demo-
kratin i en positiv riktning anser jag att åtgärder bör
vidtas på bl.a. följande områden:
1. Mer öppenhet skall prägla EU.
2. Medborgarskapet skall ges en ökad betydelse och
medborgarrollen stärkas.
3. Skolans roll att fostra våra barn och ungdomar i
demokratins anda måste stärkas.
4. Förvaltningen skall stå i medborgarnas och demo-
kratins tjänst.
5. Den representativa demokratin skall stärkas, bl.a.
genom en stärkt förtroendemannaroll. De förtro-
endevaldas villkor skall ses över, framför allt vad
gäller invandrares och handikappades möjligheter
att åta sig och fullfölja politiska uppdrag.
6. En parlamentarisk utredning om regeringsformen
skall tillsättas.

1900-talet har varit demokratins genombrottsse-
kel. Kolonialism, rasism, fascism, öststatskommu-
nism och apartheid har ersatts av demokrati i alltfler
länder. Samtidigt upplever många av oss i de etable-
rade demokratierna att människors förtroende för och
deltagande i vår demokrati minskar. Det påminner oss
om att demokratin måste återerövras av varje ny ge-
neration. Det gäller också oss. Låt oss börja nu.

Anf. 90 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Först ett pikant påpekande: Jag håller
med statsrådet Lejon om att det är synd och skam att
vi har tappat 150 000 kommunala förtroendemän
sedan början på 50-talet. Av hänsyn till statsrådet
skall jag emellertid inte upplysa om vad detta egentli-
gen beror på.
Det var ett vackert tal, statsrådet. Men vad vill re-
geringen egentligen göra?
Vad vill regeringen göra i alla de hänseenden som
debatten hittills har kretsat kring? Vad vill regeringen
göra med valen? Skall vi fortsätta att ha val på hös-
ten, trots att alla nu inser att det inte fungerar? Hur
skall det gå med den kommunala självstyrelsen?
Många här har talat för att kommunerna måste få en
ökad möjlighet att själva och självständigt sörja för
sina medborgares framtid. Ingvar Svensson talade om
behovet av maktdelning i ett tidigare inlägg. Vad
tycker regeringen om detta? Statsrådet underströk
behovet av öppenhet i Europa. Alldeles utmärkt! Men
vad vill regeringen göra i relationen mellan minister-
råd och parlament i Europa? Hur vill regeringen ver-
ka i EU för att skärpa det folkliga inflytandet över
den europeiska unionen?
Svar utöver anförandet tror jag skulle föra denna
debatt en bra bit framåt.

Anf. 91 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller ett flertal av de frågor
som har ställts till mig - frågorna om folkomröst-
ningar, skilda valdagar, direktval till kommundel-
snämnder och förändrad budgetprocess - är det så att
allt det som rör grundlagarna och förändringar av
regeringsformen mycket väl passar att fundera över i
den parlamentariska utredning som vi gemensamt
skall ägna oss åt framöver.
För närvarande bereder vi i Regeringskansliet ett
underlag för detta. Innan några direktiv har fastställts
kommer överläggningar att föras mellan partierna.
Därför avstår jag nu från att närmare gå in på det som
har direkt koppling till grundlagsändringar.

Anf. 92 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Det är nästan så att jag vill låna ett
argument av Lars Bäckström, nämligen att det gäller
att föra grundlagsdebatten i öppna former och inte
bara mellan några få.
Jag välkomnar ett beslut om en grundlagsutred-
ning. Men jag är lite orolig att statsrådet begränsar
den till regeringsformen, därför att flera av de diskus-
sioner som vi har fört här i dag handlar faktiskt inte
formellt sett om regeringsformen utan t.ex. om valda-
gen. Jag skulle välkomna ett något bredare perspektiv
på den diskussion som vi skall ha om grundlagen, så
att det kan täcka in alla de aspekter som vi här har
talat om. I all välvilja och välmening tror jag faktiskt
att de är inlänkade i varandra.
Jag skulle likväl vilja efterlysa statsrådets eget
deltagande i denna diskussion. Vi skall inte nagla fast
henne vid varje kommatecken, men någon liten upp-
fattning om vad statsrådet själv tycker skulle åtmins-
tone öka vitaliteten i det meningsutbyte som jag tror
att vi alla är överens om att vi skulle behöva ha.
Får jag dessutom, fru talman, till sist fråga: Hur
blir det med upplysningskampanjen om kommunis-
men? När kommer den, och hur kommer den att se
ut?

Anf. 93 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag står så gärna till tjänst med ett
antal upplysningar om vad jag tycker, men när det
gäller grundlagsfrågorna avstår jag för närvarande
från att göra det.
Däremot skulle jag vilja ta tillfället i akt att nämna
något om min syn på folkomröstningar, för jag tycker
att det är oerhört väsentligt.
Regeringen genomför nu en bred analys av ett
stort antal demokratiförslag. Syftet är att stärka med-
borgarnas möjligheter att få insyn i och delta i den
representativa demokratin, men det är också väsent-
ligt i vår demokrati att man kan utkräva ett ansvar av
dem som är valda representanter. Mot den bakgrun-
den är min principiella inställning att jag helst vill
undvika förändringar som begränsar ansvarsutkrä-
vandet. Det ger också en hint om min inställning till
mindre lyckade utformningar av folkomröstningsin-
stitut.

Anf. 94 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Statsrådet slog undan en hel del av
mina frågor när hon talade om att det kommer en
utredning om regeringsformen. Jag hade just tänkt
ställa frågor om författningsdomstolen, kommunernas
kompetens och även detta med folkomröstningsinsti-
tuten.
Jag förstår att statsrådet inte vill gå in i någon de-
taljdiskussion om dessa frågor. Men jag hoppas att
man, när direktiven skrivs, inte bara begränsar sig till
de politiska institutionerna utan att man ser över rege-
ringsformen även som grundläggande rättsnorm för
rättssamhället.

Anf. 95 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag hade tänkt inleda med att säga att
det i flera avseenden var ett intressant anförande,
även om jag fick lite problem i och med att statsrådet
sade att hon i dag vill undvika att diskutera flera av
de frågor som är uppe till diskussion. I viss mån kan
det vara förståeligt, men det är väl alldeles uppenbart
att debatten blir lite mindre rolig och spännande.
Låt mig ändå ta fasta på några av de saker som väl
förenar oss, som oron över vad som nu händer i den
svenska demokratin och vad det innebär att så oerhört
många förtroendemän - 150 000, enligt statsrådet -
har försvunnit beroende på de reformer i form av
kommunsammanläggningar som har ägt rum.
Låt mig få anknyta till denna del och peka på att
två av de frågor som jag nämnde i mitt inledningsan-
förande har beröring med detta. Även om vi inte kan
återskapa alla de kommuner och alla de förtroende-
män som fanns i början på 40-talet i vårt land, är det
klart att både en positivare syn på kommundelningar
än den som socialdemokraterna hittills har visat och
en positivare syn på frågan om att göra det möjligt
med direktval till kommundelsfullmäktige skulle
kunna vara kanske en svag men ändå en viss ersätt-
ning för de förtroendemän som har försvunnit.
Med tanke på att Lars Bäckström, i alla all per-
sonligen, anslöt sig till vår syn på direktval, kanske vi
kan få anslutning av fler.

Anf. 96 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller skilda valdagar är jag
personligen rädd att det inte kommer att stärka intres-
set för de lokala frågorna. Ändå ställer jag mig abso-
lut inte avvisande till att föra diskussioner om detta.
Jag är medveten om att det är många som har en
annan syn än jag.
När det gäller frågan om direktval till kommun-
delsnämnder ställer jag mig inte heller där avvisande
till att föra en diskussion. Men jag befarar att en så-
dan reform riskerar att bli skendemokratisk. Det beror
på att den ekonomiska makten faktiskt är den reella,
och den ligger kvar i kommunfullmäktige. Direktval
till kommundelsnämnd skulle kunna innebära att vi
inte förstärker demokratin utan att vi förstärker kon-
flikterna mellan de olika organen.

Anf. 97 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är utmärkt att vi skall ta en dis-
kussion om att återskapa en situation med skilda
valdagar, större möjlighet att få insyn i den kommu-
nala verksamheten och utkräva ansvar. Det är många
partier i denna kammare som är för detta. Det är
t.o.m. möjligt att det snart är en majoritet för det. Det
är egentligen bara Socialdemokraterna och Vänster-
partiet som är emot det, så en debatt som kan påverka
er skulle förstås vara ett stort framsteg.
I frågan om direktvalda kommun- eller stadsdel-
snämnder kan jag i denna avslutningsreplik peka på
att för bara något år sedan i den största av landets
kommuner, den som vi befinner oss i just nu, hem-
ställde alla partier, inklusive Socialdemokraterna men
med undantag av Moderaterna, att få pröva direktval
till stadsdelsnämnder. Tyvärr avvisades detta förra
gången, men är ni mer öppna nu så är det ett steg åt
rätt håll.

Anf. 98 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att re-
geringen har utsett ett statsråd med ansvar för demo-
kratins utveckling. Men demokratiministern kan inte
ensam utveckla demokratin, det har jag förståelse för.
Statsrådet Lejon sade här att den ekonomiska
makten är den reella. Jag vill bara se så att vi fortfa-
rande i alla fall har den samsynen inom arbetarrörel-
sen, att det verkligen är så vi tycker inte bara när det
gäller kommunerna.
De här sex punkterna är nog bra. Men visst är det
så att vi också måste ha en debatt om den ekonomiska
makten i samhället kontra demokratin. Jag menar att
den ekonomiska makten i dag alltmer får övertaget
mot de demokratiska institutionerna. Det är i alla fall
viktigt om vi kan konstatera att vi fortfarande har
samma syn, att vi fortfarande har den synen gemen-
samt att demokratin inte får göra halt vid arbetsplat-
serna utan att vi måste ha en demokratisk process här
i riksdagen som stärker löntagarnas ställning i arbets-
livet, arbetsrätten.

Anf. 99 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Lars Bäckström tar upp en av de
grundläggande demokratifrågorna. Jag berörde i mitt
inledningsanförande, och jag instämmer i, synen att
ekonomin i dag har en oerhört stor makt i samhället
internationellt sett. Politiken har fått stå tillbaka. Jag
är faktiskt helt övertygad om att det är en av förkla-
ringarna till att vi i dag har brister i den svenska de-
mokratin.
Den internationaliserade värld vi lever i har ställt
demokratin inför nya utmaningar som vi ännu inte har
hittat svaren på. Det är inte bara väljare som känner
vanmakt i dag. Det är också förtroendevalda som
känner vanmakt och faktiskt maktlöshet. Så jag är
överens med Bäckström om att vi måste hitta arenor
för att stärka politikens makt.

Anf. 100 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det tycker jag var ett värdefullt klar-
görande. Då tror jag att vi vid nästa genomgång av
det här slaget skall lägga till en sjunde och en åttonde
punkt just vad gäller det här. Jag tror inte heller att vi
i Vänsterpartiet har de slutliga svaren på hur vi skall
lösa detta. Men det är märkligt att det inte är några
andra än ni socialdemokrater och vi i Vänsterpartiet
som över huvud taget ser denna problemställning och
ser att den hör ihop med demokratins utveckling. Det
är värdefullt.
Sedan har jag en liten sakfråga som jag måste
ställa till statsrådet Lejon. Det här med att medborga-
ren skulle ha motionsrätt till kommunfullmäktige,
som i alla fall tillskrivs Lejon, är det så välbetänkt
egentligen? Det finns ju ett beredningstvång också.
Jag ser kanske fler problem än möjligheter med den
idén.

Anf. 101 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Jo, det är riktigt att jag har sagt att jag
tycker att det skulle kunna vara en stor tillgång. Jag är
övertygad om det. Det är dock inte jag som har lanse-
rat förslaget ursprungligen utan det är ett utrednings-
betänkande. Det är ett av alla de demokratiförslag
som vi nu ser över i Regeringskansliet.
Jag är medveten om att de flesta som är kommu-
nalpolitiskt aktiva ser svårigheter och problem med
det här förslaget. Jag kommer naturligtvis inte att
lämna något förslag som jag inte tror hanterar de
frågetecken som hittills har rests kring detta.

Anf. 102 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag har också en fråga till statsrådet
Britta Lejon. Det gäller EU-valet. Vi har ju i flera
anföranden kunnat höra att man har diskuterat hur
viktigt det är med en större folklig förankring när det
gäller EU. Man pratar om ett folkligt Europa. Då är
det också viktigt att alla kan känna sig delaktiga i det
här nya Europa.
Vi tror ju ofta att vi har kommit väldigt långt när
det gäller de mänskliga rättigheterna i vår världsdel
och att problemen med att få delta i val bara berör
andra världsdelar. Men vi har fortfarande blinda
fläckar på vår egen karta här i Europa. Då talar jag
om valet till EU-parlamentet. Vi har ju vår svenska
lagstiftning, och vi kan inte lagstifta över hur andra
länder skall reglera rätten att delta i offentliga val.
Men vi kan ändå tillsammans med våra kolleger be-
driva en debatt.
Det är alltså så att ute i Europa kan inte alla på
samma sätt som här i Sverige delta i valet till EU-
parlamentet. Det kan kanske bero på att man har varit
dömd, på att man sitter i fängelse eller på att man har
psykiska problem. Skulle ministern kunna tänka sig
att bidra till att fler får delta i valet till EU-
parlamentet?

Anf. 103 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Carina Hägg tar upp en för mig helt
ny frågeställning, så jag har tyvärr inte möjlighet att
ge några kloka svar. Men jag tar med mig frågan och
återkommer gärna.

Anf. 104 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag vill gärna understryka hur viktigt
det är för ett land som Sverige, som gång på gång tar
upp denna möjlighet och rättighet när det gäller andra
länder och världsdelar, att vi också ser till att vi är
väldigt duktiga på detta i Europa. Vi får inte glömma
bort dessa människor, som tidigare i Sverige inte var
myndigförklarade. Det är inte så många år sedan vi
själva lyfte den här spärren för människor att delta i
allmänna val. Många länder i Europa har detta kvar -
för att inte tala om de länder som är på väg in i EU.
De har också de här problemen i sitt bagage.
I England är det t.ex. så att är du dömd och avtjä-
nar ett fängelsestraff, kanske så kort som 14 dagar,
får du inte delta i allmänna val. Det är alltså också
bland de länder som vi räknar som väldigt framståen-
de demokratier som de här problemen fortfarande
finns kvar. Jag tycker att det är väldigt angeläget att
vi hjälper till för att tillsammans tvätta bort de här
fläckarna på Europas demokratiska karta.

Anf. 105 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Även jag reagerade när statsrådet var
bekymrad över att vi hade fått ett minskat antal för-
troendevalda. Jag har delvis fått klart för mig att man
inte får något svar när det gäller t.ex. synen på att
dela kommunerna för att få tillbaka fler förtroende-
valda. Men det som bekymrar mig är fritidspolitiker-
nas möjligheter att delta aktivt i politiken. Hur är det
med demokratin för t.ex. kvinnor och unga män när
det gäller att delta i politiken?
Då undrar jag hur statsrådet ser på detta att kunna
kombinera arbetsliv och familjeliv med att också ha
ett politiskt uppdrag. Det skulle gagna möjligheten att
få fler människor som ägnar sig åt politik om vi fick
in den biten och fick gehör för detta uppifrån så att
säga.

Anf. 106 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Rigmor Ahlstedt lyfter fram en fråga
som även har bekymrat mig, och som jag ser som
oerhört väsentlig. Det var också en av de punkter jag
tog upp som viktig att jobba med framöver. Det gäller
att underlätta för människor att vara förtroendevalda i
Sverige i dag. Det är tufft att vara det i dag. Det är
svårt att få uppdraget att gå ihop med ett familjeliv
när vi har den familjestruktur vi har i dag.
Vi håller alltså på att titta på vad vi kan göra för
att underlätta det här. Men också partierna har här ett
oerhört stort ansvar att fundera över vilka arbetsfor-
mer man ålägger sina förtroendevalda. Men jag in-
stämmer i problembeskrivningarna. Jag tycker att det
är ett angeläget område att hitta lösningar på.

Anf. 107 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Då vill jag bara framföra ett stort tack
och önska lycka till med denna uppgift.

Anf. 108 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skulle först vilja tacka statsrådet
för vad jag också tyckte var ett ganska utmärkt inlägg
där det fanns en insikt om att demokratin är betydel-
sefull överallt. Jag har i viss mån fått svar på den
fråga jag tänkte ställa genom svaret till Lars Bäck-
ström, nämligen detta att socialdemokratin fortfaran-
de umgås med tankar på hur man skall kunna skärpa
den demokratiska makten över kapitalismen.
Enligt mitt sätt att se är demokratin den bästa sty-
relseformen vid varje tillfälle då det finns mänsklig
aktivitet. I dag ser vi ett koppel av anfall mot bl.a.
arbetsrätten. Min fråga är då: Är det möjligt för soci-
aldemokratin att återigen ta upp en debatt om att
försöka skärpa arbetsrätten så att den enskilde an-
ställde faktiskt är delaktig i de beslut som är helt
avgörande för hans eget liv och leverne?

Anf. 109 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Fru talman! Som f.d. fackligt förtroendevald anser
jag ju att staten så långt som möjligt skall hålla sig
borta från spelreglerna på arbetsmarknaden. Den
inställningen tycker jag bär långt.
Sten Lundström lyfter fram frågan om arbetsrät-
tens framtida utformning. Det är bara att konstatera
att parterna hittills inte har lyckats enas. Men det är
också så att vi från regeringens sida är medvetna om
att vi måste komma framåt. Därför har vi ju tagit
initiativ till att försöka få de här samtalen mellan
parterna att fortsätta.
Jag är medveten om att de samtalen kanske inte
riktigt förs i ljuset av de frågeställningar som Sten
Lundström hade önskat sig. Men huvudsaken är att
parterna gemensamt diskuterar arbetsrätten inför
framtiden.

Anf. 110 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att det histo-
riskt bara är genom arbetarrörelsens politiska och
fackliga verksamhet som man har lyckats flytta fram
positionerna när det gäller demokratin. Den politiska
organisationen har gång på gång visat sig ha en avgö-
rande betydelse för att stärka de demokratiska möj-
ligheterna på arbetsplatsen.
Jag tycker att det är uppgivenhet från socialdemo-
kratins sida att släppa den politiska delen av arbetar-
rörelsen när det gäller att utveckla demokratin på
arbetsmarknaden.

Anf. 111 FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Deltagande statsråd har lagt sig till
med att inleda sina anföranden med att göra bokslut
över århundradet. Det gjorde även Lars Engqvist i
går. Och lite grann som det blev i går blev det också i
dag. Jag tror att tanken var att det skulle börja med
någonting väldigt negativt som sedan enbart har haft
en positiv utveckling. Men i statsrådet Lejons fall
landar det i en mycket mörk beskrivning av de många
problem som jag tror att många skulle instämma i att
den svenska demokratin har i det sena 1990-talet.
Då hade det också varit klädsamt att samtidigt
fylla på med lite fler inslag av analys och lösningar
och att inte bara teckna denna mörka bild, som jag
tyckte att statsrådet gjorde. De yttre tecken som här
nämns - färre som engagerar sig, färre som är på
möten, färre som är medlemmar, färre som över hu-
vud taget bryr sig - har naturligtvis djupliggande
skäl. Jag tror att det är för enkelt att säga att det en-
kom skulle hänga ihop med någon sorts ekonomiska
problem på 90-talet. Fenomenen uppträdde faktiskt
långt tidigare än så.
Låt mig också bara säga att det alldeles för ofta
blir just de enkla greppen som används. Frågan om
valdagen var bl.a. uppe. Då vill jag påminna om det
huvudargument som har använts, inte av statsrådet i
dag, men annars av ledande socialdemokrater, för att
inte vilja ta i frågan. Det har varit att vädret möjligt-
vis är för bra på våren för att man skall kunna ha
valdagen då, och därmed skulle det kunna leda till
lägre valdeltagande än en tänkt regnig septembersön-
dag. Det är klart att det ju inte är ett adelsmärke för
demokratin att gömma sig bakom den typen av in-
vändningar.
Ingvar Carlsson höll ett mycket bra anförande när
han avgick. Det är ofta så med politiker, de är bäst
när de avgår. Så var det också med Ingvar Carlsson.
Han berättade om den utveckling han hade sett under
40 år i Sverige riksdag. Hans vittnesbörd var lite av
det som också Britta Lejon var inne på här i dag. När
han kom in i riksdagen på 1950-talet tog man tio år
på sig att fatta de stora besluten. Han nämnde bl.a.
ATP-beslutet. Lite elakt skulle man kunna tillägga att
det blev fel ändå. Men 40 år senare, när han lämnade
riksdagen, fattade man tio liknande beslut varje år.
Britta Lejon var också inne på det uppdrivna tempot.
Jag tycker om den liknelsen, men jag har alltid
undrat vad det leder till för slutsatser. Om det är ett i
grunden mycket förhöjt beslutstempo som känne-
tecknar den svenska demokratin kan naturligtvis inte
demokratiuppfattningen byggas på att det folkliga
inflytandet består i en rösträtt som man förfogar över
vart fjärde år. Det blir helt otillräckligt i ett samhälle
där besluten fattas så ofta och med så högt tempo och
där ju en situation som kanske rådde 1998 inte ens
delvis stämmer på den utveckling som sker fram till
år 2002. Då blir det otillräckligt.
Det må statsrådet kalla för - och det var väldigt
vackert - kunddemokrati eller vad det nu var, dvs. att
det faktiskt inte bara handlar om att få vara publik till
politiker. Det är ju ofta det problem vi skisserar här i
kammaren. Hur skall vi få fler att lyssna till oss? Hur
skall vi får fler att lyssna till statsdelsnämnder, till
fullmäktigesammanträden? Men vi tänker aldrig
tanken: Hur skall vi få fler medborgare att fatta egna
beslut? Det menar jag på borde vara en självklarhet i
en modern mogen demokrati. Det är en minst lika
viktig diskussion som att politiker har en publik. Men
väldigt sällan lyfter sig demokratidebatten i Sverige
över den nivån. Det skall bara handla om publiken
som skall tycka och känna, och sedan skall det ändå
alltid landa på politiska beslut. Jag tycker att det är
kärnan i väldigt mycket av problematiken när det
gäller demokratidiskussionen.
Det handlar om att vinna varje generation för de-
mokratin. Så är det. Själv är jag 60-talist och kom in i
det politiska livet under 1980-talet. Då slog det mig
hur ofta man i demokratins namn bekämpade männi-
skor som själva ville bestämma mer över sin egen
vardag. Problemet var inte att försöka få med de
grupper som vi behjärtansvärt talar om här. Problemet
var inte att få utanförskap att bli innanförskap eller att
få ett ökat valdeltagande bland invandrare. Nej, pro-
blemet var alla dessa föräldrar som ville ta över sko-
lor och som var osolidariska med enhetstankarna som
hade tänkts i Sveriges riksdag. Problemet var de som
ville ta över barnomsorg. Problemet var de som ville
ha mer av lokalt självbestämmande. I den svenska
enhetsstaten passade detta inte in. Jag upplevde ett
1980-tal där politiker ägnade mer kraft åt att bekämpa
den som ville något än att bry sig om den som fak-
tiskt var svag och stod vid sidan om. Det är ett allvar-
ligt problem.
Jag tycker att vi har tydliga tecken på strukturella
problem i den svenska demokratin, som jag inte hän-
för till någon sorts kritik eller till att vi skall byta
samhällssystem. Det är väl känt och bevittnat av
många att det inte finns några bättre alternativ till
demokratin som är värda att pröva eller gå över till.
Nej, det är i sina strukturer, i sina former, som demo-
kratin har fått problem.
Problemet med den gamla uppfattningen att vi le-
ver i en folkrörelsedemokrati är ju att folkrörelserna
knappt består av vare sig folk eller rörelser längre. De
har stelnat i mycket av sina former. De företräder
alltmer sällan medborgarnas genuina intressen, och
det finns mycket inre maktsfärer, inre maktproblem.
Vi har ett partiväsen som har stora problem. Det
handlar inte bara om att det är färre som har uppdrag,
att det är färre som är medlemmar. Det finns i parti-
ernas strukturer en väldig introvert verkansgrad. Man
tittar inåt, man blickar inåt. Man ägnar stor diskussion
åt inre nomineringsprocesser, det spel som föregår
uppsättande av listor.
Här blir personvalet viktigt. Personvalets främsta
merit är inte att det har fått in några invandrare i
fullmäktigeförsamlingar, även om det också är gott
och väl. Den främsta meriten är att det har rubbat
maktbalansen mellan partierna och den enskilde fö-
reträdaren. Den enskilde företrädaren har på det här
sättet fått en direktlänk till sina väljare, som inte be-
höver ta omvägen via inre kotterier inne i de politiska
partierna.
I en tid när de politiska partierna krymper som en
del av den svenska verkligheten är det ett allvarligt
problem för demokratin att vi har lagt all makt och
allt inflytande över vilka som skall representera oss
inne i dessa små kotterier. Då är det oerhört väsentligt
att medborgarna bjuds in, inte bara till att vart fjärde
år få tycka något om ett parti. Det är också viktigt att
de får börja orientera sig utifrån personer, att de får
tycka någonting om de makthavare som i dag blir allt
mäktigare, dvs. de enskilda företrädarna i de politiska
partierna. Det är ju baksidan av det som Ingvar Carls-
son sade. Det förhöjda tempot har gjort att makten
landar hos några få, därför att de politiska strukturer-
na, våra partistämmor och kongresser, hänger inte
med som det en gång var tänkt. 1950-talet råder inte
längre i svensk politik.
Det här, menar jag, är några av problemen som
jag bara har kunnat toucha. De verkliga grundläggan-
de problemen, de maktproblem vi talar om, som Sve-
riges riksdag som institution lider av, är att det inte är
någon som har tagit makten ifrån oss, men väldigt
mycket har kommit att förändras. Den här instutionen
med 349 ledamöter hänger inte med i det tempo som
gäller i dag. Det är några få som fattar beslut i stäng-
da rum, partiledare eller andra. Det är den diskussio-
nen vi måste ha med oss. Det är den diskussionen vi
måste föra när vi pratar personval, när vi pratar parti-
utveckling och demokratiutveckling i fortsättningen.

Anf. 112 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag har alltid undrat över moderaterna
när man pratar om demokrati och om att man inte
hänger med. Jag skulle vilja veta på vilket sätt det
skall bli bättre demokrati. Vilka synpunkter och råd
har moderaterna för att det skall bli bättre demokrati?
Hur skall riksdagen kunna förändras för att inte vara
så stelbent och hur skall partierna kunna förändras?
Vilken syn har moderaterna på det? När jag har hört
moderaterna förr har man alltid sagt det skall vara
färre politiker. Det skall vara färre politiker i utskot-
ten. Jag skulle vilja veta hur ni ser på verklig demo-
krati, dvs. att få fler människor att vara med och en-
gagera sig.

Anf. 113 FREDRIK REINFELDT (m) re-
plik:
Fru talman! Om jag röstade in en representant i
Sveriges riksdag skulle jag som väljare vilja vara
riktigt övertygad om att den person jag röstat på -
speciellt nu när personvalet kommer - också har
verkligt reellt inflytande och kan företräda mig när
han eller hon väl kommer in i riksdagen.
Jag menar att de många riksdagsledamöter vi har i
denna kammare inte är liktydigt med att man kan få
det inflytandet. Det har ju sin speciella historia att vi
landade på just 349 ledamöter. Jag tror att vi är för
många. Det är alldeles rätt som Rigmor Ahlstedt har
sagt. Det har också Moderaterna framfört.
Jag tror att om vi har färre riksdagsledamöter,
men bättre personvalda och bättre uppbackade i form
av resurser för att klara det högt uppdrivna be-
slutstempot, kommer de att bli bättre företrädare för
sina väljare, än tanken att vi skall vara så många som
möjligt - så många maktlösa politiker som möjligt.
Det blir någon sorts kuliss för att representera väljar-
na.
Det är för mig gårdagens syn på demokratin. Den
syn vi skall ha nu är att våra företrädare skall kunna
representera oss med ett reellt inflytande.

Anf. 114 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Menar du att vi skall ha ett renodlat
personval fritt från partier?

Anf. 115 FREDRIK REINFELDT (m) re-
plik:
Fru talman! Nej, det menar jag inte. Jag menar att
den blandform som alla länder, med några få undan-
tag, nu söker sig fram till är det bästa.
Man bör dock notera att Sverige står i den ena
extrempositionen. Inget annat land har en sådan ex-
trem makt förlagd till de politiska partierna.
Jag menar att man kan balansera det bättre. Dvs.
partierna består men de enskilda personerna får ett
ökat inflytande med större grad av personval.
Mitt parti har tidigare tittat på det tyska valsys-
temet som i effekt ger väljarna två röster, en på per-
son och en på parti. Det tror jag kan vara en fram-
komlig väg. Jag vill, som sagt, tro att partiväsendet
skall överleva, men inte utan betydande reformer och
förändringar jämfört med hur det ser ut i dag. Nu
lever partierna som om det fortfarande var 1950-talets
beslutstempo och 1950-talets omvärldsmiljö som
gällde. Det gör att de politiska partierna har stora
problem, menar jag, att dra till sig intresse framför
allt från den yngre generationen.

Anf. 116 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag är inte bara riksdagsledamot, utan
också kommunalpolitiker, för att travestera blöjrek-
lamen. Jag är sedan i höstas vice ordförande i kom-
munstyrelsens demokrati- och integrationsberedning i
Botkyrka söder om Stockholm - för övrigt ett organ
som tillkommit på Vänsterpartiets initiativ.
Liknande organ tillsätts i alltfler kommuner, och
jag vågar nog påstå att det i samtliga kommuner finns
en mer eller mindre intensiv diskussion om demokra-
tins problem. Ett lågt och sjunkande valdeltagande är
bara ett av symptomen på att den svenska politiska
demokratin i dag brottas med stora och komplexa
problem.
I Botkyrka hittar vi samma demokratiproblem
som i andra kommuner, men kanske i en tydligare
och allvarligare form.
Botkyrka är på många sätt en delad kommun.
Norra Botkyrka, där ungefär hälften av befolkningen
bor, består till största delen av så kallade miljonpro-
gramsområden från 1970-talet. Den sociala situatio-
nen kännetecknas av låga inkomster, högt socialbi-
dragsberoende, höga ohälsotal, låg medellivslängd,
hög arbetslöshet osv. Den södra kommundelen är en
genomsnittlig, relativt välmående mellanskiktsförort.
De sociala klassmässiga klyftorna är sannolikt tydli-
gare i Botkyrka än i någon annan svensk kommun.
Ungefär hälften av Botkyrkas befolkning har ut-
ländsk bakgrund; i norra Botkyrka är siffran ungefär
80 %. Ett av bostadsområdena i norra Botkyrka heter
Fittja. Där finns 7 000 invånare - en svensk småstad.
Jag skall dra några siffror för Fittja. De är några år
gamla, men det har inte blivit bättre.
Förvärvsfrekvensen i Fittja är 43 %. 42 % av fa-
miljerna har bostadsbidrag, 26 % har socialbidrag.
Medelinkomsten 1995 var under 100 000 kr per år.
Ungefär 88 % saknar eftergymnasial utbildning. 44 %
har bara grundskoleutbildning, eller mindre. Det finns
en inte oansenlig grupp, framför allt äldre kvinnor,
som är analfabeter såväl på sitt eget språk som på
svenska. Häften av barnen har fram till nu stått utan-
för barnomsorgen. Valdeltagandet 1998 var under
60 %, i flera valdistrikt bara litet drygt 40 %.
Statsrådet Lejon är naturligtvis varmt välkommen
till Fittja.
Ungefär 88 % av invånarna i Fittja har ett annat
språk än svenska som sitt modersmål. Bland barnen
är siffran någonstans mellan 98 % och 99 ½ %.
Jag skulle kunna fortsätta, men detta får räcka
som illustration.
I höstas inledde vi i Botkyrka ett stort projekt, el-
ler rättare sagt ett helt batteri av små och stora pro-
jekt, i syfte att "med helhetssyn och kraftsamling,
som utgår från de boendes egna idéer, bryta segrega-
tionen och släppa fram invånarnas egna resurser för
att tillsammans utveckla Fittja till en integrerad del av
och förnyelsekraft i det svenska samhället" som den
övergripande visionen formulerades.
Jag hinner inte gå närmare in på Fittjaprojektet nu,
men ledstjärnorna i vårt arbete är delaktighet, föränd-
ring underifrån och demokrati. Och det är faktiskt,
vågar jag påstå, inte bara vackra ord den här gången.
Jag tror att vi i Botkyrka är mer medvetna än man
är på många andra håll om att integrationen är en
demokratifråga, att demokratin är omöjlig utan integ-
ration, att samhället måste byggas underifrån av det
folk, demos på grekiska, som i en demokrati skall
styra, kratein.
Jag kan inte garantera att Fittjaprojektet kommer
att bli en framgång, svårigheterna är stora och resur-
serna är otillräckliga. Men förutsättningarna finns och
den främsta kraften är de människor som bor i Fittja.
Demokrati betyder som sagt folkmakt eller folk-
styre.
Folkstyret förutsätter ett antal demokratiska fri-
och rättigheter såsom yttrande- och tryckfrihet, orga-
nisationsfrihet osv., och det förutsätter demokratiska
institutioner och beslutsformer såsom flerpartisystem,
allmän och lika rösträtt, folkrepresentation och majo-
ritetsprincipen.
Dessa rättigheter och institutioner är inte demo-
krati, men de är förutsättningar för att demokrati skall
kunna råda.
Så långt råder bred politisk enighet. De krafter
som öppet och principiellt ifrågasätter demokratin är
numera ytterligt svaga i vårt land.
Men här gör också den liberala och konservativa
demokratisynen i regel halt. Jag menar att det är nöd-
vändigt att föra resonemanget ytterligare ett steg. De
demokratiska fri- och rättigheterna är nödvändiga,
men inte tillräckliga, förutsättningar för demokrati.
Jag tror att vi också måste börja tala om demokratiska
möjligheter.
Om inte fri- och rättigheterna åtföljs av männi-
skors - folkets, demos - möjligheter att faktiskt ut-
nyttja dessa rättigheter blir demokratin en fras, en död
bokstav, en ideologisk slöja över de verkliga odemok-
ratiska maktförhållandena i samhället.
Att konstatera detta är inte att undervärdera de
formella fri- och rättigheternas betydelse. Jag blev
tidigare beskylld för att vara formalist, kanske med
viss rätt. Detta är inte att undervärdera formaliteterna
utan tvärtom att ta dem på allvar och försvara de
demokratiska fri- och rättigheterna.
Sverige har i dag en i många avseenden avancerad
högt utvecklad demokrati i ett historiskt och interna-
tionellt perspektiv. Men det är också nödvändigt att
konstatera att demokratin i vårt land ännu är in-
skränkt. Den inskränks av de sociala klyftorna och
orättvisorna. Den inskränks av segregationen. Den
inskränks av kvinnors underordning i en patriarkal
maktstruktur. Den inskränks av bristen på språk och
kunskaper. Demokratin inskränks av fattigdomen och
ojämlikheten.
Då har jag ändå inte gått in på de problem som jag
tidigare diskuterade med Bo Könberg, dvs. det fak-
tum att en stor del av vårt samhälle, produktionen,
ligger utanför den demokratiska maktens område.
Det oupplösliga sambandet mellan demokrati och
sociala klassmässiga förhållanden gör att man inte
kan tala om å ena sidan demokratifrågorna, å andra
sidan välfärdsfrågorna, å tredje sidan integrationsfrå-
gorna, å fjärde sidan jämställdheten.
Man kan inte heller, som Högern gör, möta de-
mokratins kris genom att fly från politiken och demo-
kratin, genom att devalvera människor från medbor-
gare till kunder, genom att leka affär med med skatte-
betalarnas pengar och införa diverse konstruerade
marknadslösningar i den kommunala förvaltningen,
genom köp-sälj-system, skol-, vård- och kultur-
checkar och privatiseringar. Vi behöver inte mindre
demokrati i vårt land; vi behöver mer.
Om vi lyckas bryta segregationen i Fittja, bryter vi
den genom att bygga demokrati, folkmakt, under-
ifrån. Eller rättare sagt: Fittjaborna bryter segregatio-
nen genom att själva erövra den folkmakt som rätteli-
gen tillhör dem.

Anf. 117 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Mats Einarsson sade i ett tidigare in-
lägg att demokratin gäller allt. Han var även i sitt
huvudanförande inne på de demokratiska möjlighe-
terna. Tycker verkligen Mats Einarsson att demokra-
tin skall gälla allt?
Jag vet att det marxistiska tänkandet inrymmer
den här interventionismen, dvs. att man skall kunna
lägga sig i allt i individens tillvaro. Jag skall nu snart
gå ut för att äta en försenad lunch. Har demokratin
verkligen att göra med om jag väljer salt sill eller
ärtsoppa, Mats Einarsson?

Anf. 118 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra att Vänsterpartiet
icke kommer att kräva att riksdagens kammare skall
fatta beslut om Ingvar Svenssons lunch.
Nej, demokratin skall icke gälla allt. Däremot har
jag sagt att ett samhälle vars bas - det som avgör
samhällets utveckling, nämligen produktionen - lig-
ger utanför den demokratiska sfären, icke kan vara
fullt ut demokratiskt. Vi kan ha en lång diskussion
om i vilka former, på vilka nivåer etc. som vi ut-
vecklar demokratin i den ekonomiska sfären, men
själva principen är den att ett fullt ut demokratiskt
samhälle inte kan överlåta produktionen åt en liten
grupp kapitalägare.

Anf. 119 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är ju bra att Mats Einarsson nyan-
serar sig något här. Det tidigare uttalandet gick just ut
på att demokratin gäller allt.
Det finns tyvärr en tendens hos vänsterpartister att
inflatera demokratibegreppet. Det finns olika frågor
som vi politiker demokratiskt beslutar om. När det
gäller rättssamhälle och välfärdssamhälle beslutar vi
åtminstone om vissa delar. Det finns också ett civilt
samhälle, men Vänsterpartiet tycks ha glömt bort att
politiken där inte kan intervenera. Där behövs det
avgränsningar för den politiska kompetensen.

Anf. 120 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan på ett sätt hålla med Ingvar
Svensson, nämligen att demokratibegreppet ibland
tenderar att holkas ur. Vi har en tendens - och det
gäller ibland nog även vänsterpartister - att i begrep-
pet demokrati räkna in allting som är bra. Jag tror att
det är olyckligt. Vi bör nog se begreppet demokrati
som en styrelseform. Sedan behövs det förutsättning-
ar som handlar om jämlikhet, trygghet och sådana
saker, men det är icke demokrati, utan demokrati är
en styrelseform.
Sedan har vi olika uppfattningar om vad vi kan
och bör styra.

Anf. 121 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag har väldigt länge varit förbryllad
över inte bara Vänsterpartiets utan också Miljöparti-
ets uppfattning i demokratifrågor. Båda partierna har
på ett område en uppfattning som har förvånat mig,
och det gäller utomparlamentariska metoder. Jag
tänker då inte på dem som vaktar Kynnefjäll eller på
dem som kramar träd när grävskoporna står intill
dem. Jag undrar dock var gränsen går. Vi får nu se
sådana aktiviteter som man brukar lägga de s.k. mili-
tanta veganerna till last.
Det här är ett mycket outforskat område, som det
inte är så lätt att debattera om, men vi vet att våldet
trappas upp och att människor känner sig hotade.
Människor tvingas på grund av detta lämna sina jobb
och är rädda både i sitt arbete och i sin vardag. Vi har
två partier här i kammaren som ofta försvarar detta.
Även i valrörelsen kunde man notera att de inte ville
ta avstånd från den här typen av antidemokratisk
verksamhet i samhället.

Anf. 122 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Efter den repliken är det nog min tur
att vara förbryllad. Jag begriper inte vad Carina Hägg
syftar på.
Jag vet att samtliga partier ägnar sig åt utompar-
lamentariska metoder i opinionsbildning, inte minst
inför valen. Politiken är naturligtvis inte begränsad
till den här kammaren och till kommunfullmäktige-
församlingarna. Utomparlamentariska metoder är
naturligtvis fullständigt legitima i opinionsbildningen.
Vänsterpartiet har aldrig försvarat att man med
utomparlamentariska metoder upphäver demokratiskt
fattade beslut, snarare tvärtom. Jag vet faktiskt inte
riktigt vad Carina Hägg syftar på när hon säger att
Vänsterpartiet skulle ha stött den typen av aktioner,
men man måste skilja mellan opinionsbildning och
försök att faktiskt sabotera de demokratiska besluten.

Anf. 123 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Det är oerhört viktigt att vi som poli-
tiker är extra tydliga med att ta avstånd från den här
typen av verksamhet. Jag vet genom de efterforsk-
ningar som jag har gjort att just Miljöpartiets och
Vänsterpartiets ungdomsförbund en gång hade en
aktivitetshelg där man lärde sig den här typen av
aktiviteter. Den helgen anses av många vara fröet till
det som i dag har växt de här partierna och dem som
drog i gång detta över huvudet. Det är desto viktigare
att man tar ansvar för detta och tydliggör vad man
menar.
Jag försökte i mitt första inlägg vara tydlig med
att det finns skiljelinjer här. Det är inte fråga om detta
att man vaktar Kynnefjäll, utan det gäller grövre
saker. Man måste som politiker känna sitt fulla ansvar
att verka för demokratin inom demokratins ramar,
stärka och vidareutveckla demokratin men också att
inte minst för ungdomsgrupperna tydliggöra var grän-
sen går.
Jag har saknat Vänsterpartiet och Miljöpartiet i
den debatten. Vi har haft interpellationsdebatter om
detta här i kammaren, men ni har inte varit synliga
där. Jag tycker att det nu är dags att vi får klart be-
sked om var Vänsterpartiet står.

Anf. 124 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Vi får väl försöka bättra oss och i
fortsättningen delta mer i debatten. Det har vi natur-
ligtvis ingenting emot. Men det är inte så enkelt att
man kan dra en tydlig gräns mellan vad som är ur
demokratisk synpunkt tillåtligt och otillåtligt.
Det klassiska exemplet är almstriden här i Stock-
holm, som numera snart sagt alla politiska företrädare
tycker var ganska så trevlig - det var väl jättebra att
man kunde stoppa bygget av tunnelbanestationen i
fråga. Det var fråga om utomparlamentariska meto-
der, och det var dessutom ett sätt att försöka förhindra
ett genomförande av demokratiskt fattade beslut.
Förståelsen för den aktionen har ju ökat med avstån-
det i tiden.

Anf. 125 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Mitt i Mats Einarssons retorik dök det
upp en formulering som var både talande och utom-
ordentligt föraktfull. Det var någonting i stil med att
människor skulle komma att reduceras till kunder.
Byt ut ordet kunder mot "människor med rätt att
fatta egna beslut", för det är det som det gäller! Såda-
na människor är i Mats Einarssons föreställningsvärld
reducerade.
I min föreställningsvärld har de nått det högsta
målet, nämligen att få kontroll över sitt eget liv. Där
går den kristallklara skiljelinjen mellan fria männi-
skor som vi och kommunister.
I den tidigare diskussionen med Lars Bäckström
försökte vi reda ut vad en kommunist egentligen är.
Mats Einarsson påpekar nu att det för hans del hand-
lar om att produktionen skall ligga inom demokratin.
Såvitt jag förstår är detta en klockren definition av
vad det faktiskt handlar om.
Min fråga riktar sig då inte till Mats Einarsson
utan till statsrådet Lejon: När kommer upplysnings-
kampanjen om vad kommunismen har gett världen?

Anf. 126 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Mats Einarsson.

Anf. 127 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag vet att den gäller Mats Einarsson,
men eftersom statsrådet fortfarande lyssnar, tar jag
mig friheten att tilltala också henne.

Anf. 128 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att alla håller med om att det
finns sådant som är gemensamma angelägenheter.
Om dessa gemensamma angelägenheter fattar vi
förhoppningsvis demokratiska beslut som är bindande
för oss alla.
Om man i sådana sammanhang i stället försöker
införa något slags marknad gör man just det jag sade:
Man reducerar människorna från att vara medborgare
till att vara kund.
Som kund, när jag går på Åhléns eller Konsum, är
jag egoist, och jag väljer den tandkräm som jag har
råd med, som jag tycker är godast osv. Som medbor-
gare, när jag är med och diskuterar hur skolan eller
kommunen skall skötas, är jag någonting mer än en
enskild, egoistisk individ. Jag är en person som tar
ansvar för hela samhället. Det är skillnaden här
emellan. Genom att införa marknadsrelationer i stället
för de demokratiska relationerna begränsar man de-
mokratin.

Anf. 129 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Det som Mats Einarsson kallar mark-
nadsrelationer kallar nästan alla vi övriga för männi-
skors fria rättigheter och val. Men vi kan ta skolan,
som Mats Einarsson nämnde, som ett exempel. Jag
anser att det är föräldrarnas rätt att välja skola för sina
barn, inte Mats Einarssons. Jag vill inte att valet av
mina barns skola skall träffas av Sveriges riksdag
eller ens kommunfullmäktige i Botkyrka. Kalla detta
gärna en marknadsrelation, Mats Einarsson; jag vet
att man gör det på din kant. Men vi övriga kallar detta
för att ge människan det rättmätiga inflytande över
sin egen personliga framtid som hon har rätt att kräva.
Sådana människor, fru talman, är dessutom bäst
skickade att ta det nödvändiga gemensamma ansvaret
för det som vi under alla omständigheter måste fatta
gemensamma beslut om. Ofria människor, Mats Ei-
narsson, är människor som har svårt att ta också sitt
demokratiska ansvar.

Anf. 130 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Valfrihet är alldeles utmärkt i väldigt
många sammanhang, också när det gäller att välja
skola. Det är väl alldeles utmärkt om man har möjlig-
het, som elev eller som förälder, att välja skola. Den
möjligheten finns också i varierande utsträckning
beroende på ekonomiska förutsättningar etc. i såvitt
jag vet hela det här landet.
Men denna valfrihet - och vi kan diskutera exakt
var gränserna skall gå - är någonting annat än demo-
krati. Säg då: Ja, vi tycker att valfrihet är viktigare än
demokrati på den här punkten. Då blir diskussionen
ärligare.

Anf. 131 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fråga hur Mats Einarsson ser
på frågan om att skattebetalarna har rätt att få valuta
för skattepengarna. Tycker inte Mats Einarsson att det
är viktigt att de som ansvarar för de här pengarna
skapar ett system av kostnadsmedvetande bland dem
som har detta ansvar? Här har man då prövat olika
modeller, t.ex. köp-och-sälj-systemet, som Mats Ei-
narsson nämnde i sitt anförande. Det var ett sätt att
medvetandegöra kommunalt anställda människor,
människor i landstingen osv., nämligen att se vad
varje beslut som de fattade kostade och att göra dem
kostnadsmedvetna. Det ledde till en självkritisk
granskning, och man började se om man kunde få ned
kostnaderna och valde billigare alternativ som hade
samma goda effekt. Tycker inte Mats Einarsson att
det är en bra lösning?

Anf. 132 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, i regel tycker jag inte att köp-
och-sälj-system är en bra lösning. Visst skall vi ta
ansvar för skattebetalarnas pengar och hushålla med
resurserna. Jag har ingenting annat att tycka om den
saken. Men jag tror att väldigt många kommuner fann
att detta köp-och-sälj-system icke var så effektivt som
man en gång trodde när det infördes. Det ledde - det
är sant - till s.k. kostnadsmedvetande och minskade
kostnader i vissa avseenden, men det ledde till inef-
fektivitet på andra områden. Därför har många kom-
muner avvecklat eller förändrat dessa köp-och-sälj-
system som importerades i sin form så att säga från
en annan sfär i samhället, den ekonomiska mark-
nadssfären. De passade inte inom den kommunala
förvaltningen. Den slutsatsen har vi dragit i Botkyrka,
och jag vet att många andra kommuner har dragit den
också.

Anf. 133 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt som Mats Einarsson sä-
ger att köp-och-sälj-system inte passar för allting. Det
är svårt att sätta prislappar på mjukvara och t.ex.
avgöra vad samtal mellan människor kan vara värt i
pengar. Men för den skull får man ju inte slänga ut
alltihopa. Man skall använda detta, tycker jag, där det
passar, för att få ut valuta för skattepengarna. Jag
tycker alltså inte att det är rätt att generalisera så som
Mats Einarsson har gjort.

Anf. 134 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan gå med på att vi använder
köp-och-sälj-systemen och alla andra system när de
passar. Sedan kommer vi nog ute i kommunerna att
ha lite olika uppfattningar om när de passar, men det
är en annan diskussion än den här.

Anf. 135 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Rekordlågt valdeltagande, politiker-
förakt och allt sämre engagemang i det partipolitiska
arbetet var några av de orosmoln som presenterades
efter valet hösten 1998, och de är alla symtom på att
något inte stämmer. Alla vill ha demokrati, men allt
färre vill delta i det politiska arbetet. Man får känslan
av att det så att säga är lite smutsigt. Det är inte helt
fair play att byta ut en tillvaro med trygg tjänst inom
akademin till en tillvaro där människors förtroende i
form av överlämnad makt är basen för arbetet. Detta
är en attityd som är obegriplig om den grundas på
ideala förhållanden, men fullt begriplig om den utgår
från faktiska skeenden.
Dåligt valdeltagande är naturligtvis inte beroende
av svag demokrati i meningen att människors delak-
tighet i samhällsfrågor inte fungerar. Finns det enbart
ett parti att rösta på så spelar det ju ingen roll om man
röstar eller ej. Om partierna inte skiljer ut sig i vä-
sentliga frågor behöver man inte heller välja. Vidare
kan människor tycka att andra kanaler för påtryck-
ningar och påverkan är mer effektiva och ägnar sig då
åt opinionsbildning av olika slag. Utifrån de förhål-
landen som gäller i det här landet tolkar jag valdelta-
gandet som en signal om förlorad tilltro till det de-
mokratiska systemet.
Fru talman! Varje medborgare har makten i sin
röst och delegerar den till människor som han eller
hon har förtroende för. Förtroende byggs upp på
ömsesidighet mellan människor och följer vissa etiska
principer, t.ex. som att löften skall hållas, budskapet
skall vara tydligt, synsättet få konsekvenser för
handlandet och att politiker är ärliga i sina samspel.
I dessa avseenden har många politiker i alltför hög
grad brutit mot de etiska principer som varje profes-
sionell grupp måste upprätthålla för att behålla sin
status i samhället.
Låt mig ta ett exempel från var och en av dessa
fyra etiska principer.
Den första principen är att givna löften skall hål-
las. Detta rör enhetstaxan för barnomsorgen som
socialdemokraterna lovade veckan före valet. Många
föräldrar gav sin röst till partiet för att det här försla-
get skulle gå igenom. Trots att socialdemokraterna
sitter i maktposition förverkligas inte det löfte som
gavs till hela svenska folket. En fråga som jag skulle
vilja rikta till statsministern är: Är det etiskt försvar-
bart att inte hålla sådana löften?
Den andra principen rör oklarhet i de skäl som
anges i argumentation. Att blanda ihop sakliga och
ideologiska skäl förhindrar medborgarna att förstå
varför vissa ställningstaganden görs. Det exempel jag
vill ta här rör lägre skatt på tjänstesektorn. Åsbrink
påstod i samband med en frågestund här i kammaren
att lägre skatt inte nödvändigtvis skulle ge fler jobb
och att inga skattesubventioner var aktuella. Skulle
han vara ärlig tror jag att svaret hade blivit: Vi har
inte bedrivit någon försöksverksamhet och vi vill inte
det, för av ideologiska skäl är vi inte beredda att ha en
lägre skatt även om det ger fler jobb. En fråga till
Erik Åsbrink är: Är det etiskt riktigt att medvetet vara
otydlig mot sina väljare?
Den tredje principen handlar om att synsättet, el-
ler man skall kanske säga ideologin, skall få konsek-
venser för handlandet och överföras till konkreta
åtgärder. De exempel jag vill hämta där handlar om
valfriheten i barnomsorgen.
Den första frågan är naturligtvis: Är valfriheten
riktad enbart till föräldrar, eller skulle man kunna
rikta den också till barnen? Ett barn kanske inte
självklart skulle välja att vistas hela dagen med tio
andra barn.
Den andra frågan, som jag skulle vilja ge social-
ministern, är: Varför är föräldrar, de som kanske
älskar barnet mest, de enda som diskvalificeras vad
gäller omsorgen om barnet?
Att få del av offentliga skattemedel för omsorg
om barnen gäller enbart om någon annan än föräldern
utför omsorgen. Är det etiskt försvarbart att tala om
valfrihet och samtidigt begränsa den av oförklarliga
skäl?
Den fjärde etiska principen jag vill beröra är poli-
tikerrollen. Den är vi alla i den här kammaren invol-
verade i. Människor ställer frågor till politiker, och
politiker svarar med något de tänkt ut att säga. I de-
batter är det inte svårt att följa hur olika anföranden
egentligen avlöser varandra och inte alls är kopplade
till de frågor och svar som förväntas av lyssnaren. Jag
menar att sådana kommunikationer är oärliga.
I andra fall nonchaleras en frågeställare. Själv
kände jag mig som ny här i höstas inte särskilt re-
spekterad när jag på min första fråga i kammaren inte
fick svar från den minister som jag tillfrågat, nämli-
gen Björn Rosengren. Åsbrink valde att tolka min
fråga till sin fördel, precis som att jag själv inte är
tillräckligt kompetent att bedöma vem jag vill fråga
och om vad. Dessutom tolkade Åsbrink frågan fel.
Att öppet välja att inte svara eller att ge bristfälli-
ga svar anser jag är bättre än att ta på sig rollen att ha
svar på alla frågor, alternativt slingra sig eller rentav
utnyttja talutrymmet för eget anförande.
Fru talman! Om vi vill bygga upp tilltron till de-
mokratin måste vi utgå från kärnan, etiska principer
som medborgarna, våra väljare, och vi är överens om.
Jag har här berört fyra principer.
· Löften skall hållas.
· Vi skall hålla isär ideologiska och sakliga skäl,
dvs. tydlighet i argumentation.
· Det grundläggande synsättet skall vara märkbart
och få konsekvenser i åtgärder och förslag.
· Ärlighet i det politiska samspelet.

Inga av dessa principer är särskilt märkvärdiga i
sammanhang där människor möts och skall samarbeta
på olika arenor. De är snarare självklarheter i de situ-
ationer där våra väljare är aktörer.
Skall vi vända på trenden och bygga upp tilltron
till demokratin och det politiska systemet måste vi
själva kunna klargöra de spelregler vi vill skall gälla
men också lyssna till de spelregler som väljarna för-
väntar sig att vi skall följa. Det är väljarna som dele-
gerar sin makt genom sin röst. En klar kommunika-
tion med tydliga etiska principer är livsnerven i en
stark demokrati byggd på människors engagemang
och framtidstro.

Anf. 136 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! I Norge har kristdemokraterna talat
om det som man åtminstone tidigare talade om i Sve-
rige, nämligen en värdekommission efter det att man
tagit makten i Norge. Nu visar det sig att väldigt
mycket av detta har blivit en bumerang mot den nors-
ka kd-ledda regeringen.
Det är lättare att tala om etik och moral än att fylla
den med innehåll. Det har visat sig att det inte är så
lätt att tala om t.ex. hur man skall använda oljepeng-
arna om man inte i samma andetag kan tänka sig att
sätta upp etiska kriterier för hur det kapitalet verkar
under tiden.
Vi har här fört debatter när det gäller miljövänlig
upphandling och etiskt förvaltande av de finansiella
resurser som finns i samhället. Där har inte kd varit
positivt till att medverka till en förändring utan ställt
upp på den moderata linjen. Har man i Sverige tagit
lärdom av den norska problematiken och tänkt sig att
kanske närma sig mina synpunkter i den här frågan?

Anf. 137 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag håller med Carina Hägg om att
det viktiga är att fylla det etiska dokumentet med
innehåll. Det handlar inte bara om ett skal, och det
handlar inte enbart om hur. Vi arbetar inom kd-
gruppen mycket med kärnfrågorna. Vad är innehål-
let? Sedan måste vi naturligtvis ta lärdom av både det
ena och andra handlandet hitintills. Själv ser jag ett
problem när det gäller samspelet och ömsesidigheten
mellan människorna om vi inte har en etik med ett
innehåll som vi är överens om.

Anf. 138 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tolkar svaret som att etik för kd är
privatmoralen. Det är den lilla världen som ni brukar
tala om, det som händer inom familjen. Men när det
gäller etiken i stort i samhället och att etiken också
skall genomsyra de politiska besluten och också kan
få inverkan på de fria kapitalrörelserna verkar det
som att etiken är borta i det sammanhanget.

Anf. 139 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Så är det absolut inte. Etiken gäller ett
system där vi kommer överens. Skall demokratin
utvecklas vidare måste vi hitta de etiska principer där
både väljarna och beslutsfattarna är överens. Det
gäller naturligtvis allt i samhället.

Anf. 140 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Tack för att riksdagens vårsession
öppnas med en allmänpolitisk debatt. Det tycker jag
är ett led i den demokratiska processen. Demokratin
måste ständigt erövras, försvaras och utvecklas.
Under julhelgen har jag ägnat viss tid till förkov-
ran i Sveriges historia. När jag läst och tagit till mig
berättelserna om kungar och drottningar, öden och
äventyr, ur det förflutna finner jag likheter men också
olikheter med nutiden.
Hur var det t.ex. ställt med demokratin under Erik
XIV:s tid? Var det kvinnan bakom mannen, Karin
Månsdotter, som var den främste rådgivaren, eller var
det Jöran Persson, rådgivaren med samma namn som
dagens statsminister?
Erik XIV kallade till riksdag, men jag undrar om
det var en skendemokrati som då pågick. Vi är också
kallade till riksdag. Jag hoppas och tror att det inte är
skendemokrati som gäller här i dag. Visst är väl nuti-
dens Göran Persson en man som sätter demokrati-
aspekterna i högsätet. Jag hoppas och tror det.
Har vi som partier och som enskilda ledamöter
verklig möjlighet att påverka de beslut som fattas här
i dag? Är besluten som fattas i riksdagen demokra-
tiskt väl förankrade?
All makt utgår från folket. Vi som sitter i riksda-
gen representerar folket. Det är från våra skilda mil-
jöer vi har förtroendet att vara ledamöter i riksdagen.
Det är ett oerhört stort förtroende som vi naturligtvis
väl vill leva upp till.
Är arbetssättet här i riksdagen demokratiskt? Är
detta en demokratisk arbetsplats där det finns likvär-
diga möjligheter för alla att utföra ett bra uppdrag?
För de stora partierna är det möjligen det där man kan
dela på uppdragen. Men för de ledamöter som tillhör
ett litet parti finns det uppenbara problem. T.ex. är
utskottens sammanträden förlagda till samma dagar
och oftast även på samma tider. Det gör det omöjligt
att kunna följa flera utskotts arbetsområden trots att
man har den uppgiften. Det borde gå att förbättra.
Fru talman! När jag vandrar vidare i historieböck-
erna finner jag att inget är nytt under solen. Kontak-
terna ut över landgränserna genomsyrar historiebe-
skrivningarna, trots att kommunikationerna då var
betydligt långsammare än i dag. Syftet med utlands-
kontakterna tycks även ha varit ett annat än dagens.
Men språkkunskaper och utbildning värderades högt
även då.
Tyvärr slog sig kungarna fram med sina mannar
och roffade åt sig land och rike. Stundom segrade de,
stundom förlorade de. Gränser ändrades. Ibland var
Sverige ett stort land men stundom väldigt litet.
I dag nalkas vi andra länder med demokrati och
rättvisa som rättesnöre. Vi deltar i bl.a. det europeiska
samarbetet.
Här kommer vi återigen in på aspekten att tillhöra
en liten grupp eller en stor. Sverige är ett litet land, så
det gäller att arbetssättet i t.ex. EU är så demokratiskt
uppbyggt att vår röst verkligen blir hörd. Det är oer-
hört viktigt att vi kan påverka de beslut som fattas.
Centerpartiet anser att det måste föras en öppen de-
batt om hur vi på bästa sätt skall kunna samverka med
andra stater, så att vi medverkar till att demokratin
verkligen segrar även i vår omvärld. Vi måste offen-
sivt arbeta och påverka så att fred, säkerhet och en
uthållig miljöpolitik formas. Vi kan aldrig leva i en
skyddad ankdamm här uppe i Norden. Historiskt har
Sverige heller aldrig isolerat sig från sin omvärld.
Fru talman! För mig är demokrati frågor som
handlar om respekt, valfrihet och rättvisa. De berör
alla områden där vi människor finns med och påver-
kar.
De berör t.ex. förhållanden mellan två parter -
mellan staden och landsbygden, mellan man och
kvinna, mellan myndigheter och enskilda.
Det handlar också om att se till människors behov.
Det handlar om att lyssna och se möjligheterna och
att ha en ödmjuk inställning till livet.
Jag vill ge er två exempel från vardagslivet häm-
tade från två telefonsamtal som jag fick i går.
Det första kom från en lantbrukare som var myck-
et upprörd. Han hade fått ett meddelande från länssty-
relsen om att man i hans skog hade funnit skyddsvär-
da biotoper som var värda att skydda. Han fick nu ett
föreläggande om avverkningsförbud.
Visst är det bra att man aktar mångfalden i natu-
ren, men det måste skötas med respekt för den enskil-
de markägaren. Jag tänker på de historiska kungarna
som med dunder och brak skövlade andras egendom.
Finns det en likhet anno 1999?
Jag ämnar återkomma till den frågan i en annan
ordning.
Det andra samtalet kom från en kvinna som är
politiskt aktiv, vilket hon trivs mycket bra med och
där hon tillför mycket positivt. Nu var hon ledsen.
Hennes budskap var: Jag orkar inte. Tiden räcker inte
till, och jag känner mig inte sedd och accepterad
längre.
Hon är dessvärre inte ensam om att känna så. Vi
måste ta det på allvar. Vi måste ge människor möjlig-
heter att förena familjeliv med arbetsliv och även att
vara med och arbeta politiskt. Det är en demokratisk
rättighet.
Vi måste för att detta skall vara möjligt också se
möjligheterna och skapa förutsättningar så att inte
minst kvinnorna kan vara med i politiska församling-
ar. Vi måste här i riksdagen verkligen forma ett de-
mokratiskt välfärdssamhälle med valfrihet och rättvi-
sa mellan olika grupper i samhället.
Leve olikheten. I teorin är ju jämställdheten om-
fattande i vårt land, och vi är väl också överens om att
samhället skall vara jämställt i praktiken. Men hur ser
det egentligen ut?
97 % av styrelseledamöterna i börsnoterade före-
tag är män.
93 % av professorerna är män.
80 % av cheferna inom kommuner och landsting
är män.
80 % av de anställda inom kommuner och lands-
ting är kvinnor.
86 % av lärarna på de lägre stadierna i skolan är
kvinnor.
97 % av barnomsorgspersonalen i Sverige är
kvinnor.
Trots att det i dag inte råder några stora skillnader
mellan könen när det gäller formell kompetens, så har
kvinnor som grupp en sämre position än män både
inom arbetslivet och på andra områden.
Sveriges jämställda parlament kan inte acceptera
detta. Och det gläder mig att det under demokratiav-
snittet var tio kvinnor och tio män på talarlistan. Det
är en demokratifråga att både män och kvinnor kän-
ner sig och är behövda och värderas lika förtjänstfullt.
Vi måste våga synliggöra de olika villkor som
gäller. Det är dags för demokratins skull att jäm-
ställdheten lämnar så att säga jämställdhetsrummet
och får plats i den ordinarie verksamheten där de
verkliga besluten fattas. Kvinnor och män måste
känna glädje över att få vara med och jobba i ett sant
demokratiskt land där respekt och lyssnande är en
given ingrediens i samhället.
Fru talman! Tack för ordet. Demokratin måste
ständigt erövras, försvaras och utvecklas.

Anf. 141 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Demokrati handlar om ett förhåll-
ningssätt mellan medborgare. Det handlar om diskus-
sion, fri debatt, benägenhet att lyssna, respekt för
andra människors uppfattningar, solidaritet, samhäll-
sansvar och att ta vara på sin nästa.
Utgångspunkten för demokratin är alla männi-
skors lika värde och allas lika rätt att få vara med och
påverka beslut som styr i det samhälle som man lever
i.
Demokratin har utifrån ett globalt perspektiv ald-
rig varit så stark i världen som i dag. Vi har interna-
tionella konventioner till skydd för de demokratiska
fri- och rättigheterna. Vi har fria val. Vi har lagar och
regeringsformer som bygger på dessa konventioner.
Men det finns fortfarande länder på vår jord som inte
har nått detta mål, och där människor ger sitt blod,
sina liv för att åstadkomma ett demokratiskt styrelse-
skick.
I ett antal anföranden här har det sagts att demo-
kratin inte är något som för alltid är vunnet. Den
måste ständigt erövras och hoten ständigt avvärjas.
För det fordras att vi identifierar hoten. Och det är det
som jag tänkte ta upp i detta anförande.
Efter att ha lyssnat på debatten under dagen finner
jag att det är flera andra kvinnor här i kammaren som
har tagit upp en del av det som jag kommer att säga.
Det är Britta Lejon, Kerstin-Maria Stalin, Yvonne
Andersson och Rigmor Ahlstedt som alla har kommit
in på sådant som jag därför kan gå igenom lite snab-
bare i mitt anförande. Det finns också anledning att
fundera över att det finns så mycket gemensamt i
dessa fem anföranden. Jag tror att det är ett bevis på
det som Rigmor Ahlstedt tog upp, nämligen vikten av
att vi har en jämställd riksdag. Vi kompletterar var-
andra, och då sker det över parti- och blockgränser i
en rad frågor, precis som i fråga om det som vi dis-
kuterar nu.
Jag tog tidigare i en debatt med Lars Bäckström
upp Skolverkets rapport med titeln Vad är rätt och
rättvist, om ungdomars val i etiska situationer som
uttryck för demokratisk kompetens. Den är viktig. I
det replikskifte som vi hade kom Lars Bäckström mer
att ägna sig åt hur medierna har behandlat den här
rapporten än rapportens innehåll. Att många elever
varken i hemmet, på fritiden eller i skolan medvetet
tränar sig att se och hävda sin inre demokratiska vär-
debas är något mycket allvarligt. Det är här uppenbart
att Skolverket ser skolans roll i detta arbete - att ele-
verna skall kunna gå ut i livet med demokratin som
ledstjärna.
Ett annat hot som jag vill ta upp, vilket Britta Le-
jon berörde i sitt anförande, är den fundamentalism i
samhället som just nu tar sig uttryck i nätattacker och
andra attacker från djurrättsaktivister.
Jag läste i Karolinska institutets meddelande i för-
ra veckan först och främst om vart man skall skicka
sin post med hotande innehåll och vart forskare kan
vända sig för att få personligt stöd när forskaren och
vederbörandes familj utsätts för hot och trakasserier,
därför att forskningen inrymmer djurförsök. Det är
fråga om djurförsök som är godkända av djuretisk
kommitté. Man har sett nyttan och man har också
värnat om djurens väl och ve. Forskare skall inte i en
demokrati utsättas för den här typen av hot.
Britta Lejon tog upp något som jag tycker är väl-
digt viktigt, och det är argument. Det är synd att hon
inte är här i kammaren, men hon kanske kan läsa
protokollet. Vi måste alltså när sådant här uppträder
argumentera tydligt för varför vi gör som vi gör, så
att människor ute i samhället förstår vilka skyddsme-
kanismer vi har.
Men vi måste naturligtvis också ta avstånd från de
här övergreppen. De är ett hot mot vår demokrati.
Vi har också andra hot, sådana som riktas mot ytt-
randefriheten. Det kan vara att man på en arbetsplats
av rädsla för repressalier, att man inte kan gå vidare i
karriären, inte vågar uttala sig om missförhållanden. I
ett fritt samhälle måste man utan risk för repressalier
kunna uppmärksamma den här typen av problem,
förutsatt naturligtvis att man har goda grunder för det.
Samtidigt som demokratin har brett ut sig i värl-
den har förtroendet här i Sverige för centrala samhäl-
leliga institutioner sjunkit. Britta Lejon gav en rad
statistiska data i sitt anförande. Jag refererar här till
dem. Jag kan konstatera att vi svenska politiker åt-
njuter ett sämre förtroende än våra kolleger i Dan-
mark, Norge och Nederländerna.
Jag har i tidigare debatter flaggat med varnings-
signal för vad detta kan leda till. Det kan leda till
framväxt av nya partier som inte har demokrati som
ledstjärna, men som med karismatiska ledare förmår
vinna många röster. Det som hände i Nazityskland
under 30-talet förskräcker. Därför måste vi finna
orsakerna bakom det sjunkande förtroendet. Jag tror
att det är väldigt viktigt att satsa på forskning i det här
sammanhanget. Jag hoppas att ni från Regerings-
kansliet som sitter här skickar vidare till regeringen
att när man nu lägger fram en forskningspolitisk pro-
position kan detta bli en del i den propositionen.
Det finns vissa saker som vi säger att vi måste på-
verka: schabbel med skattepengar för representation
och annat som skattebetalarna inte själva anser sig ha
råd med, välviljans hyckleri. Yvonne Andersson var
inne på det i sitt anförande. Hur vi uttrycker oss i
valrörelser, vad vi lovar, vad vi håller. Tänjandet av
sanningen, hur makten utövas. Försvarsfrågans hante-
ring i dessa dagar är inte precis ägnad att stärka för-
troendet för den politiska makten. Här har vi ett stort
antal människor som far mycket illa ute på sina ar-
betsplatser av beslut som fattas, beslut som tas tillba-
ka och beslut som inte fattas. Man lever i en mycket
stor osäkerhet. Det finns andra statliga myndigheter
som också är utsatta för detta fast i mindre skala.
Man har också i debatten varit inne på återväxten
av politiker. Rigmor Ahlstedt tog upp den frågan. Här
känner jag stor oro. Britta Lejon tog också upp det i
talarstolen. I detta måste vi verkligen djupdyka. Hur
skapar vi en tillvaro i politiken så att unga människor
tycker att det är attraktivt? Det handlar både om ar-
betsförhållanden och möjligheter att påverka.
Fru talman! Jag har i tio års tid stretat med frågan
om etik i politiken. Nu upptäcker jag att Yvonne
Andersson, utan att vi har talat med varandra, säger
samma sak. Det stärker mig i tron att vi måste gå
vidare på den linjen. Jag skulle önska att man lyfte
frågan upp till talmanskonferensen.

Anf. 142 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skulle bara kort vilja ställa en frå-
ga till Barbro Westerholm. Den avser den ekonomis-
ka makten och demokratin på arbetsplatserna.
Barbro Westerholm tog upp en rädsla som många
anställda, både inom de kommunala och de privata
företagen, har när det gäller att yttra sin kritik på sina
egna arbetsplatser, där man trots allt tillbringar en
stor del av dygnet.
Samtidigt är Barbro Westerholms parti berett att
förändra i arbetsrätten och öka möjligheterna för
företagarna att avskeda folk utan egentlig saklig
grund. Jag undrar hur Barbro Westerholm får detta att
gå ihop. Barbro Westerholm delar kanske inte Bo
Könbergs uppfattning att demokratin skall göra halt
vid porten.

Anf. 143 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Detta har inte med pengar att göra.
Det har med ledarskap att göra. Om man är ansvarig
för en arbetsplats och människor som arbetar där skall
man också värna om deras fria rätt att yttra sig om
förhållandena på arbetsplatsen. Det är gott ledarskap.
Jag skiljer på det och finansiering.

Anf. 144 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag talar inte om finansiering, jag ta-
lar om den lagstiftade rätten för dem som är anställda
att ha en demokratisk rättighet att vara delaktiga i
styrningen av sin egen arbetsplats. Det är vad ni käm-
par emot. Bl.a. ökar ni risken för tystnad och rädsla
på arbetsplatserna genom ert ständiga tal om in-
skränkningar i arbetsrätten.

Anf. 145 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi har helt olika synsätt på hur man
fungerar på en arbetsplats. Jag vill återknyta till ett
gott ledarskap. Det skapar möjligheter för alla och
envar att uttrycka sin mening och påverka arbetsplat-
sen. Jag tror att det är en bättre grogrund än en massa
detaljregler.

Anf. 146 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Låt oss i tanken flytta tio år tillbaka i
tiden och se ut över Europa. Vi kan då fortfarande se
Berlinmuren, symbolen för förtryck och ofrihet. Någ-
ra månader senare, för tio år sedan, började folket
riva muren och en fantastisk frigörelseprocess sattes i
gång. Människorna i Sovjetunionen och dess lydlän-
der befriade sig från stela kommunistiska diktaturer;
årtiondens sanningar gällde inte längre. Människorna
såg möjligheter till ett annat samhälle, och en tåla-
modsprövande demokratiseringsprocess tog vid.
Europarådet, som i år kan 50-årsjubilera, spelar en
viktig roll för att stödja den demokratiska utveckling-
en. En rad nya stater har under 90-talet kunnat bli
medlemmar i Europarådet och antalet är nu uppe i 40.
Ytterligare medlemsstater är på väg, exempelvis
Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.
En omistlig del av demokratin är mänskliga rät-
tigheter. Ett villkor för medlemskap i Europarådet är
godkännande av den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter. Mer än 700 miljoner männi-
skor kan nu få sina rättigheter prövade av Europa-
domstolen i Strasbourg. I ett Europaperspektiv kan
alltså konstateras att stora demokratiska landvinning-
ar har gjorts.
Risk finns alltid att demokratidebatten förs i ett
ovanifrånperspektiv. De enskilda personer som var
för sig och tillsammans är demokratins bas glöms ofta
bort. Ibland heter det att vanligt folk får för stort
inflytande, att de inte klarar av att ta ansvar. Så gick
debatten vid demokratins genombrott och samma
argument kan ibland höras i dag. Alla sådana tankar
måste med kraft avvisas. Grunden för det demokra-
tiska tänkesättet är att människor är kompetenta och
kan ta det ansvar som krävs.
Ett styrkebälte i den svenska demokratin har un-
der de gångna hundra åren varit de många männi-
skornas engagemang i föreningsarbete. Arbetet för
saken i de folkliga organisationerna har gett praktisk
träning i demokratiskt beslutsfattande. Det arbetet har
gett skolning i att debattera, att kompromissa, ja,
också skolning i att förlora omröstningar och att ac-
ceptera besluten.
De kunskaperna och den förmågan har också in-
neburit att människor engagerat sig i de offentliga
institutionerna. Det tycker jag kan förklara det inter-
nationellt sett mycket höga valdeltagandet som vi i
Sverige traditionellt har. Den deltagandedemokrati
som föreningsarbetet innebär är enligt min mening
grundläggande för en vital demokrati. Att enbart rösta
i de allmänna valen räcker inte som demokratisk
insats.
Valdeltagandet är ett mått på hur det står till med
demokratin. Valdeltagandet i höstas var på en för
svenska förhållanden låg nivå. Samtidigt kunde väl-
jarna för första gången aktivt påverka kandidatvalet
genom att kryssa. Fler kryssade än vad som kanske
hade förutsetts. Men det är stora variationer mellan
riksdagsvalkretsarna. I Stockholms län var det 21 %
som utnyttjade möjligheterna att kryssa för en kandi-
dat, vilket är lägsta noteringen i landet. Högst andel
kryssröstande hade Gotlands län med 40 %.
Vid de tre föregående valen har valdeltagandet le-
gat på drygt 86 %. I valet i höstas sjönk det med drygt
5 procentenheter ned till 81,4 %. Detta är mycket
oroande. Särskilt bekymrad blir jag naturligtvis över
invandrarnas låga valdeltagande. Ännu finns inte
någon siffra för 1998, men vid valet 1994 deltog
endast 40 % av invandrarna i kommunalvalet. År
1976 röstade 60 % av invandrarna i valet. Vi vet
också att valdeltagandet varierar kraftigt. I vissa in-
vandrartäta delar av t.ex. Stockholms län är det ex-
tremt lågt.
Detta är ett av våra stora demokratiproblem. Utan-
förskap och brist på kontakt med det sociala livet gör
att sex av tio avstår från att rösta. Här har det erfarna
Folkrörelsesverige en stor uppgift i att återskapa tron
på demokratin, att få människor att känna att man kan
påverka inom det demokratiska systemet.
Fru talman! Jag deltog i slutet av 1950-talet -
kalla krigets år - i Åsa folkhögskolas sommarkurs.
Ofta talade rektorn Allan Degerman engagerat och
kunnigt om demokratin. Han inskärpte i oss alla vik-
ten av att slå vakt om demokratin. Han sade att den
aldrig en gång för alla är införd, den hotas ständigt
och måste ständigt återerövras. Med den utgångs-
punkten är det särskilt viktigt att skolan tar ett stort
ansvar för att ingjuta demokratins tänkesätt i alla
elever.
Det ovanifrånperspektiv som jag tidigare nämnde
leder ofta till att statsvetare, politiker och andra de-
battörer definierar demokratins problem som brister i
dess institutioner eller dess former. Utan att påstå att
det inte finns anledning till en sådan analys och de-
batt, vill jag framhålla att det nu i första hand handlar
om att ta till vara de möjligheter som finns inom de
spelregler och institutioner vi har. På alla nivåer, men
inte minst på basplanet, måste fler människor känna
engagemang och ansvar, fler ges möjlighet till infly-
tande och påverkan. Ett ökande utanförskap, brist på
förtroende för politiker och politikens förmåga hotar
demokratin. Den utvecklingen måste vi tillsammans
vända. Vi kan göra det tillsammans i de olika politis-
ka partierna, i föreningslivet - ja, i alla de samman-
hang där människor träffas.
Fru talman! Jag vill slutligen lyfta fram en bort-
glömd men mycket viktig förutsättning för demokra-
tin, nämligen de allmänna samlingslokalernas bety-
delse. Om det finns någonting som kan kallas demo-
kratins infrastruktur, då hör de allmänna samlingslo-
kalerna dit. Därför måste de också i fortsättningen ges
förutsättningar att ge plats och rum för det demokra-
tiska arbetet och för den demokratiska diskussionen.
Det är utomordentligt viktigt att vi nu samlar oss och
på olika sätt gör insatser för att engagera fler i sam-
hällsarbetet.

Anf. 147 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson slutar sitt anföran-
de med att diagnostisera problemet som att människor
har brist på förtroende för politiker och politiska
beslut. Men han ger inget svar på hur han tänker
åtgärda problemet. I stället är hans svar en aktiv före-
ningsmedverkan. Hur tänker Göran Magnusson åt-
gärda det problem han har fokuserat sig på?

Anf. 148 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det finns naturligtvis en rad olika åt-
gärder. Min uppfattning är att det befintliga före-
ningslivet har en stor roll att spela. De som då är
aktiva i folkrörelserna måste ta kontakt och försöka
engagera de grupper som i dag inte är engagerade i
arbetet. Det ligger i deras missionsuppgift - om jag
får uttrycka mig så - att fler skall vara aktiva i t.ex.
nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser. Men detta
är inte minst en fråga för de politiska partierna, näm-
ligen genom uppträdande, agerande och de kontakter
man får med de människor som i dag känner ett utan-
förskap.
Det finns också andra åtgärder som kan vidtas.
T.ex. kan en kraftig nedgång i arbetslösheten stärka
förutsättningarna på en rad olika områden inom den
sektorn.

Anf. 149 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Menar Göran Magnusson att mer ak-
tivitet i föreningar skulle öka förtroendet för politiker
och politiska beslut? Vi har påtalat att det är ett be-
kymmer att det finns ett visst politikerförakt. Social-
demokraterna har länge suttit som det största partiet i
svensk demokrati men inte åtgärdat det problem Gö-
ran Magnusson själv fokuserar på.

Anf. 150 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vänder mig lite grann mot be-
greppet åtgärda. Det förefaller som om det vore ett
slags fråga om teknik. Det här är en fråga om ett
förhållningssätt. Alla partier - yngre eller äldre parti-
er - har ett ansvar för den situation som nu föreligger.
Men ingenting vinns på att säga att det skulle vara
socialdemokratins särskilda ansvar att situationen är
som den är.
Det är inte fråga om åtgärder utan politikens inne-
håll, förmågan att engagera människor för olika poli-
tiska uppgifter, som jag ser som den väsentliga möj-
ligheten att vitalisera demokratin.

Anf. 151 TALMANNEN:
Låt mig informera om att om man begär replik på
någon skall man göra det omedelbart i anslutning till
att anförandet hålls, inte under det kommande replik-
skiftet. Det är två ledamöter som har begärt ordet lite
för sent för att kunna få det vid detta tillfälle.

Anf. 152 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Demokratin är en skör blomma som
ständigt måste visas omsorg.
Vi har anledning att vara bekymrade - och det har
många gett uttryck för i kammaren - när vi ser vikan-
de valdeltagande, misstro mot politiker och politiska
församlingar, svårigheter att rekrytera medborgare till
politiska uppdrag och svårigheter att engagera männi-
skor i den politiska debatten.
Görs ingenting kan vi räkna med en fortsatt ned-
åtgående utveckling, som då missgynnar demokratin
och på sikt missgynnar medborgarna.
Det är bl.a. vår uppgift att vårda demokratin. Jag
är övertygad om att en serie åtgärder är nödvändiga
för att återvinna medborgarnas respekt och skapa en
större legitimitet åt de uppdrag vi har som ledamöter i
Sveriges riksdag. Det innebär att politiker och politis-
ka församlingar återlämnar mera av rådrum och be-
slut till medborgarna, att vi skapar regelverk som är
enkla och tydliga och som vi själva skall förstå - men
framför allt att medborgarna skall förstå dem. Det
lämnar en del i övrigt att önska, som många utred-
ningar visar inom det området.
När medborgarna inte förstår, när medborgarna
inte känner sig delaktiga i det arbete och det resultat
som vi visar av arbetet i de politiska församlingarna,
tappar de förtroendet för oss.
Bilden av politiker och politikens innehåll ger vi
själva, vi som är demokratins företrädare. Hur vi
hanterar frågorna och varandra ger bilden av politi-
ken, ger bilden av demokratins tillstånd i Sverige.
Låt mig börja med oss själva, mina damer och
herrar, ärade ledamöter av Sveriges riksdag. Är vi
effektiva? Är vi rationella? Vågar vi tala om kvalitet i
vårt arbete? Vi pratar gärna om andras kvalitet, om
kvaliteten i utredningar som andra utför, om tjänste-
män i kommuner och landsting, om ledande företrä-
dare inom i stort sett vartenda område utom vårt eget.
Men låt oss ägna oss åt att prata kvalitet i Sveriges
politiska församlingar! Det vinner demokratin på.
Hur ser redovisningen av vårt arbete ut i dag? Jo,
vi har en kvantifiering. Här redovisar vi att 2 000
motioner har väckts i Sveriges riksdag. Vad säger
det? Här redovisas att ledamoten den och den har
varit uppe i talarstolen X gånger, väckt ett visst antal
motioner eller svarat för en hel del interpellationer
och frågor. Men vad säger det? Det är väl innehållet i
vad som görs som skall vara avgörande. Vi skall ägna
mer tid åt innehållet och kvaliteten i de anföranden
som vi håller och i de motioner och de förslag som vi
lägger. 2 000 motioner i Sveriges riksdag säger inte
mycket; vi vet mycket väl att många av dessa motio-
ner upprepas år efter år, att det i princip bara är efter
byte av försättsblad som de återkommer. Det är bil-
den av den beslutande församlingen i Sverige. Vi kan
se det i kommuner och landsting också.
Det har sagts mycket klokt i dag trots allt, och jag
skall instämma i det. Det har handlat om valdag,
närhetsprincip, författningsdomstolar och annat.
Samtidigt får jag en känsla av att vi gör precis som
många ledande företrädare inom företag och organi-
sationer: Nu skall vi visa dådkraft, så låt oss omorga-
nisera! Vad då omorganisera? Saknar vi sammanträ-
destid i landets politiska församlingar? Nej, det vill
jag påstå att vi inte gör - tvärtom. De politiska för-
samlingarna och de politiska företrädarna i riksdagen,
i landsting och i kommuner ägnar mer sammanträ-
destid än någonsin åt att hantera fler politiska frågor
än någonsin.
Jag skulle önska att landets politiska företrädare,
de valda representanterna för Sveriges folk, ägnade
mer tid åt att träffa medborgarna än åt att sitta i sam-
manträde och prata med varandra. Diskussionen
måste flyttas ut från sammanträdesrummen. Om inte
annat skall diskussionen i sammanträdesrummen
visas upp för väljarna. Men det är ju tryggast för oss
att sitta i utskottet. Det är ju tryggast för oss att sitta i
sammanträdesrummet. Och det kanske är tryggast för
partiledarna att ha slutna sammanträden, där man
träffar uppgörelserna.
Då vill jag påstå att det är demokratin som lider
ett nederlag.
Ser vi dessutom på bilden av riksdagen: Vilken är
den? Jo, i går träffades partiledarna, debatterade och
redovisade sin politik. Jag måste säga att jag finner
det genant att höra talmannen säga - det gör alla
talmän, och också vi själva från de olika bänkarna -
till landets statsminister att det återstår si och så
många sekunder. Vi har ju själva begärt det, därför att
vi har själva varit med och satt upp regelverken. Jag
tycker i alla fall att vi skulle skämmas för den bilden.
Tidsbrist är någonting som inte bara kammaren li-
der av, utan det lider också medborgarna av. Så länge
vi pratar om organisationsformer, mina damer och
herrar, kommer vi alltid att lida av tidsbrist. Då är vi i
sammanträdesrummen hela tiden. Där skall vi inte
vara. Fler av de frågor vi hanterar måste ned till med-
borgarna. Det är där de hör hemma. Det är där demo-
kratin finns och skall vara.
(forts. 3 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.56 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

2 § Frågestund

Anf. 153 TALMANNEN:
Vid dagens frågestund besvaras frågor av justi-
tieminister Laila Freivalds, statsrådet Pierre Schori,
statsrådet Maj-Inger Klingvall, statsrådet Leif Pag-
rotsky och socialminister Lars Engqvist. Justitiemi-
nistern besvarar dels allmänpolitiska frågor, dels
frågor på sitt eget ansvarsområde. Övriga statsråd
besvarar frågor var och en inom sitt respektive an-
svarsområde.
Jag har just fått veta av justitieministern att stats-
rådet Mona Sahlin är sjuk och därför inte kan delta i
dag.
Vi inleder omedelbart frågestunden. Ordet är fritt.
Var så goda.
Den rättspsykiatriska vården

Anf. 154 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Min fråga riktar sig till justitieminis-
tern.
Jag har nyligen läst flera artiklar om de stora och
besvärliga problem som för närvarande tycks råda
inom den rättspsykiatriska vården. Det handlar dels
om brister och rättsosäkerhet när brottslingar skrivs ut
från rättspsykiatrisk vård och återfaller i brott, dels
om att de som är patienter i den rättspsykiatriska
vården runtom i landet inte kan skrivas ut fast de inte
längre är i behov av vård. Det beror på att kommu-
nerna inte tillhandahåller omsorg, tillsyn och skydd
inom överskådlig tid för dessa personer. Det leder i
praktiken till en förlängd tvångsvård.
Min fråga till justitieministern är därför: Vilka åt-
gärder är ministern beredd att vidta för att komma till
rätta med dessa stora problem inom rättspsykiatrin?

Anf. 155 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är svåra frågor när det handlar om
människor som har psykiska störningar och begår
brott. Genom årens lopp har vi övervägt frågan i
omgångar. Vi har ändrat lagstiftningen senast i slutet
av 1980-talet, då förändringar innebar att det i betyd-
ligt färre fall än tidigare dömdes till rättspsykiatrisk
vård. Vi införde då också principen om att det innan
någon skrivs ut från psykvården skall göras en be-
dömning av samhällsskyddet. Det är alltså ett försök
att se om personen i fråga riskerar att återfalla i
brottslig verksamhet eller inte.
Frågan är föremål för ständig debatt och diskus-
sion. Bakgrunden är naturligtvis just att frågan är
väldigt svår.
För närvarande arbetar vi med direktiv till en ut-
redning som skall få i uppdrag att återigen överväga
förändringar i det straffrättsliga påföljdssystemet när
det gäller personer som lider av psykiska störningar.
Det kan leda till en annan ordning än vi har i dag, och
förhoppningsvis leder det till att en del av de problem
som finns i detta sammanhang minskar.
Men jag tror alltid att vi kommer att ha svårighe-
ter bl.a. när det gäller att göra bedömningar av män-
niskor - att göra bedömningar av svårigheten av deras
psykiska störning och av deras eventuella farlighet
och risk för återfall i brott.
Det här är frågor som vi arbetar mycket med. Oli-
ka typer av expertis är nödvändig.

Anf. 156 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Visst är det väldigt svåra problem.
Det har alltid varit det. Vad som är extra svårt är att
de personer som tas in för rättspsykiatrisk vård ofta är
utvecklingsstörda eller har åtminstone vissa störning-
ar.
Vad som oroar mig är att kommunerna inte är be-
redda att ta emot dessa personer. Kommunerna har nu
ett ansvar för de utvecklingsstörda, men man är inte
beredd att också ta hand om dessa personer. Man låter
dem stanna kvar i någon typ av tvångsvård, fast de
egentligen inte längre platsar inom de institutionerna.

Anf. 157 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det sammanhänger med det ansvar
som landsting och kommun har för vård och behand-
ling även av dem som är psykiskt störda eller utveck-
lingsstörda. Det är en fråga för kommun och lands-
ting.
Från regeringens sida har vi, som Helena Barg-
holtz säkert vet, ansett det vara en väldigt prioriterad
fråga att säkerställa att kommuner och landsting har
ekonomiska möjligheter att erbjuda människor den
vård och behandling de behöver - därav den ständigt
återkommande diskussionen om stöd till kommuner-
na för skola, vård och omsorg. I detta paket ligger
även utvecklingsstörda och psykiskt störda männi-
skor.
IT-säkerheten vid svenska sjukhus

Anf. 158 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det slarvas uppenbarligen med IT-
säkerheten vid svenska sjukhus, så att patientsekre-
tessen rentav hotas. Jag undrar vad socialministern
tänker göra åt det.

Anf. 159 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag har, uppenbarligen i likhet med
Lennart Daléus, läst morgontidningarna. Däremot har
jag inte läst den rapport som Datainspektionen har
gjort. Vi skall noggrant ta del av den för att se i vil-
ken mån vi från regeringens sida kan bidra till ökad
säkerhet. Vi har inte haft möjlighet att bedöma rap-
porten än.

Anf. 160 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Självklart läser jag, som socialminis-
tern, tidningen på morgnarna.
Jag kan ändå nämna några enkla vägar som soci-
alministern kanske kan ha en åsikt om. Man kan på
allvar undersöka om det går att öka utbildningen
bland sjukhuspersonal på sjukhusen kring IT-
säkerhetsfrågor. Det vore intressant att höra om soci-
alministern har någon låt oss säga intuitiv uppfattning
i den delen.
Man kan också tänka sig att vårdregisterlagen,
som trädde i kraft i oktober förra året, kanske redan är
lite för lös i konturerna. Man skall kanske fundera på
lagstiftningen.
Tidningsläsande i alla ära, men det är klart att so-
cialministern har funderat på detta långt tidigare och
har en bestämd uppfattning.

Anf. 161 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Så är det, Lennart Daléus. Jag har re-
flekterat en del över detta.
Min första tanke när jag såg artikeln om rapporten
var att vi återigen står inför mer principiella fråge-
ställningar om tillgänglighet till information och
kravet på integritet. Vi har här haft en diskussion om
andra problem, nämligen möjligheten för patienter att
få kunskap om de läkare som har fått prickningar
eller på andra sätt fått restriktioner för sin läkarutöv-
ning beroende på att de har svarat för felbehandling-
ar. Då var kravet mycket enkelt, nämligen att man
skulle se till så att alla register var öppna. Nu ställs vi
inför den andra frågan, nämligen hur vi garanterar
största möjliga integritet.
Ytterst är det Socialstyrelsen som skall hantera
även dessa frågor. Även om det handlar om IT-
säkerhet handlar det ytterst om patientens säkerhet
och patientens integritet. När vi får del av rapporten
är jag för min del beredd att vidta åtgärder och också
överlägga med Socialstyrelsen om vad man skall göra
för att garantera en ökad patientsäkerhet.
Colombia

Anf. 162 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till Pierre Schori an-
gående den avbrutna fredsdialogen mellan vänsterge-
rillan Farc och regeringen i Colombia.
140 människor fick sätta livet till förra helgen,
den 8-10 januari. Brutalt mördades de. Enligt uppgift
var det av de paramilitära dödsskvadronerna, som
kallas AUC. Av den anledningen fryser nu Farcgeril-
lan dialogen med regeringen redan efter 14 dagar.
Min fråga till Pierre Schori är då följande: Vad
tänker regeringen göra åt detta? Vad är regeringens
inställning, och vad avser ni göra för att hjälpa till
med att få i gång fredsdialogen igen?

Anf. 163 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det är väl uppenbart att den utdragna
inbördeskrigsliknande situation som råder i Colombia
framför allt är en angelägenhet för det colombianska
folket självt. Men världssamfundet, inklusive Sverige,
kan naturligtvis bidra till att försöka få slut på detta
långa elände. Det har också bildats olika grupper av
länder som är beredda att aktivt stödja fredsproces-
sen.
Det positiva är att det nu finns en mycket stark
uttalad vilja att få en fredlig uppgörelse till slut. Där-
för hade man de stora fredsöverläggningarna helt
nyligen. Som Per Lager sade avbröts den diskussio-
nen på grund av att en högerextremistisk grupp håller
på att fortsätta dödandet urskillningslöst.
Jag tror inte att den här dialogen kommer att upp-
höra utan att man kommer att återuppta samtalen
igen. Redan i nästa vecka har jag själv tillfälle att i
Genève träffa Colombias president som har varit
aktivt drivande i fredssamtalen. Då skall jag förhöra
mig om Sverige kan bidra konstruktivt till fredspro-
cessen. Det är vi villiga till.

Anf. 164 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Speciellt det
Pierre Schori sade sist lät bra, nämligen att han skall
träffa presidenten.
Vi får inte glömma bort att det har skett ett konti-
nuerligt dödande i Colombia. Bara förra året fick
23 000 colombianer sätta livet till. Många blir brutalt
mördade just av den här högergerillan eller den pa-
ramilitära gruppen, dödsskvadronerna.
Jag hoppas att just Sverige kan göra en insats.
Precis som i alla andra länder där det brinner och
sådana här situationer uppstår är det viktigt att vi
håller oss framme.
Telekostnaderna

Anf. 165 ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Pagrotsky. Det gäller samgåendet mellan Telia och
Telenor. Jag utgår från att samgåendet mellan Telia
och Telenor innebär att telekommunikationer mellan
Norge och Sverige kostnadsmässigt likställs.
Min fråga är därför: Kan vi i Skåne räkna med att
detta kommer att medföra en ökad integration mellan
Danmark och Sverige?

Anf. 166 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det är dyrare att ringa från Skåne till
Danmark än det är att ringa från Danmark till Skåne.
De svenska telebolagen är sämre än de danska på att
inrätta sig efter att dessa två regioner skall integreras
och bli en gemensam Öresundsregion när bron blir
klar om ett år.
Jag tycker att det är dåligt. Jag tycker att de
svenska operatörerna skall väckas ur sin dvala och
göra någonting åt det. Kanske kan den här fusionen
utgöra en sådan väckarklocka. De som presenterade
fusionen antydde på TV i går att Sverige och Norge
skall samarbeta tätt och att det skall manifesteras i att
människorna får billigare teletaxor eller att det blir
enklare taxestrukturer mellan Sverige och Norge.
Det vore en skamfläck för de svenska operatörer-
na om det då skulle vara dyrare att ringa från Hel-
singborg till Helsingör än vad det är att ringa från
Strömstad till Halden. Jag kan inte tänka mig att de
tänker driva igenom det. Därför tror jag att även skå-
ningarna kommer att ha glädje av den här finfina
fusionen.

Anf. 167 ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! Kan jag i och med detta svar räkna
med att staten, som ägare, kommer att verka för att
kostnaderna när det gäller telekommunikationerna
mellan Sverige och Danmark kommer att sänkas?

Anf. 168 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag tycker inte riktigt att det är äga-
rens sak att bestämma priserna på enskilda produkter
i statliga bolag. Men om jag träffar dem kanske jag
ställer en fråga om hur de ser på det här. Men det är
en fråga som jag i så fall också tänker ställa till de
andra operatörerna.
Kanske måste något litet bolag gå före för att
locka till sig kunder som ofta rör sig över sundet och
har många kunder eller leverantörer på andra sidan.
De kanske är den intressanta målgruppen för något
litet bolag att locka över innan den stora statliga do-
minanten rör sig.
Det vore naturligtvis roligt om Telia ville gå först
och offensivt sänka priset och visa att man har förstått
att det sker någonting i den här regionen i och med att
bron blir färdig. Men det kanske krävs att en liten
uppstickare vaknar för att hela branschen skall väck-
as.
I Danmark var det ju det statliga gamla monopol-
bolaget som sänkte priserna på samtal till Sverige.
Låt det vara en utmaning till de svenska aktörerna!
Egenavgifterna

Anf. 169 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! I gårdagens partiledardebatt fick vi ett
löfte av statsministern om att man skulle, som han
uttryckte det, kompensera löntagarna för de höga
egenavgifterna. Jag är medveten om att finansminis-
tern inte är här, men jag riktar frågan till justitiemi-
nistern, som har ett övergripande ansvar. Jag drar
nämligen slutsatsen att frågan är så stor att den har
varit uppe för diskussion i regeringen kollektivt.
Min fråga är enkel: När kan vi påräkna att ett så-
dant här förslag kommer som är så angeläget för så
många?

Anf. 170 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Som Holger Gustafsson kanske också
hörde i debatten i går avser regeringen att inleda
förhandlingar med samtliga partier i riksdagen om
skattepolitiken framöver. Detta är givetvis en av de
frågor som kommer att tas upp i de förhandlingarna.
Och regeringen hoppas på konstruktiv medverkan
från samtliga övriga partier i riksdagen.

Anf. 171 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag skall vara lika kortfattad den här
gången. Kan man förvänta sig ett resultat redan i
vårpropositionen om överläggningarna är framgångs-
rika?

Anf. 172 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag utgår från att i vårpropositionen
kommer skattefrågor att utgöra en del av regeringens
förslag när det gäller den ekonomiska politiken.
Klottret

Anf. 173 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nister Laila Freivalds. Den gäller det omfattande
klotter som förekommer i så gott som varje kommun i
hela landet.
Enbart i Västmanlands län har man under 1998
fått in över 1 200 anmälningar om skadegörelse.
Förutom att det väcker anstöt innebär det stora kost-
nader för bl.a. fastighetsägarna. Och det i sin tur leder
till ökade hyror för oss hyresgäster.
Nu har det i debatten höjts röster från polishåll om
att straffbelägga innehav av sprayburkar. Det skulle
alltså vara en lag liknande knivlagen. På så sätt menar
polisen att man skulle kunna begränsa den omfattan-
de skadegörelsen.
Det skulle vara intressant att höra justitieminis-
terns syn på den här frågan.

Anf. 174 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Klotter är ett elände. Och det är
många kommuner, bostadsområden och affärsinneha-
vare som lider mycket av det klotter som alltför
många ungdomar i vårt land ägnar sig åt.
Mot den bakgrunden är det glädjande att se att
man har tagit sig an just frågan om klotter med ett
brett perspektiv inom ramen för det omfattande
brottsförebyggande arbete som har påbörjats på
många ställen i vårt land. Det handlar om ungdomar
som driver omkring på stan och ägnar sig åt skadegö-
relse av olika slag, bl.a. klotter. Det är ett problem
som måste angripas brett.
Polisen är mycket viktig i sammanhanget, men
polisen behöver hjälp från andra i samhället. Det kan
vara fastighetsägarna, föräldrarna, skolan, fritidsverk-
samheten och kommunen. Många måste samverka
om man skall lyckas få stopp på det elände som klot-
ter innebär.
Jag kan också berätta för Tanja Linderborg att det
numera finns mycket goda exempel från flera håll i
landet på att man faktiskt har lyckats få bort detta
problem helt och hållet. Det har skett genom att man
har gått ihop och haft en helhetssyn. Man har sam-
verkat kring den här problematiken.
Det är möjligt att en enskild åtgärd, som t.ex. ett
förbud mot att inneha färgburkar, skulle kunna bidra
när det gäller att bekämpa det här problemet. Men jag
tror aldrig att vi löser detta problem med mindre än
att man ser detta i sitt sammanhang och att man sam-
verkar lokalt kring den här problematiken.

Anf. 175 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfatt-
ning i den här frågan. Jag tror inte alls att detta är den
enskilda lösningen på problemet. Kommunernas
försämrade ekonomi har ju gjort att fritidsgårdar har
lagt ned och man har fått minskade resurser till sko-
lan. I den saneringsekonomi som har varit är faktiskt
barn och ungdomar förlorare.
Ungdomar har ju ett behov av att bli synliggjorda
och bekräftade. Men det är så trist att det tar sig ut-
tryck i att de måste klottra och sätta sin tagg på en
husvägg.
Jag tror att vi är många som måste vara uppmärk-
samma på det här problemet och hjälpa ungdomar till
en mer meningsfull fritidssysselsättning. Framför allt
är vi också överens om att kommunerna skall ha mer
pengar. Det är där jag tror att problemet ligger.
Den nya tandvårdsförsäkringen

Anf. 176 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern.
Den rör den nya tandvårdsförsäkringen, som kom i
början av januari.
En av intentionerna i det förslag som riksdagen
ställde sig bakom var ju att det skulle råda konkur-
rensneutralitet mellan Folktandvårdens vuxentand-
vård och den tandvård som bedrivs privat.
Nu under januari månad har det kommit in olika
prislistor. De visar att folktandvården på många håll i
landet dumpar priserna på vuxentandvården inom
landstingen. Det innebär att man inte lever upp till de
intentioner som riksdagen har ställt sig bakom. Det är
en sak som har varit föremål för många tandvårdsut-
redningar.
Det här innebär att det fortfarande blir en sned-
vridning när det gäller konkurrensen mellan folktand-
vården och privattandvården. Vad har socialministern
för avsikt att göra åt detta missförhållande?

Anf. 177 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är egentligen alldeles för tidigt att
utvärdera resultaten av den nya reformen på tandvår-
dens område. Det finns uppgifter som pekar åt det
håll Liselotte Wågö nämner. Men det finns faktiskt
också redovisningar som säger att detta att vi nu har
släppt konkurrensen fri har inneburit påtagliga kost-
nadsminskningar.
Det är självklart så att folktandvården inte får bli
prisledande och, för sig själv eller för sina finansiärer,
utnyttja det stöd som finns i tandvårdsreformen för att
klara sin ekonomi, dvs. att man utnyttjar stödet i
stället för att höja priset.
Därför har regeringen gett Riksförsäkringsverket i
uppdrag att följa utvecklingen och göra en utvärde-
ring av vad som händer på området. Än är det för
tidigt att ha en alldeles bestämd uppfattning. Det är
ganska viktigt att man låter reformen verka. Skulle
det vara så att man utnyttjar läget på det sätt som
Liselotte Wågö talar om, är vi naturligtvis beredda att
vidta åtgärder.

Anf. 178 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Jag delar socialministerns uppfattning
att det kanske är något tidigt att göra en utvärdering
totalt av den här nya tandvårdssubventionen. Men jag
ställer den här frågan mot den bakgrunden att för
närvarande pågår också en upphandling av det riktade
äldrevårdsstöd till tandvård för de människor som
finns inom de särskilda omsorgerna. Socialministern
förstår ju lika väl som jag att har man en snedvridning
av konkurrensen när det gäller den typen av tandvård
redan från början under januari månad blir det lite
grann av ett spel för gallerierna att ha en offentlig
upphandling.
Det finns ju ingen lagstiftning om att landstinget
är nödgat att handla upp detta, men det var ju en klar
intention från riksdagens sida att det skulle ske en
upphandling inom både den privata tandvården och
den offentliga. Om man redan från början lägger sig
på en för låg nivå och fortfarande skattesubventione-
rar vuxentandvården inom folktandvården händer det
ju väldigt konstiga saker. Visserligen är det bra att
Riksförsäkringsverket följer den här frågan, men jag
tror att det är nödvändigt att vidta åtgärder redan nu.
Det blir fel redan från början om man inte redan nu
går in och påpekar dessa missförhållanden.

Anf. 179 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Som jag tidigare har påpekat har vi
inget underlag för att dra sådana slutsatser som Lise-
lotte Wågö drar. Vi vet inte hur upphandlingen kom-
mer att ske och i vilken mån det finns en risk för
dumpade priser när det gäller upphandling på grund
av att man utnyttjar subventionssystemet på ett annat
håll. Det är helt enkelt för tidigt säga det. Jag menar
att vi även när det gäller de här problemen får förlita
oss på den utvärdering som Riksförsäkringsverket
gör.
Platssituationen i arrestlokaler och häkten

Anf. 180 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Laila Freivalds. I slutet av november ställde
jag en fråga om platssituationen på våra häkten och
anstalter. Vid den tidpunkten var det en häktad som
hade fått tillbringa flera dygn i arrestlokalen på grund
av överbeläggning i häktet. Platsen var Helsingborg.
Arrestlokalerna i Helsingborg är utdömda. I hel-
gen var de t.ex. överfulla. De är trånga och icke isole-
rade. Det finns massor med prylar som får stå framme
eftersom de inte får plats någon annanstans. Det är en
fruktansvärd stank. Det måste göras något åt detta.
Detta hör samman med den andra frågan som jag
ställde.

Anf. 181 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Situationen ser ju väldigt olika ut i
landet när det gäller platser i arrester, häkten och
inom kriminalvården över huvud taget. Helsingborg
har haft problem under ganska lång tid, och det är en
fråga som Kriminalvårdsstyrelsen därför särskilt har
uppmärksammat och arbetar på för att finna lämpliga
lösningar.
Enligt den information jag har är situationen nu
för det mesta acceptabel. Men det händer fortfarande,
precis som Gunnel Wallin påpekar, att det blir för
många i Helsingborg, och man kan inte hantera det.
Jag hoppas att Kriminalvårdsstyrelsen kommer att
hitta en bra lösning som är acceptabel.

Anf. 182 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Det är ju ingen ny fråga, precis som
justitieministern sade. Den har ju förekommit länge.
Man har haft dessa utdömda lokaler som den sista
utvägen. Det är inte acceptabelt.
Som svar på min skriftliga fråga fick jag veta att
det fanns brister i organisationens flexibilitet och i
samordningen. Detta gäller inte bara i Helsingborg,
utan det är stora bekymmer i hela södra Sverige. Jag
ser fram emot att någonting blir gjort snabbt.
Det finns ju ett häkte som är tomt i Ängelholm
efter sammanslagningen och centraliseringen. Det
finns ingen verksamhet där, men vi betalar hyra för
det. Där finns ju en möjlighet att snabbt ordna upp
situationen.
Den nya pensionen

Anf. 183 KERSTIN-MARIA
STALIN (mp):
Fru talman! Detta är en fråga till statsrådet Maj-
Inger Klingvall. I måndags var jag på eftermiddagen
lyssnare på en stor konferens om den nya svenska
pensionen. Konferensen var i Riksförsäkringsverkets
regi. Jag hörde tyvärr inte statsrådet Klingvall, men i
den paneldebatt jag lyssnade på framfördes kritik mot
att beräkningar av den inkomstgrundande pensionen
på ett overkligt sätt baserar sig på heltidsarbete från
det man är 23 år till det man fyller 65 år. Man undra-
de vad man gör om man t.ex. vill studera.
Svaret från Riksförsäkringsverket var att väljer
man att studera får man stå för det själv. Det sades ett
par gånger och ungefär i den tonen att man nästan
fick skylla sig själv. Konstigt nog tog ingen upp fråga
huruvida det inte är i samhällets intresse att männi-
skor utbildar sig. Därför vill jag nu fråga statsrådet
Klingvall om hon anser att det ligger i samhällets
intresse att gynna utbildning och forskning och om
hon är beredd att vidta åtgärder för det.

Anf. 184 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Det är därför som studier också
kommer att ge pensionsrätt i det framtida pensions-
systemet. Däremot är vi ännu inte klara med den
tekniska lösningen när det gäller pensionsrätt för
studier. Vi inväntar den proposition som statsrådet
Östros skall lägga fram om ett nytt studiemedelssys-
tem.
Men det kommer att bli pensionsrätt för studier,
och de kommer att vara retroaktiva från 1995.

Anf. 185 KERSTIN-MARIA
STALIN (mp):
Fru talman! Jag har en liten följdfråga. Alla dessa
områden är inte statsrådet Klingvalls. När jag satt där
undrade jag hur länge man skall straffa ungdomar. De
skall ta studielån som de kanske aldrig kan betala.
CSN har de hårdaste regler man kan tänka sig när det
gäller fakturor och betalning. Ungdomarna har inte
råd att köpa Teliaaktier nu om man skall sälja dem.
Till sist skall man dessutom diskvalificeras i pen-
sionssystemet också. Men det är bra om man kan hitta
tekniska lösningar så att det blir något bättre. Jag vet
att studier skall räknas, men inte fullt ut. Det skall
inte vara lika mycket värt som arbete. Det var detta
jag var orolig för.

Anf. 186 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Till detta vill jag bara tillägga att vi
inte är färdiga med den tekniska lösningen. Vi får väl
fortsätta att diskutera den frågan.
Sockerpriset

Anf. 187 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Leif
Pagrotsky. Vi vet ju att Leif Pagrotsky har tagit sig an
bananfrågan på ett väldigt bra och resolut sätt. Det
har vi sett exempel på i mitt hemlän, Jönköpings län,
när det gäller Huskvarnafabriken. Men jag är orolig
för att vi kan få en liknande situation med vårt
grannland Norge när det gäller en annan produkt som
också är kringgärdad av väldigt många olika regler
och restriktioner. Det är socker.
Nu när vi har så bra relationer på telesidan med
Norge, vore det ju synd om de försämrades på sock-
ersidan. Man borde i stället kunna sockra den här
teleaffären på ett bra sätt.
Jag undrar om Leif Pagrotsky har tittat på den här
nya fråga som dykt upp mellan våra länder och som
naturligtvis har bäring på EU:s jordbrukspolitik.

Anf. 188 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det stämmer att vi kanske behöver
sockra våra relationer på grund av det sockerkrig som
vi har på läskedrycksmarknaden med Norge. I Norge
får man köpa socker till världsmarknadspris. Man har
ingen sockerodling att skydda. När man har en vara
som huvudsakligen innehåller socker, t.ex. läske-
drycker, innebär det att den kan tillverkas väldigt
mycket billigare. När norska läskedrycker säljs i
Sverige kan svenska bryggerier inte konkurrera sär-
skilt lätt. Det har gjort att importen, som alltså är helt
skatte- och tullbaserad, av läskedrycker från Norge
har ökat enormt kraftigt de senaste åren.
Vi har anmält till EG-kommissionen att detta är
ett bekymmer för en svensk näring. Det beror inte på
att näringen är konkurrensoduglig, omodern eller
misskött utan bara på EU:s jordbrukspolitik. Det
pågår just den här veckan förhandlingar i Bryssel
mellan kommissionen och Norge för att försöka få
lösning på frågan. Jag har tyvärr inte några rapporter
om vad man har kommit fram till. Men det är en fråga
som vi följer med rätt hygglig närgångenhet i depar-
tementet. Det är en fråga som bekymrar oss. Det
sätter fingret på det konstiga i jordbrukspolitiken som
gör att våra konsumenter inte kan köpa socker lika
billigt som de norska.

Anf. 189 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag är tacksam för statsrådet Leif
Pagrotskys svar. Det visar att Pagrotsky redan obser-
verat frågan. Jag utgår från att han tar itu med den här
frågan lika väl som med bananfrågan.
Jag vill ändå ställa en följdfråga: Är det så att vi
behöver vara oroliga för att kriget trappas upp ytterli-
gare, som i banankonflikten? Frågan är uppe i WTO,
och det finns fortfarande risk för att det utlyses sank-
tioner mot Sverige.

Anf. 190 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! I den här frågan är det snarast tvärt-
om, att det är vi från svensk sida som känner oss
hotade och angripna. Det är vi som i så fall skulle
överväga någon sorts motåtgärder. Men några sådana
planer har vi inte, utan vi för lugna och ordnade
samtal med vår norska motpart genom kommissionen
i Bryssel eftersom handelspolitiken, liksom för övrigt
också jordbrukspolitiken, är gemensam i EU. Det här
är en fråga som vi kan tala bilateralt med norrmännen
om, men det verkar inte vara någon särskilt lättlöst
fråga. Norrmännen är inte särskilt intresserade av ge
upp de jobb och inkomster som detta ger deras bryg-
gerier. Men vi jobbar på och hoppas att frågan skall
lösas på ett bra sätt, så att vi kan ha våra bryggerier
kvar. Det är miljömässigt idiotiskt att transportera
dricksvatten från Norge till Sydsverige bara därför att
tullarna på sockret är lite annorlunda konstruerade.
Utflyttning av civilingenjörer från Sverige

Anf. 191 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag hade tänkt ställa en fråga till stats-
rådet Mona Sahlin, men jag kan säkert få svar här
ändå.
År 1997 utvandrade ca 860 civilingenjörer, vilket
är fyra gånger fler än tio år dessförinnan. Det är alltså
ca 25 % av den årliga examinationen som försvinner
ut ur landet. Fortsätter denna trend finns det faktiskt
risk för att företag kan behöva utvandra därför att det
saknas civilingenjörer.
Hur ser något av statsråden på detta? Vad tänker
man vidta för åtgärder?

Anf. 192 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Vi har en ganska stor utflyttning av
civilingenjörer från Sverige, men vi har också en
väldigt stor inflyttning. Det beror på att väldigt
många av våra storföretag rekryterar civilingenjörer i
Sverige. Som en del i karriären flyttar dessa utom-
lands. Efter några år flyttar de hem. Nettoutflyttning-
en är inte så stor som det ibland nämns i debatten.
Ibland när jag tittat på siffror från undersökningar har
jag faktiskt tyckt att den kunde vara lite större. Jag
har själv jobbat utomlands ett par år och vet vilken
nytta och glädje som kan vara förknippat med det. En
undersökning som jag såg visar att fem år efter exa-
men var det bara 3 % av de nyexaminerade som hade
jobb i utlandet. Med tanke på vårt internationaliserade
näringsliv tycker jag att det är en väldigt låg siffra.
Vad vi gör på det här området för att underlätta
försörjning med civilingenjörer till storföretagen är
ohyggligt mycket mer kraftfullt än vad dessa siffror
på utflyttning visar. Vi fördubblar utbildningen av
civilingenjörer och högskoleingenjörer i Sverige, på
bara fem år en fördubbling. Det är alltså en kolossal
ambitionshöjning just därför att vi vet vilken betydel-
se det har för våra tekniktunga företags möjligheter
att utvecklas i Sverige och deras möjligheter att bere-
da jobb och sysselsättning på lång sikt. Det här är
oerhört viktigt för tillväxten, kanske det allra vikti-
gaste vi gör just nu.

Anf. 193 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag har absolut ingenting emot att
man skaffar sig internationell erfarenhet. Jag är na-
turligtvis glad och tacksam för att statsrådet Pag-
rotsky så har gjort. Samtidigt är vi båda rörande över-
ens om att det ropas efter civilingenjörer och att det i
dag fordras vida fler civilingenjörer också nere i Gno-
sjöområdet än vad fallet var bara för ett antal år se-
dan. Att det är ett problem att civilingenjörer som
utbildas i Sverige försvinner menar väl inte statsrådet
är ett felaktigt påstående.

Anf. 194 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det finns så många olika siffror i
svang i den här debatten. En del siffror inbegriper
utländska studenter som varit i Sverige för studier och
som återvänder till sina hemländer när studierna är
färdiga. Det är inte så där helt enkelt att få ett begrip-
ligt helhetsbegrepp. Därför har vi satt av pengar för
att tillsammans med näringslivet gå till botten med
den här frågan, att förstå statistiken och ta fram ett
bra underlag. Det kommer fram snart och kommer att
ge en bra belysning. Sedan kan Alf Svensson och jag
på bättre grund återigen diskutera hur stort det här
problemet är.
Jag tycker att det vore klädsamt om Alf Svensson
kunde medge att det inte kan vara dåligt för storin-
dustrin att vi fördubblar utbildningen av civilingenjö-
rer. Det är en ganska bra insats. Även om det har varit
ett visst motstånd från en del partier här i riksdagen
och man säger att det är alldeles för mycket, att så
många inte behövs, att det inte går att hitta så många
kan matematik för att utbilda, att skolorna ligger på
fel ställen, långt ut i bygderna. Just i Gnosjö kanske
det inte finns någon högskola men i närheten grundas
nu ett universitet i Växjö, trots motstånd från en del
partier i riksdagen. Nog kan vi vara överens om att
det inte är nattsvart, utan det sker faktiskt rejäla för-
bättringar på detta oerhört viktiga område.

Anf. 195 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att det fanns en ärlig öd-
mjukhet över statsrådets andra inlägg som jag är glad
över. Det här skall i alla fall utrönas.
Det vore förödande om vi inte utbildade fler ci-
vilingenjörer i dag än vad vi gjorde för ett antal år
sedan.
Buggningsutredningen

Anf. 196 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till Laila Freivalds.
Buggningsutredningen har överlämnats i mars för-
ra året till Justitiedepartementet och ministern. I den-
na föreslås att buggning införs i Sverige, dvs. hemlig
teknisk avlyssning. Men många tunga remissinstan-
ser, t.ex. JK, JO, Advokatsamfundet, Datainspektio-
nen, är mycket kritiska och avstyrker förslaget.
I den nu aviserade propositionslistan för våren
finns inte detta ämne med. Min fråga till ministern är:
Har ministern tagit intryck av kritiken, eller kommer
ministern att föreslå att buggning införs i Sverige och
i så fall när?

Anf. 197 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är för tidigt att svara på den frå-
gan. Vi har precis fått in remissvaren, och vi håller på
att gå igenom och sammanställa dem. Det finns olika
typer av synpunkter. Det finns kritiska, positiva och
varierande synpunkter på hur man skulle kunna för-
bättra det förslag som utredningen har kommit med.
Min uppfattning är därför att jag inte tänker ta
ställning förrän vi har gått igenom materialet, även
om den här frågan blev väldigt aktuell plötsligt i
valrörelsen. Då noterade jag att det var många av
riksdagspartierna som var väldigt pigga på att ta ställ-
ning i denna fråga. Jag har dessutom att ta hänsyn till
hur det parlamentariska läget ser ut i riksdagen. Jag
vill gärna komma fram till ett beslut som också har ett
majoritetsstöd i riksdagen. Det är en fråga som jag
har anledning att fundera över.

Anf. 198 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Tyvärr har just den politiska inställ-
ningen svängt. Frågan har ju diskuterats under årtion-
den. Den har legat kvar. Men i utredningen finns
ingen analys av brottsligheten. Nu var det ju det nya
som hänt i samhället som skulle göra att detta
tvångsmedel skulle införas. Jag tycker att det är oer-
hört viktigt att göra en analys av brottsligheten och
nya faktorer så att det kommer fram när man skall
bedöma frågan. Det saknar jag i dag.

Anf. 199 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! När vi föreslår nya tvångsmedel i vår
lagstiftning skall förslagen alltid grunda sig på en
analys av den verklighet som de är avsedda att till-
lämpas på, vilka effekter som man avser att uppnå
med dessa tvångsmedel och det skall alltid göras en
avvägning mellan det som offras och det som uppnås.
Slutresultatet skall ju så att säga ligga på plus, så att
man tycker att man har vunnit någonting av värde när
det gäller att bekämpa grov brottslighet, som det är
fråga om i det här fallet.
Det är självklart att det är precis den analysen som
skall ligga till grund för det beslut som regeringen så
småningom kommer att ta ställning till. Jag utgår
ifrån att det också är den analysen som riksdagen gör
när den skall ta ställning i frågan.
Arbetsbelastningen vid tingsrätterna

Anf. 200 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Också jag har en fråga till justitiemi-
nistern. Det gäller arbetsbelastningen vid våra tings-
rätter där det finns stora obalanser när det gäller an-
talet mål. Det beror - tyvärr - delvis på en stor mängd
mål där ungdomar är inblandade, på häktningar och
också till viss del på personalbrist.
På den tingsrätt som jag själv känner till ganska
väl - Örebro tingsrätt - kan man t.ex. efter pen-
sionsavgångar inte tillsätta nya domartjänster så de
får förbli vakanta. Enligt uppgifter från hovrätten - i
det här fallet från Göta Hovrätt - beror det på att det
inte finns några domare att tillgå för tjänstgöring vid
hovrätten. Därmed är detta ett problem för hela hov-
rättsområdet.
Det beror också på att folk hoppar av. Assessorer
och fiskaler finner inte jobbet tillräckligt attraktivt.
Det är för svårt och det är inte tillräckligt förmånligt
att jobba som domare. Därför har det införts ett nytt
system med överrättsnotarier som innebär ännu mind-
re trygghet och ännu större svårigheter att planera sin
framtid.
Då undrar jag vad justitieministern har för planer,
om justitieministern är beredd att se över detta för att
stärka rättssäkerheten och förbättra arbetsmiljön vid
tingsrätterna.

Anf. 201 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Arbetssituationen vid tingsrätterna ser
väldigt olika ut om man ser på hela landet. Det finns
tingsrätter som har en mycket stor arbetsbelastning
och svårigheter att inom rimlig tid avverka de mål
och ärenden som de har. På andra håll i landet kan det
se helt annorlunda ut.
Ett av de bekymmer som vi för närvarande har är
att det förefaller som att det finns en snedfördelning
av de resurser som domstolsväsendet i dess helhet
har. Det är en av de prioriterade frågorna för Dom-
stolsverket att i samband med budgetbehandlingen
överväga på vilket sätt man kan dimensionera resur-
serna för de olika domstolsslagen och geografiskt
över landet för att bättre möta de olika behov som de
olika domstolarna har. Jag ser det som en oerhört
starkt prioriterad fråga att säkerställa att snedfördel-
ningen av resurser blir åtgärdad.
I övrigt när det gäller att se till att domstolarna
blir attraktiva arbetsplatser kanske Johan Pehrson
känner till det reformarbete som sedan några år till-
baka pågår i fråga om vårt domstolsväsende. Ett av
syftena i detta reformarbete är just att säkerställa att
domstolarna blir attraktiva arbetsplatser så att de även
i fortsättningen lockar till sig de duktigaste unga
juristerna.

Anf. 202 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det är bra att man ser över detta, men
en analys av verkligheten - för att använda justitie-
ministerns egna ord - kräver att man ser till det fak-
tum att det redan då systemet med fiskaler fanns var
stora avhopp av olika skäl. Då fanns det ändå en helt
annan trygghet och vetskap om förhoppningsvis en
fortsatt karriär inom domstolen.
Nu har man infört ett system med överrättsnotari-
er där man i stort sett kan tillsätta hur många som
helst och sparka dem hur som helst. Det lär ju inte
öka tryggheten och attraktionen när det gäller att söka
sig till hovrätten. Detta är ett organisatoriskt problem
som nyss har uppstått och inte ett ekonomiskt.

Anf. 203 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Reformen med överrättsnotarier var
en reform som föregicks av utredning, överväganden
och remissbehandling. Det finns olika uppfattningar
om vad denna reform innebär bl.a. när det gäller
möjligheten att attrahera unga jurister till domarba-
nan. Låt oss se hur detta utfaller i framtiden.
Men de flesta har inte gjort den bedömning av
denna reform som Johan Pehrson gör.
Innemiljön

Anf. 204 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till socialmini-
ster Lars Engqvist.
Sambandet mellan innemiljön i våra bostäder och
skolor och vår hälsa är komplext. Sverige och Finland
har t.ex. högre frekvens av allergiska sjukdomar än
Baltikum och Ryssland. De allergiska problemen öka
kontinuerligt hos barn och ungdomar. Nya allergiska
reaktioner påvisas även längre upp i åldrarna.
I november 1998 kom det en skrift från Sveriges
provnings- och forskningsinstitut som visar på aller-
giframkallande problem i 220 undersökta skolor.
Folkhälsoinstitutet inleder nu den 11 februari in-
nemiljöåret 1999 i samarbete med Astma- och allergi-
förbundet, Socialstyrelsen m.fl. Min fråga till social-
minister Lars Engqvist är då: Vad tänker ministern
göra för att integrera folkhälsoarbetet med genomfö-
randet av Agenda 21-arbetet så att förekomsten av
astma och allergier minskas och för att man skall
kunna arbeta mera tillsammans?

Anf. 205 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagströms utgångspunkt är
alldeles korrekt. Vad vi känner till om allergier är att
det är komplexa problem som hänger ihop med hela
vår livsmiljö. De politiska instrument som vi arbetar
med när det gäller hälsopolitik har tidigare varit
ganska begränsade.
Med startandet av Folkhälsoinstitutet breddades
den verksamhet som tidigare låg under Socialstyrel-
sen. Därmed fick vi möjligheter att arbeta vidare.
Folkhälsoinstitutets verksamhet under det här året
på allergiområdet är ett exempel på samverkan med
andra organisationer och myndigheter, inte minst de
myndigheter som arbetar inom miljöområdet. Detta är
en början till att skapa en helhetsbild över allergi-
problemet som inte bara handlar om traditionellt
medicinska perspektiv, utan det handlar just om hela
miljöperspektivet.

Anf. 206 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det saknas ju en bostadsminister. Bo-
stadsfrågorna ligger på olika departement, bl.a. på
socialministerns departement. Det finns en forskning
som arbetar med Det sunda huset för att man skall
kunna halvera antalet i dag oförklarade inremiljöre-
laterade hälsoproblem och halvera risken för felhante-
ring i innemiljön.
Problemet för forskningsprojektet Det sunda huset
är resurser, och det är också ett problem att det inte
finns något nationellt program för innemiljön. Då
undrar jag om socialministern är beredd att medverka
till att vi kan få ett nationellt program för dessa frå-
gor.

Anf. 207 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! På det faktum att det inte finns någon
bostadsminister kan man anlägga två perspektiv. Jag
vill anlägga det perspektiv som jag tycker är rimli-
gast, nämligen att just bostadsfrågor bör hanteras i de
sammanhang där de är relevanta. Jag tror att det är
klokt att väsentliga delar av bostadspolitiken ligger
som ett ansvar under miljöministern, inte bara med
tanke på innemiljön utan med tanke på hela bostads-
miljön, stadsplaneringsfrågor och andra planfrågor.
På det sättet har det förts in de hänsyn i bostadspoliti-
ken i det sammanhang där de hör hemma.
Jag är ansvarig för de bostadssociala frågorna.
Sedan är det Finansdepartementet och biträdande
finansministern som har ansvar för bostadsfinansie-
ringsfrågorna.
Jag tycker att detta är ett ganska bra sätt att sortera
upp bostadspolitiken. Det handlar om ekonomi, bo-
stadssociala perspektiv och bostadsmiljö inklusive
innemiljö.
Jag är alldeles övertygad om att miljöministern re-
flekterar över vad man kan göra på det nationella
planet för att klara också innemiljöproblemen. Det
allra bästa är att Ulla-Britt Hagström ställer frågan till
honom.
Brott i kristendomens namn

Anf. 208 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Min fråga riktar sig till justitieminis-
ter Laila Freivalds. Vi har ju hört i kammaren i dag
och också tidigare hur det diskuteras att man skall
stärka historieundervisningen i form av kampanjer i
olika frågor. Jag vill höra hur justitieministern eller
regeringen skulle ställa sig till en kampanj som upp-
märksammar brott begångna i kristendomens namn.
Vi kan ju historiskt sett se ganska många sådana
exempel alltifrån häxbränning under inkvisitionen till
kolonialismen. Det finns också exempel från moder-
nare tidevarv.
Min fråga blir då: Hur ställer sig justitieministern
till en sådan kampanj?

Anf. 209 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag tror inte att jag riktigt törs svara
på den frågan. Då skulle jag kunna få skolministern
på mig, för jag antar att det handlar om en kampanj
som i första hand skall vända sig till skolor och skol-
ungdomar. Det var ju också det som var utgångs-
punkten för det initiativ som statsministern tog när
det gällde Förintelsen och en levande historia.
Om jag får göra en personlig reflexion, hoppas jag
verkligen att vi redan i dag i skolorna får en hel del
kunskap om de brott som begåtts både i kristendo-
mens och i andra religioners namn genom historien.
Det tycker jag verkar vara en självklar del av den
historiekunskap som var och en av oss borde bära
med oss.
Inte vet jag vad som har skett med skolundervis-
ningen sedan jag i skolan, men nog har jag ett gott
minne av att vi fick höra en hel del om inkvisition
och annat som har skett i vår historia.

Anf. 210 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Jag tackar för det. Enligt min uppfatt-
ning är historieundervisningen i och för sig bra på det
här området, men den kan säkerligen bli bättre. Det är
därför som Vänsterpartiet har motionerat om att göra
historia till ett av kärnämnena i gymnasieskolan.
Bakgrunden till min fråga är förstås, vilket inte
kan vara så obekant, att det skall ske partiöverlägg-
ningar om brott begångna i kommunismens namn.
Frågan måste nog ändå kvarstå. Jag vill inte bli
missförstådd, för jag har full respekt för dem som
kallar sig för kristna och stor förståelse för det kristna
kärleksbudskapet. Men om man nu skall uppmärk-
samma att det har begåtts brott i kommunismens
namn, varför då inte på samma sätt uppmärksamma
de brott som faktiskt har begåtts i kristendomens
namn? Jag skulle vilja veta vad justitieministern per-
sonligen ser för verkligt avgörande skäl för att inte
göra en sådan jämförelse.

Anf. 211 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Men, Kalle Larsson, det finns väl än-
då en aspekt i dessa frågeställningar som är av bety-
delse, nämligen tidsaspekten.
När det handlar om brottsligheter i ideologiers
namn, som nazismen, fascismen och kommunismen,
är det någonting som ligger väldigt nära dagens situ-
ation. Många av oss här i dag har egna personliga
erfarenheter av de övergrepp som har skett i dessa
ideologiers namn. Men det finns kanske ingen i dag
som på samma sätt har upplevt det som någon gång i
historien har skett i kristendomens namn. Det som vi
intresserar oss för är vår moderna historia. Dessutom
känner vi oss inte övertygade om att faran att återigen
bli utsatta för den typ av förtryck som har skett i såväl
kommunismens som nazismens och fascismens namn
inte skulle kunna ske igen. Det är det som driver oss
att säga: Vi får aldrig glömma. Vi måste lära oss av
historien.
Samma argumentation kanske ändå inte tynger
diskussionen om kristendomen och dess historia.

Anf. 212 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Det är riktigt att det är ett antal år
emellan dessa händelser. Men bara därför att 100
eller 150 år mer har gått kan väl inte anledningen att
glömma vara större. Det kan väl inte vara så att vi
inte längre behöver tänka på vad kristendomen eller
andra religioner kan åsamka mänskligheten för brott
bara därför att de som har utsatts för brott i kristen-
domens namn inte längre lever. Det kan enligt min
uppfattning inte vara det bästa skälet.
Jag får väl återkomma under kommande fråge-
stunder med frågan om det är tänkbart att genomföra
kampanjer om det som har begåtts i nationalismens
namn och kanske en del som har begåtts i kapitalis-
mens eller liberalismens namn.
Jag tackar för att jag har fått svar i dag om att vi,
om jag uppfattade det rätt, inte kommer att genomfö-
ra någon kampanj vad gäller kristendomen. Men nog
finns det i tid räknat mer näraliggande brott att upp-
märksamma.

Anf. 213 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är naturligtvis ingenting som
hindrar Kalle Larsson att fortsätta att hävda vad han
anser vara betydelsefullt.
För egen del kommer jag att fortsätta hävda att det
är mycket viktigt att vi får en bättre, djupare kunskap
om det som har skett under vår egen livstid och om
det som fortfarande utgör ett hot mot oss, nämligen
hotet från fascismen, nazismen och kommunismen.
Åldersbegränsning för läkare

Anf. 214 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so-
cialministern.
En stor del av allmänläkarna och specialistläkarna
har fått näringsförbud i Sverige i dag, därför att de
har uppnått en viss ålder. Problemen i vården visar
sig bestå i att det saknas läkare. Min fråga är då till
socialministern: Funderar socialministern på att ändra
lagen så att tillgängligheten till vård i Sverige kan
förbättras?

Anf. 215 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Beslutet om att läkare som har upp-
nått 65 års ålder fattades i riksdagen, om jag har för-
stått det rätt, med ganska bred majoritet. Man bedöm-
de att man skulle klara läkarförsörjningen. Ett skäl
var möjligtvis också att en gräns skulle dras för när
läkare skall upphöra att utöva sin profession.
Jag har inte haft anledning att reflektera över att
gå till riksdagen och kräva en ändring av detta. Men
jag är naturligtvis beredd att fundera över effekterna
då man nu allmänt sett talar om en läkarbrist.
Jag kan förstå att läkare som har kommit till åren
så pass att de inte klarar att utöva sitt yrke inte bör
göra det. Men det är inte alldeles säkert att läkare som
är 65 eller 66 år inte skulle klara det. Jag är naturligt-
vis beredd att fundera på frågan, men jag har hittills
inte kommit fram till att det har varit dags att gå till
riksdagen med ett förslag.

Anf. 216 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag är glad över att socialministern
funderar på frågan och hoppas att det lyckas bli ett
bra resultat av funderingarna.
Jag vill bara upplysa socialministern om att i väl-
färdsdebatten i går argumenterade ledamoten Tullia
von Sydow angående åldersdiskrimineringen. Hon
hävdade att människor över 65 år fortfarande har
mycket att ge i deras yrkesverksamhet. Jag undrar om
socialministern delar denna uppfattning.

Anf. 217 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen, och jag
tror att vi kommer att få anledning att reflektera
mycket över dessa problemställningar när vi nu börjar
fundera på vad som händer i ett samhälle där vi inom
loppet av 20 år kommer att ha en situation där var
fjärde samhällsmedborgare är över 65 år. Vilka krav
ställer det på oss själva, på varandra, på samhällsor-
ganisationer och på arbetslivet?
Jag tror att det finns alla skäl att fundera på den
typen av åldersbegränsningar som det här handlar om.
Jag upprepar: Jag är beredd att överväga vad man kan
göra när det gäller just läkarnas deltagande i den
svenska sjukvården.

Anf. 218 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag är mycket glad över socialminis-
terns inställning.
Stöd till missbrukarbarn

Anf. 219 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so-
cialministern.
Regeringen lämnade en proposition till riksdagen
i juni 1998 som handlade om en strategi för hur FN:s
barnkonvention skall efterlevas. I regeringsförkla-
ringen skriver regeringen att barnkonventionen skall
efterlevas och att alla beslut som fattas skall fattas
utifrån barnens bästa.
Detta är ju väldigt fina skrivningar, som vi natur-
ligtvis alla vill skall efterlevas i vårt samhälle. Trots
det tror jag att vi alla kan konstatera att verkligheten
inte är sådan. Vi kan läsa rapporter om hur barnen har
det i skolan, hur köerna växer till barnpsykiatrin, hur
barnomsorgen ser ut, hur våldet ökar mot barn och
barn emellan.
En speciell grupp som jag skulle vilja lyfta fram
och fråga socialministern om är just missbrukarbar-
nen, som blev väldigt uppmärksammade runt 1991 då
kristdemokraterna krävde en kartläggning av miss-
brukarbarnens situation i Sverige. Då är min fråga:
Vad finns det för strategi för att se till att dessa
150 000 barn får den hjälp och det stöd som de behö-
ver av våra kommuner?

Anf. 220 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag och socialförsäkrings- och famil-
jeministern funderade på vem det är som skall svara
på frågan. Vi har nämligen arbetsfördelningen att det
är familje- och socialförsäkringsministern som svarar
för just frågorna om barnen.
Just den här frågan handlar snarare om social-
tjänsten och socialtjänstens sätt att fungera. Det är
enligt socialtjänstlagen kommunernas ansvar att klara
också missbrukarbarnen. Vi menar att vi måste ställa
hårdare krav på kommunerna att klara dessa uppgif-
ter. Kommunerna bör med den resursförstärkning
som har skett, och som fortsättningvis sker de kom-
mande åren, klara skyldigheterna enligt socialtjänst-
lagen när det gäller missbrukarbarnen.

Anf. 221 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Det som skedde efter att Socialstyrel-
sens rapport kom 1993 var att många projekt starta-
des, men när projekttiden nu har gått ut är det svårt att
mobilisera beslutsfattarna att satsa pengar på just
denna verksamhet. I besparingstider är det just den
verksamhet som är riktad mot dem som inte kan göra
sin röst hörd som dras in.
Därför är det viktigt att vi har en klar strategi för
hur vi skall få kommunerna att besluta om att öron-
märka pengar till just missbrukarbarnen.

Anf. 222 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Detta är ännu ett exempel på hur svårt
det är att balansera riksdagens och regeringens ambi-
tioner å ena sidan och den kommunala självstyrelsen
å den andra. Jag tycker inte att det vore bra att gå
över till ett system med att öronmärka det statliga
stödet till kommunerna. Det skulle betyda att vi tog
bort en viktig del av svensk demokrati, nämligen
kommunernas rätt att själva bestämma.
Däremot måste vi påpeka vilka förväntningar vi
har, och det som nu kommer att ske på olika sociala
områden är ju att vi preciserar de nationella målen
och hittar en väg att också utvärdera de sociala verk-
samheterna gemensamt mellan staten och regeringen
samt Kommunförbundet och kommunerna. På det
sättet tror jag att man kan påpeka att vi faktiskt inte
ger stödet till kommunerna villkorslöst. Vi ger stöd
för att kommunerna skall klara sina sociala åtaganden
bl.a. när det gäller frågan om missbrukarbarnen.
Till sist blir det alltså en fråga om att hitta rätt sätt
att utvärdera kommunernas verksamhet och ha det
som grund för hur vi hanterar det generella stödet
från staten till kommunerna.

Anf. 223 TALMANNEN:
Därmed har klockan passerat 15.00, och det inne-
bär att riksdagens frågestund nu är avslutad. Jag tack-
ar regeringens företrädare och kammarens ledamöter
för er medverkan i dagens frågestund.

3 § (forts. från 1 §) Allmänpolitisk debatt
Demokratifrågor (forts.)

Anf. 224 MARGARETA VIKLUND (kd):
Herr talman! Jag vill påstå att begreppen demo-
krati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, och det
som de orden står för, är inbakade och integrerade i
varandra. Ett land eller en institution kan inte påstå att
det råder demokrati om det inte också finns mänskli-
ga rättigheter och jämställdhet. Begreppen hänger
ihop och är beroende av varandra för att i praktiken
kunna fungera fullt ut. Det har tagit generationer och
människoliv att omsätta dem i praktiken och ge dem
det innehåll och den innebörd som de har i dag.
Men varje ny på arenan aktiv generation måste
kämpa för och bevaka att de inte rivs ned eller förlo-
rar sin innebörd. Vad skulle vi i så fall få i deras stäl-
le? För att få svar på den frågan behöver vi inte gå så
långt ut i världen. Jag behöver bara nämna sådana
namn som Saddam Hussein eller Slobodan Milosevic
och ta upp deras handlande för att peka på vad bristen
på demokrati, och därmed bristen på mänskliga rät-
tigheter och jämställdhet, åstadkommit.
Herr talman! I det sammanhanget kan jag inte
undgå att nämna de senaste dagarnas massdödande av
civilbefolkningen i Kosovo. Och nämner jag det kan
jag inte låta bli att nämna massdödandet av civila
sommaren 1995 i Srebrenica och Zepa i Bosnien, ett
massdödande som lämnade många barn föräldra- eller
faderlösa. Jag har mött många av dessa barn, liksom
också barn som kommit till genom systematiska
våldtäkter.
Det handlar om grova brott mot mänskliga rättig-
heter och jämställdhet när systematiska våldtäkter
mot kvinnor och barn ingår i krigföringen. Enligt
deklarationen om mänskliga rättigheter klassas just
systematiska våldtäkter i krig som ett brott mot
mänskliga rättigheter. Vi som har de demokratiska
möjligheterna måste protestera så det hörs. Vi måste
protestera mot dessa brott. Men jag har inte hört eller
sett att den svenska regeringen i exempelvis FN-
sammanhang har protesterat särskilt högljutt mot de
här brotten, dvs. övergreppen mot de mänskliga rät-
tigheterna i det här sammanhanget.
Herr talman! Då andra världskriget slutade sade
man: Aldrig mer får något sådant hända i Europa. Då
menade man den etniska rensningen av judar, zigena-
re och andra grupper av människor. Likväl lät man
det ske igen. Den här gången var det framför allt
muslimer på Balkan som rensades bort. Och de rensas
fortfarande bort - mitt i Europa framför västvärldens
ögon.
Framför allt är det barnen som far oerhört illa på
Balkan, och det är ju de som skall föra utvecklingen
och framtiden vidare. Det är de som skall skapa sam-
förstånd, samarbete och samverkan med våra barn
och barnbarn för en framtid för fred i Europa. Genom
att bara stå och titta på, som människorna där tycker
att vi gör, skapar vi bitterhet, vrede, ilska och oförstå-
else i stället för gemenskap och, i mötet med barnen
och de som har ansvaret för dem, en bro av försoning,
förståelse och hopp. Här hör det till våra demokratis-
ka förpliktelser att agera, herr talman.
Kriget i Kosovo måste få ett slut. Det måste stop-
pas, både för människornas på Balkan skull och för
världsfredens och demokratins skull. Fredsförhand-
larna måste kunna ta sig samman och sätta Slobodan
Milosevic på plats. Det är fullt tillräckligt med antalet
misslyckade förhandlingar med den mannen. Det
räcker nu med de illdåd han står bakom och har
iscensatt. Frågade vi människorna som är utsatta så
skulle vi få det svaret. Men de har ingen chans att
göra sina röster hörda med den brist på demokrati och
mänskliga rättigheter som råder där.
Det är därför vår gemensamma mänskliga skyl-
dighet att så fort som möjligt se till att de människor
som berörs av illdåden, dvs. civilbefolkningen, får en
människovärdig tillvaro och att de får sina hem och
sitt land tillbaka.
Herr talman! Så vill jag säga några ord om situa-
tionen i Sverige och konsekvenserna för mänskliga
rättigheter av demokratiskt fattade beslut i vårt land.
Det är bra att vi har fått den nya lagen om prosti-
tution. Men för att denna lag skall få den positiva
effekt som många av oss önskar måste den kombine-
ras med behandling, stöd och sociala anpassningspro-
gram för de flickor och kvinnor som ägnar sig åt
prostitution. Det här poängteras nu från många håll,
och det har sedan länge ingått i kristdemokraternas
kravlista. Det handlar om människovärde, som också
ingår i demokratibegreppets innersta kärna.
En annan form av prostitution som vi också måste
ta tag i är det som jag och många med mig kallar
slavhandel. Ett stort antal kvinnor kommer till Sveri-
ge varje år genom s.k. kontaktförmedling. Många
stannar i Sverige mer än två år, dvs. den tidsrymd
som utlänningslagen fastställt skall gälla för att en
person skall anses vara stadigvarande bosatt i landet.
Men många sänds också före den tidens utgång till-
baka till sina hemländer och till ett liv i förnedring
och misär.
Ur jämställdhetens och de mänskliga rättigheter-
nas synpunkt måste det gå att få ett slut på den här
verksamheten. Den förnedrande kontaktförmedlingen
med utländska kvinnor måste upphöra. Kopplerila-
gens bestämmelser måste kunna prövas när det gäller
verksamheter med kontaktannonser och annan s.k.
kontaktverksamhet. Utlänningslagens s.k. tvåårsregel
kan inte och får inte tillämpas automatiskt. Också
detta handlar om människovärdet och om demokra-
tins innersta kärna.
Herr talman! Sverige är världens mest jämställda
land, sägs det. Men hur är det egentligen i verklighe-
ten? Här i kammaren i dag har det talats om, och
givits en hel del exempel på, hur det är. Så jag tänker
inte orda så mycket om det. Men jag vill ändå säga att
enligt Kvinnomaktsutredningen skulle det ta minst
100 år, kanske 150 år, innan vi har en arbetsmarknad
utan könssegregering om utvecklingen fortsätter i
nuvarande takt. Det tycker jag är mycket allvarligt i
en demokrati, herr talman.
Jag anser att det är en demokratisk och mänsklig
rättighet att även på arbetsmarknaden behandlas jäm-
ställt. Därför anser jag att Jämställdhetsombudsman-
nen måste ges resurser och befogenheter att verka för
att den osakliga löneskillnaden mellan kvinnor och
män försvinner och för att ledande positioner inom
näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt görs
tillgängliga för kvinnor på samma villkor som för
män.
Men, herr talman, demokrati, mänskliga rättighe-
ter och jämställdhet skall inte bara vara förbehållet
privilegierade grupper utan också gälla dem som är
sjuka och svaga och som inte har så starka röster att
de kräva sin rätt.
Man kan verkligen undra om det är demokrati när
man på olika nivåer inom vård och omsorg så helt har
tagit bort de äldres demokratiska och mänskliga rät-
tigheter att få bestämma över sig själva. Man kan
undra om det är demokrati när det exempelvis inte
finns plats eller personal utan de får ligga i korridorer
och sidoutrymmen, när de utan information och med-
givande bara flyttas från en avdelning till en annan
eller från ett sjukhus till ett annat. Vi kristdemokrater
anser att det är viktigt att framhålla människans vär-
dighet och okränkbarhet i livets olika skiften.
Kanske är det så, herr talman, att den perfekta
demokratin inte finns, dvs. den demokrati där också
mänskliga rättigheter och jämställdhet ingår fullt ut.
Men vi får aldrig ge upp. Vi måste fortsätta vår strä-
van mot att uppnå full demokrati.

Anf. 225 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag har i ett annat replikskifte med
en partikamrat till Margareta Vilkund tagit upp den
norska situationen. Där har man drivit en värdekom-
mission, som man också har lyft fram från kd:s sida
här i Sverige, men som har blivit en bumerang mot
Margareta Viklunds partikamrater i Norge. Där har
det blivit tydligt att ord och handling inte hänger
ihop.
På samma sätt tyckte jag att det var med Marga-
reta Viklunds anförande. Ord och handling inom kd
hänger inte ihop. Det var främst när hon berörde den
nya prostitutionslagen. Den tycker jag är väldigt po-
sitiv, och där förstår jag att vi är eniga. Men hon
berörde också i sitt anförande vikten av att man kan
ge människorna vård och behandling. Vi har tidigare
under frågestunden hört ytterligare partikamrater till
Margareta Viklund tala om barn till missbrukare.
Men då kommer vi till det här med handling. Vi
vet att kd som en del av majoriteten i Stockholm har
allierat sig med de krafter som vill lägga ned det enda
behandlingshemmet som finns för kvinnor. Där häng-
er inte retorik och handling ihop. Har Margareta
Viklund någon kommentar till den här situationen?

Anf. 226 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt om den
sista frågan gällde vem som har nedlagt behandlings-
hemmet.
Om man skall följa det som jag har sagt och som
också ingår i vårt kristdemokratiska synsätt måste
man naturligtvis se till att det finns behandlingshem
för de här kvinnorna eller andra möjligheter så att
man kan hjälpa dem att komma tillbaka till ett vanligt
liv, som vi kanske kan uttrycka det. Det måste finnas.
Det tycker jag är ett krav.

Anf. 227 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att antingen är det
Margareta Viklunds retorik som inte hänger ihop med
kd:s politik eller också tar hon här klart avstånd från
den borgerliga majoriteten i Stockholms stad, varav
kd är en del, som lägger ned det enda missbruks-
hemmet för kvinnor som finns.
Det är oerhört viktigt att man inte låter skatte-
sänkningar och ambitioner gå ut över de allra sva-
gaste, dem som vi allra mest behöver ägna oss åt. Inte
minst behöver vi stötta barnen till de här personerna.

Anf. 228 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte ta ställning till vad som
ligger bakom det här ställningstagandet och vilka som
fanns med i sammanhanget när det här beslutades.
Efter vad jag nu hör från Carina Hägg var det
missbrukande kvinnor som behandlas på hemmet.
Det jag talade om handlade också om kvinnor - och
naturligtvis är många av dem missbrukare - som är
prostituerade. Det är ju inte bara i Stockholm i så fall
som en sådan institution kan ligga. Det finns ju också
möjligheter att ha sådana institutioner på andra håll i
landet.
Det är ett viktigt krav, som vi har haft länge inom
den kristdemokratiska rörelsen, att det måste finnas
behandlingshem för kvinnorna när de vill, måste eller
kan sluta sitt liv som prostituerade, så det är ingenting
som skiljer oss åt.

Anf. 229 STEN LUNDSTRÖM (v):
Herr talman! Rubriken för den här debatten är
demokratifrågor. Flera av debattörerna har försökt att
identifiera begreppet och gjort sina ideologiska,
pragmatiska och filosofiska utvikningar. Detta är bra
och viktigt, och jag kan med glädje konstatera att vi
är överens när det gäller större delen av de självklara
politiska och mänskliga rättigheterna.
Att vi sedan inte är överens hela vägen har den
här debatten också visat. Vi sätter gränsen för demo-
kratin olika. Vi har kunnat konstatera i den här de-
batten att kristdemokrater, moderater och folkpartister
sätter gränsen när det handlar om den ekonomiska
makten och rätten till makt och inflytande över det
egna arbetet.
Herr talman! För mig som vänsterpartist är rätten
till arbete och bostad självklara delar i demokratin,
liksom rätten att vara aktiv och delaktig i utformning-
en och utvecklingen av samhällets alla delar. Tyvärr
omfattas inte dessa och en del andra demokratiska
rättigheter av alla. Tvärtom kan vi konstatera att det
senaste decenniet har utanförskapet ökat. Det av-
speglar sig tydligt i olika typer av statistik. Om vi
tittar på arbetslöshetsstatistik, bostadslöshet och val-
deltagande kan vi konstatera att budgetsaneringar,
skattereformer och EU-anpassningar har lett fram till
ökade klassklyftor och ett ökat utanförskap.
Herr talman! När jag anmälde mig till den här
allmänpolitiska debatten anmälde jag mig till en in-
tegrationsdebatt men kunde lika gärna ha valt klass-
samhället som en utgångspunkt. Det som i dag har
hänt i Sverige är att klassamhället har fått en tydlig
etnisk prägel. Bara genom att titta på officiell statistik
får vi en tydlig bild av vad som hänt. Jag skall försö-
ka låta bli att trötta kammaren med alltför många
siffror, men det finns en del mycket tydliga exempel.
Arbetslösheten 1997 var totalt 8 % i landet. Bland
de utomnordiska medborgarna var samma siffra
33 %. Sysselsättningsgraden var totalt 70,7 %, men
bland de utomnordiska medborgarna bara 35,2 %. I
storstädernas ytterområde är situationen i vissa fall
rent katastrofala. För att exemplifiera detta skall jag
bara kort visa på situationen i delområdet Herrgården
i Malmö.
Här är förvärvsfrekvensen bland 20-64-åringar
bara 9 % och bland kvinnor 7 %. I samma område har
94 % av befolkningen utländsk bakgrund, socialbi-
dragsberoendet är 95 % och valdeltagandet är 40 %.
Om inte dessa siffror är tillräckliga för att visa att vi
har skapat ett utanförskap och ett klassamhälle som
har ett tydligt etniskt ansikte torde det vara fullstän-
digt omöjligt att övertyga någon om detta faktum.
Vilka strategier har vi då i Sverige för att lösa de
här problemen? Enligt mitt förmenande saknas strate-
gier. Vackra ord och deklarationer finns och en all-
män välvilja finns. Men sedan tar det slut. Problemet
är att vi i Sverige inte beslutat oss för vad vi vill och
inte ens vad vi menar med de ord vi använder.
I dag har de flesta insett att ordet integration är det
som skall användas och det är bra. Men vi måste
också har en gemensam uppfattning om vad vi avser
när vi använder detta begrepp. Ibland tycks det ha
gått inflation i begreppet, och begreppet har också i
allt högre utsträckning börjat misstänkliggöras och
missbrukas i den allmänna samhällsdebatten. Det
används i alla möjliga och omöjliga sammanhang och
blandas ofta sammman med begreppet assimilation.
Det tar sig uttryck i att man ser integrationen som
något som bara berör invandraren och att integration
har skett när invandraren har blivit som en svensk. I
en allmän välvilja kan han eller hon tillåtas behålla
vissa exotiska inslag från sin ursprungskultur, t.ex.
högtidsseder och en del av sina matvanor.
Vid sidan av den här uppfattningen finns det ock-
så en tilltro till en byråkratisk lösning, där integratio-
nen inte växer fram av sig själv utan är något som
skall läras in och tvingas fram under överseende av
särskilda myndighetspersoner.
Slutligen finns det ytterligare en variant av väl-
vilja som bygger på en tanke om omvänd assimilering
där majoritetsbefolkningen skall överta seder och
bruk från de kulturer som kommer hit.
För oss vänsterpartister finns det över huvud taget
inte något egenvärde i att dela in befolkningen i in-
vandrare och svenskar och sedan utarbeta planer för
hur man skall bete sig för att leva tillsammans. Tvärt-
om måste utgångspunkten vara att människor är män-
niskor med allt vad det innebär av individuella sär-
drag och erfarenhet vid sidan av olika grupptillhörig-
heter som klass, kön, etnicitet, sexuell läggning osv.
Problemen uppstår först när det finns tydliga
skillnader mellan olika gruppers möjligheter att göra
sig gällande i samhället och när några grupper ställs
utanför möjligheten att delta och påverka samhällsut-
vecklingen, dvs. när det gemensamma samhället
ställer vissa utanför och inte ger utrymme för alla.
I dagens Sverige har olika invandrargrupper och
andra etniska minoriteter små möjligheter att delta i
det gemensamma samhället och därmed svårt att
förverkliga sina livsplaner. Att motarbeta den diskri-
minering som framför allt finns på arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden är vad vi i Vänsterpartiet
menar med integration.
Jag vill fråga kristdemokrater, moderater och
folkpartister: Vad menar ni med ordet integration?
Det handlar också om att skapa aktivt utrymme
inom de samhälleliga institutionerna t.ex. barnom-
sorg, skola och äldreomsorg för den kulturella mång-
fald som finns i befolkningen. Detta kan vi göra ge-
nom att stat och kommun faktiskt ser till att kultur
och språk är en kompetens i sig själv och genom att
vi som arbetsgivare går i fronten för förändringar.
Det kommer säkerligen också att behövas en hel
del lagstiftning för att komma till rätta med detta och
överbrygga diskrimineringen.
I dag ställs det krav på att jämställdhetsplaner
skall upprättas på arbetsplatser. Det är bra. De borde
kompletteras med mångfaldsplaner. Det är viktigt att
jämställdhetsplanerna och mångfaldsplanerna sam-
ordnas så att inte invandrarkvinnor ytterligare margi-
naliseras i Sverige.
Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kammaren
för sitt krav på mångfaldsplaner?
Det borde också, i den lag som kommer mot dis-
kriminering på arbetsmarknaden, vara en självklarhet
att anställningsintervjuer omfattas av diskriminering-
slagen. Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kam-
maren för en förändring av en lag som inte ens är
införd ännu, nämligen diskrimineringslagen? Det har
ni möjlighet att visa.
Att kalla Sverige i dag för ett integrerat samhälle
vore en mycket kraftig överdrift, herr talman. Skall vi
benämna Sverige som någonting i dag, skall vi be-
nämna det som ett segregerat samhälle.
Som jag tidigare har sagt präglas många männi-
skors levnadsvillkor av en svag eller ingen anknyt-
ning till arbetsmarknaden, med svaga sociala kon-
taktnät. På så sätt har vi skapat ett samhälle där utan-
förskap och tilltagande splittring råder. Segregationen
är alltid minst tudelad. Den innebär att människors
vardag ter sig helt olika och att vissa grupper ställs
utanför områden som ger tillgång till makt och infly-
tande över både sina egna och i viss mån andras liv.
Segregationen i Sverige finns på arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden. Klassmässig, könsmässig och
etnisk segregation existerar sida vid sida, men fram-
för allt i samverkan.
De som lever i allra högsta välmåga är naturligtvis
också segregerade, men deras segregation bygger på
möjligheten att själv besluta på vilket sätt man vill bli
segregerad, medan de grupper som befinner längst
ned på samhällsstegen inte har någon möjlighet att
eftertrakta det som för andra är en självklarhet med
plånbokens och maktens hjälp.

Anf. 230 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Sten Lundström buntade ihop krist-
demokrater, folkpartister och moderater och sade att
vi skulle ha skapat detta klassamhälle. Vill Sten
Lundström till det också lägga åren 1991-1994 som
de år då vi skapade ett klassamhälle i Sverige?
Det parti som Sten Lundström representerar är
faktiskt ett vänsterparti, och vi har haft vänstermajo-
ritet i Sverige i många år.

Anf. 231 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag anklagar inte Rosita Runegrund
och hennes parti för att ha skapat ett klassamhälle.
Jag anklagar er för att inte vara beredda att vilja av-
skaffa det.
Under debatten i kammaren har vi ett antal gånger
frågat bland andra Rosita Runegrunds partiföreträdare
om man är beredd att låta demokratin få verka både
vad avser den ekonomiska makten och det som gäller
arbetslivet, nämligen att ge folket rätten att vara med
och utforma, utveckla och besluta när det gäller de
egna arbetsplatserna.
Ni har tydligt i den här debatten vid ett flertal till-
fällen sagt: Här går gränsen för demokratin. Ni har,
förvisso tillsammans med Socialdemokraterna och
EU-anpassningen, faktiskt skapat ett segregerat Sve-
rige som är betydligt mer segregerat än det var 1991.
Även detta visar officiell statistik.
När arbetslösheten ökade med 11 % bland s.k. et-
niska svenskar ökade den under samma period med
24 % bland utomnordiska medborgare. Redan från
början var de utomnordiska medborgarna överrepre-
senterade i den statistiken.
Jag har aldrig hört något annat från Kristdemo-
kraterna än att man har accepterat den politik som
förts.

Anf. 232 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Solidaritet är grunden till integra-
tion. Solidaritet och kunskap om andras kulturer är
grunden till integration.
Att arbetslösheten i högre grad har drabbat in-
vandrare, vet vi. Kristdemokraterna är beredda att
arbeta för att det blir en förändring.

Anf. 233 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det gläder mig. Det innebär att
Kristdemokraterna är beredda att stödja Vänsterparti-
ets krav på mångfaldsplaner på de större företagen,
och att man är beredd att i diskrimineringslagen infö-
ra kravet att rätten till anställningsintervju också skall
ingå i diskrimineringslagen
Det innebär också att jag kan lita på att Kristde-
mokraterna ute i landets kommuner i framtiden
kommer att se till att sammansättningen av den kom-
munala personalen på ett eller annat sätt kommer att
motsvara den etniska sammansättningen i de samhäl-
len där Kristdemokraterna är representerade i full-
mäktige.
Det är inte min erfarenhet. Men det finns möjlig-
het att driva den här frågan framöver.

Anf. 234 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Under den här allmänpolitiska de-
batten har det talats en hel del om välfärden och om
centraliseringen till storstäder. Ungdomar flyttar till
storstaden i hopp om att få ett arbete som de inte kan
erbjudas på de mindre orterna.
Det många då erfar, om de inte lyckas få arbete, är
att deras livskvalitet sjunker. De kommer från en
uppväxtmiljö där människor som bor och arbetar
tillsammans känner varandra och kan hjälpa varandra.
Det skapar kvalitet, närhet och delaktighet.
Delaktighetens betydelse har vi kunnat se genom
alla de s.k. byarörelser som växer upp i landet. Den
vägen kan medborgarna känna sig delaktiga i demo-
kratin. De arbetar tillsammans för hembygdens bästa.
De arbetar opolitiskt, och alla känner sig jämlika och
delaktiga i bygdens utveckling.
Denna verksamhet kan och bör vi politiker lära
oss mycket av.
Under senare år har försök gjorts att driva kom-
mundelar med just partiopolitiska nämnder. Mest
känd är väl Svågadalen i norra Hälsingland. Där har
man redan haft denna organisation under en period,
och man valde en ny nämnd i november 1998. Den
utvärdering som gjorts visar att detta är positivt för
bygden.
1999 påbörjar även byn Kall, som hör till Åre
kommun, ett intressant projekt. Där görs till en början
ett tvåårigt försök som kommer att utvärderas innan
man eventuellt går vidare. Där ser modellen annor-
lunda ut än i Svågadalen, som har enbart partiopoli-
tiskt valda i sin nämnd.
I Kall har man en nämnd med tio personer, varav
fem är politiker utsedda av kommunfullmäktige i Åre.
De övriga fem är direktvalda från befolkningen i
Kall.
De är alltså direktvalda, något som Bo Könberg
efterlyste i demokratidebatten i förmiddags. Det finns
alltså redan ett nystartat försök.
I Kall bor det 650-700 personer. 30 personer ställ-
de upp till val. Det stora intresset att kandidera visar
att människor gärna ställer upp när det gäller att ar-
beta för sin hembygd.
Nämnden i Kall kommer att arbeta med frågor
som rör förskola, skola och äldreomsorg.
Herr talman! De två exempel som jag pekat på har
stor betydelse för demokratin. Förhoppningsvis
kommer det att öka förståelsen för behovet av politi-
ker i samhället.
Vi i Centerpartiet tycker att det är positivt med
dessa och liknande försök, och vi följer med delaktigt
intresse hur byarörelserna fortsätter att växa.
För att demokratin skall fungera som beslutsform
bygger den på människornas deltagande. Människor
måste ha möjlighet och förmåga att ta del av infor-
mation och ge uttryck för sina åsikter. Om människor
inte har förutsättningar att delta i den politiska dialo-
gen leder det till vanmakt och utanförskap som på
sikt är ett hot mot det demokratiska systemet.
Herr talman! I Sverige finns det många människor
med varierande förutsättningar att ta del av alla be-
slutsgångarna i den demokratiska processen. Jag
tänker då på de personer som har flyttat till Sverige
och som har svårigheter rent språkligt men också på
grund av att beslutsgångarna ser lite olika ut i olika
länder.
Kunskaper i svenska språket är av stor betydelse
för möjligheterna att integreras i det svenska samhäl-
let. Otillräckliga kunskaper i svenska språket kan leda
till utanförskap och brist på förståelse för det som
sker i samhället.
Detta visar valet i höstas tydligt. Bara var tredje
utländsk medborgare deltog nämligen i kommunal-
och landstingsvalen 1998. Det är en halvering i för-
hållande till år 1976. Valdeltagandet har fallit från
60 % till 34 %. Jag tycker att det kan ses som ett
demokratiskt misslyckande.
Allra mest skrämmande är att det är de unga in-
vandrade männen under 26 år som inte röstar. I Skär-
holmen i Stockholm var det bara 20 % av dem som
utnyttjade sin rättighet att rösta.
Alla politiska partier har här ett stort arbete fram-
för sig. Det finns många inflyttade svenskar i landet,
och det är viktigt att de kan ta del i den demokratiska
processen. Om inte samhället bryr sig om att informe-
ra, röstar de inte heller. Det behövs att någon vågar
prova nya grepp. Jag tycker att Fittjaprojektet som
beskrevs av Mats Einarsson på förmiddagen är ett
steg i rätt riktning.
Herr talman! Inflyttade medborgare från andra
länder har mindre inflytande i samhället än personer
som är infödda i Sverige. Det är också så att "nya
svenskar av andra generationen" har mindre möjlig-
heter att påverka inom "traditionellt svenska" domä-
ner. Det är viktigt att ge samma demokratiska möjlig-
heter till alla grupper i landet.
Människor är människor, sade Sten Lundström
alldeles nyss. Centerpartiet säger: Alla människor har
lika värde. I Centerpartiet försöker vi leva som vi lär.
Som ett exempel på det tänker jag berätta vad som
hände vid kommunvalet i Sundsvall 1998.
Vi fick en ny medlem, som kommer ifrån Soma-
lia. Han blev medlem i samband med nomineringarna
till våra listor i kommunvalet. Han nominerades och
hamnade på 19:e plats på listan, vilket brukat anses
vara en omöjlig plats för att bli vald till fullmäktige.
Men alla vi andra på listan stöttade honom helhjärtat,
och så gjorde också väljarna. Han blev alltså inkrys-
sad och har i dag en ordinarie plats i Sundsvalls
kommunfullmäktige.
Jag vill till sist säga att jag i mitt inlägg undvikit
ordet invandrare, och det är, som ni nog förstår, av-
siktligt. En "nysvensk" har nämligen sagt så här: Som
svensk medborgare har jag slutat vandra. - Jag tycker
att det är tänkvärda ord.
För att våra nya svenskar skall känna att de är del-
aktiga i den demokratiska processen måste vi accep-
tera dem som fullvärdiga medborgare.

Anf. 235 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Demokrati är inte ett entydigt be-
grepp, och dess innebörd i Sverige är inte given en
gång för alla. Den formas av värderingar i familjen
och av den sociala och ekonomiska utvecklingen i
samhället. Vi har hört flera talare i dag säga att de-
mokratin behöver återerövras av varje ny generation.
I ett debatthäfte, Demokrati i dag och i morgon,
beskrivs två former av demokrati: den snabba demo-
kratin, med sin kollektivistiska samhällssyn, där en
representativ elit fördelar resurser i det goda samhäl-
let, och den starka demokratin, vars förmåga ligger i
att främja den personliga självständigheten. Politiker-
na agerar som medborgarföreträdare, och politik
skapas via nätverk, t.ex. för brukarinflytande.
I valet 1998 har flera nya partier framgångsrikt
tagit plats i fullmäktigeförsamlingarna. Man kan
fråga sig: Ökar därmed den lokala demokratin? Eller
är det den redan starka demokratin som vinner ter-
räng, t.ex. på grund av att invånarna i ett litet skär-
gårdssamhälle inte ser någon reell möjlighet att på-
verka besluten i den egna fullmäktigeförsamlingen?
Kanske är bara hälften av invånarna i samhället året-
runtboende och röstberättigade i kommunalvalen.
Intresseföreningar måste bildas för att brukarinflytan-
de skall nås. I nätverken finns kunskapen om lev-
nadsvillkoren, men helhetssynen saknas eftersom
man ser enbart till det egna intresset.
Som nyvald riksdagsledamot från Bohuslän, in-
vald i Västra Götalands västra valkrets, och skär-
gårdsbo ser jag en möjlighet att under ämnet demo-
krati lyfta fram skärgårdsfrågor. Av mitt läns 15
kommuner är 12 kustkommuner, och bebyggelsen är
till stor del koncentrerad till kustzonen med ett sexti-
otal bebodda öar.
Den beryktade vägsträckan på E 6 med sin dåliga
standard norr om Uddevalla är ett problem som berör
en del av Sveriges befolkning, speciellt sommartid då
man besöker semesterattraktioner som Lysekil, Smö-
gen och Strömstad.
Vill man inte köa på landsvägen kan man också
färdas motsvarande sträcka sjövägen. Trafiken är där
lugnare, och sommartid finns det möjlighet till anlöp
på ställen som sjuder av inneliv, med små boutiquer
och utsökta restauranger.
Det är till sådana platser som Sveriges politiker
drar både till lands och till sjöss när det lider mot val
vart fjärde år. Man betygar för alla sommargäster och
för den delen också en och annan fastboende att Sve-
rige behöver en levande skärgård. Fastighetsskattens
negativa effekter skall man minsann undanröja.
Bohusläns vackra samhällen är bra för oss rikspo-
litiker så länge valen hålls i september. Bohuslän är
en träffpunkt för folk från hela Sverige. Tänk om
valdagen skulle flyttas, så att valet skulle hållas i
aprilsnålblåst utan en sommargäst eller en segelbåt i
sikte!
Jag undrar hur en politiker under valturnén svarar
den stadsbo som svär över att det är så dyrt för fa-
miljen att med färja - sådana finns - vattenvägen ta
sig till Åstol för att få se Peter Harryssons drömställe.
Att den dagliga färden vattenvägen från huset till
parkeringsplatsen innebär en stor kostnad för en året-
runtboende familj tror jag inte att den gästande turis-
ten tänker på.
Det är nämligen så att de statliga subventionerna
går till allmänna vattenvägar som transporterar bilar.
För att en kommunal eller enskild färjeled skall få
bidrag skall färjan vara avsedd för transport av motor-
fordon och vara ändamålsenlig i förhållande till det
allmänna vägnätet. På tätbebyggda öar är vägarna
dimensionerade efter de förhållanden som rådde för
många år sedan, då man inte hade samma behov av
kommunikationer med fastlandet.
Öborna tycker naturligtvis att det är fel att det en-
bart är vattenvägar där man transporterar människor
med bil som får statligt stöd. När hemkommunens
ekonomi tryter kan man få det svar som en boende på
Gullholmen fick av en ledande politiker: Bosätter
man sig på en ö, kan man inte räkna med samma
möjligheter att förflytta sig som på fastlandet.
Sista färjeturen går kl. 8. Jag tror att goda kom-
munikationer bygger broar av förståelse och fram-
tidstro mellan människor och samhällen.
Herr talman! Regeringen har tillsatt olika utred-
ningar som syftar till att stärka demokratin och skär-
gårdsbornas möjligheter till överlevnad och utveck-
ling. Den senaste i raden har benämningen Miljö i
Väst-Skärgård.
Men kunskapen finns. Det behövs inga utredning-
ar. Det som Sverige behöver i dag är en rakryggad
skärgårdspolitik, som genom konkreta lösningar ska-
par tilltro och optimism, en politik som har en hel-
hetssyn på boende, kommunikationer, utbildning och
möjligheter till arbete genom utveckling och samord-
ning av de näringar och utbildningar som finns redan
i dag. En sådan politik hörsammar fiskarnas krav på
konkurrensneutralitet och ser till de miljövärden som
kustfiske och småskaliga jordbruk ger. Det krävs en
skattepolitik som ger utvecklingsmöjligheter till små-
företag inom turism och andra näringar.
Avsaknaden av en skärgårdspolitik gör att det inte
finns någonting att förhålla sig till, varken från skär-
gårdsbornas eller från myndigheternas sida. Detta
skadar demokratin, dvs. folkstyret.

Anf. 236 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! Vi närmar oss slutet på demokratiav-
snittet, och många intressanta anföranden har hållits.
En del har varit allmänna och övergripande, ja, nästan
av filosofisk karaktär, men inte desto mindre viktiga
för det. Själv kommer jag att hålla mig till ett smalare
område som har med lokal demokratiutveckling att
göra.
Vi har all anledning att vara stolta över vår svens-
ka demokratiska modell som vuxit fram och utveck-
lats under detta sekel. Men vår demokrati får aldrig
tas för given, och där sällar jag mig till tidigare talare
som menar att den ständigt måste försvaras, vitalise-
ras och vidareutvecklas. De senaste valens sjunkande
valdeltagande visar att detta är något vi måste ta på
allvar och att nytänkande krävs. Detta gäller inte
minst de lokala sammanhangen.
Mot den bakgrunden, herr talman, var det spän-
nande signaler demokratiminister Britta Lejon sände
ut när hon i höstas förde fram tanken på att kommu-
ninnevånare skulle kunna skriva motioner till kom-
munfullmäktige. Ett annat sätt att öka invånarnas
engagemang i kommunpolitiken kan vara att göra det
enklare att få till stånd kommunala folkomröstningar.
Ytterligare ett sätt att få folk intresserade av politiken
i den egna kommunen kan vara att ha nämndernas
sammanträden öppna för allmänheten. Vid detta, herr
talman, vill jag uppehålla mig en liten stund.
Redan i dag är det möjligt för en kommun att ha
öppna nämndsammanträden. Kommunallagen ändra-
des 1994 på så sätt att kommunfullmäktige får medge
att en nämnds sammanträden helt eller delvis är of-
fentliga. Dock skall ärenden som avser myndighets-
utövning eller som innehåller sekretessbelagda upp-
gifter alltid hållas inom stängda dörrar.
Länge har medborgarnas möjligheter till insyn i
politiska beslutsförsamlingar inskränkt sig till de för
allmänheten öppna kommunfullmäktigesammanträ-
dena. Den kommunpolitiska verksamheten har under
senare år dock förändrats på så sätt att ärendena på
kommunfullmäktiges bord har minskat i antal. Detta
har lett till att det ej är ovanligt att fullmäktiges sam-
manträden ställs in. T.ex. ställdes i min hemkommun,
Vänersborg, två av fyra sammanträden in under hös-
ten 1997 på grund av för få ärenden, vilket givetvis
drastiskt minskar insynen för Vänersborgarna. Dylika
företeelser bidrar knappast till att främja intresset för
kommunpolitiken.
Eftersom insyn och öppenhet i en kommun är
viktiga demokratifrågor måste strävan vara att stän-
digt försöka utveckla den lokala demokratin, vilket
jag nämnde i början av mitt anförande. Att endast
närvara vid ett ärendes hantering i kommunfullmäkti-
ge ger en begränsad insyn eftersom det mesta som
sker där är tämligen förutsägbart då fullmäktiges
uppgift i stort går ut på att konfirmera det som beslu-
tats i de slutna nämnderna. Insynen blir dock en an-
nan om den intresserade haft möjlighet att i fack-
nämnden från början följa samma ärende. Då kan han
eller hon se hur politiska ställningstaganden växer
fram, vilket är oerhört värdefullt när det gäller förstå-
elsen för de förtroendevaldas situation och politikens
villkor.
En intresserad person som bevistar ett offentligt
nämndsammanträde har varken yttrande- eller för-
slagsrätt. Därför hör jag ibland invändningen att en
dylik s.k. åskådardemokrati är tämligen värdelös.
Men så är det naturligtvis inte. Den som är närvaran-
de vid ett sammanträde, låt vara endast som åhörare,
har naturligtvis en helt annan möjlighet att efteråt
starta debatt och skapa opinion runt något som fram-
kom vid sammanträdet än vad den har som endast
haft tillgång till summariska sammanträdesprotokoll.
En annan invändning är att ledamöternas över-
läggningar kommer att flytta till andra, slutna rum.
Men detta är ju i och för sig inget nytt. Så är det ju
delvis redan i dag. Före ett sammanträde är det van-
ligt att den styrande majoriteten och oppositionen
träffas var för sig.
I nr 14 av tidningen Kommun Aktuellt redovisa-
des våren 1996 en undersökning om hur kommunerna
ställde sig till möjligheten att ha öppna nämndsam-
manträden. Alla 288 kommunerna besvarade en en-
kät, och av svaren framgick att då, under våren 1996,
hade fullmäktige hunnit fatta beslut i 61 kommuner.
31 av dessa sade ja till offentliga nämndsammanträ-
den, i regel som försöksverksamhet, medan 30 sade
nej. I ytterligare 55 kommuner var frågan på väg till
kommunfullmäktige. Denna undersökning har ej
senare följts upp, men enligt uppgift från tidningen
planeras en uppföljning under våren.
Även om det ej går att dra några långtgående slut-
satser av denna tidiga undersökning är det ändå all-
varligt att av de kommuner som t.o.m. våren 1996
fattat beslut var hälften negativa till den möjlighet till
utveckling av den lokala demokratin som öppna
nämndsammanträden kan innebära. Det är önskvärt
att utvecklingen av den kommunala demokratin går
framåt i hela landet och inte bara i en del framsynta
kommuner.
Möjligheten till offentliga nämndsammanträden
har nu funnits i snart fem år. Därför förutsätter jag att
demokratiministern givit den pågående demokratiut-
redningen direktiv att utvärdera vad de kommuner
kommit fram till som vågade försöket. Kanske kan en
dylik utredning resultera i en tidsbegränsad försöks-
verksamhet över hela landet, eller kanske kan den
visa hur vi på annat sätt bör gå till väga för att öka
medborgarnas möjligheter till delaktighet och enga-
gemang.
Jag inser att offentliga nämndsammanträden ej är
något universalmedel som automatiskt leder till större
kommunpolitiskt intresse, men det är ett litet steg
bland andra i strävan att åstadkomma ökad öppenhet
och insyn. Och just detta, herr talman, att åstadkom-
ma ökad öppenhet och insyn är ett måste om det för-
troende för oss politiker och vår verksamhet som
tyvärr undan för undan naggats i kanten skall kunna
återupprättas. Lyckas vi ej med detta hotas på sikt
vårt samhälles demokratiska grundvalar.

Anf. 237 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag vill inleda med att ge en liten re-
plik till det föregående inlägget som Ingemar Väner-
löv höll här. Jag måste säga att jag blir oerhört glad
att det var någon som tog upp den här frågan om
öppna nämnder som jag har drivit hemma många
gånger som kommunalpolitiker. Jag har däremot
aldrig känt att jag har fått stöd från kd i den frågan,
men jag har heller inte mycket att vara stolt över när
det gäller andra partiföreträdare inklusive mina egna
partikamrater. Det var därför väldigt roligt att det togs
upp här.
Men en sak som har dykt upp nu och som är extra
oroande är att jag genom en person från Huddinge
som jag träffade hörde en rapport om att där man
ändå har lyckats öppna sammanträdena, där stänger
man med hjälp av bl.a. kd. Jag hoppas därför att kd:s
företrädare här hjälper till att ta upp detta med Hud-
dingepolitikerna och sina partikamrater så att man
låter de nämnder som ändå har varit öppna få förbli
öppna. Sedan finns det ju väldigt mycket kvar att göra
för att fortsätta driva frågan att nämnderna skall öpp-
nas där man ännu inte har vågat sig på det. Vi känner
ju alla till argumenten om stolar och lokaler. Denna
fråga fastnar i hög grad i sådana frågor och i rädsla
för att öppna. Men tack så hemskt mycket för att
frågan togs upp!
Men det var inte det jag skulle tala om i mitt anfö-
rande. Jag har tillhört dem som har oroat sig för att
flyttlassen rullar samtidigt som det finns redskap som
vi inte använder oss av i dag för att hjälpa till att
stoppa denna rullning. Om vi då lyfter blicken över
Atlanten vet vi att det finns intressanta modeller att
studera närmare där, i USA, men också på andra håll.
Själv är jag mest nyfiken på den kanadensiska
modellen. Där startade man 1984 i Québec en mot-
svarighet till LO. Där hade man en s.k. solidaritets-
fond, och liknande fonder har man sedan dess startat i
flertalet av de kanadensiska delstaterna. Investerings-
fonderna är skattemässigt gynnade pensionsfonder
uppbackade av fackförbunden och i några fall av
enskilda fackföreningar. Delstaterna samt regeringen
ger en skattereduktion på 15 % vardera på insättning-
ar upp till ca 25 000 svenska kronor per år. Jag tror
inte att det behöver vara så att den här skattesubven-
tionen är en förutsättning för att pröva någonting
likadant i Sverige, men det kan ändå vara intressant
att väga den här skattesubventionen mot regionalpo-
litiska stöd och att kunna avväga lite här och se detta i
sammanhanget.
Insatserna samlas upp och investeras av en stab i
den delstat där sparandet sker. Det finns alltså ett
tydligt lokalt samband mellan pengar, engagemang
och resultat. Vad jag har förstått förvaltar fonderna
inte bara regionalt kapital utan kan också vara en
förmedlande länk mellan de stora bankerna och in-
vesteringarna i de små företagen.
Jag vet att det också finns intressanta försök på
den här sidan Atlanten på andra kontinenter. Sydafri-
ka har t.ex. mycket intressanta exempel på det här
området som vi också skulle kunna kika på.
Själv har jag sedan länge försökt hävda olika sätt
att arbeta med sambandet mellan pengar, etik, miljö
och arbetstillfällen. Det har minst sagt varit trögt. Nu
börjar det dock lossna i debatten, men besluten dröjer.
Jag börjar bli lite otålig. Det är därför jag i dag tar
tillfället i akt att lyfta fram frågan från den här talar-
stolen.
Samtidigt som vi brottas med arbetslösheten un-
derlåter man att utnyttja möjligheten för människor
att bry sig. Facken har t.ex. redskap i sin verktygslå-
da. De har sina pengar men uppträder som lata kapi-
talister i stället för att ta sitt ansvar på det här områ-
det.
Regeringen bör i sina samtal med arbetsmarkna-
dens parter föra in också den här formen av framtids-
diskussioner. Tillväxtdepartementet skulle vara ett
utmärkt forum för att ta upp den här diskussionen och
se vad man kan göra med de pengar som redan finns.
Nu vet jag att TCO nyligen tog fram en rapport
som visade just på det jag har hävdat här, dvs. möj-
ligheten att låta fackliga strävanden och internationell
solidaritet vägleda kapitalplaceringar.
LO kikar på modellen i Kanada. Men ännu åter-
står frågan om LO vill lämna rollen som lat kapitalist
för att bli en maktspelare med värderingar på börsen
men också se hur man skall kunna använda möjlig-
heten man har i Kanada med lokala investeringsfon-
der för att skapa jobb.
LO och TCO skulle kunna använda sin ägarmakt
som i det kanadensiska fallet för att rikta investering-
arna till utvecklingsbranschen för att på så sätt skapa
jobb i olika regioner och branscher. Det gäller också
att uppbåda och samla det lokala engagemanget som
ofta finns. Där brister det ibland därför att man inte
hittar riskvilligt kapital.
Sveriges löntagare är mycket rika. Värdet av lön-
tagarnas pensionspengar är sammanlagt den ofattbara
summan 1,2 biljoner kronor. Dessutom kommer pre-
miereserven i det nya pensionssystemet att ge ytterli-
gare 30 miljarder kronor per år. Sammantaget rör det
sig om ganska mycket pengar. Och pengar ger makt,
eller hur?
Det handlar bara om hur man skall använda peng-
arna, och om man skall använda dem. Löntagarmakt
är för många ett fult ord, nästan lika fult som fonder.
Diskussionen om löntagarfonderna är som alla känner
till död och begraven. Ändå placeras en stor del av
dessa 1,2 biljoner hopsparade löntagarpengar i just
fonder som i sin tur handlar med aktier på börsen
tillsammans med andra aktörer.
Löntagarna är indirekt en av de största aktörerna
på börsmarknaden. De är betydligt större än Wallen-
berg och Investor med sina 73 miljarder kronor. Det
är orimligt, för att inte säga oansvarigt, att facket inte
använder denna ekonomiska maktposition för att
bättre tillvarata löntagarnas intressen och för att ut-
veckla näringslivet i Sverige.
Både LO och TCO har nu börjat fundera i dessa
banor. LO tänker exempelvis dra i gång ett interna-
tionellt fackligt forum för att diskutera och analysera
de maktmedel som löntagarna förfogar över. Man har
också studerat löntagarägarmakt på plats i Kanada
och USA.
TCO har å sin sida fört en intensiv debatt i sina
fackliga tidskrifter om etiska placeringar, dvs. lönta-
garnas faktiska möjligheter att kunna ställa krav på
vilka företag deras pengar skall placeras i och varför.
Jag tycker att detta är ett bra och nödvändigt initiativ.
Men det måste gå vidare och leda till konkreta för-
slag.
Det är viktigt att nu snabbt få i gång en debatt
bland Sveriges löntagare och politiker inte minst med
tanke på premiereservfondernas tillkommande kapi-
tal. Hur skall vi kunna se till att det kapital som redan
finns i Sverige och som håller på att byggas upp
medverkar till att stoppa flyttlasspolitiken?
Vi är vana att föra en diskussion om de traditio-
nella glesbygdsområdena och att man flyttar därifrån
till städerna. Men i dag ser vi det här problemet i
varje län. Vi ser att man flyttar från landsbygden in
till samhällena och från de små samhällena till stä-
derna.
Vi kan också möta samma diskussion i de regio-
nala centralorterna. Jag besökte Växjö. Det är en stad
som har en stor inflyttning från Kronobergs län i
övrigt. Men även där var man väldigt bekymrad över
att man tappar den välutbildade ungdomen till ändå
större städer.
Den här frågan är inte bara ett glesbygdsproblem
av de traditionella måtten. Det här är en fråga som i
dag berör hela landet. Därför tycker jag att man måste
titta på de möjligheter som man har och som står till
buds.
Jag tycker att det är dags att Sveriges löntagare
märker av och tar ansvar för den ekonomiska makt de
faktiskt har. Man måste också från politikernas sida ta
upp diskussionen och se om det finns något sätt på
vilket vi politiker kan hjälpa till.
Jag stannar där eftersom min talartid är slut.
Sverige och EU

Anf. 238 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! De förhoppningar som ställdes på
medlemskapet när vi gick in i den europeiska unionen
har både infriats och inte infriats. Vi svenskar kan
röra oss fritt. Vi har tillgång till den fria rörligheten i
Europa. Vi har den inre marknaden som är av stort
värde för både konsumenter och företag. Vår utrikes-
politik blir starkare genom EU. Vi har nytta av sam-
arbetet på många olika områden.
Däremot har förhoppningarna inte infriats på de
områden som är mer direkt beroende av svensk poli-
tik. Jag tror att varje vän av det europeiska samarbetet
har anledning att var djupt besviken på hur socialde-
mokraterna har förvaltat de möjligheter som EU-
medlemskapet ger.
Om vi går tillbaka till folkomröstningskampanjen
år 1994 betonades att välståndet skulle öka och ar-
betslösheten skulle minska. Så blev det inte. Men
felet är inte EU:s. Det beror på den politik som har
förts de fyra gångna åren av en socialdemokratisk
regering som inte förstått att utnyttja möjligheterna.
Det här är väldigt intressant om man jämför med
Finland som kom med samma dag som Sverige den
1 januari 1995 i Europeiska unionen och ser hur de
två grannländerna utvecklats under de gångna fyra
åren. Finland har haft en stark tillväxt och god väl-
ståndsutveckling. Finland är nu rikare än Sverige.
Arbetslösheten i Finland har minskat kraftigt från
en hög nivå. I dag är den sannolikt lägre än i Sverige.
Finland och också haft låg inflation, litet budgetun-
derskott och låg ränta och fullt ut kvalificerat sig för
att vara med i eurosamarbetet.
I jämförelse med Sverige har Finland haft en ly-
sande utveckling när det gäller tillväxt, arbete och
ekonomisk stabilisering. Detta trots att Finland snara-
re har haft sämre yttre förhållanden, framför allt ett
större beroende av Ryssland. Detta har naturligtvis
berott på att man i Finland för en annan politik än vad
som görs i Sverige.
I Finland sänker man skattetrycket målmedvetet
ned till 44 % på tre år. Samtidigt minskas de offentli-
ga utgifterna med betydligt mer än vad skattetrycket
sänks. Företagen växer. Finland drar till sig huvud-
kontor bl.a. från Sverige.
Finland driver en politik som vi moderater föror-
dar för Sverige. Det intressanta är att den finska poli-
tiken också fått lovord - det heter t.o.m. så i EU:s
egna dokument - av Ekofinrådet. Där betonar man
särskilt det förväntade sänkta skattetrycket, minskad
inkomstskatt, att skatten på arbete sänks och att det är
mycket bra. Förmodligen har även Sveriges finans-
minister varit med att göra dessa lovord i Ekofin även
om han kanske inte skulle vilja tillstå det.
Sveriges väg har varit en annan. Den har skilt sig
väldigt mycket från Finlands. Här går tillväxten
knackigt, och välståndet stagnerar. Sverige är nu
Nordens fattigaste land. Arbetslösheten minskade i
mitten av 1990-talet men började också att öka igen
år 1996.
Den gångna regeringsperioden kommer historiskt
att vara den då arbetsmarknaden återreglerades och
massarbetslösheten befästes. Vi har i dag kanske
200 000 som är arbetslösa i onödan beroende på en
inkompetent politik.
I Sverige är stabilisering det enda positiva resul-
tatet. Inte minst statsministern brukar alltid betona
detta. I Finland handlar det om att stabilisera finan-
serna parallellt med en kraftig tillväxt och en snabb
minskning av arbetslösheten.
Var och en kan begripa att om man minskar ar-
betslösheten hjälper man till att stabilisera statsfinan-
serna. Det är faktiskt ganska smart att ha en låg ar-
betslöshet om man skall se till att få balans i de of-
fentliga utgifterna.
I Sverige har det inte handlat om skattesänkningar
utan om skattehöjningar och dubbelbeskattning. I
Sverige har inte arbetsmarknaden gjorts flexibel utan
återreglerats. I Sverige är det för få företag som star-
tas, för få företag som växer och för många företag
som flyttar utomlands.
Om man skulle betygssätta de fyra åren skulle
man kunna säga om den politik som har förts under
EU-medlemskapet att Finland kanske skulle få en
fyra eller femma och Sverige skulle hamna på en etta
eller tvåa.
Det beror återigen på missade chanser och tappa-
de sugar och inte på EU. EU:s inre marknad och
stabila gemensamma valuta ger nämligen de bästa
förutsättningarna för en god välståndsökning och en
snabb minskning av arbetslösheten. Det går inte att få
bättre yttre villkor för att nå dessa goda mål än genom
EU-medlemskapet.
Herr talman! Misslyckandet i den inhemska poli-
tiken - som ju är väldigt djupt och berör gemene man
väldigt starkt och drabbar rätt in i det svenska sam-
hället, från storstäderna till glesbygden - har delvis
en motsvarighet i den svenska regeringens agerande
inom själva EU.
Jag såg häromdagen en svensk journalist på TV
som konstaterade att Sverige är en trekvartsmedlem,
en motvillig medlem som inte har något större infly-
tande och som inte förmår utnyttja möjligheterna.
Det absolut största problemet har varit regering-
ens brist på åsikt om den gemensamma valutan. Det
har skadat Sveriges roll i EU mer än någonting annat.
Inom EU har man ofta skilda ståndpunkter, och man
kan slåss för sina idéer så att stickor och strån ryker.
En medlemsstat kan ha en avvikande uppfattning. Det
är legitimt, och det väcker respekt. Men det som ger
ett löjets skimmer är när en regering flyr från sitt
ansvar i en viktig fråga.
Om man frågar socialdemokrater från andra län-
der så ruskar de bara på huvudet när de talar om vad
de tycker om den svenska regeringens position när
det gäller den gemensamma valutan.
Nu noterar vi dock att regeringspartiet möjligen
skall få en ståndpunkt i denna fråga, men, om jag
förstår det rätt, först om ett år. Finansmarknaden
tolkar dock detta som en omsvängning till förmån för
en anslutning till euron. Till följd av detta stärktes
direkt den svenska kronans värde.
Jag har därför en fråga till Sören Lekberg, som jag
tror är den som företräder regeringspartiet. Gör fi-
nansmarknaderna rätt bedömning? Är det korrekt att
Socialdemokraterna och den socialdemokratiska
regeringen kommer att verka för att Sverige skall
ansluta sig till euron? Jag tror att det är viktigt att
också kammaren får ett besked i denna fråga.
Om vi nu skall ansluta oss till euron gäller två
förutsättningar, dels att vi är förberedda, dvs. att det
måste bedrivas ett förberedelsearbete, dels att vi fak-
tiskt är välkomna. Vi skall då komma ihåg att Sverige
underkändes för en anslutning till euron på grund av
bristande valutastabilitet. Vi hade en skvalpvaluta.
Kronan skvalpade upp och ned. Om vi skall gå med i
EMU behövs det därför ett skyndsamt svenskt med-
lemskap i ERM 2 för att stabilisera kronan.
En annan fråga har handlat om sysselsättningsu-
nionen. Arbetslösheten är ju hög i Sverige och i åt-
skilliga andra EU-länder, medan den är låg i vissa
andra. Därför är det viktigt att man nationellt bedriver
en politik för att snabbt få ned arbetslösheten. Det
görs i Finland och vissa andra länder men inte i Sve-
rige. Frågan är då: Skall man föra över den politik
som är avgörande för att få ned arbetslösheten till
EU-nivå? Nej, sägs det i Amsterdamfördraget. Det
skulle kunna bli förödande. Även fortsättningsvis
avgör det enskilda medlemslandet villkoren på ar-
betsmarknaden, löneavtal, sociala förmåner, utbild-
ningssystem, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bi-
drag och skatter, allt detta som i allt väsentligt påver-
kar villkoren på arbetsmarknaden. Det är inte EU:s
uppgift, utan det är nationalstatens uppgift. EU:s
uppgift är att bidra med den inre marknaden och en
gemensam stabil valuta. Dessutom har man krav på
medlemsländerna att de skall ha sunda och stabila
statsfinanser.
Sysselsättningsunionen handlar egentligen om att
främja institutionell konkurrens mellan länderna, så
att det skall bli svårare att vanstyra ett land. Man skall
få skämmas mer om man har hög arbetslöshet och
låga reallöner. Det märkliga är dock att Socialdemo-
kraterna, som säger att de är för sysselsättningsunio-
nen, de facto struntar i att följa rekommendationerna.

Anf. 239 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker är oftast en kon-
struktiv debattör. Därför skorrade det lite illa när han
fick ägna hela sitt åttaminutersanförande åt ett slags
eländesbeskrivning över den socialdemokratiska
politiken. Jag förstår inte vilka källor som Göran
Lennmarker har använt sig av. Han tycks vara helt
främmande för den ekonomiska situation som Sverige
befann sig i för bara fem år sedan och har tydligen
glömt bort detta med 500 % ränta, med gigantiska
budgetunderskott och en massarbetslöshet. Vad som
har hänt, vilket också står i dessa rapporter som har
presenterats i Ekofinrådet, är att Sverige har gjort
stora förbättringar i sin ekonomi.
Låt mig bara till sist, när Göran Lennmarker lite
raljerande talar om EMU, säga att när Göran Lenn-
marker och hans parti var med och styrde Sverige, då
var Sverige över huvud taget inte kvalificerat för
medlemskap i EMU. Det är vi nu. Faktum talar sitt
tydliga språk.

Anf. 240 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag vill erinra Sören Lekberg om att
situationen i Finland var väsentligt mycket värre än
situationen i Sverige i mitten av 1990-talet. Finland
har klarat av att stabilisera sin ekonomi, få en kraftig
tillväxt och en kraftig minskning av arbetslösheten
från en väldigt hög nivå. Det är klokare att bedriva en
sådan politik och ta fasta på det positiva som EU-
medlemskapet ger än att bedriva en bromspolitik.
Det är mycket svårt att förstå att man över huvud
taget kunde komma på idén att öka arbetslösheten
igen.
Varför jag betonar detta så mycket är därför att
det är detta som EU-medlemskapet i så stor utsträck-
ning handlar om, detta att faktiskt ge vanliga männi-
skor tillträde till de förmåner som EU ger. Det hänger
mycket på hur det fungerar inom ett land. Därför är
det så tragiskt att detta inte har utnyttjats.
Det är klart att vi som var på ja-sidan och såg alla
dessa möjligheter känner oss besvikna över att Sveri-
ge inte har haft denna utveckling utan har blivit Nor-
dens fattigaste land under dessa år.

Anf. 241 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! 1994 hade Sverige halkat ned or-
dentligt i den här välståndsligan. Men om Göran
Lennmarker går hem och tittar i sina papper kan han
konstatera att Sverige nu klättrar uppåt i välståndsli-
gan.
Göran Lennmarker gör jämförelser med Finland.
Men om vi håller oss till Sverige kan vi se att den
svenska ekonomin har förbättrats påtagligt. Det stora
gigantiska budgetunderskottet har omvandlats till ett
överskott. Statsskulden börjar amorteras, arbetslös-
heten pressas ned, och vi tillhör de EU-länder som
har den lägsta arbetslösheten. Men vi är inte nöjda
med det, utan vi vill naturligtvis gå vidare. Detta är
faktum.
Ett annat faktum, Göran Lennmarker, är att soci-
aldemokratin med kraft inför Amsterdamfördraget
har drivit frågan om sysselsättningen. Vi blev hånade
av moderaterna, men vi lyckades tillsammans med
andra få in ett särskilt kapitel om sysselsättningen,
vilket gör att den europeiska unionen numera fokuse-
rar på åtgärder mot arbetslösheten. Det är att uträtta
något, Göran Lennmarker.

Anf. 242 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Om vi börjar med sysselsättningsu-
nionen är ju bekymret att Sverige är ökänt för att inte
följa de rekommendationer som ges. Här har man
sagt att man skall ha rekommendationer för att med-
lemsländerna skall ta tag i den höga arbetslösheten.
Och sedan när sådana rekommendationer görs strun-
tar Sveriges regering i att följa dem. Det är ju det
tragiska att Sverige är mest känt för detta. Det sänks
ju minsann inga löneskatter här. Det blir ingen för-
ändring av arbetsrätten. Tvärtom har det ju gått i
motsatt riktning.
När det gäller att stabilisera ekonomin så har ju
alla europeiska länder gjort det - minskat budgetun-
derskotten, fått ned inflationen och har låga räntor.
Det är ingenting specifikt för Sverige. När det gäller
räntorna är väl räntorna snarast något högre i Sverige
än vad de är i huvuddelen av EU:s medlemsländer.
Detta hänger samman med att det i Sverige har fram-
ställts som om det vore en prestation. Poängen är ju
att kunna stabilisera sin ekonomi och samtidigt ha
tillväxt och en snabb minskning av arbetslösheten. Vi
har 200 000 som i onödan är arbetslösa i dag till följd
av den gångna tidens politik.

Anf. 243 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Herr talman! Det framställdes lite grann som om
medlemskapet i EMU är en fråga om att vi skall få en
gemensam valuta med transparens och allt vad därtill
hör och att finansmarknaden då skulle se positivt på
när det lutar åt att vi skulle gå med i EMU. Men Sve-
rige är nog det enda landet i unionen där man begrän-
sar EMU till en fråga om gemensam valuta.
EMU är så att säga förutsättningen för ett Europas
förenta stater. EMU kan inte existera på sikt om det
inte blir ett Europas förenta stater och ett Europas
förenta stater kan heller inte existera utan en valutau-
nion.
Detta kommer inte fram, allra minst får våra med-
borgare veta någonting om detta. Varför talar man
inte om att det är detta som är syftet för dem som
tycker att EMU är framtiden, att vi är på väg in i ett
Europas förenta stater. Det är det vi skall ta ställning
till, inte en isolerad företeelse som valutan.

Anf. 244 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Låt mig först säga att det inte bara är
en gemensam valuta, det är en gemensam stabil va-
luta. Vi har t.o.m. en penningpolitik som är fördrags-
fäst för att säkra att vi inte har en gemensam valuta av
låg kvalitet. Det är den bittra erfarenheten av infla-
tionsvalutor som ligger bakom det.
Den andra huvudpunkten i Björn von der Eschs
replik är att vi på något sätt skulle gå in i någon mer
omfattande politisk union. Vi vet faktiskt vad vi går
in i. Vi har ett Amsterdamfördrag som är under ratifi-
cering. Det kommer säkert att träda i kraft i höst. Vi
vet exakt vilka frågor som kommer att ligga inom
EU:s beslutssfär och vilka som inte kommer att ligga
där.
Återigen: Vi har den inre marknaden, vi har den
gemensamma stabila valutan, vi har kraven på sunda
statsfinanser. Det ligger inom EU. Däremot ligger
den ekonomiska politiken i andra avseenden helt
nationellt. Skattepolitiken, skattetryckets storlek, hela
arbetsmarknaden - denna oerhört vitala del - samt
alla villkoren för företagande och företagsamhet är
nationella frågor. Jag ägnade mig i mitt inlägg åt att
kraftfullt kritisera regeringen för att vansköta de här
frågorna. Men det är inte EU som har bestämt det.
Det har bestämts här i den svenska riksdagen.
Jag tror inte att vi skall utmåla att någonting annat
är på gång. När Amsterdamfördraget har trätt i kraft
lever vi med de fördragsändringar som Amsterdam-
fördraget har givit. Därefter kommer möjligtvis en
liten fördragsändring som avser röstreglerna i minis-
terrådet och kommissionens sammansättning och
arbetsformer, för att förbereda den för utvidgningen.
Det är vad som finns på agendan. Ingenting annat.

Anf. 245 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är knappast omtänksamt om
landet att beteckna den svenska kronan som en
skvalpvaluta. Dessutom har den här skvalpvalutan
stigit 8 % i förhållande till euron sedan årsskiftet. Så
man kan väl lämna det därhän om det är en skvalp-
valuta eller inte.
Men att komma och säga att skattepolitiken kom-
mer att vara en nationell fråga, när hela debatten
mellan Tyskland och Frankrike, driven av bl.a. La-
fontaine, handlar om att skattepolitiken skall bli över-
nationell. Det är där de stora stridigheterna står. Det
är jättebra om vi får behålla en egen skatte- och fi-
nanspolitik, men det är det man inte får i ett Europas
förenta stater.
Om sedan rösträtten i ministerrådet eller något så-
dant ändras är bisaker. Jag menar att man måste tala
om för svenska folket vad det hela handlar om: Vill vi
gå med i ett Europas förenta stater eller inte?

Anf. 246 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Först till skvalpvalutan. Det är sant
att kronan stärktes påtagligt gentemot den gemen-
samma euron när statsministern gav besked om att
regeringspartiet skulle ta ställning i frågan. Det tolka-
de finansmarknaden som att Sverige nu skall gå med.
Därför stärktes kronan alldeles påtagligt.
Det är t.o.m. så att om statsministern hade kommit
med beskedet före årsskiftet hade Sverige i medlems-
avgift tjänat åtskilliga hundra miljoner kronor. Vi
förlorade ungefär 2 miljarder i medlemsavgift till
följd av att vi hade en så låg valuta vid det tillfälle när
medlemsavgiften bestämdes.
Det andra gäller skattefrågan. Riksdagen intog en
mycket noggrann position inför Amsterdamförhand-
lingarna. Där fanns från moderater, och socialdemo-
krater skall jag säga, en alldeles bestämd vilja att alla
skattefrågor skall kräva enhällighet. Det fanns från
åtskilliga partier krav på att man från EU:s sida i
fråga om miljöskatter skulle kunna ta ställning med
majoritet. Men vi var i kammaren mycket noggranna
när vi fattade beslutet. Och det gäller. Det går inte att
fatta ett federalt beslut om skattesatser i EU. Det har
vi bl.a. från Sveriges riksdag sett till.

Anf. 247 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Herr talman! När Göran Lennmarker påstår att ett
uttalande från Göran Persson om att socialdemokra-
terna skall ta ställning i EMU-frågan kan ha en sådan
påtaglig effekt på börsen undrar jag vad Göran
Lennmarkers uttalande i dag kan ha för effekt på
börsen och om Göran Lennmarkers uttalande i dag
inte är ett svek mot den svenska ekonomin och de
svenska medborgarna.
Jag tycker att man inte skall tala ned svensk eko-
nomi på det sätt som Göran Lennmarker gör bara för
att driva en politisk debatt. Jag anser att Göran
Lennmarker i sitt prat om EMU egentligen använder
EMU som ett slagträ för att minska skattetrycket i
Sverige, för att minska den offentliga sektorn och för
att enkelt uttryckt genomdriva moderat politik.
Det viktiga i EMU-frågan, det tog Björn von der
Esch upp, är att EMU inte är en ekonomisk fråga. Det
är en politisk fråga. EMU är till för att öka integratio-
nen i EU. Det säger Europapolitiker i de flesta EU-
länderna är syftet med EMU. Detta är en fråga som
man måste ta ställning till i en folkomröstning. Det
hoppas jag att moderaterna kan ställa upp på.

Anf. 248 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Först och främst påverkas inte bör-
sen, däremot den svenska kronans värde. Det var en
alldeles påtaglig förändring av den svenska kronans
värde efter statsministerns annonsering av en omprö-
vad position från regeringspartiets sida.
Finansmarknaden tolkade det som att socialdemo-
kraterna nu kommer att bestämma sig för att vilja gå
med i valutaunionen. Det var därför jag ställde en
fråga till Sören Lekberg. Han har ett anförande senare
där han kan ge besked om detta.
De är väl mycket viktigt att vi kritiserar den
svenska ekonomin. Vi kan inte låta bli att tala om
200 000 i onödan arbetslösa i riksdagens talarstol på
grund av risken att det skulle påverka finansmarkna-
den. Det har jag mycket svårt att förstå.
Tillbaka till hela frågan om att det finns uttalan-
den. Det finns många olika uttalanden. Lafontaine,
den tyske finansministern, uttalar sig i många olika
riktningar. Jag delar sällan hans åsikter. Men det är
inte han som bestämmer EU:s utveckling. Vi har
fördragen. De finns där. De är under ratifikation. Vi
har spelreglerna. Det är de som gäller. Vi har inte
minst från Sveriges riksdag noggrant gått igenom hur
Sverige skall förhålla sig till de gemensamma spel-
reglerna.

Anf. 249 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Herr talman! Göran Lennmarker tog i lite om det
jag sade. Jag försökte bara ironisera lite över att jag
inte delar uppfattningen att Göran Perssons uttalande
var det som påverkade den svenska valutans ställning
i en sådan uttalad grad. Den psykologiska effekten
tror jag inte att det uttalandet hade på marknaden.
Men när det gäller EMU anser jag att det är ett
politiskt projekt. Det säger de flesta politiker i EU att
det är, även mina gröna systerpartier, som har en
annan inställning än Sverige har. Man vill ha en mer
federal riktning. De flesta anser att EMU bara kom-
mer att fungera om man har en gemensam finanspoli-
tik med gemensamma skatter och övrigt och att EMU
så att säga har startats för att öka integrationen när det
inte har lyckats den rent politiska vägen.
Moderaterna i Sverige är väldigt ensamma i sin
syn på vad EMU innebär. Men det viktiga här i Sve-
rige är att folket skall kunna ta ställning till EMU-
frågan i en folkomröstning.

Anf. 250 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Man får noga hålla isär de föränd-
ringar som kommer genom att man gemensamt be-
slutar om att t.ex. ha gemensamma beslut i en viss
fråga jämfört med det som kommer fram genom in-
stitutionell konkurrens. Jag tog exemplet på arbets-
marknadssidan. Det kommer att bli svårare att vansty-
ra länder när man kan jämföra. Ett land som har hög
arbetslöshet och låga reallöner kommer naturligtvis
att få svårare att för sin egen befolkning motivera sin
politik till följd av att det via gemensam valuta i en
inre marknad blir lättare att jämföra och se. Det är
kanske den viktigaste framgången i europeisk politik,
att statsmakter får svårare att vanstyra och vansköta
sina fögderier.
Men EU:s själva beslutsmakt ligger precis klar. Vi
vet exakt var den ligger. Vi har Amsterdamfördraget.
Vi har två kompletterande saker som behövs inför
utvidgningen. Därutöver har vi inget av detta på bor-
det.

Anf. 251 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Göran Lennmarker har anslagit en
ton i debatten. Det är faktiskt en ganska tråkig ton.
Det måste vara tråkigt att alltid vara så missnöjd och
alltid skylla regeringen för allt som skall debatteras i
kammaren.
Grunduppfattningen om var vi i de politiska parti-
erna står i EU-frågan är känd. Det vore mer intressant
om vi någon gång kunde diskutera i en mer proble-
matiserande form, om vi kunde för en kritisk diskus-
sion om EU-systemet. Det finns faktiska problem
som jag tror alla partier är överens om. Det gäller
t.ex. det demokratiska underskottet. Det gäller bristen
på insyn, svällande byråkrati, korruption och fusk,
brist på kontroll av lobbyister m.m. Det vore också
intressant att i kammaren ha en diskussion om vart
EU är på väg. Vad vill vi i de olika partierna göra åt
det? Även de EU-positiva partierna måste inse och stå
för en viss kritik av de brister som finns i systemet.
Vi som tillhör de kritiska partierna har ett ansvar för
att också göra det bästa av den situation landet befin-
ner sig i som medlem i EU och göra det vi kan för att
förändra det som är dåligt.
Vi befinner oss i en föränderlig tid. Det är oro-
väckande att dagens politiska och ekonomiska makt-
havare är så dåliga på att göra analyser av sam-
hällsutvecklingen.
Under det senaste decenniet har det hänt stora
omvälvande förändringar i världen som ingen förut-
såg förrän just när de hände. Där finns t.ex. Berlinmu-
rens fall, apartheidsystemets upplösning och kollap-
sen i Sydostasien. Det är tre exempel. Näraliggande
finns krisen i Ryssland, som i dess förlängning leder
till problem med EU:s jordbrukspolitik och svinpro-
duktion - ett exempel på en konkret fråga. Där finns
också den ekonomiska krisen i Brasilien. Alla tecken
finns där. Men de politiska och ekonomiska maktha-
varna vill inte se och göra någonting åt det hela.
I stället domineras perspektiven ofta av att man
skriver fram den utveckling som sker just i dag. Går
det bra, kommer det att gå bra hur länge som helst.
Går det dåligt, är allting fel. Den insikten är viktig att
ha med sig när man skall diskutera Sverige och EU.
Vad är det som är möjligt eller tänkbart? Vad är en
önskvärd utveckling i den europeiska unionen? Kan
vi se den? Vill vi, och törs vi?
Herr talman! Det finns ett stort behov av interna-
tionellt samarbete mellan länder. Men det är inte det
det hela handlar om. Det gäller både mellan länderna
i Europa och i ett globalt perspektiv. Det behövs en
internationell samordning av de gemensamma resur-
ser vi har. Vi lever alla på ett jordklot, och vi utnyttjar
de biologiska resurserna nära kollapsens gräns i dag.
Om vi skall få ordning på detta måste vi ha större
samordning, mera samarbete och en rättvis fördel-
ning. Om EU skall spela en roll i den nödvändiga
förändringen, måste man ändra på EU:s fördrag.
EU måste bli en union som respekterar nationellt
självbestämmande och som utgår från demokratiska
principer. Det behövs ett nytt fördrag. Den utveck-
lingen syns inte i dag. Jag är pessimistisk till möjlig-
heten att ändra på fördraget. Bland de ledande makt-
havarna i dag finns det snarare en utveckling mot en
federal förbundsstat som dominerar scenariot - precis
som Björn von der Esch tog upp i sin replik.
Jag förutsätter att de flesta av er som sitter i kam-
maren i dag har läst Joschka Fischers redovisning av
tyska ordförandeskapets program. Han var mycket
tydlig, och han säger att införandet av den gemen-
samma valutaunionen innebär att det europeiska sam-
arbetet har slagit in på en helt ny väg, rent av en re-
volutionär väg. Det tyska ordförandeskapets mål är
att fortsätta denna process till det logiska slutet, näm-
ligen en verklig politisk union. Fischer menar med en
verklig politisk union att man skall reformera institu-
tionerna i EU, majoritetsomröstningar bör vara nor-
men och enhällighet bara användas i fördragsändring-
ar. Han vill också förstärka unionens utrikespolitiska
profil, öka skatteharmoniseringen - inte en nationell
fråga -, stärka parlamentets befogenheter och ge
Europol ökade befogenheter.
Det går att fundera över om Jacques Santer fortfa-
rande har något förtroende kvar efter de senaste
veckornas turbulens. Men han stödde ordförandeska-
pets program fullt ut.
Prioriteringarna av den politiska unionen och den
federala utvecklingen är ingenting som lyfts fram i
den svenska debatten. Det måste vi göra. I Sverige
pratar man mycket hellre om sysselsättningsunionen
och östutvidgningen. Det är i och för sig viktiga frå-
gor, men jag tycker att en demokratisk debatt kräver
att alla frågor ges plats. Jag skulle vilja höra vad de
andra partierna tycker om den tydliga utvecklingen.
Vad säger Centern om en federal utveckling? Vad
säger Moderaterna, och vad säger Socialdemokrater-
na? Folkpartiet har varit tydligast i den frågan. Är det
bra eller dåligt? Hur skall Sverige agera? Hur skall
Sverige kunna stärka sina möjligheter att påverka
utvecklingen av en union som väldigt tydligt går mot
ett Europas förenta stater?
Jag skall försöka göra en koppling över till riks-
dagens arbete med EU-frågorna och riksdagens möj-
ligheter att påverka. I dag är det i princip bara i EU-
nämnden som vi för en debatt om principfrågor. EU-
nämnden är rådgivande, och samrådet sker inom
stängda dörrar. För att över huvud taget kunna binda
regeringen vid en viss handlingslinje är vi i riksdagen
beroende av en proposition från regeringen. Det be-
hövs en diskussion över hur riksdagen skall få större
möjligheter att binda regeringen för en viss hand-
lingslinje. Kanske skall det vara på det sätt det sker i
Danmark. I Finland jobbar man också på ett annat sätt
med EU-frågorna. Det behövs en bredare diskussion
om EU:s utveckling. Riksdagen borde t.ex. ha någon
form av remissdebatter omkring kommissionens vit-
och grönböcker för att på så sätt komma in tidigt i
diskussionerna. Riksdagen skulle kunna göras till ett
forum där vi diskuterar europeiskt samarbete.
Om några månader skall svenska folket välja re-
presentanter till Europaparlamentet. Där vore det
också värdefullt om Sveriges riksdag kunde bidra till
att höja intresset genom att tydliggöra EU:s faktiska
utveckling och våra respektive partiers utgångspunk-
ter. Riksdagen måste få en roll inför valet. Vi känner
en oro för ett lågt valdeltagande. EU och Europapar-
lamentet har inte någon legitimitet i svenska folkets
mening.
Herr talman! Jag vill lite kort säga något om de
senaste veckornas turbulens i Europaparlamentet med
det misstroendevotum som inte blev något annat än
en tumme.
Det är inte konstigt att det finns en så stor skepti-
cism mot EU bland folken i Europa och i EU-
länderna. Pratar man med den vanlige fransmannen,
tysken eller spanjoren finner man en väldig okunnig-
het, osäkerhet och kritik mot fusk, korruption, svå-
gerpolitik, ren ekonomisk misskötsel av gemensam-
ma medel. Jag har svårt att förstå hur det går att hylla
en union som inte kan hantera de frågorna. Det är inte
precis någon betryggande garanti för framtiden.

Anf. 252 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Riksdagen har noggrant tagit ställ-
ning i EU:s författningsfrågor. Det gjorde vi inför
Amsterdamfördraget. Ärendet behandlades mycket
utförligt innan beslut fattades i kammaren.
Sedan till Vänsterpartiets agerande. Låt oss jämfö-
ra det svenska vänsterpartiet med det finländska sys-
terpartiet. Där finns en stor skillnad i agerande. Det
finska vänsterpartiet finns med i regeringen och har
varit med om att skapa en positiv utveckling under
EU-medlemskapet i Finland, en positiv ekonomisk
utveckling med en snabb välståndsökning och snabb
minskning av arbetslösheten.
Jag har en fråga till Maggi Mikaelsson. Hur kan
det komma sig att det finska vänsterpartiet - ni är väl
systerpartier, framför allt i nordiska rådsgruppen? -
kan bedriva en så helt annorlunda politik? Partiet
ställer upp på skattesänkningar och ser till att det blir
resultat. Men i Sverige stöder ni en blockeringspoli-
tik. Varför är svenska vänsterpartiet så efterblivet?

Anf. 253 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det är oförskämt att kalla partier ef-
terblivna, Göran Lennmarker. Jag säger inte det om
Moderaterna.
Visst har vi diskuterat Amsterdamfördraget och
fattat beslut i riksdagen. Men EU förändras hela ti-
den. EU är på väg mot en ny utveckling. Det kommer
en ny regeringskonferens så fort samtliga medlems-
stater har undertecknat Amsterdamfördraget.
Jag tycker inte att riksdagen kan vänta på den ut-
vecklingen och tills det har kommit en proposition.
Riksdagen skall ha en större roll.
Vänsterpartiet är ett självständigt parti som fattar
egna beslut med utgångspunkt i förhållandena i Sve-
rige. Gör Moderaterna i Sverige exakt som Modera-
terna i Portugal eller Frankrike? Tänker ni inte själv-
ständigt och tar ställning för hur Sverige skall agera i
EU?

Anf. 254 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har aldrig misstänkt något annat
än att Vänsterpartiet har en självständig ställning -
det har väl alla partier. Men frågan är varför det fins-
ka vänsterpartiet och Vänsterpartiet i Sverige har
hamnat på så fundamentalt skilda ståndpunkter.
Vänsterpartiet i Finland har varit med om en mycket
konstruktiv politik och sett till att EU:s fördelar har
slagit igenom i det finska samhället på bred front,
vilket givit en mycket positiv respons i det finska
samhället. Man har där sett allt det goda som har följt
med EU-medlemskapet. Här i Sverige stöder Väns-
terpartiet en politik som blockerar och förhindrar
företagsamhet, att vi får ned arbetslösheten och allt
detta.
När jag sade att Vänsterpartiet var efterblivet var
det alltså i förhållande till det finska vänsterpartiet.
Det var inom den egna grupperingen jag gjorde den
jämförelsen, dvs. att man reagerar så reaktionärt jäm-
fört med det finska partiet. Vad är orsaken? Hur kan
man göra så skilda bedömningar och därmed också
vara med och påverka samhällsutvecklingen i två så
skilda riktningar som i Sverige och i Finland?

Anf. 255 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Den grundläggande orsaken till den
kritik som Vänsterpartiet riktar mot EU och hela EU-
projektet är demokratifrågan. EU är inte ett demokra-
tiskt projekt i den meningen att folk har möjlighet att
påverka institutioner och möjlighet att påverka ut-
vecklingen. I EU-kommissionen är inte ens enskilda
kommissionärer avsättbara, som vi nyligen har sett.
Det förekommer massor av mygel och fusk. Det vet
Göran Lennmarker. Det är ett jättestort problem inom
jordbrukspolitiken, där man inte vet vart pengarna tar
vägen. Det är jättestora problem med olika bi-
ståndsprojekt.
Ett sådant koncept, som dessutom bygger på nyli-
berala ekonomiska teorier, med minsta möjliga of-
fentlig sektor och största möjliga frihet åt bolagen,
den fria handeln och näringslivet, är inte vad vi menar
med en utveckling i ett demokratiskt samhälle.

Anf. 256 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag kan hålla med Maggi Mikaels-
son om att vi här i riksdagen tidigare borde diskutera
olika förändringar i EU. Vi har många gånger dryftat
problemet hur vi skall åstadkomma det på ett bra och
praktiskt genomförbart sätt. Vi borde försöka komma
fram till någonting bättre. Det är viktigt.
Maggi Mikaelsson frågade om vi i Centerpartiet
är för en utveckling av EU i federal riktning. Det är vi
inte. Det är en av orsakerna till att vår stämma har
fattat ett beslut om att Sverige inte skall vara med i
EMU.
Många i olika partier har här i kammaren hemfal-
lit åt att kräva att EU borde göra allt möjligt i varie-
rande frågor, att EU skall vara mer aktivt och åstad-
komma saker. Samtidigt vill vi naturligtvis minska
byråkratin. Jag tycker att det är viktigt att vi renodlar.
Det är viktigt att vissa frågor är överstatliga, där vi
verkligen måste jobba gemensamt. Det är freds-,
säkerhets-, demokrati- och miljöfrågorna som är de
absolut viktigaste i EU.

Anf. 257 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det är bra att Centern har tagit den
ståndpunkten att EU inte skall utvecklas mot en poli-
tisk union. Men EU är redan nu på väg att bli en uni-
on. Det står också inskrivet i fördragstexten att man
skall ha en gemensam valuta och en gemensam sä-
kerhets- och utrikespolitik. Man kommer att skapa en
gemensam flyktingpolitik och en gemensam yttre
gräns. Vad är det annat än en unionsuppbyggnad?
Behövs det något mer för att kriteriet på en union
skall uppfyllas?
Frågan är då: Vad vill Centerpartiet göra för att
motverka det?

Anf. 258 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Vi har varit med om att fatta beslut
om de fördrag som finns. Det vet Maggi Mikaelsson
mycket väl. Vad vi menar är att vi inte skall ta ytterli-
gare steg i den riktningen.

Anf. 259 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! När det gäller just frågan om den
politiska unionen är vi tydligen överens om att vi inte
skall ta ytterligare steg. Problemet är att de ytterligare
stegen tas av sig självt, eftersom det inom ramen för
Amsterdamfördraget finns möjligheter att utvidga
både kommissionens och EU-parlamentets makt. De
har knaprat åt sig delar. Det finns svagheter i hela
fördragstexten. Det är det som Vänsterpartiets
grundläggande kritik riktar sig mot.
Det här är ett jättestort problem. Det vore verkli-
gen angeläget att vi diskuterade den här frågan, att vi
försökte plocka undan våra egna politiska stånd-
punkter och försökte hitta en gemensam kritik mot
det som behöver förändras.

Anf. 260 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Drivkraften för kristdemokraterna i
det europeiska samarbetet och för Sveriges medlem-
skap i EU är visionen om en varaktig och stabil fred
och därmed ökad trygghet och livskvalitet för våra
medborgare. Vägen dit går genom ett långtgående
ekonomiskt, politiskt och kulturellt samarbete. Detta
har utvecklats till Europas främsta fredsprojekt.
EU:s planerade utvidgning mot öst och sydost är
ett viktigt steg för demokratin och stabiliteten i de
forna kommunistdiktaturerna. Reella medlemskaps-
förhandlingar måste nu snarast påbörjas också med
Lettland och Litauen.
Herr talman! Under den senaste månaden har EU-
kommissionen, med all rätt, utsatts för en omfattande
inre kritik för misshushållning av resurser inom EU.
EU har fortfarande alltför stora inslag av ineffektivi-
tet och dålig kontroll över hur de gemensamma resur-
serna används. Öppenhet och insyn måste förstärkas
för att kontrollen skall bli effektiv.
Kristdemokraterna vill i det kommande EU-valet
få mandat att utifrån vår etiska grundsyn arbeta för
god hushållning, effektivitet och medborgerlig insyn i
EU:s arbete. Vi kräver meddelarfrihet och att offent-
lighetsprincipen skall gälla inom alla EU:s institutio-
ner.
Herr talman! Anhängare av Europasamarbetet
måste vara kritiska och inriktade på att förändra och
förbättra unionen. Därför är det inte relevant att tala
om "EU-anhängare" i motsats till "EU-kritiker".
Verkligheten visar att den europeiska unionen har en
rad fördelar, men också många brister, som vi krist-
demokrater verkligen vill åtgärda.
Vi kristdemokrater anser att Sverige kan och bör
gå i spetsen för en genomgripande reformering av
EU. För att EU-samarbetet skall ge ett bättre var-
dagsliv för vanliga människor krävs positivt engage-
rade EU-politiker, som fokuserar politiken på frågor
som verkligen berör medborgarna. Det krävs t.ex.
krafttag:
· mot missbruk av de gemensamma pengarna
· mot överbyråkratisering av ansökningsprocedurer
för ekonomiska stöd, som irriterar många
· för en tydligare och bättre gränsdragning mellan
frågor som EU skall besluta om och vad med-
lemsländerna själva skall ansvara för.

Herr talman! Kristdemokraterna vill också refor-
mera EU:s biståndspolitik. Vi kan inte acceptera ett
EU som enbart blir öppet inåt och som isolerar sig
utåt. Solidariteten får inte begränsas till medlemslän-
derna. Ett starkt Europa måste också känna ansvar för
utvecklingen i omvärlden. Det bistånd som kanalise-
ras genom EU måste bli effektivt. De skandaler som
har skakat EU-biståndet på senare tid är helt oaccep-
tabla och måste förebyggas av medlemsländerna.
Biståndet måste i större utsträckning koncentreras
till de verkligt fattiga länder som också visar vilja till
egna ansträngningar. Biståndet måste gå hand i hand
med en generös och rättvis handelspolitik. Biståndet
måste främja den rättvisa handelspolitiken, så att vi
också får en ekonomisk och demokratisk utveckling.
EU måste ta ett större moraliskt ansvar mot länder
som inte respekterar demokratins spelregler. EU skall
verka för att export av vapen och annan krigsmateriel
sker enbart till stabila demokratiska stater.
Herr talman! Ett etiskt förhållningssätt innebär ett
gemensamt ansvarstagande för varandra och för om-
världen. Det innebär ett förvaltaransvar för jordens
resurser som ställer krav på en progressiv miljöpolitik
både nationellt och internationellt. Hälso- och miljö-
aspekten måste få ökad tyngd i den ekonomiska poli-
tiken och integreras såväl i produktion som transpor-
ter och konsumtion.
Det krävs fler EU-politiker som är beredda att ta
krafttag mot gränsöverskridande organiserad brotts-
lighet, illegal droghandel, terrorism, spridning av
barnpornografi, ökad kvinnohandel och männi-
skosmuggling.
Vi kristdemokrater kommer att arbeta mot alla
tendenser mot en liberalisering av narkotikapolitiken.
Vi måste se upp med både gröna och socialistiska
politiker som är allt annat än pålitliga i EU-
parlamentet i denna fråga. Här skall inte ges något
utrymme för kompromisser. Ett offensivt och kollek-
tivt nej till liberalisering från politiker, skolor, famil-
jer och läkare är det mest effektiva sättet att minska
antalet narkomaner i vårt samhälle.
Herr talman! Låt mig ta upp rollfördelningen
mellan EU och nationerna. För att EU-projektet skall
upplevas som nyttigt måste det till ytterligare gräns-
dragning när det gäller vad som skall beslutas i Brys-
sel och vad som skall klaras av på hemmaplan. Jag
tror att våra medborgare kräver detta.
I svensk politik har vi en beslutsfördelning mellan
riksdagsnivå, landsting och kommuner. Europeisk
politik bör endast behandla frågor som är av gräns-
överskridande karaktär. Kristdemokraterna vill se
tydligare riktlinjer som preciserar kompetensområden
inom vilka EU skall kunna agera.
Herr talman! Förutsättningar för ett ökat företa-
gande och för ett bättre företagarklimat skapas genom
både nationella och gränsöverskridande beslut. Det är
en nödvändighet att svenska företag ges liknande
konkurrensförutsättningar som andra länders företag
på den europeiska marknaden. Här måste en ny och
företagsvänlig svensk näringspolitik gå hand i hand
med en offensiv EU-politik. Det handlar bl.a. om att
Sverige måste arbeta hårdare för att de svenska mil-
jönormerna skall kunna införas också i hela unionen.
Detta är bra för såväl miljön som för konkurrensvill-
koren för de svenska företagen.
Den inre marknaden öppnar många nya möjlig-
heter för nyinvesteringar och expansion. Även om
utvidgningen av EU mot Central- och Östeuropa
främst bygger på solidaritet kommer den också att
gynna våra egna intressen. Vår säkerhet ökar när
länderna i vår närhet kommer med i samarbetet.
Dessutom finns det goda förutsättningar för att skapa
nya marknader och möjlighet till förnyat företagande
och därmed också en ökad sysselsättning i vårt land.
Jordbrukspolitiken och de regionalpolitiska fon-
derna måste reformeras för att möjliggöra en utvidg-
ning av EU. Detta måste ske under en tillräckligt lång
omställningstid, så att socialt och miljömässigt ac-
ceptabla former kommer att råda.
Herr talman! Till sist vill jag konstatera att vi
kristdemokrater är långt ifrån nöjda med allt inom EU
och EU:s verksamhet, men att vi ändå är övertygade
om att EU kan reformeras och utvecklas till ett sam-
arbetsorgan som nationerna behöver i Europa i en tid
då alltfler problem måste lösas gränsöverskridande.
Det är med denna ambition som vi kommer att gripa
oss an den kommande valrörelsen inför valet till EU-
parlamentet.

Anf. 261 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Herr talman! Nu har vi fått höra kristdemokrater-
nas valprogram inför EU-valet. Det var intressant.
Holger Gustafsson säger också att det kanske är fel
att dela upp oss i EU-anhängare och EU-kritiker. Jag
kan till viss del hålla med. Även vi som är riktigt
kritiska försöker agera inom EU-nämnden så att EU
skall utvecklas till någonting som vi tycker är bättre.
Ofta är vi faktiskt överens om de saker som tas upp i
EU-nämnden.
Det Holger Gustafsson inte tog upp så mycket var
EMU-frågan. Jag skulle vilja fråga Holger Gustafsson
hur Kristdemokraterna ställer sig i EMU-frågan.

Anf. 262 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vi ställer oss på det sättet till EMU-
frågan att vi har tagit ståndpunkt för att Sverige inte
skall vara med från början. Jag tror att det är ganska
känt att vi har det förhållningssättet. Vi har också
bestämt oss för att vi vill medverka till en folkom-
röstning i denna fråga. Anledningen till det är att vår
bedömning är att det inte är nyttigt för svenska folket
att bli överkört i en stor EU-fråga en gång till, och det
är inte heller nyttigt för debatten. Vi mår inte bra av
den forcerade takt som uppstod när det gällde anslut-
ningsfrågan. Därför bör vi ha en folkomröstning. Vi
har stor respekt för att man skall låta människor de-
battera denna fråga ytterligare en tid innan vi kommer
med våra riktlinjer från partiet.

Anf. 263 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Herr talman! Vi är eniga om att det skall ske en
folkomröstning. Det tycker vi också är bra. Man be-
höver sätta sig in i frågan. Det råder det inga motsatta
uppfattningar om.
Det jag menar är att man kanske måste precisera
sig lite mer i EMU-frågan. Vi hörde här innan från
andra håll att EMU faktiskt innebär ett steg mot den
federala utvecklingen. Därför bör man få veta vad kd
tycker om att vi går mot en alltmer federal utveckling,
där EMU är en viktig del.

Anf. 264 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är ett mycket stort ämne som
Willy Söderdahl tar upp i sammanhanget. Jag kan
säga så här till att börja med: Det ligger mycket stor
dramatik i uttrycket federation i Sverige av någon
underlig anledning, som knappt existerar någon an-
nanstans ute i Europa. Vi är nämligen väldigt vana i
Sverige vid en stark centralstyrning. Vi är inte vana
vid det här begreppet. Ibland är jag lite grann förvå-
nad över att just uttrycket federation är så skräckingi-
vande.
Vår uppfattning är att vi vill att EU skall förbli ett
mellanstatligt samarbete som löser de gränsöverskri-
dande frågorna. Vi kommer att arbeta för att det skall
vara på det sättet. Vi ser inte i dagsläget några stora
risker, men vi är väl medvetna om att EU-projektet är
ett stort steg in i ökad integration. Jordbrukspolitiken
är det. Handelspolitiken är det. Men det är ett steg
som medlemsländerna gemensamt och enhälligt väl-
jer därför att man tycker att det är beslut som är bra
att fatta tillsammans. Vi är ganska trygga vid det.

Anf. 265 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! I en tid när EU står inför stora upp-
gifter har unionen de senaste veckorna skakats av
några allvarliga händelser som lett till en olycklig
försvagning av EU-kommissionen. Det var avslöjan-
det av oegentligheter inom kommissionen som ledde
fram till misstroendeomröstningen i EU-parlamentet i
förra veckan och till den uppmärksammade brevväx-
lingen mellan Santer och Göran Persson. Det berodde
på att kommissionen själv i samarbete med den soci-
aldemokratiska gruppen kröp bakom det kollegiala
ansvaret i stället för att utkräva individuellt ansvar av
de kommissionärer som ertappats med oegentligheter.
Jag tycker att det var ett olyckligt sätt att hantera
denna fråga. Centerpartiets EU-parlamentariker, som
ingår i den liberala gruppen i parlamentet, valde där-
för också att rösta för en misstroendeförklaring mot
hela kommissionen.
Kritiken rörde sig bl.a. om hanteringen av bistån-
det. I går kunde vi återigen höra hur EU:s bistånds-
medel missbrukats å det grövsta. Pengarna går till
lyxverksamhet och inte till verkliga behov. Med tanke
på de enorma behov som finns i världen av bistånd
och på att EU är en av de största biståndsgivarna är
detta synnerligen allvarligt.
En av de allvarligaste effekterna är förstås att den
folkliga viljan till att betala till EU minskar i takt med
den här typen av avslöjanden.
Svenska bönder slåss mot krångliga regler. Minsta
misstag medför risk för böter och risk för att de måste
återbetala den ersättning som de har fått. Och de som
försöker få EU-pengar till olika kulturprojekt utsätts
för detaljraseri. Samtidigt kommer avslöjanden om
skandalaffärer i mångmiljonklassen. Det är naturligt-
vis ett understatement att konstatera att det inte är
särskilt bra.
Vi i Sverige skall kanske inte slå oss för bröstet
och påstå att vi är helt befriade från mygel och kor-
ruption, men jag tror ändå att vi tillsammans med
övriga nordiska länder har en låg nivå i det avseendet,
bl.a. beroende på strävan efter öppenhet, yttrandefri-
heten och meddelarskyddet. Vi är också förhållande-
vis ordentliga och försöker följa de regler som finns. I
en del länder längre söderut finns nog en annan men-
talitet, som vi har hört mycket om. Man tar lite lättare
på regelsystemen och besväras därför inte av de
krångliga systemen på samma sätt. En annan sak som
jag tycker bör uppmärksammas mer är hur länderna
själva internt hanterar sina ekonomier i det här avse-
endet. Jag vet att det fanns en rapport om Spanien
som visade att endast mellan 16 och 23 % av ekono-
min fanns i den vita sektorn. Genom påtryckningar
från Spanien har de siffrorna sedan justerats. Jag vet
inte vad de blev till slut. Om de var rätt eller fel kan
jag förstås inte heller säga, men - och det är viktigt -
om de olika EU-länderna har radikalt olika syn på
den vita och svarta sektorn i t.ex. ekonomin kan vi
bara konstatera att relationen mellan rika och fattiga
EU-länder kanske inte riktigt är den som vi tror i dag.
Det borde i så fall avspeglas i nivån på medlemsav-
gifter och också på stöden från EU.
Jag menar att Sverige har en stor uppgift i fråga
om att ta ledningen när det gäller att bekämpa alla
typer av maktmissbruk och korruption i hela EU-
systemet. Det är viktigt. Det gäller även att åstad-
komma likformighet i fråga om den ekonomiska
redovisningen inne i länderna.
Om två år, den 1 januari år 2001, kommer Sverige
att för ett halvår ta över ordförandeskapet i EU. Då
kommer vår ställning som konstruktiv och aktiv kraft
i Europa att prövas. Det ställer stora krav på oss som
nation, och det innebär också stora möjligheter att ge
Sverige en tydligare plats på den europeiska kartan.
Det är viktigt att Sveriges tid som ordförandeland blir
framgångsrik. Därför är det djupt beklagligt att rege-
ringen fortfarande tycks sakna en strategi för Sveriges
ordförandeperiod. Det går inte att förbättra och för-
ändra EU utan en plan för hur det skall göras. Det går
inte heller att sköta EU:s ordförandeskap med väns-
terhanden. Centerpartiet har i en motion efterlyst en
ordentlig strategi inför ordförandeskapet.
Det är en stor uppgift. Som ordförandeland kom-
mer vi att kalla till, förbereda och leda tusentals mö-
ten. Men vi skall också föra unionens talan i interna-
tionella organisationer. Ännu viktigare är ordförande-
skapets politiska sida. I Sveriges ordförandeprogram
skall vi formulera våra prioriteringar och vikta våra
intressen. Det ger oss möjlighet att påverka både
arbetet inom EU och unionens framtoning utåt.
Vi menar också att ordförandetiden inte bara får
bli en angelägenhet för statsråd och regeringstjänste-
män. Vi måste ta vara på det som är den svenska
demokratins styrka: de många människornas delak-
tighet och kunskaper, det aktiva föreningslivet och
folkrörelserna, folkbildningstraditionen, samför-
ståndsandan och öppenheten. Även om det finns
svagheter när det gäller det, som har diskuterats tidi-
gare i dag, finns det ändå där.
Centerpartiet har föreslagit att regeringen bör ska-
pa förutsättningar för hela det svenska samhället att
vara med i värdskapet för det europeiska samarbetet
våren 2001. Det svenska föreningslivet, folkrörelser-
na och de idéburna organisationerna bör uppmuntras
att fungera som kraftkällor i det medborgerliga Euro-
pasamarbetet.
De svenska förberedelserna bör också bedrivas
med god parlamentarisk insyn. Riksdagen bör ges
möjlighet att påverka innehållet i det svenska ordfö-
randeprogrammet.
Sedan gäller det också att vi har möten på andra
ställen än i Stockholm. Det gäller att världen får se
något mer än bara Stockholm. Att toppmötet är för-
lagt till Göteborg är bra, men det räcker inte. Det vore
fint om vi i framtiden kunde tala om Alingsåssamar-
betet, Karlskronaöverenskommelsen eller varför inte
Östersundsdoktrinen.
Nu finns det ingen representant för regeringen
här. Då vill jag i stället fråga Sören Lekberg, som står
uppsatt på talarlistan: Hur ser regeringens strategi
inför ordförandeskapet ut? Och hur långt har man
hunnit i planeringen?
Sedan gäller det att försöka skilja ut de allra vikti-
gaste uppgifterna för EU. Det är så lätt att vilja att EU
skall göra allt samtidigt som vi vill minska byråkrati
och krångel. Vi har nog alla anledning att vara själv-
kritiska och ägna oss åt eftertanke. Som jag sade i
replikskiftet tidigare är mänskliga rättigheter, demo-
krati, fred och säkerhet i Europa tillsammans med
miljöfrågorna det absolut viktigaste. Mycket av allt
det andra goda som vi tycker att EU skall göra kanske
kan skötas på en nationell nivå. Jag tycker också att
det, precis som kristdemokraterna sade, är viktigt
med en genomgång. Då kan vi se vad EU skall göra
och vad som kan flyttas ned. Detta behöver göras nu.
När det gäller struktur och organisation är östutvidg-
ningen det mest centrala. Andra organisatoriska för-
ändringar får inte få till konsekvens att utvidgningen
hindras eller försenas.
Jag skall säga någonting om EMU också. Jag ser
att jag inte hinner med så mycket.
I och med att EMU nu är verklighet tycks det ha
blivit någon sorts opinionsvåg, åtminstone i medier-
na, om att Sverige måste vara med och att besluten
måste fattas snabbt. Det är lätt att se de enkla förde-
larna, som prisjämförelser osv. Vi har diskuterat den
här frågan ganska mycket. Och vi har, som jag sade,
ett stämmobeslut om att vi inte tycker att man skall
vara med. Men vi säger också att vi har att kontinuer-
ligt pröva giltigheten i våra argument för och emot ett
EMU-medlemskap. Det är den debatt som redan förs
och som har förts den här veckan i pressen och som
vi naturligtvis kommer att fortsätta att föra.
Tack så mycket!

Anf. 266 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Det var två saker i Marianne An-
derssons anförande som föranledde mig att begära
replik.
För det första vill jag säga att det är bra att Mari-
anne Andersson och andra centerpartister har börjat
diskutera strategin inför Sveriges ordförandeskap. Det
här kommer ju inte att ske i morgon utan 2001. Det är
två år kvar. Så det kommer att bli god tid för Marian-
ne Andersson och andra att diskutera de här frågorna.
Jag förutsätter att vi kommer att få en omfattande
diskussion om det här i riksdagen så småningom.
Jag vill också kort kommentera den andra punk-
ten. Marianne Andersson tog lite svepande upp fusket
och oegentligheterna inom Europeiska unionen och
kommissionens agerande. Det här är mycket allvarli-
ga och viktiga frågor. Jag tror inte att man skall göra
det till en enkel partipajkastningsfråga. Man skall
konstatera att vi har blivit medlemmar. Vi har fått in
ett annat nordiskt land som medlem. Och de som nu
är kommissionärer, som kommer från nordiskt håll,
har gjort ett ytterligt bra arbete.
Häromdagen blev också en av ledamöterna i revi-
sionsrätten, den svenske representanten Jan O Karls-
son, utsedd till ordförande. Jag tror att dessa insatser
uppskattas i EU-samarbetet.

Anf. 267 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag håller helt med om det sista som
sades. Det är naturligtvis så. Vad vi och våra EU-
parlamentariker hade önskat var att man skulle pricka
de kommissionärer som har ertappats med oegentlig-
heter. Misstroendet skulle ha väckts mot dem och inte
mot de andra.
Nu blev det ett slags kollektivt ansvar. Vi tyckte
att det var fel metod. Sedan är vi säkert överens från
svensk sida om att det är oerhört viktigt att vi arbetar
mot alla sorters mygel, korruption och oegentligheter.
Jag tror att vi kan enas om att vi skall ta krafttag,
och jag tycker att Sverige skall vara ledande i det
arbetet.
När det gäller strategin säger Sören Lekberg att
det är gott om tid. Vi kommer ju med i den s.k. troj-
kan ett halvår tidigare. Tiden går ganska fort. Att
utarbeta en strategi och få människorna ute i Folkrö-
relsesverige delaktiga, som vi vill, och att få en för-
ankring i parlamentet är inte gjort så där i en hand-
vändning. Det går inte så fort. Jag tror att det är vik-
tigt att komma i gång med det arbetet. Jag tycker
faktiskt att regeringen är lite sent ute.

Anf. 268 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker nog att Marianne Anders-
son försöker svepa över det här med omröstningen
om kommissionen. Hon vet mycket väl att man inte
kan rikta kritik mot en enskild kommissionär, enligt
de fördrag vi i dag har. Det handlar om kommissio-
nen i dess helhet.
Därför menar jag att det inte får bli någon paj-
kastning om så här allvarliga frågor.
Jag tycker att det är bra att vi nu har fått in nya
ögon i kommissionen och att de nordiska represen-
tanterna har gjort ett mycket bra arbete. Det tycker
jag att vi skall uppmärksamma. Det sägs också på
kontinenten numera. I en av de större franska tidning-
arna talar man om att bl.a. Anita Gradin var en frisk
nordisk fläkt i kommissionens instängda korridorer.
Jag tycker att det är bra, och det skall vi framhålla
i diskussionerna. Vi skall också visa på att man kan
uträtta någonting i och med att vi har blivit medlem-
mar.
Sedan får nog Marianne Andersson tåla sig. Jag
tror att det kommer att bli god tid att diskutera frå-
gorna inför ordförandeskapet.

Anf. 269 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det sista får vi tillfälle att diskutera
igen eftersom vår motion i precis de här frågorna
ligger i utrikesutskottet och kommer att behandlas där
under våren. Då lär vi få återkomma i den här diskus-
sionen. Jag hoppas att den här debatten ändå sår några
frön så att man tänker lite snabbare på regeringssidan.
Korruptionen och oegentligheterna och allt det
som har hänt är oerhört allvarliga frågor. Det är vi
helt överens om.
Sedan delar jag också den uppfattningen att Anita
Gradin har gjort ett mycket gott jobb. Hon har ju
mycket svåra och otacksamma uppgifter inom EU.
Att hon har gjort ett otroligt bra jobb är jag alldeles
övertygad om.
Jag vill inte ägna mig åt pajkastning men det är ett
observandum att kommission nu är försvagad efter
den omröstning som har varit. Jag hoppas nu att man
verkligen tar den här händelsen på allvar och ser till
att den undersökning som nu skall göras verkligen
genomförs på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Det är
en önskan vi kan skicka med.

Anf. 270 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! När Sverige gick med i EU i början
av 1995 fanns det en utbredd förväntan. Vad skulle
medlemskapet komma att innebära för Sverige? Hur
skulle vi kunna vara med och påverka och utveckla
Europa?
Nu, efter fyra års medlemskap och fyra år av soci-
aldemokratisk Europapolitik har vi anledning att vara
något besvikna när vi upplever det halvhjärtade enga-
gemang socialdemokraterna visar prov på.
Många svenskar, ja de allra flesta, är med i någon
förening av något slag. Man kan säga att det finns två
typer av föreningar. Det finns sådana som består av
aktiva, engagerade, konstruktiva medlemmar som
verkar för gemensamma mål. I sådana föreningar är
det lättare för den enskilde medlemmen att göra sin
röst hörd och få gehör för sina åsikter och idéer.
Sedan finns det föreningar som bara består av
passiva medlemmar, där en liten klick människor styr
och ställer. Den enskilde medlemmens röst når sällan
fram till den styrande eliten.
Socialdemokraterna har, tyvärr, när det gäller EU-
medlemskapet iklätt sig denna senare roll. Regering-
ens brist på tydligt Europaengagemang är mycket
beklagligt och har lett till att Sverige i dag betraktas
som en passiv medlem i EU. Detta har tyvärr margi-
naliserat Sveriges inflytande och anseende i EU och
även skapat misstro mot EU-samarbetet här hemma.
Visst gör enskilda svenska EU-parlamentariker
tappra försök att hålla den svenska fanan högt i EU-
parlamentet. Det finns exempel på det. Ett är Folk-
partiets representant, Hadar Cars, och hans aktiva
arbete när det gäller jämställdhetsområdet och fördö-
mandet av dödsstraffet. Jag kan även nämna center-
partisten Karl-Erik Olssons hårda kamp mot knark
och droger. Det är några exempel. Men helhetsbilden
är tyvärr att Sverige totalt sett är alltför passivt.
Fram till dess att Sverige tar över ordförandeska-
pet för EU, våren 2001, måste detta repareras. Den
första och största frågan vi måste ta tag i handlar om
den gemensamma valutan.
Införandet av euron den 1 januari i år var en stor
och viktig reform för invånarna i de elva länder som
från början gick med, men också för oss som lever i
Sverige.
Med hänvisning till den negativa opinionen har
regeringen under lång tid vägrat redovisa sin inställ-
ning till euron. Nu när opinionen svängt och är mer
positiv till en gemensam valuta än tidigare har även
t.ex. Erik Åsbrink uttryckt sig i mer positiva termer
än tidigare. Regeringen följer den opinionsvind som
är mest populär för dagen. En sådan syn på Europa-
samarbetet är djupt olyckligt.
Vi liberaler säger klart och tydligt ja till att Sveri-
ge skall vara med i eurosamarbetet. Vi liberaler vill
ha en bred och hederlig debatt om euron. Min fråga
till regeringen i dag är: Vad väntar ni på?
Såvitt jag vet har alla riksdagspartier vid det här
laget ställt sig bakom kravet på folkomröstning om
EMU. Låt oss därför fatta de beslut som behövs för
att en folkomröstning skall kunna genomföras. Låt
oss nu slå fast ett datum. Låt oss nu påbörja förbere-
delserna. Låt diskussionen ta fart.
Fru talman! Den stora diskussionen om EU hand-
lade initialt om ja eller nej till medlemskap. I dag
måste den handla om hur vi vill att Europa skall ut-
vecklas.
För oss liberaler har internationell solidaritet och
samverkan med andra alltid varit en hörnsten i vår
politik. Den europeiska unionen ger oss möjligheter
att gemensamt lösa de problem vi står inför. Vi libe-
raler ser möjligheterna i EU-samarbetet och vill kon-
struktivt ta oss an utmaningarna.
Vad gör vi för att öka förtroendet för EU? Hur
skapar vi ett klimat där Europas 18 miljoner arbetslö-
sa kan få ett jobb att gå till? Hur kan vi på bästa sätt
värna om miljön i Sverige, Europa och världen? Hur
kan vi i framtiden förhindra nya konflikter och hur
kan vi stoppa den tragedi som i dag i detta ögonblick
utspelas i Kosova? Hur kan vi förbättra EU:s bi-
ståndspolitik? Utmaningarna är många och stora.
Vi liberaler vill att EU skall moderniseras. Öp-
penheten och kontrollen av hur EU:s medel används
måste bli bättre. Vi behöver ett parlament där de
folkvalda får ett ökat inflytande.
Vi liberaler ser arbetslösheten som ett alleurope-
iskt problem. Regeringen har fört fram frågan på EU-
nivå och det är bra. Tyvärr handlar regeringens initi-
ativ mer om att sälja svenska AMS-lösningar än om
att våga ta till sig av andras erfarenheter. De förslag
om sänkta skatter på arbete som kommit från EU-
kommissionen har regeringen nonchalerat. Folkparti-
et anser att dessa åtgärder är högst relevanta och helt
nödvändiga.
Vi liberaler vill ha ökad samverkan inom EU:s
miljöområde. Folkpartiet anser att Sverige vid nästa
regeringskonferens skall vara drivande för införandet
av en gemensam koldioxidskatt, och beslut om detta
måste kunna fattas med kvalificerad majoritet. I dag
utgör vetorätten inom detta område ett hinder för en
progressivare miljöpolitik.
Vi liberaler vill att EU vårdar sin första, viktigaste
och största uppgift, att verka för fred, frihet, demo-
krati och mänskliga rättigheter. Tragedin i Kosova
har än en gång visat att Europa inte ens i dag klarar
av att hantera sina egna säkerhetsproblem.
Våren 2001 skall Sverige bli ordförandeland i EU.
Målet är att under denna period få genomslag för
egna idéer, uppnå resultat och leda unionen på ett sätt
som inger respekt.
Under denna period kommer förhandlingarna med
de nya medlemsländerna att pågå som bäst. Kraven
på EU:s reformering kommer då att ställas på prov.
Sverige måste omedelbart inleda förberedelserna att
leda detta viktiga arbete.

Anf. 271 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vet att Karl-Göran Biörsmark har
ett stort engagemang för internationella frågor och
solidaritetsfrågor. Det var intressant att höra om stö-
det till EU:s utveckling när det gäller solidariteten.
Det var inte särskilt konkret.
På vilket sätt skulle Folkpartiet vilja komma till
rätta med det fusk som bedrivs med biståndet, den
misshushållning som sker och den bristande kontrol-
len när det gäller biståndet? Det är ju en viktig fråga
också för Sverige eftersom en stor del av det svenska
biståndet går genom EU numera.
Karl-Göran Biörsmark säger också att EU skall
moderniseras. Hur? Vilka fördragsändringar vill
Folkpartiet göra?

Anf. 272 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är riktigt som Maggi Mikaelsson
säger att Folkpartiet har ett engagemang i bistånds-
frågorna. Det är naturligtvis väldigt bekymmersamt,
och jag är väldigt oroad över de signaler vi nu får om
korruptionen och om hur pengar missbrukas.
Det enda vi kan göra är att se till att vi får en helt
annan öppenhet, en helt annan möjlighet till kontroll,
en helt annan kultur kring de här frågorna.
Jag är övertygad om att vi på sikt skall kunna
åstadkomma det.
När det gäller bistånd och misshushållning av
pengar är det något vi har drabbats av i många länder.
Det behöver man inte gå till EU för att hitta. Men EU
har en svag punkt. Svaret på detta är: större öppenhet,
större kontroll, mer makt åt revisorerna. På det sättet
skulle vi kunna komma till rätta med detta.

Anf. 273 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det måste betyda att Folkpartiet är
berett att ändra i det Amsterdamfördrag som vi har
antagit och ratificerat här i Sverige. Där finns ju inte
de här möjligheterna i tillräcklig grad, eftersom de
inte har kunnat användas.
En möjlighet är det som varit uppe i diskussionen
tidigare, nämligen att kunna avsätta enskilda kom-
missionärer som missköter sitt ämbete. En annan sak
är att konkret kunna göra något åt kontrollen av bi-
ståndet.

Anf. 274 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! När jag lyssnar på Maggi Mikaelsson
och andra vänsterpartister och miljöpartister får jag
ibland intrycket att EU skulle vara fixt och färdigt.
Hela EU-projektet är ju ett långsiktigt projekt. Det
har pågått i decennier. Utvidgningen ligger framför
oss. Flera länder kommer in i arbetet.
Det finns naturligtvis sjukdomar på vägen. Vi
skall vara observanta och ge vårt bidrag som aktiva
medlemmar i EU. Vi skall inte bara sitta med klack-
arna i golvet och tycka att EU är ett stort elände.
Infallsvinkeln skall, som jag sade i mitt anförande,
vara konstruktiv och positiv.
I förlängningen gäller det nya medlemmar och att
framför allt stärka parlamentets roll. EU-
parlamentarikerna och EU-parlamentet som sådant
måste få en starkare roll i det framtida EU.

Anf. 275 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark började sitt
anförande med att tala om föreningar och hur man
agerar i en förening. Jag är föreningsmänniska och
håller med om det som Karl-Göran Biörsmark sade.
Om man är aktiv i en förening kan man vara med och
påverka. Om man är passiv i en förening låter man en
elit styra.
Jag tycker att det stämmer på föreningsnivå, men
jag kan inte se att det stämmer på EU-nivå. I före-
ningar har vi verkliga demokratiska principer. Så är
det ju inte i EU.
Hur skall den vanlige medborgaren känna att han
påverkar i EU?

Anf. 276 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Man kan naturligtvis säga att resone-
manget haltar något om man jämför storleken på en
förening i en svensk kommun med EU.
Men parallellen gällde engagemanget. Det mena-
de jag har saknats i den svenska politiken när det
gäller EU. Jag hoppas att det skall kunna förbättras.
Jag menar att parlamentet som sådant måste stärka
sin roll, liksom parlamentarikernas rätt och möjlighet
att agera och få en annan demokratisk förankring. I
diskussionen har vi tidigare i dag varit inne på vår roll
som riksdag och hur vi skall kunna stärka vår position
och ge de signaler vi vill till våra representanter i EU
och våra EU-parlamentariker.
Det är inte något som är fixt och färdigt. Det är på
sikt vi försöker arbeta på det sättet. Grundprincipen
ligger fast: Samarbete är det som möjligtvis kan rädda
Europa i framtiden.

Anf. 277 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Samarbete ställer vi också upp på.
När det gäller talet om föreningarna och att man är
passiv och låter en liten elit styra, håller jag med om
att vi kan försöka ändra inom EU så att det blir mer
demokratiskt.
Men EMU-frågan, som Karl-Göran Biörsmark
också tog upp, är ju ett verkligt exempel på hur man
låter en elit styra och inte tycker att folk i allmänhet,
eller parlamentet, får ha synpunkter på den ekono-
miska politiken.
Där har man verkligen renodlat detta och låtit en
elit styra i den europeiska centralbanken.

Anf. 278 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är roligt att höra Willy Söderdahl
tala positivt om det här samarbetet. Det är inte alltid
man hör de tongångarna när vänsterpartister talar om
EU-samarbete. Det handlar ofta om att man vill läm-
na hela föreningen totalt. Man vill gå ur EU.
När jag har lyssnat på er partiledare har jag också
förstått att det finns en förhoppning att den folkom-
röstning som eventuellt kommer skulle säga nej till
ett svenskt EMU-inträde och att vi inte skulle gå in i
euron.
Det skulle för er i förlängningen öppna möjlighe-
ten att driva propaganda för att lämna EU-samarbetet
över huvud taget.
För mig är det en oinspirerande och framför allt
en föga framåtsyftande inställning att lämna det sam-
arbete som erbjuds.
Jag menar att om inte det samarbete som EU er-
bjuder fanns skulle vi bli tvungna att uppfinna något
annat samarbete. Jag tycker att det är bättre att vi är
konstruktiva och jobbar i EU och försöker göra ett
bra EU bättre.

Anf. 279 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Jag kan inte låta bli att göra reflexio-
nen att mycket av det som sägs här skiljer sig mycket
från den debatt som förs i andra EU-länder.
Jag är uppvuxen i det som tidigare kallades EG.
Jag är född i Tyskland. Jag har gått i tysk skola. Jag
har gått i engelsk skola. Jag har gått i amerikansk
skola. Jag har även bott utanför kontinenten Europa.
Jag har bott i Libyen t.ex. Jag talar flera språk. Jag
har en syster som är bosatt i Italien sedan tio år. Jag
har syskon i Förenade Arabemiraten. Jag är väldigt
mycket utomlands.
Debatten här i Sverige känns väldigt föråldrad.
Den hänger inte med i de frågor som verkligen de-
batteras i det som är EU:s hjärta, t.ex. Tyskland och
Frankrike.
När man från Folkpartiet efterfrågar litet mer
glädje över EU, och säger att vi skall vara EU-
positiva och åka till Bryssel och säga att Sverige vill
ha mer integration, och att vi är med till hundra pro-
cent, känner jag att det är en attityd som det av natur-
liga skäl är svårt för Sverige att ha. Svenskarna är
inte, vare sig bland politiker eller bland allmänheten,
för den typen av fördjupad integration som diskuteras
i de flesta EU-länderna.
Det är också i det här perspektivet som man måste
se på EMU-frågan. Jag har försökt följa den senaste
tidens debatt om EMU här i Sverige, och jag har
förvånats över alla goda saker som skulle ske, bara
Sverige går med. Utvidgningen av EU underlättas,
företagen stannar kvar i Sverige, konsumentpriserna
blir lägre osv. Euron kommer att förvandla allt till
guld. Vår variant av de vises sten är här.
EMU och dess valuta euron skall lanseras som en
symbol för det enade Europa inför 2000-talet. På
reklamaffischerna här utanför ser man tulpaner som
vi svenska konsumenter skall köpa i en Eurosponsrad
kompanj med svenska skattemedel. Svenska skatte-
medel skall alltså gå till reklam för att svenska kon-
sumenter skall köpa tulpaner.
Men EMU är ett politiskt projekt, inte ett ekono-
miskt projekt. EMU finns till för att man skall få en
ökad integration inom EU, en ökad integration som
EU-politiker har eftersträvat på nationell nivå, på
Europaparlamentsnivå och på kommissionens nivå
under väldigt lång tid. Det är fråga om en politisk
integration sedan man har misslyckats med att få med
sig de nationella parlamenten, dvs. EU:s befolkning.
I går sade Lars Leijonborg en rolig sak. Han sade
att en emu har starka muskler och rör sig över stora
områden. Stängsel är ett ineffektivt motmedel. Jag
tänkte då att en emu för mig är en struts som stoppar
huvudet i sanden, är stroppig och arrogant och inte
ser världens problem, nämligen bristen på resursför-
delning, den ökande fattigdomen och den förvärrade
miljöförstöringen. För mig är en emu någonting som
helt enkelt vill ta över, något liknande en amöba.
Det finns fördelar med ett gemensamt valutaom-
råde. Man slipper växla pengar, man undviker valuta-
förluster och man får lättare prisjämförelser. Det finns
ingen som säger att de här fördelarna inte finns, och
det finns ingen som säger att det här är fördelar som
man inte skulle vilja ha.
Men nackdelarna då? Euroområdet är inget opti-
malt gemensant valutaområde. Konjunkturföränd-
ringar kommer att slå väldigt olika inom detta områ-
de, därför att ekonomin i EU inte är jämn. Det finns
en enorm mångfald, som jag i och för sig ser som
positiv. Vill man ha en större likhet och en minskad
mångfald i ekonomin, borde man börja med det poli-
tiska, inte med det ekonomiska.
EMU kan leda till ökade spänningar inom EU,
som om man inte gör det som krävs, nämligen går
emot en gemensam finanspolitik, kommer att kunna
leda till ökade konflikter i EU. Kanske kan det gå så
långt att t.o.m. freden blir hotad inom EU, och det
tror jag att ingen här vill se.
EMU kommer att stöta på problem. EMU kom-
mer att leda till att vi på vissa ställen får en hög till-
växt, en minskad arbetslöshet eller kanske t.o.m. en
ökad efterfrågan på arbetskraft. På andra områden
kommer vi att se en ökad arbetslöshet. Problemet är
att man inte har en rörlighet bland människor inom
detta område. Man talar inte ett gemensamt språk,
man har inte en vana att flytta, och kanske vill man
inte heller från politiskt håll att människor skall flytta
från olika ställen bara därför att det blir ett måste för
att man skall kunna få ett jobb.
Vad leder då detta till? Man brukar kompensera
för det här. I Sverige kallas det regionalpolitik, och
man kommer i EU att eftersträva att ha en gemensam
finanspolitik.
Det finns många aspekter på det här, och för att se
att denna strävan finns behöver man bara läsa kom-
missionens egna arbetsprogram för 1999. Man kan
läsa programmen för socialdemokraterna och De
gröna i ordförandelandet Tyskland, där det finns en
strävan till ökad integration, ökad skatteharmonise-
ring och mycket annat.
Det viktiga i detta sammanhang är demokratifrå-
gan. Vi måste ha en debatt i Sverige. Vi kommer att
tycka olika saker. Det gör man i en demokrati, och
det är bra. Vi måste genomföra en folkomröstning
och låta människor själva få ta ställning i den här
frågan. Det är också viktigt att vi inför det svenska
ordförandeskapet, i den trojka som vi ingår i fr.o.m.
år 2000, har en stor och bred förankring, både i riks-
dagen och i Sverige i övrigt, om vad vårt land skall
göra med sitt ordförandeskap i EU.
Denna strategi måste vara fastlagd till sommaren
år 2000. Vi har föreslagit att man skall tillsätta en
parlamentarisk kommitté som kan jobba med detta.
Vi hoppas att vi får detta önskemål tillmötesgått av
riksdagen och regeringen.
Verkligheten är i dag sådan att människors val-
deltagande sjunker både i nationella val och förmod-
ligen också i Europaparlamentsvalet. Vi har allt färre
politiskt aktiva människor, och politiker har ett re-
kordlågt förtroende. Vi har som politiker i detta hus
ett rekordlågt förtroende, och en känsla av maktlöshet
breder ut sig.
Samhället bygger på att alla människor tar ansvar,
men om vi vill att människor skall ta ansvar och inte
skall känna att de inte kan påverka EU där borta, kan
vi se till att den svenska strategin inför ordförande-
skapet i Europa faktiskt är förankrad här i Sverige
bland medborgarna, så att de kan känna att de har
makt. Det är något som vi kan göra någonting åt.

Anf. 280 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag tycker att
det är riktigt att det, som Yvonne Ruwaida påpekar,
finns många skilda debatter inom EU. Det är natur-
ligt, eftersom det består av så många skilda länder
med traditioner, kultur och historia av olika slag. Och
det är bra.
Dock skall vi komma ihåg att när vi skall ta beslut
om att förändra spelreglerna har varje medlemsland
avgörandet i sin hand. Vår riksdag skall ratificera
varje förändring av spelreglerna här i denna kamma-
re. De kan aldrig tvingas på oss av vare sig en fransk,
en tysk, en grekisk eller någon annan debatt. Vi skall
dessutom komma ihåg att vår kontinents bakgrund,
med skillnader som i tusentals år inneburit krig, nu
kan bli en styrka därför att vi har ordnat upp våra
samarbetsförhållanden. Dessutom blir EU mera hete-
rogent när vi får en utvidgning. Också det är bra.

Anf. 281 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Göran Lennmarker envisas med att
säga att vi vet exakt var beslutsmakten i EU ligger. Vi
behöver inte vara oroliga för en inriktning mot ett
federalistiskt håll. Och visst: På ett sätt vet vi i dag
var beslutsmakten ligger, men EU har visat sig vara
och är en process där saker händer. EMU kommer
förmodligen att leda till sådana ökade spänningar i
ekonomin, bland människorna, att det kommer att
uppstå ett rop efter en gemensam skattepolitik - nu
måste vi se till att ta ett ansvar åtminstone för de
utgifter som finns för t.ex. den offentliga sektorn.
Jag är övertygad om att det är det som EMU
kommer att leda till. EU och EMU är i mycket psy-
kologi. Vad tror man kommer att hända? Det finns
inga givna sanningar. Detta är den analys som jag
gör.

Anf. 282 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Om detta vill jag säga två saker. Vi
skall för det första alltid komma ihåg att beslutsmak-
ten enligt spelreglerna ligger hos de nationella parla-
menten. Så är det.
Debatten må föras, men om vi faktiskt kommer
fram till att ändra spelreglerna, ligger beslutet bl.a. i
den svenska riksdagen, och varje medlemsland har
vetorätt.
För det andra tror jag att det som sägs om att det
skulle ges ett ökat utrymme för t.ex. en gemensam
finanspolitik, inte stämmer med vad vi faktiskt gör.
Man går nu för första gången in för att konstant låsa
utgiftsnivån i EU vid 1,27 %.
Tidigare hade vi alltid en ökning inbyggd. Men nu
är alla som nu går in i förhandlingarna om Agen-
da 2000 överens om att vi inte skall öka på de resur-
ser vi skjuter till det gemensamma. Det är snarare ett
brott mot den utvecklingen. Lafontaine säger så i ett
tal, men det spelar väl ingen roll. Han har sin frihet
att uttrycka sig, och det har Göran Lennmarker och
Yvonne Ruwaida också. Men det är ju inte så att det
blir politik inom EU bara för att det sägs där.

Anf. 283 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Beslutsmakten ligger fortfarande i de
nationella parlamenten, sägs det. Så är det ju inte på
alla områden, och det vet ju Göran Lennmarker ock-
så. Vi kan inte besluta i Sverige att vi skall ha en viss
märkning av vissa produkter i Sverige. Den inre
marknaden ställer krav på de gemensamma beslut
som skall fattas, och olika länder har inte vetorätt,
alltså rätten att säga: Vi vill ha det här, eller: Vi vill
inte ha det här. Vi har ju alltså redan frånsagt oss en
del av den nationella makten.
Man kan ju säga att de nationella parlamenten
borde ha mer inflytande. Vi har ju problem i dag i
Sverige med att vi har en minoritetsregering som
faktiskt på så sätt får större inflytande över vilken
Europapolitik som förs och med att den politiken inte
i tillräckligt stor utsträckning förankras i den svenska
riksdagen. Man fattar inte beslut här i riksdagen som
sedan leder till att regeringen agerar på ett visst sätt.
Vi har tyvärr ett demokratiskt underskott här. Fastän
vi har en EU-nämnd fungerar ju inte den demokratis-
ka förankringen så bra som den borde göra.

Anf. 284 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är ibland roligt att sitta i de här
bänkarna och lyssna på debatten. Jag har nu hört
Yvonne Ruwaida prata engagerat mot ökad integra-
tion och EMU, och utvidgningen gled hon över lite
lätt. Känns det inte konstigt att ha partirepresentanter
i en partigrupp i parlamentet i Bryssel som har precis
motsatt åsikt egentligen? De tyska gröna driver en
ökad integration hårt, tydligt och bestämt, och de
flesta andra gröna partier också - på tal om det här
med rekordlågt förtroende.

Anf. 285 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att det hänger ihop med
rekordlågt förtroende för politiker att man har olika
uppfattningar i olika länder inom samma politiska
rörelse. Visst är det så att de tyska gröna t.ex. i dag
står för en ökad integration i Europa på ett sätt som
de svenska gröna inte står för. Det innebär dock inte
att vi inte i övrigt har samma gemensamma kritik av
vad som är strukturproblemen i EU. Däremot har man
kommit till en annan uppfattning.
Det är samma sak som socialdemokrater och kon-
servativa här också lider av: Man delar inte uppfatt-
ning i alla frågor, både på nationell nivå, Europanivå
och internationell nivå, med sina systerorganisationer.
Det tillhör faktiskt den demokratiska friheten att det
är så, och jag tycker att det är ganska positivt. Jag
skulle tycka att det vore tråkigt om samma rörelse
tyckte exakt samma sak i varenda fråga över hela
världen. Speciellt med tanke på att jag har bott i flera
olika länder så vet jag att man faktiskt från nationell
synpunkt kan komma fram till olika slutsatser, och
det är någonting jag respekterar.

Anf. 286 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag respekterar också yttrandefrihet,
demokrati och olika länders olika inriktning, alldeles
självklart, men jag frågade dig, Yvonne Ruwaida:
Känns det inte konstigt att stå i talarstolen här och
tala mycket engagerat mot t.ex. ökad integration och
samtidigt finnas i en partigrupp som driver i princip
motsatt åsikt?

Anf. 287 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Så vi skall vara så personliga då. Jag
tycker inte alls att det känns konstigt. Jag samarbetar
med de tyska gröna t.ex. i frågor som rör skatteväx-
ling och i andra internationella globala frågor, och det
är faktiskt väldigt givande att ibland kunna ha en
annan uppfattning i en viss fråga, för då blir det en
intressant diskussion. Så för mig personligen är det
inget problem, snarare tvärtom. Annars skulle jag
knappast kunna tala så engagerat för det jag tror på.

Anf. 288 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! I slutet av sitt anförande kom Yvonne
Ruwaida in på vikten av debatt, diskussion, öppenhet,
kunskapsuppbyggnad osv. här hemma kring EU-
frågorna. Jag håller helt med om det. Det är otroligt
viktigt.
Samtidigt inledde Yvonne Ruwaida med att säga
att svensken egentligen inte är intresserad av EU-
frågorna. Och jag tycker att Yvonne Ruwaida landar
på rätt slutsats: Det är viktigt för oss politiker att vara
med och bilda opinion och ta tag i den här diskussio-
nen.
Nu har jag en konkret fråga. När det gällde ja eller
nej till EU var de gröna emot och röstade nej till EU-
medlemskapet. Nu målar vi upp en ny folkomröstning
här. Den förra folkomröstningen har ju inte de gröna
eller Miljöpartiet riktigt accepterat, utan vill gå ur
EU. Om vi nu får en folkomröstning, som vi båda vill
ha, om EMU-frågan och euron, kommer då Miljöpar-
tiet att acceptera om det blir ett ja, eller skall ni då
också sätta klackarna i backen och vilja gå ur även
fortsättningsvis?

Anf. 289 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi kommer naturligtvis att acceptera
och respektera folkomröstningens resultat. Om vi har
en folkomröstning om EMU, vilket jag hoppas, och
man kommer att säga ja till EMU; visst kommer jag
på ett personligt plan att vara besviken, och jag kom-
mer inte att ändra uppfattning personligen. Men där-
emot skulle det då vara ett tydligt ja från det svenska
folket, till både EU, fortsatt integration av EU och
EMU.
Men det viktiga i nuläget är att vi har en folkom-
röstning. Mitt parti och våra partirepresentanter
kommer att respektera det beslutet. Sedan kanske
man tycker att det känns tråkigt, men det är naturligt.

Anf. 290 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Ja, men min fråga gick lite längre än
så. Nu låter det som om Yvonne Ruwaida accepterar
detta och så att säga gillar läget efter den folkomröst-
ning som eventuellt säger ja. Men så har det ju inte
varit när det gäller folkomröstningen om ja eller nej
tidigare. Ert agerande har ju så att säga sänt ut signa-
ler, och sänder ständigt ut signaler, till det svenska
folket, liksom har skett här i dag från Yvonne Ruwai-
da, att EU är ett dåligt projekt, att EU inte är bra och
att vi skall gå ur. Och den debatten kan ju då fortsätta
även efter en ny folkomröstning och ständigt sända
signaler om att EU inte är bra. Det gör naturligtvis
också att inställningen till EU och till euron blir un-
dergrävd på något sätt i det svenska samhället.

Anf. 291 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka för att Karl-Göran Bi-
örsmark tror att det har så stor effekt på den svenska
folkopinionen vilka signaler som Miljöpartiet de
gröna sänder ut. Men jag kan säga så här: Vi repre-
senterar ju faktiskt också människor som har den
åsikt som vi står för och finns i riksdagen för att säga
det folk röstar på oss för. Det här tycker jag därför
blir en ganska lustig diskussion.
EU-frågan är en komplex fråga, men alla partier
och personer har rätt att faktiskt ha den åsikt man har.
Vi har respekterat EU-folkomröstningen. Däremot
ansåg vi att man skulle ha en folkomröstning om
Amsterdamfördraget, om Schengen och om Europol
som vi tycker är stora ingrepp på förhållandena i
Sverige. Det ville man inte i Sverige, och då ansåg vi
att det var naturligt att kräva en folkomröstning om ja
eller nej till det. Säger man då nej till Amsterdamför-
draget så kan man också ha en folkomröstning om
utträde. Det tycker inte vi är konstig logik.

Anf. 292 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag överdriver nog inte när jag säger
att 1999 kommer att bli ett spännande år för Europe-
iska unionen och dess medlemsstater. På nyårsnatten
startade valutaunionen, Agenda 2000-förhandlingarna
tar nu fart på allvar, den 13 juni är det val till Europa-
parlamentet, på toppmötet i Köln i juni skall kommis-
sionens näste ordförande utpekas av stats- och rege-
ringscheferna och senare i höst skall övriga kommis-
sionärer nomineras och viktiga portföljer skall förde-
las. Under våren skall också samtliga medlemsstater
ha ratificerat Amsterdamfördraget. På toppmötet i
Helsingfors i slutet av året sätter förhoppningsvis
förhandlingarna om utvidgningen i gång på allvar,
och sedan startar diskussionen om de institutionella
reformer som är nödvändiga inför unionens utvidg-
ning.
Fru talman! Det har blåst förändringens vindar i
Europa de senaste åren, och det har blåst ifrån väns-
ter. Det mest spektakulära uttrycket hittills för detta
är när Tyskland, EU:s största medlemsland, i höstas
bytte regering. Men de nya vindarna märktes redan i
samband med antagandet av Amsterdamfördraget
med dess betoning av sysselsättning, miljö, jäm-
ställdhet och öppenhet som mål för Europasamarbe-
tet.
För oss socialdemokrater är det glädjande att se
hur EU utvecklats från tullar och tariffer till mer av
politiskt samarbete. Bara så kan ett medborgarnas
Europa skapas. Amsterdamfördraget är också en klar
framgång för Sverige. Det visar med all tydlighet att
också ett litet land kan påverka besluten inom Euro-
peiska unionen.
Att socialdemokraterna nu har regeringsansvar i
13 av EU:s 15 medlemsländer borgar för, om jag nu
får använda det uttrycket, att den goda utvecklingen
kan fortsätta. Främst på vår dagordning står naturligt-
vis kampen mot arbetslösheten. Redan har viktiga
framgångar vunnits.
Den förtida tillämpningen av Amsterdamfördra-
gets sysselsättningskapitel har lett till att satsningar
på utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik ersätter
passiv a-kasseersättning. Alla ungdomar och lång-
tidsarbetslösa inom EU skall garanteras arbete eller
utbildning efter sex respektive tolv månaders arbets-
löshet. Under förra året skapades också inom EU 1,7
miljoner jobb. Arbetslösheten pressades för första
gången sedan 1992 ned under 10 % i EU:s medlems-
stater.
Nu vill vi gå vidare. Gårdagens högerregeringar i
EU trodde att marknaden skulle fixa jobben bara
företagsvinsterna ökade och anställningstryggheten
försämrades. I dag förespråkas en samordning av EU-
ländernas ekonomiska politik som också tar ansvar
för att efterfrågan i ekonomin hålls uppe.
När inflationen når bottennivåer kan räntesänk-
ningar bidra till detta. Att reallönerna tillåts stiga i
takt med ekonomins produktivitetsökning är också en
del i den ekonomiska politik som tar form inom EU.
Det är viktigt för att upprätthålla efterfrågan i ekono-
min och därmed för tillväxten och sysselsättningen.
Även på andra områden börjar den politiska kur-
somläggningen inom EU att märkas. Skatteområdet
är ett sådant. Tyskland vill som ordförandeland prio-
ritera kampen mot skattedumpning. Vad det handlar
om är inte att införa gemensamma skattesatser i
medlemsländerna. I stället är målet att förhindra en
nedgående spiral där marknadskrafterna tvingar fram
sänkta skatter genom att spela ut länder mot varandra.
Det är en utveckling som skulle hota det välfärds-
system som är en omistlig del av det vi brukar kalla
för den europeiska modellen. Medlet mot en sådan
utveckling är bl.a. gemensamma miniminivåer för
vissa former av kapitalbeskattning på samma sätt som
EU i dag har miniminivåer för momsen.
Också det viktiga arbetet för vad Jacques Delors
kallar den sociala dimensionen har gått framåt de
senaste åren. Stegvis är EU på väg att få ett gemen-
samt arbetsrättsligt system, ett golv av rättigheter för
löntagarna som inget medlemsland får underskrida.
Det är en utveckling som är viktig inte minst i pers-
pektivet av EU:s utvidgning.
Regler om koncernfackligt samarbete, arbetstider,
föräldraledighet, förbud mot lönedumpning vid ent-
reprenader över gränser. skärpta arbetsmiljökrav och
förbud mot diskriminering av deltidsanställda är någ-
ra av de framgångar som vunnits under senare tid.
På dagordningen finns nu förslag om minimireg-
ler om tidsbegränsade anställningar, medbestämman-
de och löntagarinflytande i de planerade Europabola-
gen. Vi svenska socialdemokrater ser med tillförsikt
fram emot att få vara med att se till att även dessa
förslag kan genomföras. Lägg till detta att positioner-
na flyttats fram också när det gäller miljö- och kon-
sumentfrågor och öppenhet. Då märks tydligt hur EU
utvecklats från marknad till att sätta människorna i
fokus.
Hur har då EU-debatten i Sverige påverkats av
detta? Tyvärr har den gjort det i mycket liten omfatt-
ning. Orsaken är lätt att se. Moderaterna väljer syste-
matiskt att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om
hur den politiska dagordningen i Europa ändrats.
Förklaringen är enligt min mening enkel. Bara så kan
illusionen upprätthållas om att just Moderaterna
skulle vara Europapartiet i svensk politik. Bara så kan
det döljas att den moderata politiken blir alltmer off-
side och obsolet i EU-samarbetet.
Det finns dock enskilda moderater som öppet väd-
rar sin besvikelse över att EU-medlemskapet inte blev
det bräckjärn mot den socialdemokratiska välfärds-
modellen de hoppats på. En av dem är förre SAF-
chefen Ulf Laurin som i dag arbetar för de europeiska
arbetsgivarnas samorganisation. Jag verkade för ett
svenskt EU-medlemskap för den fria marknadens
skull, förklarade han i en tidningsintervju nyligen.
Men, fortsätter han, i dag är EU väldigt förtjust i
social ingenjörskonst. Många gånger får jag en känsla
av att Sverige är förebilden. Det ger mig lätt knip i
magen. Så säger en aktiv SAF-man och en aktiv hö-
german.
Men också Vänsterpartiet och Miljöpartiet visar
en märklig oförmåga att förstå utvecklingen inom
EU. När tyngdpunkten inom EU nu förskjuts åt
vänster och när arbetet för ett grönt Europa prioriteras
vill de att Sverige skall lämna unionen. Om denna
märkliga Europastrategi skulle man kunna säga
mycket. Jag skall begränsa mig till två kommentarer.
Det är svenska folket som i en folkomröstning har
sagt ja till medlemskapet. Folkomröstningen skall
naturligtvis respekteras och tas på allvar. Annars blir
detta viktiga instrument meningslöst och medborgar-
nas förtroende för politiken undergrävs.
Kravet på utträde ur EU är i ett europeiskt per-
spektiv faktiskt ett extremt krav. Inte något av Väns-
terpartiets och Miljöpartiets systerpartier inom EU
kräver att deras länder lämnar unionen. Högerextre-
mister och ultranationalister är de enda v och mp har
med sig på sitt korståg mot EU-medlemskap. Det är
minst sagt ett märkligt sällskap man väljer.
Fru talman! Slutligen några ord om EMU. Valu-
taunionen har fått en god start. Det är bra. Att valu-
taunionen blir framgångsrik är faktiskt av yttersta vikt
för såväl Sverige som för hela EU. Riksdagen fattade
för drygt ett år sedan beslut om att Sverige tillsvidare
inte skulle gå med i valutaunionen. Det har gett oss
möjlighet att föra en öppen och positiv diskussion om
valutaunionen. Jag ser fram emot att vi nu kan föra
den debatten.

Anf. 293 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få erinra om att det är angeläget att
talartiderna hålls.

Anf. 294 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Sören Lekberg har i dag såväl som
vid tidigare tillfällen uttryckt sina förväntningar på
den vänstervind som nu äntligen blåser från alla håll
och kanter inom EU. Han har också talat om möjlig-
heterna när det gäller sysselsättningsunionen. Min
fråga går ut på att kontrollera om nu regeringen har
seglet uppe när den här vinden blåser och om man
hänger med.
Jag har här dokumentet från ordförandelandet
Tyskland om den målsättning man har. Där står på
några rader följande: Lönepolitiken, penningpolitiken
och skattepolitiken måste med stöd av strukturella
reformer komplettera varandra så att det skapas så
många nya arbetstillfällen som möjligt.
Statsministern och andra partiföreträdare har
många gånger sagt att vi behöver göra någonting åt
lönepolitiken i Sverige. Vi kan konstatera att bönder-
na har problem med skatterna i Sverige därför att vi
inte har några konkurrensjämlika villkor. Andra fö-
retagare i Sverige har det också. Vi har alltså behov.
Även socialdemokraterna har tillstått att man be-
höver göra förändringar inom lönepolitiken och skat-
tepolitiken. Min fråga är: Finns seglet uppe? Kommer
det nu förslag när det blåser starka vindar från Tysk-
land? Är socialdemokraterna beredda att haka på?

Anf. 295 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan lugna Holger Gustafsson med
att socialdemokratin i Sverige för en mycket kon-
struktiv politik på detta område. Holger Gustafsson
har också sett hur vi med gemensamma ansträngning-
ar lyckades se till att Amsterdamfördraget blev bra
och att vi fick in sysselsättningskapitlet där. När det
gäller priser, löner och att skapa tillväxt så vet Holger
Gustafsson också att det pågår ett intensivt arbete för
att få alla ansvariga att ta sitt ansvar, att få parterna på
arbetsmarknaden tillsammans med riksdag och rege-
ring att komma överens om regler som gör att man
skall kunna få en positiv utveckling. Det arbetet fort-
sätter nu för fullt. Och det är vår strävan att parterna
själva skall kunna ta ett sådant ansvar.

Anf. 296 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det sades i partiledardebatten i går att
det vore värdefullt om vi fick upp statsministern och
regeringen ur startgroparna. Frågan är så att säga om
förslagen om en ändrad lönepolitik skall behöva
komma från Metall eller om det är regeringen som
skall komma med det.
Vi har fått en utredning om böndernas skattetryck
- det som de kallar för ryggsäcken. Björk har där
utrett och kartlagt verkligheten väldigt tydligt.
I skatteutskottet får vi gång på gång besked om att
detta skall tas upp i samband med övervägandena om
energiskatterna i övrigt. Och sedan skjuter man på det
gång på gång.
Kommer detta att tas upp i vårpropositionen? Har
vi anledning att vara positiva nu när vindarna blåser
så här kraftigt i Europa och ni har medvind?

Anf. 297 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Vi skall akta oss för att gå in en eko-
nomisk-politisk debatt. Vi diskuterar ju Europafrå-
gorna här och skall väl hålla oss kvar vid dem, Holger
Gustafsson. Men det är klart att de flesta frågor som
vi diskuterar här är ju inhemska, och vi skall natur-
ligtvis utnyttja den hjälp vi kan få genom det europe-
iska samarbetet. Men Holger Gustafsson vet väl ock-
så att vår strävan är att parterna skall ta ansvar för
lönepolitiken. Det skall arbetsgivarorganisationerna
och löntagarorganisationerna själva ta ansvar för och
inte lägga över i knät på staten.
Sedan finns det alltid grupper som tycker att de är
illa klämda, och dem får vi behandla på sedvanligt
sätt.

Anf. 298 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag delar i mångt och mycket den po-
sitiva syn på den europeiska unionen som har redovi-
sats. En viktig beståndsdel där är ju den fria markna-
den och de likvärdiga villkor som finns på markna-
den.
Jag skulle vilja ställa frågan från ett annat per-
spektiv, men den berör också sådana branscher som
t.ex. jordbruket. Är Socialdemokraterna beredda att
se till att denna fria marknad fungerar också på
svensk nivå på det viset att man faktiskt följer den
generella skattesättningen för branscher som finns i
Europa, den likvärdiga skattesättning som finns? Är
Socialdemokraterna beredda att genomföra en del av
de rekommendationer som faktiskt kommer från EU,
bl.a. i Allan Larssons vitbok om arbetsmarknadssitu-
ationen som föregick Amsterdamfördraget och som
handlar om de små företagens anställningstrygghet
och möjligheten att förändra de arbetsrättsliga regler-
na för de små företagen?

Anf. 299 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Lena Ek talade om den fria markna-
den. Jag vill nog använda uttrycket att vi skall ha en
social marknadsekonomi, att vi måste sätta människor
i fokus också och att det inte bara skall handla om
kapital och varor.
När det gäller olika åtgärder för att skapa tillväxt
känner Lena Ek naturligtvis till att det förs samtal för
att få i gång tillväxten i Sverige och för att få i gång
ett ökat samarbete. Regeringen har också när det
gäller skatteområdet inbjudit representanter för parti-
erna i riksdagen att diskutera olika åtgärder som kan
komma i fråga för att man skall se vad det finns att
göra för att stimulera tillväxten. Men vi skall också
vara medvetna om att vi har begränsade möjligheter.
Dessa åtgärder skall ju finansieras.

Anf. 300 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Min fråga gällde om Socialdemokra-
terna är beredda att se till att våra branscher har lik-
värdiga konkurrensvillkor på den fria Europamarkna-
den. Den skulle jag gärna vilja ha besvarad.
Sedan vet jag också att statsrådet Rosengren har
bjudit in 15 herrar och 2 damer som är fackligt orga-
niserade för samtal i dag. Jag undrar då i jämställd-
hetens tecken, eftersom jämställdheten är så viktig
också i Europapolitiken, om det inte finns några
kvinnor i det här landet som faktiskt kan en del om
tillväxt.

Anf. 301 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Den inre marknaden skall ju ge samt-
liga företag och branscher inom EU:s medlemsländer
möjlighet att konkurrera på lika villkor, och det gör
den ju. Men det som jag tror ligger bakom Lena Eks
fråga är ju om någon särskild bransch skulle kunna få
någon särskild subvention utöver det vanliga. Det är
en fråga som naturligtvis får behandlas på vanligt
sätt. Det är egentligen inte en fråga som vi skall dis-
kutera i den här typen av debatter. Den får diskuteras
i debatter som finansutskottet eller skatteutskottet för.

Anf. 302 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Sören Lekberg, är det så att den
svenska regeringen nu tänker följa EU:s rekommen-
dationer och bekämpa arbetslösheten? Det har den ju
alltid struntat i tidigare. Men jag förstod av det som
Sören Lekberg sade att den tydligen tänkte följa dem
i fortsättningen. Det är en ändrad politik.
Det finns flera socialdemokrater i EU:s minister-
råd, och det har gett bekymmer. Vi har aldrig tidigare
upplevt att ett toppmöte har haft en mer restriktiv
hållning i utvidgningsfrågan än vad kommissionen
har haft. Men det hände i Wien för första gången, och
det var när man fokuserade på taxfree-sprit i stället
för på Europas framtid. Det var ganska illavarslande.
Europas enande drevs tidigare fram av borgerliga
politiker, av vilka Helmut Kohl kanske är den som är
mest känd. Dagens tyska socialdemokrater Schröder
och Lafontaine röstade emot återföreningen av det
egna landet. Och det som man nu är orolig för är att
om de är emot en återförening av det egna landet, är
de då över huvud taget för att Europa skall förenas?
Detta är det allvarliga hotet i det röda Europa.
Till sist undrar jag vad Sören Lekberg har för svar
att ge på frågan om finansmarknadens tolkning av
statsministerns besked.

Anf. 303 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Det är svårt att på en minut svara på
alla dessa frågor. Låt mig besvara några snabbt och
sedan återkomma i nästnästa replikskifte.
När det gäller arbetsmarknadsrekommendationer
vet Göran Lennmarker mycket väl att det som man
gör från EU:s sida, framför allt från stats- och rege-
ringschefer, är att anta ett uttalande som tillgodoser
alla parter, eftersom det är ett konsensusbeslut som
man fattar. Där finns det då ett smörgåsbord att välja
från.
Vad vi nu kan konstatera är att inriktningen har
blivit att man inom EU väljer ut sådana resolutioner
som kännetecknar just svensk arbetsmarknadspolitik.
Sedan är utvidgningen en mycket angelägen fråga
för oss, och jag tror att den är det även för de andra
medlemsländerna. Men för att komma i gång med
utvidgningen måste EU och vi alla vara med och se
till att dessa Agenda 2000-förhandlingarna kan ge-
nomföras skyndsamt.

Anf. 304 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det är rätt, men taxfree-sprit är väl
ändå inte en del av Agenda 2000?
När det sedan gäller sättet att hantera rekommen-
dationerna har ju den svenska regeringen struntat i
detta och valt en annan linje än den som har rekom-
menderats. Däremot har Finland följt rekommenda-
tionerna.
Jag vill återkomma till den mycket konstiga skill-
naden mellan de svenska socialdemokraterna och de
finska socialdemokraterna som har drivit helt skilda
frågor under de gångna fyra åren som medlemmar.
Man ställer sig frågan: Hur kan det komma sig att
man agerar så helt annorlunda i det land som har haft
ett framgångsrikt medlemskap i EU och har haft en
synnerligen positiv utveckling när det gäller välfärd,
framför allt i fråga om att minska arbetslösheten, och
har valt en helt annan inriktning än den svenska soci-
aldemokratin. Den finska socialdemokratin har som
bekant prioriterat skattesänkningar, avregleringar och
en snabb välfärdsökning i landet, medan den svenska
socialdemokratin prioriterar regleringar och en fort-
satt massarbetslöshet.
Slutligen vill jag säga att om man kan sin historia
vet man att social marknadsekonomi var ett begrepp
som tysk socialdemokrati slogs hårdare än någonsin
mot när den infördes av Ludwig Erhard och Konrad
Adenauer någon gång 1948, 1949, 1950. Det syftar
nämligen på att marknadsekonomin är social till sin
karaktär.

Anf. 305 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Göran Lennmarker återkommer till
Finland. Jag skulle vilja rekommendera Göran Lenn-
marker att titta närmare på siffrorna och på jämförel-
serna. Jag brukar läsa den engelska tidskriften The
Economist. Där kan man hela tiden följa hur Sverige
förhåller sig till andra länder. Där kan man se att den
svenska utvecklingen har varit god jämfört med övri-
ga medlemsländer i EU. Det senaste året har tillväx-
ten varit högre i Sverige än i Euro 11 eller Euroland
som det numera kallas för. Det gäller även sysselsätt-
ningen. Arbetslöshetsnivån i Sverige är betydligt
lägre. Vi har varit framgångsrika. Försök inte kamou-
flera det!
Dessutom visar det sig när det gäller de rekom-
mendationer som kommer från kommissionen eller
från Europeiska rådet att det går Sveriges väg. Sveri-
ge börjar bli ett föredöme. Det är också därför förre
SAF-chefen är så irriterad över att EU håller på med,
som han säger, social ingenjörskonst.

Anf. 306 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag återkommer till den diskussion
som fördes tidigare om ryggsäcken för det svenska
jordbruket, att vi inte har samma konkurrensmöjlig-
heter som man har i andra länder. Det är en viktig
fråga i EU-debatten, därför att jordbruket verkligen
omfattas av EU-politiken. Då borde det vara en själv-
klarhet att den näringen skall ha samma förutsätt-
ningar i vårt land som i alla andra länder.
Just nu sker nedläggning av animalieproduktionen
i en rasande takt, som vi inte har upplevt tidigare. Det
finns alltså en pessimism i det svenska jordbruket
som är ganska förfärande. Hela tiden skjuter man upp
de här besluten och har ingenting att komma med. Vi
kan hamna i en sådan situation att vi inte kan hävda
vår livsmedelskvalitet, som vi är så stolta över. Vi
kan inte hävda vår produktion, vår förädlingsindustri
och allt vad det innebär av arbetstillfällen och annat.
Jag vill fråga: När kommer det förslag?
En fråga till. Den gäller ordförandeskapet och dess
innehåll. Vi hade en diskussion om tidsaspekten.
Tycker man inom socialdemokratin att det är viktigt
med en folklig förankring av det arbete som kommer
att ske när Sverige är ordförandeland i EU och att få
med folkrörelser, folkbildning, m.m. i ett sådant ar-
bete? Om ni tycker det är det hög tid. Det är inget
man kastar ur sig på en höft eller i en handvändning.
Det är ett arbete som måste förberedas. Jag undrar hur
ni ser på det.

Anf. 307 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Ett kort svar till Marianne Andersson.
När det gäller strategin för ordförandeskapet kommer
arbetet att gå i gång nu. Det är två år kvar innan vi
blir ordförandeland. Det finns gott om tid. Jag hoppas
att vi då alla får möjligheter att delta i det arbetet och
att vi kan diskutera våra olika uppfattningar på ett
fruktbärande sätt.
Jag har också sett uppgifter om att det svenska
jordbruket skulle vara missgynnat, framför allt i för-
hållande till Danmark och Finland, inte till EU i dess
helhet. Det handlar om bränsleavgifter, miljöskatter
m.m. som skulle ha en negativ påverkan. De frågorna
får man väl hantera på vanligt sätt och diskutera. Det
gör vi ju i riksdagen när frågor dyker upp, och sedan
får vi se hur det står till med den saken.

Anf. 308 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är fantastiskt att höra Sören Lek-
berg konstatera att han har märkt lite grann att den
här diskussionen pågår. Den har pågått sedan utred-
ningen lades fram. Jag minns inte riktigt när det var,
men det är i alla fall över ett år sedan. Det var en stor
diskussion i valrörelsen. Det har varit en mycket
intensiv diskussion under den här tiden. Och så säger
han att man får ta upp detta när frågan dyker upp,
precis som om det är något man bara kan ta ur luften
så där.
Det är faktiskt en fråga som är mycket avgörande
för en hel näring i Sverige och som har diskuterats
under den här långa tiden. Jag tycker att det var ett
mycket nonchalant svar som jag fick, det måste jag
säga.

Anf. 309 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag kan tillgodose
Marianne Anderssons önskemål. Men det förekom-
mer naturligtvis inlagor och påpekanden från en
mängd branscher i landet. Vi hade ett exempel nyss
som Göran Lennmarker raljerade över. Det var tax-
freehandeln. Där har vi också fått uppvaktningar som
säger att detta hotar sysselsättningen, att det hotar
branscher osv. Vi får in mängder med sådant.
Det kan naturligtvis finnas fog för de farhågor
som kommer fram den här vägen. Då får vi analysera
det på ett ordentligt sätt. Men det får vi hantera den
reguljära vägen. Då får vi se om de här uppgifterna
stämmer eller inte.

Anf. 310 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det råder inget tvivel om att Sören
Lekberg hör till de mycket EU-entusiastiska. Det
kunde vi höra av hans anförande.
Som jag sade när jag höll mitt anförande lyfte han
också fram de typiskt socialdemokratiska frågorna
sysselsättning, miljö, jämställdhet och öppenhet, som
ju är väldigt viktiga. Det finns en stor och bred enig-
het om att det är viktiga frågor. Men jag vill ställa
frågan: Ser inte Sören Lekberg några risker eller
några svårigheter med EU-medlemskapet och den
utveckling som pågår?
I dag är det, som Sören Lekberg själv säger, 13
socialdemokratiska regeringar av 15. Utvecklingen
går mot en union, med en ledning och ett maktcent-
rum. Mycket centralstyrt. Är det en styrka eller en
svaghet för demokratin? Finns det någon risk med det
eller är socialdemokraterna på väg att också anamma
den federala unionstanken, som i och för sig ligger i
fördragets natur? Man diskuterar bl.a. mindre röst-
styrka för små länder. Det kommer vid nästa rege-
ringskonferens.

Anf. 311 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Ja, jag är positiv till EU. Jag har varit
positiv till medlemskapet. Jag har också uttalat att jag
är positiv till valutaunionen. Men jag tycker samtidigt
att vi har fattat ett mycket klokt beslut i riksdagen, att
vi har kunnat få möjlighet att i lugn och ro diskutera
den frågan och ge svenska folket en möjlighet att
sätta sig in i den ordentligt. Jag ser fram emot att vi
skall få tillfälle till den diskussionen.
Tillhör man en organisation och är positiv till den
finns det naturligtvis också väldigt mycket man kan
kritisera inom den organisationen. Jag diskuterar EU
från den utgångspunkten att upptäcker man problem
och brister skall man kunna rätta till dem. Under den
korta tid som Sverige har varit medlem tycker jag
faktiskt att en del brister har kunnat rättas till. Ams-
terdamfördraget, som jag hoppas snart blir slutratifi-
cerat, är ett exempel på hur man har kunnat göra en
förbättring jämfört med det Maastrichtfördrag som
förelåg då Sverige blev medlem i unionen.

Anf. 312 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Valutaunionen har vi pratat om flera
gånger tidigare i kväll. Valutaunionen är inte ett eko-
nomiskt projekt. Det är nog alla överens om. Det är
ett politiskt projekt. Är det också Sören Lekbergs
uppfattning att man i den diskussion som skall före-
komma bland svenska folket inför en folkomröstning,
eller en annan typ av ställningstagande, skall lyfta
fram just utvecklingen mot en politisk union, att det
är ett politiskt projekt och att valutaunionen är ett led
i den utvecklingen?
Det är väldigt viktigt hur man för den här diskus-
sionen, för att man skall få en så bra uppfattning som
möjligt av vad svenska folket tycker. Det är en av de
frågor som jag tycker är väldigt viktiga.
Den andra frågan gäller vad man kan göra åt det
fusk och den korruption som finns inom EU-
systemet. Karl-Göran Biörsmark tyckte att det var
barnsjukdomar, men vad säger Sören Lekberg? Vad
skall man göra åt det?

Anf. 313 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Maggi Mikaelsson använder varje
gång uttrycket politiskt projekt, som om det skulle
vara något fult. Alla beslut som vi fattar här i riksda-
gen är politiska beslut. De är politiska projekt. Sam-
arbetet inom Europeiska unionen är ett politiskt pro-
jekt.
Jag tycker att valutaunionen med en gemensam
valuta kommer att bli bra. Vi bör gå med där. Men
jag är glad över att vi får möjlighet att brett diskutera
frågan och att vi får möjlighet att underställa svenska
folket frågan, antingen i en folkomröstning eller i
samband med det allmänna valet 2002. Jag hoppas att
frågan kommer att lösas under denna mandatperiod.
Självfallet måste vi attackera fusket. De svenska
funktionärerna som arbetar inom unionen har gjort ett
bra arbete. Men man skall akta sig för att bara fram-
hålla fusket när man kritiserar det svenska medlem-
skapet. Vi vet att sådant förekommer i andra mellan-
statliga organisationer. Vi talar inte då om ett stort
problem och att vi kanske skall överväga att lämna
organisationen. I stället skall vi naturligtvis åtgärda
problemet.
Effektivare visionära insatser och ökad öppenhet
är ett bra medel för att komma en bit på vägen.

Anf. 314 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag har två frågor. Den ena frågan rör
vårt förslag som vi delar med fyra andra partier i
riksdagen, nämligen koldioxidavgift. Moderaterna
och Socialdemokraterna motsätter sig att vi skulle
försöka ändra på den tågordningen, så att det med
hjälp av majoritetsförfarande går att använda mil-
jöskatt som styrinstrument. Det går inte i dag.
Ser Sören Lekberg någon möjlighet att i framtiden
använda det styrmedlet i miljösammanhang? Det är
viktigt. Jag kommer att tjata om detta också framöver
för att försöka få en ändring till stånd.
Den andra frågan rör EMU. Socialdemokraterna
är splittrade. Vi får olika signaler från olika ministrar.
Jag förstår att Sören Lekberg är positiv till EMU.
Anser Sören Lekberg att det är viktigt att Sverige är
med i EMU år 2001 när Sverige blir ordförandeland?

Anf. 315 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! I fråga om skatter anser vi att de na-
tionella parlamenten skall bestämma. Jag sade i mitt
anförande att det kan vara klokt att göra som på mer-
värdesskattens område, nämligen att för att undvika
osund konkurrens mellan länderna fastställa minimi-
nivåer. Men på beskattningsområdet skall det finnas
kvar ett starkt och klart nationellt beslutsfattande.
Det är möjligt att miljöskatter kan vara en väg
framöver. Det får vi diskutera och fundera över. Jag
kan inte ge några tydligare besked än så.
Den sista delen gällde visst folkomröstningen. Vi
skall nu ha denna diskussion. Jag hoppas att vi kan se
till att svenska folket också får en möjlighet att tränga
in i denna viktiga fråga. Då får det ta den tid det tar.
Jag hoppas att frågan skall kunna avgöras under inne-
varande mandatperiod.

Anf. 316 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag blev något positivt överraskad av
Sören Lekbergs svar. Det gläder mig. Jag såg nämli-
gen en liten öppning när det gäller miljöskatter och
miljöavgifter. En socialdemokrat borde gilla resone-
manget som sådant, nämligen skatter som styrmedel.
Vi skulle gemensamt kunna arbeta för att det kommer
till stånd i EU-sammanhang. Jag tror på att en koldi-
oxidavgift eller koldioxidskatt skulle vara bra för
miljöarbetet.
Min fråga om folkomröstning var lite mer konkret
än så. Jag frågade om Sören Lekberg anser att det är
viktigt att Sverige är med i EMU när Sverige blir
ordförandeland 2001. Sören Lekberg är inne på den
linjen själv. Vi skulle kunna ha den folkomröstning vi
tydligen är överens om nästa år. Då skulle vi kunna
ha ett besked till år 2001.

Anf. 317 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tyckte statsministern sade något
bra i går. EMU-frågan skall inte trummas igenom av
en politisk elit. Vi skall se till att svenska folket får
möjlighet att diskutera ordentligt. Jag vill varna för
tidtabeller.
För ett och ett halvt år sedan när jag diskuterade
frågan om EMU för finansutskottets räkning blev jag
anklagad från moderat- och folkpartihåll att vi inte
kunde fatta beslut snabbt. Jag varnar för den typen av
forcering. Hade vi följt det råd som Moderaterna och
Folkpartiet gav oss i kammaren, hade Sverige fått ett
blankt nej. Nu kan vi diskutera valutaunionen i en
öppen atmosfär. När sedan frågan blir mogen för
folkomröstning skall den genomföras.
Jag är positiv, och jag kommer att med liv och lust
gå in i diskussionen om valutaunionen. Jag hoppas
naturligtvis att svenska folket så småningom kommer
fram till att Sverige skall gå med.

Anf. 318 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Sören Lekberg säger att Vänsterparti-
et och Miljöpartiet bara säger nej. Jag kan inte hålla
med om det för Vänsterpartiets del. Miljöpartiet får
svara för sig självt. Vi deltar i denna debatt, och vi
deltar i EU-nämndens debatter. Vi deltar i debatter i
parlamentet och söker konstruktiva lösningar. Jag
tycker att vi stöder konstruktiva förslag som ökar
rättvisa, konsumentskydd och sysselsättning - om
förslagen är demokratiskt riktiga.
Detta är ett resultat av att vi faktiskt accepterar re-
sultatet i folkomröstningen. Det hindrar inte att vi i
grunden anser att EU är ett projekt som inte tillgodo-
ser demokratiska krav.

Anf. 319 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag förnekar naturligtvis inte Väns-
terpartiet rätten att ha en uppfattning. Jag har, liksom
andra, pekat på det svåra dilemma som Vänsterpartiet
har, nämligen att först ha tyckt att det är bra med
folkomröstning. Vi i riksdagen bestämde med stor
majoritet 1994 att vi dels skulle ansöka om medlem-
skap, dels förändra vår grundlag så att Sverige kunde
bli medlem i EU. Men vi sade då att beslutet skulle
underställas svenska folket, och vi i riksdagen skulle
lojalt följa utslaget i folkomröstningen. Det gjorde vi.
Det blev ja i folkomröstningen.
Då har svenska folket fällt avgörandet. Då får man
anpassa sig till det. Det är möjligt att det är taktiskt
klokt av Vänsterpartiet att driva denna linje, men jag
tycker att den blir besvärande då systerpartierna på
andra håll i Europa driver en annan linje. Det är vad
jag har pekat på.

Anf. 320 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Svenska folket röstade i folkomröst-
ningen ja till Maastrichtfördraget. Sedan dess har
Amsterdamfördraget kommit. Det innebär en hel del
annat också.
Oavsett vilket skulle det vara intressant att höra
om Sören Lekberg anser att de demokratiska kraven
är tillfredsställda inom Europeiska unionen. Ser inte
Socialdemokraterna demokratifrågorna inom unionen
som ett problem? Hur skall vi inom systemet kunna
driva EU mot demokrati?

Anf. 321 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Willy Söderdahl avslöjar lite grann av
Vänsterpartiets dubbla ståndpunkter här. Man säger
att man följer folkomröstningsresultatet, men att det
har kommit ett nytt fördrag efter det. När Sverige
gick in som medlem gällde Maastrichtfördraget, och
nu har Amsterdamfördraget kommit. Då menar man
att det finns skäl för att ompröva och kunna vara för
ett utträde.
Men Amsterdamfördraget är ju en betydande för-
bättring av Maastrichtfördraget. Vi har fått med sys-
selsättningskapitlet, jämställdheten, konsumentpoliti-
ken, öppenheten och också lyft fram demokratin.
Därför blir jag förvånad. Det verkar bara som om
man försöker hitta nödargument för sin linje. Jag kan
inte komma ifrån att det måste vara besvärligt för
vänsterpartisterna att i EU-parlamentet behöva umgås
med ultranationalister och andra i sin kamp för utträ-
de.

Anf. 322 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark sade för en
stund sedan att han naturligtvis vill se ett annat sätt
för EU-byråkratin att handskas med andras pengar,
med våra skattepengar, men att han tror att han kan få
fram en ny kultur. Den kommer att växa fram, säger
han. Jag måste säga att jag är mycket mer pessimis-
tisk, och mitt anförande kanske visar att jag också har
större realism.
Revisionsanmärkningar har inte varit en nyhet,
utan har förekommit regelbundet. Det har varit som
när vinter efterföljs av vår. Kommissionen har också
alltid sagt på samma sätt: Vi skall bättra oss, vi skall
göra en ordentlig granskning och vi skall införa ett
saneringsprogram. Men parlamentet och andra skall
inte kritisera oss.
Låt oss lyssna till en i Europapolitik mycket erfa-
ren person, britten William Rees-Mogg. Hans kritik i
The Times faller i första hand helt på Labour i EU-
parlamentet. Efter de mest hårresande manövrer,
säger han, har en Labour/socialist-majoritet röstat för
korruption mot prickning och ansvar. Premiärminister
Tony Blair men också förbundskansler Gerhard
Schröder - och jag lägger till Göran Persson - har sett
till att EU-parlamentarikerna lät sig nöjas med ännu
ett försök till "självsanering"!
William Rees-Mogg, som har varit med förut,
konstaterar i fortsättningen i artikeln "att eftergiften
att tillsätta 'vice män' för att granska inkompetens
och bedrägerier är återkommande. På min tid - på 80-
talet - var jag också en 'vis man'. Jag vet att vise män
inte ska se och inte höra. De är till för att bli lurade
och skulle vi, 'vice män', nå så långt att vi börjar se,
förstå och opponera oss, då stuvas vi undan som träd-
gårdsmöbler för vinterförvaring."
En del kanske tycker att Rees-Mogg uttrycker sig
drastiskt, men kan man vara för drastisk när det gäller
att illustrera EU-parlamentets impotens att utkräva
ansvar?
Den spanske kommissionären Marins problem var
redovisningsbrister. Hans programansvariga har inte
verifikationer på belopp som sammanlagt uppgår till
1,1 miljarder pund, enligt Sunday Times, eller 15
miljarder kronor.
Den f.d. franska statsministern Edith Cresson har
ur moralisk synpunkt ett värre syndaregister. Hon har
indirekt försett kavaljerer - enligt det språkbruk som
finns i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga - med
lyxiga löner utan arbete. Den belgiska polisen utreder
hanteringen av programmet Leonardo, där omsätt-
ningen är 1 miljard. Orsaken är att den Cresson när-
stående konsultfirman misstänks för kvalificerad
ekonomisk brottslighet, skattefusk, obetalda socialav-
gifter, dubbelfaktureringar och gynnande av närstå-
ende. Förvaltningen har varit urusel. Detta har man
vetat länge. Först nu är konsulten inte längre önsk-
värd. Han får gå, och Cresson har fått en syndabock.
Oansvarighet har satts i system.
Inte enbart socialdemokrater har avstått från att
säga "nu får det vara nog!". Konservativa ledamöter
från Medelhavsländerna har gjort sammaledes. Det är
måhända mindre märkligt. Korruption har under de
senaste decennierna brett ut sig. Skandaler i Frankri-
ke, Italien, Belgien och Spanien har varit spektakulä-
ra, och risken att de är smittsamma är stor.
Det ekonomiska svinnet beräknas till 10 % av
budgeten - pengar som inte har använts för avsett
syfte. För Sveriges del innebär det ca 2,3 miljarder
förlorade avgiftspengar. De stora länderna tycks alltid
kunna ställa upp med en parlamentsmajoritet som inte
vill sanera EU:s svindlande affärer.
Vad kan vi svenskar då kräva, och vad kräver jag?
Jo, det är att svinnet på i dag 10 % av avgiften till EU
inte betalas förrän den finansiella kontrollen är effek-
tiv. Sverige kan göra som en hyresgäst som råkar ut
för en hyresvärd som vansköter fastigheten han bor i.
2,3 miljarder per år är stora pengar. De skulle
räcka till att återställa änkepensionerna, att användas
för en mer genomtänkt försvarsbudget eller att un-
derlätta en del av alla de nödvändiga skattesänkningar
som behövs. Att inte markera att något måste göras
innebär att vi tyst accepterar korruptionen av EU-
kaliber. Så är det väl ändå inte? Därför måste 10 % av
EU-avgiften innehållas! Pengar ger makt - tydligen
mer makt än röster.
De oarter jag nu beskrivit har "släktingar".
Euron sattes i sjön första dagen i år. Varnande
röster har höjts. Kritikerna har envetet påpekat att en
monetär union inte kan fungera utan en politisk, en
federal stat. Ett sådant resonemang har avvisats av det
politiska etablissemanget. Nej, EMU kräver verkligen
inte en politisk union, har det hetat fram till årsskiftet.
Och sedan då? Just så! 1998 års katekes har ersatts av
en ny och lika övertygad övertygelse nyåret 1999.
Joschka Fischer, den tyske utrikesministern, har
uttryckt vändningen mest pregnant, fast Schröder,
Lafontaine m.fl. har sagt detsamma. I ett lidelsefullt
tal sade Fischer att EU skulle få en "institutionell
hjärtinfarkt" om vi inte snabbt anammade politisk
integration. Euron har enligt honom i ett tag svept
bort våra politiska institutioner. "Politisk union måste
bli vår framtida ledstjärna", sade Fischer. Feltänkt i
går är ledstjärna i dag. Vad som sades i går gäller inte
i dag. Omsvängningen presenteras utan motiveringar.
Det är bristande respekt för medborgarna. Det är
omoral.
Den andra observationen har släktdrag med den
nu berörda. Eurofobin var stor den första januari-
veckan. Euron var en succé. Naturligtvis kan man inte
säga något om euron var lyckad eller inte efter tre
dagar. Om projektet är till fördel kan man kanske
avläsa om fem sex år, och kanske inte då heller. Vilka
faktorer som skapar nationers rike- eller fattigdom är
ett komplex av sociala, kulturella, ekonomiska, tek-
niska och geografiska förhållanden.
Har det flöde av trosvisshet som vi matats med de
senaste veckorna sin rot i okunnighet eller propagan-
da? Jag fruktar att det är propaganda.
Tillväxt och ekonomi måste bli bättre i EU och
Sverige. Men nationers rike- och fattigdom beror inte
enbart på makro- eller mikroekonomi. Det behövs
också tilltro - se boken Trust av Fukuyama. Finns
inte tilltro, detta samhälleliga kitt, eroderas vårt soci-
ala kapital, som alltfler historiker, sociologer och
ekonomer uppfattar som nödvändigt för att skapa
välstånd. Finansiell och intellektuell korruption ska-
dar det sociala kapitalet mer än vad vi tror. Att då
föra samman EU-stater med vitt skild syn vad gäller
politiskt beslutsfattande, politiskt ansvar, kontroll och
självkontroll av offentliga medel kommer att skada
det sociala kapitalet på ett för tillväxt och välstånd
allvarligt sätt, och dessutom skapas svårtyglade spän-
ningar.
Ett federalt EU hotar att bli en allvarlig åter-
vändsgränd. Min avvaktande negativa hållning till
EMU och federation är orubbad.

Anf. 323 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Margit Gennser sade att jag var opti-
mist - kanske alltför optimistisk. Hon betecknade sig
själv som mer pessimistisk. Det framgick också av
anförandet att Margit Gennser har en ganska pessi-
mistisk syn. Den är välgrundad, och hon har många
bra argument.
Jag är naturligtvis lika förtvivlad som Margit
Gennser över korruptionen. Men precis som Sören
Lekberg sade tidigare finns korruption lite överallt i
vårt samhälle. Om vi är med i ett sammanhang och
upptäcker korruption betyder det inte att vi lämnar
organisationen. Tvärtom försöker vi att lösa proble-
met. Jag är lite mer optimistisk än pessimistisk när
det gäller den delen. Jag tror ändå på möjligheten att
förändra.
När det sedan gäller euron sade Margit Gennser
att man inte kan säga att projektet är lyckat efter bara
några dagar. Det kan man naturligtvis inte. Vi kan
kanske inte göra det efter ett, två eller tre år heller. Vi
får se hur det ser ut om fem, tio år. Det är det pers-
pektivet man måste se det i, menar jag. Där är jag
tydligen också mer optimistisk än Margit Gennser.

Anf. 324 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att man ofta kan använda
det som har hänt för att stämma av vad som är realis-
tiskt när man skall se in i framtiden. Här har vi olika
meningar. Det finns ingen sanning. Här måste folk
bedöma vem som verkar mest eller minst verklighets-
förankrad.
Jag måste säga att den historia som EU-länderna
har visat och den tilltagande korruption vi har sett
även i de enskilda länderna är mycket, mycket allvar-
lig.

Anf. 325 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Korruption i alla sammanhang är
mycket, mycket allvarligt. Oavsett om det sker i Mo-
tala, i Gävle eller i Bryssel är korruption otroligt
allvarligt. Men det betyder inte att man lutar sig till-
baka i länstolen och säger att det inte går att göra
någonting åt det - varken i Motala, Gävle, Bryssel
eller var det nu är någonstans. Det är när det gäller
den attityden som Margit Gennser och jag skiljer oss
åt.
Jag menar att vi borde kunna sätta dagordningen
och höja rösten. Det som har skett de senaste dagarna
mellan Santer och Persson är också en sorts renings-
process, som jag tror att många, inklusive jag själv,
har observerat och också gläder sig åt.

Anf. 326 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Jag hade inte tid att ta upp hela Wil-
liam Rees-Moggs resonemang, men han sade att man
inte heller kan bortse från partipiskan. Liberalerna har
väl varit de som har varit mest tydliga i detta sam-
manhang.
Jag skall kanske också säga någonting om mitt
förslag. Jag har konstaterat att det politiska systemet,
som det nu ser ut på Europanivå, inte fungerar. Skall
man klara av det måste man låta pengarna och inte
rösterna tala. En hel del parlamentsledamöter saknar
tydligen den där känslan i ryggraden av att man
ibland inte skall kröka rygg - inte ens en gång för sin
partiledare. Detta gällde inte bara svenska politiker -
det gällde en del av dessa - utan framför allt den stora
engelska och tyska gruppen.
Detta är allvarligt. Jag påpekar att det är allvarligt,
för korruption är ett dödligt gift för samhällsmoralen.

Anf. 327 LENA EK (c):
Fru talman! Den 1 januari år 2001 övertar Sverige
ordförandeskapet i den europeiska unionen. Vi kom-
mer att efterträda Frankrike. Men redan om drygt ett
år - nästa sommar - ingår Sverige i den s.k. trojkan,
som har nämnts förut i kammaren i kväll. Det är en
trojka som har att representera den europeiska unio-
nen inom ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken - det s.k. GUSP.
Detta är ett otroligt viktigt arbete och en del av det
stora fredsprojekt som den europeiska unionen utgör.
Vi såg när konflikten i det forna Jugoslavien började
hur det fanns stora farhågor för att den skulle spridas
in i Europas hjärta i form av en traditionell och ned-
ärvd fiendskap mellan Frankrike och Tyskland och
deras respektive allierade i de olika dåvarande delar-
na av Jugoslavien. Detta kunde man hejda.
Ordförandeskapet i EU har också en praktisk sida
som regleras i fördraget om den europeiska unionen
och de fördrag som bildar de tre europeiska gemen-
skaperna. Ordförandelandet kallar till, förbereder och
leder alla ministerrådets möten och svarar för alla
förberedande möten, alla arbetsgrupper och alla tu-
sentals sammanträden som skall ske under denna
period.
Man fungerar också som ordförande vid Core-
permötena och för unionens talan i de stora interna-
tionella organisationerna och har alltså ett mycket
stort utrikespolitiskt ansvar för Europa.
Den politiska sidan av ordförandeskapet är lika
viktig. Det viktiga här är att ett ordförandeland som är
engagerat och som förbereder sitt ordförandeskap
ordentligt också får ett mycket stort politiskt inflytan-
de i Europa, oavsett den statens storlek. EU är ju en
ekonomisk och politisk stormakt på det globala pla-
net.
Vi har en granne som förbereder sitt ordförande-
skap mycket ordentligt, som förberedde sitt medlem-
skap synnerligen ordentligt och som förbereder sitt
deltagande i strukturfonder, regionalpolitik och euro-
peisk forskningspolitik på ett föredömligt sätt. Det
sätt som Finland har drivit den nordliga dimensionen
på är föredömligt. Det finns faktiskt kommissions-
rapporter framme redan. Frågan är inne i systemet
och lagom mogen för behandling när Finland tar över
som ordförandeland. Det är sorgligt att behöva kon-
statera att vi i Sverige faktiskt redan har halkat på
efterkälken när det gäller detta.
Göran Persson sade för ett tag sedan att vi börjar
lära oss hur vi skall hantera frågor i Europa. Det är
synd. Efter fyra år skulle vi kanske ha lärt oss mera.
Det är inte god tid när det gäller att sjösätta hela detta
system. Det är tusentals människor som skall utbildas
och veta hur man driver de olika arbetsgrupperna.
Långvarig planering skall göras. De människor som
nu i dagarna har påbörjat utbildning av svenska
tjänstemän förtvivlar över om vi skall hinna fram till
snöret.
Ett ordförandeland som har ett så stort politiskt in-
flytande över hela den europeiska nivån som Sverige
kommer att ha borde ha en stor allmän inrikespolitisk
diskussion om vad man vill med detta ordförande-
skap. Vad vill vi? Skall vi bara sitta och administrera
och tvingas till samma nesliga slutsats som nuvarande
ordförandeland, dvs. att vi ville men att vi inte kunde
och att det inte blev något av det, och skall budgetbe-
sluten skjutas framåt? Eller skall vi försöka att greppa
situationen på ett ansvarsfullt sätt?
Centerpartiet har i en motion föreslagit en öppen
debatt i Sverige, där folkrörelserna engageras, också
för att vi skall få en större förståelse för den europeis-
ka politiken. Det bara skjuts på framtiden.
En annan mycket allvarlig sak i detta samman-
hang tycker jag är det sätt som vi har hanterat med-
lemskapets möjligheter inom Sverige på. Vi kan kon-
statera att vi inte har lyckats använda de medel som
har ställts till vårt förfogande vad gäller regionalpoli-
tiken. Det är en tafflig organisation. Det har påpekats
av Riksrevisionsverket att det ofantliga spindelnät
som byggts upp inte klarar av att effektuera de möj-
ligheter som finns i nuvarande regionalpolitik och
göra något av de strukturfondsmedel som faktiskt är
framförhandlade för svensk räkning.
Det är likadant på den gemensamma jordbrukspo-
litikens område. Vi är i stort behov av de ekonomiska
medlen. Vi har ju genomgått en kris i det här landet.
Vi har sparat och sparat. Därför tycker jag att det är
otroligt att vi inte har lagt mera krut på att plocka
hem de pengar som faktiskt är framförhandlade för
vår räkning.
Det tredje området där vi har misslyckats gäller
faktiskt teknisk utveckling, forskningspolitik och de
stora europeiska ramprogrammen för forskning. Jag
har besökt tre universitet och två högskolor den se-
naste månaden. Ingen har egentligen kommit i gång
med att använda dessa stora europeiska forsknings-
program.
Vi måste alltså förbereda ordförandeskapet och
använda medlemskapet både inom landet och på den
europeiska nivån. Då krävs det ett nytt ledarskap i de
här frågorna.
Ett annat stort område som vi inte tar tillräckligt
allvarligt gäller den stora budgetförhandling som nu
pågår med EU:s nya långtidsbudget. Frågorna studsar
förbi, och det finns inte någon ordentlig diskussion.
Vad vill egentligen regeringen när det gäller
strukturfonderna och regionalpolitiken? Är det sant,
som det sägs i korridorerna i Bryssel, att den social-
demokratiska regeringen säljer ut de områden i södra
och mellersta Sverige som i dagens läge har regional-
politiskt stöd från strukturfonderna och bara satsar på
Norrland och Norrlandskusten? Är det sant att man
inte vill ha en avtrappningsperiod för 5b-området på
fyra år, som alla andra begär i förhandlingarna, utan
på två år när det gäller den svenska delen? För dessa
områden rör det sig ju om hundratals miljoner som
man tappar.
Det är alltså ytterligare ett område där vi inte har
en ansvarsfull ledning i Europapolitiken. Det är synd,
eftersom EU är ett storskaligt politiskt projekt som
kan göra stor nytta för Europa, världen och faktiskt
också Sverige och många av de svenska regionerna.
Ett nytt ledarskap, en strategi för hur vi skall an-
vända ordförandeskapet, en genomgång av vad vi har
sjabblat till under de här åren och hur vi kan förbättra
det samt en offensiv förhandlingstaktik när det gäller
att tillvarata möjligheterna i nästa långtidsbudget vore
en nåd att stilla bedja om.
Tack!

Anf. 328 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag blev lite förvånad över den ton
som Lena Ek hade i sitt anförande. Den kan väl ur-
säktas med att hon är ny i riksdagen och inte har följt
hur riksdagen har hanterat EU-frågorna tidigare.
Ordförandeskapet förbereds. De motioner som
finns skall behandlas i utrikesutskottet under våren.
Sedan skall de debatteras, och man skall ta ställning
till dem här i kammaren. Så detta får vi snart anled-
ning att återkomma till.
Lena Ek säger att Sverige är dåligt förberett, att
det är mycket folk som skall engageras osv. Samtidigt
läser man i tidningen att Sverige får kritik för att vi
har för mycket folk på representation i Bryssel. Vi har
t.o.m. mer folk än vad Finland har.
Med vetskap om hur vi svenskar fungerar tror jag
att vi kommer att förbereda oss mer än väl inför vårt
ordförandeskap, så det tror jag kommer att fungera.
Slutligen vill jag ta upp Agenda 2000. Det är vik-
tigt, eftersom det är de frågor som vi nu har att be-
handla. Det gäller reformering av jordbrukspolitiken,
strukturfonderna osv. Inom riksdagen för vi en inten-
siv diskussion om detta. Jag måste få säga det här, fru
talman. Jag avstår från mina andra repliker, men jag
tycker att det är viktigt att få framföra detta.
Vi har i EU-nämnden bildat en särskild bered-
ningsgrupp som följer regeringens förhandlingsarbe-
te. Vi kommer också att inom ramen för EU-nämnden
ha en offentlig utfrågning den 12 februari. Då skall vi
punkt för punkt gå igenom vad dessa förhandlingar
handlar om. Det är ett sätt för oss att föra ut dessa
diskussioner brett och att offentliggöra dem.

Anf. 329 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är jättebra med den här offentliga
utfrågningen. Det är t.o.m. ett mycket bra initiativ.
Problemet är bara att förhandlingsarbetet redan har
drivits länge. Positionerna är därmed i stort sett satta.
Sedan gäller det hur vi förbereder dem som skall
leda ordförandeskapsarbetet. Jag instämmer i att vi
har haft mycket folk i Bryssel. Men det handlar ju
inte om hur många de är. Det handlar ju om vad de
gör i Bryssel. Dessutom skall en stor del av förbere-
delsearbetet göras av det folk som vi har på hemma-
plan i våra departement. Den stora utbildningsinsats
som nu trevande är på väg att komma i gång ligger de
facto ett år senare än den stora utbildningsinsats som
Finland drog i gång. Jag tycker att det är synd.

Anf. 330 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! "Var jag riktigt arbetsam och flitig
skulle det nog gå framåt". Och arbetsam och flitig var
Wilhelmina Skogh, Sveriges första kvinnliga chef för
en järnvägsrestaurang. Wilhelmina föddes för 150 år
sedan och startade järnvägsrestaurangen i Storvik
1875, endast 25 år gammal. Hon är ett lysande exem-
pel på en driftig och initiativrik entreprenör. Att in-
ternationella kontakter var viktiga och att de skulle
leda utvecklingen framåt för Wilhelminas företag
förstod hon tidigt, och hon förkovrade sig i språk och
reste utomlands för att få nya idéer och knyta kon-
takter.
Ytterst handlar det om konkurrenskraft, och redan
Wilhelmina förstod att det behövdes för att hennes
hotellverksamhet skulle nå framgång. Detsamma
gäller naturligtvis också i dag, både för företag och
länder.
Dagens samhälle är internationellt. Vi reser. Vi
följer världshändelserna både via televisionen och
Internet, och våra företag blir mer och mer beroende
av den internationella marknaden.
Tyvärr riskerar våra svenska företags konkurrens-
kraft att försvagas, framför allt de små och medelsto-
ras. För mindre än en månad sedan gick 11 av de 15
unionsmedlemmarna vidare med den monetära unio-
nen. Göran Persson sade i gårdagens partiledardebatt
att vi får vara med om vi vill. Vi får inte bara vara
med; vi bör vara med, eftersom vi redan när vi skrev
under Maastrichtfördraget antog den utvecklingen av
samarbetet. Men den svenska socialdemokratin och
regeringen har som så ofta tidigare valt linjen att man
skall vänta och se. Vårt land skall i stället för att få ett
ord med i laget när viktiga beslut om vår framtid
fattas åter stå vid sidan av.
Vi är beroende av besluten även om vi inte är med
i valutasamarbetet. Åter står vi alltså utanför och
detta i ett läge då världsekonomin verkligen svajar.
Under de senaste veckorna, när Brasiliens ekonomis-
ka problem har satt hela världen i gungning, har eu-
ron trots allt stått stark. Och den argentinske presi-
denten Menem har lagt fram ett förslag om en ge-
mensam valuta för Mercosur som är Sydamerikas
motsvarighet till Europaunionen, om än i enklare
form.
Att man skall vänta och se har hittills varit rege-
ringens inställning till hela samarbetet. Sverige är inte
med i det konstruktiva och mycket viktiga arbete som
behövs för utvecklingen av den europeiska unionen.
EU kommer i framtiden säkerligen att handla mycket
mera om politik än om ekonomi, och då måste vi
redan nu finnas med och påverka i en riktning som
leder unionen och vårt land framåt med utvecklings-
möjligheter för både medborgare och företag. I går-
dagens debatt sade statsministern att Sverige skall
vara mer aktivt i EU-samarbetet nästa år och att
EMU-diskussioner skall genomföras. Det är gott så.
Låt oss hoppas att så också blir fallet och att det inte
stannar vid tomma löften. Regeringens samar-
betspartner har ju som bekant inte samma inställning
till unionssamarbetet utan strider för att vi skall lämna
unionen.
Wilhelminas Storvik ligger i södra delen av
Norrland. Det är ett Norrland som i dag blöder och
där utflyttningen är stor. Vår basindustri, med storfö-
retag som bl.a. Sandvik, Ovako och Korsnäs, spelar
en stor och viktig roll för regionen. Sandvik, som har
merparten av sin försäljning utanför Sverige, kan
mycket väl bli nästa företag som ingår i en fusion
eller köps upp av ett konkurrerande företag i utlandet,
så att det blir flytt av huvudkontor och andra essenti-
ella delar. Vad händer då med vår region? För Sand-
vik gäller precis som för övriga svenska företag att
likvärdiga konkurrensvillkor i förhållande till de
europeiska konkurrenterna är livsavgörande.
Euron innebär också att priserna kan sänkas på
många områden, vilket kanske inte blir fallet i Sveri-
ge om vi står utanför. En gemensam valuta ökar möj-
ligheterna till prisjämförelser, och då kan priserna
pressas. Björn Andersson på tapettillverkaren Duro i
Gävle säger: Vi har inga planer på att sänka priserna
på hemmamarknaden just nu, men på våra export-
marknader hänger vi med i de pristrender som gäller.
Högre priser för oss svenskar med andra ord.
För att ytterligare utveckla den inre marknaden
med fri rörlighet för människor, varor, tjänster och
kapital och därmed skapa bättre möjligheter för före-
tagsamheten, behövs en gemensam valuta. För våra
svenska företag gäller att de får samma konkur-
rensmöjligheter som sina övriga kolleger i Europa,
annars kan det på sikt hota jobben inte bara i Storvik
med omnejd utan i hela landet. Det behövs bättre
konkurrensmöjligheter för företagen för att klara
jobben och för välfärden.
I dag finns inte Wilhelminas järnvägsrestaurang
kvar, men några kvinnor med samma engagemang
som Wilhelmina försöker blåsa nytt liv i stations-
byggnaden. De har samma intentioner som Wilhel-
mina, nämligen att möta konkurrensen med kunskap
och kompetens. Företaget som de kommer att driva
kommer i första hand att inrikta sig på hemmamark-
naden, men berörs ändå av valutaunionen. De kom-
mer inte som de stora företagen, t.ex. Sandvik, att i
samma utsträckning kunna offerera och utföra konto-
betalningar i euro, vilket kan bli viktigt eftersom
delar av företagsidén handlar om turism. Som alla
företag måste de naturligtvis anpassa sig efter kun-
dernas krav. Och turistströmmen från länderna inom
unionen är betydligt större än från t.ex. USA. Euron
är redan en världsvaluta precis som USA:s dollar.
Fru talman! Att vänta och se är allvarligt inte
minst för våra små och medelstora företag. Det är
allvarligt för jobben och därmed för den fortsatta
välfärden i Sverige. Mycket talar för att det i dag är i
småföretagen som de nya arbetstillfällena kommer att
skapas, och de måste ges samma konkurrensmöjlig-
heter som sina konkurrenter i övriga EU-länder, som
redan före EMU-starten hade bättre förutsättningar
jämfört med de svenska. Regeringen måste snarast se
till att vi ansluter oss till EMU, som därmed kommer
att ge oss en starkare ställning som ordförandeland år
2001. I ett Sverige där företagsamheten bland exem-
pelvis kvinnor är mycket lägre än i övriga unionslän-
der är det inte minst viktigt, för att också öka jäm-
ställdheten, att se till att konkurrensmöjligheterna för
våra företag ökar och inte minskar.
Utbildning och kultur

Anf. 331 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Vi moderater driver kravet på ett
självständigt utvärderingsinstitut på utbildningsområ-
det, ett skolornas riksrevisionsverk.
Vi har inte kommit dit än, men Skolverkets natio-
nella utbildningsinspektörer är ett steg framåt. Den
första rapporten från dem presenterades förra veckan.
Tack vare Internet har det gått att ta del av rap-
porten. Men det borde vara en självklarhet att en
rapport av det här slaget omedelbart anhängiggörs i
riksdagen. Vi moderater har begärt en redovisning i
utbildningsutskottet. Men det borde ha varit rutin att
Skolverket sett till att vi får ta del av bedömningarna.
En av statens uppgifter är ju att utvärdera de natio-
nella målen och att utöva tillsyn över skolväsendet.
Under 1998 är det tre områden som har granskats.
Ett plus i kanten vill jag ge för att inspektörerna inte
bara är "skolrävar" utan att man har gått utanför de
traditionella institutionerna för att bredda kompeten-
sen. Skolor i ett femtontal kommuner har besökts, och
mitt intryck är att underlaget är mycket väl berett.
Enligt direktiven har rektorer och skolans led-
ningsfunktion studerats, liksom insatser för elevernas
behov av särskilt stöd samt elevernas läs- och skriv-
utveckling i alla ämnen.
Det är den första rapporten om rektor och skolans
ledningsfunktion som är mest alarmerande och som
det har skrivits om i medierna. Det styrsystem som
var nytt 1991 inklusive de nya läroplanerna som kom
lite senare har inte implementerats. I rapporten skrivs
att kommuner och skolor "tagit till sig alla de nya
orden", men "ännu inte gett orden någon egentlig
substans".
I rapporten heter det att man måste "börja om från
början" när det gäller reformerna från 90-talets bör-
jan.
Om vi inte på fyra år lyckats få skolledare och lä-
rare bekanta med lagstadgade styrdokument som
skolplan och arbetsplan ,vilket inspektörerna hävdar -
då fungerar inte styrsystemet. Lägger man till att det
är få skolor där det drivs ett medvetet arbete för att
åstadkomma reflexion och diskussion om hur mål
skall uppnås är det naturligtvis nödvändigt att agera
kraftfullt och omedelbart. Skolminister Wärnerssons
försiktiga hållning duger inte.
Helt uppenbart är att en nyckel till problemens
lösning handlar om skolans ledning. Här är rappor-
tens beskrivning inte vacker, med undantag för att
man konstaterar att de flesta rektorer arbetar mycket.
Det är definitivt inte lättja som gör att skolan gått i
stå.
Det mest allvarliga i bilden av vad som sker på
skolorna är att skolorna inte har någon pedagogisk
ledning. Rektorer ägnar dagarna åt administration och
kommunala möten, men hinner inte med att leda
personal och utveckla undervisning och övrig verk-
samhet. Det beror, säger man, på brister och krav från
centrala och kommunala förvaltningar men också på
att många rektorer tycks ha svårt att delegera och dra
nytta av de administrativa resurser som faktiskt finns.
Rektorer som rekryterats från förskolan och andra
håll, och inte från skolan, har svårigheter därför att de
saknar kunskaper om skolan och de har svårt att få
legitimitet i den kultur som råder.
Bristen på personalledning är genomgående i hela
skolorganisationen. Kommuner tar inte sitt ansvar
gentemot rektorer, rektor brister gentemot skolans
anställda och lärarna brister i ledning av elevernas
arbete. Det är katten på råttan fast i fel ordning. Så
här kan det inte få fortsätta.
Få rektorer har fått någon utbildning i ledarskap,
och lärarutbildningen brister också i det här avseen-
det. Jag hoppas verkligen att lärarutbildningsutred-
ningen som vi har tagit initiativ till här i riksdagen tar
sig an detta. Det går inte att klara skolans mål om
man inte förstår sig på modernt ledarskap och en
lärande organisation. Bristen på professionalism i det
här avseendet leder till en skola som är konflikträdd
och som får svårt att klara förändringar. Vi som ofta
besöker skolor vet att det ofta är så i dag.
I flera av de undersökta kommunerna präglas det
lokala skolsystemets organisation och beslutsvägar av
oklarhet. Man vet inte vem som skall bestämma.
Även en del av de statliga reglerna förefaller mindre
ändamålsenliga för att styra och leda utvecklingen i
en målstyrd verksamhet, säger man i rapporten. Det
har talats om en revidering av skollagen från den
förra regeringen men någon proposition är inte i sikte.
Rapporten framhåller i den här delen att skolorna
måste göras mer självständiga. Rektorer måste för att
kunna ta ansvar för skolans huvuduppgifter förfoga
över bl.a. budgeten. I dag detaljstyr kommunala för-
valtningar mycket, vilket gör att skolledningen från-
tas visst operativt ansvar. En nationell skolpeng där
resurser ges direkt till alla skolor skulle ge en sådan
möjlighet. Ni som är emot skolpeng borde faktiskt
fundera över varför ni försvarar en ordning som i så
hög utsträckning försvårar pedagogisk utveckling och
professionalitet i våra skolor.
Den andra delrapporten handlar om elever med
behov av stöd. Det är bra att elever som behöver
sådant stöd nästan alltid anses prioriterade i kommu-
ner och i skolor. Men den pedagogiska ledningen
också av denna undervisning måste utvecklas. Det
testas väldigt mycket men på ett okritiskt sätt och
utan nödvändig uppföljning. Där det fungerar bra har
man också rektorer med ett pedagogiskt engagemang
och det är viktigt.
Ett besked som rör elever med behov av stöd är
att insatsernas omfattning och kvalitet inte längre i
huvudsak är en resursfråga, utan att bristerna handlar
om kompetensen kring strategier för lärande, ledning,
utvärdering, arbetssätt och organisation. Det kan ju
vara bra eftersom vi i den här kammaren oftast pratar
om pengarna i stället för hur man använder dem. Det
är uppenbart att det är här problemen ligger.
När det gäller svaga elever reagerar jag mycket
starkt över en aspekt i rapporten. Det är när man
säger att flertalet skolor ser eleverna som bärare av
problemet. Man reflekterar inte över att det kan vara
skolan som gör fel om en elev inte lyckas, eller att
målet kan vara orealistiskt, utan man stämplar elever-
na i någon mening.
Nivågruppering används ofta, men som utbild-
ningsinspektörerna skriver: Bristen på mål och upp-
följning av tekniken gör att det är tveksamt om ni-
vågruppering ger positiva resultat för eleverna.
Det här oprofessionella sättet att dela upp barnen
gör också att vi har en risk för stämpling av elever,
alternativt en sänkt ambitionsnivå för vad som skall
åstadkommas. Det är mycket allvarligt.
Utbildningsinspektörerna skriver inte det, men
efter att jag har tagit del av rapporten är mitt bestäm-
da intryck att professionaliteten i skolan måste stär-
kas.
I en tid av ökade krav på kunskap och snabba för-
ändringar är det ju oacceptabelt om skolan förblir vid
det gamla, alternativt använder nymodigheter utan
reflexion och kvalitativa bedömningar.
Om detta skrivs också ganska mycket, men på
grund av tiden skall jag inte ta upp det.
Den tredje delen av rapporten behandlar läs- och
skrivprocessen i undervisningen.
Jag börjar med ett citat: Själva föreställningen att
all undervisning skall vara språkutvecklande är inte
etablerad i skolans värld, konstaterar utbildningsin-
spektörerna.
Det är ju hemskt. I alltför många skolor är det en-
staka lärare som har kunskap om och förmåga att
arbeta med läs- och skrivutveckling. De som arbetar
är ofta ensamvargar, säger man, i en ganska torftig
läs- och skrivmiljö.
Våra skolor bedöms vara torftiga när det gäller
läs- och skrivutveckling. Det är ju förfärligt. Man
påpekar att biblioteksresurserna i många fall är brist-
fälliga, vilket anses vara en orsak till att det är brist på
goda och anpassade texter i arbetet.
Vi politiker och alla andra får rapport efter rapport
som pekar på att många elever, inte alla, har problem
med läsning och skrivning, alternativt använder ett
torftigt språk. Vi kanske inte skall vara förvånade
över det, om det bara är enstaka lärare som bryr sig
om språket och dess användning i skolan.
Självklart måste alla som arbetar i skolan arbeta
med elevernas förmåga att läsa, skriva och uttrycka
sig. Vi måste naturligtvis komma till en ordning där
vi slipper rapporter om att skolorna har brist på bra
texter att arbeta med.
Fru talman! Det är nödvändigt att ta initiativ för
att utveckla och stärka ledarskapet och professiona-
lismen i skolan. Det behövs arenor för och initiativ
som stimulerar den pedagogiska debatten på alla
nivåer.
Arbetet med uppföljning och utvärdering, inte
minst i skolorna, är otillräckligt och måste stärkas.
Avslutningsvis vill jag säga att den första natio-
nella rapporten från utbildningsinspektörerna visar att
moderniseringen av svenskt skolväsende stått och
stampat i flera år. Nu krävs det tydliga besked och
konkreta initiativ också på nationell nivå gentemot
skolor och kommuner. Jag tror att människor runt om
i landet förväntar sig det.
Om skolministern hade varit här skulle jag ha
ställt min fråga till henne. Nu nöjer jag mig med att
säga att frågan är ställd till socialdemokraterna: Vad
tänker ni göra för att snabbt ta itu med de problem
som den här rapporten belyser? Vilka initiativ kan vi
förvänta oss för att se till att vi råder bot på de pro-
blem som skolan uppenbarligen har?

Anf. 332 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag skall ägna mina åtta minuter åt att
prata på temat Det livslånga lärandet.
Först vill jag slå fast några saker som jag tror att
vi är ganska överens om i riksdagen. Det råder nästan
politisk enighet om detta.
Det första är att det finns ett vetenskapligt positivt
säkerställt samband mellan en generellt hög och jämn
utbildningsnivå och välfärden i ett land. Jag menar då
inte enbart den materiella välfärden, utan välfärd i en
betydligt vidare mening, dvs. kopplad till begrepp
som livskalitet och demokrati. Sådant som har disku-
terats här i kammaren i dag.
En generellt jämn och hög utbildningsnivå i ett
land utjämnar också, enligt mitt sätt att se, inkomst-
skillnader och påverkar sysselsättningen på ett bra
sätt. Det skapar också en bättre beredskap för att klara
av de ständiga förändringar och krav på omställning
som präglar ett modernt samhälle.
Jag menar också att det inte råder några motsätt-
ningar mellan satsningar på att höja den generella
utbildningsnivån för de många och satsningar på
högre utbildning och spetskompetens. Tvärtom är de i
många avseenden varandras förutsättningar.
Om vi skall lyckas med våra ambitioner inom det
utbildningspolitiska området är det viktigt att vi ser
till att alla får tillgång till utbildning och kompe-
tensutveckling. Det får bli en ständigt pågående pro-
cess, genom hela livet, dvs. det som vi kallar för det
livslånga återkommande lärandet.
Människor skall under sitt liv och sitt lärande få
positiv förstärkning så att man hela tiden känner lus-
ten och nyfikenheten att lära mer. Det måste finnas
ekonomiska och praktiska förutsättningar för indivi-
den att gå igenom olika typer av utbildningar.
När börjar då det livslånga lärande som har blivit
ett begrepp?
Det börjar i formell mening när barnet börjar för-
skolan. Därför har vi fått en läroplan för förskolan
som lyfter fram det pedagogiska innehållet. Men vi
har också hinder. Några av dem vill jag ta upp här i
dag.
Ett av dem är att det är så uppenbart att barnen till
arbetslösa och föräldralediga föräldrar utestängs från
förskolan i cirka hälften av landets kommuner. Totalt
rör det sig, enligt Statistiska centralbyrån, om 40 000
barn. De flesta av de barnen är barn till arbetslösa.
Vilka grupper är det då som drabbas av arbetslös-
het?
I första hand är det invandrare och flyktingar. Där
är arbetslösheten extremt hög. Det är också kortutbil-
dade med mycket liten studietradition och det är ung-
domar.
Man kan med fog anta att de här barnen i sin kog-
nitiva, sociala och emotionella utveckling verkligen
har behov av det stöd som förskolan kan ge, inte
minst för att kunna utveckla ett väl fungerande och
nyanserat språk. Ett språk som inte är torftigt. Det
som både Beatrice Ask och jag oroar oss för.
Man bör också beakta att många av flyktingbar-
nen och deras föräldrar har traumatiska upplevelser
bakom sig. Det kan vara krig, flykt och väntan på
uppehållstillstånd.
I det här fallet är det inte barnets behov av stöd
och stimulans som avgör om barnet skall få börja
förskolan eller inte, utan det är i många kommuner
kopplat till föräldrarnas arbete eller studier.
Det här är på något sätt en feltanke, tycker jag. Vi
har goda intentioner med förskolan. Vi vill väldigt
mycket, och samtidigt låter vi ett sådant här hinder
finnas kvar.
Hur mycket skulle det här kosta? Har vi råd med
det? Jag menar att vi alltid har råd att se till våra
barns bästa.
Jag har skickat en fråga till riksdagens utred-
ningstjänst och bett dem räkna på vad den totala
kostnaden för samhället skulle bli om alla som vill ha
barnomsorg skulle få det, och det inte enbart skulle
vara förbehållet dem som har förvärvsarbete eller
studerar. Man hamnar någonstans mellan 270 miljo-
ner och 500 miljoner kronor per år, beroende på hur
man räknar på effekterna.
Eftersom antalet förskolebarn minskar - mellan
1996 och 1999 minskade de med 10 % - och efter-
som barnafödandet just nu är extremt lågt, innebär
alla barns rätt till en förskoleplats i nuläget inte nöd-
vändigtvis att vi behöver bygga ut den kommunala
barnomsorgen. Däremot kan befintlig personal inom
barnomsorgen få behålla sina jobb.
Om barnomsorgen skulle bli tillgänglig även för
arbetslösa och föräldralediga föräldrar kan också
arbetsmarknadens funktionssätt påverkas positivt med
följd att samhällsekonomin också kan förbättras.
Jag skulle vilja säga en sak om föräldraledigheten.
Detta får väldigt konstiga konsekvenser. Det är trå-
kigt att behöva säga det, men så är det.
Jag känner i min hemkommun till en liten pojke
som heter Anton. Antons pappa och mamma har
separerat och har gemensam vårdnad om honom. Det
innebär att Anton ena veckan är hos mamman och
andra veckan hos pappan. Detta har fungerat alldeles
utmärkt för den här familjen, men nu har Antons
mamma fött ett litet syskon. Nu får Anton vara i sin
förskolegrupp bara varannan vecka, och det är inte
bra vare sig för Anton eller för hans mamma.
Regeringen hade som vallöfte att man skulle infö-
ra maxtaxa inom barnomsorgen. Jag ser egentligen
mycket positivt på det. Jag diskuterar nu detta med
utbildningspolitikerns ögon. Jag tycker att detta är ett
första steg mot en avgiftsfri förskola. Att förskolan
skall vara avgiftsfri borde vara en logisk följd av
synen på förskolan som en del i det livslånga konti-
nuerliga lärandet. Vi tycker ju att all annan utbildning
skall vara avgiftsfri.
En betydelsefull förutsättning för det livslånga lä-
randet är att man känner att bildning och nyfikenhet
är något i sig självt, att kunskap är ett medel för att
frigöra sig från det strukturella förtrycket, för att se
samhället som helhet och sin egen skaparkraft. Ut-
bildning är en väg till mognad och frigörelse från
invanda föreställningar.
Men tyvärr förbyts den naturliga lusten att lära
under skolgången för många elever i olust. Detta är
väldokumenterat i många utvärderingar. Skolarbetet
upplevs som tråkigt, stressigt och passiviserande.
Eleverna upplever sig som otilläckliga och får ideli-
gen bevis på sina misslyckanden. De upplever skolar-
betet varken som meningsfullt, stimulerande eller
framgångsrikt.
Det är min fasta övertygelse att en av de absolut
största bovarna i detta sammanhang är de graderade
betygen. De styr skolarbetet mer än något annat och
lägger en död hand över det mesta av utvecklingsför-
sök. Det behövs inga graderade betyg för att kontrol-
lera att elever behärskar innehållet i de delar som
utgör förutsättningar för vidare studier. Inte heller
behövs graderade betyg för kommande urval.
Om vi slopade betygen skulle eleverna kunna
rikta in sina studieansträngningar på långsiktiga mål i
stället för på nästa prov. De skulle kunna göra kun-
skaperna mer varaktiga och användbara, och eleverna
skulle få studera i den takt som de klarar och få den
tanketid som de behöver för att uppleva framgång i
studierna. De svaga skulle slippa att stämplas som
misslyckade i ideliga prestationsjämförelser.
Grunden för ett livslångt lärande är lusten och ny-
fikenheten att lära.

Anf. 333 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag håller med om mycket i vad gäller
lusten att lära, men det är inte framför allt stressen
som är problemet, om man skall tro utbildningsin-
spektörerna, utan bristen på pedagogiskt genomtänkt
arbete och en dialog med eleverna. De pekar på att
arbetsmetoderna ofta är passiviserande därför att det
brister i professionalitet. Man måste göra något åt det,
inte skylla på betygen.

Anf. 334 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skyller inte allting på betygen,
men jag säger att betygen är en sak som vi skulle
kunna befria skolan från. Betygen har - det vet vi av
de utvärderingar som har gjorts - en väldigt styrande
effekt. De stimulerar ett mekaniskt och ganska ytligt
sätt att se på kunskap.
Men naturligtvis behövs det också andra saker:
samtal med eleverna, etik, en värdegrund och moral i
skolan. Jag blev förtvivlad när jag häromdagen läste
en artikel i Dagens Nyheter där en gymnasielärare på
ett NV-program förklarade varför han inte orkade
längre som lärare.
Han tog upp skolket, att eleverna gick och spelade
bowling i stället. Sådant får absolut inte ske. Det
måste finnas ett samtal mellan lärare och elever, och
eleverna måste se sin egen roll. Frihet är inte från
något utan till något. Man måste ta ansvar inte bara
för sin egen utbildning utan också för sina kamrater i
gruppen och i sitt förhållande till läraren. Det är så vi
bygger tillit.

Anf. 335 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Att elever spelar bowling i stället för
att gå på lektionerna beror ofta på bristande pedago-
giskt ledarskap från rektors sida - schemaläggningen
är sådan att den inbjuder till skolk och annat otyg. Jag
håller med om att det är ett problem.
Men jag har en annan seriös invändning, som har
att göra med läs- och skrivprocessen. Jag håller med
Britt-Marie Danestig om att det är ett bekymmer att
arbetslösas barn inte får gå i förskolan. Men när det
gäller språkutvecklingen vill jag säga att jag härom-
dagen lyssnade på en föreläsning i Kunskapslyfts-
kommittén. Där hävdade Mats Myhrman att proble-
men egentligen inte berör de mindre barnen. Med
dem når vi ganska långt, och det går ganska bra.
Problemet är högstadiet och inte minst gymnasiet.
De som har invandrarbakgrund och de som kommer
från icke utbildningserfarna hem stagnerar i sin
språkutveckling. Jag tycker att man måste fundera
över och analysera det mycket noga.

Anf. 336 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara referera till det som
Storstadskommittén framhåller i sitt betänkande Att
växa bland betong och kojor, där man tar upp att
betydligt färre barn i de utsatta stadsdelarna kommer i
åtnjutande av barnomsorg jämfört med andra barn i
storstäder och i landet i övrigt.
Man framhåller att barn som har gått i förskola
har mindre behov av undervisning i svenska som
andraspråk när de börjar i grundskolan. Det är ett
klart samband som man ser, och man tolkar det så att
förskolan tränar dem språkligt samt att skolan har
möjlighet att förbereda barnet för skolans krav och
villkor.
Jag tycker att detta är ett mycket viktigt förhållan-
de. Det är då fullständigt barockt att utestänga just de
barn som kanske rentav har det största behovet av
förskola.

Anf. 337 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar i stor utsträckning Britt-
Marie Danestigs inställning till förskolans roll som
det första steget i ett livslångt lärande. Jag ser också
en mycket tydlig koppling till vårt förslag om max-
taxa på dagis. Jag är glad över att Britt-Marie Danes-
tig så tydligt markerade sitt intresse för att koppla
ihop de här frågorna och för att ge ett klarare stöd än
vi tyckte oss ha när frågan var aktuell i diskussionen i
höstas.
Jag ser fram emot att den här frågan kan lösas i
gott samförstånd.

Anf. 338 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att detta låter förhopp-
ningsfullt. Det skulle vara utmärkt om vi kunde ta
upp detta i samband med samtal om maxtaxan. Hela
den här problematiken hör ihop.
Jag har fått hjälp med att göra beräkningarna av
kostnaderna. Insatsen av 270-500 miljoner är liten i
förhållande till de 3 ½-7 miljarder som maxtaxan
skulle kosta, men den skulle betyda mycket för de
40 000 barnen.

Anf. 339 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Britt-Marie Danestigs upp-
fattning att det bör vara en rättighet för alla barn att
gå i en pedagogiskt inriktad och levande förskola,
oavsett om det gäller barn till arbetslösa eller inte.
Däremot delar jag inte Britt-Marie Danestigs upp-
fattning att graderade betyg behöver vara av ondo, i
varje fall inte i de högre klasserna i grundskolan. Jag
menar, fru talman, att Britt-Marie Danestig glömmer
bort att vi förr eller senare alltid här i livet kommer i
en situation där vi tvingas få reda på att det vi kan
räcker så och så långt men inte längre.
Det är att visa en hederlighet mot ungdomar som
skall gå vidare att de får en tydlig och rak uppfattning
om var de står i ett ämne, vad de har för chanser att
förbättra sig om de vill gå vidare på en viss bana och
en viss utbildning. Jag menar att det är att lura elever
att slussa dem vidare till saker och ting som de inte
klarar, utan att de får en rak information om detta.

Anf. 340 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag menar definitivt inte att skolan
skall vara kravlös och att eleverna inte skall få en bra
återkoppling i sitt lärande. Men i det livslånga läran-
dets perspektiv och det som vi säger oss vilja åstad-
komma med utbildningen vet vi faktiskt att de grade-
rade betygsskalorna skapar väldigt mycket stress. De
leder till dåligt självförtroende hos många elever och
inverkar negativt på nyfikenheten och lusten att lära,
som det är så viktigt att få behålla under hela livet.
Vi vet också att förmodligen skulle lektionsinne-
hållet kunna bli mera meningsfullt och intressant om
det inte inriktades så väldigt markant på mätbara och
också lätt bortglömda kunskaper. Utrymmet skulle
också öka för arbete med den högra hjärnhalvan, dvs.
för kreativt och kritiskt tänkande, informationsbe-
handling och andra kvaliteter som vi vet att eleverna
kommer att behöva alltmer i ett framtida samhälle.
Det menar jag är så pass stora vinster i förhållande till
den graderade betygsskalan att vi skulle kunna kosta
på oss att åtminstone göra ett försök.

Anf. 341 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! De problem, fru talman, som Britt-
Marie Danestig beskriver har nog mera med stäm-
ningen och sättet att arbeta i skolan att göra, vilket
naturligtvis kan utvecklas. Någon form av informa-
tion som är rak och tydlig behöver eleverna ha. Jag
var på studiebesök på en folkhögskola häromveckan
där man hade omdömen i stället för betyg, men det
visade sig att i praktiken använde man en fyragradig
skala som var rätt formaliserad och som i praktiken
fungerade på samma sätt som betyg.
Det viktigaste är alltså arbetssättet och stämning-
en i skolan, men en tydlig information så att man inte
luras att tro att man är på en nivå som man inte är på,
det behöver elever som börjar komma upp i tonåren.

Anf. 342 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker ändå att jag känner en för-
sonlig inställning och i varje fall en viss förståelse för
det sätt som jag skulle vilja att man arbetade på i
skolan. Men jag tycker att det skulle vara roligt om
man kunde få majoritet för detta i riksdagen och om
vi kunde driva någon form av försöksverksamhet för
att se om det här sättet att arbeta skulle underlättas
om vi slapp en graderad betygsskala. Med detta me-
nar jag inte att eleverna inte skall få återkoppling,
utan den skall vara tydlig.

Anf. 343 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag tänkte under mina minuter disku-
tera utbildningspolitiken och dess system ur en hel-
hetsbild och också titta, precis som Britt-Marie Da-
nestig, på det livslånga lärandet utifrån det moderna
samhällets högre krav på kompetens.
Varje år kan vi se hur det tillkommer ungefär
10 % nya arbetstillfällen med krav på höga kvalifika-
tioner, samtidigt som det försvinner en lika stor del
arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll. Många av
svenskarna har också en lägre utbildningsnivå än vad
som efterfrågas på arbetsmarknaden. Vi kan höra hur
de större företagen skriker efter utbildad arbetskraft,
men när de inte finner den här i Sverige är det lätt för
dem att gå ut över den svenska gränsen. Fler männi-
skor måste därför få en kvalificerad grundläggande
utbildning och framför allt förutsättningar för att
återkomma hela livet till utbildning. Om ingen för-
ändring sker tror jag att Sverige snart står inför ett
allvarligt kompetensunderskott.
Grunden till det livslånga lärandet, precis som
Britt-Marie Danestig sade, läggs tidigt i livet. För sju
månader sedan gick de första klasserna ut ur grund-
skolan med det nya betygssystemet. De resultat som
vi kunde se var beklämmande. Var femtonde elev
gick ut med betyget Icke godkänt i något ämne. Cen-
terpartiet krävde då direkt efter det här flera konkreta
åtgärder för att förhindra att detta skall upprepas, men
vad har hänt?
Av kravet på förändringar i skolan blev det endast
förändring på skolministerposten. I dag fick vi åter-
igen höra om den allvarliga situationen, då man i
Malmö berättade att var fjärde elev inte nått upp till
Godkänt-nivån under hösten. Vad kommer regeringen
att göra? Vad vill Socialdemokraterna göra för att
komma till rätta med de här problemen?
I vår kommer många förslag om skolan upp till
prövning, och jag hoppas - inte för Centerpartiets
skull utan för skolelevernas - att Socialdemokraterna
är beredda att pröva våra och andras förslag seriöst.
Efter förra veckans alarm från Skolverket efter
dess granskning av gymnasieskolan måste skolmi-
nistern, tycker jag, efter den smekmånad som han har
haft under hösten ta initiativ till överläggningar med
samtliga partier i riksdagen för att nå en bred över-
enskommelse kring gymnasieskolan. En sådan över-
enskommelse måste ha sin utgångspunkt i tydliga och
skärpta kunskapskrav och i att alla elever skall få den
kunskap som de har rätt till. I valrörelsen kunde vi
höra hur alla partier diskuterade utbildningspolitiken
som en av de viktigaste frågorna för den här mandat-
perioden. Nu är det dags att alla lägger fram sina
konkreta förslag och är beredda på breda överens-
kommelser.
Fru talman! Arbetsmarknads- och utbildningspo-
litiken överlappar varandra. Men inte sällan finns det
de regelverk som både försvårar och direkt motverkar
ett större samarbete mellan de olika aktörerna. Beho-
ven av ökad kompetens handlar inte enbart om endera
gymnasiekompetens, yrkesutbildning eller högskole-
kurser. Det är en kombination av utbildningar och
kurser på olika utbildningsnivåer som stärker den
enskildes kompetens. En stor uppgift blir för oss
framöver att hitta formerna för bättre samverkan
mellan dessa utbildningsnivåer.
Fru talman! Mycket av det som i dag är företags-
utbildningar eller kompetensutveckling ges i väldigt
hög grad till dem som redan har god utbildning. De
som har låg utbildning eller nästan ingen utbildning
alls efter grundskolan får inte dessa möjligheter, de
som är i störst behov av en kompetenshöjning. Möj-
ligheten till detta måste finnas för att klara den allt
snabbare kunskapsefterfrågan.
För att möta detta behov krävs det att ett fördel-
aktigt kompetenskonto införs. I somras, när vi var
nära att få fram ett regelverk för det här kompetens-
kontot, var också arbetsmarknadens parter överens
om denna kompetensförsäkring. Men det enda skälet
till att det inte kunde genomföras var att regeringen -
i sedvanlig ordning, kanske man kan säga - ägnade
sig åt att diskutera internt om förslaget i stället för att
komma med de konkreta förslag som behövs. I rege-
ringen kan man inte bara ägna sig åt att diskutera
utbildning och kompetens. Det är dags att gå från ord
till handling och presentera ett förslag om ett kompe-
tenskonto. Vi väntar på det, och jag hoppas att det
kommer snart.
I dag vet vi att ungefär 2 miljoner svenskar saknar
gymnasiekompetens motsvarande treårig gymna-
sieutbildning i svenska, engelska och matematik.
Därför behövs det en fortsättning på Kunskapslyftet,
och studiefinansieringen för studerande i vuxenut-
bildning bör ses över. Vi bör pröva möjligheten att
låta arbetslösa läsa in gymnasiekompetens som en
första åtgärd innan andra åtgärder sätts in. I det här
sammanhanget tycker jag och Centerpartiet att vi
också bör överväga en generell utbildningsgaranti, en
garanti med möjlighet för fler att läsa in gymnasie-
skolans kärnämnen genom att studera och komplette-
ra tidigare utbildningar inom ramen för a-kassa.
För att göra det livslånga lärandet möjligt och för
att ge fler möjlighet till högre utbildning måste även
studiemedelssystemet reformeras. Efter många löften
som vi har hört, och lika många löftesbrott, ser vi nu
fram emot att utbildningsministern presenterar ett
förslag om ett nytt studiemedelssystem som kan infö-
ras år 2000. Tyvärr kan vi inte i propositionsförteck-
ningen se något stöd för den här förhoppningen. Men
det brådskar. Vi behöver ett nytt studiemedelssystem.
Vårt lands studenter kan inte leva på endast förhopp-
ningar och svikna löften.
Fru talman! Sverige fick ju vid årsskiftet nu tre
nya universitet, vilket för mig och Centerpartiet var
mycket glädjande. Men med denna glädje fick vi
också en oro, en oro som kom sig av att regeringen
utnämnde universiteten men inte gav dem några
pengar. Vi kunde höra hur utbildningsminister Östros
dock diskuterade och anmälde i utbildningsdebatten
innan jul att nya friska resurser skall komma till uni-
versiteten i vår. Och det är bara att hoppas att minis-
tern håller fast vid det löftet och att de nya friska
pengarna kommer.
Fru talman! Jag har försökt beröra några delar av
de nya diskussionerna kring kunskapssamhället, där
kunskapen är den viktigaste resursen i ekonomin.
Förberedelserna för kunskapssamhället borde vara i
full gång på alla nivåer i utbildningssystemet, från
förbättringar i grundskolan till system för kompetens-
konton.
Men av alla viktiga åtgärder syns det inte ett spår i
regeringens propositionsförteckning. Jag är inte im-
ponerad av Utbildningsdepartementets insatser. Sve-
rige behöver modern utbildningspolitik där bildning
och kunskap sätts i centrum och ett livslångt lärande
är en självklarhet för de allra flesta. Jag hoppas att
regeringen tar fasta på det och inte enbart diskuterar
det som en framtidsfråga och illustrerar det med en-
dast tomma förslag.

Anf. 344 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Centern och Socialdemokraterna har
varit överens om mycket när det gäller gymnasiesko-
lan. Jag tolkar Sofia Jonssons inlägg här som att vi
kan fortsätta att vara det.
Vi fick häromdagen i utskottet lärarfackens syn-
punkter på gymnasieskolan. Jag tycker att det skulle
kunna vara en bra utgångspunkt för just det Sofia
Jonsson frågar efter här, breda överenskommelser och
breda lösningar här i kammaren på de problem som
finns som kan ge den arbetsro som behövs.
Jag utgår nu ifrån att vi kan få Centerns hjälp med
att övertyga dem som är mer motsträviga på den
punkten kring en samling som ligger i närheten av de
synpunkter som lärarfacken lämnade. Jag tycker att
det vore en bra utgångspunkt för våra diskussioner.

Anf. 345 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Precis som Eva Johansson säger och
som jag sade i mitt anförande är jag och Centerpartiet
väldigt angelägna om att vi har breda överenskom-
melser vad gäller skol- och utbildningspolitiken och
inte enbart om gymnasieskolan.
Som ett första steg hoppas jag att inte bara Social-
demokraterna utan även andra partier kan försöka att
diskutera och komma fram till en bra lösning för
gymnasieskolan och det livslånga lärandet.

Anf. 346 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Vi liberaler brukar säga att skolan är
samhällets kraftfullaste verktyg för att alla människor
skall få jämlika livschanser. Skolan skall ge alla möj-
lighet att växa, och skolan skall möta eleven på hans
eller hennes nivå. Varje elev som lämnar skolan utan
tillräckliga kunskaper är ett exempel på hur skolan
misslyckats.
Det är naturligtvis varje människas rättighet att
genom skolan få sådana kunskaper att hon kan utöva
en roll i ett demokratiskt samhälle och kan komma in
på en arbetsmarknad där kunskapskraven blir allt
högre. Men den bistra sanningen är att alltför många
elever lämnar grundskolan utan att ha fått dessa sina
självklara rättigheter tillgodosedda.
Enligt betygsstatistiken misslyckas skolan med 4-
5 % av eleverna. Så många har inte blivit godkända i
svenska, engelska och matematik enligt statistiken.
Men i verkligheten är det betydligt fler elever som
lämnar den svenska grundskolan utan tillräckliga
kunskaper.
Att 20 000 elever kommer ut utan gymnasiebehö-
righet varje år talar sitt tydliga språk. Att 20-30 % av
gymnasieeleverna hoppar av utan färdig utbildning
kan vi aldrig acceptera. Det behövs stora förändringar
på gymnasieskolan, som jag hoppas att vi kan åter-
komma till när vi diskuterar regeringens gymnasie-
proposition. Men det finns också många problem i
grundskolan.
Vi har sett alltfler alarmerande undersökningar
om att skolan inte lever upp till kunskapsmålet. Läs-
forskaren Bo Sundbladh har genom läsförståelseun-
dersökningar visat att var femte grundskoleelev i nian
saknar förmågan att läsa och förstå vanlig enkel tid-
ningstext.
Om man säger att var femte elev inte kan läsa är
det naturligtvis fel om man med att läsa menar att läsa
ord för ord. Men om man med läsa menar läsa och
förstå är påståendet riktigt. Även Skolverkets under-
sökningar visar att betydligt fler än de 4 % som inte
blir godkända i verkligheten inte klarar av enkla läs-
förståelseprov.
I dagarna har ni säkert sett att Birgitta Allard har
kommit med undersökningsresultat som visar att
skrivförmågan hos svenska gymnasieelever är långt
under den nivå som krävs för gymnasiestudier. Hon
konstaterar också att betyget Godkänd i grundskolan
uppenbarligen inte täcker in de krav man måste ställa
för att en elev skall klara studier på gymnasiet.
Fru talman! Kristecknen i skolan kommer inte
som en blixt från en klar himmel, åtminstone inte för
oss folkpartister. Vi har länge försökt att få i gång en
debatt om skolan. Särskilt socialdemokraterna intar
ofta en försvarsattityd så fort förändringar av skolan
kommer på tal. Det är som om en gång fastlagda
regler och principer inte får ifrågasättas. Vi i Folk-
partiet anser att man måste våga diskutera problemen
i skolan även om det innebär att man måste ändra
vissa ståndpunkter man intog för tio eller tjugo år
sedan.
Det behövs en rad åtgärder för att rätta till felen i
skolan så att fler elever får en meningsfull skolgång.
Först som sist måste vi ta reda på hur det står till i
skolan. Vad är ett godkänt betyg värt? Skolverket
måste få ett tydligt uppdrag att utvärdera betygen. För
att garantera en objektiv kvalitetssäkring måste vi
skapa ett fristående utvärderingsinstitut.
Kraven för att gå vidare till en högre nivå inom
utbildningssystemet måste skärpas. En elev blir aldrig
hjälpt genom att slussas vidare till en utbildning hon
eller han inte klarar av. Många av de elever som går
på individuella programmet i gymnasieskolan borde i
stället gått längre i grundskolan tills de blivit mogna
att klara gymnasiekraven.
Insatserna för att hjälpa eleverna måste ske långt
ned i åldrarna i början av grundskolan. Det är både
billigare och mänskligare att hjälpa elever att läsa i
grundskolan än att göra det i gymnasiet. Genom att
skärpa kunskapskraven vid intagning till gymnasiet
tvingar vi över resurser för speciallärare och stöd från
gymnasiet till grundskolan där de avgörande insatser-
na skall sättas in.
Fru talman! För de elever som i dag får gå vidare
utan tillräckliga kunskaper blir skolan i värsta fall inte
längre en plats för utbildning utan en plats för förva-
ring. Vi blundar i det svenska samhället när elever
slussas upp från grundskolan över gymnasiet ändå
upp i högskolan utan tillräckliga kunskaper för nästa
steg i utbildningsgången.
Staten och kommunerna kan åstadkomma mycket
genom att ställa krav på kvalitetssäkring och målupp-
fyllelse. Men utan pedagogiskt ledarskap och skickli-
ga lärare blir skolan aldrig bra. Folkpartiet har länge
talat om den hotande lärarbristen. Om inte fler års-
kullar elever skall behöva undervisas utan utbildade
lärare krävs omedelbart ett handlingsprogram för att
rekrytera lärare och för att skapa bättre villkor för
lärarna.
Fru talman! Folkpartiet har en rad krav på föränd-
ringar. Många av dem får alltmer stöd av forskning
och iakttagelser.
Erbjud plats för alla barn från tre års ålder i en pe-
dagogiskt inriktad avgiftsfri förskola. Inför tioårig
grundskola med större möjligheter att möta eleven på
hennes eller hans nivå. Ge Skolverket i uppdrag att
utvärdera betygen mot nationella prov och andra
tester. Låt ingen gå vidare från grundskolan utan
godkänt i svenska, engelska och matematik. Ge ele-
ven tydlig information genom att sätta betyg från
årskurs 6. Förbättra villkoren för lärarna.
Med bl.a. sådana förändringar kan Sverige få en
mer levande skolvärld med fristående skolor och
kommunala skolor där staten inte behöver styra med
detaljerade timplaner, en skola där eleven står i cent-
rum och där pedagogisk utveckling och arbetsglädje
hör till vardagen.

Anf. 347 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson berör här Birgitta Allards
undersökning. Jag vill informera både Ulf Nilsson
och oss alla om att det är ett ännu pågående projekt
som inte är fullgånget. Det finns andra resultat i andra
avseenden.
Även om bilden är mörk vill jag dock höra med
Ulf Nilsson om inte Skolverket skulle kunna spela
den roll av ett obundet utvärderingsinstitut som Folk-
partiet efterlyser.

Anf. 348 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag och Folkpartiet anser att Skolver-
ket skall få ett mycket tydligare uppdrag än nu att
bl.a. utvärdera betygen. Men vid sidan av det behöver
vi ett fristående utvärderingsinstitut som även kan
kritisera följder av politiska beslut i regeringen. Sko-
lan är så viktig att vi behöver ett institut som inte
känner sig politiskt styrt utan som kan göra en så
objektiv utvärdering som möjligt.

Anf. 349 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Om vi följer Folkpartiets idé om ett
extra utvärderingsinstitut, kan inte risken då vara att
vi fråntar Skolverket kravet på att vara ett sådant och
uppfylla den roll det är avsett att vara? Inte är väl
tanken att Skolverket skall behöva vara beroende av
den majoritet som finns i parlamentet?

Anf. 350 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Skolverket har många uppgifter, bl.a.
att utvärdera, utveckla och att stimulera idéer till
pedagogiskt utvecklingsarbete. Jag är fullständigt
övertygad om att ett fristående utvärderingsinstitut
som skulle komma med fakta snarare skulle vara en
stimulans och en idégivare till Skolverket. Jag ser
ingen motsättning där.

Anf. 351 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har en fråga till Ulf Nilsson uti-
från hans anförande. Han sade att Folkpartiet arbetar
för en på sikt avgiftsfri förskola för barn från tre års
ålder. Vi har ju i dag ett ganska stort antal barn som
har andra barnomsorgsformer än de som ryms inom
begreppet förskola.
Min fråga till Folkpartiet är: Är det Folkpartiets
mening att lyfta ut den gruppen barn som inte finns
inom den kommunala förskolan när det gäller avgifts-
fri barnomsorg?

Anf. 352 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Vår vision om en avgiftsfri förskola
med pedagogisk inriktning under ett visst antal tim-
mar om dagen skall naturligtvis, på samma sätt som
vi är positiva till fristående skolor utan avgifter, er-
bjudas också fristående förskolor, och det skall funge-
ra inom det systemet.

Anf. 353 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Det pågår ju just nu en diskussion,
som jag också kommer att komma in på senare, när
det gäller begreppet förskola. I den nya läroplanen är
det så att säga enbart det som vi i dag kallar daghem.
Det finns ett antal barn som finns i andra typer av
förskolor, privata osv., vilket Ulf Nilsson helt riktigt
säger. Då måste jag mera konkret ställa en fråga. Det
finns också många barn inom familjedaghemmen,
som står utanför läroplanens förskolereform. Kommer
de barn som är placerade i familjedaghem också att
innefattas av avgiftsfri barnomsorg?

Anf. 354 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Dessa frågor får naturligtvis diskute-
ras. Vi har inte talat om ett tvång att sätta barn i den-
na pedagogiskt inriktade avgiftsfria förskola men en
rätt för alla barn att bli placerade där. Om man väljer
att inte låta barnen gå i denna förskola har man rätt
till det då barnen är så små som tre-fyra år. Men i
första hand är det ju fråga om en förskoleverksamhet
med pedagogisk inriktning. Så här på stående fot är
det svårt att säga om man kan räkna in någon form av
familjedaghem där.

Anf. 355 EVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag vill om jag hinner ta upp tre av de
frågor som är aktuella i debatten om skola och utbild-
ning. Det är de granskningar som många före mig har
nämnt och som gäller tillståndet i skolan, det är gym-
nasieskolan, och det är behovet av kompetensutveck-
ling också för vuxna.
Man kan milt uttryckt säga att det nu regnar rap-
porter över oss om tillståndet i skolan. Och detta är
resultatet av att vi har frågat efter vad som händer
med de beslut som vi fattar, hur skolan klarar sitt
uppdrag, vilka brister som finns, och vilka uppgifter
som skolan klarar bra. Detta har gjort att vi nu vet
betydligt mycket mer om verkligheten i skolan än vad
vi någonsin tidigare har vetat.
De som studerar rapporterna, och nu talar jag inte
bara om dessa skolinspektörers rapporter, får veta att
skolan i många avseenden klarar sitt uppdrag bra men
också att det finns brister. Det visar sig också vid
många olika internationella jämförelser där svenska
elever faktiskt ofta placerar sig i eller i omedelbar
närhet av toppen i många avseenden.
Den som i stället läser om rapporterna i tidningen
eller hör talas om dem i radio och TV får oftast bilden
av en skola i total kris och upplösning, där snart sagt
inget vettigt arbete utförs.
Jag noterade i morse i DN att Skolverket också
har reagerat mot denna ensidiga rapportering. Detta
har också varit ett ganska populärt tema i flera de-
battinlägg både i går och i dag.
Jag menar att vi skall ta dessa utvärderingar av
skolan på stort allvar, men en intensiv svartmålning
rymmer också flera risker. Vi riskerar att den skym-
mer sikten så att vi inte förmår att urskilja de verkliga
bristerna i skolan. Det kan leda till att vi och andra
beslutsfattare lurar oss själva och fattar fel beslut och
att vi försöker lösa problem som inte finns medan de
som faktiskt finns glöms bort. Det kan också leda till
att den som arbetar i en skola som beskrivs så här
dystert som framför allt rapporterna i medierna gör
lätt kan tappa sugen. Alla behöver ju det stöd som det
kan innebära att få veta när de har gjort något som är
bra och inte bara uppmärksammas för det som inte är
bra.
I skolan utförs det också dagligen en mängd bra
arbete. Personal och elever gör tillsammans ett duk-
tigt dagsverke.
Jag tror att de flesta som arbetar i skolan, när de
läser rapporterna, känner sig styrkta av att de brister
som de själva upplever också beskrivs i en offentlig
rapport. De är ju i allmänhet engagerade människor
som vill göra ett bra jobb. De ser behoven men upp-
lever också ofta hinder för att kunna tillfredsställa
dem. Och nu när hindren har blottlagts har vi större
förutsättningar att göra rätt insatser med de begränsa-
de resurser som står till buds.
Jag anser dessutom att vi skall söka lösningar i di-
alog med skolans personal. Det är så vi vill använda
inspektörernas rapport och de andra rapporterna, inte
för att söka syndabockar som någon i gårdagens Rap-
port gjorde gällande.
Vi har helt enkelt frågat hur det står till därför att
vi vill veta. Och det finns mycket på gång också re-
dan innan vi har fått många av dessa rapporter som
ger uttryck för hur vi vill lösa problemen.
Lärarutbildningskommittén som tillsattes på vårt
initiativ för att stärka ledarskapet i skolan och ytterli-
gare resurser till skolan är några av de konkreta sätten
som vi vill ta till.
I en undersökning visas att svenska ungdomars
tilltro till demokratin minskar ju äldre de blir. Under-
sökningen har gjorts i skolan, och därför har debatten
också handlat om skolan. Det är bra. Jag tror att
många skolor skulle behöva stärka sitt arbete med
värdegrunden och hitta bättre former för att ge barn
och ungdomar det inflytande som de skall ha och
hitta bättre former för att stärka ungdomars känsla för
alla människors lika värde och respekt för vår gemen-
samma miljö.
Jag tror också att det är ett betydligt mycket större
problem, och ansvaret måste fördelas på många fler.
För hur bra skolan än arbetar är den bara en del av
barns och ungdomars liv. Och i detta sammanhang
behöver alla samverka. Här behövs familjernas stöd.
Här behövs positiva fritidsmiljöer och ett bra före-
ningsliv. Och här behövs också i det politiska livet
insatser för att se till att vi lyssnar mer på ungdomar
än vi gör i dag.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller gym-
nasiet. Vi fick i utbildningsutskottet besök av lärar-
facken, LR och Lärarförbundet. De kom till oss för
att lämna gemensamma synpunkter på den proposi-
tion om gymnasieskolan som vi är i färd med att
behandla. Och det som de hade att säga är viktigt. De
presenterade en trovärdig och initierad problembe-
skrivning som inte är svår att instämma i. De presen-
terade en gemensam syn på gymnasieskolans grund-
läggande uppdrag, att ge alla ungdomar så goda kun-
skaper att de kan studera vidare när och om de vill.
De gjorde det naturliga konstaterandet att detta kräver
resurser - pengar, kompetens och engagemang.
Jag tror att det är möjligt att hitta breda lösningar
med dessa synpunkter som utgångspunkt. Och det är
en av de frågor som jag hade tänkt ställa till Ulf Nils-
son. Hur ser Folkpartiet på lärarfackens initiativ där
de så tydligt ställer upp på en gymnasieskola för alla?
Jag tror att det skulle vara ett bra sätt för oss att hitta
de gemensamma lösningar som också var en del av
deras uppdrag till oss att försöka hitta för att gymna-
sieskolan skall kunna utvecklas bra och för att den
skall få arbetsro.

Anf. 356 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! På vanligt sätt försöker Eva Johans-
son be om ursäkt för utvärderingarna. Det behöver
hon inte göra. Det är ett väl genomarbetat material
som regeringen har begärt. Ni har frågat därför att ni
vill veta, det är väl utmärkt.
Då undrar jag: Vad anser ni om förslaget?
Det är väldigt intressant med lärarfackens gemen-
samma förslag vad gäller gymnasiepropositionen. Det
bryter på många väsentliga punkter emot det som
föreslås i propositionen. Kommer socialdemokraterna
i utskottet nu att se till att vi följer det förslaget har vi
kommit ett steg framåt. Det finns en bred opposition
som ligger i linje med lärarfackens inställning, så
detta är gräsligt spännande. Kan vi få ett besked här i
dag underlättar det arbetet framgent.

Anf. 357 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var ett välgörande
besked från Beatrice Ask att man nu ställer upp på en
gymnasieskola för alla elever. Det är det som bildar
grunden för lärarfackens synpunkter, som de lämnade
till oss. Då slipper vi föra diskussioner om någon
gymnasieskola light, om vi så småningom kan få
samma besked från fler partier.
De förslag som kommer fram i de rapporter som
lämnas till oss skall vi ta på största allvar. Det tror jag
också framgick av mitt anförande. Ingen sten skall
lämnas ovänd för att förbättra situationen för eleverna
i skolan.

Anf. 358 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Eva Johansson att
inget gör mig gladare än om vi äntligen får ta itu med
några av de strukturproblem som finns i gymnasie-
skolan. Det är bl.a. det som lärarfacken gör när de
pratar om etappindelning av kurser. Det är här knäck-
frågan ligger i mångt och mycket.
Sedan inser jag att alla moderata förslag inte
kommer att gå igenom. Men det är utmärkt om soci-
aldemokraterna på det här sättet kommer att riva upp
en del av den stelbenta proposition som ursprungligen
lades fram.

Anf. 359 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att det skall finnas ett ut-
rymme för diskussioner. Men det som är grunden i
synpunkterna från lärarfacken, och som är så positivt,
är att det nu finns en enighet bland skolans personal
om att gymnasieskolan skall vara för alla elever, att
den inte på nytt skall skilja ut och komma tillbaka till
den gamla realskolemodellen, där en del går vidare
och andra får stanna i sin utbildning. Det tycker jag är
mycket positivt och grundläggande.
Sedan kan vi diskutera många av de förslag som
de har lagt fram, och det får vi tillfälle att göra i ut-
skottet under de närmaste veckorna.

Anf. 360 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Eva Johansson sade att hon skulle
prata om tre punkter. Hon hann inte in på den tredje,
men den handlade om vuxenutbildning och det livs-
långa lärandet, sade hon.
Det första jag tycker är intressant är att det är så
många partier här som är överens om de insatser som
behöver göras på grund- och gymnasieskolan.
Det som sedan är intressant att diskutera tycker
jag är vuxenutbildningen. Hur skall kunskapslyftet
utvecklas?
Men, Eva Johansson, vad vill ni göra för dem som
redan är inne i arbetslivet? Hur skall de som har ett
arbete men är lågutbildade kunna komma vidare med
sin kompetens? Är Eva Johansson beredd att införa
ett kompetenskonto?

Anf. 361 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Ja, vi vill komma vidare när det gäller
kompetenslyft för alla vuxna, därför att vi tror att det
är en nödvändig förutsättning för tillväxten i landet.
Det är en nödvändig förutsättning för jämlikheten
mellan människor.
Detta är så angeläget att vi redan under förra
mandatperioden, vilket nog Sofia Jonsson vet, förde
samtal med arbetsmarknadens parter om finansiering-
en men också om utformningen. De samtalen är inte
avslutade. Men jag är helt övertygad om att skall vi
klara detta, som är en jätteuppgift, måste arbetsmark-
nadens parter och stat och kommuner vara överens
om hur det skall gå till, både vad gäller finansieringen
och utformningen. De samtalen fortsätter.

Anf. 362 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det gläder mig att Eva Johansson är
positiv till att utveckla vuxenutbildningen och det
som vi kallar för kompetenskonto. Men det räcker
inte med att återigen komma med att vi skall diskute-
ra, att det är samtal på gång, att använda de här fina
orden kring kompetenskonto och vuxenutbildning.
Det krävs åtgärder, och det krävs åtgärder snart för att
vi skall hinna med i kunskapssamhället och kunna
möta den ökade efterfrågan på kompetens i Sverige.

Anf. 363 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har inte vilat på hanen när det
gäller kompetenslyft, Sofia Jonsson. Det är en exem-
pellös utveckling av vuxenutbildningen som har ge-
nomförts i vårt land. Trots ett mycket besvärligt eko-
nomiskt läge prioriterade vi kunskapslyftet under
förra mandatperioden och vi fortsätter nu. Sofia Jons-
son behöver inte vara rädd för att den här frågan
kommer att läggas åt sidan.

Anf. 364 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Eva Johansson nämner de brister som
finns i skolan och att man vill veta. Ändå är hon oro-
lig för att den svartmålning som finns kommer att
dölja de brister som faktiskt är de viktiga bristerna.
Det forskare har visat under flera år, jag skulle vilja
säga decennier, är att den sociala kompetensen som
gäller värden, grundläggande regler och handlings-
kompetens har varit eftersatt i svensk grundskola. Det
vi brukar kalla för etik och moral har satts åt sidan
jämfört med kunskap. Vi vet att det är så fortfarande.
Hur tänker ni lösa det problemet? Hur tänker ni vär-
dera den typen av social kompetens?

Anf. 365 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Bristen på social kompetens är ett
problem. Det blev alldeles tydligt i den arbetsgrupp
som jag ledde för 1 ½ år sedan om skolans värde-
grund. Den ligger till grund för det uppdrag som
Skolverket har att se över detta.
Men det är inte det enda som har hänt. Skolmi-
nistern har också tillsatt en projektgrupp som skall
koncentrera sig på värdegrundsfrågorna under 1999.
Hon har utropat 1999 till ett värdegrundens år i sko-
lan. Jag vet också att de här frågorna håller på att
komma upp på agendan i de flesta skolorna. Man
känner behovet av att komplettera både sin kunskap
och sin kompetens på området och även att ägna mer
tid åt detta.

Anf. 366 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I grundskolan bedömer och värderar
vi kunskapskompetens. Är Eva Johansson intresserad
av att man också kan göra en bedömning av elevers
sociala kompetens?

Anf. 367 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur en sådan be-
dömning skulle gå till. Men ett är jag säker på. Det är
att skolan behöver öka sin kompetens, framför allt
bland de vuxna, för att kunna ta itu med de problem
som finns. Den skall vara den stadga och det stöd
som många barn och ungdomar behöver i diskussio-
ner om hur man uppför sig mot varandra, hur man
uppför sig mot sig själv, hur demokratin skall fungera
och många sådana frågor som är viktiga för att sam-
hället skall fungera. Det är det vi vill koncentrera oss
på, inte på något försökt till betygssättning av det
Yvonne Andersson kallade social kompetens.

Anf. 368 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Eva Johansson ställde mig den för-
såtliga frågan direkt från talarstolen om jag också var
för en skola för alla. Jag vet inte om det framgick
dåligt av det jag sade tidigare att jag i allra högsta
grad ser det som självklart att vi skall ha en skola för
alla. Men Eva Johansson gör misstaget i den frågan,
som ofta särskilt socialdemokrater gör i debatten, att
en skola för alla inte behöver betyda en skola där alla
lär sig samma sak på samma tid. En del av lärarfack-
ens kritik angående brister gäller just svårigheten att
läsa samma kurser på samma tid. Det är därför de
föreslår etappindelning.
Det är självklart att vi tar intryck av vad de pro-
fessionella säger i det vi diskuterar gemensamt. Ingen
av oss kan utgå från att något partiprogram är inskri-
vet i lärarfackens svar. En skola för alla behöver inte
betyda en skola där alla läser samma sak på samma
tid.

Anf. 369 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ställde inte någon försåtlig fråga,
Ulf Nilsson. Jag ville bara i all stillsamhet pejla in-
tresset i kammaren för att hörsamma lärarfackens
önskemål att hitta en bred lösning. Det är bra om Ulf
Nilsson och Folkpartiet ställer upp på att gymnasie-
skolan skall ha samma uppdrag vad beträffar alla
ungdomar och inte lämna dem som inte klarar sig
bakom sig - som jag tidigare har läst in i Folkpartiets
förslag, ett slags gymnasium light. Det var inget för-
såtligt i det, utan bara ett sätt att snabbt försöka reda
ut hur vi ser på det som kan bli ett bra initiativ från
lärarfacken.

Anf. 370 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är naturligtvis intresserad av en så
bred lösning som möjligt i de viktiga framtidsfrågor-
na om skolan. Men för mig är skolan i dag inte en
skola för alla eftersom så många misslyckas.
Jag kan deklarera en avgörande uppfattning redan
nu: Folkpartiet menar att det är orealistiskt att hävda
att alla gymnasielever nödvändigtvis måste läsa till
full grundläggande högskolebehörighet för att ha
ansetts klara gymnasiet. Man kan få mycket god
arbetsduglig utbildning utan att ha nått så långt, men
ha möjlighet att komplettera senare.

Anf. 371 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har förmodligen ett och annat mer
att diskutera i utskottet i samband med behandlingen
av propositionen.

Anf. 372 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Skolan har diskuterats en hel del på
senare tid på tidningarnas ledarsidor - inte bara i
rikstidningarna utan också i lokaltidningarna, vilket
berörts här i debatten. Min egen lokaltidning, Väst-
götabladet, hade en huvudledare om skolan i förra
veckan och en helsida med intervjuer. Många lärare
och en och annan rektor intervjuades. Det är givetvis
bra att skolan diskuteras inte minst i kommunerna.
Efter kommunaliseringen 1991 vilar ju ansvaret för
grundskolan och gymnasieskolan där.
Jag har tidigare konstaterat att det råder en brist på
debatt om skolan i våra kommuner. På det politiska
planet i kommunerna är det egentligen bara den aktu-
ella styrelsen - skolstyrelsen eller utbildningsnämn-
den - som diskuterar skolfrågor. Där makten finns, i
kommunstyrelse och fullmäktige, lyser ofta skolde-
batten med sin frånvaro. Det finns några få undantag.
Undantagen gäller lokaler och ekonomin. Att bygga
eller bygga om en skola diskuteras alltid intensivt på
alla politiska plan, och budgeten diskuteras också
livligt. Men där gäller det egentligen bara om skolan
håller budgeten eller inte.
I pressen är situationen ungefär densamma. Av
folk som i sitt arbete läser allt som skrivs om skolan
har jag hört att det i den lokala pressen mycket sällan
förs en diskussion om skolans arbete, om pedagogik,
om arbetssituationen i skolan, om lärarrollen, om
föräldrarnas ansvar osv. Däremot diskuteras gärna
skolans lokaler och lokalbehov.
Paradoxalt nog förs fortfarande åtta år efter kom-
munaliseringen en betydligt mer omfattande skolde-
batt i riksdagen, även inom sådana områden som
kommunerna har det fulla ansvaret för. Vad som
krävs är många arenor där det förs en pedagogisk
debatt. Inte minst bör dessa arenor finnas i kommu-
nerna.
Anledningen till att debatten tagit fart just nu är
den delrapport som tagits fram av ett antal nationella
utbildningsinspektörer på Skolverkets uppdrag. Beat-
rice Ask och flera andra har redan berört den rappor-
ten. Jag nöjer mig med att konstatera att trots kom-
munaliseringen, som skulle decentralisera den svens-
ka skolan, upplever många inom skolans värld en
ökad centralisering. Rektorn som skall initiera och
leda den pedagogiska debatten är så upptagen med att
tillgodose kraven på ekonomisk rapportering och en
alltmer omfattande administration, att han eller hon
inte hinner med uppgiften att utveckla kvaliteten i
undervisningen och fungera tillräckligt kraftfullt i det
pedagogiska ledarskapet.
Moderaternas förslag om en nationell skolpeng,
där resurser ges direkt till alla skolor, skulle ge ett
utrymme för större självständighet. Förslaget skulle
också skapa en nödvändig grund för rektorns pedago-
giska ledning.
Fru talman! Vi behandlar just nu i utbildningsut-
skottet gymnasiepropositionen, som flera talare har
berört tidigare. Därför finns det ingen anledning för
mig att i detalj gå in på de problem som finns i da-
gens gymnasieskola, även om jag gärna vill påpeka
att den aktuella skoldebatten har fått ett litet genom-
slag i propositionen. Det kan bero på att den skrevs
för nästan ett år sedan och att Utbildningsdeparte-
mentet vid den tiden hade en annan personuppsätt-
ning än i dag.
Detta gör att det i alla fall är nödvändigt att före-
slå betydande förändringar i förhållande till vad som
står i gymnasiepropositionen. Det bästa hade kanske
varit att dra tillbaka hela propositionen och utarbeta
en ny där den nu aktuella debatten hade vävts in. Då
hade regeringen kunnat ta med de synpunkter som de
båda lärarfacken framförde i en gemensam rapport till
utbildningsutskottet i veckan. I Skolverkets rapport
står det att man skall börja om från början med re-
formerna från början av 90-talet. Det är naturligtvis
bra med en bred överenskommelse om gymnasiesko-
lan, men det är ännu viktigare att det blir en bra över-
enskommelse.
Jag skall peka på några allmängiltiga förhållanden
som kräver en rejäl debatt och kanske också ett ställ-
ningstagande av oss politiker.
Gymnasieskolan har, som bekant, 16 program.
Alla är treåriga. Dessutom finns riksrekryterande
specialutformade program, för närvarande 59. Här
kan man lära sig att köra häst, att lägga asfalt, att
sköta sällskapsdjur och t.o.m. att bli cirkusartist. En
stor del av dessa gymnasier är idrottsgymnasier, där
man kan specialstudera olika idrotter. Där finns ett
specialgymnasium för matematik. Vill man välja ett
specialgymnasium för att studera data måste detta
kombineras med astronomi.
En tidning tog upp denna fråga nyligen. Jag vill
minnas att det var Svenska Dagbladet. Där framgick
ungefär följande. Skall en handfull matematiker vara
de enda gymnasisterna på specialgymnasierna som
läser ett ämne som är viktigt för Sveriges framtid som
en världsledande nation? Var finns de unga fysikerna,
medicinarna, kemisterna, ekonomerna, litteraturve-
tarna och humanisterna - de framtida Nobelpristagar-
na? Det borde också för människor i unga år finnas
möjlighet att träna sina specialbegåvningar, precis
som handbollsspelare och blivande cirkusartister. Jag
tycker att det ligger mycket i detta.
Fru talman! Jag skall också säga några ord om
vuxenutbildningen och den högre utbildningen. Jag
utgår från en rapport från Kunskapslyftskommittén.
Rapporten tar upp Sveriges roll i ett internationellt
sammanhang. Sverige har en hygglig andel högskole-
utbildade bland befolkningen och i arbetskraften,
även om en del andra länder har en större andel -
t.ex. Kanada, USA och Belgien. Problem blir det
emellertid när man tittar på siffror för den längre
högskoleutbildningen. Jag gissar att man i första hand
tittar på t.ex. civilingenjörs- och civilekonomutbild-
ningarna. Där hamnar vi på en delad fjortondeplats i
OECD-statistiken. Ser vi till de yngsta befolknings-
grupperna, de som är under 35 år, finns vi på artonde
plats. Där ligger länder som t.ex. Paraguay och Uru-
guay högre än Sverige.
När man ser på vilka åldersgrupper som deltar i
vuxenutbildning är siffrorna ungefär desamma. Det är
en stor andel som är över 35 år och en jämförelsevis
mindre andel som är under 35 år. Med tanke på fram-
tiden är det inte så bra, eftersom det är framför allt
den yngre generationen som skall utbilda sig.
Inom vuxenutbildningen är problemet att det är en
stor andel kvinnor och en för liten andel män. Jag
säger inte att det är en för stor andel kvinnor, men det
är en för liten andel män. Det kommer alltså att bli en
utbildningsklyfta i Sverige mellan män och kvinnor
om det fortsätter så, och det är inte bra.
Den här rapporten avslutas med några rekommen-
dationer, som jag bara skall nämna mycket kort.
Satsa mer på barn, särskilt barn från sociala pro-
blemområden, står det. Där har vi ju hela problemati-
ken med elever i grundskolan som tvingas avsluta
sina studier utan godkända betyg. Den andra rekom-
mendationen är att öka ungdomarnas direktövergång
till högskolan. Den uppmaningen är helt i linje med
vår politik. Vi har föreslagit detta. Det är viktigt att de
som skall studera på högskolan får möjlighet att göra
det direkt efter gymnasiet. Den tredje rekommenda-
tionen är att en ökad vuxenutbildning skall leda till
högskolan, eftersom vi behöver flera personer med
högskoleutbildning och, som jag nämnde, med längre
högskoleutbildning, dvs. en högre kvalitet, inte bara
med tanke på kvantitet.
Vad vi behöver, fru talman, är en utbildning på
alla nivåer som åter för vårt land till en ledande posi-
tion och som gör det attraktivt för enskilda och före-
tag att satsa på utbildning och expansion i Sverige.

Anf. 373 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag har några korta reflexioner.
Satsa på de sociala problemområdena, sade Lars
Hjertén. Då skulle jag vilja fråga: Underlättas det
verkligen av införandet av en nationell skolpeng? Jag
tycker att det är ett väldigt statiskt och klumpigt för-
delningsinstrument. Vid tidigare försök har det också
visat sig att det knappast tog hänsyn till att barn har
olika behov och att skolor finns i olika områden, där
en del är särskilt utsatta.
Sedan tog Lars Hjertén upp utbildningsklyftan
mellan män och kvinnor, som ser ut att öka, och där
kvinnorna springer om männen. Det är naturligtvis
någonting som vi måste observera. Vi kanske kom-
mer att få en ändring i kommunstyrelser och kom-
munfullmäktige så småningom. Som det nu är i de
här församlingarna är det ju männen som sätter dag-
ordningen och som är intresserade av de här frågorna,
som är hårda frågor, dvs. teknik, byggnadsnämnd och
planfrågor, medan kvinnorna sysslar med de mjuka
frågorna och ofta inte får särskilt stort utrymme.

Anf. 374 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Skolpengen är till för att familjerna
och eleverna skall kunna välja skola. Det har visat sig
att det är ett bra system. Vi har inte kunnat pröva den
nationella skolpengen fullt ut. Jag har varit med om
att genomföra skolpengen på det kommunala planet,
och det har fungerat mycket bra. Vi har då fördelat en
skolpeng till respektive skola i förhållande till hur
många elever man har. Jag ser inte några större pro-
blem med det.
När det gäller fördelningen, med ungefär två
tredjedelar kvinnor och en tredjedel män inom kun-
skapslyftet, tycker Britt-Marie Danestig att det är bra
därför att kvinnor på det sättet kommer in i bygg-
nadsnämnder osv. Jag tror inte att man kan dra så
långtgående slutsatser. Det är en from förhoppning,
och jag tror inte att det går att genomföra det genom
att männen inte får den utbildning som de behöver.
Jag tror att det är tvärtom, att männen också behöver
den utbildning som kvinnorna får.

Anf. 375 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Det var en mera skämtsam kommen-
tar. Jag tror också att det är viktigt att männen deltar i
kunskapslyftet, och det är bekymmersamt att de inte
gör det i större utsträckning. Det kan bero på det som
vi talade om tidigare, nämligen att de har fått en så
negativ självbild under skoltiden att de är rädda för
att återigen misslyckas i en skolsituation.
All erfarenhet vi har av skolpengen är att de barn
som har behov av särskilt stöd fick väldigt lite, och
fortfarande får de alldeles för liten del av den gemen-
samma kakan.

Anf. 376 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Om vi får möjlighet att genomföra
den nationella skolpengen kommer vi givetvis att ta
hänsyn till de olika behov som finns. Den är inte
samma summa på alla typer av skolor.
Det var tydligen ett skämt från Britt-Marie Da-
nestig när det gällde männen i kommunerna, och då
skall jag inte kommentera det vidare.

Anf. 377 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Lars Hjerténs bekymmer
över att skolans innehåll och arbetssätt diskuteras
alldeles för lite ute i kommunerna av dem som sitter
på pengarna. Jag tror att den debatten måste stimule-
ras. Det skulle vara det rakt motsatta att nu ta ifrån
kommunerna beslutanderätten över skolan. Det är
precis vad en nationell skolpeng skulle innebära, dvs.
en gigantisk centralisering av besluten om skolan.
När det sedan gäller kunskapslyftet delar jag ock-
så bekymret över att männen i så liten utsträckning
tar chansen, som kvinnorna gör. Det är en sak som vi
måste studera mycket noga för att vi inte skall bygga
in nya könsbarriärer. Det handlar om jämlikhet och
jämställdhet. Jag vill bara konstatera, fru talman, att
moderaterna ju har motsatt sig kunskapslyftet från
början till slut, så med deras politik hade varken män
eller kvinnor kunnat delta.

Anf. 378 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Med en nationell skolpeng skulle
kommunerna inte alls diskutera skolan, säger Eva
Johansson. Med kommunerna menar Eva Johansson
då kommunfullmäktige och kommunstyrelse. Jag
menar de många medborgarna i kommunerna. Det
skulle bli en helt annan debatt och ett helt annat sam-
hällsklimat i kommunerna om familjerna fick möjlig-
het att välja på ett annat sätt. Jag tror att vi skulle få
många insändare i tidningarna och ett helt artilleri av
debatter, som vi i dag saknar, med många föräldrar
och många elever.

Anf. 379 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det tror jag också, därför att man
skulle snabbt upptäcka de orättvisor som ligger i en
skolpeng. Det skulle nog leda till en väldig debatt.
Det som Lars Hjertén inledningsvis var bekymrad
över var just att kommunstyrelserna, som är de som
fördelar medel ute i kommunerna, i så liten utsträck-
ning ägnar sig åt att diskutera skolans mål och medel.
Den nationella skolpengen skulle definitivt inte leda
till att den kommunala debatten ökade. Det är, som
sagt var, ett centraliseringsprojekt av gigantiska mått.

Anf. 380 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Kommunerna, och även kommunpo-
litiker, skulle säkert inte diskutera skolan i mindre
utsträckning med en nationell skolpeng. Det är med
det nuvarande systemet som man inte diskuterar. Med
vårt system skulle säkert kommunpolitiker, som ock-
så är föräldrar, eller far- och morföräldrar om de är
lite äldre, diskutera mycket intensivt hur skolan fun-
gerar. Det skulle också öka rättvisan om många enga-
gerar sig.

Anf. 381 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Lars Hjertén pratade i sitt anförande
här om att vi behöver höja ambitionsnivån och kom-
petensen i skolan, att vi skall använda oss av nya
arbetssätt och att det annars finns risk för en utbild-
ningsklyfta. Är det då inte väldigt förvånande att Lars
Hjertén och moderaterna i sitt förslag vad gäller
gymnasieskolan säger att i vissa skolor skall målen
sättas lägre och att de kurserna inte skall ge behörig-
het till den högre utbildningen?
Hur går den ekvationen ihop, Lars Hjertén?

Anf. 382 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Vi menar att varje individ själv måste
ha möjlighet att avgöra vilka studier man skall bedri-
va, särskilt om man är vuxen. Vi vet, bl.a. av den
rapport som vi i utskottet fick häromdagen från de
båda skolfacken, att väldigt många elever inte klarar
av att få godkända betyg, att de alltså lämnar gymna-
sieskolan utan godkända betyg. Då måste man göra
någonting åt det. Vi menar att man skall ge dem ex-
empelvis vad skolfacken säger, nämligen möjlighet
att studera etappvis eller på annat sätt tillgodogöra sig
undervisningen. Sedan är inte loppet kört om man
trots allt inte får godkända betyg, utan då kan man
fortsätta efteråt med komvux eller något liknande.
Vi vill gärna diskutera det här vidare, här i riksda-
gen och i utbildningsutskottet, hur man skall göra
med de elever som i dag inte klarar gymnasiet. Det är
det som är det stora problemet. Jag tror inte att det
finns en enda regel som löser de problemen.

Anf. 383 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Javisst måste man göra någonting åt
de elever som inte klarar gymnasieskolan och att gå
ut med godkända betyg. Men det skall väl inte vara
så, Lars Hjertén, att vi sänker kraven för de eleverna?
Det skall väl snarare vara så att vi ser till att skolan
anpassar sig, att vi får en ny pedagogik, att vi t.ex.
inför ett nytt lärlingssystem eller att vi inför en ut-
bildningsgaranti, för att alla elever skall ha lika möj-
ligheter på gymnasieskolan och lika möjligheter till
fortsatt utbildning och till arbete. Är det så att Lars
Hjertén med sina diskussioner är för en utbildnings-
garanti?

Anf. 384 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Sofia Jonsson nämnde ett lärlings-
system. Vi är mycket intresserade av att genomföra
ett lärlingssystem värt namnet för de elever som öns-
kar detta och som är lämpade för detta.
Jag kan inte stå här och tala om exakt hur gymna-
sieskolan skall utformas i framtiden, men jag är
mycket oroad över att det på vissa program är så
många som 25 % som inte får godkända betyg. Jag
har sett vissa skolor där över 50 % inte får godkända
betyg i de kärnämnen som behövs för att få behörig-
het. Då är det något fel - kanske inte på eleverna eller
skolan, men kanske på hela politiken bakom system-
et.
Därför är vi mycket öppna för en debatt och ett
samtal för att lösa dessa problem och sätta eleverna i
centrum. Det är ju för deras skull som skolan är till.

Anf. 385 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Veckorna innan jul pågick en diskus-
sion i facktidskrifterna Lärarnas Tidning och Försko-
lan, som rörde vilka benämningar som är de med
lagar och förordningar mest överensstämmande. Skall
det heta förskola eller barnomsorg? Den aktuella
debatten hade sin upprinnelse i samband med en
intervju i Lärarnas Tidning med skolminister Inge-
gerd Wärnersson. Såväl minister som reporter i denna
intervju levde i tron att begreppet barnomsorg togs
bort när verksamheten fördes över från Socialstyrel-
sen till Skolverket, från socialtjänstlag till skollag och
från socialminister till skolminister.
Enligt artikeln i berörda tidning uttryckte skolmi-
nistern förvåning när hon fick se att regeringen i sin
budgetproposition fortfarande använde benämningen
barnomsorg.
Debatten om vilka benämningar som skall gälla
inom barn-, fritids- och omsorgsverksamheten lär
fortsätta, eftersom det i denna diskussion också ligger
traditioner, värderingar och attityder, men också kun-
skaper. Språkbruk är ofta avslöjande, och budskapet
blir alltmer luddigt. Vid den utbildningspolitiska
debatten den 15 december 1998 gjorde vi kristdemo-
krater riksdagen uppmärksam på den, som vi avläser
det, känslomässiga kluvenhet som avtecknar sig i
denna diskussion.
Det är bra att vi har fått en läroplan för förskolan
som tydligt utgör ett viktigt dokument för personalen
och också har stor betydelse för föräldrar som har
sina barn i den kommunala förskolan när det gäller att
kunna se den pedagogiska målsättningen med verk-
samheten.
Jag är dock kritisk till det faktum att föräldrar som
föredrar någon annan barnomsorgsform inte kan
uppfatta beslutet som något annat än ytterligare styr-
ning mot en enda omsorgsform. Man skall så tidigt
som möjligt placera sitt barn i kommunens förskola,
annars är risken att det kommer efter i utvecklingen
och klarar sig sämre i skolan.
Det som stärker bilden av att det är enhetlighet
och inte mångfald som eftersträvas är just att familje-
daghem, öppna förskolan och enskilda förskolor inte
omfattas av läroplanen. Var tryggas föräldrarnas
självklara rätt till valfrihet?
Fru talman! Den nuvarande läroplanen för för-
skolan andas att det är bäst för alla barn att omfattas
av den kommunala förskolan med sin utbildningsin-
riktning. Det här är en kollektivistisk samhällssyn,
och den hör inte hemma i 2000-talet. Detta har vi
kristdemokrater gång på gång upprepat.
Det är inte självklart att heldagsomsorg utanför
hemmet är bäst för precis alla barns utveckling de
första åren. Tvärtom visar internationell forskning på
att föräldrakontakten under de första åren är mycket
viktig för barnets neurologiska utveckling och där-
med också för barnets kapacitet att lära. Under den
tiden är det just närheten och anknytningen till föräld-
rarna som är det viktiga. Till detta kommer att grupp-
storleken inom förskolan gör att det inte är möjligt att
erbjuda en nära personlig social relation med varje
barn, eftersom vi vet att 60 % av tvååringarna i dag
går i grupper med mer än 16 barn. Det är enligt Barn-
ombudsmannen helt oacceptabelt.
Vad vi politiker skall göra är att skapa förutsätt-
ningar för att valen skall kunna göras. Alternativ
måste finnas och erbjudas. Detta synsätt delas i dag
av en stor andel småbarnsföräldrar. Det är först när
man åstadkommit en reell valmöjlighet också för
föräldrar som det blir intressant att mäta och jämföra
siffror som rör efterfrågan.
Fru talman! Jag vill också här i kammaren ta till-
fället i akt att säga något om öppna förskolan. Den
öppna förskolan är speciellt betydelsefull just för
nyblivna föräldrar som vill ha hjälp och stöd i områ-
den där barnfamiljers sociala nätverk är svagt, där
arbetslösheten är hög och där barn och föräldrar har
långt till grannar och umgänge. Den är ett komple-
ment till förskolan för barn med hemmavarande för-
äldrar och kan även vara ett komplement till familje-
daghemmen. Den utgör ett stöd till föräldrar när det
gäller att kunna vara just föräldrar. Dagens familjer är
små enheter, och de skall fylla många funktioner.
Det är lite häpnadsväckande att man inte någon-
stans i propositionen kunde avläsa att socialdemo-
kraterna ser den öppna förskolans viktiga verksamhet.
Detta faktum torde ligga till grund för att många
kommuner i dag väljer att lägga ned den öppna för-
skolan. På fem år - från 1991 fram till 1995 - har var
fjärde öppen förskola lagts ned. Dessa nedläggningar
är på lång sikt förödande. Det är en verksamhet som
för en relativt låg kostnad kommer många till godo
och där man samarbetar med mödrahälsovård. Man
samarbetar med andra instanser ute i samhället och
visar därmed på en mycket bra förebyggande verk-
samhet.
Skolverket har uttryckt att det saknas kunskap på
nationell nivå om just denna verksamhet. Det uttryck-
er man i en rapport som helt nyligen har lämnats till
regeringen. Skolverket har också uttryckt att man ser
det som angeläget att följa upp och utvärdera den
öppna verksamheten. Vi kristdemokrater kommer
nogsamt att följa denna utvärdering och uppföljning.
Fru talman! Skolministern har nyligen i ett press-
meddelande meddelat att regeringen strävar efter att
uppfylla löftet om rätten till barnomsorg vid arbets-
löshet. Jag har inget emot att den rätten finns ute i
landets kommuner, men däremot menar jag att denna
rättighet inte skall lagstadgas. Beslutet bör ligga hos
kommunen. Om socialdemokraterna menar allvar
med rätten till barnomsorg vid arbetslöshet borde det
leda till att samtliga socialdemokratiskt ledda kom-
muner i landet tillsammans kommer överens om att
den rätten skall finnas i den egna kommunen. Det
politiska initiativet borde vara en självklarhet för att
trovärdighet skall uppnås.
I gårdagens partiledardebatt sade statsministern att
barn till arbetslösa skall få rätt att gå på dagis när
ekonomin tillåter. Min fråga till socialdemokraterna
blir då: Gäller inte den rätten föräldrar som har sina
barn placerade i familjedaghem? Jag tror att det vore
värdefullt med ett klarläggande.
Vilka signaler sänder socialdemokraterna ut till
alla barnfamiljer som valt andra former för sin barn-
omsorg eller som bor i en glesbygd där daghemsplats
inte finns att tillgå? I mitt hemlän, Västerbotten, har
vi många små orter där daghem inte finns eller där
man tvingats lägga ned daghem i besparingssyfte.
Det kan väl inte vara så att vi nu är på väg att ut-
öka antalet barnfamiljer som står utanför statens sub-
ventioner till barnomsorgen? Vi har redan ett antal
barnfamiljer i den gruppen. Jag tror att det vore vär-
defullt för landets barnfamiljer att få ett tydligt be-
sked på denna punkt.
Fru talman! Till sist vill jag säga några ord om
vårdnadsbidraget. Vi kristdemokrater har tidigare
velat att kommunerna skall ges möjlighet att ge de
småbarnsföräldrar som hellre vill ha det kontant stöd i
stället för barnomsorgsplats. Svaret till dessa föräld-
rar har varit att barnomsorgen är utbyggd till i det
närmaste full behovstäckning. Det kan väl knappast
vara svaret på frågan.
Sverige behöver en ny familjepolitik där barnet
sätts i centrum och ett samhälle där föräldrarna ges
den absolut självklara rätten att så långt möjligt välja
vilken omsorgsform de önskar.
Fru talman! Varför visar socialdemokraterna en
sådan ovilja att arbeta för att föräldrarna skall ha den
valfrihet de har rätt till? Med stödpartierna Vänstern
och Miljöpartiet vid Socialdemokraternas sida ter sig
målet om valfrihet långt borta.

Anf. 386 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag håller med om mycket av det som
Gunilla Tjernberg framförde om det olyckliga i att de
öppna förskolorna går i graven och att vi får en lik-
riktning när det gäller förskolan och barnomsorgen.
Men jag måste i alla fall ställa en fråga. Jag har näm-
ligen inte riktigt begripit det här. Anser kristdemo-
kraterna på fullt allvar att en dagmamma skall tvingas
följa en statlig läroplan?
Jag tycker att det ligger en fara i att man går in på
verksamheten på det sättet. För mig och moderaterna
är det självklart att det kan finnas statliga anvisningar
för en offentlig verksamhet, men man kan inte gå hur
nära familjers och människors integritet som helst.
När det gäller den dagliga verksamheten bör det rim-
ligen vara föräldrar, barn och personal på den enskil-
da barnstugan eller det egna familjedaghemmet som
bestämmer hur det skall vara.
Jag tycker att det är petigt om man på fullt allvar
föreslår att läroplanen också skall gälla dagmammor-
na.

Anf. 387 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Det finns flera saker, Beatrice Ask,
som vi i det fallet måste reda ut. Vi kristdemokrater
har sagt att vi vill se såväl förskolan - då talar jag om
daghemmen - som familjedaghemmen och den öppna
förskolan inom läroplanen. Sedan får man sätta sig
ned och titta på hur läroplanen skall skrivas. Vi vill
att det skall anges mål och riktlinjer för dessa tre
verksamheter utifrån hur dessa verksamheter ser ut.
Då får man mer en detaljnivå. Det skall handla myck-
et mer om de verksamheter som efterfrågas.
Nu har vi en läroplan där enbart förskolan är be-
aktad. Det gör att vi indirekt skapar en A-barnomsorg
och en B-barnomsorg. Det tycker jag att den här de-
batten och även debatten under hösten har visat tydli-
ga tecken på.

Anf. 388 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Då får man naturligtvis diskutera vad
som bli A och vad som blir B. Men det är ändå märk-
ligt att man tänker sig att det skall finnas statliga
anvisningar för exempelvis familjedaghem. Skall det
även finnas anvisningar för privata eller fristående
barnstugor som kanske kommer på en pedagogik som
inte riktigt är anpassad? Det tycker jag verkar stelt
och otympligt. Tvärtom måste närheten till barnet och
den professionella kvaliteten vara avgörande.
Vi har sagt att vi snarare tycker att man skall
ställa krav på utbildning hos personalen och att det
skall vara en del övergripande krav. Man skall inte gå
in på verksamheten. Vad är nästa steg om man följer
kristdemokraternas modell? Det blir ju anvisningar
för hur jag som mamma skall uppfostra mitt barn. Då
går man väl ändå för långt.

Anf. 389 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu tycker jag att Beatrice Ask gick
väl långt. Anvisningar för hur man skall vara mamma
är mycket främmande för oss kristdemokrater.
Vi talar nu om dagbarnvårdare i sin yrkestjänst.
Vi talar om dem som har en anställning och som har
barn placerade utifrån en kö som finns inom kommu-
nen. I de fallen är det rimligt att det finns anvisningar.
Jag tolkar Beatrice Ask som att man inte är intres-
serad av att utfärda mål och anvisningar för familje-
daghemmen. Jag förstår nu att regeringen och social-
demokraterna har för avsikt att göra detta. Det är
möjligt att det arbetet också börjar bli klart.

Anf. 390 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Med begreppet förskola har vi velat
markera att verksamheten är till för barnen. Det
handlar om deras start på ett livslångt lärande och om
en pedagogisk verksamhet som skiljer sig en hel del
ifrån den barnomsorg som inledningsvis, när vi bör-
jade bygga ut den, mest gav föräldrar den trygghet
som det låg i att veta att barnen var bra omhändertag-
na.
Visst skall det finnas valfrihet! Man skall kunna
välja olika former. Den valfriheten finns, och den
tänker vi inte ta bort. Vi vill inte heller ha en stelbent
reglering av alla de formerna, t.ex. den barnomsorg
som bedrivs hos dagmammor. Om man skulle reglera
den skulle det bli ett väldigt stelbent och enformigt
system.
Läroplanen ligger som en riktlinje som även fa-
miljedaghemmen kan följa, men det är inte en statlig
reglering.

Anf. 391 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag måste ta tillfället i akt här i kväll
att ställa en fråga till Eva Johansson. Socialdemokra-
terna går nu mer eller mindre tydligt ut med att det
framgent skall vara gratis barnomsorg. Ibland talar
någon minister om förskola, och en statsminister talar
om dagis. Innebär detta att de föräldrar - som har valt
eller inte har något val - som har sina barn placerade
i familjedaghem kommer att ställas utanför de statliga
subventioner som vi har till barnomsorgen i dag? Det
skulle betyda att gruppen som står utanför subventio-
ner från staten för sin barnomsorg blir större. Vi har
redan ett stort antal barn i den gruppen, och i så fall
utökar socialdemokraterna den.
Jag tror att det är bra med ett besked på den här
punkten, eftersom det finns en stor oro ute i landet
när det gäller detta.

Anf. 392 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Vårt löfte om maxtaxa gäller fortfa-
rande. Det gäller naturligtvis inte bara de barn som är
på daghem utan också de barn som är i familjedag-
hem. På den punkten kan jag lugna Gunilla Tjern-
berg.
Men vad är det för fel på att vi har en pedagogisk
verksamhet som erbjuds alla barn och att vi markerar
det genom en läroplan för förskolan? Jag tyckte att
jag kunde märka i Gunilla Tjernbergs anförande att
hon ansåg att detta var fel. Är det så, eller är detta
någonting som är bra? Klargör det!

Anf. 393 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är inte på något sätt fel att vi har
en läroplan för förskolan. Eva Johansson kanske inte
lyssnade riktigt på vad jag sade. Jag uttryckte att det
är bra att vi har fått tydliga pedagogiska riktlinjer
också inom förskolan.
Vad jag inte tycker är bra, och vad vi kristdemo-
krater vill uppmärksamma, är att det finns en tendens
i den debatt som nu pågår att vi skapar en signal till
barnfamiljer om en A-barnomsorg och en B-
barnomsorg, vilket jag inte tycker att vi skall ha. Det
är angeläget att föräldrar skall känna att staten inte
styr valet. Staten skall uppmuntra det val som föräld-
rarna gör, och då måste förutsättningarna finnas.

Anf. 394 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tänkte egentligen ställa samma
fråga som de två föregående talarna har gjort. Jag
undrade om Gunilla Tjernberg verkligen ville ut-
sträcka läroplanen till att gälla för dagmammor m.m.
Vi vet alla att barn från tre års ålder är pigga på att
lära. Man kan ha olika uppfattningar, men många
menar att det är jättebra att sätta dem i en verksamhet
där man mer organiserat på ett utvecklingspedago-
giskt sätt försöker utnyttja detta.
Det här har folk sagt i alla tider, oberoende av om
de har valt att vara hemma med barnen eller inte. De
föräldrar som hade råd lät förr i världen sina barn, om
de ville, gå några timmar i lekskolan. De trodde att
det var en bra och lekfull förberedelse för skolan.
Jag ser inte riktigt den motsättning som Gunilla
Tjernberg tar upp. Det är ju denna pedagogiskt med-
vetna organisation som en läroplan i första hand skall
vara avsedd för.

Anf. 395 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi har ingen annan uppfattning när
det gäller läroplanen för förskolan. Jag säger en gång
till att det är bra att det finns en sådan.
Jag tror att det är angeläget att vi när vi för den
här diskussionen är tydliga. När vi i olika partier talar
om gratis barnomsorg i framtiden bör vi komma ihåg
att det finns andra omsorgsformer och att de också
skall uppmärksammas.
Jag vet att barn har behov av pedagogisk ledning,
stöd, lek osv. vid tre års ålder. Det är oerhört viktigt.
Men detta kan ett barn få på olika sätt: i dag-
hemsverksamhet, hos dagmamma men också i hem-
met. Eller varför inte i en öppen förskola som är ett
mycket bra komplement när det gäller den verksam-
heten.

Anf. 396 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Alla människors möjlighet till utbild-
ning och kompetensutveckling oavsett ålder och bo-
stadsort ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det är
en välfärdsfråga, en jämlikhetsfråga, en jämställd-
hetsfråga och en fråga av allra största regionalpolitis-
ka betydelse. Egentligen skulle kanske mitt anförande
ligga i det regionalpolitiska blocket, men det kommer
att handla om utbildning, så jag hoppas att det passar
bra här också.
För närvarande pågår ett arbete runt om i landet
för att ta fram förslag till åtgärder för att öka tillväx-
ten. I Gävleborgs län, som jag representerar, domine-
rar än i dag den exportinriktade basindustrin. Som en
följd av de rationaliseringar som har skett kan inte
industrin längre erbjuda arbetstillfällen i den ut-
sträckning som den gjorde tidigare.
Som det sades tidigare här i kväll fordras det nu-
mera oftast specialutbildning för att få anställning. I
de flesta Norrlandskommuner är i dag arbetslösheten
stor, och andelen invånare med eftergymnasial ut-
bildning är lägre än i riket som helhet. Från vårt län är
utflyttningen stor i dag. Det är ett bekymmer som vi
delar med övriga Norrlandslän, men också med stora
områden utanför storstadsområdena i de södra delarna
av landet.
Vad krävs då för att vi skall kunna vända trenden?
I första hand krävs väl utbildad personal och en väl
fungerande infrastruktur. Vi måste möjliggöra för
människorna i våra kommuner och i våra län att ut-
bilda sig för den nya tidens krav på kompetens. Det
krävs goda kommunikationer, både traditionella och
moderna bredband, för att företag skall vara intresse-
rade av att etablera sig, så att de som har skaffat sig
utbildning kan erbjudas arbete på hemorten.
Med tanke på den höga arbetslösheten, de låga ut-
bildningsnivåerna och en låg andel sökande till hög-
skoleutbildningen hälsades regeringens satsning på
kunskapslyftet med mycket stor tillfredsställelse i vårt
län. Det är många som har sökt sig till komvux och
kunskapslyftet. För första gången medger regelsys-
temet att arbetslösa kan studera på heltid med bibe-
hållen arbetslöshetsersättning. Förmodligen har det
bidragit till att så många människor nu har tagit till
vara möjligheten att komplettera sin utbildning för att
få gymnasiebehörighet.
Det stora intresset för att komplettera sin utbild-
ning har stor betydelse i den del av landet som jag
kommer från. Det har stor betydelse i dag eftersom
kunskap och kompetensutveckling tillmäts allt större
betydelse för ekonomiskt välstånd och för tillväxt.
Det här är bara början på en process. I Hälsing-
land liksom i övriga landet är det en större andel
kvinnor än män som har börjat vidareutbilda sig.
Nästan två tredjedelar av dem som studerar är i åldern
25-44 år. Det är alltså många som är i de mest pro-
duktiva åldrarna som nu kompletterar sin utbildning.
Förra året gjordes en undersökning bland de vux-
enstuderande i Hälsingland. Den visar att de vikti-
gaste motiven för att vidareutbilda sig är att få gym-
nasiekompetens, att få behörighet för högskolestudi-
er. Den här undersökningen visar också att studierna
för de flesta är ett positivt val, inte något som man
känner sig tvingad till. Framför allt kvinnorna anger
ofta personliga motiv. Man vill stärka självförtroen-
det och öka sin allmänbildning.
Närmare 40 % tänker söka sig till någon högsko-
leutbildning eller annan högre utbildning inom de
närmaste tre åren. En ungefär lika stor andel säger att
de kanske tänker göra det. Det är alltså ungefär 80 %
som nu funderar på att läsa vidare.
Eftersom många av de studerande har kommit en
bit upp i åldrarna är de ofta i den situationen att de
inte kan lämna hemorten för studier vid högskolan.
Endast en tredjedel av de studerande menar att de kan
studera vidare om studierna i sin helhet är förlagda
till högskoleort. För lite mer än två tredjedelar av de
studerande är distansstudier vid högskolan eller studi-
er vid studiecentrum på hemorten möjliga alternativ.
Möjligheten att studera på hemmaplan blir viktigare
ju äldre man är. Framför allt kvinnorna uttrycker att
de behöver ha den möjligheten. Naturligt nog är det
ungdomarna som kan tänka sig att studera på hög-
skoleorterna.
Slutsatsen av den här undersökningen är att sats-
ningen på kunskapslyftet har varit mycket positiv och
att många har planer på fortsatta studier om bara de
rätta förutsättningarna ges.
Fru talman! Ett sätt att öka möjligheterna för stora
grupper i vårt land att studera på eftergymnasial nivå
är att förbättra möjligheterna till distansstudier. Ut-
vecklingen pekar också på att intresset fortsätter att
växa och att den nya tekniken rätt utnyttjad med sina
möjligheter till interaktivt lärande och kunskapssö-
kande kan innebära en omvälvning både av högsko-
lornas undervisning och av deras räckvidd.
I vårt län är distansutbildning på högskolenivå se-
dan flera år en självklar utbildningsform, tillgänglig
vid lärocentrum i länets samtliga kommuner. En ut-
värdering vid Uppsala universitet har dessutom visat
på mycket gynnsamma effekter på sysselsättningen i
vårt län. Distansutbildningar förlagda till lokala stu-
diemiljöer har nått nya målgrupper som traditionellt
inte påbörjar högskolestudier. Man kan vidare kon-
statera att examinationsgraden är lika hög vid distans-
studier som vid traditionella högskolestudier.
Regeringens satsning på de små och medelstora
högskolorna har varit mycket bra. Det har inneburit
att framför allt fler unga människor skaffar sig kvali-
ficerad eftergymnasial utbildning. Det innebär att de
små högskolorna fungerar som en motor för närings-
livet i sina regioner.
Den här satsningen har, som jag har sagt, varit
bra. Men i allmänhet når man endast de riktigt unga,
vilket i och för sig är lovvärt. Men de ortsbundna
vuxna, yrkesarbetande som behöver höja sin kompe-
tens, kvinnor och de som kommer från hem som
saknar högskoletradition är det i allmänhet svårt att
rekrytera till den traditionella högskoleutbildningen.
Den undersökning som jag har berättat om från vårt
län visade ju just detta.
I Hälsingland har man kunnat konstatera att di-
stansutbildningar förlagda till lokala studiemiljöer har
nått målgrupper som inte tidigare har påbörjat hög-
skolestudier.
Fru talman! Vilket är då problemet? Bekymret är
att vi inte har tillräckligt antal platser att erbjuda på
hemmaplan, att de som studerar vill läsa ett antal
ämnen och program som inte finns tillgängliga vid
studiecentrum. Det vi skulle behöva i dag är större
möjligheter för kommunerna själva att köpa den di-
stansutbildning man anser sig behöva eller incitament
som gör det mer intressant för högskolorna att lägga
ut utbildning på distans.
I dag är man huvudsakligen hänvisad att erbjuda
invånarna den utbildning som högskolorna anser sig
ha möjlighet att lägga ut som distansundervisning.
Med dagens teknik är det nu möjligt för att nå de
stora grupperna ortsbundna vuxna, framför allt i gles-
bygden, att flytta högskolan till studenterna och inte
tvärtom.

Anf. 397 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Agneta Brendt har lyft
fram en viktig fråga som handlar om kunskapslyftet,
som är en god och bra satsning. Hon berättar om hur
människor i hennes län som aldrig tidigare har kunnat
studera nu kan studera därför att de helt enkelt får det
särskilda utbildningsbidraget och att de har varit med
i a-kassa och blivit arbetslösa.
Samtidigt vet vi att det överallt i landet, förmodli-
gen också i Agneta Brendts län, finns ett stort antal
vuxna som aldrig har fått möjlighet till a-kassa därför
att de aldrig har fått något arbete.
Har de inte rätt till samma typer av studier under
liknande villkor? Hur värnar Agneta Brendt och hen-
nes parti om de människorna?

Anf. 398 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! För oss har det varit viktigt att ge
möjlighet för de människor som har blivit arbetslösa
att genom att öka sin kompetens kunna komma tillba-
ka på arbetsmarknaden med större kunskaper och
förbättrade möjligheter att möta den framtida arbets-
marknaden.

Anf. 399 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag känner egentligen inte att det var
svar på min fråga. Jag lämnar den frågan därhän och
låter Agneta Brendt få tänka på den.
Jag vill väcka en annan fråga. Det låter på Agneta
Brendt som om målet för alla är att gå på högskola
eller universitet.
För oss kristdemokrater är målet att universitet,
högskola och utbildningar skall finnas tillgängliga för
alla som vill. Är socialdemokraternas inställning att
den sanna lyckan för alla människor är att ha gått på
högskola eller universitet?

Anf. 400 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Nej, den sanna lyckan är kanske inte
att alla har gått på högskolor och universitet. Den
sanna lyckan är att göra det möjligt för alla som vill.
Med det skolsystem som fanns när jag gick i sko-
lan var det inte möjligt för alla att skaffa sig en ut-
bildning som berättigade till inträde på universitet
och högskolor. Den möjligheten försöker vi i dag ge
de människor som inte fick den då.
Vi försöker så långt det går att göra det möjligt för
de ungdomar som går i gymnasieskolan att ha kom-
petens för att söka till högskoleutbildningar.

Anf. 401 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Som bakgrund till min fråga vill jag
säga att också vi folkpartister är positiva till ökade
insatser för att vuxna skall kunna läsa. Vi tycker att
alla vuxna skall ha rätt att ta igen t.ex. gymnasiekom-
petens som man inte har skaffat sig.
I likhet med Yvonne Andersson har jag reagerat
kraftigt mot orättvisan i reglerna. Det gäller dem som
är över 25 år och inte har rätt till a-kassa. De måste
låna samma summa pengar som de som har a-kassa
får utan att behöva låna ett öre.
Det gäller också dem som inte är 25 år, dvs. de
som är arbetslösa och är 23 eller 24 år. De får anting-
en låna pengar i en redan svår situation eller studera
på Alfakassa, som är ett minimum som man knappt
kan leva på.
Jag skulle vilja veta om Agneta Brendt inte håller
med om att det är en svaghet i systemet att det är så
uppenbara orättvisor mellan olika grupper.

Anf. 402 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag kan medge att det finns vissa
svagheter i systemet.
När det gäller ungdomar finns ju också det ansvar
som kommunerna har för att se till att de får utbild-
ning som de eventuellt har missat.

Anf. 403 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Kommunerna ställer upp med vux-
enutbildning, men kommunerna har ju inte möjlighet
att försörja ungdomarna under deras studietid.

Anf. 404 JAN BACKMAN (m):
Fru talman! Rubriken Utbildning och kultur har ju
så här långt visat sig handla om utbildning. Jag vid-
håller min ursprungliga definition och kommer att
prata om några kulturpolitiska områden som vi mode-
rater anser kräver uppmärksamhet under den här
mandatperioden.
Efterlevnaden av Riksantikvarieämbetets allmän-
na råd om uppdragsarkeologin är mitt första ämnes-
område.
Sedan kulturutskottet våren 1997 behandlat frågan
om hur länsstyrelserna skall handlägga ärenden om
arkeologiska undersökningar och kommit fram till att
föreskriva ett upphandlingsliknande förfarande, fatta-
de riksdagen beslut om detta.
Regeringen bemyndigade så småningom Riksan-
tikvarieämbetet att utfärda de nödvändiga verkställig-
hetsföreskrifterna. Ännu under våren 1998 remissbe-
handlades förslaget till föreskrifter med sådan stor
noggrannhet att de inte kom att utfärdas förrän de
flesta besluten om arkeologiska undersökningar
sommaren 1998 redan var fattade.
Länsstyrelserna kunde därför, trots att de var
medvetna om riksdagsbeslutet och de väntade nya
reglerna, hantera de arkeologiska undersökningarna
ungefär som de själva ville. Effekten av detta blev
bl.a. att Riksantikvarieämbetet i ett pressmeddelande
den 20 maj 1998 kunde rapportera om en hektisk tid
för Riksantikvarieämbetets arkeologer, och att deras
fem kontor utförde drygt 40 undersökningar under
våren och sommaren i centrala och södra Sverige.
Man beskriver sig själv som en av Nordens största
arkeologiska institutioner, och meddelade stolt: Vi
utför i dag merparten av undersökningarna i Sverige.
Det är då något paradoxalt att i betänkandet
1997/98:KrU12 läsa: En sådan utveckling måste
undvikas som medför att privata intressenter får utfö-
ra de mer omfattande undersökningarna medan de
mindre utförs av övriga institutioner.
Risken var tydligen helt uppenbart den motsatta.
Fru talman! Riksantikvarieämbetet lär under hös-
ten 1998 på olika sätt ha informerat de berörda tjäns-
temännen på länsstyrelserna om de nya föreskrifterna.
Det är i och för sig gott och väl, men minst lika vik-
tigt är att ämbetet också ser till att reglerna efterlevs.
Att då samtidigt själv disponera en av Nordens största
arkeologiska institutioner ställer nästan omänskligt
stora krav på oväld och opartiskhet.
Det hade varit lättare om ämbetet, som vi mode-
rater har föreslagit, redan nu fått ställning som sek-
torsmyndighet på kulturmiljöområdet. I stället uppstår
det nu sådana situationer som beskrivs i en artikel i
Banverkets personaltidning Rallaren nr 10, 1998. Där
presenteras arkeologen Toralf Fors, från det privata
företaget Arkeologikonsult, som smörjmedel och
beställarstöd för Banverket gentemot Riksantikvarie-
ämbetet.
Nog hade det varit naturligare att det privata fö-
retaget, efter att länsstyrelsen genomfört de nödvän-
diga upphandlingsliknande åtgärderna, utfört under-
sökningen, att länsantikvarien hade kontrollerat hur
den utfördes och att Riksantikvarieämbetet vid behov
hade kunnat ge de inblandade parterna nödvändigt
stöd.
Sammanblandade roller medför varken kvalitets-
utveckling eller kostnadspress - två av de skäl som
framfördes när vi i kulturutskottet diskuterade oss
fram till den ordning som nu gäller.
Ansvaret ligger tungt på Riksantikvarieämbetet att
se till att riksdagens intentioner med det fattade be-
slutet förverkligas under kommande utgrävningssä-
song.
Jag vill också något beröra ansvarsfördelningen
mellan kulturorgan på central, regional och lokal
nivå.
Kulturrådet kommer under de närmaste månader-
na att publicera en serie rapporter som skall behandla
olika delar av det svenska kulturlivet. Den första, som
redan har utkommit, heter Från Sevilla till Duvemåla
och behandlar musikteatern.
De här rapporterna skall bl.a. utgöra underlag vid
regeringens och Kulturrådets beslut om statsbidrag
och stimulera till diskussion om utveckling och för-
nyelse.
Enligt min uppfattning måste ett beslut om för-
ändrade regler för hur statsbidraget fördelas föregås
av en principiell diskussion om roll- och ansvarsför-
delningen på kulturområdet. I dag är ansvarsfördel-
ningen minst sagt oklar. Det är viktigt att i första
hand slå fast huvudmännens ansvar och vad det inne-
bär, var sig det är staten, en eller flera kommuner
eller landsting eller om huvudmannaskapet är privat.
Ingen huvudman, även om verksamheten bedrivs i
stiftelse- eller bolagsform, kan gentemot bidragsgi-
varna avsvära sig det grundläggande ansvaret. Det är
t.ex. därför som vi moderater under många år motsatt
oss att staten utan större diskussion tar över finansie-
ringen av Arbetets museum.
I huvudmannaansvaret bör t.ex. ligga att man sva-
rar för kostnaden för institutionens lokaler, antingen
som ägare eller hyresgäst.
Eventuellt stöd till verksamheten bör i största
möjliga utsträckning basera sig på framförhandlade
avtal mellan huvudmannen och möjliga bidragsgiva-
re. Avtalet skall innehålla mätbara kriterier för må-
luppfyllelse och även konsekvenserna av att målen
inte uppnås. Ett sådant avtal skall vara långsiktigt och
innehålla en stimulans till huvudmannen att förbättra
verksamhetens ekonomiska situation genom ökade
publik- och sponsorsintäkter.
Vi moderater har tidigare framfört vår tveksamhet
inför att låta Statens kulturråd svara för så stor del av
den statliga bidragsfördelningen. Den tveksamheten
kvarstår förmodligen även i ett reformerat system.
Fru talman! Det tredje området jag har kritiska
synpunkter på är det digitala marknätet.
Vi har under de senaste veckorna nästan dagligen
kunnat läsa nyheter om det digitala marknät som
kulturministern anser behövs för att säkra ett statligt
inflytande över svenska folkets TV-tittande. Sänd-
ningsstarten är uppskjuten och beräknas nu till den 1
april 1999. TV 4 har lämnat ägarskapet i sändarbola-
get Senda, och kvar står nu Teracom och SVT/UR.
Företaget skall inte längre drivas efter kommersiella
principer, och därför hoppar VD av. Mottagarutrust-
ningen, de s.k. set-top-boxarna, finns i praktiken inte
ute på marknaden, och vissa leverantörer har bromsat
upp sin lansering, eftersom de inte tror att det finns
någon efterfrågan.
Regeringen har den 22 december förra året beslu-
tat att inrätta ett tredje sändarnät för att ge SVT/UR
tillgång till ett eget nät där även deras regionala sänd-
ningar skall finnas och för att de kommersiella pro-
grambolagen skall slippa dela sändningstid med var-
andra. Det markbundna nätet har nämligen till skill-
nad från kabel- och satellitdistribuerad digital-TV
klara kapacitetsbegränsningar. Teracom skall sälja
sändningsutrymme på näten, till SVT till självkost-
nad, till öviga programföretag på villkor som en per-
son med inblick i verksamheten betraktar som "en
mardröm". Just nu kan vi på affischtavlor och TV se
Teracoms stora reklamkampanj "Digital-TV für alle".
Kulturministern har i ett skriftligt frågesvar till mig
angett Teracoms investeringskostnader till 250-300
miljoner kronor per nät.
Teracom förlorar minst 25 miljoner kronor i halv-
året på grund av uteblivna distributionsavgifter. Sen-
da förlorade 12 miljoner kronor de första nio måna-
derna 1998 och förlorar enligt tidningen Dagens IT i
storleksordningen 10 till 15 miljoner på att TV 4
hoppar av som ägare. De kommersiella programbola-
gen anger augusti som en realistisk startmånad. Tid-
skriften Vision talar om att Kulturdepartementet
måste ge aktörerna i marknätet några köttben. Gratis
sändningar inledningsvis är en möjlighet, eller för-
månligare reklamregler. Att hota med att dra in sänd-
ningstillstånden skulle vara minst sagt kontraproduk-
tivt.
Utan de kommersiella programbolagen skulle ing-
en köpa in sig för att få se SVT:s program, som man
ju redan kan se i analog form. Vision antyder möjlig-
heten att staten går in och, som man gjort i England,
slår fast ett datum när de nuvarande analoga sänd-
ningarna stängs av, men det leder nästan med auto-
matik till att regeringen i något läge måste subventio-
nera set-top-boxar. Man talar om en kostnad på 1
miljard i subvention per 400 000 hushåll. Optimistis-
ka bedömare talar om kanske 50 000 tittare i slutet av
detta år. Bedömare räknar med att det kommer att
säljas 150 000 satellitmottagare i år, varav de flesta är
digitala. Telias kabel-TV-bolag anger att av dess
kunder kommer över 100 000 att skaffa en digital box
i år.
Fru talman! Ur alla dessa bilder från verkligheten
tonar en fråga fram med stor tydlighet: Hur kunde
kulturministern få regeringen med på satsningen på
det markbundna digitala TV-nätet? Och följdfrågan
blir: Hur mycket kommer detta äventyr att kosta
skatte- och TV-avgiftsbetalare?

Anf. 405 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jan Backman tog upp många saker i
sitt anförande, och jag har tyvärr inte möjlighet att på
två minuter ställa frågor kring alla dessa. Jag skulle
dock vilja ställa en fråga.
Jan Backman säger att statsbidragen till kulturins-
titutionerna måste ses över. Moderaternas budgetmo-
tion går ut på att man helt enkelt skall avskaffa de
statliga bidragen till kulturinstitutionerna. Moderater-
nas budget är 609 miljoner kronor lägre än regering-
ens, dvs. ungefär 8 % lägre på hela kulturområdet.
Varifrån skall de här pengarna tas? Jo, från pu-
blik- och sponsorsintäkter. Men min fråga är: Hur
skall de som har små inkomster få tillgång till kultur
med er kulturbudget? Blir det en likvärdig kultur för
alla eller blir det kultur bara för dem som har råd?

Anf. 406 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Charlotta Bjälkebring har något miss-
förstått det moderata budgetalternativet. De stora
besparingarna när det gäller den institutionsbundna
kulturverksamheten ligger i vårt förslag på Rikstea-
tern och på Rikskonserter. I vår budget har de verk-
samheter som har landsting eller kommun som hu-
vudman minst lika stora resurser till sitt förfogande
som i den som Vänsterpartiet ställer sig bakom.
Det här gör vi bl.a. av det skälet att vi vill att kul-
turen skall få så stor spridning som möjligt.

Anf. 407 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Det innebär att vi har väldigt olika
kultursyn. Riksteatern och Rikskonserter är två delar
av statens kulturpolitik som verkligen når ut i hela
landet och som bygger på en mycket lokal ideell
verksamhet. Drar man in på den verksamheten kom-
mer kulturen att elitiseras ännu mer och centreras till
storstäderna. Jag tycker att det är väldigt tråkigt.

Anf. 408 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Att etableringen av byteatern eller
andra små lokala teatrar som så småningom har fått
karaktär av länsteaterinstitioner skulle vara ett sätt att
koncentrera teaterverksamhet till storstäderna tycker
jag är en något långsökt slutsats. På samma sätt har ju
de regionala musikstiftelserna tagit över mycket av
den verksamhet som Rikskonserter tidigare har bedri-
vit, medan Rikskonserter i stället har börjat ägna sig
åt helt annan verksamhet.
Övriga frågor

Anf. 409 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Behovet av att känna trygghet i vårt
samhälle, att inte bli utsatt för våld, stöld, förstörelse
och intrång har inte funnit sin plats i debatten om
välfärden, och det känns lite avslaget att starta den
här debatten vid denna sena timme. Jag skulle ändå
vilja ta upp en angelägen fråga inom detta område,
nämligen vittnenas och brottsoffrens situation.
Det har funnits en auktoritetstro i det svenska
rättsväsendet tidigare, men den håller i dag på att
rämna. Det största hotet för närvarande mot vår rätts-
säkerhet är vittnenas situation. Vi i Centerpartiet
anser att vittnena spelar en central roll i vårt rättsvä-
sende. Särskilt i brottmål är vad som framkommer
genom vittnesförhören ofta den viktigaste bevisning-
en i målet.
En rättssäker brottsmålsprocess förutsätter att all-
mänheten medverkar vid utredningen av brott och
inte bara tiger. I Sverige är det en allmän skyldighet
att vittna i en rättegång. Vittnesplikten är sanktione-
rad genom regler om vite, hämtning och häktning.
Vittnesvilligheten har minskat. Det är inte bara
fråga om en allmän olust inför att vittna, utan vi har
ett hårdare brottsklimat, som gör att vittnena känner
stor otrygghet och rädsla för att vittna. Det är en stor
påfrestning att medverka i en rättsprocess, både för
vittne och för brottsoffer. Det är på samma sätt när
allmmänheten anmäler brott eller tipsar t.ex. polisen.
Man vill ogärna uppge namn och var man kan nås.
Man vill inte bli inblandad.
De som lojalt ställer upp och vittnar, ja även mål-
sägare, känner ofta att de inte har rättsväsendets stöd.
Det känns obehagligt att bli kallad till tingsrätten för
att vittna. Oftast är det en främmande miljö. Det ska-
par en osäkerhetskänsla att ställas inför den ovana
situation som en rättegång utgör. Man tvingas sitta
utanför rättssalen tillsammans med okända människor
innan ens namn ropas upp i högtalaren. När man
sedan kommer in i rättssalen väntar en ny samling
helt okända människor. Samtidigt har vittnet hotet
över sig att om det inte ställer upp, kan det utdömas
vite om 1 000 eller kanske 2 000 kronor.
Personalen inom rättsväsendet behöver kunskap i
beteendevetenskap för att på bättre sätt möta de män-
niskor som har utsatts för brott och måste vittna, det
tycker vi i Centerpartiet. En person med negativa
erfarenheter av rättsväsendet kan förmedla dessa
intryck till ett stort antal personer. Eftersom det
många gånger är informationer från allmänheten som
leder till att brott klaras upp är det mycket viktigt att
allmänheten i stället har en positiv bild av rättsväsen-
det.
Många vittnen är inte förberedda på att de kom-
mer att utsättas för ett hårt korsförhör av motparten.
Det kommer ofta som en obehaglig överraskning. Blir
ärendet dessutom överklagat så blir det en ny proce-
dur. Lång tid har då förflutit och en del har fallit i
glömska.
Antalet hot och trakasserier riktade mot vittnen
och målsägare har ökat kraftigt. Visserligen skärptes
straffet för övergrepp i rättssak den 1 juli 1997 -
enligt uppgift var 70 personer lagförda för brott i
detta avseende under 1997, och det är alltså en viktig
åtgärd - men rättsväsendets stora problem är de hot
och påtryckningar som förekommit vid vardags-
brottsligheten, t.ex. stöld av bil eller inbrott i bostad,
ofta utförda av lokala gäng. Resultatet blir många
gånger en terrorisering i form av t.ex. rispade bilar,
sönderskurna bildäck och att man känner sig iaktta-
gen och otrygg.
Det är inte i dessa situationer som målsägare och
vittnen är hjälpta av att byta identitet och att få larm-
paket och besöksförbud. De åtgärderna är naturligtvis
viktiga i vissa svåra situationer, men det är inte endast
våldssituationer och inom den organiserade brottslig-
heten som det är oroligt för vittnena. Det kan gälla de
mest banala situationer. Det känns oroande att det i
debatten har framkommit tveksamhet även från poli-
sernas sida om de skall vittna, inte minst nu sedan
händelsen då en bomb exploderade i en polisbil i
Malmö.
Fru talman! I Centerpartiet anser vi att vi måste få
vittnena och målsägarna att känna trygghet och låta
dem känna att de gör en viktig insats inom vårt rätts-
väsende, som i sin tur skapar ett tryggare samhälle.
Vi måste stödja och inte hota.
På några håll har det startats upp vittnesstöd i
Brottsofferjourens regi, bl.a. i Helsingborg. Det är en
god början. Detta sprids så sakteliga över hela landet.
Det är ideellt arbete av stort värde. Men, fru talman,
det är mycket som återstår för att återupprätta förtro-
endet för rättssäkerheten och tryggheten för våra
medborgare och för att skapa en trygg situation för
både vittne och målsägare.

Anf. 410 CARINA ADOLFSSON (s):
Fru talman! Mitt anförande handlar om möjlighe-
ten till ökad turism, främst i glesbygd.
I Kronobergs län, som är ett litet skogslän och lite
av de tusen sjöarnas land, är det oftast långt mellan
stugorna men nära mellan människorna. I Kronobergs
län bor det 180 000 invånare i åtta kommuner.
Ca 80 000 bor i Växjö, som är den största kommunen.
De övriga sju kommunerna består av mycket gles-
bygd, där man brottas med vikande befolkningsut-
veckling och minskande arbetstillfällen.
I Kronoberg har vi 645 000 hektar skog och 1 320
sjöar, vilket gör 650 mil strand. Det gör Kronoberg
till ett mycket naturvackert landskap. Det i sin tur gör
att Kronoberg kan vara med och konkurrera om de
ökande turistströmmar man förväntar sig i framtiden.
Av egen erfarenhet och av samtal med människor vet
jag att det är många som tycker att det är attraktivt att
kunna sitta vid stugan i kvällssolen och t.ex. grilla sin
nyfångade fisk och gå ned och ta ett kvällsdopp.
Som en hjälp på traven för att utveckla turism och
jobb i Kronobergs län behöver vi fler turister som
stannar mer än en dag, dvs. övernattar i övernatt-
ningsstugor. För att detta skall vara attraktivt skall
stugorna alltså vara sjönära.
Om man vill bygga stugor som är sjönära måste
man ta hänsyn till allemansrätten och strandskyddet.
Det är inte reglerna om strandskydd i miljöbalken
som är problemet, utan hur och när man lämnar dis-
penser.
Fru talman! I min hemkommun Uppvidinge, där
det bor ca 10 000 invånare och finns 231 sjöar som är
större än ett hektar säger f.d. kommunalrådet: " - - -
om man tar alla invånare i hela kommunen och ställer
dem i en ring hand i hand runt en av dessa 231 sjöar-
na så skulle inte invånarna i Uppvidinge räcka till för
att nå runt."
Vi kan tänka oss ett litet samhälle med en stor
vacker sjö - utan att peka ut något samhälle med
namn, eftersom det kan vara en sjö var som helst -
där det bor ungefär 200 invånare och där det finns en
liten lanthandel som det är svårt att få bärighet i. Om
man då bygger tio små enkla stugor, hyr ut dem under
en säsong till 100 olika familjer och dessa familjer
handlar för 1 000 kr i den lilla lanthandeln, så skulle
det kunna betyda att lanthandeln får en ökad omsätt-
ning på 100 000 kr, vilket kanske gör att lanthandeln
får lönsamhet och att jobben kan finnas kvar i gles-
bygden.
Man kan då titta på grannkommunen Lessebo,
som ligger mitt i glasriket och som har liknande för-
hållanden. Där håller man på med ett projekt om en
stugby på 8-10 stugor vid Stampsjön, som den i
folkmun kallas, med vilken man vill locka turister till
övernattning med fiske och bad.
Den här stugbyn, eller s.k. turistanläggningen, vill
man bygga 40-60 meter från stranden, men detta har
man inte fått dispens för. Gränsen är 100 meter, och
Naturvårdsverket hävdar att hänsyn till näringslivet
inte kan utgöra skäl för dispens. Då kan man undra:
Varför vill markägaren och politikerna att man skall
bygga närmare sjön? Jo, för att vid denna hundrame-
tersgräns är det en sluttning, så därifrån ser man inte
sjön. Men bygger man däremot 40-60 meter från sjön
får turisterna sjöutsikt. Då blir området genast mer
attraktivt. Detta projekt avser att skapa minst fem
arbetstillfällen.
Fru talman! Det är tveksamt om vi har råd att inte
ta till vara fem arbetstillfällen i glesbygden.
I Kronoberg har vi mycket tyska och danska tu-
rister som utnyttjar allemansrätten såtillvida att de
campar en natt. Om vi kunde få dessa turister att i
stället bo på turistanläggningar som är exempelvis
strandnära skulle vi kunna ta betalt för deras boende,
och på det sättet skulle fler jobb skapas. Självklart
skall vi slå vakt om och värna allemansrätten och
strandskyddet och människans rätt att ströva och röra
sig fritt vid våra sjöar och vattendrag. Vi måste också
ta hänsyn till växt- och djurriket.
Fru talman! Hela Sverige skall leva, och då måste
vi titta på hur vi kan bevara vår vackra natur. Om vi
vill ha ett öppet landskap måste vi också skapa förut-
sättningar så att det finns möjligheter att försörja sig.
En väg att gå är att länsstyrelsen i högre grad utnyttjar
sin möjlighet att ge dispens för bebyggelse i strandnä-
ra områden. Alla regioner har unika förutsättningar,
och länsstyrelsen bör anpassa sin tillståndsgivning till
de lokala förutsättningarna. Vi i Kronoberg, de tusen
sjöarnas landskap, välkomnar nya och fler turister. Vi
vill dela med oss av det finaste vi har: skogarna, sjö-
arna och människorna.

Anf. 411 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! De stora speljättarna Svenska Spel
och ATG har ökat omsättningen med 13 % respektive
5 %. Bingolotto har minskat sin omsättning med
12 %. V75 är den största enskilda spelformen i Sveri-
ge.
Finansdepartementets förslag om kasinon kommer
att ändra spelmarknaden. Jag anser att man måste ta
hänsyn, se helheten och försöka att förankra alla olika
typer av konsekvenser som det kommer att medföra.
Frågan är om regeringen verkligen har tagit dessa
hänsyn.
Regeringen fick backning av sin riksdagsgrupp
när det gäller kasinopropositionen. Ej heller har rege-
ringen tagit hänsyn till att Vänsterpartiet och Miljö-
partiet är mycket kritiska till att etablera kasinon med
internationella regler i Sverige. Vi är också en del av
regeringsunderlaget.
Inte i en enda stavelse har denna proposition dis-
kuterats med oss trots att Ulrica Messing i en fråge-
stund med anledning av min fråga om folkrörelsernas
andel av spelmarknaden ansåg att vi borde vara med i
diskussionen.
Men, fru talman, ännu är det inte för sent. Propo-
sitionen kommer att läggas fram först den 2 mars.
Måhända är det slappheten i socialdemokraternas
kultursyn som har skapat detta dilemma eller synen
på sig själva som aktör i den demokratiska processen.
Riksdagen har skrivit så här om vår kulturpolitik:
Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens
negativa verkningar. En fråga som därför bör ställas
till kulturministern är: Vad är det för satsningar inom
kulturområdet som väger upp den obalans som Finan-
sens kasinokultur för med sig?
Det måste vara - herr Finans och fru Kultur - ba-
lans mellan inkomster och utgifter, vilket även inne-
bär en balans mellan de konsekvenser som nyetable-
rade verksamheter initierade av staten för med sig
inom budgetramarna.
Socialdepartementet har kommit fram till att ca
150 000 svenskar lider av någon form av spelberoen-
de. Det finns i dag enbart tio platser på behandlings-
hem för dessa. Det är djupt otillfredsställande.
Fru talman! Jag tycker att svenska folket skall ha
glädjen i förlustelsen och förnöjelsen att spela. Det är
upp till var och en att själv avgöra hur man vill för-
driva sin fritid och vad man gör av sina pengar. Men
det anstår också regering och riksdag att ta ansvar för
medborgarnas hälsa och skapa goda förutsättningar
för utsatta grupper att få en meningsfull fritid.
Huvudargumentet som Spelutredningen tog fasta
på år 1992 var att kasinon skulle inbringa pengar till
statskassan. Alla måste vi ställa oss frågan: Är det
moraliskt riktigt att i ekonomiskt svåra tider få män-
niskor att i ökad grad satsa sina pengar på statliga
spel? Visionen om spel borde vara något annat än att
lösa statens finanser.
Vänsterpartiet anser att spelfrågan inte berör bara
ekonomiska aspekter utan i lika hög grad även sociala
och humanistiska aspekter.
I Svenska Spels egen tidning nr 2 år 1997 skriver
man bl.a. så här om roulette: "ögon följer spänt elfen-
benskulan där den graciöst böjer av i sin rotations
bana för att sedan, rasslande och nyckfull, hoppa än
hit och än dit innan den hamnar i sitt fack. Kvävda
triumfrop blandas med snyftningar. Längst ned vid
bordet rättar en gentleman stillsamt till nejlikan på
smokingen innan han går ut i trädgården och skjuter
sig - - -".
Många argument talar emot etablerandet av
svenska kasinon med internationella regler.
- Den ekonomiska kalkylen om ett årligt överskott
på 300 miljoner kronor är minst sagt luftig, likaså
antagandet att 300 nya jobb skulle skapas.
- Spelmarknaden är konstant i Sverige. Om staten
ökar sina intäkter på spel kommer folkrörelserna
förlora.
- Spel på kasinon medför en stor risk för att spelbe-
roendet ökar i Sverige.
- Spelandet är också klass- och könsrelaterat. Män-
niskor med låga inkomster spenderar mer av sin
disponibla inkomst på spel än högavlönade. Kvin-
nor drabbas i högre grad än män av spelberoende
när det gäller spel på lokal, och kasino är ett så-
dant spel.
- De eventuella spelintäkterna kan på grund av
budgetlagen inte heller användas till de ökade
kostnader som spelberoende och ökad kriminalitet
kan dra med sig.
- Det finns inte heller någon statistik som kan be-
kräfta påståendet att den illegala spelverksamhe-
ten skulle försvinna om statliga kasinon införs i
Sverige.
Jag tycker regeringen med hänsyn till de negativa
konsekvenser ändringar i den svenska spelkulturen
kan föra med sig för människorna borde avstå att
lägga fram förslag som ökar statens andel av spel-
marknaden. Kasinopropositionen är ett sånt förslag.
Jag vill också ha sagt att om det är så att regering-
en ändå ämnar lägga fram en sådan proposition öns-
kar vi i Vänsterpartiet delta i de samtalen för att på så
vis kunna få en helhetssyn på vad det kommer att
innebära för utgiftstaken och utgiftsramarna i de
övriga utskottens budgetar.

Anf. 412 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Det finns de som påstår att alla män-
niskor har ungefär samma intressen. De påstår att alla
måste ta ett gemensamt ansvar för att Sverige skall ta
sig ur krisen. De har fel.
Politik handlar om att vara medveten om och ta
ställning i konflikten mellan olika intressen. Inget
händer av en slump. Det finns en anledning till att
många människor i Sverige i dag har svårt att klara
sig och till att de fattiga blir fattigare medan de rika
blir allt rikare. Det finns skäl till att massarbetslöshe-
ten befästs och att kvinnor fortfarande inte är jäm-
ställda med män. Ingenstans uppstår utslagning, seg-
regation och ungdomsvåld av sig självt. Alla dessa
problem är resultatet av en politik som förs därför att
en del människor tjänar på det. Därför finns det inte
heller en enda väg som leder till välstånd och fram-
gång för alla i Sverige. Den som påstår det döljer
snarare de intressen som företräds.
I insikten om att det är konflikter som driver ut-
vecklingen framåt ligger också nyckeln till demokra-
tins och politikens återupplivande. Många påstår i dag
att ungdomar inte är intresserade av politik och defi-
nitivt inte av partipolitik. Det stämmer inte. Enligt
Ungdomsstyrelsens undersökning som diskuterades
en del förra våren kan nästan 60 % av de unga i Sve-
rige tänka sig att gå med i ett politiskt parti.
Det som de definitivt inte är intresserade av är det
myller av ungdomsförbund och partier med likadana
politiker som säger likadana saker på ett likadant sätt.
Det tycker jag är helt naturligt. Jag spelar också
mycket hellre dataspel än är medlem i Liberala ung-
domsförbundet.
Fru talman! Det finns inga ungdomsfrågor. Jag är
medveten om att det egentligen innebär att jag inte
borde hålla det här inlägget, eftersom det var under
rubriken ungdomsfrågor som jag ursprungligen skulle
tala. Men jag vidhåller att det inte finns några ung-
domsfrågor som är särskiljbara från andra politiska
frågor.
Däremot är det ofta ungdomar som drabbas i ett
samhälle som blir hårdare. Därför är det i dagens
Sverige ofta ungdomar som får ta de värsta smällarna
när nedskärningarna i den offentliga sektorn under
hela 90-talet med bedövande kraft slagit ut mycket av
välfärden och tryggheten för så många. Men det är
klart att det knappast är några nyheter i Sveriges
riksdag. Det är här som en del av de beslut som har
drivit utvecklingen höger ut har fattats, även om det
inte alltid har varit här som förslagen först författats,
utan snarare i slutna styrelserum långt borta från
offentlig insyn.
Det är ju med denna riksdags välsignelse som
systemskiftet genomförs, men det är sannerligen inte i
folkflertalets intresse.
Fru talman! Jag lyssnade på debatten om välfärd
här i går, och där tävlade socialdemokraternas vackra
skönmålningar med moderaternas nattsvarta dome-
dagspredikningar. Det var visserligen ganska under-
hållande - det måste jag erkänna - men långt ifrån
några riktiga beskrivningar av verkligheten. Jag har
ingen anledning att utmåla Sverige som ett lyckorike
eller att dölja brister eller systemfel i vårt samhälle.
En del saker går t.o.m. fortfarande bakåt, inte minst
för ungdomar. Runt omkring oss varje dag växer
klassklyftorna. Att påstå något annat är en ren lögn.
Är det inte ett klassamhälle, där man kan se männi-
skors inkomster speglas i deras tänder, därför att så
många inte har råd att gå till tandläkaren? Är det inte
ett klassamhälle där barn från arbetarhem förvägras
möjligheten att idrotta, samtidigt som de rika bygger
nya golfbanor lika fort som deras aktier fördubblar
sitt värde på börsen? Och är det inte ett klassamhälle
där skillnaderna i medellivslängd uppgår till flera år
exempelvis mellan människor som bor i Haninge och
människor som bor i Danderyd?
Men jag har inte heller någon anledning att förne-
ka de uppenbara framgångar som arbetarrörelsens
båda partier i samarbete med fackföreningsrörelsen
kämpat sig fram till. I vårt land finns det fortfarande
en välfärd som är få förunnad. Utmaningen handlar
om att inse att det inte finns någon väg tillbaka men
att högerns väg framåt leder rakt ned i avgrunden.
Moderaternas s.k. lösningar på de problem som vi
står inför är smått fantastiska. Det skrivs i ett enda
ord - skattesänkningar. Och det är helt naturligt. Det
finns ingen anledning för mig att moralisera över det.
De intressen som moderaterna företräder - högin-
komsttagare, kapitalägare och storföretagare - tjänar
på en sådan politik. De tjänar på skattesänkningar.
Men för det stora flertalet är det en väg som leder till
ökad arbetslöshet och sämre välfärd. Och för ungdo-
mar är det en väg kantad av förnedring och utslag-
ning.
Högern talar också ganska ofta om valfrihet. De
påstår att alla människor helt fritt kan välja det som
passar dem bäst. Som om den arbetslöse själv har valt
att bli utslagen. Som om den fattige tycker att det är
roligt att tvingas välja mellan att betala hyran och att
köpa mat, och som om de som svälter gör det därför
att de inte har någon lust att äta. Det är viktigt att
genomskåda dem och också deras språkbruk. När de
talar om en flexibel arbetsmarknad menar de att folk
skall kunna sparkas lättare från sina arbeten. När de
talar om ungdomslöner är det en omskrivning av att
unga människor skall klara sig på svältlöner om inte
pappas pengar räcker. När de säger att alla måste
spara menar de att den ensamstående mamman ute i
Rinkeby måste sluta att äta mer än en gång per dag
för att inte äventyra hullet på herr Wallenberg. Och
när de påstår att vi inte längre har råd med fritidsgår-
dar och en vettig offentlig skola, betyder det att de
anser att det är viktigare att låta miljonärerna nolltax-
era och kapitalägarna köpa fler hus och fler bilar.
Fru talman! Det händer att man ställer generatio-
ner mot varandra, inte minst när det gäller rätten till
arbete och rätten till bostad. Det är ett perspektiv som
Vänsterpartiet inte ställer upp på. Vi menar att alla,
oavsett ålder, har rätt till ett arbete med en lön att leva
på och en vettig bostad. Och det är fullt möjligt att
uppnå om politiken i Sverige vrids kraftigt åt vänster.
Därför avvisar vi förslag om ungdomslöner och sär-
skilda ungdomsbostäder med lägre standard. För oss
är unga lika mycket människor, med sina behov och
sina intressen. Särskilt viktigt är det att uppmärk-
samma unga tjejers situation på arbetsmarknaden. En
undersökning som presenterades i höstas visade att
unga killar dubbelt så ofta som tjejer har ett heltidsar-
bete och att tjejernas inkomster var 2 000 kr lägre än
killarnas. Än en gång bekräftas bilden av kvinnors
underordning. Än en gång visar sig diskrimineringen
av kvinnor med all önskvärd tydlighet. Sex timmars
arbetsdag, en satsning på en utbyggd offentlig sektor
och positiv särbehandling vid tjänstetillsättning är
självklara krav för Sveriges enda feministiska parti.
Fru talman! Låt mig avsluta någonstans där jag
började. Det finns inga ungdomsfrågor. Just därför
tror jag att vi som är unga med full kraft måste ge oss
in i den politiska debatten utifrån våra olika intressen
och mål. Om fler unga gjorde det skulle den vänster-
vind som i valrörelsen visade sig i att Vänsterpartiet
fick över 20 % i skolvalen växa till orkanstyrka. Jag
hoppas och tror att alltfler unga steg för steg, sekund
för sekund och dag för dag kommer att ställa sig upp
och kräva sin rätt och sin värdighet. Och låt mig säga
att det är mycket välkommet.

Anf. 413 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Miljö- och energifrågorna har dess-
värre inte fått någon större spegling under denna
allmänpolitiska debatt. Här finns det dock stora äm-
nen och många trådar att dra i. Vi har klimatfrågan -
en ödesfråga för mänskligheten. Vi har energipoliti-
ken i stort - att för framtiden försöka få fram förnybar
elproduktion. Det handlar över huvud taget om att få
en helhetssyn på beslutsfattandet där man väger in
hur vi når optimala vinster för miljön.
I dag skall jag ta upp en fråga som är en liten pus-
selbit i sammanhanget men som visar att det är viktigt
med en helhetssyn i beslutsfattandet.
Regeringen har antagit en förordning om utfas-
ning av de ozonskiktsnedbrytande köldmedierna. Det
mest vanligt förekommande köldmediet i dag är R22.
Detta köldmedium skall vara bort från marknaden
senast den 31 december år 2001. Vid detta tillfälle
måste många fastighetsägare byta kylmaskiner alter-
nativt ansluta sig till fjärrkyla om sådan finns.
Nackdelarna med att fastighetsägaren själv inves-
terar i egna fastighetsrelaterade kylmaskiner är både
samhällsekonomiska och sämre ur miljösynpunkt.
Miljöfördelarna med fjärrkyla är däremot många. Den
mest förnämliga miljövinsten är minskat antal freon-
beroende kylmaskiner som till viss del "läcker" ozon-
skiktsnedbrytande köldmedium. En annan stor fördel
är minskad bullernivå. Lokala bullerkällor som kyl-
maskiner och tillhörande ventilationsaggregat, ofta
placerade på hustaken, försvinner där fjärrkyla an-
sluts.
Två företag, Malmö Värme och Telaris samt
Malmö kommun, Stadsfastigheter i Malmö har nu för
avsikt att använda kyla som lagrats från vinter till
sommar i kalkberget för att på ett miljövänligt sätt
kyla fastigheter, dvs. fjärrkyla.
För att kunna utnyttja denna typ av teknik krävs
ett avgörande av en miljödomstol som nu ersätter
vattendomstolarna. Det finns dock vissa problem med
detta. Såvitt jag förstår har man på vissa håll haft
problem med att rekrytera folk till miljödomstolarna.
Folk som tillsätts är ofta inte vana vid miljömål och
måste först läras upp. Och det handlar ju här om hela
miljöbalken med den uppsättning av olika lagar som
skall hanteras i detta sammanhang. Innan de har ut-
bildats och kommit in i arbetet kan det ha gått minst
ett halvår. Detta kommer att innebära en stor tempo-
förlust, vilket kommer att gå ut över många mål som
kommer att försenas.
Fru talman! Det är vår förhoppning att regeringen
nu ser de stora miljöfördelarna med denna typ av
projekt som fjärrkyla innebär och vidtar åtgärder för
att eventuella tempoförluster skall elimineras.
(forts. prot. 44)

4 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 januari

1998/99:107 av Lars Hjertén (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Gymnasieskolan
1998/99:108 av Roy Hansson (m) till justitieministern
Information om utländska spel och lotterier
1998/99:109 av Sten Andersson (m) till justitiemi-
nistern
Kriminalitet bland invandrarungdomar
1998/99:110 av Runar Patriksson (fp) till jordbruks-
ministern
Vargstammen i Värmland

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 26 januari.

5 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 20 januari

1998/99:265 av Lena Sandlin (s) till socialministern
Osteoporos
1998/99:266 av Christina Nenes (s) till socialminis-
tern
Ersättning till psykiskt funktionshindrade som deltar i
daglig verksamhet
1998/99:267 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nistern
Psykiskt störda brottslingar

den 21 januari

1998/99:268 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Augusto Pinochet
1998/99:269 av Yvonne Ruwaida (mp) till finansmi-
nistern
Harmonisering av skattepolitiken
1998/99:270 av Ulla Hoffmann (v) till finansminis-
tern
Jämställdhetsdirektivet och den ekonomiska vårpro-
positionen

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 26 januari.

6 § Kammaren åtskildes kl. 21.38.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 1 § anf. 53 (delvis),
av av tredje vice talmannen talmannen därefter t.o.m.
anf. 127 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 223,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 3 § anf. 268
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 331 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 404 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.