Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:104

Tisdagen den 1 juni

Kl. 11.00 - 16.26

---

18.00 - 20.49

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 26 maj.

2 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Proposition 1998/99:137 till näringsutskottet
Skrivelse 1998/99:132 till finansutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående ärenden skulle förlängas till
fredagen den 13 augusti.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU10
Skatteutskottets betänkanden 1998/99:SkU19, SkU21
och SkU18
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU23

4 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 26, 27 och 28 maj

FöU8 Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmak-
ten
Mom. 1 (lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmak-
ten)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
250 för utskottet
33 för res. 1
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 68 m, 36 v, 13 c, 14 fp, 13 mp
För res. 1: 33 kd
Frånvarande: 25 s, 14 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp

Mom. 2 (utvärdering av lagen m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (v)
Förberedande votering:
73 för res. 2
36 för res. 3
176 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
197 för utskottet
70 för res. 2
19 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 35 v, 29 kd, 13 c, 14 fp
För res. 2: 1 s, 69 m
Avstod: 1 v, 3 kd, 15 mp
Frånvarande: 24 s, 13 m, 7 v, 10 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp
Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.

FiU18 Försäkring under krig och krigsfara
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU28 Ändrade försäkringsrörelseregler
Mom. 3 (skälighets- och sundhetskravet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
217 för utskottet
69 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 36 v, 33 kd, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 1: 69 m
Frånvarande: 24 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU25 Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning
Propositioner ställdes först beträffande envar av de
frågor som berördes i de reservationer som fogats till
betänkandet, därefter i ett sammanhang på övriga
upptagna frågor.

Regeringens agerande vid Europadomstolens pröv-
ning av målet mellan Torgny Gustafsson och svenska
staten (avsnitt 2.1)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
159 för utskottet
129 för res. 1
61 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 15 mp
För res. 1: 69 m, 33 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Näringsminister Anders Sundströms handläggning av
en ansökan om komplettering av koncessionen för
Polenkabeln (avsnitt 2.2)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 2 (mp)
Votering:
272 för utskottet
16 för res. 2
61 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 69 m, 35 v, 33 kd, 13 c, 14 fp
För res. 2: 1 v, 15 mp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Beredningen av propositioner om röd diesel, m.m.
(avsnitt 2.4)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 3 (m, kd)
Votering:
188 för utskottet
100 för res. 3
61 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 2 kd, 13 c, 14 fp, 15 mp
För res. 3: 69 m, 31 kd,
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp
Tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) anmälde
att hon avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.

Statsministerns tjänsteresor (avsnitt 5.1)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res 7 (fp)
Votering:
273 för utskottet
15 för res. 7
61 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 68 m, 36 v, 33 kd, 13 c, 15 mp
För res. 7: 1 m, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Övriga i betänkandet upptagna frågor
Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets betänkande lades till handlingarna.

KrU11 Kasinospel i Sverige m.m.
Mom. 1 (ökning av folkrörelsernas andel av spel- och
lotterimarknaden)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
128 för res. 1
1 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 1 m, 34 v, 15 mp
För res. 1: 68 m, 33 kd, 13 c, 14 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 23 s, 13 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 2 (utvidgning av utredningen om folkrörelser-
nas andel av spel- och lotterimarknaden m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
251 för utskottet
36 för res. 2
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 69 m, 33 kd, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 2: 36 v
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp

Mom. 4 (vinstdelningssystemet)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
204 för utskottet
13 för res. 4
70 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 30 m, 36 v, 2 kd, 13 fp, 15 mp
För res. 4: 13 c
Avstod: 38 m, 31 kd, 1 fp
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp
Anna Lilliehöök (m) och Maria Larsson (kd) anmälde
att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.

Mom. 8 (fråga om avslag på förslaget till kasinolag)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, v, mp)
Votering:
189 för utskottet
89 för res. 8
8 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 101 s, 68 m, 9 c, 11 fp
För res. 8: 1 s, 36 v, 33 kd, 1 c, 3 fp, 15 mp
Avstod: 5 s, 3 c
Frånvarande: 24 s, 14 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 9 (huvudmannaskap)
1. utskottet
2. res. 9 (m)
Votering:
148 för utskottet
69 för res. 9
68 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 12 v, 14 kd, 13 c, 1 fp
För res. 9: 68 m, 1 v
Avstod: 23 v, 19 kd, 13 fp, 13 mp
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Tanja Linderborg (v) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 19 (ändrade regler för automatspel)
1. utskottet
2. res. 14 (v)
Votering:
251 för utskottet
36 för res. 14
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 69 m, 33 kd, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 14: 36 v
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 22 (tillstånd för föreningslivet att anordna spel
på värdeautomater i bingohallar)
1. utskottet
2. res. 17 (kd, m, fp)
Votering:
172 för utskottet
116 för res. 17
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 13 c, 15 mp
För res. 17: 69 m, 33 kd, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU7 Riksdagens revisorers förslag om socialför-
säkringens administration
Mom. 4 (socialförsäkringens organisation)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
216 för utskottet
70 för res.
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 36 v, 33 kd, 12 c, 13 fp, 15 mp
För res.: 69 m, 1 c
Frånvarande: 24 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU8 Försäkringsmedicinska utredningar
Mom. 2 (huvudmannaskap och fördelning av medel)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m)
3. res. 3 i motsvarande del (fp. kd, c)
Förberedande votering:
69 för res. 2
60 för res. 3
157 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
155 för utskottet
69 för res. 2
64 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 11 mp
För res. 2: 69 m
Avstod: 33 kd, 13 c, 14 fp, 4 mp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 3 (forskning)
1. utskottet
2. res. 4 (fp, m, kd, c)
Votering:
162 för utskottet
125 för res.4
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 3 m, 36 v, 15 mp
För res.4: 65 m, 33 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 8 (rehabilitering ur ett gender-perspektiv)
1. utskottet
2. res. 6 (fp, kd, c)
3. res. 7 (v, mp)
Förberedande votering:
60 för res. 6
53 för res. 7
172 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvotering:
216 för utskottet
60 för res. 6
9 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 69 m, 36 v, 5 mp
För res. 6: 33 kd, 13 c, 14 fp
Avstod: 9 mp
Frånvarande: 25 s, 13 m, 7 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 14 (sjuklön)
1. utskottet
2. res. 10 (fp, m, kd, c)
3. res. 11 (v, mp)
Förberedande votering:
132 för res. 10
52 för res. 11
104 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
158 för utskottet
129 för res. 10
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 14 mp
För res. 10: 69 m, 33 kd, 13 c, 14 fp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 22 s, 13 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU10 Vissa socialförsäkringsfrågor
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Meddelande om votering

Talmannen meddelade att dagens ärenden skulle
avgöras onsdagen den 2 juni kl. 16.00.

5 § En svensk Asienstrategi för 2000-talet

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU11
En svensk Asienstrategi för 2000-talet (skr.
1998/99:61)

Anf. 1 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! I dag debatterar vi en svensk Asien-
strategi inför 2000-talet utifrån regeringens skrivelse
Framtid med Asien med förslag till en svensk Asien-
strategi, och jag vill säga att jag som kristdemokrat är
glad över att vi nu kan göra det. Samtidigt vill jag
ändå påminna om att benämningen "Asienstrategi" är
lite vilseledande, eftersom den nu framlagda strategin
bara omfattar asiatiska länder från Pakistan och ös-
terut. Därför är det på sin plats att man, när man talar
om denna strategi, också visar på denna begränsning.
Dessutom är det ju angeläget att vi tar fram strategier
även för övriga delar av Asien.
I vår motion med anledning av denna skrivelse tar
vi upp ett antal frågor som vi kristdemokrater menar
borde ha fått en annan behandling. Jag vill i min
inledning börja med yrkandet om utökat bistånd till
Asien som också har lett till den reservation som vi
har tillsammans med Folkpartiet. Jag yrkar bifall till
reservation nr 1.
Fru talman! Ett faktum som kanske inte är så känt
är att en miljard människor eller omkring tre fjärde-
delar av världens fattiga lever i Asien. Mot den bak-
grunden är det också naturligt, enligt vårt sätt att se
det, att fattigdomsbekämpningen måste inta en central
roll i det internationella samarbetet med Asien. Men
trots denna fattigdom och trots att förutsättningarna
för att uppfylla det övergripande målet för utveck-
lingssamarbetet, att minska fattigdomen i världen, har
visat sig bättre i Asien än i andra delar av världen har
det svenska biståndet dit halverats på 20 år. Vi krist-
demokrater beklagar och ifrågasätter denna minsk-
ning.
I dessa EU-valets dagar känns det naturligt för
mig som kristdemokrat att framhålla att fattigdoms-
bekämpningen också bör få en större tyngd genom
det gemensamma utvecklingssamarbete som drivs
genom EU. Tillsammans med Danmark och Holland
kan vi verka för en högre biståndsnivå i övriga EU-
länder för att vi tillsammans skall närma oss FN-
målet om en biståndsnivå på 0,7 %. Vi kristdemo-
krater kommer att aktivt agera för detta.
Vi menar också att det svenska utvecklingssamar-
betet kan och bör ske bilateralt i ett utökat samarbete
med några av de asiatiska länderna med relativt stark
ekonomi, t.ex. Taiwan och Sydkorea.
Svenskt utvecklingssamarbete bör koncentrera sig
till de områden som vi kan bäst, och vi menar att en
tydlig arbetsfördelning måste ske inom EU och givar-
samfundet i övrigt, så att dubbelarbete undviks.
Uppbyggnaden och utvecklingen av demokratiska
institutioner och rättssamhället måste spela en central
roll i utvecklingssamarbetet.
Fru talman! Vi delar regeringens uppfattning att
det civila samhället har en avgörande betydelse för
ökad respekt för mänskliga rättigheter och demokra-
tins utveckling. Folkrörelsernas betydelse för den
demokratiska utvecklingen i vårt land kan inte över-
skattas. Folkrörelserna har också sedan slutet av
1800-talet varit vägledande när det gäller det interna-
tionella engagemanget. Vi borde verkligen lyfta på
hatten för dem.
Miljöhänsyn måste utgöra en viktig del av den
ekonomiska utvecklingen, inte minst i en så folkrik
del av världen som Asien, annars kan följderna bli
katastrofala. Den snabba asiatiska industrialiseringen
har gjort att miljöproblemen accentuerats och accele-
rerat. Det pågår dock ett viktigt internationellt samar-
bete för att förbättra miljön och miljöpolitiken i Asi-
en, men det är inte tillräckligt för att vända den nega-
tiva utvecklingen.
Vi kristdemokrater har länge motionerat om att
projektexportsekretariatet skall få större resurser, och
vi kan nu med tillfredsställelse konstatera att det nu
fått både vidgat mandat och större resurser.
Fru talman! Fred och säkerhet är viktiga frågor
även i den otrygga del av världen som Asien utgör
med 140 mellanstatliga och interna konflikter. Att
förebygga och lösa de olika hot som finns utgör kan-
ske den allra viktigaste åtgärden för en positiv eko-
nomisk utveckling i Asien. Detta måste kontinuerligt
och konsekvent betonas i svensk utrikespolitik, både
bilateralt och i samarbete inom FN, ASEM och EU.
Förhållandena i Nordkorea är mycket bekymmer-
samma, inte minst genom svältkatastrofen. Upp till 3
miljoner kan ha svultit ihjäl. Men det är så tyst om
det. Varför? FN har vädjat om hjälp vid fem tillfällen.
Sverige har här ett särskilt ansvar genom att vi som
enda EU-land har diplomatisk representation i landet.
Fru talman! Vårt deltagande i det internationella
samarbetet för demokrati, säkerhet och utveckling får
aldrig begränsas till vårt närområde och Europa utan
måste också ske globalt. I Öst-, Syd- och Sydostasien,
som vi debatterar i dag, finns flertalet av världens
fattiga. Här finns en ekonomisk kris. Det är en region
som också är svårt drabbad av konflikter och olika
andra kriser, t.ex. översvämningar. Men här finns
också stora utvecklingsmöjligheter både politiskt och
ekonomiskt, vilket är en förutsättning för en långsik-
tig utveckling i positiv riktning. Det är nu hög tid att
se över svensk politik i denna del av världen, och det
vi gör i dag är en bra början.

Anf. 2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Mer än hälften av jordens befolkning
bor i Syd-, Sydost- och Ostasien, och 13 städer i den-
na del av Asien har runt 10 miljoner invånare eller
mer. Tokyo t.ex. har 27 miljoner invånare.
Även om hundratals miljoner människor i Asien
lever på eller under den absoluta fattigdomsgränsen
är Asien samtidigt en kontinent som fram till den
asiatiska krisen hösten 1997 haft en enastående eko-
nomisk utveckling. Vid sidan av giganten Japan har
Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore nått
OECD-nivå och hör alla till världens främsta han-
delsnationer. Och även om man måste se kritiskt på
tillförlitligheten hos den kinesiska statistiken har
Folkrepubliken Kina sedan Deng Xiaopings reformer
i slutet av 70- och 80-talen genomgått en oerhörd
utveckling. Nio av Sveriges 30 största exportmarkna-
der låg år 1997 i Asien.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att av
de samlade forskningsanslagen i Sverige under
1997/98 gick 2,5 % till u-landsforskning medan en-
dast 0,8 % gick till projekt som specifikt fokuserade
på Asien. Av de 17 000 svenska studenter som läsåret
1996/97 tog vara på möjligheten att studera utom-
lands valde endast 1 % att bege sig till Asien. Detta
skall återigen ses mot bakgrund av att vi där har mer
än halva världens befolkning.
I fokus för Sveriges relationer med länderna i
Asien står ekonomiskt samarbete och handel. Detta
står i sin tur inte på något sätt i motsatsställning till
svenska ambitioner vare sig det gäller demokrati och
mänskliga rättigheter eller biståndssamarbete. Erfa-
renheten visar ofta att demokrati följer på ekonomisk
tillväxt.
Det är viktigt att Sverige genom EU bidrar till att
Asiens länder integreras fullt ut i det internationella
samarbetet för frihandel. Det är viktigt att Folkrepub-
liken Kina snarast får möjlighet att gå med i WTO,
men det skall ske på samma villkor som för andra
WTO-medlemmar. Taiwan, som är världens fjortonde
handelsnation, får inte längre blockeras från inträde i
WTO.
Utvecklingen i flera asiatiska länder de senaste tio
åren, särskilt i och med den asiatiska krisen, har visat
att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan
något som har universell giltighet för människor
runtom i världen. Allt tal om s.k. asiatiska värden när
det gäller krav på demokrati och mänskliga rättighe-
ter i Ost- och Sydostasien har avslöjats som oförbät-
terliga politiska ledares rädsla för ett öppet och de-
mokratiskt samhälle. I Sydkorea, Thailand och
Taiwan har det visat sig att stater med fungerande
demokratiska institutioner varit bättre rustade att
möta och hantera följderna av den asiatiska krisen.
Lee Teng-hui, Martin Lee och Kim Dae-Jung är tre
framstående asiatiska ledare som alla avvisar försva-
ret av auktoritära styrelser med hänvisning till några
s.k. asiatiska värden.
Fru talman! De indiska kärnvapensprängningarna
för ett år sedan upprörde oss alla. Sedan har detta i
första hand setts i relation till den indisk-pakistanska
konflikten kring Kashmir, men det torde i minst lika
hög grad från indisk sida ha varit avsett som en kraft-
full markering inför Folkrepubliken Kinas militära
och nukleära upprustning och utplacering. På samma
gång som världssamfundet måste markera det full-
ständigt oacceptabla i den kärnvapenspridning ut-
vecklingen i Sydasien visar på, finns det anledning att
påminna de fem "traditionella" kärnvapenmakterna
om att de fortfarande i allt väsentligt inte svarat upp
mot sina utfästelser om kärnvapennedrustning gente-
mot icke-kärnvapenstaterna.
Betänkandet om den svenska Asienstrategin, som
vi här diskuterar, lyfter fram den strategiska betydel-
sen av kunskapen i Sverige om Asien, de olika asia-
tiska länderna och deras kultur och samhällsliv. Den
gjorda inventeringen visar på rader av önskvärda
åtgärder för att förstärka Sveriges möjligheter på det
området. Men det återstår att förverkliga i form av
beslut och resurser.
Språk- och kulturkunskap är givetvis basen för ett
framtida svenskt Asienkunnande. Språkutbildningen
bör i första hand utvecklas där kunnande redan finns
etablerat vid svenska universitet och högskolor. För
andra asiatiska språk, i Sverige s.k. små språk men i
Asien ibland mycket stora språk, bör prioriteringen
snarare vara att öka möjligheterna för svenska stu-
denter att studera vid andra europeiska universitet.
Inom humaniora och samhällsvetenskap/ekonomi bör
utrymmet för studier och forskning med inriktning på
asiatiska förhållanden mer medvetet prioriteras.
Efterfrågan på studieplatser i Sverige för studenter
från asiatiska länder är glädjande stor. Den kunskap
om och det intresse för Sverige som därmed skapas
utgör en ovärderlig tillgång för Sveriges framtida
relationer med länder i Asien. Detta område bör kun-
na utvecklas väsentligt.
Än mer angeläget är det att öka förutsättningarna
för svenska studenter att kunna utbilda sig och forska
vid universitet i Asien. Det svenska Linneaus-
programmet är ett välkommet steg i rätt riktning.
Finansiering via biståndsmedel utgör emellertid en
mycket olycklig begränsning till att gälla länder med
vilka Sverige har biståndssamarbetsavtal. Därmed
utesluts i detta sammanhang viktiga länder som Ja-
pan, Sydkorea, Taiwan, Hongkong, Singapore m.fl.
Svensk politik för ett utökat samarbete med Asien
inom utbildning och forskning får inte inskränkas av
valet av biståndsländer. Det är bra att utskottet så
klart ställer sig bakom detta krav, som framförs i
Folkpartiets motion.
Fru talman! Nu på fredag, den 4 juni, är det tio år
sedan massakern ägde rum på Himmelska fridens
torg i Peking. Vi minns de gräsliga bilderna som
kablades ut över världen, där unga kinesiska studenter
fick sätta livet till för att de krävde demokrati och
öppenhet. Ännu en gång fick vi uppleva hur en kom-
munistisk diktatur behandlar sina egna medborgare.
Vi minns den unge studenten som ställde sig framför
stridsvagnen och inte väjde undan. Men i dag, tio år
senare, fängslas studenter och andra kinesiska med-
borgare fortfarande för att de står upp för demokrati
och mänskliga rättigheter i världens största diktatur.
Ingenting är viktigare för utvecklingen än bygga
upp demokrati och mänskliga rättigheter. För att göra
detta arbete fordras det pengar. Vi menar, precis som
kristdemokraterna har påpekat genom Jan Erik
Ågren, att vi inte får skära ned på detta bistånd när
det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och ut-
veckling av detta. Det är därför som Folkpartiet i sin
partimotion har mer pengar för just den här typen av
arbete. Jag ställer mig bakom den enda reservation
som är fogad till detta betänkande.
När det sedan gäller det särskilda yttrandet nr 4,
som gäller trepartssamarbetet i biståndsfrågor, finns
inte mitt namn med, men jag står bakom texten i det
särskilda yttrandet.

Anf. 3 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Den skrivelse som ligger till grund
för dagens betänkande har föregåtts av en brett upp-
lagd studie för att intensifiera Sveriges relationer med
Asien. Målsättningen har varit att ge en insiktsfull
och nyanserad bild av Asien och av konsekvenserna
av regionens omvandling. Förslag har utarbetats för
en integrerad svensk strategi gentemot länderna i
Asien för politiska relationer, säkerhetspolitik, han-
del, ekonomiskt samarbete, utvecklingssamarbete,
miljösamarbete, besöksutbyte, forskning, information
och kultur.
Det finns de som liknat det här initiativet vid
myggan och elefanten, att det inte är möjligt för ett
litet land som Sverige att göra en strategi för en hel
kontinent som Asien. Från regeringens sida har man
naturligtvis varit medveten om de begränsningar som
följer av att Asien är en stor kontinent. Man begrän-
sade därför förstudien och skrivelsen till att omfatta
de asiatiska länderna från Pakistan och österut, dvs.
Sydasien, Sydöstasien och Östasien.
Utredningen fokuserade på fem huvudteman:
- Asien i den internationella ekonomin
- fattigdom och livskvalitet
- miljö och hållbart utnyttjande av naturresurser
- demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet
- den asiatiska säkerhetssituationen

Arbetsgruppen som arbetat med studien redovisa-
de sitt resultat hösten 1998 och därefter sändes den ut
på remiss. De remissinstanser som lämnade svar var
överlag mycket positiva till rapporten.
Fru talman! Regeringen redogör i skrivelsen för
hur Sveriges relationer med länderna och ekonomier-
na i Asien kan breddas och fördjupas, och man pre-
senterar en svensk Asienstrategi inför 2000-talet.
Utgångspunkten är Sveriges intressen och ansvarsta-
ganden som de kommer till uttryck i vårt internatio-
nella agerande.
Grundelementen bör vara:
- att främja utveckling mot demokrati och ökad
respekt för mänskliga rättigheter samt jämställd-
het mellan kvinnor och män,
- att verka för fred och säkerhet genom utveckling
av de internationella instrumenten för att förebyg-
ga och hantera konflikter och för nedrustning,
- att verka för ökad tillämpning och utveckling av
det internationella normsystemet och de organisa-
tioner som bär upp systemet,
- att verka för ekonomisk utveckling genom frihan-
del, genom att medverka till att stärka det multi-
laterala regelverket för handel och investeringar
inom ramen för världshandelsorganisationen
WTO och stödja vidgat medlemskap i denna och
genom fortsatt aktiv dialog med de asiatiska län-
derna inom ramen för ASEM,
- att verka för att höja de fattiga folkens levnadsni-
vå genom att bidra till att lösa utvecklingsproblem
som orsakar eller orsakas av fattigdom och flyk-
tingsituationer som föranletts av konflikter,
- att främja framväxten av öppna och effektiva
institutioner och livskraftiga civila samhällen,
- att verka för förbättrad miljö och naturresurshus-
hållning.

Huvudsyftet med skrivelsen är att ange en
färdriktning. Genomförandet kommer att konkretise-
ras ytterligare i en handlingsplan.

Asienstrategin innehåller både generella inslag
och landspecifika strategier. Förutsättningarna växlar
kraftigt från land till land, och det handlar ofta om att
utveckla redan omfattande bilaterala relationer.
Grundläggande internationella förhållanden som
fred och säkerhet, klimatet på jorden, demokrati och
respekten för mänskliga rättigheter, ekonomisk och
social utveckling och stabiliteten i världsekonomin är
nära förbundna med utvecklingen i Asien. Det gäller
också våra möjligheter att gemensamt bekämpa nar-
kotikahandel och terrorism och att tillsammans, ge-
nom FN och andra multilaterala institutioner, åstad-
komma en globalt hållbar utveckling. Utan asiatisk
medverkan kan inte detta lösas. Det är tillsammans
med länderna i Asien som världen kan göras säkrare
och bättre.
Fru talman! Vi européer har alltför länge betraktat
den här delen av världen med en kolonialhistoriskt
präglad referensram. Successivt har det här synsättet
förändrats, och efter en drygt 200 år lång parentes
håller relationerna mellan Europa och Asien på att
återfå den mer jämbördiga karaktär som bestod före
den europeiska expansionens tidevarv. Det är framför
allt en fråga om vår föreställningsvärld och vår upp-
levelseförmåga. Det gäller att se länderna i Asien och
deras kulturer på ett nytt sätt, att se Asien med dess
vitt skilda länder och folk som det ser ut i dag, se
kraften i förändringarna, se med ökad empati på da-
gens kris och se utvecklingspotentialen bortom kri-
sen.
Stark tonvikt ligger i strategin på stöd till reformer
och kapacitets- och institutionsbyggnad som syftar till
att utveckla de grundläggande förutsättningarna för
demokrati, marknadsekonomi och socialt och ekolo-
giskt hållbar utveckling, miljösamarbete samt upp-
byggnad av bredare ömsesidiga kontakter med län-
derna i Asien på utbildningens, forskningens, folkrö-
relsernas, kulturens och näringslivets områden.
Sverige har redan i dag vittförgrenade bilaterala
relationer med länderna i Asien, och de går längre
tillbaka än vi vanligtvis föreställer oss. Under efter-
krigstiden har de utvecklats politiskt, kommersiellt,
kulturellt och genom Sveriges omfattande utveck-
lingssamarbete. Turism, massmedier och invandring
har fört länderna i Asien och deras kulturer väsentligt
närmare oss. Det finns en god grund för en fördjup-
ning och breddning av de bilaterala relationerna till
länderna och samhällena i Asien.
Fru talman! Utskottets majoritet ställer sig bakom
detta synsätt. I betänkandet behandlas även ett antal
motioner. Ett motionsyrkande rörande religionens roll
i samarbetet med Asien tillstyrks, medan övriga mo-
tionsyrkanden besvaras eller avstyrks.
Fru talman! I en motion av Pär Axel Sahlberg be-
gärs ett tillkännagivande om religionsperspektivets
betydelse i det framtida Asiensamarbetet. Här menar
utskottet att en grundförutsättning för ett konstruktivt
svenskt Asienengagemang är att våra kunskaper om
Asien förbättras. Religionens betydelse i de asiatiska
samhällena och dess potential som brobyggare mellan
samhällen och kulturer har en given plats i en sådan
kunskapsbyggnad. Vi delar därför motionärens syn-
punkt att Asienskrivelsen i högre grad hade kunnat
understryka perspektivet på religionens roll i utveck-
lingen av samarbetet med Asien, och vi menar att det
framtida arbetet bör kompletteras med förstärkt kun-
skapsinhämtande om religionens betydelse och roll
och hur detta kan förbättra vårt partnerskap med Asi-
en. De svenska folkrörelsekontakterna bör också
omfatta religiösa kontaktytor och religiöst utbyte, och
i kulturutbytet bör religionens roll som kulturbärare
understrykas.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Jag skall också kommentera de inlägg som har
gjorts här i dag.
Jan Erik Ågrens anförande innehöll, liksom kd:s
motion och reservation, krav på en utökad bistånds-
ram och att biståndet bör inriktas på ett mindre antal
sektorer samt att biståndet huvudsakligen i vissa fall
bör gå via enskilda organisationer.
Biståndet kommer att öka framöver, dels som en
följd av den av riksdagen beslutade höjningen av
biståndets andel av bruttonationalinkomsten från
0,7 % år 1998 till 0,73 % år 2001, dels på grund av att
bruttonationalinkomsten ökar. En av regeringens
prioriteringar är att bedriva ett fortsatt utvecklings-
samarbete på åtminstone dagens nivå. Den ökade
betoningen av mål- och resultatstyrning i biståndet
har inneburit en koncentration till färre samarbetsom-
råden i de enskilda mottagarländerna. Av skrivelsen
framgår att regeringen har för avsikt att behålla den
här huvudinriktningen.
När det gäller bistånd via enskilda organisationer
går internationellt sett en mycket stor andel av det
svenska biståndet via folkrörelser och enskilda orga-
nisationer, och en betydande del av medlen går till
stöd för demokrati och MR-insatser. Organisationer-
nas egeninsatser är betydande, och det visar hur vik-
tigt och omfattande de enskilda organisationernas
arbete är.
Det civila samhällets roll i fattigdomsbekämp-
ningen betonades i det betänkande som tidigare har
behandlats av utskottet, om fattigdomsbekämpning i
Sveriges utvecklingssamarbete, och även där konsta-
terades att det är viktigt att enskilda organisationer i
allt större utsträckning använder sina kontakter, sina
kunskaper och sina nätverk för att stödja framväxten
av ett starkt och pluralistiskt samhälle, som kan före-
träda de fattigas intressen och bidra till att ge utveck-
lingssamarbetet en tydlig och bärkraftig fattigdomsin-
riktning. I de fall där det är omöjligt att få till stånd
ett öppet och förtroendefullt samarbete med regering
och myndigheter i vissa länder, och där man bedömer
att ett regeringssamarbete inte skulle vara lika effek-
tivt, bör man naturligtvis låta biståndet huvudsakligen
gå via enskilda organisationer.
Jan Erik Ågren berörde också situationen i Nord-
korea, som är ett av Asiens allvarligaste säkerhetspo-
litiska problem och utgör ett direkt säkerhetshot i
regionen. Detta framgår också av skrivelsen. Sedan
1995 har FN lanserat fem appeller om humanitärt
bistånd som Sverige och EU bidragit till. FN-organ
och enskilda organisationer från bl.a. Sverige har som
en följd av det här börjat spela en roll i landet. När
det gäller att utveckla ekonomin har multilaterala
institutioner som UNDP, Världsbanken och IMF
börjat spela en viss roll för att överföra kunskaper och
reformtänkande. Vi anser från svenskt håll att man
bör stödja de ansträngningar som kan vara aktuella.
Karl-Göran Biörsmark berörde i sitt anförande att
demokratin är universell, att det inte finns några asia-
tiska värden. Där tror jag att vi kan konstatera att
både regeringen i sin skrivelse och utskottet är helt
eniga med Karl-Göran Biörsmark om att demokratin
är någonting som är universellt och som inte kan
bedömas från land till land, utan det gäller lika över-
allt. En huvudtes i skrivelsen är att öppna och effekti-
va institutioner och livskraftiga civila samhällen är av
avgörande betydelse för den demokratiska utveck-
lingen i Asien i framtiden.

Anf. 4 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! När det gäller Agneta Brendts kom-
mentarer till mitt anförande vill jag börja med Nord-
korea och säga att vi kanske är överens om att läget
där är oerhört allvarligt. Det vi säger i vår motion från
kristdemokraterna är att det behövs ett ytterligare
engagemang och att vi behöver göra mer från svensk
och internationell sida där.
Folkrörelsernas roll är av avgörande betydelse för
att vi skall kunna hålla uppe ett starkt engagemang
för bistånd. Det får inte svikta. Därför är det viktigt
att vi också använder dem så långt det är möjligt när
det gäller bistånd av olika slag.
Agneta Brendt säger att biståndet kommer att öka.
Men det ökar alldeles för sakta! Som vi skriver i vår
reservation krävs större satsningar för att uppnå
OECD-ländernas mål att halvera antalet fattiga i
världen till år 2015. Varför är inte regeringen beredd
att ställa upp på detta? Vart har enprocentsmålet tagit
vägen?
Det behövs nu starkare satsningar på biståndet för
att klara av de behov som finns runtom i världen. Det
är vi kristdemokrater beredda att ställa upp på.

Anf. 5 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Jan Erik Ågren och jag,
och också utskottets majoritet, är helt eniga om folk-
rörelsernas stora betydelse. Biståndet har ju sitt ur-
sprung i folkrörelsernas engagemang under tidigare
decennier. Det har även i fortsättningen en oerhört
stor betydelse.
När det gäller takten på ökningen av biståndet,
mot enprocentsmålet, vill jag säga att målsättningen
finns kvar. Dit kommer vi när ekonomin tillåter.

Anf. 6 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Det är bra att vi är överens om folkrö-
relsernas roll. Det tror jag att vi kommer att fortsätta
att vara. Vi måste ta vara på det engagemang som
finns där.
När det gäller biståndets mål vill jag säga att jag
tycker att det är bekymmersamt att vi har ett utgift-
stak och en ökningstakt som innebär att jag med de
glasögon jag har inte kan se att vi kommer att uppnå
målet. Jag är bekymrad över att det kommer att ta
lång tid innan vi är tillbaka där, med den takt som
regeringen har föreslagit.
Vi hoppas att folkrörelserna skall hjälpa till med
ett starkare tryck, så att vi uppnår enprocentsmålet
tidigare, som vi kristdemokrater vill.

Anf. 7 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är eniga även om mål-
sättningen att vi skall uppnå enprocentsmålet så
snabbt som möjligt. Vi kan inte komma upp till 1 %
förrän vi har en ekonomi som klarar det.

Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Först vill jag uttryck min uppskatt-
ning över Agneta Brendts klara ställningstagande när
det gäller just det som berördes sist, nämligen sats-
ningen på enskilda organisationer och deras viktiga
arbete - inte minst demokrati- och MR-arbetet.
När det gäller biståndsresurserna totalt kan man
säga att detta område har drabbats av två kraftiga
nedskärningar. Efter provsprängningarna förra året
vid denna tid frös man biståndet, och då skulle en-
skilda organisationer inte drabbas. Men vi visade att
de drabbades åtminstone initialt. De enskilda organi-
sationer som jobbade på basplanet drabbades i arbe-
tet.
Det finns en annan sak som eventuellt drabbar ar-
betet. Jag vill gärna höra lite grann om vad Agneta
Brendt anser om det. Biståndet drabbas nu ganska
hårt av de neddragningar som sker på grund av att
40 % av besparingarna när det gäller utgiftstaket tas
från biståndet. 40 % av de 8 miljarderna är ca 3 mil-
jarder. Fortfarande vet vi inte riktigt varifrån, konkret,
de pengarna kommer att tas. Skulle vi kunna få någon
upplysning från Agneta Brendt om var man skall
spara dessa 3 miljarder? Kommer det t.ex. att drabba
biståndet till denna del av världen?

Anf. 9 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag förutsätter att regeringen när den
gör en så kraftig satsning på en ny Asienstrategi ock-
så kommer att anvisa medel, så att det blir möjligt att
genomföra den strategin.

Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det låter bra att man hoppas på att så
skall bli fallet och att regeringen förhoppningsvis
skall göra det. Men verkligheten pekar åt ett annat
håll. Jag har fortfarande lite svårt att få detta att gå
ihop.
Nu säger biståndsministern t.ex. att det är vissa
områden som inte skall drabbas av att man skall spara
dessa 3 miljarder - åtminstone inte under 1999. Han
har pekat ut t.ex. Mellanamerika och det arbete som
skall göras på grund av orkanen Mitch. Inte heller
Kosovo skall drabbas. Han har pekat ut vissa områ-
den som inte skall drabbas.
Men det betyder i förlängningen att något annat
drabbas, och det är där jag uttrycker min oro. Jag är
orolig över att just det vi diskuterar i dag, nämligen
Asienstrategin och demokrati- och MR-arbetet, som
bl.a. skall ske genom enskilda organisationer, kom-
mer att drabbas.
Jag tycker att det är otillfredsställande - nästan
otillständigt - att vi i dag, en månad efter det att be-
skedet kom, ännu inte känner till konsekvenserna av
det och varifrån dessa 3 miljarder skall tas.

Anf. 11 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Naturkatastrofer som orkanen Mitch
och kriget i Kosovo råder vi inte över. Det är klart att
naturkatastrofer och offer för krig är det som måste
komma i första hand.
Sedan förutsätter jag i alla fall att regeringen gör
en god avvägning när det gäller hur det övriga bistån-
det kommer att fördelas över världen. Jag förutsätter
också att det kommer att finnas medel för den sats-
ning som man har beslutat när det gäller Asien.

Anf. 12 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Asien omfattar 60 % av jordens be-
folkning, och Asien är den till ytan största världsde-
len. Här existerar allt - från världsledande spetstek-
nologi till yttersta fattigdom. Här finns alla de stora
världsreligionerna. Här finns ishav, göklar, öken,
djungel, öriken och jordbruks- och träskområden. Här
finns åtskilliga av världens rikaste storstäder, och här
finns fattiga bergsbyar. Här finns demokratiska in-
dustrinationer, kommunistiska enpartistater och dik-
taturer. Åtskilliga länder har eller antas ha kärnva-
penteknologi.
Att försöka skapa en enda sammanhållen svensk
strategi som är generellt tillämpbar gentemot hela
Asien är naturligtvis alldeles omöjligt.
Regeringens proposition visar dock ingen större
ödmjukhet inför uppgiften. Man faller direkt in i det
gamla svenska biståndstänkandet. Den gamla svenska
illusionen om Sverige som en rik, klok och välme-
nande storebror till en tacksam omvärld i övrigt ski-
ner igenom i hela aktstycket. Lite mindre av övermod
och lite mer av realism vad gäller de svenska resur-
serna och den svenska förmågan hade sannerligen
inte skadat.
Låt mig exemplifiera. Länder som Japan, Taiwan,
Korea och Singapore är i många avseenden mer tek-
niskt avancerade än vi. Inkomsterna är ofta högre och
välståndet större. Här har Sverige mycket att lära sig
och mindre att lära ut.
Indien har världens främsta dataprogrammerare i
Bangalore. De bedriver hjärttransplantationer på 15
universitetssjukhus, men de har också en utbredd
fattigdom.
Diskrepanserna är oacceptabla. Men etablisse-
manget i Indien kan inte bara få överlämna till världs-
samfundet att ensamt lösa fattigdomsproblemen. Det
samlade biståndet till Indien uppgår dessutom sam-
mantaget bara till 0,5 % av BNP. En ökning av
svenskt bistånd betyder för staten Indien, bortsett från
ren kunskapsöverföring, ungefär lika lite som den
indragning vi gjorde med anledning av atombomb-
sproven.
Kina är en snabbt växande marknad med oerhörd
potential. Övergreppen när det gäller mänskliga rät-
tigheter är legio i Kina. Å ena sidan borde vi natur-
ligtvis inta en etiskt strikt hållning, å andra sidan
gäller det jobben i den svenska exportindustrin. Den
svenska linjen har - milt uttryckt - varit oklar även på
högsta nivå. I det sammanhanget vill jag också, precis
som Karl-Göran Biörsmark gjorde, påpeka att Taiwan
måste ges tillträde till WTO.
Parlamentet i den hårda enpartistaten Vietnam får
ett betydande demokratibistånd för mångmiljonbe-
lopp direkt från den svenska riksdagen. Få av leda-
möterna här i kammaren har en aning om det, och
ännu färre är involverade. Men låt oss hoppas att det
gör någon nytta.
Vi lever i en tid av globalisering. En svensk Asi-
enstrategi måste alltså utformas på samma sätt som
vår övriga utrikesstrategi i globaliseringens tidevarv.
Asien är ju faktiskt den största delen av världen.
Det handlar om att efter bästa förmåga medverka
till att snabbt utrota fattigdomen där fattigdomen
finns. Därför bör biståndet utformas med mätbara
effektivitetsmål. Det handlar om att främja respekt för
mänskliga rättigheter, demokrati, rättssamhälle och
marknadsekonomi där sådant saknas.
Åtskilliga länder i Stillahavsasien har på 20-30 år
gått från absolut fattigdom till relativt välstånd. Ett
triangelsamarbete med exempelvis Taiwan i biståndet
till många av de fattigaste länderna borde naturligtvis
vara en självklarhet. Då skulle man dra nytta av erfa-
renheterna från de länder som har lyckats reda ut sina
fattigdomsproblem.
Det handlar om att verka för konfliktlösning och
fred, att reagera mot militära hot på alla håll där så-
dana har kommit fram under de senare åren i Asien.
Det handlar om miljön och om jämställdheten.
Det handlar om att skapa möjligheter för svenska
studenter och forskare att få del av utvecklingen i
spetsteknologi i exempelvis Japan och Taiwan, men
också om att öppna svenska högskolor för studenter
och forskare från länder som Kina och Bangladesh.
Det handlar om att främja svensk export och om
att stimulera utländska investeringar i vårt land, om
att stärka svensk konkurrenskraft så att vi åter kan bli
ett ledande välfärdsland.
Det handlar om att samordna främjandeinsatserna
från UD:s ambassader och konsulat, från Exportrådet,
från Sveriges tekniska attachéer, från Svenska insti-
tutet, från Turistrådet, från Invest in Sweden, från
Exportkreditnämnden och från storföretagens ut-
landskontor.
Det handlar om bättre omvärldsbevakning för
svenska företag. Vi kan lära mycket av finnar, kana-
densare och irländare. Förstärkningar behövs i många
av de nya viktiga ekonomiska och politiska maktcent-
rum som har vuxit fram i Asien.
De svenska insatserna måste individualiseras och
koncentreras - för varje land för sig. Ibland handlar
det om att få hem kunskap till Sverige, ibland om att
dela med sig av kunskap. Ibland handlar det om ex-
portfrämjande, ibland om jakt efter investerare.
Ibland handlar det om fattigdomsutrotning, ibland om
att medverka till att enpartivälden och diktaturer
förbyts i demokratier. Det finns inget enhetligt Asien.
Och med asiatiska mått är Sverige litet, mycket
litet. Sverige har 9 miljoner invånare och vi ligger på
18:e plats när det gäller BNP per invånare. En mer
realistisk uppfattning av Sveriges förmåga hade sä-
kert gett ett bättre underlag för framtida beslut. Men
en sak är säker: Den omvandling av UD, och då
främst av UD:s fältorganisation, som vi har krävt i
många år måste få genomslag. Kan Asienstrategin
göra detta uppenbart för regeringen har den - trots
sina brister - tjänat ett gott syfte.

Anf. 13 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande gör inte
regeringen i den här skrivelsen anspråk på att ha en
generell syn på Asien. Det handlar om länder som
alla är mycket olika i sin struktur och sin utveckling.
Man betonar de stora olikheter som finns.
Det intas inte någon storebrorsattityd i skrivelsen.
I stället betonas den ömsesidighet som bör finnas i
framtiden. Den inställning som vi har haft i 200 år har
varit präglad av en mer kolonial syn på Asien. I dag
har man en annan syn på Asien och dess möjligheter
att utvecklas.
Vi är helt eniga om att tyngdpunkten i framtiden
bör ligga på att skapa fler utbildningsmöjligheter för
svenska studenter och forskare i Stillahavsasien. Det
behövs också satsningar för att studenter från Sydasi-
en skall kunna få möjlighet att komma till Sverige,
vilket också står i skrivelsen.
När det gäller trepartssamarbetet med exempelvis
Taiwan är det mycket lämpligt att ett land som har
gått från fattigdom till en relativt god standard kan
dela med sig av sina erfarenheter från sin egen ut-
veckling. Kanske bör också Taiwan börja med en
egen biståndsverksamhet.

Anf. 14 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med fru Brendt om att
det är lite mindre storebrorsmentalitet i betänkandet
från utskottet jämfört med vad det är i propositionen.
Det är väldigt viktigt att se realistiskt på våra för-
utsättningar och möjligheter när man diskuterar age-
randet i Asien. Vi bör också vara medvetna om att
Asien är så stort att den strategi som vi har för värl-
den och vår relation till den globaliserade världen inte
kan bli annorlunda än den som vi har gentemot Asien.
Jag undrar: Kan vi vara överens om att det nu är
dags att se över organisationen av utlandsmyndighe-
terna inom UD? I så fall har den här debatten lett
väldigt långt. Jag hoppas att jag kan få ett positivt
svar på den frågan.
Vi har gång på gång begärt ett trepartssamarbete i
biståndet med de länder i Stillahavsasien som har
tagit sig ur fattigdomen. Kan vi få se detta också i
verkligheten, så har den här debatten lett långt.

Anf. 15 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! När det gäller trepartssamarbetet har
utskottet uttalat att ett sådant kan vara möjligt i vissa
fall.

Anf. 16 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är en sak att säga det, men att se-
dan se det i verkligheten är det som vi strävar efter,
inte bara på papperet.

Anf. 17 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har haft åtskilligt att
säga om Asienskrivelsen. Men i stället för att göra en
hel serie av reservationer har vi valt att avge ett läng-
re särskilt yttrande där vi lämnar alla våra synpunkter
i stort och smått. Här vill jag dock ta upp några syn-
punkter som vi anser är särskilt viktiga.
Regeringen har under det gångna året levererat två
skrivelser om två världsdelar, först en om Afrika och
nu en om Asien. Båda har varit viktiga och intres-
santa. De är väl värda att diskutera.
Det kan kanske i och för sig te sig en aning väl
storvulet när ett litet land som Sverige presenterar en
långsiktig politisk strategi gentemot hela världsdelar.
Men det är kanske inte alltid som storlek och resurs-
rikedom automatiskt medför att man också har bra
idéer.
Vänsterpartiet uppskattar regeringens skrivelse
och det utredningsarbete som föregått den, eftersom
det var vårt parti som för flera år sedan föreslog ett
utarbetande av en Asienstrategi.
I ett avseende är studierna och regeringens förslag
dock nedslående. I såväl bakgrundsstudierna som i
referensgruppen har det funnits mycket få kvinnor,
och det har påverkat arbetsgruppens resultat.
Regeringens skrivelse behandlar jämställdhetsfrå-
gan bara utifrån ett juridiskt rättsligt perspektiv. Vi
vet alla att det finns ett samband mellan rättskipning
och materiella, ekonomiska förhållanden. Det är
lättare att klara sig inför rätta med bra och ofta dyr
advokat. Man klarar sig sämre med en billig, oenga-
gerad och dålig advokat.
Kvinnors materiella förhållanden är sämre än
mäns, alldeles särskilt i tredje världen. Därav följer
att deras rättsliga ställning och sociala status är sämre
än männens - detta trots att det i hela tredje världen,
även i Asien, är kvinnorna som står för en mycket
stor del av det verkligt produktiva arbetet. Kvinnorna
spelar en stor ekonomisk roll men har ingen eller
ringa makt. Detta bestämmer också deras rättsliga
ställning. Man kan alltså inte behandla kvinnornas
ställning enbart som en fråga om mänskliga rättighe-
ter. Det handlar också om mänskliga villkor och
mänskliga ekonomiska förhållanden för kvinnorna.
Mycket av denna stora och viktiga problematik
finns inte med i Asienskrivelsen, sannolikt beroende
på den dåliga kvinnliga representationen.
På den här punkten är vi mycket kritiska. Vi är
alldeles särskilt kritiska eftersom det har gått en tid
sedan man för det svenska biståndet antog ett sjätte
biståndsmål, nämligen jämställdheten som utveck-
lingsfaktor.
Könsproblematiken måste behandlas som ett ut-
vecklingsproblem. Särskild uppmärksamhet bör äg-
nas åt de länder där kvinnorna har varit delaktiga i
kampen för nationell frigörelse, t.ex. Vietnam. Nu
gäller det att kvinnorna i en ny situation förmår att
behålla och stärka sin ställning i samhällslivet. Jäm-
ställdhetsproblematiken måste ges en högre prioritet.
Att hela denna mycket viktiga del fallit bort är att
betrakta som ett allvarligt förbiseende.
Fru talman! Det finns ytterligare en punkt där vi
ställer oss frågande till hur genomtänkt regeringens
Asienstrategi är. Man ser gärna att människor ökar
sina kunskaper om Asien för att de skall kunna arbeta
i Asien. För detta krävs kunskaper om kulturella
förhållanden, kunskaper om traditioner och sedvän-
jor. Det krävs också kunskaper i en rad olika språk.
Men regeringens forskningsproposition prioriterar
naturvetenskap på bekostnad av humaniora och sam-
hällsvetenskap. Det som står att läsa i Asienskrivelsen
går inte ihop med vad regeringen säger i sin forsk-
ningsproposition.
Vänsterpartiet vill göra invändningar mot en del
något besynnerliga påståenden i regeringens skrivelse
om att Asienkrisen visar klara likheter med den
svenska finanskrisen 1992-1993. Det är väl känt att
varje kris har sin särskilda historia. Att framställa
dessa båda kriser som parallella fenomen är både
ohistoriskt och ytligt.
Vi förstår inte hur man över huvud taget kan jäm-
föra så skilda ekonomier som en plötsligt snabbt
växande ekonomi i snabb industrialisering med prak-
tiskt taget fullständig avsaknad av arbetsrätt och lag-
stiftad normalarbetsdag med en sedan decennier full-
vuxen västerländsk ekonomi där mycket av detta
finns. Detta avsnitt visar på att man i skrivelsen lyft
sig till så abstrakt nationalekonomiska nivåer att man
kommit himlen nära. När abstrationsnivån nått sådana
nivåer att man bortser från stora och väsentliga delar
av verkligheten torde analysresultaten bli tämligen
värdelösa.
Man får tala hur mycket man vill om globalisering
och modern informationsteknik. Den indiske bondens
värld och den afrikanska vattenbärerskans värld blir
lika fullt inte densamma som den europeiske metall-
arbetarens eller dataprogrammerarens.
Fru talman! Barnens situation är ytterst svår i Asi-
en. Den svenska regeringen har i annat sammanhang
hörsammat riksdagens begäran om att införa ett barn-
perspektiv i biståndet. Överraskande är att skrivelsen
ägnar denna fråga ringa uppmärksamhet. Vi har med
jämna mellanrum fått rapporterat i TV, tidningar,
böcker och andra medier om barnarbete, barnprosti-
tution, bortgiftande av minderåriga flickor m.m. Det
finns en stark och bred opinion i Sverige med ett
djupt engagemang i dessa frågor.
Vänsterpartiet anser att regeringen borde ta till va-
ra den opinion mot barnarbete och barnprostitution
som finns. Här skulle stöd till och uppmuntran av en
rad frivilligorganisationer betyda åtskilligt. På den
här punkten är den opinion som finns en outnyttjad
resurs.
Fru talman! På en punkt skulle jag gärna vilja sä-
ga något allmänt om säkerhetsläget i Asien. Det
skulle i och för sig också kunna gälla Afrika. Proble-
met är detsamma. Vi har sett detta problem också i
Europa.
Det finns många konflikter i Asien och i Afrika
skapade i kolonialismens spår. Många stater består av
flera nationaliteter. I en del stater är nationaliteten så
att säga statsbärande, samtidigt som den utgör en
minoritet i ett angränsande land. Detta är ett svår-
hanterligt problem som på olika sätt kan utnyttjas på
ett politiskt negativt sätt.
Ett folkslag kan bli härskande i en statsbildning
och paria i ett annat. I ekonomiska krislägen kan
dessa förhållanden utgöra sprängstoff. Det är uppen-
bart att problemen har blivit ytterst påtagliga under
det senaste årtiondet och kräver särskild uppmärk-
samhet, inte minst i Asien.

Anf. 18 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! När man lyssnar till Murad kan man
kanske få föreställningen att barnens och kvinnornas
situation över huvud taget inte är belyst i skrivelsen,
men så är ju inte fallet. Att kvinnorna särskilt skall
uppmärksammas i biståndet har vi ju, som Murad har
sagt, redan beslutat. Det ingår som ett av målen i
biståndet.
Från utskottets sida har vi också betonat vikten av
det som kan göras för kvinnor. Bl.a. har vi understru-
kit vikten av de små lånen, mikrokrediterna, som kan
ges. Vi pekade på exemplet med Grameen Bank i
Bangladesh, som har varit mycket framgångsrikt och
som också har använts i Vietnam. Kvinnor har fått
små lån, och på det sättet har de kanske fått en hel
familj på fötter. Så det här är inget som vi har bortsett
från.

Anf. 19 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Precis som Agneta Brendt säger finns
det lyckade projekt som Sida och Sverige har varit
med och bedrivit när det gäller kvinnor. Men vi anser
att det i skrivelsen har gjorts väldigt lite analys av just
kvinnors situation i Asien. Man har tagit upp detta
under punkten mänskliga rättigheter. Vi tycker att det
är för lite att bara ta upp denna fråga under den
punkten. Man måste skriva mer och analysera mer.
Könsproblematiken måste behandlas som ett utveck-
lingsproblem. Det har man inte gjort i skrivelsen.

Anf. 20 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Det här finns faktiskt under flera ru-
briker. Det finns ett avsnitt om kvinnornas situation.
Det finns ett avsnitt som behandlar arbetsförhållanden
och barnarbete. Det finns avsnitt om utbildning, rät-
ten till utbildning. Det finns också avsnitt om barnens
rättigheter och om kvinnornas möjligheter att åtnjuta
de mänskliga rättigheterna, som Murad Artin sade.

Anf. 21 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag har sett de där punkterna. Det är
väldigt vagt skrivet, och lite skrivet. Jag har läst hela
skrivelsen precis som Agneta Brendt har gjort. Vi
anser inte att det räcker med de analyser som man har
gjort. Vi tycker att det är viktigt med den här punkten,
inte minst att man har tagit med jämställdhetsfrågan
också i biståndet. Då tycker vi att det är väldigt vik-
tigt att ha en bättre analys när det gäller kvinnorna i
Asien.

Anf. 22 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
heter ju En svensk Asienstrategi för 2000-talet. När
man läser och funderar lite framåt så undrar i alla fall
jag hur länge den här strategin håller och hur länge
den verklighet som vi försökt beskriva i betänkandet
ser ut som den gör i dag. Tittar vi tillbaka i tiden kan
vi ju ofta konstatera att vi inte har kunnat se särskilt
långt framåt när det gäller vad som sedan har skett i
omvärlden. Jag förutsätter att vi kommer att få åter-
komma till Asienstrategin åtskilliga gånger i utskottet
för att justera, lägga till och kanske komma med mer
konkreta åtgärdsförslag än vad som finns i det här
betänkandet.
Jag tänkte ta upp några synpunkter kring en fråga
som inte belyses här men som jag tycker är väldigt
aktuell, och som det är väldigt tyst om - inte minst
från den svenska regeringen. Det gäller den upptrap-
pade krissituation mellan Indien och Pakistan i
Kashmirområdet som vi åter har fått se. Jag tycker att
det är intressant att fundera lite grann omkring varför
det är så tyst från svenskt håll i de här frågorna. Både
Indien och Pakistan har ju varit länder som Sverige
har exporterat vapen till - i ganska stor omfattning
faktiskt när man tittar på andelen vapenexport från
Sverige till den övriga omvärlden.
När man avbröt biståndet till Indien och Pakistan
avbröt man ju inte följdleveranserna. Jag måste lägga
med en sak att fundera lite över. Är det dåligt sam-
vete kring hur man har hanterat den här regionen som
gör att man nu också är så tyst och inte agerar kraft-
fullt för att ta upp frågan? Är det därför man inte ser
till att det blir någon form av åtgärdsanalys och akti-
vitet, inte minst på FN-sidan, när det gäller Indien
och Pakistan? Jag tycker att det här är oerhört oro-
väckande, och jag hoppas verkligen att vi får se ett
agerande från regeringen, särskilt med tanke på att vi
ju nu ändå skall besluta om en Asienstrategi. Det här
är två viktiga länder för det svenska samarbetet.
Den här Asienstrategin har ju föregåtts av en hel
del förarbete. Jag tycker att det är intressant och vik-
tigt att läsa remissvaren där man har yttrat sig över
den svenska Asienstrategin. Man kan särskilt titta på
vad de ideella organisationerna skriver. Det är något
som jag tycker att vi i utskottet också bör ta vara på.
Vi bör stärka deras möjligheter att vara med. Det
gäller t.ex. miljöorganisationerna. Framför allt Natur-
skyddsföreningen har ju haft ett ganska långt yttrande
över hur man ser på miljösituationen i den här regio-
nen. Vidare har handikapporganisationerna lyft fram
vikten av att också tänka och satsa på dem som är
handikappade.
En viktig del är naturligtvis demokratiutveckling-
en. Det här är en region där allt inte ser likadant ut.
Det är, som flera har påpekat, ett område som rym-
mer oerhört mycket. Vi kan verkligen se det mångfa-
setterade när det gäller behoven och klyftorna, den
oändliga klyfta som finns mellan rika och fattiga. Det
finns oerhört många exempel på detta som man kan
se, studera och också ta vara på, tycker jag, för att
försöka förbättra situationen för den stora mängden
människor som lever i den här regionen. De behöver
ordentliga satsningar, och de behöver vårt stöd.
En viktig del som finns med, och som måste fin-
nas med, är naturligtvis också hur vi i det globala
perspektivet hanterar handelsvillkoren och möjlighe-
terna för den här regionen att t.ex. få bra handelsavtal
med EU. EU är ju vår gemensamma handelspartner.
Eftersom Sverige i det här fallet inte har någon egen
möjlighet att agera måste vi agera via EU för att få
vettiga förhållanden för handelsavtal. Det är också
oerhört angeläget när man tittar på möjligheterna.
Men den stora, avgörande delen tycker jag är hur
det kommer att se ut på miljösidan framöver. Man
kan titta på den katastrof som var i Kina för knappt
ett år sedan med stora översvämningar. Det var
många som skrev om den och utryckte att här har
man ett typexempel på vad som händer när man har
en skogspolitik som inte tar miljöhänsyn. Man får en
icke hållbar situation för området.
En annan fråga där vi som lever i i-länderna na-
turligtvis har ett stort ansvar är klimatfrågorna. Väl-
digt många människor bor i just de kustnära områden
som forskare ofta pekar på. Blir det klimatförändring-
ar så blir det i de här områdena, dessa enormt befolk-
ningstäta områden, som miljökatastroferna först
kommer att synas. Översvämningarna kommer att
drabba just dem.
Det beror inte bara på vad som händer i Asien.
Det beror också på hur övriga världen agerar när det
gäller klimatfrågorna. Där har vi naturligtvis ett oer-
hört stort ansvar. Vi måste titta på hur vi själva lever
och hur vi själva hanterar de här frågorna. I annat fall
blir det liksom ingenting med biståndet och hjälpen vi
ger. Då förstör vi förutsättningarna för en hållbar och
livskraftig utveckling.
Här finns alltså oerhört mycket som bör följas
upp. Vi bör fundera över hur biståndet och hjälpar-
betet skall se ut i framtiden, hur samarbetet skall ske
och vilka förutsättningar som skall gälla. Där tar vi
sammantaget ett stort ansvar för att se till att detta ger
bra utvecklingsmöjligheter och ger möjligheter för
miljön och naturligtvis även för den sociala situatio-
nen. På så sätt kan man om möjligt minska klyftorna i
samhället. Men denna fråga är bara en liten början på
det samarbete som regeringen nu har skissat på. Och
vi kommer att få återkomma med åtskilliga förslag
framöver.
Självklart tycker jag också att det är viktigt att
man ser över och ger möjligheter för ett ökat bistånd
framöver. Det bistånd som vi i dag ger räcker ju inte
till. Det är väl en självklarhet att Sverige, när ekono-
min är bra här hemma, bör öka biståndet. Jag tror att
det är mycket värdefullt att de ideella organisationer-
na i dag ligger på väldigt hårt för att vi skall se vikten
av att satsa på bistånd framöver. Jag tycker att detta
betänkande också visar vikten av den internationella
och globala solidaritet som vi måste vara med och ha
ett helhetstänkande på.

Anf. 23 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Marianne Samuelsson tar upp krisen i
Kashmir. Den berörs också i skrivelsen i länderav-
snitten över Pakistan och Indien. När det gäller han-
delsavtalen och möjligheterna för länderna i Asien att
ha tillträde till den europeiska marknaden finns det ju
i skrivelsen angivet de möjligheter som Sverige ser
står till buds, att via sitt arbete i EU försöka öppna
den asiatiska marknaden mot Europa.
När det gäller miljön är vi väl också ganska eniga.
Jag tror att Marianne Samuelsson och jag i stort sett
delar den syn som framkommer i skrivelsen i fråga
om vikten av att skydda miljön i Asien och att det är
avgörande för utvecklingen i världen i övrigt. Ett
exempel är det som Marianne Samuelsson tog upp,
nämligen de skogsavverkningar som pågår t.ex. i
Sydostasien där man i stort sett skövlar skogen. Vi
som konsumenter i Europa får kanske ta vårt ansvar i
fråga om köp av trädgårdsmöbler i teak osv.

Anf. 24 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag håller med Agneta Brendt om att
det naturligtvis är just dessa frågor som vi också bör
ta ett ansvar för och fundera över vårt eget livsmöns-
ter och hur vi själva konsumerar, eftersom det också
naturligtvis är avgörande för vad som händer i dessa
länder och för deras möjligheter till överlevnad.
Även om vi ofta försöker vara lite positiva och
optimistiska när vi jobbar med dessa frågor, känner
jag ändå att det finns väldigt många alarmerande
rapporter som visar på att utvecklingen, inte minst i
Kina, har gått åt helt fel håll när det gäller miljön.
World Watch Institute utkom för omkring två år
sedan med en ganska ingående rapport om tillståndet
i världen. Det utkommer med en rapport årligen. I
denna rapport pekade World Watch Institute just på
den ökade ekonomiska tillväxten i Kina, men samti-
digt pekade man på den katastrofala ökningen av
miljöproblemen som man inte klarade att följa upp.
Jag tror att det finns en stor risk i flera av dessa
länder att det blir miljön som man struntar i till för-
mån för att klara ett ekonomiskt uppsving. Då är det
oerhört viktigt att vi tar vårt ansvar och pekar på detta
och i t.ex. handelsavtal lägger in miljöklausuler och
miljökrav, så att vi inte utnyttjar deras miljö för vår
ekonomiska vinst i form av att vi kanske köper pro-
dukter som är billigare för oss än att vi själva produ-
cerar dem men som ur miljösynpunkt är tillverkade
på ett dåligt sätt.

Anf. 25 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det var många tänkvärda ord som
Marianne Samuelsson förde fram och ett resonemang
om hur det kommer att se ut på 2000-talet. Det är en
spännande tid som ligger framöver. Det är säkert så
att vi måste komma tillbaka med utvärderingar och
korrigeringar av den politik som vi i dag tror skall
hålla inför 2000-talet och att det gäller att följa upp
detta.
En sak som jag skulle vilja fråga Marianne Samu-
elsson om gäller resonemanget om en minskning av
klyftorna och resonemanget om resurserna till miljö-
arbetet. Det är mycket hovsamma krav som Marianne
Samuelsson för fram när det gäller att se över ett ökat
bistånd. Hon uttryckte sig så, att man skulle se över
ett ökat bistånd. Det är inte de tongångar som vi är
vana vid från Miljöpartiet. I tidigare betänkanden
hade det varit ganska naturligt att Miljöpartiet hade
stått bakom den reservation, den enda reservation
som finns i detta betänkande, som rör just resurser för
bistånd. Miljöpartiet har här tonat ned sin profil, vil-
ket jag beklagar.
Jag skulle vilja ställa en konkret fråga till Marian-
ne Samuelsson, som ändå är med i regeringsunderla-
get och har suttit med i överläggningarna om vårbud-
geten. Kan Marianne Samuelsson ge någon indikation
på var man skall ta de 3 miljarder kronor som man nu
har fryst för biståndet?

Anf. 26 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det är bra att vi är överens om att
miljöfrågorna är viktiga framtidsfrågor och att vi
måste minska klyftorna i världen. Att detta naturligt-
vis är oerhört angelägna delar både för Miljöpartiet
och för Folkpartiet är jag helt övertygad om.
När det gäller biståndet har Karl-Göran Biörsmark
helt rätt i att det är en prioriterad fråga för Miljöparti-
et. Vi har hittills i de budgetförhandlingar som vi har
haft inte lyckats få till ytterligare pengar till biståndet.
Vi hade också ett tak, vilket har inneburit att bistånds-
reservationerna får så att säga ligga kvar och vänta på
att bli använda vid ett senare tillfälle. Jag hoppas
dock att vi kan få en ökad biståndsvilja när det gäller
dessa delar till höstbudgeten. För mig är det självklart
att Sidas utvecklingsprojekt och annat som är på gång
skall kunna verkställas. Detta är naturligtvis en svår
del i vårt samarbete med regeringen. Men jag antar att
Karl-Göran Biörsmark är enig med mig om att vi
också måste ha ordning på den svenska ekonomin.
Biståndet räknas ju procentuellt på Sveriges BNI.
Och om vi inte har någon ordning på vår egen eko-
nomi och om det går dåligt i den, då lär det inte bli
särskilt mycket pengar till biståndsprojekten heller.
0,7 % blir ju oerhört lite om den svenska ekonomin är
dålig. Om ekonomin är bra lär ju detta öka. Och det
är väl det som vi måste sträva efter, eftersom det
gynnar både svenskarna och det internationella sam-
arbetet.

Anf. 27 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Biståndet är en prioriterad fråga för
Miljöpartiet, och det gäller att hålla ordning på
svensk ekonomi, säger Marianne Samuelsson. Jag
kan hålla med om båda dessa saker. Biståndet skall
vara en prioriterad fråga, och det gäller att hålla ord-
ning på svensk ekonomi. Men regeringen skryter ju
över att det är ordning på svensk ekonomi. Vi hör ju
dagligdags hur bra det går i svensk ekonomi - man
har fått ned inflationen, och räntan har gått ned, osv.
Vi gläds alla åt att det är på det sättet.
Man kan alltså inte i dagens läge ta till intäkt att
det är svenska ekonomiska bekymmer som styr detta.
När nu biståndet skall vara en prioriterad fråga för
Miljöpartiet undrar jag hur det kommer sig att av de 8
miljarder kronorna, där skall ju taket ligga, skall 40 %
tas från just biståndet. Men biståndet utgör inte till-
närmelsevis en så stor del av svensk budget som
40 %, utan det är bara några procent. Jag undrar hur
man kan få detta att gå ihop. Att biståndet för Miljö-
partiet är en prioriterad fråga och man samtidigt sitter
i överläggningar med regeringen och tar 40 % här är
inte trovärdigt.
Jag har ännu inte fått något svar på min fråga:
Vad kommer det här att betyda i år och var skall man
ta dessa 3 miljarder? Vi har ju hört tidigare att Mitch
och annat inte skall beröras. Då måste väl pengarna
tas någon annanstans.

Anf. 28 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag kan inte se att det blir fråga om
40 %. Jag har sett den siffran men inte kunnat komma
fram till att 40 % tas från biståndet.
När det gäller budgeten och detta med ordning på
ekonomin satt ju Biörsmark i en regering som inte
brydde sig om de sakerna, utan som faktiskt gjorde
neddragningar på intäkterna samtidigt som man öka-
de utgifterna. Detta har nu fått betalas tillbaka. Så kan
man inte hantera vare sin egen/sin familjs ekonomi
eller landets ekonomi med mindre än att det drabbar
framför allt de svaga grupperna i samhället. Därför är
det angeläget att vi nu reder upp detta och ser till att
vi kan få en bra start för att öka biståndet.
Det vore väldigt bra om Folkpartiet också kunda
ligga på här så att vi i höst kan få en ökning av bi-
ståndet just med tanke på de regioner som verkligen
behöver mera pengar och där satsningar behövs.

Anf. 29 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Agneta Brendt har i dag från majo-
ritetens sida väl föredragit vår inställning. Jag kan
bara instämma i hennes anförande. Jag vill tillägga att
det också varit väl värt att här i dag lyssna till en hel
del synpunkter från andra partiers företrädare, även
om vi inte kan hålla med varandra på varje punkt.
Samstämmigheten i de här frågorna är påfallande
stor.
Jag skulle i dag ha kunnat tala om Burmas väntan
på demokrati och mänskliga rättigheter eller om den
djupt oroande situationen i Kashmir. Jag skulle också
ha kunnat fråga mig om det är så att både omvärlden
och en del på UD är på väg att göra samma felbe-
dömning som man gjorde inför provsprängningarna
med kärnvapen. Då togs man på sängen; man hade
inte gjort en tillräckligt god riskbedömning av regio-
nen.
Men jag skall i dag tala om Afghanistan, ett land
som alltför ofta fått utgöra spelplan för maktens män
när de har velat mäta sina krafter mot varandra. Re-
sultatet har varit förödande för befolkningen.
Jag läser i bakgrundsmaterialet till utrikesutskot-
tets betänkande 1998/99:UU11 En svensk Asienstra-
tegi för 2000-talet. Det gäller då Framtid med Asien.
En svensk Asienstrategi inför 2000-talet, Ds 1998:61
från Utrikesdepartementet. Om Afghanistan står det
på s. 348 att Pakistan är djupt involverat. Landet
stöder talibanrörelsen medan bl.a. Iran bistår mot-
ståndarsidan i den s.k. nordalliansen. Man talar vidare
om gas- och oljefyndigheternas politiska påverkan.
Afghanistan är sammantaget bara marginellt beskri-
vet i såväl utredning som betänkande, och bara några
rader handlar om Afghanistan i förhållande till något
annat land eller kan läsas in under rubriker som de-
mokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet samt
fattigdomsbekämpning. Detta är inget förbiseende
utan en spegelbild av den nedåtgående spiral som
drivs av våld och maktambitioner samt av inbland-
ning utifrån. Sammantaget har landet marginaliserats
intill obefintlighet i det internationella samarbetet.
I det fortsatta arbetet - det som börjar i morgon -
är det viktigt att vi tydliggör vilka i regionen som är
inblandade i vilkas konflikter, att vi tydliggör vilka
som bär ansvarets börda tillsammans för det som
händer i området. USA:s stöd, som är välkänt, är
mindre högt uttalat. Likväl är det en inblandning och
ett stöd till talibanerna. Osmar Bin Laden och hans
närvaro i Afghanistan samt att han ansågs ligga bak-
om ambassadbombningarna kyler dock ned relatio-
nerna. För en del namnkunniga kvinnor i USA, inte
minst presidentens fru Hillary Clinton, har denna
frottering med företrädare för en extrem kvinnosyn
blivit ytterligare en pinsam belastning.
En del, inte minst i denna kammare, har framfört
synpunkten att Madeleine Albright när hon blev utri-
kesminister i USA borde känna ett särskilt ansvar, en
särskild kvinnlig solidaritet med de förtryckta kvin-
norna i Afghanistan. Jag hoppas att också det vägs in
i det fortsatta arbetet.
Jag har talat om ett särskilt ansvar för Sveriges del
och avser då först och främst ASG-mötet. Det mötet
är också ett bevis på vårt långvariga engagemang i
Afghanistan.
Herr talman! ASG står för Afghanistan Support
Group, en sammanslutning av givarländer som sedan
några år tillbaka samlas vid olika konferenser. Hittills
har möten hållits i Askhalabad, New York, London
och Tokyo. Nu kommer också en sammanslutning att
äga rum på Vår Gård under tiden den 21-22 juni. Vid
denna konferens har Sverige ordförandeskapet för
ASG.
Det som jag uppfattar som huvudfrågan vid
Stockholmsmötet är att det gäller att försöka ta sig ur
ett tillstånd av varken-eller, dvs.: Skall man eller
skall man inte arbeta i Afghanistan, och hur?
Sverige står i det här sammanhanget för samma
pragmatiska linje som den som Svenska Afghanistan-
kommittén företräder. Det är en opolitisk biståndsor-
ganisation som har sin bas i Sverige. Det är bättre att
finnas på plats än att vända ryggen till en uppenbar
humanitär tragedi. Man kan också tillägga att det är
bra att ha utomstående ögon och öron - att det finns
observatörer, inte bara aktörer - inne i Afghanistan.
Så länge arbetet går att utföra och man kan nå de
utsatta målgrupper som pekats ut för SAK:s och and-
ra organisationers vidkommande och så länge man
har full kontroll över verksamheten tycker jag att
arbetet kan fortsätta att bedrivas med bibehållen in-
tegritet. Det är oerhört viktigt, tycker jag, att man inte
skall behöva rucka på sina målsättningar.
Enligt signaler som nått mig är bedömningen att
Stockholmskonferensen borde kunna komma fram till
en större samsyn kring den linje som Sverige och
flera andra länder står för. Därmed skulle arbetet i
Afghanistan på nytt kunna skjuta fart.
Sverige har ju erkänt en positiv hållning till folk-
rörelserna och frivilligorganisationerna. Sverige är
dessutom en av de allra största NGO-aktörerna i Af-
ghanistan genom Svenska Afghanistankommittén.
Denna kompetens och detta engagemang hoppas jag
att man från UD:s sida tar till vara på den kommande
ASG-konferensen.
Jag kommer att med intresse följa ASG. Det är
spännande att också kunna se vad som blir resultatet
av den här juniträffen i Stockholm.
Herr talman! Den senaste tidens mest dramatiska
utveckling har utspelats i centrala Afghanistan, i
provinsen Bamyan. Området, som i huvudsak bebos
av den etniska minoriteten hazarerna - tillhörande
den religiösa minoriteten shiamuslimer - har varit
skådeplats för intensiva strider mellan talibanmilisen
och hazarernas militärpolitiska organisation Hezb-e
Wahdat.
I september 1998 tog talibanerna över större delen
av Bamyan. I april 1999 drevs talibanerna bort från
området. Den 9 maj återkom talibanerna på nytt dit.
Fortfarande pågår strider i området. I och med taliba-
nernas senaste återkomst till området rapporteras det
om massflykt från provinshuvudstaden Bamyan.
I rapporteringen talas det om tiotusentals män,
kvinnor och barn som av rädsla för talibanernas ex-
cesser flytt upp i bergen. Det har även rapporterats
om omfattande övergrepp mot de hazarer som valt att
stanna kvar i staden. Avrättningar och bortförande av
etniska hazarer utgör ett av de rapporterade inslagen.
En annan form av övergrepp som rapporterats är
systematisk nedbränning av bostadshus tillhörande
familjer i området som anses ha kopplingar till den
antitalibanska oppositionen.
Hazarajat har under de senaste 20 årens krig be-
funnit sig i relativ suveränitet. Tidigare skatteindriva-
re från den pashtunska folkgruppen, alltså den grupp
ur vilken talibanerna hämtar sin främsta kraft, har inte
kunnat driva in sina traditionella skatter från hazara-
befolkningen. Nu i kölvattnet av talibanernas fram-
gångar återkommer de pashtunska skatteindrivarna
och kräver in hela 20 års obetalda skatter från den
lusfattiga befolkningen, som ingenting har att betala
med. Resultatet rapporteras vara konkurser som
tvingar stora delar av befolkningsgrupper att överge
hus, hem och marker för att fly till andra delar av
Afghanistan eller ut ur landet till Pakistan och Iran.
Här krävs en större beredskap från omvärlden.
Den anti-talibanska oppositionen har i uttalande
vänt sig till omvärlden och människorättsorganisatio-
ner med en appell där den ber om skyndsam assistans
för att undersöka och följa upp de övergrepp som
äger rum i Bamyanregionen. Amnesty har så sent
som i förra veckan svarat med ett eget uttalande där
organisationen uttrycker sin starka oro för vad som
sker i Hazarajat.
Under perioden augusti 1997 till september 1998
var Hazarajat utsatt för en närmast total blockad. Ett
inslag i blockaden var att inget livsmedel tilläts att
transporteras in i Hazarajat. Med tanke på att detta
höglänta bergsområde med dess kärva klimat och
terräng inte kan föda sin egen befolkning blev följ-
derna mycket besvärliga. Man har alltid varit beroen-
de av annat än jordbruk, av handeln med låglänta
områden då man säljer boskap och mejeriprodukter
och köper in vete, ris och annat nödvändigt i utbyte.
Vintern 1997/1998 rapporterades 160 000 människor
i Bamyanprovinsen befinna sig i en allvarlig hunger-
katastrof.
De senaste veckorna har talibanerna på nytt börjar
försöka avskärma oppositionsområdena från livsme-
delsleveranser. Information har kommit om hur all
form av trafik som passerar från talibankontrollerade
områden in till oppositionsområden systematiskt
genomsöks och där all form av livsmedel, inklusive
minsta brödkaka, konfiskeras.
På grund av de fortsatt intensiva militära aktivite-
terna i Bamyanregionen finns en uppenbar risk att
årets nödvändiga jordbruskförberedelser, alltså såd-
den, går om intet. Detta skulle i sin tur kunna lägga
grunden för en ny hungerkatastrof den kommande
vintern 1999/2000.
Det finns med andra ord all anledning att vara
djupt bekymrad över den humanitära situationen för
befolkningen i Hazarajat. Här utspelas nu ett Ko-
sovodrama i skuggan av den mer uppmärksammade
och geografiskt närmare Kosovokonflikten. Det krävs
att Afghanistan återigen får större uppmärksamhet
från det internationella samfundets sida.
Jag läste i en skrift från min valkrets Eksjö i Gö-
taingenjören nr 69 från maj i år om en man som heter
Fredrik Pålsson och som berättar om Afghanistan,
som är hans arbetsplats. Han jobbar med minröjning.
Som vi vet är man i garnisonen i Eksjö väldigt duktig
på det. Han bekräftar alla farhågor om fundamenta-
listiska talibaner och deras sätt att se på rättvisa. Han
berättar att när han reste från flygplatsen i Herat till
hotellet såg han en hängd man som tydligen hade
blivit ertappad vid ett försök att göra inbrott. Han
blev hängd samma dag men fick hänga kvar som ett
varnande exempel.
Han berättar å andra sidan att det fanns möjlighet
att jobba med kvinnor för att utbilda dem i minröj-
ning och lära sig att se farorna i minor för dem och
barnen. Så det finns även positiva tecken i den rap-
port som jag kunnat läsa i den intressanta skriften.
Det är sällan vi hör några positiva rapporter från
Afghanistan. Under de senare åren har människor haft
så oerhört svårt på många sätt och vis. Också kulturen
har haft det väldigt svårt. Den afghanska kulturen har
haft mycket svårt att överleva. Jag vill ge ett exempel.
Jag har läst en dikt i en skrift som heter Rosor, vin, en
vän att älska. Det är en dikt av den afghanska 1600-
talspoeten Khushhal Khan Khatak. Den heter I vin-
dens spel:
Många män som jag har känt
likt en vindil borta blev.
Många dör i denna stund
Bubblor, Khushhal, liknar vi.
Utan tvivel vet Han bäst
syftet med sin bubbellek,
vet att bubblan som Han blåst
lika snabbt försvunnen är,
syns ej till, är redan slut.
Tiden ute: bubblan sprack -
lagas kan den aldrig mer.
Dessförinnan dansar den
utan innehåll och kraft
hit och dit och upp och ner:
lekboll blott i vindens spel.
Sorg och glädje, tårar, skratt
utbytbara former är.
Känn dig själv? Vilken propå!
Bubblor tänker inte så.

Med det hoppas jag att vi tillsammans kan hjälpa
till för att det vi nu ser trappas upp i Afghanistan inte
skall bli det som vi i dag är rädda för, så att vi verkli-
gen skall kunna hjälpa dem som är i en akut situation
i detta bekymmersamma geografiska område.

Anf. 30 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Vi har inga avvikande meningar fo-
gade i reservationen fogade till betänkandet. Därför
skall jag vara mycket kortfattad.
Det är klart att man skulle kunna tala som Carina
Hägg om olika länder i Asien med all sin variation,
men det verkar lite för stort just nu. Jag tycker att det
är mycket bra att riksdagen nu kan fatta beslut om en
Asienstrategi så att vi har ett samlat dokument i Sve-
rige för denna väldiga spännande kontinent med all
sin variation vad gäller demografiska, religiösa, geo-
grafiska och ekonomiska förutsättningar. Det är stora
skillnader när det gäller demokrati och mänskliga
rättigheter och stora problem också, som vi hört.
Sveriges möjligheter att påverka är givetvis be-
gränsade. Möjligheterna för oss att dra nytta av och få
utbyte av bistånd och samarbete, handel och annat
utbyte är förstås mycket större sammantaget än de
enskilda ländernas motsvarande nytta av Sverige.
Ändå tror jag att vi kan ha betydande möjligheter
trots vår litenhet. Därför är det angeläget att ha en
strategi i botten för att ha någonting att hålla sig till
och att ha en färdriktning för en kommande hand-
lingsplan som också är angelägen.
Genom de stora skillnaderna mellan länderna och
de olika samarbetsformer som redan nu finns är stra-
tegin inte likformig utan har stora bilaterala skillna-
der.
Det finns många områden som man skulle kunna
diskutera mer och ha synpunkter på, men jag skall
bara göra en uppräkning av några områden som jag
själv och Centerpartiet tycker är väldigt viktiga. Det
handlar om främjandefrågor som ju lyfts upp i skri-
velsen. Det tycker jag är angeläget. Sedan är mänsk-
liga rättigheter och konfliktsituationer i flera länder,
t.ex. Kashmirområdet, Afghanistan, Tibet, Nordko-
rea, Myanmar, Kina. Vidare har vi fattigdomen och
miljöfrågorna. De båda frågorna hänger ihop. Det är
alltid de fattigaste som drabbas hårdast av miljöför-
störing och miljökatastrofer.
En annan fråga är möjligheten för de fattiga på
landsbygden att få tillgång till mark för sin produk-
tion och få en rimlig ersättning för sina produkter för
att man skall kunna bekämpa fattigdomen och få en
någorlunda välfärdsutveckling. Kultur, forskning och
studentutbyte är också viktiga frågor.
Jag kan säga att jag hyser samma oro som tidigare
talare när det gäller biståndsverksamheten på grund
av de begränsningsbelopp som vi har diskuterat här så
många gånger förut. Till Miljöpartiet vill jag säga att
alla vill ha en ekonomi i balans. När ekonomin var i
fritt fall i Sverige och vi hade ett mycket stort bud-
getunderskott, då kritiserade Miljöpartiet kraftigt de
begränsningar som var. Nu har vi faktiskt en budget i
balans, och då är man ganska tyst. Jag tycker inte
riktigt att det går ihop.
Jag kan också hysa en viss oro när det gäller re-
surser ute på våra ambassader när det gäller att ge-
nomföra den strategi som vi beslutar om t.ex. vad
gäller främjandeverksamheten. Det kräver faktiskt en
hel del.
Herr talman! I övrigt står jag bakom skrivningarna
i detta betänkande och också den skrivning som finns
i det särskilda yttrande som handlar om treparts-
samarbete i biståndet, även om inte mitt namn finns
med där.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

6 § Beräkning av återbetalningsskyldighet för
underhållsstöd till barn med särlevande föräld-
rar

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1998/99:SfU9
Beräkning av återbetalningsskyldighet för underhålls-
stöd till barn med särlevande föräldrar (prop.
1998/99:78)

Anf. 31 FANNY RIZELL (kd):
Herr talman! Redan hösten 1997 konstaterade re-
geringen att den reform som trädde i kraft i februari
1997 inte gett de besparingar man räknat med och att
den inte heller haft den önskade fördelningseffekt
som avsetts.
En arbetsgrupp på Regeringskansliet fick i upp-
drag att se över reformen och utredningarna. Det
resulterade i propositionen om återbetalningsskyldig-
het för underhållsstöd till barn med särboende föräld-
rar.
Det är viktigt att samhällets stöd utformas så, att
det verkligen framgår att det är föräldrarna som har
det ekonomiska ansvaret för sina barn. Barn behöver
båda sina föräldrar. Man kan inte ta ut skilsmässa från
sina barn. Många separerande föräldrar söker stöd
och råd hos familjerådgivare, vilket är mycket klokt.
Det känns säkert angeläget att få stöd och råd när man
skall börja samarbeta på ett nytt sätt. Man skall med-
verka till umgänge trots att man i många fall har olika
uppfattningar. Man måste trots den turbulens som
uppstår vid en skilsmässa se den andra föräldern som
lika viktig i barnets liv efter skilsmässan som före.
På samma sätt kan den förändrade ekonomiska
situationen som en skilsmässa ger upphov till för
många skapa behov av rådgivning. Samhället har
anledning att stödja en utveckling som gör ekonomisk
rådgivning tillgänglig för den som behöver den. Det
är bl.a. underhåll som skall regleras. I vissa fall beta-
lar föräldrarna det direkt till varandra, men i många
fall betalar staten till boföräldern. Man kan säga att
staten förskotterar. Föräldern som inte är boförälder
får en återbetalningsskyldighet till staten.
Vid utebliven återbetalning går ärendet till krono-
fogden redan efter två månader. Nu föreslår regering-
en, och utskottets majoritet accepterar det, att i vissa
fall skall den tiden kunna förlängas till fem månader.
Vi kristdemokrater menar att om försäkringskassorna
i alla fall hade längre tid till förfogande för informa-
tion till föräldern och för att utarbeta avbetalnings-
planer skulle färre fall gå till indrivning. Fler föräld-
rar skulle då efter förmåga kunna delta i barnens
underhåll. En växande skuld kan försvåra möjlighe-
terna till umgänge med barnet. Det blir barnen som
får betala priset. Vi föreslår att fyra månader skall
gälla i alla fall.
Återbetalningsskyldigheten för underhållsstödet
relateras till den återbetalningsskyldige förälderns
inkomst efter ett grundavdrag. I dag är det grundav-
draget 24 000 kr. Sedan regleras återbetalningsskyl-
digheten med olika procentsatser beroende på antalet
barn.
Dessa regler fick som sagt inte den fördelnings-
politiska eller samhällsekonomiska effekt regeringen
räknade med. Det låga grundavdraget har orsakat ett
stort antal ansökningar om anstånd, och ett mycket
stort ärenden har gått till kronofogden.
Nu föreslår regeringen och utskottets majoritet en
mycket kraftig höjning av grundavdraget till 72 000
kr. Vi vidhåller vårt förslag på 48 000 kr. Det är en
summa som också utredningen föreslog. Vi menar att
procentsatserna bör anpassas så att effekterna för
statskassan blir desamma men att procentsatserna får
en betydligt mer tydlig fördelningspolitisk profil.
Vi har också i vår motion begärt att en inkomst-
prövning av den mottagande förälderns ekonomi
beaktas innan statligt stöd utbetalas. Av propositionen
framgår att regeringen kommer att föreslå ändrade
regler för utfyllnadsbidrag vid växelvis boende. Det
hade varit naturligt att det i stället för att aviseras
hade funnits med i propositionen. Men vi emotser
med förväntan eventuella förslag till förbättrade och
klarare regler.
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra
reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bara
bifall till reservation 2 om grundavdrag och procent-
satser.

Anf. 32 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Vid alla beslut som berör barn anser
vi i Centerpartiet att barnets bästa alltid skall komma
i första hand. Barn behöver ha regelbundet, konflikt-
fritt och individuellt anpassat umgänge med båda sina
föräldrar. Det är viktigt för barn att få träffa sin för-
äldrar regelbundet och i vardagssituationer, även om
föräldrarna valt att bo var för sig. Därför är det viktigt
att underhållsstödet är så utformat att det inte på nå-
got sätt försvårar vardagsumgänget.
De förslag till förändringar av underhållsstödet
som regeringen nu föreslår kommer att innebära att
många underhållsskyldiga föräldrar får lättnader
genom höjningen av grundavdraget från 24 000 kr till
72 000 kr medan andra underhållsskyldiga föräldrar
får ganska stora höjningar. Det gäller framför allt
underhållsskyldiga med flera barn.
Som underhållsstödet nu varit utformat har många
föräldrar, särskilt de med låga inkomster, inte klarat
av att fullgöra sina plikter och betala det fastställda
underhållsstödet. Detta har resulterat i att skulder för
över 60 000 personer har överförts till kronofoge-
myndigheten. Det har visat sig att grundavdraget på
24 000 kr inte har varit tillräckligt för att skydda dem
som har låga inkomster. Centerpartiet välkomnar
regeringens förslag till förändringar i underhållsstödet
för dem med låga inkomster, men det är beklagligt att
det här förslaget skapar andra problem.
Förslaget till förändringar i underhållsstödet leder
till marginaleffekter som inte är försvarbara och är
tillväxthämmande. Det måste alltid löna sig att arbeta,
och i det förslag som vi nu skall besluta om uppstår
höga marginaleffekter för en normalinkomsttagare
som inte är försvarbara. Förslaget innebär att föräld-
rar som är bidragsskyldiga för flera barn kommer att
få betala för förändringarna.
Centerpartiet anser att föräldrar så långt detta är
möjligt har ansvar för sina barn, och de skall ha ett
ekonomiskt ansvar för sina barn även efter en separa-
tion. Men i kombination med höga inkomstskatter,
regler i andra bidragssystem och höga boendekostna-
der får den bidragsskyldige föräldern svårigheter att
fullgöra sina åtaganden. Det nya förslaget innebär att
underhållsskyldiga föräldrar med flera barn, i nor-
mala inkomstlägen, kommer att få problem att betala
underhållsstödet.
Underhållsskyldiga till två barn som har 16 500 kr
i månaden kommer att få betala ca 500 kr mer i må-
naden. En förälder med motsvarande inkomst som har
tre barn kommer att få betala 1 000 kr mer i månaden.
Centerpartiet anser att regeringen bör återkomma med
ett nytt förslag med justerade återbetalningsbelopp
som omfördelar från föräldrar med färre barn till
föräldrar med flera barn.
Centerpartiet välkomnar däremot förslaget om
förändrade regler vad avser beräkning av kapitalin-
komster.
Underhållsstödet är i sin konstruktion så statiskt
utformat att det riskerar att leda till att en stor grupp
föräldrar inte har ekonomiska möjligheter att umgås
med sina barn. Det är inte möjligt att ta hänsyn till
alla parametrar som påverkar en privatpersons eko-
nomi, och därför kommer varje försök att finna lös-
ningar inom det nuvarande systemet att vara utsikts-
löst. Därför bör man söka en annan modell som tar
hänsyn till de olika variationer som finns och där
staten i mindre utsträckning reglerar privatpersoners
inbördes förhållanden.
Centerpartiet vill ha ett avtal för ökad flexibilitet
och rättvisa. I samband med propositionen Vårdnad,
boende och umgänge, 1997/98:7, föreslog Centerpar-
tiet att föräldrar bör kunna avtala om ett generellt
heltäckande umgängesavtal för att uppnå större flexi-
bilitet.
Centerpartiet framhöll att ansträngningar bör gö-
ras för att finna en lösning där bidrags- och avdrags-
möjligheten behandlas samtidigt som umgängesrätt
och vårdnad. Centerpartiets förslag bifölls av riksda-
gen, och regeringen fick i uppdrag att återkomma
med förslag.
Vidare föreslog Centerpartiet att det bör införas
obligatoriska samarbetsavtal via socialtjänsten vid
skilsmässa eller separation. Kommunen skall enligt
socialtjänstlagens 12 § sörja för att föräldrar kan
erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå
enighet i frågor rörande vårdnad, boende och um-
gänge.
Centerpartiet anser att samarbetssamtal via soci-
altjänsten bör vara obligatoriska vid en skilsmässa
eller separation. Samtalen skall var förlagda till soci-
altjänsten och föregå en eventuell domstolsprövning.
Samtalen skall ha som syfte att leda fram till ett avtal
om vårdnad, umgänge och boende som fastställs av
socialnämnden. I huvuddelen av ärendena skall
skilsmässan sedan kunna passera domstolen som
formella beslutsärenden. Endast i tvistiga fall behöver
då domstolen behandla umgängesavtalen. Det är
viktigt att detta samtal sker så tidigt som möjligt efter,
eller helst före, en separation.
Avsikten med samtalen är att föräldrar skall
komma överens om ett samarbetsavtal där den ge-
mensamma vårdnaden och även de ekonomiska för-
hållandena som skall gälla mellan parterna regleras.
Även i fall där föräldrarna är överens i vårdnadsfrå-
gan händer det att det förekommer lösningar som inte
är bra ur barnets perspektiv. Genom samarbetssamtal
och den erfarna vägledning som där ges skulle föräld-
rar sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser
som hela tiden utgår från barnets bästa. Samtidigt
skulle det obligatoriska samtalen med stor säkerhet
innebära att många tvister undviks.
Centerpartiet vill att umgängesavtalen även skall
behandla underhållsstödet. I dag är det inte möjlighet
att uppnå en flexibilitet som tar hänsyn till den varia-
tion som finns mellan föräldrar i t.ex. frågor om bo-
stadskostnader, umgängesresor, ansvar för barn m.m.
Därför bör även umgängesavtalen reglera underhålls-
stödet.
Familjernas situation varierar, och det är svårt att
forma ett system som tar hänsyn till båda föräldrarnas
alla ekonomiska förhållanden. Utgångspunkten kan
vara en normalfördelning baserad på den underhålls-
skyldiges inkomst. Staten bör inte reglera de ekono-
miska förhållanden som skall råda mellan föräldrarna.
Det bör i stället behandlas i ett sammanhang tillsam-
mans med umgängesrätt och vårdnad. Förutsättning-
arna blir då bättre att motivera föräldrarna att i ett
sammanhang finna lösningar där barnets bästa kom-
mer i första hand.
Möjligheten till individuella generella avtalslös-
ningar ökar också förutsättningarna att ta hänsyn till
de förhållanden som råder i varje enskilt fall. Det kan
i sin tur innebära färre konflikter mellan föräldrar och
att det blir lättare att sätta barnets intresse i första
hand.
En översyn av reglerna för underhållsstöd och
umgängesavdrag behöver göras. Det skulle kunna
innebära att vårt förslag till helhetslösning blir möjlig.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
som gör individuella umgängesavtal med obligatoris-
ka samarbetssamtal möjliga att genomföra enligt det
förslag som Centerpartiet har presenterat.
Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 3 under mom. 2 och till reservation nr 8
under mom. 7.

Anf. 33 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Vi behandlar nu ett mycket angelä-
get men också mycket svårt och komplicerat område.
Det är svårt och komplicerat att fastställa reglerna för
hur de ekonomiska förhållandena i relation till barn
skall utformas efter det att föräldrarna har bestämt sig
för att gå skilda vägar. Att det är svårt beror bl.a. på
att det finns många målkonflikter när man skall ut-
forma sådana system, men inte minst förstås på att de
enskildas förhållanden är så oerhört olika.
Det nu gällande systemet tillkom i mitten på 90-
talet efter det att flera andra förslag hade utretts, pre-
senterats, remitterats och sedan lagts åt sidan. Det var
nog t.o.m. så att det, medan det här förslaget lades
fram, fanns ett utredningsförslag som var på väg ut på
remiss, men av olika skäl ville den socialdemokratis-
ka departementsledningen inte avvakta det.
När systemet tillkom och frågan behandlades i so-
cialförsäkringsutskottet var vi några som uttryckte
tvivel om de utlovade besparingar för det allmänna
som det nya systemet skulle innebära. Det var t.o.m.
så att frågan togs upp vid ett slags hearing inom ut-
skottet för att försöka reda ut de ekonomiska beräk-
ningarna, men förslagsställarna vidhöll att de här
stora besparingarna skulle kunna uppnås.
Vi i Folkpartiet hade många kritiska synpunkter
på själva principerna i systemet. Jag skall återkomma
till det.
Vad gäller ekonomin vet vi nu allihop resultatet.
Det visade sig att de utlovade besparingarna långt
ifrån har uppfyllts. Det har blivit ett helt annat, och
för det allmänna sämre, utfall. Samtidigt har många
underhållsskyldiga föräldrar svårt att klara av sitt
ekonomiska ansvar.
Ett av skälen till att många har drabbats av det se-
nare har säkert varit att departementet den gången
avvek från utredningen vad gällde det belopp som
man skulle kunna ha innan man bedömdes som skyl-
dig att betala. Departementet sänkte det beloppet från
48 000 kr till 24 000 kr. Jag tror att Fanny Rizell
omnämnde detta för en stund sedan. Det är klart att
det inte har underlättat.
Herr talman! Vi tycker att det konkreta förslag
som regeringen har lagt på riksdagens bord går åt rätt
håll. Man ser till att några av dem som har haft abso-
lut svårast, för att inte säga omöjligt, att fullgöra sina
ekonomiska skyldigheter får en annan situation på
den punkten. För dem som har det lite bättre skärper
man reglerna en aning. Vi är för vår del beredda att i
sak bifalla de förändringar som nu föreslås. Det är ett
steg åt rätt håll.
Men vår grundläggande syn på hur ett system
borde utformas redovisade vi redan när det nuvarande
systemet tillkom. Det har vi upprepat i en motion till
årets riksdag. Där slår vi fast att det ekonomiska an-
svaret för barnen är föräldrarnas gemensamma, såväl
under äktenskapet eller samboförhållandet som efter
en eventuell skilsmässa. Det som inträder efter en
eventuell separation är, enligt vår mening, inte att
föräldrarna plötsligt får ett halvt ansvar var för barnen
och att det allmänna skall fylla ut den del av en
eventuell halva som inte räcker. Enligt vår mening
har föräldrarna fortfarande fullt gemensamt ansvar för
barnen.
Vad gäller synen på vad som skall vara utfyllnad,
vad som skall vara återbetalning och vem som skall
stå för vad, faller det ut av vårt grundläggande reso-
nemang att vi anser att det är föräldrarna som, i den
mån de klarar av det, skall stå för det ekonomiska
ansvaret. Först när det inte sker skall samhället vara
berett att fylla ut. Med ett sådant synsätt blir det ock-
så naturligt att den förälder som inte bor ihop med
barnet i görligaste mån betalar direkt till den förälder
som har ansvaret för det gemensamma barnet.
Det synsättet förenar vi med en övertygelse om att
det behövs ett speciellt system för dessa förhållanden.
Om man inte har det kommer man säkert att hamna i
en situation där många föräldrar, framför allt boföräl-
dern, kommer att behöva socialbidrag. Det är inte en
utveckling som vi välkomnar. Vi slår fast att det be-
hövs ett system för hur man skall hjälpa till i de fall
föräldrarna inte klarar av det ekonomiska ansvaret
efter en skilsmässa.
I det betänkande som jag nämnde, som var på väg
eller kanske t.o.m. under remiss när regeringen valde
att ta fram det nuvarande systemet, ingick ett antal
idéer som vi tyckte väl sammanföll med våra egna
idéer. Vi har pekat på dem i vår motion. Där har me-
toderna konstiga och krångliga namn som t.ex. net-
tokvotdelningsmetod, men det är ett mer byråkratiskt
sätt att uttrycka den tankegång jag nyss var inne på,
nämligen att föräldrarna har ett gemensamt ansvar
efter en eventuell skilsmässa.
Herr talman! Vi tror att ett sådant system skulle
tydliggöra ansvaret på ett bättre sätt och att det också
skulle innebära minskade kostnader för det allmänna
jämfört med det nu gällande systemet. Den uppfatt-
ningen har vi framfört i reservation nr 4, som jag
yrkar bifall till.

Anf. 34 MONA BERGLUND NILS-
SON (s):
Herr talman! En skilsmässa är smärtsam, i syn-
nerhet för barn. Barnets tillvaro slås ofta i spillror och
dess gränslösa kärlek och obrottsliga lojalitet till sina
föräldrar sätts på hårda prov. Föräldrarna har ett oer-
hört ansvar för att deras skilsmässa sätter så få spår av
smärta och sorg hos barnen som möjligt.
Barnet har rätt att gå känslomässigt skadeslös ur
sina föräldrars skilsmässa. Barnet har också rätt till
goda och nära kontakter med båda föräldrarna efter
en separation. Detta förutsätter att föräldrarna tillför-
säkras ekonomiska möjligheter att bygga upp en ny
och trygg tillvaro för barnet.
Det är alltså med tanke på barnet som vi bör se
regeringens förslag till ändringar i underhållsstödet
som vi i dag skall ta ställning till här i kammaren.
Den 1 februari 1997 förändrades reglerna för un-
derhåll och det nuvarande stödet ersatte bidragsför-
skott, förlängt bidragsförskott för studerande och
särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.
Den föreslagna reformeringen av underhållsstödet
innebär dels att barns reella möjligheter till nära och
goda kontakter med sina föräldrar förstärks, dels att
systemets fördelningspolitiska profil avsevärt förbätt-
ras.
Regeringen markerar mycket tydligt i propositio-
nen att det i första hand är föräldrarna som har det
ekonomiska ansvaret för sina barn. Det eftersträvans-
värda är att föräldrarna löser försörjningen av sina
barn på egen hand genom att den underhållsskyldige
föräldern betalar direkt till barnet. Flertalet föräldrar
gör detta, men alla kan inte av en rad olika skäl. För
att minska risken för konflikter mellan föräldrarna om
barnets försörjning finns underhållsstödet. Utan det
skulle många barn i dag drabbas mycket hårt.
För att förbättra underhållsstödets fördelningspo-
litiska profil föreslår regeringen att grundavdraget
höjs från 24 000 kr till 72 000 kr. Samtidigt höjs de
procentsatser som avgör återbetalningsskyldighetens
storlek. De hittillsvarande reglerna för underhållsstö-
det gynnar föräldrar med högre inkomster, vilket inte
är acceptabelt.
Dessa två föreslagna förändringar, höjt grundav-
drag och höjda procentsatser tillsammans med de
ändringar av indrivningsreglerna som trädde i kraft
för drygt en månad sedan, som innebär att skulden får
ligga i fem månader hos försäkringskassan i stället för
två innan den skickas till kronofogden för indrivning,
kommer enligt min mening att avsevärt förbättra för
de föräldrar som har de lägsta inkomsterna. Det är
framför allt bland dessa föräldrar som de flesta
skuldärenden som har hamnat på kronofogdens bord
återfinns, vilket är mycket olyckligt. Deras möjlighe-
ter att bygga goda och nära kontakter med sina barn
har onekligen undergrävts på grund av dessa omstän-
digheter.
Herr talman! Ökad fördelningspolitisk träffsäker-
het i underhållsstödet kostar. Den konstruktion till
finansiering som innebär att de med medelhöga och
höga inkomster betalar en högre andel av sin inkomst
i underhåll är högst rimlig. En förälder som tjänar
6 250 kr i månaden betalar i dag 400 kr i månaden i
underhåll för ett barn, medan en förälder med fem
barn betalar fullt underhåll för sina barn först vid en
månadsinkomst på 36 700 kr. Detta är inte rimligt!
Det höjda grundavdraget och höjningen av pro-
centsatserna innebär förvisso ökad risk för margina-
leffekter, men detta är oundvikligt för ett stöd som är
inkomstprövat. Jag tror emellertid att effekterna av
denna marginaleffekt blir ganska blygsamma, med
tanke på att det är förhållandevis få föräldrar som har
inkomster på så pass lågt nivå.
En särskild arbetsgrupp inom Regeringskansliet
har, i enlighet med vad som angavs i 1998 års vår-
proposition, analyserat regler och ekonomiskt utfall
av underhållsstödet. Arbetsgruppen har samtidigt
analyserat de förslag som lämnats av Riksförsäk-
ringsverket och de förslag som rör underhållsstöd
som Utredningen för översyn av inkomstbegreppet
inom bidrags- och socialförsäkringssystemen lämnat i
betänkandet Förmån efter inkomst. En sammanställ-
ning av remissyttrandena över förslagen finns till-
gänglig på Socialdepartementet. Arbetsgruppen har
vidare haft i uppgift att pröva och analysera riksda-
gens uttalande i samband med behandlingen av bud-
getpropositionen för år 1998. Man gav regeringen till
känna att regeringen i den kommande vårpropositio-
nen borde återkomma till riksdagen med förslag till
ändrade regler för inkomstprövning i systemet för
underhållsstöd.
Detta har nu skett. Det främsta syftet med rege-
ringens förslag om att höja grundavdraget och justera
procentsatserna är att det skall få en bättre fördel-
ningspolitisk profil. De ändrade reglerna kommer
också att leda till att försörjningsförmågan hos de
som är betalningsskyldiga tas i anspråk i större om-
fattning. Reglerna blir även i fortsättningen enkla och
tydliga så att föräldrarna själva i en given situation
kan överblicka sina ekonomiska förpliktelser.
Herr talman! När det gäller handläggningen av
ansökan om underhållsstöd, beslut om återbetalnings-
skyldighet och ansökan om anstånd vet jag att inom
Kristianstadskassan, dit lokalkontoret i Båstad hör,
har man försökt att etablera ett nytt arbetssätt för att
bättre och mer professionellt kunna arbeta med det
nya underhållsstödet. Ett centralt inslag är att se till
att få träffa föräldrarna, helst båda samtidigt men
annars var och en för sig. Vid dessa personliga besök
är det också lättare att motivera föräldrarna att så
långt det är möjligt själva ta ekonomiskt ansvar för
sina barn och även överblicka sin ekonomiska situa-
tion.
Det vore önskvärt om detta kunde förekoma på
fler lokalkontor. Med tanke på att underhållsstödet är
ett komplicerat ärendeanslag avser regeringen i vår-
propositionen att tillsätta en särskild utredare för att
utreda utgiftsutvecklingen inom underhållsstödet och
lämna förslag till utgiftsbegränsande åtgärder. Utred-
ningen bör också se över detta utifrån ett samlat fa-
miljepolitiskt perspektiv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på reservationerna.

Anf. 35 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Ämnet för dagens debatt är det nya
underhållsstödet. Det är en debatt som har pågått
under ett par år, alltsedan bidragsförskottet reforme-
rades och blev ett underhållsstöd. Det är bra att den
här frågan har hålls levande. Samhällets stöd till barn
till särlevande föräldrar, där den ena föräldern inte
har förmåga eller vilja att bidra till sitt barns försörj-
ning eller där den andra föräldern inte klarar sig utan
samhällets stöd, är en viktig ideologisk fråga.
Inledningsvis anser jag att det är viktigt att po-
ängtera att underhållsstödet - det som vi diskuterar i
dag - endast handlar om de föräldrar som av en eller
annan anledning behöver samhällets stöd. I de allra
flesta fall sköter föräldrarna vid skilsmässa barnens
försörjning utan samhällets inblandning.
Jag tillhör dem som anser att om man kräver sam-
hällets stöd har också samhället rätt att ställa upp
regler för hur detta stöd skall se ut. Samhällets stöd
skall främja de mål som samhället vill uppnå. Ett av
dessa mål är att kvinnor skall ha möjlighet att försörja
sig själva och sina barn, dvs. inte vara beroende av en
enskild man för sin försörjning. Ett annat mål är att
båda föräldrarna skall försörja eller bidra till sina
barns försörjning. Ett tredje mål är att alla barn skall
ha en möjlighet till rimlig försörjning. Det faktum att
underhållsstödet är satt lika för alla barn, 1 173 kr,
visar också samhällets intention, nämligen att alla
barn är lika mycket värda.
Både i det gamla bidragsförskottssystemet och i
nuvarande underhållsstöd förskotterar samhället det
fastställda stödet till vårdnadshavaren, som i de flesta
fall är mamman. Den underhållsskyldige, i de flesta
fall pappan, betalar underhållsstöd till sitt eller sina
barn efter ekonomisk bärkraft. Det har framförts
kritik mot att pappan betalar till försäkringskassan i
stället för direkt till vårdnadshavaren. För den ensam-
stående mamma som varje månad tvingas vänta en
vecka, ibland två, på att pappan skall betala sitt un-
derhållsbidrag därför att han gör en annan prioritering
är systemet med att samhället förskotterar stödet en
förutsättning för att hon skall kunna planera sin eko-
nomi. De flesta ensamstående mammor lever under
mycket knappa förhållanden, vilket också statistiken
över socialbidragen visar. För dem är det nödvändigt
att underhållsstödet kommer på ett givet datum. Det
har visat sig att försäkringskassan i detta fall är mer
pålitlig än många fäder.
Från de underhållsskyldiga papporna har det
kommit in protester: "Varför skall jag behöva betala
när hon tjänar så mycket?" För det första är återbetal-
ningsskyldigheten bestämd i relation till den under-
hållsskyldiges inkomst och antalet barn, vilket för
mig är logiskt. För det andra visar det enhetliga be-
loppet, 1 173 kr, precis som med barnbidraget, att alla
barn är lika mycket värda.
En annan vanlig protest är: "Om jag skall betala
1 173 kr så skall hon bidra med lika mycket!" Låt oss
då titta på vad det handlar om för ekonomi. Jag utgår
från en undersköterska med ett barn på fyra år. Det
barnet kostar enligt Konsumentverket ca 1 350 kr.
Till detta skall läggas hyra, försäkringar, läkarbesök,
medicin, veckopeng och inte minst kostnader för
barnomsorg. Om vi antar att fyraåringens del i hyran
är ca 1 000 kr och att mamman betalar ungefär 1 000
kr i dagisavgift är vi uppe i 3 350 kr. Och då är inte
medicin, läkarbesök, lördagsgodis och sådant med-
räknat. Från detta skall 1 173 kr och barnbidraget
dras. Summan visar att vårdnadshavaren bidrar mer
till sitt barns uppehälle och försörjning än vad den
underhållsskyldige gör.
När det nya systemet med underhållsstöd infördes
i februari 1997 var det behäftat med brister. Princi-
perna bakom systemet, att varje underhållsskyldig
skall bidra till sina barns försörjning efter ekonomisk
bärkraft, är bra, och det finns ingen anledning att
ändra på dem. Däremot visade det sig efter det att
systemet varit i gång en tid att de med sämst inkomst
inte kunde betala, och många ärenden gick till krono-
fogden. Anledningen till det var att grundavdraget var
mycket lågt satt, 24 000 kr. I den nu diskuterade pro-
positionen föreslås att grundavdraget skall höjas till
72 000 kr, något som också majoriteten i utskottet
tillstyrker. Meningen med höjningen av grundavdra-
get är dels att man skall få en fördelningspolitiskt mer
riktig profil, dels att så få föräldrar som möjligt skall
hamna under riksnormen för ekonomiskt bistånd.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag är bra,
och vi står därför bakom förslaget. Det är också bra
att det kommer att omfatta alla återbetalningsskyldi-
ga. Men förslaget är endast en inledning till ett om-
fattande arbete med att rätta till de brister som fortfa-
rande finns kvar. En av dem är beräkningen av åter-
betalningsbeloppet. Eftersom återbetalningsskyldig-
heten baseras på senast taxerad inkomst, som ligger
ett par år tillbaka i tiden, får de underhållsskyldiga
som t.ex. blivit arbetslösa eller förtidspensionärer sin
underhållsskyldighet fastställd på en inkomst som är
alldeles för hög. Visserligen släpar detta efter, och de
får tillbaka det som de har betalat för mycket efter ett
par år då återbetalningsbeloppet kommer att baseras
på en lägre inkomst. Men likafullt kan detta beräk-
ningssätt innebära att man inte kan betala och hamnar
hos kronofogden. Ett annat beräkningssätt för den
som fått kraftigt förändrad inkomst föreslogs också
av riksdagen. Återbetalningsbeloppet skulle då be-
räknas på aktuell inkomst. I årets vårproposition före-
slår nu regeringen att denna fråga skall tas upp till
förnyad prövning av den särskilda utredare som skall
tillsättas. Även utfyllnadsbidraget vid växelvis boen-
de kommer att omprövas.
En annan olöst fråga gäller umgängesavdragen
och umgängesresorna. I dag speglar inte umgäng-
esavdragen det normala umgänget som föräldrar och
barn utövar. Umgängesresorna är ett annat sorgligt
kapitel. I dag finns det faktiskt klara klasskillnader
när det gäller hur umgänget kan utövas beroende just
på hur umgängesresorna är utformade. Det går t.ex. i
dag inte att överklaga och få rätt till ersättning hos
socialnämnden. Nu har frågan hänskjutits till en ut-
redning, och vi hoppas att utredningen, när den kom-
mer att presentera sitt förslag, har hittat en lösning på
just detta problem.
Regeringen kommer, som jag sade tidigare, att
tillsätta en särskild utredare som skall fortsätta att se
över de olika reglerna när det gäller underhållsstödet.
Även Riksförsäkringsverket fortsätter att utvärdera
reformen. Jag menar att det är viktigt att skynda lång-
samt i denna fråga. Alla beslut måste föregås av nog-
granna fördelningspolitiska konsekvensanalyser. Det
är också bra att regeringen i vårbudgeten så klart
markerar att frågan om inkomstunderlaget skall prö-
vas i utredningen, eftersom denna fråga är en av de
stora frågorna för de återbetalningsskyldiga.
Herr talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till hem-
ställan i betänkandet SfU9.

Anf. 36 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Ulla Hoffmann berörde i sitt inlägg
några väsentliga principiella frågor som rör under-
hållsskyldigheten. Bl.a. tog hon upp frågan om det
skall vara huvudregel att pappan, eller den förälder
som inte bor med barnet, betalar sitt barn direkt eller
om det är bättre att det går via försäkringskassan.
Det är klart att det finns ett argument för att det är
bra att det går via försäkringskassan. Det argumentet
nämnde Ulla Hoffmann själv: det innebär en ökad
säkerhet och trygghet i fråga om att pengarna kom-
mer. Men tycker inte Ulla Hoffmann att det är trevli-
gare och naturligare att frånvarande föräldrar efter en
separation betalar direkt till sitt barn i stället för via
en myndighet?
Jag passar på att ställa en annan principiell fråga.
Hur ser Ulla Hoffmann på ansvaret efter skilsmässan
eller separationen? Har föräldrarna fortfarande ett
gemensamt ekonomiskt ansvar, eller har de fått ett
halvt ansvar var efter skilsmässan?

Anf. 37 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Låt mig ta upp det sista först och
svara på frågan om jag anser att föräldrarna har halva
ansvaret var efter en skilsmässa. Mitt svar är: Nej, jag
anser definitivt att föräldrarna har hela ansvaret kvar
vid en skilsmässa. Det spelar ingen roll om man bor
tillsammans eller ett par hus ifrån varandra. Man har
samma ansvar för sina barn. Man kan aldrig avsvära
sig ansvaret för barnen vare sig när det gäller det
ekonomiska eller något annat.
I vissa situationer måste man ha samhällets stöd.
Föräldrarna har kanske haft gemensamma inkomster
och kunnat få vissa vinster av det. När de särar på sig
måste det finnas ett ekonomiskt stöd.
Jag hade självfallet önskat att föräldrar vid en
skilsmässa för barnens skull skulle kunna fortsätta att
umgås på ett sådant sätt att pengarna skulle kunna ges
direkt. Men vi kommer nog aldrig att komma dit. Jag
har egen erfarenhet av tre brutna förhållanden där det
inte har fungerat på det här sättet. Försäkringskassan
har varit den som har sett till att vi har kunnat betala
hyran och de andra utgifterna en gång i månaden. Jag
anser därför att den här möjligheten måste finnas.

Anf. 38 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! När det gäller den sista punkten tror
jag att vi är överens. Möjligheten måste finnas. Ty-
värr får man säkert hjälpa till i alltför många fall. Jag
försökte bara i denna korta replikväxling reda ut vad
som borde vara det normala och naturliga, dvs. att
den förälder som inte bor i hop med barnet betalar
direkt till sitt barn och inte via en offentlig myndig-
het.
Jag tänkte bara be om en precisering när det gäller
den andra frågan, om det gemensamma ansvaret. Jag
försökte väcka en frågeställning. Skall föräldrarna
efter skilsmässan ha exakt halva det ekonomiska
ansvaret var, enligt Vänsterpartiets uppfattning, eller
skall de fortfarande ha ett gemensamt ekonomiskt
ansvar? Det senare kan förstås innebära att den ene
föräldern tar en mycket större andel än den andre
beroende på de ekonomiska villkoren.

Anf. 39 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det är självklart att man har samma
gemensamma ekonomiska ansvar för barnen efter en
skilsmässa som man har haft tidigare. Men som jag
sade i min förra replik kan man, om man är gift eller
sambo och lever i ett förhållande, utjämna kostnader-
na i förhållandet. Vid en skilsmässa delas föräldrarna
plötsligt upp. Då behöver man i vissa fall samhällets
stöd. I andra fall behöver man inte det, och då fast-
ställer man underhållsbidraget precis som man skall
göra. Men när samhället går in är en av principerna
att underhållsstödet är lika för alla barn, 1 173 kr,
oavsett om föräldrarna är rika eller fattiga. Det är
precis som med barnbidraget. Sedan finns det fäder
som hävdar att om underhållsstödet är på 1 173 kr
skall mamman bidra med precis lika mycket. Med
min lilla uträkning försökte jag visa att hur vi än beter
oss kommer den som barnet bor hos att betala mer för
barnet än den som är underhållsskyldig.

Anf. 40 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Naturligtvis vore det allra bäst om
föräldrarna tillsammans skötte betalningen för barnet.
Som nämnts är det också många som gör det - dock
inte flertalet, tror jag. Men nu är det ju så att föräldrar
ofta skiljs åt därför att man inte kommer överens.
Därför är det viktigt att det finns något system som
försäkrar att barnet får underhåll.
Det gamla systemet har kritiserats mycket, såsom
har sagts här, och det med all rätt. Det förslag som nu
föreligger gynnar främst låginkomsttagarna. Man har
kommit en bra bit på väg mot ett bättre system. Allra
mest gynnar det barnen, precis som Ulla sade. Alla
barn är lika värda, och alla får 1 173 kr. Det tål att
upprepas.
Men det finns mycket att arbeta vidare med. Vi
hälsar med stor tillfredsställelse att en särskild utreda-
re skall tillsättas. Kvar att arbeta med finns utredning
av hur det växelvisa boendet ser ut. Det har nämligen
upptäckts att många fler barn bor växelvis än vad
man hade trott. Man behöver påpeka för kommunerna
att barnen skall ha skolskjuts var de än bor, hos den
ena eller den andre. De kanske behöver skolskjuts på
båda ställena. Det behöver arbetas med resor för
umgängesföräldrar. Och om det nu är inkomst man
skall räkna på behöver det utarbetas säkert vilken
inkomst det är man skall rätta sig efter. Är det den
taxerade inkomsten, är det vad man har nu eller vad
man kommer att få? Det finns många frågor kring
detta. Kanske finns det också anledning att titta även
på vårdnadshavarens ekonomi.
Precis som många före mig har sagt är detta en
bra bit på vägen, men det finns mycket kvar att arbeta
med.
Miljöpartiet vill arbeta så mycket som möjligt för
att få resurser till försäkringskassorna så att man där
kan arbeta förebyggande och tillsammans med föräld-
rar samtala om hur man bäst löser det för barnet. Jag
vet att man ute på de lokala försäkringskassorna tyck-
er om det här sättet att arbeta - om man bara har tid.
Underhållsstödet är bara ett av ett femtiotal olika
områden som försäkringskassorna har att administre-
ra. Det tog vi upp förra veckan då vi pratade om soci-
alförsäkringens administration. Ideligen måste man
göra justeringar för att ändra för någon grupp som
kanske hamnat mellan stolarna.
Jag skall göra en liten liknelse. Min mormor
stickade och virkade mycket, och jag fick ofta hjälpa
till att nysta garnet. Ibland trasslade det till sig. Jag
rusade fram till härvan som mormor höll i för att trä
nystanet genom en tråd i härvan, och då sade alltid
mormor: Trä inte, utan försök att skaka loss härvan!
Den var nämligen alldeles otrasslig från början.
Socialförsäkringssystemet är lite grann så. Det är
en mycket trasslig härva. Det har visat sig att vi trär
och trär och trär, men det vete sjutton om det inte blir
trassligare för varje gång.
Jag vill föreslå Miljöpartiets grundtrygghetssys-
tem som något att tänka på.

Anf. 41 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Ja, Kerstin-Maria, det är dags att
trassla ut den här härvan. Det tycker jag också.
Det här är egentligen inte en proposition om vård-
nad och umgänge, utan det handlar om att göra en
besparing på samhällets kostnad för underhållsstöd.
Så sade Börje Nilsson vid en offentlig utfrågning i
samband med att vi skulle fatta beslut här i kammaren
om underhållsstödsreformen. Det är viktigt att kom-
ma ihåg detta: Det är besparingar vi eftersträvar här.
Hur har det gått? Jo, det har blivit besparingar,
men inte alls i den omfattning som man sade att det
skulle bli. Och de förslag till besparingar som nu
läggs på vårt bord uppgår inte ens till de gamla bespa-
ringsmålen. Det gäller alltså att vi nu hittar andra
lösningar, lösningar som bygger på andra principer.
I propositionen redovisar man en analys av refor-
men. Denna analys visar klart att reformen var dåligt
underbyggd. Tyvärr finns det inga som helst spår av
denna analys i regeringens förslag. Jag tror dock att
regeringen har tagit intryck av analysen, insett att vi
har valt fel väg och vill komma ur reformen. Rege-
ringen har, såsom många har påtalat, i vårpropositio-
nen sagt att man skall utreda utgiftsutvecklingen och
lämna förslag till utgiftsbegränsande åtgärder - bra!
Utredningen bör också ske i ett samlat familjepoli-
tiskt perspektiv - jättebra! Det är ju det vi vill!
Bästa kolleger i riksdagen! Här har vi chansen att
ge regeringen hjälp i dess arbete med att ta fram nya
principer för underhållsstödet och snabba upp proces-
sen, alltså avslå propositionen och begära en helt
annan inriktning på statens stöd till barn till särlevan-
de föräldrar.
Herr talman! Jag vill i detta sammanhang passa på
att yrka bifall till vår reservation nr 1 vad avser avslag
på propositionen.
Vilka principer är det då som är fel, och vilka
principer skall vi ha i stället? För det första skall inte
staten ta över föräldraansvaret. Föräldrarna skall
alltid vara ansvariga för sina barns försörjning, vare
sig man lever tillsammans eller inte. Så är inte fallet i
dag, trots vackra ord från de föregående talarna Mona
Berglund Nilsson och Ulla Hoffmann. Det är en miss-
riktad välmening att tro att man underlättar separatio-
ner genom att ta ifrån människor ansvar. Statens
uppgift skall vara att bevaka att föräldrar lever upp
till sitt ansvar gentemot barnen. Självklart skall man
också underlätta de ekonomiska påfrestningarna på
föräldraskapet, men de frågorna diskuteras med för-
del i andra sammanhang.
En viktig princip i detta sammanhang är att man
skall betala underhållet till sina barn. Man skall inte
betala till försäkringskassan. Blod är faktiskt tjockare
än vatten, och vi vet att inte ens tre fjärdedelar av de
återbetalningsskyldiga fullgör sina förpliktelser till
pappa staten.
För det andra skall staten behandla alla föräldrar
på samma sätt. Det gör man inte i dag. Vi som käm-
par i våra äktenskap och förhållanden för att hålla
ihop familjen får inget stöd ekonomiskt. Det skall inte
de särlevande med automatik få heller. Man skall
behandlas på samma sätt oavsett om man lever till-
sammans eller inte.
För det tredje måste man se till försörjningsför-
mågan hos båda föräldrarna. Vi tycker att det är
självklart att båda föräldrarnas försörjningsförmåga
skall bedömas när man utreder om det finns behov av
underhållsstöd.
Dessa tre utgångspunkter tycker vi moderater
skall gälla i den nya reform som så väl behövs. Det är
viktigt att arbetet med denna reform kommer i gång
så snart som möjligt.

Anf. 42 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Om Cecilia hade gått lite längre till-
baka i historien hade hon vetat att det är självklart att
vi måste göra en besparing. Tidigare var det så att
bidragsförskottet kostade 4 miljarder, och staten fick
tillbaka 1 miljard. Det var alltså en ganska dålig åter-
betalning av föräldrarna. Nu delar jag inte Cecilias
uppfattning att det skulle vara så enkelt att om vi bara
lät föräldrarna betala själva skulle minsann alla betala
till sina barn. Så tror jag inte att det är.
Jag skulle vilja ställa en fråga utifrån den mode-
rata reservation och motion där ni säger att statens
ansvar skall begränsas till att gälla barn vars föräldrar
saknar egna medel eller fall där fadern är okänd. Jag
skulle kunna tänka mig att det kommer att bli en
väldig massa okända fäder i Sverige efter en sådan
reform. Det är det ena.
Det andra jag skulle vilja veta är varför staten i
vissa fall skall gå in och låna ut pengar. Kan Cecilia
Magnusson reda ut på vilket sätt staten skall låna ut
pengar för att föräldrar skall kunna försörja sina barn?
Hur har ni tänkt att de skall betala tillbaka? Skall det
finnas vissa kriterier, vissa löner? Vilka räntesatser
skall staten ta ut på de här lånen?

Anf. 43 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Statens uppgift som vi ser det, Ulla
Hoffmann, är att hjälpa dem att fullgöra sitt ansvar
som föräldrar. Staten kan gå in, när man själv av en
eller annan anledning inte har förmågan, och stötta
under en kortare tid.
Självklart behöver man andra åtgärder än bara lån.
Man behöver se över hela ekonomin för att långsik-
tigt kunna klara sitt föräldraskap. Det är liksom
grundtanken i detta. Staten skall gå in och stötta, men
staten skall inte ta över ansvaret, som vi gör i dag.
De allra flesta föräldrar tror jag har en mycket
stark ansvarskänsla för sina barn. Då kan de fullgöra
sina förpliktelser. Men samhället måste självklart gå
in och stötta de föräldrar som inte kan ta sitt föräldra-
skap.

Anf. 44 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Det var inte riktigt det som var min
fråga. Där har vi samma uppfattning. Vi tycker också
att det är viktigt att staten går in och tar ansvaret vad
gäller just underhållsstödet och underhållsbidraget.
Jag ställde en specifik fråga, eftersom moderater-
na har yrkat avslag på propositionen och i stället vill
ha ett reformerat underhållsstöd. Då ställde jag en
sådan enkel fråga: Hur har ni tänkt er att lånen skall
se ut till de föräldrar som inte kan sköta sin skyldig-
het vad gäller försörjningen av sina barn?

Anf. 45 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Precis där ligger skillnaden, Ulla. Du
sade att staten skall ta ansvar. Men det är inte staten
som skall ta ansvar som förälder. Det är föräldrarna
som skall ta ansvar som föräldrar. Statens uppgift är
att gå in och stödja föräldrarna i det ansvar som de
har. Det är den stora skillnaden, som jag ser det.

Anf. 46 MONA BERGLUND NILS-
SON (s):
Herr talman! Låt mig börja med en liten funde-
ring, Cecilia Magnusson, som jag egentligen tycker
att alltihop handlar om. Vem är det som har ansvaret?
Vem skall försörja barnen? Vilket ansvar har man
egentligen som förälder? Vilket ansvar har samhället?
Det tycker jag är de grundläggande frågorna.
Du säger att man gjorde ändringarna enbart på
grund av besparing. Det är självklart att man var
tvungen att göra en besparing, men det nya systemet
har ändock blivit ett rättvist system.
Cecilia Magnusson, problemet med Moderata
samlingspartiet är ju er inställning att ni helt och
hållet vill avskaffa stödet från samhället till barn som
bor med en förälder. Såvitt jag förstår av motionen är
det socialtjänsten som i stället skall pröva det ärende
där en underhållsskyldig inte kan betala.
En annan sak, Cecilia Magnusson. Kan du förkla-
ra för mig vem som skall sköta utbetalningar av un-
derhållsstödet om inte försäkringskassan skall göra
det?

Anf. 47 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Underhållsstödet skall bygga på helt
andra principer än besparingar. Själva infallsvinkeln
är fel. Underhållsstödet skall vara utifrån barnets
bästa. Denna inställning har vi faktiskt stöd för i
barnkonventionen. I artikel 18 står det att staterna
skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av
principen att båda föräldrarna har ett gemensamt
ansvar för barnens uppfostran och utveckling.
Vi lever inte upp till det i dag. Vi går emellan för-
äldrarna i deras ansvar att se till sina barn på bästa
möjliga sätt. Vi måste återkoppla detta. Vi får inte gå
emellan barnen och föräldrarna och ta över det ansva-
ret. Det är det som är den stora skillnaden.
Det är mycket möjligt att socialtjänsten får ta
hand om den här frågan. Vi har inte gett några anvis-
ningar kring detta i vår motion. Vi har sagt att staten
exempelvis kan ställa upp med ett lån för att över-
gångsvis klara ut detta. Men för dem som inte kan
fullgöra detta eller när föräldrarna inte finns skall
staten självklart fullgöra sitt ansvar att ta hand om
barnen.

Anf. 48 MONA BERGLUND NILS-
SON (s):
Herr talman! Cecilia Magnusson säger att de för-
äldrar som är gifta och gnetar på där hemma över
huvud taget inte får någon hjälp. Då vill jag fråga
Cecilia: Har du aldrig haft föräldrapenning?

Anf. 49 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Jo, Mona, det har jag. I det här
sammanhanget gäller det inte de generella delarna
utan just att stötta försörjningsförmågan. När man
lever i ett samboförhållande eller i ett äktenskap har
man inte något speciellt ekonomiskt stöd för försörj-
ning av barnen. Det är först när du skiljer dig och
lever isär som staten går in med automatiskt stöd. Det
är det som är fel. Jag tycker inte att man med auto-
matik skall få underhållsstöd. Det skall prövas myck-
et noggrant och efter helt andra principer än vad som
gäller i dag.
Det jag undrar, för att vända mig till Mona, är hur
ni i majoriteten kan ställa upp på en proposition som
inte ens uppfyller de kriterier som man hade när re-
formen infördes.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

7 § Statens invandrarverk och gränskontroll

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1998/99:SfU11
Statens invandrarverk och gränskontroll
(prop.1998/99:81)

Anf. 50 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! I propositionen föreslås att Invand-
rarverket ges befogenhet att efter överenskommelse
med polismyndigheten bistå polisen vid personkon-
troll i samband med inresa och utresa. För att befästa
det föreslås förändringar i utlänningslagen.
Miljöpartiet har tidigare välkomnat förändringen
att huvudansvaret för verkställighet av beslut om
avvisning och utvisning förts över från polismyndig-
heten till Statens invandrarverk. Vi tycker också att
propositionen och betänkandet är bra just i det avse-
endet att de samarbetar. Det finns mycket gott att
hämta från en kompetensförstärkning vid gränskon-
trollerna.
Men precis som vi gjorde när propositionen och
betänkandet om verkställighet och återvändande
behandlades känner vi oss nu oroade och vill dela ut
några varningens ord.
Syftet med denna samverkan är att gränskontrol-
len skall vara snabb och effektiv. Det kan vara bra för
asylsökande som tillhör de solklara fall som inte kan
komma i fråga för asyl. Då undviker man förgäves
väntan, oro och ovisshet.
Men det finns som sagt anledning att varna för
risken att Invandrarverkets roll kommer att förändras
i ett alltför effektiviserat tänkande endast kring avvis-
ningsfrågan. I sin nit att höja effektiviteten riskerar
man att sätta humaniteten på undantag. Detta vore en
alldeles för negativ utveckling i vårt flyktingmotta-
gande. Risken kan då bli att Invandrarverkets perso-
nal kommer att associeras med den polisiära verk-
samhet som finns och förlora i förtroende gentemot
de asylsökande. Effektivitet får inte endast innebära
att fler blir avvisade. Effektivitet måste även finnas i
den handläggning som gäller att agera i positiv rikt-
ning för den asylsökande, dvs. att det går snabbare att
få sitt ärende handlagt och att få vetskap om man får
stanna i Sverige.
Lite rädd blir jag också när jag i betänkandet läser
att kostnaderna för asylmottagandet kan komma att
minska till följd av en effektivare handläggning. Jag
frågar då mig om det hela rör sig om humanitet eller
om kostnad. Direktavvisningar är riskabla och bör
endast ske i mycket solklara fall.
Det är bra att regeringen lyssnar på remissinstan-
sernas avrådande från att låta Invandrarverket utrustas
med egna polisiära befogenheter. Detta innebär att
verket inte heller skall ha befogenhet att använda
tvångsmedel i gränskontroll. Trots det kände sig
Miljöpartiet manat att understryka denna avrådan
ännu en gång. I propositionen görs bedömningen att
Invandrarverket inte bör ges befogenhet att använda
tvångsmedel för att genomföra gränskontrollen. Det
står alltså inte skall. Verket saknar enligt regeringen i
princip helt befogenhet att använda tvång utanför
försvarslokalerna och deras närmaste omgivningar.
Det är bör och i princip som vi känner oss oroliga för.
Sedan finns frågan om Dublinkonventionen. Vi
tycker att Sverige bör använda sig av den möjlighet
som konventionen anvisar, nämligen att med den
sökandes samtycke pröva en asylansökan som har
framställts även om prövningen inte åligger staten
enligt konventionen.
Motiveringen till avstyrkandet av detta yrkande är
mycket otillfredsställande, nämligen att det enligt
utskottets meningen inte är påkallat med något utta-
lande från riksdagens sida. Det är egentligen inte
någon motivering alls.
Familjesplittring förekommer tyvärr alltför ofta.
Ibland har det varit tack vare en intensiv massmedie-
kampanj som en familj har räddats. Så får det inte gå
till. Det har inte med humanitär flyktingpolitik att
göra. Motiveringen till avstyrkandet av mitt yrkande
om att familjesplittring inte skall få ske är att förbud
rimligen inte kan föreskrivas eller att samma yrkande
har blivit avslaget en gång tidigare. Det är väldigt
konstiga motiveringar.
Samma dag som betänkandet skulle justeras fick
vi glädjebesked från Utrikesdepartementet. Det var
ett förslag från Artikel 18-kommittén om Dublinkon-
ventionen. Förslaget innehåller riktlinjer för hur
medlemsstater skall förena familjemedlemmar i en
medlemsstat så att de kan vara tillsammans medan en
asylansökan prövas, i stället för att de skall behöva
vistas i två olika medlemsstater. Men deras ansök-
ningar prövas i två olika medlemsstater på grund av
att två stater enligt de vanliga kriterierna i Dublin-
konventionen skall vara ansvariga för de sökande.
Det står också i förslaget att hänsyn skall tas på olika
sätt till familjemedlemmarna, t.ex. sådana faktorer
som sjukdom, graviditet, handikapp och ålder. Det
var glädjande att få höra detta förslag.
Miljöpartiet har också ett yrkande om en utvärde-
ring av hur portalparagrafen om barnets bästa har
slagit igenom i flyktingpolitiken. Ett sådant arbete är
tydligen på gång, och jag har fått höra att det skall
vara klart i juni. Jag hoppas det.
Till sist några ord om språkbruket i samband med
avvisningar. Svenska myndigheter har använt be-
greppet återvandring när personer som har uppehålls-
tillstånd väljer att resa tillbaka till sitt hemland. Sedan
har begreppet återvändande införts. När Invandrar-
verket har motiverat en utlänning att lämna Sverige,
har det kallats för frivilligt återvändande.
Eftersom jag är ensam motionär och mina sex yr-
kanden har slagits samman till två moment, tänker jag
förbehålla mig rätten att yrka bifall till båda mina
reservationer - även nr 2. Detta gör jag trots glädje-
beskedet från UD och trots den aviserade utvärde-
ringen av tillämpningen av portalparagrafen i barn-
konventionen.
Jag yrkar bifall till reservation 1 och reservation 2.

Anf. 51 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Med all respekt för Kerstin-Maria
Stalins reservationer vill jag peka på att vi alldeles
nyss hade en allmänpolitisk debatt om flyktingar i
kammaren. Därför tänker jag inskränka mig till att
tala om det betänkandet gäller, nämligen Statens
invandrarverk och gränskontroll.
Den proposition som ligger till grund för betän-
kandet handlar om att Statens invandrarverk efter
överenskommelser med polismyndigheten får befo-
genhet att bistå polisen vid gränskontroll. Det innebär
att det är polisen som har huvudansvaret, och Invand-
rarverkets personal kompletterar polisen. Arbetet sker
med andra ord under polisens ledning. Men både
Invandrarverket och polisen skall kunna ta initiativ
till en överenskommelse.
Samverkan vid gränsen mellan polismyndigheter
och Invandrarverket har under senare år bedrivits som
projekt på flera orter, framför allt i Skåne. Erfaren-
heterna har varit goda, och det står också klart att
samarbetet har förbättrat inresekontrollen.
När så Invandrarverket den 1 januari 1997 fick
hela utredningsansvaret för asylansökningarna omor-
ganiserades verket för att kunna möta de krav på
närvaro och tillgänglighet som fanns vid de stora
inreseorterna. Socialförsäkringsutskottet har i ett
tidigare betänkande i mars 1998 begärt att Invandrar-
verket skall få möjligheter att delta i gränskontroller.
Riksdagen instämde i det förslaget. Det poängteras
också att det är viktigt att Invandrarverket kan öka sin
närvaro vid gränsen. Från den 1 januari har verket
huvudansvaret för verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut.
Inresekontrollen har stor betydelse för asylpröv-
ningen. Det kan gälla uppgifter om resvägar och
tillgång till giltiga handlingar. För den asylsökande är
det en fördel att snabbt komma i kontakt med verkets
personal och att en utredning kan påbörjas i stort sett
omedelbart. En effektivare handläggning gör också
att de avtal Sverige har träffat med Danmark och
Tyskland om en snabbprocess vid återsändande kan
tillämpas i större utsträckning. Det innebär att utlän-
ningar kan sändas tillbaka till de länderna efter några
dagars vistelse i Sverige i stället för efter flera måna-
der.
Herr talman! Till betänkandet finns fogat två re-
servationer från Miljöpartiet. Jag yrkar avslag på
reservationerna och bifall till utskottets hemställan.

Anf. 52 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Eftersom Maud Björnemalm har all
respekt för Miljöpartiets åsikter om flyktingpolitik,
borde det ingå i den respekten att jag också har rätt att
framföra åsikter och farhågor just om propositionen
om handläggning av gränskontroller. Det är det jag
har gjort. Mina motioner hör till propositionen.

Anf. 53 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Kerstin-Maria Stalin talade om
barnkonventionen och om familjesplittring. Jag håller
mig till vad betänkandet handlar om, nämligen gräns-
kontrollen.

Anf. 54 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag har lovat mig själv att i alla
ärenden som över huvud taget behandlas om möjligt
föra in tankar om tillämpningen av barnkonventionen
- även när ärendet gäller gränskontroll.

Anf. 55 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag hänvisade till den allmänpolitis-
ka flyktingdebatt vi hade för några månader sedan.
Jag tyckte att vi behandlade barnkonventionen till-
räckligt då. Dessutom pågår en utredning - som nu
skall vara klar - som gäller barnkonventionen. Ut-
skottet har sagt att vi skall avvakta resultatet av ut-
redningen.

Anf. 56 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Kerstin-Maria Stalin har tagit upp de
problem som kan uppstå när man använder det nya
systemet. Vi vet att det här är svåra frågor, och ibland
går det snett. Även om vi försöker vara hur tydliga
som helst i våra betänkanden och det vi skriver i
flyktingfrågorna ser inte läsarna alltid riktigt vad vi
har menat med orden.
Jag vill bara här ta upp vikten av att den personal
som Invandrarverket kommer att ha vid gränskon-
trollen har en bra utbildning och är uppmärksam på
eventuell avtrubbning - när man möter många svåra
fall av likartat slag händer det att man blir avtrubbad
-, att det sker en fortlöpande uppföljning av system-
ets tillämpning, att man är självkritisk i den uppfölj-
ningen, och vågar vara det, så att de här fallen blir så
rättssäkert bedömda som det någonsin går.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 57 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag håller med Barbro Westerholm
om att det här är svåra frågor. Invandrarverket är vår
utlänningsmyndighet. Det är en myndighet, precis
som alla andra, som har lagar och regler att följa. Det
finns ingen anledning att tro att Invandrarverkets
personal vid gränsen inte följer de lagar och regler
som vi har.

Anf. 58 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Med tanke på den erfarenhet jag
själv har av att arbeta i myndighet, att arbeta med
svåra frågor som har gällt både början och slutet av
livet för människor, vet jag att man kan bli avtrubbad.
Visst krävs det utbildning m.m., men det är väldigt
bra om verket har avsatt särskilda resurser för att följa
upp att det som vi har beslutat här i riksdagen kom-
mer att följas.
Det är också bra för dem som arbetar i systemet
att ha det här stödet i sin verksamhet och kanske
slippa en förödmjukande kritik när det har gått alltför
lång tid. Jag kan tänka mig att samma behov finns för
dem som arbetar i t.ex. Utlänningsnämnden.

Anf. 59 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Som jag sade tidigare är det svåra
frågor, och varje asylansökan bedöms som ett enskilt
ärende. Det är självklart att Invandrarverkets perso-
nal, precis som all annan personal, för sin yrkesutöv-
ning får den utbildning som behövs och den kompe-
tensutveckling som behövs för att kunna följa de nya
lagar och regler som riksdagen stiftar och också sköta
sitt arbete på bästa sätt.

Anf. 60 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Det är givet att vi förutsätter att det
är på det här sättet. Jag vet, som jag sade i den förra
repliken, erfarenhetsmässigt att man inte alltid lever
upp till mål av skilda slag. Det här gäller människors
väl och ve och deras framtid, och det är viktigt att det
blir rättssäkert och att den personal som arbetar med
de här svåra frågorna mår väl i sin yrkesutövning och
känner att de har det stöd som de behöver - de arbetar
ju relativt ensamma. Därför vill jag markera det här.
Vi är överens om betänkandet. Det jag har tagit upp
här är extra understrykningar av vad som är viktigt i
tillämpningen av det beslut som vi fattar här i mor-
gon.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

8 § Postal infrastruktur

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU11
Postal infrastruktur (prop. 1998/99:95)

Anf. 61 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Det vi nu skall diskutera en stund
framöver är den postala infrastrukturen. Det är en
mycket intressant fråga, som rör alla människor som
bor i vårt land.
Det första jag skall göra är att yrka bifall till re-
servation nr 1, där jag även kommer att begära
rösträkning. Jag yrkar även bifall till utskottets hem-
ställan vad gäller mom. 4 och mom. 5, och samtidigt
yrkar jag avslag på reservationerna nr 3 och nr 5.
Posten och den postala infrastrukturen är en fråga
om konkurrens, och konkurrensen har sina uppenbara
välsignelser. Vi kan under 90-talet notera att ett antal
offentliga svenska monopol har avskaffats. Ganska
snart efter den borgerliga regeringens tillträde avskaf-
fades telemonopolet, med ett stort motstånd från
socialdemokrater, påhejade av kommunisterna. Vad
kan vi se efter att telemonopolet avskaffades? Jo, vi
ser att fjärrtaxor och utlandssamtal har sjunkit i pris
med ungefär 50 %.
Avregleringen av elmarknaden är någonting som
vi i dag upplever, och vi kan notera att kilowattim-
mepriset sjunker från 27-28 öre ned till 16-17 öre.
Det är också en välsignelse för alla oss konsumenter.
Även här vet jag att man från Socialdemokraternas
och Vänsterpartiets sida bjöd så mycket motstånd
man kunde - man ville värna om monopolet.
Avregleringen av SJ är en annan sak som har lett
till att vi har fått lönsam trafik av privata enskilda
aktörer på sträckor där SJ tidigare bedömde att det
var totalt omöjligt att bedriva en lönsam trafik. SJ har
förlorat en del av trafiken i Stockholm. Man ser hur
konkurrensen tvingar SJ att rationalisera verksamhe-
ten och på det sättet sänka kostnaderna och erbjuda
oss konsumenter dels billigare resor, dels en lång rad
andra fördelar, med en ökad service.
Det vi nu skall diskutera är avregleringen av Pos-
ten och dess infrastruktur. Även avregleringen av
Posten har, om inte annat, skakat om Postens egen
organisation. Även här kan vi notera hur man från
socialdemokraternas sida vrider sig som ilskna mas-
kar inför tanken att försöka avreglera, att göra det
möjligt för en lång rad andra aktörer att verka, bjuda
motstånd och öka servicen.
13 gånger sedan 1993 när Posten avreglerades och
det blev ett aktiebolag har Posten stämts och kallats
till bl.a. Marknadsdomstolen. Det är ungefär två
gånger per år som Posten med olika typer av knep har
försökt utnyttja marknaden för att slå ut en lång rad
konkurrenter. Man lyckades i första omgången tvinga
City Mail att lägga ned sin verksamhet, men det fö-
retaget har nu återuppstått.
Postverket har ända fram till nu på alla möjliga
sätt segat och dragit. Man har tillämpat underprissätt-
ningar. Man har förhandlat långsamt. Man har förha-
lat. Många gånger har man även ägnat sig åt verk-
samheter som enligt min uppfattning gränsar till häst-
handel. Postens records är dåliga, och det är svårt att
med de regler som just nu gäller över huvud taget
kunna komma in på någonting som borde vara lite
mer av speaking terms med Postverket. Det räcker
inte med frivilliga privaträttsliga överenskommelser.
Här har man från regeringens sida med stöd från
de andra partierna verkat för att ge en några år gam-
mal myndighet - Post- och telestyrelsen - ett mandat
att försöka medverka till att konkurrensen och avreg-
leringen underlättas och påskyndas. Post- och telesty-
relsen fick också av regeringen för ungefär ett och ett
halvt år sedan ett uppdrag att se över en del av den
postala infrastrukturen.
Post- och telestyrelsens utredning har varit en
mycket intressant läsning. Den första del som detta
betänkande gäller är postnumren. Postnummer är
någonting som man från Postens sida hävdar är deras.
Det är det de äger, och det vill de inte så gärna släppa
ifrån sig.
Post- och telestyrelsen har kommit fram till att
postnumren skall ingå i den postala infrastrukturen
och helst skiljas ifrån Posten och läggas över på nå-
gon annan myndighet eller på något annat organ.
Post- och telestyrelsen har i remissbehandlingen fått
stöd för denna tanke av Riksskatteverket, Lantmäteri-
verket, Riksrevisionsverket, Kommunförbundet - och
därmed alla kommuner - och Konkurrensverket.
Om man följde normalt sunt förnuft borde man
från regeringens sida gå på Post- och telestyrelsen
förslag, med tanke på det mandat man ändå gett Post-
och telestyrelsen. Men ack nej - här vrider man sig
fortfarande som en mask på en metkrok. Man går inte
så långt. Man underkänner i stort sett Post- och tele-
styrelsens bedömning och låter Posten ha kvar ansva-
ret för postnumren. Postnumren är väldigt viktiga för
att andra aktörer skall kunna komma in och verka på
Postens område.
Under behandlingen i utskottet har denna fråga
varit föremål för diskussion. Det är med mycket stor
besvikelse jag registrerar att man från Centerpartiets
sida mera går på de socialdemokratiska monopolis-
ternas linje att inte gå alla remissinstanser och mode-
rater, kristdemokrater, miljöpartister och folkpartister
till mötes. Hade Centern när det gäller postnumren
ställt upp på den tanke som nu nämnda partier har
hade vi haft majoritet för vårt förslag i riksdagen. Jag
måste säga att det är en besvikelse som jag har all
anledning att registrera.
När det gäller postboxar, som många gånger finns
innanför postkontorens väggar, vill jag säga att det av
naturliga skäl är väldigt viktigt att de andra aktörerna
får tillgång till denna service - annars kan de inte
fungera.
Här har man från Postens sida förhandlat och
tvistat i tre år. Man ville ha bra betalt. Man begärde
1:50 eller 1:60 för varje brev som en privat aktör
skulle få lagt i dessa postfack av Posten. Frågan är
ännu inte avgjord.
Inte heller här vill socialdemokraterna eller rege-
ringen medverka till att underlätta för andra aktörer
att få en mjuk och praktisk service när det gäller
postboxar.
Den tredje delen av den postala infrastrukturen
gäller adressändringar. De låg på ett speciellt aktie-
bolag som tidigare ägdes av Citymail tillsammans
med Posten. I samband med den konkurs som drevs
fram genom Postens agerande kom denna verksamhet
över i Postens ägo. Det har också skapat en lång rad
av problem.
Man ville från Post- och telestyrelsens sida att
bolaget skulle läggas över i en ekonomisk förening
där Posten, plus de andra ungefär sjuttiotalet privata
aktörerna, skulle ha möjligheter att vara med och
styra och påverka. Men så blir det nu inte. Regering-
en går inte på Post- och telestyrelsens förslag om att
hanteringen skall läggas över på någon annan enhet,
utan man låter verksamheten ligga kvar i Posten, som
på det sättet kan använda verksamheten i sin strävan
att försöka hävda sig i en konkurrenssituation. Posten
har trots allt en dominerande ställning med ungefär
95 % av marknaden.
Jag tycker att man skulle ha visat den generosite-
ten från regeringens sida. Man skulle ha givit de and-
ra aktörerna möjlighet att påverka detta bolag, som i
dag går med ganska stor vinst. Posten överför uppen-
barligen, innan vinsten redovisas, ungefär 10 miljoner
kronor som ett koncernbidrag till Postens verksamhet.
Alla intäkterna kommer från gemensamma intres-
senter, som utgörs av Posten plus de 70 aktörerna
tillsammans.
Man har också i anslutning till detta regeringsför-
slag motionerat om och ställt krav på att den postala
infrastrukturen klart skall definieras och att detta skall
infogas i postlagen. Här fanns också ett förslag från
Post- och telestyrelsens sida. Det skall göras en klar
definition av vad som är postal infrastruktur.
Men inte heller här vill man gå de andra aktörerna
särskilt mycket till mötes. Man värnar om Postens
starka marknadsställning och begränsar möjligheterna
till konkurrens. Här finns en majoritet för en begäran
om att regeringen skall återkomma när det gäller den
postala infrastrukturen, och jag hoppas att vi skall få
en majoritet i riksdagen för den saken vid den kom-
mande voteringen.
Med det, herr talman, vill jag bara uttrycka en
förhoppning om att de två reservationer som social-
demokraterna har tillsammans med kommunisterna
skall röstas ned.

Anf. 62 STIG ERIKSSON (v):
Herr talman! I och med avregleringen 1993 drivs
Postverkets verksamhet sedan den 1 maj 1994 i det av
staten helägda aktiebolaget Posten AB och dotterbo-
lag. I den postlag som bolaget har att följa är det
övergripande målet en posttjänst och en grundläggan-
de kassaservice i hela landet, som innebär att man
oavsett om man bor i Göteborg eller Pajala skall
kunna ta emot brev och andra försändelser. Posten
AB är också det enda postföretag som av staten fått
uppgiften att upprätthålla en samhällsomfattande
posttjänst med rimliga och likvärdiga priser och krav
på kvalitet.
I avtalet mellan staten och Posten framgår också
att Posten även har samråds- och informationsskyl-
dighet gentemot andra postföretag vid t.ex. väsentliga
förändringar i postnummersystemet.
För att Posten skall kunna fullfölja det av staten
ålagda uppdraget att svara för en god service i hela
landet har Posten naturligtvis byggt upp en verksam-
het som skall klara målet. I denna verksamhet ingår
alla de delar som hänförs till postal infrastruktur som
viktiga delar.
Herr talman! I dag behandlar vi den postala in-
frastrukturen i trafikutskottets betänkande TU11.
Under behandlingen i utskottet har en majoritet be-
stående av de borgerliga partierna och Miljöpartiet
enats om att tillåta delägande från andra postoperatö-
rer i det av Posten helägda Svensk Adressändring
AB. I mina ögon är detta något av en affärsrea. Per-
Richard Molén talade just om hästhandel.
Vi från Vänsterpartiet ser detta som en försämring
av Postens möjligheter att uppfylla statens krav på
god service i hela landet. Majoritetens mening är att
Svensk Adressändring AB under Postens ägande inte
tillfredsställt de övriga postoperatörernas behov.
Att trots de problem som har funnits lämna ut de-
lar av Svensk Adressändring AB till övriga postföre-
tag känns för oss drastiskt. Regeringen föreslår i
propositionen att en frivillig överenskommelse via
förhandlingar bör prövas, en förhandling, enligt rege-
ringen, där Post- och telestyrelsen medverkar och
redovisar resultatet till regeringen och att uppdraget
dessutom tidsbegränsas. Detta anser vi i Vänsterparti-
et vara ett riktigt och tillfredsställande steg.
Det är beklagligt att det nu ser ut som om chansen
till en bra förhandlingslösning av frågan går förlorad.
Vi Vänsterpartiet är övertygade om att Posten och
Fria Postoperatörers Förbund under ledning av Post-
och telestyrelsen kan lösa frågan med ett resultat som
är acceptabelt för alla parter.
Faktum är att Fria Postoperatörers Förbund i det
brev som tillställts oss ledamöter anser att regering-
ens förslag är positivt. I brevet nämns över huvud
taget inte adressändringen som något stort problem.
Det väsentliga måste ju trots allt vara att skapa lik-
värdiga förutsättningar för alla postoperatörer.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet är, som jag tidi-
gare nämnde, oroliga för ett beslut som kan få till
följd att Postens riksåtagande undergrävs.
Svensk Adressändring AB fungerar bra i dag. Va-
re sig man bildar en ekonomisk förening eller något
annat som fråntar Posten ägandet kan detta få negati-
va konsekvenser. Vid en eventuell ekonomisk före-
ning kommer utländskt ägande in i Svensk Adres-
sändring AB i form av Royal Mail, som finns bakom
Citymail. Vänsterpartiet anser att detta är fel och att
det i slutändan negativt kan påverka Postens möjlig-
het att fullfölja det rikstäckande åtagandet.
Om förändringarna av Svensk Adressändring AB
i framtiden inte kan svara upp till Postens behov finns
risken att Posten måste överväga andra lösningar för
hantering av eftersändningar - allt för att klara de
fastställa målen. Det är trots allt Posten som har det
stora behovet av en fungerande adressändring.
Svensk Adressändring AB representerar också ett
stort ekonomiskt värde. Utvecklingskostnaderna har
knappast varit noll. Hur skall Posten kompenseras för
detta?
Vänsterpartiet avstyrker därför majoritetens för-
slag till en eventuell minskning av Postens ägande av
Svensk Adressändring AB.
Jag vill avsluta med att nämna något lite kring
Centerns och vår gemensamma reservation. I den
begär vi en utredning om de regionalpolitiska kon-
sekvenserna av postmarknadens avreglering. För oss
utgör postverksamheten en väsentlig och viktig del
för upprätthållandet av en rättvis regionalpolitik. En
bygd utan bra postservice har en stor nackdel, inte
bara för de boende utan också för de små företag som
verkar i bygden.
Under de senaste åren har antalet postkontor hal-
verats, vilket är oroande, samtidigt som den rikstäck-
ande kassaservicen diskuteras. Därför skulle en ut-
redning vara på sin plats. Det skulle också ge riksda-
gen en möjlighet att, om behovet finns, via politisk
styrning åstadkomma regional rättvisa.
Slutligen vill jag betona på hur viktigt det är med
bra och tillförlitlig postservice över hela landet för att
även de delar av landet som finns utanför storstäderna
skall kunna utvecklas, inte avvecklas.
Herr talman! Med detta vill jag till sist yrka bifall
till reservationerna nr 3 och 9.

Anf. 63 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Stig Eriksson företräder ett parti som
gång på gång talar om rättvisa och jämlikhet, och han
efterlyser även här likvärdiga förhållanden.
Vi har en aktör som står för 95 % av marknaden
och 69-70 aktörer som står för 5 %. Hur kan förhål-
landet mellan dessa postoperatörer vara likvärdiga om
den som har den stora marknaden på 95 % bestämmer
över postnummer, postboxar, adressändringar och
t.o.m. har lyckats få regeringen att inte ta med en klar
definition av postal infrastruktur? Är det likvärdiga
förhållanden mellan aktören i Älvsbyn och Posten?

Anf. 64 STIG ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Per-Richard Molén talar om likvär-
diga förhållanden. Jag anser att med den proposition
som regeringen lägger fram kommer förhållandena att
bli relativt likvärdiga.
Posten AB är det enda postföretag som av staten
har fått ett uppdrag att klara ett rikstäckande åtagande
med postservice vare sig man bor, i Årjäng eller i
Stockholm.

Anf. 65 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Den likvärdigheten påminner lite
grann om relationen mellan Sovjetunionen och satel-
litstaterna, där Sovjetunionen i det här fallet företrä-
der Posten och postoperatörerna företräder satellit-
staterna. Hur stor var likheten i behandlingen när det
gäller dessa stater?

Anf. 66 STIG ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag trodde faktiskt att jag befann
mig i den svenska riksdagen. Att den typen av utländ-
ska frågor skulle debatteras här hade jag lite svårt att
tro när jag kom hit hösten 1998.
När det gäller likvärdigheten tror vi i Vänsterpar-
tiet definitivt att denna fråga kan klaras genom en
förhandling mellan Posten AB och Fria Postoperatö-
rers förbund. Jag är fullt övertygad om att det går att
genomföra en förhandlingslösning.

Anf. 67 TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Som vi hörde Per-Richard Molén
beskriva det är ju detta en fråga om konkurrens och
konkurrensens fördelar. Vi hörde faktiskt represen-
tanten för Vänsterpartiet säga att det skall vara lik-
värdiga villkor. Låt vara att vi kanske menar lite oli-
ka, men det ligger ändå i botten att vi alla från höger
till vänster inser att det blir bättre med en konkurrens
på likvärdiga villkor.
Kanske vi från oppositionen också skall vara ärli-
ga och säga att i flera avseenden går ju regeringens
proposition i rätt riktning, men inte tillräckligt långt.
Därför finns det anledning att reservera sig för att
markera att man vill gå längre. Och som det sades har
vi bildat en annan majoritet än den med regeringspar-
tiet.
När det gäller de likvärdiga villkoren är post-
nummersystemet det första som behövs för att det
skall bli konkurrensneutralt. Det måste finnas en
tillgång till den postala infrastrukturen.
Vad är då en postal infrastruktur? När det handlar
om järnvägar är det den mycket påtagliga rälsen. När
det handlar om telefoner är det antingen radiovågor
eller ledningar, men när det handlar om den postala
infrastrukturen är det postnummer, postboxar, efter-
sändningar, adressändringar som måste regleras. Det
skall vara tydligt vilka redskap som är postal in-
frastruktur. Jag återkommer till den definitionen. Det
måste också bli så konkurrensneutralt som möjligt.
Vi har redan hört en beskrivning - jag skall inte
lägga ut texten ytterligare - om att huvudförslaget i
Post- och telestyrelsens rapport var att postnummer-
systemet bör överföras till Post- och telestyrelsen och
att Post- och telestyrelsen skall ha beslutanderätt över
systemet och ansvara för förvaltningen.
Vi anser att regeringen snarast möjligt bör åter-
komma till riksdagen med ett förslag till de ändringar
av postlagen som behövs för att detta önskemål skall
kunna tillgodoses. Detta är huvudinnehållet i vår
reservation nr 1, som det redan har yrkats bifall till.
När det gäller postboxar har ju Posten för det
mesta sådana inne på sina postkontor. Det är själv-
fallet en konkurrensfördel, eftersom de övriga opera-
törerna inte kommer åt dem. De får inte gå på baksi-
dan och stoppa ned sin post, utan de får betala det
som de av goda skäl antar kommer att vara ett mycket
högt pris för att komma åt postboxarna.
Här menar vi att det är viktigt att regeringen väl-
digt uppmärksamt följer utvecklingen och ser till att
den kostnad som Posten tar ut för att stoppa ned ku-
vert i postboxarna blir rimlig. Vi befarar att den an-
nars kan bli alldeles för hög.
Eftersändningen är också någonting som är vik-
tigt. Det är sant att Posten har en kostnad för att ta
fram postnummer för eftersändning. Men vi menar att
Postens kostnader för detta är överskattade.
Vi påpekar i reservation 4 tillsammans med Mo-
deraterna och Miljöpartiet att det i 17 § i postlagen
finns en bestämmelse om att tillståndsmyndigheten
får meddela de förelägganden som behövs för efter-
levnaden av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har
meddelats med stöd av lagen. I propositionen fram-
hålls det att möjligheten att meddela föreläggande
även gäller de regler om tillgången till anläggningar
för postöverlämning som regeringen föreslår skall
tillföras postlagen.
Vi anser att möjligheten som jag nämnde, att
meddela förelägganden, även bör gälla villkoren för
eftersändning utanför eget distributionsområde och
för s.k. privat eftersändning. Detta skriver vi i vår
reservation 4.
I reservation 6 tar vi upp konkurrensfrågor och
understryker att postmarknaden i dag omfattar ett
stort antal företag. Det har gått sex år sedan avregle-
ringen blev ett faktum. Ändå är Postens konkurrenters
sammanlagda marknadsandel bara några få procent.
Vi hörde preciseringar alldeles nyss. Detta är inte
tillfredsställande. Vi menar att förutsättningarna för
en sund konkurrens inom postsektorn snabbt måste
förbättras.
Alla de företag, vilka vi tidigare hörde uppräknas,
som har blivit avreglerade sätter nu en heder i att
annonsera och säga: Nu har vi fått konkurrens på
telemarknaden. Det är bra. Vi välkomnar det. SJ kan
säga: Det är bra för oss. Vi tror att också Posten, när
det blir en reell konkurrenssituation, kommer att säga:
Det här är bra för oss.
Men dithän är det ännu ett stycke.
När det handlar om övernattsbefordran av brev -
och då är vi framme vid reservation 7 som jag, fru
talman, yrkar bifall till - har kristdemokraterna en
begäran som visserligen kan synas vara marginell
men som ändå innebär att vi vill skärpa kraven för
vad Posten skall förmå i enlighet med vad man fak-
tiskt har bevisat att man förmår. Vi vet ju att det är
konkurrens med fax och e-post. Det tar någon eller ett
par minuter tills meddelandet har nått den som det
skall nå. Då är det inte tillfredsställande att man drö-
jer på steget och inte har tillräckligt hög ambitionsni-
vå när det gäller brev med övernattsbefordran.
Mätningar har ju visat att för närvarande kan un-
gefär 97 % och minst 95 % av de brev som lämnas till
Posten för övernattsbefordran också komma fram
över natten. Vi tycker att kravet på befordringstider
för breven bör skärpas så att 95 % av de brev som
lämnas in för övernattsbefordran skall delas ut följan-
de arbetsdag och att i princip alla eller, som vi skri-
ver, 99,5 % av breven skall delas ut senast tre dagar
efter inlämnandet. Så sker redan. Det behövs inte
ändras någonting. Men vi vill alltså hålla - det är väl
kraftigt uttryckt att säga tummen i ögat - åtminstone
trycket uppe på Posten att vara duktig i brist på till-
räcklig konkurrens som skulle kunna skapa detta
förhållande.
Jag förmodar att vi i replikväxlingarna kommer in
mer på frågan om adressändringar och definitionen i
postlagen av begreppet postal infrastruktur. Det är de
två frågor i vilka vi får ett annorlunda majoritetsför-
hållande än vad som förutsågs i propositionen. Jag
återkommer till detta.

Anf. 68 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Tuve Skånberg, det verkar som om vi
är ganska eniga om att det viktiga trots allt är att vi
skapar likvärdiga förutsättningar för postoperatörer-
na.
Min fråga: Är det viktigare att privatisera t.ex.
Svensk Adressändring AB än att skapa likvärdiga
förutsättningar? Det är ju trots allt tanken från rege-
ringens sida att Post- och Telestyrelsen skall överva-
ka detta.

Anf. 69 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Nej, det är inte så att privatiseringar
är ett självändamål. Men vi har sett att de ofta, och i
alla de fall som har räknats upp, faktiskt har bidragit
till en bättre situation för oss konsumenter. Så det är
ett viktigt redskap för att nå den situationen.

Anf. 70 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det känns lite märkligt att kristdemo-
kraterna trots allt inte tror på att två parter kan för-
handla sig fram till ett vettigt avtal, för det som fak-
tiskt är huvudpoängen är ju att Post- och Telestyrel-
sen får uppdraget att övervaka dessa förhandlingar.

Anf. 71 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jodå, nog kan två parter för det mesta
komma överens. I Sverige har vi ju ett klimat som gör
att det brukar gå att resonera sig fram. Vi i vårt parti
vill gärna vara en del av denna kultur där man resone-
rar sig fram.
Men ibland går det troll i frågor. Det blir prestige
eller så är någon så väldigt stor att han, i det här fallet
Posten, trycker undan de andra. I sådana fall vet vi ju
att det på arbetsmarknaden mellan arbetsgivare och
arbetstagare ibland kan vara nödvändigt att gå in och
reglera med hjälp av lagen, så att det blir någon reda
med det hela. Detta är ju prövat. I år har sådana för-
sök gjorts om och om igen, men Posten har inte tagit
tillfället att visa att man kan samarbeta. Därför tving-
as vi att tillgripa den här lösningen.

Anf. 72 MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 4.
För att postmarknaden skall fungera är det viktigt
att den postala infrastrukturen tillhandahålls på kon-
kurrensneutrala villkor. Det har dock inte varit fallet
under lång tid. En viktig förklaring till detta har varit
att det tidigare endast funnits ett företag som distribu-
erat all post. Sedan avregleringen av postmarknaden
har ett åttiotal nya företag etablerat sig på marknaden,
varav de flesta är små enmansföretag. Resultatet är
dock att de övriga operatörerna endast har 5 % av
marknaden. Posten har fortfarande 95 %. En förkla-
ring kan vara att tillgången till den postala in-
frastrukturen - postboxar, adressändringar, eftersänd-
ning av post och postnummersystemet - har varit på
villkor som varit långt ifrån konkurrensneutrala.
Regeringen konstaterade själv i en departe-
mentspromemoria, Statens ansvar på post- och betal-
tjänstområdet, i september 1997 följande:
"Frivilliga överenskommelser mellan parterna har
inte visat sig vara en framkomlig väg att få till stånd
ett önskvärt samutnyttjande av infrastrukturen, bl.a.
då den dominerande aktören på postmarknaden tillika
driftansvarig för infrastrukturen inte har något inci-
tament att förhandla om samutnyttjandeavtal."
Regeringen gav därför Post- och Telestyrelsen i
uppdrag att utreda frågan och skyndsamt komma
tillbaka med förslag på hur problemen skulle åtgär-
das. Detta gjorde Post- och Telestyrelsen i en rapport
under våren 1998, varefter den skickades ut på re-
miss. Remissyttrandena gav ett överväldigande stöd
för Post- och Telestyrelsens förslag.
Därför är det förvånande att regeringen endast
väljer att åtgärda vissa delar av problemen och ger
Post- och Telestyrelsen i uppdrag att åstadkomma
frivilliga överenskommelser. Jag har uppfattat att
regeringens utgångspunkt vid beslutet att tillsätta
utredningen har varit att frivilliga överenskommelser
mellan parterna inte visat sig vara en framkomlig väg
för att få till stånd ett önskvärt samutnyttjande av
infrastrukturerna.
För att villkoren för tillgång till den postala in-
frastrukturen skall bli på mer konkurrensneutrala
villkor föreslår vi därför att Post- och Telestyrelsens
huvudförslag genomförs med undantag för den före-
skrivningsrätt som föreslås av Post- och Telestyrel-
sen. Där menar vi att den hänvisning som finns i
propositionen till postlagen § 17 om myndighetens
rätt att utfärda föreläggande är tillfyllest, men att den
även skall gälla eftersändning utanför eget distribu-
tionsområde.
I dag finns en allmän uppfattning om vad som är
postal infrastruktur. Regeringen, partierna i riksda-
gen, Konkurrensverket, Post- och Telestyrelsen, Fria
postoperatörers förbund osv. är överens om den defi-
nition som anges av regeringen i propositionen. Det
är endast Posten som är av en annan uppfattning. Det
är därför viktigt att den av Post- och Telestyrelsen
föreslagna definitionen av postal infrastruktur införs i
postlagen.
Av Post- och Telestyrelsens utredning framgår att
det finns ett missnöje med Postens förvaltning av
postnummersystemet och att i princip samtliga intres-
senter utom Posten anser att postnummersystemet
framdeles bör förvaltas i myndighetsregi.
Glesbygdsverket förordar detta i sitt remissyttran-
de till Post- och Telestyrelsens rapport eftersom ut-
redningen visar att Posten AB inte vill betrakta sys-
temet som en del av infrastrukturen. Post- och Tele-
styrelsen anför i sin utredning följande:
"- - - att Postens inställning till postnummersys-
temet alltjämt tar avstamp i det förhållandet att post-
nummersystemet är ett produktionssystem för Posten
och inte en del av den postala infrastrukturen. Det är
utredningens uppfattning att det för utvecklingen av
postmarknaden vore värdefullt med en neutral styr-
ning av systemet vilken klart utvisar att postnummer-
systemet utgör infrastruktur på postmarknaden och att
det därmed i och för sig måste användas för att styra
produktionen av postbefordringstjänster, men att detta
inte beror på att Posten utvecklat systemet för sin
produktion utan på att samhället faktiskt använder sig
av adresser med postnummer i sin adressering av
försändelser.
Det är enligt utredningen den spridda och fre-
kventa användningen av postnummersystemet som
gör att systemet är en förutsättning för produktion av
befordringstjänster, inte tvärtom.
Mot denna bakgrund finns det fortfarande starka
skäl att överföra beslutanderätten över postnummer-
systemet till en neutral beslutsfattare oavsett om
Posten som nuvarande förvaltare indikerat att de
senaste årens kritik numera lett till ändrade rutiner."
Vi delar denna bedömning och föreslår därför i
enlighet med Post- och Telestyrelsens huvudförslag
att postnummersystemet överförs till Post- och Tele-
styrelsen. Det innebär att Post- och Telestyrelsen får
beslutanderätten över postnummersystemet och sva-
rar för förvaltningen av detta. Själva den praktiska
hanteringen av postnummersystemet kan i sin tur
upphandlas av Post- och Telestyrelsen.
I propositionen anges att den befintliga möjlighe-
ten för myndigheten att utfärda föreläggande för
efterlevnaden av postlagen även gäller de nu före-
slagna reglerna om tillgången till anläggningar för
postöverlämning. Detta borde inte endast ha angivits
för postboxanläggningarna utan även vad gäller vill-
koren för eftersändning utanför eget distributionsom-
råde och s.k. privat eftersändning. Vi menar därför att
riksdagen som sin mening bör uttala att Post- och
Telestyrelsens föreskrivningsrätt enligt postlagen
§ 17 även skall gälla villkoren för eftersändning utan-
för eget distributionsområde och s.k. privat eftersänd-
ning.

Anf. 73 HANS STENBERG (s):
Fru talman! I dag debatterar vi lagstiftning inom
ett helt nytt område; den postala infrastrukturen. För
att tågen skall kunna komma fram krävs det järnvä-
gar. För att bilar och bussar skall komma fram krävs
det vägar. Flygplanen behöver flygplatser och farty-
gen behöver hamnar och farleder.
I likhet med de andra formerna av kommunikation
behöver också den postala kommunikationen en in-
frastruktur. Sedan postmarknaden avreglerades 1993
har det tillkommit ca 70 företag förutom Posten AB
som bedriver postverksamhet. Möjligheterna för
dessa att verka bygger bl.a. på tillgången till den
postala infrastrukturen. Frivilliga överenskommelser
har inte alltid visat sig vara en helt framkomlig väg
för att uppnå konkurrensneutral tillgång till denna
infrastruktur. Därför har regeringen nu lagt en propo-
sition om postal infrastruktur på riksdagens bord.
Med begreppet postal infrastruktur menar vi i dag
postnummersystemet, postboxar, eftersändning av
post och adressändringar. Jag säger "i dag" eftersom
utvecklingen även inom det här området går väldigt
fort. Just därför har regeringen i sin proposition inte
föreslagit att man skall lagstifta om definitionen.
Miljöpartiet, ivrigt påhejat av de borgerliga partierna,
tycker emellertid att detta skall ske.
Vi socialdemokrater har tillsammans med Väns-
terpartiet en reservation mot detta. Om vi i dag skri-
ver in en definition av den postala infrastrukturen i
lagen kommer verkligheten med all säkerhet ganska
snart att ha rusat ifrån oss och inte längre stämma
överens med lagstiftningen. Däremot förutsätter vi att
postnummersystemet kommer att bestå för överskåd-
lig framtid. Därför kan vi lagstifta om en definition av
detta i postlagen.
Vi beslutar också att regeringen bemyndigas utse
en postoperatör som skall tillhandahålla och förvalta
postnummersystemet. Denne postoperatör skall också
tillhandahålla en samhällsomfattande posttjänst. Det
finns i dag bara en operatör som uppfyller det kravet,
och det är Posten AB. De har också den nödvändiga
kunskapen om det här systemet.
Miljöpartiet har tillsammans med Moderaterna,
Kristdemokraterna och Folkpartiet reserverat sig mot
detta. De erkänner i och för sig att det förslag som vi
socialdemokrater har lagt fram är ett steg i rätt rikt-
ning, men de menar att önskemålet om största möjli-
ga konkurrensneutralitet kräver en annan lösning. De
här partierna vill i stället använda huvudförslaget i
Post- och Telestyrelsens utredning, som innebär att
PTS får beslutanderätt över det system som svarar för
förvaltning.
Vi tycker också att det är viktigt att postnummer-
systemet görs tillgängligt för alla operatörer. Därför
ger vi i förslaget PTS en vetorätt mot ändringsförslag.
Dessutom har vi skrivningar om att alla berörda skall
ha bra information i god tid innan ändringar görs. Vi
tycker att det här är fullt tillfredsställande och att vi
därför skall vänta med att ta ytterligare steg innan vi
har utvärderat hur det här kommer att fungera.
I det här betänkandet slås det också fast att för-
valtaren av postnummersystemet skall vara skyldig
att på andra postoperatörers begäran tilldela dessa
postnummer för postboxanläggningar. Samtidigt
införs en regel om att alla operatörer är skyldiga att
möjliggöra att försändelser kan nå allas postboxar.
Villkoren för detta skall vara skäliga, konkurrens-
neutrala och icke-diskriminerande i förhållande till
vad operatören tillämpar för sin egen verksamhet.
PTS får en roll som medlare om operatörerna inte
kommer överens. De här förhandlingarna får inte bli
långdragna. PTS kan därför också utfärda föreläg-
ganden om reglerna inte efterlevs. Regeringen säger i
sin proposition att den kommer att följa denna fråga,
så jag kan lova såväl Moderaterna som Kristdemo-
kraterna, som har reserverat sig i frågan, att regering-
en följer detta och ser till att lagen efterlevs.
Fru talman! En utskottsmajoritet bestående av fem
partier har drivit igenom att regeringen skall utreda på
vilket sätt verksamheten i Svensk adressändring AB
skall bedrivas och redovisa sitt ställningstagande i
frågan för riksdagen snarast möjligt. Vi socialdemo-
krater slår i vår reservation i likhet med regeringen
fast att det är angeläget att Svensk adressändring AB
uppträder konkurrensneutralt i förhållande till anslut-
na tillståndshavare. Men vi tycker nog att det först
bör prövas om det går att nå detta syfte genom för-
handlingar och frivilliga överenskommelser om in-
flytandefrågor m.m. mellan tillståndshavarna. PTS
bör ges i uppdrag att medverka i förhandlingarna och
redovisa resultatet av dessa för regeringen.
I vår reservation betonar vi dessutom att uppdra-
get bör utformas så att det åligger tillståndsmyndig-
heten att klargöra vikten av att långsiktiga och hållba-
ra överenskommelser uppnås. Annars måste alternati-
va lösningar övervägas för att tillgodose intresset av
stabila förhållanden för denna del av infrastrukturen.
Uppdraget bör tidsbegränsas och inte utsträckas allt-
för långt i tiden. Det betyder att det skall redovisas
senast år 2001. Det tycker jag ger alla en chans nog så
snart.
Även eftersändningen av post utanför eget distri-
butionsområde bör man klara av genom att förhandla
fram avtal. Även i detta sammanhang får PTS åter-
komma till regeringen och riksdagen om det inte
fungerar.
Fru talman! Konkurrenssituationen på postmark-
naden, som det också finns en reservation om, be-
handlades ju senast i fjolårets postbetänkande. Jag vill
ändå i sammanhanget påpeka att det åligger PTS att i
samband med sin årsredovisning bl.a. redovisa kon-
kurrenssituationen inom postområdet, särskilt i fråga
om hinder för marknadstillträde. Förutom PTS ansvar
på området har Konkurrensverket givit ut två rappor-
ter med uppföljningar på avreglerade marknader i
Sverige. Härtill kommer att regeringen avser att följa
utvecklingen på postområdet i dess helhet, vilket
anges i propositionen. Det finns alltså fler som följer
konkurrenssituationen.
Med tanke på den relativt korta tid som har gått
sedan postlagen trädde i kraft och med tanke på
postmarknadens unika karaktär, tycker jag att de
förändringar som har skett är långtifrån obetydliga.
Det förslag som vi nu debatterar kommer också att
underlätta konkurrensen ytterligare.
Fru talman! I fråga om kravet på en högre ambi-
tion när det gäller nattbefordran följer vi ett EU-
direktiv. Sedan är det en självklarhet att det är upp till
varje operatör att sätta sina egna mål. Det är väl ett
bra inslag i konkurrensen mellan de olika företagen.
På en fri marknad finns det flera incitament för ope-
ratörerna att sträva efter att uppnå en högre nivå,
framför allt i förhållande till sina konkurrenter. Det är
väl precis detta som är meningen med konkurrens, att
man skall sträva efter att bli bättre än de andra.
Avslutningsvis vill jag påpeka vad som gäller för
post i glesbygd. Av betänkandet framgår det att denna
fråga kommer att behandlas i den regionalpolitiska
utredningen. Vi socialdemokrater anser att det är
viktigt att alla landets invånare, oavsett var de bor,
har tillgång till en bra postservice. Staten har tagit sitt
ansvar för detta genom att riksdagen har antagit
postlagen. I den anges övergripande mål i form av en
samhällsomfattande posttjänst. Och i Postens tillstånd
framgår klart och tydligt att antalet hushåll som inte
har daglig postservice inte får öka.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna 3 och 5 och i övrigt till utskottets
hemställan samt avslag på övriga reservationer.

Anf. 74 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det blir en lite bakvänd debattordning
i och med att majoritetsförhållandena är omvända. I
repliken försvarar jag majoriteten i dessa två avseen-
den i stället för att ifrågasätta utskottets skrivning.
När det handlar om definitionen av begreppet
postal infrastruktur säger Hans Stenberg att verklig-
heten förändras och att vi därför inte kan definiera
vad postal infrastruktur är. Men i dag behövs det. När
vi i utskottet uppvaktades av Posten fick vi t.ex. klart
och tydligt höra att Posten ser t.ex. postnumren som
ett kapital, en tillgång, som man själv hanterar på ett
företagsmässigt vis, i stället för att det är något ge-
mensamt, en infrastruktur som alla skall kunna bruka.
Detsamma gäller naturligtvis för adressändringar och
för boxar, osv., nämligen att Posten bevisligen - det
har bevisats under flera år - vill behålla dem för att
behålla sin konkurrensfördel.
Om vi nu får en ordentlig definition av vad en in-
frastruktur är, innebär det också att vi befrämjar en
bättre konkurrenssituation. Och det vill vi ha ut av det
utredningsarbete som regeringen snarast skall åter-
komma med. Vi vill också att det tillsätts en utred-
ning om adressändringarna, så att adressystemet bryts
ut och hanteras fristående från Posten. Vi anser att det
som föreslogs i PTS-rapporten, att postoperatörerna
bildar en ekonomisk förening, också skall föreslås i
regeringens utredning.

Anf. 75 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det är olyckligt att i detalj
lägga in vad vi menar med postal infrastruktur. I detta
betänkande pekar vi ju ut ett antal områden, bl.a. det
som Tuve Skånberg tog upp, postnummersystemet,
postboxar och eftersändning av post och adressänd-
ringar. Det kan mycket väl komma till nya saker
framöver som vi inte ens kan föreställa oss vad det är.
I sådana fall, dvs. om vi ser att mer behöver tas in i
detta begrepp, är det lämpligt att riksdagen, om man
märker att tiderna förändras, ändrar lagstiftningen.
Men om man i dag skulle försöka göra en kartlägg-
ning av hur det ser ut, gissar jag att det skulle bli
något som man får göra om ganska snart. Och de
områden som Tuve Skånberg tar upp reglerar vi fak-
tiskt i detta betänkande.

Anf. 76 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag anser att riksdagens ledamöter i
huvudsak har kunnat inse var skiljelinjerna går. De är
inte så stora, men de finns verkligen. Jag vill därför
gå vidare och få ett svar när det gäller den reservation
som jag har valt att yrka bifall till, nämligen reserva-
tion 7 om skärpta krav på övernattbefordran av brev.
Håller inte Hans Stenberg med mig om att det är bra
att skärpa kraven på Posten, så att Posten får ökade
krav på sig när det gäller tiderna för övernattbeford-
ran?

Anf. 77 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Enligt min uppfattning är det en
överloppsgärning att agera på detta sätt. Vi har ju ett
EU-direktiv som vi använder som norm i detta sam-
manhang. Sedan är detta självklart en fråga om kon-
kurrens mellan de olika operatörerna.
Jag har varit ute på ganska många postkontor och
postterminaler. Där har jag sett att det finns en myck-
et stark strävan från Posten att bli bättre på detta om-
råde. Att skärpa lagstiftningen förändrar ju egentligen
ingenting. Som Tuve Skånberg redan vet ligger Pos-
ten redan i dag långt över detta mål. Och om man är
konkurrensutsatt strävar man självklart efter att bli så
bra som möjligt.
Det är lite märkligt att de partier som hela tiden
talar om den fria konkurrensen och om att den skall
vara allena saliggörande för att få en bra fungerande
marknad på område efter område samtidigt vill gå in
och peta i denna fria konkurrens för vissa företag. Jag
ser ingen mening med att göra det. Man strävar redan
i dag efter att bli så bra som möjligt.

Anf. 78 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har lite svårt att köpa Hans Sten-
bergs argument att man inte skall reglera den postala
infrastrukturen därför att utvecklingen går så fort. Just
genom att socialdemokraterna är så passiva vid detta
tillfälle så låter de egentligen hela regleringen ligga
inom ramen för den största postoperatören, nämligen
hos Posten. Passivt låter socialdemokraterna Posten
mer eller mindre styra och reglera marknaden. Och
det kan ju inte vara någonting som är särskilt önsk-
värt.
Jag tycker att det hade varit bättre att i dag på en
gång definiera och lägga in den postala infrastruktu-
ren och dess ramar och riktlinjer. Sedan finns det ju
ingenting som hindrar att regeringen nästa år, om
utvecklingen skulle gå så mycket snabbare, kan göra
ändringar. Men detta passiva ställningstagande, att
egentligen stärka och bevara Postens inflytande, leder
till en obalans när det gäller konkurrens och fria pos-
toperatörers möjligheter att hävda sig på en marknad
där Posten inte har speciellt goda records med alla
instämningar till Marknadsdomstolen som man under
årens lopp har hamnat i.

Anf. 79 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har väldigt svårt att se vad det
egentligen skulle leda till. Vad är det egentligen som
Per-Richard Molén saknar och som man skulle lägga
in här, förutom postboxarna, postnummersystemet
och det som regleras i övrigt i detta betänkande? Jag
har väldigt svårt att se att det skulle leda särskilt långt
att göra den här förändringen.
Det är riktigt att man i utredningen har lagt ett
förslag om det här men jag tycker att förslaget är
ganska luddigt skrivet. I praktiken innebär det att vi
från riksdagens sida tar en lag som vi inte riktigt vet
innebörden av. Vi överlåter åt Post- och Telestyrelsen
att bestämma vad som omfattas av lagen. Av rättssä-
kerhetsskäl känns det, tycker jag, inte som en bra väg
att gå.

Anf. 80 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Om man inte reglerar detta med post-
nummer utan bibehåller och konserverar systemet
med postnummer, postboxar och adressändringar får
vi en situation av formen status quo. Jag kan inte
förstå detta. Först har regeringen lämnat ett mandat
till Post- och Telestyrelsen, som sedan lägger ett
förslag om hur man skall lösa det här med adressänd-
ringar som upplevs så viktigt från de andra 70 aktö-
rernas sida. Vidare gäller det postboxar och post-
nummer. Sedan går regeringen inte med på förslaget,
trots att PTS:s förslag backas upp av Riksskatteverk-
et, Riksrevisionsverket, Kommunförbundet, Konkur-
rensverket och Lantmäteriverket. Fem stora stöttar
alltså PTS. Ändå går regeringen inte med på något
som är så kolossalt önskvärt. I stället nöjer man sig
med att låta Posten förhala, fördröja och försöka
förhandla fram privaträttsliga överenskommelser och
avtal som mera tillgodoser Posten än de andra.
Det är inte fråga om ett ärligt syfte att skapa mer
av rättvisa och jämställdhet när det gäller alla aktö-
rerna på postmarknaden.

Anf. 81 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag blir lite förvånad. Det är ju inte så
att vi i det här betänkandet inte reglerar postnummer-
systemet, postboxarna, eftersändningen av post och
adressändringarna. Allt det här regleras faktiskt i
detta betänkande. Jag blev ytterst förvånad när jag
hörde Per-Richard Moléns senaste inlägg.
Jag tror att inställningen hos Moderaterna och vis-
sa av de andra borgerliga partierna grundas på att
man går in i frågan med fel grundsyn. Man ser hela
postlagstiftningen som ett instrument för att skapa
likvärdiga konkurrensvillkor på postmarknaden. Det
viktigaste för er är ju att skapa likvärdiga konkur-
rensvillkor.
Det är klart att det är viktigt att ha likvärdiga kon-
kurrensvillkor, med en fungerande konkurrens, men
det är faktiskt inte det som är huvudsyftet. Det måste
ni också komma ihåg. Huvudsyftet med postlagstift-
ningen är att se till att alla människor i landet garante-
ras en bra postservice, oavsett var man bor. Nu råkar
situationen vara att vi faktiskt inte har en fungerande
marknad överallt och aldrig kommer att ha det. I den
yttersta glesbygden kommer det nämligen aldrig att
finnas en fungerande marknad för det här. Möjligen
kan en marknad skapas med statliga subventioner och
med konstlade medel men en fungerande marknad
finns de facto inte.
Vi måste ha en postlagstiftning som i grunden tar
sikte på människornas behov av postservice. Det är
det viktigaste, även om t.ex. detta med konkurrens-
neutralitet också är viktigt.

Anf. 82 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Vilka förändringar ser Hans Stenberg
inom postal infrastruktur inom ett par år eller inom 15
år?
Posten AB har besökt utskottet. Man angav inga
förändringar gällande den postala infrastrukturen.
Därför vore det mycket intressant om ni socialdemo-
krater kunde redovisa förändringar som så att säga
skulle minska er vilja att definiera begreppet postal
infrastruktur.

Anf. 83 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Det är just det som är bekymret. Om
jag kunde peka ut vilka nya system som skall komma
skulle jag inte tveka en sekund när det gäller att defi-
niera begreppet postal infrastruktur.
Vi ser här en teknisk utveckling. Ta t.ex. de mas-
sadresserade breven. Räkningar t.ex. skrivs i dag ut
på andra orter än där företaget ligger. Företaget kan
ligga i Gävle men räkningen skrivs ut i Sundsvall
t.ex. Där kan vi mycket väl tänka oss en helt annan
utveckling framöver med ny teknik. Det är ett exem-
pel men annat kan dyka upp framöver som vi i dag
inte har en aning om. Det är just därför som vi undrar
vad postal infrastruktur är. Är det brevlådan hemma?
Var skall gränsen dras? Allt det här behövs ju för att
postservicen skall fungera.

Anf. 84 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Att Hans Stenberg inte ser att några
förändringar är på gång behöver ju inte hindra oss i
dag att i lagen införa en definition av begreppet postal
infrastruktur. I fråga om nästa betänkande som skall
tas upp här i dag har jag uppfattat att ändringar i te-
lelagen är ständigt återkommande lagändringar. Vi
måste väl kunna göra motsvarande i postlagen när det
gäller definitionen av begreppet postal infrastruktur.

Anf. 85 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Mikael Johansson, vad är det egentli-
gen som fattas? Vad är det mer som vi - alltså utöver
postnummersystemet, postboxarna, eftersändningen
av post och adressändringen - behöver definiera?
Nämnda delar definieras ju och läggs fast här. Där
reglerar vi. Men vad är det som ytterligare behöver
regleras?
Mikael Johansson vill att jag skall peka ut vad
som kan komma. Men jag tycker att vi här faktiskt
reglerar vad vi i dag kan se och sätter upp regelverk
för det. Vad som föreslås i utredningen och vad PTS
önskar är ett slags luddig grund skrivning om vad
som är postal infrastruktur. Sedan skall man överlåta
åt PTS att självt avgöra vilka komponenter i det nya
som kommer som skall höra dit. Så tycker jag inte att
vi skall hantera detta.
Om vi när det gäller det nya som kommer vill
lägga in mer i begreppen skall vi ta den diskussionen
om det här i Sveriges riksdag. Vi skall inte överlåta åt
tjänstemän på Post- och Telestyrelsen att fatta de
besluten.

Anf. 86 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! När man inte i tid anmäler sig till de-
batten blir det som det blir. Jag har i alla fall fått fyra
minuters talartid och tackar för det.
Trots flera reservationer och en debatt som ger
intryck av stora motsättningar tycker jag att det är
viktigt att slå fast att det faktiskt finns en betydande
enighet i trafikutskottet och, hoppas jag, i denna
kammare om de beslut som vi nu är på väg att fatta
med anledning av propositionen om postal in-
frastruktur.
De beslut vi nu tar är ett betydande steg mot att
skapa rimligare och rättvisare villkor för de alltfler
aktörer som är verksamma inom området och som
länge ansett sig betraktade som småhandlare bredvid
stora starka Posten.
På de två punkter där utskottet vill gå längre än
regeringen vill vi uppdra åt regeringen att utreda
frågan om tillgång till adressändringssystemet. Dess-
utom tycker vi att postlagen bör tillföras en definition
av begreppet infrastruktur. Mer dramatiska än så är
inte våra två tillkännagivanden i frågan.
Per-Richard Molén dramatiserar så mycket han
kan här och sjunger väldigt tydligt avregleringens och
marknadens lov. Han angriper också oss i Centerpar-
tiet och säger att vi går monopolisternas ärenden
därför att vi inte var följsamma i postnummerfrågan.
Då är det intressant att ta del av vad de berörda
parterna säger, t.ex. Postoperatörernas förbund. Vi
fick ju alla brev från dem i april. De säger att det med
det förslag som nu faktiskt kommer, och som i allt
väsentligt tillstyrks, tas ett mycket betydelsefullt steg
mot en välfungerande marknad. Det är postoperatö-
rerna själva som säger det. De tycker att det är viktigt
och bra. Då tycker jag att det är lite magstarkt att
överdramatisera och göra detta till någon ideologisk
barriär och en stor fråga som vi skulle vara oense om.
Den kritik som funnits är att Posten AB ansetts
utnyttja den postala infrastrukturen som ett konkur-
rensmedel. Och det är naturligtvis så att för alla oss
som ser poänger med väl fungerande marknader är
rättvisa, likvärdiga villkor för olika parter av avgö-
rande betydelse. Det är sådant som pris, kvalitet och
funktion som skall vara avgörande för kundens val,
inte tillgången till en infrastruktur präglad av det som
en gång var en monopolsituation för det stora statliga
företaget.
I flera tidigare inlägg har redogjorts för majorite-
tens syn på dessa frågor, och reservationerna har
också redovisats. För Centerpartiets del är det en
hjärtefråga att vi har en väl fungerande grundläggan-
de samhällsservice över hela vårt land. Till detta hör
den postala infrastrukturen, liksom teleförbindelser,
vägar och kollektiva kommunikationer.
Därför är det av central betydelse för oss att sam-
tidigt som vi bejakar och ställer oss positiva till
mångfald, konkurrens och marknadstänkande betona
hela landets rätt till en god grundläggande samhälls-
service. Det är samhällets ansvar. Och där är en dag-
lig god postservice en av de viktigaste delarna. Även
om alltfler av oss nu är uppkopplade på datanätverk
och Internet med sekundsnabb kommunikation är
fortfarande den traditionella postservicen av mycket
stor betydelse.
Vi fick för några månader sedan exempel på hur
viktigt detta är för vanliga människor när Betalservi-
ceutredningen kom med sitt förslag med dramatiska
försämringar i möjligheterna till kassaservice ute på
landet. Det visade vilken oerhört stor betydelse detta
har för väldigt många människor, om vi menar allvar
med att hela Sverige skall kunna leva och utvecklas.
Fru talman! Mina fyra minuter har gått, och jag
vill avsluta med att säga att jag självklart står bakom
alla de reservationer där vi varit delaktiga. För tids
vinnande yrkar jag inte bifall till samtliga utan bara
till reservation 8.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

9 § Ändringar i telelagen m.m.

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU12
Ändringar i telelagen m.m. (prop. 1998/99:92 och
prop. 1998/99:72)

Anf. 87 TOM HEYMAN (m):
Fru talman! Vi har fått en ny telelag att behandla,
en lag som utgår från ett EU-direktiv. Men de svens-
ka lagstiftarna har i sin nit gått längre än vad direkti-
vet kräver och därmed skapat problem i Sverige.
Det är väl känt att polisen i sitt spaningsarbete
väldigt ofta rutinmässigt spårar telefonsamtal. I ett
uppmärksammat mål i våras, som gällde ett mord
inom rivaliserande mc-gäng, var telefontrafiken det
avgörande beviset för att få en fällande dom.
Den franska polisen har nyligen löst ett uppmärk-
sammat fall på Korsika genom att kartlägga telefon-
trafiken under en förhållandevis lång tid. I den nu
pågående utredningen om polismorden i Östergötland
kan telefontrafiken vara av stort intresse i brottsut-
redningen.
Med den nya lagstiftningen blir detta inte möjligt.
För i de flesta fall har man ingen misstänkt när man
börjar. Man har inga domstolsbeslut att stödja sig på,
och därmed kommer det heller inte att finnas några
uppgifter som kan användas eftersom telefonbolagen,
enligt 49 § "skall utplåna eller avidentifiera uppgif-
terna vid samtalets slut eller när meddelandet nått
mottagaren".
Direktivet är mera oklart skrivet. Enligt artikel 1
punkt 1 skall uppgifterna visserligen utplånas. Läser
man vidare ser man under punkt 5 att det inte skall
påverka behöriga myndigheters möjligheter att få
uppgifter enligt nationell lagstiftning. Det är inte
solklart hur detta skall tolkas, men den svenska lag-
stiftningen ger inte samma frihet.
Vi upptäckte detta allför sent. Tyvärr, fru talman,
kan det lätt ske. Det går inte att fördjupa sig i detal-
jerna i varje mening i alla de texter som vi varje
vecka förutsätts besluta om. Det framgick inte av
propositionens text att de svenska reglerna skulle vara
annorlunda än direktivets. Vi har därför av formella
skäl inte kunnat lägga fram något konkret förslag till
motsvarande lagändring i vår reservation.
Den moderata motionen utgår från problemet med
direktivet, och vi begär att regeringen tar upp denna
fråga i kommissionen så att det vällovliga kravet på
stärkt integritetsskydd inte också blir en skyddande
mur för kvalificerad kriminalitet. Det gäller närmast
en ändring av artikel 6 i teledataskyddsdirektivet.
Majoriteten visar stor förståelse för de synpunkter
som vi fört fram i motionen. Problemet är väl snarast
att majoritetens uppfattning inte stämmer med lagför-
slaget. Den välvilliga förhoppningen att regeringen
skall återkomma till riksdagen, om det visar sig att
lagen medför problem, blir också meningslös. Lagen
förutsätts träda i kraft om en månad. Så skadan är
redan skedd.
Jag vet inte om det är tekniskt möjligt för telebo-
lagen att ändra sina dataprogram till dess, eller om
regeringen kan utfärda någon form av dispens tills
vidare, men så mycket är helt klart att om lagen skall
följas som den är skriven uppstår mycket stora pro-
blem i polisens arbete.
Jag yrkar därmed bifall till reservation nr 1.
Moderata samlingspartiet stöder även reservation
nr 2. Integritetsfrågor är viktiga och skall inte kunna
förändras genom myndighetsbeslut.
Slutligen, fru talman, för vi fram konkurrensfrå-
gorna i reservation nr 3. Det är kända synpunkter som
vi framfört här i kammaren många gånger, och jag
yrkar inte bifall till dessa reservationer i dag.

Anf. 88 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! De ändringar i telelagen som riksda-
gen nu skall besluta om innebär ett förverkligande av
ett antal EG-direktiv, som syftar till att stärka både
integritetsskyddet samt abonnentens makt gentemot
teleoperatören. Lagändringarna skall också syfta till
att möjliggöra en ökad konkurrens på teleområdet.
Kristdemokraterna välkomnar denna inriktning,
och vi är i grunden positiva till lagändringarna. Där-
emot har vi en del synpunkter på bl.a. den omfattande
detaljregleringen, vilket föranleder mig att yrka bifall
till reservation nr 2.
Fru talman! Kommunikationsforskningsbered-
ningen har i sitt remissvar funnit att införlivandet av
direktiven i telelagen verkar komplicerat och oge-
nomskinligt, varför direktiven i stället borde faststäl-
las i särskild lag där den principiella grundnivån ges,
oberoende av vilken teknisk lösning som i praktiken
för tillfället avses. Vi delar denna uppfattning, och
därav reservationen.
Utöver de reservationer vi deltar i har vi i vår mo-
tion T22 tagit upp två andra saker som regeringen
borde ta till sig. Det ena är att sätta stopp för den
snedvridna prispolitiken som Telia tillämpar på
ISDN-tjänster. Det verkar på priserna som om förste
abonnenten på en plats får betala hela framdragning-
en. Exemplet i Computer Sweden nyligen visade att
en privatperson som hade ISDN skulle få betala
60 000 kr för att flytta mellan två Stockholmsförorter.
Det är alltså inte bara i glesbygden som det är dyrt
med ISDN. Denna teknik är inte den slutgiltiga lös-
ningen, men den har stor betydelse för småföretagare,
distansarbetare och studerande. Det finns uppenbarli-
gen för liten konkurrens på dessa tjänster. Vi har i
motionen begärt att regeringen skall utnyttja sitt be-
myndigande i telelagen och sätta ett pristak för dessa
tjänster.
Dessutom vill vi omdefiniera § 1 i telelagen, så att
man byter ordet "låghastighetsmodem" till
"höghastighetsmodem". Det skulle innebära att alla
operatörer som vill tillhandahålla teletjänster måste
höja hastigheten väsentligt. Tyvärr fick vi inte gehör
för dessa yrkanden rent formellt, eftersom de ligger
utanför regeringens proposition. Men, fru talman, vi
avser att återkomma i denna fråga. Avregleringen och
den fria konkurrensen skall naturligtvis åtföljas av
omtanke om glesbygden och om konsumenterna.
Därför hade det varit på sin plats med en kommentar
från majoriteten om just priserna på ISDN-tjänsterna.

Anf. 89 STURE ARNESSON (v):
Fru talman! Först ber jag att få yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet.
År 1993 togs det första steget mot en avreglerad
telemarknad i Sverige, och inom EU har telemarkna-
den avreglerats i de flesta länder 1998. I EU har nu
vissa direktiv antagits mot en ytterligare avreglering,
och regeringens förslag innebär en anpassning till
dessa direktiv.
Tom Heyman påpekar att teleoperatören, för att
stärka teleabonnenternas integritetsskydd, skall utplå-
na eller avidentifiera uppgifter efter samtalets slut. Vi
var först, i likhet med Tom Heyman och Moderater-
na, lite tveksamma till detta. Men det här gäller inte
om beslut har fattats om hemlig teleavlyssning eller
teleövervakning. Och om abonnenten begär spårning
av störande samtal skall uppgifterna också lagras och
hållas tillgängliga av teleoperatören. Det tycker vi
låter betryggande och ser därmed ingen anledning att
stödja Moderaternas reservation.
Vissa bestämmelser i de aktuella direktiven är på
en sådan detaljnivå att de inte lämpar sig för lagregle-
ring. Vi anser det tillfyllest att regeringen får meddela
närmare föreskrifter i dessa frågor. Det gäller be-
handling av personuppgifter, tillhandahållande av
nummerpresentation, vidarekoppling och katalogupp-
gifter.
Vi har kommit en bit när det gäller avreglering.
Nummerportabilitet, dvs. att man får behålla numret
vid byte av teleoperatör, införs den 1 juli 1999, och
s.k. equal access genomförs den 11 september 1999.
Då kan man välja vilken operatör man vill och behö-
ver sedan inte slå ett särskilt prefix.
Däremot vill vi behålla accessnätet i statens ägo.
Vi tror att detta befrämjar konkurrensen på teletjäns-
ter genom att vi upprätthåller en maximal tillgänglig-
het för alla operatörer. Detta är också en garanti för
tillgängligheten i glesbygden.
När det gäller s.k. tredjepartsaccess i mobiltele-
fonnätet, dvs. att vissa tillståndshavare genom till-
ståndsvillkor kan åläggas skyldighet att tillhandahålla
nätkapacitet i sina mobila telenät, är vi i Vänsterparti-
et negativa. Vi menar att de nya operatörerna kommer
till ett dukat bord. De slipper investera i det som är
dyrt, nämligen det mobila accessnätet, dvs. basstatio-
nerna. Vem vill i så fall investera i nya nät i framti-
den? Och täckning i glesbygd, som Torgny Daniels-
son från Värmland har en motion om, kan vi i så fall
bara drömma om.
Slutligen vill jag säga att vi, när det gäller framti-
da investeringar i bredband för IT, har samma inställ-
ning. Vi menar att staten bör äga eller åtminstone
kontrollera detta och upplåta det till olika operatörer.

Anf. 90 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt, Sture Arnesson, att det
finns ett undantag om det finns ett domstolsbeslut om
registrering av samtalen. Men problemen uppstår ju i
de fall då man inte har den mycket starka misstanke
som krävs för att få ett domstolsbeslut, och så är det i
de flesta fall. Man har kanske bara en skälig förmo-
dan. Man kanske bara har tagit en misstänkt på gatan.
Man har kanske haft ett inbrott och vill veta vilka
som har ringt till telefonen i lägenheten. Det kommer
inte att bli möjligt att få den här typen av uppgifter.
Det är det problemet som vi lyfter fram. Det andra är
naturligtvis inget problem, som Sture Arnesson säger.

Anf. 91 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag håller med om detta. Men det här
är samtidigt en integritetsfråga, och jag tycker inte att
man skall kunna avlyssna vem som helst på lösa
boliner. Det skall finnas en skälig misstanke, och
polisen skall ha tillstånd till detta.

Anf. 92 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Det rör sig inte om avlyssning. Det är
en helt annan sak. Det här rör sig om att spåra kopp-
lingar.

Anf. 93 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt, men jag hävdar nog än-
då att integriteten kan kränkas i de fallen.

Anf. 94 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Sverige är ett telefonland, både när
det gäller det fasta nätet och mobiltelefonanvändan-
det. Telelagen är en färskvara. Vi ändrar den varje år.
Man kan tycka att det är lite jobbigt att hänga med i
svängarna för att kunna följa lagen, men vi skall ha
klart för oss att den här snabba tekniska utvecklingen
och internationaliseringen underlättar för kommuni-
kationer mellan människor, individer och företag. I
och med avregleringen i Sverige och i resten av EU
måste lagstiftningen anpassas. Vi måste se till att vi
har en modern lagstiftning som är anpassad till den
nya tekniken.
I Europeiska unionen skall vi ha en gemensam
öppen telemarknad, och vi skall nu införliva några
EU-direktiv som flera länder redan har införlivat. Vi
skall ha ett starkt integritetsskydd, men vi skall även i
framtiden kunna använda oss av teleavlyssning och
teleövervakning i brottsbekämpande arbete. De som
blir telefontrakasserade skall också ges möjlighet att
stänga av ett visst nummer, så att t.ex. någon som
ringer upp en kvinna flera gånger på en natt inte når
fram.
Vi skall se till att direktivet om personuppgifter
och skydd för privatlivet inom telekommunika-
tionsområdet införlivas. Vi skall tillhandahålla det
öppna nätverket. Det är också ett direktiv. Och det
handlar om direktivet för tjänster när det gäller tele-
kommunikation i en konkurrensutsatt miljö.
Det är en ganska stor samsyn i utskottet när det
gäller dessa frågor och att vi nu införlivar de här
direktiven. Det är egentligen bara några få frågor som
skiljer oss åt. Det gäller bl.a. det som Moderaterna
har tagit fram om brottsbekämpande uppgifter. Vi går
Tom Heyman till mötes. Vi skriver i stort sett det-
samma som står i hans reservation, nämligen att det
finns skäl för regeringen att i EU-samarbetet verka
för en effektiv brottsbekämpning och att återkomma
och redovisa resultatet för riksdagen.
Det finns också en reservation som handlar om att
det är för många detaljer och om att vi har valt att ta
bort en del saker från lagen. Men det har vi gjort just
av den anledningen att det är många detaljer. Det är
för detaljrikt för att man skall kunna ha med det i
lagen. Av den anledning finns det nu i direktiven i
stället.
Med dessa ord vill jag yrka bifall till hemställan i
betänkandet, och jag tycker att vi nu vässar lagstift-
ningen ännu en gång.
Tack!

Anf. 95 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Det är nog precis som Monica Green
säger: Telelagen är med dagens utveckling en
färskvara. Det är viktigt att vi följer den noga och
försöker anpassa den så att den inte blir ett hinder för
utvecklingen.
Telemarknaden har ju avreglerats i Sverige, och
det har inneburit att främst storföretagen och stor-
stadsområdena på många sätt har fått förbättringar.
Glesbygden och de mindre företagen har inte alls i
samma utsträckning kommit i åtnjutande av dessa
förbättringar. Detta är bakgrunden till den reservation
som jag vill yrka bifall till, nämligen reservation 4 om
uppföljning och utvärdering. Vi tycker att det finns
anledning att titta på vilka konsekvenser detta har
fått. Johnny Gylling var också inne på hur orimligt
det här kan slå, när man får betala avgifter beroende
på huruvida det redan finns en anslutning till ISDN
eller inte i det aktuella området.
Sedan, fru talman, skulle jag vilja gå emot det
som är brukligt och yrka bifall till en reservation som
vi inte är delaktiga i men som jag redan i utskottet
aviserade att vi kanske ville ansluta oss till, nämligen
moderaternas reservation 1. Jag tycker att det ligger
väldigt mycket i den argumentation som Tom Hey-
man redovisar här i kammaren. När man funderar på
de här frågorna är det ingen tvekan om att detta
kommer att innebära betydande svårigheter för poli-
sen att jobba effektivt. Vi har på senare tid sett exem-
pel på att man haft mycket stor nytta av att kunna gå
in och kolla mobiltelefontrafik mellan brottslingar.
Det är naturligtvis en omöjlighet att i förväg peka ut
alla de presumtiva människor som kommer att hamna
i de här situationerna. Därför ser vi det som en för-
svårande omständighet om riksdagen nu skulle gå på
det här EG-direktivet såsom regeringen och majori-
teten föreslår.
Vi tycker att det ligger väldigt mycket i den ar-
gumentation som har redovisats och yrkar alltså bifall
också till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

10 § Utveckling av nya bilmotorer och alterna-
tiva drivmedel

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1998/99:NU12
Utveckling av nya bilmotorer och alternativa drivme-
del

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

11 § Vissa utrikeshandelspolitiska frågor

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1998/99:NU13
Vissa utrikeshandelspolitiska frågor (skr. 1998/99:59)

Anf. 96 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Jag skall redan från början tala om att
jag kommer att hålla på något längre än mina anmäl-
da sex minuter.
Sverige har under lång tid varit en stark föresprå-
kare för frihandel. Det finns få ting som så fram-
gångsrikt verkar som tillväxt- och välståndsskapande
kraft i vår värld som det fria handelsutbytet mellan
länder. Tillsammans med en liberaliserad handel är
fria kapitalrörelser också ovärderliga som instrument
för välfärdsutvecklingen såväl i vårt eget land som i
världen i övrigt.
I takt med den snabba globaliseringen har han-
delsutbytet i världen vuxit. Samtidigt har också för-
ståelsen för värdet av en friare världshandel där också
kapital kan röra sig fritt ökat. När WTO trädde i kraft
1995 fick världen i ett slag betydligt klarare handels-
politiska spelregler, både vad gäller tullar och andra
regler. Världshandeln fick då äntligen ett genuint
globalt regelverk där i princip alla regler skall gälla
alla medlemsländer.
Samtidigt ändrades förutsättningarna för det
svenska handelspolitiska agerandet radikalt i och med
att Sverige blev medlem i EU. Sverige tvingades att
ta över ett gränsskydd som delvis rimmar illa med
svensk handelspolitisk tradition och som strider mot
svenska näringslivsintressen.
Dock uppvägdes dessa nackdelar av att vi fick
möjlighet att påverka EG:s handelspolitik. Det är
viktigt att Sverige utnyttjar detta. Sverige bör ta vara
på varje chans att aktivt driva och främja frihandelns
idéer inom den största handelspolitiska enheten i
världen. I det arbetet är det en styrka att det råder en
bred politisk enighet i vårt land om värdet av en libe-
raliserad världshandel.
Oberoende av regering har Sverige under årens
lopp varit en stark kraft i de internationella handels-
förhandlingarna. Det ligger nu ett stort ansvar på
regeringen att fortsätta den frihandelsvänliga linjen
genom att vara pådrivande i EG inför en kommande
WTO-runda.
Efter de glädjande framgångar för världshandeln
som uppnåddes efter åtta års GATT-förhandlingar
och genom bildandet av Världshandelsorganisatio-
nen, WTO, återstår det en hel del arbete för att vidga
och trygga frihandeln globalt. Det är därför mycket
bra att regeringen arbetar för att en ny WTO-runda
skall komma till stånd och att rundan skall ha en bred
och omfattande dagordning.
Det är uppenbart att WTO måste stärkas och att
WTO:s tvistlösningsmekanism måste förbättras så att
den kan fungera som ett effektivt verktyg mot pro-
tektionism. WTO måste få bättre möjligheter att stop-
pa uppseglande handelskonflikter liknande den sorg-
liga banankonflikten mellan EG och USA.
Det är utan tvivel en svår men mycket viktig upp-
gift för Sverige att verka för en liberalare utformning
och tillämpning av EG:s olika handelspolitiska in-
strument. För WTO-rundan bör EG sätta som mål att
avskaffa alla tullar på industrivaror.
Sverige bör vidare ta på sig rollen att konsekvent
försöka minska användningen av antidumpningsåt-
gärder inom EG. Dessa åtgärder är visserligen ett
tillåtet instrument i WTO. Likafullt är det viktigt att
förhindra att den europeiska unionen och därmed
Sverige i vår omvärld framstår som tillskyndare av
antidumpningsåtgärder för att lösa ekonomiska eller
strukturella problem i enskilda medlemsländer.
Bland viktiga områden som bör komma upp på
WTO:s dagordning finns reglerna för tjänstehandeln
- inte minst gäller det den exploderande elektroniska
handeln - och de konkurrensrättsliga frågorna.
Ett annat område som WTO bör ta sig an är att
skapa regler för icke-diskriminering, investerings-
skydd och transparens när det gäller investeringar.
Lika angeläget som det är för vårt land att få direktin-
vesteringar till Sverige är det för u-länderna att få den
draghjälp genom kapitalöverföring, överföring av
kunskaper och utvecklingskraft som direktinveste-
ringar medför.
När det gäller jordbrukspolitiken har Sverige ge-
nom medlemskapet tagit åtskilliga steg tillbaka ur
frihandelssynpunkt. Sverige bör verka för att EG,
som den största aktören i WTO med betydande sub-
ventioner, förändrar den europeiska jordbrukspoliti-
ken så att den kan integreras med världsmarknaden.
Det är värt att ytterligare en gång slå fast att Sve-
rige har en lång tradition som frihandelns förespråka-
re i internationella sammanhang. Det är en tradition
som är väl värd att ömt vårda och värna mot alla
försåtliga tendenser till protektionism.
Det som inför det förestående WTO-arbetet fram-
står som bekymmersamt är att Sveriges regering nu
säger sig vilja prioritera arbetsvillkor och miljö i den
nya WTO-rundan. Att slå in på en sådan väg vore att
svika den traditionella svenska frihandelslinjen.
Vi vet att dessa områden är oerhört kontroversi-
ella för u-länderna. Under Singaporemötet kom man
efter omfattande diskussioner fram till att forumet för
att förbättra villkoren på arbetsplatserna är och skall
vara ILO. Man enades om att sekretariaten i WTO
och ILO skulle hålla kontakt.
Slutsatsen i Singapore blev alltså att dessa för u-
länderna så kontroversiella frågor inte skulle inlem-
mas i WTO:s förhandlingsarbete.
Fru talman! De minst utvecklade länderna är i dag
inte i stånd att utnyttja alla de fördelar en friare
världshandel kan ge. Den viktigaste biståndsinsats vi
kan göra för de fattigaste länderna är att hjälpa dem
att införlivas i det marknadsekonomiska systemet och
stödja dem för att få i gång en ekonomisk utveckling.
Därför skall vi underlätta för dem att sälja sina varor,
varav jordbruksprodukter, textil och konfektion är
huvudprodukter i många utvecklingsländer.
Inlindat i fagra ord om mänskliga rättigheter och
arbetsvillkor framförs från fackligt håll, från socia-
lister och nu från regeringen krav på sociala åtgärder
och miljöåtgärder i WTO. Man tar moraliska argu-
ment till hjälp när man av egoistiska skäl vill hindra
och försvåra den fria handeln med utvecklingsländer-
na.
Sverige stöder utvecklingsländerna bäst genom att
inom ramen för EG öppna handeln för de varor som
dessa länder är bäst på att producera.
Lika viktigt som det var för Sveriges ekonomiska
utveckling, när vi befann oss i industrialismens vag-
ga, att våra varor kunde exporteras är det för u-
länderna i dag att handeln med deras varor inte av
diffusa anledningar utsätts för handelshinder. Rege-
ringen är inne på fel väg när man stöder de tendenser
till protektionism som framskymtar i förtäckta orda-
lag om arbetsvillkor och mänskliga rättigheter.
För vårt eget lands ekonomiska och sociala ut-
veckling har det sedan historisk tid varit direkt avgö-
rande att de varor som vi producerat kunnat exporte-
ras utan försvårande hinder. Det är genom handeln
som vårt lands utveckling från fattigt jordbrukssam-
hälle till industrination blivit möjlig. Med den be-
gränsade hemmamarknad som en befolkning på
mindre än nio miljoner invånare ger gäller denna
sanning även i dag. Vi behöver bara se på oss själva
för att inse den fria handelns betydelse.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1 till betänkandet.

Anf. 97 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tycker först och främst att det är
bra att vi har fått en skrivelse om handelspolitiken,
som vi nu behandlar i riksdagen. Handelspolitiken är
ju oerhört viktig, kanske den allra viktigaste driv-
kraften för en ekonomisk utveckling. Ändå kanske
inte min och Centerpartiets uppfattning till alla delar
stämmer exakt överens med moderaternas, som vi
kunde lyssna till alldeles nyss.
Frihandeln är oerhört viktig, men vi tycker att den
också måste förenas med t.ex. att man tar hänsyn till
internationella miljööverenskommelser och sådana
saker. Annars tror vi inte att det fungerar i längden.
Skall man ha en total frihandel, utan några som helst
restriktioner och regler, förutsätter det att alla männi-
skor har total överblick och total kunskap om både
miljö och andra effekter. Den kunskapen tror vi kan-
ske inte riktigt att alla människor i världen besitter.
Dessutom finns det en mängd ekonomiska intressen
som kan vilja åsidosätta just de saker som vi tycker
att det är viktigt att slå vakt om.
Men jag vill slå fast att det är mycket angeläget att
vi i Sverige ständigt arbetar för att värna principen för
frihandel och uppmärksammar protektionistiska in-
slag i det internationella handelsutbytet. Vi har ju
noterat ett mycket slående exempel på protektionism
inom EU. Det var den oacceptabelt långa tid det tog
att komma fram till ett handelsavtal med Sydafrika.
Det var EU:s skydd för sina egna jordbruksprodukter
som lade hinder i vägen. Nu finns det långt om länge
ett avtal. Det var förskräckande att det tog så lång tid.
Vi är många som är kritiska till det.
I den kommande WTO-rundan bör man ha en
bred och omfattande dagordning. Det är nog alla
överens om. Men vi tycker att frågor som ägande,
miljö, arbetsrätt, mänskliga rättigheter och de fattiga
ländernas situation också skall in i de här förhand-
lingarna. Vi menar att globala miljöproblem måste
lösas genom multilateralt samarbete.
Flera av villkoren brukar det hänvisas till som
handelshinder, ibland även av fattiga länder. Det är en
känslig fråga. De uppfattar vissa krav som lyxkrav.
Men mot det kan man också nämna USA:s vilja att
sprida hormonbehandlat kött över världen. Det finns
intressen både hos de fattigaste länderna och de ri-
kaste. Därför är det viktigt att man har ordentliga och
stabila överenskommelser och att den kommande
WTO-rundan verkligen tar hänsyn till alla olika in-
tressen, så att inte något väger över, utan att vi verkli-
gen får det som mänskligheten behöver för sin fram-
tid. Det är det som vi skall värna, liksom att vi också
får sådana mekanismer för att skydda konsumenter.
Märkning är en mycket viktig fråga när det gäller
livsmedels kvalitet. Livsmedel är den fråga som dis-
kuteras allra mest. Jordbruket, maten och hälsan
hänger ihop. Det är naturligtvis oerhört känsligt. Det
är kanske också det mest omfattande området, där det
är svårast att komma fram. Vi menar egentligen att
det går att upprätthålla den jordbrukspolitik som man
har i EU, fast vi vill förändra den på sikt, och samti-
digt tillgodose u-ländernas krav på export. Man skall
inte ha de här höga skyddsmurarna för u-länderna,
utan de skall också kunna exportera sina produkter.
Det som också är viktigt är att u-länderna inom
sig får möjlighet till avsättning för sina produkter och
kan försörja sin egen befolkning. I många länder är
det faktiskt ett stort problem.
När det gäller jordbruket finns det något som bru-
kar kallas multifunktionalitet. Den näringen har så
många andra effekter på hela samhället och hela mil-
jön att man inte enbart kan titta på pengar och handel
fram och tillbaka. Man måste faktiskt ta hänsyn till
t.ex. biologisk mångfald, miljö och sådana saker.
Det pågår en patentering av jordbruksprodukter.
Den skall vara färdig före år 2000. Många u-länder
håller på med sådan verksamhet och försöker komma
fram inom det området. Men man har mycket svårt att
hinna med det inom den angivna tiden. Det finns krav
på att man skulle kunna förlänga implementeringsti-
den med fem år så att man får tid att genomföra detta.
Det handlar väldigt mycket om att bönder i de
fattiga länderna skall kunna använda sitt eget utsäde
och sådana saker och därmed också hävda den biolo-
giska mångfald och den genetiska resurs som det
innebär att använda det urgamla utsäde som man
alltid har använt. Det hotas nu. Det är viktigt att vi i
Sverige slår vakt om den delen.
En del av detta har vi skrivit om i den ganska om-
fattande reservation som vi tillsammans med kristde-
mokraterna har fogat till betänkandet. Hade utrikes-
handelsministern varit här, som han skulle vara enligt
talarlistan, skulle jag ha ställt några frågor till honom
om hur han ser på just de här frågorna. Men det får
väl anstå till ett annat tillfälle när han är i kammaren.
För jag tror att det är ministern som borde svara på
sådana frågor.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 2 till detta betänkande.

Anf. 98 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! De internationella kontakterna och
handelsförbindelserna har varit och är en förutsätt-
ning för tillväxt i den svenska ekonomin och den
höjning av levnadsstandard och välfärd som skett
under hela industrialiseringen av vårt land. Sverige
har som en liten öppen ekonomi med ett stort inter-
nationellt beroende ett starkt intresse av att handels-
förbindelser och andra internationella utbyten kan ske
så obehindrat som möjligt, men samtidigt inom ramen
för ett fungerande system av rättsregler och överens-
kommelser.
Därför är från svensk synpunkt fortsatta förhand-
lingar inom WTO om ytterligare liberaliseringar av
handeln och förbättring av de internationella spelreg-
lerna mycket angelägna. Det är ingen slump att fri-
villiga överenskommelser som syftar till förbättringar
kallas för liberaliseringar.
Även länder och regimer som på intet sätt kan
kallas liberala inser många gånger i praktiken att
förändringar i liberaliserande riktning gynnar också
den egna nationen. Samtidigt skapar också liberalise-
ringar inom handelns område på lång sikt ett tryck på
demokratiseringar i auktoritära och odemokratiska
länder. Liberalisering av världshandeln har varit en
motor för tillväxt i olika länder. Det är de länder som
har varit öppna mot omvärlden som lyckas bäst sett i
ett längre perspektiv.
Det finns i dag en oro främst i i-länderna för att
konkurrens från låglöneländer skall slå ut företag och
jobb i industrivärlden. Men erfarenheterna från vår
egen industrialiseringsprocess visar att vår ökade
öppenhet mot omvärlden ledde till tillväxt och ökad
sysselsättning både i Sverige och de länder vi har
handlat med. Att försöka skydda sig mot omvärlden
med tullar och andra handelshinder kan verka tryggt
på kort sikt, men leder på längre sikt bara till förstel-
ning, sämre standard och lägre sysselsättning.
En liberal marknadsekonomi innebär öppenhet
och snabb spridning av information. Arbetet för en
öppnare handel måste därför fortsätta både för eko-
nomins och demokratins skull. Vi delar därför upp-
fattningen att det behövs en ny WTO-runda med en
bred inriktning.
Handeln med jordbruksprodukter är, som det står i
skrivelsen, en nyckelfråga. Den senaste tidens pro-
blem omkring jordbruksförhandlingarna inom EU
visar på det stora behovet av liberaliseringar även
inom detta område.
Ett expanderande område är tjänstehandeln. Två
tredjedelar av produktionen i Sverige består av tjäns-
ter, medan handeln med tjänster är mindre än handeln
med varor. Det finns ett betydande behov av avregle-
ringar och borttagande av handelshinder för tjänste-
handeln i de kommande förhandlingarna.
Förutom de finansiella tjänsterna är transportsek-
torn ett sådant område. Regeringens skrivelse är för-
hållandevis insiktsfull när det gäller nyttan av ett fritt
varu- och tjänsteutbyte. Man vill i förhandlingarna gå
vidare för att nå en ökad öppenhet för tjänsteutbyte.
Det är bra. Jag skulle önska att samma öppenhet
skulle råda för produktionen av tjänster inom Sverige.
Fru talman! Det är möjligt att de behov av multi-
laterala regler för investeringar som inte kunde lösas i
de MAI-förhandlingar som fördes inom OECD kan
lösas inom WTO. Det är av stor vikt att nå fram till
en överenskommelse som ger stabila ramar för inter-
nationella investeringar och som samtidigt tar hänsyn
till de olika berörda parternas legitima intressen.
Sverige har ett intresse av att frågor om konkur-
rens också beaktas i ett internationellt sammanhang.
Sambandet mellan handel och konkurrens har stude-
rats inom WTO under ett par års tid. Det är bra om
det går att nå multilaterala överenskommelser som
stärker konkurrenspolitiken. Nära kopplat till detta
område är antidumpningsreglerna. Dessa används i
praktiken ofta som handelshinder. Sverige bör i för-
handlingarna eftersträva att möjligheterna att åberopa
antidumpningsklausuler begränsas.
Internationell handel, miljö och arbetsvillkor är ett
mycket kontroversiellt område. Många u-länder
fruktar med detta att de krav på förbättrade arbetsvill-
kor som ställs av i-länder i själva verket är en form av
protektionism. Det är berättigat att fråga varför inte u-
länder skall ha möjligheten att arbeta sig upp ur fat-
tigdom på samma sätt som de nuvarande i-länderna
gjorde under sin industrialiseringsprocess - så också
Sverige. Samtidigt har det visat sig att de krav som
konsumenterna i i-världen ställer på de produkter som
bjuds ut kan vara ett kraftfullt instrument för att via
dessa företag driva fram bättre arbetsvillkor och ut-
bildning i de u-länder där dessa företag är verksam-
ma.
Också den elektroniska handeln växer starkt. Det
är oklart om viktiga handelspolitiska aspekter av
elektronisk handel täcks av nuvarande WTO-regler.
Det är angeläget att det finns ett fungerande regelverk
som inte i onödan hindrar denna handel - däribland
det svenska förbudet mot export av krypteringspro-
gram.
Tvistlösningssystemet inom WTO bör också ses
över. I det s.k. banankriget mellan EU och USA häv-
dar båda parter att man har anpassat sig till WTO:s
regler. Förutom det beklagliga att EU över huvud
taget har givit sig in i något som i praktiken liknar
protektionism, visar detta fall att frågan om hur
WTO:s regler skall efterlevas behöver lösas.
Sverige bör inom EU vara pådrivande när det
gäller liberalisering av handel. Det gäller inte minst
att öppna EU-marknaden för utomstående. Samman-
taget är det oerhört viktigt att den kommande WTO-
rundan kan leda till fortsatta handelsliberaliseringar
till nytta för människorna både i i-länderna och u-
länderna.
Fru talman! Det är synd att vår handelsminister
inte är här i dag. Jag hade velat ställa ett antal frågor.
Jag får vänta med det till något annat sammanhang.
Jag slutar med att yrka bifall till reservation nr 1.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.26 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00

11 § (forts.) Vissa utrikeshandelspolitiska frågor
(forts. NU13)

Anf. 99 MARIE GRANLUND (s):
Fru talman! Sverige har en lång tradition av att
värna frihandelns principer och bekämpa protektio-
nistiska inslag. För ett litet land som vårt, med stort
utrikeshandelsberoende, har detta varit - och kommer
att vara - en oerhört viktig förutsättning för vårt väl-
stånd. Frihandel är likaså en avgörande drivkraft för
den globala ekonomiska utvecklingen - inte minst i
tredje världen.
Men det är viktigt att inte slå sig till ro med dessa
framsteg. Sverige måste hela tiden aktivt driva på för
en friare världshandel och minskad protektionism.
Det är nu dags för en ny förhandlingsrunda i
Världshandelsorganisationen. Skälen till den nya
rundan är följande:
- att förbättra förutsättningarna för tillväxt i värld-
sekonomin
- att ge krisdrabbade länder bättre möjligheter att
återhämta sig
- att motverka nya protektionistiska tendenser
- att minska handelshinder mellan handelsblock
- att effektivisera EG:s inre marknad
- att ge näringslivet bättre möjligheter att sälja sina
produkter på marknader utomlands.

Särskilda ansträngningar kommer från svensk sida
att göras på de områden där EU fört en mer restriktiv
politik än vad Sverige gjort. Det gäller bl.a. områden
som teko och jordbruk. Det handlar om användandet
av handelspolitiska skyddsinstrument. Det handlar
om att motverka användningen av antidumpningsåt-
gärder.
Precis som regeringen tar upp i sin skrivelse är det
viktigt att dagordningen för förhandlingarna blir bred
och omfattande.
Fru talman! Regeringens skrivelse utgör en grund
för en bred och öppen debatt med samhällets alla
berörda intressenter, såsom näringsliv, fackföreningar
och andra intresseorganisationer beträffande de om-
råden som Sverige har prioriterat i de kommande
förhandlingarna, som jordbruk, tjänster, miljö och
mänskliga rättigheter.
Jordbruket är en nyckelfråga i de kommande för-
handlingarna. Det gäller ytterligare neddragningar av
tullskydd, exportbidrag och andra former av produk-
tionsstimulerande stödåtgärder.
Den jordbrukspolitiskt reglerade högprislinjen
inom EU och i ett antal andra i-länder medför en
överskottssituation. Ett viktigt steg är därför att mins-
ka jordbrukssubventionerna och därmed den dump-
ning av överskott som bönder i u-länderna inte kan
konkurrera med.
Den europeiska modellen, som den brukar kallas,
med levande landsbygd, en god djuromsorg och mil-
jöhänsyn måste uppfyllas inom ramen för en fortsatt
marknadsanpassning av den europeiska jordbrukspo-
litiken.
Fru talman! Utskottet ser med tillfredsställelse att
regeringen aktivt driver sambanden mellan handel
och miljö. Allmänt sett skapar ytterligare liberalise-
ringar på handelsområdet förutsättningar för en ef-
fektivare resursanvändning. Samtidigt kan en ökad
internationell handel också få negativa konsekvenser
på miljön.
Ett annat viktigt område som liknar miljön är
handel och arbetsvillkor. Det handlar om möjlighe-
terna att ställa krav på det exporterande landet när det
gäller t.ex. tvångsarbete och barnarbete, god arbets-
miljö samt de anställdas organisations- och förhand-
lingsrätt.
Det finns en stor oro bland u-länderna att krav på
arbetsrättsliga villkor från i-länderna egentligen
handlar om att i-länderna vill slå vakt om de egna
arbetstillfällena - alltså en maskerad protektionism.
Detta är självklart en svår avvägning, som man
absolut inte kan bortse från. Det är svårigheten att
skilja mellan dem som motiveras av en genuin önskan
att de mänskliga rättigheterna respekteras och dem
som använder de mänskliga rättigheterna som en
täckmantel för protektionism. Här kan Sverige spela
en oerhört viktig roll genom vår långa tradition av
internationellt arbete som inte har grundat sig på
egennytta.
Vi socialdemokrater anser att moral och etik
måste finnas också i handelsreglerna. Vi är inga dokt-
rinära frihandelsentusiaster som skriker "lämna
marknaden i fred". Självklart måste avarter stävjas
också där, både i Sverige och i andra länder.
MAI-förhandlingarna om ett multilateralt avtal
om investeringar pågick från hösten 1995 till hösten
1998 mellan de 29 OECD-länderna samt EU-
kommissionen. Målet för förhandlingarna var att
skapa ett avtal med hög standard på åtaganden om
investeringsliberalisering, att värna om icke-
diskriminering och investeringsskydd samt att åstad-
komma en effektiv tvistlösningsmekanism. Avsikten
var att avtalet skulle vara öppet för anslutning även
för länder utanför OECD-kretsen.
En hörnsten i förhandlingarna var att få till stånd
en likabehandling mellan utländska och inhemska
investerare. Detta betydde att en utländsk investerare
inte skulle behandlas vare sig sämre eller bättre än en
inhemsk investerare. Ett land som anslöt sig till MAI
skulle inte tvingas ändra sina bestämmelser för före-
tagens investeringar, förutsatt att regelverket tilläm-
pades icke-diskriminerande. Ett land med t.ex. höga
miljökrav kunde behålla dessa, och även förstärka
dem, under förutsättning att reglerna inte gjorde åt-
skillnad mellan utländska och inhemska investerare.
Utkastet till MAI-avtalet utsattes emellertid för
stark kritik. De invändningar som riktades mot för-
slaget gick bl.a. ut på att u-länderna riskerade att
hamna i ett kraftigt underläge i förhållande till de
transnationella företagen med hänsyn tagen till de
villkor som dessa företag kunde ställa för att genom-
föra investeringar i ett enskilt land. Mot bakgrund av
detta har förhandlingarna inom OECD nu upphört.
Enligt regeringens uppfattning, som utskottet stö-
der, måste investeringsförhandlingarna i WTO startas
på nytt. I skrivelsen understryks att i en konsensusor-
ganisation som WTO måste samtliga medlemsländer
vara överens om förhandlingsupplägget. I dagsläget
är det oklart hur ett framtida investeringsavtal i WTO
skulle kunna se ut. Något färdigt recept för ett sådant
avtal finns inte. Det är angeläget att ett nytt avtal
innehåller regler om investeringsskydd. Vidare måste
ett avtal så långt som möjligt stävja osund konkurrens
om utländska investeringar. Exempel på sådan osund
konkurrens kan vara skatterabatter, subventioner,
sänkta miljökrav och försämrad arbetsrätt. Även här,
precis som med de andra förhandlingarna, är det av
stor vikt att de sker under öppenhet och att hänsyn tas
till just utvecklingsländernas situation.
Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationerna.

Anf. 100 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! När det gäller inställningen till den
nya WTO-rundan, vikten av att en sådan kommer till
stånd och hela inledningen av Marie Granlunds anfö-
rande kan jag instämma helt. Men sedan kommer vi
till den del som skiljer oss åt.
Välstånd växer och möjliggörs genom att ett land
får möjlighet att sälja de varor som landet producerar.
Det finns inget effektivare sätt att få ekonomin att
blomstra och därmed också ge landet möjligheter att
åtgärda de missförhållanden som fattigdom för med
sig.
Därför tycker jag att det är ett stort misstag att in-
för WTO:s förhandlingsrunda se frågorna om arbets-
miljö och arbetsvillkor som prioriterade områden och
väcka denna konfliktfyllda diskussion igen i WTO-
sammanhang.
När det gäller miljön är det fråga om hur man
skall kunna förena de handelsregler som finns med de
bestämmelser som följer internationella miljökon-
ventioner. Det tycker jag kan vara en fråga för WTO
att försöka ägna sig åt. Sveriges inställning bör där-
emot vara mycket restriktiv när det gäller propåer om
att ta in frågorna om varornas produktionssätt och
eventuella miljöeffekter av dessa i WTO-
diskussionerna.
Delar Marie Granlund min uppfattning i den sena-
re frågan? Tycker hon att det är skillnad mellan inter-
nationella konventioner och det som alla är överens
om och det jag nämnde sist?

Anf. 101 MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Jag kan förstå att Karin Falkmer inte
tycker att det är viktigt att integrera regler om arbets-
villkor i den internationella handeln. Det handlar inte
om att sätt upp regler för lönenivåer eller löneskillna-
der, utan det handlar om direkta mänskliga rättighe-
ter. Det handlar om att få lov att organisera sig och
om förbud mot tvångsarbete och barnarbete, etc.
På samma sätt som det finns i-länder som gömmer
sig bakom arbetsrättskrav som egentligen är en mas-
kerad protektionism finns det självklart också de som
hävdar att frihandel är omsorg om u-länderna. Där
handlar det egentligen om att man är motståndare till
kraven på fackföreningar.
Ibland kan jag nästan misstänka att det är på
samma sätt som moderaterna är emot att EU sätter
mininivåer vad det gäller skattesatser och annat i
olika länder. Man tycker helt enkelt att det är bra att
vi konkurrerar med sådana saker, för då kan man
också försämra det man inte annars klarar av att för-
sämra i Sverige. Det är en misstanke som Karin
Falkmer tyvärr ger fog för.
Vi socialdemokrater tycker självklart att handeln
skall vara fri, men man måste också sätta upp sådana
regler som ILO och andra jobbar med, men som de
inte har kraft att genomföra. Vi är inga frihandelsfun-
damentalister. Vi tycker att frihandel är oerhört avgö-
rande, men det finns också andra värden.

Anf. 102 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Det är just detta debatten handlar om.
Marie Granlund vill med skäl som är lite moraliska
och i förtäckta ordalag få till stånd ett skydd mot
export från de länder som har andra förhållanden än
vad vi i de industrialiserade länderna har. Marie
Granlund är alltså beredd att i WTO ta upp dessa
frågeställningar. I u-länderna vet och förstår man att
det är åtgärder som kommer att försvåra deras möj-
ligheter att sälja sina varor. Det handlar om att försö-
ka ta bort de komparativa fördelar som de fattigaste
länderna har i dag.
De krav på arbetsmiljö och arbetsvillkor som in-
dustriländerna har kommer att uppfyllas i samma takt
som ekonomin utvecklas i länderna. Utan handeln
med varor, Marie Granlund, har dessa fattiga länder
ingen chans. De kommer inte, om de förhindras att
bedriva handel av sådana här skäl, att få en chans att
skapa en ekonomi som vår. Vi har i Sverige en eko-
nomi som gör att vi kan ha helt andra regler på dessa
områden.
Det handlar, Marie Granlund, om förtäckt protek-
tionism, och detta förstår u-länderna. Det är därför de
är sådana motståndare till att diskutera dessa frågor i
WTO.

Anf. 103 MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Visst finns det i-länder som gömmer
sig bakom tal om mänskliga rättigheter och annat just
av protektionistiska skäl, men jag tycker att det är
absurt om Karin Falkmer säger att den svenska rege-
ringen gömmer sig bakom sådant. Vi har ju drivit
kraven på mänskliga rättigheter i väldigt många
sammanhang - inte bara här. Självklart finns det
andra länder som har gjort så, och det är därför det är
så viktigt att Sverige driver dessa frågor med kraft.
Det hade varit önskvärt med en politisk enighet, för
man har förtroende för Sverige på detta område. Utan
att vara någon stormakt kan vi genomdriva kravet på
att ta upp de mänskliga rättigheterna i handelsvillko-
ren, och det skall få avsedd funktion.
Bra ekonomi i ett land är ingen garanti för rättvis
fördelning och mänskliga rättigheter. Det är någon-
ting man måste kämpa för, som arbetarrörelsen har
gjort i Sverige och på andra håll. Det är ingen själv-
klarhet. Vi tycker att människor i andra länder också
skall ha rättigheter när det gäller att organisera sig
fackligt och att inte behöva jobba när de är barn, osv.
Nu har Karin Falkmer tyvärr inte möjlighet att
svara, men jag skulle i en annan debatt vilja höra hur
ni vill uppnå mänskliga rättigheter. Det är ingenting
som sker automatiskt.

Anf. 104 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! De senaste åren har de globala han-
delspolitiska frågorna tagit steget ut från 50 år av
anonymitet. Globaliseringen har fört med sig en ökad
medvetenhet om förhållandena i andra delar av värl-
den och om vikten av tydliga och rättvisa spelregler
för den ökade handeln mellan länder.
Världshandelsorganisationen, WTO, är väl inte
precis ett namn i var mans mun. Det vore att överdri-
va. Men alltfler känner till att det är i WTO en viktig
förutsättning för vårt välstånd förhandlas fram. Den
ekonomiska utvecklingen i världen drivs framåt av de
handelsavtal som träffas i WTO.
Därför fäster regeringen stor vikt vid de nya han-
delsförhandlingar som väntas starta i WTO efter
årsskiftet. Det är också mot denna bakgrund som
regeringen har överlämnat skrivelsen Öppen handel -
rättvisa spelregler till riksdagen. Vi vill stimulera till
en livlig debatt kring arbetet i WTO med att riva
handelshinder.
Samtidigt är det med glädje som jag noterar den
stora grad av enighet om råder i Sverige kring han-
delspolitiken. Den samsyn kring vikten av fri handel
med omvärlden och kring värdet av rättvisa spelregler
som vi har i denna riksdag är unik. Det är en styrka
för Sverige.
Fri handel är inget självändamål, utan ett medel
för att skapa jobb och goda levnadsvillkor för männi-
skor världen över. WTO har som huvuduppgift att
skapa regler och sluta överenskommelser som gör fri
handel möjlig. Därmed är svensk medverkan i WTO
en självklarhet.
Handel - både export och import - bidrar till till-
växt och sysselsättning i Sverige. Marknaden funge-
rar bättre genom att konkurrensen ökar och priserna
pressas. Under 1990-talet har vi sett stora framsteg då
överenskommelser träffats om att sänka tullnivåer
och öppna tidigare stängda marknader för konkur-
rens.
Det här är framsteg som svenska företag kan dra
nytta av. Därför är det viktigt att arbetet i WTO med
att riva handelshinder fortsätter. Det finns fortfarande
alltför många handelssnedvridande förhållanden i
världen. Dem måste vi angripa. Vi har för lite frihan-
del i dag - inte för mycket.
Alltfler länder vill vara med och träffa överens-
kommelser i WTO. De ger den trygghet man behöver
för att locka till sig köpare och säljare och därmed få
fart på den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet
bygger på den ömsesidiga nytta som gemensamma
regler ger.
Estland har nyligen godkänts och är på väg att bli
WTO:s 135:e medlemsland. När Kina, Ryssland och
andra länder som står i kö blir medlemmar - för-
hoppningsvis sker det i en inte alltför avlägsen fram-
tid - kan vi för första gången någonsin verkligen tala
om en riktig världshandelsorganisation i stället för en
visshandelsorganisation.
Detta har givetvis också betydelse för demokratin
och säkerheten i världen. Det är svårt att bedriva
öppen handel i ett slutet samhälle.
Samtidigt är det viktigt att handelssystemet också
bidrar till en ekologiskt och socialt hållbar utveckling.
Handel bedrivs inte åtskild från resten av samhället.
De värderingar som styr vårt handlande i andra sam-
manhang måste också kunna lämna avtryck i handels-
systemet. Handelsreglerna skapas inte i ett vakuum.
Den stora utmaningen inför en ny s.k. handelsrun-
da är att se till att alla som deltar får goda resultat
med sig hem. Hur omfattande förhandlingarna kom-
mer att bli är ännu inte bestämt. Det kommer att be-
slutas vid WTO:s tredje ministermöte som skall hål-
las i Seattle i månadsskiftet november-december.
Från svensk sida vill vi ha en så bred förhandling
som möjligt, och detta är också EU:s officiella in-
ställning. Alla deltagare måste kunna garanteras att
deras hjärtefrågor blir föremål för behandling.
Det finns redan beslut på att WTO skall inleda
förhandlingar om handeln med jordbruksprodukter
och handeln med tjänster år 2000. Till detta vill vi
från svensk sida lägga tullar på industrivaror. In-
dustritullar är ett 1800-talsinstrument som jag anser
att vi nu borde kunna börja avveckla helt och hållet.
Härutöver vill vi rasera så många icke-tariffära
handelshinder som möjligt i de kommande förhand-
lingarna. Tillämpningen av skyddsåtgärder, t.ex. anti-
dumpning, är något som jag anser måste förändras.
EU och USA har traditionellt använt sig av detta för
att skydda ineffektiv inhemsk industri. Priset betalas
av konsumenterna som går miste om import till låga
priser. Det är ingen hållbar strategi i längden.
Ett annat allvarligt icke-tariffärt handelshinder är
korruption. Jag tror att WTO:s regelverk konstruktivt
kan bidra i kampen mot mutor och korruption i inter-
nationell handel. Jag föreslog därför i förra vecka i
OECD att man skall börja analysera hur detta kan gå
till inom ramen för den organisationens arbete.
Fru talman! En bred förhandling är också en för-
utsättning för att vi skall kunna räkna med att få ge-
hör för vår syn att ekonomisk, ekologisk och social
utveckling bör gå hand i hand.
Visst bidrar ekonomisk utveckling i sig själv på
sikt till att länder kan uppfylla andra politiska mål,
men vi strävar efter att den kommande förhandlings-
rundan dessutom utformas så att resultaten främjar
nationella och internationella mål på miljöområdet
nu. Vi vill bl.a. diskutera hur WTO:s regler förhåller
sig till bestämmelser i miljökonventioner och till den
s.k. försiktighetsprincipen.
Vi verkar också för att WTO skall ta sin del av
ansvaret för de grundläggande mänskliga rättigheter-
na i arbetslivet, t.ex. genom att samarbeta med FN:s
arbetslivsorganisation ILO och genom att skapa ett
forum där frågor om arbetsvillkor kan diskuteras och
studeras.
Jag kan inte lova snabba och långtgående resultat
på dessa områden. Många u-länder känner misstro
mot i-ländernas motiv och vädrar nyprotektionism när
frågor om miljö och arbetsvillkor tas upp.
Men jag tror att Sverige med vår konsekventa fri-
handelslinje som referens kan spela en viktig roll som
brobyggare i dessa frågor. Vi missbrukar inte frihan-
delsbegreppet för att nå egen vinning samtidigt som
vi förvägrar andra frihandelns fördelar. Därför har vi
vunnit respekt i vitt skilda länder, inte minst bland u-
länderna.
Fru talman! U-ländernas integration i handelssys-
temet utgör den kanske viktigaste frågan för WTO.
U-länderna är både fler och mer aktiva i WTO än
tidigare. Den kommande rundan bör bli en utveck-
lingsrunda.
Detta innebär att de rika länderna måste öppna si-
na marknader för handeln med sådana produkter där
u-länder - och särskilt de minst utvecklade länderna -
har exportmöjligheter.
Viktigast är framsteg på jordbruksområdet och
beträffande tyg och kläder, dvs. de områden där
många i-länder än så länge haft svårast att överge sin
protektionistiska linje. Detta är inte längre accepta-
belt. Vi måste vara konsekventa. Det är t.ex. inte
rimligt att bönder i södra Afrika döms till fattigdom
på grund av att vi skyddar vårt jordbruk i Europa.
Jag jobbar för att EU skall vara berett att gå längre
på jordbruksområdet när vi möter omvärlden i en ny
handelsrunda än vad vi klarade av i den interna jord-
bruksuppgörelsen i Agenda 2000.
Det vore intressant att få veta om jag har stöd av
Kristdemokraterna och Centern i detta arbete. Dessa
partier beskriver vältaligt sitt engagemang för u-
länderna i den reservation som de fogat till utskottets
betänkande. Samtidigt tycks det som att de är emot
min linje, att vi skall bli mer öppna för import av
många u-länders viktigaste exportvara, livsmedel. Jag
får inte detta att gå ihop. Kanske kan jag få större
klarhet senare under debattens gång.
U-ländernas marginalisering handlar också om att
de i många fall har svårt att locka till sig utländska
investeringar. Avsaknaden av internationellt överens-
komna investeringsregler leder till osäkerhet, och
Sverige uppvaktas regelbundet av u-länder som vill
skriva bilaterala investeringsavtal med oss.
Under förhandlingarna om ett multilateralt inves-
teringsavtal i OECD togs av naturliga skäl denna
problematik inte upp tillräckligt aktivt. U-länderna
satt ju inte med vid förhandlingsbordet. Men den
förhandlingen har nu upphört. I stället vore det bra
om vi kunde få en nystart i WTO, där majoriteten av
medlemmarna är u-länder för en investeringsför-
handling med annat fokus än den i OECD.
Ett starkt WTO, där u-länder själva är med och
formulerar regelsystemet är en viktig förutsättning för
systemets framtid och för u-ländernas integration i
handelssystemet. Från svensk sida bidrar vi både
genom våra positioner i sak och genom stöd till u-
ländernas kompetensuppbyggnad på detta viktiga
område. Vi är även med och finansierar ett centrum i
Genève som skall bistå u-länder vid tvister i WTO.
Fru talman! Jag inledde med att konstatera det
ökade intresset för handelsfrågor hos allmänheten.
Förhoppningsvis beror detta inte enbart på den se-
naste tidens hot om strafftullar på grund av tvister
rörande bananer och hormonbehandlat kött.
I det långsiktiga arbetet med att förbereda de
kommande förhandlingarna i WTO driver vi från
svensk sida på för ökad öppenhet i såväl WTO som
EU. Men dessutom vill jag stimulera till en livlig
svensk debatt om de viktiga framtidsfrågor som vi har
att hantera, inte minst här i riksdagen. Ett led i denna
strävan är den skrivelse som vi behandlar här i dag.
Som jag också berörde inledningsvis är den suc-
cessiva nedmonteringen av handelshinder en central
drivkraft för tillväxt och nya jobb, särskilt för ett litet
omvärldsorienterat land som Sverige. Vi behöver
handeln för vårt välstånd. Om detta råder det ingen
tvekan.
Men det är viktigt att vi för en diskussion i sam-
hället om de omställningar som kan bli nödvändiga
när handelsströmmarna förändras. Vi måste vara
öppna kring det förhållandet att det självklart finns
förlorare i utvecklingens spår. Kan vi tala om detta,
kan vi också skapa en politik för att hantera de svå-
righeter och utmaningar som vi möter.
Regeringen har beslutat om en formell bered-
ningsordning för de kommande förhandlingarna.
Inom ramen för denna kommer vi att föra en fortlö-
pande dialog med fackföreningsrörelsen, näringslivet
och andra intresserade frivilligorganisationer - detta
för att försäkra oss om en trovärdig och öppen pro-
cess och om en politik som håller hög kvalitet.
Fru talman! Jag uppfattar att det i riksdagen finns
en bred samsyn om vikten av frihandel och multilate-
rala regler. Jag vill bygga vidare på denna samsyn
och avser att hålla riksdagen fortsatt informerad om
utvecklingen i WTO och EU i dessa frågor.

Anf. 105 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Jag börjar med några frågor som jag
hade tänkt ställa till Leif Pagrotsky i mitt inlednings-
anförande, men ministern hade då inte kommit.
För ett år sedan diskuterade vi samma frågor. Då
fokuserade jag på EG:s inre handelsregler och väckte
just frågan om att EG borde lämna tullarna på indust-
rivaror. Jag föreslog att man skulle få till stånd någon
form av utredning av vad tullarna kostar EU för att
därmed få mer förståelse för vitsen med att avveckla
dem. Har det gjorts någon sådan utredning inom EG
och EU?
Jag har också en fråga som handlar om elektro-
nisk handel och de regler som vi har för export av
kryptering. Många av våra svenska företag ligger ju
väldigt i framkanten på det här området. För dem är
det oerhört väsentligt att de inte blir blockerade av
särskilda svenska regler på det här området. Jag vill
gärna få kommentarer av ministern till detta.
Sedan kommer vi tillbaka till den gamla kära frå-
gan om vad WTO egentligen skall ägna sig åt. Under
Singaporemötet ägnades det oerhört mycket tid och
kraft åt att diskutera denna väldigt konfliktfyllda
fråga. U-länderna motsatte sig där alla tankar på att ta
upp frågan som en fråga för WTO. Man enades om
att det är ILO som skall ha ansvaret för dessa frågor.
Självklart skall Sverige arbeta för att villkoren på
dessa områden skall bli bättre i länderna men i andra
forum än just WTO. Det riskerar att bli en fråga som
handlar om protektionism och handelshinder.
Jag återkommer.

Anf. 106 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Frågan om tullfrihet på industrivaror
som den här diskussionen gäller - inte tullfrihet inom
EU:s inre marknad, för här är tullarna redan borttagna
- är en gammal fråga.
Kjell-Olof Feldt, min högt ärade företrädare som
handelsminister, väckte faktiskt denna fråga redan
1974 vid ett informellt handelsministermöte i USA
inom ramen för den då pågående Tokyorundan. Såvitt
jag har kunnat finna i läggen har detta varit socialde-
mokratisk politik ända sedan dess. Möjligen är den
ännu äldre än så, men det är det äldsta datum som jag
har kunnat hitta för när denna idé väcktes. Nu tycker
vi, som jag sade i mitt anförande, att tiden är mogen
att aktualisera den på nytt.
Vi har aktualiserat en del studier om vad dessa
tullar kostar. Just nu pågår en sådan, där vi har för-
sökt att få några forskare i Europa att gå igenom vad
det kostar för Europas konsumenter att ha tullar på
kläder. Man kan t.ex. räkna ut hur mycket barnbidrag
det skulle motsvara om tullarna på kläder avskaffa-
des, så att man i tydliga termer kan avläsa vad dessa
tullar kostar barnfamiljer i termer av levnadsstandard.
Jag hoppas att resultaten kommer fram ganska snart.
Då kanske vi kan få ytterligare bränsle till våra intres-
santa debatter här i kammaren.
Vad gäller kryptering har vi precis lämnat en skri-
velse till riksdagen om detta. Jag delar Karin Falk-
mers syn att svenska företag inte skall diskrimineras i
förhållande till andra. Det är därför Sverige har med-
verkat till internationella regler som skall vara lika för
alla konkurrerande länder, så att våra företag kan ta
för sig på marknaden. Jag är optimistisk och tror att
detta kommer att gå bra. Frågan kommer upp till
behandling i kammaren senare, då det finns tillfälle
att återkomma till den.
Frågan om arbetsrätten i WTO har Marie Gran-
lund och Karin Falkmer just diskuterat. Jag har inget
särskilt att tillägga till det som Marie Granlund har
sagt annat än att arbetet i ILO har accelererat och
blivit mer effektivt som följd av den press som har
satts vid den kompromiss som träffades i Singapore.
Nu tycker jag att det är dags att gå vidare. Det finns
många skäl till det. Marie Granlund har vältaligt
beskrivit de viktigaste.

Anf. 107 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Jag lånar lite av uttrycken som Leif
Pagrotsky använde i sitt första anförande när det
gäller u-länderna.
Leif Pagrotsky försöker vältaligt utveckla sitt en-
gagemang för u-länderna. Samtidigt vill Leif Pag-
rotsky i en ny WTO-runda försöka att väcka de kon-
fliktfyllda frågorna om arbetsvillkor igen, trots att u-
länderna upplever och vet att det för många i-länder
handlar om att förhindra dem från att sälja sina varor
- protektionism. Leif Pagrotsky, jag får inte detta att
gå ihop.
När det gäller var dessa frågor skall hanteras har
man ju överenskommit att ILO skall vara detta forum.
Har Leif Pagrotsky någonsin reflekterat över vad som
händer med ILO om dessa frågor förs upp som WTO-
kompetens? Det skulle ju vara dödsstöten för ILO
som organisation. ILO skulle ju bli en tandlös pap-
perstiger om dessa frågor lyftes bort från ILO.
Sedan återkommer jag till det olämpliga i att ta
upp de här frågorna i WTO-rundan, för som Leif
Pagrotsky själv har upplevt tog de oerhört mycket tid
och kraft vid förra WTO-rundan. Målsättningen med
den WTO-rundan är att den skall klaras av på tre år.
Då skall man ju inte medvetet lyfta in frågor som man
vet är så oerhört kontroversiella som dessa och mot u-
ländernas vilja. För att få WTO-rundan att lyckas
åstadkomma allt det som vi är överens om är viktigt
för Sverige, för världshandeln och för u-länderna
tycker jag att man skall koncentrera sig på frågor som
kan leda till en konsensus.

Anf. 108 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Jag vill uttrycka min häpenhet över
Karin Falkmers val av ämnesområde för sin debatt. I
fyra repliker i rad har hon valt att ta upp en enda fråga
som hon uppenbarligen tycker är viktig i världen när
det gäller den oerhört centrala frågan om handelspo-
litiken. Hon säger inte ett ord om centrala viktiga
utvecklingsfrågor och väldigt många andra kolossalt
viktiga frågor för oss, t.ex. jordbruket. I stället ägnar
hon fyra repliker åt frågan om fackliga rättigheter i
tredje världen och åt att ifrågasätta motiven bakom
vårt engagemang i kampen mot barnarbete, kampen
mot drägliga arbetsmässiga villkor, mänskliga rättig-
heter på arbetsplatsen. Om jag använder ordet för-
bryllande så är det diskret och milt. Jag misstänker att
det är något allvarligare. Det finns ju ett mönster i
den politik som förordas på det inhemska planet och
det enorma engagemang som finns i viljan att bekäm-
pa kraven på fackliga rättigheter i andra länder.
För mig är det självklart att frågorna om arbets-
villkor och handel inte kan kopplas isär. Det är ett
faktum, tycker jag, att om människorna i den rika
världen skall känna respekt för handelssystemet och
för de liberaliseringar som kan följa av en förhand-
lingsrunda, måste de känna tillit till att det inte sker
på bekostnad av barnarbete, överdriven exploatering,
förbud mot fackliga organisationer och annat på ar-
betsplatserna. Denna sammankoppling gör väldigt
många också i u-länderna, t.ex. i Sydafrika. Nelson
Mandela höll ett passionerat tal om dessa frågor vid
WTO:s senaste ministermöte i Genève.

Anf. 109 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har två frågor. Den ena vill jag
ställa med anledning av utrikeshandelsministerns
anförande och den andra hade jag tänkt ställa tidigare
i debatten, när utrikeshandelsministern inte var här.
Jag tar den senare först. Det handlar om kravet på
lagstiftning om patent på växtsorter. Det är en omdis-
kuterad fråga. Enligt det som heter TRIPS-avtalet
måste u-länderna utveckla en sådan lagstiftning före
år 2000. Många u-länder är också på väg att göra det.
Men tyvärr kommer de flesta inte att hinna färdigt i
tid. Det handlar ju till stor del om böndernas rätt att
fritt ta utsäde och på så vis förvalta de genetiska re-
surser som vi alla är beroende av och den biologiska
mångfalden.
Det vore angeläget om implementeringstiden
kunde förlängas med t.ex. fem år, så att man hinner
med att införa den här lagstiftningen. Efter vad jag
har förstått är EU-kommissionen inte särskilt angelä-
gen om en sådan förlängning. Då frågar jag: Kan
regeringen tänka sig att arbeta för detta?
Jag vet inte om jag hinner ta den andra frågan. Det
får talmanen bestämma. Den handlar också om jord-
bruket. Där fick jag en direkt fråga. Det står i vår
reservation att vi tycker att regeringen egentligen har
en alltför snäv syn på jordbruket som problemområde
i den globala handeln. Vi tycker att man bör väga in
sådana mervärden som miljö, miljöanpassning, säkra
livsmedel och god djuromsorg när man diskuterar
jordbruket även i ett handelsperspektiv utan att det
skall behöva vara protektionism. Det tycker jag inte
att det skall behöva vara. Vi menar att detta inte får
förloras i jakten på lägre priser.
Vi menar också att det går att värna om den euro-
peiska modellen i jordbruket, som handlar mycket om
detta, parallellt med att EU sänker sitt tullskydd mot
omvärlden. För det tycker vi att man skall göra. Vi
menar alltså att det går att förena det här. Hur ser
regeringen på de här mervärdena som jag talar om
och hur tänker regeringen hantera dem i de komman-
de WTO-förhandlingarna?

Anf. 110 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Först vill jag ta upp övergångstiderna
för att det inom TRIPS-avtalets regler införs patent på
grödor. Jag vill först säga att det nu har gått snart fem
år sedan avtalet träffades. Det innehöll långa över-
gångstider. Det återstår fortfarande nästan två år för
många u-länder, och det återstår sju år av övergångs-
tiden för en stor grupp andra u-länder. Om detta
skulle visa sig otillräckligt, om det kommer krav på
detta som förefaller underbyggda och om det finns
intresse för det, är vi från svensk sida beredda att
diskutera saken. Det finns ingen magi i de här tids-
gränserna för oss. Det finns alltså en öppning för
detta.
Jag vet inte hur jag skall tolka Marianne Anders-
sons svar på min fråga om hur det går ihop att å ena
sidan vilja hjälpa u-länderna att få bättre mark-
nadstillträde och å andra sidan vara emot regeringens
politik som innebär att öppna Europas och andra i-
länders marknader för u-ländernas exportprodukter.
Jag förstår inte hur man både kan vara emot att vi
skall köpa och för att de skall sälja på en gång.
Nu säger Marianne Andersson att det går bra, för
man kan sänka tullskyddet i Europa för det europeis-
ka jordbruket samtidigt som man tillvaratar den euro-
peiska modellen. Men vad jag inte begriper är detta:
Antingen vill Marianne Andersson att det blir ökad
volym, ökad exportverksamhet från de fattiga länder-
na till våra marknader, våra konsumenter i Europa,
och då stöder hon rimligen den politik vi bedriver.
Eller också vill Marianne Andersson att det inte skall
bli en ökad import på det här viset och då protesterar
hon mot vår politik.
I det första fallet borde hon kunna rösta för majo-
ritetens linje. Men då har ju reservationen i betänkan-
det skrivits i onödan. Det är reservationen som pro-
testerar mot att vi vill släppa in mer jordbruksvaror,
mer import från u-länderna till Europa. Det är den
ekvationen jag inte får att gå ihop. Jag hoppas att
Marianne Andersson skall använda sina sista två
minuter till att reda ut detta för mig så att vi inte be-
höver ha några fler missförstånd i den här frågan
framöver.

Anf. 111 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller det här med patent på
grödor är det bra med den öppna tiden. Jag hade inte
kunskap om att en del u-länder har sju år på sig. Det
visste jag faktiskt inte. Är det så är det naturligtvis
viktigt att de arbetar med de här frågorna. Den biolo-
giska mångfalden är oerhört viktig att slå vakt om.
Det vi tycker är viktigt när det gäller EU-frågan
och jordbruket är att vi slår vakt om det som diskute-
ras så oerhört mycket - djurhållning, säkra livsmedel
och miljöanpassning. Vi måste få ett regelverk som
tar vara på de värdena. Det handlar ju också om öpp-
na landskap och många andra saker. Det handlar helt
enkelt om miljöfrågor. Det gör det ju överallt i värl-
den. Det handlar om att försöka få någon sorts likvär-
diga regler när det gäller dessa frågor överallt i värl-
den.
Vi menar också att vi måste sänka tullarna mot
omvärlden, och vi tycker verkligen att u-länderna
skall få exportera också till EU. Jag tycker att det var
en stor skandal, det tycker vi alla, med EU:s dröjsmål
när det gäller t.ex. att få till stånd ett handelsavtal
med Sydafrika. Så där är vi fullständigt eniga.
Men det handlar också om de grundläggande vär-
dena. Jag inser att det faktiskt är ganska komplicerat
att förena de här sakerna, men inte desto mindre me-
nar jag att vi måste slå vakt om sådana här värden
precis som vi slår vakt om fackliga rättigheter och
andra saker. För detta är faktiskt viktiga saker för
mänskligheten i framtiden.

Anf. 112 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Sverige är som bekant pådrivande i
frågor om djurskydd och goda, miljövänliga metoder
i jordbruket. Svenskt jordbruk är ju föregångare i
Europa på det området. Men den viktiga frågan i
dagens debatt gäller om vi är beredda att, delvis på
bekostnad av vårt eget jordbruk, acceptera import
från fattiga u-länder så att de ges möjlighet att ex-
portera, tjäna pengar, få en bärgning och bygga ett
välstånd i sina länder.
Jag uppfattar Marianne Anderssons svar som att
Centerpartiet där har samma åsikt som regeringen, att
vi skall underlätta för u-länderna att göra detta. Men
varför då reservera sig? Varför rösta emot den linje
som i stort sett alla andra partier har i utskottets be-
tänkande?
Jag anar att det inte är en sådan enighet som Ma-
rianne Andersson låter påskina utan att det i stället
handlar om att försöka inta oförenliga positioner
samtidigt; dels att hjälpa u-länderna att få tillträde till
exportmarknaden, dels att skydda vår egen marknad
mot hotet från import. Jag hoppas att jag har fel, men
jag har inte blivit särskilt mycket lugnare på den
punkten. Vi får väl se hur voteringen kommer att
avlöpa.

Anf. 113 LARS OHLY (v):
Fru talman! Regeringens skrivelse Öppen handel
- rättvisa spelregler har tillkommit efter överlägg-
ningar mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet. Vi är naturligtvis glada över att andra partier i
så stor utsträckning har anslutit sig till denna rödgrö-
na röra.
Det finns i utgångspunkten för denna skrivelse
fem mål med den svenska positionen inför WTO-
förhandlingarna. Det handlar om tillväxt och syssel-
sättning och om vikten av att vi ser till att välståndet
kan fortsätta att utvecklas - och framför allt om att
det kan fördelas rättvist. Det handlar om att villkoren
för konsumenter och hushåll förbättras genom att
hinder för handel rivs. Det handlar om en ekologiskt
och socialt hållbar utveckling. Handels- och miljöpo-
litiken måste ömsesidigt stödja varandra. Mänskliga
rättigheter i arbetslivet skall främjas genom förhand-
lingarna.
Det handlar om ekonomisk utveckling i fattiga
länder. De rika länderna måste öppna sina marknader
ytterligare, så att de fattiga länderna får tillträde till
dem. U-ländernas behov måste vara styrande. Det
handlar om ett öppet Europa. EU är i dag på ett par
områden mycket slutet, framför allt när det gäller
jordbruk, tyg och kläder. Här måste EU öppna sig
mot omvärlden och minska sin protektionism och
sina tullar. Då öppnar sig också en mer solidarisk
inställning till den övriga världen. Det handlar också
om demokrati och säkerhet. Handel främjar en demo-
kratisk utveckling. Det är en grundpelare för det glo-
bala handelssystemet.
De här utgångspunkterna leder oss fram till att
skrivelsen, som behandlar Sveriges position, även
behandlar frågan om investeringar inom ramen för en
ny WTO-runda. Det har funnits en mycket stark, och
mycket berättigad, kritik mot de förhandlingar om ett
investeringsavtal somskedde inom OECD. Kritiken
riktade sig både mot form och innehåll. MAI-avtalet i
den form som det förelåg hade stora brister.
Kritiken mot att investeringsfrågor över huvud ta-
get regleras är däremot mycket liten. Investeringar i
världshandeln måste regleras för att vi inte skall få
den olyckliga effekten att de starka bestämmer utan
demokratiskt inflytande och utan demokratisk kon-
troll. Investeringsfrågorna måste liksom handeln i
övrigt regleras för att kunna fungera på ett rättvist och
demokratiskt sätt. Alternativet till att inte reglera
investeringsfrågorna är att vi lever i den värld som vi
nu lever i och att vi överlåter åt det mäktiga kapitalet
att bestämma i allt större utsträckning utan att behöva
ta hänsyn till demokratiskt fattade beslut. Tyvärr
finns inte det alternativ som vore det bästa, nämligen
att man kunde framförhandla investeringsregler, t.ex.
inom FN-systemets ram. Det alternativet finns knap-
past i dagsläget.
När det gäller handelns och biståndets samverkan
är det viktigt att påpeka att strukturerna för världs-
handeln egentligen är viktigare än biståndet. Det
grundläggande felet med dagens värld är inte att bi-
ståndet är för litet, även om vi också anser det. Felet
är ju att biståndet behövs. Därför måste vi få en inter-
nationell ordning som gör att handeln understöder
biståndspolitiken och som siktar på att på lite längre
sikt göra biståndet onödigt.
Skiljelinjen i svensk politik om den internationella
handelspolitiken går inte mellan frihandelsförespråka-
re och protektionister, utom möjligtvis på jordbruks-
området. I stället går skiljelinjen å ena sidan mellan
de dogmatiska marknadsförespråkarna, som tror att
liberaliseringen i sig är tillräcklig, och å andra sidan
vi som inser att frihandeln måste regleras, att det
måste till spelregler för att inte demokrati och folksty-
re skall köras över av starka kapitalintressen. Rättvisa
spelregler måste till för att frihandeln skall kunna
tjäna de intressen som vi har - tillväxt, sysselsättning,
ekologiskt och socialt hållbar utveckling, bekämpan-
de av fattigdom, demokrati och säkerhet och bekäm-
pande av korruption.
Frågan är var solidariteten ligger när man anser att
t.ex. frågan om arbetsvillkor inte skall behandlas
inom WTO-systemets ram. Anser man då också att
det viktiga i världshandeln är att skapa regler som
lever sitt eget liv alldeles utan att hänsyn behöver tas
till arbetsvillkor, till fackliga rättigheter eller till ar-
betsrätt över huvud taget?
Solidariteten med u-länderna, som påstås vara ut-
gångspunkten för ett sådant resonemang, är ju inte en
solidaritet med dem som drabbas av utsugning och
förtryck i arbetslivet i många länder i världen.
Det finns också en skiljelinje gentemot den reser-
vation som Centern och Kristdemokraterna har skri-
vit, där de försöker framhäva sig som frihandelsvän-
ner i princip i allt utom just vad det gäller jordbruket.
Det är en sorglig inställning som är svår att försvara.
Och det märks också här i kammaren att det inte är
riktigt enkelt att argumentera på ett bra sätt för den
hållningen.
Fru talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till
näringsutskottets hemställan i betänkande 13 och
avslag på de reservationer som det har yrkats på från
talarstolen.

Anf. 114 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Till att börja med vill jag poängtera
att jag anser att det är mycket viktigt att Sverige ar-
betar med att få in miljöklausuler och sociala klausu-
ler i det kommande WTO-avtalet. Det är också viktigt
att samhället brett, t.ex. frivilligorganisationerna, får
delta i utformningen. Jag kände stor sympati för Lars
Ohlys inlägg. Jag skall inte tala mer om WTO utan
övergå till att tala om Exportkreditnämnden.
I början av 1999 dödas sex indianer i Colombia då
de protesterar mot konsekvenserna av ett dammbyg-
ge. Amnesty International i Amerika skickar ut ett
krisupprop för att försöka förhindra ytterligare blod-
bad. Miljöorganisationer över hela världen proteste-
rar. Händelsen går nästan spårlöst förbi i svenska
nyhetsmedier. Det var en av de senare tragiska hän-
delserna i samband med bygget av Urradammen, där
Skanska i ett joint venture med ett ryskt företag fått
exportkrediter.
I Indonesien har Exportkreditnämnden och andra
garantiinstitut spelat en stor roll då det gäller finansie-
ringen av miljömässigt och socialt ohållbara projekt.
Resultatet är en snabb uttömning av landets naturre-
surser. Under Suhartos regim har skövlingen av skog
uppgått till två miljoner hektar per år. Investerings-
projekt, t.ex. fabriker, planteringar och gruvor, har
bidragit till stora miljöproblem och sociala problem.
De har förstört de områden där olika grupper, inte
minst urbefolkningar, tidigare levt. Säkerhetsstyrkor
har använts för att stoppa dessa grupper från att för-
svara sina områden. I resursrika områden har kränk-
ningar av de mänskliga rättigheterna varit rutin.
Fru talman! Många miljöaktivister ser Three Gor-
ges i Kina som det värsta infrastrukturella projektet i
världen, miljömässigt och socialt.
Three Gorges kommer att kosta minst 43 miljar-
der och bli ca 200 meter hög, 2 kilometer bred och 80
mil lång.
Export- och importbanken i USA vägrade att
stödja projektet på grund av den bristande informa-
tionen som fanns tillgänglig då det gällde både miljö-
konsekvenserna och de sociala konsekvenserna. Bl.a.
gäller det tvångsförflyttning av upp till 1,9 miljoner
människor.
Kjell Larsson, dåvarande chef för Exportkredit-
nämnden, försvarade Exportkreditnämndens stöd till
företag som vill exportera bl.a. till Three Gorges.
I flera FN-konventioner från de senaste åren som
har berört miljöfrågor och sociala frågor har det pe-
kats på behovet av att inkludera även de institutioner
som sysslar med handel och investeringar i arbetet för
en hållbar utveckling.
Inom OECD har vikten av att harmonisera bi-
ståndsmålen med övrig verksamhet poängterats. Ef-
tersom biståndsmålen innehåller bl.a. fattigdomsbe-
kämpning, jämställdhetsfrågor och miljöfrågor borde
även Exportkreditnämndens verksamhet styras av och
utvärderas utifrån sådana kriterier.
Fru talman! Då det gäller exportkrediter har USA
infört både miljökrav och en öppenhetspolicy. Denna
miljöpolicy resulterade i att U.S. Export-Import Bank
ansåg att man inte kunde gå in och ge amerikanska
företag exportkrediter för Three Gorges. Samtidigt
visade det sig dock att andra länder runtom i världen,
däribland Sverige, inte såg några problem med att
stödja företag som ville gå in i detta projekt.
Reaktionerna från konservativa krafter har inte
låtit vänta på sig, och förslag har lagts fram om att
USA:s export- och importbank inte skall tillämpa sina
miljökriterier om amerikanska företag tävlar mot
länder vilkas exportkreditnämnder inte har miljökrite-
rier.
Denna situation har resulterat i att miljöorganisa-
tioner runtom i världen nu ber Sverige att inte förstö-
ra det initiativ som USA har tagit. Fortfarande nekar
dock Exportkreditnämnden och hävdar att det inte är
dess uppgift att bedriva miljöarbete och att nämnden
inte har något mandat för detta.
Dessutom används nu Sveriges gamla rykte som
en miljöprogressiv nation av vissa företag. Caterpil-
lar, ett företag som tillverkar tung maskinutrustning,
kritiserade att man inte får stöd för export till Three
Gorges i Kina och pekade bl.a. på Sverige och undra-
de varför ett land med så gott rykte inte såg några
problem med detta projekt. Samma fråga ställde sig
miljörörelsen i Sverige.
Vid ett seminarium då frågan diskuterades uttala-
de sig dock chefen för Exportkreditnämnden på föl-
jande sätt:
"Det sägs ibland att det kan vara ett värde i att
Sverige går före i en strängare miljöprövning för att
vara ett gott exempel för andra länder. Jag tror att den
vägen är orealistisk att gå fram på, det ligger trots allt
för stora ekonomiska värden i andra vågskålen."
Chefen var Kjell Larsson som senare blev ut-
nämnd till miljöminister i Sverige.
Fru talman! Eftersom Exportkreditnämnden till-
lämpar nästan total sekretess då det gäller de projekt
som institutionen stöder är det svårt att få en heltäck-
ande bild av verksamheten. Detta har förmodligen
bidragit till att diskussionen om dess verksamhet
nästan helt har uteblivit i Sverige.
På grund av sekretessen får i de flesta fall svenska
miljöorganisationer reda på vilka projekt som institu-
tionen stöder via utländska kanaler som har kontakt
med andra aktörer som är inblandade i affären.
I några fall har miljörörelsen fått reda på Export-
kreditnämndens inblandning i olika projekt genom att
de har varit mycket kontroversiella men i de flesta
fall är det omöjligt att få information.
Fru talman! Det är inte acceptabelt att Exportkre-
ditnämnden 1999 på frågan om vilka problem man
ser med den nuvarande verksamheten i förhållande
till en hållbar utveckling svarar: "Vi förstår inte frå-
geställningen."
Enligt regleringsbrevet för Exportkreditnämnden
avseende budgetåret 1999 ger regeringen Exportkre-
ditnämnden i uppdrag att utforma en miljöpolicy för
garantigivningen och en plan för implementeringen
av denna. Planen skall redovisas till regeringen senast
den 31 december 1999. Utskottet bedömer att Ex-
portkreditnämndens arbete med miljöpolicyn bör
avvaktas innan ytterligare initiativ tas. Utskottet för-
utsätter att Exportkreditnämnden även tittar på frågor
som rör öppenhet och sekretess.
Det här är ett försök att få Exportkreditnämnden
att själv göra något åt sin verksamhet. Med tanke på
Exportkreditnämndens tidigare historia, då dess verk-
samhet inte har berört miljö- och utvecklingsfrågor,
är det risk att kompetensen hos Exportkreditnämnden
i de här frågorna inte räcker. Ändå bör man naturligt-
vis få chansen att ändra inriktning.
Den första utmaningen är att skapa ökade möjlig-
heter för insyn. Detta kräver förändringar i organisa-
tionen och en förändrad organisationskultur. Export-
kreditnämnden behöver också se till att de verksam-
heter man stöder utvärderas i ett miljö- och utveck-
lingsperspektiv.
För att denna miljöpolicy skall ha någon trovär-
dighet måste den klargöra att Exportkreditnämnden
har ett ansvar för vilka miljökonsekvenser projekten
har. Detta kan tyckas självklart men hittills har Ex-
portkreditnämnden velat vända på problematiken och
endast betrakta hur stor ekonomisk påverkan mil-
jöproblemen har på projektets lönsamhet. Jag hoppas
att statsrådet Pagrotsky kan lova att denna förändring
skall ske, dvs. att Exportkreditnämnden skall ändra
inställning i frågan.
Det måste bli så att Exportkreditnämnden har det
överordnade syftet att bidra till en hållbar ekologisk
och social utveckling. Till det syftet kan andra del-
syften läggas. Dessa delsyften måste dock alltid vara
förenliga med det övergripande målet. Särintressen
som utnyttjar Exportkreditnämnden bör offentliggö-
ras tillsammans med dokumentation över styrelsens
arbete.
Verksamheten får inte heller bara se till den
svenska situationen, utan den skall även se till vilka
konsekvenser exporten får. Självklart bör stora delar
av den storskaliga teknologi som nu dominerar ex-
porten avvecklas för att ge plats för miljöanpassad
teknik. Miljöanpassad teknologi betyder inte bara
små utsläpp utan innebär också diskussioner om tek-
nologiöverföring som även måste omfatta utveckling
av mänskliga resurser och lokal kapacitetsuppbygg-
nad, inklusive frågor som rör jämställdhet mellan
kvinnor och män.
En kontinuerlig utvärdering av konsekvenserna av
export och utlandsinvesteringar måste göras för att
bibehålla och främja inhemsk miljöanpassad teknolo-
gi som har försummats eller trängts ut, särskilt i ut-
vecklingsländerna, med särskild hänsyn till priorite-
rade behov och med beaktande av mäns och kvinnors
inbördes kompletterande roller. Exportkreditnämnden
måste också se över sitt bidrag till skuldproblemati-
ken.
Problemet är att det är bråttom. T.ex. måste det
absolut förhindras att Exportkreditnämnden stöder
bygget av Ilisudammen i Turkiet. Mycket tyder på att
Exportkreditnämnden har för avsikt att garantera de
svenska företag som vill vara med och bygga dam-
men. På grund av deras sekretess går det inte att sä-
kert få veta hur de tänker göra. Det blir en damm som
kommer att dränka 52 byar och 15 små städer, inklu-
sive den bäst bevarade staden från medeltiden.
Dammen kommer att tvinga 15 000 personer, hu-
vudsakligen kurder, att flytta och därmed öka spän-
ningarna i området. Dammen kommer också att göra
det möjligt för Turkiet att i flera månader stänga av
vattentillförseln till Irak, en möjlighet som många
experter menar kommer att avsevärt öka risken för en
större konflikt i området.
Projektet bryter mot fem av Världsbankens rikt-
linjer på 18 punkter. Dessutom är dammen i konflikt
med FN-konventionen om vattenfrågor som Turkiet
inte har accepterat.
Dammens reservoar kommer också att minska
Tigris självrenande förmåga, något som kan få stora
konsekvenser när det gäller sjukdomar eftersom flera
stora städer fortfarande släpper ut orenat vatten och
slänger sopor i floden. En uppdämning av Tigris
kommer att leda till ökade problem med malaria.
Situationen i sydöstra Turkiet är mycket orolig.
Det är i en krutdurk som Exportkreditnämnden
eventuellt går in.
Fru talman! Exportkreditnämndens mål måste ut-
värderas och klargöras. Man måste i ett inledande
steg offentligt deklarera att dess verksamhet har en
miljöpåverkan och att man genom att ställa krav på
de projekt som stöds kan bidra till en hållbar utveck-
ling. Man måste offentliggöra alla projekt där kon-
trakt är underskrivet om inte företagen uttryckligen
ber om motsatsen. De företag som ber att få hålla sina
ansökningar hemliga måste redovisas så att aktieägare
och allmänhet vet vilka som vill hålla sina avslutade
affärer hemliga.
Man måste undersöka hur administrationen och
registren skall förändras så att det blir lättare att ut-
värdera Exportkreditnämnden från miljösynpunkt.
Man måste också beräkna miljöbelastningen på olika
projekt och utvärdera och öppet redovisa vilka grup-
per som får nytta av det exporterade, om det är några
grupper som är negativa till det aktuella projektet.
Man måste påtala behovet av en utredning av lång-
siktiga sociala konsekvenser och miljökonsekvenser.
Vidare måste man lägga upp en plan för den interna
miljöutbildningen och öppet redovisa sin policy när
det gäller det internationella samarbetet inom EU och
OECD med miljöriktlinjer för exportkrediter och
exportgarantier.
Det skall inte vara så att Exportkreditnämnden på
frågan om hur man förhåller sig till Agenda 21 och
olika FN-konventioner svarar: "EKN har inga sär-
skilda riktlinjer från regering och riksdag beträffande
Agenda 21 eller FN-konventioner om miljö."
Flera internationella konventioner talar om att
länderna skall se över sina olika finansiella institutio-
ner och ge dem riktlinjer för att de skall kunna bidra
till en hållbar utveckling. Det är viktigt att Sverige tar
sin internationella roll på allvar och försöker bli en
föregångare. Nu betraktas Sverige som ett land utan
egen vision, med rädsla för att sticka ut hakan.
I regeringsförklaringen den 17 september 1996
underströk Göran Persson: "Sverige skall vara en
pådrivande internationell kraft - - - i strävan att
skapa en ekologiskt hållbar utveckling."
Fru talman! Det är dags, ja, det är hög tid!

Anf. 115 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! De är viktiga frågor som Ingegerd
Saarinen tar upp och som gäller hur exportkreditga-
rantisystemet står i samklang med de mål som vi har
för miljöpolitiken i övrigt i Sverige och i världen.
Som Ingegerd Saarinen själv tog upp i sitt anfö-
rande har regeringen fattat beslut om att EKN därför
skall utarbeta en miljöpolicy för sin verksamhet.
Detta arbete, som ju EKN redan har inlett, skall redo-
visas till oss i regeringen senast före årets slut. Det
tycker jag är ett ganska högt tempo och ett starkt krav
på intensitet i arbetet.
Jag räknar med att den här miljöpolicyn skall
kunna införas senast i början av nästa år. Jag vill här
gärna nämna att EKN i sin bedömning av miljöas-
pekter i projekt avser att beakta också de problem
som Ingegerd Saarinen tar upp, nämligen omflyttning
av personer. Syftet med uppdraget är att förstärka och
systematisera EKN:s miljöprövning. Det är bra att
EKN i dessa frågor har direktkontakt med exportfö-
retag med miljöorganisationer och andra länders
exportkredit- och exportgarantiinstitut.
Ingegerd Saarinen tar också upp frågan om sek-
retess. Jag vill påpeka att Exportkreditnämnden är en
myndighet som har att följa de regler som riksdagen
har fastställt om vilka uppgifter man skall lämna ut
och vilka uppgifter man inte får lämna ut. Om riksda-
gen ändrar uppfattning om detta och tycker att de
uppgifter som företag har lämnat till myndigheter och
som kan komma till konkurrenters och andras känne-
dom och skada företaget inte längre skall sekretess-
beläggas, är jag helt övertygad om att också den här
myndigheten kommer att följa de nya regler som
riksdagen då bestämmer sig för skall gälla i fortsätt-
ningen.

Anf. 116 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas mycket på den miljöpröv-
ning som Exportkreditnämnden skall utsätta sig för.
Därför har jag inte heller reserverat mig. Vi skall se
positivt på utvecklingen och hoppas att det blir bra.

Anf. 117 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära
ordet, men när statsrådet utmanar bör man givetvis gå
i svaromål.
Först vill jag säga några ord om hur vi ser på det
som helhet. Det här visar på en väldigt bred enighet,
en god uppslutning bakom den skrivelse som rege-
ringen har presenterat för riksdagen. Det finns en
bred enighet bakom tankarna på frihandel. Vi är
överens om att det här leder till en god arbetsfördel-
ning, den bästa möjliga, som ger lägre kostnader och
högre kvalitet till gagn för alla konsumenter i världen.
Vi vill ha en öppen handel som innebär att vi får
god kvalitet och lägre kostnader. Det finns också en
bred enighet omkring huvuddragen när det gäller
Sveriges position inför förhandlingarna inom WTO:s
ram. Det är naturligtvis positivt.
Vi har en reservation tillsammans med Centerpar-
tiet tagit upp bl.a. frågan om jordbruket. Utrikeshan-
delsministern ställer frågor vad vår position egentli-
gen är. Går det att förena tankarna på en avreglering
med ett vaktslående om det svenska jordbruket? Sva-
ret på den frågan är naturligtvis ja.
Svenskt jordbruk är utomordentligt starkt. Vi har
skickliga lantbrukare i Sverige. Vi har en välinveste-
rad maskinpark. Vi har förutsättningar som gör att vi
kan hävda oss på många olika områden, men - och
det är det stora "menet" - de svenska bönderna måste
få ha likartade villkor med våra europeiska grannar.
Så är inte fallet i dag.
Jag är övertygad om att utrikeshandelsministern
har hört talas om jordbrukets problem och att de
svenska bönderna har en väsentligt sämre konkur-
renssituation än grannländerna har. U-länderna är inte
våra viktigaste konkurrenter när det gäller det svens-
ka jordbruket. Vi är rädda för att om EU:s jordbruks-
politik avregleras utan att svenska jordbrukare har
samma eller åtminstone likartade villkor som sina
kolleger inom EU, kommer vi att få en ytterligare
utslagning av svenska bönder och av den svenska
landsbygden. Det är inte någonting som vi vill med-
verka till. Jag tror att vi behöver mer marknad och
mindre regleringar på det här området. Där tror jag att
jag och utrikeshandelsministern kan vara överens.
Men jag tror inte att det är till gagn för det svenska
folkhushållet att det sker en avreglering utan att de
svenska bönderna får likartade villkor med de vikti-
gaste konkurrentländerna.
Min fråga till utrikeshandelsministern blir då na-
turligtvis: Vilka effekter får en avreglering av EU:s
jordbrukspolitik för svenska bönder, om inte konkur-
rensförhållandena blir någorlunda jämställda? Är
utrikeshandelsministern beredd att slå ut ytterligare
svenska bönder, ytterligare personer ute på den
svenska landsbygden för att uppfylla de krav som vi
har på frihandel? Säg då det, ge det beskedet till bön-
derna och kammaren att ni är beredda är betala det
priset!
Jag ser gärna mer marknad, men då måste också
villkoren vara jämförbara. Jag efterlyser besked från
regeringen på den punkten, att ni är beredda att gå
vidare. I så fall tror jag att vi kan komma överens.

Anf. 118 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Göran Hägglund säger att det går att
förena solidaritet med u-ländernas behov av att hitta
marknader för sin export med svenska jordbruksin-
tressen. Han påstår detta ett par gånger, men han
förklarar inte hur det skall gå till. Kristdemokraterna
vill tillsammans med Centern rikta kritik mot att
regeringen driver en extrem avregleringslinje när det
gäller handeln på jordbruksområdet.
Jag tolkar detta som att man måste tro skribenter-
na på deras ord, att de inte vill att vi skall ge u-
länderna det tillträde till vår marknad som vi vill.
Någon annan tolkning går inte att göra. Det är en
hållning som jag kan förstå och som jag också kan
respektera. Men jag kan inte respektera att man sam-
tidigt sida upp och sida ned orerar om hur starkt man
känner för u-ländernas behov av utveckling och be-
hov av marknader. Man måste bestämma sig: anting-
en är man för eller också är man emot att u-länderna
får ökad tillträde till våra marknader. Kristdemokra-
terna försöker med darr på stämman stå på båda posi-
tionerna. Jag inser att detta kan ge besvärliga avväg-
ningar. Det är en svår avvägning som innehåller svåra
konsekvenser för olika grupper - bönder i u-länderna
eller människor på landsbygden i Sverige.
Jag är övertygad om att svenska bönder kan hävda
sig väl på världsmarknaden om jordbrukshandeln
avregleras. Men Kristdemokraternas metod att säga ja
till allt som låter trevligt, ja till mer avsättning för
jordbruksprodukter från u-länderna på våra markna-
der men nej till ökad import. Den linjen är inte he-
derlig, den går inte ihop. Jag tycker att det är bra att
vi har en så bred enighet i denna fråga att det bara är
Centerpartiet och Kristdemokraterna som är emot och
att t.ex. Moderaterna inte har anslutit sig till denna
konstiga och osammanhängande politiska linje.

Anf. 119 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Om det vore så som utrikeshandels-
ministern här redogjorde för skulle jag hålla med om
att det var en osammanhängande linje, ja. Men nu är
det på det viset att vi tycker att det är riktigt att öppna
marknaden, att u-länderna får en bättre tillträde till
den europeiska marknaden. Problemet med regering-
ens nuvarande politik är att det inte framför allt är det
svenska jordbruket - om vi skulle få gehör för av-
regleringstankarna och hela EU skulle gå en snabb
avreglering till mötes - som kommer att slås ut eller
tvingas konkurrera med u-ländernas jordbrukspro-
dukter. Då kommer vi i stället att få ett ytterligare
inflöde av danska, engelska, irländska osv. jord-
bruksprodukter. Det är regeringen som är ansvarig för
den politik som i dag gäller på det här området. I dag
fungerar faktiskt EU:s jordbrukspolitik som ett skydd
för de svenska bönderna.
Jag blir naturligtvis allvarligt bekymrad när utri-
keshandelsministern här säger att svenska bönder
kommer att stå sig mycket väl även om en avregle-
ring sker. Det tror inte jag, om vi inte förändrar de
inhemska ekonomiska villkoren för bönderna. Där
har regeringen makten i sin hand. Regeringen har
instrumenten till sitt förfogande. Men hittills har man
stått hårdnackat emot varje krav som innebär att de
svenska bönderna skulle kunna få rimliga eller åt-
minstone likartade förhållanden med sina europeiska
grannar.
I det här avseendet får regeringen bära ett mycket
stort ansvar. Det som utrikeshandelsministern här
säger gör mig mycket bekymrad.

Anf. 120 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Det känns lite genant att behöva
upplysa Göran Hägglund om att vi i dag diskuterar
EU:s utrikeshandelspolitik. Vi diskuterar mot bak-
grund av regeringens skrivelse inför kommande för-
handlingar i Världshandelsorganisationen.
I en sådan debatt får man höra att en sådan för-
handling efter de riktlinjer som regeringen driver
kommer att leda till att svenskt jordbruk slås ut av
danskt jordbruk. Vi förhandlar ju om detta gemen-
samt i EU. Det handlar om EU:s yttre tullmurar, om
EU:s exportsubventioner på tredje marknader och om
andra internationella åtaganden. Och vi i EU agerar
samfällt.
Göran Hägglund tar upp frågor om hur EU internt
hanterar sin jordbrukspolitik. Det finns många tillfäl-
len att debattera det, och det har gjorts med jord-
bruksministern och med statsministern inför förhand-
lingarna i EU. Men i dag är ämnet för debatten hur
EU agerar utåt mot resten av världen. På jordbruks-
området handlar det i hög grad om hur vi agerar mot
fattiga länder och inte om hur EU agerar mot Dan-
mark.
Kd:s linje är osammanhängande, om jag använder
ett värdeneutralt ord. Det är en politik som å ena
sidan bejakar att u-länderna behöver sälja mer till
våra rika marknader för att kunna utveckla sina eko-
nomier, för sin försörjning och för att få en stigande
levnadsstandard. Å andra sidan kan man inte accepte-
ra att det leder till att det blir mer import, eftersom
någon annan då måste sälja lite mindre här. Det är en
politik som inte går ihop. Och jag tycker att det här
borde vara mer problematiskt för ett parti som pratar
mycket om solidaritet med tredje världen. Det här
borde spegla en ökad insikt om en svår avvägning
mellan olika angelägna mål, och den attityden borde
speglas skarpare i Kristdemokraternas sätt att hantera
det här. Det borde inte bara handla om rivaliteten med
Centerpartiet om svenska lantbruksväljare.

Anf. 121 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att statsrådet försöker blanda
bort korten för den som till äventyrs följer debatten
eller läser om den efteråt.
För den enskilde lantbrukaren spelar det naturligt-
vis en mindre roll om villkoren som man lyder under
beror på en nationell politik, EU-politik eller världs-
handelsöverenskommelser. Det är den sammanvägda
politikens effekter som spelar roll för den enskilde
jordbrukaren när hans eller hennes varor skall mäta
sig med varor från andra länder.
Vi är naturligtvis för goda villkor för u-länderna,
och vi är för en öppen marknad som gör att u-
länderna kan komma in på den västeuropeiska mark-
naden. Det tror vi är bra. Vi tror att det är väldigt
viktigt för u-länderna att det sker en stegvis öppning.
Det har ju varit tullmurar gentemot omvärlden som
inte har varit rimliga.
Men det här får ju inte gå till på ett sådant sätt att
vi låter våra europeiska grannar slå ut den svenska
jordbruksnäringen. Jag tror att utrikeshandelsminis-
tern vid en närmare eftertanke kommer fram till att
det här är den enda rimliga linjen på det här området.
Och det är någonting som vi kristdemokrater envist
kommer att fortsätta att verka för.
Tack!

Anf. 122 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag tror att det börjar klarna. Göran
Hägglund säger nu att det egentligen handlar om att
försvara svenska jordbrukares intressen gentemot
jordbrukare i andra EU-länder. Därmed hör ju inte
denna debatt alls hemma i diskussionen om regering-
ens WTO-skrivelse.
Det kanske finns ett sammanhang. Det kanske är
så enkelt som att Göran Hägglund har skrivit under
en reservation som hör hemma på ett annat område i
en annan debatt och att han därför kan dra tillbaka sitt
bifallsyrkande till denna reservation. Den kan ju
omöjligen hanteras i detta sammanhang om Göran
Hägglunds främsta poäng är att Sverige skall skydda
sig mot konkurrens från Danmark och Irland.
Men det kanske är så som handelsministern och
jag har sagt i våra inlägg. Vi tror att det egentligen
handlar om en protektionistisk syn på EU:s jord-
brukspolitik gentemot tredje världen. Det kanske
egentligen handlar om att man vill sitta på två stolar
samtidigt. Man talar väl om u-ländernas intressen
men försvarar sig samtidigt mot allt som luktar kon-
kurrens från deras sida. Om det är så är det mycket
värre. Då handlar det om en politisk skiljelinje som är
mycket viktig att framhäva inte bara för de protokol-
läsande utan också för alla andra politiskt intresserade
i landet.

Anf. 123 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Som Lars Ohly väl känner till uppträ-
der EU här med en röst. Inom EU går avregleringen
relativt långsamt. Jag måste nog tyvärr konstatera att
det är till godo för det svenska jordbruket med de
förhållanden som nu råder i Sverige för den svenska
jordbrukssektorn.
Jag skulle önska att jag kunde säga att vi skall
skynda på avregleringen, eftersom jag tror att det
sammantaget är bäst för de svenska konsumenterna,
de västeuropeiska konsumenterna och för producen-
terna vare sig de finns i Sverige, Västeuropa eller i
tredje världen. Vi välkomnar konkurrens. Vi tror att
det är viktigt. Men nu är problemet att vi inte kan
öppna oss. Och nu är spelplanen som den är. EU
uppträder för att diskutera det här.
Då är frågan: Skall vi i det sammanhanget driva
avregleringen, eller skall vi säga att vi först måste se
till att de svenska jordbrukarna får villkor som är
likartade med omgivningens. Med vår politik hade
inte det varit något problem. Med vår politik hade vi
haft likartade villkor. Med vår politik hade vi haft ett
bättre bistånd som hade gett u-länderna bättre möjlig-
heter att bygga upp eller förstärka sitt eget jordbruk.
Då hade situationen sett helt annorlunda ut. Men
tyvärr styr vi inte över alla de politiska instrumenten.
I opposition gör man tyvärr inte det. Det gör att man
får använda de instrument som för närvarande finns.
Nu diskuterar vi just det här. Därför står vi bakom
den här reservationen. I den mån jag inte har yrkat
bifall till reservation nr 2 gör jag det nu.

Anf. 124 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten alltför
mycket denna ljuva junikväll, men jag vill påpeka att
Göran Hägglunds argumentation må vara hedervärd i
en debatt om EU:s jordbrukspolitik och förhållandena
när det gäller konkurrensen mellan olika EU-länder.
Nu diskuterar vi dels Sveriges position, dels EU:s
gemensamma syn inför WTO-förhandlingarna om att
öppna världsmarknaden och liberalisera handeln med
jordbruksprodukter.
Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet och rege-
ringen menar att EU i dag visar en alltför stor sluten-
het gentemot omvärlden, vilket missgynnar u-
länderna och i stället gynnar en produktion som inte
alltid är effektiv och rationell. Kristdemokraterna
ställer sig tydligt på en annan sida. Man menar att
avregleringen går för snabbt. Man menar att det är
viktigt att slå vakt om den inhemska europeiska pro-
duktionen av jordbruksprodukter. Det går, fru talman,
inte ihop med det vackra tal om solidaritet som också
finns i reservationen.

Anf. 125 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skall försöka summera det här.
När det gäller den svenska positionen måste vi natur-
ligtvis inta den position som vi tror är bäst för tredje
världen, för Västeuropa och för Sverige. Och vi måste
naturligtvis även väga in jordbruksnäringens intressen
i dessa sammanhang.
Vi är bekymrade över den svenska linjen. Därför
har vi skrivit den här reservationen. Vi välkomnar
konkurrens. Vi tror att det behövs en stegvis avregle-
ring av jordbruket i Västeuropa, så att man får mer
marknad och färre regleringar. Men på det altaret är
vi inte beredda att offra det svenska jordbruket och
landsbygden.

Anf. 126 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Det är sällsynt att man utnyttjar möj-
ligheten till ytterligare ett anförande, men Leif Pag-
rotskys slutreplik föranleder att jag måste.
Jag fick inga som helst svar när det gäller vilka
konsekvenser det skulle få för ILO om frågan om
arbetsvillkor skulle bli WTO:s ansvarsområde. Jag
fick inget svar på hur regeringen ser på risken att
Sverige kommer att medverka till att försena och
förlama förhandlingsarbetet i den nya WTO-rundan.
Ministern var inte närvarande i kammaren när jag
höll mitt huvudanförande. Trots detta kommer mi-
nistern, i stället för att svara på frågor, i sin slutreplik
med fula påståenden om att jag inte visat engagemang
för alla de värden som frihandeln innebär för u-
länderna och hur viktigt det är att vi bidrar till en
bättre utveckling för dem.
Fru talman! Jag konstaterar att Leif Pagrotsky i
denna debatt har visat att regeringen saknar respekt
och förståelse för u-ländernas berättigade skepsis mot
att få regler på handelspolitikens område som de vet
skulle innebära handelshinder för dem.

Anf. 127 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Karin Falkmer är arg för att jag inte
svarar på frågan vad vår linje, att man skall ta upp
frågan om arbetsrätt också i WTO, skulle innebära för
ILO:s auktoritet. Jag menar att det faktum att den här
frågan diskuteras och har diskuterats i WTO har in-
neburit att arbetet i ILO har intensifierats, accelererat
och fått ökad tyngd. Jag vill bygga vidare på detta.
Jag tycker att det har varit en uppmuntrande peri-
od sedan Singaporemötet. Jag beklagar att det inte har
gått ännu bättre, men jag tycker att detta är erfaren-
heter som vi nu skall bygga vidare på. Jag ser heller
ingen motsatsställning mellan ILO och WTO i detta.
Här gäller det att mobilisera de olika goda möjlighe-
ter som kan existera och dyka upp för att skapa bättre
villkor i arbetslivet i hela världen. Det finns också i-
länder som har en del att göra. Det handlar alltså inte
bara om u-länder.
Karin Falkmer anklagar mig för att vilja försena
och förlama förhandlingarna därför att jag tar upp
svåra frågor. Detta är en svår förhandlingsfråga. Det
är många mycket svåra förhandlingsfrågor i WTO.
Det är därför vi förhandlar på detta sätt: med en bred
runda. Det framgår i skrivelsen, för alla som vill läsa,
att skälet för att göra rundan bred och stor är att det
skall möjliggöra en sorts byteshandel, en förhandling
där viktiga frågor för vissa länder byts mot frågor
som är viktiga för andra och där så många frågor som
möjligt bör upp på bordet. Detta är en fråga som vi
sätter upp på bordet och som vi vill ha med i den
kompromissrunda som det här kommer att bli.
Jag har aldrig noterat att moderaterna skyr att ta
upp kontroversiella frågor. Många frågor moderaterna
tar upp här i denna kammare är ju jättekontroversiel-
la. Argumentet att man skall låta bli därför att de är
kontroversiella begriper jag uppriktigt sagt inte. Och
att detta med självklarhet skulle vara protektionism
stämmer absolut inte! Vi är inte kända för protektio-
nism. Vi kommer inte att driva några protektionistis-
ka krav i WTO, inte heller på det här området. Det
vet naturligtvis Karin Falkmer.

Anf. 128 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Under Singaporemötet kom man fram
till att ge ILO mandatet att jobba med frågor om ar-
betsmiljö och arbetsvillkor. Skulle detta föras in un-
der WTO:s mantel tar man därmed bort uppgifterna
för ILO på det här området; åtminstone bidrar man
till att avsevärt försvaga ILO. Är inte Leif Pagrotsky
innerst inne medveten om att om de här frågorna
skulle bli WTO-kompetens skulle ILO bli en tandlös
tiger?
Det är ingen tvekan om att det är en uppenbar risk
förknippad med att återigen föra in de här mycket
kontroversiella frågorna i WTO-förhandlingarna om
det skall lyckas att genomföra WTO-rundan på tre år.
Jag tycker att Leif Pagrotsky måste ta av sig skygg-
lapparna och erkänna att det här skulle innebära väl-
diga förseningar och riskera att förlama hela arbetet
som sådant.
Det här handlar ju om vår gemensamma strävan -
Leif Pagrotskys och min, socialdemokraternas och
moderaternas - att åstadkomma ytterligare förbätt-
ringar när det gäller handelspolitiken genom en ny
runda. Avstå då från att medvetet införa frågor som
kommer att förstöra, förhala och försena arbetet!

Anf. 129 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Återigen: Jag ser inte den här kon-
flikten mellan WTO och ILO. Att frågan debatteras i
WTO har gjort att arbetet i ILO intensifierats och
accelererat. Det har blivit ökad kraft. Det ger oss som
vill fortsätta på den här vägen ökad energi att kämpa
vidare för den här frågan.
Min förvåning i mitt förra inlägg gällde Karin
Falkmers prioritering av ämnen. Hon hade valt att
ägna fyra repliker åt frågan om fackliga rättigheter i
andra länder. Nu är det ytterligare ett par repliker och
ett anförande. Inte med mer än en halv mening i sitt
anförande berörde hon den för u-länderna enormt
mycket viktigare frågan om tillträde till vår marknad
för jordbruksprodukter.
Karin Falkmer och hennes parti skriver ju under
på samma politik som vi gör i utskottsbetänkandet,
nämligen att det är viktigt för u-länderna - och likaså
för oss i i-länderna - med ökad frihandel på jord-
bruksområdet. Men om detta väljer hon att inte säga
någonting som helst, när det faktiskt är en av de få
tvistefrågor vi har här. Tvistefrågorna är synen på
arbetsrätt, synen på handel med jordbruksvaror samt
u-ländernas utvecklingsmöjligheter. Men intresset för
u-ländernas utvecklingsmöjligheter begränsar sig till
att de skall vara fackföreningsfria. Det sträcker sig
inte så långt som att de skall kunna sälja jordbruks-
produkter, även om det skulle ske på bekostnad av
borgerliga väljare på den svenska landsbygden. Det
tycker jag är synd.
Jag hade gärna sett en klargörande debatt mellan
kristdemokrater och moderater, mellan centerpartister
och moderater, om de här svåra avvägningarna - inte
minst med tanke på att moderaterna i den här frågan
skriver under på samma politik som Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, nämligen att
det är oerhört viktigt för u-länderna och för vårt en-
gagemang för u-länderna att våra marknader öppnas
för de exportvaror de klarar av att få fram, i första
hand jordbruksvarorna.

Anf. 130 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Leif Pagrotsky säger att ILO fått bätt-
re muskler i och med att de här frågorna diskuterades
i Singapore. Tacka sjutton för det! Man fick ju man-
datet!
Sedan gällde det debatten och hur många repliker
jag ägnar åt det vi är oense om. Snälla ministern! När
jag debatterar med socialdemokrater debatterar jag
det vi har olika uppfattning om. Jag har debatterat
med Marie Granlund; jag har debatterat med Leif
Pagrotsky. Jag har valt att ta debatterna med er i den-
na fråga, som jag tycker är så viktig.
Min innersta drivkraft, som gör att jag lägger så
mycket kol på detta, är att jag ser en fara att Sverige
medverkar till att försena och förhala en WTO-runda
som skulle betyda så oerhört mycket, inte minst för u-
länderna. Stigande välstånd ger resurser för högre
levnadsstandard och åstadkommer också förbättringar
på miljöområdet och arbetslivsområdet.
Leif Pagrotsky undervärderar de möjligheter det
skulle innebära för u-länderna att få mer del av den
fria handeln och slippa handelshinder. Leif Pagrotsky
visar i debatten, tycker jag, en misstro gentemot de
fattiga ländernas vilja och kraft att när man får bättre
ekonomiska resurser göra som vi gjort: förbättra
arbetsvillkor och levnadsstandard för sin befolkning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

12 § Utrikeshandel och internationella investe-
ringar

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU12
Utrikeshandel och internationella investeringar

Anf. 131 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Den internationella handeln har ut-
vecklats mycket kraftigt de senare åren och växt
snabbare än världsekonomin som helhet. Handelns
tillväxtbefrämjande effekter är en viktig orsak till det
snabbt ökande totala välståndet i världen.
Handeln är inget nollsummespel, utan någonting
som alla vinner på. Genom att länder utnyttjar kom-
parativa fördelar och gör det man relativt sett är bäst
på fungerar världsekonomin som effektivast. De
skillnader som finns mellan ländernas ekonomiska
strukturer är själva drivkraften för handelsutbyte.
Handelshinder av olika slag stör världsekonomins
funktion.
Handeln skapar ett ökat konkurrenstryck som bi-
drar till resurshushållning. Den som slösar med in-
satsvaror är inte bara miljömässigt utan också eko-
nomiskt ineffektiv och slås därmed ut. Nationell mil-
jöpolitik på icke-diskriminerande grund liksom inter-
nationella åtaganden är viktiga komplement till detta.
De senaste decennierna har världsekonomin för-
ändrats genom att naturgivna komparativa fördelar
har minskat i betydelse. Det är i moderna ekonomier i
betydande grad förvärvade komparativa fördelar som
styr den ekonomiska utvecklingen och därmed kon-
kurrenskraften.
Nya branscher, som IT och underhållning, är
knappast beroende av var grundämnet kisel finns. I
stället är det kunskapsutvecklingen som styr tillväx-
ten.
Vägen till välstånd går för utvecklingsländerna
via internationell handel, precis som den en gång
gjorde för Sverige. Handeln är den enda väg till rike-
dom som finns. Frihandel är inte en form av bistånd,
men väl en förutsättning för välstånd. Att öppna våra
europeiska marknader så långt det bara är möjligt för
produkter från u-länderna är en effektiv välståndsska-
pande åtgärd. När länder utnyttjar sina komparativa
fördelar fungerar också den inhemska ekonomin som
effektivast. Skyddade länder eller sektorer blir inef-
fektiva, vilket resulterar i välfärdsförluster.
Det finns inga belägg för att frihandelsvänliga
länder skulle präglas av ojämlikare fördelning än
protektionistiska länder, vilket ligger i majoritetens
resonemang i dagens betänkande. Tvärtom finns det
anledning att tro att frihandelns tillväxtbefrämjande
effekter kommer alla till godo när den samlade väl-
ståndsnivån höjs, vilket brukar beskrivas som ned-
sippringsprincipen. Snart sagt alla tillgodogörs mer
än vid isolationism och slutenhet.
Länder med utpräglat stora klyftor, där människor
tvingas leva i direkt fattigdom, är inte sällan protek-
tionistiska och slutna ekonomier, långt från marknad-
sekonomin.
De länder som har bristfälliga marknadsekono-
miska strukturer eller rent planekonomiska strukturer
har inte sett och ser heller inte samma positiva eko-
nomiska utveckling som länder som strävat efter
institutionell mognad. Marknadsekonomi, äganderätt,
rättsstat, utbildning och demokrati är fundament för
länders ekonomiska utveckling.
Öppenhet för idéer, för handel och investeringar
är likaså nödvändigt. Länder som stängt dörren och
satsat på importsubstitution och självförsörjning har
misslyckats med att skapa ett ökat välstånd. Många
har dessutom sett ett fallande välstånd, vissa t.o.m.
från mycket goda utgångslägen. Ivern att skydda den
inhemska ekonomin från konkurrens har fått dem att
halka efter i ineffektivitet och att fastna i fattigdom.
Med handel och investeringar följer överföring av
kunskap, som modern teknisk och organisatorisk
förmåga samt marknadskunnande och kontaktnät-
verk. Få saker betyder så mycket för att lyfta ett lands
ekonomi som öppenhet för handel och internationella
direktinvesteringar. Med den ökade ekonomiska öp-
penheten kommer ofta också krav på demokratisk
utveckling. Fri handel är ett viktigt medel för att stär-
ka ett lands ekonomiska, demokratiska och sociala
utveckling.
Fru talman! Lika viktigt som det var för Sveriges
ekonomiska utveckling att våra varor kunde exporte-
ras när vi stod i början av vår industrialisering, lika
viktigt är det för dagens u-länder att handeln med
deras varor inte utsätts för olika hinder.
De minst utvecklade länderna i världen är beroen-
de av att kunna handla med just de varor de är bäst på
att producera. I många fall rör det sig om teko- och
jordbruksprodukter, vilket olyckligt nog varit just de
produkter för vilka bl.a. EU haft svårast att acceptera
liberaliseringar. EU har annars verksamhet bidragit
till en liberalisering av handeln. Det är i svenskt in-
tresse att driva på utvecklingen för frihandel också på
dessa områden. Det är inte bara - om än främst - för
att ge fattiga länders ekonomier möjlighet att utveck-
las, utan också för att nedmonteringen av handelshin-
der gynnar svenska konsumenter. Regeringen måste
använda sitt inflytande i EU och WTO till att liberali-
sera synen på handeln i riktning mot en stegvis allt
friare handel.
Vårt förslag till utgångsbud för EU är att avskaffa
industritullarna till i-länderna och att EU skall anta en
bindande plan för övergång till en fri marknad för
jordbruksprodukter. Sverige har en lång tradition som
frihandelsförespråkare. Vi lever i en liten, öppen och
exportberoende ekonomi. Kanske är det också så för
att motsvarande 40 % av BNP exporteras. Vi skulle
drabbas mycket hårt om utvecklingen tilläts gå åt fel
håll.
Fru talman! Sverige måste motverka varje försök
att införa nya villkor för handel som skulle hindra u-
länderna i deras utveckling mot en bättre ekonomisk
situation och förbättrat välstånd. Det finns en tydlig
risk att de socialklausuler och miljöklausuler som
förekommer i debatten och i dagens betänkande kan
bli en form av förtäckt protektionism, framför allt
eftersom resonemangen ofta är så oklara. Vem skall
avgöra om brott mot klausulerna begås? Vilka sank-
tionsåtgärder skall genomföras? Sanktionsåtgärder är
majoriteten annars skeptisk till i dagens betänkande.
Vem skall fatta beslut om vad som skall hända? Det
är dags för en konkretisering från majoritetens sida.
De som argumenterar för att miljö och olika ar-
betsmarknadskrav skall drivas gentemot utvecklings-
länderna riskerar faktiskt att förvärra den situation de
vill förbättra. Om alternativet till barnarbete är pro-
stitution eller tiggeri är det inte alls givet att handel-
sklausuler, bojkotter och sanktioner, som stryper
handeln, hjälper de berörda barnen. I takt med stigan-
de välstånd däremot kan brister avhjälpas och kraven
höjas.
Förhållandena vad gäller sociala villkor och mil-
jömässiga hänsyn är i hög grad en ekonomisk mog-
nadsfråga. Hade Sverige drabbats av den typ av klau-
suler som förespråkas på sina håll skulle vi ha hind-
rats från att handla oss till välstånd. Hade Sverige
granskats med samma ögon när vi stod i början av vår
industrialisering hade vi heller inte klarat kraven.
Förbättrat välstånd genom bl.a. handel är en förut-
sättning för reformer på de sociala och miljömässiga
områdena. Den som vill snabba på sociala reformer
och utvecklingen av sunda miljöhänsyn bör arbeta för
att öppna handeln i stället för att reglera handeln eller
försvåra den.
Det kan inte, fru talman, vara en slump att de som
av ideologiska skäl ofta är motståndare till en växan-
de världshandel är starka förespråkare för olika typer
av restriktivt verkande klausuler. Det är heller ingen
slump att de som tror att Sverige inte skall klara den
internationella konkurrensen, därför att detta ställer
krav på en modernisering av dagens ekonomiska
strukturer, ofta ropar på skydd mot utländsk konkur-
rens.
Vidare är det knappast en slump att de som ropar
på skatt på internationella kapitalrörelser, vilket
skulle störa ekonomins funktionssätt och missgynna
u-länder som är i behov av investeringar, ofta också
har en lite missunnsam misstänksam syn på konkur-
rensen.
Ibland finns antydningar om att alla de länder som
inte har samma typ av sociala regleringar som Sveri-
ge på något sätt skulle agera oetiskt eller snedvrida
konkurrensen på ett otillbörligt sätt.
Många u-länder, för att inte säga de flesta u-
länder, är starka motståndare till miljö- och arbets-
livsklausuler. Det är knappast för att man skulle vara
för att barn utnyttjas eller att miljön utarmas. Där-
emot är det för att man är rädd för att tillträdet till de
europeiska marknaderna skall försvåras om och när
klausulerna kommer.
Fattiga länder vill och har en rätt att handla sig ri-
ka, precis som en gång Sverige gjorde.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation 1 från moderaterna till dagens betänkande.

Anf. 132 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det rasande tempo som Sten Tolgfors
har presterat kommer jag inte att klara av. Tidigare i
dag svalde min dator mina tankar för gott, och det
kom upp en vit sida. Dataenheten lyckades inte hitta
dessa tankar igen. Jag är därför hänvisad till att tänka
nytt och improvisera. Jag har med mig betänkandet,
och vi får se vad det ger. Men det kommer att innebä-
ra att jag inte kommer att kunna hålla den utsatta
tiden. Det går inte.
Detta betänkande ligger nära den debatt som just
har varit. På vissa punkter skiljer ingenting, på andra
punkter kommer frågorna in på andra områden. Vi
behandlar i vårt betänkande också vissa motioner från
allmänna motionstiden.
Först skall jag slå fast den internationella handelns
oerhörda betydelse för utveckling och tillväxt. Det är
självklart att handeln har stor betydelse för vårt eget
land. Vi kan notera att drygt 40 % av bruttonational-
produkten utgörs av export. Handeln är oerhört viktig
för Sverige, men den är också viktig för u-länder -
vilket utrikesutskottet är särskilt intresserat av.
Trots denna utveckling vill jag konstatera att
1 300 miljoner människor i världen är absolut fattiga.
Utrikesutskottet har tittat lite närmare på dessa frågor.
Vi gjorde från början antaganden att handeln hade
satt tydliga spår i att begränsa den absoluta fattigdo-
men. Om våra siffror stämmer är det tyvärr inte så.
Det är tragiskt. Det kan gott föras till riksdagens pro-
tokoll att från 1987 till 1993 har antalet fattiga i värl-
den ökat från 1 230 miljoner till 1 310 miljoner. Det
har blivit ungefär 100 miljoner fler fattiga. Andelen
har sjunkit - men tyvärr lite - från 30 % till 29 %. Vi
beklagar naturligtvis djupt att det är så. Det är natur-
ligtvis också en oerhört allvarlig utmaning för oss att
göra någonting åt detta.
Jag vill med en gång säga att det är helt klart att
det inte är handeln som är orsaken till denna situation.
Det är andra faktorer. Vi har inte tillgång till de rätt
mekanismerna för att förmedla handeln och andra
stödformer. Det finns brister hos dessa länder som
gör att denna absoluta fattigdom inte har kunnat
minskas.
Frihandeln optimerar resurser genom specialise-
ring och bytesvinster. Det är alldeles självklart, och vi
kan se på hur det fungerar i vårt eget land. Konkur-
rensen ger oss lägre priser, och därmed höjs välfär-
den. Samtidigt är det viktigt att notera - både för vårt
eget land men inte minst för u-länderna - att det inte
räcker med en öppen marknad som ger oss en tillväxt
i handeln. Det krävs också en nationell fördelnings-
politik. Den är avgörande för att fördela vinsterna
som handeln ger oss.
Moderaterna tar i ett särskilt yttrande upp att de
inte riktigt vill ställa sig bakom de formuleringar
utskottet har använt. Moderaterna talar om den kända
nedsippringsteorin, dvs. att om det blir en utveckling
- som det bevisligen har blivit med den internatio-
nella handeln - av tillväxt i den samlade världseko-
nomin, så skvätter alltid något på de fattiga. Men,
Sten Tolgfors, vi kan konstatera att skvättarna uppen-
barligen har varit små. Siffrorna visar på det resultat
jag nämnde.
Vi behöver en nationell fördelningspolitik. Det är
dags för Sten Tolgfors, Moderaternas representant, att
förklara det särskilda yttrandet. Vi säger att markna-
derna inte räcker, men vi säger inte att det skulle vara
bättre i protektionistiska länder - som Sten Tolgfors
antyder i det särskilda yttrandet. Man vill skapa en
motsättning, där snarare skillnaden ligger i att Mode-
raterna inte tror på fördelningspolitik som ett nöd-
vändigt komplement till marknaden.
Betänkandet tar upp några olika områden. Ut-
skottet behandlar frågan om utveckling - men inte
enbart u-länderna. Vi behandlar handeln som en sä-
kerhetshöjande faktor, och vi behandlar handeln som
ett stöd för att utveckla demokrati och mänskliga
rättigheter. Vidare är det handel och miljöfrågor, osv.
Jag börjar med kopplingen till utvecklingen. Helt
klart innebär frihandel ett stöd för utveckling. En
öppen marknad är gynnsam. Vi kan se att Uruguay-
rundan ledde till positiva saker för u-länderna, samti-
digt som vi nödgas konstatera att de liberaliseringar
som skedde inte var tillräckliga, t.ex. på jordbruks-
och tekoområdet. Antidumpningstullar diskuterades
även i den förra debatten. Vi kan rikta en hel del
självkritik mot den organisation vi är med i, dvs.
Europeiska unionen, för att inte riktigt leva upp till
den politik vi själva skulle vilja se från svensk sida.
Vi kan också konstatera att man i många u-länder
har prövat att skydda den egna marknaden, och det
har givit ett dåligt resultat. Vi måste naturligtvis dra
lärdomar av detta, och där är vi eniga.
Vi kan slå fast att ekonomisk tillväxt är en förut-
sättning för att utrota fattigdom. Det säger jag trots de
siffror jag har nämnt. Det är ingen motsättning, men
det är en förutsättning. I Asien var 60 % av befolk-
ningen absolut fattiga år 1975. Nu är vi nere i 20 %.
Det går att komma till rätta med fattigdomen. Vi vet
också varför vi inte är där vi borde vara generellt i u-
ländernas utveckling, nämligen på grund av bristen på
ett gott styrelseskick, bristen på fungerande institu-
tioner, bristen på utbildning och ett bristande rättsvä-
sende. Här måste det ske insatser för att stötta en
utveckling så att handeln kan fungera så som vi avser
att den skall fungera.
Vi måste också konstatera att avsättningsmöjlig-
heterna för många u-länder, inte minst de s.k. MU-
länderna, de minst utvecklade länderna, inte är vad de
borde vara. EU är ett bra exempel på att jordbruks-
och tekopolitiken inte fungerar.
Vi understryker i betänkandet att vi inser vikten
av jordbrukets multifunktionalitet och betydelsen av
att ta hänsyn till livsmedelssäkerhet i u-länderna. Vi
noterar att WTO redan i sina regelverk har gett skydd
för den industriella uppbyggnadsfasen, så att u-
länderna kan anpassa sig till den utländska konkur-
rensen.
I avsnittet som kopplar handel till säkerhet slår vi
fast att handel är ett bra instrument för att bygga fred
och säkerhet. I EU-valrörelsen går det inte att missa
poängen att EU de facto har skapat stabilitet, utveck-
ling, fred och säkerhet.
Vi kan se utvecklingen i Sydamerika. Jag har själv
varit där och lärt mig lite om handelsorganisationen
Mercosur. Man går nu där över från handelssamar-
bete till ett politiskt samarbete för att höja säkerheten
i regionen. Det kommer säkert att gå trögt, men det
fungerar. Där finns också Asean. Vi väntar oss natur-
ligtvis att en lösning av Kosovokonflikten bl.a. skall
innebära att handelsrelationer byggs upp mellan län-
derna på Balkan, så att länderna blir beroende av
varandra. Vi vill också ha en lösning på Mellersta
Östern-konflikten. Man handlar med varandra, och
därmed byggs en gemensam säkerhet.
EU:s utvidgning är i detta avseende oerhört viktig.
100 miljoner fler människor i kandidatländerna kan
väva oss samman på marknaden på ett sätt som höjer
säkerheten. EU:s Medelhavspolitik går ut på samma
sak. Det handlar om att med hjälp av handel knyta
länder samman så att det kan bli en fungerande Me-
delhavsregion. På precis samma sätt talar vi om Ös-
tersjöområdet.
Under avsnittet som kopplar handel till demokrati
och mänskliga rättigheter pekar vi på att handeln
också kan stötta utvecklingen inom området demo-
krati och mänskliga rättigheter. Handeln ger positiva
influenser.
Vi kan se Kina som ett undantag, men får ändå
hoppas att Kina också skall komma med på vagnen
förr eller senare. Vi hoppas att handeln genom de
regler som man bygger upp, genom de institutioner
som vi behöver och genom de rättssystem som kom-
mer fram demokratiserar länderna, inklusive Kina.
U-länderna har markerat att man är emot införan-
det av mänskliga rättigheter i handelssystemen, och
det är naturligtvis protektionistiska skäl man tänker
på. Man orkar inte leva upp till mänskliga rättigheter
med hänsyn till sin fattigdom eller andra skäl.
Vi säger så här i betänkandet: "Utskottet anser att
en politik för friare handel måste gå hand i hand med
Sveriges ansträngningar att främja demokrati och
mänskliga rättigheter."
I ett särskilt yttrande från moderaterna, som har
varit mycket omtalat här i dag, kritiserar man oss i
majoriteten därför att vi tycker att det är viktigt att i
WTO- och i handelssammanhang också diskutera
arbetsmiljövillkor och miljövillkor. Moderaterna, som
tycker att mänskliga rättigheter är jätteviktiga, finner
ingen anledning att på den punkten rikta kritik, utan
där är vi överens.
Vari ligger den principiella skillnaden, Sten
Tolgfors, mellan mänskliga rättigheter allmänt sett,
miljörättigheter och rättigheter på det fackliga områ-
det? Jag ser inte den skillnaden, men Sten Tolgfors
kanske kan förklara det.
När det gäller miljöområdet och handeln vet vi att
det finns en motsättning mellan industriländer och u-
länder. Också där kommer protektionismen in. Men
vi markerar i betänkandet att man måste ställa höga
miljökrav. Vi kan konstatera att frihandel ökar till-
växten, men en ökad tillväxt ger också ökade mil-
jöproblem. Vi har pratat mycket om det internt i ut-
skottet. Särskilt på trafikområdet är det tydligt. Vi vet
nämligen att de insatser som man gör med ny teknik
för att komma till rätta med miljöproblemen tyvärr
inte håller tillväxten stången, utan miljöproblemen
ökar, på grund av att vi inte hänger med i den takten.
Detta är ett faktiskt problem, som vi måste ta på all-
var och komma till rätta med. Det gäller naturligtvis
också risken för att lokalisera sig till länder med svag
miljöpolitik.
Vi vill, precis som regeringen har föreslagit, att
handel och miljöpolitik skall stödja varandra ömsesi-
digt för att minska miljöbelastningen. Det är viktigt
för majoriteten.
Vi noterar också att om vi menar allvar med fri-
handeln måste vi också se på hur man sätter priser.
Det har nog inte diskuterats i näringsutskottets betän-
kande, såvitt jag kan se. Frihandel är någonting
mycket positivt för miljön, förutsatt att priserna sätts
på ett rättvist sätt, dvs. att man internaliserar - som
det så vackert heter - miljökostnaderna i prissättning-
en. Annars blir ju konkurrensen skev, och då kan man
inte tala om en fullständigt fri handel.
Det här är också någonting som moderaterna har
väldigt svårt att ta till sig, men de har inte kommente-
rat det särskilt i sitt yttrande. Vi kanske har blivit
överens under resans gång.
Vi ser att transporter och energi inte är prissatta på
rätt sätt med hänsyn till miljökostnaderna, och därför
skapar det skevheter i den internationella handeln.
När det gäller miljön och WTO vill jag citera från
en konferens i Århus som jag deltog i och som nämns
i betänkandet. Det var FN:s ekonomiska kommission
för Europa med miljöministrar från alla Europas
länder samt USA och Kanada som slog fast - och nu
skall Sten Tolgfors lyssna - att "WTO-regler helt och
fullt måste ta hänsyn till behovet av en hög nivå på
skyddet av miljön. Sverige och EU intar positionen
att en ny WTO-runda skall omfattas också av kopp-
lingen mellan handel och miljö." Den andra mening-
en är utskottets tillägg. Det slogs helt klart fast vid
den konferensen att det är viktigt att lyfta in miljöfrå-
gorna. Det sade alla Europas länder samt USA och
Kanada.
Nu lämnar jag de olika punkter som vi hanterar
särskilt, och jag skall avslutningsvis säga något om de
internationella kapitalflödena. Vi kan konstatera att
direktinvesteringarna i u-länderna är 175 miljarder.
Det är alltså drygt tre gånger u-landsbiståndet. Det
betyder oerhört mycket, bl.a. för kunskapsöverföring,
som vi slår fast. Samtidigt är det naturligtvis ett pro-
blem att av de här direktinvesteringarna har de minst
utvecklade länderna bara 0,4 %. Det är skamligt lite,
och vi måste naturligtvis se till att få en ändring till
stånd.
När det gäller MAI-avtalet, som vi också tar upp i
det här avsnittet, tycker vi att det är självklart att ett
sådant här avtal måste komma fram. Har vi 1 600
bilaterala avtal är inte situationen bra. Det är angelä-
get att motverka diskriminering av utländska investe-
ringar. Vi tror att den förhandling som har skett i
OECD var för snäv, och därför hoppas vi mer på att
man tar upp de här förhandlingarna i WTO och att
man skapar något nytt utifrån den situationen. Där har
vi också slagit fast att det är viktigt att lyfta in exem-
pelvis miljöfrågan.
Då tar jag åter chansen att citera från den konfe-
rens som jag var på och där man bl.a. sade, som vi
skriver i utskottsbetänkandet, att "ett avtal på investe-
ringssidan effektivt skall integrera miljöhänsyn så att
en hållbar utveckling stöds och så att internationell
och nationell politik på miljöområdet inte begränsas".
Slutligen tar jag upp frågan om en internationell
skatt, som moderaterna reserverar sig mot. Jag vill
genast yrka avslag på den reservationen. Det är en
helt onödig reservation. Det Vänsterpartiet lyfter fram
är att man vill, som det står i betänkandet, begränsa
kortsiktiga spekulationsvinster på kapitalöverföringar.
Det står inte någonting om en Tubinskatt. Inte heller
vi i utskottsmajoriteten nämner Tubinskatten, utan vi
för ett resonemang omkring möjligheten att göra den
här begränsningen, ett resonemang där vi på många
punkter är tveksamma till möjligheterna. Vi kanske
skulle vilja, men vi ser svårigheterna. Att moderater-
na då slamrar i dörrarna och reservera sig mot den här
texten är väldigt konstigt, eftersom man i reservatio-
nen talar om en Tubinskatt, vilket vi över huvud taget
inte gör.
På grund av att jag inte fick mitt manus genom
datorn avstår jag från att prata om WTO-rundan,
vilket jag egentligen skulle ha avslutat med. Eftersom
vi har haft en debatt om den nyligen hoppar jag över
det.
Jag vill bara till sist tillstyrka hemställan i utrikes-
utskottets betänkande.
Herr talman! Jag vill uppmärksamma alla histo-
riskt intresserade på att vi slutar betänkandet med att
göra en historisk återblick på frihandeln, som har
varit varmt omhuldad i det parlamentariska arbetet
långt innan riksdagen kom till. Vi återger vad prästen
och riksdagsmannen i prästeståndet Anders Chydeni-
us har sagt i ett protokoll från den 26 september år
1765 om rikets handel. Det kan väl glädja alla oss
som är positiva till frihandel att redan 1765 omtalades
detta i de parlamentariska sammanhangen, förmodli-
gen långt före någon regering hade nämnt det - jag
vet inte om så var fallet.
Jag beklagar att jag har dragit ut så mycket på ti-
den, men det beror som sagt var på dataproblem.

Anf. 133 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Låt mig säga att Berndt Ekholms
stora intresse för moderat politik naturligtvis gläder.
Det är alldeles riktigt, som han säger, att vi känner
oro inför de socialklausuler, arbetslivsklausuler, mil-
jöklausuler osv. som majoriteten flaggar för, framför
allt därför att resonemangen är så förtvivlat oklara.
Nu har Berndt Ekholm alla möjligheter i världen att
reda ut vad han menar.
I betänkandet kan man t.ex. läsa: "För en väl fun-
gerande frihandel är det vidare angeläget att miljö-
kostnader internaliseras i prissättningen."
Låt höra då! Hur skall det gå till? Vem sätter pris?
Är det samma pris i alla länder oavsett kostnadsläge,
oavsett miljösituation? Vem avgör? Hur skall det här
gå till? Vem avgör om man bryter mot den här klau-
sulen eller om man sätter fel pris? Skall det vara
överstatligt? Skall det vara mellanstatligt? Skall vi
själva avgöra vad som är rätt och vad som är fel?
Berndt Ekholm kan när han ändå är i gång svara
på de frågorna och också förklara vad som gäller för
arbetslivsklausulerna. Vem skall avgöra brott mot
klausulerna? Vilka sanktionsåtgärder skall genomfö-
ras? Vem tar beslut om dem? Vilka standarder skall
gälla? Vilka effekter tror Berndt Ekholm att det blir
på arbetsmarknaden i ett u-land om man tillämpar
LO:s syn på arbetsrätt, arbetsmiljö och liknande?
Slutligen, herr talman, vill jag säga att vi reagerar
därför att vi anser att det är fel att ställa människors
ekonomiska situation mot frihandel. Det här är ett
betänkande som handlar om just handel. Konsekven-
serna av ett sådant resonemang att man tror att man
måste lyfta fram fördelningspolitiken just då är att
man tror att det skulle vara bättre om man inte hade
frihandel. All erfarenhet visar att ju slutnare ett land
är, desto sämre går det ekonomiskt för hela befolk-
ningen och inte minst för de allra mest utsatta.
Det är rätt att antalet fattiga i världen har blivit
större, men det är också rätt att antalet som har det
bra aldrig har varit större på jorden än vad det är just
nu.
Dags för lite konkretion med eller utan tidigare
skrivet anförande, Berndt Ekholm!

Anf. 134 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Det är inte konstigare än att vi driver
frågan att vi vill se miljökostnadernas internalisering i
Sverige. Vi har en sådan utveckling, med olika for-
mer av miljöskatter och avgifter, exempelvis, som
läggs på den samlade produktionen på olika sätt med
syftet att denna skall bära miljökostnaderna. Vi dis-
kuterar samma intresse, och vi driver det från svensk
sida i Europeiska unionen. Vi vill ha till stånd ett
sådant regelverk.
Vari ligger skillnaden, mer än att problemet är
mycket större, om man vidgar det till världshandeln?
Jag inser naturligtvis att det är komplicerad materia.
Gör man det på världsnivå får man göra det enklare
än vad man gör i det egna landet. Men varför skulle
man avstå? Om villkoren blir så olika är handeln
egentligen inte fri, Sten Tolgfors.
Sten Tolgfors tar upp sanktionsåtgärderna och
ställer en massa frågor om hur det skall gå till. Tidi-
gare i debatten har Karin Falkmer talat för att vi skall
lyfta in sådana frågor i diskussionen - bara vi inte gör
det här. Vi skall göra det i ILO, säger hon. Min mot-
fråga till Sten Tolgfors är följande: Hur skall man
kunna klara sanktionsåtgärderna inom ramen för
ILO? Förmodligen finns det inga sanktionsbestäm-
melser där, men det skulle man kunna tänka sig att
tillföra. Varför löses frågan bättre om man diskuterar
den i ILO än om man diskuterar den i WTO?
Slutligen vill jag ta upp fördelningspolitiken. Den
motsättning som Sten Tolgfors försöker lyfta fram
finns inte i betänkandet. Vi inser att frihandel är nöd-
vändigt, men vi inser också - vilket moderaterna
kanske inte gör - att den måste kompletteras med en
fördelningspolitik om vi skall få rättvisa. Det är det vi
strävar efter i utrikespolitiken - eller hur?

Anf. 135 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Nu är vi genast mycket mer välin-
formerade. Det handlade inte riktigt om världshan-
deln. Det handlade om vad vi skulle göra i Sverige.
Man hade inte tänkt på hur det skulle gå till. Man
hade inte funderat på om en förorening skulle ha
samma pris överallt, oavsett land och oavsett miljö-
situation. Man hade inte funderat på att vissa länder
har en miljö som är känslig för det ena, och att vissa
länder har en miljö som är känslig för det andra. Man
hade inte funderat över skillnaden mellan tätbefolka-
de och glesbefolkade länder. Man hade inte funderat
över skillnaderna mellan rikt och fattigt land. Man
hade inte funderat över hur Sverige hade drabbats när
vi gick från fattigdom till rikedom om någon hade
resonerat som Berndt Ekholm gör nu på den tiden.
Slutsatsen blir att handeln inte kan vara fri utan
reglering, säger Berndt Ekholm. Välkommen till
George Orwell! Välkommen till Animal Farm!
I betänkandet skriver majoriteten att man är
mycket tveksam till sanktioner i handelssammanhang.
Men när det gäller klausuler är det plötsligt oproble-
matiskt. De effekter som man är så tveksam till vad
det gäller sanktioner kommer ju också av klausulerna,
om man stänger delar av eller hela handeln på grund
av att man anser att ett land inte uppfyller vissa vill-
kor. Jag tycker att det är ganska trångsynta villkor.
Man måste inse att utvecklingen kommer när län-
der kan handla sig till rikedom, men den kommer inte
om man stänger in dem och ser till att de inte kan
handla sig till rikedom. Då blir ingen rikare i landet,
Berndt Ekholm, utan alla blir fattigare.
Den konkretition som jag efterlyste, och som jag
också har efterlyst tidigare, får vi uppenbarligen inte
här i dag. Det är bara vackra ord som ingen vet inne-
hållet i. Jag uppmanar Berndt Ekholm att tänka vidare
till nästa debatt, så att han kan ge oss den konkretitio-
nen och berätta hur klausulerna skulle omsättas i
praktiken, hur de skulle se ut, vem som skulle utfor-
ma dem, vem som skulle göra bedömningarna och
vad resultatet skulle bli om man inte kunde efterfölja
dem.

Anf. 136 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Sten Tolgfors säger att handeln inte
är fri utan regleringar. Det kunde inte ha sagts bättre.
Det är ju precis så det är. Varför har vi Världshan-
delsorganisationen? Varför har vi GATT? Om vi
skall ha en fri handel skall det enligt Sten Tolgfors
inte finnas några avtal, och man skall få göra precis
som man vill.
Vem som helst inser att det inte blir någon rättvis
handel. Det blir en handel, som tidigare har sagts från
denna talarstol, på den svages bekostnad. Vi vill inte
ha en sådan handel. Det är inte många i världen som
vill ha den. Därför har vi dessa handelsorganisationer.
Det går inte att handla sig till rikedom utan att det
finns spelregler. Sådana spelregler måste man vara
beredd att också låta omfatta områden som man upp-
täcker är utomordentligt angelägna för mänsklighe-
tens överlevnad, som exempelvis miljöområdet. Men
vi vet att moderaterna inte är så intresserade. Det är
en låt-gå-politik på miljöområdet oavsett om det
gäller Sverige, EU eller internationellt.
Det är klart att det är mycket enklare att driva en
politik som har så lite regler som möjligt än att driva
en politik som måste sätta vissa regler för att handeln
verkligen skall kunna sägas vara fri och rättvis.
Slutligen vill jag säga att handelssanktioner ofta
innebär en total avstängning från marknaden för ett
visst land. Det är någonting helt annat än att skapa
klausuler eller regelverk som gör att handeln fungerar
på ett bättre sätt. Klausuler och handelssanktioner har
motsatta syften. Kopplingen mellan sanktioner och
klausuler är helt tokig, enligt min mening.

Anf. 137 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Herr talman! När vi i riksdagen i dag debatterar
utrikeshandel och internationella investeringar sker
det i relativt stor enighet. Den debatt vi hörde nyss
visar dock på att det finns oenighet på vissa punkter.
En annan av de frågor som fokuseras, där enighe-
ten inte är lika stor, gäller MAI-avtalet. Vi kristde-
mokrater tillhör dem som varit kritiska till det, och vi
menar att det var bra att det avtal som var på gång
inte kom till stånd.
Det finns också all anledning att lyssna till de kri-
tiska röster som kommer från olika organisationer,
bl.a. från Forum Syd.
Det behövs regler för investeringsavtal, men dessa
regler måste vara utformade så att u-ländernas intres-
sen på ett rimligt sätt tillgodoses.
WTO med sin breda förankring, där u-länderna
utgör en majoritet, är ett lämpligt forum för de för-
handlingar som krävs. Något naturligt alternativ till
WTO finns inte.
Jag vill gärna citera ur utrikesutskottets yttrande
till näringsutskottet i denna fråga: "Internationell
handel och investeringar tillhör de viktigaste fakto-
rerna bakom ekonomisk tillväxt. Sverige är en liten,
öppen ekonomi som är starkt beroende av omvärlden.
Utrikeshandeln är en livsnerv i hela den svenska
ekonomin. Internationell handel och investeringar
spelar likaså en nyckelroll för utvecklingen i hela vår
omvärld."
Herr talman! En sund växande internationell han-
del och investeringar förutsätter ett gemensamt regel-
verk och att största möjliga antal deltar i dess utfor-
mande. Från svensk sida är det angeläget att vi är
med och tar vårt ansvar även framdeles när det gäller
denna utveckling. S.k. social dumping, liksom miljö-
mässig sådan, måste motverkas.
Kammaren kommer fortsatt att ha anledning att
debattera dessa frågor, och i den debatten kommer vi
kristdemokrater att ta aktiv del.

Anf. 138 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! I detta betänkande har vi samlat ihop
en hel del motioner som handlar om utrikeshandeln,
och vi har också fogat en viss historik till betänkan-
det. Jag tycker att det är väldigt bra. Det finns också
en betydande enighet om allt som står i betänkandet.
Det handlar som sagt om säkerhet, miljö, utveckling,
demokrati och mänskliga rättigheter, m.m.
I världen utvecklas alltfler handelsregioner, vilket
är positivt. Handeln är ju en av de viktigaste utveck-
lingsfaktorerna. Hållbar utveckling regionalt och
globalt kräver ett fördjupat internationellt samarbete,
och detta ligger inte minst i de mindre staternas in-
tresse. Alternativet är en situation som präglas av den
starkes rätt. Det är därför av särskild betydelse för
små länder som Sverige och också för majoriteten av
världens utvecklingsländer att rimliga och rättvisa
spelregler upprättas på den globala marknaden.
Den friare världshandeln har fungerat som motor
för den ekonomiska utvecklingen runtom i världen.
För många människor har 90-talet inneburit förbätt-
ringar. Alltfler länder formas till stabila demokratier
och alltfler länder förmår att resa sig ur den djupaste
fattigdom, även om antalet fattiga i världen har ökat.
Handel och investeringar medverkar också till att
skapa ömsesidiga beroenden och ökad integration
mellan världens länder. Därmed bidrar handeln också
till att främja fred och säkerhet.
Ett huvudsyfte för Sverige och EU i de komman-
de WTO-förhandlingarna måste vara att stärka ut-
vecklingsländernas integration och ställning i världs-
handeln. Det gäller såväl handel som investeringar.
Vi var också kritiska till det MAI-avtal som tidi-
gare var aktuellt. Vi tror att det blir en bättre ordning
om förhandlingar angående investeringar sker inom
WTO:s ram. Det är viktigt att poängtera att det be-
hövs mer investeringar i de fattiga länderna. Jag hop-
pas att dessa förhandlingar kommer att leda till re-
sultat inom en ganska snar framtid.
Privata investeringar överskuggar med ganska
bred marginal det bistånd som ges i dag. Den trenden
kommer säkert att fortsätta i takt med att kommuni-
kationer och möjligheter till investeringar förbättras.
Möjligheterna att förlägga produktion var som helst i
världen blir ju större på det sättet. På flera håll har
företag förlagt utvecklingscentrum för att ta vara på
lokal kunskap och komma närmare begynnande
marknader. Men obalansen är mycket stor när det
gäller var investeringarna förläggs någonstans, och
det behöver göras någonting åt detta.
Spelregler för handel och strävan att ytterligare li-
beralisera världshandeln kan ändå inte isoleras från
ambitionen att fördjupa det globala samarbetet och
från behovet av att på andra angelägna områden ska-
pa regler för mellanstatligt och mellanfolkligt samar-
bete. Då kommer vi in på den diskussion som har
förts här om miljöaspekter och annat, och hur man
skall kunna integrera miljöfrågorna i handelspoliti-
ken.
Förstörelsen av miljö och naturresurser är en glo-
bal ödesfråga. Orsakerna står att finna dels i vår över-
konsumtion i västvärlden, dels i den utbredda misären
i tredje världen. Vi hade en stor diskussion i utskottet
om betydelsen av handel för miljön. Jag tror att en fri
handel är bra för miljön.
Det kommer fram nya metoder, nya processer och
nya produkter som är mer miljövänliga. Men det sker
ju en påverkan också i form av transporter och annat.
Man kan aldrig komma ifrån att handel påverkar
miljön både positivt och negativt. Det är därför vik-
tigt att integrera miljöaspekter. Det finns redan han-
delskonflikter, men det är viktigt att dessa aspekter
verkligen kommer in.
Vid behandlingen av det förra betänkandet fördes
det en debatt om jordbruket. En annan sak som har
med jordbruket att göra är att man bör stödja miljö-
mässigt hållbart jordbruk. Landsbygdsutvecklingen i
u-länder är viktig. Många u-länder klarar inte att
själva tillgodose sitt eget livsmedelsbehov. Det är ju
en avgörande sak för fattigdomsbekämpningen och
även för möjligheterna till export och annan utveck-
ling.
Det handlar mycket om en egendomlig jordbruks-
politik. Bönderna har t.ex. inte tillgång till mark. De
får inte ut rimliga priser för sina produkter på grund
av skatter. Jordbruket och dess produkter är nästan
det enda område som är beskattat i många länder,
vilket gör att det är oerhört svårt att få en produktion
som fungerar. Detta gäller speciellt Afrika, som jag
råkar känna till bäst. Det är viktigt att vi i vårt ut-
vecklingssamarbete tar upp också dessa frågor. Det är
inte direkt en handelsfråga, men den är avgörande för
att vissa u-länder över huvud taget skall kunna ex-
portera produkter till oss.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.

Anf. 139 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Det betänkande som vi nu har att
behandla utgör en del av det som vi tidigare har de-
batterat kring utrikeshandeln och WTO-rundan. Jag
vill poängtera att det arbete som utskottet har lagt ned
både på betänkandet och på det yttrande som vi avgav
till näringsutskottet har lyft utskottets diskussion.
Tidigare sysslade man väldigt mycket med bi-
stånd i traditionell mening och kanske lite för lite
med de övergripande handelsfrågorna, som trots allt
är mycket mer avgörande för de fattiga länderna än
vad biståndet är. Biståndet är en viktig del, men det
kan vara viktigare för oss själva än för tredje världen.
Men handeln och möjligheten att få delta på rättvisa
handelsvillkor är naturligtvis väldigt avgörande för
dessa länders möjlighet att växa och utvecklas.
Det som utskottet skriver i sitt betänkande är i
stort sett bra. Det är glädjande att nästan hela utskot-
tet har varit enigt om att det är viktigt att också i han-
delsfrågor ställa krav på miljö- och socialklausuler.
Därför blev jag lite förvånad över den aggressivi-
tet med vilken moderaterna i dagens debatt har angri-
pit detta. Jag trodde att även moderaterna tyckte att
det var viktigt att man tog större hänsyn till miljön
vid handel.
Att man inte ville ha några avgiftssystem för ka-
pitalets fria rörlighet har vi ju sett i reservationen och
förstått av diskussionen. Men jag trodde att miljön
var viktig för moderaterna. Tyvärr har tonen i den här
debatten varit något annorlunda.
Även inom EU borde kraven skärpas och miljöar-
betet bli bättre. I dag kunde man läsa att EU-
domstolen ger Sverige backning om miljögarantin.
Det gäller ett mål om de s.k. azofärgerna som det har
rått förbud mot i Sverige, eftersom vi anser att de är
starkt allergiframkallande. EU-domstolen säger att
Sverige av handelsskäl inte får ha ett sådant förbud.
Detta måste man ta itu med inom EU och diskutera
innan man är färdig för att förhandla fram bra arbets-
villkor när det gäller den övriga världen. I WTO-
rundan förhandlar ju EU på ett och samma villkor,
och då måste Sverige driva att man inom EU kan ha
hårdare miljökrav och miljögarantier samt tillämpa
försiktighetsprincipen.
Jag tänker ta upp en fråga som jag ser som ett
problem i den kommande WTO-rundan. Det gäller de
s.k. TRIPS-avtalen och formuleringarna i dessa, som
mycket strider mot FN:s konvention om den biolo-
giska mångfalden.
Berndt var tidigare inne på vikten av att ha bra
handelsavtal därför att det ökar säkerheten i världen.
Det kan man generellt säga. Handlar vi med varandra,
så ökar kontaktytorna. Det innebär också att vi i stör-
re utsträckning kan leva i fred med varandra.
Men när det gäller just TRIPS-avtalen och paten-
ten på livet känner jag en väldigt stor oro efter att ha
studerat vad de får för konsekvenser och hur de ser ut
i dag. Om någonting försämrar möjligheterna för
tredje världen så gör ju detta det, eftersom ungefär
15 % av deras utsäde i dag är sådana utsäden som
man skulle kunna ta patent på. I övrigt är det väldigt
mycket sådant som man själva odlar och sedan plock-
ar frön av för att använda till nästa års odling. Med ett
hårdare regelavtal riskerar man dels att få en begrän-
sad mängd som får användas - vilket gör att den
biologiska mångfalden minskar - dels att möjlighe-
terna försämras för de länder som bl.a. odlar detta.
Dessutom är säkerhetsaspekten viktig. Ju färre arter
man har, desto större risker innebär det för att arter
kan drabbas av någon sjukdom och därmed förstöras
och försämra växtligheten.
Detta tycker jag är viktiga och värdefulla delar
som regeringen bör ta med sig i den diskussion som
skall ske framöver om hur man skall hantera dessa
avtal i förhållande till den biologiska mångfalden och
FN:s konventioner. Överlag tror jag också att det är
viktigt att belysa tidigare antagna miljökonventioner
och WTO-avtal, så att man inte hamnar i situationen
att man avtalar bort det som man redan har kommit
fram till i gemensamma rundor. Det är oerhört ange-
läget att man ser till att man inte hamnar i situationen
att man plötsligt har ett avtal på miljösidan som har
slutits på FN-nivå och som sedan förhandlas bort i en
WTO-runda därför att avtalen helt enkelt inte stäm-
mer överens med varandra.
Jag förutsätter att kommande diskussioner kring
de här frågorna kommer att vara betydligt mer öppna
än vad vi fick uppleva att t.ex. förhandlingen kring
MAI-avtalet var. Här måste folkrörelserna i ett tidigt
skede få vara med i debatten och trycka på. Jag tror
att det är förutsättningen för att det skall bli avtal som
människor i de olika länderna känner sig delaktiga i
och som gör att man når bästa möjliga resultat.
En ökad öppenhet, precis som det står i regering-
ens skrivelse, och en livlig debatt och diskussion
inför de kommande WTO-rundorna tror jag är en
förutsättning för att det skall bli avtal som världens
länder kan leva med i framtiden.

Anf. 140 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Jag styr ju inte över hur tonen har
varit i andra debatter som har pågått här i dag. Men
jag vill gärna ställa ett antal frågor till Marianne Sa-
muelsson.
Först gäller det EU-utvidgningen. Den skapar ju
en allt ökad frihandel på mycket lika villkor, dess-
utom inom ramen för en rad gemensamma miljöreg-
ler. Hur ser Marianne Samuelsson på frihandeln inom
Europa?
Hur ser Marianne Samuelsson på Europaavtalen
som ger länder i Öst- och Centraleuropa mark-
nadstillträde? Hur ser Marianne Samuelsson på de
s.k. Medelhavsavtalen som ger länder i Nordafrika
och länder runt Medelhavet marknadstillträde till
Europa? Ser Marianne Samuelsson en möjlighet att
genom EU driva på för friare handel för u-länderna
inom t.ex. WTO?
Sedan vill jag också ställa samma fråga som jag
tidigare ställde till socialdemokraterna, om hon kan
hjälpa oss att konkretisera tankarna på olika former
av miljöklausuler eller tankar på att internalisera
miljökostnader i den internationella handeln och
prissättningen. Skall samma pris sättas på en förore-
ning i samtliga länder i samtliga jordens regioner,
oavsett vad miljön där tål? Vem skall sätta priserna?
Vem skall granska att länderna följer reglerna, och
vad skall resultatet bli om ett land inte följer dem?
Man kan föra precis samma resonemang vad gäl-
ler arbetlivsklausulerna. Vem sätter reglerna? Vem
granskar dem? Vad händer om man inte följer dem,
och vem avgör om man följer dem eller inte?

Anf. 141 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Det gäller över huvud taget med alla
internationella regler som upprättas att kontrollsys-
temen måste kunna fungera i bemärkelsen att man har
en viss kontroll på efterlevnaden och en möjlighet att
markera på ett eller annat sätt när efterlevnaden inte
är vad den borde vara. Det är precis det som finns
med i WTO-systemet. Det är naturligtvis en viktig del
i det hela.
Den andra frågan om hur miljöklausuler och, an-
tar jag, också socialklausuler skall vara konstruerade
är väl det som förhandlingsrundan skall handla om,
förutsätter jag. Självklart är det så att en helt fri han-
del utan något som helst regelsystem innebär att man
utnyttjar de svaga grupperna i världen på olika sätt.
Man dumpar för att nå miljövinster. Man dumpar för
att nå vinster t.ex. genom att utnyttja barn för barnar-
bete.
Sedan frågade Tolgfors också om EU-
utvidgningen och hur jag ser på den. Jag har förklarat
i några omgångar att om ansökarländerna vill bli
medlemmar i EU i demokratisk ordning - då menar
jag att det behövs en folkomröstning i dessa länder
för att debatten verkligen skall komma ut till männi-
skorna som berörs av den - är det självklart att de
skall få bli medlemmar.
Miljöpartiet hör faktiskt till de partier som har
strävat efter att regelsystemet skall vara enklare, så att
länderna har möjlighet att bli medlemmar.

Anf. 142 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det behövs en folkomröstning i an-
sökarländerna, säger Marianne Samuelsson. Det
måste väl rimligen vara upp till varje land att själv
avgöra hur man vill hantera sina beslut om EU-
medlemskap. Det kan väl knappast vara så att vi stäl-
ler det som ett villkor för att länder i Öst- och Cent-
raleuropa skall kunna bli EU-medlemmar. Det var
ingen som ställde villkor för hur Sveriges beslut
skulle fattas. Det avgjorde vi själva, och det är en del
i den nationella suveräniteten som jag tror att Miljö-
partiet brukar lyfta fram i andra sammanhang.
Men den intressanta frågan kvarstår. Det är inte
bara fråga om att passivt acceptera en utvidgning.
Frågan är också om Marianne Samuelsson och Miljö-
partiet är beredda att aktivt verka för den, för länder-
na har ju markerat sin vilja genom att de har ansökt
om medlemskap.
Sedan detta med miljöklausuler. Det är ändå lite
mer komplext än så, Marianne Samuelsson, att man
bara i allmänhet är för dem. Ni argumenterar ju
mycket hårt för dem. Då måste ni väl rimligen ha
tänkt efter hur de skulle kunna se ut, vad de innebär
och hur det praktiskt skulle kunna gå till. Marianne
Samuelsson kan väl besvara bara denna enda fråga
som jag ställde.
Det är ju väl känt att inte alla miljöföroreningar
har samma effekt i alla länder, därför att naturen tål
olika mycket. Den är olika beskaffad helt enkelt.
Skall man sätta ett pris som skall gälla för hela värl-
den? Skall det vara ett pris för varje land när man
skall internalisera miljökostnader i varors pris? Skall
det ske i fråga om alla varor eller bara i fråga om
vissa, som är utsatta för internationell handel?
Hur skall det gå till? Skall man pressa varje en-
skilt land att nationellt försöka internalisera? Hur
skall det i så fall kunna ske med bevarad konkurrens-
neutralitet gentemot andra länder? Det är en utomor-
dentligt långtgående ståndpunkt som Miljöpartiet och
majoriteten har intagit. Vi har inte sett någon konkre-
tisering av hur det egentligen skulle kunna se ut.
Därför är jag verkligen nyfiken på några svar från
Marianne Samuelsson om hur det är tänkt att kunna
se ut, så att vi kan få en mer sakinriktad debatt base-
rad på ett konkret förslag.

Anf. 143 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! För det första vill jag påpeka att na-
turen inte tål några miljöförstöringar. Det är precis
därför man måste förhindra dem. Påfrestningarna på
natur och miljö är i dag alldeles för stora med de
miljöförstöringar som ändå finns. Därför måste vi alla
jobba för att se till att minska utsläppen. Det finns
naturligtvis väldigt många olika modeller och meto-
der att använda sig av för att klara av detta. Jag tror
att det är en alltför stor och ingående debatt som vi
behöver ta om det. Det kan vi återkomma till vid ett
senare tillfälle. Då kan vi gå in på hur det skall se ut
exakt.
När det gäller EU-medlemskap och folkomröst-
ning var det ju faktiskt så att vi ställde krav på att det
skulle vara en folkomröstning i Sverige innan beslut
om medlemskapet fattades. Det är oerhört viktigt i en
demokrati att man får en debatt ute bland människor-
na. Det är viktigt att det inte bara är en liten klick i
samhället som fattar beslutet utan att människor kän-
ner sig delaktiga. Gör de inte det får man ju ingen bra
acceptans för beslutet, och då innebär det en massa
konflikter för att människor inte var medvetna om
konsekvenserna.
För det får ju konsekvenser. Det är dessa som vi i
Miljöpartiet har sagt att man måste sträva efter att
minska, så att inte ansökarländerna får alldeles för
hårda krav på sig för att klara medlemskapet. Det
handlar om krav som får konsekvenser för deras möj-
ligheter med jobben, miljön, jordbruket och andra
delar som finns med där man i dag faktiskt har alltför
hårda krav från EU för att medlemsländerna skall
kunna fasas in i det system som vi har. Det bör, tyck-
er jag, vara en mer livlig debatt kring regelsystemet
för att bli medlem än, som i dag, kring om de skall få
bli medlemmar - vilket ju ofta Tolgfors försöker
beskylla oss för att inte vilja att de skall bli.

Anf. 144 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Egentligen är det inte så mycket po-
lemik jag har. Jag vill bara stryka under några saker
som jag vill upprepa från den föregående debatten.
Där strök handelsministern under möjligheterna när
det gäller de här TRIPS-avtalen. Det gäller över-
gångstiderna. För de allra fattigaste länderna är det
redan så att tiden gäller till år 2006. För resten av u-
länderna gäller det till år 2000. Skulle det visa sig att
den tiden inte räcker till tror jag att den svenska rege-
ringen har beredskap att verka för en förlängning.
Att FN:s konventioner skall få väga tyngre tycks
vi vara ganska ense om. Många partier ställer upp på
att de skall få väga tyngre inom ramen för handeln
och WTO:s avtal. Man skall ta hänsyn till konventio-
nerna, inte minst miljökonventionerna. Jag vet att den
svenska regeringen jobbar väldigt hårt med detta. Vi
vet också av debatten här att motståndet är ganska
stort. I den mån det finns konflikter mellan exempel-
vis konventionen om biologisk mångfald och det här
TRIPS-avtalet så förutsätter jag att den debatten
kommer upp i WTO-sammanhang eftersom man
driver debatten om konventionerna.
Slutligen gäller det öppenhet och hänsyn till
NGO:s synpunkter. Det framgår väl klart och tydligt
av den skrivelse som har lagts fram att regeringen
ställer sig bakom detta. Sedan har det ytterligare
understrukits av en gemensam artikel som Marianne
Samuelsson är undertecknare av att så är fallet.

Anf. 145 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! I de här frågorna har Berndt Ekholm
och jag likartade åsikter om vikten av att inom WTO-
rundan jobba för att få avtal som dels tar hänsyn till
miljön och den sociala situationen, dels värnar fri-
handel.
När det gäller TRIPS-avtalet är det förvisso så att
man har skjutit på den tidpunkt då man skall ha de
här patenträttigheterna klara. Men det här är en kon-
troversiell fråga. Vem har rätten att ta patent på väx-
ter som har funnits sedan urminnes tider? Är det
någon som äger detta?
Den andra delen är att det blir mer och mer av
genmanipulerade växter som hamnar ute på markna-
den. USA har t.ex. tagit fram ett patent på en genetisk
metod som hindrar frön att gro. Det innebär alltså att
man varje år måste köpa nytt utsäde. Det är naturligt-
vis väldigt ekonomiskt fördelaktigt för den som äger
detta. Men frågan är hur det slår mot det traditionella
jordbruket i många av de länder som har ett annat sätt
att jobba med sitt jordbruk på än att köpa utsäde från
några få företag som kommer att dominera markna-
den.
Naturligtvis finns det också oerhörda risker när
man går in och genmodifierar växterna. Det finns
oerhörda risker med att man kan manipulera för att nå
visst resultat. Det tror jag kan få oerhörda konsekven-
ser. Därför är det viktigt att dessa frågor beaktas och
diskuteras mycket mer öppet än vad som hittills har
skett.

Anf. 146 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Jag delar Marianne Samuelssons
uppfattning om att det här är väldigt viktiga frågor.
De är också komplexa, för de berör sådana här im-
materialrättsfrågor. Trots det tycker jag att det är
angeläget att de uppmärksammas i den fortsatta dis-
kussionen kring handeln i WTO och andra samman-
hang. Jag förutsätter att regeringen har lyssnat på den
opinion som finns i de här frågorna inte bara från
Miljöpartiets sida utan också från många frivilligor-
ganisationer. Den finns säkert här i riksdagen också.
Det är viktigt att vi tar frågorna om exempelvis
genetiskt modifierade organismer på största allvar.
Jag har mött de här problemen på många konferenser,
bl.a. den som jag talade om tidigare, Århuskonferen-
sen. Det här är allvarliga frågor att ta till sig och job-
ba med. Men de är också svåra.

Anf. 147 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Det är bra att vi är uppmärksamma
på de här frågorna och att vi tillsammans kanske
också kan jobba för att lyfta fram dem. Framför allt är
det viktigt att lyfta fram konventionen om biologisk
mångfald i förhållande till TRIPS-avtalet så att man i
TRIPS-avtalet kan ta kan ta hänsyn till denna så att
den inte blir underordnad. Jag tror att det är där som
problematiken ligger lite grann när det gäller just
utsäde. Det finns alltså oerhört mycket som behöver
debatteras och diskuteras när det gäller konsekven-
serna av TRIPS-avtalet.
Till sist vill jag säga att jag är glad att vi i betän-
kandet och i de diskussioner vi har haft i utskottet och
tillsammans med regeringen också har varit överens
om att MAI-avtalet inte i den nuvarande formen skall
lyftas in i WTO-rundan. Det får bli fråga om investe-
ringsavtal utifrån en helt ny diskussion så att ingen
behöver tro att vi är tillbaka i samma MAI-diskussion
efter ett tag. Där tror jag att det är oerhört angeläget
att regeringen bevakar. Det vore tragiskt om vi ham-
nade i den diskussionen igen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1998/99:138 Ändrade bestämmelser för överprövning
av vissa personalärenden

Utrikesutskottets betänkande
1998/99:UU10 Verksamheten i Europeiska unionen
under 1998

Skatteutskottets betänkanden
1998/99:SkU19 Tullagens överklaganderegler, m.m.
1998/99:SkU21 Ändrade regler med anledning av
taxfreehandelns upphörande
1998/99:SkU18 Särskilda mervärdesskatteregler för
investeringsguld

Finansutskottets betänkande
1998/99:FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens
förvaltning 1998

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 31 maj

1998/99:681 av Bertil Persson (m) till näringsminis-
tern
Sysselsättningsskapande åtgärder i Malmö
1998/99:682 av Bertil Persson (m) till finansminis-
tern
Företagsbeskattningen i Danmark
1998/99:683 av Maria Larsson (kd) till socialminis-
tern
Adoptivföräldrars pensionsrätt för barnår
1998/99:684 av Inger Strömbom (kd) till finansmi-
nistern
Ordningen i myndigheternas ekonomi

den 1 juni

1998/99:685 av Kia Andreasson (mp) till finansmi-
nistern
Dieselbränsle
1998/99:686 av Berit Adolfsson (m) till miljöminis-
tern
Idefjordens miljö
1998/99:687 av Charlotta L Bjälkebring (v) till kul-
turministern
Införande av en arkitekturens dag
1998/99:688 av Barbro Westerholm (fp) till utrikes-
ministern
Kvinnors ställning i Iran

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll torsdagen den 10 juni.

15 § Kammaren åtskildes kl. 20.49.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till 5 § anf.
26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 67
(delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.26,
av andre vice talmannen därefter t.o.m.12 § anf. 132
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.