Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:29

Fredagen den 4 december

Kl. 9.00 - 10.49

---

12.00 - 12.01

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om frågestund

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 10 december kl. 14.00 skulle följande
statsråd närvara:
Justitieminister Laila Freivalds, statsrådet Mona
Sahlin, försvarsminister Björn von Sydow, utbild-
ningsminister Thomas Östros, statsrådet Ulrica Mes-
sing, socialminister Lars Engqvist och miljöminister
Kjell Larsson.

2 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1998/99:46

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:46 av Kjell-Erik Karlsson
om avvecklingen av taxfreeförsäljningen.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 7 december 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 30 november 1998
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

3 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från den Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och delats ut till kammarens ledamöter:
Förslag till rådsbeslut om närmare villkor för utövan-
det av kommissionens genomförandebefogenheter
KOM (98) 380

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:22 till konstitutionsutskottet

Skrivelse
1998/99:40 till trafikutskottet

5 § Beslut rörande utskottsbetänkande som
slutdebatterats den 3 december

NU4 Vissa elmarknadsfrågor
Mom. 2 (nätkoncession för utlandsförbindelser)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
133 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 33 v, 16 mp
För res. 1: 73 m, 34 kd, 12 c, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 10 v, 8 kd, 6 c, 3 fp
Tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) anmälde
att hon avsett att rösta nej men markerats som frånva-
rande.

Mom. 5 (förseningsavgift vid försenad eller felaktig
årsrapport)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
135 för res. 2
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 33 v, 15 mp
För res. 2: 74 m, 34 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 10 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp
Tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) anmälde
att hon avsett att rösta nej men markerats som frånva-
rande.

Mom. 10 (fasta avgifter)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
252 för utskottet
50 för res. 3
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 74 m, 34 kd, 13 c, 14 fp
För res. 3: 34 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 9 v, 8 kd, 5 c, 3 fp
Tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) anmälde
att hon avsett att rösta ja men markerats som frånva-
rande.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Stärkt patientinflytande m.m.

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU3
Stärkt patientinflytande (prop. 1997/98:189, prop.
1998/99:4)

Anf. 1 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Vi matas närmast dagligen med mot-
stridiga uppgifter om tillståndet i vården. Dels sägs
att Sverige har en bra hälso- och sjukvård med bredd
och kompetens, dels talas det om en närmast kollap-
sande vård med uppgiven personal, läkare som säger
upp sig, vitesföreläggande för sjukhus efter sjukhus,
förbud av Yrkesinspektionen och vreda patienter i
hopplös väntan både på den akuta och på den plane-
rade vården.
Båda uppfattningarna äger sin riktighet. Där finns
bredd och kompetens samtidigt som grava lednings-
och organisationsfel föreligger, som hindrar den in-
neboende kraften i vården att rätt komma till uttryck,
fel som gjort att personal och patienter i förtvivlan
reagerat. Det betyder inte att läkare, sjuksköterskor
och undersköterskor gett upp, utan i stället att man är
mer engagerad än någonsin. Det betyder inte att pati-
enterna förtvivlat om vården, utan att man nu kräver
inflytande och att vården organiseras så att kraften i
vården kan frigöras och kompetensen komma patien-
terna till del när de behöver den.
Fru talman! Vården kommer att leva med begrän-
sade resurser även i framtiden. Medborgarna är i dag
medvetna och krävande, något som kommer att bli
alltmer påtagligt. Man kommer inte att finna sig i att
vänta månader på något man vill ha hjälp med när
man har behov. Man kommer inte att finna sig i att
placeras i ett väntrum tills, efter timmar, någon anser
sig ha tid med en.
Lösningen på dilemmat är inte så enkel som bara
pengar. Den måste bygga på flera förändringar:
- På den tekniska utvecklingen, som i sin tur kom-
mer att påverka organisationen.
- På professionellt ledarskap, som kan ta till vara
resurserna.
- På att de anställda kan påverka sin arbetssituation
på ett helt annat sätt än i dag.
- På en fungerande arbetsmarknad med många
arbetsgivare.
- På konkurrens och belöning.

I framtiden väljer man arbetsgivare, det blir inte
arbetsgivaren som väljer.
Allt detta kommer att påverka organisationen och
kraven på förändringar av denna kommer att öka.
Landstingen är föråldrade, för tungrodda, för långt
från patienter och för långt från personal, helt enkelt
för långt från patienternas och vårdens verklighet.
Deras regionala monopol kväver kraften i vården. En
helt ny sjukvårdsorganisation kommer att bli nödvän-
dig. På väg mot detta, fru talman, är det här betän-
kandet om patientens inflytande, rätt och ställning ett
litet men väsentligt steg. Mycket innebär förbättring-
ar. Vården måste utgå från patientens behov och inte
huvudmannens. Lagstiftningen måste samlas. Tyvärr
har betänkandets, liksom den bakomliggande utred-
ningens, förslag blivit försiktigare, återhållsammare
och mer värnande om huvudmännens rättigheter än
man kunde förvänta sig av det ibland rätt initierade
resonemang som förs i bakgrundstexterna. Vi mode-
rater menar att man mycket tydligare måste sätta ned
foten på patientens sida. Vissa rättigheter för patien-
terna och skyldigheter för huvudmännen måste utvid-
gas och markeras kraftfullare.
Enligt vår uppfattning bör en ny vårdgaranti infö-
ras. Det skall vara en garanti som klart och tydligt
slår fast vad patienterna har rätt att förvänta sig av
hälso- och sjukvården. Själva syftet med en sådan
garanti är dels att ställa patienterna i centrum, dels att
framtvinga organisatoriska och andra förändringar
som krävs för att människor skall kunna få vård i tid.
En utvidgad och kraftfull vårdgaranti måste bl.a.
innehålla följande patienträttigheter:
· Patienten skall för samtliga medicinskt motivera-
de diagnoser ha rätt till behandling inom tre må-
nader från första undersökningstillfället då vård-
behovet konstaterades. Om vård inte kan ges inom
angivna tidsgränser, skall det åligga sjukvårdshu-
vudmannen att se till att vården kan ges på annat
sätt och att bekosta densamma.
· Patienten skall ha valfrihet att välja såväl vårdgi-
vare som adekvat behandlingsmetod.
· Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan-
det.
· Patienten skall ha rätt till en s.k. second opinion,
dvs. rätt att inhämta en kompletterande bedöm-
ning från en annan läkare.
· Remisstvång skall inte få förekomma.

Fru talman! Vårdgarantin säkrar patientens rätt till
bra vård i tid. Men det handlar inte bara om att av-
veckla köerna utan också om att säkra en sjukvård
som respekterar både sjukvårdspersonalens kompe-
tens och engagemang och patientens önskemål.
Genom att prioritera sjukvårdande verksamhet
samtidigt som man inför prestationsersättningar, ett
ökat professionellt ledarskap och konkurrens kan
vårdköerna minskas. I dag kan köerna variera kraftigt
mellan olika sjukhus. Man får t.ex. vänta nästan ett år
för en knäplastik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala
medan väntetiden några mil därifrån i Enköping är
bara tre månader. I en konkurrensutsatt verksamhet
skulle något sådant vara otänkbart.
Det är en fråga om politisk vilja om man vill infö-
ra en vårdgaranti eller inte. I tre borgerligt styrda
landsting och Gotlands landstingsfria kommun finns
det.
Vi anser som en självklarhet och en absolut nöd-
vändighet för att bevara vårdens legitimitet som en
solidariskt finansierad verksamhet, att var och en
skall ha en utkrävbar rätt att välja läkare inom hela
landet såväl inom primärvård som vid andra specia-
listmottagningar i öppenvård som är offentligt finan-
sierade. Majoritetens begränsningar av denna rätt är
helt ur takt med utvecklingen, som ju snarare pekar
fram mot en rätt till val inom hela EU.
Fru talman! Vi anser att rätten att välja läkare
skall kunna bli föremål för rättslig prövning. En så-
dan rätt innebär en kraftfull markering av vikten av
att respektera den enskildes önskemål. Risken mins-
kas för att dagens missförhållanden med lokala regel-
verk som bryter mot rätten om ett fritt läkarval blir
bestående.
Lika självklart skall det vara att var och en skall
kunna välja mottagning eller sjukhus över hela landet.
På så sätt löses också problemen för de små sjuk-
domsgrupperna.
Fru talman! Det finns inget som tyder på att re-
misskrav är resurssparande. Därför skall generella
remisskrav inte få förekomma. Det är också orimligt
att landstingen skall få bestämma över den privata
verksamhet som faktiskt skall fungera som alternativ
till den offentligt bedrivna vården. Regeringens för-
slag innebär att landstingen får ha kvar möjligheten
att kräva remiss till privatpraktiserande specialister.
Jag anser inte att detta stärker patienternas ställning,
utan det minskar i stället kravet på sjukvårdshuvud-
männen att förnya och anpassa sig. Därmed försinkas
nödvändig utveckling.
Det är också väsentligt att den enskilde patienten
verkligen har en reell möjlighet att välja mellan olika
behandlingsalternativ. Det innebär att även om lands-
tinget kan erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ
som uppfyller kraven på att vara till nytta för patien-
ten med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller
skadan, skall patienten ändå ha rätt att välja behand-
ling på annat håll. Att på detta sätt ge patienten en rätt
till fritt val mellan olika behandlingsalternativ är ett
av de bästa sätten att stärka patientens ställning.
När patienten råkar ut för det sällsynta att man
inte vill tillmötesgå hans önskan att få en annan läka-
res bedömning, second opinion, dvs. när en förtroen-
dekris uppstår, behövs ett lagstöd. En förnyad medi-
cinsk bedömning skall därför vara en rättighet som
kan utkrävas. Det faktum att patienten kan få sin rätt
prövad i domstol kommer att vara en tydlig normgi-
vande signal som kommer att ha en preventiv inver-
kan.
Vetskapen om att patienten har rätt till en andra
bedömning bör ytterligare medverka till att vården
vinner människornas långsiktiga förtroende, och
därmed underlättas ett effektivt resursutnyttjande.
Rätten till förnyad medicinsk bedömning skall om-
fatta alla patienter. Vad majoriteten föreslår är inte en
generell rättighet.
Fru talman! Dessa förändringar kommer att på-
skynda nödvändiga organisationsförändringar och
driva på mot en bättre sjukvård. Det skall vara en
sjukvård för framtiden, en sjukvård som i samverkan
med industrin blir en kraft som skapar nya jobb och
tillväxt, som ger exportvinster och blir en motor i en
avancerad högteknologisk forskning och utveckling.
Jag har sagt tidigare att vården är ett komplext
system, vars problem ingen kan göra anspråk på att
ha en självklar riktig lösning på. Alltfler pekar nu på
att landstingen är en del av problemet och inte en del
av lösningen. Staten bör ta över finansieringen, styra
med avgifter, acceptera konkurrens. Där skall vara en
mångfald av arbetsgivare, och politikernas roll be-
gränsas och tydliggörs till mål, resursfördelning och
styrning. Produktionen skall skiljas från finansiering-
en och den politiska styrningen. Pengarna skall följa
patienten, och därigenom ges patienten en reellt star-
kare ställning än någon lag ger.
Vi moderater har länge föreslagit lösningar med
en sådan inriktning. Liksom tidigare står vi öppna för
en diskussion med alla dem som vill förnya och för-
bättra vården och diskutera rollfördelningen inom
vården och hur den skall se ut i framtiden. Vi vill
diskutera marknadslösningar, större valfrihet och
inflytande för patienten.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 2 under mom. 2. Självfallet står vi också bakom
alla våra övriga reservationer.

Anf. 2 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! De två propositioner som ligger till
grund för betänkandet innebär på flera väsentliga
punkter att patienternas ställning förbättras och att
patienträtten stärks. Förslagen är, anser vi i Vänstern,
i flertalet fall bra och välkomna.
Vänsterpartiet har en längre tid via motioner och
på andra sätt drivit kraven på förbättringar av patien-
trätten. Vi ställer oss därför i huvudsak bakom betän-
kandet. Men vi menar att det behövs ytterligare några
konkreta åtgärder för att stärka patienternas ställning
och rätt. Jag skall strax utveckla detta.
Först vill jag kommentera möjligheterna till för-
nyad medicinsk bedömning, second opinion. I den
frågan har vi från Vänstern inte reserverat oss men
lämnat ett särskilt yttrande. Skyldigheten för sjukvår-
den att medverka införs i vissa situationer, som när
det är fråga om livshotande eller särskilt allvarlig
sjukdom eller skada, när någon står inför valet att
utsätta sig för särskilt riskfyllda behandlingar eller
om valet har stor betydelse för den framtida livskva-
liteten.
Vänsterpartiet anser att införandet av dessa regler
innebär ett stort framsteg i strävan att förbättra pati-
enternas ställning och rätt. Vi är också mycket positi-
va till att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utvärdera
effekterna av dessa föreslagna förändringar. Vi vill
dock betona att om det vid den utvärdering som skall
göras framkommer att kriterierna är väl snävt tilltag-
na, vilket vi inte utesluter, kommer vi att återkomma i
frågan om att utvidga kriterierna.
Fru talman! På den andra punkten är vi mer kritis-
ka och har reserverat oss. Det rör Vänsterns motion
om att inrätta en patientombudsman och förstärkning
av patientinformationen.
Det nu föreliggande utskottsbetänkandet tillstyr-
ker ju inrättandet av patientnämnder, vars arbetsom-
råde skall vidgas till att omfatta all offentligt finansie-
rad hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor
inom äldreomsorgen. Detta är alldeles utmärkt. Men
vi menar att patienternas inflytande skulle stärkas
ytterligare av ett inrättande av en patientombudsman.
Vi har motionerat om att frågan om ett inrättande av
en patientombudsman bör utredas.
I vilka situationer skulle en patientombudsman
vara bra för patienterna? Vad tillför en sådan utöver
de medel som i dag står patienterna till buds?
Några exempel: Det förekommer inte alltför säl-
lan att patienter nekas vård eller behandling av olika
skäl. Det kan ibland vara tydligt motiverat, men andra
gånger är motiven mer otydliga. Den enskilde har då
ingen instans att vända sig till. En patientombudsman
skulle här kunna hjälpa till så att den enskilde får sin
sak prövad.
Ett annat angeläget område är bedömningar av om
det är befogat att driva avslagsärenden från patient-
försäkringen vidare som civilmål. Det kan t.ex. gälla
behandlingsskador som bedömts som komplikationer
som inte kunnat undvikas eftersom behandlingen i sig
varit medicinskt motiverad. Där är det inte lönt att gå
vidare till Patientskadenämnden, och ytterst få orkar
driva en civil process.
Ytterligare uppgifter kan bestå i att initiera utred-
ningar, t.ex. då det finns misstanke om att man från
sjukvårdens sida underlåtit att anmäla felbehandlingar
eller allvarliga incidenter.
Detta är några av patientombudsmannens möjliga
arbetsområden.
Det andra området som vi trycker på i reservatio-
nen gäller patientens rätt till information om rättig-
heter och skyldigheter när patienten kommer till
sjukhus. I New York i USA får varje patient som
kommer till sjukhus en informationsbroschyr i han-
den, där en mängd praktisk och konkret information
ges. Vi anser i Vänstern att det inte finns någon an-
ledning att vara sämre i Sverige. Vi tycker att det här
skulle kunna vara ett mycket konkret sätt att stärka
patientens ställning och föreslår därför att regeringen
ger landstingen i uppdrag att utforma sådana broschy-
rer, som ges till varje patient. Vi menar att framta-
gandet av en sådan broschyr ryms inom varje lands-
tingsbudget för patientinformation.
Jag vill avslutningsvis också konstatera att frågor
om patienträtt och patientens ställning till syvende
och sist inte bara är en lagteknisk fråga utan också
hänger samman med vilka resurser som sammantaget
står till patienternas förfogande. Om man inte är be-
redd att ställa upp med tillräckliga resurser för en
kvalificerad sjukvård från kommuner, landsting och
stat menar jag att trovärdigheten för en utvidgad pati-
enträtt kan komma att urholkas.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till
Vänsterpartiets reservation nr 19 till betänkandet.

Anf. 3 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vara intresserad av att få en
upplysning. Vänsterpartiet har i ett särskilt yttrande
klargjort att man har en viss tveksamhet inför utform-
ningen av rätten till en andra bedömning, second
opinion, därför att man på något sätt antar att det inte
är så bra som majoriteten föreslår. Jag undrar varför
man inte går vidare.
Jag skulle vilja fråga hur man från Vänstern har
tänkt sig detta när förtroendet brister mellan läkare
och patient. Om patienten tycker att han behöver en
annan bedömning, hur skall det göras trovärdigt för
patienten när läkaren säger att hans sjukdom inte är
av så allvarligt slag att han behöver det? Om läkaren
tycker att patientens livskvalitet inte blir så sänkt att
han behöver en andra bedömning, hur skall man göra
detta trovärdigt? Hur skall man kunna behålla legiti-
miteten i vården när just denna patient själv tycker att
hans livskvalitet blir så dålig att han skulle vilja prata
med en annan läkare också, och läkaren då säger att
han inte tycker det? Det blir ju så. Hur skall man
avgöra detta? På vilket sätt skall patienten kunna gå
vidare och få rättelse när man gör en sådan begräns-
ning? Hela legitimiteten av vården bygger ju på ett
förtroende.

Anf. 4 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har anslutit oss till den mening
som utskottet har kommit fram till, dvs. att Socialsty-
relsen skall noga följa den här frågan och lämna en
utvärdering kring second opinion i den nuvarande
utformningen. Vi tycker att det är viktigt att en sådan
utvärdering görs, och i den händelse kriterierna visar
sig snävt tilltagna är vi öppna för att återkomma i
frågan.
Vi tycker att det är viktigt att den här belysningen
görs, så att vi får en mer grundad uppfattning om det
är tillräckligt med de diagnoser som faller under nu-
varande second opinion eller om de behöver utvidgas.

Anf. 5 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag undrar vilka diagnoser som faller
under nuvarande second opinion - det finns inga
redogörelser för det. Det finns inga redogörelser för
hur dålig man skall tycka sin livskvalitet vara - det är
inte ens ett subjektivt mått - och hur illa man tycker
att man far. Skall det föras in i någon form av stan-
dardiserade scheman, så att man sitter och slår i en
tabell och ser att patienten inte far så illa och därför
inte får någon second opinion, eller att patienten far
tillräckligt illa? Det är en omöjlighet. Det är absurt att
tolka detta för läkare. Relationen med patienten
kommer att bli ansträngd och mycket påverkad. Det
är ett mycket svagt förslag.
Anledningen till att Socialstyrelsen skall följa frå-
gan är nog närmast att majoriteten tror att det här
kostar mycket pengar. Det beror på att man inte tyck-
er att patienterna skall få välja läkare fullt ut. Om de
får göra det, om de får tilltro till den som de väljer,
blir second opinion en sällsynthet, därför att då har de
verkligen valt någon som de vill ha. Men när patien-
terna blir hänvisade till någon som de kanske inte vill
ha uppstår ett större behov av second opinion.

Anf. 6 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! När man lyssnar på Leif Carlson kan
man få intrycket att det här är en försämring av pati-
enternas rätt. Möjligheten till second opinion är tvärt-
om en klar förbättring av patientens ställning och rätt.
Vi är många som har krävt detta under många år, och
nu tar vi första steget. Sedan får det utvärderas, och vi
får se om vi har anledning att återkomma med en
utvidgning av denna rättighet.

Anf. 7 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Det är första gången jag står i den här
talarstolen. Det skall bli intressant, om jag får stå här
fler gånger.
Av debatten här är det uppenbart att man kan
närma sig de här frågorna från helt olika håll.
Synen på patientens ställning och inflytande bott-
nar djupast i synen på människan. De slutsatser som
man kommer till i sakfrågor emanerar från vilken
grundsyn man har på den enskilda människan.
Vi kristdemokrater hävdar varje människas unika
värde oavsett ålder, kön eller övrig status. Detta inne-
bär att vi fäster stor vikt vid respekten för den enskil-
da människan och hennes behov - därav vår uppfatt-
ning i frågor som rör patientens inflytande och ställ-
ning. Patienten måste stå i centrum för varje beslut.
Patientens vilja skall ha en central roll, så att denna i
möjligaste mån får vara med och bestämma om ut-
formningen av vården. Respekten för den enskilde
skall genomsyra beslutsfattandet kring patientens
ställning och inflytande.
Vi anser att det behövs en förändring av vårdpers-
pektivet så att vården utformas efter människans
behov, inte organisationen eller huvudmannen. Sjuk-
vården är till för människan och inte tvärtom, som
man lätt kan tro. Hänsyn måste tas till den enskildes
önskemål vad gäller både vård och behandling samt
var man skall bo under behandlingstiden. Vid val av
läkare i primärvården skall man ha rätt att själv välja,
även om läkaren finns utanför det egna hemlänet. När
man blir sjuk är det synnerligen viktigt att kunna
vända sig till någon som man har fullt förtroende för.
En familj skall kunna ha en och samma läkare i privat
eller offentlig regi.
Vid vissa tillfällen uppstår en låsning i kontakten
mellan patient och läkare. En brist på förtroende kan
utvecklas. En förnyad bedömning är därför en rättig-
het som kan hjälpa patienten att komma vidare. Vi
delar inte regeringens uppfattning om nödvändighe-
ten av begränsningar på detta område. Det finns ingen
anledning att behålla remisstvånget, även för en pati-
ent som vill söka vård på en privat specialistmottag-
ning.
Det är viktigt att förslaget om patientnämnder ge-
nomförs, vilket vi också har motionerat om. Avgö-
rande för förtroendet för nämnderna blir hur dessa
kommer att utformas. Detta ansvar kommer nu att
åläggas kommuner och landsting, så att nämndernas
oberoende ställning inte blir ifrågasatt.
Det finns inga vinnare i vårdköer, bara förlorare.
Sedan den tidigare vårdgarantin avskaffades har
vårdköerna kraftigt ökat. På flera håll i landet är vän-
tetiden för tämligen enkla operationer upp till ett år,
ibland ännu längre. Detta är inte acceptabelt.
Det måste fastställas definierade mål i form av en
ny vårdgaranti, som enligt vår uppfattning tar sin
utgångspunkt i Prioriteringsutredningens allmänt
omfattade slutsatser. Den för varje tillfälle aktuella
kösituationen skall inte i sig avgöra inriktning och
prioritering, utan det skall vårdbehoven. Patienter
med störst vårdbehov skall inte behöva stå tillbaka för
patienter med lätt diagnostiserade och behandlingsba-
ra sjukdomar. Kortade vårdköer innebär en vinst för
både samhället och individen, vilket ökar motivatio-
nen för en vårdgaranti.
Diskussioner kring sjukvård fixeras ofta vid eko-
nomi och teknisk utrustning. De immateriella värdena
hamnar lätt vid sidan om i debatten. Frågor som be-
mötande, kompetent personal, tid för patienten och
anhörigvård har stor betydelse för den sjuke. Andra
exempel är klara besked, information, tilltro och
trygghet. I samtal kring patientens ställning och in-
flytande bör dessa frågor lyftas fram tydligare. An-
knytande frågor, som värdighetsgaranti och tillgäng-
lighet, borde vävas in i sammanhanget som en natur-
lig del. Vårdpersonalen har här en nyckelroll som inte
kan överskattas.
För att bedriva sjukvård i nivå med de ökade be-
hoven fordras resurser. Tillräckliga resurser till
kommuner och landsting är en förutsättning för stär-
kandet av patientens ställning, så att valet av behand-
lingsform verkligen kan bli en realitet. Under många
år har flertalet landsting tvingats till neddragningar,
bl.a. på grund av minskade statsbidrag och vikande
skatteunderlag, vilket i sin tur har drabbat patienterna.
Detta gäller både akut- och långtidsvård. Detta får
inte fortsätta. De kommande åren kommer det ökande
trycket av antalet äldre att medföra ett ökat antal äldre
patienter med betydligt större vårdbehov. Till detta
fordras ökade resurser. Det bör finnas en läkare med
geriatrisk kompetens knuten till varje sjukhem och
hemsjukvårdspatient.
Vi kristdemokrater vill betona respekten för den
enskilde och dennes vilja och behov. Det är utifrån
detta vi har lagt fram våra förslag och ställt oss bak-
om de reservationer som finns.
Slutligen, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 3 under mom. 2. Vi står givetvis bakom våra
övriga reservationer, men för tids vinnande avstår vi
från bifallsyrkanden på dessa punkter.

Anf. 8 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet välkomnar flera av de
förslag som presenteras i betänkandet Stärkt patien-
tinflytande m.m. På några mycket väsentliga områden
redovisar vi från Centerpartiet ambitiösare och offen-
sivare förslag än utskottsmajoritetens, allt i syfte att
sätta den enskilda patienten i centrum.
Sjukvård skall kännetecknas av närhet, trygghet
och hög kvalitet. Det innebär bl.a. att vi måste korta
köer och öka inflytandet för patienter och personal.
En vårdgaranti skall införas och omfatta alla diagno-
ser. En tillgänglighetsgaranti skall borga för att ingen
skall behöva vänta mer än fyra dagar för besök hos
allmänläkare. Patienter skall bemötas med respekt
och värdighet. Vi vill ha en sjukvård som är nära till
och utan köer.
Redan inledningsvis vill jag yrka bifall till Cen-
terpartiets reservation nr 4. Självfallet står jag bakom
även Centerpartiets övriga reservationer.
Fru talman! För några veckor sedan fick jag ett
brev i min hand, skrivet av en aktiv och klok ordfö-
rande i en handikapporganisation i Falun. Hon skriver
bl.a.: "Köerna vid våra vårdcentraler har ökat, tele-
fontiderna är ett problem, vilket innebär en allmän
missnöjdhet hos våra brukare. Det kan inte vara rim-
ligt att man som patient skall vänta i veckor, ibland i
månader, på att träffa sin läkare."
Detta är en röst, inte på något sätt unik. Situatio-
nen med ökande köer inom sjukvården innebär
mycket lidande för enskilda människor och är av flera
skäl otillständig. Vården och omsorgen skall utgå från
den enskilda människans behov och utövas i enlighet
med patientens önskemål och aktiva val. Människors
förmåga att skaffa sig kunskap om och påverka sitt
hälsotillstånd skall vara vägledande för organisatio-
nen av sjukvården. Alla skall ha möjlighet att utifrån
sitt behov välja sin personliga kontakt, vårdinrättning
och omsorgsform.
Hälso- och sjukvården skall ta sin utgångspunkt i
patientens situation och utgå från behov och önske-
mål. Patienten skall upplysas om och ha rätt att välja
olika behandlingsalternativ, i fråga om både vårdin-
rättning och behandling. Patientens val skall vara
avgörande när det finns flera tillgängliga behand-
lingsalternativ. Detta är några av Centerpartiets ut-
gångspunkter.
Den tidigare vårdgarantin med en tidsgräns på tre
månader var tydlig och värdefull. Den gav en tydlig
signal till vårdens organisation att människor inte
skall behöva vänta om de inte själva önskar. Vårdga-
rantin satte press på organisationen och köerna korta-
des. Patientens ställning stärks om det finns tydliga
tidsgränser.
Centerpartiet föreslår nu en ny vårdgaranti som
omfattar samtliga medicinskt motiverade diagnoser,
inkluderande rätt att inom viss tid erhålla hörapparat.
I det senare fallet är det inte rimligt vare sig att vänta
länge på hörapparaten eller att för dyra pengar köpa
sig hjälpen. Plånboken skall inte få avgöra om man
kan höra och därigenom vara delaktig i samhället.
Patienten skall ha rätt till behandling inom tre
månader från första undersökningstillfället, då vård-
behovet konstaterats. Patienten skall ha frihet att välja
såväl vårdgivare som adekvat behandlingsmetod.
Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända
vårdgivare i såväl offentlig som privat vård. Patienten
skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet.
Centerpartiets förslag om en tillgänglighetsgaranti
som innebär att ingen skall behöva vänta mer än fyra
dagar för besök hos allmänläkare i primärvården är
ytterligare ett exempel på att vi har en hög ambition,
som skulle betyda mycket för alla som tröttnat på
köerna och på att vänta i telefonväxeln.
Vänstermajoriteten säger nej till vårt förslag om
en vårdgaranti. Från Centerpartiet beklagar vi detta.
Jag vill ställa frågan till Socialdemokraterna: Varför
kan ni inte ställa upp på en vård- och tillgänglighets-
garanti för patienternas skull? Inser ni inte den orätt-
visa som ligger i att vissa människor har råd att köpa
sig förbi vårdköerna, medan de som inte har råd
vackert får vänta?
Vårdköpolitiken innebär onödigt lidande, kostna-
der för samhället och orättvisa, och riskerar att urhol-
ka förtroendet för den gemensamt finansierade vår-
den. Är det inte rimligt att man skall kunna nå sin
läkare på vårdcentralen inom fyra dagar? Jag och
Centerpartiet anser det. Jag är övertygad om att folk i
gemen delar vår uppfattning.
Vi centerpartister anser och föreslår att alla skall
ha rätt till en kompletterande bedömning från en
annan läkare, en second opinion. Socialdemokrater-
nas förslag innebär ett så snävt erbjudande att ytterst
få kommer i fråga. Jag tror att man själva inser det,
med tanke på tillkännagivandet om en utvärdering. I
dagsläget utnyttjar röststarka möjligheten att besöka
andra läkare.
För Centerpartiet är det viktigt att alla skall ha
samma möjligheter. I ett TT-uttalande nyligen har
socialministern angående patientens rättigheter sagt:
"De egna önskemålen skall vara mer avgörande."
Han kan tänka sig att utvidga rätten att få ett andra
läkarutlåtande.
Det skulle vara intressant att här och nu i kamma-
ren få ett besked om vad det här uttalandet står för
och vad det är värt. Det känns som om socialminis-
terns uppfattning enligt TT-meddelandet, åtminstone i
denna fråga, ligger närmare Centerpartiets än den
egna regeringens. Socialdemokraterna i utskottet
hänger på något sätt inte riktigt med i svängarna i den
här delen.
I likhet med vad socialministern uttalat vill Cen-
terpartiet öka möjligheterna för patienterna att välja,
och utifrån det skall vården formas. Patientens val
skall vara avgörande när det finns flera behandlings-
alternativ som bedöms vara till gagn för patienten
med hänsyn till aktuell sjukdom eller skada.
Det förekommer att patienter har önskemål om ett
behandlingsalternativ som inte riktigt tillhör den
"vanliga" sjukvården. Även här behöver vi en öppen-
het när det gäller att hjälpa patienten att finna infor-
mation om olika alternativ. Det är självfallet när pati-
enten och doktorn tillsammans funnit lämplig och
relevant behandling som det bästa resultatet uppnås.
Till sist vill jag säga att Centerpartiet välkomnar
regeringens förslag om patientnämnder. Nämndens
arbetsmetoder, sammansättning och förhållningssätt
bör tydligt markera att den är en kontaktlänk för
medborgarna och att den skall ha en självständig roll,
främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal
och hjälpa och stödja enskilda patienter. Det är bra att
nämndernas arbetsområde utvidgas till att omfatta all
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt vissa
socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.
Fru talman! Detta var Centerpartiets förslag till
hur man kan stärka patientinflytandet. Jag ser fram
emot att få svar från socialdemokraterna på mina
frågor om en vårdgaranti och en tillgänglighetsgaran-
ti, och om vilket besked som vi skall lita till och ta
fasta på när det gäller second opinion.

Anf. 9 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Först vill jag välkomna stora delar av
Centerns ställningstagande, som Kenneth Johansson
här fört fram. Det är ett mycket långt steg Centern har
tagit från de ställningstaganden man gjorde i utred-
ningen. Det tycker jag känns bra. Men det är ett par
saker jag skulle vilja ha förtydligade och förklarade.
I dag finns det inget remisskrav, men landstingen
har möjlighet att kräva remiss. Kräver de det till sina
mottagningar gäller det också för privata mottagning-
ar. På det sättet styr man patienterna mot de egna
mottagningarna.
Regeringen föreslår nu faktiskt en viss lättnad.
Landstinget kan ha remisskrav för sina egna mottag-
ningar, men det måste inte finnas för de privata. Det
är faktiskt en viss förbättring för de privata.
I reservation 11 talar Centern om att remisskrav
som försvårar vårdutnyttjande och som begränsar för
privata vårdgivare inte får förekomma. Det tycker jag
är bra. Sedan säger man följande i reservation 4:
"Råder remisskrav skall detta gälla för såväl lands-
tingets läkare som privatläkare". Det är alltså precis
som i dag. Centern föreslår ingen som helst föränd-
ring. Väljer landstinget att ha remisskrav för sina
mottagningar gäller kravet också för privatläkare. Det
är alltså ingen som helst förändring eller förbättring.
Jag förstår inte riktigt hur det går ihop.
Fru talman! Kenneth Johansson säger också att
patienten skall ha valfrihet när det gäller att välja
såväl vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Det
är bra. Den skrivningen är identisk med vår. Men för
oss faller adekvat behandlingsmetod som skall stödjas
av offentliga medel inom vetenskap och beprövad
erfarenhet. Jag trodde först att Centern menade det-
samma. Men Centern skriver i reservation 14 att man
skall kunna välja behandlingsalternativ som inte till-
hör den vanliga sjukvården och som ligger utanför
riktlinjerna för vetenskap och beprövad erfarenhet,
bara det inte krockar med kvacksalverilagen.
Är det inte lite mycket begärt att vi med skatte-
medel skall bekosta behandlingar som inte har något
stöd i Evidence Based Medicine och som det inte
finns någon form av erfarenhet av? Jag tycker att det
känns som ett rätt så långt steg.

Anf. 10 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Först och främst är jag glad för att
Leif Carlson tycker att vi ligger ganska bra till när det
gäller vår politik i denna del. Det är bättre ju fler som
kan instämma i att vi behöver stärka patientens infly-
tande, att vi behöver införa en vårdgaranti och lik-
nande. Det är positivt.
När det sedan gäller remisskraven anser vi att det
är upp till varje landsting att avgöra om man vill ha
remisskrav eller inte. Det finns olika bedömningar av
det. Det finns olika lokala förutsättningar, och det
tycker vi att man avgör bäst lokalt. Men i de fall då
ett landsting väljer att ha remisskrav skall detta inte
missgynna privata vårdgivare. Det är det besked som
jag har att ge.
Jag ber att få återkomma till den sista frågan.

Anf. 11 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det sista var lite annorlunda än det
som står i reservationen. Jag har förståelse för att man
inte vill missgynna privata vårdgivare, men det står
inte så. Det står så här: Gäller remisskrav skall det
gälla för såväl landstingets läkare som privatläkare.
Det är faktiskt exakt som det är i dag. Det är ingen
som helst förändring. Landstingen bestämmer, men
bestämmer de att remisskrav skall gälla för de egna
mottagningarna skall detta också gälla för privata.
Det är precis vad som gäller i dag. Framsteget är
mindre än mikroskopiskt i sådana fall, måste jag säga.
Jag tycker också att det vore bra med ett svar på
frågan hur Centern kan motivera att man skall kunna
välja alldeles fritt och att det inte skall finnas någon
kostnadsspärr alls. Det skall vara alldeles fritt att
välja vilken egenartad behandling som helst på skat-
tebetalarnas bekostnad. Det innebär det när Centern
säger att det skall vara öppet att välja sådant som inte
har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag kan
tycka att det vore jättetrevligt, men då skall man ha
en oerhört stor plånbok.

Anf. 12 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! I den sista delen sade jag i mitt anfö-
rande att det vi tycker är oerhört viktigt och angeläget
är att det, för att man skall nå ett bra resultat mellan
doktor och patient, skall finnas en öppenhet när det
gäller att hjälpa patienten och finna information om
vilka olika alternativ som finns. Då kan det i vissa
lägen både för att hitta alternativa lösningar till den
traditionella sjukvården och kanske också i vissa fall
för att "varna" eller "rädda" patienten ifrån vissa
behandlingar vara ett värde i att man har en ökad
öppenhet och på det sättet når ett bra resultat.

Anf. 13 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Kenneth Johansson anklagar ut-
skottsmajoriteten för bristande satsningar och hänvi-
sar till egna förslag om en vårdgaranti. Förbättringar
av patientens ställning och i sjukvården över huvud
taget är inte gratis, som bekant. Jag skulle vilja ställa
en fråga till Kenneth Johansson. Hänger frågan om
förbättringar och förstärkningar av patientens ställ-
ning ihop med frågan om vilka resurser som ställs till
patienternas förfogande? Anser Kenneth Johansson
detta? Om svaret från Kenneth Johansson är ja vill
jag veta var Centerns extra satsningar, utöver den
nuvarande majoritetens, är.

Anf. 14 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! För det första vill jag rent allmänt sä-
ga att det i hög grad är Centerpartiet som har varit
med och sett till att vi i dag har mera resurser att
tilldela bl.a. vård och omsorg.
För det andra vill jag säga att vårdgarantin är ett
sätt att sätta press på en organisation, som gör att det i
längden faktiskt blir effektivare och att vi får ut mera
för insatta resurser. Utöver de fördelar det innebär för
den enskilde får vi på sikt också en ekonomisk lön-
samhet. Erfarenheter från 1992 visar att denna effekt
uppnås.

Anf. 15 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! När Kenneth Johansson och andra
från andra partier uttalar sig kan jag ibland tycka att
ordet vårdgaranti är lite grand som "Sesam, öppna
dig". Allting ordnar sig. Jag menar att det inte hjälper
att uttala det ordet om man inte också ställer medel
till förfogande.

Anf. 16 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade har vi erfarenheter. Vi
vet att väntetiderna sjönk rejält 1992. Vi vet att läget
var oförändrat 1993, och sedan ökade köerna igen av
flera orsaker. Men effekten var att man genom att
rationalisera och sätta press på organisationen fick
flera människor under vård. Det måste vara ett bra
resultat. Det vill vi åter uppnå.

Anf. 17 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Från Folkpartiet välkomnar vi försla-
gen i regeringens båda propositioner om stärkt pati-
entinflytande. Det är frågor som vi har tagit upp i
motioner tidigare. I vissa avsnitt har vi dock andra
förslag än utskottets majoritet.
Sammantaget anser jag dock att vi nu tar ett första
steg mot en helt annan syn på patienter, deras delak-
tighet och medbestämmande. Det här är beslut som
gör att patienten sätts i fokus samt att rättigheterna
skrivs in i en lag som också kommer att hållas sam-
man och där det blir lättare att läsa ut vilka rättigheter
och skyldigheter som finns.
Från Folkpartiet stöder vi propositionens förslag
om en sammanhållen lagstiftning. Vi delar också
uppfattningen att det skall vara en skyldighetslagstift-
ning, men vi har en annan uppfattning om vad som
skall ingå i lagen än utskottsmajoriteten. Bl.a. vill vi
införa den tidigare husläkarlagens regler, rätt till
rehabiliteringsplan, rätt till smärtlindring samt rätt till
vård i hemmet i livets slutskede om det inte finns
medicinska skäl mot detta.
Vårt förslag innebär således att flera olika punkter
skall skrivas in i lagen än vad som nu föreslås i be-
tänkandet. Vi har inte fått stöd för detta. Vi kommer
dock att fortsätta att driva dessa krav, speciellt mot
bakgrund av att vi är övertygade om att det i framti-
den kommer att krävas ytterligare klargöranden om
patientens rättigheter.
Fru talman! En rättighet som vi tycker är grund-
läggande är patientens rätt att få besked om när en
operation eller behandling kan utföras. Vårdköerna
innehåller nu konstant ca 60 000 människor. Många
av dem är långtidssjukskrivna, med de kostnader det
innebär. Andra är inte längre yrkesverksamma men i
stort behov av att få sin operation för att klara av ett
självständigt liv i stället för att vara beroende av an-
höriga eller insatser från kommunernas alltmer mins-
kande hemtjänst. Det är alltså inte bara så att männi-
skor lider på olika sätt i vårdköerna; det är också ett
samhällsekonomiskt slöseri.
Den tidigare vårdgarantin gav resultat. Köerna
minskade. En vårdgaranti innebär också att alla parter
får incitament att koncentrera sig på att kapa vårdkö-
erna.
Socialdemokraterna avskaffade vårdgarantin 1997
och införde i stället en behandlingsgaranti som ingen
egentligen förstod innebörden av. I Patienten har
rätt, ett delbetänkande från HSU 2000, konstaterades
om den nya garantin: "Den uppfattas emellertid inte
som lika tydlig som den tidigare vårdgarantin efter-
som den inte anger när patienten har rätt att få be-
handling. Enligt kommittén är det en uppenbar svag-
het att dagens vårdgaranti är otydlig på denna punkt."
Turerna kring en socialdemokratisk variant av
vård- eller behandlingsgaranti har varit många, och
det förslag som nu föreligger vet vi inte heller kon-
sekvenserna av. Folkpartiet anser att det är dags att gå
till beslut. Vi föreslår att staten och Landstingsför-
bundet omedelbart skall uppta förhandlingar så att
man den 1 juli 1999 kan införa den ursprungliga
vårdgarantin, för att därefter skyndsamt utvidga den
till att i princip omfatta samtliga diagnoser och be-
handlingar.
Fru talman! Folkpartiet välkomnar i och för sig
skärpningen i lagen om rätt att välja läkare i primär-
vården. Det som nu föreslås är i princip det som gäll-
de när husläkarlagen infördes. Många är de rapporter
som kommer från olika håll i landet om att man där
med olika tricks vill styra patienter till ett visst områ-
de, helst också till en viss läkare. Det var bl.a. dessa
exempel som fick HSU 2000 att föreslå en skärpning
av lagen.
Folkpartiet vill dock på denna punkt gå ännu läng-
re i och med att vi vill att husläkarlagen skall återin-
föras. Husläkarlagen var i grunden en lag för att stär-
ka patientens ställning. Att fritt kunna välja sin läka-
re, att få ha en förtroendefull och kontinuerlig kontakt
med läkare och ofta även övrig personal i primärvår-
den, anser vi vara en mycket viktig del i sjukvården
och när det gäller att stärka patienten.
Husläkarlagen höjde dessutom allmänläkarnas
status och gjorde det möjligt att rekrytera läkare till
primärvården. Inte minst gjorde den fria etablerings-
rätten det mer intressant att vara allmänläkare. Sedan
husläkarlagen avskaffades har antalet allmänläkare
minskat drastiskt, och i dag är det på många håll i
landet kris inom primärvården. Väntetiderna ökar,
personalen är utarbetad och patienterna vänder sig på
grund av de långa väntetiderna till sjukhusens akut-
mottagningar i stället.
Primärvården riskerar att mista sin roll som basen
i sjukvården om inte något görs. Primärvårdens kris
är ett hot mot all övrig sjukvård. Folkpartiet föreslår
därför att husläkarlagen återinförs. Ett mål bör vara
att husläkaren inom en snar framtid inte skall ansvara
för fler än 1 500 patienter mot dagens rekommende-
rade 2 000. Detta är inte minst viktigt när det gäller
att klara äldrevårdens behov av ökade läkarinsatser.
Fru talman! I HSU 2000-betänkandet Patienten
har rätt sägs att kommittén har en mycket skeptisk
inställning till generella remisskrav i hälso- och sjuk-
vården, både av legitimitets- och av kostnadseffekti-
vitetsskäl. Kommitténs majoritet hade dock inte mo-
det att fullt ut avskaffa remisstvånget. Från Folkparti-
et anser vi att det inte behöver finnas något generellt
remisstvång till specialistvården. Vi har en stark till-
tro till att patienterna själva kan bedöma om de skall
gå till sin husläkare eller söka sig till någon specialist.
Remisser har egentligen en enda viktig funktion,
och det är som kunskapsunderlag från en läkare till en
annan samt för att man i tillfälliga bristsituationer
skall kunna se till att den som först behöver få vård
får det. Remisserna används i flera landsting också
som ett regelrätt hinder mot att patienter skall kunna
söka sig till privatpraktiserande läkare. Därför behö-
ver remisstvånget tas bort.
Fru talman! Vad gäller second opinion eller rätten
till förnyad bedömning stöder vi utskottsmajoritetens
förslag att den i ett första skede skall gälla om pati-
enten har livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom
eller skada, om patienten står inför valet att utsätta sig
för särskilt riskfyllda behandlingar eller om valet har
stor betydelse för framtida livskvalitet.
Sjukvårdens resurser är tyvärr begränsade, och vi
anser att det skulle vara olyckligt om resurserna an-
vändes på ett sätt som gör att väntetiderna ökar. Med
en allmän utkrävbar rätt till förnyad prövning riskeras
att patienter utan egentliga skäl kräver förnyad be-
dömning. Vi anser dock att det är bra att utskottet vill
att Socialstyrelsen får i uppdrag att följa frågan och
eventuellt återkomma om det behövs.
Fungerar inte rätten till second opinion på ett bra
sätt är vi beredda att skärpa möjligheten. Vi har ändå
ganska stora förhoppningar om att det skall kunna
fungera, inte minst mot bakgrund av att både Läkar-
förbundet och Landstingsförbundet har rekommende-
rat sina medlemmar att verka för att patienternas
önskemål om en förnyad medicinsk bedömning skall
respekteras.
Det vi däremot har invändningar emot är att det i
propositionen står att en förnyad bedömning skall ske
hos en vårdgivare med offentlig finansiering, visser-
ligen var som helst i landet. Att en förnyad bedöm-
ning endast skulle kunna göras hos vårdgivare med
offentlig finansiering följer emellertid inte av den
föreslagna lagtexten. Uttalandet i propositionen står
alltså inte i överensstämmelse med lagtexten. Vi
anser att det är väsentligt att det inte föreligger någon
oklarhet i denna fråga. Utskottet borde ha klargjort
detta i betänkandet.
Fru talman! Vad gäller patientnämnderna har vi
samma uppfattning som utskottsmajoriteten och tyck-
er att det är bra att utskottet har skärpt skrivningen
beträffande deras oberoende. Det får inte råda någon
tvekan om att patientnämnderna är självständiga i
förhållande till dem som beslutar om hälso- och sjuk-
vården. Från Folkpartiet hade vi gärna sett att det
varit möjligt att få in samma skrivning som gäller för
revisorerna, men det har visat sig praktiskt omöjligt.
Jag hoppas att man med den här mycket skarpa skriv-
ningen ändå kommer att beakta detta ute i kommuner
och landsting.
Fru talman! Jag står bakom samtliga reservationer
från Folkpartiet men yrkar här bifall endast till reser-
vation 8 under mom. 4.

Anf. 18 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Sedan början av 90-talet har vi otaliga
gånger hört och läst om besparingar i vården - om
minskat antal vårdplatser, om minskning av vårdper-
sonalen, om korridorvård och om att patienter inte
alltid fått den vård de behöver. Med tanke på den här
situationen är det viktigt att vi får ett stärkt patientin-
flytande och att patientens rätt att välja en fast läkar-
kontakt förbättras.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är bra att de före-
slagna patientnämndernas arbetsområde utvidgas till
att omfatta all offentligt finansierad hälso- och sjuk-
vård. Även vi anser att det är viktigt att ledamöterna i
dessa nämnder inte har uppdrag inom hälso- och
sjukvårdens arbete. Nämnderna skulle i så fall kunna
tappa i trovärdighet.
Vi tycker att det är bra att vårdgivarna blir skyldi-
ga att ta hänsyn till patientens val av behandling när
det finns flera alternativ att välja bland. Vi tycker
också att det är bra att vårdgivarna blir skyldiga att
medverka till att patienten får möjlighet att diskutera
sin sjukdom och behandling med ytterligare en läka-
re, att få en förnyad medicinsk bedömning.
Här skiljer vi oss från utskottets majoritet. Vi vill
gå längre. Vi anser att patienten bör ha rätt till förny-
ad medicinsk bedömning, en rättighet som skall kun-
na krävas, och rätten skall omfatta alla patienter. Ett
par handikapporganisationer har också uttalat att en
förnyad medicinsk bedömning bör vara en rättighet
som skall kunna krävas.
Den ståndpunkten överensstämmer också med
Miljöpartiets reservation i betänkandet Patienten har
rätt. Det är med andra ord en ståndpunkt vi hävdat
länge.
Vi anser att regeringen borde ha tagit steget fullt
ut och föreslagit en rättighetslagstiftning. Det är en
mycket tydligare markering av hur viktigt vi anser det
är att patienten har rätt till förnyad medicinsk bedöm-
ning.
Fru talman! Vi delar inte den oro som finns om att
en rättighetslagstiftning blir kostnadsdrivande. Jag är
övertygad om att det finns många exempel på att det
kan vara tvärtom. I vissa situationer blir det säkert
fördyringar, och i andra situationer kommer det med
all säkerhet att medföra besparingar. Det finns säkert
många exempel som kan visa både på det ena och på
det andra.
Eftersom vi i de flesta fall, trots alla problem, har
en bra vård - jag tänker på den medicinska bedöm-
ningen - och det finns ett stort förtroende för läkarkå-
ren är vi övertygade om att det endast är ett fåtal
patienter som kommer att begära en förnyad bedöm-
ning. Men för det fåtalet är det viktigt att kunna åbe-
ropa en rättighet i de fall där det av någon anledning
saknas förtroende för vårdgivaren.
Rättighetslagstiftningen är särskilt viktigt för de
patienter som inte kan eller orkar slåss för den här
möjligheten. Den starke patienten kommer alltid att
lyckas få en förnyad medicinsk bedömning. Det får
han säkerligen i dag också.
Vi tror att många anmälningsärenden till patient-
nämnderna kommer att undvikas om patienten ga-
ranteras en förnyad medicinsk bedömning. Jag tror
också att en del patienter kan få en ny diagnos om de
får möta en ny läkare. Sådana exempel finns. En del
av dem som klassas som inbillningssjuka kanske kan
få en diagnos.
När det gäller vårdgarantin anser vi att det är rik-
tigt att avvakta den utredning som pågår om en be-
handlingsgaranti.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 16 om
utökad rätt till förnyad medicinsk bedömning. Jag
ställer mig också bakom Vänsterpartiets reservation
19 där bl.a. en patientombudsman föreslås. I övrigt
stöder jag betänkandet.

Anf. 19 CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! Självfallet har vårdens möjligheter att
tillfredsställa patienternas krav ett samband med de
resurser som står till vårdens förfogande. Om en dryg
vecka skall vi ha en budgetdiskussion som säkert
kommer att handla om bl.a. vårdens resurser. Därför
tänker jag inte ta upp det temat i dag.
I det här betänkandet är det lagstiftningsfrågor om
patientens ställning som är det intressanta. Dessutom
innehåller den ena propositionen en redogörelse för
den överenskommelse som träffats mellan regeringen
och Landstingsförbundet om s.k. Dagmarpengar för
år 1999.
Vi har alla hört berättelser om hur man förr be-
handlade patienter som objekt i vården. Inte minst
inom psykiatrin fanns ett förhållningssätt som i dag
känns helt främmande. I dag finns på många håll
inom vården ett utvecklingsarbete som syftar till att
uppnå en patientfokuserad och tillgänglig vård som
tillgodoser människornas behov och möjliggör ett
ökat individuellt inflytande över den egna vården. I
dag presenteras dessutom många forskningsresultat
som visar att tillfrisknandet underlättas av att patien-
ten är aktiv och välinformerad om sin sjukdom. En
välinformerad patient har lättare att följa givna ordi-
nationer. Många sjukdomar, inte minst de kroniska, är
av den karaktären att det krävs betydande egeninsat-
ser från patienten för att behandlingsinsatsen skall bli
bra. Diabetikern är ett bra exempel på detta. En välin-
formerad diabetiker har större förutsättningar att få
bra livskvalitet än den som är dåligt informerad. Vid
många sjukdomstillstånd finns dessutom i dag många
olika behandlingsalternativ. De behandlingsalternativ
som passar bäst in i patientens hela livssituation är
självfallet bättre än ett alternativ som kanske delvis
inkräktar på andra väsentliga delar av patientens liv.
Samtidigt som mycket görs i dagens vård för att
förbättra patientens situation kommer signaler om
många problem som hänger samman med brister i
bemötandet och kommunikation i vården. Låt mig ta
ett exempel. Många studier kring läkemedelskon-
sumtion visar att många patienter inte tagit förskrivna
läkemedel på det sätt som ordinerats, ibland beroende
på att patienten är gammal och glömsk men tyvärr
alltför ofta på grund av att patienten ej förstått ordi-
nationen. Motiven för att stärka patientens ställning är
alltså många. Dessutom talar enligt min mening
mycket för att en välinformerad patient som aktivt tar
del i sin behandling och rehabilitering är bra för häl-
so- och sjukvårdens ekonomi och därmed hela sam-
hällsekonomin.
Så några ord om Dagmaröverenskommelsen.
Årets överenskommelse har träffats i god tid före
ikraftträdandet. Det är glädjande. Vi har tidigare här i
kammaren kunnat konstatera att så inte alltid varit
fallet. Vidare har parterna enats om att landstingen
skall se till att patienter med svåra och mycket ovan-
liga sjukdomstillstånd och skador som önskar vård i
annat landsting också skall få det. Eftersom vi tidiga-
re i utskottet och här i kammaren debatterat frågan
flera gånger tycker jag att det finns anledning att med
tillfredsställelse notera denna skrivning i överens-
kommelsen.
Huvuddelen av medlen i årets Dagmaröverens-
kommelse, 804 miljoner kronor, skall användas för
att stärka patientens ställning i vården bl.a. genom att
vårdens tillgänglighet och patienternas inflytande och
delaktighet ökas, dvs. att huvuddelen av medlen skall
användas till att stödja de lagstiftningsförslag som
utskottet i detta betänkande tillstyrker.
De lagregler som reglerar patientens ställning och
personalens skyldigheter återfinns i dag i flera olika
lagar. Det är därför glädjande att regeringen i propo-
sitionen om patientens ställning deklarerar att man
avser att tillsätta en utredning för att göra en samlad
översyn över lagstiftningen. Det finns behov av en
patientfokuserad lagstiftning som tydligt reglerar
patientens ställning. Det finns också enligt mitt sätt
att se på detta behov av miljöbalkstänkande på det här
området, dvs. att de bestämmelser som har betydelse
för patientens ställning bör samlas på ett ställe i lag-
stiftningen.
De lagförslag som tillstyrks i betänkandet bör en-
ligt min uppfattning ses som en etapp mot en samlad
patientfokuserad vårdlagstiftning. Det är dock en
viktig etapp eftersom i betänkandet tillstyrks lagregle-
ring av vårdgivarens skyldighet att ge patienten indi-
viduellt anpassad information om sjukdomen, att ta
hänsyn till patientens val av behandling och ge pati-
enten i vissa fall möjlighet till s.k. second opinion.
Beträffande den sistnämnda punkten önskar utskottet
att uppdrag ges till Socialstyrelsen att följa tillämp-
ningen av denna bestämmelse. När den redovisningen
kommer får vi se vad utfallet har blivit.
Förtroendenämnder har nu funnits ett antal år i
varje landsting. Överlag är erfarenheterna av dessas
arbete goda. Nu föreslås att de benämns patientnämn-
der, att arbetsuppgifterna preciseras och utvidgas.
Utskottet vill understryka att det är viktigt att det inte
placeras ledamöter i dessa nämnder som har sjuk-
vårdspolitiska uppdrag i ansvarsställning inom lands-
tingen. Förutsättningen att man inte blandar ihop
rollerna stärker självfallet patientnämndernas ställ-
ning.
Avslutningsvis några ord om ett par av de reser-
vationer som har fogats till betänkandet.
En av grunderna i svensk vårdpolitik är en skatte-
finansierad vård som anses förenlig med vetenskap
och beprövad erfarenhet.
Centerpartiet skriver i en reservation att man anser
att även när patienten önskar behandlingsalternativ
som inte uppfyller dessa krav skall rättigheten att
välja behandlingsalternativ förbättras. Vidare skriver
centerpartiet i en reservation att sjukvårdsorganisa-
tionen skall hjälpa patienter att finna information om
metoder som inte har någon vetenskapligt erkänd
verkan.
Jag måste säga att skrivningen är lite konstig. Me-
nar centerpartiet att vi i en ansträngd sjukvårdseko-
nomi skall använda skattepengar till detta? Skall man
ställa krav på de befattningshavare som enligt annan
lagstiftning har skyldighet att verka enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet att också syssla med dessa
arbetsuppgifter? Det är första gången jag hör partifö-
reträdare aktivt uttala detta på det sätt som centerpar-
tiet gör i en av reservationerna. Jag skulle gärna vilja
ha en förklaring till varför centerpartiet i den här
reservationen har gjort detta ställningstagande.
Om jag inte minns fel ställde sig centerpartiet för-
ra mandatperioden bakom de beslut om prioriteringar
i vården som då fattades. Hur stämmer ett sådant här
uttalande överens med det tidigare ställningstagandet
i prioriteringsfrågorna? Det vore intressant att få ett
svar på den frågan.
Liksom Leif Carlson upplever jag att centerpartiet
har ändrat uppfattning i fler av dessa frågor i förhål-
lande till den utredning som har föregått dessa förslag
och de ställningstaganden som man gör i dag i dessa
frågor.
Detta gäller också den skrivning som centerpartiet
har om frågorna kring detta med remisser i vården.
Jag har uppfattningen att remiss är någonting som
man måste kunna använda sig av i vissa samman-
hang. I de flesta landsting har man inom vissa specia-
liteter kanske bara ett par läkare. Skulle någon av
dem flytta uppstår en situation där man inte omedel-
bart kan leva upp till patienternas krav. Under en tid
måste man då ha något sätt att styra de patientflöden
som uppkommer innan man kan bemanna på ett bra
sätt igen. I det läget kan det väl inte vara något fel i
att skriva på det sätt som föreslås i lagparagrafen,
nämligen att ett landsting som villkor för att lämna
läkarvårdsersättning enligt denna lag får kräva remiss
för vård hos en privat verksam läkare med specialist-
kompetens under förutsättning att remisskrav gäller
för motsvarande vård hos en specialist inom lands-
tinget. Jag kan inte finna att detta skulle strida mot
några rättighetsregler, att det skulle leda till illojal
konkurrens eller någonting annat som har framförts i
den här debatten.
Fru talman! Jag vill slutligen konstatera att med
dagens förslag till beslut tas viktiga steg för att stärka
patientens ställning i vården.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på de reservationer som fogats till betänkan-
det.

Anf. 20 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det som Conny Öhman säger är
mycket vackra ord. Man frestas att tro att de betyder
mer än vad de sedan visar sig göra. Förslaget är halv-
hjärtat, även om jag håller med om att det är ett steg
framåt.
När det gäller val av läkare skriver majoriteten att
det är viktigt att värna om patientens rätt att välja
läkare i primärvården. Det gäller tydligen inte i öv-
rigt, men, okej, det är ändå ett framsteg. Vidare skall
patienten ges möjlighet att välja läkare på annan
mottagning än den som ligger närmast den egna bo-
staden. Den enskildes val får inte begränsas av ett
visst geografiskt område. Så långt är ju allt väl, men
sedan kommer det: inom landstinget. För en social-
demokrat kan det tydligen inte accepteras utanför
landstinget, för där råder en djungel som den stackars
enfaldige patienten inte kan betros att orientera sig i
själv, utan det måste ske en styrning av välmenande
politiker.
Varför skall man göra sådana begränsningar? Var-
för kan man inte göra patienten myndig? Varför radar
man upp mer eller mindre konstruerade administrati-
va problem som skall förhindra detta när det egentli-
gen bara handlar om att bevara landstingspolitikernas
makt att styra över patienten? Man tillåter val bara
när det passar politikerna och inte när det passar pati-
enten.
Det är dags att socialdemokraterna tar steget fullt
ut och gör patienten myndig. Kom i takt med tiden!
Utvecklingen springer ju ifrån er. Ni springer efter
vagnen i stället för att leda utvecklingen. Trots att ni
är ett stort parti, är ni eftersläntrare som hela tiden får
anpassa er till någonting som redan har hänt. Jag
tycker att det vore bra för svensk sjukvård om ni grep
tag i sjukvårdsutvecklingen och såg till att den mo-
derniserades.

Anf. 21 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det första som Leif Carlson tar upp
förstår jag inte riktigt vad han menar med. Det är väl
ingen som hindrar någon att i dag välja mellan att gå
till landstingets vårdcentral, att gå till någon
vårdcentral som drivs via avtal eller att gå till en
privatpraktiserande läkare. Såvitt jag vet finns det
inga regler som inskränker den enskilde medborga-
rens möjlighet att välja mellan det utbud som finns.
Jag förstår därför inte vad Leif Carlson menade med
det som han inledde sitt inlägg med.
Vad som är modern vårdpolitik eller inte, Leif
Carlson, avgör faktiskt väljarna i val. Alla undersök-
ningar som jag har sett hittills om väljarnas uppfatt-
ning om sjukvårdspolitik visar att det är den social-
demokratiska vårdpolitiken som ligger i topp. Det tror
jag bl.a. beror på att vi faktiskt vågar säga att resur-
serna har stor betydelse för möjligheten att ge vård.
Här i Stockholm har ju Leif Carlsons partivänner
valt en annan linje när det gäller resurserna till vår-
den. Om några år får väl väljarna återigen möjlighet
att avgöra vem som för den modernaste och riktigaste
vårdpolitiken.

Anf. 22 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Är det inte så att vad ni säger i betän-
kandet är att man inte skall hindra patienten att välja
och att man inte skall upprätta hinder inom ett lands-
tingsområde. Det står ingenting om Sverige i övrigt,
utan det överlåts åt landstingen, åt huvudmannen, att
vara generös eller inte. Men ni står inte bakom att
patienten skall ges rätten att välja över hela landet,
utan det står klart att det gäller inom ett landsting.
Sedan skulle jag vilja ha ett förtydligande även av
Conny Öhman vad gäller second opinion. Hur skall
man kunna få regler som kan omfattas med förtroen-
de av allmänheten när man anger att det bara gäller
vissa allvarliga sjukdomar utan att ange vilka det är
och att de skall leda till tillräckligt förstörd livskvali-
tet. Hur avgör man det med bibehållen legitimitet för
vården? Hur avgör man det med bibehållet förtroende
mellan patient och läkare? Är det inte mycket bättre
även där att ta steget fullt ut och säga: Ni får välja
läkare. Gör ni det med förtroende, så tycker vi att det
är bra. Skulle det ändå klicka, så har ni rätt att få en
andra bedömning. Om man i stället säger att ni får en
andra bedömning om läkaren tycker att ni får så för-
störd livskvalitet att det behövs, blir ju förhållandet
ohållbart.

Anf. 23 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Verkligheten är sådan, Leif Carlson,
att så gott som alla landsting i dag har avtal med sina
grannlandsting om ett fritt vårdsökande inom ramen
för de olika sjukvårdsregionerna i landet. Erfarenhe-
terna av att den möjligheten infördes är att det är
utomordentligt få människor som använder sig av
den. Merparten av patienterna i dag är gamla männi-
skor som har svårt att förflytta sig etc. Även om man
skulle öppna denna möjlighet, tror jag inte att många
människor skulle utnyttja den. All erfarenhet visar att
de allra flesta människor vänder sig till de vårdgivare
som har sin verksamhet närmast den egna bostaden.
När det sedan gäller second opinion är det oenig-
het t.o.m. inom läkarkåren om vad som är bäst för
patienten. Med det här steget öppnar vi möjligheten
för människor att var som helst skaffa sig en second
opinion.
I övrigt tror jag att det förhåller sig så att om man
går till en läkare som är osäker på vilken åtgärd som
är bäst i det enskilda fallet, kommer läkaren att re-
mittera till en kollega som har möjlighet att göra en
bedömning. Så jag tror att det problem som Leif Carl-
son tar upp är nästintill icke-existerande.

Anf. 24 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag ställde tre frågor till Conny Öh-
man i mitt inledningsanförande. Den första frågan
handlade om just vårdgarantin. Min uppfattning är att
den ytterst är någonting positivt för patienten. Det
finns också erfarenheter som presenteras i Socialsty-
relsens utvärdering som styrker detta.
Den modell som Conny Öhman pläderar för om
överenskommelse mellan landstingsförbund och stat
visar tydligt att man inte har klarat uppgiften. Köerna
ökar faktiskt. Då är åter min fråga: Varför kan vi inte
hjälpas åt för att hitta instrument för att förkorta kö-
erna?
När det gäller vårt förslag om en tillgänglighets-
garanti konstaterar jag att vi har högre ambitioner att
göra främst primärvården tillgängligare.
Beträffande socialministerns uttalande om second
opinion, vad är det som gäller? Har vi ytterligare
förändringar i positiv riktning att vänta?
Till sist ställde Conny Öhman några frågor till
mig. Jag vill bara upprepa att vi har utvecklat vår
politik genom stämmobeslut, och det kommer vi att
fortsätta med. Det måste vara en pågående process.
I remissfrågan anser vi att man utifrån lokala för-
utsättningar skall fälla avgörandet på lokal nivå.
I fråga om öppenhet för alternativen är det för ett
bra resultat väldigt viktigt att lyssna på patienten.

Anf. 25 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag beklagar, men jag deltar ju inte i
era stämmor. Så det vore kanske intressant om Ken-
neth Johansson inför kammaren ville redogöra för
vad som är bra med att använda de begränsade medel
som står till vårdens förfogande på det sätt som han
beskriver i sin reservation.
I reservationen sägs det mycket tydligt att Ken-
neth Johansson är beredd att använda skattemedel för
sådant som definitivt inte har någon erkänd verkan.
Det innebär alltså att Kenneth Johansson är beredd att
satsa skattemedel på sådant som inte är vetenskap och
beprövad erfarenhet. Jag tror faktiskt inte att skatte-
betalare vill lägga sina pengar på den typen av an-
vändning.
Jag önskar att Kenneth Johansson ville utveckla
dessa tankar, inte bara för sin egen partistämma utan
för hela kammaren. Detta är första gången som jag
har hört någon partiföreträdare så klart säga just det
som Kenneth Johansson säger i sin reservation.
När det gäller ambitionerna på sjukvårdspolitikens
område finns det en del partiföreträdare som älskar att
säga: Vi har högre ambitioner än alla andra. Jag tror
att alla som kallar sig för sjukvårdspolitiker har exakt
samma ambition på den här punkten, nämligen att
ingen människa skall behöva vänta. Men det är inte så
enkelt, Kenneth Johansson, som att man kan peka ut
en enskild åtgärd och säga att den är lösningen.
I fråga om den tidigare vårdgarantin konstaterade
Prioriteringsutredningen att det var andra områden
som försämrades under den tiden, inte minst vården i
livets slutskede, som Prioriteringsutredningen därför
ville sätta upp mycket högt på sin prioriteringslista.
Det är inte så enkelt, Kenneth Johansson, som att
en enskild åtgärd löser alla problem i vården.

Anf. 26 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är anmärkningsvärt att jag från
majoriteten inte får svar på någon av de frågor som
jag har ställt. Jag konstaterar det.
Conny Öhman är välkommen att vara med på
centerstämman - den hålls i Jönköping i sommar -
och utveckla vår politik. Vi har öppenhet i partiet.
Jag upprepar bara det som jag sade i mitt anföran-
de. Om man sätter patienten i centrum handlar det om
att hitta det som är den bästa lösningen för den en-
skilde patienten. Då kan man ibland behöva ta till
även alternativa lösningar i syfte att tillgodose både
patientens önskemål och patientens informationsbe-
hov. Då kan man se till att det blir en bra behandling
ur alla parters synvinklar. Jag tycker att det är ett klart
besked på den punkten.

Anf. 27 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Beträffande alternativ har Socialsty-
relsen - som Kenneth Johansson känner till - fått ett
uppdrag som skall redovisas i början av nästa år, ett
uppdrag som innebär att man skall belysa alla de
olika aspekter som kan finnas på en eventuell be-
handlingsgaranti. Det är inte bara fråga om någon
enskild infallsvinkel på detta problem, utan det gäller
alla möjliga tänkbara infallsvinklar.
Jag tycker att det är väldigt bra att Socialstyrelsen
har fått ett sådant uppdrag. Då kommer frågor om
resurser, om prioriteringar i vården och om patientens
rättigheter att ställas i den skärningspunkt där det är
som allra mest intressant att diskutera vårdpolitiken.
Innan vi har den belysningen tycker jag inte att något
parti skall ta ställning på det tvärsäkra sättet som en
del gör i den här frågan.

Anf. 28 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! När Conny Öhman talade om remis-
ser och eventuella remisskrav blev jag lite fundersam.
Hans tolkning av vad vi egentligen skall besluta om
här i dag är exakt det som Folkpartiet för fram i sin
motion, att remisser behövs egentligen bara i bristsi-
tuationer. Men jag kan inte se att utskottsmajoritetens
skrivningar i betänkandet stämmer överens med den
tolkning som Conny Öhman gör.
Enligt de remissvar som kom in på betänkandet
Patienten har rätt vill man i många landsting kunna
förfoga över rätten att skicka remisser till i princip
varenda specialist, både inom och utanför landstinget.
Jag måste fråga Conny Öhman: Vad är det som vi
beslutar om i dag? Är det det som Folkpartiet har
föreslagit, att remisser egentligen bara skall behövas
vid tillfälliga bristsituationer? Eller är det det som står
i betänkandet?

Anf. 29 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Om man går igenom de regler som i
dag tillämpas i fråga om remisser i de olika lands-
tingen finner man att det är en ganska bred flora av
regler. En del landsting har över huvud taget inga
remissregler. En del tillämpar systemet rakt över.
Det måste vara så att landstingen har möjlighet att
ha detta instrument i sin hand. Men om man använder
sig av det instrumentet, då skall man icke diskrimine-
ra någon vårdgivare. Det är det som är det viktiga.

Anf. 30 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var ett ganska klargörande be-
sked. Jag hoppas att även socialdemokratiska lands-
tingspolitiker resonerar som Conny Öhman när det
gäller remisstvånget. Jag tror faktiskt inte att de
kommer att göra det, därför att det i dag finns väldigt
många olika regler, precis som Conny Öhman säger.
Det finns också regler som politikerna inte har satt
upp, utan det har de olika klinikerna gjort. Det är
detta som är det bekymmersamma med remisserna,
att man inte vet vad som gäller, och det gör det svårt
för patienterna. Politikerna ger en signal, medan kli-
nikerna ger en annan signal. Varför skall vi inte kun-
na ta bort remisstvånget och låta människor söka de
läkare de vill? Alla undersökningar visar att det inte
finns några som helst ekonomiska följder av re-
misstvånget. Man styr inte patienterna på det viset.
Det finns andra sätt att styra patienterna till rätt vård-
givare, t.ex. genom att prata med dem och informera
dem.

Anf. 31 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag har den uppfattningen att re-
misstvång skall användas med försiktighet. Men i
vissa situationer är det faktiskt nödvändigt att använ-
da sig av det.
Det förhållande som Kerstin Heinemann beskri-
ver, att politiker i ett landsting har beslutat om ett
regelverk för remisser och klinikerna tillämpar ett
annat, är självfallet totalt otillfredsställande. Det
måste ju vara så att en landstingsledning anger vad
som skall gälla i ett enskilt landsting och att man
sedan skall rätta sig efter det.
Det förhållande som Kerstin Heinemann tog upp
har ju också observerats i utskottets text. Det finns
mycket klart uttalat att det självfallet inte får vara så.
Det förvirrar bara patienter och anställda.

Anf. 32 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag kommer att koncentrera mig till
frågan om rätt till förnyad medicinsk bedömning och
tala för reservation nr 16.
Rätten till förnyad medicinsk bedömning, s.k.
second opinion, måste vara generell om den skall ha
någon mening över huvud taget. Det majoritetsförslag
som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Folk-
partiet står bakom inskränker rätten till förnyad be-
dömning så kraftigt att det är tveksamt om det över
huvud taget är meningsfullt att säga att det föreligger
en rätt till förnyad bedömning.
Vänsterpartiets Rolf Olsson sade att detta är en
klar förbättring, men jag tycker att problemet är att
det här är en skenförbättring. Ytterst få kommer att få
rätt till förnyad medicinsk bedömning, i synnerhet om
utskottsmajoritetens tolkning av begränsningarna
kommer att gälla.
I det referat av propositionen som finns i utskot-
tets betänkande anges det att minst ett av tre villkor
skall vara uppfyllda för att patienten skall ha rätt till
en s.k. second opinion. Antingen skall skadan vara
allvarlig eller livshotande eller skall det saknas en
klar och entydig vägledning för det medicinska ställ-
ningstagandet eller skall de åtgärder som föreslås
innebära särskilda risker för patienten. Men i utskot-
tets egen bedömning anges det att alla dessa villkor
skall vara uppfyllda. Där står det inte "eller" mellan
villkoren utan "vidare krävs" och "dessutom skall".
Det är en avgörande skillnad i dessa båda tolkningar,
och det vore därför bra att få till protokollet vilken
tolkning socialdemokrater, vänsterpartister och folk-
partister som står bakom beslutet menar är den rätta.
Rolf Olsson vill ha ryggen fri och hänvisar till ett
särskilt yttrande där det betonas att reglerna måste
ändras om de visar sig vara för snävt tilltagna. Det
hade kanske varit bättre att införa en generell rätt till
förnyad bedömning och sedan utvärdera det hela och
göra förändringarna om det visar sig att reglerna är
för generöst tilltagna.
Fru talman! Om utskottsmajoritetens förslag ock-
så vinner majoritet i riksdagen får vi ingen rätt till
förnyad medicinsk bedömning. Vi får en svårbedömd
och begränsad skyldighet för hälso- och sjukvården
att i vissa situationer medverka till att patienten får
möjlighet till förnyad bedömning, och det är någon-
ting helt annat och mycket fattigare.

Anf. 33 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Jag är väldigt glad, och vill tacka bå-
de Matz Hammarström och Thomas Julin för det
ställningstagande som Miljöpartiet har gjort här och
den tydlighet med vilken man har pekat på det lite
absurda i den här frågan.
Men jag är lite besviken på att Miljöpartiet som
har haft så stora möjligheter att påverka regerings-
partiet i höst inte i förhandlingarna har drivit denna
fråga, som man ju omfattar med emfas, med större
kraft. Då hade vi haft ett beslut som hade varit bra för
patienterna. Det är synd, men det tycks inte som om
Miljöpartiet riktigt nått fram där. Ni hade haft större
möjligheter än vi har att påverka regeringspartiet just
nu.

Anf. 34 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Moderaterna hade kanske kunnat äg-
na lite kraft åt att försöka påverka Folkpartiet. Det
hade ju räckt i den här frågan. Det är fortfarande en
gåta för mig att Folkpartiet inte står bakom en rätt till
förnyad medicinsk bedömning.

Anf. 35 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Vi har nog försökt påverka även
Folkpartiet, men jag tror att er möjlighet just nu var
utomordentligt stor att kunna påverka avgörandet.

Anf. 36 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Vi försökte, men tyvärr gick inte det.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

SoU3 Stärkt patientinflytande m.m.
Mom. 2 (vårdgaranti)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (kd)
4. res. 4 (c)
Förberedande votering 1:
41 för res. 3
17 för res. 4
245 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Harald Bergström (kd) anmälde att han avsett att
avstå från rösta men markerats ha röstat ja.
Harald Nordlund (fp) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Förberedande votering 2:
75 för res. 2
34 för res. 3
192 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
166 för utskottet
74 för res. 2
61 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 34 v, 16 mp
För res. 2: 73 m, 1 kd
Avstod: 33 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 9 v, 8 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 4 (återinförande av husläkarlagen)
1. utskottet
2. res. 8 (fp)
Votering:
289 för utskottet
13 för res. 8
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 72 m, 35 v, 35 kd, 15 c, 16 mp
För res. 8: 13 fp
Frånvarande: 15 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 12 (utökad rätt till förnyad bedömning)
1. utskottet
2. res. 16 (m, kd, mp)
Votering:
159 för utskottet
124 för res. 16
20 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 35 v, 2 c, 6 fp
För res. 16: 73 m, 35 kd, 16 mp
Avstod: 13 c, 7 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 8 v, 7 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 16 (patientombudsman m.m.)
1. utskottet
2. res. 19 (v)
Votering:
249 för utskottet
52 för res. 19
2 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 35 kd, 15 c, 10 fp
För res. 19: 35 v, 1 fp, 16 mp
Avstod: 2 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 8 v, 7 kd, 3 c, 4 fp
Ulf Nilson och Harald Nordlund (båda fp) anmälde
att de avsett att rösta ja men markerats ha avstått från
att rösta.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 10.49 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 12.00 då
de till dagens bordläggning aviserade ärendena vän-
tades föreligga.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 12.00.

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skatteutskottets betänkanden
1998/99:SkU1 Anslag till Skatteförvaltningen och
Tullverket
1998/99:SkU2 Koncernbeskattningsfrågor för ideella
föreningar och stiftelser, m.m.
1998/99:SkU4 Avdrag för vissa pensionskostnader,
m.m.
1998/99:SkU5 Omstruktureringar och beskattning
1998/99:SkU6 Vissa punktskatte- och tullfrågor
1998/99:SkU7 Beskattning av råtallolja
1998/99:SkU8 Beskattning av fordringar och skulder
i utländsk valuta

Kulturutskottets betänkande
1998/99:KrU1 Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid och Filmavtalet

Bostadsutskottets betänkande
1998/99:BoU1 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 4 december

1998/99:72 av Marianne Andersson (c) till miljömi-
nistern
Master för mobiltelefoni
1998/99:73 av Marianne Andersson (c) till socialmi-
nistern
Elöverkänslighet
1998/99:74 av Peter Pedersen (v) till näringsminis-
tern
Utvecklingen i Degerfors m.fl. kommuner i Örebro
län

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 8 december.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 4 december

1998/99:148 av Göran Lindblad (m) till socialminis-
tern
Tandvårdsförsäkringen
1998/99:149 av Lena Sandlin (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Arbetsskadeförsäkringen
1998/99:150 av Lena Sandlin (s) till socialministern
Barnomsorg på kvällar och helger
1998/99:151 av Hans Stenberg (s) till näringsminis-
tern
Regeringens regionalpolitik
1998/99:152 av Owe Hellberg (v) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Ekonomiskt stöd till Munkedals kommun

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 8 december.

10 § Anmälan om skriftligt svar på fråga

Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit

den 3 december

1998/99:123 av Carina Moberg (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Haninge Bostäder

Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 8 december.

11 § Kammaren åtskildes kl. 12.01.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajour-
neringen kl. 10.49 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.