Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1998/99:100

Onsdagen den 26 maj

Kl. 09.00 - 17.16

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------
Anf. 1-3 kommer att vara översatta till svenska i
det justerade protokollet.

1 § Anförande av FN:s generalsekreterare Kofi
Annan

Anf. 1 TALMANNEN:
Mr Secretary-General,
During my five years as Speaker of the Riksdag,
we have arranged solemn ceremonies in this Chamber
celebrating the fiftieth anniversary of the United
Nations, of the United Nations' Declaration on Hu-
man Rights and - only a few weeks ago - the Council
of Europe.
The purpose of these manifestations has been to
demonstrate the strong and unwavering support of the
Riksdag and the Swedish people for the struggle
against war and violence for human rights and human
dignity.
One of the very pillars of Swedish foreign policy
is the belief in and support to the United Nations. For
this reason the Secretary- General of the United Na-
tions is the only person outside the Riksdag and the
Swedish Government who may be invited to address
this Chamber.
Mr Secretary-General,
We are right now living in a critical period of
time, when we are forced to observe serious breaches
of the peace, which we all desire, and disrespect for
human rights, human dignity and even human lives.
In this complicated and difficult situation it is
growing more and more obvious that we all need to
cooperate in strengthening our common global or-
ganisation - the United Nations.
Mr Secretary-General and dear friend,
It is with great admiration that we have followed
your personal contributions to the important work of
the United Nations - both in terms of the reform
process that you initiated and of the courageous po-
litical initiatives you have undertaken to solve com-
plex and dangerous situations.
It is a great privilege of the Riksdag - and the
Swedish people - to be allowed to listen to you today.
We will do it with the greatest interest and dedication.
Mr Secretary-General,
I now invite you to the rostrum to address the ple-
nary of the Swedish Parliament, the Riksdag. Please!

Anf. 2 FN:s generalsekreterare KOFI AN-
NAN:
Madam Speaker, Distinguished members of the
Riksdag, Distinguished members of Government,
It is always a great honour to be invited to address
the Parliament of a Member State. Today that honour
is combined, for me, with a kind of homecoming -
not just because I am married to a Swede, but because
the United Nations has a close family relationship
with the whole nation of Sweden.
This country is not only an island of stability in an
unstable world, it is also a bastion of solidarity.
Throughout the history of the United Nations, you
have shown exemplary commitment to its goals and
activities: to peacekeeping and peacemaking, to de-
velopment and international law, to human security
and human rights. By doing so, you have helped
people far beyond your borders feel that the world is
a safer place.
Today, your solidarity is more important than
ever. Safety and stability are in short supply not only
on other continents, but even in parts of Europe, as
you, Madam Speaker, referred to earlier.
In this day and age, people in different parts of the
world are directly affected by each other's actions
more than ever before in human history.
An automobile may be assembled in one continent
from parts manufactured in two or more others. Bil-
lions of dollars are moved across the world in sec-
onds by pressing a few keys on a computer terminal.
A sporting event or a rock concert can be watched in
real time by thousands of people miles away. So also
can scenes of war and terrible suffering.
Like almost everything else in life, this phenome-
non has good and bad aspects. It brings us many
opportunities to learn from each other and to benefit
from a wider range of choices.
But it can also seem threatening. Workers may
find their jobs made suddenly obsolete by imported
technology or foreign competition. Parents find their
children attracted by products and role models from
foreign cultures or alien cultures, as some call it.
Sometimes the world even seems to be losing its
spice and variety. Instead of widening our choices,
globalization can seem to be forcing us all into the
same shallow, consumerist culture - giving us all the
same appetites but leaving us more unequal than ever
in our ability to satisfy them.
That feeling accounts for much of the fear and an-
ger we see in today's world. In many places, very
destructive forces have been unleashed. We like to
call them inhuman, but in reality they are all too hu-
man: They are one of the ways our human nature
reacts when we feel ourselves threatened.
These are global challenges, which need global
solutions, hammered out multilaterally, so that all
states accept them as legitimate, and feel committed
to implementing them.
There has to be a forum where these issues can be
debated openly - where all participants can feel they
have a say. You will not be surprised to hear me say
that that forum is the United Nations.
Of course it is not easy. There are times when the
process of reaching agreement in the United Nations
seems too slow and cumbersome as to make swift,
decisive action impossible. And then States feel that
they are justified in taking the law into their own
hands - as the members of Nato did when they took
unilateral action, rather than watch the horrors con-
tinue in Kosovo unchecked.
I fully understood that feeling. In this age when
the power of states to control their economy or their
environment is limited by global forces, surely we
cannot allow their one unchallenged power to be that
of persecuting their own citizens?
On the day the action began, I expressed my own
frustration at the rejection of a political settlement by
the Yugoslav authorities, and said that "there are
times when the use of force may be legitimate in the
pursuit of peace."
But I also reminded the world, with equal empha-
sis, that under the Charter of the United Nations it is
the Security Council which has primary responsibility
for maintaining international peace and security.
As the conflict has developed, there are today two
principles on which all parties seem to agree. One is
that the Kosovar Albanians must be enabled to return
to their homes in safety, with their security and politi-
cal and human rights internationally guaranteed and
protected. The other is that ultimately such issues of
war and peace must be settled within the framework
of the United Nations.
The sooner we can reach a political solution giv-
ing effect to both those principles the better it will be
for everyone, and especially for the suffering people
of Yugoslavia, whatever their ethnic affiliation.
Ever since 1945, the United Nations Charter has
provided the recognized and indispensable frame-
work of international co-operation. If anything, that
has been even more true since the end of the Cold
War, which removed the biggest obstacle to such co-
operation.
Increasingly, not only Governments but people
the world over have looked to the United Nations, as
the forum in which agreements can be reached to
safeguard their interests.
You as parliamentarians know this. You are
elected by the people, and you have to listen to them.
You are often the medium through which civil society
makes its views known, both to national governments
and to international bodies.
You know well the importance that people in
Sweden, and elsewhere, attach to "Agenda 21" - the
principles of sustainable development agreed at the
UN Rio Conference, in 1992.
You know well how much people care about the
barbarity of anti-personnel landmines. It was pressure
from your constituents, alongside many thousands of
others, that pushed governments to sign the Ottawa
Convention.
It is partly thanks to you, and other parliaments
around the world, that the Convention is now in
force, having been ratified by more than the 60 requi-
site countries. I hope that other parliaments will soon
follow your example, particularly those of several
major landmine producing and exporting countries
which are not yet parties to the Convention.
To give one more example, you know well how
strongly Swedish people feel - as do those in many
other countries - about the crimes against humanity
whose authors too often get away scot-free, as though
the murder of a thousand people were somehow less
culpable than that of one. It was thanks to popular
pressure from all over the world that governments
agreed in Rome last summer on the Statute of the
International Criminal Court. I urge you and your
fellow parliamentarians around the world to speed up
the process of ratification of the Rome Statute. We
must not loose the momentum in bringing this extra-
ordinary achievement into fruition at the earliest
possible date.
I hope that the court will be ratified and that we
can begin to function by december 2000. It will be a
wonderful gift to give to future generations, particu-
lary as we enter a new millennium.
Your constituents understand, I believe, how im-
portant it is for a global society to have shared norms
and values, codified in a framework of international
law - just as a national community can only survive
so long as its members agree on certain core values
which are reflected in domestic law. Without shared
values, without agreed norms it is very difficult to
hold a community together. This in my judgement
applies to the international level and what we call the
international community.
What they may not realize is how much the Uni-
ted Nations does, in quiet, unreported ways, to provi-
de the world community with a framework of codifi-
ed international law.
Even in this learned assembly, I suspect there are
some members who have not heard of UNCITRAL -
the United Nations Commission on International
Trade Law. Yet this body plays an essential role in
facilitating international trade and reducing transac-
tion costs, through its work of standardizing the laws
which govern commercial transactions. It is one of
many parts of the United Nations system that estab-
lish, maintain and gradually extend the "soft in-
frastructure", making possible the international
exchange of goods, money and information.
When people say the United Nations is "no longer
relevant", I believe they overlook, or underrate, the
importance of such contributions to global gover-
nance.
Tomorrow, at the University of Lund, I shall spe-
ak at greater length about the work of the United
Nations in upholding human rights and humanitarian
law. Today I just want to remind you that these form
part of a wider principle: It is respect for the rule of
law which distinguishes a civilized, secure society
from an anarchic one.
That is true for countries, and in the end it must be
true for the emerging international order as well. If
we do not have established rules and procedures, or if
we fail to abide by them, we are condemned to live
by the law of the jungle, in which the strong devour
the weak. It was to save humanity from that fate that
the United Nations was set up in the first place.
In this vital task of global governance, you par-
liamentarians have a key role to play. I said just now
that you have to listen to the people. But your role
does not end there. You also have to act as leaders.
You have to educate the people.
Left to themselves, people can easily remain trap-
ped in narrow ideas of local or national interests, to
be defended at all costs against the rival interests of
outsiders. Your job is to put across a broader under-
standing of national interest. You have to explain the
interest that all nations share in working together to
promote such values as democracy, pluralism, human
rights and - perhaps most important of all - the rule
of law.
International law is a fine concept. But it remains
no more than that until it is effectively implemented
by the international community. As Secretary-
General of the United Nations, I am the legal deposi-
tary of more than 500 international conventions - I
repeat: 500 international conventions. That sounds
impressive, but only means anything when those
conventions are given effect in national legislation. It
is your task as parliamentarians, to do that - and you
can only do it if you carry public opinion with you in
understanding why it matters.
Ladies and Gentlemen! Next year, as you all
know, we celebrate the Millennium. That accident of
calendar has given us an opportunity to do something
unique. Many of you may also know that this mo-
mentous date will be marked, in the autumn, by a
Millennium Summit of heads of state or government
from all the Member States of the United Nations.
My hope is that this will not be a purely ceremo-
nial event, but an occasion for the human race to
come together and rethink its priorities as we embark
on a new century. I hope, in particular, that it will
help us to think out more clearly the goals of the
United Nations, and the strategies it will need to achi-
eve those goals.
For such hopes to be realized, we need careful
preparation. Above all, we need bold and imaginative
thinking. I myself intend to make my contribution,
and I am sure that governments will do their part. But
I know that if we are to succeed we have to cast our
net wider than that.
Non-governmental organizations have eagerly ta-
ken up the challenge, and will be holding a Millenni-
um Forum at the United Nations Headquarters in the
summer of next year. But you, the parliamentarians,
must also have a vital contribution to make. I am
delighted to hear that the Speakers of all the world's
parliaments also plan to hold a meeting. I urge you all
to contribute your ideas, and as far as possible to
combine them in constructive and realistic proposi-
tions that will challenge ut to act.
By "realistic" I do not mean defeatist or half-
hearted. True realism springs from a combination of
courage and creativity and I hope next year, when we
all meet, we will be challenging ourselves.
You Swedes have shown that many times in your
remarkable history, and in your dazzling contribu-
tions to peace and development worldwide. Let me
conclude by paying a special tribute to those many,
many Swedes who have placed their courage and
creativity at the service of the United Nations.
I am delighted to see some of them here today.
Others, of course, are no longer with us. Some, like
Dag Hammarskjöld and Folke Bernadotte, even gave
their lives in the cause of peace.
In preparing for the new Millennium, let us all
draw inspiration from their example.
Perhaps, Madam Speaker, you can allow me one
more word on Kosovo to say that I know Kosovo is
on all our minds. Great many activities are taking
place in search of a political solution. I visited Mace-
donia and Albania a week ago. It was a really painful
experience. I was able to hear first hand horrible
stories and heartbreaking stories from Kosovo.
A hundred-year-old woman, uprooted that day,
sitting on the road not knowing what happened to her,
why she is where she was and where she was going.
A mother with a baby who had been born when she
had been on the run for two months, three weeks old,
seeking refuge i Macedonia.
Earlier that day I had had discussions with the go-
vernment of Macedonia encouraging it to allow the
refugees to come, to keep the borders open and to
accept them as refugees and not as deportees, as some
would describe them, who had no rights. They are
deportees, they are refugees, and they are entitled to
their rights.
I did talk about the human rights. Madam Spea-
ker! You referred to the fiftieth anniversary of the
Universal Declaration of Human Rights. If those
rights had been respected the kosovars would not be
where they are today. The human tragedy we are
witnessing in Kosovo is fundamentally a human
right's tragedy. Yes, it is a humanitarian tragedy, but
it is fundamentally a human right's tragedy.
I hope we will succeed in getting them back home
for the summer. There are some difficult details to be
worked out, differences between the GA to be sorted
out, before the Security Council can take a resolution
on the topic. But what is important, I think, is that
everyone now believes the parties should turn to the
United Nations in search of a solution and that the
Security Council should play a central role in the
search for a solution.
At the beginning when the Security Council was
ignored, we all were worried and anxious that it had
weakened the Council. If they now turn to the Coun-
cil for a solution, and the Council helps bring about a
solution, then what appeared to have weakened the
Council may indeed have strenghtened it. It will pro-
ve to all concerned that sooner or later one has to turn
to the Security Council. We hope sooner, rather than
later. But that also implies that the Council and its
members must be ready to do its duty in cases such as
Kosovo. Thank you very much!
(Applåder)

Anf. 3 TALMANNEN:
I thank you, Mister Secretary-General, for your
wise words challenging us never to give up our fight
for a world characterised by respect for democracy
and human rights. I can assure you that you can count
on the unanimous support from the Swedish Parlia-
ment and the Swedish people. We wish you success
in your very important work in the coming weeks and
years. Once again, thank you very much!

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 20 maj.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
1998/99:U11-U15 till utrikesutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU25
Meddelande om votering

Andre vice talmannen meddelade att försvarsut-
skottets betänkanden FöU6 och FöU7, samt miljö-
och jordbruksutskottets betänkande MJU10 skulle
avgöras i ett sammanhang kl. 16.00 tillsammans med
de av dagens ärenden som då var slutdebatterade.

5 § Sveriges säkerhetspolitik

Föredrogs
Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betän-
kande 1998/99:UFöU1
Sveriges säkerhetspolitik (prop. 1998/99:74 delvis)

Anf. 4 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag uppskattar mycket att riksdagen
har gjort det möjligt för mig att inleda debatten. Då
kan jag ta med mig riksdagens synpunkter inför mötet
med FN:s generalsekreterare omedelbart efter debat-
ten. Jag hoppas också att ledamöterna därför ursäktar
om jag inte kan stanna hela debatten eftersom mötet
med Kofi Annan ligger nu på förmiddagen. Viola
Furubjelke och jag har gjort uppdelningen att jag
huvudsakligen talar om det aktuella läget och Kosovo
medan Viola Furubjelke mer går in på själva betän-
kandet och reservationerna.
Fru talman! Det är naturligt att dagens säkerhets-
politiska debatt präglas av Kosovo. Kriget i Kosovo
är en tragedi. Varje dag påminns vi om människors
lidande, flyktingar och de civila serberna. Men det
faktum att det pågår ett krig i Europa utan att säker-
hetsläget i Sverige påverkats visar att den svenska
säkerhetspolitiken vilar på en stadig grund efter den
positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-
talet.
Det offensiva och framåtblickande säkerhetspoli-
tiska samarbete som inletts efter det kalla krigets slut
kan fullföljas. Inom ramen för Östersjö- och Barents-
samarbetet har vi möjlighet att arbeta med alla de
instrument som ryms i ett modernt rättssäkerhetstän-
kande.
De säkerhetspolitiska orosmolnen efter Kosovo
har bl.a. handlat om konsekvenserna för utvecklingen
i Ryssland. Betänkandet pekar på att reformprocessen
kommer att ta tid och på att den kan drabbas av bak-
slag. Samtidigt kan vi konstatera att det senaste årets
allvarliga politiska kriser i Ryssland har kunnat lösas
genom att alla politiska aktörer agerat inom ramen för
den ryska författningen. Demokratin verkar ha fått
stadigt fäste i Ryssland.
För Kosovos, Europas och fredens skull är det nu
viktigt att Ryssland deltar fullt ut i att lösa Kosovo-
frågan. Jag kommer senare i dag att ha glädjen att
välkomna den ryske utrikesministern Igor Ivanov till
Stockholm. Vi kommer också att diskutera andra
samarbeten mellan Sverige, och EU, och Ryssland.
Fru talman! Vilka lärdomar skall vi då dra av Ko-
sovo? Den viktigaste lärdomen är att vi i världssam-
fundet måste utveckla förmågan att förebygga kon-
flikter. Det har i och för sig gjorts mycket i Kosovo.
Det har gällt beslut om sanktioner, resolutioner i
säkerhetsrådet och stöd till demokratirörelser. Men
det har inte gjorts tillräckligt mycket. Kosovo är ett
tydligt exempel på att det behövs mycket mer av
genomtänkt strategi för förebyggande.
Omvärlden var inte tillräckligt tydlig när Milose-
vic beslutade om återtagande av autonomin för Ko-
sovo och Vojvodina i mars 1989. Kosovo borde ha
funnits med i Daytonöverenskommelsen. Självklart
påminns vi här återigen om det klassiska dilemmat att
uppmärksamheten, och därmed resurserna, hand-
lingskraften och åtgärderna, har fokuserats på de
akuta skeendena. Vi vet ju att några gram förebyg-
gande motsvarar åtskilliga kilon kur efteråt. En hu-
vuduppgift för en framåtblickande utrikes- och säker-
hetspolitik är därför att bygga upp förebyggandets
politiska vilja och att utveckla, vässa och förfina
preventionens instrument.
Det arbete med ett handlingsprogram för förebyg-
gande av väpnade konflikter som jag anmälde för
riksdagen i utrikesdeklarationen den 10 februari har
nu avslutats i en första etapp. Jag hoppas att ni alla tar
del av det och kommer med era synpunkter. Där
framgår målen för vår politik för förebyggande.
Det första målet är att förbättra en förebyggandets
kultur och stärka det internationella samfundets vilja
och beredskap att förhindra utbrott av väpnade kon-
flikter.
Det andra målet är att bättre identifiera särskilda
konfliktorsaker: ekonomisk stagnation, ojämn resurs-
fördelning, förtryck av mänskliga rättigheter och
minoriteter.
Det tredje målet är att stärka det internationella
normsystemet och dess tillämpning. Det handlar om
att värna och utveckla folkrätt, demokrati och mänsk-
liga rättigheter. Respekt för nationell suveränitet får
inte stå i vägen för nödvändiga insatser för att för-
hindra humanitära katastrofer eller grova kränkningar
av mänskliga rättigheter. Folkrätten måste gälla män-
niskors och inte bara staters säkerhet. De som begår
krigsförbrytelser måste svara för sina handlingar.
Vårt fjärde mål syftar till att bättre utnyttja diplo-
matiska, politiska, ekonomiska och militära resurser
för konfliktförebyggande insatser. Det behövs bättre
metoder för kunskapsuppbyggnad, analys och pre-
ventiv diplomati. FN:s roll måste stärkas, och det
krävs en tydligare arbetsfördelning mellan olika in-
ternationella organisationer.
Det femte målet är att stärka den svenska kapaci-
teten. Det behövs mer av helhetssyn, och konfliktfö-
rebyggande skall tydligare integreras i utvecklings-
samarbetet. Samverkan med folkrörelser och forskare
skall öka.
Dessa tankar är djupt förankrade i det svenska
samhällets metoder för att utvecklas och förhindra
väpnade konflikter. De blir nu en del av den aktiva
politik som vi skall bidra med i de internationella
sammanhang där vi verkar. Och alla dessa punkter
påminner oss om Kosovo.
Den andra viktiga lärdom vi kan dra av Kosovo är
att EU måste stärka sin kapacitet för gemensam utri-
kespolitik och krishantering. När EU bildades i askan
och ruinerna efter andra världskriget var EU ett
fredsprojekt. Skall EU bli ett fredsprojekt för det
tjugoförsta århundradet måste EU öppnas för hela
Europa. Det gäller såväl de nuvarande kandidatlän-
derna som Balkanländerna.
EU måste stärka sin kapacitet för krishantering.
Utvecklingen av gemensamma strategier och fler
möjligheter till majoritetsbeslut ökar förutsättningar-
na för tidig samsyn. En gemensam analysenhet ger
EU bättre förutsättningar att tidigt sätta in rätt åtgär-
der.
EU:s samlade ekonomiska resurser både vad gäl-
ler handel och bistånd är betydande. Ett enat EU är en
stark röst när den talar tydligt mot kränkningar av
mänskliga rättigheter. Ländernas samlade resurser för
förebyggande diplomati kan ge nya öppningar. Allt
detta ger förutsättningar inte bara för förändringar för
stunden utan också för möjligheterna att nå långsikti-
ga förändringar och förbättringar i Europa.
Även om EU:s viktigaste utmaning är att använda
de samlade resurserna så att militära insatser inte
skall behöva komma till stånd, måste det också finnas
en bättre beredskap för att kombinera politiska, dip-
lomatiska och ekonomiska åtgärder med militär kapa-
citet. Sverige och Finland tog under den förra rege-
ringskonferensen initiativ till att genom Amsterdam-
fördraget ge EU förmågan att agera militärt i krissitu-
ationer. Därför deltar vi också aktivt i diskussionerna
inför Köln för att stärka denna förmåga. Ett viktigt
exempel på en aktion är den minröjning som nu pågår
i Kroatien under svensk ledning.
För regeringen är det viktigt att klargöra skillna-
den mellan krishantering och gemensamt försvar.
EU:s insatser gäller fredsfrämjande arbete. Diskus-
sionen handlar inte om att skapa ett gemensamt för-
svar. Det är också nödvändigt att insatserna grundas
på FN-mandat eller beslut inom Organisation för
säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, och att alli-
ansfria länder som Sverige kan delta på samma vill-
kor som andra. Mer av gemensam utrikespolitik stri-
der inte mot Sveriges militära alliansfrihet.
Jag konstaterar, fru talman, när jag läser betän-
kandet och reservationerna att just när det gäller alli-
ansfriheten ser vi en total splittring i oppositionen.
Man skall komma ihåg att det är uppenbart att Sveri-
ge efterfrågas i Kosovo just för att vi är militärt alli-
ansfria. Vi och andra alliansfria stater bidrar med
fredsmäklare, och vi kommer att ha en viktig roll i
fredsstyrkorna efter en överenskommelse och ett
beslut i FN:s säkerhetsråd.
Det är också en parallell till den roll som är upp-
enbar i närområdet. Vår säkerhetspolitiska position
bidrar till säkerhet, stabilitet och integration. Den
innebär inget hinder för ett aktivt agerande och ge-
mensamt ansvarstagande på något annat område än
utbyte av ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Den militära alliansfriheten har inget egenvärde.
Den är ett medel, inget självändamål. Men den är ett
viktigt medel. Vi skall inte överdriva dess betydelse,
men vi skall inte heller bortse från dess möjligheter. I
stället skall vi använda oss av dem. Det gäller i nä-
rområdet, där alla aktörer tydligt ser värdet av vår
hållning. Det gäller i byggandet av europeisk säker-
het, vilket Kosovo visar. Det gäller i arbetet med att
värna och utveckla folkrätten eftersom vi har ett
starkt eget intresse av en väl fungerande folkrätt. Det
gäller också i kampen mot massförstörelsevapen.
Åttanationersinitiativet för nedrustning och mot
spridning av kärnvapen är ett bra exempel på hur vi
kan använda vår position.
Men även för oss som alliansfria är samarbetet
med Nato viktigt. Nato spelar ju i sitt samarbete med
partnerländerna, bl.a. i Partnerskap för fred, en cen-
tral roll för krishanteringen i Europa. Betänkandet
pekar mycket riktigt på att det svenska samarbetet
med Nato är till nytta för den samlade säkerheten.
Natotoppmötet nyligen konfirmerade också att Ko-
sovo är ett undantag, inte en ny regel, vad gäller att
agera utan FN-mandat.
Låt mig också peka på OSSE:s särskilda fördelar i
samarbetet och rollfördelningen mellan de olika in-
ternationella organisationerna. OSSE är en alleuro-
peisk, öppen organisation som arbetar utifrån ett brett
och modernt säkerhetsbegrepp. OSSE kommer därför
att ha en central roll i förverkligandet av ett fredsavtal
för Kosovo när det gäller demokratisering, mänskliga
rättigheter och samlevnad mellan olika grupper.
Den tredje viktiga lärdomen vi kan dra av Kosovo
är vikten av att stärka och reformera FN, en fråga
som vi nyss påmindes om när generalsekreteraren
stod här. Jag vill verkligen betona den svenska rege-
ringens fulla stöd för generalsekreteraren i hans re-
formprocess i FN.
FN har i kraft av sitt stadgeenliga ansvar en cen-
tral roll i det internationella samfundets fredsfrämjan-
de verksamhet. FN måste få möjlighet att fullt ut ta
det ansvaret. Därför syftar den svenska politiken till
att vi skall undvika både en ensidig våldsanvändning
och blockerande veton. Vi måste få en vetofri kultur i
FN.
För att stärka FN och för att lösa Kosovo måste
också Kosovofrågan återföras till FN:s säkerhetsråd.
Vårt huvudkrav för Kosovo är och förblir flyktingar-
nas rätt att i trygghet återvända till sina byar och
städer. Vi vill se en kraftfull resolution i säkerhetsrå-
det som kan leda till att bombningarna upphör.
Våldsanvändning är ju ett sista medel som bara har
sitt berättigande när alla andra vägar uttömts. För
våldsanvändning utöver självförsvar krävs det beslut i
FN:s säkerhetsråd. Vi har därför beklagat att det inte
har varit möjligt för världssamfundet att ställa sig
bakom ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Därmed har
aktionen inte ett entydigt stöd i folkrätten.
Samtidigt har vi pekat på det genuina dilemma
som Kosovo visar på. Vi kan inte acceptera att
världssamfundet står stillatigande inför etnisk rens-
ning och hotande folkmord. För en varaktig lösning
krävs det andra och mer sofistikerade metoder. Den
diplomatiska offensiv som nu sker är nödvändig och
hoppfull. Det är bråttom. Flyktingarna måste kunna
återvända i säkerhet till hösten. Nu måste alla krafter
samlas för att vi skall få en lösning på Kosovokrisen
och för att vi skall stärka FN.

Anf. 5 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Vi har hört FN:s generalsekreterare
säga att säkerhet och stabilitet är det brist på också i
Europa. Det är intressant när vi just denna dag skall ta
beslut som innebär att Sverige kanske får minskade
möjligheter att bidra till just säkerhet och stabilitet i
Europa. Det är något av ett ödets ironi att generalsek-
reteraren just denna dag skall poängtera det som bor-
de vara uppenbart för alla och som borde vara vägle-
dande när vi skall diskutera både säkerhetspolitiken
och försvarets framtida dimension och uppgifter.
Säkerhetspolitiken skall både ange det önskvärda,
hur vi vill se att utvecklingen skall formas, och kunna
gardera mot risker för det oönskade. Därför är det
betänkande och den proposition som betänkandet
bygger på en besvikelse. Det finns nämligen väldigt
lite angivet om den riktning som Sverige vill se när
det gäller säkerhetspolitiken. Däremot refereras det
mycket om det som har skett och sker och som oftast
har initierats från annat håll. Men i grunden är det
väldigt lite som talar om hur Sverige önskar se säker-
hetsordningen i Europa formas, hur säkerheten i Ös-
tersjöområdet skall formas. Vilken är Sveriges roll i
det här och hur skall vi, om det går illa, hantera det
hela? Vilken kapacitet skall vi ha för att kunna säkra
säkerheten och stabiliteten i Europa?
Kosovo är ett misslyckande. Det måste vi klart
och tydligt poängtera. Det faktum att det har skett i
Kosovo som vi kunde förutse skulle kunna ske och
som vi har debatterat i denna riksdag och på många
andra håll - likväl har det alltså skett - är ett miss-
lyckande som också är Sveriges misslyckande. Vi bär
vår del av detta misslyckande därför att vi inte har
mekanismer som kraftfullt nog kan förebygga.
Den alldeles centrala slutsatsen av Kosovo är väl
att vi inte kan nöja oss med det säkerhetsarbete som
vi hittills har bedrivit, utan vi måste se till att det
ytterligare intensifieras.
Vad är då Sveriges bidrag till detta? Ja, det första
som man blir förvånad över är diskussionen om neut-
ralitet. Om man nu skall bygga en säkerhetsordning i
Europa, kan den då bygga på idén om neutralitet?
Skall länderna stå neutrala i förhållande till varandra?
Är det så man bygger en stark och fin säkerhetsord-
ning i Europa, dvs. att neutraliteten bygger på att man
står likgiltig inför det som händer? Är det fråga om
neutralitet i närområdet står man likgiltig inför vad
som händer grannarna.
Om vi nu skall bygga en stark säkerhetsordning i
Europa skall Sveriges bidrag till detta vara att vi skall
kunna vara neutrala - att vi skall kunna stå likgiltiga
och inte behöva bry oss. Men det är en alldeles orim-
lig hållning att det, om man skall bygga en europeisk
säkerhetsordning, skall finnas begrepp som neutralitet
i detta. Själva grundidén är ju att ha ett gemensamt
ansvar för de delade värderingar som generalsekrete-
raren talade om. Då måste vi alla ta ett gemensamt
ansvar. Det är raka motsatsen till neutralitet. Det
innebär att man försvarar de gemensamma värdering-
arna. Det innebär att man känner ett ansvar för folk-
rätten, att man engagerar sig i brott mot folkrätten.
Det gör Sverige; det har vi gjort i Kuwait och det gör
vi i Kosovo. Vi står ju inte likgiltiga eller neutrala när
det gäller Kosovo, utan vi har engagerat oss.
Men om det sker brott mot folkrätten i närområdet
skall vi då stå likgiltiga? Är det då som vi inte längre
skall bry oss? Vi kan visserligen försvara folkrätten
när den ligger en bit bort men bryts folkrätten i vårt
närområde skall vi kunna stå likgiltiga. Det är faktiskt
vad som står i betänkandet och det är faktiskt det som
riksdagen, om betänkandet antas, säger.
Det är den signal vi skickar till våra nära grann-
länder - till våra nordiska grannländer, till medlem-
marna i EU och till kandidatländerna: Ni skall veta att
om det riktigt gäller har Sverige reserverat sig rätten
att stå likgiltigt. Vi kan samarbeta mer intimt. Vi kan
samarbeta oerhört nära. Men om det riktigt gäller -
om ni blir utsatta för ett övergrepp, ett gravt brott mot
folkrätten, kan Sverige säga att vi struntar i er.
Det är det centrala budskapet vad gäller just neut-
ralitetspolitiken.
Statsministern fick i en tidning en fråga om hans
syn om en EU-medlem skulle angripas. Statsminis-
tern svarade att han inte ens hade reflekterat över
frågan. Då ställer man sig lite undrande. Är det detta
att statsministern och kanske regeringen i övrigt inte
ens har reflekterat över frågan som ligger bakom
formuleringen? Man vill ju inte tro att det är sant. Det
skulle vara intressant att höra om någon annan i rege-
ringen har reflekterat över frågan om Sverige, om ett
nordiskt grannland eller en EU-medlem angrips, då
skall stå likgiltigt.
Neutralitetspolitiken är väl inte den rimliga slut-
satsen av Sveriges politik, utan snarast den minst
sannolika eller rentav den osannolika.
När det gäller att bygga säkerheten i Östersjöom-
rådet var Sverige mycket starkt och pådrivande fram
till augusti 1994. Det var ju då som uttåget av de
ryska trupperna skedde från Estland och Lettland.
Sedan har en hel del hänt. Det stora som hänt är fram-
för allt att Polen för några månader sedan gick med i
Nato. Vi har nu en politik inom Nato som är den
öppna dörrens politik som innebär att Nato står öppet
för de länder i Europa som önskar gå med och som
kan uppfylla villkoren för medlemskap.
Detta innebär att Östersjöns sydkust i dag helt och
hållet är inom Nato. Estland, Lettland och Litauen
söker medlemskap.
Dessa fundamentala förändringar i förändrings-
processen vore det också intressant om Sverige hade
en synpunkt på men det finns ingen synpunkt. Det
finns ett iakttagande av vad som sker. Men om Sveri-
ge tycker att det är bra eller dåligt framgår inte av
majoritetens betänkande.
Vi kan från Sveriges sida inte ens säga att det är
bra att Polen har blivit medlem i Nato. Vi kan inte ens
säga att vi tycker att det är bra att Estland, Lettland
och Litauen ansöker om medlemskap och att vi hop-
pas att de snarast möjligt skall komma med.
Vi säger egentligen inte heller någonting om den
militära samverkan i Norden. Vi har en nära samver-
kan i Bosnien och vi kommer kanske att få det också i
Kosovo. Skall vi bygga upp den militära samverkan i
Norden krävs det mer än bara samverkan. Det krävs
att vi också, om det här skall utvecklas, faktiskt ham-
nar i beroendeförhållande till varandra. Det finns
ingenting om detta, utan bara ett iakttagande av vad
som sker och vad som redan har blivit beslutat.
Det måste ju rimligtvis ändå vara så att Sveriges
hållning i närområdet är att vi skall vara tillsammans
med våra nordiska grannländer, med våra grannländer
på andra sidan Östersjön. Vi skall inte stå vid sidan
av utan fullt ut delta i den säkerhetsordning som
byggs upp. Vi vet i dag inte riktigt hur det kommer att
sluta. Vi sitter inte med facit i hand. Men Sveriges
bidrag måste ju vara att säga att vi skall delta, driva
på och fullt ut vara med tillsammans med våra nor-
diska och våra baltiska grannar. Vi skall inte stå vid
sidan av.
En avgörande del i att bygga en säkerhetsordning
är relationerna till Ryssland. Det är väldigt viktigt att
den politiken är tydlig och klar. Det är viktigt att
Ryssland är välkommet in i samarbetet. Det är den
alldeles avgörande attityden i Rysslandspolitiken.
Ryssland är välkommet in och skall icke stötas bort.
Ryssland är inte något annat, ett icke-Europa eller
något sådant. Ryssland är välkommet in på samma
villkor som alla andra deltagare i samarbetet, dvs.
man skall fullt ut respektera de spelregler som vi har
satt upp i Europa. Det är viktigt att vi är tydliga på
den punkten. Ryssland är också välkommet tillsam-
mans med sina trygga grannländer. Rysslands grann-
länder skall känna sig trygga i en situation där också
Ryssland finns med i samarbetet. Det är här, natur-
ligtvis, som Nato är så avgörande. Natos kanske vik-
tigaste roll i Europa är att se till att vi säkert och
tryggt kan integrera Ryssland i samarbetet.
Det är oerhört viktigt att inse att de här mekanis-
merna måste finnas. Vad skedde efter andra världs-
kriget? Jo, man förmådde integrera Tyskland, ett land
som då naturligtvis var föraktat av sina grannländer.
Det hade funnits koncentrationsläger, Gestapo hade
gått på gatorna. Men man förmådde integrera Tysk-
land i samarbetet därför att man byggde fasta struktu-
rer som höll i samarbetet, ett fast förpliktande samar-
bete.
Det är naturligtvis i grunden samma sak som
måste ske med Ryssland. Vi måste ha starka samar-
betsstrukturer som gör det möjligt att integrera Ryss-
land i samarbetet, och vi måste vara tydliga gentemot
Ryssland. I mitten av 1990-talet fick vi mycket kritik
för att vi inte hade varit tydliga nog när det gällde
Rysslands beteende i Tjetjenien, eller Rysslands rege-
rings beteende kanske vi skall säga. Tjetjenien är ju
faktiskt en del av Ryssland. Vi hade en tendens att
vara för svaga, att inte tydligt nog markera de värde-
ringar som vi står för. Därför måste Rysslandspoliti-
ken vara tydlig. Vi skall tydligt ange det vi kräver.
Det är också viktigt därför att den interna utveckling-
en i Ryssland påverkas av Europas hållning i övrigt.
Fru talman! Kosovokonflikten betonar för vår
egen del att vi har ett ansvar. Vi bär ett medansvar.
Det är inte så att andra har ett ansvar och att vi kan
titta på. Misslyckandet är, som jag sade tidigare,
också vårt misslyckande. Det är Sveriges regerings
misslyckande, och i viss mån naturligtvis också Sve-
riges riksdags misslyckande, att det som sker i Ko-
sovo kan ske.
För att vi skall ha möjlighet att återställa någon
form av fred i Kosovo så att man kan flytta tillbaka
kommer det att krävas resurser. Det kommer att krä-
vas resurser på många olika håll. Men här och nu är
det viktigaste att fokusera på de militära resurser som
kommer att behövas. Förmodligen kommer det att
behövas trupp inte bara i Kosovo utan kanske även i
Makedonien, Albanien och Montenegro. Vi kommer
kanske sammantaget att på Balkan eller västra Balkan
behöva ha 100 000-150 000 personer i olika former
av fredsbevarande - förhoppningsvis finns det en fred
att bevara - eller fredsframtvingande insatser.
Klarar vi då detta? Här har vi ett stort bekymmer.
Vi i Europa talar mycket om mekanismer och om
vikten av att göra det här. Samtidigt har Sverige, och
för övrigt också andra länder, dragit ned på sina re-
surser. Man har svårt att klara det här. Europa är i dag
mer beroende av USA kapacitetsmässigt än vad man
var i början av 1990-talet. Parallellt med retoriken om
vilket ansvar vi har, om hur viktigt det är att vi tar
ansvar, urgröper vi vår möjlighet att fullt ut göra
detta. Vi har inte den förmågan. Oavsett hur många
mekanismer vi bygger upp och vad det står i våra
fördrag måste det finnas både kapacitet och en för-
måga att komma samman och fylla fördragen med
innehåll. Kan vi inte enas blir det i alla fall ingenting
av, hur eleganta fördragen än är formulerade.
Här har vi tyvärr en klyfta mellan ord och hand-
ling som vi nästan är på väg att se vidgas. Besluten
om försvarets kapacitet i Sverige kommer att bidra till
att klyftan mellan ord och handling vidgas. Risken är
stor att vi får ett försvar som inte har kapacitet att
fullfölja det vi behöver på hemmaplan, de insatser vi
behöver göra för den europeiska säkerheten och de
förpliktelser som vi fortfarande har mot FN-systemet
i övrigt. De har ju inte försvunnit utan finns kvar. Det
är, tycker jag, viktigt i dag när generalsekreteraren
har varit här att betona detta.
Vi vet att det finns kritik inom FN för att Sverige
har dragit ned på ambitionerna vad gäller våra styrkor
i FN-sammanhang. Det fick man minsann höra när
man var i FN och FN:s generalförsamling.
Nu är vi i en situation där jag tror att vi får svårt
att klara de kanske över 2 000 personer som vi behö-
ver ha - män och kvinnor som kan behövas för freds-
bevarande insatser på Balkan. Risken är alltså att vi
här tar ett beslut som gör att vi de facto går emot de
vackra formuleringarna. Vi ökar klyftan mellan ord
och handling.
Slutligen fru talman, bara ett ord om en annan sak
som är viktig och som står i det här betänkandet. Det
gäller frågan om vapenexport. Skall vi ha en egen
industri i Sverige som i allt väsentligt skall kunna
tillgodose våra egna behov, som skall kunna överleva
som egen industri och inte bli beroende av import
utifrån och framför allt kanske import från USA, är
det nu tid att vi inom Europa utformar gemensamma
regler för vapenexporten. Och det är bråttom. Risken
är annars att vi inte har så mycket av egen vapenin-
dustri att slå vakt om.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 6 LARS OHLY (v):
Fru talman! Vänsterpartiet delar i stort de övervä-
ganden som görs i betänkandet Sveriges säkerhetspo-
litik. Men det finns nyansskillnader och i en del fall
meningsmotsättningar. Framför allt kanske de handlar
om det som inte står i betänkandet och som är mest
aktuellt just nu, nämligen Sveriges agerande i sam-
band med krisen och kriget i Kosovo.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ju histo-
riskt och traditionellt vilat på alliansfrihetens grund.
Den politiken handlar inte enbart om att Sverige skall
stå utanför medlemskretsen bland de militära allian-
serna. Det handlar också om att vara en stark försva-
rare för små nationers rättigheter och en tillskyndare
av folkrätten. Det handlar inte alls om att vara neutral
i konflikter, men det handlar om att ha ett annat syn-
sätt än det som bygger på ömsesidig säkerhetspolitik
mellan stater mot yttre fiender.
Nu har en stormakt, USA, och en militärallians,
Nato, tagit sig rätten att ställa Förenta Nationerna åt
sidan, att åsidosätta internationell lag, att själva be-
stämma när våld får användas i mellanstatliga eller
inomstatliga konflikter.
Sverige har traditionellt verkat för internationell
nedrustning, kärnvapenkontroll och fredlig krishante-
ring. Vi har förespråkat civila, diplomatiska och poli-
tiska lösningar i stället för militära. Vi har aldrig
förnekat att det ibland kan vara nödvändigt med mi-
litärt våld för att möta ett värre övervåld, men frågan
är: Vem skall ha rätten att bestämma när det är nöd-
vändigt och när det är rimligt?
Om USA får ta sig rätten att bestämma, om Nato
skall vara den organisation som beslutar om militärt
våld i internationella kriser, kommer då någonsin våra
bedömningar av förtryck, etnisk rensning och folk-
fördrivning att vara de som ligger till grund för ingri-
panden? Kommer t.ex. någonsin Turkiet att ha något
att frukta av militär våldsanvändning för att ingripa
mot det systematiska förtrycket av kurdernas rättig-
heter och den folkfördrivning som förekommit inom
Turkiet?
I fallet Rwanda, det senaste fallet av ett verkligt
folkmord, där uppskattningsvis 800 000 människor
mördades under väldigt kort tid, ingrep inte Nato. Det
var inte heller dess hemisfär, inte dess roll att ingripa
i en liknande konflikt, men i Europa ser man sig som
den naturliga försvararen av sina egna legitima intres-
sen, och det väger tyngre än FN-systemets roll eller
internationell lag.
Man kan ju ställa sig frågan: Skulle USA någon-
sin ha någon ambition att ingripa, militärt eller på
annat sätt, i de länder i dess närhet där förtryck är en
stor del av vardagen för många människor, t.ex. i
Colombia, där vänstermänniskor jagas och där fack-
föreningsfolk fängslas och torteras?
Utrikesministern sade att omvärlden inte har varit
tillräckligt tydlig i fråga om Kosovo från 1989 och
framåt, och Göran Lennmarker förstärkte genom att
säga att det som nu händer i Kosovo är vårt - Sveri-
ges regerings och i viss mån Sveriges riksdags -
misslyckande. Jag vill då bara påpeka att Vänsterpar-
tiet 1993 föreslog att alla flyktingar som hade kommit
från Kosovo till Sverige skulle ges permanent uppe-
hållstillstånd. Vi föreslog att den process av återvän-
dande som då fanns skulle avbrytas, och vi gjorde det
med anledning av de grova kränkningar av mänskliga
rättigheter som förekom från de serbiska och jugosla-
viska myndigheternas sida gentemot kosovoalbaner-
na.
Vad gjorde den dåvarande borgerliga regeringen?
Jo, med invandrarminister Birgit Friggebo i spetsen
beslutade man om visumtvång för alla invånare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta försvårade på
ett mycket märkbart sätt möjligheterna för de för-
tryckta och fördrivna kosovoalbanerna att söka asyl i
Sverige. Det här beslutet har den socialdemokratiska
regeringen inte upphävt.
Det har sedan dess också förekommit en mängd
initiativ från svensk sida om att komma överens med
Milosevicregimen om återvändande för kosovoal-
banska flyktingar. Den officiella svenska inställning-
en har alltför tydligt varit att problemen i Kosovo inte
har varit så allvarliga att vi inte skulle verka för att
flyktingar skulle återvända. Förtrycket har tydligen
inte varit så allvarligt att vi har haft anledning att
oreserverat ge asyl till människor som flytt från om-
rådet.
Det här är en skandal. Det handlar om ansvaret
hos vissa partier och regeringar i Sveriges riksdag.
Utrikesministern sade också att våldsanvändning
är en sista utväg, som bara får användas när alla andra
utvägar är prövade. Jag vill instämma i det som gene-
ralsekreteraren sade här: Det är Förenta nationerna
som har den legitima beslutsrätten. Precis som Ingvar
Carlsson sade i TV i morse finns det all anledning att
reagera starkt mot den som vill ställa FN-systemet åt
sidan eller som inte är beredd att fullt ut använda sig
av Förenta nationerna i internationell krishantering.
Jag delar inte helt den uppfattningen att vårt sä-
kerhetspolitiska läge inte har påverkats av konflikten
och kriget i Kosovo och Jugoslavien. Natos aktion
har lett till att Ryssland har förödmjukats och till att
FN har ställts åt sidan. Vi har i dag en osäkrare värld
än vi hade innan kriget bröt ut. Den etniskt grundade
folkfördrivningen har accelererat, den jugoslaviska
oppositionen har närmast utraderats, och det finns
spridningsrisker i regionen. T.ex. menar flera bedö-
mare att situationen i Bosnien nu blir allt allvarligare.
Naturligtvis finns det ett samband med Sveriges
säkerhetspolitiska läge om vi accepterar eller uttryck-
er förståelse för en världsordning där en militärallians
eller en supermakt ges bestämmanderätten om inter-
nationell användning av militärt våld. Då har också
Sveriges säkerhetspolitik i grunden förändrats.
Det finns också en oroväckande tendens i Sveri-
ges säkerhetspolitik som handlar om en sorts anpass-
ning till en gemensam politik, där VEU och Nato
spelar en stor roll. Å ena sidan finns det här i Sveriges
riksdag, vilket vi nyss har hört, moderaternas förtal av
alliansfriheten, deras nidbild av neutraliteten. Å andra
sidan finns vårt och andras starka försvar av allians-
friheten och neutraliteten. Men lite mittemellan finns
regeringens vackra tal om alliansfrihet, som paras
med ett starkt närmande till det västliga och euroat-
lantiska militära samarbetet.
Argumenten för alliansfriheten försvagas natur-
ligtvis när Sverige knyter sig allt närmare till Nato,
till den västeuropeiska unionen och till den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU.
Argumenten för alliansfriheten försvagas när man
uttrycker förståelse för Natos och USA:s krigföring i
Jugoslavien.
Vi menar att det är viktigt att hävda den svenska
neutralitetspolitiken och att det är oerhört viktigt att
Sverige hålls utanför Nato. Ett framtida medlemskap i
Nato skulle knyta vårt land fastare till en militäralli-
ans som innehåller kärnvapen, och vi skulle som
medlemmar bli tvingade att bistå andra Natostater,
om deras intressen hotades. Vårt alternativ är i stället
det traditionella svenska, att fredsskapande, fredsbe-
varande och fredsframtvingande åtgärder skall ge-
nomföras på OSSE:s eller FN:s uppdrag och under
dessa organisationers ledning och att de åtgärder som
nu vidtas för att öka genomskinligheten och förtroen-
det mellan stater skall ske i ett alleuropeiskt eller ett
världsvitt samarbete.
OSSE:s mandat bör utökas, och vi bör arbeta för
att mer resurser överförs dit på bekostnad av t.ex.
satsningar på svenskt deltagande i Partnerskap för
fred.
Det är också så att EU är på väg att utvecklas i en
riktning som leder till ett direkt militärt samarbete
som i värsta fall kan leda till en gemensam försvars-
politik. Den nye ordföranden för EG-kommissionen,
Romano Prodi, har helt klart en vision av ett Europas
förenta stater med ett gemensamt försvar. Det är av
avgörande betydelse för den svenska alliansfrihetens
upprätthållande att försvars- och säkerhetspolitikens
grunddrag bestäms på nationell nivå.
Fru talman! I det europeiska försvarssamarbetet
ingår också ett försvarsindustrisamarbete. I det här
samarbetet ser vi stora risker. En av riskerna är natur-
ligtvis att Sverige med sin relativt restriktiva hållning
till vapenexport och krigsmaterielexport därvidlag
kommer att tvingas till en harmonisering med länder
som har väsentligt mer liberala regler.
Därför är det viktigt för oss att yrka bifall till re-
servation nr 13, som just handlar om att svensk vape-
nexport måste ha minst samma restriktiva regler i
fortsättningen som i dagsläget och att det är ett villkor
för ett svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt
försvarsindustrisamarbete. Annars kommer Sverige
att i större utsträckning ta på sig rollen som vapen-
månglaren och spridaren av osäkerhet genom en mer
liberal vapenexport.

Anf. 7 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att säga
en del utifrån kristdemokraternas särskilda yttrande nr
2. Åke Carnerö kommer att tala om reservation nr 6,
och Margareta Viklund kommer att tala om den
fruktansvärda situationen i Kosovo, som också FN:s
generalsekreterare tog upp i sitt anförande här i kam-
maren nyss.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
Fru talman! I och med det kalla krigets slut för-
ändrades förutsättningarna för vår säkerhetspolitik
radikalt. Omvärldsbilden är annorlunda och flera
olika säkerhetsstrukturer har tillkommit i Europa med
inriktning på ökat samarbete, och det är bra. Genom
att Polen, Ungern och Tjeckien sedan den 12 mars
1999 är medlemmar i Nato har den gamla uppdel-
ningen av Europa mellan Nato och den forna Wars-
zawapakten upphört.
Uppdelningen mellan Öst- och Västeuropa be-
kräftas också av att en rad öst- och centraleuropeiska
länder, som tidigare varit kommunistiska regimer, nu
knackar på dörren för EU-medlemskap. Allt detta
innebär nya utmaningar och kräver att vi förutsätt-
ningslöst omprövar och utvärderar vår säkerhetspoli-
tik för att finna de bästa lösningarna för att bibehålla
vår fred och frihet.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen är svårförut-
sägbar, inte minst på grund av den konflikt som pågår
i sydöstra Europa. Man kan inte utesluta risken för en
storkonflikt på Balkan, något som givetvis kraftigt
skulle förändra vår omvärldsbild. Även om en sådan
utveckling kan undvikas vet vi att det mänskliga
lidandet och de ekonomiska konsekvenserna av kon-
flikten är och blir oerhörda. För att inte risktagningen
med vår försvarsförmåga skall bli för stor behövs en
noggrann säkerhetspolitisk analys innan försvarets
grund- och krigsorganisation slutgiltigt fastställs.
Fru talman! Ett bibehållande av Sveriges militära
alliansfrihet ställer krav på en betryggande försvars-
förmåga. Vi kristdemokrater motsätter oss därför de
stora nedskärningar i försvarsbudgeten som görs
utifrån osäkra antaganden. Försvarsmaktens ekonomi
har redan innan nedskärningarna utsatts för enorma
påfrestningar och instabila regler. Konsekvensen blir
att Försvarsmakten inte får den långsiktiga styrka
som vi kristdemokrater anser behövs. Det innebär
också att trovärdigheten för viljan att utforma ett nytt
försvar urholkas.
För att Sverige inte skall hamna i ett sämre säker-
hetspolitiskt läge när det europeiska säkerhetsmönst-
ret förändras, är det viktigt att vi är med i de olika
forum som finns för att kunna påverka utvecklingen
och därigenom tydliggöra vår vilja att ta aktivt ansvar
för Europas säkerhet. Vårt medlemskap i EU, vårt
samarbete med Nato i SFOR och PFF och observatör-
skapet i VEU har ökat förutsättningarna för en aktiv
säkerhetspolitik. Därigenom har Sverige en historisk
möjlighet att delta i arbetet med att skapa ett enat
Europa präglat av integration, samarbete och gemen-
sam säkerhet.
Sverige bör vara öppet för medlemskap i alla de
säkerhetsorganisationer som finns i Europa. Svensk
säkerhetspolitik skall inte låsas fast vid en linje i den
nya och svårförutsägbara situation som råder. Om vi i
framtiden skulle ställas inför hot om väpnat angrepp,
måste vi vara beredda att ta konsekvenserna av den
djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande
krafterna i Europa så att vi är med när besluten fattas.
Fru talman! Ett öppet och nära samarbete med
Nato har blivit en naturlig del av svensk säkerhetspo-
litik. Nato är en viktig del av Europas framväxande
säkerhetsarkitektur och bidrar till stabilitet och säker-
het. En utveckling där Litauen, Lettland, Estland och
kanske Finland blir Natomedlemmar är inte bara
önskvärd utan också sannolik. Sverige kan inte stå
likgiltigt inför en utveckling som säkrar de baltiska
ländernas frihet och självständighet. Eftersom vi
själva värdesätter frihet och demokrati, bör vi också
vara beredda att försvara de principer om frihet, de-
mokrati och mänskliga rättigheter som utgör själva
grunden för ett fredligt Europa.
Svenskt medlemskap i Nato är för närvarande inte
aktuellt, men det avtalade samarbetet mellan Nato
och Ryssland, Natoutvidgningen österut med Polen,
Ungern och Tjeckien samt PFF-samarbetet gör att vi
måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår
egen relation till Nato.
EU är av fundamental betydelse för säkerhet och
stabilitet i Europa, och Sveriges medlemskap ger
ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat av
öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet. Sverige
har ett intresse av att de hot, risker och påfrestningar
som ryms inom det vidgade säkerhetsbegreppet kan
hanteras gemensamt med andra länder i vårt närom-
råde samt inom EU. Även om EU saknar förpliktelser
om rent militär hjälp, är det självklart att medlems-
länderna inte kan stå likgiltiga om något annat med-
lemsland utsätts för våld eller hot om våld. Det inne-
bär att vårt medlemskap i EU i sig utgör en säker-
hetspolitisk nettofördel.
Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central
roll i utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut
kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot mot
säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra
grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att
förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De
baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och
utvecklas genom fortsatt stöd till deras uppbyggnad
av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner. De bör
även stödjas i strävan att bli medlemmar i EU, vilket
är ett viktigt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag än en gång
understryka det som vi kristdemokrater ofta har sagt
om vikten av att så tidigt som möjligt ingripa för att
genom föregripande diplomati och åtgärder kunna
avvärja eller släcka eldfängda situationer som annars
kan flamma upp till bränder som kan vara ett hot, inte
bara för sitt eget område.
Sverige har goda traditioner att föra vidare när det
gäller att bidra till freds- och säkerhetsskapande in-
satser. Låt oss slå vakt om dem. Bifall till reserva-
tion 6.

Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! En dag som denna, när vi har haft
FN:s generalsekreterare här, är det klart att man fun-
derar över FN:s roll i framtiden. Jag noterade att
utrikesministern i sitt anförande formulerade sig un-
gefär så här när det gällde FN: Det gäller att stärka
och reformera FN. Det måste införas en vetofri kultur
i FN.
Jag vill understryka detta. Det är viktigt att vi dis-
kuterar en FN-reform för 2000-talet. Utrikesministern
och jag hade ju en debatt häromdagen på just det
temat, att gå in och se om man kan göra några föränd-
ringar i stadgarna för att genomföra denna vetofria
kultur som utrikesministern talar om.
Fru talman! Knappast något är mer avgörande för
freden och stabiliteten i vår region än förhållandena i
Östersjöns sydöstra strandstater. Detta bestäms i sin
tur i hög grad av utvecklingen i Ryssland. Den poli-
tiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande
instabil och ganska oförutsägbar även om vi natur-
ligtvis gläds åt de signaler vi ser när det gäller Ryss-
lands demokratiska landvinningar.
Utvidgningen av och den ökande integrationen
inom den europeiska unionen spelar den viktigaste
rollen för att åstadkomma fred och stabilitet i Europa.
Genom ökat samarbete och utbyte mellan Europas
stater skapas förutsättningar för en positiv ekonomisk
och social utveckling för människor i hela Europa.
Endast så kan nya motsättningar och konflikter inom
och mellan stater förebyggas och lindras.
I takt med att EU och Nato utvidgas till att om-
fatta alltfler av Europas demokratier skapas förutsätt-
ningar för att historiska motsättningar och uppdel-
ningar av Europa skall förbytas i en verklig alleuro-
peisk säkerhetsordning byggd på ömsesidigt samar-
bete. I den kan och bör också Sverige delta fullt ut.
Folkpartiet ser därför med betydande oro på allt
tydligare tendenser inom EU till att slå av på takten i
utvidgningen. Europa befinner sig i ett historiskt
gynnsamt läge för att bryta gamla mönster. Denna
möjlighet får inte gå förlorad, och tillfället erbjuds nu.
Europas stater har dock inte kunnat förhindra de
katastrofer Restjugoslavien i dag genomlider. Det är
naturligt att vi en dag som denna, när vi talar om
europeisk säkerhetspolitik, också uppehåller oss vid
situationen i Kosovo. Jag skall återkomma till det lite
senare.
Med den tragiska utvecklingen i Bosnien och Ko-
sovo och mot bakgrund av de uppenbara bristerna i
samarbetet inom FN och EU kom det militära samar-
betet inom Nato att framstå som ett viktigt inslag i
den alleuropeiska säkerhetsstrukturen. Nato har för-
ändrats från det kalla krigets försvarsallians till det
militära verktyget i en alleuropeisk konflikthantering.
Denna utveckling har förstärkts genom den välkomna
framväxten av samarbete inom ramen för Partnerskap
för fred, i vilket de flesta europeiska stater deltar,
genom Natos särskilda samarbete med Ryssland samt
genom att EU och Nato påbörjat en utvidgningspro-
cess för de nya demokratierna i Öst- och Centraleuro-
pa. När Polen, Tjeckien och Ungern nu blivit med-
lemmar av Nato och medlemsskaran utvidgats till 19
länder har Nato tagit ett stort steg på vägen mot ett
brett alleuropeiskt säkerhetssamarbete.
En förutsättning för en stats medlemskap i Nato är
en stabil demokratisk samhällsutveckling, en civil
demokratisk kontroll, transparens vad gäller ett lands
militära försvar samt att interna eller externa kon-
flikter löses på fredlig väg. Sett i ett historiskt per-
spektiv innebär därför varje ny demokrati i Öst- och
Centraleuropa som på detta sätt kvalificerat sig för
Natomedlemskap ett viktigt steg i skapande av tyd-
lighet och förutsägbarhet vad gäller militär säkerhet i
vår del av världen. Därmed minskar radikalt riskerna
för en ren nationalisering av försvars- och säkerhets-
politiken i Europa.
Det ligger också i svenskt intresse att Nato står
öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli
medlemmar utan någon begränsning i tid eller rum
och därför inte i förväg utesluter något. Därför är
Natos formaliserade samarbete med Ryssland och
Ukraina av stor betydelse. På samma sätt som för EU,
kan vi emellertid också inom Nato notera oroväckan-
de tendenser till att interna skäl och nära egenintres-
sen innebär att man slår av på takten i utvidgningen.
Ingen enskild del av utvecklingen i Europa sedan
det kalla krigets slut har haft en så direkt betydelse
för Sveriges mycket gynnsamma säkerhetspolitiska
läge som de tre baltiska staternas frigörelse och ut-
veckling mot demokrati och en integrering i Europa. I
takt med den ekonomiska och sociala utvecklingen i
Estland, Lettland och Litauen skulle det av alla tre
önskade medlemskapet i såväl EU som Nato bidra till
en mer stabil integration och till förutsägbarhet i det
alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling kan
bara välkomnas av Sverige.
Den svenska regeringens oförmåga att i ett rent
svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja
de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap
har inte underlättat en för Östersjöregionen mer
önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all
kraft stödja de baltiska staternas önskemål om med-
lemskap i EU är inget alternativ till medlemskap i
Nato, men blir i detta perspektiv än mer angeläget för
Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid
utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare
Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras
säkerhet.
I reservation 2 i det här betänkandet har Folkpar-
tiet utvecklat dessa tankegånger. Jag yrkar härmed
bifall till reservation 2.
Jag skulle slutligen lite vilja kommentera Väns-
terpartiets inställning till fredsframtvingande åtgärder
i Kosovo och Restjugoslavien och ställa några frågor
till Lars Ohly.
Sommaren 1995, efter det att 40 000 bosnier för-
drivits från staden Srebrenica som FN förklarat för
fredad zon och 7 000 massakrerats, krävde Folkparti-
et via sin partiledare att Sverige i FN skulle verka för
ett mer kraftfullt försvar för de fredade zonerna med
hjälp av FN. Det avvisades av Vänsterpartiet och dess
ledare Gudrun Schyman, som menade att FN inte
skulle verka militärt. Säkerhetsrådet var då inte för-
lamat av Rysslands och Kinas veton, som det är i dag.
Det visades bl.a. under hösten när Nato fick i uppdrag
att flygbomba det bosnienserbiska artilleriet.
Efter frågor här i kammaren sedan kriget i Bosni-
en upphört efter Natos flygbombningar vid det till-
fället medgav Vänsterpartiets företrädare att det, givet
den situation som förelåg i Bosnien, trots allt var bra
att Natos bombningar kunde få slut på tre och ett
halvt års krig. Det visar på Vänsterpartiets dilemma
även i dag, när man så kraftfullt fördömer bombning-
arna i Kosovo. Då fördömde man att FN skulle gå in
vid det tillfället. Nu fördömer man att Nato skall gå
in.
Hur menar Vänsterpartiet att vi skulle få ett stopp
på det som nu sker i Kosovo och det som har skett i
form av förföljelser av kosovoalbaner? Tidigare
skulle vi inte använda oss av FN. FN skulle förhind-
ras använda sådana maktmedel. Nu säger Vänster-
partiet nej också till Nato. På något sätt måste man få
stopp på den rensning av kosovoalbaner som sker.
Vilka är Vänsterpartiets möjligheter att göra det?

Anf. 9 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag förstår att Folkpartiet har lite pro-
blem. Som jag påpekade i mitt anförande var Folk-
partiet ansvarigt för införandet av visumtvång för alla
medborgare i den federala republiken Jugoslavien
1993. Då påpekade Vänsterpartiet att det pågick en
folkfördrivning och en etnisk rensning i Kosovo.
Karl-Göran Biörsmark frågade vilka alternativ vi
ser till den konflikthantering som Nato står för. För
det första menar vi att den enda legitima organisation
som har rätten att ingripa i mellanstatliga och inom-
statliga konflikter är Förenta nationerna. Det kan ske
genom andra organisationer, om det sker på uppdrag
av FN, av ett legitimt internationellt rättssystem. För
det andra menar Vänsterpartiet att den process med
fredsförhandlingar som pågått, som bl.a. ledde till ett
förslag till avtal i Rambouillet, hade det uppenbara
syftet att inte få någon lösning till stånd. Den
fredsprocessen var egentligen ett sätt att försöka
tvinga den jugoslaviska regeringen att gå med på en
Natoinsats på eget territorium.
Det är svårt att se att Sverige eller något annat
land skulle kunna gå med på en liknande överens-
kommelse i en liknande situation. Därmed hade Nato,
utan att ha någon som helst plan för handlandet efter
ett fredsavtal, satt sig i en sits där man för att rädda
sitt eget anseende var tvungen att börja bomba. Det
har fått de resultat vi ser - ökade civila offer, ökad
folkfördrivning, ökad osäkerhet med Ryssland ställt
åt sidan och FN-systemet kastat bakom ryggen. Det
är ett uselt sätt att bekämpa konflikter, etniska pro-
blem och etnisk rensning i vår omvärld. Det leder
bara till större problem.

Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är inte Folkpartiet som har pro-
blem här, utan det är Vänsterpartiet och Lars Ohly. Ni
kan inte förklara hur man skulle gå till väga.
Man kan önska sig vissa utvecklingsmöjligheter,
att Milosevic hade kunnat ta reson i Rambouille-
töverläggningarna och att vi på så vis kunnat undvika
dagens situation. Men kosovoalbaner har förföljts år
ut och år in. I tolv år har man försökt förhandla med
Milosevic. Ryssland och Kina har stoppat FN:s möj-
lighet att agera. Vad återstår då? Det är frågan till
Lars Ohly.
Vad återstår i en sådan situation? Man kan säga
att det som återstår är att Milosevic får fortsätta. Det
kan man tänka sig. Men vi har hört i dag att det inter-
nationella samfundet inte bara kan stå och titta på när
det blir konflikter inom länder. Även om FN-stadgan
är oklar på den punkten, om FN över huvud taget får
agera inom länder, kan resten av världen gärna inte
stå och titta på.
Lars Ohly och Vänsterpartiet har inte svar på min
fråga. Därför säger vi från Folkpartiets sida att det
som sker nu var nödvändigt, även om vi naturligtvis
också skulle ha velat att man kom fram till någonting
annat i Rambouillet. Men det gjorde man inte. För-
följelserna och massakrerandet av kosovoalbaner har
fortsatt. Vad är vänsterns och Lars Ohlys svar?

Anf. 11 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! År efter år har vi kunnat se förtrycket
av kosovoalbaner. Då borde det rimligtvis inte vara
ett bra förhållningssätt att införa visumtvång för
människor som vill fly från det förtrycket. Folkpartiet
var ansvarigt för det i den borgerliga regeringen.
Birgit Friggebo drev igenom det 1993. Det är Folk-
partiets ansvar att färre människor har kunnat fly från
det förtryck och den etniska rensning som har pågått i
Kosovo.
Konflikthanteringen har lett till att Nato har tagit
sig rätten att vara världspolis. Det sker med Folkpar-
tiets fulla godkännande. Det är inte förvånande. Folk-
partiet och dess ledare Lars Leijonborg har sagt att
partiet är inte bara det mest EU-vänliga partiet i Sve-
rige utan också det mest Amerikavänliga partiet. När
det regnar i Washington spänner K-G Biörsmark upp
paraplyet i Stockholm. Så USA-vänligt är Folkpartiet
numera! Då ställer man också upp på en konflikthan-
tering som leder till ett utdraget krig, mycket stora
problem och svårigheter för civilbefolkningen, både
den kosovoalbanska och den jugoslaviska.

Anf. 12 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Vi
diskuterar här den svenska säkerhetspolitiken, mot
bakgrund av de omvälvande omvärldsförändringar
som vi har upplevt de senaste tio åren. Det vi kanske
känner bäst till är det som har hänt i vårt eget närom-
råde - upplösningen av Warszawapakten, Sovjet-
unionens kollaps och de drastiskt minskade militärut-
gifterna i Europa. Militärutgifterna har minskat med i
genomsnitt 50 %. Det får konsekvenser inte minst för
utformningen av den svenska försvarspolitiken, något
som vi kommer att diskutera lite senare här i dag.
Omvärldsförändringar har också skett på ett annat
plan. För tio år sedan var krigen i världen mellanstat-
liga. I dag finns bara ett enda mellanstatligt krig kvar.
Det är kriget mellan Indien och Pakistan. I stället
upplever vi nu en situation med en lång rad lokala
och regionala konflikter och inbördeskrig. Just den
förändringen innebär att FN har fått en ny roll. Dis-
kussionen understryks av att FN:s generalsekreterare
Kofi Annan har inlett förmiddagens diskussioner.
Det är viktigt att vi bidrar till att utveckla FN bort
från rollen som städgumma, som alltid kommer för
sent - när svältkatastrofen är ett faktum, när krigen
har pågått, när folkmorden genomförs. FN måste i
stället bli en offensiv, aktiv organisation som före-
bygger och föregriper svältkatastrofer, väpnade kon-
flikter, folkfördrivning, folkmord och krig.
Det är det internationella samfundets underlåten-
het att göra detta som vi nu ser konsekvenserna av i
vår egen världsdel: det som sker i det forna Jugosla-
vien och den nationalistiska regimen Milosevics folk-
fördrivningspolitik, som är fullständigt oacceptabel.
Det är oacceptabelt att en stat kan använda sin suve-
ränitet som täckmantel för olika former av förtryck
och, i detta fall, folkfördrivningspolitik. Folkmord
och folkfördrivning kan aldrig, och får aldrig, bli en
stats inre angelägenhet. När människor i Kosovo
mördas, när kvinnor våldtas, när barn tvingas ut på
vägarna på flykt ifrån terror och ifrån den jugoslavis-
ka regimens militära styrkor är det också min angelä-
genhet. Det är också vår gemensamma angelägenhet.
Det är inte Milosevics och det forna Jugoslaviens inre
angelägenhet.
Det internationella världssamfundet skall blanda
sig i hur enskilda regimer agerar även inom sitt eget
land när man bedriver folkfördrivning och när man
utövar folkmord. Världssamfundet måste också vara
berett att genomföra kraftfulla interventioner i första
hand med civila insatser, men vi kan inte utesluta
militära inslag för att skydda livsmedelstransporter,
för att skydda civilbefolkning och för att skydda olika
former av humanitära insatser.
Vi ser väldigt tydligt att det främsta hindret för att
kunna göra detta från FN:s sida har varit vetot. Det
var därför intressant att höra hur vår utrikesminister
här för en halvtimme sedan talade om en vetofri kul-
tur. Det är en nödvändig utveckling av FN, om vi
skall kunna se en aktiv och offensiv förebyggande
och föregripande organisation. Vi måste vara beredda
att diskutera säkerhetsrådets framtid. Man måste
kanske snarare bygga på konsensus minus ett eller
konsensus minus två om rådet skall kunna bli en
kraftfull aktör och kunna förebygga de katastrofer
som vi inte vill se.
Om vi misslyckas med detta - om vi misslyckas
med att införa en vetofri kultur och misslyckas med
att utforma någon form av konsensus minus ett - ser
vi alla vad som händer. Vi har sett det de senaste
månaderna i vår egen världsdel. Vi riskerar att en-
skilda stater eller militärallianser agerar på eget be-
våg, som i detta fall Nato, med flera olika negativa
konsekvenser som följd. I Natos fall i Europa bryter
man t.ex. mot den internationella rätten, och det kan
utgöra ett farligt prejudikat. Andra stater och andra
militärallianser kan ta sig samma rätt i andra delar av
världen, och det är en farlig utveckling.
Vi ser också negativa konsekvenser på det sättet
att flygattackerna mot det forna Jugoslavien - mot
Serbien - inte leder till att man når de mål som man
har uppsatt, utan kanske t.o.m. snarare till motsatsen.
Det är viktigt, tror jag, att rikta kritik mot Nato,
men det är oerhört viktigt att rikta kritik mot Milose-
vic och den nationalistiska regimen och den politik
regimen för. Det är kanske allra viktigast att rikta
kritik mot de brister vi ser i FN-systemet, som har lett
till den situation vi nu upplever.
Det är viktigt att dessa omvärldsförändringar ock-
så får konsekvenser för hur Sveriges säkerhetspolitik
utformas i ett mer internationellt perspektiv på det
mer utrikespolitiska planet, och att vi diskuterar Sve-
riges roll när det gäller FN:s framtid. Det var väl lite
av Kofi Annans budskap här; FN blir inte mer än vad
de olika nationella medlemsstaterna gör det till. Vi
implementerar de beslut som man fattar i FN.
På samma sätt som jag tror att det är viktigt att vi
ser en utveckling bort ifrån det nationella invasions-
försvaret, där vi har haft tyngdpunkten i svensk sä-
kerhetspolitik de senaste decennierna under efter-
krigstiden, tror jag att det är viktigt att se vilken poli-
tik vi skall föra för att kunna stärka FN och, kanske
viktigast av allt, inte motverka de förändringar av FN
som vi vill se. Jag vill därför peka på tre av de förslag
som Miljöpartiet har haft i sin motion, fru talman.
Det första är behovet av fler civila insatsenheter.
Vid upprättandet av den höge representantens organi-
sation i Bosnien-Hercegovina 1995, och senast nu vid
upprättandet av OSSE:s verifikationsmission i Ko-
sovo, saknades insatsberedd ledningsfunktion där en
lång rad olika kompetenser som poliser, biståndsex-
perter, militärer och inte minst ledningsresurser hade
varit till stor nytta redan från start. Just exemplet
OSSE:s verifikationsmission tycker jag är ett talande
exempel på en situation där det internationella sam-
fundet brast. Vi hade fortfarande möjlighet att för-
hindra det som nu sker i Kosovo. OSSE beslutar sig
för att föra in 2 000 civila observatörer i Kosovo för
att förhindra övergreppen och kunna beivra och samla
bevis för övergreppen mot civilbefolkningen från den
serbiska regimens styrkor. Vi lyckades efter flera
veckor inte få ihop mer än 1 300 personer - långt
ifrån tillräckligt - och Sveriges bidrag var 74 perso-
ner. 74 av 2 000!
Jag tycker att det är belysande att ställa det i kon-
trast till vad man nu diskuterar, för nu finns det plöts-
ligt resurser att sätta upp militära styrkor motsvarande
50 000 man i området, med dyrbar militär utrustning.
Sveriges regering diskuterar att ställa en väpnad styr-
ka på 500 man till FN:s förfogande. Nu finns plötsligt
resurserna.
Jag tror att det väldigt tydligt sätter i blixtbelys-
ning vår gamla traditionella beredskap att kunna
rycka in i efterhand militärt i det internationella sam-
fundet. Det belyser just bristen på civila, förebyggan-
de och föregripande insatser. Därför är det viktigt att
vi ökar Sveriges förberedelser och beredskap att kun-
na ställa civila insatsenheter till FN:s förfogande som
ett viktigt led i att skapa en förebyggande och före-
gripande offensiv organisation.
Det andra förslaget rör minröjningsinsatser. Flera
motioner som gäller Sveriges bidrag till minröjning
har behandlats. Vi känner alla väl till den fruktans-
värda situation som många hundra miljoner männi-
skor lever i. Över hundra miljoner landminor finns
utspridda i olika länder. Trots att krigen slutat för
många år sedan ligger de kvar och skördar dödsoffer
varje dag. Tusentals människor slits varje år sönder.
Detta skapar enorma problem för stater som försöker
bygga upp sig själva efter krig.
Här har Sverige en unik kompetens. Vi förfogar
förmodligen över den mest moderna minröjningsme-
kaniken, framtagen av Bofors. Andra företag har
bidragit med nya produkter, som ökar hastigheten
med vilken man kan se om ett fält är minerat eller
inte. Sverige skulle kunna bidra långt mer.
Det sägs förvisso att minröjning skall vara en pri-
oriterad del av försvarets internationella verksamhet,
och vi hör ofta hur vår försvarsminister och utrikes-
minister talar för att Sverige gör väldigt mycket. Det
är sant. Vi gör väldigt mycket. Men i relation till vad
vi förmår, och i relation till de enorma behoven,
skulle Sverige kunna göra bra mycket mer. Tittar vi
på budgeten ser vi att talet om att detta skulle vara en
prioriterad verksamhet motsvaras av ynka 2 %. Det
har jag svårt att få att gå ihop med att detta är en
prioriterad verksamhet, när man i praktiken bara
satsar mindre än 2 % av försvarsbudgeten på detta
område.
Slutligen vill jag ta upp vapenexportfrågan. Jag
tror att kriget i det forna Jugoslavien har satt blixtbe-
lysning på just detta område. Vi ser nu hur svenska
vapen, exporterade till den jugoslaviska regimen,
används för att beskjuta FN:s olika hjälptransporter.
Jugoslavien var under 1980-talet det tredje största
köparlandet när det gäller svenska vapen.
Vi har sett hur vapenexporten till andra diktaturer,
som Saudiarabien eller under 1980-talet Irak och
Saddam Hussein, motverkar möjligheterna till en
demokratisk utveckling. Vi har också bidragit till att
sälja vapen till det pågående kriget mellan Indien och
Pakistan.
Det här, fru talman, är inte en bra politik.
Det är inte bra att bidra till diktaturer, att beväpna
konflikthärdar, utan vi måste se till att avveckla den
svenska vapenexporten.
Jag vill slutligen, fru talman, säga att jag självfal-
let stöder alla Miljöpartiets reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna nr
9, 11 och 14.
Tack!

Anf. 13 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Lars Ångström talar om vikten av ett
tidigt förebyggande. Det är alldeles rätt. Man hade
kunnat göra mer. Man kunde kanske ha utvidgat
Unpredep till norra Albanien. Det finns många saker
som hade kunnat göras. Därför finns det anledning att
vara kritisk när det gäller det som inte gjordes i upp-
marschen till katastrofen i Kosovo.
Men det finns något som är ännu viktigare. Det
handlar om att vi också skall bygga strukturer så att vi
inte ens behöver skicka förebyggande trupper. Jag
tänker naturligtvis på de samarbetsstrukturer som vi
bygger i Europa. Det är svårt att förstå Miljöpartiets
engagemang när det gäller att vi skall förebygga
samtidigt som Miljöpartiet vill dra sig ur något av det
viktigaste när det gäller förebyggande, nämligen den
europeiska unionen, vars hela syfte är att fläta ihop
länderna, att skapa en samverkan som gör att vi inte
hamnar i konflikt och krig med varandra. Det är oer-
hört svårt att förstå att Miljöpartiet vill dra Sverige ur
en av de allra viktigaste förebyggande åtgärderna för
att främja frihet och fred i Europa.

Anf. 14 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det är så svårt att för-
stå varför Miljöpartiet vill dra sig ur EU. Det är helt
riktigt som Göran Lennmarker säger att samarbetet
mellan stater i sig är fredsskapande. Integration på
olika plan mellan länder är fredsskapande och krigs-
förebyggande, och det finns många exempel i världen
på s.k. säkerhetsgemenskaper där staters samarbete på
olika plan har gjort att krig betraktas som en omöjlig-
het.
Den här typen av samarbete har vi sett växa fram
inom politiska unioner, som i EU, men också mellan
stater utanför politiska unioner. Vi har under 1900-
talet sett just en säkerhetsgemenskap utvecklas mel-
lan Norge och Sverige som då inte har varit med i en
union, men det är ett sådant starkt samarbete och en
sådan stark integration att vi betraktar krig som en
omöjlighet. Det bör heller inte vara någon överrask-
ning för Göran Lennmarker att EU handlar om myck-
et mer än bara om samarbete som i sig är fredsska-
pande. EU har också en rad andra mål som vi betrak-
tar som negativa, och konsekvenserna av det projekt
som nu utvecklas är så negativa att de överväger de
fördelar som samarbetet i sig har.
Sammanfattningsvis tror jag att det är viktigt att
se att det just är samarbetet som är fredsskapande.
Sedan kan man välja olika former för det samarbetet,
och EU är kanske inte den bästa formen.
I övrigt tror jag att det ändå är viktigast, Göran
Lennmarker, att vi utvecklar FN, genomför de för-
ändringar som är nödvändiga och också identifierar
OSSE som kanske en av de viktigaste institutionerna i
vår världsdel.

Anf. 15 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! FN och OSSE är viktiga och utgör
också viktiga delar i den europeiska säkerhetsord-
ningen. Det är rätt. På samma sätt är EU och Nato
också viktiga delar i detta. Vi har ett samarbete där de
flätas in i varandra. Det tror jag är oerhört centralt när
det gäller att bygga frihet och fred i Europa.
Lars Ångström nämnde exemplet med Sverige
och Norge. Vi skall betänka att en stor del av det nära
samarbetet mellan Sverige och Norge har sin grund i
EU-samarbetet. Det intensiva och öppna samarbete
som vi har i Norden är i många delar ett resultat av
EU också långt innan vi själva kom in i EU.
Vi försökte en gång i tiden t.ex. att bygga en eko-
nomisk gemenskap i Norden. Det misslyckades. Det
klarade vi inte av på egen hand. Men vi fick en sådan
bakvägen, via EU som de facto skapade Efta och
därmed den fria rörligheten för både varor och tjäns-
ter. När det gäller personer ordnade vi det själva på
egen hand i Norden och har snarare spritt det till
resten av Europa.
Det är viktigt att man också är med där andra län-
der är med. Man kan ju inte bygga upp ett samarbete
bara med sig själv; man får acceptera de organisatio-
ner som finns med alla sina vårtor och blemmor och
vad det nu är. Vi kan naturligtvis ha lite olika syn-
punkter på detta. FN har sina problem. OSSE har sina
problem. EU har sina problem. Nato har sina pro-
blem. Visst är det så, men man måste ju faktiskt sam-
arbeta där de andra länderna finns. Man kan ju inte
sätta Sverige alldeles för sig självt och samarbeta för
sig själv. Man måste vara med i de samarbetsorgani-
sationer som finns. EU är, och växer alltmer fram
som, en central del när det gäller att säkra frihet och
fred i Europa. Varför vill Miljöpartiet att Sverige
skall dra sig ur detta? Det är faktiskt alldeles obe-
gripligt i skenet av det anförande som Lars Ångström
nyss höll.

Anf. 16 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag kan bara återupprepa mitt svar:
Det är inte konstigt, eftersom de negativa konsekven-
serna av EU-projektet överväger de positiva. Då blir
slutsatsen att det är bra att lämna det här.
Fru talman! Jag delar inte heller Göran Lennmar-
kers uppfattning om att samarbetet måste ske inom
organisationer. Man kan samarbeta på ett multilateralt
plan. Jag tror också, fru talman, att Göran Lennmar-
ker överdriver betydelsen av EU:s existens för det
samarbete som finns även utanför EU. Jag tror att
samarbete är resultatet av ett behov av att samarbeta
och inte ett resultat av att en viss struktur existerar.
Fru talman! Jag tror att Göran Lennmarker satte
hammaren på spiken, eller hur man nu skall uttrycka
det, när han sade att EU och Nato flätas in i varandra.
Det är det som vi ser som en uppenbar risk. Ett av de
främsta skälen till vår kritiska inställning till hur EU
utvecklas är just det här sammanflätandet av EU och
Nato.

Anf. 17 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Det här är tredje gången som det
sammansatta utskottet presenterar ett betänkande i
kammaren. Det skedde första gången 1995, och på-
följande år 1996 hade vi ytterligare ett betänkande.
Det nu föreliggande betänkandet är ett led i den
kontrollstation som de här båda betänkandena och
försvarsbeslutet föranstaltade om. Det är alltså en
kontrollstation som innebär en fortlöpande prövning
av det säkerhetspolitiska läget, och betänkandet inne-
håller de delar av den försvarspolitiska propositionen
som täcker den säkerhetspolitiska analysen.
Den militära alliansfriheten är grundläggande i
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Den har starkt
bidragit till att hålla vårt land utanför krig i snart 200
år. Det är längre än i något annat land. Den har tjänat
oss väl också i tider när omvärldshoten har varit
överhängande.
När jag hör Göran Lennmarker här i kammaren
presentera den vulgära vanföreställningen om neutra-
litetspolitiken och vår militära alliansfrihet blir jag
bestört. Den militära alliansfriheten och neutralitets-
politiken har inte bara hjälpt oss att behålla freden i
vårt land. Den har också gjort det möjligt för Sverige
att skapa sig ett gott namn och rykte i hela världen.
Kofi Annans översvallande positiva ord om Sve-
rige här i kammaren i morse är ett resultat av den
militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken under
en lång följd av socialdemokratiska regeringar. Göran
Lennmarker får också låta sig omfattas av alla dessa
positiva ord, även om han förnekar att det fanns något
gott med den här politiken.
Det finns i dag inga militära hot mot Sverige.
Möjligheten för vårt land att stå utanför krig i vårt
närområde gagnas fortfarande bäst av den militära
alliansfriheten, och det är den som hela analysen
bygger på. Den ger oss också de bästa förutsättning-
arna för att i vårt närområde stärka de baltiska stater-
nas suveränitet, något som ofta åberopas som en
angelägenhet, inte minst från Moderaterna, Folkparti-
et och Kristdemokraterna. Vi menar att vi sköter detta
bäst inom ramen för den militära alliansfriheten.
Sverige kan vara en aktör i arbetet för en alleuro-
peisk säkerhetsordning. Vi ansvarar själva för försva-
ret av vårt territorium och bidrar samtidigt till säker-
heten i omvärlden. Vi gör det genom ett aktivt delta-
gande i FN, EU, OSSE, Partnerskap för fred, Euroat-
lantiska partnerskapsrådet. Tillsammans med Nato
när Nato gör fredsfrämjande insatser är VEU som
observatör.
Modern säkerhetspolitik kräver att det militära
och nationella perspektivet på säkerhet vidgas. Vi
måste anlägga ett civilt och gränsöverskridande för-
hållningssätt. Samtidigt behöver Sverige ett militärt
försvar som en livförsäkring för militära hot riktade
mot statens suveränitet eller överlevnad. Men vi be-
höver också ett brett register av säkerhetspolitiska
verktyg för att möta alla de icke-militära hot som
alltmer blir en realitet i dag. De här verktygen innebär
att vi skall samarbeta i internationella organ med
vardagliga icke-militära relationer. Det sker framför
allt inom EU i dag. Vi skall använda de verktyg som
handel och bistånd ger. Flykting- och migrationspoli-
tiken är andra. All samverkan inom internationella
organisationer internationellt och globalt är av största
vikt för detta.
Jag menar att en förändrad syn på säkerhet ger
nya möjligheter till samarbete. Det måste också få
konsekvenser för våra politiska och ekonomiska prio-
riteringar. Minskningen av det militära hotet har givit
Sverige förutsättningar att anpassa det militära för-
svaret till hotbilden och sänka de militära försvar-
skostnaderna. Svenskt försvar har fått en tydligare
inriktning på internationell fredsfrämjande verksam-
het. Samtidigt har det försäkrat oss om att det svenska
försvaret har en god anpassningsförmåga i händelse
av kriser och krig i vårt närområde.
Det finns som jag sagt inte något militärt hot mot
Sverige i dag. Det är ganska fantastiskt att kunna stå
här och säga detta, samtidigt som det pågår en väpnad
konflikt på Balkan. De djupt tragiska konflikterna i
förra Jugoslavien som drabbat miljontals människor
innebär inte ett ökat hot mot Sverige. Där är jag inte
överens med Lars Ohly, att det här skulle innebära ett
ökat militärt hot. Jag menar att lokala och regionala
krig i Afrika, Asien eller Europa inte haft den sprid-
ningsrisk som de hade under det kalla krigets dagar.
Under 90-talet har detta helt förändrats. Den tidigare
ideologiskt blockuppdelade världen innebar per au-
tomatik att många länder engagerade sig på respekti-
ve sida när ett krig bröt ut, och därmed var spridning-
en ett faktum. Men det ser vi inte i dag, och därför är
inte kriget i Kosovo ett hot mot Sverige. Det må vara
brutalt och hemskt, och det är smärtsamt att se, men
det är inte ett hot som innebär att vi behöver revidera
vår hotbild.
Andra icke-militära hot kan naturligtvis följa i
krigets spår. Jag skall återkomma till dem senare.
Jag skall uppehålla mig en stund vid den ryska ut-
vecklingen. Den är central i betänkandet. Den ryska
politiska och ekonomiska utvecklingen är fortsatt
osäker, skriver vi i betänkandet, men inte heller det
utgör ett militärt hot mot Sverige. Rysslands svårig-
heter, framför allt ekonomiskt, skulle i vilket annat
land som helst ha orsakat uppror, kravaller eller t.o.m.
revolution. Tänk er själva att stora samhällsgrupper
inom hälso- och sjukvård, i skolan och i gruvor inte
skulle få lön på kanske ett halvår. Skulle vårt land,
som är ett stabilt land, ha klarat sådana påfrestningar?
Jag tror att det skulle ha varit skakat i grunden.
Det ryska samhället har trots stora umbäranden
alltmer stabiliserats i en demokratisk ordning, som
visserligen behöver fördjupas och förstärkas men som
finns där som en oåterkallelig process. Den ryska
krigsmakten är kraftigt reducerad. Den skulle inte,
skriver vi i betänkandet, kunna genomföra något
invasionsföretag mot Sverige inom åtminstone en
tioårsperiod. Ryssland deltar aktivt och konstruktivt i
arbetet för att finna en politisk lösning på Kosovo-
konflikten. Även om moderaterna desperat försöker
vifta lite med kommunistspöket igen eller åtminstone
med Rysslands farlighet, biter det inte på majoriteten
i utskottet. Vi menar att Ryssland inte i dag är ett
militärt hot mot Sverige. Det är dags att revidera den
svenska hotbilden på den punkten, även för modera-
terna.
De internationella organen är centrala i det svens-
ka säkerhetspolitiska samarbetet. FN utgör naturligt-
vis en hörnsten i den svenska säkerhetspolitiken. Det
var en höjdpunkt i morse att lyssna till Kofi Annan.
Det var säkert inte en tillfällighet att han här i Sverige
har möten som kanske kan leda till fred i Kosovo. Jag
ser det också som ett erkännande för den svenska
militära alliansfriheten och den roll Sverige därige-
nom kan spela.
FN är den viktigaste organisationen för fred och
säkerhet. Det är inom ramen för säkerhetsrådet som
beslut av den karaktär som vi här tidigare diskuterat
skall fattas, beslut om militär intervention. Men hän-
delserna i Kosovo gjorde det omöjligt att bara stå vid
sidan av och se på. Jag är inte villig att fördöma den
insats som Nato har gjort. Jag kan se den som en
logisk följd av de tragiska misslyckanden som FN:s
säkerhetsråd då stod inför. Det är naturligtvis för
framtiden väldigt viktigt att vi tar lärdom av det här,
att vi stärker FN:s förmåga till konfliktförebyggande
arbete. Jag menar att man måste utveckla alla de
instrument som finns i kapitel 6 i FN-stadgan. Även
Miljöpartiets Lars Ångström var inne på detta. Jag
tror att man med ett mera systematiskt arbete med
alla de åtgärder som finns i kapitel 6 skulle kunna
hitta en ordning där man på ett tidigare stadium med
icke-militära medel kan komma till rätta med fler
konflikter.
Inom Europeiska unionen är det oerhört viktigt att
vi stärker utrikes- och säkerhetspolitiken. Amster-
damfördraget ger möjlighet till en sådan förstärkt
organisation. EU måste skapa en analysenhet för
utrikes- och säkerhetspolitiken. Man måste också
skapa en kraftfull krishanteringsmekanism. EU stod
pinsamt tomhänt när kriget i Kosovo bröt ut. Det är
hög tid att FN stärker sitt arbete på det här området.
Östersjösamarbetet bidrar starkt till att skapa ett
fredligt område runt detta innanhav. OSSE är ett
viktigt organ. Man arbetar med mjuk säkerhet, med
konfliktförebyggande arbete. Jag skulle vilja påstå att
OSSE inte är uppskattat efter förtjänst, inte heller är
så känt som det skulle behöva vara. OSSE behöver
förstärkas. Den roll som OSSE har spelat i år har varit
större och viktigare än någonsin, men man behöver
också få resurser som svarar mot uppgiften.
Nato och Natosamarbetet är oerhört viktigt, men
Nato har trots allt ett begränsat militärt perspektiv.
Sverige bidar till de insatser som vi tycker gynnar
våra egna mål på säkerhetspolitikens område.
Jag skulle vilja ställa en fråga till de borgerliga
partierna Moderaterna, Folkpartiet och kd. I olika
formuleringar skriver ni relationen till Nato från
svensk utgångspunkt. Jag skulle vilja att ni talar
klartext. Det är dags att svenska folket får veta: Anser
ni att vi skall gå med i Nato i dag? Skall vi slopa den
militära alliansfriheten?
Det duger inte längre att mörka frågan. Jag menar
att det är dags att tala ut. När skall vi ansöka om
medlemskap?
Jag skall gå över till reservationerna. De kretsar
mycket kring säkerhetspolitikens mål, Natofrågorna
och krigsmaterielexporten. Här är det angeläget att vi
får veta var m, fp och kd står i Natofrågan. Man säger
att vi inte skall ansöka om medlemskap i dag, men
samtidigt håller man frågan öppen. När är den dagen
inne när Sverige skall lämna in en ansökan? Skulle vi
ha varit med i dag?
Kristdemokraterna är anmärkningsvärt militaris-
tiska i sin hållning. Här har Jan Erik Ågren nyligen
sagt att han vill stärka det militära försvaret och att
han inte är beredd på den ekonomiska neddragning
som är en följd av att det inte finns några hot mot oss.
Alla andra länder nedrustar, kristdemokraterna i Sve-
rige vill lägga pengar på kanoner och krut och sjuk-
vården får vara utan pengar.
De reservationer som Miljöpartiet har lagt fram
handlar om CFE-fördraget. Man önskar att Sverige
skall ansluta sig till detta, eftersom det skulle innebä-
ra rustningsbegränsning även för Sverige.
Vi menar att denna fråga fortfarande kan hållas
öppen. I november skall ett toppmöte äga rum i Istan-
bul. Intill dess kan Sverige fortsätta att undersöka
vilka konsekvenser det skulle ha för det svenska för-
svaret om Sverige tillträder CFE. Reservationen slår i
princip in öppna dörrar.
Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna VEU. Det
ligger naturligtvis i den isolationistiska traditionen att
inte vara med i EU och inte vara med i VEU. Vi me-
nar att den insikt och den information Sverige får
genom det aktiva observatörskapet i VEU är värde-
fullt och skall behållas.
Det finns ett antal reservationer om minröjning.
Det gäller såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet. Här
vill jag påtala att Sverige är en av de största bidrags-
givarna till minröjning i världen. Sedan 90-talets
början har Sverige givit 450 miljoner kronor till min-
röjning. Vi har varit ivriga tillskyndare av alla kon-
ventioner. Vi har bidragit mer än de flesta. Även om
detta i procent av försvarsanslagen inte slår så hårt, är
det en vits att andra länder delar bördorna. Det gör
engagemanget för frågan större.
Karl-Göran Biörsmarks och Folkpartiets reserva-
tion är kryptiskt skriven om Natomedlemskap och hur
Sverige skall förhålla sig när de baltiska länderna
väljer att ansöka om medlemskap. Vi skriver i betän-
kandet att vi tycker att det är positivt att Sverige har
bidragit till att göra det möjligt för dem att själva
välja sin säkerhetspolitiska linje. De väljer Natomed-
lemskap. Det är säkert mycket positivt för dem. Men
det är deras sak att själva avgöra hur de vill välja sin
säkerhetspolitiska linje. Eftersom Sverige inte är
Natomedlem, har vi inte heller någon anledning att
välja för deras räkning. Det får de göra själva.
Däremot främjas med alla medel deras EU-
medlemskap. Utvidgningen av EU ser vi som en
oerhört viktig säkerhetspolitisk fråga.
När det gäller krigsmaterielexporten är Vänster-
partiet och Miljöpartiet minimalister, Moderaterna
vill liberalisera, och vi lägger oss lite grann emellan.
Vi menar att en svensk krigsmaterielindustri måste
fortleva och ha bra villkor. Men den gemensamma
kod för krigsmaterielexport som vi eftersträvar skall
vara sådan att den totalt sett minskar produktionen av
krigsmateriel i världen.
Det kan tyckas vara en petitess när Moderaterna
säger att krigsmaterielexporten skall ta sin utgångs-
punkt i svenska restriktiva linjer, och vi menar att
man skall försöka eftersträva en restriktiv ordning. Ett
nyckelord i den moderata reservationen är utgångs-
punkt. Man kan gå hur långt som helst från utgångs-
punkten och ändå ha tagit den utgångspunkten. Där-
för anser vi att skrivningen inte var bra. Det ledde till
en moderat reservation.
Sedan var det de stora frågorna om säkerhetspoli-
tikens mål. Göran Lennmarker har ondgjort sig och
raljerat över formuleringar. Jag kan konstatera att den
formulering som Göran Lennmarker har problem med
infördes av Moderaterna 1992. Jag hoppas att analy-
sen inte har lika kort räckvidd som minnet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 18 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Först några ord beträffande neutra-
litetspolitiken och dess förträfflighet. Det kan vara
värt att minnas en dag som i dag när FN:s generalsek-
reterare har varit här, att Sverige faktiskt inte fick
vara med och starta FN eftersom Sverige var neutralt.
Sverige hade stått utanför och inte bekämpat det on-
da. När FN startades 1945 var vi inte välkomna. Vi
fick komma in i efterhand. Det var de som stod för
kampen mot det onda som bildade FN - the United
Nations. Det finns anledning att minnas detta. Det
finns ibland drag av historieförfalskning i Sverige.
Det kom senare under det kalla krigets tid och den
nordiska stabilitet som gällde då - men det skall jag
inte gå in på här.
Men om vi skall bygga en europeisk säkerhets-
ordning, Viola Furubjelke, kan den inte bygga på
neutralitet. Det går inte att bygga en europeisk säker-
hetsordning om länderna säger att de är neutrala. Den
bygger på att vi tar ansvar för varandra. Man kan
möjligtvis säga att ett och annat land skall stå vid
sidan av ett byggande av en europeisk säkerhetsord-
ning. Det kan vara undantagsländer som säger att de
inte skall vara med men tänker dra nytta av säkerhets-
rådet.
Är det socialdemokratins framtidsvision att när
den europeiska säkerhetsordningen har byggts upp
skall Sverige vara ett undantagsland? Den kan inte
byggas på en neutralitetsföreställning. Den bygger på
att man bär ansvar också för sina grannar.
Kofi Annan betonade att vi har delade värderingar
som måste skyddas. Det är alldeles fundamentala
idéer som ligger bakom FN. Skall Sverige inte vara
berett att försvara de delade värderingarna också i
närområdet? Skall vi där vara beredda att acceptera
brott mot folkrätten bara för att det ligger nära oss?

Anf. 19 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Göran Lennmarkers replik avslöjar
väldigt tydligt hur synen på konfliktlösning är i Mo-
derata samlingspartiet. Han menar att Sverige inte
skall kunna vara med i en förstärkt utrikes- och sä-
kerhetspolitik i en krishantering i EU:s regi inom
ramen för den militära alliansfriheten.
Jag har rakt motsatt uppfattning. Jag menar att
med undvikande av ömsesidiga försvarsåtaganden
som de stadgas i Natos och VEU:s traktater kan Sve-
rige utföra mycket. Det var under ledning av en soci-
aldemokratisk utrikesminister - tillsammans med en
socialdemokratisk finsk utrikesminister, också från ett
alliansfritt land - som förslaget lades fram om att
stärka den krishanteringsmekanism som finns i EU
och föra över möjligheten till EU att beordra VEU att
utföra aktionerna.
Vi sätter inte likhetstecken mellan ett gemensamt
europeiskt militärt försvar och den krishantering och
fredsfrämjande insatser i EU:s regi som är nödvändi-
ga. Vi menar att vi kan delta i det ena och ändå säga
nej till ett europeiskt försvar. Vi menar också att
synen på konflikter - det är där jag kommer in på
Moderata samlingspartiets gammalmodiga syn på
konfliktlösning - måste utvecklas. Det gäller att ut-
veckla de konfliktförebyggande icke-militära tidiga
civila konfliktlösningsmekanismerna. Det är oerhört
viktigt att så sker. Det kan tydligen inte ske när man
är så fast förankrad och står så djupt med fötterna i
den militära organisationen som Moderata samlings-
partiet gör. Det är dags att kasta loss och ta chansen
till lite nytänkande inom säkerhetspolitiken, Göran
Lennmarker.

Anf. 20 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Moderata samlingspartiet föresprå-
kar att Sverige fullt ut skall delta i den europeiska
säkerhetsordningen i alla dess delar. EU är vitalt där.
EU:s konflikthantering är också vital. Det säger vi
fullt ut inte bara ja till utan vill också driva på. Det är
ingen motsatsställning i detta.
Det står i betänkandet att vi skall försvara folk-
rätten och våra gemensamma värderingar, som Kofi
Annan betonade från den talarstol som Viola Furub-
jelke nu står i. Frågan är då om vi skall vara beredda
att göra det också i vårt närområde. Eller är det så att
om Sverige känner ansvar utanför närområdet ställer
vi upp, t.ex. i Kuwait och i Kosovo, och vi står tydligt
fast där, men om det inträffar i vårt närområde är vi
friskrivna från detta? Det är ju det som frågan gäller,
med den formulering som finns i utskottets betänkan-
de.

Anf. 21 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Militär alliansfrihet är inte ett ut-
tryck för likgiltighet eller passivitet. Vi deltar oerhört
aktivt i konfliktförebyggande arbete, men vi deltar
också fullt ut i arbetet för att undanröja krigshot i
närområdet, som Göran Lennmarker nu tar upp. Vi
gör det genom Östersjösamarbetet. Vi gör det genom
att starkt stödja och stimulera EU-utvidgningen för
länderna runt Östersjön. Vi gör det genom förtroen-
deskapande minoritetsstöd till de här länderna. Vi gör
det genom demokratibistånd. Vi gör det genom suve-
ränitetsstöd till de baltiska länderna.
Jag tror att vi gör de baltiska staterna en större
tjänst - det är säkert de som Göran Lennmarker me-
nar är närområdet - om vi stärker deras förmåga att
inte hamna i väpnade konflikter, om vi på alla sätt
och vis använder den militära alliansfriheten till att
överbrygga de rester av motsättningar som fortfaran-
de finns kvar mellan Ryssland och de baltiska stater-
na och om vi också ger dem det stödet och den säker-
heten att våga agera på den grund som EU-
medlemskapet ger. Om de sedan också väljer ett
Natomedlemskap är det deras sak. Självfallet gratule-
rar vi dem till att själva få välja sin säkerhetspolitiska
linje.

Anf. 22 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke sade i någon sorts
polemik mot mig att konflikter på Balkan inte innebär
något militärt hot mot Sverige. Det har jag inga pro-
blem med. Jag har aldrig sagt att det är så och har
heller aldrig polemiserat mot någon annan uppfatt-
ning. Däremot sade jag att jag har svårt att instämma i
utrikesministerns uttalande om att Sveriges säker-
hetspolitiska läge inte påverkas av kriget på Balkan.
Anledningen till det är uppenbar.
Natos bombningar har skett utan legitimitet från
FN. FN-systemet har ställts åt sidan. Ryssland har
förödmjukats. Vi riskerar att få en etablerad världs-
ordning där USA och Nato som världspoliser bedö-
mer när militärt våld skall användas i mellanstatliga
eller inomstatliga konflikter.
Hur skall då de små alliansfria staterna kunna få
ett inflytande? Hur skall FN kunna spela en roll i
konflikter i Turkiet, Palestina och Israel, eller i alla de
konflikter där USA har egna intressen att bevaka?
Självklart påverkas Sveriges säkerhetspolitiska
läge av att Nato och USA tar sig denna rätt att själva
bestämma när ingripande skall ske.

Anf. 23 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det är bra att det inte finns anled-
ning till polemik mellan Lars Ohly och mig, som jag
gav uttryck för tidigare. Men jag hävdar också att vi
ännu inte har sett slutresultatet av den här konflikten
- vi är mitt uppe i den.
När Lars Ohly gjorde sitt inlägg noterade jag att
han sade att Ryssland har förödmjukats och att FN
har ställts åt sidan. Hur förödmjukat Ryssland är och
vad det kan komma att innebära tror jag att vi kan få
revidera. I dag är Rysslands utrikesminister Ivanov
här i Stockholm för att tillsammans med Eduard Ku-
kan, Carl Bildt och Kofi Annan diskutera konflikten i
Kosovo. Jag är övertygad om att Ryssland kommer
att spela en avgörande roll när lösningen på den här
konflikten så småningom läggs fram. Jag menar att
det stärker Rysslands anseende internationellt, och
därmed kan det komma på pluskontot i stället.
Jag tror inte att detta på något sätt är allvarligt för
det säkerhetspolitiska läget. Däremot är jag också
bekymrad över att FN ställdes åt sidan. Det borde
självfallet ha skett inom ramen för FN:s säkerhetsråd.
Så skedde nu inte. Men det är inte någon regel som
har etablerats i och med detta. Det betonade också
utrikesministern. Det är ett undantag. Den internatio-
nella rätten är inte applicerbar på detta.

Anf. 24 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Det finns ingen viktigare uppgift in-
ternationellt just nu än att stoppa kriget, stoppa
bombningarna och stoppa den etniska rensningen i
federala republiken Jugoslavien.
Jag är glad över att regeringen har tagit initiativ
för att Ryssland skall kunna spela en roll och över att
de initiativen också verkar leda till ett engagemang,
som möjligtvis kan innebära att Ryssland återtar en
ställning i den europeiska säkerhetspolitiken som man
har rätt att kräva.
Men fortfarande menar jag att den förståelse som
har uttryckts för Natos bombningar och för USA:s
agerande har etablerat en världsordning där USA och
Nato ges möjligheten och rätten att ställa FN-
systemet åt sidan. Självklart påverkar också detta
Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Anf. 25 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Här delar jag inte Lars Ohlys upp-
fattning. Den här aktionen från Natos sida och USA:s
roll i detta har inte gett rätt att i fortsättningen agera
på detta sätt. Detta sade Kofi Annan tydligt ifrån om i
dag på morgonen. Det här har Tysklands och Frank-
rikes regeringar tydliggjort. Det tydliggjordes vid
Natos toppmöte. Det är också vår egen regerings
uppfattning. Den internationella lagen är alldeles för
viktig för att ändras utifrån oundvikliga händelser, om
vi kan säga så. Jag menar att det kommer an på oss
alla att hävda den internationella rätten. Det är små
staters viktigaste verktyg för att de starkastes rätt inte
skall råda i världen.
I övrigt håller jag naturligtvis med Lars Ohly om
att vi skall göra allt vad vi kan för att få en politisk
lösning på kriget i Kosovo. Möjligen har jag en annan
ordning när det gäller slagorden: stoppa kriget, stoppa
de etniska rensningarna och stoppa bombningarna. Så
skulle jag vilja säga det.

Anf. 26 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Viola Furubjelke ställer en rak fråga
till mig: När vill Folkpartiet gå in i Nato? Svaret på
den frågan är att det är omöjligt att säga i dag, när det
sker eller om det sker. Det är precis det som vi ut-
trycker både i vår motion och i vår reservation. Jag
förmodar att Viola Furubjelke har tagit del av dem,
men jag skall ändå upprepa vad som står i reservatio-
nen: "Det finns i dag ingen anledning till att ompröva
den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet
bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utveck-
lingen i Europa. Skulle Nato utvidgas med de baltiska
staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge."
Det är den handlingsfriheten, den öppenheten och den
attityden som Folkpartiet har.
Det återspeglas också i den andra fråga som Viola
Furubjelke ställer, nämligen om de baltiska staternas
medlemskap. Utrikesutskottet skriver så här: "Sverige
har vid upprepade tillfällen uttalat stöd för de baltiska
länderna rätt att själva fatta sina säkerhetspolitiska
beslut." Ja, naturligtvis - allt annat vore ju orimligt.
Vad vi säger är att när de nu uttrycker en önskan om
både EU-medlemskap och Natomedlemskap skall
Sverige ge sin support för detta.

Anf. 27 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Min fråga till Karl-Göran Biörsmark
är berättigad. När började vi ifrågasätta den gällande
säkerhetspolitiska linjen så länge den fortfarande
gällde? Det är inte brukligt i något land. Att på det
här sättet försvaga, ifrågasätta och därmed undermi-
nera den svenska militära alliansfriheten är ett försåt-
ligt arbete från Folkpartiets, Moderaternas och kd:s
sida.
Dessutom är frågan berättigad utifrån ett TV-
inslag som jag såg i går, där Folkpartiets toppkvinna
till Europaparlamentet Marit Paulsen fick frågan om
Natomedlemskap och Folkpartiets hållning i detta.
Det var fullständigt förvirrade svar. Hon hävdade att
detta inte är Folkpartiets mening - nej, Partnerskap
för fred handlar det om. Sedan skulle man skydda de
baltiska staternas säkerhet inom Partnerskap för fred.
Jag undrar hur väl förankrad den här synen är i Folk-
partiet, om man verkligen har tillräckligt på fötterna
för att gå ut och underminera svensk säkerhetspolitik
på det här sättet.

Anf. 28 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag tror att Viola Furubjelke skall
använda lite mindre ord när det gäller den svenska
alliansfriheten, speciellt mot bakgrund av allt det som
har kommit fram under senare tid. När vi tittar tillba-
ka på Sveriges agerande under årens lopp ser vi hur
det nu kommer fram vilka kontakter som i krissitua-
tioner har funnits under hand, gömt och hemligt, med
både USA och Nato.
Varningen för att vi underminerar alliansfriheten,
som Viola Furubjelke för fram, är att ta till stora ord.
Den har faktiskt underminerats under flera år. Vår
trovärdighet på alliansfrihetens område har därför
också underminerats, inte minst av socialdemokrater-
nas partiledare.
Vi har den här öppna attityden. Vi är med i det eu-
ropeiska säkerhetsarbetet. Vi ser Nato som en naturlig
del i detta. Det är omöjligt att i dag säga hur det
kommer att se ut om fem-tio år. Men Folkpartiet har
attityden att ha dörren öppen för ett Natomedlemskap
i framtiden, beroende på vad som händer med Fin-
land, beroende på vad som händer med de baltiska
staterna. Den handlingsberedskapen vill vi ha kvar.
Vi slår inte igen några dörrar.

Anf. 29 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Socialdemokratin har alltid varit en
internationell rörelse. Vi har varit aktiva utrikespoli-
tiskt. Jag har som socialdemokrat absolut ingenting
att skämmas för när det gäller vårt förhållningssätt
utrikespolitiskt och vad den militära alliansfriheten
har inneburit för Sverige. Jag är stolt över Olof Pal-
me. Jag är stolt över Ingvar Carlssons arbete och
många andra socialdemokratiska ledares arbete.
Jag hävdar med bestämdhet att den gräns för den
militära alliansfriheten som vi har satt vid att inte
ingå ömsesidiga försvarsåtaganden ger oss möjlighe-
ter att agera relativt fritt på den internationella arenan,
tillsammans med de aktörer som vi också finner
främjar samma säkerhetspolitiska mål som vi själva
omfattar.
Sedan kanske en del saker inte syns fullt ut. Vi
hjälpte Sydafrika att bli fritt från apartheid. Det sked-
de inte öppet. Det skedde i det fördolda. Andra saker
har också skett i det fördolda. Historien får utvisa
vem som hade rätt eller fel. Jag vill bara återupprepa
att svensk socialdemokrati har ett gott samvete. Vi
har verkat för fred i Sverige, vi har verkat för fred i
världen. Det har vi gjort, och vi kan vara stolta över
det.

Anf. 30 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke hade några frågor
till oss kristdemokrater. Vi heter faktiskt kristdemo-
krater.
Den första frågan gällde svenskt medlemskap i
Nato. Jag vill hänvisa till det jag sade i mitt anföran-
de. Det är för närvarande inte aktuellt. Men vi kan
inte blunda för den utveckling och de förändringar
som sker. Därför menar vi att vi måste vara beredda
att förutsättningslöst pröva vår egen relation till Nato.
För ett antal år sedan väckte vi kristdemokrater en
motion där vi föreslog att Sverige skulle bli observa-
tör i VEU. Det sade socialdemokraterna nej till. Nu är
vi överens om att det är bra att vi är med där. Man bör
kunna vara beredd att ändra sig om och när man tyck-
er att skäl finns för det.
Försvaret går att banta. Men det sätt som rege-
ringen nu föreslår att det skall ske på är inte rimligt.
Vi får inte heller riskera den kvalitet och de resurser
som vi behöver för att på ett fullgott sätt kunna delta i
internationella insatser. Försvarspolitiken får inte vara
någon form av budgetregulator.
Vården: Om man ser tillbaka på det som har hänt
under senare delen av 90-talet kan man konstatera att
de besparingar som regeringen har vidtagit har slagit
oerhört hårt mot sjukvården. Vården har varit och är
fortfarande ett viktigt område för oss kristdemokrater.
Det visar våra motioner och det gäller också nu. Det
är ett anmärkningsvärt påstående att sjukvården får
vara utan pengar. Ett sådant påstående faller på sin
egen orimlighet. En enkel titt i våra motioner visar på
det. Vården är fortsatt viktig för oss kristdemokrater.

Anf. 31 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Försvaret går att banta, säger Jan
Erik Ågren. Ändå är man inte beredd att acceptera de
förslag till nedskärningar som regeringen lägger fram.
Detta sker i en situation där hela vår omvärld ned-
rustar och när försvarskostnaderna sjunker kraftigt
överallt i hela världen.
Vi sanerade ekonomin. Det innebar att det blev
neddragningar i offentlig sektor, däribland sjukvår-
den. Nu behöver vi inte göra det längre. Nu vill vi
frigöra medel för att satsa på vården. Men här är inte
kristdemokraterna med längre. Man vill fortsätta att
lägga pengarna på ett militärt försvar i stället.
Den internationella profilen på försvaret välkom-
nar vi mer än alla andra. Vi anser att det svenska
försvaret har ett gott anseende internationellt. I freds-
främjande insatser är svenska soldater efterfrågade.
Vi kan med råge uppfylla de uppgifter som vi åtar oss
internationellt.

Anf. 32 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! Om man tittar närmare på vården
under de år som har gått under 90-talet, där vi har
funnits med, skulle jag vilja påstå att vi har satsat mer
på vården. Vi fortsätter att göra det. Vi menar att de
besparingar som man gjorde behövde göras, men de
slog på ett alldeles för hårt sätt mot vården. Därför
satsar vi också nu mer än regeringen gör.
Försvaret går att banta. Men man kan inte göra det
på det sätt som regeringen nu föreslår, så snabbt och
så oplanerat, skulle jag nästan vilja säga, med de
konsekvenser som det medför. Det behövs mer peng-
ar för att klara den omställning som man föreslår.
När det gäller de internationella insatserna är det
faktiskt så att vi inte alltid själva har haft de resurser
och den materiel som vi skulle behöva för att kunna
delta i dem.

Anf. 33 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jan Erik Ågren säger att vården är
viktig. Då vill jag bara avslutningsvis i det här replik-
skiftet säga: Ta chansen, Jan Erik Ågren, och satsa
ytterligare lite pengar, de pengar som vi kan frigöra
från försvarsbudgeten!

Anf. 34 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag tyckte att Viola Furubjelke lite
lättvindigt, nästintill i nonchalanta ordalag, avfärdade
några av Miljöpartiets motioner.
När det gäller anslutning till CFE-avtalet vill rege-
ringen avvakta till november. Det finns inga skäl att
avvakta eller att hålla denna avvaktande attityd till ett
avtal som begränsar militär upprustning. Jag tycker
att det förhållningssättet står i bjärt kontrast till hur
tidigare socialdemokratiska regeringar har förhållit
sig till nedrustningsavtal. När Viola Furubjelke säger
att det är att slå in öppna dörrar att föreslå detta för-
står jag inte varför vi inte kan ansöka om att få bli en
del av detta avtal redan i dag. Jag hoppas bara att
andra länder inte följer Sveriges exempel, att inta den
här avvaktande attityden.
Viola Furubjelke säger vidare att bara för att vi
inte vill vara med i VEU så vill vi isolera oss. Viola
Furubjelke vet att det inte är Miljöpartiets politik att
isolera sig. Men precis som små barn vill vara med
överallt kan man också ha en annan hållning, nämli-
gen att välja var man vill vara med, var man vill sam-
arbeta. Det är det som ligger till grund för Miljöparti-
ets ställningstagande till var vi vill vara med och var
vi inte vill vara med.
När det gäller minröjningen tycker jag att Viola
Furubjelke bekräftade det jag sade i mitt tidigare
inlägg, nämligen att regeringen slår sig för bröstet för
det vi gör. Viola Furubjelke sade att det inte spelar så
stor roll om det inte är så många procent av försvars-
budgeten som går till minröjning när det är så mycket
vi gör. Men jag tycker inte att det handlar om procent.
Det handlar om mindre än 2 %. Det finns ingen an-
ledning att göra ett motsatsförhållande mellan det vi
satsar och det andra skall satsa. Har vi, som Sverige
nu har, bäst teknik i världen på det här området, och
vi är en av världens rikaste stater, tycker jag att vårt
bidrag skall stå i proportion till det.

Anf. 35 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! När det gäller CFE-avtalet är Sveri-
ge inte part i det avtalet. Det skall omförhandlas och
revideras i Istanbul i november. Därefter kan andra
inbjudas att ansluta sig. Det är väldigt viktigt och
ansvarsfullt att Sverige så noga som möjligt analyse-
rar vilka konsekvenser CFE-avtalet skulle ha för vårt
eget försvar, för vår handlingsfrihet, för neutraliteten
och för allt det som också Lars Ångström värnar om.
Jag ser ingen anledning att förekomma regeringen
i detta arbete. Vi lämnar också en öppning i betän-
kandet genom att vi säger det. Vi kan i ett senare
skede ha en uppfattning när regeringen presenterar
sitt förslag. Det finns säkert både fördelar och nack-
delar, men låt regeringen i lugn och ro analysera
frågan, så kan vi senare komma fram till ett ställ-
ningstagande.
Jag finner vårt observatörskap i Västeuropeiska
unionen mycket angeläget, inte minst mot bakgrund
av att Sverige nu aktivt driver frågan om en utvidgad
och bättre utrikes- och säkerhetspolitik. Där vill vi att
Västeuropeiska unionen skall fungera på initiativ av
EU för att utföra Petersbergsuppgifter. Då är det
viktigt att vara med som observatör, att ha insyn och
att ha ett ord med i laget när så behövs om Sverige på
något sätt är truppbidragare eller poliser. Därför bör
vi vara med i VEU.

Anf. 36 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi har
olika uppfattningar, socialdemokraterna och miljö-
partisterna i utskottet. Det är bättre att få höra en
förklaring än att bara bli avfärdad med att vi är isola-
tionistiska eller minimalistiska. Förklara i stället var
skillnaderna ligger!
Jag vill också kommentera Viola Furubjelkes på-
stående att Miljöpartiet är minimalistiskt när det gäl-
ler vapenexporten till skillnad från moderaterna som
är maximalister och från socialdemokraterna som på
ett klädsamt sätt har placerat sig i mitten.
För oss i Miljöpartiet handlar det i första hand vart
svenska vapen skall exporteras. Det är inte bra som
nu sker, att svenska sprängämnen har hamnat i de
minor som diktaturen Saddam Hussein har spridit ut
över irakiska Kurdistan. Det innebär att svenskt
sprängämne varje dag lemlästar i första hand kvinnor
och barn i irakiska Kurdistan. Sådan export av
sprängämnen är inte bra. På samma sätt är det när
svenska vapen i händerna på serber används mot FN-
styrkor. Sådan vapenexport är inte bra.
Miljöpartiet är väldigt konsekvent i att vi inte vill
att Sverige skall exportera vapen till diktaturer. Det
vore bra att få ett uttryckligt stöd för detta från soci-
aldemokraterna. Det är en ståndpunkt som de åt-
minstone tidigare har intagit.
Herr talman! Slutligen vill jag ta tillbaka mina yr-
kanden i mitt tidigare anförande. Jag läste fel i pappe-
ren. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna nr 7, 8
och 11.

Anf. 37 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag var kanske lite rapsodisk i mitt
första inlägg när jag gick igenom Miljöpartiets reser-
vationer. Det berodde på tidsbrist. Lampan hade bör-
jat att blinka, och då låg det nära till hands att bara
klassificera Miljöpartiets reservationer som minima-
listiska. Självfallet är jag skyldig Miljöpartiet en
förklaring.
När det gäller VEU och CFE har jag redan lämnat
en förklaring. Men jag skall också förklara hur vi ser
på krigsmaterielexporten.
Socialdemokraterna ställer sig klädsamt mitt-
emellan, säger Lars Ångström. Det må förhålla sig på
det sättet, men det har naturligtvis sin förklaring.
Vi anser att Sverige bör ha en krigsmaterielin-
dustri som kan fungera om vi skulle behöva materie-
len eller en ökning av produktionen. För att ha råd
med detta behöver vi också exportera vapen, vilket är
väl känt. Exporten är restriktiv. Den omgärdas av
riktlinjer som vi är väldigt måna om och som utrikes-
utskottet upprepar och betonar i årliga betänkanden.
Det finns också en rådgivande nämnd som är tillsatt
för att granska kritiska ärenden. Nämnden måste ta
sin uppgift på fullt allvar och granska ärendena uti-
från dessa kriterier.
I korthet innebär det att försvaret är vår sista för-
svarslinje, som Olof Palme en gång sade. Vi behöver
försvaret som en livförsäkring. Därför måste vi ha en
krigsmaterielproduktion och därmed också en export,
men, som sagt, denna export skall vara restriktiv.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet hamnar på ena si-
dan och tar inte fullt ut ansvar för den säkerhetspoli-
tik som vi till en del är överens om. Moderaterna är
för överambitiösa i sin iver att gynna krigsmaterielin-
dustrin utifrån ett annat synsätt än det som jag nyss
har redogjort för, nämligen det att vi behöver en
krigsmaterielindustri för att själva kunna hålla oss
med ett försvar.

Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Våren 1999 är det krig i Europa. I
TV ser vi varje dag bilder på förödelsen efter bomb-
ningarna, och vi ser också fruktansvärda bilder från
flyktingläger och på flyende människor. Vi får vitt-
nesbörd om den ofattbara omfattningen, systematiken
och brutaliteten i den etniska resning som sker på
uppdrag av Jugoslaviens president Milosovic.
I debatten om Natos insats får vi aldrig glömma
att Milosovic kan stoppa bombningarna med omedel-
bar verkan. Vi skall också komma ihåg att det hela
tiden pågår intensiva förhandlingar och ansträngning-
ar för att nå en uppgörelse.
Kriget på Balkan ställer en rad frågor på sin spets.
Den viktigaste av alla frågor är att det konfliktföre-
byggande arbetet måste få mycket större tyngd i det
internationella samfundet. Med stor bitterhet kan vi
konstatera att den kosovoalbanske ledaren Rugovas
icke-våldspolitik inte fick något större internationellt
stöd. Först när konflikten eskalerade och övergreppen
i Kosovo ledde till UCK-gerillans aktioner togs situ-
ationen i Kosovo på verkligt allvar. Våldet segrade
alltså. Det är oacceptabelt och ovärdigt en värld som
vill kalla sig civiliserad.
Det internationella samfundet saknar kraftfulla in-
strument för att ingripa i förebyggande syfte, och
detta måste ändras, tycker vi. Det är bra att regering-
en nu presenterar ett handlingsprogram för konflikt-
hantering. Det är ett steg på vägen, och vi skall noga
studera detta. Samtidigt är behovet av ett fungerande
FN större än någonsin. För att FN skall fungera bättre
behövs det reformer för att man skall kunna möta de
utmaningar som världssamfundet står inför.
Vi i Centerpartiet beklagar att FN:s säkerhetsråd
genom vissa permanenta medlemmars agerande
gjorts oförmöget att tidigt agera kraftfullt i Kosovo-
konflikten. Vi delar självfallet den förhoppning som
FN:s generalsekreterare framförde här i morse, att FN
skall återta sin ledande roll. Vetorätten i säkerhetsrå-
det bör avskaffas, eller i varje fall förändras mot en
vetofri kultur som vi hörde här tidigare.
Folkrätten har blivit särskilt aktuell genom Natos
bombningar. Det är viktigt att påpeka att vi inte stil-
latigande kan åse hur folkmord och fördrivning sker.
En utvidgning av folkrätten som ger möjlighet att
ingripa förebyggande är nödvändig. Det ansvaret
måste också gälla konflikter utanför Europa. Vi kan
ju med mycket dåligt samvete se tillbaka på t.ex.
Rwanda. Det är en av FN:s viktigaste uppgifter att
åstadkomma en förbättring när det gäller den typen av
konflikter.
Kriget i Kosovo visar också att det behövs en fun-
gerande europeisk krishantering och en säkerhetsord-
ning som också skall kunna omfatta militära insatser.
EU behöver bli bättre både på förebyggande arbete
och på att hantera kriser med militära medel. Detta är
inte detsamma som ett gemensamt försvar eller en
gemensam armé. Det gäller att vara ganska varsam
med orden i den debatt som nu förs i Europa om
krishantering. Europeisk krishantering och gemen-
samt territorialförsvar är skilda saker.
EU:s förmåga till militära insatser behöver stär-
kas, och jag vill peka på några villkor som behöver
uppfyllas.
Nuvarande men också blivande medlemsstater i
EU skall kunna vara militärt alliansfria om de vill.
Varje land skall själv kunna avgöra om nationella
styrkor skall användas. Mandaten för insatser skall
ges av FN eller OSSE.
När det så gäller den militära alliansfriheten me-
nar vi i Centerpartiet att det är den ram som med nu
kända förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska
säkerhetspolitiska intressen. I det konstaterandet finns
en handlingsfrihet att från tid till annan anpassa sam-
arbetsformerna.
Sverige samarbetar i dag med Nato på en mängd
områden, inte minst i fredsfrämjande internationella
insatser. Vår militära alliansfrihet utgör inget hinder
för det. Vi menar att stabiliteten i vår del av världen
eller vårt lands säkerhet inte skulle förbättras genom
ett svenskt medlemskap i Nato.
Herr talman! Vi måste konstatera att det interna-
tionella säkerhetspolitiska läget har påverkats av
kriget på Balkan. Osäkerheten ökar också i Bosnien,
Makedonien och andra omkringliggande länder. Det
ställer självklart krav på internationell beredskap.
Men Sveriges läge har inte förändrats i form av ökad
hotbild mot oss till följd av den här konflikten.
Fortfarande gäller att en invasion av Sverige inom
en tioårsperiod inte är möjlig och inte heller sannolik,
förutsatt att Sverige har en grundläggande försvars-
förmåga. Detta har inte förändrats av kriget i Kosovo
eller av att Ryssland bytt premiärminister. Däremot är
det angeläget att nära följa Kosovokrigets inverkan på
den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa på kor-
tare och på längre sikt.
Detta är Försvarsberedningens huvuduppgift nu
som tidigare. Beredningen skall inför höstens propo-
sition om försvarspolitikens inriktning "kontrollera
att de säkerhetspolitiska bedömningarna i 1999 års
kontrollstation består". Uppgörelsen som Centerparti-
et träffat med regeringen baseras på de slutsatser om
säkerhetspolitiken som Försvarsberedningen presen-
terat, såvitt jag förstår i full enighet.
Innehållet i den debatteras senare, och jag skall
därför inte gå in på det. Jag kan bara beklaga att alla
partier inte vill delta i arbetet i Försvarsberedningen.
Det är något märkligt, särskilt när det gäller kd, efter-
som man säger sig vilja vara med och diskutera sä-
kerhetspolitik.
I det konfliktförebyggande och fredsskapande ar-
betet i Europa har EU en avgörande roll. EU:s ut-
vidgning österut till länderna i Central- och Östeuro-
pa, inklusive Baltikum, innebär en historisk möjlighet
för EU att medverka till ökad stabilitet och säkerhet
på vår kontinent. För Centerpartiet är utvidgningen en
mycket central fråga.
Samarbetet med Ryssland bör också fördjupas på
alla plan för att långsiktigt förankra Ryssland bland
Europas demokratiska stater. Inom parentes kan jag
säga att Ryssland nu får en betydligt större roll när
det gäller konflikthanteringen i Kosovo och kriget på
Balkan.
Det är viktigt med intensivt samarbete mellan alla
folk. Det är det mest effektiva sättet att förebygga
konflikter. Samarbetet i OSSE och Eruoparådet, det
nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet är andra
viktiga instrument för att lösa gemensamma gräns-
överskridande problem och för att fördjupa de mel-
lanfolkliga kontakterna. Alla dessa instrument måste
användas.
Säkerhetspolitiken måste över huvud taget gå mot
förebyggande arbete på det civila planet. Större insat-
ser där skulle spara stort lidande och dessutom ge
betydligt större resultat i förhållande till insatta resur-
ser än att komma efteråt och lösa katastrofer och
förhindra redan uppkomna krig eller krigshandlingar.
Det är t.ex. betydligt bättre att förebygga att minor
läggs ut än att tvingas till enorma ansträngningar för
minröjning. Nu finns minorna där. Vi måste fortsätta
och utöka arbetet för att befria människor från den
terror som utlagda minor innebär.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.

Anf. 39 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Sverige är av både geografiska och
säkerhetspolitiska skäl mer beroende av en väl funge-
rande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU än
de flesta andra EU-länder. Vi ligger nära Ryssland,
och vi är inte Natomedlemmar. Det ligger därmed i
vårt nationella intresse att samarbetet kan fungera
effektivt och att EU-länderna förmår att exportera
stabilitet och säkerhet.
Inte minst gäller detta förmågan att inom ramen
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
förebygga att krig och kriser uppstår och att tidigt
hantera dem om de ändå uppkommer. All erfarenhet
visar att inbördeskrig är oerhört svåra att stoppa när
de väl har börjat. Det gäller också för etniska kon-
flikter när de gått över styr.
De förebyggande insatserna måste vara lika tidiga
som tydliga. I annat fall riskerar vi att få se en rad
andra i dag potentiella kriser flamma upp i EU:s nä-
rområde. Det är kriser eller konflikter som på det ena
eller andra sättet kommer att påverka oss i Sverige
och i övriga EU-länder.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
är en mycket viktig faktor för den europeiska fredens
och stabilitetens framtid. Men EU:s betydelse för
freden är större än bara GUSP. Den ekonomiska och
politiska integrationen är det mest lyckade fredsska-
pande projektet hittills i historien. Det ömsesidiga
beroendet gör inte bara krig otänkbart utan också
omöjligt. Det kan inte brytas upp av den starke som
lösligare former av samarbete, som en gång Hitler
lämnade Nationernas Förbund.
EU är verktyget för Europas snart 50-åriga interna
fred, i varje fall om man ser till Västeuropa. Jag tän-
ker naturligtvis på relationen mellan Frankrike och
Tyskland, men lika mycket på de tidigare diktaturerna
i Spanien, Portugal och Grekland som under tidigt
80-tal med piska och morot leddes mot demokrati och
EU-medlemskap.
Utvidgningen är vårt tids stora fredsprojekt. En
rad tidigare förtryckta folk är på väg mot fullvärdigt
medlemskap i EU. Det är fastslaget i fördraget att
medlemskap inte är en ynnest utan en rätt för alla
Europas länder som uppfyller kraven. Kraven är ock-
så tydliga: respekt för demokratins principer, mänsk-
liga rättigheter för t.ex. minoriteter och marknadse-
konomi. Det är den värdegemenskap det handlar om.
Det är centralt för Europas fred och stabilitet att
den nuvarande utvidgningsomgången snarast utförs
och att den sedan följs av andra och att vi vidgar
värdegemenskapen. Relationen till länderna utanför
den omedelbara medlemskretsen måste präglas av fri
handel och politiskt samarbete. Utvecklingen går
dithän. Vi har Europaavtal, associationsavtal och
handelsavtal. Men Sverige måste vara pådrivande.
Särskilt viktigt är att Ryssland inte får isoleras eller
lämnas att ensamt möta framtiden. Samtidigt måste
betonas att villkoren måste vara lika för alla, och
kraven lika för alla länder. Inget land har rätt till egna
eller särskilda krav.
De fördragsmässiga förutsättningarna för en ef-
fektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns i
allt väsentligt där i och med Amsterdamfördraget.
Beslutsreglerna har reformerats och en gemensam
analysenhet och en enhet för tidig varning har ska-
pats. Det är viktigt. Utan gemensam analys, inget
gemensamt agerande. Utan gemensamt agerande
heller inte en möjlighet att sätta upp en gemensam
kall hand mot aggressorer runtom i Europas närområ-
de.
Rådets generalsekreterare blir en röst för och en
kontaktperson för GUSP. Men nu är det upp till
medlemsländerna att omsätta förutsättningarna i
praktiken. För det krävs en bestämd vilja att inte bara
på papperet utan också i praktiken skapa ett gemen-
samt agerande. Det är här som det tidigare har brustit.
Debatten i Sverige handlar tyvärr i dagarna mer om
reservationer mot vad vi inte vill och inte kan tänka
oss än ståndpunkter som är konkreta om det framtida
agerandet och vad som måste göras.
EU är en unik och central aktör därför att samar-
betet omfattar alla samhällets delar om än på olika
djup och på olika sätt. Där finns förutsättningar att
hantera det vida säkerhetsbegreppets alla delar med
undantag av det territoriella försvaret. Där finns eko-
nomiskt samarbete, politiskt samarbete, MR, säker-
hetspolitiskt samarbete och Petersbergsuppgifter.
Det är helheten som är det viktiga med EU som
organisation för fred och stabilitet. Det är en utomor-
dentligt god grund för ett säkerhetsskapande arbete.
Det förundrar mig att de partier och de politiker som
pratar mest om det breda säkerhetsbegreppet ofta är
så avvisande till det viktigaste verktyget för att hante-
ra det breda säkerhetsbegreppet.
I Amsterdamfördraget fördes Petersbergsuppgif-
terna in i den gemensamma utrikes- och säkerhetspo-
litiken. Det rör sig om humanitära insatser, fredsbeva-
rande insatser, insatser med stridskrafter i krishante-
ring och fredsskapande åtgärder. Det är i sig inget
kontroversiellt. Som nämnts tidigare i dag är detta
något som FN kan utföra och har kunnat utföra under
den tid då Sverige har varit medlem.
EU kan anlita Västeuropeiska unionen för att utfö-
ra de beslut som har försvarsmässiga konsekvenser,
och VEU kan i sin tur låna strukturer av Nato. Märk
väl att det inte är fråga om ett territorialförsvar. Det är
inte fråga om att VEU:s artikel 5 skall lyftas in, eller
har lyfts in, i EU-fördraget. Det varken bör eller
kommer att bli så. Det finns ingen enighet mellan
medlemsländerna, vilket krävs för att lyfta in arti-
kel 5. Även om vi gång på gång i Sverige hör politi-
ker vara ute och ropa att nu kommer vargen har vi
knappast sett några tecken på detta.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska
lösningar inkluderar bevarad transatlantisk solidaritet.
Vikten av den transatlantiska solidariteten står inte i
motsatsställning till ett ökat europeiskt ansvarstagan-
de för den egna säkerheten.
I många år nu har vi hört politiker prata om vikten
av att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning. Färre
svenska politiker har velat eller kunnat konkretisera
vad detta innebär. Min uppfattning, och Moderaternas
uppfattning, är att Sverige bör vara med i en alleuro-
peisk säkerhetsordnings alla delar. Regeringen saknar
tyvärr förhållningssätt till centrala delar av detta, t.ex.
Natoutvidgningen. Det finns fortfarande frågetecken
när det gäller om man är beredd eller inte att stödja de
baltiska ländernas strävan efter Natomedlemskap.
EU är, och är i allt högre grad på väg att bli, den
alleuropeiska säkerhetsordningens politiska, ekono-
miska och efter hand också säkerhetspolitiska kärna.
Nato har efter det kalla kriget förändrats och fått en
allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll. Nato
är också förändrat i den bemärkelsen att en första
utvidgningsomgång har genomförts och att flera nya
medlemmar inom kort kan förväntas accepteras - nya
medlemmar i vårt närområde. Det faktum att alltfler
av våra grannar kommer med i Nato ställer krav på en
modernisering av det svenska synsättet. Skall vi fort-
sätta att stå utanför när grannarna är med? När skall
vi ställa oss neutrala? I vilka konflikter som man ser
som möjliga skall vi ställa oss neutrala?
Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i
fredsbevarande aktioner av större dignitet. Vi saknar
de strukturer som krävs för att utföra många av de
fredsbevarande uppdrag som man ser behov av nu
och som man kan se behov av i framtiden. Utan Nato
saknar Europa också ett nödvändigt förpliktigande
samarbete för stabilitet och fred. Det är Nato och inte
EU som svarar för, och kommer att fortsätta svara
för, säkerhetens kärna, dvs. den militära förmågan
och allieringen.
EU:s legitimitet i det europeiska fredsarbetet är
utomordentligt stor. EU består av 15 mogna demo-
kratier, om några år av 21 och ytterligare några år
senare kanske av 26 fria och demokratiska länder. EU
har den ekonomiska styrka och storlek som behövs
för att attrahera och stimulera länder att uppträda
ansvarsfullt. EU har också genom förmedlemskaps-
strategin, förmodligen det massivaste stödprogram
som världen sett, visat potentialen i att aktivt stödja
länders demokratiska utveckling.
Uppgiften nu är att stärka EU:s krishanterings-
förmåga. Vi ser att Europa söker sig mot EU-
medlemskap. En central uppgift är att finna vägar att
integrera länderna i det forna Jugoslavien i det demo-
kratiska samarbetet och i EU. Det är oerhört viktigt
att vinna freden. Det är inte en exit-strategi som be-
hövs utan en strategi för närvaro i området i allmän-
het och på Balkan i synnerhet.
Den svenska säkerhetspolitiska debatten borde
inte fokusera på Sveriges historia utan på Europas
framtid. Vår säkerhet är beroende av omvärldsut-
vecklingen. Den kan vi påverka genom att aktivt
medverka i byggandet av en europeisk säkerhetsord-
nings alla delar och genom integrering i de västliga
strukturerna av länderna i Öst- och Centraleuropa.
Det är en del av det gemensamma ansvar för säker-
heten som Sverige måste ta. Vår utgångspunkt måste
vara att aktivt medverka till att bygga säkerhet, stabi-
litet och fred, alltså att se till Europas framtid och inte
till Sveriges historia.

Anf. 40 BERIT JÓHANNESSON (v):
Herr talman! Inom Säkerhetspolitiken är det, som
inom de allra flesta andra områden, det förebyggande
arbetet som är viktigast. Jag blev väldigt glad när
Anna Lindh i dag sade det där om att ett grams före-
byggande ger kilon tillbaka av faktisk säkerhet i
framtiden. Jag håller med om det. Men då måste vi
också fylla på vågskålen med förebyggande insatser
och ge det förebyggande arbetet än större betydelse
och än mer resurser.
Att ge människor möjlighet till försörjning, till
demokratisk utveckling och till deltagande är därför
den viktigaste åtgärden för att undvika konflikter -
och därmed en utveckling där vapen står för argu-
menten. Efter en väpnad konflikt, då återuppbyggna-
den kan starta, är också deltagande och lyhördhet för
lokala behov mycket viktigt. I detta arbete kan Sveri-
ge spela en mycket stor roll. Det är också väsentligt
med kvinnornas behov och att kvinnornas deltagande
i det här arbetet stärks. Om kvinnorna får spela en
stor roll, och om kvinnors trygghet kan säkerställas,
har det stor betydelse för den framtida stabiliteten. I
samband med det arbete som regeringen nu genomför
i syfte att ta fram ett handlingsprogram för konfliktfö-
rebyggande insatser anser jag, herr talman, att kvin-
nors roll och behov nogsamt bör prövas.
Ett viktigt och nödvändigt villkor för att männi-
skor efter ett krig skall kunna flytta tillbaka och ut-
veckla sitt land är att det sker minröjning. Insatser på
det här området sker också inom Försvarsmakten.
Också Sida och Räddningsverket har budgetar och
arbetar inom det här området. Det är därför väldigt
svårt att få en överblick över utvecklingen och om-
fattningen. Det är väldigt lätt att man hänvisar till
andras åtgärder och att sammanhangen och samord-
ningen förloras.
Därför vill vi att regeringen årligen för riksdagen
presenterar en skrivelse där den svenska internatio-
nella minröjningsverksamheten redovisas på samma
sätt som sker när man redovisar vapenexporten. Detta
är nödvändigt för att vi skall kunna utveckla, utvärde-
ra ompröva och förbättra den svenska minröjningska-
paciteten. I samband med denna skrivelse kan leda-
möter och partier lägga fram förslag och föreslå för-
ändringar, och ett samlat grepp kan tas i denna viktiga
och livsnödvändiga fråga.
Det är också av vikt att den svenska minröj-
ningskapaciteten förbättras. Inom Försvarsmaktens
område utgör den, som vi har hört förut i debatten,
bara två promille. Om vi menar allvar med att min-
röjningen är viktig måste detta också avspeglas i
budgetens siffror. Vänsterpartiet har lagt fram ett
konkret förslag om att vi skall utöka minröjningska-
paciteten inom Försvarsmakten från 70 miljoner kro-
nor till 200 miljoner kronor per år.
Människor kan inte i generation efter generation
vänta på återflyttning och på att kunna bruka jorden.
Många liv, oftast unga, går till spillo. Det resulterar
ofta i ett liv som handikappad. Därför, herr talman,
yrkar jag bifall till reservation 9 under mom. 12 av
Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet och också
till reservation 10 under mom. 12 av Vänsterpartiet
och Miljöpartiet.
Lars Ohly tog i sitt anförande upp lite grann om
vapenexporten. Jag skall fortsätta lite i den andan.
Mot bakgrund av det samband som finns mellan
krigsmaterielexport, krig och flyktingproblem har
Vänsterpartiet sedan många år tillbaka förslagit en
successiv avveckling av svensk krigsmaterielexport.
Vi har också krävt att den svenska vapenindustrin
successivt skall övergå till civil produktion. Därför
kan vi instämma i Miljöpartiets reservation 11 under
mom. 14 i den delen.
Trots denna grundinställning vill vi ha synpunkter
på den svenska försvarsindustrin. Vi vill kunna på-
verka den export av vapen som sker här och nu. Med
ett minskat svenskt försvar följer att vi inte kan ha en
försvarsindustri som under det kalla krigets dagar.
Antalet anställda inom försvarsindustrin har minskat
successivt och många försvarsindustrier arbetar också
hårt på en omställning till civil produktion. Det här är
bra.
Regeringen har dock ett ansvar för att den här in-
dustrin kan få ett särskilt stöd för sin omläggning.
Också den sociala situationen på de orter som drabbas
av åtgärder måste uppmärksammas och ges ett ut-
vecklande stöd.
Det har också kommit in mycket utländskt ägan-
de, och alltfler samarbetar över gränserna. Detta får
till följd att svenska vapen produceras i andra länder.
Svenska komponenter ingår i andra länders vapen och
vice versa.
Därför behövs det regler som de svenska för att
kunna hålla en sträng kontroll även över hur vapen
används och över vem man exporterar till.
I Sverige är reglerna för vapenexport jämförelse-
vis stränga. I utskottets skrivning står det att man
fäster stor vikt vid att en samsyn växer fram, en sådan
samsyn vad gäller krigsmaterielexport som i stor
utsträckning baseras på ett restriktivt synsätt av det
slag som Sverige tillämpar i dag.
Vi tycker att det är en för svag skrivning. Skriv-
ningen "baseras på" ger utrymme för en mindre re-
striktiv hållning som vi inte kan gå med på. Därför
anser vi att ett viktigt villkor för svenskt deltagande i
ett utvidgat europeiskt försvarsindustrisamarbete är
att den svenska hållningen avseende exporten kan
upprätthållas.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Väns-
terpartiets reservation 13 under mom. 16.

Anf. 41 ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! I mitt anförande kommer jag att be-
handla det avsnitt som handlar om inriktningen av
Sveriges deltagande med totalförsvarsresurser i det
internationella säkerhetssamarbetet, och jag vill sär-
skilt betona närområdet.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
Även om invasionshotet i dag ter sig avlägset kan
vi inte utesluta riskerna för hot mot svenska intressen
i omvärlden. Vid kriser i vårt direkta närområde kan
Sverige på kort sikt bli föremål för begränsade militä-
ra operationer eller hot om sådana. Vi måste därför ha
en god förmåga att hindra att en konflikt sprids till
svenskt territorium genom att hävda våra nationella
intressen och säkerställa att vi kan stå emot olika
militära påtryckningar. En grundkapacitet måste alltså
finnas som med stor flexibilitet kan möta olika hot
var de än sker i närområdet.
Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central
roll vid utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut
kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot mot
säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra
grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att
förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De
baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och
utvecklas genom stöd till deras uppbyggnad av total-
försvar och andra säkerhetsfunktioner. De bör även
stödjas i strävan att bli medlemmar i EU, något som i
högsta grad bidrar till deras säkerhet. Att inlemma
Ryssland, Tyskland och Polen i ett brett Östersjö-
samarbete ligger också i linje med kristdemokraternas
uppfattning.
Huvudmålsättningen för svensk säkerhetspolitik
är att hindra att kriser uppstår eller att bidra till att
kriser, särskilt i närområdet, begränsas.
Herr talman! Effektiva och snabba svenska freds-
främjande insatser kräver anpassning till internatio-
nell standard vad gäller metoder och materiel. Detta
förbättrar våra möjligheter till säkert deltagande för
våra civila och militära styrkor, samtidigt som Sveri-
ges säkerhet ökar.
Den av Nato med partnerländerna utvecklade
standarden för samverkan utgör en viktig grund för
utvecklingen av Sveriges förmåga. På sikt bör sådan
interoperabilitet nås att svenska förband kan ingå i
Natoledda krishanteringsinsatser. Kristdemokraterna
betonar därför att det är ett klart svenskt intresse att
det svenska totalförsvaret utvecklar förmåga till sam-
verkan med andra länder bl.a. genom teknisk anpass-
ning, utbildning och samövningar.
Deltagande i fredsfrämjande och humanitära in-
satser ökar trovärdigheten beträffande den svenska
säkerhetspolitiken och ambitionen att tidigt försöka
dämpa motsättningar och förhindra att kriser utveck-
las till öppna konflikter. Genom att ha en hög bered-
skap för att avdela lämpliga militära och civila enhe-
ter till internationella operationer får vi möjlighet att
påverka i olika säkerhetspolitiska forum, samtidigt
som svenska förband i internationell tjänst får viktiga
internationella erfarenheter.
En viktig förutsättning för att kunna skapa respekt
i internationella sammanhang är att den personella
och materiella kvaliteten hos de avdelade enheterna
håller en hög standard. Kan detta tillgodoses, genom
att enheterna direkt kan hämtas från den organisation
som utformas för nationella försvarsuppgifter, ökar
också respekten för det svenska totalförsvaret. Krist-
demokraterna vill därför betona vikten av att verk-
samheten i totalförsvaret tillgodoser de krav som det
internationella engagemanget ställer. Krav på hög
säkerhet och skydd samt god operativ förmåga vid
internationella insatser medför att vi även stärker vår
nationella försvarsförmåga.
Herr talman! Multifunktionella fredsfrämjande
och humanitära insatser ställer stora krav på ett nära
samspel mellan civila och militära resurser. Förmå-
gan att delta i fredsframtvingande insatser skall utgö-
ra grunden i utvecklingen och utbildningen av olika
krigsförband. Regeringen menar att Sverige bör kun-
na delta i den fredsfrämjande och humanitära verk-
samheten på största möjliga bredd med de resurser
som står till förfogande. Vi kristdemokrater vill att
resurser avsätts som leder till att Sverige kan avdela
förband från alla försvarsgrenar till internationella
operationer.
Härvid är det fortsatta nordiska samarbetet viktigt
för att tillvarata de nordeuropeiska intressena på bästa
sätt. Genom att de nordiska länderna samövar sina
fredsfrämjande förband blir dessa mer effektiva och
intressanta vid större insatser. I propositionen anges
gemensamma insatser i Östersjöområdet och i Arktis-
och Barentsområdet, vilket bl.a. kräver uthålliga
marina resurser. Regeringen säger också att samar-
betet bör utvecklas dels genom upprättandet av en
nordisk fredsfrämjande brigad, dels avseende sjö- och
flygstridskrafter.
Konsekvenserna av detta är att Sverige vid inter-
nationella insatser bör bidra med samtliga typer av
stridskrafter som skall ingå i den framtida insatsorga-
nisationen.
I samband med internationella kriser är de upp-
gifter som åligger markstridsförband synnerligen
påtagliga. Sverige måste därför satsa på sådana för-
band som flexibelt kan anpassas till aktuell uppgift.
För att vi skall kunna få en modern försvarsmakt som
är interoperabel med andra länders måste samtidigt
utvecklingen av sjö- och luftstridskrafternas förmåga
att delta i fredsframtvingande operationer i vårt nä-
rområde fortsätta. De aktiviteter som vi väljer att
delta i bör därför bidra till att stärka vår förmåga att
samverka med Nato- och partnerländerna.
Detta är ett sätt att bibehålla och utveckla kom-
petens och operativ förmåga över hela skalan, från
fred till krig. Vi stöder därför en fördjupning av det
praktiska regionala PFF-samarbetet med övningar i
vårt närområde. I takt med att sjö- och flygstrids-
krafterna får en allt bättre samverkansförmåga tror
jag att efterfrågan kommer att öka.
Delar av sjö- och flygstridskrafterna har i dag en
sådan interoperabilitet, en sådan samverkansförmåga,
att de med begränsade kompletteringar kan utnyttjas.
Ju bättre och bredare interoperabilitet vi får, desto
färre förberedelser inför övningar och internationella
operationer behöver göras.
Jag yrkar bifall till reservation nr 6.

Anf. 42 MARGARETA VIKLUND (kd):
Herr talman! I mitt anförande kommer jag att
centrera mig på situationen på Balkan. Jag vill också
inledningsvis meddela att jag yrkar bifall till reserva-
tion nr 6.
Överbefälhavare Owe Wiktorin har hos regering-
en hemställt om en omprövning av den gällande sä-
kerhetspolitiska bedömningen och att därmed sam-
manhängande planeringsförutsättningar skall göras
före beslut om försvarets inriktning; detta med tanke
på bl.a. situationen på Balkan, vilken enligt ÖB måste
ges en förnyad säkerhetspolitisk bedömning.
Kristdemokraterna anser att det är positivt att även
ÖB har en med oss överensstämmande uppfattning
om att det säkerhetspolitiska läget kanske inte är så
glättigt som bl.a. regeringen vill påskina.
Herr talman! Att vi går in i det nya årtusendet
med ett så sargat Europa som vi kommer att göra var
det väl ingen som kunde tro när Berlinmuren föll,
järnridån lyftes bort, SALK-avtal och andra avtal
ingicks, länderna öppnade sina gränser mot varandra,
olika försvarsorganisationer sträckte sina armar mot
de nyfunna vännerna i öst, diktaturerna föll och
kommunismen klappade ihop.
Den akuta situationen för Kosovo är i dag kata-
strofal. Den kosovoalbanska befolkningen drivs ut på
vägarna som boskap, jagade av tungt beväpnade mi-
litära fordon utan att i princip ha någonstans att ta
vägen. Män, kvinnor och barn tvingas fungera som
levande sköldar till serbernas militär- och ammuni-
tionsförråd. I rapporter sägs att minst 250 000 ko-
sovoalbanska män har försvunnit, dvs. de har troligen
dödats. Även om ca 600 mycket illa medfarna män
häromdagen stapplade in över gränsen till Makedoni-
en och ungefär lika många till Albanien ändrar det
ändå inte nämnvärt på antalet försvunna män. De som
nu kommit till gränsen hade varit internerade i fäng-
else, torterats och misshandlats. De var både psykiskt
och fysiskt misshandlade och nedgångna.
Fru talman! Situationen är så fruktansvärd att
ögats näthinna, örats hörselnerver, hjärnas celler inte
klarar av att ta in hela den fruktansvärda situation
som i dag råder på Balkan. Men jag anser att vi mås-
te, och vi måste reagera och protestera.
Det skräckscenario som många av oss som käm-
par för mänskliga rättigheter sett framför oss skulle
kunna bli verklighet har blivit det. Men det har blivit
ännu värre än vad vi hade kunnat föreställa oss.
Frågan är om Kosovokriget hade kunnat förhind-
ras och varför det i så fall inte skedde. En förklaring
är att Europa vid den tid då det forna Jugoslavien
upplöstes befann sig i något slags euforisk yra efter
Berlinmurens fall och kommunismens upplösning.
Glädjen över vad som hänt, över att det kalla krigets
dagar var slut, över att Tyskland höll på att förenas
skymde det mörka som också fanns i bilden. En an-
nan orsak är att EU inte var särskilt starkt vid den
tiden och fullt upptaget av att bygga upp sin egen
organisation.
Fru talman! Sveriges försvars- och säkerhetspoli-
tik är två områden som ligger mycket nära varandra.
Sveriges försvarspolitik är, sett med mina ögon, helt
beroende av vilken säkerhetspolitik vi har och vad
den i sin innersta kärna egentligen står för.
Kriget i det forna Jugoslavien 1991-1995 var ett
vidrigt angrepp av Serbien mot tre stater som enligt
den Jugoslaviska konstitutionen hade rätt att bli själv-
ständiga om de så ville. Värt att notera är att dessa
länder förklarade sig självständiga efter demokratiska
val.
Med tanke på vad Serbien åsamkade dessa länder,
något som också gav Nato och EU en dyrköpt erfa-
renhet, valde Nato och EU denna gång att inte låta
Serbien föra dem bakom ljuset. Vetskapen om att det
fanns detaljerade serbiska planer på att terrorisera den
kosovoalbanska befolkningen och på så vis få den att
fly fick Nato och EU att agera.
Argumentet att Nato år 1999 folkrättsvidrigt har
angripit en stat, Serbien, som inte har angripit en
annan faller platt till marken. Kosovo hade förutom
formell självständighet, som Milosevic tog ifrån Ko-
sovo 1989, alla attribut som en självständig stat kan
tänkas ha. De länder som dogmatiskt framför argu-
ment om brott mot folkrätten är Ryssland och Kina,
länder som gärna vill fortsätta att förbehålla sig rätten
att brutalt slå ned anspråk om självständighet i exem-
pelvis Tjetjenien och Tibet.
Att FN:s säkerhetsråd inte förmådde att enas om
sanktioner mot Serbien borde egentligen inte ha skett.
Serbiens angrepp mot Kosovo är ett självklart brott
mot FN-stadgans skrivning om alla folks rätt till
självbestämmande. Således borde FN:s säkerhetsråd
ha agerat. De fem permanenta medlemmarna har
vetorätt, men den får bara användas ifall egna natio-
nella intressen hotas. I detta fall fanns inga sådana
intressen som man behövde agera för.
Herr talman! Självfallet skall inte FN sättas ur
spel när det gäller att lösa internationella konflikter.
FN som ramverk för att organisera och skapa en sta-
bil värld har stor relevans. Men vi vet att FN inte
fungerar tillfredsställande på grund av att dess med-
lemsländer inte har givit organisationen tillräckligt
med medel och befogenheter. Målet måste vara att
stärka FN. Men detta är ett långsiktigt mål och vi kan
inte alltid vänta på att det skall uppnås. Vi måste
också handla, och ibland snabbt.
I det forna Jugoslavien, mellan åren 1992 och
1995, förnedrades FN av Serbien trots lovvärda insat-
ser. Handfallen och utan förmåga att hindra de vidri-
ga övergreppen mot exempelvis Srebrenica och Zepa
tvingades man att lämna dessa städer. Sarajevo bom-
bades och besköts dagligen av serberna utan att FN
kunde hindra det. Inte heller kunde FN sätta stopp för
koncentrationslägret Omarska eller massakrer som
den i Stupni Do. Först när FN, sanktionerat av Nato-
trupp, intervenerade på marken och i luften vände
serbernas krigslycka.
Herr talman! Folkrätten är inte enbart den själv-
ständiga statens suveränitet utan framför allt folkens
rätt att få bli behandlade i enlighet med de mänskliga
rättigheterna. I FN-stadgan finns en spänning mellan
dessa två begrepp, men vi tycks mer och mer gå mot
en tolkning där människans rätt till liv, värdig be-
handling och frihet får större betydelse än gränsernas
relativa banalitet. Begreppet suveränitet kan väl rim-
ligen bara ha ett värde om det bidrar till att skydda
människornas integritet. Territoriell okränkbarhet får
inte vara tyranniets hånfulla argument för att avvisa
krav på att avrättning, tortyr, våldtäkter och fördriv-
ning skall upphöra.
Vem vet, om serberna hade behandlat kosovoal-
banerna väl från början hade kanske strävandena efter
självständighet inte blivit så starka. Varför skall ser-
berna hävda sin sätt till hänsynslöshet och hänvisa till
turkarnas behandling av kurderna när de i stället kan
sträva efter den korrekta behandling av minoriteter
som finns i flertalet andra europeiska länder. De allra
flesta länderna i Öst- och Centraleuropa vill tillhöra
den fredliga och demokratiska sfären och strävar efter
medlemskap i EU. Många av dessa länder har en eller
flera minoritetsgrupper som man strävar efter att
etablera godkända politiska och kulturella villkor för.
Exempel är de baltiska staterna och ryssarna, Slova-
kien och dess ungrare, Rumänien och dess romer.
Herr talman! Även om olika nyanser finns måste
man konstatera att stödet för Natos intervention varit
stort. Bland de som visat stöd är majoriteten länder i
säkerhetsrådet, samtliga EU-länder, samtliga kandi-
datländer till EU, majoriteten av folkopinionen inom
EU m.m. Intressant är att också kosovoalbanerna är
för bombningarna trots att de tidvis farit mycket illa
av dem.
Jag blev alldeles nyligen, för kanske tio minuter
sedan, uppvaktad av en delegation kosovoalbaner
som lämnade en skrivelse i dag till Kofi Annan och
även till utrikesminister Anna Lindh med just det
krav som jag nu har framställt.
Herr talman! Genom de ord jag nu har framfört,
som bara kan bli en summarisk rapsodi, har jag velat
peka på att det säkerhetspolitiska läget inte är särskilt
gott. Även om profilen på det jag sagt varit riktad mot
situationen i Kosovo har jag ändå perifert nämnt olika
situationer som ytterligare bekräftar att vi i Sverige på
intet sätt kan luta oss bekvämt bakåt i fåtöljen, se på
vad som händer i omvärlden och med några gester
vinka bort den fruktansvärda scenariot från sinnevärl-
den. Vi får inte tro att det inte också gäller vår egen
säkerhet.
Herr talman! Kampen för demokrati, mänskliga
rättigheter och folkrätt i ordens djupaste bemärkelse
måste gå vidare. Den får aldrig sluta. Sverige finns
med i EU och FN. En viktig del av vår utrikes- och
säkerhetspolitik måste vara att få de länder som nu
kämpar mot varandra in i olika internationella organi-
sationer och gemenskaper.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

6 § Verksamheten inom Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under
1998

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU9
Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) under 1998
(skr. 1998/99:56)

Anf. 43 TONE TINGSGÅRD (s):
Herr talman! Det är väl inte troligt att det blir så
mycket debatt kring det här betänkandet. Utrikesut-
skottets betänkande nr 9 är kort, och där finns inga
reservationer. Det är baserat på en skrivelse från
regeringen om verksamheten inom OSSE under 1998,
och den skrivelsen har i sin tur inte föranlett några
motioner.
Det känns ändå angeläget att ägna några ord och
några minuter åt den verksamhet som OSSE bedriver,
så här mittemellan den säkerhetspolitiska och den
försvarspolitiska debatten.
Under de senaste åren har betydelsen av OSSE:s
verksamhet på fältet kommit att understrykas. Det
handlar om valobservationer i de nya demokratierna
och om OSSE:s högkommissarie för nationella mino-
riteter. Det rör sig om de många missionerna ute i de
olika medlemsstaterna, som sysslar med allt från
språkfrågor i Estland till medling mellan Sydossetien
och Georgien. Det handlar om möten parlamentariker
emellan som är institutionaliserade i den parlamenta-
riska församlingen.
Sammanfattningsvis är det fråga om en gedigen
insats för demokratiuppbyggande och till skydd för
mänskliga rättigheter, vilken därmed är konfliktföre-
byggande. Den åstadkoms med mycket blygsamma
ekonomiska resurser.
Självklart är ingen organisation så bra att den inte
kan bli bättre. De problem som OSSE står inför liknar
mycket det som behandlas i diskussionen om refor-
meringen av FN. Hur skall man hitta beslutsformer
som alla kan acceptera men som ändå gör att en en-
skild stat inte kan motsätta sig för den impopulära
beslut? Hur skall man bredda basen och det folkliga
stödet för OSSE:s verksamhet? Kan man på ett bra
och inbjudande sätt kritiskt följa upp vad som händer
med de rekommendationer som OSSE utfärdar t.ex. i
samband med valobservationer?
Vi som tillhör det svenska parlamentets OSSE-
delegation tycker att det är angeläget att stärka både
inflytande och roll för parlamentarikerna på hemma-
plan och ute i världen. Vi tycker också att det är vik-
tigt att väcka intresse för våra frågor hos resten av
parlamentet. Allt detta hjälper till att stärka OSSE:s
roll. Vi har under den senaste tiden lärt oss vikten av
detta.
Men jag tror att det då också är väsentligt att ta
fasta på det som regeringen framhåller i sin skrivelse
till riksdagen, att det gäller att göra det på ett sådant
sätt att man integrerar olika internationella forum, så
att man får till stånd ett tätare samarbete mellan de
olika organen - OSSE, FN, EU, VEU, Europarådet
och Nato - där varje organisation får göra det som
den är bäst på. Det måste vara en huvuduppgift för de
närmaste åren, och arbetet med den skall helst starta
nu.
Herr talman! Jag är mycket väl medveten om att
det här inte är rätt tillfälle för synpunkter på budge-
ten, men jag tycker ändå att platsen är ganska väl vald
för att uttrycka ett litet önskemål. Jag är naturligtvis
hundraprocentigt för den överenskommelse som har
träffats mellan Centern och Socialdemokraterna om
försvaret, en uppgörelse som i sin snara förlängning
syftar bl.a. till att Sverige skall ha en större beredskap
för insatser av internationell karaktär, men jag vill
ändå ge uttryck för en önskan. Av de många miljarder
som kan sparas på försvaret skulle åtminstone några
miljoner kunna tillföras OSSE, som en välbehövlig
förstärkning och ett erkännande av de insatser som
görs. Det skulle också ligga en viss värdefull symbo-
lik i det.
Jag har inga invändningar mot utskottets förslag
att lägga regeringens skrivelse om OSSE till hand-
lingarna, men jag vill uppmana alla: Läs den gärna
först och se vilken spännande och mångsidig organi-
sation OSSE är!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Försvarspolitiken

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU5
Försvarspolitiken (prop. 1998/99:74 delvis)

Anf. 44 HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Våren är kommen och därmed
kammarens i det närmaste årliga vårdebatt om för-
svarspolitikens långsiktiga inriktning. För att apostro-
fera min företrädare Arne Andersson har vi den något
märkliga vanan att årligen fatta långsiktiga försvars-
beslut. Så skedde vårarna 1995, 1996 och 1997 - den
gången som följd av de då anmälda bristerna i 10-
miljardersklassen. Inte heller förra våren slapp vi
undan. Då handlade den långsiktiga debatten om
behovet av ett nytt försvarsbeslut i stället för det av
1996 års modell, som hade havererat enligt alla parti-
ers utom Centerns och Socialdemokraternas mening.
Som vanligt sedan det socialdemokratiska makt-
övertagandet 1994 börjar även dagens beslut i fel
ände av det som borde vara en rationell beslutspro-
cess. 1994 avsattes en 2-miljarders årlig besparing
med 2 extra miljarder i minne, med brasklappen "om
den säkerhetspolitiska utvecklingen så tillåter". För-
svarsberedningen levererade snabbt och villigt en
sådan tillåtelse, och den första tioprocentiga nedskär-
ningen var ett faktum. Detta skede innan någon defi-
nierat vad vi behövde, än mindre visste vad pengarna
skulle räcka till.
År 1997 fattades pengar för att uppfylla försvars-
beslutets intentioner, och med riksdagsbeslutet våren
1998 fortsattes den inslagna vägen och ambitionsni-
vån sänktes ytterligare.
Så till årets händelsutveckling! Januari 1999 fast-
slog Försvarsberedningen utan någon som helst
koppling till kunskap om vad pengarna skulle räcka
till att substantiella besparingar skulle kunna göras.
Beställaren - regeringen - kom relativt snabbt över-
ens med Centern och fick slutligen godkännande från
Miljöpartiet och Vänstern. Formellt uppsattes som
årligt sparmål ytterligare 4 miljarder - i verkligheten
närmare 6 miljarder i jämförelse med planeringsförut-
sättningarna i 1996 års försvarsbeslut.
Samtidigt försvan 1996 och 1998 års enhälliga
löften från riksdagen när det gällde kompensationen
för den likviditetsindragning som följde på anslags-
förordningens införande. Detta löftesbrott i mång-
miljardklassen - utöver den årliga nedskärningen i
nästa försvarsbeslutsperiod - tänker riksdagsmajori-
teten i dag driva igenom, kosta vad det kosta vill.
Den nedskärning som i dag expedieras tycks
nämligen få rent orimliga konsekvenser, om man
skall lita till förra veckans underlag från Försvar-
smakten. En halvering av flottan och ett avskaffande
av kustartilleriet kombineras med en armé som är en
tredjedel så stor som i 1996 års försvarsbeslut. Jag
vill inte tro att det var regeringens avsikt. Ännu finns
tid att kränga sig ur grönvänsterns grepp. Att svenskt
försvar tagits som gisslan av två - förvisso i olika
grad men ändock - rent försvarsfientliga partier är
djupt olyckligt.
Herr talman! När en del av Europa står i brand
och hundratusentals européer flyr från sina hem un-
dan etnisk rensning och flygbomber minskar Sverige
sina ekonomiska satsningar på freden. Det är en
orimlig prioritering av ett land som under decennier
har stått och talat för internationell solidaritet. Också
utvecklingen i närområdet präglas av större osäkerhet
i Kosovokrigets spår.
Rysslands nye premiärminister Stepasjin - för öv-
rigt general - förordade samma dag som han valdes
höjda ryska försvarsanslag, från 2,8 % till 3,5 % av
BNP, med uttrycklig hänvisning till Kosovo. Men
kanske är regeringen så fast i sin säkerhetspolitiska
glädjekalkyl att ingenting tillåts påverka den.
Anslagen för militära insatser utomlands har
minskat kraftigt sedan socialdemokraterna tog över
regeringsmakten 1994. I början av 90-talet satsades
närmare en miljard på fredsfrämjande åtgärder, under
det att årets budget hittills stannar vid 392 miljoner.
En insatsstyrka av bataljonsstorlek i Kosovo har det
hittills inte funnits pengar till. Därför är inriktningen
fortfarande - mot bättre vetande - en halvmesyr till-
sammans med Finland. Pengar för denna anvisas i
tilläggsbudgeten.
Visst skall vi verka tillsammans med våra nordis-
ka bröder och andra grannar runt Östersjön, men för
att kunna möta de allvarligaste utmaningarna i freds-
framtvingande uppdrag krävs gemensamma - inte
löst sammansatta - förband. Det förslag om en ge-
mensam nordisk brigad som Carl Bildt framförde för
snart fem år sedan befinner sig fortfarande på ritbor-
det. Varför händer så lite? Varför blir regeringens ord
så sällan handling också på det här området?
Om det nu bara handlade om försvaret av Sverige
skulle det vara en aning lättare att förstå regeringens
försvarspolitik. Att det traditionella hotet har minskat
är obestridligt. De rent militära möjligheterna att
genomföra en brett upplagd invasion över luft, över
hav och över gräns ter sig i dag små. Men varje väp-
nat angrepp, oavsett styrka och storlek, som besätter
eller utnyttjar en del av vårt territorium till lands eller
till sjöss är en invasion. Varje tänkbart väpnat an-
grepp, stort eller litet, måste kunna mötas med ett
realistiskt hopp om att ensamma eller tillsammans
med andra kunna slå tillbaka angreppet. Och varje
kränkning, avsiktlig eller oavsiktlig, måste också
kunna avvisas.
Det har åtskilliga gånger hävdats att invasionsför-
svaret skall avskaffas. Men att invasionsförsvaret
förändras får inte förväxlas med att vi skulle sluta att
försvara Sverige. Det är och förblir försvarets vikti-
gaste uppgift.
I dagens Europa saknas inte säkerhetspolitiska
utmaningar. Lidandet på Balkan är ett relevant exem-
pel och försöken att inlemma det befriade öst i en
demokratisk gemenskap på marknadsekonomins och
rättsstatens grund är ett annat. I detta arbete spelar vår
stridskrafter, till skillnad från förr, en stor roll.
Det finns också andra skillnader mellan nu och då.
Förr var hotet det ensamt styrande. Också det var
självklart när ett topprustat Sovjet stod berett att kasta
sig över vårt land men är mindre angeläget i dag.
Vår fråga är nu: Hur förmår vi att förändra försva-
ret från det helt hotstyrda till en mer flexibel och
allsidig organisation som kan så mycket mer än att
bara möta en tilltänkt fiende? Detta är nyckelfrågan
inför det stora försvarsbeslut som avgör försvarets
utformning för lång tid framöver.
Militär förmåga spelar roll, oavsett vad vi naiva
svenskar tycker, i det mellanstatliga umgänget. Det
spelar roll också på andra politiska områden. Ett
aktuellt exempel på att det har betydelse är det ur-
sprungligen brittiska förslaget om att inom EU:s ram
förstärka den europeiska militära krishanteringsför-
mågan, tillkommet på Tony Blairs initiativ. Förslaget
har vid sidan av de starka sakliga skäl som finns för
detta åstadkommit att Storbritannien återkommit som
en EU-aktör som tas på avsevärt större allvar än tidi-
gare. Militär styrka används alltså för att skapa infly-
tande också på andra politiska områden.
De ökade anspråken på att vi skall delta i interna-
tionellt säkerhetssamarbete är verkliga. Det räcker
inte med besvärjelser. När det gäller omformningen
av svenskt försvar från enbart försvar till både försvar
mot väpnade angrepp - med andra ord olika typer av
invasion - och försvar som militärt instrument för att
i bredare bemärkelse hävda Sveriges säkerhetsintres-
sen räcker det inte med ord.
I den verklighet som i förra veckan presenterades
i form av Försvarsmaktens underlag till det lilla som
tycks bli kvar av svenskt försvar halveras ambitions-
nivån vad gäller deltagande i internationella insatser.
Och i propositionen - bejakad av utskottsmajoriteten
- prioriteras internationella insatser med flyg- och
sjöstridskrafter ned, trots att förmågan i dessa finns
inbyggd på ett helt annat sätt än i arméns nuvarande
struktur. Man måste ställa sig frågan: Varför? Varför
göra denna tydliga klassning i A- och B-lag inom det
militära försvaret? Erfarenheterna från Balkan har
tung säkerhetspolitisk bäring, men får inte tillåtas att
låsa bilden av vilka förband och förbandstyper som
kommer att behövas för internationella insatser i
framtiden. Här behövs ett bredare anslag.
De utmaningar som framtidens militära instru-
ment måste klara av är i många stycken större än
under det kalla krigets förutsägbara krigsfall. Plane-
ringen och förbandens förmåga kräver långt mer av
dynamik, förutseende och flexibilitet. Utgångspunk-
terna för våra egna stridskrafter måste vara tillräcklig
förmåga att möta varje tänkbart hot i dag, samtidigt
som vi snabbt kan bygga upp vår förmåga att solida-
riskt bidra i fredsfrämjande insatser. Men försvaret
måste också ha förmågan att växa sig starkare in-
byggd. Varför? Jo, därför att fyra brigader försvarar
inte Sverige, lika lite som tolv ytstridsfartyg eller fem
ubåtar gör det. Det val som Sverige måste göra är att
kombinera förmågan att lösa dagens uppgifter - i
första hand i närområdet, i andra hand i resten av
Europa - med inbyggd kompetens till växande och
utveckling för att möta framtidens hot.
Att ÖB:s förslag, oavsett antalet avvikande me-
ningar, är ett försök att lösa en omöjlig ekvation står
klart. Hur skall ett fortsatt stort flygvapen, med allt
vad det kräver av beväpning och utbildning, kunna
rymmas inom de mycket snäva ramar som försvars-
ministern anvisat utan att det drabbar sans och balans
i försvaret? Och hur skall den vällovliga ambitionen
att höja vår internationella insatsförmåga kunna bli
verklighet när hela försvaret dräneras på kraft och
kompetens? Vem vet vad som egentligen blir kvar av
denna förmåga när det hela står klart? Den partiella
avrustningen är så omfattande att ingen nu kan över-
blicka dess konsekvenser. Man får inte underskatta
risken för systemkollaps när osäkerheten kring en
mängd avgörande faktorer är så grundläggande. Den
logiska slutsatsen av förra veckans underlag från
Försvarsmakten skulle vara att börja på ny kula, och
den här gången i rätt ände av beslutsprocessen.
Låt mig så slutligen kommentera stridskrafternas
framtida utveckling, först armén som stått i centrum
för den senaste tidens debatt.
Regementskramare kallades ju förr med rätta de
som värnade kaserner före krigsförband. I dag, menar
jag, finns det anledning att omvärdera den militära
infrastrukturen. För en liten insatsorganisation utfor-
mad efter dagens behov krävs en kompetensbärande
infrastruktur. Ett större antal utbildningsplattformar
kopplade till ett litet men avsevärt mer aktivt krigs-
förband - kanske en bataljon/bataljonsstridsgrupp - i
stället för de storgarnisoner som många drömmer om
är ett koncept som är värt att pröva.
Att armén blir mindre är oundvikligt. Men för den
dvärgarmé som nu skisseras är betydelsen av innebo-
ende växtkraft ännu viktigare än förr. För detta krävs
långt bättre förutsättningar att sätta upp många fler
förband i såväl ett ett- som femårsperspektiv.
Försvaret av svenskt luftrum är fortfarande cent-
ralt. Gripen spelar här en huvudroll. Antalet flygplan
ligger fast i och med det kontrakt som staten skrev
med IG JAS 1997. Även om Gripen blir det sista
svenska stridsflygplanet blir flygindustrin en nationell
tillgång även i framtiden. För att Gripen skall kunna
möta också framtidens hot krävs den kompetens som
industrin i dag bistår oss med. Att tro något annat
vore verklighetsfrämmande.
Självfallet bör varje möjlighet att minska drifts-
kostnaderna också för flygets förband tas till vara.
Inte en flygtimme mer än nödvändigt skall produce-
ras. Antalet insatsförband bör självfallet minska till
förmån för planerad uppväxling.
Modernt luftvärn måste till för ett komplett luft-
försvar. Den förmåga till luftherravälde som jag här
har beskrivit är nödvändig också för att marin- och
markstridskrafter skall komma till verkan. I den be-
märkelsen menar jag att den pågående försvarsgrens-
striden är direkt kontraproduktiv.
De marina förbandens antal får enligt min mening
inte underskrida den gräns där Sveriges kontroll över
och insatsförmåga i Östersjöområdet ifrågasätts.
Denna gräns och förmågan att delta i internationella
insatser med några fartyg i taget måste avgöra voly-
men. En halvering av dagens 24 ytstridsfartyg ter sig i
sammanhanget omöjlig för ett Sverige som alltid
kommer att bära ett förstahandsansvar i Östersjöom-
rådet.
Med regeringens politik i allmänhet och anslags-
nivå i synnerhet blir den framtida försvarsstrukturen
varken hackad eller malen. Effektförlusten vad gäller
försvarsförmågan kommer att kosta långt mer än vad
besparingarna smakar rent statsfinansiellt.
I stället för att binda sig än starkare vid den an-
slagsnivå man förslagit och fullfölja en massiv ned-
rustning, borde ÖB-underlaget få försvarsvännerna
bland centerpartister och socialdemokrater att tänka
till. Är det ett rimligt pris för de fåtaliga miljarder
som besparingen ger? Är effekterna rimliga? Går det
att skapa ett försvar i sans och balans på denna eko-
nomiska nivå och med detta tidsperspektiv?
Till sist, än en gång, den avgörande frågan: Varför
nedrusta fredsarbetet när Balkan står i brand? Det är
inte bara omvärlden som undrar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i
den del som avser hemställanspunkt 2 men står själv-
fallet bakom även resten av reservationen.

Anf. 45 BERIT JÓHANNESSON (v):
Herr talman, ledamöter och få men naggande go-
da åhörare! Vänsterpartiet har sedan många år tillba-
ka krävt att det militära försvaret skall minskas till
förmån för andra verksamheter inom vår gemensam-
ma sektor.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen mot allt öpp-
nare kontakter och relationer har gjort det möjligt att
minska försvarsutgifterna runt om i Europa och även i
USA. Sedan 1985 och fram till 1997 har kostnaderna
för försvarsutgifterna sjunkit i vår omvärld. Några
axplock ur den statistik som vi har fått visar att
Tyskland har minskat försvarsutgifterna med 38 %,
Storbritannien med 24 % och Danmark med 8 %.
USA har minskat utgifterna med 34 % men har nu
ökat lite igen. Rysslands försvarsutgifter är 80 %
lägre nu än före murens fall. Samtidigt har de svenska
försvarsutgifterna fram till 1997 ökat med 14 %.
Sverige och Danmark är de enda länder i Europa som
har ökade försvarsutgifter. Alla dessa uppgifter
kommer från IISS.
Sverige har haft och har ett starkt försvar. Det är
inte riktigt den bilden som Henrik Landerholm visar
när han talar om det förfärliga med att vi skall skära
ned på försvaret.
Vi ser i stället att vi äntligen har fått en föränd-
ring. Beslutet om att omdana och minska försvaret
hälsas med glädje. Det stora invasionshotet har äntli-
gen kunnat avskrivas ur den svenska försvarsplane-
ringen. Även om det försvarsbeslut som fattades 1996
hade dessa tendenser gav det inte någon större påver-
kan på inriktningen av försvaret. Men nu tas det
första riktiga steget. Genom de förslag till nedskär-
ningar av ramarna för år 2002 och tre år framåt med
totalt 12 miljarder har regeringen gått från ord till
handling. Vi ser detta som en start för ett försatt för-
ändrings- och nedrustningsarbete, även om det blir ett
omställningsbidrag under två år.
Vänsterpartiet ser också positivt på den möjlighet
som ges för ett utökat deltagande i internationella
missioner. Vi har en lång tradition på området, och
som en neutral och alliansfri stat vet jag att vi kan
göra mycket i det fredsbefrämjande och fredsbeva-
rande arbetet. Vårt krav är dock att de svenska resur-
serna bara skall sättas in när OSSE eller FN begär det
och efter det att ett fredsavtal undertecknats eller när
ett konfliktområde behöver stöd för att inleda samtal.
Svenska soldater får aldrig användas i en krigssitua-
tion.
Det är förebyggande åtgärder som skapar förtro-
ende och därmed minskar risken för att konflikter
skall utvecklas till skarpare åtgärder. Det är naturligt-
vis också viktigt att Sverige deltar i humanitära åtgär-
der och stöder minröjning runtom i vår värld.
De säkerhetspolitiska frågorna har ju debatterats
här för en stund sedan. Därför går jag inte in på dem.
Vi anser alltså att försvarsutskottets betänkande,
som nu ligger på riksdagens bord, är det första steget
mot en ny försvarspolitik. Utvecklandet av denna nya
inriktning står på fyra ben. Senare i höst kommer den
fysiska planeringen och de framtida enheternas loka-
lisering och innehåll att kunna diskuteras och beslutas
om här. Vidare kommer materielfrågan och värn-
plikten att behandlas i höst respektive till våren. Men
jag vill redan nu ta upp några av dessa frågor.
Stig Sandström kommer att redovisa vår stånd-
punkt när det gäller JAS och annat materiel. Jag skall
ta upp hoten mot vårt samhälle som kräver uppmärk-
samhet och medverkan av försvarsresurser.
Eftersom de framtida hoten inte primärt är militä-
ra måste också försvaret vara inriktat mot den nya
hotbilden. Riskerna för miljökatastrofer och hoten
som riktas mot ett alltmer el- och databeroende sam-
hälle är realiteter som, om de blir verklighet, starkt
skulle kunna påverka hela vårt samhälle. Därför är
också det civila försvaret så viktigt och dess betydelse
ökande.
Välfärden och demokratin är inte självklara. De
kan hotas av massarbetslöshet, alltmer ökande orätt-
visor och segregation. Det kan i sin tur leda till stora
samhällsproblem med ökat kriminellt våld som följd.
Lösningarna på dessa problem måste vi söka inom
många olika områden i vårt samhälle. I det här sam-
manhanget vill vi också se en allmän värnplikt som
inte är militär utan civil. Den skulle kunna omfatta
alla män och kvinnor och vara ett komplement till
den militära värnplikten. Syftet med denna värnplikt
skulle vara att göra samhället och dess invånare mer
robusta och ge kunskaper som stärker samhällets alla
delar.
Dessa frågor kommer vi naturligtvis tillbaka till
när Pliktutredningen lägger sitt förslag. Därför ut-
vecklar jag inte tankegången närmare, men jag tycker
att det är viktigt att påpeka dessa synpunkter.
Herr talman! Stödet till det civila samhället i fred
är en viktig uppgift för försvaret framgent. Miljöho-
ten runtom i landet och i vår omvärld är stora. Sam-
hället handskas med miljöfarliga varor, och transpor-
ter sker på land och på vattenvägar med allt större
tonnage. Även inom industrin är kemikalieanvändan-
det stort. Det viktiga är naturligtvis att minska använ-
dandet och därmed behovet av transporter av dessa
farliga varor, men också att förebygga olyckor. Vi har
här i riksdagen alldeles nyligen fattat flera beslut som
handlar om säkrare kemikaliehantering och kontroll,
men olyckor kan ändå ske.
Miljöproblemen har dessutom inga gränser. Ett
haveri till sjöss eller på en vattenväg kan skada oer-
hört stora områden. Det påverkar samhällets alla delar
som vattentäkter, kommunikationer m.m. Vi vet ock-
så att det finns stora latenta miljöhot i vår omvärld.
Det finns dokumenterade behov av sanering, inte
minst i våra östra grannländer. Därför är miljöpolitik
också säkerhetspolitik.
Det är därför som vi tycker att det är så oerhört
viktigt att vi kan utbilda miljösoldater. Det är en
mycket viktig fråga för framtiden. De kan naturligtvis
vara med i internationella missioner på sikt. Behovet
av att kunna använda militära resurser för miljöän-
damål har varit uppe i Europaparlamentet. Den reso-
lution som antogs rekommenderar medlemsstaterna
att se vilka resurser som skulle kunna ställas till för-
fogande vid miljökatastrofer. Här finns alltså ett defi-
nierat behov, och här finns en rekommendation från
EU. Det är en kunskap som är efterfrågad och be-
hövd. Vi i Sverige bör därför utveckla det här områ-
det.
I utskottsbehandlingen avfärdades detta förslag
med att lagen om värnplikt inte medger detta i
dagsläget. Man får bara skriva in värnpliktiga för
Försvarsmaktens eller det civila försvarets behov.
Men om samhället har andra behov i dag än tidigare
måste ju lagar kunna ändras. Därför anser vi att Sve-
rige skall satsa på att utbilda miljösoldater i miljöbri-
gader så att unga människor kan utbildas och delta i
miljösanering.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till Vänster-
partiets reservation 10 under mom. 11.
Säkerhetspolitik är också att efter ett fredsavtal ge
människor i ett land möjlighet till försörjning och
möjlighet att flytta tillbaka till sina egna områden.
Det allt överskuggande problemet runtom i vår
värld är de minor som finns nedgrävda. De omöjlig-
gör ett normalt liv. Människor tvingas leva i flyk-
tingläger med den misär det innebär och den risk det
också innebär för nya konflikter. Sverige har som
neutral stat ett stort ansvar. Vi har också drivit på i
den här frågan, både vad gäller ratificering av beslutet
om förbud mot antipersonella minor och satsning på
minröjning. Det är mycket bra. Jag håller med om att
vi ligger långt framme här. Men om de minor som nu
finns skulle tas bort i den nuvarande takten skulle det
dröja många hundra år innan alla områden är minfria.
Därför behöver vårt arbete med detta mångdubb-
las och alla krafter sättas in. Regeringen säger att
frågan är viktig. Då måste också mer resurser avdelas
till det här viktiga arbetet. Det finns minröjningsre-
surser både inom Sida och Räddningsverket. Deras
uppgifter är ju humanitära insatser.
Vi i Vänsterpartiet har i olika sammanhang yrkat
på en utökning av resurserna inom de områden som
berör minröjning. I dag finns det 70 miljoner kronor i
Försvarsmaktens budget. För att ge möjlighet att göra
ett bättre arbete på det här området behövs det åt-
minstone 200 miljoner per år. Vänsterpartiet, Miljö-
partiet och Folkpartiet har yrkat på en omfördelning i
budgeten, men fick inget gehör för detta i utskottet.
Därför yrkar jag bifall till vår reservation 6 under
mom. 9.

Anf. 46 ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! Detta betänkande är inledningen på
en ominriktning av totalförsvaret som kommer att
leda till ett nytt försvarsbeslut. För att detta arbete
skall kunna ge ett trovärdigt resultat är det ett livs-
villkor för Försvarsmakten att trots avvecklingar
kunna behålla hög kompetens och vidmakthålla god
rekrytering. Den kompetens som finns hos personalen
i totalförsvaret och försvarsindustrin är lättrörlig och
många gånger svår att behålla utan långsiktighet i
planering och utveckling.
I mitt anförande kommer jag att behandla ekono-
min, det militära försvaret och försvarsindustrin.
Margareta Viklund kommer bl.a. att behandla det
civila försvaret.
Inför den framtida utformningen av totalförsvaret
är det bra att totalförsvarets fyra huvuduppgifter be-
står samtidigt som vi skall förebygga att vårt samhälle
utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den ro-
busthet och förmåga till omställning som byggs in i
det fredstida samhället.
Herr talman! Regeringens inriktning är att den
ekonomiska ramen fr.o.m. år 2002 skall vara 4 mil-
jarder kronor mindre än den ram som godkändes av
riksdagen 1998. Den särskilda uppräkningen av an-
slaget för anskaffning av materiel med den s.k. tek-
nikfaktorn skall upphöra fr.o.m. år 2000.
Det bör noteras att ett omställningsbidrag om to-
talt 4 miljarder kronor skall användas för kostnader
som uppkommer i samband med strukturförändring-
arna. Det kommer alltså inte den egentliga verksam-
heten till godo.
Förslaget innebär nedskärningar på 12 miljarder
kronor. Till detta kommer borttagandet av teknikfak-
torn, som innebär minskad köpkraft med ca 4 miljar-
der kronor, dvs. en nedskärning med totalt ca 16
miljarder kronor under perioden 2002-2004. Under
återstoden av innevarande försvarsbeslutsperiod har
dessutom ramen urholkats med ca 7 miljarder kronor
genom bl.a. anslagsförordningens effekter. Under
rubriken Ekonomiska ramar skriver regeringen att
"Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001
inte skall ha någon kvarstående belastning i form av
utnyttjad anslagskredit". Detta betyder att Försvar-
smakten måste inplanera en större reserv än normalt
för att kunna täcka in oförutsedda händelser.
Att på kort tid genomföra en planerad ominrikt-
ning och reduktion av Försvarsmakten inför ett nytt
försvarsbeslut innebär stora kostnader. När det gäller
de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att
uttala sig om hur mycket billigare ett sådant försvar
kan bli. En rad osäkra faktorer finns. Det finns ingen
samlad syn på hur den framtida personalförsörjningen
skall utformas. Investeringar i försvarsmateriel är
långsiktiga och kontraktsbundna. Kostnader för per-
sonalavveckling, pliktpersonalens framtida förmåner
och avveckling av mark, anläggningar och förnöden-
heter är omfattande samtidigt som en förtätning av
grundorganisationen kan medföra stora investeringar.
Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta
i internationella operationer kräver resurser som
måste kartläggas.
De ekonomiska ramar som föreslås innebär dra-
matiska nedskärningar för försvaret. Kristdemokra-
terna kan inte medverka till ett sådant beslut i ett läge
där konsekvenserna inte kan överblickas. Det är där-
för absolut nödvändigt att konsekvenserna för grund-
och krigsorganisationen under den kommande för-
svarsbeslutsperioden klargörs i samband med att
ramarna fastställs. Erfarenheter från tidigare om-
struktureringar har visat att det är lätt att överskatta
besparingspotentialen. Kristdemokraterna avstyrker
därför regeringens föreslagna inriktning till ekono-
miska ramar för perioden 2002-2004.
Fru talman! En viktig förutsättning för kontinuer-
lig förnyelse av den materiel som krävs för att upp-
rätthålla en hög försvarsförmåga är att anslagen an-
passas till de verkliga kostnadsförändringarna. Tek-
nikfaktorn som ingick i 1992 års försvarsbeslut har
haft stor betydelse för den fortsatta utvecklingen mot
ett modernt och allsidigt försvar.
Regeringen anför att motiv saknas för en generell
kostnadsuppräkning med teknikfaktorn men tillägger
att medel för teknisk förnyelse bör reserveras inom
fastställda ekonomiska ramar. Kristdemokraterna
menar att förslaget måste utformas så att inte övriga
anslag inom fastställd ram urholkas. I reservation 5
skriver vi att regeringen bör återkomma med en pre-
cisering om hur teknisk och materiell förnyelse skall
säkerställas.
Regeringen konstaterar att anslagsförordningens
konsekvenser inte är möjliga att följa upp trots att
riksdagen vid två tillfällen betonat att den skall vara
verksamhetsneutral och att regeringen i budgetpropo-
sitionen 1998 avsåg att utvärdera dess effekter år
2002. Kristdemokraterna vidhåller sin uppfattning att
anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör
granskas för att bringa klarhet i de akuta försvarseko-
nomiska problemen. Denna granskning bör fungera
som underlag när regeringen återkommer till riksda-
gen med förslag till ekonomisk ram och grund- och
krigsorganisation.
Fru talman! Efterfrågan på bidrag till internatio-
nella insatser varierar. Förutsättningar för att i ökad
utsträckning kunna ge avsiktsförklaringar, planera för
och delta i fredsfrämjande insatser är att det finns
ekonomiska resurser som kan användas över flera
budgetår.
Kristdemokraterna har tidigare framfört att resur-
ser för fredsfrämjande verksamhet inte får urholka
totalförsvarets ekonomiska ramar, vilket försvarsut-
skottet då instämde i. Vi vill ha en tydlig och fast
struktur med öronmärkta pengar för hur svenska
internationella insatser skall finansieras. Då får vi
både en bättre politisk handlingsfrihet och försvars-
planering.
Eftersom utskottet inte anser detta lämpligt men
ändå påpekar att det är "angeläget att undvika omav-
vägningar inom utgiftsområdet under pågående verk-
samhetsår" för vi även fram detta krav i vår ekono-
miska reservation. Bifall till reservation nr 2!
Fru talman! Att bidra till fred och säkerhet i om-
världen är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Det
svenska försvaret måste därför ha förmåga att för-
hindra spridning till svenskt territorium av eventuella
kriser och väpnade konflikter i närområdet. Resurser
bör avsättas som leder till att Sverige kan avdela
förband från alla försvarsgrenar till internationella
operationer. Ju bättre interoperabilitet vi får, desto
färre förberedelser inför övningar och internationella
operationer behöver göras.
Vid olika typer av insatser måste vi se till att
svensk personal i möjligaste mån skyddas för verk-
ningar av såväl konventionella vapen som massför-
störelsevapen. Det är viktigt att stödfunktionerna,
t.ex. sjukvårdsförband, har förmåga att uppträda nära
och i samma insatsmiljö som stridande förband. För-
utsättningarna för en väl fungerande och förberedd
hälso- och sjukvårdsorganisation kräver att Försvarets
sjukvårdscentrum har resurser som täcker såväl före-
byggande åtgärder på veterinär- och hälsoskyddssi-
dan som åtgärder för att kunna rekrytera och utbilda
sjukvårdspersonal för internationella insatser.
Fru talman! Ett bibehållande av Sveriges militära
alliansfrihet ställer krav på tydlig trovärdighet vad
gäller vår försvarsförmåga. Försvaret av Sverige är
det yttersta motivet för det militära försvarets exis-
tens. Angrepp skall kunna mötas var de än kommer
ifrån, och hela landet skall försvaras. En betryggande
svensk försvarsförmåga bidrar till stabilitet i det
nordeuropeiska området. Strävan bör vara ett så ef-
fektivt utnyttjande som möjligt av de samlade resur-
ser som Sverige satsar för att trygga sin säkerhet.
Vår beredskap måste beakta att vårt land har en
274 mil lång kust samt att avståndet från den nordli-
gaste platsen till den sydligaste platsen är 157 mil.
Minskningen av antalet förband och de neddragningar
av beredskapen som diskuteras får inte leda till att det
blir luckor i våra övervaknings- eller insatssystem. En
personell och materiell bas för anpassning till de
försvarsbehov som alltid finns för att hävda nationell
integritet, stödja samhället och delta i internationella
insatser måste bibehållas på en trovärdig nivå.
Utvecklingen inom informations- och lednings-
områdena samt inom vapen- och ammunitionsområ-
det går snabbt. Vid utformningen av insatsorganisa-
tionen måste våra förband bli balanserade när det
gäller vapenverkan, skydd, underrättelseförmåga,
ledning samt taktisk och operativ rörlighet. Vid en
fredsframtvingande operation måste våra förband ha
förmåga att genomföra väpnad strid var som helst och
när som helst. Målsättningen måste vara förband med
kvalitet över hela linjen.
Även om utskottet har erfarit att regeringen för
närvarande inte avser att vakantsätta vissa förband
kräver Kristdemokraterna att regeringen dels redovi-
sar vilken beredskapsnivå som krävs för att på ett
trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella integ-
ritet, dels informerar riksdagen om de beredskaps-
sänkningar och vakantsättningar av förband som
senare planeras. Vi har utvecklat detta i reservation 7.
Fru talman! Den kärna av högt prioriterade insats-
förband som krävs i den framtida krigsorganisationen
måste ha hög kvalitet. Dessa kvalificerade stridskraf-
ter skall med hög taktisk och operativ rörlighet kunna
identifiera och leda bekämpning av mark-, sjö- och
luftmål. De skall även utgöra grunden för den lång-
siktiga anpassningen genom sin kompetensbas. Tyd-
liga operativa krav måste ställas utifrån det militära
försvarets fyra huvuduppgifter.
Med hänsyn till Sveriges maritima beroende och
de krav som redan i fred ställs på övervakning och
kontroll för att markera svenska intressen i Östersjön
och västerhavet bör den marina förbandsvolymen och
beredskapen upprätthållas på en nivå som säkerställer
samtidiga insatser i Östersjön och västerhavet med
ytstridsfartyg, ubåtar och minröjningsfartyg. Över-
vakning och kontroll av våra vidsträckta skärgårds-
områden, territorialhavet och den ekonomiska zonen
skall kunna ske kontinuerligt. Kvalitativ förnyelse av
de marina förbanden måste säkerställas. Därmed kan
också en grund skapas för att bevara den världsledan-
de position som Sverige för närvarande har avseende
marina resurser samtidigt som strategiskt viktiga
kompetenser bevaras inom landet.
En viktig del av territorialförsvaret är hemvärnet,
som genom sin förankring har mycket god lokalkän-
nedom. Eftersom hemvärnet är en levande organisa-
tion som finns över hela landet dygnet om, året runt
stärker det samhällets förmåga att motstå svåra på-
frestningar. Kristdemokraterna menar att en utredning
borde ha tillsatts för att vi skall kunna säkerställa
hemvärnets framtida möjligheter att agera i både
freds- och beredskapssituationer.
Fru talman! Eftersom totalförsvaret vid en krissi-
tuation i omvärlden successivt skall kunna höja be-
redskapen och även kunna vidta åtgärder mot föränd-
rade hot blir anpassningsfilosofin av fortsatt central
betydelse. Förändringar av hot och risker bedöms
kunna ske snabbare nu än under det kalla kriget. En
inbyggd handlingsfrihet mot nya typer av angrepps-
hot gör det nödvändigt att det svenska försvaret har
en stabil grund. Förnyelse och utveckling kommer att
erfordras för internationella insatser och för att vi
skall kunna följa med i den militärtekniska utveck-
lingen och skapa handlingsfrihet för framtiden.
Basen för anpassnings- och tillväxtförmågan är en
kvalitativt utvecklad och kompetent insatsorganisa-
tion. Därför måste vi skapa största möjliga tilltro till
anpassningsprincipen, som visar hur vår försvarsför-
måga kan höjas. Framför allt måste kedjan från tidiga
signaler till konkreta åtgärder fungera väl. Om försva-
ret behöver växa får inte startsträckan bli för lång.
Kristdemokraterna har därför betonat att riksda-
gen årligen bör få information om anpassningsförmå-
gan, vilket utskottet nu förutsätter. Där skall framgå
beredskapskraven på insatsorganisationen och vilken
grad av beredskap som upprätthålls.
Erfarenhetsmässigt är det ett omfattade och kost-
nadskrävande arbete att återta eller tillskapa ny kom-
petens. Eftersom ett förband är fullt operativt först
när det är samövat till alla sina funktioner och upp-
fyllt med personal, förnödenheter och materiel för
strid måste befälens kompetens övas och utvecklas.
Detta blir än viktigare nu när svenska förband skall
kunna delta i fredsframtvingande insatser. Vår an-
passningsförmåga finns i övningsverksamheten, som
är helt nödvändig för att behålla och inspirera kvalifi-
cerad personal.
Den nu rådande situationen med en försvarsmakt
med låg verksamhetsnivå som får allt modernare
materiel, men där officerare och värnpliktiga får allt
sämre möjligheter att lära sig använda ny materiel, är
ohållbar. Utskottet håller med kristdemokraterna om
att det behövs en grundläggande och kontinuerlig
verksamhet som vidmakthåller och utvecklar erfor-
derliga förmågor.
Fru talman! Sveriges militära alliansfrihet förut-
sätter att vi har kapacitet att självständigt försvara
vårt territorium. Denna förmåga har byggt på en hög
materiell försörjningsgrad, vilken har utgjort en viktig
del av försvarspolitiken. Den svenska försvarsindust-
rins unika förmåga att leverera kvalificerade högtek-
nologiska system har därför ett stort försvars- och
säkerhetspolitiskt värde.
Utskottet håller med kristdemokraterna om att det
är väsentligt att reduceringen av materielanskaffning-
en inte får medföra negativa konsekvenser för till-
växtförmågan. Detta är även viktigt för att svensk
försvarsindustri skall betraktas som en attraktiv inter-
nationell samarbetspartner.
Trots den osäkerhet som regeringen har försatt
försvarsindustrin i måste den få tid för omställningar
och förutsättningar för fortsatt högteknologisk ut-
veckling. Det förtroende som visas svenska produkter
runtom i världen kan snabbt gå förlorat genom kort-
siktiga eller uteblivna politiska beslut. Högteknolo-
gisk kompetens är lättflyktig men svårfångad.
Kristdemokraterna ställer sig därför bakom det
krav som finns i reservation 12 om en parlamentarisk
utredning i syfte att ge försvarsindustrin långsiktiga
besked om framtida prioriteringar.
Fru talman! I försvars- och säkerhetspolitiken är
det nödvändigt med stabilitet och långsiktighet. Att
projektera och utveckla materiel, att utbilda och be-
driva en kontinuerlig verksamhet samtidigt som en
omfattande omstrukturering förestår ställer nu För-
svarsmaktens och försvarsindustrins personal inför
stora utmaningar. Stora nedskärningar i ett skede när
Försvarsmaktens ekonomi har utsatts för enorma
påfrestningar och instabila regler ger ingen trovärdig-
het åt viljan att utforma ett nytt försvar. Viktig kom-
petens riskerar att gå förlorad, och arbetet med omin-
riktningen försvåras.
Militär försvarsberedskap tar lång tid att bygga
upp, men kan snabbt raseras. Den reduktion av total-
försvaret som Socialdemokraterna och Centern med
välvilligt bistånd av de försvarsfientliga partierna
Vänstern och Miljöpartiet nu drivit igenom kan med-
föra minskade möjligheter att bestämma över vårt
eget territorium i händelse av internationella konflik-
ter. Dagens försvarspolitik handlar om vår framtida
säkerhet - långt in på 2000-talet.
Fru talman! Kristdemokraterna står bakom samt-
liga de reservationer vi lämnat, men jag yrkar här
bifall endast till nr 2.

Anf. 47 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Dagens beslut om riktlinjerna för det
kommande försvarsbeslutet är egentligen rätt märk-
ligt. I dag fattar riksdagen beslut om de riktlinjer som
skall ligga till grund för det förslag om en ny inrikt-
ning av försvaret som ÖB presenterade redan för en
vecka sedan. Regeringen och Centern har redan gjort
upp, så dagens beslut är i detta avseende en ren for-
malitet, en vecka efter det att ÖB effektuerat sin be-
ställning.
Folkpartiet har alltsedan Hans Lindblads tid på
1980-talet envetet förordat en omställning mot ett
mindre men vassare försvar. I många avseenden är de
förändringar som nu kommer klara steg i rätt riktning,
men de kommer ack så sent.
De förhandlingar som fördes mellan regeringen
och de fyra borgerliga partierna i vintras gav också
uttryck för en ökad samsyn. Folkpartiet kan bara
beklaga att regeringen inte orkade ända fram utan
avbröt förhandlingarna efter det att smalast möjliga
uppgörelse träffats med hjälp av Centern. Det är det
parti som också var med i det olyckliga 1996 års
försvarsbeslut.
Fru talman! Folkpartiet hoppas att fempartiöver-
läggningarna i vintras var seriöst menade. Det är
därför beklagligt att regeringen på grund av det eko-
nomisk-politiska samarbetet med Vänstern och Mil-
jöpartiet saknade utrymme för en uppgörelse med alla
de andra fyra borgerliga partierna. Det hade varit en
värdefull grund att stå på inför den kommande inrikt-
ningen av försvarspolitiken.
Folkpartiet är fortsatt berett att samtala om försva-
rets framtida inriktning, också i det fortsatta arbetet i
Försvarsberedningen. Men den stängda dörren från
början av februari och låsningarna avseende direkti-
ven till ÖB:s förslag i förra veckan gör att vi får in-
rikta oss på att fortsatt verka för de förslag som rege-
ringen och Centern avvisade i vintras.
1996 års försvarsbeslut var ett hafsverk med
blicken riktad bakåt. Åtskilliga miljarder har lagts på
att behålla anläggningar som vi redan då kunde se var
helt bortkastade, men också på att utbilda åtskilliga
tiotusentals värnpliktiga som inte fick någon plats i
den framtida krigsorganisationen. Det var ett helt
oacceptabelt ingrepp i den enskildes frihet och integ-
ritet.
Detta bidrog till de stora ekonomiska problem
som bara månaderna efter försvarsbeslutet 1996 visa-
de sig åvila beslutet. Det bidrog också till de stora
fortsatta ekonomiska problem som försvaret lider av
under resten av denna försvarsbeslutsperiod. Rege-
ringsmajoritetens hantering av anslagsförordning och
teknikfaktor under innevarande period anser vi vara
oacceptabel.
Fru talman! Det finns anledning att befara att ock-
så höstens försvarsbeslut kommer att visa sig inte
orka ända fram. Det skulle innebära att ytterligare
miljarder används för att förlänga mycket av det för-
svarspolitiska arvet och att de resurser som behövs
för materiell förnyelse och för internationella insatser
går upp i rök.
Inte minst utvecklingen i Kosovo de senaste
veckorna visar att behovet av omfattande internatio-
nella insatser kommer att vara betydligt större än vad
Försvarsberedningens majoritet trodde bara för ett
halvår sedan. Det gör att varje extra miljard som
redan under innevarande period kan avsättas för för-
nyelse och internationella uppdrag är ett värdefullt
bidrag i ominriktningen av det svenska försvaret.
Jag står givetvis bakom samtliga Folkpartiets re-
servationer i betänkandet, men yrkar för vinnande av
tid bifall endast till våra reservationer nr 4 och nr 8.

Anf. 48 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Det
är mot bakgrund av de stora omvärldsförändringarna
som vi nu diskuterar regeringens proposition och
utskottets betänkande om svensk försvarspolitik.
Det har skett stora förändringar. Under de senaste
tio åren har vi sett alltifrån att Sovjetunionen har
kollapsat till att Warszawapakten har upplösts. Och vi
har framför allt sett en demokratisering i östra Europa
och i Centraleuropa. Dessa förändringar har lett till
att militärutgifterna har minskat dramatiskt både
internationellt och, framför allt, här i Europa. Under
de senaste 10-12 åren har militärutgifterna halverats i
Europa. Bara när det gäller Ryssland har de minskat
med över 80 %.
Mot den här bakgrunden har Miljöpartiet före-
språkat att också Sverige skall avskriva det militära
invasionshotet, eftersom det inte längre finns. Vi har
pläderat för att även Sverige skall minska sina militä-
ra utgifter. De ligger i dag, med undantag för 1990
och 1991, högre än de har gjort någon gång tidigare.
Vi satsar över 100 miljoner kronor om dygnet på det
militära invasionsförsvaret, trots att något sådant hot
inte längre finns.
Miljöpartiet har pläderat för att vi skall avveckla
invasionsförsvarsstrukturen och i stället utveckla
Sveriges förmåga att delta i internationella freds-
främjande insatser i FN-regi, och Miljöpartiet har
också pläderat för att vi skall vidga hotbilden. Det är
inte längre den militära invasionen som hotar vår
demokrati och vårt land, utan vi upplever en rad nya
hot. Det handlar om alltifrån sönderrostande ato-
mubåtar i Murmansk till miljöförstöring, rysk gräns-
överskridande maffiaverksamhet och IT-sabotage.
När det gäller dessa hot kan vi inte försvara oss med
JAS-flygplan, ubåtar eller stridsvagnar. Det behövs
helt andra insatser, någonting helt annat än det tradi-
tionella militära invasionsförsvaret.
Det senaste halvåret har försvarsministern på
punkt efter punkt bekräftat att regeringen har kommit
fram till samma slutsatser som Miljöpartiet. Vi är
ense om att vi skall avskriva det militära invasions-
hotet; det finns inte längre. Vi är eniga om att vi skall
minska de militära utgifterna. Vi är eniga om att vi
skall avveckla delar av invasionsstrukturen och om
att vi skall utveckla förmågan när det gäller interna-
tionella insatser. Det finns också en enighet i synen
på de andra icke-militära hoten.
Visst finns det sådant som vi inte är överens om
och som försvarsministern ofta brukar understryka.
Vi är t.ex. inte ense om synen på EU. Det finns också
en viss skillnad när det gäller synen på i vilken takt
minskningarna skall göras och när det gäller priorite-
ringar av vad som skall finnas kvar. Men på viktiga
punkter råder det i dag en samsyn mellan regeringen
och Miljöpartiet, och den samsynen är bra.
Det viktigaste är kanske samsynen när det gäller
det försvarspolitiska läget. Man hör ofta i debatten -
det hörde vi här i kammaren alldeles nyligen - att den
fruktansvärda tragedin på Balkan tas till intäkt för att
de minskningar som nu diskuteras borde påverkas
negativt. Man tar Milosevic och den serbiska natio-
nalistiska regimens vedervärdiga folkfördrivningspo-
litik, mördarpolitik, till intäkt för att vårt försvarspo-
litiska läge skulle vara sämre i dag än det var för
några år sedan.
Det är fel. Vårt försvarspolitiska läge har inte för-
ändrats av tragedin på Balkan. Tvärtom får vi varje
dag bekräftat att den här regionala konflikten inte
sprider sig utanför regionen. Den har pågått i tio år,
och den är fortfarande kvar i regionen. Det finns
heller ingenting som tyder på att den här konflikten
återigen skulle leda till en konfrontation mellan
Ryssland och USA. Visserligen håller sig Jeltsin med
en viss retorik och fördömer i hårda ordalag Natos
agerande, men det är mer att betrakta som ett tal till
den inhemska kritiska opinionen. När det gäller prak-
tisk handling har Ryssland nämligen inte agerat på
något sätt som kan tolkas som en konfrontation mot
USA. Det här är och förblir en regional konflikt. Vårt
försvarspolitiska läge är fortsatt mycket gott.
Jag skulle vilja göra ett par reflexioner över det
här betänkandet och över regeringens förslag. De
finns också uttryckta i Miljöpartiets motioner och
reservationer, och jag tycker att de kan vara angeläg-
na att ta upp här i debatten i kammaren.
Regeringen har kommit överens med Centerparti-
et om att från år 2002 börja minska militärutgifterna.
Man kan tycka att det är lite onödigt att vänta ytterli-
gare ett par år när det gäller dessa enormt höga mili-
tärutgifter. Man har då kommit överens om att man
skall minska dessa utgifter med 12 miljarder kronor.
Det innebär en minskning av Sveriges militära utgif-
ter med 10 %. Om man jämför det med omvärlden -
det har skett en halvering i Europa - måste det be-
traktas som en ganska blygsam neddragning. Många
försöker få det här till att handla om oerhörda föränd-
ringar, och ÖB brukar tala om en halvering. Men det
innebär att vi går från att spendera 100 miljoner kro-
nor varje dag på det militära försvaret till att vi i stäl-
let spenderar 90 miljoner kronor varje dag på det
militära försvaret. Större än så är inte den förändring
som Socialdemokraterna och Centern har kommit
fram till.
Det andra som jag skulle vilja ta upp är den dis-
kussion som förs om anpassningsförmågan. Många
talar om vikten av anpassningsförmåga. Man talar
enbart om anpassning uppåt, dvs. att vi måste ha en
beredskap för att återigen kraftigt kunna höja militär-
utgifterna och återta militär kapacitet.
Fru talman! Jag tycker att det är en brist i den dis-
kussionen, eftersom den mer sannolika utvecklingen
är att det blir en fortsatt minskning av dessa utgifter i
omvärlden. Vi får hela tiden rapporter om hur den
forna ryska röda armén fortsätter att sönderfalla och
om hur den militära kapaciteten i Ryssland mer eller
mindre har upphört att existera.
När man i dag säger att det skulle ta minst 10-15
år för att fysiskt återskapa en offensiv militär styrka i
Ryssland innebär det att tidrymden blir längre för
varje dag som går. Därför är det mer relevant att tala
om vikten av att ha en anpassningsförmåga nedåt.
Hur förbereder vi oss för ytterligare minskningar av
militärutgifterna och förändringar i försvaret? Om vi
inte har den anpassningsförmågan skapar vi problem
för oss själva, inte minst i de kommuner som kommer
att beröras av neddragningar och nedläggningar av
regementen. Det är viktigt att understryka det.
En tredje reflexion som jag skulle vilja göra gäller
vikten av att utveckla vår kapacitet i fråga om inter-
nationell medverkan i fredsfrämjande operationer i
FN-regi. Regeringen har skrivit så här i sitt förslag:
"Sverige skall särskilt bidra till FN med viss special-
kompetens som är särskilt efterfrågad av FN som t.ex.
ledningsfunktioner, civilpoliser, observatörer, ammu-
nitions- och minröjning, transporter, logistik samt
sjukvård."
Det här är en klok hållning som vi i Miljöpartiet
håller med om, fru talman. Man skall satsa på det som
Sverige bevisligen är bra på. Jag har tidigare i dag i
debatten här i kammaren pekat på vikten av att vi
ökar vårt engagemang i minröjningen. 100 miljoner
landminor runt om i världen skördar tiotusentals liv
varje år. Med nuvarande minröjningstakt räknar man
med att det tar upp till tusen år att befria de här män-
niskorna och dessa länder från det ok som mineringen
innebär. Sverige besitter i dag en unik kompetens, en
unik teknik, när det gäller minröjning. Regeringen
säger också att det här skall vara en prioriterad del av
den internationella verksamheten inom försvaret.
Men tyvärr skiljer sig ord från handling. I praktiken
är det nämligen mindre än 2 % av försvarsbudgeten
som satsas på minröjning. I stället borde våra sats-
ningar stå i proportion dels till att vi kanske har den
bästa tekniken i det här landet, dels till att vi är ett av
världens rikaste länder.
Slutligen, fru talman, skulle jag vilja ta upp den
fjärde punkten, vikten av att inrätta en insatsstyrka för
nationella och internationella miljökatastrofer. En
majoritet i riksdagen har ställt sig bakom att ett av de
mer relevanta hoten är hotet mot miljön där det tradi-
tionella militära försvaret inte kan skydda oss.
I Borås kommun har man tagit fram ett koncept
för att utbilda människor i att hantera nationella och
internationella miljökatastrofer. Vi i Miljöpartiet
anser att det är en bra verksamhet. Vi ser dagligen
exempel på var sådana här insatsstyrkor skulle kunna
användas i FN:s regi, nu senast nere i Serbien i det
forna Jugoslavien, där en av krigets konsekvenser är
enorma oljeläckage och läckage från kemiska fabriker
som påverkar miljön på Balkan på ett sätt som få i
dag är medvetna om. Här skulle en internationell
insatsenhet vara av stort värde. Det har vi också ut-
tryckt i en motion från Miljöpartiet.
Allra sist, fru talman, skulle jag vilja ställa en frå-
ga till Centerpartiet. Uppgörelsen med socialdemo-
kratin innebär att man fortsättningsvis lägger stor vikt
vid materielinköp. Vi har vapenbeställningar på upp-
emot 80-90 miljarder, vapen som motiveras med ett
hot som alla säger inte längre finns. Det faktum att vi
fortsätter att fullfölja t.ex. JAS-projektet får stora
konsekvenser för regementena, som i ännu högre grad
måste läggas ned runt om i kommunerna, och det i en
snabbare takt än vad som hade behövts.
Jag undrar hur Centerpartiets paroll "Låt hela lan-
det leva" överensstämmer med ett beslut som lägger
tonvikten vid vapen- och materielköp, vilket drabbar
just kommuner runt om i landet på ett kanske onödigt
sätt. Detsamma gäller miljöbrigaden. Miljöpartiets
motion har avstyrkts av också Centerpartiet. Hur
rimmar det med Centerns försök att profilera sig som
varandes miljöengagerat? Det vore intressant för oss
och för väljarna att få en förklaring på det senare.
Jag stöder självklart alla Miljöpartiets reservatio-
ner, men för att vinna tid i kammaren senare yrkar jag
bifall endast till reservationerna 3 och 11.

Anf. 49 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Det är uppenbart att inte heller Lars
Ångströms säkerhetspolitiska glädjekalkyl får förstö-
ras av några ovidkommande händelser som utveck-
lingen i Kosovo. Jag tycker att det är väl naivt att
definiera denna utveckling som havandes inga som
helst konsekvenser för Sverige och svensk säkerhets-
politik. Jag skulle vilja peka på två.
För det första ökar det osäkerheten, accentuerar
osäkerheten i Rysslands bedömning inför duma- och
presidentval. Det kan få konsekvenser. Det ökar ris-
ken för en om inte rödbrun så åtminstone storrysk
revanschistisk politisk linje som gör att den tragiska
dimensionen i rysk såväl inrikes- som utrikespolitik
faktiskt och tyvärr ökar i sannolikhet.
För det andra: Kosovo och situationen på Balkan
så som den nu ser ut kommer att kräva svensk militär
närvaro under en lång tid framöver, kanske decennier.
Självklart ställer detta krav på svenskt försvar. Jag är
glad att Lars Ångström och hans tidigare fullständigt
pacifistiska parti nu i alla fall är positiva till militära
insatser för att försvara andra länder. Det är en god
början. Likväl ter det sig lite paradoxalt att försvaret
av Sverige i varje läge skall prioriteras ned. Vad Lars
Ångström borde ha klart för sig, efter att ha arbetat i
försvarsutskottet ett år, är att förmågan att agera ut-
omlands med militär styrka enbart är den ena sidan av
ett och samma mynt, att försvara Sverige. Utan mili-
tär förmåga, allsidig och flexibel, för försvaret av vårt
eget land har vi inga som helst förutsättningar att
kunna delta i internationellt fredsfrämjande arbete.
När det gäller anpassningsförmågan nedåt har vi
övat 1982, 1987, 1989, 1992 och 1996. Jag tror att
vårt militära försvar i den bemärkelsen är tämligen
välövat. Det behöver inte någon ytterligare träning på
nedskärningar.

Anf. 50 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tror att Henrik Landerholm var
lite ouppmärksam på mitt ordval. Jag sade inte att
kriget och tragedin nere på Balkan inte fick några
säkerhetspolitiska konsekvenser. Jag sade att det inte
fick några försvarspolitiska konsekvenser. Det är en
stor skillnad. Självklart får det säkerhetspolitiska
konsekvenser bl.a. vad gäller Sveriges medverkan i
förhoppningsvis framtida FN-uppdrag för att säkra en
fred. Men när det gäller försvarspolitiska konsekven-
ser står jag självklart fast vid vad jag sade.
Visst har Henrik Landerholm rätt när det gäller
osäkerheten i Ryssland. Den har vi hela tiden. Det är
en stapplande utvecklande demokrati med ett stort
mått av osäkerhet. Samtidigt finns det ingen militär
invasionskapacitet kvar i Ryssland. Vi ser hur den
ryska krigsmakten fortsätter att sönderfalla. Visst kan
man varna för eventuella rödbruna allianser och
framtida val, peka på osäkerheten och skrämma män-
niskor. Samtidigt vet även den mest rödbruna politi-
kern att den dag man börjar rusta mot omvärlden -
om man skulle falla tillbaka till någon sorts 70- och
80-talstänkande - avbryts omvärldens stöd till och
samarbete med Ryssland. Det är slutet för Ryssland.
Fru talman! Henrik Landerholm förvånas också
över hur vi prioriterar ned det svenska försvaret,
medan vi är angelägna om att Sverige skall kunna
delta i internationella FN-uppdrag. Det finns inte
längre något militärt hot mot Sverige som motiverar
ett invasionsförsvar för 100 miljoner kronor om da-
gen. Då är den självklara slutsatsen att man prioriterar
ned där. De pengar som vi satsat där behövs på andra
områden i vårt samhälle - sjukvård, skola, barnom-
sorg. Det är bara att gå ut i kommunerna och se. Ock-
så Sverige måste kunna frigöra militära resurser för
angelägnare områden. Samtidigt är det också ett fak-
tum att vi behöver ett starkare och bättre FN som
förhoppningsvis kan agera förebyggande och föregri-
pande. Det är självklart att också Sverige skall delta i
det.

Anf. 51 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att Lars Ångström bejakar
min synpunkt vad gäller Kosovokrisens påverkan på
den ryska inrikespolitiken. Däremot är jag långt ifrån
säker på att hans försvarspolitiska slutsats av omvärl-
dens reaktioner på en rysk upprustning är korrekt. Jag
tror tvärtom att västvärlden, såväl Sverige som övriga
Europa, skulle se det som fullständigt naturligt att
detta jätteland och denna stormakt med 150 miljoner
invånare har rätt till ett nationellt försvar av en helt
annan dignitet än dagens. Ingen, varken i denna
kammare eller någon annanstans, kommer att röra ett
finger när Ryssland rustar för att kunna försvara sitt
eget land. Då förändras den militära potentialen, och
det spelar roll för ett litet ännu alliansfritt land i när-
heten av det stora.
En försvarspolitisk konsekvens, Lars Ångström,
torde väl också vara en långvarig svensk truppnärvaro
på Balkan. Det kräver ett starkt svenskt samlat för-
svar, där den internationella verksamheten bara är den
ena sidan på ett och samma mynt och myntet en allsi-
dig och flexibel försvarsförmåga som kan användas
såväl här hemma som där borta.
Det här är två sidor av samma sak, som inte går
att bortse från. Det går inte att propagera för en kraf-
tig nedrustning här hemma och samtidigt kräva tro-
värdighet när det gäller stödet till insatser utanför vårt
land.

Anf. 52 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är helt klart att det är skillnad på
rätten till nationellt försvar, om nu Ryssland skall
försöka sopa ihop något av de rester som fortfarande
finns kvar, och att utveckla en offensiv militär inva-
sionskapacitet av den grad som vi såg tidigare under
Sovjetunionens tid. Man får också se till det politiska.
Den dag vi får se en nationalistisk eller gammelkom-
munistisk regim som bedriver en aggressiv politik
mot omvärlden är jag övertygad om att man kommer
att avbryta samarbete med och stöd till ett sådant
Ryssland. Vi vill i stället främja en demokratisk ut-
veckling, främja demokratiska institutioner och säkra
demokratin i Ryssland, inte bidra till något som går åt
fel håll.
Jag håller inte med Henrik Landerholm i hans be-
dömning att insatserna att stå till FN:s förfogande
med 450-500 man i Balkan efter eldupphör, med
möjliga minröjningsinsatser, med skydd för livsme-
delstransporter och andra humanitära åtgärder, skulle
förutsätta att Sverige fortsätter att hålla sig med ett
militärt invasionsförsvar för 100 miljoner kronor om
dygnet. Det tycks mig som om moderaterna kramp-
aktigt biter sig fast i alla möjliga argument som går
att hitta för att bibehålla något som har funnits tidiga-
re och som motiveras med någonting som inte längre
finns. Det är lite tragiskt.

Anf. 53 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Det är dags att fullt ut ta konsekven-
serna av Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplös-
ning och de forna Warszawapaktsstaternas frigörelse.
Sveriges försvar skall inte längre stå kvar vid det
kalla krigets struktur, som byggdes upp för att möta
en stormaktsinvasion från öst. Vi skall förändra och
omstrukturera försvaret för att möta 2000-talets hot
och risker. Omstruktureringen blir den största i mo-
dern tid. Det är ingen enkel process, men den är ab-
solut nödvändig.
Nu är det rätt tid att genomföra ominriktningen
mot ett modernt och flexibelt försvar. Det skall vara
ett försvar som bättre och snabbare än dagens skall
kunna svara mot omvärldsförändringar.
Det betänkande som vi behandlar i dag handlar
därför inte i första hand om ekonomi, även om det
inte sällan framställs som om försvarspolitik bara är
försvarsekonomi. Därför är det bra att överbefälhava-
ren så tydligt deklarerat att vi inte på något sätt står
inför att halvera försvarets förmåga. Det viktiga är
förmågan, vad vi kan få ut av de satsade miljarderna,
inte organisationsstrukturen.
När ÖB den 19 maj presenterade sitt förslag till
försvarsstruktur skrev han också följande: "Det för-
svar, om än kraftigt reducerat, som finns kvar efter
omstruktureringen kommer att innehålla en hög per-
sonell och materiell kvalitet, en materiell förnyelse
och en rimlig anpassnings- och förnyelseförmåga.
Försvarsmakten kommer att ha goda förutsättningar
att bedriva verksamhet och utveckla sin kompetens
mot förväntade uppgifter."
Detta skrivna uttalande står i en ovanligt tydlig
kontrast till de domedagsprofetior som har spridits
och där det genomgående används begrepp som
"slakten", "massaker", "motorsågsmassaker" och
andra begränsat nyanserade uttryck för att beskriva
den förändring av försvaret som vi nu genomför.
Om de ca 44 miljarder kronor vi i dag lägger ned
på försvaret används för investeringar för att möta hot
som inte finns, innebär det naturligtvis inte på något
sätt större trygghet och säkerhet för medborgarna än
om 40 miljarder kronor används för satsningar som är
anpassade till dagens verklighet.
Dessutom är det inte oviktigt att understryka att i
fast prisvärde är Sveriges försvarsutgifter i dag lika
stora som under kalla krigets kallaste dagar. Årtion-
den av rubriker om nedskärningar inom försvaret,
nedläggningar av förband och ständigt återkommande
kriser har förmedlat bilden av att landets försvar i
stort sett är nedlagt. Det finns säkert politiska och
andra motiv för att beskriva verkligheten på detta sätt,
men sanningen är en helt annan.
I uppgifter från SCB kan vi se att de svenska för-
svarsutgifterna, i fast prisvärde, i dag ligger något
högre än 1980. År 1980 var året efter Sovjetunionens
inmarsch i Afghanistan, och sovjetledaren Leonid
Brezjnev styrde stora delar av Europa. I dagens pen-
ningvärde låg då de svenska försvarsutgifterna på 42
miljarder kronor, vilket är något mindre än i dag.
Uppgiften är intressant. Den beskriver en helt an-
nan verklighet än de överord som har dominerat vår
försvarsdebatt.
Fru talman! Den säkerhetspolitiska situationen
påverkas redan i dag, och än mer i framtiden, inte
enbart av nationalstaters agerande, utan i allt större
utsträckning av andra aktörer. Det rör sig om det
mesta inom skalan från multinationella företag med
större ekonomisk styrka än de flesta nationalstater
över hela spektrumet till kriminella organisationer.
Utvecklingen av teknik har fört med sig att staters
maktmonopol är brutet och enskilda aktörers ageran-
de kan utvecklas till att bli allvarliga hot eller utma-
ningar för vårt samhälle och totalförsvaret.
Samhällets sårbarhet förändras avsevärt genom de
alltfler internationellt sammanflätade processer och
institutioner som i många fall bygger på avancerad
informationsteknik och kommunikation. Ett led att
möta detta måste bli att det svenska försvaret så snart
som möjligt sätter upp avancerade IT-
säkerhetsförband. Varken JAS eller Bamse når cyber-
space. Sådan ny kompetens blir av avgörande bety-
delse för att öka säkerheten för landets medborgare.
Det innebär också ett sätt att öka försvarets förmåga.
Det är värt att notera att riksdagens samtliga sju
partier står bakom beskrivningen av vilka hotbilder
som är de mest troliga för den kommande tioårsperi-
oden:
1. Väpnat angrepp med annat syfte än ockupation.
T.ex. fjärrstridskrafter som kryssningsmissiler
som kan utgå direkt från fredsgruppering.
2. Angrepp av förtäckt typ. Angriparen, som kan
vara såväl en stat som en organisation, är svår att
identifiera. Nya typer av påverkansmedel an-
vänds, t.ex. angrepp mot infrastrukturen.
3. Aktörer som inte är stater men som utnyttjar
avancerade vapen.
4. Svåra påfrestningar på samhället, där tidsförhål-
landen är knappa och totalförsvarets resurser be-
höver utnyttjas.

Försvarsberedningen, regeringen och majoriteten i
riksdagens försvarsutskott konstaterar att det råder en
konflikt mellan gällande lagstiftning och de mest
effektiva medlen för att på bästa sätt möta detta breda
spektrum av nya hotbilder.
Samhällets samlade skydds- och försvarsresurser
- det vi i allmänt tal kallar totalförsvaret - måste
kunna tillvaratas i ökad utsträckning också på mycket
låga konfliktnivåer. Därför är det bra att det nu snabbt
blir en översyn av lagstiftningen och att regeringen
snarast återkommer med förslag till förändringar.
Fru talman! Morgondagens försvar är en kompe-
tensorganisation som kan genomföra olika omedelba-
ra insatser, men som också har en inbyggd förmåga
till ominriktning, till långsiktig anpassning. Det be-
hövs ett antal högt prioriterade, kompetenta och
mångsidigt användbara förband, som dock är avsevärt
färre än de vi har i dag. Det innebär att vi kommer att
lägga ned många av de förbandstyper som enbart har
uppgifter att möta ett större invasionsföretag eller
som av andra skäl inte är relevanta mot de hotbilder
vi ser framför oss.
I det fortsatta beredningsarbetet, som bl.a. kom-
mer att ske i Försvarsberedningen, är det dock oerhört
viktigt att vi förmår skapa en riktig avvägning mellan
de resurser som vi satsar på det vi vill kunna i nutid
och de resurser som skall avsättas för att säkerställa
långsiktig kompetens och förmåga till förändringar.
Försvarsutskottets ordförande Henrik Landerholm
var också inne på frågan om avvägningen mellan
krigs- och fredsorganisationen, avvägningen mellan
nutid och framtid.
Den 19 maj lämnade ÖB fram sitt förslag. Nu tar
den politiska processen vid. Jag är övertygad om att
även Henrik Landerholm behövs i den.
Fru talman! Det finns en stark majoritet i riksda-
gen för att minska försvarsutgifterna. Uppgörelsen
mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna innebär
att ramen sänks med 4 miljarder från år 2002, vilket
motsvarar ca 10 %. För att underlätta ominriktningen
och effekterna av olika avvecklingar, kommer För-
svarsmakten att få ett särskilt omställningsbidrag på
totalt 5 miljarder kronor.
Folkpartiet anslår samma ram, men vill ha 1 mil-
jard kronor extra i omställningsbidrag för år 2002.
Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Centern
och Folkpartiet för det ekonomiska anslaget det året
ligger i storleksordningen 2 %. Till drygt 98 % har vi
även detta år samma ekonomiska ram. Det är en vär-
defull enighet. Mellan de tre partierna råder det också
en stor samsyn kring inriktningen av framtidens för-
svar, vilket Runar Patrikssons anförande var ett starkt
uttryck för.
Det nya försvaret behöver färre värnpliktiga, färre
anställda och mindre materiel. Allt detta för med sig
att ett stort antal regementen och andra verksamheter
kommer att läggas ned. Utbildningen av totalför-
svarspliktiga skall endast utgå från det behov som
krävs för att lösa uppgiften.
När vi lämnar invasionsförsvaret bakom oss inne-
bär det att Försvarsmaktens behov inriktas mot mer
tekniskt avancerad materiel och bort från stora kvan-
titeter och serieproduktion. Därför bör vi överföra
medel från produktionskostnader till forskning och
teknisk utveckling. Dessutom bör ökad vikt läggas
vid att sammanlänka civil forskning, teknik och ut-
veckling till totalförsvarets behov. Det senaste årtion-
det har civil och kommersiellt driven forskning fått
allt större betydelse även för det militära försvaret,
vilket måste få konsekvenser för materielanskaff-
ningen.
Fru talman! I tider av näraliggande oro saknas av
lätt insedda skäl förmågan att vidta förändringar i
strukturer som inte längre är relevanta. Då klamrar
man sig fast vid det man har. Därför skall vi nu ge-
nomföra de nödvändiga satsningar som ger landet ett
starkt och effektivt försvar även i nästa århundrade.
Dagens betänkande är ett viktigt steg mot detta,
och därför, fru talman, är det viktigt att yrka bifall till
hemställan i försvarsutskottets betänkande, vilket jag
härmed gör. Jag konstaterar att datumet för dagens
försvarsdebatt var väl valt, med tanke på att det är
Anders Svärds 60-årsdag.

Anf. 54 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Det svenska försvaret står inför stora
strukturella förändringar. Sedan det kalla krigets slut
har vårt säkerhetspolitiska läge successivt förbättrats.
Det sker ständigt förändringar i hur länder i vår om-
värld agerar för att tillgodose säkerheten. Också de
militära resurserna förändras, liksom den militärtek-
niska utvecklingen och de militära doktrinerna i Eu-
ropa.
Med andra ord: sammantaget betyder detta att vi
nu förändrar, förnyar och moderniserar vårt svenska
försvar. Det är något som de flesta inser och håller
med mig om. Omdaningen av försvaret har sin ut-
gångspunkt i Försvarsberedningens arbete. Vi bygger
upp ett modernt och rörligt försvar, anpassat till da-
gens verklighet och med förmåga till anpassning för
framtida behov i form av ominriktning eller tillväxt.
Det är ett framtidsinriktat försvar, där vi har möj-
lighet att bidra till den kollektiva säkerheten i Europa,
både med diplomati och med totalförsvarsresurser.
För säkerheten i vår del av världen och därmed för
Sverige måste det svenska försvaret förnyas och stäl-
las om, så att vi fullt ut kan delta i den internationella
krishanteringen. Kriget i Kosovo visar att Europas
säkerhetspolitiska läge som helhet inte är lika bra som
det är för Sverige. Jag vill påstå att kriget i Kosovo
inte har medfört en ökad risk för vare sig en invasion
i traditionell mening eller ett väpnat angrepp, som det
står beskrivet i regeringens proposition till riksdagen,
under förutsättning att vi har en grundläggande för-
svarsförmåga.
Med en utveckling som blivit så befäst är det
självklart att vi skall genomföra en omstrukturering
samtidigt som vi kan sänka kostnaderna för försvaret.
Det kommer att ta tid att anpassa försvaret till nya
uppgifter och villkor. En anpassning av den förestå-
ende storleken medför kostnader, och därför tillför vi
ett omställningsbidrag om 5 miljarder kronor.
Det finns också, mot samma bakgrund, all anled-
ning att genomföra en förnyelse av materielförsörj-
ningen. Vi måste bort från det som har varit vårt
signum under flera decennier - långa serier och stora
kvantiteter - och vi måste i stället satsa mer på forsk-
ning och teknikutveckling. Till detta kommer behovet
av omstrukturering av den europeiska försvarsindust-
rin. Vi vet att det i dag finns en överkapacitet på pro-
duktionssidan i Europa. Sammantaget måste för-
svarsindustrin konsolidera sig och möta de behov
som finns i framtiden, detta med ett bibehållande av
hög teknisk kompetens.
En fortlöpande säkerhetspolitisk analys är en vik-
tig del i det nya försvaret. I propositionen pekade
regeringen på att det finns ett behov av att förbättra
förmågan till analys och se över arbetsformerna, och
det arbetet pågår inom Regeringskansliet. Vi kommer
att genom Försvarsberedningens arbete analysera
tänkbara utvecklingar i vår omvärld och därefter på
ett logiskt och metodiskt sätt vidareutveckla försvaret
mot vad som nu behövs. Det innebär att vi får möj-
lighet att utveckla nya förbandstyper och att tillföra
nya kunskaper och materiel som motsvarar dessa
krav. Det skapar förutsättningar att möta även andra
kriser än dagens. Vi skapar ett instrument för att stän-
digt utveckla vår förmåga att möta framtida hot och
risker.
Fru talman! Socialdemokraterna och Centern har
tillsammans, genom sin uppgörelse om försvaret,
visat att våra båda partier vill och kan ta ansvar för
den framtida utformningen av försvaret. Vi har också
visat att vi är villiga att ta ett ansvar för de omfattan-
de förändringar som detta medför.
Övriga partier, som säger sig vara försvarsvänner,
gör det inte. Min uppfattning är att både Moderaterna
och Kristdemokraterna delar många av våra tankar
kring behovet av förändringen av försvaret. Men icke
förty har de valt att ställa sig vid sidan när det gäller
att genomföra dessa beslut. Trovärdigheten i Krist-
demokraternas försvarspolitik undermineras dess-
utom genom att de lovar lite mer och lite för ofta vid
olika tillfällen.
Folkpartiet känner jag dock ligger regeringen och
Centerpartiet nära när det gäller både verksamhet och
ekonomi. Jag noterar de råd och de synpunkter som
Runar Patriksson hade här i dag när det gäller nästa
steg i vår omdaning av vårt svenska försvar.
Fru talman! Hur den säkerhetspolitiska utveck-
lingen i Europa blir på mycket lång sikt är omöjligt
att helt säkert förutspå. Vägen från diktatur till demo-
krati är lång och svår. Men min övertygelse är att ett
alltmer djupgående samarbete mellan demokratiska
länder kommer att vara vägen mot ett allt säkrare
Europa. Som medlemmar i det internationella sam-
fundet har vi en skyldighet att agera både preventivt
och efter det att en konflikt blossat upp. Kraven att vi
skall kunna agera i militära krishanteringsoperationer
på uppdrag av FN eller OSSE kommer att finnas
kvar. Detta ansvar har vi tillsammans med alla stater
inom Förenta nationerna. Jag som socialdemokratisk
försvarsminister har till uppgift att skapa förutsätt-
ningarna för att vi skall kunna ta detta ansvar. Genom
att vi stöttar och uppmuntrar de unga demokratierna
kan vi också säkerställa en positiv utveckling i värl-
den.
Avsaknad av invasionshot och ökat behov av
krishanteringsförmåga är viktiga utgångspunkter när
vi förändrar vår praktiska försvarsplanering och där-
med inriktningen av vårt försvar.
Det moderna svenska försvaret måste kunna
skydda landet och dess medborgare mot väpnade
konflikter och krig. Även om invasionsföretag av det
kalla krigets karaktär ter sig orealistiska kan vi likväl
bli utsatta för hot, påtryckningar eller skadegörelse
med militära eller andra medel.
Jag vill i detta sammanhang också beröra vikten
av vårt pliktförsvar. I dessa dagar hör vi röster som
säger att yrkesarmén nu är under införande och att
den folkliga förankringen sakta tynar bort. Min be-
stämda uppfattning är att det inte är så och inte heller
kommer att bli så. En socialdemokratisk regering
kommer inte att införa ett försvar som bemannas av
yrkessoldater. Vi kommer aldrig att offra folkförsvar-
stanken.
Fru talman! En fråga som alltid har varit svår att
besvara i försvarsplaneringen är varför det behövs ett
visst antal arméförband, fartygsförband och flygdivi-
sioner för att klara försvarets uppgifter. Orsakskedjan
har tidigare varit för lång och komplicerad för att
kunna ge en tillfredsställande förklaring. Försvar-
smakten har under våren presenterat en modell som
kortfattat går ut på att bättre förklara sambandet mel-
lan de uppgifter som riksdagen och regeringen fast-
ställt och de krigsförband som skall organiseras.
Där görs en tydlig koppling till ett antal möjliga
utvecklingar i omvärlden - målbilder. Även Översty-
relsen för civil beredskap omarbetar på ett liknande
sätt.
Jag anser att det är en väsentlig förändring: Dels
ger den de folkvalda en möjlighet att relatera de
övergripande försvarspolitiska målen till vårt totalför-
svars strukturer och resurser och vid behov genomfö-
ra förändringar. Dels blir det lättare att relatera kost-
nader till specifika strukturer och resurser.
Denna koppling mellan säkerhetspolitiska krav
och verkliga behov av förband ger en tydligare bild
av vilka förbandstyper som krävs och inte minst vilka
förbandstyper som inte lever upp till kraven. Det ger
oss beslutsfattare en tydligare bild. Att bevara struk-
turer som var effektiva i går, men som inte svarar upp
mot behoven i framtiden, är en felaktig politik. Jag
menar att det är vår skyldighet att agera så att för-
bandstyper som inte lever upp till de säkerhetspolitis-
ka kraven skall läggas ned. Försvarsmakten har ge-
nom sitt studiearbete givit oss kunskapen om dessa
samband. Nu är det vår skyldighet att ta detta på
allvar och därmed ta vårt ansvar.
Vetskapen om att det tar mycket lång tid att bygga
upp försvarskapacitet får inte förhindra rationell för-
nyelse och ominriktning. Genom att kombinera denna
nya inriktning med en anpassningsprincip skapar vi
förutsättningar för att processen fortlöpande förnyar
försvarskapaciteten i stället för att konservera den.
Genom anpassningsprincipen får vi handlingsfrihet
att utveckla totalförsvaret i takt med förändringar i
omvärlden.
Det civila försvaret måste på samma sätt reforme-
ras till det skydd som ett modernt högteknologiskt
samhälle behöver. Liksom det militära försvaret
måste det civila försvaret kunna stå emot hot och
risker orsakade av allt från svåra påfrestningar i fred
till väpnade angrepp. Våra resurser måste samordnas
så att vi får en bättre krishanteringsförmåga.
Fru talman! Den 19 maj, förra veckan, lämnade
Försvarsmakten ett fördjupat underlag till regeringen
avseende den framtida krigsorganisationen. Den
15 juni återkommer man med förslag till materiel-
plan. Därefter skall Regeringskansliet i samråd med
Försvarsmakten ta fram ett underlag som skall ligga
till grund för regeringens proposition till riksdagen i
höst. Propositionen skall innehålla avvägningar och
förslag både när det gäller krigs- och grundorganisa-
tionen. Processen med försvarets omdaning slutar inte
med höstens proposition utan kommer att fortsätta i
ytterligare steg nästkommande år. För att få ett för-
djupat underlag inför den fortsatta omdaningen kom-
mer regeringen att ta initiativ till flera viktiga utred-
ningar. Utredningarnas uppdrag är att se över led-
ningssystemet, det civila försvarets organisation,
personalförsörjningen och räddningstjänstlagen.
Samtidigt pågår den viktiga Pliktutredningen.
Kraven på förnyelse och ominriktning av försva-
ret kommer att få stora konsekvenser för många män-
niskor, de som arbetar i Totalförsvaret, deras anhöri-
ga, de som bor och verkar på orter där försvaret är
den dominerande arbetsgivaren. Staten kommer på de
platser där det är regionalpolitiskt motiverat att göra
sitt yttersta för att understödja dem som nu drabbas.
Vi socialdemokrater kommer att ta vårt ansvar när det
gäller förnyelsen av försvarspolitiken och vi tar kon-
sekvenserna som följer av denna förändring.
Jag är övertygad om att försvaret kommer att gå
stärkt ur denna förändringsprocess. Vi behöver ett
modernt försvar för framtiden och en ny inriktning av
försvarspolitiken. Politik är att ta ansvar, och jag hade
hoppats att fler partier skulle vågat axla detta ansvar.
Tack!

Anf. 55 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Ansvar kan tas på många olika sätt.
Mitt parti deltog med liv och lust i de försvarsför-
handlingar som försvarsministern själv ledde i vint-
ras. Jag beklagar i minst lika hög utsträckning som
försvarsministern att de inte kunde fullföljas på par-
tiledarnivå och leda till en försvarsöverenskommelse
som skulle varit avsevärt starkare än det halvdana
förslag som ligger till grund för dagens betänkande.
Vi tar ansvar även fortsättningsvis. Försvarsmi-
nistern sitter själv inte i Försvarsberedningen, inte jag
heller. Jag bidrar ändå i den försvarspolitiska debat-
ten, och det står försvarsministern såväl som andra
fritt att lyssna.
Försvarsministern har hamnat i en mycket svår
situation. Han fick acceptera att Göran Persson inte
var beredd att pröva möjligheten att komma överens i
en bredare majoritet med även andra partier än det
lilla Centerpartiet, som till slut ställde upp som hjälp-
gumma åt socialdemokratin i försvarsfrågan. Han
blev överkörd. Det beklagar jag. Jag tror även att
Björn von Sydow själv beklagar detta. Han tvingas nu
att exekvera en försvarspolitik som förs under välsig-
nelsen av Vänstern och Miljöpartiet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Björn von Sy-
dow. Den handlar om förra veckans underlag. Under
lång tid har vi fört diskussionen om besparingen på
försvaret med förutsättningen att vi faktiskt inte visste
vad den skulle innebära.
För en vecka sedan kom resultatet. Den innebär i
många hänseenden en mycket kraftig nedskärning av
Sveriges förmåga och minskar våra möjligheter att
fullt ut delta på många av de områden som ligger
försvarsministern varmt om hjärtat. Det handlar om
det försvarsindustriella europeiska samarbetet. Det
handlar om förutsättningarna att delta i krishantering,
där underlaget halverar ambitionsförmågan.
Är det här tillfredsställande, eller kan försvarsmi-
nistern på något sätt tänka sig att ompröva den tillyx-
ade nedskärning som blev resultatet av vinterns
misslyckade förhandlingsprocess?

Anf. 56 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! När vi hade våra betydelsefulla för-
handlingar var det ett viktigt krav från moderaterna
som jag är glad att vi kunde tillfredsställa. Vi ville se
hur konsekvenserna skulle bli av en ekonomi av det
slag som vi genom Försvarsberedningens tidigare
ställningstagande var inne på. Vi fick då se ungefär
vilka typer av förband, vilka stridskrafter, som Sveri-
ge behöver, givet omgivningen, prognoser framåt och
anpassningsmöjligheterna.
Det var intressant, men vi var mycket tydliga på
den punkten att det icke är vi som i den korta perio-
den skall genomföra detta stora studiearbete. Det har
nu genomförts av Högkvarteret. Där framträder en
intressant bild av vad det är för stridskrafter som
behövs för ett försvar som har en defensiv strategi
som sin huvuduppgift, att naturligtvis i första hand
avskräcka från varje form av väpnat angrepp och
därtill kunna vistas långvarigt i fält i främmande
krishärdar. Det är det materialet vi har fått. Dess
principiella inriktning är betydelsefull och vartenda
förband som vi har i dag skall vägas mot vilka behov
de kan fylla.
Nu skall vi granska detta. Jag utgår från att det
finns möjligheter att komma fram till några justering-
ar, men principen är ett genombrott för en rationell
tillämpning av behovet av stridskrafter för en defen-
siv försvars- och säkerhetspolitik i det Nordeuropa
där vi är och där vi har möjligheter att förutse de
kommande åren.

Anf. 57 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att försvarsministern gör
ett försök att svara på mina frågor.
I Dagens Nyheter för en vecka sedan framställde
försvarsministern den svenska försvarsprincipen
såsom defensiv avskräckning. Jag tillåter mig att
tvivla på att de fyra brigader som är resultatet av förra
veckans underlag låter sig förenas med ett så storvulet
begrepp.
Försvarsministern och jag är fullständigt överens
om att det krävs en omstrukturering av det svenska
försvaret. Alla är medvetna om att det krävs ingrepp,
det krävs förändringar och det krävs även förnyelse.
Problemet är att omstrukturering under den knapphe-
tens kalla stjärna som konstitueras av de kring 8 mil-
jarder som saknas under de närmaste tre åren och den
massiva besparingsinriktning som Vänsterpartiet och
Miljöpartiet tvingat försvarsministern till under nästa
försvarsbeslutsperiod gör förändringen svårast möj-
lig.
Att genomföra denna omstrukturering samtidigt
som man minskar kostnaderna är i det närmaste
omöjligt, det är att ta sig vatten över huvudet. Den
plan som ÖB redovisade förra veckan är ett mycket
tydligt exempel på detta. Med sex avvikande mening-
ar är det en omöjlig ekvation som ÖB har haft att lösa
inom de av försvarsministern tilldelade ramarna. Det
är också därför som resultatet har blivit som det har
blivit.

Anf. 58 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Det är viktigt att jag som företräder
regeringen - och jag hoppas att det också kan gälla
ledamöterna - icke i dag för en konklusiv debatt om
det förslag som överbefälhavaren har gett till vår
bedömning, till regeringen och till Försvarsbered-
ningen dit Henrik Landerholm och Kristdemokraterna
är hjärtligt varmt välkomna för att vara med och ånyo
penetrera den metod som överbefälhavaren har valt
när han undersöker vad det behövs för förband, och
att studera den försvarspolitiska utvecklingen och den
anpassningsprincip som vi går in för, och som jag till
min glädje noterar att försvarsutskottet anser är väl
framställd och begriplig i propositionen. Den pröv-
ningen skall vi göra här i kammaren, inte i dag utan
successivt under de kommande månaderna.
Då kan vi också ta upp och diskutera: De krigs-
förband som vi i dag har, vad har de för motståndare?
Vad syftar de till att kunna användas för, givet den
situation som råder i norra Europa och med de
tilltransportmöjligheter och de vapensystem som
finns? Det är en rationalistisk analys som ligger till
grund för denna bedömning, och det är en riktig prin-
cipiell utgångspunkt. Den är också möjlig att hantera
med olika ekonomiska ingångsvärden, om det säker-
hetspolitiska förloppet blir sådant att det är behövligt.

Anf. 59 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Försvarsministern säger att vi krist-
demokrater lovar lite för mycket och lite för ofta. Jag
har här redogjort för vad vi ser som allvarliga pro-
blem inför denna omstrukturering.
Det råder en samsyn, säger försvarsministern. Ja,
vi har ställt upp på förhandlingarna och höll ut nästan
ända till slutet, men det berodde naturligtvis på att
närstridsproblematiken och de akuta likviditets-
problemen skulle innebära alltför svåra påfrestningar
i omstruktureringsarbetet.
Problemet var ju då att konsekvenserna inte kunde
överblickas. Det var därför som jag sade i mitt anfö-
rande att det var viktigt att se konsekvenserna i för-
hållande till den ram som sedan blev resultatet av
denna uppgörelse. Det finns ett stort antal osäkra
faktorer.
Om försvarsministern läser de kristdemokratiska
reservationerna finner han att de inte innehåller några
stora satsningar på nya förband eller någon stor till-
växtförmåga. Vi vill föra fram t.ex. beredskapen som
vi anser blir alltför låg nu.
Jag vill ställa en fråga om de tvära ekonomiska
kast som har försatt försvarsindustrin i en akut situa-
tion. Vad beror det på att regeringen inte har kunnat
ge besked till försvarsindustrin i det här läget? Jag är
helt medveten om att det kommer att bli en omstruk-
turering i Europa, men att inte ge besked - vare sig
positivt eller negativt - försätter ju försvarsindustrin i
en mycket prekär situation.

Anf. 60 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Jag tackar Åke Carnerö för hans de-
klaration, att han i mycket och långt står bakom det
som har varit vägledande för vår gemensamma håll-
ning under förhandlingarna. Jag hoppas också att det
skall bli möjligt att under de kommande månaderna,
när vi bl.a. skall göra det mycket viktiga ställningsta-
gandet, nå en bättre ekonomisk effektivitet för de ca
40 miljarder kronor som vi lägger ned genom att inte
ha onödigt många fredsetablissemang i gång på ett
sätt som inte är rimligt i förhållande till deras uppgift.
Jag hoppas på det.
Jag är glad över att Åke Carnerö tar upp frågan
om försvarsindustrin. Jag har agerat med en utgångs-
punkt från december: Se till att så maximalt många
ställningstaganden som över huvud taget går sker i
samband med det att ÖB den 15 juni överlämnar sina
förslag. Då har han möjlighet att väga vartenda mate-
rielsystem som ligger i förhållande till det behov av
stridskrafter som han presenterade för någon vecka
sedan och som vi - som det tidigare replikskiftet
visade på - givetvis skall gå igenom. Så många ställ-
ningstaganden som över huvud taget är möjligt skall
avvägas i en samlad process av chefen för Försvar-
smakten, av regeringen och därefter - i förekomman-
de fall - av riksdagen.
Så har jag agerat, och det visade sig att det var
ytterligt få projekt som var så tidskritiska att de ab-
solut skulle släppas fram före den 15 juni. Men i
några fall har argumenten varit så starka att regering-
en har gett olika former av medgivanden för att man
skulle kunna gå vidare.

Anf. 61 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Men pro-
blemet är ju att om man inte får ett besked ger detta
en signal till eventuella beställare. Att då hålla på att
projektera och inte veta om svenskt försvar kommer
att köpa en speciell materiel, t.ex. Bamse, blir en
signal till utlandet om att man får avvakta. Det inne-
bär att kompetens försvinner, vilket leder till en
mycket prekär situation, och att klarhet därför bör ges
så tidigt som möjligt.
Det stora problem som vi kristdemokrater ser är
hur man skall kunna bibehålla och utveckla den kom-
petens som man måste ha för att kunna ha en god
anpassningsförmåga i framtiden. Vi kan diskutera hur
stor eller hur bred denna bas skall vara, men proble-
met i dag är att verksamhetsnivån är mycket låg och
det är en följd av tidigare besparingar. Det är just
verksamhetsnivån och kompetensen som skall övas
hela tiden för att vi skall kunna utgå från denna s.k.
kompetensorganisation när det blir aktuellt att anpas-
sa uppåt, om den situationen skulle behöva inträffa.

Anf. 62 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Jag instämmer i Åke Carnerös slut-
sats, att det är centralt att man upprätthåller kompe-
tensnivån också genom en ordentlig utbildnings- och
övningsverksamhet. Ånyo vill jag inte göra några
direkta ställningstaganden kring det förslag som ÖB
lämnade i förra veckan. Men jag kan gärna säga att
jag ser positivt på att överbefälhavaren lägger stor
tonvikt vid utbildning och övning av förband på höga
nivåer varje år. Genom det liggande förslaget kom-
mer det att vara möjligt att redan 2001 komma i gång
med den typen av övningar på brigadnivå - som sagt,
detta utan att föregå den fortsatta processen.
När det gäller försvarsindustrin och den kompe-
tens som finns där har jag verkligen lyssnat på argu-
menten från berörd industri om kompetensförluster
etc. Jag är klar över att sådana risker kan finnas. Jag
har vägt in dem, men jag har funnit att de inte har
varit så pass övertygande så här långt att de har för-
anlett mig att gå ifrån det principiellt riktiga i att få
alla materielbeställningar och system ställda mot
varandra för att därigenom få fram en så djupgående
prioritering som möjligt.

Anf. 63 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c):
Fru talman! Dagens debatt handlar om de grund-
stenar som skall bära upp ett nytt och för sina upp-
gifter bättre anpassat totalförsvar. Ominriktning må
vara ett krångligt ord, men det är faktiskt vad som
kännetecknar det som nu sker på försvarsområdet. Vi
står vid ett vägval. För mig som historiker är det
naturligt att jämföra denna ominriktning med några
tidigare vägval. Låt mig ta några centrala årtal ur
svensk försvarshistoria.
· År 1279 antogs Alsnö stadga. Då infördes
rusttjänsten och med den de bepansrade riddarna.
· På 1540-talet skapade Gustav Vasa embryot till
det som skulle bli en nationell armé.
· Detta fullföljdes på 1620-talet av Gustav II Adolf
med tillskapandet av just en sådan armé med byg-
deregementen som bas.
· År 1686 fick vi indelningsverket, vilket innebar
en yrkesarmé med bönderna som ekonomisk
grundbult.
· Detta indelningsverk kompletterades år 1812 med
det s.k. beväringssystemet efter erfarenheter från
Napoleonkrigen om behovet av massarméer.
· År 1901 infördes den allmänna värnplikten med
garnisonering av förbanden.

Om vi för en stund lämnar trätan om 1 miljard hit
eller dit till försvaret och i stället ser till innehållet
skall man finna en ambition att förnya och förbättra
försvaret i en sådan omfattning att man med rätta kan
kalla det kommande försvarsbeslutet för ett historiskt
vägval. Det känns rätt på tröskeln till både ett nytt
sekel och ett nytt millennium.
Fru talman! Grundvalen för Sveriges försvars-
struktur måste alltid vara den hotbild som föreligger i
närtid eller som kan förutses i ett längre perspektiv,
grundat på en geopolitisk verklighet.
Som flera talare sagt förut i denna debatt har det
säkerhetspolitiska läget i Europa generellt sett förbätt-
rats kontinuerligt efter det kalla krigets slut och bil-
dandet av EU. Detta har också slagits fast av en, i det
avseendet, enig försvarsberedning.
Denna generella bild störs givetvis av den pågå-
ende konflikten på Balkan, men i ett nordeuropeiskt
perspektiv kvarstår nog ändå bedömningen att den
säkerhetspolitiska situationen avsevärt förbättrats.
Det som händer i Kosovo snarare bekräftar För-
svarsberedningens slutsatser, att risken för storkrig är
försumbar medan risken för s.k. regionala krig har
ökat. I det sammanhanget bör det naturligtvis noteras
att det inte anses finnas något militärt hot mot vår del
av Europa.
Under de närmaste tio åren är ett invasionsföretag
syftande till ockupation av Sverige inte möjligt att
genomföra, men det förutsätter att Sverige har en
grundläggande försvarsförmåga. Vi kan dock inte helt
avskriva väpnade angrepp mot begränsade mål i Sve-
rige.
Två typer av hot har fått ökad aktualitet. Det ena
handlar om hoten från kärnvapen och från biologiska
och kemiska vapen. Riskerna har ökat för att andra
aktörer än stater, t.ex. terrorister, kan producera eller
komma över dessa vapen. Det sänker på ett drama-
tiskt sätt tröskeln för dessa vapens användning.
Det andra hotet är informationskrigföring. Vårt
datoriserade samhälle är redan i fred sårbart för data-
virus och s.k. hackers. Bara under den här våren har
vi lärt oss att frukta både Melissa och CIH-viruset.
Det finns många exempel på att datornätverk kan slås
ut av s.k. mejlbombning. Dessa och andra metoder att
lamslå datorberoende system kan användas också för
icke-militära angrepp från stater och terroristorgani-
sationer.
De som kritiserar de aviserade besparingarna på
Försvarsmaktens område gör det ofta utifrån ett osä-
kert framtidsperspektiv. Det har vi också hört i dag.
Man hävdar att vi inte kan veta hur det är i Europa
och fem eller tio år, vilket i och för sig är sant. Man
jämför ofta med situationen före första och andra
världskriget och påvisar att den tidens politiker inte
beaktade signalerna och heller inte vidtog upprust-
ningsåtgärder i tid. Med andra ord skulle anpass-
ningskonceptet inte ha någon trovärdighet enligt
kritikerna.
Som historiker har jag stor respekt för den kriti-
ken. Jag vill t.o.m. bekräfta den vad avser det histo-
riska skeendet, så var det. Men betyder det att detta
historiska betraktelsesätt är relevant i vår tid? Jag tror
inte det. I dag har vi på ett helt annat sätt tillgång till
information och underrättelser. IT och mediesamhäl-
let har inneburit att ingen nation kan förbereda en
aggressiv utrikespolitik i lönndom.
I vårt geopolitiska närområde har de tidigare tota-
litära systemen ersatts av en gryende demokrati, vil-
ket i sig är ett avgörande hinder för krig. Första
världskriget utkämpades mellan delvis totalitära, eller
i varje fall odemokratiska, kejsardömen och monarki-
er. Andra världskriget var en kamp mellan fascistiska
diktaturer och västerländsk demokrati och humanism.
Nej, den historiska parallellen håller inte vid en
intellektuell analys. Det faktum att det pågår en mili-
tär konflikt i Europa just nu är givetvis ett memento.
Det finns givetvis också en risk för att en regional
konflikt kan spridas geografiskt och trappas upp. I det
sammanhanget måste det slås fast att det ankommer
på den permanenta försvarsberedningen att på ett
ansvarsfullt sätt följa utvecklingen på Balkan och i
vårt omedelbara närområde och förutsättningslöst
göra de säkerhetspolitiska bedömningar som situatio-
nen kräver.
Skulle man vid en sådan analys finna att den sä-
kerhetspolitiska situationen avsevärt försämrats sedan
bedömningen i vintras måste man givetvis överväga
att återföra resurser till försvaret. Detta är ett trovär-
dighetskrav för den s.k. anpassningsdoktrinen, men
också ett trovärdighetskrav på oss försvars- och sä-
kerhetspolitiker.
Fru talman! Det är i detta sammanhang också
viktigt att notera att överbefälhavaren i grunden har
samma uppfattning - dvs. givet att den säkerhetspoli-
tiska analysen är riktig får vi ett mycket bra försvar
för de resurser som regeringen och förhoppningsvis
även riksdagen är beredda att anvisa för den kom-
mande försvarsbeslutsperioden.
Överbefälhavaren hävdar vidare att vi i modern
tid inte haft ett bättre tillfälle att omstrukturera eller
ominrikta försvaret till de krav som kommer att stäl-
las på våra väpnade styrkor det kommande århundra-
det. Det må gälla IT-hot, långräckviddiga vapen,
skydd av infrastruktur, rörlighet över stora ytor och
inte minst vår förmåga att uppträda i internationella
sammanhang i samverkan med andra nationer.
Det är för övrigt överbefälhavarens och Försvar-
smaktens Vision 2010 som ligger till grund för den
ominriktning som vi står inför, och det som överbe-
fälhavaren efterfrågar kommer alltså att genomföras.
Det är beklagligt och förvånande att Moderaterna och
Kristdemokraterna har lämnat Försvarsberedningen.
Det blir rent utav gåtfullt när man läser Alf Svenssons
pressmeddelande där det framgår att Kristdemokra-
terna vill delta i arbetet med säkerhetspolitiska analy-
ser. Jag vore tacksam om Åke Carnerö måhända kan
förklara hur man resonerar.
Fru talman! Eftersom det i princip råder enighet
om vad försvaret skall kunna göra är det också be-
klagligt att vi inte kunnat nå en bredare enighet om de
ekonomiska ramarna. Men när man nu ser de ekono-
miska alternativen från i varje fall Folkpartiet och
Kristdemokraterna börjar man undra om det verkligen
är ekonomin som spökar.
Det kanske är så att taktiken förbjuder varje sam-
arbete med regeringen. Nu visar det sig att Folkpartiet
och Kristdemokraterna har 1 miljard mer än Centern
och Socialdemokraterna för år 1 av den nya försvars-
beslutsperioden. Det är 1 miljard kronor mer i en
försvarsram på drygt 40 miljarder kronor per år. Man
skall inte kalla 1 miljard för nålpengar. Det kanske
mer verkar vara symbolpengar. Jag skulle gärna vilja
fråga Runar Patriksson och Åke Carnerö hur man vill
använda den extra miljarden.
Jag måste också i sista minuten svara på den di-
rekta fråga som Lars Ångström ställde till Centern
och till mig beträffande andelen försvarsmateriel, och
bl.a. JAS-systemet. För det första är det kanske lite
tidigt att kommentera försvarsmaterieldelen. Som vi
har hört tidigare kommer ÖB med en materielplan i
juni. Det kanske vore praktiskt att invänta den.
Det fastslås i betänkandet att vi behöver egen
kompetens inom strategiska materielområden. Det
gäller områden som är specifikt svenska, kräver hög
sekretess och områden som behövs för anpassnings-
doktrinen. Man pekar bl.a. ut telekrigföring, under-
vattensteknik, signaturanpassning, JAS-system, be-
folkningsskydd, IT och NBC-skydd, för att ta några
exempel.
Jag vet inte om det räcker som förklaring till Lars
Ångström. Jag kan dela uppfattningen att det i närtid
måhända är en obalans i förhållandet mellan för-
svarsmaterielkostnader och personal- och utbild-
ningskostnader. Men låt oss se det i ett långsiktigt
perspektiv. Det tar tid att svänga om skutan. Som alla
vet är många av dessa materielprojekt bundna i kon-
trakt som kan vara både kostnadskrävande och svåra
att häva. Låt oss i den här frågan invänta ÖB:s mate-
rielplan.
När det gäller Lars Ångströms fråga till mig be-
träffande miljösoldater och miljöbrigad vill jag bara
hänvisa till att gällande lagstiftning är entydig. Den
medger inte inskrivning och utbildning av värnplikti-
ga för dessa ändamål. Här är det bara att hänvisa till
Pliktutredningen, som måhända kan komma med
förslag till ändringar. Med dagens lagstiftning är det
inte möjligt.
Fru talman! Centerpartiet vill medverka till att gö-
ra ett bra försvar bättre och avpassat för framtida hot
och uppgifter. Det är grunden för vår försvarsöver-
enskommelse med regeringen och för vårt långsiktiga
engagemang i försvarsfrågan. Försvars- och säker-
hetspolitiken är fundamentet för den nationella suve-
räniteten. För mig och Centerpartiet är det otänkbart
att reducera svensk försvarspolitik till ett politiskt
spel.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på reservationer-
na.

Anf. 64 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Erik Arthur Egervärn frågar vad
Folkpartiet vill ta sig till med den miljard vi har ut-
över vad som finns i uppgörelsen mellan Centern och
Socialdemokraterna. 1 miljard är inte lite pengar för
Folkpartiet, det vill jag nog påstå. Jag tror nog att
Erik Arthur Egervärn är klar över att det är Folkparti-
ets linje om ett vassare försvar som är innebörden i
vår miljard.
Det var faktiskt så att vi vid tiden för uppgörelsen
hade mer omställningspengar, pengar som vi nu från
Folkpartiet har flyttat. En del har vi flyttat över till
vägpengar, något som vi anser vara regionalpolitiskt
viktigt med tanke på hur vissa regioner kan drabbas
av försvarsuppgörelsen.
Förutom den miljard som är kvar finns det ytterli-
gare pengar genom att vi också vill ha ett lägre värn-
pliktsintag. Det gör att våra pengar är mer än
1 miljard. Och de skall användas till materielförsörj-
ning. Då går vi inte in på några enskilda objekt, men
det har ju nämnts Bamseprojektet m.m. som vi anser
måste prioriteras om vi skall fortsätta med t.ex. JAS-
projektet, som vi hoppas i vårt parti.
Materielanskaffning och ett vassare militärt för-
svar är alltså vad miljarden, plus de pengar som ligger
i ett minskat intag till värnpliktsutbildning, innebär.

Anf. 65 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om det var ett direkt svar
på min fråga. Jag ville ha ett konkret besked om hur
den här miljarden skall användas. Jag kan i och för
sig förstå att det kan vara svårt för Runar Patriksson
att exemplifiera och specificera. Vi väntar ju, som jag
har sagt tidigare, på överbefälhavarens egen materiel-
plan.
Runar Patriksson har ju tidigare i ett inlägg sagt
att Centerns och Socialdemokraternas uppgörelse inte
har orkat ända fram. Då kan man fundera lite grann
på vad det betyder. Om man säger att vi inte har orkat
ända fram med besparingarna så tyder det väl närmast
på att man skulle vilja göra ännu hårdare besparingar
själv. Jag vet inte om det är avsikten i Runar Patriks-
sons formulering om att man inte har orkat ända fram.
Det kunde kanske vara bra att även få en förklaring
på det. Vad menas med att vi inte orkat ända fram?

Anf. 66 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte nog att jag svarade på den
frågan. Folkpartiet har hela tiden, även i förhandling-
arna, hävdat att materielsidan måste stärkas. Ett vas-
sare försvar innebär att miljarden används till materi-
elanskaffning.
Eftersom vi sitter kvar i beredningen och inte vill
låsa positionerna i dag kan vi inte svara närmare än
så. Men vi behöver mer pengar till försvarets om-
ställning, och vi är kritiska till det sätt på vilket man
löste problematiken omkring anslagsförordningen och
teknikfaktorerna. Vi var på väg att få en bättre lös-
ning. Det är materielsidan vi är inne på, och det
kommer väl vad jag förstår att diskuteras längre fram
i försvarsberedningen och utskottet.

Anf. 67 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Fru talman! Om man vill nå någonstans, och så
får man väl tolka Runar Patrikssons formulering om
att man vill nå ända fram, måste man väl ändå på
något vis vara med? För Centern har det varit väsent-
ligt att fullfölja de beslut som fattades 1995 och 1996
i de beslut som fattas nu 1999 och 2000. Det förefal-
ler egendomligt mot den här bakgrunden att man på
något vis tycks vara överens om målet. Det gäller
bara att målet inte har nåtts i tillräckligt god tid eller
nog hastigt, om jag tolkar Runar Patriksson rätt. Då
vore det mer logiskt att delta i det här försvarsbeslu-
tet.

Anf. 68 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Erik Arthur Egervärn
för att han tog sig tid att svara på min fråga i anföran-
det. Men jag är fortfarande lite rådvill. Erik Arthur
säger att det är långa kontrakt som ligger fast. Men
det finns ju möjligheter att omförhandla kontrakt. Det
finns möjligheter att gå bort från överenskommelser.
Även om det är förknippat med vissa kostnader inne-
bär det på lång sikt besparingar.
Jag får inte riktigt Centerpartiets politik att gå
ihop om man nu prioriterar materielinköp trots att vi
enligt försvarsministern har ett av Europas mest mo-
derna försvar. Om man prioriterar materielinköp
innebär det att man måste skära ned mer på rege-
menten. Att lägga ned regementen - onödigt många
och onödigt snabbt - för att man hellre vill ha vapen
får jag inte att gå ihop med att Centern är ute och talar
för att hela landet skall leva. Man säger en sak, men
politiken i praktiken leder till något helt annat. Jag
skulle vilja ha lite mer utrett hur Centerpartiet tänker
och hur man förklarar detta för de kommuner som
kommer att drabbas.

Anf. 69 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill gärna upprepa vad jag för-
sökte svara Lars Ångström. För det första delar jag
uppfattningen att det kan finnas en obalans i närtid
mellan materielkostnaden, materielandelen, i för-
svarsbudgeten och andelen som går till personal och
utbildning. Men låt oss som sagt se det lite grann på
sikt. Vi har fattat ett beslut 1995/96. Vi fattar ett nytt
beslut nu 1999/2000. Det kommer ytterligare ett för-
svarsbeslut om några år. Låt oss se det i ett historiskt
perspektiv så kanske den här eventuella obalansen
kan komma att rättas till.
Vi kan ju inte bortse från det faktum att vi har
kontraktsbundna serier med industrin. Det måste ju
vara någon ordning även i det här sammanhanget.
Det är, som jag sade, så att det finns ett antal
strategiska materielområden där det i såväl Försvars-
beredningen och regeringens proposition som betän-
kandet uttrycks att den här kompetensen måste finnas
utifrån speciellt svenska förhållanden. Det gäller
saker som krävs för anpassningsdoktrinen osv. Sedan
finns det ett antal sådana här materielprojekt uppräk-
nade. Slutligen: Låt oss nu invänta överbefälhavarens
materielplan om en månad.

Anf. 70 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det hjälper ju inte de kommuner som
kommer att drabbas om man ser det här på lång sikt.
Jag tror att det är mer vett och reson i att avbeställa än
i att fullfölja JAS-projektet och i stället lägga ned
regementen i något lugnare takt - just för att kunna
hantera situationen lokalt.
Jag förstod inte heller riktigt Centerpartiets reso-
nemang när det gäller miljöbrigader. Visst är det så
att lagstiftningen i dag hindrar upprättandet av in-
satsenheter för att hantera miljökatastrofer nationellt
och internationellt. Men det kan ju inte vara ett argu-
ment för att behålla det som det är. I så fall är det väl,
som Miljöpartiet har förespråkat, anledning att ändra
lagstiftningen.
Jag har själv hört centerledaren Lennart Daléus
tala i positiva ordalag omkring miljöbrigader. Det
överensstämmer lite med den miljöprofil som Centern
gärna vill ha. Men när det kommer till praktisk hand-
ling avslår man Miljöpartiets motion om att sätta upp
en sådan här miljöbrigad och se till att ändra lagstift-
ningen så att det blir möjligt. Jag förstår inte riktigt
hur retoriken utåt i samhället går ihop med den prak-
tiska handlingen här i kammaren.

Anf. 71 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har hänvisat till gällande lagstift-
ning, som är entydig på det här området. Vi kan inte
med dagens pliktlagssystem ta ut ungdomar till ut-
bildning för de här ändamålen och skicka ut dem i
internationell tjänst eller annan sådan verksamhet.
Det går alltså inte att pliktutbilda folk för att sanera
oljeutsläpp även om det vore önskvärt.
Jag hänvisar, som jag sade tidigare, till Pliktutred-
ningen. Om man där kommer fram till att detta är en
rimlig förändring får man återkomma med en begäran
om lagstiftning som tillgodoser de här kraven. Per-
sonligen är jag inte alls främmande för detta. Jag bara
hänvisar till att läget just nu är sådant att vi inte kan
använda gällande lagstiftning för det här. Låt oss
vänta på Pliktutredningens syn först.
Sedan åter till materielfrågan. Lars Ångström
ställer här förbandsorter mot industriorter. Jag vet inte
vad som är bättre eller sämre i det sammanhanget.
Det du säger är att det inte spelar någon roll om det
bli arbetslöshet i industriorterna bara vi kan behålla
arbetstillfällena i förbandsorterna.

Anf. 72 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Dagens betänkande med anledning av
regeringens proposition Förändrad omvärld - omda-
nat försvar lämnar mycket övrigt att önska. För att
förstå den halvering av Försvarsmakten som blir
resultatet av Socialdemokraternas och Centerns för-
svarsuppgörelse måste man titta tillbaka lite grann
och se vad som har hänt sedan 1994.
Jag kommer därför i mitt anförande att först ta
upp handläggningen av försvarspolitiken och hur den
påverkat Försvarsmaktens ekonomi. Därefter skall jag
mycket kort kommentera försvarets förmåga samt
totalförsvarsplikten.
När det gäller handläggningen av försvars- och
säkerhetspolitiken kan jag konstatera att Socialdemo-
kraterna och Centern har gått ifrån en ordning som
gällt i Sverige under efterkrigstiden. Det har ju varit
vanligt att de flesta partierna i Sveriges riksdag kom-
mit överens om hur det skall gå till.
Inför varje försvarsbeslut t.o.m. 1992 års för-
svarsbeslut har först, antingen genom försvarsbered-
ningar eller genom kommittéer, säkerhetspolitiken
avdömts; detta innan anslagsramar och försvarets
förmåga handlagts.
Sedan 1994 har tågordningen varit en annan. Först
har den ekonomiska ramen satts. Därefter har för-
svars- och säkerhetspolitiken mer eller mindre fått
rätta sig därefter. Även om majoriteten i Försvarsbe-
redningen inte varje dag medvetet sneglat på miljar-
derna kan man inte undgå att påverkas av de direktiv
om ekonomin som regeringen tidigare har lagt. Så har
det också varit inför det beslut som skall tas i dag. Att
handlägga försvars- och säkerhetspolitik på detta sätt
är, åtminstone enligt min mening, oacceptabelt.
Så till ekonomin. 1996 års försvarsbeslut resulte-
rade förutom i nedskuret anslag med 4 miljarder kro-
nor per år också i en obalans mellan uppgift och eko-
nomi. Det ledde till minskad utbildning av verksam-
het inom försvaret. Därefter fullföljde inte regeringen
riksdagens beslut om kompensation till Försvar-
smakten för ändringen av anslagsförordningen. Om
det sedan gällde 2 eller 3 miljarder kronor per år kan
vi lämna därhän men Försvarsmaktens planerade
verksamhet och investeringar omkullkastades på
mycket kort tid.
I dag fullföljs raseringen av svenskt försvar ge-
nom en nedskärning med ytterligare 4 miljarder kro-
nor per år. Sammantaget innebär de senaste årens
nedskärningar och dagens beslut att försvarets förmå-
ga att försvara hela Sverige måste, och kan, starkt
ifrågasättas.
Enligt ÖB:s förslag/konsekvensbeskrivning, som
lämnades häromdagen, reduceras både krigs- och
grundorganisationen i en omfattning som borde oroa
de allra flesta medborgare, politiker och andra i Sve-
rige.
Tidigare fanns det ett stort samförstånd om att fle-
ra brigader skulle kunna operera i vinterklimat. Nu är
risken stor att inte ens en brigad blir fullt vinterutbil-
dad. Som norrlänning som vet vilka förhållandena är
blir jag ännu mer oroad över att utvecklingen kan bli
att bara ett fåtal soldater blir vinterutbildade.
Risken finns att fördelen med sammanhållna gar-
nisoner slås sönder när specialförbanden föreslås bli
utbildade på endast en plats i Sverige. Det är att gå
tillbaka till någonting gammalt som inte visade sig
vara bra. Därför är det viktigt att närmare titta på
detta inför höstens försvarsarbete.
Vidare har vi föreslagit att hela det militära för-
svarets personalförsörjning skall ses över. Jag skall
helt kort beröra pliktfrågan.
Vi måste snabbt få ett beslut när det gäller uttag-
ning av ungdomar genom pliktlagen. De senaste årens
förändringar dels genom besparingar, dels på annat
sätt har inneburit att stora förändringar i antalet värn-
pliktiga och kanske framför allt när det gäller de
uppgifter som de är uttagna för inte har kunnat full-
följas. De som med kort varsel fått besked om att de
inte kommer att inkallas har missat kanske både
värnplikt och civil utbildning. Det är naturligtvis
otillfredsställande. Därför måste vi se till att vi har en
pliktlag som fungerar. Dessutom kommer kanske
bara en tredjedel, eller drygt det, av dem som mönst-
rar att inkallas. Det är då också viktigt att få en rättvi-
sa i det hela.
Vi måste se till att också de värnpliktigas ekono-
miska ersättning och meritvärdering ses över. I varje
fall måste man kunna acceptera att man lever under
en pliktlag. Orättvisan kan annars bli alltför stor, och
förankringen och viljan när det gäller att gå en för-
svarsutbildning kan också minska.
Fru talman! Med detta korta anförande yrkar jag
bifall till reservation 1 under mom. 2 men givetvis
står jag bakom samtliga moderata reservationer.

Anf. 73 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Moderaterna har ju några extra mil-
jarder - hur många är inte redigt klart - att spendera.
Då är frågan om det är som medierna beskriver - att,
som Olle Lindström och andra moderater som åker
runt och förklarar, i stort sett alla regementen kan
räddas med just dessa miljarder. Eller är det så som
Henrik Landerholm skriver i Svenska Dagbladet,
nämligen att man måste använda de här medlen till att
göra en snabbare omställning för att snabbare forma
det nya försvaret? Skall man alltså hålla fast vid det
gamla och rädda alla regementen med de extra mil-
jarderna eller skall man använda pengarna offensivt
för att gå mot det nya försvaret?
Jag har med tillfredsställelse läst den moderata re-
servationen, som bl.a. Olle Lindström har skrivit
under: "Mycket av det gamla måste successivt fasas
ut - - -." Vidare står det: "I stället för en relativt stor
men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat
kvalitetskoncept väljas."
Detta ligger helt i linje med det som regeringen
föreslår. Min fråga till Olle Lindström är: Räddar era
extra miljarder de regementen som du är ute och
räddar eller säkerställer de en snabb omställ-
ning/omriktning av försvaret?

Anf. 74 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Ja, Håkan Juholt, vi från moderata
försvarskommittén åker runt i landet för att besöka så
många platser som möjligt. Det är en fullständigt
felaktig bild som Juholt talar om här. På varenda plats
som besöks - senast var Björn Leivik och jag i Eksjö
- talar vi om att inte ens med de moderata extra mil-
jarderna kan alla förband eller grundorganisationen
bibehållas.
Självklart står vi bakom det som står i reservatio-
nen. Förändringen inom försvaret måste ske men inte
på det sätt som Socialdemokraterna och Centern
föreslår.

Anf. 75 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag tror att detta är ett värdefullt
klarläggande som man också i Olle Lindströms val-
krets kommer att ha glädje av. Olle Lindström säger
ju här i kammaren att även med moderat politik
kommer ett stort antal regementen i landet att läggas
ned, till förmån för den omställning av försvaret som
Socialdemokraterna och Centern genomför men som
ni vill genomföra snabbare. Det innebär alltså inte att
ett par extra miljarder räddar regementena. Det tycker
jag är ett klarläggande. Kanske har det inte varit full-
komligt tydliggjort tidigare men tydligen skall det bli
på nämnda sätt.

Anf. 76 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Från min sida har det hela tiden varit
klarlagt hur det skall vara. Det som Juholt säger, att vi
vill ha en snabbare förändring i den riktning som
Socialdemokraterna och Centern har föreslagit,
stämmer däremot inte. I övrigt kan jag trösta Juholt
med att jag även i min egen valkrets vid varje tillfälle
har sagt att ingen skall tro att samtliga förband eller
regementen kan vara kvar.

Anf. 77 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag tänker koncentrera mig på JAS-
problematiken i mitt anförande.
De kommande tio åren är det tänkt att vi skall sat-
sa 7 miljarder per år på JAS-projektet. Det motsvarar
ca 40 % av materielanskaffningen per år, och det
motsvarar ca 20 % av de totala försvarsutgifterna per
år i tio år framöver.
När det första JAS-beslutet togs 1982 var det som
ett led i att stärka invasionsförsvaret. När vi i dag
fortsätter på den inslagna JAS-vägen är motiven inte
längre i första hand försvarspolitiska utan snarare
försvarsindustriella, för att inte säga kommersiella.
Förre försvarsministern, Tage G. Pettersson, tyck-
er att vi bör sälja av 50 till 75 JAS-plan till Norge för
att rädda hem några pengar. Nuvarande försvarsmi-
nistern, Björn von Sydow, medger i en TT-intervju att
egentligen behövs endast 60-80 flygplan för stridsbe-
hov. Dessutom saknas i dag flygförare till de 200
beställda planen.
Alla är i dag i princip överens om att JAS-
kostymen är för stor, och man skulle kunna spara
minst 10 % på försvarsnotan eller ca 4 miljarder kro-
nor per år om vi satsar på ett flygförsvar som motsva-
rar det angivna försvarsbehovet. Det är pengar som vi
i stället kunde satsa på en kortare värnpliktsutbildning
för pojkar och flickor eller föra över till den sociala
infrastrukturen.
Detta är också andemeningen i det brev som 54
höga arméchefer översände till ÖB den 13 april i vår.
Även cheferna för marinen och flyget har sedan an-
slutit sig till kritiken av JAS.
Ändå motsätter sig ÖB och försvarsministern att
ompröva JAS-projektet. Man sitter fast i klausul- och
kontraktsträsket och tvingas låta penningen styra
försvarspolitiken, trots att omprövningsbehovet är
uppenbart.
JAS-projektet har varit i blåsväder tidigare men
har fått leva vidare. I februari 1989 havererade det
första planet vid den sjätte flygningen och kritiken
blev stark. I augusti 1993 havererade JAS 39 vid en
flyguppvisning i Stockholm trots att det vid det laget
hade framförts varningar och allvarlig kritik mot
planet för dess tippinstabilitet och svaga motor. 1996
genomförde Riksrevisionsverket en granskning av
ekonomin, som visade en kostnadsökning från 25
miljarder till 67 miljarder.
I dag är planet förbättrat men lider fortfarande av
många brister. Ekonomin är fortsatt ett problem.
I det senaste numret av tidskriften TIFF, om tek-
nisk information för flygmaterieltjänsten, kan vi läsa
att JAS 39 fortfarande är ett omoget flygplanssystem,
att bränsle- och luftsystem fortfarande är en källa till
bekymmer, att databussarna som enligt tillverkaren
aldrig skulle orsaka problem ändå gör det. Reserv-
delsbristen är besvärande, och fortfarande saknas
flera hundra underhållsföreskrifter för Gripen osv.
Vi ser att bristerna också lett till att presumtiva
exportländer avstått från att köpa planet. Närmaste
intressent har hittills varit Lockhead i USA. Men
deras spekulation består i att man vill ha den tvåsitsi-
ga versionen, dvs. ett skolflygplan som marinen i
USA behöver för att träna blivande piloter i olika
roller, attack, jakt, flyg och spaning.
Eller som gamle generalen Carl Björkman ut-
trycker det i en debattartikel: Vad försvaret får för
100 miljarder kan med viss rätt betecknas som ett
skolflygplan. Det krävs tillskott av många miljarder
innan beteckningen JAS blir sann. Så har han uttryckt
sig.
Drömmarna om exportframgångar kommer med
all sannolikhet att förbli drömmar, inte minst nu efter
det massiva och grymma flygkriget i Kosovo och
Serbien där västländernas försvarsindustrier ostört
fått testa sina flygvapensystem i stor skala. Vad har
JAS att sätta emot dessa konkurrenter?
Från Vänsterpartiets sida har vi från första början
varit kritiska till hela JAS-projektet. Vi menar att vi
nu kommit till en kritisk brytpunkt där hela projektet
bör tas under nytt övervägande.
Dessutom anser vi det samhällsekonomiskt van-
sinnigt att binda upp tusentals kunniga människor i en
destruktiv och lågproduktiv verksamhet samtidigt
som den civila industrin och högteknologiska tjänste-
sektorn sägs ropa efter kvalificerad arbetskraft.

Anf. 78 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Stig Sandström säger att drömmarna
om exportframgångar förblir drömmar.
Ja, inte blir det lättare av att ordföranden för riks-
dagens tredje största parti åker till en av köparna och
uppmanar denne att inte köpa de svenska flygplanen.
Det var ett märkligt agerande som Sandströms före-
trädare gjorde. Det uppmärksammades inte minst av
president Mandela på hans besök här i Sverige. Man
förstår inte av vilken anledning man i ett demokra-
tiskt land som Sydafrika inte själv skulle ha mandat
att fatta ett sådant beslut.
Jag skulle alltså vilja fråga Stig Sandström: På
vilket sätt möter man problemet med att drömmar
riskerar att bli drömmar genom att man exempelvis
uppmanar sydafrikaner att köpa franska eller ameri-
kanska flygplan i stället för de svenska flygplan som
de är intresserade av att köpa av oss?

Anf. 79 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tror ju aldrig att Gudrun Schyman
har uppmanat sydafrikanerna att köpa franska och
andra flygplan. Däremot har hon klart sagt ifrån att
det här naturligtvis är Sydafrikas egen sak att be-
stämma. Det kan inte vi bestämma i Sverige. Jag tror
att Håkan Juholt överdriver den här ambassadberät-
telsen lite grann.

Anf. 80 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag förstår att det är en besvärlig frå-
ga för Sandström. Det är ju inte min tolkning som är
det viktiga. Det viktiga är hur landet Sydafrika tolka-
de det hela. Försvarsministern och presidenten tolka-
de alldeles uppenbart det Schyman sade i Sydafrika
som att de inte borde köpa JAS-flygplan. Därmed
uppmanade hon underförstått till att köpa flygplan
från något annat land. Det sydafrikanska parlamentet
hade ju redan beslutat om att anskaffa flygplan och
man var intresserad av svenska flygplan.
Jag undrar om ett sådant agerande på något sätt
kan förhindra att drömmar om exportframgångar
fortsätter att vara just drömmar. Nej, ett sådant age-
rande från Vänsterpartiet, det tredje största partiet i
kammaren, är faktiskt direkt kontraproduktivt och
riskerar att markant försvåra våra möjligheter att sälja
detta flygplan.

Anf. 81 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det känns lite konstigt att debattera
någonting som man bara har via hörsägen. Jag vet
själv vad Gudrun har sagt, och det stämmer inte med
den bild som Håkan Juholt har gett här.
För egen del kan jag bara säga att självfallet har
varje nation rätt att hålla ett visst flygförsvar. Det har
Sverige, det har alla länder. Man har rätt att bevaka
sitt territorium. Självfallet har Sydafrika rätt att byta
ut gamla plan mot nya.
Personligen har jag ingenting emot om man köper
JAS. Det är, som sagt var, en gökunge i försvarsboet
som kostar enorma pengar. Kan vi rädda hem några
kronor är väl inte det helt fel. Nu är det tyvärr så att
Sverige har väldigt dålig rabatt när vi lyckas sälja
planen, endast 1 %. Det är ju skandalöst lågt med
tanke på de ansträngningar man lägger ned på att
sälja planen åt Wallenberg.

Anf. 82 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill å det kraftigaste vända mig
mot Stig Sandströms beskrivning av JAS-projektet
och de brister man påstår att systemet har.
Systemet, som man fattade dubbla beslut om
1982, har ju visat sig vara en kombination av tillräck-
liga prestanda och ett mycket lågt pris. Framför allt är
det på exportmarknaden av stort intresse att planet
kan hanteras på ett ganska enkelt sätt också av värn-
pliktig personal på marken. Det är också ett plan som
har låga drifts- och underhållskostnader, inte minst
jämfört med de flygsystem vi själva har haft tidigare
men också med dem som flygplanet konkurrerar med.
När det gäller planets framtid är det lätt att hålla
med om att fortsätter vi inte att satsa på projektet är
det självklart att det kommer att få brister i de olika
roller som det har. Det är klart att det behöver utrust-
ning. Varnar- och motmedelssystem är ett exempel,
radarjaktrobot ett annat. Taurus, dvs. ett preci-
sionsvapen med medellång räckvidd för att ge attack-
kapacitet, behövs också.
Det är min uppfattning att vi för att åstadkomma
detta bör stå fast vid det beställda antalet flygplan.
Detta måste vara avsevärt svårare för socialdemokra-
terna, som kanske kunde förutsätta att man avsåg att
minska försvarsekonomin och därmed åstadkomma
den obalans som åtminstone jag upplever finns i det
ÖB-underlag som presenterades i förra veckan.
Det var faktiskt Thage Peterson som var för-
svarsminister när JAS-kontraktet slutligen skrevs på
1997. För att kunna se till att projektet får en lång
levnad är följande enligt min mening särskilt viktigt:
1. att göra klart att vi även fortsättningsvis satsar på
det,
2. att se till att de detaljer för att fullända systemet
som jag har talat om verkligen också köps in och
3. att inte bejaka den nedskärning av förslagsansla-
gen som innebär att de övriga försvarsgrenarna får
betala priset för satsningen på det här systemet.

Anf. 83 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att hålla med Hen-
rik Landerholm om att JAS Gripen är ett väldigt lätt-
fluget plan, som är populärt bland piloterna. Det är
omvittnat att de gillar att flyga med planet. Men Hen-
rik Landerholm räknade upp en massa brister som jag
själv inte hade med i mitt inlägg: sådant som fattas,
sådant som behövs och sådant som kostar ytterligare
miljarder, som Carl Björeman tar upp här, för att vi
skall få ett färdigt plan.
Dessutom vet vi att det inte heller är Natokompa-
tibelt, vilket naturligtvis försvårar exporten. Om vi
skall vara riktigt konsekventa och bara satsa på JAS,
skall vi väl gå med i Nato, men inte ens då är det
säkert att vi får sälja planet, eftersom USA där kan
lägga in veto mot det.
Jag tror faktiskt att vi har kommit fram till en
brytpunkt där hela det här projektet behöver ses över.
Det blir för dyrt för ett litet land att tävla med stor-
makterna.
Vi får också se hur läget är efter Kosovokriget,
där vapenindustrin har fått göra massiva testningar,
och vart utvecklingen av planen då kommer att gå. Vi
kan vara väldigt glada över att JAS inte har kommit
med i de sammanhangen, och jag tycker att det skall
fortsätta att vara så.
Men låt oss gärna exportera JAS som skolflyg-
plan. Vi kan även låta norrmännen få köpa det.

Anf. 84 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Stig Sandström tog i sitt inledande
anförande upp frågan vad svenska staten tjänar på att
sälja JAS Gripen. Den kanske viktigaste vinsten är att
vi kan dra ut på takten i våra egna leveranser och på
det sättet minska den momentana ansträngningen på
försvarsbudgeten. Det vore en välgärning.
När det gäller interoperabiliteten lämnar planen i
delserie 3 inget övrigt att önska. Tvärtom marknads-
förs planet nu inom ramen för samarbetet mellan
Saab och BAe. Det senare företaget både ägs och
drivs i ett Natoland. Jag bedömer att flygplanet har
stora möjligheter på exportmarknaderna, eftersom
kombinationen av pris och prestanda är mycket för-
delaktig. Många, framför allt mindre, länder har inte
råd att satsa på flygplan av den storlek, dignitet och
kostnad som bl.a. prövas just nu i Kosovo.

Anf. 85 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Ja, det är viktigt att vara stark i tron.
Jag konstaterar bara att Björn von Sydow själv har
sagt att vi egentligen behöver bara 60-80 flygplan för
vårt behov. Vi har alltså beställt alldeles för många.
Att bara hoppas på att det skall kunna bli några oana-
de exportframgångar framöver tycker jag är mindre
väl betänkt.
Jag har dessutom i senaste numret av Ny Teknik
sett att man redan håller på att satsa på en efterträdare
till JAS - ett pilotlöst plan, som Saab i Linköping har
jobbat länge med. Också detta är ett tecken på att JAS
inte ligger helt i framkanten. Framtidens plan blir nog
förarlösa plan med samma kapacitet som den som
JAS har i dag.
Jag vidhåller alltså min kritik av JAS. Jag tycker
att det är bra att jag har fått framföra den här. Jag är
inte heller förvånad över att jag har fått mothugg,
men vår inställning är den att detta är en gökunge i
försvarsboet.

Anf. 86 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! De flesta bedömare anser att ett inva-
sionshot mot Sverige för närvarande inte är över-
hängande. Regeringen anser inte heller att ett inva-
sionshot skulle kunna utvecklas under de närmaste tio
åren, förutsatt att vi har kvar en grundläggande för-
svarsförmåga, som vi alldeles nyss hörde försvarsmi-
nistern säga. Men någon förklaring av vad en grund-
läggande försvarsförmåga är har jag varken hört eller
sett. Här kommer väl ett av problemen i den här de-
batten, nämligen att det saknas en grundläggande
analys av hoten och möjligheterna och behoven av att
möta dem, så att angripare verkligen blir bemötta och
avväpnade. Den hotbild som har tagits fram beskri-
ver, som jag ser det, inte Sverige som en del i ett
större internationellt sammanhang.
Fru talman! Det skulle vara intresssant att få veta
vad som egentligen menas med en grundläggande
försvarsförmåga. Var ligger gränsen för den uppåt
och nedåt? Kan möjligen socialdemokraterna ge ett
svar på den frågan? Som lekman men ändå ansvarig
politiker anser jag att det fordras en mycket god ana-
lys av situation, hotbild och Sveriges möjligheter att
försvara sig om det skulle behövas, dvs. om det som
många anser obefintliga hotet blir ett befintligt hot.
Den säkerhetspolitiska bedömningen måste sättas in i
ett större internationellt perspektiv med utblick inte
bara mot Östersjön. Sverige måste ses som en del av
det Europa som vi säger oss vilja ha gemenskap med
och delaktighet i.
Fru talman! Jag är beredd att hålla med generalin-
spektören för armén när han i ett yttrande säger: "De
förändringar som nu avses att genomföras inom För-
svarsmakten får ej medföra att vår nationella för-
svarsförmåga på kort, medellång eller lång sikt
äventyras." Men risken är enligt samme talesman stor
för att så blir fallet.
I kristdemokraternas motion med anledning av re-
geringens proposition 1998/99:74 Förändrad om-
värld - omdanat försvar framhåller vi bl.a.: "I sin
bedömning av det säkerhetspolitiska läget tar rege-
ringen dock inte tillräcklig hänsyn till den spända
situation som uppkommit i och med krigen på Balkan
under 90-talet, Irak-krisen eller situationen i Turkiet.
Det spända läget mellan olika länder i forna Sovjet-
unionen och situationen i Barentsregionen måste
också påverka den säkerhetspolitiska omvärldsbe-
dömningen.
Även om en jämförelse av det säkerhetspolitiska
läget före och efter det kalla kriget utfaller till fördel i
en framtidsprognos, går det inte att slå sig till ro.
Makt- och styrkeambitioner kan ta sig andra uttryck
och ge andra hotbilder än de traditionella. För att ge
landet ett fullgott försvarspolitiskt skydd måste därför
de traditionella säkerhets- och försvarspolitiska ställ-
ningstagandena även inkludera annorlunda, oväntade
och komplexa hot. Det kan exempelvis vara miljöför-
störelse av dumpat kärnavfall, läckande atomdrivna
u-båtar och kärnkraftverk, kärnvapen och missiler i
orätta händer, terrorverksamhet, sabotage etc. Sveri-
ges allt större militära internationella engagemang
kan också komma att innebära konfrontationer med
andra länder och grupper. För ett gott försvarspoli-
tiskt skydd måste även dessa faktorer medräknas i
hotbilden."
Fru talman! Vi kristdemokrater har med stort in-
tresse - något som jag nämnt tidigare i dag men gärna
vill upprepa - tagit del av överbefälhavare Owe
Wiktorins hemställan till regeringen om att regering-
en skall ompröva den gällande säkerhetspolitiska
bedömningen och därmed sammanhängande plane-
ringsförutsättningar och att det görs före beslut om
försvarets inriktning. Detta med tanke på bl.a. situa-
tionen på Balkan, vilken enligt ÖB måste ges en för-
nyad säkerhetspolitisk bedömning.
Såvitt jag kan förstå är försvarsministern inte helt
avvisande till denna hemställan, som också flera
andra militära ledare förespråkar.
Det går inte att bortse från Sveriges alltmer ökan-
de europeiska engagemang, vilket naturligtvis också
påverkar den säkerhetspolitiska hotbilden.
Fru talman! Självklart skall Sverige ha ett försvar
i tiden, anpassat till den eller de hotbilder som finns
och med beredskap att internationellt tjänstgöra
fredsbevarande och fredsskapande.
Jag ser fredsfrågan och försvarsfrågan som oer-
hört viktiga. Det får inte bli så att långa år får plikta
för stunder av oförstånd och kortsiktighet.
Fru talman! I propositionen nämner regeringen
hot som är direkt riktade till det civila samhället.
Regeringen drar dock inte andra konsekvenser av
detta konstaterande än att föreslå att en särskild utre-
dare skall tillsättas. Vi kristdemokrater anser att en
förutsättning för en planering av totalförsvaret, inklu-
sive civilförsvaret, är att en sådan utredning, som bör
vara parlamentarisk och ha klart angivna mål och
tidsramar, skyndsamt igångsätts.
När det gäller att forma ett civilt fungerande för-
svar finns mycket kunskap att hämta från exempelvis
Sarajevo. Där levde människor belägrade, omringade
och beskjutna under flera år. Det som bl.a. räddade
dem var att det civila samhället organiserade sig,
enligt min tolkning, med målsättningen Sarajevos
överlevnad. När situationen var som svårast och det
offentliga systemet mer eller mindre rasade ihop,
växte det snabbt upp ett frivilligt nätverk eller system
som tog tag i olika verksamhetsområden. Det gällde
barnomsorg, äldrevård, sjukvård, social omvårdnad,
kulturliv m.m. Många frivilliga anmälde sig.
Vad jag menar med detta är att det civila samhäl-
let i sig har en inneboende dynamik som måste kunna
tas till vara då alla telekommunikationer har upphört,
det elektriska systemet slagits sönder, vatten och
avlopp slutat att fungera, värmeledningarna slagits ut
osv.
Fru talman! Hotbilden för det civila samhället är
ganska dyster. Men det är svårt att avgöra varifrån
hoten kan komma och vilka konsekvenserna kan bli
om de verkställs.
Infrastrukturen med elförsörjning, telekommuni-
kationer och informationsteknik är sårbara och utsatta
områden. Eftersom hoten är oförutsägbara kommer
också civilbefolkningen att vara mycket utsatt och
sårbar. Det civila försvaret måste ha en nyckelroll i
det framtida försvaret.
Fru talman! Regeringen har mycket knapphändigt
belyst specificering av och förslag om hur in-
frastrukturen kan skyddas. Visserligen talas det om
att säkerheten måste utvecklas och systemen ses över,
men några direkta förslag om hur detta skall ske finns
inte. Det talas om att enskilda enheter och verksam-
heter själva måste ordna sitt försvar, samtidigt som
regeringen helt konkret pekar på behovet av exem-
pelvis reservaggregat för elförsörjningen. Men även
dessa aggregat föreslås att olika verksamheter själva
skall anskaffa, eventuellt i samarbete med kommu-
nerna.
Vi kristdemokrater anser att skyddet för telekom-
munikationerna snarast måste bli i sådant skick att de
kan fungera vid ett väpnat angrepp. Den av regering-
en planerade inriktningen på åtgärder för att garantera
säkerheten i telenäten måste således snarast påbörjas.
Fru talman! Vi anser inte att den bristande till-
gången på personella bevakningsresurser, som rege-
ringen anger, skall vara ett skäl för att inte skydda
viktiga anläggningar inom elförsörjningen. En sådan
brist måste också med det snaraste kunna avhjälpas.
Bevakningen av den sårbara elförsörjningen måste
intensifieras, så att den skyddas från såväl angrepp
från nära håll som från precisionsbekämpning med
luftburna vapen med lång räckvidd.
Fru talman! Sammanfattningsvis så här långt krä-
ver kristdemokraterna en grundläggande analys av de
nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen, dvs.
hur civilbefolkningen kan skyddas och användas för
att samhället skall fungera i krissituationer. I detta
sammanhang bör också försörjningsberedskapen och
behoven av skyddsrum utredas. Den offentliga sek-
torns plats måste belysas i detta arbete, dvs. sjukvård,
barnomsorg och äldreomsorg. Polis- och brandväsen-
de ingår också i den bilden liksom integrering av
räddningstjänsten i civilförsvaret. De frivilliga orga-
nisationernas plats i detta arbete måste vara en viktig
utgångspunkt.
Fru talman! Kristdemokraterna anser dessutom att
den nya hotbilden för det civila samhället och en
förändrad organisation kräver en samlad översyn av
ledningssystemet. Det vidgade säkerhetsbegreppet
och avsikten att använda totalförsvarsresurser inom
ett brett spektrum av extraordinära händelser gör att
det civila och det militära ledningssystemet måste ses
i ett sammanhang. Utgångspunkten skall vara att
totalförsvarskonceptet skall utvecklas genom en så
långt möjligt samordnad civil och militär ledning i
hela skalan från fred till krig. Hänsyn bör tas till var-
dagsförhållandena, förmågan till anpassning och
kravet på snabbhet i beslutsfattandet. Dessutom bör
risken för informationskrigföring beaktas. Länsstyrel-
sernas kompetens i totalförsvarsfrågor måste säker-
ställas, liksom god förankring hos de frivilliga för-
svarsorganisationerna.
Den översyn med parlamentarisk insyn som avise-
ras när det gäller ledningssystemet bör genomföras
snabbt, så att beslut kan fattas samordnat och i takt
med den övriga omstruktureringen av grund- och
krigsorganisationen. Några större förändringar när det
gäller ledningsfrågan bör därför inte genomföras i
närtid.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 13 un-
der mom. 13 gällande mål för det civila försvaret
m.m.

Anf. 87 BJÖRN LEIVIK (m):
Fru talman! Som tidigare nämnts delar vi mode-
rater uppfattningen att det finns goda skäl för en
översyn och förnyelse av försvaret. Men vi kan under
inga omständigheter godta de orimliga konsekvenser-
na av regeringens budgetförslag.
Vill man vara förstående och vänlig, vilket i de
flesta fall är en god egenskap, kan man förklara rege-
ringens förslag med att regeringen inte insåg vilka
allvarliga följder förslaget skulle få. Är man mer
realistisk, vilket även det är en egenskap att föredra,
inser man att den framlagda ramen för Försvarsmak-
ten inte har med kloka bedömningar och sund för-
svarspolitik att göra, utan är en eftergift till försvars-
fienderna för att säkerställa fortsatt maktinnehav.
ÖB har som första punkt i sin hemställan föresla-
git att en omprövning görs av den gällande säkerhets-
politiska bedömningen och den därmed samman-
hängande planeringsförutsättningen. ÖB, liksom de
flesta seriösa analytiker, inser nämligen att den säker-
hetspolitiska bedömning som regeringen presenterat
inte stämmer med nuvarande faktiska situation. Säger
regeringen nej till en omprövning eller bortser från
konsekvenserna av en annan bedömning, innebär det
att det svenska försvaret planeras utifrån felaktiga
förutsättningar.
Fru talman! En av de viktigaste utgångspunkterna
för att över huvud taget genomföra en bantning och
omstrukturering av försvaret är möjligheterna till
anpassning och tillväxt, om hotet ökar eller riskerna
förändras.
Regeringen skriver själv i propositionen att för-
ändringar av hot och risker bedöms kunna ske snab-
bare nu än under det kalla kriget. Enligt vår bedöm-
ning kommer försvaret inte att ha kompetens och
styrka att möta dessa hot och risker, om nu föreslagen
ram blir verklighet.
Om vi under en tidshorisont på 10-15 år är säkra
på en stabil och positiv utveckling i vår omvärld, kan
man till nöds acceptera neddragningarna. Men vem är
här beredd att garantera en sådan utveckling?
Återkommande har vi moderater kritiserat de
bristfälliga förberedelser som gjorts för att ge anpass-
ningsteorin ett reellt innehåll. Man kan på goda grun-
der misstänka att denna filosofi endast är en ursäkt
för att kunna genomföra stora nedskärningar.
Varken myndigheterna eller regeringen har givit
anpassningsfilosofin ett så konkret innehåll att plane-
ringen utgjort en trovärdig grund för tillväxt respekti-
ve ändrad inriktning.
Enligt vår mening skall varje försvarsorganisation
innehålla komponenter som gör att försvaret snabbt
och effektivt kan anpassas till förändrade förutsätt-
ningar i omvärlden.
Fru talman! Möjligheterna till anpassning blir
mycket begränsade om detta förslag blir verklighet.
I propositionen beskrivs de svårigheter som finns
inför beslut om successiva anpassningsåtgärder. Det
krävs en stor mängd underrättelseinformation för att
upptäcka svaga signaler. Förändringar i små steg är
svåra att tolka innan det blir alltför sent. Det finns
betydande svårigheter att förutspå händelseutveck-
lingar som avviker ifrån senare års mönster.
Precis som regeringen själv säger i propositionen
är det ofrånkomligt att beslut om anpassningsåtgärder
kommer att fattas under betydande osäkerhet. Om
anpassningsåtgärder skall hinna vidtas måste beslut
och andra ställningstaganden grundas på då befintligt
underlag, vilket i efterhand kan komma att ifrågasät-
tas.
I beslutskedjan måste också finnas beslut och åt-
gärder för tillförsel av resurser, materielanskaffning,
utbildning, övning och insats. Enligt vår bedömning
är denna kedja alltför bräcklig och kommer, om den
någonsin fungerar, alltid att medföra att vi är för sent
ute.
Tänk tanken, fru talman, den otäcka tanken, att
det förhåller sig så att vi redan för tio år sedan skulle
ha nedrustat och att det faktiskt är nu vi skall ha på-
börjat eller t.o.m. genomfört anpassningen!
Jag yrkar bifall till reservation 1 under hemstäl-
lanspunkt 2.

Anf. 88 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Det är ju lämpligt att Björn Leivik
lyfter upp just detta ämne i dag när det PM som
handlar om fortsatt uppdrag för Försvarsberedningen
ligger i våra postfack inför utskottets sammanträde i
morgon. Där står det ordagrant: Försvarsberedningen
skall följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i om-
världen och inför regeringens förslag till riksdagen i
viktiga långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska
frågor redovisa sin syn på dessa.
Jag förstår inte varför Björn Leivik står här i
kammaren och uttrycker att det angeläget att rege-
ringen gör en ny säkerhetspolitisk bedömning samti-
digt som han avstår från att själv medverka i den
säkerhetspolitiska bedömning som skall göras av
samtliga riksdagspartier.

Anf. 89 BJÖRN LEIVIK (m) replik:
Fru talman! Juholt har säker läst denna också,
nämligen Förändrad omvärld - omdanat försvar,
rapport från Försvarsberedningen inför 1999 års kon-
trollstation. Där är man mycket tydlig när det gäller
anpassningen. Man skriver: Tanken bakom anpass-
ningsfilosofin för försvaret är att tidiga signaler rö-
rande förändringar i vår säkerhetspolitiska situation
skall kunna upptäckas i så god tid att vi står väl rusta-
de när förändringarna har inträffat. Det torde inte vara
lätt att få denna filosofi att fungera i det praktiska
arbetet. Det finns internationellt många exempel på
att förvarningssignalerna inte har uppfattats eller att
man inte har tagit hänsyn till dem.

Anf. 90 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! I betänkandet på s. 32 och 33 skissas
den här modellen väldigt detaljerat. Bl.a. står det att
anpassningsförmågan skall förbättras genom utveck-
lad underrättelsetjänst och utvecklat kunnande om
olika typer av hot och hur de skall mötas. Man skall
utarbeta femåriga planer för anpassningsåtgärder,
vidta åtgärder för att reducera bindningar i materiel
och personal, främja materielförsörjningen interna-
tionellt osv. Hela den här modellen beskrivs, men
poängen i modellen är att det konkreta arbetet sedan
skall utföras i Försvarsberedningen.
Vi har alltså i dag fått direktivet i brevlådan till
utskottet. Där står det uttryckligen att allt detta skall
omsättas i arbete i Försvarsberedningen, och där vill
inte Moderaterna vara med. De säger att det är viktigt
att det görs, men det är viktigt att någon annan gör
det. Jag tycker att det är en konstig hållning. Är det
inte viktigt att vara med där frågorna behandlas och
avgörs?

Anf. 91 BJÖRN LEIVIK (m) replik:
Fru talman! Det krävs en mycket svår bedömning
för att man skall kunna hantera anpassningen och
vara ute i god tid inför ett verkligt hot. Detta har be-
skrivits. Jag hoppas att beredningen nu kommer att
arbeta mycket noggrant med de här frågorna. Jag
förstår att man naturligtvis kommer att göra det. Om
vi sedan kommer att delta får framtiden utvisa.

Anf. 92 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Regeringens hantering av försvaret
hotar nu stora delar av en hel näringsgren. De kraftiga
neddragningar i försvarsekonomin som drivits ige-
nom av Socialdemokraterna och Centern kopplat med
regeringen oförmåga att ge besked om viktiga materi-
elprojekt riskerar en stor del av den svenska för-
svarsindustrin. Därmed hotas också en av hörnpelarna
för vår säkerhetspolitik. Stora och viktiga kompeten-
sområden riskeras, samarbete med den utländska
försvarsindustrin försvåras och tusentals arbetstillfäl-
len är i fara. Det är regeringen och Centerpartiet som
är ansvariga för den oro och den osäkerhet som nu
finns vid några av Sveriges högteknologiska centrum.
Den svenska försvarsindustrin har en mycket hög
och bred teknisk kompetens. Inom en rad teknikom-
råden är den svenska försvarsindustrin i världsklass.
Stridsflygplanet JAS, missilkunnande och fartygs-
byggande inom Celsius och elektronikkompetens
inom Ericsson och Celsius är några av exemplen.
Detta har skapat spin-off-effekter och gett goda
förutsättningar också för annan industri. Mobiltelefo-
nin är kanske det främsta exemplet på hur teknik från
försvarsindustrin i dag genererar verksamheter med
mångmiljardomsättningar. Det är också en verksam-
het som i dag bär en stor del av de totala svenska
forskningsanslagen.
Det kommer att finnas ett stort behov av samar-
bete och omstruktureringar av försvarsindustrin i hela
Europa. Jag vill att den svenska försvarsindustrin
skall kunna ta aktiv del av och bli en intressant part-
ner i ett sådant samarbete. Om det skall bli möjligt
fordras det svenska utvecklingsprojekt, materielbe-
ställningar, goda möjligheter till export och, inte
minst viktigt, politiskt stöd för detta.
För att behålla en fortsatt stark svensk försvarsin-
dustri måste samverkan med den europeiska för-
svarsindustrin prioriteras. När regeringen nu skjuter
på och ifrågasätter beslut om viktiga utvecklingspro-
jekt förhindras detta samarbete.
Det krävs ett antal förutsättningar för ett fram-
gångsrikt samarbete. Den svenska industrin måste
tillföra samarbetet viktig kompetens. För det fordras
fortsatta utvecklingssatsningar samt att kompeten-
sområden inte avvecklas. Vidare behövs likartade
exportregler. Det krävs också långsiktiga åtagande av
beställningar och utvecklingsprojekt. Allt detta riske-
rar nu att raseras av regeringens hantering av försvar-
sekonomin. Det vore förödande att, när vi nu ser
möjligheterna till ett utvidgat samarbete med den
europeiska industrin ta form, ta bort möjligheterna för
den svenska industrin att delta.
Exporten kommer att vara viktig för möjligheter-
na att upprätthålla kompetensen inom försvarsindust-
rins olika delar. Det kräver samsyn mellan länderna
vad gäller tillåtna exportområden. Ett svenskt delta-
gande i samarbetsprojekt kommer inte att vara intres-
sant om det innebär att viktiga exportmarknader inte
blir tillgängliga.
Om försvarsindustrin inte får besked och beställ-
ningar kan stora och viktiga kompetensområden helt
försvinna. Vi har tidigare i näringsutskottet fått in-
formation om de mycket drastiska konsekvenserna
som kan bli resultatet för Celsius försvarsverksamhet.
Merparten av koncernens teknologi och utvecklings-
kompetens förloras. Samtliga internationella samar-
bets- och samgåendeinitiativ hotas. Merparten av
kompetensen för vidmakthållande av försvarets hu-
vudsystem riskeras. Ett flertal av pågående projekt
kan sannolikt inte slutföras enligt planerna. Mer än
3 000 arbetstillfällen, främst i Karlskoga, Järfälla och
Malmö, hotas.
Även andra delar av den svenska försvarsindustrin
drabbas hårt av regeringens politik. Risken är att den
svenska industrin reduceras till underhållsverkstäder
medan ny materiel måste köpas utifrån.
Näringsminister Björn Rosengren och försvarsmi-
nister Björn von Sydow har gått ut med löften om
statliga sysselsättningsgarantier för drabbade orter.
Jag menar att det är fel att ersätta spetskompetensjobb
i Bamsesystemet med sysselsättning i AMS-systemet.
Jag vill slå fast att den svenska försvarsindustrin är en
viktig del av det svenska näringslivet. Från närings-
politiska utgångspunkter är det viktigt att ge den
svenska högkvalificerade industrin med spetskompe-
tens möjlighet att utvecklas i samarbete med den
europeiska industrin. Den möjligheten raserar nu
regeringen.
I reservation nr 12 från oss moderater, kristdemo-
kraterna och Folkpartiet, liksom i det särskilda ytt-
randet av samma partier i näringsutskottets yttrande,
talas det därför för en skyndsam utredning av för-
svarsindustrins villkor och förutsättningar. En sådan
utredning bör belysa prioriteringar av kompetenser
och struktur, förutsättningar för internationellt samar-
bete, exportvillkoren och möjligheter att skapa ge-
mensamma exportregler för försvarsmaterielföretag
inom EU. Skall svensk försvarsindustri överleva
fordras stabila regler och politisk uppbackning.
Fru talman! Luftvärnssystemet Bamse behövs.
Inte minst Kosovokonflikten har visat vikten av ett
starkt luftvärn och vikten av att kunna bekämpa flyg-
plan och kryssningsmissiler. Kosovokriget visar att
kompetensen och kunnandet inom området styrda
vapen blir alltmer strategiskt viktig och att kompeten-
sområdet styrda vapen borde vara mycket högt prio-
riterat.
Den dagen medarbetarna på Bofors i Karlskoga
tröttnar på att vänta på besked från försvarsministern
tappar Sverige inte bara möjligheten att utveckla
Bamse utan också möjligheten att upprätthålla många
av de vapensystem som vi har i försvaret i dag.
Därför är bristen på besked från försvarsministern
och socialdemokratin skadlig. Det skadar försvars-
förmågan. Det skadar möjligheterna att behålla kom-
petensen och kunnandet i industrin. Det skadar också
förutsättningarna för internationell samverkan.
Fru talman! Med det vill jag instämma i Henrik
Landerholms tidigare framlagda yrkande.

Anf. 93 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Efter fyra fem talare från samma parti
blir det uppenbart att en handfull miljarder kan räcka
till i stort sett vad som helst. När Henrik Landerholm
talar handlar det om ökad specialisering av förband.
När andra moderater ger uttryck för sin uppfattning
handlar det om att rädda regementen på olika orter.
När Ola Karlsson talar är det försvarsindustrin som
skall klara sina problem.
Men även i er minskade organisation kommer
materielbeställningarna att bli färre och materielob-
jekt att utgå, Ola Karlsson. Eller behövs det även i
den minskade organisation som ni tydligt beskriver i
er reservation den stora anskaffning av materiel som
vi har i dag?

Anf. 94 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Det allra sämsta sättet att använda
försvarsanslag och materielanskaffningspengar vore
att nu avveckla Bamsesystemet. Det är ett system
som vi nu har plöjt ned 2 miljarder kronor i. Det är ett
system som vi har investerat betydande kompetens
och kunnande i, som har stor exportpotential och stor
möjlighet att dra in pengar till svensk industri och ge
svenska jobb. Att i dag avveckla Bamsesystemet
skulle innebära att de 2 miljarderna vore förlorade.
Det skulle innebära att försvarsförmågan som ligger i
det systemet skulle behöva ersättas med ett annat
system utifrån, sannolikt dyrare. Jag har inte hört
någon bedömare säga att vi inte behöver den typen av
luftvärn.
Därmed blir den politik som Håkan Juholt och so-
cialdemokratin driver på detta område både dyr och
skadlig för försvaret. Det kostar mycket pengar att
kasta vapensystem och försvarsindustrisystem i sjön.
Därför behövs långsiktighet, så att vi kan utlova att de
materielprojekt som vi är överens om att försvaret
behöver för sin förmåga kan rulla vidare. Därför
behöver vi ett system där regeringen inte i ett nafs
drar in ett antal miljarder från framför allt materielan-
skaffning via en ändrad anslagsförordning. Det leder
till bortkastade pengar och försämrad försvarsförmå-
ga.

Anf. 95 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Det var ett tydligt klargörande. Även
moderaternas minskade organisation innebär att en
stor mängd materielobjekt kommer att utgå och att en
del materielprojekt kommer att försvinna. Det har i
och för sig inte rått något tvivel om att så skulle bli
fallet.
Ola Karlsson kräver en skyndsam utredning om
materielförsörjningen och har fått till en reservation
tillsammans med kristdemokraterna och Folkpartiet.
Jag vill påminna Ola Karlsson om att en sådan utred-
ning faktiskt jobbar just nu. Direktiven till Försvars-
beredningen lyder: "Försvarsberedningen skall vidare
mot bakgrund av den säkerhetspolitiska, militärstra-
tegiska och försvarsindustriella utvecklingen ge sin
syn på hur Sveriges försörjning med försvarsmateriel
långsiktigt bör tillgodoses." Nu gör Ola Karlsson
bedömningen att det inte är värt att sitta med i de rum
där de avgörandena skall fattas och uttrycker därför
sin önskan här i kammaren att någon annan skall
utreda det. Välkommen i Försvarsberedningen att
göra det arbete som skall pågå!

Anf. 96 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag tror inte att jag kommer att bli in-
bjuden till Försvarsberedningen. Det tror nog inte
Håkan Juholt heller. Debatten är intressant, därför att
den visar hur socialdemokratin nonchalerar mycket
av försvarsindustrin och försvarets behov av materiel.
Man skjuter på viktiga ställningstaganden mycket
långt framåt. Man drar i ett nafs in 6-7 miljarder,
vilket ger mycket stora effekter för försvarsindustrin
och förmågan att utveckla de system vi är överens om
kommer att behövas i det svenska försvaret. Den
politiken är dyrbar. Den politiken är skadlig. Den
politiken riskerar många av de jobb som finns runtom
i landet.
Vi borde slå vakt om alla de jobb som finns i för-
svarsindustrin och de möjligheter till export av myck-
et bra system som kommer att behövas i det svenska
försvaret.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmak-
ten

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU8
Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (prop.
1998/99:68)

Anf. 97 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! I dagens debatt har det varit tydligt
hur viktigt det är för vårt land att kunna bidra med
väpnade styrkor i det internationella samfundets
tjänst. Samtliga partier har i debatten i dag uttalat sitt
stöd för deltagande i fredsfrämjande internationella
uppdrag.
Vår utlandsstyrka arbetar konkret med uppgiften
att sätta kraft bakom alla de ord vi hört i debatten i
dag och upprätthåller ordning och skyddar människor
i konfliktdrabbade områden. Tyvärr är det ett farligt
och riskfyllt uppdrag för dem som arbetar i utlands-
styrkan. Insatserna görs just i områden och situationer
med krig, kaos och förstörelse.
Fru talman! Det är sorgligt att behöva konstatera
att vårt omhändertagande av och ansvarstagande för
dem som råkat illa ut i sina riskfyllda uppdrag har
varit mycket bristfälligt. Våra sociala skyddsnät är
tyvärr inte anpassade för tillfälliga tjänstgöringar,
vilket har drabbat dem som har skadats vid ut-
landsuppdragen mycket hårt och tydligt.
I vårt land förutsätter vi ofta försäkringar och
trygghet när olyckan är framme. Att det inte alltid är
så och vilka följderna kan bli framgick tydligt i ett
brev som jag fick i vintras från en mamma till en ung
man som skadats allvarligt vid tjänstgöringen i ut-
landsstyrkan. Han hade mist båda sina ben vid en
minexplosion vid tjänstgöring i Bosnien. Mamman
skriver att ännu tre år efter en så svår skada är framti-
den osäker.
Hon har fört en ständig kamp för att få hjälp, re-
habilitering och säkrad försörjning för sin son. Hon
har skrivit flera hundra brev till departement, myn-
digheter och politiker. Hon har blivit bollad än till
den ena, än till den andra myndigheten, och har sett
sig tvungen att anlita advokater och jurister för att få
hjälp.
Av andra som har råkat illa ut har jag fått höra att
de känner sig utlämnade och helt beroende av myn-
digheternas goda vilja utan några tydliga rättigheter.
Enskilda tjänstemän har naturligtvis försökt att göra
vad de kan, men när det varken har funnits pengar,
privata försäkringar eller statliga försäkringar som
gällt har det inte gått att göra något.
Vad som krävs - ett krav som denna proposition
faktisk är ett svar på - är ett försäkringsskydd för dem
som tjänstgör i utlandsstyrkan. Ett sådant försäkrings-
skydd anser vi moderater självklart måste vara gene-
röst utformat och motsvara den uppskattning och
tacksamhet som vi vill visa mot de unga människor
som frivilligt åtar sig dessa uppdrag. Det får helt
enkelt inte finnas den minsta tvekan om att staten är
beredd att ta ett mycket långtgående ansvar när det
gäller att ta hand om och sörja för dem som ställt upp
för landet i fredsbevarande insatser i konflikt- och
krigsdrabbade områden.
De som tjänstgör är kontraktsanställda, ofta under
sex månader. De flesta är unga och värvas i anslut-
ning till värnplikten. De har inte hunnit skaffa sig
civil utbildning, arbete eller yrkeskarriär. Vad värre
är - de har inte hunnit skaffa sig de ordentliga in-
komster som krävs för att t.ex. vår arbetsskadeförsäk-
ring, sjukpenning och pension skall komma i funk-
tion. De svenska arbetsskadeförsäkrings- och rehabi-
literingsreglerna är dåligt anpassade till tillfälliga
anställningar och förutsätter stabil inkomst och arbe-
te. Detta sätts i blixtbelysning när det gäller de skada-
de i utlandsstyrkan.
Tyvärr har den som tjänstgör i utlandsstyrkan inte
heller möjlighet att skaffa egen försäkring, eftersom
det tyvärr är så att försäkringar inte gäller i krigssitu-
ationer. Tjänstgöringen innebär en risk att skadas.
Den risken uppskattas att vara tre gånger så stor som i
andra farliga yrken.
Regeringen lägger fram förslag i sin proposition
som är steg på vägen för att förbättra skyddet. Försla-
gen innebär tyvärr att man hamnar på någonting som
kan beskrivas som en miniminivå. Det är oroande att
det inte står någonting om hur Försvarsmakten, som
ges uppgiften att rehabilitera, skall få ersättning.
Vi moderater anser att förslaget måste känneteck-
nas av generositet och innebära ett fullgott försäk-
ringsskydd. Vi har lagt fram förslag om att arbetsska-
deförsäkringen skall ge en summa motsvarande den
ersättning man faktiskt har under tjänstgöringen, även
om man inte får något nytt arbete när man kommer
hem. Det är det som är problemet. De har inte arbete
när de kommer tillbaka.
Vårt förslag har också blivit utskottets förslag.
Regeringen har fått i uppdrag att förbättra sitt förslag
i propositionen.
Vi har således på detta sätt fått ett basskydd och
en grund, men vi anser att staten måste stå för ett bra
försäkringsskydd som också ersätter den som drab-
bats av att det inte går att skaffa egna tilläggsförsäk-
ringar.
Vi har föreslagit att försäkringsskyddet skall ge en
ersättning som åtminstone uppgår till nivån för den
riskgaranti som föreslås av utredningen som föregått
propositionen. Förslaget innebar en rejäl engångs-
summa, kompletterat med en periodisk summa som
uppgår till 6 000 kr i månaden, vid total invaliditet.
Det förslaget skulle innebära att en person som
har förlorat båda benen, vilket räknas som 50-
procentig invaliditet, skulle få 3 000 kr i månaden för
hjälpmedel och en engångssumma på 350 000 kr,
som åtminstone räcker till en handikappanpassad bil.
Denna riskgaranti, som vi tycker skall utformas på
ett generöst sätt och inte på det mera försiktiga och
snåla sätt som regeringen aviserar att den kan komma
att föreslå, skall utgå utan villkor i förhållande till
medicinsk invaliditet. Den skall inte vara villkorad på
så många sätt som den vanliga arbetsskadeförsäkring-
en är.
De som har skadats måste också få rehabilitering
så länge som det behövs, enligt det förslag som vi
moderater har lagt fram. Det är tyvärr svårt att få
rehabilitering när man är s.k. medicinskt färdigbe-
handlad, och det är osäkert om man får det. Det är en
besvärlig gränsdragning mellan kommun och lands-
ting. Försvarsmakten, eller den som har ansvaret för
rehabiliteringen, måste naturligtvis få ersättning för
det. Reglerna får inte vara otydliga och krångliga, så
att det tar flera år att reda ut om man har rätt till reha-
bilitering.
Regeringen föreslår också att lagen om anställ-
ningsskydd inte skall gälla vid tjänstgöring i utlands-
styrkan. Det är lite skillnad jämfört med vad som
gäller för andra som sänds utomlands. Detta är ett
extra skäl till att vi skall ha ett stärkt skadeskydd,
eftersom rehabiliteringsansvaret är knutet till anställ-
ning och arbetsgivare. Detta är också ett skäl att
överväga om ansvaret för rehabilitering kanske skall
organiseras på annat sätt och läggas på någon annan
än Försvarsmakten, som ju har väldigt mycket att
genomföra de närmaste åren, är hårt belastad av stora
neddragningar och skall avskeda 10 000 människor.
Kanske borde man fundera på om ansvaret borde
läggas på annat håll.
Med anledning av det som har framgått av utred-
ningen bakom denna proposition har vi också före-
slagit att skadeskyddet för de vanliga värnpliktiga
som tjänstgör här i Sverige under värnpliktsutbild-
ningen borde ses över.
Sverige har, fru talman, kunnat bidra i många
missioner som hjälpt till med försvar av frihet,
mänskliga rättigheter och fred. Det är en stor uppgift
för de unga män och kvinnor som tjänstgör i Sveriges
utlandsstyrka. Om vi vill bidra med säkerhetsfräm-
jande styrkor måste vi också, fru talman, vara beredda
att ta ansvar för ett försäkringsskydd som är så tydligt
utformat att den enskilde enkelt kan ta ställning till
risker och förmåner. De som åtar sig att tjänstgöra i
utlandsstyrkan måste kunna vara säkra på att de har
ett fullgott försäkringsskydd som gäller.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo-
derata reservationen, dvs. reservation 2 i försvarsut-
skottets betänkande nr 8.

Anf. 98 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Under
denna dag har vi brutit åsikter mot varandra när det
gäller säkerhets- och försvarspolitiken, men vi har
varit överens i någon mening. Det gäller åsikten att vi
bör satsa på fredsbefrämjande och fredsbevarande
missioner.
Vi har en lång tradition på detta område här i Sve-
rige. Sveriges rykte, i egenskap av neutral och allians-
fri stat, kan betyda mycket för fredsarbetet ute i värl-
den.
Den nyinriktning av försvarspolitiken som vi skall
besluta om innebär på sikt också ett utökat engage-
mang inom detta område, med alltfler i utlandsstyr-
kan i framtiden. Därför är det så oerhört viktigt att
skyddet för de unga män och kvinnor som på FN:s
eller OSSE:s uppdrag genomför detta ansvarsfulla
och viktiga arbete är det absolut bästa skydd man kan
få.
Att förebygga skador är absolut det viktigaste av
allt. God utbildning och noggrant förarbete är därför a
och o, och likaså att de lagar om arbetsmiljö och
arbetarskydd som kan tillämpas ute i en internationell
mission också efterlevs.
Risken att skadas och invalidiseras i samband med
tjänst i utlandsstyrkan är trots detta större än i många
andra riskfyllda arbeten. När de dessutom går ut i en
frivillig mission för fredens skull och för allas vår
strävan efter en bättre situation i omvärlden är ansva-
ret för oss naturligtvis än tyngre. Därför är regering-
ens initiativ på området både nödvändigt och mycket
efterlängtat.
Vänsterpartiet har dock motionerat om föränd-
ringar och förbättringar av detta regeringens förslag.
Vi ansåg t.ex. att livränteunderlaget skulle vara sju
basbelopp i stället för, som föreslagits, fem. Att man
har valt just fem basbelopp kan bero på att lönen för
några år sedan motsvarade just fem basbelopp, men
man hade en massa tillägg som inte var beskattade
och därmed inte heller pensionsgrundande. Nu har
man ändrat systemet, och lönen motsvarar nu sju
basbelopp; man har tagit bort alla dessa tillägg.
Åsikten om att det skulle vara sju basbelopp delades
av de flesta av oss. Utskottets förslag sammanfaller
därför med Vänsterpartiets i denna del, vilket vi är
väldigt glada över.
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar skall enligt
regeringens förslag omfatta tre år med möjlighet till
en förlängning på två år. Även om det gavs en liten
möjlighet att utöka det här ansvaret ansåg vi inte att
det var tillräckligt. Det är inte orimligt att tänka sig
att den skadade har behov av en mycket längre reha-
biliteringstid, även om det kan räcka med den här
tiden för de flesta, men att Försvarsmakten anser att
det räcker med tre plus två år, dvs. fem år, som är
inskrivet. Det skulle då kunna uppkomma en konflikt
mellan den som skulle behöva den här rehabilitering-
en och Försvarsmakten. Och vi vet hur det brukar bli
i sådana här sammanhang. Det är den enskilde som
kommer i kläm. De i utlandsstyrkan riskerar också att
få psykiska bekymmer senare, och psykiska skador
som beror på upplevelser som de har haft i sin mis-
sion kan komma ganska långt efter det att de har
kommit hem, och de kan också bli akuta. Därför
ansåg vi att det, när det gäller Försvarsmaktens reha-
biliteringsansvar, borde vara en individuell prövning
och att man därför inte borde ha så snäva och klara
gränser. En individuell prövning skulle också vara
tryggare för den enskilde, om behovet uppkommer.
Det här kravet fick inte gillande i utskottet. Därför
har vi en reservation när det gäller den frågan som jag
härmed yrkar bifall till.
Fru talman! Vänsterpartiet hade också i sin mo-
tion om utlandsstyrkan en mängd olika förslag för att
förbättra de anhörigas möjligheter. Det gäller i första
hand ersättningen för de anhöriga. Det är oerhört
viktigt att de närmaste har möjlighet att vara den
skadade till hjälp både i det akuta skedet och under
kanske en lång och svår rehabiliteringstid. Närheten
av en eller flera anhöriga kan vara den faktor som ger
den skadade livsmod och styrka att kämpa vidare, att
jobba på. Men det här har också en stor betydelse när
det gäller att förebygga framtida psykiska komplika-
tioner. Därför ansåg vi att regeringen var för njugg i
fråga om ersättningsnivåerna och retroaktiviteten när
det gällde stödet till de anhöriga. Vi ville också trycka
mycket hårdare än regeringen på Försvarsmaktens
ansvar för rehabiliteringsinsatserna.
Dessa åsikter fick vi inte stöd för i utskottet. Vi
kan i viss mån hålla med om att det är viktigt att des-
sa nya regler kan tillämpas så snabbt som möjligt. Vi
hade ganska omfattande förslag, och vi tycker fortfa-
rande att de var riktiga, men dessa ändringar skulle
kunna försena arbetet. Därför har vi valt att avge ett
yttrande i det här avseendet. Men eftersom det skall
bli en uppföljning av ärendet och av lagen ges det en
möjlighet att senare komma med förslag om förbätt-
ringar om det visar sig vara nödvändigt. Därför
kommer vi nogsamt att följa detta ärende i framtiden.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 3 och i övrigt till försvarsutskottets hemställan.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.53 att ajournera för-
handlingarna till kl. 16.00 då dagens votering skulle
börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

9 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 20 maj

FöU6 Säkrare kemikaliehantering
Mom. 2 (ny lag vid kemikalieolyckor)
1. utskottet
2. res. (kd, mp)
Votering:
245 för utskottet
50 för res.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 69 m, 38 v, 14 c, 16 fp
För res.: 35 kd, 15 mp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU7 Säkerhetsrådgivare för transport av farligt
gods m.m.
1. utskottet
2. res. (m, kd)
Votering:
193 för utskottet
104 för res.
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c, 16 fp, 15 mp
För res.: 69 m, 35 kd
Frånvarande: 21 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

MJU10 En nationell strategi för avfallshantering-
en
Mom. 1 (regeringsförslag angående materialflödena)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
279 för utskottet
18 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 37 v, 34 kd, 13 fp, 15 mp
För res. 1: 1 kd, 14 c, 3 fp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 3 (källsorteringen)
1. utskottet
2. res. 2 (fp)
Votering:
282 för utskottet
16 för res. 2
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 15 mp
För res. 2: 16 fp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde

UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik
Mom. 1 (den säkerhetspolitiska utvecklingen)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 2 (fp)
Förberedande votering:
72 för res. 1
16 för res. 2
209 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
212 för utskottet
70 för res. 1
16 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 38 v, 35 kd, 14 c, 15 mp
För res. 1: 70 m
Avstod: 16 fp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 6 (deltagande i internationella fredsbevarande
insatser)
1. utskottet
2. res. 6 (m, kd, fp)
Votering:
177 för utskottet
121 för res. 6
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c, 15 mp
För res. 6: 70 m, 35 kd, 16 fp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 9 (civila insatser vid fredsbevarande arbete)
1. utskottet
2. res. 7 (mp)
Votering:
282 för utskottet
15 för res. 7
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 70 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 16 fp
För res. 7: 15 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 11 (insatser för internationell minröjning)
1. utskottet
2. res. 8 (mp)
Votering:
282 för utskottet
15 för res. 8
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 69 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 16 fp
För res. 8: 15 mp
Frånvarande: 21 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Anna Lilliehöök (m) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.

Mom. 12 (en årlig regeringsskrivelse om svenska
insatser för internationell minröjning)
1. utskottet
2. res. 9 (v, fp, mp)
Votering:
228 för utskottet
70 för res. 9
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 69 m, 35 kd, 13 c, 1 mp
För res. 9: 1 m, 38 v, 1 c, 16 fp, 14 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 13 (stöd till FN:s insatser för minröjning)
1. utskottet
2. res. 10 (v, mp)
Votering:
244 för utskottet
54 för res. 10
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 13 c, 16 fp
För res. 10: 38 v, 1 c, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 14 (avveckling av den svenska krigsmaterie-
lexporten)
1. utskottet
2. res. 11 (mp)
Votering:
245 för utskottet
52 för res. 11
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 14 c, 16 fp
För res. 11: 37 v, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 16 (deltagande i det europeiska försvarsin-
dustrisamarbetet)
1. utskottet
2. res. 13 (v)
Votering:
260 för utskottet
38 för res. 13
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 14 c, 16 fp, 15 mp
För res. 13: 38 v
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU9 Verksamheten inom Organisationen för sä-
kerhet och samarbete i Europa (OSSE) under
1998
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU5 Försvarspolitiken
Mom. 2 (riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 4 (fp)
5. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
17 för res. 4
15 för res. 3
265 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 2:
37 för res. 2
16 för res. 4
245 avstod
51 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
71 för res. 1
35 för res. 2
191 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
162 för utskottet
70 för res. 1
66 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c
För res. 1: 70 m
Avstod: 35 kd, 16 fp, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 9 (minröjningsverksamhet)
1. utskottet
2. res. 6 (v, fp, mp)
Votering:
226 för utskottet
69 för res. 6
3 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 67 m, 35 kd, 14 c
För res. 6: 38 v, 16 fp, 15 mp
Avstod: 3 m
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 10 (krigsorganisationens utveckling)
1. utskottet
2. res. 8 (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 11 (grundorganisationens utveckling)
1. utskottet
2. res. 10 (v)
3. res. 11 (mp)
Förberedande votering:
41 för res. 10
17 för res. 11
240 avstod
51 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
244 för utskottet
38 för res. 10
16 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 34 kd, 14 c, 16 fp
För res. 10: 38 v
Avstod: 1 kd, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 13 (mål för det civila försvaret, m.m.)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
Votering:
259 för utskottet
34 för res. 13
3 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 110 s, 70 m, 38 v, 14 c, 16 fp, 11 mp
För res. 13: 34 kd
Avstod: 3 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 8 kd, 4 c, 1 fp, 2 mp
Ingegeerd Saarinen (mp) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § (forts. från 8 §) Lag om utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten (forts. FöU8)

Anf. 99 AMANDA GRÖNLUND (kd):
Fru talman! Jag är stolt över att det i vårt land
Sverige finns män och kvinnor som ställer upp. Det är
män och kvinnor som lämnar den trygga vardags-
miljön här hemma, som lämnar vänner och familj för
ställa upp på de fredsbevarande operationer som vi i
den här kammaren har gett klartecken för svenskt
deltagande i.
Det är en förmån för ett land att ha sådana med-
borgare. Dessa män och kvinnor är alltså villiga att
utsätta sig för risker och faror som vi normalt inte
möter i vårt land. Jag är glad att det finns så många
som vill ställa upp i utlandsstyrkan. Om jag själv fick
bestämma skulle vi ge alla dem som deltar i ut-
landstjänstgöring en medalj, för det är de väl värda.
Tyvärr är det här uppdraget förenat med vissa fa-
ror och riskmoment, en del farligare än andra. Det har
ju hänt genom årens lopp att vissa svenska medborga-
re har blivit skadade i en fredsbevarande operation.
Trots att vi från statsapparatens sida försöker att mi-
nimera riskerna och öka säkerheten för enskilda sol-
dater eller civilpersonal som är anställda på uppdrag
så händer detta ibland. Utan att vara en domedagspro-
fet kan jag inte utesluta att det även i framtiden kom-
mer att inträffa skador som drabbar enskilda.
Fru talman! Vi har i den här kammaren ett gemen-
samt ansvar som uppdragsgivare för dessa män och
kvinnor. De har gjort en förtjänstfull insats och skall
få ett erkännande för det. Jag tror att det finns en
ganska bred enighet om detta, både här i kammaren
och ute hos svenska folket i allmänhet.
Tyvärr har det under behandlingen av det här be-
tänkandet visat sig att vi har varit väldigt dåliga på att
ta hand om de människor som har skadats under
fredsbevarande operationer som vi har deltagit i. Det
har inte funnits någon myndighet som har haft hu-
vudansvaret för de här människorna. Det har innebu-
rit att människor har hamnat mellan stolarna i olika
försäkringssystem. Man har inte vetat vart man skall
vända sig för att få hjälp.
Många av dem som tjänstgör i utlandsstyrkan har,
precis som vi har hört tidigare i debatten, inte haft
någon fast anställning tidigare. Det är unga män och
kvinnor som kanske kommer direkt från en värnplikt-
stjänstgöring eller något annat, och därför faller de
inte under den allmänna arbetsskadeförsäkringen och
det ansvar som finns hos arbetsgivarna där.
Det är därför positivt att regeringen nu har före-
slagit att Försvarsmakten skall vara den myndighet
som har ett rehabiliteringsansvar. Regeringen har
föreslagit att det här skall gälla i tre plus två år.
Men vi kristdemokrater tycker inte att det här
räcker. Vi måste se varje människa och den situation
man har hamnat i som unik. Försvarsmaktens ansvar
bör inte begränsas. Försvarsmakten bör ha ett livs-
långt ansvar för de här människorna.
Även om behandlingen och rehabiliteringen i
många fall kan rymmas inom den tidsperiod som
regeringen föreslår skall Försvarsmaktens ansvar vara
livslångt för dem som skadar sig på något sätt inom
Försvarsmaktens utlandstjänstgöring. Det här är en
tydlig och normgivande signal till Försvarsmakten att
utarbeta en väl fungerande och effektiv rehabilite-
ringsorganisation. Dessutom ger det här incitament
för försvaret att ytterligare öka säkerheten för perso-
nalen i utlandsstyrkan och även förbättra färdigheter-
na för dem som vi sänder ut.
Fru talman! Det är viktigt att den här lagen från
träda i kraft så snart som möjligt. Det vore moraliskt
fel av oss att låta ännu fler människor bli drabbade av
att hamna mellan stolarna i olika försäkringssystem.
Därför vill jag yrka bifall till reservation 1, för det
innebär att vi tar fullt ansvar för de här människorna.

Anf. 100 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Jag
vill gärna instämma i det Amanda Grönlund sade i
inledningen till sitt anförande, om vilken tillgång det
är att ha medborgare som är beredda att ställa upp i
olika internationella fredsfrämjande uppdrag. Det är
verkligen någonting att känna stolthet över.
Den lag som nu föreligger och som vi har diskute-
rat i försvarsutskottet är ett i stort sett bra förslag som
förbättrar omständigheterna för många. Men det finns
några små brister i det.
Lagens tillämpningsområde innebär en avgräns-
ning. Det gör att annan personal än de som är anställ-
da i utlandsstyrkan inte omfattas. Det är en brist. Det
finns i och för sig inget hinder för regeringen att sär-
skilt besluta att de som genomför uppdrag åt myndig-
heter eller regering också skall omfattas av samma
rehabiliteringsbestämmelser som gäller för utlands-
styrkan och att det också skulle kunna gälla för andra
grupper. Men det finns ingen automatik i detta.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är en brist att t.ex.
värnpliktiga som deltar i ett riskfyllt minröjningsupp-
drag inte med automatik omfattas av den här lagen,
medan minröjningspersonal som är anställd i utlands-
styrkan gör det.
Därför skulle vi vilja att regeringen snarast åter-
kommer med förslag till en ändring av lagen i just
detta avseende.
Jag stöder självklart vår reservation, men för tids
vinnande vill jag inte yrka på någonting.

Anf. 101 KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Riksdagen skall i dag ta ställning till
försvarsutskottets betänkande avseende lag om ut-
landsstyrkan inom Försvarsmakten. Detta ärende är
av stor vikt för utskottet, eftersom det innehåller
förbättringar av det socialrättsliga skyddet för dem
som är anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmak-
ten. För den som tjänstgör i en internationell freds-
främjande verksamhet är risken att skadas och invali-
diseras större än i många andra verksamheter.
Det är ett ingående och noggrant arbete som har
lagts ned vid beredningen av ärendet, trots att tiden
begränsats av att utskottet strävat efter att den nya
lagstiftningen skall kunna träda i kraft den 1 juli
1999. Detta beror inte minst på den förändring av de
internationella insatsernas karaktär som kan bli aktu-
ell med anledning av kriget på Balkan.
Man skulle kunna tro att det här är ett dåligt för-
slag, men vi hörde just Lars Ångström säga att det
faktiskt är ett bra förslag. Så är också fallet. Det inne-
bär förbättringar, och det är också därför som vi har
ansträngt oss för att snabbt bli färdiga med det. Hela
utskottet är besjälat av en stor vilja att se till att de
berörda får ett så gott skydd som möjligt. Det finns
därför många fler förslag än vad som har kunnat
inrymmas i lagstiftningen.
Vi har dock även varit överens om att det skall bli
en uppföljning, där vi skall kunna utvärdera de andra
förslag som föreligger och ta ställning till om en del
av dem kan införas i lagstiftningen.
Vi har alltså kommit överens om att genomföra
lagen så snabbt att den kan träda i kraft den 1 juli. Vi
har dessutom föreslagit förbättringar i det från början
i och för sig goda förslaget. Vi har bl.a. kommit fram
till förbättringar av ersättningsnivån.
Jag tycker att det här förslaget presenterats som
om det inte skulle vara bra, men jag tycker att det är
alldeles utmärkt. Jag är väldigt glad för att vi har
kunnat komma överens om så mycket, men vi skall
ändå följa upp en hel del i fortsättningen. Jag ser
mycket positivt på det.
Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av per-
soner som har skadats under anställning i utlandsstyr-
kan förtydligas och förstärks. För att minska risken
för skador hos de anställda i utlandsstyrkan föreslår
regeringen att vissa delar av arbetsmiljölagen skall
gälla även utomlands.
Den nya lagen innehåller också viss särreglering
av arbetsrättslig karaktär. Regeringen föreslår att vid
tillämpning av lagen skall, om skäl talar för det, alla
skador som inträffar från den första färden till tjänst-
göringsstället och t.o.m. den sista färden därifrån
anses som arbetsskador. Vissa begränsningar finns
dock när det gäller semester eller ledighet utanför
tjänstgöringsstället.
Lagen om allmän försäkring eller lagen om stat-
ligt personskadeskydd, som är tillämpliga i de här
sammanhangen, skall alltid användas så att man åbe-
ropar den lag som är mest förmånlig för den som det
gäller.
Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall utre-
da rehabiliteringsbehovet, planera insatserna samt
stödja och hjälpa den skadade att få lämplig arbets-
träning eller utbildning. Det ligger alltså ett stort
rehabiliteringsansvar på Försvarsmakten, utan att
detta betyder att man inte kan tillgripa också andra
åtgärder som samhället har att erbjuda i detta sam-
manhang.
Försvarsmaktens sociala och arbetslivsinriktade
rehabiliteringsansvar skall enligt förslaget bestå under
tre år. Tiden skall dock kunna förlängas med ytterli-
gare två år. Regeringen föreslår också att anhöriga
skall kunna få ersättning från Försvarsmakten för
vissa kostnader, eftersom anhörigas engagemang ofta
är ytterst väsentligt för resultatet av rehabiliteringsin-
satsen.
Det finns också ett särskilt stöd till anhöriga som
själva behöver stöd på grund av att de har upplevt
svåra saker i sådana här sammanhang. Reglerna ger
alltså en ganska god täckning.
I motsats till den utredning som ligger till grund
för förslaget föreslår regeringen att åtgärderna för
anhöriga skall kunna överklagas till förvaltningsdom-
stol. Också detta ger ett starkt rättighetsstöd i sam-
manhanget.
Som vi har tänkt kommer lagen nu att kunna träda
i kraft den 1 juli i år. De nya bestämmelserna kommer
också att kunna tillämpas för tidigare anställda som
skadats efter utgången av 1992.
Regeringen avser att meddela övriga föreskrifter i
en förordning bl.a. rörande utformningen av den
statliga riskgarantin.
Utskottet har övervägt möjligheten att komplettera
och förtydliga det framlagda lagförslaget på vissa
punkter, men på grund av att vi, som jag nämnt, var
oroliga för att i så fall försinka behandlingen föreslås
i stället ett fortsatt uppföljningsarbete.
Regeringen har här alltså lagt fram ett förslag om
en ny lag inom försvarsutskottets område. Riksdagen
lägger alltid stor vikt vid uppföljning och utvärdering
av sina beslut. En uppföljning och utvärdering av
detta ligger alltså helt i linje med riksdagens ansvar.
Vi menar att utvärderingen skall kunna avse åtmins-
tone de första fem åren.
Vi har varit överens om att ge regeringen till kän-
na det som utskottet skriver om denna femårsgräns.
Regeringen har föreslagit att livränteunderlaget
skulle bestämmas till minst fem basbelopp, men ut-
skottet har varit överens om att om någon skadas så
allvarligt under tjänstgöring i utlandsstyrkan att den
framtida försörjningsförmågan blir allvarligt nedsatt,
skall man kunna ge en livränta som ligger i nivå med
den inkomst som de anställda i utlandsstyrkan har,
och den motsvarar sju basbelopp. Utskottet har därför
lagt fram förslag härom i stället. Det kan hända att det
kommer att kosta något mer än vad regeringen har
räknat med. Hittills har dock mycket få skadats svårt,
och vi har därför alla ställt oss bakom detta förslag.
Det är med tillfredsställelse som jag kan konstatera
att utskottet är enigt om detta ställningstagande.
Jag yrkar bifall till försvarsutskottets hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 juni.)

12 § Försäkring under krig och krigsfara

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU18
Försäkring under krig och krigsfara (prop.
1998/99:85)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 1 juni.)

13 § Ändrade försäkringsrörelseregler

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU28
Ändrade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87)

Anf. 102 FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Vad som först såg ut att bli en fullö-
dig debatt mellan allsköns partier ser nu ut att bli en
ringdans mellan mig och Bengt Silfverstrand, och det
är inte illa.
Vi skall i dag avhandla något så viktigt som en ny
försäkringsrörelselagstiftning. Försäkringsbranschen
är mycket intressant. Det är en dynamisk tillväxt-
marknad, som utvecklas väldigt snabbt och som har
varit stadd i förändring under hela 90-talet. När man
talar om försäkringsbranschen får man använda ett
begrepp som "branschglidning", något som indikerar
att försäkringar inte är en mot andra branscher tydligt
avgränsad enskild bransch. Försäkringsorgan ägnar
sig i dag väldigt mycket åt att placera sparpengar,
vilket ibland liknar bankverksamhet.
Vi har också kunnat se en hel del fusioner där för-
säkrings- och bankmarknaden integreras på ett sätt
som gör att det i dag ibland är lite svårt att säga vad
som är specifikt just för försäkringsbranschen.
Detta påverkar naturligtvis också vilken typ av
lagstiftning som vi skall genomföra i Sveriges riks-
dag. Om vi har viktiga marknader som på det här
sättet är i utveckling och det sker en branschglidning,
är det svårt att ha branschspecifika lagstiftningar, som
reser höga murar mot andra områden. Detta måste
prägla vår syn på förändringarna i dagens lagstiftning.
Propositionen som avlämnats kommer mycket
sent. Det finns underlag i form av utredningar som
har fått vänta länge på avgörande, och när propositio-
nen väl har lagts fram är den sällsynt behäftad med
ord som "skjuta upp", "titta på senare" och "utreda
vidare", vilket gör att det avstamp som många trodde
att den nya försäkringsrörelselagstiftningen skulle bli
till stora delar har kommit att utebli. Man får nu fort-
sätta att vänta på ställningstaganden. Det gäller de
viktiga frågor som här tas upp. Bl.a. när det gäller
konsolideringsfondens framtid hänvisas det till fort-
satta överväganden. Det hänvisas också till en över-
syn av associationsrättsliga regler, som påverkar
väldigt mycket av det som står i propositionen. Det
står också att man på ett mer grundläggande sätt skall
se över nuvarande placeringsregler, och därför före-
slås inga förändringar.
Den fråga som kanske har varit viktigast för för-
säkringsbranschen är den s.k. femprocentsregeln. I
propositionen säger man att man vill koppla ihop den
med andra finansiella aktörer och deras ägande och
att här sätter man inte ned foten. Vi har, som jag skall
återkomma till, i stället fått ett domstolsutslag i EG-
domstolen som har förändrat förutsättningarna.
I det moderata förhållningssättet, vilket har fram-
kommit i en del diskussioner som vi har haft om de
finansiella marknaderna, kan man se två stycken
skolor.
Den ena är att försöka att reglera denna mycket
expansiva och föränderliga marknad, som man kan
tala om i bredare bemärkelse, och att inte heller då,
tycker vi, stanna vid att nationellt avskärma Sverige
med en avvikande lagstiftning trots att detta rör frågor
som möter global öppen konkurrens.
Den andra skolan, och det är väl den mer mode-
rata, är att i stället utgå från att avreglera marknader-
na och försöka att införa och uppmuntra en uppföran-
dekodex, vilket det finns ett stort intresse av också
hos aktörerna själva, och att uppmuntra konkurrens
för att kunder skall få bästa möjlighet att byta och att
se skillnader i sättet att agera.
Detta präglar väldigt mycket även denna proposi-
tion. Vi har därför i en del reservationer kommit att
landa på avvikande uppfattningar. Det gäller dels den
s.k. konsolideringsfonden. Den av en del motsedda
förändringen att också vinstutdelande livförsäkrings-
bolag skulle kunna få bygga upp en konsoliderings-
fond uteblev. Man har nu valt en reglering som
många menar gynnar vissa aktörer på försäkrings-
marknaden - läs s.k. ömsesidiga bolag, och det
största som vi känner i den kategorin är naturligtvis
Folksam - medan den däremot missgynnar dem som
driver en vinstutdelningspolitik.
Vi har försökt att ta hänsyn till att det naturligtvis
skulle kunna föras i bevis att det finns oro för att ett
vinstutdelande bolag som får bygga upp, konsolidera,
en fond med hjälp av premier skulle kunna dela ut
premiepengar till ägarna och att det kanske skulle
uppfattas som stötande. Vi har därför föreslagit en
variant där man gör klart att man först skall använda
den buffert som ägarkapital har skjutit till innan det
kan bli tal om att ta i anspråk premieavsatta pengar.
Men vi tror att det för denna marknads fortsatta ut-
veckling vore bra om en konsolideringsfond också
kunde tillåtas för den typen av bolag som har vinstut-
delande politik.
Vad gäller femprocentsregeln fick vi ett dom-
stolsutslag som i ett slag upphävde den svenska
femprocentsregeln. Vi lever nu i något så märkligt
som ett laglöst tillstånd, då det nu egentligen inte
finns någon klar definition av vad som är s.k. försäk-
ringsfrämmande ägande eller koppling till andra fö-
retag. Det är inte okomplicerat för ett försäkringsbo-
lag att ha ett betydande ägaransvar i börsnoterade
aktiebolag. Det medför en lång rad ansvarstaganden
som egentligen inte följer av att man placerar livför-
säkringspengar till för kunderna bästa avkastning. Vi
har försökt att ge uttryck för detta och sagt att här
måste man se hela den diskussion som förs i Sverige
om ifall det gynnar det institutionella sparandet och
att det är olyckligt att institutioner och utländska
ägare är mer skattemässigt gynnade än privatpersoner
som försöker äga svenska aktier i Sverige.
Vi tycker dock att femprocentsregeln, vilket också
uttrycks i propositionen, är otidsenlig. Den skapar
dessutom en nationell konkurrensnackdel för Sverige
på denna globala öppna marknad. Det vore dock
intressant att i dag få någon sorts besked om vad som
komma skall i stället. Jag har under dagen inhämtat
uppgifter om att den till den 28 maj, alltså om två
dagar, aviserade propositionen i ärendet inte kommer
just den 28 maj men att väl en lagrådsremiss är på
väg i början av juni för en proposition ungefär vid
midsommar. Det är naturligtvis olyckligt att det blir
en fördröjning på det här viset i en fråga där ju Erik
Åsbrink redan för ett år sedan var ute och flaggade att
denna femprocentsregel skulle försvinna. Nu har vi,
som sagt, i stället hamnat i detta märkliga läge att vi
faktiskt inte vet vad som gäller. Här vore ett besked
på sin plats.
Fru talman! Vi har i en lång rad reservationer för-
sökt att sammanfatta delar av det som jag i dag har
talat om, men för tids vinnande kommer jag i dag att
yrka bifall bara till reservationen 1 under mom. 3.

Anf. 103 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Den proposition som vi nu behandlar
om ändrade försäkringsregler är inte helt lättillgäng-
lig. Det är komplicerade tekniska frågor. Jag är mot
den bakgrunden inte säker på att ens två så debattgla-
da personer som Fredrik Reinfeldt och undertecknad
kan åstadkomma någon större underhållning.
Förslagen innebär en betydande modernisering av
försäkringsrörelsereglerna och en renodling av tillsy-
nen för svenska försäkringsbolag. Det är i första hand
livbolagens verksamhet som berörs, och syftet med
förändringarna är att underlätta produktutveckling
och konkurrens. För försäkringstagarna innebär för-
slaget ett ökat skydd.
Ökad internationalisering och de på väsentliga
punkter gemensamma försäkringsrörelsereglerna i
Europa har inneburit en ökad konkurrens på den
svenska marknaden. Av denna anledning framstår
dagens regleringar när det gäller skälighets- och
sundhetsprinciper som mindre lämpliga, eftersom de i
påtaglig grad har hämmat nyetableringar och pro-
duktutveckling på området. Härigenom har konsu-
menternas behov av pris- och produktkonkurrens
delvis motverkats.
I propositionen föreslås nu av dessa skäl att skä-
lighetsprincipen slopas och ersätts av andra skydds-
regler som har till syfte att främja en god ekonomisk
genomlysning av försäkringarna och en genom avtal
reglerad ordning av rätten till överskott. Sundhets-
principen ersätts av en tydligare handlingsregel för
försäkringsbolagen med krav på en tillfredsställande
stabilitet, god information om försäkringsbolag och
en god försäkringsstandard på verksamheten.
Även försäkringsbolag som bedriver konventio-
nell försäkringsrörelse medges rätt till vinstutdelning.
För att säkerställa försäkringstagarnas avtalade rätt
till överskott införs dock särskilda begränsningar vad
gäller just vinstutdelning. Livbolag som bedrivit
verksamhet med vinstutdelningsförbud får införa
villkor i bolagsordningen om vinstutdelning bara
under förutsättning att bestämda villkor till skydd för
försäkringstagarna är uppfyllda.
Slutligen vill jag nämna att vissa av dagens re-
striktioner vad gäller försäkringsbolagens kapitalför-
valtning lättas upp. Det gäller bl.a. regleringar om var
s.k. skuldtäckningstillgångar skall få finnas.
Mot utskottets betänkande reserverar sig utskot-
tets borgerliga ledamöter i något varierande formatio-
ner på sju punkter.
I reservation 1 yrkar moderaterna att skälighets-
principen skall slopas även i den obligatoriska trafik-
försäkringen. En försäkringstagare som fått tillstånd
att meddela trafikförsäkring är enligt trafikskadelagen
skyldig att på begäran meddela sådana försäkringar,
s.k. kontraheringsplikt. För att denna kontraherings-
plikt inte skall bli en skrift i vatten genom att försäk-
ringsgivaren begär höga premier som i praktiken
kringgår denna plikt, innehåller trafikförsäkringsför-
ordningen regler om att premierna inte får sättas hög-
re än vad som med erforderlig säkerhet svarar mot
risken, med tillägg för nödvändiga kostnader - s.k.
premieskälighet.
Ett bifall till den här reservationen skulle även
kräva andra justeringar av nuvarande regler om kon-
traheringsplikten. Detta måste naturligtvis prövas
ytterligare med hänsyn till de särskilda förhållanden
som råder just på trafikförsäkringsområdet och mot
de nya avtalsrättsliga regler som nu bereds i Finans-
departementet.
I reservation 2 hävdar moderater och kristdemo-
krater att regeringens förslag vad gäller avsättning till
konsolideringsfond skapar en konkurrensfördel för
icke vinstutdelande ömsesidiga bolag. Mot den bak-
grunden förordar man att lagen bör stadga att ett
vinstutdelande livförsäkringsbolag skall äga rätt att
avsätta premiemedel till en konsolideringsfond som
får användas som buffert efter det att de fonder som
aktieägarna skapat tagits i anspråk. I reservation 3
begär Folkpartiet under samma punkt att även utde-
lande bolag skall kunna få bygga upp konsoliderings-
fonder.
Det finns en grundläggande skillnad mellan ömse-
sidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag
som är viktig att beakta i det här sammanhanget. I de
ömsesidiga försäkringsbolagen är försäkringstagarna
delägare. De står för riskkapitalet, men har å andra
sidan som delägare också rätten till överskottet om
rörelsen går bättre än väntat. I livförsäkringsaktiebo-
lag bestämmer aktieägarna och har rätt till vinsten om
verksamheten går bra. Då bör också aktieägarna stå
för riskkapitalet och betala om verksamheten sköts
dåligt. Det är orimligt med en ordning där försäk-
ringstagarna står för allmänt riskkapital om rörelsen
går sämre än väntat samtidigt som aktieägarna tar
hem vinsterna om rörelsen går bättre än väntat.
Det är alldeles för tidigt att, som reservanterna
och motionärerna, här slå fast att inga vinstutdel-
ningsbolag kommer bildas om inte vinstutdelande
försäkringsbolag får använda försäkringstagarnas
pengar som gratis riskkapital i en konsolideringsfond.
För att vinstutdelande livförsäkringsbolag skall kunna
meddela långa livförsäkringar, dvs. pensionsförsäk-
ringar av samma typ som de traditionella icke vin-
stutdelande livförsäkringsbolagen gör i dag - det
gäller såväl ömsesidiga bolag som aktiebolag - krävs
visserligen ett stort och betryggande riskkapital. Detta
är emellertid inte i sak annorlunda än att annan kapi-
talintensiv verksamhet kräver kapitalstarka och ut-
hålliga ägare. Om aktieägarna inte är beredda att
skjuta till det kapital som behövs bör de satsa pengar
på annat. De bör alltså inte subventioneras av försäk-
ringstagarna.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
anser att nu gällande placeringsbegränsningar i livför-
säkringsbolag vad avser innehav i publika bolag och
fastigheter bör avskaffas för tillgångar som svarar
mot återbäring. Man anser vidare att s.k. derivatin-
strument bör få användas för hantering av livförsäk-
ringsbolagens skuldsida i balansräkningen.
Reformeringen av rörelsereglerna innebär stora
förändringar på kort tid. Det är svårt att förutse ef-
fekterna av en höjning av dagens tillgångsgränser i
den nya ordningen. Friare placeringsregler gäller för
villkorad återbäring. För villkorad återbäring gäller
inte gränsen på 25 %. Regeringen har här aviserat en
bred översyn av placeringsreglerna. Justeringar av
dagens placeringsgränser och möjligheterna att an-
vända derivatinstrument för att hantera risker på
skuldsidan kommer att behandlas i denna översyn. Då
är det enligt vår mening ganska logiskt att erfarenhe-
terna från tillämpningen av de nya rörelsereglerna för
försäkringsbolagen får avvaktas i dessa frågor.
Reservation 5 är en borgerlig fyrpartireservation. I
den yrkas att den s.k. femprocentsregeln bör föränd-
ras. Den regeln innebär att svenska försäkringsbolag
utan Finansinspektionens medgivande inte får äga
mer än 5 % av rösterna i samma aktiebolag. Eftersom
en proposition i frågan med anpassning till åberopad
dom i EG-domstolen är nära förestående finns det
ingen anledning att nu föregripa denna fråga. Det kan
inte ha någon betydelse om den kommer i morgon,
om en vecka eller om 14 dagar.
Den fråga som Moderaterna, Kristdemokraterna
och Folkpartiet tar upp i reservation 6 är en gammal
bekanting. Den handlar om de borgerliga partiernas
ständiga behov att ondgöra sig över att individer i
samverkan - det är det som är kollektiv - skaffar sig
förmånliga regler för gruppförsäkringar, t.ex. hemför-
säkringar. Men den frågan behandlas inte i proposi-
tionen. Flertalet av de av reservanterna här upptagna
frågorna rör avtalsrättsliga frågeställningar som i
första hand bör prövas inom ramen för en ny försäk-
ringsavtalslagstiftning och inte föregripas nu.
Rent allmänt kan man ändå ifrågasätta varför man
i lagstiftningen skall införa särskilda bestämmelser
som förhindrar just fackliga intresseorganisationer att
träffa fördelaktiga försäkringsavtal för sina medlem-
mar. Det handlar om försäkringar som är till stor
hjälp för många medlemmar den dag som t.ex. en
brand eller annan skada inträffar. I många andra
sammanhang tecknas ju också kollektiva försäkring-
ar, t.ex. av varuhus, idrottsanläggningar eller före-
ningar. Dessa försäkringar gäller för besökare i all-
mänhet eller för medlemmarnas räkning, t.ex. för
olycksfall, trots att de personer som skyddas av för-
säkringarna i vissa fall kan ha andra olycksfallsför-
säkringar.
Särförhållanden hos sådana försäkringar kan och
bör beaktas inom ramen för de allmänna försäkrings-
rörelseregler som finns. De bör bedömas efter samma
principer som andra kollektiva försäkringar och inte
först och främst med hänsyn till om försäkringen
köps av en facklig organisation. Det bör inte införas
några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för försäk-
ringsverksamhet som gäller kollektiva försäkringar
som tecknats av fackliga organisationer.
I reservation 7 anser moderater och kristdemo-
krater att ett framtida regelverk bör tillåta utveckling-
en av livförsäkringsprodukter där flyttningar möjlig-
görs utan skattekonsekvenser. Redan i dag finns det
emellertid livförsäkringssparande som kan flyttas
utan skattekonsekvenser, t.ex. fondlivförsäkringar
och individuellt pensionssparande. De nya rörelse-
reglerna öppnar även för nya slag av traditionella
livförsäkringsprodukter där en flyttningsrätt är avta-
lad och förutsatt redan vid avtalets ingående.
I propositionen klargörs även skattereglerna just
för att säkerställa att också traditionella livförsäkring-
ar kan flyttas utan skattekonsekvenser. Det sägs i
propositionen att man skall överväga vidare om flytt-
ning kan ske inte bara mellan olika försäkringsbolag
utan även mellan pensionssparande i bank och försäk-
ringsbolag. Vi kan konstatera att reservanterna fak-
tiskt i sak är tillgodosedda genom förslagen i propo-
sitionen.
Fru talman! Jag yrkar härmed avslag på samtliga
reservationer och bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Anf. 104 FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Låt mig först säga något kort om de
kollektiva sakförsäkringarna. Jag tror att Bengt Sil-
fverstrand anstränger sig för att missförstå detta.
Kritiken handlar ju om när kollektiva sakförsäkringar
upphandlas för stora grupper utan individuell anslut-
ning. Dessutom lämnar upphandlingsförfarandet
mycket övrigt att önska. Vi menar att både konkur-
rens och valfrihet då sätts ur spel.
Men det handlar om ett par motioner. Huvudären-
det är naturligtvis den förändring av försäkringsrörel-
selagen som här behandlas.
Jag tycker att detta är ganska symtomatiskt för hur
det blir när man lägger fram propositioner som hu-
vudsakligen ägnar sig åt att använda ord av typen: vi
får se snart, vi skall fortsätta utreda och vid ett senare
tillfälle.
När den borgerliga oppositionen i stället kommer
med ganska klarläggande förslag handlar debatten
mer om vad oppositionen har tyckt än om vad rege-
ringen egentligen har föreslagit. Det är väl i och för
sig trevligt att vi får långa debatter om vad Modera-
terna har skrivit i olika motioner. Men det hade kan-
ske varit mer klarläggande att få en del besked kring
de frågor som de facto handlar om vad majoriteten
gör med detta förslag.
Jag förstår att Bengt Silfverstrand inte ser några
problem när det gäller de ömsesidiga bolagens kon-
kurrensfördel som följer av detta lagförslag. Jag tyck-
er att det är mycket olyckligt. Vi har faktiskt an-
strängt oss för att försöka hitta en mellanväg som tar
hänsyn till det Bengt Silfverstrand nämner, nämligen
risken eller oron för att premiepengar används för att
delas ut till aktieägare. Vi tycker att vi har funnit en
form som bättre skulle balansera konkurrensen på en
marknad där nu en mycket tydlig fördel skapas för
bolag som Folksam. Jag vill återigen ställa frågan om
inte Bengt Silfverstrand kan se nackdelarna med
detta.
Det vore också intressant att få höra varför man
väljer att ha kvar placeringsregler som på många sätt
är otidsenliga och skapar konkurrensnackdelar. Rege-
ringen slår inte heller här fast att man tänker ha kvar
dessa regler för evigt. Det skall ske en översyn och
man skall återkomma i frågan senare.

Anf. 105 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Förändringarna i försäkringsrörelse-
reglerna är mycket omfattande. Det rör sig om krafti-
ga förändringar av lagstiftningen, på många punkter
en påtaglig modernisering. Därmed har regeringen
visat att man vill gå ganska långt på detta område. Att
man inte löper linan ut på varje punkt beror på att
vissa bitar fortfarande inte är tillräckligt klarlagda.
Det är på de punkterna man vill göra utredningar.
Men de är i stort sett redan klara. När det gäller en
sådan fråga, där moderaterna har reserverat sig,
kommer det en proposition inom en nära förestående
tid. Det gäller 5-procentsregeln.
Jag har redovisat förslagen och de klara invänd-
ningarna mot moderaternas reservationer.
När det gäller den kollektiva hemförsäkringen är
det samma argument som förs fram ständigt. Det är
en ringaktning av ett system som innebär mycket
stora ekonomiska fördelar och riskspridning för grup-
per som annars skulle stå oskyddade. Det är grunden
för det kollektiva skyddet. Det tycker vi är värt att slå
vakt om. Det finns ingen anledning att ingripa. Det
finns en reservationsrätt. Den som inte vill vara med
har den möjligheten.
När det gäller konsolideringsfonden i vinstutde-
lande livförsäkringsbolag är det viktigt att klargöra att
det är stor skillnad mellan olika typer av bolag. Det
finns ingen anledning att försäkringstagarna skall stå
för riskerna i svåra situationer, när bolagen går med
förlust, och att aktieägarna sedan skall plocka hem
vinsterna när det går bra. Det måste finnas en klar
distinktion.

Anf. 106 FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Det är riktigt att en hel del föränd-
ringar föreslås. Som jag nämnde i min inledning
bygger de på utredningar som har jobbat under lång
tid. Det har varit väl känt att många av förändringarna
skall komma. De har också mottagits väl av försäk-
ringsbranschen.
När det gäller knäckfrågorna har det funnits en
nyfikenhet på förändringar som kanske skulle komma
till stånd. Det gäller konsolideringsfonden, 5-
procentsregeln och placeringsreglerna för olika till-
gångar i fastigheter och aktier. Problemet är att rege-
ringen på de intressanta områdena väljer att inte ge
besked eller gräva ned frågor i utredningar. Vi har ju
nu ett läge där EG-domstolen har upphävt vår 5-
procentsregel. Bengt Silfverstrand säger att det snart
kommer en proposition. Vi får väl ta den diskussio-
nen då. Men det är olyckligt att vi har hamnat i detta
läge.
Det viktiga är att ligga i framkant och möta den
nya tidens krav, för att få försäkringsbranschen att
växa och bli starkare. Det kan leda till fler jobb och
att vi får en intressant marknad med försäkringspro-
dukter som förstärker konsumenternas möjligheter att
välja. Det är det vi har sett framför oss.
Risken med avgränsningen av konsolideringsfon-
den är att vinstutdelande bolag kommer att dra öronen
åt sig och inte utveckla en del av de produkter de
annars skulle utvecklat. Det har talats om att det inte
blir samma goda tillgång till riskkapital i de små och
medelstora företagen, som en följd av att man inte
gick hela vägen. Man borde ha varit mer lyhörd för
det när man valde att lagstifta.

Anf. 107 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Att underlätta produktutveckling, ge
bättre förutsättningar för konkurrens och avreglering
borde låta som skön musik för en moderat. Här görs
dessutom en mycket långtgående avreglering av för-
säkringsrörelsereglerna. Det finns en liten bit kvar.
Det råder fortfarande oklarheter när det gäller 5-
procentsregeln. Det borde Fredrik Reinfeldt kunna
leva med.
Det görs en distinktion mellan utdelande och icke
utdelande bolag. Det finns ingen anledning att i panik
införa nya regler för att åstadkomma en skenbar kon-
kurrensneutralitet. Vinstutdelande bolag och icke
vinstutdelande bolag drivs under helt olika förutsätt-
ningar. Det är en uppenbar risk att pengar slussas
över från försäkringstagare till aktieägare på ett
olämpligt sätt. Det inser man också i en moderatmo-
tion. Då är det bättre att avvakta den översyn som
aviseras inom Finansdepartementet om bl.a. konsoli-
deringsfondens framtid.
Vi tar fasta på de problem som vi erkänner finns
kvar och försöker göra något åt dem. Men det finns
ingen anledning att göra allt på en gång.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 juni.)

14 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1998/99:126 Utländska förvärv av fritidsfastigheter i
Sverige

Motioner
med anledning av prop. 1998/99:115 På ungdomars
villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa
och framtidstro
1998/99:Kr29 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1998/99:Kr30 av Inger Davidson m.fl. (kd)
1998/99:Kr31 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
1998/99:Kr32 av Birgitta Sellén m.fl. (c)
1998/99:Kr33 av Lennart Kollmats och Kenth Skår-
vik (fp)
1998/99:Kr34 av Monica Green m.fl. (s)
1998/99:Kr35 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson
(fp)
1998/99:Kr36 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1998/99:122 Kommunala
bostadsföretag
1998/99:Bo20 av Anita Johansson (s)
1998/99:Bo21 av Carl Bildt m.fl. (m, kd, fp)
1998/99:Bo22 av Rigmor Ahlstedt m.fl. (c)
1998/99:Bo23 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp)

Kulturutskottets betänkande
1998/99:KrU11 Kasinospel i Sverige m.m.

Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1998/99:SfU7 Riksdagens revisorers förslag om soci-
alförsäkringens administration
1998/99:SfU8 Försäkringsmedicinska utredningar
1998/99:SfU10 Vissa socialförsäkringsfrågor

15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 25 maj

1998/99:657 av Jan Backman (m) till utbildningsmi-
nistern
Fördelning av högskoleplatser
1998/99:658 av Bertil Persson (m) till näringsminis-
tern
Biltrafiken på Öresundsbron
1998/99:659 av Inger René (m) till utbildningsmi-
nistern
Den högre utbildningen i västra Sverige
1998/99:660 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ingegerd Wärnersson
Jaktundervisning i skolan

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.

16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 26 maj

1998/99:622 av Margareta Andersson (c) till nä-
ringsministern
Utförsäkring av arbetslösa
1998/99:627 av Sonja Fransson (s) till utbildnings-
ministern
Forskningsanslag
1998/99:629 av Jan Backman (m) till näringsminis-
tern
Bro- och färjeavgifter
1998/99:631 av Eva Arvidsson (s) till justitieminis-
tern
Små myndigheters öppethållande
1998/99:632 av Patrik Norinder (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Lagändring av turordningsreglerna
1998/99:638 av Erik Arthur Egervärn (c) till nä-
ringsministern
EU-bidrag

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.

17 § Kammaren åtskildes kl. 17.16.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 17
(delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 46
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 83 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 103
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.