
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:101</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 27 maj</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 12.00 - 18.00</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 21.54</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>---------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 21 maj.</pre><pre>2 §  Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:126 till lagutskottet</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition skulle förlängas till
fredagen den 17 september 1999.</pre><pre>Motioner
1998/99:Kr19-Kr36 till kulturutskottet
1998/99:Bo20-Bo23 till bostadsutskottet</pre><pre>3 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Kulturutskottets betänkande 1998/99:KrU11
Socialutskottets betänkanden 1998/99:SfU7, SfU8
och SfU10
Meddelande om votering</pre><pre>Tredje vice talmannen meddelade att dagens
ärende skulle avgöras onsdagen den 1 juni kl. 11.00.</pre><pre>4 §  Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU25
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning
Inledning (allmänna synpunkter)</pre><pre>Anf.  1  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Konstitutionsutskottet överlämnar i
dag till kammaren den granskning som vi enligt för-
fattningen har utfört av statsrådens göranden och
låtanden under de senaste åren. Det vi nu överlämnar
till kammaren är en del av det som brukar kallas för
kontrollmakten, dvs. det system av kontroll av rege-
ringen som förutom konstitutionsutskottets årliga
granskning också omfattar justitieombudsmännen,
Riksdagens revisorer, de frågor och interpellationer
som riksdagsledamöterna kan ställa här i kammaren
och en möjlighet att väcka misstroende mot regering-
en eller enskilda statsråd om kammaren skulle finna
behov av detta.
Hela denna kontrollmakts syfte är att säkerställa
att den offentliga makten utövas under lagarna och är
därmed ytterst en kontroll å medborgarnas vägnar av
att den regering som riksdagen har utsett också sköter
sina åligganden på ett korrekt sätt.
Det utskottet nu överlämnar till riksdagen är en
granskning över en stor bredd av ärenden. Det är en
granskning som är föranledd av anmälningar från
enskilda riksdagsledamöter, där utskottet har haft att
granska huruvida de frågor eller påpekanden eller
anklagelser som finns i anmälningarna har fog för sig
och bör föranleda något uttalande från utskottet.
I flera fall är utskottet ense om sina bedömningar,
ense om iakttagelser med varierande mått av kritik
eller synpunkter gentemot det eller de statsråd som i
det förevarande fallet varit föremål för granskningen.
Ibland är utskottet oenigt, vilket inte innebär att
granskningen i sig saknar betydelse på dessa områ-
den, men fastmer att den som vill ta del, lära och dra
lärdom av utskottets granskning har att begrunda det
som såväl majoritet som minoritet har haft anledning
att påpeka.
Jag skall be, fru talman, i denna del av debatten
som griper över hela det område som utskottet har
granskat att få med exempel hämtade från de enskilda
ärendena se på några företeelser som det kan finnas
anledning att särskilt kasta ljus över i debattens inled-
ning.
Jag har valt att gruppera dessa iakttagelser i fem
delar: det överskridande, det dunkla, det principiella,
det förbluffande och till slut det möjligen inte fullt så
omdömesgilla. Under dessa rubriker skall jag försöka
belysa några av de iakttagelser som utskottet eller i
förekommande fall moderaterna eller andra partier
som reservanter har funnit anledning att föra fram till
kammarens beskådande.
Först det överskridande. Det brukar heta att det är
en styrka om utskottet kan ena sig kring gemensam-
ma iakttagelser. I ett centralt fall har utskottet gjort
det, nämligen i fråga om relationer mellan lagar,
stiftade av riksdagen, och författningar, fastställda av
regeringen. I ett fall som utskottet har granskat, näm-
ligen huruvida dåvarande statsrådet Wallström gjorde
rätt i en ändring av den s.k. tandvårdstaxan i förhål-
lande till den tandvårdsförsäkring som riksdagen
fattat beslut om, har utskottet funnit att det finns en
risk för att statsråd med de möjligen bästa av avsikter
använder regeringsmakten på ett sådant sätt att den i
realiteten undergräver det riksdagen har fattat beslut
om. Utskottet understryker att sådant inte får ske.
I det konkreta fallet handlade det om att den s.k.
tandvårdstaxan ändrades av regeringen på ett sådant
sätt att tandvårdsförsäkringen, som står över förord-
ningen, i realiteten kom att sakna en väsentlig del av
sitt innehåll.
Jag tror att det är väsentligt att regeringar ser upp
med denna typ av regeringsbeslut för att säkerställa
att respekten för riksdagen upprätthålls på ett sätt som
författningen anger som önskvärt och nödvändigt.
Som jag antydde: Oavsett de goda ambitioner en
regering kan ha med att använda sig av förordnings-
makten är det riksdagens lag som gäller och ingenting
annat.
Min andra huvudrubrik har jag valt att kalla för
det dunkla. Det är en av de iakttagelser som det från
moderaternas utgångspunkt finns anledning att fästa
särskilt stor vikt vid. I två fall förefaller det oklart
även efter utskottets granskning vad det egentligen är
som har skett i de granskade ärendena.
Det handlar för det första om Björn Rosengren,
som i ett av de få beslut han faktiskt har fattat sedan
han blev statsråd uppenbarligen enligt somliga och
enligt tidningsuppgifter gav besked till Samhalls
styrelseordförande om att den verkställande direktö-
ren borde sparkas. Rosengren anser inför utskottet att
han inte har lämnat en sådan uppgift, ej heller ordför-
anden i Samhalls styrelse anser att han har mottagit
en sådan uppgift. Likväl vittnar styrelseledamöter i
Samhalls styrelse om förfaranden som mycket starkt
för tanken till att det är just det besked från statsrådet
som anmälaren har ansett sig ha skäl att misstänka
har givits som faktiskt också har levererats.
Frågan är vad som faktiskt hände. Utskottet kan i
detta hänseende inte komma längre än att konstatera
att de båda, och endast de båda inblandade säger att
det som förefaller ha hänt inte har inträffat. Varför,
frågar sig vän av ordning, blev då styrelsen så upp-
rörd? Varför, frågar sig igen vän av ordning, kallade
styrelsen till ett extraordinärt sammanträde utan de
fackliga representanternas närvaro om, som det nu-
mera brukar heta i politiken, allting bara handlade om
business as usual.
Den andra dunkelheten härrör sig från ett helt an-
nat ärende, nämligen statsrådet Ulvskogs förhållande
till företaget Bonniers eller Marieberg, respektive
Svenska Dagbladet. Bakgrunden är i all korthet att
Marieberg eller Bonniers för något år sedan planerade
att köpa Svenska Dagbladet. Man uppvaktade statsrå-
det Ulvskog för att uppenbarligen söka någon välsig-
nelse för affären.
Så långt är allt entydigt att någon välsignelse inte
kunde levereras från statsrådet. Hon ville inte göra
det. Den oklarhet som fortfarande återstår är huruvida
de tidningsuppgifter talar sant som samtidigt antyder
att beskedet från statsrådet skulle ha varit ett annat
om man samtidigt hade kunnat leverera en lösning
likartad den som Marieberg erbjöd Svenska Dagbla-
det för den Socialdemokraterna närstående tidningen
Arbetet.
De som hade kunnat kasta ljus över vad som fak-
tiskt skett har inte velat komma till utskottet för att
lämna uppgifter om detta.
Denna typ av dunkla iakttagelser eller, om jag får
uttrycka det så, dunkla slutsatser från en utskotts-
granskning är av uppenbara skäl inte bra. Om ett
utskott av KU:s karaktär inte har möjligheter att ska-
pa klarhet om vad som faktiskt har skett i ärenden av
stor principiell betydelse lämnar detta ett allvarligt
tomrum i kontrollmaktens konstruktion.
Med detta antyder jag inget, men garanterar heller
ingenting. Jag konstaterar bara att i ett par ärenden
som utskottet haft att granska är det med nuvarande
författning inte möjligt att avgöra vad som faktiskt
har förevarit.
Den tredje kategorin ärenden handlar om det jag
vill kalla det principiella. På det området finns det två
ärenden av stor principiell betydelse för statsmaktens
förhållande till de enskilda medborgarna; själva
nyckeln, eller kärnan i det vi brukar kalla de medbor-
gerliga fri- och rättigheterna.
Sverige är ett land baserat på övertygelsen om öp-
penhet men också respekt för den enskildes integritet
och rättigheter. Sverige är baserat på övertygelsen om
att enskilda människor, även om de är små och även
om de har starka intressen emot sig, har rätt att få det
skydd som enskilda människor som individer rätteli-
gen skall ha.
Det första av de principiellt starka ärendena
handlar om statsrådet Ulvskogs förhållande till utdel-
ning av tillstånd att sända television digitalt. Det är
förvisso en teknisk och komplicerad fråga, men ändå
en fråga med betydande principiella ingredienser.
I all korthet handlar det om detta: När regeringen
tilldelar rätt att sända television på de nya digitala
frekvenserna, vilka rättigheter har regeringen då att
föreskriva hur t.ex. programinnehållet i ett sådant
tillstånd skall gestalta sig?
Lagen är mycket klar på denna punkt: Det är ytt-
rande- och tryckfrihetsintresset som skall stå främst. I
en reservation till betänkandet understryker Moderata
samlingspartiets representanter att det på ett antal
områden inom denna sektor med fog kan hävdas att
regeringen har gått över de lagens råmärken som i
detta fall måste iakttas. Man har för de programföre-
tag som har erhållit tillstånd att sända uppställt villkor
som inte står i överensstämmelse med respekten för
friheten och den enskildes rätt.
Man frågar sig: Är detta betydelsefullt? Det är ju
ändå bara en försöksverksamhet som pågår. Ja, det är
betydelsefullt, säger reservanterna, av det enkla skälet
att när en regering tar sig före att ange villkor för
innehåll för den som sänder television eller radio
eller, varför inte, för en tryckt skrift, går man över
den rågång som friheten och respekten för den en-
skilde uppställer.
Lagen är mycket tydlig på den punkten. Det är
friheten som har företräde, inte maktens intresse av
att styra programutbudet.
Jag beklagar att utskottets majoritet på denna
punkt inte haft någonting alls att säga. Den som läser
utskottets betänkande kommer att upptäcka att på just
denna punkt säger majoriteten absolut ingenting mer
än att man inte tänker säga någonting.
Man frågar sig: Kan man inte, vill man inte eller
får man inte säga någonting om hur Marita Ulvskog
sköter sitt digitala eller massmediala fögderi?
Under det principiella skulle jag också vilja säga
ett par ord om det som sannolikt är detta betänkandes
viktigaste ärende, nämligen fallet Torgny Gustafsson
på Gotland.
Vad handlar detta om? Jo, det handlar om småfö-
retagaren och restaurangägaren Torgny Gustafsson
som på 1980-talet drev restaurangen Ihrebaden utan-
för Visby med ett antal anställda. Den förbrytelsen
hade han uppenbarligen begått, åtminstone av andra
förhärskande seder och traditioner, att han hade gjort
upp med de anställda om villkoren alldeles på egen
hand. De var nöjda med att inte vara fackligt anslut-
na, och Torgny Gustafsson var nöjd med att inte till-
höra Svenska arbetsgivareföreningen.
Sedan händer något. Plötsligt krävs av facket att
de anställda skall vara fackligt anslutna. Det går till
slut så långt att Torgny Gustafssons lilla restaurang
utsätts för en facklig blockad som till slut leder till att
Torgny Gustafsson tvingas lämna sitt företag.
Hela denna långa process har gått genom de euro-
peiska rättsinstanserna under 1980- och 1990-talen
och kom till ett slut för bara något år sedan och till ett
formellt slut för bara några månader sedan. Den fråga
utskottet har haft att granska är följande nyckelfråga:
Hur kom regeringen, i detta fall den socialdemokra-
tiska regering som tillträdde efter 1994, att hantera
fallet inför de europeiska rättsliga instanserna? Vad
utskottet har kunna finna har regeringen valt att till de
europeiska institutionerna vidarebefordra en facklig
version av vad som hände på Gotland, som med till
visshet gränsande sannolikhet är falsk.
Nyckelfrågan är alltså: Vad har en regering som
vår att iaktta i väsentliga frågor inför de europeiska
konventionsorganen när de för sin egen talan?
Från reservanternas sida - detta är också ett ären-
de där utskottet dessvärre har spruckit och inte för-
mått ena sig om en gemensam hållning - är kravet
kristallklart, nämligen att en regering har en skyldig-
het att uppträda så sanningsenligt som det bara är
möjligt i processer inför Europadomstolen.
I ärendet har det visats med stor tydlighet hur
somliga av de uppgifter som fördes vidare till Stras-
bourg uppenbarligen är ren hörsägen. Det har fram-
förts med sådan tydlighet också till regeringen under
processens gång att ingen kan ha svävat i tvivelsmål
om hur tveksamma de uppgifter som regeringen förde
vidare till Strasbourg egentligen var.
Vi säger från reservanternas sida att så får en re-
gering inte handskas med det finaste och värdeful-
laste som vårt samhälle äger, nämligen respekten för
den enskildes rätt.
Vad vi i realiteten fick se var en regering som fö-
reträdde makten, i detta fall Restauranganställdas
Förbund, inför de europeiska konventionsorganen och
därmed bidrog till att en ensam småföretagares rätt
inte kunde bevakas.
Det är illa för Torgny Gustafsson och det är illa
för Sverige i Sverige. Men det har också en bäring
utanför vårt lands gränser i den meningen att om
länder vänjer sig vid att inte ha höga sanningskrav på
det man säger inför de europeiska konventionsorga-
nen, hur skall vi då kunna kräva att andra länder, som
vi vill instämma därför att de bryter mot de mänskliga
fri- och rättigheterna, står upp för sanningen och
rätten om inte vi själva med våra demokratiska tradi-
tioner ställer mycket höga krav på vårt eget handlan-
de?
Fallet Torgny Gustafsson är en trist och tråkig del
av Sveriges moderna konstitutionella historia. Han
hade varit förtjänt av ett bättre öde.
Så till det fjärde och femte påpekandet i all kort-
het, fru talman.
Det fjärde handlar om det förbluffande. Det finns
ett ärende bland de 21 vi har granskat som handlar
om den dåvarande jordbruksministern Annika Åhn-
bergs sätt att hantera jakträttigheten. Det kommer att
kommenteras senare i debatten, men det är och förblir
förbluffande hur ett statsråd uppenbarligen kunde
misslyckas med att hitta ens de mest grundläggande
fakta i målet.
Plötsligt upplåts dubbla rättigheter där bara en
rättighet egentligen får plats. Plötsligt upptäcks att
relevanta brev över huvud taget inte finns i Rege-
ringskansliets akt över ärendet. Det är förbluffande
och bekymmersamt att någonting sådant kan ske.
Till slut vill jag säga något om det inte fullt så
omdömesgilla. Som har rapporterats i tidningarna
under tidigare månader har KU haft att diskutera den
nuvarande och dåvarande jämställdhetsministerns
uttalande om mäns och kvinnors benägenhet att begå
brott. I en artikel i en dagstidning skrev Margareta
Winberg för en tid sedan att män begår brott. Då
måste man naturligtvis sätta fokus på det kön, dvs.
männen, som har begått brotten och skulden. Med
andra ord: Vad statsrådet säger är att en hel grupp
människor är mera benägna än andra att begå brott.
Detta är förvisso inte konstitutionellt förgripligt,
eftersom statsrådet inte har skrivit detta, som det
heter, i sin tjänsteutövning. Likväl är det, säger vi
som har haft en annan mening än övriga i detta ären-
de, väsentligt att statsråd också i sina övriga göranden
och låtanden respekterar den fundamentala principen
i ett rättssamhälle som vårt att enskilda människor är
enskilda människor och inte tillhöriga kön eller
grupp.
Fru talman! Detta var några iakttagelser som det
finns anledning att göra i inledningen av denna de-
batt. Det är min förhoppning att detta granskningsbe-
tänkande förutom det meningsutbyte som det i dag
kommer att ge upphov till dessutom skall studeras
och bli inlärt och att de som granskats skall ta lärdom
av det. Därmed kan det läggas till grund för ett mera
avancerat och kvalitativt gott handhavande av de
regeringsärenden vars grannlaga hantering vi alla,
riksdagsmän och det svenska folket, är beroende av.
Fru talman! Jag ber att få yrka på godkännande av
utskottets anmälan i de delar där den inte motsvaras
av reservationer från moderaterna och godkännande
av anmälan i reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  2  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Riksdagen debatterar i dag konstitu-
tionsutskottets andra granskningsbetänkande vid det
här riksmötet. Betänkandet är baserat på de anmäl-
ningar som riksdagsledamöter gjort enligt regerings-
formens 12 kap. 1 §.
Kontrollmakten är fundamental för att demokratin
skall fungera väl. Utgångspunkten är att alla offentli-
ga beslutsfattare, alla som utövar offentlig makt, skall
kontrolleras.
KU:s uppgift är att granska statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning.
Andra organ granskar andra beslutsfattare. Riksda-
gens revisorer granskar den statliga verksamheten i
övrigt. Genom JO - Riksdagens ombudsmän - kan
varje enskild medborgare påkalla granskning av visst
ärende. Vidare får varje riksdagsledamot framställa
interpellationer och frågor till statsråden i angelägen-
heter som angår deras tjänsteutövning.
Den uppfattningen kan finnas att poängen med
den kontroll av regeringen som KU skall svara för är
att den skall resultera i prickningar av statsråden.
Enligt min uppfattning är den löpande granskningen i
sig också en del av målet, alltså att den som har makt
att besluta också vet att besluten och tjänsteutövning-
en granskas. Medvetandet om detta är en bättre ga-
ranti för att fel inte begås än själva risken för kritik av
mer eller mindre allvarligt slag. Granskningskritik
från konstitutionsutskottet kan heller inte i sig leda till
ett statsråds avgång. För detta fordras att en misstro-
endeförklaring uttalas av riksdagen, och det får ske i
helt annan ordning.
Granskningen är alltså ett viktigt demokratiskt in-
strument, och för att instrumentet skall ljuda väl
måste det handhas med omsorg och noggrannhet.
Missljud blir det om vi som är satta att granska inte
förmår att hålla partipolitiken på armslängds avstånd.
För granskningens trovärdighet är det viktigt att hålla
fast vid dess konstitutionella karaktär. Det politiskt
kloka eller mindre kloka i olika göranden och låtan-
den från statsråds sida får bedömas och värderas i
andra sammanhang, bl.a. i de allmänna valen.
Vi är flera ledamöter som är nya i utskottet. Där-
för bestämde vi att under årets granskningsarbete
samla på oss erfarenheter som kan ligga till grund för
en kommande utvärdering. Syftet med den utvärde-
ringen är att försöka förbättra arbetet med denna
viktiga kontrolluppgift, att öka tyngden i utskottets
uttalanden och ägna mindre uppmärksamhet åt sådant
som måste anses ovidkommande i förhållande till
KU:s granskningsuppgift.
Jag ser fram mot dessa diskussioner inför nästa
års arbete.
Fru talman! Antalet ärenden som behandlas i detta
betänkande är 20. I 13 av dessa är utskottet enigt i
sina slutsatser, medan det finns reservationer i 7
ärenden. Det ligger i sakens natur att de ärenden där
utskottet är delat, dvs. där det finns reservationer, får
mer uppmärksamhet än de ärenden där utskottet ut-
talar sig enigt.
För den som mot bakgrund av regeringsformens
formulering om statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning har studerat de olika
ärendena i årets - och för all del också i tidigare års -
granskningsbetänkanden framstår det som uppenbart
att alla anmälare inte alltid grundat sina anmälningar
på konstitutionella överväganden. Partipolitiska
önskningar om att pricka ett eller annat statsråd tycks
också spela roll.
Jag skulle vilja formulera den saken på det sättet
att partipolitiken och möjligheten till massmedial
uppmärksamhet vid anmälningstillfället ibland är
viktigare än resultatet av KU:s granskning. När
granskningen är klar efter några månader och den inte
innehåller några negativa omdömen eller inte ens
ryms inom granskningsuppgiften är ju också medier-
nas intresse minimalt. Allmänheten lämnas faktiskt i
ovisshet om ifall det som anmäldes var rätt eller fel,
eftersom det inte blir någon riktig förmedling av
granskningsresultatet. Kanske har de flesta rent av
glömt hela saken. Den nytta man hade var den medi-
ala uppmärksamheten vid anmälningstillfället.
Ett par exempel på anmälningar av det här slaget
är de som gjorts mot förre finansministern Erik Ås-
brink för hans uttalanden om vissa åtgärder av ÖB i
samband med diskussioner om försvarsanslaget och
anmälan mot Margareta Winberg för hennes uttalan-
den om mäns kriminalitet. Några konstitutionella
aspekter kan inte läggas på de här uttalandena. Stats-
råden har rätt att delta i den allmänna debatten och att
där försvara sina synpunkter.
Detta var den kategori av uttalanden som, om jag
minns rätt, Per Unckel kallade de mindre omdömes-
gilla. Jag förmodar att Unckel i första hand tänkte på
uttalandena i sig, men enligt mitt sätt att analysera
granskningsuppgiften får man väl också anse att även
anmälarna har handlat mindre omdömesgillt, efter-
som det här inte är en KU-fråga.
Fru talman! Utan tvivel är det mest omfångsrika
och mest debatterade ärendet i årets granskning målet
vid domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg
mellan Torgny Gustafsson och svenska staten. Tvis-
ten gällde påstådd föreningsrättskränkning, men an-
mälan avsåg det sakliga innehållet i vissa dokument
ingivna av regeringen. Granskningen kom också
efterhand att gälla handläggningen av det här målet i
den borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994. Det
föranledde mig att tro att sakdebatten om Torgny
Gustafsson-ärendet kanske skulle hamna under det
avsnitt som är avsatt i den här debattordningen. I och
med den utvidgade granskningen blev också utskot-
tets ordförande jävig i den här frågan. Icke desto
mindre fick vi en genomgång av reservanternas syn-
punkt på Torgny Gustafsson-ärendet.
Vid den utvidgade granskningen kom det också
fram att den borgerliga regeringen inte skulle ha haft
någonting emot att förlora det här målet vid Europa-
domstolen i Strasbourg. Därmed skulle man få ett
verktyg för att rasera den svenska arbetsrätten, vilket
man politiskt egentligen var ute efter från regeringen.
Regeringen bestred visserligen Torgny Gustafssons
framställan, men det bestridandet var ganska svagt,
eftersom skälet till bestridandet var att man ville få
prövat huruvida detta var en föreningsrättskränkning.
Dessutom sade regeringen att om domstolen kom
fram till att det här var en föreningsrättskränkning,
var också de fackliga stridsåtgärderna obefogade.
Fru talman! Jag vill gärna göra tillägget till ord-
förandens beskrivning av detta ärende att rätten att
framställa krav på avtal - krav på hängavtal eller
kollektivavtal, som fackföreningen framställde i det
här fallet -  finns i den svenska lagstiftningen. Det är
inte någonting som fackföreningen utifrån sina allde-
les egna värderingar anser att man har rätt att göra,
utan den möjligheten finns ju enligt svensk lagstift-
ning.
Avtalskravet i sig, ordföranden i utskottet, leder
inte till att man tvingar in anställda som medlemmar i
fackförening. Jag tycker att den här frågan skulle
vinna på att man kunde föra debatten i betydligt mer
nyanserade former.
Tyvärr tvingas jag konstatera att partipolitiken
inte gått att hålla utanför just Torgny Gustafsson-
ärendet. Stora delar av de fyra forna regeringspartier-
nas reservation innehåller dessutom formuleringar
som verkar vara hämtade ur arbetsgivarorganisatio-
nernas pamfletter mot den svenska arbetsrättslagstift-
ningen.
Fru talman! Den viktigaste slutsatsen, enligt min
uppfattning, av den omfattande granskningen av
Torgny Gustafsson-målet återfinns egentligen inte i
detta betänkande. Den är nämligen att KU har anled-
ning att på eget initiativ granska regeringens upp-
läggning av arbetet med de mål som Sverige är eller
blir engagerat i i Europadomstolen i Strasbourg eller i
EU:s domstol.
Utskottet har haft svårigheter att finna vilka stats-
råd, egentligen oberoende av regeringskulör, som vid
olika tillfällen varit ansvariga. Jag anser att KU bör
ägna den frågan uppmärksamhet i höstens gransk-
ning.
Vilken betydelse har då utskottets uttalanden i
olika ärenden? Dessvärre är det väl så att om utskot-
tets bedömning sönderfaller i olika delar efter par-
tilinjerna blir betydelsen mindre, för att inte säga noll.
I ärenden som har en ordentlig bäring på statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
påverkar eniga uttalanden den fortsatta handlägg-
ningen i regeringen av liknande ärenden.
Från årets granskning är anskaffningen av Leo-
pardstridsvagnarna enligt min mening ett bra exempel
på detta. Stridsvagnarna anskaffades under den tid då
Anders Björck var försvarsminister. Efter valet 1994
var Thage G Peterson försvarsminister, men anskaff-
ningen var avklarad före hans tillträde.
Två anmälningar hade vi. Båda handlade egentli-
gen om att riksdagen inte informerats om den reella
innebörden av avtalet mellan svenska staten och den
tyska myndigheten BWB om inköp respektive för-
hyrning av stridsvagnar, typ Leopard.
Ett enigt utskott konstaterar att det inte finns nå-
gon generell föreskriven skyldighet för regeringen att
informera riksdagen i frågor om verkställandet av
riksdagens beslut. Utskottet konstaterar vidare att
Försvarsdepartementet kunde ha lämnat information
om formen för upplåtelsen av de begagnade strids-
vagnarna, eftersom den aktuella formen för anskaff-
ning är särskilt ovanlig när det gäller organisations-
och effektbestämmande materiel för långsiktigt bruk
inom Försvarsmakten.
Sammanfattningsvis finner utskottet i detta
granskningsärende ingen grund för kritik mot någon
av försvarsministrarna från konstitutionell synpunkt.
Däremot anser sig utskottet oförhindrat att uttala att
regeringen i framtiden inför upphandlingsärenden av
större omfattning, och i fall där upphandlingen sker i
annan form än vad som är brukligt, bör erbjuda riks-
dagen information, t.ex. om på vilka grunder avtalet
avses att träffas. Med ett enigt utskott har jag den
uppfattningen att regeringar i framtiden har anledning
att studera detta och också leva upp till de förvänt-
ningar som utskottet på den här punkten uttalar.
Fru talman! Jag skall alldeles strax avsluta. Jag
vill bara återigen säga att det är väldigt viktigt att
utskottet för trovärdigheten i och betydelsen av
granskningen kan hålla fast vid att det är fråga om en
konstitutionell administrativ granskning och att vi
tillsammans i det utvärderingsarbete som vi lite sena-
re skall ta oss an kan komma fram till gemensamma
ståndpunkter om hur granskningsarbetet bör läggas
upp.
Jag vill, fru talman, till sist yrka på godkännande
av utskottets anmälan i dess helhet.</pre><pre>Anf.  3  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag har en synpunkt och en fråga.
Först synpunkten: Något som jag tycker är ett lite
tråkigt drag hos Göran Magnusson är att han anklagar
allt som han inte gillar av anmälningar till KU för att
vara partipolitisering av granskningen. Jag vill gärna
säga, med adress till samtliga riksdagens ledamöter,
att jag tycker att det är rätt att anmäla när man miss-
tänker att någonting är felaktigt, dvs. om man tror att
någonting kan innehålla något som bör granskas av
KU, anmäl det! Det ger nämligen KU möjligheter att
bedöma huruvida det funnits fog för misstanken eller
inte. Restriktivitet i detta hänseende är inte av godo.
Mitt påpekande: Göran Magnusson understryker
att det är bra med enighet. Jag delar den uppfattning-
en. I ärendet Torgny Gustafsson fanns det en kristall-
klar granskningsfråga, nämligen om det var korrekt
av regeringen att okritiskt överföra de fackliga syn-
punkterna till Strasbourg, trots att man visste att de på
sannolika skäl kunde antas vara felaktiga och att de
därmed på sannolika skäl kunde antas stödja bara det
fackliga intresset.
Tänk om vi i utskottet hade kunnat enas om att
regeringar skall följa den princip som säger att man i
görligaste mån skall sträva efter att ge en god allsidig
bild som är sanningsenlig också när den talar emot
den egna regeringens intressen. Hade vi kunnat enas
om att säga detta till regeringen, hade vi bidragit till
att Sverige hade uppträtt på ett anständigare sätt inför
Europadomstolen i framtiden än vad man enligt min
mening har gjort under de gångna fyra åren. Av detta
blev det ingenting när socialdemokraterna skulle sätta
pennan till papperet. Då blev socialdemokraterna i
utskottet - jag vill be Göran Magnusson om ursäkt
för uttrycket - samma megafoner för det fackliga
intresset som regeringen har varit för er.</pre><pre>Anf.  4  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det råder enligt min mening ingen
delad uppfattning om att regeringen när den överläm-
nar material och uppgifter, i det här fallet till dom-
stolen i Strasbourg, skall eftersträva att i görligaste
mån, som Per Unckel uttrycker saken, se till att mate-
rialet är korrekt. Det finns också tidigare utskottsut-
talanden på den punkten. Materialet skall också vara
korrekt även om det faktiskt talar emot den svenska
ståndpunkten. På den punkten råder det ingen delad
mening.
Den delade meningen uppstår när Per Unckel och
hans tre medreserverande partier inte kan bortse från
det partipolitiska intresset av Torgny Gustafssons
konflikt med svenska staten och måste anse att mate-
rial som kommer från LO är per definition skumt och
måste ifrågasättas.
Denna fråga hade varit betydligt lättare att klara ut
om den borgerliga regeringen, i vilken Per Unckel
ingick, faktiskt hade vinnlagt sig om att skaffa sig lite
kunskap om bakgrunden till den konflikt som den
borgerliga regeringen var indragen i med kommissio-
nen i Strasbourg. Men man avstod från att skaffa sig
kunskap om detta och skickade inte in något material.
Man bedömde att man inte skulle göra detta. Man
ansåg att konflikten var obefogad, trots att man inte
hade något material att stödja sig på. Detta tycker jag
måste vara besvärande.
Dessutom skall sägas att regeringen till domstolen
framförde att man inte kunde garantera att det materi-
al som granskningen ursprungligen gällde var kor-
rekt. Regeringen ville anordna vittnesförhör i dom-
stolen för att säkerställa uppgifterna, men det avstod
domstolen ifrån.</pre><pre>Anf.  5  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! I ett hänseende är Göran Magnusson
en bättre man än vad Laila Freivalds är kvinna, höll
jag på att säga, om man jämför de bådas utsagor. I
utskottet har Laila Freivalds frenetiskt förnekat att
regeringen har en skyldighet att i det mål som nu
sattes upp, nämligen Torgny Gustafsson mot svenska
staten, redovisa så ärligt och så uppriktigt som det
gick hur det faktiskt låg till med fakta.
Det hade varit bra, Göran Magnusson, om det vice
ordföranden nu säger i talarstolen hade stått i den
socialdemokratiska delen av utskottets betänkande.
Det borde ha stått att enligt socialdemokraterna i
utskottet skall man sträva efter att i mål av detta slag
redovisa alla fakta även när de talar emot regeringen.
Det är den första iakttagelsen.
Den andra iakttagelsen är att om man anser detta,
hur kunde man då vara så tondöv att man inte hörde
varningsklockorna? Inför utskottet har LO och andra
redovisat hur det uppenbarligen till regeringen inför
processen i Strasbourg inkom varningar om att det
som hade förts fram inte var korrekt. Men likväl åker
regeringen till Strasbourg och blir den megafon för
LO-intresset som vi reservanter kritiserar regeringen
för att ha varit.
Tänk om Göran Magnusson i enighetens intresse
hade haft kurage nog att säga detta. Då hade vi kun-
nat bidra till en liten upprättelse för det Torgny Gus-
tafsson har råkat ut för under de senaste 20 åren. Vi
kunde ha tagit ett stort steg mot ett gott uppträdande
av svenska regeringar inför Europadomstolen i Stras-
bourg.
Min slutsats är alltså dessvärre att socialdemo-
kraterna i utskottet, när det väl har kommit till kritan,
har underordnat sig LO-intresset lika mycket som
regeringen tyvärr gjorde före socialdemokraterna i
KU. Jag beklagar detta för rättssäkerhetens skull, men
det är dessvärre den ofrånkomliga slutsatsen.</pre><pre>Anf.  6  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Den borgerliga regeringen hade ju
också kunnat skaffat sig de här kunskaperna, för-
medlat dem till domstolen och sagt samma sak som
den socialdemokratiska regeringen sade några år
senare, nämligen att man inte kunde garantera att
dessa uppgifter var korrekta, men att man var beredd
att medverka till att vittnesförhör kunde hållas i dom-
stolen så att domstolen själv kunde bilda sig en upp-
fattningen om detta.
Sedan skall man också komma ihåg att domstolen
själv har sagt att man inte betraktade uppgifterna som
ostridiga. Man säger också att de inte spelade någon
avgörande roll för utgången av målet vid det ena eller
det andra tillfället. Jag kan hålla med Per Unckel om
att det i sig inte fritar en uppgiftslämnande regering
från att se till att uppgifterna är så bra som möjligt.
Jag kan hålla med om det principiella resonemanget.
Men om Per Unckel, i stället för att ägna mycket
möda åt reservationen i den här frågan i utskottet,
hade läst vad som står mitt på s. 33 hade han sett att
utskottets majoritet, socialdemokrater, vänsterpartis-
ter och miljöpartister, säger: "Utskottet vill i detta
sammanhang också understryka vad utskottet redan
tidigare anfört om att det är av yttersta vikt att rege-
ringen alltid strävar efter att konventionsorganen
erhåller fullständig och korrekt information, även när
informationen talar emot den ståndpunkt som rege-
ringen intagit i processen." Sedan hänvisas till ett
KU-betänkande som är ett par år gammalt.
Det står faktiskt i betänkandet. Per Unckel behö-
ver inte skriva debattartiklar eller uppta kammarens
tid med att kritisera något som Socialdemokraterna
redan har intagit som ståndpunkt i den här frågan.
Låt mig sedan på några sekunder nämna detta
med partipolitik och anmälan till KU. Jag tycker
naturligtvis också att man på goda grunder och med
ett motiverat resonemang om konstitutionen och
annat skall anmäla en fråga. Men man kan inte bara
skriva: Granska om min misstanke är rätt att det är
något fel här! Så kan man inte formulera frågan, men
det är ungefär det Per Unckel gör när han anser att en
del anmälningar skall försvaras i det här samman-
hanget.</pre><pre>Anf.  7  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! KU:s granskning är, som har sagts, ett
mycket viktigt inslag i vårt politiska system. Riksda-
gen väljer statsminister som utser sin regering. Rege-
ringen har sedan att utöva sitt ämbete under lagarna
efter riksdagens beslut. Enligt regeringsformen är det
riksdagen som är folkets främsta företrädare, men
regeringen har ju en stor initiativmakt i politiken och
skall se till att riksdagens beslut i praktiken blir ge-
nomförda. Regeringen har genom initiativmakten och
genom sin exekutivmakt, dvs. genomförandemakt, en
starkt styrande ställning.
Denna ställning har också stärkts i och med att
Sverige har blivit medlem i EU. Nu är regeringen inte
bara förslagsställare till lag. Den är också direkt med
om att stifta lag inte bara som propositionsavgivare
utan i faktiska lagbeslut i EU:s olika ministerråd.
Makt har därigenom egentligen förskjutits från riks-
dagen till regeringen.
Det är i sanning viktigt att regeringens maktställ-
ning och sätt att bruka sin position utsätts för gransk-
ning. Den sedvanliga granskningen av de svenska
regeringsärendena samt administrativa rutiner måste
därför framdeles följas upp med en alltmer intensiv
granskning av regeringens arbete ur konstitutionell
synpunkt, dvs. hur man har ställt sig och verkat för
beslut och riktlinjer som riksdagen har angivit och
hur man har tillvaratagit svenska intressen som har
grund i riksdagens beslut.
Eftersom EU-medlemskapet har gjort att riksda-
gens lagstiftningsmakt har blivit en delad makt med
ministerrådet ökar egentligen behovet av en skärpt
kontrollmakt gentemot regeringen när det gäller EU-
ärendena. Ännu har vi inte i riksdagen funnit former-
na för denna skärpta kontroll gentemot EU-ärendenas
hantering.
I dagens granskning snuddar vi bara vid ett be-
gränsat sådant. Där har utskottet i enighet kunnat
konstatera att regeringen något rutinmässigt utgår
från att hålla hemligt det som egentligen borde vara
offentligt. Offentlighetsprincipen, som det råder stor
politisk enighet om i Sverige, skall också gälla hand-
lingar från EU.
Den granskning som vi utövar kritiseras ibland för
att den kan få en politisk slagsida. Det gäller därför
att tydliggöra och avgränsa vad saken gäller. Den
gäller inte en politisk granskning av en regering. En
regering har rätt att företräda sin politik, och rege-
ringsledamöter har rätt att uttala sig om politik efter
sina värderingar, oavsett vad vi egentligen tycker om
dessa, så länge de håller sig inom lagens råmärken
och i enlighet med de beslut för politiken som riksda-
gen har fattat.
KU skall övervaka att regeringsmakten utövas
under lagarna och i enlighet med riksdagsbeslut. Men
lagarna är ju i sig en produkt av politik. Det glömmer
man ibland när diskussionen förs om att den gransk-
ning som konstitutionsutskottet utför borde ersättas
av en granskning av någon sorts, vad man tror, opar-
tiska experter, t.ex. jurister, som om dessa stod över
värderingar, politik och motsättningar i samhället.
Men så är det inte. Det finns inga sådana indivi-
der, som står utanför och ovanför samhällets sociala
konflikter, värderingar och intressen. Lagarna är en
produkt av politik och lämnar därför ibland tolk-
ningsmöjligheter. Granskningen hamnar därför, och
kan därför ofta hamna, i en mycket intressant skär-
ningspunkt mellan juridik och politik. Det är detta,
menar jag, som gör granskningen så spännande, men
som också ställer krav på oss som granskare.
Man skall också se att denna granskning läggs
ihop med all annan granskning i samhället som sker
av regeringsmakten. Det finns flera kontrollinstru-
ment. Det arbete som läggs ned i riksdagens revision
och av Justitieombudsmannen, osv., har nämnts här
tidigare. Man kan därtill lägga offentlighetsprincipen
och meddelarprincipen, som är värdefulla instrument
för att granska makten, liksom en granskande journa-
listik i en i varje fall i viss mening formellt sett fri
press.
Den allmänna politiska debatten i medierna och
ute i samhället på olika mötesplatser, som den i riks-
dagen, är också ett sätt att granska regeringen. KU:s
granskning är en aspekt av denna kritiska granskning
av makthavare.
Granskningen av de avsnitt som diskuteras i dag
grundas på anmälningar. Jag kan dela en av de syn-
punkter utskottets ordförande har, nämligen att det är
bra om många riksdagsledamöter anmäler ärenden till
KU:s granskning. Men de skall inte göra det därför att
de är politiskt missnöjda med ett utfall eller därför att
de är i en värderingskonflikt med regeringen eller
ogillar ett uttalande från ett statsråd, utan om de anser
att ett agerande är felaktigt i konstitutionell mening.
Då är det bättre med fler anmälningar än färre. Det är
upp till konstitutionsutskottet att pröva anmälningar-
na och undersöka om det finns en konstitutionell
hund begraven och om ärendet är värt att granska
eller om anmälningen är ett uttryck för någon sorts
politisk ambition. Man är kanske missnöjd med ett
politiskt beslut och vill driva saken vidare.
Ibland kan man tyvärr - Göran Magnusson har
exemplifierat det - konstatera att några av gransk-
ningsärendena är av mer politisk natur. Det visade sig
också, när utskottsordföranden gick igenom en del av
ärendena i sitt inlägg här tidigare, att inte heller han
kunde avhålla sig från partipolitiska värderingar eller
insinuationer.
Ta t.ex. fallet med kulturminister Ulvskog och af-
fären kring Marieberg. Två tidningsmän ville ha ett
uttalat stöd för en affär som skulle lett till ökad kon-
centration inom massmediesfären.
De fick inget uttalat stöd av regeringen eller av
ministern. Så långt är det fakta. Detta har utskottet
konstaterat. Men ändå vill moderaterna i ett särskilt
yttrande, och nu också utskottets ordförande, insinue-
ra att ministern hade sagt någonting annat eller agerat
annorlunda om en socialdemokratisk tidning hade
kunnat komma ifråga för en affär. Men den frågan är
knappast konstitutionell. Ministern har rätt att uttala
att hon tycker att en affär är bra eller att hon tycker att
en affär är dålig. I konstitutionell mening är denna
anmälan tvivelaktig, anser jag.
Samma sak gäller anmälan om digital TV, som vi
skall diskutera senare. Regeringen har agerat på ett
sådant sätt att man har lagt fram proposition efter
proposition och fått godkänt av riksdagen vad det
gäller detta. Likväl följer vissa ledamöter upp sitt
missnöje med riksdagens beslut, och det faktum att
regeringen har handlat enligt detta, med en anmälan
till konstitutionsutskottet.
Man säger att regeringen har försökt beskära TV-
företagens yttrandefrihet. Företagen har sökt tillstånd
för att bedriva markbaserade digitala sändningar
därför att de har velat visa ett antal typer av program,
som man har räknat upp. Regeringen har sagt att
företagen får visa precis de typer av program som de
har ansökt om i betydande omfattning. Det är inne-
hållet i deras tillstånd. Företagen har alltså fått precis
det de har begärt. Ingen har egentligen klagat. Men
eftersom de borgerliga partierna får uppleva markba-
serad digital TV, som de inte vill ha, och eftersom det
heller inte har skett en utauktionering på rent kom-
mersiell grund vill de föra detta politiska missnöje
vidare.
Anledningen till anmälan av det ärende vi snart
skall diskutera i större detalj är också sökt. Utskottets
ordförande kommer förmodligen inte att delta, efter-
som han då är jävig. Det handlar om Torgny Gustafs-
son-fallet. Ärendet handlar egentligen inte om kon-
flikten mellan facket och småföretagaren. Det handlar
om hur staten Sverige via regeringen skall förhålla sig
när svensk lagstiftning och svensk modell är satt i
fråga inför internationella organ. Det är det som är
nyckeln.
Vi har enats om att man givetvis skall uppträda
sanningsenligt. Men den socialdemokratiska rege-
ringen har faktiskt sanningsenligt återgivit det som
facket har angivit som utgångspunkt för att man har
använt sin konflikträtt. Regeringen har också aktivt
försvarat den svenska modellen och fackföreningar-
nas konflikträtt.
Den borgerliga regeringen försvarade Sverige på
ett så passivt sätt. Dess företrädare inför Europeiska
kommissionen, Carl Henrik Ehrenkrona, säger föl-
jande: "Jag kan bara säga att det inte var något hel-
hjärtat försvar för den svenska modellen". Detta är
anmärkningsvärt. Man vill bakvägen och genom
passivitet åstadkomma beslut som skall leda till att
man kan urholka de fackliga medlemmarnas rättig-
heter.
Det handlar om den lilla och den stora människan
i sammanhanget. De anställda vore utan de fackliga
organisationerna de verkligt små i samhället.
Fru talman! Det finns alltid saker som kan göras
bättre. Visst har det funnits en hel del problem. Vi har
sett det även i detta granskningsbetänkande från KU.
Vi har kunnat påpeka hur praxis och regelverk kan
och bör förbättras. Men man kan också, som ett sam-
lande omdöme över den senaste regeringsperioden -
anmälningarna gäller framför allt denna - säga att det
bara har funnits skäl till kritik i några fall där lagstift-
ningstolkningen har varit problematisk. Vi har inte
kunnat finna skäl för några väldigt tydliga anmärk-
ningar i formell mening.
Det är ett ganska gott betyg, men vi får inte slå
oss till ro. Kampen för öppenhet, för att förhindra
maktmissbruk och granskningen av makthavare är en
fortgående process. Granskningen är ett sätt, i sig ett
mål och ett medel, att hålla regeringarna på det vi kan
kalla den smala vägen. I den andan får konstitutions-
utskottet även framdeles fullfölja sin granskning.
Jag vill också säga att utan en oförvitlig och duk-
tig personal på konstitutionsutskottets kansli skulle
granskningen inte vara möjlig. Eftersom ordföranden
och vice ordföranden vid den här tidpunkten har
glömt att tacka utskottets kansli för dess gedigna
arbete vill jag passa på att göra det och räknar säkert
med att de också instämmer i detta tack.</pre><pre>Anf.  8  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Får jag göra ett par kommentarer till
Kenneth Kvists påpekanden. Han förfaller likt Göran
Magnusson till anklagelser gentemot alla vars
granskningsuppgifter han inte gillar och hävdar att
dessa är partipolitiska. Jag tror att denna debatt skulle
vinna på mer diskussion i den konstitutionella saken
och mindre av denna typ av undanflykter inför det
som Kenneth Kvist uppenbarligen inte vill diskutera.
För det första Svenska Dagbladet och Bonniers:
Det säger sig väl självt att det hade varit av central
betydelse om de uppgifter är sanna som säger att
parallellt med att Svenska Dagbladet och Bonniers
diskuterade med Marita Ulvskog utarbetades, möjli-
gen på hennes inrådan, en motsvarande plan för tid-
ningen Arbetet, och denna skulle från regeringens
sida ha kommit att påverka bedömningen av affären
mellan Bonniers och Svenska Dagbladet. Mitt påpe-
kande i denna debatt är att det är att beklaga att ut-
skottet inte har möjligheter att gå till botten med vad
som faktiskt var sant.
För det andra digital-TV: Det utskottet har att
granska enligt anmälan är huruvida regeringen har
ställt villkor för programverksamhet som står i strid
med lagen. Huvudregeln i yttrandefrihetsgrundlagen
är att man inte får ställa villkor för sändningstillstånd.
Om det kan göras gällande, vilket jag menar att det
kan göra, att regeringen har ställt sådana villkor,
oavsett på vems inrådan, är detta konstitutionellt
anmärkningsvärt.
För det tredje fallet Torgny Gustafsson: Som
Kenneth Kvist alldeles riktigt säger har regeringen
sanningsenligt återgivit vad facket angivit som motiv
för sin konflikt. Det är precis detta som är problemet.
Regeringen har bara återgivit vad facket har sagt och
slängt in brasklappen att man inte riktigt vet, trots att
man i realiteten genom idoga påpekanden innan
Strasbourgprocessen visste att detta var uppgifter som
med fog kunde ifrågasättas.
Det gäller att inte bara säga att regeringen skall
vara sanningsenlig, utan också att vara beredd att
kritisera den när den har brustit.</pre><pre>Anf.  9  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Per Unckel tar då i. Det är inte så att
jag säger att alla anmälningar som jag inte har samma
uppfattning om bara är partipolitiska eller något så-
dant. Jag gav bara några exempel. Att det sedan råkar
vara så att moderaterna gärna missbrukar KU-
institutet och känner sig träffade må så vara.
I de här fallen är det en insinuation och ingenting
annat att säga att om tidningen Arbetet eller om en
socialdemokratisk tidning hade fått - men nu fick den
ju inte detta. Vi vet ju ingenting om hur ministern
skulle ha agerat om, ifall inte. Om inte om hade varit,
så hade käringen varit kung, eller vad man brukar
säga i ett gammalt talesätt. Konstitutionsutskottets
granskning kan faktiskt inte ske på sådan lösan grund.
I fallet Torgny Gustafsson höll Sverige på att
förlora när den borgerliga regeringen låtsades att det
över huvud taget inte fanns några motiv för den fack-
liga organisationens stridsåtgärder. Det var på grund
av att den borgerliga regeringen inte ville försvara
den svenska modellen, därför att man ville ändra den
svenska modellen. Man ville ha tillbaka ett samhälle
där de anställda skall stå med mössan i vacker hand
inför arbetsgivarna. Det är denna passivitet som är det
mest anmärkningsvärda i detta. Man kan inte anklaga
dem inför internationell domstol, där den svenska
staten är anklagad och försöker försvara den svenska
staten, den svenska modellen och därmed riksdagens
beslut.</pre><pre>Anf.  10  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Ingen förmenar staten möjligheten
och rätten att försvara sig. Det vi som är reservanter
hävdar är att man skall försvara sig på ett anständigt
sätt. Svenska staten skall inte försvara sig med hjälp
av uppgifter som man på sannolika skäl visste var
falska. Det är detta som är kärnan i ärendet, att rege-
ringen blir budbärare för fackliga intressen som man
har upplysts om på allvar kan ifrågasättas.
Om Sverige skall kunna hävda en roll som re-
spekterad part i Europadomstolen och dessutom kun-
na bli föredöme för andra är det inte acceptabelt att
den svenska staten beter sig på detta sätt.
Om Svenska Dagbladet och Marieberg vill jag sä-
ga att Moderata samlingspartiet, som Kenneth Kvist
mycket riktigt vet, har anslutit sig till samma slutsats i
detta granskningsärende som hans eget parti har skri-
vit under. Det vi har beklagat är att de former utskot-
tets granskning har inte har givit möjligheter att gå till
botten med det som i diskussionen har hävdats har
hänt. Det är det som är kärnan i vårt särskilda yttran-
de, nämligen att det måste finnas möjligheter för ett
konstitutionsutskott att faktiskt ta reda på vad som har
hänt. Finns inte de möjligheterna öppnar detta en
avgrund för bekymmer av mycket större slag än detta
ärende ger prov på.</pre><pre>Anf.  11  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Samma slutsats, men likväl insinua-
tioner i såväl ett särskilt yttrande som från den här
talarstolen. Det hade ju varit onödigt när man kom-
mer fram till samma slutsats, nämligen att statsrådet i
fråga inte har begått någon handling som är tveksam
ur konstitutionell synpunkt.
När det återigen gäller statens försvar har rege-
ringen påpekat att man visst inte går i god för fackets
uppgifter. Men den kärande, om jag så får säga, dvs.
småföretagaren som så att säga reser målet mot och
angriper den svenska staten vid domstolen, har ju gett
sin synpunkt på det hela.
I första läget avstår den borgerliga regeringen från
att göra konflikten begriplig för domstolen eller för
kommissionen, som i första ledet behandlar ärendet.
Sedan går det till domstolen, och den socialdemokra-
tiska regeringen försöker då ge en allsidig bild av
konflikten. Den ena partens syn hade de europeiska
institutionerna. Då ville regeringen också återge den
andra partens syn, för att materialet i domstolen
skulle vara fullvärdigt.
Det kan jag inte finna klandervärt. Det har inte i
detta fall varit regeringens sak att gå in i den här
konflikten och försöka se efter om vare sig den ena
eller andra partens uppgifter har varit korrekta. Dess
uppgift har bara varit att visa hur läget har varit och
vad konflikten har gällt. Det har man gjort, och Sve-
rige har blivit friat i det fallet.</pre><pre>Anf.  12  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Kenneth Kvist är en klok man -
ibland. Speciellt klok var han när han nyss uttalade
uppskattande ord om KU-kansliets personal. Jag
instämmer i dessa uppskattande ord. Det är ett under-
statement att påstå att kansliets kompetens är av
grundläggande betydelse för utskottets arbete.
Fru talman! Konstitutionsutskottets vårgranskning
av regeringen just denna vår kanske inte skall ses som
enormt unik. Det finns förstås principiellt och kon-
stitutionellt intressanta områden, t.ex. fallet Torgny
Gustafsson - som har debatterats tidigare. Men man
kan konstatera att några väldigt dramatiska och
spektakulära händelser inte har fokuserats i konstitu-
tionsutskottets granskning. Man kan skämtsamt påstå
att detta möjligen kan bero på passivitet från rege-
ringens sida - gör regeringen inget, gör regeringen
inte heller så många fel. Möjligen är det också tecken
på försiktighet från regeringens sida. Men utgångs-
punkten bör förstås alltid vara att regeringen bör följa
författningen och de lagar som reglerar regeringens
verksamhet.
Fru talman! Konstitutionsutskottet utgör en makt-
faktor i den meningen att utskottet kan uppfattas som
en påminnelse om regeringens och statsrådens ofull-
komlighet. KU:s fortlöpande granskning av regering-
en är ett viktigt inslag i demokratins maktdelning.
Granskningen är en del av ett signalsystem som ger
signaler om det konstitutionellt och legalt godtagbara
i regeringens maktutövning. Betänkande KU25, som
vi nu debatterar, anmäls till kammaren och medför ju
efter detta inga vidare åtgärder. Det är dock ett viktigt
dokument i den demokratiska processen och opini-
onsbildningen.
Fru talman! Konstitutionsutskottet är nog mer än
andra utskott ett konsensusutskott. När vi bedömer
regeringens verksamhet försöker vi enas kring verk-
lighetsbeskrivningen och försöker i samstämmighet
tolka författningen och övriga lagar. Debatter av den
typen brukar förstås inriktas mot skillnaderna i syn-
sätt mellan de olika partierna, men en vanlig bild är
att utskottet i många frågor uppnår en betydande
samsyn. Det är viktigt att det är så.
Fru talman! Jag skall här beröra några områden
där utskottet är enigt men där det finns intressanta
faktorer och synpunkter med i bilden - inte minst för
regeringens framtida agerande.
Anskaffandet av Leopardstridsvagnarna är ju i
vissa avseenden ett intressant område för analys i
betänkandet. Vi är eniga i vår bedömning av det hela.
Det finns ingen generellt föreskriven skyldighet för
regeringen att informera riksdagen i frågor om verk-
ställighet av riksdagens beslut. Vi konstaterar att även
om det inte fanns någon formell informationsskyldig-
het, hade regeringen haft ett antal möjligheter att ändå
göra detta. Vi anser att i framtiden bör riksdagen
informeras om större ärenden där upphandling sker
på annat sätt än vad som är brukligt.
Fru talman! De aktuella stridsvagnarna köps inte
utan snarare hyrs eller leasas, eller hur man nu skall
uttrycka det, i varje fall har man nyttjanderätt av dem
med möjlighet att senare friköpa dem. Anskaffandet
av Leopardstridsvagnarna var och är alltså verkligen
en intressant konstruktion. Det är en så intressant
konstruktion att Försvarsdepartementet kommer med
en lysande konstitutionell nyordning när man skall
förklara affären. Man säger helt sonika att nyttjande-
rätt till sin innebörd kan likställas med en äganderätt.
Märkligt nog instämmer de båda f.d. försvarsmi-
nistrarna i detta påstående vid KU:s utfrågningar.
Mest intressant är möjligen att moderaten Anders
Björck har denna syn på äganderättsprincipen.
Fru talman! Nu avlämnar ju inte staten någon ba-
lansräkning för statens ekonomi, men helt klart skulle
en sådan gjort åtskillnad mellan nyttjanderätt och
äganderätt. De kan självfallet inte likställas.
Fru talman! Inom parentes kan man ju dessutom
säga att om nyttjanderätt och äganderätt skall likstäl-
las, vore det en revolutionerande nyhet för Sveriges
samiska befolkning.
Fru talman! Ett annat principiellt intressant områ-
de hittar vi i anmälan mot Margot Wallström angåen-
de dispens för folktandvården i Värmland. Det har
även tidigare nämnts i debatten. Även här har vi ett
enigt utskott bakom skrivningarna. Huvudregeln är
att regeringen inte kan medge undantag från lag men
väl från förordning som regeringen själv utfärdat.
Formellt har regeringsbeslutet här avsett dispens från
egna förordningsföreskrifter, men i praktiken har
beslutet inneburit ett undantag från tandvårdsförsäk-
ringen enligt lagen om allmän försäkring. Utskottet är
ganska skarpt då det säger att det rättsenliga i rege-
ringens beslut framstår som tvivelaktigt.
Jag tror att det är viktigt att regeringen i framtiden
är mycket vaksam i den här typen av beslut. Det får
inte bli så att dispens från en förordning i praktiken
medger undantag från en lag som riksdagen stiftat.
Om regeringen i sin beredning uppfattar rättsläget
som oklart och osäkert, bör man avstå från beslut
eller vända sig till riksdagen för stöd.
Fru talman! Det finns ett spänningsfält mellan re-
geringens möjligheter att sekretessbelägga handlingar
och den omhuldade svenska offentlighetsprincipen.
Vi har granskat ett sådant ärende. Även på denna
punkt är utskottet enigt i sin bedömning. Min parti-
kamrat Björn von der Esch har i ett särskilt yttrande
pekat på att harmlösa skrivelser inte skall hemlig-
stämplas.
Fru talman! Utskottet konstaterar att det skadebe-
grepp som finns i sekretesslagen inte får ges en för
vid innebörd. Å andra sidan har regeringen möjlighet
att sekretessbelägga handlingar. Det har diskuterats
förr att utrikessekretessen inte får bli rutinmässig, och
det förtjänar verkligen att upprepas. Regeringen
måste ta på sig ett stort ansvar för att uppfylla tryck-
frihetsförordningens företräde för offentlighet. Rege-
ringen har inte överskridit sina befogenheter, men
borde vara en engagerad tillskyndare av offentlig-
hetsprincipen och ett föredöme i hanterandet av den.
Då blir det lättare att söka vidga den till andra områ-
den i världen. Så jag kan väl försiktigtvis framföra en
förhoppning om god bättring på den punkten.
Fru talman! Redan här vill jag konstatera att krist-
demokraterna står bakom sina reservationer, men för
tids vinnande yrkar jag på godkännande av anmälan
enbart i reservation 1.
Göran Magnusson hade några synpunkter när det
gäller anmälningar om granskning på konstitutionell
grund. Det är intressant och viktigt att anmälningarna
till konstitutionsutskottet är seriösa, så att vi slipper
att hantera strunt.
Det finns exempel på sådant i årets granskning.
Det har förekommit under i stort sett alla år. Vi krist-
demokrater behöver inte ta åt oss av den kritiken. Vi
är sparsamma med anmälningar av statsråden.
Det är få i utskottet som har erfarenhet - egentli-
gen bara Inger René och jag som satt som ordinarie
ledamöter 1991-1994 - av hur det fungerar när soci-
aldemokraterna är i opposition. Man kan försiktigtvis
antyda att oppositionsrollen avspeglade sig i anmäl-
ningarna, anmälningsfrekvensen samt även i reserva-
tionerna.</pre><pre>Anf.  13  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det gällde närmast frågan om anmäl-
ningarna. Det råder ingen oenighet om det resone-
mang vi förde tidigare och det som Ingvar Svensson
nu tar upp om seriösa och grundade konstitutionella
skäl för anmälan.
Det vore väl bra om KU kunde utveckla sitt reso-
nemang kring anmälningarna, så att när det kommer
in mindre omdömesgilla eller ovidkommande anmäl-
ningar kan de enkelt avföras. Sedan har KU egna
möjligheter att göra anmälningar.
Jag har ingen uppfattning om omfattningen på
anmälningsfrekvensen hos socialdemokraterna i op-
position. Jag vill mera i efterhand konstatera att det är
tråkigt att socialdemokraterna inte anmälde den bor-
gerliga regeringen för handläggningen av fallet Torg-
ny Gustafsson. Det var uppenbara brister i den hand-
läggningen.</pre><pre>Anf.  14  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Vi har egentligen inga skilda uppfatt-
ningar på den punkten. Det vore bra om det gick att
hantera de anmälningar som försöker koka en soppa
på en spik, eller t.o.m. försöker koka soppa utan en
spik, på ett mera rutinmässigt sätt i det fortsatta arbe-
tet. Jag är beredd att medverka i en sådan utveckling.
Man skall inte bortse från att anmälningsmöjlig-
heten finns för alla riksdagens ledamöter. Nu och då
kan någon drabbas av ett anfall av "oseriositet". Det
kan vara en svårighet för det egna partiet att inte följa
upp en sådan anmälan i utskottet och försöka göra
den seriös. Jag vill påpeka de rent praktiska svårig-
heterna i hanterandet - som inte är fokuserat på något
särskilt parti.</pre><pre>Anf.  15  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! All offentlig makt i Sverige utgår från
folket. Riksdagen är folkets främsta företrädare. Och
riksdagen har till uppgift att granska rikets styrelse
och förvaltning. En av riksdagens viktigaste uppgifter
är dess kontrollerande makt, och främst är dess
granskning av statsråd och hur regeringsärenden
handläggs.
Som ny ledamot i konstitutionsutskottet kan jag
naturligtvis inte hänvisa till tidigare gedigna erfaren-
heter av granskningen av regeringen och dess stats-
råd, men jag vill ändå nämna att jag uppskattar myck-
et den öppna debatt som har skett inom utskottets
ramar vad avser just de granskningsärenden som
konstitutionsutskottet har haft att granska under vå-
ren. Jag anser att utskottets inre arbete är avgörande
för granskningsresultatets tyngd och den fortsatta
debatten.
Jag vill särskilt poängtera den diskussion som
förts i konstitutionsutskottet om vikten av att skilja på
konstitutionell och politisk granskning - en viktig
definitionsfråga värd att upprepas, eftersom skiljelin-
jen inte alltid är självklar även om den så skall vara.
Dessutom återfinns det ibland i den offentliga debat-
ten och i medierna en sammanblandning av dessa vitt
skilda granskningsuppgifter, vilket kan få grunderna
för bedömningen att framstå som oklara och svårför-
ståeliga för allmänheten.
Därför anser jag det mycket värdefullt att vårens
granskning, som också sagts tidigare, resulterar i att
konstitutionsutskottet självt skall granska sitt eget
arbete just i syfte att utveckla den konstitutionella
granskningen. Ett sådant arbetssätt borde också re-
sultera i en tydligare markering av de frågor som är
av konstitutionell karaktär och ej av politisk karaktär.
Vad jag anser är viktigt i granskningen av statsrå-
den är just att vi är granskande och inte är en domstol.
Den granskning som konstitutionsutskottet är satt att
ansvara för är en av flera granskningar som sker i ett
öppet och demokratiskt samhälle som har till syfte att
granska om maktens företrädare sköter sig. Därför är
både rätten att anmäla statsråd till granskning och den
därefter öppna utfrågningen mycket viktig för att
bevara och utveckla demokratin.
En bra genomförd granskning bidrar till att före-
bygga och förhindra missbruk av makt. Dessutom har
en bra genomförd granskning en uppgift innebärande
utveckling av demokratin där demokratins arbetsfor-
mer ständigt förtydligas och kan förbättras.
En öppen och effektiv granskning av makten och
dess utövare är en av de viktigaste grundbultarna i en
levande demokrati. För att det skall kunna vara en
effektiv granskning av makthavarna och deras äm-
betsutövning krävs det dock en mångfald av granska-
re. Jag vill påstå att även våra medier och mångfalden
av medier är mycket viktiga. Den i svenska folket så
djupt rotade och väl förankrade offentlighetsprincipen
i kombination med självständiga och modiga grävan-
de journalister stärker och utvecklar demokratin och
förhindrar fiffel och båg. Det är en nog så viktig fak-
tor att lyfta till debatt, med anledning av den valrörel-
se som vi nu befinner oss i och den avsaknad av öp-
penhet i EU:s institutioner som vi från svenskt håll
efterlyst och ställt krav på.
Fru talman! I många ärenden är utskottet enigt i
sin bedömning och i sina iakttagelser. Tyvärr finns
det några ärenden där utskottet inte har getts möjlig-
het att granska, på grund av att de inblandade har
ställt sig utanför och inte stått till förfogande för ut-
skottet. Det gäller anmälningsärendet som rör försälj-
ningen av Svenska Dagbladet till Marieberg. Det är
allvarligt att sådant sker, och det är naturligtvis en
situation som vi också bör beakta framgent.
Vad gäller de enskilda granskningsärendena har
Centerpartiet gjort den bedömningen att det finns ett
ärende som är mycket viktigt, nämligen statens talan i
målet enligt Europakonventionen mellan Torgny
Gustafsson och svenska staten. Det ärendet är så
allvarligt att det borde ha resulterat i kritik riktat mot
den socialdemokratiska regeringen. Torgny Gustafs-
son-ärendet är ett av flera ärenden där två olika rege-
ringar har varit inblandade. Därför blir det i sak in-
tressant att granska också av den anledning som jag
tidigare anförde om en konstitutionell granskning
kontra politisk granskning.
Jag kommer att ytterligare anföra ställningstagan-
det under ärendet som berör regeringens agerande vid
Europadomstolens prövning av målet mellan Torgny
Gustafsson och svenska staten.
Eftersom det är ett ärende som också i sin pro-
blematik visar på ideologiska skiljelinjer vad avser
själva ursprungsfrågan, är det viktigt att denna typ av
granskningsärende får ta sin tid. Jag upplever att
konstitutionsutskottets handläggning av frågan och
utfrågningen har hanterats på det sättet. Vi har för-
djupat oss både i uppföljningen av frågesvar och i den
tillgängliga information som har getts.
Ett ärende som detta, som i sin struktur är svårtill-
gängligt, har också tagit en stor del av granskningen.
Vi kanske framgent också skall göra en utvärdering
av hur denna form av ärenden hanteras. Tyvärr kunde
KU inte enas kring kritiken mot regeringen för att den
inte eftersträvat fullständig och korrekt information
till Europadomstolen. Detta har fått som resultat att
Centerpartiet har reserverat sig till förmån för att
kritik skall riktas mot den socialdemokratiska rege-
ringen.
Ett annat ärende som jag vill peka på där jag inte
återkommer är regeringens beslut om sekretess be-
träffande en skrivelse från Europeiska kommissionen.
Det är ett enigt utskott som pekar på vikten av stor
öppenhet vad gäller allmänna handlingar och att detta
självklart även gäller handlingar från Europeiska
unionen. Utskottet har inte gjort någon överprövning
av regeringens beslut om sekretessläggning av ären-
det, och därför finns heller ingen anledning att rikta
kritik mot handläggningen. Däremot lyfter jag ären-
det, eftersom det är ett ärende som för Sverige är av
viktig demokratisk karaktär, i enlighet med vad jag
inledde med att säga. Just för att kunna utveckla de-
mokratin och stärka öppenheten i samhället, som
numera också inkluderar EU, måste formerna för den
svenska lagstiftningen vad avser sekretess och of-
fentlighet mycket noga följas.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av anmälan
i reservation nr 1, och i övrigt ställer jag mig bakom
konstitutionsutskottets granskningsrapport.</pre><pre>Anf.  16  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara klarlägga att det i ut-
skottet inte råder någon skillnad i uppfattning i fråga
om att uppgifter som regeringar lämnar till domstolen
i Strasbourg eller till något annat internationellt organ
i görligaste mån, som utskottets ordförande uttryckte
saken under debatten, skall vara korrekta. På den
punkter råder det ingen oenighet. Där hade vi gott
kunnat vara överens - och vi är väl egentligen också
överens.
Vad diskussionen och oenigheten i utskottet sna-
rare handlar om är om det var försvarligt att sända in
de uppgifter som förmedlades från LO för att klargöra
den ena partens ståndpunkt i den bakomliggande
konflikten. Där har regeringen markerat att detta är
uppgifter som kommer från den ena parten. Man ville
också ordna med vittnesförhör i domstolsförhand-
lingen för att se om man kunde utröna kvaliteten eller
korrektheten i uppgifterna på ett bättre sätt. Det avvi-
sades av domstolen.
Fru talman! Jag tycker att det är angeläget att vi
upphör med att säga att majoriteten i utskottet försva-
rar att man sänder in undermåliga uppgifter. Det gör
vi inte. Vad vi anser är att det var försvarligt att sända
in de här uppgifterna med de reservationer som rege-
ringen gjorde.</pre><pre>Anf.  17  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Ja, Göran Magnusson, där kan vi ha
olika åsikter. Jag anser att det kan vara försvarligt
först när man själv kan ta ansvar för innehållet och
dess korrekthet. Däri består också skillnaden mellan
reservanternas och majoritetens ställningstagande i
ärendet Torgny Gustafsson.</pre><pre>Anf.  18  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Återigen hänvisar jag till det utskotts-
uttalande som riksdagen sedan ställde sig bakom vid
1997/98 års riksmöte. Man slår där fast att det finns
mycket höga krav på korrekthet i uppgiftslämnandet
till domstolen i Strasbourg. Det var den det gällde i
det sammanhanget. Det råder inga delade meningar
på den punkten.
Det som möjligen är intressant för den vidare dis-
kussionen - det finns en särskild debattpunkt om
denna fråga längre fram på föredragningslistan - är
att Torgny Gustafsson i domstolsförhandlingen när
materialet lämnas in anser två saker: dels att det inte
skall lämnas in av processtekniska skäl, dels att de
uppgifter som finns i materialet är irrelevanta för
bedömningen av den process som Torgny Gustafsson
är inblandad i.
Det kan inte sakna intresse för bedömningen av
hela frågan, att Torgny Gustafsson ansåg att uppgif-
terna var irrelevanta för bedömningen av den process
som han drev i domstolen i Strasbourg.</pre><pre>Anf.  19  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Lika relevant är att den svenska soci-
aldemokratiska regeringen, när man är budbärare av
information från LO, fördjupar sig i materialet. I
slutändan var det ett material som var ganska avgö-
rande för utfallet i domstolen.</pre><pre>Anf.  20  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! När jag nu för första gången under
min första mandatperiod som riksdagsledamot deltar i
och fattar beslut om granskningen av statsrådens
verksamhetsutövning är det för mig en ny och mycket
annorlunda uppgift jämfört med vad jag varit med om
i min kommunalpolitiska verksamhet.
Någon motsvarighet till KU:s granskning före-
kommer inte i den kommunala världen. Jag gör därför
den reflexionen, efter mina nyvunna erfarenheter som
granskande KU-ledamot, att man kanske borde införa
någon typ av kommunala konstitutionsutskott med
uppdrag att granska tjänsteutövningen hos nämnder
och styrelser och handläggningen av kommunala
ärenden. Kommunala konstitutionsutskott, kanske
hellre benämnda kommunala granskningsutskott,
skulle kunna bli ett viktigt komplement till den för-
stärkta kommunala revision som vi i riksdagen fatta-
de beslut om förra veckan. Ett granskande utskott i
varje kommun skulle säkert kunna förebygga och
förhindra olika former av maktmissbruk, som vi sett
på olika håll. Förekomsten av sådana granskningar
borde bidra till att kommunalpolitiker skärper sig lite
extra i sitt beslutsfattande för att undvika att bli
prickade. Det är den förhoppning vi också har när det
gäller KU:s granskning gentemot statsråden. Och
detta skulle i sin tur i bästa fall kunna leda till att
allmänhetens tilltro till sina förtroendevalda återställs.
Så visst borde mitt förslag övervägas. Därför tänker
jag återkomma i samband med den allmänna mo-
tionstiden i höst.
Fru talman! Jag har under granskningsarbetet i ut-
skottet märkt, precis som många tidigare talare, att
gråzonen, dvs. skiljelinjen mellan juridik och politik,
är mycket smal. Gränsdragningen mellan politik och
juridik är verkligen inte lätt att göra. Det är en svår
och grannlaga uppgift vi KU-ledamöter har. KU är ju
ingen domstol utan består av aktiva och engagerade
riksdagsledamöter från olika partier. Men vi har gott
stöd i våra vedermödor av KU:s skickliga juridiska
och konstitutionella expertis. Även jag vill instämma
i tacken för era insatser.
Så över till de aktuella granskningsfrågorna.
Folkpartiet står bakom flera av de reservationer
som har lämnats i de olika granskningsärendena. Jag
är enda reservant i ett enda ärende, nämligen det som
handlar om statsministerns resor. Bo Könberg, an-
mälaren och tidigare KU-ordförande, kommer senare
att mer i detalj redovisa Folkpartiets ståndpunkt i
detta ärende.
Det är ingen tvekan om vilket ärende som väckt
KU-ledamöternas starkaste engagemang. Det gäller
regeringens agerande vid Europadomstolens prövning
av målet Torgny Gustafsson mot svenska staten.
Även jag känner väldigt starkt i det ärendet. Jag
kommer att utveckla mina synpunkter när den punk-
ten så småningom kommer upp.
Jag har tillsammans med Moderaterna reserverat
mig i ärendet rörande kulturminister Marita Ulvskogs
handläggning av vissa ärenden om sändningstillstånd
för digital marksänd TV. Jag deltar också i reserva-
tionen tillsammans med Moderaterna och Kristdemo-
kraterna rörande jordbruksminister Annika Åhnbergs
handläggning av ett ärende om jakträtt.
Avslutningsvis vill även jag, fru talman, peka på
det ärende som handlar om förra socialminister Mar-
got Wallströms handläggning av ett ärende som dis-
pens till folktandvården i Värmland. Här har ett enigt
utskott gjort ett, enligt mitt förmenande, mycket vik-
tigt och klargörande uttalande när vi pekar på att
användningen av regeringens befogenheter att med-
dela dispenser kan rymma risk för konflikter med
regeringens lagstiftningsmakt. Vi framhåller att man
måste undvika att regeringen genom att medge un-
dantag från en förordning åstadkommer att lag som
riksdagen antar kommer att sakna verkan.
Fru talman! Naturligtvis stöder jag samtliga folk-
partireservationer men nöjer mig med att yrka på
godkännande av anmälan i reservationerna 1 och 7.</pre><pre>Anf.  21  PER LAGER (mp):
Fru talman! Förutom den inledande debattom-
gången, som jag har äran att få avsluta, handlar
granskningsdebatten i dag om ett dussintal olika
ärenden, vart och ett med egen debattomgång. Men i
betänkandet finns också, som flera har påpekat, såda-
na ärenden där utskottet kunnat enas och utskotts-
skrivningen inte föranlett reservationer eller särskilda
yttranden och som därför inte heller debatteras här.
Ett sådant ärende, som flera redan berört, är frå-
gan om inköp och förhyrning av de begagnade tyska
Leopardstridsvagnarna 1994. Utskottet kom fram till
att även om de berörda försvarsministrarna, Anders
Björck och Thage G Peterson, inte var skyldiga att
informera försvarsutskottet om vad som egentligen
dolde sig bakom begreppet anskaffning, hade det i
högsta grad varit lämpligt att göra det, eftersom det
var uppenbart att utskottet hela tiden trodde att det
handlade om köp, inte om en kombination av köp och
förhyrning. Det fanns minst tre tillfällen 1994 då
försvarsminister Anders Björck kunde ha lämnat en
sådan klargörande information, dels före, dels efter
det att själva avtalet slutförhandlats. Det hade varit
mycket lämpligt att göra så.
Under utskottets behandling framkom också att
den i oktober 1994 nytillträdde försvarsminister Tha-
ge G Peterson själv inte kände till avtalskonstruktio-
nen, trots att tjänstemän inom Försvarsdepartementet
efter regeringsskiftet gick igenom alla materielavtal
för att försöka finna möjliga besparingar. Inte heller
under resten av sin tid som försvarsminister blev
Thage G Peterson varse förhållandet. Det är i sig
mycket märkligt. Först i maj 1998 läste f.d. försvars-
ministern i tidningarna att affären delvis rörde sig om
förhyrning, eller leasing som en del säger.
Granskningen, även om den alltså inte leder till
kritik från konstitutionell synpunkt, understryker
vikten av att regeringen håller riksdagen informerad
vid upphandlingsärenden av större omfattning, sär-
skilt där avtalen har en annorlunda utformning än
brukligt. Ett utskottsbetänkande får inte beskriva en
affär som ett köp när det i verkligheten handlar delvis
om förhyrning och delvis om köp, oavsett som hy-
resavtalet bedöms som något som kan liknas vid ett
köp, eller som en talare här sade, att några har tagit
sig friheten att jämställa nyttjanderätt med äganderätt,
vilket är förfärligt. Detta får ju inte fortsätta.
Här gäller det att inte vilseleda utan att skapa
klarhet. Detta är en viktig signal från utskottet med en
förhoppning om större beredvillighet när det gäller
information från regeringen, just för att i framtiden
minska missförstånd och begreppsförvirring och öka
klarheten och kunskapen.
Fru talman! Ett annat ärende där utskottet är över-
ens och som är principiellt viktigt handlar om ifall
regeringen skall kunna ge dispens till folktandvården
att bedriva avtalstandvård utanför socialförsäkringen.
På grund av ett osäkert rättsläge finns här utrymme
för skilda bedömningar. Det fokuserar på den risk
som regeringens dispensbefogenhet kan innebära i
förhållande till riksdagens lagstiftningsmakt. Sådant
måste enligt utskottet undvikas i framtiden. Undantag
från en förordning får inte innebära att en av riksda-
gen antagen lag mister sin verkan.
Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning är
viktig. Under det här riksdagsåret, som är mitt första
år i konstitutionsutskottet, har jag erfarit en uppriktig
vilja från ledamöterna att försöka använda så partipo-
litiskt neutrala ögon som möjligt i granskningsarbetet.
Ibland har detta emellertid inte lyckats helt, och det
har uppstått diskussioner där de politiska blocken
tenderat att inta sina traditionella positioner och där-
med försvåra en mer öppen och flexibel diskussion.
Miljöpartiet ingår inte, som bekant, i det politiska
blocksystemet, även om vi nu har ett framgångsrikt
samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterparti-
et i många frågor. Jag har därför haft förmånen att i
sådana granskningssituationer känna mig fri att uti-
från det faktiska underlaget och efter bästa förstånd
förhålla mig till frågorna.
Fru talman! Jag återkommer i de särskilda ären-
den där jag har avgivit reservationer, särskilda yttran-
den eller i övrigt om jag anser att något är av särskild
vikt.
Uttalanden i riksdagen av Ingvar Carlsson m.fl. om
Socialdemokraterna och åsiktsregistrering (avsnitt
1.2)</pre><pre>Anf.  22  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! I slutet av förra seklet skickades poli-
ser ut för att bevaka de landsförrädiska och revolutio-
nära socialdemokraternas möten. Noggranna polis-
stenografer antecknade varje ord som sades, och inte
sällan ställde mötesarrangörerna fram bord och stol
till polisspionerna, så att de skulle kunna arbeta lite
bekvämare. Det kan låta idylliskt, men otaliga fängel-
sedomar avkunnades på grundval av dessa anteck-
ningar. Samtidigt skapades ett ovärderligt historiskt
källmaterial.
Det var först efter första världskriget som denna
mer eller mindre öppna övervakning av socialdemo-
kraterna upphörde. Självaste kungen hade ju då, om
än motvilligt, accepterat socialdemokraterna som
regeringsbildare.
I stället riktades uppmärksamheten mot arbetarrö-
relsens vänsterflygel - vänstersocialisterna, från 1921
kommunisterna - som nu fick förkroppsliga överklas-
sens ständiga skräck för underklassens hämnd. Över-
vakningen professionaliserades, de militära och civila
underrättelse- och säkerhetsorganen byggdes ut.
Under andra världskriget skärptes trycket mot
kommunister och andra antifascister. Interneringslä-
ger upprättades. Transportförbud utfärdades. Fängel-
sedomar avkunnades. Norrskensflamman i Luleå
utsattes för attentat. Man underkände demokratiska
val av kommunister i fackföreningarna, och man
förberedde ett partiförbud.
Samlingsregeringens strävan var att hålla landet
utanför kriget, och det lyckades genom en blandning
av tur och skicklighet, men till priset av långtgående
eftergifter till Nazityskland. Inom militär och polis
blomstrade samarbetet med Gestapo och andra tyska
organ, i synnerhet inom de hemliga underrättelse- och
säkerhetsorganen var nazisympatierna utbredda. På
sina håll väntade man otåligt på att man med Tysk-
lands hjälp skulle få börja beta av de listor med
kommunister som man noggrant hade förberett. Så
skedde som bekant i Norge och Danmark 1940.
Kanske var det redan under andra världskriget
som de givetvis informella men olycksaliga kontak-
terna mellan delar av socialdemokratin och vissa
kretsar inom underrättelsevärlden tog sin början. På
partistyrelsemötet den 15 januari 1940 redogjorde
socialminister Gustav Möller för kampen mot kom-
munisterna och de razzior som han hade låtit genom-
föra några dagar tidigare, razzior vars mest kompro-
metterande resultat var ett schackprotokoll. Möller
skall i detta sammanhang ha yttrat: "Jag vill tillägga,
att det sedan åtskillig tid faktiskt sker en övervakning
genom andra organ än polisen." Innebörden av detta
yttrande återstår att utreda.
Under det kalla kriget tycktes socialdemokratins
intresse av att kontrollera och hålla tillbaka sin kon-
kurrent inom arbetarrörelsen, kommunisterna, sam-
manfalla med överklassens och statsapparatens tradi-
tionella intresse av att förfölja upproriska element
inom arbetarklassen, samtidigt som socialdemokratin
naturligtvis ville undvika de mest korkade delarna av
underrättelseetablissemanget där man inte såg skill-
nad på socialdemokrater och kommunister. Till detta
kommer då USA:s och CIA:s hemliga, antikommu-
nistiska konspirationsstrategier i allierade och neu-
trala västländer.
I och med IB-affären på 70-talet började en del av
denna undervegetation inom underrättelsevärlden att
dras fram i ljuset. Avslöjarna sattes visserligen i
fängelse, men stenen var satt i rullning. Den ena ut-
redningen efter den andra tillsattes. Varje gång av-
slöjades några tidigare okända men obetydliga detal-
jer, men man fann att det mesta hade gått rätt till, och
om det inte hade gått rätt till så var det i alla fall his-
toria nu.
Men tvivlen fanns kvar, och de växte. Nya doku-
ment och nya vittnesmål kom i dagen. Torsten Lean-
der fick rätt och fick skadestånd. Till slut blev det
omöjligt för socialdemokraterna och moderaterna att
hålla emot. En granskningskommission efter modell
från den norska Lundkommissionen har tillsatts. I
höst skall riksdagen förse den med nödvändiga juri-
diska befogenheter. Låt oss hoppas att den förmår och
tillåts fullgöra sin uppgift.
Fru talman! Denna mycket rapsodiska historik får
tjäna som bakgrund till det granskningsärende som
rör förre statsminister Ingvar Carlsson och hans utta-
landen i ämnet. Miljöpartiets Peter Eriksson menar att
Ingvar Carlsson ljugit för riksdagen om socialdemo-
kratins medverkan till åsiktsregistrering. I anmälan
hänvisas till boken Kommunistjägarna och Ingvar
Carlssons svar på en interpellation från Per Gahrton
den 24 april 1990. Ingvar Carlsson svarade bl.a.: "Låt
mig inledningsvis slå fast att det socialdemokratiska
partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering."
Det centrala i denna, säkerligen mycket väl av-
vägda, formulering är dess tempus. Ingvar Carlsson
säger "bedriver", inte "har bedrivit". Det rör sig om
nutid. Den 24 april 1990 bedriver inte socialdemo-
kratin åsiktsregistrering. Jag kan inte svära på saken,
men det är fullt möjligt, t.o.m. troligt, att Ingvar
Carlsson talar sanning. Man bedriver vid denna tid-
punkt inte någon åsiktsregistrering. Frågan om SAP:s
eller SAP-funktionärers verksamhet vid andra, tidiga-
re tidpunkter berör inte Invar Carlsson med ett ord i
interpellationssvaret, och det är naturligtvis ingen
tillfällighet. Ingvar Carlsson uttalar sig inte oöverlagt,
i synnerhet inte i denna fråga.
Saken är ur formell synpunkt och ur KU:s syn-
punkt glasklar. Ingvar Carlsson kan icke klandras på
konstitutionella grunder. Men det föranleder ändå ett
särskilt yttrande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
ur vilket jag vill citera följande:
"Beredvilligheten att bidra till ett definitivt klar-
läggande av sakförhållandena har varit begränsad från
de inblandades sida. Ingvar Carlssons här refererade
interpellationssvar är bara ytterligare ett exempel på
ett förhållningssätt som ur konstitutionell synpunkt
kan vara oantastligt, men som heller inte är ägnat att
sprida ljus över denna sak. Vi ser därför fram emot
resultatet av den av regeringen tillsatta gransknings-
kommissionens arbete."
Tack!</pre><pre>Anf.  23  PER LAGER (mp):
Fru talman! Förra sommaren gjorde f.d. riksdags-
ledamoten och miljöpartisten Peter Eriksson, som då
satt i KU, en anmälan vad gäller Socialdemokratiska
partiet och åsiktsregistrering. Anmälan föranleddes av
en DN-artikel där f.d. statsminister Ingvar Carlsson
anklagades för att tidigare undanhållit Socialdemo-
kraternas roll i frågan.
Per Gahrton, riksdagsledamot 1988-1991, ställde
frågan i en interpellation år 1990 vad som gällde
beträffande åsiktsregistrering inom parti- och statsap-
paraten av icke-socialdemokrater och vilken roll
Ingvar Carlsson själv spelat i sin politiska karriär
beträffande den s.k. SAPO-verksamheten.
Ingvar Carlsson svarade att det socialdemokratis-
ka partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering. I
övrigt hänvisar Carlsson till den svåra situation som
gällde efter andra världskriget. Socialdemokraterna
förde då en målmedveten kamp, säger han, mot
kommunisterna på arbetsplatserna för att förhindra att
de som i Östeuropa skulle kunna ta makten med våld
i Sverige. Men samtidigt säger han att det var före
hans tid som ansvarig i centrala politiska samman-
hang, och närmast beklagar att han inte kunde till-
skriva sig själv någon sådan insats.
Fru talman! Ingvar Carlsson svarar i presens, pre-
cis om Mats Einarsson tidigare nämnt, vad gäller
åsiktsregistreringen och svär sig också fri från allt
eventuellt historiskt ansvar. Ur konstitutionell syn-
punkt är hans förhållningssätt formellt oantastligt.
Det är svårt att veta vad som kan dölja sig bakom det
snåla svaret.
Det har under lång tid förekommit uppgifter om
samarbete mellan Socialdemokratiska partiet och
underrättelsetjänsten. Men samtidigt har det varit
svårt för de inblandade att komma med klarläggan-
den. Allteftersom har dock uppgifter ändå förts upp i
ljuset, bl.a. av socialdemokraten och f.d. minister
Sten Andersson.
Regeringens utredningsuppdrag till Försvarets
underrättelsenämnd, som arbetade med ärendet mel-
lan mars och november 1998, och forskningsuppdra-
get till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-
ningsrådet, HSFR, som har fem år på sig från 1997,
har hittills inte varit tillfyllest. Miljöpartiet har hela
tiden krävt ett helhetsgrepp, en sanningskommission
som den i Norge.
Glädjande nog har vi nu till slut fått till stånd en
sådan kommission för granskning av säkerhetstjäns-
terna som har till uppgift att tvätta det eventuella
byket och utan förbehåll rikta strålkastarna på de
orsaker som skapat så mycken misstänksamhet och
olika uppgifter om vad som egentligen skedde och
under vems ansvar. Granskningen skall omfatta tiden
från andra världskrigets slut fram till dess kommis-
sionens arbete är slutfört.
Fru talman! Utskottet har därför ansett att det inte
nu finns anledning att gå vidare med granskningen i
ärendet om Ingvar Carlsson men säger också att i den
mån resultatet av kommissionens arbete ger anled-
ning till det kan utskottet givetvis få orsak att granska
frågor om statsråds konstitutionella ansvar.
Fru talman! Jag tror att det är väldigt många som
ser fram emot resultatet av granskningskommissio-
nens arbete, som senast skall avrapporteras den 31
augusti år 2001.
(forts. 6 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 13.54 att ajournera för-
handlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle
börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.</pre><pre>5 §  Frågestund</pre><pre>Anf.  24  TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas nu för riks-
dagens frågestund. Regeringen representeras i dag av
utrikesminister Anna Lindh, jordbruksminister Mar-
gareta Winberg, kulturminister Marita Ulvskog, för-
svarsminister Björn von Sydow, statsrådet Maj-Inger
Klingvall och finansminister Bosse Ringholm. Stats-
rådet Lejon är på grund av sjukdom förhindrad att
närvara i dag. Utrikesministern svarar såväl på all-
mänpolitiska frågor som på frågor som rör hennes
eget arbetsfält. Övriga statsråd svarar på sådana frå-
gor som berör respektive statsråds ansvarsområde.
Jag förklarar omedelbart ordet fritt. Varsågoda!
Dubbelbeskattningen på riskkapital</pre><pre>Anf.  25  CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern. Avser finansministern att avskaffa dubbelbe-
skattningen på riskkapital?</pre><pre>Anf.  26  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är en fråga som bland många and-
ra behandlas i överläggningar mellan riksdagens
politiska partier. Tanken är ju att vi skall diskutera
skatterna som helhet, både inkomstbeskattning och
kapitalbeskattning. Därför får den frågan naturligtvis
ses i samband med övriga skatter. Den får behandlas
som en del av ett gemensamt skatteförslag framöver.</pre><pre>Anf.  27  CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Skall jag tolka finansministern så att
han anser att det finns behov av att minska dubbelbe-
skattning på riskkapital och att det mer är fråga om
hur man skall finansiera det? Är det en riktig tolkning
av svaret?</pre><pre>Anf.  28  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! De olika delarna i skattepolitiken
skall ju ses som en helhet, och det finns ett antal vill-
kor som har ställts upp för en skatteförändring, en
skattereform. Bland villkoren ingår naturligtvis att
skattesänkningar skall vara finansierade. Det ingår
också ett antal andra viktiga parametrar som handlar
om de budgetpolitiska mål som vi har ställt upp för
att få en god stabilitet i svensk ekonomi.
Skall man tolka mig på något sätt skall man alltså
göra det så att alla de villkor som har ställts upp för
en större skatteförändring naturligtvis måste kunna
finnas med i diskussionen. Kapitalbeskattningen får
bli en av många olika delar som skall vara med i ett
skatteförslag.
Milosevic</pre><pre>Anf.  29  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister
Anna Lindh. Åtskilliga gånger och i många olika
sammanhang har jag sagt följande: Det blir ingen fred
på Balkan förrän Karadzic, Mladic och Milosevic
ställs inför krigsförbrytardomstolen i Haag. Karadzic
och Mladic är sedan många år åtalade för krigsför-
brytelser men har ännu inte ställts inför domstolen.
Åtalet mot dem har mer eller mindre upplevts som ett
slag i luften. Och nu är eventuellt också Milosevic
åtalad som krigsförbrytare.
Min fråga är då: Förväntar sig utrikesministern att
han också skall ställas inför domstolen om han blir
åtalad? Hur skall det i så fall gå till? Hur kommer
utrikesministern och regeringen att agera inför denna
eventuella nya situation?</pre><pre>Anf.  30  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Tanken är naturligtvis att när man blir
åtalad skall man också ställas inför domstolen. Prin-
cipiellt är det väldigt viktigt att den som har begått
krigsförbrytelser, den som har begått brott av det här
slaget, också skall ställas inför domstol. Det är oer-
hört viktigt att man markerar att detta även gäller
ledare för länder, presidenter och liknande.
Samtidigt skall man nog vara klar över att det i
det här fallet finns skäl att vara lite splittrad. Även om
vi anser att det är principiellt viktigt att Milosevic
ställs till ansvar för de brott som han kan ha begått
kommer detta mitt i en situation där de politiska för-
handlingarna är väldigt intensiva. Det här riskerar
alltså att ytterligare försvåra de politiska förhandling-
arna.
Skall jag vara riktigt ärlig tycker jag att principer-
na om vikten av att man ställs inför rätta här står mot
vad det kan få resultat i praktiken i dag, nämligen att
detta faktiskt försvårar de intensiva politiska för-
handlingar som just nu pågår för att få slut på kriget.</pre><pre>Anf.  31  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag förstår att det finns många svåra
frågor och att det är en svår situation som har upp-
stått. Men jag förstår också att väldigt många av de
människor som i dag finns på Balkan, som befinner
sig i en svår situation och som har blivit utsatta för
Milosevics aktiviteter, om jag får säga så, känner en
glädje och förtröstan i dag. De ser med stort hopp mot
framtiden. Jag tror alltså att det här har en väldigt stor
symbolisk verkan för de människor som i dag lider.
Håller utrikesministern med mig om det? Och hur är
regeringens ställningstagande här? Ser regeringen
hoppfullt på situationen just när det gäller den här
handlingen eller är det bara problem?</pre><pre>Anf.  32  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Domstolen är självständig. Regering-
en skall inte gå in och bedöma eller värdera domsto-
lens ställningstaganden. Som jag sade finns det två
sätt att reagera på, och jag tror att båda är riktiga.
Man kan känna hoppfullhet för att ansvaret för
mänskliga rättigheter blir ännu tydligare och för att
det tydligt klargörs att även om man sitter som presi-
dent har man ett ansvar för att efterleva de mänskliga
rättigheterna och inte begå krigsförbrytelser. Men vi
kan också känna en oro för att kriget kan förlängas,
att den politiska förhandling och dialog som just nu
pågår ytterligare kan försvåras och att kriget därmed
kan förlängas.</pre><pre>Anf.  33  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Den korta följdfrågan är: Kan det här
också återverka på den säkerhetspolitiska situationen
för Sverige?</pre><pre>Anf.  34  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Den bedömningen gör jag inte. Sveri-
ges säkerhetspolitiska läge är nog stabilt trots detta.
Barnäktenskap</pre><pre>Anf.  35  MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Maj-
Inger Klingvall. Vi har under några dagar nu nåtts av
skrämmande information om att alltfler barn bortförs
från landet eller tvingas in i barnäktenskap. Det här
skrämmer mig, inte bara ur perspektivet med sexual-
brott eller bristande skola och utbildning för de här
flickorna, som det främst handlar om, utan också med
tanke på det faktum att barnkonventionen kräver av
oss att vi skall se till barnets bästa. Jag undrar vilka
åtgärder regeringen planerar för att komma till rätta
med detta problem.</pre><pre>Anf.  36  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Som Margareta Israelsson påpekar är
det här ett allvarligt problem som jag anser att vi
måste finna en lösning på. Det här var en fråga som
Sverige tog upp i rapporten till FN:s barnkommitté.
Därför hade vi också en kort debatt om den här frågan
för några månader sedan här i kammaren i samband
med att jag lämnade en rapport från det förhör vi hade
i Genève.
Vad som pågår nu är ett familjerättsprojekt på
Justitiedepartementet. Där finns bl.a. den här frågan
med i arbetet. Enligt vad jag har erfarit nu kommer
frågan att hanteras med förtur.
Det jag tycker är viktigt att understryka är att de
senaste veckornas debatt också har visat att det här är
ett problem som kanske är större än vi egentligen
tänkte oss från början. Det handlar ju faktiskt om
diskriminering av barn med utländsk bakgrund som
inte får samma skydd som andra. En del av dem får
inte heller samma möjligheter till skolgång och ut-
bildning som alla barn faktiskt har rätt till i Sverige.
Det är också en fråga om kultur. Det handlar om
förhållandet mellan barn och vuxna. Man kan alltså
ha ett bredare perspektiv, och det tycker jag att det är
viktigt att vi nu också anlägger på den här frågan.</pre><pre>Anf.  37  MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Får jag då kort fråga: Anser statsrådet
och regeringen att det finns skäl för särskilda åtgärder
för att skydda dessa barn och då främst flickor mot -
eventuella, får jag väl säga - skyddade sexuella över-
grepp?</pre><pre>Anf.  38  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Vi har ju en lagstiftning som skall ge
skydd till barn under 15 år när det gäller sexuellt
umgänge. Det är klart att det här är en viktig skydds-
fråga, och det är en viktig fråga också när det gäller
synen att alla barn skall ges lika möjligheter när de
finns här i landet.
Naturligtvis upplever jag, som ansvarig också för
FN:s barnkonvention, det här som en utomordentligt
viktig fråga där det gäller att kunna få en lösning,
även i det bredare perspektiv som jag var inne på.
EMU-frågan</pre><pre>Anf.  39  FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag har en fråga till finansministern.
Bosse Ringholm förbereder just nu ett svar på en
interpellation som han och jag skall diskutera på
måndag. Jag förstår att det tar mycket tid men jag
tänker ändå ställa en fråga som handlar om EMU och
det faktum att finansministern har bidragit till en ökad
osäkerhet om den svenska positionen visavi euron
vad avser både när Socialdemokraterna själva skall
fatta beslut och när riksdagen skall fatta det slutgiltiga
beslutet.
Det här har nu fått Volvo, ett av Sveriges vikti-
gaste företag, att avbryta sina EMU-förberedelser.
Rapporter om detta når oss via medierna. Man talar i
stället om att flytta ut nya investeringar inom euro-
land. Jag skulle vilja att finansministern nu tar tillfäl-
let i akt och, för att dämpa den oro som gör att vi på
det här sättet tappar sysselsättning och investeringar,
ger oss ett något klarare besked om beslut angående
euron.</pre><pre>Anf.  40  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Under de veckor som jag varit fi-
nansminister har jag gett ett och samma entydiga
besked om min och regeringens uppfattning i EMU-
frågan. Jag kan upprepa det beskedet till Reinfeldt om
det underlättar.
Regeringen och det socialdemokratiska partiet har
för avsikt att i ett senare skede ta ställning till frågan
om Sveriges inträde i EMU. För det socialdemokra-
tiska partiets del finns det en möjlighet genom vår
extrakongress under våren 2000. Frågan om att ha en
särskild folkomröstning i EMU-frågan kommer också
att kunna diskuteras vid denna extrakongress.
Jag har i olika uttalanden angett att det finns möj-
lighet både via en folkomröstning och, naturligtvis,
via allmänna val att ta ställning till EMU-frågan och
att ett sådant ställningstagande för Socialdemokrater-
nas del kan ske på våren 2000. Sedan finns det, om
man nu vill utveckla argumentationen, både fördelar
och nackdelar med en EMU-anslutning men jag har
inget skäl att i det här sammanhanget ta upp den dis-
kussionen. Jag har alltså lämnat ett entydigt besked,
och samma besked har lämnats av andra ledamöter av
regeringen - av statsministern och vice statsministern
- vid olika tillfällen. Det besked som Reinfeldt får i
dag är alltså samma besked som han fick i går och
som han fick för ett visst antal veckor sedan.</pre><pre>Anf.  41  FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Problemet är att det här bara är ett be-
sked i tidtabellshänseende. Svenska folket/svenska
väljare vet inte efter att ha lyssnat på finansministern
mer om vad Socialdemokraterna egentligen tycker
om EMU som projekt. I stället är det mer en diskus-
sion om almanacksfrågor.
Bosse Ringholm har visst bidragit till förvirring
genom att säga att man - det är också sättet att nu
beskriva detta - kan tänka sig att fatta beslut våren
2000 på den socialdemokratiska partikongressen. Det
är just det som har skapat en ökad osäkerhet. Mark-
naden och andra aktörer liksom svenska väljare har ju
trott att man skall få ett entydigt besked. Således
fortsätter den förvirrade signalering som Socialdemo-
kraterna ägnar sig åt. Det är alltså inte klart att vi får
besked vid en s-kongress år 2000. Det är också fortfa-
rande oklart när en eventuell folkomröstning kom-
mer. Det är det som leder till att Volvo och andra nu
tittar utanför Sverige för att förlägga sina investering-
ar där. Därmed följer sysselsättning och viktiga jobb
för Sverige med ut ur landet.</pre><pre>Anf.  42  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det har i diskussionen om både EU
och EMU i Sverige mycket talats om behovet av
respekt för att medborgarna i Sverige får möjlighet att
vara med i diskussionen. Därför har regeringen sedan
lång tid tillbaka förberett och gett ekonomiskt stöd till
ett folkbildnings- och upplysningsarbete kring EMU-
frågan. Jag tycker att alla ledamöter av Sveriges riks-
dag borde känna den respekten för det behov av tids-
rum och rådrum som finns för en diskussion om
EMU-frågan.
Jag inser att den som redan har bestämt sig för ett
ja eller ett nej inte tycker att det behövs någon diskus-
sion, utan att vi omedelbart kan gå till beslut. Men
regeringen och det socialdemokratiska partiet tycker
att det finns utrymme för och anledning till en sådan
demokratisk diskussion. Det är dessutom det social-
demokratiska partiet och dess ombud som bestämmer
dagordningen för extrakongressen på våren 2000, inte
någon annan.</pre><pre>Anf.  43  FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag har i min politiska gärning - ge-
nom att satsa på personval och annat - visat att jag
har stor respekt för folkviljan. Men just när det gäller
EMU-projektet togs ju beslut om detta av EU:s stats-
och regeringschefer i december 1991. Det är snart tio
år sedan detta beslut fattades. Att fortfarande tala om
att vi skall fundera lite till och att det behövs rådrum
tycker jag faktiskt är att nästan förlöjliga hela frågan
eftersom den är av så stor betydelse.
Vad jag frågade efter var ett besked om när Soci-
aldemokraterna skall fatta sitt beslut. Sedan skall det
naturligtvis kommuniceras med svenska väljare. Vi
får inte blanda ihop två olika saker här.</pre><pre>Anf.  44  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Reinfeldts respekt för de svenska
väljarna tycks vara något begränsad eftersom han
åberopar 1991 års beslut i EU om EMU. Sverige
blev, som bekant, medlem i EU långt senare.
Alla undersökningar som görs när det gäller
svenska medborgares uppfattning om EMU-frågan
visar att det finns en mycket stor grupp som anser sig
ha för lite kunskaper och för lite information om
EMU-frågan och som vill känna på argumenten för
och emot och delta i den diskussionen. Från social-
demokratiskt håll känner vi stor respekt för att också
ge det utrymmet; detta för att inte ytterligare skynda
på den diskussion som finns om ett demokratiskt
underskott i EU. Jag beklagar om Reinfeldt inte vill
ge utrymme för en sådan folkligt förankrad folkbild-
ningsinsats när det gäller EMU och en reell demokra-
tisk diskussion om EMU:s fördelar och nackdelar.
EMU fungerar ju sedan bara några månader tillbaka -
sedan den 1 januari.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete</pre><pre>Anf.  45  MÄRTA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till försvarsmi-
nistern. EU-valrörelsen har nu så sakta rullat i gång
och vi är ute på gator och torg och resonerar med
människor. En sak som jag har stött på hos ett antal
väljare är att man är orolig för det ökade samarbetet
inom säkerhetspolitiken. Man är rädd att detta skall
leda till ett europeiskt försvar. Vad tycker försvars-
ministern att jag skall svara dessa väljare, och vad är
det egentligen för ett ökat samarbete inom utrikes-
och försvarspolitiken som behövs?</pre><pre>Anf.  46  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag skulle svara att det är viktigt att vi
får ett ökat utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
för att tidigt kunna möta kriser à la den kris som vi
ser i Kosovo och för att kunna undvika att det ut-
vecklas till ett Kosovokrig.
Det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet
handlar om att vi skall kunna ta mer av gemensamma
beslut, ha mer av tidiga förebyggande insatser och
också ha en viss militär kapacitet. T.ex. kan vi i dag
se minröjandet i Kroatien som just en sådan militär
funktion. Men diskussionen handlar inte om besluten
i Köln nästa vecka. Det kommer inte att handla om ett
gemensamt militärt försvar, utan det som handlar om
territorialförsvar och om ömsesidiga försvarsförplik-
telser ligger utanför den gemensamma säkerhetspoli-
tik som nu diskuteras i EU. Det är en fråga för de
enskilda länderna eller för Nato, inte en gemensam
fråga för EU.</pre><pre>Anf.  47  MÄRTA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Jag var tveksam om till vilken minister jag skulle
ställa min fråga.
Det här låter lugnande, tycker jag. Tack för sva-
ret!
Försvaret</pre><pre>Anf.  48  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det här är också en fråga om besked,
eller vad jag skall kalla det. Såvitt jag förstår pågår en
process inom Försvarsdepartementet och dess berörda
myndigheter angående framtidens försvarsmateriel
osv. - vad vi kan tänkas behöva. För närvarande har,
såvitt jag förstår, 700 miljoner kronor anslagits som
skall kunna användas till detta. Finns det några prio-
riteringsordningar som försvarsministern kan redogö-
ra för inför riksdagen som man använder när man
funderar på vart pengarna skall gå? Och vilken effekt
kan dessa prioriteringar i så fall få för berörda indust-
rier, t.ex. för Karlskoga när det gäller Bamseprojek-
tet?</pre><pre>Anf.  49  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Överbefälhavaren arbetar med en s.k.
materielplan som kommer att överlämnas till rege-
ringen den 15 juni. Den innehåller överbefälhavarens
förslag till prioriteringar grundat på det förslag som
han har utarbetat och som lämnades förra veckan om
inriktningen av stridskrafter för framtiden.
I beslut den 29 april angav regeringen planerings-
ramarna, dvs. vilken budget Försvarsmakten kommer
att ha åren 2000 och 2001. Där kunde vi ange en viss
höjning av anslaget.
Överbefälhavaren arbetar nu också med avväg-
ningen mellan materielverksamhet och annan verk-
samhet. Det betyder att vi efter den 15 juni får möj-
lighet till en offentlig debatt kring de prioriteringar
som överbefälhavaren då kommer att redovisa som
sina förslag till statsmakterna.</pre><pre>Anf.  50  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för det
svaret. Det var inte helt oväntat, men det finns inga
prioritering som har skickats med i nuläget. Det
måste pågå en diskussion om vad man tycker är allra
viktigast, om ifall man skall satsa mer på t.ex. flyg-
stridskrafter eller på att kunna försvara dessa flyg-
stridskrafter.</pre><pre>Anf.  51  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! De prioriteringar vi har utgår från
riksdagens ställningstagande. De anger att det handlar
om kompetenser och förmågor i Försvarsmakten, om
försvarsindustriella kompetenser som är av den bety-
delsen att de behöver vara i Sverige och om vårt
mellanstatliga samarbete på försvarsmaterielsidan.
Det är tre parallella prioriteringsgrunder som inte
säkert alltid leder till samma resultat.
Vi fick i början av året ett offentligt förslag från
överbefälhavaren där vissa materielsystem som ÖB
ansåg var tidskritiska under våren var upptagna. De
presenterades just med dessa olika kriterier. Vi har
arbetat med dem under våren. Mitt syfte har varit att
till det yttersta försöka skjuta ställningstagandet i
dessa materielsystem fram till den 15 juni, så att både
ÖB själv i sin planeringsprocess och statsmakterna i
avvägningarna skall få en så total bild som möjligt av
både Försvarsmaktens kompetenser, förmågor och
behov, försvarsindustriella kompetenser och vårt
mellanstatliga samarbete.
I några fall har jag ansett att det verkligen var, när
det kom till kritan, tidskritiska projekt. Då har vi i
några fall också fattat beslut under våren för att ge
anvisning om vad inriktningen bör vara.
Det betyder alltså att det finns prioriteringsgrund-
valar. Den precisa frågan som du ställde, om avväg-
ningen inom luftförsvarsstridskrafterna, är däremot
någonting som kommer den 15 juni.
Upphovsrättsskyddad musik</pre><pre>Anf.  52  CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Min fråga gäller upphovsrättsligt
skyddad musik i public service-kanalerna. Jag vill
ställa min fråga till statsrådet Ulvskog.
Enligt många olika uppgifter har radion, ofta P 2,
inte råd att spela upphovsrättsskyddad musik. Jag har
också hört från olika håll att det rent av har gått ut
uppgifter från ledningen om att man under vissa tider
inte får spela upphovsrättsskyddad musik. Troligen
måste man helt enkelt spara pengar därför att man
inte har råd att betala Stimavgifterna.
Det här går naturligtvis stick i stäv med den statli-
ga kulturpolitiken och public service-uppdraget. Min
fråga till statsrådet är: Vad avser statsrådet att göra
för att public service i ökad utsträckning skall kunna
ta sitt ansvar och spela svensk nutidsmusik, som det
ju handlar om?</pre><pre>Anf.  53  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Redan den 13 november 1997 fattade
regeringen ett beslut som innebar en kraftig satsning
på public service, både televisionen och radion. Man
fick ett kraftigt medeltillskott efter några ganska
besvärliga år.
Dessutom har det nyligen skett en förändring av
det som kallas för SR-index, vilket innebär att Sveri-
ges Radio har fått ett extra tillskott på, tror jag, 18
miljoner kronor. Den ekonomiska situationen är alltså
inte särskilt ansträngd vad gäller public service.
Samtidigt är det naturligtvis så att även public
service-företagen hela tiden noga måste göra priorite-
ringar av hur man använder sina medel. Jag kan inte,
skall inte och vill inte gå in i de enskilda public ser-
vice-företagen och börja tala om i detalj hur de skall
disponera sina medel. Men när vi nu under nästa år
börjar förbereda arbetet med nya s.k. public service-
tillstånd för radion och televisionen är det ett naturligt
tillfälle att ta upp och titta på hur t.ex. nutida svensk
musik behandlas i exempelvis Sveriges Radio.
Det blir i så fall en ledning för dem som har att
fatta de dagliga besluten självständigt i dessa public
service-företag.</pre><pre>Anf.  54  CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Det gläder mig mycket att regeringen
i direktiv till den nya public service-beredningen kan
tänka sig att just föra in den här frågan. Det är ju av
yttersta vikt, i den balans som finns i det utbud vi får i
våra radioapparater, att vi också i ökad utsträckning
jämfört med i dag får lyssna på nutida svensk musik.
I dag är det ju så oerhört stort utbud av oskyddad
musik som kommer från t.ex. Amerika, så det gläder
mig mycket att vi i framtiden förhoppningsvis skall
kunna få en bättre balans på det här området.
Arealstöd från EU</pre><pre>Anf.  55  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! På förekommen anledning vill jag
fråga jordbruksminister Margareta Winberg om jord-
ägare kan göra anspråk på någon del av det arealbi-
drag som utgår från EU till brukare av jordbruksar-
rende.</pre><pre>Anf.  56  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Om en arrendator har jord och djur
som man kan uppbära EU-bidrag för är det arrenda-
torn som skall ha de bidragen. Förhållandet till jord-
ägaren regleras i arrendet, som naturligtvis kan änd-
ras. Men jordägaren kan inte enligt den förordning
som finns göra anspråk på någon del av bidragen,
varken arealstöd, djurbidrag eller miljöersättning.</pre><pre>Anf.  57  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag tackar för ett mycket klargörande
svar. Det är nämligen på det sättet att det förekommer
verifierade uppgifter om att jordägare har ställt såda-
na krav och hotat med att höja arrendena om de inte
går igenom. Jag tycker därför att det var mycket vik-
tigt att vi fick det här klargörande svaret.
Jordbrukets skatteproblem</pre><pre>Anf.  58  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Som konsumenter kan vi i Sverige i
dag inte välja mat på lika villkor, beroende på att
svenska producenter bär på kostnader som andra
jämförbara länder inte har. Man talar om en ryggsäck
på svenska bönder.
Det här har dokumenterats i en statlig utredning
för flera år sedan. Vi i Centerpartiet och andra har
krävt att den här ryggsäcken skall lyftas av.
Regeringen har talat om jordbruket som en fram-
tidsnäring. Jordbruksministern har hänvisat frågan till
de pågående skatteöverläggningarna, och bara till
dem.
Då vill jag fråga finansministern hur han tänker
agera i skatteöverläggningarna. Jag har förstått att
man inte har kallat till något nytt möte. Hur tänker
han agera i skatteöverläggningarna för att lyfta av
ryggsäcken den 1 januari nästa år?</pre><pre>Anf.  59  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Skattesamtalen mellan riksdagsparti-
erna omspänner ett stort område. Det gäller hela in-
komstbeskattningen och kapitalbeskattningen. Det är
naturligtvis så att den bransch som berörs i frågan
liksom andra branscher gärna vill komma in på pla-
nen med sina frågor. Det är i dagens läge ogörligt att
se hur varenda en av de branscher och områden som
kan komma att beröras av skattesamtalen kan komma
att landa.
Jag kan bara som svar på frågan konstatera att vi
har all anledning från partiernas sida att ta upp de
frågor som kan berörda enskilda branscher och även
då jordbruket i en sådan diskussion.</pre><pre>Anf.  60  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Nu vet säkert finansministern att vi i
Centerpartiet har lyft fram den här frågan redan när
skattesamtalen inleddes. Finansministern vet natur-
ligtvis också att jordbruksministern har hänvisat den
här frågan just till skattesamtalen.
Vad jag begriper är det inte kallat till något nytt
möte i skatteöverläggningarna. Om nu regeringen är
så tydlig som man säger sig vara när det gäller att den
här ryggsäcken måste hanteras och att jordbruket är
en framtidsnäring, kan då inte finansministern säga
om han är säker eller inte på att ryggsäcken genom
regeringens agerande kommer att lyftas av.
Den korta frågan är alltså, fru talman: Kommer fi-
nansministern i överläggningarna att se till ryggsäck-
en lyfts av de svenska bönderna?</pre><pre>Anf.  61  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är riktigt att jordbruket kan vara
en framtidsbransch. Det finns många andra branscher
som också har skäl att göra anspråk på att finnas med
i diskussionen. Enskilda delar kring olika näringars
skatteproblem kan till en del naturligtvis komma att
lösas under skattesamtalen. Samtidigt vet jag att det
finns anspråk från många olika branscher att deras
speciella problem skall tas upp. Därför får just jord-
brukets skatteproblem diskuteras tillsammans med
andra branschers skatteproblem.</pre><pre>Anf.  62  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Får jag tolka finansministern så att
han inte lovar att ryggsäcken lyfts av de svenska
bönderna?</pre><pre>Anf.  63  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag lovar att de svenska böndernas
skatteproblem, liksom andra branschers skatte-
problem finns med i den helhetsdiskussion vi skall ha
om skattepolitikens framtid som handlar både om
inkomstbeskattningen och om företagens beskatt-
ningssituation.
Barnårsrätten</pre><pre>Anf.  64  LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Maj-
Inger Klingvall. I den nya lagen om pensionsrätt
framgår att en förälder kan få extra pension för de år
då hon har eller har haft små barn. Det kallas för
barnår. Det kan också utgå retroaktivt vid adoption av
barn. Försäkringskassan har nu skickat ut förfrågan
till föräldrar till adopterade barn. Av blanketten kan
man läsa ut att man inte räknas som förälder förrän
från datum för adoptionsbeslutet.
Sådana beslut tog förr rätt lång tid efter det att
barnet kommit. Det tar fortfarande viss tid. Det kunde
ta ett till två år. Det ger en orimlig konsekvens i för-
hållande till föräldrar med biologiska barn, dvs. den
blivande adoptivmamman kan gå miste om barnår.
Anser Maj-Inger Klingvall att det är rimligt att
barnår räknas först från datum för ett administrativt
beslut?</pre><pre>Anf.  65  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! När det gäller barnårsrätten och ad-
opterade barn har den som har vårdnaden om barnet
rätt att tillgodoräkna sig barnårsrätt när man har barn
under fyra år. Fr.o.m. den 1 januari 1999, från och
med att lagstiftningen om det reformerade pensions-
systemet har trätt i kraft, gäller att man får räkna från
den tidpunkt då man tagit emot barnet i Sverige i
syfte att adoptera det. Men när det gäller de retroakti-
va reglerna, alltså det som hänt före den 1 januari
1999, får man tillgodoräkna sig tiden från det att man
formellt blivit vårdnadshavare i och med att man fått
sin adoption godkänd.
Jag kan tillägga att det här är en fråga som har
diskuterats bland de fem partierna i genomförande-
gruppen. Vi har bedömt det som administrativt väl-
digt besvärligt att finna någon annan form när det
gäller reglerna för retroaktiv tid.</pre><pre>Anf.  66  LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag har inget att erinra mot den sakli-
ga framställning som statsrådet gjorde över hur det
står till. Däremot fick jag inget svar på min fråga om
rimligheten. När ett barn kom från utlandet folkbok-
fördes det ju omedelbart hos vårdnadshavaren. Jag
begriper inte vad det är för administrativa svårigheter
i de här fallen.</pre><pre>Anf.  67  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det är alltid litet besvärligare och
krångligare när man skall gå tillbaka i tiden. Att få
det att fungera på ett korrekt sätt administrativt när
det gäller barnårsrätten och adopterade barn har visat
sig vara väldigt svårt. Därför har de fem politiska
partierna enat sig om det regelverk vi har i dag.
Dagspressens upplagor</pre><pre>Anf.  68  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nister Marita Ulvskog.
Uppgifter jag har fått de senaste veckorna tyder på
att tidningsabonnemangen går ned i Sverige. Tid-
ningarnas ekonomi blir därmed försämrad. Det kom-
penseras inte av annonsintäktsökningar som mycket
annat i ekonomin skulle kunna tyda på.
Det här leder till en osäker och pressad situation
inte minst för andratidningarna, fådagarstidningarna
och en lång rad endagstidningar. Det är det glömda
Sverige som har stort behov av den belysning de
tidningarna ger.
Ämnar Marita Ulvskog inom ramen för vårt
presstöd företa några ändringar som kan säkra utgiv-
ningen eller i varje fall öka de ekonomiska möjlighe-
terna för dessa tidningar att komma ut?</pre><pre>Anf.  69  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Kenth Högström ger en ganska riktig
beskrivning av hur det ser ut på dagspressmarknaden.
Dagspressens upplagor har under de senaste sju
åtta åren minskat med i genomsnitt 14 %. Men tittar
man på just andratidningarna, dvs. de som inte befin-
ner sig på de mest lukrativa marknaderna, finner man
att de har tappat 25-50 % i upplaga.
Det ger ju en bild av att det finns ett antal tidning-
ar som befinner sig i en mycket svår situation. De är
icke attraktiva annonsorgan. De har svårt att hävda
sig på annonsmarknaden. Det gäller både flerda-
garstidningar och fådagarstidningar.
Det är ett hot mot mångfalden på mediemarkna-
den i Sverige. Det finns många hot. Det här är ett av
dem.
Tvåtidningsorterna, dvs. de orter där det utkom-
mer två morgontidningar, riskerar att bli färre än de
redan är.
Av det skälet kommer vi de närmaste åren att
vidta en rad åtgärder. Jag är beredd att redovisa det
ytterligare i nästa svar.</pre><pre>Anf.  70  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Den följdfråga jag har gäller just
handläggningstiden av en sådan regeländring. Hur
snabbt kan ministern initiera förändringar som kan
säkerställa en planeringshorisont för de hotade tid-
ningarna?</pre><pre>Anf.  71  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! För det första får den förändring av
upplaga och hushållstäckning som vi har beskrivit
konsekvenser för en del gränser och regelverk i det
nuvarande presstödssystemet. En intern översyn av
detta har gjorts i Kulturdepartementet. Jag räknar med
att vi inom några veckor skall kunna skicka ut en
departementsskrivelse på remiss. Det handlar helt
enkelt om att få systemet att fungera något bättre. En
del av avarterna i det måste vi göra något åt.
Nästa steg är - där är jag ännu inte framme, men
det är min ambition - att återkomma till de ekono-
miska frågorna. Min uppfattning är att på sikt måste
presstödet höjas.
Flytt av ledningen för Sjöhistoriska museerna</pre><pre>Anf.  72  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Min fråga är också till kulturminister
Marita Ulvskog.
Riksdagen har begärt av regeringen att man skall
flytta ledningen av Sjöhistoriska museerna till Karls-
krona. Enligt min mening har detta dragit ut på tiden.
Nyligen kunde man läsa om en utredning som vi-
sar att det enligt utredarens egen bedömning blir
mycket dyrt att genomföra flytten eftersom knappast
någon personal vill följa med.
Nu är min fråga hur kulturministern avser att
hantera ärendet vidare.</pre><pre>Anf.  73  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! En utredning lämnade sitt förslag till
Kulturdepartementet för någon månad sedan. Det
visade att det var förenat med mycket stora kostnader
att genomföra en flyttning av den administrativa
ledningen till Karlskrona när det gäller de sjöhistoris-
ka museerna. De är ju tre, nämligen Sjöhistoriska
museet i Stockholm, Vasamuseet i Stockholm och
Marinmuseum i Karlskrona.
Vi bereder nu detta material, som självfallet också
har remitterats. I budgetpropositionen återkommer
regeringen i denna fråga.</pre><pre>Anf.  74  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Jag undrar om kulturministern kan
säga någonting om ifall det finns flera hinder mot att
genomföra flytten än rent ekonomiska. När kan man
tänka sig att den i praktiken blir genomförd?</pre><pre>Anf.  75  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Vi återkommer, som sagt, från rege-
ringens sida i budgetpropositionen, men pengar är ett
hinder. Dessutom är det naturligtvis fråga om en
värdering av vad pengar skall användas till. Är det
bra att använda mer pengar till att bygga parallella
administrativa organisationer, eller bör man lägga
mer pengar på delar av museiverksamheten? Också
det är en fråga som i dag bereds i departementet.
F-skattsedel</pre><pre>Anf.  76  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till fi-
nansminister Bo Ringholm. Vi har fått se en del
skräckrubriker i tidningarna om att skattemyndighe-
terna inte klarar att granska deklarationerna så myck-
et som man hade tänkt. Därför kommer det att för-
svinna kanske många hundra miljoner i skattein-
komster. Samtidigt får en massa människor som fak-
tiskt vill betala skatt inte möjlighet att göra det därför
att man inte har ett modernt begrepp för näringsverk-
samhet. T.ex. kan många kvinnor som vill starta
tjänsteföretag och bli skattebetalare inte få ut en s.k.
F-skattsedel. Många vill betala vitt och skatta för den
barnvakt som man anställer men har rent praktiskt
inte möjlighet att göra detta.
På Riksskatteverket finns det många färdiga för-
slag för hur man skulle kunna genomföra sådana
förändringar att de som vill betala skatt lättare kan
göra det. Vi i Folkpartiet har drivit de här idéerna i
många år, men det händer ingenting.
Jag skulle vilja fråga finansministern, som bara
har jobbat några veckor på sin post och som därför
kanske inte har blivit van vid att säga nej till de här
förslagen, om han har några planer på att genomföra
de här förändringarna och förenklingarna för dem
som vill betala skatt.</pre><pre>Anf.  77  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Först vill jag till Karin Pilsäter och
andra här i kammaren säga att F-skattsedeln nyligen
har diskuterats. Det är faktiskt så att de allra flesta,
98-99 %, får F-skattsedel snabbt. Detta är alltså ett
mycket begränsat problem, som inte skall förstoras.
Vidare har olika utredningar nyligen bl.a. till Fi-
nansdepartementet lämnat ett antal förslag om olika
typer av förenklingar. Det är regeringens avsikt att
återkomma på de punkterna. Det gäller initiativ från
Riksskatteverket och från andra utredningar som har
tagits fram på Finansdepartementets uppdrag.</pre><pre>Anf.  78  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag tror att de flesta människor skulle
uppleva det som mycket märkligt om man vände på
begreppen och i stället sade: Men 98-99 % av lönta-
garna betalar ju skatt, så det gör väl ingenting om de
andra inte får möjlighet till det. Jag tycker att det
borde vara självklart att man hade ambitionen både
att göra det så lätt som möjligt för skattebetalarna och
att göra det så svårt som möjligt för dem som inte vill
följa reglerna. Även om det är ett stort steg framåt att
Finansdepartementet och finansministern vill göra
någonting åt de krångliga reglerna, tycker jag inte att
det lät helt förtroendeingivande.
Frågan om förenklad deklaration även för småfö-
retagare är i väldigt stor utsträckning en jämställd-
hetsfråga, eftersom väldigt många kvinnor vill starta
och börja bedriva sin verksamhet inom sektorer som
traditionellt inte har ansetts vara riktig näringsverk-
samhet. Dessa kvinnor har därför på olika sätt inte
fått de bästa förutsättningarna att starta och driva
företag, försörja sig själv och bli skattebetalare.
Jag vill verkligen understryka att jag hoppas att
finansministern kommer tillbaka med konkreta för-
slag.</pre><pre>Anf.  79  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är naturligtvis regeringens och
Finansdepartementets avsikt att bereda alla sådana
här förslag som kan handla om förenklingar när det
gäller vårt deklarationsförfarande och vår skatteverk-
samhet. Samtidigt som man arbetar med att förenkla
skattereglerna och skatteförfarandet måste detta na-
turligtvis också vägas mot kraven på säkerhet och
mot de grundläggande rättigheter och skyldigheter
som vi alla som skattebetalare också har att hantera.
Därför är det rimligt att det utförs ett grannlaga arbete
kring de här förenklingsförslagen.
Jag kan försäkra frågeställaren om att vi avser att
återkomma med förslag till olika typer av förenkling-
ar av vårt skatteförfarande, allt för att underlätta både
för löntagare och för företagare.
Konkurrensfrågor</pre><pre>Anf.  80  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminis-
tern. Det är både en konkurrens- och en miljöfråga.
Det finns ett litet företag på västkusten som pro-
ducerar tvättmedel som används för att rengöra mjöl-
keriutrustning. Mjölkbönderna gillar det här medlet.
Det är prisvärt och effektivt, och det är dessutom
mycket miljövänligt. Men för att kunna sälja det
måste företaget ha tillgång till Arlas distributionsnät.
Det har man tidigare haft, och detta tvättmedel har
blivit alltmer populärt.
Men en vacker dag tvingades det här företaget
som alla andra höja priset på produkten, och då ansåg
Arla att den inte skulle få vara med längre. Medlet
åkte bort från prislistan och från lagerhyllorna. Fort-
farande är detta tvättmedel mycket intressant, men det
inträffade har självfallet inneburit att företaget har
råkat ut för stora ekonomiska bekymmer. Det har
sedan länge kämpat för att försöka överleva, med
stora lån i bank osv.
Vad tycker jordbruksministern egentligen om en
sådan här historia? Vad skall man rekommendera
detta lilla företag att göra?</pre><pre>Anf.  81  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag har faktiskt läst om det här fallet i
Dagens Industri. När man läser om det och även när
man hör Lennart Beijer beskriva det kan man ju inte
tycka att det är bra. Man kan också förundras över att
det går att göra så här, särskilt med tanke på att vi har
ett konkurrensverk som skall bevaka sådana här frå-
gor.
Jag vet att företagsledningen i mitten på maj träf-
fade Konkurrensverkets generaldirektör och att det
har lett till att man återigen har tagit upp frågan.
Mer än så kan jag dock inte säga i ärendet. Det är
egentligen inte mitt ärende, utan det ligger väl närma-
re näringsministern.</pre><pre>Anf.  82  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Den här historien har, som jag sade,
pågått länge. Jag har själv försökt följa den i drygt ett
år. Företaget ligger i Eldsberga i Halland.
När vi diskuterar konkurrensfrågor säger vi ofta
att det är kommunerna som gör fel. Det visar sig ändå
gång på gång att det är de större företagen som miss-
brukar sin makt mot alltför små företag. Det finns
ingen offentlig kontroll över de större företagen. De
kommer alldeles för lätt undan, och många småföre-
tag går i backen.
Arlas skandalösa agerande innebär att vi tvingas
utländska tvättmedel, fastän vårt svensktillverkade är
bättre och mer prisvärt. Kan jordbruksministern ändå
tänka sig att gräva djupare i en sådan här historia, så
att man kan  lyckas med att rädda företaget i fråga?</pre><pre>Anf.  83  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Om jag lovade att gräva vidare skulle
jag kanske inte vara riktigt sanningsenlig, eftersom
jag inte vet hur jag skall gräva. Det här är just nu en
fråga för Konkurrensverket.
Dessutom är detta mera en fråga för näringsmi-
nistern. Vad jag kan lova är att förmedla den här
diskussionen till näringsministern, som i dag inte är
här. Eftersom han så att säga äger ärendet, vet han
kanske bättre vad man kan gräva vidare med och i.
Internationell brottmålsdomstol</pre><pre>Anf.  84  BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till utrikesmi-
nistern. Generalsekreterare Kofi Annan var ju i riks-
dagen i går, och han pekade då bl.a. på att det förra
sommaren i Rom beslutades om ett regelverk för en
internationell brottmålsdomstol. Han efterlyste i
samma passus en snabb ratificering av detta regel-
verk.
Min enkla och raka fråga till utrikesministern är:
När kommer regeringens förslag till riksdagen, så att
vi kan besluta om denna ratificering?</pre><pre>Anf.  85  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det kommer för Sveriges del snart.
Jag kan inte säga något exakt datum, men däremot
kan vi se att det fortfarande saknas oerhört många
stater. Vi räknar med att det tyvärr kommer att ta två,
tre eller kanske t.o.m. upp till fyra år innan tillräckligt
många stater har ratificerat regelverket, så att dom-
stolen verkligen kan börja fungera.
Det här är en väldigt viktig angelägenhet för oss,
eftersom den här domstolen kommer att göra det
möjligt att döma för brott mot mänskliga rättigheter
på ett sätt som inte har varit möjligt tidigare.
Sverige driver därför också i olika internationella
sammanhang vikten av att länder ratificerar så att
domstolen kan börja fungera.</pre><pre>Anf.  86  BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det måste sägas vara utomordentligt
beklagligt att så många länder vill dra ut på det här,
när vi så väl behöver denna domstol. Min fråga till
utrikesministern är: Är Sverige berett att vara ett
föredöme och se till att vi ratificerar snabbt?</pre><pre>Anf.  87  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Mycket kort: Självklart ja.
Finansiering av reaktorer i Ukraina</pre><pre>Anf.  88  INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern.
Europeiska banken för återuppbyggnad och ut-
veckling kommer under de närmaste månaderna att
fatta beslut om en eventuell finansiering av reaktorer-
na K2R4 i Ukraina. Kommer finansministern som
styrelseledamot i banken att verka för att en sådan
finansiering inte skall ske?</pre><pre>Anf.  89  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är en fråga som jag ännu inte, på
den korta tid som jag har tjänstgjort som finansmi-
nister, har haft anledning att gå in i detaljerna i. Men
jag kommer självfallet, när frågan väl läggs på ban-
kens bord, att ta del av allt material som finns.
Landsarkiven</pre><pre>Anf.  90  LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till kulturmi-
nister Marita Ulvskog. Den handlar om landsarkiven.
I dag finns det två landsarkiv för norra Sverige, i
Härnösand och i Östersund. Det senare betjänar
Jämtland, medan Härnösand betjänar övriga Norr-
land. För att klara de krav som nu kommer att ställas
på verksamheten framöver behöver man göra utbygg-
nader i Härnösand.
Min fråga till kulturministern är: Finns det några
tankar eller reflexioner om att till andra regioner
flytta ut delar av landsarkivet som berör t.ex. Norr-
och Västerbotten?
Jag skulle kunna föreslå ort. På den ort där jag bor
har vi väldigt gott om lokaler. Jag vet att kulturmi-
nistern vet vad jag menar.
Också forskarföreningen för Norr- och Väster-
botten är överens om orten och att arkivet bör förläg-
gas till Norrbotten. Finns det några planer på att dela
upp den här verksamheten?</pre><pre>Anf.  91  Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Ja, jag är väl medveten om att det
finns gott om plats i Bodens fästning. Det finns det i
andra delar av landet också.
De frågor som rör landsarkiven, egentligen även
resurs- och lokaliseringsfrågor, hanteras vanligtvis av
den myndighet som ansvarar för dem, nämligen Riks-
arkivet. Likväl vill jag säga, bl.a. därför att riksdagen
har uppmärksammat frågan, att vi i Kulturdeparte-
mentet nu bereder frågan om vi skall tillsätta en ar-
kivutredning. Det är alltså ett önskemål från riksda-
gen. I så fall kommer naturligtvis en del av de frågor
som vanligtvis hanteras av myndigheten själv, Riks-
arkivet, att finnas med i utredningen. Men detta är
ännu inte avgjort. Skulle så ske, kommer säkert loka-
liseringsfrågorna att spela en roll här.</pre><pre>Anf.  92  LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Tack för svaret. Jag tycker att det an-
das en viss optimism i alla fall.
Jag vill bara säga att det naturligtvis skulle un-
derlätta för människor och institutioner om landsarki-
vet låg närmare till för dem som bor och verkar i
Norr- och Västerbotten. Avstånden från Norrbotten
och ned till Härnösand är ju väldigt långa, i storleks-
ordningen 50-75 mil.
Jag hoppas att det kan bli något positivt av det
här. Tack så mycket.
Penningpolitiskt mål</pre><pre>Anf.  93  LENA EK (c):
Fru talman! Detta är en fråga till finansministern.
Sedan 1994 har ledstjärnan för den svenska pen-
ningpolitiken varit ett inflationsmål som formulerats
så att målet för penningpolitiken är att begränsa in-
flationen i konsumentpriserna till 2 % med en tole-
rans för avvikelser från denna nivå på plus eller mi-
nus en procentenhet.
Min fråga är nu: Står regeringen fast vid Riksban-
kens ansvar för att försvara det penningpolitiska må-
let, även med samarbetspartner som faktiskt ifråga-
sätter detta och egentligen hela låginflationspolitiken?
Står regeringen på tvivlarnas sida i finansutskottet
eller kvar vid de ståndpunkter som gällde under sam-
verkan med Centerpartiet, där saneringen av statens
finanser och detta penningpolitiska mål styrde den
ekonomiska utvecklingen?</pre><pre>Anf.  94  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag kan vara mycket kort och utom-
ordentligt tydlig. Regeringens ekonomiska politik står
fast. Regeringen har ingen annan uppfattning än den
som tidigare framförts när det gäller penningpoliti-
ken.</pre><pre>Anf.  95  LENA EK (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag är väldigt
glad över att få detta mycket klara och entydiga be-
sked, och det förmodar jag att Riksbanken också är.
Tack.
Kommunernas och landstingens balanskrav</pre><pre>Anf.  96  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har också en fråga till finansmi-
nistern.
Fr.o.m. år 2000 har kommuner och landsting ett
balanskrav. De skall vara i ekonomisk balans. Nu
håller kommuner och landsting som bäst på att se
över sina budgetramar för de närmaste tre åren.
I mitt hemlän Gävleborg har landstinget aviserat
en skattehöjning. Fyra av tio kommuner har vänt sig
till regeringen om extra stöd för att klara sin ekonomi.
Det handlar om att klara balanskravet men också om
att slippa nedskärningar av verksamheterna.
Min fråga till finansministern blir: Anser minis-
tern att det i höstpropositionen kommer att finnas
utrymme för mer stöd till kommunerna inför år 2000?</pre><pre>Anf.  97  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Sedan 1996 har regering och riksdag
beslutat om olika nya insatser för kommuner och
landsting på i storleksordningen 25-30 miljarder
kronor en bit in på 2000-talet. Senast aviserades nya
insatser i vårpropositionen.
För regeringen är det viktigt att just områdena
vård, skola och omsorg får del av de nya resurser som
vi kommer att kunna ha de närmaste åren i Sverige.
Då får vi naturligtvis också pröva den, som jag vet,
ganska ojämna ekonomiska situation som många
kommuner har. Därför fanns det i den förändring som
gjordes av det kommunala skatteutjämningssystemet
och av statsbidragssystemet ett särskilt belopp för
kommuner som var särskilt utsatta. Sådana ansök-
ningar kommer att prövas av regeringen.</pre><pre>Anf.  98  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Resultatet av det, ministern, vet vi ju
ingenting om. Det finns stor anledning att göra be-
dömningarna noggrannare än vad man har gjort hit-
tills. Samtidigt som man ser den här situationen talas
det om skattesänkningar för hushållen. Jag anser nog
att kommuner och landstings ekonomi bör gå före
sådana tankar, för annars blir ju effekten att skatte-
sänkningar för några kan betyda  skattehöjningar för
andra.</pre><pre>Anf.  99  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det som har fått gå före, som har varit
regeringens prioritet nummer ett, är just värnandet om
just vården, skolan och omsorgen. Som jag sade tidi-
gare har ju regering och riksdag beslutat att föra över
i storleksordningen 25-30 miljarder kronor till kom-
muner och landsting. Det har alltså fått den allra hög-
sta prioriteten. Det är också ur det perspektivet som vi
diskuterar att genomföra skattesänkningar under en
flerårsperiod framöver. Eftersom vi under 90-talet,
som ett led i budgetsaneringen, tvingats att både
minska utgifter och öka skatter på olika områden, är
det rimligt att vi prioriterar mer pengar till kommuner
och landsting och samtidigt diskuterar skattesänk-
ningar åren framöver.
Pensionstillskottet</pre><pre>Anf.  100  ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill till statsrådet Maj-Inger
Klingvall ställa en fråga som är en sorts rättvisefråga.
Den handlar om pensioner för personer som har rätt
till utländska pensioner.
Jag har ett exempel på en kvinna som efter lång
skriftväxling beviljades tusen kronor i pension från
sitt hemland för ett ungdomsarbete en gång i tiden.
Det gjorde att hennes pensionstillskott reduceras med
i princip motsvarande summa. Jag tycker att det är
lite märkligt att pensionstillskottet reduceras vid ut-
ländsk pension medan ATP-delen inte gör det, efter-
som det ju drabbar personer med mycket låg pension.
Jag undrar vad statsrådet tänker göra för att kom-
ma till rätta med problemet.</pre><pre>Anf.  101  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Utan att fördjupa mig alltför mycket i
regelverket är det ändå klart att  pensionstillskottet
tillhör den grundläggande delen i pensionen. En ut-
ländsk pension motsvarar inkomstpensionen, alltså
ATP. Därav förklaringen till att pensionstillskottet
reduceras med den utländska pensionen.</pre><pre>Anf.  102  ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Skulle man inte kunna göra någonting
åt detta eftersom det handlar om personer med låga
pensioner. Skall man behöva likställa den utändska
pensionsdelen med ATP-delen? Finns det inga möj-
ligheter att komma till rätta med det här? Det handlar
ju inte om så många personer.</pre><pre>Anf.  103  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det är inte aktuellt på Socialdeparte-
mentet att göra dessa förändringar i den här frågan.
Däremot arbetar vi för att hitta goda lösningar fram-
för allt mellan medlemsländerna inom EU när det
gäller den förordning som reglerar hur vi tar med oss
våra intjänade rättigheter. Det är en viktig fråga som
vi arbetar med.
Tillsättning av högre tjänster vid universiteten</pre><pre>Anf.  104  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till jämställdhetsmi-
nister Margareta Winberg. I den akademiska världen,
i universitetsvärlden, blir kvinnorna färre ju längre
upp man kommer i den akademiska karriären. Det är
ofta oförklarligt varför en manlig sökande satts fram-
för en kvinnlig. Folkpartiet föreslog i sin utbild-
ningsmotion att man skulle göra en rejäl genomgång
ur könsperspektiv av hur tillsättningar av högre
tjänster har gått till, särskilt där både män och kvinnor
varit med bland de främsta kandidaterna. Den här
motionen avslogs.
Nu har jag sett att Margareta Winberg tar upp
jämställdspunkterna inom forskningen i sina åtta
punkter till EU. Därför vill jag fråga om Margareta
Winberg nu är intresserad av att låta regeringen ta
initiativ till en rejäl genomgång med ett genuspers-
pektiv på tjänstetillsättningar inom universitetsvärl-
den.</pre><pre>Anf.  105  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att min
roll i regeringen innebär att jag har det övergripande
ansvaret för att jämställdheten skall bli bättre. Det
operativa ansvaret ligger på varje minister och varje
departement.
Dessutom är det så att i enlighet med de principer
om s.k. mainstreaming som alla FN-länder har ställt
sig bakom ligger det i det här fallet också på univer-
sitet och högskolor att själva ha ett ansvar för att
gender-frågorna står högt på dagordningen och att
mainstreaming tillämpas. Det innebär att man skall ha
ett jämställdhetsperspektiv på tillsättningar, som det
var frågan om i det här fallet. Ansvaret för detta vilar
ytterst på universiteten och högskolorna själva. Men
det är utbildningsministern som har sakansvaret, och
jag har det övergripande ansvaret.
Mina punkter riktar sig till den kommande EU-
mandatperioden. Under den perioden kommer vi
också att granska detta mycket noggrant.</pre><pre>Anf.  106  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag menar att det skulle behövas ett
regeringsinitiativ till en rejäl genomgång av just de
osynliga hindren som finns bakom. Hur har tillsätt-
ningarna gått till? Vilka har varit med i bedömningar?
Hur har man bedömt pedagogisk skicklighet hos män
och kvinnor? Jag vore tacksam om jämställdhetsmi-
nistern och regeringen tog ett initiativ till en riktig
utredning av detta.</pre><pre>Anf.  107  Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Dessvär-
re är det ganska svårt att göra detta. De osynliga hin-
der eller strukturer som jag brukar prata om är just
väldigt osynliga. Men det skall naturligtvis inte hind-
ra oss från att försöka att tränga igenom och göra en
förändring. Jag kan här och nu lova att så skall ske.
Vi skall göra ett försök. Det är en senare fråga hur vi
sedan lyckas.</pre><pre>Anf.  108  TALMANNEN:
Detta var det sista inlägget i dagens frågestund
som därmed är avslutad. Jag ber att få tacka regering-
ens och kammarens företrädare för er medverkan i
frågestunden.
6 §  (forts. från 4 §) Granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning (forts. KU25)
(forts.) Uttalanden i riksdagen av Ingvar Carlsson
m.fl. om Socialdemokraterna och åsiktsregistrering
(avsnitt 1.2)</pre><pre>Anf.  109  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det är ett omväxlande program i
kammaren. Vi har nyss avhört statsråden, och nu
diskuterar vi konstitutionsutskottets betänkande om
vad statsråden har gjort och sagt i tidigare samman-
hang.
Låt mig börja med att säga att det i och för sig var
en intressant exposé som Mats Einarsson presterade.
Samtidigt måste jag konstatera att den inte var allde-
les fullständig. Men den passade väl in i den bild som
Mats Einarsson gärna vill skapa kring de här frågor-
na.
Låt mig också konstatera att varken Mats Einars-
son eller Per Lager har några konstitutionella invänd-
ningar emot Ingvar Carlssons agerande i de här frå-
gorna. De har alltså inga konstitutionella invändning-
ar, och det är faktiskt just det som konstitutionsut-
skottet granskar.
Däremot har man uppenbarligen ett stort intresse
av att hålla liv i en del myter eller frågor som utgår
från påståendet att det socialdemokratiska partiet som
sådant skulle ha organiserat verksamheter på arbets-
platserna i syfte att förse underrättelsetjänsterna, både
den civila och den militära, med uppgifter.
Frågan om åsiktsregistrering och underrättelse-
tjänsternas verksamheter har ju granskat i några olika
sammanhang, bl.a. av Justitiekanslern, i alla fall när
det gäller tiden efter 1969. Försvarets underrättelse-
nämnd med riksdagens förste vice talman Anders
Björck som ordförande har ju också granskat de här
frågorna ingående och inte kommit fram till någon-
ting som styrker den tes som Mats Einarsson och Per
Lager här för fram.
Jag tycker alltså att det vore på sin plats att sätta
tilltro till och fästa avseende vid det material som
presenteras i de här frågorna i stället för att under-
känna materialet och hävda att tesen är riktig och att
Försvarets underrättelsenämnds granskning inte ger
något underlag som ger anledning att ändra uppfatt-
ning. Det är en ganska tråkig och inte särskilt kon-
struktiv metod för att klarlägga och undersöka olika
förhållanden.
Jag konstaterar återigen att det inte finns någon
konstitutionell invändning. Det som står i det särskil-
da yttrandet är enbart att man ser fram mot resultatet
av den av regeringen tillsatta granskningskommissio-
nens arbete. Det gör vi väl alla. Med det skall vi väl
kunna sätta punkt för rykten och påståenden i de här
frågorna som på olika sätt förgiftar tillvaron.
Låt mig använda de sista sekunderna till att kon-
statera att efter andra världskriget organiserade det
socialdemokratiska partiet en arbetsplatsorganisation
i syfte att stärka partiets verksamhet och föra den
politiska kampen mot kommunisterna och det kom-
munistiska partiet. Jag förmodar att det inte är det
som Mats Einarsson opponerar sig emot. Mats Ei-
narsson får akta sig här så att han inte förväxlar den
politiska kampen med underrättelseverksamhet, med
vilken det socialdemokratiska partiet inte har någon-
ting att skaffa.</pre><pre>Anf.  110  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan i och för sig förstå om Göran
Magnusson reflexmässigt känner ett visst behov av
att försvara socialdemokratins heder när frågan om
underrättelseverksamhet kommer på tal.
Det är sant att min framställning inte var fullstän-
dig. Jag hade inte några anspråk på någon fullstän-
dighet. Det är också sant att jag inte har några kon-
stitutionella invändningar.
Men jag vill ändå fästa kammarens uppmärksam-
het på formuleringen i det eniga utskottets utlåtande:
"I den mån resultatet av kommissionens arbete ger
anledning till det kan utskottet givetvis få orsak att
granska frågor om statsråds konstitutionella ansvar".
Dessa frågor är inte utredda, och det är därför vi ock-
så hänvisar till den kommande granskningskommis-
sionens arbete.
Jag vill bara ta upp en liten sak till. Jag har med
stort intresse läst bl.a. Försvarets underrättelsenämnds
rapport. Den ger belägg för att det fanns förbindelser
mellan delar av socialdemokratin och delar av under-
rättelseverksamheten. Däremot är uppgifterna om
omfattningen av detta oklara.
Vi ser fram emot granskningskommissionens ar-
bete.</pre><pre>Anf.  111  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det uttalande som granskas i detta
sammanhang är ett interpellationssvar som lämnades
för tiotalet år sedan. Det är alldeles uppenbart att den
interpellation som man då väckte stödde sig på en
uppgift i boken Kommunistjägarna. Det är egentligen
ingen som har sagt att uppgifterna i den boken hade
något fog för sig. Det bygger på att det gäller att
misstänkliggöra det socialdemokratiska partiet i detta
sammanhang.
Svaret lämnades alltså för tiotalet år sedan. Det
fick såvitt jag förstår stå oemotsagt, eller i varje fall
okritiserat, ända fram till sex sju veckor före valet
1998.
Jag kan inte värja mig från tanken att både Einars-
son och Lager stöder sig på något som egentligen i
första hand var ett inslag i den valkampanj som var
under uppsegling och som sedan skulle bedrivas.
Utgångspunkten för anmälan är ett ogrundat eller
obevisat påstående i en bok och ett interpellationssvar
om detta påstående. Jag tycker att det är ett tunt skäl
att driva en debatt kring dessa frågor och återigen
försöka säga att det finns belägg för ett organiserat
samband mellan underrättelseverksamheter och det
socialdemokratiska partiet.</pre><pre>Anf.  112  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! De sista orden i Göran Magnussons
replik är viktiga. Han talade om det socialdemokra-
tiska partiet. Det har sannolikt inte drivits någon
verksamhet i samarbete med det socialdemokratiska
partiet. Jag tror inte det. Det är naturligtvis enskilda
funktionärer i detta parti det handlar om.
Vad det gäller boken Kommunistjägarna kan jag
säga att det där läggs fram ett antal dokument och
vittnesmål. Mig veterligen har ingen kunnat visa att
dessa dokument har varit felaktiga. Man kan alltid
diskutera tolkningar av de faktum som finns, men
faktumen i den boken har såvitt jag vet inte tillbaka-
visats.</pre><pre>Anf.  113  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att Mats Einarsson
nu ompositionerar sig. Det handlar inte längre om det
socialdemokratiska partiet, utan nu handlar det om
eventuella kontakter mellan underrättelsetjänster,
medlemmar och en och annan funktionär i det social-
demokratiska partiet. Det är en avsevärd skillnad
mellan de företeelserna, särskilt i förhållande till det
som är utgångspunkten för anmälan, nämligen att det
socialdemokratiska partiet skulle ha organiserat en
arbetsplatsorganisation just i akt och mening att förse
underrättelsetjänsterna med uppgifter.
Den organisationen hade - jag skall säga det
återigen - till uppgift att stärka det socialdemokratis-
ka partiet på arbetsplatserna och i samhället i övrigt.
Det kan knappast ifrågasättas av Mats Einarsson.
Om man sedan går tillbaka i historien - inte så
långt som Mats Einarsson gjorde, men till tiden efter
andra världskriget - kan man konstatera att det ändå
fanns en påtaglig fara i västvärlden eller i vår del av
Europa för kommunistiska maktövertaganden. Prag-
kuppen var 1948. Jag tror, precis som Ingvar Carls-
son, att det socialdemokratiska partiet inte har någon
anledning att skämmas för det vaktslående om demo-
kratin som man ägnade sig åt bl.a. genom sin arbets-
platsorganisation. Jag antar att det inte är det Mats
Einarsson ifrågasätter.</pre><pre>Anf.  114  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag vill inte upprepa Mats Einarssons
kompletterande svar i denna replikomgång. Jag skulle
ändå vilja att Göran Magnusson funderar lite på det
gemensamma svar vi har skrivit i utskottet. Där står
det faktiskt att det kanske finns anledning att titta
närmare på dessa frågor.
Jag undrar också om Göran Magnusson anser att
den nytillsatta granskningskommission - det saknas
fortfarande en ledamot - som nu skall arbeta med
dessa frågor och granska vad som hänt efter andra
världskriget och framåt inte har någon anledning att
arbeta. Är det ett misstag från regeringen att tillsätta
den?</pre><pre>Anf.  115  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vi har inte i konstitutionsutskottet
eller ens i riksdagen anledning att ifrågasätta tillsät-
tandet av denna granskningskommission och det
öppna mandat som kommissionen har. Vi har anled-
ning att vara tillfredsställda med det. Jag tycker att
det är bra och riktigt - det sade jag tidigare - att man
genomför detta.
Vad riksdagen kommer att kunna befatta sig med i
den frågan så småningom - i höst - är det beslut som
skall fattas om den lagstiftning som är erforderlig för
att kommissionen skall kunna arbeta på ett bra sätt.
Jag förmodar att vi kommer att kunna vara ense om
att det skall vara på det sättet.
Jag anser att Per Lager övertolkar den meningen i
utskottets utlåtande. Jag skall gärna säga att den soci-
aldemokratiska gruppen hade kommit fram till att
utskottet hade kunnat avskriva detta ärende, men
eftersom det fanns andra meningar kompromissade vi
oss fram till att vi skulle göra på det sätt som vi nu
har gjort. Det ligger ingen särskild betydelse i den
sista meningen. Det är det jag menar med övertolk-
ning. Det är en självklarhet som står där, nämligen att
utskottet naturligtvis skall agera om det kommer fram
uppgifter som ger utskottet anledning att agera. Det
behöver inte påpekas. Det ligger ingen misstänksam-
het bakom den formuleringen, enligt min mening.</pre><pre>Anf.  116  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Vi är helt överens om skrivningen
och hur vi tolkar den. Det kanske egentligen inte är så
stora skillnader. Det viktiga, tycker jag, är att det görs
en genomlysning av misstänkliggörandena. Det
kommer att göras av den nytillsatta gransknings-
kommissionen. Vi är som sagt väldigt glada över att
den kommer att fungera framöver.
Skulle den i sin tur komma fram till någonting
som är intressant ur den aspekt som anmälaren har
tagit upp finns det anledning för oss att titta på det
igen.</pre><pre>Anf.  117  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har egentligen inte så förfärligt
många invändningar mot det Per Lager nu säger. Det
är ju så, som också jag har framhållit, att utskottet
naturligtvis skall agera om det kommer fram nya
saker som ger utskottet anledning att agera.
Men både när det gäller denna fråga och en del
andra frågor som har varit föremål för debatt i kam-
maren i dag kring granskningen andas det ibland en
grad av misstänksamhet. Man säger att vi inte har fått
fram tillräckligt mycket material, men om det man
hör vore sant skulle det vara väldigt intressant att
fortsätta diskutera.
Jag tror att hela granskningsproceduren blir gans-
ka ohållbar om vi gör så. Vi hör rykten eller ställer
upp hypoteser och säger sedan att det vore väldigt
intressant om hypoteserna vore sanna. Jag tror inte att
det är särskilt konstruktivt för granskningsarbetet att
bete sig på det sättet.
Regeringens agerande vid Europadomstolens pröv-
ning av målet mellan Torgny Gustafsson och svenska
staten (avsnitt 2.1)</pre><pre>Anf.  118  PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Vi skall nu diskutera granskningsä-
rendet Torgny Gustafsson mot svenska staten.
Jag vill börja med att yrka på godkännande av
anmälan i reservation nr 1, som Moderata samlings-
partiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folk-
partiet står bakom.
Ärendet handlar om hur den svenska regeringen
agerade inför Europadomstolens prövning av målet
Torgny Gustafsson mot svenska staten. Innan jag går
in på själva granskningsärendet och vår bedömning
där, vill jag ge en beskrivning av bakgrunden till detta
ärende.
Bakom den diskussion och debatt som förts kring
detta fall i drygt tio år finns en vanlig medborgare, en
småföretagare som har försökt att driva ett eget före-
tag, men som gjorde ett för honom ödesdigert miss-
tag. Han ifrågasatte fackets rätt att tvinga fram ett
kollektivavtal med hans företag.
Gustafsson drev ett företag på Gotland med in-
riktning på vandrarhem och restaurangverksamhet.
Denna turistanläggning, som hette Ihrebaden, starta-
des kring 1985. Det var åtta anställda. Ingen i perso-
nalen var ansluten till något fackförbund.
Hotell- och Restauranganställdas Förbund på
Gotland sade sig ha fått ett samtal från någon anställd
som inte skulle vara nöjd med anställningsvillkoren.
Om detta samtal faktiskt ägt rum har senare inte kun-
nat styrkas.
Oberoende av detta krävde facket att företagaren,
alltså Gustafsson, skulle teckna ett kollektivavtal. Det
ville varken Gustafsson eller hans anställda. Gustafs-
sons personal hade anställningsvillkor som de var
nöjda med, såväl vad gällde lönen som schematider
och ledigheter.
Förbundet nöjde sig inte med detta, utan Ihreba-
den varslades om blockad, och blockad inleddes. Här
bör nämnas att fackförbundet inför denna blockad
inte tog kontakt med någon av de anställda. För att
uppnå full effekt begärde Hotell- och Restaurangan-
ställdas Förbund sympatiblockader från Livsme-
delsarbetareförbundet och Handelsanställdas förbund.
I och med detta var LO centralt inkopplad.
Gustafsson erbjöds ett "hängavtal", med samma
innebörd och omfattning som kollektivavtalet. Detta
"hängavtal" avböjde Gustafsson att teckna.
Det kommande året, 1988, öppnade Ihrebaden sin
verksamhet igen när sommarsäsongen startade.
Blockaden fortsatte, vilket gjorde det omöjligt att
köpa varor från grossister på Gotland. Gustafsson och
hans anställda fick nog, och juridisk hjälp anlitades
för att gå till den svenska regeringen med en begäran
om att blockaderna skulle stoppas.
Säsongen 1989 fortsatte blockaderna från de fyra
stora fackförbunden Hotell och Restaurang, Livs,
Handels och Transport.
År 1989 kommer den socialdemokratiska rege-
ringens svar på Gustafssons skrivelse. Regeringen
avvisar kraven med hänvisning till att fackförbundens
agerande är lagligt.
År 1991 säljs Gustafssons rörelse. Blockader och
uteslutning ur Svenska Turistföreningen har gjort att
kunderna svikit, och lönsamheten har försvunnit.
Gustafsson driver nu sitt ärende till Europakom-
missionen. Han anmäler Sverige för brott mot Euro-
pakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna. Saken
gäller den s.k. negativa föreningsfriheten.
När den borgerliga regeringen tillträder hösten
1991 är anmälan mot Sverige ett faktum. Saken rörde
dels den negativa föreningsfriheten, dels rätten till
domstolsprövning av tvister rörande enskildas civila
rättigheter och skyldigheter. I beredningen av detta
ärende förhöll sig den borgerliga regeringen neutral
till den bakomliggande konflikten. Regeringen tog
alltså inte ställning i tvisten mellan Gustafsson och
fackföreningen, utan eftersträvade en strikt belysning
av rättsfrågan.
År 1994 tas ärendet upp i Europakommissionen.
Kommissionen kommer fram till att en kränkning har
förekommit. Målet förs då vidare till Europadomsto-
len.
På hösten detta år byter Sverige regering. Social-
demokraterna regerar, och lagen om förbud mot
blockad av enmans- och familjeföretag, som den
borgerliga regeringen har infört, rivs nu upp.
När målet skall behandlas i Europadomstolen får
LO en central roll. Den socialdemokratiska regering-
ens inställning i ärendet var: "Fackföreningens beve-
kelsegrunder för att starta konflikten måste redovisas
för domstolen, att konventionsbrott måste bestridas
och stridsåtgärderna försvaras." De synpunkter som
regeringen nu för fram inhämtas från LO.
År 1996 fann domstolen att frågan om negativ
föreningsfrihet, dvs. rätten att t.ex. stå utanför en
arbetsgivarorganisation, visserligen var tillämplig på
svensk arbetsmarknad, men att någon kränkning inte
förelåg i Gustafssons fall.
I domen menar man att Gustafsson hade kunnat
förhandla till sig ett s.k. hängavtal med ett innehåll
som skulle vara individuellt anpassat till Gustafssons
rörelse. Det var också den bild som regeringen hade
framfört till Europadomstolen.
Därefter begärde Gustafsson resning i målet. Som
stöd anförde han att de uppgifter som den socialde-
mokratiska regeringen lämnat i målet var felaktiga
och missvisande.
År 1998, alltså förra året, beslutade Europadom-
stolen att inte bevilja Gustafsson omprövning.
Fru talman! Här är vi i dag.
Bedömningen av den anmälan som konstitutions-
utskottet nu granskar, dvs. hur regeringen agerat inför
Europadomstolen, har vi i utskottet tyvärr inte kunnat
enas om. Majoriteten, Socialdemokraterna, Miljöpar-
tiet och Vänsterpartiet, anser att regeringen har skött
detta ärende på ett noggrant sätt och att skäl saknas
för att rikta kritik mot regeringen. Mot detta reserve-
rar vi oss.
I den fyrpartireservation som vi ställer oss bakom
riktas allvarlig kritik mot den socialdemokratiska
regeringen och dess agerande. Vår kritik riktar sig
främst mot två områden. Det första gäller de uppgif-
ter som regeringen förmedlade till Europadomstolen.
Sanningshalten i de uppgifterna, som inhämtades från
LO, kontrollerades över huvud taget inte. Det var
alltså en ren förmedling av fackförbundets problem-
formulering, allt i syfte att visa att facket hade haft
fog för sina stridsåtgärder. Kort innan målet skulle
upp i Europadomstolen skickade LO ett brev till rege-
ringen där man påtalade att en del av materialet som
man hade lämnat till regeringen, och som blev rege-
ringens eget, var "hörsägen och gissningar". Trots
denna varning agerade inte någon, utan det material
som uppenbarligen innehöll felaktigheter var det som
framfördes till Europadomstolen.
I detta fall har regeringen inte agerat med den
noggrannhet man kan förvänta sig.
Det andra området som jag vill nämna är frågan
om hängavtal med s.k. individuella klausuler. Enligt
domstolen skulle Gustafsson ha kunnat träffa ett
hängavtal med individuell anpassning. Under en av
KU:s utfrågningar, med LO-juristen Kurt Junesjö,
kom frågan upp om det fanns några exempel på såda-
na avtal. Junesjö hävdade att sådana fanns. Hittills har
emellertid inga individuella hängavtal inom Hotell
och Restaurang kunnat presenteras för KU. Under
KU:s granskning har alltså framkommit att regering-
en förmedlade argument som hade avgörande bety-
delse i målet, men som inte hade bärighet i verklig-
heten i Sverige.
Även i detta avseende har regeringen inte levt upp
till det krav på noggrannhet som man borde kunna
förvänta sig.
Vilka är då konsekvenserna av detta ärende?
Oaktat det öde som drabbat Torgny Gustafsson
har frågan om möjligheten att i Sverige stå utanför en
förening och alternativet med att teckna ett s.k. hän-
gavtal med anpassade klausuler kommit i ett nytt
läge. Den svenska arbetsmarknaden har i och med
Europadomstolens dom i målet Gustafsson mot Sve-
rige fått en ny rättslig dimension.
Slutsatsen av domen är att de organiserade intres-
sena visserligen har rätt att verka för att kollektivavtal
som system utbreds. Men i de fall en facklig organi-
sation utövar tvång, genom blockad, bojkott eller
sympatiåtgärder, för att förmå en oorganiserad ar-
betsgivare att bli bunden av ett kollektivavtal kränks
arbetsgivarens negativa föreningsfrihet. Endast om
individuella avvikelser tillåts i förhållande till gällan-
de kollektivavtal är tvånget enligt domen inte att se
som en kränkning av arbetsgivarens rätt.
Detta innebär att det nuvarande organisationsmo-
nopolet, som i praktiken jämställer kollektivavtal med
medlemskap i organisation, kan sägas vara brutet.
Förhandlingarna måste alltså innefatta individuella
avvikelser för att inte också ett framtvingande av ett
hängavtal skall anses som en kränkning. Att åberopa
den negativa föreningsfriheten också på den svenska
arbetsmarknaden framstår därför som en i hög grad
relevant och legitim åtgärd. Det är denna omständig-
het, som alltså är en följd av dels att Europakonven-
tionen numera är en del av svensk rätt, dels att Euro-
padomstolens avgörande i målet Torgny Gustafsson
mot svenska staten, som inte bara bör ges större upp-
märksamhet på arbetsmarknaden utan också föranle-
der följdändringar i berörd lagstiftning. Detta sagt
som en kommentar i ärendet.
Bakom allt detta står en vanlig svensk medborgare
och småföretagare som har blivit illa behandlad av
den svenska staten.
Mot bakgrund av vad som framkommit under
KU:s granskning kan inte den socialdemokratiska
regeringen undgå kritik. Samtliga borgerliga partier
har funnit skäl att rikta allvarlig kritik mot den rege-
ring som inför Europadomstolen brustit i kravet på
respekt för fakta och allmänna intressen.</pre><pre>Anf.  119  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Det finns förstås en betydande tragik i
fallet Torgny Gustafsson. Men jag skall här koncent-
rera mig på de delar vi speciellt granskar, dvs. om
regeringen på ett korrekt och fullständigt sätt för-
medlat uppgifter till Europadomstolen. Konstitu-
tionsutskottet ägnar sig ju inte åt att överpröva domen
i domstolen, utan granskningen avser regeringens
agerande i ärendet.
Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen
hävdar att den inte kunnat gå i god för uppgifter som
lämnats från fackföreningen. I utfrågningarna klar-
görs mycket tydligt att regeringen inte ansett sig ha
befogenheter att pröva sanningshalten i de olika på-
ståendena. Dessa uttalanden från regeringens sida är
intressanta mot bakgrund av vad man kan hitta i rege-
ringens egna handlingar i frågan.
Först och främst ansåg sig regeringen behöva
"försvara stridsåtgärderna" - observera uttrycket.
I statsrådsberedningens egen promemoria till kon-
stitutionsutskottet heter det i samband med att stats-
rådet Leif Blomberg informerades i frågan: "Rege-
ringen ansåg att fackföreningens bevekelsegrunder
för att starta konflikten måste redovisas för domsto-
len, att konventionsbrott måste bestridas och stridsåt-
gärderna försvaras."
Sedan framhåller regeringen vidare i en inlaga den
12 september 1995 uppgifter som i statrådsbered-
ningens promemoria beskrivs på följande sätt: "- - -
redovisade regeringen uppgifter till stöd för att fack-
föreningen fick anses ha haft fog för sina stridsåtgär-
der."
Men i samma promemoria sägs att regeringen inte
har och inte heller har kunnat gå i god för uppgifterna
från fackföreningen som sådana.
Nähä! Det är märkligt att regeringen samtidigt kan
hävda att stridsåtgärderna behövde försvaras inför
Europadomstolen och att fackföreningen får anses ha
haft fog för sina stridsåtgärder. För mig, fru talman,
förefaller detta vara något slags dubbel bokföring.
Det finns ett annat uttryck för det: dubbelmoral. Inför
Europadomstolen ges en åsikt, inför konstitutionsut-
skottets frågor ges en annan.
Fru talman! Vidare säger regeringen att man inte
kunnat eller haft möjlighet till att pröva sanningshal-
ten i de påståenden som facket gjort för att vidta
stridsåtgärder. Men sanningen är följande: Regering-
en prövar till viss del sanningshalten genom ett in-
formellt förhör med fackliga företrädare, men ingen
kontroll görs hos Torgny Gustafsson eller hans an-
ställda.
Än märkligare är det att regeringen i en inlaga i
november 1997 inför den s.k. resningsansökan till
Europadomstolen på annat sätt försöker bevisa san-
ningshalten i ett av fackens påståenden genom att
hänvisa till en intervju i Dagens Eko. Påståenden
gjorda av facket verifieras - uttrycket är regeringens
eget - genom hänvisning till en Ekointervju men inte
genom kontroll hos Torgny Gustafsson eller hans
anställda.
I slutdelen i samma inlaga efterlyser regeringen
muntlig föredragning av fackets representanter
"speciellt som det påståtts att Domstolen blivit serve-
rad falsk information". Undertonen här är helt klar:
Regeringen går i god för fackets uppgifter. Ändå
påstår utskottsmajoriteten att den socialdemokratiska
regeringen i flera avseenden sökte säkerställa att
Europadomstolen skulle få tillgång till ett fullständigt
och korrekt underlag. Utskottsmajoriteten har tydli-
gen inte granskat det egna underlaget.
Kanske är det så att det här ställningstagandet från
regeringens sida inte haft någon betydelse för dom-
stolens utslag. Men det spelar ingen roll i det här
sammanhanget. De uppgifter som regeringen vidare-
befordrar till en internationell domstol skall vara
fullständiga och korrekta; fullständigheten och kor-
rektheten kan ju inte gärna uppfyllas om man inte
kontrollerar sanningshalten i dem. Det är självklart att
regeringen förtjänar kritik för detta agerande.
Direkt avgörande för domstolens beslut är att det
påstås finnas individuella hängavtal inom området.
Denna fråga har Per-Samuel Nisser tagit upp i ett
tidigare inlägg. Men det finns inte sådana avtal. Även
på denna punkt har domstolen blivit vilseförd.
Fru talman! Konsekvenserna av detta resonemang
är givetvis ett stöd för godkännande av anmälan i
reservationen på området.</pre><pre>Anf.  120  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Vad avser granskningsärendet avse-
ende regeringens agerande vid Europadomstolens
prövning av målet Torgny Gustafsson mot svenska
staten vill jag börja med att yrka på godkännande av
anmälan i reservation 1.
Torgny Gustafsson är småföretagaren från Got-
land som hävdade sin rättighet att avstå från att teck-
na kollektivavtal med någon av arbetsgivarorganisa-
tionerna. Hans anställda ville inte ansluta sig till
facket - i detta fall Hotell- och Restauranganställdas
Förbund. Facket vidtog sådana kraftiga och omfat-
tande stridsåtgärder mot företaget att företagaren
Gustafsson så småningom ansåg sig tvingad att sälja
företaget. Fackets åtgärder var kopplade till att man
ansåg att Gustafsson inte skötte sina arbetsgivarför-
pliktelser. Detta hade blivit aktuellt via en anställds
anmälan per telefon.
För snart tio år sedan vände sig Torgny Gustafs-
son till Europakommissionen för de mänskliga rättig-
heterna och anmälde Sverige - den svenska staten -
för brott mot Europakonventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna. Torgny Gustafsson hävdar, och har hävdat
hela tiden, sin rätt att själv som arbetsgivare komma
överens med sina anställda. De fackliga stridsåtgär-
derna som Gustafsson som småföretagare på Gotland
utsattes för utgjorde enligt honom en kränkning av
hans rättigheter gällande hans rätt till skydd mot den
negativa föreningsfriheten. Enligt Gustafsson ger
staten genom svensk lagstiftning inte skydd mot den-
na kränkning.
Ärendet passerar två regeringar. Därmed kommer
granskningen att visa på olikheter i hur regeringarna
har hanterat den enskilde företagarens ställning och
intressen. Den borgerliga regeringen som först ansva-
rade för ärendet valde att inta en neutral ställning och
inte att ta ställning för någon av parterna Gustafsson
eller facket. Därmed valde den borgerliga regeringen
att inte gå in på orsaken till konflikten.
I samband med regeringsskiftet 1994 förändrades
hanteringen av ärendet. Socialdemokraterna bad LO
att redovisa de överväganden som legat till grund för
stridsåtgärderna på Gotland. I den socialdemokratiska
regeringens inlaga till Europadomstolen åberopas
LO:s uppgifter. Europadomstolens beslut 1996 inne-
bar att Torgny Gustafsson förlorade mot svenska
staten.
Att så skedde berodde framför allt på att informa-
tion lämnades om att småföretagaren Gustafsson
skulle kunna teckna ett individuellt hängavtal med
facket. Den svenska regeringen gav en bild av att så
kunde ha gjorts. Men Torgny Gustafsson har aldrig
själv erhållit någon möjlighet att ta ställning till ett
sådant hängavtal. KU har i sin utfrågning och gransk-
ning av ärendet efterlyst ett sådant individuellt hän-
gavtal för hotell- och restaurangbranschen men har
inte heller erhållit något sådant underlag.
Det anmärkningsvärda är att uppgifter som direkt
påverkat utfallet i domstolen inte har kontrollerats.
Man har från den socialdemokratiska regeringens sida
varit budbärare för den fackliga sidans intressen.
Regeringen har redovisat att man inte ansåg att det
fanns anledning att kontrollera de uppgifter som kom
via LO innan de fördes vidare. Dessutom har det
under granskningsförhöret framkommit ett svar att
den anmälan som en gång låg till grund för fackets
kraftfulla blockad var ett telefonsamtal från någon
som inte har kunnat eller kan identifieras.
Rätten att teckna individuellt hängavtal är avgö-
rande för Europadomstolens beslut. Det är också
allvarligt att de uppgifter som förts vidare via svensk
regering inte har kontrollerats. Detta borde regeringen
ha gjort eftersom uppgifterna var så avgörande för
utfallet av domen.
Nu skedde inte det. Centerpartiet anser att Sverige
har brustit i strävan att ständigt lämna fullständig och
korrekt information. Därmed finns skäl för att rikta
allvarlig kritik mot den socialdemokratiska regering-
en i dess handläggning av ärendet Torgny Gustafsson
mot svenska staten.</pre><pre>Anf.  121  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! En person, Torgny Gustafsson, har fa-
rit mycket illa i detta ärende. De orimliga och illasin-
nade stridsåtgärder som facket vidtog mot honom
tvingade honom att lägga ned sin sommarrestaurang
och kiosk i Ihreviken på Gotland. Han har blivit
märkt för livet av detta.
Men det är inte detta som KU:s granskning skulle
handla om, utan uppgiften är enligt anmälan att
granska om regeringen inför Europadomstolen har
agerat med den noggrannhet och respekt för fakta och
allmänna intressen som domstolen har anledning att
vänta sig av en regering. Men utskottet har också valt
att granska regeringens handläggning av ärendet inför
Europakommissionen, dvs. händelseförloppet innan
frågan kom till domstolen.
Det är två regeringar involverade i detta ärende.
Den borgerliga regeringen förhöll sig, helt korrekt,
neutral till den bakomliggande konflikten mellan
Torgny Gustafsson och facket. Den här regeringen
ville ha en strikt belysning av rättsläget. Skulle Euro-
pakommissionen finna att Torgny Gustafssons nega-
tiva föreningsrätt, dvs. rätten att slippa vara med i en
arbetsgivarorganisation, hade kränkts och att de fack-
liga stridsåtgärderna från Hotell- och Restaurangan-
ställdas Förbund inte hade varit befogade skulle
Torgny Gustafsson kompenseras och svensk lagstift-
ning anpassas efter Europakonventionen, som nu
också gäller svensk rätt.
Europakommissionen, som alltså först prövade
frågan, fann att ett brott mot Europakonventionen
hade ägt rum. Svenska staten hade varken gett Torg-
ny Gustafsson erforderligt skydd när det gällde före-
ningsfriheten eller levt upp till kommissionens krav
på ett effektivt rättsmedel.
Den socialdemokratiska regeringen, som 1994
kom till makten, hade en ny och annorlunda syn på
hur Sverige skulle handla inför domstolen. Man me-
nade att det var rimligt att fackföreningens skäl för att
starta konflikten med Torgny Gustafsson skulle redo-
visas och att stridsåtgärderna skulle försvaras. Man
såg sig helt enkelt som ombud för facket.
Trots att regeringen upplyste om att de uppgifter
som låg till grund för fackets agerande kunde beteck-
nas som mycket osäkra försökte inte regeringen kon-
trollera sanningshalten i uppgifterna. Det här förtjänar
regeringen mycket stark kritik för.
Här har regeringen i sin funktion som företrädare
för staten brutit mot skyldigheten att alltid sträva efter
att konventionsorganen får fullständig och riktig
information - även när informationen talar emot den
ståndpunkt som regeringen har intagit i processen.
Utskottets granskning visar att Torgny Gustafsson
hade kunnat teckna ett individuellt hängavtal om han
hade velat. Gustafsson var enligt svensk rätt på intet
sätt skyldig att gå med i någon arbetsgivarförening.
Han ville inte heller det. Han hade kunnat undvika
formellt att bli medlem av en arbetsgivarförening
genom att teckna ett hängavtal, vilket var det som
facket begärde. Men några sådana avtal förekommer i
praktiken inte inom hotell- och restaurangområdet,
där Gustafsson var verksam. Men om han hade teck-
nat ett sådant avtal skulle det i alla fall ha betytt att
hans företag blivit bundet av det kollektivavtal som
träffats av arbetsgivarna och Hotell- och Restau-
ranganställdas Förbund. Hängavtalet skulle också ha
gjort honom beroende av de här arbetsmarknadsorga-
nisationerna om ytterligare kollektivavtal hade träf-
fats mellan en arbetsgivarorganisation och det fack-
förbund som hans anställda tillhörde. Eftersom Gus-
tafsson inte var medlem i någon arbetsgivarorganisa-
tion hade han varit oförmögen att påverka innehållet i
senare avtal trots att de hade varit bindande för hans
företag.
Jag instämmer verkligen i reservanternas kritik,
att regeringen inför domstolen har brustit i kraven på
en allsidig belysning av svenska förhållanden av
betydelse för saken.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att det
som Torgny Gustafsson har råkat ut för aldrig får
hända igen. Ingen företagare skall kunna bli behand-
lad som han. Det är min stora förhoppning att detta
blir resultatet av denna trista historia.
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion 1.</pre><pre>Anf.  122  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det här är ett komplicerat ärende, och
det är dessutom en något komplicerad debatt. Vi talar
om det som var ursprunget till själva anmälan, nämli-
gen en anmälan från förra riksdagsledamoten Sonja
Rembo. De som har varit med i riksdagen några år
kan erinra sig att hon levererade ett avsevärt stort
antal anföranden från denna talarstol med mycket
stark kritik mot den svenska arbetsrätten, och hon
förespråkade radikalt andra lösningar. Under utskot-
tets utfrågning utvidgades granskningen något, efter-
som man då fick uppgifter om den borgerliga rege-
ringens agerande som gjorde att det fanns anledning
att också titta på det.
Jag skall försöka, fru talman, att något redogöra
för gången i det här och hur det faktiskt förhåller sig
på en rad olika områden.
Jag skall inte sticka under stol med att den enskil-
da personen Torgny Gustafsson har haft mycket be-
svär och mycket bekymmer, för att inte säga elände,
av detta. Men man kanske också skall erinra sig att
det Torgny Gustafsson bestämde sig för att genomfö-
ra var att stå utanför alla slags avtal som finns på den
svenska arbetsmarknaden. Han ville inte gå med i
någon arbetsgivarförening, och han ville inte heller
skriva ett hängavtal av något slag. Det stred mot den
uppfattning han hade, nämligen att man inte skulle
behöva skriva avtal som så att säga ingick normalt på
den svenska arbetsmarknaden. Det är själva utgångs-
punkten för tvisten. Det finns anledning att erinra sig
det.
När sedan kommissionen arbetade med den här
frågan försökte den borgerliga regeringen - det var
den borgerliga regeringen som ingav svenska statens
handlingar till kommissionen, vilket kan sägas vara
ett förstadium till hela den här processen - påstå att
den intog en strikt neutral hållning i den här frågan,
dvs. den bakomliggande konflikten. Det har också
sagts av debattörer här. Det kan starkt ifrågasättas,
särskilt som man nästan i samma andetag säger att
om det här skulle vara en föreningsrättskränkning är
åtgärderna obefogade. Man visste alltså egentligen
inte så mycket om de här åtgärderna, då man aldrig
tog in material till detta.
Bestridandet av föreningsrättskränkningen var
också mycket svagt. Man bestred det ju egentligen
endast i den meningen att man ville få saken prövad
av kommissionen. Man argumenterade ju inte särskilt
starkt för att den svenska modellen och de svenska
principerna var korrekta, utan man överlämnade i
praktiken den bedömningen till kommissionens eget
gottfinnande.
Svenska staten fälldes av kommissionen. Det var
alltså föreningsrättskränkning. Jag skall inte närmare
gå in på hur det skall formuleras. 6 § i Europakon-
ventionen om mänskliga rättigheter ställde inte till-
räckliga rättsmedel till förfogande heller. Både rege-
ringen och Torgny Gustafsson ville ha upp detta i
domstolen, för det är först då som utslaget blir bin-
dande för konventionsstaterna.
När den processen satte i gång efter regerings-
skiftet 1994 upptäckte den socialdemokratiska rege-
ringen att kommissionen gjort sin bedömning på
enbart de uppgifter som Torgny Gustafsson hade
lämnat in som en part i tvisten. Det var rätt uppenbart
att man då såg att det vore rimligt för domstolen att
också ha tillgång till de uppgifter som facket satt på i
det här sammanhanget. Därför föranstaltade det nu-
mera avlidna statsrådet Leif Blomberg om att de här
uppgifterna skulle införskaffas. Det skedde också.
Man skickade så småningom över dem till domstolen
med reservationen att detta var uppgifter från den
andra parten i den bakomliggande tvisten. Från den
svenska statens sida erbjöd man sig att i domstolen
ordna ett vittnesförhör som kunde säkerställa eller
klarlägga kvaliteten i uppgifterna ytterligare. Rege-
ringen hade också ett slags vittnesförhör på UD för
att försöka få fram en bättre kvalitet och bättre säker-
het i uppgifterna.
Det var alltså inget konstigt att den svenska rege-
ringen försåg domstolen med den andra partens upp-
gifter, eftersom kommissionens domslut byggde på
en proportionalitetsbedömning av den bakomliggande
konflikten. Det var på det sättet som man kom fram
till att detta var en föreningsrättskränkning.
Vad talarna här förespråkar när de talar om rege-
ringens strikta neutralitet är att man skulle låta kon-
ventionsorganen i Strasbourg fortsätta att hantera den
här frågan, utan att ha fått information om och till-
gång till den andra partens ståndpunkter och positio-
ner. Jag finner att det resonemanget är mycket märk-
ligt.
Får jag, fru talman, skjuta in att det inte råder nå-
gon oenighet i utskottet om att det skall vara mycket
högt ställda krav på de uppgifter som regeringen
förmedlar till domstolen i Strasbourg. Vi behöver inte
hålla på att odla den myten att det finns någon skill-
nad på den punkten. Det som utskottet är oenigt om
är hur man skulle hantera just de här uppgifterna. Då
hävdar de fyra forna regeringskamraterna att den
strikta neutraliteten från den borgerliga regeringen
var den princip som skulle råda, nämligen att inte
förse domstolen med några som helst uppgifter. Jag
finner att detta är ett något märkligt sätt att diskutera
hur processföringen skall gå till.
Vad hände när den svenska staten gav in de här
handlingarna i domstolsförhandlingen? Kommissio-
nen är alltså nu borta, det är en ny omgång i domsto-
len. Vad hände då? Torgny Gustafsson bestred att
man kunde lämna in handlingarna i processen. Det
ansågs strida mot själva processen att föra in nytt
material. Det är i och för sig en vanlig och godtagbar
princip i processföringen att man inte skall kunna
göra det. Nu ansåg domstolen att det är fullt möjligt
att göra det. Det strider inte mot Europadomstolens
principer. Det var i sig okej. Men Torgny Gustafsson
hade ytterligare ett argument, frånsett det rent proces-
stekniska, nämligen att de uppgifter som svenska
staten redovisade i den här frågan och som emanerade
från facket saknade relevans för att bedöma målet. De
skulle avvisas därför att de saknade relevans för att
bedöma målet.
Då framstår det som något egenartat när flera tala-
re från talarstolen nu säger att det var de här uppgif-
terna som avgjorde målet. Torgny Gustafsson själv
ansåg att uppgifterna inte hade någon relevans för att
avgöra målet. Jag skulle gärna be mina meddebattörer
att förklara det här resonemanget lite grann. Detta kan
man läsa i domstolshandlingarna, så det är ingenting
som jag har spanat upp på egen hand, utan det är
klara och offentliga uppgifter.
Sedan tycker jag att det är egenartat när man
återigen påstår att de här uppgifterna var avgörande
för målets utgång. Domstolen skriver själv att den
aldrig har ansett de här uppgifterna ostridiga, alltså
ifrågasätter uppgifterna och behöver inte för sin
handläggning klargöra sanningshalten eller korrekt-
heten i uppgifterna. Man skriver själv att de inte hade
avgörande betydelse för att avgöra målet.
Här sägs det gång på gång från debattörerna att de
hade avgörande betydelse. Är det inte att misskredite-
ra domstolen i Strasbourg och tala om för den att de
hade avgörande betydelse, trots att domstolen själv
skriver att de inte hade det? Jag tycker att det saknas
respekt för domstolen i Strasbourg i den argumenta-
tionen. Men den här argumentationen stämmer in
väldigt väl med det politiska agitationsarbetet i Sveri-
ge för att förändra arbetsrätten. Det är det som är
poängen i den långa och konstiga reservationen och i
andra sammanhang som redovisats här.
Jag skulle gärna vilja säga att det är möjligt att vi
hade haft mera klarhet i den borgerliga regeringens
agerande i denna fråga om det statsråd som enligt
varje fall andra statsråd var den mest ansvariga i den
borgerliga regeringen, Reidunn Laurén, hade haft
möjlighet att eller velat ställa upp på den utfrågning
som utskottet inbjöd henne till. Ingen medborgare har
någon skyldighet annat än aktiva statsråd att komma
till utskottet på utfrågningar. Jag skulle gärna vilja
säga att jag tycker att det för framför allt tidigare
statsråd och offentligt anställda närmast ingår som en
medborgerlig skyldighet att ställa upp och försöka
reda ut och klarlägga frågorna. Jag tycker alltså att
det är möjligt att det hade varit bättre och att vi då
hade sluppit föra en diskussion om huruvida den
borgerliga regeringen helst av allt hade sett att man
förlorade det här målet. Då hade man kunnat genom-
föra valprogrammet från 1991 med hjälp av Europa-
domstolen. Det var uppenbart att det var det man
gärna såg att man kunde göra på den här punkten.
Jag tror alltså att det finns anledning att på olika
sätt ta upp två myter, en som är en myt och en annan
som man möjligen skall försöka göra till en myt.
Den första gäller utgången av processen i Europa-
domstolen. Får jag skjuta in att Torgny Gustafsson
beviljades, vilket är mycket ovanligt, resning i målet.
I resningsprocessen konstaterades att det inte fanns
skäl att en gång till pröva det här målet, utan domen
stod fast. Likväl hävdas i svenska medier - Svenska
Dagbladet, Dagens Nyheter - i artikel efter artikel att
Torgny Gustafsson förlorade målet på de uppgifter
som den svenska regeringen förde fram. Det är gans-
ka märkligt att man inte kan konstatera de faktiska
omständigheterna i frågan, läsa och ta till sig vad
domstolen själv skriver om dessa mycket omdebatte-
rade uppgifter. När jag hör debatten och har tagit del
av tidigare debatter kan jag inte undgå att säga att de
här uppgifterna spelar en mycket större roll i den
svenska debatten på det här området än vad de nå-
gonsin har gjort i Europadomstolen. Här använder
man detta för att föra ett slags inrikespolitik för att i
grunden förändra arbetsrätten. Jag ifrågasätter det
naturligtvis men inte rätten att driva propagandan,
men jag tycker att det är trist att det blir en hård poli-
tisering i konstitutionsutskottets granskning av ären-
det. Det som är partipolitik och kärnan i det politiska
borde vi kunna klara av i något annat sammanhang.
Fru talman! Jag skall alldeles strax sluta, men jag
vill säga en sak till Per-Samuel Nisser. Han läste upp
de fyra borgerliga partiernas reservation, och den
kändes kanske inte riktigt trovärdig. Därmed försökte
han att etablera nästa myt, nämligen att domstolens
utslag och utgången i Strasbourg skulle förändra
förutsättningarna på den svenska arbetsmarknaden.
Det skulle innebära att det finns en ny rättslig dimen-
sion i det hela - så uttrycker man saken.
Det finns ju inget fog för detta. Tvärtom finns det
ett utslag i Arbetsdomstolen som går i samma rikt-
ning, dvs. att det inte innebär någon kränkning av
föreningsrätten och att stadgarna om mänskliga rät-
tigheter inte leder fram till att man måste tillhöra
någon arbetsgivarorganisation. Men det fritar inte
någon från att skriva avtal av det ena eller andra sla-
get med de fackliga organisationerna på den svenska
arbetsmarknaden.
Därför finns det inte någon sådan möjlighet. Jag
tycker bara att det var ett fräckt försök att utnyttja den
här frågan för att etablera ett resonemang om att detta
skulle innebära en ny rättslig dimension på den
svenska arbetsmarknaden. Arbetsdomstolsutslaget
stöder sig just på utslaget i Europadomstolen i målet
mot Torgny Gustafsson.
Fru talman! Jag har redan yrkat i dessa frågor. För
övrigt kommer kammaren inte att ta ställning till
betänkandet i dess helhet på annat sätt än att det an-
mäls och inte heller till reservationerna. Jag förmodar
att det blir en replikomgång, och då har jag tillfälle att
ytterligare utveckla en del resonemang.</pre><pre>Anf.  123  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson tar upp frågan om
hängavtal och att ett sådant inte skulle ha haft någon
större betydelse i Europadomstolen. Ett av huvudar-
gumenten i Europadomstolens beslut var ju att Torg-
ny Gustafsson hade haft möjlighet att teckna ett hän-
gavtal med s.k. individuell klausul.
Det var detta som vi i konstitutionsutskottet ville
se exempel på, men det har vi inte sett. Min fråga till
Göran Magnusson är om han någon gång har sett
exempel på hängavtal med individuell klausul som är
kopplat till hotell- och restaurangbranschen. Om han
inte har gjort det, vilket jag inte tror, då är frågan om
det var rätt av den socialdemokratiska regeringen att
föra fram dessa argument som var så avgörande utan
att man kontrollerade dem.</pre><pre>Anf.  124  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Hängavtal är ju inte alldeles ovanligt
på den svenska arbetsmarknaden. Det har använts
bl.a. för att skriva avtal med arbetsgivare som inte vill
gå med i Svenska Arbetsgivareföreningen eller i
någon annan arbetsgivarorganisation. Skälet kan vara
ideologiskt eller ekonomiskt, att det är för dyrt att
vara med. Hängavtal är ju inte någon helt ovanlig
eller konstig företeelse.
Individualiteten i hängavtalen finns naturligtvis
också. Men fackföreningarna och de fackliga organi-
sationerna - vare sig det handlar om LO, TCO eller
SACO - kan skriva hängavtal som är individualisera-
de på det sättet att de avviker kraftigt från kollekti-
vavtalen. Det är klart att kollektivavtalen anger ett
golv. När det gäller lönefrågor och andra frågor är
avtalen över huvud taget minimiavtal. Löner kan
sättas väsentligt högre än vad som står i både kollek-
tivavtal och hängavtal, om man nu vill det. Såvitt jag
vet har väl fackföreningarna aldrig haft någonting
emot högre löner än minimilöner.
Jag tror att man är ute på väldigt farlig väg här.
Poängen i resonemangen är att Torgny Gustafsson
inte heller var intresserad av ett individualiserat hän-
gavtal. Han var intresserad av att inte skriva något
avtal där någon fackförening var inblandad. Det var
poängen i Torgny Gustafssons position, och det är
den som han hela tiden har drivit. Det var därför som
man ansåg att dessa uppgifter var irrelevanta. Det
handlade inte om ifall det var bättre eller sämre på det
ena eller andra sättet i avtalet, utan processen i Stras-
bourg handlade om att man inte skulle behöva skriva
avtal med någon fackförening.</pre><pre>Anf.  125  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! Kan det vara så att målet Gustafsson
mot svenska staten var så principiellt viktigt angåen-
de den negativa föreningsfriheten att den socialdemo-
kratiska regeringen gav vika för noggrannhet och
kontroll när det gäller det material som man lämnade?
Vi hade en utfrågning med förre statsminister
Ingvar Carlsson. På frågan om man bör vidareför-
medla material svarade han: Om man inser att en
uppgift är helt felaktig, anser jag att man inte skall
vidarebefordra den. Så sade Ingvar Carlsson.
Min fråga till Göran Magnusson är om han anser
att en regering skall överlämna okontrollerat material
till en domstol, trots att uppgiftslämnaren har uppgivit
att uppgifterna inte är korrekta.</pre><pre>Anf.  126  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att man medvetet inte
skall vidarebefordra felaktiga uppgifter. Om det rör
sig om uppgifter vilkas korrekthet man till hundra
procent inte kan kontrollera skall man skicka med en
reservation.
Man skall ju inte underkänna domstolens kompe-
tens att bedöma uppgifterna, och domstolen ansåg
också att uppgifterna inte var ostridiga. Regeringen
redogjorde ju för vad det var för slags uppgifter och
för vem som hade levererat dem. Jag tycker inte att
det finns anledning att lägga regeringen någonting till
last på den punkten, utan det förbättrade beslutsun-
derlaget för domstolen. Sedan tyckte inte domstolen
att det var särskilt avgörande för fortsättningen.
Naturligtvis tycker inte heller jag att man skall
skicka uppgifter som man inte har grund för, utan att
tala om vilken karaktär uppgifterna har. Det är allde-
les uppenbart.</pre><pre>Anf.  127  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om det är fel på ljudtek-
niken här i kammaren, men nog borde Göran Mag-
nusson ha uppfattat att jag inte påstod att dessa upp-
gifter var avgörande för domens utgång. Vad jag sade
var att oavsett om uppgifterna var det eller inte skulle
de vara korrekta och fullständiga.
I en tidigare omgång här replikerade Göran Mag-
nusson på Mats Einarssons inlägg. Han sade då att
uppgifterna i boken Kommunistjägarna inte hade
något fog för sig. Göran Magnusson använde alltså
uttrycket "fog för sig". Jag vill bara fråga om det
finns någon substans bakom uttrycker "fog för sig".
Det är nämligen så att regeringen ansåg att fackföre-
ningen hade "fog" för sitt agerande, och det måste
finnas någon substans bakom detta. Regeringen ville
försvara stridsåtgärderna samtidigt som man säger att
regeringen inte ansåg sig kunna gå i god för uppgif-
terna från facket. Hur får Göran Magnusson detta att
gå ihop?
Jag har ytterligare en fråga: Kan man förmedla
fullständiga och korrekta uppgifter utan att kontrolle-
ra sanningshalten i dem?</pre><pre>Anf.  128  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Om man skall garantera uppgifterna
måste man naturligtvis ha kontrollerat dem. Det är
alldeles uppenbart. Vad regeringen gjorde - och nu
upprepar jag det för jag vet inte vilken gång i ord-
ningen - var att man vidarebefordrade uppgifterna
och angav vem som var uppgiftslämnare. Man erbjöd
sig också på olika sätt att försöka medverka till att
säkerställa korrektheten i uppgifterna. Jag tycker
alltså inte att det har inträffat så mycket märkligt på
den punkten, särskilt som uppgifterna senare inte alls
hade de betydelse som andra talare än Ingvar Svens-
son med kraft har pläderat för här.
Jag skall försöka att hinna med en facklig grund-
kurs på en minut och tolv sekunder. Det är ju inte så
som jag får ett intryck av att en del talare här hävdar,
att en fackförenings rätt att kräva ett avtal - jag bort-
ser från om det rör sig om kollektivavtal eller hän-
gavtal - hänger ju inte samman med att någon person
som är anställd i företaget anmäler medlemskap och
att man vill ha ett kollektivavtal. Rätten finns ju obe-
roende av om det finns fackföreningsmedlemmar och
oberoende av vilken nivå anställningsvillkoren har.
Anställningarna måste inte vara dåliga för att man
skall kunna kräva ett kollektivavtal. Kollektivavtalet
har ju en mycket vidare ram. Detta är lite av vad LO
lär ut i sina fackliga grundkurser. Jag tycker att det är
lite trist om man betraktar LO eller facken som något
slags institution i samhället dit människor lämnar in
en anmälan för att få kollektivavtal.
Det är en ideell förening som verkar på ett helt
annat sätt. Rätten att kräva avtal är grundläggande i
svenska arbetsrättsförhållanden. Det är den som de
fyra forna regeringskamraterna vill undergräva.</pre><pre>Anf.  129  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag bad inte om en facklig grundkurs
utan om ett svar på mina frågor, men det fick jag inte.
Skall jag tolka Göran Magnusson så att det inte finns
någon substans alls i uttrycket "fog för sig"?
När regeringen säger att den vill försvara stridsåt-
gärderna kan man inte heller lita på att den verkligen
vill försvara stridsåtgärderna. Det handlar om att man
inte har kunnat gå i god för att uppgifterna från facket
är korrekta.
Det var också en intressant svängning när det
gällde att kontrollera sanningshalten. Det handlade
om att vidarebefordra uppgifter och inte om att kon-
trollera dem. Det var mycket intressant.</pre><pre>Anf.  130  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Konstitutionsutskottets ordförande
sade i en tidigare debatt här att uppgifterna så långt
möjligt, i görligaste mån, naturligtvis skall kontrolle-
ras. Man skall kunna säga: Detta är de faktiska om-
ständigheterna. Kan man inte det måste man skicka
med en reservation. Det var precis vad regeringen
gjorde.
Nej, det är möjligt att Ingvar Svensson inte begär-
de en facklig grundkurs, men det är inte samma sak
som att han inte behöver en facklig grundkurs. Det
var därför jag ville lägga ut texten lite grann kring
detta.
Återigen tillbaka till frågan. Reglerna är sådana på
svensk arbetsmarknad att en facklig organisation har
rätt att kräva ett avtal. Jag skall inte tynga kammaren
med att berätta om mina egna erfarenheter som ar-
betsgivare på detta område. Jag har faktiskt varit
arbetsgivare och representerat företagsägaren, ett
offentligt företag, där två fackliga organisationer
kommit i konflikt med varandra om vem som skall ha
avtalsrätten.
Det är en mycket komplicerad och intressant frå-
ga. Men den ligger lite utanför detta. Den ingår kan-
ske inte ens i en facklig grundkurs, utan det är i så fall
överkursen. I vart fall måste man när man diskuterar
detta komma ihåg att det är grundläggande på den
svenska arbetsmarknaden att man träffar avtal mellan
arbetsgivaren och de fackliga organisationerna.
Det är också det som domstolen i Strasbourg har
tagit fasta på. Den har sagt att detta är grundläggande
och väsentligt på den svenska arbetsmarknaden.
Konventionen om mänskliga rättigheter ger inte en
arbetsgivare, vare sig liten eller stor, rätt att vägra att
skriva avtal. Den ger rätten att inte vara med i en
arbetsgivarförening. Men avtalsfrågan kan lösas utan
arbetsgivarföreningen. Det är det som är kärnan i
domstolens utslag på den här punkten.</pre><pre>Anf.  131  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag har tidigare i dag gjort en sam-
manfattning av vad som har hänt i det här ärendet.
Göran Magnusson har nu gjort det i större detalj. Jag
kan bara understryka hans historieskrivning, men jag
kan kanske också komplettera med några saker.
De borgerliga företrädarna har här sagt att fackets
uppgifter är falska. Det har upprepats med olika ord
av olika talare. Detta är icke belagt.
Det är också intressant att se: Vad är det för typ av
uppgift som den socialdemokratiska regeringen be-
gärde att få in från facket? Jo, den ville, jag citerar ur
regeringens promemoria: "få en redovisning av de
överväganden som legat till grund för de stridsåtgäder
som HRF vidtagit mot Torgny Gustafsson och varför
dessa bedömts som nödvändiga".
Denna redovisning har regeringen fått. Regering-
en har egentligen inte haft någon anledning att ifråga-
sätta dessa redovisningar. Dessutom kan regeringen
heller inte anställa någon form av förhör under ed
eller något formellt förhör över huvud taget för att
utröna om sådana uppgifter är korrekta eller inte. Här
får man göra en skälighetsbedömning.
Vad man har frågat efter är grunderna för fackets
handlande - och de har man fått - för att ge en allsi-
dig information till domstolen om hur läget har varit i
den bakomliggande konflikten. Det är inte så att Eu-
ropadomstolen skulle döma mellan facket och Gus-
tafssons företag. Den skulle döma om statens rätt att
ha en viss lagstiftning och vissa principer på arbets-
rättens område eller inte.
Vidare har det här gjorts gällande att den borger-
liga regeringen valde vad man kallade "en neutral
ställning". Nej, den valde ingen neutral ställning. Den
valde att inte se till att båda parternas syn på den
bakomliggande konflikten kom fram, utan den nöjde
sig med att den anmälande partens syn på konflikten,
som ju redan fanns hos domstolen, blev oemotsagd.
Därmed brast egentligen den borgerliga regeringen i
neutralitet.
Fru talman! Det är intressant att citera vad rege-
ringens ombud sagt om detta. Han var med på ett
möte där, som han mindes, både statsrådet Hellsvik
och statsrådet Laurén var med. Han säger att vid det
mötet "- - - stod det klart för alla närvarande att
detta var ett mål som så att säga politiskt passade in i
det reformarbete som den borgerliga regeringen ville
genomdriva på arbetsrättens område. Yttrandet fin-
granskades i Justitiedepartementet av den borgerliga
regeringen. Genomgående var de justeringar som
gjordes i syfte att tona ned bestridandet av konven-
tionsbrott i kommissionen".
Vidare anförde regeringens ombud: Jag fick under
hand fullt klart för mig att den borgerliga regeringen
inte skulle beklaga om målet förlorades. Så var in-
ställningen och attityden hos den borgerliga regering-
en när det gällde att försvara svensk lagstiftning och
en princip på svensk arbetsmarknad.
Man ville förlora därför att man med hjälp och
stöd av Europeiska kommissionen och Europadom-
stolen skulle kunna undergräva arbetsrätten, fackets
ställning och de anställdas position på arbetsmarkna-
den. Det var vad den borgerliga regeringen önskade.
Det var därför detta inte gick som besvikelsen är
stor, och det är därför som man fullföljer det med en
anmälan till konstitutionsutskottet där man försöker
att konstruera fram att regeringen lämnat oriktiga
uppgifter, vilket regeringen inte har gjort.
Den har betonat att de uppgifter som den har vida-
rebefordrat är en partsinlaga. Den har också erbjudit
sig att ta fram vittnen till domstolen för att domstolen
skall kunna utröna sanningshalten i detta, något som
regeringen själv inte har formella möjligheter till.
Saken borde alltså vara helt klar. Den socialde-
mokratiska regeringen har icke här gjort något kon-
stitutionellt felaktigt eller anmärkningsvärt. Det an-
märkningsvärda i sammanhanget är snarare den bor-
gerliga regeringens underlåtenhet att försvara sig.
Snarare närmast bad man om ett nederlag för att på
det viset få ett politiskt stöd av en europeisk instans
för att kunna ändra lagstiftningen i Sverige på ett för
de anställda negativt sätt. Det hade ju så att säga
politiskt underlättat för borgerligheten. Det anmärk-
ningsvärda är väl också de skarpa tongångarna i de
borgerliga partiernas reservation i det här ärendet,
som jag tycker går långt utöver vad som borde vara
rimligt ens om man själv stod på den sidan. Men det
får står för dem.
Det är också så att man diskuterar det här med
hängavtal och gör stor affär av detta. Tyvärr har inte
hotell- och restaurangfacket skickat in några exempel.
Men de skriver ju själva i ett brev till LO:s rättsskydd
att det finns möjligheter att göra lokala avvikelser
från huvudregeln när det gäller avtal på flera punkter.
Det gäller arbetstidens förläggning. Det gäller också
måltidsuppehåll och andra saker. Det kan också före-
komma avvikelser i lönesättning även om det är något
som man givetvis inte bejakar från centralt håll.
Detta har Hotell- och Restaurang framhållit i ett
brev. Likväl hävdar borgerliga ledamöter här att det
inte förekommer några hängavtal på hotell- och re-
staurangområdet. Det är faktiskt så att hängavtal är
oerhört vanliga på den svenska arbetsmarknaden. Det
är inget märkligt med detta, och det finns ingen an-
ledning att ifrågasätta hotell- och restaurangfackets
uppgifter om att det förekommer också på deras om-
råde.
Det finns inget belägg för det här som de borger-
liga partierna försöker göra ett stort nummer av i sin
reservation. De blottlägger i detta egentligen bara sin
egen okunnighet om hur arbetsmarknaden fungerar
och om hur verkligheten ser ut för fackföreningarna.
Fru talman! Jag ber därmed att få yrka avslag på
den borgerliga reservationen. Jag yrkar också på
godkännande av konstitutionsutskottets anmälan.</pre><pre>Anf.  132  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag fick inget svar av Göran Magnus-
son, och Kenneth Kvist utgör ju mellanbrodern i den
här majoriteten så jag tänker ställa samma fråga till
honom. Finns det någon substans bakom det här ut-
trycket "fog för sig"? Regeringen säger ju att fackfö-
reningen hade fog för sitt agerande, dvs. för stridsåt-
gärderna. Regeringen vill försvara stridsåtgärderna.
Samtidigt säger man att regeringen inte kunnat gå i
god för uppgifterna från facket. Men dessa uppgifter
låg ju till grund för stridsåtgärderna. Hur får Kenneth
Kvist detta att gå ihop?
Jag vill också ta upp den andra frågan. Hur skall
man kunna förmedla fullständiga och korrekta upp-
gifter utan att kontrollera sanningshalten i dem? Det
vore intressant om Kenneth Kvist kunde besvara den
frågan.</pre><pre>Anf.  133  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt den sista
frågan, den som det skulle vara så intressant om jag
svarade på. Den får väl Ingvar Svensson återkomma
med i nästa replik.
När det gäller detta med om facket hade fog vill
jag säga att svensk fackföreningsrörelse aldrig har
vidtagit stridsåtgärder om det inte har funnits fog för
dem. Jag tillhör den del av arbetarrörelsen som kan-
ske skulle kunna betecknas som den mer radikala och
otåliga. Jag har tyckt att facket många gånger har
varit trögt när det gäller att vidta stridsåtgärder. Jag
tror inte att man kan säga att svensk fackföreningsrö-
relse alldeles utan anledning väljer att gå till strid för
sina medlemmars intressen.
Det är ju faktiskt fackets och dess medlemmars
intresse att det finns avtal på svensk arbetsmarknad.
Det är fackets och dess medlemmars intresse att slå
vakt om principerna för rätten till organisering och
rätten till  kollektivavtal. Detta är fog nog för facket
att vidta stridsåtgärder. Den rätten har man enligt
svensk arbetsmarknadslagstiftning för närvarande.
Det är en rätt som ni vill undergräva för fackföre-
ningsrörelsen, men den finns. I fråga om det företag
som vi diskuterar i den bakomliggande konflikten,
som nu inte är föremål för KU:s granskning i sig, har
fackföreningsrörelsen ansett sig ha fog. Det är till-
räckligt.</pre><pre>Anf.  134  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kenneth Kvist undviker också att sva-
ra på frågan. Det gällde ju inte om facket har haft fog
för detta utan hur regeringen har hanterat den här
frågeställningen. Regeringen säger att man inte kan
gå i god för uppgifterna från facket. Men samtidigt
säger man att facket har haft fog för sina stridsåtgär-
der. Man vill försvara dessa stridsåtgärder inför dom-
stolen, men man kan alltså inte gå i god för uppgif-
terna. Jag undrade bara hur Kenneth Kvist fick den
här logiken att stämma.
Nu skall jag upprepa den fråga som Kenneth
Kvist inte uppfattade tidigare och som också är väl-
digt intressant: Hur kan man förmedla fullständiga
och korrekta uppgifter utan att kontrollera sannings-
halten i dessa uppgifter?</pre><pre>Anf.  135  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det kan man göra därför att regering-
en ansåg att den ville ge den korrekta informationen
om fackets bevekelsegrund. Och den gav också denna
korrekta information om fackets bevekelsegrund.
Sedan är det inte regeringens sak att så att säga gå in
och recensera fackets bevekelsegrund.
Det är ju egentligen också svaret på den första
frågeställningen. Facket vidtar stridsåtgärder och har
rätt att göra detta. Då menar regeringen att det däri-
genom finns fog, eftersom frontställningen så att säga
såg ut som den gjorde. Jag har alltså inte undvikit att
svara på den frågan.
Det finns här ingen anledning till konstitutionell
kritik av regeringen. Det är helt klart. Däremot har
den borgerliga regeringen anmärkningsvärt nog brus-
tit i att försöka försvara svensk lagstiftning och den
svenska modellen.</pre><pre>Anf.  136  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist upprepar det som även
Göran Magnusson tidigare argumenterat för, att det
inte finns något påstående om att hängavtalet skulle
ha varit avgörande för domstolens slutliga bedöm-
ning. Då måste man ställa frågan om majoriteten själv
ställer sig bakom den skrivning man har. Jag läser
innantill:
"När Europadomstolen i sin dom konstaterade att
Torgny Gustafssons negativa föreningsrätt inte hade
kränkts lade domstolen särskild vikt vid två sakför-
hållanden. För de första hade Torgny Gustafsson två
möjligheter att gå med på vad HRF begärde i fråga
om villkoren för hans anställda, antingen att gå med i
en arbetsgivarorganisation eller att teckna hängavtal."
Vad står då "särskild vikt" för? Naturligtvis inne-
bär det här med särskild vikt att detta med hängavtal
var med i Europadomstolens slutliga bedömning. Då
är det berättigat att ställa frågan om Kenneth Kvist
står bakom majoritetsskrivningen. Och som en följd-
fråga kan man naturligtvis undra: Är det då inte vik-
tigt, när det är av särskild vikt i en bedömning, att
man också kan bevisa hur detta hängavtal kan se ut?
Och är det inte viktigt att också Kenneth Kvist som
ledamot i konstitutionsutskottet skulle ha möjlighet
att erhålla ett sådant hängavtal för att kunna göra en
bedömning av den information som regeringen har
lämnat vidare?</pre><pre>Anf.  137  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Nu måste nog Åsa ha hört saker i mitt
inlägg som jag inte har sagt. Jag har aldrig förnekat
att hängavtalet spelar en roll för den här domen. Jag
säger att det väl inte är så märkligt. Hängavtal är
vanligt förekommande på svensk arbetsmarknad, och
möjlighet till hängavtal finns såvitt jag vet på varje
avtalsområde - även på Hotell- och Restaurangs
område. Hotell- och Restaurang svarar också i ett
brev som LO:s rättsskydd har förmedlat att det visst
förekommer hängavtal med olika individuella avvi-
kelser i. Det finns väl ingen anledning att ifrågasätta
det? Detta är ett utomordentligt vanligt instrument på
svensk arbetsmarknad.
Jag kan inte förstå annat än att det blottlägger
okunnighet om hur det ser ut på arbetsmarknaden vad
gäller avtal när man gör en så stor sak av detta och
ifrågasätter eller låtsas som att hängavtal inte existe-
rar.</pre><pre>Anf.  138  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist, det blottlägger också
en brist på argument när man som ledamot i konstitu-
tionsutskottet på en direkt fråga inte kan erhålla en
sådan bevisföring i ett ärende som egentligen hela
utskottet bedömt som väldigt viktigt.</pre><pre>Anf.  139  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Som jag sagt så behövs det inte för
min del. Jag vet att hängavtal är utomordentligt van-
liga på svensk arbetsmarknad. I ett sådant här fall -
alltså när en arbetsgivare inte vill gå med i en arbets-
givarförening - kan det självklart slutas ett hängavtal.
Som partisekreterare i Vänsterpartiet har jag varit
med om att göra det för våra anställda. Vi ville inte
tillhöra SAF - det var innan så att säga föreningsli-
vets egen arbetsgivarorganisation fanns. Då fick vi ett
hängavtal med Handels. Vi fick t.o.m. ett undantag på
lönesidan därför att vi inte kunde betala våra funktio-
närer lika höga löner som ABF. Det var ingenting
märkvärdigt, utan sådana hängavtal förekommer. Det
var ingen som ens höjde ögonbrynen över att det här
förekom. Detta förekommer alltså på arbetsmarkna-
den och är utomordentligt vanligt. Den här möjlighe-
ten finns således; den möjligheten har den arbetsgiva-
re som inte vill vara med i en arbetsgivarorganisation.</pre><pre>Anf.  140  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! Kenneth Kvist tar upp den borgerliga
regeringens inställning i frågan. Men det var så att
den borgerliga regeringen förhöll sig neutral till den
bakomliggande konflikten. Sverige var anslutet till
Europakonventionen och man ville se på rättsläget,
dvs. hur det var med överensstämmelsen mellan
svensk lag och Europakonventionen.
Kenneth Kvist sade att den borgerliga regeringen
förmedlade en parts åsikt men den borgerliga rege-
ringen förmedlade faktiskt inte någon parts åsikt eller
ståndpunkt i det här fallet. Vad man gjorde var att
man skickade ett eget yttrande till kommissionen där
man bl.a. beskrev den svenska modellen, så i det här
fallet tycker jag att man kan påstå att den borgerliga
regeringen drev en rak linje.
Kenneth Kvist pratar mest om den borgerliga re-
geringen. Han säger inte så mycket om den socialde-
mokratiska. Kärnfrågan i denna granskning är om det
kan anses att den socialdemokratiska regeringen age-
rade på ett noggrant och trovärdigt sätt när man för-
medlade material till Europadomstolen gällande detta
mål. Jag är av den tydliga åsikten att den socialdemo-
kratiska regeringen inte var noggrann när det gällde
kontroll och de uppgifter som man levererade.
Min fråga till Kenneth Kvist är om han tycker att
regeringen skall överlämna okontrollerat material till
domstol trots, som i det här fallet, att uppgiftslämna-
ren påtalat att uppgifterna inte är korrekta.</pre><pre>Anf.  141  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Regeringarna skall naturligtvis över-
lämna så korrekt material som möjligt. Men här ansåg
man, och man hade rätt att anse det, att man ville
överlämna fackets bevekelsegrund till domstolens
kännedom. Det gjorde man också. Regeringen hade
ingen anledning att inför domstolen så att säga recen-
sera det som var fackets bevekelsegrund.
Det är inte korrekt att den borgerliga regeringen
väljer en neutral ställning, som det heter. Det är en
mycket märklig position. Den borgerliga regeringen
visste mycket väl att kärandens, mot svenska staten,
syn på den bakomliggande konflikten förelåg hos
domstolen. I det läget låter man så att säga denna
redan i domstolen förekommande partsinlaga vara
den enda och oemotsagda partsinlagan. Den borgerli-
ga regeringen lyfter inte ett finger för att göra bekant
också att det fanns en annan synpunkt på det hela.
Detta med de upprepade påståenden som dess
ombud gjorde, att de gjorde detta i akt och mening att
de gärna - nu färgar eller tillspetsar jag kanske något
hans inlägg - såg att de förlorade detta därför att detta
skulle kunna användas och även underlätta inrikespo-
litiska förändringar som man visste skulle väcka en
mycket stark opposition från en samlad arbetarrörel-
ses sida.</pre><pre>Anf.  142  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! För att återgå till den socialdemokra-
tiska regeringen är återigen min fråga: Varför finns
det inte med i majoritetens text något om att det fak-
tiskt är fel att förmedla okontrollerat material, som
det uppenbart var i det här fallet?</pre><pre>Anf.  143  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! I majoritetens text understryks nöd-
vändigheten av en god grund, av goda fakta - jag vet
inte riktigt hur vi formulerade detta i materialet. Som
Göran Magnusson flera gånger har betonat är detta
inte stridigt. Regeringen skall lämna ett fullgott mate-
rial även om det skulle gå dess intressen emot. Men i
det här fallet har regeringen bara sett det som sin
uppgift att för fullständighetens skull informera om
den bakomliggande konflikten och då se till att dom-
stolen har tillgång inte bara till den ena sidans bild
utan också till den andra sidans bild.
Jag kan inte se att detta på något sätt är någonting
förgripligt eller någonting som gjort att regeringen
har ställt sig bakom fackföreningens positionering i
den bakomliggande konflikten. I stället har man bara
för allsidighetens skull velat göra detta.
Att vara allsidig är, enligt mitt sätt att se saken, att
eftersträva om inte neutralitet så i varje fall objekti-
vitet. Det har den socialdemokratiska regeringen
gjort. Därvid har den borgerliga regeringen brustit.
Den borgerliga regeringens uraktlåtenhet härvidlag
kom ju fram under granskningens gång, och så kan
det ofta vara. En granskning som väckts för att man
hoppats kunna beslå en regering med fel kan faktiskt
leda till att det i stället kommer fram saker som beslår
en annan med fel. Så blev det i det här fallet enligt
min och majoritetens mening.</pre><pre>Anf.  144  PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag behöver inte repetera händelse-
förloppet i det här ärendet eftersom många redan har
gjort det. Men det är, anser jag, särskilt viktigt att
definiera konstitutionsutskottets granskningsuppgift.
Granskningen gäller inte den ursprungliga tvisten
1987 mellan Torgny Gustafsson och Hotell- och
Restauranganställdas förbund eller att bedöma vad
som låg bakom konflikten. Utskottet har givetvis inte
heller haft i uppgift att recensera Europakommissio-
nens tidigare utslag eller Europadomstolens senare.
Granskningen handlar enbart, som jag ser det, om
regeringen gjorde rätt i att som inlaga lämna över
fackets synpunkter på konflikten till Europadomsto-
len; detta utan att i detalj granska sanningshalten i
inlagan.
Jag anser att regeringen handlade rätt och har
svårt att se reservanternas argument som någonting
annat än ett försvar av arbetsgivaren Gustafsson i den
ursprungliga konflikten. Det är, som sagt, inte ut-
skottets uppgift att granska.
Dessutom är det fel, menar jag, att säga att inla-
gan, dvs. fackets uppgifter, var densamma som rege-
ringens. Det kan väl inte finnas en tvekan om vems
uppgifter det var. Regeringen poängterar ju detta
inför domstolen.
Kravet på att kontrollera uppgifterna är en fråga
som det givetvis går att diskutera eftersom regeringen
påpekar att det som är uppenbart oriktigt inte heller
skall lämnas vidare, och så var det inte i detta fallet.
Generellt får man nog ändå utgå från att det ligger
i en regerings intresse att inte göra bort sig eller få sitt
förtroende devalverat genom att medvetet vidarebe-
fordra oriktiga uppgifter. Detta utgår jag från.
Fru talman! Det här är just en sådan fråga som jag
nämnde i inledningsrundan där de traditionella poli-
tiska blocken får skarpa konturer och bildar klara
motpoler.
Enligt min mening är det mycket olyckligt att våra
uppriktiga försök till en seriös och fri granskning på
så sätt delvis omvandlas till något av ett ideologiskt
ställningskrig.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan och avslag på reservationen.</pre><pre>Anf.  145  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har plågat Göran Magnusson och
Kenneth Kvist på några punkter, och jag har inte fått
några svar. Per Lager skall inte tro att han skall
komma undan för att han är lillebror i denna majori-
tet.
Per Lager säger att det inte var någon tvekan om
varifrån uppgifterna kom när regeringen förmedlade
dem till Europadomstolen. Regeringen säger nu till
KU att den inte har kunnat gå i god för uppgifterna
från facket. Samtidigt säger man att facket hade fog
för sitt agerande - för sina stridsåtgärder - och vill
försvara dessa stridsåtgärder.
Men bakom detta ligger dessa uppgifter. Hur får
Per Lager detta att gå ihop? Hur kan det stämma?
Den andra frågan gäller hur man skall kunna för-
medla fullständiga och korrekta uppgifter utan att
kontrollera sanningshalten i uppgifterna.</pre><pre>Anf.  146  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag är rädd att Ingvar Svensson får ett
svar som liknar de svar han fått av dem som han
frågat tidigare. Här var det viktiga att lämna vidare
uppgifterna om fackets bevekelsegrunder, så att de
fanns med i domstolens underlag. Nu tillmätte dom-
stolen det ingen större vikt, men det som är viktigt i
detta sammanhang är att uppgifterna om fackets be-
vekelsegrunder verkligen kom fram till domstolen.
Vad gäller möjligheten eller skyldigheten att kon-
trollera uppgifterna menar jag, som jag sade i mitt
inledningsanförande, att regeringen givetvis inte skall
lämna vidare klart oriktiga uppgifter. Det är så många
som har sagt det. Vi utgår ifrån att man inte gör det.
Ingenting har väl heller bevisat att dessa uppgifter är
oriktiga. Det finns en del funderingar om vad som
eventuellt inte är helt korrekt, men det har med hela
den osäkra bilden från 1980-talet och framåt att göra.
Vi menar att det viktiga för regeringen var att
lämna ifrån sig uppgifterna och tala om att man inte
hade fullt ansvar för dem. Det var fackets bevekelse-
grunder.</pre><pre>Anf.  147  INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kan lämna diskussionen om upp-
gifterna var riktiga eller inte därhän. Det gör jag gi-
vetvis en bedömning av. Frågan är om regeringen
hade kontrollerat uppgifterna eller inte. Såvitt jag kan
bedöma har man inte gjort det. Man har inte brytt sig
om det, och därmed har man inte heller kunnat vara
säker på att man förmedlat en fullständig och korrekt
information.
Jag fick så klart inte något svar på mina frågor om
fog, osv. Det hade jag heller inte väntat mig. Kan de
två andra inte svara kan förmodligen inte heller Per
Lager göra det.
Menar Per Lager att regeringen har gjort en allsi-
dig bedömning av det hela, vilket Kenneth Kvist var
inne på? Samtidigt säger man att man anser att facket
har haft fog för sina stridsåtgärder och vill försvara
dessa stridsåtgärder. Är inte det en partsinlaga snarare
än en allsidig bedömning, Per Lager?</pre><pre>Anf.  148  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det är att förmedla fackets bevekel-
segrunder - låt vara om det är fackets partsinlaga. Det
är i alla fall inte regeringens partsinlaga. Det är en
inlaga som regeringen förmedlar. Regeringen är möj-
ligen budbärare, men det är inte regeringens stånd-
punkter.</pre><pre>Anf.  149  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Först noterar jag att Per Lager säger
att granskningen bara skall handla om regeringens
agerande inför Europadomstolen. Men utskottet har
faktiskt också granskat regeringens handläggning av
ärendet inför Europakommissionen, dvs. det händel-
seförlopp som ägde rum innan ärendet togs upp i
Europadomstolen. Det tycker jag är viktigt. Det är ju
det som stora delar av diskussionen har handlat om,
med tanke på vad den borgerliga regeringen har sagt.
Jag tycker också att det är väldigt svårt att förstå
resonemanget om att regeringen bara förmedlar fack-
ets bevekelsegrunder utan att ta ställning till dem,
trots att man anar att facket bygger sitt agerande på
felaktiga premisser. Regeringen är inte ett ombud för
facket i detta fall. Regeringen är företrädare för
svenska staten. Det ställer mycket speciella krav på
just det som konventionsorganen begär, nämligen en
fullständig och riktig information.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att man ser
denna skillnad. Man är inte företrädare för facket som
motpart till Torgny Gustafsson, utan här företräder
man staten. Det är det som ger en detta speciella extra
ansvar för att det man för fram är riktigt och korrekt.</pre><pre>Anf.  150  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Själva granskningen handlar om hu-
ruvida det var rätt av regeringen att överlämna denna
inlaga - dessa fackets synpunkter - till domstolen,
Helena Bargholtz, och om det var rätt att göra det
utan att i detalj närmare granska om varje sak som
stod i denna inlaga var sanningsenlig eller inte. Det är
det frågan handlar om.
Jag sade förut att man självklart kan diskutera frå-
gan om hur regeringen borde ha granskat inlagan.
Hade man tvivlat väldigt starkt på uppgifterna skulle
man kanske ha varit lite mer noggrann. Det sade
faktiskt regeringen och Ingvar Carlsson, i detta fall,
när vi hade vår utfrågning. Självklart lämnar man inte
ifrån sig klart oriktiga uppgifter. Det vore rena poli-
tiska döden för regeringen.
Här finns en mångfald av uppgifter som är lite
osäkra, men de utgör fackets bevekelsegrund. Sedan
är det upp till domstolen att bedöma detta. Det är inte
regeringen i första hand som skall göra en sådan
bedömning.</pre><pre>Anf.  151  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Per Lager talar om lite osäkra upp-
gifter. Det är uppenbart att det fanns mycket starka
indikationer på att det var felaktiga uppgifter som
facket förde fram. Vi som har följt detta ärende under
långa tider och läst om vad som har sagts har sett hur
många falska uppgifter som har cirkulerat. Det borde
ha gjort regeringen som företrädare för staten i detta
ärende extra noggrann.</pre><pre>Anf.  152  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det kan man tycka. Helena Bargholtz
talade om starka indikationer, men det finns inga
bevis för detta. Jag tycker att det är en väldig skillnad.
Jag utgår ifrån att regeringen hade kontrollerat nog-
grannare om man hade befarat att det fanns klart
oriktiga uppgifter. Men det gjorde man inte, för man
utgick från att det inte var så. Det är klart, tycker jag.</pre><pre>Anf.  153  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det har varit intressant att under ef-
termiddagen lyssna till maktens män, undervisande
kammaren i grundkursen i fackligt arbete. Om inte
tiden var så begränsad skulle jag uppta kammarens tid
med en enkel undervisning om mänskliga rättigheter.
Jag skall i stället koncentrera mig på två saker.
Jag vill först vända mig till Göran Magnusson. Han
sade i ett av sina inlägg för en stund sedan följande:
"Kan man inte kontrollera uppgifterna får man skicka
med en reservation". Det är en klok ståndpunkt. Men
den reser naturligtvis frågan på vilket sätt uppgifterna
kontrollerades. Den frågan reser i sin tur frågan om
regeringen kontrollerade uppgifterna hos Torgny
Gustafsson. Nej, har Torgny Gustafsson sagt inför
utskottet. Kontrollerades uppgifterna hos någon av
Torgny Gustafssons anställda? Nej, säger allihopa.
Vad vi däremot vet, och vad som har redovisats i
utskottets utfrågningar, är att det sannolika är att hela
denna stridsåtgärd har startats på grund av ett falsari-
um. Längst bak i den bakomliggande historien ligger
nämligen ett s.k. samtal från någon av Torgny Gus-
tafssons anställda till den fackliga rörelsen på Got-
land. Det är startpunkten.
Men det är en händelse som ser ut som en tanke,
namnet på vederbörande som ringde har just nu för-
kommit. Torgny Gustafssons samtliga anställda för-
nekar att samtalet kom från dem.
Denna uppgift, som startade konflikten, hade re-
geringen kunnat få förnekad eller klarlagd om den
hade försökt. Men inte ens det försökte man göra.
Reservationer lägger man in, Göran Magnusson, när
man har kontrollerat och funnit att man inte kommer
längre. Men regeringen lyfte inte ens telefonluren.
Man skall nog akta sig för sina vänner ibland. Per
Lager sade för en stund sedan att det här inte var
besvärligt därför att det inte var regeringens inlaga,
utan man var, om jag nu kan citera honom rätt ur
minnet, "budbärare för det fackliga intresset".
Det är ju det vi alla som har hävdat att regeringen
har brustit har sagt hela tiden. Men det är regeringens
inlaga, inte fackets. Nu har alltså en del av majorite-
ten medgivit att det var bara fackets.
Tablå! säger en och annan som har följt debatten i
eftermiddag.
Så var det hängavtalet. Hela denna fråga hänger
egentligen - förlåt vitsen - på frågan om förenings-
friheten. Målet vid Europadomstolen handlar om
huruvida Torgny Gustafssons föreningsfrihet är
kränkt. Det man säger är: Nej, den är inte kränkt,
därför att Torgny Gustafsson, genom att stå utanför
facket, likväl hade möjlighet att teckna, observera, ett
individuellt hängavtal, dvs. ett hängavtal som inte i
allt väsentligt var en kopia av det avtal han hade
tvingats att skriva på om han hade varit medlem i en
arbetsgivarorganisation och hans anställda hade varit
medlemmar i facket.
Ordet är alltså individuell, därför att det är på det
individuella som det hänger huruvida föreningsfrihe-
ten är kränkt eller inte. Är det då inte konstigt att
utskottet till sitt förfogande, trots en enträgen begäran
vid en offentlig utfrågning, inte har kunnat få se ett
enda exempel på ett sådant individuellt avtal som
skulle ha klarat de krav som Europadomstolen har
ställt upp?
Till skillnad från diskussionen om det inlagda
materialet i övrigt är detta själva den huvudspik som
hela Europadomstolens utslag hänger på. Det är svårt
att efter att ha lyssnat på debatten så här långt komma
till någon annan slutsats än att Per Lager har alldeles
rätt. Regeringen har varit en okritisk budbärare åt
facket.</pre><pre>Anf.  154  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det är säkert så att Per Unckel och
jag lägger lite olika betydelse i ordet budbärare. Det
kanske har att göra med våra bakgrunder. För mig är
budbärare i det här fallet en regering som ser till att
överlämna en inlaga från fackföreningen. Om den
uppenbart skulle vara felaktig skulle regeringen inte
lämna in den. Man gjorde, förmodar jag, något slags
bedömning av att detta inte var en uppenbart felaktig
inlaga och man lämnade den vidare. Det är den rollen
som budbärare som jag förmodar att vi ger lite olika
innehåll.</pre><pre>Anf.  155  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag avstår gärna från begreppet bud-
bärare, om detta är störande, och tar i stället det be-
grepp som Per Lager nu använde, nämligen "ser till
att överlämna en inlaga från fackföreningen". Det är
samma sak.
Det är inte fackföreningsrörelsen som inlämnar
inlagor i den svenska regeringens namn om den
svenska regeringen sköter sin uppgift, utan det är den
svenska regeringen som är en av parterna i domstolen
i Strasbourg. Av en part, dvs. svenska regeringen
representerande svenska folket, kan man enligt oss
som företräder minoriteten i utskottet kräva mer än att
man bara "ser till att överlämna en inlaga från fackfö-
reningen".
Per Lagers andra replik bekräftar den första, näm-
ligen att han är övertygad om att det var regeringens
uppgift att inlämna en inlaga från fackföreningsrörel-
sen till Strasbourg. Det är precis detta som vi som har
reserverat oss mot godkännandet av utskottets anmä-
lan har misstänkt hela tiden. Det är också där som vår
huvudkritik gentemot majoriteten sitter. Det är inte en
svensk regerings uppgift att gå något fackligt eller
annat särintresses ärenden, utan att företräda sitt folk.</pre><pre>Anf.  156  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Grundtanken med inlagan var ju att
låta domstolen få kännedom om båda sidor i den
ursprungliga konflikten. Det var det som det handlade
om. Jag förstår inte hur man sedan kan vrida det till
det Per Unckel gör. Men det går tydligen. Detta tyck-
er jag är ett helt självklart agerande från regeringens
sida för att försöka bredda underlaget och ge bevekel-
segrunder för domstolen att kunna fatta ett beslut som
bygger på två parters inlagor.</pre><pre>Anf.  157  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Per Lager förefaller att ha missförstått
vilka processen i Strasbourg står mellan. Det är inte
Torgny Gustafsson mot fackföreningsrörelsen på
Gotland som processar i Strasbourg, utan Torgny
Gustafsson mot svenska staten. Svenska staten borde,
säger vi oss, ha en väl förankrad uppfattning och inte
tjänstgöra som en överlämnare av inlagor från fackfö-
reningsrörelsen, desto mer som det under utskottets
granskning ju har visat sig, som jag antydde i mitt
tidigare inlägg, att själva basen, startpunkten för kon-
flikten på Ihrebaden med till visshet gränsande san-
nolikhet är ett falsarium.
Om ingen av Torgny Gustafssons anställda har
klagat till fackföreningsrörelsen på Gotland, klagat så
som fackföreningsrörelsen ursprungligen tyckte, reser
detta rimligtvis från många frågan om inte den som
överlämnade fackföreningsrörelsens inlaga borde ha
ställt sig några frågor extra och vidareförmedlat sva-
ret till Strasbourg.</pre><pre>Anf.  158  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Två saker. Vad är för Per Unckel ett
individualiserat hängavtal? Ett hängavtal är ju i sig
individualiserat. Det är poängen med hängavtalet.
Vad är ett individualiserat hängavtal för Per Unckel?
Det skulle vara intressant att fortsätta den fackliga
bildningen genom att få det beskrivet. Är det som jag
befarar, att det skall vara lägre löner i ett individuali-
serat hängavtal än vad det är i ett kollektivavtal är det
naturligtvis inte möjligt för facket att skriva den typen
av avtal.
I den mån tiden medger tänkte jag, fru talman, ta
upp en annan fråga. Per Unckel skriver i dag i en av
de större Stockholmstidningarna att en socialdemo-
kratisk regering såg det som sin uppgift att slåss mot
de mänskliga rättigheter som rimligen borde omfatta
även Gustafsson.
Om inte jag minns fel förnekade den borgerliga
regeringen, som väl var en mycket bättre regering, att
detta var en föreningsrättskränkning, eller var det
bara lite grann i kanten man förnekade det? Blir inte
slutsatsen att även den borgerliga regeringen slogs
mot de rättigheter av mänsklig karaktär som borde
omfatta även Gustafsson?</pre><pre>Anf.  159  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Det skulle vara oändligt mycket enk-
lare att få reda på karaktären på hur mycket individu-
aliserat ett individuellt hängavtal egentligen är om
Hotell- och Restauranganställdas Förbund till utskot-
tet hade överlämnat något av det otal individuella
hängavtal som detta förbund enligt Kenneth Kvist
uppenbarligen har i sina byrålådor.
Den intressanta punkten i svaret till Göran Mag-
nusson är: Det är solklart i domen från Strasbourg att
det är det individualiserade momentet i hängavtalet
som är den spik som domen hänger på. Det handlar
om föreningsfriheten. Föreningsfriheten skulle ha
varit i lika hög grad kränkt om hängavtalet hade varit
en kopia av kollektivavtalet som föreningsfriheten
skulle ha varit kränkt om Gustafsson hade tvingats
sluta kollektivavtalet.
Det är det individuella inslaget som gör att före-
ningsfriheten inte kan anses vara kränkt, säger dom-
stolen. Om det individuella inte finns, är hängavtalet
lika med kollektivavtalet och därmed föreningsfrihe-
ten kränkt. Det är detta som är kärnan i konflikten.
Den konflikten kan inte redas ut så länge Hotell- och
Restauranganställdas Förbund uppenbarligen vägrar
att öppna sina byrålådor.
Intill dess detta har skett kommer Göran Magnus-
son och Kenneth Kvist att få finna sig i att många av
oss misstänker att också på denna punkt finns ett
regelrätt falsarium.
Var den borgerliga regeringen bättre än den soci-
aldemokratiska? På detta är svaret ja! Jag har i denna
debatt avstått att kommentera en regering jag själv
har suttit i, men om Göran Magnusson ber mig på
slutet att göra det skall jag säga följande. Vi hade ett
uppriktigt intresse att samtidigt som vi försvarade
Sveriges intressen säkerställa att Sverige levde upp
till de högsta ambitionerna i fråga om mänskliga
rättigheter. Det fick dessvärre ett abrupt slut i sep-
tember 1994.</pre><pre>Anf.  160  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det innebär, Per Unckel, att den bor-
gerliga regeringen såg som sin uppgift att slåss mot
de mänskliga rättigheter som borde omfatta även
Torgny Gustafsson - man förnekade en kränkning av
föreningsrätten. Det måste vara den slutsats som kan
dras. Regeringen kanske gjorde det på ett bättre och
ädlare sätt, men i sak var det samma sak, dvs. om det
var allvar i den borgerliga regeringens agerande eller
om regeringen planerade den egentligen ståndpunk-
ten, nämligen att förlora. Det var det intrycket rege-
ringens företrädare gav vid utfrågningen, och ingen
annan har klarat upp det.
Ett sätt att få reda på vad ett hängavtal mellan
Torgny Gustafsson och Hotell- och Restaurangan-
ställdas Förbund hade kunnat handla om hade varit att
förhandla. Men Torgny Gustafsson ville ju inte ha
något avtal med någon fackförening eller någon part
inom svensk arbetsmarknad. Det var utgångspunkten
för Torgny Gustafssons process: "Låt mig vara i fred.
Jag bestämmer själv." Det är det som sedan har ska-
pat problem.
Det har inte skickats in en rad faktiskt gällande
hängavtal. Det är väl bara faktiskt gällande hängavtal
som är av intresse? Hur de skulle kunna se ut enligt
Hotell- och Restauranganställdas Förbund har inte så
stort intresse. Det är först när de finns i verkligheten
som det finns anledning att fästa avseende vid dem.
Då inställer sig omedelbart frågan: Har arbetsgivaren
ett intresse av att ett sådant hängavtal skickas in till
konstitutionsutskottet och blir offentliggjort? Det kan
vara en aspekt att fundera på. Vi är inte så pigga på
att sekretessbelägga i konstitutionsutskottet.
Det finns anledning att diskutera detta från den
faktiska möjlighet som finns att skriva ett hängavtal
och att i hängavtalet skriva in klausuler som är anpas-
sade till det företag man bedriver - dock inte med
lägre löner, kortare semester och utan OB.</pre><pre>Anf.  161  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det är klart att det fanns en substanti-
ell skillnad mellan hur den borgerliga regeringen
argumenterade och hur den efterträdande regeringen
argumenterade. Viktigaste skillnaden var att vi inte
släpade ned inlagor som var uppenbart falska. En
viktig skillnad var att vi försökte få rättsfrågan prö-
vad. Vi sade dessutom att om den svenska lagstift-
ningen inte skulle stå i överensstämmelse med kon-
ventionen om de mänskliga rättigheterna - som nu
har blivit svensk lag - skall den svenska regeringen
lända sig detta till efterrättelse.
Låt mig personligen tillägga att jag inte uppfattar
det som en stor nesa om en liten man vinner över en
stor stark fackföreningsrörelse.
Konstitutionsutskottet kan inte förhandla fram
hängavtal. Vår uppgift har varit att granska huruvida
det som har förevarit har varit korrekt. Vi noterar att
domen hänger på möjligheten till individuellt hän-
gavtal. När vi efterfrågar från fackföreningsrörelsens
sida exempel på ett sådant individuellt hängavtal blir
det tyst i natten. Då reser sig misstanken att det inte
finns sådana individuella hängavtal som uppfyller
domstolens krav. Då följer i nästa led misstanken att
någon har glömt att tala om detta för domstolen.
Domstolen har uppenbarligen dömt på basis av något
som inte existerar i sinnevärlden. Det är denna typ av
frågor som utskottet har anledning att bedöma. Det är
här moderaternas kritik gentemot den nuvarande
regeringen blir så hård.
Göran Magnusson är en hederlig man som nor-
malt står upp för värden som är lite vidsyntare än de
han slåss för i den här debatten. Göran Magnusson
skulle må väl av - särskilt med hans europeiska en-
gagemang - att slåss lite hårdare för det lilla och då
och då avstå från att alltid ställa sig på de störstas
sida.</pre><pre>Anf.  162  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag var på väg att säga Per Unckel vi-
sade prov på dåligt omdöme. Jag får revidera det lite
grann efter det senaste inlägget. Det var snällt och
vänligt sagt, och det tackar jag för.
Socialdemokratin har ingeting emot att det går bra
för den lille mannen, den enskilde personen. Det är
inte det det hela handlar om. Det gällde inte att till
varje pris se till att Torgny Gustafsson hade fel. Det
handlade om att försvara det som är kärnan i den
svenska arbetsrättslagstiftningen och den svenska
arbetsmarknaden. Det gjorde också domstolen.
Domstolen konstaterade att det är möjligt att skri-
va ett individuellt hängavtal. Därmed behöver en
arbetsgivare inte tvingas in i en arbetsgivarorganisa-
tion. Domstolen skriver också att visserligen tappar
arbetsgivaren möjligheten att påverka de framtida
avtalen eftersom han står utanför arbetsgivarorgani-
sationen, men det är faktiskt ett val som arbetsgivaren
- i det här fallet Torgny Gustafsson - gör för att slip-
pa vara med i den församlingen. Jag finner det inte
konstigt att hängavtalen har sin grund i kollektivav-
talen. Fackföreningen vill inte öppna en köksväg in i
systemet där det är billigare att vara med än att an-
sluta sig till kollektivavtalet.
När Kommissionen dömer i frågan använder de
sig inte av LO:s uppgifter, utan de dömer enbart på
Torgny Gustafssons uppgifter. Vem som kontrollera-
de dem vet inte jag. Men Kommissionen grundar sitt
resonemang på att om ett avtal skall skrivas - hän-
gavtal eller kollektivavtal - skall lönenivån sänkas i
företaget, eftersom arbetsgivaren i fråga betalade mer
än vad kollektivavtalet krävde. Då måste ändå en
svensk regering säga att det behövs mer information,
så att domstolen inte dömer på så konstiga grunder
som att med hjälp av ett avtal tvinga fram en löne-
sänkning. Detta är nästan före facklig grundkurs.</pre><pre>Anf.  163  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Detta skall bli mitt sista inlägg i den-
na debatt.
Låt oss gå tillbaka till det basala, nämligen vad
målet handlar om. Är Torgny Gustafssons förenings-
frihet kränkt?
Den kan kränkas genom att Torgny Gustafsson
tvingas in i en arbetsgivarorganisation och tvingar
sina anställda att tillhöra en facklig organisation.
Men, säger domstolen, så är det inte. Det går att sluta
individuella hängavtal. För att dessa individuella
hängavtal skall vara någonting annat än samma avtal
som man tvingas att sluta om man är med i arbetsgi-
varorganisation respektive facklig organisation, måste
de vara individuella till sin karaktär. Är de inte det, är
kränkningen av föreningsfriheten ett faktum även om
man står utanför de organiserade intressena.
Finns det då skäl att i dag säga att utskottet vet
och domstolen visste att det finns sådana individuella
hängavtal på detta fackföreningsområde som motsva-
rar föreningsfrihetens krav? Nej, säger vi som inte har
fått ta del av ens en stavelse om vad ett sådant hän-
gavtal egentligen kan hänga på. Och sannolikt säger
domstolen i realiteten detsamma, om den skulle få
klart för sig att med "individuellt" menas ingenting.
Intill dess att det är visat att det finns individuella
hängavtal är föreningsfriheten kränkt för Torgny
Gustafsson och alla andra småföretagare som hamnar
i hans situation. Däri ligger det materiellt allvarliga i
det som har inträffat. Att regeringen dessutom har
varit en överlämnare av fackliga inlagor - för att nu
hålla mig till vad jag bestämde mig för var sanningen
i replikskiftet med Per Lager - gör inte denna sak
lustigare.</pre><pre>Anf.  164  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det kan vara farligt att avge löften,
men jag tänker mig också att det här är mitt sista
inlägg i debatten.
Det är inte så att kollektivavtal eller hängavtal
tvingar in anställda i fackföreningar. Det är inte ef-
fekten av avtal. Det var ungefär det som Per Unckel
sade tidigare. Det här är en fråga mellan arbetsgiva-
ren och facket. Ur fackets synpunkt ligger det natur-
ligtvis ett stort intresse i att ha många medlemmar,
och helst alla som medlemmar. Det är helt uppenbart.
När det sedan gäller Per Unckels försök att be-
skriva innebörden av domstolens begrepp om indivi-
duellt hängavtal, kan jag inte återfinna några av de
kriterier som Per Unckel här talar om i domstolens
utslag. Det är i varje fall inte prövat i det här fallet
huruvida ett hängavtal kunde individualiseras så att
det skulle passa Torgny Gustafsson. Ett av skälen till
det är ju att han inte ville ha ens ett individualiserat
hängavtal, utan han ville vara frifräsare och ha det på
ett helt annat sätt.
Jag noterar också, fru talman, att Per Unckel i den
här debatten inte har upprepat det som står i den
konstiga reservationen, nämligen att domstolens ut-
slag skulle ha medfört en ny dimension på den svens-
ka arbetsmarknaden. Detta är bara ett försök till myt-
bildning. Domstolens utslag medför ingen ny dimen-
sion på den svenska arbetsmarknaden, utan där är
förhållandena nu såsom de var även före det här ut-
slaget. Sedan kan man alltid diskutera att det finns
behov av förändringar och anpassningar, men den här
domen leder enligt min uppfattning - och de flesta
andras uppfattning - inte fram till att det är en ny
dimension på svensk arbetsmarknad.
Näringsminister Anders Sundströms handläggning av
en ansökan om komplettering av koncessionen för
Polenkabeln (avsnitt 2.2)</pre><pre>Anf.  165  PER LAGER (mp):
Fru talman! 1997 beviljade regeringen med stöd
av 1902 års ellag Svenska kraftnät tillstånd att dra
den s.k. Polenkablen mellan Sverige och Polen och
nyttja den likströmsförbindelsen fram till år 2037.
Handläggningen granskades under riksmötet
1997/98, efter anmälan, för att projektet inte prövats
utifrån 4 kap. naturresurslagen, men också ur jävs-
synpunkt. Granskningen ledde inte då till något sär-
skilt uttalande från utskottets sida. I jävsfrågan reser-
verade sig både Miljöpartiet och Folkpartiet.
Den anmälan som nu är aktuell handlar om
Svenska kraftnäts ansökan om komplettering av kon-
cessionen. F.d. riksdagsledamoten Eva Goës önskade
att KU skulle granska regeringens beslut den 23 april
1998 att själv bereda ansökan, som enligt 4 § i elför-
ordningen skall beredas av nätmyndigheten, dvs.
Statens energimyndighet. Regeringen gjorde ett un-
dantag från förordningen - och också från det all-
männa beredningskravet enligt 7 kap. 2 § regerings-
formen. Energimyndigheten fråntogs därmed möjlig-
heten att utreda och, på grundval av en erforderlig
remissprocess, avge ett genomtänkt yttrande.
Regeringen har visserligen rätt, enligt
11 kap. 12 § regeringsformen, att medge undantag
från föreskrift i förordning, men kravet på en god
beredning med remissomgång är något som är starkt
förknippat med den svenska beslutsprocessen. Sär-
skilt viktigt måste detta vara vid stora projekt, som
det här, med en budget på ca 3 miljarder.
Projektet har också drivits igenom, trots starka
protester under åren och invändningar från lokalbe-
folkningen och lokala beslutsfattare. Då är det inte ett
tillräckligt argument att hänvisa till att ansökan rörde
sig om ett komplement, som i praktiken innebar att
den planerade elektrodstationen utanför Vångsö i
Ronneby ersattes med en annan teknisk - och kanske
miljömässigt bättre - lösning, dvs. att i stället placera
en strömriktarstation på den rekreationsviktiga Sternö
halvö utanför Karlshamn. Ingreppen är stora även
med den förändrade tekniken och skulle ge anledning
till noggranna nya konsekvensbeskrivningar. Den här
tekniken, i den här storleken, har dessutom inte tidi-
gare analyserats ordentligt.
Att göra undantag från det normala berednings-
kravet med anledning av brådskan duger definitivt
inte, menar jag. Demokratin och de demokratiska
beslutsprocesserna får inte åsidosättas, eller förkortas,
av planeringsskäl och ekonomiska skäl. Vad är det
för avtal som skrivs under innan myndigheterna ger
tillstånd? Det är väl självklart att tillstånden kommer
först. Tidsplanen, som innebär att kabeln skall tas i
drift i november i år, förutsatte ett påbörjande av
anläggningsarbetena under sommaren 1998 - och just
detta var alltså avgörande för regeringens handlägg-
ning.
Vad gäller projektet som sådant kan man verkli-
gen ställa sig frågan hur den samhällsekonomiska
nyttan bedöms i förhållande till miljöbelastningen. En
tanke med kabeln var att kunna exportera el till öst-
länderna, men snarare är det väl så att den billiga
brunkolseldade elen från Polen i stället kommer att
importeras till Sverige, när det behövs. Vem hjälper
vi då med miljön? Dessutom kommer troligtvis det
oljeeldade kraftverket på Sternö att konkurreras ut.
Det är trots allt det renaste vi har. Med dagens re-
ningsteknik har man kommit ganska långt i just det
verket. Man kan undra till vilken och vems nytta detta
i så fall sker. Det finns för övrigt inget redovisat rik-
sintresse för den här Polenkabeln.
I den reservation jag bilagt betänkandet hävdar jag
att nätmyndighetens yttrande har fått avges utan möj-
lighet till beaktande av de övriga remissinstansernas
synpunkter. Det hela har hastats i väg med hjälp av
undantaget av 4 § i elförordningen och regeringens
egen beredning. Därmed kan inte beredningskravet i
7 kap. 2 § regeringsformen anses vara uppfyllt.
Fru talman! Jag yrkar därmed på godkännande av
anmälan i reservation nr 2.</pre><pre>Anf.  166  MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Det här ärendet kommer möjligtvis att
gå något snabbare än det föregående.
Jag vill börja med att säga att frågan om Polenka-
beln naturligtvis har varit väldigt omdebatterad, inte
minst på de platser i Sverige som är direkt berörda.
Det har också ifrågasatts med tanke på både miljö-
hänsyn och lämplighet.
Men det är inte den frågan vi har att ta ställning
till här, utan det handlar om regeringens ansvar att
bereda frågan ordentligt. Som Per Lager mycket bra
redogjorde för har det här granskats en gång förut i
KU. Vi kom fram i ett enigt betänkande till att rege-
ringen har skött beredningen enligt de föreskrifter
som finns. Sedan tillkom - jag hoppas att Per Lager
och jag kan ha samma uppfattning där - den nyheten
att det fanns en ny teknisk lösning som bedömdes
som miljömässigt bättre. Att regeringen då var ange-
lägen om att ta en bättre teknik i anspråk är väl för-
ståeligt för alla. Å andra sidan fanns naturligtvis i det
här läget ett tidsmässigt perspektiv, att man relativt
snabbt borde fatta ett beslut för att komma i gång med
själva byggnaden.
Regeringen har alltså rätt att göra undantag för be-
redningsdelen.
Jag och samtliga utom Miljöpartiets representant i
KU anser att man, i en så liten förändring som det här
ändå var fråga om när det gällde utformning av den
tekniska lösningen av Polenkabeln, kunde gå ifrån
beredningstvånget. Regeringskansliet kunde självt
bereda frågan. Den skickades dessutom ut på remiss
till berörda instanser som inte hade någonting att
invända mot detta. Därmed tycker jag att den här
frågan är utredd och klar. Det finns ingenting mer
från utskottets sida att anföra.
Jag vill ändå, för att inte någon skall missuppfatta
detta, poängtera det som står i utskottets betänkande,
att man vill framhålla att en självklar utgångspunkt är
att varje regeringsärende skall beredas med all den
omsorg som är möjlig, även om den tid som står till
buds är begränsad. Det är en principfråga som natur-
ligtvis är väldigt viktig att framhålla. Jag tycker att
regeringen i den förnyade beredningen av s.k. Polen-
kabeln har beaktat det.</pre><pre>Anf.  167  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Vi är i alla fall överens om det sista
Mats Berglind sade, att sådana här frågor skall bere-
das med all möjlig omsorg. Det är precis vad jag
menar att man inte gjorde i det här fallet. Då menar
jag att vi oeniga om att detta var en liten förändring.
Det var en stor förändring. Den var möjligen till det
bättre, men det var en stor förändring. Från att ha
planerat en elektrodstation i Ronneby ändrade man
till att lägga en strömriktarstation i Karlshamn. Det
var en stor förändring.
Dessutom har man inte analyserat vad elek-
trodstationen och den metalliska återledaren får för
konsekvenser. Det finns ingen sådan analys på ett så
stort projekt som detta. Det var någontings stort, ett
stort projekt, det var ingen liten förändring. Det är där
jag finner att vi är oeniga. Det är också där jag menar
att regeringen borde ha tänkt igenom detta väldigt
noga och i stället för att gå på de ekonomiska skälen,
nämligen att projektet måste komma i gång för annars
förlorar man ett antal miljoner, sett till att den demo-
kratiska processen fick löpa på ett riktigt ordentligt
sätt enligt det beredningskrav som finns i regerings-
formen.</pre><pre>Anf.  168  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Det är helt klart att den ekonomiska
aspekten också har betydelse i sådant här samman-
hang. Men som jag har hävdat får varken tidsmässiga
eller ekonomiska hänsynstaganden vara avgörande
för inkräktandet av beredningstvånget. Där är vi helt
överens. Där Per Lager skiljer ut sig från samtliga
andra är när han anser att den tekniska förändringen,
den miljöförbättrande tekniska lösningen, var av
sådan art att den skulle ha beretts på ett annat sätt.
Beredning skedde, men det skedde i Regerings-
kansliet. Det är egentligen där vi har den lilla diffe-
rensen, som jag ser det.</pre><pre>Anf.  169  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det var precis tidsaspekten som var
avgörande för regeringens ställningstagande, att själv
ta över beredningen. Det var tidsaspekten. Det står
klart och tydligt att det var så. Projektet måste komma
i gång sommaren 1998 för att bli klart till slutet av det
här året. Varför var det så bråttom? Det är bl.a. därför
som jag tog upp frågan. Har man tecknat avtal innan
man får tillstånd? Det låter lite märkligt för mig att
man inte avvaktar tillståndet förrän man tecknar av-
talet. Beredningen av tillståndet blir beroende av det
avtal som är tecknat. Mycket märkligt!</pre><pre>Anf.  170  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag kan direkt säga att jag inte klarar
av att argumentera utifrån de tekniska lösningarna
och vad de har för konsekvenser. Vad det handlar om
är att tillståndet fanns och att det hade beretts i den
ordning som man skall. Det har vi redan granskat i
KU. Den tekniska förändringen uppfattades som
varande av mindre art i själva ursprungsförslaget. Det
är där vi gör lite olika bedömningar oss emellan.
Som sagt: Grundprincipen är vi överens om, att all
beredning skall ske med all omsorg även om det är
tidsnöd.
Beredningen av propositioner om röd diesel m.m.
(avsnitt 2.4)</pre><pre>Anf.  171  INGER RENÉ (m):
Fru talman! När Sverige blev medlem i EU imp-
lementerade vi också EU:s direktiv i svensk lagstift-
ning. Det gäller naturligtvis också det här aktuella
mineraloljedirektivet. I regeringens proposition
1994/95:19 del 1, som låg som underlag för svenskt
medlemskap i EU, står under rubriken Punkskatter att
för alkohol, tobak och mineralolja får länder tillämpa
högre skatter än miniminivån. Men sedan står det:
"Högre skatter begränsas dock av att i princip alla
införselrestriktioner slopas vad gäller privatpersoners
införsel av varor som inköps beskattade i ett annat
EU-land."
Medborgarna inom gränsområdena skulle få möj-
lighet att för sin privata konsumtion fritt köpa varor i
det land där de är billigast. De tidigare volymsbe-
gränsningarna avskaffades med undantag, som vi alla
vet, för alkohol och tobak.
I Norrbotten har ägare av dieseldrivna fordon haft
möjligheter att under alla år tanka lågbeskattad finsk
dieselolja, s.k. röd diesel, liksom vi i Bohuslän även
om vi inte gränsar till ett annat EU-land kunnat tanka
norsk olja när den var billigare - eller för den delen
köpa norsk ost och norskt socker.
Den 1 januari 1996 införde emellertid Sverige en
lag som förbjöd svenska bilister att köra med finsk
olja som drivmedel, då detta ansågs vara ett skatteun-
dandragande! I tidningarna från Tornedalen kan man
läsa de mest bisarra historier om olika former av
skatterazzior för att fånga in lagöverträdare.
Först efter påtryckningar från EU och det general-
direktorat som sysslar med gränshandel ansåg sig
regeringen tvungen att ändra den svenska lagstift-
ningen, eftersom det svenska förfarandet var ett brott
såväl mot ett internationellt avtal som mot EG-rätten.
Lagen ändrades i två omgångar. Första gången var
den 1 juli 1997, att gälla retroaktivt från dagen för
lagens tillkomst, alltså från den 1 januari 1996. Rege-
ringen blev tvungen att återkomma ytterligare en
gång när kommissionen påpekade att Sverige inte
följde kommissionens uppmaningar fullt ut. Denna
andra lagändring trädde i kraft den 1 juli 1998, också
den att gälla retroaktivt från januari 1996.
Justitiekanslern konstaterade sedan att svenska
staten, genom att ha lagstiftat om införselrestriktio-
ner, utövat rättsövergrepp mot enskilda medborgare,
och staten blev därför skadeståndsskyldig. I dag är
det ca 1 100 enskilda personer som har begärt skade-
stånd, och dessa skadestånd har redan börjat betalas
ut.
Fru talman! Rättsläget angående gränshandeln
också för privatpersoner när det gäller den s.k. röda
dieseln var alltså klart när Sverige blev medlem i EU.
Det framgår av den proposition som jag tidigare läste
ur. Om nu regeringen trots detta lägger fram ett för-
slag som inskränker denna rättighet borde beredning-
en ha genomförts på ett mer heltäckande sätt i enlig-
het med regeringsformen beredningskrav i 7 kap. 2 §.
Då hade detta beslut förmodligen inte trätt i kraft.
När Finansdepartementet beredde propositionen
där ett förbud mot användning av rödmärkt olja i
samtliga motorfordon föreslogs såg man bara till de
statsfinansiella frågorna. Det gjorde att regeringen
bara vände sig till det generaldirektorat i EU som
sysslade med tullunion och finansiella frågor, och inte
till det generaldirektorat som hanterade den inre
marknaden. Eftersom det var det generaldirektoratet
som - när man fick kännedom om Sveriges misstag -
så småningom påpekade att den svenska lagstiftning-
en bröt mot gemenskapsrätten hade inte regeringens
misstag inträffat om beredningen varit fullständig.
Något egentligt remissförfarande med näringslivet
i Tornedalen genomfördes inte heller, trots att det var
lätt att se att konkurrenssituationen mellan svenska
och finländska företagare skulle kunna komma att bli
bekymmersam genom det beslut som fattades 1996.
Det är ju också därför - för att människor har lidit
ekonomisk skada - som många i dag får skadestånd.
Om beredningen av ärendet hade genomförts på
ett korrekt sätt hade dels mer fullödiga kontakter
tagits angående EG-rätten, dels näringslivet i Norr-
botten beretts tillfälle att yttra sig, dels den komplice-
rade finska lagstiftningen kunnat bemästras genom
intensiva kontakter. Då hade förbudet mot använd-
ningen av röd diesel i lastbilar och bussar slopats
redan i och med den första propositionen
1996/97:122. Då hade förmodligen inte heller det
första beslutet genomförts.
Slutsatsen måste bli att beredningen inte skett i
enlighet med regeringsformens krav. Vi anser att
regeringen inte kan undgå kritik för detta. Jag kom-
mer emellertid inte att yrka på godkännande av den
reservation som berör ärendet, och detta enbart med
hänsyn till kammarens tid. Men jag står naturligtvis
bakom reservationen.</pre><pre>Anf.  172  KERSTIN KRISTIANSSON (s):
Fru talman! Granskningen gäller som bekant dels
om beredningen vid införandet av straffbeskattning
gällande röd diesel skett i enlighet med regeringsfor-
mens krav på inhämtande av behövliga upplysningar,
dels om riksdagen getts vilseledande information,
dels om statsrådet Thomas Östros, trots kännedom
om EU:s regelverk, genom passivitet underlåtit att
snabbt lägga fram förslag till förändringar. Så står det
i KU-anmälan från moderaten Olle Lindström, som
också befinner sig här i kammaren.
Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk för att
redogöra för bakgrunden till varför det beslut som
trädde i kraft den 1 januari 1996 kom till stånd och
som innebar ett förbud mot röd diesel. I stället skall
jag gå in på det som anmälan handlar om. Jag tycker
att det är väsentligt att man håller sig till just till an-
mälan och att man inte tar ut svängarna så mycket
kring annat. Vi må tycka vad vi vill om beslut, men
det finns andra forum för att diskutera detta. Nu gäller
det denna anmälan.
Beträffande den första delen av anmälan, som
handlar om beredningen av propositionen, fördes det
från Finansdepartementet diskussioner dels med fö-
reträdare för generaldirektorat 21 för tullunion och
indirekta skatter, dels med företrädare för andra
medlemsstater. Även branschorganisationer och övri-
ga intressenter gavs tillfälle att lämna synpunkter i
frågan. Inte från något håll gjordes det några invänd-
ningar om att detta skulle strida mot EG-rätten.
Inte heller ett enigt skatteutskott hade några in-
vändningar. Också riksdagen ställde sig enhälligt
bakom detta.
Den andra delen av anmälan gäller passivitet från
statsrådet Östros sida för att han inte tillräckligt
snabbt lade fram förslag till förändringar i de
"uppenbart felaktiga regelverken" - som det står i
anmälan.
Brevet från kommissionen kom, efter påpekanden
från bl.a. Norrbotten, till Finansdepartementet den
26 mars. Efter tre veckor beslutade man att lägga
fram en proposition. Att påstå att det ligger någon
passivitet i detta är svårbegripligt för mig. Snarare har
det varit en väldigt skyndsam behandling av detta
ärende.
Det finns alltså ingenting att anmärka på när det
gäller hanteringen av frågan om hanteringen av frå-
gan om röd diesel. Jag yrkar på godkännande av ut-
skottets anmälan i denna del av betänkandet.</pre><pre>Anf.  173  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Vi har att granska om regeringen har
berett ärendet på rätt sätt. I regeringsformen 7 kap.
2 § står det: "Vid beredningen av regeringsärenden
skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas
från berörda myndigheter. I den omfattning som be-
hövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och
enskilda att yttra sig."
Då är min fråga: En berörd myndighet måste väl
också vara det generaldirektorat som har hand om
handel och tullfrågor? Därifrån begärde man alltså
inget yttrande.
Sammanslutningar och enskilda skall också bere-
das tillfälle att yttra sig. Vi hade en utfrågning med
regeringens företrädare. Då medgav man att när det
gällde näringslivet i aktuellt område hade det inte
skett något regelrätt remissförfarande, därför att man
visste ändå vad näringslivet tyckte - som man ut-
tryckte sig under vår utfrågning.
Är detta att bereda ärendet enligt regeringsfor-
mens statuter?</pre><pre>Anf.  174  KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det var en väldigt uttömmande ut-
frågning. Jag fick svar på de flesta funderingar och
frågor som jag hade kring detta ärende. Det framkom
ganska tydligt att det hade förekommit grundliga
kontakter. Inger René tog upp just näringslivet i
Norrbotten. Men man skall också komma ihåg grun-
den till att detta förbud infördes.
Det var en betydande införsel av röd diesel från
Finland. Det gällde inte bara något enstaka motorred-
skap - t.ex. skotrar - i Norrbotten, som Inger René
ville göra gällande i sitt anförande, utan det rörde sig
om tankbilar som körde långt ned utefter Norrland-
skusten. Det var t.o.m. flyg från Stockholm som
transporterade lågbeskattad röd diesel från Finland,
och det innebär betydande skatteundandraganden i
Sverige.
Dessutom uppvaktade Svenska petroliuminstitutet
regeringen vid flera tillfällen, bl.a. också under Bo
Lundgrens - partivän till Inger René - tid. Svenska
petroliuminstitutet påpekade att detta var förödande
också från konkurrenssynpunkt. Detta hade man
också vägt in när man lade fram propositionen.</pre><pre>Anf.  175  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag fick inte svar på min fråga. Jag
upprepar den igen: Hade det inte varit rimligt att
regeringen också kontaktat det generaldirektorat som
sysslar med gränshandel mellan EG:s olika länder?
Hade det inte varit rimligt att man också kontaktat
näringslivet och företagsamheten uppe i Norrbotten,
eftersom det är de som lider skada om man inte upp-
fyller de statuter som finns när det gäller de fyra fri-
heterna inom EU?
Det anser i dag i varje fall Justitiekanslern. Det är
därför som svenska staten i dag får betala ut skade-
stånd. Den skrift jag här håller i handen talar om
drygt 1 miljon kronor därför att näringsidkare har lidit
skada på grund av regeringens beslut.</pre><pre>Anf.  176  KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Man kan tycka i efterhand att man
skulle ha tagit kontakt med många. Jag skulle förstå
det om det givit ett annorlunda utfall. Men såvitt jag
kan se hade det inte gett det. Den bakgrund som jag
kort försökte beskriva var vad man hade att ta ställ-
ning till.
Dessutom, Inger René, var det inte Sverige som
bröt mot gemenskapsrätten. Det var Finland. Det var
faktiskt på det viset. Man kan ta en mycket vidare
diskussion. Men jag tycker att vi i det här fallet skall
hålla oss till anmälan och utifrån den diskutera den
här frågan.</pre><pre>Anf.  177  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Från hängavtal via likströmskablar till
beskattning av diesel! Säga vad man vill om konsti-
tutionsutskottet, men det är allmänbildande!
Jag skall inte försöka mig på att göra ytterligare
någon sammanfattning av detta ganska komplicerade
ärende, utan jag nöjer mig med tre allmänna reflexio-
ner.
För det första: Det är inte helt lätt att följa EG-
lagstiftningen, trots avsevärda ansträngningar att
undvika de juridiska fallgroparna. Detta säger mer om
EG-lagstiftningen och Europeiska unionens strukturer
än om det svenska regeringskansliets kompetensnivå.
För det andra: EG-rätten är inte i alla avseenden
konsistent. Om man försöker verka i enlighet med
den ena lagen eller grundläggande principen riskerar
man att bryta mot den andra och vice versa. För detta
bör inte den svenska regeringen klandras.
För det tredje: Det bör vara en svensk regerings
uppgift att så långt som möjligt försvara de svenska
skattebaserna och motverka osund och snedvriden
konkurrens. Det går inte, som jag ser det, att leda i
bevis att Thomas Östros, eller den regering i vilken
han ingår, har brustit i vare sig uppsåt eller nit på
detta område. Alla fakta tyder på motsatsen. Inte
heller för detta bör Östros eller regeringen kritiseras.
Av detta följer att kammaren icke bör godkänna
motiveringen i reservation nr 3 av Per Unckel m.fl.
utan i stället ansluta sig till utskottsmajoritetens väl-
grundade bedömning.</pre><pre>Anf.  178  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag håller med Mats Einarsson om att
det säkerligen inte är lätt att följa EG-rätten. Jag tror
att det var så orden föll. Just därför bör man i sådana
här sammanhang vara extra försiktig och omsorgsfull
i beredningen av ärenden.
Hade regeringen också efterhört synpunkter från
det generaldirektorat som sedan kom med påpekan-
dena att Sverige var inne på en felaktig väg hade inte
detta beslut fattats. Genom att det fattades har åtskil-
liga människor i Tornedalen och östra Norrbotten
drabbats på ett mycket olyckligt sätt.
Kan inte Mats Einarsson se att man genom att be-
reda ärendet på ett mer fullständigt sätt hade kunnat
minimera dessa skador för enskilda människor i
Norrbotten och Tornedalen?</pre><pre>Anf.  179  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inga problem att vara efter-
klok. Det är helt uppenbart att inte rätt beslut fattades
i första vändan av det enkla skälet att vi två gånger
var tvungna att ändra på beslutet. Detta är ostridigt.
Det är också relativt lätt att efteråt, efter en i och
för sig ganska omfattande analys, komma fram till
vilka frågor man borde ha ställt och vilka instanser
man borde ha vänt sig till för att undvika detta. Det
går säkert att reda ut det i efterhand.
Vad detta däremot gäller är: Gjorde regeringen
vad som rimligen kan begäras av regeringen när man
förberedde dessa lagsstiftningsärenden? Min och vår
bedömning är: Ja. Det var inte så att man lite på måfå
stiftade lag.
Det gjordes ganska omfattande utredningar, och
man hade ganska omfattande kontakter med Europe-
iska unionen just därför att man var medveten om att
det juridiska läget var komplicerat. Detta gällde inte
minst på grund av Finlands ovilja att följa EG-
direktivet i annat avseende.
Min slutsats är fortfarande: Regeringen gjorde vad
man rimligen kan begära av regeringen i det läge som
man då befann sig.</pre><pre>Anf.  180  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Regeringen tittade enbart på den fi-
nansiella sidan av ärendet och inte på det som hade
med den inre marknaden att göra. Det kan hända att
det är efterklokt att så här efteråt komma och påpeka
detta. Men det ligger i granskningens karaktär.
Vi skall titta på och göra bedömningar av: Vad
borde regeringen ha gjort? Enligt mitt förmenande
borde den inte bara ha tittat på den finansiella sidan
utan också på de fyra friheterna och de möjligheter
som fanns i det sammanhanget.
Då borde man ha efterfrågat fler synpunkter såväl
från näringslivet som från generaldirektorat XV, eller
möjligen XVI, om jag minns rätt, som sysslar med
den inre marknaden.</pre><pre>Anf.  181  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag menar att denna beskrivning inte
är korrekt. Om man läser betänkandet och alla de
dokument som ligger till grund för betänkandet fram-
går det att regeringen inte enbart såg till skattebasen
och att försvara den utan att den också vägleddes av
de problem som fanns när det gällde konkurrenssned-
vridning.
Det var just medvetenheten om att det här fanns
en konflikt mellan olika principer i EG-rätten som
gjorde att man försökte att på olika sätt få rätsida på
detta. Men det lyckades ändå inte.
Jag kan inte säga mer än att jag utifrån det jag i
efterhand har läst mig till inte kan komma till någon
annan slutsats än det jag tidigare sade. Den svenska
regeringen gjorde vad man rimligen kan begära av en
regering i ett sådant här fall.</pre><pre>Anf.  182  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! KU:s granskning av regeringens och
statsrådet Thomas Östros hantering av frågan om
finsk rödmärkt dieselolja kanske inte här i riksdagen
betraktas som en stor fråga. Men jag kan försäkra de
ledamöter som finns här i kammaren att i norra Sve-
rige, vid Sveriges enda landgräns till ett annat EU-
land, har hanteringen av den röda dieseln varit, och är
fortfarande, en mycket stor och viktig fråga.
Det finns ett antal faktiska omständigheter som
enligt min mening visar att regeringen varit försumlig
och dessutom av skatteintäktsskäl medvetet åsidosatt
gemenskapslagstiftningen i enlighet med EG-rätten.
I regeringens proposition framgår det, som Inger
René sade, klart och tydligt vad vi förband oss att
göra i och med att vi gick med i den europeiska unio-
nen. Det reglerades tydligt i gemenskapslagstiftning-
en och den inre marknaden. I fördragets artiklar 6, 7
och 8 framgår det med all önskvärd tydlighet vad som
gäller - och vad vi också har förbundit oss att följa.
Alltså var det ingen tvekan om vad som  gällde. Där-
för blir jag förvånad när jag hör Kerstin Kristiansson
säga att det inte var Sverige som bröt mot gemen-
skapsrätten. Det var tydligen någon annan. Men jag
kommer tillbaka till det småningom.
Trots vetskapen om vad vi har förbundit oss att
göra infördes ett generellt förbud mot röd diesel från
den 1 januari 1996. Då måste man fråga sig: Hur kan
det komma sig att Finansdepartementet och regering-
en inte visste vad som gällde när andra departement
visste det? UD skrev en rapport i slutet av våren 1994
med rubriken En marknad utan gränsformaliteter och
gränshinder. Läget inom EG. Den heter UD 1994:48.
Där påpekas det precis vad den inre marknaden och
gemenskapslagstiftningen betyder och vad vi får
finna oss i att leva efter från den 1 januari 1995.
Även Näringsdepartementet gav ut rapporter till
oss riksdagsledamöter. Jag vet inte hur många av er
som har läst dem. Även då skrev de om just den inre
marknadens principer och vad som gällde. Trots det
visste tydligen inte Finansdepartementet detta.
Jag vill påpeka, eftersom det har sagts från talar-
stolen att man hade kontakt med EU-kommissionen,
att när jag hade kontakt med EU-kommissionens
direktorat 21 hade ingen kontakt tagits med dem
innan det första beslutet om generellt förbud fattades.
I slutet av 1996 hade jag en interpellationsdebatt
med statsrådet Östros om de problem som uppstått
efter det att man fattat beslut om det här förbudet. Jag
påpekade detta med EG-rätten och gemenskapslag-
stiftningen och att förbudet stod i strid med detta.
Statsrådet hävdade motsatsen och sade att jag hade
fel. Det kanske inte var så mycket att undra över.
Men han blev i alla fall medveten om att det fanns
andra synpunkter.
Den 26 mars kom så det här från EU:s direktorat.
Det kom en skrivelse till Finansdepartementet som
påpekade den gällande lagstiftningen. I skrivelsen
pekade man på tre områden. Det är här man kommer
in på det som också sades här, att det inte var för-
sumligt, att det inte var passivitet. Men jag hävdar att
det var det, för den första proposition som kom tog
bara med en sak av de tre som påpekades i kommis-
sionens skrivelse. Sedan fortsatte det. Man kan funde-
ra på varför bara en del togs med.
Efter ytterligare påtryckningar genom motioner
och interpellationer, bl.a. av mig, kom sedan ytterli-
gare en lagändring. I proposition 1997/98:140 för-
slogs att användarförbudet mot röd diesel nu även
skulle gälla lastbilar och bussar. Även det stod i den
första skrivelsen från EU-kommissionen. Men det
förhalade Thomas Östros så att det kom ett helt år
efter den första propositionen.
Fortfarande är den tredje delen i denna skrivelse
inte genomförd. Den är på väg till EG-domstolen nu.
Det gäller privat införsel. Det är fortfarande så att
Sverige bryter mot gemenskapsrätten i dag, den
27 maj.
I artikel 8 i EU-direktivet står det: "Vad beträffar
varor som förvärvats av enskilda individer för deras
eget bruk och transporteras av dem själva följer av
principen för den inre marknaden att punktskatt skall
tas ut i den medlemsstat där de har förvärvats." Det
bryter vi fortfarande mot. Därför kommer det säkert
en proposition till som vi så småningom får diskutera.
Statsrådet Östros har alltså trots påminnelser, dels
från riksdagen och dels från EU-kommissionen, med
hänvisning till skatteundandragandet medvetet för-
halat åtgärder enligt lagstiftningen. Statsrådet har
under utfrågningen hävdat att rättsläget inte var klart.
Detta är ju fullständigt felaktigt. Rättsläget var klart
när vi blev medlemmar, och dessutom bevisas det ju
av JK:s yttrande. Vi skulle väl knappast betala ut
miljonskadestånd dagligen om det inte vore så att vi
har brutit mot gemenskapslagstiftningen.
Förbudet och de förhalade ändringarna drabbade
många privatpersoner, men framför allt ett antal fö-
retagare. Departementet konsulterade heller aldrig det
direktorat som handlägger just de här frågorna. Ären-
det har således inte beretts i vederbörlig ordning.
Enligt den senaste noteringen ligger skadeståndet nu
på uppåt 30 miljoner kronor.
Enligt min mening har regeringen, och statsrådet
Östros, varit försumlig. Man har varit försumlig ge-
nom att inte före det första förbudet ta reda på vad
som gällde. Man har inte heller tagit kontakter med
de övriga departementen. Man har medvetet förhalat
lagändringarna och ej berett ärendet i vederbörlig
ordning. Därmed har man också förorsakat staten
onödiga kostnader. Därför borde en anmärkning ha
blivit följden av KU:s granskning. För min del vill jag
yrka bifall till den moderata reservationen i det här
avsnittet.</pre><pre>Anf.  183  KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det var mycket som kom på en gång
från Olle Lindström. Det är svårt att veta vilken del
man skall börja i. Men jag skulle gärna vilja fråga
Olle Lindström: Vilken EG-rättslig regel var det som
överskreds när Sverige förbjöd röd diesel? Vilken
EG-rättslig regel överskreds?
I kommissionens brev till Sverige var det nämli-
gen inte riktigt juridiskt klart. Men måhända är Olle
Lindström klokare, så att jag kan få besked om det
nu.</pre><pre>Anf.  184  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Om jag får börja med den första frå-
gan så strider det mot artiklarna 6, 7 och 8 i fördraget.
Det nämnde jag tidigare. Det beslut om förbud som vi
har fattat i riksdagen strider mot dessa tre artiklar.
Sedan vill jag ställa en fråga, och jag hoppas att
Kerstin Kristiansson tar en replik till, för jag glömde
att ställa den tidigare: Vilken annan vara har förbju-
dits i Sverige på grund av det här skatteundandragan-
det? Jag vet ingen annan vara. Jag förstår att det här
kan vara ett problem, men vi har faktiskt en polisiär
myndighet och andra som handlägger just sådana
frågor om ett skatteundandragande sker. Jag vet ingen
annan vara i Sverige förutom de undantag vi har fått
för alkohol och tobak. Men det är ju en fråga för sig.</pre><pre>Anf.  185  KERSTIN KRISTIANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Man kan ju ändå inte helt bortse från
de stora skatteundandraganden som skedde i det här
fallet. Det var liksom inte lite. Det skedde alltså
transporter med stora lastbilar. Man for över den
finska gränsen in till Sverige och sålde de här varor-
na. Man får ju ändå förstå att Svenska petroleumin-
stitutet reagerar en sådan gång - inte bara mot skatte-
undandragandet utan också i fråga om konkurrens i
det här fallet. Det kan vi inte helt bortse från. Jag
tycker att det vore ganska tragiskt om Olle Lindström
gör det.</pre><pre>Anf.  186  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Nej, jag negligerar absolut inte skat-
teundandragandet. Men det är ju inte så att man för
varje skatteundandragande gör en ny lagstiftning. Vi
har ju polisiära myndigheter som skall sköta det här.
Därför är det självklart att man inte ändrar lagen
eftersom sådant inträffar. Jag vet inte någon annan
vara som vi har förbjudit på grund av ett skatteun-
dandragande. I så fall har vi ju ett rättsväsende i det
här landet som också skall träda in. Jag upplevde att
det gjordes under den här tiden. Det var inte så att
man var passiv i det fallet. Däremot var man väldigt
snabb med att införa en lagstiftning som stred mot
EG-rätten. Dessutom tog det längre tid att ändra lag-
stiftningen efter det som EG-kommissionen och andra
hade påpekat.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 18.00 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
6 §  (forts.) Granskning av statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning
(forts. KU25)
Kulturminister Marita Ulvskogs handlande när det
gäller frågan om försäljning av Svenska Dagbladet
till Marieberg (avsnitt 2.5)</pre><pre>Anf.  187  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Per Unckel gav mig i sitt inlednings-
anförande anledning att kommentera utskottsgransk-
ningen av Marita Ulvskogs handlande när det gäller
Svenska Dagbladets försäljning till Marieberg; detta
trots att endast ett särskilt yttrande är fogat till ut-
skottsmajoritetens text.
Per Unckel kategoriserade nämligen ärendet som
dunkelt, lämnandes ett tomrum i kontrollmaktens
granskningsfunktion - för att återskapa vad han själv
sade. I det här avseendet blir nog Unckel själv mer
dunkel än utskottet. I utskottet har vi med hjälp av
skicklig och mycket noggrann kanslipersonal grans-
kat ärendet så långt detta låter sig göras inom ramen
för vad ett demokratiskt kontrollorgan kan göra.
Vi har tagit del av tidningsuppgifter. Vi har haft
en öppen utfrågning av Marita Ulvskog, och vi har
bjudit in Bengt Braun och Claes Dahlbäck från köpa-
re respektive säljare och de intressenter som de repre-
senterar. Att de sedan inte ville infinna sig är ett be-
kymmer i sig men för den skull kastas ingen skugga
över Marita Ulvskog.
Granskningen har primärt handlat om Ulvskogs
handläggning och uttalanden om den planerade affä-
ren har förhindrat densamma. Endast sekundärt har
granskningen handlat om den eventuella affär av
närmast motköpskaraktär som antyds ha förelegat i de
diskussioner som rör Arbetet. Dessa antydningar
kunde möjligen ha belysts om herrarna Braun och
Dahlbäck hade infunnit sig men det gjorde de alltså
inte. I huvudfrågan, i huvudgranskningen, finns det
således inga oklarheter och inga dunkla gömmen i
Marita Ulvskogs agerande.
Det verkligt dunkla - då vänder jag mig egentli-
gen till herr Unckel, som inte finns här i kammaren
för närvarande - och det som KU inte har mandat att
granska är följande: Vilka skäl hade köpare och sälja-
re att över huvud taget gå till ministern och än mindre
att villkora den påstådda affärens genomförande med
ministerns eventuella välsignelse? Fanns det någon-
ting dolt, någonting förhöljt i dunkel, hos köparna och
säljarna? Detta hade det varit intressant att granska.
Kanske Unckel själv med sin nära anknytning till
det saluförda företaget i fråga kan kasta ljus över
detta dunkla.</pre><pre>Anf.  188  INGER RENÉ (m):
Fru talman! I början av juli förra året förekom i
massmedierna uppgifter om en affär mellan Svenska
Dagbladet och Marieberg.
Enligt dessa uppgifter hade Svenska Dagbladets
ledning bett Dagens Nyheter och dess ägare att ta
över administrationen av Svenska Dagbladet. Den
föreslagna konstruktionen påminner starkt om den lag
som i USA går under beteckningen NPA, Newspaper
Reservation Act. Två tidningar på samma ort slår
samman de redaktionella tillgångarna. Syftet är att
göra det möjligt för flera oberoende pressröster att
bevaka samma marknad.
Förslaget föredrogs för kulturministern, som tidi-
gare har varit kritisk mot familjen Bonniers ställning
på mediemarknaden. Därför kunde hon tänkas ha
invändningar mot detta det tilltänkta samarbetet.
Kulturministern uttryckte sig också starkt kritiskt till
medierna. Det bidrog sannolikt till att affären gick om
intet. Den principiellt viktiga frågan i det här ärendet
är om och i vilken utsträckning den politiska makten
skall ha inflytande över mediemarknaden.
Denna princip har att göra med två frågor i detta
ärende: dels i vilken utsträckning Marita Ulvskogs
starkt kritiska inställning till affären har uppfattats på
ett sådant sätt att den tilltänkta köparen av politiska
skäl avstod från affären, dels om en affär mellan
Arbetet och Sydsvenskan diskuterades i samband
med Svenska Dagbladet/Marieberg och kanske som
ett villkor för att affären Svenska Dagbla-
det/Marieberg skulle få politisk acceptans.
Det är möjligen ett märkligt sammanträffande att
det veckan efter det att kontakten togs angående Ma-
rieberg/Svenska Dagbladet lär ha förekommit kon-
kreta diskussioner om hur en affär mellan Bonniers
genom Sydsvenskan och tidningen Arbetet skulle gå
till.
Längre har vi, dessvärre, inte kommit i vår
granskning. Det är jag den första att beklaga. Utskot-
tet är enigt i sin bedömning där vi samfällt uttalar att
granskningen "inte kunnat genomföras på ett fullt
tillfredsställande sätt". Det kan man kalla för dunkelt.
I ett särskilt yttrande utvecklar vi moderater detta,
speciellt när det gäller de kontakter som förevarit
mellan Bonniers genom tidningen Sydsvenskan och
tidningen Arbetet. Det antyds inte bara utan det veri-
fierades också av kulturministern vid vår utfrågning
att den kontakten har ägt rum. Vi beklagar att vi inte
har kunnat utföra granskningen på ett tillfredsställan-
de sätt i detta avseende.</pre><pre>Anf.  189  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Inger René säger nu att det dunkla är
just det som jag påstod var dunkelt, nämligen den
säljande partens och den köpande partens intention att
besöka ministern och efterhöra hennes åsikt och möj-
ligen också det dunkla faktum att någon annan sorts
sidoaffär var uppe till diskussion. Men när Per
Unckel i sitt inledningsanförande gav sken av det
dunkla föll skuggan på Marita Ulvskog. Enligt vårt
förmenande kan hon inte läggas till last för att herrar-
na Braun och Dahlbäck och kanske andra i ägarkret-
sen inte ville infinna sig i utskottet.</pre><pre>Anf.  190  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Det är faktiskt kulturministern, stats-
råden och regeringen som vi granskar. Vi granskar
inte köpare och säljare av Marieberg eller någon
annan organisation, utan det är, som sagt, ministern
som vi granskar. Kanske hade hennes uttalande
kommit i en annan dager om vi hade kunnat utfråga
också andra parter i det här arbetet. Det är detta som
vi säger i vårt särskilda yttrande.</pre><pre>Anf.  191  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det står också utom allt tvivel. Man
kan i utskottsförhören med henne ta del av att hon
inte alls förnekar sin kritiska inställning till denna
affär, som skulle ha skapat en ännu större maktkon-
centration på den svenska mediemarknaden. Hon
förnekar heller inte att hon i samtal med Mats Sveg-
fors har diskuterat den typ av affärsupplägg som man
hänvisar till i Amerika. Hon förnekar inte detta.
Av detta drar vi i utskottet slutsatsen att det har
varit möjligt att granska henne. Vi finner ingen an-
ledning till klander för detta.
Det vi möjligen hade velat granska vidare, men
som inte ligger i utskottets makt eller inom vår kon-
trollbefogenhet, är de dolda avsikterna eller det som
är höljt i dunkel, som Unckel sade. Det står tyvärr
inte i vår makt att granska det.</pre><pre>Anf.  192  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Nej, och det beklagar vi djupt. Där-
emot finns det en mängd uppgifter från medierna,
både när det gäller tidningsvärlden och när det gäller
andra massmediala instrument, och åsikter, rykten,
sanningar och halvsanningar som vi inte har kunnat
verifiera. Det hade vi gärna velat göra i denna
granskning, men det har vi alltså inte haft möjlighet
till, vilket vi beklagar.
Kulturminister Marita Ulvskogs handläggning av
vissa ärenden om sändningstillstånd för digital-TV
(avsnitt 2.6)</pre><pre>Anf.  193  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Både yttrandefriheten och tryckfrihe-
ten i Sverige bygger på ett antagande om att mångfald
gynnas av etableringsfrihet och att det är etablerings-
frihet som gör att det blir många röster både i tryckta
medier och i radio och TV. Det som ändå gör det
möjligt eller ger oss rätt att reglera radio- och TV-
frekvenser är bristen på frekvenser. Det är just kravet
på att kunna ordna användandet av ett begränsat antal
frekvenser som gör att yttrandefrihetsgrundlagens 3
kapitel innehåller en andra paragraf, som börjar så
här: "Rätten att sända radioprogram på annat sätt än
genom tråd får regleras genom lag som innehåller
föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända".
Men det handlar alltså ytterst om en ambition och ett
krav på att ordna användandet av ett begränsat antal
frekvenser. Jag menar att det också leder till att staten
skall vara mycket återhållsam när man ställer krav på
vad program får innehålla.
I samma yttrandefrihetsgrundlag - 3 kap. 4 § -
står det så här: "Den som sänder radioprogram avgör
självständigt vad som skall förekomma i program-
men". Det innebär alltså att det är den som sänder
som själv skall avgöra och som själv skall bestämma
över innehållet i programmen. Det skall icke regleras
av staten eller av någon annan.
Om man sedan går vidare till radio- och TV-lagen
ser man att det där räknas upp ett antal villkor som är
möjliga att ställa vid ett tillstånd. De som är aktuella i
detta fall finns i 3 kap. 2 §. Punkt 7 gäller användan-
det av en viss sändningsteknik. I punkt 13 förenas ett
tillstånd med villkor om att sända ett mångsidigt
programutbud.
I förarbetena och i propositionen står det att de
villkor som anges inte är de enda villkor som rege-
ringen får förena med ett tillstånd. Regeringen får
dessutom ställa upp de villkor som anges i §§ 2-4,
vilka dessa två punkter hör till. Det fortsätter med
uppgiften att regeringen inte skall få ställa några
andra villkor för rätten att sända. Regeringen är alltså
enligt radio- och TV-lagen förbjuden att ställa villkor
som går utöver denna katalog på 13 uppräknade
punkter.
Villkoret om skyldighet att sända ett mångsidigt
programutbud går tillbaks på avtalet med TV 4, då
det handlade om att reglera villkoren för en TV-kanal
som skulle få monopol på reklam i marknätet. Då var
det naturligt att sätta upp villkor som skulle ge ett
mångsidigt programutbud i denna kanal.
Men när man nu tittar på de tillstånd som har getts
för det digitala marksända nätet kan man konstatera
att det inte är mångsidighet som man har reglerat
fram. Villkoren har förenats med krav dels på pro-
graminnehåll, dels på teknisk samordning med andra,
kryptering och programkort. De har också förenats
med krav på statliga monopolbolags medverkan.
Vi börjar med att titta på vilka krav på programin-
nehållet som har ställts på TV 3. Det står i regerings-
beslutet att faktaprogram, sportprogram och barnpro-
gram i betydande omfattning skall ingå i sändningar-
na. Man kan fråga sig om detta är villkor som skapar
ett mångsidigt programutbud.
Man kan gå vidare och titta på vad som gäller för
Kanal 5. Det talas om att dramaprogram på svenska,
underhållning, dokumentärprogram och barnprogram
skall ingå i sändningarna i betydande omfattning. Är
detta villkor som skapar ett mångsidigt programut-
bud?
Man kan fortsätta med Canal +. Långfilmer, sport,
dokumentärprogram och barnprogram skall i bety-
dande omfattning ingå i sändningarna. Man kan ställa
samma fråga där. Är detta villkor som skapar ett
mångsidigt programutbud?
Mitt svar på den frågan är nej. Dessa villkor regle-
rar i själva verket en ensidighet i varje programutbud.
Det är inte ett krav på mångsidighet för TV 3, Ka-
nal 5 eller Canal + - det är ett krav på ensidighet.
Man kan kanske, som vissa i debatten, argumente-
ra för att regeringen här bara har lyft in de program-
förklaringar som programbolagen själva har kommit
in med. Men det är inte sant.
I villkoren för Kanal 5 ingår krav på dramapro-
gram på svenska, underhållning, dokumentärprogram
och barnprogram. Själva hade de dessutom angett att
de ville sända nyheter och sport. Det blir än tydligare
om man väljer att titta på Canal + egen programför-
klaring, där det bl.a. står att erotisk film ingår i det
nuvarande utbudet. Jag har i och för sig full förståelse
för att Marita Ulvskog inte tog in den delen av pro-
gramförklaringen i tillståndet för Canal +, men det
visar ändå att argumentet att villkoren bara speglar
det som programbolagen själva ville ha inte stämmer.
Vad sedan gäller kravet på samordning med andra
kan jag säga att kravet på kryptering och kravet på
gemensamt programkort innebär att tillstånden för-
enas med villkor som rimligen inte handlar om sänd-
ningsteknik. I utskottstexten hänvisar man till tidigare
propositioner. Regeringen skriver själv i propositio-
nen om digitala TV-sändningar att de avkodare som
används bör vara sådana att varje person i publiken
har möjlighet att ta del av alla program som sänds ut,
givetvis på de villkor som programföretaget ställer
för tillgång till programmen.
Men när regeringen meddelar sina tillstånd ställer
man krav på kryptering. Då ställer man krav på ett
system som innebär att tittarna måste köpa program-
kortet för att kunna ta del av de olika programmen,
inte på de villkor som programföretagen ställer upp,
utan på de villkor som staten ställer upp för krypte-
ringen.
Det här innebär också att man ställer krav på de
statliga monopolbolag som skall svara för de här
tjänsterna. Det är Teracom AB och Senda AB som
skall svara för den tekniska samordningen. Jag ser
inte någonstans i radio- och TV-lagen möjligheter för
staten att ställa som villkor att vissa bolag skall stå för
de här tjänsterna. Jag tycker att det är extra besväran-
de när de här villkoren innebär att det är statliga mo-
nopolbolag som ges en möjlighet att bygga upp de-
taljerade kundregister, med detaljerade uppgifter om
kundbeteende och om tittarbeteende. Det handlar om
vilka program som tittarna väljer att köpa via pro-
gramkortet och i en framtid, med ett pay per view-
system, också om vilka enskilda program som dessa
tittare väljer att köpa och titta på.
Jag menar att Marita Ulvskog har gått långt utöver
såväl yttrandefrihetsgrundlagen som radio- och TV-
lagen när hon har meddelat tillstånden för digital
marksänd TV. Därför bör stark kritik riktas mot hen-
ne på denna punkt.</pre><pre>Anf.  194  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Ola Karlsson har nyss mycket välta-
ligt utvecklat varför vi reservanter är så kritiska mot
förslaget om digital TV. Jag vill bara i korthet sum-
mera mina egna åsikter.
Det handlar här om yttrandefrihetsbegränsningar.
Då är det självklart att de villkor som ett sändnings-
tillstånd har måste ha stöd i lag.
Radio- och TV-lagen hade vid tidpunkten för re-
geringens beslut en bestämmelse om att sändningstill-
stånd kan förenas med villkor om skyldighet att an-
vända viss sändningsteknik. Men i de tillstånd som
regeringen meddelat anges villkor som bl.a. handlar
om kryptering, åtkomstkontrollsystem och elektro-
nisk programguide. Det här är ju mycket avlägset från
frågor om att använda viss sändningsteknik. Därför
står inte regeringens beslut om sändningstillstånd för
digital TV i överensstämmelse med bestämmelserna i
radio- och TV-lagen enligt den lydelse som gällde vid
tidpunkten för regeringens beslut.
Det är två frågor som är av central betydelse i det
här sammanhanget. Den första frågan är: Har rege-
ringen haft stöd för den i tillstånden angivna begräns-
ningen i fråga om programinnehållet? Den andra
frågan är: Har regeringen haft stöd för den i tillstån-
den angivna begränsningen i fråga om samverkan?
När det gäller den första frågan är svaret att det
inte är förenligt med gällande lagstiftning att i sänd-
ningstillstånd för digital TV reglera vilken typ av
program som respektive programföretag skall ha i sitt
utbud. Det här går tillbaka till radio- och TV-lagen
som i sin tur är kopplad till yttrandefrihetsgrundlagen,
som talar om redaktionellt oberoende.
Beträffande den andra frågan, om regeringen haft
stöd för den i tillstånden angivna begränsningen i
fråga om samverkan, är det så att regeringens villkor
innebär att vissa samverkansfrågor skall skötas av de
statligt kontrollerade bolagen Senda AB och Teracom
AB. Det här ger verkligen de statligt kontrollerade
bolagen en mycket stark monopolställning.
Dessutom kommer Senda AB att få möjlighet att
bygga upp ett omfattande kundregister genom acces-
skorten. Risken är också att det ger Senda full insyn i
enskilda konsumenters tittarvanor. Det leder till risk
för ett betydande integritetsintrång.
Den här frågan tog vi upp med Marita Ulvskog i
samband med utfrågningen. Jag tycker nog att hon
visade sig mycket okänslig för problemet när det
gällde intrången i den personliga integriteten. Det
gjorde mig mycket betänksam.
Fru talman! Det är alltså inte förenligt med gäl-
lande lagstiftning att i sändningstillstånden för digital
TV reglera vilken typ av program som respektive
företag skall ha i sitt utbud. De tillstånd som rege-
ringen meddelar innebär dessutom krav på ett ensi-
digt programutbud för vissa programföretag snarare
än krav på mångfald, såsom Ola Karlsson också har
utvecklat det. Med detta vill jag instämma i reserva-
tionen.</pre><pre>Anf.  195  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Ola Karlssons anmälan av kulturmi-
nister Marita Ulvskogs handläggning av utbyggnaden
av digital TV via det markbundna nätet inleds med
följande mycket franka påstående: "Digital TV i
marknätet framstår allt tydligare som socialdemokra-
ternas verktyg för att cementera en stark politisk
kontroll över TV-mediet." Jag fortsätter att läsa ur
anmälan: Utan hänsyn till yttrandefrihetsgrundlagen
och Radio- och TV-lagen har Marita Ulvskog i sin
iver att styra och reglera fördelat tillstånd.
Redan i sin inledning av anmälan slår moderaten
Ola Karlsson fast hur det är. Då kunde man ju låta bli
prövningen och granskningen, för det är ju mer ett
politiskt ställningstagande.
Jag citerar igen vad han skriver: " - - - verktyg
för att cementera en stark politisk kontroll - - -."
Utskottet har alltså att pröva detta. Utskottet har efter
denna prövning funnit att frågan om det digitala TV-
nätets utbyggnad har prövats i denna kammare vid
flera tillfällen och i konstitutionsutskottet vid flera
tillfällen. Vid varje tillfälle har det funnits stora breda
parlamentariska majoriteter där fler än socialdemo-
krater varit med. Kristdemokrater, centerpartister,
vänsterpartister och miljöpartister har uppenbarligen
tyckt att det här har varit en riktig väg.
Hur jag än försöker anstränga mig att titta i de so-
cialdemokratiska medlemsregistren återfinner jag
varken Ingvar Svensson eller Åsa Torstensson där,
hur gärna jag än skulle vilja införliva dem i vår ge-
menskap. De är väl inte något verktyg för socialde-
mokratisk maktpolitik. Där faller Ola Karlssons första
påstående.
För det andra framgår det tydligt av utskottets
skrivning på s. 67 längst ned att det i 3 kap. 2 § första
stycket i yttrandefrihetsgrundlagen står: "- - - får
rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom
tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter
om tillstånd och villkor för att sända."
Det var således tillåtet med villkor och koncessio-
ner. Det är alltså inget brott mot den lagen.
För det tredje står det tydligt och klart i utskottets
skrivning på s. 68 att enligt radio- och TV-lagens
3 kap. 2 § sjunde stycke "kan villkor för sändnings-
tillstånd avse skyldighet att använda viss sändnings-
teknik."
Det är således tillåtet, och själva vitsen är att man
kan välja viss teknik. Och det har gjorts.
För det fjärde står det på s. 70 att enligt "3 kap.
2 § 13 radio- och TV-lagen får villkor för sändnings-
tillstånd avse skyldighet att sända ett mångsidigt
programutbud". Detta mångsidiga programutbud har
tillförsäkrats genom att programföretagen, de ansö-
kande, har inkommit med en inlaga som till största
delen har godkänts och som sedan skall granskas av
andra instanser än regeringen.
Därmed faller samtliga de invändningar som Ola
Karlsson har haft. Det är därför som vårt utskott inte
har funnit någon anledning att utveckla vårt ställ-
ningstagande. Det fanns ingen anledning att göra
något annat ställningstagande än det vi har gjort.
Ola Karlssons anmälan förbleknar. Jag ser hans
anmälan, och även uppföljningen på anmälan, som en
partipolitisk inlaga med ideologisk udd riktad mot de
beslut, baserad på breda majoriteter, som antagits i
denna kammare. Det må vara honom helt tillåtet. Ola
Karlsson och jag har på samma grundvalar haft den
debatten förut i kammaren. Vi får säkert återkomma
till den debatten.
Det finns ingenting i utskottets granskning som
har befunnits vara av den arten att man kan kritisera
Marita Ulvskog för handläggandet. Sedan kan Ola
Karlsson ha andra politiska bevekelsegrunder och i
det längsta vilja försvåra eller stoppa upp processen.
Då tar han också strid med betydligt bredare parla-
mentarisk grupperingar än bara socialdemokrater.</pre><pre>Anf.  196  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! När nu Kenth Högström och konsti-
tutionsutskottet uppenbarligen så noggrant och gedi-
get har gått igenom anmälan och gällande regler och
villkor i radio- och TV-lagen och yttrandefrihets-
grundlagen, kan väl Kenth Högström hjälpa mig och
tala om var han i radio- och TV-lagen hittar stöd för
att i tillstånden sätta villkor för vilka bolag som skall
sköta olika tekniska tjänster. Hjälp mig! Jag har inte
hittat något stöd någonstans.
Sedan var det frågan om innehållet i programmen.
Där glömde Kenth Högström att citera YGL:s stad-
gande om att det är den som sänder programmen som
självständigt avgör programinnehållet. Men jag vill
ändå fråga Kenth Högström följande.
Villkoren för Canal + innehåller krav på att lång-
filmer, sport, dokumentärprogram och barnprogram i
betydande omfattning skall ingå i sändningarna. Me-
nar Kenth Högström att detta är ett krav på ett mång-
sidigt programutbud för Canal +? Menar Kenth Hög-
ström att det är det innehållet som är mångsidighet?
Om det är så, har man uppfyllt kraven i radio- och
TV-lagen. Det handlar om mångsidighet i ett TV-
program.
Har man raderat ut innehåll av nyheter och under-
hållning? Skall de inte ingå i kravet på mångsidighet?
Hjälp mig, Kenth Högström, att guida mig i den här
materien som du uppenbarligen har studerat så nog-
grant.</pre><pre>Anf.  197  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det var länge sedan jag hörde Ola
Karlsson så ödmjuk att han ber om hjälp med tanke
på hans egna mycket tekniska kunnande. Jag skall
försöka bidra till den klokskapen.
Återigen är svaret på din första fråga: Enligt
3 kap. 2 § sjunde stycket i radio- och TV-lagen såsom
den var utformad 1996 i dess lydelse före den 1 feb-
ruari 1999, kunde villkor för sändningstillstånd avse
skyldighet att använda viss sändningsteknik. Det var
meningen att man skulle kunna uppfylla vissa teknis-
ka villkor. Men sedan valde de samverkande pro-
grambolagen själva distributionsformer därutöver.
Ola Karlsson sitter själv i Digital-TV-kommittén och
har all anledning att erinra sig de diskussioner som
har varit där.
Jag skall låta vara osagt huruvida de programtab-
låer som de sökande företagen har lämnat in omfattar
tillräcklig mångsidighet. Det är en subjektiv bedöm-
ningsfråga. Vi är inte här för att granska den delen i
det hela. Det är möjligt att vi skall ha en skönhets-
kommitté som skall granska innehållet i det program-
företagen har lämnat in. Totalt sett är detta garanti för
mångsidighet.
Jag ser ingenting som hindrar företagen att ut-
veckla sin verksamhet enligt deras egna intentioner.
Det finns inte heller någon möjlighet för regeringen
att ingripa repressivt i deras företagsamhet.</pre><pre>Anf.  198  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Man måste vara generös med tolk-
ningen om man säger att villkoret "använda  viss
sändningsteknik" också medger att regeringen kan
föreskriva att det är ett statligt monopolbolag som
skall sköta en viss syssla. Det är fråga om att bygga
upp ett omfattande integritetskränkande register, som
också regeringen själv är medveten om kommer att ha
ett problematiskt innehåll. Regeringen skrev själv i
propositionen om digital-TV att problemen kan gälla
tillgång till känslig information, t.ex. om kunder och
kundbeteenden, dvs. vilka program de tittar på.
Detta löser man genom att i tillstånden föreskriva
att det är ett statligt monopolbolag som skall sköta det
hela. Kenth Högström rangerar in detta under benäm-
ningen "använda viss sändningsteknik". Jag har lite
svårt att se det så.
Med hjälp av Kenth Högströms bedömningsfrågor
av programinnehållet blir det i praktiken möjligt för
staten och kulturministern att reglera fram praktiskt
taget varje tänkbart programinnehåll - nästan allt är
en fråga om mångsidighet.
Vi kan säga att villkoren för Canal +, TV 8, Ka-
nal 5 eller TV 3 är krav på mångsidighet. Då blir det
snart möjligt för staten att reglera vad alla de olika
programmen skall innehålla. Det stämmer inte med
kraven i yttrandefrihetsgrundlagen.</pre><pre>Anf.  199  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Den tidigare radio- och TV-lagen som
föregick den nyss gällande och den nu gällande
byggde på att ingå avtal med de sändande företagen.
Nu ger man tillståndsvillkor. De tillståndsvillkoren
kan vara - och skall vara - sändningsteknik med
tekniska villkor som bygger på samverkan mellan de
företag som upptar vårt dyrbara frekvensutrymme.
Jag kan hålla med om att denna lagstiftning, som
har förändrats många gånger, och som är oerhört
komplicerad, kan vara svår att bedöma. Det är ingen
som sticker under stol med det. Det är heller ingen av
de utskottstjänstemän som har varit oss behjälpliga
som har klart och tydligt sagt att detta står i strid med
lagen. Tvärtom! Tydligen har lagen varit menad att
användas på detta sätt. Jag känner inget tvivel på den
punkten. Det har jag sagt till Per Unckel tidigare. Han
har deltagit i debatten varje gång, till skillnad från
Ola Karlsson som bara har deltagit vid två tillfällen.
Sedan var det frågan om "skönhetsrådet" eller de
som skall granska vad som sändas skall. I stort sett
samtliga programföretag har varit nöjda med de vill-
kor de har erhållit.
Varför göra så stort nummer av detta, om det inte
vore för helt andra politiska syften, nämligen att för-
söka stoppa utbyggnaden av den digitala TV-
satsningen via det markbundna nätet? Det är det som
det egentligen handlar om. Ola Karlsson må förlåta
mig, men jag är säker på att vi om några månader har
en ny debatt med samma innehåll och kring samma
ideologiska stridsteman och att Ola Karlsson hela
tiden kommer att hitta nya infallsvinklar för att förse-
na processen.</pre><pre>Anf.  200  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag kan göra mitt inlägg relativt kort,
eftersom Kenth Högström på ett utomordentligt väl-
taligt sätt har företrätt utskottets synpunkter. Jag vill
bara markera att vi ser väldigt likartat på den här
frågan.
Jag vill emellertid notera ett par saker i den höger-
reservation som Moderaterna och Folkpartiet står
bakom. Ola Karlsson upprepar det också här. Det
sägs att regeringen skall styra varje tänkbart pro-
graminnehåll när den ger väldigt breda tillstånd. Det
låter på Ola Karlsson precis som om Marita Ulvskog
skulle bestämma varenda film eller innehållet i vart-
enda barnprogram som Canal + visar. Det är inte alls
fråga om detta.
Det som de har ansökt om att få sända får de i hu-
vudsak sända. Undantaget var möjligtvis att de inte i
betydande grad skulle behöva sända erotisk film; det
togs inte med i villkoren. Det finns däremot ingenting
i de här villkoren som hindrar dem att sända erotisk
film. Det står bara att barnprogram, sport, långfilm
osv. skall ingå i betydande grad, vilket de själva vill.
Deras yttrandefrihet är på intet sätt beskuren. Att säga
det är att se spöken där inga spöken existerar.
Det är samma sak med den polemiska tonen, att
man försöker slå på regeringen, som också återfinns i
slutet av reservationen. Man skriver att under utfråg-
ningen sade Ulvskog - jag skall inte diskutera om det
är rätt i sak - att regeringen inte kan ingripa mot ett
programföretag om det inte följer tillståndet utan
sänder andra program utöver tillståndet. Det är ju
väldigt generöst av ministern. Regeringen har alltså
ingen avsikt att ingripa ens om programföretagen inte
följer tillstånden utan ger sina tillstånd en ännu vidare
tolkning.
Då skriver man så här i reservationen, vilket man
vill att vi skall besluta: "Uttalandet kan enligt utskot-
tets mening ses som ytterligare tecken på regeringens
tendens att styra radio- och TV-verksamheter utan
stöd i lag."
Här ger ju ministern radiokanalerna en mycket
långtgående frihetsförklaring, och då säger man att
det är ett tecken på att hon vill styra ännu mer. Tala
om bristande logik! Tala om att försöka hitta anled-
ningar till kritik av regeringen där sådana anledningar
inte finns!
Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan
på den här punkten.</pre><pre>Anf.  201  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist instämde i väldigt
mycket av Kenth Högströms anförande. Jag kan då
passa på att ställa samma fråga till Kenneth Kvist
som till Kenth Högström för att få höra om jag kan få
ett svar från Kenneth Kvist. Var i radio- och TV-
lagen hittar man stöd för att i tillstånden reglera vilka
bolag som skall sköta de tekniska tjänsterna? Var i
radio- och TV-lagen hittar man stöd för att ett statligt
monopolbolag, Senda AB, skall bygga upp ett om-
fattande kundregister och därmed också ett register
över tittarvanor?
Kenth Högström sade att det var en fråga om
sändningsteknik, och jag måste säga att jag har
mycket svårt att se att ett val av bolag skall ingå i
formen av sändningsteknik. Var i radio- och TV-
lagen hittar Kenneth Kvist stöd för detta?
Sedan skulle jag också vilja en ställa fråga, inte
om villkoren för Canal + utan om villkoren för Kun-
skaps-TV. Det står att utbildnings- och bildningspro-
gram skall i betydande omfattning ingå i sändningen.
Jag vill ställa frågan: Är detta ett villkor om ett mång-
sidigt programutbud? Ja eller nej!</pre><pre>Anf.  202  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! På den sista frågan svarar jag: Ja, det
är mångsidigt. Utbildningsprogram skall ingå. Ut-
bildning kan vara utbildning i musik, sport, biologi
och matematik. Det kan vara utbildning i konsten att
spela på hästar. Det kan vara utbildning i engelska,
franska och tyska. Det kan vara utbildning i historia
och vad som helst. Det är ganska brett. Det är inga
villkor att de skall ha en viss utbildning med ett visst
ideologiskt innehåll eller något sådant, utan de skall
satsa på utbildning. Det är likadant med folkbildning.
Det är oerhört brett.
En kanal som kallar sig kunskapskanal och alltså
vill ha möjlighet att sända just folkbildande och utbil-
dande program får tillståndet att i väsentlig grad sän-
da bildande och utbildande program.
Då vrider ni det därhän, att när man beviljar detta
tillstånd skär man i yttrandefriheten. Det är en kon-
stitutionell granskning som vi gör här, och vi måste
vara lite seriösa.
På den första frågan vill jag svara att det här bola-
get är en överenskommelse mellan de parter som har
erhållit sändningsbidragen, och den har lett fram till
att man har kommit överens om i vilken företagsform
detta skall skötas.
I övrigt har jag ingen anledning att upprepa Kenth
Högströms svar på den frågan, vilket var utomor-
dentligt klargörande. Jag vill inte bli använd som en
bricka av Ola Karlsson när han försöker påstå att svar
som han har fått icke var svar.</pre><pre>Anf.  203  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har ingenting emot att Kunskaps-
TV fick tillstånd att sända i det digitala marknätet.
Det jag ifrågasätter är om regeringen har möjlighet att
i tillståndet för Kunskaps-TV reglera innehållet i
programmen. Där finns det enligt radio- och TV-
lagen möjlighet att ställa villkor om ett mångsidigt
programutbud. Jag menar att ett villkor om att utbild-
nings- och bildningsprogram i betydande omfattning
skall ingå i sändningarna inte med någon rimlighet
kan sägas vara ett villkor om mångsidigt programut-
bud.
Om man vill, som Kenneth Kvists parti och andra
partier här i riksdagen, kraftigt reglera innehållet i
programmen på politisk väg får man väl först göra en
ändring av radio- och TV-lagen, och möjligen i ytt-
randefrihetsgrundlagen, och sedan återkomma med en
stark reglering. Det vore det konstitutionellt riktiga att
göra, inte att smyga igenom förändringar som man
politiskt vill göra men ducka för de förändringar i
lagen som borde vara nödvändiga.</pre><pre>Anf.  204  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Två gånger i den sista repliken, som
var 1 minut och 52 sekunder, sade Ola Karlsson att vi
vill reglera innehållet i programmen, när Kunskaps-
TV får tillstånd på grundval av att de i betydande
grad skall sända utbildnings- och bildningsprogram.
Men i vilka program är innehållet reglerat? Ett pro-
gram är t.ex. svenska för nybörjare.
Ett program kunde ha t.ex. rubriken 1600-talets
historia. Det kunde ha rubriken Moderat politik under
1900-talet vad avser införande av demokratiska fri-
och rättigheter, eller vad som helst. Ingen har reglerat
innehållet i något av dessa avseenden i något enda
program med de beslut som är fattade. Det enda är att
regeringen på viss grund inom vida ramar har gett
tillstånd till vissa företag att sända digital-TV i
marknätet.
Detta är påståenden som är helt sanslösa, helt
gripna ur luften som bara är någon sorts konstruerade
behov av att markera och misstänkliggöra regeringen
och en minister. Detta måste enligt min mening be-
stämt tillbakavisas.</pre><pre>Anf.  205  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Först vill jag säga att jag i allt väsent-
ligt delar det Kenneth Kvist nyss anförde som exem-
pel på det breda programutbud som även innefattas av
ett till synes smalt begrepp som Utbildnings-TV.
Eftersom Ola Karlsson i sitt replikskifte med
Kenneth Kvist apostroferade mig vid tre tillfällen
med samma fråga måste jag få ställa två frågor till
Ola Karlsson. Nu har vi i utskottsmajoriteten, bestå-
ende av samtliga partier utom Moderaterna och Folk-
partiet, försökt besvara de frågor han ställt vid uppre-
pade tillfällen. Det går att ta del av texten. Vi har
svarat på Ola Karlssons frågor i replikskiftena. Ändå
är han inte nöjd. Då måste jag frågan honom: I vilket
stycke i radio- och TV-lagen kan Ola Karlsson utläsa
att det skulle vara omöjligt att starta sådana samver-
kansbolag som Senda? Var någonstans förhindras
bildandet av Senda i radio- och TV-lagen? Det är den
ena viktiga frågan.
Den andra frågan är att utskottet med hjälp av ut-
omordentligt kunnig personal varit oss behjälpligt och
lotsat oss igenom dessa mycket svåra och komplice-
rade lagstiftningsfrågor. Vi har inte fått tillräcklig
grund för att finna att ministern har gjort något fel.
Ändå tjatar Karlsson att det är ett fel av ministern.
Nej, jag tycker att detta är en partipolitisk pamflett
från Ola Karlsson och har ingenting med gransk-
ningsärendets slutförande att göra.</pre><pre>Anf.  206  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Möjligen är det därför att jag just har
läst majoritetens uttalande i betänkandet som jag får
ställa så många frågor. Det är ganska snabbläst. Det
står:
"Granskningen föranleder inget uttalande från ut-
skottets sida."
Det andra är recittext, en beskrivning av gällande
lagar och regler och en beskrivning av anmälan och
utfrågningen av statsrådet. Då kan man lugnt konsta-
tera att utskottsmajoriteten är ganska kortfattad.
Sedan till radio- och TV-lagen. Nej, det finns ing-
et hinder där för att bilda ett bolag av typen Senda
AB. Det som regleras i radio- och TV-lagen på den
här punkten är vilka villkor som får finnas i tillstånd
för att sända ett program. Program i radio- och TV-
lagens mening är SVT 1, SVT 2, TV 3, TV 4 eller
kanal 5 och allt vad de heter. Program är programfö-
retagets totala verksamhet, inte ett enskilt litet tims-
långt program. Det är detta debatten gäller: Vilka
villkor får staten sätta upp för ett programföretag och
dess verksamhet?
Det finns icke i de 13 punkterna möjlighet att fö-
reskriva att ett visst bolag skall sköta en viss verk-
samhet. Det finns icke där. Det är möjligt att Kenth
Högström skulle vilja ha en punkt 14, men då får man
se till att ändra radio- och TV-lagen så att det blir
möjligt.</pre><pre>Anf.  207  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! För sista gången, hoppas jag, i den
här debatten konstaterar jag att Ola Karlsson egentli-
gen är ute efter någonting helt annat än att konstruk-
tivt delta i granskningsdebatten av det ärende som
Ola Karlsson ger upphov till. Det må vara, vi får
återkomma till det.
På inget sätt finns det någonstans i radio- och TV-
lagen, vare sig i den förra eller nu gällande TV-lagen,
någonting som hindrar att samverkande programfö-
retag gör som de har gjort. Ingenstans hindras detta.
Jag konstaterar att Ola Karlsson inte kan föra i bevis
att Marita Ulvskog på denna punkt har föregripit eller
brutit mot en lag.
Jag skulle vilja säga så här efter att ha lyssnat på
Ola Karlsson vid flera tillfällen där han orienterar sig
in i de tekniska detaljerna - han verkar tjusad av
tekniken, av möjligheterna att använda tekniken:
Borde inte Ola Karlsson använda energin i Digital-
TV-kommittén, i stället för att ge upphov till en sådan
här debatt för tredje eller fjärde gången på samma
tema?</pre><pre>Anf.  208  OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det vi granskar i den här frågan är
Marita Ulvskogs beviljande av tillstånd till det digi-
tala marknätet. Vi granskar inte vilka överenskom-
melser olika programföretag har gjort med varandra,
utan det vi granskar är de villkor om Marita Ulvskog
har ställt upp i tillstånden. Där finns det bland till-
stånden ord som att Teracom skall handha den tek-
niska driften av multiplexering, att Senda skall bygga
upp, installera och vidmakthålla detta system m.m.
som villkor för tillståndet att sända i det digitala
marknätet. Då hamnar vi i radio- och TV-lagens ka-
talog över vilka villkor som staten faktiskt får ställa
upp.
Regeringen skrev själv i proposition 1995/96:160
där Marita Ulvskog var med: Några andra villkor för
rätten att sända skall regeringen inte få ställa.
Vi diskuterar inte vilka överenskommelser de oli-
ka programbolagen har gjort sinsemellan. Vi diskute-
rar de villkor som tillstånden är förenade med och
den lag som faktiskt styr detta.
Näringsminister Anders Sundströms befattning med
ett ärende om statligt stöd till SCA (avsnitt 2.7)</pre><pre>Anf.  209  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Om jag tidigare upptagit alltför
mycket av kammarens tid - jag misstänker att några
tycker det - skall jag försöka förkorta mitt anförande
något i det här ärendet.
Det här ärendet handlar om att SCA fått statligt
stöd för att bygga om sågen i Munksund i Piteå. Det
är ett ärende där departementet och regeringen själva
anger att statsrådet Anders Sundström har varit jävig.
Föreligger det jäv i ett ärende skall ett statsråd inte
delta i hanteringen eller handläggningen av ärendet.
Av de handlingar som vi fått in till utskottet är det
mycket lätt att konstatera att ärendet initierades i
departementet av Anders Sundström själv. Det är lätt
att hitta dessa uppgifter i Näringsdepartementets egen
PM. Ärendet checkades av med departementsled-
ningen innan man gick tillbaka till SCA och sade:
Kom in med en formell ansökan.
Jävsfrågor är besvärliga. De är också viktiga, ef-
tersom de berör förtroendet för det politiska systemet
och för tilltron till ovälden hos regeringen och myn-
digheterna. Därför finns det en skyldighet att noga
pröva jävsfrågan i varje enskilt fall.
Här är det departementet självt som har konstate-
rat jäv för Anders Sundström. Trots detta har statsrå-
det deltagit i hanteringen och i beredningen av ären-
det, och för detta kan han inte undgå viss kritik.</pre><pre>Anf.  210  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Man kan givetvis ha synpunkter på
det rimliga i att börsnoterade företag med mångmil-
jardomsättning och miljardvinster kan ansöka om
statliga bidrag för sina investeringar. Men nuvarande
lagstiftning är nu sådan att både SCA och andra stora
företag kan göra det.
Man kan ha synpunkter på det rimliga i att på
myndigheters och ytterst regeringens bord lägga av-
göranden om vilken av två lokaliseringsorter som
skall prioriteras. Men nuvarande regelverk är nu så-
dant att detta är fullt möjligt.
Man kan ha synpunkter på att regeringen kan
komma fram till andra slutsatser än de vad de re-
missinstanser som har beretts tillfälle att yttra sig har
gjort. Men lagstiftningen utgör därvidlag inget hinder
för att regeringar gör andra bedömningar än remissin-
stanserna.
Man kan ha synpunkter på själva sakfrågan, näm-
ligen om det var rätt att förorda Munksund före t.ex.
Holmsund. Men den frågan har vi i KU inte granskat
och äger inte heller någon bedömningskompetens för.
Däremot kan - och skall - vi i utskottet granska
huruvida dåvarande näringsminister Anders Sund-
ström har försökt påverka beredningen av SCA:s
lokaliseringsbidragsansökan under den tid som förflöt
innan ärendet lämnades över till Arbetsmarknadsde-
partementet, eftersom Anders Sundström förklarade
sig jävig på grund av sin mantalsskrivningskommun,
Piteå, där ju Munksund är beläget.
Utskottet har vid sin granskning inte funnit nå-
gonting att anmärka på den punkten. Till skillnad från
Ola Karlsson och reservanterna vill jag understryka
att vi inte fann något märkligt i denna hantering.
Men jag vill gärna foga tre högst personliga
kommentarer till denna granskningsuppgift.
För det första: Det ligger i det politiska uppdra-
gets natur att påverka. I synnerhet bör ju en minister
försöka påverka.
För det andra: Det borde inte vara en jävsfråga om
man bor på ett ställe som berörs av ett beslutsfattan-
de. Ingen hör talas om att t.ex. ministrar bosatta i
Stockholmstrakten förklarar sig jäviga när stora in-
frastrukturella beslut med stor inverkan på huvud-
stadsområdet fattas, ingen.
För det tredje: I själva sakfrågan tycker jag att
man gjorde rätt. Man valde Munksund före Holm-
sund.
Detta var tre personliga kommentarer till en
granskning som i övrigt inte var enkel, som innehöll
väldigt många svåra passager, men som ändå landade
i en bred utskottsmajoritet, där vi kom fram till att vi
inte riktar någon kritik mot Anders Sundströms
handläggning.
Jordbruksminister Annika Åhnbergs handläggning av
ett ärende om jakträtt (avsnitt 2.9)</pre><pre>Anf.  211  INGER RENÉ (m):
Fru talman! Nu har vi kommit till avsnittet för-
bluffande ärenden. Det handlar alltså om jakträtten.
I Svenska Turistföreningens senaste årsbok står
det att läsa: "I Jämtland kan naturen kännas påträng-
ande. Skogen, fjällen och vattnen är ständigt närva-
rande." Förr var de frostiga vindarna katastrofala. På
1800-talet radade nödåren upp sig. Klimatet var extra
besvärligt under en längre period. Så illa var det att
Karl XI tidigare vid en resa genom Jämt-
land/Härjedalen lär ha sagt: "Av Jemteland är intet att
göra." Han tyckte helt enkelt att klimatet var för kärvt
och livet för hårt. Men många härdade ut. De klarade
livhanken och själen tack vare jakt och fiske - de
gamla näringarna som en gång lockade människor till
Norrlands inland.
Att älgjakten haft mycket stor betydelse vittnar
inte minst hällristningarna om och också den stora
mängd fångstgropar för älg som man har hittat sär-
skilt i Jämtland/Härjedalen. Såväl Jämtland som
Gästrikland har en älg i sina landskapsvapen och
Lappland har en jägare i sitt.
Jakt och fiske har alltså spelat och spelar fortfa-
rande en mycket stor roll för de allra flesta i Norr-
lands inland. Ingen kan undgå att märka det när det är
älgjaktstider. Åtskilliga arbetsplatser tvingas stänga
under den första närmast heliga älgjaktsveckan.
I många familjer svarar älgjakten för en stor del
av årets köttbehov, men för de allra flesta ligger det
största värdet i upplevelsen. Rekreationsvärdet är
enormt och säkerligen våldsamt underskattat av oss
som bor lite längre söderut.
I ljuset av det stora värde som jakt och fiske har
för ortsbefolkningen i Norrlands inland är handlägg-
ningen av f.d. jordbruksminister Annika Åhnberg när
det gäller stärkandet av jakträtten för Idre sameby
oförklarlig och oförsvarlig.
Den av regeringen givna rätten för samebyn att
utnyttja mark sammanfaller med det område som
staten tidigare upplåtit till 23 jaktlag. Under remissar-
betet informerades statsrådet om statens upplåtelse-
avtal med jaktlagen, men man beaktade inte de jakt-
rättigheter som staten redan hade upplåtit. Som en
konsekvens av detta föreligger nu två skilda jakträtter
inom samma område, och detta kommer att bli före-
mål för en civilrättslig behandling.
Statsrådet säger sig inte ha varit informerad om att
jakträtt sedan gammalt upplåtits i området. Såväl
Länsstyrelsen i Dalarna som Älvdalens kommun har
emellertid i sina remissvar talat om de konflikter som
kan komma att uppstå gällande jakten.
Älvdalens kommun uppvaktade också departe-
mentet och dåvarande jordbruksministern i denna
fråga den 14 januari för två år sedan. Det kan för
övrigt noteras att den skrivelse som då överlämnades
inte återfinns i departementets akt i ärendet, men den
är alltså riktad till Jordbruksdepartementet, Same-
och jordbruksenheten. I denna skrivelse säger man
mycket tydligt dels att man i Älvdalens kommun är
positiv till att rennäringen är etablerad i kommunen,
dels att man anser att den skall bedrivas inom det
regelverk som stipuleras i de s.k. Kungabreven, och
där kan inte dubbla jaktupplåtelser förekomma.
Annika Åhnberg har för övrigt i en utfrågning ve-
rifierat att frågan om jakt diskuterades. I och för sig
vore det egendomligt annars, eftersom det var skälet
till att Älvdalens kommun ville göra en uppvaktning.
Kunskapen om jakt i området måste ha funnits hos
departementet.
Regeringen har enligt min mening berett ärendet
felaktigt och ofullständigt. Felaktigt därför att den
remiss som skickades ut rörde att rättigheterna för
medlemmarna i Idre sameby att jaga och fiska skulle
stärkas inom ramen för rennäringslagen. Där kan
dubbla jaktupplåtelser förekomma.
Det kan konstateras att beslutet så småningom
kom att avse en helt annan rättslig fråga, nämligen att
staten i egenskap av markägare upplåter rätt att jaga
och fiska.
Detta förhållande gjorde att de remissinstanser
som svarade på regeringens remiss svarade på en
fråga som hade med rennäringslagen att göra, men
beslutet blev ett annat.
Ärendet är också berett på ett ofullständigt sätt.
Regeringen menar sig inte ha fått tillräcklig informa-
tion i vad mån det fanns eller inte fanns upplåtelse för
jakt och fiske i området.
Eftersom detta är, vilket jag har försökt säga, en
mycket stor och brinnande fråga inte minst i Norr-
lands inland, och eftersom den alltid är aktuell när det
gäller utvidgning av samebyarnas rättigheter, är det
inte troligt att man på departementet inte insåg att
problematiken faktiskt fanns.
I denna skrivelse från Älvdalens kommun står
också: "Det förhållande som i dag finns beträffande
jakt och fiske i området fungerar bra.- - - Relatio-
nerna mellan samer och övriga ortsbor kommer med
stor sannolikhet att leda till konflikter om förhållan-
det som är i dag förändras."
Man säger också att man stöder de remissvar som
inkommit från Naturvårdsverket, Fastighetsverket
och Länsstyrelsen i Dalarna. De tar alla upp samma
inställning till problematiken som Älvdalens kom-
mun.
I båda dessa avseenden - att det är felaktigt och
att det är ofullständigt- har inte regeringen och Anni-
ka Åhnberg uppfyllt de åligganden som ankommer på
regeringen enligt beredningstvånget i regeringsfor-
men.
Vi vet alla att samutnyttjande mellan samebyar
och ortsbefolkning av markerna i Norrlands inland på
många håll väcker mycket starka känslor. I det ljuset
är den ovarsamma, felaktiga och ofullständiga bered-
ningen av ärendet alldeles oförsvarlig.
Vi menar att Annika Åhnberg inte kan undgå kri-
tik för sin handläggning av ärendet. Däremot yrkar
jag inte på godkännande av anmälan i reservation 1
som finns i detta ärende, även om jag naturligtvis
ställer mig bakom den. Men för att vinna tid i kam-
maren avstår jag från att yrka det.</pre><pre>Anf.  212  INGVAR SVENSSSON (kd):
Fru talman! Enligt 25 § rennäringslagen får med-
lem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar
av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller
lappmarkerna när renskötsel är tillåten där.
Rätten till jakt och fiske ingår alltså som en del av
renskötselrätten. Rätten enligt 25 § är inte begränsad
till jakt eller fiske för husbehov utan gäller även för
jakt och fiske till försäljning.
Samernas rätt för medlem i sameby att jaga och
fiska gäller statlig, kommunal och privatägd mark.
Det finns således en dubbel jakt- och fiskerätt på
utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under
den tid renskötsel är tillåten där. Markägaren har den
jakt- och fiskerätt som följer av äganderätten, och
samernas jakt- och fiskerätt ingår i renskötselrätten.
Nu hör till historien att rättigheterna är begränsade
just för Idre sameby. Därför hemställde Länsstyrelsen
i Jämtlands län den 26 juni 1996 hos regeringen att
medlemmarna i Idre sameby skulle ges samma rätt till
jakt och fiske inom samebyns åretruntmarker som
tillkommer andra samebymedlemmar i landet enligt
25 § 1 st. rennäringslagen.
Fru talman! Som det grundläggande motivet för
sin hemställan angav länsstyrelsen att Idresamernas
rättsliga ställning skulle stärkas inom ramen för ren-
näringslagstiftningen, och de skulle ges samma rät-
tigheter och förutsättningar vad gäller jakt och fiske
som tillkommer samerna i andra samebyar.
I beslut den 4 juni 1998 biföll regeringen hem-
ställan från Länsstyrelsen i Jämtlands län på det sättet
att medlem i Idre sameby gavs rätt att jaga och fiska
för husbehov och för avsalu på statens mark inom de
områden i Dalarnas län som upplåtits för renbete.
Fru talman! Problemet med detta beslut var dock
att det inte var det som remissbehandlats, utan remis-
sen avsåg jakträtt enligt rennäringslagen, inte en tra-
ditionell eller vanlig jakträtt.
Alltså: Regeringen får en framställan om beslut A,
och denna framställan A remissbehandlas. Regering-
en avvisar ett beslut enligt A och beslutar B utan att
remissbehandla beslut B. I den situationen inträffar en
jaktkrock.
För denna är regeringen förstås ansvarig, eftersom
den inte inhämtat behövliga upplysningar för att fatta
ett korrekt beslut B. Därför förtjänar Annika Åhnberg
kritik. Hon säger för övrigt i utfrågningen att hade
hon vetat om det faktiska jakträttsförhållandena hade
beslutet inte fattats.
Fru talman! Uppenbarligen fattades behövliga
upplysningar, som det står i regeringsformen.</pre><pre>Anf.  213  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Detta är ett mycket rörigt ärende. Det
handlar om att förre jordbruksminister Annika Åhn-
berg i sitt mycket lovvärda nit att skapa goda förhål-
landen för Idre sameby har åstadkommit ett felaktigt
beslut.
Det förvånar mig mycket att det har blivit det re-
sultatet. Annika Åhnberg förklarade vid utfrågningen
att det kanske t.o.m. var det ärende som hon lagt ned
sin största tid på. Det vill inte säga lite när det handlar
om en upptagen jordbruksminister. Hon var väldigt
engagerad i dessa frågor.
Att det då får till konsekvens att regeringen skick-
ar ut en remiss till remissinstanserna som kom att
gälla en helt annan rättslig fråga än den som rege-
ringen sedermera fattade beslut om är mycket be-
klagligt.
Det vittnar också om den dåliga information som
Annika Åhnberg som företrädare för departementet
försågs med från medarbetare och länsstyrelse om hur
de faktiska förhållandena är uppe i Jämtland.
Jag vill helt kort säga att jag delar den kritik som
man kan rikta mot Annika Åhnberg för att hon inte
har sett till att få de erforderliga upplysningar som
krävts för att föreslå regeringen ett riktigt beslut.
Det är extra viktigt att nu peka på detta. Vi vet att
konflikterna mellan samer och andra boende i de
områden där rennäringen är mycket viktig är väldigt
svåra. Det finns en risk att de ökar ännu mer.
Vi kommer så småningom att få diskutera ILO-
konventionen som gäller urbefolkningens rätt. Det
handlar i hög grad om samerna villkor. Med det vill
jag säga att det är väldigt angeläget att man klarar ut
de förhållanden som gäller beträffande rennäringen
och jakt- och fiskemöjligheterna.</pre><pre>Anf.  214  MATS BERGLIND (s):
Fru talman! I detta ärendet har föregående talare
ganska hyggligt redovisat för ärendegången. Jag
tänkte inte fördjupa mig så mycket i det. Vi har förut
haft en diskussion om beredningstvånget och hur ett
ärende skall beredas. I det här fallet har det verkställts
med en ordentlig remissomgång och annat.
Det man så här i efterhand kan konstatera är att
det är ganska väsentligt att remissinstanserna också
går igenom underlaget ordentligt och bemödar sig om
att ge så korrekta fakta som möjligt i sina remissvar.
Det är det som liksom har blivit den springande
punkten i det här ärendet, och det är ju ingen glad
över - minst av alla Annika Åhnberg själv. Men nu
granskar vi ju inte remissinstanserna och de olika
remissvaren. Vi har till uppgift att granska hur stats-
rådet har skött den här delen.
Det finns två huvudpunkter i det här, tycker jag,
som har gjort att saken hamnat i det läge som det har.
Det första är själva framställan från Länsstyrelsen i
Jämtlands län, som också remissbehandlades. Där står
det i en mycket viktig del i själva inlagan: Besked har
lämnats av förvaltande myndigheter att bymedlem-
mar inte kan påräkna älgjaktsupplåtelse i området
trots att betydande arealer i dag inte nyttjas för jakt.
Det var så att säga utgångspunkten, och det var det
underlaget som skickades ut till remissinstanserna.
När sedan de här remissvaren kom in var det ett
flertal remissinstanser som påpekade problematiken
med inte enbart älgjaktsrätten utan med jakträtterna
över huvud taget. Det har tyvärr varit ett väldigt känt
fenomen inte bara mellan samer och övriga när det
gäller jakt, utan det gäller de här jakträttsupplåtelser-
na över huvud taget. Det är känslig materia. Det rör
upp känslor som inte alltid, vill jag påstå, har att göra
med vem som har jakträtten var. Det kan också vara
helt andra saker. Det som också många tog upp var
att man var rädd för att om den här samebyn skulle få
denna jakträttsupplåtelse skulle det kunna påverka
samarbetet och klimatet över huvud taget i de här
bygderna.
Det fatala var att ingen påpekade att de här area-
lerna dessutom redan var utarrenderade. Ingen tog
upp det i remissvaren trots att det står i remissmateri-
alet från Jämtlands län att det finns outnyttjade jak-
tområden. Det var andra värderingar som gjordes och
andra ställningstaganden som låg till grund i remiss-
svaren när det gäller varför man var orolig för hur
denna jakträtt skulle uppfattas.
När sedan regeringen väl fattade ett beslut om att
ändå tillåta den här jakträttsupplåtelsen använde man
en annan metod. Man använde sig av en mer juridisk
upplåtelse av de marker som stod under statens förfo-
ganderätt. Men själva innebörden, att de skulle ha rätt
till jakt, var själva huvudpunkten för att underlätta
samebyns verksamhet i övrigt.
Sedan, när det här blev känt och de här konflik-
terna med att det redan var utarrenderat uppdagades,
har det varit många som har hävdat, även hittills i
dagens debatt, att ministern blev underrättad om de
här utarrenderade markerna. Men det finns som sagt
var inget sådant remissvar. Ett av de uppvaktande
kommunalråden, från Älvdalens kommun, säger att
han kanske inte uttryckligen talade om jakträttsupp-
låtelse, men det måste ha varit uppenbart.
Sådant kanske har hänt en och annan av oss andra
också. Vi kanske själva har varit så inne i sakförhål-
landet, i själva sakfrågan, och argumenterat utifrån
det, att vi kanske har glömt de elementära basfakta
som borde ha kommit fram. Men vi kan inte sträcka
oss så långt som att säga att bara för att ingen har
upplyst statsrådet om de här jakträttsupplåtelserna
och markerna som redan var utarrenderade har hon
brustit i handläggningen. Hur skall ett statsråd någon-
sin bli säker på att något inte dyker upp igen? När
remissförfarandet är klart och remissvaren har kom-
mit in - skall man då ifrågasätta detta, skicka ut det
en gång till och fråga: Är det verkligen sant? Jag tror
inte att någon tycker att vi skall jobba på det viset i
några andra frågor.
Det är sorgligt att det blev som det blev. Tack och
lov har ju, och det är ju hedrande för dem, de som har
fått den här upplåtelsen i samebyn inte utnyttjat den
för att inte strö mer salt i såren och ställa till osämja i
bygden. Det är väl i alla fall ett gott tecken i det här.
Alla andra tycker väl att det här inte är något roligt,
men så här kan det gå till när man inte är på sin vakt
när man skriver sina remissvar. Annika Åhnberg har
som statsråd handlagt det här ärendet på ett sätt som
jag inte tycker att det finns något att anmärka på.</pre><pre>Anf.  215  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Ja, så här kan det tydligen gå till. Men
så här får det inte gå till, särskilt inte när det gäller en
sådan här ömtålig fråga.
För det första - detta vet statsrådet, och det visste
departementet: Jämtlands län har ingenting att göra
med jakträttsupplåtelser i Idre kommun.
För det andra: Remissen som gick ut handlade om
rennäringslagen. När det gäller rennäringslagen regle-
ras jakten med automatik. Därför hade remissinstan-
serna ingen anledning att ta upp frågan när remissen
såg ut som den gjorde. Det är därför det här, när man
så småningom ändrade beslutet, borde ha gått ut på en
ytterligare remissomgång. Remissvaren var alldeles
självklara i förhållande till den remiss som skickades
ut.
För det tredje: Även om remissinstanserna svara-
de på remissen på ett adekvat sätt var det ändå en del
remissinstanser som tog upp detta med jaktfrågan,
t.ex. Naturvårdsverket, Fastighetsverket och Länsty-
relsen i Dalarna.
För det fjärde: Älvdalens kommun och två repre-
sentanter därifrån begärde att få komma och uppvakta
Annika Åhnberg. Det de ville prata om var just jak-
ten. Det är alldeles självklart att om de i denna fråga
vill prata om jakt är det den legala jakten det är fråga
om. Det är inte tjuvjakt de kommer och vill diskutera
med statsrådet. Det är den legala jakten.
Jag läste ju i talarstolen högt ur ett papper som
man lämnade till Jordbruksdepartementet men som av
någon anledning inte finns i akten - det kanske finns
någon annanstans på departementet. Där står det
tydligt att man är rädd för att en jakträttsupplåtelse -
med stor sannolikhet säger man t.o.m. - kommer att
leda till konflikter om förhållandena i dag förändras.
Utifrån detta undrar jag: Kan det vara möjligt att
statsrådet inte förstår att jakträttsupplåtelsen är en
bekymmersam fråga i detta ärende?</pre><pre>Anf.  216  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jo, precis den insikten hade Annika
Åhnberg. Det här var oerhört känsligt. Det var ju
ingen tillfällighet, och jag tror inte att hon på något
sätt ljög när hon sade det, att hon hade lagt ned
mycket arbete på att försöka lösa den här frågan på
grund av den känsliga art den hade. Jag menade inte
att det var tjuvjakt eller något annat det handlade om.
Det handlar om själva jakträtten över huvud taget och
den känsliga fråga det är.
Inger René säger att remissinstanserna inte hade
någon anledning att ta upp att det redan var utarren-
derad mark. Det är det som är själva poängen i det jag
läste upp. Det står i remissunderlaget att betydande
arealer i området i dag inte nyttjas för jakt. Det är ju
just om det är ett sakligt fel - som vi förstår det i
efterhand - i ett underlag som remissbehandlas som
man skall tala om vad som är rätt och riktigt. Då
borde också de som hade ansvaret och som visste hur
det var ha upplyst om att det här var utarrenderat.
Annika Åhnberg själv har sagt att hade hon fått
reda på det här skulle hon ha försökt omarbeta försla-
get och hitta en annan lösning. Hon ser ju också det
olyckliga i att det blev så här. Hennes goda vilja att
lösa detta för samebyn, att försöka hitta en lösning
som också accepterades av övrig ortsbefolkning i
området och att göra det möjligt att hitta denna lös-
ning har hon lagt ned mycket ambition på. Det kan
väl ingen ifrågasätta, för annars måste man ju mena
att hon uppsåtligt har vetat av något men inte tagit
med det i sin bedömning. Men något så allvarligt tror
jag inte att någon beskyller Annika Åhnberg för.</pre><pre>Anf.  217  INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag har tydligen inte varit tillräckligt
tydlig. I den remiss som gick ut talade man om att
detta skulle regleras enligt rennäringslagen. I rennä-
ringslagen finns det dubbla jaktupplåtelser - det ingår
så att säga i paketet - och då behöver inte remissin-
stanserna kommentera detta. Ändå har man gjort det.
Man har skrivit till Annika Åhnberg och departe-
mentet och sagt att man är bekymrad över detta.
Annika Åhnberg sade på vår utfrågning att hade
hon haft en aning om att det förelåg jakt sedan tidiga-
re på detta område skulle hon ha hanterat frågan på
ett annat sätt. Jag menar att med den information som
hon fick från t.ex. Älvdalens kommun borde hon ha
en aning om att det förekom jakt inom området.</pre><pre>Anf.  218  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Det blir bara en upprepning av vad
jag redan har sagt. Det är klart att Annika Åhnberg
var medveten om att det fanns jakträtter i området.
Men hon tog väl fasta på det underlag som fanns, på
det som hade skrivits, att det fanns stora outnyttjade
marker. Att själva upplåtelseformen ändrades i för-
hållande till vad beslutet sedan blev förändrar inte
sakfrågan kring själva jakträtterna, för den blir ganska
jämbördig. Eftersom det i remissunderlaget fanns
uppfattningar om att det fanns outnyttjad mark hade
det inte krockat.
Om det inte hade funnits outnyttjad mark och man
hade tagit den andra varianten och hade fått dubbla
jakträtter skulle hon ha varit medveten om den saken
och kanske från den aspekten gjort en prioritering.
Men vad hon säger är ju att hon inte hade fått några
sådana upplysningar, och om hon hade fått sådana
skulle hon ha omarbetat förslaget till någonting annat.
Annika Åhnberg har gjort så gott hon har kunnat i
fråga om en mycket känslig sak som hon har lagt ned
mycket jobb på. Det finns ingen anledning att rikta
kritik mot det sättet att jobba.
Statsrådet Leif Pagrotskys ansvar för praxis i ären-
den om export av krigsmateriel (avsnitt 2.10)</pre><pre>Anf.  219  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Denna anmälan mot handelsminister
Leif Pagrotsky gäller om ministern har efterlevt prin-
cipen om partipolitiskt samförstånd kring svensk
krigsmaterielexport efter den 1 februari 1996.
Konstitutionsutskottet har vid granskningen
kommit fram till att inget konstitutionellt fel är be-
gånget av ministern.
Mot utskottets bedömning har inte något parti re-
serverat sig men Per Lager har ett särskilt yttrande,
vilket jag här kort skall kommentera.
Per Lager anför i sitt yttrande att en förändring av
praxis skett vad gäller att ett enskilt parti tidigare
hade vetorätt beträffande vapenexport. Vad hände då
den 1 februari 1996?
I proposition 1995/96:31 tog riksdagen beslut om
att en ny myndighet skulle inrättas för kontroll av
krigsmateriel. Den nya myndigheten, Inspektionen
för strategiska produkter, ISP, började sin verksamhet
den 1 februari 1996. Beslut i ärenden om tillstånd att
föra ut krigsmateriel ur landet fattas fr.o.m. detta
datum av ISP. Myndigheten har dock skyldighet att
lämna över ärenden som har principiell betydelse
eller som annars är av särskild vikt till regeringen för
prövning. Ordningen att ett enskilt statsråd avgör
tillståndsärenden upphörde vid tillkomsten av ISP.
Samtidigt med att ISP bildades förändrades Råd-
givande nämnden, som hade sex ledamöter, till Ex-
portkontrollrådet, där samtliga partier blev represen-
terade och som har tio ledamöter som hålls informe-
rade om inspektionens verksamhet.
Som Per Lager anför i sitt särskilda yttrande har
viss förändring skett vad gäller praxis att ett enskilt
parti hade vetorätt före denna förändring. Numera gör
krigsmaterielinspektören en bedömning efter hörande
av Exportkontrollrådet. Dock eftersträvar man natur-
ligtvis fortfarande att alla partier skall vara överens.
Även tidigare, före 1996, gjordes det bedömning-
ar. Ett parti kunde vara mot en export men trots det
fullföljdes affären. Detta kunde hända speciellt när
det gällde följdleveranser.
Fru talman! Det är inte första gången KU granskar
regeringens handläggning avseende krigsmaterielex-
port. Varken tidigare eller nu har det framkommit att
regeringen begått några felaktigheter.
Det särskilda yttrandet talar egentligen för ett re-
gelverk med ett annat innehåll för ISP än det nuva-
rande. Därför vill jag uppmana Per Lager att motione-
ra till riksdagen om ändrade riktlinjer för ISP och att
försöka få majoritet för en sådan förändring. Tack!</pre><pre>Anf.  220  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Detta ärende gäller huruvida praxis
vid givande av positivt förhandsbesked i vapenex-
portaffärer har förändrats och regeringens ansvar för
detta. Eftersom anmälan kanske kan uppfattas som en
antivapenexportanmälan, om jag så får uttrycka det,
skall jag förklara varför vi inte anslutit oss till Miljö-
partiets särskilda yttrande, trots att vi i regel är över-
ens i själva frågan om vapenexport.
Anmälan utgår från att praxis tidigare var att ett
enskilt parti hade veto, dvs. att om ett parti i gamla
Rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor
avstyrkte export lämnade regeringen inte ett positivt
förhandsbesked. I dag när motsvarande frågor hante-
ras inom Inspektionen för strategiska produkter, ISP,
och inom Exportkontrollrådet gäller, menar man, inte
längre denna praxis. Numera räcker det inte att ett
parti säger nej för att en affär skall stoppas.
Mot detta resonemang kan två invändningar anfö-
ras.
För det första finns det ett mera formellt argu-
ment. Eftersom organisationen för samråd om och
beslut i vapenexportfrågor helt förändrats och mer-
parten av de beslut som tidigare fattades av regering-
en numera handläggs av den nya myndigheten ISP är
det inte möjligt att jämföra praxis. Har äpplet blivit
större eller mindre? Ingetdera. Det har ersatts av ett
päron.
För det andra har praxis inte alls ändrats. Äldre
praxis var nämligen inte, skulle man kunna hävda, att
ett enskilt parti hade veto även om det såg ut så.
Praxis var egentligen en annan, nämligen att de hel-
eller halvpacifistiska partierna Miljöpartiet och
Vänsterpartiet inte hade veto. Det var det som var den
egentliga praxisen och denna praxis upprätthölls på
den tiden genom att de båda partierna Vänsterpartiet
och Miljöpartiet hölls utanför Rådgivande nämnden.
I dag, när Vänsterpartiet och Miljöpartiet är med i
det nya organet för samråd i vapenexportfrågor, är
praxis oförändrad. Fortfarande är det så att de hel-
eller halvpacifistiska partierna Vänsterpartiet och
Miljöpartiet inte har veto i vapenexportfrågor. Ergo:
Praxis har inte ändrats, vilket skulle bevisas.
Statsrådet Pagrotsky uttryckte just detta i något
mer kryptiska ordalag i den utfrågning som vi genom-
förde, nämligen i termer av förändrad storlek på glas
vid inmundigande av oförändrad mängd dryck. Det
står på s. 366 i betänkandets del 2.
För övrigt kan man fundera på om regeringen
borde klandras om det var så att praxis hade ändrats.
Praxis är just praxis; det ligger i sakens natur att den
kan förändras över tid.
Dessutom är det regeringens ansvar att inom sin
jurisdiktion fatta så kloka beslut som den förmår.
Man skall fatta beslut i vapenexportfrågor i enlighet
med gällande lagstiftning, riktlinjer och rekommen-
dationer. Besluten bör fattas med tanke på landets
intressen på kort och lång sikt. Besluten bör vara till
gagn för världsfreden och de mänskliga rättigheterna
osv.
Dessa goda, väl genomtänkta beslut skall rege-
ringen faktiskt eftersträva oavsett vad andra partier
tycker. Regeringen fattar beslut efter att ha hört parti-
ernas råd - t.ex. Vänsterpartiets råd att avveckla va-
penexporten. Men den fattar självständigt sina beslut,
och den måste ta det fulla ansvaret för sina beslut
utan att luta sig mot eller gömma sig bakom den ena
eller den andra praxisen.</pre><pre>Anf.  221  PER LAGER (mp):
Fru talman! Ärende 2.10 handlar om krigsmateri-
elexporten och på vilket sätt besluten fattas.
Krigsmaterielinspektionen - KMI - skapades re-
dan på 1930-talet, och låg då under Handelsdeparte-
mentet. 1982/83 fördes KMI över till Utrikesdepar-
tementets handelsavdelning.
År 1985 inrättade regeringen en rådgivande
nämnd för krigsmaterielexportfrågor, förkortad RN.
Den nämnden bestod av sex ledamöter valda på tre år
och utsedda av partierna i utrikesnämnden.
KMI ombildades den 1 februari 1996 till en ny
myndighet för krigsmateriel och andra strategiska
produkter, kallad Inspektionen för strategiska pro-
dukter - ISP. Förändringen innebar bl.a. att ISP prö-
var merparten av de ärenden som regeringen eller ett
enskilt statsråd tidigare hade till uppgift att pröva.
Enbart principiellt viktiga ärenden prövas nu av rege-
ringen. Krigsmaterielinspektören är chef för ISP, som
är en enrådighetsmyndighet.
Den rådgivande nämnden ombildades samtidigt
till Exportkontrollrådet, förkortat EKR, bestående av
krigsmaterielinspektören som ordförande och högst
tio andra ledamöter. Alla partier i riksdagen blev nu
representerade i rådet. Enligt en paragraf i instruktio-
nen skall, om möjligt, samråd med rådet ske innan
inspektionen lämnar över ett ärende om exportkon-
troll till regeringen för prövning. Enligt en annan
paragraf bestämmer krigsmaterielinspektören vilka
andra ärenden om exportkontroll som före avgörandet
skall föreläggas rådet för samråd.
Före 1996, då rådgivande nämnden fungerade, var
regeringens inställning att alla partier som var repre-
senterade i rådet skulle vara överens. Under såväl
socialdemokratiska som borgerliga regeringar hade
en praxis utvecklats med innebörden att regeringen
inte gick vidare om ett parti i nämnden sade nej.
Formellt kunde regeringen göra det, men det gjorde
den inte. I praxis fungerade alltså vetorätten för le-
damöterna. Detta sade dåvarande krigsmaterielin-
spektören Sven Hirdman i ett utskottsförhör 1994.
Nuvarande inspektören Staffan Sohlman sade vid
en utfrågning 1997 i utskottet att konsensusregeln
inte kunde appliceras på den ordning som råder efter
den 1 februari 1996.
Anmälan till KU gick ut på att vi skulle granska
om regeringen via handelsminister Leif Pagrotsky
efterlevt principen om partipolitiskt samförstånd
kring svensk krigsmaterielexport. Vi var förstås in-
tresserade av att veta om praxis hade förändrats.
Under ärendets hantering har det i ett PM från
Statsrådsberedningen framkommit att krigsmaterie-
linspektörens samlade bedömning snarare än ställ-
ningstaganden från enskilda ledamöter i rådet beaktas
i regeringens överväganden genom den nya ordning-
en. Det finns inga formella regler för hur den politis-
ka förankringen i Exportkontrollrådet skall ske eller
hur krigsmaterielinspektören skall väga in de politis-
ka representanternas bedömningar i sitt ställningsta-
gande.
Vid utfrågningen av Pagrotsky fick vi reda på att
regeringen fortsatt strävar efter en bred samsyn, men
att det faktum att fler partier nu har insyn inte innebär
att regeringen börjat räkna hur många ledamöter som
har en avvikande mening. Enligt ministern innebär
detta ingen praxisändring, trots att det före 1996 var
konsensus som rådde. Samtidigt sade ministern att det
är regeringens skyldighet att göra på något annat sätt
om fyra partier säger nej och åberopar skäl som stri-
der mot sådant som riksdagen krävt att regeringen
skall ta hänsyn till.
Fru talman! Av utskottets bedömning framgår det
att det faktiskt ägt rum en förändring av praxis vad
gäller hänsynstagande till de partipolitiska represen-
tanternas bedömningar i Exportkontrollrådet. Det är
vi väl alla överens om, eftersom det är en ny ordning.
Förändringen innebär att det tidigare eftersträvade
politiska samförståndet, som i praktiken innebar veto-
rätt för ett enskilt parti, har ersatts av krigsmaterielin-
spektörens samlade bedömning. Det innebär alltså att
andra skäl än partirepresentanternas ståndpunkter kan
väga tyngre vid regeringens bedömning inför beslut i
exportärendena.
Syftet med det partipolitiska samförståndet var att
ge vapenexportpolitiken stabilitet och att exportpoli-
tiken skulle ligga fast och inte skifta i takt med att
regeringarna skiftade. Enligt min mening, fru talman,
innebär den nya ordningen en försvagning i detta
avseende, men också en allmän försvagning av det
parlamentariska inflytandet över krigsmaterielexpor-
ten som det finns anledning att beklaga. Detta för-
hållande borde regeringen ha klargjort för riksdagen
och allmänheten för att motverka den osäkerhet som
hittills rått om på vilka grunder regeringen och
krigsmaterielinspektören fattar beslut i ärenden som
gäller krigsmaterielexport.
Regeringens beslut om sekretess beträffande en skri-
velse från Europeiska kommissionen (avsnitt 2.11)
Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Näringsminister Björn Rosengrens handlande i fråga
om verkställande direktör i Samhall (avsnitt 4.3)</pre><pre>Anf.  222  PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Jag tycker att fru talman och alla and-
ra här är tappra. Man kan fundera på vad det är vi
debatterar. Det är KU:s konstitutionella granskning.
Det som vi nu talar om har kommit till på det sätt som
det ofta gör. En tidningsuppgift, i detta fall från tid-
ningen Expressen, renderade KU en anmälan från Ola
Karlsson och Nils Fredrik Aurelius: "Enligt uppgifter
i media under dagen har näringsminister Björn Ro-
sengren uttryckligen uppmanat styrelsen i statligt
ägda Samhall att göra sig av med verkställande di-
rektören Gerhard Larsson. Agerandet tyder på s.k.
ministerstyre".
Det är okej. En uppgift har dykt upp, och det finns
skäl att se vad den står för. KU har sedan gjort ett
rejält jobb. I två timmar och fem minuter frågade vi
ut dels Håkan Tidlund, ordförande i styrelsen för
Samhall AB, dels Björn Rosengren. Det är okej.
Sedan drog vi en gemensam slutsats och konstate-
rade: "Det har emellertid inte framkommit att Björn
Rosengren uttryckt sig på ett sätt som kunnat uppfat-
tas som ett krav på att Gerhard Larsson skulle bytas
ut mot en ny verkställande direktör."
Bakom detta är utskottet enigt. Det är okej.
Vad har vi då att debattera? Jo, si, på detta har ett
särskilt yttrande lämnats in som visar just den pro-
blematik som debatterades tidigare under dagen,
nämligen det som är KU:s speciella uppdrag, att just
titta närmare på om något som inte skulle ha skett har
skett, att en minister har underlåtit, eller om det möj-
ligen i dag kan få heta överlåtit, att göra det som är
hans uppdrag.
Det är moderaterna som har summerat sig så här i
ett särskilt yttrande: "Samtalet från Björn Rosengren
har med andra ord utlöst en betydande aktivitet." Det
är säkert så. Det förefaller inte vara speciellt konsti-
tutionellt.
Sedan skriver man: "Den granskning som utskot-
tet har genomfört har emellertid inte givit klart belägg
för att Björn Rosengren uttryckt sig på ett sätt som
gått över gränsen för vad som kan godtas. Utskottet
kan följaktligen inte uttala någon konstitutionellt
grundad kritik mot Björn Rosengren för vad som
förekommit."
Detta är inte okej och inte heller seriöst. För KU
har granskat, enighet har nåtts och ändå skall man i
ett sådant här läge misskreditera såväl ministern som
KU självt. Det man här skriver är ju att granskningen
inte har slutförts på ett tillfredsställande sätt, inte givit
klart belägg, "kan följaktligen inte uttala någon kon-
stitutionellt grundad kritik", som underförstått man så
gärna hade velat göra.
Jag tycker att detta är olyckligt och vill bara med
det här korta inlägget belysa hur enighet plötsligt blir
något helt annat när vi kanar över gränsen och politi-
serar det som i grunden är en viktig granskningsfunk-
tion som denna riksdag har när det gäller regeringens
arbete.</pre><pre>Anf.  223  NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! Ärendet om Björn Rosengren och
Samhalls vd är intressant av två skäl från en konstitu-
tionell utgångspunkt. Först och främst handlar miss-
tanken om det som brukar kallas ministerstyre, dvs.
om ministern på ett otillbörligt sätt ingripit i angelä-
genheter som skall skötas av en underställd myndig-
het eller annat organ. När förbudet mot s.k. minister-
styre infördes på 1700-talet var det utifrån inställ-
ningen att ansvarsförhållandena måste vara tydliga.
Ministern skall inte kunna vidta åtgärder som någon
annan sedan får ansvaret för. Däremot kan naturligt-
vis en minister avsätta underordnade eller på annat
sätt lägga sig i. Men då måste det ske öppet, genom
ett regeringsbeslut. Detta är en viktig princip.
I detta fall, när det handlar om en näringsminister
och ett statligt bolag, gäller förstås dessutom aktie-
bolagslagens bestämmelser, nämligen att ägaren ut-
övar sin makt på bolagsstämman genom att tillsätta
styrelse och ge direktiv. Styrelsen tillsätter vd. Att
tillsätta vd är just en exklusiv styrelsefråga, i själva
verket en av styrelsens viktigaste uppgifter. Vill äga-
ren avsätta vd skall det alltså ske genom att bolags-
stämman, eller eventuellt en extra bolagsstämma,
tillsätter ny styrelse som i sin tur tillsätter ny vd.
Redan detta är intressant.
Det andra principiellt intressanta är om de som
lämnat uppgifter vid utfrågning inför utskottet återgi-
vit alla händelser korrekt och fullständigt.
Under behandlingen av detta granskningsärende
blev det klart att Björn Rosengren tagit kontakt med
Håkan Tidlund, det är ordföranden, per telefon kort
efter det att Rosengren tillträtt som statsråd och att
det samtal som då utspann sig bl.a. gällde Gerhard
Larssons ställning som vd. Det är också klarlagt att
Håkan Tidlund efter samtalet med Rosengren tagit
kontakt två gånger med var och en av ledamöterna i
styrelsen som var valda av bolagsstämman.
Det är vidare klart att frågan om Gerhard Larssons
ställning behandlades vid sidan om styrelsesamman-
trädet på Margretetorp i november. Vid detta särskil-
da sammanträde fick inte de fackliga representanterna
vara med. Att detta ledde till en stor upprördhet bland
styrelseledamöterna är väl dokumenterat. Även om
man inte köper varje formulering i den kvällstidning
som Pär Axel Sahlberg citerade ur är det ändå uppen-
bart att de är upprörda. Det framgår också om man
talar med dem. En av dem är för övrigt direkt namn-
given i denna tidning.
Det är alltså uppenbart att det var samtalet från
Rosengren som ledde till den aktivitet som Tidlund
utvecklade i vd-frågan. Intrycket måste bli att syftet
var att få ett byte på vd-posten.
Nåväl, nu går detta icke med de medel utskottet
har till sitt förfogande att utan vidare belägga, vilket
även vi har insett. Annars skulle här ha funnits en
skarp reservation. Det var nämligen så att inför ut-
skottet menade ordföranden och ministern att samta-
let som utlöste denna stora omedelbara aktivitet bara
var ett vanligt allmänt samtal om bolaget. Detta att
tala i allmänna ordalag utan att säga något bestämt är
som bekant ministerns specialitet. Men när det som
har skett och som lett till denna stora upprördhet, bl.a.
inom styrelsen, skildras på detta sätt kan man inte
säga att skildringen har sannolikhetens prägel.
Emellertid, med de medel vi har, har det inte varit
möjligt att komma längre i detta ärende. Vi har ex-
empelvis ingen möjlighet att kräva total sanningsen-
lighet. Det är en fråga som då och då har diskuterats
vid utfrågningarna. En anledning till att detta inte
låter sig göra är att det inte finns några sanktionsmöj-
ligheter. KU är ju heller ingen domstol. Vi har fått
nöja oss med det som vi här har kommit fram till. Det
innebär inte att man kan vara särskilt belåten, för det
är så mycket som kvarstår oförklarat. Det är det som
är bakgrunden till vårt särskilda yttrande.</pre><pre>Anf.  224  PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är detta jag kallar att misskredite-
ra såväl ministern som KU och med den formulering
som Nils Fredrik Aurelius använde också Håkan
Tidlund.
Det som är det eniga utskottets bedömning for-
muleras: "Det som förekommit kan enligt utskottets
mening inte anses ha inneburit att Björn Rosengren
på ett otillbörligt sätt lagt sig i en fråga som ankom på
styrelsen."
Det är vad vi var överens om, innan det särskilda
yttrandet skrevs.
Det som även behöver sägas, som naturligtvis är
själva kvintessensen av det här, är ju att vd:n,
Gerhard Larsson, inte avsattes.</pre><pre>Anf.  225  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Låt mig först läsa några rubriker:
"Ministern vill sparka direktören. Styrelsen rasar efter
Rosengrens order i telefon." "Se till att bolagets VD
Gerhard Larsson försvinner. Fixa det åt mig!"
"Rosengrens agerande har orsakat stor upprördhet
och ilska i Samhalls styrelse."
Jag läser på ett annat ställe: "Vi har hamnat i ett
helt exceptionellt förhållande, säger ledamoten Sten
Svensson, tidigare mångårig riksdagsman - - -.
Det är ju uppenbart att upprördheten bland styrel-
sens medlemmar var mycket stor. Denna upprördhet
framstår som oförklarlig om alla uppgifter helt kor-
rekt har kommit fram vid utfrågningarna. Det kvarstår
en oklarhet här som inte går att resonera bort.
Däremot är det riktigt att det inte har gått att be-
lägga, att leda i bevis, att det har utgått en direkt order
från ministern till styrelseordföranden att avsätta vd.
Det har inte gått att belägga.
Nog måste väl ändå Pär Axel Sahlberg hålla med
om att det kvarstår en oklarhet - något som inte är
riktigt tillfredsställande.</pre><pre>Anf.  226  PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Detta är att misskreditera. Det är
dessutom märkligt att Nils Fredrik Aurelius litar mer
på Expressen än på konstitutionsutskottet. Det är ett
märkligt övervägande.</pre><pre>Anf.  227  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Jag har inte sagt att jag litar mer på
Expressen, men jag menar att det finns många upp-
gifter - inte bara i den nämnda tidningen - som visar
på stor upprördhet från ledamöternas sida i styrelsen.
Det inser även Pär Axel Sahlberg.
Det är inte utan vidare att diskreditera alla här,
men det är att konstatera att det kvarstår en oklarhet
om vad som verkligen har förevarit. Det är en oklar-
het som vi inte kunde reda ut vid de vanliga utfråg-
ningarna. Det är det vi har velat påpeka i vårt särskil-
da yttrande.
Uttalande av statsrådet Margareta Winberg om mäns
kriminalitet (avsnitt 4.5)</pre><pre>Anf.  228  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! I en KU-anmälan, undertecknad Beat-
rice Ask, moderat f.d. skolminister, har hon begärt att
konstitutionsutskottet skall granska om statsrådet
Margareta Winberg har förfarit i strid med regerings-
formen 1 kap. 2 § genom ett uttalande i en artikel i
Expressen den 27 november 1998.
Konstitutionsutskottet har att stödja sig på i
granskningen huruvida detta auktoritativa uttalande
från statsrådet innefattar risk för att myndigheters
självständighet i myndighetsutövning mot enskilda
eller tillämpning av lag har äventyrats.
Konstitutionsutskottet har granskat ett antal lik-
nande KU-anmälda uttalanden i historisk tid och har
inte funnit någon anledning till klander. Man kan
naturligtvis ha olika åsikter om statsrådens uttalanden
i offentlig polemik, eller i debattartiklar eller i inter-
vjuer. Jag har många gånger haft en annan åsikt, men
jag har aldrig gjort en KU-anmälan på grund av det.
Uppenbarligen finns ett politiskt syfte med denna
KU-anmälan. Man vill inte bara granska utan också
ha en offentlig debatt.
Utskottet har enats kring att inte på någon punkt
klandra statsrådet. Vi har inte funnit att hennes utta-
lande står i strid med hennes befattning som statsråd,
och det har inte skadat något intresse. Just därför är
jag lite förvånad över att moderaterna envisas med ett
särskilt yttrande. Detta särskilda yttrande är den pro-
tokollära slutpoängen av Beatrice Asks anmälan. Man
är inte riktigt nöjd, men man kan ändå inte leda i
bevis att Margareta Winbergs uttalande skulle ha
kommit någon till skada.
Jag har läst igenom artikeln flera gånger. Man
måste komma ihåg att Margareta Winberg skrev den
debattartikeln i Expressen strax efter den mycket
otäcka gruppvåldtäkten i Södertälje. Den ledde till
stor uppståndelse och debatt. Nationen förfasade sig
över vad där hade skett, inte minst över domstolspro-
cessen och åklagarens underlåtenhet.
Margareta Winberg inleder artikeln på följande
sätt: "Den debatt som följt i spåren av den senaste
tidens våldtäkter är begriplig, men också farlig. Som
alltid är det alltför lätt att den slår över i nymoralism
och pekpinne-politik.
Journalister har nu ihärdigt frågat mig om porr-
filmer, herrtidningar, Vecko-Revyn och Frida ändå
inte är orsaken till det vi nu upplever? Skall vi inte
förbjuda dem?
Lika envetet vägrar jag att acceptera den förkla-
ringen. Det är en alltför enkel slutsats på ett tusenårigt
och komplicerat problem." Det är en bra inledning på
en allvarligt menad debatt i en fråga som berör hela
nationen.
Margareta Winberg skriver i slutet av artikeln:
"Men att möta dessa brott med att diskutera unga
flickors sexualitet är absurt. Männen begår brott och
fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär
skulden. Därmed kommer vi inte ifrån strukturen.
Och för den som väljer att se så synliggörs dessa
strukturer i samhället varje dag. Exemplen är många;
män tjänar mer, har bättre karriärmöjligheter, äldre
män får mer hemtjänst, män har mer egen tid. Det
senaste är att män får dyrare mediciner än kvinnor.
Och så vidare." Margareta Winberg gör en bra illust-
ration med en katalog över att männen på många
punkter fortfarande har ett övertag i de strukturer som
hon är satt att kritisera.
Denna över- och underordning som ständigt re-
produceras av både kvinnor och män kan dock brytas.
"Att fortsätta att stötta kvinnoorganisationer, kvinno-
nätverk och andra krafter som vill stärka flickors och
kvinnors situation är för mig en självklarhet. Vi måste
svara.
Men det räcker inte. Fokus måste också riktas
tydligare på männen och mansrollen."
Det är just slutsatsen i Margareta Winbergs artikel
som jag känner stark sympati för. Den debatt som hon
har startat måste fortsätta i denna kammare och på
alla andra sätt som vi politiker kan bidra med. Jag
finner det märkligt att vi efter en granskning ändå
återfinner ett särskilt yttrande. Det fanns ingen kon-
stitutionell grund. Tvärtom! Det finns verkligen en ny
grund för en ny ansats i en ökad jämlikhetspolitik.
Artikeln är bra.</pre><pre>Anf.  229  PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Den 27 november 1998 publicerades
en debattartikel av statsrådet Margareta Winberg i
hennes egenskap av jämställdhetsminister. I artikeln
ger statsrådet en förklaring till sambandet mellan
mansrollen och mäns kriminalitet i form av grupp-
våldtäkter. I artikeln slår jämställdhetsministern fast
att "männen begår brott och fokus måste naturligtvis
sättas på det kön som bär skulden."
Alla kan ställa sig bakom att det är ett allvarligt
samhällsproblem att vissa män gör sig skyldiga till
sexualbrott. Allt måste göras för att förhindra dessa
fruktansvärda och kränkande brott.
Men många män känner sig kränkta av den typ av
uttalande som Margareta Winberg gjorde här, dvs. att
alla män bär skuld till några mäns handlingar. Man
kan inte hävda att ett fruktansvärt beteende hos en-
skilda män innebär att alla män skall buntas ihop med
våldtäktsmän och sexualförbrytare. Det är allvarligt
att se män som sämre varelser.
Vi måste se alla, både män och kvinnor, som indi-
vider. Vi måste försöka hantera tragiska händelser
och trasiga individer. Men man gör det inte genom att
ge alla män en släng av sleven.
Detta märkliga uttalande av Margareta Winberg
har granskats av KU, dvs. om det överensstämmer
med regeringsformens krav på lika behandling av
varje medborgare.
Utskottets granskning av detta ärende har inte vi-
sat att statsrådet Winbergs uttalande, som huvudsak-
ligen är av politisk natur, skulle ha vållat komplika-
tioner från konstitutionell synpunkt. Oberoende av
det är uttalandet, enligt vår mening, inte acceptabelt.
Det kan dessutom ha bidragit till att skapa viss oklar-
het beträffande den officiella hållningen i fråga om
jämställdhet.</pre><pre>Anf.  230  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Margareta Winberg har, som sagt var,
i en intervju yttrat följande ord: "Männen begår brott
och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär
skulden."
För detta har hon anmälts till konstitutionsutskot-
tet. Redan när anmälan anlände till utskottskansliets
postfack hade för mycket tid och möda ägnats detta
ärende.
När jag nu ändå använder ett par minuter ytterli-
gare åt den här saken är det bara därför att det i den
mer informella diskussionen har sagts ungefär så här:
"Ja, det där var ju en korkad formulering, men det är
ju inte grund för prickning att statsråd uttrycker sig
korkat." Och sedan kommer gärna någon bekymrad
uppskattning av hur mycket KU:s arbetsbörda skulle
öka om så var fallet.
Jag tycker att det är angeläget att få sagt att Mar-
gareta Winberg inte alls har uttryckt sig korkat. Hon
har uttryckt sig mycket klokt. För den som kan läsa
innantill och har ett minimum av förmåga till abstrakt
tänkande är det uppenbart att Winberg inte avser att
pådyvla varje enskild man en personlig, juridisk eller
moralisk, skuld för våld mot kvinnor, eller att Win-
berg avser att införa begreppet kollektivskuld i rätts-
systemet, vilket anmälaren och de moderata ledamö-
terna i utskottet låtsas tro att hon avser.
Varför uttrycker då Margareta Winberg sig som
hon gör? Jo, det gör hon av den enkla och elementära
anledningen att våld mot kvinnor inte enbart är ett
individuellt, personligt problem mellan den individ
som slår och den som blir slagen. Det är inte så att
män och kvinnor slår varandra lite hipp som happ
allteftersom det faller sig. Mönstret är oerhört tydligt:
det är män som slår kvinnor, och det är män som slår
män. Övriga två kombinationer är undantag.
Alltså måste vi utöver de individuella förklaring-
arna - varför slog Nisse Lisa i lördags? - också finna
de strukturella sambanden, de strukturella förklaring-
arna. Kön - eller snarare genus - blir då ett nödvän-
digt begrepp. Varför slår män kvinnor? Varför har vi
en patriarkal maktstruktur som delvis upprätthålls och
reproduceras via våld? Och hur bryter vi ned den
maktstrukturen?
Kenth Högströms utförliga citat tidigare illustrerar
med all önskvärd tydlighet att det är denna diskussion
som Margareta Winberg vill föra och för på ett ut-
märkt sätt.
Fru talman! Om konstitutionsutskottet kunde ut-
dela guldstjärna till statsråd för synnerligen klokt
uttalande borde Margareta Winberg få den.
Statsministerns tjänsteresor (avsnitt 5.1)</pre><pre>Anf.  231  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Ett problem i många moderna demo-
kratier är det ökade avståndet mellan väljare och
valda, mellan medborgarna och de som skall vara
deras företrädesmän. Denna ökande klyfta har många
orsaker. En av dessa är en känsla av att vi politiker
har helt andra villkor än vad som gäller för s.k. van-
ligt folk. Ibland kan vi som är politiskt verksamma -
det är ju många timmar på dygnet, som nu i kväll -
tycka att det mesta av kritiken och misstron är orätt-
vis och ogrundad. De allra flesta förtroendemän är
inte som de i Motala, utan förtjänar medborgarnas
förtroende.
Icke desto mindre finns misstron på många håll.
Det och vanlig moral talar starkt för att vi skall vara
mycket försiktiga med hur vi uppträder i tjänsten och
att vi skall vara sparsamma med allmänna medel,
med medborgarnas pengar.
Denna inställning låg bakom att jag hösten 1997 i
en granskningsanmälan bad KU granska omständig-
heterna kring några av statsministerns flygresor,
främst en till New York samma höst. Bakgrunden var
uppgifter i massmedierna om en mycket hög kostnad
för New York-resan, på över 1 miljon svenska kro-
nor, och om dyra resor med regeringsplan för flygre-
sor i tjänsteärenden vid ett par andra tillfällen som
också kombinerades med rekreationsdagar.
KU:s granskning och svaren från Regeringskans-
liet har inte visat att merkostnaden för inhyrningen
jämfört med kostnaden för reguljärflyg för resan till
New York varit befogad. Inget av det som framkom-
mit ens antyder att medborgarna, skattebetalarna, fått
valuta för en extrakostnad på runt 1 miljon kronor för
en resa till New York tur och retur.
Vad beträffar resorna till Spanien och Italien hade
de att göra med användning av regeringsplanet. Enligt
uppgift från Regeringskansliet till KU har valet av
resealternativ vid dessa tillfällen, och vid New York-
resan, inte påverkats av att rekreationsdagar tagits ut.
Självfallet har inte traktamenten tagits ut för dessa
dagar.
I diskussionen om användningen av annat än re-
guljärflyg har ofta anförts säkerhetsskäl. I fallet med
Romresan framkom det redan när de ursprungliga
omständigheterna fanns till hands att det knappast
kunde ha varit fallet, eftersom det i ena fallet, på
nedresan, tydligen hade gått bra att flyga reguljärt,
medan man för hemresan hade behövt skicka ned
regeringsplanet från Sverige och hämta upp statsmi-
nistern.
Utskottet har frågat om det har varit olika säker-
hetsskäl, och i svaret som har inkommit på slutet av
utskottets granskning konstaterar Regeringskansliets
talesman att det inte går att utreda så här efteråt, men
att det brukar finnas många olika orsaker.
Fru talman! Det har från Regeringskansliet såle-
des inte kunnat visas, troliggjorts eller ens antytts att
det var nödvändigt med en merkostnad runt 1 miljon
kronor för New York-resan och inte heller varför det
för hemresan från Rom behövde sändas ned ett rege-
ringsplan för att hämta upp statsministern.
I fjol granskade KU statsministerns förhyrning av
ett semesterhus i Spanien. Det stod under granskning-
en alldeles klart att värdet av förhyrningen kraftigt
översteg den betalning som statsministern erlagt.
Trots uttalanden från Etikkommittén, där man re-
kommenderade statsråd att ha ett betydande säker-
hetsavstånd i dessa frågor, valde KU-majoriteten i
fjol - alla utom Folkpartiets representanter - att ej
kritisera det skedda.
I år har KU-majoriteten - alla utom fp-
representanten - valt att inte ens antyda någon kritik
mot den extremt dyra New York-resan.
Det är beklagligt att KU-majoriteten i dessa två
ärenden helt avstått från kritik. I fjolårets ärende var
det uppenbart att olika måttstockar användes för ri-
kets högste politiska makthavare och för övriga med-
borgare. Det som var förbjudet för bonden var tydli-
gen tillåtet för Jupiter.
I år har KU-majoriteten valt att inte befrämja akt-
samheten med allmänna medel genom att peka på att
främst New York-resan blivit extremt dyr och att
merkostnaden på intet sätt har stått i en rimlig relation
till nyttan för det allmänna.
Fru talman! Båda dessa signaler är olyckliga och
är inte ägnade att öka allmänhetens respekt för oss
politiker. Det är att beklaga.</pre><pre>Anf.  232  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det som konstitutionsutskottets tidi-
gare ordförande Bo Könberg har anmält till utskottet
är att utskottet skall granska upphandlingen av och
kostnaderna för resan till New York samt om rekrea-
tionsdagar i samband med resan lett till någon fördy-
ring för det allmänna. Det skall vidare granskas om
uttag av rekreationsdagar i samband med andra utri-
kes resor har lett till fördyringar för det allmänna.
Det som Folkpartiet tar upp i sin reservation är
inte riktigt det som återspeglas i anmälan. Dels säger
man att det skall vara så kostnadseffektivt och klokt
som möjligt ordnat med researrangemangen. Det är
knappast något som man behöver skriva en reserva-
tion om, utan det är något som vi alla i utskottet tyck-
er. Dels uppehåller man sig väldigt mycket vid att
statsflygplanet valdes i stället för reguljärflyg.
Det föranleder mig att fråga om det är Bo Kön-
bergs och Folkpartiets uppfattning, att om den högsta
statsledningen skall ut och resa är det reguljärflyg
som gäller i första hand och att val av andra flyg-
transporter, alltså statsflygplan och annat, är ett un-
dantag som knappast inte skall få förekomma. Det
vore intressant om Bo Könberg kunde klargöra Folk-
partiets inställning på den här punkten. Det har bety-
delse för den samlade bedömningen.
Utskottets majoritet har väl snarare samlats kring
den uppfattningen som innebär att för den högsta
statsledningen - om jag får uttrycka det på det sättet -
gäller att en rad olika faktorer måste sammanvägas
till en helhet när man väljer på vilket sätt vederböran-
de skall resa. Det kan vara säkerhetsskäl, möjligheten
till flexibilitet, omdisponeringar och en rad andra
faktorer som måste vägas samman.
Det material som utskottet har tagit del av ger inte
grund, såvitt jag kan förstå, att påstå att nyttan för
nationen eller medborgarna av New York-resan inte
står i rimlig proportion till kostnaderna. Jag vet inte
riktigt vad Bo Könberg jämför med, men om jag
förstår reservationen och resonemanget rätt är det
kostnaden för reguljärflyg som man skall jämföra
med. Det är inte riktigt det upplägg som finns i andra
sammanhang. Den utredning som sedermera tillsattes,
Statsflygutredningen, kom inte heller fram till det
som jag förmodar är Folkpartiets ståndpunkt, nämli-
gen reguljärflyg, allt annat är ett undantag. Det vore
intressant att få det bekräftat i det här sammanhanget.
Det måste alltså vara så att statsministern och den
högsta statsledningen har, inom ramen för eget an-
svar, eget omdöme och uppsatta regler, att bedöma
vilka transportförutsättningar som måste anlitas i
olika sammanhang. Jag tror inte att det finns anled-
ning för riksdagen att i detalj föreskriva i de här frå-
gorna.
Bo Könberg hade klätt in den här frågan i ett re-
sonemang om ökat avstånd mellan väljare och valda.
Det är ett intressant och viktigt perspektiv när man
diskuterar detta. Men jag är inte säker på att vare sig
Bo Könbergs anmälan eller den argumentation som
han har fört här har lett i den riktning som man borde
eftersträva, nämligen att få en bättre förståelse för att
det faktiskt kostar en del för nationen att delta i olika
internationella aktiviteter och annat. Jag tror att det
vore bättre att angripa frågan utifrån det hållet än att
säga att bara därför att inte bonden kan åka på ett
glassigt sätt skall inte någon annan i nationen heller
få göra det. Det är ett sätt att snarare öka avståndet än
att minska det. Jag skulle vilja uppmana Folkpartiet
och Bo Könberg att vara lite försiktigare och lite
mera ödmjuka inför den fråga som är viktig, nämli-
gen att återupprätta respekten för politiker och re-
spekten för politiskt arbete. Det tror jag är utomor-
dentligt viktigt att vi tillsammans ägnar oss åt.</pre><pre>Anf.  233  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Göran Magnusson ställde en fråga till
mig, nämligen hur vi allmänt ser på den högsta stats-
ledningens resesätt. Han frågade mig uttryckligen om
reguljärflyg i första hand skulle användas och allting
annat skulle vara undantag som sällan kom till stånd.
Så har vi inte utvecklat någon politik eller filosofi
från vår sida. Däremot tycker jag att det är fullstän-
digt rimligt och naturligt att man utgår från så billiga
alternativ som möjligt för det allmänna i alla sam-
manhang. Har man goda skäl för att välja en dyrare
lösning därför att man får mycket mer ut av det, gärna
mer än vad det kostar, kan man klart välja andra al-
ternativ.
Jag och jag tror kammaren i dess helhet gör be-
dömningen att det många gånger är så att statsled-
ningen skall behöva använda något annat alternativ
än reguljärt. Men att man skall utgå från motsatsen,
det uppfattade jag nästan är Göran Magnussons upp-
fattning, att man i praktiken nästan aldrig skall an-
vända sig av reguljärflyg utan att det alltid finns goda
skäl att använda dyrare alternativ tycker jag är en
märklig lösning.
Också märkligt fann jag det allra sista som Mag-
nusson var inne på när han uppfattade min kommen-
tar om bonden och Jupiter som avseende just resvä-
garna. Jag använde det uttryckligen i samband med
fjolårets ärende där det handlade om att en förmån
hade åtnjutits av statsministern långt utöver det pris
han hade betalat. Jag konstaterade vad man i andra
sammanhang i vårt land av god tradition har tyckt
vara önskvärt och nödvändigt.
Låt mig avsluta repliken med att fråga Göran
Magnusson om han tycker att han har fått informatio-
ner under granskningen som tyder på att New York-
resan var värd 1 miljon mer för skattebetalarna. I så
fall kan han gärna peka på var det materialet finns,
för jag har inte kunnat finna det.</pre><pre>Anf.  234  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! På vilket sätt har Bo Könberg kommit
fram till att New York-resan kostade 1 miljon mer?
Det vore intressant att få den kalkylen. Konstitutions-
utskottet har inte underlaget att säga det.
När det gäller diskussionen om reguljärflyg eller
ej är det möjligt att vi efter lite diskussion kan komma
överens om den ståndpunkt som konstitutionsutskot-
tets majoritet har beträffande hur resandet för den
högsta statsledningen skall ordnas, nämligen att det
måste vara en sammanvägning av en rad olika fakto-
rer och att man väljer det bästa alternativet vid varje
givet tillfälle och givet de förutsättningar som då
finns. Jag har naturligtvis ingen invändning mot att
man utgår från att inte fördyra kostnaderna för det
allmänna.
Anledningen till min inledande fråga är att Bo
Könberg inte har anmält det förhållandet att man
skulle ha utnyttjat reguljärflyg i stället för allting
annat. Reservationen är uppbyggd på att det har upp-
stått merkostnader vid alla de resor som har varit helt
omotiverade därför att man inte använt reguljärflyg.
Man säger frankt i reservationen att det inte finns
några säkerhetsskäl som gjorde att man inte skulle ha
kunnat använda reguljärflyg vid en speciell resa. Man
kan undra på vilken grund Folkpartiet framställer den
mycket direkta ståndpunkten.
När det sedan gäller den andra frågan om bonden
och Jupiter trodde jag att vi diskuterade årets betän-
kande. Fjolårets har jag dessvärre svårigheter att
överblicka och veta så mycket om. Utgångspunkten
var det som var föremål för diskussion i det här be-
tänkandet.</pre><pre>Anf.  235  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Den fråga jag ställde var om Göran
Magnusson vid granskningen hade kunnat finna att
man fått in uppgifter från Regeringskansliet som
visade att det var värt merkostnaden. Den tror jag att
jag aldrig fick svar på. I stället fick jag en motfråga,
nämligen hur jag har kommit fram till att den har
kostat ungefär 1 miljon mer. Jag skall gärna svara på
Göran Magnussons fråga i förhoppningen om att han
försöker svara på mina. Det är så vi får en bättre de-
batt och möjligen kommer klokskapen närmare.
Jag har utgått från samma material som har varit
till hands för Göran Magnusson, nämligen att själva
resan tycks ha kostat en bra bit över 200 000 SFR,
dvs. en bra bit över 1 miljon kronor. Utan att ha kollat
exakt med flygbolaget har jag trott att man skulle
kunna få resor till New York fram och tillbaka för ett
belopp som kanske rör sig om en tiondel av detta. Har
Göran Magnusson något annat material så tar jag
förstås gärna del av detta. Det är möjligt att det visar
sig att det bara var 950 000 kr mer.
Min fråga kvarstår: Verkar det som att man i det
här fallet från Regeringskansliets sida har iakttagit
aktsamhet om allmänna medel eller inte?</pre><pre>Anf.  236  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag har i princip den uppfattningen att
jag litar på att man använder de olika resemöjlighe-
terna på det klokaste och förståndigaste sättet.
Bo Könberg säger nu att det kanske inte var mer
än 950 000 mer än vad det annars skulle ha kostat.
Det leder fram till tanken att Bo Könberg anser att
reguljärflyg är det som i första hand skall användas. I
varje fall hade reguljärflyg utan vidare kunnat använ-
das vid resan till New York, så jag vet inte riktigt vad
Bo Könberg grundar den ståndpunkten på.
Det är möjligt att svaret på den frågan ingår i det
andra resonemanget: svarar inte Göran Magnusson på
en fråga, så svarar inte Bo Könberg på en fråga, och
detta är ju inte ett särskilt konstruktivt sätt att lösa
dessa olika frågorna.
Fru talman! Jag har intrycket av att anmälan i den
här frågan mindre handlade om aktsamhet om statens
medel och mer om ett behov av att markera att Folk-
partiet fanns och att man gärna ville ta del av det
opinionstryck som då fanns emot att statsministerns
resor kostade pengar. Från den här synpunkten vore
det nog bra om Folkpartiet ordentligt deklarerade att
det får kosta pengar även för den högsta statsledning-
en och inte bara spekulerade i folks missnöje.</pre><pre>Anf.  237  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag begärde ordet igen, eftersom re-
plikerna var slut. Det gjorde jag därför att Göran
Magnusson valde att i slutet av det som han visste var
den sista repliken började att ifrågasätta mina och
Folkpartiets motiv. Detta ligger nära till hands för
företrädare för regeringsmajoriteten vid anmälningar
och granskningar av vad regeringen har gjort. Jag är
inte övertygad om att detta ökar respekten för riksda-
gens kontrollmakt.</pre><pre>Anf.  238  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag hade naturligtvis inte uttalat nå-
gon värdering av Folkpartiet om jag inte hade vetat
att Bo Könberg hade möjlighet att begära ytterligare
ett anförande. Det hade varit mindre honett i en sådan
här debatt.
Jag har hållit ett anförande tidigare i dag kring
anmälningar till konstitutionsutskottet, hur man skall
se på de olika frågorna och den utvärdering som ut-
skottet planerar av sin egen verksamhet - jag förmo-
dar att Könberg inte hade tillfälle att höra på mitt
anförande.
För att upprätthålla respekten för granskningsar-
betet tycker jag att det finns anledning för konstitu-
tionsutskottet att verkligen tänka igenom på vilket
sätt som man skall genomföra granskningen. När det
gäller anmälningar av olika slag skulle man kunna
göra en mycket snabb och översiktlig bedömning för
att avgöra om frågan faller inom den konstitutionella
granskningsuppgiften, och därför ägnar vi inte den
frågan någon större uppmärksamhet utan koncentre-
rar oss på andra anmälningar och på det gransknings-
arbete som utskottet utför på eget initiativ.
Det var sådana tankar som låg bakom mina funde-
ringar, som första gången framfördes i denna kamma-
re för ett antal timmar sedan.</pre><pre>Anf.  239  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det är förstås alldeles utmärkt att ut-
skottet och alla andra mänskliga verksamheter då och
då ägnar sig åt utvärdering av vad man gör och att
man funderar på om man gör det på bästa vis.
Att jag begärde ordet igen var för att jag tycker att
Göran Magnusson föll för en frestelse som säkert var
stark, nämligen att ifrågasätta de politiska motstån-
darnas motiv i stället för att diskutera sakfrågan.</pre><pre>Anf.  240  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Så här i elfte timmen av debatten när
det sista ärendet nu går mot sitt slut var det klokt och
insiktsfullt av Bo Könberg att resa precis den fråga
som han reste. Det var bra att vice ordföranden på-
minde om vad som har hänt under dagen.
Jag har haft förmånen att få lyssna praktiskt taget
hela debatten, och jag har kunnat notera ett mönster
hos regeringssidan, om jag får titulera socialdemo-
kraterna, vänstern och Miljöpartiet så, nämligen så
fort som man inte gillar en anmälan kallas den för
politisk och onödig. Bo Könberg råkade ut för den
anmärkningen.
Även om jag inte har samma uppfattning som Bo
Könberg i just den sak som han diskuterar med Göran
Magnusson hör jag samma typ av kritik från Göran
Magnusson gentemot Bo Könberg som flera andra
debattörer har utsatts för under dagen. Det är en kritik
som säger att så fort det är någonting som inte passar
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
är det en onödig eller politisk kritik.
Flera talare har t.o.m. gått upp i talarstolen och
sagt att kritiken är onödig eftersom den är politisk,
varefter de har ägnat fem minuter åt att tala politik
om den från sina utgångspunkter i stället för att ta
anmälan på allvar och diskutera den från de konstitu-
tionella synpunkter som anmälan är väckt.
När några började högtravande här i morse med
att säga att det gäller att hålla utskottets granskning i
helgd - vice ordföranden var en av de första som
talade om detta - tror jag att man bör vakta sin egen
tunga. Om man från dem som representerar den rege-
ring som granskningen ytterst riktar sig emot väljer
att se all kritik som uttryck för småsnål politisk vilja
att attackera regeringen, då har man grävt ett djupt
förtroendedike mellan konstitutionsutskottets gransk-
ning och det som den egentligen är till för.
Fru talman! Så här mot slutet skulle jag vilja be
regeringssidan att noga betänka hur man hanterar
kritik gentemot sig själv i framtiden. Från min ut-
gångspunkt tycker jag att det är befriande att vi dis-
kuterar hur olika typer av handlande står emot
grundlagens krav. Ibland finner utskottet någonting
beaktansvärt, ibland kan det räcka med ett menings-
utbyte.
Som flera ärenden här i kammaren under de se-
naste månaderna har visat är regeringssidan lite ovan
vid att grundlagen plötsligt anförs emot det ohöljda
maktintresset.
Så betänk vad konstitutionen står för och godnatt,
kamrater!</pre><pre>Anf.  241  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Efter det senaste inlägget är jag ytter-
ligare stärkt i min uppfattning att det är bra att kon-
stitutionsutskottet har bestämt sig för att utreda sin
egen granskningsverksamhet, att man kan föra ett
resonemang i en mindre lokal och i ett mindre hög-
tidligt sammanhang kring vad som är viktigt och
centralt i utskottets granskningsuppgift, och på vilket
sätt man förstärker konstitutionsutskottets anseende
när det gäller granskningsverksamheten och tyngden i
det som konstitutionsutskottet uttalar i olika samman-
hang.
Jag sade vid lunchtid att det är särskilt viktigt, om
konstitutionsutskottet vill påverka på olika sätt, att
man försöker att samlas kring en gemensam stånd-
punkt. Det är vid dessa tillfällen som utskottet på det
allra bästa sättet kan påverka.
Per Unckels huvudtema var att det skulle finnas
en skillnad mellan regeringssidans representanter -
till vilka väl får räknas också Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet - och de borgerliga partierna som lever i en
finare och bättre konstitutionell värld där man förstår
att akta konstitutionen och annat.
Jag tror faktiskt, Per Unckel, att det är flera i den
här kammaren som bör vakta sin tunga. Det där leder
fram till ett felaktigt tänkande. Jag protesterar starkt
emot alla tankegångar som innebär att socialdemo-
krater skulle ha mindre respekt för grundlagen och
mindre respekt för konstitutionen. Uppdelningen i
regeringssida och annan sida i konstitutionsutskottet
stärker inte utskottets trovärdighet.</pre><pre>Anf.  242  PER UNCKEL (m):
Fru talman! I den senare frågan, dvs. respekten för
grundlagen, kommer de sista veckorna av kammarens
arbete att erbjuda några konkreta illustrativa exempel
där varje parti har möjlighet att visa vilken respekt de
visar för grundlagen i praktiskt lagstiftningsarbete.
Den diskussion som Göran Magnusson nu på slutet
startar har vi anledning att återkomma till om några
veckor när facit föreligger. Då behöver vi kanske inte
resonera så mycket om vad som var svart och vad
som var vitt.
Jag delar Göran Magnussons uppfattning. Jag sa-
de redan tidigare under debatten att det är en fördel
om vi kan bli eniga. Jag har också under några till-
fällen under debatten undrat varför det har varit så
omöjligt för socialdemokrater att bli eniga med oss.
Apropå ärendet angående Torgny Gustafsson har vi
diskuterat varför det varit så förskräckligt svårt att
tala om att regeringen inte hade gjort vad den bort
göra för att få fram sakliga uppgifter om hur det fak-
tiskt förhöll sig. Det var något som alla sade sig vara
överens om, men som det var alldeles omöjligt att få
en gemensam skrivning om i utskottet.
Jag noterar bara mot slutet av debatten att jag inte
gör borgerligheten till finare än socialdemokrater,
vänsterpartister och kommunister. Men jag har inte
noterat under debattens gång att en enda företrädare
för borgerligheten har anklagat socialdemokraterna
för att vara för politiska i sina kommentarer.</pre><pre>Anf.  243  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Vem som startade debatten om re-
spekten för grundlagen kan studeras i protokollet. Jag
hade faktiskt en replik på Per Unckel, och talmannen
hävdade inte att jag diskuterade någonting som Per
Unckel inte hade tagit upp i sin debatt. Vi får säkert
tillfälle att återkomma kring en del av grundlagsfrå-
gorna.
Jag vill som avslutning i kväll, hoppas jag, gärna
säga att det självklart är bra med enighet. Men om
man har den utgångspunkt som Per Unckel har i dis-
kussionen, nämligen att oenigheten beror på social-
demokraterna, blir det sämre förutsättningar att fak-
tiskt skapa enighet i utskottet. Det kan inte vara så att
de fyra forna regeringskamraterna har den korrekta
uppfattningen och att det är socialdemokraterna och v
och mp som skapar oenigheten.
Har man den utgångspunkten kommer det inte att
vara lätt att skapa enighet kring konstitutionsutskot-
tets arbete. Jag vill återigen upprepa: Resonemanget
att det skulle finnas en regeringssida i utskottet och
en oppositionssida tycker jag är en felaktig utgångs-
punkt för konstitutionsutskottets granskningsarbete.
Det är inte den ena och den andra sidan som
granskar den ena och den andra regeringen. Det är
faktiskt utskottet i sin helhet som granskar regering-
ens och statsrådens göranden och låtanden. Det är en
viktig utgångspunkt för den kommande diskussionen
kring utvärderingen av vårt arbete.</pre><pre>Anf.  244  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Det är förvisso ett utskott. Det är bara
det att det är en händelse som ser ut som en tanke att
halva utskottet inte har någon kritik att rikta mot den
regering som vi för närvarande granskar. Man behö-
ver inte vara utrustad med alltför stor fantasi för att
kunna räkna ut på vilken sida om bordet vilka leda-
möter faktiskt sitter.
Mitt råd till Göran Magnusson är att om utskottet
skall förnya sin granskning - och jag deltar gärna i en
diskussion om detta - är ett första steg att tillhålla
varandra att inte misstro människor som anmäler
frågor för granskning. Om riksdagen misstror grans-
kare, misstror man kolleger och förgiftar därmed hela
förutsättningen för en fruktbar granskning.
Ägna i stället lite mer möda åt att studera vilka
krav konstitutionen ställer. Sedan önskar jag ånyo
kamraterna en god natt!</pre><pre>Anf.  245  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Vi diskuterar under den här rubriken
statsministerns tjänsteresor. Men det har blivit en
allmän utvärdering av en lång dag.
Visst kan man till KU anmäla ett ärende som
statsministerns tjänsteresor. Men det borde framför
allt anmälas till revisionen av hur regeringen använ-
der de medel som den har till förfogande för sina
resor. Detta är mindre en konstitutionell fråga. Det
säger jag utan att på något sätt misstänkliggöra ut-
skottets f.d. ordförande.
Vad som förvånar mig är två ting i den här debat-
ten, för att ankyta till detta. Det är ju tillåtet att ha
några allmänna reflexioner. Vid granskningsdebatter-
na har det under de fem granskningsdebatter som jag
har deltagit i aldrig suttit någon företrädare för rege-
ringen och lyssnat på debatten. Man kunde åtminsto-
ne ha skickat hit någon statssekreterare som kunnat
rapportera vad som förevarit under riksdagens debatt
och granskning av regeringen.
Det andra är att vi är så upptagna av den polemis-
ka sidan. Inte ens där moderaterna inte förekommer
bland reservanterna - det har i varje fall varit två eller
tre sådana ärenden under dagen - talar utskottets
moderate ordförande för hela utskottet, för att därmed
betona just detta som Göran Magnusson säger. Det är
hela utskottets granskning. Det är inte en regeringssi-
da mot någon annan sida. Det är faktiskt en gransk-
ning som försöker bortse från detta.
Men inte ens i dessa fall talar ordföranden för ut-
skottet. Det vore logiskt i detta sista ärende att inte
vice ordföranden utan ordföranden för utskottet tar
till orda och försvarar utskottsmajoritetens stånd-
punkt. Så brukar det ganska ofta vara i andra utskott
när det gäller mer politiska frågor. Här är det faktiskt
fråga om en konstitutionell granskning.
Detta ger vid handen att man nästan på ett despe-
rat sätt från moderat sida söker politisera granskning-
en och granskningsdebatten, vilket jag tycket är lite
beklagligt. Sedan är det klart att vi rör oss i en
gråzon. Den är inte smal, som någon annan debatt-
deltagare råkade säga, utan det är snarare en bred
gråzon mellan formalia och politik.
Den är komplicerad, och den gör granskningsar-
betet intressant. Det gäller både anmälningar och
diskussioner. Det är klart att det är ett givande och ett
tagande i en debatt, och det får vi stå ut med. Men
man måste ändå säga som jag sade i mitt första anfö-
rande. När anledning till kritik inte har varit större än
vad som har framkommit den här gången är det ändå
ett relativt hyggligt betyg åt det svenska statssystemet
och hur regeringsmakten utövas.
Vi granskar inte bara den nu sittande regeringen
eller ens den förra periodens regering. Vårt gransk-
ningsarbete sträcker sig långt. Hittar man oegentlig-
heter som ägt rum på 30-talet får man faktiskt också
ta upp dem till granskning. Det finns inga historiska
begränsningar i KU:s verksamhet. Det är ändå ett
relativt gott system vi har där olika granskningar
samverkar och kontrollen över makthavarna är god.
Det skall den fortsätta att vara.</pre><pre>Anf.  246  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det var intressant för mig som leda-
mot av denna ärorika riksdag och i detta ärorika ut-
skott att följa en granskning. Det har varit oerhört
arbetskrävande. Arbetet har varit tålamodskrävande,
mycket noggrant och tidskrävande och lite spännan-
de. Inte minst när vi har försökt att få ihop det på
slutet.
Men jag måste ställa en fråga med anledning av
Per Unckels avslutning.
Att man, när vi har kommit så långt i utskottets
granskande att vi kan skriva oss samman och inte
finner anledning till anmärkning, ändå fogar särskilda
yttranden, då menar jag - och det är det som varit min
poäng i två fall i kväll - att man onödigtvis partipoli-
tiserar granskningens resultat. Det är onödigt. Då har
man ju ändå i ett avseende sagt ja till gransknings-
produkten, men i ett annat avseende vill man göra en
partipolitisk markering. Det måste väl ändå vara ett
onödigt partipolitiserande. Det kan vi ta en diskussion
om i utskottet inför nästa gång. Det är mycket möj-
ligt.
Så noterar jag också att konstitutionsutskottets
ordförande Per Unckel önskade oss en god natt -
kamrater. Ordet kamrat, från latinets socius, ur vilket
har vuxit fram både "social" och "socialism", hade
jag inte väntat mig från ordföranden. Men jag tackar
så mycket och önskar kamraten Unckel också en god
natt.</pre><pre>Anf.  247  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Min godnattfras var föranledd av en
hänsyn till dem som jag först och främst vände mig
till för att i så hög grad som möjligt försöka tala deras
språk.
Frågan om de särskilda yttrandena är intressant.
Ännu intressantare är emellertid att Kenth Högström
återigen - beklagligtvis - väljer att se allt som han
inte gillar som en obehaglig politisering. Det kan ju
faktiskt vara så att de särskilda yttrandena är tillkom-
na för att förklara något av konstitutionell betydelse.
Det kan vara så.
Det är möjligt att Kenth Höström inte delar den
uppfattningen utan väljer att se det som partipolitise-
ring. Men då blir han ett nästan övertydligt exempel
på det jag tidigare försökte tillhålla så många som
möjligt att avhålla sig från. Respektera vad partier
säger. Respektera partiers motiv och argumentera
emot i sak i stället. Det är mer verkningsfullt. Det
stärker konstitutionsutskottets ställning och ökar
därmed tyngden för den kontrollmakt som utskottet är
en del av.</pre><pre>Anf.  248  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Trots denna sena timme måste jag få
avsluta detta replikskifte med Per Unckel på följande
sätt: Jag har inte hört att någon enda i denna talarstol i
dag ifrågasatt anmälningarna mer än på en enda
punkt, och det var ärendet med Margareta Winberg.
Men på ett par tre punkter har vi ifrågasatt de särskil-
da yttrandena.
Det gäller bl.a. Mariebergsfrågan, där du själv an-
gav tonen i ditt inledningsanförande. Jag replikerade
senare, då du inte var inne i kammaren: På vilket sätt
kunde konstitutionsutskottet ha grävt fram fler fakta?
Det visste vi att vi inte kunde. Då menar jag att det
särskilda yttrandet var poänglöst. Det var bara en
onödig partipolitiserad anmärkning.
Vi var ju faktiskt överens om att vi saknade visst
underlag, och det har vi skrivit. Det där menar jag är
onödigt. Det bör föranleda fortsatt diskussion i ut-
skottet, och det vet jag att flera kommer att ta upp,
med bl.a. ordföranden.</pre><pre>Anf.  249  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag förstår att Kenth Högström tycker
att detta är onödigt. Jag förstår det. Det faller på regel
1 a, nämligen att alla som har synpunkter på rege-
ringen har något onödigt att säga. Efter några år i
riksdagen kommer Kenth Högström möjligen att ha
insett att detta är en ohållbar ståndpunkt.
Det är några år sedan jag var med i min första
granskningsdebatt, och jag har aldrig någonsin hört
någon ifrågasätta oppositionens rätt att uttrycka sina
ståndpunkter. Jag hoppas att det är sista gången jag
hör det.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 juni.)</pre><pre>7 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 26 maj</pre><pre>1998/99:661 av Sten Lundström (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Bostadsbidrag och ersättning till steriliserade</pre><pre>den 27 maj</pre><pre>1998/99:662 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Vapenhandel till Turkiet
1998/99:663 av Birger Schlaug (mp) till utrikesmi-
nistern
Rättegången mot Abdullah Öcalan
1998/99:664 av Birger Schlaug (mp) till utrikesmi-
nistern
Kurderna i Turkiet
1998/99:665 av Erik Arthur Egervärn (c) till nä-
ringsministern
Väg 989
1998/99:666 av Per-Olof Svensson (s) till näringsmi-
nistern
E4:an vid Hudiksvall
1998/99:667 av Per-Richard Molén (m) till statsmi-
nistern
Försvaret och arbetstillfällen
1998/99:668 av Per-Richard Molén (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Åkerier
1998/99:669 av RosMarie Jönsson Neckö (s) till
näringsministern
E4:an förbi Markaryd</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.</pre><pre>8 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 27maj</pre><pre>1998/99:620 av Johan Pehrson (fp) till finansminis-
tern
Flygplatsbemanning
1998/99:630 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Mona
Sahlin
Celsius - Karlskoga
1998/99:633 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesministern
Åtgärder för att hjälpa indianorganisationen ONIC
1998/99:634 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesministern
Haagtribunalens resurser
1998/99:637 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
UNHCR och mutor
1998/99:639 av Maria Larsson (kd) till utrikesmi-
nistern
Situationen i Guatemala
1998/99:646 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till statsrådet Pierre Schori
Sveriges insatser för demokrati och utveckling i Gu-
atemala
1998/99:648 av Ingrid Näslund (kd) till statsrådet
Pierre Schori
Minröjning</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.</pre><pre>9 §  Kammaren åtskildes kl. 21.54.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 23,
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 137 delvis,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 160 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 228 (del-
vis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>