Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:31

Tisdagen den 8 december

Kl. 12.00 - 16.25

---

.18.00 - 22.38

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 2 december.

2 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1998/99:47

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:47 av Marietta de Pour-
baix-Lundin om produktsäkerhet beträffande offentli-
ga tjänster.
Interpellationen kommer att besvaras den
1 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 1 december 1998
Lars-Erik Lövdén

Interpellation 1998/99:50

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:50 av Gudrun Lindvall om
miljökrav vid upphandling.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 30 november 1998
Erik Åsbrink

Interpellation 1998/99:52

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:52 av Lars Elinderson om
försäljning av landstingsägda sjukhus och alternativa
driftsformer inom sjukvården.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 4 december 1998
Lars Engqvist

Interpellation 1998/99:54

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:54 av Ronny Olander om
illegal sprithantering.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 4 december 1998
Lars Engqvist

Interpellation 1998/99:65

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:65 av Kerstin Heinemann
om bristen på allmänläkare.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 4 december 1998
Lars Engqvist

Interpellation 1998/99:70

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:70 av Gunilla Tjernberg
om funktionshindrade barn
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 4 december 1998
Lars Engqvist

Interpellation 1998/99:71

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:71 av Inge Carlsson om
märkning av tobaksprodukter.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 4 december 1998
Lars Engqvist

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU1
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-
maren att kulturutskottets betänkande KrU1 och bo-
stadsutskottets betänkande BoU1 fick avgöras i ett
sammanhang vid arbetsplenum onsdagen den
9 december.

4 § Kultur, medier, trossamfund och fritid och
Filmavtalet

Föredrogs
Kulturutskottets betänkande 1998/99:KrU1
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid och Filmavtalet (prop. 1998/99:1 delvis och
skr. 1997/98:171)

Anf. 1 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Det finns de som betraktar kultur
som vilken sektor som helst vid sidan av alla andra
sektorer i samhället och inte som någonting som
griper in i allt annat. Kulturyttringar som vi antingen
själva är delaktiga i eller tar del av har en viktig
funktion när det gäller att skapa mening, samman-
hang och struktur i våra liv. De ger oss möjlighet att
bearbeta upplevelser och att få nya upplevelser. Att
ha god kännedom om sitt eget kulturarv är en förut-
sättning för att kunna förstå kulturer och kulturytt-
ringar som växer ur andra rötter än ens egna. Därför
kan skolans roll som kulturinstitution inte nog beto-
nas.
Den nationella kulturpolitikens utformning är
viktig inte bara för kulturarbetare utan för alla som
lever och bor i vårt land. Hur vi på nationell nivå
agerar har också betydelse för hur kulturen hanteras
på regional och lokal nivå. Därför känns det ansvars-
fullt och spännande att få vara ordförande i kulturut-
skottet. Det var en liten personlig kommentar efter-
som det är första gången jag talar i kammaren i den
egenskapen.
Som vanligt när kammaren debatterar de olika ut-
giftsområdena i budgeten finns det ett antal frågor att
lyfta fram. Jag kommer att ägna min tid åt några av
dem, och senare i debatten tas andra delar upp av ett
par av mina partikamrater.
Men det finns anledning att först säga ett par ord
om hur budgeten har hanterats i utskottet. Partierna
har ju haft olika åsikter om vilka ekonomiska ramar
som skall gälla för kulturområdet. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har anslutit sig till regeringens bud-
getram som därmed har fått majoritet. Övriga partiers
ramförslag har alltså avvisats av riksdagen.
För att visa hur vi kristdemokrater vill fördela de
tillgängliga medlen inom vår egen ram har vi på alla
områden där pengar är inblandade och där vi har en
annan uppfattning än regeringsmajoriteten valt att
göra ett samlat särskilt yttrande. Det är anledningen
till att vi inte har några reservationer när det gäller
frågor som påverkar budgetramen. Men det finns ju
förstås också frågor där vi har en annan uppfattning
än majoriteten som inte får några konsekvenser för
budgetens storlek, och i de fallen har vi reserverat
oss. Vi står bakom alla våra reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation 8, 11 och
12.
Herr talman! I många kulturfrågor går det att hitta
varandra över partigränserna, och jag tycker att det
finns all anledning att försöka göra det när det är
möjligt. Därför står också samtliga partier bakom
delar av det betänkande som riksdagen skall rösta
igenom i dag.
Ett enigt utskott går emot regeringens förslag på
en punkt. Det gäller utformningen av statsbidragen
till teatrar och museer på stads-, läns- och regionnivå.
2 % av dessa teatrars och museers verksamhetsbidrag
har gått till riktade insatser under 1997 och 1998.
Regeringen räknade nu med att kunna avsätta 4 % av
statsbidraget till dessa riktade bidrag under 1999 och
sedan 6 % år 2000. Men utskottets samlade bedöm-
ning är att det inte är möjligt. Varken teatrarna eller
museerna befinner sig i en ekonomisk situation som
gör att de först kan avstå medel från den ordinarie
verksamheten och sedan ägna tid och kraft åt att an-
söka om att få tillbaka samma medel i form av pro-
jektbidrag. Utskottet anser inte heller att konsekven-
serna av det nya systemet med riktade insatser har
belysts tillräckligt. Det måste göras innan en ökning
av det riktade stödet övervägs igen. Utskottet är alltså
enigt i beslutet att uppdra åt regeringen att snarast
göra en utvärdering av vilka effekter det riktade stö-
det fått för institutionernas ordinarie verksamhet.
Utskottet förväntar sig att regeringen redovisar resul-
taten av utvärderingen för riksdagen och sedan kom-
mer tillbaka med förslag om hur systemet skall ut-
formas i framtiden.
Även på ett annat område får regeringen bakläxa,
och det gäller bidraget till allmänna samlingslokaler
som regeringen vill avskaffa. Under hela 90-talet har
detta bidrag minskats successivt, och nu vill regering-
en i ett drag dra in de sista 40 miljonerna. Regeringen
gjorde bedömningen att kommunerna borde ansvara
för lokalerna i fortsättningen utan att några pengar
skulle anslås från statlig nivå. Samtidigt aviseras ett
utredningsuppdrag om en översyn av föreningslivets
tillgång till lokaler i hela landet. Lokaler där någon
form av verksamhet som är riktad till barn och ung-
dom bedrivs skall uppmärksammas särskilt.
Man kan verkligen undra vad regeringen håller på
med - av flera skäl. Att först avskaffa och sedan
utreda är en mycket märklig ordning. Men ännu
märkligare är att den ena handen inte tycks veta vad
den andra gör. Boverket har nämligen redan gjort en
översyn och överlämnade rapporten Ungdomsverk-
samhet i allmänna samlingslokaler till regeringen så
sent som i oktober i år. Om statsrådet Ulrica Messing
tagit sig tid att läsa den tror jag inte att förslaget om
att plocka bort anslaget till allmänna samlingslokaler
hade lagts fram i årets budget. Kristdemokraterna vill
behålla anslaget och föreslog att 25 miljoner kronor
skulle avsättas för ändamålet. Vi motsatte oss också
att anslaget till nationell och internationell ungdoms-
verksamhet urholkas med 4 miljoner genom att rege-
ringen reserverat den summan till centrala samlings-
lokalorganisationer. Det här framgår av vårt särskilda
yttrande.
Regeringen kunde ha fått majoritet för sitt förslag
eftersom det stöddes av moderaterna, men socialde-
mokraterna i utskottet valde att göra upp med Väns-
terpartiet och Miljöpartiet om en annan ordning, och
det är ju bra så långt, eftersom det innebär att anslaget
till samlingslokalerna behålls. Men att de tre partierna
väljer att plocka 10 miljoner från studieförbunden och
folkhögskolorna för att finansiera sitt förslag vilket
minskar folkbildningens reformutrymme är naturligt-
vis mindre bra. Det kan inte ha varit en särskilt väl
genomtänkt finansiering. Om de valt att ta 10 miljo-
ner av de 40 som regeringen ännu ett år - det tredje
året i rad - vill ge LO, TCO och några andra organi-
sationer för uppsökande verksamhet inom kunskaps-
lyftet hade det varit mer begripligt. Men man biter väl
inte den hand som föder en. Kristdemokraterna anser
att den verksamhet som detta stöd finansierar mycket
väl ryms inom dessa organisationers ordinarie verk-
samhet, inte minst eftersom flera av dem har en nära
koppling till bildningsförbund.
Herr talman! Operan och Dramaten är två kultur-
klenoder som det finns all anledning att slå vakt om.
Båda har brottats med stora ekonomiska problem de
senaste åren. Staten har tillfälligt tagit över det lån
som Dramaten har i Riksgäldskontoret. Vi delar rege-
ringens bedömning att det inte finns ekonomiskt
utrymme för den avbetalning på 5 miljoner som enligt
planen skall göras i januari nästa år. Det visar att
problemen inte är över ännu, och det är viktigt att
regeringen följer konsekvenserna av avbetalningspla-
nen noga framöver.
Operans ansträngda situation har också fått kon-
sekvenser för Drottningholmsteatern, som länge sam-
arbetat med Operan. Ledningen bedömer att 1999
kommer att innebära ett kraftigt brott för verksamhe-
ten vilket är mycket beklagligt. Vi anser inte att det
räcker med utskottsmajoritetens förhoppning om att
regeringen skall återkomma inför år 2000 med förslag
om ekonomiskt stöd. Vi ville därför att Drottning-
holmsteatern skulle tillförsäkras medel ur det anslag
som beräknats för kulturinstitutioner i kris.
Herr talman! På gräsrotsnivå runt om i Sverige
pågår ett fantastiskt arbete. Människor sluter sig
samman i byaråd, kooperativ, självförvaltande nämn-
der och nya och gamla föreningar. Allt det som man
med ett gemensamt namn brukar kalla den ideella
sektorn.
Fler och fler har slutat fråga vad stat eller kom-
mun kan göra för dem och i stället tagit saken i egna
händer och ofta mot alla odds satt i gång ett utveck-
lingsarbete som fått bygder eller stadsdelar att leva
upp. Det här kan inte dirigeras uppifrån, men det kan
stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna.
Det gjordes 1991-1994, då ett stort arbete påbör-
jades för att stödja utvecklingen av den ideella sek-
torn. Det finns regler som behöver ses över och
eventuellt tas bort därför att de hindrar utvecklingen.
Det behövs brett upplagd forskning som utreder grän-
serna mellan offentlig, privat och ideell sektor, och
gråzonerna dem emellan behöver belysas. Framåt-
syftande projekt som kan bli goda exempel behöver
få ekonomiskt stöd osv.
Ett sådant arbete kom i gång men lades i malpåse
efter regeringsskiftet 1994. Det anslag för utveckling
av den ideella sektorn som fanns omvandlades bit för
bit till något annat och handlar i dag om integrations-
åtgärder. Det är ett vällovligt syfte i sig men har ing-
enting med det arbete att göra som jag efterlyser. Vi
kristdemokrater skulle vilja se en nystart på det natio-
nella stödet för utveckling av den ideella sektorn och
föreslår ett nytt anslag som till att börja med tillförs
10 miljoner kronor.
Herr talman! Så vill jag till sist komma in på frå-
gan om det nya världkulturmuseet i Göteborg, som
tyvärr blivit mycket infekterad och som tycks ha
blivit en prestigefråga av stora mått framför allt för
kulturministern. För hur skall man annars tolka att
hon fortsätter att driva sin linje trots att den går på
tvärs mot uppfattningen hos i stort sett alla som har
bred kunskap om området?
Vad jag vet att det ingen, eller i varje fall få, som
motsätter sig att det bildas ett nytt museum med den
inriktning som regeringen tänkt sig och inte heller att
det etableras i Göteborg. Det är alltså ingen regional-
politisk fråga, som både kulturministern och förre
näringsministern Anders Sundström försökt att göra
det till.
Det som upprör så många, inklusive oss kristde-
mokrater, oavsett var vi bor i landet, är att regeringen
med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill föra
in Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i den
nya myndigheten. Låt mig bara få citera några me-
ningar ur alla de skrivelser som vi fått från olika ex-
perter om den här frågan.
DIK-förbundet som organiserar landets bibliote-
karier, arkivarier, informatörer och museimän, alltså
de närmast berörda, skriver med anledning av det
betänkande som Organisationskommittén för
Världskulturmuseet nyligen lämnade till kulturmi-
nistern: Man får det intrycket att utredningen inte
förstått vad de övriga museerna sysslar med, vad det
långsiktiga ansvaret för deras ämnesområden innebär,
eller vilken betydelse det har för kulturellt liv i Sveri-
ge. Naturligtvis har man då inte heller berört hur
deras ansvarsområden skall säkerställas.
Konstakademien, som enligt sina stadgar skall
vårda sig om konsten, vädjar i en enhälligt antagen
skrivelse till riksdagens ledamöter att försöka lösa,
som man uttrycker det "de onödiga och smärtsamma
konflikter som planerna på det sammanslagna
Världskulturmuseet vållat". Konstakademien ber bl.a.
att få fästa uppmärksamheten på den stora bestörtning
utomlands som planerna på att inlemma Östasiatiska
museet med ett etnografiskt museum väckt. Tenden-
serna är överallt de motsatta. För Sveriges anseende
har planerna att inordna Östasiatiska museet i en
främmande organisation knappast varit av godo.
Docenten i konstvetenskap Lars Berglund skriver:
Jag anser att det skulle vara en katastrof att med det
dåliga underlag som nu finns besluta om vad som
skall göras i Göteborg. Inte ett ord nämner kommittén
om vad museerna innehåller, hur samlingarna kommit
till och varför. Samlingarna i de olika museerna har
inte ett dugg med varandra att göra.
Det här var bara några röster som representerar ett
stort antal personer med bred sakkunskap på området
och som följt frågan mycket noga hela vägen. De
skall ställas mot Marita Ulvskog som anser "att det är
en mycket spännande idé som kommer att betyda
mycket för museilivet i stort i Sverige". Det sade
kulturministern i kammaren den 31 oktober 1996.
Marita Ulvskog får ursäkta, men jag är benägen att
tro att insikten och sakkunskapen sammantaget är
större hos dem jag nyss citerade. Och de är långt ifrån
ensamma.
Att regeringen och kulturministern skall ta sitt
förnuft till fånga i den här frågan är nog väl optimis-
tiskt efter alla turer som har varit. Men nog borde
Miljöpartiet kunna återgå till sin gamla ståndpunkt
och därmed se till att det blir en majoritet mot att
inlemma Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i
den nya myndigheten.
Argumenten har ni ju redan. Ewa Larsson och
andra miljöpartister har med stor emfas framfört dem
många gånger här i kammaren och inte minst direkt
till den berörda personalen vi de två museerna. Ge
mig annars ett enda sakskäl, Ewa Larsson, till att ni
har svängt i frågan.
Kulturpolitiken ingår inte i uppgörelsen med rege-
ringen, så jag kan inte tänka mig att den skulle
spricka om ni står fast vid er gamla politik när det
gäller museifrågan. Det är många som sätter sitt hopp
till er inför omröstningen i morgon. Det har faktiskt
hänt, även om det är sällsynt, att en kammardebatt lett
till ett förnyat ställningstagande.
Nu har ni en ypperlig chans att visa att ni är be-
redda att stå för ert ord även när majoritetsförhållan-
dena i riksdagen ändras så att ni också kan få igenom
er politik!

Anf. 2 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Kulturen har ett värde i sig. Kultu-
rens olika utbud ger innehåll och djupare värde åt
människors liv. Det är de enskilda människornas rätt
att välja, inte samhällets. Samhällets uppgift är att
stödja där stöd är utslagsgivande för kulturella verk-
samheters överlevnad.
Det är de enskilda människorna som står för hu-
vuddelen av kulturutgifterna, 75 %. Av övriga 25 %
står staten för 10 %, kommunerna för 10 % och
landstingen för 5 %. Det är viktigt att konstatera detta
i relief till den bild som ofta ges av kulturens ekono-
miska förutsättningar.
Högt skatteuttag leder inom kulturområdet liksom
inom andra områden till att det allmänna får kompen-
sera det höga kostnadsläget. Kulturens finansierings-
vägar borde kunna vara fler än i dag. Vi moderater
har i flera budgetförslag förordat en fond för kulturell
förnyelse som ett komplement.
Fonden skulle kunna ge bidrag till alla former av
kulturyttringar. Statligt bidrag till fonden bör utgå
med samma belopp som de enskildas gåvor, testa-
menten och donationer skulle ge. Dock skall fonden
för att kunna fungera just som ett komplement och
vara initierande inte bidra till verksamheter som er-
håller offentligt stöd, således stöd från stat, kommun
eller landsting. Fondens yttersta ändamål skall vara
att stödja nyskapande på olika områden. Det årliga
stödet från staten bör från början enligt vårt förslag
vara 100 miljoner. Vårt arbetsnamn för fonden är
Kulturens dubbleringsfond.
I maj nästa år firas Europarådets femtioåriga ju-
bileum. Året efter andra världskrigets slut höll
Winston Churchill ett tal i Zürich vari han bl.a. pro-
klamerade att de fasor som under kriget drabbat inte
minst Europas folk med alla medel måste undvikas.
Hans förslag till samarbete mellan Europas länder
ledde till Europarådets bildande i maj 1949. Antalet
medlemsländer var från början ett tjugotal, och Sveri-
ge var ett av dem. Genom vårt medlemskap i dag i
såväl Europarådet som EU har nya kanaler för inter-
nationellt kultursamarbete etablerats.
De farhågor om försvagning av nationella kulturer
som framfördes inför EU-inträdet har inte besannats.
Tvärtom tycks dessa ha stärkt sin ställning i respekti-
ve länder i ett framväxande samarbets- och utby-
tesklimat.
Starkast märks kanske denna förändring på me-
dieområdet. Men detta kommer att tas upp senare i
debatten av Jan Backman, och jag låter det därför
ligga.
Stiftelsen framtidens kultur bildades av medel
från de tidigare löntagarfonderna. Fonden skall enligt
stiftelseurkunderna under tio år fördela stöd motsva-
rande 70 miljoner kronor i 1995 års penningvärde.
Avsikten var att skapa ett betydande tillskott till kul-
turen.
Stiftelsen har senare beskattats med betydande
belopp. Genom de åtgärder som den socialdemokra-
tiska regeringen vidtagit har den fristående Framti-
dens kulturs styrelse knutits till departement och
Statens kulturråd, regeringens organ. Ännu vilar Carl
Thams närvaro över besluten.
Stiftelsens oberoende i dag kan verkligen ifråga-
sättas. Allt detta har skett i enlighet med socialdemo-
kratisk övertygelse om att politiker sköter det mesta
till det bästa. Fan tro t, sa Rellingen.
Föreningen Kultur och Näringsliv har verksamt
bidragit till den förändrade syn på sponsring som ägt
rum. Få av kulturens företrädare, liksom kulturpoliti-
ker, påstår i dag att sponsring är fult. I stället söker
alltfler alternativa inkomstkällor. 250 miljoner spons-
rades under 1997. Företag på mindre orter går nu ihop
stora och små företag tillsammans för samma projekt.
Man går in för långsiktiga avtal - tre år och mera.
Detta har självfallet med den försämrade samhälls-
ekonomin att göra. Men förhoppningsvis kommer
inte minst näringslivets medverkan att locka nya
grupper till deltagande i kulturella verksamheter.
En stötesten för företagen är fortfarande rätten till
avdrag. Dock tycks skattemyndigheten centralt i dag
ha en mer positiv attityd, men skattehandläggare ute i
landet behöver fortfarande klarare riktlinjer från
skattemyndigheterna.
En viktig statlig uppgift är kulturmiljön, såväl
landskapsvård som bebyggelsevård. Tyvärr måste
man konstatera att förstöringen på sina håll nått en
sådan omfattning att föremålen inte längre kan räd-
das. 60-talet var ett olyckligt decennium för många
äldre stadsmiljöer.
Ansvaret för raserandet av gamla miljöer i min
hemstad Stockholm vilar tungt framför allt på social-
demokrater som såväl i överförd som i bokstavlig
mening höll i yxan när Stockholms innerstad föll
offer för den destruktiva politik som då fördes.
Inför kyrkans frigörelse från staten är det vårt an-
svar att bevaka att underhållet av kyrkor och kyrkliga
skatter inte försvåras eller omöjliggörs. En eloge till
dåvarande kulturminister Margot Wallström och
SESAM-projektet. Därigenom har en stor mängd
kulturföremål kunnat konserveras och registreras.
SESAM är en värdefull insats som vi vill se en fort-
sättning på.
På många platser finns fornlämningar som måste
undersökas. Här är vetenskaplig kompetens och kon-
troll viktiga. Anbudsförfarande och privata aktörers
medverkan förtydligades genom 1997 års riksdagsbe-
slut. Fullt genomslag har detta beslut inte fått. Mot-
stånd eller t.o.m. motarbetning tycks förekomma från
vissa länsstyrelser.
Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården
präglas av osäkerhet. Här behövs klargöranden. Riks-
antikvarieämbetet skulle kunna fungera som en ren
myndighet utan egna genomföranderesurser med
avtal med olika intressenter. Därigenom skulle ett
aktivare kulturmiljöarbete åstadkommas. Renodling
bör eftersträvas för såväl länsmuseer som regionala
och lokala museer. Jag vill gärna också påpeka att
hembygdsmuseernas roll bör uppmärksammas.
Biblioteken är enligt mångas mening den vikti-
gaste kulturförmedlande institutionen. Värdet av
förtrogenhet med läsande och studier redan från tidi-
ga år kan inte överdrivas.
För ett par år sedan genomfördes en bibliotekslag
under motstånd bl.a. från oss moderater. Enligt vår
mening finns stor risk att lagen fungerar kontrapro-
duktivt och därmed blir en broms för biblioteksut-
vecklingen.
Låt mig så gå över till det område som väl i dag
kommer att fånga den största uppmärksamheten,
nämligen Världskulturmuseet.
"Hammaren skall inte vara i Göteborg och städet i
Stockholm, om man vill ha ett gott smide gjort!" Så
började en debattartikel i söndags av den framstående
sinologen professor Göran Malmqvist. Den som en
gång yttrade ovan citerade ord var den dåvarande
socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur
Engberg.
Göran Malmqvists uppfattning är att den radikala
nyordning som nu föreslagits kommer att bli till för-
fång för såväl Statens museum för världskultur som
för Östasiatiska museet.
I förra veckan erhöll alla ledamöter här en skrivel-
se från Kungliga akademien för de fria konsterna, i
vardagligt tal kallad Konstakademien. Jag skall citera
några rader ur den: "Satsningen på ett nytt stort mu-
seum i Göteborg, där resurserna från landets två stora
etnografiska museer skall samordnas, må ha många
fördelar, och vi önskar all framgång med det sam-
manslagna museet. Men vi håller helt med om vad
David Wilson, förutvarande chef för British Museum
i London, framförde i sin utvärdering av planerna,
nämligen att varken Östasiatiska Museet eller Medel-
havsmuseet bör föras in i gruppen, eftersom vare sig
deras samlingar eller metoder stämmer överens med
de etnografiska museernas."
Vidare står det, och detta har Inger Davidson re-
dan nämnt, men jag väljer att upprepa det:
"Konstakademien ber att få fästa uppmärksamheten
på den stora bestörtning utomlands som planerna på
att inlemma Östasiatiska Museet med ett etnografiskt
museum väckt. Tendenserna är överallt de motsatta i
enlighet med det etnografiska synsättets avklingande.
För Sveriges anseende har planerna på att inordna
Östasiatiska Museet i en främmande organisation
knappast varit av godo.
Vad Medelhavsmuseet beträffar är dess samlingar
uppbyggda kring antikens medelhavskulturer. De
representeras av den fornegyptiska kollektionen,
Cypernsamlingen samt konst från antikens Grekland
och Rom, även äldre islamisk konst ingår. Det hand-
lar således inte heller här om ett etnografiskt museum
utan om en institution som speglar konstproduktionen
främst i de förgångna grekiska och romerska kulturer
vilka bilda grundvalen för den västerländska."
Man slutar sin skrivelse som är ganska lång och
som enhälligt antogs av ett sextiotal närvarande le-
damöter av Konstakademien: "Med denna skrivelse -
enhälligt antagen vid sammankomsten den 30 no-
vember 1998 - vill Konstakademien vädja till riksda-
gens ledamöter att försöka lösa de onödiga och smärt-
samma konflikter som planerna på det sammanslagna
Världskulturmuseet vållat. Det enklaste sättet att
avdramatisera frågan vore att - med hänsyn till insti-
tutionernas olikartade uppgifter - låta Östasiatiska
Museet och Medelhavsmuseet får förbli självständiga
enheter med bevarad självständig ledning, det förra
med fortsatt anknytning till Statens Konstmuseer."
Östasiatiska museet använder i dag Statens
konstmuseers många gemensamma funktioner. Löne-
och personaladministrationen går genom Nationalmu-
seum hos SKM. Tjänster som fotograf, snickare, AV-
tekniker, packmästare, konservator och posttjänster är
bara några. Var skall pengarna tas till det? Museet har
ännu inte hört någonting från kulturministern om hur
man skall klara de uppgifterna själva när man skiljs
från SKM. Detta utbyte av tjänster har stor betydelse
både ekonomiskt och praktiskt. Den geografiska
närheten är av stor betydelse. Samma gäller naturligt-
vis Medelhavsmuseet, som samarbetar med Statens
historiska museer.
Och hur har personalen vid de skilda museerna
behandlats, såväl av kommittén som av departemen-
tet? Kontinuerligt har Medelhavsmuseets chef Bengt
Peterson begärt information och företräde - men nej!
Han yttrade häromdagen följande: "Sällan har en
arbetsgivare inom den offentliga sektorn eller inom
näringslivet betett sig på det här sättet mot sin perso-
nal." Det är hårda ord, men jag har citerat ord för ord.
Jag menar att dagens troliga beslut innebär en
kulturskandal. Skandal är ett starkt ord, men här är
det adekvat.
Hur kan det komma sig att vi politiker så ofta an-
ser oss veta bäst, att vi vet bättre än experter, bättre
än sakkunniga och bättre än verksamhetsföreträdare?
Vi talar också ofta och gärna här i kammaren om
kunskapslyft, men detta är motsatsen.
Herr talman! Jag ser här en orsak till det växande
politikerföraktet, som i längden kan hota vår demo-
krati, vilket många här har vidimerat. Låt oss inte här
och i dag öka på detta beklagliga förakt. Låt oss bi-
falla - det gör vi alla - sammanförandet av de båda
etnografiska museerna, men låt Östasiatiska museet
och Medelhavsmuseet kvarstå under SKM respektive
Statens historiska museer, i avvaktan på översynen av
hela myndighetsstrukturen inom museiområdet.
Jag yrkar bifall till reservation 11.

Anf. 3 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Kultur är en del av livet som ut-
trycker en mening bortom det materiella. Kultur är
det samlade värdet av kunskaper, erfarenheter och
materia som finns i ett samhälle. Kultur är främst den
andliga odlingen och bildningen men innefattar också
allt det människan har, gör och tänker. Kultur är en
del av en människas identitet. Kultur är något större
än vad naturen själv kan åstadkomma. I detta per-
spektiv, herr talman, är det anmärkningsvärt att kul-
turbudgeten inte ens uppgår till 1 % av statens utgif-
ter. Borde vi inte tillmäta denna fantastiska, utveck-
lande och miljövänliga demokratibärare en större
andel av statens offentliga utgifter?
Vänsterpartiet har i årets budget en uppgörelse
med regeringen vad gäller utgiftsramarna. Vi har
därför lagt förslag som ryms inom budgetramen.
Förslag som minskad bokmoms, mer pengar till folk-
bildning, idrott, kulturinstitutioner m.m. har vi därför
inte yrkat på i vår motion. Men vi räknar med att i
våra gemensamma samtal bl.a. kring jämställdhet,
skatter, arbetstid, osv. kommer kulturens viktiga roll
att finnas med. Förändrade utgiftstak och förändrade
möjligheter för kommuner och landsting för att för-
bättra möjligheten till mer kultur och ge förbättrade
möjligheter för kulturarbetare kommer vi att ha med i
alla samtal de samverkande partierna emellan.
Målet med politiken måste vara förbättrade lev-
nadsvillkor, rättvisa för fler och fördjupad demokrati.
Nyckeln till detta finns bl.a. inom aktiva satsningar på
just kultur. Jag hoppas verkligen, herr talman, att fler
kommer att öppna sina sinnen och se att kulturen är
en livsnerv vi aldrig kan vara utan. Denna insikt kan
nog även en finansminister få, så jag är mycket opti-
mistisk.
Jag kan konstatera att jag inte är lika optimistisk
när jag läser Moderaternas budgetförslag. Hur skulle
det gå för kulturen om samverkan hade varit mellan
de borgerliga partierna? Moderaternas budgetförslag
innebär drygt 600 miljoner i neddragning inom ut-
giftsområde 17, som är ungefär 7,4 miljarder kronor.
Vad skulle det innebära för kulturen? Det lät tjusigt
och bra när Elisabeth Fleetwood talade här före mig,
men det går också att förvränga verkligheten med
tjusiga ord och statistik. Själv är jag övertygad om att
Moderaternas kulturpolitik är ett hot mot människans
uttrycksmedel och i förlängningen därmed också ett
hot mot demokratin. Kulturen är för viktig för att
spara pengar på.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpar-
tiet står på plus minus noll i fråga om regeringens
förslag vad gäller budgeten. Moderaterna vill alltså
skära ned med 609 miljoner. Kd plussar på med 14
miljoner och Centern med 50 miljoner. Folkpartiet
vill lägga på 10 miljoner. Man ser tydligt att de som
kraftigt skiljer ut sig är Moderaterna. Man kan ställa
sig frågan: Hur kommer det sig att kultur inte är så
viktigt för er? Hur kommer tillgängligheten till kultur
vad gäller länsteatrar, musikgrupper och folkbildning
att förbättras med ert förslag, och hur kommer ert
budgetförslag att påverka skolbarnen och de arbetslö-
sa? Vilka förslag lägger ni för att yttrandefriheten och
demokratin skall kunna stärkas genom kulturen? Jag
ser inga - det är bara minusposter, med ökad makt för
marknaden.
Herr talman! Av de 51 anslagsposterna i kultur-
budgeten har utskottet föreslagit förändringar i fem
anslag och lagt till ett sjätte. De samverkande partier-
na har här gjort en omfördelning. Kontot Allmänna
samlingslokaler föreslås vara kvar genom en omför-
delning inom ram.
Vänsterpartiet har i reservation 3 begärt en utred-
ning om det regionala stödet till kulturinstitutioner. I
reservation 5 yrkar vi på att principer för fördelning
av statsbidraget till kultur i Kalmar, Gotlands och
Skåne län skall förändras. I reservation 10 begär vi en
översyn av musikverksamheten vad gäller länsmusi-
ken samt en översyn av hela musiklivet. Det är en
reservation som vi har gemensamt med Miljöpartiet.
Vänsterpartiet framhåller i det särskilda yttrandet
nr 2 vad gäller de tidsbegränsade nationella uppdra-
gen att Tom Tits Experiment i Södertälje och Barn-
kulturcentrum i Eskilstuna får nya uppdrag när de
gamla går ut. Teater-, dans- och musikstödet bör
delas upp i en turnédel och en verksamhetsdel. Vi
anser att Röda Sten bör kunna rusta sina lokaler. Vi
vill också ha en utredning om införande av ett kvin-
nomuseum samt att bidrag till folkmusikcentrum inte
bör bekostas ur reformutrymmet för musikarrangörer.
Det är några av de förslag som vi har lagt i vår
motion och som håller sig inom budgetramen.
Med anledning av detta yrkar jag bifall till reser-
vationerna 3 och 10.
Vänsterpartiet verkar för en balans mellan det
smala, det djupa, historien och framtiden. Statens
museer för världskultur och satsningar på ett kvin-
nomuseum är för oss mycket viktiga delar i sam-
hällsutvecklingen. Vi vill ha en mångfasetterad kultur
som är lättillgänglig och strävar efter mångfald, för-
ståelse och integration folk och kulturer emellan.
Kd, m, c och fp har i reservation 11 gett sin syn på
begränsningar i museivärlden. Man anser att det vore
olyckligt att 1996 års riksdagsbeslut om en ny mu-
seimyndighet för världskultur ej skall införas. Man
gillar inte att Östasiatiska museet och Medelhavsmu-
seet skall få möjligheter att vidareutveckla och be-
frukta de etnografiska museerna i Stockholm och
Göteborg med sina kunskaper och samlingar.
Tidigare förpassades etnografin till Naturhistoris-
ka riksmuseet. Uppdelningen var ännu tydligare då
vad gäller det högkulturella och det lågkulturella, där
vissa kulturer fick ta plats bland djuren i montrarna i
Frescati.
Genom denna nya myndighet försöker nu vi i
Vänstern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet bryta
nya murar mellan konst, arkeologi och etnografi. Vi
vill inte ha hög- och lågkultur. Vi vill se sammanhang
utan att göra en värdering i hög- eller lågkultur.
Vi anser att kulturell mångfald är berikande, och
vi ställer inte upp på hög- och lågkultur. Vi delar helt
enkelt inte den människosyn som man kan läsa fram
mellan raderna i reservation 11.
Vi tror på den nya myndigheten Statens museer
för världskultur. Vi tror att man med hjälp av myn-
digheten kan visa hur museerna och kulturarvet kan
ges en aktiv roll i samtids- och framtidsdiskussioner
om samhället. I det perspektivet utgör de institutioner
som kommer att ingå i den nya myndigheten en grund
för att museisektorns stora samhällsuppdrag skall
kunna utvecklas. De fyra museerna, tre i Stockholm
och ett i Göteborg, kan tillsammans tydliggöra de
tvärsektoriella perspektiven, utveckla en bred kultur-
arvssyn och ett mångkulturellt samhälle.
Samtidigt som jag tror på detta synsätt, har jag
stor förståelse för den starka oro den personal känner
som är direkt berörd av förändringarna. Av den an-
ledningen anser utskottet att de olika museernas särart
skall tas till vara i utvecklingsarbetet, och det är vik-
tigt att personalen får möjlighet till inflytande och
kompetensutveckling. Utskottet förutsätter vidare att
regeringen senast i budgeten 2001 redovisar en plan
för finansiering av Statens museer för världskultur
samt vilka ytterligare medel som skall tillföras verk-
samheten. Därför yrkar jag bifall till propositionen i
den delen.
Herr talman! Betänkandet Ny svensk filmpolitik av
P.O. Enquist är en fröjd att läsa för en vänsterpartist.
Många av våra förslag till förbättringar tas upp i be-
tänkandet. Det viktigaste med en bra filmpolitik är
filmens innehåll. Det förråande sexualiserade våldet
är något vi måste få bukt med. Dessa filmer är norm-
givande för våra barn och ungdomar, och jag tror att
vi är överens om från yttersta vänster till yttersta
höger att vi egentligen inte vill ha ett sådant samhälle
som speglas i många filmer. Därför är det viktigt att
filmens innehåll och kvalitet premieras före de kom-
mersiella intressena.
P.O. Enquist föreslår att efterhandsstödet helt
skall slopas, vilket är helt i linje med reservation 17 -
vilket jag härmed yrkar bifall till.

Anf. 4 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Hur skulle kulturpolitiken se ut om
de borgerliga samarbetade? frågar Charlotta Bjälke-
bring. Det är, milt uttryckt, ingen ny infallsvinkel i
politiken. Det är den ständiga frågan som upprepas i
kammaren. Jag kan uppmana Charlotta Bjälkebring
att se efter hur den kulturpolitik som fördes under
1991-1994 såg ut. Det gjordes nedskärningar på vissa
områden och andra upprustades, precis som det sker i
dag. Jag tror att Charlotta Bjälkebring kan känna sig
ganska lugn.
Stockholms stadshus har en budgetdebatt i dag.
Den borgerliga majoriteten har tagit över och pre-
senterar sitt förslag. Bl.a. 10 miljoner anslås till kul-
turskolan. Det är ett exempel.
Sedan var det museifrågan. Där tar Charlotta
Bjälkebring i otroligt. Hon säger att det handlar om
människosyn och att vi vill ha en hög- och lågkultur.
Det är fullständigt taget ur luften. Det handlar om en
kultursyn, Charlotta Bjälkebring. Man bryter inte ned
kulturarv som har byggts upp under årtusenden hur
som helst för att genomföra ett experiment. Jag menar
att det är det som sker med det nya museet. Det är en
intressant idé, men man vet egentligen inte varthän
den bär.

Anf. 5 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Herr talman! Ett Världskulturmuseum är en svår
fråga. Givetvis ser vi inte det som ett experiment,
något vi skall prova för att få se. Det är en idé som vi
tror på. Vi tror att den nya myndigheten kommer att
kunna vitalisera museilivet. Man kommer att göra
utställningar och kunna befrukta varandra, och det
blir en fördel för publiken. Samlingarna kommer att
bli mer tillgängliga. Vi tror på idén och att det kom-
mer att ske en utveckling.
Det är inte så konstigt att en vänsterpartist och en
stor älskare av kultur är orolig. Moderater satsar hell-
re på försvarsutgifter än satsar på kulturbudgetar. Om
det blir ett samarbete mellan Moderaterna och de
övriga borgerliga partierna, kommer det att innebära
förhandlingar vad gäller kulturbudgeten. Det är väl
alldeles självklart att några av de förslag som Mode-
raterna har också kommer att gå igenom.
Man har tänkt sig en minskning på folkbildningen
med 35 miljoner kronor. Man vill minska på Rikste-
aterns verksamhet och Rikskonserter. Man vill helt
avveckla anslaget till Skådebanan osv. Man är mot-
ståndare till en bibliotekslag. Det är väl klart att jag
som vänsterpartist, demokratiälskare och kulturälska-
re blir orolig.

Anf. 6 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Om man lägger Vänsterpartiets pro-
gram bredvid Socialdemokraternas program och
jämför hur de ser ut på olika områden kan man känna
stor oro för att Vänsterpartiets program skall få för
stort genomslag i det samarbete som nu pågår. Därför
markerar Socialdemokraterna att de vill ha samarbetet
inom vissa områden så att det inte skall breda ut sig.
Jag uppmanar Charlotta Bjälkebring igen att titta
på hur det faktiskt såg ut. Vi var fyra partier som
samarbetade. Vi förde en bra kulturpolitik under den
perioden, och det skulle vi göra om vi fick möjlighet
till det igen.
Charlotta Bjälkebring säger att de tror på idén om
museerna. Vilka är det? Jo, det är politiker. Det är
dessutom ganska få politiker som tror på idén om
museet. Men all expertis och de som är närmast be-
rörda har inte fått vara med i beredningsprocessen.
Det finns belagt att hela beredningsprocessen började
i fel ände. Förslaget lades fram, därefter slängdes
jästen in efter degen med en typ av beredning. De
inblandade fick inte yttra sig. Det är ingen bra grund.
Det tycker varken de som skall bygga upp den nya
museimyndigheten i Göteborg eller de som skall
överföras dit, dvs. Medelhavsmuseet och Östasiatiska
museet. Alla är eniga om att ärendet borde ha varit
bättre berett. Det är en demokratisk fråga.

Anf. 7 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Herr talman! Även jag är medveten om att det var
en del olyckliga uttalanden i början när det här för-
slaget kom upp. Det blev därmed en negativ spiral
angående en bra och positiv förändring inom musei-
världen.
Även Inger Davidson minns väl vad Elisabeth
Fleetwood sade i talarstolen alldeles nyss. Hon radade
upp en mängd människor och uttalanden som är ne-
gativa till museiprojektet men nämnde inte en enda av
dem som jobbar inom de här verksamhetsområdena
och som faktiskt är positiva. Man använder givetvis
de formuleringar och uttalanden som stöder ens egen
utgångspunkt.
Men jag försäkrar att det också finns de som är
väldigt positiva till idén. Givetvis kommer vi och den
myndighet som så småningom kommer att börja
arbeta att noga ta hänsyn till personalens erfarenheter
och kunskaper och försöka få med dem i den fortsatta
processen. Det har alltid varit vår önskan att det skall
vara på det viset, och vi kommer att fortsätta att driva
den linjen.

Anf. 8 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Kulturen är ett uttryck för männi-
skors behov av andra värden än rent materiella. Kul-
turen är inte en avgränsad sektor av människans liv;
den är i någon mening hela det liv vi lever och allt vi
upplever. En kulturpolitik på humanistisk grund
måste syfta till att frigöra människor och bidra till
andlig utveckling. Många av de värden som präglar
kulturpolitiken - kreativitet, yttrandefrihet, kulturarv
och bildning - är av stor, för att inte säga avgörande,
betydelse för samhällets utveckling i stort.
Centerpartiet vill lyfta fram vikten av kultursats-
ningar i hela Sverige. I en studie av nio kultursats-
ningar i Värmland konstateras att satsningarna haft
flera positiva effekter lokalt och regionalt. Bl.a. har
flera av projekten givit upphov till eget företagande
och egna initiativ. Besöksnäringarna har fått ett upp-
sving och satsningarna har givit upphov till ca 70
helårsarbeten. Den kanske viktigaste effekten är att
människors framtidstro och vilja att satsa vidare har
påverkats positivt. Man kan alltså påstå att kultursats-
ningar också kan ha positiva effekter för regional
utveckling och fortlevnad.
Satsningar på barn- och ungdomskultur är något
av det viktigaste i kulturpolitiken. Barn och ungdo-
mar måste få utlopp för sin kreativitet och upptäcka-
river. Skapande verksamhet ger utlopp för känslor
och underlättar för många att bearbeta konflikter och
att uttrycka sig i tal och skrift.
Rent generellt har Sverige hög kvalitet på kultur-
utbudet för barn och ungdom. Tyvärr har dock de
nedskärningar som gjorts under 1990-talet minskat
möjligheten för barn och unga att ta del av ett rikt
kulturutbud både i skolor och i andra verksamheter.
Det har skett inte minst på grund av försämrade bud-
getramar och decentraliserade budgetar i kommuner-
na när skolorna inte längre köper kulturutbud i lika
stor utsträckning som tidigare.
Vi föreslår därför i vår utbildningsmotion att
grundskolan bl.a. måste satsa på dramaundervisning,
detta för att just träna sig i att ge utlopp för sina
känslor och att träna förmågan att lösa konflikter.
Genom dramaövningar kan också barn och ungdomar
lära sig att motverka mobbning.
Stå-uppkomikern Lasse Lindroth säger följande
om vad som kan hända kreativa människor som inte
fått använda sin kreativitet till skapande verksamhet:
De som är väldigt kreativa och inte får något ut-
lopp för sin kreativitet vänder den till destruktivitet.
Då blir alla de sånger man aldrig fick skriva och de
tavlor man aldrig fick måla till sönderslagna fönster
och nedsparkade människor i stället.
Herr talman! Centerpartiet välkomnar därför de
satsningar som regeringen gör på barn och ungdom
inom kulturpolitiken.
Det är bra, med det är inte tillräckligt. Centerpar-
tiet vill satsa ytterligare 20 miljoner på ungdomarna. I
vårt budgetförslag ryms det inom budgetramen till
utgiftsområde 17, som handlar om kultur, medier,
trossamfund och fritid. Det ryms alltså inom den ram
som regeringen har lagt fram.
Vi vill framhålla vikten av medvetna riktade sats-
ningar på ungdomar som inte nås av traditionell kul-
turpolitik. Mycket av det som vuxenvärlden tar av-
stånd från, som t.ex. graffiti, kan ses som ett uttryck
för ett behov hos många ungdomar att uttrycka sig på
sina egna villkor. Det är viktigt att vårt svar på t.ex.
graffiti inte bara blir repressalier utan att vi också ger
dessa ungdomar alternativa sätt att uttrycka sig på ett
positivt sätt. Ofta är det svårt att nå dessa ungdomar
genom den sedvanliga kulturpolitiken och kulturakti-
viteterna.
Av den anledningen vill vi att det nya anslag på
20 miljoner som vi föreslår skall disponeras av Ung-
domsstyrelsen och användas för att stödja kulturpro-
jekt för ungdomar och unga vuxna.
Herr talman! Bidragen till samlingslokaler har
också ett samband med stödet till ungdomars kultur-
upplevelser.
Som nämndes tidigare har Boverket fått i uppdrag
av regeringen att redovisa antalet lokaler som är an-
slutna till fyra organisationer: Folkets Hus Riksorga-
nisation, Folkparkerna i Sverige, Bygdegårdarnas
Riksförbund och Riksföreningen Våra Gårdar. I upp-
draget ingick att undersöka hur mycket av deras verk-
samhet som var riktad till ungdomar. Det visade sig
att två tredjedelar riktades till ungdomar och att de
dessutom medverkar till en föryngring i styrelsearbe-
tet i föreningarna. Det är ett bra initiativ som även
främjar demokratin och stärker ungdomarnas enga-
gemang i samhället.
Besökssiffran vid de lokaler som finns i Sverige,
som är anslutna till de organisationer jag räknade
upp, är ca 7 miljoner ungdomar mellan 12 och 25 år.
Detta visar att det är av oerhört stor vikt att de
samlingslokaler som finns måste kunna behållas och
att även nya lokler kan byggas i områden som saknar
lokaler. Jag återkommer till anslagsäskande angående
samlingslokaler.
Behovet av lokaler där ungdomar kan bedriva
meningsfull fritidssysselsättning ökar.
I dag ser vi tyvärr att våldet ökar i samhället. Vi i
Centerpartiet anser att det till viss del beror på att
kommunernas fritidsgårdar stängs och att ungdomar
hänvisas till gatan. Risken ökar då för att ungdomar-
nas kreativitet riktas mot fel saker. De använder den
till att sparka sönder fönster och till att använda våld
mot medmänniskor, som stå-uppkomikern Lasse
Lindroth vittnat om.
Tillbaka till samlingslokalerna. När budgetpropo-
sitionen kom visade det sig att regeringen inte hade
avsatt några pengar till samlingslokaler. Som tur är,
är socialdemokraterna i kulturutskottet klokare än så
och har plockat upp 15 miljoner. Den tanken är bra,
men ändå dålig eftersom det är alldeles för lite peng-
ar. Det är alldeles för lite för att det skall kunna räcka
till hela Sverige. I Centerpartiets budgetförslag har vi
därför föreslagit 40 miljoner. Det kan väl också i viss
mån ses som en liten droppe i havet i ett stort land.
Men det är ändå nästan tre gånger så mycket.
I budgetpropositionen hänvisas till att antalet
samlingslokaler har ökat bl.a. genom att man
samnyttjar lokler. Det är en bra utveckling.
Samtidigt hänvisas också till att kommunerna har
en bra överblick över behovet av lokaler och att de
har intresse av att finna lösningar till de behov som
finns i den egna kommunen. Det skall väl ses som en
förklaring till varför regeringen inte hade lagt fram
något förslag till anslag till samlingslokalerna.
Beträffande kommunernas anslag till samlingslo-
kaler tror jag att det finns en övertro. Man tror att
kommunerna satsar mycket, men i dag måste de hitta
möjligheter till nedskärningar, och då finns risken att
samlingslokalerna hamnar i skottgluggen. I Sunds-
valls kommun har man t.ex. dragit ned med 5 miljo-
ner under 1999 vad gäller lokaler.
Regeringen säger att anslagsstrukturen till folkrö-
relsen skall ses över inför budgetåret 2000. Jag hop-
pas och tror att det blir positivt och att anslagen ökar.
Medborgarnas behov av att träffas i gemensamma
lokaler ökar i och med att IT-samhället utvecklas.
Fler och fler sköter i dag sina arbeten från sina hem.
Den utvecklingen gör att folk får ökat behov av soci-
ala kontakter på sin fritid. Då behövs träffpunkterna.
De naturliga mötesplatserna, som post, bank och
affärer, har redan slagit igen, och då ökar behovet av
att samlas i bygden. Det är då samlingslokalerna
behövs. De allmänna samlingslokalerna är en omist-
lig del av den sociala och demokratiska infrastruktu-
ren, inte minst på landsbygden.
Inom kulturområdet finns det mycket som jag
skulle kunna gå in på, men talare före mig har gjort
det, och därför har jag valt att hålla mig till att prata
mycket om just ungdomar och samlingslokaler. Det
finns en reservation som gäller världskulturmuseet.
Jag tycker att Inger Davidson och Elisabeth Fleet-
wood har pratat så bra om den. Vi stöder den reser-
vationen från Centerpartiet.
Under anslagsområdet A 3, som handlar om all-
män kulturverksamhet, vill Centerpartiet anvisa 1
miljon kronor till ett nytt nationellt uppdrag. Det
saknas ett uppdrag inom området foto och bildens
historia i landet. I Sundsvall finns det ett gammalt
magasinshus där en stor kamerasamling från Göte-
borg för närvarande förvaras. Tanken är att det där
skall byggas upp ett bildens hus, som skall bli ett
fotomuseum av nationellt intresse. Redan i dag håller
ett samarbete med Mitthögskolan på att byggas upp.
Tanken är således att fotomuseet, Mitthögskolan och
även personer som arbetar med film och medier skall
kunna samarbeta i huset. Där kan också ett fint sam-
arbete med ungdomar växa fram.
Vi hade i vårt budgetförslag ett tilläggsanslag på
50 miljoner - Charlotta Bjälkebring nämnde att vi
ligger över med 50 miljoner - som vi hade anvisat
under anslaget E 2 Ersättningar och bidrag till konst-
närer. Vi framförde Konstnärsutredningens förslag.
Finansieringen skulle klaras genom en överföring av
medel från utgiftsområde 14. Tyvärr har finansut-
skottet inte tillstyrkt det, och därför kan jag inte yrka
bifall till det motionsyrkandet i den frågan. Vi skär
ned med 50 miljoner, och då ligger vi inom ramen
vad det gäller kulturens budget.
Herr talman! Inledningsvis sade jag att kulturen i
någon mening är hela det liv vi lever. Jag skulle vilja
återknyta till det, eftersom ett inlägg som berör
många delar av kulturbudgeten kan te sig aningen
splittrat - inte minst eftersom budgeten i sig berör
väldigt många olika områden.
Centerpartiet försöker ta avstamp i denna tanke
när det gäller kulturpolitiken. Kultur är något för alla
människor i alla åldrar och från alla samhällsgrupper.
Det måste återspeglas också i kulturpolitiken. Allt det
som regeringen prioriterat är angeläget, men också
Centerpartiets krav i anslutning till budgeten - ung-
domssatsning, slutsatser av den regionala fördelning-
en av kulturmedlen och samlingslokalerna - är ange-
lägna för många.
Beträffande den regionala fördelningen för de nya
länen Kalmar, Västra Götaland och Skåne vill jag
säga att dessa bör få frihet att fördela de statliga bi-
dragen mellan regionala kulturinstitutioner utifrån de
regionala förutsättningarna.
Riksdagens beslut om de kulturpolitiska målen för
två år sedan innebar, bl.a. som ett resultat av Center-
partiets motion, att allas möjlighet till delaktighet i
kulturen skrevs in. Det får inte stanna vid högtidliga
ambitioner på papper, utan det måste också leda till
konkreta resultat i t.ex. budgetarbetet. I samman-
hanget skulle det onekligen vara intressant att höra
kulturministern utveckla sina tankar kring hur man
skall öka människornas delaktighet i kulturlivet.
Alla de förtjänstfulla insatser som görs för institu-
tioner och kulturutövare riskerar att bli meningslösa
om människor inte tar del av det som skapas och de
tankar som förmedlas. Just därför är målet om delak-
tighet så viktigt.
Herr talman! Jag står bakom Centerpartiets reser-
vationer 5, 6 och 11.

Anf. 9 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Herr talman! Jag vill bara säga till Birgitta Sellén
att det förslag om dramapedagoger som hon pratade
om i första hand är en fråga för utbildningsutskottet.
Jag vill ändå ha sagt att även Vänsterpartiet är mycket
positivt inställt till att undervisningen i drama skall
öka i skolan. Vi är också positiva till att dramapeda-
gogutbildningen kan utvecklas.
Givetvis finns det frågor om dramapedagogers ut-
bildning som hör till folkhögskolornas område, och
då är det vårt beredningsområde. I övrigt är det en
fråga som kommer upp i utbildningsutskottet.

Anf. 10 LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! När jag först fick budgetpropositio-
nen i min hand frapperades jag av den detaljrikedom
som präglar den statliga kulturpolitiken. Jag vet att
det fastställts mål - jag tror att det var 1996 - och att
målen också fastställdes under tämligen stor enighet
här i riksdagen. Det har ett värde i sig.
Det är kanske det som gör att alla partier letar re-
da på smärre frågor som man kan bli lite oenig om för
att få fram en debatt. Om man tittar på avvikelserna i
dag ser man att de egentligen inte är så stora. Ur eko-
nomisk synpunkt finns det egentligen bara ett undan-
tag och det är moderaterna, som vill göra besparingar
på 572 miljoner kronor, dvs. ca 8 %. Det är en rejäl
bantning på så kort tid som ett år. Samtidigt är jag
inte förvånad. Jag vill i alla fall ge moderaterna den
uppskattningen att de är konsekventa igenom sam-
hällets olika nivåer. De vill gärna dra ned på stödet
till kulturen både på regional och lokal nivå.
Jag har varit och är fortfarande sjukvårdslands-
tingsråd. Jag måste säga att jag inte heller som sådant
har haft svårt att försvara anslag till kultur. För mig
och för Folkpartiet har uttrycket "Sjukvården har vi
för att överleva, kulturen för att det ska vara någon
vits med att överleva" en reell innebörd.
Jag tror fullt och fast på att kultur, bildning och
idrott, som vi också har inom vårt område, är tre
ingredienser som är väldigt viktiga led i en förebyg-
gande hälsovård.
Samtidigt har kulturen i sig ett egenvärde. För oss
i Folkpartiet är det en grund. Ett liberalt samhälle
överlever inte utan en kulturell och moralisk tradition,
som präglas av tilltro till den enskilda människans
möjligheter. I den kulturen ligger också medkänslan
med dem som har det svårt och en beredskap att ta
strid för öppenhet, mångfald och inte minst för tole-
rans.
En del av den toleransen handlar om religionsfri-
het. Det är historiskt så, att kristendomen i 1 000 år
varit den dominerande religionen i Sverige. Den är
alltså en viktig grund för vår kultur. Beträffande stat-
ligt stöd är det viktigt att den religiösa mångfalden i
dagens Sverige respekteras och att alla frikyrkorna
därmed också får skälig del av statsbidraget.
Under året har riksdagsmajoriteten sett till att an-
slaget Stöd till trossamfund minskat. Vi i Folkpartiet
motsatte oss i fjol neddragningen och vi anser nu,
liksom då, att anslagen i stället bör höjas. Antalet
personer som finns i trossamfund som får del av det
statliga anslaget har ökat avsevärt under senare år,
och det gäller främst samfund som betjänar i första
hand invandrare. Mot den bakgrunden har vi i Folk-
partiet i vår alternativa budget föreslagit en ökning
med 4,3 miljoner kronor.
Vi har föreslagit en alternativ budget för 1999
som innebär en nettoökning av kulturanslagen med
10 miljoner kronor. Sedan riksdagen i onsdags be-
slutat om ramen för utgiftsområde 17 kan jag inte
längre yrka bifall till dessa förslag.
Det finns inom kulturen en intressant motsägelse
som också visar kulturens vidd. Vi vill stimulera till
nytänkande, se mångfald och det mångkulturella
samhället som en styrka, men vi har samtidigt ett
ansvar för det historiska och bestående. Inget av detta
är självgående ekonomiskt. Det är egentligen bara
delar av nutidskulturen som möjligen klarar sig utan
samhälleligt stöd. Därför behövs ett rejält stöd, under
förutsättning att man vill att så många som möjligt
och inte bara ett fåtal med tjocka plånböcker skall ha
tillgång till kultur.
Vi talar ganska mycket om vad som kanske inte är
tillräckligt bra eller inte bra alls inom kulturpolitiken.
Jag skulle också vilja nämna en del som är väldigt
bra, insatser som på många sätt belyser vad kultur-
miljövård kan göra. Jag tänker på det som kallas
Hallandsmodellen, där flera myndigheter samarbetar
och resultaten blivit så bra att modellen nu går på
export till andra länder.
Hallandsmodellen har inte bara resulterat i att
värdefulla byggnader räddats; den har också medfört
att ett kunnande, ett hantverk, räddats. Samtidigt har
den gett arbetslösa byggnadsarbetare verkligt me-
ningsfulla uppgifter. Ett stort antal byggnader har
kunnat renoveras, och det märks faktiskt en stolthet
bland invånare i Halland över deras nyrenoverade
kulturobjekt.
Jag var i somras i Varberg och tittade på kallbad-
huset där, och när jag gick där kom det spontant fram
flera människor som ville kommentera renoveringen
och direkt visade stolthet över sitt hus. Så skapas
också en regional och lokal identitet genom kulturen,
och den är inte minst viktig för Halland i tider när
stordriftens och centraliseringens förespråkare gärna
vill inkorporera hela eller delar av Halland i storregi-
oner norrut eller söderut. Där har också kulturen en
innebörd och en uppgift att fylla.
På flera ställen i vår motion har vi skrivit om den
regionala nivåns betydelse för kulturen. Jag gissar att
åtminstone de flesta här vet att det händer väldigt
mycket utanför tullarna också. Till dels händer andra
saker, men det skapas ofta en både regional och lokal
identitet och den speglas i kulturen.
Den tilltro jag som liberal känner för människor
och människors ansvar gör att jag tycker att det skulle
vara bra om vi från nationell nivå minskade de detal-
jerade styrningarna. Som jag tidigare nämnt är det bra
med nationella mål, och de kan också preciseras me-
ra. Vi har i vår motion t.ex. skrivit att det skall vara
ett mätbart mål att varje barn i skolåldern skall få ta
del av minst en teater- och en musikföreställning per
år. Men hur man regionalt löser detta skall vi inte
behöva lägga oss i.
Detta gör att vi anser att vi skall gå i riktning mot
ett system med regionala statsbidrag i en påse, och
sedan får regionen själv ta ansvaret för hur man vill
lösa uppgifterna för att nå upp till målen.
Delar av musiken är den bransch inom kulturen
som klarar sig bäst ekonomiskt. Det är t.o.m. så att
som exportvara är det inte många som slår den. Det
finns siffror som visar på att den totala musikexporten
för 1997 uppgick till över 2 miljarder kronor. Det är
onekligen imponerande. Nu finns det inte någon upp-
delning på olika musikstilar, men det är väl inte nå-
gon särskilt kvalificerad gissning att anta att det är
popmusiken som står för det allra mesta.
Folkpartiet har i sin kulturmotion föreslagit att re-
geringen bör tillsätta en utredning om stöd till mark-
nadsföring av svensk musik utomlands. Detta kom-
mer dock upp först nästa år för behandling, eftersom
det inte hade direkt med budgeten att göra.
Popmusiken är ju i hög grad internationell, men
jag håller inte för uteslutet att det också finns andra
musikformer som skulle kunna attrahera. Därför
behövs en del nationella centrum för att utveckla de
formerna. Ett typexempel är att inrätta ett folkmusik-
institut, och jag är glad för utskottets skrivning om
det. Med de informationer jag har fått om Tobo tror
jag också att det är bra att det namngivits. Jag anser
att det är viktigt att ibland sätta ned foten och vara
tydlig, i stället för att sprida gracerna och riskera att
det bara blir en tumme här och en tumme där.
När det gäller länsmusiken anser vi i Folkpartiet
att staten far fram med den på ett tämligen oanstän-
digt sätt. Det var väl inte så här man hade tänkt sig
när man överlämnade regionmusiken till landstingen
för ett antal år sedan. Jag vet att min företrädare i
kulturutskottet, Carl-Johan Wilson, kämpade hårt för
att länsmusiken skulle få behålla anslagen på en rim-
lig nivå, men han misslyckades.
Det är ingen tvekan om att åtskilliga delar av den-
na viktiga kulturverksamhet har fått stora ekonomiska
problem. Ett antal fastanställda musiker har också
sagts upp; jag vet inte hur många. Inte var det så
överenskommelsen var när staten och landstingen
kom överens om att föra över huvudmannaskapet.
Folkpartiet har i sin alternativa budget föreslagit 25
miljoner kronor i ökning i förhållande till regeringens
förslag.
Även beträffande länsteatrarna föreslog Folkparti-
et en ökning av anslagen, om än inte i samma omfatt-
ning.
Länsteatrarna och länsmusiken är tillsammans den
regionala professionella garantin för att teater- och
musiklivet lever vidare och att vi kan sätta upp såda-
na mål som en teater- och en musikföreställning per
barn och år.
Jag tror att landstingen klarar sin del av de målen,
men decentralisering kan ibland vara av ondo - jag
anknyter lite grann till vad Birgitta Sellén tog upp.
Jag har flera exempel på att när kommuner decentra-
liserat ut skolans kulturanslag på respektive skola har
det blivit svårare att nå fram till barn och ungdomar,
vilket är mycket oroande. Anslagen blir så små att det
blir svårt att göra något rejält för dem.
För att förebygga eventuella repliker anser jag inte
att landstingen/regionerna är för små för kulturanslag
via s.k. påse. Jag har så nära erfarenheter av kultur-
politiker inom landsting och regioner att jag tilltror
dem att klara av att fördela ett statligt totalanslag på
ett klokt sätt som gynnar just deras regions kulturliv.
Det behöver ju inte vara likartat över hela landet.
Det som är glädjande är att utskottet kunnat ena
sig om att föreslå riksdagen att inte fortsätta att flytta
pengar från länsmusik, länsmuseer och länsteatrar till
projekt. Man skall alltså behålla nivån 2 % till de
riktade insatserna.
När jag ändå är inne på teater hade jag hoppats att
i år få gehör för ett ökat anslag till Marionetteatern,
men det har misslyckats. Teatern ägnar sig främst åt
barnkulturen, och jag trodde att det var utskottets
mening att i högre grad främja den åldersgruppen av
s.k. kulturkonsumenter. Marionetteatern firar jubile-
um i år, 40 år, och det hade naturligtvis varit en ut-
märkt jubileumsuppskattelse att få ytterligare anslag.
Men det får tydligen anstå något år. Jag tror att jag
kan lova att vi inte kommer att släppa den ur sikte
utan att återkomma. Vårt förslag var en ökning med 1
miljon kronor.
Beträffande Världskulturmuseet har det i flera år
varit en het debatt, och jag måste erkänna att det som
ny har varit ganska komplicerat att sätta sig in i den.
Den innehöll ett antal komponenter som administrativ
ledning, lokalisering av ledningen, lokalisering av
museiföremål, anslagsstorlek och hopslagning av
museer som hör ihop eller inte hör ihop. Det kändes
som ett veritabelt hopkok.
Nu tror jag att jag har lyckats bena upp härvan för
mig själv. Jag har då kommit till den ståndpunkten att
det är okej med ett världskulturmuseum i Göteborg,
att den administrativa ledningen finns där och att
föremål som finns i Stockholm inte permanent flyttas.
Men jag har inte kunnat begripa hur man kan slå
samman museer med så olika inriktning som de två
etnografiska museerna, Östasiatiska museet och Me-
delhavsmuseet. Vad jag inte förstår är varför det inte
kan ske utan att man får en gemensam ledning. Det
verkar snarast vara ett slags tombolapolitik, där man
stoppat ned några namn på museer i en hatt och sedan
dragit lappar, och se - dagens hopslagning är etnogra-
fi, ett specialmuseum för konst och ett museum för
samlingar uppbyggda kring antikens Medelhavskultu-
rer.
I det här ärendet, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 11. Men jag förstår inte, beträffande den
reservationen, mellan vilka rader Charlotta Bjälke-
bring ser en människosyn som uppenbarligen, med
tanke på hennes tonfall, är nedsättande. Jag kan inte
begripa det.
Jag går så över till ett annat museum. På Tjörn
närmar det sig ett läge där alla beslut kommit på plats
beträffande Nordiska akvarellmuseet. Det har redan
kommit många bevis på uppskattningar, faktiskt från
hela världen, och det kommer redan önskemål från
konstnärer från Australien, USA, Brasilien etc. om att
få hyra ateljéer och experimentverkstad. Det visar på
vikten av att museet byggs och färdigställs.
I veckan som gick fattade kommunstyrelsen på
Tjörn beslut om att fullfölja sina åtaganden för några
år framåt, och det innebär att ett frågetecken rätats ut.
I vårt budgetförslag hade vi föreslagit 5 miljoner
kronor ytterligare från staten i investering, vilket hade
inneburit att det hade blivit mindre lån och därmed
lägre kapital- och driftkostnad.
Herr talman! Slutligen - jag behöver beröra rätt
många områden, eftersom jag är ensam folkpartist i
utskottet - händer det mycket inom idrottsrörelsen för
närvarande. Det är ett område som tilldrar sig stor
uppmärksamhet. Samtidigt finns här en väldig vidd i
verksamheten - från knatteidrotten och korpen, som
förlitar sig till mycket stor del på ideella insatser, till
de spektakulära mångmiljonärernas insatser, där det
blir helsidesreportage och intervjuer i massmedierna
och vi ser dem i helsidesannonser.
Till vissa delar är idrotten en ren affärsverksam-
het. Där kan finnas inslag av tricksande med ekono-
miska ersättningar via s.k. skatteparadis samt kom-
mande bolagisering som förhoppningsvis i sig kan
hjälpa till att råda bot på missförhållanden. Så finns
det andra delar som handlar om föräldrar som lastar
bilen full med flickor eller pojkar för att åka till trä-
ningar eller tävlingar, om verksamhet där man turas
om att tvätta svettiga fotbollströjor eller stå i kiosken
på idrottsplatsen och koka och sälja kaffe.
Det är inte så underligt att idrottsrörelsen står in-
för viktiga vägval och har behov av att dra upp något
slags skiljelinje mellan det rent kommersiella och det
ideella.
I stora drag är naturligtvis idrottsrörelsen en ena-
stående tillgång och har många betydande infalls-
vinklar som förebyggande hälsovård, gemenskap,
fostran i demokrati och föreningsliv, inte minst en
viktig faktor i integrationspolitiken. Även om vi
ibland hör om rasistiska inslag inom idrotten, är mot-
satsen oändligt mycket vanligare. Det är väl få saker
som kan förena så som en boll.
Vi har i vårt budgetalternativ föreslagit en ökning
av statsbidragen med 10 miljoner. Det kan tyckas att
det inte är särskilt mycket, men det är en markering
av att vi anser det väsentligt med ett samhällsstöd till
idrotten, framför allt till barn- och ungdomar och till
breddidrotten.
Allra sist, herr talman, yrkar jag för tydlighetens
skull bifall till reservation 11 under mom. 21. I övrigt
står jag självfallet bakom övriga reservationer från
Folkpartiet.

Anf. 11 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Vad är kultur? Så här säger Egil
Malmsten.
- Kan inte mer kultur göra fler människor lyckli-
ga?
- Nej men fler lyckliga människor kan göra mer
kultur.
- Måste inte kulturen få berika människornas till-
varo?
- Nej men människornas tillvaro måste få berika
kulturen.
- Men nog kan väl ändå fler människor höjas, om
de får del av kulturen?
- Nej men om fler människor får ge sin del, kan
kulturen höjas.
- Men kulturen är väl ändå till för människorna?
- Jo till men inte för.
- Inte för utan genom människorna är kulturen
till.
- Genom dem till vilka den når.
- Till dem från vilka den hämtas.
- Om genom få till få.
- Om genom fler till fler.
- Om genom var och en till alla.
Ty
vad alla begär
är ett samhälle
som begär något av alla.
Vad alla frågar efter
är ett samhälle
som svarar alla.
Vad alla behöver
är ett samhälle
där alla behövs.
- Vad hjälper överflödet
den överflödige?
Men till det samhället
som alla sköter
hör en kultur
som alla möter.
Ja till det samhället
som många önskar
hör en kultur
som gror och grönskar.
Vad är kultur?
Den roll du spelar
som en av samhällets
humana delar.
Vad är kultur?
Det streck du ritar
som en av samhällets
profana bitar.
För i det samhället
där alla ingår
är det kultur
vad alla utför.
Ja i det samhället
som alla upptar
är det kultur
vad alla uppnår.
Vad är kultur?
Den bit du spisar,
de steg du dansar
och allt det du visar.
Vad är kultur?
Allt det du tänker,
allt det du tar emot,
allt det du skänker.
"Å vara människa
å gno å streta,
å vara människa
å tro å veta.
e' inte bara de'
å be å skrapa,
de' e' vara me'
å ge å skapa"
Vad är kultur?
Den roll du spelar
för hela stycket
som består av delar.
Vad är kultur?
Det streck de ritar
till helhetsbilden
som består av bitar.
"Å vara människa
å gno å streta.
å vara människa
å bo å eta
e' inte bara de'
å ha å peka,
de' e' å vara me'
å ta å smeka"
Vad är kultur?
Den eld som brunnit
genom mörka tider
och ej försvunnit.
Vad är kultur?
Allt det vi vunnit,
när till framtidslandet
vi tillsammans hunnit.
För i det samhället
står ej kulturen
emot tekniken
eller mot naturen.
Nej i det samhället
där alla blandas
är det kultur
att kunna andas.
Vad är kultur?
De steg vi vandra
genom ensamheten
för att nå varandra.
Vad är kultur?
Din röst som ropar,
min röst som svarar
och den kvast som sopar.

Tack, herr talman, för att jag fick läsa upp Egil
Malmstens dikt, vilken jag tycker präglas av livslust
och en helgjuten tro på människan. För Miljöpartiet
utgör just människans skapar- och livslust utveck-
lingens inneboende kraftkälla. Därför borde varje
investering i kultur uppföras på intäktssidan och inte
på utgiftssidan. Grön kulturpolitik är att betona hela
människan. Det gör vi bl.a. genom att föreslå ett till-
lägg till de kulturpolitiska målen, nämligen att verka
för en hållbar livsstil som utvecklar vår förmåga att
hantera vårt liv med minskat beroende av myndighe-
ter och snävt marknadstänkande, ett liv där vi sam-
spelar med och inte härskar över naturen och inte ser
varandra såsom objekt. Vår profil är tydlig. Handens
och tankens arbete hör ihop och formas av hjärtat.
En solidarisk kulturpolitik innebär att mer satsas
på det som har mindre resurser eller på andra sätt har
svårt att ta del av kulturlivet. Därför betonar vi vikten
av att biljettpriser till de av samhället stödda kultur-
institutionerna hålls på en så rimligt låg nivå som
möjligt. Vi betonar också vikten av ungdomsrabatter.
De länsteatrar som håller nere sina biljettpriser till
ungdomar så att de ligger i paritet med biljettpriset på
bio får också ungdomar i publiken. Jag kan nämna By
teatern som gott exempel, men det finns flera. Jag
skulle önska att alla institutioner antog utmaningen
om max biopris på teaterbiljetter. Miljöpartiet har för
avsikt att driva den här frågan om ungdomsrabatter.
Enligt uppgift kommer Riksteaterns nya rabattsystem
att särskilt gynna ungdomar, och det tycker vi är bra.
Att nyttja och njuta av kultur innebär inte bara att vi
lever friskare och längre utan också kanske hjälper
det oss att förstå vårt eget handlande och öka vår
delaktighet i samhällsbygget. Den snabba materiella
utvecklingen har medfört att inte hela människan har
hunnit med, anser Miljöpartiet, att andlighet och
mystik rationaliseras bort och urgammal kunskap om
människan och hennes samspel med moder jord fallit
i glömska. Vi menar att varje yttre kalhygge står för
ett inre kalhygge.
Herr talman! Konstnärernas och kulturarbetarnas
ekonomiska villkor bör lyftas fram mer än vad som
redan har gjorts. De utgör en stor låglönegrupp i sam-
hället. Miljöpartiets syn på grundtrygghet och skatte-
lättnader för småföretagare talar till den. Genom-
snittslönen för en bildkonstnär är ca 12 000 kr i må-
naden. 25 % av bildarbetarna har en lägre inkomst än
den, och en del har en årsinkomst som understiger
12 000 kr. Det är sant, och då talar jag om konstnärer
som utbildat sig på Konsthögskolan. Inom låglöne-
gruppen återfinns också de flesta kvinnorna inom
konstnärsområdet. Det är väl ingen som blir förvånad
av det. Här avser Miljöpartiet att fortsätta att driva på
så att ytterligare medel kan omfördelas från AMS till
kulturen så att arbetsmarknadspolitiken underställs de
kulturpolitiska målen, och inte tvärtom. Så som det
ser ut i dag får du inte som kulturarbetare arbeta med
det du är utbildad till utan göra något annat för att
inte snedvrida den arbetsmarknadsmässiga konkur-
rensen. Var och en inser att en bildkonstnär inte ar-
betar på någon marknadsmässig marknad och därför
inte kan omfattas av de traditionella AMS-reglerna.
För att öka efterfrågan på konst vill Miljöpartiet
att företag ges rätt att göra avdrag när de köper in
konst. Den här rätten är endast förbehållen den of-
fentliga sektorn i dag. Om även privat sektor kan få
räkna konst som en inventarie tror vi att stiltjen på
konstmarknaden skulle upphöra. Samhällets utgångs-
punkt måste vara att ge förutsättningar för våra
konstnärer och kulturarbetare att leva på sitt arbete.
Förutan dem förkortas vårt liv, vilket nu också veten-
skapligt bevisats av elever på Umeå universitet.
Vet ni för resten att andelen kvinnliga författare
endast är 32 %, medan kvinnor utgör merparten av
bokkonsumenterna? En avveckling av bokmomsen
bör inledas under den här mandatperioden. Det är en
viktig jämställdhetsfråga, fler bör få råd att köpa
böcker. Att de blir billigare och att konsumtionen
ökar visar Finlands pågående avveckling. Dessutom
snedvrids konkurrensen alltmer varefter fler köper
böcker via Internet utan att betala någon moms över
huvud taget. Vi återkommer till frågan i vår.
Vet ni att andelen kvinnliga tonsättare i dag i Sve-
rige endast utgör 27 %? Detta är en präktig skandal.
Jag tror att det är därför som suget efter Hildegard av
Bingen är så stort just nu. Att kvinnor och män saknar
det kvinnliga utbudet så mycket att när de äntligen
hittar en kvinnlig tonsättare så slukar de henne totalt,
även om noterna är över 1 000 år gamla. Mer kultur-
politiskt riktade insatser behövs. Ett sätt kan vara att
inom ramen för inkomstgarantier som fördelas för
konstnärer skriva in att ett prioriterat mål skall vara
att uppnå en jämn könsfördelning.
Inom området teater, dans och musik är det värt
att notera den frysning av fortsatt sparbeting på 2 %
som utskottet har enats kring. Det innebär att teatrar-
na och länsmuseerna hypotetiskt sett får en uppskriv-
ning med 1,85 % att fördela i löneförhandlingar i
stället för en minuspost. Här vill jag yrka bifall till
vår reservation nr 4 under mom. 8.
Herr talman! Den blygsamma andel av offentliga
sektorn som går till kulturområdet i dag drabbas i
realiteten av ständiga nedskärningar i form av mins-
kad eller utebliven löne- och prisomräkning. När det
gäller de riktade insatserna vill därför Miljöpartiet att
åtminstone den andelen av bidragen som går till regi-
onala och lokala kulturinstitutionerna skall erhålla
likvärdiga uppräkningar som inom det övriga kul-
turområdet.
Herr talman! När det gäller musik har Miljöpartiet
aldrig accepterat ett förslag till minskat statsbidrag
som riksdagen har beslutat. Vi föreslår igen en om-
fördelning inom kulturutskottets budgetram så att 19
miljoner kronor går tillbaka till hela Musiksverige.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 10 under
mom. 19. Här vill vi ha en översyn av all musikverk-
samhet, en kartläggning av musiklivet i Sverige och
en analys av vad de påtvingade nedskärningarna har
medfört.
Faktum är att flera kommuner har slutat att erbju-
da musikundervisning och att köerna till den frivilliga
musikundervisningen har blivit längre i takt med att
lärarantalet per intresserad elev har minskat. Även
kostnaderna har ökat. Vi vill påminna om att våra
nordiska grannländer har olika typer av lagstiftningar
som garanterar barns och ungdomars rätt till kultur.
Även barnkonventionens artikel 31 slår fast barnets
rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga
livet. Här återstår en del för Sverige att leva upp till.
Folkmusikens ställning är på väg att successivt
stärkas i Sverige, och det är inte en dag för tidigt. Vet
ni att Väsen säljer mer i USA än i Sverige och att
Garmarna gör stor succé i Tyskland? Här finns myck-
et att säga om amatörism och professionalism i be-
fruktning, men det hinns inte med utan jag nöjer mig
med att uttrycka Miljöpartiets glädje över att Sveriges
första folkmusikcentrum nu koras. Grattis Tobo och
alla nyckelharpsälskare!
Miljöpartiet har omfördelat 4 miljoner kronor till
Tobo, så att pengarna inte behöver tas från de lokala
arrangörsmedlen. Vi kommer igen till nästa budget
med ytterligare förslag till fler musikcentrum, för
precis som det är i Norge och Finland vill vi ha fler
än ett.
Herr talman! Så vill jag hinna med att beklaga de
rökridåer som motionärerna kring att riva upp beslu-
tet från 1996 om att bygga ett världskulturmuseum i
Göteborg har lagt ut. De som har motionerat om att
riva upp beslutet vill ändå att ett nytt museum byggs i
Göteborg, dock utan 29 miljoner i reformpengar,
enligt moderaterna. Det nämns inte heller ett ord om
att mer pengar måste till när det nya museet är byggt.
Vilka andra museer skall få mindre pengar enligt er
reservation?
Moderaterna vill minska kraftigt på hela kultur-
budgeten. Här inser var och en att det inte finns nå-
gon möjlighet att nå en majoritet. I den gemensamma
reservationen från de borgerliga partierna berörs inte
ekonomin med ett ord. Ni anser det självklart med
samarbete, men redan i dag har museerna för lite
pengar. Hur skall de kunna utveckla samarbete utan
reformmedel? Och vem skall betala när det nya mu-
seet är byggt? Ni vill ju att det skall byggas.
I kulturutskottets förslag finns nu krav på att verk-
samhetsbidraget skall höjas och att de fyra museerna
skall ges lika förutsättningar vad avser personal och
utställningar. Det är museernas särart som är det
unika och nu ges ekonomiskt utrymme att samarbeta
och sprida sin kunskap till alla landets länsmuseer
och ut i världen.
Miljöpartiet har tagit DIK-förbundets synpunkter
på stort allvar, vilket framgår när man läser avslags-
texten i anslutning till de borgerliga motionerna.
Herr talman! Tiden är knapp. Till sist vill jag hän-
visa till Miljöpartiets särskilda yttrande där det bl.a.
står att vi vill ge samhällets stöd till den avgiftsfria
och icke-kommersiella öppna kanalen. Vi tar även
upp vår syn på framtida stöd till folkbildningen, och i
övriga reservationer markerar vi Drottningholmstea-
terns behov av ytterligare medel och vår syn på all-
männa samlingslokaler. Vi anser att stödet till icke
statliga kulturlokaler, som kraftigt har minskats under
flera år, borde öka. Vi tror också att man här kan hitta
lösningar där man kan innefatta stödet till samlings-
lokaler, dvs. den post som så pinsamt bara har för-
svunnit och som vi på vårt sätt har försökt att rädda.
Vi återkommer i vårbudgeten om hur man kan gå
vidare med den räddningsaktionen. Vi tror att det är
en plump i protokollet och utgår ifrån att det kan bli
en annan lösning.
Mina vänner! Kära talman! Tänk på: Vad är kul-
tur?

Anf. 12 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det var nästan rörande att höra Ewa
Larssons försvar för det nya världskulturmuseet och
den organisation som nu är planerad, och detta efter
att år efter år ha hört debatter här i kammaren då Ewa
Larsson har sagt någonting helt annat. Det har inte
bara varit debatter, utan det har väckts motioner och
gjorts en KU-anmälan. Ewa Larsson valde att för
Miljöpartiets räkning göra en egen KU-anmälan. Hon
var rädd att hon inte var tydlig nog om hon gjorde
den tillsammans med andra partier. Därför blev det
två KU-anmälningar av kulturministerns hantering av
detta ärende.
Jag förstår att det känns svårt för Ewa Larsson,
men jag skulle bara vilja ha en förklaring. Finns det
något sakskäl som har lett till denna omsvängning?
Eller är den enda anledningen samarbetet med rege-
ringen, och att man därför inte tycker sig kunna gå
emot i den här frågan? Annars är det så - vilket sägs i
alla sammanhang, och jag har även hört kulturminis-
tern säga det - att kulturfrågorna inte ingår i samar-
betet. De borde ju ha kunnat lyftas ut så att Miljöpar-
tiet hade fått en chans att genomföra den politik som
man har drivit så starkt under flera år.

Anf. 13 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har inte hört någon här i kamma-
ren i dag säga att hanteringen av detta ärende inte
borde ha varit bättre. Det är också detta som min KU-
anmälan handlade om.
Nu ser vi framåt. I stället för att riva upp ett gam-
malt beslut från 1996 har vi tagit DIK-förbundets
synpunkter på stort allvar. Vi tycker att vi har fått
gehör för DIK-förbundets oro. Det kommer att finnas
ett ekonomiskt utrymme. Enligt den borgerliga reser-
vationen finns det inte det. Ni vill bygga ett nytt
världskulturmuseum i Göteborg, men ni har ingenting
att finansiera detta museum med. Vilka museer skall
få minskat anslag när det nya museet står klart?
Inger Davidson beklagar mig, som tycker att jag
är jätteduktig och att Miljöpartiet är jätteduktigt.
Tillsammans med socialdemokraterna och Vänster-
partiet är vi nu eniga om en ekonomisk framtid för
dessa museer som har det svårt redan i dag.
Hur skall ni finansiera detta museum?

Anf. 14 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det är ju bra att Ewa Larsson själv
tycker att hon är duktig. Det måste vara skönt för
självkänslan.
På andra områden under samarbetet med rege-
ringen har ni möjlighet att säga att ni återkommer.
Men detta är faktiskt sista chansen när det gäller
museiflytten. När kulturutskottet tidigare behandlade
det här ärendet skrevs det i betänkandet: "Man måste
räkna med att utskottet i vissa frågor kan få anledning
att inom en relativt nära framtid återkomma till och
eventuellt ompröva enskildheter i de nu gjorda ställ-
ningstagandena." Det vore inte alls märkvärdigt om
man skulle komma fram att det här behövs en föränd-
ring.
När det gäller anslagen har vi kristdemokrater fö-
reslagit att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet
helt enkelt skall få behålla sina anslag och stanna
kvar där de ligger i dag. Det skulle alltså inte bli nå-
gon förändring för dessa museer, och vi har inte sagt
nej till de pengar som fattas för det nya världskultur-
museet. Det var svar på frågan om anslagen.

Anf. 15 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är ingen annan som har sagt nå-
gonting annat än vad Inger Davidson säger, nämligen
att anslagen skall vara kvar. Det är precis samma
pengar som betalas ut i lön i Göteborg i stället för i
Stockholm. Det finns inget som säger att det med en
ny chef på Statens konstmuseer hade blivit andra
sparbeting. Vad vi har gjort nu är att vi har garanterat
att de inte behöver ha ett sparbeting. Det är ju en
förbättring av den situation som statens konstmuseer
har i dag när det gäller den ekonomiska frågan.
Vilka tror på den här idén? Jo, det gör ju Etnogra-
fiska museet i Stockholm, men där har man varit
orolig för att det skall bli sparbeting, att man skall
drabbas. Likadant tror Medelhavsmuseets ledning på
idén, men är orolig för att deras egen verksamhet
skall drabbas. Det som vi nu tillsammans tydliggör är
att deras egen verksamhet inte skall drabbas. Tvärtom
får de mer pengar för att utveckla sin kunskap och
visa den kunskap de har, i Sverige och internationellt.
29 miljoner! Är inte det bra? Dessa pengar har
inte ni i er reservation. Ni bara kastar bort de 29 mil-
jonerna.

Anf. 16 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Herr talman! Under mina nu ganska många år här
har jag aldrig sett en ledamot så slå knut på sig själv
som Ewa Larsson har gjort i denna kammare i dag.
Alla vi som har följt de här frågorna vet vilken in-
ställning Ewa Larsson och Miljöpartiet hade från
början, och Ewa Larsson som en stark representant
för Miljöpartiet. Men här har hon blivit överkörd, och
egentligen tror jag att vi är många som tycker synd
om henne. Samtidigt får hon lov att stå för de, som
hon själv anser, starka argument som hon framför för
att ha ändrat sig. Hon säger att anslagen skall ligga
kvar på Östasiatiska- och Medelhavsmuseet.
I mitt anförande räknade jag upp en hel del tjäns-
ter som man har gemensamt med SKM och som nu
försvinner. Varifrån dessa pengar kommer efter den
1 januari har man ännu inte fått veta från departe-
mentet. Jag skall citera vad jag själv sade: Var kom-
mer löne- och personaladministrationen att ligga, och
hur kommer den att bekostas? Det handlar om tjänster
som fotografer, snickare, AV-tekniker, vaktmästare,
konservatorer, posttjänster m.m., m.m.
Detta är sådant som man är oerhört oroad för på
museet. Man har ringt till mig och frågat: Vad skall vi
göra? Var har vi pengarna? Var har vi chefen, som
ännu inte har utsetts? Vi går, som en av företrädarna
sade så sent som i morse, in i ett svart hål den 1 janu-
ari. Detta svarta hål är även Ewa Larsson ansvarig
för, även om naturligtvis departementet och en dålig
planering av hela frågan är huvudorsaken.
När det gäller myndighetsstrukturen säger vi i vår
reservation att vi skall avvakta utredningen. Eftersom
det nu är en stor utredning på gång om hur mu-
seistrukturen skall se ut, säger vi att vi skall avvakta
den och fatta beslut därefter.
Jag upprepar, Ewa Larsson: Var finns kunskaps-
lyftet i denna fråga? Kan Ewa Larsson finna någon
företrädare för museerna som tycker att detta är i linje
med specialisering, kunskap och erfarenhet?

Anf. 17 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Elisabeth Fleetwood är
lite pinsamt, rörande orolig för mig. Hon borde tänka
lite mer på vad hon själv säger, t.ex. när hon frågar
var pengarna skall tas ifrån. Pengarna finns ju kvar,
och det finns ytterligare 29 miljoner i reformpengar.
När det gäller det nya museet i Göteborg - det muse-
um som Elisabeth Fleetwood själv vill ha men som
hon inte har finansierat - står det att nya pengar skall
skjutas till. Om inte vi hade denna majoritet skulle
man vara tvungen att finansiera det inom den musei-
ram som finns i dag. Eller hur har Elisabeth tänkt sig
det hela?
Sedan när det gäller tjänsterna kan man ju fort-
sätta att köpa tjänster av varandra, och det gör man
lämpligast där de är närmast. Det är så det brukar gå
till, och det står också i utredningen att man självfal-
let skall kunna använda synergieffekter. I er reserva-
tion skriver ni att de inte skulle kunna gälla. Vem har
sagt att de inte skall kunna gälla? Har Elisabeth Fle-
etwood läst utredningen över huvud taget?

Anf. 18 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Herr talman! Pinsamt, rörande orolig - jag tycker
inte att det är så pinsamt att vara orolig för en leda-
mot som har blivit så överkörd. Det är någonting som
vi alla ser som ett faktum.
Ewa Larsson gav här ett löfte. Hon sade: Men vi
har de här 29 miljonerna. Betyder det, Ewa Larsson,
att här sitter nu någonstans representanter för Östasi-
atiska museet och Medelhavsmuseet och hör att de
tydligen skall få del av de 29 miljonerna vid ökade
kostnader? Ewa Larsson anser alltså inte att de skall
gå till Göteborg, utan man skall betala alla ökade
kostnader med de här pengarna. Det var en ny uppgift
för mig.

Anf. 19 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är just det här som jag tycker är
så pinsamt, att Elisabeth Fleetwood inte har läst att
det är precis detta som står både i utredningen och i
betänkandet. I majoritetstexten står det att även fram-
deles skall de fyra olika museerna med dess sektori-
ella olika kompetens ha likvärdiga resurser när det
gäller personalutveckling och när det gäller utställ-
ningar. Har inte Elisabeth Fleetwood tagit del av
detta?
Ser jag speciellt överkörd ut? Det är väl i så fall ni
den enda i kammaren som tycker.

Anf. 20 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte nu alltför mycket blan-
da mig i den senare debatten om Världskulturmuseet.
Jag kan bara konstatera två saker.
Det ena är att Moderaterna faktiskt är helt en-
samma om att säga nej till de 29 miljonerna. Det är
bara att läsa er egen partimotion och den samman-
ställning som är häftad sist till utskottets betänkande,
där samtliga partiers yrkanden framgår.
Det andra är att det här har hänvisats till olika,
väletablerade människor på den internationella arenan
som har haft olika synpunkter på detta.
När det gäller de internationella utvärderarna val-
de utredningen att vända sig till tre stycken, som jag
tror samtliga var accepterade och respekterade. Det
var t.ex. den välkände norske museisakkunnige Mag-
ne Velure, som bl.a. var ansvarig för den norska mu-
seiutredningen 1996. Enligt den sammanfattning som
har gjorts betraktar han sammanförandet som en
professionell utmaning som är värd att pröva, så till
vida att det ger olika museologiska perspektiv och
bakgrunder för att belysa kulturell mångfald ur skilda
aspekter. Så den internationella kören, som man för-
söker att utmåla, kanske inte är så särskilt mäktig. I
vart fall finns det flera toner i den kören.
Många har här inledningsvis talat om att det finns
mycket som förenar i synen på kulturpolitiken. Även
om det senaste replikskiftet inte gav uttryck för detta,
så är det trots allt så. Men det finns också någonting
som skiljer - en ideologisk skiljelinje - nämligen den
kultursyn som Moderaterna ger uttryck för och den
huvudfåra som de andra partierna står för. Det gäller
exempelvis i målen för kulturpolitiken, som alla par-
tier var väl överens om, men Moderaterna valde på
någon punkt att mäla sig ur.
Det är klart att här har enigheten ett värde. Det har
också ett värde att Moderaterna markerar var de står i
den politik som sedan skall föras i landsting och
kommuner. Jag tror inte att riksdagen kan beordra
några mål för det som ligger utanför den statliga
sfären. Men målen kommer att tjäna som riktlinjer
när kommuner och landsting arbetar med kulturpoli-
tiska frågor, likaväl som de självfallet också upp-
märksammas av studieförbund, fackliga organisatio-
ner och ideella organisationer när de arbetar med
kulturfrågor.
Jag brukar ofta knyta an till just de kulturpolitiska
målen, därför att det är den debatten som i nästa steg
leder fram till vilka resurser man vill avsätta. Det
leder också till att vi politiker kommer att nagelfaras
mer, om vi själva har varit med om att sätta upp mål.
Man frågar sig: Hur blev resultatet? Känner man igen
målen i förhållande till den kulturpolitik som förs? Vi
kan inte vara nöjda.
När målet sattes upp 1996 hade socialdemokratin
övertagit regeringsansvaret 1994. Det var en mycket
besvärlig ekonomisk situation. Inger Davidson tyckte
att det var en bra kulturpolitik som hade förts under
den här perioden. Det fanns delar i den som var bra.
Bl.a. var det mycket bra att riksdagen tog initiativet
att genomföra en kulturpolitisk utredning som fast-
ställde de här målen. Det var något som inte den
dåvarande regeringen var särskilt lycklig över. Det
tillhör de bättre saker som hände under den mandat-
perioden.
Till de sämre saker som hände under denna man-
datperiod hörde neddragningen på folkbildningens
område. Jag tror uppriktigt sagt inte att Inger Da-
vidson är särskilt stolt över att den neddragningen
skedde. Inger Davidson borde i så fall vara mer be-
svärad över att Moderaterna nu fortsätter att skära i
folkbildningen. Nu skall man skära i folkbildningen
med närmare 300 miljoner kronor. Det är ett exempel
på en sådan neddragning som jag då tyckte var dålig.
Om man tittar på de områden där det under den
tidigare socialdemokratiska mandatperioden har skett
satsningar så har det gällt det statliga stödet till litte-
raturen och läsandet. Det har ökat kraftigt. Det gäller
inte minst stödet till barn- och ungdomslitteratur. Då
är det faktiskt viktigt med tillgängligheten till littera-
turen som en nyckel in i stora delar av den värld som
kulturella upplevelser och andra upplevelser står för.
Men samtidigt är vi i en situation där vi har när-
mare en halv miljon människor som är dyslektiker,
som alltså har läs- och skrivsvårigheter. Då säger
Moderaterna: Vi vill minska stödet till litteraturen
med 33 miljoner kronor. Då skulle jag gärna vilja
ställa en fråga till Elisabeth Fleetwood, som säger att
kulturen ger ett djupare värde och innehåll i den en-
skildes liv. Varför vill då inte Elisabeth Fleetwood
vara med och ställa upp på detta för alla människor?
Det går ju igen på det ena området efter det andra där
man vill skära; här på folkbildningen, här på litteratu-
ren. När det gäller den verksamhet runt om i landet
som t.ex. Riksteatern bedriver har vi ytterligare ett
exempel på något som Moderaterna med glädje kastar
sig över.
När det gäller satsningar i övrigt som har skett
under den tidigare mandatperioden kan jag peka på
det regionala stödet till bl.a. teater, dans och film.
Konstnärernas villkor har förbättrats. Vi har för första
gången efter det att kulturutredningen lagt fram sitt
betänkande fått ett arkitekturpolitiskt program i Sve-
rige. Det kommer Eva Arvidsson att tala mer om
senare.
Pengar har anslagits till museernas arbete mot
främlingsfientlighet och rasism. Nu diskuteras att
inrätta ett särskilt museum om Förintelsen. Intresset
för kulturarv och kulturmiljö har ökat. Där kan jag
särskilt peka på den satsning som nu sker för att do-
kumentera vårt industrihistoriska arv. Så kan man
fortsätta uppräkningen.
På TV-området pågår ett intensivt arbete för att
förbereda marksänd digital TV och radio. I betänkan-
det föreslår utskottet att vi skall höja TV-avgiften
med 36 kr. Till detta säger Moderaterna nej. Man vill
inte ha en utvecklande public service. Man säger nej
till satsningen på den marksända digitala TV:n. Man
vill inte ha denna teknikutveckling. Det som är obe-
gripligt är att Elisabeth Fleetwood talar om kulturens
djupare värde och innehåll i den enskildes liv samti-
digt som hon på alla de områden som är väsentliga
för den enskilde, och som det allmänna kan påverka,
säger nej. Man vill i stället kommersialisera TV 2.
Man vill sälja ut P 3 i Sveriges Radio.
Jag skall ta upp ett annat exempel där partierna
ännu inte har bekänt färg, eftersom det är så färskt.
Det gäller just filmen, som har varit uppe här tidigare.
Svensk film är på uppgång nu. Det räcker att jag
nämner filmen Fucking Åmål som exempel. Filmen är
betydelsefull som ett konstnärligt uttrycksmedel. Den
är också av vikt för den regionala utvecklingen och
tillväxten.
Jag tycker att den utredningsman, P-O Enquist,
som nu har lämnat sitt betänkande har gjort ett myck-
et värdefullt arbete. Jag har bara en synpunkt så här
initialt. De gäller det här stödet, de tio kronorna, till
biljetterna. Om man vill satsa på film, på att utveckla
film och på att filmen skall nå runt hela landet, är jag
inte säker på att detta är den bästa vägen. Gör tanke-
experimentet att Filmstaden i Stockholm kanske har
1 000 personer under en dag. Då får de en extra intäkt
på 10 000 kronor kan man säga. Samtidigt visar man
på biografen uppe i Gällivare en film som man har
kanske 20 personer på. Då tjänar man alltså 200 kro-
nor den vägen. Kanske skall vi i stället satsa mer på
att på ett tidigt stadium göra fler kopior av filmen så
att den snabbare kan nå ut på ett bredare sätt.
Jag skall kommentera ytterligare några punkter i
utskottets betänkande. En punkt är utskottet helt
överens om. De gäller ett upprepande av det tidigare
ställningstagandet om Statens sjöhistoriska museer.
Det gäller det beslut som fattade i våras om att led-
ningen skall lokaliseras till Karlskrona. Nu anmäler
regeringen i budgetpropositionen, utgiftsområde 17,
att man skall göra en utredning omkring detta. Ut-
skottet understryker, och uttalar enigt, vikten av att
det sker en skyndsam beredning av detta ärende. Jag
tycker ärligt talat inte att det är så mycket mer att
vänta på. Men det kan hända att det finns andra fakto-
rer, som jag inte känner till, som avgör det.
Frågan om bidraget till de allmänna samlingslo-
kalerna har varit upp och diskuterats ur olika syn-
vinklar. Inger Davidson vill att man skall ha detta
stöd men att man skall använda sig av uppsökarpeng-
arna. Jag tycker att det är lite tragiskt, faktiskt, att
man från Kristdemokraterna driver den här linjen - av
den enkla anledningen att detta ju är pengar som går
till att få in människor i kunskapslyftet, människor
som är arbetslösa, människor som är lågutbildade.
Menar vi allvar med synen på alla människors lika
värde, varje människas okränkbarhet, så är det fak-
tiskt viktigt och rimligt att man har ett sådant stöd.
Det är väl självklart att de anställda skall kunna ut-
nyttja denna möjlighet, och det är alldeles självklart
att de skall kunna göra det genom sina egna organi-
sationer. Jag förstår inte det resonemanget som man
från borgerlig sida, också från kd:s sida, för i det här
sammanhanget.
Regeringens förslag i fråga om samlingslokalerna
var dåligt. Det är skälet till att nu Socialdemokrater-
na, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i majoritet går
fram med ett annat förslag till riksdagsbeslut på den
här punkten. Man kan beklaga att en del av de pengar
som finansierar räddningen av bidraget tas från folk-
bildningen. Det är 10 miljoner kronor. Men vi kom-
mer nu självklart noga att följa anslagsutvecklingen
framöver på det här området. Det gäller både sam-
lingslokalerna och folkbildningen. Förhoppningsvis,
vill jag uttala till regeringen, skall vi slippa att göra
den här typen av brandkårsutryckningar i fortsätt-
ningen.
Herr talman! Jag nämnde tidigare att det finns en
bred enighet i kulturpolitiken med undantag för Mo-
deraterna. De vill skära i kulturbudgeten med 570
miljoner kronor. Det är självklart att detta får drastis-
ka följder. Bidraget till ungdomsorganisationerna
skall man skära ned med 55 miljoner kronor till
40 miljoner kronor. Folkbildningen har jag nämnt
tidigare. Där är det minus 298 miljoner kronor. Detta
nämner inte Elisabeth Fleetwood med ett ord i sitt
anförande här. I stället säger Moderaterna i sin mo-
tion att staten skall renodla sitt ansvar för olika kul-
turverksamheter. Varför använda beteckningen
"renodla" när det handlar om nedskärningar? Vad är
det för typ av nysvenska som ni försöker att lansera
från er sida?
När Moderaterna säger att staten skall renodla sitt
ansvar för kulturen ger man intryck av att kommuner
och landsting i stället skall ta ansvaret. Men det vet vi
ju att man inte vill. Man skall i stället renodla ansva-
ret också i landstingen, så att dessa egentligen bara
skall syssla med hälso- och sjukvård. Och så fortsät-
ter man hela vägen.
I Aftonbladet den 4 december framgick det att det
moderatledda styret i Stockholm vill renodla kultur-
verksamheten - alltså skära ned den. Anslaget till
folkbildningen skall minska med 10 miljoner. Nu
hoppar Inger Davidson upp i talarstolen och säger att
här satsar minsann den nya majoriteten i Stockholm
10 miljoner kronor på kulturskolan. De tycker jag är
bra. Det kan man gärna göra. Men varför skall man
sno de pengarna från folkbildningen?
Vi vet att de som drabbas är ungdomar, som
nämnts tidigare, som spelar i rockband. Det är pen-
sionärer som studerar för att nå just det som Elisabeth
Fleetwood är ute efter, att få ett djupare värde i sitt
liv. Det ger ett större innehåll i den enskildes liv. Så
fortsätter den moderata kulturpolitiken med Rikskon-
serter och Riksteatern. Beträffande Riksteatern före-
slår man en nedskärning med 120 miljoner kronor.
Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning, men det
skall jag inte göra.
Jag vill citera vad folkpartisten Carl-Johan Wil-
son, som, tyvärr höll jag på att säga, har lämnat riks-
dagen, sade i ett anförande förra året. Han sade föl-
jande:
"Det är klart att det skulle märkas i svenskt kul-
turliv om Moderata samlingspartiets kulturpolitik
skulle förverkligas. Ni framför ett förslag om en kul-
turfond till vilken allmänheten skulle kunna skänka
pengar och som genom att staten tillskjuter lika
mycket skulle kunna tillföra resurser till kulturlivet.
Det är en god tanke, men tyvärr tror jag inte att vi kan
bygga svenskt kulturliv på gåvor eller på att det i
dödsannonserna står: I stället för blommor, tänk på
statens kulturfond."
Jag har stor respekt för Elisabeth Fleetwood när
det gäller hennes personliga syn i många kulturpoli-
tiska frågor. Men hur kan Elisabeth Fleetwood delta i
denna moderata röjarskiva, eftersom det är detta det
handlar om? Nu går vi vidare med den framgångsrika
kulturpolitik som inleddes under den förra mandatpe-
rioden. Jag hoppas på en bred uppslutning och sam-
verkan under den kommande mandatperioden. Och
som framgår av det som jag här har redovisat föredrar
tyvärr Moderaterna att gå sina egna vägar.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 21 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Det var en kanonad, må jag säga, från
Åke Gustavsson. Det är bara det att Åke Gustavsson
ju inte har grunden för vårt agerande klart för sig. Det
ligger stora diken mellan Socialdemokraterna och
oss. Samtidigt som vi t.ex. höjer vissa avgifter vill vi
sänka skatterna. Och det har vi velat under många
budgetår, och vi har också föreslagit det. Det märkli-
ga är ju att t.o.m. statsministern nu kallar till över-
läggningar för att sänka skatterna. Vi har nått ett
skatteläge som är det jämförbart högsta som praktiskt
taget existerar. Och vi har länge tyckt att det borde
sänkas. Nu tycker statsministern, och därmed antar
jag även socialdemokraterna i kulturutskottet, att
detta är rätt. Då är ni kanske inne på vår väg. Skall vi
då kunna få samma utbud på det kulturella området,
som jag sade i mitt huvudanförande, liksom på andra
områden så får vi se till att vi balanserar sänkta skat-
ter med högre avgifter i vissa fall. Det är grunden,
Åke Gustavsson, till att vi kan föreslå sänkningar av
anslag här medan vi i andra utskott således föreslår
skattesänkningar.
Jag vill därefter gå tillbaka till Kulturutredningen,
där vi satt båda två. Ja visst var det ett givande och
tagande där. Jag är säker på att Åke Gustavsson
kommer ihåg att det fanns förslag där han och de
andra ledamöterna från den socialdemokratiska sidan
fick backa. Det fanns förslag där vi moderater fick
backa. Men nu har vi fått mål, och vi följer dessa mål.
Men naturligtvis har varje parti också möjlighet att
arbeta enligt den ideologi som är den grundläggande.
Jag får återkomma.

Anf. 22 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall inte ge mig in på skattereso-
nemang nu. Men det är klart att det tyvärr går en
skiljelinje där också mellan Socialdemokraterna och
Moderaterna. Om det skall bli aktuellt med någon
förändring av skattesystemet är det självklart inte i
första hand de bäst ställda som vi tänker på.
Jag skall nu återgå till att diskutera kulturfrågorna.
Poängen är ju att när ni vill skära i kultursektorn så
kraftigt som ni vill göra - närmare 600 miljoner kro-
nor - och det var någon här i kammaren som räknade
ut att det var 8 % på ett bräde.
Vad är det då som ni ger er på? Ja, det är ungdo-
marna. Stödet till deras organisationer skall mer än
halveras - minus 50 miljoner kronor. Ni ger er på den
statliga kulturaktivitet som kan nå ut över hela landet,
t.ex. satsningen på Riksteatern. Ni ger er på den verk-
samhet som syftar till att stimulera de svagaste i sam-
hället, dvs. lågutbildade och arbetslösa, och deras
möjlighet att delta i kunskapslyftet. Ni ger er på folk-
bildningen, som har en verksamhet runt om i landet
och som faktiskt ytterst i stor utsträckning har lagt
grunden för och byggt upp den svenska demokratin.
Jag tycker att detta är beklagligt, men det är ett
uttryck för en människosyn. Och det var det som jag
knöt an till i mitt anförande beträffande det som Eli-
sabeth Fleetwood sade tidigare, nämligen att kulturen
ger ett djupare värde och innehåll i den enskildes liv.
Men detta djupare värde och innehåll i den enskildes
liv skall ju omfatta alla människor, om man har en
demokratisk kultursyn. Då kan man inte godtyckligt
sätta upp gränsen och säga: Hit men inte längre. Det
går inte.
Slutligen hänvisade Elisabeth Fleetwood till Kul-
turutredningen. Det tycker jag är bra. Jag delar den
verklighetsbeskrivning som Elisabeth Fleetwood gör,
nämligen att vi fick ge och ta. Det är ju det som är
demokrati - beslut genom diskussion. Jag tycker
ärligt talat att Elisabeth Fleetwood borde ha mer in-
flytande över Moderata samlingspartiets kulturpolitik
och kultur- och bibliotekshuliganerna ett mindre
inflytande.

Anf. 23 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte börja med att säga att vi i
dag har en debatt som skiljer sig från förra årets, då vi
delade upp de olika ärendena mellan de olika leda-
möterna. Det beklagar jag lite grann, eftersom jag
med avsikt inte har gått in på de områden som mina
kolleger Lennart Fridén, Jan Backman, Roy Hansson
och Anne-Katrine Dunker kommer att ta upp. Då
skulle vi få en debatt där alla ärenden hela tiden togs
upp. Därför är det med avsikt, Åke Gustavsson, som
jag har lämnat dessa.
Det är tyvärr en skillnad på skatteområdet mellan
våra partier. Ja gunås är det det. Det har vi märkt i
flera år. Vi har försökt få igenom skattesänkningar.
Vi är övertygade om att den enskilda människan vill
kunna leva på sin lön och på sin pension och vill
kunna bestämma mer själv över vilket utbud av sam-
hällets erbjudanden som han eller hon vill använda.
Jag förstår mycket väl att Åke Gustavsson efter
sitt korta inlägg om skatterna sade: Nu återgår vi till
kulturpolitiken. Åke Gustavsson vill nämligen inte
diskutera frågan om att om skatterna sänks så får den
enskilda människan mer att disponera över själv. Och
det är för oss mycket viktigt.
Vi har många gånger diskuterat Riksteatern. När
vi fick våra länsteatrar satt vi båda två i utskottet. Det
var en stor press från länens sida att de skulle få
länsteatrar. Det sades då att i takt med uppbyggnaden
av länsteatrarna kan det ske minskningar i fråga om
Riksteatern. Det är det vi gör.
Vi återkommer som sagt till folkbildningen.
Jag måste säga att jag blir lite förskräckt när Åke
Gustavsson talar om min människosyn. Jag hoppas
verkligen att vi inte skall misstänka varandra för
underliga åsikter på det området. Jag tycker inte att
någon i kulturutskottet skall göra det.

Anf. 24 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Min människosyn är följande: Alla
människor har lika värde. Varje människa är okränk-
bar. Och jag ansluter mig gärna till det som Elisabeth
Fleetwood sade i sitt huvudanförande, nämligen att
kulturen ger ett djupare värde och innehåll i den en-
skildes liv. Men varför sätter ni då upp sådana grän-
ser, så att de sämst ställda blir de som får minst möj-
lighet att komma i åtnjutande av det som den statliga
kulturpolitiken satsar på, när vi vet att Sverige också i
detta avseende tyvärr är ett klassamhälle? De som är
lågutbildade och de som bor i glesbygd, för att ta en
social och en geografisk dimension, får den minsta
delen av detta.
Har man nämnda människosyn borde konsekven-
sen bjuda att det är där som vi skall satsa mera. Men
inget av de moderata förslag som jag här har tagit upp
ger ett uttryck för detta.
Sedan vill jag be kammaren och framför allt Eli-
sabeth Fleetwood om ursäkt om jag gav intrycket att
jag ville fly från skattefrågan. Självklart är det inte så.
Elisabeth Fleetwood tog här i kammaren i sitt hu-
vudanförande upp Stiftelsen framtidens kultur men
jag vill erinra om att utdelningen beträffande de
pengarna beskattas med betydande belopp, något som
faktiskt är resultatet av det beslut som riksdagen fat-
tade under den moderatledda perioden, antagligen på
förslag av den dåvarande kulturministern.

Anf. 25 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag börjar med finansieringen av
samlingslokalerna. Vi är alltså överens om att det bör
finnas ett statligt anslag till samlingslokalerna. Jag
måste säga att jag blev väldigt förvånad när regering-
ens proposition kom och jag läste det här förslaget. Vi
gjorde små nedskärningar under den tid då jag hade
ansvar för den här frågan. Då var det alltid debatter i
riksdagen. Man fick omedelbart frågor om hur man
kunde tänka den hemska tanken att över huvud taget
röra detta anslag, som föreslagits bli borttaget.
Jag föreslog då en annan finansiering, nämligen
att man skulle kunna använda de s.k. uppsökarpengar
som går till LO och några andra organisationer. Jag
blev förvånad över de brösttoner som Åke Gustavs-
son tog till när han började tala om människosyn. Min
människosyn handlar inte om det är LO som får
pengar för att göra den uppsökande verksamheten,
som jag tycker är viktig, eller om det är någon annan
som får pengar, exempelvis de studieförbund som
jobbar mycket bra med att gå ut och hitta människor
som inte direkt är motiverade att studera men som så
småningom tar sig in i kunskapslyftet därför att studi-
eförbunden bedriver ett så bra arbete på det här om-
rådet.
Det handlar alltså inte om att människor inte skall
uppsökas. Frågan är vilka som skall göra det och om
inte LO har tillräckligt med pengar för att i så fall
kunna göra det inom sin ordinarie verksamhet.
Jag vidhåller att vi sammantaget hade en bra kul-
turpolitik under åren 1991-1994, och jag vet också att
nedskärningar då gjordes men sådana görs också nu.
Jag skulle vilja ta upp ett område som jag inte
hörde att Åke Gustavsson var inne på, nämligen
länsmusiken där man skär ned med 50 miljoner kro-
nor på två år, där orkestrar får lägga ned, där heltids-
anställda musiker inte kan vara heltidsanställda och
där deltidsanställda får sluta. En orkester måste, för
att fungera, också få tid att repetera. Det handlar ju
inte bara om de uppvisningar som vi gärna njuter av,
utan det handlar faktiskt också om att man behöver
dagtid för att ägna sig åt repetition. Det här har slagit
väldigt hårt mot musikverksamheten.
Jag tänker inte tala om människosyn men det är
lite frestande att dra in den saken. Skall inte alla
människor få ha möjlighet att ta del av musik i hela
Sverige?

Anf. 26 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Beträffande musiken vill jag säga att
inom ramen för Statens kulturråds myndighetsansvar
pågår en översyn av effekterna på nedskärningen. Det
handlar då om hur länsmusiken fungerar och hur
orkestersituationen är i vårt land. När de utredningar-
na är klara tror jag att vi har ett hyggligt sakunderlag
för att diskutera frågan.
Jag kan också, som en personlig bekännelse, till-
lägga att jag inte är överlycklig över det här. Riksda-
gen lyckades förra mandatperioden bromsa en del av
den nedskärning som då var aktuell och det tycker jag
är bra. Det kan nog finnas anledning att fundera lite i
de här sammanhangen.
När det gäller uppsökarpengarna är det på det
sättet att både Inger Davidson och jag har fått brev
från organisationer - i det här fallet LO och TCO -
där man redovisar hur pengarna har använts. Utöver
dessa organisationer används pengarna för uppsökan-
de verksamhet via SACO, Yrkesfiskarnas riksförbund
och LRF - om jag kommer ihåg rätt.
Under våren kommer det att göras en samman-
ställning som redovisar hur pengarna har använts. Jag
tror mig veta, åtminstone av det som Inger Davidson
och jag hittills har sett, att pengarna är mycket väl
använda om vi menar allvar med att vi skall nå ut till
de svagaste, dvs. till låginkomsttagare, arbetslösa och
lågutbildade, för att få in dessa i kunskapslyftet.

Anf. 27 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det är bra att man har lyckats bromsa
nedskärningarna något tidigare här i riksdagen. Det är
också bra med den här översynen, som vi stöder. Men
en orkester som lagts ned får man inte så lätt tillbaka.
Det är möjligt att det går att bygga upp nytt så små-
ningom men jag tycker faktiskt att det är tragiskt med
den utveckling som vi har sett på musikområdet,
beroende på de stora nedskärningar som kommit så
snabbt.
Beträffande LO-pengarna, om vi nu skall kalla
dem för det, skall vi få en sammanställning. Det är
bra. De här organisationerna har ju tidigare fått 80
miljoner kronor att dela på. Jag hoppas att de pengar-
na verkligen har gått till det som man har sagt att de
skall gå till. Där tvivlar jag inte, och jag hoppas att
sammanställningen skall visa på detta. Frågan är om
pengarna behövs också ett tredje år när det finns
studieförbund som redan har den här verksamheten.
Frågan är också om de inte inom sin ordinarie verk-
samhet - det handlar ju inte om fattiga organisationer
- skulle ha kunnat göra motsvarande insats utan att
riksdagen anslår ett så stort belopp som 40 miljoner
kronor för tredje året i rad.

Anf. 28 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! I detta sista replikskifte oss emellan
skall jag vara ganska låg i tonen så att säga. Den
sakliga bakgrunden till besparingarna på länsmusiken
har varit att den varit väldigt tung i förhållande till
andra statligt finansierade länsinstitutioner. Nu får vi
se vad som händer med utredningen.
Sedan några ord om uppsökarpengarna, som jag
föredrar att kalla pengarna i fråga. De används i stor
utsträckning också i samverkan med studieorganisa-
tionerna lokalt. Det är alltså självklart att det finns en
samverkan där. Ytterst handlar det om att kunna få in
människor för att delta i kunskapslyftet. Om det har
fungerat dåligt på några platser får vi titta på det i
utredningen.
Om vi inte ser att det kan finnas förutsättningar
eller intresse för att i de fallen åstadkomma en för-
bättring eller en vilja att göra något åt detta tycker jag
naturligtvis inte att det är bra att de får pengar. Det är
alltså upp till de organisationer som nu tar emot
pengarna att göra en sådan redovisning. Om den inte
är tillfredssställande får vi se över fördelningen. De
papper som vi i det här fallet har sett från Landsorga-
nisationen och TCO visar att det är mycket väl an-
vända pengar. Dessutom finns här ett könsperspektiv.
Det är nämligen kvinnorna som i största utsträckning
är i den här situationen och som blir de som mest
kommer att delta i kunskapslyftet. Detta är också en
viktig aspekt apropå detta med människosyn.

Anf. 29 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! När de kulturhistoriska museerna en
gång skapades skedde det i en brytningstid som i
omfattning, om än inte i tempo, påminner om den tid
som vi nu befinner oss i.
Sverige och Norden var här föregångsländer. Det
gällde att dokumentera, att beskriva och att bevara
den borttynande allmogekulturen, bondekulturen, när
vi gick in i det industriella 1900-talet, i industrisam-
hället.
Nordiska museet i Stockholm var först men följ-
des snart av liknande museer i Norge och Danmark.
Som ni alla kommer ihåg firade Nordiska museet
alldeles nyligen 125-årsjubileum.
Samtidigt som uppdragen till dessa nya kultur-
historiska museer handlade om att bevara resterna av
ett förgånget samhälle var det i allra högsta grad
framåtsyftande. Alltså: Utan rötter, ingen framtid.
Bevarandet i sig syftade till att forma en nationell
identitet i en tid när nationalstaterna var det viktiga -
det som skulle växa fram, det som skulle ge trygghet
och sammanhållning. Det handlade om att skapa en
bas för Sveriges omvandling från en agrar nation till
en industriell nation. Etablerandet av dessa kultur-
historiska museer var i högsta grad en ideologiskt
laddad omställning.
I dag befinner vi oss återigen i en ny tid, en slags
brytningstid. Vi lämnar ett hundraårigt industrisam-
hälle bakom oss. Industrin kommer att finnas kvar,
men den kommer att se så annorlunda ut. Vi rusar
med hög fart in i något som är nytt ur flera olika syn-
vinklar. Det handlar om nationsgränser som i hög
grad förändras, upplöses, värderas annorlunda. Det
handlar om geografiska avstånd som ser helt annor-
lunda ut i dag än de gjorde för hundra år sedan. Det
handlar om globaliseringen, att vi är en del av en
värld. Det handlar om en oerhört snabb teknikutveck-
ling. Det handlar om att även Sverige är ett mång-
kulturellt land.
Det är egentligen denna förändring som ställer
nya krav på vårt sätt att hantera kulturarvet och där-
med även museiverksamheten. Här ligger den stora
utmanande uppgiften för Statens museer för
världskultur, men naturligtvis också för liknande
museer som planeras och växer fram i andra delar av
världen. Detta är inget unikt för svenska förhållanden.
I diskussionen om detta nya museum har det före-
kommit mängder av mytbildningar. Jag kan inte här
gå in på alla och försöka jäva dem. Jag tycker att jag
har försökt att göra det under flera års tid, men det
tränger liksom inte igenom. Det har också funnits
mängder av misstänkliggöranden. I debatten har det
ofta talats om högkulturer som inte skulle kunna
blandas med det man kallar för lågkulturer eller pri-
mitiva kulturer. Jag tycker att Charlotta Bjälkebring
gjorde en mycket intressant utvikning som visade just
att dessa primitiva kulturer placerades tillsammans
med djuren på Naturhistoriska riksmuseet.
I dagens Dagens Nyheter kan man läsa anklagel-
ser om att ett museum som vi tycker är intressant när
det gäller hur man använder den nya tekniken, nämli-
gen Museum of Civilization i Ottawa, kommer att
vara förebild för ett MacDonaldfierat världskulturmu-
seum. Det är självfallet inte sant. Det finns inget stöd
i sak för en sådan utveckling, och det finns ett mycket
begränsat stöd för de experter som framhåller att
resultatet skulle bli en sådan utveckling.
Elisabeth Fleetwood glömde nämna att en av de
tre särskilda internationella utvärderarna, Magne
Velure, som också Åke Gustavsson påminde om, var
mycket positiv till Statens museer för världskultur.
Mängder av experter, dock väldigt få som är knutna
till de berörda museiinstitutionerna i Stockholm, är
mycket positiva. Det är inte alls så, Elisabeth Fleet-
wood, att politiker anser sig veta bäst. Däremot måste
man orka lyssna, även till dem som inte har tillgång
till medierna och politikerna i Stockholm. Det har vi
gjort.
Jag lyssnade på ett utmärkt program i P 1 i tors-
dags. Där fördes en levande diskussion om de möj-
ligheter som ett statens museer för världskultur kan
innebära. Jag skulle vilja rekommendera Elisabeth
Fleetwood att lyssna till detta och även ta del av alla
de artiklar och alla de vittnesbörd som finns om vil-
ken fantastisk och seriös idé detta är.
Sverige har många museer som alla har sina an-
svarsområden, ofta från ett mycket tydligt avgränsat
disciplinärt perspektiv. Men dagens samhällssituation
kräver helt nya sätt att definiera relevant kunskap och
nya utgångspunkter för museernas verksamhet. Den
nya museimyndighetens viktigaste utgångspunkter är
de jag försökte beskriva, att vi lever i en annan tid.
Det handlar om det mångkulturella, de internationella
perspektiven, men också om den breda forskningsan-
knytningen på kulturhistorisk bas.
Statens museer för världskultur skall precis som
alla andra museer ägna sig åt att vårda, samla och
tillgängliggöra, att samverka, använda ny teknik osv.
Det handlar alltså om ett ansvarsmuseum inom de
delar av kulturhistorien som rör kulturer med ur-
sprung utanför Sverige.
Man kan diskutera lokaliseringsorten. Göteborg
har flera fördelar. Här finns väl etablerade nätverk
mellan museer och universitet. Här finns också en väl
etablerad forskning med inriktning mot kulturarv i
mångkulturella frågor. Här finns också ett antal tvär-
vetenskapliga centrumbildningar: Centrum för Öst-
och Sydostasienstudier, Centrum för Mellanöstern-
studier osv.
Till det mest centrala, som ytterligare markerar
kvalitetsaspekterna i detta museum och gör att det
icke är något MacDonaldsmuseum, hör den starka
betoningen på kopplingen till universitetet och på
forskningens roll. Det handlar om kopplingar både till
sektoriell och till tvärsektoriell forskning som skall
eftersträvas i det nya museet, vilket ger nya utveck-
lingsmöjligheter både för de fyra museer som ingår
och för universitetsinstitutioner.
Mot den bakgrunden är det också mycket viktigt
att de fyra museerna, Folkens museum - etnografiska,
Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Göte-
borgs Etnografiska museum ingår i den nya myndig-
heten, inte för att de är lika, utan därför att de komp-
letterar varandra.
Alla dessa museer har samlingar med både konst-
historiskt, arkeologiskt och etnografiskt material. De
fyra museerna har visserligen specialiserat sig på
olika aspekter, men gränserna går inte att precisera.
Nu kan vi i stället för tårtbitar få sammanhang utan
att förlora i kvalitet.
Det är i högsta grad en viktig kulturarvsfråga. Det
är en viktig kulturpolitisk fråga, precis som det är en
viktig kulturpolitisk fråga om vi vill hålla fast vid en
gemensam nationellt finansierad kulturpolitik, där
folk är beredda att betala skatt för en statlig kulturpo-
litik och inte upprörs över att drygt 80 % av statens
museianslag går till Stockholm, och landet i övrigt får
dela på resten.
Självklart måste de flesta nationella institutioner-
na ligga i huvudstaden. Men det kan inte vara förbju-
det att skapa nya verksamheter utanför Stockholm,
där man samarbetar och ingår i samma myndighet,
även om myndigheten ligger utanför Stockholm.
Det är också ett faktum att en majoritet av riksda-
gen står bakom detta förslag. Det är inget udda för-
slag. Det är inget extremt förslag. Redan Museiutred-
ningens betänkande Minne och bildning redovisade
tankar kring den typ av verksamhet som det här
handlar om. I remissvar till Kulturutredningen åter-
fanns samma tankar. Och hanteringen av världskul-
turmuseifrågan har sedan noggrant granskats av KU.
Man har inte funnit någonting att anmärka på när det
gäller regeringens, Kulturdepartementets eller min
hantering av denna fråga.
Självfallet har vi också haft kontakt med de chefer
och den personal som det handlar om. Jag har inte i
samtliga fall haft den kontakten alldeles själv, men
det har förekommit mängder av kontakter. Jag måste
också konstatera att det inte fanns någon reservation
från experterna när Världskulturmuseikommittén
avlämnade sitt slutbetänkande.
Jag vill också noga tala om att det finns många
som kanske inte vågat, inte velat komma fram med de
positiva synpunkter som de har på Världskulturmuse-
et. Bengt Peterson, som är chef för Medelhavsmuseet,
en utmärkt museichef, skrev så här i ett ganska tidigt
skede i ett brev som är inregistrerat på Kulturdepar-
tementet:
"Trots att jag självfallet måste försvara min insti-
tution kan jag som yrkesman inte undgå att fascineras
av det stora museiprojektet - utvecklingsmöjligheter-
na för gränsöverskridande arbete är ju något man
alltid drömt om. Därför börjar av sig självt flera tan-
keprocesser hos mig, som jag hoppas kanske kunde
komma projektet tillgodo." Jag hoppas verkligen att
vi skall få möjlighet att tillsammans med Bengt Peter-
son se till så att en del av hans idéer också kan reali-
seras.
Det finns alltså olika bilder av verkligheten. Det
är bara en bild som har synts i den politiska debatten
och som har kommit fram i medierna. Det är ledsamt.
En administrativ chef har utsetts för detta nya
Statens museer för världskultur. Namnet kommer att
presenteras på torsdag eller fredag. Jag har inte man-
dat att lämna ifrån mig det här i riksdagen. Det är en
mycket kompetent person. Styrelsen kommer att vara
utsedd till årsskiftet. Däremot har jag inte ansett att
det har varit etiskt försvarbart att gå så långt att vi
skulle anställa en chef för detta museum innan klub-
ban har fallit efter denna debatt. Dessutom är det så
att de chefer eller chefspersoner som vi har fört vissa
underhandssamtal med endast har varit intresserade
av att tillträda tjänsten om samtliga fyra museienheter
ingår. Det är förklaringen till att vi sannolikt inte
kommer att klara själva chefsfrågan till den 1 januari.
Men styrelsen och den administrativa chefen finns
där. Dessutom sköter Kammarkollegiet löner och allt
annat som rör ekonomin för de befintliga museien-
heterna under början av 1999. Dessutom har vi valt
att låta pengar ligga kvar inom Statens konstmuseer
och Statens historiska museer för att de skall klara de
administrativa kostnaderna under en övergångsperiod
i början av året. Så jag tror faktiskt att vi har tänkt på
det mesta.
Jag vill också säga att jag inte tycker ett dugg
synd om Ewa Larsson. Hon har varit mycket kon-
struktiv när det gällt att se till att lugna personalen.
Jag tror att vi alla, självfallet även jag, har velat
åstadkomma detta. Det Ewa Larsson har drivit är
frågan om pengar. Det enda sättet att definitivt lugna
personalen är att slå fast att det skall till ytterligare
pengar i en preciserad budget före nästa val. Det är
det säkraste sättet; det är så att säga hårdfakta. Det
räcker inte med att jag har deklarerat att vi kommer
att tillföra ytterligare medel så att museerna skall
kunna bedriva sin verksamhet. Men nu har Ewa Lars-
son verkat för att detta finns med i utskottets betän-
kande, och det tycker jag är alldeles utmärkt.
Charlotta L Bjälkebring har i ett tidigare skede bi-
dragit i allra högsta grad till att detta mycket spän-
nande museum nu äntligen kan komma till stånd. Min
egen partigrupp har varit oerhört konstruktiv.
Men jag vill också säga att jag är lite ledsen över
att Centerpartiet inte finns med, därför att Christina
Rogestam, med ett förflutet som centerriksdagsleda-
mot och aktiv i Regeringskansliet för Centerpartiet,
har som ordförande i Världskulturmuseikommittén
gjort ett fantastiskt jobb. Alvar Persson, Centerns
ledamot i denna kommitté, talade om för mig när vi
träffades för någon månad sedan att det här är det
absolut roligaste uppdrag han har haft att arbeta med i
hela sitt liv. Jag tycker att det är väldigt synd att det
inte har trängt in i den centerpartistiska riksdagsgrup-
pen.
Jag fick mängder av andra frågor. Jag hoppas att
jag har möjlighet att återkomma kanske i replikerna
framöver, för jag förstår att min talartid är ute.

Anf. 30 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! När kulturministern här vill försöka
bemöta den kritik som är så massiv från de två muse-
erna i Stockholm börjar hon med att tala om mytbild-
ning - hon kan inte nämna dem alla - om mängder av
misstänkliggöranden osv. Och jag förstår att hon tar
till en sådan taktik för att försöka så att säga lägga en
dimridå över det som är så allvarligt.
Tala om McDonaldsmuseum, det har vi aldrig
gjort, så det kan vi lämna åt sidan meddetsamma. Det
var bara för att försöka infektera den här debatten
ännu mera. Det är väl självklart att ingen museiföre-
trädare vill ha någon McDonaldsframtoning, även om
vi måste konstatera, eftersom jag redan för 20 år
sedan fick debattera McDonald's, att deras hamburg-
are lär vara bland de mest näringsrika och rena som
finns att servera på sådana där ställen. Så inget ont
om dem i och för sig, men de har inte med museer att
göra!
Det finns många som är positiva till Etnografiska
museet och till den här idén, men det är Stockholm
man är emot, och så är vi där igen. Jag trodde faktiskt
inte att vi skulle hamna där igen. I grunden och i
botten för kulturministerns agerande ligger liksom
hos de flesta socialdemokrater och vänsterpartister -
men inte alla, Charlotta L Bjälkebring! - en Stock-
holmsfientlighet som är beklaglig. Det är sorgligt att
som Stockholmsföreträdare behöva höra detta. Jag är
inte någon sådan genuin Stockholmare att jag inte kan
se vidare över och utanför Stockholms tullar, och det
tror jag många vet, men det här är ett argument som
kommer tillbaka. Det här är någonting som ligger i
botten och som jag uppfattar är en av orsakerna till att
man låter detta bli en sådan prestigefråga.

Anf. 31 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Det var inte mycket i sak att gå in på i
Elisabeth Fleetwoods replik, men däremot är jag glad
över att Elisabeth Fleetwood ger mig tillfälle att jäva
en av de myter som spritts i olika sammanhang, näm-
ligen att det här skulle grunda sig i en Stockholmsfi-
entlighet. Jag är visserligen inte född i Stockholm,
men jag har bott mer än hälften av mitt liv i Stock-
holm. Mina barn är stockholmare. Deras framtid
kommer att ligga i Stockholm. Jag älskar Stockholm.
Även i fortsättningen måste många av de natio-
nella kulturinstitutionerna - dock inte alla - ligga i
Stockholm och vara motorer för kulturlivet i hela
landet. Mot den bakgrunden tycker jag att det är så
oerhört viktigt att icke provocera människor genom
att hålla undan spännande nyetableringar och funde-
ringar som dessa som nu kommer att realiseras i
Världskulturmuseets form. Det finns så mycket spän-
nande också, i andra delar av landet.

Anf. 32 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Jag lämnar Stockholmsfientligheten
därför att tiden är alltför kort.
Självklart har vi haft kontakt med museernas per-
sonal och med museicheferna. Jag vill bara återupp-
repa mitt citat ordagrant från Bengt Peterson härom
dagen: "Sällan har en arbetsgivare inom den offentli-
ga sektorn eller inom näringslivet betett sig på det här
sättet mot sin personal." Om det stämmer som kul-
turministern här säger, så far han med lögn, men det
tror jag inte. Kanske ni har haft någon kontakt i bör-
jan, men inte den upprepade kontakt och den infor-
mation som personalen har velat ha och som har varit
nödvändig för att lugna personalen. Personalen har
satts i en situation som är unik i vårt kulturella liv.
När det sedan gäller KU:s granskning fanns det
ingenting att anmärka på kulturministerns uppträdan-
de, säger kulturministern. Ja, det är fantastiskt!
Tyvärr har vi en sådan partipolitisk fördelning i
KU att det inte blev någon prickning vid KU:s
granskning. Men vi vet ju alla vad som har försiggått
bakom kulisserna. Vi vet att kritiken har funnits. Jag
trodde inte att jag skulle behöva upprepa det. Jag
tänkte inte ta upp KU:s granskning, men det gjorde
kulturministern själv.
Det gäller bl.a. de utrivna sidorna, som man fort-
farande får höra om när man kommer ut till olika
delar av Sverige. Man är förvånad över att departe-
mentet kunde sänka sig så djupt att det rev ut sidor ur
en proposition. Det var en av de saker det anmärktes
på.

Anf. 33 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Vi är fortfarande inne på kapitlet
mytbildning. Jag kan bara konstatera att även om jag
icke personligen har deltagit i varje samtal som har
skett med representanter för personal, DIK-förbundet
och de berörda museicheferna har det förekommit
oerhört många kontakter. Det är ett faktum.
Hanteringen av kulturpropositionen skilde sig inte
från hanteringen av andra propositioner där det var en
väldig tidspress. Det var det i det här fallet. Det var
ett antal propositioner som den hösten fick möjlighet
till s.k. förkortad delningstid.
När det gäller de utrivna sidorna känns det trött-
samt att behöva tjata om detta. Det revs ut två sidor i
en första delning av de kanske tio delningar som vi
gjorde av kulturpropositionen. De handlade om Sjö-
historiska museet. Jag kan försäkra riksdagen att jag
är beredd att gå ed på detta.
Det var ingenting som jag personligen gjorde utan
ett antal tjänstemän. Den ansvarige tjänstemannen för
hela denna procedur med delning och det som är
viktigt att det går rätt till var vår rättschef Marianne
Eliasson, numera regeringsråd. Jag kan försäkra att
hon icke skulle ha tillåtit att vi inte följt reglementet
till punkt och pricka.

Anf. 34 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur Ewa Larsson uppfat-
tar kulturministerns beröm. Frågan är om hon inte
borde uppfatta det som en judaskyss.
Jag har en viktig fråga till kulturministern. Vad är
världskultur? Jag fick den frågan själv och blev gans-
ka ställd. Sedan har jag försökt fråga andra som
sysslar med kultur, men ingen har egentligen gett mig
något svar, utan man har svarat att man inte riktigt
vet.
När Ravi Shankar fick Polarpriset i våras, tror jag
att det var, fick han det därför att han skapade
världsmusik. Det var motiveringen. Men när han tog
emot sitt pris sade han: Jag spelar bara klassisk indisk
musik. Det uppfattades som en markering mot be-
greppet världsmusik, som någon hade infört. Jag tror
att det är viktigt att vi definierar begreppen om vi vill
veta hur vi skall gå vidare med detta museum.
Kulturministern säger att det handlar om myter.
Sanningen är ju att ord står mot ord. Jag har inte bi-
dragit till att sprida några myter, men jag använder
mig av riksdagens protokoll. Visst kan man säga att
det inte finns en Stockholmsfientlighet. Men nog har
det handlat om regionalpolitik. Det går inte att kom-
ma ifrån.
Jag kan bara citera ett meningsutbyte där Marita
Ulvskog debatterade med just Ewa Larsson. Kultur-
ministern säger enligt riksdagens protokoll: "Här
handlar det om att flytta 3 av de ca 60 museer som
finns i Stockholmsområdet, av vilka 27 är statligt
finansierade. Detta vill Ewa Larsson framställa som
en enorm flyttningsprocedur."
Längre ned står: "Återigen: Man kan snacka
mycket om regionalpolitik. Men när det sedan kom-
mer till handling - då viker alltid Miljöpartiet." Det är
en direkt regionalpolitisk koppling till något som man
i andra sammanhang säger att det inte är vad det
handlar om utan någonting helt annat.
När det gäller hur arbetet utfördes från början har
det gjorts en KU-granskning, och den har inte lett till
någon prickning. Men jag undrar om inte Marita
Ulvskog ändå kan svara på vad chefen för det etno-
grafiska museet i Göteborg menar. Han är positiv till
det nya museet. Han säger i DN i dag: "Arbetet har
fått en olycklig start. Vilket vi hade sluppit om det
funnits ett bättre förarbete". Vad menar han?

Anf. 35 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag börjar med att svara på första frå-
gan. Min definition av världskultur är världens kultu-
rer.
Världskulturmuseet var ett arbetsnamn som an-
vändes i kulturpropositionen. Det har tydligt framgått
att organisationskommittén självfallet har att välja
vilket namn den vill ge till museet. Den har valt Sta-
tens museer för världskultur. Jag tycker inte att det är
min sak att gå in i den semantiska diskussionen kring
detta. Detta betyder för mig världens kulturer.
När det gäller regionalpolitiken var det jag sade i
polemik mot Miljöpartiet, som vanligtvis står mycket
för uppfattningen att det skall finnas ett regional
spridning och ett Sverige som lever i stort. Vad jag
sade i mitt anförande är att det är kulturpolitik att ha
en viss regional balans i fördelningen av de statliga
kulturmedlen. I slutändan hamnar man annars i en
situation där människor tycker att de inte vill betala
för det.
Det kan gå till så att de nationella institutionerna i
Stockholm arbetar mer inriktat på hela landet och är
en motor för andra kulturinstitutioner runt om i lan-
det. Det kan vara fråga om att göra TV-sända upp-
sättningar och att i någon mån turnera, även om det är
oerhört kostsamt. Det handlar om att de är tillgängli-
ga och öppna för hela nationens publik.
Jag tror att det är oerhört viktigt. Men det är också
viktigt att vi har ett antal nationella institutioner som
får en kraftfullare nationell finansiering än de regio-
nala på andra ställen än i Stockholm. Det tror jag är
bra ur kulturpolitisk synvinkel.

Anf. 36 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Den frågan behöver vi inte debattera.
Också jag anser att kulturinstitutioner skall finnas
spridda över hela landet. Men det här har blivit en så
viktig del i frågan, som inte alls borde kopplas till
regionalpolitiken, eftersom det inte är vad det handlar
om.
Världskultur är världens kulturer, sade kulturmi-
nistern. Ligger Europa och Sverige också i världen,
eller är det utomeuropeisk kultur? Det är också en
fråga som jag gärna skulle vilja ha definierad. Det får
följdverkningar om man menar det ena eller det and-
ra.
Jag fick inte svar på vad chefen för Etnografiska
museet menar när han säger att arbetet har fått en
olycklig start, eftersom Marita Ulvskog menar att allt
har gått till som det skall göra. Han är positiv och vill
ha museet, liksom egentligen de flesta andra. De vill
ha museet, men de vill inte ha in Östasiatiska museet
och Medelhavsmuseet i museet.
Styrelsen får enligt organisationskommittén ett
väldigt stort ansvar just när det gäller organisations-
frågor, om nu kommittén förslag skall följas. Det har
varit fråga om flytt eller inte flytt. Där är väl nuläget
att det i första hand inte är föremålen som skall flyt-
tas, utan man skall ha trådlös kommunikation mellan
museerna.
Men om styrelsen kommer fram till någonting an-
nat har ju regeringen lämnat frågan i styrelsens knä.
Vad menar kulturministern om detta?

Anf. 37 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag sade redan i mitt anförande från
talarstolen, Inger Davidson, att det handlar om ett
ansvarsmuseum inom de delar av kulturhistorien som
rör kulturer med ursprung utanför Sverige. Detta
kommer också förhoppningsvis att stå i den instruk-
tion som kommer att vara klar till årsskiftet för detta
nya museum, eller denna nya museimyndighet.
Vad gäller chefen för Etnografiska museet i Göte-
borg får väl Inger Davidson ta kontakt med honom
och fråga vad han menar. Vi har inte en sådan rela-
tion på Kulturdepartementet att vi håller människor i
herrans tukt och förmaning. De får säga precis vad de
vill, och de får också förklara sig själva.
Vad gäller frågan som styrelsens ansvar tycker vi
att det har varit viktigt med ett nytt museum som skall
arbeta på ett lite annorlunda sätt. Det ingår fyra mu-
seienheter i det. Det är då viktigt att det också finns
ett parlamentariskt inslag i styrelsen, och det har
också utskottet poängterat. Därför kommer det att
finnas ett visst parlamentariskt inflytande i denna
styrelse. Vi tror att det är viktigt för att de grundläg-
gande linjer som här läggs fast också skall kunna
fullföljas.

Anf. 38 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att det tillåts även en nära
granne till Göteborg att yttra sig i den här diskussio-
nen.
Jag tyckte att jag spetsade till det när jag kallade
museipolitiken för tombolapolitik. Men efter att ha
hört kulturministern tycker snarare att det var för
svagt uttryckt.
Marita Ulvskog bad ju också om frågor på andra
områden. Som jag sade tidigare tycker jag att kultur-
propositionen är tämligen detaljerad, och ännu mer
detaljerad blir den statliga kulturbudgeten via t.ex.
Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet vid för-
delning av löpande anslag, dvs. de anslag som förde-
las varje år. För mig visar detta en bristande tilltro till
den regionala nivån. Även Marita Ulvskog sade ju att
det händer så många spännande saker ute i landet.
Varför då inte utöka det regionala ansvaret? Eller är
det så att ni inte tilltror de regionala politikerna till-
räckligt omdöme?
I propositionen skriver regeringen också beträf-
fande utredningen om den regionala fördelningen att
det inte är möjligt att sammanfatta analysen i form av
en total fördelning av de statliga utgifterna per län.
Det är dock regeringens ambition att detta på sikt
skall bli möjligt i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Med anledning av det tycker jag också att det
skulle vara intressant att höra kulturministerns tids-
plan, så att vi får veta när vi verkligen kan få en bild
av hur det ser ut.

Anf. 39 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag kan inte ge något exakt svar på
frågan om en tidsplan. Vi hade en mycket hög ambi-
tion att i årets budgetproposition kunna redovisa en
bättre regional analys, men det här är vad Kulturrådet
har klarat av. Vi kommer med emfas att driva den här
frågan vidare för att få en så klar bild av det som det
är möjligt att få.
När det gäller detta med att regionala eller kom-
munala politiker inte skulle duga till att sköta kultur-
politiken vill jag säga att jag tror att de duger minst
lika bra som vi. Till slut ställs vi ju inför den avgö-
rande frågan om vi skall ha en nationellt sammanhål-
len kulturpolitik eller om kulturpolitiken skall se helt
olika ut i olika delar av landet, framför allt i de kom-
muner eller regioner som har gott om pengar och de
kommuner eller regioner som har ont om pengar. Det
är egentligen detta det handlar om.
Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har en
nationellt sammanhållen kulturpolitik. På den lokala
eller regionala nivån finns risken att det, när kultur-
medlen skall ställas mot andra angelägna behov som
vård och liknande, blir oerhört svårt att försvara kul-
turpengarna. Det finns många kommunalpolitiker
som är lyckliga och nöjda med att det finns en statlig
kulturpolitik som inte lämnar dem ensamma. Kultu-
ren har fortfarande en alltför svag ställning, även om
den definitivt har stärkt sin ställning i de flesta kom-
muner. Detta kan var ett mycket riskfyllt experiment.

Anf. 40 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att de regionala särarterna
skall få komma fram. Vi skall självfallet kunna ha
nationella mål, men jag menar att regionerna själva
måste kunna ta ställning inom de ramarna.
Landstingsförbundet har ju skrivit till regeringen
ett antal gånger och bl.a. påpekat att det regionala
självstyret i praktiken omintetgörs. Man kan inte göra
egna kulturpolitiska prioriteringar. Man skriver att
handlingsfriheten blir mycket begränsad. Detta är ett
hinder i förverkligandet av en regional kulturstrategi.
Det är ganska hårda ord. Är det inte ganska allvarliga
signaler från ett förbund som dessutom har en social-
demokratisk ledning?
Jag håller med kulturministern om att kultur ställs
mot vård och skola ute i regionerna och kommunerna,
men politikerna där är inte sämre än politikerna här.
Vi kan hålla kulturens fana högt. Någon har sagt att
kultur är en livsform och en kamp, men kultur måste
också vara farlig. Jag tror att man kan ta lite risker i
det här avseendet.

Anf. 41 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag håller självfallet med Lennart
Kollmats om att det skall finnas regionala särdrag i
kulturpolitiken. Mångfalden är ju ett av de viktigaste
målen i kulturpolitiken. Det handlar inte om detta.
Utöver det faktum att kommuner och landsting står
för ungefär hälften av det offentliga stödet till kultu-
ren, handlar det om att staten, förutom att sätta upp
nationella mål, också skall ha pengar som räcker till
t.ex. en riksteater som är en ambulerande national-
scen för hela landet. Detta är ett enda exempel.
Jag tror att det finns risker med att nedmontera
den nationella kulturpolitiken. Jag är ingen företräda-
re för den synpunkten. Däremot finns det mycket som
man kan göra, kanske inom den försöksverksamhet
som nu pågår i några delar av landet där kulturen
också finns med. Låt oss utvärdera den och se vad
den ger!

Anf. 42 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Den här debatten har kommit att
handla mycket om Världskulturmuseet. Jag vill säga
till ministern att vi i Centerpartiet aldrig har motsatt
oss att det skall byggas ett världskulturmuseum. Jag
är väldigt glad över att vi har både Christina Roges-
tam och Alvar Persson. Jag förstår att de tycker att
det är ett spännande och bra jobb som de håller på
med nu.
Vi har sagt att i väntan på en översyn av hela
myndighetsstrukturen bör riksdagen besluta att Öst-
asiatiska museet och Medelhavsmuseet även fortsätt-
ningsvis skall tillhöra Statens konstmuseer respektive
Statens historiska museer.
Sedan är ju kulturen inte bara Världskulturmuseet.
Kulturministern sade själv alldeles nyss att kulturen
fortfarande har en förhållandevis svag ställning. Jag
ställde en fråga i mitt anförande om hur kulturminis-
tern har tänkt sig att delaktigheten i kulturlivet skall
öka. Jag undrar om det finns möjlighet att få något
sagt om det.

Anf. 43 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Det är ju ett gigantiskt arbete. Det är
också ett av våra viktigaste mål i kulturpolitiken. Det
är egentligen ett jämlikhetsmål. Oberoende av var
man bor, vilken social bakgrund, vilken utbildnings-
bakgrund eller vilket kön man har skall man ha en
möjlighet att få uppleva kultur eller kanske t.o.m.
delta själv i kulturutövande uppgifter.
Det är ingenting som man klarar över dagen. Det
finns mycket ogjort. Vi har ju försökt genom att stötta
de regionala kulturinstitutionerna och genom att, i
strid med vad som har sagts här tidigare, lägga tillba-
ka pris- och löneomräkningspengarna till de regionala
kulturinstitutionerna. Vi har inte sparat på detta. Vi
har lagt tillbaka det i form av stödenheter som har
fördelats av Kulturrådet. Det har inte gått tillbaka i
exakt samma procentsats till varje enskild institution,
men institutionen har fått fler stödenheter. Det har
lagts på mer pengar än pris- och löneomräk-
ningspengarna på de regionala kulturinstitutionerna.
Sedan har det spelat en viss roll vad kommuner och
landsting har varit beredda att gå in med. Det är na-
turligtvis en penningfråga.
Men visst behövs det mer. Det har nämnts flera
mycket spännande projekt här, bl.a. Akvarellmuseet
på Tjörn och många andra exempel.
Vi kommer att fortsätta att arbeta i den riktningen,
men jag hinner inte gå in på hela den katalogaria som
vi håller oss med på Kulturdepartementet där vi vill
göra mer för att öka delaktigheten. Det är en av de
absolut viktigaste kulturpolitiska frågorna.

Anf. 44 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det känns bra att höra att det finns
förslag nedskrivna. Jag hoppas att vi har möjligheter
att få ta del av de tankar som finns.
Jag tror att det är mycket viktigt att regeringen
också har i åtanke detta med samlingslokalerna. Om
vi skall få den här delaktigheten är det viktigt att vi
har lokalerna, så att framför allt ungdomar redan från
tidig ålder kan få möjligheter att möta kultur av olika
slag, och då inte bara musik i musikskolan utan även
konst och bild osv.

Anf. 45 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Det ansvariga statsrådet i frågan, Ul-
rica Messing, är inte här i dag - det har diskuterats
både samlingslokaler och folkbildning. När det gäller
samlingslokalerna är förslaget naturligtvis ett verk av
kreativa människor i utskottet, som har löst proble-
met. Jag kan säga att det var med stor glädje som
Ulrica Messing såg att ni gjorde någonting åt saken.
Det var inget förslag där hon hade sitt hjärta. Jag tror
säkert att den lösning ni har valt kommer att bli
mycket bra för samlingslokalfrågan.

Anf. 46 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! När man kommer in så här sent i de-
batten har man inte haft någon möjlighet att replikera,
men det må vara tillåtet att kommentera en del av det
som har sagts.
Först kan jag bara konstatera att Ewa Larsson inte
hade behövt berömma sig själv. Efter den tjänst hon
har genomfört för regeringens räkning fick hon det
beröm som det väl var värt från den utgångspunkten.
Jag tycker snarast att Ewa Larsson i dag har gjort Don
Quijote rangen stridig som figuren Riddaren av den
sorgliga skepnaden.
Charlotta Bjälkebring konstaterade att den nya
myndigheten skall skapa kultur. Låt oss konstatera en
gång för alla: myndigheter eller beslutsfattande för-
samlingar skapar ingen kultur. De kan ge möjligheter
till det, och de kan förstöra möjligheterna. Men man
skapar inte kultur genom myndigheter eller demokra-
tiska församlingar. Den skapar sig själv.
Åke Gustavsson talade om dyslektiker i samband
med böckerna. Jag har tre eller fyra gånger motione-
rat om att man skall göra rejäla satsningar för dyslek-
tiker, och vid samtliga de tillfällena har Åke Gustavs-
son varit med och röstat emot motionerna. Det är
t.o.m. så att de båda nyligen entledigade statsråden
inom Utbildningsdepartementet så sent som under
föregående år också har vänt sig emot det när jag och
även en del andra moderater har arbetat för detta. Det
är inte där som satsningen skall göras, utan det vikti-
gaste är att man så tidigt som möjligt diagnostiserar
så att folk sedan får en chans att med en annorlunda
utbildning kunna tillgodogöra sig litteraturen.
En del andra av de kommentarer som Åke Gus-
tavsson gjorde skulle jag också kunna säga någonting
om. Jag bara konstaterar att det är skillnad på politisk
konservatism och Åke Gustafssons konservatism. Vi
vill faktiskt ändra på vissa saker, men det har han
svårare för.
Både Åke Gustavsson och Charlotta Bjälkebring
tog upp frågan om Skådebanan. Vi kan bara konstate-
ra att det inte är sant att vi vill ta bort de pengarna. Vi
har sagt att de skall föras över och i stället användas
till marknadsföringen för publikkontakterna på Riks-
teatern och att vi där följer en enhällig teaterutred-
ning.
Kulturministern skall jag också kommentera när
hon nu är här. Det är viktigt att alla de här sakerna
hänger ihop. Men vi vet alla, fru kulturminister, att
naturmiljön har oerhört stor betydelse för de kulturer
som växer upp i densamma. Då kan man fråga sig
varför t.ex. Naturhistoriska riksmuseet eller Natur-
historiska museet i Göteborg inte har kommit med i
hela det här konceptet. Det går väldigt bra att samar-
beta över gränserna. Det lyckades man med under
den tid som jag satt i Göteborgs museinämnd. Vi
hade ett dussintal museer att hålla ordning på, och de
klarade alldeles utmärkt att i projektform, utan att
man slog sönder strukturerna, arbeta på olika sätt.
Jag talade i söndags med några i Göteborg som på
olika sätt är berörda av det nya världskulturmuseet.
Om kulturministern tror på sin egen argumentering
skulle hon nog bli förvånad över en hel del av de
kommentarerna.
Fru talman! Aldrig tidigare har jag upplevt det
som så viktigt att ge våra unga den identitetsskapande
och kulturarvsvårdande kunskap som vi kan ge alla
via den i och för sig också viktigaste kulturinstitution
som vi har, skolan. Anledningen till att jag säger det
är att vi aldrig tidigare sett en så osvensk och en så på
inhemska kulturtraditioner fattig uppdukning inför
julen som det som många erbjuder svenskarna i år.
Det är alltifrån ytligt, stillöst glitter till den stora stat-
liga glöggtillverkarens fånigt hoande amerikaniserade
tomte. Vi har kommit långt ifrån både Viktor Ryd-
berg och Jenny Nyström. Det går att tjäna lika mycket
pengar och samtidigt göra en insats för vårt kulturarv
med det som är svenskt.
Fru talman! Mycket av det vi diskuterar här i dag
är sådant som serveras de många utan att de har den
kunskapen som behövs för att kunna göra ett eget val
och en egen bedömning. De anslag vi här beslutar om
skulle på ett väsentligt bättre sätt komma folket till
del om de genom en tidig kontakt med kulturen, på
ett naturligt sätt och inte som någon påsmetad deko-
ration på tillvaron, finge den träning i att både själva
skapa och ta del av verkligt professionellt skapande
som kan lägga grunden till ett liv med djup och me-
ning. Det är att leva - inte bara att överleva - som vi
måste lära de unga.
Statens kulturråd har i en publikation i departe-
mentsserien En strategi för kultur i skolan tilldelats
rollen att i samverkan med Skolverket göra något i
den här frågan. Men det är framför allt genom lärar-
utbildningen som åtgärder måste till. Det fick jag
nyutnämnde socialministern Lars Engqvist, då ordfö-
rande i Kulturrådet, och hela dess styrelse i övrigt att
ställa sig bakom för fyra fem år sedan, när jag satt i
den styrelsen. Men varken Skolverket eller ansvariga
inom högskolans område hade ens tid att träffa Kul-
turrådet för att diskutera detta efter den framställning
som vi gjorde. Jag hoppas att Kulturrådet lyckas
bättre denna gång, för detta är en mycket viktig upp-
gift. Samtidigt måste jag notera att rådet har för
många uppgifter, och jag hävdar att kulturen inte mår
bra av att snart sagt alla bidrag och allt annat stöd -
direkt eller indirekt - serveras genom denna enda
tratt! Dess roll måste ständigt prövas och omprövas.
Andra organisationer som också borde omprövas
till sin inriktning och omfattning är de tre R:en -
Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter. Det
är vår bestämda övertygelse att vi skulle kunna få
mera för pengarna och samtidigt befrämja förnyelse
om man bättre kunde utnyttja det omfattande nät vi
har i Sverige av regionala teatrar och museer. Egen-
produktioner i huvudstaden breddar inte kulturen -
det slog redan Europarådets inspektionsgrupp fast för
ett antal år sedan. Det vi säger om en omprövning
innebär inte på något sätt att jag finner skäl till kritik i
sig mot t.ex. Riksteaterns föreställningar - tvärtom.
Man har också på senare år just företagit samarbete
och distribuerat andras produktioner. Där är man på
rätt väg.
Det är just genom att i samarbete med olika lands-
ändar hjälpa till med distribution av de pjäsuppsätt-
ningar respektive utställningar som produceras lokalt
som man kan åstadkomma den breddning och verkli-
ga decentralisering av kulturen som efterlysts. När det
gäller Rikskonserter så vill vi bara påminna om Kul-
turutredningens betänkande, där man - liksom vi har
hävdat - har pekat på att det borde vara så att deras
löpande fonogramutgivning bör ske på samma villkor
som övriga producenters.
Ett annat förslag som lades fram i enighet av
Kulturutredningen var det om genrecentrum inom
musiken. Det var inget som fick regeringsstöd, dess-
värre. Vi moderater har motionerat om det varje år.
Bl.a. har vi pekat på behovet av genrecentrum för
folkmusik och för jazz. Nu korrigerar utskottet denna
brist i regeringens politik och ställer sig bakom att vi
får ett genrecentrum för folkmusik i Tobo. Vi kom-
mer att fortsätta att arbeta för dessa centrums till-
komst eftersom de är mycket viktiga för att ge ama-
törmusiker förebilder och blir platser från vilka kun-
skap och inspiration kan spridas. Även därvidlag får
vi ut mycket mera för satsade resurser.
Just deltagande och känslan av delaktighet i kultu-
ren är oerhört viktiga faktorer. Det måste ges mera
utrymme för folkligt deltagande på olika plan och i
olika former. Vi moderater har pekat på möjligheter-
na att skapa fonder både centralt, regionalt och lokalt
för att förnya kulturen och bredda engagemanget. Vi
har också pekat på hur lyckat arbetet i Storbritannien
är med National Trust. Förutom de över 30 000 som
arbetar frivilligt på de mer än 300 anläggningar med
kulturminnen som man har hand om, så rör det sig
om hundratusentals medlemmar och familjemedlem-
mar som på olika sätt är med och vårdar kulturmin-
nena och sprider kunskap om dem. Vi har också pekat
på hur viktigt det är att den nya stiftelselagstiftningen
inte försvårar individers, hembygdsföreningars och
företags möjlighet att vara med och ta ett ansvar för
museer och annat ute i landet. Tyvärr har inte rege-
ringen kommit med det förslag till en särskild typ av
juridisk person som skulle behövas för detta, trots att
man fått riksdagens uppdrag att göra det.
Filmfrågorna har fått en tillfällig lösning genom
en tidsbegränsad förlängning av det gamla filmavta-
let. Därför känns det inte meningsfullt att i dag de-
battera detta mera ingående. Däremot kan vi konstate-
ra att det sker intressanta saker och det tas regionala
initiativ i samarbete mellan filmskapare, medier,
politiska organ och näringsliv. "Trollywood", dvs.
Film i Väst i Trollhättan, har visat att det går att ut-
vecklas. Film i Skåne är starkt på gång. Det handlar
om regionalt och lokalt förankrade satsningar, och
man kan genom frivillig samverkan åstadkomma
mycket.
Det är också naturligt att vi kommer att framföra
vår uppfattning vid nästa års förväntade filmpolitiska
förslag från regeringen. Då blir det också tillfälle att
återkomma vid den riksdagsbehandling som då skall
ske.
För alla oss engagerade och intresserade gäller det
att delta i den allmänna debatt som nu börjat. Det
finns underlag i och med den utredning som överläm-
nades till regeringen i förra veckan, stridsskrifter och
debattartiklar. Låt oss bli överens om några viktiga
principer, t.ex. att det inte är försvarligt med filmer
som upphör att visas i samband med att man hämtat
ut bidraget från Svenska Filminstitutet eller där den
verkliga subventionen per såld biljett går, i extrem-
fall, upp till 10 000 kr eller mer. Sådant kan inte för-
svaras gentemot andra konst- och kulturskapare och
inte heller gentemot den allmänhet som utan att kun-
na påverka får betala kalaset.
Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga
moderata reservationer och yttranden och de yrkan-
den som gjorts i dag i debatten av Elisabeth Fleet-
wood och som kommer att framställas av Jan Back-
man senare.

Anf. 47 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har noterat under dagen i kamma-
ren att Moderaterna har anlagt ett nytt språkbruk. Ni
vill ha ett nytt Världskulturmuseum i Göteborg, Len-
nart Fridén. Hur skall det finansieras när det är byggt?

Anf. 48 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det här är intressant. Jag skrev tidiga-
re en kommentar till mig själv när Ewa Larsson
plötsligt höjde rösten i debatten med Inger Davidson
och Elisabeth Fleetwood: Argumentationen svag, höj
rösten. Så hade den gamle folktalaren skrivit i sitt
manuskript.
Ewa Larsson har varit med i diskussionerna i ut-
skottet och vet att vi har sagt att vi vill se ett annor-
lunda förslag. Det finns ingen som helst anledning att
anslå 29 miljoner kronor till någonting som vi tycker
skall ha en annorlunda utformning. Det framkommer
också av vårt tidigare agerande i frågan.
Jag skulle egentligen avslöja en del av de diskus-
sioner vi hade även på den tiden Ewa Larsson kom
med i den borgerliga gruppen för att diskutera KU-
anmälningar. Men det skall jag avstå från. Det kan
vara pinsamt nog.
Det bör vara pinsamt nog att efter att ha gått ut så
hårt i personvalskampanjen inför valet, som Ewa
Larsson gjorde, med bl.a. dessa frågor, att göra en så
total omvändelse under galgen. Jag beklagar att det
har skett.

Anf. 49 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Lennart Fridén kommer nu med en
ren lögn. Först och främst: Ewa Larsson har aldrig
gått ut i någon personvalskampanj. Hela Miljöpartiet
stöder att ge kulturen mer ekonomiskt stöd. Lögn,
Lennart Fridén!
Att inte ha ett Världskulturmuseum i Göteborg har
aldrig varit en valfråga för Miljöpartiet. För två år
sedan fördes en debatt i kammaren och beslut fatta-
des. Efter det har vi inte debatterat frågan.
Lennart Fridén är så dåligt ekonomiskt påläst så
han blandar ihop en finansiering när ett nytt museum
är byggt med 29 miljoner kronor i reformmedel. Det
är 29 miljoner kronor som möjliggör utveckling och
samarbete. Det är något som museerna så väl behö-
ver. De har så lite pengar på museerna att de inte har
råd att träffa varandra. Så lite kan moderaterna om
pengar. Hjälp!

Anf. 50 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag är rädd för att den hjälp Ewa
Larsson behöver kan inte någon av oss ge.
Jag har efter mina tolv år i styrelsen för Svenska
museiföreningen en god inblick i vilka bekymmer
man har i den svenska museivärlden. Det skall inte
Ewa Larsson försöka lära mig. Det är ungefär som att
lära mamma göra barn.
Skulle Ewa Larsson normalt sett vilja satsa pengar
på något hon inte vet vad det är? Vi har sagt att vi vill
ha en annan lösning. I avvaktan på det vill vi inte
satsa på detta. Det är inte konstigare än normalt sunt
ekonomiskt tänkande - på samma sätt som man gör
med sin egen hushållskassa. Vi får väl där göra en
gemensam jämförelse; inte kastar väl Ewa Larsson ut
pengar på någonting som hon inte vet vad det är? Det
gör inte jag. Det skulle jag inte tro att hon heller gör.
Tala inte om lögn. Vi vet precis vad vi talar om i
sammanhanget.

Anf. 51 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall gärna ge mig in i en ideolo-
gisk debatt om konservatismens yttersta innebörd.
Den klassiske konservative ideologiske fadern är
engelsmannen Burke. Ett av hans viktiga teman var
att reformera för att bevara. Det var det samhälle han
levde i som han ville bevara.
Poängen med Lennart Fridén är att han vill refor-
mera för att rasera. Han vill rycka bort 300 miljoner
kronor från folkbildningen, vilket naturligtvis får
utomordentligt allvarliga konsekvenser. De konser-
vativa i landstingen vill rycka sönder ett nätverk av
väl fungerande regionala kulturinstitutioner. De kon-
servativa i riksdagen vill inte satsa på ungdomens
egna organisationer, de vill sno 56 miljoner kronor
för dem.
Lennart Fridén vill ha drastiska nedskärningar för
de tre R:en. Ett exempel är Riksutställningars stora
projekt Spåra staden som verkligen handlar om kul-
turhistoria. Han vill inte satsa på konstnärlig gestalt-
ning av den offentliga miljön. Det blir drastiska ned-
skärningar. Lennart Fridén vill göra dramatiska för-
ändringar av internationella insatser inom Kulturrå-
dets ram. Satsningar på t.ex. lokalhållande organisa-
tioner drabbas när den konservative liemannen går
fram.
Reformera för att bevara. Lär av era gamla ideo-
logiska lärofäder.

Anf. 52 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Egentligen skulle det vara intressant
om vi någon gång finge en riktig ideologisk debatt,
men då gärna baserad på kunskaper om ideologi och
inte bara lösryckta citat. Jag är inte säker på att det är
de konservativa i landet som vill detta. Jag betraktar
en del av dem som liberala, och de hör inte till dem
som jag backar upp i alla lägen. Det vet Åke Gustavs-
son vid det här laget.
Det är fantastiskt intressant med vad som sägs
från de andra partiernas sida. Man är mer intresserad
av att diskutera vad m inte vill än vad man själv
skulle vilja. Beror det på att det är så tomt med för-
slag i övrigt eller vad?
Hur var det med entusiasmen för att de stackars
dyslektikerna skall få något att läsa? Det är bättre
som vi har föreslagit, nämligen att de får först en
chans att lära sig att läsa. Vad skall de annars med
böckerna till?
Sedan har vi Åke Gustavssons agerande i frågor-
na. Han har flera gånger haft chansen att backa upp
mina motioner om satsningar på lärarutbildning och
dyslexi. Han har inte röstat på dem.

Anf. 53 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Gärna ideologiska diskussioner. San-
ningen är i stor utsträckning att många delar av Mo-
deraternas politik i dag mer kännetecknas av nylibe-
ralism - det är en annan ideologi - än av traditionell
konservativ kulturkonservatism. Det beklagar jag. Ni
blir kanske de sista på bastionen om nyliberalism, om
man skall döma av utvecklingen vid det senaste valet.
Sedan var det dyslektikerna. Jag kan säkert ha
gjort fel. Det vet jag inte. Det är fullt möjligt. Men det
allvarliga med det beslut som skall fattas nu är att ni
vill skära 33 miljoner kronor på litteraturstödet. Det
har en annan bäring, nämligen lättläst litteratur och
lättillgängliga böcker. Det är ett bra sätt för invandra-
re att komma i kontakt med svenska språket.
Den verksamhet som har funnits när det gäller
svenska för invandrare, som inte minst folkbildningen
har bedrivit, har varit oerhört central för att man skall
kunna hävda sig ute på sin arbetsplats. Men också
inom folkbildningen vill ni skära.
Men jag skall ta fasta på det positiva. Jag tycker
över huvud taget att vi politiker skall uppmärksamma
dyslektikers situation mer än vad vi har gjort.

Anf. 54 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag blev så fascinerad av det här att
jag nästan trodde att jag inte hade någon mer replik,
så det är ju bra om vi kan starta gemensamt.
För att knyta an till det här med nedskärningar vill
jag också knyta an till vad Elisabeth Fleetwood sade
förut. Det gäller skillnaden i sättet att se på vad män-
niskor skall få avgöra själva och vad andra skall be-
stämma åt dem. Får man behålla mer av sina slantar
själv har man också en helt annan möjlighet att välja
vad man vill satsa på. Jag kan köpa en bok, gå på
teater eller hyra en videorulle. Det är ju där som
skillnaden ligger mellan våra partier och våra ideolo-
gier.
Jag kommer inte att vara den siste på barrikaderna
när det gäller nyliberalismen. Jag vet att det inte är
något som Åke Gustavsson kan beskylla mig för. Det
är väldigt viktigt att man vet vad man snackar om och
inte bara sätter på en stämpel. En sak som att vilja ha
lite ordning och reda och samtidigt ge den enskilde
större möjligheter att själv kunna besluta utifrån sina
egna ekonomiska resurser är inte nyliberalism. Det
tycker jag är en djupare form av demokrati och det är
den jag jobbar för.

Anf. 55 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Det börjar hetta till riktigt ordentligt
här. Härligt!
Kulturen skapar sig själv, säger Lennart Fridén.
Ingen kultur utan skapande människor, säger jag då.
Jag är beredd att ge mer likvärdiga villkor för männi-
skor. Lennart Fridén vill banta budgeten.
Drivkrafterna, delvis pengar, styr människan och
den kultur som kommer ut. Med Lennart Fridéns
resonemang kan sexualiserat våld så att säga vara
detsamma som kultur. Jag tycker att vi skall försöka
motarbeta det.
Man kan konstatera att fyra museer eller två, mer
offentliga medel eller mindre, vänster eller höger -
det blir faktiskt olika!
Det är alltid kul att märka ord. Det är Lennart Fri-
dén bra på.

Anf. 56 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det kanske beror på att jag är mer
lockad av det eftersom jag försöker vara försiktig och
använda dem på rätt sätt.
Jag tycker att det är ganska jobbigt när man hör
människor som först ifrågasätter människosynen hos
sina motståndare därför att de har en annorlunda syn
på Världskulturmuseet och som sedan indirekt försö-
ker pådyvla en moderat den synpunkten att sexualise-
rat våld skulle vara något man vill satsa på. Det är så
billigt att inte ens den sista veckan på vårrean kan
man hitta något så billigt som det. Jag tycker att man
bör hålla debatten på en lite högre nivå än så, i alla
fall.

Anf. 57 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Det var inte jag som kom in på video,
utan det var Lennart Fridén själv i det tidigare replik-
skiftet. I och för sig skall jag väl inte replikera på det.
Jag får väl be om ursäkt.
Vänsterpartiet strävar efter minskade klasskillna-
der. Vi värnar alla människors lika värde. Ingen kul-
tur skall lyftas fram mer än någon annan och ingen
människa är heller värd mer än någon annan. Vi vill
se helheter, alla människors lika värde. Och vi tror att
den nya museimyndigheten faktiskt kan bli ett bra
verktyg för att förverkliga vår vision.

Anf. 58 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det kanske mest fascinerande är att
Charlotta Bjälkebring jämställer video med sexualise-
rat våld. Jag talade förut om mina år i Svenska musei-
föreningens styrelse. När jag lämnade den fick jag en
video med en inspelning av Verdis Macbeth på Glyn-
debourne-operan. Visserligen är det en hel del våld i
Macbeth, det kan jag väl hålla med om. Man kan
säkert tolka det sexualiserat också. Men jag måste
säga att det är en väldigt trång syn på vad video är
och kan användas till.
Vi har verkligen velat att folk skall få utvecklas,
var och en efter sina utgångspunkter, därför att vi
tycker att alla människor är födda lika och skall ha
samma möjligheter. Däremot är vi olika och det är
den olikheten som bl.a. kulturen bygger på.
Jag vet andra länder - men det får man inte säga
numera när Vänsterpartiet har bytt namn - där man
inte har tolererat det, utan där alla skulle vara som
Pete Seeger sjöng: little boxes all of them. Det var
ungefär det man försökte skapa.
Den synen på människorna delar inte vi. Tack och
lov är det väl inte så många som gör det numera.

Anf. 59 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i
Charlotta Bjälkebrings anförande som hon höll för
några timmar sedan och i de anföranden som Ewa
Larsson och Åke Gustavsson höll här i talarstolen.
Sedan vill jag tacka Ewa Larsson för den utmärkta
deklameringen av Egils dikt. Det var en njutning som
fortfarande sitter kvar. Det är tack vare den som man
ibland har lyckats att sitta kvar i kammaren i stället
för att gå upp på rummet och slå på TV:n.
Jag kommer att ta upp området teater, dans och
musik i mitt anförande. Jag kommer också att gå in
på konstnärernas villkor, så det blir en lite annorlunda
diskussion än museidiskussionen.
Vänsterpartiet värnar om de olika konstformernas
egenvärde, deras egenvärde som uttrycksform och
förmedlare, i kommunikation mellan människor och i
olika tidsperspektiv. Konsten har alltså ett egenvärde,
vilket aldrig går att värdera i pengar. Därför är det
viktigt att påpeka att konstformerna måste stå fria
från ekonomiska bindningar. Samhället måste stå för
de verktyg och den infrastruktur som krävs för att alla
människor skall ha tillgång till kulturen som upple-
velse, som aktivt deltagande och som skapande.
Kulturupplevelser får människor att fylla på med
ny energi men ger dem också utlopp för energi och
känslor som annars kan vändas inåt i passivitet eller
utåt i destruktivitet.
För många människor är det inte någon självklar-
het att ha den tillgången, att få erfara eller delta i en
kulturupplevelse. Därför menar vi att tillgängligheten
på alla sätt måste underlättas, i vissa fall med uppsö-
kande verksamhet. På den här punkten kan jag förstå
att Charlotta Bjälkebring tidigare menade att vi inte
har samma kultursyn som moderaterna.
Det svenska musiklivet har varit jämförelsevis bra
på att ta till sig former och uttryck från andra musik-
kulturer. Teater- och bildkonstområdet ligger lite
efter, och museerna har ännu inte börjat samla på,
beskriva och gestalta det nya mångkulturella Sverige.
Vi i Vänsterpartiet menar att det är viktigt att även
den invandrade kulturen visas på gallerier, teatrar och
museer i större utsträckning än vad som är fallet i
dag. Det är viktigt att det får genomslag på alla kultu-
rens områden att Sverige i dag inte bara är blågult,
utan också mångkulturellt. Det tog bl.a. kulturminis-
tern upp på ett bra sätt.
Utgiftsutvecklingen visar också på att kulturen
fått ett visst påslag i statens budget under senare år.
Det är bra. Påslaget svarar dock inte mot de ökade
kostnaderna och inkomstminskningarna i andra sekto-
rer, som i sin tur påverkar kulturen och är en förut-
sättning för att den skall nå ut.
Verksamheten inom kulturområdet är i grunden
tvärsektoriell, vilket innebär att en rad olika satsning-
ar inom och utanför statens budget påverkar möjlig-
heten att svara upp till de kulturpolitiska målen. När
skolor inte har råd att köpa teaterföreställningar, fru
talman, bibliotek inte har råd att köpa böcker och
förvaltningar inte har råd att köpa konst får kulturar-
betarna inte råd att vara kulturarbetare.
Fru talman! Kulturrådet skall fördela pengar efter
de av staten uppställda målen. Fördelningen sker då
till teater, dans, musik, konst, museer, utställningar
etc. Kulturrådet har stor makt över och ett enormt
ansvar för att de statliga medlen fördelas på ett rätt-
vist sätt. Det är Vänsterpartiets åsikt att kulturinstitu-
tionerna och de fria grupperna inte bör tvingas att
permittera personal när kostnader och löner stiger.
Vänsterpartiet har föreslagit en utvärdering av hur
Kulturrådets medelstilldelning svarar mot den verk-
samhet som bedrivs på våra institutioner samt en
uppföljning och utvärdering av Kulturrådets roll och
ansvar när det gäller att kartlägga och inhämta kun-
skap och information för att kunna fördela medlen så
att de kulturpolitiska målen bäst kan uppfyllas. Syftet
är att komma bort från diskussionen om pengar och i
stället få diskutera vad som skall göras med pengarna,
dvs. få en fördjupad kulturpolitisk diskussion.
Fru talman! Våra väl fungerande institutioner är
en förutsättning för det fria skapandet. Därför ser vi
att en målmedveten och lyckad satsning på det fria
kulturlivet bygger på ett kompletterande. Det finns
alltså ingen konkurrenssituation mellan institutioner
och fria grupper. Detta gäller också våra nationalsce-
ner. Vi har trots allt en önskan vad gäller våra stora
nationalscener. Operan och Dramaten bör enligt oss i
Vänsterpartiet ha ännu fler uppsättningar för barn och
ungdom. Nyskriven dramatik och turnerande är även
det verksamhet som måste stärkas. Det är viktigt att
nationalscenerna lever upp till målet att vara en motor
i det svenska kulturlivet och breddar sitt utbud med
små uppsättningar som kan turnera runt i landet. Det
har vi faktiskt sett ett bra resultat av.
Jag vill komma med litet mer fördjupning kring
de fria teater- och dansgrupperna. Under senare år har
de fria gruppernas ekonomi försämrats drastiskt. De
ökade kostnaderna har inte följts av ökade intäkter
eller ökat ekonomiskt stöd. Problemet är, förutom
kostnadsutvecklingen för grupperna, att arrangörernas
möjlighet att anlita de fria teatergrupperna minskat i
hela den kommunala sektorn och inom föreningslivet
på grund av den svåra ekonomiska situationen. Det är
lättare att välja bort kultur än lagreglerad verksamhet.
De statsunderstödda teatergrupperna och en-
semblerna minskar sin verksamhet, och i stället ökar
de rent kommersiella produktionsbolagen sin verk-
samhet. Dessa kommersiella bolag använder sig av
stordrift. De fyller stora salonger men intresserar sig
inte för pedagogiken, samtalet och för- och efterar-
betet. Därför är det fortsatt viktigt med stöd till de
kvalitetsinriktade fria grupperna. Anslaget till de fria
grupperna bör i huvudsak användas som årligt verk-
samhetsbidrag och fördelas till de grupper vars verk-
samhet bedrivs i enlighet med de kulturpolitiska må-
len.
Fru talman! Vi föreslår att verksamhetsbidraget
för de fria grupperna skall delas upp i en verksam-
hetsdel och en turnédel. Detta ger de fria dans- och
teatergrupperna möjlighet att turnera utan att behöva
använda sina verksamhetsmedel till resor och trakta-
menten. Verksamhetsbidraget behövs för kontinuite-
ten och för att behålla basen i produktionen. På så vis
kan kvaliteten stärkas och bibehållas också i mer
kulturfattiga områden i vårt land.
Så går jag över till musiken och det regionala stö-
det, fru talman. Regeringen föreslår att länsmusikor-
ganisationens anslagsminskning fullföljs. Kulturpoli-
tiskt anser vi i Vänsterpartiet att det i sig är riktigt att
flytta över tyngdpunkten från producenterna till kon-
sumenter och arrangörer. Men att göra dessa drastiska
nedskärningar på mycket kort tid är olyckligt, efter-
som man då ställer olika musikformer mot varandra.
Det kan bli svårare att nå syftet att spränga gränser
mellan olika musikformer och få nya former för sam-
arbeten.
Vi i Vänsterpartiet vill om möjligt mildra ned-
skärningarna i länsmusikorganisationen. De tillskjut-
na medlen bör därför inte delas ut generellt, utan
fördelas där länsmusiken har sitt uppdrag. Därför har
vi i Vänsterpartiet också yrkat att regeringen skall
pröva frågan på nytt i vårbudgeten. Eventuella för-
stärkningar av länsmusik bör dock inte göras på be-
kostnad av minskat arrangörsstöd.
Fru talman! Under åren 1997-1998 har 2 % av de
anvisade medlen till teater, dans och musikinstitutio-
ner avsatts. De riktade bidragen har fördelats av Sta-
tens kulturråd efter ansökan av institutionerna. Väns-
terpartiets erfarenhet är till skillnad från Kulturrådets
att dessa projektpengar har urholkat den ordinarie
verksamheten. Vissa vinster har gjorts i nya, lyckade
projekt, men genom att pengarna tagits från den ordi-
narie verksamheten har basen i verksamheten blivit
lidande. Det är glädjande att vi nu nått enighet i ut-
skottet kring procentfrågan.
Så går jag över till att tala om folkmusiken. Folk-
musiken ges nu äntligen möjlighet att utvecklas. Re-
geringen stärker folkmusiken genom att inom ramen
beräkna ett särskilt stöd till ett nationellt centrum.
Vänsterpartiet vill med anledning av detta påtala
vikten av att ett folkmusikcentrum skapas. Det är
glädjande att så också skall ske. Men jag måste också
påtala vikten av att arrangörerna av folkmusikorgani-
sationerna stärks. Det är av yttersta vikt att det inte
blir någon som helst motsatsrelation mellan ett folk-
musikcentrum med ett statligt uppdrag och den enor-
ma verksamhet om bedrivs av folkmusikorganisatio-
nerna, som tyvärr alltför ofta tilldelas för små medel.
Fru talman! Nu har Elisabeth Fleetwood gått, men
jag vill ändå säga att hon tog upp sponsring. Det vill
jag också kort få beröra. Sponsringen har ökat under
senare år inom hela kultursektorn, inte minst inom
teater-, dans- och musikområdet. Bristen på ekono-
miska medel har tvingat kulturskaparna att söka andra
finansieringslösningar. Detta kan i förlängningen
skapa större problem i den rent konstnärliga proces-
sen. Olika bindningar till sponsorer kan indirekt kvä-
va skapandet och yttrandefriheten. Vi i Vänsterpartiet
ser det som väldigt angeläget att kulturen även i fort-
sättningen skall framhäva sin konstnärliga styrka utan
några bindningar till sponsorer.
Fru talman! Vänsterpartiet delar regeringens upp-
fattning att konstnärernas försörjning i största möjliga
mån skall baseras på ersättning i direkt anslutning till
utfört arbete. De stödåtgärder som aviseras i proposi-
tionen är lovvärda, eftersom kulturarbetarnas ekono-
miska villkor successivt har försämrats och arbetslös-
heten nu är högre än bland många andra yrkesgrup-
per. Trots detta saknar kulturarbetarna inte arbets-
uppgifter, men de kan inte försörja sig på inkomsten
av utfört arbete. Detta beror delvis på de rådande
ekonomiska förutsättningarna i staten, landstingen
och kommunerna.
Några av de viktigaste insatser som kan göras för
kulturen är därför insatser för att förbättra kommu-
nernas ekonomi. Detta ger möjlighet för skolor, för-
skolor och äldrevård att satsa på kulturen, vilket är en
förutsättning om de kulturella traditionerna skall leva
vidare i kommande generationer.
Fru talman! Låt mig slutligen få kommentera mo-
deraternas förslag. Det intressanta, eller kanske det
tragiska, är att moderaternas nya satsning är att inrätta
ännu ett centralt råd eller en fond för kulturell förny-
else, som de kallar det - Kulturens dubbleringsfond.
Vad blir egentligen skillnaden om man jämför med de
nedskärningar moderaterna vill göra? Precis som vi
riktar de kritik mot att vissa av Kulturrådets områden
inte är tillräckligt decentraliserade, men man föreslår
ändå en ny fond som kommer att fungera på samma
centraliserade sätt.
Hela kulturbudgeten raseras med moderaternas
nedskärningar på 572 miljoner kronor. Samma ned-
skärning uppgår förvisso till 609 miljoner kronor i
finansutskottet moderata förslag vad gäller utgiftsom-
råde 17, som Charlotta Bjälkebring nämnde tidigare.
Bortsett från att moderaternas siffror skiljer sig åt
med 37 miljoner kronor, vilket kan vara intressant,
undrar jag om moderaterna är medvetna om vad deras
förslag kommer att innebära. En konsekvensbeskriv-
ning vore på sin plats, fru talman. Med moderat kul-
turpolitik kommer endast de med tjocka och välfyllda
plånböcker att ha råd att ta del av den exklusiva kul-
tur som blir kvar.
Jag hade nöjet att få lyssna när Elisabeth Fleet-
wood ställde en fråga till kulturministern vid en
sammankomst härförleden. Hon menade säkert väl-
digt väl och ville värna om kulturarbetarna. Jag und-
rar, fru talman, om Elisabeth Fleetwood är medveten
om vad moderaternas förslag kommer att innebära för
den enskilde kulturarbetaren, som hon så väl vill
värna. I dagarna har alla kunnat ta del av skådespe-
larnas rimliga krav på löner att leva på. Moderaternas
förslag, fru talman, är fientligt inte bara mot kulturar-
betarna utan också mot den frihetstanke som de an-
nars vill prata så varmt om. Det verkar vara ett tomt
prat - ett hån.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
Vänsterpartiets reservationer nr 3, 10 och 17. I övrigt
står jag bakom de förslag som vi har fört fram, och
jag yrkar avslag på det moderata förslaget.

I detta anförande instämde Charlotta L Bjälke-
bring (v).

Anf. 60 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det är inte så att vi vill ha en fond.
Jag sade, vilket den ärade kollegan i kammaren hade
hört om han hade lyssnat, att vi vill ha en fond cent-
ralt - vi har t.o.m. föreslagit en annan dit man skulle
kunna testamentera pengar som ett slags alternativ till
Allmänna arvsfonden m.m. Den här krona-för-krona-
fonden är ett sätt att bygga upp det här, första året
med 100 miljoner osv. Detta skulle verkligen kunna
bli ett alternativ till att behöva springa i korridorerna
hos regeringen eller Statens kulturråd och be om
pengar. Dessutom skulle det kunna vara en förebild
för många andra fonder.
Vi vill alltså att det skall vara flera som är med
och genom självständiga fonder breddar och ger stör-
re möjligheter åt kulturen - till skillnad mot hur det är
nu. Nu har regeringen t.o.m. satt ledningen för Stiftel-
sen framtidens kultur i det egna knäet genom att utse
chefen för Statens kulturråd samt en statssekreterare i
disponibilitet, så att säga, till de personer som de
facto beslutar i den här fonden. Det innebär med
andra ord en ytterligare insnärjning.
Vi vill att flera skall kunna vara med. Man skall
kunna ha flera möjligheter att vända sig till olika
grupper. Många skall känna en delaktighet och bygga
upp det här. Det är att skapa bredd.

Anf. 61 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag vill i och för sig hålla med i vissa
delar av den kritik som Lennart Fridén för fram vad
gäller Kulturrådet och Stiftelsen framtidens kultur. Vi
i Vänsterpartiet vill också ha en mer decentraliserad
roll för deras verksamhet.
Men, Lennart Fridén, vem är det som skall fördela
pengarna i fonden? Vem skall fördela pengarna? Den
stora skiljelinjen handlar nog, tror jag, om att vi i
Vänsterpartiet inte tycker att den svenska kulturen
skall uppbäras av allmosor, arv och stöd från privata
intressenter. Vi tycker att det skall vara samhällets
ansvar att bedriva en kulturpolitik och se till att kul-
turskaparna får möjlighet att skapa kulturen.

Anf. 62 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Låt mig först korrigera: Det Tasso
Stafilidis menar är inte samhället utan staten. För oss
är samhället något mycket större än så.
En stiftelse eller en fond äger sig själv genom sitt
kapital. Man kan mycket väl tänka sig att i ett sådant
sammanhang se till att just kulturskapare själva sitter
med i stiftelsestyrelsen och fattar beslut.
Nu är det de facto så - och jag vet vad jag talar
om efter sex och ett halvt år i Kulturrådets styrelse -
att en liten grupp chefstjänstemän beslutar det mesta
utifrån sina egna värderingar. Styrelsen har ytterst lite
att säga till om. Ungefär en tredjedel av besluten
fattas av direktören på delegation. En del av besluten
fattas av ordföranden, och sedan är resten kvar till
styrelsen att säga ja eller nej till i efterhand. Så skall
det inte gå till, och det är därför jag tycker att man
verkligen måste reformera detta.
Ett antal sådana här fonder gör det möjligt för
många att söka hos olika så att det kommer till olika
bedömningar hos självständiga, oberoende personer
som varken sitter i statens knä eller i det privata ka-
pitalets. En fond skall vara självständig och äga sig
själv om det skall gå till på rätta sättet, och det är
sådana möjligheter vi vill skapa - centralt, regionalt
och lokalt. Det skulle faktiskt få kulturen att blomma
på ett helt annat sätt.

Anf. 63 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag vill än en gång hålla med Lennart
Fridén i hans kritik vad gäller Kulturrådet. Det är
säkert så som han säger. Därför har vi också föresla-
git att man skall göra en utvärdering och se vilken
Kulturrådets roll egentligen är, om Kulturrådet verk-
ligen uppfyller sina mål och arbetar efter vad vi har
lagt fast här i riksdagen. En sådan utvärdering tycker
vi skulle vara väldigt bra innan man skär ned kultur-
budgeten med över 600 miljoner kronor.
Detta är också intressant: Hur har ni kunnat räkna
fel på 37 miljoner i kulturbudgeten? Det är väldigt
mycket pengar.

Anf. 64 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kom in i kammaren efter det att
Lennart Fridén hade begärt replik, men jag hörde en
del av hans anförande. Jag behöver därför inte fort-
sätta denna replik från min sida. Jag vill bara säga att
jag vid annat tillfälle gärna debatterar Vänsterns och
vår syn på friheten.

Anf. 65 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det tackar jag för, Elisabeth Fleet-
wood. Det vore intressant att diskutera den frågan,
både vad gäller friheten just för kulturen och frihet
rent allmänt.
Det som jag försökte få fram i min kommentar till
er budget är att ni inte ger kulturarbetarna och kultu-
ren den frihet som de behöver. I stället tycker ni att de
skall vara beroende av ekonomiska intressenter, så-
dana som kan tvinga in kulturen i vissa speciella
kulturformer och till vissa egenskaper som jag inte
tror att ens ni moderater önskar.

Anf. 66 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Här skiljer sig vår uppfattning. Jag
ställer gärna upp på en debatt om friheten med Väns-
terpartiet - inte minst mot bakgrund av det parti som
tidigare representerade er här och från vilket ni fortfa-
rande har ledamöter - och även friheten på kulturom-
rådet. Men det här replikskiftet är alldeles för kort för
en så lång debatt.

Anf. 67 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara informera Elisabeth Fle-
etwood, eftersom hon inte verkar vara medveten om
det, om att jag är en fri människa och att Vänsterpar-
tiet också är ett fritt, demokratiskt parti.
Det intressanta, tycker jag, i det som diskussionen
ändå handlar om är att ni i det moderata förslaget till
kulturbudget faktiskt inskränker den frihet som ni
annars pratar så väl om.

Anf. 68 PAAVO VALLIUS (s):
Fru talman! Regeringen konstaterar i propositio-
nen att teater, dans och musik styrs av många olika
faktorer. Det handlar om medborgarnas privatekono-
mi, om konkurrensen från andra fritidsaktiviteter och
inte minst om regionala och lokala initiativ. Man
konstaterar samtidigt att de statliga insatserna är en
pådrivande kraft. Alla internationella erfarenheter
pekar på att det behövs ett omfattande offentligt stöd
för att alla medborgare skall kunna erbjudas ett kva-
litetsutbud av teater, dans och musik.
Jag skall peka på några viktiga områden, och jag
börjar med Riksteatern.
Både antalet föreställningar och antalet besökare
visar här en positiv utveckling. Genom den omorga-
nisation som har skett får Riksteatern större möjlig-
heter att anpassa sig till de regionala förutsättningar-
na. Jag vill också peka på Riksteaterns uppdrag att
samarbeta med Forum för världskultur vid Södra
Teatern i Stockholm.
I utskottets betänkande avstyrks en motion om
den finskspråkiga teaterverksamheten. I motionen
föreslogs att bidraget skulle föras över från Rikstea-
tern till Kulturrådet. Utskottet säger nej till förslaget
med hänvisning till att Riksteatern har lång erfarenhet
av finskspråkig teaterverksamhet och att ett kontakt-
nät är uppbyggt.
Jag vill understryka vikten av att kontakterna och
samarbetet ytterligare stärks. Jag vill också instämma
i vad utskottet skriver om vikten av att ett fungerande
kontaktnät snabbt byggs upp inom den sverigefinska
befolkningen.
Riksteatern har en viktig uppgift för en vital tea-
terverksamhet i hela landet. Detsamma gäller Riks-
konserter på musikens område.
Moderaterna upprepar sitt krav på kraftiga ned-
skärningar, på 129 miljoner totalt för Riksteatern och
Rikskonserter. Det är bara att konstatera att modera-
terna skiljer ut sig även på det området. Nedskärning-
arna är ledmotivet. Moderaternas motiv för neddrag-
ningar, att den regionala teaterverksamheten har
byggts ut, är svagt. Riksteatern och Rikskonserter
behövs naturligtvis. Men det handlar kanske om mo-
deraternas vanliga Stockholmsfixering.
I några motioner föreslås en översyn av musik-
verksamheten - detta bl.a. mot bakgrund av situatio-
nen för länsmusiken. Det är en viktig fråga, men som
utskottet påpekar kommer Kulturrådet med en utvär-
dering. Den får vi givetvis studera och dra slutsatser
av.
Det är glädjande för oss socialdemokrater att kul-
turutskottet i betänkandet föreslår riksdagen att Eric
Sahlström-institutet i Tobo skall bli ett nationellt
centrum för folkmusik och folkdans. Institutet har
redan en fungerande verksamhet och är inriktad på att
föra denna del av kulturarvet vidare genom utbildning
och fortbildning av lärare och elever. I institutets
styrelse ingår också representanter för många av
organisationerna inom folkmusiken från olika delar
av landet. Därmed finns det förutsättningar för insti-
tutet att spegla inte bara norra Upplands folkmusik
utan goda möjligheter att centralt bli nationellt i den
meningen att det speglar folkmusik och dans från hela
landet.
Fru talman! Det finns många förnämliga institu-
tioner i vårt land. En av dem är Drottningholmstea-
tern. Det är en viktig och vital del av vårt kulturarv.
Jag vill citera vad utskottet skriver: "Det bör vara ett
nationellt intresse att både Operan och Drottning-
holmsteatern kan bidra till att bevara, vårda och
främja den del av kulturarvet som utgörs av äldre
tiders opera- och balettkonst." Utskottet förutsätter att
de i samråd med regeringen utarbetar lösningar för
den fortsatta verksamheten vid Drottningholmstea-
tern.
Nya nationella uppdrag föreslås också i motioner.
Det är i och för sig mycket fina verksamheter som
lyfts fram i motionerna, men det är rimligt att vi nu
ser hur de pågående nationella uppdragen fungerar
innan vi satsar på ytterligare.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde Björn Kaaling (s).

Anf. 69 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Man känner sig nästan som gubben i
lådan när man hoppar upp igen, men jag är tvungen
att korrigera en sak. Det är inte rätt att vi är ute efter
att lägga ned Riksteatern. Vad vi har sagt är att det är
väldigt väsentligt att Riksteatern finns kvar som
komplement på vissa områden där länsteatrar och
regionala teatrar inte kan åstadkomma samma saker.
Det gäller på balettens område. Det behövs komple-
ment på barnteaterområdet, Tyst teater osv. Det är
viktigt för de bitar, som inte de regionala teatrarna
kan serva sitt område med, att Riksteatern finns kvar
eller ser till att detta kan ske. Det är inte så som Paa-
vo Vallius framställer det hela. Dessutom är det vik-
tigt, som vi också påpekat, att Riksteatern är den som
ansvarar för t.ex. finsk teater.

Anf. 70 PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Om man tar 129 miljoner från Rikste-
atern och Rikskonserter betyder det naturligtvis att
man minskar anslaget för att producera och erbjuda
teaterverksamhet för olika grupper i samhället.
Mångkulturell teaterverksamhet är nästan obefintlig,
kan man säga. När det gäller teaterföreställningar på
andra språk än finska av dem som talas i Sverige tror
jag inte det finns någon som helst verksamhet. På
finska finns endast barnteater. Mer än hälften av de
föreställningarna är också på svenska. Där finns det
säkert mycket att göra. Det går inte att utveckla den
verksamheten genom att minska anslaget till Rikste-
atern.

Anf. 71 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Låt mig bara konstatera att det har ti-
digare fastställts att tanken, när man började utlokali-
sera vissa delar av Riksteatern, deras småensemblen
och etablerade länsteatrar, var att man därmed skulle
avlöva det centralt. Det viktigaste för oss är inte att
slå vakt om en organisation med stora anläggningar i
Hallunda. Det viktigaste är att man får teater för det
hela. Då kan man göra det på ett helt annat sätt. Med
de kompletterande uppgifter som den rest som skulle
var kvar av Riksteatern kunde göra skulle man kunna
få ut mycket mer av teaterpengarna.
Vi följer bara det som en gång alla var överens
om, att när väl länsteatrarna var etablerade fanns det
inte samma behov av den Riksteater som en gång på
30-talet etablerades av Arthur Engberg. Då skulle det
finnas någonting annat i stället.
Vad vi föreslår är inte alls något konstigt. Det är
bara den utveckling som man från början hade tänkt
sig.

Anf. 72 PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Om det vore så väl att Riksteatern ha-
de så mycket pengar så att dess verksamhet skulle
kunna utvecklas. Men under de senaste åren har man
minskat anslagen till Riksteatern. För två tre år sedan
hade vi s.k. Finska Riks där man egenproducerade
verksamhet i Sverige och där man kunde ge teaterfö-
reställningar på finska ute i landet. I dag finns inte
den verksamheten kvar. Den verksamheten inom
Riksteatern är avvecklad. Visst har anslagen minskat
till Riksteatern, vilket också gjort att man fått av-
veckla, som jag ser det, viktiga verksamheter.

Anf. 73 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det är tur att det finns fler partier än
Miljöpartiet som tror på kulturell tillväxt. Detta gör
att Moderaterna i dag står ensamma i riksdagen om
att vilja avlöva Riksteatern.
Jag är precis som Paavo Vallius väldigt glad över
att vi i dag får gratulera Tobo, som blir vårt första
nationella folkmusikcentrum i Sverige. Jag har lite
svårt att förstå att det inte står någonting i betänkan-
det om Erik Sahlström och om nyckelharpan, den
nyckelharpa som anses vara vårt svenska nationalin-
strument.
Nu vill jag fråga: Delar Paavo Vallius hans parti
vår uppfattning om att vi i Sverige skall gå vidare och
göra precis som man har gjort i Finland och i Norge,
dvs. utveckla nationella folkmusikcentrum på fler
ställen i Sverige?

Anf. 74 PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte. Jag kan svara väldigt
kort och säga att jag instämmer i den uppfattning som
Ewa Larsson har. Visst är det viktigt att man utveck-
lar dessa verksamheter också i andra delar av landet.
Det är viktigt att man börjar med ett folkmusikcent-
rum som sedan kan utvecklas vidare genom ökade
resurser och sådant.

Anf. 75 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! För att minska debattiden sträckte jag
upp tummen för att markera mitt gillande till det som
senast sades.

Anf. 76 JAN BACKMAN (m):
Fru talman! Jag skall beröra några av områdena i
det moderata särskilda yttrandet som Elisabeth Fleet-
wood redan har förutskickat. Sedan vill jag ta upp
mediefrågorna, och det är ju i våra sammanhang
liktydigt med radio och TV.
Allra först vill jag dock yrka bifall till reservation
14 under hemställanspunkt 25. Vi har i Sverige valt
att ha en avgiftsfinansierad radio- och TV-
verksamhet, även om det då och då har höjts röster
för att slopa TV-avgiften och övergå till en skattefi-
nansierad public service radio och TV. Vi anser att de
tre företagen SVT, SR och UR tills vidare skall ha en
given tilldelning av medel ur rundradiokontot som sin
finansieringskälla.
Vi har tidigare föreslagit att bl.a. sponsring skall
förbjudas inom public service, och vi ser inte heller
någon anledning att riksdagen skall anvisa särskilda
medel för att underlätta övergången till ny teknik.
Även om regeringen anför att syftet är att stärka
mångfalden på mediemarknaden blir den reella ef-
fekten för radio och TV-bolagen av den här typen av
särskilda medelstilldelningar att beroendet av stats-
makten ökar, vilket på sikt riskerar att leda till likrikt-
ning snarare än mångfald.
Vi avvisar också höjningen av TV-avgiften och
föreslår att Teracoms momopol på marksänd radio
och TV skall avskaffas, men avstår av omsorg om
kammarens tid från att yrka bifall till motsvarande
reservationer.
Konstnärsnämnden och Ersättningar och bidrag
till konstnärer är två anslagsposter i vår budget. Låt
mig först slå fast att vi, inte minst av ideologiska skäl,
på alla sätt värnar om den konstnärliga upphovsrätten.
På samma sätt som en uppfinnare kan skydda sin
uppfinning genom ett patentförfarande måste den som
ägnar sig åt konstnärligt skapande kunna skydda sitt
verk från missbruk.
Däremot anser vi inte att den konstnärliga upp-
hovsrätten är en kollektiv rättighet. Den enskilde
konstnären skall i största möjliga utsträckning själv få
disponera sin upphovsrätt och välja till vem och på
vilka villkor hon eller han vill överföra den. Det
komplicerade regelverket som upphovsrättsorganisa-
tionerna upprätthåller i dag, borde enligt min uppfatt-
ning många gånger kunna ersättas av ett enkelt över-
förande av upphovsrätten mot ett rimligt engångsbe-
lopp. Därför har vi i vårt särskilda yttrande föreslagit
att Konsnärsnämndens anslag skall minskas.
Konstnärsnämndens roll som den viktigaste för-
sörjaren för många konstnärer blir i det system som
byggts upp under många år ytterst grannlaga. Vi har i
olika sammanhang hävdat att det måste byggas upp
en beredskap mot tendenser till korporatism och vän-
skapskorruption på det konstnärliga området. En
åtgärd som vi föreslagit är att inte ge vissa organisa-
tioner rätten att föreslå vilka som skall ingå i nämn-
den.
Det måste vara en huvudregel att de ersättningar
som ur skattemedel betalas ut till konstnärer står i
proportion till den prestation vederbörande utfört. Vi
anser t.ex. att en större del av biblioteksersättningen
skall tillfalla de författare och översättare vilkas
böcker faktiskt lånas ut. I dag är det endast 35 % av
ersättningen som används på detta sätt.
Att betrakta de resterande pengarna som en soli-
daritetsfond är enligt vårt synsätt fel. Ingen annan
yrkesgrupp avkrävs genom en statlig förordning eko-
nomiskt ansvar för sina kolleger. Det är genom det
generella skattesystemet som vi visar solidaritet med
andra människor. Att göra författarna beroende av
välviljan hos Författarfondens styrelse liknar för
övrigt mer skråväsende än solidaritet.
Likaså anser vi, och det verkar av propositionen
som om regeringen delar denna uppfattning, att ar-
betsstipendier skall vara förbundna med någon sorts
prestationskrav - propositionen talar om
"målinriktade arbetsstipendier".
Kulturmiljövården ryms under anslagen G1 och
G2. Här har vi i vårt budgetförslag avsatt 25 miljoner
mer än majoriteten. En av effekterna av det fram-
gångsrika SESAM-projektet, som Elisabeth Fleet-
wood redan har berört, har varit att man avslöjat stora
behov av konserveringsinsatser, inte bara i museernas
samlingar utan också i kulturmiljön. Vi vill öka resur-
serna för både kulturmiljövårdsinsatser och för mer
direkta åtgärder i t.ex. äldre stadsbebebyggelse.
Vi är övertygade om att det finns många ansvars-
kännande privata fastighetsägare som skulle göra
stora ekonomiska uppoffringar för att säkra det kul-
turhistoriska värdet på sina hus om de dessutom kun-
de påräkna ett visst statligt bidrag för de allra mest
kostnadskrävande insatserna.
Jag måste än en gång påtala den stora oro vi kän-
ner inför Riksantikvarieämbetets (RAÄ) roll inom
kulturvården. Vi har länge efterlyst en stark och
kompetent sektorsmyndighet på detta område. Ett
första organisatoriskt steg togs när Historiska museet
lösgjordes från ämbetet, men det är inte nog.
Enligt vår uppfattning hör den arkeologiska upp-
dragsverksamheten inte hemma hos RAÄ. Den för-
ordning som utarbetades efter riksdagsbeslutet om
uppdragsverksamheten blev en halvmesyr som dess-
utom har tolkats olika av länsstyrelserna som har att
följa den. Det borde numera vara uppenbart att ett
rent upphandlingsförfarande mellan ett antal friståen-
de högt kvalificerade aktörer med olika huvudmän
hade gett bättre effekt och verksamt bidragit till att
förtydliga RAÄ:s roll. Skilda upphandlar-, utförar-
och kontrollroller undanröjer risken för att ovidkom-
mande hänsyn skall styra beslutsprocessen.
Frågan är om inte nästa steg borde vara att också
ansvaret för den publika verksamheten vid Glim-
mingehus, Birka, Eketorp på Öland och Gamla Upp-
sala borde överföras till naturligare huvudmän än den
centrala sektorsmyndigheten på kulturmiljöområdet.
Folkbildningen har - som så många tidigare har
påpekat - i det moderata budgetalternativet fått dra ett
tungt lass som besparingsobjekt. Först och främst
handlar det om uppsökarbidraget på 40 miljoner som
vi inte anser hör hemma under detta anslag. Om nå-
gon kommun som huvudman för kunskapslyftet vill
använda fackliga kanaler för att nå ut med informa-
tion om lämpliga utbildningar till arbetslösa fackföre-
ningsmedlemmar måste det anses vara deras beslut
och falla under deras ekonomiska ansvar, precis som
alla andra informationsinsatser som görs.
Ett annat ofta framfört moderat förslag är att över-
föra anslaget till folkhögskolorna till utbildningsbud-
geten. Då skulle det inom kulturbudgeten bli kvar ett
renodlat studieförbundsanslag. Det skulle då kunna
värderas i ett bredare perspektiv där studieförbundens
insatser som kulturarrangörer och viktiga aktörer när
det gäller att bevara t.ex. gamla konsthantverkstradi-
tioner och annan tyst kunskap fick vägas mot andra
kulturaktiviteter. Vi är dessutom övertygade om att
studiecirkelformen är en bra pedagogisk metod som
skulle kunna vara mycket användbar inom olika for-
mer av vuxenutbildning. Det naturliga vore - och det
skulle också till stora delar väga upp vårt besparings-
förslag - att kommunerna i större utsträckning ut-
nyttjade studieförbunden i stället för komvux i sina
utbildningssatsningar.
Till sist bara ett kort ord om anslagen till regional
försöksverksamhet. Av den förordning som styr för-
söksverksamheten framgår att det är regeringen som
beslutar vilka regionala och lokala institutioner som
skall vara stödberättigade, dvs. som det regionala
självstyrelseorganet kan välja att tilldela pengar ur
den av staten finansierade kulturpåsen.
Detta har skapat en del missmod ute i regionerna
och ansetts vara ett ingrepp i deras beslutanderätt. Det
är därför viktigt för tilltron till regeringens intentioner
med försöksverksamheten att man lever upp till det
som sägs i propositionsbilagan under utgiftsområde
17 på s. 44, nämligen att "förteckningen över stödbe-
rättigade regionala institutioner kan förändras. För-
slag om detta lämnas till Statens kulturråd och det
åligger därefter Kulturrådet att väga in dessa uppgif-
ter i budgetunderlaget till regeringen. Från regering-
ens sida kommer sådana framställningar att behandlas
med den flexibilitet som är möjlig inom ramen för
försöksverksamheten. Regeringen avser att ha en
fortsatt dialog med försökslänen."
Jag hoppas att detta kommer att förbli ett löfte och
inte bara en målsättning, för här finns det möjlighet
att få värdefulla erfarenheter av hur ansvarsfördel-
ningen kan fungera.
För oss moderater är det ansvar som ligger i hu-
vudmannaskapet viktigt. Om regionala kulturinstitu-
tioner med samma huvudman väljer att samordna sina
resurser, borde det vara möjligt även utanför för-
sökslänen.
Jag har inget annat yrkande än det som jag redan
har framfört.

Anf. 77 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall med anledning av Jan
Backmans anförande bara göra ett par reflexioner
beträffande public service.
I det här betänkandet står ju Moderaterna helt en-
samma med sina reservationer. Nu gör Jan Backman
dessutom tillägget att han vill förbjuda sponsring.
Vad jag skall koncentrera mig på är tekniken, för
vilken man inte vill ta pengar från rundradiokontot.
Rundradiokontot är de pengar som jag som TV-
innehavare betalar - det som vi populärt kallar för
TV-licensen. Det är alltså inga skattemedel som det
handlar om.
Att ett public service-företag finansierar sin verk-
samhet, inkl. tekniken, med TV-avgiftsmedel är helt
naturligt. Det är fullständigt obegripligt att Modera-
terna kan säga nej till den.
Till yttermera visso säger Moderaterna nej till en
höjning av TV-avgiften, trots att det TV-index efter
vilket kostnaden för public service-företagen beräk-
nas i år har höjts med 2,5 %, statiskt räknat, medan
höjningen för nästa år bara blir 2,3 %. Det är alltså
ingen sjö av pengar som man öser ur. En del av detta
går, som sagt var, till den digitala tekniken.
Jag tycker att det är bra att den nu kommer i gång,
att SVT kan gå i spetsen för den. Jag beklagar att
produkterna inte finns ute på marknaden i tillräcklig
omfattning ännu, vilket kommer att leda till att igång-
sättningen sannolikt kan komma att tvingas skjutas
upp ytterligare någon månad. Det innebär kanske ett
halvår ytterligare innan vi kan få reguljära sändning-
ar.

Anf. 78 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag är medveten om att det är från
rundradiokontot som pengarna skall hämtas och inte
från skattemedel. Det vi motsätter oss i våra reserva-
tioner är att det görs till föremål för ett särskilt beslut
och att vi från riksdagens sida därmed anger hur
rundradiokontot skall disponeras i den public service-
verksamhet som vi vill skall stå fri från inflytande
även från statsmakten.
När det sedan gäller den tekniska utvecklingen har
man klarat av digitaliseringen på rundradiosidan inom
ramen för de löpande anslagen. Det är ingen mening
med att nu lägga ned programresurser inför en verk-
samhet i ett digitalt marknät som ännu inte gått att få i
gång, precis som Åke Gustavsson säger. Vi menar att
man skall klara av detta inom det generella anslaget.

Anf. 79 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Vad det handlar om är att Moderater-
na här har tre reservationer, en om den nya tekniken,
en om att man vill förbjuda höjningen av avgiften och
en om Teracom. Jag diskuterar de två första i det här
sammanhanget.
Moderaterna säger att public service-företagen
inte bör tilldelas ytterligare medel för kostnader i
samband med övergången till ny teknik. Då kan man
vara snäll och säga som Jan, att vi inte skall gå in och
reglera det här. Men det förutsätter, såvitt jag förstår,
ett särskilt beslut i riksdagen om man skall kunna få
använda pengar från rundradiokontot för detta. Om
det är en teknikalitet, behöver vi inte snacka om frå-
gan mer.
Den andra frågan, som är avgörande, är sakfrågan,
nämligen att public service-företagen måste ha resur-
ser och möjligheter att möta den nya tekniken. Jag
tror dessutom att det är bra för hela radio- och TV-
marknaden att man liksom plöjer här, därför att det
underlättar för andra aktörer på mediemarknaden att
hänga på och utveckla sin verksamhet.
Det enda som jag tycker är lite synd just nu är att
det verkar bli en försening, men det beror inte på
public service-företagen. Det finns inte tillräckligt
klara produkter tillgängliga för tittarna helt enkelt.

Anf. 80 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Som många tidigare har varit inne på
under dagen är kultur en viktig grund för all utveck-
ling. Man har också varit överens med oss kristdemo-
krater om att kulturen ger upplevelser, identitet, sam-
hörighet och uttrycksmöjligheter och att kulturen är
ett viktigt inslag i människors vardagliga liv. Just
därför är det angeläget att kulturen finns där männi-
skorna finns. Jag skall lite grann beröra länsbibliote-
ken, länsmuseerna och länsmusiken.
Kulturen måste göras tillgänglig för alla. Det är då
helt nödvändigt att kulturen förs ut i hela landet för
att därigenom ge fler människor större möjligheter till
deltagande, men också för att fler människor skall
utveckla ett intresse för att få kulturella upplevelser.
Jag ser fram emot att få ta del av den katalog med
olika förslag på hur man skall kunna öka möjligheten
för fler att utöva och uppleva kultur som kulturmi-
nistern antydde fanns på Kulturdepartementet. Men
den kommer väl fram, och då skall vi ta del av den.
Kulturintresset hos dagens unga tar sig i dag helt
andra uttryck än tidigare. I dag föredrar man i första
hand musikfestivaler, filmfestivaler, fria teatergrup-
per etc., medan stödet för permanenta kulturinsatser
är svagt. Men bland de permanenta institutionerna,
som det i dag ändå finns ett starkt stöd för hos barn
och ungdomar, är biblioteken. Detta visar att biblio-
teken, fru talman, har en viktig uppgift att fylla just
när det gäller att nå ut till alla, inte minst barn och
ungdomar.
Biblioteken och litteraturen, och jag vill då också
lyfta fram skolbiblioteken, har en stor kulturförmed-
lande roll.
Det är också viktigt att få äga böcker. Därför vill
jag passa på att säga att vi kristdemokrater i första
hand vill avskaffa momsen på barnböcker.
Förutom att förmedla kultur samverkar många
länsbibliotek med varandra i olika projekt, inte minst
när det gäller barn med skriv-, tal- och lässvårigheter.
Dyslexi har nämnts här under dagen, men det gäller
också andra handikapp.
Att kunna läsa och skriva är en mänsklig rättighet,
men alla kan inte det, inte ens i Sverige trots att alla
barn får gå i skolan i Sverige. Det finns uppgifter på
att var tionde elev lämnar grundskolan utan att kunna
läsa och skriva, nästan alla är pojkar. Man vet att
ungefär ½ miljon människor har läs- och skrivsvårig-
heter. Överfört till mitt hemlän, Västerbotten, kan
man säga att andelen kan motsvara ca 12 000 perso-
ner. Läs- och skrivsvårigheter är ett av de allra vanli-
gaste handikappen. Ändå är det fortfarande rätt okänt
för många människor.
Problemet har dock blivit mer uppmärksammat.
Olika samverkansprojekt har bildats mellan länsbibli-
oteken, Hem och skola och olika föreningar mot läs-
och skrivsvårigheter. Oftast är länsbiblioteken ansva-
riga för projekten. Detta arbetssätt har intensifierats
under de senaste åren. Detta är ett initiativ och en
verksamhet som vi kristdemokrater ser positivt på.
Fru talman! Vi anser att detta arbete fortsätt-
ningsvis bör prioriteras inom biblioteksverksamheten.
Men för att undvika byråkrati och resurskrävande
arbete menar vi kristdemokrater att de resurser som
regeringen föreslår till läsfrämjande verksamhet via
Statens kulturråd i stället skall gå direkt till bibliote-
kens verksamhet. Den kompetens som bibliotekarier-
na har på området är oerhört viktig och bör tas till
vara direkt i det läsfrämjande arbetet.
Jag vill också passa på att beröra något omkring
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur,
vars ändamål är att äga och ge ut en nyhetstidning för
utvecklingsstörda samt att ge ut lättlästa böcker. Inom
omsorgen, handikapprörelsen och skolvärlden känner
man i dag relativt väl till de lättlästa alternativen.
Men utanför de här kretsarna är denna utgivning
obekant för det stora flertalet. Många barn och vuxna
skulle ha stor glädje av att få information om det här
och ges möjlighet att läsa böcker med lättläst text.
Därför anser vi kristdemokrater att det skulle vara
vällovligt med en brett upplagd informationskampanj.
Den bör genomföras just för att presentera utgivning-
en från centrumet för lättläst som en idé. Det skulle
ge möjlighet att nå ut till flera målgrupper och till
allmänheten. På sikt skulle en sådan ökad uppmärk-
samhet leda till ökad försäljning och därmed ökad
egen finansiering. För denna kampanj bör det enligt
vårt förslag anslås 1 miljon kronor - det är vårt för-
slag - som en engångssumma under 1999.
Fru talman! Kontinuitet är en grundbult i regional
teaterverksamhet. För att kontinuiteten vid teater-,
dans- och musikinstitutionerna skulle kunna vid-
makthållas sade vi kristdemokrater nej till regering-
ens förslag om en minskning med ytterligare 2 % av
verksamhetsbidraget - medel som man sedan skall
kunna ansöka om via Statens kulturråd. Det är gläd-
jande att konstatera att ett enigt kulturutskott anslöt
sig till denna uppfattning. I svensk teater har man
alltid tvingats att söka nya vägar, och detta faktum
gjorde att regeringens förslag inte gick att motivera.
Det finns en statlig utredning som kanske många
har tagit del av. Den heter Minne och bildning. Den
indelar museernas verksamhet i tre huvudområden:
samla in och dokumentera, vårda och bevara samt
visa, undervisa och förmedla. Kulturministern var
inne på det tidigare i dag. Därtill kommer även upp-
giften att forska. Det är en integrerad del av verksam-
heten. Målet för hela verksamheten är bildning.
Det är därmed viktigt att länsmuseerna och deras
samarbetsråd har en tydlig policy som har sin ut-
gångspunkt i långsiktig kontinuitet och konsekvens.
När jag har tagit del av det här arbetet har jag kunnat
konstatera att just arbetet med att ta fram en tydlig
policy och en långsiktig kontinuitet och konsekvens
är ett arbete som nu intensifieras inom Länsmuseer-
nas samarbetsråd. Det är positivt.
Också regeringens förslag om de regionala muse-
erna, att 4 % av bidraget år 2000 skulle avsättas till
riktade, tidsbegränsade bidrag, var något som Krist-
demokraterna sade nej till. Vi är också där glada för
att kulturutskottet är enigt om en annan lösning; att
säga nej till detta. Det ligger kvar på 2 %.
Avslutningsvis, fru talman, har det tidigare här i
kammaren varit ett replikskifte mellan min partikam-
rat Inger Davidson och Åke Gustavsson när det gäller
länsmusiken. Där vet vi att riksdagen 1997 fattade ett
beslut om en generell sänkning av bidragsnivån med
ca 50 miljoner kronor. Sänkningen skulle genomföras
i två etapper. Anslaget har för år 1998 minskats med
25 miljoner kronor, och regeringen avser att ytterliga-
re minska med 25 miljoner kronor för år 1999.
Som framkom tidigare i den här replikrundan
motsätter vi kristdemokrater oss denna drastiska
minskning. Jag vill bara säga något kort om varför vi
gör detta. Förslaget om besparingar har lagts fram
trots att det i överenskommelsen om ändrat huvud-
mannaskap uttalades att ingen kostnadsövervältring
skulle ske - varken vid övertagandet eller därefter.
Med de neddragningar som nu föreslås minskas
förutsättningarna för en regionalt förankrad musik-
verksamhet. Många orkestrar hotas av nedläggning.
Den professionella regionala musiken står ofta som
förebild för amatörorkestrar och musikensembler.
Förslaget medför därmed mycket stora nackdelar för
regionalt kulturliv. Till sist, fru talman, vill jag säga
att vi kristdemokrater avvisar den drastiska neddrag-
ning som regeringen föreslår. Vi anslår ytterligare 10
miljoner kronor utöver pengarna i regeringens förslag
för år 1999.
Jag vill med det också, fru talman, yrka bifall till
reservationerna 8, 11 och 12.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.25 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

4 § (forts.) Kultur, medier, trossamfund och
fritid samt Filmavtalet (forts. KrU1)

Anf. 81 ANNIKA NILSSON (s):
Fru talman! Jag skall i detta anförande ta upp frå-
gor som berör kulturarvet och främst då museerna.
Museerna spelar en viktig roll i det svenska kulturli-
vet. Genom det arbete som läggs ned inte bara beva-
ras vårt kulturarv utan det ger oss också möjligheter
att förstå det som har hänt runt omkring oss. Genom
att samla, bevara och levandegöra vårt kulturarv ger
museerna oss möjlighet att förstå var vi i dag befinner
oss och vad som har lett oss hit. Runt om i vårt land
finns det tusentals människor som på olika sätt är
engagerade i vårt kulturarv. Det handlar bl.a. om
arbetslivsmuseer och hembygdsföreningar. Dessa
människors brinnande engagemang lyfter och driver
tillsammans arbetet med det svenska kulturarvet
framåt.
Fru talman! I budgetpropositionen redovisar rege-
ringen sina prioriteringar inom kulturarvsområdet.
Det handlar om en satsning på det industrihistoriska
arvet. Samhället har under en mer än sekellång tid
förändrats från ett jordbrukssamhälle till ett industri-
samhälle. Detta arv utgör en betydande del av vårt
kulturarv. Och därför har regeringen tagit initiativ till
denna satsning.
Ett annat område som regeringen prioriterar inför
nästa år är att öka tillgängligheten till kulturarvet. En
treårig försöksverksamhet på ett kulturarvs-IT syftar
till att genom digital bearbetning öka tillgängligheten
till samlingarna i framför allt centrala kulturarvsin-
stitutioner och regionala museer.
Fru talman! Just nu står vi inför ett millennieskifte
- en övergång inte bara från ett sekel till ett annat,
utan nu tar vi steget in i ett nytt årtusende. Under det
sekel som vi lämnar bakom oss har mycket hänt. När
min morfar föddes 1911 på en bondgård i Uppland
befann sig Sverige i början av industrisamhället.
Under morfar levnadsår togs vi genom kriser som
krig och depressioner till ett välfärdssamhälle. När
han tog mig i famnen första gången i mars 1971 var
det ett helt annat samhälle som han kunde lämna över
till mig. Sverige var ett välutvecklat industrisamhälle
mycket olikt det jordbrukssamhälle han öppnade sina
ögon i första gången.
Nu är det vi som lämnar industrisamhället bakom
oss och går in i något nytt. Några kallar det kunskaps-
samhälle. Andra kallar det informationssamhälle.
Vilket namn det än må ha så vet vi att industrisam-
hället som det såg ut i sina största år går vi med raska
steg ifrån. Bevarandet och åskådliggörandet av jord-
brukssamhället har vi varit mycket duktiga på, men
nu är det viktigt att med samma kraft bevara 1900-
talets historia.
Ett museum i Sverige jobbar extra med denna
uppgift. Det är Arbetets museum i Norrköping, vars
mål är att spegla arbete och arbetsliv. Det har dess-
utom fått ett nationellt uppdrag där det ingår att ut-
veckla och förstärka den verksamhet som bedrivs vid
museet, särskilt avseende arbetslivet och det industri-
historiska arvet. Detta nationella uppdrag har lett till
att den industrihistoriska verksamheten runt om i
landet har förstärkts. Att på olika sätt etablera en
samverkan mellan arbetslivsmuseerna har varit en
viktig uppgift för Arbetets museum.
Ett annat område som Arbetets museum lagt sär-
skild vikt vid är att uppmärksamma kvinnliga arbets-
områden och att problematisera arbetets villkor uti-
från ett genusperspektiv. Det har bl.a. lett till doku-
mentation och utställningsprojekt rörande socialar-
betare och städ- och vårdyrken. Vidare har museet
tagit initiativ till flera seminarier under temat om hur
kvinnors historia synliggörs som en del av vårt kul-
turarv.
När man vet hur mycket som Arbetets museum
gör så är det märkligt att år efter år i denna kammare
möta Moderaterna som med envishet hävdar att den-
na verksamhet inte är något som staten borde stödja.
Tycker inte Moderaterna att det är en bra verksamhet
som sker på museet, eller är det så att ni tycker att
industrisamhällets historia är något som vi från sam-
hället inte borde uppmuntra och stödja?
Fru talman! Hösten 1996 fattades beslut om ett
nytt museum. En museimyndighet som skulle inne-
hålla fyra museer, Medelhavsmuseet, Östasiatiska
museet, Folkens museum - etnografiska och Etnogra-
fiska museet i Göteborg. Efter riksdagens beslut till-
sattes en organisationskommitté som fick i uppgift att
förbereda och genomföra etableringen av ett
världskulturmuseum. Detta skall skapa förutsättning-
ar att utveckla nya verksamhetsformer, och inrikt-
ningen skall vara tvärvetenskaplig, skrev regeringen i
direktiven till kommittén. Kommittén har med jämna
mellanrum rapporterat till regeringen om sitt arbete
och lämnade i oktober slutbetänkandet Statens muse-
er för världskultur.
Utskottet har nu under hösten behandlat frågan
om Världskulturmuseets vara eller icke vara samt
vilka museer som skall ingå i den nya myndigheten.
Utskottet skriver i betänkandet:
"De fyra olika museerna inom myndigheten med
sina olika forskningstraditioner och höga sektoriella
och tvärvetenskapliga kompetenser skall ges goda
förutsättningar att befrukta varandra."
För mig är det viktigt att lyfta fram att det handlar
om fyra museer, med olika vetenskapliga inriktning-
ar, dvs. konstvetenskap, arkeologi och socialantro-
pologi. Tanken med denna myndighet är att just föra
ihop olika vetenskapliga riktningar för att vi tror att
detta kommer att leda till ett nytt och fruktsamt sam-
arbete. Organisationskommittén skriver i sin inled-
ning till skiss till övergripande verksamhetsidé:
Statens museer för världskultur skall skapa något
nytt i museivärlden, något som ännu inte existerar.
Verksamheten skall skildra likt och olikt i tankesätt,
livsstilar och levnadsvillkor men också kulturella
förändringar i Sverige och världen. Besökaren skall
ges tillfälle att reflektera över sin egen och andras
kulturella identitet.
Den museimyndighet som vi i dag beslutar om är
på intet sätt en färdig verksamhet. Jag är övertygad
om att denna verksamhet, med all den enorma kun-
skap och kompetens som personalen har, leder till en
levande och blomstrande verksamhet på alla fyra
museerna.
Utskottet slår fast att den verksamhet som bedrivs
vid de fyra enheterna skall ges likvärdiga förutsätt-
ningar vad avser personal, utvecklingsmöjligheter för
personalen, utställningar, m.m.
Jag har en fråga, och den riktar sig till Moderater-
na. Ni skrev i er gemensamma reservation hösten
1996 att ni inte hade något emot en samordning av de
två etnografiska museerna i Göteborg och Stockholm.
I den motion som ni nu har väckt har ni yrkat avslag
på de 29 miljoner kronor som skall gå till den nya
myndigheten. I denna summa ingår medel att driva
Etnografiska museet i Göteborg, och ni har inte sagt
att ni säger nej till att förstatliga detta museum. Detta
innebär att i er budget finns bara anslaget till Folkens
museum - etnografiska här i Stockholm. Men ni har
även kostnader för museet i Göteborg. Min fråga till
er blir då:
Vill ni att vi lägger ned museet i Göteborg, eller
vill ni att vi skall lägga ned någon verksamhet i
Stockholm, så att det på så sätt frigörs medel för att
klara verksamheten i Göteborg?
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till hemställan i utskottets betänkande i dess helhet.

Anf. 82 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Låt mig börja med Arbetets museum.
Annika Nilsson har fått överta Björn Kaalings roll
som utpekare av moderaterna som motståndare till
alla typer av arbetslivsmuseer.
När det gäller Arbetets museum är vår huvudprin-
cip att huvudmannaansvaret skall väga väldigt tungt
när staten går in med bidrag och engagerar sig i nå-
gon annans museum. Vi menar att det i Arbetets mu-
seum finns en stiftelse sammansatt av väl meriterade
och högt kvalificerade medlemmar som vi under
dessa ärendens behandling i kulturutskottet inte har
sett vara beredda att ta detta huvudmannaansvar.
När det sedan gäller Världskulturmuseet har nog
Annika Nilsson fel i sin upprördhet, därför att redan i
debatten före pausen angav Ewa Larsson att de 29
miljoner som vi yrkar avslag på i sin helhet är re-
formmedel. De pengar som man menar går åt för att
driva Etnografiska museet i Göteborg vidare tills den
nya myndigheten bildas finns i en annan post. Jag kan
inte hitta den just nu.
Majoriteten i utskottet säger själv i betänkandet:
"Utskottet anser att regeringen senast i budgetpropo-
sitionen för år 2001 skall redovisa en plan för finansi-
ering av Statens museer för världskultur av vilken
skall framgå vilka ytterligare medel som skall tillfö-
ras verksamheten."
Varför vi, som motsätter oss den här organisatio-
nen, redan nu avkrävs besked när regeringen inte
behöver lägga fram en budget för detta förrän år 2001
begriper inte jag.

Anf. 83 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Stiftarna av Arbetets museum har
köpt in fastigheten och står för kapitalkostnaden på
60 miljoner. Om man räknar med ungefär 10 % inne-
bär det 6 miljoner, så stiftarna tar ändå sitt ansvar.
Men vi tycker att det är viktigt att staten går in i den
här verksamheten, därför att den är så pass viktig.
När det sedan gäller Statens museer för
världskultur och Etnografiska museet i Göteborg har
vi redan tidigare i år räknat in det specialdestinerade
statsbidraget på 3,8 miljoner i bidraget för att klara
driften av Etnografiska museet i Göteborg. Det är
bara det att från den 1 januari är det meningen att
Etnografiska museet i Göteborg skall vara helt stat-
ligt. Det innebär att 6 miljoner kronor som nu kom-
mer från kommunen inte längre gör det. Det betyder
att det fattas 6 miljoner. Då är frågan till Jan Back-
man: Var vill ni ta de 6 miljoner kronor som kommu-
nen nu skjuter till? Eller skall vi inte räkna in de 6
miljonerna, och vilken verksamhet är det då som
myndigheten inte skall bedriva?

Anf. 84 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! I vår budget fanns inte någon sådan
myndighet den 1 januari 1999. Det är svårt att avkrä-
va oss besked om en hypotetisk situation. Vi hade till
dess att det nya museet var färdigbyggt år 2003 tänkt
oss att, om vi tyckte att det var en bra verksamhet,
också hitta medel för den.
När det gäller Arbetets museum var det så att en
av stiftarna sålde fastigheten till stiftarna. Det är klart
att det värde man då lägger i den kan ha intresse för
både säljare och köpare. Men om vi jämför Arbetets
museum med de andra museerna under samma an-
slagspost, H 4, Dansmuseet, Drottningholms teater-
museum, Carl och Olga Milles Lidingöhem, Thielska
galleriet, Föremålsvård i Kiruna, som hör dit av nå-
gon underlig anledning, Röhsska museet, Roseum,
Strindbergsmuseet, Judiska museet, Bildmuseet i
Umeå och Zornsamlingarna, tar i samtliga dessa fall
huvudmännen ett betydligt större ansvar för kostna-
derna för verksamhetens genomförande än huvud-
männen för Arbetets museum gör. Det tycker vi är
orättvist.

Anf. 85 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det här är intressant. Det betyder att
moderaterna har backat från det de tidigare har sagt
när det gäller Etnografiska museet i Göteborg. Såvitt
jag förstått av den reservation som skrevs hösten
1996 var vi överens om att staten skulle skjuta till
medel och ta över Etnografiska museet i Göteborg.
Det står också i reservationen som moderaterna skrev
att man var för en ökad samordning mellan Etnogra-
fiska i Göteborg och Folkens museum - etnografiska
i Stockholm.
Om man skall följa förslaget är läget att det från
den 1 januari 1999 fattas pengar i moderaternas bud-
get. Det innebär att moderaterna backar och inte vill
att staten skall ta hela ansvaret för Etnografiska mu-
seet i Göteborg. Det innebär att ni tycker att det under
de kommande åren är kommunen som skall göra det.
Det tycker jag är synd. Jag trodde att vi var överens
på den punkten.

Anf. 86 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Med all respekt för Annika Nilssons
stora engagemang både vad gäller museifrågorna i
Norrköping och Världskulturmuseet måste jag ändå
få ställa en fråga till henne utifrån det hon sade.
Annika Nilsson sade att vi tar steget in i ett nytt
årtusende, vi går in i något nytt. Då måste jag få frå-
ga: Delar Annika Nilsson sin partikamrat Åke Gus-
tavssons känsla av olycka vad gäller länsmusikens
situation?
Utifrån argumentet att vi går in i något nytt, vad är
det vi lämnar efter oss? Jag kan se en situation med
en till viss del avlövad länsmusik som vi också läm-
nar efter oss. Jag skulle vilja ha en kommentar till det.

Anf. 87 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag riktade in mitt anförande på
länsmuseerna. När det gäller länsmusiken delar jag
Åke Gustavssons uppfattning. Vi står eniga på den
punkten. Just när det gäller länsmusiken skall Kultur-
rådet titta närmare på effekterna för orkesterverksam-
heten. Sedan tror jag att vi får återkomma till den
debatten i framtiden. Men jag delar den uppfattning
som Åke Gustavsson har framfört tidigare i debatten.

Anf. 88 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Då har Annika Nilsson gett besked på
den punkten också.
Det är intressant att konstatera att en viss del av
den socialdemokratiska gruppen i kulturutskottet är
på väg att fatta ett beslut som känns mycket svårt. Det
bådar gott för att vi i den framförliggande debatten
också skall få ta med länsmusiken som ett område
som skall tillförsäkras resurser och möjligheter att
utöva verksamhet som är viktig på regional nivå. Vi
skall kunna lämna efter oss en möjlighet även för den
generation som kommer efter oss att ta del av
länsmusiken. Den har också stor betydelse för musik-
grupper som mer ägnar sig åt att lära upp sig för att
behålla den musikaliska delen av kulturarvet.

Anf. 89 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller länsmusiken inväntar vi
den utredning som Kulturrådet gör. Sedan kommer vi
säkert tillbaka till den frågan.
När det handlar om satsningen på regionala insti-
tutioner, när det handlar om satsningen på kultur i
hela landet kan jag ändå säga till kristdemokraten
Gunilla Tjernberg att vi har stått längst fram i kampen
för Kultur i hela landet och vikten av en regional
spridning.
Vi har under de fyra år som har gått faktiskt lyck-
ats att höja kulturanslaget. Vi har lyckats att få re-
formmedel. Vi har lyckats att få mer pengar till kultu-
ren än vi har haft tidigare. Med tanke på att vi vet att
det som har hänt de senaste åren är att vi fått ett
minskat ekonomiskt utrymme är vi väldigt stolta över
att vi har lyckats skjuta fram Kultur i hela landet som
en viktig del. Det är viktigt med regional spridning
och viktigt att kultur finns för alla.
När det gäller länsmusiken återkommer vi.

Anf. 90 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag kommer i detta anförande att i
huvudsak uppehålla mig vid ungdomsfrågor och
idrottsfrågor, avsnitten M och N.
Idrotten är en viktig samhällsangelägenhet för så-
väl ungdomar som vuxna. Den skapar gemenskap och
är i de flesta fall ett positivt inslag i vårt samhälle.
Alltifrån det att om något av våra landslag eller
enskild idrottsman eller idrottskvinna har gjort något
särskilt till där det enskilda kvarters- eller knattelaget
lyckats med att vinna en turnering eller en särskild
match känner vi oss alla på något sätt delaktiga.
Idrotten har stor betydelse för invandrare. Lands-
män med familjer kan på ett bra och naturligt sätt
träffas och umgås. Jag tycker att det framgår tydligt
när man läser referat från sådana idrottsevenemang.
Självfallet har idrotten en baksida. Jag tänker då
på läktarvåld och dopning. Jag är av den uppfattning-
en att ansvariga ledare tar detta på fullt allvar, och jag
hoppas och tror att dessa avarter skall kunna bemäst-
ras. Det är min förhoppning att vi som har att fatta
beslut på alla sätt skall stödja idrotten i detta angeläg-
na ärende.
Samhällets stöd är särskilt viktigt för lokala akti-
viteter, och därför bör nuvarande lokala aktivitetsstöd
bibehållas på befintlig nivå. Detta stöd riktas till barn
och ungdomar och har en lokal anknytning. Det är en
förhoppning att så många som möjligt skall komma
med i idrottsgemenskapen.
Vad jag känner till tar ungdomsledarna ett stort
ansvar för att ge våra barn en meningsfull och värde-
full gemenskap. Jag är också övertygad om att de
flesta idrottsledarna är noga med att alla skall få delta
efter förmåga.
Vi skall inte glömma bort att det är många som
ideellt arbetar med ungdomar och idrott. Det skulle
inte vara möjligt att bibehålla den utomordentliga
verksamheten i dag om inte dessa ideella krafter
fanns. Det är inte möjligt att nog rikta tacksamhet för
det oegennyttiga arbete som många lägger ned för
våra ungdomsidrottare.
Stöd till idrotten kan ges på många sätt. Ett sätt är
att som i dag anslå medel genom riksdagen för för-
delning inom idrotten. Det förslag som finns i dag är
vi alla överens om, vilket naturligtvis är bra.
Ett annat sätt att stödja idrotten är den attityd som
ansvariga politiker visar mot idrottsrörelsen och id-
rottens organisationer. Jag tänker på förra veckans
debatt i kammaren om den s.k. idrottslistan. Rege-
ringens förslag om att få rätten att utan vidare få
"konfiskera" vissa idrottsevenemang var ett utomor-
dentligt dåligt och illa genomtänkt förslag. Jag är glad
över att riksdagen bromsade upp beslutsprocessen
och återförvisade förslaget - som skulle ha fått all-
varliga konsekvenser för idrotten om det hade ge-
nomförts. Det är inte på det sättet som vi skall stödja
idrotten och våra idrottsledare. Det var inte bara fråga
om den uppenbara risken för mindre pengar till id-
rotten, utan värre var den attityd att det utan vidare
gick att lägga beslag på ett evenemang som tillhör
idrottsorganisationen.
Vad gäller ungdomsfrågor finns det anledning att
se över om nuvarande stödformer är riktiga. Det har
visat sig att ungdomsaktiviteter som för närvarande
drar till sig nya ungdomsgrupper är de aktiviteter som
inte får ekonomiskt stöd, emedan de aktiviteter som
får stöd har minskande deltagarantal.
Det är viktigt att samhällets stöd är med i tiden
och anpassas till vad ungdomarna vill. Jag hoppas att
regeringen framöver undersöker hur det förhåller sig
och lägger fram förslag som återspeglar vilka aktivi-
teter som det är mest angeläget att stödja.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 11 och 14.

Anf. 91 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag skall börja med att instämma i
Charlotta L Bjälkebrings och Tasso Stafilidis anfö-
randen, där de har redogjort för flera av Vänsterparti-
ets ståndpunkter.
Jag skall här kort redogöra för Vänsterpartiets
ställningstagande vad gäller punkterna 14, Stöd till
trossamfund, och 15, Folkbildning.
Vänsterpartiet stödjer utskottets förslag till an-
slagsram för trossamfunden. Vi inväntar åtgärdsför-
slagen från regeringen med anledning av den översyn
som nyligen gjorts, och jag yrkar bifall till utskottets
förslag vad gäller punkt 14, Stöd till trossamfund.
Vad gäller punkt 15.1, Bidrag till folkbildningen,
kan vi inte ställa oss bakom hela propositionen utan
stöder där motion Kr517 från Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag skall kort försöka
motivera vårt ställningstagande.
I propositionen fanns inga medel avsatta för bi-
drag till samlingslokaler, och det kunde vi inte gå
med på. Den budgethantering vi nu använder oss av
med absoluta budgetramar gör handlingsutrymmet
ytterst begränsat. Vänsterpartiet har i det läget med-
verkat till en lösning som borde vara acceptabel för
de inblandade parterna. Den innebär visserligen att
folkbildningen får 30 i stället för 40 miljoner kronor
till sitt reformarbete. Detta medför, tillsammans med
andra åtgärder, att det blir ett utrymme för bidrag för
samlingslokaler med 15 miljoner kronor.
Vi är medvetna om att tidigare nämnda förslag till
lösning medför en ambitionsminskning för folkbild-
ningen, men vi vill hänvisa till utskottets textavsnitt:
"Folkbildningen tillförs nu reformmedel för detta
ändamål om 30 miljoner kronor och bör så snart som
möjligt erhålla de medel som förutsatts bl.a. i propo-
sition 1997/98:115." Vi kommer givetvis arbeta för
att så blir fallet. Pengar till samlingslokaler är positivt
för flera av folkbildningens organisationer.
De borgerliga partierna har velat avskaffa bidraget
till olika fackliga organisationer för uppsökande verk-
samhet i samband med kunskapslyftet. Vänsterpartiet
har i stället ställt sig bakom propositionen med bl.a.
följande motiveringar. De fackliga organisationerna
har enligt vår mening de största möjligheterna att nå
de människor som avses med bidraget. Dessutom
kommer en utvärdering att göras under våren, och då
är det inte rätt att föregå denna utvärdering genom att
nu ändra medelstilldelningen.
Centerpartiet har föreslagit i en motion att folk-
bildningen skulle få öronmärkta pengar till informa-
tion om EU och EMU. En av hörnstenarna inom
folkbildningen är att man själv skall få utforma sitt
kursutbud. Utskottet avstyrker motionen, men hänvi-
sar till att folkbildningsorganisationerna kan söka
pengar från UD som handhar dessa pengar. Vi ställer
oss bakom utskottets förslag, men tycker att folkbild-
ningen skall ta idén i motionen under övervägande
och ta chansen att söka medel. Vi tror, precis som
Centerpartiet, att folkbildningsorganisationerna är väl
skickade att fördjupa kunskaperna om EU och EMU.
Fru talman! Till sist vill jag notera att det finns en
tydlig ideologisk skillnad i synen på folkbildningen
mellan oss och Moderaterna. I propositionen står det
att statens stöd till folkbildningen skall syfta till att
göra det möjligt för människor att påverka sin livssi-
tuation och till att skapa engagemang för att delta i
samhällsutvecklingen. Längre fram står det att verk-
samheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor
och att höja utbildningsnivån skall prioriteras.
Moderaternas förslag är att sänka bidraget till
folkbildningen, och det visar att de inte prioriterar de
människor detta berör. Vänsterpartiet anser att folk-
bildningen och kulturen är en allemansrätt som skall
vara tillgänglig för alla. Då behövs det mer resurser,
inte mindre.

I detta anförande instämde Charlotta L Bjälke-
bring (v).

Anf. 92 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! I slutfasen av kulturdebatten vill jag
belysa två viktiga områden inom kulturen, nämligen
folkbildningen och ungdomsfrågorna. Kristdemokra-
ternas uppfattning på dessa områden finns också i
vårt särskilda yttrande nr 3.
Just nu är det aktuellt med diskussion och forsk-
ning om medborgarnas delaktighet i samhällsdebat-
ten. Det handlar också om det låga valdeltagandet i
årets val. Regeringen har bl.a. gett ett speciellt stats-
råd i uppdrag att arbeta med frågorna.
Också i det här sammanhanget tror jag på folk-
bildningens möjlighet och betydelse. Använd folk-
bildningsorganisationernas väl uppbyggda nätverk i
det här viktiga arbetet. Den frivilliga folkbildningen
har en stor betydelse för att Sverige skall vara en både
stabil och förändringsbenägen demokrati. Förenings-
liv och annat lokalt förankringsarbete är beroende av
studieförbundens verksamhet.
Folkbildningens viktigaste syfte är att göra det
möjligt för människor att kunna påverka sin livssitu-
ation och att skapa engagemang för att delta i sam-
hällsutvecklingen. Detta sker t.ex. genom studiecirk-
lar, folkhögskolekurser och olika kulturarrangemang.
Folkbildningen ger unika möjligheter för människor
att studera i stort sett vilket område som helst, vilket
skiljer den från den grundläggande institutionella
utbildningen. Den är fri och frivillig, vilket innebär
lärande utan krav och tvång. För oss kristdemokrater
är det viktigt att staten aktivt skall stödja men inte
styra denna form av lokal gräsrotsinsats för livslångt
lärande.
Så några synpunkter på ungdomsfrågorna och
ungdomspolitiken. Fru talman! Ungdomars inflytande
och deras möjlighet att påverka samhällsutvecklingen
har också på senare tid aktualiserats. Runt om i landet
har olika initiativ tagits för att ungdomar skall bli mer
delaktiga. Det kan t.ex. handla om ungdomsparla-
ment, lokala ungdomsråd, ökat inflytande i skolan
osv. Den unga generationen är en stor resurs för sam-
hället. Det är viktigt att de värderingar som de tillför
integreras i samhället och även tillåts påverka sam-
hällsutvecklingen.
Vi kristdemokrater menar att det också är viktigt
att generationsaspekterna beaktas på ett bra sätt i den
politiska beslutsprocessen. Det är därför viktigt att
ungdomsfrågorna ständigt hålls levande i riksdagen.
Jag tycker därför att det är hög tid för en ny ungdom-
spolitisk proposition.
Att vara ung är att genomgå en speciell livsfas då
man är särskilt sårbar. Ungdomstiden har också för-
längts i vårt moderna samhälle. Men att vara ung är
också att tillhöra en åldersgrupp som har vissa ge-
mensamma problem och ställs inför gemensamma
utmaningar. Vi ser t.ex. hur ungdomar på arbets- och
bostadsmarknaden drabbas särskilt hårt av arbetslös-
het och rådande bostadssituation. Ungdomar som
grupp släpar också efter andra åldersgrupper i materi-
ellt hänseende.
Precis som jag sade förut är det därför motiverat
med en statlig ungdomspolitik som försöker samord-
na insatser för ungdomar och stödja kommuner och
ideella organisationer för att medverka till positiva
levnadsvillkor för dagens och morgondagens ungdo-
mar.
Under slutet av 80-talet och i början av 90-talet
utvecklades ungdomspolitiken. En tydlig milstolpe i
utvecklingen av en samlad ungdomspolitik skedde
under åren 1991-1994 när t.ex. Ungdomsstyrelsen
skapades. Bidragsreglerna till ungdomsorganisatio-
nerna blev mer målstyrda. Nationella riktlinjer an-
togs. En utredning om ungdomars levnadsvillkor
tillsattes. En återkommande studie av ungdomars
värderingar påbörjades, och en samlad ungdomspro-
position förelades riksdagen.
Initiativen som då togs utgick från att ungdoms-
frågorna skulle få en återkommande och seriös be-
handling här i riksdagen.
Vad har då hänt sedan 1994? Ungdomsstyrelsen
har etablerat sig. En ungdomspolitisk kommitté har
utrett det som då kanske egentligen redan var utrett.
Under de fyra år som har gått sedan hösten 1994 har
Sverige haft, tror jag, fyra olika ungdomsministrar.
Effekten av detta har blivit en passiv ungdomspo-
litik. Inte heller har det blivit någon ny ungdomspoli-
tisk proposition.
Jag vill också säga något om ungdomar och kultu-
ren, och det har också berörts förut i debatten. Det är
känt att ungdomar föredrar kulturupplevelser såsom
musikfestivaler, rockklubbar, bio eller fria teater-
grupper och att de i mindre utsträckning besöker
traditionella kulturinstitutioner. Kulturen måste finnas
tillgänglig där och när ungdomar kan ta del av den.
Ungdomsorganisationerna måste ges möjlighet att
förmedla kultur och göra de unga kulturellt medvetna.
I budgetpropositionen anges att anslag N1, bidrag
till allmänna samlingslokaler, skall avskaffas. Det har
vi också diskuterat här. Många av dessa allmänna
samlingslokaler används just till ungdomsverksam-
het, ofta på mindre orter och på landsbygden. Som
sagts förut motsätter vi kristdemokrater oss att detta
anslag avskaffas.
Vi kristdemokrater har också föreslagit att ansla-
get till trossamfunden skall ökas med 8 miljoner kro-
nor jämfört med regeringens förslag. Den del av stö-
det till trossamfund som avser lokalbidrag har sänkts
under 90-talet från ca 13 miljoner kronor per år till
2 ½ miljon 1997. Vi menar att ytterligare nedskär-
ningar på detta område drabbar inte minst handikap-
pade ungdomars möjlighet att delta i kulturell verk-
samhet.
Av budgetpropositionen framgår också att Ung-
domsstyrelsen har fått i uppdrag att göra en översyn
av regelsystemet för statsbidragen. Denna översyn
skall redovisas under nästa år.
Vi kristdemokrater anser att Ungdomsstyrelsen
vid denna översyn särskilt skall uppmärksamma dis-
pensreglerna för de organisationer, t.ex. religiösa
ungdomsorganisationer, som av ideologiska skäl inte
har individuellt medlemskap - inte medborgarskap
som vi felaktigt har skrivit i reservation 12. Det skall
alltså vara medlemskap. Eftersom den tolkning som
Ungdomsstyrelsen gjorde när det gäller dispensreg-
lerna inte står i överensstämmelse med riksdagsbe-
slutet 1994-1995 anser vi att reglerna för bidrags-
systemet på denna punkt måste tydliggöras.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 12.

Anf. 93 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det är mycket upplyftande att höra så
många fina ord vid den här sena tiden på dagen när
det gäller ungdomar.
Det förslag som Dan Kihlström här lägger fram
om att man skall ha en ny ungdomspolitisk proposi-
tion är verkligen någonting att ta sikte på, tycker jag.
Ungdomarna i dag har en väldigt otrygg tillvaro. Vi
vet hur det är med våld och mobbning. Ungdomarna
är utan lokaler. Det är ålderssegregering ute i sam-
hället och kommunerna. Det är många stora problem.
Vi har från Centerpartiet agerat för att vi skall få
mer pengar till ungdomarna. Vi vill satsa 20 miljoner,
och det är viktigt att Ungdomsstyrelsen får vara med
och ta ställning till det.
Det är ett förslag som jag stöder till fullo.

Anf. 94 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag är glad för det stödet. Jag försökte
argumentera i mitt inlägg för en ny ungdomspolitisk
proposition.
Jag försökte också peka på att det har gjorts en hel
del saker under resans lopp. Men jag måste säga att
jag ser fram emot en rejäl ungdomspolitisk diskussion
här i riksdagen, i landets högsta beslutande organ.
Ungdomsfrågorna är oerhört viktiga och spänner
över ett vitt område. Jag försökte peka på några av
dem, så vi får återkomma i den här frågan.

Anf. 95 AGNETA RINGMAN (s):
Fru talman! Så sent som i våras fattade vi här i
riksdagen beslut om folkbildningens mål och syfte.
Det tål att upprepas att statens stöd till folkbildningen
syftar till att göra det möjligt för människor att påver-
ka sin egen livssituation och kunna delta i sam-
hällsutvecklingen. Det har vi hört tidigare här i dag.
Syftet är att statsbidraget även skall bidra till att stär-
ka och utveckla demokratin, bredda kulturintresset
och öka delaktigheten i kulturlivet och att främja
kulturupplevelser och eget skapande.
Folkbildningen skall också själv utveckla de pe-
dagogiska formerna. Den skall vara fri och frivillig,
och staten skall inte styra former och arbetssätt ge-
nom föreskrifter.
Folkbildningen innehåller något som andra ut-
bildningar inte har, nämligen bildning. Med bildning
menas att få perspektiv, helhet och sammanhang klart
för sig. Bildning kan inte mätas och bedömas ome-
delbart men är nog så viktig, och kommer att bli allt
viktigare i framtiden.
Dagens och morgondagens arbetsmarknad kräver
av oss kunskaper som inte enbart är förknippade med
yrkesskicklighet. Det blir än viktigare att kunna sam-
arbeta, att vara kreativ, att ha förmåga att finna nya
lösningar och inte minst att förstå andra människors
bakgrund och livsvillkor.
Fru talman! Jag vill nämna några centrala områ-
den där folkbildningen genom sin idé och särart har
stor betydelse för samhällsutvecklingen. Det gäller
nämligen
· ett lyft för kultur och bildning
· förverkligandet av kulturpolitiken, som vi har
fattat beslut om
· insatser för de funktionshindrade, som vi talar
mycket om
· insatser på IT-området
· integrationsarbetet
· arbetet med att forma ett ekologiskt hållbart sam-
hälle.

För att kunna förverkliga en del av det som folk-
bildningspropositionen innehöll utökas nu anslaget
med 30 miljoner kronor. För kommande budgetår
finns tyvärr inte utrymme att anslå hela det föreslagna
beloppet på 40 miljoner kronor, men jag förutsätter
också att folkbildningen så snart som möjligt erhåller
de medel som föreslogs i propositionen. Folkbild-
ningen behöver nämligen de resurserna för att full-
följa sin viktiga uppgift.
Dessutom anslås 10 miljoner för försöksverksam-
het med nya verksamhetsformer inom studieförbund
och vid folkhögskolor, detta för att stimulera förnyel-
searbetet inom folkbildningen. Dessa pengar kommer
säkert att bli en bra drivmotor för utvecklingsarbetet.
Anslaget omfattar också utvärdering och spridning av
erfarenheter mellan folkbildningens organisationer.
Folkbildningen har betydelse för den stora sats-
ningen på kunskapslyftet, vilket riksdagen också har
slagit fast. Studieförbund och folkhögskolor har en
viktig roll, inte minst för att många av dem som deltar
i utbildningssatsningen av olika skäl saknar den stu-
dievana som många andra har. En utvärdering för att
granska om folkbildningen fått möjlighet att göra de
insatser som den har förutsättningar att göra kommer
att presenteras i mars 1999.
Folkbildningens betydelse är något som nästan
alla partier är överens om. Det har vi hört här i dag.
Det gäller alla utom ett, och det är Moderaterna. Om
Moderaternas förslag på nedskärningar på nära 300
miljoner kronor på folkbildningen skulle gå igenom
skulle folkbildningens möjligheter att uppfylla de
förväntningar som uttrycks i propositionen naturligt-
vis kraftigt försämras. Det gäller inte minst möjlig-
heterna att nå de prioriterade grupperna. Avgifterna
till studiecirklar skulle väsentligt höjas, och folkbild-
ningen skulle i högre grad tvingas vända sig till de
ekonomiskt starkare grupperna.
Under folkbildningsanslaget finns även 40 miljo-
ner kronor för uppsökande verksamhet och utbildning
i samhällsfrågor. Vi har tidigare i många debattinlägg
pratat om dessa pengar. Dessa medel ingår i kun-
skapslyftet är främst avsedda för att nå och rekrytera
människor som är särskilt prioriterade i den särskilda
vuxenutbildningssatsningen. Att stimulera och moti-
vera arbetslösa och korttidsutbildade att se möjlighe-
terna med kunskapslyftet är ett viktigt arbete. Här tror
vi att de olika fackliga organisationerna har bäst möj-
lighet att på ett bra sätt upprätthålla en dialog mellan
dem som är arbetslösa, dem som står i riskzonen att
bli arbetslösa och dem som finns i arbete och därige-
nom rekrytera prioriterade grupper till kunskapslyftet.
Jag tycker att det är bra att vi samarbetar på alla
olika sätt med intresseorganisationer, fackliga organi-
sationer och folkrörelser för att göra så många männi-
skor som möjligt delaktiga i att bygga det samhälle
som vi vill ha. Därmed vill jag yrka bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande.

Anf. 96 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 3, 10 och 17. Jag instämmer givetvis i
tidigare v-ledamöters inlägg, och yrkar i övrigt bifall
till hemställan i kulturutskottets betänkande KrU1.
Jag vill också rekommendera läsning av vårt särskilda
yttrande.
Jag kommer i mitt inlägg att koncentrera mig på
områdena bibliotek, litteratur, kulturtidskrifter och
ungdoms-, folkrörelse- och idrottsfrågor.
Regeringen konstaterar i sin proposition att antalet
ansökningar om utgivningsstöd avseende litteratur i
princip har varit oförändrat jämfört med år 1996,
medan kreditstödet till bokhandlarna fortsatt att öka.
Efterfrågan på talböcker har tilltagit, och talboksutlå-
ningen har ökat på folkbiblioteken. Försäljningen av
lättlästa böcker har stadigt ökat sedan år 1995.
Regeringen konstaterar att litteraturstödet har för-
dubblats under mandatperioden. Bland prioriteringar-
na omnämns att ett särskilt stöd för distribution av
kvalitetslitteratur till folkbibliotek och bokhandeln
har inrättats, och att stöd för läsfrämjande verksamhet
har permanentats.
Fru talman! Regeringen konstaterar att nedlägg-
ningen av bokbussar och biblioteksfilialer har fortsatt
även under 1997. SCB:s statistik visar att utlåningen
av böcker från kommunala folkbibliotek har minskat
1997 jämfört med året innan. Nyförvärven av böcker
vid folkbiblioteken har totalt sett sjunkit under hela
90-talet.
Under 1997 har en viss minskning av bokhandels-
beståndet ägt rum, framför allt när det gäller den
fullsorterade bokhandeln och servicebokhandeln,
vilket kan sägas inge viss oro för framtidens bokhan-
delsbistånd. Efterfrågan på talböcker har däremot
tilltagit under 1997, och utlåningen har ökat även på
biblioteken. När det gäller lättlästa böcker har man
sett ett tilltagande intresse även i bokhandeln.
I stort sett kan man säga att vi ligger på en ganska
bra nivå internationellt sett när det gäller böcker och
bokutgivning, men det är ett antal stora förlag som
dominerar utgivningen ganska kraftigt. Nuvarande
litteraturstöd är framför allt inriktat på utgivningsstöd
till förlag. Undersökningar har visat att en relativt
liten del av den utgivningsstödda litteraturen når ut
till allmänheten och att läsandet bland barn och unga
minskat. Det är mycket oroande.
33 författare skriver under rubriken "Ge oss en
chans att bli lästa!" följande i Aftonbladet den
22 oktober: "Det påstås att boken är hotad, att folk
kommer att sluta läsa. Det är fel. Förlagen säljer i dag
enormt många böcker. Problemet är att några få bok-
titlar säljer väldigt mycket medan det stora flertalet
knappt säljer något alls. De som hamnar utanför den
bästsäljande amerikanska litteraturen, arbetar under
allt knappare ekonomiska förhållanden".
Kulturminister Marita Ulvskog svarar i samma
tidning den 13 november följande: "vi använder of-
fentliga medel för att stimulera utgivning/tryckning
av s k kvalitetslitteratur. Om böckerna sedan går till
makulatur eller når några läsare har vi i praktiken
överlåtit på andra att avgöra". Det är förstås en alar-
merande och sannolikt riktig slutsats som kulturmi-
nistern drar.
Vi tycker därför att det är mycket bra att regering-
en föreslår att det nuvarande utgivningsstödet utökas
med 17,8 miljoner kronor, för att även omfatta distri-
bution till folkbibliotek och bokhandeln. Det är också
bra att regeringen avsätter 6,8 miljoner kronor till ett
nytt stöd för länsfrämjande verksamhet, främst riktad
till barn och unga.
Vi konstaterar att En bok för alla under 1997 fort-
satte arbetet med att bygga upp Barnens första bibli-
otek, och att ett stort antal förskolor runtom i Sverige
har införskaffat hela detta bibliotek. Alltfler kommu-
nala bibliotek fungerar som återförsäljare av dessa
utmärkta böcker.
Fru talman! Vänsterpartiet konstaterar i sin kul-
turmotion, Kr275, att läsandet och läsförståelsen är
intimt kopplade till läsarens sociala bakgrund. Med
ambitionen att öka läsandet och minska kulturklyftor-
na mellan barn och ungdomar från olika miljöer
måste staten också satsa på litteratur i de miljöer där
lågutbildade föräldrar vistas.
Nedlagda bibliotek och indragna bokbussar leder
till att människors tillgång till det skrivna ordet för-
sämras. Fri och god tillgång till folkbibliotek är en av
grundpelarna i vårt demokratibygge. Kulturen banar
väg för människors önskan att tillägna sig nya kun-
skaper. I detta sammanhang har litteraturen, som ett
språkligt berikande medel, en särställning.
Biblioteket har en stor uppgift i det mångkultu-
rella samhället genom att det utgör ett enastående och
berikande fönster till andra kulturer och andra livs-
stilar genom att tillhandahålla böcker, tidningar, fil-
mer, video, musik och annat t.ex. elektroniskt materi-
al som skildrar för användaren okända livsmiljöer.
Biblioteket kan fungera som en bro mellan traditio-
nella och nya medier och därmed göra det möjligt för
dessa att komplettera snarare än att utesluta varandra.
Fru talman! Sverige är fortfarande ett av de länder
som har 25 % moms på böcker. De flesta länder be-
traktar i dag boken som en kulturyttring och har där-
med belagt den med kulturmoms på 6 %. Vi tror att
en sänkt moms på böcker i Sverige skulle kunna
stimulera läsande och inköp av böcker och därigenom
också ge författare en bättre möjlighet att få sina
böcker sålda och därmed också försörja sig på sitt
författarskap.
Vi hävdar att det är av central betydelse att be-
hålla en bred utgivning av titlar och är positiva, som
sagt, till att stödet nu byggs ut till att innefatta även
ett distributionsstöd. Vi skulle dock även vilja ha
åtgärder för ett distributionsstöd för nordisk litteratur
samt en katalog för denna litteratur. Därför vill vi att
regeringen längre fram återkommer med förslag om
hur stödet till litteraturen skall kunna utformas i
framtiden och då sammanväger dessa förslag med en
sänkt bokmoms och ytterligare ökat distributionsstöd.
Vänsterpartiet vill också lyfta fram hur positivt
det vore om vi kunde få ett kulturporto, som även
skulle innefatta föreningspost. Det skulle vara av stor
betydelse för t.ex. kulturtidskrifter. Distributionen av
dessa utgör ofta ett stort hinder och blir en flaskhals.
Vi anser att dessa tidskrifter har en mycket stor bety-
delse i den allmänna debatten i kulturella, sociala och
politiska frågor och därmed också i den demokratiska
processen.
Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar det anslag
på en halv miljon som föreslås gå till Svenska
språknämnden för dess arbete för svenska språket. Vi
är dock rädda att dessa medel knappast räcker till mer
än att allmänt förstärka nämndens rådgivning till
allmänheten. Vi hoppas på en fortsatt utökning.
Vi vill i det här sammanhanget peka på den
språkutarmning som vi menar breder ut sig i olika
delar i samhället. Det har i andra sammanhang dis-
kuterats ovårdat språk i klassrum och på skolgårdar
mellan t.ex. tonårspojkar och tonårsflickor. Vi ser det
här som ett socialt problem och ett klassproblem. Vi
skulle vilja se någon typ av parlamentarisk utredning
som analyserar detta och lägger upp ett handlingspro-
gram för hur man skall komma till rätta med proble-
men och vårda det svenska språket bättre, oavsett
ålder och kön.
Fru talman! Jag kan inte undvika att lyfta fram
delar av moderaternas s.k. kulturpolitik. När det gäl-
ler litteraturstöd yrkar de i sin motion Kr255 att an-
slaget skall minska med 33 miljoner kronor i förhål-
lande till regeringens förslag. De yrkar att stödet till
utgivning av vuxenböcker hos En bok för alla skall
upphöra. Vi delar majoritetens uppfattning att detta
skulle få väldigt stora konsekvenser, inte minst bland
de människor som vi vill introducera i läsandet.
När det gäller ungdomspolitiken är ett av de vikti-
gaste målen att främja goda uppväxtvillkor för unga.
Ungdomsstyrelsen har gjort undersökningar som
visar positiva saker men även negativa, t.ex. att 10-
15 % av ungdomarna mellan 16 och 29 år upplever
låg livskvalitet och ser pessimistiskt på sin egen
framtid. Här krävs kraftfulla åtgärder för att öka
ungdomars inflytande och delaktighet i
samhällsutvecklingen.
När det gäller bidrag till nationell och internatio-
nell ungdomsverksamhet bör det nämnas att de orga-
nisationer som uppfyller kraven för att få grundbidrag
har minskat under de senaste åren. I stället för att
vidta åtgärder för att förbättra detta förhållande före-
slår moderaterna att vi skall sänka anslaget med 56
miljoner kronor jämfört med regeringens förslag och
dra in 6 miljoner från Ungdomsstyrelsen. Om man
hade menat allvar med tanken att stödja andra organi-
sationer som ungdomar organiserar sig i skulle man
kanske anvisa medel på något vis.
Stödet till idrotten minskade med 46 miljoner
mellan 1996 och 1998. Idrottsutredningen föreslår att
det skall ges tydligare mål för statens stöd till idrot-
ten. Regeringen återkommer om detta i en idrottspo-
litisk proposition under våren 1999, och vi kommer
då att återkomma med våra synpunkter.
Vi vill dock påpeka att det är viktigt i tider av be-
sparingar att samhällsstödet finns kvar för att motver-
ka kommersialisering och minskad delaktighet. Det är
alltså oroande, såsom framgår av Idrottsutredningen,
att barn och ungdomar i dag utövar mindre motion på
fritiden än i början av 80-talet. Det gäller speciellt
flickorna.
Vi vill också lyfta fram vikten av spontant idrot-
tande, att toppidrott förutsätter en omfattande bred-
didrott samt att Sverige som nation och dess invånare
skulle tjäna på ökad fysisk aktivitet genom att vi då
skulle få en bättre folkhälsa. Vi tycker att det är
glädjande att anslaget 1999 till idrotten ökar med 45
miljoner kronor jämfört med 1998, där bl.a. 10 miljo-
ner avser talangutveckling.
Fru talman! Jag hoppar över det här med lotterier-
na, då jag ser att min talartid snart är ute. Låt mig
bara konstatera att vi inte vill, när samhällsekonomin
försämras, att idrottsrörelsen hänvisas till att livnära
sig på mer eller mindre osäkra spel. Vi tycker att
staten kunde släppa till lite utrymme för folkrörelser-
na att ta över en del av spelmarknaden.
När det gäller moderaterna har jag inte hört något
svar på det som min partikamrat Tasso Stafilidis tog
upp, nämligen hur det kommer sig att man i kulturut-
skottets betänkande säger att man drar in 572 miljo-
ner kronor medan summan i finansutskottets betän-
kande är 609 miljoner kronor. Oavsett vilken siffra
som gäller kan man säga att moderaterna som vanligt
fläskar till med rejäla belopp när man skall spara -
eller skära ned, vilket kanske är ett bättre uttryck.
Det behövs ingen större kreativ analysförmåga för
att inse att neddragningar på omkring 600 miljoner
kronor i en budget på 7 ½ miljard, dvs. med ungefär
8 %, kommer att få förödande konsekvenser för kul-
turen i vid bemärkelse, för att inte tala om utövarnas
villkor. Nedskärningarna kan inte anses speciellt
moderata i ordets egentliga betydelse. Snarare kan de
betecknas som högerrevolutionära. Det är därför
glädjande att moderaterna i kulturutskottet i regel
varit lika solo som man var i kammaren vid misstro-
endeomröstningen i anslutning till riksmötets öpp-
nande.
Sedan vill jag bara kort avsluta med att det är lite
patetiskt att höra moderaternas omsorg om vissa
institutioner och vissa verksamheter på vissa platser
som man kan ha förståelse för i nedskärningstider,
medan man utan någon som helst tveksamhet ger sig
på t.ex. folkbildningen, som omfattar enormt mycket
pengar och där en neddragning skulle få stora kon-
sekvenser. Det är också patetiskt när Lennart Fridén
blir så oerhört förnärmad när Åke Gustavsson tar
fram ett ganska harmlöst citat av en av lärofäderna,
Edmund Burke, medan han själv i andra sammanhang
kan komma med lösryckta citat i andra syften.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservatio-
nerna 3, 10 och 17 samt i övrigt till hemställan i kul-
turutskottets betänkande.

I detta anförande instämde Charlotta L Bjälke-
bring och Willy Söderdahl (båda v).

Anf. 97 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att barn kan få äga sina
böcker och ha möjlighet att köpa dem. Detta var ock-
så någonting som jag hade uppe i mitt anförande.
Därför vill vi Kristdemokrater i första hand avskaffa
momsen på barnböcker.
När jag hör Peter Pedersen blir jag glad, för jag
uppfattar hans anförande som att vi är överens i det
arbetet. Min fråga blir om han tänker driva den här
frågan framgent så att vi kanske kan komma fram till
ett resultat och få bort momsen på barnböcker.

Anf. 98 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Gunilla Tjernberg har uppfattat mig
alldeles riktigt. Jag tycker att det vore en väldigt stor
välgärning om vi kunde avskaffa den här momsen,
eller åtminstone dra ned den till 6 %, eftersom det här
är en kulturyttring. Jag är dock lite tveksam till om vi
skall peka ut barnböcker för sig eller ta ett helhets-
grepp på hela litteraturen. Det kan vara ett bra första
steg, men jag ser vissa svårigheter med t.ex. gräns-
dragning: Vad är barnlitteratur, ungdomslitteratur och
vuxenlitteratur?
Men svaret är ja. Vänsterpartiet kommer att driva
förslaget om sänkt bokmoms.

Anf. 99 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kristdemokrater har sagt att vi i
första steget vill sänka momsen på barnböcker eller
t.o.m. avskaffa den och i nästa steg titta på övrig
litteratur. Vi kanske kan komma fram till ett gemen-
samt arbete här tillsammans med Vänsterpartiet och
utveckla det så att vi får genomslag ända ut till de
människor som skall åtnjuta detta.

Anf. 100 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag kan knyta an till det allra sista och
konstatera att vi i utskottet förra året begärde att man
skulle kunna ha en riktig beräkningsgrund när det
gäller vad litteraturmomsen ger. Det finns så många
olika bud om detta att det finns all anledning att först
få fram en sådan.
Annars kan jag bara påminna om att även vi har
sagt att så fort statsfinanserna så medger skall man
sänka detta till samma nivå som all annan kulturverk-
samhet. Detta är alltså inget som man är ensam om på
den sidan.
Jag kan bara till Peter Pedersen säga att jag inte
var upprörd, men som min käre historielärarkollega
självfallet inser vill jag ha viss korrekthet när man
citerar historiska dokument. Det var det som inte kom
från vice ordföranden i utskottet.

Anf. 101 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är helt riktigt att alla
ledamöter som kommer med citat av någon lärofader
någonstans i det förgångna talar om var det står, vil-
ken upplaga det är och på vilken sida så att man kan
kontrollera att uppgifterna stämmer.
Det är positivt att även moderaterna kan tänka sig
en sänkning av bokmomsen. Då finns det fler möjlig-
heter för framsynta kulturpolitiker att i sina respekti-
ve partier ta upp den här frågan i de skatteöverlägg-
ningar som skall avhållas i nästa vecka och även lyfta
fram den ganska lilla men betydelsefulla frågan om
bokmoms.

Anf. 102 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det går an om man väl kan hitta när
det som citeras är tryckt. Men när det gäller t.ex.
samlade verk av vissa tänkare i östra Europa tidigare
- något som man nästan inte får nämna för vänster-
partister som är känsliga på den punkten - är det
ibland svårt att hitta tryckår och sådant i det som är
utgivet på förlaget för litteratur på främmande språk i
Moskva. Jag skall försöka mitt bästa när jag kommer
in i sådana debatter med Peter Pedersen hädanefter.

Anf. 103 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Det gäller även andra tänkare som
ofta missbrukas då man rycker ut citat ur sitt sam-
manhang så att det får en väldigt märklig betydelse.
Sedan kan citaten vara helt felaktiga i sig. Om vi skall
öppna och ärliga och kunna ta varandras argument på
allvar är det viktigt att vi kan hänvisa så att det går att
kontrollera att uppgifterna stämmer.

Anf. 104 BJÖRN KAALING (s):
Fru talman! Det är glädjande att kunna konstatera
att regering och riksdag lägger så stor vikt vid litte-
raturen och läsandet. Bokutredningen Boken i tiden
som överlämnades till regeringen hösten 1997 utgjor-
de underlag för den proposition som riksdagen be-
handlade i våras Litteraturen och läsandet. Nu i bud-
getförslaget för 1999 följs förslagen upp och medel
anslås.
Att främja läsandet är en mycket viktig insats för
demokratin. I ett läge där vi med stormsteg går in i ett
kunskaps- och informationssamhälle är läsandet en av
de viktigaste förutsättningarna för delaktighet. Den
som inte ges goda förutsättningar att läsa riskerar i
allt högre grad att hamna utanför eller vid sidan av
samhällsutvecklingen.
Det är viktigt att satsa på barn och ungdom.
Litteraturens stora roll för barn och ungdom beto-
nas bl.a. i kursplanen för svenskämnet i grundskolan.
Eftersom det är bra formulerat citerar jag gärna en del
- det är väl bäst att tillägga det efter den här seman-
tiska diskussionen om citat - av det som sägs där.
"Skönlitteraturen ger kunskaper om barnens,
kvinnornas och männens livsvillkor under olika tider
och i olika länder.
Litteraturen ger också perspektiv på det nära och
vardagliga. Det är viktigt att eleverna från det första
skolåret till det sista får möta litteraturen i myter,
sagor och sägner, i dikter, pjäser och prosaberättelser,
i såväl barn- och ungdomslitteraturen som i vuxenlit-
teraturen. Arbetet kring litteraturen genom samtal,
skrivande eller dramatisering hjälper elever att få svar
på de stora livsfrågorna. Skönlitteratur bär en del av
vårt kulturella arv och förmedlar kunskaper och vär-
deringar. Litteraturen fungerar som ett kitt i en kul-
turgemenskap."
Formuleringarna i det här citatet kan tyckas hög-
tidliga, men för mig innebär de att skolan tar på sig
den viktiga uppgiften att bidra till att ge barn och
ungdomar förutsättningar till samhörighet och delak-
tighet i samhället.
Nu vet vi att det trots skolans höga ambitionsnivå
finns ett stort antal elever som får icke godkänd efter
årskurs 9. Många av dem har läs- och skrivsvårighe-
ter. Om det är så att skolans insatser inte räcker i dag
och om det är så att barn vars föräldrar av olika an-
ledningar inte kan, vill eller orkar ge inspiration till
läsande skall kunna kompenseras, måste vi rimligen
öka ansträngningarna och insatserna.
I budgeten föreslås en satsning på litteraturstödet
som används till utgivning av litteratur, inköp av
litteratur till folk- och skolbiblioteken och utgivning
och spridning av kvalitetslitteratur till lågpris, till
läsfrämjande insatser, stöd till organisationer och
institutioner för att främja läsningen bland barn och
unga och för att sprida kännedom om barn- och ung-
domsböcker som ges ut genom en barnbokskatalog.
Det här är enligt kulturutskottets majoritet viktiga
insatser, och vi stöder regeringens förslag. Det känns
också bra och riktigt att utskottsmajoriteten avvisar
det moderata förslag där det när det gäller litteratur
och läsande föreslås att man skall dra ned mer än en
tredjedel av det anslag staten har till stöd för littera-
tur.
Nu har Lennart Fridén som förespråkare för mo-
deraterna inte bemött angreppen varje gång. Han har
själv uttryckt det att han känner sig som gubben i
lådan när han varje gång skall bemöta dem. Men jag
tycker att ni resonerar helt fel. Hela kulturpolitiken är
byggd i ett utjämnande syfte. Så många som möjligt
skall få del av kulturen. Det är själva syftet med kul-
turpolitiken. Ni slår ut med armarna och hävdar:
Förvisso tar vi bort 600 miljoner kronor i kulturbud-
geten och därmed försvagar den utjämning som kul-
turpolitiken är tänkt för, men vi sänker skatterna så att
den enskilde själv kan betala. Det är bara det att
skattesänkningar slår så olika. De ger lite till den som
har låg inkomst och mycket till den som har hög
inkomst. Detta är ingen utjämning. Det ökar tvärtom
skillnaderna och möjligheterna till att ta del av bl.a.
kultur.
Vad gäller Talboks- och punktskriftsbiblioteket,
som framställer och lånar ut talböcker och punkt-
skriftsböcker och också säljer punktskriftsböcker,
föreslår regeringen i budgeten att anslaget minskas
med 3 miljoner kronor. Jag vill understryka att den
sänkningen görs engångsvis och gäller för 1999. Jag
tycker inte att det framkommit här. Utskottets majo-
ritet har kunnat ställa sig bakom regeringens förslag
med tanke på att TPB ser ut att för detta år ha ett
anslagssparande på nästan 12 miljoner kronor. Efter-
som TPB:s anslag är på totalt ca 57 miljoner kronor
får myndigheten anses ha ett stort anslagssparande.
Därmed anser majoriteten att den engångsvisa in-
dragningen kan klaras av. Med den insikten anser
utskottet också att vi med fog kan säga nej till det
förslag från moderaterna där man motsätter sig
minskningen av anslaget för 1999.
Kulturutskottet ställer sig däremot bakom tanken i
ett moderat förslag om stöd till bokklubbsverksamhet
för punktskriftsläsare och vill att regeringen åter-
kommer nästa år med ett förslag om hur verksamhe-
ten skall kunna stödjas med ett särskilt bidrag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till kulturutskottets
hemställan.

Anf. 105 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Det är sent, och jag är den näst sista
som går upp i talarstolen i detta ärende. Det mesta är
redan sagt, men jag skall ändå försöka säga lite grann
om det Björn Kaaling tog upp om talbok och punkt-
skrift och framför allt om kulturskapares villkor.
Människor har i alla tider på ett eller annat sätt ar-
betat och levt för och med kultur. Kultur är en nöd-
vändighet för människan. Bilden, musiken och ordet
har använts för att gestalta vardagens glädjeämnen
och sorger. Men kultur och konst väcker starka
känslor. Det sätter fantasi och sinnen i rörelse och det
berör oss på många olika sätt. Vad någon uppfattar
som vackert kan vara irriterande för någon annan.
Vad man upplever som kultur är i synnerhet något
som är individuellt, men som också är något av livets
högsta lycka att få dela med andra.
I min hemstad Sandviken är bandy kultur för
många medan andra förnekar det. För den bandyin-
tresserade handlar det om en kulturyttring. Vem kan
tala om rätt eller fel i det här fallet? Ingen naturligt-
vis.
Tyvärr finns det många politiker som tvärtom an-
ser att just de är utvalda att för andra människor göra
den bedömningen. Den finske filosofen Georg Henrik
von Wright säger: "Man kan inte göra människan
lyckligare och bättre med sociala och politiska refor-
mer. Bara om människan förädlas blir staten bra. God
politik måste med andra ord bygga på etik, staten på
människan och inte människan på staten."
Tidigare talare har tagit upp frågan om Talboks-
och punktskriftsbiblioteket. Det gläder mig att också
Björn Kaaling har stött vår motion.
I vår motion Kr255 avvisar vi den sänkningen av
stödet till Talboks- och punktskriftsbiblioteket på 3
miljoner kronor som regeringen har föreslagit. Som vi
ser det är det en viktig insats som kommer att under-
lätta för många och som också är ett led i den politik
för funktionshindrade som vi moderater vill driva.
Vidare har utskottet med anledning av vår motion
Kr204 anfört att regeringen inför nästa budgetår bör
överväga i vilka former bokklubbsverksamheten för
punktskriftsläsare kan stödjas genom särskilt bidrag -
detta för att synskadade skall ges möjlighet att ut-
veckla läsandet. Läsandet är som flera här har påpe-
kat oerhört viktigt. Jag hoppas verkligen att man
inom skolområdet satsar hårt på det.
De senaste årens arbetslöshet har självfallet också
påverkat konst och kultur, och precis som i många
andra sektorer är det många kulturarbetare som är
arbetslösa. I betänkandet Arbete åt konstnärer från
1997 talar man om att det finns en överetablering av
konstnärer och att arbetsmarknadspolitiken bidrar till
att förvärra situationen. En arbetsmarknadspolitik
som snedvrider konkurrensen och dumpar priserna
gör inte situationen bättre för kulturskapare. Konstnä-
rer och kulturskapare ger oss viktiga injektioner sam-
tidigt som de med sin uppkäftighet vitaliserar debat-
ten på ett ovärderligt sätt. Men en överetablering kan
också skapa problem, inte minst för redan etablerade
konstnärer.
De flesta konstnärer bedriver sin konstnärliga
verksamhet i egen regi. De är att betrakta som företa-
gare och har precis som alla företagare i vårt land en
djungel av lagar och regler att hålla sig till. Konstnä-
ren som företagare skiljer sig på flera punkter från
andra företagare. Konstnären kan bl.a. inte effektivi-
sera och rationalisera sin verksamhet för att få den
mera lönsam. Trots att de flesta konstnärer har en
lång utbildning tillhör de låglöneyrkena, och för
många kommer endast en bråkdel av inkomsterna
från det konstnärliga arbetet.
De regler som gäller för konstnärer inom skatte-
området måste utformas på ett sätt som gör det möj-
ligt att dra av för de speciella utvecklingskostnader
som följer med verksamheten. Bakom varje framträ-
dande eller produkt finns ofta långa perioder av studi-
er eller övning innan arbetet kan resultera i en in-
komst. Detta måste t.ex. kunna vägas in vid beskatt-
ningen. Det är i högsta grad olyckligt att många kul-
turskapare måste leva på bidrag eller vara beroende
av aktuell arbetsmarknadspolitik. För att stärka själv-
känslan måste man kunna leva på sin lön och inte
vara beroende av bidrag.
Som någon redan har sagt har det inte funnits till-
fälle att tidigare gå in i debatten. Men som moderat
vill jag påstå att jag inte är kulturfientlig. Det kan
många vittna om som finns runt omkring mig i min
hembygd. Där ser jag kulturen utifrån ett engagemang
och en vitalitet hos många människor som kommer
barn, ungdomar och arbetslösa till del, men som utan
ett engagemang från många privata människor aldrig
skulle komma dem till del.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer
som moderaterna har gjort och de yrkanden som
under debatten har framställts av moderata talare.

Anf. 106 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Anne-Katrine Dunker nämnde i sitt
anförande Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Jag
vill bara vara alldeles tydlig på den här punkten och
säga att vad regeringen föreslår och vad majoriteten
har ställt sig bakom är att man av det anslagssparande
som man har på TPB innehåller 3 miljoner kronor. I
stället för att det blir ett anslagssparande på 12 miljo-
ner blir det ett anslagssparande på 9 miljoner kronor,
och detta är alltså en engångsinsats.
Jag kan respektera att moderaterna i sin reserva-
tion resonerar på det sätt som de gör, att det är viktigt
att satsa på en grupp av handikappade och att man så
långt möjligt skall skydda dessa grupper. Samtidigt är
det svårt att förstå detta resonemang, eftersom det
sparas 600 miljoner i övrigt på kulturområdet.
Nog är det väl så att väldigt många handikappade
tar del av det utbud som Riksteatern, Rikskonserter
och Riksutställningar erbjuder runt om i landet? Inte
underlättar indragningarna på dessa områden och t.ex.
inom folkbildningen de handikappades möjligheter i
samhället?

Anf. 107 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Fru talman! Vi har lagt fram dessa besparingsför-
slag, men det finns ändå en stor möjlighet för många
av dem som är handikappade och funktionshindrade
eller för övriga människor att ta del av kulturen.
Mycket av de pengar som distribueras ut hamnar i
väldigt mycket byråkrati och kommer inte någon
människa till glädje i kulturutnyttjandet.

Anf. 108 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag vill efter en lång debatt ta upp två
angelägna områden inom kulturpolitiken. Det ena är
arkitektur, formgivning och design. Det andra är
konstnärernas villkor.
Den 13 maj i år fattade riksdagen för första gång-
en beslut om ett handlingsprogram för arkitektur,
formgivning och design. Jag tycker att det var en stor
kulturpolitisk händelse.
När de sex målen för statens engagemang i arki-
tektur, formgivning och design antogs i maj 1998 var
det en stark signal att det åter var dags att sätta dessa
frågor högt på dagordningen.
Nu gäller det att se till att de fina tankarna i pro-
grammet förverkligas. Jag skall peka på några punk-
ter.
Fru talman! I programmet slås fast att "kvalitet
och skönhet inte skall underställas kortsiktiga eko-
nomiska lösningar". S.k. skönhetsparagrafer införs i
plan- och bygglagen, väglagen och lagen om järn-
vägsbyggande.
Det innebär bl.a. att kommunerna skall verka för
en stads- och landskapsmiljö som är estetiskt tillta-
lande och att man skall ta hänsyn till stads- och land-
skapsbilden vid väg- och järnvägsbyggen.
Det handlar alltså inte främst om ekonomi utan
om ett nytänkande. För att få till stånd en attitydför-
ändring i dessa för vår samhällsutveckling så viktiga
frågor krävs ett nytänkande på alla plan och med en
helhetssyn som ledstjärna.
Hur städerna, landsbygden, byggnaderna, bruksfö-
remålen och den konstnärliga utsmyckningen ser ut
och fungerar påverkar våra liv mycket mer än vi tror.
Människor behöver väl fungerande, konstnärligt ge-
nomarbetade och stimulerande omgivningar för att
må bra och utvecklas till hela ansvarskännande indi-
vider som har förmåga att ta till vara och använda sig
av sin kreativitet. Därför är det viktigt med hög kva-
litet i den byggda och formade miljön - den offentli-
ga miljön - bostadsområden, gator, torg och parker
men också och inte minst skolor och daghem. Bra
arkitektur, formgivning och design är viktigt för en
långsiktig god och bärkraftig utveckling och borde ha
en naturlig plats i en regional näringspolitik.
Fru talman! För att stärka intresset och på sikt
skapa efterfrågan på hög kvalitet krävs en öppen och
levande debatt om hur arkitektur, formgivning och
design påverkar vårt vardagsliv. För att underlätta
detta arbete föreslog regeringen redan i våras att Fö-
reningen Svensk Form skulle få ett nationellt uppdrag
att sprida kunskaper om formgivningens och desig-
nens betydelse, bl.a. genom ökad utställningsverk-
samhet och debatter. I budgetpropositionen anvisar
regeringen medel till uppdraget.
I budgetpropositionen föreslår också regeringen
att det år 2001 skall arrangeras en europeisk bostads-
mässa i Malmö. Det är ett utmärkt tillfälle att visa
upp god svensk arkitektur, design och formgivning.
Hög kvalitet i den byggda och formade miljön gäller
inte enbart tekniska miljöaspekter utan lika mycket
den estetiska och sociala miljön, där människan sätts i
centrum och är motor i utvecklingen. Den breda
kampanj för de arkitekturpolitiska frågorna som rege-
ringen föreslagit avslutas med ett arkitekturår 2001.
Beslutet om handlingsprogrammet är alltså fattat
av riksdagen, så nu gäller det som sagt att vi lever
upp till det.
Så till konstnärernas villkor. I valrörelsen 1994
lovade Socialdemokraterna att arbeta för bättre vill-
kor för konstnärerna. Det har vi också gjort. Under
mandatperioden har den statliga satsningen på konst-
närerna ökat med 69 miljoner. Till detta kommer
införandet av en kassettersättning, som beräknas ge
konstnärerna minst lika mycket. Beslutet om kasset-
tersättning har redan beslutats av riksdagen och skall
inte behandlas nu. Men jag vill ändå framhålla att
såvitt jag förstår tycker konstnärernas organisationer
att det är ett mycket bra beslut. Jag tycker att det är
viktigt att notera det.
I årets budgetproposition fullföljs vårens riks-
dagsbeslut om konstnärspolitiken. För att förbättra de
professionella konstnärernas möjligheter till försörj-
ning anslås ytterligare nästan 14 miljoner kronor
inom bild- och formområdet. Bl.a. införs ett nytt stöd
till vissa utställare av bild- och formkonst för att
ytterligare stärka den regionala verksamheten.
Bidraget till fria grupper förstärks med
10 miljoner. Syftet är bl.a. att underlätta turnerandet.
Vidare införs ett nytt stöd på 2 miljoner kronor för att
främja nyskriven svensk dramatik.
Ersättningar och bidrag till konstnärer inom to-
nområdet ökar med 8 miljoner kronor.
Fru talman! Regeringen konstaterar i propositio-
nen att bl.a. bildkonstnärer har en låg genomsnittsin-
komst. Självfallet har vi inte löst alla problem genom
de åtgärder som hittills har vidtagits, men propositio-
nens förslag syftar till att skapa sådana villkor för de
yrkesverksamma konstnärerna att de kan basera sin
försörjning på ersättning för utfört arbete. Det handlar
också om att stimulera konstnärernas arbetsmarknad.
En ökad efterfrågan leder till ökade arbetsmöjligheter
och därmed ökade inkomster.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till hem-
ställan i kulturutskottets betänkande.

Anf. 109 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag begärde ordet på grund av att jag
av orutin inte var snabb nog när jag begärde replik på
Ewa Larssons anförande här för ett antal timmar
sedan. Som jag upplevde det använde hon nämligen
två gånger DIK-förbundet som ett slags alibi. I Da-
gens Nyheter i dag skrivs det att Ewa Larsson har
drivit igenom att kulturutskottet betonat vikten av
personalens inflytande etc.
Jag har lärt mig att Ewa Larsson har goda kon-
takter med massmedierna och snabb information. Jag
vet inte om hon har någon senare skrivelse från DIK
än den som jag har, som är daterad den 2 november
1998.
Av skrivelsen framgår klart att man avstyrker för-
slaget till sammanförande av de fyra museerna till en
ny myndighet. Det framgår också klart att man vad
gäller införandet av Östasiatiska museet och Medel-
havsmuseet i den nya myndigheten inte har lyckats
formulera en bärande verksamhetsidé som skulle
motivera det. Vidare tycker man att Medelhavsmuse-
et och Östasiatiska museet har en liten men synnerli-
gen kompetent personal. De har sedan två år levt
under pressade förhållanden och stor osäkerhet. Ett
införande i den nya myndigheten skulle under de
omständigheter som skisserats vara till allvarligt men
för deras arbete.
Hur Ewa Larsson efter detta kan säga att hon har
tagit stor hänsyn till DIK är en gåta. Jag tror att DIK
bildligt talat betackar sig för sällskapet efter Ewa
Larssons saltomortal i denna fråga.

Anf. 110 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Innan Lennart Kollmats läste DIK:s
underlag på ledarsidan i DIK-förbundets tidning gick
skrivelsen ut till alla ledamöter. Åtminstone fick jag
den en och en halv vecka innan. Den var mitt under-
lag när jag tillsammans med Vänsterpartiet och Soci-
aldemokraterna diskuterade fram hur vi kunde för-
tydliga och förstärka med anledning av den oro som
detta underlag visade på.
Oron handlade för det första om den ekonomiska
framtiden för museerna. För det andra handlade det
om ifall museerna i Stockholm skulle vara tvungna att
minska sin verksamhet på bekostnad av ett dyrt nytt
museum.
Vi vet ju alla här i kammaren att har man inte till-
räckligt med pengar, så finns det två saker man kan
dra ned på. Det ena är hyran, och det andra är perso-
nalen. Oron var som störst när det gällde dessa två
punkter plus den tredje, som Lennart Kollmats tog
upp här, nämligen att man inte såg en bärande verk-
samhetsidé.
Eftersom arbetet inte är avslutat finns det i dag
fortfarande utrymme att utveckla verksamhetsidén.
På de två första punkterna har vi tillsammans
förtydligat, förstärkt och konkretiserat. Så den oron
kan nu släppas, vilket också framkom i dagens artikel
i Dagens Nyheter.

Anf. 111 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker bara att det är lite
magstarkt att utan att ange de övriga delarna i DIK:s
skrivelse ta skrivelsen som intäkt för Ewa Larssons
förändrade uppfattning. Jag ville alltså peka på vad de
verkligen har skrivit i sin helhet.

Anf. 112 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Om inte DIK-förbundets oro hade va-
rit verklig, hade inte Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och vi förstärkt och säkerställt ekonomisk
trygghet. Oron var alltså berättigad, och vi har till-
sammans stillat den oron.

Anf. 113 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Oron är ju så uppenbart stor att man
helt klart avstyrker hela den här historien.

Anf. 114 LILAN VIRGIN (s):
Fru talman! Jag vill kommentera mom. 9, som
gäller principerna för fördelning av statsbidrag till
kultur i Kalmar, Gotlands och Skåne län - de län som
nu omfattas av försöksverksamhet med ändrad regio-
nal ansvarsfördelning.
Det finns motioner och en reservation där man vill
att de riktade, tidsbegränsade stöden för bl.a. tea-
terinstitutionerna skall ingå i försöksverksamheten.
Kulturutskottet har uttalat att riksdagen inte nu
skall besluta om någon förändring av principerna för
fördelning av de statliga bidragen till de tre försöks-
länen och att de riktade bidragen även fortsättningsvis
bör fördelas av Kulturrådet. Jag delar kulturutskottets
bedömning.
Som ordförande för landets minsta länsteater,
länsteatern på Gotland, har jag vid flera tillfällen haft
att fundera över om det skulle vara bra för länsteatern
om de riktade medlen fördelades ut på länen. Slutsat-
sen av de diskussioner som vi har haft är att det inte
är någon lösning som är bra för vår del.
Som en liten länsteater med mycket begränsade
resurser är vi beroende av att kunna vara med och
ansöka om de riktade bidragen. Det är viktigt att
dessa bidrag finns och att våra utvecklingsidéer kan
prövas i förhållande till teatrar i andra delar av landet.
Våra möjligheter till utveckling är annars mycket
begränsade. De som redovisar en annan uppfattning i
motionerna har inte hört av sig till länsteatern på
Gotland för att ta reda på vad en liten länsteater har
för uppfattning om de riktade medlen.
De ekonomiska bekymren för en liten teater är
stora. Det behövs bidrag för en basverksamhet, ett
grundbidrag som täcker de grundläggande behoven
och kostnaderna för verksamheten. Det här har jag
redovisat i en motion som kommer att behandlas av
kulturutskottet i ett kommande betänkande. Det här är
mycket viktigt för Länsteatern på Gotland eftersom
den förutom statliga stöd har bidrag till verksamheten
endast från en kommun, och det finns inget landsting
som kan ge bidrag.
Fru talman! Jag yrkar således bifall till kulturut-
skottets hemställan under mom. 9 och avslag på re-
servation 5.

Anf. 115 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! När replikskiftet mellan Dan
Kihlström och Birgitta Sellén utvecklade sig fick jag
lust att göra en kommentar. Kihlström uttryckte att
han vill att regeringen lägger fram en proposition om
ungdomspolitiken. Detta fick Birgitta Sellén att brista
ut i glädje och säga att hon stöder detta förslag.
Det som har hänt är följande: Regeringen planerar
att lägga fram en sådan proposition. Det anmälde för
övrigt statsrådet Messing för utskottets ledamöter vid
den träff som vi hade den 24 november. Jag tror mig
också veta att avsikten är att den kommer att läggas i
propositionslistan den 15 januari. Då får vi alltså mer
exakt besked om detta. Det är roligt att det finns en så
positiv utgångspunkt inför den ungdomspolitiska
propositionen.

Anf. 116 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! För att spara tid tar jag mitt anförande
härifrån bänken. Jag vill för mitt partis räkning säga
att vi är mycket olyckliga över den typ av debattupp-
lägg som föreligger i den här budgetomgången. Vi
hade föredragit att man hade delat in de olika sek-
torsområdena så att vi som litet parti, precis som
Centern och Folkpartiet i dag, hade kunnat gå upp
mer sektorsövergripande och inte bara en gång på
talarlistan.
Till Lennart Kollmats vill jag återigen säga att
DIK:s oro var berättigad. Det bekräftar faktiskt det
som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet har skrivit när vi har yrkat avslag på era ge-
mensamma motioner - nej gemensamma motioner är
det inte och inte partimotioner heller, men era olika
motioner om att riva upp ett gammal beslut.
När DIK avstyrkte kunde de inte veta vad vi till-
sammans skulle föreslå. Vi får väl se senare när do-
men faller. Då undrar jag hur domen kommer att falla
på Folkpartiet, som tillsammans med de andra bor-
gerliga partierna nu har reserverat sig till förmån för
att bygga ett nytt museum i Göteborg men utan finan-
siering för det nya museet när det är färdigbyggt. Jag
undrar då var Folkpartiet skall ta pengarna ifrån när
det nya museet är byggt.
Sedan vill jag slutligen också säga något om den
uppmaning som Vänsterpartiet gjorde om att vi vid de
gemensamma skatteöverläggningarna skall ta upp en
avveckling av bokmomsen. Den handsken har Miljö-
partiet tagit upp. Vi kommer att föra fram det på vårt
sätt.

Anf. 117 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Det var trevligt att vi var eniga om en
sak, nämligen uppläggningen av den här debatten. Jag
känner precis likadant när det gäller att gå upp på
olika ställen.
Jag har fått en skrivelse från DIK den
2 november. Därefter har jag inte fått någon skrivelse
som har tagit tillbaka deras oro eller avstyrkan. Det är
naturligtvis utifrån det jag reagerar när Ewa Larsson
som intäkt tar DIK-förbundet. Det var det jag reage-
rade mot, inte egentligen deras skrivning.
Sedan hade jag för mig, men det kan ju hända att
jag har fel, att vi diskuterar 1999 års budget. I 1999
års budget finns ingen finansiering - och det behövs
inte heller - för den här verksamheten.

Anf. 118 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Nej, vi har ju ännu inte fattat något
beslut i frågan här i kammaren, så det är svårt att få
något annat än det som redan har varit. Intäkten är att
det är utifrån deras oro som vi har agerat. Vad jag
sade i mitt anförande var att vi tog deras oro på stort
allvar.
När det gäller framtiden skall det bli intressant att
se hur Folkpartiet kommer att finansiera det nya mu-
seet i Göteborg och vilka museer Folkpartiet tänker ta
pengarna från. Blir det Historiska museet, eller? Var
skall ni ta pengarna från?

Anf. 119 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag delar även här Ewa Larssons upp-
fattning att framtiden är intressant.

Överläggningen var härmed avslutad
(Beslut skulle fattas den 9 december.)

5 § Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande

Föredrogs
Bostadsutskottets betänkande 1998/99:BoU1
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörj-
ning och byggande (prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 120 INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Att bo bra är viktigt för oss alla. Bo-
endet är centralt för människornas trygghet. En öppen
och fungerande bostadsmarknad är nödvändig för att
människor skall kunna välja en bostad som passar
deras önskemål.
Möjligheter att påverka det egna boendet är en
förutsättning för ett självständigt liv. De som vill äga
och ta eget ansvar för sin bostad skall ha goda möj-
ligheter att göra det. I det egna ägandet ligger såväl
trygghet som inflytande.
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att
människor skall kunna välja den bostad de själva
önskar. Människorna själva skall genom sin efterfrå-
gan bestämma över hur det skall byggas, om det skall
vara flerfamiljs- eller enfamiljshus. Människor skall
ges möjligheter, inte hindras, att välja hyres- eller
bostadsrätt, ägarlägenhet när vi får det i Sverige eller
ett eget ägt hus. Efterfrågan skall styra, inte politiker,
byråkrater eller detaljregleringar.
I ett särskilt yttrande beskriver vi moderater dels
den inriktning av den ekonomiska politiken, budget-
politiken och budgetramarna för 1999 som vi före-
språkar men som redan har "fallit", dels våra förslag
inom utgiftsområde 18 som skall ses mot bakgrund av
vad jag just sade i min inledning. Vi kommer därför
inte att delta i beslutet i morgon under mom. 1.
Dock har jag några reflexioner. Regeringens un-
derlag är på flera punkter undermåligt - eller rättare
sagt obefintligt. Mest uppseendeväckande är förslaget
i budgetpropositionen om den drastiska nedskärning-
en med två tredjedelar av anslaget till byggforskning-
en. Om de negativa konsekvenser detta åtminstone på
kort sikt skulle få för denna forskning nämns inte ett
ord. Moderaterna ansåg att det här var ohållbart och
tillförde anslaget ytterligare 75 miljoner jämfört med
regeringens förslag. Rimligen borde regeringen ha
presenterat sin syn på byggforskningen först och
därefter anslagsförslaget. Trots flera aviseringar om
en proposition under innevarande höst har uppenbar-
ligen inte regeringen orkat med något sådant.
I betänkandet behandlas också motioner från all-
männa motionstiden. Med anledning av några av
dessa föreslås tillkännagivanden. I det ena fallet
handlar det om vad som skall gälla för att ett bostads-
bolag skall få karakteriseras som allmännyttigt m.m. I
det andra fallet handlar det om stödet för reparation
av fukt- och mögelskadade hus. Moderaterna i ut-
skottet argumenterar i reservation 6 mot majoritetens
tillkännagivande vad gäller kommunala bostadsbolag.
Då det gäller stödet till fukt- och mögelskadade hus
anger vi i ett särskilt yttrande det positiva i att ett
enigt utskott anslutit sig till vårt motionsförslag om
en översyn av villkoren för det här stödet.
I mitt anförande i övrigt kommer jag i huvudsak
att uppehålla mig vid majoritetens skrivningar om de
kommunala bostadsbolagen. Ewa Thalén Finné
kommer senare att beröra bl.a. bostadsbidragen och
de lokala investeringsbidragen.
Det är först och främst viktigt att poängtera att be-
slut skall fattas på lägsta möjliga nivå, så nära männi-
skorna som möjligt, naturligtvis främst inom famil-
jens eller hushållets ram. Men den vardagsnära och
grundläggande välfärden måste också fås att fungera
på lokal nivå, alltså i kommunen. Med de skilda för-
utsättningar som finns i Sveriges kommuner innebär
det att lösningarna måste bli olika. För att kommu-
nerna skall kunna fullgöra sin roll så effektivt som
möjligt med medborgarnas bästa för ögonen är den
kommunala självstyrelsen en grundförutsättning. Det
tycker jag är ytterst väsentligt att understryka.
Kommunen har ett oavvisligt ansvar då det gäller
att praktiskt lösa bostadsproblemen för människor
med sociala problem. Kommunen ansvarar också för
handikappade, äldre och andra med behov av särskil-
da boendeformer. Socialtjänstlagen lägger det yttersta
ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på
kommunen. Genom avtal med privata fastighetsägare
kan många uppkomna situationer lösas.
Det är alltså enligt moderat uppfattning inte nöd-
vändigt för kommunerna att äga stora delar av fastig-
hetsbeståndet på den lokala marknaden för att klara
sina bostadspolitiska uppgifter.
Fru talman! Det kommunala ägandet är företag
som konkurrerar med privata företag, vilket ofelbart
leder till problem. Kommunal borgen ger lägre räntor
på lån. Genom beskattningsrätten kan en kommun
garantera ett bolag aktieägartillskott. Kommunen som
ägare behöver inte ställa avkastningskrav på bolaget.
Det innebär att skattebetalarnas medel inte förvaltas
effektivt. Sammantaget har alltså kommunalt ägda
bolag stora konkurrensfördelar. Detta medför en
snedvridning av konkurrensen på en marknad där
lokala småföretag skulle kunna utvecklas. Bl.a. Kon-
kurrensverket har påtalat detta.
De kommunala bostadsbolagens dåliga fastighet-
saffärer har på flera håll i landet kommit att äventyra
kommunernas kärnverksamhet såsom omsorg och
skola. Felinvesteringar och förlustverksamhet har fått
betalas av kommuninvånarna i form av ökad skatt
eller genom neddragningar av den kommunala verk-
samheten. Exemplet Bjuv förskräcker, där bl.a. sko-
lan drabbats.
Utskottsmajoritetens beställning till regeringen
om att de kommunala bostadsbolagen återigen skall
ges en särställning som allmännyttiga företag och att
dessa dessutom skall skyddas mot att omdanas till
andra typer av företag - den omdaning som bl.a.
hyresgäster tar initiativ till - syns mig ånyo vara en
socialdemokratisk återgång på fundamentalismens
väg och därtill en reträtt för Vänsterns dogmatism och
tro på regleringar och politisk styrning. För mig fram-
står detta som om majoriteten genom sitt sätt att reso-
nera diskriminerar hyresgäster i kommunalt ägda
fastigheter, åtminstone om man får tro vissa tidnings-
artiklar och åtminstone om man bor i kommunens
fastigheter i Stockholms innerstad. Om där sker en
oskälig förmögenhetsöverföring beror det på att hy-
resregleringar satt priskonkurrensen ur spel. Är det så
Lennart Nilsson har tänkt sig det hela? Tänker Len-
nart Nilsson också förhindra om hyresgäster i någon
fastighet i exempelvis Tensta eller Rinkeby vill bilda
en bostadsrättsförening och vill köpa "sin" fastighet?
Är det inte bra att hyresgäster tar initiativ och på det
här sättet visar att de vill skapa sig en bättre trygghet
och ett bättre boendeinflytande och att i detta fall
miljonprogramsområden får en blandning av boende-
former?
Rimligen borde kommunerna själva fatta beslut
om ägarförändringar i de kommunalt ägda fastighe-
terna. Majoritetens tillkännagivande innebär i reali-
teten att regeringen tar över uppgifter från kommu-
nerna. Det är ett faktiskt intrång i den kommunala
självstyrelsen. Att regeringen och flertalet kommuner
har helt olika uppfattningar om vem som skall ha
beslutanderätten är fullständigt klart. Även om vissa
kommuner inte skött sig innebär det inte att regering-
en skulle vara bättre än fastigheternas ägare att fatta
besluten. Nej, definitivt inte. Staten skulle i så fall gå
tvärs emot den ordning som hävdas i många andra
sammanhang, nämligen att besluten skall fattas så
nära dem som berörs. Den enda rimliga slutsatsen bör
vara att kommunerna inte skall fråntas ägande- och
självbestämmanderätten över sina bostadsbolag. Någ-
ra nya hinder, vare sig i form av ekonomiska sanktio-
ner eller någon annan form av intervention mot för-
säljning av kommunala hyreshus, skall inte införas.
Det i motion Bo407 framförda förslaget om att hyres-
gästerna skall förbjudas att köpa de hus som de bor i
till gängse marknadspris samtidigt som bostadsföre-
taget till samma pris skulle kunna sälja huset till vil-
ken hugad köpare som helst måste med kraft avstyras.
Ett sådant förslag skulle diskriminera hyresgäster-
na gentemot andra köpare. Vad säger likställighets-
principen? Jag frågar dessutom: Är det verkligen
möjligt att lagstifta om maximi- eller minimipriser?
Bostadspolitiken bör grundas på valfrihet och
syfta till ett bra boende till en så låg kostnad som
möjligt. Det innebär att boendet bör utvecklas utifrån
människors egna önskemål och inte genom politiska
planer och uppställda hinder för kommunalt självbe-
stämmande.
Slutligen vill jag säga att det allra främsta för en
väl fungerande bostadspolitik är och förblir en håll-
fast allmän ekonomisk politik med ett sänkt skatte-
tryck. Det ger de bästa förutsättningarna för männi-
skors trygghet och välfärd. Och för att uppnå en sund
bostadspolitik måste, enligt Moderaterna, fastighets-
skatten sänkas och tas bort samtidigt som bostads-
subventionerna avvecklas, bosparandet stimuleras,
bostadsrättens ställning stärkas, ägarlägenheter infö-
ras, bruksvärdessystemet tillämpas så som det ur-
sprungligen var tänkt och det kommunala ägandet av
bostadsföretag på sikt avvecklas.
Härmed yrkar jag bifall till reservation 3 samtidigt
som jag naturligtvis ställer mig bakom våra övriga
reservationer och särskilda yttranden i detta betän-
kande.

Anf. 121 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Är det inte märkligt att den kostnad
som för hushållen är den största, nämligen boende-
kostnaden, får en så splittrad hantering av regeringen?
Bostadspolitiken som är så viktig är fördelad på sex
departement med lika många ansvariga ministrar.
Någon bostadsminister med möjlighet att skapa en
sammanhållen bostadspolitik finns inte. Det finns
bara en instans i dag med en sammanhållen syn på
bostadspolitiken, och det är riksdagens bostadsut-
skott. Även det var hotat av nedläggning, och en
sådan fundamental fråga som rätten till en bostad, ett
eget hem skulle i så fall ha fört en mycket undan-
skymd tillvaro.
Vänsterpartiet har därför krävt att regeringen skall
tillsätta en särskild bostadsminister med rätt att jobba
över departementsgränser för en sammanhållen bo-
stadspolitik.
Att helhetssynen inte finns och inte har funnits
under ett antal år är den av förre inrikesministern
Jörgen Andersson tillsatta Byggkostnadsutredningen
ett bevis för. Den delegationen skall komma med
förslag på hur man skall sänka byggkostnaderna. Men
just byggkostnaderna är den enda av boendekostna-
derna som sjunkit, på 90-talet med ca 20 %.
Det är andra kostnader som har ökat, framför allt
genom politiska beslut. Det är moms, skatter, kom-
munala avgifter som är de största bovarna. Skattere-
formen är den enskilt största orsaken till att Sverige i
dag har Europas högsta hyror. De låga räntenivåerna
hjälper bevisligen inte mot detta faktum.
Vänsterpartiet vill byta ut Byggkostnadsdelega-
tionen mot en boendekostnadsdelegation för att se till
hela kostnadsbilden när det gäller boendet. Målet
skall vara att sänka boendekostnaderna, framför allt i
hyresrätter, eftersom den boendeformen drabbats
värst. Delegationen bör vara sammansatt av repre-
sentanter för stat, kommun, fastighetsägare, byg-
gentreprenörer, banker och allra viktigast med repre-
sentanter för de boende och deras organisationer.
När det gäller utgiftsområdets budget, fru talman,
är det en överenskommelse mellan Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi står natur-
ligtvis bakom det samlade budgetinnehållet och är
relativt nöjda med detta samarbete.
Bostadsutskottet har gjort en del förändringar av
anslagsposterna och har enhälligt riktat skarp kritik
mot regeringens beräkningsunderlag för stora anslag
som räntebidragsanslaget och kreditgarantin för fram-
för allt bostadsrätter med svåra problem. Även små
felaktigheter här får stora konsekvenser för övriga
anslag inom utgiftsområdet, eftersom den nya bud-
getlagen säger att underskott skall täckas inom det
egna utgiftsområdet.
Regeringen gick i detta fall för hårt fram i sina be-
sparingsförslag när det gäller t.ex. bostadsforskningen
och investeringsbidraget till studentlägenheter. Att
som regeringen föreslog ta bort två tredjedelar av
stödet till byggforskningen via Byggforskningsrådet
var orealistiskt och ogenomtänkt. Det fanns också
tankar på att lägga ned rådet redan till halvårsskiftet
nästa år och flytta över ansvaret till Boverket och
NUTEK.
Samtidigt har det kommit en utredning som tar ett
helhetsgrepp över Forsknings-Sverige och där även
byggforskningen ingår. Detta arbete bör naturligtvis
avvaktas innan större förändringar genomförs av
Byggforskningsrådets verksamhet. Vänsterpartiet är
dock inte förespråkare av att byggforskningen måste
ske via Byggforskningsrådet. Vi kan naturligtvis
tänka oss en annan organisation för detta.
När det gäller investeringsstödet till studentbostä-
der, och sedan i våras en utvidgning till att gälla även
s.k. ungdomsbostäder, agerar regeringen mycket
märkligt. Knappt fem månader efter att stödet införts
tas det bort igen. Många som ansökt om bidragen
skulle med regeringens förslag bli utan stödet, vilket
utskottet nu delvis har rättat till. Detsamma gäller
byggforskningens anslag.
Regeringens motivering är att investeringsstödet
till studentbostäder har så liten efterfrågan att det inte
har den verkan som eftersträvats. På sina håll har
stödet haft låg efterfrågan, men inte överallt. Att det
har haft låg efterfrågan beror helt enkelt på att det är
för lågt, något som Studentföreningen i Stockholm
bekräftar:
"För att få ner byggkostnaderna för studentbostä-
der till en sådan nivå att studenterna har råd med
hyrorna krävs stimulansåtgärder av en helt annan
kaliber än regeringens halvhjärtade insatser hittills.
Detta har regeringarna i våra grannländer insett. En
jämförelse bör kunna tjäna som inspiration:
I Norge står staten för 60 % av den totala produk-
tionskostnaden inklusive inventarier.
I Danmark ges inteckningslån på 93 %. Staten står
för 80 % av räntekostnaden och kommunen för reste-
rande 20 %.
Vi har sett räkneexempel som visar att ränte- och
amorteringskostnaden för studentbostäder i Sverige
blir ungefär dubbelt så stora som i Norge och Dan-
mark!
Det är riksdag och regering som dimensionerar
den högre utbildningen och fördelar utbildningsplat-
serna över landet. Därmed har staten enligt vårt för-
menande också ett ansvar för att tillhandahålla bostä-
der som studenterna har råd med. Det är hög tid att ta
det ansvaret."
År 1998 kommer att bli det sämsta året för byg-
gandet av bostäder genom tiderna, trots att det talas
om uppgång i byggbranschen. Den största orsaken är
att det byggs för få hyresrätter. Där ingår naturligtvis
studentbostäderna. Vänsterpartiet har i vårt budgetal-
ternativ våren 1998 föreslagit ett investeringsstöd för
hyresrätter om ca 100 000 kr per lägenhet. Det tror vi
är en nödvändig nivå för att få fart på byggandet av
hyresrätter igen. Det skall jämföras med regeringens
investeringsstöd till studentbostäder som är 25 000 kr
per lägenhet. Vi förutsätter att regeringen återkommer
i den här frågan i vårbudgeten för år 2000-2002.
Vänsterpartiet vill dock utmönstra begreppet ung-
domsbostad ur stödvokabulären, eftersom vi inte
tycker att det skall finnas särskilda bostäder för ung-
domar, annat än som studentlägenheter. Ungdomar
har rätt till goda bostäder till rimligt pris på samma
villkor som övriga grupper i samhället.
Ett annat område där Vänsterpartiet tycker att det
är angeläget att återkomma i vårbudgeten är bostads-
bidragen. Kraftiga nedskärningar och ändringar av
regelsystem gör att det finns all anledning att redan i
vår komma med förändringar av dagens regler. Det
mest utmärkande är bidraget till studerande, där ål-
dern avgör om man får bidrag eller ej. Den som är
över 28 år, som är åldersgräns för ungdomsbostadsbi-
draget, står utanför systemet, trots att man studerar
och har samma villkor för övrigt som den som är 28
år eller yngre. En märklig signal när regeringen för
övrigt betonar vikten av studier och det livslånga
lärandet. En familj där den ene vuxne studerar har
också problem med dagens bidragssystem.
1990-talets stora förlorare är barnfamiljerna. De
med små inkomster har naturligtvis råkat värst ut. Här
menar vi i Vänsterpartiet att bidraget för familjer med
fler än tre barn bör förstärkas genom en kolumn även
för det fjärde och det femte barnet.
Trångboddheten har ökat de senaste åren som en
följd av de höga boendekostnaderna och de försämra-
de bostadsbidragen.
En förändring som alla partier var överens om var
att bostadsbidragen skulle vara preliminära och
stämmas av inkomståret därpå. Det är en rimlig åt-
gärd för att ingen skall få varken mer eller mindre i
bostadsbidrag än vad inkomsten medger. Problem har
dock uppstått i samband med att människor drastiskt
ändrar sina inkomster under året, t.ex. genom att gå
från studier till arbete. Då sjunker bostadsbidraget
eller försvinner helt. Men den sammanlagda årsin-
komsten gör att det bidrag som betalats ut under den
första halvan av året är för stort och måste justeras
genom en återbetalning som kan uppgå till tusentals
kronor.
Detta kan inte vara regeländringens avsikt och
måste rättas till så snabbt som möjligt. Annars funge-
rar ju bostadsbidraget i den situationen som ett lån,
och det är ett orimligt förfarande.
Ungdomars bostadssituation är besvärlig och blir
inte bättre av att ungdomsbostadsbidragets regelsys-
tem är konstruerat att fungera för den som är stude-
rande. Övriga ungdomars rätt till en bostad får inte
negligeras, och ett väl fungerande ungdomsbostads-
stöd är en nödvändig del i detta. Vänstern förutsätter
även här att regeringen återkommer i de här frågorna
i vårbudgeten.
Till sist några ord om länsstyrelserna. De upprät-
tar årliga särskilda utvecklingsplaner för det egna
länet. Tyvärr är inte dessa föremål för regeringens
överväganden när det gäller att fördela regionalpoli-
tiska medel till länen. Regeringen gör inte heller
någon uppföljning av hur de medel som används
fördelas. Det sker inte heller någon rapportering till
riksdagen om tillståndet i våra län. Detta sker i tider
när utflyttningen är lika stor som på 60-talet och
förutsättningarna för utveckling i olika delar av landet
är mycket stora.
Det här måste riksdagen få en rapportering om
från regeringen, och regeringen måste få till bättre
samarbetsformer med våra länsstyrelser i frågorna -
om vi nu skall få ett Hela Sverige skall leva.
Flytta makt, men inte från Stockholm till Bryssel
utan från Stockholm och ut i landet, till våra regioner.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5,
19 och 22.

Anf. 122 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Egen härd är guld värd! Så lyder ett
välkänt ordspråk som passar bra in på bostadsutskot-
tets arbetsområde och det vi skall behandla i dag. Det
handlar om rätten till ett hem, att skapa atmosfär,
trivsel och gemenskap i livet. Det handlar om att sätta
bo, en fast punkt i tillvaron där man kan växa till-
sammans, hela familjen. Det är ett av de viktigaste
besluten i livet. Vi har alla våra drömmar om boendet
och framtiden. Själv påminns jag om visan som hör-
des i radion i min ungdom: I en röd liten stuga nere
vid sjön vill jag bo. Jag har citerat den förr i kamma-
ren.
Det handlar om frihet, om valfrihet, om möjlig-
heter för människor att skapa det boende som passar
det egna livsmönstret bäst. Det är vår uppgift i den
här kammaren att skapa dessa förutsättningar. Det
skall vara neutralitet mellan olika typer av boende-
former. Det nuvarande utbudet i form av hyresrätt,
bostadsrätt och villaboende kan också kompletteras
genom att den kooperativa hyresrätten permanentas
och att möjligheter till ägarlägenheter skapas. Till det
senare är s och v hårda motståndare.
Kristdemokraternas boendepolitik har som ut-
gångspunkt att människor skall känna sig trygga i sitt
boende. Trygghet och valfrihet i boendet är också en
del i vår familjepolitik. Vi är väl medvetna om att
familjer som har möjlighet och frihet att välja den
boendeform som passar dem bäst har största möjlig-
heterna att skapa en boendemiljö som främjar en god
uppväxt för barn och ungdomar. Med ett bra självvalt
boende, i en trygg och kärleksfull atmosfär, finns de
bästa förutsättningarna till att forma harmoniska,
solidariska och demokratiska människor.
Dessa tankar rymmer den inriktning av politiken
som Kristdemokraterna vill ha och som också be-
skrivs i reservation nr 4, som jag redan nu yrkar bifall
till.
Idyllen med den röda stugan vid sjön handlar om
att bo, leva och verka på landsbygden. Det är en
landsbygd som under senare år mer och mer har hållit
på att utarmas. Det byggande som möjligen kommit
till stånd på landsbygden har skett i anslutning till de
större tätorterna. I dagsläget är det praktiskt taget
omöjligt för en medelinkomsttagare att klara av ett
egnahemsbygge på landsbygden om man inte har
tillgång till ett betydande eget kapital. Folkrörelserå-
det och den s.k. landsbygdsriksdagen arbetar positivt
med den typen av svåra frågor. De är värda vårt stöd.
Det byggande som sker i dag handlar ofta om att
höginkomsttagare med betydande eget kapital bygger
egnahem i attraktiva lägen. Det är dessa byggnationer
som får del av de statliga subventionerna fast det
egentligen inte skulle behövas. Ur fördelningspolitisk
synvinkel är det tveksamt att med ett generellt pro-
duktionsstöd subventionera boendet för betal-
ningsstarka hushåll i tillväxtregionerna. Räntebidra-
get bör således avvecklas, och i takt med att det sker
kan också fastighetsskatten trappas ned.
Egen härd är guld värd, sade vi. Om vi funderar
vidare lite grann kan vi fråga oss: Guld värd, men för
vem? Jo, för staten som tar hem guldet och gjort
boendet till en mjölkkossa med hjälp av fastighets-
skatten. Nu när räntebidragen minskar i snabb takt
ökar också överskottet i statskassan.
I budgepropositionen föreslår regeringen en nivå-
sänkning av fastighetsskatten från 1,5 % till 1,3 % av
taxeringsvärdet, men endast för hyreshus och bo-
stadsrätter. Ett steg åt rätt håll. Men vi kristdemokra-
ter vill att fastighetsskatten sänks för alla boende. På
sikt skall fastighetsskatten bort helt, med möjlighet
för kommunerna att ta ut en fastighetsavgift för att
täcka kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och
annan kommunal service kopplad till fastighetsbe-
ståndet. Det är naturligtvis också orimligt att betala
skatt för fast egendom man inte äger. Vi vill således
slopa skatten på tomträttsmark.
Det stöd som i fortsättningen bör utgå till byggan-
de bör avse riktat stöd till äldrebostäder och åtgärder
för att förbättra tillgängligheten liksom till ekologiskt
byggande. Det är vidare beskrivet i reservationerna nr
9 och 11.
Bostadssegregationen pratar vi mycket om i dag.
Den måste naturligtvis brytas. I segregationens spår
följer en omfattande social utslagning och
drogproblem genom anonymitet och brist på delak-
tighet i den lokala utvecklingen. Behovet av status-
höjande insatser är påfallande. Satsningar på infly-
tande för de boende måste kombineras med positiva
skol- och fritidsmiljöer liksom riktade åtgärder för
företagsetableringar och sysselsättning. Lokala in-
vesteringsprogram för miljonprogramområdena måste
prioriteras.
Arkitektoniska värden vid om- och nybyggnad
måste stimuleras och ingå som en del i en levande
miljö. Goda estetiska värden vet vi bidrar till vårt
mentala välbefinnande och kan också leda till mins-
kad förstörelse och vandalisering och minskat klotter.
Satsning på utbildning av arkitekter måste också
ske bl.a. i handikappkunskap. Kristdemokraterna
föreslår att 25 miljoner kronor anslås till utbildning i
handikappkunskap för arkitekter, byggherrar, bygg-
nadsingenjörer och beslutsfattare.
En viktig och bra väg att klara ett eget boende går
genom ett medvetet bosparande. Det är angeläget att
ungdomar redan på ett tidigt stadium lär sig att bospa-
ra, för att när tiden är inne kunna skaffa sig ett eget
boende. Vi vet dessutom att största delen av barnfa-
miljerna helst av allt önskar sig ett boende i eget hem
för barnens skull. Det kan handla om att utveckla
dagens ungdomsbosparande eller att nappa på Bo-
främjandets sparlånesystem med en sparpremie som
betalas ut vid investeringstillfället. Detta system med
de tyska bosparkassorna som grund betalar sig självt
efter några utan någon egentlig budgetbelastning för
staten. Det skulle skapa trygghet både för den enskil-
de och för statskassan.
Vi kristdemokrater menar att boendet, att skapa
ett hem, är så centralt i livet att det med fördel kan
ske med hjälp av ett särskilt stimulerat bosparande.
Ett sådant förslag efterlyser vi i reservation nr 16.
Ca 40 % av landets hushåll är i dag hyresrätter.
För många är hyresrätten en attraktiv och bra boende-
form. För en fungerande hyresmarknad krävs att de
boendes värderingar får ett större genomslag vid
hyressättningen. Egna arbetsinsatser i inomhus- eller
utomhusmiljö måste kunna påverka hyressättningen.
Hyresgästerna måste också kunna dra nytta av dagens
lågräntesituation genom sänkta hyror.
Kristdemokraterna anser att kommunens självbe-
stämmande måste värnas och vidareutvecklas. Mot
den bakgrunden framstår regeringens hållning att
fortsätta motverka kommunala önskemål om utför-
säljning av kommunala bostadsföretag som helt fel-
aktig. Regeringens åtgärder för att försvåra för kom-
muner att sälja ut sina bostadsbolag eller minska sitt
lägenhetsinnehav är en politik som strider mot princi-
pen om kommunalt självbestämmande. Den snedvri-
der också konkurrensen.
Det är inte nödvändigt att kommunen själv måste
äga och förvalta bostadsföretag för att kunna tillgodo-
se sociala behov. Verkligheten visar det. Dessutom
har kommunen ett brett socialt ansvar genom social-
tjänstlagen, som inte innebär att kommunen själv
måste stå som fastighetsägare för att tillgodose rätten
till en bostad när sociala skäl så kräver. I reservation
nr 7 har vi utvecklat detta ytterligare. Till den reser-
vationen vill jag också yrka bifall.
Bostadsbidragens roll i en social bostadspolitik är
naturligtvis av stor betydelse, inte minst för barnfa-
miljer. Under senare år har vi från Kristdemokraterna
vid ett antal tillfällen påtalat behovet av att åter höja
bostadsbidragen. Detta uttryckte även den bostadspo-
litiska utredningen tydligt som en åtgärd med hög
prioritet - men så inte regeringen. Ni får höra mer om
detta av nästa kd-talare Ulla-Britt Hagström, som
kompletterar med ytterligare synpunkter på betän-
kandet om det som berör bo- och byggforskning,
studentlägenheter, bostadslösa, hemlösa och allergi-
satsningar.
Fru talman! Kristdemokraterna har i parti- och
kommittémotioner förordat en annan inriktning av
den ekonomiska politiken än riksdagens majoritet,
som består av socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister. Likaså har den budgetram för utgifts-
område 18 som inte överensstämmer med kristdemo-
kraternas redan beslutats. Av dessa skäl deltar vi inte
i det aktuella beslutet om anslagsfördelningen inom
utgiftsområde 18. Ett särskilt yttrande har vi bifogat
betänkandet när det gäller anslagets storlek och för-
delning.
Naturligtvis står vi bakom alla våra reservationer i
betänkandet, men jag skall inte yrka bifall till några
fler än dem som jag redan nämnt, nr 4 och nr 7.

Anf. 123 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Ulf Björklund pratade om valfrihet i
boendet. Det tycker jag låter väldigt bra. Det bör man
kunna ordna.
Men jag funderar ändå lite, Ulf Björklund. Ni vill
ta bort räntesubventioner och det stöd som staten ger i
form av räntesubventioner till boendet.
Hyresrättskostnaden ligger i dag på 1 500 kr per
kvadratmeter i Stockholm. Vad är det för valfrihet,
Ulf Björklund, när priserna blir som de blir när sta-
tens insatser är så små? Vad har man då för valfrihet?

Anf. 124 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Mycket riktigt har vi förslag om att
lite snabbare trappa ned räntebidragen. Det har ju
trots allt visat sig att möjligheten att spara på just
räntebidragen har funnits under de senaste åren. Det
har inte gått åt så mycket pengar som har budgeterats.
Men det är viktigt att man kopplar det här till att
vi också vill höja bostadsbidragen. Vi gör en betydlig
satsning på bostadsbidragen och vill rikta bidragen
till hushåll där man bäst behöver dem. Den koppling-
en måste man alltså tänka på. Det hör faktiskt ihop.
Det är de svagaste hushållen som i första hand skall
ha del av stödet. Och då betyder bostadsbidragen och
de förslag som kd presenterar väldigt mycket i det
avseendet. Där har vi alltså en kompensation för det
här.
Sedan är jag medveten om att det gäller vid en be-
sparing av räntebidragen att det inte drabbar de s.k.
krisårgångarna. De äldre årgångarna som finns kvar
strax dessförinnan får i sådana fall bära lite extra av
nedtrappningen.

Anf. 125 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det är väl bra att Ulf Björklund gör
något åt bostadsbidragen. Men de små förändringarna
täcker inte på något sätt de väldigt kraftiga kostnader
för nyproduktion som är i dag, inte bara för hyresrät-
ter utan även för bostadsrätter och andra boendefor-
mer. Måste vi inte börja fundera över var boende-
kostnaderna tar vägen? Vad finns det för valfrihet för
familjer i dag? Jag tycker inte att den finns annat än
för dem som är kapitalstarka.

Anf. 126 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Det handlar ändå inte om lite pengar.
Vi föreslår ytterligare 100 kr per barn, riktat till barn,
i barnstöd. Vi vill också ha bort de individuella in-
komstgränserna. Vi vill öka ytnormen.
Det här skulle sammantaget faktiskt rikta en hel
del pengar till de hushåll där det bäst behövs och som
möjligen i viss mån kan drabbas av en ytterligare
nedtrappning av räntebidragen.
När det gäller nybyggnationer kan vi tänka oss att
rikta investeringsbidrag till det som har att göra med
äldreboende och familjer som är villiga att satsa på
ekologiskt boende. Vi tycker att vi kan stödja dem
med ett investeringsbidrag. Det kan i det här fallet
hjälpa till lite grann.

Anf. 127 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Bostadspolitiken i Sverige domineras
av en rätt så stor samstämmighet, åtminstone när det
gäller målen för detta område.
Jag skall be att få citera ur den bostadspolitiska
propositionen våren 1998:
"Bostaden är en social rättighet och bostadspoliti-
ken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda
bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande
och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Bo-
endemiljön skall bidra till jämlika och värdiga lev-
nadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt
för barn och ungdomar."
Med detta mål som grund och som ledstjärna är
det ju naturligt att vi i dag i Sverige kan se att man
kan välja, oavsett var man bor i landet, en bra bostad
till en kostnad skall vi säga motsvarande ungefär
25 % av den disponibla inkomsten.
Det finns neutralitet mellan de olika boendefor-
merna. Du kan välja mellan att äga eller hyra din
villa, din bostadsrätt eller lägenhet.
Valfriheten är stor.
Det är egentligen ingen stor skillnad var du bor i
landet. Det har medfört att i vårt land finns det ett
spritt boende. Vi har levande bygder över hela landet.
Det har också medfört att någon större trängsel i
storstäderna kan vi inte tala om eftersom landet har
en yta som sett till invånarantalet är väl tilltagen.
Forskningen som har bedrivits länge och kontinu-
erligt har givit oss insikt och kunskap, så att vi förstår
betydelsen av vackra, ändamålsenliga och miljöan-
passade ekologiska hus och samhällen.
Byggentreprenörer, samhällsplanerare och vi po-
litiker har tagit till oss detta, så vi lever i ett land som
på det här området verkligen är föredömligt.
Våra äldre, våra barnfamiljer, våra ungdomar, du
och jag bor verkligen bra. Även studenterna i mitt
Uppsala och i hela vårt land som nu har fått tillgång
till högskolor lever också i en studiesocial miljö som
är värt namnet.
Segregeringen i våra bostadsområden som varit en
källa till många problemfyllda diskussioner är nu ett
minne blott.
Handikappanpassning och tillgängligheten till vå-
ra hem och till våra offentliga inrättningar fungerar
mycket tillfredsställande.
Sjuka hus finns inte. Radonsaneringar är genom-
förda. Ventilationen är utmärkt och mögelproblemen
är borta.
Vi ser också påtagliga bevis på att kvinnor och
barn har varit med i all planering och utformning.
Medinflytande råder från de boende.
Folk är glada och nöjda med sitt boende.
Det är inte så underligt då att vi i bostadsutskottet
i kväll kan säga att vi antar ett betänkande om sam-
hällsplanering, bostadsförsörjning och byggande i full
enighet.
Fru talman! Ni som har lyssnat eller eventuellt lä-
ser mitt anförande så här långt! Jag förstår om ni
skakar betänkligt på era huvuden och om ni konstate-
rar att jag måste leva i en fantasivärld.
Tyvärr ser inte verkligheten ut så som jag har be-
skrivit det. Jag har målat upp en drömtillvaro.
Men utskottets ledamöter kan nog hålla med om
att det är så vi skulle vilja ha det. Vid våra gemen-
samma studiebesök och vid uppvaktningar och dis-
kussioner som varit i utskottet har jag i alla fall kun-
nat läsa av att det finns en stor majoritet för att de
bostadspolitiska målen som vi lade fast förra mandat-
perioden skall vi arbeta efter också den här mandatpe-
rioden.
Jag undrar och säkerligen många med mig: Varför
gör vi inte det?
Socialdemokraterna, ni som är i majoritet i ut-
skottet nu också, borde ju hålla fast vid det principi-
ella målet och sträva efter att människorna i vårt land
verkligen får rimliga bostadskostnader, att de verkli-
gen får en fin social miljö och att det råder full valfri-
het mellan olika boendeformer. Varför gör ni inte
det? Visserligen förstår jag och har sett att bänkraden
har blivit knappare för er och att Vänsterpartiet har
brett ut sig. Är det Vänsterpartiet och Miljöpartiet -
nej, det kan inte vara möjligt - som är bromsklossar?
Eller är det enbart den socialdemokratiska rege-
ringen som gör det svårframkomligt?
Så kan man i alla fall tolka det när socialdemo-
kraterna i bostadsutskottet går ut till massmedierna
och beklagar sig över att den socialdemokratiska
regeringen ställer till besvär för utskottets ledamöter.
Jag blev dock förvånad över att socialdemokrater-
na i bostadsutskottet inte hade insikten att de som
verkligen får problem i vårt land, med den ryckighet
och med de nya nedskärningarna som aviserades på
vårt område, är medborgarna i kungariket Sverige.
Det är de som bor och bygger, ja t.o.m. de som inte
har tak över huvudet. Tänk er att inte ha en bostad.
Tänk er att vara utan bostad. Tänk er att bli vräkt när
man inte har råd att betala hyran. Det borde vi tänka
på om inte annat så i denna bistra vintertid.
Fru talman! Det som ändå har varit glädjande när
detta betänkande har diskuterats i utskottet är att vi nu
kan konstatera att majoriteten lyssnat. Man har inte
bara lyssnat, utan man har tagit till sig argumenten
från oss som i alla fall i vissa ärenden har haft en
annan åsikt från början. Det gäller forskningspengar,
och det gäller till dels synen på stöd till studentbostä-
derna.
Centerpartiet sade nej till att skära ned på bygg-
forskningsanslaget med 100 miljoner kronor, och vi
vidhåller det. Vi anser att den grundforskning som i
dag bedrivs måste få fortsätta. Forskning bedrivs
långsiktigt och får inte kullkastas. Det är glädjande att
även majoriteten på detta område omprövar regering-
ens förslag och så att säga möter oss på halva vägen.
Det är bättre än ingenting. Centerpartiet vidhåller
dock sitt förslag om att ingen nedskärning skall göras
på detta område.
Även på området som handlar om stödet till stu-
dentbostäder får regeringen inte fullt godkänt av
majoriteten i utskottet. Det är dessutom anmärk-
ningsvärt att de upplysningar som finns i budgetpro-
positionen är felaktiga. Centerpartiet vidhåller även
här sitt ursprungliga ställningstagande att det är oer-
hört angeläget att stöd ges till denna verksamhet. Vi
begär även att regeringen ser till att det kommer till
överläggningar för att i möjligaste mån rätta till pro-
blemen för studenterna och deras bostadsbekymmer
på såväl de etablerade studieorterna som på de nya. I
detta sammanhang vill jag också påtala att vi från
Centerpartiet anser att man måste se över regelsys-
temet som styr bidragsgivningen, så att reglerna blir
enkla och tydliga.
Jag yrkar bifall, fru talman, till reservation 24
mom. 19.
Fru talman! Under den tid som stöd till lokala in-
vesteringsprogram kunnat utgå har en tilltagande
kritik riktats mot bidragsverksamheten. Bostadsut-
skottets egen uppföljning av stödverksamheten be-
kräftar till stor del de invändningar som har riktats
mot regeringens sätt att handha stödet. Fördelningen
av medel tycks ha skett på ett delvis godtyckligt sätt,
och enskilda projekt har beviljats som inte syns stå i
överenskommelse med stödverksamhetens syfte.
Mot den bakgrunden anser vi i Centerpartiet att
dessa medel skall användas för andra verksamheter,
som verkligen syftar till att stärka en ekologisk ut-
veckling av samhället. Centerpartiet anser att pengar
skall avsättas för radonsanering och åtgärder mot
fukt- och mögelskador samt till byggforskning med
den inriktningen. Den fortsatta fördelningen av dessa
medel bör läggas ut på länsstyrelserna. Någon ny
myndighet på detta område anser vi inte skall byggas
upp.
Jag yrkar bifall till reservation 1 mom. 1.
Fru talman! Jag kommer också att yrka bifall till
reservation 7 mom. 7 som berör de allmänna bostads-
företagen.
Socialdemokrater, vänsterpartister och - även här
är jag förvånad - miljöpartister i utskottet vill uppen-
barligen inte att det skall råda valfrihet i boendet i
Sverige. Nej, man vill med ett centralistiskt synsätt
besluta om de kommunala bostadsföretagens förut-
sättningar. Man gör inskränkningar som hindrar hy-
resgäster att köpa sina lägenheter och ombilda dem
till bostadsrätter. Varför? Varför vill man göra intrång
i det kommunala självstyret?
Att regeringen och flertalet kommuner, även med
socialdemokratiska företrädare, har helt olika syn på
var och av vem besluten om en eventuell omstruktu-
rering av de allmännyttiga bostadsföretagen skall
fattas står helt klart. Ett synsätt som bygger på ett
centralt beslutsfattande strider helt mot den ordning
som statsmakterna i andra sammanhang brukar häv-
da, nämligen att besluten skall fattas så nära dem som
är berörda som möjligt.
Det är för oss i Centerpartiet självklart att ärenden
som berör de allmännyttiga bostadsföretagens
ägarprofil bäst kan bedömas i ett kommunalpolitiskt
perspektiv av kommunpolitiker. Till majoriteten i
utskottet vill jag säga att ni inte skall vara så klåfing-
riga och inte misstänka kommunpolitikerna. De är väl
skickade att klara sin situation.
Vare sig vänsterpartister, socialdemokrater eller
miljöpartister vill det pågår det faktisk diskussioner
runtom i landet om allmännyttans roll i det framtida
samhället. Nydaningar är på gång. Det finns en stor
öppenhet inför att finna nya vägar.
Fru talman! Jag har i detta betänkande framfört
Centerpartiets syn på den framtida bostadspolitiken
och på bostadsbidragets utformning i ett särskilt ytt-
rande. Det har inte gått mer än några månader sedan
vi behandlade utformningen av den framtida finansie-
ringen för bostadssektorn, och Centerpartiet står kvar
bakom de synpunkter som vi hade då. Vi har inte lagt
fram något motion i det ärendet nu, men jag har fun-
nit att det finns skäl att återkomma till det även under
denna mandatperiod.
Vi har i utskottet varit helt eniga om att bostads-
bidragen skall följas upp och utvärderas. Det har gått
två år, och det finns all anledning att snabba på utred-
ningen, så att vi får en redogörelse för hur det funge-
rar. Vi vet alla att just barnfamiljerna har det jobbigt
med boendekostnaderna, och för dem är det viktigt att
vi har ett fördelningsinstrument som är rättvist och
som ger de effekter som vi vill uppnå. Finns det up-
penbara felaktigheter måste de rättas till med det
snaraste. Man är bara barn en gång.
Fru talman! Det finns många frågor inom bo-
stadspolitikens område som måste lösas om vi skall få
det fina samhälle som vi alla vill ha med bra bostäder
till rimliga kostnader i en fin ekologiskt hållbar miljö.
Men än tycks vägen till dessa områden vara stenig
och knagglig. En stor sten som måste vältas och en
väg som måste breddas och göras framkomlig kräver
beslutsamhet och någon som håller i spettet - i verk-
tyget - med en fast hand.
Inom detta viktiga område som berör hela befolk-
ningen har vi inte en minister som slår vakt om
breddningen av vägen och som arbetar för framkom-
lighet. Det har sagts att det är många som skall dela
på uppgiften därför att den är så viktig, men jag ser
inte en enda minister här i salongen i kväll. Det anser
jag är en brist.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla Cen-
terreservationer och yttranden, men jag avstår från att
yrka bifall till dem och begära votering.

Anf. 128 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Nej då, Rigmor Ahlstedt. Vänsterpar-
tiet skall inte bli en broms i samarbetet. Vi skall gasa.
Vi skall se till att det händer många bra saker på bo-
stadspolitikens område.
Men även Vänsterpartiet måste anamma den nya
budgetsprocessen med de s.k. taken och utgiftsramar-
na. Då är det inte så lätt att göra de förändringar som
man vill åstadkomma. Jag är ganska nöjd med att vi
ändå fick fram 50 miljoner till byggforskningen. Vi
fick till ett annat beslut när det gäller investeringsbi-
draget för studentlägenheter, som vi faktiskt vill för-
bättra framöver. Vi tycker att det är litet för dåligt i
dag. Man kunde höra i mitt inlägg tidigare vad stu-
denterna i Stockholm tyckte om det.
Det är viktigt att fortsätta med dessa frågor. Men
när det gäller budgeten för 1999 vet som sagt var
även Rigmor Ahlstedt att det finns stora begränsning-
ar.

Anf. 129 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Det är glädjande att Vänsterpartiet
äntligen har konstaterat det. Det var andra tongångar
när vi senast diskuterade bostadspolitiken.
Jag förstår om Vänsterpartiets Owe Hellberg kän-
ner sig kluven i samarbetet med Socialdemokraterna.
Jag förstår också att han är angelägen om att komma
tillbaka i vårbudgeten när det gäller denna bit. Är det
nyval på gång?

Anf. 130 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Nej, det är ett långsiktigt samarbete
som är på gång. Därför har jag lyft fram en massa
frågor i dag som vi skall diskutera under våren.
Vi borde faktiskt kunna lyfta de här taken. I dag
samlar vi i ladorna och kan inte använda de här peng-
arna på annat sätt än genom skattesänkningar. Det
finns faktiskt andra sätt att använda pengar. Den här
diskussionen skall vi naturligtvis föra med Socialde-
mokraterna och Miljöpartiet - när det gäller investe-
ringsbidrag, när det gäller bostadsbidragen, när det
gäller byggforskning och när det gäller andra frågor.
Vi skall återkomma på det sättet.

Anf. 131 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Att föra en diskussion kan vara bra,
men jag skulle vilja veta: Kommer ni att komma fram
till resultat?
Jag kan dela många av de åsikter som Owe Hell-
berg här har redovisat. Det är absolut nödvändigt att
vi får ned kostnaderna för boendet och att vi får till-
baka forskningspengar, så jag önskar faktiskt Owe
Hellberg lycka till. Jag skall se fram emot den diskus-
sion vi kommer att ha i vår och att se hur han har
lyckats.

Anf. 132 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Tillåt mig först att göra en personlig
reflexion. Efter 23 år som stenograf känns det väldigt
roligt att vara här som ledamot. Det känns som ett
stort förtroende.
Jag går så över till ärendet.
Människan har i årtusenden haft som en av sina
främsta uppgifter att skapa en god bostad åt sig själv
och sin familj. Från början var det enkla hyddor som
gav tak över huvudet; i dag bor vi i ofta mycket avan-
cerade fastigheter med omfattande teknisk utrustning.
För att utveckla vårt boende och vårt samhälle be-
hövs hela tiden forskning - inte bara forskning om
husen utan forskning om allt det byggande som utgör
vårt samhälle. I ett av de brev som har kommit till
bostadsutskottets ledamöter inför riksdagsbehand-
lingen av budgetpropositionen anförs att mer än
hälften av Sveriges kapital utgörs av byggnader och
infrastruktur. Det är alltså ett enormt stort kapital som
vi måste vårda och vidareutveckla.
I budgetpropositionen har regeringen, såsom tidi-
gare nämnts, föreslagit en minskning av anslaget till
forskning inom byggsektorn från 164 till 64 miljoner
kronor. I ett antal motioner har föreslagits att denna
sänkning inte bör ske eller att den skall minskas.
Från Folkpartiet har vi föreslagit att anslaget skall
få vara oförändrat. Vi anser att byggforskningen och
dess omfattning bör bedömas i anslutning till den
byggpolitiska proposition som har aviserats. Vidare
bör byggforskningsfrågorna ses i samband med övri-
ga forskningsfrågor, vilka tas upp i betänkandet
Forskning 2000.
En neddragning av den storleksordning som rege-
ringen har föreslagit skulle innebära att hundratals
forskare förlorar sin finansiering. Det vore mycket
olyckligt. En sådan neddragning skulle i stor ut-
sträckning drabba utbildningen inom arkitektur, lant-
mäteri samt väg- och vattenbyggnad, dvs. sådana
utbildningar som har bygg- och fastighetsbranschen
som avnämare. De som genomgår dessa utbildningar
arbetar ofta med den aktiva samhällsplaneringen, och
om kvaliteten i dessa utbildningar sänks riskerar
givetvis vi i Sverige att hamna på efterkälken när det
gäller utvecklingen av ett modernt samhälle.
Jag vill här också något hänvisa till det som sades
i kulturdebatten om arkitekturens betydelse för vår
miljö och vikten av utvecklingen av de estetiska vär-
dena. Detta hör enligt min mening i högsta grad ihop
med byggforskning.
Vid föredragning inför utskottet anförde en stats-
sekreterare från Näringsdepartementet att branschen
själv bör stå för en större andel av forskningsresur-
serna än i dag och gjorde en jämförelse med medici-
nindustrin. Jag tycker inte att en sådan jämförelse är
relevant, bl.a. därför att forskningen inom byggandet i
stor utsträckning gäller samhällsplanering, dvs. vår
gemensamma egendom, medan t.ex. Astras forskning
gäller de egna produkterna och bidrar till ökade in-
komster för företaget.
Jag vill citera några rader som Per Westlund, ord-
förande i Byggbranschens utvecklingsfond, skrev i
Dagens Industri den 28 januari i år:
"Denna kommersiellt motiverade produktutveck-
ling sker självfallet inom företagen i byggbranschen
på samma sätt som i andra branscher, men den över-
gripande forskningen kräver samverkan mellan stat
och näringsliv. Denna roll bör staten fortsatt ha i
byggbranschen precis som i andra industrisektorer. -
- -
I stället för en avveckling behöver den svenska
byggforskningen en sammanhållen satsning för fram-
tiden.
Vi står inför stora utmaningar som fordrar forsk-
ning och kunskapsutveckling. Regeringens satsning
på ett ekologiskt uthålligt samhälle kräver omfattande
insatser. - - - IT-utvecklingen kräver ett brett ge-
mensamt agerande."
Så långt Per Westlund.
Efter intensiva diskussioner i bostadsutskottet har
utskottets majoritet enats om att 50 miljoner bör till-
föras byggforskningen utöver vad regeringen har
föreslagit, detta för att säkra pågående projekt. Det är
givetvis bra att den föreslagna minskningen halveras,
men Folkpartiet har ändå uppfattningen att det inte
borde ske någon minskning alls. Eftersom Folkparti-
ets budgetyrkande har avslagits av en majoritet i
riksdagen under förra veckan kommer jag dock inte
att yrka bifall till folkpartimotionen utan har fogat ett
särskilt yttrande till utskottets betänkande.
Jag och Kerstin Heinemann har i en motion före-
slagit att anslaget Bidrag till åtgärder mot radon i
bostäder skall ökas med 20 miljoner kronor. Före-
komsten av radon utgör ett allvarligt hälsoproblem
som staten inte kan undandra sig ansvaret för. Jag vill
påpeka att de förbättrade bidragsvillkor som gällde
under den borgerliga regeringen resulterade i att an-
talet åtgärdade bostäder ökade. Vi anser alltså att
bidraget åter bör ökas.
Vidare har vi föreslagit att investeringsbidraget
till bostäder för studenter skall utgå under den period
som ursprungligen avsågs. Jag vädjar till regeringen
att överväga en förlängning.
När det gäller villkoren för stödet till fukt- och
mögelskadade hus har ett enigt bostadsutskott före-
slagit att regeringen skall överväga vilka regeländ-
ringar som erfordras för att komma till rätta med
nuvarande problem. Bostadsutskottet får senare ta
ställning i den frågan när vi har fått det begärda be-
slutsunderlaget från regeringen.
År 1997 infördes betydande ändringar i reglerna
för bostadsbidrag. Visserligen har det gått en kort tid
sedan dess, men det har redan visat sig att systemet
med preliminärt och slutligt bostadsbidrag slår hårt
för vissa grupper - precis som tidigare talare har
anfört. Vi anser alltså att det borde vara möjligt att
pröva bostadsbidragen oftare än en gång per år.
De kommunala bostadsföretagen har på senare år
varit föremål för mycket diskussioner. Skillnaderna i
synen på vem som skall bestämma beträffande de
kommunala bostadsföretagen är ganska omfattande.
Vi har från Folkpartiet i en reservation tillsammans
med kd och Centern anfört att vi är av den bestämda
uppfattningen att det är kommunerna själva, inte
regeringen, som skall besluta om de kommunala
bostadsföretagen.
Jag yrkar bifall till reservation 7.
Folkpartiet anser att den nödvändiga minskningen
av bostadssubventionerna har ökat behovet av ett
speciellt bosparsystem. Vi anser att det individuella
pensionssparandet bör kunna modifieras så att det kan
kombineras med ett bosparande som skall kunna
användas för förvärv av egen bostad. Vi har ju olika
behov under olika skeden i livet, och för många yngre
människor skulle ett pensions- och bosparande, kom-
binerat med en lånemöjlighet, vara till god hjälp.
Enligt vårt förslag skall eventuella lånade medel vara
återbetalade innan pensionen börjar utgå.
Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation 17.
Till sist vill jag instämma i den kritik som många
har framfört mot att vi inte har en speciell bostadsmi-
nister i regeringen. Jag anser att det skulle vara väl-
digt bra om vi hade det.

Anf. 133 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Om man skall vara ärlig, och det skall
man väl vara här i riksdagen, skulle också jag kunna
instämma i det. Vi socialdemokrater i bostadsutskot-
tet har egentligen alltid haft den uppfattningen att
man borde ha en samlad politik även i Regerings-
kansliet i de här frågorna. Problemet är bara det att
det inte är vi som råder över det. Sedan är jag inte
alldeles övertygad om att de som nu beklagar sig över
att det inte finns någon särskild bostadsminister har
varit några påskyndare över huvud taget när det bo-
stadspolitiken. Vi har en del facit av olika slags bor-
gerliga regeringar som ville nedprioritera den här
frågan. Det är väl möjligt att det man säger en stund
efteråt inte alltid stämmer.
Jag lyssnade på Rigmor Ahlstedt, och egentligen
skulle jag i stora stycken kunna instämma av hennes
vision om bostaden, samhället osv. egentligen är vi
här för att diskutera, fundera över och, som Owe
Hellberg var inne på, lyfta fram frågor och flytta fram
positionerna. Som parlamentariker vet vi naturligtvis
att ett samhälle aldrig blir färdigt. Det gäller att stän-
digt ompröva, förnya utifrån den verklighet vi lever i
och försöka göra det bästa möjliga för de människor
som vi representerar.
Sedan tycker jag att Rigmor Ahlstedt tar i när hon
kritiserar majoriteten, framför allt oss socialdemo-
krater, för att inte klara av de målsättningar som man
varit överens om tidigare och som riksdagen har fattat
beslut om. Logiken stämmer egentligen inte. De re-
servationer och de pengar som Centerpartiet har till
förfogande i de här sammanhangen kommer inte att
drastiskt förändra svensk bostadspolitik. Då det
handlar om pengar rör det sig om väldigt små delar.
Visionerna och målsättningarna kommer naturligtvis
inte att uppfyllas med de krav som Rigmor Ahlstedt
och Centerpartiet ställer i sina reservationer.
Bostadsutskottet har på en del punkter gjort s.k.
tillkännagivanden till regeringen. Jag vill ha det sagt.
Ibland framställer moderaterna oss socialdemokrater
som centralistiska, toppstyrda osv. Jag undrar om
någon i Inga Berggrens parti, när det var i regerings-
ställning, skulle ha tagit intryck av den sakkunskap
som fanns i exempelvis bostadsutskottet. Nej, alla
förslag som kom från den borgerliga regeringen
skulle klämmas igenom.
Vi socialdemokrater vet att vi inte har någon egen
majoritet i den här kammaren. Vi är öppna för ett
samarbete. Jag är glad över att vi har lyckats så brett i
bostadsutskottet att klara av en del frågor. Vi gör
dessa tillkännagivanden utifrån sakliga utgångspunk-
ter. Om vi utifrån våra kunskaper, föredragningar och
annat i utskottet kommer till en insikt om att vi måste
ändra på ett förslag från regeringen, så tillhör jag den
gruppen parlamentariker som anser att det är vår
skyldighet i Sveriges riksdag att förändra saker och
ting om det blir till det bättre. Därmed upplever jag
inte att en regering blir överkörd eller att man kan
kamma hem poäng på det, utan det är vår uppgift som
parlamentariker. Jag tror t.o.m. att fru talmannen
håller med om att det är på det sättet. Det är här i
Sveriges riksdag som vi fattar besluten utifrån de
erfarenheter, motioner, kunskaper och annat som vi
får. Men jag har aldrig upplevt att någon moderat har
förändrat några beslut som inte deras centralistiska
ledarskap bygger på.
Om man nu skall fundera över skillnader i bo-
stadspolitiken måste man ha det som utgångspunkt
som Owe Hellberg debatterade med kristdemokrater-
na. Logiken i de olika synsätt som finns i det här
avseendet går ut på följande. Kristdemokraterna vill
ha en minskning med 1 590 miljoner på räntebidragen
under nästa år. Moderaterna är lite mer sparsamma
nästa år med 576 miljoner mindre i räntebidrag.
Folkpartiet vill ha 1 895 miljoner mindre på ränte-
bidragen.
Vad är räntebidrag? Vi kan konstatera att i Sveri-
ge finns ungefär 4 miljoner bostäder. Av dessa 4
miljoner bostäder är det ungefär 400 000, kanske
drygt 10 % av bostadsbeståndet, som har statliga
räntesubventioner. I Sveriges riksdag fattas det beslut
inom vårt utgiftsområde om 7 ½ miljarder kronor i
räntebidrag under 1999. Av dem vill Kristdemokra-
terna ta bort 20 %, Folkpartiet lite mer, moderaterna
lite mindre. Sedan säger moderaterna: Ja, vi skall
sänka skatten och ta bort skatten på nyproduktionen.
Men, Inga Berggren, är vi överens om att det inte
utgår någon fastighetsskatt på nyproduktionen under
de fem första åren? Under de fem efterföljande åren
är det halv fastighetsskatt.
Ulf Björklund talar så vackert om familjen. Det är
okej om man kan ha alternativet att höja bostadsbi-
dragen. Det respekterar jag. Men det är bara att kon-
statera att Sverige i dag inte bara består av kärnfa-
miljer. Sverige består av ungdomar, människor som
har låga inkomster, som kanske har svårt att få tag i
en bostad, som kanske bor i de årgångar där ni vill
klippa till med att plocka bort 20 % av räntesubven-
tionerna. De kommer att få våldsamma hyresökning-
ar. Det är egentligen det som moderaternas, Folkpar-
tiets och Kristdemokraternas förslag bygger på: höja
hyrorna kraftigt i de årgångar som redan i dag har de
högsta hyrorna.
Det var Inga Berggren som sade att det är viktigt
med en ekonomisk politik. I dag har vi ett ränteläge
som innebär att de som inte har bostadssubventioner,
de 4 miljoner minus 400 000, får naturligtvis nytta av
det när de skriver om sina lån. De kan sänka boende-
kostnaderna. Man får hoppas naturligtvis att bostads-
företagen medverkar till att det blir bättre möjligheter
att sänka hyrorna även där.
För första gången på många kommer de flesta bo-
stadsföretagen att antingen sänka hyrorna eller hålla
oförändrade hyror för 1999 - som ett utslag av den
ekonomiska politik som har bedrivits när det gäller
budgetsanering, ränteläge och annat. Det finns alltså
en stabilitet i botten. Men det är klart att det finns
problem som vi måste lösa här i Sveriges riksdag
framöver. För alla dem som bor i de fastigheter där
det finns bekymmer och där man upplever ekonomis-
ka problem vill Kristdemokraterna, moderaterna och
Folkpartiet förvärra med sina förslag om att minska
räntesubventionerna. Det leder fram till ytterligare
problem, segregation och ett samhälle som vi inte vill
ha.
Det har tagits upp en hel del frågor som rör fram-
tiden. Jag kan dela mycket av de synpunkterna. Vår
uppgift i Sveriges riksdag, i bostadsutskottet, är att
titta på om det finns problem, om det är någonting
som vi behöver rätta till. Och vi är beredda att göra
det, naturligtvis med utgångspunkt i de ramar som vi
har fastställt och lägger fast när det gäller politiken.
Jag kan som bostadspolitiker tycka att det finns saker
och ting som jag vill lyfta fram.
Owe Hellberg diskuterar vårbudgeten. Det får va-
ra vår gemensamma ansträngning att försöka peka på
de problem som finns, rätta till dem och försöka se
till att ungdomar får bättre möjligheter att hyra en
modern bostad.
När det gäller bostadsbidragen ser vi socialdemo-
krater dem som en viktig del av en bostadspolitik för
att människor skall ha råd att bo till någorlunda rimlig
kostnad. Finns det brister och problem i systemen, då
skall vi naturligtvis vara beredda att försöka att hitta
lösningar på dessa problem, det är vår uppgift.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att ut-
skottet gör några tillkännagivanden utifrån sakliga
grunder. Vi håller oss inom de ramar som finns.
Jag yrkar bifall till hemställan i bostadsutskottets
betänkande nr 1.

Anf. 134 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att Lennart Nilsson är är-
lig. Det är bra att han säger att vi inte råder över detta.
Med "vi" anser han väl ändå socialdemokraterna. Ni
råder alltså inte över det samlade greppet om bo-
stadspolitiken, utan det är några andra som bestäm-
mer.
Jag tycker att det är bra att Lennart Nilsson in-
stämmer i min version. Jag hoppas också att Lennart
Nilsson är med mig på att flytta fram positionerna i
bostadspolitiken.
Lennart Nilsson tycker att jag tar i mycket. Jag
hade hoppats att han skulle tycka att jag tog i alldeles
förskräckligt mycket. Det tror jag är nödvändigt om
vi skall lyfta fram positionerna.
Lennart Nilsson säger att logiken inte stämmer.
Jo, den stämmer. Vi har inte mer pengar än ni, men vi
omfördelar pengarna olika. Man kan behandla hund-
ralapparna och miljonerna på olika sätt beroende på
vilken inställning man har från början.
Jag är decentralist. Lennart Nilsson är centralist.
Jag är för enklare regler. Lennart Nilsson krånglar till
det. Jag är för en bra miljö, och det kan det hända att
också Lennart Nilsson är.

Anf. 135 INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Först ett klargörande: Jag yrkar alltså
bifall till reservation nr 3 och ställer mig bakom övri-
ga reservationer med moderata förtecken.
Lennart Nilsson talade om att man skulle flytta
fram positionerna. Då frågar jag mig: För vem då?
För politikerna? Svar: Nej. För människorna? Svar:
Ja.
I ett tillkännagivande vill socialdemokraterna up-
penbarligen sätta upp nya hinder för kommuner att
omstrukturera de kommunala bostadsbolagen. Vad
svarar Lennart Nilsson med utgångspunkt från betän-
kandet en hyresgäst - det kan röra sig om en barnfa-
milj, ett pensionspar eller ungdomar - som vill köpa
sin fastighet och bilda bostadsrättsförening? I betän-
kandet uppfattar man det så att det skulle sättas upp
hinder för människor att köpa sin fastighet.
Eller som jag frågade i mitt inledningsanförande:
Vad svarar Lennart Nilsson familjer i Tensta eller i
Rinkeby som skulle vilja göra någonting åt sin situa-
tion och se till att området fick en annan struktur med
blandade boendeformer? Vad säger Lennart Nilsson
till de människor som vill köpa sina hyresrätter och
regeringen sätter stopp för detta?

Anf. 136 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag glömde säga en viktig sak. An-
ders Ygeman kommer på ett utmärkt sätt att utveckla
vår syn på den kommunala bostadsfrågan och inte
minst på allmännyttan. Så för att bespara ytterligare
en replik kan Inga Bergren ta den repliken senare på
Anders Ygemans anförande.
Sedan vill jag bara ställa en fråga till Inga Berg-
gren: Innebär inte de 576 miljonerna som man vill
minska på räntebidragen en höjd hyra framför allt i de
årgångar som redan i dag har hög hyra?

Anf. 137 INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Angående räntebidragen säger vi att
de avtrappas i den takt som fastighetsskatten tas bort.
På det sättet skulle boendekostnaderna kunna sänkas.

Anf. 138 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade - och det håller väl Inga
Berggren med om - att man inte har någon fastighets-
skatt under de fem första åren. Efter fem år har man
en halv fastighetsskatt. Innebär det ändå inte att det
blir höjd hyra, eftersom man inte kan sänka någonting
som inte finns?

Anf. 139 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Lennart Nilsson för han
konstruktiva inställning till de förslag och idéer som
jag har framfört här i dag. Jag hoppas att vi kan arbeta
med dem under våren. Det gäller att flytta fram posi-
tionerna i fråga om bostadspolitiken. Den har fått
mycket stryk under de senaste åren. Men man måste
också göra rätt saker. Jag vill ställa en fråga: Tror
Lennart Nilsson att de 10 miljoner som Byggkost-
nadsdelegationen tar av Byggforskningsrådets pengar
kommer att leda till sänkta boendekostnader? Det är
andra kostnader som har stigit i höjden. Just bygg-
kostnaderna har ju minskat med 20 % under 90-talet.
Vi ser redan i dag att det finns problem med bo-
stadsbidragen. Systemet skall ses över under tiden,
står det i betänkandet. Kan vi vara ense om att 29-
årsgränsen för studenter är ganska märklig? Om man
är 28 eller 29 år är avgörande för om man får bo-
stadsbidrag.
Fungerar bostadsbidraget för ungdomar för öv-
rigt? Nej, jag tycker inte att det gör det, eftersom det
är svårt att jämföra ungdomar med låg lön med ung-
domar som studerar och har studielån.
Det byggs nästan inget. De flesta som inte har
möjlighet att välja är hänvisade till hyresrätt. Lennart
Nilsson, kan vi då ha hyresnivåer på 1 500 kr per
kvadratmeter vid inflyttningen, oavsett om man har
bostadsbidrag eller ej?

Anf. 140 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Byggkostnadsdelegationen är ju ing-
et redskap för att sänka hyrorna. Däremot gör den ett
arbete med att titta på olika lösningar för att få ned
byggkostnaderna. Det är möjligt att det är okej i den
delen, men det räcker naturligtvis inte som ett red-
skap för att kunna pressa kostnaderna. Vi har ju också
Bostadssociala delegationen som skall se på en del
problem och möjligheter i detta sammanhang.
Fastighetsskatteutredningen pekar på att man skall
försöka åstadkomma neutralitet i boendet. Det kan
vara en del. Jag hör till dem som inte tycker speciellt
synd om villaägare som får betala lite fastighetsskatt.
Däremot är det många hyresgäster som har en alldeles
för hög hyra som de har svårt att klara av. Därför
hoppas jag att man i denna utredning kan åstadkom-
ma neutralitet.
Den 29-årsgräns som finns har naturligtvis ingen
av oss gillat. Som Owe Hellberg kanske känner till -
även om han inte var med då - fanns det bostadsbi-
drag för ensamstående även om de inte räknades till
ungdom. Det hade naturligtvis varit önskvärt att man
såg över hela den här delen, men det har handlat
mycket om ekonomiskt utrymme för oss.

Anf. 141 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Det kan väl vara bra att titta på
byggkostnaderna. Då är det en liten grupp som gör
det. Sedan är det en liten grupp som tittar på taxe-
ringen. En ytterligare grupp tittar på skatten. Var
finns helhetssynen? Hade det inte varit bra med en
boendekostnadsdelegation som fick ta ett helhets-
grepp om detta?
Tyvärr är detta med bostadsbidragen en del av
skattereformen, den andra sidan som man inte höll
fast vid när bostadsbidragssystemet förändrades. Man
kan inte ha en sådan hållhake längre. Det är ett orim-
ligt krav i dag, att det är en åldersgräns som avgör om
man får bostadsbidrag eller ej om man studerar. Även
regeringen förespråkar det livslånga lärandet, att man
skall studera som vuxen. Detta blir då en felaktig
signal.
Sedan fick jag inget svar på frågan om detta med
investeringsbidrag. Kan vi återkomma till en diskus-
sion om det är rimligt med hyresnivåer på 1 500 kr
per kvadratmeter, samtidigt som vi ser att subven-
tionssystemet fortfarande är under nedtrappning? Var
skall människor bo, Lennart?

Anf. 142 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, det är naturligtvis inte rimligt
med sådana hyresnivåer. Det är klart att om Owe
Hellberg och jag med andra krafter kan hjälpas åt att
hitta lösningar för att få ned boendekostnaderna, så är
jag naturligtvis beredd att ställa upp på det.
När det gäller helhetssynen får det förhoppnings-
vis bli bostadsutskottet som får ha helhetssynen i
dessa frågor. Sedan hoppas jag naturligtvis att man
kan ha med helhetssynen i samband med de skatte-
diskussioner som skall äga rum med de olika partier-
na framöver.
Owe Hellberg har naturligtvis rätt i att höjningen
av bostadsbidragen var en del av skatteomläggningen.
Sedan tvingades vi att sänka bostadsbidragen beroen-
de på den kaoatiska ekonomi som vi hade. Jag hoppas
naturligtvis att man, när man diskuterar skattepro-
blematiken, även tar in sådant som hänger ihop med
helheten, inte minst när det gäller de människor som
bor dyrt i dag.

Anf. 143 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp lite grann om bo-
stadsbidragen med Lennart Nilsson.
Under förra riksmötet hade vi ett antal diskussio-
ner om just bostadsbidragen. Jag minns att Lennart
Nilsson i slutet gav en del erkännanden. Han sade att
det naturligtvis hade varit bra om vi hade kunnat satsa
ytterligare på bostadsbidragen och att det är någon-
ting som vi sannolikt kommer att tvingas till i framti-
den. Under de gångna åren gjordes besparingarna i
viss mån tillsammans med Centerpartiet. Då var
Kristdemokraterna, Vänstern och även Miljöpartiet i
opposition och ville redan då göra något åt bostadsbi-
dragen.
När ni nu har Vänsterpartiet och Miljöpartiet med
er, ökar då inte Lennart Nilssons tidigare uttalade
vilja att göra någonting åt bostadsbidragen? Det är
min första fråga.
Sedan till sist: Bosparande och högre egeninsats
ger lägre boendekostnader. Varför vill inte Lennart
Nilsson ha ett bosparande egentligen?

Anf. 144 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle gärna vilja ha ett bospa-
rande. Det är bara att sätta i gång. Vad hela debatten
har handlat om är statligt subventionerade system.
Det är väl ingen i denna kammare som har något
emot ett bosparande, utan man hoppas naturligtvis att
de olika institut som finns på området sätter i gång
och försöker finna olika system. Men det handlar ju
också om pengar naturligtvis. Det beror på hur man
prioriterar.
Jag tycker att ni Kristdemokrater gör en ganska
stor miss när ni bara riktar in er på just kärnfamiljen
som ändå är en liten del, och så talar ni om bostadsbi-
dragen. Samtidigt plockar ni bort så mycket pengar
att det innebär stora problem inte minst för dem som
Owe Hellberg och jag har resonerat om, nämligen
ensamstående över 29 år och andra. För dem höjs
hyrorna ganska kraftigt med Kristdemokraternas
förslag.
Det är möjligt att det inte är minst viktigt att lägga
pengarna på barnfamiljer, men det finns också andra
grupper i samhället som har ett behov av att bo nå-
gorlunda hyfsat, och de får kraftiga hyreshöjningar
med Kristdemokraternas förslag.

Anf. 145 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Herr talman! Får jag då påminna Lennart Nilsson
om att Kristdemokraterna har varit med i den del av
budgeten som gäller bostadsbidragen sedan i våras.
Vi har inte i nuläget sparat några pengar på ung-
domsbostadsbidragen. Vartefter ekonomin tillåter
behöver de säkert förbättras ytterligare. Här är vi
faktiskt i stort sett överens.
Kan vi hoppas att bostadsbidragen blir någonting
som den nya majoriteten kommer att ta tag i? Det
hade varit ett pekfinger åt rätt håll. Det vore intressant
att höra.

Anf. 146 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Hoppas kan man väl alltid göra. Hur
det sedan blir i praktiken beror naturligtvis på be-
dömningar i andra frågor. Både Ulf Björklund och jag
vet ju att politikens område rymmer många olika fält
som skall pusslas ihop.
Det är klart att jag som bostadspolitiker vet vilken
betydelse bostadsbidragen har. Jag skulle naturligtvis
önska att det blev förbättringar. Det är ingenting som
jag kan stå här och utlova, men jag anser att bra bo-
stadsbidrag är en viktig del av en bra bostadspolitik,
så att människor kan efterfråga en bostad till en rim-
lig kostnad.

Anf. 147 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Herr talman! Jag tänkte som komplement till Inga
Berggrens anförande tala om två områden i årets
budgetproposition. Det första gäller bostadsbidragen
och det andra stödet till de lokala investeringsprog-
rammen för ekologisk hållbarhet.
Vi moderater har som mål att varje människa som
har ett heltidsarbete skall kunna leva på sin inkomst.
Det är orimligt att en heltidsarbetande skall vara be-
roende av bidrag. Grundprincipen i samhället borde
självklart vara att den som betalar skatt inte skall
behöva bidrag och att den som behöver bidrag inte
skall betala skatt.
Dagens system med bidrag skapar marginaleffek-
ter som gör att man som enskild individ har mycket
svårt att förändra sin livssituation. Resultatet blir
detsamma i plånboken efter skatt, bidrag och avgifter.
Detta slår hårt och snett mot familjer och individer.
Det skapar även passivitet bland många medborgare,
för situationen är som den är, tillvaron blir ungefär
likadan vad man än gör.
För många barnfamiljer har konsekvenserna av
dagens bidragsregler blivit orimliga. Det gäller speci-
ellt de hushåll där någon av föräldrarna är hemmava-
rande för att själv ta hand om sina barn eller där en av
föräldrarna studerar eller är arbetslös. De hushåll som
berörts mest är gifta eller sammanboende med egna-
hem på landsbygden. Förändringen har medfört att
många familjer har förlorat ända upp till 2 000 kr i
månaden. Det som vi befarade vid införandet av de
nya reglerna visade sig också bli verklighet.
För att lösa dagens problem måste framför allt tre
av reglerna för bostadsbidragen ses över. För det
första behövs en återgång till familjeinkomst som
grund för beräkning. För det andra bör ytnormen
avskaffas. För det tredje bör man avskaffa reglerna
om att barnspension skall räknas in som bidragsgrun-
dande inkomst när barnpensionen inte kan användas
för att täcka hyreskostnaden.
Vi moderater anser att bostadsbidragen till barn-
familjer skall prioriteras. Bostadsbidrag till hushåll
utan barn och till ungdomar under 29 år skall av-
vecklas. Bostadskostnader för studerande är något
som kan lösas inom ramen för studiemedelssystemet.
Vi anser att bostadsbidragen bör samordnas med den
övergripande socialpolitiken.
I normalfallet måste en familj ges förutsättningar
att leva på sin lön. Familjerna måste kunna göra nöd-
vändiga prioriteringar som hänför sig till de önskemål
och preferenser som finns inom familjen. Alla männi-
skor är olika och gör olika bedömningar av vad som
är viktigt för dem. Därför måste staten skapa klara
och långsiktiga regler - regler som gäller under en
längre tid. Ständiga förändringar ger otrygghet och
oöverskådliga konsekvenser för hushållen.
Riksdagen måste skapa långsiktiga regler, så att
människor kan planera sin framtid och slippa känna
en osäkerhet om vilka regler som gäller. Förändrade
regler kan stjälpa hela familjeekonomin. Hänsyn till
försörjningsbörda kan huvudsakligen tas på två sätt:
bidrag eller avdrag. Vi förespråkar att avdrag skall
användas före bidrag. I de fall där en familj inte kan
tillgodogöra sig ett avdrag, t.ex. för att inkomsten är
för låg, skall bidrag utgå. Vi anser att bostadsbidragen
på sikt skall ersättas av ett system som bygger på
principen avdrag i stället för bidrag. Grunden för
människors trygghet är inte bidrag utan att man kan
leva på sin lön. Den insikten och politiska viljan bor-
de vi alla ha.
Herr talman! När det gäller stödet till lokala in-
vesteringsprogram vill jag här framföra några syn-
punkter. Utskottet lovordar programmet med motive-
ringen att i princip alla kommuner sökt bidraget och
att det behövs för den omställning av olika samhälls-
sektorer i en långsiktigt hållbar riktning som såväl
riksdag som regering ställt sig bakom.
Statsministern har en vision om ett "grönt folk-
hem" där en ekologisk omställning av samhället styrd
av politiker skall driva fram inovationer och nya jobb.
Det finns inom Regeringskansliet argument för "en
mera anspråkslös och förnöjsam livsstil" där vi skall
öva oss i "mättnadskänsla". Ur detta skall det växa
fram nya exportindustrier och nya arbetstillfällen. Det
är det sena 1900-talets rödgröna motsvarighet till
1700-talets "låt dem äta bakelser". Vi skall låtsas vara
mätta. Kanske skall vi också öva oss i att inte ha ett
arbete.
Välstånd skapas inte uppifrån. Välstånd skapas
underifrån av kreativa, arbetande individer och effek-
tiva organisationer i en fri ekonomi. Inte kommer
Sverige att bli ekologiskt omställt på grund av stödet
för lokala investeringsprogram. Det kommer bara att
ske om företagen sätter fart.
Att kommunerna sedan söker pengar är ju själv-
klart. Om man som beslutsfattare i en kommun er-
bjuds ytterligare statliga medel som man kan ansöka
för åtgärder inom miljöområdet, något som man tro-
ligtvis har tänkt att göra men ännu inte prioriterat
eftersom skolan, vården och omsorgen är de uppgifter
man finner viktigast, söker man de statliga medlen.
Det jag vänder mig emot här är att jag finner stö-
det ytterligt diskriminerande och snedvridande. Det är
diskriminerande, för om man som kommun eller
företagare redan har hållit sig framme inom miljöom-
rådet och gjort omställningar för miljön är man ute-
sluten från statliga medel och får stå för kostnaden
själv. Därmed skapar politiker olika konkurrensvill-
kor. Den som inte varit alert kan däremot få bidrag -
på ganska godtyckliga grunder kan åtminstone tyckas.
Vilka kriterier som gäller för att få bidraget är ju
mycket oklart. En kommun får inte medel medan en
annan kommun med ett mycket liknande projekt får.
Det kan, åtminstone om man är kommunalpolitiker,
synas väldigt godtyckligt.
De politiska beslutsfattarna i kommunen brukar
inom sina ekonomiska ramar vara framåt och ha en
vilja när det gäller miljöåtgärder. Men den viktigaste
drivkraften för ekologisk omställning står företagen
och konsumenterna för - inte kommunerna och poli-
tikerna. Företagen är de som är pådrivande inom
miljöområdet. Risken är stor att de lokala investe-
ringsprogrammen snedvrider konkurrensen och snara-
re senarelägger omställningen, för om man väntar och
ser kanske man får statliga pengar.
Jag kan bara konstatera att det inte är underligt att
det aldrig går att sänka skatter i ett socialdemokratiskt
samhälle. Skulle det bli någon krona över skapas det
nya bidrag och nya myndigheter. Från Moderaternas
sida vill vi begränsa statens utgifter genom att delvis
begränsa statens uppgifter. Vi tror att det går att skapa
ett samhälle som är ekologiskt hållbart genom poli-
tiska direktiv och mål, ett samhälle där individen
ställs i centrum och tar ansvar. Vi moderater vill inte
ha ett samhälle där det kollektiva är det viktiga. För
oss är det därför främmande att ställa oss bakom ett
beslut om att staten utvidgar sina åtgärder. Det är
därför vi säger nej till stödet till investeringsprogram
för ekologisk hållbarhet.
I övrigt instämmer jag i Inga Berggrens anföran-
den och yrkanden.

Anf. 148 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Ewa Thalén Finné! Jag instämmer i
att det nog behövs en översyn av bostadsbidragen.
Och det är också möjligt att vi skall titta på det här
när det gäller den samlade familjeinkomsten.
Men jag kan inte dela din och Moderaternas åsikt
och syn på att man skall ta bort bostadsbidrag till
ungdomarna. Det är nämligen ett stort problem att vi
har så många "mambos", ungdomar som egentligen
är vuxna men som bor hemma på grund av att de inte
har råd att skaffa en egen bostad. Det är inte riktigt
anständigt att vi medverkar till att ta bort bostadsbi-
dragen för dem.
Jag tycker också att det finns skäl att erinra om att
bostadsbidragen kostar staten 6 miljarder kronor. Så
det är ganska mycket pengar man pratar om. Skall vi
ha en omfördelning av det här tycker jag att vi inte får
vara med om att skapa ett nytt system som kostar än
mer pengar.

Anf. 149 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns ett
problem med ungdomar och boendekostnader. Men
vi vill ha ett helt annat system, där man ser över den
totala skattebördan för de enskilda. Då kommer man
att ha mer pengar att röra sig med. På det sättet anser
vi att man löser många av dessa problem.

Anf. 150 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! De ungdomar som i dag väljer att bo
hemma hos sina föräldrar på grund av att de inte har
pengar att betala hyran med kommer inte med ert
förslag att få mer pengar. De kommer inte ens att få
mer pengar med era föreslagna skattesänkningar, för
oftast handlar det här om ungdomar som inte har
arbete och som inte har pengar att betala skatt för.

Anf. 151 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Herr talman! Det som är vitsen med hela vårt för-
slag är ju att den här ungdomen som vi ser det kom-
mer att ha ett jobb. Då har man också råd att betala
hyra.

Anf. 152 STEN LUNDSTRÖM (v):
Herr talman! Eventuella åhörare! Jag kan konsta-
tera att bostadspolitik som så mycket annat handlar
om ideologi och klasspolitik. Jag kan konstatera att
Moderaterna återigen har valt att föra en politik för
dem som har goda plånböcker och hoppas att den
rikedom som faller på dessa också skall falla tillbaka
på dem som saknar. Jag tror inte på det.
Under lång tid i det här landet har man fört en ak-
tiv bostadspolitik för att stärka de svaga bostadskon-
sumenternas möjlighet till bra och billiga bostäder.
Den politiken har varit framgångsrik, och vi har fått
en hög boendestandard för de flesta i det här landet.
Det har kunnat ske bara genom en planmässig och
social styrning av bostadsbyggandet.
Genom detta blir det möjligt för alla, oavsett
klasstillhörighet och inkomst, att få tillgång till bra
bostäder. Staten och kommunerna har tagit ett ge-
mensamt ansvar för den sociala bostadspolitiken.
Staten har gjort det via lagstiftning, kvalitetskrav och
säkrad finansiering. Kommunerna har gjort det ge-
nom planering av nybyggnads- och ombyggnadsbe-
hov samt planering av mark och bebyggelse. Kom-
munerna har också tagit ett mycket stort ansvar via de
kommunala bostadsföretagen genom förmedling,
produktion och förvaltning av bostäder ur ett socialt
perspektiv.
De allmännyttiga bostadsföretagen har spelat en
avgörande roll för den sociala bostadspolitiken ända
sedan de infördes 1946. Syftet har varit att erbjuda
bra och billiga bostäder för att fungera som både
prispress och kvalitetshöjare på bostadsmarknaden.
Att de som utgångspunkt har haft tillgänglighet för
alla har skapat en garanti för dem som har stängts ute
från den övriga bostadsmarknaden. Alla, oavsett
klasstillhörighet och inkomst, har alltså haft rätt till
en bra bostad. Det har också varit ett av fundamenten
i den sociala bostadspolitiken, där ansvaret som sagt
har vilat mycket tungt på de kommunala, allmännyt-
tiga bostadsföretagen.
Systemskiftet i svensk bostadspolitik har försva-
gat de allmännyttiga bostadsföretagen, och i dag ser
man alltfler kommunala ägare ställa samma krav på
sina bostadsföretag som de privata bostadsföretagen
gör. Ett tydligt exempel på detta är att en del kommu-
nala bostadsföretag kraftigt skärpt kraven på blivande
hyresgäster och gjort det omöjligt för arbetslösa och
personer med svag ekonomi att få en bostad genom
bostadsföretagens försorg.
Skattereformen och den ekonomiska kris som
följde har dessutom skapat stora ekonomiska problem
för en rad allmännyttiga bostadsföretag, och tillsam-
mans med en vikande befolkning, med tomma lägen-
heter som följd, har flera av bostadsföretagen blivit
en ekonomisk belastning för kommunerna. I fråga om
detta vill jag ge Inga Berggren rätt. Den s.k. kommu-
nakuten har inte underlättat för bostadsföretagen, och
om vi i dessa kommuner vill se en fortsättning på de
allmännyttiga bostadsföretagen, måste andra åtgärder
vidtas.
Samtidigt kan vi också se hur andra kommunala
bostadsföretag, framför allt i de större städerna, har
en mycket stark ekonomi. Vinsterna i dessa företag
används enligt mitt förmenande inte på ett sätt som är
förenligt med begreppet allmännytta. Tvärtom an-
vänds vinsterna här till att finansiera annan kommu-
nal verksamhet, antingen genom direkt vinstavkast-
ning eller genom koncernbildningar med andra kom-
munala bolag. Genom försäljning av bostadsföretagen
används också vinsterna till annan kommunal verk-
samhet, vilket ivrigt förespråkas av de borgerliga
partierna. Alltför hög vinstutdelning har lett till att
bl.a. Malmös kommunala bostadsföretag har förlorat
sin status som allmännytta genom ett beslut i länssty-
relsen.
Om staten skall kunna ta ett ansvar för den sociala
bostadspolitiken måste staten också klargöra gränser-
na för hur kommunerna skall utnyttja sitt ägande och
samtidigt skapa rimliga ekonomiska förutsättningar
för att de allmännyttiga bostadsföretagen fortsätt-
ningsvis också skall kunna vara en självklar del av
den sociala bostadspolitiken.
Allmännyttan omfattar i dag en fjärdedel av alla
hushåll, och genom sin hyresledande funktion sätter
man en övre gräns för hyrorna i samtliga hyresfastig-
heter. Att då inte ha en tydlig lagstiftning som regle-
rar begreppet allmännyttiga bostadsföretag är enligt
mitt förmenande inte rimligt. Det är därför med till-
fredsställelse som vi från Vänsterpartiet ser att majo-
riteten i bostadsutskottet äntligen är beredd att ge
regeringen i uppdrag att i lag definiera begreppet
allmännytta. Vänsterpartiet har i sin motion om social
bostadspolitik för hållbar utveckling visat vad vi
anser vara en del av den nödvändiga definitionen.
För det första skall företaget vara minst till hälften
och helst helt kommunalt ägt, detta för att garantera
det demokratiska inflytandet över bostadsföretagen.
För det andra skall syftet med bostadsföretaget va-
ra att ge kommunens invånare tillgång till goda bo-
städer med rimliga hyror, dvs. att syftet inte får vara
att öka kommunens egen kassa.
För det tredje skall självkostnadsprincipen gälla,
dvs. att hyrorna fastställs utifrån kostnader under
verksamhetsåret och utifrån behovet av fonderingar
till underhåll och renoveringar över en längre period.
För det fjärde får avkastningen inte överstiga mot-
svarande ränta på långfristiga skulder.
För det femte skall bostadsföretagen aktivt arbeta
med boendeinflytande, både avseende skötsel och
förvaltning.
Kritiken mot kommunala bolag och annan kom-
munal och offentlig verksamhet är många gånger
riktig när det gäller den stelbenthet och den brist på
inflytande som förekommer både avseende de an-
ställda och de som är kunder i verksamheten. Denna
kritik skulle man lätt kunna avfärda genom att se till
att skapa de demokratiska instrument som ger med-
borgarna ett faktiskt inflytande och rätten att styra
över de verksamheter som de själva utnyttjar. Först
då blir den offentliga sektorn en riktig del av den
demokratiska sektorn.
Utöver en fungerande allmännytta behövs en rad
andra åtgärder för att förstärka de utsatta gruppernas
möjligheter på bostadsmarknaden. Kraftfulla åtgärder
behövs för att komma till rätta med de problem som
redovisas i avsnittet om boende för utsatta grupper.
Vänsterpartiet har också lagt fram en rad förslag som
aktivt skulle förbättra situationen i de s.k. utsatta
områdena och även för bostadslösa och hemlösa.
Dessa förslag kommer att behandlas av utskottet och
kammaren vid senare tillfälle. En del av dessa förslag
fick sin första prövning vid behandlingen av stor-
stadspropositionen och röstades ned i kammaren.
Förslagen återkommer i andra sammanhang, och jag
hoppas och utgår från att fler till dess har förstått
problemen och vilka lösningar som måste till. För att
komma till rätta med dessa akuta problem kan det
naturligtvis behövas riktade åtgärder av tillfällig na-
tur. Men på längre sikt är det nödvändigt att vidta
generella åtgärder för att lösa de problem som finns.
Jag tror att politiken bör ta sin utgångspunkt i hur
man förbättrar för dem som har det sämst ställt. Fler-
talet av de förslag som Vänsterpartiet för fram på det
bostadspolitiska området har just den karaktären.
Förslagen kommer att behandlas under den allmänna
motionstiden. Men jag vill bara lite kortfattat redogö-
ra för vad det är vi föreslår.
Herr talman! För det första vill vi införa krav på
obligatoriska kommunala boendeplaneringsprogram.
Programmen skall beskriva kommunens planering för
att tillgodose de prioriterade gruppernas behov av
bostäder, åtgärder mot boendesegregationen och
utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. I
programmen bör man också redovisa åtgärder för
boendekarriär inom olika delområden. Även i detta
sammanhang vill jag ge Inga Berggren en liten eloge.
Ett av de stora problemen inom de s.k. miljonpro-
grammen är bristen på möjlighet att göra boendekar-
riär. Och jag tror att vi måste se över förutsättningar-
na för att få en stabilitet i dessa bostadsområden. Det
finns exempel på bostadsområden där omflyttningen
årligen är närmare 30 %. Det är inte rimligt, och det
skapar inte den trygghet i boendet som de flesta efter-
frågar. Det måste alltså i detta fall sökas lösningar på
hur man kan skapa möjligheter till boendekarriär
inom områdena.
För det andra vill vi återinföra lagen om bostads-
försörjning, vilket skulle innebära en obligatorisk
bostadsförmedling som kan utnyttjas kostnadsfritt. Vi
kan konstatera att antalet kommunala bostadsförmed-
lingar har mer än halverats sedan lagen försvann. Det
har också skapat sämre förutsättningar för konsu-
menterna att efterfråga lägenheter. Det har också tagit
bort ett instrument för kommunerna att styra boendet
och på det sättet också kunna begränsa segregationen.
För det tredje vill vi återinföra bostadsanvisning-
slagen. I dag har kommunerna mycket små möjlig-
heter att tillgodose de allra svagaste gruppernas be-
hov av bostäder. Bostadsanvisningen är en förutsätt-
ning. Tyvärr räcker inte socialtjänstlagen till. Social-
tjänstlagen garanterar tak över huvudet, men den
garanterar ingen rätten till en egen bostad. Bostads-
anvisningslagen fanns som en möjlighet och en på-
tryckning både på de kommunala och på de privata
bostadsbestånden att se till att dessa människor också
fick rätten till en egen bostad.
För det fjärde är det dags att se över boendekost-
naden totalt, vilket Owe Hellberg har varit inne på
tidigare. Byggkostnadsdelegationen borde utan någon
egentlig större svårighet, enligt mitt sätt att se det,
kunna omvandlas till en boendekostnadsdelegation
med de utökningar som Owe Hellberg tidigare tog
upp. Detta skulle skapa förutsättningar för att man
skulle kunna se vad det är som egentligen har hänt.
Jag har bara ytterligare en kommentar. Några tala-
re har använt begreppet segregation på samma sätt
som man alltid gör - segregation som ett enkelriktat
fenomen och som bara finns i en del av boendet,
nämligen i den del där de fattigaste bor. Segregation
är något mycket värre än så. Segregation förutsätter
nämligen att det finns en motsats. Segregationen är
för mig ett utslag av ett klassamhälle om inte kom-
munerna och staten har de lagstiftande möjligheterna
att se till att bryta boendesegregationen - och då
menar jag bryta boendesegregationen och inte bara i
de områden som i dag består av de fattiga utan också
skapa förutsättningar för de medborgare som bor i de
gamla miljonprogramsområdena att skapa sig förut-
sättningar att bosätta sig där de själva vill. Detta för-
utsätter att boendekarriären inte bara sker inom de
utsatta områdena. Boendekarriären måste också ske i
de områden där de största villorna ligger och där de
största förmögenheterna finns. Här måste det skapas
bostäder som är tillgängliga för de människor som
vill efterfråga dessa typer av boende. Först när man är
beredd att tala om boendesegregation på det sättet har
man förstått vad ordet boendesegregation innebär.
I övrigt vill jag bara instämma i de yrkanden som
Owe Hellberg har gjort.

Anf. 153 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja säga fel, fel, fel, när
Sten Lundström påstår att det bara är de borgerliga
kommunerna som har varit ivriga påskyndare för att
sälja de allmänna bostadsföretagen. Så är det inte i
verkligheten. Det är lika många socialdemokratiska
kommunpolitiker som har tyckt att det har varit en
lämplig åtgärd. Och det är kommunpolitikerna som
har att bestämma i sin egen kommun.
Om allmännyttiga bostadsföretag verkligen är till
allmänhetens nytta skall de finnas kvar. Det tycker vi
från Centerpartiet. Men om de inte är det, om de är
osunda, finns det ingen anledning att slå vakt om
dem. Det finns inte heller någon anledning att slå vakt
om privata bostadsföretag som är osunda.
Vi vet mycket väl att kommuner har pumpat in
mängder av skattebetalarnas pengar i ägartillskott till
just kommunala bostadsföretag. Vi vet också att
kommunpolitikerna har tagit sitt ansvar och ifrågasatt
om detta är rätt åtgärd.
Blunda inte för verkligheten!

Anf. 154 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Mig veterligen har jag aldrig påstått
att det bara är borgerliga kommunpolitiker som vill
sälja ut de kommunala bostadsföretagen, Rigmor
Ahlstedt. Jag har sagt att det som lyder under riksda-
gen när det gäller stödet till och säkringen av de all-
männyttiga bostadsföretagen har lett fram till en rad
stora konstigheter. Jag redovisade dem i mitt anfö-
rande.
Sedan säger Rigmor Ahlstedt att kommunerna har
skickat in mängder med pengar till de kommunala
bostadsföretagen. Nej, det har man inte gjort. Det
man har gjort är att man har skickat in en mängd
pengar för att skapa bra och billiga bostäder åt sina
kommunmedborgare. Man har alltså tagit ett socialt
ansvar och med all rätt inte låtit marknaden göra det,
därför att den skulle inte vara beredd att göra det.

Anf. 155 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag har själv suttit i styrelsen för
kommunala bostadsföretag. Jag har själv varit med
och sett till att man har fått okej till ägartillskott, inte
på grund av att människor har saknat bostad just i den
kommunen, men på grund av att man faktiskt för-
byggde sig på 80-talet.
Blunda inte för verkligheten!

Anf. 156 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Rigmor Ahlstedt, jag skall inte blun-
da för verkligheten. Att blunda för verkligheten är när
man inte kan se vad skattereformen och de minskade
subventionerna av boendet har lett fram till. De
kommunala bostadsföretag som en gång gjorde en
planering och byggde under slutet av 80-talet har
blivit lurade, enligt mitt sätt att se.
Förutsättningarna förändrades över en natt, den
s.k. fantastiska natten, då skattereformen mellan soci-
aldemokratin och Folkpartiet gick igenom. När möj-
ligheterna för människor att få bostadsbidrag dess-
utom efteråt kraftigt beskurits har man drabbats av
alltför höga hyror. Och människor har fått för dålig
ekonomi, de kan inte efterfråga lägenheter.
Dessutom har det förts en regionalpolitik som har
lett fram till att ganska många mindre kommuner i
dag tappar befolkning. Det måste man göra någonting
åt.
Samtidigt ser jag i min egen hemstad att folk blir
mer och mer trångbodda. Det finns faktiskt en bo-
stadsbrist. Det är inte rimligt att 60 000 lägenheter
står tomma i andra delar av landet samtidigt som man
har bostadsbrist i t.ex. storstadskommunerna.

Anf. 157 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Tack, Sten Lundström, för elogerna.
Jag kan inte återgälda dem. Jag tror knappast mina
öron när jag hör Sten Lundström med sådan emfas
tala om att planekonomi skulle vara en social bo-
stadspolitik.
Sanningen är att den sociala bostadspolitiken har
havererat. Subventioner, regleringar, hinder av olika
slag har visat sig helt ofruktsamma. Det visar inte
minst kommunala bostadsbolag på många orter som
är i kris.
Nu tycks majoriteten tro att nya regler och förbud
skulle föra tillbaka en social bostadspolitik. Nej, det
tror jag som moderat absolut inte på. Människor skall
ges möjligheter, inte hinder för att en social bostads-
politik skall bli verklighet. Då är det människorna
själva som skall bestämma, inte politiker, byråkrater
och detaljregleringar.

Anf. 158 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Om Inga Berggren hade kunnat åter-
gälda elogerna hade jag förstått att jag hamnat något
fel i mitt anförande. Det var inga förväntningar jag
hade.
Nej, Inga Berggren, det är precis tvärtom. Det är
den marknadsanpassning som har skett under de
senaste åren som har ställt till det. De kommunala
bostadsföretagens uppgift har varit och borde för
evigt vara att se till att medborgarna i kommunerna
har tillgång till bra lägenheter. De kommunala bo-
stadsföretagens uppgift har inte varit att vara affärs-
drivande, utan framför allt att vara en del av en social
bostadspolitik.
Det måste vara fullständigt omöjligt även för Inga
Berggren att förneka att de kommunala bostadsföre-
tagen har varit en helt avgörande förutsättning för att
vi skulle kunna uppnå den boendestandard som vi i
dag har.

Anf. 159 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag hade ingen aning om att det
skulle vara så intressant och roligt att vara parlamen-
tariker i bostadsutskottet som jag upplevt att det är.
Det finns ett gammalt uttryck som står sig väl i
vår tid: Mitt hem är min borg. Det säger vi gärna med
stolthet i rösten. Barndomshemmet, hemmet i ung-
domen, i vuxenåldern och förhoppningsvis det som
blir ens hem när man själv inte orkar bestämma till-
hör förutsättningarna för att vi människor skall må
bra. Boendet är starkt förknippat med familjen. Där-
för skulle vi önska att vi fick en familje- och bo-
stadsminister.
Jag skall nu göra ett litet komplement till Ulf
Björklunds anförande och vill börja med bostadsbi-
draget.
Flerbarnsfamiljer har fått det sämre. Vi kan inte
nöja oss med att endast 60 % av antalet hushåll med
hemmavarande barn kan ge varje barn ett eget rum.
Neddragningarna av bostadsbidragen har drabbat
barnfamiljerna. De besparingar som har gjorts i bo-
stadsbidragen har inneburit ett trendbrott när det
gäller stödet till barnfamiljerna. Reglerna för indivi-
duella inkomstgränser gör att hushåll där ena maken
väljer att vara hemma hos barnen gör en brakförlust.
Bostadsytan för beräkningsgrunden har minskat.
Med denna verklighet kan jag inte förstå att vår
statsminister i princip går ut och lovar gratis barnom-
sorg.
Vi kristdemokrater vill ha den samlade familjein-
komsten till grund för bostadsbidraget. Vi vill höja
ytgränserna för oreducerat bidrag med 10 kvadrat-
meter för alla hushållstyper. För att ytterligare för-
stärka bostadsbidragen vill vi höja det särskilda bi-
draget med 100 kr per barn. Till detta ändamål har vi
i vår budget räknat upp bostadsbidraget med drygt 1
miljard kronor.
Vi har också i ett yttrande tillsammans med Folk-
partiet och Moderaterna pekat på de problem som
uppstått i samband med det preliminära och slutliga
bostadsbidraget. Bostadsbidraget måste prövas vid
fler tillfällen så att familjer som ändrar sin inkomst
slipper samla på sig stora skulder.
Sedan säger Lennart Nilsson att vi är med om att
höja hyrorna. Han säger att vi drar in på räntebidra-
gen. Det gör vi. Men egentligen, Lennart Nilsson,
tycker jag att vi ligger ganska lika om vi gör ett byte.
Ni vill alltså ha 7,5 miljarder i räntebidrag. Vi vill
ha 6 miljarder. Ni vill ha 6 miljarder i bostadsbidrag,
och vi vill ha 7 miljarder. Skillnaden är inte så stor.
Egentligen kommer skillnaden att bli till vår för-
del om vi använder rätt kalkyl. År 1997 fick Lennart
Nilsson 2,6 miljarder över på räntebidraget. År 1998
får han enligt prognos 1,2 miljarder över på detta
konto. Vi vill kontra med att fastighetsskatten på
krisårgångarna går in senare. Dessutom byggs det i år
inte mer än 8 000 lägenheter mot kalkylerade 12 000,
alltså två tredjedelar av det regeringen tror. Med facit
i hand 1999 kanske vi kan ta i hand.
Det skulle vara minst lika värdefullt för barnfa-
miljerna att förverka radikalt sänkta hyror för boendet
än att t.ex. välbeställda familjer skulle få gratis barn-
omsorg. Flera hushåll har trots en låg räntenivå inte
märkt detta på hyresavin. De har inte fått lägre hyra.
Särskilt svårt har personer som lever på a-kassa. Av
en genomsnittlig inkomst går en tredjedel av lönen
efter skatt till hyra.
Herr talman! Jag tänker på rätten till ett hem. Det
står i regeringsförklaringen att bostadspolitiken skall
vara en social rättighet. Men ändå har vi en stor grupp
människor som är bostadslösa, varav ett flertal är
hemlösa. Det blir allt vanligare att vi ser uteliggare.
Flera av dem är kvinnor med psykiska funktionshin-
der. Då räcker det inte att regeringen satsar 10 miljo-
ner kronor per år till kommunerna. Det är frivilligt för
kommunerna eller ideella organisationer att söka
dessa medel. Det måste bli en snabb uppföljning.
Därför säger vi att den bostadssociala utredningen
snabbt måste komma med direkta förslag på detta
område. Därför yrkar jag bifall till Kristdemokrater-
nas reservation nr 26.
Herr talman! Regeringens förslag att utplåna bo-
stadsforskningen är ödesdigert. Från ett tidigare an-
slag till byggforskningen på drygt 164 miljoner kro-
nor är regeringen nu beredd att gå ned till 64 miljoner
kronor. Av dessa är 61 miljoner kronor redan upp-
bundna i pågående projekt. Kvar blir 3 miljoner kro-
nor till hela den samhällsutveckling som staten föror-
dar.
Den externa finansieringen var 181 miljoner kro-
nor år 1997. Nu bedömer regeringen, utan att tillfråga
aktörerna inom plan-, bygg- och bostadssektorn, att
dessa i högre grad än tidigare tar hand om kunskaps-
försörjningen. Själva svarar aktörerna att den sam-
verkan som byggts upp kommer att raseras, eftersom
de har gått in och velat anslå medel för just en sam-
verkan. När regeringen drar ned sina insatser kommer
de att tvingas att retirera på samma sätt. Kristdemo-
kraterna har inte stillatigande kunnat se på detta skå-
despel. Därför har vi i vår budget tillfört 50 miljoner
kronor från anslaget för lokala investeringsprogram
för ekologisk hållbarhet. Detta har fått en majoritet i
bostadsutskottet, vilket vi är tacksamma för.
Vår byggforskning har ett gott anseende interna-
tionellt. Det är viktigt. Denna nedskärning, med dub-
bel effekt genom att aktörerna drar sig ur, gör att
200-300 forskare och doktorander skulle riskera att
behöva lämna sina tjänster redan från årsskiftet. Det
skulle drabba utbildningen av arkitekter, civilingenjö-
rer osv.
En annan sektor som skulle drabbas är kvinno-
forskningen. Boendesektorn är ett hittills manligt
dominerat område. Skämtsamt kan man säga att män-
nen bygger och planerar våra bostäder och att kvin-
norna bor i dem. Det är väl att dra till, men lite så kan
man säga att det är.
I budgetpropositionen föreslår man en markant
neddragning av anslaget till byggforskning. Det är
påtagligt att kvinnors forskning om bostäders utform-
ning kommer att drabbas hårt. Därför måste denna
forskning uppmärksammas på ett speciellt sätt. Jag
tror inte att den manligt dominerade byggsektorn
kommer att specialdestinera medel till kvinnoforsk-
ning. Därför vill vi kristdemokrater öronmärkta 25
miljoner kronor till kvinnoforskningen.
Detsamma gäller forskningen inom handikappom-
rådet. Det blir inte ett område som näringslivets aktö-
rer kommer att kasta sig över.
Det är också ett drastiskt steg att dra bort bygg-
forskningsstödet om man vill ha rätsida på sjuka hus-
fenomenet. Mycket av dagens byggforskning rör
livslängds- och kretsloppsfrågor för byggnader och
anläggningar, miljöfrågor kring den byggda miljön
och system för resurssnålt byggande. Vi har fått ett
nytt inressant område inom boendet, IT i boendet i
genusperspektiv - jag hoppas att det är till kvinnors
fördel - boendeförutsättningar med sociala lösningar
osv. Vilken aktör på marknaden tar itu med forskning
kring bostadssegregation? Vem forskar för att finna
lämpliga bostäder för det ökade antalet hemlösa?
Herr talman! Vi kristdemokrater har också talat
om studentbostäderna. Vi tycker därför att det var
konstigt att regeringen ville dra bort 45 miljoner kro-
nor. Vi anvisade direkt dessa 45 miljoner kronor
tillbaka i budgeten. Det visade sig senare att det fanns
ansökningar den 31 oktober om 7 958 lägenheter. 600
av dessa ansökningar hade kommit in efter den 12
oktober. Om alla dessa skulle tillstyrkas skulle det
behövas ytterligare 72 miljoner kronor. Vi hoppas att
även de ansökningar som har kommit in efter den 12
oktober skall få bli delaktiga. Flera har säkert startat
sin projektering och byggnation.
Sedan har vi inomhussidan - allergiproblemen.
Jag var den 5 oktober i en skola, som egentligen di-
rekt skulle behöva allergisaneras. Men för att få möj-
lighet att söka stöd till ekologisk omställning gäller
det inte enbart att sanera utan att kunna redovisa
nyckeltal för miljöeffekter osv. Vi fick t.o.m. hitta på
att vi måste ha en bassäng för att ackumulera energi.
Det är viktigt och vällovligt. Men det vi önskade först
var åtgärder för allergisanering, så att inte barn behö-
ver vistas inne i ett sjukt hus. Detta gäller även för
familjer. Därför har vi kristdemokrater velat öron-
märka 200 miljoner kronor till allergisanering och
som kan hjälpa till med fukt- och mögelskador. Det
har visat sig vara stora bekymmer.
År 1999 har av Folkhälsoinstitutet klassats som
Inneåret 99. Man säger att alla skall må bra inomhus.
För tids vinnande nöjer jag mig att yrka bifall till
de reservationer och yrkanden Ulf Björklund har lagt
fram kompletterat med mitt yrkande om bifall till
reservation nr 26.

Anf. 160 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Ulla-Britt Hagström
om det hon sagt tidigare stämmer. Ni vill höja bo-
stadsbidraget för barnfamiljerna med 100 kr. Det kan
finnas skäl att titta lite närmare på det förslaget så
småningom, och vi kanske kan enas. Men enligt upp-
gift, och vad jag kan läsa i budgeten, har ni inte peng-
ar till detta inom bostadsutskottets område. Ni måste
ta de pengarna någon annanstans.
Jag fick en uppgift att ni för att finansiera höj-
ningen tar från barnfamiljernas barnbidrag. Det blir
en kullerbytta för mig. Jag får inte ihop att det skulle
bli bättre för barnfamiljerna.

Anf. 161 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Det behöver inte ses som en större
kullerbytta. Vi tar 50 kr av barnbidraget. Det betyder
att vi börjar att se barnbidraget som till viss del be-
hovsprövat. Det är en mycket liten del. Vi tar 50 kr av
barnbidraget, och vi för över det till familjer som
verkligen behöver detta stöd, dvs. de som verkligen är
beroende av bostadsbidrag. Det betyder att familjer
med relativt god ekonomi får 50 kr mindre per barn.
Det tycker vi är en fråga om solidaritet.

Anf. 162 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag beklagar att inte ens Kristdemo-
kraterna står för valfrihet för barnfamiljerna.

Anf. 163 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad detta bara skulle
ha med valfrihet att göra. Vi arbetar verkligen för
barnfamiljerna. Kristdemokraterna är det parti som
lyfter fram familjen i alla sammanhang. Vi vill ha en
familje- och bostadsminister osv.
Att välja bostad skall också innebära att man kan
betala sin hyra. Vi vill föra över till dem som har
minst resurser för att dessa familjer också skall kunna
ha valfrihet.

Anf. 164 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Utifrån Ulla-Britt Hagströms vär-
nande om de bostadslösa kanske man kan tänka sig
att Kristdemokraterna kommer att stödja Vänsterpar-
tiets krav på att återinföra bostadsanvisningslagen.
Talar man med de människor inom socialtjänsten som
arbetar med just bostadslösa och hemlösa saknar de
allra mest den gamla bostadsanvisningslagen och de
bostadsanvisningsavtal som det ledde fram till.
Jag kanske kan uttrycka en from förhoppning om
att ni är beredda att ändra lagstiftningen på ett sådant
sätt att bostadsanvisningslagen kommer tillbaka.

Anf. 165 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Det har visat sig att de bostadslösa
och t.o.m. de hemlösa utgör ett större antal i kommu-
nerna än vad kommunernas sociala förvaltningar vet
om. Detta upplever polisens arrestvakter, som rap-
porterar det.
Nu är detta kommunernas uppgift. I socialtjänst-
lagen har dessa personer rätt till en bostad. Därför vill
jag först se hur kommunerna löser detta, tillsammans
med att den bostadssociala utredningen snabbt kom-
mer fram och verkligen blir aktiv i den här frågan,
innan jag talar om en ny lagstiftning.
Men jag kan lova att vi kommer att noga följa och
bevaka denna fråga.

Anf. 166 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är en av de missuppfattningar
som finns när det gäller socialtjänstlagen.
Socialtjänstlagen garanterar folk tak över huvudet,
det är rätt. Men den garanterar ingen en egen bostad.
Med bostadsanvisningslagen kunde man via kommu-
nen tvinga fram lägenheter till de människor som var
hemlösa och bostadslösa. Men socialtjänstlagen ga-
ranterar bara tak över huvudet. Därför behövs det en
förstärkning av lagstiftningen. Det är faktiskt inte
svårare än att man behöver återinföra den gamla bo-
stadsanvisningslag som fanns.

Anf. 167 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag kommer själv direkt från kom-
munalpolitiken. Jag tror inte att någon kommunpoli-
tiker i framtiden kommer att nöja sig med att inte
kunna ge bostad åt alla sina invånare. Det kommer att
bli en stor prestigeförlust för ett sådant kommunalråd.
Dessutom har handikappföreningarna kommit in
väldigt mycket på det här området. Hemma i min
kommun diskuterar vi direkt vad vi skall göra när vi
ser att detta drabbar psykiskt funktionshindrade.
Först vill jag se hur vi kan lösa detta tillsammans
genom ett hårt tryck på kommunerna i stället för att
gå in i en ny lagstiftning direkt.

Anf. 168 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Jag är också fortfarande delvis
kommunpolitiker. Det som saknas i den kommunal-
politiska debatten är frågorna om boendeplanering
och bostadsförsörjning och om hur vi skall stödja de
hemlösa, svaga och utsatta grupperna.
Där har vi ett förslag. Vi tycker att kommunerna
skall upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram
i samband med att man ser över sina översiktsplaner.
Det skall man göra minst en gång per mandatperiod.
Då lyfter man den här frågan till den nivån, till det
offentliga rummet i kommunen. Programmen lyser
med sin frånvaro i stort sett i alla kommuner i dag.
Man överlåter det här till de kommunala bostadsbola-
gen, till de privata bostadsbolagen och eventuellt till
socialtjänsten.
Det fungerar inte. Ansvaret finns inte, Ulla-Britt
Hagström.

Anf. 169 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! I den frågan kan jag hålla med Owe
Hellberg. Jag tror att kommuner med aktning faktiskt
tittar på att man har sådana typer av program. Det är
jag van vid från den kommun jag kommer från. Det
är ju viktigt för hela samhällsplaneringen över huvud
taget.
Har inte kommunerna det måste vi inför år 2000
se till att 1999 blir det år då kommunerna verkligen
har mål för att ingen skall behöva vara hemlös eller
bostadslös.

Anf. 170 ANDERS YGEMAN (s):
Herr talman! Jag vill börja med att för ordningens
skull börja med att yrka bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.
Herr talman! Vi eftersträvar mångfald på svensk
bostadsmarknad. Vi tror på ett blandat boende med
bostadsrätter och villor, med privata, allmännyttiga
och kooperativa hyresrätter. Vi menar att bostaden är
en rättighet, och inte en handelsvara. För att uppnå
våra målsättningar om ett boende utan segregation,
med starkt boendeinflytande, bra boendemiljö och
låga boendekostnader krävs en betydande allmännyt-
ta.
Det krävs en allmännytta som till huvuddelen
byggts upp med gemensamma medel, finansierade
över statsbudgeten, med väl specificerade mål.
Det krävs en allmännytta som skall drivas utan
vinstintresse, där hyrorna baseras på självkostnad,
och därmed pressar ned hyresnivåerna i hela bestån-
det.
Det krävs en allmännytta som återinvesterar
eventuella överskott och därmed låter dem komma
alla hyresgäster till del.
Det krävs en allmännytta som prövar nya former
för boinflytande och boendedemokrati och därmed
blir en bostadspolitisk spjutspets även på detta områ-
de.
Om allmännyttans syfte radikalt förändrats genom
exempelvis ombildning eller utförsäljning måste
naturligtvis staten ifrågasätta om finansieringen kan
kvarstå. Förändringar som hotar själva grundvalen för
finansieringen bör också resultera i åtgärder för att
säkerställa syftet med investeringen. Alternativet är
att kapitalet återförs till statskassan.
Allmännyttans roll som hyrespressare och bärare
av självkostnadsprincipen sätts i blixtbelysning på de
orter där de allmännyttiga bostadsföretagen sålts ut.
Konsekvenserna i form av dramatiska hyreshöjningar
och social utslagning har inte låtit vänta på sig. Ett av
de tydligaste exemplen hittar vi i Nacka utanför
Stockholm. Där har hyrorna höjts med 3 950 kr. Det
är mer än i motsvarande lägenheter i Stockholms
kommun. Detta blir konsekvensen om allmännyttan
säljs ut.
Det står var och en av kammarens ledamöter fritt
att räkna ut hur höga hyreshöjningarna i ert valdistrikt
och er hemkommun blir om moderaterna får diktera
bostadspolitiken. Det står var och en fritt att räkna ut
hur många som tvingas lämna hus och hem för att de
inte klarar av den hyressättning som blir resultatet av
allmännyttans utförsäljning.
Det blir hyreshöjningar som inte kommer kom-
munmedborgarna till gagn genom förbättrad service
och som inte kommer de boende till gagn genom höjd
standard. Det blir hyreshöjningar som endast gynnar
privata fastighetsägare, som får ökad avkastning på
insatt kapital. Det är sannerligen en omvänd bostads-
politik: för kapitalägarna, mot hyresgästerna.
Utskottet vill tydligare definiera allmännyttans
roll som en viktig del av den sociala bostadspolitiken.
Vi vill understryka självkostnadsprincipen och beho-
vet av långsiktiga och gynnsamma villkor för de
allmännyttiga bostadsföretagen. Detta ger utskottet
genom detta betänkande regeringen till känna.
Jag vill också passa på att sträcka ut en öppen
hand till de partier som trots att de i dag röstar mot
utskottet i dessa delar vill föra en positiv och framåt-
syftande diskussion om allmännyttans roll. Tillsam-
mans kan vi skapa den jordmån som krävs för att
allmännyttan skall kunna spela en betydelsefull roll i
2000-talets bostadspolitik. Det är min förhoppning att
vi, när regeringen återkommer med konkreta förslag,
kan samla en bred majoritet i denna kammare.
Herr talman! På flera håll i landet diskuteras nu
utförsäljning av allmännyttiga bostadsföretag eller
ombildningar av fastigheterna till bostadsrätter. En
massiv utförsäljning eller ombildning av de allmän-
nyttiga bostadsföretagen hotar i grunden den sociala
bostadspolitiken.
Den hotas genom att det inte längre kommer fin-
nas företag som hyr ut till självkostnadspris och där-
med pressar ned hyrorna. Den naturliga följden är
hyreshöjningar, hyreshöjningar som kommer göra det
svårt för vanliga människor att upprätthålla en rimlig
boendestandard. I förlängningen innebär en massiv
utförsäljning och ombildning slutet på bruksvärdes-
hyror och därmed införandet av marknadshyror.
Ombildning har hittills uteslutande skett i citylä-
gen eller andra attraktiva lägen. Detta gör att attrakti-
va områden rensas på hyresrätter och därmed på
människor med normala inkomster. Effekterna av
denna klassmässiga rensning blir att endast högin-
komsttagare eller förmögna har råd att bosätta sig i
attraktiva områden. Segregationen accelererar och
våra innerstäders kärnor blir till reservat för de redan
rika.
Det förtjänar också att nämnas att dessa ombild-
ningar endast kunde komma till stånd genom den
borgerliga riksdagsmajoritetens tricksande med om-
bildningslagarna 1991-1994. Då hördes ingen bor-
gerlig kritik om ingripande i det kommunala självbe-
stämmandet. När vi nu överväger att återinföra exem-
pelvis medborgarnas minoritetsskydd vid ombildning
står ni här och skriker er hesa om det kommunala
självbestämmandet. Det är tydligt att det kommunala
självbestämmandet bara är viktigt om det gynnar
moderat politik. Sällan har principlösheten som prin-
cip varit så upphöjd som i den moderata retoriken.
Erfarenheterna från tidigare år säger oss att många
hyresgäster farit illa och känt sig överkörda vid dessa
ombildningar. Omsättningen på hyresgäster i de om-
bildade föreningarna har varit mer än dubbelt så stor
som för hyresgäster i allmännyttan. Utskottet kommer
därför i ett kommande betänkande att diskutera möj-
ligheten att stärka minoritetsskyddet för dem som
önskar bo i hyresrätt i allmännyttan.
Utskottet vill också att regeringen kommer tillba-
ka med förslag för att garantera marknadsmässiga
priser vid ombildningarna. Vid tidigare ombildningar
har miljonbelopp förts över från kommunmedborgar-
na till bostadsrättsköparna vid varje enskild bostads-
rättsaffär. Detta är oacceptabelt. Kommunallagens
likställighetsprincip måste hävdas och prisbildningen
ske med det sammanlagda bostadsrättsvärdet som
grund.
Herr talman! I debatten har det främst från mode-
rat håll rests kritik mot utskottets förslag. Det kan då
vara passande att erinra om grunden till utskottets
betänkande, nämligen den enorma förmögenhetsom-
flyttning som ägde rum förra gången hyresrätter om-
vandlades till bostadsrätter.
I Stockholm såldes tusentals hyreslägenheter ut
som bostadsrätter. Den genomsnittliga skillnaden
mellan det pris hyresgästen betalade och marknads-
priset för bostadsrätten var 9 000 kr kvadratmetern.
Det innebär att köparen av en normaltrea på 80 kvad-
ratmeter gjorde en snittvinst på 720 000 kr. De som
fått betala denna vinst är de övriga kommunmedbor-
garna, som tvingats se sin gemensamma egendom
reas ut till underpriser och som förutom kapitalför-
lusten berövas möjligheten att bosätta sig i ett attrak-
tivt bostadsområde.
Varför motsätter sig då de borgerliga partierna
marknadspriser, de som i varje annan fråga prisar
marknadens förtjänster? Varför skall endast medbor-
garnas gemensamma egendom säljas till underpriser,
och varför erbjuds inte alla kommunmedborgare detta
klipp?
Svaret är lika enkelt som det är genant för den
moderatledda oppositionen. Skulle inte lägenheterna
reas ut, med privata miljonvinster som följd, skulle
ingen köpa dem! Detta har flera borgerliga debattörer
hävdat i medierna, däribland det borgerliga borgarrå-
det i Stockholm Sten Nordin. Det framgår också av
de undersökningar som gjorts vid försäljning av hy-
resrätter som bostadsrätter. 60 % av de som ombildat
nämner möjligheten till ekonomisk vinst som enda
skäl för ombildning, och endast 10-15 % har andra
bevekelsegrunder än egen ekonomisk vinning.
Herr talman! Sällan har skillnaderna i svensk bo-
stadspolitik visats så tydligt som nu. Å ena sidan har
vi en moderatledd borgerlighet som vill sälja ut det
gemensamma bostadsbeståndet till underpriser, av-
skaffa bruksvärdessystemet och omöjliggöra för van-
liga människor att bosätta sig i attraktiva områden.
Det är en borgerlighet som inte viker för och som inte
ens orkar kommentera de sociala följderna av sin
egen politik - följder i form av social utslagning och
segregation. Å andra sidan finns majoritetens förslag
om att utveckla de allmännyttiga bostadsföretagen
och vidareförädla bruksvärdes- och självkostnads-
principen och därmed möjliggöra för folkflertalet att
kunna bo till rimliga priser i attraktiva områden.
Marknadshyror och privatisering eller bruksvärde
och socialt ansvarstagande - detta, herr talman, är den
kristallklara skiljelinjen i svensk bostadspolitik.
(Applåder)

Anf. 171 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Jag undrar vem som skriker sig hes,
Anders Ygeman. När argumentationen är svag, höj
rösten.
Jag vill passa på att ställa de frågor som jag ställ-
de till Lennart Nilsson tidigare under kvällen med
utgångspunkt i att majoriteten i utskottet, som Anders
Ygeman tillhör, på nytt vill ställa upp hinder för
kommunerna när det gäller att omstrukturera bostads-
bolagen. Vad svarar Anders Ygeman den hyresgäst -
en barnfamilj, en pensionär eller en ung människa -
som vill bilda en bostadsrättsförening och köpa sin
fastighet för att få ett bättre boinflytande och känna
en större trygghet? Det är dessa skäl som har fram-
kommit när man har frågat varför hyresgästerna vill
göra detta.
Skall man ha en speciallagstiftning för Stock-
holms innerstad? Hur tänker Anders Ygeman göra
om samma frågeställning kommer upp i Tensta eller
Rinkeby eller i en kommun som på grund av ett miss-
skött bostadsbolag vill omstrukturera och erbjuda sina
hyresgäster att köpa hyresrätter? Genom beställning-
en från utskottet lägger regeringen fram förslag som
stoppar den möjligheten för kommunerna.

Anf. 172 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Det enklaste är naturligtvis att upp-
mana Inga Berggren att läsa betänkandet. Där står
nämligen det majoriteten föreslår. Vi föreslår att man
skall ta ut marknadspriser vid ombildning. Det bety-
der per definition att vi även i fortsättningen skall
kunna ombilda hyresrätter till bostadsrätter.
När det gäller ombildning i Tensta och Rinkeby är
det naturligtvis en vacker saga. Problemet är att sagan
inte finns i verkligheten. De 42 ombildningar som har
skett i Stockholm har alla skett i attraktiva områden,
och 40 av dem i city. Av de 100 bostadsrättsförening-
ar som har bildats de senaste månaderna återfinns
inga i Tensta och Rinkeby.
Den förevarande majoriteten i Stockholms stads-
hus frågade samtliga hyresgäster i Tensta och Rinke-
by om de ville ombilda sina hyresrätter till bostads-
rätter. Svaret blev nekande. Men om de skulle ändra
sig är det fritt fram att ombilda. Vi har inte ändrat på
det. Vi poängterar bara att det är kommunallagens
likställighetsprincip som skall gälla och att det är
marknadspriser som skall tas ut. Vi har i motsats till
Inga Berggren frågat hyresgästerna vad de vill.

Anf. 173 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Jag återkommer ändå till att jag upp-
fattar att dessa förslag inte stämmer riktigt överens
med verkligheten. Man vill förbjuda hyresgästerna
att köpa huset de bor i till gängse marknadspris sam-
tidigt som ett bostadsbolag till samma pris skulle sälja
huset till vilken hugad köpare som helst. För mig är
det en diskriminering av hyresgästerna. Det kan väl
ändå inte vara meningen?

Anf. 174 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Det blir nästan lite pinsamt. Jag vill
återigen uppmana Inga Berggren att läsa betänkandet.
Där står ingenting om att förbjuda någon att ombilda
hyresrätt till bostadsrätt. Där står ingenting om att
förbjuda försäljning av allmännyttan. Tvärtom står
det att man skall kunna göra den typen av omstruktu-
reringar.
Vad som däremot står är att vi vill ha blandade
upplåtelseformer. I motsats till moderaterna vill vi
nämligen i verkliga världen låta folk välja, och vi vill
även låta folk välja allmännyttan. Moderaternas val-
frihet innebär att man kan välja vad man vill, men om
man inte har några pengar får man bara välja att bo i
ett problemutsatt bostadsområde. När den moderata
bostadspolitiken prövades i praktiken i Nacka för-
svann möjligheten att bosätta sig i ett allmännyttigt
bostadsföretag.
Läs betänkandet, Inga Berggren, så kan vi åter-
komma till debatten i kammaren vid ett annat tillfälle.

Anf. 175 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Ingen har höjt rösten tidigare här i
kväll. Det är Anders Ygeman själv som skriker så att
han blir lite hes och dricker lite vatten.
Jag förstår inte varför Anders Ygeman i detta
ärende sätter kapitalet mot hyresgästerna som han
gör. Han får faktiskt lov att förklara det. Jag tycker att
det finns en väldig falskhet i hans inledning. Han
pratar om valfrihet, men det vill han egentligen inte
ha.
Jag tycker också att vi skall vara så tydliga att vi,
när vi talar i Sveriges riksdags kammare, inte bara
talar om stockholmarna utan om hela landet. Jag
tycker att det kan finnas en viss ödmjukhet i det.
Jag tror dock inte att man skall sätta kapitalet mot
hyresgästerna. Det finns ju olika behov i olika åldrar.
När man är ung kanske man vill bo i hyreshus, efter-
som man inte riktigt har bestämt sig. När man bildar
familj kanske man faktiskt vill ha en villa - och det
spelar ingen roll om man är moderat, socialdemokrat
eller centerpartist; det är lika för allihop. Slutligen
tror jag att vi i framtiden kommer att få se att många
svenskar som blir gamla och som har möjlighet till en
viss valfrihet kommer att välja att bo i hyreshus
hemma i Sverige och kanske flytta utomlands.
Vem vet, kanske Anders Ygeman själv blir en av
dem som skaffar sig en villa. Kanske önskar han då
att han inte hade satt hyresgästerna mot kapitalet så
hårt. Jag förstår inte hans argumentation.

Anf. 176 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Jag får börja med att be om ursäkt
för att jag på grund av förkylning är lite hes och
tvingas dricka vatten. Det beror inte på att jag höjer
rösten i kammarens talarstol.
Jag kan instämma i nästan allt Rigmor Ahlstedt
säger. Vi vill ha hyresrätter, framför allt i allmännyt-
tan. Vi vill ha bostadsrätter. Vi vill ha villor. Vi vill
ha radhus. Det enda vi säger är att det måste vara en
blandning av upplåtelseformerna. När vi ser denna
blandning hotad på bostadsmarknaden måste vi också
vidta åtgärder för att kunna upprätthålla den.
När vi också ser att kommuner vill sälja ut det ka-
pital som kommunmedborgarna gemensamt har byggt
upp till underpriser, när vi ser att det sker förmögen-
hetsomflyttningar i storleksklassen 750 000-
1 000 000 kr vid varje sådan omflyttning - då måste
vi hävda den kommunala likställdhetsprincipen och
grundlagens icke-gynnandeprinciper. Det är det detta
betänkande handlar om, och det är det vi vill göra.
De kommuner - det må vara i landsort eller i stor-
stad - som behöver omstrukturera sitt bostadsbestånd
skall ha sin fulla frihet att göra det, men de måste
kunna ta sitt sociala ansvar för den gemensamma
bostadspolitiken. Annars har vi som riksdag en skyl-
dighet att gripa in.

Anf. 177 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! På det här området tänker jag i alla
fall inte vara med och ta kommunpolitikerna i örat
och tro att jag som riksdagspolitiker är bättre skickad
att bestämma vad man skall göra i vare sig Stock-
holm, Uppsala, Piteå eller var det än är. Om Anders
Ygeman tycker att han vill ha valfrihet skall vi gärna
ställa upp på det, men då får han vara med och se till
att det skapas verkliga förutsättningar för neutralitet i
boendeformerna.

Anf. 178 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Jag kan lova Rigmor Ahlstedt att jag
skall medverka till att få neutralitet mellan upplåtelse-
formerna och att vi tillsammans skall verka för valfri-
het och pluralism på den svenska bostadsmarknaden.
Men tänker inte stå stillatigande när jag ser kommu-
ner sälja ut medborgarnas kapital till underpriser. Det
är ett kapital som medborgarna tillsammans med
ledamöterna i Sveriges riksdag och staten har byggt
upp med ett specificerat syfte, nämligen att ge kom-
munmedborgarna bostäder till självkostnadspris.
Upphör det syftet måste vi också kunna vidta åtgärder
för att i vilket fall som helst garantera de grundlags-
mässiga rättigheterna.

Anf. 179 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Herr talman! Efter att ha hört Anders Ygeman tala
här förstår jag att man har problem. Man har problem
om man har sitt mentala centrum i de kommunala
bostadsföretagens styrelserum och sin näsa för djupt i
de kommunala bostadsbolagens böcker. Om inte
annat begränsar det sikten, både vad avser hur många
hyreslägenheter det finns i Nacka och vad avser pers-
pektiven på exempelvis det kommunala självbestäm-
mandet.
De kommunala bolagen, för att återgå till verklig-
heten, köper och säljer fastigheter dagligen. De tre
kommunala bostadsbolagen i Stockholm, för att ta
exempel från min egen hembygd, har under den
gångna mandatperioden under socialdemokratisk
ledning sålt fastigheter med mer än 8 000 lägenheter,
dvs. dubbelt så många som man tidigare sålde till
bostadsrättsföreningar. Detta har gjorts till vanligen
förekommande aktörer på Stockholms fastighets-
marknad och till normala marknadspriser för Stock-
holmsområdet. T.o.m. ett stort hus i centralaste
Stockholm, det s.k. Taubehuset vid Slussen, har på
detta sätt övergått i en expanderande privat fastig-
hetsägares ägo.
Allt har skett under socialdemokratisk ledning.
Det har skett utan någon som helst protest från vare
sig regeringen eller andra socialdemokrater på riksni-
vå.
Oron och nervositeten i de socialdemokratiska
mellangärdena ger sig till känna först när hyresgäster
börjar intressera sig för att köpa de hyreshus de bor i.
Det är då oron kommer. Vilken fräckhet! Skall hyres-
gästerna köpa hyreshusen? Det måste vi genast stop-
pa! Så tycks de socialdemokratiska ideologerna reso-
nera.
De socialdemokratiska initiativen i bostadsut-
skottet syftar direkt till att diskriminera hyresgästerna
som köpare av de hyreshus de själva bor i. Om hyres-
gästerna har denna fräckhet att vilja köpa de hyreshus
de bor i skall de åtminstone få betala mycket mer för
husen än om vanliga fastighetshandlare hade köpt
dem - på annat sätt kan man inte tolka bostadsut-
skottets socialdemokratiskt ledda majoritet.
Vi har i kväll hört argumenten från flera talare
mot att hyresgästerna skulle få äga sin egen bostad.
Den kommunala makten över bostadsmarknaden
minskar. Kommunalpolitikerna kan inte styra bo-
stadsmarknaden på samma detaljerade sätt som tidi-
gare. Spåren, herr talman, efter den kommunala styr-
ningen av våra samhällens bostadsväsende visar dock
inte entydigt på att det vore en förlust om kommunal-
politikerna finge mindre inflytande över bostads-
marknaden. Senast i dag har rättsinstanser underkänt
den kommunala socialdemokratiska tillämpningen av
hyreslagen.
Herr talman! Det verkliga skälet till Socialdemo-
kraternas och Vänsterpartiets motvilja mot att hyres-
gästerna köper sina hyreshus är nog i stället att de, till
skillnad mot vad som gällde under HSB:s och Riks-
byggens glansdagar, numera är direkta motståndare
till ett brett folkligt bostadsägande. Det är därför man
på det här uppseendeväckande sättet vill diskriminera
hyresgästerna som köpare av hyreshus. Hellre ger
man ett stöd i ryggen till de traditionella hyreshus-
handlarna än ger hyresgästerna en sportslig chans att
till normalt hyreshuspris förvärva sina hus.
Hur var det Anders Ygeman sade alldeles nyss?
Jo: för kapitalisterna mot hyresgästerna - även om
han gav den meningen en annan innebörd tidigare.
Om man på det här sättet trissar upp priserna då
hyresgästerna vill köpa sina hyreshus begränsar man
dessutom möjligheterna för hyresgästerna att köpa
sina hyreshus genom att man håller fastighetspriserna
på en hög nivå. Man får då inte ut så många bostads-
rätter, och på det viset kommer priserna på bostads-
rätter att vara så höga att vanliga människor inte ges
möjligheter att köpa en bostadsrätt.
Herr talman! Oavsett vad Socialdemokraterna och
Vänstern säger är inte enskilt ägande ett hot mot
samhällets fortbestånd - tvärtom. Det är ett av skälen
till att jag vill instämma i det yrkande som Inga Berg-
gren redan har framfört.

Anf. 180 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Det kan vara värt att påminna Carl-
Erik Skårman om vem som införde ombildningsla-
gen. Efter sex år med borgerligt styre kom 1982 en
socialdemokratisk regering som under Hans Gustafs-
son som bostadsminister för första gången tillät om-
bildning av hyresrätter till bostadsrätter, någonting de
fyra borgerliga regeringarna sex år tidigare inte mäk-
tat med.
Skälet till att vi har den här diskussionen i dag är
att den borgerliga regeringen sedan började tricksa
med den lagen mellan 1991 och 1994. Det är de av-
arter som blev effekten av det tricksandet som vi nu
försöker reda upp i.
När Carl-Erik Skårman i Stockholms stadshus för
glatta livet sålde ut hyreslägenheter sade han att han
gjorde det till marknadspris. Han presterade revision-
rapport efter revisionsrapport på att det var mark-
nadspris. Nu har vi bytt stadsdelsborgarråd i stadshu-
set, fortfarande moderat. Nu säger han att Carl-Erik
Skårmans pris var alldeles för lågt, men nu skall de
säljas ut till marknadspris. Trots det säger moderater-
na att det inte skall vara något marknadspris. Det
skall vara ett politiskt bestämt pris, ett helt annat pris.
Min fråga är: När skall ni börja ta ut marknadspris
när ni säljer kommunmedborgarnas egendom?

Anf. 181 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Herr talman! Om socialdemokraterna är så ange-
lägna om att det skall bli ett större utbud av bostads-
rätter borde man vara konsekvent och inte på det sätt
som nu sker förhindra övergång till bostadsrätt.
I fråga om marknadspris förespråkar jag, och det
gör man även i stadshuset i Stockholm, att det pris
som ett hyreshus betingar på bostadsmarknaden skall
även hyresgästerna få betala. Socialdemokraterna
förespråkar att riksdagen skall bestämma att hyres-
gäster skall behöva betala ett högre pris än vanliga
fastighetshandlare. Det tycker jag är fel.

Anf. 182 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Herr talman! Jag måste uppmuntra till läsning av
utskottets betänkande BoU1. Vi föreslår inga åtgärder
för att försvåra eller förhindra möjligheterna att om-
bilda hyresfastigheter till bostadsrätter. Däremot
begär vi att regeringen återkommer med förslag så att
marknadspriser kan tas ut när det görs. Detta var vad
Carl-Erik Skårman påstod att han tog ut när han dela-
de ut miljonvinster till några slumpvis utvalda med-
borgare i Stockholm.
Nu säger man att det inte var marknadspris förra
gången men att man den här gången skall ta ut mark-
nadspris. Om fyra fem år kanske vi möts här i kam-
maren igen, och då kanske ni kommer att säga att det
där inte var marknadspris, men nu är det marknads-
pris.
Vore det inte enklare att ansluta sig till majori-
tetslinjen och se till att marknadspris tas ut redan i
dag?

Anf. 183 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Herr talman! Marknadspris på ett hyreshus kan
man lätt undersöka genom den statistik som finns hos
olika kommunala instanser. Det är inte rimligt att
hyresgästerna skall tvingas betala ett högre pris än
vad man enligt den allmänna prisnivån betalar. Detta
har visats gång efter gång genom revisioner av de
försäljningar som har skett. Den majoritet som i dag
finns i Stockholm säger detsamma som tidigare: Det
är den typen av oberoende värderingar av hyreshus
som skall ligga till grund för alla förhandlingar.

Anf. 184 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet är naturligtvis inte för
utförsäljning av allmännyttan över huvud taget. Det
är klart att det kanske kan ske vissa omkonstruktioner
för att få en effektiv förvaltning, men syftet är att det
skall finnas allmännytta över stadens alla delar för att
bruksvärdessystemet skall fungera, för att vi skall få
boendeformer av olika slag inom samma områden
och minska boendesegregationen. Visst är syftet att se
till att det blir delar kvar av allmännyttan. Framför
allt är detta en storstadsproblematik. Med de här
åtgärderna tror vi att vi faktiskt kan förhindra en hel
del av ombildningar till bostadsrätter, som sker med
subventionering från stats och kommuns sida, något
som vi tycker är orättfärdigt.

Anf. 185 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har ingen anledning att betvivla
Vänsterpartiets inställning att man inte skall sälja
något hus i de kommunala bostadsbolagens ägo. Jag
har anledning att tro att det är så eftersom jag ser att
t.o.m. herr partisekreteraren i Vänsterpartiet reserve-
rar sig mot sådana försäljningar i landets största all-
männyttiga bostadsföretag.
Jag har heller ingen anledning att tro att Vänster-
partiet skulle vara för ombildning till bostadsrätt,
eftersom jag vet att Vänsterpartiet är mot enskilt
ägande av den egna bostaden.

Anf. 186 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet är visst för de boende-
former som vi har i dag, men vi menar att det skall
finnas en bra blandning av de här boendeformerna
och att allmännyttan naturligtvis skall ha kvar sin roll
som hyresledande och vara det bostadspolitiska in-
strument som vi behöver i den sociala bostadspoliti-
ken.
Det finns tydliga exempel i Stockholm i dag på
hur man hanterar frågan om hemlösa. Man säger nej
till projekt att de skall få hyra lägenheter i vissa om-
råden. Det är sådana här saker, synen på den sociala
bostadspolitiken, som gör att vi skiljer oss från mode-
raterna. Vi ser de allmännyttiga bostadsföretagen som
en viktig del, som en kärna, i den sociala bostadspo-
litiken.

Anf. 187 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Herr talman! Jag vidhåller att jag inte har någon
anledning att tro att Vänsterpartiet skulle vara för att
tillfredsställa människors önskan om fler bostadsrät-
ter. Jag har sett exempel på att så inte är fallet i det
verkliga livet.

Anf. 188 LENNART KLOCKARE (s):
Herr talman! Reglerna för bostadsbidrag ändrades
den 1 januari 1997 och har därför inte tillämpats
under någon längre tid. Jag delar det mesta som gäller
enligt de nya reglerna, bl.a. att försäkringskassan i
efterhand kan avstämma uppgifter om den uppskatta-
de bidragsgrundande inkomsten mot det verkliga
utfallet. Jag är helt mot att bostadsbidrag, och för
övrigt andra bidrag, skall betalas ut felaktigt eller
med för högt belopp.
Men redan nu kan man se att det kommer att upp-
stå en del problem vid avstämningen av den beräkna-
de inkomsten mot den faktiska, bl.a. för studerande
eller andra som saknat inkomster under delar av året
och som sedan fått ett arbete. Det innebär att en per-
son som under en del av året saknat inkomst och varit
berättigad till bostadsbidrag ändå kan bli skyldig att
återbetala delar av eller hela bostadsbidraget.
Hur kan det vara möjligt? Jo, låt oss säga att en
person har t.ex. utbildat sig i flera år och inte haft
andra inkomster än studiebidraget. Så avslutar
hon/han sina studier under försommaren och får se-
dan ett arbete under hösten. Inkomsten gör att
han/hon kommer upp över den övre inkomstgräns
som berättigar till bostadsbidrag. Personen blir då
återbetalningsskyldig för hela bostadsbidraget - detta
trots att personen varit berättigad till bostadsbidrag
under studietiden.
Försäkringskassorna har redan nu uppmärksam-
mat de personer som enligt föreskrifterna anmäler
ändrade och högre inkomster på att de kan bli åter-
betalningsskyldiga för bostadsbidraget.
Under januari månad 1999 kommer avstämningen
av inkomsten att göras för de bostadsbidrag som
utbetalats under 1997. Det kommer nog att bli en
smärtsam överraskning för många ensamstående och
familjer. Det känns stötande att en person skall bli
återbetalningsskyldig för den tid då han saknade
inkomst och enligt reglerna i övrigt var berättigad till
bostadsbidrag. Det går inte vid dessa tillfällen att
kvitta något utgående bostadsbidrag mot återbetal-
ningsbeloppet när avstämningen görs mer än ett år
efter bidragsåret.
Den som har uppburit bostadsbidrag och under
samma tid haft högre inkomster än vad som berättigar
till bostadsbidrag skall naturligtvis vara återbetal-
ningsskyldig.
Herr talman! Jag är av den uppfattningen att man
skall få det man är berättigad till, varken mer eller
mindre, och därför är det riktigt med en inkomstkon-
troll i efterhand. Men avstämningen av inkomsten bör
göras mot perioder som är relevanta för den tid då
bostadsbidraget betalats ut, dvs. bostadsbidrag som
betalats ut med rätt belopp, t.ex. under studietid, skall
inte krävas tillbaka med hänsyn till en senare förvär-
vad inkomst. Det innebär att bostadsbidraget inte är
ett bidrag utan mer får formen av ett lån.
Regeringen bör se över reglerna och tillämpning-
en vid avstämningen så att den som blir återbetal-
ningsskyldig får styrka vilken period som inkomsten
avser.
Avser inkomsten tid efter det att studierna upphört
och för tid där bostadsbidraget inte längre betalas ut
borde det vara möjligt av efterge återbetalningen eller
helt enkel inte förelägga någon återbetalningsskyl-
dighet.
Att den som uppburit bostadsbidrag styrker vilken
tid inkomsterna avser för försäkringskassan innebär
inte någon större arbetsbelastning än vad det blir att
verkställa ett återkrav.
Utskottet säger i sitt betänkande att eventuella
förändringar av regelsystemet bör anstå till en mer
fullständig utvärdering gjorts. Det innebär att en änd-
ring av tillämpningen kan ske tidigast en bit in på
2000 talet.
Riksförsäkringsverket skall redovisa en utvärde-
ring senast den 1 september 1999.
Jag vill uppmana utskottet och regeringen att noga
följa effekterna av den avstämning som skall genom-
föras i januari 1999 och därefter återkomma med
nödvändiga åtgärder.

Anf. 189 HELENA HILLAR
ROSENQVIST (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna vill vara med
och bygga det socialt och ekologiskt hållbara sam-
hället. Det gick vi till val på, och det ser vi också en
chans att genomföra med det framlagda budgetförsla-
get. Därför vill jag börja med att yrka bifall till ut-
skottets hemställan i stort. Vi har dock flera reserva-
tioner. Jag står givetvis bakom dem, men nöjer mig
med att yrka bifall till reservationerna 2, 25 och 27.
Vi har i en tidigare överenskommelse med rege-
ringen lyckats få igenom en allergisanering av skolor
och daghem, men mycket kvarstår att göra. Det finns
t.ex. fortfarande 35 000 mögelskadade hus som behö-
ver åtgärdas. Folk mår dåligt både fysiskt och psy-
kiskt av det här. Det behövs en åtgärdsplan för att
komma till rätta med problemen, säg över en fyraårs-
period. Därför vill vi att riksdagen redan nu tar preli-
minär ställning för budgetåren 2000-2001 vad gäller
ökat stöd till fukt- och mögelskadade hus, radonsane-
ring och byggforskning.
Forskningen behövs i uppbyggandet av det lång-
siktigt hållbara samhället, speciellt inför den storsats-
ning på lokala investeringsprogram som riksdagen nu
har att ta ställning till. Att man inte kan skära så dras-
tiskt i anslaget till byggforskningen som regeringen
föreslår var också något som hela utskottet kunde
enas om.
När det sedan kommer till utförandet är det ange-
läget att mer direkt stödja ett långsiktigt och sunt
byggande och boende. De statliga kreditgarantierna
spelar här en stor roll. Man måste kunna kräva att de
byggnadsprojekt som erhåller kreditgarantier uppförs
på ett miljö- och hälsoriktigt sätt.
Hus skall inte bara vara sunda. De skall vara
vackra också. Min företrädare i bostadsutskottet, Per
Lager, har tidigare här framfört - och vi anser fortfa-
rande - att minst 1 % av byggkostnaden i byggprojekt
som ges statligt produktionsstöd skall användas för
konstnärlig utsmyckning.
Ett av våra förslag, som även kristdemokraterna
ansluter sig till, rör investeringsbidrag för ekologiska
åtgärder, såsom nya lösningar för energi, vatten och
avlopp. Det kan gälla solvärme och urinseparerande
toaletter. Bidraget skall gälla även för småhus och
inte begränsas till hyres- och bostadsrätter. Det är en
onödig begränsning. Alla initiativ för ekologiskt
riktigt byggande bör uppmuntras. Jag inser att det ger
mest effekt där det bor flest människor. Men väldigt
många bor i villa, och många bäckar små - - -
Många människor har dessvärre inte någonstans
att bo över huvud taget. Eller också tvingas de, som
många ungdomar, att bo kvar hemma för att de lä-
genheter som står till buds är för dyra. Ibland måste
man bara ha en egen bostad, t.ex. när man får barn.
Bostadsbidrag är ett viktigt samhällsstöd till barn-
familjer, bl.a. för att underlätta kontakten mellan barn
och föräldrar vid en skilsmässa. De krav som nu ställs
på en minsta storlek på bostaden som villkor för bo-
stadsbidrag till umgängesrättsföräldern verkar där-
emot i motsatt riktning. Förälderns ekonomi och inte
bostadens storlek bör i stället vara avgörande.
På senare tid har situationen för de bostadslösa
och hemlösa äntligen uppmärksammats. Kommuner-
na har ansvar för bostadsförsörjningen särskilt till de
grupper som av sociala eller ekonomiska skäl inte har
möjlighet att klara ett normalt boende. Men det är
uppenbart att det växande antalet hemlösa inte får
tillräcklig hjälp av samhället.
Det borde vara en självklarhet i dagens välfärds-
samhälle att ingen skall behöva ligga utomhus, i por-
tar, under broar eller i kulvertar. Ett särskilt stöd för
ombyggnad av fastigheter för gruppboende eller en-
skilt boende bör därför övervägas, t.ex. i den bostads-
sociala beredning som just har påbörjat sitt arbete och
som vi väntar oss mycket av.

Anf. 190 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill göra ett tillrättaläggande.
Lennart Nilsson sade i sitt huvudanförande att
Folkpartiet har föreslagit en minskning av räntebidra-
gen med 1 miljard 895 miljoner kronor. Jag var
ouppmärksam och begärde inte replik. Men jag vill
att det för ordningens skull i protokollet skall stå att
Lennart Nilsson gav fel uppgift.
Vårt förslag är att räntebidragen skall minskas
med 800 miljoner kronor. Däremot är vårt förslag till
minskning inom hela utgiftsområde 18 1 miljard 895
miljoner kronor.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 december.)

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motion
med anledning av prop. 1998/99:35 Ny lag om skilje-
förfarande
1998/99:Ju8 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Utrikesutskottets betänkande
1998/99:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Försvarsutskottets betänkande
1998/99:FöU1 Totalförsvarets budget för 1999

7 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 8 december

1998/99:75 av Peter Pedersen (v) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Momsen på spelarköp
1998/99:76 av Peter Pedersen (v) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Sexismen inom idrotten
1998/99:77 av Gunnel Wallin (c) till justitieministern
Våld mot taxiförare

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 15 december.

8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 8 december

1998/99:165 av Sonja Fransson (s) till socialminis-
tern
Läkarbristen i Västsverige
1998/99:166 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
ministern
Rävar i bur

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 15 december.

9 § Anmälan om skriftligt svar på fråga

Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit

den 8 december

1998/99:138 av Maud Ekendahl (m) till statsrådet
Pierre Schori
Hiv/aids

Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 15 december.

10 § Kammaren åtskildes kl. 22.38.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 20 delvis,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf 74 delvis,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.25,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 121
delvis,
av talmannen därefter t.o.m. anf. 139 delvis och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.