
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:109</div>
<div class="sidhuvud_datum">Måndagen den 14 juni</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 10.00 - 17.55</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 23.28</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen</pre><pre>Talmannen meddelade att Tomas Eneroth (s) den
14 juni återtagit sin plats i riksdagen, varigenom
uppdraget som ersättare upphört för RosMarie Jöns-
son-Neckö.</pre><pre>2 §  Anmälan om förändring i regeringens
sammansättning</pre><pre>Från statsminister Göran Persson hade följande
skrivelse inkommit:</pre><pre>Till riksdagens talman
Jag har i dag med verkan fr.o.m. den 12 juni 1999
entledigat statsrådet Pierre Schori.
Stockholm den 11 juni 1999
Göran Persson</pre><pre>3 §  Avsägelse</pre><pre>Talmannen meddelade att Pierre Schori (s) an-
hållit om att fr.o.m. den 14 juni bli entledigad från
uppdraget som ledamot av riksdagen.</pre><pre>4 §  Meddelande om information från regering-
en</pre><pre>Talmannen meddelade att tisdagen den 15 juni
kl. 15.00 skulle utrikesminister Anna Lindh lämna
information om resultatet av EU-toppmötet i Köln
m.m.</pre><pre>5 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och delats ut till kammarens ledamöter:
Förslag till direktiv om ett handlingsprogram för
gemenskapen för att främja integrationen av flyk-
tingar KOM (98) 731</pre><pre>6 §  Hänvisning av ärende till utskott och beslut
om förlängd motionstid</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1998/99:150 till finansutskottet</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående skrivelse skulle förlängas till
fredagen den 17 september.</pre><pre>7 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 1998/99:FiU20 och
FiU26
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 10.02 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 10.07.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 10.07.</pre><pre>8 §  Kommunala bostadsföretag</pre><pre>Föredrogs
Bostadsutskottets betänkande 1998/99:BoU11
Kommunala bostadsföretag (prop. 1998/99:122)</pre><pre>Anf.  1  ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Detta med boende och boendeplane-
ring är ingenting att leka med, utan det är väldigt
viktiga frågor.
Att skapa valfrihet - möjligheter till olika typer av
boendeformer - är en viktig uppgift inom bostadspo-
litiken. Likaså är olika typer av ägande ett värdefullt
inslag på boendesidan.
Valfrihet både när det gäller boendeform och
ägandeform vill vi kristdemokrater slå vakt om. Där-
för har vi länge arbetat för att, utöver nuvarande tra-
ditionella boendeformer, även permanenta den koope-
rativa hyresrätten och öppna möjligheter till det som
vi kallar ägarlägenheter.
Hyresrätten kan erbjudas både via privata hy-
resvärdar och genom kommunala bostadsföretag, den
s.k. allmännyttan. Hyresrätten är en bra och attraktiv
boendeform för många. Möjligheter till olika former
av hyresgästinflytande och självförvaltning är önsk-
värt och behöver vidareutvecklas.
När det gäller kommunerna och ansvaret för bo-
stadsförsörjningen anser vi att varje kommun själv
skall få avväga vilken roll man skall spela som ägare
av bostadsföretag. Det ligger nämligen inom den
kommunala självstyrelsens ram. Vi är inte beredda att
stödja förslag som syftar till att inskränka kommu-
nernas rätt att själva bestämma om en eventuell för-
säljning av sina bostadsföretag eller delar därav.
Den kommunala självstyrelsen är djupt förankrad
i svensk demokrati. Regeringens upprepade ingrepp i
den demokratiska process som har med kommunerna
att göra är oacceptabel. När statsmakten våren 1996
över kommunernas huvuden angrep beskattningsrät-
ten och beslutade om det kommunala skattestoppet
angreps själva kärnan i kommunernas självstyrelse.
Nu går man vidare - först med bestämmelsen om
indragning av räntebidrag vid ägarförändringar och
överlåtelse av kommunala bostadsbolag. När detta
inte givit förväntad effekt tar man ytterligare ett steg
med ett mer allvarligt sanktionssystem som drabbar
kommunerna - indragning via det generella statsbi-
dragssystemet.
Alla dessa ingrepp i den kommunala demokratin
försvarar man med att de bara är av tillfällig art, kan-
ske i väntan på olika typer av utredningar. Hur länge
kan sådana motiveringar egentligen godtas? Kristde-
mokraterna motsätter sig dessa återkommande god-
tyckliga statliga ingrepp i den kommunala självstyrel-
sen. Precis som Lagrådet, Svea hovrätt m.fl. anser vi
att de leder till en situation där grundlagsregleringen i
verkligheten blir tom på innehåll. Även om kommu-
nerna har ett lagstadgat bostadssocialt ansvar för
medborgarna är ägande av bostadsföretag inte en
obligatorisk uppgift för kommuner. Kommunerna
beslutar själva utifrån lokala förutsättningar om vilka
medel som skall användas för att deras bostadssociala
ansvar skall uppfyllas. Man måste få anpassa sina
strategier till den rådande situationen på den lokala
bostadsmarknaden utan förmynderi från staten. Även
kommuner utan allmännytta klarar att ta ett bostads-
socialt ansvar.
Fru talman! Jag vill peka något på Europarådets
konvention om kommunalt självstyre (prop.
1988/89:119). Denna Europarådskonvention ratifice-
rade alltså Sverige för snart tio år sedan. Regeringens
lagförslag om sanktioner mot kommuner som skall
sälja hus som ägs av kommunala bostadsföretag står
helt klart i strid med Europarådets konvention om
kommunalt självstyre. Efterlevnaden av ratificerade
konventioner är en inte helt ointressant fråga i dessa
dagar när vi också diskuterar nya konventioner som
vi avser att ratificera på sikt.
Syftet med konventionen om kommunal självsty-
relse redogörs det för i en förklarande rapport. Av-
sikten anges vara att trygga kommunernas rättigheter.
Konventionen är ett uttryck för övertygelsen att gra-
den av kommunal självstyrelse kan betraktas som ett
kriterium på en äkta demokrati. Det sägs klart ut att
"konventionen ålägger parterna att tillämpa grund-
läggande regler som garanterar kommunernas politis-
ka, administrativa och ekonomiska oberoende."
Den dåvarande regeringen ställde sig helt bakom
konventionen. Den skulle ses som ett led i strävan att
stärka och utveckla den kommunala självstyrelsen
och demokratin, betonade man. Regeringen var soci-
aldemokratisk, och bland dem som deltog i bered-
ningen av ärendet nämns statsrådet Göran Persson.
Den positiva synen manifesterades även av rege-
ringen genom att Civildepartementet gav ut en sär-
skild informationsskrift om konventionen. De prin-
ciper som låg bakom konventionens tillkomst åter-
speglas i artikel 4, där det betonas att kommunerna
inom lagens gränser skall ha full frihet att ta initiativ i
ärenden som ligger inom dess kompetensområde. Det
är uppenbart att den här i dag aktuella propositionen
går helt på tvärs mot konventionen. Det råder ingen
tvekan om att kommuner i juridisk mening har for-
mell kompetens att äga bostadsföretag. I detta ligger
också att kommunerna självfallet genom bolagen har
rätt att förvalta bolagen på det sätt som varje kommun
finner lämpligt. Finner kommunerna exempelvis att
goda skäl talar för att sälja ett antal hus till hyresgäs-
ter, kanske för ombildning till bostadsrätter, har man
enligt konventionen full frihet att göra detta. Dagens
lagförslag innebär att kommuner trots detta kan mista
delar av sina statsbidrag om bostäder säljs.
I propositionen om godkännande av konventionen
uttalade den dåvarande regeringen i en kommentar
och ett förtydligande till konventionstexten - lyssna!
- att statsbidrag inte får påverka kommunernas
grundläggande frihet att själva bestämma inom sitt
eget kompetensområde. Konventionen ger inget ut-
rymme för tillfälliga övertramp. Det är ingen godtag-
bar ursäkt att lagen föreslås vara under en begränsad
tid.
Regeringen och riksdagsmajoriteten bestående av
s, v och mp ger således övriga konventionsstater
beskedet att Sverige struntar i ingångna avtal. Ge-
nomförs förslaget är vi  enligt konventionen inte
någon äkta demokrati. Det är inte mina ord. Så be-
skrivs saken av dem som skapade konventionen och
av den konvention som regeringen har undertecknat.
Fru talman! Redan vid regeringsformens tillkomst
betecknades den kommunala självstyrelsen som en av
grundstenarna för den svenska demokratin. Enligt
Lagrådet har denna uppfattning snarare accentuerats
under senare år. Det visar inte minst Sveriges ratifice-
ring av Europarådets konvention om kommunalt
självstyre. Den samlade analysen leder till att bl.a.
Lagrådet allvarligt ifrågasätter om en inskränkning i
den kommunala rätten till självstyrelse skall göras på
det sätt som regeringen föreslår.
Överförmynderi har vi fått nog av. En store-
brorsmentalitet med absoluta direktiv från central-
makten anstår inte en verklig demokrati. Det är dags
att regeringen med stödpartierna v och mp lär sig, och
förstår, att underifrånperspektivet med engagemang
och delaktighet på lokal nivå bättre gynnar en riktig
och äkta demokratisk utveckling.
Fru talman! Med detta vill jag yrka avslag på
hemställan i betänkandet om propositionen och bifall
till reservationen.</pre><pre>Anf.  2  RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Så är vi åter tillbaka i riksdagen efter
en hektisk EU-valvecka. Gratulationer till de partier
som det gick bra för och uppmuntran till dem som det
inte gick så bra för att ta nya tag! Helt klart är det
dock att svenska väljare än så länge tycks vara mer
intresserade av den inhemska politiken, av de riks-
dagsfrågor som vi beslutar om här hemma - för att
inte säga om den kommunala vardagspolitiken som
ligger närmast var och en. I mitt hemlän röstade man
också om en kommundelning. Knivsta sade ett klart
ja till att bli en egen kommun.
Det betänkande som vi nu skall besluta och de-
battera om berör många människor ute i kommuner-
na. Det handlar om de kommunala bostadsföretagen.
Det handlar om kommunernas förtroendevalda och
deras rätt - eller rättare sagt brist på rätt - att besluta
över kommunal egendom.
Kommunala bostadsföretag och kommunalt själv-
styre hör på något vis ihop. Ärendet har redan enga-
gerat många. Många är besvikna på regeringens för-
slag. Flera säger direkt nej till ett statligt ingripande,
bl.a. Kommunförbundet som är samtliga kommuners
intresseorganisation och som för närvarande leds av
en socialdemokrat. Men det hjälper inte. Han lyssnar
klokt nog till sina kommunpolitiker, och han tar ock-
så hänsyn till andra partier.
Socialdemokraterna i riksdag och regering lyssnar
inte till de kritiska rösterna, åtminstone tar man dem
inte allvarligt. Man är mer benägen att ta till sig syn-
punkter från dem som är positiva till förslaget. Förut-
om s, v och mp handlar det om ett antal intresseorga-
nisationer som så att säga är direkta parter i målet och
som måhända anar en minskad makt på bostadsområ-
det om inte detta märkliga förslag får gehör i riksda-
gen.
Ordföranden i Hyresgästernas riksförbund säger
att han är glad över att regeringen gör något som
stoppar försäljningen av allmännyttan. Samtidigt
säger han att han inte riktigt kan bedöma effekterna
av förslaget fullt ut. SABO:s vd säger i en kommentar
att han inte tror att lagen kommer att bli permanent,
men att inslaget att skärpa allmännyttans icke vinst-
givande idé kommer att leva vidare. Reaktionerna är
alltså blandade alltifrån lättnad till ilskna rop.
Fru talman! Från Centerpartiet yrkar vi helt avslag
på regeringens förslag och på hemställan i detta be-
tänkande.
Jag yrkar bifall till reservationerna och ber att
även mitt särskilda yttrande uppmärksammas.
Fru talman! Jag vill i den här debatten något bely-
sa hur vi från Centerpartiet ser på allmännyttans roll i
bostadspolitiken samt hur vi ser på den kommunala
självstyrelsen. Det är ju detta som betänkandet hand-
lar om.
Centerpartiet anser att allmännyttiga bostadsbolag
har en mycket viktig roll att fylla för bostadsförsörj-
ningen i landet. Allmännyttans bostäder utgör en
resurs för att skapa en bas i bostadsbeståndet som
kommer den breda allmännyttan till del.
En generell avyttring av bostadsbolagen är inte för
dagen eftersträvansvärt och är inte ett självändamål i
sig, och det kommer inte heller att ske.
Jag har själv förmånen att på nära håll ha insyn i
SABO-företagen. Det förs en mycket seriös debatt
inom organisationen om hur man på bästa sätt skall
möta de krav som finns från hyresgästerna om bl.a.
delaktighet, brukarinflytande, hyrespriser och en
allmän modernisering för att möta dagens behov.
Det förs en mycket bra diskussion om nytänkande
och förändring av verksamheten, så att man står än
bättre rustad för att möta morgondagens hyresgäster.
Jag åker själv på SABO-kongressen senare i
veckan och ser fram emot debatten om programmet
Hem för Dig. Detta berör en och en halv miljon män-
niskor, 880 000 lägenheter och 303 medlemsföretag.
Fru talman! Det kommer med all sannolikhet att
alltid finnas en marknad för hyreslägenheter. Föränd-
rat beteende när det gäller även hur vi bor gör att just
hyreslägenheten kanske efterfrågas ännu mer i fram-
tiden. Människor är mer rörliga. De flyttar med korta-
re intervaller. Många bor redan i dag utomlands under
någon period i livet - för studier, arbete eller kanske
för seniorvistelse någon tid av året i ett varmare land.
Det är alltså inte bara de som saknar kapital som
väljer att hyra sin bostad. Jag tycker ibland att debat-
ten kring hyreslägenheter kantrar och att det bara
handlar om segregation och utanförskap.
Fru talman! Centerpartiet anser att en blandning
av upplåtelseformerna är eftersträvansvärd. Det inne-
bär även att det behövs en uppblandning av upplåtel-
seformerna inom samma bostadsområde. I områden
med bara hyreshus behövs det att fler av dem om-
vandlas till bostadsrätter. Och i en framtid hoppas vi
även att det skall finnas ägarlägenheter att tillgå. Och
vice versa behövs det fler hyreslägenheter där det
bara finns enskilt ägande. Mångfald är bra för en
sammantaget bra miljö.
Boendemiljöer behöver utvecklas, inte försnävas.
Människor från olika kulturer och med olika livsideal
behöver mötas. Det är utvecklande för oss alla.
Valfrihet och mångfald, neutralitet och lägre bo-
endekostnader är för Centerpartiet inte bara vackra
ord utan beskriver den bostadspolitik som vi arbetar
för.
Fru talman! Centerpartiet har gång efter gång
skarpt kritiserat förslag som kommit om införande av
regler som inneburit att allmännyttiga bostadsföretag
som säljer ut hela eller delar blivit bestraffade från
statens sida. Våra kommunpolitiker har tillsammans
med oss sagt att vi inte vill att staten skall vara klå-
fingrig på detta område. Ge plats för demokrati. Ge
plats för stöd till kommunpolitikerna. Det är fullstän-
digt fel att driva fram ett sådant här förslag i riksda-
gen. Vi i Centerpartiet protesterar i samstämmighet
med Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna.
Regeringen med uppbackning av vänsterpartister,
miljöpartister och sina egna partikamrater gör ett
ingrepp i den kommunala självstyrelsen som för oss
är oacceptabelt. Kommunernas olika förutsättningar
och förhållanden gör dessutom att förslaget får myck-
et olika effekter för kommunerna och deras invånare.
Förslaget ökar centraldirigeringen än mer över kom-
munerna och leder dessutom till rent godtyckliga
beslut.
Fru talman! Att ha en bostad och ett gott boende
är mycket betydelsefullt för oss alla. Ett sådant boen-
de anser vi i Centerpartiet skapas bäst utifrån lokala
förhållanden i nära samarbete mellan hyresgäster,
fastighetsägare och beslutsfattare utan några centrala
pekpinnar från statens sida.
När nu Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet tar fram dessa, som jag vill kalla diktato-
riska, fasonerna i detta ärende, straffsanktioner, visar
de helt öppet att de misslyckats med sin bostadspoli-
tik. Jag beklagar detta. Men jag vill säga att jag tycker
att det är mycket positivt att statsrådet Lövdén kom-
mer att delta i debatten här i dag. Jag ser därför fram
emot en bra debatt om boendefrågorna.</pre><pre>Anf.  3  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! I den nyss avslutade EU-valrörelsen
har en av de viktigaste frågorna varit den s.k. subsidi-
aritetsprincipen, dvs. att besluten skall fattas på så låg
nivå som möjligt. Det nu föreliggande förslaget om
bestraffning av kommuner vid försäljning av huvud-
delen av de kommunala bostadsföretagen är, enligt
Folkpartiets och flera andras synsätt, ett angrepp just
på denna princip.
Professor Olof Petersson skriver i en artikel på
DN Debatt:
"Sverige saknar en självständig och grundlagsfäst
statsrevision. Statens ingrepp i kommunernas be-
skattningsrätt och möjligheterna att sälja sina bostads-
företag illustrerar oklarheten om den kommunala
självstyrelsens innebörd."
Vidare har, som här sagts, Lagrådet allvarligt kri-
tiserat regeringens föreliggande förslag.
Det framlagda förslaget kommer, om det genom-
förs, att slå hårt mot många kommuner. I Lagrådets
granskning påtalas bristerna i respekten för den
kommunala självstyrelsen och den kommunala de-
mokratin. Lagrådet ifrågasätter om en inskränkning i
den kommunala demokratin bör göras på det sätt som
regeringen föreslår.
Såsom vi framhåller i en reservation från de fyra
borgerliga partierna tycks regeringens förslag ha sin
grund i att vissa kommuner för en politik som rege-
ringen ogillar. Det är, enligt Folkpartiets mening, inte
rimligt att regeringen tillgriper den här typen av åt-
gärd för att komma åt kommuner som har en icke-
socialistisk majoritet, vilket tycks vara fallet.
I den kommun där jag bor, Lycksele, och i många
andra med utflyttningsproblem, har regeringens för-
slag ingen verkan alls, eftersom vi har bostadsbolag
där en stor del av lägenheterna står tomma. Under de
två föregående mandatperioderna, när läget var ett
annat, har jag föreslagit att vi skulle sälja lägenheter
som bostadsrätter. Men s-majoriteten sade nej. I dag
önskar den förmodligen att den hade gjort slag i sa-
ken då och sluppit de bekymmer som tomma lägen-
heter innebär. Varför nämner jag då detta? Jo, för att
illustrera det som jag nyss var inne på, nämligen att
regeringsförslaget tycks vara till för att komma åt
kommuner som t.ex. Stockholm, som har en annan
majoritet än riksdagen.
Vidare har Svenska Kommunförbundet sagt nej
till förslaget att minska statsbidragen för kommuner
som säljer hela eller delar av sitt bostadsföretag. För-
bundet säger att det strider mot syftet med statsbi-
dragssystemet och mot den kommunala självstyrel-
seprincipen. Det förvånar mig att Socialdemokraterna
och deras följeslagare Vänsterpartiet och Miljöpartiet
inte lyssnar mer på Kommunförbundet, vars ordfö-
rande är socialdemokrat.
Fru talman! Av det som jag har sagt framgår klart
att Folkpartiet säger nej till regeringens förslag, och
jag yrkar bifall till våra reservationer.</pre><pre>Anf.  4  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Jag skulle vilja börja mitt anförande
med att tacka Miljöpartiet och Vänsterpartiet för den
parlamentariska mognad som de visat i denna svåra
process. Det har inte varit enkelt att under stark tids-
press ta fram skarpa förslag men genom ett konstruk-
tivt samarbete föreligger nu en stark majoritet för
utskottets betänkande. Jag ser också med glädje att
det finns borgerliga partier som fortfarande står upp
för en social bostadspolitik och som, även om de
anvisar andra medel, i det stora hela delar utskotts-
majoritetens mål.
Fru talman! Det betänkande som bostadsutskottet
nu förelägger riksdagen har som mål att värna den
svenska allmännyttiga traditionen, möjligheten för
vanliga människor att skaffa sig ett bra boende till en
rimlig kostnad. Det är också en tydlig markering av
bruksvärdessystemets kärna - dvs. självkostnadshyra,
inte marknadshyra.
Några av mina meddebattörer från bostadsutskot-
tet har i stället för att diskutera sakfrågan lagt ut
rökridåer i form av rent formella anmärkningar mot
det sätt på vilket regeringen och riksdagen nu under-
stryker värdet av allmännytta och självkostnadshyror.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att det bakom
allt fagert tal om lagråd, Europakonventioner och
kommunalt självbestämmande ligger den fasta åsik-
ten att hyror skall bestämmas av marknaden och att
människors behov av bostad i bästa fall kommer i
andra hand. Det systemskifte som vi ser i flera bor-
gerligt styrda kommuner i bostadspolitiken är en
tydlig indikation på detta.
I Nacka, denna den borgerliga bostadspolitikens
motsvarighet till doktor Frankensteins laboratorium,
har kommunpolitikerna utnyttjat den rätt till utför-
säljning som reservanterna slår vakt om. Resultatet
har inte låtit vänta på sig. Enorma hyreshöjningar är
den första och den kanske mest synliga effekten. Men
i hyreshöjningarnas kölvatten följer segregation och
social utslagning. Nacka kan inte längre ta hand om
sina egna medborgare. Man tvingas hyra lägenheter i
grannkommuner för att kunna ge en bostad till män-
niskor med låg inkomst eller med sociala problem.
På detta sätt genomför nu Nacka en social och
klassmässig rensning. Har du inte rätt inkomst, rätta
kontakterna eller rätta klasstillhörigheten blir det
stopp vid kommungränsen - en modern form av soci-
al apartheid.
I Stockholms kommun står över 60 000 männi-
skor i kö för att få en hyresrätt. Den borgerliga regi-
men i Stockholms stadshus svarar på dessa männi-
skors skriande behov av en hyreslägenhet på ett när-
mast cyniskt sätt. Till dem som för dagen råkar vara
hyresgäster säljs lägenheterna ut till reapris. Förra
gången samma politik prövades blev snittvinsten över
700 000 kr per lägenhet! Ungefär samma förhållan-
den råder nu. Den som i dag råkar bo i en inner-
stadslägenhet får i praktiken 1 miljon av Cederschiöld
och kompani. Stockholmarna står för notan, inte bara
genom att deras gemensamma egendom reas bort
utan också genom att deras chanser att bosätta sig i ett
attraktivt område minskar.
Till dags dato har för en majoritet av lägenheterna
i Stockholms innerstad anmälts intresse för ombild-
ning. Till dags dato har man inte för en enda lägenhet
i något av ytterstadssatsningens 16 projektområden
anmält sitt intresse för ombildning. Detta innebär att
beståndet av allmännyttiga lägenheter snabbt struktu-
reras om. Från ett blandat bestånd med lägenheter i
stadens alla områden förvandlas allmännyttan nu i
rask takt till socialbostäder i huvudstadens mindre
populära förorter. Enklare uttryckt: Man har upphöjt
den segregation som man påstod sig bekämpa till sin
egen politik.
Fru talman! Ansvaret för bostadspolitiken är av
naturen delat mellan staten och kommunerna. Tradi-
tionellt har staten stått för finansieringen och kom-
munerna för genomförandet. Den allmännytta som vi
i dag ser är i praktiken fullt ut finansierad med statli-
ga medel. Syftet med pengarna har tydligt uttalats:
bra bostäder till självkostnad för att motverka segre-
gation och stigmatisering.
Det är mot den bakgrunden som utskottets betän-
kande måste ses. Allmännyttigtanken - att alla män-
niskor skall kunna få en bra bostad till självkostnads-
pris, dvs. till ungefär samma kostnad som en villa-
eller bostadsrättsinnehavare har - hotas nu. Samtidigt
som den hotas byggs det upp sociala enklaver som
utestänger människor med en viss ekonomisk eller
social bakgrund. Då krävs det att staten tar sitt bo-
stadssociala ansvar. Då krävs det att vi i Sveriges
riksdag står upp för bruksvärdessystemet och ett
integrerat bostadsutbud.
Genom det betänkande som vi nu presenterar vill
vi skapa ett nödvändigt rådrum. Rådrummet skall
användas för att skapa nödvändigt beredningsunder-
lag och de skarpa förslag som krävs för att garantera
den sociala bostadspolitiken. Jag ser fortfarande fram
emot den bostadspolitiska diskussion som kan ta fart
när nu utskottet och riksdagen avvärjt de allvarligaste
hoten om utförsäljningar av gemensam egendom,
utförsäljningar med hyreshöjningar och social utslag-
ning som en given följd.
Det är min förhoppning att den utredning som nu
skall ske och att det arbete som påbörjas för att ut-
veckla allmännyttan kan skapa en bredare och mindre
låst debatt än den som i dag förs. Min förhoppning är
att vi då skall kunna lägga åt sidan några av de ideo-
logiska låsningarna och hårdaste slagorden för att i
stället gemensamt utveckla den svenska allmännyttan.
Trots att vi framgångsrikare än de flesta andra
länder och med stor politisk enighet har skapat ett till
stora delar integrerat bostadsbestånd till ett rimligt
pris finns det brister i dagens allmännytta och i det
svenska bostadsutbudet. Det handlar om den tillta-
gande segregationen, vakanserna i glesbygden, det
låga byggandet, hyresgästernas inflytande och miljön
i boendet. Det här är områden som kräver ett gemen-
samt agerande, från både stat och kommun. Det är
områden där det krävs nya tag och det är områden där
jag tror att de flesta partierna i Sveriges riksdag kan
ge ett konstruktivt bidrag till att utveckla allmännyt-
tan och bostadsbeståndet.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis kort bemöta de
grova förvanskningar i den borgerliga kritiken mot de
konstitutionella grunder på vilka utskottets betänkan-
de baseras. Det har främst gällt två invändningar. Det
gäller då att Lagrådet skulle ha ställt sig skeptiskt och
att betänkandet skulle strida mot det kommunala
självbestämmandet. Jag har starka invändningar mot
Lagrådets yttranden men att jag har invändningar mot
just detta lagrådsyttrande betyder inte att jag vill
avfärda Lagrådet som institution. Tvärtom är Lagrå-
det en tillgång för oss lagstiftare. Vi skall inte klanka
på Lagrådet för att det kan göra olika bedömningar
beroende på vilken sammansättning det har.
Vi skall komma ihåg att Lagrådet inte är en dom-
stol. Lagrådet är ett expertorgan med tre experter som
skall ge synpunkter på nya lagförslag. Jag tror att alla
partier kan ge egna exempel på situationer där det har
varit olämpligt att följa Lagrådets råd. Varken Mode-
raterna eller Folkpartiet sparade på krutet när de på
80-talet angrep att par av Lagrådets yttranden för att
vara undermåliga och för att grovt missa i själva
grundlagsanalysen.
Moderaternas partiledare Carl Bildt sade 1983 när
Lagrådet hade intagit en ståndpunkt som inte passade
Moderaterna: "Lagrådet sluter upp kring rättslöshet
och principlöshet, ja, i själva verket någonting som
betyder rättsstatens avskaffande." Mot den bakgrun-
den kommer Moderaternas fagra tal om det allsmäk-
tiga Lagrådet i utskottets betänkande i ett helt annat
sken.
Det kan också vara värt att notera att om riksda-
gen genom historien hade följt Lagrådet hade vi inte
fått lagstadgad åttatimmarsdag. Vi hade inte avskaffat
dödsstraffet, inte gett kvinnor rätt att bli domare, inte
haft rätten till lagstadgad semester och inte gett de
sämst ställda pensionärerna de förbättringar som
följde i engångsskattens spår.
Ändå ser jag till övervägande delen fördelar med
vårt nuvarande system. Tack vare Lagrådet har lagar-
na många gånger blivit bättre formulerade och riks-
dagens beslut fått en bättre kvalitet.
En positiv inställning betyder dock inte att vi skall
avstå från att öppet och kritiskt granska vad Lagrådet
säger. Att vi skall pröva och granska ligger ju i själva
kärnan i det system som vi har.
Lagrådet avstyrkte regeringens förslag om retro-
aktivitet och menade att den analogi regeringen gjor-
de med skattelagstiftningen inte var relevant. Verk-
ligheten är som vanligt en god måttstock, och i verk-
ligheten lyckades den borgerliga regimen i Stock-
holms stadshus tydliggöra Lagrådets felbedömning.
Genom att bryta mot aktiebolagslagen och varje form
av rättsprincip plundrade regimen de tre bolagen på
nästan 4 miljarder kronor för att, med Cederschiölds
ord, rädda pengarna från Persson - dvs. undgå den
typ av tillfällig beskattning som vi i dag diskuterar.
Samma försök att kringgå riksdagens lagstiftning har
vi sett på flera håll runtom i landet.
Trots att Lagrådet på den här punkten måste sägas
ha gjort en missbedömning har vi följt Lagrådets
rekommendation och föreslår i betänkandet att den
tillfälliga lagen träder i kraft den 19 juni.
När den borgerliga fyrpartiregimen i Stockholm
sätter hela sin allmännyttas status på spel, i ett försök
att kringgå nationell lagstiftning, kan priset för stock-
holmarna bli högt. Wallenstam, en av de största pri-
vatvärdarna, säger i en kommentar att vägen mot
marknadshyror nu är oundviklig och att de räknar
med att kunna höja sina hyror i Stockholm med
100 % och öka sitt börsvärde med ett par miljarder
kronor. I valrörelsen försökte Moderaterna och Folk-
partiet ta avstånd från marknadshyror, men trots det
har de nu inlett den ökenvandring mot marknadshyror
som många varnat för.
Fru talman! Några borgerliga debattörer har i
denna talarstol hävdat att detta förslag skulle strida
mot det kommunala självbestämmandet - detta från
samma partier som för några år sedan hävdade att
deras kommunala skattestopp var i enlighet med det
kommunala självbestämmandet, dvs. en betydligt
större inskränkning i det kommunala självbestäm-
mandet än det förslag som nu föreligger.
Den som dessutom ägnat Lagrådets yttrande mer
än en ytlig bläddring kan också konstatera att Lagrå-
det slår fast att frågan om det kommunala självbe-
stämmandet ytterst är en fråga för riksdagen. Lagrå-
det avstyrker inte heller regeringens förslag. Trots
detta har utskottet tagit intryck av Lagrådets oro och
föreslår att lagstiftningen kortas med sex månader.
Det innebär att den tillfälliga lagstiftning som här
presenterats i riksdagen får åtta månader kortare
verkningstid och mycket väl överensstämmer med det
kommunala självbestämmandet.
Fru talman! Med detta betänkande värnas en god
tillgång till hyresrätter med rimlig hyra, och riksda-
gen skapar det nödvändiga rådrum som krävs för att
föra den sociala bostadspolitiken in i 2000-talet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess
helhet och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>I detta anförande instämde Sylvia Lindgren, Inger
Segelström, Anita Johansson, Ingemar Josefsson,
Carina Moberg, Carina Adolfsson och Leif Jakobsson
(alla s).</pre><pre>Anf.  5  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Anders Ygeman sade i inledningen att
det här var ett skarpt förslag. Jag undrar: För vilka?
Han sade också att staten skall ha ett bostadssocialt
ansvar. Jag undrar: För vilka?</pre><pre>Anf.  6  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Svaret är enkelt. Det är ett skarpt för-
slag för de hyresgäster som riskerar att få lämna sina
hyreslägenheter därför att hyrorna kan komma att
höjas. Det är ett skarpt förslag för alla de tiotusentals
människor som står i kö för att få en allmännyttig
hyreslägenhet och ser det allmännyttiga beståndet
minska. Det är för dem det här är ett skarpt förslag.
Det är hyresgästerna som skall stå i fokus för den
bostadspolitiska debatten.</pre><pre>Anf.  7  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag fick inte svar på den andra frågan:
För vilka skall staten ha ett bostadssocialt ansvar?</pre><pre>Anf.  8  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om det inte fram-
gick. Det är klart att det är för hyresgästerna som vi
har det bostadssociala ansvaret; att erbjuda dem ett
bra och blandat bestånd i alla områden, inte bara
socialbostäder för de utsatta i storstädernas ytterom-
råden.</pre><pre>Anf.  9  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Anders Ygeman talar om parlamenta-
risk mognad, och det är bra att man kan ge varandra
lite beröm ibland. Det har jag ingenting emot. Jag
skulle ändå vilja fråga: Är det exempel på parlamen-
tarisk mognad när man fattar beslut som inskränker
den kommunala självstyrelsen? Går det inte att hitta
bättre exempel på parlamentarisk mognad?
När det gäller Nacka är jag inte alls en specialist,
men jag skulle ändå vilja ställa frågan: Är det viktiga-
re för en kommun att äga bostadshus än att garantera
basservicen för kommunmedborgarna, dvs. vård,
omsorg och utbildning?</pre><pre>Anf.  10  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag är rädd för att en vattendelare i
bostadspolitiken har uppenbarat sig för kammaren.
För socialdemokraterna är rätten till en bostad en
grundläggande rättighet, precis lika grundläggande
som rätten till vård eller rätten till utbildning. Det
ankommer också på såväl riksdag som kommuner
enligt Sveriges grundlag att garantera den rätten.
Ulf Björklund frågade om vi inte kunde komma
på något bättre förslag. Kd och Ulf Björklund har ju
haft den möjligheten, men i den reservation som ni
har skrivit på finns inte en tillstymmelse till förslag.
Ni avvisar hela regeringens ansats och kommer inte
med ett enda förslag. Jag tycker att det här är ett väl
så gott förslag.
När det gäller inskränkandet av det kommunala
självstyret borde Ulf Björklund titta på det förslag
som den borgerliga s.k. fyrklöverregeringen lade,
som på ett mycket starkare och hårdare sätt in-
skränkte det kommunala självstyret, genom att lägga
ett totalt skattestopp och omöjliggöra för kommuner-
na att ta ut skatt och därmed finansiera basverksam-
heter som vård, skola och omsorg.</pre><pre>Anf.  11  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Får jag fråga Anders Ygeman vilka
andra åtgärder han har på förslag som en kommun
som Nacka skulle kunna vidta när man kommer i en
akut ekonomisk situation och behöver garantera vård,
omsorg och utbildning? Vilka andra åtgärder än att
sälja ut sitt kommunala bostadsföretag föreslår i så
fall Anders Ygeman? Är det möjligen skattehöjning
som är det viktiga i det fallet?</pre><pre>Anf.  12  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det är en god princip för
alla kommunpolitiker att inte göra utförsäljningar av
den gemensamma egendomen för att finansiera till-
fälliga driftsbehov. Det är en utveckling som allvar-
ligt skulle hota den kommunala ekonomin på flera
ställen. Om man skulle sälja ut den kommunala egen-
domen borde de pengarna användas till investeringar,
inte till driften. Man har ju pengarna bara en gång.
Om det finns ett varaktigt underskott i driftsbudgeten
måste ju kommunerna öka inkomsterna.</pre><pre>Anf.  13  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Lagrådets yttrande var
Anders Ygeman kraftigt negativ mot oss i de borger-
liga partierna. Detsamma gäller frågan om den kom-
munala självstyrelsen. Jag kan bara säga att vi tolkar
detta på olika sätt, och det kanske inte är så stor idé
att fortsätta den debatten.
Anders Ygeman sade att han hoppas att vi i fram-
tiden skall få en bostadspolitisk debatt utan överord.
Ändå tillgriper han själv ord som social, klassmässig
rensning och en svensk apartheid när det gäller
Nacka. Är inte det överord?</pre><pre>Anf.  14  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag hade önskat att det var överord,
att det inte var så att Nacka utestängde människor
med lägre inkomst från att bli hyresgäster i kommu-
nen, att man inte tvingades hyra lägenheter i kringlig-
gande kommuner för att klara av sina sociala pro-
blem. Tyvärr är verkligheten sådan, och den verklig-
heten måste också tåla att beskrivas och debatteras i
riksdagens talarstol.</pre><pre>Anf.  15  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte expert på Nacka, men jag
tycker att ordvalet inte är särskilt lämpligt i det här
sammanhanget.</pre><pre>Anf.  16  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag har i alla fall bemödat mig om att
beskriva utvecklingen och problemen i ett antal av
Sveriges kommuner. I er reservation tar ni över hu-
vud taget inte upp den här problematiken. Ni tar inte
upp problemen med ökad segregation på grund av
ombildningen till bostadsrätter. Ni tar inte upp de
sociala problem som uppstår när vissa kommuner inte
tar sitt bostadssociala ansvar. Jag hade kunnat köpa
att det var överord om ni åtminstone hade haft en
ansats till att ta tag i problematiken. Ni lämnar ju det
för rökridåerna om Lagrådet, Europakonvention och
annat. Jag tycker att det är lite ynkligt.</pre><pre>Anf.  17  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Dagens debatt handlar om vilken bo-
stadspolitik vi skall ha i vårt land. Skall bostadspoli-
tiken syfta till att erbjuda goda bostäder till rimliga
kostnader åt alla, eller är det marknaden som skall
bestämma vem som skall få tillgång till en bostad?
För oss socialdemokrater är svaret självklart.
Den sociala bostadspolitiken är en central och
viktig del av den svenska välfärdspolitiken. Jag vill
understryka detta när vi talar om kommunernas kär-
nuppgifter. Bostadspolitiken är en central del av väl-
färdspolitiken. Så är det i alla modernt utvecklade
välfärdsnationer.
Under de senaste veckorna har skillnaderna i bo-
stadspolitiska ambitioner mellan moderaterna och oss
socialdemokrater blivit tydliga. Moderaterna - med
uppbackning av sina borgerliga stödpartier - har
genom sitt agerande i Stockholms kommun och i flera
av kommunerna i Stockholms län tydligt visat att de
vill avskaffa den sociala bostadspolitiken. Denna
politik har också manifesterats i motioner till årets
SABO-kongress som avhålls senare i veckan. Där
kräver man att de kommunala och allmännyttiga
bostadsbolagen säljs ut. Det är ett tydligt moderat
ställningstagande att kommunerna skall abdikera från
ansvaret för bostadsförsörjningen.
Moderaterna vill också avskaffa det nuvarande
bruksvärdes- och hyresförhandlingssystemet. De vill
försvaga hyresgästernas inflytande och stärka de
privata fastighetsägarnas makt genom att släppa fram
rena marknadshyror. Resultatet av en sådan politik
blir högre boendekostnader och ökad bostadssegre-
gation när vi i stället borde ha ambitionen att minska
bostadssegregationen. Det innebär en ojämlik klass-
politik som leder till att vi får rena socialbostäder för
de mest utsatta.
Bostaden är ingen konsumtionsvara vilken som
helst. Tillgång till en god bostad, en god bostadsmiljö
till rimliga kostnader påverkar i hög grad vår livssitu-
ation och våra möjligheter i livet. Alla framstående
välfärdssamhällen lägger därför stor vikt vid bostads-
politiken.
I Sverige har vi genom tillkomsten av den sociala
bostadspolitiken med starka allmännyttiga och kom-
munala bostadsföretag i stor utsträckning lyckats
undvika en uppdelning av människor i olika grupper
efter inkomst och andra sociala och ekonomiska för-
hållanden. Därför är vi socialdemokrater starka mot-
ståndare till rena marknadshyror och till en omfattan-
de utförsäljning av de kommunala bostadsbolagen.
Fru talman! Det har i den bostadspolitiska debat-
ten ibland hävdats att vi socialdemokrater skulle vara
motståndare till bostadsrätter som boendeform. Inget
kunde vara mer felaktigt.
Det var socialdemokraterna som genom bo-
stadskooperationen och förmånliga finansieringsreg-
ler skapade förutsättningar för många människor att
också kunna efterfråga ett nydanande, ekonomiskt
och bostadssocialt fördelaktigt bostadsrättsboende.
Men vi vill att det skall finnas en blandning av boen-
deformer. Därför måste också hyresrätten värnas och
utvecklas. Det behövs olika upplåtelseformer för att
tillfredsställa våra olika behov av boende under hela
livet och med hänsyn till våra olika levnadsförhållan-
den.
Vi vill stärka hyresgästernas inflytande över sitt
boende och sina boendekostnader. Den bästa garantin
för att vi skall lyckas med detta är att vi utvecklar och
moderniserar de allmännyttiga och kommunala bo-
stadsbolagen.
Staten har genom åren med subventioner och and-
ra regler underlättat för kommunerna att genom sina
bostadsföretag ta sitt bostadspolitiska ansvar. De
allmännyttiga och kommunala bostadsbolagen har
som affärsidé att utan vinstintressen skapa ett gott
boende för sina hyresgäster. Detta har gett dessa
företag särskilt goda förutsättningar att utveckla sina
företag och sin bostadsförvaltning för att stärka hy-
resgästernas inflytande över sin bostadssituation.
Bruksvärdessystemet och vårt särskilda hyresför-
handlingssystem där parterna själva tar ett väsentligt
ansvar för hyresutvecklingen skapar förutsättningar
för rimliga hyror och för ett rejält besittningsskydd
för hyresgästerna.
Som ett resultat av denna politik har vi i dag
kommunala bostadsbolag i det helt övervägande an-
talet kommuner. Staten och kommunerna har till-
sammans genom de kommunala bostadsföretagen
tagit ett mycket stort ansvar för att ge alla i vårt land
en god bostad till rimlig kostnad. Det och politiken
har haft en helt avgörande betydelse för att Sverige
har kunnat utvecklas till den framgångsrika välfärds-
stat som vi är i dag.
När vi nu står inför krav på ett ökat bostadsbyg-
gande för att klara behovet av bostäder i framför allt
tillväxtregionerna är jag övertygad om att de allmän-
nyttiga bostadsbolagen än en gång kan och bör spela
en betydelsefull roll i bostadsproduktionen.
Fru talman! Det är ett allmänt intresse att kom-
munerna även i framtiden tar ansvar för att det finns
tillräckligt många kommunägda bostäder. Det är
också av hänsyn till det nationella intresset av en
fungerande hyresmarknad i hela landet rimligt att
staten har möjlighet att påverka kommunernas age-
rande i den här frågan.
Som man kan se av propositionen finns det många
goda skäl för att en kommun i olika avseenden för-
ändrar och utvecklar de kommunala bostadsföretagen.
Men det är också viktigt att framhålla att kommuner-
nas intresse i dessa frågor bör avvägas mot statens
intresse för vad som sker med bostadsförsörjningen i
stort. Inte minst finns det intresse av att se till att de
betydande ekonomiska resurserna - ca 100 miljarder
kronor under de senaste 25 åren - som staten har
tillfört allmännyttiga och kommunala företag inte
genom olika manipulationer överförs till annan kom-
munal verksamhet utan behålls inom bostadsförsörj-
ningen.
De nu planerade försäljningarna av kommunala
bostadsföretag är i många fall grundade på rent ideo-
logiska skäl. Man vill abdikera från ansvaret för bo-
stadsförsörjningen. I synnerhet verkar man vilja avlö-
va de kommunala bostadsföretagen på deras mest
attraktiva delar.
Utförsäljningen av de kommunala bostadsbolagen
är en del av moderaternas privatiseringskampanj. De
vill i stället införa socialbostäder för de svaga som
inte har råd att efterfråga en bostad på den av mark-
nadshyror dominerade bostadsmarknaden. Men detta
är kortsiktig politik, och i många fall saknas analyser
av de långsiktiga bostadspolitiska effekterna av åt-
gärderna.
Som jag nämnde tidigare är det regeringens prin-
cipiella uppfattning att de kommunala bostadsföreta-
gen även i framtiden har en central roll på bostads-
marknaden. Men vi behöver utveckla och modernise-
ra allmännyttans verksamhetsformer i syfte att stärka
hyresgästernas inflytande.
I syfte att få till stånd en diskussion om detta i ett
längre perspektiv har regeringen därför beslutat att
tillsätta en utredning med uppdrag att förutsättnings-
löst pröva och hitta nya former för hur icke vinstdri-
vande bostadsföretag kan organiseras.
Jag hoppas att vi, när vi lämnar dagens debatt
bakom oss och går in i det konkreta utredningsarbe-
tet, kan nå en konstruktiv samverkan mellan de parti-
er som fortfarande har ett bostadssocialt ansvar.
Jag har av Centerpartiets särskilda yttrande i be-
tänkandet noterat - och det vet vi ju sedan gammalt -
att Centern är en värnare om de allmännyttiga bo-
stadsföretagen. Jag ser fram emot att de partier som
står bakom regeringens proposition och de partier
som ansluter sig till en social bostadspolitik tillsam-
mans skall vara konstruktiva i det fortsatta arbetet
med att utveckla allmännyttan.
Fru talman! I betänkandet föreslår utskottsmajo-
riteten vissa justeringar i regeringens förslag. Det
gäller bl.a. den föreslagna tidsbegränsningen. Jag vill
deklarera att det är regeringens bestämda avsikt att de
nu föreslagna tillfälliga sanktionsreglerna skall behö-
va vara i kraft så kort tid som möjligt.
Regeringens förslag har utgått ifrån att det skulle
vara möjligt att lägga fram ett förslag till riksdagen
om en utvecklad och moderniserad allmännytta senast
hösten 2001. Nu måste vi påskynda arbetet så att en
proposition kan ligga på riksdagens bord våren 2001.
Men jag tror att detta skall vara möjligt genom en
konstruktiv dialog mellan de partier som ställer sig
bakom den sociala bostadspolitiken.
Fru talman! När det gäller den mycket omdebatte-
rade frågan om det kommunala självstyret i det här
sammanhanget vill jag klart deklarera att regeringen
självfallet ser allvarligt på den frågan. Jag anser att
det kommunala självstyret är en mycket värdefull del
av den svenska demokratin.
Varken Lagrådet eller konstitutionsutskottet har
ansett att regeringens förslag skulle strida mot
grundlagens bestämmelser om den kommunala själv-
styrelsen. Som Lagrådet påpekar i sitt yttrande är
frågan om den kommunala självstyrelsens räckvidd
ytterst en fråga av politisk natur, och så är det ju. Men
självklart innebär den föreslagna sanktionen en viss
inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Det
skall inte förnekas. Frågan är då om denna inskränk-
ning är godtagbar. Regeringen anser det. Den nu
föreslagna åtgärden är en väsentligt mindre sanktion
än den som har varit förknippad med det kommunala
skattestoppet och som de borgerliga partierna ställt
upp bakom, särskilt Moderaterna.
När det gäller det kommunala skattestoppet har
det rört sig om regler som varat under sju av de se-
naste nio åren. Nu rör det sig om tillfälliga regler
under drygt två år.
Också konstitutionsutskottet har i sitt yttrande
kommit fram till att det rör sig om en godtagbar till-
fällig inskränkning av det kommunala självstyret på
detta område.
Jag vill också understryka statens viktiga roll i bo-
stadsförsörjningen. Som jag redan nämnt har staten
svarat för viktiga uppgifter i samband med uppbygg-
naden av de kommunala bostadsföretagen. Det har
varit åtgärder som gått gemensamt mellan nationella
statliga intressen och kommunernas politik. Staten
har svarat för finansiering genom fördelaktiga regler
som gett kommunerna 100 miljarder kronor för att
bygga upp sina kommunala bostadsföretag - en för-
månligare finansiering än den som har gällt för den
privata hyresrätten.
Också till följd av detta är dessa bolag en angelä-
genhet för hela svenska folket. Som finansutskottet
betonar har de kommunala bostadsföretagen en viktig
uppgift på bostadsmarknaden. Det är därför rimligt att
utförsäljningen av dem motverkas, att vi skapar oss
ett rådrum i avvaktan på den översyn av allmännyttan
i syfte att utveckla denna som regeringen har initierat.
Jag noterar med tillfredsställelse att Centern i sitt
särskilda yttrande framhåller den viktiga roll som
allmännyttan har att fylla i bostadsförsörjningen. Som
jag nämnde har jag förhoppningen att det skall bli
möjligt att i det kommande utvecklingsarbetet också
få med Centerpartiet.
Det behövs en blandning av upplåtelseformer av
bostadstyper. Förutsättningar måste skapas för ett
boende som erbjuder trygghet och en god livsmiljö.
Men förutsättningar måste också skapas för att öka
hyresrättens attraktivitet och därigenom ge även hy-
resgästerna ett alternativ som kan innebära ökat in-
flytande över boendet och boendekostnaderna.
Detta är bakgrunden till regeringens förslag. Jag
räknar med att beslutet skall innebära att vi kan nå
fram till en situation med en utvecklad, moderniserad
allmännytta, en allmännytta som även framöver kan
fylla en viktig roll i den sociala bostadspolitiken.</pre><pre>Anf.  18  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Lövdén för att
han är närvarande i dag. Det är ju intressant att få
vara med och diskutera med ett statsråd med visst
ansvar för boendefrågorna. Vi fick också i anförandet
ett visst erkännande om att detta trots allt innebär en
viss inskränkning i den kommunala självbeslutande-
rätten.
Jag vill ändå ställa en fråga om Europarådets kon-
vention. Fäster statsrådet någon som helst vikt vid
Europarådets konvention om kommunal självstyrelse,
som vi ju arbetade så mycket med för ett antal år
sedan och som regeringen har skrivit så mycket om?
På vilket sätt arbetar regeringen i så fall för att vidga
den kommunala självstyrelsen?</pre><pre>Anf.  19  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Som jag nämnde i mitt anförande
fäster regeringen stor vikt vid det kommunala själv-
styret - självklart. Det är ett av grundfundamenten i
den svenska demokratiska uppbyggnaden. Men sam-
tidigt - och det är viktigt att säga - kan det ibland
finnas skäl att göra ingripanden mot ett långtgående
kommunalt självstyre om detta riskerar att rubba
förutsättningarna för den nationella politiken i vissa
avseenden.
Det som nu är på gång när det gäller utförsälj-
ningarna, och som regeringen vill skaffa sig ett
rådrum för att motverka, är ju en hel omläggning av
bostadspolitiken. I Stockholmsområdet skulle vi få ett
system där bruksvärdessystemet i princip skulle vara
avskaffat. I ett sådant läge, när man står inför en så-
dan dramatisk situation på bostadsmarknaden, finns
det skäl att skaffa sig ett rådrum - att titta på konsek-
venserna av en sådan omläggning av bostadspolitiken
och se vilka nya bostadspolitiska instrument vi måste
ta fram för att tillförsäkra oss en fortsatt social bo-
stadspolitik och att vi inte hamnar i en situation där
boendekostnaderna skjuter i höjden och besittnings-
skyddet rubbas.</pre><pre>Anf.  20  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Kristdemokraterna välkomnar en så-
dan här utredning om allmännyttan. Jag tror att det
kan bli en mycket intressant och nödvändig diskus-
sion kring den framtida boendepolitiken. Det har ju
stått väldigt mycket still under senare år när det gäller
boendepolitiken. Det finns mycket man har önskat,
och debatten har många gånger uteblivit. Det är bra
om den nu möjligen kommer.
Vi kristdemokrater vill inte på något sätt avskaffa
eller plocka bort hela allmännyttan. Det finns ett
värde i allmännyttan i många avseenden. Däremot
ifrågasätter vi hur pass långtgående inskränkningar
man är beredd att vidta när det gäller det kommunala
självbestämmandet. Lagrådet har också sagt att det
här handlar om ett rådrum. Det är att detta är av till-
fällig art som gör att man över huvud taget inte mar-
kerar hårdare mot det här lagförslaget.
När det sedan gäller segregationen gjorde Anders
Ygeman gällande, och jag antar att statsrådet har
samma åsikt, att segregationen kan öka genom att
man nu säljer ut kommunala bostadsföretag och kan-
ske också bildar bostadsrätter. Men jag skulle ändå
vilja fråga: Kan det inte också vara så att man mot-
verkar en segregation i miljonprogramsområden om
man hjälper till att bilda bostadsrätter?</pre><pre>Anf.  21  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det var ganska bra att få en deklara-
tion från Ulf Björklund om att kristdemokraterna
tycker att det är bra med allmännyttiga bostadsföre-
tag. Det skulle då vara ganska välgörande om krist-
demokraterna och Ulf Björklund deltog i den debatt
som vi för mot moderat politik. Moderaterna har ju på
sin politiska dagordning och i sitt politiska program -
det kan vi se på SABO-kongressen i veckan - en
väldigt klar linje, nämligen att kommunerna skall
abdikera från sitt bostadspolitiska ansvar. Kommuner
skall inte driva bostadsföretag - det är moderaternas
linje. Det skulle vara välgörande i den bostadspolitis-
ka debatten om kristdemokraterna deltog i att mot-
verka moderaternas extrema linje i det här avseendet.
Så vill jag göra några reflexioner på boendesegre-
gationen. Det stora hotet, det som skulle innebära en
ökad bostadssegregation, är ju en utförsäljning av
allmännyttan. Om moderaterna får styra och sälja ut
det allmännyttiga bostadsbeståndet i Stockholm helt
och hållet, såsom man har i sitt program, har vi ju
marknadshyror i Stockholm. Då har vi inget reellt
besittningsskydd för dem som i dag bor i lägenheter-
na i Stockholm. Det skulle leda till en väldigt kraftig
påspädning av boendesegregationen. Det är något
som socialdemokraterna inte vill medverka till, och
jag hoppas att kristdemokraterna inte heller vill med-
verka till det.</pre><pre>Anf.  22  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag vill tacka för de vänliga orden om
Centerpartiet och vår bostadspolitik. Eftersom vi vill
ha mångfald och neutralitet i bostadspolitiken är jag
fullständigt övertygad om att Centerns bostadspolitik
behövs här i riksdagen. Den neutraliserar nämligen
den ensidighet som jag tycker att Anders Ygeman
företrädde förut. Jag tycker att statsrådet hade en
ödmjukare inställning.
Jag går sedan över till min huvudfråga. Jag vill
koppla den till bostadsutskottets hearing, där bl.a.
Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu deltog.
Jag skall be att få citera honom:
"Till den andra frågan om den kommunala själv-
styrelsen. Den har vi diskuterat vid två tillfällen. Det
gjorde vi när man lagligt lade ett skattestopp 1991-
1993. Där invände inte Kommunförbundet mot det,
inte heller har Kommunförbundet invänt mot de
frivilliga skattestoppen."
Man kan säga att vi accepterar tillfälliga ingrepp
på det sättet. Men vi sade på kongressen att varje
kommun själv skall få avväga vilken roll den kan och
bör spela som ägare av bostadsföretag. Ett tvingande
åläggande från statens sida skall regleras enligt finan-
sieringsprincipen. Det var det ställningstagande vi
gjorde vid kongressen. Det var ett enhälligt ställ-
ningstagande.
Känner inte ministern ett tryck på sig att lyssna till
dem som har ansvaret för det kommunala självstyret?
För oss i Centerpartiet är det också en oerhört viktig
bit i bostadspolitiken att frågorna skall komma när-
mare människorna, att vi skall få delaktighet och att
våra förtroendevalda i kommunerna skall känna: Här
kan vi bestämma hur vi skall ha det.</pre><pre>Anf.  23  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag har vid ett par tillfällen under dis-
kussionen understrukit betydelsen av det kommunala
självstyret. Men jag har också poängterat att om vi
skulle hamna i en sådan situation som vi nu har gjort
när det gäller bostadspolitiken, att grundläggande
bostadspolitiska värden av mer nationellt övergripan-
de slag hotas av massiva utförsäljningar, finns det
anledning för oss att skaffa oss ett rådrum för att se
över de bostadspolitiska instrumenten.
Det här handlar ju inte bara om huruvida kommu-
nen skall göra sig av med ett kommunalt bostadsfö-
retag. Det här handlar i grunden om hela det svenska
hyressättningssystemet, om hyreslagens regler för hur
vi sätter hyror i det här landet. Skulle det rubbas till
följd av utförsäljning av kommunala bostadsbolag får
vi ju ett helt nytt system för hyressättning, där företa-
gen i praktiken själva dikterar villkoren för hyressätt-
ningen. Jag tycker att man i ett sådant läge måste
fundera på om det inte finns skäl att ha ett rådrum för
att hitta nya bostadspolitiska instrument.
Det talas om ingripande i det kommunala självsty-
ret. Skattestoppet och skattesanktionen är för mig ett
mycket mer långtgående ingrepp i det kommunala
självstyret. Kommunförbundet har under senare år
varit mycket kritiskt till de kommunala skattesanktio-
nerna. Det kan jag förstå utifrån kommunernas intres-
sen. Men det har funnits ett nationellt övergripande
intresse av att under de här åren stoppa upp tenden-
serna till kraftiga kommunalskattehöjningar lite.</pre><pre>Anf.  24  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Tack för svaret.
Det finns också två andra frågor som jag tycker att
det skulle vara intressant att få diskutera. Den ena
handlar om att man säger att det skall finnas en viss
dispensgivning. Nu undrar jag: Vilka grunder kom-
mer den dispensen att utformas efter?
Den sista frågan är: När det har varit ett rådrum -
man kommer ju att driva igenom det här förslaget -
kommer man att följa upp detta och noga redovisa
vad det var som hände?</pre><pre>Anf.  25  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Vi tillsätter nu en utredning om all-
männyttan och bruksvärdessystemet. Den utredning-
en skall naturligtvis titta närmare på både möjligheten
att utveckla allmännyttan och konsekvenserna på
bruksvärdessystemet när man inte har kommunala
bostadsbolag. Den skall naturligtvis också undersöka
vad som händer under den period vi har den särskilda
sanktionslagstiftningen.
Jag hoppas att Centerpartiet, och det tror jag, så
småningom kommer att medverka konstruktivt i det
utredningsarbete som efter ett inledande skede kom-
mer att bedrivas i form av en parlamentarisk kom-
mitté.
Låt mig bara kommentera självstyret en gång till.
Staten har under den senaste 20-årsperioden satsat
100 miljarder kronor i de allmännyttiga bostadsföre-
tagen. Tendenser till utförsäljning har vi ju sett i de
delar av landet som är starka tillväxtregioner. Det är
Stockholmsområdet, med välmående och ekonomiskt
starka bostadsföretag. Det är där den politiska majo-
riteten nu vill dra åt sig den ekonomi som finns i de
här välmående bostadsföretagen.
Men vi har ju andra delar av Sverige, som Centern
borde vara intresserat av, nämligen de som har stark
utflyttning. Man kommer till staten och begär eko-
nomiskt stöd för att hjälpa till med de kommunala
bostadsbolagen, som har många outhyrda lägenheter.
Det är naturligtvis ett gemensamt statligt och kom-
munalt intresse att lösa den problematiken. Jag ser det
som något egendomligt att vi parallellt med det skulle
släppa fram en utförsäljningsvåg i tillväxtområdena,
där pengarna bara går till kommuner som har en
ganska stark ekonomisk ställning och som kan se
framför sig ett antal år med en ganska god ekonomi.</pre><pre>Anf.  26  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Med risk för att vara tjatig, det blir ju
så när man kommer sent på listan, vill jag också ut-
tala min tillfredsställelse över att statsrådet ändå säger
att detta innebär en viss inskränkning i den kommu-
nala självstyrelsen. En av anledningarna till att Folk-
partiet är negativt till det här förslaget är just att vi
anser att det är kommunpolitikerna själva som skall
fatta de här besluten. Men med det är inte sagt att vi
skall avveckla de allmännyttiga företagen.
Sedan vill jag göra en kommentar. Statsrådet tala-
de om den framgångsrika välfärdsstaten Sverige. Jag
vill faktiskt ställa frågan: Är vi så väldigt framgångs-
rika längre? Jag tycker inte det.</pre><pre>Anf.  27  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! De internationella undersökningar
som Boverket har gjort när det gäller boendeförhål-
landena i olika länder visar att vi i Sverige har en
mycket god bostadsstandard och att det är en jämnt
fördelad bostadsstandard. Om man åker ut i Europa
ser man andra bostadsförhållanden. Man ser i en del
länder, som har valt en annan bostadspolitisk strategi,
att man har ett mycket mer klassbundet boende, med
rena socialbostäder för de utsatta grupperna. Det är en
mycket starkare segregation.
Det är precis det vi har undvikit med allmännyt-
tan. Allmännyttan är inte enbart en boendeform för de
grupper som har de svårt i samhället, utan allmän-
nyttan är en attraktiv boendeform för väldigt breda
grupper i Sverige. Det är värnet om den delen av
bostadspolitiken som den här propositionen och den
utredning som vi nu tillsätter skall tillgodose.
Jag hoppas på en bred uppslutning av partier som
står bakom grunderna. Det har Folkpartiet gjort tidi-
gare. Man har stått bakom grunderna för den sociala
bostadspolitiken. Jag blev något bekymrad över hur
folkpartister agerar i Stockholmsområdet, måste jag
säga. Går vi tillbaka i tiden har Folkpartiet stått bak-
om grunderna för den sociala bostadspolitiken.
Ingripandet i det kommunala självstyret än en
gång. Folkpartiet vill ju att kommuner skall förbjudas
att driva verksamhet i bolagsform. Är inte det ett
ingripande i det kommunala självstyret? Folkpartiet
har varit anhängare av det kommunala skattestoppet.
Är inte det ett långtgående ingripande i det kommu-
nala självstyret?</pre><pre>Anf.  28  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller det kommunala skatte-
stoppet kan jag bara säga att jag inte var med på den
tiden. Det är lätt att säga, kanske, men så är det fak-
tiskt.
Min fråga gällde inte Sveriges boendestandard.
Jag vet att vi i princip har världens högsta boendes-
tandard totalt sett. Frågan gällde: Kan vi verkligen
betrakta oss som ett framgångsrikt välfärdsland, nu
när det är så många bekymmer på alla områden?</pre><pre>Anf.  29  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Självklart kan vi betrakta oss som en
framgångsrik välfärdsnation. Alla jämförelser visar ju
att Sverige är en nation med en jämn och bra fördelad
boendestandard. Vi är en nation med en avancerad
sjukvård, som kommer alla till del och inte är klass-
bunden. Vi är kanske den nation i världen som har
den mest jämlika och mest framgångsrika utbild-
ningsverksamheten. Vi kan gå igenom område efter
område, men det tillhör knappast dagens debatt.
Jag vill än en gång konstatera att i debatten om
den kommunala självstyrelsen kan man inte säga att
Folkpartiet har varit ett parti som in absurdum stått
upp bakom den. Folkpartiet vill förbjuda kommuner
att bedriva verksamhet i bolagsform. Folkpartiet har
varit anhängare av den kommunala skattesanktionen.</pre><pre>Anf.  30  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! De kommunala bostadsbolagen har
varit och är fortfarande en av grundbultarna för
kommunernas möjligheter att föra en social bostads-
politik. Det politiska inflytandet och allmännyttans
ledande roll för hyressättningen är ett viktigt funda-
ment för att den portalparagraf som leder bostadspo-
litiken, nämligen allas rätt till en god bostad till ett
rimligt pris, skall kunna uppfyllas. Detta har alla
partier, utom Moderaterna, hittills ställt sig bakom så
sent som i den bostadspolitiska propositionen, som
var föranledd av den bostadspolitiska utredningen.
Denna portalparagraf har varit vägledande sedan
grunderna för bostadspolitiken lades fast för mer än
50 år sedan.
Nu anser samtliga fyra borgerliga partier att det
inte skall vara så längre. Folkpartiet, Kristdemokra-
terna och, tyvärr, även Centerpartiet gör gemensam
sak med Moderaterna. Här går en tydlig ideologisk
skiljelinje mellan de politiska blocken, dvs. skillna-
den mellan dem som fortfarande strävar efter en fort-
satt social bostadspolitik och dem som vill marknads-
anpassa behovet av en bostad.
De borgerliga partierna tror att det privata ägandet
är lösningen på alla problem. Därför vill man inte
motverka en snabb utförsäljning av kommunala bo-
stadsbolag, vilket planeras i ett flertal kommuner.
Detta är ingen tillfällighet. Redan under de borgerliga
regeringsåren 1991-1994 började systemskiftet i
svensk bostadspolitik. Borttagande av bostadsförsörj-
ningslagen och bostadsanvisningslagen, försämrade
villkor för räntebidragen generellt och bortskaffande
av de särskilda villkoren för allmännyttan var delar av
strategin för detta. Det förstärktes med kraftfulla
politiska markeringar, såsom avskaffandet av bo-
stadsdepartement och posten som bostadsminister.
Kommunerna har fått ta över ansvaret för bo-
stadspolitiken, och statens roll är numera av övergri-
pande karaktär. Tyvärr är den lagstiftning som sägs
möjliggöra en social bostadspolitik, plan- och bygg-
lagen, kommunallagen och socialtjänstlagen, uddlös
och inte tillräcklig för möjligheterna att ge alla rätt till
en god bostad till ett rimligt pris. 90-talets bostadspo-
litik har kraftigt påverkat de kommunala bostadsbola-
gens verksamhet och utrymme för att föra en social
bostadspolitik. Ekonomi och affärsmässighet har
trängt undan andra mer sociala ambitioner.
Lösningen på detta är naturligtvis inte en utför-
säljning och en marknadsanpassning av bostadspoli-
tiken utan en utveckling och förstärkning av förut-
sättningarna för kommunerna att äga och förvalta
bostäder. Att då införa sanktioner mot snabba utför-
säljningar av kommunala bostadsbolag eller delar av
dessa är naturligtvis fullt rimligt, trots att det kan
anses vara ett intrång i det kommunala självstyret.
De borgerliga partiledarnas motion i frågan - från
m, fp och kd - är inte särskilt övertygande och dess-
utom inkonsekvent med utgångspunkt i tidigare ställ-
ningstaganden. Inte ett ord sägs om kommunernas
skyldigheter och möjligheter att föra en social bo-
stadspolitik, och det verkar inte heller bekymra dem
ett dugg - trots att det finns exempel på hur det kan
gå.
Nacka kommun sålde ut sitt bostadsbolag, och
ställer nu dem som har problem eller svårigheter att
få en bostad i kö hos andra kommuner. Fattiga, in-
vandrare och socialt utsatta kan alltid hänvisas till
grannkommunerna. Detta är naturligtvis orimligt och
leder till ökad segregation och ökade klassklyftor,
inte bara i olika kommundelar, utan hela kommuner
kan ordna så att de blir socialt rensade.
I Kosovo pågår etnisk rensning. En social rens-
ning är inte lika tydlig, men likafullt oacceptabel.
I den borgerliga motionen hävdas mycket kraft-
fullt det kommunala självstyrets princip. Den är na-
turligtvis viktig och skall inte inskränkas utan nog-
granna överväganden. Lagrådet påpekar också i sitt
yttrande att det kommunala självstyret ändå ytterst
bestäms av regering och riksdag, som naturligtvis har
rätt att ingripa om statliga mål för en verksamhet kan
åsidosättas eller får svårt att uppfyllas.
Vi i Vänsterpartiet anser att detta är ett sådant fall,
och vi stöder därför regeringens sanktionsförslag. Vi
har dock tagit till oss av Lagrådets och KU:s kritik
när det gäller retroaktiviteten i förslaget, även om ett
antal borgerligt styrda kommuner försöker att kringgå
syftet med den nya lagen. Vi tillstyrker också Miljö-
partiets begäran om att förkorta giltighetstiden något,
och vi hoppas att det kommande utredningsarbetet
och så småningom regeringsförslagen i frågan skall
kunna tas fram i god tid innan lagen slutar att gälla.
Att yrka avslag på det framlagda lagförslaget med
hänvisning till att det kommunala självstyret inte får
inskränkas görs inte av principiella skäl från borger-
ligt håll utan enbart av ideologiska skäl. Tyvärr hade
man inte samma åsikt när den borgerliga regeringen
införde skattestopp eller när den socialdemokratiska
regeringen införde sanktioner liknande detta förslag
för de kommuner som ville höja skatten.
Inskränkningar i kommunernas beskattningsrätt
måste betraktas som ett betydligt större ingrepp i det
kommunala självstyret än vad dagens förslag innebär.
Då hade de fyra borgerliga partierna inga som helst
invändningar. Er kritik blir därmed inte trovärdig, är
ideologiskt betingad, och ni står inte upp för en social
bostadspolitik.
Trots att Centern gör sken av att ha en annan
åsikt, har man i det här fallet rättat sig in i det borger-
liga ledet.
Vänsterpartiet är principiellt motståndare till in-
grepp i det kommunala självstyret. Vi gör naturligtvis
noggranna överväganden innan vi gör något som kan
uppfattas som avsteg från den principen. Det som är
beklagligt i det här fallet är att åtgärderna har blivit
nödvändiga på grund av att den socialdemokratiska
regeringen inte förmått att återupprätta social bo-
stadspolitik efter det systemskifte som borgerligheten
genomförde.
Vissa insatser har genomförts. Men tillfälliga bi-
dragsförändringar har skapat ryckighet och förvirring
i vad som gäller. Vissa stöd har gett snabb effekt men
ändå tagits bort, för att sedan återuppstå i ny form och
med andra villkor. Det är för mycket lappande och
lagande, och helhetssynen lyser med sin frånvaro.
Effekterna börjar skönjas. Nyproduktionen sker en-
dast för de kapitalstarka och med ett litet inslag av
hyresrätt. Bostadsbrist håller på att skapas i våra
tillväxtområden. Det redan byggda beståndet, som
den nya bostadspolitiken säger sig skall värna, har
sedan några år tillbaka drabbats av en värdeminsk-
ning. Det är en allvarlig signal om att nödvändig
ombyggnation inte har utförts.
Antalet ungdomar som vill ut i eget boende men
tvingas att bo hemma ökar, trots att det är högkon-
junktur och att arbetslösheten går ned.
Regeringen måste ta sig samman och ta tag i de
bostadspolitiska frågorna på fullt allvar. Att det inte
är så visar inte minst ledningen och styrningen av
bostadspolitiken. Sex ministrar har för tillfället de-
lansvaret för dessa frågor, men ingen har hel-
hetsansvaret. Vi får dock vara glada för att biträdande
finansministern deltar i dagens debatt - något som vi
inte är särskilt bortskämda med i det här utskottet.
Sverige måste vara ett av de få länderna i Europa där
det inte finns en minister med helhetsansvaret för
bostadsfrågorna.
En viktig och nödvändig del i betänkandet är en-
mansutredningen av allmännyttans villkor och even-
tuella förändringar av ägandeformen liksom en över-
syn av bruksvärdessystemet. Den skall få sin fortsätt-
ning och komplettering i en parlamentarisk utredning
för att bredda deltagandet och ge en större påverkan
inför de förslag som regeringen senare skall presente-
ra för riksdagen.
Den parlamentariska utredningen har tillkommit
på förslag av utskottsmajoriteten för att stärka allvaret
och tyngden i frågan. Vänsterpartiet har naturligtvis
förväntningar och synpunkter på vad som skall be-
handlas och vad utredningen förväntas leda till.
En definition av vad som menas med ett allmän-
nyttigt bostadsföretag är nödvändig och borde ha
tagits fram i samband med det här betänkandet. Vi
förutsätter att det i första hand även i fortsättningen
handlar om kommunala bostadsföretag. De ekono-
miska villkoren måste tydliggöras, liksom förhållan-
det till ägaren. Kommunerna bör fortsättningsvis
upprätta någon form av boendeplaneringsprogram.
Frågorna måste lyftas fram i rampljuset och en nöd-
vändig planering av de behov av bostäder som finns
för olika kategorier bostadssökande göras obligato-
risk.
Kommunerna bör ha en skyldighet att se till att
det finns en väl fungerande bostadsförmedling och ha
rätt att förmedla både privata och kommunala fastig-
hetsägares lägenheter. Kontrollen blir bättre och mot-
verkar svarta lägenheter och oseriösa privata fastig-
hetsförmedlare.
Staten bör ompröva och förbättra produktionsvill-
koren för både nybyggnad och ombyggnad. Detta
kräver nya statliga insatser.
Hyresrättens skattebelastning måste minskas per-
manent, vilket vi hoppas blir resultatet av Fastighets-
skattekommitténs kommande förslag. Staten måste ge
ett bättre stöd till de kommunala bostadsbolagen med
ekonomiska problem. Takten för arbetet i Bostads-
delegationen måste höjas, och i första hand företagens
ekonomi, ej ägarens-kommunens ekonomi, avgöra
stödets omfattning.
Vi ser fram mot direktiven till den parlamentaris-
ka kommitténs arbete om en möjlighet att påverka
dess innehåll.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet BoU11.</pre><pre>I detta anförande instämde Sten Lundström (v).</pre><pre>Anf.  31  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag skulle kunna säga samma sak till
Owe Hellberg som han sade till mig, att trots att man
har en åsikt har man gått med på. Men jag tänker inte
göra det. Men jag skulle ta upp en sak som du tar upp
i ditt särskilda yttrande, nämligen att ni anser att man
bör definiera vad som menas med allmännyttigt fö-
retag och tydliggöra vilka ekonomiska villkor som
skall gälla mellan företaget och ägaren-kommunen.
Det tycker jag faktiskt är ganska bra. Jag har varit
med om alltför många kommuner och kommunala
bostadsbolag där kommunen har fått gå in med ett
oerhört högt aktieägartillskott och därmed också
undergrävt sin egen ekonomi som ägare. Det är inte
bra. Det behövs ett förtydligande där.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Owe Hellberg:
Vilken syn och inställning har Vänsterpartiet när det
gäller kommunens förtroendevalda? I Uppsala kom-
mun, som inte är så långt härifrån och som tillhör det
heta området, har man ekonomiska kommunala pro-
blem. Den är socialistiskt styrd. Där ser man också
över sitt bolagsinnehav. Har Vänsterpartiet ingen
tilltro till sina egna kommunala företrädare?</pre><pre>Anf.  32  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Först när det gäller definitionen av
allmännyttan. Den är viktig, och det finns ett tydligt
och klart utredningsförslag på hur den skulle kunna se
ut. Det är synd att det inte finns med i det här betän-
kandet. Det skulle tydliggöra rollen för allmännyttan
på ett bra sätt.
När det sedan gäller våra kamrater i Uppsala har
vi visst stort förtroende för dem. Men i det här fallet
handlar det naturligtvis också om hyresgästerna, inte
bara om politikernas möjligheter att fatta beslut, utan
demokratin och rättvisan handlar naturligtvis om de
boendes villkor. För oss är det grundläggande allas
rätt till en god bostad till ett rimligt pris. Vi tror att
det som pågår runtom i Sverige kommer att under-
gräva den möjligheten, om vi inte hade skaffat det
moratorium eller andrum som vi nu har för att kunna
utreda frågan ordentligt.</pre><pre>Anf.  33  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! De kommunalt förtroendevalda är
också invånare i sin egen kommun och lever alltså
mycket nära, är t.o.m., hyresgäster. Jag tycker att det
är anmärkningsvärt att man tror att man från statens
sida skall kunna sätta sig på dem. Kommunal själv-
styrelse är för oss i Centerpartiet A och O i en demo-
krati. Vi litar på kommunpolitikerna.
Vi tror inte heller att det blir en massutförsäljning
av kommunala bostadsbolag, om man inte anser att
man behöver det av någon anledning. Det kanske
t.o.m. kan bli bättre. Vi har också sett att det finns
privata hyresvärdar som är bra för hyresgästerna.</pre><pre>Anf.  34  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Tvärtemot Centerpartiet tror jag fak-
tiskt att risken är väldigt stor för att det blir en stor
utförsäljning av kommunala bostadsbolag, om man
inte gör någonting. Då menar jag att man måste göra
någonting också från statens sida, dels det som stär-
ker kommunernas skyldigheter och rättigheter, dels
fundera över de ekonomiska villkoren både för kom-
munerna och för de kommunala bostadsföretagen.
Här måste man se ett sammanhang. Jag tror faktiskt
att det är en väldigt stor risk för utförsäljning. Har
man en gång sålt kan man inte göra någonting åt det.
Då är möjligheterna för att föra en social bostadspoli-
tik mycket starkt begränsade.</pre><pre>Anf.  35  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Owe Hellberg drar med svepande or-
dalag alla människor i alla partier i en enda bunt i den
här kammaren.
Kristdemokraterna tror inte på något förbud mot
de kommunala bostadsföretagen eller över huvud
taget mot andra bolag heller. Däremot tror vi att
kommunerna är kompetenta nog inom självstyrelsens
ram att klara av det här och se vad som är lämpligt i
just den kommun man befinner sig i.
Det är ändå inte så att social bostadspolitik bara
kan ske och äga rum om det sker genom kommunala
bostadsföretag. Owe Hellberg borde ha lite mer fanta-
si, lyfta blicken lite och se möjligheter i stället för att
ensidigt fortsätta med den gamla förbudspolitiken.
Owe Hellberg talar om uddlösa möjligheter via soci-
altjänstlag och andra lagar. I socialtjänstlagen finns
trots allt en paragraf som handlar om kommunal hy-
resgaranti. Det är upp till kommunpolitiker med ett
socialt patos att verkligen använda de möjligheter
som finns och lyfta blicken lite grann.
Vi fick ett antal exempel när vi hade en hearing
här för några veckor. I Tyresö kommun hade man ett
antal idéer och fantasier som hur  man skulle kunna
lösa de sociala bitarna i händelse av att kommunen
skulle sälja ut av sitt bolag.
Gammal stelhet som förhoppningsvis kan mjukas
upp tycker jag Vänstern står för. Det blir en kommu-
nal bostadskommitté snart där vi får diskutera frågan
vidare.</pre><pre>Anf.  36  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det här handlar väl inte om gammal
stelhet utan möjligheten att utveckla allmännyttan och
villkoren för de allmännyttiga företagen. Det står
visserligen inskrivet att man skall titta på nya före-
tagsformer. Vi menar att man i första hand skall ut-
veckla de kommunala bostadsföretagen i den här
riktningen, på ett nytt sätt, med ett större inflytande
för hyresgästerna.
När det sedan gäller lagstiftningen, Ulf Björklund,
har du och jag suttit i samma bostadspolitiska utred-
ning en gång i tiden. Jag ställde frågan gång på gång:
Kan lagstiftningen garantera människor som är utsatta
och som har svårt på bostadsmarknaden att få en
lägenhet, en bostad? Vad i den lagstiftningen garante-
rar detta? Jag fick tyvärr aldrig något bra svar, Ulf
Björklund. Då är det faktiskt endast de kommunala
bostadsföretagen eller allmännyttan där man på poli-
tisk väg kan ge möjlighet för att skapa utrymme för
de utsatta hushållen. Tar vi bort den möjligheten har
vi ingenting annat i dag. Jag skulle gärna vilja veta
vad Ulf Björklund har för någonting i bakfickan i en
sådan situation. Han gav inget svar då, och jag tror
inte han kan ge något i dag heller.</pre><pre>Anf.  37  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Det finns i dag kommuner som inte
har någon allmännytta. Uppenbarligen klarar man de
sociala bitarna i de kommunerna. Jag kan förstå att
det finns viss svårighet i de större kommunerna. Jag
befinner mig med mitt boende inte i någon stor kom-
mun att tala om, så jag kan förstå det i och för sig.
Men används socialtjänstlagen på rätt sätt finner vi ett
antal paragrafer i den som också berör boende, bl.a.
hyresgarantin för kommunen. Sedan är det inte för-
bjudet att göra som många kommuner gör, att man
helt enkelt garanterar sig ett antal lägenheter hos
privata företag eller ett antal bostadsrättslägenheter
och använder det i akutsituationer när det finns soci-
ala behov. Detta kan ofta ske på ett diskret sätt utan
att det blir någon typ av utpekande. Det är nya idéer,
lite fantasi som behövs för att hitta de nya spåren. Det
är det jag tror är nyttigt att vi får diskutera i den bo-
stadspolitiska kommitté som kommer och som kanske
kan visa på nya möjligheter. Den utredningen kom-
mer nämligen av det skälet att här är vi lite stelbenta.
Vi behöver tänka i nya banor. Nytänkande skulle inte
skada Vänsterpartiet heller.</pre><pre>Anf.  38  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Vi har inget emot ett nytänkande,
men vi har vår ideologiska grund att stå på, och vi vet
vart vi vill. Utvecklingen måste naturligtvis ske uti-
från den inriktningen.
Visst kan man hitta former för överenskommelser,
osv., men både Ulf Björklund och jag vet att det en-
dast kan ske på frivillighetens väg om fastighetsäga-
ren tycker att det är rimligt och vill vara med om en
sådan lösning. De garantierna finns alltså inte i dag.
Också denna fråga måste vi faktiskt ta upp i detta
sammanhang. Principen om allas rätt till en god bo-
stad till ett rimligt pris måste gälla även om man
tillhör en utsatt familj eller på något sätt inte tycks
passa dem som hyr ut eller äger bostäder.</pre><pre>Anf.  39  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Det här betänkandet behandlar ett för-
slag från regeringen om att de nuvarande bestämmel-
serna om indragning av räntestöd vid ägarförändring-
ar och överlåtelser av kommunala bostadsföretag
skall ersättas av ett nytt, tidsbegränsat sanktionssys-
tem. Man har också beslutat om en utredning för att
ta fram underlag för kommande beslut om den s.k.
allmännyttan - om det går att hitta nya former för hur
icke vinstdrivande bostadsföretag kan organiseras och
hur hyresgästernas inflytande kan öka.
Det som nu håller på att ske på sina håll är att de
allmännyttiga företagen försvinner eller utarmas. Det
blir hart när omöjligt att återskapa dem.
Enligt regeringsformens 1 kap. 2 § skall det sär-
skilt åligga det allmänna att bl.a. trygga rätten till
bostad samt att verka för social omsorg och trygghet
och för en god levnadsmiljö. Stadgandet är ett uttryck
för den vikt bostadspolitiken skall ha. Vid en utför-
säljning av de allmännyttiga bostadsföretagen riskerar
man att de bostadspolitiska målen inte kan uppnås.
Denna tillfälliga lagstiftning avser att ge lite
rådrum under den tid som utredningen av allmännyt-
tan pågår.
Svårigheten är givetvis att stifta en lag, om än till-
fällig, som gäller hela landet, när det ser så olika ut i
landets kommuner. Många kommuner har säkerligen
dragit på sig ett alltför stort bestånd av allmännyttiga
bostäder som de dessvärre inte kan sälja därför att det
inte finns några köpare. Många kommuner har redan
en väldigt hög kommunalskatt och skulle aldrig
komma på tanken att sänka skatten när det finns så
stora behov att tillgodose inom skolan och äldreom-
sorgen.
Vi i Miljöpartiet ställer oss bakom idén om ett
rådrum, och vi ställer oss för övrigt också bakom den
slutliga utformning som detta betänkande fick sedan
några viktiga punkter i vår motion inarbetats i betän-
kandet. Det gäller t.ex. tidsbegränsningen, som kor-
tats ett halvår, och retroaktiviteten, som Lagrådet
sedermera avstyrkte.
Lagen kommer inte att gälla förrän den 19 juni,
och vetskapen om detta har tydligen föranlett vissa
kommunala bolag att blixtinkalla bolagsstämmor och
göra snabbutdelningar innan lagen träder i kraft. Det
förefaller dock lätt hysteriskt, eftersom lagen över
huvud taget inte är tillämplig på det som hänför sig
till tidigare räkenskapsår.
Förutom Lagrådet har även konstitutionsutskottet
och finansutskottet yttrat sig över förslaget. Konstitu-
tionsutskottet har lämnat synpunkter på förslagets
inverkan på det kommunala självstyret och på giltig-
hetstiden. Man kan inte finna att lagförslaget strider
mot bestämmelserna om kommunal självstyrelse i
regeringsformen, men man finner att denna ändå
inskränks.
Enligt KU är det givet att det från kommunal
självstyrelsesynpunkt är bättre ju kortare lagens gil-
tighetstid är. Miljöpartiet har fört fram ett förslag om
att kommunerna själva skall kunna fatta sådana här
viktiga beslut med tvåtredjedelsmajoritet eller med
två beslut med mellanliggande val. Bostadsutskottet
har beslutat hänvisa den frågan till konstitutionsut-
skottet, som skall behandla förslaget i samband med
en utredning om kommunal demokrati som Britta
Lejon initierat.
Även Kommunförbundets nye ordförande visade
stort intresse för förslaget vid den hearing som bo-
stadsutskottet höll i maj i frågan.
Begreppet skälig avkastning har gett upphov till
en del definitionsproblem. De hann inte lösas nu, men
utskottet anser det angeläget att regeringen snarast
återkommer till riksdagen i frågan. Detta förutsetts
kunna ske i samband med budgetpropositionen i höst.
Kommunerna skall kunna begära dispens från la-
gen t.ex. om man behöver rekonstruera bostadsföre-
taget eller sanera kommunens ekonomi. Det kan ock-
så finnas andra skäl. Ett kriterium som vi åtminstone
fått med i betänkandet är att man skall kunna avyttra
fastigheter som används till annat än bostadsändamål
utan att drabbas av sanktionerna. Det är en synpunkt
som vi fått från kommunföreträdare.
Eftersom vi fått igenom att sanktionen skall gälla
en kortare tid tycker vi att det är angeläget att utred-
ningen om allmännyttans framtid kommer i gång så
fort som möjligt. Den bör också utvidgas till att bli en
parlamentarisk utredning för att få mer genomslag
och långsiktighet. Det finns många intressanta former
för hyresgästinflytande och olika typer av ägande-
former att undersöka. Det sociala ansvar för boendet
som kommunerna har är också en viktig aspekt.
Den kooperativa hyresrätten håller på att perma-
nentas genom ett förslag till ny lagstiftning som jag
hoppas kommer snart. Självförvaltningen i bostads-
områdena behöver utvecklas. Pågående försök måste
få tillbörlig uppmärksamhet och stå som modeller för
fler intresserade. Människor vill att deras bostadsom-
råden skall utvecklas, inte avvecklas.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet
BoU11.</pre><pre>Anf.  40  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Vi moderater står givetvis bakom bå-
da reservationerna i detta betänkande, men kommer
bara att yrka bifall till och begära votering om reser-
vation nr 1.
När jag lyssnade på denna debatt var det på grän-
sen att jag fick hjärtat i halsgropen. Här stod Anders
Ygeman och pratade om samförstånd. Jag förutsätter
att han menade samförstånd utanför det nuvarande
regeringsunderlaget. Sedan nämnde han framför allt
moderaterna för deras agerande kring Nacka och
viljan att bibehålla kommunernas rätt att själva få
bestämma om de vill ha ett kommunalt fastighetsbo-
lag eller ej. Han kallade Nacka för Frankensteins
laboratorium och sade att det var en social apartheid.
Jag har hört bättre förutsättningar för ett kommande
samarbete.
Låt mig säga några ord om Nacka. Om man ser på
hyrorna i den del av bostäderna som i dag har sålts
ser man att de inte är högre än hos jämförbara all-
männyttiga bostadsbolag i regionen. Då borde Anders
Ygeman kanske ösa lite av sin galla mot de egna.
Fru talman! Denna vår har i och för sig varit bra
för bostadsutskottets del. Den har varit positiv. Vi har
fått mycket publicitet, men jag måste säga att det är
negativt framför allt ur den enskildes synpunkt. Det
är en förlust för demokratin.
För någon vecka sedan beslutade riksdagen om att
höja kraven för att hyresgäster skall få ombilda sina
lägenheter till bostadsrätter. I Sveriges riksdag har vi
349 ledamöter. Jag räknar varje ledamot som i runda
slängar 0,3 %. Vi tar i denna kammare många beslut
med bara 0,3 % övervikt. Det är acceptabelt. Om
däremot 51 % av hyresgästerna i ett hyreshus enligt
en accepterad demokratisk majoritetsprincip beslutar
att ombilda sin fastighet till bostadsrätter tillåts det
plötsligt inte. Det är en klockren markering om att
enskilda människor är mindre kloka än vi som sitter i
Sveriges riksdag. Jag är inte säker på att den uppfatt-
ningen delas utanför det här huset.
Sedan vill jag bara upprepa det som jag sade se-
nast när vi förde den här debatten, nämligen att det är
helt ointressant om det är 51 % eller 100 % som är
intresserade av att bilda bostadsrätt. Det är banken
som avgör hur de finansiella förutsättningarna ser ut.
För banken kvittar det hur många procent som står
bakom.
Fru talman! Jag har inte kollat varje enskild riks-
dagsledamots bostadssituation. Men jag tror att jag
utan att göra våld på sanningen med stor lätthet kan
komma fram till att en överväldigande majoritet av
den här kammarens ledamöter antingen bor i bostads-
rätt eller egnahem. Det är inget fel på det; jag noterar
bara att det är så. De som bor i allmännyttan, som vi i
dag pratar om, kan man nog räkna på ena handens
fingrar även om man amputerar ett par stycken. Poli-
tikerna i Sveriges riksdag har alltså själva vid sina
köksbord tillsammans med sina familjer bestämt att
de vill bo i bostadsrätt eller egnahem. Man tillmäter
inte medborgarna, väljarna, samma möjligheter. De
skall förhindras att bo på det sätt som majoriteten av
oss ledamöter tycker är bra.
Det var typiskt att statsrådet fick bråttom efter sitt
anförande i den här debatten. Han chockade ju oss i
kammaren för en månad sedan. Då fick han en fråga
från, tror jag, Rigmor Ahlstedt i Centerpartiet. Jag
tror att hon frågade vad han tänkte göra för att mot-
verka höga hyror. Han svarade - och han är ändå
bostadsminister - att han skulle be Boverket att utre-
da vad som hindrade sänkta boendekostnader. Fru
talman! Jag tycker att det är lite väl magstarkt att en
som är utsedd till bostadsminister av regeringen inte
själv vet utan måste fråga ett verk. Det är i och för sig
ett specialistverk. Men när man tillsatte en bostads-
minister trodde jag faktiskt att man förutsatte att han,
om han inte hade kompetensen avseende en sådan
fråga, skulle skaffa den illa kvickt.
I Malmö bråkar man om den befintliga allmän-
nyttan. Men det finns inget förslag för hur man skall
lösa problemet med nybyggnation. Det är inget parti
som anslår pengar till nya subventioner. Man måste
acceptera de regler som gäller på marknaden.
I dag skall vi diskutera förbudet mot att sälja hela
kommunala bostadsaktiebolag. Jag tycker att det
strider mot den kommunala självbestämmanderätten.
För att slippa att få replik i det här avseendet vill jag
bara markera och tala om att jag, rätt eller fel, anser
att det kommunala skattestoppet var ett lika stort
ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.
Om ett parti går ut i en kommunal valrörelse och
säger att det vill sälja det kommunala bostadsaktie-
bolaget eller höja skatten är det upp till det partiet att
göra så. Man kan få lov att säga att man vill höja
skatten till 50 kr om nu något parti är så dumt att det
vill göra det. Partierna skall ha rätt att göra det. Vi
skall inte hindra dem genom beslut i Sveriges riks-
dag.
Det finns helt klart partier i kommuner som i den
senaste valrörelsen gick ut och sade att de ville sälja
hela eller delar av det kommunala fastighetsbestån-
det. Det tycker jag att de skall ha rätt till. Om de inte
får den rätten innebär det en uppenbar inskränkning i
demokratin.
När det gäller förbudet mot att sälja hela det
kommunala bostadsbolaget är det inte, som man kan
tro när man t.ex. lyssnar på Anders Ygeman, enbart
de borgerliga partierna och speciellt Moderaterna som
är kritiska till det. På en utfrågning som utskottet
hade för inte så länge sedan var Kommunförbundet,
genom sin ordförande, skarpt kritiskt till förslaget. Så
vi är ju inte i helt fel liga, Anders Ygeman.
Det intressanta är att det inte finns något tvång.
Det finns ingen lag som i dag tvingar en kommun att
ha ett kommunalt bostadsföretag. Det finns lagar som
säger att det skall finnas skola, sjukvård och äldreom-
sorg. Ibland säljer man skolor och privatiserar sjuk-
vård, äldreomsorg och barnomsorg. Jag har hittills
inte sett något som pekar på att ni vill stoppa det,
även om herr pratminister Engqvist av och till gör en
del uttalanden, som han i och för sig tar tillbaka da-
gen efteråt.
Ni vill alltså sätta in sanktioner för en verksamhet
som en kommun inte är tvingad att ha. Jag tycker i
alla fall inte att det är höjden av demokrati. Varför
skulle detta bara vara tillfälligt, Anders Ygeman?
Varför skall det inte för evigt vara ett förbud mot att
sälja?
Fru talman! Detta får faktiskt också konsekvenser.
Om en kommun som är välskött och har få sociala
problem säljer sitt bostadsföretag finns det ingen
allmännytta inom kommunen. Den skall då betala
straffskatt. Man säger att detta drabbar de människor
som bor där enormt. Men den kommun som är eko-
nomiskt misskött kan få sälja sitt bolag. Då finns det
heller ingen allmännytta. Var skall de människor som
inte platsar på den s.k. marknaden bo i den kommu-
nen? Vad har Anders Ygeman för råd till de männi-
skorna och den kommunen?
Fru talman! Att Vänsterpartiet säger ja till det här
är ingen överraskning. Vänsterpartiet har alltid sagt ja
till förslag som styr medborgarna, oftast mot deras
vilja. Det är historiskt bevisat. Men Miljöpartiet har
lite mer problem. Om det inte är fel på alla referat
som man har läst i pressen, hört på radio och sett på
TV finns det en del individualister i Miljöpartiet. De
har riktat mycket skarp kritik mot att man skall in-
skränka kommunernas rätt att själva bestämma över
sin egendom.
Miljöpartiet hade en motion om att det, om man
t.ex. skulle sälja ett kommunalt bostadsföretag, skulle
krävas 66 % majoritet i kommunfullmäktige. Det
förslaget har vad jag förstår försvunnit, eftersom det
är helt orimligt. Då måste samma krav även ställas
när man skall privatisera ett dagis, ett sjukhus eller ett
vårdhem för äldre.
Fru talman! Jag noterar att regeringens bostads-
politik har misslyckats. Man införde bruksvärdesprin-
cipen för 30, 40 år sedan. Den skulle bara vara tillfäl-
lig. Den är fortfarande kvar. Ett bättre betyg på en
misslyckad politik går inte att finna.</pre><pre>Anf.  41  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Det är lite talande att moderaterna när
de väl kommer in i debatten i huvudsak ägnar sig åt
att diskutera det betänkande vi behandlade i kamma-
ren för två veckor sedan om kvalificerad majoritet.
Det förslaget har vi redan diskuterat två gånger. Jag
finner därför ingen anledning att fortsätta den diskus-
sionen här i dag.
I Nacka har man i genomsnitt haft 30 % högre hy-
reshöjningar 1993-1999 än t.ex. Svenska Bostäder,
som ligger i Stockholms kommun. Det innebär att en
familj i Fisksätra får betala 3 950 kr mer om året i
hyreshöjning än en familj i Stockholm.
Det är klart att det finns andra som också har hög-
re hyra. Men det är en klen tröst när hyran höjs så att
du inte kan bo kvar i ditt boende. Du står utanför
huset, vräkt, och ser på huset och säger: Oj, jag hade
kunnat bli vräkt även om jag bott i Stockholm!
Det står fritt för var och en att köpa bostadsrätt.
Det finns bostadsrätter på marknaden. Det är inget
problem. Vi vill inte förbjuda någon att köpa en bo-
stadsrätt till det marknadspris som gäller.
När det gäller kommuners behov av att omstruktu-
rera sitt bostadsbestånd rekommenderar jag Anders-
son att läsa betänkandet. Där står det att kommuner
kan slippa sanktionen om de omstrukturerar en del av
sitt allmännyttiga bestånd om det är i stor majoritet på
orten. Det står inte att de kan sälja ut alla sina all-
männyttiga lägenheter.</pre><pre>Anf.  42  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! När Anders Ygeman i eftermiddag
eller kanske i kväll läser mitt anförande kan han
klocka hur lång tid det tar att läsa och hur lång tid jag
berörde det betänkande vi debatterade i förra veckan.
Jag gjorde det som en bakgrund till en vår där vi
fattat beslut i kammaren som har drabbat både enskil-
das valfrihetsmöjligheter och demokratin.
Jag måste också säga något om Fisksätra. Det har
sagts i debatten att man bara skulle sälja ut guldäg-
gen. Allting är relativt. Men Fisksätra, som såldes
först, var knappast guldägg rakt igenom.
När det gäller hyreshöjningarna i Nacka har man
gjort en jämförelse med likartade kommunala bo-
stadsföretag i regionen, och de har varit likadana. Då
har tydligen hyrorna alltid varit för höga, eller hur
Anders Ygeman?</pre><pre>Anf.  43  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Det går väl att konstatera att hyrorna
har varit högre än på andra ställen i regionen, efter-
som de borgerliga politikerna nu kan plundra bostads-
företag på miljardtals kronor som rättmätigt borde ha
använts till att sänka hyran.
Det är inte bara guldäggen som säljs ut i Nacka. I
Nacka säljs alla allmännyttiga lägenheter ut. Det
fagra talet om valfrihet existerar inte i Nacka för den
som vill välja att bo i allmännyttig hyreslägenhet.
Den valmöjligheten existerar inte. Därmed har Nacka
kommun också tydliggjort vad moderaternas valfrihet
betyder i praktiken: Valet mellan att köpa sig en lä-
genhet eller att bo på gatan.</pre><pre>Anf.  44  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Skall man skratta eller gråta? Här sä-
ger Anders Ygeman att valet står mellan att äga sin
lägenhet eller att bo på gatan. Vi har kommuner i
Sverige där det faktiskt inte finns några kommunala
fastighetsföretag, eller mycket få, och där de domine-
rande hyresfastighetsägarna, i den mån det finns hy-
resfastigheter, är privata ägare.
Är det något ställe där alternativet är att bo på
gatan är det i dag i stora kommuner med stora kom-
munala bostadsföretag. Det har i och för sig inte med
företagen att göra. De kommunerna har sådana pro-
blem. Det är där de stora mänskliga tragedierna kan-
ske utspelas.
Vi är i alla fall överens om följande. De kommu-
nala bostadföretagen i Stockholm har haft en för hög
hyra, enligt Anders Ygeman. Det är tacksamt att få
det erkännandet.</pre><pre>Anf.  45  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Att Lars-Erik Lövdén vände sig till
Boverket kanske inte är så konstigt, Sten Andersson.
Han är inte bostadsminister. Vi har ingen bostadsmi-
nister. Han jobbar inte med de frågor som rör bygg-
kostnader, osv. Det ligger på ett annat departement
och en annan minister. Vi har sex ministrar att hålla
reda på. Det är kanske därför det är en sådan oreda i
bostadspolitiken.
Sten Andersson sade att Vänsterpartiet är för alla
förslag som inskränker medborgerliga friheter. Jag
skulle vilja vända på det. Medborgarna har också
rättigheter. Jag hoppas att Sten Andersson anser att
rätten till en bostad är ett omistligt krav. En bostad är
något som alla behöver som en trygghet i sitt liv.
Om nu de kommunala bostadsföretagen försvin-
ner helt och hållet i en kommun, vilket ansvar har
kommunen och kan kommunen ta för att trygga bo-
stadsförsörjningen åt sina invånare? Vilka förslag har
moderaterna i dessa frågor? Jag har inte hört ett enda
ljud om det vare sig i era motioner eller från Sten
Andersson i talarstolen i dag.</pre><pre>Anf.  46  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Owe Hellberg må förlåta mig, men
man lottar inte på ministerlistan om vem som skall
komma hit till riksdagen och företräda regeringens
bostadspolitik. Det är faktiskt Lövdén. Jag tror att det
är en viss beräkning med att han är utsedd att svara
för de frågorna.
Jag gick väl till överdrift. Det gäller inte alla för-
slag. Men i stort sett har Vänsterpartiet och dess fö-
reträdare här i kammaren oftast sällat sig till förslag
som innebär att besluten skall komma uppifrån, och
allmänheten rätter sig och packer sig efter detta.
Owe Hellberg talade om rättigheter. Jag tycker att
det är en demokratisk rättighet, Owe Hellberg, att om
51 % i en hyresfastighet anser att de vill bilda bo-
stadsrätt skall de få göra det. Det innebär inte att de
49 % som inte vill bilda bostadsrätt blir kastade på
gatan. De kanske t.o.m. i första skedet får bo kvar på
bättre ekonomiska villkor än de som är med och be-
talar ombildningen.
Sedan till frågan om det sociala ansvaret om det
inte finns ett allmännyttigt bostadsföretag. Jag tycker
att Ulf Björklund i sin replik till Owe Hellberg gav
bra exempel på de verktyg som faktiskt finns.</pre><pre>Anf.  47  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Vilket ansvar de olika ministrarna har
tror jag är väldigt svårt att utreda. Det är ett av grund-
felen. Det finns i dag inte någon bostadspolitik. Den
började ni att dra in på 1991-1994. Sedan har det inte
hänt särskilt mycket i rätt riktning.
I frågan om det sociala bostadsförsörjningsansva-
ret hänvisar Sten Andersson till Ulf Björklund och
Kristdemokraterna. Det är bra att man hänvisar till
andra partier. Men det vore mycket bättre om man
redovisar sina egna åsikter i den här frågan.
Jag har väldigt tydligt och klart redovisat hur vi i
Vänsterpartiet ser på detta och vilka synpunkter vi
kommer att ha på den kommande parlamentariska
utredningen när det gäller allmännyttan och dess roll
för bostadspolitiken framöver.</pre><pre>Anf.  48  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag noterar först att Owe Hellberg
ställer upp för och stöder den bostadspolitik som inte
finns. Det sade han precis nu. Det är rätt bra verbal
akrobatik att stödja någonting som man själv säger
inte finns. Owe Hellberg sade: Det finns ingen bo-
stadspolitik.
Sedan refererade jag till Ulf Björklund. Han sade
att kommunen kan begära att privata fastighetsägare
skall avsätta vissa lägenheter. Socialtjänstlagen säger
i dag att om det finns tomma lägenheter i en kommun
kan man inte neka någon som kommer från en annan
kommun att flytta in. Det går inte. Jag tror att instru-
menten finns.
Vi har faktiskt år 1999 i Sverige, Owe Hellberg.
Det är inte någon katastrof i de kommuner som sak-
nar allmännytta. Det kan man ibland inbilla sig om
man lyssnar på Owe Hellberg och co.</pre><pre>Anf.  49  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Sten Andersson kanske inte lyssnade
på mitt anförande. Det var kanske dags att ta en paus i
debatten. Dock borde Sten Andersson veta att bo-
stadsutskottet i förrförra veckan beslutade att
hänskjuta frågan om kommunala beslut till konstitu-
tionsutskottet och Britta Lejons utredning. Jag tror att
Sten Andersson var med på det sammanträdet. Jag
kommer inte ihåg riktigt.
Varför förlöjligar Moderaterna det här förslaget
redan på det här stadiet? Det finns alltså inte i en
motion som vi har lagt fram, utan det har dykt upp
under tiden. Det skall vara med i Britta Lejons utred-
ning. Det gäller alltså förslaget om ett beslut med två
tredjedels majoritet eller ett beslut med mellanliggan-
de val. Beslutet fattas där det hör hemma, men man
får en fördröjningsmekanism i sådana här viktiga
frågor.
Ilmar Reepalu, som ni gärna hänvisar till när det
gäller ert avstyrkande av betänkandet, uppgav ju på
hearingen att han själv hade umgåtts med precis den
här tanken.</pre><pre>Anf.  50  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är rätt att jag vet om detta. Jag
var t.o.m. närvarande och justerade detta betänkande.
Men det var ändå en motion lagd i anledning av det
betänkande som vi diskuterar här i dag. Då tycker jag
att det är läge att diskutera det här i kammaren. Sedan
kan vi inom parentes tycka att det är lite förvånans-
värt att Miljöpartiet, som säger att man är en seriös
samarbetspartner, först kommer överens om att ställa
sig unisont bakom ett betänkande och sedan skickar
in en reservation i efterhand. Det stärker inte Miljö-
partiets aktier som framtida samarbetspartner.</pre><pre>Anf.  51  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Vi har ingen reservation eftersom vi
har fått igenom så mycket från vår motion, bl.a. detta
om fördröjningen, tidsbegränsningen och retroaktivi-
teten. Dessutom finns det en massa andra positiva
skrivningar om våra förslag. Det är detta som samar-
betet gäller. Därför har vi inte behövt ha någon reser-
vation. Vi står bakom betänkandet.</pre><pre>Anf.  52  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Ni skrev ingen reservation, men ni
skrev en motion efter det att ni hade godkänt ett för-
slag till ett betänkande. Jag tyckte att det var lite
konstigt att man gör så om man ingår i ett regerings-
underlag.
Det intressanta är ändå förslaget om två tredjedels
majoritet i fullmäktige för vissa beslut. Man kan inte
bara isolera detta till de kommuner som har kommu-
nala fastighetsbolag. Det finns verksamheter som jag
anser vara mycket mer nödvändiga och mycket mer
tvingande för kommunerna. Tänker ni följa tanken
fullt ut och utöka antalet områden? Då kan det bli
svårt att driva en valrörelse. Det är knappt något parti
eller någon konstellation i Sverige som får 66 % av
rösterna eller mer. Det är undantagsvis som det sker.
Om man går ut och driver en valrörelse och säger att
även om man får 60 % av rösterna kan man inte ge-
nomföra det, kan jag tänka mig att människor känner
misstro och att förtroendet minskar för demokratin.
I alla fall utom kanske i grundlagsfall skall den
etablerade principen gälla, dvs. 50 % plus 1 %. Man
kan inte göra sådana här undantag därför att de passar
för tillfället. Då hamnar vi i en situation som på sikt
kan bli direkt förödande.</pre><pre>Anf.  53  STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag hade tidigare nästan bestämt mig
för att inte hålla mitt anförande. Men efter att ha hört
Sten Andersson och även vissa inlägg från Ulf
Björklund känner jag att behovet är ganska stort.
Vi kan konstatera att bostadspolitiken har gått in i
någon sorts törnrosasömn sedan den borgerliga rege-
ringen trädde till 1991. Det är hög tid att någon väck-
er den. Jag är glad att jag tillhör en majoritet som är
beredd att återskapa det som en gång var en social
bostadspolitik.
Felaktigheterna i resonemangen är mycket stora.
Förutom att Sten Andersson diskuterar fel betänkande
har han dessutom uppfunnit en bostadsminister som
inte finns. Däremot har vi en biträdande finansminis-
ter som har ansvar för de här frågorna. Dessutom har
han ansvar för den kommunala skatteutjämningen
som kommer att debatteras senare i dag eller i mor-
gon. Dessutom tror Sten Andersson att det finns en
bostadsanvisningslag som kommunerna har rätt att
använda sig av.
Jag blir djupt deprimerad när folk som sitter i bo-
stadsutskottet är så dåligt pålästa när det gäller hur
den svenska bostadslagstiftningen fungerar. Jag blir
också djupt deprimerad med tanke på att vi kommer
från samma stad. Sten Andersson borde ha kunnat
följa debatten lite grann i tidningarna hemma. Där
kan man konstatera att det inte finns något utrymme
för Malmö kommun att få fram lägenheter till dem
som i dag bor på härbärgen. Det finns de som bor på
härbärgen som dessutom kräver drogfrihet. Vi kan
inte ordna några lägenheter. Kommunen saknar alla
lagliga möjligheter att framtvinga en bostad. Social-
tjänstlagen, som det har hänvisats till här, ger endast
rätt till tak över huvudet. Det ordnar man fram via
härbärgen och på andra sätt också. Men folk i Sverige
saknar rätt till bostad i dag. Det finns ingen möjlighet,
varken via plan- och bygglagen eller socialtjänstla-
gen, att ordna bostäder till någon.
Jag föreslår att Sten Andersson tar sig en titt på
detta så att debatten i fortsättningen i alla fall blir så
pass hyfsad att man inte hänvisar till någonting som
inte finns.
Vänsterpartiet har drivit det här kravet ganska
länge. När jag tog upp den här lagstiftningen vid ett
tidigare tillfälle fick jag beskedet av Inga Berggren,
tror jag det var, att det var fel. Det gällde kravet att
möjligheten till en bostadsanvisningslag skulle åter-
skapas. Det handlar också om möjligheten till obli-
gatoriska bostadsförmedlingar för att förhindra svarta
affärer och framför allt också för att se till att kom-
munerna får en rådighet över bostadsbeståndet.
Sedan säger Sten Andersson i sin sista replik till
Owe Hellberg - därför har inte Owe Hellberg någon
möjlighet att svara - att Vänsterpartiet stöder en soci-
al bostadspolitik som inte finns. Jag föreslår att Sten
Andersson om inte nu, så i alla fall efteråt, läser s. 18
och 19 i betänkandet. Där finns ett särskilt yttrande
från Vänsterpartiet där vi mycket tydligt klargör att vi
hade och har en större önskan än den som finns i
betänkandet. Detta är inte något slutbetänkande. Detta
är en nödvändighet på grund av brist på ett snabbare
arbetsätt från socialdemokratin nu och under de bor-
gerliga perioderna tidigare.
Vi vill se en definiering av allmännyttan, och vi
har konkreta förslag på hur allmännyttan borde defi-
nieras. Det första skulle handla om att vinstuttagen i
de här företagen borde vara mycket begränsade. Det
förvånar mig att det har varit så lite debatt i den frå-
gan. Hela frågan har kommit att handla om utförsälj-
ningen.
Vi säger också att dessa bolag skall ha en klar
kommunal majoritet. Om jag själv fick bestämma
skulle jag gärna se ett hundraprocentigt ägande från
kommunerna.
Vi säger också att ett mycket tydligt brukarinfly-
tande skall gälla. Det handlar om bostadsbolag som är
beredda att ge de boende ett tillräckligt starkt infly-
tande både avseende den ekonomiska skötseln och
den rent fysiska skötseln av bostadsbolagen.
Dessutom anser vi att självkostnadsprincipen skall
gälla, vilket är analogt med begränsade vinstuttag.
Det handlar om bostadsföretag som har ett spritt
ägande i olika delar av en kommun. Det ger möjlig-
heter för alla att bosätta sig i alla delar av kommunen.
Så fungerar inte en rad kommunala bostadsbolag i
dag. Därför vill vi ha en skärpning inte bara avseende
försäljningen utan också när det gäller hur de här
bolagen skall drivas så att de blir en del av den soci-
ala bostadspolitiken.
För mig räcker det inte med att det finns ett ägan-
de för att vi skall kalla detta social bostadspolitik. Det
ställer också vissa krav på vad de här bolagen skall
ägna sig åt. Det är förhoppningsvis det som den par-
lamentariska utredningen kommer fram till. Förhopp-
ningsvis får vi också en majoritet i kammaren vid det
tillfället som kan definiera det här på ett sådant sätt
att det för mig blir en rimlig social bostadspolitik.
Det handlar framför allt om statens uppgift att
skapa de lagar och förutsättningar som vi behöver för
att driva en social bostadspolitik och återskapa eller
förnya en del av de gamla lagar som ni valde att ta
bort. Det är detta som är ideologin i frågan.
Dessutom undrar jag med vilken rätt som Mode-
raterna kan hävda valfrihet när man i sina politiska
dokument säger att de kommunala bostadsföretagen
och andra kommunala bolag skall säljas ut i samtliga
kommuner. Det är en fullständigt främmande tanke
för mig att det partiet tar sig rätten att prata om val-
frihet.</pre><pre>Anf.  54  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag diskuterar fel betänkande, sade
Sten Lundström. Men jag talade ju om att jag gjorde
en liten tillbakablick på det som hände under våren.
Det finns faktiskt ingen talman i världen som kan
säga att det är förbjudet. Det handlade om det nu
aktuella området. Jag tog bara upp en rad exempel på
misslyckad politik.
Vad Vänstern vill eller inte vill är ointressant. Den
lagstiftning som finns i dag är den vi lever efter. Om
det nu är så viktigt att ha ett allmännyttigt bostadsfö-
retag och det finns ett sådant i en kommun med usel
eller misskött ekonomi kan det säljas utan att man
drabbas av sanktioner. I och med att hela kommunen
är misskött kan invånarna i en sådan kommun miss-
tänka att det finns många människor med stora soci-
ala problem. Men då saknas den allmännytta som
Sten Lundström lovprisar. Hur skall han hantera de
människorna?
Sedan till det här med härbärgen. Det var väl ändå
att ta ned debatten till en lite väl konkret nivå som vi
kanske inte skall syssla med i Sveriges riksdag.
Till sist, fru talman: Vi har rätt i Sveriges riksdag
att fatta tunga beslut med 0,3 % röstövervikt. Men om
65 % av de boende i en hyresfastighet kommer över-
ens om att de vill ombilda fastigheten och banken
accepterar kalkylen tycker Vänsterpartiet att det är
okej att köra över denna majoritet på 65 %. Men i
Sveriges riksdag gäller 0,3 %. Det är djupa frågor.
Det är okej för Vänsterpartiet. Jag kallar inte det för
demokrati.</pre><pre>Anf.  55  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Sten Andersson
återigen använder rätt mycket tid till att diskutera ett
betänkande som redan är slutbehandlat i den här
kammaren. Jag utgår från att Sten Andersson också
kan läsa yttrandena som handlar om det här, så jag
behöver inte svara.
Den lagstiftning som finns gäller, säger Sten An-
dersson. Ja, det är ju också att sätta sig platt på mar-
ken och mata ankorna. Det måste ju finnas en större
önskan här i livet än att behålla den lagstiftning som
finns. Den utredning som kommer till stånd är i allra
högsta grad av betydelse för den framtida bostadspo-
litiken och för hur vi skall kunna förändra lagstift-
ningen. Det måste ingå i det utredningsuppdrag som
nu läggs fram för att bl.a. försöka definiera allmän-
nyttan och bruksvärdesprincipen.
Sedan säger han att det är att komma ned till en
lite väl konkret nivå att diskutera härbärgen. Men det
är ju det här det handlar om. Den sociala bostadspoli-
tiken har fullständigt havererat, bl.a. på grund av att
staten har frånsagt sig sitt ansvar för den sociala bo-
stadspolitiken genom att ta bort den lagstiftning som
förr gav kommunerna möjlighet att ge lägenheter till
dem som behövde. Att jag tar upp det här beror på att
Sten Andersson hävdar att den lagstiftningen finns.
Sten Andersson pratar också om dåligt skötta
kommuner. I huvudsak handlar det inte så mycket om
dåligt skötta kommuner när det gäller de bostadsbo-
lag som har stora ekonomiska problem. Det handlar
framför allt om att det är en dålig fördelning av till-
växten i det här landet. Det är en oerhörd utflyttning
från en rad kommuner och det skapar många tomma
lägenheter.
Vi har ett konkret förslag. Vi tycker att Bostads-
delegationen faktiskt skall sluta förhandla med kom-
munerna och i stället börja förhandla direkt med de
kommunala bostadsföretagen för att skapa ekonomis-
ka förutsättningar för bostadsbolagen att överleva i en
eller annan form.
Sedan finns det ingen generell försäljningsrätt när
det gäller bostadsbolag med dålig ekonomi. Det har
jag aldrig sett i betänkandet.</pre><pre>Anf.  56  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Sten Lundström sade att det var dålig
fördelning av tillväxten. Tänker Sten Lundström nu
via sitt parti försöka få igenom något förslag om att
staten skall fördela t.ex. var företag skall etablera sig,
hur de skall etablera sig och i vilken omfattning? Jag
skall inte gå in på det. Den debatten kommer till hös-
ten. Men den politiken har runt om i hela världen
totalhavererat, så det är väl ingenting vi behöver ta
upp.
Sten Lundström vill inte svara på frågan om bo-
stadsrätter. Jag vet att vi diskuterade det i kammaren
för 14 dagar sedan. Men skulle Sten Lundströms
kommentarer och inskränkningar bli verklighet skulle
vi faktiskt få lov att lägga ned mycket av debatterna
här i riksdagen. Jag kan på rak arm berätta om många
kammardebatter där man t.ex. har refererat till tidiga-
re beslut i ett tidigare betänkande. Om nu Sten Lund-
ström liksom även hans eget parti tycker att det är fel
debattmetod kan ju Sten Lundström motionera om
det, så får vi se vad riksdagens majoritet tycker efter
det att riksdagen har samlats igen till hösten.</pre><pre>Anf.  57  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan ge Sten Andersson en poäng
eftersom jag också har hänvisat till många gamla
debatter i mitt anförande, precis som Owe Hellberg
och en hel del andra gjorde. Jag hänvisade bl.a. till de
dåliga beslut som ni fattade mellan 1991 och 1994
när det gällde lagstiftning om bostadsmarknaden.
Men jag tycker att det är tämligen fånigt att ta upp
en debatt som var för bara 14 dagar sedan och som
fortfarande torde vara ganska aktuell. Att använda
den som ett argument när det gäller ett helt annat
betänkande är för mig ganska underligt. Jag misstän-
ker att Sten Andersson tänker ta upp det här varje
gång vi diskuterar bostadspolitik, så det är mycket
möjligt att den debatten känns aktuell igen om ett tag.
Men just nu har den precis avhandlats.
När det däremot gäller det här med företagsplace-
ring är det i viss mån en framtida debatt. Det måste
finnas någon form av fördelning av tillväxten i landet.
Det gör det bl.a. genom det kommunala utjämnings-
systemet, och vi kan också göra det på andra sätt. Ett
sätt kan vara att stödja de kommuner som på grund av
den ojämna tillväxten står med en mängd tomma
lägenheter. Det kanske inte är helt fel att de kommu-
nerna får stöd vid en omstrukturering av sina bolag på
ett sådant sätt att man både kan behålla allmännyttan
och se till att få ned antalet tomma lägenheter. Det
var därför jag tog upp det här med tillväxt.</pre><pre>Anf.  58  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag kan förstå om Sten Lundström
inte tänkte delta i den här debatten. Den sittande ma-
joriteten har inte särskilt mycket att komma med när
det gäller att förbättra bostadspolitiken. Hyresgäster-
na har t.ex. ännu inte fått lägre boendekostnader på
grund av en lägre ränta som vi tillsammans med soci-
aldemokraterna för ett tag sedan drev igenom. Jag
kan därför förstå att man hellre avstår från att delta i
debatten.
Jag skulle ändå vilja ställa en fråga. Sten Lund-
ström hänvisar till utredningar. Kommer han och
Vänsterpartiet att lyssna till andras åsikter? Kommer
Vänsterpartiet verkligen att lyssna till kommunföre-
trädare? Sten Lundström sade ju i sitt anförande att
man var beredd att förhandla direkt med kommuner-
na. En sådan direkt förhandling med kommunerna i
det ärende som vi nu diskuterar har fått avslag direkt i
propositionen, eller hur?</pre><pre>Anf.  59  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Skälet till att jag inte ville delta i de-
batten var helt enkelt att Owe Hellberg har företrätt
Vänsterpartiet alldeles utmärkt. Det som fick mig att
gå in i debatten var att jag efter Sten Anderssons
inlägg tyckte att frågan behövde belysas lite tydligare.
Jag misstänker att Rigmor Ahlstedt gjorde en fel-
sägning. Hon sade att man tillsammans med social-
demokraterna har drivit igenom en räntesänkning. Jag
antar att hon menar att man har sänkt fastighetsskat-
ten. Det är väl den hon syftar på.
Jag tycker att vi skall gå vidare på den vägen. Det
är en sak att fundera på. Kanske skulle man på sikt
lyfta av hela fastighetsskatten från hyresrätterna för
att på det viset slippa en dubbelbeskattning. Det är ju
så populärt att i andra fall angripa den, dvs. både ett
vinstuttag från fastighetsägarna och ett skatteuttag av
staten. Det är kanske en idé att fundera på. Det finns
också andra idéer. Men det här tycker jag att Fastig-
hetsskattekommittén kan titta över ordentligt. Som
Owe Hellberg sade i sitt anförande handlar det för-
hoppningsvis om att på det här viset få till stånd per-
manent lägre kostnader för hyresrätterna. Det hoppas
vi att Fastighetsskattekommittén kan visa på.
Rigmor Ahlstedt tar också upp frågan om vi  när
det gäller det här betänkandet skulle ha förhandlat om
detta. Jag vill hänvisa till Lars-Erik Lövdéns påpe-
kande att 100 miljarder av statliga medel har satsats
för skapandet av allmännyttan. Jag tycker att staten
har ett visst ansvar också för de 100 miljarderna.
Det som jag säger borde egentligen vara intressant
för Centerpartiet, som accepterar de stora kommuner-
nas vinstuttag och även i den delen föreslår avslag.
Det innebär faktiskt att Centern är beredd att låta de
starka tillväxtområdena fullt ut ta ut vinsten av till-
växten, medan inte bara glesbygden utan i stort sett
halva Sverige fortfarande står med tomma lägenheter.</pre><pre>Anf.  60  RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Fru talman! Jag noterar bara att vi förra mandat-
perioden lade fram och även drev igenom skarpa
förslag för att ge staten ett bättre ekonomiskt tillstånd.
Därmed sänktes räntorna, även för boendet. Jag tyck-
er att det också i Vänsterpartiet kan vara bra med
kunskap i boendefrågor.
Denna räntesänkning, som nu tyvärr är på väg att
ätas upp, fick hyresgästerna inte någon del av. Jag
tycker att det är beklagligt. Vänsterpartiet borde bidra
till att driva på för att sänka kostnaderna för boendet,
naturligtvis även fastighetsskatten.</pre><pre>Anf.  61  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Den ekonomiska politik som Väns-
terpartiet och socialdemokratin bedrev 1994 förbätt-
rade kraftigt statens ekonomiska situation. Det är bara
ett sätt att förklara vad räntesänkningarna beror på,
men jag menar i princip att staten under det första året
fick möjlighet att föra en sådan ekonomisk politik.
Att räntesänkningarna inte har slagit igenom beror
bl.a. på beslut av den borgerliga regeringen om av-
trappning av räntebidragen. De har ätit upp ränte-
sänkningarna för hyresgästerna. Det är egna beslut
som ligger bakom det här. Det är ingenting att bli
särskilt förvånad över. Däremot skulle vi kunna dis-
kutera hur vi framöver kan sänka hyrorna. Detta är
möjligt via fastighetsskatten eller via helt andra in-
strument. Fastighetsskattekommittén kommer att titta
på det här. Låt oss samtidigt se till att den sociala
bostadspolitiken stärks och att en allmännytta finns
kvar även i tillväxtkommunerna, så att alla människor
får möjlighet till en bra och vettig bostad.
Jag trodde att Centerns huvudmelodi var att se till
att tillväxten blir rättvist fördelad, att hela landet skall
få leva. Däremot trodde jag inte att det var centerpo-
litik att acceptera en tillväxt i storstadsområden, med
höga vinstuttag för de kommunala bostadsbolagen.</pre><pre>Anf.  62  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Också kristdemokraterna ser, som Ulf
Björklund tidigare har deklarerat, värdet av kommu-
nala bostadsföretag. Vi anser dock inte att de är den
enda garanten för den sociala bostadspolitiken.
Flera talare har här berört regeringens ingrepp mot
den kommunala självstyrelsen. I en paniksituation går
regeringen in och utför ett principiellt brott mot gäl-
lande statsbidragsregler. Regeringen har inget stöd
från Svenska Kommunförbundet för denna hantering.
Ordföranden Ilmar Reepalu sade på vår utfrågning:
"Från Svenska Kommunförbundets sida avvisar vi
propositionens förslag vad avser en minskning av det
generella statsbidraget för kommuner som avyttrar
hela, eller delar av, sitt bostadsföretag. Vi anser att
det strider mot syftet med gällande statsbidragssystem
samt mot den kommunala självstyrelseprincipen."
Statens uppgift är subsidiär, alltså understödjande.
Den skall stödja och underlätta medborgarnas egna
initiativ och garantera deras rättigheter. De kommu-
nala politikerna är demokratiskt valda efter den vil-
jeinriktning som varje kommuns invånare visar. Det
verkar som om regeringen inte klarar borgerligt styr-
da kommuner. Det är också märkligt att ge länsstyrel-
serna sanktionsrätt. Regeringen visar uppenbara bris-
ter i respekten för den kommunala självstyrelsen och
den kommunala demokratin. Det kan aldrig vara en
statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de
kommunalt ägda bolagen.
I förarbetena till kommunallagen sägs att en förut-
sättning för att en statlig myndighet skall få utöva
tillsyn över kommunal verksamhet är att det finns
uttryckligt lagstöd för detta. Det finns i allmänhet
endast vad gäller obligatorisk kommunal verksamhet,
och frågan vilken myndighet som är tillsynsmyndig-
het regleras då i respektive författning. I dag är denna
statliga tillsyn primärt inte inriktad på laglighetsfrå-
gor utan mera på effektivitetsgranskning. I princip har
i dag länsstyrelsen att inom sitt verksamhetsområde
övervaka att vad som enligt lag eller annan författ-
ning åligger statliga myndigheter blir fullgjort. Be-
stämmelsen måste uppfattas så att tillsynen endast
omfattar obligatorisk verksamhet. Frivilliga kommu-
nala uppgifter kan knappast omfattas av tillsynen.
Frågan är då om länsstyrelsernas agerande i detta
sammanhang verkligen stämmer överens med deras
egentliga uppgift. Regeringen ger länsstyrelsen upp-
giften att uppskatta minskningens storlek. Lagrådet
förordar dessutom att länsstyrelsens beslut skall kun-
na överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Rege-
ringen, stödd av Vänstern och Miljöpartiet, låter dock
i detta fall Boverket bli förvaltningsdomstol. Jag
tycker inte att detta kan vara Boverkets roll.
Fru talman! Regeringen bygger också in godtyck-
lighet i systemet. Grunder för undantag måste enligt
Kristdemokraternas mening framgå av lagtexten.
Regeringen kan befria en kommun från minskning av
det generella statsbidraget, om en rekonstruktion av
bostadsföretaget är nödvändig eller om kommunen
befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation. I vil-
ken mån verksamheten tillåts generera överskott får
bedömas från fall till fall. En kommun får t.ex. inte ta
ut ränta på insatt kapital.
Om regeringen skall använda de generella statsbi-
dragen som sanktioner mot oönskat beteende inom
olika områden är samhället i fara. Dessutom är rege-
ringens motivering i detta fall inte hållbar. Det enda
som regeringen backar på är den retroaktiva effekten
om en dryg månad. I och med detta anser sig Miljö-
partiet ha vunnit fighten och instämmer.
Jag kan peka på min hemregion Västsverige. För
närvarande finns där ca 9 000 outhyrda lägenheter. I
januari fanns 7 082 tomma lägenheter i kommunaläg-
da bostadsbolag och 1 827 i privatägda fastigheter.
Detta går givetvis ut över hyresgästerna, som får
betala också för tomma lägenheter. För att få ned
kostnaderna väljer en del kommuner att riva, bygga
om eller sälja fastigheter. Denna frihet vill nu rege-
ringen ta ifrån kommunerna.
Dessutom vet vi att det sker en utflyttning från
212 av 289 kommuner. Utflyttningskommunerna
kommer dessutom att straffbeskattas av staten om de
säljer sina fastigheter. Min undran är om regeringens
nästa drag blir att straffbeskatta kommunerna för
varje person som flyttar ut från dem.
Fru talman! Det är inte så att kristdemokraterna
uppmanar alla kommuner att gå ut och sälja sina
bostadsföretag, men kommuninvånarna har valt
kommunpolitiker för att handha den kommunala
prioriteringen. Vi riksdagspolitiker måste lita på våra
kommunala politiker. Socialdemokraterna måste
kunna tala med sina kommunala kolleger. Så här
säger ett välskött bostadsbolag, Skövdebostäder, i sin
årsredovisning: "Standarden på våra lägenheter är
förvisso hög, men ändå är det något som saknas.
Dagens bostadsområden borde kunna vara betydligt
bättre anpassade till den moderna människans lev-
nadsmönster. Att kvarteren töms på folk på morgonen
och står mer eller mindre öde under dagarna innebär
ett stort resursslöseri. Vi borde kunna ta tillvara möj-
ligheterna betydligt bättre, för att skapa verkligt goda
uppväxt- och boendemiljöer för våra hyresgäster.
Därför måste vårt långsiktiga mål framöver vara
levande stadsdelar, där människor i alla åldrar kan
leva och verka i en utvecklande gemenskap med plats
för individuella värderingar och individuella val. Här
finns utrymme för idéer, som vi måste vara beredda
att lyfta fram i ljuset."
En sådan idé från Skövdebostäder är IT till hus-
hållen. Därför startades år 1998 företaget "Bo i't".
Detta företag har under 1998 avyttrat fastigheter och
köpt nya fastigheter.
Nu skall regeringen plötsligt lägga sig i om kom-
munen skulle vilja sälja aktier i stället för att höja
skatten. Kommuner som tvingas att höja skatten gör
också människor med svag ekonomi till förlorare. Det
blir en dubbel förlust om den enskilde först måste
betala en hög hyra och dessutom får en högre skatt
därför att vi inskränker den kommunala självstyrel-
sen, kommunpolitikernas och kommunmedborgarnas
egna möjligheter att påverka sin situation. Detta är,
enligt min mening, inget annat än en smygsocialise-
ring, där den enskilda människans möjligheter ytterli-
gare försvagas.
I likhet med Ulf Björklund från Kristdemokrater-
na och olika föregående talare yrkar jag avslag på
propositionen och bifall till vår gemensamma reser-
vation nr 1.</pre><pre>Anf.  63  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det handlar mycket om kommunpo-
litikernas rättigheter och deras oro för kommunens
ekonomi. Jag är själv kommunpolitiker, så jag vet
mycket väl vad det handlar om och hur viktigt det är
att man får besluta om sina angelägenheter.
Jag vill vända fokus lite och höra med Ulla-Britt
Hagström vad de som förespråkar utförsäljning har
för synpunkter på människors oro för det som händer
i många kommuner just nu. Det har ju lett till omfat-
tande demonstrationer på sina håll.
Hur har man från de aktuella kommunledningar-
nas sida bemött denna oro? Har Kristdemokraternas
representant någon uppfattning i denna fråga? Jag
kommer att fortsätta att ställa denna fråga också till
de övriga.</pre><pre>Anf.  64  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Helena Hillar Rosenqvist, men visst
är det väl så att kristdemokraterna i kommunerna vill
lyssna in människors oro och att man i varje kommun
ser till vad som är bäst för kommunen.
Vi har haft omfattande diskussioner hemma i
Skövde kommun om försäljning av vissa delar av
Skövdebostäder osv. - ett välskött bostadsföretag. Vi
har fått oron särskilt bekräftad av äldre människor
som är rädda för att bli utkastade från sina lägenheter.
Det är klart att vi skall lyssna in och ta till vara detta.
Det tycker jag är kommunpolitikernas skyldighet.
Samarbetet måste fungera så bra mellan kommun-,
landstings- och riksdagspolitiker att man skall kunna
klara detta utan att behöva gå in med lagstiftning om
att den kommun som säljer skall ha sanktioner som
sedan länsstyrelsen skall gå in i som en frivillig upp-
gift och att Boverket skall börja bli förvaltningsdom-
stol. Jag tycker att det här liknar ingenting.</pre><pre>Anf.  65  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det känns fint att höra att man tar
oron på allvar i Skövde. Jag vet nu inte hur det är på
alla håll, men vi kanske får tillfälle att utveckla den
frågan.</pre><pre>Anf.  66  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skall bara kort säga att vi krist-
demokrater har ett kommunpolitiskt råd där vi lyfter
fram den här typen av frågor och har en samverkan.
Jag kan förstå oron från Nacka kommun. Men jag har
talat med mina kolleger i Nacka kommun t.ex., och
detta är någonting som man måste kunna lösa på
samma sätt.</pre><pre>Anf.  67  INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Bostadsfrågor är till största delen frå-
gor som skall avgöras av kommunerna och av mark-
naden. Det är kommunerna som har ansvaret för
eventuell planläggning av områden för bostäder,
verksamhet, rekreation osv. Det är också kommuner-
na som i samråd med markägaren och andra intres-
senter avgör hur en bebyggelse skall utformas. Vid
planläggning är det exempelvis endast kommunen
som vid sidan av fastighetsägaren kan bestämma
vilken upplåtelseform en byggnad skall ha.
Sedan är det alldeles klart att kommunerna har det
yttersta ansvaret att förverkliga människors nödvän-
diga uppehälle genom att följa och tillämpa vad som
sägs i kommunallagen, socialtjänstlagen och plan-
och bygglagen.
Det är en myt att tro att en social och rättvis bo-
stadspolitik förverkligas först genom att kommunen
och skattebetalarna äger bostäder. Jag menar att det är
väldigt viktigt att besluten fattas så nära människorna
som möjligt där möjligheten finns och med hjälp av
de redskap, de lagar, som jag här har pekat på och
som är beslutade av riksdagen. Det är med andra ord
närhetsprincipen som styr. Det är inte Bryssel som
skall styra svensk bostadspolitik och som regel inte
Sveriges riksdag. Beslut skall alltid fattas på lägsta
möjliga effektiva nivå, som jag här har pekat på.
Fru talman! Hur vi vill bo är inte ett avgörande för
regeringen eller riksdagen, utan det är kommunens
eller, ännu hellre, den enskilde medborgarens val.
Socialdemokraterna i riksdagens bostadsutskott
har nu för andra gången på kort tid ställt sig bakom
en politik som innebär en direkt omyndigförklaring
av alla de medborgare och kommunpolitiker som inte
till punkt och pricka vill följa den socialistiska bo-
stadspolitik som regeringen Persson driver. Därför
vill jag i mitt anförande i första hand fokusera på de
frågor som tar upp den kommunala självstyrelsen och
som också är en levande realitet för svensken i ge-
men.
Enligt Moderaternas uppfattning är förslaget ett
tydligt bevis för den bristande respekt för den kom-
munala självstyrelsen som Socialdemokraterna med
stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver med allt
större kraft i Sveriges riksdag.
Bristerna i respekten för den kommunala självsty-
relsen och den kommunala demokratin påtalas i Lag-
rådets granskning av lagförslaget. Det är i det sam-
manhanget mycket avslöjande för regeringens inställ-
ning till den kommunala självstyrelsen att man inte
ens remitterade propositionen till Lagrådet före anta-
gandet. Ett mer uttalat förakt för kommunpolitikerna i
vårt land är svårt att finna.
Lagrådet framhåller att föreställningen om den
kommunala självstyrelsen utgör en levande realitet i
svenskt samhällsliv. Den betecknas också som en av
grundstenarna för den svenska demokratin vid till-
komsten av vår gällande regeringsform. Enligt Lag-
rådet har denna uppfattning snarast förstärkts under
senare år. Lagrådets analys leder fram till att rådet
allvarligt ifrågasätter om denna inskränkning, som
regeringen föreslår, bör göras. På punkt efter punkt
kullkastar Lagrådet regeringens argumentation.
Regeringen hävdar vad gäller grundlagsenligheten
att förslaget väl överensstämmer med den minskning
av statsbidragen som under senare år gällt för kom-
muner som höjer den kommunala skattesatsen och att
Lagrådet accepterat denna reglering. Lagrådet avvisar
denna jämförelse och konstaterar att det knappast kan
ha varit avsikten med det generella statsbidraget att
det skulle kunna användas som påtryckningsmedel
mot enskilda kommuner.
Lagrådet pekar också på det förhållandet att det
generella statsbidraget i det nu aktuella lagförslaget
används som sanktionsmedel mot ett väntat men av
regeringen oönskat beteende inom ett visst område av
den kommunala verksamheten, nämligen bostads-
sektorn.
Lagrådet framhåller att bostadsförsörjning i första
hand är en kommunal fråga, men också att det inte
finns någon skyldighet för kommunerna att äga bo-
stadsföretag. Lagrådet säger att i de fall där kommu-
nerna avhänder sig sina bostadsföretag av ideologiska
skäl saknas det helt ett naturligt samband mellan
avhändandet och minskningen av statsbidraget.
En annan skillnad mellan den av regeringen åbe-
ropade regleringen av den kommunala beskattnings-
rätten och det nu aktuella förslaget är att de ingripan-
den som gjorts i den kommunala beskattningsrätten
har skett i besvärliga samhällsekonomiska lägen där
kommunala skattehöjningar i ett stort antal kommu-
ner kunnat förväntas. De har inte, som i den nu aktu-
ella situationen, haft karaktären av ingripande mot
enskilda kommuner som redan har börjat föra en av
regeringen oönskad politik. Tidigare ingripanden har
heller inte som nu tagit sikte på vad kommunen de
facto använder sina skattemedel till.
Fru talman! Jag vill också peka på den bristande
respekten för de enskilda medborgarna. Regeringen
gör ingen hemlighet av att förslaget har sin grund i att
det i vissa kommuner förs en av regeringen oönskad
politik. Att denna politik förs med stöd av den vilja
som majoriteten av medborgarna i de berörda kom-
munerna uttryckt i det senaste allmänna valet struntar
regeringen helt uppenbart i.
För oss moderater är det självklart att respektera
den folkvilja som kommer till uttryck genom demo-
kratiska val. Det är ingen statlig uppgift att fatta be-
slut om frågor rörande kommunalt ägda bostadsbolag.
Det är helt en fråga för ägaren, kommunen, mot bak-
grund av förhållandena i det enskilda fallet på det sätt
som den demokratiskt valda kommunfullmäktigeför-
samlingen, liksom majoriteten i företagets styrelse,
finner lämpligt.
Att dessa förhållanden respekteras är viktigt, inte
minst mot bakgrund av att ägande av bostadsföretag
är förknippat med stort ekonomiskt risktagande. Ett
genomförande av regeringens förslag kan medföra att
kommuner som hamnat i ekonomiska svårigheter,
eller riskerar att göra det, förhindras att vidta nödvän-
diga åtgärder. Det kan också innebära att kommuner
som skall sälja en del av, eller hela, sitt bostadsinne-
hav för att kunna genomföra nödvändiga satsningar
på kommunala kärnuppgifter som skola, vård och
omsorg hindras att göra en sådan omfördelning.
I den utfrågning som bostadsutskottet genomförde
den 25 maj framgick mycket klart av kommunstyrel-
seordföranden Berit Assarsson att Tyresö kommun
står inför en situation som innebär att kommunen
förhindras att göra de satsningar på skola, vård och
omsorg som är nödvändiga om staten tvingar kom-
munen att satsa sina resurser på bostadsförvaltning i
stället för på kommunal kärnverksamhet.
Det finns således olika skäl för en kommun att
sälja hela, eller delar av, sitt bostadsinnehav. Det kan
handla om att skaffa kapital för att stärka beståndets
långsiktiga livskraft och förbättra boendemiljön. I
andra kommuner kan det handla om en medveten
strävan mot ökad mångfald på bostadsmarknaden
genom ombildning till bostadsrätter eller genom att
skapa ökad konkurrens mellan olika hyreshusägare.
Varje kommun har en bostadsmarknad som i nå-
got avseende är unik. Vi moderater anser därför också
att dessa frågor skall avgöras på det lokala planet och
att regeringens förslag är ett klart och tydligt ingrepp
i den kommunala självstyrelsen. Vid utskottets ut-
frågning framhöll socialdemokraten Ilmar  Reepalu
följande: "Från Svenska Kommunförbundets sida
avvisar vi propositionens förslag vad avser en minsk-
ning av det generella statsbidraget för kommuner som
avyttrar hela, eller delar av, sitt bostadsföretag. Vi
anser att det strider mot syftet med gällande statsbi-
dragssystem samt mot den kommunala självstyrel-
seprincipen. Vi konstaterar också  att på det bostads-
politiska området har förutsättningarna/spelreglerna
ändrats kraftigt under 1990-talet. Kommunerna måste
få anpassa sina strategier till den rådande situationen
på den lokala bostadsmarknaden." Klarare och tydli-
gare kan inte ett krav på avslag på en proposition
formuleras av de närmast berörda, Sveriges kommu-
ner.
Fru talman! Avslutningsvis har jag några syn-
punkter med anledning av Miljöpartiets motion 23.
Miljöpartiet har i riksdagen vid flera tillfällen hävdat
att man slår vakt om den kommunala självstyrelsen.
För mig verkar det mest vara tomma ord. Miljöpartiet
struntar fullständigt i den kommunala självstyrelsen
om man anser att det gynnar partiets intressen. I da-
gens ärende är det klart och tydligt att en majoritet av
bostadsutskottet med aktivt stöd av Miljöpartiet är
beredd att köra över den kommunala självstyrelsen.
Frågan är, fru talman, vad socialdemokraterna
tvingas betala för Miljöpartiets röster. Ja, utgångspri-
set var ju väldigt lågt. Miljöpartiet hade inte något
avslagsyrkande. Man var redan från början beredd att
sälja ut den kommunala självstyrelsen. Vad man har
fått igenom är ett senare ikraftträdande och att lagen
inte skall gälla riktigt lika länge som regeringen vill.
Detta plus nöjet att gå i socialdemokraternas ledband
uppväger tydligen väl det pris som Miljöpartiet sätter
på den kommunala självstyrelsen.
Jag beklagar detta, men jag är inte det minsta för-
vånad. Jag yrkar därmed bifall till reservation 1.</pre><pre>Anf.  68  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan först tacka Inga Berggren för
tydligheten i fråga om den moderata politiken - till
skillnad från den som talade före henne. Inga Berg-
gren sade uttryckligen att bostadsfrågor skall avgöras
av det kommunala planmonopolet och av marknaden.
Det är ganska tydligt vad ni vill, och det gör det också
ganska tydligt hur vi skiljer oss åt politiskt. Vi före-
träder trots allt en social bostadspolitik. Det gör up-
penbarligen inte Inga Berggren.
Sedan pratar Inga Berggren en del om det kom-
munala självstyret. Det är helt okej med skattestopp
om jag förstår Inga Berggren rätt. Sten Andersson
hade invändningar även mot skattestoppet. Så då har
vi två olika moderata uppfattningar om det här. Jag
ville bara förtydliga: Tycker Inga Berggren fortfaran-
de inte att det är något större problem för det kom-
munala självstyret med skattestopp, förbud mot att
höja skatten?
De andra frågan, som också är ganska tydlig, gäl-
ler det här med de kommunala kärnuppgifterna. Up-
penbarligen skiljer vi oss åt här också. Jag anser att
det är en samhällelig kärnuppgift som även kommu-
nen måste vara involverad i att se till att människor
har rätten till en bra bostad. Den uppfattningen har
uppenbarligen inte Inga Berggren eftersom det är helt
okej att sälja ut bostadsföretagen och ta ut höga vins-
ter från dem. Det är alltså ingen kärnuppgift att folk
har bostäder.
Inga Berggren pratar också om möjligheterna att
lösa situationen för dem som nu drabbas av bostads-
löshet och i vissa fall t.o.m. hemlöshet med den lag-
stiftning som finns. Då vill jag att Inga Berggren visar
mig de lagar som faktiskt ger möjlighet att skaffa
bostäder åt folk.</pre><pre>Anf.  69  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Det är väldigt viktigt, Sten Lund-
ström, med kommunal självstyrelse. Det är just på
hemmaplan som du kan lösa de vardagsnära och för
människor väldigt viktiga frågorna. Det gäller bl.a.
det som Sten Lundström tar upp när det gäller bostä-
der för utsatta grupper. Jag menar att den möjligheten
finns i dag genom de redskap som riksdagen har
beslutat om, nämligen socialtjänstlagen, kommunal-
lagen och även plan- och bygglagen som jag ser det.</pre><pre>Efter många års erfarenheter av kommunal verk-
samhet i socialnämnden i Trelleborg har jag på nära
hålla verkligen kunnat se att det är just på det kom-
munala planet som man bäst kan lösa dessa frågor för
de människor som är utsatta.
När det gäller oss andra handlar det ju om efter-
frågan på bostäder, våra egna önskemål och vår egen
vilja i olika delar av livet.
Det borde ju vara en uppgift för både Sten Lund-
ströms parti och Socialdemokraterna att ägna mer
energi åt att se till att det verkligen händer något när
det gäller förutsättningarna för att bygga bostäder där
människor vill bo.</pre><pre>Anf.  70  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Inga Berggren fort-
farande inte hänvisar till en enda lag som ger kom-
munerna denna möjlighet. Jag har den stora äran att
sitta med i något som heter Hemlösekommittén och
har talat med en rad kommuner, och alla efterlyser
just förutsättningen att ha en lagstiftning som ger
kommunen möjlighet att ta fram lägenheter. Det är så
illa att t.o.m. de kommunala bostadsbolagen runtom i
landet missköter denna uppgift därför att det inte ens
finns ägardirektiv för dem som är tydliga. Det är ett
av skälen till att vi kräver en ordentlig definiering av
begreppet allmännyttan.
Denna lagstiftning finns alltså inte. Den har ni av-
skaffat. Jag tycker att det är bara trams att prata om
någonting annat. Visa då på den lagstiftning som ger
människor rätt till en egen bostad och ett eget kon-
trakt på en bostad. Ingen skulle bli gladare än jag. Då
skulle jag kunna åka hem till Malmö och berätta det
för kommunalråden, som sliter som djur för att försö-
ka få till stånd frivilliga avtal med bostadsföretagen i
Malmö kommun utan att lyckas. Visa mig alltså den
lagstiftning som ger kommunerna rätt att anvisa lä-
genheter till sina medborgare.</pre><pre>Anf.  71  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Menar verkligen Sten Lundström på
fullt allvar att riksdagen skulle kunna lösa dessa pro-
blem? Nej, det tror inte jag. Det är i stället just hem-
ma i kommunerna där människorna bor som man kan
lösa problemen för de svaga grupperna med hjälp av
de redskap som redan finns. Det är därför som jag
tycker att det är oerhört viktigt att diskutera denna
principiellt mycket viktiga och grundläggande fråge-
ställning om den kommunala självstyrelsen.</pre><pre>Anf.  72  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tänkte börja med att upplysa Inga
Berggren om att betänkandet på flera punkter avse-
värt skiljer sig från propositionen när det gäller retro-
aktivitet, ikraftträdande, verkningstid och att de ran-
danmärkningar som Lagrådet hade borde bli tillgodo-
sedda.
Sedan kan det också vara värt att notera att Sten
Andersson, den moderate huvudtalaren här tidigare,
menade att den inskränkning som den moderatledda
regeringen gjorde av den kommunala självstyrelsen
med skattestoppet var en minst lika allvarlig in-
skränkning av den kommunala självbestämmande-
rätten som den nu föreslagna. Det vore väl lämpligt
om ni diskuterade detta klart inom ert parti innan ni
för en debatt mot oss i kammaren.</pre><pre>Anf.  73  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Denna viktiga principiella fråga om
kommunal självstyrelse tål verkligen att diskuteras.
Och jag uppfattar ändå Lagrådet på ett sådant sätt att
det är viktigt, vilket man poängterar, att det är en
kommunal angelägenhet att inte äga bostäder. Och
det är på det kommunala planet som man bäst kan
tillgodose medborgarna med bra bostäder. Därför är
bestraffningen av de kommuner som nu gör olika
överväganden en alldeles felaktig grund. Jag menar
att Sverige och dess medborgare inte är betjänta av
denna form av planekonomisk och socialistisk politik,
Anders Ygeman. Det vore bättre om regeringen äg-
nade kraft åt att lägga fram förslag som underlättar
byggandet av bostäder och skapandet av boendefor-
mer som människor efterfrågar.</pre><pre>Anf.  74  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Inga Berggren talar om att man skall
ha respekt för den kommunala demokratin och att den
kommunala självstyrelsen är oerhört viktig i detta
sammanhang.
Jag skulle vilja ställa en mycket kort fråga i detta
sammanhang. Varför är det ett större ingrepp i den
kommunala självstyrelsen i detta sammanhang jäm-
fört med det lagförbud, det stopp som ni beslutade om
i den borgerliga regeringen när det gällde det kom-
munala skatteuttaget?
Inga Berggren hänvisade till Tyresö som skulle få
problem att ordna vård, omsorg och skola om man
inte fick göra denna utförsäljning och använda dessa
medel.
Men vad är skillnaden när det gäller de kommuner
som tidigare ville höja kommunalskatten för att klara
vård, omsorg och skola och när det gäller den nu
aktuella situationen? Och varför är detta tydligen så
mycket besvärligare när det gäller den kommunala
självstyrelsen?</pre><pre>Anf.  75  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Dessa bostadsfrågor som det handlar
om i praktiken när vi diskuterar kommunal självsty-
relse har ju Owe Hellberg och jag diskuterat många
gånger tidigare här i kammaren. Jag menar att det
handlar om den här vardagsnära och grundläggande
gemensamma välfärden. Det måste alltså fungera på
lokal nivå, alltså i kommunen. Lösningarna blir
mycket olika beroende på vilken kommun det handlar
om. Kommunal självstyrelse är en grundförutsättning
för att kommunerna skall kunna vara effektiva i sin
roll. Därför tycker jag att det är oerhört väsentligt att
just denna fråga diskuteras utifrån principiella syn-
punkter. När det gäller den tolkning som Lagrådet har
gjort av det skattestopp som Owe Hellberg tar upp så
ställer jag mig på Lagrådets sida och menar att detta
handlar om ett specifikt område som kommunerna
själva skall ansvara för. Därför skall inte riksdagen
lägga sig i detta.</pre><pre>Anf.  76  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Man kan läsa Lagrådets yttrande på
lite olika sätt. Det som Lagrådet riktade skarp kritik
mot var retroaktiviteten i förslaget. När det gäller de
mer generella åtgärderna har jag väldigt svårt att i
Lagrådets yttrande se att man gör någon större skill-
nad mellan det som hände i samband med det kom-
munala skattestoppet och sanktionerna i detta sam-
manhang. Jag tycker inte heller att Inga Berggren
tydliggör detta på ett bättre sätt. Att hänvisa enbart till
Lagrådet tycker jag inte heller håller. Det måste ju
vara den moderata uppfattningen som är det viktiga i
detta sammanhang. Och då har vi hört Sten Anders-
sons åsikt, men vi har inte hört Inga Berggrens.</pre><pre>Anf.  77  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det här förslaget som
Owe Hellberg nu ställer sig bakom inskränker kom-
munernas självbestämmande. Jag menar också att det
handlar om en fråga där kommunerna har ett slags
oinskränkt initiativrätt när det gäller bostadsfrågorna.
Någon skyldighet att över huvud taget inneha bo-
stadsföretag finns nämligen inte för kommunerna.
Man kan i kommunerna på olika sätt driva en social
och rättvis bostadspolitik. Men det behöver i sig inte
innebära att man äger bostäderna.</pre><pre>Anf.  78  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det är intressant att Inga Berggren tar
upp frågan om avsikten med utförsäljning, om den är
av ideologisk eller av ekonomisk art. Om den är av
ideologisk art skulle man inte kunna gå in med såda-
na här sanktioner, indragning av det generella statsbi-
draget.
Nu har det visat sig att det viktigaste är att undan-
hålla medel från staten. Alltså är avsikten med utför-
säljningen mer av ekonomisk art, och det var ju en av
anledningarna till att regeringen föreslog att man
skulle ha en retroaktiv lagstiftning, nämligen en fi-
nansiell lagstiftning som öppnar möjligheten att inte
höra Lagrådet t.ex. i förväg just för att förhindra så-
dana här panikåtgärder och att undanhålla medel från
staten.
Detta är således snarare ett argument för att man
skulle godkänna den här retroaktiviteten. Nu var det
här väldigt starkt från Lagrådet. Jag håller med före-
gående talare att man kan läsa utlåtandet från Lagrå-
det på väldigt olika sätt. Man anser helt enkelt inte att
den kommunala självstyrelsen inte skall ges snävare
ramar än regeringsformen.
Det finns en europeisk konvention om kommunal
självstyrelse. I betänkandet står det: "Denna kan
emellertid inte anses ge snävare ramar än regerings-
formen - - -."
När det gäller påhoppet på Miljöpartiet och det
kommunala självstyret vill jag säga att detta är en
oerhört viktig fråga för oss men vi har tolkat det här
lite olika. Det rådrum som denna mycket begränsade
lagstiftning ger har vi ansett vara viktigt för att kunna
behålla allmännyttan; detta som ett svar i det avseen-
det. Jag hänvisar även till föregående talare beträf-
fande skattestoppet. Jag var själv kommunalpolitiker
då och ett värre ingrepp i den kommunala självstyrel-
sen har jag inte varit med om.</pre><pre>Anf.  79  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Jag är beredd att ställa mina frågor
om och om igen till Miljöpartiets representant. Det
parti som i alla sammanhang så frenetiskt hävdar det
kommunala självstyrets princip och som pekar på hur
viktigt det är att besluten fattas så nära människorna
som möjligt gör ändå ett så här grovt avsteg. Jag kan
alltså inte förstå hur Miljöpartiet över huvud taget har
kunnat säga ja till ett sådant här förslag.</pre><pre>Anf.  80  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Nu var det jag som ställde en fråga
till den person som står i talarstolen men jag får kan-
ske inget svar. Jag kan dock kanske få ett svar på
frågan om hur man bemöter människors oro för det
som händer runtom i många kommuner. Det har ju på
sina håll lett till omfattande demonstrationer.
Har Inga Berggren som representant för det parti
som starkast förespråkar utförsäljning av hela bo-
stadsbestånd någon uppfattning om hur man bemöter
människors oro? Då är man ju nere på den mest när-
liggande beslutsnivån. Men att folk skulle tycka att
det var helt okej att sälja ut är ju inte fallet.</pre><pre>Anf.  81  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Helena Hillar Rosenqvist, att argu-
mentera och diskutera med människor är ju något
som vi som är förtroendevalda/politiker ofta gör. Jag
skulle gärna sätta mig vid bordet tillsammans med
dem som Helena Hillar Rosenqvist säger är oroliga
för detta med försäljning av allmännyttan. I en sådan
diskussion skulle säkert mycket av det som finns i
mina moderata tankar och idéer uppskattas av dessa
människor. Jag utgår från att den oro som Helena
Hillar Rosenqvist talar om ganska mycket skulle
stillas efter att ha haft en diskussion och ett samtal
med medborgarna.</pre><pre>Anf.  82  CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Jag är ju en hygglig karl och brukar
inte ta till stora ord. Ja, man skulle t.o.m. kunna påstå
att jag är snäll. I det här ärendet tror jag dock att jag
har svårt att leva upp till den standarden men jag skall
försöka.
Det finns säkert de som i dag gläder sig, bl.a.
människor som hoppas och tror att kammaren skall
besluta i enlighet med bostadsutskottets förslag. Till
dem som gläds hör t.ex. vissa hyresgästföreningar
som uppfattar det som en av sina uppgifter att stödja
sina socialistiska partikamrater i respektive kommun-
styrelse. Det kan väl också gälla en och annan kom-
munal bostadsdirektör som upplever sin position som
lite säkrare, och kanske även lite bekvämare, om
förslaget går igenom. Effektivitetskravet stiger vanli-
gen inte över normal kommunal standard om företa-
get förblir i kommunal ägo. Klart är att SABO tycker
att det är roligt om det här går igenom. Hela organi-
sationens existens är ju beroende av att det finns
kommunala bostadsföretag. Ju fler, desto bättre!
Så där kan man hålla på med att räkna upp intres-
senter som har glädje av det här lite märkliga försla-
get. Men gladast är nog trots allt de som förlorade de
demokratiska kommunalvalen i höstas. De behöver ju
inte bry sig om de uppfattningar som folk i val gett
uttryck för.
När regeringen likt Gud Fader griper in och med
hjälp av en majoritet i riksdagen sätter det demokra-
tiska valresultatet ur spel kan socialdemokrater och
vänsterpartister ute i en del kommuner driva sin poli-
tik helt i strid med de demokratiska valresultaten. I de
fallen känner säkert glädjen inga som helst gränser.
På samma sätt finner inte sorgen några gränser
sedan socialdemokraterna och vänsterpartisterna i
Stockholm upptäckt att ingreppet i den kommunala
bestämmanderätten inte var tillräckligt effektivt för
att stoppa valresultatets genomslagskraft. Den kom-
munala självbestämmanderätten i Stockholm gick det
genom snabb rådighet att försvara - så är också be-
svikelsen oändlig på det socialdemokratiska parti-
kansliet i stadshuset. Regeringens proposition var
nämligen ägnad att vara ett direkt angrepp på Stock-
holms stad.
Den kommunala demokratin betyder väl inte så
mycket när socialdemokratiska bastioner är hotade.
Det är ju i de kommunala bostadsbolagen som det
finns möjligheter att ge förtjänta partivänner en plats i
solen. Det kan väl t.o.m. inträffa att det i något stor-
stadsområde inte finns villiga försäkringsbolag som
är beredda att ställa upp och ge pampar företrädesrätt
till nya bostäder. Då kan det vara bra att ha ett kom-
munalt bostadsföretag. Det är med hjälp av de kom-
munala bostadsföretagen som man kan genomföra en
vidlyftig representation som annars bara skulle med-
föra rabalder i lokalpressen.
Det är med hjälp av det kommunala bostadsbola-
get som det går att förhandla med företagarna på
bygden och att ge kommungubbarna makt i den lo-
kala storfinansen. Med hjälp av det kommunala bo-
stadsbolaget går det alltid att samarbeta med hyres-
gästföreningen så att dess medlemmar röstar på Soci-
aldemokraterna i nästa val, hetsar mot andra fastig-
hetsägare och skrämmer hyresgästerna för borgarna.
Det är klart att det kostar en del. Det tar stundom
rätt stora tag i den kommunala kassan och fjättrar
kommunen med kommunal borgen, med lån som
bolagen inte kan betala tillbaka, så visst finns det
också negativa sidor. Men det skulle innebära ett
alltför stort avbräck i den lokala socialdemokratiska
maktpositionen om de kommunala bostadsbolagen
inte längre fanns kvar som kommunala. Hur skulle
hyresgästföreningen kunna manipuleras? Hur skulle
socialdemokratiska affärer med de lokala företagarna
drivas? Vilka studieresor till kontinenten skulle inte
utebli? Hur skall socialdemokratiska kommunalpam-
pars liv egentligen gestalta sig utan de kommunala
bostadsbolagen? Orosmolnen hopar sig.
I det här fallet är det inte bara den kommunala so-
cialdemokratiska kulturen som skall försvaras, utan
det gäller även ett annat och allt viktigare konserva-
tivt inslag i den socialdemokratiska attityden.
Socialdemokraterna söker mer och mer sin inspi-
ration i det som en gång var. När Tyresö kommun
säger att de måste sälja sitt kommunala bostadsföre-
tag för att få pengar till vård och omsorg säger An-
ders Ygeman att det är Frankensteins provlaboratori-
um. Rädslan för framtiden är uppenbarligen väldigt
stor. Det kanske inte är så konstigt.
När det går dåligt söker man sig ofta tillbaka i
minnet till de tider då man tyckte att det gick bra.
Rekordåren var socialdemokratiska framgångsår. Då
kunde man styra och ställa med landet. Ekonomin
tillät det mesta, inte minst på bostadsområdet. Det var
då miljonprogramsområdena grundlades både bildligt
och konkret. Men landet är inte betjänt av en sådan
politik.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken, ofta be-
nämnd social bostadspolitik, har lett till allvarlig
segregation, vilket vi har sett i utredningar och forsk-
ningsrapporter under de senaste tio åren, i de stora
städerna och i medelstora städer. Segregation och
dåliga bostäder har blivit resultatet av vad socialde-
mokraterna kallar social bostadspolitik.
Jag vill gärna påpeka att det inte skapas en enda
ny lägenhet om man behåller de kommunala bostads-
företagen i kommunal ägo. Möjligen kan de i några
fall bli bättre skötta om kommunen säljer dem till
andra fastighetsägare. Hela Norrlands inland är be-
mängt med kommunala bostadsföretag som är väldigt
illa ute - det är misslyckad företagsamhet.
Fru talman! Nog frågar man sig i vilket lumpet
spel som Miljöpartiet spelar med i det här samman-
hanget. Var det inte Miljöpartiet som skulle värna om
den kommunala demokratin - det hörde vi här för
bara några minuter sedan - och det kommunala själv-
bestämmandet? Vart tog de principerna vägen? Up-
penbarligen är de ingenting värda när det gäller att
klia socialdemokraterna kärvänligt på ryggen. Kanske
tycker man att det är värt att offra en eller annan
princip nu när Persson och Schori så tydligt visat sitt
förakt för regeringens stödpartier. Vad kan inte en
miljöpartist göra för att värna om sin position? Kan-
ske de mäktiga herrarna i regeringen tar till sig Mil-
jöpartiet igen om bara Miljöpartiet tafsar lagom
mycket på den egna övertygelsen.
Det är inte med socialism och planekonomi som
Sverige får en bättre bostadspolitik. Vi bör lära av de
socialdemokratiska och vänsterpartistiska misslyck-
andena de senaste 30-40 åren. Det är inte med försök
att punktera människors önskan om att bo i bostads-
rätt eller kastrera den kommunala demokratin och
självbestämmanderätten som vi får människovänliga-
re bostäder.
Många av de tidigare talarna har kommenterat ut-
skottsbetänkandets flagranta angrepp på den kommu-
nala självbestämmanderätten - den företeelse som i
andra sammanhang brukar kallas en hörnsten i den
svenska demokratin. Nu visar det sig att den hörnste-
nen inte är mer värd än att den kan kastas överbord
när det gäller att bevara ett bekvämt verktyg för lo-
kala socialdemokratiska pampar. Eller om man vill
vara lite vänligare: den kommunala självbestämman-
derätten offras för att bevara en nattstånden och unk-
en socialdemokratisk bostadspolitik, därför att social-
demokraterna har försummat sin ideologiska utveck-
ling.
Fru talman! Jag inledde med att påstå att jag
skulle försöka vara hygglig och snäll. Det är jag ock-
så. Men dessa egenskaper måste jag ibland kompen-
sera för att inte framstå som menlös. Det gör jag
genom en omfattande långsinthet. I detta ärende tyck-
er jag att det finns anledning att ha ett långt minne
och rentav utlova en kraftfull långsinthet gentemot de
krafter som så flagrant trampat på vår svenska kom-
munaldemokratiska princip. Låt oss inte glömma att
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, med Miljö-
partiet som lojal stödtrupp, förnekat den kommunala
demokratins genomslagskraft.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den gemensamma
reservationen nr 1 från Moderaterna, Kristdemokra-
terna, Centerpartiet och Folkpartiet.</pre><pre>Anf.  83  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Tomma tunnor skramlar mest, brukar
man säga. Och sällan har väl den moderata partitun-
nan skramlat ihåligare än nu.
Jag kanske borde påminna Carl-Erik Skårman om
att han befinner sig i Sveriges riksdag och inte på
något studentspex, där hans exposé över sin tid som
majoritetsföreträdare i de kommunala bostadsbolagen
antagligen hade passat bättre.
Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att
Carl-Erik Skårman inte tar avstånd från de flagranta
brott mot aktiebolagslagen, för att kunna kringgå den
lagstiftning som riksdagen har att ta ställning till, som
bostadspolitikerna i Stockholm ägnar sig åt.
Det mest bestående minnet av Skårmans anföran-
de är den totala avsaknaden av sakliga och under-
byggda argument.</pre><pre>Anf.  84  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det var väl uppenbart att Anders
Ygeman kände sig mer retad än att han hade någon
saklig invändning.
Vad gäller aktiebolagslagen har jag underrättats
om att länsstyrelsen kommer att se till att aktiebo-
lagslagen följs i de olika avseenden som detta har
diskuterats.</pre><pre>Anf.  85  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Skårman inleder med att tala om be-
tydelsen av det kommunala skattestyret. Därefter
väljer han att fullständigt tillintetgöra de människor
som sitter ute i kommunerna som ledamöter i det
kommunala självstyret och beskriva dem som folk
som fifflar och som vill ha kommunala bostadsföre-
tag för att kunna resa utomlands och ägna sig åt andra
trevligheter. Såvitt jag vet är det dessa människor
som Skårman avser när han i det andra läget försöker
säga att det är så viktigt att den gruppen har rätten att
besluta.
Min fråga till Skårman är en helt annan.
Du har inte heller tagit upp det kommunala skatte-
stoppet. Jag skall ställa frågan så att du kan svara ja
eller nej på den. Anser du att det kommunala skatte-
stoppet är ett ingrepp i det kommunala självstyret?</pre><pre>Anf.  86  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har erinrat om vad som har före-
varit i pressen när det gäller socialdemokratiska poli-
tikers och andra kommunalpolitikers agerande under
senare år. Men jag fick uppenbarligen ingen fråga på
den punkten.
Lagrådet säger att både skattestoppet och det här
lagförslaget är ett ingrepp i det kommunala självbe-
stämmandet. Men det är en klar skillnad i karaktär.
När det var skattestopp fanns det, säger Lagrådet, ett
klart ekonomiskt samband. I det här fallet finns det ett
ekonomiskt samband, men det är ett sakområde, dvs.
bostadsförsörjningen, som man har delegerat till
kommunerna. Därav dras slutsatsen att det inte är
med finansiella allmänna sanktioner, på det sätt som
nu sker, som man skall ge sig in och styra det man en
gång har delegerat till kommunerna.</pre><pre>Anf.  87  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Såvitt jag vet är det inte bara social-
demokratiska ledamöter som har ägnat sig åt vidlyfti-
ga affärer i kommunerna. Det var egentligen inte det
jag invände mot, utan det var mot sättet att beskriva
hur svenska kommunalpolitiker fungerar, att beskriva
dem som fifflare och folk som vill ut och resa, och att
han i huvudsak pekade på ett parti. Jag tycker att det
är ett lågvattenmärke utan like.
Jag tycker inte att man från en politisk talarstol
skall ägna sig åt att sprida politikerförakt. Då har man
fullständigt missförstått sin arbetsuppgift.
Om jag hade velat veta vad Lagrådet tyckte, hade
jag läst betänkandet, vilket jag för övrigt har gjort.
Men nu var min fråga riktad till dig, Carl-Erik Skår-
man, och inte till Lagrådet. Jag kan ställa den en gång
till: Tycker du, Carl-Erik Skårman att det skattestopp
som riksdagen beslutade om är en inskränkning i det
kommunala självstyret? Hänvisa nu inte till Lagrådet,
utan säg vad du själv tycker!</pre><pre>Anf.  88  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker som Lagrådet.</pre><pre>Anf.  89  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Vilken fruktansvärd syn på kommu-
nala bostadsbolag! Jag känner inte igen en siffra. Jag
vet inte vilken värld Carl-Erik Skårman lever i. Jag
kommer från Ödeshög och där har vi länge haft ett
moderat styre av det kommunala bostadsbolaget. Det
går inte att jämföra våra olika världar. I motsats till
Stockholm föredrar folk i Ödeshög eller Tranås att bo
i ett välskött bostadsföretag inom allmännyttan. Jag
förstår inte vad som har hänt och vad som händer i
Stockholm, men jag börjat att få lite inblick i det.
Åter till detta med människors oro. Är Carl-Erik
Skårman, liksom Inga Berggren, beredd att prata med
folk som drabbas av de förslag som de partier som
förespråkar utförsäljning av hela bostadsbestånden
har lagt fram? Det är ett väldigt stort ansvar som man
tar för dessa människor. Jag skulle vilja se i vilken
utsträckning som Carl-Erik Skårman och andra
stockholmare verkligen försöker att bemöta männi-
skors oro.</pre><pre>Anf.  90  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! När man som regeringen föreslår, och
som bostadsutskottet i huvudsak har anslutit sig till,
använder metoder som strider mot grundläggande
kommunaldemokratiska principer för att skydda en
verksamhet som stundtals har varit utsatt för kritik,
kan man undra vad det beror på. De som egentligen
erhåller skydd är de som inte vill anpassa de kommu-
nala bostadsföretagen så att de blir effektiva företag
och de som inte vill åstadkomma ett gott utbud av
bostäder till de boende i dessa kommuner.
När det gäller den speciella frågan om kommu-
nernas skyldighet att tillgodose alla med ett boende,
även bostadslösa och människor som på grund av
medicinska och sociala handikapp inte kan få bostä-
der visar det sig, som kommunstyrelsens ordförande i
Tyresö antydde under utfrågningen, att det finns möj-
ligheter för kommunerna att köpa bostadsrättslägen-
heter och förhyra bostäder i det lokala beståndet. Man
kan också göra som vi gjorde när Storstockholms
bostadsförmedling lades ned. Vi förhandlade med de
privata och kommunala hyresvärdarna, och på det
sättet garanterade vi oss ett erforderligt bestånd av
bostäder för sociala och medicinska förturer.
Det finns många sätt att hantera detta. Det är inte
nödvändigt att kommunen skall äga var tredje lägen-
het i Stockholm för att man skall kunna leva upp till
sitt sociala ansvar för bostadslösa.</pre><pre>Anf.  91  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Då fick vi svaret på frågan hur mode-
rata företrädare tänker bemöta folks oro. Är man
riktigt illa ute kommer det alltid att finnas något soci-
alfallshus att bli hänvisad till. Vi har varit lyckligt
befriade från den typen av social housing, som man
kan se i andra länder. Det är ju en av finesserna med
den svenska bostadspolitiken, att alla människor kan
bo i allmännyttan så att det inte blir ett segregerat
boende.
Det är intressant att Carl-Erik Skårman tar upp
just Tyresö som ett exempel på hur man kan lösa
detta. Det är ju just i Tyresö som det har varit rätt så
omfattande demonstrationer utanför kommunfull-
mäktigesalen mot utförsäljningen.</pre><pre>Anf.  92  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag betraktar det som en fördel om
behovet av lägenheter för sociala och medicinska
förturer kan täckas från det allmänna bostadsbestån-
det, så att man inte i ett särskilt företag för sig har
dessa typer av lägenheter, t.ex. bara i det kommunala
bostadsföretaget. Jag tror att det är bra för alla och
envar att sådana här lägenheter finns spridda över
hela beståndet och att det inte är samma lägenheter
som hela tiden får samma typ av hyresgäster. Det är
bra att även dessa växlar.</pre><pre>Anf.  93  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Carl-Erik Skårman vill göra hela detta
betänkande till en Stockholmsfråga, kanske beroende
på att han är stockholmare och Stockholmspolitiker.
Jag hoppas att du också är ute i övriga landet ibland.
Jag blir lite beklämd när du påstår att kommunala
bostadsföretag i Norrlands inland inte kan sköta sin
ekonomi. Jag kommer själv från södra Norrland och
vet väldigt mycket om de kommunala bostadsföreta-
gens situation, som till största delen beror på den
ständiga befolkningsminskningen. Men det är bara
detta som kommer i fokus.
När det gäller den privata sidan och bostadsrätter
sker det rekonstruktioner. 1998 kostade dessa staten 3
miljarder och 1999 kostar de ytterligare 3 miljarder,
och vad det landar på vet man inte riktigt, kanske
mellan 10-15 miljarder. De kommunala bostadsbola-
gen har ju inte fått tillgång till sådana här medel annat
än i Bostadsdelegationens arbete.
Jag tycker nog att de kommunala bostadsbolagen
klarar sig rätt hyfsat med tanke på den situation som
de befinner sig i. Men staten måste naturligtvis hjälpa
till på ett bättre sätt även när det gäller kommunala
bostadsföretag, och jag vill fråga Carl-Erik Skårman
hur han ser på detta.</pre><pre>Anf.  94  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har tidigare talat om för kamma-
ren att jag har starka rötter på andra ställen än i
Stockholm. Det är ju så att skrapar man på en stock-
holmare framkommer det i första eller andra genera-
tionen en lantis, och det gäller mig också. Senast i
förrgår var jag på den västgötska landsbygden.
När det gäller företagsekonomin och bostadsföre-
tagen i Norrlands inland har mina kontakter med
initierade bedömare i Bostadsdelegationen givit vid
handen att flertalet av bostadsföretagen i Norrlands
inland är företagsekonomiska misslyckanden med
tomma lägenheter där det svenska samhället har lagt
ned mycket pengar på lägenheter som i dag står tom-
ma och till ingen nytta. Det är en olycka för nationen.</pre><pre>Anf.  95  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det är inte så lätt att planera för en
befolkningsutveckling. Under de senaste åren tappar
man t.ex. 2 000 invånare per år i mitt hemlän. Bostä-
derna finns, men man måste göra någonting åt situa-
tionen. Jag tror att Skårmans recept innebär en total
utförsäljning av dessa bostadsbolag, och då kommer
nästa fråga.
Du sade att det bör finnas sociala bostäder lite här
och var i de olika bostadsbestånden, inte bara i de
kommunala utan även i de privata. Då frågar jag:
Vilken lagstiftning hänvisar Skårman till då? Vilka
möjligheter har kommunerna att verkligen ordna
lägenheter för sociala förturer? Jag känner inte till
någon sådan lagstiftning, och jag tror inte heller att
det finns någon. Kanske Carl-Erik Skårman har den
typen av lagstiftning i sin egen bakficka?</pre><pre>Anf.  96  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi måste ta vara på alla möjligheter
som finns för att utnyttja det kapital som finns ned-
lagt i de tomma lägenheterna i Norrlands inland och
på andra ställen. Därvidlag måste vi använda oss även
av privat företagsamhet.
Jag redogjorde tidigare för att jag tycker att lä-
genheter för sociala och medicinska förturer bör fin-
nas över hela beståndet. Då kan kommuner både köpa
och förhyra lägenheter i kommunala och privata bo-
stadsbolag.
I övrigt, fru talman, vill jag gärna säga att jag är
glad att Stockholm ändå kan ge sysselsättning åt
många av de personer som blir arbetslösa i skogslä-
nen.</pre><pre>Anf.  97  EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! I samband med behandlingen av detta
betänkande om kommunala bostadsföretag är det en
fråga jag skulle vilja ha svar på: Vad har socialdemo-
kraterna egentligen för syn på demokrati?
Enligt propositionen är det tyngsta skälet för den-
samma att några borgerligt styrda kommuner vill
sälja sina kommunala bostadsföretag. Det är egentli-
gen bara det skälet, tycker jag, som lyser igenom i
hela texten.
Om partier i val går ut med program och säger att
man kommer att sälja sitt eller sina kommunala bo-
stadsföretag, får väljarnas förtroende och en majoritet
och därefter påbörjar processen för försäljning, med
vilken rätt går då den socialdemokratiska regeringen
in och stoppar dem? Är inte detta ett sätt att under-
gräva demokratin, att undergräva intresset för den
kommunala politiken?
Jag anser det. Jag tycker faktiskt att det är skräm-
mande att en socialdemokratisk regering tar till vilka
medel som helst för att stoppa borgerligt styrda
kommuner när de vill genomföra den politik som de
vann val på.
Vi kan vända på resonemanget: Tycker socialde-
mokraterna att det vore okej att en borgerlig regering
t.ex. förbjöd kommunerna att äga bostadsföretag och
att de kommuner som inte sålde dem blev utsatta för
sanktioner? Svaret borde bli ja, dvs. att det är okej,
eftersom det är det som regeringen och nu även riks-
dagen tänker göra - fast tvärtom.
Man säger att det är ett rådrum. Jag kan dock inte
tänka mig att det när den här tiden har gått kommer
att bli upp till kommunerna att själva bestämma vad
de vill göra med sina kommunala bostadsföretag.
Snarare tror jag att detta är början till en permanent
lagstiftning där man begränsar det här för kommu-
nerna.
Jag tycker också att tendenserna blir lite värre, för
det är fler och fler som börjar uttala sig. Nu har ytter-
ligare en minister, Lars Engqvist, varit i farten och
sagt att han vill stoppa andra borgerliga förslag. Detta
undergräver demokratin. Skall vi inte i stället bejaka
olika förslag och tycka att det är spännande att kom-
muner inte är likadana i hela Sverige?
Jag har också en fråga till Miljöpartiet. I era val-
program talar ni mycket tydligt om det kommunala
självstyret. I vissa sammanhang pratar ni också om att
kommuner skulle kunna få lägga in sitt veto. Hur
rimmar detta med dagens förslag? Och skall tanken
om två tredjedels majoritet, som ni också har skrivit
om, även gälla ert förslag till det kommunala vetot?
Jag anser att med mångfald och olikheter växer
vårt land. Det skapas engagemang och livslust, både
hos människor som bor ute i landet och hos våra
lokala partiavdelningar. Ur mångfald och oklarheter
växer ett samhälle.
Denna proposition och detta betänkande, tillsam-
mans med andra uttalanden, ger signalen att borger-
ligt styrda kommuner kan få vara borgerligt styrda -
bara de inte gör några i socialdemokraternas ögon
stora förändringar. Då måste de till varje pris stoppas.
Detta handlar inte om vad som är tillåtet enligt la-
gen, inte heller egentligen om vad Lagrådet skriver
eller inte skriver. Fru talman! Detta är mycket, myck-
et djupare. Det handlar om vilken politisk frihet vi har
i det här landet. Var går gränsen för medborgarnas
och de olika partiernas makt?
Med detta yrkar jag bifall till reservation 1 och
avslag på hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  98  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Det är säkert spännande att kommu-
ner är olika. Men det är inte speciellt spännande när
några kommuner gör sig av med sin möjlighet att ta
hand om kommunens egna problem. Det är inte spe-
ciellt spännande när klyftorna mellan fattiga och rika
växer och när några kommuner vägrar att ta sin del av
ansvaret för bostadsförsörjningen på en ort eller i en
region. Då träder ett gemensamt, samhälleligt, statligt
intresse av att garantera en social bostadspolitik in
och garanterar grundlagsbestämmelserna om allas rätt
till bostad.
Jag kan nu konstatera, sedan fem sex moderater
har varit uppe i talarstolen, att ni inte på en enda vä-
sentlig punkt har kunnat komma med någon politisk
invändning mot förslagen. Det är samma rökridåer
om kommunalt självbestämmande och Europakon-
ventioner som förut. Det tycker jag är lite ledsamt.</pre><pre>Anf.  99  EWA THALÉN FINNÉ (m) replik:
Fru talman! Anders Ygeman pratar om att kom-
muner skall ta sitt ansvar. Jag håller helt med. Jag
anser att kommuner gör det. Men jag kan inte se att
kommunala bostadsföretag är det enda verktyget eller
det bästa verktyget för detta. Jag tycker snarare tvärt-
om. I kommunerna i dag, framför allt i mindre kom-
muner, vet i regel alla människor på orten var de
sociala problemen finns, nämligen i de kommunala
bostadsföretagens lägenheter någonstans i ytterkanten
av den lilla byn eller staden. Så är det nästan alltid. Vi
har alltså redan problemet.
Jag skulle i stället vilja ha en mångfald där vi får
in lite av de lösningar som Berit Assarsson i Tyresö
pratar om och som också Carl-Erik Skårman var inne
på, nämligen att man har en mycket djupare inblick i
frågorna och löser problemen individuellt.
Hemma i min kommun har vi flera lägenheter
som vi har hyrt av privata hyresvärdar. Vi har även
köpt in vissa bostadsrättslägenheter. Detta har vi
blandat ute i byn. Det tycker jag är en mycket bättre
lösning.</pre><pre>Anf.  100  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Ewa Thalén Finné har naturligtvis
alldeles rätt i att problemet redan finns. Frågan är om
man vill göra någonting åt problemet, minska segre-
gationen och minska klassuppdelningen, eller om
man vill förvärra situationen.
Det blir lätt komiskt när Ewa Thalén Finné pratar
om valfrihet när hon samtidigt vill förvägra männi-
skor att välja det alternativ hon inte själv verkar före-
dra, nämligen allmännyttig hyresrätt. Det alternativet
tillåter hon att försvinna i kommun efter kommun.
Hon tillåter kommuner att vältra över sina sociala
problem på grannkommuner, såsom exempelvis har
skett i Nacka. Valfriheten i det moderata Sverige
gäller tydligen bara dem med hög inkomst eller en
rejäl förmögenhet.</pre><pre>Anf.  101  EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi kan få en mycket större
valfrihet om vi vågar oss på att göra lite annorlunda
saker. De kommunala bostadsföretagen löser nämli-
gen inte det här.
Vi kan ta Malmö, som vi lite grann var inne på
förut. Inte driver MKB i Malmö någon social bo-
stadspolitik! Det kan man väl inte påstå i alla fall.
Man kan lösa de här frågorna utifrån det lokala
planet. Det är där man har kunskapen om sin kom-
mun och sina problem, och det är där man skall lösa
de här frågorna. Sedan kan man behöva stärka upp
viss lagstiftning, men det är inte att vi skall behålla
kommunala bostadsföretag.</pre><pre>Anf.  102  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Konstitutionsutskottet har beretts
möjlighet att behandla bostadsutskottets betänkande
nr 11 rörande förslagets förhållande till de grundläg-
gande bestämmelserna om den kommunala självsty-
relsen. Och det är här som Centerpartiet anser att
debatten bör fördjupas. Det är med viss beklagan jag
noterar att det faktiskt inte är ministern ansvarig för
demokratifrågor som deltar i den här debatten, som
berör utförsäljning av de kommunala bostadsföreta-
gen och den enskilda kommunens rätt att själv be-
stämma eller snarare, enligt det förslag som förelig-
ger, den stora statens och riksdagsledamöternas klå-
fingrighet att ta över beslut som kommunerna själva
bör besluta om.
Det nya statsrådet med ansvar för demokratifrågor
har sedan höstens val lagt ned stor energi på att föra
upp demokratifrågorna på den politiska agendan.
Dessutom har det i kammaren under ett flertal tillfäl-
len behandlats betänkanden som berör behovet av att
finna former som stärker den demokratiska processen
och utvecklar nya arbetsformer, så att den lokala
demokratin utvecklas och medborgarnas delaktighet
och medansvar stärks. Men detta är tydligen enbart
läpparnas bekännelse från socialdemokraterna. Det är
samma gamla socialdemokratiska centralstyrda be-
slutsfattande som nu gäller. Och än värre är att paral-
lellt med detta uppträder miljöpartister och vänster-
partister med dubbla tungor. Det går att prata i teore-
tiska termer om vikten av att stärka den lokala demo-
kratin och den kommunala självstyrelsen, men att
även i praktiken lita på människors förmåga att ta
ansvar, där går gränsen.
I ambitionen att strypa lokalt engagemang och lo-
kalt ansvar inför Socialdemokraterna tillsammans
med Vänstern och Miljöpartiet ett sanktionssystem
som framöver kommer att innebära helt orimliga
konsekvenser och tolkningar av när en kommunfull-
mäktigeledamot skall tillåtas ta ansvar eller ej vad
gäller just bostadsfrågor.
Jag måste ta min egen kommun som exempel. Det
är en liten kommun som är en av få som inte har
förbyggt sig, utan har både bolagets ekonomi och
kommunens ekonomi under kontroll. Dessutom be-
finner sig kommunen i ett läge där det krävs nybygg-
nation, och det kommer att byggas ytterligare lägen-
heter i allmännyttans regi helt i politisk enighet. Den-
na kommun, med kommunfullmäktigeledamöter som
har fullständig koll på sin ekonomi, får inte och kan
inte enligt majoriteten i riksdagen ta ansvar för kom-
munens utveckling, utan dessa lokalpolitiker fråntas
sin rätt att själva bestämma och av sina medborgare
bli bedömda för detta.
I grannkommunerna har motsvarande kommun-
fullmäktigeledamöter planerat för en helt annan ut-
veckling i kommunen och står med hundratals tomma
lägenheter som belastar både hyresgästerna negativt
och den kommunala budgeten mycket kraftigt nega-
tivt. Dessa kommunfullmäktigeledamöter ges dock
rätt att för sig själva bestämma. Vari består rimlighe-
ten i detta sanktionssystem?
Det skulle faktiskt ha varit intressant att få svar
från ministern ansvarig för demokratifrågor tillsam-
mans med ministern ansvarig för bostadsfrågor om de
hade ägnat demokratifrågan en stunds eftertanke. Har
de funderat på medborgarens tilltro till ökad delaktig-
het och medansvar och hur denna skall kunna ut-
vecklas och vad den kommunala självstyrelsen i rege-
ringsformen har för innebörd för majoriteten?
Varför finns denna rädsla för människors rätt att
fatta egna beslut och ta ansvar för konsekvenserna av
dessa? Vad är detta för politisk mognad? Det tyder
snarare på en brist på mognad och rädsla för att tillåta
kommunerna att fatta 289 olika beslut och sedan stå
för konsekvenserna.
Hur skall någonsin den lokala demokratin ut-
vecklas om inte väljaren/medborgaren kan identifiera
den som fattar beslut? Hur skall vi kunna utveckla det
politiska uppdraget om inte den kommunala självsty-
relsen i grundlagen får en reell innebörd?
Jag har i mina tidigare kommunala erfarenheter
mött denna övertro på att riksdagen och riksdagsle-
damöterna vet vad som är bäst för den lokala nivån
och för kommunernas utveckling. Det är för mig
främmande att 289 kommuner skall se likadana ut
och att detta skulle vara den yttersta formen för den
kommunala självstyrelsens innehåll.
Som centerpartist har jag inget intresse av att sälja
ut den kommunala allmännyttan, men låt kommun-
fullmäktigeledamöterna fatta beslut om detta. Cen-
terns syn på allmännyttans roll och dess viktiga roll i
den samlade bostadspolitiken har Rigmor Ahlstedt
belyst i sitt anförande. Centerpartiet anser att bostäder
aldrig kan förpassas ut vid sidan av det övriga kom-
munala utvecklingsarbetet, alltså skall även bostäder
sättas in i sitt helhetssammanhang för kommunfull-
mäktige och för kommunala politikers ansvar att
sköta kommunernas utveckling och ekonomi.
Jag yrkar bifall till reservation 1 och vill varna för
en fortsatt utveckling med godtyckliga statliga in-
grepp i den kommunala självstyrelsen som kan leda
till en situation där grundlagsregleringen blir tom på
innehåll.</pre><pre>Anf.  103  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Statsrådet Lövdén gick i sitt inlägg
för en stund sedan till angrepp mot Folkpartiet för att
vi vill förbjuda kommunala bolag. Han var så bekym-
rad över vår inställning till den kommunala självsty-
relsen.
Låt mig få säga att det faktiskt finns tillfällen när
vi måste acceptera inskränkningar i den kommunala
självstyrelsen. Jag tänker då på offentlighetsprinci-
pen. Vi är väl alla här överens om att vi måste tilläm-
pa en offentlighetsprincip som innebär att invånarna i
en kommun får möjlighet att ta del av de kommunala
besluten och kommunala handlingarna.
Skälet för oss i Folkpartiet att inte vilja ha kom-
munala bolag är att de enligt vår bedömning skadar
demokratin, den kommunala ekonomin och konkur-
rensen. De hindrar insyn och medborgarnas inflytan-
de i en verksamhet som mycket bättre skulle kunna
bedrivas - om den skall bedrivas - i en förvaltnings-
form. Men den föreslagna inskränkning som vi nu
diskuterar i den kommunala självstyrelsen är inte
acceptabel för oss. Den är oskälig.
Vår ovilja mot kommunala bolag innebär också
att vi tycker att det är bra att kommuner kan sälja
kommunala bostadsföretag, som oftast bedrivs i bo-
lagsform. Det är alltså också av ideologiska skäl som
vi välkomnar en utförsäljning av kommunala bolag.
Konstitutionsutskottets borgerliga minoritet, där
jag ingår, har i en avvikande mening bl.a. pekat på att
inblandningen i utövandet av kommunernas ägande är
så mycket allvarligare som det handlar om en fråga
där kommunernas initiativrätt är oinskränkt. Det finns
ju, som många redan tidigare konstaterat, ingen skyl-
dighet för kommunerna att bedriva och inneha kom-
munala bostadsföretag. Inom detta område skall där-
för den kommunala självstyrelsen ha sitt rättsliga
skydd. Det är här som politikernas egna bedömningar
skall vara avgörande. Många har redan åberopat de
mycket starka ord som Svenska Kommunförbundet
har framfört genom sin ordförande Ilmar Reepalu,
och jag vill verkligen helt dela dem.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 1.</pre><pre>Anf.  104  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag måste reda ut detta med Helena
Bargholtz. Menar hon att det är förenligt med det
kommunala självbestämmandet att i kommunallagen
förbjuda kommuner att driva kommunala bostadsfö-
retag? Att i riksdagen besluta om en avvecklingsplan
för de kommunala bostadsföretagen är vad Karin
Pilsäter för mindre än tre veckor sedan krävde i den
här kammaren. Är det förenligt med det kommunala
självstyret?
Är det Folkpartiets ärliga och uppriktiga mening
att beskattning av försäljning och den vinst som upp-
kommer i kommunerna inte är förenlig med det
kommunala självbestämmandet?</pre><pre>Anf.  105  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi menar att i den form som de
kommunala bolagen bedrivs är ett för kommunerna
mycket artskilt sätt att driva sin verksamhet. Den
skall inte bedrivas på det sättet. Därför anser vi att
den inte bör finnas kvar.
I den andra frågan sade jag att det inte finns någon
skyldighet för kommunerna att bedriva kommunal
bostadsverksamhet. Därför kan vi inte inskränka
deras möjligheter att själva bedöma hur de vill göra
utifrån deras egna förutsättningar.</pre><pre>Anf.  106  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Den inskränkning som Folkpartiet vill
göra i kommunernas möjligheter och rättigheter, dvs.
att helt förbjuda dem att driva kommunala bostads-
bolag, är en milsvitt större inskränkning av den
kommunala självständigheten än den vi föreslår. Det
blir lite märkligt när Bargholtz menar att staten skall
kunna bestämma att kommunerna inte skall få bedri-
va verksamhet med bostadsbolag, men att staten inte
kan bestämma över beskattningen om de säljer delar
av verksamheten under en tillfällig period.</pre><pre>Anf.  107  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill klargöra att jag inte har tagit
ställning till exakt hur det förhåller sig, dvs. om vårt
förslag kränker den kommunala självstyrelsen. Det
finns tillfällen när vi måste acceptera inskränkningar i
den kommunala självstyrelsen. Detta kan vara ett
sådant fall.</pre><pre>Anf.  108  ANITA JOHANSSON (s):
Fru talman! Under valrörelsen bedyrade modera-
terna att man inte ville införa marknadshyror. Det
moderata finansborgarrådet Carl Cederschiöld delade
ut "garantisedlar" på gatorna med sitt eget porträtt,
där han försäkrade att moderaterna inte skulle införa
marknadshyror. Detta hände för mindre än ett år
sedan. I dag skyr Cederschiöld och hans moderata
kolleger i andra kommuner i Stockholms län inga
medel för att sälja ut allmännyttan. Man plundrar
bostadsbolagen på sitt kapital och försöker kringgå
offentlighetsprincipen genom att hemlighålla korres-
pondensen mellan kommuner och bolag som är in-
tresserade av att köpa kommunernas bostadsbolag.
De är t.o.m. beredda att dumpa försäljningspriset för
bolag, bara för att förverkliga sin ideologiska överty-
gelse.
Fru talman! I praktiken innebär en utförsäljning
av allmännyttan att marknadshyror införs bakvägen.
Finns det inte en allmännytta sätts också bruksvärdes-
systemet ur spel. Därmed ligger bostadsmarknaden
öppen för marknadshyror.
Fru talman! Troligen är moderaterna ensamma om
att se bostaden som en handelsvara. Ni inbillar er att
bostadsmarknaden skall fungera som en ren varu-
marknad, vilken den aldrig har varit och jag hoppas
aldrig kommer att bli.
Förra våren beslutade riksdagen i bred majoritet
om de bostadspolitiska målen. Det var fråga om att
skapa goda förutsättningar för alla att leva i en god
bostad till rimliga kostnader och i en stimulerande
miljö inom de ekologiskt hållbara ramarna. Nu när vi
ser hur moderata kommunalråd uppvaktar de privata
fastighetsbolagen, förstår vi varför ni moderater då
röstade nej till de bostadspolitiska målen. För mig
som socialdemokrat är bostaden först och främst ett
hem för en människa där hon kan leva en stor del av
sitt liv och känna trygghet. Den bostad man bor i blir
en del av ens identitet och gör att man blir delaktig i
en större gemenskap.
Skall vi kunna värna och utveckla bostaden som
en social rättighet är det nödvändigt att bostadsmark-
naden styrs av regleringar. Dessa skall styras av folk-
flertalet och inte av mark- och fastighetsägarens in-
tresse. De kommunala fastighetsbolagen är också, och
kommer att vara, ett viktigt inslag för att kunna för-
verkliga en social bostadspolitik, där alla människor i
vårt land har möjlighet att skaffa sig en god bostad
med anständiga hyror.
En utförsäljning av allmännyttan ger däremot
oanständiga hyror. Det visar inte minst erfarenheterna
från min hemkommun Nacka, som vi har hört så
mycket om i dag. Där sålde kommunen alla 5 000
lägenheterna 1996. Sedan dess har hyrorna stigit med
30 %. Innan försäljningen hade Nackahem en hyres-
nivå som låg under genomsnittet i Stockholms län. I
dag ligger hyrorna avsevärt högre än övriga bolag i
vår region. Mycket tyder på att hyrorna fortsätter att
stiga i Nacka, medan de ligger i stort sett still i övriga
kommuner. Hyreshöjningarna har tvingat många
människor att lämna sina hem. Det kommer rapporter
från socialtjänsten och kyrkan i Nacka som visar att
de bostadssociala problemen har ökat. Det är svårare
att tillhandahålla bostad åt de hemlösa. Bostad åt
flyktingar är snart en omöjlighet. Socialtjänsten
tvingas i dag inackordera flyktingar på hotell eller i
andra kommuner till mycket höga kostnader. Det är
på grund av att kommunen har sålt ut hela allmän-
nyttan. Det har t.o.m. gått så långt att människor
tvingas att bosätta sig i husvagn för att över huvud
taget ha möjlighet att bo kvar i sin egen hemkommun.
Fru talman! Det är djupt tragiskt att enskilda
människor skall få sina liv slagna i spillror bara för att
Moderaterna skall få bedriva storskaliga ideologiska
experiment. Men den största skammen och ynkedo-
men kanske är att Folkpartiet och Kristdemokraterna,
som säger sig värna välfärden, låter Moderaterna
härja fritt ute i kommunerna. Vad tar ni för ansvar?
Eller delar ni egentligen Moderaternas syn på bo-
stadspolitiken men inte törs erkänna det? Det är hög
tid att bekänna färg.</pre><pre>Anf.  109  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Anita Johansson bör läsa på
bruksvärdeslagstiftningen när det gäller hyressätt-
ning. Den är inte beroende av vem som äger fastig-
heterna där hyran skall sättas. Anita Johansson borde
veta att i avsaknad av kommunalt jämförelsematerial
i den egna kommunen görs en prövning gentemot
likartat material i andra kommuner. Det är någonting
som Anders Ygeman erkände för bara några minuter
sedan.
Anita Johansson borde läsa mer i propositionen
och i Lagrådets yttrande. Där framgår att det knappast
kan ha varit avsikten att det generella statsbidraget
skulle användas som påtryckningsmedel. Det påtalas
även i propositionen att kommuner kan avhända sig
bostadsföretag av ideologiska skäl. Lagrådet säger att
i sådana fall saknas helt naturligt samband mellan
avhändandet och minskningen av statsbidraget. Om
man har den uppfattning Anita Johansson har borde
man gå emot propositionen och bostadsutskottets
yttrande och i stället föreslå något annat. Det är nog
lite för sent att göra det.</pre><pre>Anf.  110  ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstår att Carl-Erik Skårman blev
störd över mitt inlägg. Jag har levt och bott i en
kommun i hela mitt liv där det går att se konsekven-
serna av att hela allmännyttan säljs ut.
Jag kanske skall skicka den städerska jag träffade
på Fisksätra torg häromveckan till Carl-Erik Skår-
man. Då kanske han kan ge ett svar till henne. "Hur
skall jag ha råd att bo kvar?", säger den förtidspen-
sionerade städerskan till mig. Jag säger att hon får
fråga moderaterna om det. Hennes hyra för en liten
etta i Fisksätra har gått upp med 2 000 kr de senaste
åren. Så är verkligheten, Carl-Erik Skårman.</pre><pre>Anf.  111  CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Ja, så blir hyran när man sätter den
med de kommunala bostadsföretagen i angränsande
kommuner som hyresledande. Jag tror att risken för
att hyreshöjningar skall inträda är större efter de ut-
talanden som statsrådet Lars-Erik Lövdén har gjort än
när man säljer fastigheterna till en annan hyresvärd.
Den aviserade förändringen från statsrådet Lövdéns
sida kommer säkert att ha större betydelse för hyres-
sättningen än tillämpningen på en eller annan fastig-
het av bruksvärdeslagstiftningen.</pre><pre>Anf.  112  ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har gjort seriösa jämförelser i
Nacka kommun med andra kommuner och tittat på
hyresutvecklingen. Det är precis som jag skriver i
min motion och som jag har sagt i mitt anförande i
dag. Hyrorna har chockhöjts med 30 % i en kommun
där man har sålt ut hela allmännyttan. Inte nog med
det: Vart tar den sociala bostadspolitiken vägen? Jag
är mycket glad för att det finns en majoritet för det
här förslaget i kammaren i dag.</pre><pre>Anf.  113  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Vi har just haft ett val till Europapar-
lamentet. Då har det diskuterats subsidiaritetsprinci-
pen, dvs. principen om hur makten skall fördelas på
olika nivåer. Det finns en strävan efter att lägga
makten på lägsta möjliga effektiva nivå. Det är en
strävan som jag tror att de flesta svenska partier står
bakom, framför allt vissa av dagens bostadsdebattö-
rer. Det är en strävan som också präglar EU. Men i
dag kan vi se hur svenska socialdemokrater går i
motsatt riktning här i Sverige. Det vi ofta beskyller
EU för gör man nu på nationell nivå i Sverige.
Vi kan se ett antal exempel under senare år. Vi har
haft tidigare försök att förhindra utförsäljningen av
bostadsföretag i kommunerna genom att dra in rän-
testöd och andra åtgärder. Vi har förslag på en enhet-
lig maxtaxa i barnomsorgen. Vi har nu förslag om
indragningar av de generella statsbidragen till kom-
munerna om man säljer sina kommunala bostadsbo-
lag eller gör överföringar av vinst på ett sätt som inte
statsmakten gillar. Vi har också hört de senaste da-
garna hot om straff vid försäljning av sjukhus.
Jag säger inte att alla de olika förslagen som dis-
kuterats i sak är av godo eller av ondo. Jag bara kon-
staterar att regeringen hela tiden nu går i riktning mot
att försöka styra och ställa med kommunerna. Om vi
nu struntar i den kommunala självstyrelsen som ett
slags viktig princip för svenskt statsskick utan bara
funderar över rimligheten var vi skall ta den politiska
debatten undrar jag varför socialdemokraterna är så
rädda för att stärka den lokala valrörelsen. Varför är
Anders Ygeman t.ex. rädd för Annika Billströms
förmåga att övertyga stockholmarna om vad som är
en sund och riktig politik? Varför litar inte Annika
Billström i Stockholm på sig själv och sina partikam-
rater utan måste ropa på hjälp från statsmakterna?
Varför tar man inte en debatt om de här frågorna i
den kommunala valrörelsen och får en livaktig debatt
om detta?
Det har diskuterats Nacka här i dag. Jag kan inte
Nacka speciellt bra, men jag konstaterar bara: Varför
tar man inte den debatten? Om man nu gör det, varför
lyckas inte socialdemokraterna att få ett bättre väljar-
stöd i Nacka? Varför förlorar man i val efter val i
Nacka? Jag säger inte för den skull att den politik
som förs där är helt perfekt, eftersom jag känner till
den för dåligt. Men jag förstår inte detta att man inte
vågar och förmår att ta den lokala debatten. Varför
litar man inte i riksdag och regering på sina lokala
partikamrater?
Anita Johansson angrep Kristdemokraterna för att
vi på något sätt ställa upp på att sälja ut all allmän-
nytta. Ulf Björklund, vår utskottstalesman, har klar-
gjort detta tidigare i debatten, om nu Anita Johansson
hade orkat lyssna på debatten. Vi har markerat att vi
inte är ute efter att sälja ut all allmännytta och göra
oss av med den, men vi har en mera realistisk syn,
vill jag säga, på hur kraftfullt det instrumentet kanske
är och inser att så enkelt är det inte att man löser
problemen med mycket allmännytta. Har man ingen
allmännytta, har man alla problem.
Vi kan konstatera att den nuvarande bostadspoli-
tiken inte varit lyckosam. I glesbygd och i mindre
kommuner har man fått stora ekonomiska förluster i
de kommunala bostadsföretagen. Vi har inte alltid,
trots att det t.o.m. finns efterfrågan på bostäder, i de
kommunala bostadsföretagen lyckats tillfredsställa de
behov som finns, utan lägenheterna står tomma i
stället. På andra orter är det utflyttning och andra
problem. Då blir det kommunernas skattebetalare
som får bära förlusterna i stället för att - om jag får
använda vänsterretorik - kapitalisterna skulle ha tagit
smällen, vilket i marknadsekonomin kanske är det
sunda.
I storstäderna har vi svarthandel, bostadsbrist och
ökad segregation med den förda politiken, trots den
stora andelen allmännyttan. Saken är därför inte så
enkel att man bara genom att slå vakt om allmännyt-
tan exakt som den ser ut i dag, genom att bygga ut
allmännyttan eller minska allmännyttan har löst pro-
blemen eller förändrat dem. Tyvärr är problemen
djupare än så. Därför välkomnar jag utredningen om
allmännyttan som föreslagits. Det är viktigt att vi
diskuterar igenom allmännyttan och de andra bo-
stadspolitiska frågorna ordentligt.
Frågan är om den djupa insikten har drabbat soci-
aldemokraterna att vi måste fundera igenom hur vi
skall utforma bostadspolitiken. Om man har suttit vid
regeringsmakten i fem år, varför kommer man med
en utredning nu först? Varför just nu? Varför inte fem
år tidigare? Har problemen, Anders Ygeman, upp-
kommit under de senaste åren med socialdemokra-
tiskt styre i Sverige? Har vi med fem år av socialde-
mokratiskt styre fått sådana problem i Sverige på
bostadspolitikens område att vi nu måste ha en utred-
ning? Eller har problemen funnits tidigare också? Det
tycker jag man har kunnat se under en lång tid. Då är
frågan: Varför väcks tankarna just nu? Är det därför
att vissa kommuner försöker föra en annan politik än
vad man vill centralt? Då orkar man inte ta den lokala
debatten. Man får inte gehör för den ute i kommuner-
na i den lokala valrörelsen.
Jag tror att allmännyttan och kommunerna skall
ha en roll i bostadspolitiken i framtiden också. Men
jag är inte säker på att den måste se exakt likadan ut
som i dag, jag är inte säker på att den måste vara
exakt lika omfångsrik som i dag. I Stockholms stad -
Stockholm har använts som exempel här - har Krist-
demokraterna medverkat i en uppgörelse som innebär
att vi delprivatiserar ett av tre kommunala bostads-
bolag. Vi skall under mandatperioden släppa en mi-
noritetsandel i Stockholmshem. Så långt går det s.k.
systemskifte i Stockholms stad som retorikerna på
vänsterkanten ordar om. Vi har inte ställt upp på att
sälja alla bostadsföretag och lämnat den delen av
bostadspolitiken kommunalt. Det finns också en upp-
görelse för den närmaste mandatperioden.
Anders Ygeman attackerade också Stockholms
stad i sitt anförande och pekade på de 3,85 miljarder
som man har överfört från de kommunala dotterbola-
gen till moderbolaget Stadshus AB. De här pengarna
är en ansamlad vinst sedan ett antal år. Det är alltså
ingen vinst som uppkommit under det sista året. De
läggs nu i Stadshus AB för att skapa rådrum och
handlingsutrymme för att undvika klåfingrigheten
från Anders Ygeman och hans kompisar här i riksda-
gen.
Den här vinsten på 3,85 miljarder har ansamlats
under ett antal år. År 1998 var det 700 miljoner kro-
nor i vinst. Varför har socialdemokraterna, som har
styrt, gjort det här överuttaget av hyror från de kom-
munala hyresgästerna? Varför har de samlats där?
Varför har man plundrat hyresgästerna, för att använ-
da retoriken från Anders Ygeman? Varför har inte
socialdemokraterna sänkt hyrorna, som Anders Yge-
man föreslog här i sin attack på hur man egentligen
borde ha använt de här pengarna?
Stadshus AB här i Stockholm har tagit in vinster
på kommunala bolag där bostadsbolagen har varit en
av bidragsgivarna, om vi får kalla dem så. De peng-
arna har man överfört till att försörja Stadsteatern i
Stockholm. Alltså kan man säga att hyresgäster ute i
Rinkeby har betalat en del av teaterbiljetten för kultu-
reliten och de mer väl bärgade som ofta går på teater.
Detta har skett under socialdemokratiskt styre i
Stockholms kommun.
Det är åter ett exempel på att den retorik som vi
hör i denna kammare egentligen inte är så mycket
bevänt med. Det är mycket luftpastejer och försök till
att hitta billiga retoriska grepp. Stockholms kommuns
bostadsbolag ägs av stockholmare, liksom de andra
kommunernas bostadsbolag. Dem skall man förvalta
på ett bra sätt så att man skapar bra boendemiljöer.
Det görs i Stockholm. Vi satsar offensivt på att rusta
upp bostäderna och skapa en bra boendemiljö. Men
det innebär inte att vi tror att alla bostäder måste ägas
av ett kommunalt bolag för att vara bra boendemiljö-
er. Vi tror på en mångfald, och det tror vi också bör
prägla den centrala bostadspolitiken.
Men regeringen och socialdemokraterna väljer att
styra och ställa centralt med en politik som man
ogillar, i stället för att lita på sin egen förmåga att
bedriva politisk kampanj och valrörelse ute i kommu-
nerna.
Frågan är om inte detta är ett symtomatiskt inslag
vad gäller socialdemokraterna i dag. Man har inte
kraften att driva politik ute i kommunerna och möta
väljarna. Man utnyttjar i stället den maktposition man
har för att styra och ställa över de enskilda männi-
skornas och kommunernas huvuden.</pre><pre>Anf.  114  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Stefan Attefall har miss-
förstått propositionen. Han har kanske inte läst den
eller betänkandet. Det handlar inte om att olika poli-
tiker av olika politiska kulörer inte kan ta debatten
lokalt. Det görs säkert på ett förtjänstfullt sätt. Det vi
ingriper mot nu är att den lokala politiken hotar de
nationella målen och andemeningen i grundlagspara-
grafen om rätten till en bostad. När kommuner försö-
ker skyffla över sina problem på andra kommuner i
närheten måste vi ha en nationell politik som garante-
rar de nationella målen.
Sedan pratar Stefan Attefall om uttaget av vinst
från de allmännyttiga bostadsföretagen i Stockholm.
Även med socialdemokratiskt styre i Stockholms
stadshus hade det förslag vi nu lägger fram i riksda-
gen hindrat det uttag som Stefan Attefall pratar om.
Jag tycker att det var fel, men det är som sagt en
politik som måste diskuteras i Stockholms fullmäkti-
ge och inte i Sveriges riksdag, som Attefall mycket
riktigt påpekade.
I Stockholms innerstad är 16 % allmännyttiga hy-
resrätter. I dag är 60-65 % av dem anmälda för om-
bildning - för realisation till dem som råkar bo i dem.
Samtidigt står 60 000 människor i Stockholm i bo-
stadskö. Det är helt enkelt så att allmännyttan håller
på att försvinna i Stockholms innerstad till förmån för
bostadsrätterna. Det blir marknaden som får avgöra i
stället för människan, för att citera Kristdemokrater-
nas förstanamn i EU-valrörelsen Anders Wijkman.</pre><pre>Anf.  115  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Ygeman påstår att de nationella må-
len nu hotas. Men vilka är de nationella målen? Är
det inte att förhindra segregation och ge alla männi-
skor rätt till en bostad? Men vad har vi haft för politik
de senaste fem åren? Vi har försämrat möjligheterna
för människor att få en bostad i Stockholm på grund
av den växande bostadsbristen och den urusla bo-
stadspolitiken. Vi har fått en ökad segregation under
socialdemokratisk ledning. Skulle vi använda samma
metodik som socialdemokraterna verkar använda
gentemot kommunerna i dag skulle vi snarare ha ett
tvångsomhändertagande eller tvångsförvaltning av
det socialdemokratiska styret i Stockholms stad. Po-
litiken har gått i precis fel riktning - mot de nationella
målen. Men då har Anders Ygeman varit helt tyst. Nu
har han vaknat.
Varför kom det inga utredningar för fem år sedan?
Har problemen uppstått under socialdemokratiskt
styre i Stockholms stad och i landet?
Vad gäller den utförsäljning av bostadsrätter som
skall ske vill jag säga att det helt enkelt är så att män-
niskor som vill äga sin bostad anmäler intresse för
detta. Vi behandlar ärendena i tur och ordning. Det
kommer inte att bli någon realisation av fastigheter
till bostadsrättsföreningar. Kan Anders Ygeman visa
upp något exempel på en försäljning som är klar och
där det har skett en realisation? Jag tror inte det. Han
försöker skapa ett intryck av någonting som inte ex-
isterar.
Jag tror heller inte att alla dessa fastigheter kom-
mer att bli bostadsrätter. Jag sitter själv i Familjebo-
städers styrelse här i Stockholm och har sagt nej till
en del ombildningar därför att de inte uppfyller de
krav man kan ha på detta område. Det finns ett antal
kriterier som skall uppfyllas.
Det handlar alltså inte om realisation. Det handlar
om att öka människors möjlighet att själva påverka
sin bostadsmiljö och äga sin bostad när de så önskar.
Anders Ygeman har kompisar - till och med f.d.
socialdemokratiska statsråd - som vill omvandla
hyresrätter till bostadsrätter, t.ex. Ylva Johansson.
Varför inte prata med henne om vilka drivkrafter som
finns bakom hennes önskemål att få bo i en bostads-
rätt? Det kan han kanske lära sig någonting av.</pre><pre>Anf.  116  ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag håller i min hand Finanstidningen
från mars i år, vilken knappast kan räknas som något
socialdemokratiskt kampanjorgan. Där står det om
miljardregn över hyresgäster i Stockholm som totalt
kan innebära en kapitalöverföring på uppåt 19 miljar-
der kronor till hyresgästerna. Det skriver Finanstid-
ningen. Det är möjligt att Attefall har en helt egen
uppfattning, men jag väljer att tills vidare lita på Fi-
nanstidningen.
Vill man motverka segregationen är den första åt-
gärden man skall vidta inte att sälja ut det mest at-
traktiva beståndet. Man skall inte till största delen ha
hyresrätter i de mer problemtyngda områdena. Det är
ingen slump att det inte anmäls något intresse för
ombildning till bostadsrätt i något av de områden där
man bedriver ytterstadssatsning i Stockholm.</pre><pre>Anf.  117  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Under de senaste veckorna har en af-
fär i ett ytterstadsområde blivit klar. Man har ombil-
dat hyresrätter till bostadsrätter i Vårbyområdet. Det
sker, och det jobbas vidare på de frågorna. Jag tror att
det är oerhört viktigt att vi får fler bostadsrätter i de
kommunala bostäderna, där hyresrättsformen är helt
dominerande, för att vi skall kunna bryta segregatio-
nen.
Jag tror inte att man på Finanstidningen var riktigt
insatt i det hela i mars månad. Jag sitter själv med i
ett bolags styrelse och följer denna process. Jag kan
försäkra Anders Ygeman om att Finanstidningen inte
är ett sanningsvittne i alla lägen. Är det så att Anders
Ygeman litar på Finanstidningen i alla sammanhang
föreslår jag att han gör det konsekvent också i framti-
den när vi talar om företagsfrågor och liknande saker.
Då kan jag citera Finanstidningen, och Anders Yge-
man måste rimligtvis lita på den lika mycket då.
Jag vill fortfarande säga att vi har fått en sämre
bostadspolitik i Sverige under de senaste fem åren,
ökad segregation och liknande saker. Det föranleder i
dag en utredning av allmännyttan. Varför kommer
dessa problem annars fram nu, och varför skall vi ta
tag i dem och utreda dem nu? Det handlar helt enkelt
om att man är rädd för att man inte skall få sin politik
genomförd ute i kommunerna, därför att det finns
andra synsätt och andra metoder att tillgripa. Man
skyller på att man måste få rådrum och liknande sa-
ker.
Låt oss diskutera igenom allmännyttan i framti-
den, men låt också kommunerna få forma sin lokala
bostadspolitik!</pre><pre>Anf.  118  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! I denna debatt har det nu riktats stark
kritik mot oppositionen i allmänhet och moderaterna i
synnerhet för att man försöker obstruera det beslut vi
nu skall fatta i riksdagen. Jag skall bara referera till
ett TT-telegram som stod att läsa i morse, den 14 juni
1999, kl. 03.54: "Linköping flyttar 93 miljoner ur
bostadsbolaget". Linköping, Sveriges femte största
stad där Socialdemokraterna har alla ordförandepos-
ter, har beslutat att flytta ut 93 miljoner ur kommu-
nens bostadsbolag Stångastaden. Det s-märkta kom-
munalrådet säger följande enligt TT: "Det här är ett
sätt att få pengarna att stanna kvar i kommunen för
medborgarnas bästa".
När man attackerar moderaterna bör man kanske
även tänka på att det kan finnas avfällingar inom det
egna partiet. Jag vill också poängtera, Hillar Rosen-
qvist, att Miljöpartiet helt och fullt instämde i detta
beslut i Linköping.</pre><pre>Anf.  119  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Jag kan bara konstatera att det Sten
Andersson säger raserar hela grunden för den mode-
rata, den kristdemokratiska och den folkpartistiska
kritiken av regeringens förslag, nämligen att detta
skulle vara avsett att hindra en borgerlig politik som
man inte gillar.
Det är som Sten Andersson säger - det slår lika i
alla kommuner som gör detta. Jag kan naturligtvis ha
synpunkter på det som händer i Linköping på samma
sätt som jag har synpunkter på det som händer i
Stockholm. Men det Sten Andersson säger tar helt
udden av den huvudkritik som ni har fört fram. Ni
menar att detta skulle vara en skräddarsydd lagstift-
ning för att komma åt borgerliga politiker. Det är det
naturligtvis inte. Det känns skönt att Sten Andersson
har varit med och avfärdat den myten i kammaren.</pre><pre>Anf.  120  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! En myt är en myt. Jag pratar om
verkligheten.
Socialdemokratiska politiker har alltså agerat helt
enligt lagen. Socialdemokraterna i Stockholm kritise-
rar den borgerliga majoriteten när de har gjort på
exakt samma sätt. Jag tycker att man skall ta bort
skygglapparna och faktiskt inse att det finns en verk-
lighet utanför den här kammaren.
Det finns ett gammalt uttryck som lyder: om man
har satt foten i klaveret skall man hålla den nere.
Lyfter man foten låter det så illa.</pre><pre>Anf.  121  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Jag håller med Sten Andersson. Jag
sade också i mitt anförande att min kritik inte bara
gällde Stockholm utan även andra kommuner som
gör samma transaktioner i strid med aktiebolagslagen
och gällande lagstiftning. Den kritiken drabbar natur-
ligtvis de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i
Linköping precis lika hårt som den drabbar moderater
eller folkpartister i Stockholms kommun. Det är age-
randet som det är fel på, inte den politiska färgen.</pre><pre>Anf.  122  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Det Anders Ygeman nu säger är
ganska allvarligt. Om det är hans egen tolkning att
detta är i strid med aktiebolagslagen och lagstiftning-
en må det vara hänt. Men är det så i verkligheten?
Har dessa kommuner blivit fällda i någon instans för
att de har tillämpat lagstiftningen? De anser att de
följer Svea rikes lag.</pre><pre>Anf.  123  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Jag trodde att vi vid det här laget
skulle kunna avsluta den här debatten. Därför skall
jag vara kortfattad.
Detta är inte min personliga uppfattning. Länssty-
relsen i Stockholm har på grund av ett överklagande
från en styrelseledamot i ett av bolagen konstaterat att
det här agerandet strider mot aktiebolagslagens be-
stämmelser. Det här är alltså inte min uppfattning.
Det är uppfattningen hos Länsstyrelsen i Stockholm.
Du är säkert välkommen upp till länsstyrelsen för att
diskutera det uttalandet.</pre><pre>Anf.  124  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag är ledsen över att debatten för-
längs. Jag vet inte om det är länsstyrelsen som är den
högsta dömande instansen när det gäller de här frå-
gorna. Fältet är fortfarande öppet. Jag tror varken att
moderater eller socialdemokrater i Linköping eller
Stockholm medvetet bryter mot en lag som innebär
att de sedan måste betala tillbaka pengar. Har vi så
dåliga politiker i det här landet, Anders Ygeman?</pre><pre>Anf.  125  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Frågan om kvaliteten på Sveriges po-
litiker kan säkert Sten Andersson själv besvara.
Man kanske bör notera att landshövdingen, dvs.
högsta chefen för Länsstyrelsen i Stockholm, heter
Ulf Adelsohn. Han borde i varje fall i någon mening
vara bekant för Sten Andersson och inte känd som
någon socialdemokratisk partianhängare. Det brott
mot aktiebolagslagen som man har begått är att man
inte har kallat inom stadgeenlig tid, nämligen två
veckor innan. Detta har skett av ett enda skäl: Man
ville undkomma den lagstiftning som riksdagen i dag
skall fatta beslut om. Det är naturligtvis beklagans-
värt.</pre><pre>Anf.  126  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag vill avvakta den här affären, till
det här definitivt är beslutat. Men jag är inte säker på
att det här får det utfall som Anders Ygeman i dag
försöker förespegla.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattade under 10 §.)</pre><pre>9 §  Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo</pre><pre>
Föredrogs
Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betän-
kande 1998/99:UFöU2
Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo (prop.
1998/99:112)</pre><pre>Anf.  127  VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Sten Andersson i Malmö sade till
Anders Ygeman att det finns en verklighet även utan-
för den här kammaren. Det här betänkandet handlar i
högsta grad om den verkligheten. Det handlar om ett
svenskt deltagande i en fredsstyrka i Kosovo nu när
vi har ett avtal och en FN-resolution i botten.
När Kosovo - och för den delen också Vojvodina
- 1989 fråntogs den autonomi som man hade haft
under Tito var det samtidigt en signal till ökade mot-
sättningar och ökat förtryck. Kosovoalbanernas kamp
för sina rättigheter ökade, och de paramilitära styr-
kornas, specialpolisernas, förtryck och diskriminering
av albanerna tilltog i en styrka som chockade världen.
Man ägnade sig inte enbart åt diskriminering och
yrkesförbud - det gällde förbud mot utbildning i
albanska. Det var systematiska trakasserier och för-
följelser. Vi träffade kvinnogrupper som kom hit som
flyktingar som kunde vittna om systematiska våld-
täkter för att man skulle förnedra motståndarnas
kvinnor.
I utrikesutskottet har vi under 1990-talet åtskilliga
gånger skrivit att vi måste se upp med utvecklingen i
Kosovo: Kosovo är en tickande bomb. Ändå förmåd-
de inte omvärlden vidta några kraftfulla åtgärder
innan konflikten var ett faktum och den var i ett så-
dant skede att ingenting annat räckte än ett militärt
ingripande.
Man hade gjort halvhjärtade försök med förhand-
lingar, sanktioner, men inte i ett tillräckligt tidigt
skede satt in alla de icke-militära medel som kanske
hade kunnat hindra ett krigsutbrott i Kosovo och all
den förödelse som vi nu ser framför oss som följd av
detta.
EU stod alldeles naket utan något som helst
verktyg för att ingripa med en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. FN-resolutionen, 1199, som tillkom
under svenskt ordförandeskap i Säkerhetsrådet, hör-
sammades inte av Belgradregimen. Och senare var
FN oförmöget att samla sig till en resolution. Vi kän-
ner alla till vad som hände. Nato ingrep militärt utan
stöd i folkrätten och utan ett säkerhetsrådsbeslut. Men
det möttes inte av det motstånd från världssamfundet
som man hade kunnat väntat sig. De flesta kände nog
att alla kort redan var utspelade och att det egentligen
inte fanns några alternativ.
De här bombningarna inleddes den 24 mars och
pågick under tiden fram till den 2 juni. Då inleddes
någonting som väckte hoppet om ett slut på detta.
Men bombningarna fortsatte ytterligare en tid. Under
den här perioden bereddes det här betänkandet av det
sammansatta utrikes- och försvarsutskottet. När be-
tänkandet skrevs hade vi inte klart för oss vilka förut-
sättningar som skulle gälla för den fredsstyrka som vi
ville skicka dit, men vi ansåg att det var angeläget att
från svensk sida visa att vi var beredda att ta ett an-
svar för freden i Kosovo. När vi justerade den 2 juni
visste vi fortfarande inte någonting om hur mandatet
skulle se ut. Det fanns inte då en vapenvila eller en
överenskommelse mellan parterna, och vi visste inte
heller hur den FN-resolution som vi väntade på skulle
komma att se ut. Vad vi emellertid visste redan då var
att den styrka som hade diskuterats i samband med
Rambouilletförhandlingarna skulle vara otillräcklig.
Det som då diskuterades var en halv svensk bataljon.
Svenskarna skulle tillsammans med finnarna utgöra
en hel bataljon. Finland fattade för sin räkning beslut
strax före vår justering om att själv sätta in en hel
bataljon. Det ligger också i det här betänkandet att
Sverige skulle kunna göra detsamma. Vi säger att vi
skall ha en robust styrka och att säkerheten skall vara
tillgodosedd när man diskuterar omfattning, storlek
och utrustning.
Finansieringen är inte klar, och i dagsläget är vi
inte säkra på hur finansieringen skall se ut. Det finns
220 miljoner anslagna i vårpropositionen. Vi förvän-
tar oss att regeringen senare redovisar hur en eventu-
ellt större styrka skall komma att finansieras.
Redan ett dygn efter att utskottet den 3 juni juste-
rat sitt betänkande träffades överenskommelsen med
Milosevic om hans kapitulation och hans löfte om
trupptillbakadragande. I dag har vi också en FN-
resolution i botten som efter ett flitigt diplomatiskt
arbete av EU:s sändebud Tjernomyrdin och Ahtisaari
kunde komma till stånd. Den anger arbetsfördelning-
en i det oändliga arbete som står framför oss att åter-
uppbygga och säkra freden i Kosovo.
Senare har även Utrikesnämnden fått information
i ärendet och har också diskuterat styrkans omfattning
och storlek.
Detta betänkande är enigt. Det är en god svensk
tradition att betänkandet är enigt när vi går in i ett
mycket svårt uppdrag med stora risker för svenska
soldater. Det är ingen lätt uppgift som ligger framför
de soldater som skall tjänstgöra i styrkan. Jag menar
att det är lätt att underskatta de faror som de kan
komma att möta. Det är inte bara minorna som är
nedgrävda i marken, utan det är också de kvarstående
spänningarna.
Jag ser det som en oerhört viktig uppgift att inte
bara serbernas trupp och militär drar sig tillbaka en-
ligt överenskommelsen utan att man också avväpnar
UCK-gerillan. Kvarvarande spänningar och oklarhe-
ter om ledningen av styrkan mellan ryska soldater och
Natosoldater måste också lösas, och det måste ske
snabbt. De första veckorna är oerhört kritiska för att
undvika att oroligheter uppstår.
Utskottet skriver i betänkandet att det är angeläget
att alla grupper, alla etniska minoriteter, alla som har
bott i Kosovo skall kunna flytta tillbaka. Det inbegri-
per inte bara kosovoalbanerna. Det inbegriper också
serber. De skall kunna stanna kvar om de har varit
kvar, och de skall kunna komma tillbaka om de har
flytt. De inbegriper även montenegriner, zigenare och
andra folkgrupper som kan ha bott där tidigare. Det är
viktigt att fredsstyrkorna känner att det är lika ange-
läget för alla dessa människor att få sina rättigheter
tillgodosedda.
Fru talman! Det är ett enigt betänkande, men det
finns några särskilda yttranden till betänkandet. Ett
kommer från Moderaterna. Det bygger på en me-
ningsskiljaktighet om vad som skall ligga i botten för
ett svenskt mandat för en väpnad styrka i internatio-
nell tjänst. Här kommer naturligtvis mer information i
morgon när utrikesministern informerar från Köln-
mötet. I betänkandet slår utskottet fast att för en väp-
nad internationell styrka gäller att det skall finnas ett
FN-mandat i botten. Här anser sig moderaterna veta
bättre vad som är en svensk position, och de säger att
de stöder den svenska positionen. I morgon står det
väl klart att vi är helt överens när utrikesministern har
klargjort den svenska positionen.
Det andra särskilda yttrandet som kommer från
Vänsterpartiet ser jag som mer bekymmersamt. Det är
en historiebeskrivning som jag inte alls känner igen.
Den vänder helt enkelt upp och ned på vem som är
skurk och vem som är offer i det här sammanhanget.
Beskrivningen av hur Natos bombningar orsakade en
folkfördrivning känns helt fel. Det är naturligtvis så
att folkfördrivningen, diskrimineringen, förtrycket,
trakasserierna och det som omöjliggjorde för albaner-
na att vara kvar hade inträffat och pågått under många
år. Det var inte Natobombningarna som iscensatte allt
detta. Inte på något sätt.
Längre ner i sitt särskilda yttrande skriver Väns-
terpartiet att Nato har försökt att förhala och se till att
inte FN skulle bli beslutsför. Min minnesbild är - och
den bekräftas säkert av andra här - att det var Ryss-
land och Kina som såg till att det inte blev en resolu-
tion i säkerhetsrådet. De förmådde inte ställa sig
bakom det gemensamma mandat som skulle ha be-
hövts för ett ingripande som alla hade kunnat stå
bakom och kunnat känna att FN fick bära ansvaret
för. Det hade varit ganska lätt för Ryssland och Kina
att vara mer samarbetsvilliga och därmed också få till
stånd precis den ordning som de ville ha, nämligen att
FN borde stå bakom ett mandat. Jag tycker att Väns-
terpartiets särskilda yttrande är väldigt oklart.
När det gäller Miljöpartiets särskilda yttrande -
det sista - kan jag inte i det läsa in några stora mot-
sättningar till vad vi från majoritetens sida anser. Jag
kan hålla med om väldigt mycket av det som Miljö-
partiet skriver i sitt särskilda yttrande. Jag finner inte
någon anledning att gå i polemik med det. Det finns
kanske några detaljer i skrivningarna som man hade
önskat ändra på.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet. Det är ett väldigt vik-
tigt och enigt betänkande som vi i dag fattar beslut
om. Vi är glada att grunderna finns för att en freds-
styrka i Kosovo skall kunna börja arbeta.</pre><pre>Anf.  128  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Nu ser vi möjligen slutet på den femte
katastrofen i det forna Jugoslavien som Milosevic och
hans serbiska kommunistparti har ställt till med.
Om vi går tillbaka till början av detta årtionde
förhindrades utvecklingen mot ett demokratiskt Jugo-
slavien. Det gick inte att få ett demokratiskt Jugosla-
vien med en serbisk kommunistdiktatur i dess mitt.
Därför förhindrades en av alla, eller i varje fall de
flesta, önskad utveckling att vi skulle få ett samman-
hållet demokratiskt Jugoslavien.
Historien på Balkan kunde ha varit totalt annor-
lunda om detta hade kunnat ske. Men det förhindra-
des alltså av Milosevic och hans kommunistparti i
Serbien. Han startade ett krig i Slovenien. Han starta-
de sedan ett krig i Kroatien. Han startade därefter ett
krig i Bosnien. Han startade sedan ett krig i Kosovo.
Förhoppningsvis är detta det sista, även om vi inte
kan vara säkra på det. Vi vet inte riktigt vad som
kommer att ske i Montenegro.
Betänkandet är enigt. Som ordföranden poängte-
rade är det ett stort värde i att kunna ha ett enigt be-
tänkande när man fattar beslut i en så allvarlig sak
som att skicka svensk trupp utomlands. Det är ingen-
ting ofarligt. Det innebär att unga män och kvinnor
kan komma att tvingas att sätta livet till. Vi vet inte
hur väl det kan gå med en sådan styrka. Vi har haft
mycket små förluster i Bosnien och ingen död. Men
vi vet inte vad som kan ske i Kosovo. Då är det en
styrka att vi i beredningsarbetet kunnat vara ense från
riksdagens sida.
Från moderat håll tycker vi att det är bra att vi har
kommit exakt dit vi har kommit. Vi har betonat vik-
ten av en större och robustare styrka och att man
höjer kraven vad gäller förberedelse, utrustning och
samträning. Det kan komma att ställas sådana krav på
styrkan att man behöver ha just detta. Det är inte
riksdagens sak att exakt avgöra hur styrkan skall se ut
och vilken sammansättning den skall ha. Men mycket
tyder på att det blir en hel bataljon. Möjligtvis skall
man också ta stridsvagnar med sig. Erfarenheten från
Bosnien har visat att det kan vara viktigt för styrkans
säkerhet.
Styrkan skall tillsammans med andra se till att
flyktingar kan komma tillbaka till Kosovo. Det som
är själva målet för hela operationen är att göra det
möjligt för Kosovos invånare att komma tillbaka och
bosätta sig där de bodde för inte så länge sedan. Det
är naturligtvis alldeles avgörande för att människor
skall våga flytta tillbaka att de känner sig trygga.
Flyktingar flyttar ju tillbaka med sitt eget liv som
insats. Det krävs att man verkligen kan känna sig
trygg när man flyttar tillbaka så att man inte behöver
återuppleva det man just har gått igenom. Detta måste
vi förstå. Därför är det så viktigt att man har en stor
och robust styrka. Den måste också vara där i tid. Om
det skall vara möjligt att flytta tillbaka måste det ske i
god tid innan vintern kommer, och det gör den nor-
malt någon gång i oktober. Man måste finnas där i så
god tid att man hinner återetablera sitt hem så pass att
man klarar en vinter. Därför är det angeläget att flyk-
tingarna kan komma tillbaka snarast. Och därför är
det också viktigt att den svenska styrkan kan vara på
plats så snart som möjligt. Vår del i det hela kräver ju
att vi också finns på plats för att möjliggöra den här
återflyttningen.
Där är jag möjligen något oroad efter ett besök på
SWERAP. Där var man bekymrad över att regeringen
ännu inte hade gett klartecken till rekrytering. Jag
hoppas att det kanske har skett i dag. Då skulle detta
lösa sig. Det är viktigt att regeringen nu agerar snabbt
efter det här riksdagsbeslutet så att vi verkligen kan få
styrkan på plats, helst redan i augusti eller åtminstone
i början av september.
Det kommer att behövas mer trupp på Balkan än
bara i Kosovo. För det första bör man nog på något
sätt försöka att återetablera den förebyggande styrka
som fanns i Makedonien, Unpredep, som så olyckligt
avvecklades till följd av ett kinesiskt veto. Förmodli-
gen behövs det också förebyggande styrkor i Albani-
en. Om man nu skall hålla Kosovo och se till att t.ex.
gerillastrider och sådant inte återuppstår kan det nog
vara klokt att ha en förebyggande styrka i Albanien.
Och vi vet inte hur det kommer att gå i Montenegro.
Det är möjligen också klokt att även där försöka få
förebyggande trupp för att förhindra att oroligheter
eller krig utbryter.
Med detta vill jag ha sagt att det krävs mer än bara
en Kosovostrategi. Det krävs en mer samlad Balkan-
strategi om vi inte skall göra om samma misstag igen,
nämligen att vi agerar för lite och för sent. Som åt-
skilliga av oss har påpekat hade vi kunnat förutse att
Kosovo skulle kunna bli nästa oroshärd. Det har sagts
många gånger, och inte minst från riksdagens talar-
stol. Men likväl har vi haft en viss oförmåga att agera
och agera i tid.
Att nu se till att vi får en samlad strategi för västra
Balkan och de kris- och krigsländer som finns där är
det internationella samfundets nästa viktiga uppgift
när man har löst den direkta frågan om flyktingarnas
återvändande till Kosovo. Det kräver också att Sveri-
ge tar sin andel av detta ansvar. Då är det viktigt att vi
i Sverige har en sådan dimensionering av vårt försvar
att vi faktiskt klarar av att bära vår del av det gemen-
samma ansvaret.
Kosovo innebär också en viktig lärdom för EU
som för med sig vissa konsekvenser. För det första
gäller det återuppbyggnaden av Kosovo, och det
handlar om en återuppbyggnad av Kosovo i samklang
med grannländerna. EU kommer att behöva genomfö-
ra den samlade strategi som beslutades om på topp-
mötet i Köln. Nu gäller det också att gå från ord till
handling och se till att man faktiskt kan förmå län-
derna på västra Balkan att samarbeta med varandra
under många kommande år. Man måste kunna handla
med varandra och röra sig över gränserna. Alla dessa
idéer är ju i grunden EU:s idéer och skulle behöva
tillämpas i just det här området mer än någon annan-
stans i Europa.
Det kommer också att kräva pengar. Återupp-
byggnaden och möjligheten att utveckla sina ekono-
mier blir naturligtvis en central del i detta. Det är ju
den europeiska lärdom vi har. Handel och ekonomisk
utveckling är ett bra sätt att också främja gränsöver-
skridande mänskliga kontakter.
En annan konsekvens av Kosovo bör vara att
EU:s utvidgningsprocess bör påskyndas. De kandi-
datländer som söker sig till EU skall inte behöva
komma in som medlemmar senare än nödvändigt
därför att EU självt inte förbereder sig eller slarvar
med att hålla tempo i de förberedelser som behövs
innan vi tar emot nya medlemmar. Det är mycket
viktigt. Det finns flera länder som har ambitionen att
komma med den 1 januari 2003. Jag tror att det är
viktigt att vi inom EU gör detta möjligt. Detta är en
viktig uppgift för Sverige, och förhoppningsvis också
för de svenska parlamentariker som har blivit utsedda
i valet att sitta i Europaparlamentet.
En ytterligare konsekvens för EU är ju nödvän-
digheten att skärpa sin förmåga att agera för att inte
bara förebygga utan också hantera kriser. Det är ju
det som Amsterdamfördraget, det som kallas för
Saint-Malo-initiativet, dvs. det fransk-brittiska initia-
tivet, och det som nu kommer ut från Kölnmötet
handlar om, nämligen att EU bättre skall kunna han-
tera kriser. Man behöver ha instrument för detta, och
det får man nu tack vare Amsterdamfördraget och de
förslag som ligger och som skall vara genomförda
nästa höst.
Men därutöver krävs det också en vilja. Det spelar
ingen roll hur fina fördrag vi har och hur fina instru-
ment vi har om inte medlemsländerna också är bered-
da att aktivt agera. Om vi inte kommer överens om att
agera blir det inget agerande i alla fall. Vi får inte ha
en övertro på att allting är klart och fixat när man
skriver dokument. Det handlar lika mycket om att ha
den politiska viljan och förmågan att agera tidigt och
att bygga en förståelse för detta i respektive länder.
Om detta skall kunna fungera måste man också ha
de militära styrkor som behövs. Här är det tragiska att
Europa snarast har gjort sig mer beroende av USA
under 1990-talet till följd av att åtskilliga länder,
Sverige och andra, har dragit ned kraftigt på sina
militära resurser. I vissa avseenden har det varit för
kraftigt. Man har inte möjligheten att ha styrkor för
krishantering och förebyggande verksamhet i till-
räcklig omfattning. Detta är ett memento för Sverige,
inte minst mot bakgrund av det försvarsbeslut vi har
fattat.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp det särskilda
yttrande som också ordföranden berörde i sitt inlägg.
Det är helt enkelt så att Moderaterna står bakom Sve-
riges position inom EU. Den har diskuterats åtskilliga
gånger i EU-nämnden. Vi konstaterar att vi står bak-
om detta och den deklaration som kom ut ifrån mötet
i Köln. I den formulering som finns på s. 11 säger
man att en förutsättning för att vårt land skall delta
med väpnad styrka är att det finns ett FN-mandat.
Enligt Kölnmötet skall det vara i enlighet med FN:s
principer.
Bakom detta ligger den skillnad som jag tror är
väldig viktig. Låt oss tänka oss att vi kommit så här
långt men att det hade blivit ett kinesiskt veto. Vad
skulle vi ha gjort då? Skulle vi ha sagt att eftersom
Kina lagt ett veto kan Sverige inte skicka en styrka?
Skulle allt då ha stannat upp? Jag tror att det vore en
orimlig position. Då hade man fått försöka ordna det
vi nu ser på annat sätt.
Vi har flera liknande händelser tidigare i historien,
bl.a. den här fristaden för kurder i norra Irak. Då gick
det på samma sätt. Det var inte heller ett FN-mandat.
Storbritannien, Frankrike och USA gjorde detta utan
ett FN-mandat. Först i efterhand kom så småningom
ett FN-mandat. Däremot var alla överens om att man
agerade i enlighet med FN-stadgan och FN:s princip-
er.
Jag tror att det inte är någon större konst att iden-
tifiera detta i de flesta fall. Strävan skall alltid vara att
få ett FN-beslut. Det är det absolut viktigaste att strä-
va dithän. Men vad gör man om FN inte tar sitt an-
svar?
Vi hade ju för övrigt FN:s generalsekreterare här
just i denna talarstol. Han uttryckte förståelse för att
man kan behöva agera även om FN inte tar sitt ansvar
för att förhindra folkmord och folkfördrivning. Det
sade FN:s generalsekreterare. Jag tycker nog att vi
kan ta till oss det.</pre><pre>Anf.  129  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Egentligen känns det inte riktigt bra
att bli polemisk när vi har en sådan här allvarlig fråga
att diskutera. Jag kunde kanske ha valt ett annat till-
fälle för det, men jag vill ändå inte låta Göran Lenn-
markers påstående stå oemotsagt. Han påstår att Mo-
deraterna bättre skulle uttolka regeringens syften med
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och
vad som gäller i mandatfrågan om svensk väpnad
styrka skall tjänstgöra internationellt.
I morgon kommer vi att få en information om
detta från utrikesministern själv. Det har sagts vid
upprepade tillfällen att för svenskt vidkommande
gäller att det skall vara ett FN-mandat i botten. Man
anser också, tillsammans med övriga militärt allians-
fria länder i EU-kretsen, att detta är rimligt. Utrikes-
ministern sade i den utrikespolitiska debatten som vi
hade för två veckor sedan här i kammaren: "Det är
också nödvändigt att insatserna grundas på FN-
mandat eller beslut inom Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa, OSSE, och att alliansfria
länder som Sverige kan delta på lika villkor som
andra."
I Ekots lördagsintervju fick utrikesministern upp-
repade gånger frågan om ett FN-mandat i botten och
om svensk militär alliansfrihet. Ingen som lyssnade
på den intervjun kan väl ännu tveka om vad den
svenska regeringens position är. Det finns en skillnad
mellan den positionen och moderaternas. Moderater-
na anser att det skulle vara fullt rimligt att gå vidare
utan ett FN-mandat om man inte kommer fram den
vägen. Men jag tycker inte att det är rimligt att mode-
raterna därmed pådyvlar regeringen sin uppfattning.
Det är fel, det är osant och det är osnyggt.</pre><pre>Anf.  130  GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det är ganska viktigt vad som är Sve-
riges position. Vi har ju den ordningen för vår politik
inom EU att man samråder inom ramen för EU-
nämnden om den position regeringen har. Där klar-
görs de olika partiernas positioner. Ibland överens-
stämmer de och ibland inte.
När det gäller synen på Amsterdamdokumentet
och slutsatserna därifrån konstaterar jag att regering-
en och Moderata Samlingspartiet är ense, till ytterme-
ra visso därför att regeringen var mycket noggrann
när man skulle gå igenom detta inför mötet i Amster-
dam. Statsministern redogjorde för frågan. En av hans
medarbetare, ambassadör Danielsson, tydliggjorde
t.o.m. med exempel regeringens position i frågan.
Han nämnde att om man skulle ha fortsatt med Un-
predep, den förebyggande styrkan i Makedonien som
Kina lade in veto mot, och man hade funnit en väg att
låta t.ex. EU göra detta skulle vi från svensk sida ha
varit med. Då hade det definitionsmässigt inte varit
ett FN-mandat och förmodligen inte heller något
OSSE-mandat. Det är alltså inte min argumentering,
utan det är den argumentering som vi får anse att
statsministern har gjort sig till tolk för.
Vad statsråd har sagt i tidningar tror jag inte att vi
skall fästa så stor uppmärksamhet vid. Det centrala
när vi kommer överens eller inte kommer överens om
Sveriges EU-position är ändå den formella i grundla-
gen angivna ordningen för hur vi skall samråda i
frågorna.
Det är otvetydigt så att regeringen argumenterar
ganska starkt för detta. Det vet även övriga partier.
Det är ju inte bara moderater och socialdemokrater
som sitter med i nämnden utan också övriga fem
partier i riksdagen. Jag vill minnas att Vänstern och
Miljöpartiet kanske hade en annan syn på detta.</pre><pre>Anf.  131  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag har en utskrift av den information
som gavs på det sammanträde i EU-nämnden som
Göran Lennmarker åberopar, och jag tycker inte att
det är solklart vad som har sagts där.
Oavsett detta och med all aktning för ambassadör
Danielssons kunskap och auktoritet i frågan måste
ändå utrikesministerns och statsministerns ord gälla.
Jag hoppas att Göran Lennmarker är här i kammaren i
morgon kl. 14 och får höra utrikesministern klargöra
socialdemokraternas, regeringens och moderaternas
synsätt, eftersom de enligt Göran Lennmarker sam-
manfaller.</pre><pre>Anf.  132  GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! När statsministern föredrar en fråga
inför EU-nämnden och har en bisittare som han
överlåter ordet till och som ger en förklaring får man
väl förmoda att den förklaringen därmed också är
regeringens och statsministerns. Statsministern in-
vände inte på någon punkt. Det var en förklaring av
ett fall där Sverige skulle kunna gå med på att delta i
en fredsbevarande operation utan ett FN-mandat.
Exemplet var just Unpredepstyrkan i Makedonien,
och det var regeringens eget exempel. Och som sagt,
statsministern skulle väl ha tagit avstånd från det
tjänstemannen sade om han inte ansåg att tjänsteman-
nen på ett bra sätt representerade regeringens linje.
Jag tror t.o.m. att han sade någonting efteråt. Jag kan
inte exakt minnas alla ord, men jag är ganska säker på
att statsministern efteråt instämde i att det var ett
exempel på att man kunde agera enligt principerna i
FN-stadgan. Och det är ju det som står i slutsatserna
från Amsterdammötet.
Nu är det här ärendet ingen stor sak. Här finns det
nu ett FN-beslut, så det har egentligen ingenting att
göra med fredsstyrkan i Kosovo. Det här är mer en
bisats i den mera allmänna debatten om svensk utri-
kespolitik.</pre><pre>Anf.  133  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! 72 dagars och nätters bombningar i
Kosovo och Serbien är över. Det är i alla fall vad vi
alla här hoppas, och runt om i världen hoppas man
likadant. Den 3 juni skrev Milosevic under fredsav-
talet. FN har antagit en resolution som innebär att en
internationell fredsstyrka får gå in i Kosovo och säkra
reträtten för de trupper som skall ut ur Kosovo. Den
skall hindra att nya fientligheter uppstår. Framför allt
skall den se till att flyktingarna kan komma tillbaka.
Den skall också demilitarisera UCK-gerillan och
andra militära grupper som finns kvar. Men också
minröjning står ju på det uppdraget.
Det är nu som det svåra arbetet startar: att behålla
den sköra freden, att se till att flyktingar kan återvän-
da, att ge dem tak över huvudet och möjlighet till ett
drägligt liv. Men det allra svåraste i den här processen
är att läka såren i själen, att leva med minnen och att
behärska och läka hatet.
Vänsterpartiet har, som de andra partierna, ställt
sig bakom förslaget om en internationell fredsstyrka i
Kosovo. Vi tycker att det är viktigt att vi är eniga.
Utskottets krav var ju att det skulle vara ett under-
skrivet fredsavtal och också att det skulle finnas ett
FN-mandat. Nu finns det. Jag är övertygad om - och
det säger också utskottet - att det är oerhört viktigt att
det finns med soldater och resurser från icke-
Natoländer, att alliansfria stater är med i styrkan.
Vi har också för inte så länge sedan fattat ett be-
slut om utlandsstyrkans säkerhetsskydd. Jag tycker att
det är oerhört viktigt. Viola Furubjelke sade att det är
ett svårt och farligt uppdrag, och det är viktigt att vi
har fattat det här beslutet.
Det finns också en annan viktig fråga som jag
skulle vilja ta upp. Vi har fått uppgifter om att det
från USA skall ha funnits depleted uranium i bomber
som har fällts över Kosovo och Serbien. Nato har
varken bekräftat eller dementerat uppgifterna. Men
det är viktigt när man går in i Kosovo att man är
medveten om att det kan finnas. Anna Lindh har sagt
att hon skall hålla ögonen på det här, och det hoppas
jag verkligen att hon gör.
Jag vill yrka bifall till hemställan i utskottets be-
tänkande.
Sedan har vi ett särskilt yttrande. Viola Furubjelke
tyckte att vi vände upp och ned på begreppen skurk
och offer. Vi vänsterpartister har aldrig ifrågasatt
Milosevic skuld. Men vi har varit, och är fortfarande,
oerhört kritiska till att Nato startade bombningarna
utan ett FN-mandat. Det har man ju också påpekat i
utskottets behandling. Motivet för Nato var att hävda
de mänskliga rättigheterna i Kosovo. Men det är
också så att när man startade bombningarna intensifi-
erades utrensningsaktionerna i Kosovo.
Nato har talat med dubbla tungor. Man säger att
man inte alls fattar varför det blev så mycket utrens-
ningar. Men samtidigt har man flera gånger sagt att
man har vetat om Milosevic planer. Vi anser alltså att
bombningarna gjorde att Milosevic tog chansen att
fortsätta med det han hade planerat.
Resultatet av bombningarna är 1 miljon flyktingar
och ett otroligt mänskligt lidande. De biståndsorgani-
sationer som ställde upp var helt oförberedda på flyk-
tingströmmen. Fattiga grannländer och provinser har
fått ta emot en mängd människor som under mycket
primitiva förhållanden har försökt klara livhanken.
Det är oerhört viktigt att påpeka att Natoangreppet
inte stod på folkrättslig grund. Vi anser också att det
har skadat FN. Det är vidare oerhört viktigt att vi alla
ställer oss bakom att stödja FN, att vi är med om att
reformera FN och ser till att FN:s regler ändras så att
FN tillsammans med OSSE skall kunna återta rollen
som den enda parten med legitim rätt att ta beslut om
t.ex. en militär aktion. Det är FN och bara FN re-
spektive OSSE som har möjlighet att göra det.
Bombningarna gjorde också att den opinion som
fanns i Serbien tystnade. Det är inte alls konstigt. I en
kris- och krigssituation brukar man ställa sig bakom
sin regering. Det finns många kritiska röster runtom i
världen som är rädda för att Natos bombningar skall
bli ett prejudikat i andra sammanhang.
Sverige är en alliansfri nation, och vårt traditio-
nella sätt att agera, där vi har talat med en tunga, där
vi har varit neutrala men inte oengagerade och där vi
har kunnat agera på olika sätt, har gett Sverige ett
oerhört gott rykte ute i världen. Det är utifrån den
positionen som vi har kunnat agera, och vi vill också
kunna fortsätta att agera utifrån den positionen.
Vår alliansfrihet har varit en hjälp och en förut-
sättning för att kunna medla, för att ha en position där
olika grupper kan prata med oss. Det var därför som
vi reagerade när Anna Lindh uttalade förståelse för
bombningarna och Natos agerande. Också Viola
Furubjelke tar upp detta. Vi har inte sagt att Milose-
vic är utan skuld. Vi har sagt att det är mycket nega-
tivt och att vi blir mycket upprörda - det är vi inte
ensamma om - när Nato bombar utan FN-mandat.
Viola Furubjelke sade också att alla kort var ut-
spelade och att det inte fanns något kvar. Det är dock
många som har hävdat att förhandlingarna i Ram-
bouillet skulle ha kunnat fortsätta och att det diplo-
matiskt var ganska svårt för Milosevic att gå med på
det förslag som förelåg. Jag är övertygad om att en
fortsatt förhandling skulle ha kunnat ge ett annat
resultat.
Nu är det som det är, och vi får aldrig svar på frå-
gor om hur det hade blivit, om det hade varit på det
eller det sättet. Hur som helst: Även om det hade förts
ett helt års förhandlingar hade det varit mycket bättre
än en enda dags krig.
Nu handlar det alltså om att ge stöd åt freden och
åt uppbyggnadsarbetet. Folket är sargat, och jag hål-
ler med om att det handlar om fler än kosovoalbaner-
na. Det behövs hjälp. Det behövs resurser för minröj-
ning. Vi har också flera gånger hävdat att det måste
stå mer resurser till förfogande för minröjning, både
materiellt och i form av ökade kunskaper.
Det behövs också civila resurser. Pierre Schori har
i en intervju sagt att Sverige kan bidra med 2 miljar-
der till återuppbyggnaden. Vi hävdar att detta inte får
innebära att man lägger på is annat i Sidas bistånds-
budget som också är viktigt, utan att det måste tas
fram nya resurser.
Vi säger gång på gång att vi vill hävda alliansfri-
heten. Vi kommer också med näbbar och klor att
försvara den. När alliansfriheten blir vackra ord men i
praktiken urholkas blir Sverige ett ganska ointressant
land ur EU:s synvinkel. Den nya strategin för en
gemensam försvars- och utrikespolitik som nu är på
gång togs upp av Göran Lennmarker. Han drar den
slutsatsen att vi borde stoppa nedskärningarna av
försvaret. Jag håller inte med om det. Jag tycker att
det är oerhört viktigt att vi anpassar försvaret och står
fast vid vårt beslut om en successiv minskning av
försvarets resurser men också om en annan typ av
försvar.
Det är inte någon hemlighet att vi är emot en ut-
vidgning av EU:s uppgifter till en gemensam för-
svars- och säkerhetspolitik. Det har vi sagt i många
sammanhang, och vi vidhåller det. Vi tycker att en
sådan här utveckling är negativ. Vi vill slåss för Sve-
riges alliansfrihet.</pre><pre>Anf.  134  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Berit Jóhannesson säger att Vänster-
partiet inte alls har ifrågasatt Milosevics skuld, men
det står inte en rad om detta i det särskilda yttrandet.
Om man jämför det med det som t.ex. Miljöpartiet
har skrivit - jag vet att Miljöpartiet på samma vis är
kritiskt mot Natobombningarna - finner man att detta
mycket balanserat inleds med att klarlägga skuldför-
hållandena och hur situationen uppstod.
Jag håller med Berit Jóhannesson om att man bor-
de ha förhandlat tidigare och på ett annat sätt. Efter
Rambouilletförhandlingarna var alla korten utspelade.
När man inte nådde resultat då och villkoren inte
uppfylldes så som man hade sagt, fanns det inget
annat att göra.
Jag vill fråga Berit Jóhannesson vad man skulle
ha gjort i stället. Inte kunde man väl ha satt sig att
förhandla i ytterligare ett år när den etniska rensning-
en och folkfördrivningen hade gått så långt. Skulle vi
ha kunnat åse detta ett år till för att lirka med parterna
så att de skulle komma överens? Nej, detta skulle
naturligtvis ha skett för fem, sex eller sju år sedan. Då
kunde man ha arbetat på ett annat sätt. När man nu
hade misslyckats fanns det i dagsläget inte någon
annan lösning.
Jag vill också påpeka att det inte är fråga om nå-
gon lösning utan om ett sätt att så småningom hitta en
ny ingång till lösning av den här konflikten. Detta
kommer dock att ta lång tid.
Berit Jóhannesson säger att FN har blivit försva-
gat. Nej, FN blev nog inte försvagat av Natos bomb-
ningar. Natos bombningar kunde ske därför att FN:s
säkerhetsråd var svagt. Det är smärtsamt att säga det,
särskilt för mig, men det var anledningen. FN:s sä-
kerhetsråd var för svagt, och det fanns inte politisk
vilja till ett gemensamt ställningstagande som kunde
ha givit FN en helt annan roll.
Jag tror att vi efter detta får se ett starkare FN och
att FN är väl medvetet om vad som i framtiden krävs
för att FN skall kunna spela den roll som det absolut
behöver spela.
Jag får ta upp nästa fråga sedan.</pre><pre>Anf.  135  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Viola Furubjelke frågar vad man
skulle ha gjort om inte alla korten var utspelade. Vi
vet naturligtvis inte vad som skulle ha hänt, och vi får
aldrig veta det. Min absoluta övertygelse är den att
det hade varit alldeles utomordentligt om man hade
startat och utvecklat förhandlingarna med neutrala
parter, t.ex. med en alliansfri stat som skulle ha kun-
nat arbeta där som medlare. Nu snävade man in väl-
digt mycket. Nato hotade med bombningar osv.
Vi får dock aldrig något svar på frågan vad som
hade hänt, om vi hade gjort på ett annat sätt.
När sedan bombningarna startade kunde den
svenska regeringen ha haft en annan infallsvinkel.
Man skulle hårdare ha kunnat gå emot bombningarna
samtidigt som man ändå såg Milosevics skuld i det
hela.
Att vi inte har skrivit så mycket om Milosevics
skuld är ju beklagansvärt, men det har varit känt att vi
verkligen ser att han har en skuld. Det är inte så att vi
håller honom  bakom ryggen, utan vi ser hans skuld i
det här sammanhanget. Dessutom vet hela världen
vad Milosevic har gjort under tidigare år.
Det är mycket beklagansvärt att FN har blivit så
svagt, och man kan fråga sig varför. Faktum kvarstår
dock att den enda organisation som med legitimitet
kan ta ett beslut om att gå in med militära medel är
FN. Det är oerhört viktigt att hålla fast vid det och
även att reagera när så inte sker.</pre><pre>Anf.  136  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Det är förhoppningsvis så att en an-
nan ordning skall gälla i framtiden och att man nu
skall kunna gå från ord till handling och arbeta mera
konfliktförebyggande, dvs. lägga kärnan i konflikten i
dagen innan denna eskalerar till krig och att hitta
lösningar som kan accepteras av alla parter och som
verkligen leder till fred och samförstånd.
I den situation som vi nu förhoppningsvis har
bakom oss fanns det nog ändå inte någon sådan möj-
lighet efter Rambouilletförhandlingarna. Jag vill
återigen ställa frågan till Berit Jóhannesson: Tror
Berit Jóhannesson verkligen att folkfördrivningen
hade uteblivit om Nato inte hade inlett sina bomb-
ningar?</pre><pre>Anf.  137  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Nej, det hade pågått en folkfördriv-
ning innan; det är alldeles riktigt. Men vi bedömde ju
t.o.m. här i riksdagen så sent som 1993 att vi inte
skulle ta emot flyktingar från Kosovo. Ganska sent -
jag kommer inte ihåg årtalet - skickade vi faktiskt
tillbaka människor till Kosovo. Vi hade tydligen inte
riktigt förstått bekymret med det. Bombningarna blev
också ett startskott för en absolut mycket kraftigare
utrensning än som hade varit innan. Nu säger Nato att
man är förvånad över detta. Samtidigt sägs det från
andra källor inom samma organisation att man redan
tidigare visste att planerna på utrensning fanns från
Milosevics sida.
Vi får aldrig så att säga veta vad som hade hänt
om vi hade jobbat vidare med förhandlingarna och
hade ett annat koncept vad gäller förhandlingarna.
Det får varken Viola Furubjelke eller jag, och inte
heller någon annan, veta eftersom det aldrig pröva-
des.</pre><pre>Anf.  138  GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tänker ta upp två, som jag tycker
viktiga saker i Berit Jóhannessons framställning som
jag vill polemisera mot.
För det första gäller det orsakerna till FN:s för-
svagning. Viola Furubjelke har också varit inne på
detta. Det här ligger väl i allt väsentligt i när FN inte
förmår fullgöra vad FN skall göra, nämligen upprätt-
hålla internationell fred och säkerhet. Det stora be-
kymret med FN är ju att FN ibland blockeras till följd
av veton och inte gör någonting alls i situationer där
man aktivt borde ingripa. Det är klart att det under-
gräver FN-förtroendet. Rwanda och Kosovo är två
exempel.
Det kan vara intressant att nämna - vilket jag re-
kommenderar till läsning - vad Kofi Annan sade i
den talarstol som Berit Jóhannesson just nu står i.
Han uttryckte stor förståelse här - även om FN är
handlingsförlamat måste man agera.
För det andra gäller det en sak som hänger nära
samman med detta, nämligen frågan om folkrätten.
Det går inte att ta FN-stadgan till intäkt för att man på
något sätt skulle kunna se mellan fingrarna när det
gäller folkmord eller folkfördrivning. Det är en full-
ständigt barock tolkning av FN-stadgan. Vi skall
komma ihåg att FN-stadgan skrevs våren 1945. Det
var då koncentrationslägren öppnades.
Hela tänkandet kring FN:s skapelse var ju att för-
hindra så oerhörda saker som hade skett. Om man då
säger att FN-stadgan skall kunna användas som ett
sätt att förhindra ingrepp mot folkmord eller folkför-
drivning har man totalt missförstått hela FN-stadgans
syfte. Hela FN-stadgan andas ju att vi skall ingripa
mot och förhindra detta ohyggliga. Om FN självt inte
förmår ta beslut, vilket är mycket beklagligt, kan man
inte bara stå vid sidan av och säga att det tyvärr inte
finns någon möjlighet att göra något, utan man måste
ändå ingripa.
Vi ser ju en rörelse i folkrätten mot att göra hu-
manitär rätt också till en grund för ingripande. Vi har
självförsvarsrätten - den finns med i FN-stadgan -
men jag tror att den här förskjutningen till följd av
Kosovo och Rwanda är en viktig och nödvändig för-
skjutning.</pre><pre>Anf.  139  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Göran Lennmarker säger att FN inte
"förmår". Det är klart att det är bekymmersamt att
man kan inlägga veto, och vi skall försöka jobba mot
det. Men det finns också en annan sak som jag tycker
är väldigt viktig. Det gäller då FN:s brist på resurser -
ja, helt enkelt pengar. Det är många länder som häftar
i skuld till FN. USA är ett av de länder som har den
största skulden. Mer än hälften av skulden är orsakad
av att USA inte har betalat det som man är skyldig.
Jag tror också att ett sådant här urholkande av FN:s
resurser har en oerhört stor betydelse. Jag är den
första att säga att vi måste reformera FN och att vi
måste arbeta för detta. Men det fråntar inte Nato
skulden för att gå in utan att ha ett FN-mandat.
När det gäller de mänskliga rättigheterna är frågan
vem som beslutar om vad som är mänskliga rättighe-
ter och om när man skall gå in. Nato har ansett att
frågan om folkfördrivningen i Kosovo är oerhört
viktig och att vi måste gå in för att förhindra den.
Men vi har ju också kurderna i Turkiet där man inte
har gått in. Snarare har man ett väldigt bra förhållan-
de till Turkiet. Vidare har vi förtrycket i Colombia
där människor både arresteras och avrättas. Det gäller
då människor som försöker arbeta för fackliga rättig-
heter osv.
Jag menar att detta med att Nato skall besluta när
det skall vara en militär intervention i ett land är att
vända upp och ned på hela systemet. Därför tycker
jag att det är oerhört viktigt att det är ordning på vem
det är som har rätt att gå in med militära medel och
vems mandat man går in på. Sedan får vi naturligtvis
lära oss av detta och tillsammans se till att FN kan få
en mer aktiv roll och att FN verkligen stöds. Jag stö-
der Kofi Annan och förstår att han är förtvivlad när
det nu är som det är.</pre><pre>Anf.  140  GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Först gäller det frågan om FN-beslut.
FN:s säkerhetsråds beslut har faktiskt i grunden inte
med resurser att göra, utan det handlar om mandat.
Sedan kan vi ha synpunkter på FN:s organisation och
resurser och på detta med att medlemmar skall betala
sina medlemsavgifter. Där har vi många gånger utta-
lat oss.
I frågan om FN-mandat handlar det dock om att
FN:s säkerhetsråd inte förmår fatta beslut därför att
det inlämnas veton. Då är man i den situationen att
FN skall agera för att främja internationell fred och
säkerhet men FN gör inte detta.
Vad gör man då? Då kan man ju inte bara kon-
statera detta faktum, utan då kan man, och nu kom-
mer jag över till nästa fråga, om det begås folkmord -
eller folkfördrivning som egentligen är två delar av
samma sak - inte använda det faktum att det inte
finns ett FN-mandat, att det blockeras t.ex. genom ett
veto, som ett skäl för att inte göra någonting. Jag är
hemskt ledsen men då står Vänsterpartiet helt och
hållet vid sidan av all internationell debatt om folk-
rättens utveckling.
Kina driver linjen att man får fritt förtrycka sitt
folk - en regim som förtrycker sitt folk skall inte
kunna hindras från det genom ingrepp från utlandet.
Det är ju en av orsakerna bakom Kinas vetoanvänd-
ning i många fall.
Efter Rwanda och nu efter Kosovo är det angelä-
get att driva det här vidare. Berit Jóhannesson undra-
de vem som avgör detta. Från moderat håll har vi
faktiskt ett yrkande, som dock inte finns med här. Där
menar vi att det är nu som vi skulle agera i FN för att
försöka kodifiera detta i FN-stadgan. Det vore klokt
att försöka kodifiera den rättsutveckling som vi me-
nar redan har skett. Personligen tror jag att det är
ungefär samma som FN:s stadgande om självför-
svarsrätten. Det är ju svårt att ha ett organ som skall
fatta beslut när man kan blockera det organets beslut.
Jag tror att det måste finnas ett sätt att gardera där
men det kan man ha många och långa diskussioner
om. Säkert kan internationella jurister jobba i många
år till med den saken.
Det fundamentala är alltså att FN-stadgan icke får
användas för att förhindra ingrepp som syftar till att
stoppa folkmord eller folkfördrivning.</pre><pre>Anf.  141  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Vitsen är att vi är en alliansfri stat. Vi
har en lång tradition när det gäller alliansfriheten och
vi är kända över världen för detta och har rönt oerhört
stor respekt för vår alliansfrihet.
När det gäller detta med att den svenska regering-
en går ut och förstår Natos bombningar osv. menar
jag att man kunde ha agerat annorlunda i det avseen-
det. Det är första punkten för min kritik.
Sedan är det ju så, och i det avseendet finns det
vittnen runtom i världen, att Natos bombningar var
väldigt dåligt planerade. I stället accentuerade de
faktiskt möjligheten för Milosevic och för paramilitä-
ra grupper, polis och, naturligtvis, militär att verk-
ställa utrensningen. Det mål som Nato hade, att stop-
pa utrensningar, blev tyvärr i stället motsatsen. Det
ser vi nu i form av alla de människor som har lidit
otroligt mycket, som nu är flyktingar och för vilka vi
nu här beslutar om att skicka svenskar i en internatio-
nell styrka för att hjälpa till med att ge möjligheter till
återuppbyggnad och läkning i den otroliga situation
som är.
Det är alltså inte ens så att Nato kunde stoppa ut-
rensningen. Snarare blev det en accentuering.</pre><pre>Anf.  142  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Att sända svenskar till ett annat land
för att vaka över mänskliga rättigheter och att ett
fredsavtal mellan stridande parter upprätthålls är ett
stort beslut och ett stort ansvar. Därför är det mycket
positivt att utskottet enigt ställer sig bakom förslaget
att ställa en väpnad styrka till förfogande som ett
svenskt bidrag till en internationell fredsstyrka i Ko-
sovo. Förutsättningarna för detta är dock, som det står
i betänkandet, en vapenvila eller en fredsöverens-
kommelse mellan parterna i konflikten i provinsen
Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien och ett
beslut av FN:s säkerhetsråd eller av OSSE om en
sådan styrka.
Kristdemokraterna bifaller regeringens förslag om
en fredsstyrka i Kosovo. Ännu har dock inte, vad jag
vet, någon förfrågan kommit till Sverige om att delta
med en fredsstyrka i Kosovo, men efterfrågan på
alliansfria stater som är villiga att ingå med fredsstyr-
kor sägs vara stor. Och visst tror jag att Sverige, som
ett alliansfritt land utanför Nato, kan ha en speciell
roll - särskilt med tanke på de inte helt friktionsfria
relationerna mellan Ryssland och Nato, som visats
konkret särskilt de senaste dagarna.
Fru talman! Sedan det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet diskuterade frågan om fredsstyrka i
Kosovo har ju situationen förändrats, såsom också
Viola Furubjelke nämnde. I dag är de serbiska styr-
korna på väg ut ur Kosovo medan Natotrupper och
ryska trupper är på väg in, och bombningarna i Jugo-
slavien har upphört. Den hårt drabbade civilbefolk-
ningen kan nu börja andas lite lättare ingen - även om
hundratusentals, kanske miljontals människor fått
sina liv och sin framtid förödda och förstörda, och
även om situationen är ytterst labil och känslig.
Vi kristdemokrater tycker att det är bra att För-
svarsmakten nu planerar för att sända ned en större
styrka till Kosovo än vad man tänkte från början och
att denna styrka kommer att bestå av enbart svenskar.
I den synpunkten lägger jag inga andra värderingar än
säkerhetsaspekter.
Fru talman! I den av regeringen utarbetade inrikt-
ningen av Försvarsmaktens förmågor anges förmågan
att genomföra internationella insatser, men i beskriv-
ningen av den internationella förmågan anges inte hur
stor del av försvarsutgifterna den delen av försvarets
uppgifter är tänkt att ha, vad gäller både innehåll och
ekonomi. Det är en brist som kan minska trovärdig-
heten i den verkliga viljan och förmågan. Detta tycker
jag är ytterligare ett exempel på det som tidigare
påpekats här i kammaren, nämligen hur viktigt och
angeläget det är dels att få en ny säkerhetspolitisk
bedömning, dels att därmed sammanhängande plane-
ringsförutsättningar skall göras före beslut om försva-
rets inriktning.
Den yttre hotbilden bedöms i dag av många som
minskande och mindre hotfull. Detta anses av många
som ett kriterium för att vårt lands behov av ett stort
och kostsamt försvar minskar. Men hotbilder har i
alla tider varierat och kommer alltid att göra det. De
har dessutom en tendens att tillta snabbare än de
avtar, bli fler än färre. Det finns i dag exempel från
vår del av världen på att konflikter snabbt kan blossa
upp.
Det finns ingen som i dag kan lämna en garanti
för att den hotbild som anses gälla i dag också kom-
mer att gälla i morgon. När det gäller vårt lands sä-
kerhet måste beslut i denna fråga präglas av förutse-
ende och en långsiktig realism.
Naturligtvis skall försvarets kostnader analyseras
och ifrågasättas på samma sätt som inom alla sam-
hällsområden. Men att betala kostnaden för ett till-
räckligt försvar är en förebyggande insats för att
skydda vårt land och något som det måste finnas
utrymme för.
Fru talman! Att skicka i väg en bataljon till Ko-
sovo tar tid och resurser i anspråk. Det fordrar många
månader av förberedelser, utbildning och anpassning
till en krigsmiljö med psykiskt och fysiskt skadade
människor. Men i vårt land planerar vi för en av his-
toriens största nedskärningar när det gäller försvaret.
För mig går den ekvationen inte ihop: att vi skall ha
en bra beredskap för internationella insatser, samti-
digt som vi nedrustar vårt försvar så att det nästan blir
osynligt.
Det är bra om vårt land kan vara ett föregångsland
för fredsskapande åtgärder, men detta skall inte
kopplas till orealistiska neddragningar av vårt försvar.
Det är fel att ställa de två områdena mot varandra,
dvs. försvaret av vårt eget land och möjligheterna till
internationella fredsskapande och fredsbevarande
insatser. Möjligheten att skydda landet måste alltid
finnas.
Att riva ned ett försvar kan gå mycket fort och
kan också av olika skäl vara politiskt gångbart, men
att bygga upp ett försvar tar tid och möter säkert poli-
tiskt hårt motstånd. I vilket fall som helst går det inte
att bygga upp ett försvar på en dag. Trots att resurser-
na är framdukade tar det ju flera månader att göra en
bataljon ordentligt förberedd för att kunna tjänstgöra
internationellt i en fredsstyrka. Med det förslag till
nedbantat försvar som snart läggs fram finns det små
möjligheter, som jag ser det, att kunna möta en blix-
tattack.
Fru talman! I lördags medverkade jag vid en stor
aktion i Göteborg med anledning av situationen på
Balkan. Det var organisationen Ship to Bosnia som
hade anordnat en stor konsert med ett uppbåd av
artister och någon enstaka inbjuden politiker. Avsik-
ten var att samla in pengar till ett solidaritetshus i den
lilla byn Lipnica i Bosnien. Jag har varit där, och jag
vet vad den solidaritetshandlingen betyder just för de
muslimer, kroater och serber som bor där och som
också i fortsättningen vill bo där tillsammans.
Vad jag menar med detta är att den eventuella
svenska fredsstyrkans insatser i Kosovo måste kom-
bineras med intensiva insatser inom en rad olika hu-
manitära och andra områden. Här har många olika
frivilliga organisationer med stor erfarenhet av frivil-
ligarbete både engagemang och erfarenheter att ge.
Det är sådant solidaritetsarbete som jag också ser
framför mig och hoppas kommer att följa den svenska
fredsstyrkan i spåren.
Fru talman! Jag blev positivt överraskad av Mil-
jöpartiets välskrivna särskilda yttrande med dess
kritik och dess fördömande av den serbiska nationa-
listiska regimen som ansvarig för folkfördrivningen,
massmördandet och brotten mot mänskligheten i
Kosovo samt beklagandet av att vetorätten i FN:s
säkerhetsråd omöjliggjort ett FN-ingripande. Samti-
digt blir jag lite fundersam då man kritiserar Natos
flygbombningar, som enligt Miljöpartiet kan bli ett
prejudikat för andra länder som vill handla likartat.
I det särskilda yttrandet nämns dock inte med ett
ord det faktum att Milosevic faktiskt är anklagad för
att vara krigsförbrytare och vilseledare av ett helt folk
och att han och hans regim därmed bär ansvar för den
etniska rensning som ägt rum i först Bosnien och
sedan Kosovo.
Vi vet ju att Milosevic åtskilliga gånger varit ut-
satt för outtröttliga diplomatiska överläggningar för
att få ett slut på den etniska resningen och få till stånd
en fred. Detta vill jag säga också till Berit Jóhannes-
son. Men hans löften har inte varit något värda. Det
har visat sig gång efter gång att det enda som har fått
honom och hans regim till besinning är hot om våld.
Många av oss trodde väl kanske inte att Nato skulle
behöva tillgripa våldet, framför allt inte i den ut-
sträckning som skedde. Och även om civilbefolk-
ningen har drabbats mycket hårt var det inte den som
västvärlden och Nato ville åt utan krigsförbrytaren
Slobodan Milosevic och hans regim. Bombningarna
har inte varit riktade mot det serbiska folket utan mot
dess härskare. En dag kanske man kommer att förstå
det. Med stor inre smärta, med tanke på det serbiska
folkets lidande, hoppas jag det i alla fall.
Fru talman! Som jag sade redan inledningsvis yr-
kar jag bifall till regeringens förslag. Den politiska
enigheten när det gäller svenskt deltagande i freds-
styrkan i Kosovo medverkar till att stärka vår utrikes-
politiska profil, och det kan ju inte vara helt fel.</pre><pre>Anf.  143  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det här är ju ingalunda en försvars-
debatt, men jag måste ändå få kommentera Margareta
Viklunds starka ord om försvaret. Såvitt jag vet är
skillnaden i pengar mellan kristdemokraternas alter-
nativ och det försvarsbeslut som fattats inte alls av
den dimensionen att den motiverar de här starka or-
den. Det handlar inte alls om att ställa internationella
insatser mot det svenska försvaret, även om betoning-
en på internationella insatser är större nu.
Sedan tror jag att det får vara slut på försvarsde-
batt i den här debatten.
Fru talman! Det som vi upplevt den här våren
hoppas jag att Europa, och för den delen världen i
övrigt, slipper uppleva igen. Samma sak gäller den
oerhört svåra fredsskapande process som nu förestår.
Världssamfundet måste helt enkelt komma fram till
bättre krishanteringsförmåga och konfliktförebyg-
gande åtgärder. Det måste bli möjligt att ingripa i
början av en konflikt för att undvika våld.
Kriget i Kosovo visar ju att det behövs en funge-
rande krishantering i Europa och en europeisk säker-
hetsordning som också skall kunna omfatta militära
insatser. EU behöver bli bättre både på förebyggande
arbete och på att hantera kriser med militära medel.
Det är inte detsamma som ett gemensamt försvar,
gemensam armé eller att överge vår alliansfrihet. Men
vi får information av utrikesministern i morgon om
vad som har skett på Kölnmötet, så jag lämnar det
också.
Jag tycker att det är viktigt, men än mer viktigt är
att förändra vetorätten i FN, att arbeta för en vetofri
kultur, att stärka FN. Förhoppningsvis kan FN ändå
gå stärkt ur den här stora krisen.
Jag skall också kommentera valet i går lite grann.
Det är intressant att notera att den fråga som svens-
karna tyckte var viktigast var freden. Paradoxalt nog
låg EU:s utvidgning på fjortonde plats. Det är egen-
domligt med tanke på att just utvidgningen nog är det
viktigaste instrumentet för fred i Europa. Demokra-
tiska länder som samarbetar startar inte krig. Länder
som respekterar minoriteter och mänskliga rättigheter
utövar inte förtryck som leder till interna konflikter,
folkmord och folkfördrivning. Jag hoppas att detta
också kommer att gå upp för svenska folket.
Inte minst hoppas jag att vi alla partier i Sverige -
och givetvis har regeringen där det största ansvaret -
tillsammans kan ge EU-frågorna ett mer folkligt an-
sikte och större folklig förankring. Det låga valdelta-
gandet pekar ytterligare på vikten av att arbeta för
detta inför Sveriges ordförandeskap.
Till Kosovo. Till slut har Milosevic skrivit på av-
talet om trupptillbakadragande och fredsbevarande
styrkor på marknivå. Det är inledningen på fredsar-
betet. Det kommer att bli mycket svårt och säkert
långvarigt. Hatet är nu så djupt att vägen tillbaka kan
tyckas oöverstiglig. Exemplen på det har redan nått
oss i ganska stor omfattning. De serbiska styrkorna är
extremt arga för att de tvingas retirera. De var fullt
beredda att möta FN:s styrkor i strid och tar nu till
omotiverat våld. Hämndbegäret hos kosovoalbanerna
är likaså stort, och serberna i Kosovo känner sig ho-
tade och flyr. Därför är det angeläget att UCK-
gerillan avväpnas parallellt med det serbiska trupp-
tillbakadragandet.
Det händer så mycket i hela den här svåra proces-
sen, bl.a. hörde vi att ryska styrkor, som egenhändigt
hade KFOR-märkt sig själva, tog flygplatsen i Pristi-
na tillsammans med serber.
Vad betyder det egentligen? Handlar det om något
sorts missnöje med den enhetliga ledningen av styr-
korna, av hela den stora missionen? Är det någon
sorts rysk reaktion inför det? Jag vet inte vad det
betyder. Men nog kommer det att hända fler sådana
här lite konstiga saker under den här processen. Det
kan vi vara alldeles säkra på. Därför är det så bra att
vi nu i stor enighet kan besluta att Sverige skall ställa
upp med en betydligt större styrka än som aviserades
i propositionen.
Jag tror, som flera har sagt här förut, att det är
viktigt att vi är eniga, för det är inget lätt uppdrag.
Det är svårt och det är riskfyllt. Men förutsättningen
för att hela den här missionen skall lyckas är att styr-
kan är betydande, att det är rejält med människor och
resurser på plats för att kunna upprätthålla freden.
Vi hade en diskussion i det sammansatta utskottet
om huruvida det skulle vara en bataljon eller inte. Jag
tycker inte att det är så viktigt med benämningen eller
vad man kallar det. Det viktiga är att det är en bety-
dande styrka under god ledning som kan arbeta ef-
fektivt i den här svåra situationen.
När det gäller finansieringen förväntar vi oss att
regeringen återkommer. I nuläget är inte styrkan fullt
finansierad. Men det får inte leda till att det blir för-
seningar av insatserna på något sätt. Den svenska
styrkan måste vara på plats så snart som det någonsin
är möjligt. Vi måste ta på oss vår del snabbt för att
göra det möjligt för flyktingarna att återvända i
trygghet. Det är ett stort åtagande, och det är också ett
mycket stort ansvar att skicka trupper på ett så svårt
och riskfyllt uppdrag.
Det arbete som förestår, fredsbevarandet, återupp-
byggnaden och minröjningen, är gigantiska uppgifter.
Men den kanske allra största är fredsarbetet bland
befolkningen. Skall folket i Kosovo och på Balkan
kunna leva tillsammans i framtiden krävs mycket
stora insatser i det civila samhället: fredsfostran,
fredsuppbyggnad, konfliktlösning, olika typer av
samarbete m.m. Det är mycket svårt och mycket
viktigt.
Grannländerna som fått och får utstå så stora på-
frestningar under den här tiden måste också ha ett
starkt stöd.
Självklart yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i dess helhet. Men jag vill också kommentera de sär-
skilda yttranden, särskilt från Vänsterpartiet, som till
stor del speglar en debatt som också har förts under
den här förfärliga våren.
Vänsterpartiet kritiserar Natos bombningar och
hänvisar till FN. Man säger bl.a. att Nato aldrig kan
ersätta FN. Självklart är det på det sättet. Men Väns-
terpartiet nämner inte alls att det var omöjligt att nå
fram i FN på grund av vetorätter. Under tiden pågick
folkfördrivning och massmord.
Jag kan till viss del hålla med om kritiken av att
både Nato och andra organisationer var ganska
aningslösa när de inte förutsåg vad Milosevic kunde
ta sig för. Det borde man faktiskt ha kunnat göra.
Men ändå är jag övertygad om att det inte fanns något
annat att göra just då.
Men för att vi i framtiden skall kunna hantera sto-
ra kriser, och det anser vi i Centerpartiet är absolut
nödvändigt att göra, måste FN förändras så att det går
att komma fram den vägen. Det är vi nog överens om
allihop. Men just nu var det inte möjligt. Detta står
det inte alls någonting om i Vänsterpartiets särskilda
yttranden. Det tycker jag är lite synd.
Jag vill då fråga: Hur skall vi med det system som
vi har i dag kunna klara kriser som den i Kosovo utan
att vi gör de förändringar som vi allihop tycker be-
hövs?</pre><pre>Anf.  144  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Marianne Andersson framhöll, om jag
hörde rätt, att det inte fanns någon motsats mellan
nationellt försvar och internationella insatser när det
gäller ekonomin. Men i det betänkande som vi nu
diskuterar står det någonstans i texten att regeringen
tänker återkomma till riksdagen när det gäller den
ekonomiska delen av insatsen. Det visar att man inte
ännu har klart varifrån man skall ta de pengarna eller
hur den frågan skall behandlas.
Vi kristdemokrater har sagt i många olika sam-
manhang att vi anser att det i budgeten skall ingå
särskilda öronmärkta pengar just för de internatio-
nella insatserna. Jag vidhåller det jag sade, att det i
dag råder ett motsatsförhållande mellan det försvar
som vi har och den internationella styrkan, och det
skall inte finnas, tycker jag. Därför måste vi ha en
särskild pott, en särskild budget för just insatser på
internationell nivå.</pre><pre>Anf.  145  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Margareta Viklund lite
grann blandar ihop det försvarsbeslut som är fattat
och den särskilda finansieringen av den här styrkan.
Jag uppfattar i alla fall de starka ord som Margareta
Viklund använde sig av i sitt anförande som en stor
kritik av försvarsbeslutet.
Det är riktigt att det inte finns full finansiering av
hela den här styrkan. Vi har i full enighet i det sam-
mansatta utskottet sagt att det är viktigt att regeringen
återkommer med ett förslag så fort som möjligt. Nu
vet vi att det blir en sådan här stor styrka. Nu är det ju
klart. Det har faktiskt hänt ganska mycket sedan vi
fattade beslutet i utskottet. Det är bara att förvänta sig
att regeringen återkommer med detta.
Frågan om att ha särskilda pengar avdelade för
sådana här insatser kan man naturligtvis alltid disku-
tera, men i försvarsbeslutet sägs det tydligt att inter-
nationella insatser skall och kommer att öka.</pre><pre>Anf.  146  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Till försvarets uppgifter hör också
internationella insatser. Det står särskilt i förteck-
ningen över försvarets uppgifter. Då måste också
totalsynen på försvaret också in i denna diskussion.
Var skall pengarna komma från? Hur skall vi in-
ternationellt kunna företräda Sverige på ett positivt
och bra sätt om vi inte vet att vi har de resurser som
behövs? Samtidigt diskuterar vi hur försvarskostna-
derna skall sänkas i Sverige. Det ger en skev bild.
Förstår inte Marianne Andersson det?</pre><pre>Anf.  147  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Nu diskuterar vi budgeten och utgifter
som härrör sig till innevarande år. Försvarsbeslutet
gäller i framtiden. Jag tycker att Margareta Viklund
skall hålla isär det.
Jag tycker också att det skall finnas pengar till
fredsbevarande insatser. Detta blir en enormt stor
insats som ingen hade kunnat förutse. Jag hoppas att
vi slipper ha den typen av stora insatser i framtiden,
men jag vet att de kommer att behövas. Visst måste vi
klara av att finansiera dem.
Men Margareta Viklund blandar ihop korten och
diskuterar försvarsbeslutet kontra innevarande års
budget. De hänger faktiskt inte ihop.
(forts. 11 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 15.51 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då voteringen skulle börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.</pre><pre>10 §  Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde</pre><pre>BoU11 Kommunala bostadsföretag
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
160 för utskottet
133 för res. 1
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 36 v, 13 mp
För res. 1:     70 m, 37 kd, 15 c, 11 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    20 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 6 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 2 (lagförslaget)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
134 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 37 v, 14 mp
För res. 1:     70 m, 37 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    19 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 2 mp</pre><pre>Mom. 3 (kommunerna och bostadspolitiken m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
135 för res. 2
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 37 v, 14 mp
För res. 2:     71 m, 37 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    19 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 2 mp
Beslut om samlad votering</pre><pre>Kammaren beslutade på förslag av talmannen att
sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betän-
kande UFöU2, finansutskottets betänkanden FiU25
och FiU24 samt skatteutskottets betänkande SkU22
fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.</pre><pre>11 §  (forts. från 9 §) Svenskt deltagande i freds-
styrka i Kosovo (forts. UFöU2)</pre><pre>Anf.  148  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman!
Äntligen har kriget i Kosovo upphört.
Äntligen är det möjligt att påbörja en fredspro-
cess.
Äntligen kan flyktingarna ges möjlighet att åter-
vända till ett liv förhoppningsvis i fred och frihet.
En helt avgörande förutsättning för detta är emel-
lertid att en internationell fredsstyrka etableras i Ko-
sovo. Det är det som nu pågår, och det är det som
betänkandet handlar om. Sverige är en del i den pro-
cessen.
Europas 1900-tal har förpestats av kommunism
och förvänd nationalism. I Belgrad sitter fortfarande
en regim som är en tragisk kombination av båda des-
sa. Priset för detta har betalats av många. Kroater,
bosnier, albaner men också det serbiska folket har
förnekats demokratiska rättigheter samt möjligheten
att leva i ett land som respekteras internationellt.
Det är bara genom ekonomisk och social utveck-
ling och uppbyggnad av demokratiska institutioner
inom ramen för ett ständigt vidgat europeiskt samar-
bete som en varaktig fred och fredlig samlevnad kan
byggas på Balkan vid tröskeln till ett nytt sekel.
Gamla historiska myter och oförrätter dröjer kvar,
men framför allt har spåren från de fruktansvärda
krigen och övergreppen under 90-talet satt djupa sår i
människorna. Det krävs ett långsiktigt och tålmodigt
försoningsarbete för att förhindra nya återfall i etniskt
hat. Här finns många värdefulla lärdomar att dra från
det arbete som skedde efter andra världskrigets slut.
De utbytes- och kontaktprogram som då utvecklades
mellan ungdomar i Tyskland och dess grannstater,
särskilt Frankrike, kan kanske tjäna som en förebild i
dag. Särskilt viktigt är det att erbjuda den serbiska
ungdomen möjligheter att bryta isoleringen och öpp-
na Europa för den. Den unga generationen måste in i
en försoningsprocess och försöka förlåta gamla oför-
rätter.
Ideella organisationer och folkrörelser bör ges go-
da möjligheter att arbeta för kontakt och försoning
över 90-talets etniska murar över hela det forna Jugo-
slavien. Det bidrar till att skapa starka nätverk i ett
allt starkare civilt samhälle, något som saknades näs-
tan helt, när det forna Jugoslavien bröt samman.
Även politiska partier bör söka och utveckla sam-
arbete med demokratiskt inriktade partier och rörelser
i alla stater i det forna Jugoslavien.
Fru talman! Folken på Balkan är inte mer krigiska
än andra folk men har alltför länge förnekats funda-
mentala demokratiska rättigheter. Siktet måste vara
inställt på fred och samexistens. Förutsättningarna för
fred i Kosovo är bl.a.:
- att alla flyktingar ges möjlighet att återvända hem
- att serber och andra minoriteter i Kosovo ges
möjlighet att bo kvar
- att återuppbygga de demokratiska politiska struk-
turerna i Kosovo
- att alla krigsförbrytare ställs inför rätta i Haag.</pre><pre>Kriget i Kosovo var ett av de mest förutsedda i
historien. Early Warning-systemens larmklockor har
ljudit i många år. Ett mer konsekvent och kraftfullt
uppträdande av omvärlden, inte minst Europeiska
unionen och dess medlemsländer, hade kanske kunnat
undvika den militära konflikten. Nu blev det inte så.
Det är en lärdom inför framtiden som starkt talar för
en mer samordnad utrikes- och säkerhetspolitik inom
EU.
Sedan den serbiska polisen intensifierade sina
övergrepp mot civilbefolkningen i Kosovo i början av
1998 ökade flyktingströmmarna. Enligt UNHCR har
striderna i Kosovo sedan i mars 1998 fram till att
Nato inledde sina flygattacker den 24 mars 1999
tvingat ungefär 460 000 människor i väg från sina
hem.
Vittnesmålen från de flyende har varit samstäm-
miga. Serbisk militär, polis eller paramilitära styrkor,
men också serbiska grannar, hade givit flyktingarna
ett fåtal minuter för att ge sig i väg från sina hem. Allt
av värde togs ifrån dem, och deras hem eller gårdar
brändes och raserades. Misshandel och dödsskjut-
ningar ägde rum för att ytterligare sätta skräck i de
flyende. Omfattande rapporter om systematiska
våldtäkter har förekommit. ID-handlingar, pass och
andra registreringsbevis, liksom registreringsskyltar
till bilarna, har fråntagits de flyende för att de inte
längre skall kunna hävda sin identitet och därmed rätt
att återvända.
Flygbombningarna mot mål i Serbien och Kosovo
har slagit Jugoslavien i spillror med stora och svåra
ekonomiska konsekvenser som följd. Men också
Serbiens och Kosovos grannländer är konfliktens
förlorare. De har alla varandra och kommunika-
tionsvägarna mellan sig som huvudelement i sin egen
ekonomiska utveckling. Den ekonomiska utveckling-
en har minskat drastiskt i flera av länderna, och allra
mest i Jugoslavien.
För att möjliggöra för flyktingar att återvända till
sina hem och för att skapa förutsättningar för en stabil
fred och utveckling krävs en massiv insats för åter-
uppbyggnadsarbetet på Balkan. Ett omfattande pro-
gram för stöd till och återuppbyggnad av länderna på
Balkan måste äga rum. Även om alla bidrag är väl-
komna förefaller det ändå naturligt att huvudansvaret
för detta program tas av EU och dess medlemsstater.
Programmet bör inkludera möjligheten för länder-
na att bli associerade medlemmar i EU med sikte på
senare medlemskap. Makedonien bör - med tanke på
det framgångsrika sätt landet hanterat sin mycket
svåra situation under flera år - ges möjligheter att
omedelbart få förhandla om medlemskap, alltså bland
de länder som förhandlar i första gruppen.
Under förutsättning att Serbien får en politisk led-
ning som arbetar för fredlig samlevnad och demokra-
tisk utveckling är det viktigt att också Serbien får del
av detta återuppbyggnadsstöd utan någon diskrimine-
ring. Det är ändå där förändringarna måste ske - i den
serbiska ledningen.
Jag har lyssnat på debatten här tidigare. Det som
jag funderade lite på och studsade lite inför var Berit
Jóhannessons formulering. Hon sade att ett helt års
förhandlingar är bättre än en dags krig. Det låter rik-
tigt, och det låter bra. Så borde det kunna vara, men
man frågar sig naturligtvis vad som händer under
dessa ett år långa förhandlingar. Problemet när det
gäller denna del av Jugoslavien har varit att det har
pågått förföljelse av folk under tiden man har för-
handlat. Det har pågått en etnisk rensning. I den situ-
ationen är det inte alls säkert att ett års förhandlingar
är bättre än en dags krig.
Det har sagts från talarstolen flera gånger att ut-
skottet är enigt om betänkandet, och det välkomnar
vi. Det är en svår uppgift som står framför oss, och
det är svenska unga män och kvinnor som skall gå in
i mycket svåra situationer. Ett enigt utskott har nu
ställt sig bakom detta. Jag avslutar med att yrka bifall
till hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  149  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja svara lite grann på det
som togs upp här nu.
Jag är övertygad om att förhandlingarna skulle ha
fått ett bättre resultat om de också hade inkluderat
neutrala alliansfria stater. Nu får vi tyvärr aldrig veta
- varken Biörsmark, jag eller någon annan - vilka
resultat sådan förhandlingar hade kunnat få. Men jag
vidhåller att det är bättre att förhandla. Det är bättre
att diskutera och använda diplomatiska medel än att
bomba.</pre><pre>Anf.  150  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag har lyssnat på några replikom-
gångar, och jag har lyssnat på Berit Jóhannessons
anförande. Jag har uppmärksammat ett ord som upp-
repas väldigt mycket. Det är ordet "om". Hon säger
"om det hade varit på det viset", "om man hade gjort
så" och "om Milosevic och andra förhandlare hade
gjort så hade vi inte hamnat här". Det är precis som
Berit Jóhannesson säger att vi aldrig får svar på detta.
Därför är det ganska lätt att anklaga andra för att de
inte gjorde annorlunda.
Här har man i åratal försökt att få Milosevic på
andra tankar. Under tiden man har förhandlat har det
pågått etnisk rensning. Folk har lidit. De förhandling-
ar som Berit Jóhannesson talar om är naturligtvis
mycket bättre i situationer då folk inte förföljs och då
man har kontroll på situationen. Men det var inte det
som var fallet.
När man har med personer som Milosevic och
andra diktatorer att göra kommer man till slut till en
punkt då krig kanske är enda utvägen. Nu är vi ändå i
en situation då vi har fått någorlunda fred i denna del
av världen.</pre><pre>Anf.  151  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det handlar naturligtvis också om att
Natos bombningar inte hade den effekt som det var
avsett att de skulle ha, Biörsmark. De accentuerade i
stället fördrivningen och utrensningen av kosovoal-
baner.
Jag kan inte låta bli att säga "om". Det har hela ti-
den fattats beslut, och det har alltid funnits olika vä-
gar att gå.
Nu har vi kommit till den situationen att det finns
ett fredsavtal. Nu handlar det om att försöka att bygga
upp detta land och bygga upp förtroendet, och försö-
ka bemästra allt det hat som finns i alla dessa folk-
grupper. Det är vår framtida uppgift.</pre><pre>Anf.  152  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! När det gäller den framtida uppgiften
är vi helt eniga. Det gäller nu att försöka hitta vägar
som försonar dessa människor. Som jag sade i mitt
anförande måste man satsa mycket på den nya gene-
rationen och på de unga människorna. Där kan man
komma in i en process där det finns en försoningstan-
ke. Där kan man kanske t.o.m. förlåta. Glömma kan
man väl inte göra, men man kan kanske förlåta för att
gå vidare.
Att vi har hamnat där - att vi äntligen är där - be-
ror ju på att man till slut satte kraft bakom orden.
Jag beklagar naturligtvis att det blev så här med
hjälp av kanoner, stridsflyg och bomber. Men vi kun-
de inte bara sitta stillatigande och se hur Milosevic
och hans gelikar trakasserade och förföljde sitt eget
folk och höll på med etnisk rensning. Det finns en
smärtgräns, och vi nådde den.</pre><pre>Anf.  153  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter och protokollsläsa-
re! Vi för den här debatten om utskottets betänkande
mot bakgrund av det fredsavtal som just har slutits.
Många menar att vi nu ser slutet på ett krig. Men jag
tror tyvärr att det finns anledning att se lite mer pes-
simistiskt, eller kanske realistiskt, på det hela. Jag tror
att vi är ganska långt ifrån slutet på den serbiska re-
gimens tricksande och knixande. Med alla medel
kommer man att försöka sätta käppar i hjulet och
förhindra såväl återflyttning som att fredsavtalet
hålls.
Den här konflikten inleddes av den serbiska regi-
men för tio år sedan, och vi har framför oss ett åter-
uppbyggnadsarbete och ett försoningsprogram. Det
handlar också om att ta hand om de flera hundratusen
barn som bär på tunga traumatiska upplevelser. Det
handlar om en period på 10 eller kanske 20 år. I det
tidsperspektivet är vi fortfarande i början eller åt-
minstone inte mer än i mitten av den här konflikten.
Mot bakgrund av den debatt som har förts i sam-
hället tycker jag att det är viktigt att understryka den
serbiska nationalistiska regimens ansvar för mass-
mord, dess ansvar för systematiska våldtäkter, dess
ansvar för att ha jämnat hela byar med marken och
dess ansvar för att ha fördrivit över en miljon männi-
skor. Självfallet vilar det också ett ansvar över alla
dem som har vetat om detta men ändå har stött den
nationalistiska regimen.
Fru talman! Jag tror också att det är viktigt att
konstatera att Natos beslut om att militärt angripa en
suverän stat inte har något stöd i den internationella
rätten. Det beslutet har förmodligen stärkt den natio-
nalistiska regimen, och det beslutet kan innebära ett
prejudikat där andra stater tar sig samma rätt att an-
gripa andra suveräna stater.
Fru talman! Även om de mellanstatliga krigen
tycks ha tagit slut har vi sett en utveckling mot lokala
och regionala krig. Jag tror tyvärr inte att Kosovokri-
get vare sig är det enda eller sista lokala kriget. Mot
bakgrund av det som har hänt är det viktigaste som vi
kan göra i dag att dra slutsatser inför framtiden och
slutsatser för FN. Jag tror att fem slutsatser är väldigt
viktiga.
Den första slutsatsen är att man skall se till att
forma FN till en organisation som aktivt och offensivt
kan förebygga och föregripa konflikter och krig ge-
nom att stödja en demokratisk utveckling, fria medi-
er, embryon till folkliga rörelser och ekonomiskt
stödja olika lokala projekt. Det handlar om strukturer
som kan utgöra grunden för ett demokratiskt samhäl-
le.
Den andra slutsatsen är att det krävs en beredskap
för civila offensiva insatser när man misslyckas med
de förebyggande åtgärderna och det krävs mer kon-
kreta insatser därför att konflikten är ett faktum. Det
handlar t.ex. om det beslut som OSSE, Organisatio-
nen för samarbete och säkerhet i Europa, fattade om
att föra in 2 000 civila observatörer i Kosovo för att
beivra brott mot folkrätten och förhindra att folkför-
drivningen fortsatte. Det var ett riktigt beslut, men det
var inte tillräckligt. De var långt ifrån tillräckligt
många för att kunna närvara i de tusentals olika sam-
hällen som fanns. Än mer tragiskt var det faktum att
medlemsländerna saknade en beredskap att ställa upp
med de civila personer som behövdes. Vi såg att man
inte fick ihop mer än 1 400 personer. Och Sverige
bidrag var 74 personer, av 2 000.
Det är symtomatiskt att det nu efteråt, när det är
för sent, finns resurser så att man kan ställa 50 000
militärer till förfogande. Då finns det resurser att från
svensk sida ställa 800 personer till förfogande. Och
det är symtomatiskt just för den här inriktningen.
Man agerar militärt i efterhand, när det är för sent,
och det är en total brist på beredskap när det gäller att
agera offensivt och föregripande civilt.
Jag kan inte annat än beklaga att en riksdagsmajo-
ritet avslog Miljöpartiets motion om att utveckla en
bättre beredskap för att man med civila insatser skall
kunna stå till FN:s förfogande i sådana här situatio-
ner.
Då kommer jag till den tredje slutsatsen. Vi kan i
dag konstatera att man misslyckades i Kosovo. Folk-
fördrivning och massmord kan och får aldrig vara ett
lands inre angelägenhet, utan FN måste agera för att
förhindra att brott mot mänskligheten begås. I för-
längningen måste FN som ett komplement till de
civila och föregripande insatserna också ha resurser
för att kunna hota med eller använda våld. Men, ärade
ledamöter, jag tror att det är oerhört viktigt att FN
förblir den organisation som i dessa situationer exklu-
sivt innehar den legitima rätten att besluta om våld
mot en suverän stat.
Den fjärde slutsatsen handlar om att se vad som
har hindrat FN från att agera. Vi vet alla att det är
vetorätten. Slutsaten måste bli att vi skall lämna den
vetokultur som finns i FN:s säkerhetsråd och förflytta
oss mot en vetofri kultur. Jag tror att det är viktigt att
diskutera sådana idéer som konsensus minus ett eller
konsensus minus två just för att man skall förhindra
att stater av egna nationella intressen hindrar världs-
samfundet från att ingripa mot brott mot mänsklig-
heten.
Den femte slutsatsen som man kan dra är att FN
trots allt aldrig blir mer än det som medlemsstaterna
gör FN till. Jag tror att EU:s budget är närmare 20
gånger större än FN:s budget. För de pengar som vi
satsar på EU skulle vi alltså kunna få 20 stycken FN
eller kanske, ännu bättre, ett 20 gånger mer effektivt
och starkt FN.
Fru talman! Civilt, förebyggande och aktivt arbete
är dyrt. Men det är ännu dyrare att låta bli det arbetet.
Det illustrerar Kosovo med all önskvärd tydlighet.
Militära insatser av det slag som vi ser i dag är dyra.
Den återuppbyggnad som krävs kommer att vara
ännu dyrare. Försoningen är dyr. 200 000 barn som
bär på tunga och svåra upplevelser behöver hjälp och
stöd. Det kommer också att vara dyrt. Men det högsta
priset för att vi misslyckades med att förhindra att den
här konflikten gick så långt har betalats av de tusen-
tals människor vars liv redan har släckts. Det är liv
som är ovärderliga.
Fru talman! Vi beslutar här i Sverige att ställa en
svensk styrka till FN:s förfogande. Vi i Miljöpartiet
tycker att det är ett bra beslut. Insatserna för att över-
vaka fredsavtalet, röja minor och garantera att de
fördrivna kan flytta tillbaka till sina hem är viktiga.
Självfallet yrkar Miljöpartiet bifall till hemställan i
utskottets betänkande. Men i den här debatten tror jag
att det är viktigt att man inte glömmer att den styrka
som vi beslutar om är ett kvitto på ett misslyckande.
Det är världssamfundets misslyckande med att
aktivt föregripa och förebygga konflikter. Vi måste se
det på det viset. Vi måste ta det fruktansvärda som
har hänt till intäkt för att en lång rad punkter måste
förändras så att vi slipper se detta upprepas igen.</pre><pre>Anf.  154  GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det var intressant att höra Lars Ång-
ström. Han betonade att det är viktigt att FN ingriper
vid brott mot mänskligheten, som han formulerade
det hela. Men frågan är: Vad händer om FN inte in-
griper vid brott mot mänskligheten? Det är det di-
lemmat som vi har att hantera i världssamfundet.
Där menar jag och moderaterna att vi har en för-
skjutning i folkrätten som säger att om FN inte ingri-
per vid folkmord finns det likväl en rätt att försöka
förhindra folkmord. Man kan inte bara stå vid sidan
om och hänvisa till att FN:s säkerhetsråd inte har
förmått att fatta någon resolution. Där kommer Ko-
sovo på samma sätt som Rwanda eller Kurdistan i
norra Irak att påverka folkrätten.
Vi ser en förskjutning i folkrätten där humanitär
rätt blir en grund också för interventioner. Sedan
hoppas vi alla att vi skall få ett FN:s säkerhetsråd som
förmår agera. Men frågan är: Vad gör man om FN:s
säkerhetsråd inte förmår agera? För övrigt stod Kofi
Annan i riksdagens talarstol och reflekterade över det
och hade förståelse för det.
Den andra frågan gällde att förebygga. Här är en
annan fråga där det är svårt att hänga med i Miljöpar-
tiets resonemang. Det bästa sättet att förebygga är väl
ändå att knyta länder samman. Man skall försöka
minska gränsers betydelse och få ökade kontakter
över gränser. Det gäller folk, ekonomier, handel och
allt detta. Därför har vi en europeisk union som nu får
viktiga uppgifter att försöka få de krig- och krisdrab-
bade länderna på västra Balkan att komma närmare
varandra, kunna samarbeta med varandra och kunna
samarbeta inom länderna.
Jag ställer mig frågan: Om man så klokt och rik-
tigt som Lars Ångström betonar förebyggande, hur
man då få för sig att Sverige skall gå ur EU? Hur man
kan säga nej till en sådan kraftfull mekanism som har
varit så framgångsrik bland sina medlemmar, bland
sina kandidatländer och som kanske kan bli det på
västra Balkan?</pre><pre>Anf.  155  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag har all förståelse för den slutsats
som Göran Lennmarker kommer fram till. Den är
begriplig. När FN:s säkerhetsråd inte förmår fatta
beslut måste någon annan fatta beslut. Men det finns
en risk för att det är en farlig slutsats som leder till att
man inte genomför de förändringar som är nödvändi-
ga för att FN:s säkerhetsråd skall kunna fatta beslut.
Om man låter andra stater själv fatta beslut och
agera på egen hand riskerar man att komma allt läng-
re ifrån den internationella rätt som mycket av den
internationella världsordningen trots allt bygger på.
Jag tror att det är en farlig väg att gå. Slutsatsen måste
bli det motsatta. Vi måste förändra säkerhetsrådet på
ett sådant sätt att det förmår fatta beslut.
Göran Lennmarker frågar också om Miljöpartiets
slutsats vad gäller EU. Det har vi diskuterat tidigare
här i kammaren. Det är helt riktigt att samarbete är
fredsskapande. Miljöpartiets internationella politik
och samarbete med gröna partier runtom i världen
bygger just på detta att samarbete är någonting väl-
digt positivt. Men det spelar inte så stor roll vilken
form det samarbetet har.
Vi har sett inom EU och andra unioner men också
utanför unioner att samarbete har haft samma freds-
skapande effekt. Göran Lennmarker är säkert väl
medveten om att det finns andra aspekter vad gäller
just Europeiska unionen. Det finns negativa konsek-
venser som vi tycker överväger. Men det är helt rik-
tigt som Göran Lennmarker säger. Samarbete är rik-
tigt och viktigt.</pre><pre>Anf.  156  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Det finns en väldigt viktig lärdom om
samarbetet som vi lärde oss i Europa inte minst under
30-talets tragedi. Man kan inte bara ha ett samarbete,
utan man måste ha ett förpliktande samarbete.
Man måste ha ett samarbete som fungerar också
när det blir dåligt väder och alla inte är så överens.
Det är på samma sätt som att man inte behöver en
stadga i en förening när det går bra, men man behöver
den när det blir gnissel. Det var den fundamentala
lärdomen av mellankrigstiden att vi måste skapa
bindande, förpliktande samarbetsorganisationer. Där
är EU kraftfullt i just detta. Det bjuder ett samarbete
som man inte lätt kan smita ifrån när det passar.
Jag vill ta upp frågan om FN:s utveckling. Från
moderat håll har vi ett yrkande som inte är med här
men där vi menar att det vore rimligt för Sverige att
nu inom FN försöka få en utveckling av FN-stadgan
just för att försöka reglera frågan om hur man ingri-
per mot brott mot mänskligheten: folkfördrivning,
folkmord, etc. Det är viktigt att man nu försöker kodi-
fiera - inte att skapa ny folkrätt - den folkrätt vi me-
nar redan finns.
Sedan vill jag i en liten stickreplik säga följande
om vetorätten. Vi skall komma ihåg att när Sverige
gick in i FN år 1946 var ett väldigt viktigt skäl för
Sverige att kunna gå in att det fanns en vetorätt. Det
ansågs då kunna bryta neutraliteten om Sverige gick
med. Det är något ironiskt att vi 53 år senare, kanske i
bred enighet, vill ta bort den vetorätt som då var själ-
va motivet för Sveriges inträde i FN.</pre><pre>Anf.  157  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Göran Lennmarker säger att det är
samarbete som är förpliktigande som krävs för att det
skall vara fredsskapande. Jag håller inte riktigt med
om den slutsatsen. Jag tror att det är just samarbetet
och djupet, vidden och bredden av samarbetet som är
fredsskapande.
Vi kan som exempel ta säkerhetsgemenskaper
som har uppstått utanför politiska unioner. Sverige-
Norge är det mest närliggande exemplet. Från samar-
betet att vi har haft en helt demilitariserad zon utefter
den norsk-svenska gränsen under en lång tid och
förbjudit militär verksamhet till alla de andra olika
samarbetsavtal har detta lett till en situation där krig
betraktas som en omöjlighet av både våra befolkning-
ar och regeringar.
Det handlar mer om djupet och bredden av sam-
arbetet snarare än att man förpliktar sig att inte angri-
pa. Det finns en lång rad exempel i världen på just
säkerhetsgemenskaper som vuxit fram. Det finns
inget kriterium som visar att just samarbete inom en
union skulle vara mer fredsskapande än samarbetet
utanför. Den slutsatsen går inte att dra.
Jag tror också att det är viktigt att se samarbete
och att skapa samarbete som delar av en målmedvet-
en politik för att omöjliggöra krig och inte bara se
samarbete för samarbetets skull. Man kan också inle-
da speciella samarbeten för att just göra krig till en
omöjlig tanke för både befolkning och regering.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)</pre><pre>12 §  Förändringar i utjämningssystemet för
kommuner och landsting m.m.</pre><pre>Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU25
Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och
landsting m.m. (prop. 1998/99:89)</pre><pre>Anf.  158  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Regering och riksdagsmajoritet beslöt
hösten 1995 om ett synnerligen tillväxtfientligt sys-
tem för kommuner och landsting. Verkningarna av
det systemet sprider sig nu successivt, och alltfler
kommuner anpassar sig efter dess närmast groteska
uppbyggnad. Det innebär att kommuner inser att
ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning inte lönar
sig ur kommunalekonomisk synvinkel. Särskilt för
kommuner med låg skattekraft och/eller befarad be-
folkningsminskning blir utjämningssystemets kon-
struktion direkt kontraproduktivt.
Till råga på allt annat är utjämningssystemet ock-
så grundlagsstridigt. Det är vid det här laget väl känt,
men det överraskar tydligen inte längre, att man friskt
bryter mot den svenska grundlagens lydelse. Rege-
ring och socialdemokratisk majoritet i konstitutions-
utskottet sätter sig över sådana saker och hänvisar till
s.k. konstitutionell praxis, dvs. att när man väl gått
ifrån grundlagen på den aktuella punkten kan man
fortsätta med det.
Grundlagens lydelse i den aktuella paragrafen i
regeringsformen anger att en kommun endast får ta ut
skatt för skötseln av sina uppgifter. Likväl tvingas nu
kommuner och landsting att ta ut skatt för skötseln
också av andra kommuners uppgifter.
Men det inomkommunala systemet är som sagt
inte bara grundlagsvidrigt. Det är också så konstruerat
att alla kommuner sitter fast i en intäktsfälla där de
inte kan påverka sina intäkter genom en ekonomisk
tillväxt i den egna kommunen. En sådan tillväxt tas
omedelbart om hand av utjämningssystemet och för-
delas ut över hela kommunkollektivet. Detta gäller
som sagt alla kommuner.
Vi moderater har räknat ut hur detta slår mot en
rad kommuner med låg skattekraft som det senaste
året har ökat sin relativa skattekraft. Jag kan nämna
kommuner som Bjurholm, Boxholm och Berg, för att
nämna några som börjar på b, där intäktsökningen
blivit konfiskerad av systemet. Jag skulle också kun-
na nämna ett par på m, t.ex. Markaryd och Mullsjö,
som våldtagits i sina ansträngningar att bidra till lan-
dets ekonomiska tillväxt. Ett sådant här system är
skadligt för hela landet. Det är typiskt att vi har en
följsam utskottsmajoritet i finansutskottet som inte
inser detta.
När vi moderater beskriver hur man skulle kunna
göra för att i avvaktan på ett nytt system åtminstone
eliminera de groteskt tillväxtfientliga inslagen, kom-
mer man med argumentet att detta skulle drabba
kommuner som inte har tillväxt. Det är typiskt och
symtomatiskt att man ser det hela som ett nollsum-
mespel. Man inser inte att samtliga kommuner skulle
få det bättre om man stimulerar tillväxt och får en
sådan. Då finns det nämligen också mer resurser att
fördela till kommuner och landsting som har den
lägre tillväxten.
Om Socialdemokraterna besvärade sig med att
studera vårt alternativ skulle de upptäcka att vi ger
incitament till kommuner att medverka till ekono-
miskt tillväxt. Resultatet blir bättre för alla kommuner
om den kommer till stånd. Men regeringen är tydli-
gen så angelägen om att ingen skall kunna påverka
sin intäktsnivå att den är beredd att fortsätta med den
här rätt orimliga konstruktionen. Uttrycket
"likvärdiga förutsättningar" har getts innebörden att
ingen skall kunna påverka sin intäktsnivå på annat
sätt än genom att höja skatten. Att få en ekonomisk
tillväxt och öka den egna skattekraften ges ingen som
helst uppmuntran. Tala om ett bankrutt system!
Det kan säkert, om det får fortleva, föranleda
många internationella studier av hur vi i vårt land kan
uppträda kontraproduktivt inte bara mot företagsam-
het och företagande utan också mot kommuner som
skulle kunna medverka till ökat välstånd.
Fru talman! Jag skulle utförligt kunna utveckla
vårt system när det gäller de förslag som vi behandlar
i dag. Jag avstår från att göra det och hänvisar till vår
motion och reservationerna i betänkandet. Låt mig
bara säga ett par saker till.
Regeringen har valt att göra ett antal justeringar
av kostnadsutjämningen i ett komplicerat system. Det
är intressant att notera vilka effekter de justeringarna
ger. De har slagit just mot tillväxtområdena i landet.
När man går in i enskildheter i kostnadsutjämnings-
systemet kan visserligen vissa av de här förslagen
anses motiverade. Andra förändringar som föreslås
har ju blivit utsatta för en mycket massiv metodkritik
av erfarna forskare.
Nu har man byggt en komplicerad kostnadsutjäm-
ning som läggs ovanpå en mycket långtgående in-
komstutjämning. Då har man inte beaktat att hög
skattekraft också innebär högre kostnader för många
av de kommunerna. Inkomsterna utjämnas medan
kostnaderna, som åstadkommit den högre skattekraf-
ten, inte beaktas på samma sätt. Av den anledningen
blir ett antal kommuner i tillväxtområdena förlorare.
Kan det vara en sinkadus att just välskötta moderat-
styrda kommuner görs till stora förlorare av den soci-
aldemokratiska regeringen?
Fru talman! Med det här inlägget har jag markerat
att det är på tiden att vi så snart som möjligt upphäver
det inomkommunala utjämningssystemet och ersätter
det med ett annat som är grundat på de principer som
vi har redovisat i den moderata motionen. Jag kan
notera att i förhållande till föregående år finns det nu
flera partier här i kammaren som redovisar mycket
kritiska synpunkter på det inomkommunala utjäm-
ningssystemet. Därför tror jag att man kan ange en
ganska klar prognos att det inte kommer att kunna
fortleva särskilt länge till.
Fru talman! Det har framgått att jag står bakom
alla reservationer i finansutskottets betänkande som
vi moderater har deltagit i, men för tids vinnande
inskränker jag mig till att här yrka bifall till reserva-
tion 1 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  159  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservation 2.
Med några års mellanrum splittras kommuner och
landsting i Sverige. Statens hantering av det inom-
kommunala utjämningssystemet med upprepade jus-
teringar genom utredningar, propositioner och ut-
skottsbetänkanden leder till allvarliga motsättningar i
landet. Det är lite som en krater som regelbundet
återkommer med utbrott.
Det goda målet med utjämningssystemet är att alla
kommuner, landsting och regioner skall ha likvärdiga
förutsättningar för sin verksamhet och service obero-
ende av skattekraft och opåverkbara strukturella kost-
nader. En invånare i Norrland skall inte få sämre
kommunal service än en invånare i Västra Götaland
bara för att avstånden är större t.ex. Vi kristdemokra-
ter sluter helt upp bakom detta mål, men vi tycker att
det är förödande att den senaste utredningen, propo-
sitionen och betänkandet om kommunal utjämning
inte tar itu med de stora principiella problem och de
skadliga effekter det nuvarande systemet har.
Det stora problemet är enligt vår mening att ut-
jämningen är inomkommunal snarare än utjämning i
sig. Enligt nuvarande modell tvingas som bekant
kommuner och landsting att inbördes skapa en utjäm-
ning genom att via staten slussa pengar mellan var-
andra. Det är strax under 22 miljarder som cirkulerar.
Den inomkommunala utjämningen är rimligtvis
ett brott mot grundlagens intention med den s.k. lo-
kaliseringsprincipen. Denna princip innebär ju att en
kommun äger rätt att ta ut skatt för att bedriva kom-
munal verksamhet inom sina gränser. Verksamhet får
inte bedrivas i andra kommuner, och den kommunala
skatten skall gå till den egna verksamheten för all-
mänhetens bästa. Till detta kommer att utjämningen
är så långtgående att Pomperipossaeffekter och skäli-
ga Pomperipossaaffekter uppstår.
Det är väl känt att flera kommuner, inte minst i
Stockholmsregionen som vi hört, hävdar att de förlo-
rar mer i reda pengar vid företagsetablering på orten
och vid ökade skatteintäkter på grund av den inom-
kommunala inkomstutjämningen. Det är en absurd
konsekvens.
Men regeringen och statsrådet förnekar det i pro-
positionen. När kommunministern kallar det en skön-
hetsfläck visar han möjligen att han inte förstått vid-
den av utjämningssystemets skadliga effekter reellt,
och inte minst mentalt.
Nuvarande statsbidragssystem gynnar t.ex. ett
passivt räknande av invånare. Det kan t.o.m. vara mer
lönsamt för t.ex. en mindre högskoleort att jaga stu-
denter för att få dem skrivna på studieorten än att
aktivt verka för en ekonomisk tillväxt och närings-
livsutveckling genom en förstklassig kommunal ser-
vice.
Den inomkommunala inkomstutjämningen inne-
bär att kommuner och landsting som har en skatte-
kraft under genomsnittet i riket får ett bidrag, medan
de kommuner som har en skattekraft över genom-
snittet får betala en avgift. Utjämningseffekten är
närmast total och leder till det ovan beskrivna och
absurda resultatet att det för vissa avgiftskommuner
och eventuellt landsting/regioner inte lönar sig med
tillväxt.
Något som behöver uppmärksammas mer i den
allmänna debatten är annars att statens generella
statsbidrag till kommuner och landsting handlar om
låt oss säga ca 80 miljarder kronor för 1999, dvs. ca
20 % av de totala inkomsterna. Till detta kommer
skatteintäkterna på sammanlagt ca 310 miljarder.
Detta betyder att det stridsäpple som med några
års regelbundenhet splittrar Sverige, där län ställs mot
län, landsting mot landsting, stad mot stad, storstad
mot småstad och tätbebyggelse mot landsbygd hand-
lar om enbart ca 5 % av de totala inkomsterna för
kommuner och landsting. Detta förhållande skulle
kunna ge fog för misstanken att regering och riksdag
använder sig av maktmetoden att härska genom att
söndra. Maktstrategin skulle vara att låta kommuner
och landsting slåss om ca 5 % medan staten lite i
skymundan reglerar den totala ekonomiska situatio-
nen genom att använda det generella statsbidraget
som ett statsfinansiellt dragspel.
När det påstods att ljuset släcks i Norrland, att
Stockholm med förorter utarmas, att Stockholms
sjuka får betala notan, att kommun x eller landsting y
förlorar z miljoner kronor är det ett maktspel om 5 %
av intäkterna. All uppmärksamhet koncentreras på
dessa procent. Kommuner och landsting ser avund-
sjukt på varandra i stället för att måhända genomskå-
da maktspelet, om det nu är avsiktligt eller inte. Den
romerske diktatorn Julius Caesar skulle ha blivit
avundsjuk. Regeringen och riksdagens majoritet
härskar genom att söndra med viktiga men marginella
5 % av kommuners och landstings inkomster. Kom-
munsektorn lever ju ofta på marginalen. Då vill jag
fråga: Hur kan kommunministern, eller hur kan Sonia
Karlsson, representant för regeringspartiet, försvara
en sådan ordning?
För närvarande finns det dessutom orimliga in-
gredienser i nuvarande kostnadsutjämningssystem.
Tanken är att strukturella olikheter skall utjämnas,
men inte förmågan till kommunal service och effekti-
vitet. Den oöverblickbara standardkostnadsmetoden
räknar i nuvarande tappning även in högst påverkbara
faktorer. För landsting kan det gälla vårdkonsumtion,
vilket leder till en underkompensation för de lands-
ting som har icke tillgodosedda vårdbehov etc. En del
för kommunerna opåverkbara faktorer som hyres-,
löne- och prisnivåer finns inte med i systemets uträk-
ningar, medan andra, t.ex. glesbygdsfaktorn, finns.
Till detta erkände utredningen öppet att väsentlig
statistik saknas. Det gäller inte bara att man har utgått
från Malmöhus på landstingssidan utan även t.ex.
förändrat huvudmannaskap inom äldresjukvård och
psykiatri, vilket inte redovisas separat i kommunal
bokslutsstatistik.
En professor som Ernst Jonsson vid företagseko-
nomiska institutionen på Stockholms universitet häv-
dar i sin granskning att utredningen helt enkelt miss-
lyckats med sitt eget mål att lämna förslag om en
utjämning av de kostnadsskillnader kommuner och
landsting inte kan påverka. Detta har inte åtgärdats
vare sig i propositionen eller utskottets betänkande.
Ändå upprepas det i betänkandet som om det var ett
faktum. För att kunna göra detta måste man nämligen
klargöra i vilken utsträckning påverkbara kostnads-
skillnader föreligger mellan kommunerna. Detta har
enligt Jonsson utredningen inte "närmare gått in på".
Med nuvarande förslag, som regeringen i princip
antagit och friserat med t.ex. en i och för sig rimlig
faktor för invandrarbarn/ungdomar, permanentas ett
förslag som med professor Jonssons ord kritiserats
som ett förslag som missgynnar kommuner som är
föregångare i att ompröva och förnya verksamheten.
Kommuner som släpar efter i besparings- och effekti-
vitetsarbetet belönas i stället med utökade bidrag.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att den nya
utredningen får i uppdrag att ta bort den inomkom-
munala utjämningen. Utjämningen mellan kommuner
och landsting är rimligtvis en statlig angelägenhet.
Det är den självklara tillämpningen av subsidiaritets-
principen. Som nu är fallet är statsbidrags- och ut-
jämningssystemet ett megakollektivistiskt system,
och det är kvävande. Starka tillväxtkommuner vet att
egen tillväxt bestraffas av staten, eller också har man
den mentala föreställningen. Först när hela Sverige
lyfts ett snäpp får den enskilda tillväxtkommunen del
av sitt eget bidrag till tillväxten. Detta i grunden såvitt
jag förstår socialistiska synsätt att omfördela snöper
expansion och tillväxt. Det är som att binda munnen
till på oxen som tröskar. Kostnadsutjämningen måste
också leva upp till sitt mål att utjämna kostnader för
opåverkbara faktorer för att uppnå s.k. fiskal rättvisa.
Nu känns den godtycklig. Allt för mycket saknas, och
allt för mycket som kompenseras går i realiteten till-
baka på påverkbara faktorer.
Nej, min uppmaning är: Våga ta med den nuva-
rande utredningens främsta och skarpaste kritiker i
utredningen som kommer. Bemöt kritiken och integ-
rera den konstruktivt. Nu verkar det som om ni låtsas
som om kritiken inte finns. Hela omfördelningssys-
temet tycks vila på något slags raffinerad centralistisk
härskarteknik från statens sida, medvetet eller omed-
vetet. Divide et impera. Härska genom att söndra!</pre><pre>Anf.  160  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill gratulera Per Landgren till
hans anförande. Jag har tidigare genom åren varit
med om olika ställningstaganden från kristdemokra-
terna i den här frågan. Sett mot den bakgrunden var
det välgörande att höra Per Landgrens argumentation.
Jag hoppas att den kommer att stå sig.</pre><pre>Anf.  161  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Den kommer att stå sig!</pre><pre>Anf.  162  LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter! Centerpartiet har som ut-
gångspunkt att den enskilda människan har rätt att bo
och leva där den personen själv vill. Den som tycker
om fjällvärlden och har sin släkt och sina vänner där
skall också ha rätt att bo i fjällvärlden. Den person
som tycker att Sundbyberg är hans plats på jorden -
se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje -
skall ha rätt till det. En skåning som älskar slätten och
ljuset över Österlen skall kunna bo där, och skär-
gårdsbon i Gryt skall kunna bo på sin ö.
För att det här skall bli verklighet krävs en regio-
nalpolitik och en näringspolitik som ger individuellt
engagemang och entreprenörsvilja en chans. Men det
krävs också att den kommunala servicen är någotså-
när likvärdig i hela Sverige. Det skall finnas verktyg
för äldreomsorg, för skola, för sjukvård, för kommu-
nikationer och för individ- och familjeomsorg i alla
Sveriges kommuner. Basen för den kommunala ser-
vicen skall vara likvärdig över hela landet.
Jag blir därför upprörd när man i Moderata sam-
lingspartiet säger att det här systemet uppträder kon-
traproduktivt och hämmar tillväxten i kommuner. Hur
skulle det slå mot tillväxten i de 210 kommuner i
Sverige som i dagens läge tappar befolkning i en takt
som vi hittills inte sett i det här landet om det här
systemet inte fanns. Då skulle vi, höll jag på att säga,
tömma Sverige på några timmar. Siste man släcker
ljuset. Det är nödvändigt att det finns en någotsånär
likvärdig kommunal service för att människor skall
ha en chans att ens fundera över att bo kvar i de allra
flesta byggnaderna i det här landet. Det är därför av
djupt ideologiska och decentralistiska skäl som Cen-
terpartiet anser att det skall finnas ett system för
kommunal skatteutjämning.
Det är också därför som vi faktiskt tycker att det i
nuvarande läge finns skäl att acceptera vissa grund-
strukturer i det föreliggande systemet. Vi har dock
även en med Folkpartiet gemensam reservation om en
förändring i syfte att förbättra detta system.
Vad gäller kostnadsutjämningen vill jag anföra att
det för att utjämningssystemet skall vara demokratiskt
förankrat är viktigt att systemet baseras på mätbara
och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer
som mäter strukturella kostnadsskillnader. Efter ut-
jämning på grundval av dessa skall kommuner och
landsting ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar
för att bedriva sin verksamhet.
Utöver utredningens ursprungsförslag finns  en
faktor som ger kommunerna hjälp att bedriva en bra
verksamhet för barn och ungdomar med utländsk
bakgrund. Vi tycker att det är viktigt. Om problem
uppstår i barndomen drabbar det människan själv
men också hela kommunen och hela samhället i form
av ökade kostnader.
Centerpartiet tycker också att det är bra att fakto-
rerna för byggkostnader och kallortstillägget behålls.
Det är däremot sorgligt att regeringen i det här försla-
get liksom när det gäller assistansersättning till pen-
sionärer och förslaget om höjt högkostnadsskydd inte
löser problemen för de handikappade. Frågan om
kostnadsskillnader för personer som omfattas av
lagen om stöd och service till funktionshindrade,
LSS, är så stora att någon form av utjämning behövs,
men något förslag finns inte med. Det har man inte
orkat ta fram. Det innebär i sin tur stor återhållsamhet
hos kommunerna, vilket i sin tur drabbar de handi-
kappade i de enskilda fallen. Det beklagar vi djupt.
Kommuner med hög befolkningsminskning drab-
bas av högre kostnader för att upprätthålla en anstän-
dig samhällsstruktur. Det borde därför ha införts en
variabel för snabb befolkningsminskning genom en
alternativregel vid minskningar om mer än 2 % under
en tvåårsperiod.
Centerpartiet anser också att höga kostnader för
kollektivtrafiken bort kompenseras. Kommuner med
fastboende befolkning på öar har en högre kostnad för
mycket av den gemensamma samhällsservicen. Där-
för borde också en övariabel ha funnits med. Center-
partiet är också mycket tveksamt till om glesbygdens
merkostnader för hälso- och sjukvård verkligen fång-
as upp av det nuvarande systemet, men det kan kan-
ske den aviserade gruppen fånga upp i fortsättningen.
Vad gäller inkomstutjämning har vi tillsammans
med Folkpartiet nämnt några huvudpunkter i vår
gemensamma reservation. Det grundläggande syftet
med utjämningssystemet skall bibehållas för att skat-
tebetalare och andra i hela Sverige skall få en ungefär
likvärdig service från kommuner och landsting. Vi
har också sagt att systemet inte skall kompensera för
skillnader i servicenivå. Kvalitet, effektivitet och
avgiftssättning är sådant som hör hemma i den en-
skilda kommunen, och vi är mycket rädda om den
kommunala självbestämmanderätten.
Systemet skall baseras på för kommuner och
landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella
kostnadsskillnader. Den s.k. Pomperipossaeffekten i
inkomstutjämningen är inte så stor som Per Landgren
gör gällande. Den finns, men den måste ses i sitt
sammanhang, inte isolerat från sitt underlag i den
enskilda kommunen. Dock kan det i något enskilt fall
finnas en Pomperipossaeffekt, och den skall självklart
arbetas bort.
Systemet måste i sin helhet bli enklare, genom-
skinligare och mer förutsägbart och tydligt för att få
den nödvändiga demokratiska förankring som vi
också tycker är viktig.
Vad gäller det fortsatta uppföljnings- och utred-
ningsarbetet tycker vi, som sagt, att det är viktigt att
utjämningssystemet finns kvar, men det skall förenk-
las och göras mer lättöverskådligt. Det nya systemet
måste utgå från det lokala självstyret och den kom-
munala beskattningsrätten och självbestämmanderät-
ten.
Det är viktigt med grundläggande kommunal ser-
vice i hela landet och stärkt kommunal självstyrelse.
Jag måste därför bemöta Per Landgren på ett par
punkter. Han säger att det i vissa kommuner är vikti-
gare att jaga studenter på studieorterna än att jaga
företag som skall skapa nya arbetstillfällen. Det utta-
landet grundas på en felsyn. Studenter skall enligt
förordning i dag skrivas på sin studieort, något som vi
har kritiserat väldigt hårt. Vi tycker att man bör kunna
fortsätta att vara skriven i sin hemkommun. Det
skulle gynna stabiliteten i många av de kommuner
som nu tappar invånare.
Per Landgren säger också att systemet splittrar
Sverige. Det är enligt min mening också fel. Grund-
läggande för det här systemet är tvärtom att hålla ihop
Sverige, att se till att människor i olika delar av landet
faktiskt får en något så när likvärdig service. Ett sys-
tem som skulle ta bort de här möjligheterna skulle
tvärtom splittra landet. Då skulle skillnaderna mellan
tillväxtkommuner i dagens läge och utflyttnings-
kommuner faktiskt bli enorma.
Jag vänder mig också mot Per Landgrens syn på
det generella statsanslaget som ett finansiellt drag-
spel. Det är faktiskt det generella statsanslaget som
möjliggör för kommuner att ha anständigt utformad
skola, vård och omsorg. Jag tycker att det är viktigt.
Det är också därför som Centerpartiet har medverkat
till att förstärka de generella anslagen till kommuner-
na och kommer att göra det också i fortsättningen.
Jag förstår inte heller hur Per Landgren kan kriti-
sera att glesbygdsfaktorn finns kvar. Denna faktor är
viktig för de orter i Småortssverige som faktiskt vill
överleva.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 7 och 12.</pre><pre>Anf.  163  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag finner med anledning av Lena
Eks inlägg för min del anledning att understryka att
det är en självklarhet att det behövs en kommunal
skatteutjämning. Det råder enighet i den här kamma-
ren om att man måste tillföra medel till kommuner
som har otillräcklig skattekraft för sina uppgifter. Ju
fler uppgifter som kommunerna har, desto större
anspråk ställs ju på skattekrafts- och kostnadsutjäm-
ningen.
Det vore dock, Lena Ek, värdefullt om ni från
Centerpartiet kunde motivera varför ni tycker att den
skatteutjämningen skall skötas av andra kommuner.
Varför skall man i strid med grundlagen ta resurser
från en del av kommunerna i ett inomkommunalt
utjämningssystem? Jag tycker att det borde kunna
råda enighet om att skattekrafts- och kostnadsutjäm-
ningen är en statlig uppgift.
Vad gäller Pomperipossaeffekter tycker jag att
man inte enbart skall fokusera på dessa. Det finns
sådana i inkomstutjämningen för ca 20-25 kommu-
ner, men det är enligt min mening lika allvarligt att
om t.ex. en kommun som Bergs kommun i Jämtland,
Markaryds kommun i Småland eller någon annan
kommun med relativt låg skattekraft ökar sin relativa
skattekraft, konfiskerar utjämningssystemet omedel-
bart den tillväxt som ligger över riksgenomsnittet.
Kan Lena Ek ange någon rimlig förklaring till att
man skall ha ett så tillväxtfientligt system? Det drab-
bar ju i slutändan hela landet.</pre><pre>Anf.  164  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det är en statlig
uppgift att utjämna skillnader mellan kommunerna.
Jag tycker att det i vid mening skall ligga inom den
kommunala sektorn. Jag tycker över huvud taget att
den tendens som vi kunnat se på senare tid att överfö-
ra mer och mer ansvar till staten, att staten reglerar
mer och mer av det som ligger inom den kommunala
sektorn är förkastlig. Jag tycker att det solidaritets-
system som finns nu mellan kommuner i sin bärande
grundtanke faktiskt är bra, även om systemet har
skönhetsfläckar.
Det är vidare så att ingen kommun i vårt land i
längden förlorar på att öka sitt invånarantal. Det kan
jag säga med stor säkerhet efter att ha arbetat i den
kommunala  sektorn just med dessa frågor under
ganska lång tid. Det går att trixa med siffror, och man
kan vända fram och tillbaka på statistik, men vid en
jämförelse med effekterna av systemet som det fun-
gerar i dess helhet finner jag att det påstående som
Lennart Hedquist gör i sin replik är felaktigt.</pre><pre>Anf.  165  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Nej, det är inte ett felaktigt påstående
jag kommer med. Till en del missuppfattar kanske
Lena Ek mig.
Låt oss ta exemplet Bergs kommun där befolk-
ningen minskar. Kanske är det några arbetslösa indi-
vider i Bergs kommun som flyttar till en annan kom-
mun. På grund därav stiger den relativa skattekraften
i Bergs kommun. Man förlorar däremot pengar på att
invånare flyttar därifrån. Den ökade skattekraft, som
man naturligtvis är i stort behov av i Bergs kommun,
konfiskeras av det inomkommunala utjämningssys-
temet. Därigenom har vi i dag ett utjämningssystem
som motverkar ekonomisk tillväxt i hela landet och
som drabbar inte minst kommuner med befolknings-
minskning på det sätt som Lena Ek var inne på.
Varför menar Lena Ek att det fungerade så dåligt
när vi fram till 1996 hade ett statligt utjämningssys-
tem? Det var ju 1996 som vi fick den inomkommu-
nala skatteutjämningen, i strid med den svenska
grundlagen. Om ni menar att man skall ha det så även
i fortsättningen tycker jag att ni tillsammans med
regeringen skall lägga fram ett förslag om en ändring
av regeringsformen. Det är ju följden av en perma-
nentning av nuvarande regler.</pre><pre>Anf.  166  LENA EK (c) replik:
Fru talman! För det första finns det en stor majo-
ritet i denna kammare som anser att det här inte är ett
brott mot regeringsformen, så den diskussionen kan
vi kanske lämna därhän. Dessutom finns det en stor
majoritet bland de forskare och statsvetare som hante-
rar frågan.
För det andra är det när det gäller Bergs kommun
fel att säga att den kommunen förlorar på att arbetslö-
sa flyttar ut från kommunen. En kommun tjänar på att
arbetslösa flyttar ut. En kommun förlorar däremot
alltid på en befolkningsminskning, oavsett om det är
en arbetslös person eller en person som har arbete
som flyttar ut. Så är det i längden och sett till system-
et i dess helhet.
Kanske skall man inte utgå från att varje arbetslös
är en tung börda för skattebetalarna i respektive
kommun. Så är det inte; där har vi också en felsyn.</pre><pre>Anf.  167  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Lena Ek hänvisar till att det finns en
majoritet i riksdagen som hävdar att det inomkom-
munala utjämningssystemet inte är grundlagsstridigt
men majoriteten i sig bevisar rimligtvis ingenting.
Vad jag vill höra är en substantiell motivering uti-
från grundläggande principer som den kommunala
självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och subsidiari-
tetsprincipen. Dessutom vill jag höra hur Lena Ek och
senare statsrådet eller andra så att säga logiskt sam-
manhållet kommer till den slutsatsen.
Vad gäller det generella statsbidraget och dess
existens har jag ingalunda sagt att det till sin blotta
existens är ett statsfinansiellt dragspel. Snarare är det
fråga om riksdagens och majoritetens användning av
det. Det skall alltså inte användas som ett dragspel.
Det är det som är poängen.
Naturligtvis gäller det att vara noga med vad man
säger. Det gäller både för min del och för Lena Eks
del. Såvitt jag vet har jag inte nämnt glesbygdsfak-
torn. Att vi skulle vara mot den som ett kriterium för
utjämning är något som jag inte alls känner igen. Jag
förstår inte varifrån du har fått det.</pre><pre>Anf.  168  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag antecknade medan du pratade,
Per! Du sade också att det här systemet missgynnar
kommuner som effektiviserar. I dagens läge är det
68 % av Sveriges kommuner som gick back 1998;
frånräknat tillfälliga effekter som försäljning av bolag
och sådana saker.
Jag är ganska säker på att det inte är 68 % av Sve-
riges kommuner som har slarvat och inte har en ef-
fektiv ekonomisk hantering och inte försöker göra
något åt sin situation. Tvärtom tror jag att den abso-
luta merparten av Sveriges kommuner seriöst och
ärligt försöker förbättra sin situation så gott det går.
Det här skatteutjämningssystemet är inte utformat på
ett sådant sätt att det gynnar kommuner som går back
och att det ensidigt missgynnar kommuner som går
med plus. De här faktorerna skär igenom systemet på
ett helt annat sätt så den sortens slutsatser kan inte
dras.</pre><pre>Anf.  169  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Bara det faktum att det möjligen
skulle kunna förekomma kräver att det utreds och att
den kritik som ändå existerar bemöts, eller hur? Det
är ju detta som det är fråga om. Jag insinuerar inte att
ett visst antal procent gör detta, utan om kriti-
ken/möjligheterna finns finns det förmodligen brister
i systemet. Naturligtvis bör man granska om det är så.
Där har vi en väldig skillnad. Det räcker alltså inte att
anteckna utifrån ett tal, utan det får sättas in i sitt
sammanhang.</pre><pre>Anf.  170  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag måste nog ändå ta på ganska stort
allvar det som Kristdemokraternas ledamot säger i
debatten; ärligheten bjuder mig att göra det.
Visst finns det saker som behöver förbättras i det
här systemet. Det är alldeles självklart att det är så. Få
system på denna jord är ofelbara. Men den grundläg-
gande principen, att kommunerna solidariskt tar ett
ansvar för att det finns en grundläggande, likvärdig
service över hela landet, är otroligt viktig för oss i
Centerpartiet. Vi värnar om de små orterna - om att
de skall ha en möjlighet till tillväxt och om att männi-
skor skall ha en möjlighet att bo kvar. Det decentrali-
serade samhälle som vi ser kräver i dagens läge, när
regionalpolitiken - som jag nämnde i början av mitt
huvudanförande - inte fungerar - att det, av rättvise-
skäl finns ett utjämningssystem för barnfamiljer, för
äldre, för handikappade och för sjuka. Det är de som
enligt min mening går först.</pre><pre>Anf.  171  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! En väldigt viktig del av det som män-
niskor uppfattar som sin välfärd både organiseras och,
framför allt, finansieras av kommuner och landsting.
Vi folkpartister tycker, inte helt obekant, att en myck-
et större del av de här verksamheterna skulle kunna
organiseras på andra sätt av föreningar, företag och
andra. Men finansieringen och kontrollen skall ske
från kommuner och landsting. Det tycker vi är myck-
et viktigt. Det gäller då skolan för barn och ungdo-
mar, barnomsorgen, förskolan, äldreomsorgen, äldre-
boendet och sjukvården. Allt det här är otroligt vikti-
ga delar av livskvaliteten liksom människors förut-
sättningar för framtiden.
Kommunernas verksamhet handlar faktiskt också
om sådant som gator och vägar. Människor skall
kunna komma fram. Vidare gäller det kollektivtrafik
och olika typer av individuellt stöd till människor. Vi
tycker att det är bra att alla de här frågorna sköts ute
på lokal nivå. Närhetsprincipen hyllar vi folkpartister.
Hur kommunerna och andra som sköter de här
verksamheterna gör det avgör otroligt mycket för
människor. Avgörande är hur duktig man är när det
gäller att använda skattepengarna. Det gäller då vil-
ken verksamhet man väljer att bedriva, hur den finan-
sieras och hur det hela går till.
De här förutsättningarna skiljer sig från kommun
till kommun. Det är det som är själva grundorsaken
till att vi behöver ett system som gör det möjligt att
ha en bra grundservice runtom i hela vårt land, obero-
ende av vilken sorts människor som bor där eller hur
många som bor där. Detta är också grunden till att vi
folkpartister har stött att man har sådana här system
och till att vi i tidigare sammanhang i stora drag har
varit med och stött införandet av det här systemet.
Som bekant har vi också en del invändningar mot
utformningen av det här systemet. När vi för några år
sedan tog det nya kostnads- och intäktsutjämnings-
systemet var det många som varnade och sade att det
var för invecklat, att det fanns metodproblem osv.
men vi sade: Vi gör det här i alla fall. Vi hade ett
antal förslag om hur systemet kunde förbättras. Vi
tyckte att systemet skulle införas och att en kommitté
skulle tillsättas för att utveckla systemet ytterligare.
Kristdemokraternas nya och Moderaternas gamla
kritik, att systemet är grundlagsvidrigt, tycker jag är
lite konstig. Det är ju inte bara så att det i denna
kammare finns en majoritet som anser att det inte är
grundlagsstridigt. Även Lagrådet, som Lena Ek påpe-
kade, och olika typer av statsvetare, forskare och
jurister gör en annan bedömning.
Kristdemokrater och moderater kan självklart
tycka att detta strider mot grundlagen men därifrån är
det ändå ett litet steg till att hävda att det verkligen är
grundlagsvidrigt, särskilt som andra faktiskt gör en
annan bedömning.
Jag tycker inte att vi har någon anledning att ta
lättare på Lagrådets utslag i den här frågan än vad vi
försöker göra i andra frågor.
Fru talman! Det har förts mycket diskussioner om
enstaka punkter både i kostnadsutjämningen och i
inkomstutjämningen. Men det grundläggande pro-
blemet tycker vi i Folkpartiet mer och mer blir att
systemet är för invecklat. Det är för många faktorer.
Genom att man först har en inkomstutjämning för sig
och sedan en kostnadsutjämning för sig med väldigt
många olika faktorer blir systemet icke överskådligt,
icke genomskinligt. Det har blivit mer krångligt med
tiden. Många kommuner får skicka i väg pengar i
inkomstutjämningen och får sedan tillbaka i kost-
nadsutjämningen på ett sätt som gör att nettot kanske
blir väldigt litet. Det blir ett väldigt stort system för
väldigt lite utjämning.
Jag kan ta ett konkret exempel. Vi i Folkpartiet
har försökt räkna lite på det här, och i vår motion
visar vi hur det ser ut för ett antal olika kommuner.
Kiruna kommun kommer ut nästan på noll i det här
systemet, men man har ändå ganska stora summor
som man både skickar i väg och får tillbaka. När detta
dessutom är väldigt svåröverskådligt och svårt att
förutsäga för kommunen är det förstås en negativ
faktor i sig, även om alltihop slutar på noll. Detta
tycker vi är ett argument i sig.
Man brukar skoja och säga att det bara finns fem
personer här i landet som förstår systemet fullt ut. Jag
tycker mig förstå att inte ens dessa riktigt kan klargö-
ra hur systemet fungerar, och det är naturligtvis helt
oacceptabelt.
Fru talman! Genom att systemet är svåröverskåd-
ligt, genom att man inte riktigt vet varför man får
pengar eller skickar i väg pengar, får det också brister
i legitimitet hos medborgarna. Det är också mycket
allvarligt, och det är allvarligt att systemet inte är
förutsägbart.
Jag tycker att den offentliga utfrågning som fi-
nansutskottet hade visade väldigt tydligt på legitimi-
tetsproblemen och bristerna i genomskinlighet. De
olika forskare som deltog hade nämligen helt olika
tolkning av vilka effekter systemet hade och helt
olika uppfattning om vad som egentligen hände när
man ändrade olika faktorer osv. Protokollet från den-
na utfrågning finns som bilaga i det här betänkandet.
Jag tycker att det är läsvärt som argument för varför
man behöver göra en kraftig omarbetning av system-
et.
Fru talman! När jag började på Handelshögsko-
lans första statistikkurs fick jag lära mig att man med
hjälp av regressionsanalys kunde visa att det vid se-
kelskiftet förelåg ett väldigt tydligt samband mellan
antalet storkar i Skåne och antalet födda barn. Där-
med kunde man med hjälp av regressionsanalys bevi-
sa att det var storkarna som kom med barnen. Nu vet
vi trots allt, i alla fall de flesta av oss, att barn kom-
mer till på ett helt annat sätt, men det gick att visa att
det fanns ett klart statistiskt samband. Detta statistiska
samband var en tredje faktor: När det var goda skör-
deår kom det mycket storkar, och när det var goda
skördeår tyckte bönderna också att de hade råd eller
lust, inte vet jag, att skaffa fler barn. Alltså fanns det
ett samband mellan storkarnas närvaro och barnen,
men det var inte ett direkt utan ett indirekt samband.
Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, att me-
todbristerna i detta system inte kommer tillräckligt
mycket i fokus. Det finns tyvärr alltför mycket av
storksamband i kostnadsutjämningen. Jag tycker att
det är mycket viktigt att man nu arbetar vidare med
systemet och verkligen arbetar med metodfrågorna så
att man ser de äkta orsakssambanden och inte statis-
tiska skensamband. Sedan kan nämligen de här sken-
bart samvarierande faktorerna börja ändra sig åt var
sitt håll, och då blir utslaget helt felaktigt.
Fru talman! Målet för detta system, såsom det an-
ges i propositionen och såsom det angavs när system-
et infördes, är att man skall ha likvärdiga möjligheter
att bedriva sin verksamhet. Man skall dock inte kom-
penseras för servicenivå, avgift, kvalitet osv., utan det
skall vara de opåverkbara och mätbara faktorerna
som används. Vi liberaler ställer fullt ut upp på de
målen. Men det system som vi har i dag fyller inte de
målen. Det är inte bara de opåverkbara kostnaderna
man kompenserar för, utan servicenivå, avgiftssätt-
ning, kvalitet osv. kommer in i det hela. Eftersom
man har för många faktorer som så att säga går i kors
blir inte resultatet att man uppfyller systemets mål.
Vi var förespråkare för att systemet infördes. Vi
ville ha en del justeringar, men nu tycker vi att man
måste dra slutsatsen att systemet måste omarbetas
mycket mer i grunden. Därför har vi yrkat på att den
fortsatta utredningen inte skall handla om ytterligare
marginalförändringar och uppdateringar utan om att
ta fram ett nytt system - ett nytt system som är tydli-
gare, som är överskådligt, som har många färre fakto-
rer, där man verkligen använder bra metoder som gör
att det är de strukturella skillnaderna som man utjäm-
nar för, där man med fördel kan föra ihop, anser vi,
inkomst- och kostnadsutjämningen så att man inte
både ger och tar från samma kommun och där man
verkligen ser till att utjämningssystemet avser de
obligatoriska uppgifterna för kommunerna och inte
andra uppgifter.
Ett exempel på ett område där vi tycker att man
kan hitta andra lösningar är de rent regionalpolitiska
insatserna, som vi anser skall vara statliga. I de flesta
fall skall den typ av tillväxtarbete som behövs inte
lösas av kommunerna, och därför skall detta inte
heller ingå i det kommunala utjämningssystemet. Det
tror vi också är en metod att renodla och se till att
dessa stöd synligt ligger utanför.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 12, även om jag givetvis står bakom övriga re-
servationer som jag har undertecknat.</pre><pre>Anf.  172  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag lyssnade uppmärksamt på vad
Karin Pilsäter sade och kom då att tänka på att även
om en majoritet nu skulle anse att det är storkarna
som kommer med barnen kan man fråga sig om den
majoriteten har rätt. Det för mig in på grundlagsfrå-
gan, eftersom det har åberopats att detta inte är
grundlagsstridigt eftersom en majoritet i riksdagen
säger det.
Vi hade ju ett lagråd som konstaterade att detta
var grundlagsstridigt. Vi fick därefter en ny lagråds-
prövning, sedan regeringen hade gjort en teknisk
manöver, och det lagrådet hänvisade till att regering-
en skulle utse en utredning som skulle utreda den
kommunala självstyrelsens grundlagsskydd, vilket
man såg med tillfredsställelse mot bakgrund av det
här förslaget. Sedan hänvisade man till konstitutionell
praxis som hade uppstått i frågan.
Då kan man fråga Karin Pilsäter om det verkligen
är Folkpartiets mening att konstitutionell praxis, när
man har en modern grundlag, skall gälla framför
regeringsformens lydelse. Är det så att Folkpartiet
anser att det skall vara inomkommunal utjämning
måste det faktiskt bli Folkpartiets linje att man också
skall ändra grundlagen. Det tycker jag dock vore en
mycket allvarlig sak. Då är det bättre att göra såsom
Karin Pilsäter var inne på i slutet av anförandet, näm-
ligen att ersätta det här systemet med någonting rikti-
gare.</pre><pre>Anf.  173  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Till skillnad från barnalstring, som
man faktiskt vetenskapligt entydigt kan visa hur det
går till, finns det inget entydigt vetenskapligt bevis
för exakt hur en grundlag skall tolkas. Det är det som
gör att man måste se olika på de två frågorna.
I övrigt har, såvitt jag känner till, en sådan utred-
ning också lagt fram ett förslag om dessa förändring-
ar. Med stöd i sin juridiska expertis och sitt kunnande
menar utredarna att detta visserligen inte är grund-
lagsstridigt men att man för tydlighetens skull skall
ändra. Jag är personligen inte närmare insatt i vart
denna utredning har tagit vägen nu eller på vilket sätt
det arbetet fortskrider, men vår ledamot i utredningen
förordade att man skulle göra en sådan förändring.</pre><pre>Anf.  174  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det visar om något att man förstår att
grundlagens lydelse i dag egentligen inte går att tolka
på något annat sätt än att det system som vi nu har
infört är grundlagsstridigt. Man kan som sagt hänvisa
till konstitutionell praxis, men det innebär att man har
ett system som strider mot den svenska regeringsfor-
mens lydelse, och det är ett mycket otillfredsställande
förhållande.
Men det är naturligtvis minst lika otillfredsstäl-
lande att man har ett system som kväver ekonomisk
tillväxt i landet. Såvitt jag kan förstå av Karin Pilsäter
och av det Folkpartiet har sagt i andra sammanhang
är ni väl inne på att man måste ändra på de delarna i
systemet.
En sak till vill jag säga till Karin Pilsäter. Hon
nämnde att kommunerna skulle ha likvärdiga möjlig-
heter. Det är en glidning som är mycket farlig och
som leder till något annat. Kommunerna skall möjli-
gen ha likvärdiga förutsättningar.</pre><pre>Anf.  175  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag måste erkänna att jag inte riktigt
har klart för mig vari skillnaden mellan
"förutsättningar" och "möjligheter" ligger. Men om
det är en sådan allvarlig skillnad skall jag genast rätta
mig och säga att jag givetvis anser att det skall vara
likvärdiga förutsättningar. Jag uppfattade
"möjligheter" som en synonym till detta ord som inte
alls innebar någon skillnad.
I övrigt är det vi vill ha ett system som är tydligt,
som är funktionellt och som människor kan tycka att
de kan förutse effekterna av. För oss är inte poängen
riktigt om det är ett mellankommunalt system eller
inte. Såvitt jag kan bedöma - jag är ekonom och inte
jurist - anser de allra flesta bedömare, även om mo-
derater och kristdemokrater inte gör det, att det sys-
tem som vi har nu är fullt förenligt med befintlig
grundlag. Men utredningen har lagt fram sitt förslag
för tydlighets skull eller för att man inte hela tiden
skall fastna i de här diskussionerna.
Jag tycker att Lennart Hedquist och moderaterna
samt kristdemokraterna borde lägga ned lite mer krut
på att i sak förklara vad de är ute efter och vad det
skulle få för effekter, exempelvis för mycket fattiga
storstadskommuner och för människorna där, om man
genomför den typ av system som ni vill ha. Såvitt jag
kan bedöma skulle det innebära ganska stora och
växande klyftor i regionerna såsom de ser ut i dag.
Det är stora skillnader mellan kommuner som ligger
nära varandra. Det tycker jag vore en olycklig ut-
veckling. Jag tycker att det vore bättre om moderater-
na koncentrerade sig lite på att lösa verklighetens
problem.</pre><pre>Anf.  176  SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Först vill jag säga till Karin Pilsäter
att det var precis som hon sade när det gäller grundla-
gen. Jag satt i den kommittén, och det var för tydlig-
hets skull man lade fram förslaget. Men det är inte
grundlagsstridigt. Det är helt rätt det du säger.
Jag vill också konstatera att det är mycket positivt
att, förutom socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet, som står bakom det här betänkandet,
Lena Ek från Centerpartiet och Karin Pilsäter från
Folkpartiet så tydligt talar om vikten just av att alla
kommuner skall ges likvärdiga möjligheter och förut-
sättningar.
Fru talman! Ibland rörs det upp så mycket damm i
diskussionen om utjämningssystemet att det skymmer
sikten för att det är just utjämning som är själva syf-
tet. Det handlar, precis som det har sagts alldeles
nyss, om likvärdiga förutsättningar för alla kommu-
ner och landsting. Det handlar om att alla invånare i
Sverige - från norr till söder - skall få en bra skola,
vård och omsorg. För det behövs en rättvis fördelning
av landets tillväxt. Och då måste vi ha en utjämning
mellan kommunerna och landstingen.
Detta är inget hot mot den kommunala självstyrel-
sen. Tvärtom är det så att ett väl fungerande utjäm-
ningssystem hjälper till att upprätthålla den kommu-
nala självstyrelsen. Det är det som är bakgrunden till
att systemet skall omfatta alla kommuner och lands-
ting.
Precis som sagts skall vi nu ta ställning till en del
förbättringar i utjämningssystemet. De största föränd-
ringarna gäller individ- och familjeomsorg, hälso-
och sjukvård samt kollektivtrafiken. Dessutom får
kommuner med många invandrare ett bättre stöd för
sitt arbete med integration.
Som så ofta förr går Per Landgren och kristdemo-
kraterna i armkrok med moderaterna. Men jag hade
inte trott att Per Landgren så hårdnackat skulle yrka
avslag på förslaget. Lennart Hedquists gratulation och
omfamning av Per Landgren borde vara en tanke-
ställare. Men såvitt jag förstod blev Landgren förtjust.
Inte blir det bättre sjukvård på det här viset, Per
Landgren! Ni talar så väl om sjukvården, men sedan
har ni bara luft i plånboken. Och att sabotera förbätt-
ringarna i utjämningssystemet är precis motsatsen till
den solidaritet som ni talar om i högtidliga stunder.
Per Landgren talade också om Julius Caesar. Jag
tror att när besvikna kommuninvånare får klart för sig
att de kristdemokratiska förslagen är nästan lika ne-
gativa som de moderata förslagen kommer de att säga
till Per Landgren: Även du min Brutus.
Att sedan Lennart Hedquist står där som den
ståndaktige tennsoldaten och säger nej är bara vad jag
hade väntat. Men vad händer vid den frysning av
inkomstutjämningen vid 100 % som ni föreslår? Jo,
det är att kommuner med svag skattekraft och låg
tillväxt får mindre pengar, samtidigt som kommuner
med hög tillväxt och stor skattekraft får mera pengar.
Resultatet blir ökade inkomstklyftor mellan kommu-
nerna. Resultatet blir alltså sämre utjämning och
sämre rättvisa.
Jag måste också ta upp det som Lennart Hedquist
sade om Bergs kommun och de övriga han räknade
upp. Ja, det är så att om man har en tillväxttakt över
riksgenomsnittet får man inte behålla tillväxten. Man
kan få större avgift eller mindre bidrag. Det ligger i
den långtgående utjämningen. Det har föreslagits att
vi skulle sänka inkomstutjämningen till 80 % eller
90 %. Skulle man sänka den till 80 % skulle Bergs
kommun förlora 5 800 000 kr. Skulle man sänka till
90 % skulle de förlora nästan 2 miljoner. Det gäller
för alla de kommuner som Lennart Hedquist räknade
upp. De får ett positivt utfall.
Nu har det förts en stor diskussion om grundlagen,
men jag måste ändå ta upp den frågan. Kan vi verkli-
gen ta Lennart Hedquist på allvar när det gäller
grundlagen? Som vanligt tycker jag att Lennart Hed-
quist har ovanligt svaga argument i grundlagsfrågan.
Här står han nu i riksdagens talarstol och föreslår att
riksdagen skall behålla det nuvarande utjämnings-
systemet under en övergångstid. Men det är ju värre
än så, för om han har rätt i att det nuvarande utjäm-
ningssystemet är ett brott mot grundlagen gör han sig
ju till medbrottsling genom att yrka att systemet skall
behållas under en övergångstid. Om Lennart Hedquist
tror på det han säger, att utjämningssystemet strider
mot grundlagen, varför kräver då inte Lennart Hed-
quist att det skall rivas upp och avskaffas så fort som
möjligt? Varför har inte Lennart Hedquist större re-
spekt för grundlagen än så?
För egen del vill jag erinra om att frågan om sys-
temets grundlagsenlighet prövades såväl av Lagrådet,
som Lena Ek sade, och av konstitutionsutskottet år
1995 i samband med att systemet infördes. Riksda-
gens ställningstagande till det nuvarande utjämnings-
systemet föregicks vidare av ett omfattande utred-
ningsarbete.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen under den
mellanliggande tiden uttalat sig med anledning av
likartade motionskrav. I  sitt betänkande våren 1996
anförde utskottet: "Finansutskottet anser för sin del
att systemets grundlagsenlighet är ställd utom allt
tvivel. Finansutskottet delar konstitutionsutskottets
syn att någon omprövning av det nuvarande statsbi-
dragssystemet från konstitutionella utgångspunkter
inte behövs."
Utskottet gör fortfarande samma bedömning.
Flera motioner tar upp glesbygdsproblem och be-
folkningsminskning. Finansutskottet pekar på att
regeringens förslag innebär klara förbättringar för
kommuner som har sådana problem. Utskottet erinrar
också om den delegation som aviseras av regeringen
och som bl.a. skall lämna förslag till förändringar av
olika faktorer i kostnadsutjämningen. I propositionen
framhålls särskilt att frågan om befolkningsföränd-
ringarnas konsekvenser för den kommunala verksam-
heten skall behandlas med förtur. Jag säger det sär-
skilt till Lena Ek. Även frågan om hur merkostnader-
na för hälso- och sjukvård i storstadsregioner och i
glesbygd skall beaktas på ett rimligt sätt skall övervä-
gas.
Frågan om en nationell utjämning av kostnads-
skillnaderna för personer med funktionshinder tas upp
i flera motioner.  Vi anser i likhet med regeringen och
Utjämningsutredningen att denna utjämning inte bör
ske inom ramen för utjämningssystemet. Men rege-
ringen arbetar vidare för att se om vi kan klara detta
problem med hjälp av ett särskilt statsbidrag.
I motioner från Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna förs fram att inkomstutjämningen
bör sänkas. Olika nivåer föreslås, 90 %, 80 % och
75 %. Jag hänvisade till detta tidigare. I motionerna
hänvisas också till den s.k. Pomperipossaeffekten.
Enligt utskottets uppfattning är inkomstutjäm-
ningen den kanske viktigaste enskilda faktorn för att
skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan
kommunerna. Genom inkomstutjämningen får också
alla kommuner och landsting del av den samlade
tillväxten i landet. Utskottet vill understryka att syftet
med inkomstutjämningen är att utjämna mellankom-
munala skillnader i skattekraft. Att sänka inkomstut-
jämningen, som föreslås i motionerna, skulle vara
mycket negativt för en rättvis fördelning.
Regeringen har aviserat att man skall fortsätta att
se över utredningsarbetet om inkomstutjämningen.
Utskottet tycker att det är naturligt att det sker ett
utvecklings- och utredningsarbete i syfte att förbättra
systemet men att utformningen av inkomstutjämning-
en bör ligga fast.
Det finns enligt utskottet anledning att lyfta fram
det samband som finns mellan kommunindelningen i
storstadsområdena och behovet av att utjämna skat-
teinkomsterna. En storstadsregion har i stor utsträck-
ning en gemensam arbets- och bostadsmarknad. Den
stora spännvidd som i dag finns mellan skatteunder-
laget i olika kommuner förklaras bl.a. av den stora
koncentrationen av höginkomsttagare i vissa förorts-
kommuner. I centralkommuner som Stockholms,
Göteborgs och Malmös kommuner finns motsvarande
kategori höginkomsttagare men också en stor andel
invånare med lägre inkomst. En utjämning av in-
komsterna sker i dessa fall genom inomkommunal
utjämning. På motsvarande sätt sker en omfattande
inomkommunal utjämning i flertalet kommuner.
Utskottet vill med det anförda påpeka att skillnaden i
skattekraft mellan vissa förortskommuner och övriga
kommuner - och därmed förutsättningarna att bedriva
kommunal verksamhet - till en mycket betydande del
förklaras enbart av kommunindelningen. Dessa för-
hållanden måste givetvis enligt utskottet beaktas i
samband med att inkomstutjämningen övervägs.
En fråga som fått stor uppmärksamhet i debatten -
och som även har tagits upp i dag - om inkomstut-
jämningen är i vad mån det kan uppstå negativa mar-
ginaleffekter i form av att kommunernas skattein-
komster efter inkomstutjämning minskar när deras
skatteunderlag ökar - populärt kallad Pomperipos-
saeffekt.
Detta fick vi i utskottet anledning att särskilt dis-
kutera - som Karin Pilsäter sade -  när vi den 18 mars
hade en offentlig utfrågning om det kommunala ut-
jämningssystemet.
LO-ekonomen Mats Morin kunde då mycket tyd-
ligt visa att, visst, teoretiskt kan en sådan effekt upp-
stå under två bestämda förutsättningar. För det första
måste kommunen ha en skattesats som är betydligt
lägre än genomsnittet. För det andra måste kommu-
nens eget skatteunderlag öka mycket kraftigt i för-
hållande till utvecklingen av skatteunderlaget i riket.
Mats Morins slutsats var att det var orealistiskt att en
Pomperipossaeffekt skulle uppstå.
Erfarenheterna under det nuvarande utjämnings-
systemet visar att ingen kommun ännu har uppfyllt
detta andra villkor och att det således inte har före-
kommit någon s.k. Pomperipossaeffekt. I motionerna
Fi602, från Moderaterna, och Fi603, från Kristdemo-
kraterna, påstås felaktigt att flera kommuner i verk-
ligheten skulle ha drabbats av
"Pomperipossaeffekter" av detta slag. Det rör sig
dock om en sammanblandning av olika argument, där
man ibland tycks använda uttrycket
"Pomperipossaeffekt" som en kritik mot själva ut-
jämningsinslaget i inkomstutjämningen.
I motioner från Moderaterna framförs att man vill
ha ett helt nytt, statligt  utjämningssystem. I Folkpar-
tiet vill man både sänka inkomstutjämningen men
också minska antalet faktorer. Även Kristdemokra-
terna vill ha stora förändringar och har nu krävt ett
statligt system. Centerpartiet anser att ett nytt system
måste utvecklas med enklare regler. I motion Fi39, s,
framförs att delegationen bör pröva hur en för utjäm-
ningssystemet gemensam integrationsfaktor kan ut-
formas samt överväga grunderna för byggkostnads-
faktorn.
Utskottet anser att de grundläggande principerna
för systemet bör ligga kvar oförändrade. Utskottet
anser också att regeringens förslag innebär viktiga
förbättringar i det kommunala utjämningssystemet.
Utskottet kan inte ställa sig bakom kraven i motio-
nerna från Moderaterna och Kristdemokraterna att
övergå till ett statligt finansierat utjämningssystem.
Några av de viktigaste motiven för övergången till det
nuvarande systemet fr.o.m. 1996 var att samtliga
kommuner och landsting skulle omfattas av utjäm-
ningen och att generella ekonomiska regleringar
mellan staten och kommunsektorn enligt den s.k.
finansieringsprincipen skulle kunna ske via det gene-
rella statsbidraget.
I flera motioner - och det har även skett i dag -
tas frågan om ett enklare och mer lättöverskådligt
system upp. Enligt utskottets uppfattning måste en
avvägning göras mellan enkelhet och graden av träff-
säkerhet. Utskottet vill också erinra om att förslag att
lyfta ut vissa delar eller verksamheter hittills har
mötts av kraftiga invändningar från enskilda kommu-
ner och landsting.
Som jag tidigare nämnt avser regeringen att till-
sätta en delegation som fortlöpande skall följa upp
utjämningssystemet och kontinuerligt utvärdera de
enskilda delarnas träffsäkerhet samt lämna förslag till
förändringar av olika faktorer i kostnadsutjämningen.
Möjligheterna att förenkla systemet skall också över-
vägas i det fortsatta utredningsarbetet.
I motion Fi42 från Kristdemokraterna hävdas att
utifrån ett Stockholmsperspektiv har de förändringar
som skett efter remissomgången endast på papperet
förbättrat läget något.
Utskottet kan konstatera att i själva verket får 21
av de 26 kommunerna i Stockholms län ett förbättrat
utfall och två kommuner ett oförändrat utfall i jämfö-
relse med utredningens förslag. I motionen anges
också felaktiga uppgifter angående förändringarna för
kollektivtrafiken i Stockholms läns landsting.  Det
handlar enligt regeringens förslag om ett försämrat
utfall på ca 180 miljoner kronor och inte som uppges
i motionen 640 miljoner kronor.
Utskottet har också behandlat ett antal förslag som
har förts fram av företrädare för de borgerliga partier-
na som i vid mening gäller samspelet mellan den
kommunala sektorn och privat näringsverksamhet.
Bl.a. framförs kravet om en halvering av den kom-
munala bolagssektorn i två motioner från Folkpartiet.
Finansutskottet vill peka på att i den handlings-
plan för att förenkla och förbättra villkoren för främst
små företag som regeringen presenterade i december
1998 ingår att åstadkomma klarare regler mellan
kommuner, landsting och små företag. Ett inslag i
detta är den verksamhet som det s.k. Konkurrensrådet
bedriver. Det bör också understrykas att ett samarbete
inletts mellan Näringsdepartementet och de två kom-
munförbunden med att utforma en långsiktig konkur-
renspolicy och att reglerna för offentlig upphandling
är föremål för översyn.
Finansutskottet anser att kommuner och landsting
inom ramen för nuvarande regelsystem skall ha frihet
att organisera sin verksamhet utifrån de lokala förut-
sättningar som råder. Enligt utskottets uppfattning
fungerar den nuvarande ordningen i de allra flesta fall
på ett tillfredsställande sätt.
Slutligen måste jag ställa en fråga till Karin Pil-
säter. Anser Karin Pilsäter att ert förslag i motion
A811 av Lars Leijonborg m.fl. att halvera den kom-
munala bolagssektorn till år 2000 är ett seriöst för-
slag?
Att riksdagen skulle fatta beslut om att tvinga
kommunerna att på mycket kort tid avveckla hälften
av den kommunala bolagssektorn är ett drastiskt
förslag med stora negativa konsekvenser. För det
första skulle det innebära en brutal begränsning i den
kommunala självstyrelsen. För det andra skulle det
innebära stora olägenheter och betydande kostnader
att på en så extremt kort tid genomföra en så omfat-
tande omorganisation.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till hemstäl-
lan i finansutskottets betänkande i alla dess delar samt
avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  177  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Först om LO-ekonomen Mats Morin.
Han hade gjort en helt egen definition av Pomperi-
possaeffekten, som ju inte delas av någon som dis-
kuterar kommunal ekonomi. Hans definition väckte
en viss munterhet bland den samlade expertisen. Att
sedan socialdemokraterna i finansutskottet har mage
att referera denna erbarmliga skrivning gör mig när-
mast beklämd.
Får jag sedan säga att Sonia Karlsson aldrig kan
komma ifrån att dagens utjämningssystem strider mot
den svenska grundlagens lydelse. Det är bara att kon-
sultera grundlagsexperter på den punkten. Sedan kan
man hänvisa till konstitutionell praxis, som ni tydli-
gen verkar vara förtjusta i att göra. Saken blir inte
bättre av att ni citerar era egna skrivningar från kon-
stitutionsutskottet och finansutskottet. Så kan man
inte föra en debatt i de frågorna.
Sedan vill jag säga till Sonia Karlsson att vi i vår
motion inte har föreslagit någon sänkning av utjäm-
ningsgraden. Vi har föreslagit att när lågskattekom-
muner som Berg, Markaryd, Bjurholm eller andra
ökar sin relativa skattekraft utöver riksgenomsnittet
skall den inte konfiskeras av systemet på sätt som
görs nu. Det innebär att de kommuner som vi räknat
upp som exempel i vår motion alla skulle få ett netto-
tillskott. Men det kanske inte är det viktigaste, utan
det viktigaste är att de ser att när de får ekonomisk
tillväxt får de till skillnad från nu behålla de pengar-
na. Det ligger i hela landets intresse.</pre><pre>Anf.  178  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte första gången som Lennart
Hedquist och jag debatterar frågan om utjämnings-
systemet och grundlagsenligheten. Vi gjorde det både
i december 1996 och i december 1997. I dag är det
tredje gången. Jag vet att Lennart Hedquist i maj
passade på att debattera det mot vice ordföranden i
konstitutionsutskottet. Men det är fortfarande så att
utjämningssystemet inte strider mot grundlagen, vil-
ket också kommittén om den kommunala självstyrel-
sens grundlagsskydd, där både Lennart Hedquist och
jag var med, konstaterade. Däremot menade kom-
mittén att ett förtydligande i regeringsformen skulle
kunna skapa en sådan klarhet att sådana här diskus-
sioner som Lennart Hedquist nu för skulle kunna
undvikas. Men jag har inget emot att år efter år de-
battera med Lennart Hedquist denna fråga. Men det
är inte grundlagsstridigt.
Eftersom den offentliga utfrågningen är med som
en bilaga till finansutskottets betänkande förutsätter
jag att vi både kan nämna vad som sades och vilka
som sade saker. Det var inte så att man skrattade åt
det Mats Morin sade om Pomperipossaeffekten och
inte trodde på den. Däremot vet jag att Lennart Hed-
quist inte trodde på det, men det är en helt annan sak.</pre><pre>Anf.  179  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag hann tala med en hel del med de
närvarande efter seminariet, och alla häpnade över
hans uträkning och definition av Pomperipossaeffek-
ten. Men så gjorde tydligen inte socialdemokraterna. I
vilken mån man hade beställt den här utredningen vet
jag inte, men man hade tydligen försökt använda den
i olika sammanhang. Pomperipossaeffekten finns ju,
och den drabbar väldigt många kommuner redan i
dag. Men jag tycker inte att det enbart är den som
man skall fokusera kring, utan lika mycket hur till-
växtfientligt systemet är för alla kommuner. Jag har
åskådliggjort det med Bergs kommun, Bjurholms
kommun eller andra som haft en ekonomisk tillväxt
och där systemet har konfiskerat hela den ekonomis-
ka tillväxten, trots att det är fråga om fattiga kommu-
ner.
Sedan är det så, Sonia Karlsson, att utredningen
förde fram den konstitutionella praxisen. Den kunde
konstatera att systemet med grundlagens lydelse stri-
der mot grundlagen. För att klara ut det föreslog
kommitténs majoritet att man skulle ändra i grundla-
gen, men det har den socialdemokratiska regeringen
dessbättre inte föreslagit att man skall göra. Det är
möjligen, kan man hoppas på, därför att man inser att
vi inte kan leva med det här systemet, som är grund-
lagsvidrigt och tillväxtfientligt.</pre><pre>Anf.  180  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! I stället, Lennart Hedquist, är det pre-
cis tvärtom. Varför regeringen inte har behövt lägga
fram något förslag är för att systemet inte strider mot
grundlagen. Det är därför man inte behövt lägga fram
något förslag. Precis som sagts här tidigare är Mode-
raterna och Kristdemokraterna ganska isolerade i den
här frågan som påstår att systemet strider mot grund-
lagen. Det gör det alltså inte.
Sedan tycker jag inte att Lennart Hedquist skall
blanda bort korten och sätta likhetstecken mellan
Pomperipossaeffekten och själva utjämningsinslaget i
systemet. Det är precis det Lennart Hedquist försöker.
Det är inte bara så att det sades på den offentliga
utfrågningen, utan även i utskottets betänkande och i
propositionen framstår det mycket tydligt att det inte
har inträffat. Många talar om det, men det har inte
inträffat, Lennart Hedquist. Däremot sägs det nu, för
att man inte skall gå och befara att det skall inträffa,
att regeringen skall titta på det här. För att inte behö-
va ens misstänka några marginaleffekter skall man
utreda det vidare. Men som sagt: Pomperipossaef-
fekten finns inte, inte ens när Lennart Hedquist försö-
ker att virvla upp damm att den skulle finnas någon-
stans där inne.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.55 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>12 §  (forts.) Förändringar i utjämningssystemet
för kommuner och landsting m.m. (forts. FiU25)</pre><pre>Anf.  181  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman, kolleger och ni som lyssnar! Sonia
Karlsson kallade mig tidigare i debatten för Brutus;
detta efter det att jag hade jämställt den maktstrategi
som möjligtvis kan ligga bakom statens beslut om att
ha en inomkommunal skatteutjämning där 22 miljar-
der kronor, alltså 5 % av 100 %, skall dirige-
ras/slussas mellan kommunerna.
Nu är det så, Sonia Karlsson, att Brutus var en fri-
hetshjälte. Han hade Cassius, Cato d.y., Cicero m.fl.
vid sin sida. Jag tycker inte att parallellen får dras så
långt som till vad Brutus m.fl. gjorde med Caesar.
Men om det gäller att ta livet av en caesariansk makt-
strategi har jag alls inget emot att bli kallad Brutus.
Då får jag kanske se Lennart Hedquist som Cato d.y.
eller något liknande.
Detta med att gå i armkrok med moderaterna, eller
vem det nu vara må, är inget fel i sig. Det måste ju
vara utifrån saken som man bedömer. Det får mig att
tänka på en annan gammal sentens som finns i Lid-
ners grammatik - dock travesterat här - och det är att
Sonia hellre tycks följa socialdemokratin än sanning-
en - filosofen Platon finns alltså med där. Man måste
ha en argumentering om principerna, om grunderna
och om vad vi faktiskt tror är rätt och rimligt utifrån
de grunder vi har i konstitutionen, i grundlagen. Då
har jag mycket svårt att se hur Sonia Karlsson m.fl.
kan härleda en inomkommunal utjämning utifrån en
logisk argumentering och utifrån de principer som
finns.</pre><pre>Anf.  182  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Per Landgren, det är i alla fall väldigt
tydligt att Lennart Hedquist blev väldigt glad när Per
Landgren gick i armkrok.
Vidare: Vi socialdemokrater säger sanningen, Per
Landgren! Så var det med den saken.
Det är omöjligt för mig att ge mig i kast med att
försöka överträffa Per Landgren när det gäller latinet.
Jag tänker inte ens försöka. Per Landgren talar om
5 %, om konspirationsteorier och jag vet inte vad.
Men Per Landgren borde kunna inse att om det bara
handlar om 5 % borde den här utjämningen ändå
kunna tålas, liksom att de kommuner som har en god
tillväxt har utrymme att fördela till dem som har en
sämre tillväxt.
Per Landgren känner säkert till att Caesar sade att
människor tror vad de vill tro. Per Landgren lever
själv tydligen efter detta.</pre><pre>Anf.  183  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det viktiga är att man argumenterar
utifrån sakskäl. Sonia Karlsson hänvisade tidigare till
de många debatter som varit med Lennart Hedquist
men det är inte debatterna i sig som man skall hänvisa
till, utan det gäller själva argumenteringen. Då måste
man ta itu med sakargumenten.
Hur härleder man utifrån lokaliseringsprincipen,
den kommunala självstyrelsen och den kommunala
beskattningsrätten att kommunala medel de facto
används i andra kommuner? Det är den principiella
härledningen som inte alls har redovisats.
Sedan är det ett antal andra saker som Sonia
Karlsson sade och som inte stämmer - t.ex. att vi
skulle stå för en typ av luftpengar. Men vi kristdemo-
krater har faktiskt satsat mer på den kommunala sek-
torn och vi har de facto finansierat 1,8 miljarder kro-
nor mer. I och för sig räcker det inte men det är en bra
början. Det är ni som har stått för utarmningen och
som nu för tillbaka sådant som den kommunala sek-
torn tidigare har haft. Vi har heller inte, vilket Sonia
Karlsson sade, föreslagit en sänkning av inkomstut-
jämningen. Där måste man vara väldigt varsam.
Vad det från vår sida handlar om är att ersätta in-
omkommunal utjämning med statlig utjämning, här-
lett utifrån de principer vi har i grundlagen. Det är att
agera konstitutionellt.</pre><pre>Anf.  184  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är mycket tydligt att Per Land-
gren inte har varit med om de diskussioner som tidi-
gare varit i denna kammare. Det är alltså så att riks-
dagen har tagit beslut. Lagrådet har behandlat frågan.
Konstitutionsutskottet har dessförinnan behandlat
detta. Det är klart konstaterat att det inomkommunala
utjämningssystemet följer grundlagen.
Från Kommunala skatteutjämningskommittén,
som hade hand om det här ärendet, sägs det att Lag-
rådet ansåg vid den slutliga bedömningen att utjäm-
ningssystemet inte innebar att det skedde en direktfi-
nansiering genom skattemedel från kommuner eller
landsting eller till andra kommuner. De ansåg då att
det här uppfyllde grundlagen, och det är det som
gäller. Det vore väl bra om Per Landgren hade något
förtroende för Sveriges riksdag! Så långt sakfrågan.
När det gäller de andra sakerna är det ju inte så att
ni har skrivit att kommunerna får mera pengar. I fråga
om hur ni har finansierat det kommer det ju i morgon
att bli en lång debatt om ert ekonomiska alternativ. Ni
har alltså skattesänkningar som med 10 miljarder
överstiger besparingarna så det lär inte bli så mycket
över till kommunerna.</pre><pre>Anf.  185  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Före middagspausen ställde Sonia
Karlsson en fråga till mig. Hon undrade om vi menar
allvar med att man skall avveckla hälften av de kom-
munala bolagen. Jag kan informera om att det i varje
fall när vi för snart ett år sedan skrev motionen - vi
visste ju inte att behandlingen skulle komma så här
sent - var ett ytterst seriöst förslag. Vi kommer att
upprepa det.
Det finns över 1 500 kommunala bolag. Att hälf-
ten av dem skulle säljas, läggas ned eller återgå i
kommunal förvaltning anser vi vara ett mycket rea-
listiskt krav. Problemet är att ni socialdemokrater,
t.ex. i dag genom beslut här i kammaren, har försvårat
det genom att man inte får sälja ut bostadsbolag. Ni
tycker att det är så otroligt angeläget att man fortsät-
ter att bedriva mycket verksamhet i bolagsform men
det är en annan historia.
Jag tänkte i stället rikta en motfråga till Sonia
Karlsson. Det är nämligen så att majoriteten i betän-
kandet från finansutskottet faktiskt inte med ett enda
ord - inte ens med ett kommatecken eller en referens
till motionernas nummer - kommenterat det faktum
att Folkpartiet och Centerpartiet föreslår en radikal
omarbetning av det här systemet.
Finansutskottets majoritet har inte bevärdigat sig
att ens antyda ett enda argument för varför man inte
tycker att det finns några metodproblem, varför anta-
let faktorer inte är för många, varför incitamentsfrå-
gorna inte är ett problem, varför man inte behöver
eftersträva mer förutsägbarhet osv. Alla de här pro-
blemen har vi i Folkpartiet och även Centerpartiet lyft
fram som orsak till att vi vill göra en grundlig ge-
nomarbetning. Detta har ni inte alls nämnt. Därför
föreslår jag att Sonia Karlsson i sin replik berättar
varför finansutskottets majoritet inte anser att Folk-
partiets krav på en omarbetning ens behöver tas på
allvar.</pre><pre>Anf.  186  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vad jag tycker är bekymmersamt med
både Karin Pilsäters och Folkpartiets syn på de kom-
munala bolagen är att man säger att man redan för ett
år sedan kunde påstå att det går att halvera den kom-
munala bolagssektorn till år 2000 men det är omöj-
ligt. Det skulle ställa till med mycket stora problem
och skador. Det är det som är underlaget.
När det gäller den kommunala självstyrelsen är
det faktiskt upp till kommunerna att på bästa sätt
handha sin verksamhet. Kommunala bolag är inget
nytt. I ca 130 år har kommunerna kunnat använda sig
av sådana. Det är just aggressiviteten som jag tycker
är anmärkningsvärd.
Sedan har vi i finansutskottets betänkande talat
om att man nu tittar på dessa saker ur olika synvink-
lar. Vi har konkurrensrådet, och även på Näringsde-
partementet och i Kommunförbundet skall man ta
fram en konkurrenspolicy. Det är självklart viktigt att
det tillgår på rätt sätt.
Det är alltså inte alls på det sätt som ni framhåller
från Folkpartiet. Jag tycker att det är fel gentemot alla
kommuner och kommunalpolitiker.
Jag måste ändå säga att jag i mitt anförande hän-
visade bl.a. till Lena Ek, som vill ha ett enklare och
mer genomskinligt system. Även Karin Pilsäter har
sagt detta. Vi hänvisar på flera ställen i finansutskot-
tets betänkande, och jag gjorde det särskilt i mitt
anförande, just till den delegation som skall tillsättas
och som skall följa alla de frågor som både Karin
Pilsäter och andra har tagit upp. Jag anser att det är
väl tillgodosett.</pre><pre>Anf.  187  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag förstår att Sonia Karlsson vill
blanda bort korten genom att tala om helt andra saker.
Kommunala bolag har vi diskuterat många gånger.
Åtminstone hälften av de 1 500 bolagen ägnar sig åt
verksamheter som kommunerna över huvud taget inte
skall hålla på med och som det vore mycket enkelt att
avveckla mycket snabbt. Men det är en annan sak.
Det har vi debatterat många gånger förr.
Huvudfrågan för i kväll är det kommunala utjäm-
ningssystemet. Den delegation som nu skall följa ett
antal frågor och inveckla detta system vidare har,
såvitt vi har kunnat läsa oss till i propositionen, inte
alls i uppdrag att arbeta på det sätt som vi efterlyser.
Jag skulle än en gång vilja be Sonia Karlsson att
förklara varför finansutskottets majoritet inte anser att
dessa grundläggande metodproblem och det grund-
läggande problemet att faktorerna är alltför många,
osv., inte behöver utredas. Vi yrkar på att man skall
tillsätta en rejäl utredning som arbetar om systemet.
Jag tycker att det vore klädsamt om ni kunde förklara
varför ni inte vill detta, i stället för att säga att vår
yrkan är tillgodosedd. Den är definitivt inte tillgodo-
sedd med det ni skriver. Det framgår mycket tydligt
på s. 20, 21 och 22 i detta betänkande att ni över
huvud taget inte har funderat i dessa banor. Yrkandet
är inte tillgodosett i och med det ni skriver om dele-
gationen.</pre><pre>Anf.  188  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bestämt säga till Karin Pilsä-
ter att jag inte blandar bort några kort. Det finns en
fyrpartimotion och en fyrpartireservation som gäller
kommunala bolag, bl.a. Det finns också två folkpar-
timotioner. Den ena gäller att ni vill halvera bolags-
sektorn till år 2000, den andra att ni vill halvera den
till 2002. Det behandlas i betänkandet. Det är själv-
klart att jag behandlar det här också.
Vad gäller systemet kan jag berätta att vi särskilt
har sagt - jag nämnde det i anförandet, och det står i
betänkandet - att det är motstridigt att flera motionä-
rer säger att man vill ha systemet mera enkelt, rättvist
och genomskinligt, samtidigt som man säger att vi
behöver ta in flera saker i systemet. Det går inte att få
både-och. Då måste man göra en avvägning. Det är
sagt att delegationen bl.a. skall titta på dessa olika
saker. Det finns väl belyst både i finansutskottets
betänkande och i mitt anförande.</pre><pre>Anf.  189  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! När jag lyssnade på debatten före
middagsuppehållet blev jag ganska upprörd över Per
Landgrens anförande. Sedan lugnade jag ned mig
under middagsuppehållet. Men efter att ha lyssnat på
repliken på Sonia Karlssons anförande är jag tillbaks i
samma tillstånd.
"Härska genom att söndra", "maktspel",
"socialistiskt synsätt" och "centralistisk härskartek-
nik" - det anförande som Per Landgren höll före
middagsuppehållet kunde knappast en moderat ha
uttryckt på ett bättre sätt. Det var typisk moderat
vokabulär, moderat teknik och moderat argumenta-
tion i denna debatt.
Jag vill erinra Per Landgren om att han knappast
har stöd ute bland de kristdemokratiska ledamöterna i
Kommunsverige. Det är så att vi under detta arbete
har haft en omfattande remissomgång. Jag måste
konstatera att det är väldigt många kristdemokrater
runtom i Sverige som har tillstyrkt utredningens för-
slag. Det finns en och annan moderat också. Per
Landgren skulle kanske läsa Kommunförbundets
enhälliga yttrande - ett yttrande som tillstyrker sys-
temet i enlighet med den uppläggning som regeringen
har presenterat för riksdagen. Den kontakten med den
kommunala verkligheten kan man begära att en före-
trädare för ett parti i Sveriges riksdag har.
Fru talman! Skolan, vården och omsorgen är vik-
tiga grundfundament som vårt välfärdssamhälle vilar
på. Dessa tre områden måste hålla hög kvalitet och
vara tillgängliga för alla. Den generella välfärden gör
individen stark och trygg och är därför en förutsätt-
ning för ekonomisk tillväxt och utveckling.
Landets kommuner och landsting har mycket oli-
ka förutsättningar för att bereda sina invånare en bra
kommunal service. Det vet vi alla. Det verktyg som
vi har valt att använda för att korrigera detta är sys-
temet för kommunal utjämning. Det systemet bygger
på den enkla grundläggande fundamentala principen
om solidaritet och rättvisa.
Utvecklingen i en kommun kan inte isoleras från
utvecklingen i grannkommunen eller för den delen i
resten av Sverige. En god utbildning och trygga upp-
växtvillkor för alla barn och ungdomar är viktigt för
tillväxten. Detta bör alla kommuner kunna erbjuda
sina medborgare.
Debatten om det kommunala utjämningssystemet
handlar ytterst om vilken ambitionsnivå man har när
det gäller att tillförsäkra just alla invånare dessa
grundläggande välfärdsresurser. Acceptansen för ett
omfördelande system ställer krav på förmågan att
lyfta blicken en aning och se utanför den egna kom-
mungränsen.
Fru talman! Under beredningen av frågan om ut-
jämningssystemet reste jag runt mycket i landet och
träffade företrädare för kommuner och landsting. Jag
har också med stort intresse tagit del av de remissvar
som kommit in till departementet under beredningen.
Man kan konstatera några saker. En sak är att åsikter-
na om utformningen av utjämningssystemet är myck-
et blandade. Det finns kommuner som säger att det är
ett för komplicerat system och att det missgynnar just
deras kommun. Man borde förenkla det och minska
antalet faktorer i systemet. Men det finns också åt-
skilliga kommuner - även kommuner där kristdemo-
kraterna och moderaterna sitter i ledningen - som
tycker att man skall bygga ut systemet med nya fakto-
rer.
Det finns emellertid en sak som har slagit mig när
jag har lyssnat på synpunkterna. Det är att det råder
en bred samsyn om de grundläggande principerna för
systemet. Det återspeglas, som jag nämnde tidigare, i
Kommunförbundets gemensamma yttrande. Alla
partier är med. Det är ett enigt yttrande. Det åter-
speglas också i Landstingsförbundets yttrande, där
det visserligen finns reservationer från moderaterna.
Det återspeglas i alla de remissvar som har kommit in
från kommuner och landsting, vilket man ser om man
bemödar sig att gå igenom dem.
Jag tycker att det är ett utomordentligt glädjande
besked, för det visar att det finns en grundläggande
solidaritet mellan svaga och starka kommuner. Det
visar att det finns en bred insikt om vilka konsekven-
ser ett avskaffande av utjämningssystemet skulle föra
med sig.
Det är klart att det finns extrema undantag. När
debatten var som hetast kunde jag ta emot ett press-
meddelande från Stockholms kommun, där man
frankt förklarade att man ville lämna utjämningssys-
temet - utträda ur det. Då har man missat poängen.
Man har missat poängen att utjämningssystemet är ett
system som inte bara handlar om detta, utan som
kompletteras med det generella statsbidragssystemet.
Man har också missat den grundläggande poängen att
en förutsättning för att Sverige skall växa sig starkt,
för att vi skall kunna upprätthålla en likvärdig service
i alla delar av landet och för att vi skall kunna hålla
ihop och inte splittra Sverige är att vi också har ett
system som utjämnar inkomster och kostnader.
Jag kan göra ett parentetiskt konstaterande. Om de
som hade författat det pressmeddelandet hade funde-
rat lite närmare på vilka konsekvenser det skulle få
för Stockholms kommun om man skulle utträda ur
statsbidragssystemet och utjämningssystemet hade de
snabbt kunnat överblicka att Stockholms kommun
skulle gå miste om 4 miljarder kronor i statliga bi-
drag.
Fru talman! Systemet för inkomstutjämning är en
garanti för att alla kommuner och landsting skall få
del av den ekonomiska tillväxten i landet. Skatteun-
derlaget skiljer sig väsentligt mellan kommunerna
och mellan landstingen. Borgholms kommun har en
skattekraft på 74 %. Det skall ställas mot Danderyds
skattekraft på 172 %. Den ojämlikheten eller den
bristande likvärdigheten i kommunernas ekonomiska
förutsättningar på inkomstsidan tenderar faktiskt
också att växa. Det måste vi vara medvetna om.
Vi har nu starka tillväxtregioner som drar. Det är
Stockholm, Göteborg, Västra Götaland, Malmöområ-
det, ett antal högskoleorter som Linköping, Umeå och
ett antal andra orter. Där är tillväxten oerhört stark.
Man kan läsa moderaternas reservation och se hur de
agerar. De säger att de områden som växer kraftigt
själva skall ta del av den tillväxten. Då lämnar man
alltså övriga delar av Sverige bakom sig. Det är en
politik som Socialdemokraterna inte kan ställa upp
bakom. Vi behöver mer av regional balans, inte mind-
re. Utjämningssystemet är en faktor för att uppnå en
någorlunda hygglig regional balans. Det krävs åtskil-
liga andra insatser. Men mer er politik rycker ni un-
dan grundfundamentet för att man skall få en bra
regional balans.
Jag har konstaterat att det finns en skönhetsfläck i
systemet. Jag tror att det var Lennart Hedquist som
gjorde sig lustig över att jag just hade rubricerat det
som en skönhetsfläck. Det finns en skönhetsfläck när
det gäller inkomstutjämningen på det sättet att det
finns en teoretisk möjlighet att man drabbas av en s.k.
Pomperipossaeffekt. Det har dock visat sig att ingen
kommun någonsin har fått en sådan negativ utveck-
ling, och med största sannolikhet kommer inte någon
heller att få det. Jag tillåter mig ändå att konstatera att
det är en skönhetsfläck om det finns en teoretisk
möjlighet. Nu har vi sagt i propositionen - och ut-
skottet säger det också - att det finns anledning att se
över möjligheten att eliminera den här skönhetsfläck-
en utan att man för den sakens skull frångår principen
om en långtgående utjämning.
Fru talman! Beräkningsgrunderna för utjämnings-
systemet anses allmänt vara alltför komplicerade.
Denna kritik riktar sig i huvudsak mot kostnadsut-
jämningen. Även i det här fallet föreslår regeringen
att ett utredningsarbete skall inledas för att man skall
undersöka möjligheten att göra systemet enklare och
mer stabilt. Systemet för kostnadsutjämning är dock
svårt att förenkla utan att man samtidigt riskerar att
försämra precisionen i systemet. Kommunerna och
landstingen har strukturella merkostnader som är
opåverkbara. Om vi menar allvar med talet om att alla
medborgare skall ha rätt till en bra kommunal service
förutsätter det också en utjämning av merkostnader-
na. Valet av vilka faktorer som skall kompenseras är
ett resultat av noggranna politiska överväganden.
Fru talman! En viktig del i de förändringar som vi
föreslår i kostnadsutjämningen är att man skall kom-
pensera kommuner med en hög andel invånare med
utländsk bakgrund för deras stora ansvar när det gäl-
ler integrationsarbetet. I propositionen presenteras
bl.a. förslag till en ny faktor som innebär att man
omfördelar efter andelen barn och ungdomar med
utländsk bakgrund. Vi vet att behovet av extra insat-
ser inom t.ex. skola och barnomsorg ofta är särskilt
stort i denna grupp. Dessa barn och ungdomar är vår
framtid i lika stor utsträckning som alla andra. Vi har
inte råd att låta dem växa upp med en bristande tilltro
till sin egen kapacitet och till samhället. Utöver denna
nya integrationsfaktor görs också förändringar med
integrationshänsyn inom bl.a. faktorerna äldreom-
sorg, individ- och familj samt grundskola.
Nuvarande kostnadsutjämning bestäms i hög grad
av faktorer som speglar de kostnadsmönster som
förelåg i början av 1990-talet. Systemet har inte kun-
nat uppdateras sedan dess och har därmed inte för-
ändrats i takt med de stora samhällsförändringar som
har skett. Därför blir det nu en så genomgripande
förändring i utfallet för kommunerna när systemet
uppdateras. En stor del av de förändringar som nu
genomförs medför att systemet bättre kan uppdateras
fortlöpande och följa samhällsutvecklingen. Vi behö-
ver löpande följa upp och utvärdera systemet. Därför
avser regeringen att tillsätta en särskild delegation
med en sådan uppgift. Delegationen skall även konti-
nuerligt utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet.
Regeringen har också för avsikt att tillsätta en expert-
grupp med uppdrag att undersöka möjligheterna att
göra systemet enklare och mer stabilt. Det säger jag
som en kommentar till Karin Pilsäters inlägg i dag.
Det finns områden i utjämningen som behöver
analyseras ytterligare, och det relativt snabbt. Befolk-
ningsförändringarnas konsekvenser för den kommu-
nala verksamheten är en sådan prioriterad fråga.
Analysarbetet måste starta omgående i det avseendet.
Utflyttningen är i dag större än på många år, och den
utgör för många kommuner det största hotet mot
framtidstron och en stabil ekonomi. Regeringen före-
slår i sin proposition en förlängning av införandeperi-
oden med ett år, t.o.m. 2004. Vi har också föreslagit
en begränsning av de årliga bidragsminskningarna
och ett tak för bidragsförlusterna på både kommun-
och landstingssidan under perioden 1996-2004.
Många företrädare för kommuner och landsting
har uttryckt oro över vad som kommer att hända efter
införandeperiodens slut. Beredningen kring detta
kommer att inledas inom kort, och frågan kommer att
lösas i god tid före 2004. Jag kan redan i dag lugna
oroliga kommunalpolitiker med att säga att regering-
en inte har några planer på att låta någon fallucka
öppna sig vid nyår 2005.
Jag vill också säga några ord i anslutning till vad
Lena Ek sade. Hon nämnde LSS-kostnaderna. Jag ser
en brist i att vi i vår inte har haft ett underlag för att
lägga fram ett förslag till riksdagen om en utjämning
och ett statsbidragssystem för LSS-kostnaderna. Ty-
värr tog utredningen inte fram ett sådant underlag till
regeringen.
Det är alldeles klart att det föreligger stora skill-
nader mellan kommuner och mellan olika delar i
landet när det gäller kostnaderna för LSS. Skillnader-
na är så stora att någon form av utjämning och stats-
bidrag behövs. Regeringen bedömer att utjämning för
kostnader för verksamhet enligt LSS inte bör ske
inom ramen för utjämningssystemet. Det kan inte
garanteras att kommunerna inte kan påverka utfallet
av sina bidrag och avgifter. Däremot avser vi snabbt
att initiera ett utredningsarbete inom Regeringskans-
liet för att finna ett statsbidragssystem som kan träda i
kraft fr.o.m. 2001.
Fru talman! Ett hållbart och uppdaterat utjäm-
ningssystem är en förutsättning för att alla landets
kommuner och landsting skall kunna klara de utma-
ningar som vi kommer att stå inför ett par år in på det
nya seklet. Sverige är ett stort land med en liten be-
folkning. Risken finns att det skapas en klyfta mellan
tillväxtregioner och de regioner som brottas med
befolkningsutflyttning och som så att säga utbildar
sina ungdomar för export.
Hela Sverige måste leva om vi skall kunna behålla
intensiteten i tillväxtområdena och för att nya sådana
områden skall kunna skapas. Det kräver aktiva åtgär-
der. Tillväxtavtalen är ett exempel på regeringens
arbete för detta. Utjämningssystemet är ett annat.
Satsningen på de mindre och medelstora högskolorna
är ett tredje. Planerna för ett aktivt och effektiv ge-
nomförande av EU:s strukturfondsarbete i de regioner
som är i behov av särskilt stöd för att få till stånd en
positiv ekonomisk utveckling är ett fjärde.</pre><pre>Anf.  190  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Lars-Erik Lövdén nämnde Svenska
kommunförbundets remissvar. Då tycker jag att stats-
rådet skall läsa vad Kommunförbundet skriver om
Pomperipossaeffekten och hur den inte bara är en
teoretisk möjlighet utan ett praktiskt problem för en
rad kommuner i dag. Jag har noterat att socialdemo-
kraterna bl.a. i utskottet, men även tidigare i rege-
ringen, har omdefinierat Pomperipossaeffekten till att
vara något helt annat än det bl.a. Svenska komunför-
bundet beskriver.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Löv-
dén. Av vilken anledning har ni gjort detta? Är det för
att dribbla bort de negativa effekter som drabbar
dessa kommuner redan i dag och som inte bara är
något teoretiskt framräknat exempel? Eller är det så
att utredningen av Morin, som kommer från LO, var
någon form av beställningsjobb från regeringen för
att åstadkomma en ny definition av Pomperipossaef-
fekten?
Statsrådet nämner också Borgholm som den
kommun som har den lägsta skattekraften i landet,
och det är ju riktigt. Om nu Borgholm ökar sin skat-
tekraft eller, för att ta de exempel som jag har tagit
tidigare, om Bergs kommun i Jämtland ökar sin skat-
tekraft, Markaryds kommun i Småland, Boxholms
kommun i Östergötland eller Bjurholms kommun i
Västerbotten, kommuner med låg skattekraft som fick
en ökning av sin relativa skattekraft, tycker statsrådet
verkligen att det är ett bra system ur tillväxtsynpunkt
när man konfiskerar hela den extra tillväxten?
Jag trodde att vi i vårt land hade någon form av
enighet om att vi skall försöka få ett tillväxtklimat där
ekonomin kan växa. Hur kan man då ha kvar ett ut-
jämningssystem för kommunerna som försöker kväva
ekonomisk tillväxt var den än uppstår?</pre><pre>Anf.  191  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag känner inget större behov av att
fortsätta den debatt som Lennart Hedquist hade med
Sonia Karlsson. Sonia Karlsson bemötte de påståen-
den som Lennart Hedquist förde fram på ett alldeles
utomordentligt sätt. Det som stör mig är att Lennart
Hedquist upprepar två argument, Pomeripossaeffek-
ten och att det skulle strida mot regeringsformen.
Låt oss ta debatten om vad det egentligen handlar
om. Vad är den moderata politiken? Den moderata
politiken är att frångå inkomstutjämningen, dvs. att
gå ifrån utjämningssystemet. Konsekvenserna av det
skulle bli utomordentligt långtgående för en rad
kommuner runtom i landet som inte har de tillväxt-
förutsättningar eller de tillväxtmöjligheter som man
har i exempelvis Storstockholmsområdet.
Lennart Hedquist säger att det är tillväxthämman-
de. Det tycker kanske inte en rad kommunföreträdare
från Moderaterna runtom i landet - jag kan räkna upp
dem - som har tillstyrkt systemet. De säger t.o.m. i
sina remissvar att vi måste ha en långtgående inkom-
stutjämning.
Titta framför allt på Stockholm. Vad är det som är
tillväxthämmande i Stockholm? Det är i Stockholm
som vi har den starkaste tillväxten i landet. Inte har
utjämningssystemet varit ett hinder för det.</pre><pre>Anf.  192  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Vi har ett system som onekligen
uppmuntrar till befolkningsökningar och missgynnar
befolkningsminskningar, men det är något helt annat.
Jag har talat om tillväxten av skattekraft. Där har vi
ett system som slår obönhörligt mot all relativ skatte-
kraftsökning även i fattiga kommuner. Jag har tagit
en rad exempel.
Jag noterar att Lars-Erik Lövdén inte kan bemöta
mina exempel på något sätt. Han hänvisar till att jag
diskuterat med Sonia Karlsson, som inte heller kunde
bemöta dem på något sätt. Han återupprepar påståen-
den om att vi moderater skulle vara motståndare till
kommunal utjämning. Detta är befängda påståenden.
Det är bara att läsa i våra motioner för att upptäcka att
det är totalt felaktigt.
Vi vill ge dessa kommuner, och inte minst dem
med låg skattekraft, en form av garanti att få en till-
försel av medel för att de skall kunna sköta sina upp-
gifter men också ett incitament att få behålla den
ökade skattekraft som de kan åstadkomma. Jag tycker
att Lars-Erik Lövdén skall läsa lite grann om vad vi
har skrivit och sedan också studera hur tillväxtfient-
ligt regeringens förslag är på den här punkten.</pre><pre>Anf.  193  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det märkliga är, Lennart Hedquist, att
när jag har rest runtom i landet och träffat företrädare
för de kommuner som Lennart Hedquist åberopar i
glesbygder och på andra håll har jag mött kommunal-
politiker över partigränserna som har varit väldigt
måna om det utjämningssystem vi har i dag och prin-
ciperna för det utjämningssystemet.
Det har funnits många synpunkter på detaljer. Det
har funnits synpunkter på de olika faktorernas kon-
struktion. Det har funnits synpunkter på att det är lite
komplicerat och inte så överblickbart. Det har också
funnits synpunkter på att det borde tillföras fler fakto-
rer. Men principerna bakom utjämningssystemet har
det funnits en stark uppslutning för.
Konstigt nog, Lennart Hedquist, har det funnits en
väldigt starkt uppslutning framför allt för inkomstut-
jämningen från de kommuner som har låg skattekraft.
Lennart Hedquist borde ta del av de synpunkterna.
Moderaternas agerande är egentligen ett grundskott
mot hela utjämningssystemet. Det är väldigt illavars-
lande.
En sådan omläggning skulle innebära att vi splitt-
rar Sverige när vi i det läge vi nu befinner oss i behö-
ver se till att hålla ihop Sverige. Det gäller framför
allt att ge de delar av landet som har svag tillväxt ett
starkare stöd både för att kunna klara kommunal
service men också för att vända utvecklingen i kom-
munerna.</pre><pre>Anf.  194  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja gå tillbaka till frågan
om det fortsatta reformarbetet. Som jag sagt tidigare
har vi i Folkpartiet lagt fram förslag om att man skall
tillsätta en utredning som arbetar om systemet.
Sonia Karlsson sade alldeles nyss att det kravet
kan anses tillgodosett. Men om jag jämför med vad
som står i propositionen, och med vad vi nu har fått
höra av statsrådet om att man dessutom skall ha en
expertgrupp och de syften som den skall ha, har jag
väldigt svårt att se att det skulle tillgodose våra krav.
Statsrådet Lövdén kanske skulle vilja förtydliga
om det verkligen är så att den delegation som tillsätts
skall arbeta om systemet, ta bort faktorer och använda
andra metoder. Man kunde t.ex. skippa det tveksam-
ma eller felaktiga sättet att använda regressionsanaly-
ser och i stället gå över till förklarande variabler.
Man kunde också se till att utjämna för kostnads-
skillnader och inkomstskillnader i ett sammanhang så
att en kommun inte först måste betala in sina in-
komster för att sedan få bidrag för att kunna betala
kostnader som legat till grund för att den kunnat få så
höga inkomster för exempelvis barnomsorgen. Man
skulle kunna ha ett renare system. Jag nämnde tidiga-
re exemplet med Kiruna. Där ger kommunen bort lika
mycket som den får tillbaka. Det blir en väldig rund-
gång.
Om det är så är vi glada. Men vi kan inte läsa oss
till i förslagen att arbetsgruppen eller delegationen
har det uppdraget. Vi vore väldigt glada om det vore
så. Därför skulle jag vara tacksam om statsrådet kun-
de antingen bekräfta eller dementera vilket uppdrag
gruppen skall ha.</pre><pre>Anf.  195  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är två delar. Vi aviserar i propo-
sitionen tillsättandet av en delegation som skall följa
upp och utvärdera det system som riksdagen kommer
att ställa sig bakom om några timmar. Den skall följa
upp och utvärdera de olika faktorerna och se om de är
tillräckligt träffsäkra.
Den skall också ta itu med några av de frågor som
jag tror pockar på ganska snabb uppmärksamhet,
nämligen hur kostnadsutvecklingen ser ut vid starka
befolkningsförändringar - både starka befolkning-
sökningar och starka befolkningsminskningar. Det
gäller kanske särskilt på landstingssidan där konsek-
venserna av starka befolkningsminskningar naturligt-
vis är påtagliga för möjligheterna att klara en bra
sjukvård i alla delar av landet.
Det är den ena delen, dvs. delegationens arbete.
Men vi avser också att tillsätta en expertgrupp med
uppdrag att undersöka möjligheten att göra systemet
enklare och mer stabilt. Det är kanske den sista
punkten som Karin Pilsäter refererar till när hon stäl-
ler frågan till mig.
Jag tycker att det hade varit bra om vi hade funnit
ett system som är enklare, innehåller ett mindre antal
faktorer och är mer överblickbart. Men man skall
också vara medveten om att detta är lättare sagt än
gjort. Jag tror att det är en svår process om man inte
skall minska träffsäkerheten, men jag tycker att det
finns skäl att få i gång ett sådant arbete. Detta får väl
så småningom, om något år, utmynna i ett mer parla-
mentariskt arbete inför 2004.
Vi tillsätter alltså en expertgrupp som skall ta sig
an den här uppgiften i samverkan med Kommun- och
Landstingsförbunden.</pre><pre>Anf.  196  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! I mina öron lät detta väldigt vagt och
luddigt och inte alls som någonting som kan motsvara
de krav som vi ställer. Jag hör ingenting från rege-
ringen eller finansutskottets majoritet om problemen
med de metoder som man använder. Professor Brita
Schwartz har t.o.m. skrivit en skrivelse till er där hon
förklarar att ni har missförstått hur man skall använda
den av henne framräknade modellen. Det bådar inte
gott att ni inte ens tar upp den här diskussionen.
Det är ju inte så att systemet är träffsäkert i dag
eftersom man inte använder förklarande variabler på
vad som orsakar strukturskillnaderna, utan man an-
vänder den här typen av statistisk samvariation. Det
är inte träffsäkert. Det kommer inte att bli mer träff-
säkert för att man sitter och förfinar och kommer på
nya faktorer som skall räknas in. Efter den här debat-
ten tror jag att det blir mer och mer tydligt att vårt
förslag behövs. Det handlar om att man faktiskt måste
se över det här i grunden.
Enkelhet handlar ju inte om att vi var och en skall
kunna sitta hemma och räkna ut hur mycket man skall
få eller betala till utjämningssystemet. Det handlar ju
om att det skall finnas en förutsägbarhet, genomskin-
lighet och begriplighet. Det får man även med väldigt
komplicerade metoder om de är korrekta. Det är det
som är poängen. De nuvarande systemen är inte så-
dana att ens de mest framstående experterna och de
som har den största tillgången till information kan
räkna ut eller skåda igenom detta.
Systemet måste bli enklare, genomskinligare, mer
förutsägbart och korrekt. Detta går att kombinera
genom att man använder bättre metoder. Ett sådant
arbete måste sättas i gång. Jag vidhåller därför mitt
yrkande om bifall till reservation 12. Det är uppenbart
att den expertgrupp som vi nu får höra talas om inte
är tillfyllest.</pre><pre>Anf.  197  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är möjligt att Karin Pilsäter inte
blir nöjd med mitt svar, men syftet med expertgrup-
pens arbete är just att se om det är möjligt att hitta ett
system som är enklare, mer stabilt, mer förutsägbart
och genomskinligare, för att använda de ord som
Karin Pilsäter använde.
Jag konstaterade samtidigt i min tidigare replik att
jag inte tror att detta är alldeles enkelt. Det finns
starka intressen här om att olika faktorer skall beak-
tas. Om man minskar antalet faktorer, minskar kanske
också precisionen i systemet.
Det system som riksdagen nu skall ta ställning till
är framarbetat under ett väldigt långt utredningsarbete
med väldigt många experter inblandade. Det är i
princip den landstingsmodell som Landstingsförbun-
dets ekonomer har varit med om att arbeta fram.
Jag vill gärna medverka till att vi tittar på detta
med lite nya ögon för att se om det är möjligt att hitta
ett enklare och mer stabilt system.</pre><pre>Anf.  198  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det känns lite märkligt att höra av ett
socialdemokratiskt statsråd att han blir upprörd över
att jag använder beteckningen socialistiskt synsätt på
det här systemet. När det gäller maktstrategin sade
jag också att den mycket väl kan vara omedveten.
Men maktstrategin finns ju där. De 5 % som slussas
mellan kommuner blir det som är stridsäpplet och
som fångar hela intresset. Om den är omedveten så låt
oss tillsammans ändra på den!
Sedan måste jag tyvärr också kommentera att
statsrådet har ett okvalificerat sätt att referera remiss-
svaren. Det råkar vara så att jag har en icke helt oan-
senlig erfarenhet från just kommunsektorn. Låt mig
uttrycka det så här: När den här typen av utredningar
och propositioner kommer är inte utfallet av ett ringa
intresse.
Jag vet ju också att t.ex. professor Ernst Jonsson
hade en kritisk runda i Dagens Nyheter. Jag har inte
sett något bemötande av detta. Han pekar också på
hur remissinstanser nästan används.
Det är skillnad på debatt och debatt, och signifi-
kativt för denna är att argumenten inte bemöts. Stats-
rådet hänvisar hela tiden till andra, till människor han
har mött osv. Var finns sakargumenten?</pre><pre>Anf.  199  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag har lite högre tankar om kommu-
nalpolitiker än vad Per Landgren har. Jag tror inte att
kommunalpolitiker bara tittar på utfallet. Jag tror att
kommunalpolitiker väldigt noga funderar igenom
vikten av att ha ett utjämningssystem. Jag ser många
remissvar där Kristdemokraterna har varit med om
majoritetsyttrandena där man slår fast att man delar
de grundläggande principerna bakom utjämningssys-
temet. Det gör också Kommunförbundet i sitt remiss-
svar, och där har Kristdemokraterna anslutit sig.
Jag noterar också att Kristdemokraterna står bak-
om Landstingsförbundets remissyttrande om jag inte
missminner mig. Moderaterna reserverar sig däremot.
Jag har alltså högre tankar om kommunalpolitiker
än det inskränkta sätt som Per Landgren ger uttryck
för.
Sedan vände jag mig i mitt anförande mot Per
Landgrens uttryckssätt under debatten. Det gjorde jag
med fog. Härska genom att söndra. Är det lämpligt att
använda ett sådant uttryckssätt i debatten om ett väl-
digt viktigt system som har en god förankring i
Kommunsverige?
Maktspel, socialistiskt synsätt, var andra uttryck.
Är alla de kristdemokrater runtom i kommunerna som
tycker att systemet är bra och som tillstyrkt det präg-
lade av ett socialistiskt synsätt?
Än en gång vill jag säga att jag tycker att man kan
dra en slutsats av den stundtals väldigt infekterade
debatt som vi hade i vintras om utjämningssystemet.
Det är en slutsats som jag tycker är glädjande. Solida-
riteten mellan kommuner i olika delar av landet är
stark. Det finns en bred uppslutning bakom principer-
na i utjämningssystemet.</pre><pre>Anf.  200  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det handlar inte alls om att ha en hög
eller låg syn på kommunföreträdare. Här borde det
möjligen handla om att ha en hög syn på konstitutio-
nen, att ha en hög syn på debatten och bemöta sakar-
gument med sakargument. I mitt inlägg försökte jag
presentera ett antal sakargument, men statsrådet upp-
rörs över mina slutsatser och en och annan jämförelse
tillbaka i historien.
Jag tror inte att statsrådet behöver bekymra sig
över kristdemokrater ute i landet. När Kommunför-
bundet fattade sitt beslut satt inte Kristdemokraterna
med i styrelsen där. När det gäller Landstingsförbun-
det säger man att man inte vill att detta skall genom-
föras utan ett generellt tillskott på 5 miljarder. Det
föreligger ju inte. Landstingsförbundet har alltså inte
gett sitt godkännande till detta.
Så skulle man kunna gå igenom remissvar efter
remissvar och pulvrisera de här argumenten som förs
fram. Jag tycker att de är lite slarviga.
Om jag nu skall markera mot t.ex. moderaterna,
eftersom statsrådet och andra gör en poäng av att vi
har liknande uppfattningar, har vi sagt att vi vill tillfö-
ra kommunsektorn mer pengar. Sjukvården behöver
det, kommunerna behöver det. Vi har, som jag har
sagt i mitt anförande, helt ställt oss bakom att utjäm-
ningssystemet är till för alla kommuner, landsting och
regioner. Det skall skapa likvärdiga förutsättningar.
Men det är det inomkommunala som är problemet,
inte själva utjämningen som sådan. Detta förbigås
glatt. Men jag kan ju förstå att det kan passa den
politiska retoriken.</pre><pre>Anf.  201  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag noterade före middagsuppehållet
att Lennart Hedquist begärde replik på Per Landgren
och att han gratulerade Per Landgren till ett framsynt
anförande. Det är väl så att kristdemokraterna har
orienterat sig åt det hållet. Det ser man också på age-
randet t.ex. i landstinget i Stockholm. Ni säger att
landstingen behöver tillföras ytterligare 5 miljarder.
Varför är ni då med i den stora borgerliga koalitionen
i Stockholm som sänker landstingsskatten med 40
öre? Ni undandrar medel från sjukvården.
Hålla sig till saken och vara saklig, sades det. Jag
tyckte inte att Per Landgrens anförande präglades av
det. Det är inte att hålla sig saken och vara saklig när
man talar om att härska genom att söndra, om makt-
spel, socialistiskt synsätt och centralistisk härskartek-
nik och när man antyder att vårt förslag som vi har
presenterat syftar till att splittra kommunerna. Jag
blev lite bekymrad över det inlägget.
Jag bemötte inte Per Landgren när det gällde Lag-
rådet. Jag gjorde inte det därför att jag hänvisade till
Sonia Karlssons anförande. Men jag kan bemöta det
genom att säga att Lagrådet har tillstyrkt det skatte-
utjämningssystem som vi nu sitter i. Konstitutionsut-
skottet har gjort bedömningen att det är väl förenligt
med regeringsformen. Den bedömningen gör också
finansutskottet. Det finns en bred majoritet i den här
riksdagen som anser att det är förenligt med rege-
ringsformen. Det bemötandet är kanske tillräckligt.</pre><pre>Anf.  202  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Ministern! Jag hade liksom Karin Pil-
säter tänkt fråga om förändringar i det nuvarande
systemet. Vi är helt överens om att den grundläggan-
de solidariteten i utjämningssystemet mellan kommu-
nerna är bra. Det garanterar ett slags likvärdig nivå på
vård, skola och omsorg som är värdefull för att hela
landet skall leva.
Men det finns ändå fler skönhetsfläckar i systemet
än sagan om Pomperipossa, bl.a. i metodproblemati-
ken. Om den statliga delegationen kompletteras med
en expertgrupp som skall hitta de här sakerna kom-
mer man förmodligen in på de sammanhangen också.
Men det vore ju bra om ministern klart kunde säga att
expertgruppen även kommer att titta på metodpro-
blematiken.
LSS bekymrar mig också. Nu lyfts det ut ur sys-
temet. Men i dagens läge är det en stor grupp handi-
kappade som inte får den hjälp de har rätt till. Man
tillsätter skyndsamt en utredning, men inga regler
träder i kraft före år 2001. Det lämnar en grupp sårba-
ra människor i sticket, tycker jag.
Slutligen till befolkningsförändringarna. Även där
finns det en tidsfaktor som är viktig för de kommuner
som tappar befolkning mycket snabbt, särskilt för de
landsting som har svårt att garantera en sjukvård som
någotsånär håller samma nivå som i andra delar av
landet när befolkningsunderlaget och därmed skatte-
underlaget minskar i en mycket snabb takt. Därför
undrar jag: Hur ser tidsfaktorn ut för den problemati-
ken?</pre><pre>Anf.  203  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Först till kostnaderna för LSS. Utred-
ningen hade i uppdrag att se på möjligheterna att ta
fram ett statsbidragssystem för kostnaderna när det
gäller LSS. Det hann inte utredningen med. Därför
finns det i dag inget beredningsunderlag för hur ett
sådant system skall genomföras.
Vi har ambitionen att dra i gång det arbetet snart
och att se till att vi får fram ett förslag som kan träda i
kraft fr.o.m. den 1 januari år 2001. Det är det snab-
baste tåget om riksdagen skall hinna fatta beslut efter
ett remissarbete. Jag är väl medveten om de stora
skillnader i kostnader som finns mellan kommunerna.
Det finns kommuner som till följd av att man har haft
traditionella vårdhem har en väldigt stor kostnad för
den här verksamheten. Min ambition är att vi skall få
ett system fr.o.m. år 2001. Det tror jag är möjligt att
genomföra.
Så till frågan om befolkningsförändringarna. Jag
är också bekymrad över det, särskilt på landstingsom-
rådet. Det har också Landstingsförbundet pekat på i
sitt remissyttrande. Vi skall snabbt ta itu med frågan.
Det blir en uppgift för delegationen. Det är en priori-
terad fråga att se på befolkningsförändringarnas kon-
sekvenser när det gäller utjämningssystemet, både
starka befolkningsökningar och kraftiga befolk-
ningsminskningar, särskilt på landstingsområdet.
När det gäller det fortsatta arbetet nämnde jag det
i replikskiftet med Karin Pilsäter. Den expertgrupp
som vi skall tillsätta i samverkan med kommun- och
landstingsförbundet syftar till att göra systemet enkla-
re och mer stabilt. Då måste man gå igenom faktorer-
na. Man måste kanske också börja tänka lite nytt och
inte bara sitta fast i de gamla strukturmodellerna. Det
arbetet skall inledas ganska snart, precis som delega-
tionens arbete med att följa upp och utvärdera de
olika faktorerna. Det skall starta ganska snart.</pre><pre>Anf.  204  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag förstår den välvilliga inställning-
en när statsrådet säger att arbetet skall inledas
"ganska snart" när det gäller befolkningsförändring-
arna och landstingsproblematiken. I dag är det bara
ett landsting i Sverige som har plus i sitt årsbokslut,
och det råkar vara Östergötland. Hela landstingssek-
torn går back med jag tror 6,1 miljarder 1998. Man
håller på att tappa greppet och befolkningsföränd-
ringarna är en bidragande faktor till den ekonomiska
kris som flera landsting har. Då undrar jag igen: När
kan vi se en lösning på detta inom det här skatteut-
jämningssystemet?</pre><pre>Anf.  205  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag har en viss förkärlek för ordet
ganska. Jag vet inte vad det beror på. Men låt mig
uttrycka det så att delegationen skall komma i gång
efter semesteruppehållet. Arbetet skall börja då. Be-
folkningsförändringarnas betydelse i systemet är en
prioriterad fråga i arbetet. Det är den tidsplanering vi
har.
Jag vet att riksdagen har en debatt i morgon om
resurserna till kommun- och landstingssektorn. Vi
skall kanske inte i dag ta upp den tråden, även om jag
skulle kunna föra ett resonemang om landstingens
ekonomi. En del landsting i delar av Sverige med
stark befolkningsutflyttning har stora ekonomiska
bekymmer och kommer inte att vara i balans år 2000.
Nu finns det landsting som inte är i balans av andra
anledningar. I Stockholms läns landsting har man
exempelvis sänkt skatten. Man har gått miste om
nästan 1 miljard i skatteintäkter. Det här är en pro-
blematik som jag är väl medveten om och som väl
kommer upp i debatten under morgondagen.
Centern och Socialdemokraterna är överens om
att tillföra vården ytterligare resurser till följd av
försvarsuppgörelsen. De pengarna ligger lite senare,
från år 2002. Men vi är överens om att vården behö-
ver tillföras ytterligare resurser. Det är en överens-
kommelse som jag tycker är väldigt bra även om
pengarna ligger lite sent i perioden.</pre><pre>Anf.  206  SIV HOLMA (v):
Fru talman! I detta betänkande behandlas föränd-
ringar i utjämningssystemet för kommuner och
landsting, ett femtontal yrkanden som berör kommu-
nalekonomiska ärenden och två motionsyrkanden
med anledning av 1999 års ekonomiska vårproposi-
tion.
Vänsterpartiet yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan. Jag kommer i mitt anförande endast att beröra
utjämningssystemet. På samma sätt som vi tror att
uppgörelsen om den vårekonomiska propositionen
ger oss öppningar till en fortsatt meningsfull samver-
kan för jobben, rättvisan och miljön tror vi på möjlig-
heten till fortsatt samverkan för att kunna förbättra
utjämningssystemet.
Vänsterpartiets utgångspunkt i arbetet med utjäm-
ningssystemet var att kommunsektorn behöver för-
stärkas med ökade resurser för att möjliggöra kost-
nadsutjämningen utan att effekterna skulle bli alltför
långtgående. Med mer pengar inom systemet mildras
effekterna av de föreslagna förändringarna.
Jag kan i mångt och mycket instämma i den me-
todikkritik som bl.a. Karin Pilsäter har framfört.
Samtidigt vill jag framhålla att det är en gigantisk
uppgift att skapa ett system som fångar upp alla
kommuners och landstings strukturella skillnader. Jag
kan bara konstatera att man har kommit så långt som
man har kommit denna gång.
Vår bild av de mest akuta problem som måste till-
godoses inom kommunsektorn är följande. Förutom
att mer resurser måste tillföras kommunsektorn som
helhet handlar det om att  hänsyn måste tas till städer
med stark segregation och till landsting och kommu-
ner med en accelererande utflyttning. Dessutom
måste större hänsyn tas till klass- och könsperspektiv.
I detta sammanhang kan vi också med tillfreds-
ställelse konstatera att vi kommit överens om att det
kommunala skattestoppet skall upphöra fr.o.m. år
2000.
Vi har tillsammans med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet förstärkt kommunsektorn i dess helhet
med ökade generella bidrag.
Vi har också med tidigare beslutade resurser fått
totalt drygt en miljard till genomförande av införan-
dereglerna i det kommunala kostnadsutjämningssys-
temet. Genom att mer pengar tillförs och regelföränd-
ringar sker i det kommunala kostnadsutjämningssys-
temet uppnås en rättvisare regional fördelning.
När det gäller integrationspolitiken anser vi  att
tillsammans med de insatser för att öka integrationen
som finns i den s.k. storstadspropositionen för bl.a.
språkförskolor, språkutveckling och arbetsmarknad-
såtgärder uppmärksammas integrationen också i ut-
jämningssystemet. Den nya integrationsfaktorn i
utjämningssystemet innebär att man tar hänsyn till de
merkostnader som finns inom barnomsorgen och
skolan. Sammantaget innebär de här åtgärderna steg i
rätt riktning.
Det finns ett flertal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden som tar upp frågor om befolk-
ningsminskning och glesbygdsproblem. Vi anser att
en del av dessa ståndpunkter uppmärksammas i pro-
positionen. Framför allt handlar det om att de nya
införandereglerna förbättrar de ekonomiska förutsätt-
ningarna för kommuner och landsting med befolk-
ningsminskning och även kommuner och landsting i
glesbygd. Genom att ta tillbaka kriterierna som rör
byggkostnader och kallortstillägg ges dessa kommu-
ner också mer resurser som mildrar effekterna av
utjämningssystemet. De här kriterierna har också
förbättrat Stockholmsregionens ekonomiska förut-
sättningar jämfört med utredningens ursprungliga
förslag.
Jag kan också ansluta mig till en hel del av det
som Lena Ek i sitt anförande framhöll om  glesbyg-
den, framför allt att det behövs mer resurser till
kommunsektorn, sjukvården och omsorgen.
De kommunalekonomiska konsekvenserna av be-
folkningsminskningar behöver analyseras och belysas
ytterligare. Statsrådet Lövdén har här varit inne på
tidsplanen för detta arbete. Vi ser det faktiskt som en
framgång att de här frågorna kommer att behandlas
med förtur i uppföljningen. Vi ser fram emot att detta
innebär att det skall komma konkreta förslag inom det
närmaste året. Det gäller befolkningsförändringarnas
konsekvenser för den kommunala verksamheten. Det
gäller också att merkostnader för hälso- och sjukvård
i storstadsregioner och i glesbygd måste beaktas på
ett rimligt sätt i kostnadsutjämningen.
Fru talman! Som tillhörande ett feministiskt parti
ser vi det också som en framgång att det i den fort-
satta uppföljningen av utjämningssystemet kommer
att göras fördjupade jämställdhetsanalyser. Precis
som framhålls i propositionen har utbudet av kom-
munal och landstingskommunal service stor betydelse
för individers och hushålls levnadsförhållanden, och
frågan hur de traditionella könsrollsmönstren gynnar
män jämfört med kvinnor är viktig. Handlar kriterier-
na om faktiska opåverkbara strukturella skillnader,
eller beskriver de någonting annat? Det är viktigt att
kriterier som påvisar att män kostar mer än kvinnor
synliggörs och analyseras. Inom t.ex. äldreomsorgen
är vårdkostnaderna för gifta män markant lägre än för
gifta kvinnor, vilket beror på att männen vårdas
hemma av hustrun i betydligt större utsträckning än
tvärtom.
I ett remissvar från Vänsterpartiets kvinnopolitis-
ka utskott påvisas följande mycket tänkvärda syn-
punkter. När det gäller individ- och familjeomsorg är
män i åldern 25-64 år som tjänar 140 000 kr om året
en variabel. Anledningen sägs vara att dessa män på
grund av arbetslösheten är en större belastning på
kommunernas socialbidragskonton. Indirekt sägs
därmed att kvinnors arbetslöshet inte i samma ut-
sträckning som mäns utgör ett personligt problem
som kräver att samhället stöttar individen. Ett givet
jämställdhetsmål borde vara att samhällets stöd till
kvinnor blir lika stort som stödet till män. Det kan
inte vara vare sig jämställt eller objektivt att ett bete-
ende hos en grupp män skall kunna påverka ett kom-
munalt utjämningssystem.
Samma feministiska analyser borde genomsyra
alla kriterier. Nu handlar det om att i första hand
analysera kriterierna för individ- och familjeomsorg,
äldreomsorg samt hälso- och sjukvård.
Fru talman! En stor och omdiskuterad fråga i ut-
jämningssystemet är inkomstutjämningen. Med den
s.k. Pomperipossaeffekten menas att inkomstutjäm-
ningen skulle ge negativa marginaleffekter i form av
att kommunernas skatteinkomster efter inkomstut-
jämning minskar när deras skatteunderlag ökar.
Vänsterpartiets principiella inställning är att det av
solidariska skäl är motiverat att ha den föreslagna
nivån på inkomstutjämningen. Utjämningen har inte i
praktiken fungerat som en tillväxthämmande faktor.
Rent teoretiskt kan detta eventuellt tänkas ske i den
enskilda kommunen. Eftersom vi har en helhetssyn
som omfattar alla kommuner, menar vi dock att en
långtgående inkomstutjämning är produktiv. Genom
inkomstutjämningen får alla kommuner och landsting
del av den samlade ekonomiska tillväxten i landet.
När andra kommuner och landsting får ta del av till-
växten uppstår positiva effekter, och detta skapar i sin
tur förutsättningar för ett verkligt innehåll i devisen
"hela landet skall leva".
Vi känner igen de principiella invändningarna mot
en långtgående inkomstutjämning. Vi känner igen
dem när vi diskuterar att minska klyftorna mellan rika
och fattiga. När inkomstutjämningen handlar om
inkomstskattesystemet framförs liknande argument.
Här går en viktig ideologisk skillnad när det gäller
synen på inkomstutjämning.
När det gäller kommunerna har de kommunala fö-
reträdarna bedyrat att de i sitt kommunala beslutsfat-
tande inte styrs av att inkomstutjämningen är för stor.
Vi ställer oss därför bakom propositionens förslag om
en långtgående inkomstutjämning. Det är den vikti-
gaste enskilda faktorn för att skapa likvärdiga eko-
nomiska förutsättningar mellan kommunerna. På
detta sätt får kommunerna lika stora beskattningsbara
inkomster per invånare oavsett det egna skatteunder-
lagets storlek.
Fru talman! Trots att vi har en klar principiell
uppfattning i denna fråga anser vi att det är bra att
regeringen fortsätter utredningsarbetet kring inkom-
stutjämningen. Vi vill vara lyhörda för kritiken, men
vi vill ändå framhålla att den framförda kritiken mot
att den höga utjämningsgraden undergräver kommu-
nernas incitament att genom egna insatser förbättra
skatteunderlaget saknar grund. Det har inte kunnat
visas att det finns ett sådant här samband mellan
utjämningsgraden i systemet och att en kommun
faktiskt agerar för att påverka sitt skatteunderlag. I
praktiken finns det inget exempel på att en kommun
har haft en negativ utveckling av sina absoluta skat-
teinkomster efter en inkomstutjämning.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp frågan
om insatser för personer med funktionshinder. Vi ser
fram emot att regeringen kommer med ett förslag som
kompenserar skillnader i kostnader mellan kommuner
och mellan olika delar av landet för insatser till per-
soner med funktionshinder. Det är bra att ett särskilt
statsbidrag för dessa kostnader tillkommer.
När det gäller den särskilda delegation som skall
följa upp kostnadsutjämningssystemet utgår vi från
att även samarbetspartierna får vara med i processen
med att utarbeta förändringsförslagen. På samma sätt
ser vi fram emot att vara med i arbetet med att ta fram
lösningar på hur det särskilda statsbidraget för insat-
ser till personer med funktionshinder skall se ut.</pre><pre>Anf.  207  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Om Lars-Erik Lövdén hade varit kvar
i kammaren hade han hört hur Siv Holma här ser
framför sig att man skall lägga till ytterligare faktorer.
Det var en ganska lång rad med exempel på saker
som man borde lägga till i systemet. Samtidigt refere-
rade hon Vänsterpartiets remissvar, som i grunden
pekar just på metodproblemen: att man försöker an-
vända samvarierande variabler i stället för förklaran-
de variabler. Det är ju inte så att män med en viss
årsinkomst kostar kommunen mer pengar än andra
människor. I den gruppen kan det finnas en större
andel med sociala problem, men det behöver inte vara
ett direkt samband.
Jag skulle därför vilja fråga Siv Holma om inte
hon och Vänsterpartiet själva tycker att man bör dra
några slutsatser av deras eget resonemang, nämligen
att vad vi behöver är att reformera systemet i grunden
- inte lägga till fler faktorer med tveksamma samband
och lappa och laga ovanpå de faktorer som redan
finns. Det finns en lång rad exempel på faktorer där
man ur olika synvinkel försöker kompensera för vad
som egentligen är samma strukturkostnad. Ju fler man
lägger till, desto fler ytterligare måste man lägga till
för att kompensera alla de andra kommunerna som
inte blev kompenserade med de nya tilläggen man
gjort.
Min fråga till Siv Holma är: Drar ni inte själva
slutsatsen att man egentligen bör arbeta på djupet
med det här och välja ut andra metoder för att få fram
kostnadsutjämningen?</pre><pre>Anf.  208  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag förstår inte hur Karin Pilsäter har
kunnat tolka mig på ett sådant sätt att jag i mitt anfö-
rande skulle ha föreslagit en lång rad ytterligare vari-
abler. Däremot har jag instämt i synen att det finns
metodikproblematik.
Jag känner att det är tillfredsställande att man har
en uppföljning av kostnadsutjämningssystemet på det
sätt som Lövdén har beskrivit. Utifrån de önskemål
jag har tror jag det kommer att visa sig att det blir
möjligt att påverka detta för att göra systemet mera
träffsäkert med utgångspunkt i vad man vill få ut av
det, nämligen en solidarisk utjämning mellan kom-
muner och landsting.</pre><pre>Anf.  209  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag uppfattade att Siv Holma redo-
gjorde för att man, utöver de saker som det nu skulle
utredas om de skulle förstärkas eller läggas till, också
skulle beakta frågorna om klass och kön. Detta upp-
fattade jag som ytterligare nya variabler. Man utjäm-
nar nämligen inte för klass och kön såsom systemet är
i dag. Det antyddes också i diskussionen i övrigt att
man skulle gå vidare med att förfina och se till att få
täckning för allting.
Om Siv Holma inte menar det utan menar att man
snarare skall minska antalet faktorer som man försö-
ker kostnadsutjämna för tror jag att det vore bra. Men
jag tror att det vi framför allt skulle behöva göra är att
få tryck på regeringen så att det inte bara blir ett av-
givet löfte här i dag om att det skall tillsättas en ex-
pertgrupp som kanske i sin tur kommer fram till att
man måste gå vidare med en rejäl utredning som
kanske i sin tur blir en parlamentarisk utredning som
kanske i så fall någon gång kommer att komma fram
till någonting. Vad vi i Folkpartiet är ute efter är att
här och nu få ett beslut om att man faktiskt skall ta
tjuren vid hornen, ta tag i de problem som finns och
se till att få ett bättre fungerande system, ett system
som uppfyller de mål som vi säger att vi är överens
om men som dagens system faktiskt inte uppfyller.</pre><pre>Anf.  210  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Som jag uppfattar det beslut som det
här betänkandet går ut på kommer just dessa metodik-
frågor att behandlas i uppföljningen. Jag gör samma
bedömning som Sonia Karlsson gjorde här tidigare,
nämligen att de synpunkter som framför allt Karin
Pilsäter har framfört till vissa delar är tillgodosedda
genom det här sättet att behandla utjämningssystemet.
Syftet är ju att förenkla, men samtidigt måste man
ha syftet att få en långtgående utjämning. Det kan
vara en svår ekvation att få ihop, men det är syftet.</pre><pre>Anf.  211  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det blir lätt så, och intrycket förstärks
när man hör Siv Holma berätta om utjämningssys-
temet och hur det fungerar, att det bara blir ord. Men
bakom orden står också en verklighet. Jag tänkte
konfrontera Siv Holma med ett väldigt konkret ex-
empel på hur utjämningssystemet fungerar.
Vi har en kommun i Västmanland som heter Nor-
berg. Där har man under den senaste mandatperioden
1994-1998 haft, och har väl även fortsättningsvis, en
vänsterpartist som kommunstyrelseordförande och en
styrande koalition mellan Vänsterpartiet och borger-
liga partier, inklusive Moderaterna. I Norbergs kom-
mun har skattekraften ökat, uppenbarligen beroende
på åtgärder som kommunen har vidtagit. Man har haft
en ökning av skattekraften som ligger över riksge-
nomsnittet.
Tycker då Siv Holma att det är ett bra system att
det inomkommunala utjämningssystemet tar hand om
hela denna extra ökning av skattekraft och att Nor-
bergs kommunpolitiker och invånare, som vidtagit
ansträngningar för att åstadkomma en ekonomisk
tillväxt, inte får något till del av just de åtgärder de
har vidtagit?
Vi har alltså ett utjämningssystem där de enskilda
kommunpolitikerna - ofta i väldigt vanliga kommu-
ner; jag har nämnt Berg, Markaryd, Bjurholm och
andra - som har åstadkommit sådana här effekter inte
får någon glädje av det. Tar man bort incitamenten så
fullständigt från kommunpolitikerna och kommunin-
vånarna får man räkna med att man så småningom
lägger en våt trasa över hela Kommun-Sverige. De
här effekterna kommer vi att se.
Min fråga är om Siv Holma verkligen tror att ett
sådant här system är särskilt produktivt.</pre><pre>Anf.  212  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Lennart Hedquist tar upp skattekraft
som ökar och behovet av att kommunen får behålla
denna ökning. Jag tycker att det är fel att fokusera på
detta, att det är där problematiken skulle ligga i kost-
nadsutjämningssystemet. Om man drar konsekven-
serna av moderaternas sätt att resonera innebär det att
de rika kommunerna skall bli rikare och de fattiga
kommunerna skall bli fattigare.
Jag har fått den uppfattningen att kommunpoliti-
kerna inte använder sig av utjämningen som någon-
ting som hindrar dem att fatta bra beslut som gagnar
kommunen. Det här med att det skulle vara till nack-
del när skattekraften ökar och det kommer in i utjäm-
ningssystemet är betydligt överdrivet.
Egentligen handlar det inte om att få behålla
skattekraftsökningen, utan det handlar om att behålla
skillnaderna mellan de rika och de fattiga kommuner-
na. Det vore bra om moderaterna kunde vara så pass
raka, klara och tydliga att de sade att det är detta det
faktiskt handlar om. Det handlar om att man inte vill
ha en inkomstutjämning på det här sättet. Man vill att
de rika skall fortsätta att vara rika och framför allt
kunna bli rikare.</pre><pre>Anf.  213  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Siv Holma sitter fast i sin egen reto-
rik. Jag vet inte hur många gånger jag behöver uppre-
pa att vi naturligtvis står bakom att man måste ha en
skattekraftsutjämning och en kostnadsutjämning så
att kommuner med en för sina uppgifter otillräcklig
skattekraft får medel att kunna bedriva sin verksam-
het på ett riktigt sätt. Men man kan inte samtidigt ha
ett system där man lägger en mer eller mindre 100-
procentig marginalskatt på effekten av de ansträng-
ningar som görs i en enskild kommun.
Jag tog Norberg som ett konkret exempel. Nor-
bergs kommun är inte en särskilt rik kommun, det är
en ganska fattig kommun, men man ökade sin relativa
skattekraft mer än snittet i riket. De kommer då att
upptäcka att de snarast har fått högre kostnader av
detta och att man tar ifrån dem hela den extra ökning-
en. Jag är förvånad över att Siv Holma kan stå här i
kammaren och tycka att det är ett bra system. Jag tror
att varenda ekonomiskt utbildad människa egentligen
inser att ett sådant system kväver en ekonomisk till-
växt i ett land.</pre><pre>Anf.  214  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Att vara ekonom handlar ju inte om
att man är fri från värderingar. Hur man ser på utjäm-
ningssystemet handlar i grund och botten om vilka
värderingar man har. Mina värderingar överensstäm-
mer inte med moderaternas. Det är därför vi har två
olika partier.
Jag sitter inte fast i min egen retorik. Däremot
tycker jag faktiskt att Hedquist sitter fast i sin egen
retorik. Han har fått flera olika sätt att beskriva vad
det här handlar om. Men han har under debattens
gång visat att det inte finns någon som helst tillstym-
melse till att försöka sätta sig in i hur andra, utifrån
andra värderingar, ser på de här frågorna.
Skattekraft och ekonomisk tillväxt måste man
sätta in i ett helhetsperspektiv. Skattekraften och den
ekonomiska tillväxten i en kommun hänger inte bara
ihop med vad som händer i den kommunala verksam-
heten. Det är en viktig del i att få t.ex. företagsamhet
att fungera. Har man en bra kommunal service så är
det en komplettering för att det skall bli en bra ut-
veckling också för kommunen.
Sedan finns det andra åtgärder. Men här handlar
det om ett utjämningssystem. Och utjämningssystem
kan inte heller vara svaret på allt det som man vill
åstadkomma.</pre><pre>Anf.  215  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Siv Holma nämner att hon tycker att
det är bra att det tillsätts en utredning skyndsamt. Den
gäller, som statsrådet sade, hur man löser problemen
med kostnaderna för LSS-lagen, stöd och service till
funktionshindrade.
Men jag kan inte låta bli att konstatera att den
samlade bilden av några beslut som har fattats eller
förslag till beslut som föreligger kammaren från rege-
ringsunderlaget ger en annan effekt för handikappade.
Det handlar om att det, trots att det flera gånger har
uttryckts en åsikt av riksdagsmajoriteten om att det
borde komma ett förslag om att handikappade även
efter pensionsåldern skulle ha rätt till assistans, inte
har kommit något förslag. Det kommer inte i vår
heller. Höjning av högkostnadsskyddet är ett tydligt
förslag från regeringsunderlaget. Och  när det gäller
att finna en lösning beträffande kostnader för befint-
ligt LSS-system tillsätts en utredning som skall
komma fram till ett förslag som skall antas så små-
ningom.
Vi som sitter i opposition börjar ju bli lite funder-
samma. Vi har hört det här med skyndsamt, ganska
skyndsamt och snart från Näringsdepartementet. Jag
tycker att frågorna behandlas på samma sätt på det
här området också. När menar Siv Holma att de här
sakerna skall träda i kraft? När får de handikappade
en lättnad? När får man en skjuts i det här systemet?</pre><pre>Anf.  216  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Om allting skulle hänga på Vänster-
partiet skulle ju saker och ting säkert gå snabbare,
tycker vi. Men nu är vi tre parter som diskuterar. De
här frågorna, som jag också tog upp i mitt anförande,
har vi framfört.
Jag tycker att de utfästelser som finns är så pass
realistiska att jag anser att vi får ta den tid som be-
hövs för att få fram ett underlag. Vi kan bara beklaga
att vi inte fick det snabbare. Det berodde på att den
utredning som hade till uppgift att ta fram ett förslag
inte gjorde det. Jag kan bara säga att vi kommer att
göra det vi kan för att få i gång en process så skynd-
samt som möjligt och att det kommer att bli ett för-
slag till åtgärd.</pre><pre>Anf.  217  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Så fort det bränner till säger företrä-
dare för både Vänsterpartiet och Miljöpartiet att det
nu är tre parter i det här sammanhanget. Det är en
förhandling som sker. Är det bara socialdemokraterna
som står för det som är besvärligt i den här överens-
kommelsen? Är det inte så att det i kammaren faktiskt
är tre partier som röstar för helhetspaketet och att ni
får ta ansvar för helhetspaketet alla tre?</pre><pre>Anf.  218  SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en mycket kons-
tig frågeställning som Lena Ek framför. Lena Ek som
sitter med i Centerpartiet och har förhandlat åtskilliga
gånger vet säkert att det är självklart att man står för
det slutresultat som man har nått i förhandlingar.
Det finns saker och ting som vi inte har fått ige-
nom, som vi tycker är synd att vi inte fått igenom.
Men det är den demokratiska processen. Vi har ett
speciellt underlag på 12 %. Det är det som utvisas i
de förhandlingsresultat vi uppnår.
Jag sade också i inledningen av mitt anförande att
jag uppfattar de öppningar som finns utifrån det för-
handlingsresultat som vi har nått som mycket me-
ningsfulla att fortsätta att arbeta med för att t.ex. få ett
bättre utjämningssystem, för att få fler jobb, rättvisa
och en bättre miljö. Det är det som är det viktiga som
vi nu jobbar för.</pre><pre>Anf.  219  MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Miljöpartiet står bakom det kommu-
nala skatteutjämnings- och inkomstutjämningssys-
temet och delar alltså inte Lennart Hedquists och
moderaternas uppfattning att systemet skulle stå i
strid med den svenska grundlagen. Det framgår också
av betänkandet att systemets grundlagsenlighet prö-
vades av både Lagrådet och konstitutionsutskottet i
samband med att det infördes och att Lagrådet då
godtog systemet. Lennart Hedquist brukar använda
Lagrådet som ett slagträ i debatten annars. Men i den
här frågan tyckte Lagrådet tydligen fel.
Orsaken, Lennart Hedquist, till att Lagrådet och
en stor majoritet av Sveriges riksdag inte delar mode-
raternas, och numera tydligen kristdemokraternas,
uppfattning i den här frågan kanske är att vi läser vad
som faktiskt står i regeringsformen och inte letar efter
en paragraf för att stödja en förutfattad mening.
Jag antar, fru talman, att det är 1 kap. 7 § som
Hedquist och moderaterna syftar på när de hävdar att
det "i regeringsformen anges tydligt att det som upp-
tas i lokal skatt endast skall användas för skötseln av
den egna kommunens angelägenheter." Men så står
det alltså inte i regeringsformen. Jag skall läsa upp
vad som står: "Kommunerna får taga ut skatt för
skötseln av sina uppgifter." Det är alltså vad som står
i regeringsformen. Kommunerna behandlas alltså i
den aktuella paragrafen som ett kollektiv, vilket när-
mast stöder den inomkommunala modell som majo-
riteten förespråkar.
Om det är någon annan paragraf som Hedquist
syftar på får han gärna läsa upp den.
Det går heller inte som Hedquist gör att ställa re-
geringsformens lydelse mot konstitutionell praxis och
sedan hävda att det är regeringsformens lydelse som
gäller. Det är väl i och genom konstitutionell praxis
som regeringsformens lydelse ges en konkret inne-
börd och inte genom moderata ledamöters tyckande.
Dessutom stöder varken konstitutionell praxis eller
regeringsformens lydelse den moderata uppfattning-
en.
Utjämningssystemet är ett viktigt instrument för
att skapa likvärdiga ekonomiska villkor för olika
kommuner och landsting. För att åstadkomma detta
krävs en långtgående utjämning av skillnader i skat-
tekraft och kostnader.
Den mesta kritiken från borgerligt håll - bortsett
från hugskottet om grundlagsvidrigheten - gäller
utjämningsgraden i inkomstutjämningen. Folkpartiet
föreslår t.ex. att utjämningsgraden skall sänkas från
95 till 90 % och på sikt - om jag förstår rätt - ned till
80 %. Kristdemokraternas Inger Strömbom vill gå
ännu längre, och hon har väckt en motion om att
sänka utjämningsgraden till 75 %. En sänkning av
utjämningsgraden skulle leda till ökade inkomstskill-
nader mellan kommunerna och försvåra möjligheter-
na för många kommuner att ge god kommunal ser-
vice. Miljöpartiet avvisar därför sådana förslag.
Ett huvudargument som framförts är att det finns
kommuner som förlorar mer i minskat statsbidrag än
de tjänar på att öka sitt skatteunderlag. Därför lönar
det sig inte att försöka förbättra kommunens ekono-
mi. Men denna s.k. Pomperipossaeffekt finns bara på
papperet. Precis som Sonia Karlsson sade före pausen
måste speciella förhållanden råda för att Pomperipos-
saeffekten skall uppstå. Ingen kommun i sinnevärlden
har därför drabbats av det som Moderaterna, Folk-
partiet och Kristdemokraterna vill förhindra. Det
finns väl tillräckligt många verkliga problem att tam-
pas med för att vi skall kunna strunta i de mer sago-
betonade.
Lennart Hedquist påstår att Sonia Karlsson och
Lars-Erik Lövdén har definierat om begreppet Pom-
peripossaeffekt. Det kunde vara intressant att höra
Hedquists egen definition.
Det är glädjande att Kristdemokraternas repre-
sentanter i finansutskottet inte gav sitt stöd till parti-
kamraten Inger Strömboms motion om en kraftigt
sänkt utjämningsgrad. Mindre glädjande är att de
ifrågasätter systemets grundlagsenlighet och att de
vill att riksdagen skall avslå hela propositionen. Inget
system är perfekt. Men varför inte göra de förbätt-
ringar av systemet som nu föreslås efter en lång par-
lamentarisk utredning och en bred remissomgång?
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i fi-
nansutskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  220  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! När man hör Matz Hammarström är
det inte utan att man saknar Roy Ottosson, som ver-
kade ha betydligt djupare kunskaper i ämnet.
Låt oss ta det grundläggande, eftersom Matz
Hammarström gick igenom vad som står i den svens-
ka grundlagen. I den aktuella paragrafen i regerings-
formen står det att kommunerna får ta ut skatt för
skötseln av sina uppgifter. Med det avses varje kom-
mun. Det finns ingen som helst möjlighet att tolka
paragrafen på annat sätt. Bjurholms kommun får inte
ta ut skatt för att sedan skicka i väg pengarna till
Östersunds kommun. Man får bara ta ut skatt för
skötseln av uppgifterna i den egna kommunen. Det är
ett sätt att skydda skattebetalarna i kommunen. Detta
kan Matz Hammarström läsa i en mängd grundlags-
böcker - om han tar sig tid till detta.
Sedan var det frågan om inomkommunal skatte-
utjämning låter sig förenas med denna princip. Det
har skrivits och utretts mycket kring det. Lagrådet har
med en grimas kommit fram till att systemet möjligen
kan antas med hänvisning till konstitutionell praxis.
Lagrådet ville i sista omgången inte motsätta sig det
hela, men man hälsade med tillfredsställelse att rege-
ringen hade tillsatt en kommitté som närmare skulle
belysa den kommunala självstyrelsen, beskattnings-
rätten och grundlagsskyddet. Den kommittén har
arbetat fram ett förslag till grundlagsändringar.
Det går inte att tydligare få fram att om man utgår
från den svenska grundlagens lydelse strider det sys-
tem vi har mot grundlagen. Matz Hammarström kan
inse att det förhåller sig så. Sedan går det att ha in-
ställningen att om det har bildats en konstitutionell
praxis går det att hävda den, så slipper man ändra
grundlagen. Det är en syn på grundlagsfrågorna som
är mig främmande.</pre><pre>Anf.  221  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att jag saknar de djupa
kunskaper som Lennart Hedquist besitter. Men så
pass mycket skolning har jag i alla fall att jag kan läsa
innantill. Om du hävdar regeringsformens lydelse kan
du inte komma dragande med en tolkning. Då får man
ta lydelsen. Lydelsen är precis som jag sade:
"Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina
uppgifter." Det är precis vad det står. Det är inte det-
samma som att de endast får använda sin skatt för
skötseln av den egna kommunens angelägenheter.
Detta står inte i lagen, Lennart Hedquist.</pre><pre>Anf.  222  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det står att kommunerna får ta ut
skatt för skötseln av sina uppgifter. Det är inte tillåtet
för en kommun att ta ut skatt och därmed finansiera
en annan kommuns uppgifter. Det är helt grundläg-
gande enligt den s.k. lokaliseringsprincipen som gäl-
ler för de svenska kommunerna.
Huruvida det verkligen finns möjligheter att låta
den lydelsen rymmas inom ramen för det inomkom-
munala utjämningssystemet är en i hög grad tvistig
fråga som man bara kan argumentera utifrån konsti-
tutionell praxis. Det är inte möjligt för en kommun,
Matz Hammarström, att gå in och direktfinansiera en
annan kommuns uppgifter, vilket är den tolkning som
Matz Hammarström gör.</pre><pre>Anf.  223  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag beklagar att Lennart Hedquist inte
från djupet av sin kunskap delgav oss sin definition
av begreppet Pomperipossaeffekt. Jag antar att han
har sina skäl.
Såvitt jag vet betyder begreppet att en höjd brut-
toinkomst resulterar i en sänkt nettoinkomst. Det
visar tydligt att den effekten inte har uppträtt i sinne-
världen. Det är möjligt att Hedquist har andra källor
till sin kunskap.
Jag tror att vi har att göra med vad vi kan kalla för
Hedquists dilemma. Antingen måste Hedquist erkän-
na att det inte har uppstått, eller svårligen kan uppstå,
någon Pomperipossaeffekt i verkligheten, eller också
måste han ge begreppet en så svag innebörd att det
inte fungerar som ett argument mot utjämningssys-
temet.</pre><pre>Anf.  224  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Matz Hammarström tyckte att inkom-
stutjämningen var långtgående och att man på sikt
skall sikta mot 80 %. Nu skall vi gå ned till 90 %.
Men nu handlar det inte om 90 % utan det handlar
om att utjämna en andel av skillnaden. Dagens sys-
tem med 95 % utjämning leder till att man utjämnar
mellan 99 och 102 %, dvs. man närmar sig 100 % för
alla. Det är det som är bakgrunden till att det är oklart
om Pomperipossaeffekterna har uppstått i sinnevärl-
den. De kan uppstå, och de leder uppenbart till nega-
tiva incitament för kommunerna.
Men även om kommunerna får behålla ett litet
plus, tror jag att det får negativa effekter för kommu-
nerna att de får behålla så pass lite av invånarnas
inkomstökningar. Det gäller framför allt som det ofta
- inte alltid - är förenat med kommunala kostnader
att skapa sådana förutsättningar.
Vi är ute efter ett system där inkomst- och kost-
nadsutjämningen ses i ett sammanhang. Man skall
inte först ta alla pengar från en kommun som översti-
ger genomsnittet, för att sedan lämna tillbaka dem.
Kommunen skall själv kunna bestrida en större andel
av sina kostnader. Det är därför vi vill omarbeta sys-
temet. I t.ex. fallet Kiruna skall inte först en större
summa pengar tas, för att sedan en lika stor summa
pengar skall ges tillbaka. Det skall vara ett system där
faktiskt kvarstående skillnader utjämnas. Det anser vi
vara ett bättre system.
Det skulle vara intressant att få veta hur Miljöpar-
tiet ser på detta. Tidigare har Miljöpartiet i kommu-
nerna varit intresserat av att ha en stark lokal demo-
krati och kunna besluta hur kommunen skall skötas
på fältet. Det borde ligga i linje med Miljöpartiets
uppfattning om ett utjämningssystem.</pre><pre>Anf.  225  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Även om utjämningsraden på 95 %
ger en högre omfördelningsprocent, som Karin Pil-
säter var inne på, är ändå en sänkning till 80 % en
drastisk förändring av systemet som kan leda till
problem för många kommuner, anser vi.
Karin Pilsäter var inne på den lite mer uttunnade
definitionen av Pomperipossaeffekten i repliken. Det
betyder alltså inte att man förlorar mer än man tjänar,
utan det betyder att man får lämna ifrån sig en stor
del av det man tjänar. Det är själva poängen med
systemet. Det går knappast att använda som ett argu-
ment mot systemet.</pre><pre>Anf.  226  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag har aldrig sagt att den s.k. Pompe-
ripossaeffekten är det enda argumentet. Jag har sagt
att det är ett argument. Vad vi framför är att system-
ets komplexitet är det viktigaste argumentet och det
faktum att det är väldigt svaga incitament. Det är en
helt annan sak. Jag tycker att det vore bra om ni för-
sökte diskutera själva sakfrågan i stället för att hänga
upp er på vissa teknikaliteter som man kan göra ett
stort nummer av. Det är ett problem - om det finns en
teoretisk möjlighet till s.k. Pomperipossaeffekt - om
den faller ut i praktiken. Men grundproblematiken är
att man har en så långtgående utjämning att kommu-
nerna också måste få väldigt mycket bidrag för att
klara kostnader som de flesta kommuner annars
skulle ha kunnat klara själva. När vi föreslår att man
skall utjämna inte 95 % utan 80 % av skillnaden
mellan medelskattekraften och den egna kommunens
skattekraft, är det i ett sammanhang där man också
reformerar kostnadsutjämningen och ser det som en
enhetlig utjämning av strukturella skillnader. Då får
det inte de effekter som Matz Hammarström varnar
för. Vad det gör är att man får möjlighet till ett sys-
tem som skulle vara betydligt mycket mer välfunge-
rande och där det är riktiga strukturella skillnader
som man utjämnar.</pre><pre>Anf.  227  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag skulle bara kort konstatera att jag
inte delar Matz Hammarströms syn på innebörden av
formuleringarna i regeringsformen, lika lite som jag
delar andra framförda åsikter i dag om att ett kom-
munalt skatteutjämningssystem skulle vara grund-
lagsstridigt.</pre><pre>Anf.  228  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte säker på vad Lena Ek me-
nade. Var det mitt påstående att man kunde se det
som ett stöd för en kollektiv syn på kommunerna?
Vad det detta Lena Ek syftade på?</pre><pre>Anf.  229  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag är faktiskt väldigt säker på att re-
geringsformen just siktar på varje  enskild kommun,
ansvarstagande där och uttaxering i den enskilda
kommunen samt vad pengarna får användas till. Se-
dan är det en annan sak att jag anser att det finns en
konstitutionell praxis just när det gäller kommunal
skatteutjämning.</pre><pre>Anf.  230  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte strida för den tolkningen
att man syftar på kommunerna som ett kollektiv, men
det är otvetydigt att det inte går att läsa det, att det
inte står som Lennart Hedquist påstod att det stod.
Det står precis som jag läste, att kommunerna får ta ut
skatter för skötsel av sina uppgifter. Det finns ingen-
ting i den formuleringen som utesluter det system för
utjämning som en majoritet här står bakom.</pre><pre>Anf.  231  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Det är lätt att olika delar av landet
polariserar mot varandra i en sådan här diskussion om
det kommunala skatteutjämningssystemet. Men vi får
inte glömma bort att Stockholmsregionen är en motor
som hela Sverige har nytta av. Stryper denna motors
styrka förlorar inte bara 08-området på detta utan
även övriga Sverige. Sverige behöver en huvudstads-
region med en stark internationell dragkraft.
Med det nya förslaget till skatteutjämning skulle
Stockholms läns landsting förlora efter införandepe-
rioden en dryg miljard kronor år 2004. Om systemet
tillåts slå fullt ut efter det året handlar det om ytterli-
gare en knapp miljard i förlust. Det är ofantliga sum-
mor, särskilt som man i denna kammare i upphetsade
ordalag brukar kräva att staten skall öka statsbidrag
till alla kommuner och landsting med 1 eller 2 miljar-
der kronor.
För Stockholms stad handlar det om ca 700-800
miljoner kronor varje år i minskade intäkter efter
införandeperioden och ytterligare ett antal hundra
miljoner kronor om systemet tillåts slå igenom fullt ut
efter den föreslagna införandeperioden.
Till detta skall vi lägga det som hänt tidigare. Vi
har gjort en rad förändringar som har inneburit nega-
tiva effekter för Stockholmsregionen och Stockholms
stad. Vi tog bort beskattningen av juridiska personer.
1993 kom ett utjämningssystem som innebar en för-
sämring för Stockholms stad på uppemot 2 miljarder
kronor. Det fick inte fullt genomslag. 1996 kom ett
nytt system som i och för sig gav en förbättring för
Stockholms stad. Inte heller den förbättringen fick slå
igenom fullt ut. Nu kommer en ny försämring som
kommer att ge ungefär 750 miljoner kronor i försäm-
ringar, om det stannar vid detta, år 2004. Alltså: Hel-
heten för Stockholms stad under en följd av år har
varit kraftiga försämringar och en negativ utveckling
när det gäller just förändringar av utjämningssystem
och liknande saker.
Stockholms läns landsting blir den största förlora-
ren i landet bland samtliga landsting och kommuner.
Om föreliggande förslag genomförs skulle det inne-
bära ett hårt slag mot Stockholms läns landsting och
dess förmåga att erbjuda vård, skola, omsorg och
kollektivtrafik till länets medborgare. Landstinget
skulle tvingas vidta dramatiska besparingar och ned-
skärningar utöver dem som drabbat verksamheten
under senare år. Det kan inte vara rimligt att driva
igenom ett skatteutjämningsförslag som skulle rasera
möjligheterna för landets största landsting att sköta
vården och omsorgen på ett värdigt sätt.
I det föreslagna kommunalskatteutjämningssys-
temet har inte heller den s.k. Pomperipossaeffekten
eliminerats. På grund av regeringens snäva utred-
ningsdirektiv fick inte denna fråga en seriös behand-
ling i utredningen som ligger bakom propositionen. I
nuvarande modell med en långtgående inomkommu-
nal utjämning är incitamenten för tillväxt och expan-
sion inte bara små utan direkt kontraproduktiva. Till-
växtkommuner med hög skattekraft riskerar att förlo-
ra vid företagsetablering och ökade skatteintäkter på
grund av sänkta bidrag. Vi kristdemokrater är således
kritiska mot att för inkomstutjämningen skadliga
marginaleffekter skall omprövas först i en ny utred-
ning.
Det är vidare anmärkningsvärt att regeringen i si-
na korrigeringar av utjämningsförslaget, som den har
i propositionen, tagit hänsyn till ofta socialdemokra-
tiskt styrda Norrlandskommuner men undvikit att ta
hänsyn till Stockholms stad och landsting, som har
borgerligt styre. De förändringar som gjorts och som
berör t.ex. Stockholms stad får i praktiken inga kon-
sekvenser alls, eftersom införandereglerna är konstru-
erade så att regeringens justeringar blir ett slag i luf-
ten. Den enda förbättring som Stockholms stad har
fått är att tiden för systemets införande förlängs ett år.
Det som är anmärkningsvärt är tystnaden från so-
cialdemokraterna i Stockholms stad och län som har
haft en hög profil i exempelvis Stockholms stads
fullmäktige men som tystnat ju längre tiden gått. I
riksdagen kommer vi att få se vid voteringen hur lojal
man är mot sin region och om den kritik man framfört
på olika håll verkligen håller framme vid voterings-
knapparna. Det skulle vara intressant att höra hur de
Stockholmsföreträdare som kommer efter mig i talar-
stolen ser på det kommunala skatteutjämningsförsla-
get, om de vågar vidmakthålla den kritik som deras
partikamrater i kommuner och landsting har riktat
mot förslaget. Inte minst gäller det företrädare för
Stockholms kommun och landsting.
Ett argument som används mot Stockholms stad
och landsting, senast av biträdande finansminister
Lars-Erik Lövdén i den här debatten men också i en
interpellationsdebatt med mig den 16 april, är att
staden och landstinget sänkt skatten med 40 öre var-
dera. Detta sticker tydligen oerhört i ögonen på soci-
aldemokraterna och färgar regeringens hantering av
skatteutjämningsfrågan. Men det här får aldrig påver-
ka ett skatteutjämningsförslag. Dels därför att det
handlar om den kommunala självstyrelsen. Tror sig
en kommun kunna effektivisera sin verksamhet och
omprioritera resurserna så att skatten kan sänkas skall
det väl uppmuntras, inte motarbetas, särskilt när vår-
den, omsorgen och skolan samtidigt får ökade resur-
ser, just de områden som prioriteras även av rege-
ringen enligt retoriken. Dels säger regeringen själv i
sin finansplan att regeringens mål är att med början
under mandatperioden genomföra inkomstskatte-
sänkningar för alla med tyngdpunkt på låg- och me-
delinkomsttagare. Vad Stockholms kommun och
landsting gjort är att förverkliga den ambition som
regeringen själv säger sig ha. Vad är det för fel med
det?
Utöver ovanstående finns det demokratiska as-
pekter som bör lyftas fram. Systemet är krångligt, och
ingen har fullständiga kunskaper om systemets alla
effekter. En vanlig medborgare kan omöjligen sätta
sig in i systemet och förstå det. Jag kan gärna citera
socialdemokraterna i Stockholmsregionen som har
kommenterat förslaget med följande: "Systemet är så
pass komplicerat att endast en handfull personer i
Sverige fullt ut förstår det eller kan bedöma dess
effekter. Även om de flesta kommunpolitiker i ledan-
de ställning kan sätta sig in i systemets huvudprinci-
per är det näst intill obegripligt för den vanlige med-
borgaren. Med tanke på att systemet omfördelar tio-
tals miljarder kronor är detta mycket otillfredsställan-
de ur demokratisk synvinkel."
Frågan är om socialdemokraterna i Stockholmsre-
gionen fortfarande står bakom den typen av synsätt.
Gör de det kommer det att leda till att de stöder för-
slaget till avslag och en ny utredning som tar sikte på
ett bättre fungerande system som bättre tar hänsyn till
de olika regionerna och kommunerna i landet, och
inte minst till Stockholmsregionen, som drabbas på
ett otillbörligt sätt i det förslag som vi har att ta ställ-
ning till i dag.</pre><pre>Anf.  232  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill kommentera några saker, bl.a.
det Stefan Attefall säger om att vi stryper möjlighe-
terna för Stockholm och Stockholmsregionen.
Stefan Attefall var väl med på den offentliga ut-
frågning som utskottet hade den 18 mars. Det är ju så
att i princip alla kommuner i landet är med på att vi
har en huvudstad och att det därför är mycket som
samlas i denna region. Vi kom in på att det finns en
beräkning som visar att bruttoregionalprodukten för
Stockholmsregionen ligger på ungefär 235 000 kr per
invånare. Den summan överstiger de övriga regioner-
nas summor med ungefär 50 000 kr per invånare.
I denna utjämning betalas det härifrån ungefär
5 000 kr per invånare. Fortfarande har man här ändå
en förstärkning med 45 000 mer per invånare än vad
övriga landet har. Vi kan ändå säga att det är en god
tillväxt, som man också får behålla, i denna del.
Stockholms stad får netto behålla ungefär 4 mil-
jarder från staten när det gäller utjämningssystemet.
Av de närmare 5 miljarderna i kostnadsutjämningen
går ca 2 miljarder till Stockholm. Av 26 kommuner i
Stockholms län får 21 det bättre i och med regering-
ens förslag, om vi jämför med utredningens.</pre><pre>Anf.  233  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag koncentrerar mig i mitt inlägg på
Stockholms stad och Stockholms län. Jag noterar att
det är mycket pengar som går fram och tillbaka mel-
lan staten och kommunerna i dessa system. Man kan
alltid peka på att Stockholms stad får pengar därifrån.
Problemet är att det summa summarum är ett ganska
kraftigt avbräck.
Jag säger inte att Stockholms stad inte skall ta sitt
ansvar för landet. Vi behöver ett kommunalt skatte-
utjämningssystem. Vi skall ha likvärdiga förutsätt-
ningar. Det är vi kristdemokrater helt överens om.
Men tittar vi på hur Stockholmsregionen och framför
allt Stockholms stad har behandlats under en lång
följd av år ser vi att Stockholmsregionen inte har
blivit positivt behandlad. Tvärtom har man haft syn-
sättet att man kan mjölka där. Man mjölkar och mjöl-
kar.
Problemet är inte att Stockholms stad har för hög
tillväxt. Problemet är att övriga landet har för låg
tillväxt. Vi behöver stimulera tillväxten i hela Sveri-
ge, men den socialdemokratiska politiken handlar
mest om att försöka att flytta om bristerna och pro-
blemen. Vi skall försämra för de sjuka i Stockholms
läns landsting för att marginellt förbättra sjukvården i
Östergötland eller i någon annan del av landet. Det är
ingen bra politik. Den riktiga politiken är att förbättra
och skapa incitament för att skapa utvecklingskraft i
hela landet. Den politiken tycker jag inte att social-
demokraterna mäktar med.</pre><pre>Anf.  234  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det som Stefan Attefall säger stäm-
mer inte. När nuvarande system infördes 1996 fick
Stockholm en bidragsökning på 830 kr per invånare.
Det motsvarar ungefär 600 miljoner kronor. Under de
år som har gått sedan dess har Stockholms stad fått en
bidragsökning på ytterligare 400 kr per invånare. Det
är ca 300 miljoner kronor. Det innebär att Stockholm
fortfarande ligger på plus i jämförelse med systemet
före 1996. Så är det.
Jag skulle vilja kommentera det som Stefan Atte-
fall sade om att Lars-Erik Lövdén hade kommit in på
skattesänkningen. Jag vill kommentera att Stefan
Attefall säger att Stockholms län förlorar på regering-
ens förslag och att det slår på sjukvården. Det är ändå
så att den skattesänkning som man gör i Stockholms
läns landsting i princip är av samma omfattning - 940
miljoner - som detta förslag. Om det är väldigt illa på
det ena sättet borde det även vara det på det andra.</pre><pre>Anf.  235  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Stockholms stad har drabbats av olika
statliga beslut. Min illustration tecknades under en
följd av år. Jag pratade om vad som hände redan i
slutet av 1980-talet - då började det hela - och om
hur man systematiskt har missgynnat Stockholms
stad. Jag sade också att det 1996 var ett plus på 600
miljoner kronor. Det fick inte slå igenom fullt ut, utan
sedan kom nästa smäll i negativ riktning. Men tren-
den är tydligt. Jag skall gärna erkänna att det inte bara
har varit den socialdemokratiska regeringen som har
varit med om detta.
Det är ett problem att vi betraktar Stockholm en-
bart som mjölkko och inte ser de fördelar som finns.
Jag, som har mitt ursprung i Västerbottens län, vet
hur debatten förs i olika delar av landet. Jag ser också
hur lätt det är att man låser sig i olika grupper och
tycker att en annan grupp inte begriper hur man reso-
nerar. Jag vill gärna se att vi inser fördelarna med att
det växer även i Stockholmsregionen.
Sedan går jag över till skattesatsen i Stockholms
läns landsting. Om landstingspolitikerna i Stockholms
läns landsting bedömer att man genom att ompriorite-
ra och effektivisera både kan sänka skatten och öka
resurserna till vården måste vi alla vara glada. Sedan
kan vi diskutera om de kommer att lyckas långsiktigt
med det eller inte, men det måste vi kunna se efter
något år.
Är det de har gjort något hemskt? Då kan man gö-
ra som socialdemokraterna och dra in en slant pengar,
så att man tvingar dem att höja skatten igen. Men vad
har vi vunnit på det? Är det någonting positivt att
Stockholms läns landsting då höjer skatten? Var i
stället glad för alla de låginkomsttagare runtom i
denna region som fått sänkt skatt. Det är precis den
politik ni själva skriver att ni vill föra i finansplanen.
I och för sig har ni ännu inte lyckats prestera något
förslag i den riktningen, men ni säger att vi skall
sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare.
Stockholms läns landsting har gjort detta och påstår
sig också kunna klara av att öka resurserna till vården
och omsorgen genom en annan budgetpolitik och
genom omprioriteringar. Vi kan tycka att det är rea-
listiskt eller orealistiskt, men var glada åt den riktning
man har för politiken! Politiken går precis i den rikt-
ning som socialdemokraterna säger sig stå för. Det är
kanske fel majoritet som fattar besluten för att det
skall passa socialdemokraterna i riksdagen.</pre><pre>Anf.  236  TOMMY WAIDELICH (s):
Fru talman! Tanken bakom inkomst- och kost-
nadsutjämning är bra. Det handlar om att omfördela
från rika till fattiga kommuner. Det handlar om att ge
kommunerna lika ekonomiska förutsättningar oavsett
om de tagit ett stort ansvar för flyktingmottagande
eller har många arbetslösa. Det är en fördelningspoli-
tisk profil som vi socialdemokrater ställer oss bakom
i de tankarna - en politik som det dessutom finns en
bred majoritet för här i riksdagen.
Men trots att principerna bakom inkomst- och
kostnadsutjämningen är bra kan systemet förbättras.
Vi socialdemokrater i Stockholms län har efterlyst ett
enklare system utan s.k. marginaleffekter. Vi har
också fått löften av regeringen om att systemet skall
ses över just i syfte att göra det enklare och stabilare
och för att komma åt marginaleffekterna. Lars-Erik
Lövdén har bekräftat detta under debatten här i dag.
Det är bra. Det visar att regeringen tagit intryck av de
förslag som inte minst vi socialdemokrater i Stock-
holms stad och län har fört fram.
Trots att vårt sikte är inställt på ett enklare och
stabilare system är vi medvetna om att vi kommer att
få leva med det nu föreslagna systemet under flera år.
Då gäller det att göra det systemet så bra som möjligt.
Därför har vi också i vår motion nr 39 bl.a. fört fram
krav på att man skall se över byggkostnadsfaktorn
och integrationsfaktorn och införliva viktiga verk-
samheter som LSS och psykiatrin i kostnadsutjäm-
ningen.
Finansutskottet har i sitt betänkande utgått från att
detta kommer att behandlas av den delegation som
regeringen tillsätter, och vi kommer att bevaka att så
sker. Det är viktiga åtgärder som betyder mycket för
Stockholmsregionen.
Till sist vill jag säga några ord om moderaternas
agerande i den här frågan. Moderaterna försöker göra
inkomst- och kostnadsutjämningen till en fråga om att
moderaterna kämpar för Stockholmsregionen. Men
moderaterna talar med kluven tunga, i alla fall om
man ser till helheten i moderaternas politik. Modera-
terna motsätter sig storstadssatsningen. Det innebär
att moderaterna säger nej till en miljardsatsning på att
minska långtidsarbetslösheten och förbättra färdig-
heterna i det svenska språket hos dem som bor i
Stockholmsregionens mest utsatta bostadsområden.
Moderaterna motsätter sig vårt förslag om en ökning
av de generella statsbidragen till kommuner och
landsting. Det innebär att moderaterna säger nej till
välbehövliga insatser i sjukvård, skola och omsorg.
Det är insatser som behövs mer än väl i Stockholms-
regionen. Samtidigt sänker moderaterna skatten i
Stockholms läns landsting och i flera av länets kom-
muner. Det innebär ännu mindre pengar till sjukvård,
skola och omsorg.
Å ena sidan skriker moderaterna över att kommu-
ner i Stockholmsregionen förlorar pengar i utjäm-
ningssytemet. Å andra sidan urholkar moderaterna
regionens välfärd genom skattesänkningar. Modera-
terna talar med kluven tunga. Det stora hotet mot
sjukvård, skola och omsorg i Stockholmsregionen är
inte skatte- och kostnadsutjämningen. Den kan vis-
serligen förbättras, men det stora hotet mot välfärden
i Stockholms län är moderaternas politik, moderater-
nas skattesänkningar och negativa inställning till
storstadssatsningar och ökade statsbidrag till kommu-
ner och landsting.
Socialdemokraterna i Stockholms län kommer att
fortsätta att arbeta för att göra inkomst- och kostnads-
utjämningen bättre. Vi kommer också att fortsätta att
bekämpa moderat politik, allt för Stockholmsregio-
nens bästa.</pre><pre>I detta anförande instämde Sylvia Lindgren, Anita
Johansson, Ingemar Josefsson, Inger Segelström, Ola
Rask, Cinnika Beiming, Eva Arvidsson, Christina
Axelsson, Carina Moberg och Yilmaz Kerimo (al-
la s).</pre><pre>Anf.  237  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Tommy Waidelich var nöjd med re-
geringens förslag. Frågan är om Tommy Waidelich,
som ändå är distriktsordförande för Socialdemokra-
terna i Stockholms län, verkligen är nöjd över att
Stockholms läns landsting förlorar mest av alla
landsting på det här utjämningsförslaget. Man förlo-
rar 1 miljard kronor under den här införandeperioden
och kanske ännu mer om den tillåts löpa vidare. Är
Tommy Waidelich verkligen nöjd med det?
Socialdemokrater i Stockholmsregionen, framför
allt i Stockholms stad och i Stockholms läns lands-
ting, har hela tiden varit mycket kritiska till det här
skatteutjämningsförslaget. Men Tommy Waidelich är
nöjd. Är det detta budskap som du tänker föra ut på
gator och torg här i Stockholmsregionen? Tänker du
stå där och säga att du är nöjd, att det är ett bra för-
slag, att du är glad över att det slår på det här sättet
och att du tycker att detta är en riktig politik? Är det
verkligen så, Tommy Waidelich?</pre><pre>Anf.  238  TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Om Stefan Attefall hade lyssnat på
mitt inlägg tidigare hade han hört att jag vill förbättra
systemet. Jag vill också att systemet skall ta in områ-
den som psykiatri, som berör landstinget.
Stefan Attefall säger att det stora hotet mot Stock-
holms läns landsting är att man förlorar 1 miljard
kronor år 2004. Då avfärdar han lite lättvindigt att
hans eget parti redan i år ser till att landstinget förlo-
rar 1 miljard kronor. I år är det inget dramatiskt, men
år 2004 är det dramatiskt.
Vi ser redan vad det här leder till. Den borgerliga
majoriteten lägger fram förslag i landstinget om höjda
avgifter för barnsjukvården, privatisering av sjukvård
och annat. Det borde göra Stefan Attefall betydligt
mer bekymrad än vår ambition att förbättra förslaget.</pre><pre>Anf.  239  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag tolkar det som att Tommy Wai-
delich kommer att rösta för ett förslag som innebär att
stora summor tas från Stockholmsregionen. Det är 1
miljard kronor från landstinget, och Stockholms
kommun förlorar 700-800 miljoner kronor. Man kan
gå igenom många kommuner och se sådant, även om
några har fått lite förbättringar efter de sista justering-
arna. Det är det här förslaget som Tommy Waidelich
kommer att rösta för.
När det gäller landstinget i Stockholm har man
bedömt att man kan satsa mer pengar på vården och
samtidigt sänka skatten med 40 öre. Jag kan knappast
tro att Tommy Waidelich anser att det är fel att sänka
skatten om man samtidigt kan höja ambitionen på
vårdområdet. Det viktigaste är inte heller exakt vem
som utför vård i en kommun eller ett landsting. Det
viktiga är ju kvaliteten i den vård som ges till patien-
terna.
Det intressanta är att vi får se efter ett antal år om
man har lyckats skapa en bättre eller sämre vård i
Stockholms läns landsting. Det får vi utvärdera då i
den debatt som skall föras på landstingsnivå. Jag kan
bara konstatera att vården inte har blivit bättre i
Stockholms läns landsting med ett högre skatteuttag,
som Tommy Waidelichs parti har stått för under de
senaste åren. Dessutom har vi kristdemokrater i vårt
budgetalternativ ytterligare 4 miljarder till kommuner
och landsting under den treårsperiod som ligger fram-
för oss. På punkt efter punkt kan man se att det med
en kristdemokratisk politik blir både lägre skatt och
högre ambitioner på vårdområdet. Men med en soci-
aldemokratisk politik blir det tydligen tvärtom.</pre><pre>Anf.  240  TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Att vården i Stockholms län har tuffa
år bakom sig är ett väl känt faktum. Det är ju resulta-
tet av det som Stefan Attefalls parti självt har med-
verkat till. Orsaken är alltså alla de besparingar som
vi tvingades genomföra för att sanera det budgetun-
derskott som Stefan Attefall och hans partikamrater
åstadkom under den borgerliga fyrpartiregeringens
tid.
Stefan Attefall pratade om att den borgerliga ma-
joriteten i landstinget har höga ambitioner när det
gäller vården. Han frågar om jag är mot de höga am-
bitionerna. Jag är för höga ambitioner när det gäller
vården. Därför är jag för att vi skall föra över för-
svarspengar till vården. Det skulle bara för Stock-
holms läns landsting innebära 800 miljoner nya kro-
nor. Men jag är inte för de ambitioner som den nya
borgerliga majoriteten har när det gäller höjda avgif-
ter för barnsjukvården och ytterligare avgifter som
förmodligen kommer för besök hos distriktssköterska
och annat. Om Stefan Attefall menar den ambitionen
kan jag säga att jag inte är inne på den. Min ambition
är att man skall förbättra vården för Stockholms län
och förbättra utfallet för Stockholms läns landsting.
Därför vill jag också förbättra det föreliggande för-
slaget.</pre><pre>Anf.  241  HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Utjämningssystemet är enligt min
uppfattning grundlagsstridigt. Kommunerna får inte
ta ut skatt för verksamhet i andra kommuner. Min
hemkommun Täby har därför stämt staten när det
gäller den frågan. Ärendet är ännu inte avgjort. Tidi-
gare debatt i ärendet tycker jag endast visar på bristen
i att vi inte har någon författningsdomstol. Det fak-
tum att en majoritet hänvisar till sina egna fattade
beslut, att det är lagligt, tycker jag talar för sig självt.
Det kan självfallet finnas anledning att göra en
viss utjämning mellan kommunerna, så att rättvisa
förhållanden kan råda i hela landet, men den utjäm-
ningen bör ske via statsskatten. Jag tycker även att
man kan kräva att det skall finnas rättvisa och sakliga
grunder för vad som skall utjämnas. Det finns det
inte.
Den nuvarande konstruktionen är för det första så
komplicerad att inte ens utredningens sekreterare vid
utfrågningen i riksdagen ansåg sig kunna hela sys-
temet och dess konsekvenser. För det andra har man i
systemet blandat in både regionalpolitik och ren par-
tipolitik. För det tredje innehåller systemet en del s.k.
Pomperipossaeffekter. Med hänsyn till tidigare dis-
kussion skall jag ge några exempel.
Min hemkommun Täby hade ända fram till 1986
en skattekraft som låg under medel i Stockholms län.
Då byggde man ut barnomsorgen och äldreomsorgen
våldsamt. Det möjliggjorde framför allt för kvinnor
att komma ut i arbetslivet. Vår skattekraft har därför
vuxit så kraftigt att den i dag är landets tredje högsta.
Systemet straffar oss nu för att vi har en hög skatte-
kraft, trots att den till stor del beror på positiva kom-
munala åtgärder och kostsamma insatser. Täby tjänar
10 000 kr på varje person som man kan få ur produk-
tionen. Det straffar sig alltså att få folk sysselsatta i
Täby.
Att hålla låg skatt är också straffbart. Trots att Tä-
by inte har eller har haft landets högsta skattekraft har
vi tills i år och under de senaste tio åren haft landets
lägsta skatt. Täby har i flera oberoende undersök-
ningar under senare år ansetts vara Sveriges mest
effektivt skötta kommun, dvs. fått ut mest verksamhet
till lägsta pris och med bra kvalitet.
Om man jämför Täby med t.ex. Karlskrona, som
är en ungefär lika stor kommun, kan man konstatera
att Täby har drygt 2 700 anställda och Karlskrona
över 5 000. Skall detta kompenseras genom att tvinga
Täby att ta ut extra kommunalskatt för att täcka
Karlskronas extra kostnader? Är detta rättvist?
På varje inbetald extra kommunalskatt om 10 000
kr fick fram till årsskiftet Täby betala 13 000 kr till
systemet. Ju mer man höjer skatten upp till me-
delskattesats desto mindre blir förvisso Pomperipos-
saeffekten, dvs. straffet för att ha för låg skatt. Är
detta eftersträvansvärt, rättvist, eller har man kanske
blandat in något politiskt motiv?
Om man läser i Svenska kommunförbundets årli-
ga redovisning av hur mycket kommunerna har att
röra sig med per invånare och år då hänsyn tas till
skatteintäkter, bidrag och utjämning finner man att
kommunerna i Stockholms län har ungefär hälften så
mycket som de flesta Norrlandskommuner. Är detta
rättvist, eller finns det kanske något regionalpolitiskt
med i spelet? Skall denna "utjämning" betalas genom,
eller kanske t.o.m. förstärkas genom, att invånarna i
Stockholms län skall drabbas av extra kommunal-
skatt, dvs. den skatt som enligt svensk grundlag en-
dast får tas ut för att användas till kommunens egna
behov? Man kan fortsätta med fler exempel.
Nu liggande förslag till riksdagen sägs förbättra
systemet och göra det mer rättvist genom att på ett
bättre sätt ta hänsyn till olika faktorer i kostnadsut-
jämningsdelen av systemet. Man må föra fram vilka
motiv eller argument som helst, men ser man på ef-
fekterna av ändringarna tvivlar i varje fall jag på
rättvisan.
I Finansdepartementets, dvs. regeringens, egen ut-
räkning av effekterna ser man att den kommun som
får minst att röra sig med per invånare och år i landet
är Täby. Den kommun som får näst minst att röra sig
med per invånare och år är Vellinge. Har då Täby
eller Vellinge minst antal barn eller elever i landet,
minst antal åldringar eller högst skattekraft i landet?
Svaret är nej.
Ingen av dessa kommuner har heller landets lägsta
skatt. Om så inte är fallet, vilken rättvis kombination
av faktorer kan då motivera utfallet? Jag kan bara
finna en gemensam nämnare. Vellinge är landets mest
moderata kommun, och Täby är landets näst mest
moderata kommun. Är detta rättvisa faktorer som vi
skall bygga skatteutjämningen på? Tänk om det blir
regimskifte!
Fru talman! Jag står givetvis bakom de moderata
reservationerna.</pre><pre>Anf.  242  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara göra en kort kommentar
till Henrik Westman. Han sade bl.a. att Täby tydligen
hade överklagat. För Henrik Westmans kännedom
vill jag tala om att Vellinge gjorde det. Det kom ett
beslut från Högsta Domstolen den 12 november 1998
som visade att det inte var överklagningsbart. Jag
förmodar det är ungefär samma sak som kommer att
sägas till Täby. Detta är ingenting som kan avgöras i
domstol.
Vad gäller grundlagsenligheten vet jag inte om
Henrik Westman har varit med här under dagen. Vi
har ganska många gånger diskuterat den frågan. Vi
har fattat ett beslut i Sveriges riksdag. Lagrådet har
ställt sig bakom att det utjämningssystem som nu
gäller - som ju innebär att vissa kommuner får bidrag
och andra betalar en avgift till staten - är fullt fören-
ligt med regeringsformen.
När det gäller Täby är det nog inte utjämnings-
systemet som är det stora svåra. Exempelvis är Täby
en ganska speciell kommun. Jag tror faktiskt att Täby,
trots att man höjde skatten för 1999, har den lägsta
skatten i landet. Jag har gått igenom alla kommuner
och har funnit att det är så.
Först och främst har Täby en mycket hög skatte-
kraft, en låg skattesats och en tillväxt i systemet.
Täby och exempelvis också Danderyd är lite speciella
kommuner om man jämför med alla andra kommuner
i landet. Sedan har man i Täby valt - och det är ett val
som kommunpolitikerna gör - att ha en låg skattesats.
Samtidigt vet vi att det finns ett inkomstutjäm-
ningssystem. Det har vi för rättvisan och fördelningen
över landet. Alla invånare i landet skall få en bra
skola, vård och omsorg.</pre><pre>Anf.  243  HENRIK WESTMAN (m) replik:
Fru talman! Den här diskussionen om grundlags-
enligheten har vi fört de senaste timmarna. Jag kan-
ske inte skall tala så mycket mer om det. Vad jag sade
var att en majoritet fattar beslut om att det är grund-
lagsenligt och sedan hänvisar till de besluten. Det ger
jag inte så mycket för.
Jag känner också till domstolsbesluten. Jag vet
också vilka kommuner som har överklagat. Det är
möjligt att man också kommer att överklaga detta till
Europadomstolen. Det finns många jurister som ändå
tycker att det inte är grundlagsenligt. Men det leder
ingen vart att fortsätta just den diskussionen.
Danderyd har lägre skatt än Täby. Vad jag visade
på är att man har sagt att det inte finns några Pompe-
ripossaeffekter. Jag tycker att jag har givit flera stora
tydliga exempel på att det faktiskt finns det. De beror
på att kommuner just på grund av självbestämmandet
har beslutat att de skall försöka hålla låg skatt och
vara effektiva. Det straffar sig.
Det finns många exempel på att det straffar sig att
man också ökar tillväxten. Jag vet att flera av mina
kolleger i Stockholms län har diskuterat att dra ned på
bostadsbyggande, att man skall förhindra att det
kommer dit företag, osv. Det finns exempel från ut-
landet som visar att man helt enkelt motverkar indust-
rietablering.
Vår vänort Lörenskog i Norge försöker få bort ett
helt industriområde med 3 000 anställda därför att
man inte har några intäkter från företagsamhet. Man
säger nej till etablering av ett huvudpostkontor med
ungefär lika många anställda därför att man bara får
bekymmer. Det blir transporter, resor och buller. En
sådan utveckling vill vi väl inte ha här?</pre><pre>Anf.  244  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara säga att förra året hade
Täby lägst skattesats. Nu har i och för sig Danderyd
27:01 i total skattesats, och Täby har 27:06.</pre><pre>Anf.  245  HENRIK WESTMAN (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt. Systemet stry-
per oss nu successivt. Som sagt var: Vi får betala in
mer till systemet än vad vi tar in med vår egen skatte-
sats. Ge mig något mer konkret exempel på att det
inte är en Pomperipossaeffekt?</pre><pre>Anf.  246  CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Jag tänkte i den här debatten få bidra
med några tankar och synpunkter utifrån den motion
som socialdemokraterna i Stockholms stad och län
har skrivit med anledning av regeringens proposition.
Jag kan inledningsvis säga att inte heller jag har något
annat yrkande än utskottsmajoritetens.
I går genomförde vi i min hemkommun Huddinge
en rådgivande folkomröstning i frågan kommundel-
ning eller inte. Huddinge är i dag den näst största
kommunen i mitt hemlän. Det är samtidigt en ganska
typisk Södertörnskommun. Tyvärr var valdeltagandet
väldigt lågt. Jag ser, sagt som en liten parentes, inte
några starka skäl för en kommundelning.
Huddinge kommun har förmånen att vara en av
landets snabbast växande kommuner. Huddinge har
likt flera av kommunerna i södra delen av Stockholms
län tagit ett stort ansvar bl.a. för byggnation av bostä-
der. Som ett resultat av en genomtänkt politik har
Huddinge blivit en attraktiv bostadsort för människor
från hela Sverige och faktiskt från hela världen.
En följd av detta är att servicekraven ökar märk-
bart inte minst i barnomsorg, grundskola, gymnasier
och inom äldreomsorg. Vi har en oerhörd tillgång vad
gäller människor med månfasetterade erfarenheter
och kunskaper från världens alla hörn. Många av
dessa resurser tas i dag inte till vara. Det kan handla
om bristfälliga språkkunskaper eller om ren och skär
diskriminering i arbetslivet.
Utländskt namn - inget jobb.
Detta i sig ger ju vid handen att många behöver ett
extra samhälleligt ekonomiskt stöd, tyvärr ofta under
en väldigt lång tid.
Har då detta med dagens diskussion att göra? Ja,
på sätt och vis. Vi skulle önska att vi hade möjlighet
att göra mycket mer för att Huddinge kommun skulle
vara en ännu bättre kommun att leva och bo i.
Om man utgår ifrån en kommun som exempelvis
Huddinge med sin roll i utjämningssystemet, samti-
digt som vi ser de borgerliga partiernas ideologiska
förslag skrivas fram ett efter ett, kan man inte annat
än vara helt säker på att situationen för Huddinge och
andra kommuner förvärras oerhört mycket. Segrega-
tionen är redan märkbar i Huddinge kommun.
Det känns positivt att den beslutade storstadssats-
ningen, som regeringen och riksdagen menar är en
nationell angelägenhet, pekar ut just Huddinge som
ett av målområdena. Min fråga är bara hur hårt en
kommun som Huddinge, med den ledning som nu
styr, kommer att satsa på dessa frågor. I Huddinge
gick man till val på att avskaffa den tidigare mycket
långtgående inomkommunala utjämningen vi hade.
Det arbetet pågår nu. Om det inte har framgått tidiga-
re vill jag säga att i dag styrs alltså Huddinge kom-
mun av en sexpartikoalition där Moderaterna är det
största partiet.
Moderaterna i riksdagen röstade emot den beslu-
tade storstadssatsningen. Detta nej till storstadssats-
ning, nej till Perssonpengar och nej till de omfördela-
de försvarspengarna i kombination med föreslagna
skattesänkningar är det som gör situationen svår för
de mest utsatt grupperna i mitt län. Detta har själv-
fallet en stor betydelse i sammanhanget.
Jag skall ärligt säga att jag har varit mycket kritisk
till delar av förslaget till nytt utjämningssystem. Jag
anser personligen att vi inom respektive parti, inte
minst inom mitt eget, bör ta en ordentlig diskussion
kring vad som är strukturellt betingade förändringar
och vad som är standardskillnader. Vad är det som
nästa årtusende skall styra den del av utjämningssys-
temet som gäller kostnaderna?
Vi skall ha en ömsesidig förståelse för varandras
problem och möjligheter samtidigt som vi måste se
till hela landet och helheten i vår politik. Jag har varit
många gånger i Bengtsfors. Jag har regelbundet be-
sökt Gällivare. Jag tror mig vara hyfsat införstådd
med många av de större problemen där även om jag
naturligtvis har svårt att känna dem in i märgen. Jag
kan aldrig påstå att jag känner glesbygden lika väl
som de utsatta bostadsområdena i storstaden. Men jag
vill ändå verkligen poängtera mitt solidariska stöd för
en långtgående inkomstutjämning mellan olika kom-
muner med olika förutsättningar i olika delar av lan-
det både på den nationella nivån och inom regionen.
Jag anser att kostnadsutjämningen måste diskuteras
vidare i ett senare skede.
För att uppnå den bästa möjliga situationen för
alla kommuner måste det gå bra för Sverige. Det är
detta vi alla har som gemensamt mål. Vi måste sträva
efter att hela Sverige fungerar, lever och går bra. Det
gör det nu. Det känns bra.
Ibland känner jag dock att det är svårt att få gehör
och förståelse för min egen länsdels problem. Man
kan lugnt påstå att det inte blir lättare av att Modera-
terna lägligt passar på att genomföra ideologiskt be-
tingade ofinansierade skattesänkningar - det skall
t.ex. bli 60 öre i Huddinge - och sätter i gång arbetet
med att nedmontera den väl fungerande inomregio-
nala utjämningen. Detta sker till råga på allt samtidigt
som man framhåller de stora svårigheterna och bris-
terna i de kommunala verksamheterna.
Jag kan inte begära av gällivareborna att de skall
applådera detta. Jag kan bara hoppas att de har helt
klart för sig vilka ideologiska och politiska krafter
som ligger bakom detta. Tyvärr framgår detta inte
alltid så tydligt i debatten.
Jag hoppas mycket på den delegation som nu skall
tillsättas. Jag förutsätter, precis som utskottet, att det
finns stora möjligheter att föreslå förändringar utifrån
den löpande utvärderingen av det föreslagna utjäm-
ningssystemet.
Inte minst angeläget är att den föreslagna integra-
tionsfaktorn stämmer överens med verkligheten.
Definitionen av invandrarbarn är inte densamma när
det gäller integrationsfaktorn som när det gäller mot-
svarande faktorer inom grundskola och gymnasie-
skola. Delegationen bör därför snarast pröva om inte
samma definition skall användas i dessa faktorer som
i den nya integrationsfaktorn. Vi måste hitta det bästa
sättet att möta behovet av extra insatser för barn till
invandrare. Detta om något är en tillväxtfråga av
nationellt intresse.
Fru talman! Jag vill avsluta mitt inlägg med att
framhålla vikten av att se till helheten i regeringens
politik. Utjämningssystemet är en mindre del i kom-
munernas ekonomi. De generella statsbidragen ökar
kontinuerligt framöver med regeringens extra till-
skott. Man får akta sig för att falla i fällan att göra
symboler till mer än vad de är - politisk taktik.
Tack för ordet!</pre><pre>Anf.  247  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Ett ögonblick trodde man sig förflyt-
tad till kommunfullmäktiges sammanträde i Hud-
dinge, men det var det ju. Det var ju det kommunala
utjämningssystemet det handlade om.
Jag skulle vilja fråga Carina Moberg om hon delar
den uppfattning som framkommer i propositionen och
betänkandet om målen för utgiftssystemen, dvs. att
den valda skattesatsens eller avgiftsstrukturens av-
giftsnivåer inte skall vara ett underlag för utform-
ningen av kostnadsutjämningen. Eller i klartext: Skall
kommuner få ha vilken skattesats och avgiftsstruktur
de vill eller skall en låg skattesats medföra att man får
liten kostnadsutjämning?
Sedan har jag en andra fråga. Jag har inte med
mig några siffror för Huddinge men däremot för Bot-
kyrka. Botkyrka kommun får i dag minus 3 300 kr
per invånare för en faktor - det är det högsta avdraget
- och plus 1 693 kr för en annan faktor. Anser Carina
Moberg att det är väldigt väl avvägt att man har ett
system som innebär plus och minus för väldigt myck-
et pengar samtidigt som slutsumman blir 102 kr? Är
det ett optimalt system, eller anser Carina Moberg att
det kanske hade varit läge att arbeta vidare med att
hitta bättre variabler som är mer förklarande? Carina
Moberg nämnde själv ett exempel där man har valt
extra faktorer där man, på samma sätt som när det
gäller glesbygdssituationen, försöker kompensera för
samma strukturskillnad med flera olika variabler som
man lägger ovanpå varandra.</pre><pre>Anf.  248  CARINA MOBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var väldigt många
turer fram och tillbaka, Karin Pilsäter. Tillsammans
med mina partikamrater från Stockholms stad och län
står jag bakom det förslag till betänkande som ut-
skottet har skrivit fram. Vi anser att vi har fått gehör
för många av de viktiga synpunkter som vi anser att
man bör jobba vidare med. Jag är helt övertygad om
att det som vi skall fatta beslut om i kväll inte på
något sätt är det slutgiltiga för alltid rådande system
som vi aldrig kommer att göra om.
Vi kommer att fortsätta att prata för det som vi
anser vara viktigt. Vi anser att det beslut som vi skall
fatta i kväll är fullt acceptabelt utifrån de argument
som jag anförde i mitt anförande.</pre><pre>Anf.  249  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag förstår att Carina Moberg som le-
damot av majoriteten inte har möjlighet att fullfölja
sina synpunkter. Jag har full förståelse för det. Jag vet
också att era partikamrater i KSL och Stockholms
läns landsting inte delar er uppfattning att det här är
acceptabelt. Men jag förstår att ni har svårt att göra
någonting annat i det här sammanhanget. Jag noterar
också att jag inte fick några svar på mina frågor.</pre><pre>Anf.  250  SYLVIA LINDGREN (s):
Fru talman! Låt mig först slå fast att socialdemo-
kraterna i Stockholm har en bestämd uppfattning om
att det krävs någon form av system för att utjämna
strukturella skillnader i ekonomiska förutsättningar
mellan kommunerna. Att ett sådant system också
måste utjämna skillnaderna i skattekraft - inkomstut-
jämning - och skillnader i strukturella förutsättningar
för den kommunala verksamheten - kostnadsutjäm-
ning - är en självklarhet för oss socialdemokrater.
Därmed har jag också tagit udden av det pressmed-
delande som tydligen cirkulerade här tidigare i dag.
Jag medger också att det inte är en lätt uppgift att
hitta ett system som samtliga landets landsting och
kommuner är överens om.
Det finns brister i systemet. Det kan tänkas, även
om det ses som teoretiskt, att det leder till spiraler där
kommuner som redan tvingats spara och därmed fått
mindre kostnader tvingas att spara ytterligare. Det är
naturligtvis inte bra. Det är en av anledningarna till
att vi från Stockholms stad och län också har tagit
upp detta i vår motion. Vi har fått svaret att detta
måste man noggrant följa.
Under resans gång, under den tid utredningen på-
gick och också efter det att förslaget låg på bordet har
vi socialdemokrater i Stockholm försökt påverka
förslaget och också rönt om inte full så ändå en viss
framgång. Att byggkostnadsfaktorn skall finnas kvar i
kostnadsutjämningen är ett exempel, likaså integra-
tionsfaktorn. Dock föreligger fortfarande en del
oklarheter som vi tycker måste uppmärksammas inom
ramen för den översyn och uppföljning som regering-
en aviserar i propositionen.
Huvuddelen av våra synpunkter finns redovisade i
motionen Fi39, och utskottet har också skrivit ett
positivt svar på vår motion. I motionen skriver vi t.ex.
att man måste arbeta med att göra systemet enklare
och pröva hur inkomstutjämningen kan utvecklas för
att undvika negativa marginaleffekter. I detta ligger
naturligtvis att det måste finnas positiv drivkraft för
kommunerna att öka sysselsättningen och därmed
också sin egen skattekraft.
Som svar på vår motion sägs i betänkandet:
"Utskottet utgår från att de av motionärerna aktualise-
rade frågeställningarna kommer att uppmärksammas i
det fortsatta arbetet". Jag förutsätter, fru talman, att så
också kommer att ske. Jag är också övertygad om att
vi är många som kommer att följa detta arbete.
Fru talman! Jag tycker att alla vi från Stockholms
stad och Stockholms län oavsett parti i alla samman-
hang måste lyfta fram såväl för- som nackdelar med
situationen i huvudstaden, och det måste också vara
en balans i debatten. Självklart är det så att landet i
övrigt ser hur Stockholmsregionen växer, hur arbets-
lösheten minskar och hur alltfler företag etablerar sig
här. Det är då förståeligt, ja t.o.m. ganska mänskligt,
att glesbygden i Norrlands inland, orter som drabbas
av stor utflyttning och negativ tillväxt har svårt att
jämföra sig med oss. Då ställs solidariteten på sin
spets.
Lägg därtill att skattesatsen i Stockholm ligger
klart under riksgenomsnittet med ca 2 kr. Då är det
inte svårt att förstå att många av våra landsmän har
svårt att se den andra sidan av myntet med social
utslagning, med ökade klassklyftor i huvudstadsregi-
onen. Då är det nödvändigt att argumentera också för
att tillväxt i Stockholmsregionen är nödvändig för en
tillväxt i hela landet. Verksamheter med möjligheter
att växa där de har förutsättningar skall naturligtvis
kunna få göra det för att också knoppa av sig över
hela landet.
Fru talman! I ett läge när förhandlingar och utred-
ningar pågår som mest intensivt underlättar inte den
borgerliga majoriteten i Stockholms kommun och
Stockholms läns landsting situationen. Vad gör man?
Jo, man sänker skatten med 40 öre och ger därmed
signaler att Stockholmsregionen är starkare än vad
den faktiskt är. Den generella välfärden är inte fullt
utbyggd i vår region. Segregationen är mycket stor.
Vård, skola och omsorg måste bli betydligt bättre.
Felet är inte att landsting och kommuner har för
mycket pengar. Det är tvärtom. I en sådan situation är
det oansvarigt att sänka skatten, vilket drabbar de
mest utsatta i samhället med ökade klassklyftor som
följd. Inte minst är det helt felaktiga signaler som ges
till landet i övrigt.</pre><pre>I detta anförande instämde Ingemar Josefsson, In-
ger Segelström, Yilmaz Kerimo, Carina Moberg,
Christina Axelsson, Eva Arvidsson, Tommy Waide-
lich och Sinnika Beiming (alla s).</pre><pre>Anf.  251  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag begärde replik, jag instämde inte i
anförandet. Jag noterar ivrigheten i att instämma i
anförandet. Jag måste tolka det så att när man inte
ställer sig upp tycker man tvärtemot den som har
hållit anförandet. Det kan vara intressant att ha det i
minnet när socialdemokrater talar i framtiden.
Sylvia Lindgren började sitt anförande med en
kraftfull deklaration om vikten av ett skatteutjäm-
ningssystem som om det vore någon här i kammaren
som inte har krävt ett skatteutjämningssystem i Sve-
rige. Det är klart att vi skall ha det. Vi skall hjälpa
varandra, vi skall hålla ihop Sverige. Vi måste också
inse de specifika problem som både storstad och
glesbygd har. På den punkten uppfattade jag att Syl-
via Lindgren förde ett intressant, rimligt och riktigt
resonemang.
Men när Sylvia Lindgren går hem från riksdagen
och möter sina partikamrater i Stockholms stad är
frågan om hon stolt och med rak rygg kan säga: Jag
har röstat för ett jättebra förslag för Stockholm. Kan
hon göra det med rak rygg? Kan hon möta alla sina
partikamrater som högljutt i Stockholms kommun och
i andra sammanhang har sagt att det här är ett dåligt
förslag? Sylvia Lindgren anser tydligen att det här är
ett jättebra förslag. Hennes partikamrater i Stockholm
har alltså pratat i nattmössan. Eller är det så att de
andra som i Stockholms stad har pratat mot förslaget
inte har vetat vad de har pratat om? Jag vet inte riktigt
på vilken sida Sylvia Lindgren står.
Men jag tror också att Sylvia Lindgren kanske är
lite lurad. En del andra kommuner i Stockholms län
har ju på marginalen fått en viss förbättring med de
förändringar som regeringen har vidtagit. Men Stock-
holms kommun har inte upplevt några förbättringar.
De förbättringar som finns på papperet ligger ovanför
spärreglerna som också utredningen har föreslagit. På
papperet är det lite förbättringar, men realt sett tappar
man fortfarande lika många miljoner kronor varje år
på grund av det här förslaget. Sylvia Lindgren har
inte lyckats för fem öre att få gehör för sina syn-
punkter. Det är den bistra sanningen som Sylvia
Lindgren måste tala om för sina partikamrater och
kommunmedborgarna i Stockholm.</pre><pre>Anf.  252  SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Fru talman! Så som Stefan Attefall argumenterar i
den här debatten handlar det tydligen mycket om
vinnare och förlorare. Stefan Attefall tar upp hur
mycket man förlorar i Stockholms kommun.
För mig är det viktigt att se till att vi har en till-
växt som äger rum också i Stockholms kommun.
Tillväxten här är positiv. Det beror inte minst på
positiva förutsättningar, ett bra företagarklimat och
att man också har en stabil ekonomi.
Jag är kritisk till mångt och mycket i det här för-
slaget. Det tror jag också att de flesta uppfattade i
mitt anförande. Det är också en av anledningarna till
att vi från Stockholms stad och Stockholms län har
motionerat i ärendet. Men vi har också fått svar på
våra motioner. Man säger på s. 21 i betänkandet att
man förutsätter att man skall ta till vara de här syn-
punkterna i framtiden. Och vi skall naturligtvis se till
att utredningen har blåslampan på det.
När det gäller olika principer är det också föremål
för olika utredningar, inte minst när det gäller negati-
va marginaleffekter i inkomstutjämningen. Det är för
oss socialdemokrater i Stockholm en oerhört viktig
del. Men det har man också besvarat på s. 18 i betän-
kandet.
Vi skall nu följa det här. Men att slåss med var-
andra med osolidariska medel tjänar ingenting till.
Jag tycker att Stefan Attefall borde tala med sina egna
partikamrater i denna kammare och också övertyga
dem om vikten av Stockholmsregionen som motor i
det här landet.</pre><pre>Anf.  253  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Att döma av reservationerna och mo-
tionerna i det här ärendet har kristdemokraterna bättre
än socialdemokraterna förstått vikten av Stockholm
som motor. Men jag håller med om att vi skall hjälpas
åt med att vi försöka förklara de specifika problem
och förutsättningar som Stockholm har och den roll
som Stockholm spelar i landet. Som jag tidigare sade
i mitt anförande kommer jag själv från Västerbottens
län. Jag vet hur polariserad debatten mellan storstad
och glesbygd är och hur viktigt det är att vi skapar
förståelse för de olika delarna av landet.
Jag är också ute efter att vi i Stockholm gemen-
samt och kraftfullt skulle kunna agera för att de
orimliga effekterna av de nuvarande förslagen blev
mindre eller helt skulle försvinna. Jag är rädd för att
mina socialdemokratiska kolleger här i Stockholm har
lagt ned kampen alltför tidigt. Sylvia Lindgren har
uppenbarligen inte lyckats alls. Möjligen har Carina
Moberg lyckats med något. Hennes kommun har
åtminstone fått 24 miljoner i mindre försämring efter
de förändringar som regeringen gjorde. Sylvia Lind-
gren kan inte visa upp ens det. Hon kommer hem med
0 kr i förbättring för sin hemkommun efter den inten-
siva kamp som hon har fört.
Det är detta som är så tråkigt. Om vi hade agerat
mer gemensamt och kraftfullt för Stockholm i de här
diskussionerna, tror jag att Sylvia Lindgren hade
kunnat spela en nyckelroll för att undvika de drama-
tiska effekter som det här förslaget faktiskt får. Det är
att beklaga. Vi behöver ett växande Stockholm för att
dra till oss jobb och företag från utlandet och för att
generera och stimulera tillväxt i hela Sverige. Vi skall
också ha ett skatteutjämningssystem och en nationell
politik som sprider tillväxtens frukter och skapar
dynamik i hela landet.
Risken är att det system som vi nu håller på att ta
beslut om bara stryper det som går bra men inte för-
bättrar för de övriga. Det är jag orolig för.</pre><pre>Anf.  254  SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Fru talman! Stefan Attefall fortsätter med sin ar-
gumentation om vinnare och förlorare. Det skulle nu
bli så mycket negativa effekter för Stockholm att vi
borde slå näven i bordet. Stefan Attefall tänker då inte
ett dugg på vilka åtgärder man själv agerar för och
hur man försämrar förhandlingsläget.
För mig är det fullständigt korkat att i en förhand-
ling där man diskuterar skatter och kostnadsutjäm-
ning sänka skatten. Det ger för landet i övrigt en bild
av att förhållandena i Stockholmsregionen är så bra
att det går att sänka skatten. Ändå har man inte har
löst frågorna om vård, skola och omsorg på ett sätt
som jag anser vara tillbörligt.
Vi har också gemensamt med olika partier i
Stockholm gått ut med skrivelser om det här. Vi är
där eniga om att det inte är synd om Stockholmsregi-
onen. Här finns en enorm potential för tillväxt och
utveckling. Vad vi behöver är förståelse för regionens
speciella förutsättningar. Vi kan inte fungera som
tillväxtmotor för landet om förutsättningarna för detta
samtidigt tas bort. Att det går bra för Stockholmsre-
gionen är avgörande för att hela landet skall utvecklas
i positiv riktning. Stefan Attefall kan göra en god
insats genom att försöka övertyga sina partikamrater
här i kammaren om helheten. Vi i riksdagen har dock
ett ansvar även för nationen som helhet. Därför är det
viktigt att vi försöker få en så rättvis och solidarisk
skattekostnadsutjämning som möjligt.</pre><pre>Anf.  255  INGEMAR JOSEFSSON (s):
Fru talman! Vi skall i dag ta ställning till föränd-
ringarna i utjämningssystemet för kommuner och
landsting. Jag vill här representera min valkrets
Stockholm och dess 700 000 invånare, med deras
problem, och göra några kommentarer till detta. Det
här betyder inte att jag inte känner till andra landsän-
dars problem, men jag är vald här och känner mig
tvungen att ta upp denna stads problem.
Jag vill redan i början av mitt anförande påpeka
att jag anser att beredningen av ärendet har givit vissa
positiva resultat. Regeringens förslag är klart bättre
än utredningsförslaget, och utskottet har visat viss
förståelse för de problem som finns i storstadsområ-
dena.
Man frågar sig dock som boende i Stockholms
ytterstad varför våra problem har så svårt att tränga
igenom i den här kammaren. Jag tror, fru talman, att
det i stor utsträckning har att göra med att de ärade
ledamöterna ser Stockholm som enbart Östermalm,
Gamla stan, Slussen, Sergels torg och Stockholms
central.
Jag lovar er att detta inte är Stockholm. Stock-
holm är så mycket mer, som t.ex. Rågsved, Skärhol-
men, Tensta och Rinkeby.
Någon säger då: Men titta på statistiken! Stock-
holm ökar med ca 8 000 invånare medan andra kom-
muner minskar. Medelinkomsten i staden är god. Det
är ofta dessa statistikuppgifter som är vårt problem.
Vi bedöms utifrån snittsiffror, inte efter bakomlig-
gande orsaker och rörelser.
Vi vet alla att den som har ena foten i kokande
vatten och den andra i isvatten inte mår särskilt bra,
men medeltemperaturen kan ändå vara rätt hygglig.
Så är det ofta i våra storstadsbefolkningscentrum.
Medeltalet kan verka högt och bra, men situationen
kan vara svår.
Låt mig visa på några siffror över problemet ge-
nom att analysera Stockholms befolkningsutveckling
och en årlig befolkningsökning om 8 000 personer.
Det är ju populärt att nu se till vad vårt århundrade
har betytt. För Stockholm har det inneburit en befolk-
ningsökning från 313 000 invånare till 727 000 invå-
nare. Det har ju skett under lång tid och är väl inte
något att prata om, kan många säga, men om man
bryter ned siffrorna till att avse Stockholms innerstad,
malmarna, Gamla stan och ytterstaden Farsta, Skär-
holmen, Vällingby och Kista blir bilden annorlunda.
Då har innerstaden minskat med 40 000 invånare och
ytterområdet ökat med hela 457 000 från 12 000
invånare. Det ger en helt annan och dramatisk bild än
den första som jag gav.
Anlägger vi ett annat perspektiv och tar tiden från
andra världskriget till i dag, finner vi att innerstaden
har minskat med hela 90 000 invånare och ytterstaden
ökat med 240 000 invånare. Vi kan också jämföra
Stockholms högsta invånarantal med dagens siffra.
Då finner vi att kommunen har minskat med 80 000
invånare.
Varje landstingsman och kommunalman förstår
säkert betydelsen av min redovisning: strukturella
problem, skolor på fel ställen, äldre och yngre i olika
stadsdelar. Genomsnittet kan verka vara bra, men
strukturförändringarna har varit stora.
Någon kan förledas att tala om att jag har pratat
om långa tidsperioder. Låt mig därför se vad som
döljer sig bakom en ökning om 8 000 invånare under
1997. Nettoökningen är alltså 8 000 personer, men de
som har flyttat i min hemkommun är hela 167 277
personer under ett år. Vi är ensamma om att en så stor
andel av befolkningen rör sig i en kommun.
Siffrorna visar att 7 140 har flyttat till utlandet,
18 000 har flyttat ut från vårt län. 23 500 från det
egna länet har flyttat in, och de som har flyttat ut till
utlandet är 6 168. 11 000 har flyttat till andra delar av
landet, och 23 000 har flyttat in från andra länsdelar.
Bara inom kommunen har 78 000 personer flyttat.
Det är alltså gigantiska omflyttningar som sker.
Alla förstår nog problemen för en kommun med den
här stora omflyttningen. Det som jag har velat visa
med dessa exempel är att det finns faktorer i stor-
stadsregionerna som inte kan fångas upp i ett utjäm-
ningssystem.
Andra specifika problem är högre medelinkomst
men fler låginkomsttagare, dyrare boende och fler
trångbodda, hög social utslagning, högre brottslighet,
högre lokalkostnader - listan skulle kunna göras
längre.
En metallarbetare i Stockholm har lika inkomst,
lägre skatt men mindre kvar att leva på än sin kollega
på en mindre ort.
Stockholm bidrar i många utjämningssystem; först
till vårt inomkommunala för utjämning inom kom-
munen, sedan till det regionala för att klara regionen,
vidare till det statliga för att klara landet och slutligen
till EU för att vara med om en fördelning i hela Euro-
pa.
Fru talman! Ärade ledamöter! Pröva våra problem
öppet! Låt er inte luras av medelsnitt och statistik!
Samma problem som vi har gäller också i andra stor-
stadsområden och många av de storstadsområdenas
grannkommuner. Jag har velat visa på de problem
som ett sådant här system aldrig kommer att fånga
upp och som det krävs förståelse från alla ledamöter
från alla delar av landet för att man skall kunna lösa.
Tack!</pre><pre>Anf.  256  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag vill först bara förundras över att
inte den socialdemokratiska gruppen från Stockholms
stad och län ställer sig upp och instämmer i det här
anförandet. Jag tycker att det var lysande anförande
av Ingemar Josefsson, som just pekar på många av de
problem som storstaden har.
Sedan har jag en kommentar. Ingemar Josefsson
nämnde att en metallarbetare har lika lön men mindre
kvar att leva på i Stockholm än i andra delar av lan-
det. Ja, så är det, bl.a. på grund av de höga boende-
kostnaderna. Det är bl.a. därför det kanske är rimligt
att skattesatsen är något lägre i Stockholm än exem-
pelvis uppe i Umeå eller Lycksele, där jag har bott
tidigare. Detta visar att de enkla schablonargument
som kommer fram i den här debatten inte alltid är
hållbara.
Men jag tycker att Ingemar Josefsson höll ett
mycket intressant föredrag. Jag vill gärna anmäla att
jag instämmer till 98 eller 99 % i vad Josefsson sade.</pre><pre>Anf.  257  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad för detta instämmande.
Det fattas ju bara 1 %. Jag får väl slåss för den.
Låt mig sedan säga att Stefan Attefall och hans
parti har bidragit till de svårigheter jag har att förklara
för landet i övrigt varför vi har våra problem. Hur
skall jag kunna förklara för mina kolleger runtom i
landet att vi har problem när Stefan Attefall och hans
partikamrater sänker skatten? Hur skall jag kunna
förklara för mina kolleger ute i landet att vi har pro-
blem när ni lösgör miljoner genom att sälja ut all-
männyttan? Och kan kd, och för övrigt också Folk-
partiet, förklara varför ni inte i något fall har ställt er
upp när nu moderaterna i Stockholms kommun säger
att man skall privatisera socialbidragen? Vart har kd
och Folkpartiet tagit vägen då?
Om ni på område efter område ställer upp på den
moderata politiken och visar fram Stockholm som om
det vore en guldgruva, hur skall vi då kunna få förstå-
else för våra problem? Ni undergräver trovärdigheten
i de argument som vi faktiskt har. Där gör ni en stor
björntjänst gentemot den här regionen.</pre><pre>Anf.  258  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Min avsikt var inte att förlänga de-
batten ytterligare, men Ingemar Josefsson tvingar mig
ändå att något kommentera vad han säger.
För det första gällde det skattesänkningen. Jag kan
hjälpa Ingemar Josefsson att argumentera genom att
citera honom själv: En metallarbetare i Stockholm har
lika lön som metallarbetare i andra delar av Sverige
men mindre kvar att leva på. Det kan väl vara ett
argument att peka på: Det är annorlunda att leva i
Stockholm, och därför kanske också skattesatsen
behöver vara annorlunda än vad den är i en annan typ
av kommun.
För det andra tänker vi kristdemokrater inte alls,
och för den delen inte moderaterna heller, sälja ut
eller privatisera hela socialtjänsten. Myndighetsutöv-
ningen kan aldrig lämnas ut på entreprenad. Däremot
är det möjligt - jag kan det för dåligt - att det finns
vissa delar som man kan diskutera. Detta är dock
ingenting som har diskuterats i majoriteten i Stock-
holms stad, utan det är fortfarande idéer från social-
borgarrådet.
Sedan har vi en grundläggande princip som jag
tycker är ganska rimlig, nämligen att om människor
vill äga sin bostad kan man också diskutera att sälja
dessa bostäder till människorna. Det handlar inte om
att sälja ut allmännyttan. Vi har inte gått med på någ-
ra sådana uppgörelser, och det finns inte heller i den
styrande majoritetens program att sälja ut allmännyt-
tan helt och hållet. Men att på olika sätt frigöra en del
av det kapital kommunen har och kanske använda det
till investeringar i äldreboendet ser jag inte som spe-
ciellt märkligt. Tvärtom verkar det vara en god om-
sättning av stadens förmögenhet till fromma för vård
och omsorg. Jag tycker kanske inte att det är något
problem att argumentera för detta.
Men om det nu är så att skattesänkningsdebatten
är det svåra för Ingemar Josefsson måste hans slutsats
rimligtvis vara: Höj skatten, så kan vi tala om hur
dåligt vi har det i Stockholm och därmed få lättare att
häva våra intressen vid kommunal skatteutjämning!
Höj skatten ännu mer, så skickar vi en signal om att
det är kris i Stockholms stad och län! Är det vad vi
vill? Nej, det är ingen rimlig och riktig taktik eller
strategi. Det viktiga är att bedriva verksamhet effek-
tivt till fromma för medborgarna.</pre><pre>Anf.  259  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! För en stund sedan var Attefall över-
ens med mig om att en metallarbetare i Stockholm
hade mindre inkomst att disponera. Efter att ha hållit
med mig om det påstår han att denne skulle kunna
köpa sin bostad i innerstaden efter det att ni har för-
sålt den. Hur i fridens namn skall han få pengarna till
att kunna köpa den bostaden? Det är dyrt i Stockholm
om man gör på det sätt som ni föreslår. Det är omöj-
ligt för dem som har de lägsta inkomsterna att komma
åt de bostäder som finns. Det är alltså orimligt att
göra på det sättet.
Stefan Attefall tar också upp det här med att vi har
lägre skatt. Vi hade ju redan från början lägre skatt än
landet i övrigt när ni sänkte skatten i Stockholm. Det
var ju inte så att ni sänkte från nivån hos en me-
delskattekommun, utan det var egentligen en ren
demonstration.
Till sist: Jag har förstått det så att ni tar avstånd
från utspelet att privatisera socialbidragen.</pre><pre>Anf.  260  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte också att Ingemar Josefs-
sons första inlägg var mycket intressant och belysan-
de i den här debatten, eftersom han på ett bra sätt
påvisade hur felkonstruerat det inomkommunala
utjämningssystemet är. Ingemar Josefsson gjorde
tydligt att det finns en rad mycket påvisbara brister i
det systemet.
Egentligen skulle man ha kunnat tro att ett sådant
anförande skulle utmynna i något annat än att man
sedan tillstyrker det som socialdemokraterna i ut-
skottet har anfört.
Jag vill bara till Ingemar Josefsson komplettera
med att notera att debatten i Stockholms stad förra
mandatperioden när man önskade få de olympiska
spelen till Stockholm utgick från att om Stockholms
stad satsade på att få olympiska spel skulle man där-
med få ökade skatteinkomster och ökad tillväxt. En
rad ekonomer uttalade sig och sade att så skulle det
kunna bli. Jag noterar bara, Ingemar Josefsson, att
hela den debatten utgick från föreställningen att det
inomkommunala utjämningssystemet i så fall skulle
vara avskaffat. Som det fungerar i dag skulle nämli-
gen en sådan ekonomisk tillväxt i Stockholm ome-
delbart konfiskeras av systemet. Jag utgår från att
Ingemar Josefsson av hela sitt hjärta tycker att ett
sådant system är perverst och motverkar ekonomisk
tillväxt.
Till sist, fru talman, har jag lite svårt att förstå hur
Ingemar Josefsson kan tycka att det är felaktigt att
sänka skatten för låg- och medelinkomsttagarna i
Stockholms stad och län.</pre><pre>Anf.  261  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tar det sista först: Det är inte bara
skatten som avgör vad jag får ut och vad jag kan
disponera av inkomsten. Det är inte bara skatt, utan
det är också avgifter. En rad avgifter höjs, vilket gör
det svårare för låginkomsttagarna. En hel del av de
sociala förmåner som vi har dras också in, vilket
också gör det svårare för dem som har det sämst
ställt.
Om Lennart Hedquist följer med mig ut i Stock-
holms förorter kommer han att få uppleva en verklig-
het som han inte anar. Han kommer då att förstå att
det inte finns utrymme att sänka skatten.
När det sedan gäller olympiska spel, fru talman,
var det faktiskt så att staten var med och skulle ställa
upp solidariskt på det. Det var inget projekt som vi
genomförde bara i Stockholm, utan det var ett projekt
som hela landet skulle vara med på. Det tycker jag att
vi skall ha i många sammanhang.</pre><pre>Anf.  262  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Min poäng var att det fördes en dis-
kussion som om Stockholms stad den vägen skulle få
ökade skatteinkomster genom en ökad tillväxt. Och
det kunde ju tyckas riktigt. Så skulle det säkert kunna
bli, vilket skulle kunna betala en del av de kostnader
som staden skulle ha för de olympiska spelen. Men,
Ingemar Josefsson: Skulle de olympiska spelen ha
hållits i Stockholm och vi hade haft dagens inom-
kommunala utjämningssystem hade ju den ekono-
miska tillväxten tagits om hand av systemet och
Stockholms stad hade inte fått några pengar.
Detta belyser väldigt tydligt hur perverst hela
systemet är. Jag har tidigare visat det utifrån förhål-
landena i Bergs kommun i Jämtland, Norberg i Väst-
manland och Markaryd i Småland. Detta system är
tillväxtfientligt för hela landet, inklusive - självklart -
Stockholms stad.</pre><pre>Anf.  263  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Exemplet med Olympiaden är allde-
les fel. Olympiaden var avsedd att användas i hela
regionen. En rad tävlingar skulle förekomma på andra
platser i regionen än i Stockholm. Det var ett spel
som var spritt över hela regionen, t.o.m. angränsande
län var involverade i Olympiaden. Jag var själv med i
de här diskussionerna på både det ena och det andra
sättet. Exemplet är taget helt ur luften för att vara
med i den här debatten.</pre><pre>Anf.  264  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Den här debatten börjar handla om
allehanda kommunalpolitiska frågor i allehanda
kommuner. Jag vill bara säga att vi i Folkpartiet inte
bara hyllar det kommunala självstyret utan faktiskt
också närhetsprincipen. Därför tycker vi att de här
debatterna skall föras i respektive kommun, kanske
t.o.m. av en och annan enskild person.
Jag vet inte vem som har replik på vem eller vem
som har anförande, men som svar på Ingemar Josefs-
sons frågeställning om att privatisera socialtjänsten
vill jag säga att jag inte har någon som helst aning om
detta annat än vad jag råkat höra på radio, nämligen
att det moderata borgarrådet inte har föreslagit och
inte strävar efter att privatisera socialbidragen. Jag
tycker att själva påhoppet var lite befängt. Jag har en
känsla av att den här typen av debatt skulle vinna rätt
mycket på att man åtminstone bemödade sig om att
lyssna på vad de enskilda kommunalpolitikerna eller
för den delen riksdagspolitikerna föreslår.
Jag skulle i stället vilja fråga Ingemar Josefsson
en sak. Anser Ingemar Josefsson att kostnadsutjäm-
ningssystemet skall utjämna för strukturellt opåverk-
bara kostnader, eller skall det vara ett system som
kompenserar för olika hög skattesats? Såvitt jag har
förstått gäller då: Ju högre skattesats, desto mer kom-
pensation.
Om det är så det är innebär det att ju lägre skatt
man har, desto mindre kostnadsutjämning skall man
få, ju högre skatt, desto mer. Hur kan det då komma
sig att ni nu är nöjda med ett system som gör att den
kommun i vårt län, Botkyrka kommun, som har den
allra högsta skatten faktiskt bara får 102 kr per invå-
nare i kostnadsutjämningsbidrag? Är inte det väldigt
orättvist? Borde inte Botkyrka kommun, som har så
hög skattesats, få mycket mer? Men i så fall: Har vi
inte då kommit väldigt långt bort från de ursprungliga
idéerna, nämligen att det här skall vara ett system
som utjämnar för strukturellt opåverkbara kostnader?</pre><pre>Anf.  265  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När utspelet om socialbidragen kom
första gången gällde det helt klart att privatisera soci-
albidragen. Det som jag förvånades över var inte att
moderaterna gjorde utspelet, utan att varken Folkpar-
tiet eller kd snabbt tog avstånd från det. De har över
huvud taget inte varit med i debatten. Det är andra
som har tagit den debatten. Det var det jag påpekade.
Mitt exempel, där jag använt mig av Stockholm,
var mer för att visa på faktorer som kan vara svåra att
fånga upp i ett utjämningssystem. Jag har fortfarande
synpunkter på den här typen av uppgifter om högre
och mindre, där man både har de bästa förhållandena
och de sämsta förhållandena. När man får ett snitt
förefaller det som om allting är bra. Detta gäller väl-
digt mycket i storstadsregionerna. Det är ingenting
som jag enbart säger nu, utan det har jag sagt under
flera år. I både Malmö och Göteborg, liksom i Stock-
holm, har flera partier också försökt att påvisa detta
gentemot staten. Där är det snarare så att vi inte inom
partierna har problem, som vi kanske har mot andra,
som har svårt att se igenom de problem som jag nu
försökt att belysa.</pre><pre>Anf.  266  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det var inte det frågan gällde,  utan
frågan gällde socialdemokraternas ständigt återkom-
mande litanior om att det faktum att man har en lägre
skatt eller att man väljer att försöka sänka skatten
automatiskt skall medföra att man skall få mindre
kompensation för strukturellt opåverkbara kostnader.
Det är det sambandet som jag tycker är så intressant
att höra er förklara.
Skall det vara en utjämning för strukturellt opå-
verkbara kostnader eller skall det vara en mer god-
tycklig utjämning som är satt i förhållande till skatte-
satser? Om det är den modellen, varför nöjer ni er då
med att säga att Stockholm nu skall få nedskärningar?
Varför vill ni inte gå vidare och t.ex. lite godtyckligt
höja kostnadsutjämningen till Botkyrka kommun,
som har flera kronor högre kommunalskatt?</pre><pre>Anf.  267  INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag förstod faktiskt inte frågan. Det
blev för motsägelsefullt på slutet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)</pre><pre>13 §  Utvecklingen inom den kommunala sek-
torn</pre><pre>Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU24
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (skr.
1998/99:97)</pre><pre>Anf.  268  TALMANNEN:
Vi går nu vidare till finansutskottets betänkande
nr 24. Jag vill informera kammarens ärade ledamöter
om att som vi nu ligger till i ärendehanteringen är
risken påtaglig för att vi måste sätta ut ett extra sam-
manträde på onsdag eftermiddag för att hinna med de
beslut som skall fattas under våren. Jag vill därför
vädja till kammarens ledamöter att medverka till att
vi kan slutföra också detta ärende och den tidigare
utsatta voteringen i dag, som ett första steg på vägen
för att undvika ett extra sammanträde.</pre><pre>Anf.  269  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Det ärende som vi nu övergår till att
behandla avser regeringens skrivelse om utvecklingen
inom den kommunala sektorn. Den är en redovisning
till riksdagen över tendenser inom olika områden.
Tyvärr har det blivit så på senare år att den här skri-
velsen har tenderat att bli lite grann en skönskrivning
i många hänseenden. Man väljer att plocka ut det som
man tycker är positivt, men man döljer negativa ut-
vecklingslinjer, som borde diskuteras mer.
Vi har från moderat håll av den anledningen väckt
en motion där vi har pekat på problemen inom skolan,
inom sjukvården, inom äldreomsorgen och vad som
borde göras på nationell nivå åt dessa problem, men
också som ett observandum, framför allt till de kom-
munpolitiker som har ansvaret. Det är i regel även där
socialdemokratiska sådana.
Det finns i betänkandet redovisningar av vad de
olika fackutskotten har framfört i dessa hänseenden
och avvikande meningar, i regel från de borgerliga
partierna. Jag skall inte uppehålla kammaren med att
närmare gå in på de frågorna, utan hänvisar till betän-
kandet.
Sedan har vi i motionen tagit upp problemen med
att man inte redovisar den kommunala sektorns om-
fattning på ett korrekt sätt i och med att man från
regeringens sida undantar den verksamhet som be-
drivs i de kommunala företagen från redovisningen
av kommunsektorn. Eftersom det är så pass omfat-
tande verksamhet i de kommunala företagen blir en
sådan redovisning en något felaktig beskrivning av
omfattningen av den kommunala sektorn.
I en reservation har vi från Moderaterna, kd och
Folkpartiet pekat på att regeringen bör återkomma
och överväga de närmare formerna för en korrektare
redovisning här.
Men, fru talman, jag skall använda min återståen-
de tid till att något beröra reservation 2, som rör den
avancerade skatteplanering som bedrivs i många
kommuner genom olika kommunala bolag och kon-
cernbildningar. Man kan tycka att det är märkligt att
det uppstår situationer där skattemyndigheterna ligger
i tvist med ett stort antal kommuner angående deras
skattesituation genom de kommunala bolagen.
Skälet till att det är konstigt är att kommunal
verksamhet i grunden ju är skattebefriad. De här
skattetvisterna uppstår just genom att så mycken
kommunal verksamhet bedrivs i bolagsform. När
sedan kommunerna försöker undgå beskattningen gör
man inte detta genom att återgå till förvaltningsfor-
men, där man ju är skattebefriad. I stället har man
ägnat sig åt att bilda kommunala koncerner. Man har
gjort diverse transaktioner med reverser, aktieägartill-
skott, koncernbidrag osv. Den vägen försöker man då
åstadkomma en fördelaktig skattesits.
Det är naturligt att man från skattemyndigheterna
har reagerat mot detta. Från bl.a. min egen hemkom-
mun, Uppsala, kan jag redovisa att det föreligger ett
stort antal skattetvister. Men jag vet att sådant före-
kommer på många håll i landet.
Denna fråga aktualiserades ju bl.a. i en interpella-
tionsdebatt den 6 december 1996. Då tog dåvarande
skatteministern Östros upp frågorna. Han sade att
innebörden av arrangemangen om avancerad skatte-
planering i kommunerna är att bolagsbeskattningen
sätts ur spel. Östros höll med interpellanten om att
förfaringssättet i kommunerna är oacceptabelt. Han
fortsatte med att säga att han för dagen inte var be-
redd att lämna besked om vilka åtgärder som bör
vidtas för att stävja förfarandet. Svaret kräver en
närmare analys.
Det är två och ett halvt år sedan som svaret gavs.
Det har inte kommit någon analys eller några åtgärder
från regeringens sida. Problemen tas över huvud taget
inte upp av regeringen i sin redovisning till riksdagen.
Vi har från moderat håll reagerat, och vi menar att det
är ett otillfredsställande förhållande att man inte har
åtgärdat dessa problem.
Nu råkar jag mig anse att jag kan göra en djärv
gissning att det är Jörgen Andersson - som var kom-
munminister under dessa år - som kan ha varit en
person som såg till att regeringen inte gjorde den
analys som Östros ville genomföra. Det kunde finnas
personer som tyckte att kommunerna borde kunna få
fortsätta att arbeta så. Det kunde vara intressant att få
höra av Jörgen Andersson senare i debatten hur han
vill förklara regeringens passivitet, men också hans
passivitet under den tid han satt i regeringen att inte
ingripa mot kommunernas avancerade skatteplane-
ring.
Fru talman! Även om jag står bakom samtliga
moderata reservationer i betänkandet, nöjer jag mig
med att yrka bifall till reservation 2 under mom. 3.</pre><pre>Anf.  270  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Nu skulle jag kunna gå igenom område efter om-
råde, men det gör jag inte. Jag stannar vid rättsord-
ningen och den kommunala självstyrelsen.
Konstitutionen innehåller grundläggande regler
för bl.a. statens befogenheter och verksamhetsformer.
Det finns en hierarki, som innebär att all övrig lag-
stiftning skall utövas i enlighet med konstitutionen.
Vi har principer om den kommunala självstyrelsen,
lokaliseringsprincipen, beskattningsrätten och var den
kommunala verksamheten skall utföras. Vi har också
inom EU en central maktfördelningsprincip som
kallas för subsidiaritetsprincipen. Jag lägger gärna ut
orden vid ett senare tillfälle.
Under min korta tid i riksdagen har jag slagits av
att man i ett antal propositioner inte tycks ta hänsyn
till dessa konstitutionella principer som jag nyss
nämnde. De tycks kunna åsidosättas när det behövs.
Såväl Landstingsförbundet som Kommunförbundet
kämpar för sina självstyrelsenivåer. I Kommunför-
bundets verksamhetsplan för 1999-2003 läser vi
följande citat:
"Det är statsmakterna som sätter ramarna för den
kommunala självstyrelsen. Regeringsformen under-
stryker i sin första paragraf självstyrelsens betydelse
för den svenska demokratin. Ändå är insikten om
denna betydelse ibland ganska klen."
Sedan fortsätter skriften, som Ilmar Reepalu skri-
vit förordet till, med att beklaga hur självstyrelsen har
beskurits under de senaste åren. Det låg en bred enig-
het bakom detta.
Socialdemokraterna - det statsbärande partiet -
bör rimligtvis nu eller vid annat tillfälle principiellt
försvara sitt och regeringens agerande. Förmodligen
har det med den rättsfilosofiska grundsynen att göra.
Jag tycker mig ibland kunna skönja en tämligen
pragmatisk s.k. rättspositivistisk inställning, dvs. att
om den politiska viljan hindras av t.ex. konstitutionen
är det snarare konstitutionen som är problemet än
viljeinriktningen. Trots principerna, dvs. det som är
grundläggande och det som skall värna rättssäkerhe-
ten, vill ni gå dem emot. Det leder förklarligtvis till
en rättsosäkerhet. Det är därför vi driver krav om en
starkare rättskultur med en författningsdomstol m.m.
I våra reservationer yrkar vi bifall till kända
ståndpunkter som att långsiktiga tillväxtförutsättning-
ar kräver ett bättre företagsklimat. Vidare gäller det
lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare, om
vårdnadsbidrag, om rättvisa inom barnomsorgen, om
en rekonstruktion av sjukvården med en kraftig suc-
cessiv ökning av antalet vårdplatser, om fler lärare i
skolan osv.
Nu prioriterar jag och ber Jörgen Andersson be-
svara några av mina tidigare bekymrade reflexioner.
Jag har också en fråga om maxtaxan. Vad är avsikter-
na med maxtaxan på daghem? Den kan tolkas som ett
ingrepp riktat mot den kommunala självstyrelsen.
Finns det någon avsikt att i framtiden göra förskola
och/eller daghem till obligatoriska delar av den
kommunala servicen? Man kan ju ana något. Det
finns tillfälle att klarlägga detta.</pre><pre>Anf.  271  LENA EK (c):
Fru talman! Årets skrivelse från regeringen om
utvecklingen inom den kommunala sektorn andas att
tillståndet i landsting och kommuner är gott. Så är
inte fallet enligt min mening. Här finns två stora pro-
blemområden.
Det första handlar om kommunernas ekonomi och
de stora framtidsproblem som ingen verkar vilja eller
förmå ta itu med. Det andra stora problemområdet
handlar om hur regeringen mer och mer vill påverka
den kommunala ekonomin.
35 % av budgetutrymmet i den kommunala sek-
torn är redan nu statligt reglerat, och utrymmet ökar.
Den underliggande "Perssonplanen" för kommunal
utveckling verkar handla om att bestämma själv, dvs.
att Persson eller regeringen skall bestämma själv. Jag
skall ge några exempel.
1.      I dag har kammaren diskuterat "Perssonplanen",
dvs. att ta ifrån kommunmedborgarna äganderät-
ten över sina bostadsföretag och därmed rätten att
själva bestämma över vad som skall ske med de
hus som har byggts upp av skattebetalarnas peng-
ar. Vi i Centerpartiet vill att den kommunala
självbestämmanderätten skall göra att kommuner-
na själva får bestämma sådana saker.
2.      Landstingen skall inte framöver själva få bestäm-
ma över vilken driftform sjukhusen skall ha.
Centerpartiet vill att landstingen själva skall få be-
stämma sådana saker.
3.      Förslagen om maxtaxa tar ifrån kommunerna
möjligheten att använda reformutrymme för för-
bättringar i skolan och ökad valfrihet för föräld-
rarna. I stället träder "Perssonplanen" in - staten
bestämmer. Centerpartiet vill ha valfrihet i barn-
omsorgen.
4.      Bibliotekslagen handlar mycket om att medbor-
garna skall ha tillgång till litteratur och folkbibli-
otek. Det är jättebra. Men varför bara på ett visst
sätt i ett visst sorts hus?
5.      Sedan är det maxtaxan och äldreomsorgen. Det
finns mycket att göra för att få både ett bättre och
billigare boende för personer som behöver ut-
nyttja äldreomsorgen. Men varför återigen låsa
fast hela sektorn i likformigt betongtänkande?</pre><pre>Dessa strukturförändringar är djupt ideologiska.
Regeringen, med statsminister Göran Persson i spet-
sen, driver utvecklingen åt vänster. Det innebär mins-
kat kommunalt inflytande över det som kommunin-
vånarna faktiskt äger och minskat inflytande för fa-
miljerna i sig. Staten skall bestämma. Det innebär
också att väljarna lokalt omyndigförklaras. De förstår
ju inte bättre än att välja företrädare som har fel åsik-
ter. Staten skall bestämma. Det innebär uppbyggnad
av fyrkantiga system enligt sextiotalsmodell som inte
passar dagens samhälle och de individuella behov
som finns.
Fru talman! Sveriges kommuner står inför gigan-
tiska problem. Om resultatet för kommunerna sam-
mantaget rensas från extraordinära poster, dvs. utför-
säljningar, är resultatet negativt under samtliga år från
1993 till 1998. År 1998 redovisar 60 % av kommu-
nerna ett negativt resultat. Alla landsting utom ett
visar underskott. Landstingens totala underskott är
6,1 miljarder kronor. Bostadsdelegationen har fått ta
emot 62 ansökningar från kommuner som dras med
övermäktiga bördor för boendet.
Jag skall ta några huvudområden som gäller stora
framtidsproblem. Landstingens på sina håll katastro-
fala ekonomi borde få alla politiker över partigrän-
serna att fundera på framtiden. Vården blir dyrare,
underskotten ökar och väntetiderna i vården blir allt
längre. Samtidigt blir det svårare att rekrytera perso-
nal, och personalkostnaderna ökar. Utflyttningen från
vissa delar av landet gör det nästan omöjligt att re-
krytera fast anställda läkare på sina håll.
Samtidigt höjs avgifter för vård, och högkostnads-
skyddet höjs så att människor med låg inkomst inte
har råd att gå till doktorn eller råd att lösa ut sin me-
dicin. Detta gynnar inte folkhälsan och kan utvecklas
till en tragedi för enskilda personer.
Olika beredningar arbetar nu med äldreomsorgen,
för att nu ta nästa problemområde. Vi vet att kvalite-
ten på sina håll inte är bra. Vi vet att det är svårt att
rekrytera ny personal och att det ibland finns kun-
skapsbrister om t.ex. demensfrågor, psykisk sjukdom
och kulturkunskap om de nya grupper av äldre som
behöver utnyttja omsorgen framöver. Sverige är ett
mycket speciellt land där vi äter filmjölk till frukost.
Men hur mår de gamla som för första gången kanske
konfronters med den svenska kulturen i mellanmjöl-
kens land när de har blivit senildementa?
Fru talman! 20 % av dagens pensionärer har minst
en förälder i livet. Här finns alltså stora problem och
också problem med läkartillgång i det ordinära och
särskilda boendet och när det gäller vård i livets slut-
skede. Den som är handikappad och har haft assistent
fram till pensionsdagen har än värre problem.
Inom individ- och familjeomsorgen blir beroende-
fällan alltmer synlig i takt med att de arbetslöshetsre-
laterade korttidsutbetalningarna minskar. Socialbi-
dragets roll förändras från kortvarigt försörjningsstöd
till att nu i huvudsak vara ett långvarigt försörjnings-
stöd. Den livssituation som dessa människor lever i är
förnedrande, och vi måste förändra hela systemet så
att det finns en grundtrygghetsnivå som inte är bero-
ende av att man med mössan i hand skall be om bi-
drag för minsta sak. I stället skall pengarna satsas på
att ge varje människa ett stöd för att förändra sin
livssituation.
Förslaget om maxtaxa omyndigförklarar föräldrar
som inte tillåts välja omsorgsform för sina barn. Det
omyndigförklarar också alla väljare som inte kan
styra hur kommunen skall arbeta när det gäller barn-
omsorg.
Jag skall för tids vinnande inte gå in på fler exem-
pel. Jag skall bara nämna att bara drygt hälften av
landets kommuner har antagit ett lokalt Agenda 21-
program eller en handlingsplan.
Avslutningsvis: Många av de för oss vanliga
människor viktigaste verksamhetsområdena inom det
offentliga har stora bekymmer vid horisonten. I den
skrivelse som regeringen förelagt kammaren finns
inga nya lösningar och inget nytänkande. Det finns
inte heller alltid en korrekt uppfattning om proble-
mens art och storlek. Det enda regeringen vill göra är
att öka statens makt ekonomiskt och politiskt. Det är
synd, synd för alla väljare och deras familjer och synd
för Sverige.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men för tids vinnande har jag inget yr-
kande utan ber att få återkomma i en motion i höst.</pre><pre>Anf.  272  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Vi har ägnat hela denna dag och
kommer att ägna en liten stund till åt att diskutera
olika aspekter på den kommunala ekonomin och den
kommunala verksamheten. Jag tycker att de tre långa
debatter som vi haft i dag, först om bostadsföretagen,
sedan om skatteutjämningssystemen och den debatt
som vi har just nu, visar på sambandet mellan de
olika delarna av den kommunala verksamheten, men
också att hanteringen av de kommunala bolagen löper
som en röd tråd. Jag skulle vilja särskilt påpeka att
man i skrivelsen nämner att det fortfarande 1997
fanns över 1 500 majoritetsägda kommunala bolag
och att kommunerna har ett borgensåtagande mot sina
bolag, 220 miljarder kronor utöver de olika typer av
underskott som man går in och täcker och de andra
nackdelar som det finns vad gäller illojal konkurrens,
bristande insyn. Jag tycker att för varje gång vi dis-
kuterar en fråga som har med den kommunala sektorn
att göra så kommer man in på de kommunala bola-
gen. För mig är det fullkomligt obegripligt hur soci-
aldemokraterna så styvnackat kan hålla fast vid att
kommunala bolag skall man bedriva verksamhet i.
När det gäller bostadsföretagen vill man göra allt för
att hindra kommunerna från att avveckla de bolagen
eller se till att de ägs i annan form. Däremot när det
gäller sjukvård får vi höra att det är precis raka mot-
satsen. Då vill man gå in och styra så att kommuner-
na, om de vill det, inte skall bedriva sin sjukvård i
kommunala bolag. Förutom att vi tycker att bolags-
formen som sådan är mycket olämplig för kommunal
drift - man konkurrerar i många fall på ett dåligt sätt
med andra företag, att man inte använder skattebeta-
larnas pengar på det bästa sättet - blir man också
väldigt förvånad över synen på det kommunala själv-
styret och närhetsprincipen.
Vi har i reservation nr 1 föreslagit att man skall
vara tydligare på att redovisa den totala kommunala
sektorns storlek och göra det utöver den standardre-
dovisning som är hämtad ur nationalräkenskaperna på
ett sådant sätt att det verkligen fullt ut blir tydligt.
Den andra reservationen gäller de kommunala
skattetvisterna, där Lennart Hedquist tidigare här har
refererat på ett bra sätt vad det är vi anser att man
behöver komma fram med. Det är egentligen helt
orimligt att kommunerna först på ett enligt mitt sätt
att se det helt felaktigt sätt bedriver kommunal verk-
samhet i bolagsform och sedan, för att komma undan
de effekter som bolagsformen medför, nämligen
beskattning, skall komma runt det en gång till i stället
för att återgå till att bedriva det på normalt kommu-
nalt sätt.
Fru talman! Det finns en mängd andra saker som
vi tycker är intressanta som redovisas i den här skri-
velsen och som väl passar att diskuteras, men timmen
är sen. Jag vill bara notera att den utlovade vårdga-
rantin inte hålls och att den har försämrats från perio-
den strax före valet till perioden strax efter valet. Jag
noterar att det inom äldreomsorgen är färre som får
hjälp nu än vad det var för fem år sedan. Det är alltså
färre som får hjälp nu än under den borgerliga tiden.
Men hjälpbehoven har knappast minskat. Jag noterar
att Handikappombudsmannen anser att det finns
mycket stora brister när det gäller handikappstödet
och att stödet enligt LSS har blivit svårare att få. Det
står att funktionshindrade personers möjlighet att få
individuellt anpassat stöd i en lämplig boendeform
och kvaliteten på det individuella stödet till bostaden
har utvecklats negativt.
Det finns en rad sådana här försämringar som har
hänt under åren och som jag tycker är ett ganska bra
bevis på vad som händer när man inte använder skat-
tebetalarnas pengar på det effektivaste och bästa
sättet, när man inte ser till att fokusera det som är
kommunernas huvuduppgifter utan tittar bredvid
målet och ägnar sig åt annat. Det här tycker jag är
mycket allvarligt. Därför tycker jag att det skulle ha
varit bra om man i den här skrivelsen hade varit be-
redd att redovisa ytterligare ett antal saker som vi har
motionerat om tidigare år men inte fått något gehör
för, t.ex. hur långa köer det är till olika typer av äld-
reboende, hur långa köer det är till barnomsorgen. I
skrivelsen står det bara att man i princip upprätthåller
barnomsorgsgarantin. Men för de familjer som får stå
i dagiskö kanske både ett halvår och ett år är det be-
skedet att man i princip inte har några köer inte någon
direkt tröst.
Jag noterar också i skrivelsen att det var färre so-
cialbidragshushåll på den borgerliga tiden. Det här är
inte bara någonting som kostar pengar utan en mycket
oroande utveckling för enskilda individer, eftersom
socialbidragsberoendet innebär att man är utestängd
från väldigt mycket i samhället och att man fastnar i
fattigdomsfällor.
Skolans utveckling är verkligen inte någonting
som man heller blir speciellt glad av att se. Det är en
förfärande hög andel som inte blir godkända på det
individuella programmet. Det är en mycket hög andel
som går på det individuella programmet i gymnasiet.
Det här är sådant som mycket tydligt visar på behovet
av att gå vidare med gymnasiereformen och avveckla
en hel del av de regler som tidigare införts.
Fru talman! Det finns väldigt mycket som man
hade velat säga där skrivelsens redovisning, tycker
jag, ger väldigt starka belägg för många av de förslag
till förändringar som vi liberaler driver. Jag står gi-
vetvis bakom alla reservationer i betänkandet, men
jag avstår från att yrka bifall till någon.</pre><pre>Anf.  273  JÖRGEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Det hade givetvis varit oerhört intres-
sant att dra i gång en längre debatt om utvecklingen
av den kommunala sektorn. Jag skall för min del
försöka bidra till att hämta hem lite grann av den tid
som har förlorats här i kväll. Ett tag trodde jag att
Stockholms kommunfullmäktige hade flyttats in i
Sveriges riksdag.
Jag skulle vilja säga att det som är det utmärkande
för utvecklingen i den kommunala sektorn inte är att
problemen är borta. Det finns fortfarande en mängd
problem som vi har kvar att lösa. Jag vill inte teckna
den kommunala utvecklingen i alltför ljusa färger.
Det finns fortfarande behov både inom primärkom-
munala sektorn och inom den landstingskommunala
sektorn som vi måste göra någonting åt.
Samtidigt måste vi ändå säga att man i dag har 22
miljarder mer i statsbidrag att röra sig med än vad
man hade 1996. De generella statsbidragen, som är ett
tecken på erkännandet av den kommunala självstyrel-
sen, är i dag betydligt större. De är den i statsbudge-
ten största posten - större än statsskuldsräntorna. På
den tiden som Karin Pilsäters och Lennart Hedquists
partier regerade var statsskuldsräntorna betydlig stör-
re än utgifterna till de kommunala statsbidragen. Det
säger någonting om vad som har gjorts under denna
tid.
Vi räknar med att ungefär 50 kommuner icke
kommer att klara balanskravet 2000. Ungefär sju
landsting har icke möjlighet att klara det. För tre år
sedan var det ungefär 80 kommuner som icke skulle
klara balanskravet. 30 kommuner klarar det genom
höjningarna av de generella statsbidragen.
Jag kan säga att regeringen kommer att tillsätta en
grupp som får i uppgift bl.a. att kartlägga vad det
beror på att vissa kommuner inte klarar balanskravet.
Man kommer också att sätta in både personella och
ekonomiska resurser för att samtliga kommuner skall
klara balanskravet. Två och en halv miljard är avsatta
de närmaste budgetåren just för att de kommuner som
har problem med sina kommunala bostadsbolag skall
få möjlighet att klara verksamheten utan att ta pengar
från skattekollektivet till att sanera sina bostadsbolag.
Utvecklingen i den kommunala sektorn är positiv,
men det finns fortfarande problem. Jag tycker inte att
vi skall blunda för problemen, men vi skall heller inte
klä oss i säck och aska, som Lena Ek gjorde. När jag
hörde hennes inlägg trodde jag faktiskt att Sverige var
förflyttat till en annan del av detta jordklot.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till regering-
ens skrivelse, och jag yrkar på att den efter behand-
lingen läggs till handlingarna.</pre><pre>Anf.  274  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Även om timmen är sen hade det na-
turligtvis varit av stort intresse att höra Jörgen An-
dersson motivera varför han under sin tid i regeringen
inte vidtog någon åtgärd för att stävja den väldigt
avancerade skatteplanering som nu pågår i kommun-
sektorn, egentligen helt i onödan. Det gör inte heller
regeringen för närvarande. Man borde kunna ha reg-
ler som gör att kommunerna inte behöver involvera
sig i den typen av transaktioner. Det är den ena frå-
gan.
Den andra frågan för jag fram mer i form av ett
påstående. Jörgen Andersson utvecklar nu sina tankar
kring det kommunala balanskravet och de svårigheter
som många kommuner och landsting säkert har att
följa detta s.k. krav. Det är att notera att det är så
utformat att det är kommunfullmäktige respektive
landstingsfullmäktige som själv beslutar om man
skall följa det kravet. Upplever man att man har syn-
nerliga skäl att inte göra det kan man låta bli att följa
balanskravet. Anser inte Jörgen Andersson att det bör
ske en tydligare uppföljning från regeringens sida, så
att balanskravet verkligen har någon verkan och inte
bara skjuts framåt i tiden?</pre><pre>Anf.  275  JÖRGEN ANDERSSON (s):
Fru talman! På den första frågan kan jag svara att
det kan vara på det sättet att våra erfarenheter skiljer
sig åt. Jag anser icke att kommunerna bedriver en
avancerad skatteplanering, som Lennart Hedquist
anser. Det finns inget förbud mot att kommunerna
lägger in sina bolag i en koncernbildning. Lika lite
som jag anklagar det privata näringslivet, där det
finns koncernbildningar, för att bedriva avancerad
skatteplanering anklagar jag kommunerna för att göra
det.
Men skulle det vara på det viset att man varken
inom det privata näringslivets koncernbildningar eller
inom kommunernas koncernbildningar följer de av
riksdagen stiftade lagarna anser jag definitivt att
skattemyndigheterna skall gripa in i båda fallen.</pre><pre>Anf.  276  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Det är en egendomlighet i det Jörgen
Andersson nu säger. Skatteminister Thomas Östros
påtalade ju själv i denna kammare att innebörden av
detta arrangemang, där kommunerna inom koncern-
bildningen överför pengar till sig själva i form av
skattefria ränteintäkter, är att bolagsbeskattningen
sätts ur spel. Östros tog upp detta i kammaren och
sade att det sätt på vilket detta sker är helt oaccepta-
belt. Han sade då att regeringen skulle genomföra en
närmare analys av vilka åtgärder som skall vidtas för
att stävja förfarandet.
Jörgen Andersson vidtog ingen åtgärd när han var
kommunminister i detta hänseende. Det är uppseen-
deväckande om majoriteten i finansutskottet fortfa-
rande har den inställningen att man inte skall göra
någonting, trots att det pågår ett mycket stort antal
skattetvister. Staten är genom Riksskatteverket och
skattemyndigheterna involverade i tvister med kom-
munerna om detta. Jag tycker som sagt att det är
oacceptabelt att detta får fortgå.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)</pre><pre>14 §  Vissa frågor inför den allmänna fastig-
hetstaxeringen år 2000, m.m.</pre><pre>Föredrogs
Skatteutskottets betänkande 1998/99:SkU22
Vissa frågor inför den allmänna fastighetstaxeringen
år 2000, m.m. (prop. 1998/99:109)</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
Beslut</pre><pre>UFöU2 Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU25 Förändringar i utjämningssystemet för
kommuner och landsting m.m.
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
102 för res. 1
35 för res. 2
163 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Berit Jóhannesson, Lena Olsson, Rolf Olsson och
Tanja Linderborg (alla v) anmälde att de avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Huvudvotering:
194 för utskottet
75 för res. 1
37 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 37 v, 14 c, 12 fp, 15 mp
För res. 1:     75 m
Avstod: 37 kd
Frånvarande:    15 s, 7 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 3 (kostnadsutjämningen)
1. utskottet
2. res. 7 (c)
Votering:
202 för utskottet
15 för res. 7
88 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 37 v, 23 kd, 11 fp, 15 mp
För res. 7:     1 m, 14 c
Avstod: 73 m, 14 kd, 1 fp
Frånvarande:    15 s, 8 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp
Lars Elinderson (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.
Fanny Ritzell (kd) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 5 (det fortsatta uppföljnings- och utredningsar-
betet)
1. utskottet
2. res. 12 (c, fp)
Votering:
168 för utskottet
25 för res. 12
113 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 37 v, 15 mp
För res. 12:    14 c, 11 fp
Avstod: 75 m, 37 kd, 1 fp
Frånvarande:    15 s, 7 m, 6 v, 5 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU24 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Mom. 2 (redovisningen av den kommunala sektorns
storlek)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, fp)
Votering:
179 för utskottet
124 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 36 v, 13 c, 15 mp
För res. 1:     75 m, 37 kd, 12 fp
Frånvarande:    16 s, 7 m, 7 v, 5 kd, 5 c, 5 fp, 1 mp
Tanja Linderborg (v) anmälde att hon avsett rösta ja
men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 3 (kommunala skattetvister)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, fp)
Votering:
180 för utskottet
124 för res. 2
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 36 v, 14 c, 15 mp
För res. 2:     75 m, 37 kd, 12 fp
Frånvarande:    16 s, 7 m, 7 v, 5 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SkU22 Vissa frågor inför den allmänna fastig-
hetstaxeringen år 2000, m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att återståen-
de ärenden på dagens föredragningslista som eventu-
ellt hann debatteras färdigt fick avgöras vid arbets-
plenum tisdagen den 15 juni.</pre><pre>15 §  Lag om skatt på avfall</pre><pre>Föredrogs
Skatteutskottets betänkande 1998/99:SkU20
Lag om skatt på avfall (prop. 1998/99:84)</pre><pre>Anf.  277  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag tänkte be att få börja med ett till-
kännagivande eftersom det har varit en fotbollsmatch
mellan oppositionen och socialdemokraterna. För
första gången på 27 år vann oppositionen mot social-
demokraterna med 1-0!
(Applåder)</pre><pre>(Talmannen inpass: Jag vill uppmana talaren att
hålla sig till ärendet för debatten.)</pre><pre>Fru talman! Jag skall nu övergå till att debattera
skatt på avfall. När det gäller att hitta på nya skatter
är uppfinningsrikedomen stor. Kan det dessutom
göras i miljöns namn är lyckan för många fullkomlig.
Kombinationen miljö och skatt tycks berusa.
Utan att göra miljökonsekvensbeskrivning av vad
skatt på avfall innebär lägger regeringen fram sitt
förslag, och utskottsmajoriteten godtar det med små
ändringar. Är skälet att få in pengar, dvs. skatter till
staten, eller att få oss att ändra vårt beteende? Det
ädla ändamålet sägs vara en bättre miljö. Hade det då
inte varit bättre med morötter än med piska?
Skatteutskottets betänkande nr 20 om skatt på av-
fall går i korthet ut på att 250 kr per ton avfall skall
tas ut om avfallet deponeras vid en anläggning där
mer än 50 ton per år slutligen deponeras eller förvaras
längre tid än tre år. Skattefrihet skall gälla för vissa
anläggningar och behandlingsmetoder. Vidare gäller
skattebefrielse för vissa konventionella och
branschspecifika avfall.
Förslaget är krångligt och svåröverskådligt. Vida-
re står det klart att det råder en stor osäkerhet som
förslagets tänkta förträfflighet för en bättre miljö.
Detta bekräftas av hur många gånger utskottsmajori-
teten i betänkandet skriver att regeringen nog skall
följa detta noga, följa utvecklingen och återkomma
med eventuella förändringar. Det skall man läsa som
nya skatter. På ungefär tolv sidor skriver man detta
sex gånger. Det tyder på en ganska stor osäkerhet om
det förslag man lägger fram.
Vi moderater anser att föreliggande förslag kom-
mer att få motsatt effekt, dvs. inte kommer att vara
bra för miljön. Här kommer några exempel på detta.
· Avfallsskatten kommer att bestraffa de verksam-
heter för återvinning och annan avfallsbehandling
som bedrivs vid befintliga avfallsanläggningar.
· Stora anläggningar straffas. Följden blir en sned-
vridning av konkurrensen och att miljömässigt väl
fungerande verksamheter upphör eller flyttar utan-
för staketet.
· Avfallsskatten kommer också att innebära ökad
förbränning.
· Avfallsskattens utformning med undantagsregler
och avdrag vid utförsel från avfallsanläggningar
riskerar att leda till kreativ bokföring. T.ex. kan
det mixtras med vattenhalten för att föra in så lite
som möjligt och föra ut så mycket som möjligt.
Detta kommer dessutom troligen leda till illegal
deponering. Det kommer att öka. Vi kommer att
se sopor och skräp ute i naturen.</pre><pre>Flera remissinstanser har framfört att avfallsskat-
ten inte behövs. Regering och riksdag har redan be-
slutat om andra styrmedel som t.ex. utökad kommu-
nal avfallsplanering, producentansvar och förbud mot
deponering av utsorterat brännbart material och orga-
niskt avfall. Det är bara att hålla med. Det finns redan
ett stort antal beslut som gör att vi inte skulle behöva
denna avfallsskatt. Regeringen skriver själv i propo-
sitionen att man tror att effekterna i form av minskad
avfallsmängd beroende på den här avfallsskatten bara
är 30 %.
Vem får betala den nya skatten i slutändan? Oav-
sett vad regeringen skriver är det alltid vi som med-
borgare som får göra det. Jag har ett exempel från
Södertörn. Trots att hushållen redan sorterar 85 % av
soporna kommer de ökade kostnaderna att bli 1,1
miljoner kronor för hushållen. Det är stora pengar.
Regeringen tror att man skall få in 1,36 miljarder
kronor per år brutto. Det kommer att kosta skatteför-
valtningen en hel del att administrera detta. Vi får se
vad det blir i slutändan.
Jag skall fatta mig kort. Det är bättre med en väl-
ordnad avfallsanläggning utan skatt i Handen än tio
olagliga i skogen. Men detta, fru talman, yrkar jag
bifall till moderaterans reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  278  JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Ett ton avfall, sopor, förbrukat mate-
rial och sådant vi inte behöver längre. Ett ton är rus-
kigt mycket. Det är så mycket avfall som produceras
per person varje år i Sverige. Vi hinner lämna efter
oss 75 ton under ett liv. Då är ändå molekylsopor vi
släpper ut i våra skorstenar och avgasrör oräknade.
Det är detta ton avfall som vi varje år lämnar efter oss
som propositionen handlar om.
Uppenbarligen är det så att vi måste göra någon-
ting åt avfallsmängderna. Allt annat är ohållbart. Vi
tycker att det är ett bra förslag med en avfallsskatt.
Det är en tydlig signal att vi inte accepterar ett sam-
hälle som producerar så mycket avfall som vi gör i
dag. Det är en viktig del i en strategi för att minska
avfallet. Rätt utformad skulle den kunna vara ett
mycket bra sätt att öka återanvändning och återvin-
ning.
Vi ställer oss därför bakom huvudinriktningen i
propositionen. Men så som förslaget är utformat har
det allvarliga brister. Huvudinriktningen för av-
fallspolitiken måste vara att öka återanvändning och
återvinning. Vi lever i en värld med begränsade till-
gångar. Avfall utgör ofta en resurs som kan och be-
höver tas till vara i ett resurseffektivt samhälle. Då är
det också viktigt att en avfallsskatt utformas på ett
sätt som stimulerar en sådan utveckling.
Vi vill stimulera en utveckling mot återanvänd-
ningsbara produkter, mot material som kan återvinnas
i ett kretslopp eller material som hör hemma i ett
naturligt kretslopp dit de kan återföras.
Problemet med det förslag som vi fattar beslut om
i morgon är att det inte entydigt stimulerar resursef-
fektivitet genom återanvändning och återvinning.
Morgondagens beslut handlar om en avfallsskatt på
den del av avfallet som läggs på deponi men inte på
den del som bränns i en sopförbränningsanläggning.
Med den här avfallsskatten som ensidigt belastar
deponering kommer antagligen sopförbränningen att
öka.
På grund av planerna på en ensidig avfallsskatt
har befintliga avfallsanläggningar börjat planera för
en kraftigt utbyggd kapacitet. Dessutom planeras nya
avfallsförbränningsanläggningar. När man väl har
byggt ut kapaciteten i förbränningsanläggningarna
kommer det att bli svårt att förändra avfallsflödena
senare.
Man kan spekulera i varför en riksdagsmajoritet
fattar ett sådant beslut. Kan det vara så att man gör
det mot bättre vetande på grund av att EU:s definition
av avfallsförbränning är att det är återvinning? I sin
övernitiskhet att följa EU:s definitioner gör man nå-
got man inser är fel. Eller är det så att man inte ser
problemet? Ser man inte sopförbränning som ett
problem? Tycker man att det är skönt om soporna
eldas upp så att man slipper se avfallet och därigenom
låter problemen försvinna?
Det skall bli intressant att få höra Socialdemokra-
ternas resonemang, att få höra hur de tänker som så
ofta framhåller resurseffektiviseringen som en led-
stjärna i miljöarbetet. Vart tog visionen om faktor 10
vägen?
Det skall också bli intressant att höra Centerns ar-
gument för att köpa detta helt okritiskt. De brukar ju
framstå som kretsloppets förespråkare. Skall de låta
sitt kretsloppstänkande gå upp i rök i en sopförbrän-
ningsanläggning?
Ett annat problem som fanns i regeringens förslag
var att det inte gynnande biologisk avfallshantering.
Att behandla avfallet i en biologisk process för att
utvinna gas och i viss mån stabilisera avfallet är en
metod som har fördelar framför konventionell depo-
nering och framför sopförbränning. Det är självklart
ingen långsiktig uthållig metod att röta blandat avfall,
men bör det ändå inte behandlas och beskattas på
samma sätt som vanlig deponering? Det har vi gjort
någonting åt i riksdagsbehandlingen.
Det man får ut från deponin i form av gas som
bildats vi rötningen skall inte beskattas såsom rege-
ringen föreslog. Det gynnar självfallet biologisk be-
handling, och det gynnar också ett omhändertagande
av deponigas från en vanlig deponi.
Vi anser trots allt att det är ett steg i rätt riktning
att anta förslaget om en avfallsskatt på deponering
med de ändringar som har gjorts. Vi hade naturligtvis
önskat ett mer offensivt förslag, ett förslag som inte
varit så undfallande för sopförbränningen, men tyvärr
har vi inte funnit någon majoritet för det i riksdagen.
Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 4.</pre><pre>Anf.  279  KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Jag vill också göra mitt inlägg så kort
som möjligt. Jag yrkar bifall till reservation 7 under
mom. 7 och ställer mig givetvis bakom övriga krist-
demokratiska reservationer.
Kristdemokraterna anser det vara fel med skatt på
sådan verksamhet som är till gagn för en bättre miljö
och hushållning med material och energi och som kan
främja att ett kretslopp uppnås. Det är helt i enlighet
med portalparagrafen i miljöbalken. Vi ger således
vårt bifall till de delar av betänkandet och propositio-
nen som tydligt markerar en hållbar förvaltning av
naturen.
Det kan röra sig om t.ex. deponigas eller lak- och
reningsvatten. Kristdemokraterna anser tillsammans
med övriga reservanter att nettodeponimetoden skall
gälla. Således skall, enligt vår uppfattning, deponigas
ej beskattas. Det är ett sätt att uppmuntra till att ta till
vara alla alternativa energikällor. Jag vädjar om
kammarens stöd för ett tillkännagivande åt regeringen
om att skyndsamt återkomma med förslag som syftar
till att stimulera användningen av deponigas till ener-
giutvinning. Således skall skatt ej uttas av deponigas
och lak- och reningsvatten som tas ut från en i övrigt
skattepliktig anläggning.
Den öppning som finns i propositionen i dag an-
gående vissa avfallsslag som skulle kunna vara skat-
tebefriade med anledning av att det inte i dag finns
några miljömässiga acceptabla alternativ till depone-
ring kan tyckas vara positiv. Utskottet har noterat
Kristdemokraternas motion och skriver att regeringen
kommer att följa teknikutvecklingen. Jo, det är heder-
samt, men vad annat kan man förvänta sig. Vi skulle
därför i enlighet med motion Sk30 gärna se en in-
ventering över de avfallsslag som fram till i dag sak-
nar reala alternativ till deponering. Det skulle vara
tryggt om regeringen påbörjar denna inventering
inom kort.
För att deponianläggningen skall vara funktionell
krävs även skattebefrielse på sådant material som
kommer att användas för materialåtervinning samt
avfall som är avsett att användas inom en anläggning
för avvattning eller rening av flytande avfall där det
renade vattnet inte deponeras inom anläggningen. Vi
skall inte skapa onödiga hinder för den verksamhet
som är till nytta för ett långsiktigt och miljövänligt
samhälle. Framtiden kommer att erbjuda oss ännu fler
möjligheter att tillvarata resurser. Därför måste det
finnas öppningar i lagstiftningen som möjliggör
kommande skattefria miljöinsatser.
Motiveringen till mitt yrkande på bifall för reser-
vation 7 är att samhället borde stimuleras i stället för
att bestraffas som en beskatttning kan tolkas. Efter-
som hanteringen av hushållens källsortering av pap-
per stimuleras av miljö- och resursskäl borde även
avfall från energiutvinning med biobränslen befrias
från skatt. Detta är bakgrunden till Kristdemokrater-
nas ställningstagande till varför biobränslen skall
undantas från skatt. Det är viktigt med stimulans för
att skapa nya former för bevarandet och förvaltningen
av miljön. Vi får på intet vis slå oss till ro och tro att
avfallsproblemet och miljöfrågorna för alltid är lösta.
Varje år kommer det nya produkter och varje år borde
vi därför uppdatera våra rutiner för val av miljövänli-
ga rutiner. Jag är övertygad om att vi kommer att
förbättra oss avsevärt. Jag förväntar mig en redovis-
ning från regeringen avseende t.ex. skattebefrielse på
avfall från biobränsle och lak- och reningsvatten som
transporteras på ett eller annat sätt ut från en godkänd
avfallshantering.</pre><pre>Anf.  280  HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Resursslöseri och miljöförstöring har
i regel varit en följd av att miljön har betraktats som
en fri och oförstörbar tillgång. I ett liberalt samhälle
måste miljöns värde beaktas genom att miljöhänsyn
vägs in vid all produktion och vid all konsumtion.
Miljöavgifter kan vara en tydlig signal till produ-
center och konsumenter att miljön är en begränsad
resurs. Principen måste vara att förorenare betalar.
Det skall inte vara gratis att utnyttja vår gemensamma
miljö på ett sätt som inskränker andras frihet till ex-
empelvis ren luft.
Att deponera avfall innebär att råvaror slösas bort
samtidigt som energi går förlorad för samhället när
avfallet grävs ned. Vårt nuvarande sätt att konsumera
ger upphov till stora sopmängder. Soporna utgörs av
såväl kasserade produkter som av förpackningar.
Stora sopmängder innebär ett stort transportbehov
med därtill kopplade miljöproblem och lagrings-
problem. Alltmer mark måste användas för avfallsde-
ponier. Innehållet i soporna kommer förr eller senare
att spridas till naturen, antingen via förbränning eller
som läckage från deponi. Det är viktigt att mängden
sopor minskas. Och det är viktigt att kvarvarande
sopors sammansättning är sådan att de kan tas om
hand exempelvis genom att införas i ett kretslopp
utan att skada ekosystemen.
Herr talman! Det här betänkandet avslöjar vilken
ekologisk grundsyn som partierna har. Avfall skall,
om man vill medverka till att vi får ett kretslopp, i
första hand återanvändas, och i andra hand återvin-
nas. Nästa alternativ är att det skall förbrännas, och
som sista alternativ skall det deponeras.
Återanvändning och återvinning måste styra vårt
handlande. Visst tar förbränningen sin plats, men den
kan ju leva på sin egen kraft. Lägger man skatt på
deponi men inte på förbränning gynnar man förbrän-
ningen dubbelt. Även med samma skatt på förbrän-
ning som för deponi finns det ekonomiska fördelar
med förbränning framför deponi, eftersom man ge-
nom förbränningen utvinner energi.
Det liggande förslaget om att införa skatt på de-
poni men inte på förbränning gör att det blir lönsamt
att samla in sopor från stora områden och transportera
dem långa sträckor med ytterligare negativ påverkan
på miljön. Vi kan rentav som en följd av ett beslut
enligt det liggande förslaget få en förbränningsboom.
Fru talman! Jag är inte förvånad över att de två
högerpartierna tillsammans med Socialdemokraterna
intar den här miljöovänliga ståndpunkten. Men Cen-
tern! Vart tog talet om kretsloppet vägen?
Jag yrkar bifall till reservation 4.</pre><pre>Anf.  281  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Harald Nordlund säger att vi är mil-
jöovänliga därför att vi inte vill ha någon skatt på
avfall, men frågan är om inte de åtgärder som redan
är vidtagna räcker. Jag kan naturligtvis förstå logiken
i att många tycker att man när man inför en skatt på
avfall måste lägga skatten på förbränning. Vilken blir
då nästa skatt som man måste införa?
Är det inte bättre att ge morötter, något positivt, i
stället för att hela tiden straffa? Det brukar vara
mycket effektivare. Därför är hela förslaget feltänkt
från början. Man kommer att förhindra det som redan
är igångdraget när det gäller återvinning.</pre><pre>Anf.  282  HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Mitt svar är att det inte räcker. En del
av de åtgärder som är beslutade har inte trätt i kraft
utan kommer att göra det först efter år 2000. Ett be-
slut i enlighet med det föreliggande förslaget skulle
innebära att vi sätter i gång en utveckling där för-
bränningen gynnas. Om vi får en sådan utveckling är
det väldigt svårt att vända den. Det är viktigt att se till
att den aldrig kommer i gång.</pre><pre>Anf.  283  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 4. Miljöpartiet står givetvis också bakom
den andra reservation som vi har avgivit vid betän-
kandet.
Vi tycker från Miljöpartiets sida att det är bra med
miljöskatter. Vi menar att de ekonomiska styrmedlen
skall användas för att driva på mot ett ekologiskt
hållbart samhälle. Vi tycker därför att det är bra med
en avfallsskatt. Det är ett sätt att skapa ekonomiska
incitament. Om den utförs på ett riktigt sätt får vi ett
samhälle som tar till vara på det som är resurser i
soporna.
Vi vet alla att deponier orsakar mycket mil-
jöproblem. Greenpeace har under det senaste halvåret
gjort undersökningar av olika avfallsdeponier och
kunnat se att de läcker. Ett exempel är en deponi vid
sjön Molnbyggen i Dalarna, där man kunde se stora
effekter på fisken i sjön. Det tog lång tid innan man
kunde bevisa att det faktiskt var deponin som var
orsaken till dessa.
Greenpeace har åkt runt till många olika deponier
och tittat på vad som finns i lakvattnet. Man kan se att
det inte bara är fråga om det periodiska systemet utan
om en mängd av organiska kemikalier, som kommer
från till synes harmlösa saker som kosmetiska pro-
dukter osv.
Det här innebär att det är alldeles självklart att vi
måste hitta ett annat sätt att hantera sopor i framtiden.
Och framför allt: Vi måste se till att det som läggs på
tipp inte innehåller alla dessa kemikalier som gör att
de här miljöproblemen kan uppstå.
Egentligen är det viktigaste att vi ser till att få re-
na varor, att vi inte skapar dessa problem genom att
stoppa in en massa smörja i de produkter vi använder
i dag. Tyvärr är det långt till ett avgiftat samhälle, och
tyvärr måste jag säga att EU-medlemskapet försvårar
den utvecklingen. Därför är det viktigt att hitta andra
sätt att komma till rätta med sopbergen. Som vi som
bor i storstäder vet kommer det nämligen att bli
mycket svårt att anlägga nya tippar, helt enkelt därför
att miljökraven kommer att vara så kostsamma att det
blir nästintill omöjligt att starta nya deponeringsan-
läggningar.
Vi tycker alltså att en avfallsskatt är bra. Men vi
vill inte ha en avfallsskatt som den som föreslås i
detta betänkande, som innebär att problemet löses
genom att man bränner mer. Det finns många sopor
som inte kan återanvändas. Det finns matavfall osv.
som inte är så mycket resurs. Risken är nu, med den
utformning som avfallsskatten har fått, att detta
bränns.
Varför skall vi då inte bränna hushållsavfall? Jo,
helt enkelt därför att det bildas gifter när man bränner
hushållsavfall, t.ex. dioxiner. Dioxiner är väldigt
aktuella just nu med tanke på det som sker i Belgien.
Det visar också att dioxiner är oerhört gifta även i
små mängder. Det bildas dioxiner när man eldar
osorterat hushållsavfall. Det vet alla. Därför är det
oerhört olyckligt att vi får ett förslag som faktiskt
gynnar en förbränning av osorterat avfall.
Därför finns vi med på reservation 4, som tre par-
tier har skrivit under. Jag hade önskat att det hade
varit flera. I likhet med flera andra är jag också för-
vånad över att Centerpartiet inte är med.
Det finns också ett annat problem i den proposi-
tion som regeringen har lagt fram, och det är kollisio-
nen mellan avfallsskatten och det producentansvar
som den borgerliga regeringen införde. Jag är glad att
det kommer att ske en utvärdering av producen-
tansvaret, för den utformning som detta har fått gör
att det kan bli stora kollisioner med avfallsskatten i
kommunerna.
Jag hade den 21 maj en interpellationsdebatt med
miljöministern där jag tog upp det här problemet. Det
är nämligen så att materialbolagen, som i dag står för
insamlingen, klarar de procentmål som finns uppsatta
och vill därför sluta samla in i små glesbygdskommu-
ner. I Västerbotten är det 35 stationer för sortering av
avfall, framför allt glas och papper, som man vill dra
in. Det innebär att de som bor i dessa kommuner inte
kommer att kunna reglera sina sopmängder. I vissa
fall får man mycket långt till närmaste återvinnings-
station. Det kan röra sig om både 12 och 15 mil.
I det svar jag fick av miljöministern säger han att
det som gäller är att producenterna skall samla in på
samtliga orter. Det är ett mycket bra och intressant
svar som kommer att påverka utformningen av pro-
ducentansvaret rejält. Så har det nämligen inte varit
hittills. I den här delen har vi därför bara ett särskilt
yttrande, men vi kommer att följa den här frågan. Om
det är så att materialbolagen inte samlar in och man
påför invånarna en avfallsskatt kommer det nämligen
att bli svårt för dessa att själva göra något åt den
situation man har hamnat i.
Från Miljöpartiets sida tycker vi inte att det för-
slag som finns om att vissa avfallsslag befrias från
avfallsskatten är bra. Vi menar att det hade varit bätt-
re att göra som i Danmark, att ha en högre "normal"
avfallsskatt och sedan en lågtariff. Detta hade kunnat
gynna en teknikutveckling för det avfall om vilket
regeringen nu i stället väljer att säga att vi inte har
något bra sätt att hantera det. Vi menar att om man
gör så här finns risken att den teknikutveckling som
är behövlig inte kommer i gång.
Det finns ett problem som egentligen ingen har
tagit upp här. Inte heller vi i Miljöpartiet tog upp det i
vår motion, vilket jag lite grann beklagar. Det gäller
slammet från reningsverken. Om nu också detta skall
belastas med avfallsskatt är risken uppenbar att
mycket av det slam som i dag är förorenat av kadmi-
um och organiska kemikalier börjar användas som
gödningsmedel på åkrarna igen. Det kan bli ett pro-
blem.
Det här är någonting som vi kommer att uppmärk-
samma mycket i framtiden.
Om vi återigen får en användning av denna typ av
slam är risken uppenbar att giftmängden i dagens
åkermark ökas.
En majoritet har fått igenom att deponigas skall
undantas från skatt. Det är mycket bra. Deponigas
består framför allt av metan, en aggressiv växthusgas.
I många kommuner har man nu börjat ta till vara
deponigasen, både från gamla tippar och från sådana
som fortfarande är i drift.
Vi menar att det här måste gynnas. Vi har diskute-
rat mycket om klimatförändringar och Sverige har -
som regeringen säger i alla fall - varit pådrivande i de
här förhandlingarna, både i Kyoto och inom EU. Då
är det logiskt att vi i Sverige ser till att deponigas inte
belastas med avfallsskatt, utan att deponigasen un-
dantas.
Det finns alltså många frågor som kommer att be-
höva diskuteras i framtiden. Vi får väl se detta som
ett första steg. Vi hoppas att regeringen är uppmärk-
sam på de problem som kan följa av den utformning
som skatten har fått. Från Miljöpartiets sida kommer
vi att följa detta mycket ordentligt. Blir effekten att vi
får en stor förbränning av hushållsavfall, att det inte
sker en teknikutveckling när det gäller de avfall som i
dag befrias från avfallsskatten, finns en stor risk för
att den här utformningen inte gynnar miljön som det
är tänkt, utan snarare gör att vi får miljöproblem på
grund av skatten. Måtte det inte ske!</pre><pre>Anf.  284  INGEMAR JOSEFSSON (s):
Fru talman! Skatteutskottets betänkande Lag om
skatt på avfall bygger på en proposition med samma
namn. Regeringen föreslår att en särskild avfallsskatt
införs. Skatten föreslås tas ut med 250 kr per ton för
avfall som deponeras. Avfall som tas om hand på
annat sätt än deponering, t.ex. genom kompostering,
förbränning eller användning till andra ändamål be-
skattas inte.
Bakgrunden till detta är att vi i dag deponerar 7,4
miljoner ton avfall. Det fördelar sig på 5,1 miljoner
ton hushållsavfall, det vi kallar för konventionellt
avfall, och 2,3 miljoner ton branschspecifikt avfall.
Dessutom  har vi gruvindustrins 50 miljoner ton grå-
berg och avfallssand.
De anläggningar vi har som tar mer än 50 ton av-
fall är 700 stycken. 280 stycken är deponier för kon-
ventionellt avfall. Vi har 300 deponier för brandspeci-
fikt avfall och 120 stycken slamtippar.
Här förekommer inte bara deponi, utan många har
också aktiviteter som sortering, separering, förbe-
handling och lagring. Trots alla de här aktiviteterna
deponeras 85 % av det avfall som kommer till an-
läggningarna som konventionellt avfall. Det är viktigt
att komma ihåg just de här 85 procenten. Det är de
som utgör problemet med hela deponin.
Regeringens syfte är att deponiskatten skall mins-
ka mängden avfall som deponeras. Avfallsskatten
beräknas tillsammans med andra styrmedel, som t.ex.
producentansvaret, leda till att mängden avfall som
deponeras minskar med upp till 50 % under en tioårs-
period. Målet är att avfallet i stället skall återanvän-
das eller återvinnas för materialändamål eller energi-
utvinning.
Fru talman! Jag vill också påminna om att riksda-
gen redan beslutat om att förbjuda deponering av
brännbart avfall från år 2002 och förbud mot depone-
ring av organiskt avfall från år 2005.
En sammanfattning av regeringens mål för av-
fallspolitiken är att minska mängden avfall som de-
poneras. Alternativen är återanvändning, materialå-
tervinning, materialutnyttjande eller förbränning för
energiutvinning.
Återanvändning anses prioriterad framför övriga
alternativ. I de fall det är miljömässigt motiverat bör
materialåtervinningen prioriteras framför energiut-
vinning.
Fru talman! Här bör också påpekas att regeringen
har för avsikt att följa upp och utvärdera hur det nu-
varande systemet för avfallsbeskattning fungerar år
2004. Regeringen öppnar också med propositionen
dörren för avgifter för förbränning i framtiden, om en
negativ utveckling kommer att noteras.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag,
utom i de delar som omfattas av reservation 2 av
Arne Kjörnsberg m.fl. till vilken reservation jag yrkar
bifall.
Fru talman! Om jag ser till avlämnade reservatio-
ner, skiljer sig Moderata samlingspartiet ensamt ut
från alla de andra partierna. Endast Moderata sam-
lingspartiet är inte berett att använda lagen för att
förbättra miljösituationen i Sverige. För de 85 % som
jag har redovisat deponeras i dag, säger Marietta de
Pourbaix-Lundin att det är bättre med morötter än
piska. Men vad var morötterna? Vad var alternativet?
Det är dagens förhållande. Vi presenterades inte nå-
got alternativ. Alla andra partier har i det fallet tagit
avstånd från moderaterna. Detta är inte den enda
miljöfrågan där Moderata samlingspartiet står ensamt.
Jag tror att det är dags att räkna bort Moderata sam-
lingspartiet i fråga om att förbättra den svenska mil-
jön.
Jag vill återkomma till vår reservation. Majorite-
ten har tagit upp diskussioner om deponier. Majori-
teten har inte redovisat hur man skall återbetala för de
gamla deponier som redan finns och som de facto inte
har betalat skatt. Det finns ingenting om det i majori-
tetens förslag. Det finns inte heller någonting om hur
man skall beräkna det som förs ut från deponierna av
deponigasen. Därutöver redovisas inte heller någon-
ting när man säger att man skall stimulera ett uttag av
gasen. Är det t.ex. att ta bort de bestämmelser som
tidigare har antagits om år 2005 för organiskt avfall?
Det skulle de facto stimulera uttag av deponigas.
Vi socialdemokrater vill avveckla gaserna i depo-
ni. Vi vill föra in dem i annan behandling, som t.ex.
kompostering. Det är den rena formen att ta hand om
gasen. Ni har valt den sämre lösningen för att ta hand
om gasen. Ni har inte redovisat hur beräkningarna
skall ske. Ni har inte redovisat hur gammal gas skall
tas till vara.
Under hela året har miljörörelsen åkt land och rike
runt och redovisat problemen med gamla tippar. Ni
har inte redovisat hur man skall handskas med dem.
I den lagstiftning som redan finns och för dem
som redan tar ut gas behövs ingen stimulans. Den
finns redan. Med de beslut som är fattade via EU
betyder det också att vi inte behöver anta ytterligare
stimulansåtgärder för uttag av deponigas.
Jag hoppas att detta är ett semantiskt problem och
att ni inte har menat det som vi andra menar i lag-
stiftningen om deponi. Jag hoppas att ni egentligen
menar att man skall ta vara på gasen från organiskt
avfall i den bästa formen. Detta är ett snedsteg, mina
vänner. Jag tror inte att ni menar så. Jag hoppas att
jag har fel.
(forts. prot. 110)</pre><pre>16 §  Beslut om fortsatt ärendebehandling</pre><pre>Kammaren beslutade att ärendebehandlingen fick
fortsättas vid morgondagens arbetsplenum.</pre><pre>17 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
1998/99:130 Ny bokföringslag m.m.</pre><pre>18 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 11 juni</pre><pre>1998/99:736 av Marianne Andersson (c) till närings-
ministern
Arbetsmarknadspolitiskt stöd till Dalsland</pre><pre>den 14 juni</pre><pre>1998/99:737 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nistern
Kostnadsjämförelser mellan militära förband</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 14 september.</pre><pre>19 §  Anmälan om skriftligt svar på fråga</pre><pre>Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit</pre><pre>den 14 juni</pre><pre>1998/99:700 av Jeppe Johnsson (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Fordonstrafiken Malmö-Köpenhamn</pre><pre>Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 14 september.</pre><pre>20 §  Kammaren åtskildes kl. 23.28.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 §
anf. 41 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 89 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl.  15.51,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.55,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 236
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>