Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:35

Måndagen den 14 december

Kl. 10.00 - 15.19

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 7 och 8 december.

2 § Hänvisning av ärende till utskott och beslut
om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1998/99:RR3 till skatteutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående förslag skulle förlängas till
fredagen den 22 januari 1999.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkanden 1998/99:UbU1
och UbU2
Meddelande om uppskjuten votering

Talmannen meddelade att samtliga ärenden på
dagens föredragningslista skulle avgöras i ett sam-
manhang vid arbetsplenum tisdagen den
15 december.

4 § Samhällsekonomi och finansförvaltning

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU2
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvalt-
ning (prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 1 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! I betänkandet behandlas utgiftsområ-
de 2, Samhällsekonomi och finansförvaltning. Till
detta har vi moderater fogat ett särskilt yttrande där vi
kort presenterat vårt förslag till anslagsfördelning.
Sammantaget föreslår vi en minskning av ramen med
156 miljoner kronor för 1999 och 87 miljoner kronor
de två följande åren, innebärande en total ram för
1999 på drygt 1,5 miljarder.
Jag skall här bara helt kort kommentera några om-
råden av mer principiell karaktär: en ny riksrevi-
sorsmyndighet, Nämnden för offentlig upphandling
och en myndighet för kvalitetsutveckling och kom-
petensförsörjning.
Vi föreslår att Riksrevisionsverket och Riksda-
gens revisorer sammanförs till en ny riksrevi-
sorsmyndighet. Vår avsikt är att uppnå en mer fristå-
ende granskning, som bättre motsvarar internationell
vedertagen praxis. Sverige särskiljer sig i det avseen-
det. Riksdagen har enligt grundlagen makten över
statsfinanserna. Riksdagen har också att följa upp och
utvärdera hur skattebetalarnas pengar förvaltas.
Den statliga revisionen är eller borde vara en vik-
tig del av denna kontroll. Men när det gäller just
uppföljningen är riksdagens roll av, låt oss kalla det,
tradition ganska svag. Sverige har valt en tudelad
lösning för den statliga revisionen som avviker från
vad som förekommer i andra länder: en mindre del
ställd under riksdagen, Riksdagens revisorer, och en
betydligt större del, Riksrevisionsverket, förvaltning-
smyndigheten.
Riksdagens revisorer som institution har en lång
tid bakom sig, snart 200 år. Det är uppenbart att det
har hänt mycket under de här åren. Statsförvaltningen
och det allmännas uppgifter har genomgått stora
förändringar, men verktygen, medlen, har inte påver-
kats i någon större omfattning. I stället har successivt
den större delen lagts på regeringens eget förvalt-
ningsorgan - ett faktum som måste förvåna och inte
heller anses lämpligt, inte minst ur ett medborgar-
perspektiv, dvs. att ledningen för det största revision-
sorganet utses av, får instruktioner av och beviljas
anslag från samma organ som det är satt att granska.
En av riksdagens främsta uppgifter är, som sagt,
att utöva sin kontrollmakt. Det innebär också att riks-
dagen måste förfoga över rätt verktyg för att leva upp
till ett sådant uppdrag.
Tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokra-
terna har vi tidigare gemensamt fört fram förslag till
förändringar. Vi fullföljer nu förslaget genom att
omfördela medel från Riksrevisionsverket och Riks-
dagens revisorer till denna nya riksrevisorsmyndig-
het.
Fru talman! Nämnden för offentlig upphandling
anser vi också skall avvecklas. Nämndens uppgift är
att verka för att offentlig upphandling sker affärsmäs-
sigt genom information och tillsyn. Nämndens resur-
ser har genom åren till övervägande del använts till
informationsverksamhet snarare än till nödvändig
tillsyn av efterlevnaden av lagen. Det framgår enligt
vår uppfattning att nämnden har haft svårt att hitta sin
roll. Regeringen skriver också att det är svårt att
överblicka vilken effekt verksamheten har haft. Vi
konstaterar att frågan om offentlig upphandling är
viktig och skall genomföras på ett effektivt och kor-
rekt sätt.
I motion Fi802 har vi utvecklat våra förslag på
detta område. Vi vill bl.a. genom skärpta skrivningar
i regleringsbreven och kompletterande lagstiftning
tillgodose medborgarens berättigade krav på att of-
fentliga tjänster sker till lägsta möjliga kostnad.
Vi önskar dessutom att den föreslagna myndig-
heten för kvalitetsutveckling och kompetensförsörj-
ning inte bör inrättas. Flera myndigheter ägnar sig
redan åt detta, och risken för dubbelarbete är uppen-
bar. Det bör dessutom vara varje myndighets uppgift
att utifrån sitt ansvarsområde se till att man har rätt
bemanning och kompetens för att utvecklingsarbetet
sker kontinuerligt och i de normala arbetsuppgifterna.
Slutligen, fru talman, behandlas i betänkandet
också några motioner om statistikfrågor, BNP-måttet
och fördelningsstatistiken. I en motivreservation
konstaterar vi att dagens system för nationalräken-
skaper successivt har byggts upp under de senaste
50-60 åren. Räkenskaperna har också alltmer sam-
ordnats mellan olika länder, t.ex. i FN:s och OECD:s
regi. Sådan statistik är givetvis nödvändig som un-
derlag för ekonomisk-politiska åtgärder och fråge-
ställningar. Samtidigt kan vi också alla konstatera att
det i de fall man försöker införa för många variabler
blir det totala ohanterligt, oöverskådligt och av be-
gränsad nytta. Risken med en sådan utveckling är att
värdet av BNP-måttets ursprungliga roll som makro-
ekonomiskt verktyg urholkas. Även när det gäller
fördelningsstatistiken anser vi att det redan finns ett
väl utvecklat statistiksystem.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 4, men jag står naturligtvis också bakom den
gemensamma reservationen från moderaterna och
kristdemokraterna.

Anf. 2 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Ekonomisk politik handlar om att
hushålla med de offentliga resurserna. Ett viktigt
redskap för denna förvaltning är de myndigheter som
finns under detta utgiftsområde. Det gäller allt från
SCB och Konjunkturinstitutet till Riksrevisionsverket
och Statskontoret. Ekonomisk politik handlar också i
stor utsträckning om prioriteringar; prioriteringar
mellan alla de utgiftsområden som vi har att hantera.
Genom en klok avvägning mellan utgiftsområde-
na vill vi kristdemokrater ytterligare öka resurserna
för kommuner och landsting och därmed förstärka
sjukvård, äldreomsorg och skola. Detta föranledde
oss kristdemokrater att föreslå riksdagen en minsk-
ning av ramen här med 6 %, med 100 miljoner kro-
nor. Men denna besparing måste ses mot bakgrund av
de budgetförutsättningar som en steril näringspolitik
skapat under de senaste årens styre.
Vi är fullt medvetna om att myndigheterna inom
även detta utgiftsområde bidragit till de gångna årens
besparingar. Samtidigt kan det finnas fog för en viss
oro för överlappningar och dubbelarbete mellan myn-
digheter, gamla som nya.
Nu skriver utskottsmajoriteten att man inte kan
tillstyrka "sådana opreciserade, svepande besparing-
ar". Men jag vill kalla detta innehållslös retorik av
den enklare skolan. Den faller vid en granskning.
Besparingar torde grovt sett vara, för att använda
vanligt språkbruk, av osthyvels- eller tårtspadekarak-
tär. Vi föreslår i detta fall det förra, osthyveln, för att
myndigheterna själva skall peka ut vad som skall
sparas i den egna verksamheten, med osthyvel eller
tårtspade. Konstigare är det inte även om det är
smärtsamt och inte alls alltid önskvärt.
Det som majoriteten nu lite nedlåtande i texten
betecknar som oprecist och svepande är ett nödvän-
digt ont som skiftande majoriteter i riksdagen och
majoriteternas kolleger i t.ex. kommuner och lands-
ting ofta tvingas använda sig av.
Ett exempel är det kraftiga sparbetinget i konsoli-
deringsprogrammet för några år sedan och hos de
flesta myndigheter inom det här området. De sparade
miljonerna vill vi använda för vård, omsorg och sko-
la. Vi föreslår 1 miljard mer än den sittande majori-
teten.
Angående BNP-måttet, som behandlas i mom. 4
och i våra motioner, noterar vi utskottets skrivningar
med intresse. Det gäller också den internationella
trenden att vid sidan av BNP utveckla kompletterande
räkenskaper inom särskilda områden, s.k. satelliträ-
kenskaper. Vi anser att regeringen bör få i uppdrag att
utarbeta satelliträkenskap för en miljöjusterad netto-
nationalprodukt, NMP, där hänsyn tas till förändring-
ar i human- eller miljökapital vid tillväxt eller motsat-
sen.
Regeringen bör även ta initiativ till ett internatio-
nellt projekt om värdering av hemmens hushållsar-
bete i en kompletterande räkenskap till BNP. Mycket
som sköts formellt i Sverige och räknas in i BNP görs
informellt i sydligare länder vilket relativt sett ökar
vår avgift till EU på ett icke önskvärt sätt. BNP som
ett viktigt jämförandetal länder emellan skall natur-
ligtvis behållas.
Vi har tidigare i höst och andra år i parti- och
kommittémotioner lagt fram våra förslag till inrikt-
ning av den ekonomiska politiken och av budgetpoli-
tiken. Riksdagen har även detta år, märkligt nog, valt
en annan inriktning, och därmed är vi fortsatt bundna
av en passivitet eller ibland rent av kontraproduktiva
effekter av en näringspolitik som vi inte gillar och
som permanentar sämre förutsättningar för Sverige än
vad Sverige förtjänar. Vi deltar därför inte, fru tal-
man, i detaljbesluten.

Anf. 3 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet har tre reservationer fo-
gade till betänkandet som berör utgiftsområde 2,
Samhällsekonomi och finansförvaltning. Vi står bak-
om samtliga tre reservationer, men jag nöjer mig med
att här yrka bifall till reservation nr 1. Den reservatio-
nen berör olika anslag inom utgiftsområde 2 för bud-
getåret 1999.
Där berörs bl.a. folk- och bostadsräkningen. Vi
har ingen annan uppfattning än den som framgår av
betänkandet. Det är viktigt att en ny folk- och bo-
stadsräkning genomförs. Den behövs därför att man i
den kan få uppgifter om grundläggande hushållssta-
tistik som är viktig för bl.a. kommunernas planering
och resursförsörjning.
Det är också viktigt hur folk- och bostadsräkning-
en görs för att få ut så mycket fakta som möjligt ur
den. I motion So314 från Centerpartiet har vi betonat
statistikens vikt för folkhälsoarbetet. Det är uppenbart
att det finns olika skillnader i befolkningen när det
gäller hälsotillståndet.
Folkhälsorapporten från 1997 från Socialstyrelsen
visar att det finns regionala skillnader. Man har pekat
på att det märks en ogynnsam hälsoutveckling för
t.ex. män i norra glesbygden och för flera invandrar-
gupper. Segregationen i samhället syns tydligt både
när det gäller medellivslängd och ohälsotalen.
En ökande andel kvinnliga arbetare besväras av
sjukdomar i rörelseorganen. De sociala skillnaderna i
hälsan tenderar att öka bland kvinnorna. Det är natur-
ligtvis en mycket oroande utveckling att dessa ten-
denser finns. Därför tycker vi att det är viktigt att man
i detta arbete får en statistik där man kan redovisa
resultatet också fördelat på könen.
Vi har inte fått framgång fullt ut i det arbetet. Där-
för tar vi upp det i reservation 1, som jag härmed
yrkar bifall till.
Riksdagen har tidigare beslutat att inrätta en myn-
dighet för kvalitetsutveckling och kompetensförsörj-
ning. Det har tidigare berörts i debatten. Det är natur-
ligtvis ingenting nytt. Det är ett känt knep för att visa
att man är eller vill vara progressiv inom ett visst
område att inrätta ett nytt verk eller en ny myndighet.
Det borde vara självklart att alla myndigheter skall
vara effektiva. Vi tror inte att de blir effektivare av att
nya myndigheter inrättas.
Däremot tror vi att det blir effektivare och effekti-
viseringsarbetet bedrivs i varje myndighet på plats
och för sig. Det ger större effekt samtidigt som man
kan undvika onödig byråkrati och staten kan spara
pengar. I det här fallet rör det sig om 50 miljoner som
kan komma till bättre användning på ett annat områ-
det. En ytterligare effektiv väg är att decentralisera
uppgifter från den regionala till den lokala nivån för
att öka effektiviteten. Det tror jag är betydligt bättre
än att inrätta nya myndigheter.
I reservation 3 berörs beräkningarna av bruttona-
tionalprodukten. Om t.ex. det tåg som jag färdades hit
med i går kväll hade spårat ur och orsakat omfattande
såväl materiella som personella skador som krävt
bl.a. stora sjukvårdsinsatser hade det på ett märkligt
sätt i någon mån ökat bruttonationalprodukten i sta-
tistiken med kanske någon promille. Men ur ett häl-
soperspektiv och ett välfärdsperspektiv är det inte
särskilt positivt.
Folkhälsoarbetet är viktigt. Det bör genomsyra allt
samhällsarbete och de politiska besluten som grundas
på principen om en hållbar hälsoutveckling och att
människor ges möjlighet att leva ett hälsosamt liv.
Ekonomisk tillväxt innebär inte med automatik för-
bättrad social utveckling om stora grupper av befolk-
ningen inte får del av de växande resurserna.
Därför är det viktigt att man i nationalräkenska-
perna inkluderar såväl positiva som negativa effekter
på folkhälsan. Jag hälsar med tillfredsställelse den
framgång som här finns i skrivningarna men som vi
tycker kunde ha gått ett steg till i rätt riktning. Detta
framgår av reservation 3, som vi har fogat till betän-
kandet. Men mitt yrkande, fru talman, omfattar i
första hand reservation 1.

Anf. 4 CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp):
Fru talman! Riksdagen har i början av december
fastställt de ekonomiska ramarna för de olika utgifts-
områdena i statsbudgeten. De riktlinjer som riksdagen
beslutat om vad gäller den ekonomiska politiken
skiljer sig från Folkpartiet liberalernas riktlinjer.
Vi vill minska utgiftsområdet Samhällsekonomi
och finansförvaltning med 80 miljoner kronor. En
besparing på 70 miljoner kronor skulle kunna uppnås
genom att avstå från förberedelsen för en ny folk- och
bostadsräkning. 10 miljoner skulle kunna sparas om
den nya myndigheten för kompetensutveckling inte
inrättas. Dessa 80 miljoner kronor skulle alternativt
kunna användas till att hjälpa människor hellre än att
registrera dem.
Det utgiftsområde som vi nu har att ta ställning till
är inriktat på att planera, underlätta och kontrollera att
de statliga åtagandena sköts på ett så effektivt sätt
som möjligt. Målen är i stort sett desamma som an-
togs i samband med budgetpropositionen för 1998.
Det är bra att regeringen i propositionen utvecklat
målen för att tydliggöra syftena med de olika verk-
samhetsområdena.
Jag skulle ändå vilja säga ett par ord om utveck-
lingen av BNP-måttet och fördelningsstatistiken.
Det finns ett antal felaktiga uppfattningar om
BNP-måttets karaktär. Det är knappast möjligt att
skapa ett samlat och enhetligt BNP-mått som inklude-
rar och värderar alla ekonomiska aktiviteter och kor-
rigerar för alla effekter som tillväxten skapar.
Därför har den internationella trenden under de
senaste åren varit att kompletterande räkenskaper
inom speciella områden utvecklats. Det föreligger
inga hinder att kompletterande uppgifter tas fram för
folkhälsoområdet eller för värdering av produktion
som sker i former som i dag inte täcks av nationalrä-
kenskaperna.
För svensk del borde det finnas ett kompletterande
mått som fångar upp förutsättningar för tillväxt och
välfärd. Det borde finnas en statistik som på ett kor-
rekt och relevant sätt mäter förutsättningarna för
företagande, sysselsättning och tillväxt så att man kan
se utvecklingen över tiden och i en internationell
jämförelse. I första hand skall förutsättningarna för
hur tillväxt och välfärd skapas kartläggas. Först då
tillväxten skapas finns det någonting att fördela.
Slutligen vill jag betona vikten av att statistik som
belyser jämställdhet skall ges hög prioritet.
Fru talman! Folkpartiets huvudinriktning och hu-
vudkritik framgår av vårt särskilda yttrande. Jag står
självfallet bakom våra reservationer, men för att vin-
na tid yrkar jag inte bifall till dem.

Anf. 5 LISBET CALNER (s):
Fru talman! Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning innehåller en flora av verksam-
heter. Statistik, tillsyn av de finansiella marknaderna,
offentlig upphandling och revision är några exempel
på de 23 verksamhetsområdena.
Sammanfattningsvis tycker jag att man kan säga
att verksamheten är inriktad på att planera, underlätta
och kontrollera att statliga åtaganden sköts på så
riktigt och effektivt sätt som möjligt. Jag håller med
Per Landgren när han säger att vi skall hushålla med
de offentliga resurserna.
I samband med att utskottet behandlade detta ut-
giftsområde förra året hade finansutskottet en del
synpunkter på hur målformuleringar hade utformats
och redovisats. Vi tyckte att det var viktigt att mål är
konkreta och möjliga att följa upp för att de skall
kunna fungera som de styrinstrument som de bör
vara.
I år konstaterar utskottet att det genomgående har
skett förbättringar av redovisningen och att förutsätt-
ningarna för resultatstyrningens möjligheter att för-
bättra verksamheten också kvalitetsmässigt har för-
bättrats. Utskottet förutsätter att utvecklingsarbetet
fortskrider med oförminskad kraft och entusiasm.
Fem av de åtta reservationerna uppehåller sig vid
en revidering, förändring eller utveckling - vilket ord
man nu vill använda - av BNP-måttet. Jag tror att vi
alla är överens om att BNP-redovisningen, med de
variabler som den innehåller i dag, inte till alla delar
ger det som vi skulle vilja ha - det finns en del som
inte tycker att vi skall ha med det - för att i statistik
och siffertermer kunna tala om ett lands hela situation
vad gäller verkligheten för den enskilda människan i
form av välfärd, miljöeffekter och fördelning av till-
gångar. Jag tycker att utskottets majoritet har skrivit
mycket utförligt om det här begreppet. Jag tänkte
passa på att berätta lite om det.
Vi konstaterar att BNP-begreppet är ett mycket
användbart redskap när det gäller att analysera och
belysa ekonomisk tillväxt och konjunkturen i olika
länder. Existensen av ett räkenskapssystem som gör
att förhållandena i olika länder går att jämföra är
värdefullt. Det ger även värdefulla möjligheter till
underlag för ekonomisk-politiska åtgärder och fråge-
ställningar.
Utskottet är också mycket väl medvetet om att
BNP-måttet har uppenbara brister om man skall an-
vända det som ett mått på välfärden i samhället. Hur
trafikolyckor redovisas i BNP brukar tas som exem-
pel på detta, och det gjorde ju också Agne Hansson.
Man kan även tycka att skador på naturen borde ge ett
minustecken.
Men utskottet tror inte att det är möjligt att skapa
ett samlat och enhetligt BNP-mått som inrymmer och
värderar all ekonomisk aktivitet och korrigerar för
alla effekter som tillväxten skapar. Då finns risk att
BNP-måttets ursprungliga värde som ett makroeko-
nomiskt analysverktyg försämras drastiskt.
Däremot tycker vi att det är viktigt - ja, alldeles
nödvändigt, skulle jag vilja säga, om vi menar något
med att utveckla det ekologiskt hållbara samhället -
att vi arbetar vidare med miljöräkenskaper. Det är nu
ett gemensamt projekt mellan Naturvårdsverket,
Konjunkturinstitutet och Statistiska centralbyrån.
Naturvårdsverket skall utveckla indikatorer och
index som ger en bild av det svenska ekosystemet och
dess förändringar. Konjunkturinstitutet skall utveckla
modeller som kan användas för analyser av samban-
den mellan ekonomi och miljö. Vad betyder t.ex.
utsläpp i olika former i reda kronor och ören? SCB
skall uppskatta kostnaderna för miljöskydd.
I flera år har nu utskottet diskuterat miljöräken-
skaper och på senare tid gröna nyckeltal. Det händer
en hel del på området, men ännu så länge mest i form
av forskning och metodutveckling. Men i denna må-
nad, december 1998, skall i alla fall SCB publicera
den första heltäckande rapporten där miljödata för
olika branscher kopplas samman med ekonomiska
data i respektive bransch.
Det borde kunna bli en "kioskvältare" med tanke
på alla diskussioner kring dessa begrepp som har förts
inte minst i denna kammare på senare år. Fortsätt-
ningen på detta arbete borde kunna bli det som Cen-
tern efterlyser, t.ex. den ekonomiska tillväxtens ef-
fekter på folkhälsan.
När det gäller kd:s krav att även inrymma hemar-
betet i BNP sägs i motionen att ekonomiska beräk-
ningsgrunder och teorier inte alltid tar hänsyn till
oavlönat arbete, trots att det utgör en stor samhällsin-
sats. Frågan är hur vi skall finna de instrument som
behövs för att föra in detta i BNP på ett relevant sätt.
Motionen ger inte heller några svar på den frågan.
SCB har genomfört en s.k. tidsanvändningsstudie
i hushållen för att få en uppfattning om hemarbetets
omfattning. Regeringen ger nu i budgetpropositionen
SCB i uppdrag att göra ännu en nationell studie över
detta.
Min slutsats blir att BNP-begreppet skall komp-
letteras med s.k. satelliträkenskaper som kan ge oss
svar på de frågor som jag just har talat om.
Jämställdhet skall genomsyra alla våra förslag i
riksdagen. Finansutskottet utgör inget undantag där-
vidlag. Utskottet ger med anledningen av krav i mo-
tioner från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljö-
partiet regeringen till känna att det behövs en allsidig
statistik över förmögenheter och förmögenhetsut-
veckling. Debatten om fördelningen av ekonomiska
resurser blir ofullständig om denna statistik inte finns
anför motionärerna.
Vidare ger vi regeringen till känna att det behövs
en ny låg- och höginkomstutredning som skall upp-
märksamma höga inkomster och förmögenheter, att
utredningen skall redovisa skillnader mellan män och
kvinnor i detta hänseende samt att den könsuppdelade
statistik som SCB producerar konsekvent skall an-
vändas när förslag till förändringar i lagstiftningen
framförs.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande nr 2 och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 6 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det finns anledning att hålla med
Lisbet Calner om att det var en bra skrivning i ut-
skottsbetänkandet, men det gäller också att med den i
ryggen gå från ord till handling.
Ann-Marie Pålsson har ju bl.a. visat på veten-
skapliga modeller för hur man kan beräkna hemarbe-
tet och på så sätt föra in det i satelliträkenskaper.
För att styrka detta vill jag yrka bifall till reserva-
tion 2. Jag står självfallet bakom samtliga reservatio-
ner från oss men nöjer mig med bifall.

Anf. 7 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det råder väl en samstämmig uppfatt-
ning när det gäller BNP-måttet. Det är inte tillräckligt
effektivt i dag, precis som här har sagts från flera
talare. Det är inte möjligt att redovisa allt.
Nu fick vi en redovisning från Lisbet Calner av
hur man avser att gå vidare med miljöarbetet och
ekosystemet och med det arbete som Naturvårdsver-
ket bedriver. Det är naturligtvis viktigt att det också
kommer till uttryck i de beslut som vi skall fatta i den
här kammaren så fort som möjligt.
Däremot uppfattade jag inte särskilt mycket posi-
tiva tongångar när det gäller frågan om hur vi skall
kunna gå vidare med hälsoarbetet i BNP-måttet men
även när det gäller folk- och bostadsräkningarna.
I fråga om folk- och bostadsräkningarna skall ju
regeringen komma tillbaka med en närmare redovis-
ning. Är det Lisbet Calners och majoritetens uppfatt-
ning att vi då kan få en könsuppdelad statistik på det
här området och en ökad tyngd också när det gäller
hälsoeffekterna i BNP-måttet?

Anf. 8 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! I betänkandet har vi svarat på Agne
Hanssons fråga om folkhälsan. Utskottet konstaterar
att det i princip inte är något som hindrar att komp-
letterande uppgifter eller satelliträkenskaper, som är
det nya ordet för dagen, även tas fram för t.ex. den
ekonomiska tillväxtens effekter på folkhälsan eller för
värdering av den produktion som sker utanför mark-
naden.
Vad gäller folkbokföringen och frågorna om den
hänvisar jag till vad vi redan här skrivit i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

5 § Allmänna bidrag till kommuner

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU3
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
(prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 9 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Moderata samlingspartiet har i parti-
och kommittémotioner förordat en annan politik än
den som nu förs av regeringen och dess rödgröna
stödpartier. Vår politik syftar till att skapa förutsätt-
ningar för ett ekonomiskt, social och kulturellt väx-
ande Sverige - ett Sverige där grunden för vårt väl-
stånd är att människor har jobb, ett Sverige där män-
niskors trygghet inte är beroende av kortsiktiga poli-
tiska beslut och ett Sverige där framtidstron åter kan
spira.
Den kommunala sektorn har expanderat kraftigt
sedan 1960-talet. Till traditionellt kommunala upp-
gifter har fogats nya. 1960 arbetade drygt 270 000
människor i den kommunala sektorn. Antalet syssel-
satta har fyrdubblats och drygt 1 miljon människor
arbetar kommunalt i dag. Kommunsektorns utgifter
motsvarar ungefär 25 % av Sveriges bruttonational-
produkt. Vårt välstånd har inte utvecklats i samma
takt. Tvärtom har Sverige rasat från toppen till botten
i de internationella välståndsligorna.
År 1999 beräknas den samlade kommunsektorns
inkomster uppgå till nästan 463 miljarder kronor. Av
detta är 67 % skatteinkomster, 20 % statsbidrag och
13 % övriga inkomster. Grunden för den kommunala
ekonomin är således skatteintäkterna, dvs. den andel
av medborgarnas inkomster man tar i anspråk. Det
bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och
skapa utrymmer för god service och lägre skatter är
därför att se till att skattebetalarna blir fler. Om sys-
selsättningen ökar så att arbetsinkomsterna ökar med
1 % årligen i tre år förbättras skatteintäkterna med
ca 10 miljarder kronor. Detta visar att kommunernas
ekonomiska problem främst löses genom en politik
som leder till att fler jobb växer fram.
Aktuella undersökningar av kommunal verksam-
het visar tydligt att det inte finns något direkt sam-
band mellan verksamhetens kostnader och kvalitet.
Tvärtom finns det många exempel på att ökade anslag
leder till att skattebetalarna får sämre valuta för peng-
arna genom lägre produktivitet. Regeringens politik
ter sig därför sorgligt kortsynt när man ger sken av att
problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag i
stället för genom tillväxt av skatteunderlaget, genom
reformer och genom en prioritering av de viktigaste
verksamheterna.
Genom att staten ständigt ändrar kommunernas
förutsättningar försvåras en långsiktig kommunal
politik. Regeringens politik hindrar den nödvändiga
moderniseringen av gamla strukturer i kommunsek-
torn.
Ledande företrädare för flera fackliga organisatio-
ner inom sjukvårdssektorn skrev i Dagens Nyheter i
november 1997 att de från olika utgångspunkter
"dragit slutsatsen att en helt annan och friare organi-
sation än den nuvarande har mycket stora väl-
färdsvinster att erbjuda en bättre fungerade vård till
samma eller lägre kostnad". Men socialdemokraterna
saknar viljan och förmågan att göra nödvändiga orga-
nisationsförändringar. Priset för denna brist på ledar-
skap betalas av de människor som får hålla till godo
med sämre service i vård och omsorg, sjukvårdsköer
och med en skola som inte ger tillräckliga kunskaper.
Det är socialdemokraterna och dess stödpartier
som skall ställas till svars för Sveriges sönderfallande
välfärd.
Fru talman! Moderata samlingspartiet har tidigare
föreslagit en översyn av de uppgifter kommunerna
bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en renodling
till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn
bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligato-
riska åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas
vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anled-
ning att se över kommunallagens bestämmelser i
detta avseende. En mer distinkt rollfördelning ger
också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att
växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre
valfrihet för medborgarna.
Det kommunala självstyret får inte gå före med-
borgarnas frihet att välja och deras möjligheter att
forma sina egna liv. Subsidiaritetsprincipen, dvs. att
beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste
gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgs-
form, skall avgöras av familjen vid köksbordet och
inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den
översyn som vi menar måste genomföras skall också
sätta tydliga gränser för vad en kommun skall få ägna
sig åt med skattebetalarnas pengar.
Just nu är det viktigaste att kommunerna fortsätter
ett förändringsarbete som innebär att medborgarna
kan få mer för varje skattekrona genom avregleringar
och konkurrensutsättning i förening med tydlig prio-
ritering av kärnuppgifterna. Det krävs långsiktiga
reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga
sektorn.
Det lokala skatteunderlaget är kommunernas vik-
tigaste inkomstkälla. Således måste det föras en poli-
tik som leder till att fler företag startas, att de små
vågar anställa fler och att de stora inte flyttar utom-
lands. Endast så kan fler människor få nya riktiga
jobb och kommunernas ekonomi stärkas.
Om kommunerna dessutom kunde bedriva sin
verksamhet friare och mer anpassat till lokala förut-
sättningar samtidigt som de handlade upp produktio-
nen i konkurrens skulle medborgarna få ut mer för
varje skattekrona - och utrymme för fler skattesänk-
ningar skapas.
Fru talman! Grunden för relationen mellan stat
och kommun måste vara att det som uppburits i
kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten
erlagts. Kopplingen mellan kommunalskatten och det
kommunala beslutsfattandet måste vara tydlig för att
vi skall kunna stärka förtroendet för demokratin.
Regeringens brott mot detta samband är ett grund-
skott mot den kommunala självstyrelsens grundläg-
gande princip.
I en ESO-rapport har Stefan Fölster beskrivit en
rad av oss tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg
sysselsättningsgrad och hög arbetslöshet ger en
kommun större intäkter än om nya jobb skapas. Det
är först när en utflyttning från en kommun äger rum
som negativa effekter på ekonomin uppstår. Situatio-
nen leder till att kommunen inte har några incitament
att medverka till ekonomisk tillväxt. Däremot har den
tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra
kommuner med jobb. Sjunker arbetslösheten relativt
sett minskar bidraget till kommunen. Blir fler arbets-
lösa ökar bidraget.
Till detta kommer att kommuner med en befolk-
ning om sammanlagt ca 1,2 miljoner människor på-
verkas av rena pomperipossaeffekter när den egna
skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst
kan kommunens samlade intäkter minska. Vi har
under ett antal år påvisat dessa orimliga effekter.
Utjämningssystemet strider mot grundlagen och
påverkar kraftigt snedvridande samhällsekonomins
funktionssätt. Långsiktigt finns det bara förlorare med
dagens system.
Fru talman! Basen för kommunal ekonomi är
skatteintäkterna. När det går bättre för svensk eko-
nomi och när fler får nya riktiga jobb ökar kommu-
nens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver hö-
jas. Om den ekonomiska tillväxten är god skapas
successivt ett utrymme för skattesänkningar.
Den ekonomiska politik som Moderata samlings-
partiet förordar skapar förutsättningar för ett snabbare
växande skatteunderlag. Genom en avreglering av
arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexi-
bel lönebildning och lägre skatt på investeringar och
arbete skapas betydligt fler arbetstillfällen i företagen
runt om i Sverige. Det leder bl.a. till att kommunernas
kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgär-
der kan sjunka.
Det finns ett mycket tydligt samband mellan
skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a.
åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs, förlo-
ras omedelbart ca 30 % av höjningen i ökade kostna-
der, främst i form av socialbidrag. På motsvarande
sätt minskar en kommuns kostnader när skatten
sänks.
Det är viktigt att det sociala skyddssystem som
bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån lokala
förutsättningar. Det är inte rimligt att riksnormer som
prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna
får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom
och erfarenhet. I dag förhindras många kommuner att
på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på
det sociala området. Den statliga regleringspolitiken
förefaller grunda sig på den felaktiga inställningen att
kommuner inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar
utan statliga rikslikare. Socialdemokraterna saknar
uppenbarligen tilltro till sina egna kommunalpoliti-
ker.
Genom en kombination av att den kommunala
verksamheten renodlas och effektiviseras, av att tidi-
gare tillskott till statsbidraget utnyttjas och av att
ekonomin utvecklas starkare skapas utrymme för att
sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt som
kvaliteten på kommunal service säkras.
För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela
landet föreslår vi att staten övertar kostnader som
åvilar kommunerna. Vi föreslår i annat sammanhang
att en nationell skolpeng införs. Innebörden av försla-
get är att staten övertar finansieringsansvaret för
grundskolan år 2000, då motsvarande 10 miljarder
kronor tillförs kommunsektorn. År 2001 tillförs 20
miljarder kronor. Kommunerna svarar för mellan-
skillnaden intill det att staten genom fortsatta bespa-
ringar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna
avlastas därmed kostnader för grundskolan som år
2000 motsvarar en sänkning av den kommunala utde-
biteringen med 1 krona och år 2001 ytterligare 1
krona.
Moderata samlingspartiet står bakom finansie-
ringsprincipen. Det innebär att kommunernas ekono-
miska ställning inte skall förändras genom statliga
beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning
av uppgifter mellan stat och kommun föreslås i denna
motion liksom skattesänkningar som påverkar det
kommunala skatteunderlaget. I alla dessa avseenden
kompenseras kommunerna fullt ut för minskat skatte-
underlag eller ökade kostnader. Full kompensation
lämnas således för förslagen om grundavdrag för barn
vid den kommunala beskattningen, för den särskilda
skattesänkningen för arbetsinkomster vid den kom-
munala beskattningen och för andra skatteförslag.
Fru talman! Eftersom riksdagen den 2 december
fattat beslut om andra ekonomiska ramar och riktlin-
jer än de som vi moderater föreslagit, avstår vi från
att delta i de påföljande detaljbesluten. Däremot yrkar
jag bifall till reservation 2 och hänvisar i övrigt till
vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Anf. 10 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag vet inte hur många av riksdagens
ledamöter som kommer att läsa Jerzy Einhorns se-
naste biografi, Det är människor det handlar om. Han
ger där skildringar från den konkreta verklighet som
besluten här i riksdagen handlar om. I epilogen be-
skriver han en tragisk trend inom svensk sjukvård:
drastiska minskningar av antalet sjukvårdsplatser och
ett kraftigt ökat behov. Han skriver att en
"omotiverad utarmning har drabbat sjukvården i hela
landet".
På tio år har 80 000 vårdplatser blivit 37 000, trots
att antalet patienter i behov av sjukvårdsplatser ökat.
Einhorn skriver: "Dem vi inte kan bota och de gamla
skickar vi hem eller överlämnar till kommunal om-
vårdnad som saknar förutsättningar för att ta hand om
så svårt sjuka och vårdkrävande människor. Det är
detta som skapar kaoset inom kommunernas sjuk-
och äldrevård."
Till detta kommer att alltfler slutar inom sjukvår-
den och att allt färre unga vill viga sina liv åt de sjuka
inom sjukvården. Sverige var ett av de länder som
satsade mest på sjukvård. Nu ligger vi i botten bland
OECD-länderna. Vi har världens högsta skatter men
satsar minst, trots världens högsta andel av gamla och
av yrkesarbetande kvinnor.
Nu på morgonen kl. 9.30 presenterade Land-
stingsförbundet en rapport som ytterligare pekar på
landstingens svåra ekonomiska situation. Då kan man
ju passa på att vara personlig. Socialdemokrater här i
kammaren är ofta stolta över budgetsaneringen. Jag
vill fråga Sonia Karlsson hur stolt hon är över situa-
tionen för sjukvården och äldreomsorgen. Man kan
naturligtvis också lägga till skolan, som lider av lik-
nande problem.
Det är kommuner och landsting som står för vår-
den, skolan och omsorgerna. Det är också kommuner
och landsting som fungerat som ett tacksamt dragspel
i den tidigare budgetsaneringen. Mycket kan sägas
om relationerna mellan stat och kommun, och statens
överordnade funktion är självklar. Men ibland kan det
vara hälsosamt att byta perspektiv.
I betänkandet läser vi att de allmänna bidragen till
kommuner uppgår till 103 565 miljoner kronor. Just
beteckningen "bidrag" kan för en stund tarva en pers-
pektivändring. Kommunernas perspektiv skulle ju
snarare kunna vara att det är där skatteuttaget för
fysiska personer och snart alla beskattade transaktio-
ner och verksamheter äger rum - skatter som går till
staten. Jag tar följande siffror ur minnet.
Kommunalskatten gav i Göteborg för år 1996
ca 17 miljarder. Jag vill minnas att statsbidrag och
avgifter stod för 4-5 miljarder. Det samlade skatteut-
taget översteg 50 miljarder. Det är relationerna som
är det viktiga, inte de exakta siffrorna. Så här kan ett
kommunperspektiv te sig. Man kan säga att bidraget
till statskassan är mycket stort.
Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar
knappt 20 % av de totala inkomsterna. Den viktigaste
enskilda faktor som påverkar kommunernas ekonomi
är, som vi tidigare har hört, sysselsättningsgraden.
Fler i arbete betyder fler skattebetalare och därmed
ökade skatteinkomster för kommunerna, bortsett från
den demoraliserande pomperipossaeffekten.
Fler i arbete betyder också färre arbetslösa och
färre personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som kommunerna i dag till stor del administrerar och
finansierar. Fler i arbete minskar också kommunernas
utgifter för socialbidrag, eftersom kommunerna fått
använda socialbidrag för att städa upp efter en dålig
närings- och arbetsmarknadspolitik. Denna överväl-
tring av kostnader på kommunerna har under de se-
naste åren förstärkts av regeringens och riksdagsma-
joritetens sänkningar av sjukpenningersättning, a-
kasseersättning, ersättning för deltidsarbetslösa etc.
De avdragsgilla egenavgifterna urholkar ytterligare
kommunernas ekonomi men också regeringens pub-
likt gångbara satsning på kommunerna.
Vad gäller pomperipossaeffekten kan framhållas
att enligt uppgift den nya kommunala kostnadsutred-
ningen kommer att presenteras för ministern på ons-
dag. Jag kan här passa på att deklarera att detta
tvångsvisa givande och tagande mellan kommuner
och landsting tycks något motbjudande. Det kan
egentligen inte vara kommuners och landstings roll
att utjämna förutsättningarna mellan varandra. Det
måste vara statens uppgift.
Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa
långsiktiga tillväxtförutsättningar genom ett bättre
företagarklimat och lägre skatter för låg- och medel-
inkomsttagare. Om sysselsättningen skall ta fart
måste det löna sig att arbeta. Skattepolitiken inriktas
också på att skapa förutsättningar för att behålla fö-
retag och kompetens i landet och på att förbättra
möjligheterna till nya företagsetableringar.
Sambandet mellan Sveriges företagar- och syssel-
sättningsklimat och kommunsektorns framtida re-
sursbehov kan inte nog understrykas. Den samlade
vänstern måste rimligtvis inse att företagen och
Svenska Arbetsgivareföreningen inte kan betraktas
som en fiende eller motståndare längre. Den gamla
känslan av klassmotståndare och klasskamp finns
kvar - i alla fall i valtider dammas den av - liksom
misstanken att företagen enbart suger ut arbetarklas-
sen. Näringslivet och företagen tas liksom bara för
givet. De finns där. Och sedan, när de plötsligt flyttar
ut eller försvinner, vaknas det, och det skapas nya
departement och annat.
Men nu är det statsbärande partiet beroende av en
lillgammal och vänsterkonservativ lillasyster som till
storasysters förskräckelse blivit alldeles för stor.
Kommunsektorn är inte en gång för alla färdig till
sina strukturer. Det vill vi inte hävda. På många håll
finns det potential att effektivisera och samordna
verksamheter så att resurser frigörs och kan användas
där de bäst behövs. Men det finns också anledning till
försiktighet här. På vissa håll inom sjukvårdens om-
råde har landstinget under de senaste åren smittats av
en fusionssjuka som slagit ut den hälsosamma inom-
landstingskommunala konkurrens som trots allt fanns
mellan olika sjukhus. Sjukhus har fusionerats ungefär
som ABB på 80-talet eller Astra nu, men storskalig-
heten har ofta blivit tung och kostsam och icke penet-
rerbar på något sätt. När industrin sedan, ABB inte
minst, har gått mot mindre, självständiga resultaten-
heter har sjukhusen under 90-talet som sagt skapat
kolosser. Kolossen på Rhodos motsvaras nu av den
tredelade kolossen SU i Göteborg, med den viktiga
skillnaden att den inte på något sätt är ett underverk.
Den står dock på lerfötter.
Ytterligare faktorer som i stor utsträckning kan
påverka de kommunala finanserna är kommunernas
ofta - alltför ofta - artificiella affärsverksamhet, t.ex.
bostadsbolagen. På detta område finns det också
anledning att verka för en strukturförändring som gör
att kommunerna minskar sina och därmed skattebe-
talarnas risker som följer av för stora åtaganden på
bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bo-
stadsbolag bör inte motverkas från statligt håll utan
snarare uppmuntras. Det utförsäljningsstopp som
regeringen infört bör avskaffas.
På kort sikt är det dock svårt att hävda att struk-
turomvandling eller bättre ledning av verksamheter
skulle göra att människor med vård- och omsorgsbe-
hov i dag får den hjälp de behöver och faktiskt har
rätt till. Den kris som finns på alltför många håll inom
sjukvården, skolan etc. rättas inte heller till, t.ex. för
dem som är elever i dag, genom en strukturomvand-
ling, utan det tar år att genomföra. Därför ser vi det
som motiverat med ökade resurser från statligt håll
för den närmaste perioden, så att människor som nu
behöver och har rätt till en fungerande service också
får det. Inte minst för landstingens del är det angelä-
get att de resursbrister som vi redan nu kan se inför år
2000 täcks av ökade statsbidrag. På längre sikt är det
emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling
som i kombination med fortsatta strukturreformer kan
trygga verksamheten inom kommunerna.
Mot ovanstående bakgrund anser kristdemokra-
terna att ett tillskott på 1 miljard kronor för 1999
utöver det regeringen gör är motiverat. Vi kristdemo-
krater står naturligtvis bakom våra reservationer, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1 -
för tids vinnande, brukar man ju säga.

Anf. 11 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Kommunernas verksamhet är viktig
för medborgarna. I den ryms mycket av den nära
service som är nödvändig för välfärden för medbor-
garna i landet. Det gäller inte minst kärnverksamhe-
ten som vård, skola och omsorg. Den måste garante-
ras alla på likvärdiga villkor. Därför är statens bidrag
till kommunerna viktigt, dels som ett allmänt finansi-
ellt stöd, dels för att utjämna de skillnader i förutsätt-
ningar mellan kommuner och landsting som finns.
Saneringen av statens finanser som Centerpartiet
har medverkat till har gjort det möjligt att höja bidra-
gen kraftigt till kommunerna. Sammantaget har 22
miljarder tillförts och kommer att tillföras sektorn
under åren 1996-2001. Därmed garanteras vård,
skola och omsorg. Det är dit som pengarna skall gå.
Det är en något märklig debatt som börjar utspela
sig här. Det finns tydligen en klar skiljelinje mellan
dem som vill ge kommunerna möjlighet att verka för
medborgarna och dem som inte vill det genom att dra
ned på resurserna. Det får naturligtvis konsekvenser
från olika synpunkter. Det är viktigt, tror jag, att man
försöker tala om vad detta får för konsekvenser.
På en punkt delar jag åsikterna hos de talare som
hittills har talat från denna talarstol. Det är viktigt att
vi sätter fler människor i arbete för att öka skattein-
komsterna till kommunerna. Men jag ser det svårt att
få ihop detta med att man, samtidigt som man vill öka
resurserna och satsa på sysselsättningen, skall minska
på resurserna till kommunerna som är en viktig bit för
serviceverksamheten, näringslivet, sysselsättningen
och för dem som skall arbeta i de sysselsättningsska-
pande instrumenten. Mer vård och omsorg, men
mindre pengar till dem som hanterar vård, skola och
omsorg. Bättre kommunal service, men mindre peng-
ar till dem som står för den kommunala servicen.
Ökade aktiviteter och sysselsättning och lägre skatter,
men bort med utjämningssystemen, som just ger
förutsättningen för att fler kommuner på ett likvärdigt
sätt skall kunna ge den service som krävs för en livs-
kraftig sysselsättningsverksamhet över hela landet.
Den här politiken går inte ihop.
Inte minst kommunalskatteutjämningen är ju vik-
tig för att utjämna skillnaderna mellan kommunerna.
Där kommer förmodligen ett utredningsförslag i mor-
gon som en kontrollstation till följd av vad vi i Cen-
terpartiet tidigare har krävt. Utvärderingen av skatte-
utjämningssystemet indikerar tydligt att viktningen av
olika faktorer inom utjämningssystemet inte motsva-
rar de faktiska kostnaderna och missgynnar de kom-
muner som haft en negativ befolkningsutveckling och
hög arbetslöshet och som har hög medelålder. Vi
tycker att skatteutjämningssystemet måste ändras så
att större vikt ges åt befolkningsstrukturen och kom-
muner som har befolkningsminskning. Förändrad
sysselsättning och hög arbetslöshet slår med dagens
system igenom direkt. Det bör därför byggas in
bromsmekanismer så att effekten neutraliseras under
en övergångstid. En övergångsperiod skulle leda till
en smidigare intäkts- och kostnadsanpassning. Krite-
rierna för t.ex. kollektivtrafik och individ- och famil-
jeomsorg bör förändras. Detta menar vi är viktiga
beslut som borde ges en inriktning från den här kam-
maren.
Det kommunala skatteutjämningssystemet behö-
ver förändras för att det skall bli en bättre regional
balans. Tar man bort det, är det uppenbara risker för
att klyftorna i samhället kommer att öka på en rad
områden och inte minst mellan rika och fattiga kom-
muner.
För att inte utrymmet för vård, skola och omsorg
skall minska som följd av den s.k. Törlingdomen i
Arbetsdomstolen, vill regeringen i budgetpropositio-
nen tillföra kommunerna 1,3 miljoner kronor. Det gör
man genom att föreslå att 200-kronan, som alla beta-
lar i inkomstskatt, skall gå direkt till kommunal in-
komstskatt.
Detta tycker vi är ett onödigt krångligt tillväga-
gångssätt. Detta gör man förmodligen för att kringgå
ramarna. Det är ett sätt att tillgodose Vänsterpartiet i
dess krav på ökade resurser till kommunerna i en
form av efterhandskonstruktion. Genom denna kring-
gående rörelse snedvrider man också fördelningen av
statsbidragen mellan kommunerna. Vi tycker att detta
är en onödig omväg för en engångsåtgärd som ökar
byråkratin. Vi föreslår i stället att man skall ge peng-
arna direkt till kommunerna i det fördelningssystem
och med den fördelningsnyckel som finns. Därige-
nom skapar man bästa möjliga förutsättningar för alla
kommuner att få del av pengarna.
Vi tycker vidare att det kommunala anslaget på
drygt 1,4 miljarder, som vi föreslår, skall tillföras
kommunsektorn direkt och att man också skall räkna
in 150 miljoner kronor för 1999 för ombyggnad av
äldrebostäder. De bör ingå i det generella statsbidra-
get till kommunerna för nästa budgetår.
Det är nu inte möjligt, fru talman, för mig att göra
ett yrkande om detta sedan beslut om ramarna har
fattats.
Min fråga till majoritetens talesman i denna debatt
är slutligen varför man inte skall fördela dessa pengar
- vi är ense om nivån - på gängse sätt för att på det
sättet tillse att även fattiga kommuner får del av
pengarna på ett rättvist sätt och för att inte misskre-
ditera dem och ge mer till de kommuner som inte
behöver det.

Anf. 12 CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp):
Fru talman! Skolan och vården var i valet två vik-
tiga frågor för oss. En bra skola för alla barn och
ungdomar och en god och fungerande vård för alla
människor i vårt land; detta kommer vi liberaler fort-
sättningsvis att kämpa för.
Staten och kommunerna har ett gemensamt ansvar
och ett gemensamt intresse av att människor kan
försörja sig och slippa vara alltför bidragsberoende.
Därför vore det rimligt att staten och kommunerna
delade på finansieringen av socialbidragen. Då skulle
det inte gå att bolla med försörjningskostnader för
människor mellan olika system beroende av betal-
ningsansvar.
Folkpartiet vill att sociala faktorer skall väga
tyngre i den kommunala utjämningen. Det ger större
möjligheter för vissa kommuner att verkligen satsa
ordentligt på t.ex. barn med behov av större stöd i
förskolan och i skolan. Barnens möjligheter till en bra
skolstart skall inte vara beroende av grannarnas in-
komstnivåer. Folkpartiet vill också att man ser över
inkomstutjämningsgraden så att systemet inte drabbar
de kommuner som har en hög skattebas med den s.k.
Pomperipossaeffekten.
Folkpartiet stöder regeringens förslag om extra
pengar till kommunerna. På sikt är det angeläget att
inte göra kommunerna mer bidragsberoende, utan det
viktigaste är att människor får arbete. Detta leder i sin
tur till att kommunerna får in mer pengar då fler blir
kommunala skattebetalare.
Vi vill inte att de extra statsbidragen skall gå till
kommunala spekulationer, affärsprojekt och kommu-
nala bolag, som inte tillhör kommunens kärnverk-
samhet. Pengarna skall gå till viktiga kommunala
angelägenheter i skolan, inom barnomsorgen, i äldre-
vården. Där behövs pengarna! För att det så skall bli
bör pengarna öronmärkas.
Demokratin kräver genomskinlighet och tydlighet,
så att medborgarna kan se vad som händer med skat-
tepengarna. Då kommunala angelägenheter försvin-
ner in i aktiebolag försvinner också en betydande del
av insyn och offentlighet. Ett aktiebolag är inte en
offentlig förvaltning, och det går inte att lagstifta bort
skillnaderna. Kommunerna skall styras demokratiskt
med öppenhet och med insyn för dess invånare. Det
finns mycket som kommunerna inte bör ägna sig åt.
Dessvärre sker detta ofta i kommunala bolag.
Genom att sälja kommunala bolag frigörs resurser
- resurser som kan användas till att betala av skulder,
vilket leder till minskade kostnader för kommunerna.
Kommunalt ägda och privat ägda företag är svåra att
få att konkurrera på lika villkor, eftersom kommunala
bolag har den unika förmånen att ha offentliga medel
i ryggen. Deras konkurrenter är dessutom oftast
tjänsteorienterade småföretag som borde komma att
stå för många av morgondagens arbetstillfällen.
Bolagisering av politiken har fört med sig höga
löner, vidlyftig representation och fallskärmar. Det är
nog ingen slump att de kommunala skandaler som
framkommit under de senaste åren har skett i kom-
munala bolag. Detta skadar tilltron till demokratin.
Människor blir mer och mer intresserade av lokala
frågor, och de kräver, med all rätt, att kommunens
tjänster skall ha hög kvalitet men också att verksam-
heten drivs på ett ekonomiskt försvarbart sätt. Vi
förtroendevalda måste arbeta för att ge medborgarna
en större tilltro till det politiska systemet, och då
måste de känna att de får valuta för sina skattepengar.
Fru talman! Riksdagen har den 2 december i år
fastställt de ekonomiska ramarna för de olika utgifts-
områdena i statsbudgeten. De riktlinjer som riksdagen
har beslutat om vad gäller den ekonomiska politiken
skiljer sig från Folkpartiet liberalernas riktlinjer,
vilket föranleder oss att inte ha synpunkter på detalj-
besluten. Vi står fast vid den politik som jag har re-
dogjort för här. Då vår politik, som framgår av vårt
särskilda yttrande, blivit nedröstad kommer Folkpar-
tiet att avstå från att rösta i voteringen.
Eftersom detta är mitt sista anförande vill jag pas-
sa på att önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt
år.

Anf. 13 SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Vi fick nu lyssna på Camilla Dahlin-
Andersson, Folkpartiet, angående specialdestinering
av de tillkommande statsbidragen, men vi fick inte
något svar på hur man i praktiken skall kunna göra
denna öronmärkning i ett system där allt hänger
samman. Vi har tidigare i finansutskottet ställt frågan
men har inte fått något svar. Men Camilla kanske kan
ge ett svar i dag. Från Folkpartiets sida har man tidi-
gare varit varma anhängare av ett generellt system,
men som så ofta pendlar Folkpartiet mellan två helt
olika uppfattningar.
Av den samlade offentliga verksamheten är det
kommunerna som har huvuddelen och staten en
mindre del. Ändå präglas den kommunala ekonomin
starkt av det statsfinansiella läget liksom den sam-
hällsekonomiska utvecklingen i stort. Det är glädjan-
de att konstatera att svensk ekonomi nu står på en
stabil fast grund, till skillnad från hur det var för fyra
fem år sedan. Nu förbättras också situationen på ar-
betsmarknaden. Det är av särskilt stor betydelse för
kommunerna, eftersom deras inkomster till så stor del
är beroende av hur sysselsättningen och lönerna ut-
vecklas.
Om vi nu går till anslagen under budgetens ut-
giftsområde 25 ser vi att de omfattar merparten av
statens utgifter för kommuner och landsting. Bidra-
gen lämnas främst i form av ett allmänt finansiellt
stöd till kommuner och landsting, men också i form
av bidrag för att åstadkomma likvärdiga ekonomiska
förutsättningar mellan de olika kommunerna och
landstingen. Riksdagen har fastställt ramen till
103 565 miljoner kronor. Det är en imponerande
summa pengar - 103 565 miljoner kronor.
Angående det statliga utjämningsbidraget är det,
precis som Agne Hansson sade, så att Utjämningsbe-
redningen presenterar sitt betänkande nu i veckan.
Min förhoppning är att vi skall få en bra diskussion
om utredningens förslag. Jag hoppas också att vi skall
kunna få breda lösningar. Det här är ett viktigt områ-
de, och det berör alla kommuner, så jag ser fram emot
att få en bra diskussion om det här förslaget.
Jag vill passa på att kommentera Gunnar Axéns
anförande. Han påstod att nuvarande utjämningssys-
tem skulle vara grundlagsstridigt. Då vill jag gärna
veta på vilket sätt det är grundlagsstridigt. Vad gjorde
i så fall konstitutionsutskottet för fel när man till-
styrkte det här systemet? Moderaterna brukar ju säga
att riksdagen inte skall emot ett enhälligt lagråd. Då
frågar jag: På vilken saklig grund anser Gunnar Axén
att man kan gå emot det här enhälliga lagrådet.
Jag vill också kommentera den rapport som Stefan
Fölster skrev för ESO i våras. I den utredning som
gjordes om utjämningssystemet tittade man också
noga på vad som styr en kommuns handlande. Det
har inte med inkomstutjämningen att göra. Invånarna
i en kommun jobbar inte mindre om kommunen
skulle få en krona mindre. Det är andra faktorer som
styr både individers och kommunalpolitikers beteen-
den.
Det är viktigt med en god kvalitet i äldreomsor-
gen. Där kan jag instämma med en motion från
Vänsterpartiet. Genom det ökande statsbidragen, de
s.k. Perssonpengarna, får kommuner och landsting
möjlighet att behålla och utöka sin personal, inte
minst inom äldreomsorgen. Utskottet framhåller att
det genom den förda politiken och den uppgörelse
som träffats mellan Socialdemokraterna, Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet har skapats goda möjligheter att
undan för undan förbättra kvaliteten i äldreomsorgen.
Allmänt anser utskottet att det nu finns samhälls-
ekonomiska förutsättningar för en god inkomstut-
veckling hos kommunerna dels genom att skatteun-
derlaget växer, dels genom det kraftigt ökande stats-
bidragen. Då kan vi också fortsätta att ordentligt
utveckla kvaliteten i skolan, vården och omsorgen. I
förhållande till 1996 års nivå blir det en höjning av
statsbidraget med hela 22 000 miljoner kronor år
2001. Vem kunde 1996 ha förutsett en så kraftig
ökning?
I den moderata motionen hävdar man att med de-
ras politik skulle den kommunala ekonomin förbättras
med 2,7 miljarder 1999, bl.a. beroende på bättre pro-
duktivitetstillväxt och avregleringar. Alldeles bortsett
från att de mycket omfattande skattesänkningar som
föreslås i motionen skulle leda till starkt ökade klyftor
så har motionens räkneexempel inte mycket med
verkligheten att göra. För övrigt har ju Mikael Oden-
berg erkänt i TV att det moderata budgetalternativet
inte håller. Med Moderaternas politik är riskerna stora
att Sverige ånyo kommer i ett läge med instabila
statsfinanser med negativa effekter för både före-
tagsklimatet och den ekonomiska tillväxten.
Här vill jag kommentera det Gunnar Axén sade
om att Sverige skulle ha rasat från toppen till botten.
Det är riktigt att Sverige har rasat i OECD:s BNP-liga
vid två tillfällen. Det var 1978-1981 och ännu mer
1991-1994. Det var alltså när vi hade borgerliga
regeringar. Nu har vi under den senaste mandatperio-
den börjat klättra upp. Vi har kommit upp från 18:e
till 15:e plats. Vi kommer också att klättra vidare, det
är jag övertygad om.
Jag noterar att Moderaterna i sitt senaste budge-
talternativ har gjort väsentliga jämkningar i sitt sätt
att redovisa konsekvenserna i statsbudgeten av sina
förslag för kommunsektorn. Med bred marginal över-
skrids den fastställda ramen för utgiftsområde 25.
Men det innebär ändå inte något ökat utrymme reellt
sett för kommunerna. I andra sammanhang brukar ju
Moderaterna förespråka tydlighet, läsbarhet och klar-
het när det gäller redovisningar. Så varför, Gunnar
Axén, är er motion så svåröverskådlig och svårge-
nomtränglig?
Kristdemokraterna hävdar att kommunerna med
deras förslag nästa år får ett nettotillskott på
1 000 miljoner kronor. Även om ni kristdemokrater
säkert har ett gott uppsåt är problemet att ni har ett så
svagt och ihåligt budgetalternativ att ni tyvärr inte
klarar att finansiera de här 1 000 miljoner kronorna. I
debatten den 2 december lovade Mats Odell bot och
bättring - eller hur Mats Odell? - till nästa år när det
gäller Kristdemokraternas budgetalternativ. Vi får väl
se om ni klarar att finansiera alla de utgifter som ni då
föreslår.
Sedan vill jag kommentera detta där Per Landgren
hänvisade till Jerzy Einhorn. Jag ifrågasätter inte
Jerzy Einhorns engagemang. Dock satt Jerzy Einhorn
själv i riksdagen när den borgerliga regeringen 1993
minskade statsbidragen till kommuner och landsting
med 7 ½ miljarder kronor. Sedan vi socialdemokrater
1994 kom i regeringsställning har vi t.o.m. i år tillfört
12 miljarder i nivåhöjning av statsbidragen. Till år
2001 kommer nivåhöjningen av statsbidragen att vara
22 000 miljoner kronor.
Med tanke på den ekonomiska krisen, och det lå-
nebehov på ca 230 miljarder som fanns i statens bud-
get 1994 när vi tog över efter den borgerliga rege-
ringen, är jag stolt över att vi nu har ekonomin i ba-
lans och att vi till 2001 kan öka nivån på statsbidra-
gen med 22 000 miljoner kronor som går direkt till att
stärka skolan, vården och omsorgen. Min fråga till
Per Landgren är: Hur stolt är Per Landgren över att
föreslå resurser till sjukvården som Kristdemokrater-
na inte har finansierat?
Som jag sade är det så att kommuner och lands-
ting nu till följd av en framgångsrik budgetsanering
fått stora nya resurser. Men Kristdemokraternas poli-
tik har tyvärr inte klarat att skapa de finansiella förut-
sättningarna för att tillgodose de ökande behoven av
vård och omsorg.
Som vi kunde höra sade Agne Hansson att Cen-
terpartiet motsätter sig att 200-kronan skall utgöra
kommunalskatt under år 1999. Centern vill i stället
höja det generella statsbidraget med 1,3 miljarder
kronor. Utskottet konstaterar att Centerpartiets förslag
för år 1999 reellt sett ligger på samma nivå som bud-
getpropositionens förslag. Utskottet föreslår bifall till
propositionens förslag beträffande anslagen och av-
slag på motionerna.
Finansutskottet betonar i betänkandet den utveck-
ling som har skett de senaste åren. Under perioden
har en varaktig låg inflation och låga räntor etable-
rats. Det befrämjar inte minst tillväxten inom den
privata sektorn. Det kommer också att få stor betydel-
se för kommunernas och landstingens inkomstut-
veckling.
Fru talman! De kommunala skatteinkomsterna
förväntas bli högre än vad som förutsågs i vårpropo-
sitionen till följd av bl.a. en ökad sysselsättning och
högre löneökningar. En annan positiv sak är att kost-
naderna i kommunerna för socialbidrag och arbets-
marknadsåtgärder kan förväntas bli mindre. Även
med hänsyn tagen till den internationella utveckling-
en räknar vi med en ökad konsumtion och ökad verk-
samhet i kommunerna. Och när kommunerna ökar
verksamheten får vi fler i arbete. Det gör att vi nu får
större möjligheter ute i kommunerna att ge en god,
trygg vård och omsorg åt barn och gamla samt att vi
kan få en allt bättre utbildning för alla barn och ung-
domar.
Jag ber att får yrka bifall till utskottets förslag i
alla dess delar samt avslag på reservationerna.

Anf. 14 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Sonia Karlsson undrade på vilket sätt
utjämningssystemet är grundlagsstridigt. Med den
långa kommunala erfarenhet som Sonia Karlsson har
borde hon veta att kommunalskatteintäkter i en kom-
mun får användas endast till verksamhet i den egna
kommunen enligt grundlagen. Utjämningssystemet
innebär att kommunalskatt som betalas av medborga-
re i en kommun överförs till andra kommuner och
bekostar verksamhet där. Det anser vi är klart och
tydligt grundlagsstridigt. Sedan kan man givetvis
tolka grundlagen på olika sätt. Men enligt vår mening
är det i strid med grundlagen.
Fru talman! Jag noterade att Sonia Karlsson tar
mycket lätt på det faktum att vi sedan 1970 har halkat
ned från tredje till femtonde plats i OECD:s välfärds-
liga. Om det sedan går upp och ned, vilket det har
gjort, mellan olika år, kan man inte ta det till intäkt
för att trenden har vänt. Sverige har under nästan 30
års tid halkat ned i välfärdsligan.
De ökade klyftorna som Sonia Karlsson tar upp
hänger inte samman med några miljarder hit eller dit i
statsbudgeten. De ökade klyftorna beror på den höga
arbetslöshet som vi har i dag. Och den måste bekäm-
pas genom en politik för fler nya jobb.

Anf. 15 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Gunnar Axén om att
det går upp och ned i OECD:s välfärdsliga. Och det
går just ned när det är borgerliga regeringar. Det är
det som så tydligt visar sig.
Jag ifrågasatte inte den kommunala skatteutjäm-
ningen, utan det var Gunnar Axén som ifrågasatte
den. Jag hävdar bestämt att den inte är grundlagsstri-
dig. Jag satt själv med i den kommunala självstyrel-
sekommittén. Lagrådet sade att detta var helt okej.
Det är Moderaterna som hänvisar till att det skulle
vara grundlagsvidrigt, vilket alltså är helt felaktigt.
Detta kan förenas med regeringsformens bestämmel-
se.

Anf. 16 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det finns ju anledning, Sonia Karls-
son, att vara försiktig angående talet om ekonomins
stabila grund. Vi går ju nu med rasande fart, verkar
det som, in i en lågkonjunktur där varslen hopar sig.
Och beräkningarna som ligger till grund för budget-
propositionen revideras ständigt.
Jag tycker att man kan erinra om att Socialdemo-
kraterna gick till val på att inte göra några nedskär-
ningar i kommuner och landsting och framför allt inte
i sjukvården. Efter valet gjorde ni just det. Ni lät just
kommuner och landsting vara en mjölkkossa och skar
ned ca 20 miljarder. Att ni sedan skyller den tidigare
dåliga världskonjunkturen på de borgerligas treåriga
regeringsinnehav är inte riktigt trovärdigt. Ni uppre-
par det som ett mantra, men det gör inte argumentet
bättre på något sätt. Man skulle kunna lägga till en
hel del och tala om era löften om att halvera arbets-
lösheten etc. Men det har ni inte heller klarat av under
en högkonjunktur.

Anf. 17 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Per Landgren, det är väl ändå att ta i
att påstå vi i rasande fart är på väg mot en lågkon-
junktur. Det riktiga är ju att tillväxten på grund av
den internationella utvecklingen försämras. Vi sade
redan i debatten den 2 december att det var på grund
av detta som man fick skriva ned den förväntade
tillväxten. Men fortfarande är det så att tillväxten i
Sverige ökar. Jag måste påminna om de borgerliga
regeringsåren då vi hade minus i fråga om tillväxten
tre år i rad. Nu ser vi i stället att tillväxten ökar, över
2 % per år. Och utvecklingen i Sverige går mycket
bra. Men det är klart att vi påverkas av den interna-
tionella utvecklingen och att det gör att vi får skriva
ned den förväntade tillväxten - den stora ökningen
blir något mindre.
Vi socialdemokrater har inte gjort några direkta
besparingar på kommunerna. De får Kristdemokra-
terna och den borgerliga regeringen stå för som mins-
kade statsbidragen. Men det är självklart att den be-
svärliga ekonomiska situationen som rådde från 1994
och framåt har påverkat kommunerna, att många
arbetslösa också påverkar och att skatteintäkterna
därmed minskar.
Jag skall återgå till Kristdemokraternas politik.
Per Landgren sade att man nu ökar på med 1 000
miljoner. Men er budget går inte ihop, och dessa
1 000 miljoner att finansiera kommunsektorn med
finns inte.

Anf. 18 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det är helt klart att budgeten går ihop.
Sonia Karlsson kan ju påstå motsatsen. Men vi agerar
ändå utifrån de dåliga förutsättningar som ni social-
demokrater har skapat.
Jag tycker att det är ganska besynnerligt att när
den borgerliga regeringen upplever en lågkonjunktur
är det vi i de fyra borgerliga partierna som påverkar
hela världskonjunkturen. Men när motsvarande hän-
der och Socialdemokraterna befinner sig i regerings-
ställning, då är det inte alls så, utan då kan de peka på
yttre omständigheter och ändå hävda att finanserna är
goda och att utvecklingen är god. Jag tycker att denna
logik inte håller.
Att Socialdemokraterna sedan har skurit ned och
dragit in pengar från kommuner och landsting är
självklart, bl.a. genom egenavgifterna. Och det är i
alla fall något som människor - det gäller även mig
som har varit aktiv i kommuner och landsting under
många år - sedan 1995 vet om. Det spelar egentligen
ingen roll vad Sonia Karlsson säger i detta avseende.

Anf. 19 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Mats Odell sitter ju bredvid Per
Landgren, och även Mats Odell lovade ju förra gång-
en att han skulle komma med bättre underlag till
nästa förslag som ni lägger fram. Er budget går inte
ihop nu, utan den innehåller vissa glädjesiffror.
Vi talade om direkta besparingar, och den direkta
besparingen på kommunerna skedde under den bor-
gerliga regeringsperioden 1991-1994. Sedan är det
klart att lågkonjunkturen och arbetslösheten har på-
verkat kommunerna och minskat intäkterna.
Jag håller också med om att även egenavgifterna
har minskat kommunernas intäkter. Men t.o.m. kom-
munförbunden har godtagit detta för att vi skulle
kunna sanera ekonomin.

Anf. 20 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att majoriteten och
Centerpartiet är ense när det gäller nivån på de bidrag
som skall tillkomma kommunerna. Jag noterar också
att Sonia Karlsson hoppas på en bred majoritet och en
bra diskussion om de förslag som berör skatteutjäm-
ningen och som skall läggas fram i morgon. Jag hop-
pas också att det skall vara möjligt att komma fram på
ett konstruktivt sätt i fråga om detta.
Vad vi däremot inte är ense om är på vilket sätt vi
skall fördela den tillkommande lilla delen utöver de
20 miljarder som tidigare har tillförts kommunerna.
Vi menar att den bör tillföras det generella skatteut-
jämningssystem som vi har på kommunsektorn. Jag
fick inte något svar på frågan varför man behöver
krångla till en sådan engångsåtgärd på ett onödigt
omständligt sätt.
Det är uppenbart att det finns en oro för att det
kan bli svårt för de fattigare kommunerna att klara
sysselsättning och service i en situation då tillväxten
totalt sjunker. Då är det naturligtvis oerhört viktigt att
vi använder det system som vi har och utnyttjar det
för att få en rättvis fördelning av statsbidragen på
kommunsektorn.

Anf. 21 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Just på den här delen har vi olika upp-
fattning, men till syvende och sist blir det ändå lika
mycket pengar till kommunerna.

Anf. 22 CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp) replik:
Fru talman! Sonia Karlsson hade en fråga vad
gäller öronmärkning av statsbidragen. Folkpartiets
grundprincip är generella bidrag. Men läget i kom-
munerna är så pass akut att vi helt enkelt känner oss
nödsakade att öronmärka pengarna så att de extra
statsbidragen verkligen går till vård och skola, och
inte till att bygga läktare, ishall, till underskott i
kommunala bolag, paradgator etc.

Anf. 23 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! SCB har tittat på hur de extra pengar-
na till kommuner och landsting har använts. De har
motverkat att det har behövt sägas upp ytterligare
personal inom kommuner och landsting, och de har
bidragit till att det inte blivit färre inom vård, skola
och omsorg. Dessutom innebär det att det har blivit
ökningar av antalet anställda. På två år är det ca
17 000 människor som anställts tack vare dessa peng-
ar. Vi kan nog säga att kommunpolitikerna väl kan
sköta det och lägga pengarna där de bäst behövs.

Anf. 24 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Under valrörelsen talade praktiskt ta-
get alla partier om vikten av att mer resurser ges till
kommunsektorn, dvs. vård, skola och omsorg. Väns-
terpartiet vill satsa mer pengar till kommunsektorn än
vad som hitintills skett. Utifrån det parlamentariska
läget efter valet i september och budgetöverenskom-
melsen mellan den socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan vi konstatera att
vi har kommit så långt det var möjligt den här gång-
en. Det blev en viss förstärkning 1999 på 1,3 miljar-
der och 2001 på 2 miljarder. Statsbidragen till kom-
munsektorn har ökat sedan 1997 från en nivå på 87
miljarder till en nivå på 107 miljarder år 2001.
Det finns fortfarande behov av mer resurser till
kommunsektorn. Vi vill driva en fördelningspolitik
som minskar klassklyftorna, skillnaderna mellan män
och kvinnor och de ekonomiska skillnaderna mellan
regioner. I den politiska strävan spelar kommunsek-
torn en mycket viktig roll, likaså infrastrukturen, när
det gäller att skapa förutsättningar för fler arbetstill-
fällen.
Vi har i många år haft en mycket konsekvent po-
litik när det gäller kommunernas ekonomiska situa-
tion. Vi anser bl.a. att balanskravet år 2000 inte är
förenligt med principen om det kommunala självsty-
ret. Svenska Kommunförbundet beskriver detta i sin
rapport Kommunernas ekonomiska läge november
1998. I deras sammanfattning sägs att de höjda stats-
bidragen har väckt förväntningar på kommunerna att
de skall öka antalet anställda inom skola, barn- och
äldreomsorg. Samtidigt skall kommunerna klara av
balanskravet år 2000. Utrymmet för nyanställa perso-
nal minskar.
Kommunförbundet utgår ifrån resultatet 1997 som
för kommunerna blev minus 5 miljarder totalt. Re-
sultatet är beräknat med hänsyn till balanskravet som
skall exkludera extraordinära poster. Kommunerna
måste alltså klara först det totala underskottet mellan
verksamheternas driftskostnader och skatteintäkter
med sikte på att komma i balans till år 2000 innan
man kan planera för att nyanställa. Det ser olika ut för
kommunerna. Kommunförbundet räknar med 1997
års resultat som grund och gör en schablonmässig
framräkning till år 2000 och kommer fram till att 82
kommuner inte kommer att klara detta balanskrav
med oförändrad verksamhet.
Vi anser det vara mycket olyckligt om kommu-
nerna måste prioritera ekonomin på detta sätt före
behoven inom skola, vård och omsorg. Vi har samma
principiella invändningar när det gäller kommunernas
rätt att höja skatten, dvs. att det strider mot den kom-
munala beskattningsrätten. Vi konstaterar emellertid
att vi inte denna gång i förhandlingarna fått gehör för
våra synpunkter. Vi fortsätter naturligtvis att diskute-
ra dessa frågor med regeringen. Vänsterpartiet vill
tillföra kommunsektorn mer pengar utifrån de nya
arbetsuppgifter som riksdag och regering beslutat om.
Det har sagts tidigare i den här kammaren av
Vänsterpartiets företrädare att det var ett lätt val att
välja att förhandla med regeringen och Miljöpartiet,
även om vi inte i förhandlingarna har haft några lätta
val. Resultatet pekar med all tydlighet på att vi inte
nådde så långt som vi hade velat. Det handlar inte
bara om att våra samarbetspartner hade en avvikande
åsikt, utan det beror naturligtvis på vad samhällseko-
nomin sätter för gränser. Men vi ser fortfarande möj-
ligheter att med ett hållbart och långsiktigt samarbete,
som sträcker sig över hela mandatperioden, kunna
komma överens om framtida förstärkningar av kom-
munernas ekonomiska situation.
Med detta vill jag framföra att vi ställer oss bak-
om utskottets förslag.
Fru talman! Det finns omständigheter som försva-
gat kommunernas ekonomi. Den samhällsekonomiska
utvecklingen, där sanering av statens finanser och
massarbetslösheten har spelat en stor roll, och inrikt-
ningen i politiken har haft sin betydelse. Vi har haft
två regeringar efter varandra som har betonat vikten
av att kärnan i välfärden - barnomsorg, skola och
äldreomsorg - prioriteras före transfereringar, t.ex.
folkpension och ATP. För att kunna prioritera har
man hävdat att det är nödvändigt med nedskärningar i
t.ex. socialförsäkringssystemet. Dessa nedskärningar
leder emellertid till att alltfler hamnar under socialbi-
dragsnivån. De ökade kostnaderna för socialbidragen
tränger i sin tur ut resurserna till välfärdens kärna,
dvs. att det blir mindre pengar över till skola, vård
och omsorg.
I Kommunförbundets rapport framgår det att soci-
albidraget under det första halvåret 1998 minskade
med 6 % jämfört med samma tid 1997. Socialbi-
dragskostnaderna har minskat på grund av att arbets-
lösheten har minskat. Men de skulle kunna ha mins-
kat ännu mer om inte socialbidragen tenderat att per-
manentas som en komplettering till det allmänna
socialförsäkringssystemet. Det finns andra omstän-
digheter som försvagat kommunernas skatteunderlag
och därmed deras intäkter. Den s.k. pensionsavgiften,
eller som man tidigare kallade den för, egenavgiften,
på 6,95 % har stegvis urholkat skatteintäkterna. En-
ligt Kommunförbundets beräkningar finns det en
okompenserad del på nästan 5 miljarder.
Vidare kommer bruttolöneavdrag av hemdatorer
kunna minska det kommunala skatteunderlaget.
Kompensationen av den s.k. Ludvikamomsen, som
skedde utifrån 1995 års nivå, innebär i praktiken att
systemet har fått ett uttagstak. Ökningarna blir inte
kompenserade, och därmed sker en successiv av-
trappning av de kommunala resurserna. Kommunför-
bundet pekar vidare i sin redovisning på ytterligare
kommunalekonomiska konsekvenser som budge-
töverenskommelsen ger. Den nya arbetspraktiken och
utvecklingsgarantin för ungdomar 20-24 år får också
konsekvenser på kommunernas ekonomi. Statens
bidrag för flyktingmottagandet täcker inte kommu-
nernas kostnader. Assistansersättning kompenseras
inte fullt ut, och i januari 1999 träder miljöbalken i
kraft. Kommunernas tillsynsansvar ökar.
Fru talman! Jag vill bara nämna några ord om an-
slaget till utjämningsbidraget till kommuner och
landsting. Precis som tidigare talare här har sagt
kommer det att under denna vecka presenteras ett
förslag av Utjämningskommittén, som tillsattes för att
göra en översyn av det kommunala skatteutjämnings-
förslaget som trädde i kraft 1996.
Jag vill inte föregå remissomgången, men jag vill
ställa ett par frågor till alla involverade när det gäller
remissomgången. Kan verkligen ett utjämningssys-
tem fånga alla Sveriges kommuners och landstings
strukturella kostnadsskillnader? Handlar det egentli-
gen inte om att det finns för lite pengar? Skulle inte
många problem kunna lösas om mer resurser kom
kommunerna och landstingen till del?
Fru talman! Låt mig bara i mycket korta ordalag
förklara varför vi i Vänsterpartiet inte kan tänka oss
att stödja Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemo-
kraternas förslag vad beträffar kommunerna. I grun-
den handlar det naturligtvis om ideologi, dvs. vilket
förhållningssätt som vi har till kommunerna och hur
vi värdesätter den kommunala och landstingskommu-
nala verksamheten. En gemensam företeelse finns i
de nämnda partiernas motioner. Man föreslår föränd-
ringar som skall både genomföras och få full effekt
samma år, dvs. redan nästa år, 1999.
Fru talman! Inte ens jag som är kommunalekonom
när jag inte är riksdagsledamot skulle kunna få kom-
munalpolitikerna i min hemkommun Kiruna att tro att
man kan genomföra sådana förändringar som att
minska på personalkostnaderna så att det ger full
effekt samma år. Det finns något om kallas för av-
vecklingskostnader. De uppstår inte bara när man
skall reducera antalet anställda, utan sådana kostnader
uppstår i praktiskt taget alla sammanhang när man
skall göra förändringar.
Fru talman! Enligt moderaterna är resurserna som
finns i dag i den kommunala sektorn fullt tillräckliga
för att man skall kunna utföra kärnuppgifterna. Vad
som krävs är "politiker som förmår prioritera och se
till att de resurser som finns utnyttjas effektivt". Mo-
deraterna talar om att produktiviteten måste öka.
Kärnverksamheterna kännetecknas av att de är myck-
et personalintensiva. I verksamheterna tar personalen
hand om människor, dvs. barn, ungdomar, gamla och
sjuka. Skall man öka produktiviteten finns det bara ett
sätt att gå till väga på, och det är att omorganisera
genom att minska antalet personer som utför de upp-
gifter som skall utföras.
Moderaterna förespeglar en högre tillväxt och en
högre sysselsättning jämfört med regeringens pro-
gnos. Genom en reformering av arbetsmarknaden och
lönebildningen, främst med olika skattesänkningar
och vissa regelförändringar, tror man att fler arbeten
skall skapas. Med en orealistisk optimism föreslår
man förändringar som skall genomföras 1999 och
som också skall få full effekt samma år.
De skattesänkningar som man vill genomföra
kommer att minska kommunernas skatteintäkter.
Dessa skattesänkningar kompenseras med vissa över-
flyttningar av kostnader mellan stat och kommun. Det
ser ut som om moderaterna skulle ge högre statsbi-
drag 1999, men i själva verket handlar det om motsat-
sen. De neddragningar som sker år 2000 och 2001 är
också större än vad som framgår i moderaternas bud-
getförslag, om man väljer att inte räkna med så stora
dynamiska effekter, alltså lite mer realistiska siffror
när det gäller tillväxt och sysselsättning.
Fru talman! Jag hade förväntat mig ett något an-
norlunda förslag från Folkpartiet, eftersom man skil-
jer sig ifrån de övriga borgerliga partierna i fråga om
ett för oss viktigt ställningstagande. Man säger sig
vilja slå vakt om den generella välfärdstanken. Trots
att Folkpartiet föreslår en nationell vårdgaranti ger
man inte mer pengar till kommuner och landsting för
att klara en sådan garanti. I stället förslår man mindre
statsbidrag jämfört med vad regeringen, Vänsterparti-
et och Miljöpartiet föreslår. Inom området arbets-
marknad och arbetsliv föreslår Folkpartiet kraftiga
besparingar. Det här bör leda till att fler personer
kommer att behöva socialbidrag i kommunerna.
Fru talman! Enligt Kristdemokraterna ger deras
förslag kommunsektorn netto 1 miljard kronor 1999
mer än budgetöverenskommelsen. För att komma
fram till den summan har man lagt till och dragit ifrån
vissa kostnader enligt finansieringsprincipen. Men
frågan är om det ger mer resurser till kommunsek-
torn, eftersom man inte kompenserar kommunerna
för de minskade skatteintäkter som de får genom
förslaget att öka grundavdraget. En annan fantastisk
dynamisk effekt av att återinföra vårdnadsbidraget är
- som kristdemokraterna hävdar - att den kommunala
barnomsorgen skulle minska sina kostnader med flera
miljarder och att statsbidragen till kommunerna skulle
kunna minskas med motsvarande belopp.

Anf. 25 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Siv Holma förespråkar den nostalgis-
ka politiska linje som innebär att lösningen på alla
problem är att tillföra den offentliga sektorn mer
pengar så som har skett under de senaste decennierna
i Sverige. Det är den politiska linje som har lett till
dagens problem.
Siv Holma tycks inte ha noterat att antalet anställ-
da i kommunsektorn under de senaste 30 åren har
fyrdubblats, vilket inte står i proportion till hur många
fler medborgare det finns i landet.
Kommunerna har i stället använt de ökade kom-
munalskatterna och de utökade antalet anställda i
kommunsektorn till andra verksamheter än t.ex. vård,
utbildning och annat som är kommunal kärnverksam-
het.
Som Siv Holma konstaterar anser vi moderater att
med fler nya jobb och en politik för tillväxt kan
kommunernas ekonomi förbättras genom att det blir
fler skattebetalare, fler som bidrar till de kommunala
intäkterna. Det blir också färre som tvingas att leva på
socialbidrag och färre i sådana arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder som bekostas av kommunerna.
Tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokra-
terna har vi lagt fram ett förslag om att man skall
minska beskattningen av hemnära tjänster, något som
ganska snabbt skulle kunna ge väsentligt fler nya
jobb. Det är också en sektor som kan utvecklas och
skapa ny och bättre service för framför allt äldre och
barnfamiljer.

Anf. 26 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Först och främst finns det en onödig
motsättning mellan arbetstillfällen i kommunsektorn
och arbetstillfällen i den privata sektorn. Man kan ju
inte få fler arbetstillfällen i privat sektor om man
minskar de arbetstillfällen som behövs inom den
kommunala sektorn.
Vad moderaterna egentligen förespråkar är ett
systemskifte. Genom att växla lägre skatter mot
mindre bidrag och subventioner leder moderaternas
skattesänkarpolitik till starkt negativt fördelningspo-
litiska effekter. Solidariteten minskar och orättvisorna
ökar. Det sker en inkomstöverföring från kvinnor till
män, framför allt från kvinnor med lägre inkomster
till män med högre inkomster.
I stor utsträckning finansieras de totala skatte-
sänkningarna med minskade transfereringar och be-
sparingar i sådana trygghetssystem som a-kassa,
tandvård, sjukvård och läkemedelsförmåner.
Moderaterna föreslår inte bara sänkta ersättnings-
nivåer i sjukpenningen, i föräldraförsäkringen och i
arbetslöshetsförsäkringen från 80 % till 75 %. De vill
också införa ytterligare en karensdag i sjukförsäk-
ringen, försvaga arbetslöshetsförsäkringen genom
sänkt lägsta dagpenning, skärpa arbetsvillkoren och
successivt införa en bortre parentes. Detta är stora
nedskärningar som innebär att de personer som är i
störst behov av samhällets stöd är de som i första
hand tvingas bidra till finansieringen genom uteblivna
eller försämrade förmåner.
Det är stor skillnad mellan moderaterna och
Vänsterpartiet i det här fallet.

Anf. 27 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Siv Holma som titulerar sig ekonom
borde inse att om vi skall ha råd att finansiera den
kommunala sektorn måste det bli fler jobb i den pri-
vata sektorn. Det är nämligen därifrån som skattein-
täkterna kommer som finansierar bl.a. vård och ut-
bildning.
Om finansieringen av den kommunala sektorn
kunde ske genom fler jobb i kommunal sektor vore
den kommunala sektorn en perpetuum mobile eko-
nomiskt sett, men det har vi inte sett några bevis för.
Det är fler arbetstillfällen i privat sektor som kan
finansiera förstärkningar, förbättringar i den kommu-
nala sektorn och kommunalskattesänkningar. 1970
gick det två huvudsakligen privat avlönade människor
på en huvudsakligen offentligt avlönad människa i
vårt samhälle. I dag är förhållandet 1:1. Det är en
utveckling som vi inte kan se fortgå, eftersom det
underminerar de offentliga finanserna. Därför är det
ytterst viktigt att vi kan få en politik för tillväxt av
fler nya jobb i den privata sektorn.

Anf. 28 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att vi ser att
kommunsektorn spelar en väldigt viktig roll just i
infrastrukturen, för att skapa fler arbetstillfällen. Har
vi en bra kommunsektor som ger bra service är det
också bra för den privata sektorn. Det är alltså kom-
municerande kärl.
Moderaterna ser en motsättning. Det är frågan om
en väldigt stor ideologisk skillnad. Moderaterna vill
skapa mer av enskilda initiativ där den tjocka plånbo-
ken är det viktigaste instrumentet. Vi vill tvärtom
skapa gemensamma lösningar där de som har det
sämst ställt får det bästa stödet. Kommunsektorn har
visat att man har de möjligheterna.

Anf. 29 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Jag begärde ordet när min goda vän
Sonia Karlsson apostroferade Kristdemokraternas
budgetalternativ och återkom till ett ledtema som vi
hörde den 2 december när vi diskuterade ramarna,
nämligen att Kristdemokraternas och de övriga oppo-
sitionspartiernas budgetar var dåligt underbyggda. Låt
mig ge några fakta.
Kristdemokraternas budgetalternativ innebär ca
17 miljarder kronor lägre utgifter nästa år än vad
majoritetens innebär. Vi har en större budgeterings-
marginal. Vi amorterar mer på statsskulden än vad
regeringen gör, framför allt genom att vi vill sälja ut
konkurrensutsatta statliga bolag. Kristdemokraternas
politik innebär faktiskt också att kommunsektorn får
ca 1 000 miljoner kronor mer än med den politik som
Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet står
för.
Det är naturligtvis besvärande för Socialdemo-
kraterna, och därför riktar man in sig på att vårt bud-
getalternativ är dåligt underbyggt. Huvudnumret är
att vårt budgetalternativ inte får genomslag från den
1 januari 1999. Därför kan vi inte räkna hem helårsef-
fekten för nästa budgetår.
Fru talman! Det är naturligtvis så, att varje bud-
getalternativ som läggs fram i denna kammare förut-
sätter att det sker ett regeringsskifte för att det skall
kunna genomföras. Då vill jag fråga Sonia Karlsson
när detta regeringsskifte skall anses ha inträffat för att
något budgetalternativ skall vara relevant.
Låt mig hänvisa, fru talman, till att vi lade fram
våra utgiftsramar den 2 maj 1998, om jag minns rätt,
med förslag inför år 1999. Redan då gavs dessa förut-
sättningar. Grunden för kritiken av vårt budgetalter-
nativ faller egentligen.
Till yttermera visso sade jag i debatten den
2 december att vi är beredda att ändra oss så att våra
förslag träder i kraft den 1 juli - alltså en halvårsef-
fekt - om det kan minska kritiken. Jag tror dock inte
att kritiken från Socialdemokraterna minskar, oavsett
vad oppositionen gör. Ni hittar nya formella angrepp-
spunkter på vårt budgetalternativ. Det må ni gärna
göra.
Det finns dock, fru talman, anledning att peka på
regeringens brister när det gäller budgethanteringen.
Vi fattade den 2 december beslut om utgiftsramar
som utgick från helt felaktiga utgångspunkter. Den
debatt vi för i dag utgår från helt felaktig utgångs-
punkter, eftersom regeringen själv nu har reviderat
sina tillväxtprognoser, precis som vi kristdemokrater
sade i den debatten.
Fru talman! Slutligen vill jag gå över till Social-
demokraternas kommunalekonomiska perspektiv. Ni
vann valet 1994, Sonia Karlsson, på två löften. Det
första var att det skulle vara slut på nedskärningarna
inom vård och omsorg - det borgarna hade ägnat sig
åt. Det andra var att arbetslösheten snabbt skulle
pressas tillbaka till 5 % redan 1995.
Sonia Karlsson kan inte komma ifrån det faktum
att höjningen av egenavgifterna, beslutad i denna
kammare på förslag av den socialdemkratiska rege-
ringen, har dränerat kommunernas budget med ca 18
miljarder kronor. Man har alltså vägrat att tillämpa
finansieringsprincipen på den punkten.
Jag tycker att det skulle vara bra med litet öd-
mjukhet, Sonia Karlsson. Lägg gärna fram förslag,
fyra år försenat, till hur tillväxt och sysselsättning
skall kunna öka.

Anf. 30 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan säga att det känns ännu mer
skakigt, eftersom Mats Odell hänvisar både till lägre
utgifter, större budgetmarginal, större besparingar etc.
Det är ju så att pengarna inte räcker till. Det är inte
bara formellt. Vi kan ta ett konkret förslag och titta på
avfallsskatten. För det första skulle den inte genomfö-
ras förrän i mitten på året, och ni har ändå räknat med
en helårseffekt. För det andra är det inte klart, för vi
har ännu inte fått klartecken från EU. Där fattas 650
miljoner, exempelvis.
Vad gäller alla de andra delarna - trafikförsäk-
ringen, egenavgiften och skattekontrollen - får ni ut
väldigt mycket på väldigt kort tid. Det gäller utför-
säljning av statliga företag m.m.
Vi är besvikna över att antalet arbetstillfällen i
kommunerna inte ökade fortare. Det berodde på hur
situationen såg ut. Under de borgerliga regeringsåren
försvann det nästan 110 000 arbetstillfällen. Syssel-
sättningen minskade i kommuner och landsting. När
vi tog över makten försökte vi i det längsta undan-
hålla kommunerna från att bli berörda. Men bl.a. på
grund av skatteunderlaget och egenavgifterna påver-
kades också kommunerna.
Under vår tid har sysselsättningen minskat med
ytterligare ungefär 44 000 anställda, men nu är siff-
rorna på väg att öka. Det kommer extra pengar till
2001 - 22 000 miljoner. Det har redan skett en stor
ökning av antalet anställda - ungefär 8 000 per år i
kommuner och landsting.
Vad det gäller egenavifterna vill jag ändå säga att
Kommunförbundet självt säger att man efter 18-
miljarders-programmet godtog att egenavgifterna inte
skulle kompenseras.

Anf. 31 TALMANNEN:
Tiden är slut, Sonia Karlsson.

Anf. 32 MATS ODELL (s) replik:
Fru talman! Det hade varit märkligt om den nya
socialdemokratiska majoriteten i Kommunförbundet
inte hade lyssnat till husbondens röst. Där tycker jag
inte att Sonia Karlsson skall vara så förvånad.
Hon ger mig ändå rätt när jag säger att det inte
spelar någon roll vilka förslag vi lägger fram. Man
kommer från regeringssidan att gå längre bakåt i
kedjan. Förslaget var inte godkänt av EU, säger man
då. Ett annat argument har varit att vi inte lägger fram
lagförslag till regelförändringarna. Hade vi gjort det
hade ni sagt att vi inte hade skickat dem till Lagrådet.
Hade vi lagt fram andra förslag hade ni självklart
hittat nya argument.
Det är som jag säger, fru talman. Alla budgetal-
ternativ förutsätter ändå att det har skett ett regerings-
skifte och att man har tillgång till Regeringskansliet.
Visst kan vi lägga fram lagförslag om vi får tillgång
till Regeringskansliets resurser. Budgetalternativen är
ju ändå framtagna utifrån de beräkningskonventioner
som Finansdepartementet och riksdagens finansut-
skott arbetar efter.
Jag tycker att vi skall lämna dessa småtterier bak-
om oss och titta på de stora skiljelinjer som finns
mellan partierna. Det handlar ytterst, fru talman, om
att se till att det blir så goda förutsättningar för till-
växt, företagande och nya jobb att vi kan bryta den
negativa utvecklingen och få resurser till de gemen-
samma åtagandena och få människor i arbete.

Anf. 33 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Mats Odell behöver inte hitta på yt-
terligare förslag som jag skulle kunna protestera mot.
Det räcker så väl med att kritisera det som finns i den
kristdemokratiska motionen för att inte vara tillräck-
ligt. Den miljard ni vill ta fram till sjukvården är inte
finansierad.
Sedan säger Mats Odell att det här med Kommun-
förbundet berodde på att det hade fått en socialdemo-
kratisk majoritet. Jag tror ändå att alla var så pass
klara över hur Sveriges ekonomi såg ut 1994 att man
insåg att det var helt nödvändigt att få ordning på
ekonomin och få ned det stora budgetunderskottet.
Sedan, Mats Odell, är ju ni också med på pen-
sionsreformen, och det är där vi har egenavgifterna.
Jag har inte sett i kristdemokraternas motion att man
vill kompensera för det. Dessutom är inte egenavgif-
terna så mycket som 18 miljarder. Jag tror att de
ligger på ungefär 10 miljarder.

Anf. 34 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det är väldigt bra om det plötsligt blir
"nödvändigt" att sanera statens finanser efter valet.
Före valet var det en slakt av välfärden! Det är detta
jag reagerar emot.
Det var väl också bra att valdagen innebar att den
socialdemokratiska gruppen i Kommunförbundet
tyckte att det var självklart att kunna ta ifrån kommu-
nerna i storleksordningen 18 miljarder och också fick
klartecken för det. Gläds åt det, Sonia Karlsson!

Anf. 35 CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp):
Fru talman! Min avsikt var egentligen att begära
replik på Siv Holma. Det beror nog mest på min
bristande kunskap och brist på rutin.
Jag vill i alla fall understryka för Siv Holma att
Folkpartiet säger nej till kommunalisering av LSS. Vi
säger också nej till pengarna till den s.k. bolagsaku-
ten. Vi tycker inte att man skall stödja kommunala
konkursdrabbade bolag som inte tillhör den kommu-
nala kärnverksamheten.
Däremot ställer vi oss bakom förslaget om extra
statsbidrag till kommunerna. Vi vill t.o.m. öronmärka
dem så att de verkligen skall hamna inom vården och
skolan. Men det allra viktigaste för kommunerna är
att deras invånare kommer i arbete. Då förbättras
kommunernas ekonomi avsevärt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

6 § Statsskuldsräntor m.m.

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU4
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. (prop.
1998/99:1 delvis)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

7 § Avgiften till Europeiska gemenskapen

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU5
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemen-
skapen (prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 36 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Avgifterna till EG har många goda
syften. Det handlar om att driva ett gemensamt arbete
för att förverkliga visionen om en integrerad marknad
som binder folken och länderna samman för en var-
aktig vänskap och fred. Det handlar också om att
omfördela resurser för att bidra till en alltmer homo-
gen gemenskap, s.k. cohesion.
För att dessa goda visioner skall kunna förverkli-
gas krävs dock rimligare och jämlika kriterier som
skall ge en rättvis beräkningsgrund för storleken på
de olika ländernas avgifter. I en särskild motion för
utgiftsområdet redovisar vi kristdemokrater den prin-
cipiella hållning vi anser att Sverige bör ha när det
gäller den svenska medlemsavgiftens storlek i EU:s
långsiktiga budgetarbete.
Riksdagens antagna mål för den svenska EU-
budgetpolitiken behöver kompletteras. Den nuvaran-
de målsättningen innebär bl.a. att Sverige skall verka
för en effektiv och återhållsam budgetpolitik inom
unionen. Målen innebär även att Sverige skall verka
för en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av
EU:s budgetmedel.
Men de frågor som nu aktualiseras i förhandling-
arna om det finansiella perspektivet var inte kända
när riksdagen för fyra år sedan beslutade om de mål
som fortfarande gäller för området. Något mål om att
Sveriges andel av EU:s budget borde minska har inte
antagits.
Mot denna bakgrund är det en gåta att socialde-
mokraterna och framför allt de EU-fientliga stödpar-
tierna inte tillstyrker motionen om att målen för ut-
giftsområde 27, Avgiften till den Europeiska gemen-
skapen, bör kompletteras med att den svenska ande-
len av EU:s budget bör minska. Att klaga över den
totala avgiften går således an för en del partier i den-
na riksdag, men att kraftfullt bidra till att avgiften blir
mindre vågar inte dessa partier.
Fru talman! Jag vill med detta anförande yrka bi-
fall till vår reservation.

Anf. 37 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det finns många goda syften med av-
giften till EU, framförs det här i debatten, och det är
ju riktigt. Det är naturligtvis en mycket god föresats
att å ena sidan ha målsättningen att behöva betala in
så lite avgift som möjligt till EU och å andra sidan
försöka få mera tillbaka. Jag har förstått att detta är
regeringens strategi. Det är en god föresats, men
förutsättningen är då att man lyckas. Det beror kanske
också på vilken strategi man har i förhandlingarna,
vilket vi förvisso inte skall diskutera nu.
Men att då börja med att försöka minska på de
områden där vi har möjlighet att få mera tillbaka för
att kunna minska medlemsavgiften till EU är icke
någon god strategi. Det är oerhört viktigt att vi vet
vad det är för pengar vi skall få tillbaka. Här vill jag
hänvisa till det särskilda yttrande som finns fogat till
betänkandet om att man måste betona vad de pengar
som kommer tillbaka skall användas till.
Den viktigaste utgångspunkten för vårt agerande
gentemot EU måste vara att skapa de bästa förutsätt-
ningarna för att hela landet skall leva. Det gäller inte
minst de pengar som går till strukturfonderna för
Agenda 2000 och allt som har med det att göra. Här
menar vi att regeringen måste agera med största kraft
i förhandlingarna om de nya finansiella perspektiven
och i förhandlingarna om en reformerad regional- och
strukturpolitik agera på ett sådant sätt att hela landet i
fortsättningen skall leva.
Jämfört med i dag kan en större del av medlems-
avgiften hämtas hem. De regionalpolitiska stöden i
EU skall ha samma syfte som de regionalpolitiska
stöden i Sverige har, nämligen att ge alla människor,
oavsett var i landet de bor, tillgång till arbete, service
och en god miljö. Hela landet måste ges förutsätt-
ningar för att utvecklas. Sverige har inte råd att avstå
från den utvecklingspotential som finns i hela landet.
Man får naturligtvis inte driva en linje där med-
lemsavgiften blir huvudfrågan så att det blir en strate-
gi på bekostnad av de fattiga delarna av landet. Från
Centerpartiet vill vi framhålla att det är av stor vikt att
Sverige får största möjliga utbyte av EU:s struktur-
fonder. Många regioner i Sverige ligger ekonomiskt
på EU:s fattigdomsgräns, och inte minst för dessa
regioner är det viktigt att Sverige fullt ut utnyttjar
EU-stödet. En koncentration av strukturfondssats-
ningar till de mest utsatta delarna av landet är därför
särskilt viktig. Strukturfonderna är av stor vikt för
den ekonomiska utvecklingen, och de möjligheter
som de skapar måste utnyttjas fullt ut.
Frågan är om man egentligen inte borde börja
med att ta den diskussionen och mindre skjuta in sig
på att det är avgiften som skall minska. Vi ser det
som så viktigt att strukturfonderna får full genom-
slagskraft att man egentligen kanske borde diskutera
om inte medlemsavgiften till EU borde höjas i stället
för att sänkas.

Anf. 38 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Avgiften till Europeiska gemenska-
pen är den avgift som vi som nation betalar för med-
lemskapet i Europeiska unionen. Avgiften under det
kommande budgetåret uppgår till nästan 22 miljarder
kronor. En ansenligt stor summa, det kan naturligtvis
erkännas. EU-budgeten kommer för första gången
1999 att fastställas i euro, men betalningen från oss
kommer i sedvanlig ordning att ske i kronor.
Avgiften för vår del föreslås bli 21 908 000 000
kronor, för att nämna den exakta siffran. Denna
summa kommer att redovisas i fem anslagsposter:
- Tullavgift
- Särskilda jordbrukstullar och sockeravgifter
- Mervärdesbaserad avgift
- Avgift baserad på bruttonationalinkomsten

Den femte utgiftsposten är avgiften till Storbri-
tanniens budgetreduktion. Enligt regeringen är det
inte meningsfullt att för närvarande göra en prognos
över utvecklingen på anslagsposten avseende Stor-
britanniens budgetreduktion, som därför redovisas
under de fyra övriga anslagsposterna. I kommande
budgetpropositioner kommer man tydligare att redo-
göra för avgiftsfördelningen i en särskild post.
Beräkningen av anslaget för det kommande bud-
getåret utgår från kommissionens budgetförslag för
1999. Budgetpolitiken på lite längre sikt kommer i
stor utsträckning att styras av det kommande beslutet
om finansiella ramar efter 1999.
Förhandlingar om ett nytt finansiellt perspektiv
sker inom ramen för Agenda 2000. Beslutet om detta
skall gälla åren 2000-2006. Beslutet i sig kommer,
om man skall tro slutsatserna från Europeiska rådets
möte i Cardiff, att fattas senast i mars 1999. Det är
alltså ett arbete som pågår ganska intensivt just nu.
Vid behandlingen av det nu aktuella utgiftsområ-
det inför budgetåret 1998 redovisade utskottet EU-
kommissionens förslag i dokumentet Agenda 2000.
Utskottet konstaterade då att en övergripande svensk
reaktion var att förslaget i otillräcklig utsträckning
beaktar den kommande utvidgningen. Sveriges håll-
ning är att taket för egna medel kan och bör vara
oförändrat även efter en fullständig utvidgning, dvs.
högst 1,27 % av BNI.
Den svenska regeringen slog vidare fast att en
korrigeringsmekanism bör införas för att begränsa
enskilda medlemsländers bidrag till finansieringen av
EU-budgeten. Utskottsmajoriteten kan med tillfreds-
ställelse konstatera att den svenska regeringens arbete
och hållning under det senaste året ligger väl i linje
med vad utskottet sagt vid tidigare tillfällen då frågan
debatterats i kammaren.
För att uttrycka mig enkelt och rakt kan jag säga
att vi anser att vårt ekonomiska bidrag till den ge-
mensamma EU-budgeten i jämförelse med många
andra länders bidrag är alldeles för högt. Vi är med
ytterligare ett förtydligande alldeles för stora nettobi-
dragsgivare.
Vi kan vidare konstatera att den svenska regering-
en tillsammans med andra medlemsländer i Ekofinrå-
det har aktualiserat ett tak för medlemsavgiften som
bl.a. syftar till att minska Sveriges nettobidrag till
EU.
Kommissionen presenterade den 7 oktober 1998
en rapport om systemet med egna medel. Kommis-
sionen tar upp följande alternativa lösningar på pro-
blemet med just bördefördelningen:
- åtgärder på inkomstsidan i form av avskaffad
korrektion för Storbritannien och ökad använd-
ning av BNI-avgiften
- åtgärder på utgiftssidan av EU:s budget i form av
nationell medfinansiering av jordbrukspolitiken,
alltså direktstöden
- åtgärder via nettobidraget i form av nettokorrige-
ringsmekanism

Sverige vill genom sin regering att utgifterna över
statsbudgeten till Europeiska unionen skall minska.
Sverige vill således åstadkomma ett system som av-
lastar statsbudgeten och på så sätt påverkar betalning-
arna till EU:s budget.
Kommissionens tre olika alternativ kan i och för
sig alla åstadkomma detta resultat. Mest nackdelar
har alternativet med nationell medfinansiering av
jordbrukspolitiken. Korrigeringsmekanismen och
åtgärder på inkomstsidan ger bäst effekt. Nettokorri-
geringsmekanismen ger det bästa utfallet för Sverige,
om man ser det enskilt, och ger också det bästa lång-
siktiga skyddet mot alltför stor finansieringsbörda.
Jag vill också återigen påpeka att Sveriges håll-
ning i denna fråga är att vi skall verka för en återhåll-
sam och effektiv budgetpolitik inom EU. De tidigare
målen från utskottets sida ligger med skärpa fast.
Dessa faktum togs också upp i den interna utfrågning
som utskottet hade med representanter för Finansde-
partementet tidigare i höstas. Den svenska hållningen
har också varit föremål för samråd i EU-nämnden.
Utskottsmajoriteten förutsätter att regeringen med
all styrka och kraft driver på frågan om att lösa pro-
blemet med bördefördelningen. Det är viktigt att vår
del i EU-budgeten kan hållas så stram som möjligt.
Vi förutsätter därför med skärpa att regeringen driver
frågan vidare i den riktning som utskottet tidigare har
uttalat sig om.
Jag skall också lite grann kommentera den center-
hållning som jag tycker är en lite ny infallsvinkel.
Agne Hansson sade att utgifterna egentligen borde
öka, att det inte gör någonting bara vi får mer tillbaka.
Det är en helt annan linje än regeringen har drivit i
den här frågan tidigare.
När jag läser motivreservationen från Centern in-
ser jag att vi kan instämma i mycket av den text som
står där. Det är lite synd att Centerpartiets represen-
tant i utskottet inte framfört detta. Det fick vi se när
betänkandet väl var justerat. Mycket av den text som
fanns om strukturfonder och att vi skall ha en rättvis
fördelning så att hela landet kan tillgodogöra sig detta
hade kunnat inarbetas i utskottets betänkande. Jag
beklagar att det inte framfördes. Jag tror att vår in-
ställning är ganska lika på den linjen, Agne Hansson,
när det gäller att få nytta av strukturfonder och att ha
en rättvis fördelning i landet.
Till sist, fru talman, vill jag yrka bifall till utskot-
tets hemställan i dess helhet och avslag på de båda
reservationerna.

Anf. 39 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Sven-Erik Österberg har på ett före-
dömligt sätt redogjort för den strategi som regeringen
har när det gäller att försöka sänka vår andel av net-
tobidraget till EU. Jag kan dela den uppfattningen.
Det är naturligtvis viktigt att man kommer till
rätta med sådana saker som att reducera Storbritanni-
ens undantag, och att man för en restriktiv struktur-
politik och en effektiv och stram budgetpolitik inom
EU. Det är naturligtvis oerhört viktigt.
Däremot uppfattar jag att Sven-Erik Österberg är
överens med mig när det gäller att se till att vi använ-
der strukturfonderna på ett så vettigt sätt som möjligt
och får tillbaka så mycket som möjligt. Där har jag
tyvärr inte ännu sett någon kraftfull strategi från rege-
ringens sida. Jag har efterlyst den i interpellationer till
den nya tillväxtministern, och jag har efterlyst den i
EU-nämnden. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi
inte tappar bort den här viktiga delen i EU-fonderna
och i EU-stödet när vi diskuterar medlemsavgiften.
Jag säger fortfarande att det är ett vällovligt syfte
att tro att man skall sänka medlemsavgiften och sam-
tidigt få mer tillbaka. Jag skulle vilja se mer av kon-
struktiv offensiv strategi för just hur man får mer
tillbaka ur EU:s strukturfonder till Sverige.

Anf. 40 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Det arbete som sker i förhandlingarna
om strukturfonderna pågår just nu. Det är svårt att i
detalj redogöra för det. Agne Hansson känner till hur
diskussionerna har gått.
Att försöka minska avgiften och samtidigt få mer
tillbaka är lite grann som det indiska reptricket. Det är
ändå ett sätt att påvisa att vi betalar jämfört med and-
ra europeiska länder mer i avgift än de. På den punk-
ten har vi fått visst stöd från kommissionen, dvs.
Sverige ger ett för högt nettobidrag.
Att försöka få strukturfonder som passar Sverige
och Sveriges geografi medför att en rad andra regio-
ner i Europa följer med i tanken. Det höjer utgift-
strycket enormt. Då krockar vi mot det andra natio-
nella målet, dvs. att försöka få ned avgiften i sin hel-
het.
Agne Hansson redovisade en annan uppfattning,
nämligen att det gjorde inte så mycket om avgiften
ökar bara vi får mer tillbaka. Det är inte Sveriges
officiella hållning. Därför måste arbetet ske med
tillförsikt för att kunna nå så långt som möjligt.
Det finns naturligtvis ett nationellt intresse, som
jag sade i mitt huvudanförande, att vi försöker få så
stor del av de strukturfondspengar som finns för Sve-
rige fördelat geografiskt väl över hela landet.

Anf. 41 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag delar Sven-Erik Österbergs upp-
fattning att vi är för stora nettobidragsgivare. Jag
önskar Sven-Erik Österberg och hans parti god fram-
gång med försöken att betala mindre och få tillbaka
mer.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 2.

Anf. 42 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det viktiga är att beräkningsgrunder-
na för avgifterna upplevs som rättvisa. Argumente-
ringen i kammaren får inte låta egoistisk och gå emot
den grundläggande vision som finns bakom avgifter-
na, dvs. en fördelning för en harmonisk utveckling
inom EU.
Mot bakgrund av vad Sven-Erik Österberg sade
känns det märkligt att man inte som föreslås i vår
motion vill skriva in den linje vi är överens om i de
mål som finns för utgiftsområdet och som regeringen
skall följa. Därför känns det roligt att statsministern
drev kristdemokraternas linje i Wien, och det är då
motsvarande tråkigt att riksdagen inte sluter upp
bakom den linjen.

Anf. 43 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Jag upplever reservationen från krist-
demokraterna som att de försöker slå in redan öppna
dörrar ytterligare en gång till så att de skall bli ännu
mer öppna - hur nu det skall gå till. Det handlar mer
om att kristdemokraterna vill påvisa att de driver
frågan att sänka avgiften till Europaunionen ännu
hårdare än regeringen. Så är det inte. Regeringen har
klart och tydligt markerat, liksom utskottsmajoriteten
vid tidigare tillfällen, att det här är en viktig fråga och
att man så långt som möjligt försöker driva frågan
klart och tydligt.
Kristdemokraterna visar en övertro till sin egen
motion om de tror att förslaget i motionen kan ge ett
helt annat utfall. Det är fråga om ett komplicerat
förhandlingsarbete. Precis som Per Landgren säger
går det inte att bara driva fram egoistiska skäl, det
gäller att ha en relevant syn i hela europeiska samar-
betet, där en synpunkt skall vägas in och stå trycket
mot andra länders tyckande. Det är precis så rege-
ringen driver frågan. Det skall vara rättvist ur allas
ögon sett, inte bara ur egoistisk svensk synvinkel - då
kommer man ingenstans i ett europeiskt samarbete.

Anf. 44 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Vi är överens. Det handlar inte för vår
del om att slå in öppna dörrar. Snarare handlar det om
initiativförmåga och att riksdagen skall ha en drivan-
de linje i förhållande till regeringen.

Anf. 45 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Det går inte att vara tydligare om vil-
ken linje som har drivits i den här frågan från ut-
skottsmajoritetens och regeringens sida. Att skriva
ännu mer kommer bara att betraktas som en störande
upprepning. Jag tycker att det klart och tydligt fram-
går vad regeringen och utskottsmajoriteten vill i frå-
gan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

8 § Rikets styrelse m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU1
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse m.m. (prop. 98/99:1
delvis)

Anf. 46 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Får jag inleda denna diskussion med
några synpunkter på ett par av de ämnen som be-
handlas i konstitutionsutskottets betänkande nr 1 om
rikets styrelse. Det är tre saker jag tänkte be att få ta
upp kammarens tid med. Först presstödet, därefter
något om partistödet och därefter till slut ett par ord
om den höjning av riksdagsledamöternas arvoden
som utskottet föreslår riksdagen att besluta.
Först emellertid ett par ord om presstödet och de
förslag som Moderaterna i den delen har lagt fram för
riksdagen. De innebär en betydande besparing på
statens utgifter, men framför allt och än viktigare
innebär de en massmedial strukturförändring.
Det har många gånger sagts att presstödet behövs
och har tjänat sitt syfte såsom förutsättningen för att
mångfalden inom medierna skall kunna upprätthållas.
Ingenting, fru talman, tyder på vid en genomgång av
erfarenheterna av det vid det här laget rätt mångåriga
presstödet att detta syfte har uppnåtts. Tvärtom finns
det skäl att hävda att presstödet i sin konstruktion
snarare verkat konserverande på en massmediestruk-
tur som presstödet förutan hade kunnat utvecklats
friare och mer mångfaldigt.
Det är viktigt när man diskuterar presstödets kon-
struktion att vidga blicken något till att omfatta inte
bara tidningar utan också se till hela den massmediala
strukturen och fråga sig vilken massmedial mångfald
som kan uppnås genom hela det breda fältet av olika
kommunikationsformer. Jag tillhör ingalunda dem
som tror att den tryckta tidningens tid är förbi, men
väl dem som tror att den tryckta tidningen kommer att
behöva kompletteras med många olika distributions-
former för nyheter och andra ting som tidningarna i
dag publicerar.
Det presstöd vi i dag har torde snarast verka kon-
serverande på sådana publikationer som borde ha
förändrats ut ur den konventionella tidningsstrukturen
för att i stället motsvara ett informationsbehov som
kan tillgodoses med hjälp av andra distributionsfor-
mer.
Moderata samlingspartiet förordar således mot
den bakgrunden att presstödet successivt trappas ned
och förutsättningar därmed öppnas för en friare kon-
kurrens och en mer mångfaldig massmediestruktur än
den vi har med det statliga presstödet i den nuvarande
konstruktionen.
Låt mig därtill lägga att presstödet i sin praktiska
tillämpning och i sina detaljer på ett otillbörligt och
olyckligt sätt styr tidningsföretagens sätt att utveckla
sina företag, på det sätt som är vanligt när det gäller
allehanda bidrag i vårt samhälle. Man anpassar sig till
de regler som bidragen ställer upp och avstår därmed
från att göra det som man skulle ha gjort bidraget
förutan. Presstödet bör alltså gradvis avvecklas.
I fråga om partistödet hävdar Moderata samlings-
partiet att partier kan klara sig med lite mindre av
statligt stöd än det som för närvarande utgår. Också i
det här fallet kommer våra förslag att leda till en
besparing på statens utgifter. Men precis som fallet är
när det gäller presstödet dikteras våra förslag om en
lägre partistödsnivå inte enbart av den statsfinansiella
hushållningen utan också av ambitionen att säker-
ställa att partier inte i onödigt stor utsträckning kom-
mer att betrakta sig själva som offentligt finansierade
institutioner.
Vi för just nu i det svenska samhället en intressant
diskussion om villkoren för demokratins utveckling.
Många påpekar att de politiska partierna har ett på-
tagligt behov av inre och yttre förnyelse. Jag delar
den uppfattningen. Men jag tror samtidigt att denna
yttre och inre förnyelse kommer att kräva mer av det
fria och obundna som partierna en gång stod för och
mindre av det offentlig-rättsliga institutionaliserade
som partierna i dag i alltför stor utsträckning kommit
att bli.
När vi föreslår, fru talman, att stödet till partierna
sänks i förhållande till regeringens förslag är det
också en signal till en förnyelse av partiernas verk-
samhet som i högre grad återknyter till vad partierna
en gång var som ideellt skapande och kämpande
organisationer, bort från den status av offentlig-
rättsliga institutioner som de dessvärre gradvis har
kommit att bli. Slutsatsen av detta är alltså att par-
tistödet bör sättas till ett lägre belopp än det regering-
en föreslår i sin budgetproposition.
Till slut vill jag säga ett par ord om den föränd-
ring av riksdagsledamöternas arvoden som föreslås i
utskottets betänkande. På denna punkt delar Moderata
samlingspartiet, som har kommit att bli utskottets
majoritet och som i sin praktiska tillämpning innebär
att riksdagsledamöternas arvoden återanpassas till
den nivå där riksdagen tidigare uttalat att de borde
ligga.
Av somliga anses detta vara en otillbörligt hög ni-
vå. Jag delar inte den uppfattningen. Många illustra-
tioner kan i detta sammanhang erbjudas för att under-
stryka att de svenska riksdagsledamotsarvodena i dag
hamnar på en nivå som ligger under det europeiska
genomsnittet, och som uppenbarligen har kommit att
innebära växande problem med rekryteringen till den
typ av förtroendeuppdrag som riksdagsledamotskapet
är ett exempel på.
Utskottet föreslår emellertid på denna punkt att
den förändring som tidigare föreslagits träda i kraft
redan under den gångna hösten skjuts framåt till det
kommande årsskiftet, dels därför att detta i så fall inte
behöver innebära den retroaktivitet som skulle legat i
det ursprungliga förslaget, dels därför att förslaget i
sina tekniska konsekvenser därigenom blir lättare att
genomföra.
Det finns alltså enligt vår mening skäl för riksda-
gen att fatta beslut om en återanpassning av riks-
dagsledamöternas arvoden till den nivå riksdagen
tidigare beslutat att arvodena skall ligga på.
Nu har emellertid, fru talman, tekniken spelat
Moderaterna ett spratt såtillvida att vi kommer att
vara förhindrade att rösta för denna vår övertygelse,
eftersom riksdagen kommer att fatta samtliga sina
budgetbeslut under denna avdelning i ett enda ställ-
ningstagande. I detta budgetbeslut avstår Moderata
samlingspartiet, eftersom de ramar som riksdagen
tidigare beslutat om avviker från de ramar som vi
egentligen hade velat se riksdagen följa, vilket i sin
tur leder till att vi tvingas avstå också i omröstningen
om arvodena. Jag vill emellertid försäkra att om tek-
niken hade medgivit ett separat ställningstagande
kring denna fråga hade Moderata samlingspartiets
riksdagsledamöter röstat ja till det förslag utskottet
framlägger i sitt betänkande.

Anf. 47 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag vill i det här anförandet framför
allt ta upp den fråga som utskottets ordförande Per
Unckel var inne på sist, nämligen frågan om riks-
dagsledamöternas arvoden. Jag vill emellertid också
säga att vi i Vänsterpartiet, till följd av den uppgörel-
se om budgeten som vi har gjort med Socialdemo-
kraterna, ansluter oss till utskottets betänkande i alla
avseenden utom detta.
Vi anser t.ex. att den kritik mot presstödet som
Per Unckel anför egentligen är illa grundad. Det är
naturligtvis en borgerlig strävan att vilja ha ett än
starkare monopol över pressmedierna än vad man har.
Visserligen kanske olika kapitalgrupper, som kan ha
intressenter, har råd att hålla tidningar, men presstö-
det har fungerat så att tidningar som har haft svårt att
leva vidare har kunnat göra det. Det har fungerat så
att det har funnits alternativa röster i pressen. Därför
är det viktigt att slå fast att presstödet bör vara kvar.
Det är klart att man kan granska enskildheter i regel-
verket osv. framöver, men det är ändå bra att det finns
ett presstöd, fru talman.
Så går jag över till detta med våra ersättningar.
Det är en ganska kraftig höjning som föreslås för
riksdagens ledamöter. Nuvarande arvode är
30 300 kr, och det föreslås höjt med 5 700 kr, till
36 000 kr. Därutöver skall vi framdeles få en kost-
nadsersättning på över 3 000 kr per månad. Den är nu
drygt 5 000 kr per månad. Vi menar att denna kost-
nadsersättning bör avskaffas.
Riksdagen förser oss ledamöter med så mycket
teknisk utrustning, och vi har dessutom möjlighet till
fria resor i landet, att det inte finns några motiv för att
ha kvar den här kostnadsersättningen. Det finns dato-
rer som vi har tillgång till hemma. Vi har tillgång till
telefon i hemmet för tjänstesamtal som riksdagen
ersätter. Vi kan också via den telefonen ha Inter-
netuppkoppling på riksdagens bekostnad, och vi har
fax. Vi har egentligen en bra utrustning - den som
den här kostnadsersättningen egentligen var tänkt för.
Vårt förslag i det här sammanhanget är alltså att
man tar bort kostnadsersättningen och växlar över
den till en lön, så att man i alla fall inte sänker ersätt-
ningen. Vi tycker att det ändå är ett högt arvode.
I utskottsbetänkandet anförs tre argument.
Det första är att riksdagsledamöterna i Sverige har
ett lågt arvode vid en internationell jämförelse.
Det andra är att det är ett lågt arvode i jämförelse
med de för ledande förtroendevalda i större landsting
och kommuner. Att det förekommer överbetalda
riksdags- eller parlamentsledamöter i andra länder,
eller att det förekommer en alltför generös arvodeser-
sättning inom kommuner och landsting, är inget skäl
till varför riksdagsledamöternas arvoden skall höjas.
Det tredje skälet som anges är att det bör tas hän-
syn till de framtida rekryteringsmöjligheterna. Det är
en ytterligt liten andel av befolkningen som tjänar
över 30 300 kr eller, som det framdeles kommer att
bli, 36 000 kr.
När jag läst i spalterna har jag nog inte upplevt att
det varit särskilt mycket problem med rekryteringen
eller ens växande problem i något parti. Det verkar
t.o.m. i Moderata samlingspartiet, som torde repre-
sentera de mest högavlönade, förekomma icke bety-
dande motsättningar och stridigheter i kampen om att
få stå på valbar plats på riksdagslistan. Inte verkar
rekryteringsproblemen vara så där särskilt stora.
Jag tror att det hela beror på vad man jämför sig
med, hur mycket man vill associeras med en elit eller
hur mycket man vill associeras med snittet av de
väljare som har valt oss. Jag tror också att signalen är
utomordentligt tvetydig. När det diskuteras ekono-
misk politik talas det om lönebildningen som ett stort
problem att komma till rätta med. Vad man menar
med detta är att man för löntagare i allmänhet skall ha
återhållsamhet. Det skall inte vara några lönehöjning-
ar, och skall det vara några sådana skall de vara ut-
omordentligt begränsade.
Men sedan kommer vi in på en annan del av be-
folkningen. Näringslivets direktörer skall vi kanske
lämna utanför. De spelar i en gräddfil alldeles för sig
själva med helt fantastiska ersättningar för sin arbets-
kraft. Det finns också politiska företrädare som skall
in och tjäna väldigt mycket. Utan att stå i konflikt
med någon motpart kan de egenmäktigt öka arvode-
na.
Vi tycker att detta är lite orimligt. Vi vänsterpar-
tister har inte intagit den ståndpunkten att vi tycker att
ledamöter skall vara särskilt lågavlönade. Men vi
tycker ändå att man får skära bort den värsta orimlig-
heten. Systemet med kostnadsersättningar bör avskaf-
fas, och man bör göra en utväxling av detta till be-
skattad lön. Den som har kostnader får göra avdrag i
vanlig ordning precis som vanliga inkomsttagare.
Riksdagsledamöter kommer att vara utomordent-
ligt väl och högt avlönade och kommer att klara sig
väl på denna inkomst. De kommer att kunna vara
oberoende, som det heter, i ekonomisk mening, men
samtidigt tar vi bort det som jag tycker är direkt stö-
tande.
Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till reserva-
tion nr 2 till detta betänkande. Jag menar att just den-
na fråga inte förelåg klar när vi gjorde överenskom-
melsen med regeringen om budgeten i övrigt. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan i det förelig-
gande betänkandet.

Anf. 48 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! I budgetpropositionen vill regeringen
höja ramen till Regeringskansliet med 250 miljoner
kronor. Det är inte småpotatis i förhållande till hur
stor den totala budgeten för Regeringskansliet är.
Skälet sägs bl.a. vara att Sverige skall bli ordföran-
deland i Europeiska unionen första halvåret år 2001.
Vår åsikt är att utvecklingen och anpassningen av
Regeringskansliet mycket väl kan ske genom organi-
sationsförändringar och rationaliseringar utan att
ytterligare resurser tillförs. Vi tror också att föränd-
rings- och förnyelsearbetet bl.a. bör ha kostnadsef-
fektivitet som mål.
Det finns säkert avdelningar som behöver förstär-
kas i Regeringskansliet. Men jag tror nog att en del
avdelningar kan bidra med besparingar. För ett tju-
gotal år sedan var jag verksam som fullmäktigeleda-
mot. Då brukade vi ofta tala om nollbudgetering, dvs.
att börja från grunden och titta på verksamheten.
Det kan man inte hålla på med varje år. Men nå-
gon gång borde man göra en ordentlig utvärdering
och kontrollera om alla avdelningar eller delar av
dem verkligen behövs. Det är därför vår åsikt att
ramhöjningen för Regeringskansliet anslag C1 ej bör
ske.
Med den beslutsteknik som riksdagen nu har för
budgeten kan inte Kristdemokraternas helhetssyn
uppnås på de enskilda utgiftsområdena. Vi markerar
därför dessa synpunkter i ett särskilt yttrande. Därför
kan vi heller inte delta i beslutet i övriga delar av
betänkandet, där vi egentligen delar uppfattningen.
När det gäller mom. 1 kommer vi att avstå i omröst-
ningen på grund av att vi har dessa åsikter om ansla-
get till Regeringskansliet.
Något kort om de framtida effekterna på presstö-
det. Regeringen menar i sin proposition att en analys
kan leda fram till framtida förändringar av presstödets
utformning. Enligt Kristdemokraterna bör en sådan
översyn ha kostnadseffektivitet som målsättning.
Besparingar borde kunna genomföras under mandat-
perioden på detta område.
Vi har en reservation i ämnet. Men av hänsyn till
kammarens arbetsbelastning avstår jag dock från att
yrka bifall till den reservationen.

Anf. 49 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort i mitt
anförande. Centerpartiet har i sin ekonomisk-politiska
motion redovisat en alternativ budget till regeringens
budgetproposition. Centerpartiet har inom samma
ekonomiska ramar som regeringen gjort andra priori-
teringar och bedömningar. Därför finns under utgifts-
område 1 Rikets styrelse en reservation från Center-
partiet som jag härmed yrkar bifall till.
Inom utgiftsområdet föreslår regeringen att resur-
ser skall tillföras 1999-2001 för att öka kvaliteten i
Regeringskansliets beredningsarbete. Den ökningen
anser Centerpartiet är omotiverat hög. Av de före-
slagna tillskotten 1999-2001 avstyrker Centerpartiet
100 miljoner för 1999 och 150 miljoner för de därpå
kommande åren. Dessutom föreslår vi att medel skall
anslås för att förbereda och genomföra den svenska
perioden som ordförandeland i EU år 2001.
Just Sveriges period som ordförandeland år 2001
anser Centerpartiet skall vara prioriterad. Det skall
förberedas väl med en tydlig bred förankring och
fördjupning i hela Sverige. Detta för att ge större
möjligheter för att hela Sverige skall bli delaktigt och
känna engagemang i EU-arbetet. Det är under Sveri-
ges tid som ordförandeland som Sverige ges möjlig-
het att visa på hur ett aktivt nytt ledarskap i EU skall
utvecklas. Besparingen som Centerpartiet föreslår
skall alltså inte drabba de resurser som avsätts för
Sveriges period som ordförandeland år 2001.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation
3. I övrigt ställer sig Centerpartiet bakom konstitu-
tionsutskottets förslag.

Anf. 50 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Folkpartiet liberalernas budget för
1999 innebär i sina huvuddrag sänkta skatter för fler
jobb genom ökat företagande och höjd tillväxt med
utgiftsökningar framför allt när det gäller vård och
omsorg, men också för utbildning, bistånd, miljö och
rättssäkerhet. För en närmare redovisning vill jag
hänvisa till våra reservationer i finansutskottets be-
tänkande nr 1.
Folkpartiets förslag för utgiftsområde 1, som
handlar om rikets styrelse, innebär besparingar på
sammanlagt 380 miljoner kronor fördelade på 350
miljoner rörande presstödet och 30 miljoner rörande
partistödet.
Presstödet har under de senaste 30 åren haft i stort
sett samma inriktning. Vi menar att det snedvrider
konkurrensen och motverkar tillkomsten av nya
dagstidningar. Dessutom har ju medielandskapet
förändrats alldeles påtagligt de senaste åren. Nya
tidningar kommer ständigt fram. Inte minst unga
människor startar tidningar. Då tänker jag framför allt
på de elektroniska tidningar som nu växer upp som
svampar i skogen.
Folkpartiet vill också spara pengar när det gäller
partistödet. De 30 miljoner i ökat partistöd som riks-
dagen beviljade för ett par år sedan tog Folkpartiet då
avstånd ifrån. Vi vill fortfarande dra bort dessa 30
miljoner från partistödet. Partistödets betydelse för
demokratin har diskuterats i olika sammanhang. Det
är naturligtvis viktiga synpunkter som har framförts,
men jag tror inte att demokratin är så beroende av
partistödets storlek. Det finns ju länder, t.ex. England
där man, vad jag har hört, inte har något partistöd
med där det ändå fungerar bra med demokratin.
Fru talman! Våra besparingsförslag har inte till-
styrkts i budgetprocessens första steg. Då Folkpartiets
budgetförslag är en helhet är det i detta andra steg i
budgetprocessen inte meningsfullt att fullfölja våra
anslagsyrkanden. Vi deltar därför inte i beslutet om
anslagsfördelningen inom utgiftsområde 1. Detta
framgår också av vårt särskilda yttrande.

Anf. 51 PER LAGER (mp):
Fru talman! Till det här betänkandet, som handlar
om budgeten för rikets styrelse, har Miljöpartiet lagt
tre reservationer. Till att börja med vill jag yrka bifall
till två av dem, nämligen reservation 1 och reserva-
tion 4.
Jag skall uppehålla mig vid de avvikande uppfatt-
ningar vi har i förhållande till majoritetstexten i de
avsnitten.
Först gäller det frågan om arvodet för oss riks-
dagsledamöter. Jag tycker att det är en principiellt
viktig fråga. Förslaget innebär att vårt arvode höjs
från 30 300 kr till 36 000 kr. 2 000 kr av den höjning-
en är en växling från kostnadsersättningen som här-
efter blir 3 458 kr per månad. Det motsvarar 9 ½ %
av basbeloppet.
Mina och Miljöpartiets principiella och huvud-
sakliga invändningar är för det första att Arvodes-
nämnden, vars uppgift är att bestämma arvodena,
körs över med det här förslaget. Riksdagen beslutar
själv om en betydande arvodeshöjning för ledamöter-
na. En mer uppenbar jävssituation är väl svår att fin-
na, eller hur? Samtidigt föreslås att Arvodesnämnden
skall vara kvar då den anses fungera väl sedan till-
komsten 1994. Jag får inte detta att gå ihop. Kan
någon förklara?
För det andra är höjningen av arvodena inte finan-
sierad, vilket är mycket allvarligt. Huvudparten av
den här kostnaden på ca 35 miljoner kronor skall
nämligen täckas genom en anslagskredit, dvs. medel
från nästkommande års anslag. Hur förklarar man
detta moraliskt i dessa tider av åtstramning och hårda
budgetkrav?
Anledningen till ett sådant här ingrepp och över-
körningen av Arvodesnämnden förklaras med att
riksdagsledamöternas arvoden släpat efter i jämförel-
se med utvecklingen för den tidigare jämförelsegrup-
pen, nämligen domarna. Men egentligen handlar det
inte om eftersläpning. Riksdagen fattade ju ett beslut
om att bromsa arvodesförändringarna enligt utred-
ningen i samband med den s.k. Rehnbergsöverens-
kommelsen. Det var alltså ett medvetet beslut som
inte medförde eftersläpning. Miljöpartiet har för öv-
rigt konsekvent hävdat behovet av försiktighet vad
gäller ledamöternas egna arvoden och andra förmå-
ner. Vi är här på uppdrag av väljare för att bedriva
politik, inte för att tjäna mycket pengar.
Frågan är om våra arvoden i enlighet med utreda-
ren Gösta Gunnarsson inte räcker till för att svara upp
mot vår ställning i det demokratiska systemet, den
arbetsinsats uppdraget fordrar, de särskilda arbetsför-
hållanden som gäller för uppdraget och att det skall
ha en positiv effekt på möjligheten att rekrytera per-
soner från breda samhällsskikt. Jag och Miljöpartiet
menar att dagens ersättning räcker till, och mer där-
till. Vilka breda samhällsskikt är det egentligen frå-
gan om? Hur många i vårt samhälle har löner på riks-
dagsledamöternas nivå?
Vi anser också att kostnadsersättningen borde helt
eller nästan helt tas bort. Vi får ju numera den teknis-
ka utrustning och den extra service vi behöver genom
riksdagens egen försorg.
Uppdraget som riksdagsledamot är inte som vilket
uppdrag eller vilken anställning som helst. Mycket
handlar om engagemang och politiskt intresse. Det
bör också bygga på sådana värden utan att för den
delen underersättas. Det är som om ekonomismens
grundtanke, att allt kan värderas i pengar, alltid skall
gälla och som om det är ett slags självklar materiell
önskan från alla människor att få mer i lön. Jag tror
att vi måste skärskåda detta och vara oerhört försikti-
ga med att utgå ifrån att det är så.
Jag menar också att jämförelsen med utlandet och
andra parlament inte är relevant. Framför allt bör den
svenska riksdagens ledamöter anlägga en väldigt
återhållsam hållning till de egna arvodena och övriga
förmåner, inte minst med tanke på hur de flesta övri-
ga i vårt samhälle har det. Det finns också anledning
att i detta sammanhang ligga ett steg före och inte
delta i kostnadsdrivande ökningar.
Att riksdagsledamöter på kredit höjer sina egna
löner går inte, enligt min mening, ihop med ett demo-
kratiskt och solidariskt samhälle som brottas med hög
arbetslöshet och stora ekonomiska bekymmer. Dess-
utom är det definitivt omoraliskt.
Fru talman! Nu skall jag gå över till problemet
med rökningen här i riksdagen. Miljöpartiet har tidi-
gare motionerat om att riksdagen bör gå före vad
gäller miljö- och kretsloppsanpassning. Därför har vi
också återkommit till behovet av en rökfri riksdag.
Det är bra att riksdagen ger stöd för medicinska åt-
gärder åt dem som vill sluta röka med 60 % upp till
1 000 kr. Men vad gäller dem som fortfarande röker
på sin arbetsplats under arbetstid är riksdagens för-
valtningsstyrelses policy föråldrad och stämmer inte
med dagens kunskaper om allergier, överkänslighet
och effekter av passiv rökning. Policyn innebär i
praktiken att riksdagsledamöter med allergi och/eller
överkänslighetsproblem vad gäller tobaksrök inte kan
utföra sitt arbete på samma villkor som andra be-
svärsfria kolleger.
Ett arbetsrum måste enligt min mening betraktas
som ett allmänt utrymme med avseende på tillgäng-
ligheten. Riksdagen ligger efter det övriga samhället i
den frågan och bör därför uppdra åt förvaltningskon-
toret att snarast skriva om och skärpa policyn.
Jag tror att de flesta i dessa riksdagens hus håller
med mig. Egentligen handlar det om något självklart.
Ändå är frågan mycket känslig. Den innebär föränd-
ringar av kollegers och tjänstemäns vanor och livs-
stilsmönster. Den har därför skjutits framåt och lagts
åt sidan, och det har förekommit mycket tyst tassande
omkring den.
Jag menar att det nu är dags att fatta ett beslut som
innebär en självklar solidaritet och en hälsosam ar-
betsmiljö för oss alla. Fortfarande finns ju särskilda
rökrum, vilka så småningom, hoppas jag, mönstras ut
från våra arbetsplatser. Det finns ju trots allt ett ute-
rum att utnyttja.
När det gäller miljöarbetet i övrigt, fru talman, har
jag bifogat ett särskilt yttrande för att påpeka vikten
av att det viktiga miljöarbete som nu är i gång på-
skyndas och fortsätter i så hög takt som möjligt.
Miljöpartiet har i en partimotion föreslagit en ut-
värdering av de nya presstödsreglerna, enligt vilka
vissa fådagarstidningar inte får presstöd. Vi vill också
att ett stöd till elektroniska dagstidningar utreds. Det
är svårt att bedöma hur stora kostnaderna är för att
distribuera elektroniska dagstidningar. Förra gången
vi aktualiserade frågan hävdade utskottet att det inte
fanns skäl att utreda frågan med hänsyn till den korta
tid som förflutit sedan en ny bestämmelse i presstöds-
förordningen trätt i kraft. Majoritetssvaret i det här
betänkandet innebär att frågan saknar omedelbart
intresse eftersom någon ansökan om stöd från en
sådan tidning ännu inte inlämnats till Presstödsnämn-
den.
Jag och Miljöpartiet står givetvis bakom den här
reservationen, men för tids vinnande avstår jag i dag
från att särskilt yrka bifall till den.
Till sist, fru talman, vill jag bara peka på de yr-
kanden vad gäller år 2000 och 2001 som finns med i
betänkandet, men inte som särskilda reservationer.
Det gäller neddragningar på anslagen B 1, Riksda-
gens ledamöter och partier, med 30 miljoner kronor
för respektive år, dvs. år 2000 och 2001, och C 1,
Regeringskansliet m.m., med 100 miljoner kronor för
respektive år. Vi har för avsikt att återkomma till
dessa budgetåtstramningar inför vårpropositionen.
Jag vill också uppmärksamma alla här i kamma-
ren på anslaget C 3, Allmänna val, och den anslags-
förstärkning på 20 miljoner kronor för att förstärka
partiernas informationsinsatser inför EU-valet i vår
som föreslås.
I betänkandet sägs ingenting om hur dessa miljo-
ner skall fördelas mellan partierna, så jag utgår från
att fördelningen sker efter samma principer som vid
förra valet, då 30 miljoner kronor fördelades. Inför
EU-parlamentsvalet 1995 beslutades i enlighet med
utskottets uppfattning att fördelningen i huvudsak
borde vara proportionell med utgångspunkt i den
procentuella förlustfördelningen riksdagsvalet 1994.
Den procentuella fördelningen skulle dock jämkas
med hänsyn till att alla partier har vissa grundläggan-
de kostnader.
Eftersom inga nya omständigheter vad gäller för-
delningen framförts i betänkandet utgår jag från att
fördelning kommer att ske efter samma principer,
men nu utifrån den procentuella röstfördelningen vid
EU-valet 1995. Jag förmodar att det räcker med
samtal mellan regering och partier på tjänstemanna-
nivå i den här frågan. Gäller något annat är jag tack-
sam om jag kan få svar på det.
Fru talman! Jag står bakom alla Miljöpartiets yr-
kanden, men upprepar mina särskilda bifall till reser-
vationerna 1 och 4.

Anf. 52 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Som icke rökare kan jag känna stor
sympati för Per Lagers förslag om fullständig rökfri-
het i riksdagen. Men det här huset går inte att helt och
hållet jämföras med en vanlig arbetsplats i den me-
ningen att många ledamöter ju också bor här. De har
inte bara sitt arbetsrum här, utan de har också sin
bostad här.
Frågan är: Hur gör man då? Skall de ledamöter
som röker och som bor här inte ha möjlighet att få
röka här ens på sin fritid, när riksdagen inte är i gång?
Jag kan se att det kan bli ganska besvärligt om man
försöker avgränsa deras möjligheter att röka på sina
rum efter det att riksdagen är slut.

Anf. 53 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag menar att tjänstemännens arbets-
rum och övriga arbetsrum skall jämställas med all-
männa lokaler, dvs. det skall vara möjligt för mig och
alla andra som vill besöka dessa arbetsrum att komma
dit utan att bromsas av röken.
Vad Helena Bargholtz pratar om är kombirummen
här på riksdagen, där man bor. Möjligen kan det tills
vidare vara idé att dra en gräns där. Jag skulle inte
önska att det gick. Jag tror att rökrummen skall finnas
och finns i dag just för rökarna och att rummen skall
utnyttjas för det.
Det hela handlar om tillgänglighet. Det handlar
om att vi som jobbar här skall kunna bedriva arbetet
på lika villkor. Framför allt handlar det om att riksda-
gen i den här frågan måste ligga före. Vi ligger långt
efter samhället i övrigt.

Anf. 54 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag förstod fortfarande inte om Per
Lager menar att om man har sitt arbetsrum också som
bostadsrum skall man kunna röka där.
Vad som kan vara besvärligt är ju t.ex. när man
går förbi en korridor och det tränger ut rök - det har
jag själv upplevt - från någon som röker i sitt bo-
stads- och arbetsrum.
Skall jag tolka Per Lager så att de ledamöter som
bor i huset och som vill röka fortfarande får göra det?

Anf. 55 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag menar egentligen att man inte
skall kunna det. Men jag kan tänka mig att man också
måste kompromissa i sådana här fall. Skall det finnas
en kompromiss, ett gränssnitt någonstans, får det
kanske gå just där ledamöter bor på sina rum.
Jag menar att det inte behövs. Men det skulle vara
ett stort steg om vi kunde rensa de övriga lokalerna
från rök. Precis som Helena Bargholtz säger har
många av oss svårt att ens passera rummen. Därför
menar jag att det nog bara är en tidsfråga innan vi får
en rökfri riksdag.
Men jag menar också att vi nu aktivt måste ta
ställning. Vi måste visa att vi vill ligga före, att vi tar
ansvar och att vi känner solidaritet med dem som inte
klarar av rök.
Framför allt handlar det om ett gift, den passiva
rökningen. Vad den orsakar vet vi alla. Det borde
räcka med det.

Anf. 56 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Den här debatten handlar om utgifts-
område 1, alltså rikets styrelse, och jag ber att få yrka
bifall till hemställan i konstitutionsutskottets betän-
kande nr 1. Jag yrkar också avslag på samtliga reser-
vationer.
Riksdagens majoritet har i ett tidigare beslut fast-
ställt de ramar som skall gälla för år 1999. Därmed är
det i dag ingen större diskussion i sak om de stora
anslagsbeloppen i pengar. Totalt uppgår anslaget till
4,179 miljarder kronor. Av det beloppet går drygt
hälften till Regeringskansliet. Riksdagens ledamöter
och partier kostar 489 miljoner kronor och riksdagens
förvaltning 420 miljoner kronor. Presstödet tar 531
miljoner kronor av det här beloppet, och stödet till
radio- och kassettidningar tar 127 miljoner kronor.
Allmänna val - här åsyftas EU-valet i juni nästa år -
beräknas kosta 100 miljoner kronor, och de politiska
partierna skall få - inte i anslutning till EU-valet utan
som mera ordinarie anslag - 139 miljoner kronor.
Som klart framgått av tidigare anföranden finns
det motsättningar på en del av de här punkterna. Mo-
deraterna vill inte acceptera nivån på anslagen till de
politiska partierna. De vill dessutom i ett par etapper
helt avskaffa presstödet. Ingendera ståndpunkten är
ny.
Det är bara att konstatera att av de ca 160 dagstid-
ningar som finns i Sverige har ungefär hälften press-
stöd. Man kan naturligtvis på marknadsekonomiska
eller företagsekonomiska grunder säga att detta inte
är en bra situation. Samtidigt finns det ingen möjlig-
het att utifrån de hittills vunna erfarenheterna sätta
tilltro till den moderata argumentationen att det skulle
vara uppfriskande och bra för tidningsbranschen att
presstödet upphör. Jag tror att om moderaternas för-
slag skulle vinna majoritet, skulle det innebära att vi
får väsentligt färre dagstidningar och pressröster i
debatten, och det vore inte bra för mångfalden och
bredden i den politiska och kulturella debatten.
Jag skall också säga några ord om anslaget till de
politiska partierna. Man kan konstatera att motive-
ringen till moderaternas inställning är att de politiska
partierna skall stå fria för det första från staten, för
det andra från särintressen. Om det blir ett replik-
skifte vore det intressant om Per Unckel något mera
ville gå in på vad han som Moderata samlingspartiets
representant avser med särintressen i det här sam-
manhanget.
Centerpartiet vill anslå mindre pengar till Rege-
ringskansliet, och det vill också Kristdemokraterna.
När jag åhör argumentationen från båda dessa partier
här finner jag inte mycket av resonemang i sak som
motivering för ett lägre anslag. Man säger att "det
skall kunna gå" och "det borde vara möjligt" att med
olika metoder använda mindre pengar i Regerings-
kansliet.
Självfallet är det inte alldeles enkelt att bedöma
den här frågan. Samtidigt är det så att konstitutionsut-
skottets ledamöter löpande följer arbetet i Regerings-
kansliet och på det sättet har bättre möjligheter än
andra utskotts ledamöter att bedöma det här. Det är
inget tvivel om att Regeringskansliets omorganisation
i syfte att förstärka regeringens ledning och styrning
av statsförvaltningen, att öka kvaliteten i Regerings-
kansliets beredning av regeringsärenden samt att
förbereda och genomföra det svenska ordförandeska-
pet i EU år 2001 också kräver ekonomiska insatser.
Om det belopp som regeringen har äskat är det
exakt rätta kan naturligtvis alltid sättas i fråga, men
jag utgår naturligtvis ifrån att regeringen inte gör av
med mer pengar än vad som är nödvändigt för att
klara detta. Jag tror också att det finns anledning för
riksdagen och dess ledamöter att något fundera över
innebörden i att Sverige skall vara ordförandeland i
EU år 2001.
Det har i olika sammanhang berättats för mig att
erfarenheterna från andra länders ordförandeskap
visar att detta är ett mycket omfattande åtagande, som
redan i dag kräver insatser som kostar en hel del
pengar. Ökningen av anslaget är därför just från EU-
utgångspunkt mycket väl motiverad.
I detta betänkande behandlar utskottet två skrivel-
ser från riksdagens förvaltningskontor som båda berör
ersättningar till riksdagens ledamöter och till Sveriges
företrädare i Europaparlamentet.
I den ena skrivelsen, RFK2, föreslås bl.a. att er-
sättarnas ekonomiska villkor skall jämställas med
ordinarie ledamöters, om inte annat anges i lagen.
Vidare föreslås att den inkomstgaranti som ledamöter
som avgår från riksdagen kan få enligt speciell lag-
stiftning skall jämställas med inkomst från anställning
under de första fem åren efter avgången, vilket enligt
uppgift överensstämmer med praxis i arbetslivet.
Om de här förslagen råder det enighet i utskottet.
Även om några partier av tekniska skäl inte har möj-
lighet att rösta för förslagen, har jag fullt fog för mig
att påstå att det råder enighet.
I den andra skrivelsen, RFK3, redovisas den ut-
redning om riksdagsarvodet som ett enigt konstitu-
tionsutskott hemställde om i november 1997. Utred-
ningsuppdraget gick till förre landshövdingen Gösta
Gunnarsson. Denne har enligt min mening - jag tror
att utskottet kan vara enigt på den punkten - lagt fram
ett förnämligt utredningsmaterial och utförligt redovi-
sat en rad omständigheter kring arvodet. Man kan där
följa arvodesutvecklingens många turer sedan två-
kammarriksdagens tillkomst.
Bakom konstitutionsutskottets hemställan låg att
den nuvarande ordningen för fastställande av arvoden
då hade funnits i cirka fyra år. Nu har den alltså fun-
nits i fem år. Arvodet har sedan 1990 inte varit knutit
till någon viss jämförelsegrupp utan har efter det
beslut som då togs om upphävande av den gällande
lagstiftningen fastställts på lite olika sätt.
Fram till 1990 hade arvodet under 28 år varit
knutet till en viss grupp av statstjänstemän. Jag vill,
fru talman, i den här debatten tillåta mig beklaga att
den ordningen bröts 1990. Jag gör det trots att jag
tillskyndade riksdagens beslut. Jag kan konstatera att
de samhällsekonomiska omständigheterna då var
exceptionella.
Det nu föreliggande förslaget tar sikte på att riks-
dagens skall fastställa en rimlig nivå på ett riks-
dagsarvode. Därefter skall arvodesnämnden helt obe-
roende av riksdagen besluta om förändringar av arvo-
det med hänsyn till förändringar i samhället i övrigt.
Det beslutet skall i fortsättningen motiveras, vilket
jag tycker är en bra förändring av lagstiftningen för
arvodesnämnden.
I och för sig är det naturligtvis inte möjligt att
fastställa rätt nivå på arvodet till riksdagens ledamö-
ter, särskilt om man eftersträvar enighet. Utredaren
föreslår nu att arvodet skall bestämmas till 36 000 kr
per månad.
Jag vill här vara mycket kortfattad. Bakom försla-
get finns, som jag tidigare sade, ett mycket bra mate-
rial att studera. Utredaren har eftersträvat en arvodes-
nivå som möjliggör rekrytering till riksdagen från
olika samhällssektorer, att arvodet skall ge ledamö-
terna en oberoende ställning - inte bara i rent ekono-
misk mening utan också i förhållande till olika grup-
peringar eller kanske t.o.m. särintressen - och att
arvodet skall vara rimligt i förhållande till andra
grupper i samhället. Utredarens ambition har varit att
arvodet skall kunna vinna acceptans i samhället.
Utskottsmajoriteten - som i det här fallet består av
alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet - har
funnit förslagen i utredningen väl avvägda och till-
styrker utredningen med egentligen bara ett undantag,
som gäller tidpunkten för när de nya arvodena skall
börja betalas ut, dvs. den 1 januari 1999.
Miljöpartiet motsätter sig höjningen, som tydligt
har framgått av Per Lagers inlägg, medan Vänster-
partiet kan sägas acceptera nivån 36 000 kr men vill
ta bort kostnadsersättningen helt.
Utredningsförslaget och KU-förslaget här innebär
att 2 000 kr räknas av från kostnadsersättningen och
växlas över till arvode. De ingår då - jag skall göra
det mycket tydligt nu - i nivån 36 000 kr.
Jag kan, fru talman, i frågan om kostnadsersätt-
ningen säga att inom ramen för en särskild arbets-
grupp inom riksdagen pågår diskussioner om just
kostnadsersättningen. Denna arbetsgrupp avser att
lämna sina överväganden till riksdagen under våren
1999. På en sådan skrivelse följer, som ju ledamöter-
na vet, också rätt och möjlighet att motionera. Det
finns alltså möjlighet att återkomma till den frågan,
och då har vi också ett mera fullständigt underlag för
hur kostnadsersättningen fungerar för det stora fler-
talet av riksdagens ledamöter.
Jag tycker inte att motiveringen att det finns
ojämnheter i taxeringarna och skattemyndigheternas
synpunkter räcker i sig som skäl att avskaffa kostnad-
sersättningen. Man får mera se till vad den är avsedd
att klara av.
Fru talman! Till sist skall jag kommentera en sak
av det som Per Lager tog upp, nämligen de särskilda
20 miljoner kronor som finns i den här budgeten för
upplysning eller informationsarbete i anslutning till
EU-valet kommande vår. Fördelningen av de pengar-
na skall klaras av så att säga under ledning av Rege-
ringskansliet, och jag utgår ifrån att det också sker
överläggningar med de andra politiska partierna i
syfte att nå enighet kring hur dessa pengar skall kun-
na användas.
Därmed, fru talman, yrkar jag än en gång bifall till
hemställan i konstitutionsutskottets betänkande.

Anf. 57 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Först vill jag framföra ett par syn-
punkter om presstödet. Göran Magnusson var bekym-
rad för konsekvenserna av en avveckling av presstö-
det - jag måste medge att jag snarast är bekymrad för
konsekvenserna av det presstöd som vi har haft i så
många år.
Bara för att illustrera tänkte jag berätta att jag
själv har varit verksam inom en tidning som tvangs
att sälja till den största konkurrenten därför att tid-
ningen inte förmådde hävda sig gentemot en tidning
som uppbar presstöd. Konsekvensen blev alltså att
koncentrationen inom massmedieområdet ökade till
följd av de olycksaliga villkor som kom att etableras
till följd av presstödets konstruktion.
Får jag fråga Göran Magnusson: Är han verkligen
nöjd med hur presstödet har fungerat hittills? Vilka
tidningar är det egentligen, bortsett från Arbetet och
möjligen Svenska Dagbladet, som har fått sin ekono-
mi substantiellt tillrättad och lyckats överleva med
hjälp av dessa pengar och där presstödet har fungerat
väl? Alla de mindre tidningar som har bokstavligen
stånkat sig fram med presstödet kan väl knappast
anföras som goda exempel på detta presstöds konsek-
venser? Har det aldrig slagit Göran Magnusson att en
av orsakerna till att vi inte har lyckats få tidningar att
utveckla andra medie- och distributionsformer fortare
kan ha varit att själva presstödets konstruktion inte
har gynnat denna typ av utveckling? Tänk om en del
av dagens presstödstidningar i stället hade startat
radiostationer eller bestämt sig för att vara fram-
gångsrika på Internet; hade inte detta kunnat innebära
ett värdefullt tillskott till massmedievariationen jäm-
fört med vad vi har fått i dag?
Vad gäller partierna är jag uppriktigt bekymrad -
och jag tror att Göran Magnusson nog innerst inne är
det också - över hur partilivets vitalitet har kommit
att utvecklas. Jag är för min del övertygad om att en -
inte den enda - orsak till att det förhåller sig som det
gör är att partierna har blivit för mycket av institutio-
ner, finansierade av för stora, starka krafter inklusive
staten. Jag tror att det vore värdefullt för partierna att
i detta hänseende blicka något tillbaka och fråga sig
själva: Vad var det som gjorde den tidiga demokratins
politiska arbete så mycket mera vitalt än vad det är i
dag? Vi måste ställa oss själva frågan om det inte
kanske finns ett samband mellan det sätt på vilket
partierna finansieras och den brist på vitalitet som jag
tycker präglar många partiers arbete i dag.

Anf. 58 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Får jag till en början säga att jag inte
är alldeles övertygad om att Per Unckel vill skära ned
partistödet och avveckla presstödet enbart med det
syftet att det skall bli bättre för dem som får partistöd
respektive presstöd. När man åhörde debatten under
valrörelsen och moderata företrädare konfronterades
med huruvida skattesänkningsförslagen var realistiska
eller ej, dvs. om det var möjligt att genomföra det
våldsamma skattesänkningsprogram som moderater-
na då presenterade, så sade man ofta: Jodå, det går
bra; det går att skära ned presstödet, och det går att ta
bort partistödet! Det lät naturligtvis ganska bra i
mångas öron i radio och television, men det handlar
ju i det här perspektivet om ganska lite pengar. Det
var väl mer intressant att sänka skatterna, och därför
kunde man ta från partistöd och presstöd. Medicinen
tycks vara att både andratidningar, svårt kämpande
tidningar och partilivet kommer att förbättras avsevärt
bara man får mindre pengar. Jag är inte säker på att
den typen av medicin är bra, vare sig för mångfalden
bland pressen eller för en revitalisering av partilivet
eller partiernas verksamhet.
Jag kan hålla med Per Unckel och andra på den
punkten att det behövs en vitalisering av partilivet.
Jag tror att både Per Unckel och jag har upplevt ett
och annat möte i respektive parti som kanske inte har
varit alldeles helt upplyftande, utan man har kunnat
fundera på ett och annat under mötets gång också.
Men jag är inte alls säker på att detta skulle bli myck-
et bättre bara partierna hade mindre pengar att röra
sig med.

Anf. 59 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! I ett hänseende ber jag att få instäm-
ma med Göran Magnusson, nämligen att: Visst, parti-
ernas möten är inte alltid riktigt de som vi helst av allt
skulle vilja se. Men har man väl erkänt detta så måste
diskussionen för att bära frukt gå vidare ett steg till.
Jag säger inte att pengafrågan är allenarådande för att
bedöma hur partierna skulle kunna utvecklas. Men
någonting säger mig att partier, och för den delen
tidningar, som inte tvingas leva nära tillsammans med
sympatisörer eller läsare, kan tendera att bli sig själva
nog lite för mycket, och därmed inte så nära de välja-
re respektive de läsare vars uppgift de egentligen
skall fullfölja.
Vad gäller presstödet - för att säga ett par ord till
om detta - antydde jag tidigare att Göran Magnusson
inte rimligtvis kan vara belåten med effekterna av
presstödet som det faktiskt ser ut. Presstödet räddar
de facto inga tidningar mer än möjligen någon ensta-
ka. Det fördröjer möjligen nedgången, men i fördrö-
jandet av nedgången motverkar det också det som
skulle ha kunnat komma i stället för den mindre kon-
kurrenskraftiga tidningens verksamhet.
Göran Magnusson började med att påpeka att i
valrörelsen hade moderater hänvisat till presstöd och
partistöd och konstaterat att det gjorde det lättare att
sänka skatten. Det förhåller sig nog faktiskt så, att på
en gång kan man göra två goda ting genom att av-
veckla presstödet och minska partistödet. På en gång
kan man bidra till en vitalisering av väsentliga delar
av opinionsbildning och demokratiskt liv och faktiskt
få utrymme för att inte ta så vansinnigt mycket peng-
ar i skatt från människor. Se där: Två goda konsek-
venser, som härmed erbjuds Göran Magnusson och
socialdemokratin att stödja alldeles gratis!

Anf. 60 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det är lätt att konstatera att det hade
varit mycket bättre om presstödet hade lett till att fler
tidningar hade överlevt och fler tidningar hade kunnat
komma ut med större upplaga och i större omfattning.
Det är väl ingen tvekan om det. Men jag ser ändå
resultatet av presstödet som ett hyggligt och bra re-
sultat när det gäller att kunna bevara mångfalden i
pressen. Jag och Socialdemokraterna ser detta som ett
mycket väsentligt värde, och vi ser också dagstid-
ningen som ett väsentligt värde. Enligt det som Per
Unckel säger skulle det minskade presstödet faktiska
leda till färre dagstidningar och att de möjligen skulle
uppstå i någon annan medieform. Jag är i alla fall inte
för närvarande beredd att tro att det skulle vara en bra
utveckling.
När det gäller svårigheter med att reglerna kon-
serverar tidningar kan jag utan vidare säga att om vi
kan samverka inom ramen för ett presstöd på drygt en
halv miljard för att skapa regler som innebär att tid-
ningsbranschen kan struktureras på ett ur bådas syn-
punkt önskvärt sätt så har jag naturligtvis ingenting
emot det.
Fru talman! Jag återkommer till att jag faktiskt
inte tror att det blir bättre därför att man har mindre
pengar. Det påminner ju om den tes som ibland dis-
kuteras, att författare, konstnärer och andra gör sina
bästa alster när de lever i fattigdom och armod. Jag
tror inte att fattigdomen är den inspirationskällan vare
sig för kulturella och konstnärliga skapare, politiska
partier eller dagstidningar.

Anf. 61 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller anslaget till Regerings-
kansliet säger Göran Magnusson att vi inte för myck-
et resonemang i sak när vi vill att man skall avstå från
ramhöjningen.
Det finns ett gammalt talesätt, fru talman: Som
man ropar i skogen får man svar. Man får nog säga att
regeringens argumentering för denna kraftiga ram-
höjning är skäligen tunn. Det är egentligen ganska
enkelt att säga att med en så dålig argumentering bör
man inte ha en ökad ram.
Det är faktiskt intressant att se, även om vi kanske
inte alltid för den typen av debatter, att det faktiskt är
12 % höjning av ramen för en händelse som man bl.a.
hänvisar till, nämligen EU-ordförandeskapet första
halvåret 2001. Men den budget som vi nu diskuterar
gäller år 1999. Man skulle alltså få 750 miljoner kro-
nor för första halvåret. Man får kanske reducera
summan för andra halvåret 2001 så att den blir något
lägre, men det är i alla fall en avsevärd summa att
bara satsa på EU-ordförandeskapet.
Det finns alltså mycket goda skäl att avstå från
denna ramhöjning.

Anf. 62 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att det finns goda skäl
för att medge denna ramhöjning, som utskottsmajo-
riteten också har fastnat för. Det är givet att om vi på
allvar skall diskutera om alla kronor används på ett
korrekt sätt, måste vi ha ett mycket mer inträngande
material än vad t.o.m. konstitutionsutskottet kan få
fram under sin administrativa granskning av rege-
ringen.
Jag vill åter understryka att det faktiskt ställer
krav utifrån en rad olika utgångspunkter att vara ord-
förandeland i EU. Det kräver också att man har en
ordentlig ekonomisk grund att stå på. Jag vill också
peka på att de 250 miljoner kronor som nu diskuteras
för nästa år och fortsättningen inte bara är till för EU,
utan det handlar också om insatser på andra områden,
också inom Regeringskansliet.
En intressant fråga kunde vara hur utvecklingen
för Regeringskansliets anslag var under perioden
1991-1994, när vi hade en borgerlig regering. Jag har
inte studerat frågan, för jag tycker inte att det finns
anledning att hålla på att älta en sådan sak, men jag
vill ändå här i kammaren peka på att mitt allmänna
intryck är att det anställdes ganska mycket folk i
Regeringskansliet under den perioden.

Anf. 63 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Göran Magnusson måste väl ändå
medge att en höjning av ramen med 12 % är ganska
mycket. Jag skulle gärna vilja ha andra exempel på
motsvarande kraftiga höjningar.
Magnusson nämnde inte det som jag tog upp i
mitt anförande tidigare, nämligen att man borde kun-
na justera verksamheten inom Regeringskansliet. Jag
har ju viss erfarenhet, eftersom jag åren 1992-1994
var sakkunnig i ett departement och då kunde få viss
insikt. Det är helt klart att vissa avdelningar arbetade
under stor tidspress, medan andra avdelningar, för att
uttrycka mig väldigt försiktigt, inte hade en så hög
arbetsbelastning.

Anf. 64 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall upprepa vad jag sade i mitt
anförande tidigare. Jag utgår från att regeringen na-
turligtvis löpande prövar verksamheternas omfattning
och inriktning på olika enheter och styr om så att det
blir en effektiv användning av pengarna. Som jag ser
det är det inte heller riksdagens uppmaning till rege-
ringen att göra av med drygt 2 miljarder kronor, utan
kan man hushålla och få till stånd ett anslagssparande
så är det hedervärt även för regeringen.

Anf. 65 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ha några uppriktiga
svar från Göran Magnusson - svar från djupet av
hans stora hjärta. Det gäller principiella frågor, och
det gäller solidaritet.
För det första: Tycker Göran Magnusson att det är
riktigt att vi själva skall besluta om en stor höjning av
våra arvoden? Är det moraliskt och solidariskt rik-
tigt?
För det andra: Tycker Göran Magnusson att vi
dessutom skall kunna göra det på kredit, dvs. att för-
skottera till oss själva för nästa och kommande bud-
getår.
För det tredje skulle jag vilja veta om Göran
Magnusson anser att det är en rättighet för oss alla i
denna riksdag att kunna arbeta på lika villkor. Jag
tänker då på den rökfria riksdagen, dvs. att vi skall
kunna ha tillgänglighet till tjänstemännens rum och
andra utrymmen, bortsett från själva rökrummen.
Anser Göran Magnusson att det är solidariskt och att
det är en rättighet som vi alla här borde ha? Varför
ställer Göran Magnusson i så fall inte upp på den?
För det fjärde skulle jag vilja ställa en fråga om
fördelningen av de 20 miljonerna inför EU-valet, som
Göran Magnusson nämnde och som jag också tror
kan ske genom samtal mellan regeringen och partier-
na. Menar Göran Magnusson att den principiellt skall
utgå från det procentuella röstetalet vid senaste EU-
valet?

Anf. 66 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill först ta upp det som skulle
finnas i mitt hjärta, nämligen det principiella och det
moraliska. Jag vill på den punkten säga, och jag sade
det också i mitt anförande, att misstaget som riksda-
gens ledamöter gjorde var att upphäva den arvo-
deslagstiftning som fanns fram till 1990. Jag var för
att vi skulle göra det med hänsyn till de exceptionella
omständigheter som då rådde i samhällsekonomin.
Men man kan ju så här i efterhand konstatera att inte
en enda väljare har kommit fram till mig och sagt att
detta var ett bra beslut. Påminner man någon om detta
i dag, säger de: Men det är väl inte möjligt. Så har det
väl ändå inte kunnat gå till.
Jag menar att misstaget gjordes i det samman-
hanget. Därför får nu riksdagen efter att konstitu-
tionsutskottet har beställt utredningen ta på sig att
bestämma en arvodesnivå för riksdagsuppdraget. Jag
tycker att den, med hänsyn till omständigheterna och
det som redovisas i Gösta Gunnarssons utredning, är
väl avvägd.
Jag tror att Per Lager och Miljöpartiet har det pro-
blemet att de vill påstå att nästan varje förändring av
ett riksdagsarvode är felaktig. Jag tror inte att man
kan se på frågorna om arvoden för politiker på det
sättet. På något sätt måste man ändå hantera det här.
För min del hoppas jag nu innerligen att detta är sista
gången som riksdagen, som riksdag betraktad, be-
stämmer sig för vilken arvodesnivå som skall gälla.
Sedan vill jag säga något om det här med lika
villkor. Ja, jag tycker att man skall underlätta detta
med att jobba på lika villkor och se till att få det här
med rökrum och annat som har med den frågan att
göra att fungera. De 20 miljoner kronorna måste
fördelas av regeringen. Jag skall inte nu säga något
om det.

Anf. 67 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Nej, Göran Magnusson, vi är inte
emot varje förändring av riksdagsledamöternas arvo-
den. Men vi är principiellt emot att vi själva skall
fatta beslutet - speciellt som vi har tillsatt en arvo-
desnämnd 1994 som skall sköta just den uppgiften.
Det är ju det som är principiellt galet. Varför var det
inte på det viset att arvodesnämnden kunde komma
fram till det här beslutet? Varför måste riksdagen
genom utredarens försorg fatta ett beslut på det här
viset? Det är principiellt fel.
Framför allt handlar det ju också om den andra
principiella fråga jag hade, nämligen att vi gör det på
kredit. Mot bakgrund av alla de viktiga och angelägna
behov som finns i samhället ser vi till att själva för-
skottera oss på det här sättet. Är inte det omoral så vet
jag inte vad omoral är.
När det gäller rökningen förstår jag, och jag vet,
att Göran Magnusson är inne på samma linje och
också önskar riksdagen rökfri. Jag tror att de flesta i
de här husen gör det. Men vi måste gå till något slags
handling. Vi måste kräva av förvaltningskontoret att
de utarbetar en ny policy och vi måste göra det nu.
Annars blir det aldrig av.

Anf. 68 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Först något om rökningen. Sedan jag
slutade röka har jag fått större och större förståelse
för denna problematik. Jag har varit med så länge i
politiken att jag faktiskt också var med på den tiden
då man fick röka på politiska sammanträden; på
kommunstyrelsen eller drätselkammaren som det
hette på den tiden. Jämfört med det har vi nått väldigt
långt. Men vi kan också komma längre på den här
punkten.
Jag skall dock gärna också säga att jag inte är av
den uppfattningen att man skall ha ett regelsystem
kring rökningen, vare sig i riksdagen eller i andra
sammanhang, som innebär att folk skall tvingas ut på
gatan för att röka. Därför är det också viktigt att riks-
dagen nu stöder rökavvänjningsaktiviteterna.
Sedan, fru talman, vill jag säga ett par ord om ar-
vodeshöjningen igen. Hela tanken med arvodeshante-
ringen sedan trettiotalet år tillbaka har ju varit att
riksdagens ledamöter inte skall befatta sig med själva
arvodesfrågan. Sedan gjordes ju som jag ser det ett
misstag 1990. Det är det som vi i dag ändå får ta på
oss obehaget av - för det är klart att vi kan uttrycka
det på det sättet. Vi får ta på oss obehaget av att nu
efter Gunnarssons ingående och välmotiverade utred-
ning fastställa en nivå på riksdagsarvodet som vi så
att säga kan lämna över till arvodesnämnden. Därmed
skulle riksdagens ledamöter också skilja sig - för tid
och evighet låter så bombastiskt men i alla fall skilja
sig - från frågan om arvodesnivån i fortsättningen.

Anf. 69 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag får fortsätta med det här med ar-
vodeshöjningen ett tag till. Vi har alltså ett arvode
plus kostnadsersättning som är skattefri - om man
inte sedan i efterhand kan göra avdrag. Vi i Vänster-
partiet säger: Genomför ingen höjning! Ha kvar de
belopp som för närvarande finns och kalla allt för
arvode! Ta bort kostnadsersättningen helt! Det inne-
bär alltså att Vänsterpartiet är emot ökningen av ar-
vodena.
Man kan kalla det som gjordes 1990 för ett miss-
tag. Men det är inte precis så att riksdagens ledamöter
har gjort någon stor förlust på saken. Vi har faktiskt
under flera år haft en ganska kraftig ökning av våra
arvoden. Detta har stärkt vår reella köpkraft. Det är
mer än vad som har varit fallet för den växande ska-
ran arbetslösa och de många låginkomsttagargrupper-
na. De är delvis beroende av sociala bidrag och annat
från staten, och riksdagens majoritet har fört en poli-
tik med nedskärningar och försämringar av männi-
skornas direkta villkor.
Det är svårt att i den situationen, och efter en så-
dan period av växande klassklyftor i det här samhäl-
let, påyrka att vi som högavlönad kategori skall få
betydligt mer i lön samtidigt som man allmänt i sam-
hället vädjar till dem som har det sämst och säger att
de skall fortsätta att ha det dåligt.

Anf. 70 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist och jag kan nog som
företrädare för olika partier föra en ganska omfattan-
de och lång diskussion kring arvodesfrågan utan att vi
för den sakens skull kanske kommer varandra så
mycket närmare. I och för sig har ju Kenneth Kvist
närmat sig själva arvodesnivån eftersom han anser att
den skall vara 36 000 kr. Då handlar det alltså om en
växling av hela den kostnadsersättning som för närva-
rande utbetalas och som nu sänkts till storleksord-
ningen 3 400 kr. Det tycker jag är en riktig utveck-
ling.
Sedan gäller det om man skall gå vidare på detta,
och det övervägs i den här särskilda arbetsgruppen.
Såvitt jag har förstått finns det olika uppfattningar
bland riksdagens ledamöter om hur kostnadsersätt-
ningen fungerar. En del har ganska kraftiga avdrag,
andra har betydligt mindre. Det får alltså lite olika
effekt för ledamöterna. Arbetsgruppen kommer med
sitt material, och vi får ta den här diskussionen i det
sammanhanget.
Sedan kan man naturligtvis räkna upp alla de pro-
blem vi har i samhället och säga att vi inte kan vidta
den här åtgärden. Det kan appliceras på flera olika
förhållanden. Utan att vilja påstå att det är det absolut
korrekta argumentet kan man ju säga att inga av de
problem som Kenneth Kvist talar om blir lösta av
Kenneth Kvists förslag i den här frågan heller.
Det som kanske var lite grann av förhoppningen
1990 var att vi skulle få en bättre utveckling. Det har
ju inte heller besannats trots att vi då satte arvodesla-
gen ur spel.

Anf. 71 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Nej, inte har jag hävdat att problemen
med de växande inkomstklyftorna i samhället blir
lösta om riksdagsledamöternas arvoden inte höjs.
Men jag har påtalat det moraliska och politiska di-
lemma som finns i att vi som högavlönad grupp har
tillfälle att själva ytterligare höja vår levnadsstandard
samtidigt som många beslut här i kammaren faktiskt
sänker levnadsstandarden för människor som redan
har det knapert. Detta är ett moraliskt dilemma, och
vi i Vänsterpartiet vill inte vara med om att ta del av
denna standardhöjning för oss som är höginkomstta-
gare.
Det är ju också så att den här kostnadsersättningen
egentligen skall förstås som en lön. Det är bara det att
den till att börja med är beskattningsfri och att sedan
riksdagens förvaltningskontor löper i någon sorts
gräddfil och slipper att betala arbetsgivaravgift för
den.
Men faktum är ju att därest vi inte har möjligheter
- i alla fall i många taxeringsdistrikt - att styrka några
kostnader så blir det ju som en beskattad lön. Den kan
ju disponeras av oss för privat konsumtion. Det finns
ju inga kontrollinstanser därvidlag, utan den sätts ju
in på våra konton, och vi kan använda den. Det menar
vi är otillständigt. Det innebär ju att vi egentligen får
en lön som är 36 000 kr plus 3 400 kr i obeskattad
lön, som eventuellt delvis kommer att beskattas om vi
inte kan redovisa rimliga avdrag. Jag tycker att kost-
nadsersättningen skall tas bort och att arvodena inklu-
sive kostnadsersättningen som de nu ser ut inte skall
höjas, men inte heller sänkas. Jag tycker att det är en
hållbar linje, och det är beklagligt att vi inte kunde
samla en majoritet bakom detta. Men vi får väl åter-
komma med anledning av den utredning som är till-
satt.

Anf. 72 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Får jag till en början säga att de in-
komstklyftor och problem som vi har i samhället skall
vi naturligtvis gemensamt kunna bekämpa genom den
ekonomiska politiken. Den bästa insatsen - det tål att
upprepas - för att förbättra inkomstfördelningen eller
inkomstnivåerna i samhället är faktiskt att fler männi-
skor får arbete. Det är ju vår strävan att det skall ske
så att det blir en förbättring. Om vi får en ekonomi i
tillväxt och utveckling, kan man också på olika sätt
från arbetsmarknadens parter föra en lönepolitik som
gör att situationen blir bättre även för dem som vi
brukar kalla för de sämst ställda i samhället.
När det sedan gäller borttagandet av kostnadser-
sättningen och utväxling till arvodesnivån, kan vi
säkert också på den punkten fortsätta debatten utan att
i varje fall nu enas. Men jag vill bara peka på att
kostnadsersättningen faktiskt inte är lön. Den har ju
inte alla effekter som inkomsten av anställning har
sett ur den enskildes synpunkt. Den har bl.a. den
effekt som Kenneth Kvist sade, nämligen att arbets-
givaren, riksdagen, inte behöver betala arbetsgivarav-
gifter för den. Men jag tror att man måste ha klart för
sig den karaktärsskillnad som det är mellan arvode
eller lön å ena sidan och kostnadsersättning å den
andra sidan. Men det är klart att kostnadsersättningen
i normalfallet skall vara avvägd på ett sådant sätt att
den hyggligt svarar mot den genomsnittlige riks-
dagsledamotens kostnader som inte ersätts på annat
sätt av riksdagen.

Anf. 73 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag skulle trots allt vilja säga ytterli-
gare några ord med anledning av anslaget C 4. Det är
ett litet anslag sett i förhållande till statsbudgeten,
närmare bestämt försumbart rent ekonomiskt, men
det har ganska stor principiell betydelse. Det gäller
alltså partistödet.
Folkpartiet vill att partistödet skall sänkas med 30
miljoner kronor från de föreslagna knappt 140 miljo-
nerna, alltså en sänkning med 21 %. Moderaterna
föreslår en minskning med 91,5 miljoner kronor, en
minskning med nästan 70 %. Detta kallar Per Unckel
för en något lägre nivå.
Först vill jag säga att partistödet och dess nivå bå-
de kan och bör diskuteras. Det har Vänsterpartiet
gjort tidigare i den här kammaren, och det kommer vi
säkert att återkomma till. Men jag tycker också att det
är viktigt att kritiskt granska de argument som förs
fram i synnerhet från högerhåll mot partistödet som
sådant. Det finns två huvudlinjer. Den första typen av
argument, som vi dock som jag har uppfattat det, inte
fört fram här i kammaren i dag, men som inte är helt
ovanlig, den lyder: Nu när det är så kärva tider måste
även vi politiker dra åt svångremmen, etc. Den typen
av argumentation menar jag måste avvisas, därför att
den sprider och underblåser missuppfattningen att
partistödet är politikernas personliga egendom eller
att partierna i någon mening skulle representera något
slags egenintresse och att de är ett självändamål.
Partier och förtroendevalda politiker är verktyg för
folkviljan, för demokratin.
Den andra typen av argument är att partierna skall
vara oberoende av särintressen och då även av staten.
Per Unckel argumenterade i enlighet med den linjen.
Man menar dessutom att en nedskärning eller ett
borttagande av partistöden skulle leda till en vitalise-
ring av de politiska partierna. Det är ju i och för sig
behjärtansvärt. Men låt oss då granska skälet till att
partistödet en gång infördes. Man utgick från att
partierna har en central och omistlig del i demokratin.
Och just för att göra partierna mer oberoende av s.k.
särintressen och i någon mån ge partierna mer likvär-
diga ekonomiska villkor infördes ett partistöd.
När man granskar olika politiska förslag är det
ofta en bra ledtråd att ställa frågan: Vem tjänar på
detta? Och vilka partier skulle gynnas av ett bortta-
gande eller en kraftig sänkning av partistödet? Jo,
naturligtvis de partier som kan påräkna ett omfattande
direkt eller indirekt ekonomiskt stöd från annat håll.
Var finns dessa summor i det svenska samhället?
Kanske i någon mån i fackföreningsrörelsen, skulle
man kunna hävda. Men framför allt finns de natur-
ligtvis i det privata näringslivet. Moderaterna vill
förespegla att deras förslag skulle leda till en vitalise-
ring av partierna. Men jag tror att den främsta effek-
ten av det moderata förslaget, den drastiska sänkning-
en av partistödet, är att det skulle gynna de partier
som den svenska storfinansen finner det angeläget att
stödja. Och jag tror inte heller att detta är någon till-
fällighet.

Anf. 74 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Mats Einarsson gör en
viktig markering när han talar om att detta inte är
politikernas pengar utan medborgarnas pengar som vi
skall använda för den politiska demokratin. Det ligger
väldigt mycket tänkvärt i det, men det handlar i detta
läge om en avvägning av vad vi gör när det gäller
kostnader på olika områden. Från Folkpartiet har vi
sagt att eftersom vi behöver satsa mer pengar på vård,
skola och omsorg av olika slag samt på bistånd och
rättssäkerhet måste vi ta in detta i ett paket. Och vi
har använt vår neddragning av partistödet för att fi-
nansiera våra satsningar på dessa andra frågor. Det är
klart att om man går ut och frågar medborgarna: Vill
ni ha mer pengar till partistödet, eller vill ni ha mer
pengar till vården, kan man ändå tänka sig att de allra
flesta medborgare, även de som värnar om demokra-
tin, ändå skulle säga att de vill satsa på vården.
De 30 miljoner som vi i Folkpartiet har valt att dra
ned partistödet med går tillbaka på ett beslut som
fattades för två tre år sedan, då man bestämde att öka
partistödet med detta belopp. Vi vill alltså gå tillbaka
till det belopp som gällde då.

Anf. 75 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Helena Bargholtz och Folkpartiets ar-
gumentation i denna sak är värd respekt, därför att
man säger att detta inte handlar om att dra undan
pengar från det demokratiska systemet utan om en
avvägning. Vi gör en annan bedömning av denna
avvägning. Och jag skulle nog vilja säga att vård,
skola, etc. naturligtvis är oerhört viktiga områden.
Och om man ser historiskt tillbaka på vad som har
sagts i denna kammare och vilka yrkanden som har
lagts fram, tror jag att man finner att Vänsterpartiet
inte har varit det parti som har varit snålast i detta
avseende.
Men vi tycker också att den politiska demokratin
och de politiska partierna är viktiga och att den nivå
på partistödet som nu föreslås är fullt rimlig.

Anf. 76 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag brukar gå ute på Lidingös gator
och torg och tala med medborgare och fråga hur de
ser på olika politiska beslut. Jag skall nästa gång jag
går ut fråga medborgarna vilken avvägning de vill
göra. Jag är rätt säker på att man ändå kommer att
välja vården. Vi har över huvud taget ett annat sätt än
Vänsterpartiet att finansiera vårt budgetförslag.

Anf. 77 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Detta förslag om en minskning med
30 miljoner är naturligtvis inte ägnat att rädda vården.
Det räcker inte 30 miljoner kronor till. Det är fråga
om en symbolisk neddragning, skulle jag vilja påstå.
Om det var så att vi genom en minskning på 30 mil-
joner kronor på anslag C4 skulle klara av vård, skola
etc. skulle naturligtvis också Vänsterpartiet stödja det.
Nu är det icke så, utan här handlar det om en bedöm-
ning av vad som är rimlig nivå för det partistöd som
vi och Folkpartiet har jag uppfattat är överens om
skall finnas kvar.

Anf. 78 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Mats Einarsson försökte göra gällan-
de att de som skulle vinna mest på om vi drog ned
partistödet skulle vara bl.a. Moderaterna. Det där har
han nog fått om bakfoten. Vi tillhör de största förlo-
rarna vid en sådan neddragning. Däremot är det en
fullt rimlig förlust. Mot bakgrund av att det inte är en
rimlig hållning att hävda att skattebetalarna så till den
milda grad som i dag skall bekosta också det som
borde vara vitala levande folkrörelser understödda
och finansierade av det folk för vilka de är för.
Mats Einarsson för en egendomlig koppling. Bara
därför att demokratin är viktig är det viktigt med
mycket pengar till politiska partier. Det är med förlov
sagt inte riktigt bra logik. Det är bra att betala politi-
ker som man vill skall utföra ett rejält arbete, de
pengar det kostar att till de demokratiska församling-
arna rekrytera ett brett genomsnitt av svenska folket.
Men där tänker Vänsterpartiet rösta åt motsatt håll.
Däremot är det samtidigt bra att säkerställa att de
politiska partierna i ökande utsträckning byggs på den
vitalitet som enskilda människors personliga enga-
gemang och bara det kan garantera.
Föreställningen att göra de politiska partierna till
en del av den offentliga demokratiska apparaten
rymmer ett felslut som jag tror är ytterligt allvarligt
med tanke på vårt förhoppningsvis gemensamma
intresse, att säkerställa en bred folklig förankring för
de demokratiska besluten.

Anf. 79 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag sade visserligen inte att Modera-
terna skulle gynnas av en sänkning av partistödet. Jag
sade att de partier som den svenska storfinansen fin-
ner angeläget att stödja skulle gynnas. Per Unckel
gjorde en tolkning av detta.
Visst skall partierna finansieras av medborgarna.
Det är naturligtvis riktigt. Om vi tänker oss att vi tar
bort partistödet helt skulle de partier som har de mest
välbeställda medborgarna naturligtvis gynnas, och de
partier som företräder dem som har lite i plånboken
skulle få mycket svårare att göra sig gällande i den
politiska debatten.
Det är detta som partistödet till någon mån är av-
sett att motverka. Medborgarna finansierar fortfaran-
de sina partier men på ett mera solidariskt sätt via
skatter. I ett samhälle där jämlikheten, fördelningen
av de ekonomiska tillgångarna vore betydligt mer
jämn och rättvis än i dagens samhälle tror jag att
också Vänsterpartiet skulle kunna tänka sig att dis-
kutera en sänkning av partistödet. Men vi lever icke i
ett sådant samhälle.

Anf. 80 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte vad erfarenheterna är
inom Vänsterpartiet av hur man bäst och lämpligast
finansierar politisk verksamhet genom frivilliga insat-
ser. I vart fall inom Moderaterna gäller en erfarenhet
som jag gärna delar med mig, nämligen de många
människors bidrag med var och en mycket lite. Fines-
sen, Mats Einarsson, är just många och lite. Det är på
detta som vitaliteten kan byggas upp. Stora bidrag,
stora stöd, stora organisationer, mycket pengar från
LO som hos socialdemokratin torkar ut partier. Men
de många små ekonomiska bidragen blir en del av
människors engagemang för sitt parti och sina idéer.
Om Mats Einarsson vill delar vi gärna med oss från
vår sida också av de praktiska erfarenheterna av att
får tior, 25-kronor och 50-lappar till kassan.

Anf. 81 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Per Unckel att vi i
Vänsterpartiet har stor erfarenhet av att samla in både
tior och 50-lappar. Det är inte där problemet ligger.
Jag skall naturligtvis ge ett erkännande vad gäller
argumentationen. Den oerhört stora andel som det
offentliga partistödet utgör av de politiska partiernas
ekonomi är i en viss mening naturligtvis ett problem.
Det kan ha - detta skall jag ge Per Unckel rätt i -
effekter på medlemsuppslutningen och sådant. Men
faktum kvarstår att med Moderaternas förslag skulle
detta icke gynna demokratin utan drastiskt försämra
de politiska partiernas möjlighet att fullgöra sitt upp-
drag i demokratin.

Anf. 82 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag skall inte lägga mig i det direkta
replikskifte kring partistödet som Einarsson och
Unckel just har haft. Jag tyckte bara att jag på något
sätt borde lyfta in i den här debatten erfarenheter man
kan få när man talar med parlamentariker från andra
länder, som har ett väldigt lågt partistöd eller saknar
partistöd, och de svårigheter som där finns med att
finansiera partierna och där många ledamöter faktiskt
engagerar sig ekonomiskt genom att skuldsätta sig för
att driva valkampanjer. I det här sammanhanget vill
jag bara peka på vilken risk det finns för bindningar i
ett sådant sammanhang som vi på ett bra sätt klarar av
med det svenska systemet.
Jag vill gärna också säga att jag tycker att partier-
na har anledning att se upp nu. Man måste tänka
igenom arbetsformer och möjligheter på olika sätt.
Per Unckel sade i en tidigare debatt här att förr
var partierna vitalare, det var fler som engagerade sig.
Det är väl möjligt att det är riktigt, även om det är
farligt att säga att ju förr, desto bättre. Så var det
förvisso icke. Många enskilda medlemmar i partierna
gör i dag stora insatser både genom direkta arbetsin-
satser och genom små bidrag - kanske inte 25 kr men
100 eller 200 kr. Det har vi erfarenhet av även i det
socialdemokratiska partiet.
Vad jag vill säga är att om det förr var bättre och
enklare, är det i dag väldigt mycket dyrare att också
komma i kontakt med medborgarna via betalda an-
nonsplatser i tidningar och andra medier. Det gör att
partifinansieringen blir en allvarlig, svår och kompli-
cerad fråga.

Anf. 83 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jo, jag håller med om att partifinansi-
eringen är både allvarlig och komplicerad. Därför
tycker jag att den förtjänar en lite större mässa än att
bara slentrianmässigt via riksdagen taxera ut nya
miljoner till partierna. Desto mer som det har visat sig
- det förefaller vara något slags enighet om det - att
detta inte uppenbarligen leder till att demokratin blir
så vital som vi skulle vilja ha det.
Göran Magnusson hänvisar till att kolleger i andra
parlament tycker att det är bra med partistöd. Jag
tvivlar inte ett ögonblick på att nästan alla politiker
tycker så. Det är praktiskt och bra att någon annan
betalar. Det är praktiskt och bra att vi fattar beslut här
i riksdagen, och sedan ramlar pengarna in. Det är
framför allt mycket enklare. Men det är någonting
som går förlustigt på vägen. Det är detta någonting
som jag tycker kanske mer är denna debatts kärna än
kronor och ören. Vad vi alla har ett ansvar för är att
säkerställa att demokratin inte torkar ut, att demokra-
tin inte bara blir stora affischer, inte bara blir stora
annonser eller masskommunikation med mycket
pengar först och främst från politiker till väljare.
Demokratins vitalitet bör återupprättas i den mening-
en att det levande nära samtalet människor emellan
ånyo sätts in i demokratins mitt.
Fru talman! Jag är lite orolig för vart den typen av
betaldemokrati som vi har börjat att få i Sverige skall
leda till när det gäller just det som demokratin ytterst
är, nämligen det vitala, spännande och utvecklande
samtalet.

Anf. 84 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag är alldeles övertygad om att Per
Unckel och jag är överens på den punkten, att det inte
blir någon bra demokrati om inte många människor är
engagerade i flera större eller mindre partier. Det är
alldeles uppenbart att det är det personliga engage-
manget som är avgörande.
När jag gjorde den utländska jämförelsen ville jag
inte gå så långt som att säga att parlamentariker i
andra länder utan vidare tycker att det bra med det
svenska partistödet. Vad jag ville peka på var att de
talade om avigsidan med deras situation, t.ex. per-
sonlig skuldsättning och andra problem som sedan
kan komma att påverka politiken. Detta är värt att
observera när vi diskuterar användningen av partistö-
det och hur man skall finansiera och vitalisera parti-
erna. Det är vi alla överens om att vi behöver göra.
Sedan tror jag fortfarande inte på Per Unckels
medicin, att man börjar att tänka rätt och klokt bara
man får mindre pengar. Jag tror faktiskt inte på den
tesen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

9 § Fortsatt giltighet av lagen om tillfälliga
bestämmelser i fråga om tillstånd att sända lokal-
radio

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU14
Fortsatt giltighet av lagen (1995:1292) om tillfälliga
bestämmelser i fråga om tillstånd att sända lokal-
radio (prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 85 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Med betänkandet KU14 kommer ytt-
randefriheten att begränsas i Sverige. Med detta be-
tänkande förlänger vi den s.k. stopplagen, en lag som
förbjuder nya radiostationer.
Vid sidan av de yttrandefrihetsrättsliga frågorna
känns det lite märkligt att i tider när vi talar om att vi
har problem med för få företag, att det är för jobbigt
att starta företag och för krångligt att driva företag, då
förlänger vi här i riksdagen en lag som förbjuder nya
företag, som förbjuder nya arbetsplatser, som förbju-
der nya jobb - och detta i en bransch som i andra
delar av världen hör till de dynamiska, som hör till
dem om skapar många nya jobb och många nya före-
tag.
Med denna lag förlänger vi tystnaden i etern på
många orter. Därmed fortsätter socialdemokraterna
sitt bygge av stopp och förbud på radio- och eterom-
rådet. Det är det som har gällt sedan 1994: Stopp för
fler lokalradiostationer och stopp för den digitala
radion.
Fru talman! Jag tycker att det är lite synd att när vi
nu diskuterar en praktisk fråga om inskränkningar i
yttrandefriheten är det bara fyra av riksdagens partier
som tänker delta i debatten. Det hade varit intressant
att få höra t.ex. någon från Centerpartiet förklara
varför man i Digital-TV-kommittén engagerat pläde-
rar för att alla tillgängliga frekvenser skall utnyttjas,
medan man argumenterar för att frekvenserna inte
skall utnyttjas när det gäller lokalradio.
Det hade också varit intressant att höra kristde-
mokraternas representanter förklara varför inskränk-
ningar i yttrandefriheten är acceptabla om de sker ett
år i taget i stället för två år i taget. Var är den vitala
och viktiga skillnaden?
Stopplagen föreslogs för första gången 1994. Tack
vare moderater, folkpartister och kristdemokrater
sköts den upp ett år. Under denna period startades det
24 nya radiostationer i 13 olika områden.
Argumenten för att införa stopplagen har varit att
det har rått brist på mångfald i och med den privata
lokalradion. Jag vill därför fråga majoritetens företrä-
dare: På vilket vis har mångfalden försämrats av de
24 nya radiostationerna i Sverige, Göran Magnusson?
Jag vill också fråga: Vad är det som är fel med
mångfald? Vad är det för stort fel som motiverar
inskränkningar i yttrandefriheten? Är det fel på pro-
graminnehållet i sändningarna från de olika radiosta-
tionerna? Vad är det som är så fel att det motiverar ett
förbud mot nya radiostationer?
Hur har mångfalden förändrats på Gotland, i Örn-
sköldsvik och Lycksele? Det är tre av de områden
som fick lokalradiostationer under den period då vi
borgerliga lyckades skjuta upp stopplagen.
För att underlätta för majoritetsföreträdaren att
svara på mina frågor skall jag tala om att i Örn-
sköldsvik är det fler i åldersgruppen 20-35 år som
lyssnar på privat lokalradio än som lyssnar på Sveri-
ges Radio totalt. Det talar snarast för att den privata
lokalradion har tillfört någonting som lyssnarna tidi-
gare har saknat.
Vad är det som gör att majoritetsföreträdaren här
kan säga att mångfalden är så dålig, om lyssnarna
ändå väljer den privata lokalradion? Radio Rix i Örn-
sköldsvik är den överlägset största stationen när det
gäller antalet lyssnare i åldern 20-35 år. NRJ i Örn-
sköldsvik är den näst största stationen. Först på tredje
plats kommer P 3, den kanal där politiken och staten
har en påverkansmöjlighet via avtalet med Sveriges
Radio. Vad är det då som talar för att mångfalden har
blivit försämrad av de privata lokalradiostationerna?
Hur har mångfalden förbättrats i Västerdalarna
där två frekvenser i dag är outnyttjade på grund av
stopplagen? På vilket sätt har mångfalden blivit bättre
för att socialdemokraterna och deras kamrater här i
kammaren har drivit igenom stopplagen? Vilka är de
tunga argumenten som motiverar inskränkningar i
yttrandefriheten?
Fru talman! Jag argumenterar för ökad yttrande-
frihet i etern. Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 86 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Yttrandefriheten och tryckfriheten i
vårt land utgår från att mångfald bäst skyddas av
etableringsfrihet.
När det gäller etermedier bör eventuella begräns-
ningar bara accepteras då det finns tekniska begräns-
ningar. Ramen för vad som skall få sändas skall vara
tryckfrihetens principer och yttrandefrihetsgrundla-
gen.
Redan när den s.k. stopplagen infördes 1995 re-
serverade sig Folkpartiet mot förslaget. Motiveringen
var då - och den gäller fortfarande - att utöver ytt-
randefrihetsaspekterna är den privata lokalradion en
ny, ung bransch och en bransch som är mycket viktig
för ny företagsamhet.
Ingen kan i dag säga hur den privata lokalradion
kommer att utvecklas, men det som behövs är garan-
terad långsiktighet i verksamheten för att framför allt
unga människor skall våga satsa på den.
Stopplagen skapar stor osäkerhet hos alla dem -
flera tusen - som i dag arbetar med privat lokalradio,
och också hos alla oss som lyssnar på privatradion.
Innan förslaget lades fram för riksdagen 1995 ha-
de det granskats av Lagrådet, som i sitt yttrande hän-
visade till att lediga radiofrekvenser under åtminstone
en övergångstid skulle komma att stå outnyttjade om
förslaget genomfördes. Lagrådet framhöll också att
yttrandefrihetsgrundlagen innebär inte bara att radio-
frekvenserna skall tas i anspråk, utan också att de
skall tas i anspråk på ett sådant sätt att det leder till
vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet.
Lagrådet avstyrkte förslaget, vilket är väldigt viktigt.
Lagrådets farhågor har besannats. Det finns nu
förmodligen mellan 20 och 30 lediga frekvenser.
Dessa, menar Folkpartiet, skall auktioneras ut. Det
omöjliggörs av stopplagen. Därför måste stopplagen
avskaffas. Det är helt orimligt att, som konstitutions-
utskottets majoritet vill, förlänga lagen till att gälla
ytterligare två år.
Jag hoppas verkligen att den särskilda utredaren
med uppgift att lägga fram förslag om de framtida
villkoren för lokalradion kommer att visa på möjlig-
heterna att stärka etableringsfriheten och att utredaren
kommer med sitt förslag i februari, som har utlovats.
Utskottets majoritet och Lagrådet, som vid sin se-
naste prövning var mycket tveksamt till en ytterligare
förlängning, lutar sig emot utredaren när man vill
förlänga stopplagens giltighet ytterligare två år. Jag
vill passa på att läsa upp vad Lagrådet sade när det
gällde denna fråga. Lagrådet sade vid sin senaste
prövning följande: "En omständighet att beakta är att,
om den föreslagna lagen om förlängning av giltig-
hetstiden för stopplagen genomförs, sex år kommer
att ha förflutit från det att problemen uppmärksam-
mades till dess att nya lokalradiotillstånd kan komma
att meddelas. Detta framstår som en påtaglig senfär-
dighet av lagstiftaren att ge effekt åt yttrandefrihets-
grundlagens föreskrift att tillgängliga radiofrekvenser
skall tas i anspråk. Ju längre en begränsning av ytt-
randefriheten och informationsfriheten varar desto
starkare skäl måste rimligen krävas för en förläng-
ning."
För egen del kan jag inte tycka att de starkare skäl
som Lagrådet talar om föreligger, och inte heller att
man bara skall avvakta en utredning. För mig och för
Folkpartiet är det helt självklart att riksdagens beslut
att upphäva stopplagen skall fattas omgående.
Jag vill också fråga vad utredaren kan tänkas
komma fram till som skulle förhindra att stopplagen
avskaffas.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till den
reservation som är gemensam för Folkpartiet och
Moderaterna.

Anf. 87 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Får jag börja med att säga att jag nu
tänker försöka klara ut några historiska omständig-
heter kring denna lagstiftning. Det är inte på det sättet
att en förlängning av stopplagen är en förlängning av
tystnaden. Man kan precis lika gärna uttrycka saken
så, att en förlängning av stopplagen förhindrar den
konformitet som lokalradion var inne i när konstitu-
tionsutskottets majoritet tog initiativ till att genomfö-
ra stopplagen.
Jag skall tillåta mig att läsa innantill en bit. 1993
hade riksdagen på förslag av den dåvarande regering-
en infört lokalradiolagen och börjat auktionera ut
lokala sändningskanaler till högstbjudande. Det var
effekterna av den verksamheten som fick majoriteten
att ta initiativet. Man säger från konstitutionsutskot-
tets majoritet följande: "Utskottet anser att lokalradi-
on inte har utvecklats enligt de intentioner som an-
gavs i propositionen. De lokala stationerna är ofta
starkt beroende av centrala programnätverk. Många
av de personer som har erhållit tillstånd är anställda
hos eller på annat sätt närstående till nätverksföretag.
Det finns enligt utskottet anledning att misstänka att
åtskilliga tillståndshavare enbart fungerar som bulva-
ner. Nätverksföretagen har också stärkt sin position
genom att från början självständiga tillståndshavare
har överlåtit sin verksamhet till företag som står nät-
verken nära. Granskningsnämnden för radio och TV
har i ett avgörande nyligen slagit fast att en tillstånds-
havare kan uppfylla lagens krav på eget programin-
nehåll genom att nattetid sända från en automatisk
jukebox. Under resten av dygnet kan stationen alltså
uteslutande sända nätverksmaterial utan att bryta mot
bestämmelserna. Sammantaget verkar det som om
den målsättning som angavs i lokalradiopropositionen
inte alls har uppnåtts. I stället för att antalet självstän-
diga röster har ökat har den privata radion kommit att
domineras av ett fåtal kapitalstarka kedjeföretag. De
regler som skulle motverka en sådan utveckling har
tydligen varit helt otillräckliga."
Det är alltså bakgrunden till att stopplagen kom
till.
En sådan här debatt blir lätt en debatt av den typ
att vi citerar lite grann ur vad Lagrådet har sagt vid
olika tillfällen för att stärka vår position. Jag skall
också uppehålla mig en del vid vad Lagrådet har sagt
i denna fråga.
Jag skall till en början säga att Lagrådet motsatte
sig stopplagen. Möjligen, säger man, skulle lagen
kunna godtas om det i ärendet blev utrett att de som
under lagens giltighetstid kunde förväntas få tillstånd
till sändningar ingick i nätverksbindningar eller var
på annat sätt så lierade med varandra att den efter-
strävade mångfalden och lokala förankringen inte
uppnåddes. Något underlag för en sådan bedömning
har inte förebragts.
Det sade Lagrådet när man yttrade sig över
stopplagen första gången.
Nu säger man att de skäl som Lagrådet ansåg
skulle kunna vara möjliga att motivera en stopplag
med finns redovisade i de utredningar som tagits
fram. Det är alltså inte den utredning vi väntar på,
utan den tidigare utredningen. De säger att förhållan-
dena på lokalradiomarknaden är sådana som av Lag-
rådet angavs som en möjlig förutsättning för att
stopplagen skulle kunna godtas.
Sakfrågan gäller att man var på väg i en utveck-
ling beträffande lokalradiosändningarna som inte är
avsedd i yttrandefrihetsgrundlagen och egentligen
heller inte i något annat sammanhang. Det är det som
Ola Karlsson syftar på när han säger att vi nu med-
verkar till att förlänga tystnaden. Det är faktiskt över
80 lokalradiostationer som har fått tillstånd. Det åter-
står nio tillstånd. Det finns sedan möjlighet att ge
tillstånd för ytterligare ett antal tillstånd på ett helt
annat band. Jag tror att Helena Bargholz nämnde att
det då rör sig om ungefär 30 olika tillstånd.
När det pågår sändningar i över 80 kanaler kan
man inte säga att det skulle råda tystnad på detta
område. Jag tycker att framför allt Ola Karlsson visar
prov på en långtgående demagogik i denna fråga, som
inte alls bidrar till att lösa det yttrandefrihetsproblem
som vi faktiskt står inför.
Syftet med att förlänga lagstiftningen i två år är ju
att utredaren skall kunna lägga fram sitt förslag i
början på nästa år och att regeringen sedan skall kun-
na skriva en proposition.
Jag tror också att man måste beakta det förhållan-
det att ett lagförslag på det här området kan komma
att förklaras vilande. Det var ju så man gjorde med
stopplagen vid något tidigare tillfälle. Då skulle man
alltså inom den tänkta tvåårsperioden hinna klara av
att lagstifta och få regler som gynnar mångfald och
lokal radioverksamhet i de här sammanhangen.
Jag tycker inte att det finns anledning att ta till
brösttoner i den här frågan. Det här är ju, och har så
varit under några år, en fråga om att ordna förhållan-
dena på lokalradiomarknaden så att man tillgodoser
mångfalden och yttrandefriheten.
Jag har utifrån mina politiska värderingar lite
svårt att förstå att rätten att yttra sig i lokalradio skall
betalas med kanske 3 miljoner kronor, en halv miljon
kronor eller 1 miljon kronor. Det är detta som riksda-
gen har anledning att fundera på innan man går till
ytterligare beslut.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i kon-
stitutionsutskottets betänkande och avslag på reser-
vationerna.

Anf. 88 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles korrekt att det är över
80 lokalradiostationer som sänder i dag. Av dem hade
24 varit tysta om Göran Magnusson och hans parti-
kamrater hade fått igenom stopplagen redan från
början.
Sedan är frekvenstilldelningen så konstruerad att
man plockar inte fram frekvenser förrän det anmäler
sig intresserade sökande. Siffran nio möjliga tillstånd
är alltså fel. Det är sannolikt betydligt fler frekvenser
som skulle vara möjliga att plocka fram med den
tidigare lagen.
Sedan återkommer Göran Magnusson till diskus-
sionen om mångfald. Jag vill upprepa den fråga jag
ställde till honom i mitt anförande: Vad är det för fel i
programverksamheten som gör att det inte kan anses
vara tillräcklig mångfald i den verksamhet som är i
dag?
Låt oss t.ex. titta på sändningarna i Örnsköldsvik.
I åldersgruppen 20-34 år har P 1 knappt 2 % lyssna-
re, P 2 är inte mätbart, P 3 har knappt 25 %, P 4
knappt 20 %, Radio Rix Örnsköldsvik 43 % och NRJ
30 % lyssnare. Då kan man i och för sig säga att både
Radio Rix Örnsköldsvik och NRJ tillhör nätverk.
Men om nu lyssnarna väljer dessa stationer därför de
tycker att de tillför radioverksamheten någonting,
varför är det då Göran Magnusson och hans partikam-
rater som skall avgöra vad som är mångfald för örn-
sköldsviksborna? Varför är det riksdagen som skall
avgöra vad örnsköldsviksborna skall få lyssna på?
Varför inte släppa de lediga frekvenser som finns och
låta lyssnarna välja själva?

Anf. 89 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Är det så att Ola Karlsson är till
hundra procent nöjd med den lokalradioverksamhet
som i dag äger rum? I så fall har Ola Karlsson en
motstridig uppfattning i förhållande till Lagrådet.
Lagrådet har sagt att de problem som man pekade på i
stopplagen har visats föreligga i bl.a. denna utred-
ning. Jag förmenar inte Ola Karlsson att ha sin upp-
fattning, och den behöver inte sammanfalla med Lag-
rådets. Men jag tycker att vi kanske kunde bli överens
om att man kan identifiera en del problem i det här
sammanhanget. För Ola Karlsson finns inget annat
bevis på att verksamheten är bra än att fler lyssnar på
det som han kallar för privatradio än på P 1 och P 2,
och det är ju en ganska klen bevisning i det här sam-
manhanget.
Jag vidhåller, fru talman, att yttrandefriheten är
väl tillgodosedd redan i dag. Vi som kör bil längre
sträckor och försöker få in olika radiokanaler har ju
ingen brist på radiokanaler att lyssna på. Vi har ett
rikhaltigt utbud, och jag har ingen invändning emot
det. Vårt syfte med detta är ju inte att vi skall sitta
någonstans i den centrala statliga apparaten och be-
stämma radioprogrammens innehåll. Det handlar
ytterst om att förhindra nätverksbildningar och
maktkoncentration på massmedieområdet, att tillgo-
dose möjligheterna att i ganska små områden sända
lokalradio och på det sättet garantera en mångfald.
Jag har väldigt svårt att förstå hur Ola Karlsson
kan uppamma en sådan våldsam känsla i den här
frågan just nu när det faktiskt är över 80 lokalradio-
stationer som sänder, även om man sedan kan disku-
tera i hur stora nätverk de ingår. Man har identifierat i
varje fall cirka fem nätverk.

Anf. 90 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Ett av skälen till att jag blir lite upp-
rörd över stopplagen är att jag har besökt många av
de arbetsplatser som inte skulle ha funnits om Göran
Magnussons parti hade fått bestämma. Då hade det
varit tyst i Mora och Sälen. Det hade varit tyst i Ble-
kinge. Det hade varit tyst i Örnsköldsvik. Det hade
varit tyst i Lycksele - om Göran Magnusson och hans
parti hade fått igenom stopplagen redan från början.
Jag är inte nöjd med alla delar i den privata lokal-
radion. Men det leder mig inte till att jag vill förbjuda
fler radiostationer, som Göran Magnusson och majo-
riteten vill. Jag menar att problem inom medierna
löser vi genom att som aktiva konsumenter välja de
produkter vi själva vill ha.
Sedan tycker jag, för att också säga något om
Lagrådet, att det finns skäl att läsa vad Lagrådet skri-
ver allra sist i betänkandet: "Lagrådet ifrågasätter om
sådana särskilt viktiga skäl som avses 2 kap. 13 §
regeringsformen kan anses föreligga för en förläng-
ning av stopplagen." Den utredning som gjordes
döms alltså ut som varande ett så pass särskilt viktigt
skäl att man kan inskränka yttrandefriheten.
Det finns alltså all anledning, fru talman, att
skrota stopplagen och släppa radion fri.

Anf. 91 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Man måste naturligtvis läsa hela Lag-
rådets yttrande. På s. 10, precis mot slutet, finns det
en mening som lyder: "Mot bakgrund härav", bl.a.
den utredning som vi avvaktar, "vill Lagrådet inte
motsätta sig att stopplagens giltighetstid förlängs en
sista gång i avvaktan på att ny lagstiftning antas av
riksdagen." Det uttalandet av Lagrådet är väl lika
viktigt som andra uttalanden. Jag tycker att Ola
Karlsson borde hinna läsa hela yttrandet och inte bli
så glad över en del av ett yttrande som talar till hans
förmån att han glömmer resten.
Det är inte så att socialdemokraterna förbjuder
ytterligare radiostationer. Vi vill skaffa oss rådrum,
vilket ju var avsikten med det hela redan från början,
för att se om man kan skapa en lagstiftning som bättre
tillgodoser yttrandefriheten och mångfalden - eller
omvänt uttryckt: som på ett effektivare sätt förhindrar
nätverksbildning och maktkoncentration till några få
stora, kapitalstarka medieföretag. Jag tycker att det är
bra och vettiga utgångspunkter.
Vi kan inte förhindra ytterligare etableringar, ef-
tersom det står i yttrandefrihetsgrundlagen att man
skall upplåta de här kanalerna. Det kommer naturligt-
vis också att ske, när vi får tillräckligt underlag för att
fatta det här beslutet.
För min del, fru talman, vill jag gärna avslut-
ningsvis säga att jag inte tycker att den tid som nu har
förflutit är bra sett ur tidssynpunkt. Naturligtvis borde
det här ha kunnat vara klart, vilket då också innebär
en kritik av regeringen. Jag tycker, men hänsyn till
yttrandefrihetsgrundlagens bjudande formuleringar,
att den här tidsutdräkten inte är bra, men dessvärre
har den visat sig vara nödvändig.

Anf. 92 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Kan jag alltså tolka Göran Magnus-
sons uttalande som att det som Lagrådet säger är att
stopplagen kommer att förlängas en sista gång? Vad
är det då i utredarens förslag som eventuellt skulle
kunna hindra en upprepning och göra så att det blir
svårare för socialdemokraterna och Göran Magnus-
son att godta detta? Kan Göran Magnusson garantera
att det nu handlar om en sista gång, så att det inte blir
två år nu, sedan ytterligare två år och två år till? Vad
är det i utredarens förslag som gör att förslaget skall
kunna accepteras?
Lagrådet har för sin del gjort mycket tydligt och
klart att man från dess sida inte är beredd att ytterliga-
re en gång medge tillstånd att förlänga lagen.
Jag skulle gärna vilja höra hur Göran Magnusson
ser på möjligheterna att verkligen få igenom lagen nu.

Anf. 93 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det är alltid farligt att garantera och
säga en sista gång. Men jag har uppfattningen att den
här frågan måste bringas ur världen under den tvåårs-
period som ligger framför oss. Det tror jag är allas
ambition på området.
Vad utredaren kommer att föreslå har jag ingen
kunskap om. Men jag tycker att det är klok politik att
avvakta vad utredaren kan komma att visa och vad
regeringen så småningom i sin proposition kommer
att kunna ta upp och lägga fram förslag om till riks-
dagen.
Jag tycker inte att det är acceptabelt att flera
gånger förlänga stopplagen. Då måste man ha en
annan ståndpunkt, ett ställningstagande till själva
sakfrågan.

Anf. 94 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tolkar detta som att Göran Mag-
nusson lämnar ett carte blanche. Oavsett vad utreda-
ren kommer fram till är Göran Magnusson beredd att
säga att det nu är absolut slut med förlängningen av
den tillfälliga lagen. Det vore väldigt skönt att veta
det, eftersom vi som vill sätta stopp för stopplagen
redan nu tydligen inte har någon chans att få igenom
detta i riksdagen.

Anf. 95 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Om vi skall diskutera detta utifrån
olika blocksidor kan man väl säga att Folkpartiet
under Birgit Friggebos ledning, Moderata samlings-
partiet och andra genomförde lagstiftningen. Man
fick, framför allt genom vilandeförklaringen av
stopplagen, jag minns inte om Ola Karlsson sade 25,
men i varje fall ytterligare ett drygt tjugotal lokalradi-
okanaler upplåtna. Man kan inte ur den synpunkten
vara missnöjd.
Oberoende av vad utredaren kommer fram till -
nja, det vet jag inte. För min del, som vice ordförande
i konstitutionsutskottet, blir det väl mer avgörande
vilket förslag regeringen kan komma att lägga fram.
Det blir i det sammanhanget vi får pröva saken, na-
turligtvis.
Jag hoppas att man kan komma med förslag som
innebär att det lokala i lokalradion på ett bättre sätt
tillgodoses, att man tillgodoser mångfalden och på det
sättet ger fler tillfälle att yttra sig utan att betala en
förfärlig massa pengar. Jag tycker att 1-3 miljoner
kronor för att få etablera en radiokanal är ett hiskeligt
högt belopp.

Anf. 96 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag delar i allt väsentligt det som Gö-
ran Magnusson har anfört. Göran Magnusson erinra-
de lite om historien. Man kan också dra ut historien
på ett annat sätt.
Ola Karlsson är, fru talman, ganska förtjust i att
ställa vad han uppfattar som retoriska frågor. Han tar
i de frågorna upp varför man skall förbjuda nya ra-
diostationer, vad det är för fel på mångfalden, osv.
När man började införa systemet med kommersi-
ell lokalradio undrar jag vad det var för fel på de
företag som kanske hade utomordentligt bra idéer för
sina programföretag, men som inte var tillräckligt
ekonomiskt starka att på de rent kommersiella auk-
tionerna kunna bjuda spetsen mot Kinnevikstödda
företag, andra nätverksföretag eller s.k. kedjeföretag.
I stället gick de här s.k. lokalradiostationerna över
enbart till dem som hade mest pengar.
Det är detta det handlar om. Det handlar inte, som
man säger i en retorisk fråga, om varför riksdagen
skall bestämma vad folk skall lyssna på. Vi kan ställa
motfrågan: Varför skall just den fetaste plånboken
avgöra vad folk skall lyssna på? Varför kan man inte
försöka hitta ett system där förvisso ekonomiskt star-
ka och seriösa företag som dessutom kanske har lo-
kalt förankrade idéer om hur deras lokalradiostation
skall kunna verka skulle kunna få sändningsrätten i
konkurrens med ekonomiskt starkare kedjeföretag?
Varför skall sändningsrätt enbart heta pengar? Det är
denna punkt det handlar om.
En gång i tiden sades det att det är en skam att
medborgarrätt heter pengar. Det var om jag inte
minns fel Verner von Heidenstam som sade detta.
Han var ganska konservativ många gånger. Egentli-
gen borde det lända de konservativa lite till eftertan-
ke, om det inte är en skam att sändningsrätt skall heta
pengar.
Förslaget om den kommersiella lokalradion var
alltså utomordentligt dåligt från början. Det skulle
erfarenheten också visa. Den blev inte särskilt lokal,
vilket Göran Magnusson har påpekat. Det blev nät-
verksföretag som under stora delar av dygnet dator-
mässigt bara blandar samma lista med 200-400 me-
lodier i lite olika ordning. Sedan kallar man det för ett
lokalt företag. Men det är egentligen precis samma
musik som spelas över hela landet. Utrymmet för
lokal tid har man krympt ned till den minimala nivå
som anständigheten och lagstiftningen bjuder.
Det stopplagen vill ha, som Göran Magnusson så
riktigt påpekade, är ett rådrum för att förhindra nät-
verks- och maktkoncentration, för att försöka att för
framtiden hitta ett system som bryter upp denna
kommersialiserade likriktning, som mycket av den
här verksamheten faktiskt är exempel på.
Det handlar alltså inte om att, som det heter, för-
bjuda nya radiostationer. Nej, det handlar om att för
en tid stoppa att det bildas nya radiostationer bara på
den grunden att den som äger dem har tillräckligt
med pengar för att bjuda över andra i en ren kommer-
siell auktion. Detta är utomordentligt klokt.
Eftersom jag var ledamot i en utredning där en
majoritet kom med ett förslag till ett alternativ till den
rent kommersiella auktioneringen av radiostationer,
kan jag beklaga att man inte kunde anta den utred-
ningens förslag och gå på linjen att ha en sorts skön-
hetstävlan, som det hette. Då kunde människor med
de mest konstruktiva och lokalt förankrade programi-
déerna vara de som fick sändningsrättigheterna. Det
är ett problem så länge sändningsrättigheterna är
begränsade.
Fru talman! Det handlar alltså om att slåss för ytt-
randefriheten, att slåss för att yttrandefrihet i vårt land
inte enbart skall heta pengar när det gäller det här
området. Därför är det viktigt att vi får det här
rådrummet, så att vi äntligen får ett förslag.
Jag kan dela den kritik som säger att regeringen
har vilat på hanen alltför länge. Man borde ha haft
modet att komma med ett konstruktivt förslag till
lösning av problemet, så att vi hade sluppit att för-
länga lagen. Men nu är vi där, och ett förslag är up-
penbarligen på gång. Vi skall med intresse ta del av
detta och hoppas att det löser de problem som finns.
Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets hem-
ställan och avslag på reservationerna.

Anf. 97 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Den privata lokalradion startades för
att man såg ett värde i en radio som var fristående
från politiken. Under mycket lång tid hade det varit
en radio som levde under en stark politisk reglering
via avtal med staten. Vi såg ett stort värde i en fri
radio som kunde utvecklas på grundval av lyssnarnas
önskemål och inte som tidigare enbart på politikernas
önskemål. Jag har lite svårt att förstå varför inte Ken-
neth Kvist skulle kunna acceptera en enda radioform i
Sverige som står fri från en stark politisk styrning.
I den utredning som både Kenneth Kvist och jag
var ledamöter i landade majoriteten i ett ställningsta-
gande som sedan fullkomligt slaktades av de juridiska
remissinstanserna. Man landade i ett ställningstagan-
de där politiker skulle ha stark styrning över pro-
graminnehåll och annat och där varje ändring av
programinnehållet kunde rendera att tillståndet drogs
in.
Kenneth Kvist talade om att pengarna styr. I
Lycksele betalar man ungefär 25 000 kr om året för
sitt sändningstillstånd. Den lokala radiostationen är
en av de populäraste stationerna. Inte är det pengar
som alla gånger avgör vad som är och skall bli popu-
lärt. Sveriges Radio har många gånger mer resurser
att röra sig med men färre lyssnare än den privata
radion i Lycksele.

Anf. 98 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! När Ola Karlsson talar om politiskt
styrda radiokanaler är det ingenting annat än dema-
gogiskt trams. Det är en oförskämdhet mot den public
service-verksamhet som Sveriges Radio bedriver.
Den bedrivs med oberoende journalistik. Den enda
politiska pekpinne som finns är att man skall efter-
sträva objektivitet och opartiskhet och att man inte
skall ta ställning mellan olika politiska intressen.
Det är inte tänkt att det skall vara några politikers
önskemål som skall styra radion. Det var inte så i
utredningens förslag heller. Men det handlar om hu-
ruvida det bara är kapitalintressena, om det bara är de
som har den starkaste plånboken som skall kunna
styra innehållet i radion, eller om det skall vara andra
principer som skall ligga till grund för verksamheten.
Dels är det utomordentligt nödvändigt att kraft-
fullt försvara public service-verksamheten mot de
demagogiska angreppen, dels att tala om att det be-
hövs andra former av system. Jag har inte ens motsatt
mig kommersiella system. Men att bara utauktionera
sändningsrätterna så att sändningsrätt skall vara likty-
digt med att ha den starkaste plånboken vid auk-
tionstillfället är inte en bra princip. Det visar erfaren-
heten, och det visar likriktningen i programmen.

Anf. 99 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Yttrandefriheten grundas på ett anta-
gande om mångfald. Det skall vara möjligt att starta
och driva radiostationer. De frekvenser som är till-
gängliga skall användas.
Kenneth Kvist argumenterar för att ett stort antal
frekvenser skall stå oanvända, att det är förbjudet att
starta nya radiostationer i dag, att det möjligen kom-
mer att bli tillåtet om två år, men då efter en skön-
hetstävling där politiker eller andra avgör vad som
skall få sändas.
Kenneth Kvist har tidigare i utredningen argu-
menterat för en situation där antalet frekvenser skulle
begränsas därför att stationerna skulle bära sig kom-
mersiellt. Man landar långt ifrån yttrandefrihets-
grundlagens ståndpunkt att alla frekvenser skall an-
vändas så långt möjligt. Detta är oroande. Det gör att
Kenneth Kvist saknar trovärdighet när han hävdar att
inte alla frekvenser skall användas. Det leder till ett
tystare Sverige, det leder till att vi inte får så många
röster i etern som vi annars skulle kunna ha.

Anf. 100 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Nu trasslar Ola Karlsson till det för
sig genom att försöka tillskriva mig ståndpunkter som
jag aldrig har uttalat eller inte har.
Jag anser också att antalet möjliga kanalutrymmen
skall utnyttjas. Det handlar om på vilken grund de
skall utnyttjas. Skall det vara en auktion där kanaler-
na ges till den som vid auktionstillfället erbjuder den
högsta möjliga kontantinsatsen för att få koncessio-
nen till kanalen i fråga, eller om det skall finnas andra
principer som t.ex. lokal anknytning, idéer för att
bredda den kulturella, politiska, idémässiga eller
musikmässiga mångfalden.
Vi är övertygade om att det sätt vi har förespråkat
att detta skall skötas på - inte enbart baserad på pen-
ningen men på annat sätt - är det som bäst tryggar
mångfalden. Det som har baserats enbart på penning-
en som den borgerliga regeringen genomdrev visar att
det blev ett ganska enkelriktat utbud och att den lo-
kala anknytningen blev begränsad.

Anf. 101 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa i stort sett samma frågor
till Kenneth Kvist som jag ställde till Göran Magnus-
son. Om den proposition som regeringen så småning-
om skall lägga fram baserad på utredarens förslag inte
faller Kenneth Kvist på läppen, är Kenneth Kvist
beredd att föreslå ytterligare förlängning av stoppla-
gen två eller fyra år tills det kommer fram förslag
som kan godtas av Kenneth Kvist?
Sedan är det frågan om skönhetstävlingen för
sändningstillstånd. Vem skall vara jury i skönhets-
tävlingen? Vem kan bedöma att vissa program är
vackrare och mera tilltalande för människor än vissa
andra?
Tvärtom visar de lokalradiostationer vi har - att
folk lyssnar på olika typer av lokalradio - vad folk
tycker är skönt i sådana sammanhang. Men kanske
Kenneth Kvist har en uppfattning om vad som skall
vara vackert i de sammanhangen och själv räknar
med att ingå i en jury för en skönhetstävling för sänd-
ningstillstånd.

Anf. 102 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag tror inte att man skall personifiera
politiken så. Jag har inga sådana drömmar, och jag
vet att utredningen jag deltog i föreslog att kommitté-
erna inte skulle innehålla politiker av något slag.
Om regeringen lägger fram ett förslag som inte
faller mig på läppen, lägger jag och Vänsterpartiet
fram ett alternativt förslag. Sedan får vi se efter ut-
skottsbehandlingen om det är tillräckligt klokt för att
övertyga andra, om det kan bli en kompromiss eller
om vi måste rösta och ta ställning mellan olika för-
slag. Men när regeringen har lagt fram sitt förslag
skall det icke vidare bli någon tidsutdräkt av stoppla-
gen. Då har vi kommit till vägs ände, och då får vi
fatta ett beslut i den ordning som riksdagen har för
sitt beslutsfattande.

Anf. 103 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar Kenneth Kvist för den
upplysningen. Jag fick i varje fall ett klart besked att
man från Vänsterpartiets sida inte vill förlänga
stopplagen ytterligare.

Anf. 104 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Ola Karlsson säger sig vara upprörd
över stopplagen. När jag lyssnar på Ola Karlsson blir
jag upprörd över hans bristande insikter.
Jag var en av de som satt på Stockholms Auk-
tionsverk på den tiden och försökte ropa på en fre-
kvens. Runtom mig fanns välbekanta figurer i svenskt
medieliv och räckte upp spadarna och ropade för sina
tidningar, men via ombud som var personer. Det var
synnerligen fult sätt att tillskansa sig medial makt.
Men det var helt i enlighet med den lag som ni före-
trädde och gav möjlighet till för ett antal år sedan.
Där satt alltså en kedja av dagstidningar, som se-
dermera visade sig vara Radio RIX, och ropade in
frekvenser i namnet av anställda på sina företag. De
förskotterade deras frekvensbetalning. Jag undrar om
det ens är skattetekniskt möjligt att göra det, men så
gjordes.
Bakom mig satt en herre som jag känner sedan ti-
digare och ropade i 13 olika människors namn. Han
hade fullmakter. Det var fransmän som betalade.
Kedjan hette NRJ. Framför mig satt en annan som jag
kände som ropade för 14 namngivna människors
räkning. Det var alltså Stenbecksfamiljen som ropade
in de frekvenserna. Jag menar att det sättet att se till
att lokalradio kommer ut i landet är alldeles felaktigt.
I Östersund och Åre fanns ett lokalt förankrat ra-
dioföretag som hette Radio Fjällvinden som var upp-
buren av den lokala näringen, av enskilda individer
och av lokala företag. Det var väldigt populärt före
lokalradiolagens tillkomst. Det var en uppskattad
radiokanal, och många lyssnade på den. Det företaget
var där för att ropa. Det stannade på 1,7 miljoner.
Frekvenserna i Åre gick för över 2 miljoner. Det var
rikskedjor som köpte den frekvensen.
Har det blivit någon mer lokal radio, Ola Karls-
son, i Åre och Östersund än det var på den tiden Ra-
dio Fjällvinden fanns där? Har det blivit mer lokal
radio i Borlänge och Falun sedan Megapol tog över
och undanröjde andra lokala alternativ? Har det blivit
mer lokal radio i Hudiksvall, Bollnäs och Söderhamn
bara därför att Radio RIX och NRJ sänder ungefär
fem minuters lokal nyhetssammanfattning i lite sprid-
da skurar över dagen?
Har det blivit mer lokal radio och mer lokal före-
tagsamhet för att det sitter en halvtids annonssäljare i
Hudiksvall och säljer annonser i samma hus som
Hudiksvalls Tidningen, som är delägare av radio
RIX?
De 13 områden som saknade täckning, Ola Karls-
son, och skulle ge upphov till 24 nya radioföretag, vet
Ola Karlsson vad det handlar om för företag, om man
släpper auktionen fri som vi har gjort tidigare? Har
Ola Karlsson tänkt sig för? Det handlar om kvartsan-
ställda och halvtidsanställda annonskonsulenter knut-
na till dagstidningar som formerar sig i Radio RIX.
Har ni inte bättre kvalitetskrav på den här lagen,
Ola Karlsson? Kan ni inte åtminstone delta i en kon-
struktiv diskussion under stopplagstiden för att ställa
lite kvalitetskrav på lokalradion? Om så inte är fallet
tycker jag inte att det är mångfald utan enfald.

Anf. 105 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! De 24 radiostationer som i dag hade
varit tysta om socialdemokraterna hade fått igenom
stopplagen från början har i dag ungefär 60 personer
anställda. Det är 60 jobb som inte hade funnits i dag
om socialdemokraterna hade fått igenom stopplagen
redan år 1994.
Lokalradiolagen är konstruerad så att en tredjedel
av materialet skall vara framställt särskilt för den
egna verksamheten, dvs. att man skall ha en ljuds-
linga eller annat som är eget.
Det ledde t.ex. till att rent klassisk radio som Ra-
dio Classic eller Classic FM väl rymdes inom be-
greppet privat lokalradio trots att man med ett annat
definitionssätt kan säga att det inte var ett skvatt lokal
musik, eftersom den inte var framställd lokalt eller
det inte var några spelmän som är lokala. Men det
ryms väl inom lagens definition av privat lokalradio,
eftersom det är musik särskilt framställd för den egna
verksamheten.
Vitsen med den privata lokalradion var just att få
en radioform som stod fri från politiken där politiker
inte styrde och ställde över programinnehållet. Ef-
fekten av dessa skönhetstävlingar är bl.a. att det blir
en stark politisk styrning över vad som skall sändas i
de olika områdena. Varför kan vi inte överlåta t.ex. åt
lyssnarna i Örnsköldsvik att själva välja från de sju
lokalradiostationer plus olika närradiostationer som
finns där i dag?

Anf. 106 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ingen förvägrar de lyssnare att välja
som har möjligheter att välja. Störst utbud och fritt
val har man här i Stockholm, där ett tiotal frekvenser
redan är utannonserade och utauktionerade, och fak-
tiskt inte många till rikskanaler. Här i Stockholm är
den kommersiella marknaden tillräckligt stor och
stark för att det skall gå att etablera en slagkraftig
lokal radio. Det är den inte i resten av landet. Det är
en av bristerna i den förra lagstiftningen.
Ola Karlsson talar om skönhetstävling. I alla län-
der där man har släppt fri frekvenserna har man vissa
kvalitetskrav. Även om man inte har den största plån-
boken har man som regel krav på att ha både lokalt
anställda och lokalt producerat material. Jag har lyss-
nat på många lokalradiostationer i USA, i Storbritan-
nien och i Frankrike.
Jag befann mig i Frankrike när radion släpptes fri
till folkets allmänna jubel under en socialistregerings
regim och inträde. Men det var kvalitetskrav. Det var
lokala idealister som jobbade med radion. Det var
inte ett riksskvalande med minimalt lokalt radiomate-
rial.
Far ut och besök verkligheten, Ola Karlsson! Titta
på de radiostationer som verkligen försökte innan
Birgit Friggebo gav Stockholms Auktionsverk rätten
att auktionera ut frekvenser! Jag är inte emot fri radio.
Jag är inte emot radioetableringsrättigheter. Men det
skall ske på ett sådant sätt att inte enbart plånboken
har rätten på sin sida.

Anf. 107 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Kenth Högström säger att ingen för-
vägrar människorna i Örnsköldsvik att lyssna på de
olika kanalerna. Men i Sundsvall förvägras invånarna
att lyssna på ytterligare en frekvens, och i Norrköping
likaså. I Malå i Västerdalen finns det lediga frekven-
ser som skulle kunna fördelas.
Ett resultat av den skönhetstävlingsmodell som
förordades av den förra lokalradioutredningen hade
blivit att om en radiostation hade bytt programinrikt-
ning eller innehåll hade man riskerat att bli av med
tillståndet. Är det en sådan radioform vi vill ha där att
om man inte sköter sig och har rätt program i enlighet
med politikernas önskemål riskerar man att bli av
med tillståndet?
Vi har Sveriges Radio med public service-
uppdrag som har hyggligt mycket resurser till sitt
förfogande och som styrs genom ett avtal mellan
staten och Sveriges Radio. Varför inte tillåta en radio-
form som står fri från politisk styrning av innehållet?

Anf. 108 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ola Karlsson gör två klara överdrif-
ter. För det första säger han att vi andra som nu vill
utnyttja stopplagstiden för att utreda kvalitetskraven
på radioetableringarna framöver skulle önska en poli-
tiskt styrd radio. Radio Fjällvinden i Åre var inte
politiskt styrd. De lokalradiostationer och närradio-
stationer som var verksamma i det här landet före
Birgit Friggebos auktionslag kom till var inte politiskt
styrda.
Vad är det för snack? Varför denna demagogi?
Varför döljer Ola Karlsson sina kunskapsbrister bak-
om den typen av demagogi? Som i vilken vanlig
debatt som helst, får Ola Karlsson försöka förklara
varför och hur den här politiska styrningen har skett
på den närradio och lokalradio som har funnits tidiga-
re, före auktionslagen. Jag tycker att detta är en dålig
demagogi. Den döljer någonting annat. Den döljer
Ola Karlssons egentliga vilja att få till stånd en ny
auktionsrunda där plånboken tar över. Jag tycker inte
att det är bra.
När man har betalat så mycket pengar som man
har gjort för frekvenserna uppe i Åre blir det så att
man måste gå ihop i ett nätverk för att minimera sina
produktionskostnader och klara av sina sändnings-
kostnader. Det är ganska dyrt att sända lokal radio.

Anf. 109 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna blev apostroferade
i Ola Karlssons anförande. Jag tänkte att jag skulle ge
ett kort svar på detta.
Vi var emot stopplagen när den infördes, men å
andra sidan har vi inte varit helt nöjda med det auk-
tionssystem som fanns tidigare heller. Vår inställning
i dag är mer pragmatisk. Om vi skulle stoppa stoppla-
gen i dag skulle vi återgå till det gamla systemet.
Sedan kommer det ett nytt utredningsförslag i början
på nästa år, och man inför kanske ett nytt system från
år 2000. Det skapar en viss ryckighet. Därför har vi
nöjt oss med att bara ange i ett särskilt yttrande att vi
inte är nöjda med senfärdigheten i beslutsgången här.
Det är naturligtvis en pragmatisk förklaring.
Sedan kan jag inte låta bli att notera vad Kenneth
Kvist sade tidigare. Han sade att det var skam att
sändningsrätt skall heta pengar. Det var tråkigt att den
insikten inte fanns i torsdagens debatt.

Anf. 110 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det finns egentligen två anledningar
till att jag begärde ordet, eller möjligen tre.
Den ena är Ola Karlssons ständiga återkommande
till att om vi upplåter ytterligare nio radiokanaler -
enligt Lagrådet finns det nio - så klarar vi yttrande-
friheten och får inga problem. Det är över 80 kanaler
som sänder redan i dag. Jag vill ställa en fråga om
detta med politisk styrning. Avser Ola Karlsson Sve-
riges Radio när han talar om begreppet politisk styr-
ning? Hur resonerar han egentligen?
Sedan är det naturligtvis bra med ökad sysselsätt-
ning, men jag tycker faktiskt att yttrandefrihets-
grundlagen är alldeles för viktig för att man enbart
skall använda sysselsättningsfrågor för att motivera
insatser utifrån den. Det handlar ju om mycket vitala
intressen på yttrandefrihetens område.
Fru talman! Ola Karlsson säger att ett tillstånd
kostade 25 000 kr. När den första auktionen var, den
som är redovisad i stoppbetänkandet om jag får ut-
trycka det på det sättet, betalade man över 1 miljon
kronor för 40 av de 59 tillstånd som då var aktuella.
Det högsta priset var 3 miljoner och sedan var priser-
na ned till 1 miljon. För tio tillstånd betalade man
mellan ½ och 1 miljon kronor. Det handlar alltså inte
om några småsummor i det här sammanhanget för att
få möjlighet att yttra sig i den lokala radion. Jag tyck-
er, fru talman, att det är lite angeläget att det återfinns
i referatet av den här debatten.

Anf. 111 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! De flesta radiostationer som jag har
varit ute och besökt klagar också över de höga avgif-
terna. De tycker själva att de bjöd alldeles för mycket
och att det blev för dyrt för dem. Där har jag den
inställningen att om de nu har bjudit så mycket för ett
tillstånd får de faktiskt stå sitt kast.
Det finns ett stort antal tillstånd som har gått rela-
tivt billigt, däribland Lycksele som jag nämnde. Det
kostade 25 000 kr.
Jag blir litet bekymrad när jag uppfattar att Göran
Magnusson menar att vi uppfyller yttrandefrihets-
grundlagens mening även om vi inte använder alla
lediga frekvenser. Det är ju det Göran Magnusson
indirekt säger. Då menar jag att man går ifrån både
tryckfrihetens och yttrandefrihetens principer som
bygger på etableringsfrihet och möjlighet att använda
de frekvenser som finns.
När det gäller tryckta skrifter är det enkelt. Där
finns det inga tekniska begränsningar. Där är det
penningen som styr om man vill starta en tidning eller
inte. I etern finns det ett begränsat tekniskt utrymme.
Jag menar att vi i alla fall skall utnyttja de lediga
frekvenser som finns. Det finns nio i en första vända,
och dessutom ytterligare i AM-bandet. Låt oss ut-
nyttja lediga frekvenser!

Anf. 112 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Ola Karlsson! Debatten skulle bli
betydligt bättre och sakligare om Ola Karlsson håller
sig till vad jag direkt säger i debatten och inte till vad
han anser att jag indirekt säger. Jag har ju tidigare vid
flera tillfällen sagt att yttrandefrihetsgrundlagens eller
grundlagens bjudande föreskrifter beträffande upplå-
tande av radiokanaler inte skall ifrågasättas. Det som
har ifrågasatts, och som är skälet till stopplagen, är ju
faktiskt de effekter som den uppenbart dåliga lagstift-
ning som den borgerliga regeringen lade fram på den
här punkten har fört med sig. Det är ju detta som har
försatt oss i den här situationen.
Lyssna till vad jag säger! Försök inte missförstå
mig för att få en spetsig replik till stånd!

Anf. 113 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Göran Magnusson säger att det är en
dålig lagstiftning som har lett fram till de fria lokalra-
diostationer som vi har. Vi har i dag över 80 sådana
radiostationer. På de flesta orter har man fler lyssnare
i åldrarna upp till 35 år än vad Sveriges Radio har på
samma täckningsområde. Jag tycker att den privata
lokalradion är en formidabel framgångshistoria om
man ser till att det är en etablering av ett nytt sätt att
sända radio. Det är en ny marknad.
Detta har lett till ett stort antal arbetstillfällen och
till ett stort antal arbetsplatser som Socialdemokrater-
na vill sätta stopp för i dag. Låt den fria radion ut-
vecklas på sina meriter utifrån de möjligheter som de
menar att de har för att locka lyssnare!
Sedan finns det alla möjligheter att sända närradio
och annan radio för dem som är intresserade av detta.
Det är inte brist på radiotid på de flesta orter, om man
tittar på närradiosidan. Där finns det möjligheter.
Men låt de fria radiostationerna verka! Avskaffa
stopplagen!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1998/99:SfU1 Anslag inom socialförsäkringsområdet
(utgiftsområdena 10, 11 och 12)
1998/99:SfU2 Utgiftsområde 8 Invandrare och flyk-
tingar m.m.

Socialutskottets betänkande
1998/99:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg

Konstitutionsutskottets betänkande
1998/99:KU13 Ändringar i radio- och TV-lagen
(1996:844), m.m. (förnyad behandling, delvis)

11 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 11 december

1998/99:78 av Lars Hjertén (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Utbildning och arbetsmarknad
1998/99:79 av Inger Segelström (s) till justitieminis-
tern
Lagen om kriminalisering av könsköpare
1998/99:80 av Siw Wittgren-Ahl (s) till finansminis-
tern
Kulturmoms för nöjesparker
1998/99:81 av Camilla Dahlin-Andersson (fp) till
socialministern
Familjepolitiken

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 januari
1999.

12 § Kammaren åtskildes kl. 15.19.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 35 delvis,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 76
delvis och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.